FÖRSLAG TILL HÄLSO VÅRDSSTADGAFÖR RIKET OCH EPIDEMI ST A DG A

Statens offentliga utredningar 1919:6

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL HÄLSO VÅRDSSTADGA
FÖR RIKET OCH EPIDEMI ST A DG A

AVGIVET

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 11 SEPT. 1909
TILLSATTA KOMMITTÉ

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
133252

%

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 11 september 1909 har Eders Kungl. Maj:t täckts uppdraga
åt en kommitté att verkställa revision av hälsovårdsstadgan för riket och därvid
tillika avgiva förslag till ändrade föreskrifter i avseende å farsotssjukvården inom riket.

/

IV

Enligt ett kommittén tillställt utdrag av statsrådsprotokollet sagda
dag yttrade därvid föredragande departementschefen statsrådet greve H.
Hamilton bland annat följande: »Hälsovårdsstadgan för riket daterar sig
från år 1874. Utvecklingen har sedan denna tid på de områden, nämnda
författning är avsedd att reglera, gått framåt med stora steg, och redan
av denna anledning torde vara angeläget, att författningen nu överses.
Särskilt synas mig de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som röra till
bostäder avsedda lägenheter ävensom samlingslokaler, vara i behov att
underkastas revision, i vilket avseende jag dock vill erinra, att tuberkuloskommittén
redan i sitt den 29 maj 1908 avgivna betänkande framlagt
förslag till ändringar i hälsovårdsstadgans föreskrifter i dessa hänseenden.
Det synes mig vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke särskilda stadganden
böra meddelas såväl rörande beskaffenheten av bagerier, slakterier,
korvfabriker, charkuteribodar och dylika lokaler, där livsmedel beredas
eller försäljas, som ock i allmänhet om ur hygienisk synpunkt skärpt
kontroll över fabriker och därmed jämförliga lokaler. Därest det av byggnadsstadgekommittén
i anledning av gjord framställning om vidtagande av
åtgärder till förekommande av olägenheter genom bebyggande av områden,
som därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga, avgivna förslag till ändring i
vissa delar av stadsplanlagen varder upphöjt till lag, lärer vidare därav
föranledas vissa kompletterande föreskrifter, som lämpligen torde äga sin
plats i hälsovårdsstadgan. Jämväl i andra avseenden torde hälsovårdsstadgan
numera kunna betraktas såsom otidsenlig eller saknande nödi c
fullständighet.

Jag tillåter mig i detta sammanhang omnämna, att kommunaltekniska
föreningen gjort underdånig framställning om ändringar i gällande
föreskrifter om avträdena, en fråga, som, efter det från vederbörande inhämtade
utlåtanden numera inkommit, är beroende på Eders Ivungl. Maj:ts
prövning.

Den utredning, som kräves för en ingående revision av hälsovårdsstadgan,
lärer bliva av den omfattning och kräva sådan speciell sakkunskap,
att densamma bör anförtros åt en särskild kommitté.

Skulle Eders Kungl. Maj:t finna lämpligt att för ifrågavarande ändamål
förordna om tillsättande av en kommitté, synes densamma böra erhålla

V

uppdrag att utreda jämväl eu annan fråga, som kan anses äga sammanhang
med den nu förevarande.

Älvsborgs läns läkarförening har nämligen gjort framställning om
åtgärders vidtagande för förbättrande av farsotssjukvården på rikets landsbygd,
och i en redan tidigare inkommen skrift har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Jönköpings län hemställt, att de enligt § 32 mom. 1
i hälsovårdsstadgan gällande bestämmelser rörande kolera och smittkoppor
med flera sjukdomar måtte med någon inskränkning förklaras skola tilllämpas
även beträffande mässling och kikhosta.

över dessa framställningar hava yttranden avgivits av åtskilliga
myndigheter. Medicinalstyrelsen har därvid i sitt underdåniga utlåtande
framhållit, att en allmän revision av gällande lagstiftning för farsotssjukvården
är väl behövlig samt av närmare anförda skäl hemställt, att frågans
vidare utredning måtte anförtros åt en särskild kommitté av sakkunniga
personer.

Då jag, såsom redan antytts, delar medicinalstyrelsens uppfattning
i saken, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte
uppdraga åt en kommitté att verkställa revision av hälsovårdsstadgan för
riket och därvid tillika avgiva förslag till ändrade föreskrifter i avseende
å farsotssjukvården inom riket.»

Till ordförande i kommittén täcktes Eders Kungl. Majt:t förordna
undertecknad, Wrede, samt till ledamöter förste provinsialläkaren i Älvsborgs
län medicine licentiaten Nils Jakob Hugo Englund ävensom undertecknade,
Ahlstrand, Andersson, Fleetwood och Salin.

Därefter har Eders Kungl. Maj:t dels genom nådigt brev den 22
juni 1911 förordna! undertecknad, Windahl, att jämväl vara ledamot i
kommittén, dels ock den 8 mars 1912 uppå därom gjord ansökning entledigat
Englund från att vara ledamot i kommittén samt i stället till ledamot
förordnat undertecknad, Wawrinsky.

Genom nådig remiss den 14 september 1911 anmodades kommittén
att avgiva yttrande i anledning av en av medicinalstyrelsen gjord framställning
angående akut barnförlamning m. m., och har kommittén till
åtlydnad härav till Eders Kungl. Maj:t den 22 november 1911 avgivit

VI

underdånigt utlåtande, avseende bland annat vissa av Eders Kungl. Maj:t
numera beslutade ändringar i § 33 mom. 1 hälsovårdsstadgan för riket
samt i § 20 mom. 1 av nådiga förordningen angående åtgärder mot införande
och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
den 19 mars 1875.

Till kommittén har för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det kommittén meddelade uppdrag överlämnats följande handlingar,
nämlingen:

förutberörda av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings
län den 16 december 1901 hos Eders Kungl. Maj:t gjorda underdåniga
framställning angående tillämpning å sjukdomarna mässling och kikhosta
av de i § 33 mom. 1 hälsovårdsstadgan givna bestämmelser rörande vissa
epidemiska sjukdomar med däröver avgivna utlåtanden;

ovan omförmälda av Svenska kommunaltekniska föreningen den 23
mars 1906 hos Eders Kungl. Maj:t gjorda underdåniga framställning angående
avträdens anordnande i vissa fall under angränsande markens yta
jämte däröver avgivna yttranden;

ovanberörda av Alvsborgs läns läkarförening den 7 december 1906
hos Eders Kungl. Maj:t gjorda underdåniga framställning angående farsotssjukvården
å rikets landsbygd jämte däröver avgivna utlåtanden;

en av Skaraborgs läns läkarförening den 27 januari 1907 hos Eders
Kungl. Maj:t gjord liknande underdånig framställning jämte däröver avgivna
utlåtanden;

två av civilkommissionen den 12 februari 1910 och den 5 november
1912 hos Eders Kungl. Maj:t gjorda underdåniga framställningar angående
undantag för kasernetablissemang från de särskilda orternas sanitära föreskrifter
jämte däröver avgivna utlåtanden;

en av chefen för kungl. Östgöta trängkår den 21 februari 1912 till
Eders Kungl. Maj:t gjord underdånig anmälan angående renhållningen vid
kårens kasernetablissemang;

en av kungl. arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 1 maj
1912 hos Eders Kungl. Maj:t gjord underdånig framställning angående
renhållningen vid kasernetablissemang i stad jämte däröver avgivna
yttranden;

VII

kungl. medicinalstyrelsens skrivelse den 28 februari 1913 till statsrådet
och chefen för civildepartementet med överlämnande av vissa uppgifter
från hälsovårdsnämnden i Malmö angående en där inträffad nervfeberepidemi
;

kungl. medicinalstyrelsens skrivelse den 4 juni 1913 till statsrådet
och chefen för civildepartementet med överlämnande av en av t. f. provinsialläkaren
i Malmö distrikt den 22 maj 1913 avgiven rapport angående
tjänsteresa på grund av inträffade fall av nervfeber i Burlövs socken.

I skrivelse den 16 maj 1913 till kommitténs ordförande har vidare
Eders Kungl. Maj:t anbefallt kommittén att i samband med fullgörande
av det kommittén lämnade uppdraget avgiva förslag till de föreskrifter,
som kunna erfordras i anledning av dels de i den för Sveriges del den
17 januari 1912 biträdda konventionen i Paris angående pest, kolera och
gula febern meddelade föreskrifter för behandling av fartyg, kommande
från ort, smittad av gula febern, dels ock de i artikel 5 och 10 av konventionen
i övrigt meddelade bestämmelser.

Med nådigt tillstånd har kommittén företagit resor för att förskaffa
sig närmare kännedom om de hygieniska förhållandena på skilda platser
i landet ävensom där vidtagna anordningar för sjukvård vid smittosamma
sjukdomar. På dessa resor har kommittén besökt Limhamn, Malmö, Eslöv,
Råå, Hälsingborg, Höganäs, Mölle, Trollhättan, Mellerud, Vänersborg och
Uppsala.

Efter numera slutfört arbete får kommittén härmed i underdånighet
till Eders Kungl. Maj:t överlämna

l:o) förslag till hälsovårdsstadga för riket med motivering;

2:o) förslag till epidemistadga jämte motivering;

3:o) förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande av statsbidrag
för underhåll och vård, som lämnas å epidemisjukhusen;

4:o) förslag till lag angående ändrad lydelse av § 38 i nådiga förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

5:o) förslag till nådig kungörelse angående upphävande av § 17 samt
ändrad tydelse av §§ 14, 15 och 18 i nådiga ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868;

VIII

6:o) förslag till nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 29 i
nådiga instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid
länsstyrelserna anställda tjänstemän den 10 november 1855;

7:o) förslag till nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 1
mom. 1, enligt dess lydelse genom nådiga kungörelsen den 16 maj
1913, sagda paragraf mom. 4 samt § 11 i nådiga kungörelsen angående
vissa åtgärder till förekommande av kolerans utbredning bland
rikets invånare den 14 juli 1893.

8:o) redogörelse för viss utländsk lagstiftning.

Mot viss del av kommitténs förslag har reservation avgivits av undertecknad,
Salin. Reservationen åtföljer betänkandet.

Underdånigst

HENRIK WREDE.

ALBIN AHLSTRAND. IVAR ANDERSSON.
KASPER SALIN. R. A. WAWRINSKY.

EDV. FLEETWOOD.
GUSTAF WINDAHL.

Stockholm den 1 april 1915.

IX

INNEHÅLL.

Sid.

Förord.

Förslag till hälsovårdsstadga för riket.........''........ l.

KAP. I.

Om allmänna hälsovården i stad.................. 1.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsman ..................... 1.

Om bostäder och samlingslokaler m. m................. 5.

Om vatten och is för hushållsbehov.................. 7.

Om födoämnen och dryckesvaror................... 8.

Om avträden och urinkurar.....................10.

Om köksavfall, sopor m. m......................12.

Om flytande orenlighet.......................13.

Om stall, fähus och svinhus.....................13.

Om hållande av mindre djur....................14.

Om bortforsling av orenlighet m. m..................15.

Om avloppsledning.........................16.

Om rengöring av gator m. m.....................16.

Om avstjälpningsplatser.......................16.

Om fabriker och näringar......................17.

Om begravningsplatser....... 18.

Om lindring i vissa bestämmelser...................19.

Ansvarsbestämmelser........................19.

Särskilda bestämmelser.......................20.

KAP. II.

Om allmänna hälsovården på landet.................23.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsman.....................23.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.................26.

Om vatten för hushållsbehov..... 27.

Om födoämnen och dryckesvaror...................27.

II—133252

X

Sid.

Om förläggning av avträde m. m...................28.

Om renhållning av bostäder.....................28.

Om fabriker och näringar.....................29.

Om begravningsplatser m. m.....................29.

Om straffbestämmelser............ 29.

Särskilda bestämmelser.......................29.

KAP. III.

Allmänna bestämmelser.......................30.

Motivering till förslaget till hälsovårdsstadga för riket.........33.

Historik.............................35.

Allmänna synpunkter........................36.

KAP. I.

Om allmänna hälsovården i stad...................45.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsman......................45.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.................56.

Om vatten och is för hushållsbehov..................66.

Om födoämnen och dryckesvaror...................68.

Om avträden och urinkurar.....................78.

Om köksavfall, sopor m. .......................93.

Om flytande orenlighet.......................96.

Om stall, fähus och svinhus.....................97.

Om hållande av mindre djur....................99.

Om bortforsling av orenlighet m. m..................100.

Om avloppsledning.........................101.

Om rengöring av gator m. m.....................101.

Om avstjälpningsplatser.......................102.

Om fabriker och näringar................... 102.

Om begravningsplatser.......................103.

Om lindring i vissa bestämmelser..................108.

Ansvarsbestämmelser........................109.

Särskilda bestämmelser.......................110.

KAP. II.

Om allmänna hälsovården på landet.................112.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsman......................112.

Om bostäder och samlingslokaler...................123.

Om vatten för hushållsbehov.....................124.

XI

Sid.

Om födoämnen och dryckesvaror...................125.

Om förläggning av avträde m. m...................126.

Om renhållning vid höstäder.....................127.

Om fabriker och näringar......................127.

Om begravningsplatser in. in.....................128.

Särskilda bestämmelser.......................128.

Förslag till epidemistadga.......................131.

Motivering till förslaget om epidemistadga...............143.

Gällande författningar.......................145.

Framställningar till Kungl. Majrt av Älvsborgs och Skaraborgs läns läkareföreningar
...........................146.

Motion vid 1894 års riksdag...... 151.

Epidemisjukhusväsendet.......................152.

Epidemisjukhusväsendets utveckling i Sverige..............152.

Epidemisjukhusväsendets ståndpunkt år 1900 .............. 154.

Epidemisjukhusväsendet för närvarande i Sverige............158.

Ordnandet av epidemisjukhusväsendet.................164.

Anläggningskostnader........................168.

Driftkostnader ..........................168.

Epidemisjukhusväsendet för närvarande en kommunal angelägenhet.....168.

Epidemisjukhusväsendet enligt kommittén en städernas och landstingens angelägenhet
............................170.

Statsbidrag till epidemisjukhus .•..................171.

Förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande av statsbidrag
för underhåll och vård, som lämnas å epidemisjukhusen . . . 207.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av § 38 i nådiga förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 ....... 208.

Förslag till nådig kungörelse angående upphävande av § 17 samt ändrad
lydelse av §§ 14, 15 och 18 i nådiga ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 ......................... 209.

Förslag till nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 29 i nådiga
instruktionen för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemän den 10 november 1855 210.

Förslag till nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 1 mom. 1
enligt dess lydelse genom nådiga kungörelsen den 16 maj 1913, sagda
paragraf mom. 4 samt § 11 i nådiga kungörelsen angående vissa åtgärder
till förekommande av kolerans utbredning bland rikets invånare
den 14 juli 1893 ...................... 211.

Redogörelse för viss utländsk lagstiftning...............213.

Storbritannien............................215.

xn

Sid.

Tyskland.............. 220.

Anmälningsplikt.......................... 220.

Sjukdomarnas konstaterande.....................221.

Skyddsåtgärder..........................222.

Skadestånd............................ 226.

Allmänna föreskrifter........................ 228.

Straffbestämmelser.........................231.

Slutbestämmelser.........................232.

Preussen.............................. 233.

Anmälningsplikt.....•.................... 233.

Sjukdomens konstaterande...................... 235.

Skyddsåtgärder.......................... 236.

Förfarande och behörig myndighet.................. 239.

Skadestånd............ 239.

Kostnader............................242.

Straffbestämmelser......................... 245.

Slutbestämmelser......................... 247.

Danmark......... 248.

Reservation............................... 262.

Bilagor.

Bilaga 1. Antal sammanträden, som hållits av hälsovårdsnämnderna i nedanstående

orter under åren 1906—1912 ...................... 263.

Bilaga 2................................. 267.

Tab. 1. Allmän översikt........................ 269.

Tab. 2. Översikt av samtliga i riket inträffade fall av vissa epidemiska sjukdomar

och antalet bland dem å sjukhus vårdade................269.

Tab. 3. Epidemisjukhusens anläggningskostnader, sjukplatser, beläggning och driftkostnader
.............................270.

Tab. 4. Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning ävensom personalens
storlek, avlöning och förmåner...................272.

Tab. 5. Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.......... 286.

Bilaga 3 ................................ 293.

Tab. 1 a. Inom vissa provinsialläkaredistrikt i nedan angivna epidemiska sjukdomar
insjuknade, månadsvis åren 1909—1913 ............... 294.

Tab. 1 b. Inom vissa provinsialläkaredistrikt i nedan angivna smittosamma sjukdomar
insjuknade samt i dagligt medeltal däri sjuka personer åren 1911—1913 298.
Tab. 2. Antalet i epidemiska sjukdomar sjuka personer, månadsvis och länsvis åren

1911—1914 300.

Bilaga 4. Tab. 1. Epidemisjukhusens beläggning............... 306.

Bilaga 5. Distrikts- och kommunalsjuksköterskor............... 320.

Bilaga 6. Av landsting eller kommuner anställda desinfektörer.......... 323.

1

Förslag

till

hälsovårdsstadga för riket.

KAP. I.

Om allmänna hälsovården i stad.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsmän.

§ 1.

Varje stad utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall
finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden
av denna stadga ävensom de i enlighet därmed givna föreskrifter rörande
den allmänna hälsovården samt att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn
åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet i staden.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck
och matlagning samt tjänligt vatten till andra hushållsbehov och för renhållningen; att

vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten och annan
flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt avrinner
från gator, allmänna platser, gårdar och tomter;

att för tillgodoseendet av nämnda ändamål allmänna vatten- och avloppsledningar
anläggas, där så lämpligen kan ske;

att, där i staden eller dess närmaste grannskap finnes vattensjuk
mark, som i sanitärt hänseende vållar olägenhet inom staden, denna olägenhet
undanröjes;

att, för avlägsnande från staden av latrin samt sopor, avskräden

1—133252

2

och annan dylik orenlighet, renhållningsverk inrättas eller annan lämplig
åtgärd vidtages;

samt att tillgång beredes såväl till allmänna, billiga varmbad som
ock, där så ske kan, till bad i öppet vatten.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittosamma
sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård gäller
vad därom särskilt blivit stadgat.

Förvaltningen av den allmänna sjukvården i övrigt, som av staden
bekostas, skall handhavas av nämnden, där ej genom bestämmelse, tillkommen
i den ordning, som i § 32 sägs, eller i allmän författning annorlunda
föreskrives eller fråga är om sjukvårdsanstalt, tillhörande arbetseller
försörjningsinrättning; och skall med avseende å den förvaltning, som
sålunda kan tillkomma nämnden, särskild instruktion utfärdas i den ordning,
som i § 32 stadgas.

§ 2.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden utgöres av polismästaren eller, där
sådan ej finnes, den person, som förestår stadens polis; stadsläkaren eller,
där flera sådana äro antagna, den främste bland dem, och, där stadsläkare
ej finnes, annan läkare, som av magistraten eller den i dess ställe tillsatta
styrelse utses; stadsarkitekten eller, där sådan ej finnes, en i byggnadsärenden
kunnig person, som magistraten eller nämnda styrelse utser; samt
yra ledamöter valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga; dock att i stad, där polismästare ej finnes, efter stadsfullmäktiges
eller allmänna rådstugans beslut ledamöternas antal må bestämmas
till fem, nämligen den, som förestår stadens polis, ovanbemälde läkare
samt tre av kommunen valda ledamöter.

Möter hinder för magistraten eller nämnda styrelse att till ledamot
av nämnden utse läkare eller i byggnadsärenden kunnig person, skall
annan lämplig person därtill utses.

Mom. 2. Uppdraget att vara ledamot av nämnden gäller för de
valda ledamöterna ävensom för de enligt mom. 1 utsedde ledamöterna
för fyra år; dock att första gången, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
eldigt denna stadga företaga val av ledamöter, genom lottning bestämmes,
vilken eller vilka av de valde skola tjänstgöra fyra år, varemot den eller
de övrige skola utträda vid slutet av andra året. Avgår ledamot under
den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och
bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne
återstått.

3

Mom. 3. Magistraten eller ovannämnda styrelse har att för ledamot
i nämnden, som magistraten eller styrelsen tillsätter, utse suppleant. Vid
förfall för sådan ledamot skall den för honom utsedde suppleanten tjänstgöra.
För övriga ledamöter väljas av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
suppleanter till lika stort antal. Vad i nästföregående moment stadgas
om ledamot gäller jämväl om suppleant. De av stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga valde suppleanterna skola tjänstgöra i sådan ordning, att
en tidigare vald har företräde och av dem, som äro valde samme dag,
den har företräde, som erhållit högsta röstetalet. Vid lika röstetal skilje
lotten.

Mom. 4. Den som icke uppnått tjugofem års ålder, den som ej
råder över sig och sitt gods, den som till borgenärer avträtt all sin egendom
och ej, på sätt lag förmår, gitter visa, att han är fri från deras krav,
den som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant förtroende,
den som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd,
samt den, som är förklarad ovärdig att inför Tätta föra andras talan
eller att i rikets tjänst vidare nyttjas, må ej vara ledamot eller suppleant
i hälsovårdsnämnden.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Mom. 5. Den, som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden,
må kunna avsäga sig uppdraget: om han icke är boende inom staden
eller dess område, om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning
hindras att fullgöra uppdraget, om han efter fyra års tjänstgöring
såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå, om han uppnått
sextio års ålder, eller om han eljest uppgiver hinder, som av den väljande
myndigheten godkännes.

Väljes kvinna till ledamot, äger hon att när som helst avsäga sig
uppdraget.

Mom. 6. Förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke
är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden
och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, ävensom att, där han
så äskar, få sin mening till protokollet antecknad.

Vad nu är stadgat gälle ej för stad, varest finnes stadsläkare, likställd
med förste provinsialläkare.

Mom. 7. När hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet
påkallat, äger den tillkalla sakkunniga biträden, vilka må deltaga i nämndens
överläggningar, men ej i besluten.

4

§ 3.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden utser inom sig ordförande och vice
ordförande för ett år i sänder. Aro både ordförande och vice ordförande
hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Mom. 2. Nämnden sammanträder minst en gång varannan månad
samt däremellan, då ordföranden finner omständigheterna därtill föranleda
eller begäran därom framställes av föreståndaren för stadens polis, läkare,
som år självskriven ledamot i nämnden, eller två andra ledamöter. På
Kungl. Maj:ts befallningshavandes, magistratens eller den i dess ställe tillsatta
styrelsens eller förste provinsialläkarens anmodan skall nämnden ock skyndsamt
sammanträda. Har förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet,
skall detta hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter,
å närmast följande för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med
förste provinsialläkaren bestämda dag.

Mom. 3. Ärende må ej hos nämnden företagas till avgörande, därest
ej, då ledamöternas antal äro sju, minst fyra och, då det är fem, minst
tre äro närvarande.

Mom. 4. Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar,
där så äskas, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster.
I övrigt verkställes öppen omröstning, och bliver den mening gällande,
varom de flesta röster sig förena. Äro rösterna på vardera sidan lika,
galle den mening, som biträdes av ordföranden.

Mom. 5. Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vilket
skall justeras senast vid nästa sammanträde, där särskilt hinder därför
icke möter; ägande dock nämnden att, där sådant av behovet påkallas,
uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att före nämnda sammanträde
verkställa denna justering.

Mom. 6. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, av vem,
varest och på vilka tider anmälningar och till nämnden ställda handlingar
emottagas.

§ 4.

I varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsman för allmänna
hälsovården därstädes.

Hälsovårdsnämnden antager och entledigar dem ävensom övriga
tjänstemän och biträden, som ställas till dess förfogande, där ej i annan
allmän författning annorlunda stadgas.

För de av hälsovårdsnämnden sålunda antagna tjänstemän och biträden
utfärdar nämnden instruktion.

5

§ 5.

Hälsovårdsnämnden har att hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmänna rådstugan göra framställning om medel, som erfordras
för den verksamhet, som enligt denna stadga åligger nämnden.

I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel lände
till efterrättelse, vad härutinnan särskilt finnes stadgat.

§ 6.

Hälsovårdsnämnden har att årligen inom mars månads utgång till
förste provinsialläkaren avlämna en till medicinalstyrelsen ställd berättelse
om allmänna hälsotillståndet i staden under nästföregående år och
vad i avseende därå och å den av staden bekostade allmänna sjukvården
blivit under samma tid åtgjort.

Har ej nämnden denna sjukvård under sin förvaltning, skall den
myndighet, som har förvaltningen härav sig anförtrodd, i god tid meddela
nämnden erforderliga upplysningar i ämnet.

För Stockholm eller stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd
med förste provinsialläkare, skall berättelsen avgivas till medicinalstyrelsen
före utgången av juni månad.

Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.

§ 7.

Det åligger nämnden att föra diarium över inkommande handlingar
enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

De till hälsovårdsnämnden överlämnade dödsbevis ävensom övriga
inkomna handlingar, vilka icke böra till annan översändas, skola jämte
nämndens protokoll och beslut av nämnden förvaras.

Om bostäder och. samlingslokaler m. m.

§ 8.

Mom. 1. Varje boningsrum, som nyinredes, skall så anordnas,
att det bereder erforderligt skydd mot köld och fuktighet, samt förses
med fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt stort, lämpligt

6

anbragt och vetta åt gata, allmän plats eller gårdsrum samt så anordnat,
att nödig luftväxling därigenom kan åstadkommas.

Vad nu är stadgat om nyinrett boningsrum galle även om redan
befintligt sådant, därest det är mot ersättning eller såsom avlöningsförmån
upplåtet till begagnande eller av fångvårdsstyrelse anvisat till bostad åt
dem, som åtnjuta fattigvård.

Mom. 2. Hälsovårdsnämnden äger förbjuda, att rum, vars beboende
prövas i följd av byggnadens beskaffenhet, osnygghet eller annan orsak
vara förenat med fara för hälsan, må för sådant ändamål tagas i bruk,
förrän det felaktiga är avhulpet och de därför vidtagna åtgärderna blivit
av nämnden godkända. År rummet redan taget i bruk, må nämnden
förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande
eller ock, där så prövas nödigt, för rummets utrymmande. Finnes
felaktigheten vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, äger hälsovårdsnämnden
förbjuda rummets vidare användande.

Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma boningsrum
så stort antal personer inhyses, att genom deras sammanboende fara
för hälsan kan uppkomma, dock att dylikt förbud ej får meddelas, därest
de i rummet boende tillhöra samma familj, utan så är, att större fara för
hälsan föreligger och annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahålles,
för den händelse sådant av behovet påkallas.

Mom. 3. Vad i mom. 1 och 2 sägs om boningsrum galle ock i
tillämpliga delar om kök; dock att fönster däri må vara anbragt i taket.

Mom. 4. Innehavare av bostadslägenhet må ej genom osnygghet
orsaka sanitära olägenheter för närboende.

Mom. 5. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden
meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande
av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära
olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas, såsom
kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum,
samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal, serverings-
eller utskänkningslokal, natthärbärge, försörjningsinrättning och sjukvårdsanstalt.

Det tillkommer ock nämnden att bestämma det högsta antal personer,
som må kunna utan olägenhet i sanitärt hänseende i sådan lokal på
en gång inrymmas.

Mom. 6. Nyinrett boningsrum eller kök får ej tagas i bruk, förrän
besiktning därå förrättats av hälsovårdsnämnden eller av nämnden därtill
förordnad person.

7

Lokal, varom i mom. 5 stadgas, må ej begagnas, förrän hälsovårdsnämnden
efter verkställd besiktning därtill givit lov.

Mom. 7. Förutom den besiktning, varom i mom. 6 förmäles, skall
besiktning av sådan lägenhet, som i mom. 1, 3 och 5 sägs, genom nämndens
försorg verkställas, så ofta behovet påkallar.

Mom. 8. Hälsovårdsnämnd eller av nämnden förordnad person vare
ej ovillkorligen berättigad att vid besiktning erhålla tillträde till boningsrum
eller kök, som tagits i bruk, därest icke underrättelse om besiktningen
förut lämnats vederbörande.

Mom. 9. Vill någon underställa hälsovårdsnämnden förslag till
nyinredning av boningsrum eller kök eller ock till inrättande av sådan
lokal, som i mom. 5 sägs, har han att till nämnden överlämna erforderlig
ritning jämte beskrivning; och vare därjämte pliktig tillhandahålla
nämnden de upplysningar i övrigt, vilka den kan finna erforderliga. Det
åligger nämnden att snarast möjligt meddela yttrande över förslaget.

Mom. 10. Vad i denna paragraf finnes stadgat, äge ej tillämpning
på lägenheter av omförmälda slag, därest de inrymmas i statens under
överintendentsämbetets vård ställda byggnader eller i andra allmänna byggnader,
till vilka ritningarna granskas av överintendentsämbetet eller fastställas
av Konungen.

Om vatten ocIl is för liusliållsbeliov.

§ 9.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden skall hålla noggrann tillsyn å beskaffenheten
av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas
till dryck, matlagning och andra hushållsbehov, och särskilt därå, att de
å allmänna platser eller inne ä gårdar eller tomter belägna brunnar och
källor äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att orenlighet
dit ej intränger.

Mom. 2. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, evad dessa äro
avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas.

Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal.

Mom. 3. Hälsovårdsnämnden skall öva tillsyn däröver, att is, avsedd
för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål, ej upptages
å sådan plats, som ur sanitär synpunkt kan anses olämplig.

Mom. 4. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårds -

8

nämnden förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe
ävensom upptagning å viss plats av is, avsedd för sådant ändamål som
mom. 3 sägs.

Om födoämnen och dryckesvaror.

§ 10.

Mom. 1. Kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan
sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att
köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller otjänligt till
människoföda, må icke, i syfte att därtill användas, införas i stad eller
där till salu hållas eller till annan överlämnas.

Ej må kött av sådant djur, som nyss sagts, användas vid tillverkning
till avsalu av korv eller andra matvaror, ej heller förvaras i lägenhet,
där dylika varor för sådant ändamål tillverkas eller förvaras, eller å
plats, där de försäljas, eller i lokal, hörande till lägenhet varest allmän
spisning eller utskänkning äger rum.

Vad nu sagts om kött äge ock tillämpning beträffande inälvor, blod
samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda.

Mom. 2. Bestämmmelserna i mom. 1 första stycket galle ock i
fråga om mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara
behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet,
eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i
mjölken kan göra densamma skadlig eller otjänlig till människoföda.

Mjölk, som till salu hålles, får ej vara utspädd med vatten eller
bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives,
vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande må mjölk ej utbjudas och
jas under beteckningen »barnmjölk», »kontrollmjölk» eller dylikt.

Vad i detta moment sagts om mjölk gäller i tillämpliga delar även
om grädde och smör.

Mom. 3. År födoämne i andra fall än här ovan sägs till följd av
förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak skadligt för
hälsan eller otjänligt till människoföda, eller har det bearbetats eller hanterats
av person, vilken år eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom
eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom farligt att
förtära, må det icke, i syfte att till människoföda användas, införas i stad
eller där till salu hållas eller till annan överlämnas.

f)

Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne av visst
slag och från viss plats skall kunna orsaka utbredande av smittosam sjukdom
inom staden, må nämnden förbjuda dess införsel till staden och dess försäljning
därstädes.

Mom. 4. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som
enligt bestämmelserna i denna paragraf eller nämndens jämlikt mom. 3
andra stycket meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då det
anträffas å allmän saluplats, i lägenhet avsedd för dess försäljning eller
yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning ävensom
i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum, av vad
beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, järnvägsstation eller annat
dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett att
försäljas till människoföda.

Finner hälsovårdsnämnden, att födoämne, som anhållits, genom särskild
behandling kan göras dugligt till människoföda, må detta under
nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av ägaren.

I annat fall skall födoämne, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens
försorg på ägarens bekostnad förstöras, därest det ej under nämndens
kontroll försäljes eller användes till tekniskt ändamål eller till föda åt djur.

Mom. 5. Hälsovårdsnämnden äger, då så anses nödigt, taga prov
för undersökning av födoämne, avsett till försäljning, evad detta förefinnes
å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån
det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov skall gäldas ersättning
enligt vanligt handelspris. För prov, som erfordras enligt lagen angående
köttbesiktning och slakthus den 10 oktober 1913 skall ersättning ej erläggas.

I avaktan på utgången av denna undersökning, som bör med största
skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt födoämne
kunna av nämnden förbjudas.

Mom. 6. Vad i mom. 3, 4 och 5 stadgas om födoämne, skall i tilllämpliga
delar gälla om dryckesvara.

Mom. 7. Försäljare av födoämne eller dryckesvara, varom ovan förmäles,
vare skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning
om vem, som till honom levererat varan eller däri ingående beståndsdelar.

§ 11.

Mom. 1. Lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning
beredes, så ock lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter,
bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning förvaras,
må ej läggas på mindre avstånd ån sex meter från avträde och urinkur
eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödselbehållare.

2—133252

10

Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd
med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång
till vatten; golv, väggar och tak skola vara så beskaffade, att de med lätthet
kunna rengöras, och må lägenheten ej stå i sådan förbindelse med
annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma.

Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri och mejeri, att. golv
däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne.

Lägenhet som i detta moment avses, må ej tagas i bruk, förrän
hälsovårdsnämnden därtill lämnat sitt tillstånd.

Mom. 2. Lägenhet, som i mom. 1 sägs, ävensom där använda redskap,
förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Sådan lägenhet får endast användas till det ändamål, för vilket den
är avsedd. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande
lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring.

Mom. 3. Vid förvaring, transport eller uppläggning av födoämne,
avsett för försäljning, skola sådana försiktighetsmått iakttagas, att varan
icke förorenas.

§ 12.

Person, som sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara för
försäljning eller hanterar sådant till försäljning avsett födoämne, som i § 11
mom. 1 särskilt omförmäles, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

Ej må någon, som är behäftad eller misstänkes vara behäftad med
sjukdom eller smitta, deltaga i eller användas till dylikt arbete, förrän utrönt
blivit, att menlig inverkan på varans beskaffenhet därav icke kan uppstå.

Om avträden och urinkurar.

§ 13.

Mom. 1. Till varje boningshus eller hus, där människor någon
längre tid på dygnet uppehålla sig, skall finnas ett lämpligt antal avträden.

Hälsovårdsnämnden äger meddela föreskrift om inrättande av avträde
vid salutorg, hamnområde eller annan plats, där ett större antal människor
hava mera stadigvarande sysselsättning.

Utom sådant hus, som i första stycket sägs, må avträde icke läggas
på mindre avstånd än sex meter från gata eller allmän plats, källa,
brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe och ej heller från fönster
till boningsrum eller kök eller från sådan lokal, där födoämne eller dryckesvara
hålles till salu eller till försäljning beredes eller förvaras. Avträde,

11

varom nu förmärs, skall vara försett med tätt golv, som ligger högre än
angränsande markens yta, och i övrigt så inrättat, att orenlighet därifrån
icke utflyter till angränsande mark, samt att närboende eller allmänheten
ej besväras av lukt från detsamma.

Avträde, som är beläget inom sådant hus, som i första stycket sägs,
må ej stå i omedelbar förbindelse med boningsrum eller kök och skall vara
försett med sådana inrättningar för luftväxling, att lukt från detsamma ej
sprides till husets övriga delar. Tak och väggar skola vara oljemålade
eller på annat lämpligt sätt anordnade. Golvet skall vara vattentätt samt
får ej ligga lägre än angränsande markens yta, dock att, om avträde nyinredes,
golvet skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne,
som ej uppsuger fuktighet.

Undantag från här stadgade bestämmelser om avträdes höjdläge i
förhållande till angränsande markens yta må dock av hälsovårdsnämnden
på ansökan medgivas, för den händelse anordningar till förebyggande av
sanitära olägenheter därav vidtagas i överensstämmelse med de allmänna
föreskrifter, som medicinalstyrelsen har att utfärda härutinnan.

Mom. 2. Avträde skall, där ej annorlunda är bestämt i den ordning,
som i § 32 föreskrives, eller jämlikt mom. 5 här nedan blivit medgivet,
vara så inrättat, att orenligheten upptages i täta, lätt flyttbara kärl
av modell, som blivit av hälsovårdsnämnden godkänd. Dylikt kärl skall
vara så uppställt å golvet i avträdet, att orenlighet ej kan vid begagnandet
komma utanför kärlet eller därtill hörande urinledning samt att
vederbörlig tillsyn utan svårighet kan utövas. Ej må kärlet å hämtningsstället
tömmas. 0

Mom. 3. A avträde skall hållas rent och snyggt.

Hälsovårdsnämnden bör verka för att sådana medel, som kunna
minska eller avlägsna olägenheterna av lukt därifrån, varda använda i så
stor omfattning som möjligt.

Mom. 4. Avträde, som skall upplåtas till begagnande mot avgift,
må ej inrättas, förrän nämnden meddelat tillstånd därtill.

Mom. 5. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser må
hälsovårdsnämnden på ansökan medgiva inrättandet av vattenklosett, därest
på ett tillfredsställande sätt blivit sörjt för orenlighetens avlägsnande.
Sådan ansökan skall skriftligen avfattas samt jämte erforderlig ritning
över anläggningen ingivas till nämnden.

Ej må vattenklosett inrättas utan hälsovårdsnämndens medgivande.

Befinnas större brister vidlåda inrättningen och avhjälpas icke dessa
inom föreskriven tid, eller skötes inrättningen vårdslöst, må nämnden
förbjuda dess begagnande tills vidare.

12

§ 14.

Mom. 1. Urinkur, som är belägen utom boningshus eller hus, där
människor någon längre tid på dygnet uppehålla sig, skall vara så inrättad,
att orenligheten, där så lämpligen kan ske, upptages i underjordisk avloppsledning,
men i annat fall i tätt kärl, innehållande torvströ eller dylikt;
urinkur inom sådant hus mä ej inrättas, med mindre orenligheten bortföres
genom avloppsledning, som nyss nämnts. Golvet skall vara av asfalt,,
betong eller annat lika tjänligt ämne, som ej uppsuger fuktighet. Väggarna
skola till erforderlig höjd hava en jämn och vattentät yta.

I fråga om urinkur galle för övrigt, i tillämpliga delar vad om avträde
här ovan är stadgat.

Mom. 2. Vid skola, fabrik, nöjes- och utskänkningslokal, salutorg,
hamnområde samt andra dylika ställen, där ett större antal människor
pläga samlas, skola, såvida hälsovårdsnämnden prövar sådant vara behövligt,,
urinkurar anbringas.

Om köksavfall, sopor m. m.

§ 15.

Mom. 1. Köksavfall skall varje dag bortföras från bostadslägenhet
och med det undantag, som i mom. 3 sägs, uppsamlas i därför uteslutande
avsedda täta, lätt flyttbara kärl, försedda med lock samt uppställda ovan jord.

Mom. 2. Sopor ävensom den vid rengöring av gård och gata uppsamlade
orenligheten jämte andra dylika ämnen skola, därest de ej genast
bortforslas, förvaras ovan jord i täta och flyttbara kärl. Dessa kärl skola
stå under tak eller vara försedda med lock, och må uti dem ej hällas
flytande ämnen.

I gård, varest svinhus, fähus eller stall finnes, må de i detta moment
omförmälda slag av orenlighet förvaras tillsammans med kreatursspillningen.

Mom. 3. Där bortforsling av sådana ämnen, varom i mom. 1 och
mom. 2 första stycket förmäles, dagligen äger rum, må dessa ämnen uppsamlas
i samma kärl.

Mom. 4. Hälsovårdsnämnden äger dock för visst fall medgiva, att
kärl, vari köksaffall eller sopor och dylikt förvaras, uppställas i lägenhet,
vars golv ligger lägre än angränsande markens yta. Det åligger därvid
nämnden att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av sanitära
olägenheter av den medgivna anordningen.

Mom. 5. De i denna paragraf omnämnda kärl skola vara av modell,
som blivit av nämnden godkänd.

13

Om flytande orenlighet.

§ 16.

Mom. 1. Urin, diskvatten eller annan flytande orenlighet, som lätt
■kan övergå i förruttnelse, skall, där underjordisk avloppsledning ej finnes,
uppsamlas i täta och lätt flyttbara kärl.

Mom. 2. Där klimatiska förhållanden lägga hinder i vägen för att
under den kallare årstiden uppsamla orenligheten på sätt nyss nämnts, må
densamma efter hälsovårdsnämndens därom meddelade anvisningar samlas
i fasta behållare eller, för den händelse tomtutrymmet sådant medgiver,
utslås å plats inne på tomten.

Då varmare årstid inträder, skall dylik behållare eller plats omsorgsfullt
rengöras.

Mom. 3. Tvättvatten, skurvatten och annat dylikt spillvatten, som
ej är att hänföra till orenlighet, varom i mom. 1 förmäles, må, där underjordisk
avloppsledning ej finnes, utsläppas i rännsten.

Om stall, fähus och svinhus.

§ 17.

Mom. 1. Stall må icke inrättas i boningshus.

Mom. 2. Stall må ej heller läggas på mindre avstånd än sex meter
från gata eller allmän plats, källa, brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe
eller med det undantag, som här nedan omförmäles, från
fönster till boningsrum eller kök eller från sådan lokal, där födoämne
eller dryckesvara hålles till salu eller för försäljning beredes eller förvaras.

Hälsovårdsnämnden äger i undantagsfall på ansökan medgiva, att
bostadslägenhet lägges över, under eller invid stall, så framt betryggande
anordningar vidtagas, vilka hindra luften därifrån att genom golv, tak
eller väggar intränga i lägenheten.

Mom. 3. Stall skall vara tillräckligt ljust och försett med lämpliga
anordningar för luftväxling. Golvet skall vara tätt och ligga högre än
angränsande markens yta samt vara så inrättat, att den flytande orenligheten
därifrån icke utrinner på marken.

14

Mom. 4. Den fasta orenligheten skall förvaras antingen i tät, flyttbar
samt ovan jord stående gödselkista, försedd med lock, eller ock i tät
behållare av betong eller dylikt, vars botten ligger högre än angränsande
markens yta.

I övrigt galle beträffande sådan gödselkista eller behållare vad i
mom. 2 första stycket sägs.

Den flytande orenligheten skall avledas till underjordisk avloppsledning,
där så lämpligen kan ske, eller ock uppsamlas med torfströ eller
annat lika tjänligt ämne. I senare fallet skall den förvaras tillsammansmed
den fasta orenligheten.

Mom. 5. Stall må ej tagas i bruk, förr än hälsovårdsnämnden givit
tillstånd därtill.

Sådant tillstånd erfordras dock ej i fråga om stall, inrymda i statens
under överintendentsämbetets vård ställda byggnader eller i andra
allmänna byggnader, till vilka ritningarna granskas av överintendentsämbetet
eller fastställas av Konungen.

Vad i § 8 mom. 9 stadgas om underställande av förslag till nyinredning
av boningsrum, galle ock i fråga om stall.

Mom. 6. I stall skall hållas rent och snyggt.

§ 18.

Mom. 1. Ej må någon hålla nötkreatur eller svin i boningshus och
ej heller i trångt bebyggd gård.

Mom. 2. Vad i § 17 mom. 2 första stycket samt mom. 3, 4, 5
och 6 sägs om stall, äge ock tillämpning på fähus och svinhus, dock att
golv i svinhus skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne,
som icke uppsuger fuktighet.

Mom. 3. Om för visst fall hållandet av nötkreatur eller svin föranleder
större osnygghet än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar
sanitära olägenheter för närboende, må nämnden äga att tills vidare förbjuda
detsamma.

Om hållande av mindre djur.

§ 19.

Håller någon getter, får, hundar, kattor, kaniner, fjäderfän eller
dylika mindre djur, och yppas härav sanitära olägenheter för närboende,

15

äger hälsovårdsnämnden meddela de föreskrifter, som till förebyggande av
olägenheterna anses erforderliga, eller ock utfärda förbud mot djurens
hållande.

Om bortforsling av orenlighet m. m.

§ 20.

Mom. 1. Orenlighet eller avfall, som enligt här ovan meddelade bestämmelser
förvaras i kärl, gödselkista eller behållare, skall, med det undantag,
som i mom. 3 härnedan förmäles, från staden bortföras, innan sanitära
olägenheter därav orsakas eller de för uppsamlande därav använda kärl,
kistor eller behållare äro så fyllda, att innehållet utspilles eller svårighet
vid hämtning av sådan anledning vållas.

Hälsovårdsnämnden äger under den varma årstiden eller då sjuklighet
råder eller andra omständigheter därtill föranleda för viss tid föreskriva
sådan regelbunden hämtning, som från sanitär synpunkt må anses
erforderlig.

Mom. 2. Illaluktande eller lätt förruttnande avfall från fabrik, hantverk
eller annan näring må ej inom stad förvaras under så lång tid eller
på sådant sätt, att därigenom vållas sanitära olägenheter, utan skall, så
ofta behovet det påkallar, från staden bortföras.

Hälsovårdsnämnden äger att i detta hänseende för särskilda fall meddela
erforderliga föreskrifter.

Mom. 3. Vad nu är föreskrivet om orenlighets avlägsnande från
stad äge ej tillämpning, då den skall inom stad användas såsom gödningsämne,
utan må den i dylikt fall läggas å det ställe, där den skall användas,
därest nödiga åtgärder vidtagas till förekommande av sanitära olägenheter.

Latrin, köksavfall och spillning från svin få ej inom staden användas
vid gödsling.

§ 21.

Den, som i stad forslar latrin, kreatursspillning, avfall eller annat
dylikt ämne, som i § 15 sägs, eller flytande orenlighet av beskaffenhet,
varom i § 16 mom. 1 förmäles, åligger att därvid begagna tätt fordon
eller kärl, att hava fordonet eller kärlet ändamålsenligt övertäckt, att
jämväl i övrigt tillse, att vid forslingen ej något utspilles, samt att icke
å gata eller annan allmän plats med åkdonet hålla längre, än som av
tillfällig anledning kan vara oundgängligen nödigt.

O O o DO O

16

Hälsovårdsnämnden äger att bestämma viss tid på dygnet, då forsling
av orenlighet eller visst slag därav får äga rum, ävensom att angående
sådan forsling meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna vara
av nöden.

Om avloppsledning.

§ 22.

Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära
olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av
annan orsak vålla sådana olägenheter, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas
för dess försättande i fullgott skick; och må hälsovårdsnämnden, intill dess
så sker, kunna förbjuda ledningens användning, där så prövas nödigt.

Rensning av avloppsledning skall äga rum, så ofta behovet påkallar.
Den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart från staden avlägsnas;
och galle om orenlighetens forsling vad i § 21 stadgas.

Om rengöring av gator m. m.

§ 23.

Gata, torg och annan allmän plats jämte trottoarer och rännstenar
skola omsorgsfullt rengöras å tid och på sätt, som hälsovårdsnämnden bestämmer.

Gårdar med därtill hörande smygar och portgångar samt s. k. vretrum
och brandgator skola rengöras så ofta, som erfordras för att hålla
dem i ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande skick.

Om avstjälpningsplatser.

§ 24.

Mom. 1. Allmänna avstjälpningsplatser för orenlighet, av vad slag
den vara må, skola för varje stad, efter hälsovårdsnämndens hörande, anordnas
till erforderligt antal; skolande vid dylik plats nödiga åtgärder
vidtagas, så att ej vattnet i källor eller brunnar eller vid andra vattenhämtningsställen
därav orenas eller sanitära olägenheter därigenom annorledes
kunna uppstå.

17

Mom. 2. Ej må till sådan avstjälpningsplats anvisas ställe inom staden
eller invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg eller
farled.

Om fabriker och näringar.

§ 25.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter
för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök
eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande
av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande
av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden
tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande.
Verkställes ej detta inom föreskriven tid, och är den anmärkta olägenheten
svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens
drivande.

Mom. 2. Sulfatcellulosafabriker, fabriker, där djurämnen brännas
eller underkastas torr destination, samt fabriker för tillverkning av animaliska
gödningsämnen ävensom ugnar eller andra inrättningar för rostning
av arsenik- eller svavelhaltiga malmer må ej anläggas inom stad.

Mom. 3. Fabriker för tillverkning av vitbetsocker, superfosfat, fosfor,
soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådana glasbruk och
kakelfabriker, där arsenik vid tillverkningen begagnas, kalk-, koks- och
masugnar, trankokerier, talgsjuderier, benkvarnar samt pudrettfabriker må
icke inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å öppen och rymlig
plats, som är för sådant ändamål avsedd samt ligger avlägset från de mera
bebyggda stadsdelarna.

Mom. 4. Färgerier, färgfabriker, garverier, lysgasverk, limkokerier,
skinnberedningar, slakterier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker för
bearbetning av tjära eller gasvatten, ävensom andra fabriker och näringar,
som, utan att vara hänförliga till de i mom. 2 och 3 omförmälda, dock
till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem
bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,
eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller
fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra
sanitära olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan
del av staden, som ej är tätt bebyggd.

3—133252

18

Mom. 5. Innan någon anlägger eller inrättar fabrik eller näring,
som är här ovan omförmäld, skall han göra skriftlig anmälan därom
hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder
därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar,
vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen eller
näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller
det allmänna.

Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller skola
eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad
eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet,
betraktas fabriken eller näringen såsom skulle den av nyo anläggas
eller inrättas.

Mom. 6. Vad i mom. 1, 4 och 5 är sagt om fabriker och näringar,
gäller även om upplag av sill, ben, lump, råa hudar, pudrett eller andra
varor, vilka till följd av elak lukt, förruttnelse, osnygghet eller dylikt
kunna, särdeles vid deras sammanhopande i större mängd, medföra sanitära
olägenheter.

Om begravningsplatser.

§ 26.

Mom. 1. Begravningsplats må icke läggas på sådant ställe eller anordnas
på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa,
brunn eller annat vattenhämtningsställe.

Till dylik plats bör företrädesvis väljas mark med sandig eller kalkhaltig
jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad samt prydligt planterad.

Mom. 2. Begravningsplats, som anlägges, skall så anordnas, att grav
icke kommer att ligga på kortare avstånd från boningshus än 18 meter.

Mom. 3. Innan tillåtelse meddelas att anlägga ny begravningsplats
eller utvidga förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras däröver.

Mom. 4. Grävd grav skall vara minst två meter djup; över däri
nedsatt lik skall graven, så fort ske kan, omsorgsfullt igenfyllas.

Mom. 5. Grav å allmän gravplats må ej ånyo begagnas, innan så
lång tid förflutit från det jordande av lik där senast ägt rum, att med
hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka på likens
hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna kunna anses
hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än efter 15 år.

I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,
må lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande av
de försiktighetsmått, som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.

19

Mom. 6. I kyrka, där gudstjänst plägar hållas, eller i gravkor, som
står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må lik icke nedsättas, såvida
Konungen ej giver lov därtill samt de i nästföljande moment för
dylikt fall givna föreskrifter därjämte blivit iakttagna.

Mom. 7. Innan nedsättning av lik må äga rum i kyrka, gravkor,
murad eller sprängd grav eller å äldre begravningsplats i grav, som är
belägen på kortare avstånd från boningshus än 18 meter, åligger det efterlevande
att hos vederbörande kyrkoråd eller annan styrelse för begravningsplats
förete dels intyg av läkare därom, att liket för förruttnelsens hämmande
eller oskadliggörande blivit på lämpligt sätt behandlat, dels hälsovårdsnämndens
yttrande, huruvida och vilka åtgärder därutöver må anses
nödvändiga, dels ock bevis att de av nämnden tilläventyrs föreskrivna åtgärder
blivit vidtagna.

För rätt att nedsätta lik i kyrka, där gudstjänst plägar hållas, ävensom
i gravkor, som med sådan kyrka står i omedelbar förbindelse, fordras
därjämte, att liket är förvarat i en medelst lödning omsorgsfullt tillsluten
metallkista.

Mom. 8. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråga
om förvaring av aska efter i vederbörlig ordning bränt lik.

Om lindring i vissa bestämmelser.

§ 27.

För sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del av
staden, må hälsovårdsnämnden medgiva lindring i bestämmelserna rörande
anordningar vid avträden, urinkurar, stall, fähus och svinhus. Samma lag
vare beträffande dylik lägenhet i fråga om stadgandena i § 15 mom. 1
och 2, §§ 16 och 20 samt § 24 mom. 2.

Ansvarsbestämmelser.

§ 28.

Den som bryter mot bestämmelserna i § 8 mom. 4 eller 6, i § 9
mom. 2, i § 10 mom. 1 eller 2, mom. 3 första stycket, mom. 6, jämfört
med mom. 3 första stycket, eller mom. 7, i § 11 mom. 1 fjärde stycket,

20

mom. 2 eller mom. 3, i § 12, i § 13 mom. 2, mom. 3 första stycket,
mom. 4 eller mom. 5 andra stycket, i § 14 mom. 1 andra stycket, jämfört
med § 13 mom. 3 första stycket, i § 15 mom. 1, mom. 2 första stycket
eller mom. 5, i § 16 mom. 1 eller mom. 2 andra stycket, i § 17 mom.
4 första eller tredje stycket, mom. 5 första stycket eller mom. 6, i § 18
mom. 2, jämfört med nyssnämnda stadganden i § 17, i § 20 mom. 1 första
stycket, mom. 2 första stycket eller mom. 3 andra stycket, i § 21 första
stycket, i § 22 andra stycket, i § 23 andra stycket eller i § 26 mom. 4,
straffes med böter från och med två till och med fem hundra kronor, där
ej straff enligt allmän lag eller författning bör följa å förseelsen.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,
föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av
§ 9 mom. 4, § 10 mom. 3 andra stycket, § 16 mom 2 första stycket,
§ 20 mom. 1 andra stycket, § 21 andra stycket, § 23 första stycket samt
§ 26 mom. 5 andra stycket.

Särskilda bestämmelser.

§ 29.

Nämnden äger att, där den anser nödigt, till inställelse inför sig
kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Sådan kallelse, vilken
skall innehålla uppgift om anledningen till densamma, bör, där så ske
kan, delgivas senast dagen förut, och må däri utsättas vite för uteblivande
utan förfall. Kommer icke den kallade och kan ej nämnden på förhandenvarande
skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas.

§ 30.

Där hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna
råd eller uppmaningar finner sig höra i särskilt fall meddela föreläggande
eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig
föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd härför
finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller sådant stadgande,
som tillkommit i den ordning § 32 omförmäler. Sådant vite må ej, då

21

polisföreståndaren icke är vid sammanträdet närvarande, sättas högre än
till etthundra kronor.

§ 31.

Finner polisföreståndaren, att nämnden genom något beslut överskridit
sin befogenhet eller att beslutet eljest är stridande mot denna
stadga, annan allmän författning eller föreskrift, tillkommen i den ordning
som i § 32 sägs, eller att fastställt vite, som överstiger etthundra
kronor, är för högt tilltaget, skall beslutet underställas Kungl. Maj:ts
befallningshavandes prövning.

§ 32.

Mom. 1. Väckes i stad fråga om meddelande av ny eller ytterligare föreskrift
i avseende å allmänna hälsovården utöver vad denna stadga innehåller
eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att närmare bestämma, skall den prövas av
stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan. Framställes
förslaget ej av nämnden, utan av magistraten eller omedelbart hos
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, skall nämnden höras, innan
ärendet avgöres. Varder sådant stadgande, varom nu är fråga, antaget av
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, har magistraten att insända
detsamma jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande till Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som antingen oförändrat fastställer stadgandet eller ock
vägrar fastställelse därå. Bliver ett av magistraten eller hälsovårdsnämnden
väckt förslag ogillat av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, är
det magistraten eller nämnden obetaget att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
anmäla behovet av det ifrågasatta stadgandet.

Mom. 2. Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande, till följd av magistratens
eller hälsovårdsnämndens anmälan eller eljest, sådan ny eller
ytterligare föreskrift, varom förut är nämnt, vara av behovet påkallad,
upprätte förslag därtill och höre däröver stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan. Gillas förslaget av vederbörande kommunalmyndighet, sedan
hälsovårdsnämnden blivit däröver hörd, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
att det sålunda antagna stadgandet utfärda. Varder det icke antaget
och finner Kungl. Maj:ts befallningshavande fortfarande det ifrågasatta
stadgandet behövligt, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande att i ämnet
förordna, men skall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.

Mom. 3. För överträdelse av sådant stadgande, varom ovan är
nämnt, må föreskrivas böter av från och med två till och med femhundra
kronor.

22

Mom. 4. Stadgandet skall, så snart det blivit fastställt, ofördröjligen
allmängöras av Ivungl. Maj:ts befallningshavande genom kungörelse, som
skall tryckas lika som med länsstyrelsens kungörelser vanligen förfares,
samt, om tidning utgives i staden, införas i densamma eller, där flera
tidningar utkomma, i den av dem, där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas; varförutan det åligger i Stockholm överståthållarämbetet
och i rikets Övriga städer magistraten eller, där magistrat ej finnes, i dess
ställe tillsatt styrelse att dels fullständigt införa nämnda kungörelse i en
för sådant ändamål inrättad liggare, dels ombesörja, att på stadens bekostnad
tryckta exemplar av kungörelsen finnas inom staden för köpare att
tillgå, så länge stadgandet fortfar att gälla; skolande exemplar av kungörelsen
jämväl genom Ivungl. Maj:ts befallningshavandes försorg skyndsamligen
insändas till civildepartementet, medicinalstyrelsen, j ustitiekanslern
och justitieombudsmannen.

Mom. 5. Enahanda förfarande, som nu är föreskrivet i avseende å
nytt stadgande, skall jämväl iakttagas i fråga om dess upphävande eller
ändring däri.

Mom. 6. Från vad här ovan är stadgat för stad i allmänhet äger
för Stockholm den skillnad rum, att meddelanden därstädes ske omedelbart
mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige, och att yttrande,
förslag eller anmälan från magistratens sida således icke ifrågakommer.

Mom. 7. Föreskrifter angående renhållningen, meddelade i den
ordning, som i denna paragraf stadgas, eller jämlikt § 24 i hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, äga ej tillämpning inom kasernområde.

§ 33.

De i detta kapitel meddelade hälsovårdsföreskrifter gälla endast för
stadens planlagda område, varemot de i kap. 2 förefintliga tillämpas å
övriga delar av staden, därest ej i den uti § 32 stadgade ordning blivit
beslutat, att område, beläget utom det planlagda, skall i avseende å den allmänna
hälsovården betraktas såsom planlagt område.

§ 34.

Finner hälsovårdsnämnden, att utanför stadens område belägen fabrik,
näring, upplag eller annat dylikt vållar sanitära olägenheter för
stadens invånare, åligger det nämnden att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
anmäla förhållandet.

23

§ 35.

Vad i denna förordning stadgas om stad galle i tillämpliga delar
även för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd
befolkning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter vederbörandes hörande,
sådant förordnar genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning. För sådant ställe skall finnas eu hälsovårdsstyrelse. Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att i sammanhang med berörda beslut, efter
det vederbörande blivit hörda, till Kungl. Maj:ts prövning överlämna förslag
dels om hälsovårdsstyrelsens på stället sammansättning och utväljande
samt vidden av dess befogenhet, dels angående vilka myndigheter i övrigt
skola fullgöra de åligganden, som enligt denna förordning tillkomma hälsovårdsnämnd
i stad eller annan lokalmyndighet därstädes.

KAP. II.

Om allmänna hälsovården på landet.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning
m. m. samt om tillsyningsman.

§ 36.

Varje provinsialläkar- eller extra provinsialläkardistrikt, med undantag
av till distriktet hörande stad ävensom av köping eller annat samhälle,
där särskild hälsovårdsstyrelse finnes, utgör ett hälsovårdsområde.
För sådant område skall finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att
övervaka efterlevnaden av denna stadga ävensom de i enlighet därmed givna
föreskrifter rörande den allmänna hälsovården samt i övrigt ägna uppmärksamhet
och tillsyn åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet
inom området.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:

att invånarne i hälsovårdsområdet, såvitt möjligt., äga ymnig och lätt
tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt å platser

24

med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges, såvida alltför
stora svårigheter därför ej möta;

att avlopp, varigenom flytande orenlighet bortföres, så anordnas, att
de icke vålla sanitära olägenheter;

samt att, där så lämpligen kan ske, tillgång beredes till billiga

i -i x J ° o o

varmbad.

Nämnden bör dessutom, för den händelse behov därav yppas, söka
åstadkomma särskilda hälsovårdsordningar, upptagande de föreskrifter, som
utöver vad denna stadga innehåller kunna anses erforderliga för kommun
eller del därav.

I utövandet av omförmälda hälsovårdstillsyn skall hälsovårdsnämnden
biträdas av kommunalnämnderna inom området, vilka var för sin kommun
hava att på anmodan av hälsovårdsnämnden avgiva yttranden samt att till
hälsovårdsnämnden göra de anmälningar, som av rådande sanitära missförhållanden
eller eljest kunna påkallas.

Åt den hälsovårdstillsyn, som sålunda åligger hälsovårds- och kommunalnämnd,
skola dessa nämnders ledamöter var för sig ägna synnerlig
omsorg samt hos hälsovårdsnämnden göra anmälan om sådant, som anses
påfordra dess ingripande.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för sraittosamma
sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård gäller
vad därom särskilt blivit stadgat.

§ 37.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden utgöres av vederbörande provinsialeller
extra provinsialläkare, den kronofogde eller länsman, som Kungl. Maj:ts
befallningshavande förordnar till ledamot i nämnden, samt fem av landstinget
valda ledamöter; dock att, där omständigheterna därtill föranleda,
antalet av de ledamöter, som det tillkommer landstinget att utse, av
Kungl. Maj:ts befallningshavande må bestämmas till tre.

Mom. 2. Uppdraget att vara ledamot i nämnden gäller för de valda
ledamöterna under fyra år; dock att första gången, sådant val äger rum,
genom lottning bestämmes, vilken eller vilka av de valda skola tjänstgöra
fyra år, varemot den eller de övriga skola utträda vid slutet av andra
året. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
anställes, så snart ske kan, fyllnadsval; och bör den då valde tjänstgöra
under den tid, som för den avgångne återstått.

Mom. 3. Landstinget väljer jämväl suppleanter till lika antal som
ledamöter. Vad i nästföregående moment stadgas om ledamot, vald av

25

landstinget, galle ock om suppleant. Suppleanterna skola tjänstgöra i
sådan ordning, att en tidigare vald har företräde, och att av dem, som äro
valda samma dag, den har företräde, som erhållit högsta röstetalet. Vid
lika röstetal skilje lotten.

Mom. 4. Huru förfaras skall i fråga om tillsättande av nämnd i
sådant hälsovårdsområde, som utgör delar av två eller flera landstingsområden,
därom förordnar Konungen för varje särskilt fall.

Mom. 5. Undergår hälsovårdsområde förändring beträffande sin
omfattning, har landstinget att företaga nytt val av ledamöter och suppleanter
i hälsovårdsnämnden; och galle om sådant val, vad här ovan för
val första gången enligt denna stadga blivit föreskrivet.

Mom. 6. Stadgandena i § 2 mom. 4 och 5 angående villkor för
att kunna vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnd uti stad samt
angående laga ursäkt från dylikt uppdrag äge jämväl tillämpning i fråga
om de av landsting valda ledamöter och suppleanter i hälsovårdsnämnd
på landet; dock att sådan ledamot eller suppleant skall vara bosatt inom
hälsovårdsområdet.

Mom. 7. Förste provinsialläkaren i länet äger, där han icke är
ledamot av hälsovårdsnämnden, att närvara vid nämndens sammanträden
och i överläggningarna men ej i besluten deltaga. Där han så äskar,
skall hans mening antecknas till protokollet.

§ 38.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden utser inom sig ordförande och vice
ordförande för ett år i sänder. Äro både ordförande och vice ordförande
hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Mom. 2. Nämnden sammanträder minst en gång i varje kvartal å
tid och ställe, som ordföranden bestämmer, samt däremellan så ofta han
finner omständigheterna därtill föranleda. Nämnden skall vidare sammanträda,
då begäran därom framställes av läkare, kronofogde eller länsman,
som är ledamot i nämnden, eller av två andra ledamöter av densamma.
Nämnden skall ock sammanträda på anmodan av Kungl. Maj:ts
befallningshavande eller förste provinsialläkaren. Har förste provinsialläkaren
föreslagit tid för sammanträdet, skall detta å berörda tid hållas.
Möter hinder för sammanträdets hållande å den av förste provinsialläkaren
föreslagna tiden, skall annan tid efter överenskommelse med honom bestämmas.

Mom. 3. De i § 3 mom. 3, 4, 5 och 6 givna bestämmelser äga
jämväl tillämpning i fråga om hälsovårdsnämnd på landet.

4—133252

26

§ 39.

Där hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet påkallat och
medel därtill äro anslagna, äger nämnden antaga en eller flera tillsyningsman
ävensom andra biträden samt för dem utfärda instruktion.

§ 40.

Hälsovårdsnämnden har att hos landstinget göra framställning om
de medel, som erfordras för den verksamhet, som enligt vad här ovan
stadgats åligger nämnden.

För dessa medel har nämnden att till landstinget avgiva redovisning.

§ 41.

Hälsovårdsnämnden har att årligen inom mars månads utgång till
förste provinsialläkaren avlämna en till medicinalstyrelsen ställd berättelse
om allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet under nästföregående
år ävensom vad med avseende därå blivit åtgjort.

Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.

§ 42.

Det åligger nämnden att föra diarium över inkommande handlingar
enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Protokoll och beslut ävensom till nämnden inkomna handlingar, vilka
icke böra till annan översändas, skola av nämnden förvaras.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.

§ 43.

Mom. 1. Varje boningsrum eller kök, som nyinredes, skall så anordnas,
att det bereder erforderligt skydd mot köld och fuktighet samt
förses med fönster. Fönster skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt
samt så anordnat, att nödig luftväxling därigenom kan åstadkommas.

27

Vad nu är stadgat galle även om redan befintligt boningsrum eller
kök, därest det är mot ersättning eller såsom avlöningsformån upplåtet
till begagnande eller av fattigvårdsstyrelse anvisat till bostad åt den, som
åtnjuter fattigvård.

Mom. 2. Golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst
trettio centimeter högre än den angränsande markens yta.

Dock äger hälsovårdsnämnden för särskilt fall medgiva att, därest
nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss
sagts.

Mom. 3. De i § 8 mom. 2, 4, 5, 8 och 10 meddelade bestämmelser
gälla även för landet.

Om vatten för hushållsbehov.

§ 44.

Hälsovårdsnämnden skall hålla tillsyn å beskaffenheten av vattnet
på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning
och andra hushållsbehov, och särskilt därå, att brunnar och källor äro så
inrättade, att orenlighet dit ej intränger.

De föreskrifter, som i § 9 mom. 2 och 4 meddelats för stad, äge
jämväl tillämpning för landet.

Om födoämnen och dryckesvaror.

§ 45.

Mom. 1. Kött, inälvor, blod och andra''till människoföda eljest användbara
delar av djur, varom i § 10 mom. 1 sägs, samt mjölk, grädde
och smör från djur, varom i samma paragraf mom. 2 förmäles, ävensom
födoämnen och dryckesvaror, vilka på grund av de i berörda paragraf
mom. 3 angivna orsaker äro skadliga för hälsan eller otjänliga till människoföda
eller vilka bearbetats eller hanterats av person, som är eller misstankes
vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnena eller
dryckesvarorna skäligen äro att anse såsom farliga att förtära, må ej å
landet till salu hållas eller till annan överlämnas i syfte att användas till
människoföda.

28

Mom. 2. Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne
eller dryckesvara av visst slag eller från viss plats skall kunna förorsaka utbredande
av smittosam sjukdom inom hälsovårdsområdet, må nämnden förbjuda
dess försäljning därstädes.

Mom. 3. De i § 10 i övrigt meddelade bestämmelser gälla jämväl
för landet.

§ 46.

Lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori,
bryggeri eller läskedrycksfabrik, så ock lägenhet, där sådant födoämne, som
framställes i någon av nu nämnda rörelser, yrkesmässigt försäljes eller för
dylik försäljning förvaras, skall vara så inrättad som i § 11 mom. 1 sägs;
och må den ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde, urinkur,
stall, fähus, svinhus samt gödselstad eller annat upplag av spillning.

I fråga om nu nämnd lägenhet jämte där använda redskap, förvaringskärl
och andra tillbehör galle vad i sagda paragraf mom. 2 finnes stadgat
angående där omförmäld lägenhet jämte tillbehör; och skola de i § 11
mom. 3 och § 12 meddelade bestämmelser äga tillämpning jämväl för
landet.

Om förläggning av avträde m. m.

§ 47.

Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller annat
upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från
lägenhet, varom i § 46 förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet
därifrån kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i § 46
avses, eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän
väg eller plats.

Om renhållning vid bostäder.

§ 48.

Invid eller i närheten av boningshus må marken ej förorenas; ej
heller må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra dylika ämnen,
som lätt övergå i förruttnelse, uppsamlas eller förvaras så, att sanitära
olägenheter därav kunna uppkomma.

29

Om fabriker och näringar.

§ 49.

De åligganden, som enligt § 25 mom. 1 och 5 tilldelats hälsovårdsnämnd
i stad, tillkomma även hälsovårdsnämnd på landet.

Om begravningsplatser m. m.

§ 50.

Med undantag av vad, som finnes stadgat i § 26 mom. 2 och i mom.
7 angående nedsättning av lik i grav å äldre begravningsplats inom en stads
planlagda område, skola de i sagda paragraf meddelade föreskrifter gälla
jämväl för landet.

Om straffbestämmelser.

§ 51.

Den som bryter mot bestämmelserna i § 43 mom. 3, jämfört med
§ 8 mom 4, i § 44 angående förbud mot vattens förorenande, i § 45
mom. 1 eller mom. 3, jämfört med § 10 mom. 1 andra stycket, mom. 2
andra, tredje och fjärde stycket samt mom. 7, i § 46 andra stycket, i §
48 eller i § 50, jämförd med § 26 mom. 4, böte från och med två till
och med femhundra kronor, där ej straff enligt allmän lag eller författning
bör följa å förseelsen.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,
som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av § 44 andra stycket, jämfört
med § 9 mom. 4, eller ock § 45 mom. 2.

Särskilda bestämmelser.

§ 52.

Där hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna
råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande
eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig

30

föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd
härför finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller gällande
hälsovårdsordning. Sådant vite må ej, då den av Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordnade ledamoten av nämnden icke är vid sammanträdet
närvarande, sättas högre än etthundra kronor.

§ 53.

Finner den av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade ledamoten
av nämnden, att nämnden genom något beslut överskridit sin befogenhet
eller att beslutet eljest är stridande mot denna stadga, annan allmän
författning eller särskild hälsovårdsordning eller att fastställt vite, som
överstiger etthundra kronor, är för högt tilltaget, skall beslutet underställas
Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.

§ 54.

För kommun eller del därav, i fråga om vilken de i detta kapitel
meddelade bestämmelser gälla, må särskilda hälsovårdsordningar antagas i
den ordning, kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862 föreskriver. För överträdelse av dylik hälsovårdsordning må
stadgas böter från och med två till och med femhundra kronor.

KAP. III.

Allmänna bestämmelser.

§ 55.

Mom. 1. Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer
medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för
vederbörande hälsovårdsnämnd meddela nödiga råd och anvisningar.

Mom. 2. Kungl. Maj:ts befallningshavande skola, var inom sitt län,
vaka däröver, att landsting, kommuner, hälsovårds- och kommunalnämnder
samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna

31

hälsovården, för vilket ändamål Kungl. Maj:ts befallningsnavande även äga
att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. När genom
vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på annat sätt till Kungl.
Maj:ts befallningshavandes kunskap kommer, att i stad eller å landet förefinnas
missförhållanden i avseende å allmänna hälsovården, skall Kungl.
Maj:ts befallningshavande tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande
vidtagas.

§ 56.

Allmänna polisen och kronobetjäningen hava att, var inom sitt verksamhetsområde,
biträda vid tillsynen över ordningen, vad allmänna hälsovården
angår, samt att, då något finnes att erinra i avseende härå, skyndsamt
anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämd, varjämte det åligger dem
att lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet.

§ 57.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
jämlikt denna stadga eller de i enlighet därmed givna föreskrifter honom
åligger, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom
från& hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat, eller kan
han icke med sådan tillsägelse träffas, äge då nämnden att, där så anses
nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden
mot lega.

§ 58.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, vilken
i denna stadga eller i enlighet med §§ 32 och 54 givna föreskrifter
är belagd med bötespåföljd, samma förseelse fortsätter eller förnyar, skall,
när han därtill varder lagligen förvunnen, fällas för varje gång åtal emot
honom ägt rum till de böter, som för förseelsen äro bestämda.

§ 59.

Mom. 1. Förseelse mot denna stadga eller de i enlighet därmed
givna föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; och gälle, i fråga om klagan över domstols eller poliskam -

32

mares beslut i dessa mål, vad i allmänhet angående besvär i brottmål är
förordnat.

Mom. 2. Förseelse åtalas av allmän åklagare; ägande hälsovårdsnämnd
ock att för särskilt fall förordna åklagare.

§ 60.

Emot sådana av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda påbud,
som i §§ 32 och 54 omförmälas, ävensom över de närmare föreskrifter
eller åtgärder, vilka det enligt denna stadga tillkommer hälsovårdsnämnd
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att meddela eller vidtaga, äger den,
som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra
besvär över hälsovårdsnämnds beslut hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
inom trettio dagar efter delfåendet och över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd; gällande dock, där hälsovårdsnämnd
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande prövar nödigt så bestämma,
utan hinder av besvär beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
varda vederbörligen förordnat.

§ 61.

Böter och viten efter denna stadga och de i enlighet med densamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter och viten, skola
de förvandlas enligt allmän lag.

Genom denna stadga upphäfvas kap. 1, 2, 3 och 5 i hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874.

Denna stadga skall lända till efterrättelse från och med den
! dock att hälsovårdsnämnden äger, när synnerliga skäl därtill äro,
för visst fall medgiva, att tiden, inom hvilken de åtgärder skola vara
vidtagna, som betingas av bestämmelserna i § 8 mom. 1 andra stycket, i
§11 mom. 1 andra och tredje styckena samt i § 18 mom. 2 i fråga om
golv i svinhus, utsträckes till två år, efter det denna stadga trätt i kraft.

MOTIVERING

TILL

FÖRSLAGET TILL HÄLSOVÅRDSSTADGA FÖR RIKET.

5 —1332S2

35

Redan i 1686 års kyrkolag samt 1688 års medicinalordningar påträffas
åtskilliga påbud angående hälsovården, och under 1700-talet utfärdades
flere föreskrifter, hänförande sig till vissa särskilda sjukdomar eller
inträffande farsoter.

Kung], cirkuläret till samtliga konsistorier och landshövdingar den
25 augusti 1813 med sundhetskollegii därtill hörande underrättelser om
vad iakttagas bör till förekommande av smittosamma sjukdomar och farsoters
utbredning ålade församlingarnas prästerskap närmaste bestyret med
hälsovårdens handhavande och anvisade vissa åtgärder, vilka, till förekommande
av allmän sjuklighet överhuvud, befunnits nödiga.

Kungl. kungörelsen den 27 februari 1828 om åtskilliga ändringar
och tillägg uti kungl. förordningen den 26 februari 1817 om sockenstämmor
och kyrkoråd stadgade, att kyrkorådet skulle utöva inseendet över
den allmänna hälsovården inom församlingarna, varjämte i en annan kungörelse
av sagda dag föreskrevs en del ändringar och tillägg i cirkuläret
av år 1813 »till beredande af en förbättrad hälsovård i landsorterna».

Genom kungl. förordningen den 12 november 1831, om vad i hänseende
till farsoten kolera iakttagas bör, anbefalldes, att för varje stad
eller prästgäll på landet skulle särskilda sundhetsnämnder utses att för
tillfället handhava hälsovården inom församlingarna, för vilket ändamål
varje trakt borde, där så prövades nödigt, indelas i smärre kretsar, över
vilka sundhetsnämnden, sig till biträde, ägde att förordna särskilda uppsyningsman.
Denna författning innehöll även flera allmänna föreskrifter om
undanröjandet av orsaker till osundhet överhuvud, angående tillsynen om
snygghet å gårdar och å gator samt allmänna platser, födoämnens sunda
beskaffenhet m. m.

Genom kungl. förordningen den 29 augusti 1843 om socknenämnder
på landet överflyttades alla enligt 1828 års förordning kyrkorådet
ålagda skyldigheter på socknenämnderna.

Sedermera utfärdades den 30 december 1857 en ny kungl. förordning
om vad till förekommande och hämmande av farsoter och smittosarnma
sjukdomar bland rikets invånare iakttagas bör, varigenom alla förut

Historik.

36

Allmänna

synpunkter,

utfärdade bestämmelser i samma riktning blevo undanröjda. Enligt denna
förordning skulle närmaste inseendet och befattningen med »allmänna hälsovården»
tillkomma å landet socknenämnd, enligt vad därom redan funnes
stadgat, och i stad en »ständig» sundhetsnåmnd. Sockne- och sundhetsnämnds
allmänna åligganden med hänsyn till hälsovården preciserades här
närmare. Likaså bestämdes även Konungens befallningshavandes skyldigheter
i samma avseende. Det skulle i allmänhet åligga varje kommun att
bestrida de utgifter, som för allmänna hälso- och sjukvården därstädes
erfordrades.

Socknenämnds åligganden överflyttades genom 1862 års förordning
om kommunalstyrelse på landet på kommunalnämnden.

1857 års förutnämnda förordning upphävdes genom den i huvudsak
ännu gällande hälsovårdsstadgan för riket av den 25 september 1874, vilken
påföljande år kompletterades genom kungl. förordningen den 19 mars
1875 angående åtgärder mot införande och utbredning av smittosamma
sjukdomar bland rikets invånare, den s. k. epidemistadgan.

1874 års hälsovårdsstadga betecknar onekligen ett betydande framsteg
i fråga om hälsovårdslagstiftningen i vårt land. De i allmänna ordalag angivna
åligganden, som enligt 1857 års nämnda förordning tillkommit sockneoch
sundhetsnämnderna med avseende å allmänna hälsovården, kunde svårligen
på sin tid rätt uppfattas av eller lämna tillräcklig vägledning för de organ, åt
vilka närmaste inseendet och befattningen med denna hälsovård blivit anförtrodd.
Härav blev ock följden, att nämndernas verksamhet till förbättrande
av församlingarnas hälsovårdsförhållanden i allmänhet blev av föga betydelse.
Den nya stadgan av år 1874 införde i detta avseende väsentliga förbättringar,
i synnerhet i fråga om städerna. Genom att angiva bestämda
huvudpunkter i fråga om hälsovården, som mer än andra vore att beakta,
och genom vilkas iakttagande allmänheten själv kunde bidraga att framkalla
goda verkningar i avseende på det allmänna hälsotillståndet och att
förekomma sjukdomars uppkomst och farsoters spridning, gav denna stadga
onekligen välbehövliga anvisningar, utan att ändock förlora sig i minutiösa
detaljer, som endast skulle hava bidragit till att onödigt binda vederbörande
myndigheters händer och mången gång verka förlamande på deras
verksamhet.

Den möjlighet, som yttermera gavs varje kommun att för sig antaga
och få till efterrättelse fastställda särskilda efter olika förhållanden lämpade
hälsovårdsföreskrifter samt rätten och plikten för vederbörande hälsovårdsmyndighet
ävensom Konungens befallningshavande och i stad magistraten
att härför med sitt initiativ ingripa hava på ett synnerligen lyckligt

37

sätt kompletterat de allmänna bestämmelserna med anpassning efter rådande
förhållanden i olika landsdelar och å olika orter och därför i hög grad
bidragit till de gynnsamma verkningarna av stadgan i dess helhet.

Med den alltmer ökade insikten om hälsovårdens stora betydelse för
samhället samt de i följd därav stegrade fordringar, som ställas på den allmänna
hygienen och vad därtill hör samt på samhällets ingripande för
densamma i olika riktningar, lider emellertid numera den allmänna hälsovårdslagstiftningen
av vissa brister, som kräva ett avhjälpande. Särskilt
gäller detta om bostadshygienen, om handeln med födoämnen, renhållningen
i allmänhet samt i vissa avseenden om fabrikers och näringars drivande
m. m.

Vid tiden för hälsovårdsstadgans tillkomst voro förhållandena på
landsbygden väsentligen annorlunda än nu, och svårigheterna att finna
sakkunniga och intresserade organ för hälsovårdens övervakande voro
större. Men sedan på senare tid ställningen blivit en annan, kräves
uppenbarligen även för landsbygden en förbättrad hälsovårdslagstiftning
och en hälsovårdsmyndighet, mera ägnad att fullfölja sin uppgift än de
nuvarande kommunalnämnderna. Vidare erfordras, såväl för staden som
särskilt för landet, effektivare och tidsenligare bestämmelser rörande åtgärder
mot de smittosamma sjukdomarna, och detta i lika grad beträffande
de delar av nuvarande hälsovårdsstadgan, vilka avhandla dessa åtgärder,
som i avseende å de föreskrifter, vilka återfinnas i 1875 års epidemistadga
m. fl. författningar.

Vad särskilt denna senare fråga angår, har det, såsom i det följande
skall närmare utvecklas, rörande landsbygden visat sig, att kommunerna
i fråga om effektiva åtgärder mot dessa sjukdomar — varvid framstår såsom
synnerligen viktigt att tillfredsställande sörja för de sjukas isolering
och vård å särskilda, för ändamålet avsedda anstalter — merendels icke
lämpa sig såsom enheter för handhavande av befattningen härmed eller
äga de härför erforderliga resurserna. Med hänsyn till epidemisjukhusvården
tarvas därför enligt kommitténs uppfattning alldeles särskilda
åtgärder.

Med hänsyn till den vikt, kommittén fäst vid frågan om förändrade
och förbättrade anordningar för motverkande av de smittosamma sjukdomarna,
samt i betraktande av den omfattning, förslaget i denna del måst
erhålla, har det vid lösandet av den kommittén förelagda uppgiften visat sig
lämpligast att särskilt behandla frågan om revision av hälsovårdsstadgan,
i vad den icke avser åtgärder mot de smittosamma sjukdomarna, samt
särskilt för sig frågan om dessa senare. I enlighet härmed har kom -

38

mitten avgivit två särskilda författningsförslag, innehållande det förra
förslag till ny hälsovärdsstadga och det senare förslag till ny epidemistadga.

Kommittén har sökt upprätthålla det nuvarande systemet med den allmänna
hälsovården såsom en i vidsträckt mening väsentligen kommunal
angelägenhet, ledd och övervakad av staten och statliga organ.

Vad angår organisationen av den i detta avseende närmast fungerande
kommunala myndigheten, har kommittén endast beträffande landsbygden
funnit skäl till mer avsevärd förändring i härutinnan rådande förhållanden.
Därvid har kommittén haft till syftemål bland annat att söka
tillgodose det ovanberörda kravet på större intresse hos denna myndighet
för sin uppgift samt större kompetens hos densamma. I sådant syfte
föreslås, enligt vad nedan närmare utvecklas, ett utsträckt nytt hälsovårdsområde
på landsbygden, sammanfallande med provinsial- eller extraprovinsialläkardistriktet,
med en för detsamma verksam hälsovårdsnämnd,
däri vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare skall vara självskriven
ledamot. På landstingen skall det ankomma att bevilja och besluta
om de för dessa nämnders verksamhet erforderliga medel, likasom
också landstinget skall hava att utse de valda ledamöterna i hälsovårdsnämnden.
Dessa hälsovårdsnämnder skola hava närmaste inseendet över den
allmänna hälsovården inom sitt område. De skola därvid i förekommande fall
biträdas av kommunalnämnderna, vilka även å sin sida skola hava att hos
hälsovårdsnämnderna framföra sina önskemål i vad varje kommun angår.

Den av kommittén sålunda tillämnade anordningen måste kommittén
tillmäta synnerlig vikt för befordrande av den allmänna hälsovården på
landet. Av densamma lär böra följa bland annat en jämkning i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, i vad den ålägger kommunalnämnden
att handhava och tillämpa de av kommunerna beslutade, vederbörligen
fastställda stadgar, som röra sundhet. Enligt gällande förordning
om landsting tillkommer det redan för närvarande landstinget att rådslå
och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avse bland
annat hälsovård, vadan någon förändring i denna förordning ej torde i
detta sammanhang erfordras.

Beträffande den allmänna sjukvården, i vad den avser andra än
smittosamma sjukdomar, finnes i nu gällande hälsovärdsstadga för stad
föreskrivet, att stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan må, om så lämpligt
finnes, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen av den allmänna
sjukvården i staden, så vitt den icke tillkommer annan myndighet. För
landsbygden uttalas i gällande hälsovärdsstadga med avseende å den all -

39

manna sjukvården endast, att, när kommunalnämnden behandlar frågor
om »allmänna» hälso- och »sjukvården», äga vederbörande tjänsteläkare
vara tillstädes. Den allmänna sjukvården är dock å landet, i den mån
den ej påvilar staten eller såsom eu fattigvårdsangelägenhet handhaves av
kommunerna, väsentligen ett landstingens åliggande.

Kommittén har ej ansett det ligga i dess uppdrag att närmare ingå
på frågan om den allmänna sjukvården, däri även inbegripen den allmänna
sjukhusvården, rörande andra än smittosamma sjukdomar. Endast med
avseende å ovannämnda bestämmelse rörande förvaltningen av allmänna
sjukvården i stad har kommittén föreslagit en viss förändring, vartill
kommittén här nedan återkommer.

Likasom kommittén sålunda icke ansett sig kunna ingå på spörsmålet
om den allmänna sjukhusvårdens närmare ordnande, försåvitt fråga
ej är om smittosamma sjukdomar, har kommittén även lämnat ä sido en
annan ur den allmänna hälsovårdslagstiftningen numera utbruten fråga, nämligen
den om åtgärder för det allmänna hälsotillståndet i fall, som särskilt
bero av eller sammanhänga med förhällandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Frågan härom är nämligen utförligt reglerad i den särskilda
arbetarskyddslagstiftningen. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
upphävde också uttryckligen hälsovårdsstadgan för riket, i vad densamma
åsyftade att bereda skydd åt arbetare vid användande till sådant arbete,
varå lagen äger tillämpning, d. v. s. praktiskt taget i fråga om varje
rörelse, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Vid sådant förhållande har i förslaget någon motsvarighet icke ansetts
påkallas till föreskrifterna i hälsovårdsstadgans § 16 mom. 4 och
§ 28 mom. 1 med åläggande för hälsovårds- och kommunalnämnden att
vaka över, att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de
bliva i hälsoväg till men för arbetare.

Jämväl i ett annat viktigt avseende, som hittills i viss mån inordnats
under den allmänna hälsovårdslagstiftningen, har kommittén haft särskild
anledning att begränsa sin uppgift.

Ivungl. Maj:t har som bekant uppdragit åt en särskild kommitté att
verkställa utredning och avgiva förslag till förebyggande av de olägenheter,
som industriella verk kunna förorsaka kringliggande bygd genom
förorenande av luft och vatten. Enligt vad kommittén under samarbete
med berörda kommitté inhämtat, kommer dess förslag att omfatta, förutom
industriella anläggningar av viss angiven beskaffenhet, även kloakanläggningar
för städer, köpingar och municipalsamhällen samt i övrigt

40

för inrättningar och anstalter, från vilka avföres viss större mängd av
förorenande ämnen.

Den särskilda förprövning, som enligt nämnda kommittés förslag är
ämnad att föregå anläggningar av angiven art, och vid vilken prövning de olika
hygieniska kraven, som i det särskilda fallet göra sig gällande, skulle
komma under bedömande, är avsedd att ställa dithörande fall utom den
allmänna hälsovårdslagstiftningen. Vid sådant förhållande komma de
i nu gällande hälsovårdsstadga hälsovårdsnämnd i stad eller kommunalnämnd
å landet ålagda skyldigheter med avseende å inrättandet och
drivandet av fabriker eller annan näring att inskränkas med hänsyn
härtill.

På hälsovårdsnämnden lär det emellertid fortfarande böra ankomma,
dels i vissa fall, exempelvis inom stads område, att taga befattning med
frågor om inrättande av vissa hithörande anläggningar, dels ock att i fall,
som icke alls eller endast i inskränktare mån träffas av nyssnämnda särskilda
lagstiftning, hava viss tillsyn beträffande anläggningar av denna
eller liknande art.

Viktiga områden för hälsovårdslagstiftningen äro däremot, såsom
redan blivit antytt, allt fortfarande frågorna om renhållningen i hela dess
vidd, såväl i städerna som på landsbygden, om bostadshygien i allmänhet,
om livsmedels- och födoämneskontrollen m. m.

Beträffande gatu- och gårdsrenhållningen i stad återfinnas nu gällande
allmänna bestämmelser härom i 15—18 §§ av ordningsstadgan för
rikets städer, varjämte vissa särskilda bestämmelser i ämnet meddelats i
hälsovårdsstadgans 17—21 §§. Närmare föreskrifter härutinnan för de
särskilda städerna innefattas i allmänhet i för dem utfärdade särskilda
ordnings- och hälsovårdsföreskrifter.

Såväl i ordnings- som i hälsovårdsstadgan saknas föreskrifter om vem
gaturenhållningsskyldigheten skall anses åligga. Städernas fastighetsägare
hava i allmänhet av ålder ansetts skyldiga att var för sin egendom bestrida
renhållningen icke blott av respektive gårdar, utan även av gator
och andra allmänna platser, en skyldighet, som ofta funnit uttryck i
särskilda ordningsföreskrifter för staden. Genom särskilda överenskommelser
(s. k. likställighetsöverenskommelser) har understundom den husägarna
sålunda åliggande skyldigheten mot eller utan vederlag från deras
sida överflyttats på samtliga skattskyldiga.

Kommittén vill i detta sammanhang anmärka, att kommittén icke
funnit sig böra upptaga till närmare undersökning hithörande omständig -

41

heter, vilka allt fortfarande torde böra hänföras till i de särskilda städerna
rådande förhållanden och därför liksom hittills ej ansetts höra inordnas
bland föreskrifter av allmän giltighet.

Av skäl, som nedan närmare angivas, har kommittén funnit de omnämnda
föreskrifterna i ordningsstadgan lämpligen böra överflyttas till
hälsovårdsstadgan.

I fråga särskilt om bostadshygienen och vad därmed sammanhänger,
har kommittén sökt taga hänsyn till de större krav, som numera
göra sig gällande och kräva uppmärksamhet. Kommittén får erinra
om det nära sambandet mellan bostadsfrågan och den på dagordningen
stående frågan om ny byggnadsstadga. Denna förstnämnda fråga
är även väsentligen ur andra synpunkter, än som kunna komma till
beaktande vid fråga om en revision av hälsovårdsstadgan, föremål för behandling
av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts den 19 januari 1912 lämnade
bemyndigande, tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och
avgivande av förslag rörande mindre bemedlades bostadsförhållanden.

I utlandet finnas understundom särskilda bostadsmyndigheter, som
hava till uppgift såväl att befordra bostadsverksamheten genom anskaffande
av bostäder åt ekonomiskt svagare samhällsmedlemmar samt genom
beredande av medel härför, som även att tillse, att bostäder, som finnas
motsvara erforderliga hygieniska krav.

Så är förhållandet i vissa tyska stater samt, i vad särskilt rör arbetarbostäder,
även i Belgien enligt lagstiftning av den 9 augusti 1889.

I sistnämnda land är dock en viss mer generell befogenhet i dessa
hänseenden inrymd även åt hälsovårdsmyndigheterna. Jämväl i Frankrike
inrättades genom lag den 30 november 1894, sedermera kompletterad genom
lagstiftning 1906, 1908 och 1912, efter mönster av den nämnda belgiska
lagen särskilda bostadsnämnder med uppgift att företaga undersökningar
rörande arbetarnas bostadsförhållanden och deras bostäders sanitära beskaffenhet.
Men även i den allmänna hälsovårdslagstiftningen (loi sur la
protection de la sanité publique den 15 februari 1902) avhandlas i ett
särskilt kapitel sanitära åtgärder beträffande fastigheter. Enligt dessa föreskrifter
hava hälsovårdsnämnderna och hälsovårdsmyndigheterna att lämna
sitt biträde vid bostadsuppsikten, därvid dock mairen är den i allmänhet
beslutande. I Holland gäller bostadslagen av den 22 juni 1901, enligt
vilken kommunerna tillerkännas vissa befogenheter att utfärda byggnadsoch
bostadsordningar samt att påbjuda bostadsförbättringar och utrymma
överbefolkade bostäder. Vid sidan härav gäller hälsovårdslagen av den 21

6—133252.

42

juni 1901, enligt vilken skola finnas lokala hälsovårdsnämnder samt hälsovårds-
och bostadsinspektörer.

Om sålunda frågan om en bättre bostadshygien kan anses vara endast
en sida, låt vara en mycket viktig sådan, av den mer omfattande bostadsfrågan,
har kommittén vid lösandet av den kommittén förelagda uppgift
icke hyst någon tvekan, att vid en revision av hälsovårdsstadgan till behandling
upptaga denna fråga i dess sålunda angivna begränsning. Därvid
har kommittén haft att utgå från såväl redan förefintliga ofullkomliga bestämmelser
i den nuvarande hälsovårdsstadgan i denna del, som från hittills
vunnen erfarenhet om de särskilda åtgärder, vilka i åtskilliga städer blivit
vidtagna med stöd av och vid sidan av densamma för befordrande av
bostadshygienen. Det föreliggande förslaget upptager därför dels skärpta
bestämmelser i fråga om bostäders och vissa andra lägenheters beskaffenhet
ur hygienisk synpunkt, dels ock i stad och vissa andra samhällen obligatorisk
besiktning av sådana lägenheter, varjämte kommittén sökt sörja
för viss samverkan mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd för bättre
tillgodoseende sålunda av hygieniska krav.

Vidkommande frågan om födoämnes- och livsmedelskontrollen samt
därmed sammanhängande inskränkningar i näringsfriheten, som i den allmänna
hälsovårdens intresse påkallas, äro bestämmelser meddelade i 15 §
av gällande hälsovårdsstadga. Jämte dessa bestämmelser komma härvid
i betraktande dels allmänna straffiagen kap. 22 §§ 3 och 13, dels för
vissa fall lagen angående köttbesiktning och slakthus den 10 oktober 1913
samt kungl. förordningen angående åtgärder mot missbruk i vissa fall vid
bedrivande av slakterirörelse den 31 december 1897, dels ock vissa bestämmelser
i kungl. förordningen angående kontroll å tillverkning av margarin
m. m. den 13 oktober 1905 samt i giftstadgan den 7 december 1906.

Härutöver äro merendels utfärdade hälsovårdsordningar eller andra
i den ordning, §§ 24 och 30 hälsovårdsstadgan avser, tillkomna bestämmelser
föreskrifter meddelade angående handeln inom stad med livsmedel,
s. k. matvarustadgar.

Otillräckligheten och olikformigheten i dessa bestämmelser har ofta
blivit framhållen.

Bland annat påyrkades i en år 1908 inom riksdagen väckt motion,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungi.
Maj:t förelägga riksdagen förslag till näringsmedelslag. Denna motion
blev emellertid av vederbörande tillfälliga utskott avstyrkt och föranledde
ej heller till någon riksdagens åtgärd.

Senare har medicinalstyrelsen i en till Kungl. Maj:t den 15 septem -

43

ber 1913 ingiven skrift hemställt, att Kung!. Maj:t täcktes uppdraga åt en
kommitté att utarbeta förslag till ny och utvidgad livsmedelslagstiftning.

Körande donna viktiga fråga vill kommittén redan i detta sammanhang
framhålla, att det givetvis skulle föra kommittén utöver sin uppgift
att till behandling upptaga alla de fall, då förekomsten i den allmänna
handeln av förvanskade eller eljest underhaltiga närings- och njutningsmedel
mer får ekonomisk betydelse än egentlig hygienisk vikt. Ur sådan
synpunkt har emellertid denna fråga ofta blivit reglerad i utlandet. En
dylik reglering — delvis även sammanhängande med det hos oss på dagordningen
stående spörsmålet om lagstiftning mot illojal konkurrens —
har haft till ändamål, förutom ett beaktande av de mer direkt hygieniska
momenten, även att tillgodose allmänhetens berättigade krav i övrigt
rörande matvaror och proviantartiklar, deras sammansättning och beståndsdelar.
Ett erkännande för vårt lands vidkommande av dessa principer
har för vissa fall lämnats genom § 7 i nådiga förordningen den 17 november
1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. in.
ävensom i en därav föranledd nådig kungörelse den 22 december 1893,
enligt vilken det åligger medicinalstyrelsen, efter det fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen och marinförvaltningen yttrat sig, att till ledning och
efterrättelse vid fullgörandet av leveranser till staten ävensom vid kontrollen
över dessa leveranser utfärda bestämmelser rörande fordringar å
proviantartiklar.

Kommittén har i sitt förslag måst väsentligen begränsa sig till fall,
där den hygieniska synpunkten är den förhärskande, d. v. s. där fråga är
om födoämnen, som äro skadliga för hälsan eller otjänliga till människoföda.
Endast beträffande de viktiga konsumtionsartiklarna mjölk, smör och
grädde har kommittén i vissa avseenden ansett sig böra lämna föreskrifter,
som gå längre än som skulle följa av ett strängt upprätthållande av den
angivna principen. Såväl härutinnan som vid sitt förslag i övrigt i denna
del har kommittén i flera fall haft till förebild hittills för de särskilda
städerna utfärdade särskilda bestämmelser i detta ämne.

I övrigt har kommittén vid sitt förslag till ny hälsovårdsstadga sökt
tillgodogöra sig och bygga på hittills vunnen erfarenhet om nu rådande
förhållanden och framkomna önskemål om förändringar däri. Vad städerna
angår hava även i fall, som här ovan icke blivit berörda, en del föreskrifter,
som hittills funnits i vidsträcktare mån upptagna i särskilda hälsovårdsordningar
för dem, ansetts böra beredas allmän giltighet och inflyta
i hälsovårdsstadgan. I andra fall betingas kommitténs ändringsförslag av

44

nyare rön inom den hygieniska vetenskapens område, av den tekniska utvecklingen
eller av de stegrade hygieniska kraven i särskilda avseenden.

I gällande hälsovårdsstadga användas för att beteckna förhållanden,
som böra påkalla hälsovårdsnämndens ingripande, eller för att angiva
vissa fordringar, som krävas, på det att en del anordningar skola bliva
tillfredsställande, rätt växlande uttryckssätt. Så t. ex. talas i § 13 om
»i hög grad förenat med våda för inneboendes hälsa» och även sammastädes
om »större fara för hälsan». I § 15 användes utjrycket »skadlig
för hälsan» och i § 16 heter det »för hälsan vådliga». Åtskilliga andra
ställen förete beteckningarna, »menlig för hälsotillståndet», »för sundheten
menliga», »menlig för närboendes hälsa», »menlig inverkan på sundheten»,
»i hälsoväg till men», »olägenhet i avseende på sundhet och snygghet»,
»men för sundhet och snygghet».

Otvivelaktigt hava de i § 13 använda uttrycken valts för att beteckna
en större grad av hälsovådlighet och äga på grund härav fullt
berättigande. Möjligt är, att så även avsetts med bestämningarna i §§ 15
och 16. En närmare analys av och jämförelse mellan dessa olika uttryckssätt
i övrigt giva vid handen, att någon bestämd skillnad dem emellan
näppeligen varit avsedd.

Erfarenheten har emellertid utvisat, att framför allt från parter och
deras ombud icke sällan vidlyftiga utläggningar framkommit i syfte att
så väl i ena som andra fallet ådagalägga olika innebörd i de växlande
uttryckssätten, och även hos hälsovårdsnämnder och domstolar har mången
gång röjts en viss tvekan härom.

Kommittén har därför sökt att i förslaget konsekvent använda en
likformig nomenklatur för alla likartade fall och har trott sig finna en
sådan i uttrycket »sanitär olägenhet», i överensstämmelse med det i engelsk
sanitär lagstiftning i regel förekommande »sanitary nuisance». Denna beteckning
förekommer därför överallt i förslaget, utom då man, särskilt
i betraktande av åtgärdens mera ingripande beskaffenhet, velat begränsa
hälsovårdsnämndens inskridande till endast mera svårartade fall, såsom
exempelvis i fråga om de förhållanden, som avses i § 8 mom. 2 beträffande
bostäder.

Kommittén anser det icke tillkomma densamma att göra något yrkande
beträffande en ny hälsovårdslagstiftnings blivande natur av lag eller
av ensamt av Kungl. Maj:t utfärdad förordning.

Emellertid må anmärkas, att kommittén icke förbisett, att redan i
förslaget till hälsovårdsstadga bestämmelser inrymts, som skäligen torde
böra anses vara av kommunallags natur. Detta är i än vidsträcktare mån

45

fallet med förslaget till epidemistadga. Ett utbrytande av denna anledning
av dessa bestämmelser, jämte vissa föreskrifter av egentligen civilrättslig
natur, ur deras sammanhang i förslaget, har emellertid kommittén icke
ansett lämpligt.

KAP. I.

Om allmänna hälsovården i stad.

I detta kapitel återfinnas samtliga föreskrifter rörande hälsovården i
städerna och med dem i hälsovårdsavseende likställda samhällen.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsmän.

§ 1.

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas till en del i §§ 1, 4 och

9 i nu gällande stadga. De innehålla, kan man säga, det allmänna
direktivet för hälsovårdsnämndens verksamhet. Någon motsvarighet till §

10 i nu gällande stadga finnes ej i förslaget. Kommittén har nämligen
ansett, att bestämmelserna i sistsagda paragraf äro inbegripna i det allmänna
direktivet för nämndens verksamhet, vilket givits genom förslaget.

Då nämndens sammansättning är beroende av de åligganden, den har
att fullgöra, har kommittén ansett lämpligt att i den nya stadgan låta
dessa bestämmelser föregå dem, som röra nämndens sammansättning.

Med uttrycket »de i enlighet därmed givna föreskrifter rörande den
allmänna hälsovården» avses sådana allmänna föreskrifter, vilka tillkommit
den ordning som i § 32 sägs. Har hälsovårdsnämnden för visst fall
meddelat någon föreskrift, faller det av sig självt, att nämnden skall tillse,
att vederbörande ställa sig föreskriften till efterrättelse. Ett positivt stadgande
i sådant syfte har emellertid ansetts överflödigt. Det har även
ansetts obehövligt att göra någon erinran om de skyldigheter, vilka åligga
hälsovårdsnämnden till följd av särskilda författningar, såsom lagen om
arbetarskydd, lagen om fosterbarns vård, stadgan angående sinnessjuka,
giftstadgan, förordningen angående vad iakttagas bör till förekommande och
hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren m. fl. författningar.

46

Då här i första stycket talas om vissa åligganden såsom tillkommande
hälsovårdsnämnden, så innebär detta icke, att de särskilda ledamöterna
i nämnden skulle vara befriade från att var och en för sig ägna
uppmärksamhet åt hälsovårdsförhållandena på platsen. I verkligheten
torde det mången gång, särskilt där hälsovårdsnämnden icke har tillräckligt
med biträden till sitt förfogande, just vara den av de särskilda ledamöterna
utövade tillsyn och därvid gjorda iakttagelser, som föranleda till
ett ingripande från nämndens sida. Ett uttryckligt stadgande av angivna
innebörd har emellertid synts obehövligt.

Det är emellertid icke nog, att nämnden blott vakar över efterlevnaden
av gällande föreskrifter samt agnar tillsyn åt de bestående hygieniska
förhållandena; nämnden har naturligtvis ock att söka bringa dessa
förhållanden i överensstämmelse med tidens krav. I många fall saknar
nämnden befogenhet att vidtaga därför erforderliga åtgärder, utan detta
tillkommer den kommunala representationen. Nämnden bör då söka framkalla
ett ingripande från dennas sida.

Kommittén har, efter förebild av gällande hälsovårdsstadga, ansett
sig böra rikta uppmärksamheten på några angelägenheter för hälsovårdsnämnden
av större vikt, rörande vilka bestämmelser sedermera i förslaget
icke förekomma.

Med vattenavloppet menas här icke blott de slutna avloppsledningarna,
utan även öppna avlopp, diken, rännstenar m. m., vilka skola
bortleda dagvattnet och vad därmed kan likställas. I § 22 av nu
gällande byggnadsstadga finnas bestämmelser meddelade i syfte att avlägsna
dagvattnet, d. v. s. regn- och snövatten från gator och allmänna platser
samt från gårdar och tomter. För vinnande av detta syfte är det visserligen
icke nödvändigt att anlägga en underjordisk avloppsledning, ehuru
detta även i så fall är att föredraga, men då fråga är om att avlägsna
flytande orenlighet av sådant slag, som lätt övergår till förruttnelse, bör
givetvis, för så vitt detta skall ske medelst avloppsledning, en underjordisk
sådan krävas. Och då lämpligaste sättet att avlägsna sagda orenlighet just
är att bortleda den, så har nämnden fått sig ålagt att verka för anläggandet
av underjordiska avloppsledningar. Då emellertid allmänna vattenok
avloppsledningar för de flesta samhällen alltid äro frågor av stor ekonomisk
räckvidd för vederbörande samhälle, och anläggningarna flerstädes
fördyras genom ogynnsamma lutningsförhållanden, svårframkomlig
markbeskaffenhet, stora avstånd till lämpligt utmynningsställe, dyrt markföi’värv
o. s. v., så har i förslaget inryckts orden »där så lämpligen kan ske».

Möjligheten för ett samhälle att genomföra erforderlig torrläggning
och avledning av spillvatten från sitt område måste med gällande

47

lagstiftning anses vara alltför begränsad. Visserligen torde det oftast
stå vederbörande öppet, att, därest godvillig överenskommelse icke kan
träffas, genom expropriation förvärva erforderlig mark för dylikt företags
utförande. Däremot avser den i lagen om dikning och annan avledning
av vatten den 20 juni 1879 föreskrivna skyldigheten för ägare av
nedanför liggande mark att ej hindra vattnets avlopp från högre beläget
område och att, om för vattnets avförande tarvas dike å hans mark, därav
upplåta vad till diket åtgår, enligt lagens ordalydelse endast företag för
»jords odling eller förbättring». Huruvida och i vad mån ett till byggnadsplats
avsett eller använt områdes torrläggning är att hänföra under
lagen, har därför varit föremål för olika meningar. År ändamålet med
företaget endast att i den allmänna hälsovårdens intresse avleda förorenat
vatten, torde lagen överhuvud icke anses tillämplig. Förslag för avhjälpande
av dessa med fog överklagade brister hava avgivits av vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna i deras den 17 december 1910 dagtecknade
betänkande, varom kommittén i detta sammanhang velat erinra.

Likasom redan i äldre tid gatu- och gårdsrenhållningen i städerna
i regel ålåg husägarna, så ansågs det också i allmänhet vara deras sak att
sörja för avträdes- och latrinrenhållningen. Redan tidigt blev det emellertid
alltmer klart, att åtminstone i fråga om den sistnämnda bättre förhållanden
ej gärna stode att vinna på annat sätt, än att städerna själva
övertoge bestyret härmed. Så skedde i fråga om denna renhållning i
Stockholm redan år 1859 och i Göteborg år 1885. I Stockholm åligger
bortforslingen av hussoporna fortfarande vederbörande fastighetsägare, vilka
dock i regel men ej alltid överlåta bestyret härmed till särskilda entreprenörer
eller till stadens renhållningsverk. Däremot är numera enligt kungl.
brevet den 22 januari 1898 gaturenhållningen ett kommunalt åliggande.
I Göteborg finnas ännu vid sidan av staden såväl enskilda entreprenörer
som lantmän, vilka för husägarnas räkning bortforsla avfall och det från
mer än V3 av staden. Så småningom har under de senaste 15 åren latrin
renhållningen helt och hållet och delvis gatu- och gårdsrenhållningen kommunaliserats
i Malmö, Linköping. Hälsingborg, Ystad, Karlskrona, Eskilstuna,
Örebro, Uppsala m. fl. städer, så att numera renhållningsverk med
mer eller mindre omfattande uppgifter finnas i mer än fjärdedelen av
samtliga svenska städer.

Vid renhållningsväsendets kommunalisering söker man genom särskilda
anordningar i största möjliga omfattning göra sig all orenlighet till
godo. För detta ändamål avhämtas genom stadens försorg såväl latrinen,
innesluten i sina kärl — i allmänhet särskilda stålplåtkärl — som soporna och

48

transporteras till en särskild för ändamålet inrättad emottagningsstation,
där latrinkärlen rengöras och latrinen genom maskinella hjälpmedel blandas
med torvströ. Den erhållna produkten, torvpudrett, utgör en lätt transportabel
gödsel, som fått god avgång. Matresterna ångkokas och finna
användning till utfodring av svin. Skräpsoporna förbrännas eller tjäna
till fyllning, och gödselsoporna tillföras lantbruket. I Stockholm sammanföras
matresterna med de sopor, som ej äro skräpsopor, för att utgöra
gödselsopor.

I de städer, där renhållningen icke är en kommunal angelägenhet,
hava fastighetsägarna genom särskilda avtal överlåtit densamma antingen,
såsom fallet är i åtskilliga medelstora och även mindre städer, åt särskilda
entreprenörer eller ock åt kringboende lantbrukare, vilka avhäinta orenlighetsämnena,
i den mån de äro användbara för jordbruket.

Om det nu såväl av ekonomiska som hygieniska skäl måste betraktas
såsom ett betydelsefullt önskemål, att renhållningen mer och mer kommunaliseras,
bör dock allt fortfarande vid valet av system de särskilda förhållandena
i varje stad, bland annat dess ekonomi, spela in. Kommittén har
därför stannat vid ett åläggande för hälsovårdsnämnd att, med beaktande
bland annat av dessa och andra förhållanden, verka för att renhållningsverk
inrättas, i den mån så icke redan skett.

Förvaltningen av stads egen renhållning handhaves i flera städer av
en särskild renhållningsstyrelse vid sidan av eller under hälsovårdsnämnden.
I andra fall, såsom exempelvis i Stockholm, sorterar renhållningsverket
under drätselnämnden.

Tillgång till billiga bad är av synnerlig vikt för befordrande av
folkhälsan. 1 sådant syfte har man bland annat inrättat s. k. skol- och
folkbad, vanligen i form av bastu- och bassängbad. Enligt tillgängliga
officiella uppgifter inrättades sådana blott i några få samhällen före 1890-talet. Under därpå följande decennium tillkommo åtskilliga, men det är
först sedermera, som flertalet av de skolbad och folkbad, vilka funnos vid
1913 års slut, trätt i verksamhet. Vid sistnämnda tidpunkt utgjorde antalet
av de städer, där skolbad inrättats, omkring 65 och där folkbad inrättats
omkring 40, medan motsvarande siffror för övriga samhällen, för
vilka nu gällande hälsovårdsstadga, i vad den avser stad, redan då ägde
tillämpning, voro respektive 24 och 12. I de flesta fall är det staden
eller samhället, som gått i författning om inrättandet av dessa bad, och
endast undantagsvis har detta skett genom enskildas försorg. I regel
lämnas skolbaden avgiftsfritt, under det att för folkbaden avgift erlägges,
som satts lägre än för bad i allmänhet.

49

Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna stanna vid att
ålägga hälsovårdsnämnden att söka verka för inrättandet allenast av varmbad.
Aven kallbad äro ur hygienisk synpunkt av den vikt, att en hälsovårdsnämnd
bör söka bereda tillgång till sådana, där detta kan ske, d. v. s.
där lämpligt öppet vatten tinnes. Ofta behöva knappast några mer omfattande
åtgärder härför vidtagas, men då dylika erfordras, måste nämnden
låta sig angeläget vara att verka för vidtagandet av sådana ävensom att
dessa bad bliva för allmänheten tillgängliga till så billigt pris som
möjligt.

Nämnden har även att verka för införandet av andra ur hygienisk synpunkt
lämpliga anordningar än de i paragrafen särskilt angivna; t. ex. ordnad
bostadsinspektion, kontroll av saluhållna födoämnen samt införandet av
köttbesiktningstvång och slakttvång. Beträffande de båda förstnämnda
ämnena finnas detaljerade bestämmelser intagna längre fram i förslaget,
varemot i fråga om köttbesiktningstvång och slakttvång nämndens skyldighet
framgår av givna allmänna föreskrifter, varför ytterligare bestämmelser
ansetts överflödiga.

Epidemisjukvården skall, i likhet med vad nu är händelsen, stå
under hälsovårdsnämndens inseende och förvaltning enligt särskilda av
kommittén föreslagna bestämmelser. Alla skäl tala för att så även fortfarande
i regel bör vara fallet med den allmänna sjukvården i övrigt, så
vitt den nämligen bekostas av staden. Under begreppet allmän sjukvård
i övrigt hänföres då icke blott den sjukvård åt obemedlade, som vid
polikliniker och sjukvårdsanstalter genom stads- och stadsdistriktsläkare
lämnas åt obemedlade, utan även upplysnings- ock understödsbyråer för
tuberkulossjuka, förlossningshjälp åt fattiga barnaföderskor och dylikt.

Det i förslaget använda uttrycket »som av staden bekostas» får icke
tagas i den inskränkta betydelse, att härmed endast skulle menas den
sjukvård, som helt och hållet av staden bekostas, utan härmed avses all
annan allmän sjukvård, som av staden bestrides, även om staden skulle
åtnjuta bidrag därtill av staten eller annan. På grund av vad ovan anförts
har bestämmelsen i nu gällande stadga, att stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan må, om så lämpligt linnes, åt hälsovårdsnämnden
uppdraga förvaltningen av den allmänna sjukvården, så vitt denna förvaltning
icke enligt gällande författning tillkommer annan myndighet, utbytts
mot den bestämmelse, som återfinnes i slutet av § 1. Att i denna
paragraf medgivande gjorts, att i den ordning, § 32 omförmäler, uppdraga
åt annan än hälsovårdsnämnden förvaltningen av sådan sjukvård,

7—133252.

50

beror därpå, att man icke ansett rådligt lägga hinder i vägen därför, då
ju omständigheterna kunna vara sådana, att en dylik anordning vore den
mest lämpliga. Därjämte har undantagits sjukvårdsanstalt, som tillhör
arbets- eller försörjningsinrättning. Anledningen härtill är den, att ett
motsatt förfarande eller att låta en dylik anstalt förvaltas av hälsovårdsnämnden
med all sannolikhet skulle erbjuda stora praktiska svårigheter
och lätt leda till konflikter mellan nämnden och den styrelse, som fått
förvaltningen av arbets- eller försörjningsinrättningen sig anförtrodd. Skulle
emellertid en stad önska att ställa en sjukvårdsanstalt vid dylik inrättning
under hälsovårdsnämnden, så har den blott att först lösgöra den från
arbets- eller försörjningsinrättningen genom att fråntaga styrelsen för den
ena eller andra inrättningen förvaltningen vid sjukvårdsanstalten. Staden
är naturligtvis fullt befogad att i så fall överlämna denna förvaltning till
h älsovårdsn äm nden.

§ 2.

Bestämmelserna angående nämndens sammansättning, sättet att utse
ledamöter och suppleanter samt erforderliga kvalifikationer hos dessa, ävensom
laga ursäkt från ledamotskap i nämnden äro i förslaget huvudsakligen
av samma innehåll som i 1874 års hälsovårdsstadgan

Med tagen hänsyn till att i ett mindretal städer icke finnes någon
magistrat, hava dock vissa ändringar gjorts, varjämte det blivit sörjt för att så
vitt möjligt sakkunskap i byggnadsärenden skall vara inom nämnden representerad,
vilket är av stor betydelse, då nämnden har att behandla frågor
rörande bostäder eller samlingsrum eller ock stall, fähus och dylikt. Genom
att bereda stadsarkitekten plats i hälsovårdsnämnden har man velat ej blott
tillföra nämnden dylik sakkunskap, utan även befordra ett intimare samarbete
mellan denna senare och byggnadsnämnden. Den brist, som i detta
avseende för närvarande förefinnes, har nämligen visat sig medföra stora
olägenheter. Skulle hinder möta för magistraten eller den i dess ställe
tillsatta styrelse att i nämnden insätta en i byggnadsärenden kunnig person
liksom ock i stad, där stadsläkare ej finnes, en läkare, antingen
nu detta beror på att den utsedde vägrar att mottaga uppdraget eller ock
att någon person med angivna betingelser icke finnes inom samhället,
har föreskrift lämnats, huru i så fall bör förfaras; varjämte bestämmelse
meddelats om skyldighet för magistraten eller nämnda tillsatta styrelse
att jämväl utse suppleanter för den eller de ledamöter, som av dem tillsättas.

Bestämmelsen i gällande stadga, att magistraten skall inom eller utom

51

sig välja en person att vara ledamot i nämnden, har ansetts böra utgå.
Genom föreliggande förslag är sörjt för att juridisk, medicinsk och byggnadsteknisk
sakkunskap är att tillgå i nämnden, och något skål att utöver
vad i förslaget är fallet befordra magistratens inflytande på nämndens
sammansättning torde knappast kunna framdragas.

_ Vidare har i förslaget sörjts för att åt nämndens verksamhet bereda
en viss kontinuitet genom vidtagandet av anordningen att låta blott en
del av nämnden samtidigt vara underkastad omval.

I likhet med vad fallet är i kommunallagarna har jämväl inryckts
bestämmelse om gift kvinnas valbarhet och rätt för kvinna att när som
helst avsäga sig uppdraget.

Rättigheten för förste provinsialläkare att, även om han ej är ledamot
av hälsovårdsnämnd, närvara vid dess sammanträden, tillkom samtidigt
med förste provinsialläkarinstitutionens inrättande. Den ställning,
han intager till nämnden, gör det särdeles lämpligt, att han och nämnden
bliva satta i tillfälle att personligen överlägga med varandra om hälsovårdsområdets
angelägenheter. Rätten att få sin särskilda mening till
protokollet antecknad torde ock böra tillkomma honom.

Vad sålunda stadgats i mom. 6 gäller ej beträffande Göteborg och
Malmö. Förste stadsläkaren, respektive stadsläkaren i dessa städer hava
nämligen genom särskilda kungl. brev tilldelats samma åligganden därstädes
som eljest skulle tillkomma förste provinsialläkare. Dessa senare hava
således icke i denna sin egenskap vare sig skyldighet eller ens befogenhet
att befatta sig med de hygieniska förhållandena inom dessa städer. Att stadgandet
. ej heller kan gälla för Stockholm är uppenbart, då någon förste
provinsialläkare ej finnes för nämnda stad.

I förslaget har bibehållits den i § 1 mom. 7 av gällande stadga
förekommande bestämmelsen, varigenom nämnden berättigas att tillkalla
sakkunnigt biträde, vilket förfarande för utredande av hygieniska och tekniska
frågor kan någon gång vara av nöden. Finnas medel tillgängliga,
äger naturligtvis nämnden utan vidare utbetala skälig ersättning till den
sakkunnige, om sådant påfordras. I annat fall göres framställning hos
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

§ 3.

I nu gällande stadga finnes föreskrivet, att nämnden skall sammanträda
minst en gång i månaden. Av tillgängliga uppgifter — se bilaga 1 —
rörande antalet sammanträden, som under en följd av år hållits, framhår,
att sammanträdenas antal i en del även större städer under åtskilliga5 år

52

icke på långt när uppgått till tolv. I enlighet härmed har i förslaget
sammanträdenas antal ansetts kunna minskas, därvid föreskrivits ett minimum
av sex sammanträden om året eller ett varannan månad.

Inom kommittén har avhandlats frågan om att tillerkänna sådan
läkare, vilken i stad, där stadsläkare ej finnes, blivit utsedd av magistraten
eller den i dess ställe tillsatta styrelsen, rätt att kunna påfordra sammanträdes
hållande. Något stadgande härom har dock ej intagits, enär saken
väl torde sakna vidare praktisk betydelse.

Den förste provinsialläkaren i inom. 2 tillerkända rätten att bestämma
eller åtminstone deltaga i bestämmandet av tid för sammanträde
avser de sammanträden, varvid han ämnar personligen närvara.

Genom borttagandet av orden »och suppleanter» i § 2 inom. 3 av
gällande stadga har" ej gjorts någon ändring av reel innebörd. När en
suppleant tjänstgör, är han att anse såsom ledamot, och de citerade
orden äro sålunda överflödiga.

Sista punkten i tredje momentet av § 2 uti nu gällande stadga har
uteslutits, beroende därpå att den i § 7 av samma stadga meddelade föreskriften,
att nämndens beslut i frågor, som röra hälsopolisen och innehålla
bestämda åligganden, skulle bringas till verkställighet genom polisföreståndaren,
icke bibehållits i förslaget. Efter vad kommittén har sig kunnigt,
tillämpas denna föreskrift i allmänhet icke, och någon särskild anledning
att bibehålla den torde knappast kunna påvisas.

Beträffande vidare övriga i sistsagda paragraf givna bestämmelser
hava dessa såsom obehövliga ansetts ej böra upptagas i förslaget.

Val inom nämnden skall nu ske med slutna sedlar. Detta kan
dock understundom vara en onödig omgång, t. ex. då en person anses
såsom självskriven till den plats, för vars besättande valet äger rum;, och
någon giltig anledning att för alla fall bibehålla ett dylikt omröstningssätt,
finnes sålunda icke. Påfordrar någon däremot sluten omröstning, så
ligger det i sakens natur, att detta icke bör förvägras. På grund härav
har det synts lämpligt att giva bestämmelserna om val inom nämnden
den avfattning, som i mom. 4 förekommer.

Rörande tiden, inom vilken ett vid hälsovårdsnämndens sammanträden
fört protokoll bör vara justerat, har i förslaget gjorts den modifikation
i nu gällande föreskrift, att, om särskilt hinder därför möter, justeringen
inför nämnden av protokollet vid ett sammanträde icke behöver
ske senast vid nästkommande sammanträde. Äro sammanträdena tätt återkommande
och protokollen därvid vidlyftiga, kan det erbjuda störa svårigheter
att få dem färdiga och av nämnden justerade inom nu föreskriven tid.

53

§ 4.

I § 4 mom. 2 av gällande hälsovårdsstadga finnes bland annat
föreskrivet, att hälsovårdsnämnden för behöriga handhavandet av den
hälsovårdstillsyn, som åligger nämnden, äger att, där så finnes nödigt,
indela staden i särskilda hälsovårdsområden med en eller flera tillsyningsman
i värjo. Denna föreskrift måste nog tolkas så, att detta åt nämnden
givna bemyndigande förutsätter, att medel finnas för ändamålet anslagna.
Ty någon skyldighet för en stad att gälda kostnaderna för anställandet
av tillsyningsman kan icke anses liava blivit fastslagen genom
denna föreskrift. Emellertid kan ej förnekas, att redan under nu rådande
förhållanden dylika tillsyningsman icke kunna undvaras i de allra flesta
av våra städer och därmed jämförliga samhällen. Tillsynen över livsmedlens
beskaffenhet och lokalerna, där de försäljas, över sättet för köksavfallets
och sopornas förvaring, över avträden, stall, fähus och svinhus
jämte annat kräver ett arbete och ett uppoffrande av tid, som man väl
''näppeligen kan påfordra, att nämndens ledamöter skola underkasta sig.
Härtill kommer, att ett dylikt fiskaliserande, för att ett tillfredsställande
resultat därav skall uppnås, knappast kan anförtros åt annan än den, som
därför erhållit lämplig utbildning. I samma moment som ovan nämnts
stadgas jämväl, att för hälsovårdstillsynens behöriga handhavande stadens
polispersonal skall genom polisföreståndaren vara att påräkna. De skäl,
som anförts mot att överlämna den mången gång tidsödande och krävande
hälsovårdstillsynen åt nämndens särskilda ledamöter göra sig emellertid,
såsom erfarenheten visat, lika mycket gällande beträffande polispersonalen.
Från allmänna polisens sida kan därför ej heller sådan hjälp vara att vänta,
som gör anställandet av särskilda hälsovårdstillsyningsmän onödigt.

Särskilda tillsyningsman finnas redan nu ej blott i våra större städer,
utan jämväl i mindre städer och flertalet andra samhällen, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad tillämpas. Då utövandet av denna befattning
på mindre platser väl kan förenas med annan sysselsättning, böra
för sådana platser några större kostnader icke härigenom uppkomma.

Utom en eller flera tillsyningsman har emellertid varje hälsovårdsnämnd
enligt kommitténs åsikt för ett effektivt övervakande av hälsovårdsförhållandena
inom området allt efter samhällenas storlek och utveckling
samt de lokala förhållandena behov även av andra biträden och
tjänstemän. I och för en väl ordnad matvarukontroll, i vad den avser
animaliska födoämnen, framträder behovet av veterinärbiträde, ett behov
som större städer väl torde fylla genom egna stadsveterinärer, under
det att nämnderna i mindre städer, i den mån så kan ske, böra söka för -

54

skaffa sig tillgång till ifrågavarande sakkunskap genom avtal med å platsen
boende, för uppdraget lämplig veterinär. För en del hälsovårdsnämnder,
särskilt i större städer, framträder även behov av bostadsinspektör, sundhetsinspektör,
av mer eller mindre permanenta befattningar för bakteriologiska,
kemiska eller andra specialtekniska undersökningar. Och slutligen
torde den nämnderna åliggande expedition på sina ställen fordra
sekreterares anställande.

I den mån hälsovårdens tillgodoseende inom samhället så kräver,
tillkommer det givetvis nämnden att söka utverka nödiga tjänsters inrättande
samt deras besättande och uppehållande på förmånligaste sätt genom
utfärdande av behövliga instruktioner med iakttagande, i fråga om till
nämndens förfogande eventuellt ställd sjukvårdspersonal, av de allmänna
författningar, som rörande sådan personal kan vara gällande.

Icke alla de tjänstemän och biträden, som ställas till nämndens förfogande,
äger nämnden utan vidare utse. Så t. ex. hava jämlikt Kungl.
Maj:ts nådiga instruktion för läkare stadsfullmäktige att utse stadsdistriktsläkarna,
såvida sagda kommunala myndighet ej överlåtit detta åt hälsovårdsnämnden.
Likaså äger, jämlikt lagen den 13 juni 1908 angående
kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska, varje kommun
besluta, på vilket sätt denna skall utses. Det har därför varit nödvändigt
att göra den inskränkning i nämndens befogenhet, som förekommer i paragrafens
andra stycke.

§ 5.

De framställningar hos stadsfullmäktige, som i denna paragraf av*
ses, utgöras i regel av det förslag till utgifts- och inkomststat rörande
hälsovården, som nämnden enligt förordningen om kommunalstyrelse i
stad överlämnar till drätselkammaren eller magistraten och vilket sedermera
införes i årets utgifts- och inkomstförslag för staden. Tillkomma
under året oförutsedda behov, för vilkas fyllande medel ej finnas tillgängliga,
måste givetvis ny framställning göras.

För Stockholm gäller särskild författning.

§ 6.

Svårigheten att före februari månads utgång, inom vilken tidpunkt
nu gällande stadga föreskriver, att berättelse, som här avses, skall vara
ingiven, erhålla alla de sifferuppgifter, som skola inflyta i berättelsen,
har föranlett till tidens utsträckande. Då förste provinsialläkaren numera

55

icke är skyldig att översända den, förr än inom utgången av maj månad,
lär den vidtagna ändringen icke vålla någon större olägenhet.

Givetvis åligger det på grund av innehållet i andra stycket av denna
paragraf, exempelvis en fattigvårdsstyrelse, att avgiva redogörelse för den
sjukvård, som lämnas å en under styrelsens förvaltning och i samband
med fattigvårdsinrättningen stående sjukvårdsanstalt.

I fråga om Stockholm, Göteborg och Malmö, uti vilka städer hälsovårdsnämnderna
hava att direkt till medicinalstyrelsen insända sina berättelser,
råder den praxis, att insändandet sker vida senare, beroende
på dels vidlyftigheten hos en dylik berättelse rörande eu stor stad och
dels den tidsutdräkt, insamlandet av erforderligt materiel därtill uiedförer.
Någon invändning mot tillämpandet av en dylik praxis har ej gjorts. På
grund härav har kommittén bestämt tiden i fråga om sagda städer till före
utgången av juni månad.

För vinnande av likformighet i dessa berättelser och för att förhindra
utelämnandet av någon uppgift, som kan vara av betydelse, utfärdade
sundhetskollegium genom cirkulär den 20 oktober 1875 ett formulär,
varefter de borde avfattas. Sedermera har medicinalstyrelsen dels den 10
februari 1892 och dels den 9 december 1901 vidtagit ändringar i dessa
formulär. Det är alltså icke någon nyhet, som tillkommit genom bestämmelsen
i sista stycket, fastän man nu ansett det lämpligt att införa bestämmelsen
i stadgan.

§ 7.

Genom kungl. kungörelsen den 16 december 1910 om ändring av
de i kungörelsen den 4 november 1889 angående meddelande av uppgifter
till rikets officiella statistik givna föreskrifter rörande statistik över dödsorsakerna
ålägges vederbörande pastor eller församlingsföreståndare att i stad,
där för allmänna hälso- och sjukvården anställd läkare är stationerad, insända
dödsbevisen till hälsovårdsnämnden. Beträffande dessa bevis finnes i hälsovårdsstadgans
§ 11 redan nu stadgat, att de skola av nämnden förvaras. Men även
andra handlingar, som till nämnden inkomma och icke skola återsändas, liksom
ock nämndens protokoll och beslut böra bevaras. Det kan nämligen mången
gång vara av vikt att hava tillgång till samtliga dessa handlingar.
Skulle i en framtid svårighet uppstå att utan större kostnader bereda utrymme
för nämndens arluv, finnes ju intet hinder för att utgallra sådana
handlingar, vilka dåmera kunna anses obehövliga.

Någon skyldighet för nämnden att föra diarium över inkomna handlingar
förefinnes ej nu. Ur ordningssynpunkt kan det icke vara likgiltigt,

56

huruvida ett sådant är att tillgå eller ej, och kommittén har ej heller tvekat
att ålägga en hälsovårdsnämnd skyldighet att, enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär, föra ett dylikt. Klart är emellertid att
icke alla inkomna handlingar behöva diarieföras. Så är förhållandet med
dödsbevisen, med anmälningarna angående inträffade fall av smittosamma
sjukdomar samt med andra handlingar, som kunna jämställas med dessa.
Bestämmelsen i denna paragrafs andra stycke avser ej heller att ålägga
nämnden att införa nyssberörda handlingar i diariet, vilket ock torde falla
av sig självt. Däremot torde det vara synnerligen önskvärt, att dessa
ordnas och registreras på ett översiktligt sätt.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.

§ 8.

Insikten om bostadens stora betydelse med hänsyn till allmänna
hälsovården har under senare tiden väsentligen ökats och med rätta har
vikten därav i allt vidare kretsar framhållits. Uppenbarligen böra ock
bostadsförhållandena i eu stad vara föremål för hälsovårdsnämndens synnerliga
uppmärksamhet.

De omständigheter, som inverka på ett bostadsrums hygieniska beskaffenhet,
åro av mångfaldig art, och vid dess bedömande måste hänsyn
tagas till ett stort antal såväl yttre som inre förhållanden, såsom byggnadens
mer eller mindre fria läge, grundens beskaffenhet med hänsyn till
fukt och föroreningar, de närmaste omgivningarnas eventuellt störande inverkan,
byggnadsmaterielen och husets mer eller mindre omsorgsfulla uppförande
och storkning, de olika lägenheternas förhållande till omgivande
markens yta och till varandra inbördes, eldstäders och rörledningars beskaffenhet,
tillgång till naturlig belysning, möjlighet till luftväxling, utrymme
för avsett ändamål, skötsel och renhållning m. in.

Att för en var av de faktorer, som inverka på en bostads hygieniska
beskaffenhet, i en stadga fastslå fixa bestämmelser, låter sig uppenbarligen
ej göra. Kommittén har därför i sitt förslag i likhet med vad
fallet är i nuvarande stadga, hållit sig till vissa huvudsynpunkter med den
skärpning, som av förhållandena numera ansetts påfordras. Tillika har
kommittén satt hälsovårdsnämnden i tillfälle att mera än hittills förskaffa
sig ingående kännedom om bostadsförhållandena inom sitt område, berett
möjlighet att med hjälp av nämndens sakkunskap förebygga uppkomsten

57

av osunda bostadslägenheter, samt gjort det lättare än hittills för nämnden
att med framgång söka undanröja uppenbart hälsofarliga bostäder.

De bestämmelser, vilka i nu gällande allmänna författningar röra
bostadshygienen, återfinnas dels i 1874 års byggnadsstadga och dels i hälsovårdsstadgan
av samma år. I den förstnämnda föreskrives, att byggnadsnämnden
skall tillse, att ett boningshus har ett sunt läge och eu mot
sundhetens fordringar svarande inredning, att golvet i ett boningsrum
skall ligga minst 30 centimeter högre än angränsande markens yta och att
höjden i boningsrum icke må understiga 2,70 eller undantagsvis 2,io centimeter.
Vidare meddelas stadganden om gårdsrummets storlek, gatas
bredd och byggnads höjd. Sistnämnda stadganden åsyfta förutom annat
jämväl att bereda tillgång till dager och frisk luft för boningsrum invid
gårdsrum eller gata. Med föreskriften om golvets läge i förhållande till
angränsande markens yta avses i främsta rummet att förebygga, att köld
eller fuktighet kommer att intränga från den underliggande marken eller
att mögel och svampbildning uppstå; och med föreskriften om boningsrums
höjd har man velat sörja för att tillräckligt förråd av luft skall finnas
i rummet. Gällande hälsovårdsstadga innehåller i fråga om bostäder
endast bestämmelserna, att hälsovårdsnämnden kan förbjuda dels uthyrande
av bostad, vars beboende av vissa anledningar prövas vara i hög grad
förenat med våda för de inneboendes hälsa, dels ock inhyrandet i ett och
samma rum av ett så stort antal personer, att genom deras sammanboende
större fara för hälsan kan uppkomma, vartill komma föreskrifterna rörande
avträde, som är beläget inomhus samt om förläggandet av stall, fähus
och svinhus med tillhörande gödselstack i förhållande till boningsrum eller
boningshus.

Kommittén har icke i förslaget inryckt några bestämmelser, varigenom
på hälsovårdsnämnden överflyttats tillsynen över att golvet kommer
att ligga i en viss höjd över angränsande markens yta, att ett boningshus
läge blir sunt eller att de vid husets uppförande använda materialier icke
äro av beskaffenhet att kunna medföra sanitära vådor. Byggnadsnämnden
har nämligen ansetts allt framgent böra vara den myndighet, som är
skyldig att taga närmaste befattningen därmed. Någon anmärkning häremot
torde så mycket mindre kunna ifrågakomma från hygienens målsmän,
som ett samarbete mellan byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden är
att förvänta, ifall den senare erhåller den sammansättning, förslaget upptager,
samt hälsovårdsnämnden ju alltid har rätt att inskrida, i fall genom
förbiseende från byggnadsnämndens sida sådana fel skulle begåtts vid byggnadens
uppförande eller inredning, att fara för hälsan uppstår vid husets
beboende. Däremot har det ansetts nödvändigt att i hälsovårdsstadgan fastslå

8—133252.

58

de fordringar, som i första hand böra ställas på ett boningsrum från hygienisk
synpunkt, d. v. s. att det bereder erforderligt skydd mot köld och fuktighet,
att tillräcklig dager finnes däri samt att frisk luft kan tillföras detsamma.
I överensstämmelse härmed har mom. 1 i § 8 fått sin affattning. Uttrycket
»erforderligt skydd» har använts för att utmärka, att olika klimatiska förhållanden
i de skilda delarna av vårt land påkalla mer eller mindre ingående
anordningar för att åvägabringa ett effektivt skydd mot kölden.
Begreppet skydd mot köld innebär ej blott, att boningsrummets väggar,
golv och tak skola vara så ombonade, att de så mycket som möjligt utestänga
köld, utan även att där skall finnas eldstad eller annan anordning
för rummets uppvärmning, under förutsättning naturligtvis att sådan
erfordras.

För att ett boningsrum skall kunna anses hava tillräcklig dager
fordras, att det är försett med fönster, som direkt vetter mot gata, allmän
plats eller gårdsrum. Ett boningsrum, i vilket finnes fönster, vettande
åt ljusgård, portgång eller liknande, får således icke enbart belysas därifrån.
Ej heller är det tillåtet vidtaga sådan anordning, att endast sekundär
dager insläppes i ett dylikt rum. Ett fönster måste vara tillräckligt
stort för att kunna insläppa så mycket dager som år nödigt. Ju högre
upp i ett hus ett rum är beläget, desto mera ljus insläppes genom dess
fönster. På dagertillförseln inverkar ock i betydlig mån, åt vilket väderstreck
ett rums fönster är beläget, om det vetter mot en trång gård eller
stor öppen plats, om det är solbelyst eller icke o. s. v. På grund härav
har någon fordran på viss minimistorlek av ett rums fönster icke ansetts
böra i stadgan upptagas. I utländska författningar härom har man visserligen
uppställt fordran på ett visst mått på fönsteröppningens storlek i
förhållande särskilt till golvytan, men växla dessa mellan Vs, x/6, 1/s, Vio,
V12 å olika platser.

Ett fönsters uppgift är emellertid av två slag. Förutom den nyss
angivna, tjänar det ock till att åvägabringa erforderlig luftväxling i rummet,
naturligtvis under förutsättning att fönstret kan öppnas under alla
årstider. Då detta mången gång nu icke är fallet, har det ansetts nödvändigt
intaga bestämmelser härom. Denna bestämmelse får dock ej tolkas
så, att under vintertiden, då dubbelfönster finnas insatta i fönsteröppningen,
hela fönstret skall kunna öppnas.

Vad sålunda stadgats angående nyinrett boningsrum, har ansetts
böra gälla även förut inredda rum av samma slag, därest de bebos av
annan än ägaren eller denne senare härför erhåller gottgörelse. Gottgörelsen
kan bestå uti antingen penningar eller ock arbete eller annan
tjänstbarhet. Först när ett boningsrum befinner sig i det skick, som

prövats erforderligt från sanitär synpunkt, bör rättigheten inträda att förfoga
över det på sätt, som nu nämnts. Såsom exempel på boningsrum,
vilka äro upplåtna till begagnande såsom avlöningsförmån, må anföras
bostadsvåning, bostad för gårdskarl eller dylikt. Och likaledes torde
det icke kunna bestridas, att dessa kraf på ett boningsrums beskaffenhet
även böra ställas på de rum, vilka kommunerna upplåta till
begagnade åt dem, som njuta fattigvård. I den försörjningsplikt, som
åligger samhället gent emot en understödstagare och på grund av vilken
samhället kan vara skyldigt tillhandahålla honom bostad, måste man jämväl
inlägga förpliktelsen att sörja för att denna bostad fyller nödiga
hygieniska betingelser på en dylik.

Bestämmelserna i moment 2 avse i likhet med dem, som återfinnas i §
13 mom. 1 av gällande stadga, att angiva normen för hälsovårdsnämndens
befogenhet i fråga om hälsofarliga bostäder. Att nämndens befogenhet
blivit vidsträcktare genom de nu föreslagna, är helt naturligt. Erfarenheten
har gång efter annan visat otillräckligheten i gällande föreskrifter.
Uttrycket »i hög grad förenat med våda för inneboendes hälsa» har i
praktiken visat sig medföra en alltför stor inskränkning i möjligheten att
inskrida mot en i sanitärt hänseende otillfredsställande bostad. Att den,
som drabbas av ett nämndens påbud jämlikt sistnämnda lagrum, i de
flesta fall skall söka tolka detta uttryck så, att lagrummets förutsättningar
för ett inskridande från nämndens sida sällan, om ens någonsin, kan
ifrågakomma, är givet. Men även myndigheterna hava däråt givit en
tolkning, som stundom gjort stadgandet illusoriskt. Medgivas måste ju
också, att orden >i hög grad» äro synnerligen tänjbara.

Yrkande på skärpning av hithörande bestämmelser hava icke heller
saknats. Så har bland annat kommittén för verkställande av utredning
angående åtgärder för människotuberkulosens bekämpande i sitt den 29
maj 1908 avgivna betänkande gjort framställning i denna riktning, en
framställning, som jämväl vunnit understöd av däröver hörda myndigheter.

Kommittén har ansett såsom det enda riktiga, att nämndens befogenhet
bör inträda, så snart fara för hälsan hos de inneboende prövas
vara för handen. Att avgöra detta torde i de flesta fall icke komma att
vålla några större svårigheter för nämnden, vilken ju har att tillgå nödig
sakkunskap. Med »byggnadens beskaffenhet» menas varje hos byggnaden
förefintlig brist, vilken prövas medföra sådan fara, t. ex. att den är bofällig
eller synnerligen osnygg eller att den är fuktig.

Ett rum, vars beboende prövas vara förenat med fara för hälsan,
bör, därest det icke redan är taget i bruk av den, som för den närmaste
framtiden skall begagna detsamma, under inga förhållanden få användas

60

förr, än det felaktiga är avhjälpt. Bästa kontrollen på, att rummet blir
försatt i ordentligt skick, torde vara att låta nämnden godkänna de för
sådant ändamål vidtagna åtgärderna. För att ett sådant godkännande
skall kunna lämnas av nämnden, fordras ju uppenbarligen, att nämnden
själv • eller genom annan verkställt besiktning å rummet. Har rummet
redan tagits i bruk, kan man tänka sig två fall, antingen att det felaktiga
är till sin beskaffenhet sådant, att rummets beboende under den jämförelsevis
korta tid, som åtgår för avhjälpandet, icke kan sägas medföra någon
vidare fara för de inneboendes hälsa. Någon anledning att låta utrymma
det, förefinnes då icke. Eller också kan felaktigheten vara sådan, att
rummet icke ens under nämnda tid bör få bebos. I så fall har nämnden
att påbjuda dess utrymmande, varvid den kortast möjliga frist bör lämnas.
Vid bestämmandet av denna frist måste naturligtvis hänsyn tagas till
svårigheten att anskaffa annan erforderlig bostad, till de olika kostnader,
som bliva en följd av påbudets genomförande mer eller mindre brådstörtat
o. s. v. Skulle emellertid rummet icke under några omständigheter kunna
sättas i nöjaktigt skick, torde konsekvensen fordra, att dess vidare användande
förbjudes. Ofta lära väl näppeligen sådana fall förekomma, men
utan ett stadgande av dylikt innehåll torde svårigheter möta att bortrensa
en del mindervärdiga bostäder, vilkas menliga inverkan på individen i
synnerhet under uppväxtåren erfarenheten nogsamt visat.

För en riktig tolkning av momentet är det nödvändigt att äga en
rätt uppfattning av innebörden hos det däri förekommande ordet »beboende».
Härmed menas naturligtvis ej endast, att rummet begagnas såsom
sovrum, utan stadgandet har tillämpning jämväl på rum, vilka användas
såsom matsal, arbetsrum och dylikt.

De i § 8 mom. 2 första stycket föreslagna bestämmelser stå i nära
sammanhang med en del civilrättsliga spörsmål. Så t. ex. spörsmålet om
och i vilka av där förutsatta fall skadestånd bör ifrågakomma, och vidare
om ett hyresavtal under där omhandlade förhållanden bör kunna uppsägas,
även i strid mot särskilt förbehåll. Svar på dessa spörsmål har lagstiftaren
lämnat i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907 kap. 3 §§ 10, 12 och 15, därav sistnämnda paragraf särskilt sysselsätter
sig med frågan om uppsägningsrätten. Paragrafen berättigar hyresgästen
att, i trots av att annat förbehåll därom gjorts, uppsäga avtalet,
då den förhyrda bostadslägenheten finnes vara så beskaffad, att dess användande
är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa. Orden
»uppenbar våda» kunna ingalunda anses liktydiga med de i nu gällande
hälsovårdsstadga använda orden »i hög grad förenat med våda». Det förra

<>L

uttrycket inrym mer i sig det senare eller med andra ord det förra har

större omfattning än det senare. Således, den i kap. 3 § 15 medgivna

rätt till uppsägning förefinnes ej blott i det fall, som i § 13 första stycket
punkterna 1 och 2 av gällande hälsovårdsstadga omförmäles, utan avser
jämväl fall, då ett inskridande från hälsovårdsnämndens sida icke är medgivet.
Svårare är emellertid att avgöra, huruvida någon väsentlig skillnad
förefinnes mellan ordalydelsen i kap. 3 § 15 nyttjanderättslagen och
ordalydelsen i kommitténs förslag. Det är ju givet, att nu omhandlade
stadgande i förslaget för sin tillämpning förutsätter att fara föi hälsan
icke blott kan misstänkas föreligga, utan faktiskt föreligger d. v. s. är
uppenbar. Men även om man anser orden våda och fara vara synonyma,
torde man dock på grund av själva ordställningen i kap. 3 § 15 vara
nödsakad fordra ett större mått av hälsovådlighet för att detta lagrum

skall vara tillämpligt, än vad .fallet är för att stadgandet i kommitténs

förslag skall komma till användning. Har emellertid förhållandena gestaltat
sig så, att hälsovårdsnämnden måst påbjuda rummets utrymmande
eller förbjuda rummets vidare begagnande, är kap. 3 § 15 givetvis tilllämpligt.

Moment 2 andra stycket i förslaget innehåller i två hänseenden eu
skärpning av gällande bestämmelser. Såväl det föreslagna som gamla
stadgandet, genom vilka hälsovårdsnämnden tilldelats befogenhet att under
vissa förutsättningar förbjuda inhyrandet av personer i ett och samma
rum, avser i främsta rummet att avlägsna de sanitära olägenheter, som i
många fall visat sig åtfölja det s. k. inneboende-systemet och de s. k.
logishusen, i det den i sammanhang därmed ofta förekommande trångboddheten
befordrar utbredningen av smittosamma sjukdomar, i synnerhet tuberkulosen.
I förslaget har nämndens befogenhet utsträckts. Det fordras
blott att »fara» kan uppkomma — således ej »större fara» — för att
nämnden skall vara berättigad att inskrida. Anledningen till denna skärpning
torde vara lätt att förstå. Den senare är blott en konsekvens av den
i momentets första stycke vidtagna ändring.

Kommittén har emellertid icke stannat härvid, utan ansett sig böra
vidga gränserna för lagrummets användning. Då i gällande stadga begagnas
ordet »inhyra», så förutsättes ju, att inneboendet är förbundet med
ersättningsskyldighet för den inneboende. I förslaget användes däremot
ordet »inhysa» för att utmärka, att stadgandet äger tillämplighet såväl då
ersättning skall utgå, som ock då detta icke är fallet. \ idare saknas föi
närvarande varje medel att förhindra de hälsovådliga följderna av trångboddhet,
då fråga är om en enda familjs medlemmar. Att även i detta

62

fall det allmänna bör ha möjlighet, ej blott rättighet, utan jämväl skyldighet
att ingripa, torde icke kunna bestridas, särskilt om man tager hänsyn
till de medlemmar av familjen, vilka tillhöra det uppväxande släktet.
Något annat skydd än det, som från det allmännas sida kommer dem till
del, lära de sällan i förevarande hänseenden kunna påräkna. Om således
även i detta fall det allmänna bör hava möjlighet att ingripa, återstår att
avgöra, under vilka omständigheter ett sådant ingripande bör ifrågakomma.
Och i detta fall torde man icke, med hänsyn till de stora olägenheter
eller svårigheter, som kunna uppstå för familjen, endast böra fordra, att
fara skall kunna uppkomma, utan nödgas man nog här bibehålla gällande
stadgas fordran, att större fara kan vara för handen. Omständigheterna
kunna emellertid vara sådana och äro det nog oftast, att familjen saknar
förmåga på grund av ekonomiska skäl att råda bot för trångboddheten.
År detta fallet måste kommunen träda? emellan och anvisa nödig utväoför
bostadsfrågans ordnande, innan nämnden kan meddela sådant ^förbuA
som här avses.

Genom moment 3 har kök likställts med boningsrum uti alla de i
föregående moment angivna hänseenden med undantag dock i viss mån
beträffande i köket anbragta fönster, som, enligt vad erfarenheten sär*
e s äders lestaui an^kök ger vid handen, lämpligen kunna
anordnas såsom takfönster. Till kök äro ej att hänföra s. k. kokskrubbar,
oftast bestående av en i samband med en enrumsläo-enhet
befintlig skrubb eller avbalkning, försedd med gaskök eller dylikt. °Dessa
skrubbar höra lämpligen räknas såsom ett med därinvid liggande rum.

Med det i moment 4 förekommande ordet »osnygghet» avses ej blott
vad i dagligt tal förstås härmed, utan jämväl varje sådant användande av en
bostadslägenhet, som eljest förorsakar sanitära olägenheter för grannarna, vare
sig genom luftens förskämning, genom spridande av damm i stor myckenhet
eller på annat dylikt sätt, dock under förutsättning att innehavaren icke
lider något intrång i den nyttjanderätt, som i regel tillkommer honom.
Han får t. ex. icke i bostadslägenheten förvara ämnen, som övergått i förruttnelse
på sådant sätt, att de sprida någon stank, varemot vanligt matos
och dylikt ej därunder torde kunna inbegripas.

Kommittén har haft under övervägande att i sista momentet jämväl
inrycka ett förbud för en innehavare av en bostadslägenhet att genom
buller förorsaka sanitära olägenheter för de närboende. Svårigheten
eller kanske rättare omöjligheten att uppdraga gränsen mellan buller,
som måste anses tillåtet, och sådant, beträffande vilket detta ej bör vara
fallet, har emellertid förmått kommittén att avstå härifrån.

63

Det är icke nog med att, såsom i § 13 mom. 2 av gällande stadga
föreskrives, hälsovårdsnämnden har att taga befattning med luftväxlingsförhållandena
i sådana lokaler, varom i § 8 mom. 5 av förslaget lörmåles.
Nämnden måste givetvis även vara berättigad att beträffande dessa lokaler
söka råda bot för sanitära olägenheter jämväl i andra hänseenden. Stadgande
i den riktningen har ock intagits i förslaget.

Fabriker och verkstäder hava i förslaget utelämnats, då ju dessa i det avseende,
varom nu är fråga, äro föremål för särskild lagstiftning. I förslaget har
däremot införts ett flertal exempel på sådana lokaler, som beröras av förevarande
stadgande. Av dessa exempel torde oförtydbart framgå, att dessa
lokaler jämväl måste vara till sin art sådana, att de ej äro avsedda för att
blott tillfälligtvis under en kort stund utgöra samlingsplats för samma
personer. Fn väntsal eller annan dylik lokal är således ej hit hänförlig.
Däremot är detta fallet med de på senare tid så allmänt förekommande
biografteatrarna.

Begreppet sjukvårdsanstalt omfattar sjukhus, sjukstuga och sjukhem.
I detta sammanhang torde böra påpekas, att de flesta av den förstnämnda
kategorien falla under bestämmelserna i § 8 mom. 10, samt att
de sistnämnda understundom äro att hänföra till samma paragrafs 1 moment.

Sista stycket i moment 5 innehåller en ny bestämmelse. Hälsovårdsnämnden
har därigenom fått sig ålagt skyldigheten att fastslå högsta antalet
personer, som må kunna ur sanitär synpunkt på en gång inrymmas
i en sådan lokal, och detta av det skäl, att nämnden måste anses vara
den lämpligaste myndigheten att avgöra denna fråga. Den sanitära synpunkten
är emellertid icke den enda, som är avgörande vid bestämmandet
av detta antal. Jämväl hänsyn till ordningens upprätthållande och ernåendet
av största möjliga säkerhet vid eldfara utöva härvid inflytande. Bestämmandet
ur dessa senare synpunkter bör ligga i händerna på samma myndighet
som hittills d. v. s. i de flesta fall på magistraten. Härigenom skulle visserligen
vållas den olägenheten, att två myndigheter skulle behöva åtspörjas i varje
dylik fråga. Denna olägenhet är dock knappast av någon betydelse, och
någon tveksamhet vid tillämpningen för det fall, att antalet av dessa
myndigheter bestämmes olika, torde icke kunna ifrågakomma. Har hälsovårdsnämnden
satt antalet lägre än t. ex. magistraten, får det av den förra
myndigheten fastställda antal icke överskridas. Har nämnden satt antalet
högre än magistraten, är det denna senares beslut, som blir det, varefter
vederbörande måste rätta sig. Vad slutligen beträffar frågan, efter vilken
stadga en överträdelse utav ett beslut av dylik beskaffenhet bör straffas,
så torde detta böra lämpligast bli ordningsstadgan.

64

Föreskrifterna i § 13 av gällande hälsovårdsstadga torde icke kunna
anses innebära åläggande för hälsovårdsnämnd att på systematiskt sätt
förskaffa sig allmän kännedom om bostadsförhållandena i stad. I en del
städer äro dock numera särskilda åtgärder vidtagna för s. k. bostadsinspektion.

I Stockholm beslöto stadsfullmäktige år 1906 att under hälsovårdsnämnden
inrätta eu särskild avdelning för bostadsinspektion. I samband
därmed antogos och utfärdades sedermera till efterrättelse vissa ändringar
i stadens byggnadsordning, varigenom stadgades skyldighet för husägare
att hålla byggnad i sådant skick, att fara för inneboendes hälsa ej uppstår
och ej heller osnygghet eller vanprydnad förekommer, varjämte hälsovårdsnämnden
sattes i tillfälle att deltaga i avsynandet av nyuppförda bostadshus.
Bostadsinspektionens närmare åligganden äro bestämda i särskild av
hälsovårdsnämnden för densamma utfärdad instruktion av den 25 februari
1910. Enligt denna avser bostadsinspektionen att bereda hälsovårdsnämnden
biträde vid tillsynen över bostäderna i staden, i vad hälsovården
angår. I Göteborg beslöto stadsfullmäktige år 1909 att hos hälsovårdsnämnden
anställa en legitimerad läkare såsom sundhetsinspektör, tillika
bostadsinspektör, samt att ställa till nämndens förfogande medel till avlönande
av två bostadsinspektriser. Samtidigt antogs instruktion för sundhetsinspektören.
Aven i städerna Norrköping, Uppsala, Borås, Lund, Karlstad,
Falun och Linköping hava enligt uppgift anställts särskilda bostadsinspektörer
eller inspektriser eller eljest beviljats särskilda medel för inspektion
av bostäder. Inspektionerna stå under vederbörande hälsovårdsnämnder.
I Malmö, Norrköping, Uppsala och Borås faller under denna inspektion
uteslutande eller huvudsakligen mindre bostadslägenheter till och med två
rum och kök. I Karlstad, där stadens båda sundhetstillsyningsmän även
fungera såsom bostadsinspektörer mot särskilt arvode, omfatta de regelbundna
inspektionerna endast lägenheter på två rum och kök eller mindre,
som äro helt eller delvis upplåtna åt hyresgäster. I Växjö har utgått
anslag till arvode åt en under hälsovårdsnämnden lydande barnavårdarinna,
som jämväl haft sig ålagt att utöva tillsynen över hygienen i hemmen.

För åstadkommande av en tillfredsställande beskaffenhet hos våra
bostäder hava i förevarande förslag upptagits föreskrifter, som ålägga hälsovårdsnämnd
att själv eller genom av nämnden förordnad person genom
besiktningar- utöva kontroll av bostäder, såväl då de äro nyuppförda som
därefter, så ofta behovet påkallar. Detsamma är även avsett att gälla i
fråga om samlingslokaler.

Anledningen till de olika uttryckssätt, som förekomma i första och
andra stycket av mom. 6, då det gäller den första besiktningen av å ena

65

sidan bostäder och å den andra lokaler av ovannämnda beskaffenhet, är
den, att hälsovårdsnämnden jämlikt mom. 2 kan vara tvungen medgiva
bostads beboende under någon tid, trots vissa vid besiktningen anmärkta
sanitära olägenheter, men att sådana beträffande i mom. 5 avsedda lokaler
enligt kommitténs mening kunna och böra undanröjas, innan lokalen
för sitt avsedda ändamål upplåtes. Beträffande den i mom. 7 avsedda
besiktning skulle man kunna tänka sig att föreskriva regelbundna besiktningar,
som en stads samtliga bostäder skulle undergå, men de
stora praktiska svårigheter, som därav skulle följa, särskilt i större
städer med dess tusentals olika bostäder, av vilka många uppenbarligen
äro av den beskaffenhet, att de alls icke behöva sådana regelbundna besiktningar,
hava föranlett kommittén att icke upptaga en dylik föreskrift.
För varje stad bör det för övrigt tillkomma hälsovårdsnämnden att inom
ramen av beviljade anslag träffa de anordningar för verkställande av besiktningen,
som finnes lämpligast.

För att icke bereda innehavaren av en bostadslägenhet mera obehag,
än vad som är nödvändigt, har bestämmelse införts därom, att vid besiktning
av boningsrum och kök, som tagits i bruk, den, som förrättar besiktningen,
icke äger påfordra tillträde, därest tillsägelse förut ej skett. I regel torde
nog den, som skall verkställa besiktningen, utan föregående tillsägelse infinna
sig å vederbörligt ställe och, först sedan hinder visat sig möta att
vid tillfället företaga besiktningen, bestämma viss annan tid för densamma.
Vid besiktningar, som i andra fall kunna erfordras, har det icke ansetts
nödigt att föreskriva sådan tillsägelse. I fråga om danslokaler, natthärbärgen
och dylikt skulle sådan föregående tillsägelse kunna göra det med
besiktningen avsedda ändamålet förfelat.

Den fördel, som beredes allmänheten genom rätten att underställa
hälsovårdsnämnden förslag till nyinredning av boningsrum eller kök eller
inrättande av sådana lokaler, som nyss sagts, ligger i öppen dag. De
ändringar i sådant förslag, vilka ur hälsovårdssynpunkt anses erforderliga,
kunna ofta åstadkommas utan att orsaka några väsentliga kostnader, för den
händelse besked därom erhålles, redan innan arbetet börjat utföras.
Såsom framgår av momentets avfattning, har detta underställande av ritningar
och förslag till en byggnad gjorts för byggherren frivilligt.
Nämndens utlåtande däröver kan sålunda endast innehålla att från nämndens
sida intet är att erinra eller ett påpekande av förefintlig sanitär olägenhet
i förslaget, men ej inbegripa bestämt byggnadslov eller förbud, vilket det
tillkommer byggnadsnämnden att avgiva. Förmånen för byggherren av
att redan på detta stadium av byggnadsföretaget kunna erhålla känne 9—133252.

66

domen om nämndens åsikt, synes emellertid väl uppväga det besvär och
den tidsutdräkt, som därav möjligen kan vållas, under det att nödiga
förändringar, sedan arbetet blivit slutfört, kunna bliva i ekonomiskt
hänseende synnerligen betungande att vidtaga. Bland de handlingar, som
inför nämnden skola företes, är naturligtvis en fullständig ritning, i original
eller kopia, jämte arbetsbeskrivning över förslaget.

Stadgandet i mom. 10 har tillkommit av den anledning, att det synts
vara alldeles onödigt att låta nämnden taga befattning med där omförmälda
lägenheter, vilka i allt fall äro underkastade erforderlig tillsyn.

Om vatten och is för hushållsbehov.

§ 9.

Gällande bestämmelser i hithörande ämnen återfinnas till en del i
1874 års hälsovårdsstadga (§ 14) och till en del i 1868 års ordningsstadga
(§§ 7, 17 och 18). Att samtliga dessa bestämmelser, vilka ju avse att
reglera sanitära förhållanden, icke intogos i förstnämnda stadga, synes hava
berott därpå, att man dels icke velat göra någon ändring i den då för
jämförelsevis kort tid sedan utfärdade ordningsstadgan, dels ock hyste en
viss obenägenhet för att undandraga magistraten avgörandet i frågan,
vilken borde bedömas såväl ur sanitär synpunkt som ur ordningssynpunkt.
Man nöjde sig med att i hälsovårdsstadgan införa sådana stadganden, som
icke kunnat få sin plats i ordningsstadgan, men dock ansågos erforderliga.
Vill man i allmänhet hävda den principen, att alla bestämmelser, som
avse att ordna hygieniska förhållanden, så vitt möjligt är, böra återfinnas
i hälsovårdsstadgan, torde man sakna befogad anledning att i förevarande
fall frångå denna princip. Några olägenheter utav en överflyttning behöver
man ej befara. Och man vinner därmed den stora fördelen, att avgörandet
kommer att ligga i händerna på den myndigheten, där sakkunskap,
som här erfordras, finnes representerad.

Mom. 1. Hälsovårdsnämndens skyldighet att verka för att tillräcklig
och lätt tillgång till vatten må finnas inom staden, ingår i dess
allmänna, enligt § 1 givna åligganden. Nämnden åligger givetvis även
att öva tillsyn å beskaffenheten av det vatten, som användes till dryck, matlagning
och andra hushållsbehov. I förslaget har tillagts dessa sista ord för
att uppnå en så fullständig kontroll, som möjligt, i förevarande hänse -

67

ende. Svårigheten att förvissa sig om, att vatten, vilket plägar användas
för annat hushållsändamål än till dryck och matlagning, icke på grund av
förbiseende eller av annan orsak i allt fall begagnas för sistnämnda båda
ändamål, nödvändiggör detta tillägg. Där allt använt vatten tillföres ett
samhälle genom gemensam vattenledning, måste detta givetvis vara av bästa
möjliga beskaffenhet, även om endast eu jämförelsevis ringa del därav åtgår
för dryck och matlagning och därmed likvärdiga behov, samt nämnden
sålunda tillse, att intet på något sätt förorenat vatten får inkomma i det
gemensamma rörnätet. Där vattenbehovet måste fyllas genom brunnar
eller naturliga källor, måste nämndens uppmärksamhet tydligen riktas på,
att desamma äro så anordnade och överbyggda, att yt- och spillvatten ej
kan intränga i dem, samt att, där så lämpligen kan ske, grävda brunnar
ersättas med rörbrunnar och att de i övrigt äro på ändamålsenligt sätt
inrättade.

Mom. 2. I överensstämmelse med den härovan angivna princip har
här intagits förbud mot förorenande av vatten såväl i allmän som enskild
källa, brunn eller vattenledning, ävensom vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal. Härmed avses exempelvis sådana mer eller
mindre tillfälliga missförhållanden, exempelvis upplag av orenlighet, tvättning
av smutskläder o. d. i sådant grannskap av allmänt vattenhämtningsställe
eller vattenintag för vattenledning, att vattnet därigenom i sanitärt
hänseende kan göras vådligt. Rörande vattendrags förorening genom utsläppande
av avloppsvatten eller dylikt från industriell anläggning eller av
kloakvatten från ett samhälle eller vissa större inrättningar såsom hotell,
sanatorier m. m. är, såsom ovan nämnts, för närvarande under utarbetande
förslag till lag angående bland annat skyldighet att under vissa villkor
tåla sådan förorening. Blir lag härom antagen, måste förevarande moment
ändras i överensstämmelse därmed.

Mom. 3. Någon direkt föreskrift angående skyldighet för hälsovårdsnämnden
att utöva tillsyn över att is, avsedd för hushållsbehov eller
dylikt, icke upptages å en från sanitär synpunkt olämplig plats, har förut icke
funnits. Och det kan med skäl sättas i fråga, om på grund av gällande bestämmelser
i ämnet, vilka återfinnas i ordningsstadgan § 7, magistraten eller
den myndighet, som har att taga befattning med ärende av ifrågavarande
art, varit pliktig att vid fattandet av sitt beslut, fästa avseende vid
några sanitära synpunkter. Paragrafens ordalydelse giver snarare vid handen,
att lagstiftaren uteslutande haft blicken riktad på ett tillgodoseende
av de krav, som i allmänna ordningens intresse kunna uppställas, och att
magistraten följaktligen blott ur ordningssynpunkt har att tillse, var upp -

68

tagning av is äger rum, t. ex. att den icke upptages invid eller i närheten
av en å isen allmänt begagnad trafikled. Då emellertid erfarenheten
visat den våda, som förefinnes vid användning för hushållsbehov av is,
som upptagits å ställen, där vattnet varit förorenat, har ett positivt lagstadgande
ansetts vara av behovet påkallat.

Is, vilken användes vid mejerier, bryggerier eller för vissa ändamål
på restaurationer, kan visserligen icke sägas bliva använd för hushållsbehov,
och dock kunna även vid dylik användning sanitära vådor uppkomma,
därest isen skulle vara bemängd med hälsofarliga ämnen. Av denna anledning
hava orden »eller annat därmed jämförligt ändamål» ansetts böra
inryckas i det föreslagna stadgandet.

Mom. 4. Mot nämndens rätt att meddela förbud mot upptagande
av is å viss plats kan den invändning göras, att ett sådant förbud
kan komma i konflikt med ett av magistraten på grund av ordningsstadgans
föreskrifter meddelat tillstånd. Detta torde dock ytterst sällan bliva
händelsen. Endast för det fall, att nya oförutsedda omständigheter inträffa,
kan ett sådant förbud, som upphäver ett redan givet tillstånd, behöva
förekomma. Ty i regel ordnas nog saken så, att magistraten, innan den
utfärdar kungörelser om de platser, där upptagning av is får äga rum,
infordrar hälsovårdsnämndens yttrande. Sedan magistraten erhållit sådant,
lärer den nog ej underlåta att vid besluts fattande taga nödig hänsyn
därtill.

För att ett förbud skall kunna av nämnden meddelas, erfordras det
icke alltid, att det blivit fullt ådagalagt, att vattnet eller isen innehåller
ämne av hälsovådlig beskaffenhet. En på sannolika skäl grundad misstanke
härom kan i visst fall vara tillräcklig i förevarande hänseende.

Om födoämnen och dryckesvaror.

§ 10.

Ofullständigheten i gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för beredande
av skydd mot hälsovådliga livsmedel har föranlett ett flertal samhällen
att genom in^ckandet. av föreskrifter i detta syfte uti sina hälsovårdsordningar
eller genom utfärdande av särskilda matvarustadgar, föreskrifter
angående mjölkförsäljning m. m. söka fylla denna brist.. Mångenstädes
saknas emellertid sådana, och ofta äro de befintliga långt ifrån fullständiga.
På grund av denna frågas stora allmänna betydelse har i för -

69

slaget intagits bestämmelser i ämnet, åt vilka givits den fullständighet, att
dessa särskilt utfärdade stadgar och föreskrifter torde på de flesta ställen
bliva överflödiga. Speciellt ifråga om mjölk hava dels på grund av dennas
vikt och betydelse såsom födoämne, dels ock den lätthet, varmed densamma
utsättes för föroreningar av smittoförande art, detaljerade bestämmelser
ansetts nödvändiga.

Mom. 1. Köttet av ett djur, som självdött, måste anses otjänligt
till människoföda. Om än icke någon sådan sjukdom, som innebär fara
vid köttets förtärande, kan påvisas, så år dock köttet genom den däri
förekommande stora blodhalten och genom inälvornas kvarvaro i kroppen
utsatt för en hastig förruttnelse. Enahanda är förhållandet med ett djur,
som omkommit på sådant sätt, att blodet icke avrunnit.

De sjukdomar, vilka isynnerhet påkalla uppmärksamhet i förevarande
hänseende, äro vissa infektionssjukdomar, särskilt tuberkulos, samt vidare
trikiner och dynt. I vissa fall kan kött av djur, som varit behäftat med
sjukdom, genom omsorgsfull kokning eller annan behandling betagas all
menlig inverkan på den, som förtär därav, men då nödig kontroll över,
att sådan åtgärd verkställes på ett tillfredsställande sätt, av lätt insedda skäl
ej är möjlig, måste man gripa till den i momentet föreslagna utväg för
att, så vitt möjligt, söka avvärja all fara.

Ehuruväl uttrycket »skadligt att förtära eller otjänligt till människoföda»,
vilket uttryck förekommer i nu gällande stadga, ej är fullt korrekt,
då ju det som är skadligt att förtära också måste anses otjänligt till föda,
har det i förslaget bibehållits av den anledning, att detta uttryck vunnit
hävd och synts på ett uttömmande sätt klargöra, vad därmed åsyftas. Att
gå ännu längre än vad i förslaget är fallet och förbjuda ägaren till djuret
att för egen räkning tillgodogöra sig köttet under vilken form som helst,
har icke ansetts rådligt. Finnes förutsättning för att köttets förtäring
skulle kunna medföra någon verklig skada, lärer vederbörande nog avhålla
sig från att förtära det i det egna hemmet.

Kött av omförmälda beskaffenhet får emellertid icke under någon
förevändning införas i stad i syfte att användas till människoföda. Aven
om den, som infört köttet, ämnar själv förtära det, är förfarandet straffbart.
Härvidlag kan nog den anmärkningen göras, att en viss inkonsekvens
vidlåder det föreslagna stadgandet. En person, boende i stad, skulle ju
äga rätt att för sitt hushåll använda kött efter t. ex. ett honom tillhörigt
kreatur, som självdött inom staden, men om kreaturet dött å hans
egendom utanför staden, skulle han vara förhindrad att själv förtära köttet,
då han ju ej får i sådant syfte införa det dit. Ur kontrollsynpunkt torde

70

emellertid ett sådant generellt införselförbud vara nödvändigt. Kött av
omförmälda beskaffenhet får ej heller enligt förslaget i berörda syfte i stad
hållas till salu eller till annan »överlämnas» d. v. s. det får ej ens skänkas
bort för att användas till människoföda. Föremålen för dylika skänker
torde väl i de flesta fall utgöras av medellösa personer, vilka kanske sakna
förutsättningar för att bedöma den risk ett förtärande av dylikt kött kan
medföra eller ock ställa sig likgiltiga därför. Det har därför ansetts nödigt
införa en bestämmelse, varigenom skydd mot denna risk beredes dem.

Det ligger i sakens natur, att, när kött, varom nu är fråga, införes
till stad, man måste presumera, att det skall användas till människoföda.
En blott uppgift om, att detta ej är meningen, kan sålunda ej fria från
ansvar, utan denna uppgift måste bestyrkas av omständigheterna. Kan den,
som inför köttet, visa, att han t. ex. träffat avtal om dess försäljande för
tekniskt bruk, är införande tillåtet.

Andra stycket i momentet innehåller först en bestämmelse, som är
en given konsekvens av det i första stycket meddelade stadgande. Kommittén
har emellertid nöjt sig med att föreslå förbud mot användande av
köttet vid tillverkning av korv eller andra matvaror endast för det fall,
att en försäljning av dessa matvaror sedermera äger rum. Något förbud
att vid dylik tillverkning använda köttet, för det fall att det tillverkade
sedermera bortskänkes, har ej ansetts nödigt meddela, då man väl knappast
kan förutsätta, att någon tager sig det orådet före att i omförmälda syfte
t. ex. göra korv av kött, som han icke har rätt att vare sig bortskänka
eller sälja.

Bestämmelserna i övrigt i andra stycket hava tillkommit för att möjliggöra
kontroll över att kött av omförmälda beskaffenhet icke a''nvändes
på sätt, som är stridande mot föreskrifterna i förslaget.

Mom. 2. En del infektionssjukdomar, såsom mjältbrand, mul- och klövsjuka
samt juvertuberkulos, kunna menligt inverka på mjölkens beskaffenhet.
Visserligen kan mjölken i de flesta fall genom kokning göras ofarlig, men
då någon garanti för att dylik åtgärd verkligen blir vidtagen svårligen
kan erhållas, har något undantag för dylikt fall ej ansetts böra göras. En
viss tveksamhet har rått, huruvida förbudet bör utsträckas till mjölk utav
sådana djur, som behandlats med vissa läkemedel, och det på den grund
att olika meningar råda, om ett läkemedel, kan utöva något nämnvärt
skadligt inflytande på mjölken. Då emellertid tillförlitlig utredning i förevarande
hänseende icke kan anses föreligga, har åt stycket givits den lydelse,
som föreligger. Såsom exempel på läkemedel, vilka förmodas övergå i

71

mjölken och göra densamma skadlig eller otjänlig till människoföda må
anföras terpentin, kvicksilver eller arsenik.

I strafflagens 22 kap. 13 § linnes straff stadgat för den, som säljer
ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan
att sådant uppenbara. För att detta lagrum skall tillämpas, fordras således
att en försäljning eller en föryttring ägt rum. Momentet 2 andra stycket
i förslaget innehåller däremot förbud mot att hålla mjölk av där närmare
omnämnd beskaffenhet till salu, vare sig någon försäljning eller föryttring
äger rum eller ej. Försäljer man mjölk, utspädd med vatten, eller grädde,
vari man t. ex. blandat vetemjöl för att giva den utseende av att innehålla
en större fetthalt än den i verkligheten gör, så straffas ett dylikt
förfarande enligt strafflagen. Håller någon däremot sådan mjölk till salu,
vilket får anses vara fallet om man t. ex. har den stående i en mjölkförsäljningslokal,
så skulle man, om någon försäljning ej sker, enligt förslaget
bli straffbar jämlikt stadgande i nyssnämnda moment. Att uttrycket
»hålla till salu» därvid begagnats, ehuru detta, såsom nyss påpekats, även
innebär förbud mot ett förfarande, vilket i allmänna lagen är belagt med
straff, beror därpå, att det synts särdeles önskligt att i förslaget göra bestämmelserna
angående försäljning av mjölk så fullständiga som möjligt
och att ytterligare inskärpa hos allmänheten det otillåtliga i ett dylikt förfarande.
Vad nu är sagt gäller även om man försäljer eller håller till
salu mjölk, vilken blivit berövad en avsevärd del av sin fetthalt, utan att
nämna något härom. Har man däremot endast avlägsnat en ringa del av
mjölkens fetthalt, och vad som i nämnda hänseende återstår icke understiger
den fetthalt, mjölk i allmänhet innehåller, så synes det vara ganska
tveksamt, huruvida en dylik åtgärd är belagd med straff enligt strafflagen.
För att taga ett exempel. Fn person håller till salu mjölk, som oaktat
den berövats V2 % fett, likväl innehåller 3.5 % fett. — I regel har den
naturliga mjölken en fetthalt av 3 till 3.5 /. — Är nu en sådan person
förfallen till straff enligt strafflagen? Svaret på denna fråga torde nog
böra bliva jakande. Men även om en motsatt åsikt skulle göra sig gällande,
och strafflagen följaktligen ej anses vara tillämplig, skulle han dock
ej bli straffri, om kommitténs förslag antages, ty varje person, vilken berövar
till salu hållen mjölk »något», således även det allra minsta, av någon
utav dess beståndsdelar, blir förfallen till straff härför enligt förslaget, såvida
han ej kan straffas enligt allmän lag. Införandet av en dylik bestämmelse
synes tämligen nödvändig; i annat fall skulle det vara hart när
omöjligt att skydda allmänheten mot en förslagen mjölkförsäljares manipulationer.

I detta sammanhang torde det vara lämpligt att klargöra frågan,

72

under vilka förutsättningar införsel, hållande till salu eller överlämnande
av mjölk, vari förekommer orenlighet, är straffbart. Nästan all mjölk innehåller
orenlighet, ehuru mängden därav kan variera högst betydligt på
grund av den större eller mindre renlighet och noggrannhet, som iakttages
vid själva mjölkningen samt därefter vid mjölkens hanterande och förvarande.
Såsom norm i berörda hänseende har ansetts kunna gälla, att,
om synlig bottensats avsättes, då en liter mjölk förvaras en timme i
cylindriskt glaskärl med 10 centimeters diameter, mjölken innehåller orenlighet
i otillåten mängd. Håller en person dylik mjölk till salu, bör han
vara underkastad ansvar därför enligt förslaget.

Däremot torde något straff enligt strafflagen icke kunna drabba en
person, som försäljer mjölk, bemängd med orenlighet, för såvitt han ej är
övertygad om att hava med uppsåt tillfört den till mjölken, ett förfarande,
till vilket väl näppeligen någon lärer göra sig skyldig.

Den bland nötkreatur vanliga tuberkulossjukdomen ävensom mjölkens
egenskap av att vara ett lämpligt medium för smittofrön från sjuka
personer, som å produktionsorten eller under mjölkens transport till konsumenterna
möjligen kunna på ett eller annat sätt komma att syssla med
densamma, samt omöjligheten för den konsumerande allmänheten att i dessa
hänseenden förskaffa sig någon kännedom om den i allmänna handeln förekommande
mjölkens beskaffenhet har föranlett det ganska allmänna bruket
att, särskilt då det gällt uppfödning av späda barn, söka skydda sig genom
mjölkens kokning eller uppvärmning till sådan temperatur, att däri möjligen
förekommande smittofrön bliva förstörda. Otvivelaktigt kan genom
sådant förfarande den antydda faran undanröjas, men å andra sidan anser
man numera, att uppkokningen, frånsett det därmed förenade besväret och
mjölkens därigenom förändrade smak, enligt nyare rön utövar en menlig
inverkan på vissa i den okokta mjölken förekommande och särskilt för den
späda organismen ej betydelselösa s. k. enzymer. Allt mera framstår därför
såsom ett önskemål, att allmänheten måtte äga tillgång till mjölk, om
vars fullgoda beskaffenhet i såväl ena som andra hänseendet den kunde
vara förvissad. Ett verkligt tillgodoseende av sådant krav förutsätter emellertid
en sakkunnig kontroll såväl av kreatursbesättningen som av de hygieniska
förhållandena på produktionsstället, undersökning av de med mjölkhanteringen
sysselsatta personernas hälsotillstånd samt nödiga försikfighetsmått
i fråga om mjölkens distribuering, en kontroll, som givetvis är
förenad med ganska dryga kostnader och måste öka mjölkens salupris.
Detta högre pris har emellertid föranlett en och annan att avyttra mjölk
under benämning, som angivit kontroll, utan att han vidtagit sådana åtgärder,
som måste anses erforderliga, för att han därtill skulle varit be -

73

rättigad. Bedömandet av ifrågavarande kontrolls tillräcklighet bör enligt
kommitténs mening tillkomma hälsovårdsnämnden i försäljningsorten och
nämndens tillstånd erfordras för sådan salubeteckning av mjölken, som
anger dylik kontroll eller i hälsovårdshänseende bättre vara än den vanliga
handelsmjölken.

Grädde och smör hava jämställts med mjölk. Däremot har kommittén
ej ansett nyssberörda bestämmelser böra utsträckas att omfatta jämväl
ost, då varken praktiska eller vetenskapliga rön föreligga av beskaffenhet
att påkalla en dylik utsträckning. Vid tillämpning av andra stycket
i momentet är att observera, att den vid beredning av smör ofta använda
smörfärgen icke enligt kommitténs mening får anses såsom ett främmande
ämne.

Mom. 3. Med födoämne förstås här ej blott sådant, som utan vidare
beredning användes till människoföda utan ock sådant, vilket först
måste undergå en dylik för att kunna förtäras.

I bestämmelserna i förevarande hänseende har ansetts lämpligt att
inrycka »orenlighet» för att icke någon tvekan skall kunna uppstå därom,
att ett födoämne, som är i sådan grad förorenat, att födoämnet måste
anses vara otjänligt till människoföda, faller under det i momentet meddelade
stadgande. Däremot är detta icke tillämpligt i fråga om sådana
födoämnen som gammal ost, surkål, surströmming och dylika. Dessa hava
visserligen undergått en jäsningsprocess, men någon fara att förtära dem
förefinnes icke, och såsom olämpliga till människoföda kan man ej gärna
beteckna dessa födoämnen. Begreppet beredning är identiskt med bearbetning.
Att, såsom å vissa håll gjorts, skilja på båda dessa saker och till beredning
hänföra kokning och stekning etc. samt till bearbetning häckning, målning
etc. torde ingalunda stödja sig på den allmänna uppfattningen av dessa
ords betydelse. Däremot inbegripes icke förfalskning uti felaktig beredning.
Har ett födoämne genom förfalskning gjorts skadligt för hälsan eller otjänligt
till människoföda, faller detta under kategorien »annan orsak», och
momentet är tillämpligt även för detta fall, såvida ej förfalskningen faller
under bestämmelserna i straffiagen eller giftstadgan.

Såsom exempel på födoämne, som av »annan orsak» är skadligt för
hälsan eller otjänligt till människoföda må i övrigt anföras mjölk eller kött,
som genom transport eller förvaring tagit åt sig lukt eller smak av exempelvis
benzin, fotogen, tobak o. s. v.

För att momentet skall kunna tillämpas på födoämne, som bearbetats
eller hanterats av person, vilken misstänkes vara behäftad med sådan
sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom farligt att

10—133252.

74

förtära, fordras att sakkunnig person hyser denna misstanke. Det är
således icke enbart nog med att en sådan misstanke förefinnes, den
måste omfattas av en person, vars sakkunskap är obestridlig. Orden
»eller smitta» hava blivit inskjutna för att tydliggöra, att här avses även
s. k. bacillbärare d. v. s. personer, hos vilka sj ukdomsalstrande baciller
av en eller annan art faktiskt kunna påvisas, ehuru dessa personer
icke själva hava något som helst men eller obehag därav och således ej
kunna sägas vara behäftade med någon sjukdom. Nervfeber- eller difteribaciller
äro de vanligast förekommande hos dessa bacillbärare. Kommittén
har utförligare berört detta ämne i sitt förslag till epidemistadga.

Mom. 4 i § 15 av gällande stadga har utgått och i dess ställe har
sista stycket i förevarande moment införts. Skillnaden mellan dessa båda
bestämmelser är lätt i ögonen fallande. Med den förra avsågs att förhindra
försäljning till allmänheten av sådana födoämnen, som ansågos predisponera
individen för vissa sjukdomar genom att bringa hans matsmältningsorgan
i oordning och således minska motståndskraften. Genom den
senare söker man omöjliggöra sådana födoämnens införande och föryttrande,
vilka skäligen kunna anses direkt orsaka utbredandet av smittosamma
sjukdomar inom staden. Hälsovårdsnämnden i en hamnstad kan
således icke förhindra införandet till staden av sådant födoämne, vilket
bevisligen skall transporteras till annan ort, även om nyssnämnda förhållande
är för handen. Om emellertid hälsovårdsnämnden i en dylik stad
eller för övrigt vilken hälsovårdsnämnd som helst får reda på, att födoämne,
som i momentet avses, är destinerat till ett annat hälsovårdsområde,
så bör givetvis nämnden göra hälsovårdsnämnden för sistberörda område
uppmärksam på förhållandet.

Såsom exempel på dylika födoämnen kunna anföras ostron och
musslor från platser, där de visat sig vara bemängda med smittoförande
ämnen; mjölk från ladugård eller mejeri å ett ställe, varest nervfeber,
difteri etc. är gängse.

ö O

Mom. 4. Bestämmelserna i första stycket äro ungefär desamma, som
förekomma i nu gällande stadga. Däremot äro föreskrifterna i andra och
tredje stycket till största delen nya. I § 22 av gällande stadga finnes väl
den bestämmelsen, att lämplig åtgärd på den felandes bekostnad skall av
hälsovårdsnämnden genast vidtagas för oskadliggörandet av en för hälsan
skadlig eller till föda otjänlig vara. Denna bestämmelse infördes genom
kungl. kungörelsen den 6 november 1885 i stället för det dittills gällande
stadgandet att i dylika fall lämplig åtgärd av den felande eller

75

på hans bekostnad skulle genast vidtagas för varans avlägsnande från
staden eller oskadliggörande på annat sätt. Att detta äldre stadgande
icke kunde vara tillfyllest, inses lätt. Det lämnade den felande obetaget
att vidtaga de föreskrivna åtgärderna med varan, utan att man
samtidigt sörjde för nödig kontroll därvid och det förhindrade icke t. ex.
att ett födoämne, vilket faktiskt vore skadligt för hälsan ändock användes
till människoföda blott detta icke ägde rum »inom staden». Var emellertid
den ursprungliga bestämmelsen otillräcklig, så blev den, som är 1885
trädde i stället, alldeles för sträng. Genom särskild behandling kan nämligen
ett födoämne, som i och för sig är skadligt för hälsan, understundom
göras fullt användbart. T. ex. kött och fläsk, i vilket förekommer dynt, kan
genom kokning eller saltning göras oskadligt att förtära. Likaledes kan
mjölk, bemängd med vissa smittoämnen, genom kokning göras användbar.
Vissa födoämnen, som måste anses skadliga eller åtminstone otjänliga till
människoföda, kunna begagnas för tekniska ändamål, och andra dylika födoämnen
äro användbara såsom föda åt djur. Under sådana förhållanden
har ansetts nödigt inrycka bestämmelser, varigenom sådant ej förhindras.
Nödvändigt är emellertid, att en tillfredsställande kontroll härvid utövas.
För att få denna så effektiv som möjligt, har man ansett sig böra överlämna
den åt hälsovårdsnämnden. Om ett födoämne av nu ifrågavarande
beskaffenhet icke kan göras användbart till människoföda och ej heller försäljas
för tekniskt bruk eller till föda åt djur, skall det förstöras. Kostnaden
härför drabbar säljaren.

Mom. 5 motsvarar moment 3 i § 15 av gällande stadga.

Enligt kungl. förordningen angående åtgärder mot missbruk i vissa
fall vid bedrivande av slakterirörelse m. m. den 31 december 1897 äger
hälsovårdsnämnd i stad att, om slakttvång är gällande i staden och särskild
fara i hälsoväg uppstår inom densamma till följd av någon därutanför
bedriven slakterirörelse eller yrkesmässig beredning av köttvaror, i ämnet
göra framställning hos vederbörande Konungens befallningshavande,
som har att föreskriva anordningar och vidtaga åtgärder, som prövas
tjänliga och leda till farans undanröjande. I förslaget har man ansett
sig böra tillerkänna nämnden rätt att i förekommande fall taga prov,
även då födoämne befinner sig å ställe utom hälsovårdsområdet, blott
det är avsett att försäljas, och födoämne, varom är fråga, plägar därifrån
införas till hälsovårdsområdet. Särskilt å sådana ställen omkring
större städer, från vilka mjölk dit införes, har behovet av en utvidgning
av hälsovårdsnämndens befogenhet i angiven riktning gjort sig gällande.
Att efter stadgandets införande nämndens kontroll över försäljningen av

76

vissa livsmedel blir vida effektivare och därjämte lättare, torde vara ovedersägligt.
Något annat sätt att för varje fall åstadkomma effektiv kontroll
än genom ett lagstadgande torde icke vara möjligt, då väl näppeligen
saken alltid skulle kunna ordnas på frivillighetens väg. Att förhindra ett
skadligt födoämnes avsändande från produktionsstället, vållar vida mindre
svårigheter än att förebygga dess försäljning på skilda ställen inom det
egna hälsovårdsområdet. Aven för producenten uppstår fördelar genom
införandet av ett dylikt stadgande. För honom ställer det sig vida förmånligare,
når varan blir kasserad redan på produktionsstället. I detta
fall drabbas han ej av några transportkostnader och möjligheten att använda
varan för annat bruk t. ex. till föda åt djur, är i så fall säkerligen
större, än om ett motsatt förhållande ägt rum.

Mom. 7. För att hälsovårdsnämnden skall kunna på ett verksamt
sätt förhindra försäljningen av skadliga födoämnen eller dryckesvaror är
det, som ovan antytts, nödvändigt, att nämnden äger kännedom om dessas
produktionsort. Då t. ex. ett födoämne eller en dryckesvara gått genom
flera händer kan det emellertid erbjuda vissa svårigheter att förskaffa sig
denna kännedom, därest de olika försäljarne icke hava någon skyldighet
att meddela upplysning om, varifrån de förskaffat sig varan. För att
avlägsna dessa svårigheter har stadgandet i detta moment införts.

§ 11-

I denna paragraf intagna bestämmelser återfinnas ej i nu gällande
stadga. Vid tiden för dess tillkomst ställde man på lägenheter av förevarande
slag ytterst små, om ens några krav, från hygienisk synpunkt.
Man hade ännu ej insett den stora betydelse, dessa lägenheters beskaffenhet
m. m. kunde hava för däri förefintliga livsmedel. I samma mån som
erfarenheten härom började göra sig gällande, sökte man avhjälpa bristen
på bestämmelser i ämnet genom att införa sådana i särskilda hälsovårdsordningar.
Numera torde få städer eller därmed jämförliga samhällen
sakna sådana bestämmelser, om de ock på sina ställen äro mer eller mindre
ofullständiga.

Kommittén har sökt åt mom. 1 giva sådan avfattning, att dels enskild
familjs kök och förvaringsrum för matvaror, dels försäljningslokaler
och förvaringsrum för i hälsovårdshänseende mindre ömtåliga varor, såsom
potatis och rotfrukter, därunder icke inbegripas.

Till sådana lägenheter, som här avses, äro att bland andra hänföra
slakterier, korvfabriker, bagerier, konditorier, mejerier, bryggerier samt

77

fabriker för tillverkning av läskedrycker ävensom charkuterier, brödbutiker,
fiskaffilrer. Däremot räknas grönsaks- och fruktaffärer ej hit. Varken frukt
eller grönsaker äro i hygieniskt hänseende av den natur, att några speciella
bestämmelser torde vara av nöden beträffande beskaffenheten av de
lägenheter, vari de till försäljning förvaras.

Sådan lägenhet, som här avses, må ej läggas på mindre avstånd än
sex meter från avträde, stall och dylika ställen. Genom bestämmelsen
avses givetvis att förhindra lukt från dessa senare att dit intränga ävensom
att hämma flugtrafik däremellan. Under den varmare årstiden kan ett
avstånd av sex meter visserligen vara i någon mån otillräckligt, men då
å andra sidan ett ur sanitär synpunkt fullt tillfredsställande avstånd emellanåt
skulle vålla ägaren betydande svårigheter, har kommittén ansett sig
böra stanna vid detta i gällande hälsovårdsstadga för andra liknande fall
hävdvunna minimiavstånd.

Lägenheten skall vidare vara »tillräckligt ljus». Med flit har detta
uttryck använts för att utmärka, att här icke avses att framställa någon
absolut fordran på att varje hithörande lägenhet skall äga tillgång till så
mycket dagsljus eller artificiell belysning, att lägenheten är vad man i
allmänhet menar med benämningen ljus. En källare eller annat förvaringsrum,
behöver icke vara vad man kallar ljus, utan blott så pass ljus, att
den fyller sitt ändamål, medan däremot en lägenhet, där ett födoämne
beredes eller försäljes, måste göra skäl för benämningen ljus. Den skall
ock vara tillräckligt rymlig, vilket är ett oeftergivligt krav ur snygghetens
synpunkt. Tydligt är även, att den måste vara försedd med sådana anordningar
för luftväxling, att luften i densamma städse är av tillfredsställande
beskaffenhet, ävensom äga lätt tillgång till vatten, så att någon svårighet
av sådan anledning ej förefinnes för lägenhetens rengöring.

I fråga om golv i slakteri och mejeri har det ansetts nödigt föreskriva,
att detsamma skall vara av sådant material, att det ej genomsläpper
eller uppsuger något flytande ämne, som genom förruttnelse kan
komma att medföra sanitära olägenheter. Visserligen vore det önskvärt,
om golv av nu angiven beskaffenhet bleve använda i lägenheter överhuvud,
där födoämnen beredas. Men att införa ett allmänt stadgande i sådan
riktning, vars verkningar skulle kunna bliva i ekonomiskt avseende betungande,
har ej ansetts rådligt.

På grund av bestämmelsen därom, att dylik lägenhet ej må stå i
sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna
uppkomma, får sådan lägenhet ej vara omedelbart förbunden med t. ex.
boningsrum, verkstad eller dylikt.

Den stora betydelse, beskaffenheten hos en lägenhet av nu ifråga -

78

varande slag har ur hygienisk synpunkt, är orsaken till, att kommittén
föreslagit att en sådan lägenhet icke skall få tagas i bruk, förrän tillstånd
därtill från hälsovårdsnämndens sida föreligger. Givetvis bör det stå ägare
fritt att före inredning av sådan lokal, varom nu är fråga, hos hälsovårdsnämnd
rådfråga sig angående densamma. Det besvär och den tidspillan,
ett utverkande av dylikt tillstånd komme att medföra för lägenhetens innehavare,
torde ej bli avsevärda.

§ 12.

Att personer, vilka hava sådan sysselsättning, som här avses, under
arbetet skola iakttaga noggrann renlighet, borde falla av sig självt. Erfarenheten
har emellertid visat, att en föreskrift härom i stadgan är av
behovet påkallad.

Vidare är det av stor vikt, att eu sjuk person icke får syssla med
dylikt arbete, förrän utrett blivit, att varans beskaffenhet därigenom icke
röner någon menlig inverkan. Denna utredning måste naturligtvis verkställas
av kompetent person. Av ordalydelsen i förevarande paragraf framgår,
att såväl arbetaren som arbetsgivaren kan göra sig skyldig till överträdelse
av det här givna förbudet och således fällas till ansvar härför.
Härvid är dock att märka, att, för den händelse arbetaren, som är behäftad
med dylik sjukdom, av arbetsgivaren blir befalld att utföra arbetet,
oaktat den förre gjort den senare underkunnig om sitt hälsotillstånd,
arbetsgivaren, men icke arbetaren drabbas av straffet.

Om avträden och urinkurar.

§ 13.

Mom. 1. Någon motivering för föreslagna bestämmelsen i mom. 1
första stycket torde ej behövas. Skillnaden mellan denna bestämmelse och
den, som i förevarande ämne återfinnes i nu gällande stadga, ävensom den
förstnämndas företräde, är uppenbar. Med »hus, där människor någon
längre tid på dygnet uppehålla sig» avses t. ex. restaurationslokaler, lokaler,
där sammanträden pläga hållas, teatrar och dylikt. Angående tillgång till
avträden å arbetsplatser finnas föreskrifter meddelade i lagen om arbetareskydd
den 29 juni 1912.

Behovet av ett sådant stadgande, som det i mom. 1 andra stycket
införda, har mer än en gång gjort sig gällande. Mångenstädes hava vis -

79

serligen avträden å sådana ställen självmant inrättats av vederbörande.
Men torde man dock icke alltid kunna lita på, att förefintliga behov av
sådana på frivillighetens väg skola bliva tillgodosedda,och kommittén har
därför ansett sig böra upptaga detta stadgande i förslaget.

Avsikten med att föreskriva ett visst minimiavstånd mellan avträde
samt gata eller allmän plats, fönster till boningsrum etc. är företrädesvis
att förhindra lukten från avträdet att besvära de personer, som passera
förbi, eller att intränga i boningsrummet etc.; och bestämmelsen om ett
visst minimiavstånd mellan avträde och källa, brunn eller annat dylikt
vattenhämtningsställe avser att förebygga orenlighetens nedträngande i
källan etc., om tilläventyrs någon orenlighet kommit att utflyta från avträdet.
Ett minimiavstånd av sex meter torde visserligen ej alltid vara
tillräckligt för ifrågavarande ändamål; men ett större sådant avstånd skulle
i vissa fall kunna vålla stora svårigheter vid ett avträdes förläggning, särskilt
där tomterna äro av mindre omfattning.

Stadgandet att avträden utomhus icke må läggas på mindre avstånd
från fönster till boningsrum eller kök än sex meter, skulle rätteligen för
konsekvensens skull suppleras av ett stadgande, innehållande förbud mot
anbringande av fönster till boningsrum eller kök, därest avståndet från
dylikt fönster till ett redan befintligt avträde komme att bliva mindre än
sex meter. På grund av de praktiska svårigheter, en sådan bestämmelse
skulle medföra, har emellertid kommittén icke ansett ett stadgande av sistberörda
innehåll böra införas. Vidare är att märka, att sådana vattenhämtningsställen,
vilka äro så inrättade, att orenlighet icke kan dit nedtränga,
t. ex. en s. k. vattenkastare, icke avses i stadgandet. Härvidlag
gäller således ej bestämmelsen om minimiavstånd.

Det är emellertid ej tillräckligt, att ett avträde icke ligger allt för
nära för att obehag därifrån icke skall förorsakas. Det sätt, varpå avträdet
är anordnat, och framför allt dess skötsel utöva härpå stort inflytande.
Utom de i dessa hänseenden i förslaget fastställda oeftergivliga bestämmelserna
om avträdesämnernas noggranna uppsamlande i lämpliga kärl
och på sådant sätt, att kärlens och avträdenas omgivning ej förorenas, är
det tydligen, särskilt i större städer med trånga och kringbyggda tomtutrymmen,
önskvärt, att även utomhusavträdena, där så kan ske, förses med
ventilationsanordning, möjlighet för vattenspolning och dylikt.

När här användes uttrycket »allmänheten», så förstås därmed personer,
vilka utan att vara närboende uppehålla sig i närheten av den tomt, vara
avträdet finnes eller ock passera förbi densamma.

Med »tätt golv» avses golv av den beskaffenhet, att flytande orenlighet
icke kan tränga ned genom detsamma. Ett golv bestående av spån -

80

tade plank får anses fylla de bestämmelser, man ställer på golvet i ett
avträde utomhus. Ehuru visserligen golv av asfalt eller betong äro att
föredraga, har emellertid den svårighet, som förefinnes på en del ställen i
landets nordliga delar att erhålla tillräckligt kunnigt folk för läggandet
av dylika golv, ävensom den benägenhet, cementgolv visat att, om de ej
blivit väl lagda, spricka sönder, förmått kommittén att icke ovillkorligen
förbjuda trägolv av ovan angiven beskaffenhet.

1874 års hälsovårdsstadga avskaffade de gamla latringroparna genom
att föreskriva, att avträden skulle vara försedda med kärl, stående på täta
underlag, som lågo högre än den angränsande markens yta och för övrigt
vara så beskaffade, att orenligheten från dem icke nedträngde i marken
eller utflöte till gård, gata eller annat ställe. Det grundväsentliga i denna
föreskrift har i förslaget bibehållits. Uttrycket underlag har utbytts mot
golv, vilket senare väl får anses vara riktigare. Dessutom har uttrycket
»angränsande mark» blivit satt i stället för »gård, gata eller annat ställe»,
enär huvudsyftet med stadgandet är att förebygga själva den omgivande
markens förorenande.

Ett på sina ställen, bland annat i huvudstaden, förekommande sått
att anordna avträdena består däri, att under dessa gj utes en bädd av betong,
så avvägd, att flytande orenlighet, som tilläventyrs utrinner, ledes medelst
en ränna i bädden bakom kärlen till en avloppsbrunn. En dylik anordning,
som även medför den fördel, att nödig spolning lätteligen kan
verkställas, är fullt överensstämmande med stadgandet i förslaget. Betongbädden
är i detta fall att betrakta såsom avträdets golv, och någon beberättigad
anmärkning ur hygienisk synpunkt kan icke göras mot en dylik
anordning.

I den mån avträden inom hus bliva allt vanligare, erfordras naturligtvis
mera detaljerade bestämmelser, än nu gällande hälsovårdsstadga
föreskriver, för att sådana avträden icke skola orsaka några sanitära
vådor eller olägenheter. Ej endast golv, utan även väggar och tak måste
vara så inrättade, att de med lätthet kunna rengöras. Golven måste därjämte
vara av sådan beskaffenhet, att de ej genomsläppa eller uppsuga
fuktighet, och luftväxling måste kunna åstadkommas så, att all oren
luft avlägsnas utan att den sprider sig till angränsande rum, särskilt
boningsrum och kök. För att såvitt möjligt förhindra detta senare
har även ansetts nödigt stadga, att ett avträde icke får stå i omedelbar
förbindelse med dessa. Till boningsrum äro icke hänförliga förstuga,
tambur, serveringsrum och badrum. Beträffande de numera ofta förekommande
s. k. hallarna kunna dessa i vissa fall vara att betrakta såsom
Doningsrum, i andra åter icke. Att uppställa någon allmän regel för

81

de fall, då en hall skall i förevarande hänseende jämnställas med boningsrum,
är omöjligt. Det spörsmålet måste besvaras för varje sådan särskilt.
Till ledning vid avgörandet förtjänar framhållas, att, när eu hall är så
anordnad, att den tydligen är avsedd att begagnas såsom uppehållsplats
och ej blott såsom genomgångsrum eller ock kan användas till dylik plats,
hallen måste anses innehava de för ett boningsrum kännetecknande egenskaper,
och att ett avträde ej får vara skilt från dylik hall allenast genom
en dörr utan ock genom lämpligt förrum.

Ett önskemål beträffande inom-hus-avträdena är givetvis, att de äga
tillgång till direkt dager. För vinnande av sådan påfordras emellertid
deras förläggning i närheten av yttervägg, vilket å andra sidan mycket
ofta vållar sämre betingelser för en tillfredsställande ventilation. Där förhållandena
medgiva en god lösning i bägge dessa hänseenden, är detta
naturligtvis att föredraga, men i valet mellan dem måste kommittén anse
ventilationsfrågan böra i första hand vinna beaktande. Den för skötseln
visserligen viktiga belysningsfrågan må så mycket hellre lösas genom anordnande
av artificiell belysning som den, särskilt genom det allt vanligare
elektriska ljuset, bör kunna ordnas på tillfredsställande sätt.

Såväl i fråga om avträde utom som inom boningshus föreskriver
gällande hälsovårdsstadga, att underlaget eller golvet skall vara beläget
högre än’ angränsande markens yta, och utan tvivel förefanns härför
fullgoda skäl. I saknad av en sådan bestämmelse kunde man nämligen
befara, att kärlen i avträden utomhus uppställdes i gropar i marken.
Fn sådan anordning medför betydande svårigheter för avträdets behöriga
skötsel och tillsyn, ävensom för vederbörligt avlägsnande av utspilld
orenlighet. Oaktat golven i avträden inomhus enligt nu gällande
stadga skulle vara vattentäta, tilltrodde man sig emellertid icke heller i fråga
om sådana avträden kunna medgiva deras förläggande under markens yta.
Tillätes detta, kunde man nämligen — så mycket mera som vid tiden för
hälsovårdsstadgans utfärdande källrarnas byggnadssätt och inredning ingalunda
motsvarade nutida anordningar — befara, att dylika avträden kanske
ofta nog komme att förläggas till mörka och svårtillgängliga källarlokaler.
Frånvaron av tillräcklig dager jämte bristen på regelbunden bortforsling
skulle så gott som oundvikligen komma att hava till följd en otillfredsställande
renhållning, vilket förhållande i ett inom hus befintligt avträde
naturligtvis giver anledning till allvarliga sanitära olägenheter för husets
invånare.

Byggnadsteknikens framsteg såväl i avseende på inrättandet av källarlokaler
som med hänsyn till själva avträdenas anordnande ha emellertid

11—133252.

82

haft till följd, att den sålunda givna regeln icke kunnat upprätthållas, utan
måst i viss mån modifieras.

Med anledning av gjord framställning medgav Kung!. Maj:t redan
genom nådigt brev den 31 december 1886, att i Stockholms stad hälsovårdsnämnden
må äga att under förbehåll, som i § 17 mom. 4 hälsovårdsstadgan
omförmäles, i särskilda fall meddela undantag från det i 2 och 3
momenten av samma paragrafer givna förbud mot avträdens anläggande
under angränsande markens yta, dock med iakttagande av vad i mom. 2
föreskrives om täta och lätt flyttbara kärl samt under villkor i övrigt att
avträdena

a) förses med nedgångar, som icke hava förbindelse med bostäder
ej heller med förstugor, gångar eller trappor till boningshus,

b) genom murade väggar avskiljas från matkällare och andra källarrum,

c) förses med vattentäta golv av asfalt, cement eller annat lika
tjänligt ämne samt med lämpliga anordningar för avträdenas spolning
med vatten,

d) genom tät underjordisk ledning sättas i förbindelse med allmän
avloppstrumma för spolvattnets och urinens avledande,

e) oljemålas till tak och väggar, där de ligga under boningshus,

f) erhålla tillfredsställande luftväxling och belysning, samt

g) i sin helhet så anordnas, att renhållningen lätt kan övervakas.

Liknande medgivanden hava sedermera av Ivungl. Maj:t genom särskilda
nådiga beslut lämnats för Göteborg, Malmö, Örebro m fl. städer.

Beträffande Djursholm har, sedan genom nådigt brev den 10 juli
1903 liknande medgivande som nyss nämnts lämnats samhället, Kungl.
Maj :t på ansökan av hälsovårdsnämnden i samhället genom nådigt brev
den 14 oktober 1904 medgivit, att nämnden må äga tillåta avträdens anläggande
under angränsande markens yta även utan iakttagande av så beskaffade
villkor, som under mom. a) och b) fastställts i berörda nådiga
brev av den 31 december 1886.

En av Stockholms stads hälsovårdsnämnd gjord ansökning om
lindring av föreskrifterna i sistnämnda nådiga brev i samma riktning, som
sålunda blev medgiven beträffande Djursholm, hade förut den 6 maj 1904
blivit av Kungl. Maj:t avslagen.

Sedermera har svenska kommunaltekniska föreningen i en den 23
mars 1906 hos Kungl. Maj:t gjord framställning anhållit, 1) att uti nämnda
nådiga brev den 31 december 1886, gällande för Stockholm och vissa
andra orter, måtte göras den ändringen, att däruti må tillåtas hälsovårds -

83

nämnd att i sådana fall, där fullt tillräcklig och med nöjaktig driftkraft
försedd utsugningskanal för luften från klosett eller avträde är anordnad,
efter prövning för varje särskilt fall, medgiva undantag från de i förenämnda
nådiga brev givna föreskrifterna; och 2) att samma nådiga brev
med de här ovan begärda ändringarna måtte få tillämpas ej blott i Stockholm
och vissa andra orter, utan allestädes, där hälsovårdsstadgans kap.
1 och 2 äga tillämpning.

Till stöd för sistnämnda framställning'' anfördes huvudsakligen:

Hälsovårdsstadgan hade avsett inrättande avs. k. torrklosetter (luftklosetter)
med täta, mindre kärl, som placerades »högre än angränsande markens yta».
Om emellertid kärl och underlag uti en s. k. garderobsklosett vore otäta,
så vore det en omständighet utan all betydelse, huruvida golvet låg över
eller under omgivande markens yta. Olägenheterna bleve väsentligen desamma
i en våning, belägen flera trappor upp som i en källarvåning, ja
ofta t. o. m. i så måtto större, som en förorenad trossbotten vore svårare
att befria från smuts och lukt än ett förorenat källargolv.

Vad som åter i en stad, köping eller annat tätare bebyggt samhälle
vore av genomgripande betydelse, vore, att klosetterna — de må nu placeras
inne eller ute — icke sprida lukt omkring sig. Detta kunde i fråga om
klosetter, inrättade enligt tunnsystemet, icke åstadkommas på annat sätt,
än att klosetterna försåges med effektiv utsugning av de gaser, som städse
omgiva den i kärlen stående latrinmassan. Men om en kontinuerlig luftström
finge passera från klosettstommen, medan luft från omgivande rum
alltså strömmade till denna (genom springor och otätheter), så spriddes ej
lukten i omgivande rum.

Då avträdenas luktfrihet alltså måste baseras helt och hållet på god
evakuering samt gasernas bortledande vid nog stor höjd, så vore det härtill
man hade att taga hänsyn, icke till vissa meter från en plats eller
vissa centimeter över eller under jorden.

I en våning vore det i x-egel möjligt att åstadkomma god utsugning
medels rörledning till en kökspipa eller till en pipa, belägen intill
en sådan. För de högre belägna våningarna vore draget visserligen sämi’e,
men för de nedre våningarna samt källaren vore draget oftast gott. Ju
högre sugpelaren voi’e, desto bätti-e vore natuidigtvis draget.

Fn i källare förlagd klosett hade alltså snarare större än mindre betingelser
att erhållas luktfri, än om klosetten låg högre upp, synnerligen på
vinden. Jämfördes vidare en klosett, förlagd i källare, med en gårdsklosett,
så utföll även här jämförelsen till källarklosettens fördel. Från fristående
avträdesbyggnad å gård vore det i regel omöjligt uppdi-aga utsugningsrör
till sådan höjd, att den ur röret utströmmande latrinluften icke vållade

84

obehag för kringboende. Och även om man kunde uppdraga ett rör, så
saknades i regel driftkraft för luften (värme), varigenom luftströmmen
fördes i den avsedda riktningen. Det hände lika ofta, att luften i dylika,
ej värmda, kanaler rörde sig i en riktning, motsatt den beräknade. Avträden
av nu antydda art vore i verkligheten komplett oventilerade.

Man befarade nu, fortsätter föreningen, dels en allvarsammare luftförorening,
dels andra olägenheter, om det finge bli allmänt att förlägga
avträden i källare. Och anledningen, varför Stockholms hälsovårdsnämnd
fått avslag, men Djursholm bifall till ungefär samma ansökan, berodde,
att döma av medicinalstyrelsens avgivna yttranden i ämnet, tydligen därpå,
att man befarade, att det skulle vara omöjligt att anordna nog kraftig utsugning,
då avträden från flera hushåll anordnades, medan detta lättare
skulle kunna äga rum, om blott en familj bebodde byggnaden.

Otvivelaktigt innebure enligt föreningens mening denna synpunkt
också så till vida en sanning, som det givetvis vore svårare att erhålla
effektiv utsugning från flera än från färre avträden. Ett rör, som vore
tillräckligt att åstadkomma ett visst vacuum ur en eller ett par klosettstommar,
vore kanske alldeles otillräckligt för fyra, fem eller flera. Men det
vore icke beroende på en lyckträff, om saken lyckas eller ej. Ägde evakuationskanalerna
tjänliga dimensioner och tillräcklig drivkraft, så lyckades
ovillkorligen utsugningen. Och härigenom kunde icke blott förebyggas,
att klosettlukt tränger upp i våningarna, utan genom att anordna
utsugningen i källaren vunne man dessutom uppenbarligen, att en luftström
till källaren och ej från densamma uppstode, varigenom alltså upptingande
av grundluft i huset förhindrades.

Alltsammans berodde emellertid, framhåller föreningen, därpå, att
anordningarnas lämplighet prövas i varje enskilt fall.

Vad som huvudsakligen vållade svårigheter vid de nu för Stockholm
och några andra städer redan gällande undantagsbestämmelserna, vore fordran
på egen nedgång till klosetterna. Det vore nämligen ofta alldeles
omöjligt att bereda sådan nedgång, varför också ansökan om klosetter i
källaren då måste avslås. Och detta förefölle understundom hårt, alldenstund
de anordningar, som bleve en följd av nämnda avslag, icke sällan
bleve avgjort sämre än de, som skulle komma att användas, om ansökan
beviljats med iakttagande av föreskrivna villkor. I

I det av Stockholms stads hälsovårdsnämnd avgivna yttrande i anledning
av denna kommunaltekniska föreningens framställning, gjorde nämnden
gällande, att efter vunnen erfarenhet den berörda föreskriften om
särskild nedgång till avträden i källare avsevärt försvårade anläggande av

85

klosetter dar; och förmenade nämnden, att sagda föreskrift icke under alla
förhållanden kunde anses i sanitärt avseende nödvändig.

I ett av nämnden åberopat, av sundhetsinspektören i Stockholm avgivet
yttrande framhöll denne, att tomtprisernas ytterligare stegring under
senare år medfört ett utnyttjande av tomterna så långt gällande bestämmelser
det medgåve; och bland annat hade det givit anledning till överbyggande
av gårdarna, åtminstone till jordvåningens höjd, för att kunna
använda det därigenom uppkomna utrymmet till affärslokaler och dylikt.
Med detta byggnadssätt mötte det ofta oövervinneliga svårigheter att anordna
särskild nedgång till källaravträden. A andra sidan hade byggnadsnämnden
funnit sig föranlåten, för att därigenom kunna inskränka
gårdsavtr^dena och med dem följande olägenheter på de små gårdarna,
att tillämpa den uppfattningen, att avträdeshusen skola vid meddelande
av byggnadslov inräknas i det bebyggda tomtområdet.

Tillträdet till källrarna inom nybyggda egendomar skedde numera i
regel från gårdarna. Men en affärslokal kunde t. ex. genom en trappa
stå i förbindelse med något utrymme i källaren och å andra sidan med
en till affärslokalen hörande bostad, och härigenom förhindrades inrättande
av avträden i egendomens källare, även om dessa kunde förläggas aldrig
så långt från affärslokalen och beredas tillträde genom trappa direkt från
egendomens gård. Det tillätes icke heller, att avträden, även om de skulle
hava sitt golv endast få centimeter lägre än omgivande marken, inrättades
med ingång från de så allmänt förekommande passagerna från gata
till gård, ifall dessa stode i någon, om än aldrig så avlägsen, sådan förbindelse,
som uppräknades i det första av dessa villkor. Av det sagda
frainginge, att fordran på särskild nedgång till underjordiska avträden i
många fall omöjliggjorde anläggandet av underjordiska avträden, samt att
den i andra fall hade till följd, att dessa måste förläggas på sådan plats,
att de icke finge så god dagerbelysning och så tillfredsställande ventilation,
som de skulle kunna erhålla, om den vanliga källarnedgången finge
användas.

I ett flertal av de yttranden, som av förste provinsialläkare och städernas
hälsovårdsnämnder avgivits över kommunaltekniska föreningens
ifrågavarande framställning, har emellertid densamma blivit avstyrkt.

Det har sålunda gjorts gällande bland annat, att särskilt i städer,
där latrinrenhållningen icke vore en kommunal angelägenhet, utan i allmänhet
ombesörjdes av gårdsägarna, ett system med avträden i mer eller
mindre mörka källare med oftast otillräcklig luftväxling, skulle bli vida
osundare än avträden å gårdarna. Försummelser i fråga om bortforsling
m. m. skulle bliva oftare förekommande. Kontrollen såväl därutinnan som

86

beträffande den så viktiga golvtätheten och övriga omständigheter bleve
svårare. Evakueringen bleve icke alltid pålitlig. Den läte sig ofta ej
heller utan särskild sakkunskap bedömas ensamt med stöd av ritningar
eller eljest före byggnadens uppförande. Från vissa håll har även betonats
bristen på förutsättningar hos vederbörande hälsovårdsnämnder att i
olika fall och under olika förhållanden rätt bedöma frågor av hithörande
beskaffenhet.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, att den
gärna ville medgiva det teoretiskt riktiga uti kommunaltekniska föreningens
resonemang. Där en fullt betryggande utsugning ägde rum från ett i
övrigt väl skött avträde, där behövde man icke frukta sanitära olägenheter,
och för åstadkommande av en rationell utsugning erbjöde läget i en källare
vissa företräden framför läget på en gård. Men i praktiken ställde
sig enligt styrelsens mening saken icke så enkel. Först och främst kunde
man då icke räkna med någon annan drivkraft än den, som betingades
av temperaturskillnaden hos luften i avträdesrummet och i utsugningskanalen
respektive den yttre luften. Att bygga på mekanisk ventilation,
t. ex. en fläkt, driven av elektricitet, ånga eller vatten, eller på en särskilt
för ventilationsändamål anordnad eldstad, hade för boningshus visat
sig vara otillfredsställande.

Den enda pålitliga drivkraften, temperaturdifferensen, vore emellertid,
yttrade vidare styrelsen, icke vid alla årstider och väderleksförhållanden
till finnandes. Det vore därför icke, såsom kommunaltekniska föreningen
syntes anse, tillräckligt att grunda skyddet mot hälsofaran från kållaravträden
endast på en väl ordnad utsugningskanal. Att alltså medgiva
undantag från t. ex. de uti b), c), d) och e) uti berörda nådiga brev den
31 december 1886 lämnade föreskrifter, allenast »en med nöjaktig drivkraft
försedd utsugningskanal» anordnats, kunde medicinalstyrelsen ingalunda
tillstyrka.

Huvudintrycket av de över kommunaltekniska föreningens framställning
avgivna yttrandena vore även, såvitt medicinalstyrelsen kunde
finna, att något verkligt intresse för den väckta frågan endast funnes i
Stockholm och några få större provinsstäder. Jämväl av denna anledning
syntes så vittomfattande undantag, som ifrågasatts för alla samhällen, där
hälsovårdsnämnd funnes, icke vara att förorda, helst nödig kompetens för
luftväxlingsfrågors bedömande knappast kunde vara att vänta hos hälsovårdsnämnderna
i alla dessa samhällen.

Medgivandet att anordna källaravträden borde således enligt medicinalstyrelsens
mening fortfarande som hittills lämnas endast i särskilda, av de

87

lokala förhållandena betingade, undantagsfall och göras beroende av Kungl.
Maj:ts prövning särskilt för värjo samhälle, som därom anhölle.

Vad därefter angick frågan, om för de samhällen, där undantag
från hälsovårdsstadgans bestämmelse i detta hänseende redan vore givna,
något ytterligare medgivande borde lämnas, framhåller styrelsen till eu
början, att den av sundhetsinspektören i Stockholm gjorda tolkning av
det under a) uppställda villkoret, försåvitt därunder upptagits »gångar»,
syntes styrelsen vara obehövligt sträng. En lättnad i bestämmelserna i
denna del ansåge sig styrelsen därför kunna tillstyrka. Dessutom syntes
för att tillmötesgå de av byggnadsförhållandena i huvudstaden framkallade
svårigheterna sådan lättnad kunna medgivas, att undantag från punkt a)
av hälsovårdsnämnd skulle kunna medgivas i hus, som huvudsakligen användes
för andra ändamål än till bostäder, samt för avträden, som tillhörde
affärslägenheter. Att gå längre i eftergift av prövade och från hygienisk
synpunkt goda befunna föreskrifter, funne medicinalstyrelsen sig
med avseende på vad som anförts om olägenheter av källaravträden icke
kunna tillstj^rka.

Medicinalstyrelsen hemställde således, att kommunaltekniska föreningens
ansökning endast i så måtto bifölles, att punkt a) uti nådiga
brevet den 31 december 1886 och därmed likalydande föreskrifter måtte
erhålla följande förändrade lydelse: »a) förses med nedgångar, som icke
hava förbindelse med bostäder, ej heller med förstugor eller trappor
till boningshus; dock med rättighet för hälsovårdsnämnden att efter prövning
i varje särskilt fall meddela undantag från berörda föreskrift för
egendomar, som huvudsakligen användas för andra ändamål än till bostäder,
samt för avträden, som tillhöra affärslägenheter».

De fall, då här berörda medgivande om rätt att undantagsvis anlägga
avträden under markens yta hittills kommit i tillämpning, hava så
gott som uteslutande rört sig om en sådan anordning, varigenom till en
gemensam källarlokal förlagts samtliga de för en egendom behövliga avträden,
som eljest i regel plägat anordnas å gårdarna, och som åtminstone
för större boningshus med många lägenheter städse utgöra ett betydande
antal. I de avstyrkande yttranden, som i frågan avgivits, har man ock,
såsom det vill synas, uteslutande sett saken ur denna synpunkt, och uppenbarligen
kunna, även om nu gällande bestämmelser härför noga iakttagas,
avsevärda sanitära olägenheter befaras, om avträden i så stor mängd
sammanföras i en källare under boningshus, då i många samhällen ingen
ordnad avhämtning finnes. På grund härav har kommittén ansett såsom

88

allmän regel böra fortfarande gälla, att avträden, som ligga ligga läore än
angränsande markens yta, icke böra få anordnas inomhus.

Med nutida byggnadssätt anordnas numera ofta verkstadslokaler,
butiker, kontor och andra affärslägenbeter i en bottenvåning eller s. k.
jordvåning, som med sitt golv ligger något under markens yta, cirka en
halv ^ meter eller mera, stundom dock blott några få centimeter. Att till
en sådan lägenhet anknyta ett eller annat enstaka, på samma plan liggande
avträde, skulle emellertid med ett fasthållande av ovan anförda bestämmelse^
icke låta sig göra. Uppenbarligen vore detta alldeles för strängt,
och sådana fall hava tydligtvis icke i de avstyrkande yttrandena uppmärksammats.
Om ett sådant avträde kan ju med skäl sägas, att det, förutsatt
vissa behöriga försiktighetsmått, icke behöver vara till större sanitära olägenheter
än avträden i högre belägna våningar. Enahanda torde vara förhållandet
med de likaledes enstaka förekommande avträden, tillhörande
enfamiljshus, vilka i allt fall icke gärna bli till men för andra än den
ifrågakommande familjen.

Den föreliggande utredningen har emellertid ådagalagt, att även i
vissa andra fall och under vissa betingelser ett berättigat behov förefinnes
att i en källarlokal eller eljest med belägenhet under angränsande mark
kunna få förlägga de avträden, som i annat fall inom en egendom måste
förläggas till gärden. Så är t. ex. ofta händelsen i större städer med stora
hus och små tomtutrymmen, där gårdarna i motsatt fall måste belamras
med långa rader av avträden, till stor vanprydnad och till icke ringa sanitära
olägenheter, då dessa gårdsavträden merendels måste bliva utan nödig
ventilation, vilken i stället kan säkrare vara att erhålla i en källarlokal,
varifrån utsugningen på grund av flera förhållanden kan göras verksammare.
Detsamma gäller även om kvarter med s. k. kopplat och öppet
byggnadssätt.

Av anförda skäl har kommittén ansett, att möjlighet bör beredas
att, om så finnes lämpligt, kunna anordna avträden, som ligga lägre än
kringliggande mark, och det utan att därvid skyldighet skall finnas att
inhämta. Kungl. Maj:ts för det särskilda samhället eller eljest för det särskilda
fallet lämnade medgivande. Enligt kommitténs uppfattning ställer
det sig i stället lämpligare att vissa allmänna, efter förhållandena vid olika
tider och i olika orter så långt möjligt lämpade bestämmelser utfärdas av
den i detta avseende mest sakkunniga myndigheten, medicinalstyrelsen.
Med stöd av dylika bestämmelser bör det sedan tillkomma vederbörande
hälsovårdsnämnder att för det särskilda fallet pröva och avgöra framställningar
i ämnet. Härmed bleve, såsom ock måste anses principiellt mest

89

tilltalande, alla städer och stadsliknande samhällen formellt likställda i det
ifrågavarande avseendet.

Beträffande den omtvistade frågan om särskilda nedgångar till avträden
med nu åsyftade belägenhet har kommittén kommit till den uppfattningen,
att, däi-est ej fråga är om avträden i enfamiljshus eller om
avträden, som tillhöra affärslägenhet i källare eller annan källarlägenhet,
den regeln bör upprätthållas, att nedgångarna till dylika avträden ej få
stå i förbindelse med bostäder eller med förstugor eller trappor till
boningshus.

En dylik regel kan visserligen synas sträng. Härvid är dock att
ihågkomma, att hela denna fråga endast gäller avträden, som ej anordnas
såsom vattenklosetter, för vilka särskilda bestämmelser föreslås. Vad angår
de större städerna, där det framhållna behovet av tomtmarkens utnyttjande
skulle kunna föranleda till en lindring i gällande bestämmelser
om särskilda nedgångar till avträden, som önskas anordnande i källarvåningar,
kan därför sägas, att det härutinnan framställda kravet numera
väsentligen förlorat i berättigande. Systemet med vattenklosetter blir ju
där alltmer utbrett. I fråga åter om de mindre städer och samhällen,
dit detta system ännu ej nått och där det ej kan förväntas finna mer
utbredd användning, gör sig den anförda synpunkten om tomtmarkens
utnyttjande i den grad, att plats ej skulle finnas ens för särskilda nedgångar
till avträden, knappast gällande. Härtill kommer att taga i betraktande
det av kommittén förordade särskilda medgivandet beträffande
alla slag av enfamiljshus. I fråga om dessa kan det nämligen anses, att
verkningarna av befarad osundhet i anmärkta avseenden måste bliva mer
begränsade.

I enlighet med vad medicinalstyrelsen tillstyrkt, lär den i hittills
förekommande fall uppställda fordran på att avträden, varom är fråga, ej
få stå i förbindelse med »gångar» till boningshus, böra för framtiden
uppgivas.

Beträffande övriga i ovan omförmälda nådiga brev fastställda villkor
för anordnande av här ifrågavarande avträden, enstaka eller i större antal,
torde desamma böra gälla i det väsentliga oförändrade. Vad särskilt angår
den under b) uppställda fordran, att avträdet skall »genom murade väggar
avskiljas från matkällare och andra källarrum», synes sådan begränsning
av densamma vara påkallad, att därvid endast komma i betraktande lägenheter,
där födoämnen förvaras eller människor längre tider av dygnet
vistas.

12—133252.

90

Mom. 2. De avträdeskärl, som användas, äro numera i många samhällen
av plåt. Vid avhämtningen påskruvas lock för att hindra lukt
eller orenlighet att uttränga från kärlet. Att föreskriva ett allmänt införande
av dem har ej ansetts kunna ske, då svårigheter ofta vållas vid
tömning vintertid, i det de lätt stötas sönder, då den frusna orenligheten
i dem skall avlägsnas, om ej särskilda anordningar för kärlens upptinande
finnas vidtagna.

I förslaget har ansetts nödigt införa förbud mot kärlens tömning å
hämtningsstället. Ett dylikt förfaringssätt förekommer icke så sällan. Svårigheten
att därvid förhindra orenlighetens utspillande ävensom omöjligheten
att hindra lukten från orenligheten att därvid sprida sig, torde mer
än väl motivera ett dylikt förbud. Härtill kommer, att med ett dylikt
tillvägagångssätt, kärlen sällan eller aldrig bliva ordentligt x-engjorda, vilket
naturligtvis är en stor olägenhet.

Mom. 3. Såsom exempel på medel, vilka minska eller avlägsna
olägenheterna av lukt från ett avträde och vilkas allmänna användning
hälsovårdsnämnden böra söka införa, kan anföras torvmull eller dyjord,
kolstybb, kalk, klorkalk etc.

Mom. 4. Avträdesinrättningar, som mot avgift upplåtas till allmänhetens
begagnande, behöva mer än väl göras till föremål för nämndens
speciella uppsikt. Ofta äro dessa inrättningar av den omfattning med
hänsyn såväl till storlek som användning, att synnerlig noggrannhet måste
vid dem iakttagas för att renlighetens och snygghetens fordringar skola
bliva tillgodosedda. Förefunnes icke någon lagstadgad skyldighet för
vederbörande antingen att begära hälsovårdsnämndens tillstånd till deras
inrättande eller ock att åtminstone göra anmälan därom, kunde det mången
gång hända, att nämnden under längre eller kortare tid svävade i okunnighet
onx en sådan inrättnings tillvaro. För att undvika detta är det nödvändigt
att välja det ena eller andra av dessa båda alternativ. Då det
emellertid icke ansetts vara nog, att nämnden blott får kännedom om deras
tillkomst, utan den även bör äga rätt att ingå i den granskning, som kan
vara erforderlig för att avgöra, huruvida inrättningen har förutsättning för
att kunna tillfredsställa hygienens fordringar, har kommittén valt det första
alternativet.

Mom. 5. Yattenklosettsystemet, vilket först kom till användning i
England och därefter på kontinenten, har därifrån sökt sig väg även till vårt
land. Vid tiden för nu gällande stadgas tillkomst fanns sannolikt ingen
tanke på att meddela några bestämmelser för dylik avträdesanordning. För

Öl

rätt att anordna vattenklosetter i ett samhälle har Kungl. Maj:ts tillstånd
därför ansetts erforderligt. Kungl. Maj:t har ock gång efter annan genom
särskilda nådiga brev meddelat olika samhällen tillstånd härtill och i sammanhang
därmed antingen lämnat vissa föreskrifter för spillvattnets renande
eller ock nöjt sig med att helt allmänt stadga såsom villkor, att tillfredsställande
anordning för spillvattnets renande skall förefinnas. Den erfarenhet,
man numera vunnit om detta systems stora företräden i fråga om
avträdesrenhållningen, gör det synnerligen önskvärt, att detsamma, där så
lämpligen kan ske, kommer till användning. Åtskilliga av de olägenheter,
man i början därav befarade, hava i praktiken visat sig obelintliga, andra överdrivna.
Vidare torde de emellanåt såsom villkor för anordnande av vattenklosetter
föreskrivna, fördyrande anläggningarna av förmenta särskilda reningsanordningar
inom de enskilda tomterna i form av s. k. septic tancs och
rensningsbrunnar numera såsom overksamma kunna lämnas ur räkningen.

I samhällen med ordnat underjordiskt avloppssystem har det ur huvudavloppen
utströmmande avloppsvattnet i huvudsak samma utseende och lukt vare
sig vattenklosetter inom samhället förefinnes eller ej, och för det yttre utseendet
stötande föroreningar förekomma endast, därest servisledningar från
enskilda egendomar med vattenklosetter tillåtas mera direkt utmynna i ett
vattendrag. Det i huvudavloppen samlade avloppsvattnets procenthalt av fasta
beståndsdelar blir på grund av den större vattentillförseln ej avsevärt ökad
genom vattenklosetternas innehåll, och då den övervägande delen därav
utgöres av organiska beståndsdelar, som genom vattnets självreningsförmåga
sönderdelas och mineraliseras, blir faran för slambildning och
vattendragens uppgrundning ej därigenom i någon väsentlig mån ökad.
Den fara, som förmodats kunna uppstå därigenom, att vid vattenklosetter
avloppsvattnet tillfördes vissa sjukdomsalstrande bakterier, exempelvis tyfoid-,
kolera-, tuberkelbaciller, kan sägas förefinnas redan oberoende av, huruvida
vattenklosetter användas eller ej, enär vid dylika sjukdomar även andra
bacillhaltiga se- och ex-kretioner uppenbarligen tillföras en förefintlig
avloppsledning. Men i såväl ena som andra fallet har man tydligen i praktiken
att räkna med sådana bakteriers relativt snabba undergång utanför
organismen liksom med den omständigheten, att ett vattendrag, där en
avloppsledning överhuvud taget kan tillåtas utmynna, under ingå förhållanden
kan användas för vattenhämtning eller till vattenintag, förr än dess
vatten genom självrening eller på artificiellt sätt gjorts för sådant ändamål
ofarligt. Såsom allmänt omdöme torde få gälla, att, där ett vattendrags
storlek och förhållandena i övrigt medgiva utmynnande av en avloppsledning
från ett samhälle, ingen på hygieniska skäl grundad anledning
finnes att förhindra vattenklosetters tillkoppling till avloppsnätet. Dåre -

92

mot måste alltid finnas bestämmelser, varigenom nödig kontroll vinnes
över varje klosetts nöjaktiga anordnande. I sådant syfte hava föreskrifterna
i detta moment tillkommit. Hälsovårdsnämnden är naturligtvis självskriven
såsom kontrollerande myndighet i förevarande avseeende. Den
skall sålunda tillse, att sökanden vederbörligen sörjt för ledningens anslutande
till samhällets avloppsledning eller orenlighetens avlägsnande på
annat tillfredsställande sätt. Den skall vidare granska klosettens konstruktion,
och till denna räknas naturligtvis den därtill hörande vatten- och
avloppsledningen. Nämnden skall således efterse, att fallrören äro tillräckligt
vida och anordnade med lämplig lutning, att nödig ventilation av
avloppsledningen och rensöppningar finnas m. m. Den skall även tillse, att
klosetten städse är i försvarligt skick, samt att den skötes nöjaktigt. För
att göra nämndens påbud i dessa avseenden så mycket verksammare, har
det ansetts nödigt tillerkänna nämnden rätt att i visst fall meddela ett
temporärt förbud mot klosettens användning.

Stadgandet i stycket 2 av detta moment kan tilläventyrs synas
överflödigt, då ju av ordalagen i stycket 1 väl får anses framgå, att hälsovårdsnämndens
tillstånd är ett oeftergivligt villkor. För att ingen tvekan
i förevarande hänseende må kunna råda, har emellertid ansetts lämpligt
att uttryckligen säga ifrån, att dess tillstånd är nödvändigt.

Givetvis möter ej något hinder på grund av bestämmelserna i denna
paragraf att förlägga en vattenldosett lägre än omgivande markens yta,
och, såsom av början till mom. 5 oförtydbart framgår, hava de föreskrifter,
medicinalstyrelsen enligt sista stycket i mom. 1 har att utfärda, icke
avseende på en vattenklosett, som blivit så förlagd.

§ 14.

Mom. 1. Bästa sättet för orenlighetens avlägsnande från en urinkur
är att låta den upptagas i en underjordisk avloppsledning. Finnes
sådan ledning i ett samhälle, torde nog också detta sätt i de flesta fall vinna
användning. Understundom kan det hända, att även, där en sådan finnes,
ekonomiska eller andra skäl tala mot att leda orenligheten till denna.
Det vore ju obilligt att under dylika omständigheter påfordra något sådant.
Med hänsyn härtill har i momentet inryckts orden: där så lämpligen
kan ske. Användas kärl för urinens uppsamlande, skola dessa innehålla
torvströ eller dylikt. 1 begreppet dylikt innefattas t. ex. torvmull,
dyjord. Föreskrifterna rörande golvets och väggarnas beskaffenhet äro tillkomna
för att hindra dessa från att bliva impregnerade av urinen. När
här likasom förut i § 13 talas om betong, torde det kanske vara skäl på -

93

peka, att därmed är att jämställa golv av plattor eller planstenar och däremellan
gjuten cement.

Urinkur kan nr renhållningssynpunkt jämställas med avträde, vadan
ett flertal bestämmelser, som gälla de senare, även böra vinna tillämpning
i fråssa om de förra. Så t. ex. beträffande belägenheten kunna urinkurama
ligga över eller under markens yta. Urinkur, försedd med vattenspolning
och i övrigt så inrättad, att orenligheten upptages i underjordisk
avloppsledning, är att jämställa med vattenklosett. Den kan således utan
vidare förläggas under jord. Någon svårighet att avgöra, vilka bestämmelser
i § 13 äro tillämpliga på urinkurar, har ej ansetts kunna uppstå, och
kommittén har därför nöjt sig med att allenast göra en hänvisning till
stadgandena i sagda paragraf.

Mom. 2. Uppenbart är, att i de fall, som här nämnas, kravet på
urinkurar kan göra sig gällande, ty frånvaron av dessa föranleder ofta
förorening av marken å närbelägna undanskymda platser, där allmänheten
tvingas att tillfredsställa sina behov; och vilka obehag, som kunna uppstå
av en dylik förorening, speciellt under den varma årstiden, har erfarenheten
nogsamt ådagalagt. Det har därför svnts nödvändigt att utrusta
hälsovårdsnämnden med befogenhet att för dylika fall kunna påbjuda anbringandet
av urinkur, allt efter som det prövas behövligt.

Förevarande moment har fått sådan lydelse, att det även omfattar
fabriker. Detta beror därpå, att i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912
icke finnes något stadgande, med stöd av vilket en ägare av en fabrik
kan åläggas att vid fabriken anordna några urinkurar, men just vid en
dylik inrättning kunna dylika vara synnerligen behövliga.

Om köksavfall, sopor m. m.

§ 15.

Bestämmelserna i denna och nästföljande paragraf avse att på ett
tillfredsställande sätt sörja för uppsamlande och förvarande inom egendomarna
av de vanliga avfalls- och orenlighetsämnena utan att bereda vederbörande
alltför stor tunga. Erfarenheten har visat, att många av de sanitära
olägenheter, som nu vidlåda denna uppsamling och förvaring, väsentligen
bero på, att nuvarande hälsovårdsstadga medger en sammanblandning av
allt avfall och all sorts orenlighet inom en gård och härigenom vållas även
i väsentlig mån, att arbetet med tömning och bortforsling blir synnerligen

94

besvärligt och även motbjudande. En del mera fasta beståndsdelar, såsom
köksavfall o. d. liksom en del flytande orenlighet, exempelvis urin, diskvatten
m. m., hava icke blott själva egenskapen att lätt råka i förruttnelse och sprida
stank, utan giva, sammanblandade med eljest mindre besvärliga ämnen,
såsom sopor och annat i huvudsak torrt avfall, åt det hela en gemen lukt
samt ett vidrigt utseende och en svårhanterlig beskaffenhet. Moderna renhållningsmetoder
gå därför, såsom ovan blivit framhållet, ut på, att de
olika avfallsämnena inom de enskilda egendomarna i görligaste mån särskiljas.
Härigenom vinnes ej endast bättre ordning och renhållning, utan
även tillfälle att på mera lämpligt sätt avpassa kärlens storlek och deras
tömning efter förefintliga behov liksom möjlighet för ekonomiskt utnyttjande
av olika avfallsämnen, för svinuppfödning, gödsling, utfyllnad
o. s. v. Till förekommande av lukt och råttors tillträde böra avfallsämnena,
där så påfordras, förvaras i täta, med lock slutna kärl.

De i det föreliggande förslaget upptagna nya bestämmelser, som gå
utöver nu gällande hälsovårdsstadgas föreskrifter — och som avse ett särskiljande
av den fasta orenligheten från den flytande och en uppdelning
av sådan orenlighet, som vid förvaring kan vålla större sanitära vådor, och
sådan, som endast medför mindre olägenhet — har inom en del samhällen
med stöd av särskilda ordningsföreskrifter redan tillämpats och visat sig
praktiskt lämplig. På ett och annat ställe hava föreskrifter om ytterligare
uppdelning fastställts med särskilda uppsamlingskärl för svinmat, gödsel,
sopor, skräp, fabrikssopor o. s. v., ävensom kärlens uppställande på täta
underlag; men har kommittén ansett sig böra i en allmän stadga stanna
vid den i förslaget gjorda uppdelningen såsom varande den ur hälsovårdssynpunkt
viktiga och varav behov allmännast föreligger.

Mom. 1. Allt köksavfall skall således förvaras för sig. Anledningen
till föreskriften, att det för varje dag skall bortföras från bostadslägenheten,
är den lukt, som uppkommer, då det under någon längre
tid fått stå inne. Det här använda uttryck får ej så förstås, att något
köksavfall ej må kvarbliva i en bostad över natten, även om det uppkommit
t. ex. efter en sen måltid, utan därmed menas naturligtvis, att
varje dag skall det avfall, som för tillfället finns, från lägenheten bortföras.
De kärl, vari sådant avfall efter bortförandet från lägenheten uppsamlas,
skola redan enligt nu gällande bestämmelse vara täta och lätt flyttbara,
d. v. s. lätthanterliga. Med denna bestämmelse har man dels velat
förebygga, att kärlen skola erhålla sådan storlek, att kärlets flyttning eller
tömning försvåras, dels ock befordra en tätare hämtning till förekommande
av innehållets jäsning och förruttnelse.

95

Mom. 2 omfattar övrigt avfall såsom sopor, orenligheten från gård
och gata ävensom sådant, som är därmed jämförligt. Kärlen, som äro
avsedda att upptaga dylika ämnén, behöva ej äga betingelsen att vara lätt
flyttbara, enär, vid det förhållande att köksavfallet förvaras särskilt, någon
större sanitär olägenhet ej bör kunna uppstå utav det däri uppsamlade
avfallet in. m. Föreskriften, att dessa kärl skola stå under tak eller vara
försedda med lock, samt att flytande ämnen däri ej få utslås, avser att
förhindra uppkomsten av stank, som dessa ämnen lätt vålla i fuktigt tillstånd
särskilt under den varma årstiden.

Mom. 3. Då någon anledning icke förefinnes för ett särskiljande
av köksavfall och sopor, när bortforsling av dessa dagligen äger rum, har
undantag från den allmänna regeln medgivits för sistberörda fall.

Mom. 4. I likhet med vad som är fallet vid avträden, bör hälsovårdsnämnden
kunna medgiva, att nu omförmälda kärl uppställas lägre än
angränsande markens yta. Ett sådant medgivande kan vara betingat av
särskilda omständigheter, t. ex. å tomter där s. k. enfamiljshus äro uppförda,
eller där någon gård i egentlig mening icke förekommer, eller där
gårdsutrymmet upptages av en trädgårdsanläggning, vilken skulle vanprydas
av, att man därå uppställde dylika kärl.

Vidtagas betryggande åtgärder till förhindrande av, att någon olägenhet
därav kan uppstå, finnes ju ingen anledning att i varje fall fasthålla
vid den fordran, att dessa kärl skola vara uppställda ovan jord. Detta
senare kommer nog att i allmänhet bliva regeln. När emellertid nämnden
lämnar ett medgivande av ovan antydda art, så skall den först och främst
pröva, huruvida de tilltänkta anordningarna äro sådana, att kärlen kunna
sägas bliva uppställda i en lägenhet. Med detta uttryck avses föreskriva,
att de skola uppställas inom en byggnad, vare sig denna endast har till
ändamål att inrymma dessa kärl eller ock tjäna andra syften. Att uppställa
kärlen i en grop i marken är således ej tillåtet, men väl att uppställa
dem i källaren till boningshuset. Vidare skall nämnden bestämma,
vad som är att iakttaga till förebyggande av sanitära olägenheter. Härutinnan
skiljer sig stadgandet i förevarande hänseende från det angående
avträden, i fråga om vilka det åligger medicinalstyrelsen att meddela allmänna
föreskrifter av nyss angivna slag. Någon risk att överlämna beslutanderätten
i förevarande fall åt nämnden torde icke vara att befara.

Mom. 5. Ur lämplighetssynpunkt har även i detta fall ansetts rådlig
att lämna åt hälsovårdsnämnden att bestämma, av hurudan modell
dessa kärl skola vara.

96

Om flytande orenlighet.

§ 16.

I förslaget har skilts mellan två slag av flytande orenlighet, nämligen
sådan flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse och sådan,
med vilken detta ej är fallet. Funnes underjordisk avloppsledning
överallt, vore ett dylikt särskiljande utan all betydelse, eftersom allt spillvatten
då kunde omedelbart avlägsnas i denna ledning. Men som detta
ej är fallet, måste på de ställen, där underjordisk avloppsledning saknas,
väsentligt olika bestämmelser tillämpas på de olika slag av flytande orenlighet,
vilka vanligen förekomma inom ett hushåll. Det spillvatten, som
icke är av den beskaffenhet, att det lätt övergår i förruttnelse, kan utan
större sanitär olägenhet utsläppas i rännstenarna, vartill naturligtvis ock
räknas sådana mindre diken, vilka äro anbragta på ömse sidor om vägarna
t. ex. i villasamhällen. Det andra, med organiska ämnen rikligare bemängda
slaget av spillvatten måste däremot nödvändigt uppsamlas i särskilda
kärl för att vid behov bortforslas. Kärl, som användas för detta
ändamål, måste vara täta och lätthanterliga, så att ej innehållet utsipprar
eller utrinner på marken, vare sig då kärlet står stilla eller flyttas. Hälst
böra de även vara försedda med tätt slutande lock, så att de icke sprida
lukt till bostäderna eller omgivningen.

I de nordliga delarna av vårt land äro emellertid de klimatiska förhållandena
sådana, att ett uppsamlande av orenligheten på omförmälda
sätt icke låter sig göra under den kallare årstiden, enär kärlens innehåll
tillfryser. I sådana fall tillerkänner förslaget vederbörande rätt att efter
nämndens anvisningar vintertiden uppsamla orenligheten i en större fast
behållare. Denna bör vara av betong eller annat lika tjänligt ämne samt
helst med sin botten ligga över markens yta. Är tomtutrymmet stort,
kan nämnden medgiva, att orenligheten utslås å en särskild därför avsedd
plats å själva tomten. Men villkoret för dessa medgivanden är, att behållaren
eller platsen, så fort möjligt är, d. v. s. så fort den varmare årstiden
inträder, omsorgsfullt rengöres för att förhindra elak lukt och markens
förorenande.

För en riktig tolkning av uttrycket »där underjordisk avloppsledning
ej finnes» i mom. 3 torde behöva framhållas, att endast för den händelse
sådan allmän avloppsledning icke finnes framdragen till en tomt, vederbörande
år berättigad att utslå orenligheten i rännstenen. Finnes sådan
ledning, men har en tomtägare underlåtit att sätta sin tomt i förbindelse
med densamma, är stadgandet i mom. 3 ej tillämpligt.

97

Om stall, fähus och svinhus.

§§ 17 och 18.

Bestämmelserna angående stall, fähus och svinhus måste helt naturligt
i mångt och mycket bliva lika, om ock i ett eller annat avseende den
större eller mindre sanitära olägenhet, som är förenad med hållandet av
däri inrymda djur, kräver strängare bestämmelser för det ena än för det andra
slaget. Att i en och samma paragraf meddela alla hithörande bestämmelser
har ej synts lämpligt. 1874 års hälsovårdsstadga intog föreskrifterna
angående svinhållning i en särskild paragraf och sammanförde föreskrifterna
rörande hållandet av hästar och nötkreatur i en annan. Erfarenheten
har emellertid visat, att denna formella indelning icke varit fullt
lämplig. De sanitära olägenheter, som kunna vara förenade med ett fähus,
är vida större än de, som pläga uppkomma av ett stall, men kunna däremot
i flera hänseenden jämställas med dem, vilka orsakas av svinhållning.
Stadgandena rörande hållandet såväl av svin som nötkreatur hava därför
i föreliggande förslag sammanförts i en paragraf.

Föreskrifterna rörande belägenheten av stall, fähus eller svinhus
äro i förslaget till stor del desamma, som nu gälla. Följden av
att man i fråga om sanitära olägenheter ansett sig böra jämställa dessa
båda senare har naturligtvis blivit den, att något medgivande att förlägga
ett fähus i trångt bebyggd gård eller under eller invid boningsrum icke
förefinnes i förslaget. Däremot har ett sådant förbud icke meddelats beträffande
stall. Alltså kan undantagsvis boningsrum få läggas över, under
eller invid stall, blott sådana anordningar vidtagas, att stallukten icke
kan direkt intränga i boningsrummet. Att lukten från stallet genom ett
öppet fönster inkommer i rummet, torde vara omöjligt att förhindra. I
förslaget har även upptagits det fall, att boningsrummet ligger under
stallet, vilket, ehuru nog ytterst sällsynt, dock en och annan gång förekommer.
Orsaken till att i förslaget ett dylikt medgivande bibehållits, då
fråga är om stall, beror därpå, att det kan ställa sig fördelaktigt att hava
bostaden för hästskötaren i omedelbar närhet av stallet. Meningen är
således endast att tillstädja inrättandet av så stor bostadslägenhet, som
är behövligt för att en hästskötare där skall kunna inhysas. I likhet med
vad förhållandet är i fråga om bestämmelserna för avträden och urinkurar,
har föreskrivits visst avstånd mellan stall, svinhus och fähus samt å ena
sidan fönster till boningsrum eller kök och å andra sidan till sådan lokal,
där födoämne eller dryckesvara hålles till salu eller för försäljning beredes
eller förvaras.

13—133252.

98

Stall, fähus och svinhus skola vara tillräckligt ljusa, d. v. s. så
ljusa som för djurens välbefinnande och med hänsyn till renhållningens
iakttagande är behövligt. De skola ock vara försedda med lämpliga anordningar,
för att tillräcklig luftväxling där skall kunna åstadkommas.
Enligt nu gällande stadga äger hälsovårdsnämnden »för särskilda fall» meddela
föreskrift om dylika anordningar, men kommittén har ansett dem
böra vara obligatoriska vid varje stall, fähus och svinhus. Vad golven
beträffar har kommittén i fråga om stall och fähus nöjt sig med nu gällande
bestämmelser, att de skola vara täta och ligga över markens yta.
Visserligen hava golv av betong i många städer föreskrivits och även i
övrigt, med eller utan träpallar, börjat rätt allmänt användas. Otvivelaktigt
har betonggolvet ur renhållningssynpunkt företräde, men då mångenstädes,
särskilt i nordliga trakter, klagomål över deras kyla för kreaturen
m. m. försports och då de i anläggning och underhåll mångenstädes äro
dyra, samt då marken under ett ordentligt trägolv, som verkligen gör
skäl för beteckningen tätt, näppeligen förorenas i avsevärd grad, har kommittén
ej ansett sig böra såsom oeftergivligt villkor överallt i städerna
fordra, att golven i stall och fähus skola vara av betong eller därmed jämställt
material. I svinhus åter, där såväl genom djurens uttömningar som
genom den där använda utfodringen i regel en långt svårare stank plägar
uppstå, därest ej anordningarna för renhållningen äro synnerligen goda, har
kommittén ansett sådana golv, som varken genomsläppa eller uppsuga
vätska, vara nödvändiga d. v. s. golv av betong, asfalt o. d., varvid lämpligen
såsom liggplats för djuren träpall jämte ströämne kan, där så
erfordras, komma till användning.

Gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser angående orenlighetens
uppsamlande vid stall, fähus eller svinhus fylla icke de krav, man i våra
dagar från hygienisk synpunkt måste ställa därpå. I fråga om svinhus
saknas de alldeles, enär man därvid tyckt sig kunna överlämna åt hälsovårdsnämnden,
vilken ju i följd av den föreskrivna anmälningsskyldigheten
alltid borde vara underkunnig om tillvaron av ett dylikt, att i varje
särskilt fall meddela erforderliga föreskrifter. Ovanberörda bestämmelser
rörande stall och fähus tillåta sålunda, att orenligheten uppsamlas i gödselkammare,
gödselgropar och gödselstackar. Dessa sätt för uppsamlande
måste numera vad städerna beträffar anses otillfredsställande. De lämna
ej tillräcklig garanti för att luften eller marken eller ock bådadera icke
bliva förorenade i sådan grad, att sanitära olägenheter därav kunna uppstå.
Kommittén har i § 17 mom. 4 sökt lösa frågan om sättet för orenlighetens
uppsamlande såväl från hygienisk som ekonomisk synpunkt.

Kommittén har för att underlätta kontrollen därå, att den i § 13

99

omnämnda behållaren icke är otät, så att orenlighet från densamma kan
intränga i angränsande mark, ansett nödigt föreslå, att denna behållares
botten skall ligga högre än angränsande markens yta.

Med det undantag, som i § 8 inom. 10 förmäles, får enligt förslaget
icke något stall, fähus eller svinhus tagas i bruk, förr än nämnden
givit tillstånd därtill. För att allmänheten redan på förhand skall kunna
göra sig förvissad om, att en för dylikt ändamål uppförd byggnad eller
inrättad lägenhet skall vinna hälsovårdsnämndens gillande, har här liksom
i fråga om boningsrum föreskrivits skyldighet för nämnden att granska
ingivet förslag till sådan byggnad eller lägenhet.

Såsom ovan antytts, äro de sanitära olägenheter, som uppstå vid
hållandet av nötkreatur, av föga lindrigare art än de, som alstras genom
hållandet av svin. Kommittén har därför i väsentliga delar likställt fähus
och svinhus. Enahanda är förhållandet, då det är fråga om sådant temporärt
förbud, som omförmäles i § 18 mom. 3 av förslaget.

Om hållande av mindre djur.

§ 19.

De sanitära olägenheter, som kunna uppkomma vid hållandet av sådana
mindre djur, varom denna paragraf handlar, orsakas dels därav, att luften
inomhus blir förskämd och orenlighet lätt uppstår, dels ock genom markens
förorenande, därest de hava sin förvaringsplats i det fria. Att man,
först då dessa djur förekomma i större antal, kan tala om några sanitära
olägenheter i dessa hänseenden torde vara uppenbart. Till sådan sanitär
olägenhet, som här avses, räknas även det men för hälsan, vilket till
äventyrs kan uppstå för någon närboende, därigenom att djuren förorsaka
störande ljud.

I första hand har nämnden att utfärda nödiga föreskrifter. Huru
dessa föreskrifter böra vara avfattade, beror på varje särskilt fall, och
någon svårighet för nämnden att avgöra, på vad sätt det med föreskrifterna
avsedda resultatet bäst bör uppnås, är ej att befara. Visar det sig
omöjligt att kunna åstadkomma sådana anordningar, att olägenheterna bliva
avhjälpta, eller underlåter vederbörande att ställa sig föreskrifterna till
efterrättelse, har nämnden att gripa till ett förbud. Ett dylikt förbud
kan naturligtvis allt efter omständigheten vara antingen blott temporärt
eller ock gällande för beständigt.

100

Om bortforsling av orenlighet m. m.

§ 20.

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas till sina huvuddelar i
gällande hälsovårdsstagas § 20 mom. 1 och § 21 mom. 1. Nämnda stadga,
som innehåller särskild bestämmelse rörande den s. k. svinmatens avlägsnande
från hus eller gård, anger i allmänna ordalag, när skyldigheten inträder
att bortföra orenlighet eller avfall från en stad, och överlämnar åt
hälsovårdsnämnderna att lämna de föreskrifter, som i detta hänseende
kunna anses vara av nöden. 1 väsentlig överensstämmelse med den princip,
som tillämpats i 1874 års stadga, har i förslaget, om ock i något andra
ordalag, givits ett allmänt direktiv. Däremot har kommittén icke ansett
sig behöva inrycka någon bestämmelse om hälsovårdsnämndens skyldighet
att meddela några speciella föreskrifter gällande för alla hithörande fall,
enär sådana säkerligen icke äro behövliga utom i ett eller annat
enstaka fall i fråga om illaluktande eller lätt förruttnande avfall från
fabrik eller annan näring. En dylik föreskrift kommer naturligtvis att
innehålla antingen inom vilken tid, sådant avfall skall bortföras, eller sättet,
på vilket det skall förvaras, eller och bådadera. Det har därjämte
synts kommittén nödvändigt berättiga hälsovårdsnämnden att under vissa
i mom. 1 andra stycket närmare angivna förhållanden kunna oberoende
av förslagets allmänna föreskrift påbjuda en regelbunden bortforsling av
sådan orenlighet eller sådant avfall, som i nyssberörda moment omnämnes.

Det förbud, som indirekt förekommer i gällande hälsovårdsstadga §
21 mom. 2, mot svingödselns användande såsom gödningsämne inom en
stad har i förslaget bibehållits, ehuru åt detsamma givits eu positiv form.
Den stank, som sådan gödsel, utbredd på marken, i likhet med latrin och
köksavfall plägar sprida vida omkring, torde tillräckligt motivera ett dylikt
förbud. Där den plats, varå gödseln skall användas, ligger jämförelsevis
avlägset från stadens bebyggda delar, och de sanitära olägenheterna således
böra bliva jämförelsevis ringa, kan ju nämnden enligt § 21 i förslaget
medgiva undantag från förbudets tillämpning.

§ 21.

Såsom redan förut nämnts, har kommittén ansett sig i sitt förslag
till ny hälsovårdsstadga böra inrycka även alla de bestämmelser, som avse
ordnandet av de hygieniska förhållandena inom ett samhälle, och som

101

hittills återfunnits i ordningsstadgan för rikets städer. En given följd
härav blir naturligtvis, att de funktioner, som i fråga om ett dylikt ordnande
förut ålegat magistraten, överflyttas på hälsovårdsnämnden.

Om avloppsledning.

§ 22.

De i denna paragraf meddelade föreskrifter gälla såväl allmän som
enskild avloppsledning, vare sig den är dragen under eller ovan jord.
Felaktighet kan uppstå hos en avloppsledning t. ex. genom att den tilltäppts
eller börjat läcka eller avloppsdiket vuxit igen. Otillfredsställande
anordningar vid själva anläggningen t. ex. oriktig beräkning av lutningsförhållande
eller felaktiga rördimensioner äro att hänföra till »annan orsak».
För att ernå ett kraftigt verkande korrektiv mot de sanitära vådor, en
felaktig ledning kan medföra, måste man tillerkänna hälsovårdsnämnden
rätten att förbjuda dess användning, intill dess felaktigheterna blivit avhulpna.
Däremot bör naturligtvis nämnden icke kunna framtvinga en ny
ledning blott därför att t. ex. en avloppsledning, såsom det understundom
inträffar, vid ett häftigt och ihållande regn ej förmått avleda allt regnvattnet
fort nog, utan detta stannat någon kortare tid i rören och därifrån
förts upp i golvbrunnarna eller dylikt.

När här såväl i första som andra stycket talas om avloppsledning,
menas därmed icke allenast själva gatuledningen med därtill hörande brunnar
och rörledningar, utan jämväl de därifrån inom tomter och hus dragna
ledningar.

Om rengöring av gator m. m.

§ 23.

Bestämmelser i förevarande hänseende hava nu sin plats i § 14 av
ordningsstadgan för rikets städer. Skälet till deras överflyttning har förut
omförmälts.

Då erfarenheten visat nödvändigheten av att ej blott stadga viss tid
för rengöringens verkställande, utan även meddela föreskrifter om, huru
därvid skall på bästa sätt förfaras, har hälsovårdsnämnden fått dylik skyldighet
sig uttryckligen ålagd. I icke så få städer torde s. k. torrsopning
ännu förekomma, och följden härav blir den, att damm från gatan dels
besvärar de trafikerande, dels intränger i boningshusen.

102

Till gården räknas ock ett därå beläget s. k. färdstall, under förutsättning
att det ej är på alla sidor otngivet av väggar, i vilket fall det
måste hänföras till stall. Dessa färdstallar, som förekomma i de flesta
städer, användas av lantbefolkningen till härbärgen för deras hästar under
uppehållet i staden. De hava ofta blott vägg på en sida samt äro vanligen
försedda med tak.

Om avstjälpningsplatser.

§ 24.

Nu gällande hälsovårdsstadga förutsätter tillvaron av allmänna avstjälpningsplatser,
vilket framgår av innehållet i dess § 21. Något bestämt
åläggande för en stad att sörja för tillgång till dylika platser saknas
emellertid. Aven om ej erfarenheten kan uppvisa något fall, då en stad
i brist på positivt lagstadgande i ämnet vägrat efterkomma vederbörliga
uppmaningar att anskaffa dylika, synes lämpligheten bjuda, att ett sådant
icke saknas. Med avsikt har använts uttrycket »till erforderligt antal». Förefinnes
icke något behov av en dylik plats, så har en stad ingen skyldighet
att skaffa någon. Men uttrycket innebär också, att dessa platsers
antal kan bliva beroende av avstånden. Skulle avståndet från vissa delar
av staden till avstjälpningsplatsen bliva för stort, måste en annan plats
anordnas för dessa stadsdelar.

Momentets andra stycke innehåller en väsentlig skärpning av gällande
bestämmelser rörande förläggningen av en sådan plats, från vilken
lukt plägar spridas, särskilt vid förbränning. Förut har man under vissa
villkor, varom närmare förmäles i § 21 mom. 2 av 1874 års stadga,
kunnat förlägga den inom det planlagda området. Enligt förslaget skulle
detta ej låta sig göra. Ovissheten om tidpunkten, då ett bebyggande av
den del av det planlagda området, varå avstjälpningsplatsen kan vara
förlagd, verkligen tager sin början, utgör ett av skälen härtill.

Beträffande förslaget i denna del är viss lindring medgiven, på sätt
i § 27 omförmäles.

Om fabriker och näringar.

§ 25.

Beträffande innehållet i denna paragraf av förslaget vill kommittén
anmärka, att densamma till sin slutliga lydelse är beroende av resultat av
den ovanberörda kommitténs arbete, vilken har sig ålagt att verkställa utredning
och avgiva förslag till förebyggande av de olägenheter, som in -

103

dustrieHa verk kunna förorsaka kringliggande bygd genom förorenande av
luft och vatten.

Mom. 1. De i detta moment intagna bestämmelser hava ansetts
lämpligen böra erhålla sin plats i början av förevarande paragraf.

Ordet »arbetare» i nu gällande föreskrifter har utgått, enär lagen
angående arbetarskydd den 29 juni 1912 numera reglerar alla förhållanden
i förevarande hänseende, såvitt arbetarna angår.

För att underlätta tillämpningen av stadgandet i momentet, har i
lagtexten lämnats en något så när uttömmande beskrivning på de olika
sätt, varpå drivandet av en fabrik eller näring kan medföra sanitära
olägenheter för närboende eller det allmänna.

I detta sammanhang torde det vara skäl att påpeka, att en hälsovårdsnämnd
ingalunda står maktlös, då röken t. ex. från en kyrka eller ett
lasarett kan anses vålla sanitära olägenheter, ehuru någon befogenhet för
nämnden i berörda hänseende icke uttryckligen framhålles. Befogenheten
härutinnan grundar sig på de allmänna föreskrifterna rörande nämndens
verksamhet.

Mom. 2. De i detta moment uppräknade fabriker och näringar
sprida en sådan lukt, att de enligt kommitténs mening under inga förhållanden
böra få läggas inom en stads planlagda område.

Mom. 3. Genom att inskjuta orden »som är för sådant ändamål
avsedd» har kommittén velat fästa uppmärksamheten på behovet av att
inom städerna anordna särskilda fabriksområden, dit vissa fabriker kunna
förläggas och varigenom de sanitära olägenheter för stadens invånare,
som åtfölja verksamheten vid dessa fabriker, kunna undvikas eller åtminstone
i icke oväsentlig mån mildras. Vid uppgörande av stadsplaner bruka
numera sådana områden oftast reserveras för antydda ändamål.

Mom. 4. Då det i många fall är möjligt att genom vidtagandet av
särskilda anordningar minska de sanitära olägenheter, som drivandet av
vissa fabriker eller näringar föra med sig, har det ansetts nödigt föreskriva,
att uppgift om dessa anordningar skall åtfölja den skriftliga anmälan.

Om begravningsplatser.

§ 26.

I gällande hälsovårdsstadga förbjudes såväl att anlägga begravningsplats
inom stad, d. v. s. dess planlagda område, som ock att å så belägen

104

plats jorda lik i andra fall, än där ägande- eller besittningsrätt till enskilt
gravställe prövas berättiga till undantag härifrån. Dessa förbud hava haft
till följd dels, att en del befintliga begravningsplatser, som ursprungligen
legat utanför stad, men genom dess tillväxt kommit att ligga inom staden,
måst försättas ur bruk, dels ock att man vid nyanläggning av begravningsplatser
för att undvika nyss angivna olägenhet måst välja platser belägna
på långt avstånd från staden. Sistnämnda förhållande medför åtskilliga
beaktansvärda olägenheter såsom t. ex. betydande kostnader för alla transporter
ävensom avsevärda hinder för de enskilde att ofta besöka sina anhörigas
gravar och ägna dem nödig vård och tillsyn. Kommittén har därför
ansett sig böra taga i övervägande, huruvida ur hygienisk synpunkt
skäl förefinnas att fortfarande upprätthålla nämnda förbud eller om detsamma
kan upphävas.

Begravningsplatserna hava sedan långt tillbaka ansetts kunna medföra
sanitära olägenheter för grannskapet, och det är ännu en ganska allmänt
utbredd mening, att så fortfarande är förhållandet. Denna föreställning
vilar emellertid på lösa antaganden och på känslosynpunkter, och härstammar
från den tid, då någon exakt vetenskaplig forskning på detta område
icka fanns eller icke ens var möjlig. Först den allra senaste tiden med
dess allt mera fullkomnade undersökningsmetoder har kunnat bringa verkliga
upplysningar i detta avseende. Modern forskning på detta område
har emellertid ådagalagt, att de befarade olägenheterna betydligt överskattats,
ja till och med att de så gott som alls icke existera/ om en begravningsplats
anlägges och skötes på rätt sätt.

De befarade olägenheterna hava antagits uppkomma genom förorening
av luften, marken och grundvattnet med sönderdelningsprodukter eller
smittämnen från de förmultnande liken.

Vad först beträffar smittämnena kunna dessa naturligtvis blott härröra
från lik efter i smittosamma sjukdomar avlidna personer. Det har
emellertid genom talrika undersökningar blivit fastställt, att smittämnen
i jordade lik inom kort tid, i regel några få månader, fullständigt förstöras.
Härifrån utgöra visserligen mjältbrandssporer ett undantag, men i
betraktande av mjältbrandens sällsynthet hos människan, är detta förhållande
utan praktisk betydelse.

En viktig omständighet att beakta är ock, att vid nämnda undersökningar
härom sjukdomsalstrande bakterier så gott som aldrig anträffats
utanför kistan. Endast i ett enda fall har detta skett, och härvid befanns,
att kistan blivit genomdränkt av grundvattnet. Det oaktat hade smittämnena
(mjältbrandssporer) icke spritt sig djupare än till närmaste plats,

105

dar motstånd uppstod mot deras vidare kringförande, nämligen de översta
lagren av gravens botten.

Lika litet har man att frukta, att smittämnen föras upp till jordytan.
Det är nämligen ävenledes på expeiåmentell väg fastställt, att de i
marken förekommande luft- och kapillära vattenströmningarna icke äro i
stånd härtill, och de antaganden, som stundom framkommit, att så skulle
kunna äga rum genom vissa djur, såsom t. ex. maskar och insekter, hava
även visat sig ohållbara.

I överensstämmelse härmed finnes icke heller i hela den medicinska
litteraturen ett enda fall, då med säkerhet blivit konstaterat, att smittosam
sjukdom spritts från jordade lik. Den enda möjligheten att räkna med i
fråga om spridande av smitta från en grav skulle vara, om grundvattnet
i en grovporig mark nådde ända upp i graven och utgjorde tillflöde till
en helt nära belägen brunn. Men även i detta fall är faran mera teoretisk
och har icke genom praktiska exempel på ett obestridligt sätt kunnat
konstateras.

Föreställningen, att, bortsett från smittämnena, marken och grundvattnet
å begravningsplatser i betänklig grad förorenas genom likens sönderdelning,
är icke heller riktig. Talrika undersökningar av brunnar på begravningsplatser
å en mängd olika ställen hava städse givit till resultat, att de
innehålla ett varken i bakteriologiskt eller kemiskt avseende förorenat
vatten; ofta har deras vatten till och med befunnits bättre än i brunnarna
å gårdarna inom samhällena, där allehanda avfall från hushållen
lätt förorena marken.

Om man betänker, att kropparna efter de människor, som årligen
do på en ort, icke innehålla mer organiska beståndsdelar än som motsvarar
en procent av den kvantitet till förruttnelse hemfallna substanser, som
under samma tid utsöndras från samtliga levande, och vilka substanser
åtminstone i icke kanaliserade orter dock huvudsakligen tillföras jorden,
så är ovan anförda förhållande lätt att förstå. Härtill kommer även, att
de specifika kemiska kroppar, som uppstå vid likens sönderdelning, aldrig
hava blivit påvisade i grundvatten på begravningsplatser. De en tid särskilt
fruktade giftiga sönderdelningsprodukterna av likens äggvitämnen
bliva lika väl som andra från gravarna i jorden utkommande sönderdelningsprodukter
kvarhållna i marken på grund av dess absorberande och
filtrerande kraft och sönderdelas här inom kort i enklare föreningar, som
tjäna växterna till näring på samma sätt som vanliga för gödsling i marken
densamma tillförda organiska substanser.

Beaktas alla dessa förhållanden, har man från hygienisk synpunkt

14—133252.

106

ingalunda skäl att alltid anse sådant brunnsvatten förkastligt, ehuru naturligtvis
av estetiska grunder hinder resa sig för dess användning.

Återstår att omorda möjligheten utav en förorening av luften genom
gasformiga sönderdelningsprodukter från liken, svavelväte, kolsyra o. s. v.
Erfarenheten har härutinnan till fullo ådagalagt, att å välskötta kyrkogårdar
av god beskaffenhet olägenheter i form av obehaglig lukt icke förekomma.
Kol syrehalten i luften över kyrkogårdar är icke högre än annorstädes,
och till och med i dess jordlager är halten av samma gas i regel
icke större än i vanlig odlad mark. Enligt beräkning skulle även med
de mest ogynnsamma antaganden de i gravarna utvecklade gaserna, om
de i hela sin mängd trängde ut i luftlagret över begravningsplatsen, i alla
fall utspädas till en förtunning av 1 : 5,000,000. Vid sådan utspädning
kan svavelväte visserligen spåras med luktsinnet, men icke mera påvisas
med kemiska reagenser. Faktiskt ligga emellertid förhållandena vida gynnsammare,
därigenom att luktande gaser kvarhållas i jorden genom dess
absorbtionsförmåga. Där man kunnat iakttaga förruttnelsegaser å begravningsplatser,
härstamma dessa antingen från icke tillräckligt tätt tillslutna
gravar eller från icke tillräckligt förmultnade ämnen, som kommit i dagen
vid gravars omgrävning. I förra fallet medför en tätning av graven ett
snabbt försvinnande av olägenheten, och i det senare ernås samma effekt
genom den uppgrävda jordens betäckande med frisk fydlning. Att från
förmultnade lik inga som helst specifika hälsofarliga gaser utgå, framgår
därutav, att personer, vilka bo på eller tätt invid kyrkogårdar, icke pläga befinna
sig sämre i hälsoavseende än andra människor.

1 betraktande av nu anförda rön har kommittén icke ansett sig böra
bibehålla det nu gällande förbudet för anläggande av begravningsplats
inom en stads planlagda område, och ej heller förbudet för jordande av
lik å äldre sådana därstädes. Var en begravningsplats skall förläggas,
beror väsentligen på, var ett tillräckligt stort område av lämplig markbeskaffenhet
kan erhållas.

Visserligen skulle på grund av de bestämmelser, som föreslagits,
hinder icke föreligga för begagnandet av äldre begravningsplatser, men
kommittén är förvissad om att detta på grund av andra skäl icke kommer
att äga rum i större utsträckning, än vad hittills varit medgivet, d. v. s.
beträffande de i enskild ägo befintliga gravplatserna. Vad kommittén
åsyftar med föreslagna ändringar är att icke omöjliggöra vare sig anläggandet
av en begravningsplats inom stads planlagda område, därest detta
är synnerligen vidsträckt, eller begagnandet av en begravningsplats, ordnad

107

i överensstämmelse med föreskrifterna i förslaget, blott därför att platsen
genom stadens utvidgning kommit att ligga inom nämnda område.

För att dock hålla byggnadsverksamheten på vederbörligt avstånd
från gravarna, vilket är önskvärt även av andra skäl än hygieniska, har
kommittén i mom. 2 upptagit föreskrift om att grav icke får läggas på
närmare avstånd från boningshus än 18 meter. Att bestämma avståndet
i ett sådant fäll måste städse bliva mer eller mindre godtyckligt, men har
kommittén valt det angivna måttet, på den grund att detsamma motsvarar
den bredd, som vanligast plägar givas åt våra större gator. Kommittén
har också tänkt sig, att, om begravningsplatser komma att anordnas inom
stad, gatubredden runt om platsen får en bredd av minst 18 meter.

Vid avfattningen av mom. 1 har emellertid nu gällande stadgas
erinringar beträffande skyddandet av källor och brunnar m. m. av estetiska
hänsyn bibehållits, ehuru med en mindre modifikation. Föreskriften, att
platsen skall vara prydligt planterad, har även bibehållits, ehuru det naturligtvis
ur rent hygienisk synpunkt kan vara likgiltigt om planteringen är
prydlig eller ej.

Mom. 3. Även om, såsom ovan framhållits, från begravningsplatser
sanitära vådor för omgivningen äro mindre att befara än man i allmänhet
är benägen att antaga, beror dock ett områdes större eller mindre lämplighet
eller användbarhet för detta ändamål även ur sanitär synpunkt på
åtskilliga omständigheter, som vid val av sådan plats omsorgsfullt måste
prövas liksom eventuellt behov av särskilda åtgärders vidtagande för att
en föreslagen plats må kunna för ändamålet godtagas. Ofrånkomligt är, att
ej anledning till misstanke får föreligga, att vatten därifrån kan förorena
källor, brunnar eller dylikt för den angränsande trakten, ävenså att
grundvattenståndet är eller kan hållas så lågt, att ej vattnet når över
gravarnas botten, och att jordmånen i övrigt är av den beskaffenhet, att
liken möjligast hastigt och på normalt sätt förmultna. Frågor av hithörande
art böra givetvis av hälsovårdsnämnd prövas, varför kommittén föreslagit,
att vid fråga om nyanläggning eller utvidgning av begravningsplats hälsovårdsnämndens
yttrande skall infordras.

Mom. 4. Grävd grav ställes här i motsats mot murad eller sprängd
grav. I stället för att såsom i nuvarande stadga föreskriva, att jord till
en viss höjd, däri ej inberäknad gravkullen, skall täcka liket, har här föreskrivits
ett visst minimidjup för själva graven. Effekten blir ungefär densamma,
men då straff kan di’abba en dödgrävare, som underlåter att ställa
sig föreskriften till efterrättelse, torde det vara lämpligare att giva denna

108

den föreslagna formen, enär vissa svårigheter kunna yppa sig för nämnda
funktionärer att i varje fall bestämma kistans höjd och således jämväl
sörja för, att graven blir så djup, att jordbetäckningen når den erforderliga
höjden.

Mom. 6. Att absolut förbjuda liks nedsättande i kyrka, där gudstjänst
plägar hållas, ävensom i gravkor, som med denna står i omedelbar
förbindelse, låter sig knappast göra. Ett sådant förbud skulle t. ex. ställa
hinder i vägen för att hedra en framstående persons minne genom att
gravsätta honom i någon av landets förnämligare kyrkor. Det bör då bero
på Kung]. Maj:ts prövning, huruvida sådant må ske eller ej. Erhålles tillstånd,
skola de i mom 7 givna föreskrifter lända till efterrättelse.

Mom. 8. Beträffande likbränning finnes från hygienisk synpunkt
ingen anledning att meddela några föreskrifter rörande askans förvarande;
och har ett positivt stadgande, varav detta otvetydigt framgår, ansetts
av behovet påkallat.

Om lindring i vissa bestämmelser.

§ 27.

Förhållandena inom våra stadssamhällen äro i många fall, varå denna
stadga har avseende, väsentligt olika. Att städernas folkmängd härvidlag utgör
en viktig faktor är självfallet. Men även där två stadssamhällen hava ungefär
samma folkmängd, kan t. ex. på grund av det enas utbredning över en
större yta vissa hygienens krav variera i hög grad. Bestämmelser, som i
det ena samhället måste anses absolut nödvändiga, kunna i det andra synas
onödigt stränga. Ej blott inom olika stadssamhällen, utan jämväl inom
samma stad kan, vad som sagts, även hava sin giltighet. På senare tider
hava omisskänneligen ganska allmänt börjat visa sig tendenser att utsträcka
stadens planlagda del över ett område, som först i en avlägsen framtid
kan komma att tagas i anspråk för det avsedda ändamålet. I följd härav
kan inom en stad förefinnas icke obetydliga delar av det planlagda området,
vilka i det hela taget mera äro att betrakta såsom landsbygd än som
stad. Rörande sådana delar måste vissa av de härovan meddelade bestämmelser
sakna fullt berättigande och möjligheten för allmänheten att
vinna lindring i dem vara av behovet påkallad. Av dessa skäl hava föreskrifterna
i denna paragraf intagits i förslaget.

Vid meddelandet av lindring i de för stad gällande föreskrifter,

109

som i denna paragraf omförmälas, måste naturligtvis nämnden tillse, att
de för landet fastslagna fordringar i ena eller andra hänseendet bliva
uppfyllda.

När hälsovårdsnämnden medgiver en dylik lindring, torde försiktigheten
bjuda, att medgivandet endast lämnas tills vidare eller under någon
viss tid. Göres nämligen ingen dylik inskränkning, kunde ett sådant medgivande,
när de förhållanden, varpå detsamma grundar sig, icke längre äro
för handen, lägga allvarliga hinder i vägen för ett nöjaktigt tillgodoseende
av de hygieniska fordringarna på platsen. Utlöper tiden, där viss sådan
blivit bestämd, och äro förhållandena ungefär desamma, som då lindringen
medgavs, finnes givetvis intet hinder för nämnden att ånyo medgiva sådan.

Den befogenhet, som nämnden sålunda äger, får emellertid ej utsträckas
över den i paragrafen angivna gränsen. Hava vederbörande på
grund av § 32 beslutat någon särskild hälsovårdsföreskrift i något av de
i § 27 omförinälda hänseenden, så saknar nämnden makt att medgiva
lindring i eu dylik. Att så måste vara fallet, torde lätteligen inses. Just
de omständigheter, som kunnat påkalla en lindring, hava vunnit beaktande
vid ärendets prövning, och har man vid denna prövning icke tillmätt dem
den betydelse, att man ansett ett beslut av ovanberörda slag, oaktat de
omständigheter, som varit för handen, böra meddelas, vore det synnerligen
olämpligt att giva nämnden rättighet att i ett eller annat fall kanske omintetgöra
beslutet.

Ansvarsbestämmelser.

§ 28.

Den i gällande hälsovårdsstadgas § 22 förekommande straffskala är
enligt kommitténs förmenande otillfredsställande. I betraktande av de
viktiga allmänna och enskilda intressen, som kunna vedervågas genom ett
överträdande av vissa i hälsovårdsavseende nödiga bestämmelser, har kommittén
ansett sig böra föreslå, att straffmaximum sättes till fem hundra
kronor.

Något straff har icke stadgats för underlåtenhet att ställa sig till
efterrättelse föreskrifterna i § 13 mom. 1 angående avträdes förläggande,
beskaffenheten hos golvet i ett sådant m. m. Kommittén har ansett
lämpligare att i dylika fall överlåta åt nämnden att genom föreläggande
av viten tvinga en tredskande att hörsamma de i berörda lagrum meddelade
stadganden.

Ej heller har kommittén funnit nödigt bibehålla den i § 22 av

no

gällande hälsovårdsstadga meddelade föreskrift, att försummelser mot bestämmelserna
i § 15 av samma stadga skola göras allmänt kunniga.

Särskilda bestämmelser.

§ 29.

En billig fordran är, att den, som blir inkallad för nämnden även
erhåller meddelande om anledningen härtill i så god tid, att han må bliva
tillfälle att sätta sig in i frågan. Ett sådant meddelande kan vara
muntligt eller skriftligt. Skall kallelse hörsammas vid äventyr, att den
kallade eljest gör sig förfallen till vite, bör meddelandet vara skriftligen
affattat. Då saken kan vara av brådskande beskaffenhet, har tiden icke
kunnat bestämmas längre än till »senast dagen förut».

§§ 30-31.

Dessa paragrafer motsvaras av liknande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga
(§§ 23 och 7).

§ 32.

Bestämmelserna i denna paragafs sex första moment återfinnas i
§ 24 i nu gällande stadga.

I mom. 7 har ansetts nödigt inskränka giltigheten av de nya eller
ytterligare föreskrifter rörande renhållningen, som äro eller kunna bliva
meddelade i de särskilda städerna, i så måtto, att de icke komma att gälla
nom kasernområden, varemot enligt förslaget hälsovårdsstadgans allmänna
bestämmelser i förevarande hänseende äro för dylikt område gällande. Anledningen
till ovanberörda inskränkning är att söka uti dels de förutsättningar,
vilka finnas för att renhållningen inom ett dylikt område blir skött
på ett fullt tillfredsställande sätt, dels ock det intrång ett tillämpande av
dylika föreskrifter inom ett kasernområde icke kan undgå att medföra.

Genom sitt förslag i nu förevarande del anser sig kommittén hava
behörigen beaktat de framställningar angående kasern etablissemangs förhållanden
i ifrågavarande avseende, vilka av Kungl. Maj:t överlämnats till
kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén
meddelade uppdraget.

in

§ 33.

Innehållet i denna paragraf är väsentligen detsamma som § 25 av
gällande hälsovårdsstadga.

§ 34.

Hälsovårdsnämnden saknar naturligtvis befogenhet att ingripa i sådant
fall, som omhandlas i förevarande paragraf. Den skulle ju visserligen
kunna ha den utvägen att genom en hänvändelse till nämnden inom
det hälsovårdsområde, där fabriken eller vad det vara må är tillfinnandes,
söka få orsaken till de sanitära olägenheterna undanröjda. Då det emellertid
är tvivelaktigt, om en sådan hänvändelse alltid komme att medföra
önskat resultat, har det ansetts nödigt ålägga nämnden att anmäla förhållandet
hos den Konungens Befallningshavande, under vilken nämnden
lyder.

§ 35.

Enligt förslaget till epidemistadga är hälsovårdsmyndigheten å ett
sådant ställe, varom i denna paragraf förmäles, icke befogad att taga
någon befattning med den allmänna sjukvården vid smittosamma sjukdomar
samt därmed i samband stående frågor. Förevarande paragraf
förutsätter ock, att beträffande sagda myndighets befogenhet en del andra
inskränkningar kunna göras. För att markera den olikhet som sålunda
förefinnes mellan en dylik myndighet och en hälsovårdsnämnd, har ansetts
lämpligt att åt den förra giva benämningen hälsovårdsstyrelse. Denna
styrelse intager naturligtvis inom det för densamma utstakade verksamhetsområdet
samma ställning som en hälsovårdsnämnd.

Fn följd av förslagets antagande blir, att hälsovårdsnämnd för ort,
varom här är fråga, därefter kommer att benämnas hälsovårdsstyrelse.

112

KAP. II.

Om allmänna hälsovården på landet.

Om hälsovårdsnämnd, dess allmänna åligganden och sammansättning m. m.

samt om tillsyningsman.

Genom kungl. förordningen den 29 augusti 1843 överflyttades, såsom
nämnts, befattningen med hälsovårdsangelägenheterna på landsbygden från
kyrkorådet till sockennämnderna, vilka den 1 januari 1863 efterträddes av
kommunalnämnderna. I nu gällande stadga föreskrives, att dessa senare
skola hava närmaste inseendet över och befattningen med allmänna hälsovården
på landet med undantag för sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad i tillämpliga delar gälla.

Arten och mångfalden av de åligganden, som påvila en sockens kommunalnämnd
och särskilt de viktiga uppgifter, beträffande socknens ekonomi,
som tilldelats denna myndighet, torde väl utgöra anledningen till att kommunalnämndens
egenskap av hälsovårdsmyndighet vid bestämmandet av
dess sammansättning fått träda mera i bakgrunden. Härtill kommer, att
någon tillgång till medicinsk eller hygienisk sakkunskap sällan stått till
buds; och där undantagsvis sådan genom i en socken bosatt läkare möjligen
förefunnits, har dennes inval i en kommunalnämnd veterligen ytterst
sällan förekommit. Visserligen äger ortens provinsial- resp. extra provinsialläkare,
då han finner behov därav påkallat, äska sammanträde med kommunalnämnd
för behandling av ärende angående allmän hälso- och sjukvård,
men hittills torde sådana sammanträden i mycket få fall hava ägt rum,
och det samarbete, som mellan kommunalnämnd och ortens tjänsteläkare
förekommit, har väl i huvudsak endast rört sig om sjukvårdsfrågor och
åtgärder vid förekommande fall av smittosamma sjukdomar. Genom utifrån
kommande initiativ, genom remisser från myndigheter och läkare hava väl
kommunalnämnder här och var fått taga befattning med egentliga hälsovårdsfrågor,
men utan sådant initiativ lärer i regel dylika frågor inom
kommunalnämnden ytterligt sällan behandlas; och gällande hälsovårdsstadga
för landsbygden med dess i väsentliga delar endast i allmänna ordalag
hållna föreskrifter synes ej varit särskilt ägnad att med den sammansätt -

113

ning, donna hälsovårdsmyndighet för närvarande tiar, föranleda kommunalnämnderna
till någon livligare självständig verksamhet i fråga om den
egentliga hälsovården.

Granskar man sjuklighets- och dödlighetsförhållandena i städerna och
å landsbygden under de senare decennierna, finner man i stort sett en
högst betydande fortgående förbättring beträffande städerna; den förr
mycket väsentliga skillnaden mellan dödligheten i städerna och den å landsbygden
har numera utjämnats; här och var har t. o. m. antydan förekommit
till ett omvänt förhållande. Aven om andra faktorer, särskilt den till städerna
ofta skeende invandringen från landsbygden av ett stort antal personer,
tillhörande de åldersklasser, där dödligheten plägar vara minst, härvid spela
in, lärer dock av ingen bestridas, att denna gynnsamma ställning för städerna
har en väsentlig grund i den därstädes under nämnda tidrymd pågående,
genomgripande förbättringen av de hygieniska förhållandena, och
ej heller lärer det kunna jävas, att hälsovården å den egentliga landsbygden
endast i ringa mån följt med i denna utveckling.

Landsbygden äger visserligen, väsentligen på grund av dess i allmänhet
ringare befolkningstäthet, åtskilliga naturliga förutsättningar för i
sanitärt hänseende sundare förhållanden än städerna, och de stora kommunala
anläggningar, som i städerna i regel krävas för samhällenas vattentillförsel,
vattenavlopp, renhållning m. in., erfordras ju icke för landsbygden
och kunna där givetvis endast ifrågakomma beträffande särskilda och
mera begränsade områden, men å andra sidan är uppenbart, att sådana
hygieniska frågor, som beröra tillgång till gott vatten, bostäders och
samlingslokalers beskaffenhet, renhållning i och omkring bostäder, saluhållna
födoämnens beskaffenhet och vård, tillgång till bad m. in. för landsbygdens
befolkning har ungefär enahanda betydelse som för städernas, och
att det härutinnan är nödvändigt även för landsbygden att i möjligaste
mån följa nyare tiders erfaren hetsrön och den allmänna utvecklingen.
Härtill kommer, att även å landsbygden mångenstädes dels finnas större
gamla byar, dels uppstå nya samhällen, där de hygieniska förhållandena
även med hänsyn till folktätheten behöva särskilt ordnas och övervakas.

Rådande förhållanden å landsbygden göra det därför enligt kommitténs
åsikt högeligen önskvärt, att en nyare tids fordringar i fråga om hälsovård
även där få i görligaste mån komma till sin rätt, och att en ny hälsovårdsstadga
för landet även bör efter dessa fordringar anpassas. Härtill
hör bl. a. särskilt, att omsorgen om hälsovårdens övervakande och befrämjandet
av dess utveckling lägges i händerna på en myndighet, vars verksamhet
är särskilt inriktad på denna uppgift, och som inom sig äger härför
nödig kompetens, och kan utrustas med erforderligt biträde.

15—133252.

114

En av kommitténs angelägnaste omsorger har därför varit att även
för landsbygden få till stånd hälsovårdsnämnder, som, i likhet med städernas,
inom sig äga medicinsk-hygienisk sakkunskap, samt även i övrigt
hava den sammansättning och ställning samt sådant verksamhetsområde,
som för tillgodoseende av ifrågavarande intressen är erforderligt. Med
tagen hänsyn till olika på saken inverkande omständigheter har kommittén
härvid funnit provinsial- resp. extra provinsialläkardistrikten vart för sig
lämpligen böra utgöra ett hälsovårdsområde. Härvid är dock att märka, att
en till dylikt distrikt hörande stad eller sådant samhälle, där hälsovårdsstyrelse
finnes, icke inbegripes i hälsovårdsområdet. Åt tjänstläkare i ovan
nämnda distrikt kan och bör enligt kommitténs mening tilldelas enahanda
ställning, som i fråga om städernas hälsovårdsnämnder tillkommer stadsläkare.
Genom kronofogdes eller länsmans insättande i nämnden har
kommittén velat åstadkomma nödig kontakt mellan nämnden och polismyndigheten
på landsbygden. Beträffande dessa nämnders sammansättning
i övrigt måste enligt kommitténs mening hänsyn tagas särskilt till
tvenne omständigheter. Dels variera de i ett läkardistrikt ingående kommunerna
till antal och storlek högst betydligt, så att någon mera enhetlig
och för nämndens verksamhet tillfredsställande form näppeligen
kan givas åt densamma, därest övriga ledamöter skulle av i distriktet
ingående kommuner själva väljas. Dels kräves för nämndernas verksamhet
vissa, om än ej synnerligen stora medel till bestridande av omkostnader,
vilkas fördelning på och utbekommande från i regel flera olika stora
kommuner skulle vålla nämnderna oöverkomliga svårigheter. I bägge
dessa hänseenden samt jämväl med hänsyn till hälsovårdsnämndens ställning
i övrigt har det synts kommittén nödvändigt att förlägga de valbara
ledamöternas utseende till landstinget, liksom ock att den årliga stat, som
för nämndernas verksamhet erfordras, bör av landstinget fyllas. Gällande
landstingsförordning uppdrog åt landstingen att bl. a. handlägga frågor
rörande länets hälsovård, varmed då tvivelsutan förstods såväl hälso- som
sjukvård. Hittills hava landstingens åtgöranden i detta avseende så gott
som uteslutande inriktats på länets sjukvård, och den höga utveckling,
landets lasarettsväsen, tuberkulossjukvård m. m. vunnit, har åstadkommits
genom landstingens högst betydande uppoffringar härför. Hälsovården
i trängre bemärkelse har till uppgift att förekomma sjukdomar
och höja befolkningens livskraft. Och även om effekten av hygieniska
åtgärder ofta ej omedelbart kan avläsas, har densamma dock genom erfarenhet
och statistik så säkert konstaterats, att åtgärder för dess befrämjande
för visso böra vinna landstingens beaktande. Kommittén anser
välgrundad förhoppning finnas för, att, likasom hittills landstingens hand -

115

havande av den allmänna sjukvården lett till betydelsefulla resultat,
så skall det också lända den allmänna hälsovården på landsbygden till
stor fördel att bliva omhändertagen av tingen. Vad angår de kostnader för
landstingen, som deras befattning med hälsovården skulle föranleda, så äro
dessa relativt blygsamma och komma att utgöras väsentligen endast av
hälsovårdsnämndernas administrationskostnader, däri inräknat de utgifter för
biträden för tillsynen över sundhetsförhållandena i distriktet, som landstingen
kunna finna skäl anvisa. Omkostnaderna för rättelse av befunna
sanitära missförhållanden åligga givetvis den felande, och sådana önskvärda
förbättringar i hälsovårdshänseende, som på grund av hälsovårdsnämndens
initiativ, anvisningar eller utredning böra åvägabringas, måste
åligga de enskilda eller den samfällighet, som därav är närmast intresserad.
Då städernas hälsovårdsnämnder enligt kommitténs förslag allt fortfarande
böra stå under respektive städers egen förvaltning, synas de omkostnader,
som skulle drabba landstingen för dessa landsbygdens hälsovårdsnämnder
även böka enbart på landsbygden uttaxeras.

Då kommittén sålunda för ett tillfredsställande ordnande av hälsovårdsförhållandena
å landsbygden ansett nödvändigt, att ett nytt tillsyningsman
där inrättas, har kommittén av här nedan angivna skäl icke ansett
sig kunna undandraga kommunalnämnderna från all befattning med allmänna
hälsovården inom respektive kommuner. Ehuru sålunda kommunalnämnderna
enligt förslaget skulle upphöra att fungera såsom hälsovårdsnämnder,
har det ansetts vara av vikt att låta dem fortfarande taga en
viss befattning med hälsovårdsangelägenheterna. För hälsovårdsnämnden
i ett distrikt möta ofta svårigheter på grund av distriktets omfattning att
äga nödig kännedom om de förhållanden inom distriktets olika delar, vilka
kunna hava inflytande på avgörandet av förekommande frågor, och ett besök
av nämnden eller någon av dess ledamöter för att på ort och ställe införskaffa
denna kännedom skulle ofta medföra kostnader. Till undvikande av
detta senare har stadgande intagits om skyldighet för kommunalnämnd att
på anmodan av vederbörande hälsovårdsnämnd avgiva yttranden rörande
sanitära förhållanden, men därjämte bör ock kommunalnämnden biträda vid
tillsynen över hälsovårdsförhållanden inom kommunen samt såsom en följd
därav jämväl för hälsovårdsnämnden anmäla allt, som kan vara förtjänt av .
den senares uppmärksamhet. Genom ett sådant samarbete mellan hälsovårds-
och kommunalnämnd och särskilt genom hälsovårdsnämndens stöd
och anvisningar kan helt visst kommunalnämndernas ifrågavarande verksamhet
göras mera fruktbringande än hittills, helst som de befrias från
sådana mera besvärliga uppgifter i fråga om kontroll och åtgärder för
rättelses vinnande, för vilka vid dessa nämnders nuvarande sammansättning

116

och uppgifter i övrigt nödig erfarenhet och erforderliga hjälpmedel icke
kunna påräknas.

I sammanhang härmed torde böra erinras om de delvis olika bestämmelser,
som kommitténs förslag innehåller rörande hälsovårdsnämnds befattning
med den allmänna sjukvården å ena sidan i stad och å andra
sidan på landet.

Enligt kommitténs förslag till epidemistadga kommer epidemisjukvården
såväl i stad som å landsbygd att handhavas av vederbörande hälsovårdsnämnder,
och några praktiska hinder därför synas icke föreligga, då den
myndighet, som enligt förslaget har att sörja för denna sjukvårds behöriga
tillgodoseende och att bestrida omkostnaderna därför, d. v. s. för stad
stadsfullmäktige och för landsbygd landstinget, även fått till sig förlagd rätten
att utse de valbara ledamöterna i respektive hälsovårdsnämnder, vilka å sin
sida för dessa korporationer äro redovisningsskyldiga för omhänderhavda
medel. Men enligt kommitténs förslag till hälsovårdsstadga har hälsovårdsnämnd
i stad fått sig ålagt att handhava förvaltningen av den allmänna
sjukvården i övrigt, som av staden bekostas, där särskilda hinder därför
icke möta, under det en liknande föreskrift beträffande landsbygdens hälsovårdsnämnder
icke givits. Anledningen härtill är, att den sjukvård, varom
nu är fråga, nämligen kommunala sjukvårdsanstalter för icke smittosamt
sjuka, polikliniker, upplysnings- och understödsbyråer för tuberkulossjuka,
sjukvård åt obemedlade, förlossningshjälp åt fattiga barnaföderskor o. d.
i en stad beslutas av eller åligga vederbörande stadssamhälle, vars lämpligaste
förvaltningsorgan i förevarande fall måste anses vara stadens hälsovårdsnämnd,
under det kommittén icke ansett sig kunna från de olika
landskommunerna på landstinget överflytta omkostnaderna för ifrågavarande
sjukvård inom de olika områdena för hälsovårdsnämnderna på landsbygden.

Det tillkommer därför varje landskommun för sig att genom sin
kommunalnämnd eller annat dess organ förvalta sådan sjukvård, som ej
avses i epidemistadgan och ej på grund av lasarettsstadga, sjukstugestadga,
hospitalsstadga eller annan allmän författning tillkommer särskild styrelse.
Under de olika landskommunernas egen förvaltning ligger sålunda exempelvis
frågor, som angå egna sjukvårdsanstalter för icke smittosjuka, vare
, sig fristående eller i samband med försörjningsinrättningar och ålderdomshem,
kommunala sjuksköterskors anställande, avtal med läkare om särskilda
mottagningar i kommunen, om sjukvård åt obemedlade, om beviljande av
fri medicin o. s. v. Likaså står det givetvis varje landskommun fritt att
oberoende av hälsovårdsnämnd söka träffa avtal med landsting, annan
kommun eller enskild person om upprättande inom kommunen av lasarett,
sjukstuga, sjukhem, vårdanstalt för sinnessjuka eller sinnesslöa o. s. v.

117

Genom kommitténs förslag har ej heller från kommunalnämnderna överflyttats
sådana sjuk- och hälsovården berörande uppgifter och tillsyn, som
jämlikt gällande stadga angående sinnessjuka, lagen angående fosterbarns
vård, lagen om barnmorskors anställande, lagen om arbetarskydd, vaccination
sreglemente in. fl. åligga desamma.

§ 36.

De allmänna direktiven för en hälsovårdsnämnd på landet bli naturligtvis
i viss mån olika med dem, som meddelats för eu hälsovårdsnämnd
i stad.

Nämndens åtgöranden på landet för att bereda innebyggarna ymnig
och lätt tillgång på gott vatten för hushållsbehov måste i allmänhet
inskränka sig därtill, att nämnden, där vattentillgången är knapp eller
där det för dylikt behov tillgängliga vattnet av en eller annan anledning
icke kan anses vara av god beskaffenhet, söker verka för, att nya
brunnar upptagas eller dylikt, varigenom antydda brister avhjälpas, såvida
ej i det fall, då anmärkning enbart mot vattnets beskaffenhet är
för handen, en nöjaktig förbättring av det redan tillgängliga vattnet
kan ernås genom vissa särskilda åtgärder. Det kan emellertid bliva nödvändigt
även på landet att för ett fullgiltigt tillgodoseende av vattenbehovet
såväl i fråga om enskilda gårdar som byar och samhällen anlägga
vattenledning. Särskilt gäller detta, när fråga är om en plats med
större sammanträngd befolkning. Nämnden har då att verka för anläggandet
av en sådan. Men i sammanhang med intagande av föreskrift för
nämnden i detta hänseende har ansetts nödigt göra den restriktion, att
anläggande av ledningen icke får medföra alltför stora svårigheter. Med
detta uttryck avses ytterst att framhålla, att man måste taga hänsyn till
kostnaderna, så att dessa icke bliva för betungande.

Nämnden har ytterligare att söka verka för ett sådant anordnande av
de avlopp, varigenom flytande orenlighet bortföres, att dessa bliva tillfredsställande
ur sanitär synpunkt. Nämnden, vilken nog i de allra flesta fall
blir underkunnig om de förslag, som äro å bane rörande anordnandet av
sådana avlopp, under förutsättning att de äro av någon betydenhet, har
således att därvid bistå med de utredningar, som nämnden mäktar åstadkomma,
och med stöd av dessa giva sina anvisningar. Att dessa komma
att följas, torde man få antaga, då vederbörande nog icke vilja utsätta sig
för den risk, som annars kan uppstå, eller att nämnden meddelar förbud
för avloppets begagnande, intill dess att detsamma blir försatt i sådant
skick, som av nämnden kan godkännas.

118

Det har ansetts nödigt att bland de allmänna direktiven även inrycka
påbudet, att hälsovårdsnämnden på landet skall verka för, att tillgång
beredes till billiga varmbad. Härmed avses i främsta rummet, att
nämnden på platser, vilka äro så tätt befolkade, att de kunna i viss mån
jämföras med mindre städer eller stadsliknande samhällen, där göra sitt
inflytande gällande för tillkomsten av badinrättningar. Att verka för anordnandet
av dylika i glest befolkade trakter skulle knappast medföra
något verkligt gagn, åtminstone icke något, som tillnärmelsevis kunde gå
upp emot de med anordnandet förenade kostnaderna. Men fastän det icke
ansetts skäligt utsträcka nämndens skyldighet i förevarande hänseende utöver
vad sålunda föreslagits, förefinnes icke något hinder för nämnden att
söka inverka på allmänheten i syfte att förmå denna att inse badets stora
hygieniska betydelse och att söka bereda sig tillgång därtill. Tvärtom
har man hoppats, att så skall bliva fallet, sedan nämnden genom nyssberörda
positiva stadgande fått sin uppmärksamhet riktad på denna ur
hygienisk synpunkt så betydelsefulla fråga. Ett allmännare införande av
bad på landsbygden är ett önskemål, till vars förverkligande hälsovårdsnämnderna
därstädes i väsentlig mån torde kunna bidraga.

I förslaget har liksom i gällande hälsovårdsstadga skilts mellan
å ena sidan städer, köpingar och municipalsamhällen samt övriga delar
av landet å den andra. För de förra måste bestämmelserna bliva vida
flera och mera detaljerade än för de senare. Givetvis finnas en del platser,
vilka icke äro att hänföra till den förra kategorien, men vilka dock
på grund av folktätheten stå närmare dessa i avseende å vissa hygieniska
förhållanden än vad förhållandet är med den rena landsbygden. För
dessa behövas därför i ett eller flera hänseenden något strängare bestämmelser,
än de för landet i allmänhet gällande. Att i en stadga meddela
särskilda föreskrifter för dessa platser torde icke vara lämpligt, om ens
möjligt, då det ju ligger i sakens natur, att de ytterligare bestämmelser,
som kunna erfordras för dessa, måste bliva olika, beroende på de olika
förhållanden, som äro rådande på de skilda platserna. Dessa eventuellt
ytterligare behövliga föreskrifter måste därför lämnas i hälsovårdsordningar,
och det bör naturligtvis vara vederbörande hälsovårdsnämnd, som tager
initiativet till dem samt vinnlägger sig om, att de komma till stånd
och inriktas på det speciella behov, som i varje särskilt fall förefinnes.

För att göra hälsovårdstillsynen så effektiv som möjligt har inryckts
bestämmelsen om skyldighet för de särskilda ledamöterna i hälsovårdsoch
kommunalnämnden att ägna synnerlig omsorg däråt, samt att hos den
förra anmäla sådant, som synes böra påfordra dess ingripande.

119

§ 37.

Landstinget skulle enligt förslaget bliva den korporation, som har att
bestrida nödiga utgifter i hälsovårdshänseende på landsbygden samt mottaga
vederbörandes redovisning. Med nyssberörda anordning måste det naturligtvis
tillkomma landstinget att välja de ledamöter i nämnden, vilka icke enligt
vad förslaget upptager äro själskrivna eller böra utses av Konungens befallningshavande.
Självskrivna äro vederdörande tjänsteläkare d. v. s. provinsial-
och extra provinsialläkare. Härigenom tillförsäkras, såsom ovan
angivits, nämnden nödig medicinsk-hygienisk sakkunskap. Därjämte har
det ansetts vara av vikt att, i överensstämmelse med vad fallet är i städerna,
åstadkomma ett intimt samarbete mellan hälsovårdsnämnderna och
vederbörande polismyndighet. I sådant, syfte har i förslaget intagits skyldighet
för Konungens befallningshavande att förordna kronofogde eller
länsman till ledamot i nämnden. Vidare betungande för dessa tjänstemän
torde uppdraget icke bliva. De hava ju redan nu vissa skyldigheter i
fråga om hälsovårdsangelägenheter. Beträffande antalet av de valda
ledamöterna har man ansett detta icke böra överskrida fem. För ett större
antal talar visserligen den omständigheten; att ju flera de valda äro, desto
större förutsättningar finnas för, att nämnden skall få noggrannare kännedom
om förhållandena på de skilda orterna inom distriktet, då det ju
ligger i sakens natur, att de valda städse komma att utgöras av personer
från olika platser. Emellertid finnes det ju möjligheter för nämnden
att på annat sätt förskaffa sig denna kännedom, t. ex. genom inhämtande
av upplysningar från kommunalnämnderna; och då fara förefinnes
för att en ökning i antalet skall göra hälsovårdsnämnden till en alltför
tungrodd apparat, har de valdes antal begränsats till fem. Vissa distrikt
hava emellertid så ringa omfattning, att det ingalunda kan anses behövligt
att ens fordra så stort antal valda som fem. I vilka distrikt så är
fallet, skulle det tillkomma Konungens befallningshavande att bestämma,
och i dessa distrikt skola endast tre ledamöter väljas.

Landstinget har ock att utse suppleanter i överensstämmelse med de
föreskrifter, som finnas meddelade i mom. 3. Någon ersättare för självskriven
eller av Konungens befallningshavande förordnad ledamot kan ej
ifrågakomma, då vederbörande tjänsteläkare på grund av tjänsteplikt blir
självskriven ledamot, samt under hans tjänstledighet hans vikarie utan
vidare inträder i hans skyldigheter. Enahanda är förhållandet jämväl
med den av Konungens befallningshavande förordnade ledamoten. Förordnandet
är nämligen icke att uppfatta såsom gällande den eller den

120

kronofogden eller den eller den länsmannen personligen, utan kronofogden
i det eller det fögderiet eller länsmannen i det eller det distriktet. Detta
bör beaktas, så att ej förordnandets avfattning kan giva anledning till
villrådighet i omförmälda hänseende.

Med den nu gällande indelning av riket i provinsial- och extra

provinsialläkaredistrikt tinnes det på några ställen distrikt, vilka omfatta
delar av två landstingsområden. För dylika fall torde det vara lämpligast
att överlämna åt Kungl. Maj:t att bestämma, huru nämnden
skall sammansättas. Enahanda bör ock förhållandet bliva, för den händelse
vid en ny sådan indelning ett distrikt skulle komma att utgöras av
delar från flera landstingsområden.

Att nytt val av ledamöter i hälsovårdsnämnden måste äga rum,

då ett hälsovårdsområde på landet undergår förändring exempelvis vid
utbrytning av ett nytt extra provinsialläkardistrikt, är uppenbart och

vid förändring av distriktet i övrigt i de flesta fall en följd av den

fastslagna principen, att vald ledamot av nämnden skall vara bosatt
inom hälsovårdsområdet. Skulle emellertid vid en sådan förändring nyval
icke erfordras på den grund, att någon ledamot kommer att vara
boende utom hälsovårdsområdet, så lärer det i alla fall vara av vikt, att
landstinget blir satt i tillfälle att vidtaga de ändringar i nämndens sammansättning,
som av andra anledningar bliva påkallade, såsom t. ex. för
att åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av ledamöterna över hälsovårdsområdet
med hänsyn till deras boningsorter.

Moment 7 har avfattats med hänsyn till, att vissa förste provinsialläkare
hava provinsialläkardistrikt och för dylika fall äro självskrivna ledamöter
i nämnden.

§ 38.

Att åt nämnden fullständigt överlåta avgörandet, om och när sammanträden
böra hållas, har icke ansetts lämpligt. Liksom beträffande städer
och därmed jämställda samhällen har i förslaget fastslagits ett visst
minimiantal av sådana sammanträden.

Det kan väl knappast förutsättas, att detta antal satts för högt, då
man betänker de många och viktiga ärenden, nämnden har att handlägga,
även om man frånser den befattning med epidemisjukvården, som åligger
nämnden enligt förslaget till epidemistadga, vilken befattning vissa tider
naturligen kan påkalla täta sammanträden.

Hälsovårdsnämndens ordförande bör äga befogenhet att bestämma
icke blott den närmare tidpunkten för dessa sammanträden, utan jämväl,

121

var de skola hållas. Omständigheterna kunna vara sådana, att ett besök
från nämndens sida å ort och ställe icke lämpligen kan undgås, och i så
fall bör en ordförande, som hyser en sådan uppfattning, också vara berättigad
förlägga sammanträdet dit. I regel komma väl sammanträdena
att hållas på den plats, där nämnden har sitt arkiv, vilket nog i de flesta
fall blir, där ordföranden är bosatt.

§ 39.

För ett noggrant utövande av den tillsyn över hälsovårdsförhållandena
inom distriktet, som jämlikt förslaget åligger hälsovårdsnämnden,
kommer helt visst att på många håll yppa sig behov av särskild
tillsyningsman ävensom av veterinärs eller annan sakkunnigs biträde.
Väsentligen samma skäl härför kunna beträffande landsbygden anföras,
som rörande städerna under § 4 anförts. Kommittén har dock ifråga
om biträde åt landsbygdens hälsovårdsnämnder ej ansett tillsyningsmans
anställande behöva vara obligatoriskt. I många, huvudsakligen smärre
distrikt med befolkning i stort sett utgörande självägande jordbrukare,
lärer hälsovårdsnämnden genom sina egna medlemmar och med den hjälp,
som av kommunalnämndernas ledamöter kan påräknas, kunna förskaffa sig
såväl nödiga upplysningar som utöva erforderlig tillsyn. I andra större
och folkrikare distrikt, i trakter, där större samhällen, ett flertal slakterier,
mejerier, bryggerier, matvaruaffärer o. d. förekomma, kan helt visst behov
av biträde göra sig lika kännbart som i en stad. Kommittén
har därför ansett, att det i första hand bör tillkomma hälsovårdsnämnden
att i detta hänseende pröva behovet och med framläggande av
sina skäl hos landstinget göra vederbörlig framställning om beviljande av
nödigt anslag för ifrågavarande ändamål. — Sådan befattning kan givetvis
ofta förenas med anställning som desinfektör enligt epidemistadgan och
tuberkuloslagen m. m.

§ 40.

Såsom redan nämnts, har kommittén ansett det vara nödvändigt att
i sammanhang med nyinrättandet av hälsovårdsnämnder för landsbygden
lägga omkostnaderna för dessa nämnders verksamhet å landstingen.
Skälen härtill hava, såsom även blivit framhållet, varit de praktiska svårigheter,
som kunna möta vid fördelningen och redovisningen av dessa omkostnader
på de skilda kommunerna samt faran för att kommunerna icke
skola enas om ifrågavarande anslagskrav. Dessa krav, som sålunda i ett
årligen uppgjort statförslag av nämnden komma att för dess verksamhet

16—133252.

122

jämlikt denna stadga till landstinget framställas, utgöras av: 1) anslag för
skrivmaterialier, eventuellt hyra för sammanträdeslokaler och arkiv, 2) reseersättningar,
där sådana ifrågakomma, 3) arvoden, som jämlikt § 39 på
särskild framställning beviljas för anställning av eventuellt erforderlig särskild
tillsyningsman och annat biträde vid hälsovården. Härtill kommer
den stat, hälsovårdsnämnden jämlikt sin befattning med epidemisjukvården
enligt särskilt förslag har att samtidigt till landstinget avgiva.

I avseende å tiden för räkenskapernas avslutande och deras överlämnande
till revisorerna har någon bestämmelse icke inryckts i förslaget.
Hälsovårdsnämnderna få härutinnan rätta sig efter de föreskrifter, som
tilläventyrs komma att meddelas av vederbörande landsting, eller om
några sådana icke meddelas, efter den sedvana, som i liknande fall plägar
följas. Vad nu sagts om tiden för räkenskapernas avslutande och överlämnande,
gäller ock om tiden för avgivande av förslag till utgifts- och
inkomststat.

§ 41.

Enligt nu gällande bestämmelser skall skriftlig uppgift om allmänna
hälsotillståndet inom en kommun under sistförflutna året och vad i avseende
därå och för allmänna sjukvården blivit under samma tid åtgjort av kommunalnämnden
överlämnas till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare
före januari månads utgång. Dessa uppgifter skola sedan läggas till grund
för den berättelse, en dylik tjänsteläkare är skyldig avgiva. Om, såsom
förslaget upptager, hälsovårdsnämnderna på landet bliva förpliktade avlämna
berättelse av innehåll, som i denna paragraf omförmäles, lärer
vederbörande tjänsteläkares berättelse icke behöva innehålla något rörande
sådant, som redan varit föremål för omnämnande i den förra. En förenkling
av den förra bör sålunda kunna genomföras, och detta desto hellre
som i de flesta fall nämndens berättelse torde komma att uppgöras av den
tjänsteläkare, som i nämnden har säte och stämma, och under denna förutsättning
är ett upprepande av samma sak obehövligt. Skulle nämndens
berättelse uppgöras av annan ledamot i nämnden och enligt tjänsteläkarens
åsikt vara i ett eller annat hänseende oriktig eller ofullständig,
saknar han, för den händelse denna hans åsikt icke skulle vinna nödigt
beaktande inom nämnden, ingalunda medel att bringa saken till vederbörandes
kännedom.

Den kommunalnämnden påvilande skyldighet att avgiva berättelse i
enlighet med § 27 i gällande stadga, har ansetts kunna upphöra. Dessa
berättelsers värde har visat sig vara ganska ringa, och de uppgifter, som

123

kunna erfordras, torde hälsovårdsnämnden utan svårighet kunna införskaffa
och sedermera införa i sin berättelse.

Tiden, inom vilken hälsovårdsnämnden skall avlämna sin berättelse,
torde kunna sättas något senare, än vad fallet är med tiden för ovanberörda
uppgifters inlämnande, och har såsom lämplig tidsbestämmelse i
förslaget upptagits utgången av mars månad eller den tid, inom vilken
provinsial- och extra provinsialläkare hava att insända sina berättelser.

§ 42.

Motiven för de i denna paragraf förekommande bestämmelser torde
här icke behöva utförligare omnämnas. De äro nämligen i det väsentliga
desamma, som återfinnas vid § 7, och kommittén inskränker sig till att
hänvisa till dessa senare.

I fråga om vidden av hälsovårdsnämndens skyldighet, då det gäller
diarieförandet av inkommande handlingar, åberopas jämväl i tillämpliga
delar, vad vid motiveringen av samma paragrafs sista stycke blivit anfört.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.

§ 43.

De fordringar, som från hygienisk synpunkt måste ställas på ett
boningsrum, äro i det väsentligaste enahanda för land och stad. Bestämmelserna
för de förra bliva således nästan desamma, som för de senare,
och då någon avvikelse förefinnes, är den betingad av de delvis olika förhållanden,
som råda på landet och i staden. I den mån bestämmelserna
sammanfalla, torde det vara överflödigt att här ånyo upprepa de motiv, som
ligga till grund för dem. Där åter bestämmelserna för landet avvika, har
kommittén ansett nödigt redogöra för anledningen.

Innan kommittén emellertid övergår härtill, anser sig kommittén
böra påpeka nödvändigheten även för landsbygden av stadganden att
fönstren i boningsrum skola vara så anordnade, att nödig luftväxling
därigenom kan åstadkommas. På icke få ställen på landsbygden äro de
fastspikade i fönsteröppningen och kunna således icke öppnas.

Att icke några bestämmelser om, vart fönstren i boningsrum skola
vetta, blivit införda i stadgan rörande landet, beror på, att sådana äro
obehövliga. I städerna nödvändiggöras bestämmelser av antydd art genom

124

hopandet av byggnader på mindre områden. Ett dylikt hopande inträffar
blott i ytterst sällsynta fall på landet.

I nu gällande byggnadsstadga för rikets städer § 32 förefinnes den
bestämmelsen, att golv i boningsrum, som inrättats, efter det stadgan trädde
i kraft, skulle läggas minst 30 centimeter högre än angränsande markens
yta. Vid avfattandet av föreliggande förslag till hälsovårdsstadga beträffande
stad ansågs därför överflödigt att meddela någon föreskrift i berörda hänseende.
Då emellertid sagda bestämmelse uppenbarligen har samma betydelse
på landsbygden som i städerna, har den blivit här införd. Nämnden kan
dock under vissa förutsättningar meddela undantag från denna regel i fråga
om kök. Anledningen till att nämnden tillerkänts denna befogenhet är, att
på en del ställen kan en lindring beträffande förläggande av kök på grund
av terrängförhållandena vara önskvärt eller nödvändigt. Därvid böra dock
säkerhetsåtgärder vidtagas för undvikande av fukt m. m.; och har nämndens
godkännande vid sådant byggnadssätt ansetts böra påfordras.

Föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd på landet att besiktiga
nyinredda boningsrum samt lokaler av den beskaffenhet, varom i § 8
mom. 3 och 5 förmäles, har av lätt begripliga skäl icke föreslagits. Även
om man bortsåge från de stora kostnader iakttagandet av en sådan föreskrift
måste medföra, så skulle nämndens tid alltför mycket tagas i anspråk
därigenom. Av alldeles enahanda skäl kan man ej heller ålägga

nämnden att företaga sådan besiktning, som i § 8 mom. 7 omnämnes.

Den nämnden åliggande tillsynen över bostadsförhållandena kommer nosr
att blott i sällsynta fall utövas på det sätt, att nämnden själv infinner
sig å ort och ställe. I regel måste nämnden lita på de uppgifter, som
lämnas av nämndens ledamöter, tillsyningsman eller annan dylik person.

Slutligen har rätten att underställa hälsovårdsnämnden förslag till
nyinredning av boningsrum etc. icke ansetts böra förekomma på landet.
Dels uppstå vid byggnader på landet sällan de trångmål, som betingas av
städernas ringa tomtutrymme och det där oftast använda slutna byggnadssättet,
dels skulle nämnden härigenom kunna bliva betungad med alltför
många sammanträden.

Om vatten för hushållsbehov.

§ 44.

Den tillsyn, varom här är fråga, måste betraktas såsom en av nämndens
viktigaste uppgifter, vid vars fyllande nämnden givetvis har att påräkna
biträde av eventuell tillsyningsman samt såväl sina egna som kommunalnämndens
ledamöter.

125

Bestämmelserna i § 9 mom. 2 och 4 hava självklart även sitt berättigande
på landet. Däremot har det icke ansetts böra åläggas hälsovårdsnämnden
på landet att övervaka alla de platser inom distriktet, dilr
is upptages för hushållsbehov. Och detta kan ej heller sägas vara alldeles
nödvändigt, då ju faran för vattnets förorenande i vattendrag, där
is upptages, på landsbygden icke är tillnärmelsevis så stor, som vad fallet
är i stad eller dess närhet.

Om födoämnen och dryckesvaror.

§ 45.

Skillnaden mellan bestämmelserna i denna paragraf och de i § 10
förefintliga äro av redaktionell art, vadan i fråga om motiven för de förra
endast en hänvisning till motiveringen vid sistnämnda paragraf har ansetts
nödig.

§ 46.

Innehållet i denna paragraf företer en väsentlig olikhet mot innehållet
i § 11. Denna olikhet består först och främst uti den större omfattning
den sistnämnda har, ty under bestämmelserna däri faller varje
lägenhet, uti vilken födoämne till försäljning beredes, då däremot förevarande
paragraf endast avser sådana, vari födoämnen och dryckesvaror av
vissa slag och i relativt stor skala beredas. I förslaget har detta framhållits
genom användande av orden slakteri, charkuteri etc. Enahanda olikhet
förefinnes ock i fråga om lägenheter, avsedda för födoämnens eller dryckesvarors
förvarande eller saluhållande. För att taga några exempel. En
jordbrukare, som tillfälligtvis slaktar ett och annat kreatur för försäljning,
är således ej skyldig ställa sig denna paragraf till efterrättelse, ej heller
den, som utan att hava något mejeri försäljer mjölk från sin ladugård.
Orsaken till denna olikhet i bestämmelserna för land och stad är att söka
i de säregna förhållandena på landet och den obillighet eller snarare
orimlighet det skulle vara att i förevarande hänseende tillämpa samma
stadganden, som för stad.

Vidare är att märka, att någon bestämmelse för sådana lågenheter
å landet, där färsk fisk försäljes eller förvaras, icke inryckts. Att meddela
några dylika har icke ansetts behövligt, då försäljningen där i de
flesta fall sker antingen genom kringföring eller ock i liten skala direkt
från fiskaren till konsumenten.

126

Om förläggning av avträde in. m.

§ 47.

Det här införda minimiavståndet har sin motsvarighet i § 46 samt
i enahanda bestämmelser rörande stad och avser givetvis att i möjligaste
mån skydda för försäljning avsedda födoämnen från osund luft och förorening
genom flugträd!: o. d.

Att kommittén beträffande landsbygden icke i likhet med för stad
infört något minimiavstånd vid förläggning av här omförmälda uthus,
ekonomibyggnader och upplag i förhållande även till boningshus, har sin
orsak i de så väsentligt olika förhållanden, som å landsbygden i olika
trakter av landet härutinnan med fog kunna göra sig gällande och som
med nödvändighet fordra ett individualiserande för olika fall. På de flesta
ställen å landsbygden är berörda avstånd betydligt större än det för städerna
härutinnan fastställda minimiavståndet eller sex meter, och i många
fall skulle ett stadgande om ett så pass lågt minimiavstånd kunna ålandet verka
io sådan riktning, att boningshus och uthus alldeles i onödan sammanträngdes.
A andra sidan får erinras, att på landsbygden landet runt uppstå en mängd
smålägenheter, där stall och fähus rymma endast ett par kreatur och
boningshuset utgöres av en stuga om ett å två rum och där bäggedera
kunna förläggas fritt och luftigt och i övrigt anordnas så, att någon sanitär
fara ej gärna kan uppstå, även om inbördes avståndet i någon mån skulle
understiga t. o. m. sex meter. I många nybyggar- och »egnahem» kunna
ekonomiska förhållanden tvinga att förlägga bonings- och ekonomihus
under samma tak, skilda endast genom ett lider e. d., och även vid
många stora lantgårdar, där en byggning för kreatursskötare eller ägare
på grund av ortens sed förlägges i omedelbar närhet eller sammanbyggd
med kreatursstallar, men i övrigt i fri och öppen terräng, behöver en sanitär
fara endast på grund av detta grannskap ingalunda alltid uppstå. Äro
åter, oberoende av avståndet, terrängförhållandena, anordningarna och
skötseln i övrigt sådana, att marken under eller invid boningshuset förorenas
eller annan sanitär våda uppstår, bör hälsovårdsnämnden enligt
kommitténs mening jämlikt § 52 kunna undanröja sådant fel. Kommittén
får jämväl erinra därom, att sådan osundhet i bostäder, som vållas
genom det ännu här och var förekommande bruket att hysa svin eller
andra kreatur inne i bostäder eller genom bostadens direkta förbindelse
med fähus, på grund av bestämmelserna i § 43, jämförd med § 8, för
framtiden bör kunna förekommas, liksom ock att de sanitära olägenheter,

127

som genom latringropar eller genom s. k. slaskhögar uppstå på landet,
särskilt å platser, där arbetarbostäder hopats intill varandra, böra kunna
undanröjas enligt bestämmelserna i § 48.

Några särskilda föreskrifter för landsbygden i allmänhet, huru avträden,
fähus, stall och svinhus skola vara inrättade hava icke meddelats.
Förhållandena där äro så väsentligt olika dem, som råda i städerna. Oftast
ligga dessa lägenheter jämförelsevis avlägset från boningshusen, och även
där så ej är fallet, äro de i regel så fritt belägna, att sol och luft hava
obehindrat tillträde till boningshusen. I tätt bebyggda samhällen kunna
givetvis även å landsbygden sådana föreskrifter vara väl behövliga och
böra då i form av hälsovårdsordning jämlikt § 54 åstadkommas.

Om renhållning vid bostäder.

§ 48.

o

A många ställen på landsbygden brukar man ofta å någon plats
invid eller i närheten av boningshuset uthålla diskvatten, urin m. m.
Detta bruk eller rättare sagt oskick har sin grund i begäret att göra det
så bekvämt för sig som möjligt. Det är också i vanligaste fall bredvid
förstugukvisten som denna plats är belägen. Att marken härigenom skall
bli ytterst förorenad är naturligt, och den stank, som därifrån sprides i
synnerhet under heta sommardagar, bär nogsamt vittne härom. Visserligen
har ju jorden liksom vattnet förmågan att vara självrenande. Denna
förmåga är dock icke obegränsad. Det ständiga förnyandet av förorenande
ämnen minskar den i avsevärd grad eller till och med förtager den. Av
dessa anledningar och då i allmänhet boningshusets närmaste omgivning
plägar vara lekplatsen för småbarnen, har det ansetts nödigt i förslaget
inrycka ett kategoriskt förbud mot ett dylikt förfaringssätt. Vidare har
meddalats föreskrifter om bortförande av orenlighet såväl den i själva
boningshuset t. ex. i en klosett befintliga, som ock den i närheten därav
förekommande.

Om fabriker och näringar.

§ 49.

Motsvarande åligganden, som enligt § 28 av gällande hälsovårdsstadga
tillkomma kommunalnämnden, skola enligt denna paragraf i förslaget
ankomma på vederbörande hålsovåi*dsnämnd.

128

Om begravningsplatser m. m.

§ 50.

Om på landet ett eller annat boningshus kommer att ligga närmare
en grav än vad i stad är tillåtet, så torde några vådor härav icke behöva
uppstå. Ett fastslående av samma bestämmelser för land som för
stad skulle dessutom leda därhän, att en församling vore skyldig förskaffa
sig ett så stort område för anordnande av begravningsplats, att en remsa
av 18 meters bredd på alla håll, där bostadshus kunna bliva uppförda,
komme att omgiva den del av området, som är upplåtet till gravplatser, ty
något intrång i den enskildes förfoganderätt över hans fastighet, därför att
den gränsar intill en begravningsplats, torde icke kunna ifrågakomma. En
sådan skyldighet för församlingen skulle medföra kostnader mer eller
mindre stora, och någon egentlig inkomst av eller användning för den
mark, som läge inom denna remsa, kunde församlingen knappast få. I
stad däremot kan denna lämpligen begagnas till gata, plantering och
dylikt. Tager man således hänsyn å ena sidan till att ytterst obetydliga,
om ens några olägenheter äro att förvänta utav frånvaron av ett stadgande
för landet i angivet syfte, och å andra sidan till de kostnader, som skulle
bliva en följd av dess förefintlighet, torde det olämpliga i att införa ett
dylikt stadgande vara ådagalagt.

Särskilda bestämmelser.

§§ 52—54.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelser äro i tillämpliga delar
desamma, som återfinnas under enahanda rubrik i nästföregående kapitel.
Dock har rätten för hälsovårdsnämnd att kalla någon inför sig ansetts
icke böra gälla för landsbygden, där med den föreslagna utsträckningen
av hälsovårdsnämnds verksamhetsområde skyldigheten för en person att
inställa sig vid ett nämndens sammanträde kan bliva ganska betungande,
för så vitt han är bosatt på större avstånd från den plats, varest dessa
sammanträden hållas.

§ 55.

Vad angår moment 2 av denna paragraf innehåller detsamma i huvudsak
enahanda bestämmelser, som mom. 2 i § 37 av gällande stadga. På

129

grund av den befattning med den allmänna hälsovården på landsbygden,
förslaget tilldelar landstinget, har emellertid sagda korporation jämväl uppräknats
bland dem, över vilkas åtgöranden i berörda hänseende, Konungens
befallningshavande har att vaka. Då det vidare är av vikt, att nämda
myndighet, innan den fattar beslut i ärende, som på grund av föreliggande
förslag hemfaller under dess prövning, förut inhämtar förste provinsialläkarens
mening, har kommittén ansett sig böra väcka förslag om sådan
ändring i gällande landshövdinginstruktion, att ett dylikt förfarande blir
obligatoriskt.

17—133252.

• ''

*

131

Förslag

till

Epidemistadga.

§ i.

Varje stad skall i fråga om ordnandet av allmänna sjukvården vid
smittosamma sjukdomar och åtgärder till förekommande av deras utbredning
utgöra ett distrikt.

Den till ett landstingsområde hörande landsbygden bildar i nämnda
hänseende ett distrikt.

Handhavandet av distriktets angelägenheter, såvitt detta icke, enligt
vad här. nedan sägs, åligger hälsovårdsnämnd, tillkommer i stad stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt på landet
landstinget.

§ 2.

Varje distrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser å sjukhus,
avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de här nedan
i § 6 mom. 3 uppräknade smittosamma sjukdomar. Sådana epidemisjukhus
skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda med nödig
utrustning; och skall vid dem anställas läkare ävensom den övriga personal,
som av behovet påkallas.

De till ett dylikt sjukhus uppgjorda ritningar må underställas medicinalstyrelsens
prövning.

Varje distrikt skall därjämte vara försett med nödig utrustning för
sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kunna nödvändiggöras
av särskilda omständigheter.

För att bereda vård åt sådana med smittosam sjukdom behäftade
personer, vilka äro intagna å tillfällig sjukvårdslokal eller för vilka plats
å sjukhus eller dylik lokal ej kunnat beredas, skall varje distrikt på landet
äga tillgång till nödigt antal sjuksköterskor.

132

§ 3-

Förvaltningen av epidemisjukhus tillkommer i fråga om sjukhus,
bekostat av stad, hälsovårdsnämnden i staden samt i fråga om övriga sjukhus
den hälsovårdsnämnd, som vederbörande landsting därtill utser.

§ 4.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden skall verka för att sjukvården inom
hälsovårdsområdet är så ordnad, att den, då smittosam sjukdom, som i §
6 mom. 3 sägs, utbryter, och så länge den varar, må fullt motsvara behovet.

För sådant ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens
ordnande, för den händelse de för området tillgängliga platserna
å epidemisjukhus skulle visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga
•de lägenheter, över vilka nämnden vid förefallande behov kan förfoga för
inrättandet av tillfälliga sjukvårdslokaler, ävensom den personal och utrustning,
som för dessa finnas att tillgå. Planen skall omedelbart kunna
bringas i verkställighet, i den mån omständigheterna det påkalla.

Då hälsovårdsnämnden första gången uppgör sådan plan ävensom
då ändring i densamma vidtages, skall planen eller ändringen däri underställas
förste provinsialläkarens prövning.

Hälsovårdsområde enligt denna stadga omfattar jämväl sådan köping
eller annat samhälle, som i § 36 hälsovårdsstadgan omförmäles.

Mom. 2. Utbryter smittosam sjukdom inom hälsovårdsområde eller
är anledning befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, har nämnden att
skyndsamt söka vidtaga erforderliga åtgärder till sjukdomens förebyggande
eller förhindrande av dess utbredning, såvida dylika åtgärder icke enligt
denna stadga eller annan allmän författning tillkomma annan myndighet.

Kommunalnämnderna skola på anmodan av vederbörande hälsovårdsnämnd
biträda denna med vidtagande av omförmälda åtgärder samt
avgiva de yttranden, vilka av hälsovårdsnämnden i dylikt hänseende
infordras.

Vid anordningar för beredande av skydd mot smittosamma sjukdomar
inom hälsovårdsområde skall iakttagas, att för en fri samfärdsel
inom riket icke läggas andra hinder än de, som i gällande lag uttryckligen
äro medgivna.

§ 5.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnd har att i stad hos stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga och å landet hos landstinget göra framställning om de

133

medel, som erfordras för den verksamhet, som enligt denna stadga åligger
nämnden.

För dessa medel har nämnden att till vederbörande avgiva redovisning.
Mom. 2. Nämnden skall inom mars månads utgång varje år till
förste provinsialläkaren avlämna en i enlighet med av medicinalstyrelsen
fastställt formulär avfattad berättelse angående de av nämnden i enlighet
med föreskrifterna i denna stadga vidtagna åtgärder.

För Stockholm eller stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd
med förste provinsialläkare, skall berättelsen avgivas till medicinalstyrelsen
före utgången av juni månad.

§ 6.

Mom. 1. Husfader eller annan med honom likställd person, i vars
närmaste omgivning yppats sjukdomsfall, som giver anledning antaga, att
pest,
kolera,
smittkoppor,
fläckfeber,
nervfeber,
scharlakansfeber,
difteri,

akut barnförlamning,
smittosam hjärnfeber eller
rödsot

föreligger, har att, såvida han ej tillkallat läkare, om sjukdomsfallet ofördröjligen
göra anmälan hos vederbörande tjänsteläkare eller därom underrätta

i stad

hälsovårdsnämnden och
på landet

hälsovårdsnämndens ordförande eller
någon av dess ledamöter eller
kommunalnämndens ordförande eller
länsmannen eller
vederböran de prästerskap;

och bör därvid uppgift lämnas om den insjuknades namn, ålder och bostad,
sjukdomstecken samt, såvitt möjligt är, tiden för insjuknandet.

Mom. 2. Har sådan underrättelse inkommit till hälsovårdsnämnd i
stad, skall nämnden skyndsamt föranstalta om tillkallande av läkare.

134

På landet åligger det de i föregående moment uppräknade personer,
då underrättelse, som där sägs, till dem ingått eller till deras kännedom
kommit, att flera personer i samma hus eller på samma plats hastigt
insjuknat eller avlidit eller sjukdomsfall eljest inträffat, som giver anledning
antaga, att någon av de i mom. 1 angivna sjukdomar är för handen,
att, såvida läkare ej redan tillkallats, anmäla förhållandet för vederbörande
tjänsteläkare eller Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Mom. 3. Läkare, evad han är i tjänst anställd eller icke, åligger
att om varje av honom under utövningen av hans verksamhet iakttaget
sjukdomsfall av
pest,
kolera,
smittkoppor,
fläckfeber,
nervfeber,
paratyfus,
skarlakansfeber,
difteri,

akut barnförlamning,
smittosam hjärnfeber eller
rödsot

hos hälsovårdsnämnden ofördröjligen göra skriftlig anmälan, som skall
innefatta uppgift om sjukdomens art, den insjuknades namn, ålder och
bostad, dagen för insjuknandet samt vad om sjukdomens orsak kunnat utrönas
ävensom de åtgärder, vilka blivit vidtagna, allt i överensstämmelse
med av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

När person, behäftad med någon av de härovan uppräknade sjukdomar,
intages på sjukhus, skall vid sjukhuset anställd läkare därom göra
anmälan hos nämnden.

Mom. 4. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare mottagit
sådan anmälan, som här ovan sägs, eller har han annorledes erhållit kännedom
därom, att sjukdom, varom i mom. 3 förmäles, utbrutit eller antages hava
utbrutit inom hälsovårdsområdet, äger han, därest sådant prövas vara av
behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av sjukdomens
utbrott besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, å tjänstens vägnar
ditresa. Inträffar ytterligare fall av samma sjukdom och finner vederbörande
tjänsteläkare förnyat besök å platsen vara av nöden för åstadkommande
av betryggande åtgärder mot sjukdomens spridning, vare han
berättigad att ånyo företaga dylik resa.

135

Avskrift av den till medicinalstyrelsen ställda rapport, vilken det
åligger provinsialläkare eller extra provinsialläkare att till förste provinsialläkaren
insända, skall ofördröjligen tillställas hälsovårdsnämnden.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande efter anmälan eller eljest
sådan smittosam sjukdom, som ovan nämnts, antagligen vara för handen
och har läkare icke redan besökt platsen, förordne Kungl. Maj:ts befallningshavande
vederbörande tjänsteläkare eller, där denne är förhindrad,
annan läkare att, så fort ske kan, ditresa för att meddela, jämte föreskrifter
om den eller de sjukas vård, anvisning på de åtgärder, vilka böra
vidtagas till förekommande av sjukdomens utbredning.

Har Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnat annan än tjänsteläkare
att företaga dylik resa, åligger det denne att ställa sig till efter*
rättelse de i läkarinstruktion och här ovan givna stadganden angående
avgivande av rapport över resan samt översändande av en avskrift därav
till hälsovårdsnämnden.

Mom. 5. Yppas fall av spetälska eller sjukdom, som misstänkes
vara spetälska, skall husfader eller annan med honom likställd person, i
vars närmaste omgivning sjukdomsfallet inträffat, därom göra anmälan hos
hälsovårdsnämnden. Enahanda skyldighet åligger ock läkare, evad han är
i tjänst anställd eller icke, beträffande sådant sjukdomsfall, som av honom
iakttagits.

Hälsovårdsnämnden har att, då sådan anmälan till nämnden inkommit,
skriftligen därom underrätta, där särskild föreståndare för spetålskesjukvården
finnes förordnad, denne och i annat fall Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Har underrättelse meddelats Kungl. Maj:ts befallningshavande,
äger sagda myndighet att antingen förordna läkare att besöka
orten för meddelande av erforderliga råd och anvisningar eller hos medicinalstyrelsen
begära anställande av undersökning genom någon för sådant
uppdrag särskilt lämplig läkare.

§ 7.

Mom. 1. Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom,
som i § 6 mom. 3 omförmäles, skall hälsovårdsnämnden tillse, att
den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning
eller i annan tillräckligt avskild lägenhet, såvida icke nödig
vård på enskild bekostnad beredes honom och de därvid mot smittas
spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att kunna av nämnden
godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan
fara för livet kan förflyttas.

136

Vad här ovan stadgats äge jämväl tillämpning, då någon misstankes
vara behäftad med dylik sjukdom och läkare finner hans intagande å sjukvårdsinrättning
eller i lägenhet av omförmäld beskaffenhet vara av behovet
påkallat.

Mom. 2. Hälsovårdsnämnden äge ock låta underkasta person, vilken
utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av sjukdom,
varom i § 6 mom. 3 förmäles, den observation eller den isolering, som i
det särskilda fallet kan finnas erforderlig.

Förer sådan person smitta under längre tid, utan att sjukdomstecken
yppa sig, och är ej oundgängligen nödigt underkasta honom
isolering, skall hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter angående dels den
inskränkning i fråga om arbete, varmed han må taga befattning, som,
utöver vad i § 12 hälsovårdsstadgan sägs, kan finnas erforderlig, dels ock
de försiktighetsmått i övrigt, som av honom böra iakttagas för undvikande
av smittas spridning.

§ 8.

Mom. 1. Har person, som är behäftad med sådan sjukdom, som i
§ 6 mom. 3 och 5 sägs, blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller, om han
åtnjuter enskild vård, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit,
skall hälsovårdsnämnden ombesörja, att bostaden jämte hans gång- och
sängkläder samt andra brukade persedlar ävensom vid förflyttningen använda
åkdon eller därmed jämförliga transportmedel i erforderlig mån
renas från smitta.

Mom. 2. Då person, vilken åtnjuter enskild vård för sjukdom, som
är eller misstänkes vara någon av de i § 6 mom. 3 och 5 oinförmälda,
flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall för åtgärd, som
i mom. 1 omförmäles, anmälan härom hos hälsovårdsnämnden ofördröjligen
göras av den läkare, som behandlat den sjuke.

§ 9-

Mom. 1. De i § 8 föreskrivna åtgärder för smittrening skola verkställas
med ledning av de anvisningar, som medicinalstyrelsen utfärdar.

Mom. 2. Hälsovårdsnämnden äger att, där sådant anses oundgängligen
nödigt, låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål, vilka
kunna befaras överföra smitta.

Föremål av ringa värde, vilkas smittrening skulle medföra jämförelsevis
stora kostnader, må ock förstöras.

137

Mom. 3. Ej må någon genom bortförande eller annorledes undandraga
föremål från sådan åtgärd, som nyss nämnts.

§ 10.

Där så prövas nödigt och annan tjänlig bostad kan av hälsovårdsnämnden
tillhandahållas, äger nämnden för viss tid förbjuda begagnandet
av sådan bostad, varest förekommit fall av någon av de i § 6 mom. 3
omförmälda sjukdomar.

§ 11.

Mom. 1. Hälsovårdsnämnden må kunna förbjuda en var, som befaras
överföra smitta, att besöka läroverk, skola eller offentlig tillställning.

Mom. 2. Då smittosam sjukdom utbrutit oeh nämnden anser behovet
påkalla, att undervisningen i läroverk eller skola för längre eller
kortare tid inställes, skall nämnden därom göra hemställan hos vederbörande
skolstyrelse, rektor eller föreståndare.

§ 12.

Mom. 1. I lägenhet, varest någon vårdats för sådan sjukdom, som
i § 6 mom. 3 sägs, må ej, förrän erforderlig smittrening verkställts, någon
samling av människor äga rum.

Mom. 2. Under det sådan sjukdom är gängse, har hälsovårdsnämnden
att söka förekomma onödiga folksamlingar, vilka kunna bidraga till sjukdomens
utbredning, varjämte det åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, där så prövas nödigt, sörja för, att dylika folksamlingar varda förbjudna
ävensom att annan ort eller tid bestämmes för ting, uppbördsstämma,
marknad, auktion, samling av trupp och dylikt.

§ 13.

Då person angripits av sjukdom, som misstänkes vara någon av de
i § 6 mom. 3 omförmälda, är vederbörande tjänsteläkare berättigad att
erhålla tillträde till den sjuke samt göra nödiga undersökningar för sjukdomens
bestämmande, såvida detta utan skada för den sjuke kan ske.

Har person avlidit i sjukdom, som misstänkes vara någon av de här
ovan avsedda, må vederbörande tjänsteläkare ej förvägras tillträde till liket.

18—133252.

138

Finner han för fastställande av sjukdomens beskaffenhet liköppning nödig
och medgives ej sådan, anmäle förhållandet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som äger därom förordna.

§ 14.

Har fall av sjukdom, varom i § 6 mom. 3 sägs, yppat sig, skall,
om hälsovårdsnämnden det påfordrar, å näst inträffande sön* eller helg*
dag från predikstolen kungöras, att sådan sjukdom utbrutit, samt därjämte
lämnas uppgift om platsen ävensom kort anvisning om nödiga försiktig*
hetsmått.

§ 15.

År hälsovårdsområde hemsökt av svårare eller mera utbredd smitto*
sam sjukdom, skall nämnden tid efter annan lämna uppgifter om dess fort*
gång och vad i övrigt beträffande sjukdomen kan vara förtjänt av uppmärksamhet
ävensom om de åtgärder, nämnden vidtagit.

Dessa uppgifter skola insändas för Stockholm till överståthållarämbetet,
för Göteborg och Malmö till Kungl. Maj:ts befallningshavande
och för annat hälsovårdsområde till förste provinsialläkaren, vilken har att
överlämna dem till Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Yppas ovanlig dödlighet bland råttor, särskilt i hamnstäder eller på
hamnplatser, skall, med hänsyn till fara för pestsmitta, uppgift om förhållandet
skyndsamt lämnas på sätt nu stadgats.

§ 16.

Då till Kungl. Maj:ts befallningshavandes kunskap kommer, att svårare
smittosam sjukdom hotar eller redan yppats inom länet eller ätt annan
smittosam sjukdom vunnit stor utbredning, har Kungl. Maj:ts befallningsningshavande
att genast vidtaga de åtgärder och meddela de föreskrifter
till sjukdomens förekommande eller hämmande, som kunna på sagda myndighet
ankomma; och åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande vidare
att, då pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber yppar sig inom länet eller
annan smittosam sjukdom uppträder synnerligen elakartat eller vunnit
större utbredning, till chefen för civildepartementet och till medicinalstyrelsen
dels ofördröjligen göra anmälan därom, dels ock meddela under*
rttelser om sjukdomens fortgång samt de åtgärder, som i anledning därav
blivit vidtagna.

Sådan anmälan skall ock göras, då till Kungl. Maj:ts befallningshavande
inkommit uppgift, som i § 15 tredje stycket sägs.

139

§ 17.

Har annan smittosam sjukdom än de i § 6 mom. 3 omförmälda
vunnit stor utbredning eller uppträder den under mera elakartad form,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter förste provinsialläkarens och
medicinalstyrelsens hörande, förordna, att vad i denna stadga sägs angående
dessa senare sjukdomar jämväl skall, i de delar så prövas nödigt, vinna
tillämpning beträffande den förra.

Sådant förordnande, vilket kan avse länet i dess helhet eller del
därav, må endast meddelas för viss tid.

§ 18.

För att förhindra införande i riket av smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittosam
hjärnfeber och rödsot skola de i denna stadga meddelade föreskrifter gälla
i tillämpliga delar.

Hälsovårdsnämnden äger att, med det undantag, som här nedan omförmäles,
å fartyg företaga den besiktning, som kan erfordras för att
förhindra införande av smitta av sådan sjukdom.

A örlogsfartyg, som har vederbörligen anställd läkare ombord, må
besiktning ej äga rum, därest läkare skriftligen intygar, att person, som
är eller misstänkes vara behäftad med dylik sjukdom, icke finnes å
fartyget.

Om pest och kolera galle i nämnda avseende vad särskilt är stadgat.

§ 19.

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder eller sådana hälsovårdsområden
på landet, där hamnplatser finnas, skola vaka över, att personer, som visa
symptom av pest eller kolera, icke tagas ombord å fartyg ävensom att
handelsvaror eller andra föremål, som anses kunna medföra smitta av sådan
sjukdom, ej utföras. Därjämte skall nämnden sörja för, att, då pest år
gängse, råttor hindras att komma ombord å fartyg och, då kolera förekommer,
dricksvatten, som tages ombord, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.

§ 20.

Kostnaderna för vård å sjukhus i allmänt rum av person, som insjuknat
inom distriktet, skola gäldas av distriktet.

Distriktet skall ock vidkännas kostnaderna för den smittrening, som
enligt § 8 på hälsovårdsnämndens föranstaltande skall äga rum.

140

§ 21.

Har någon jämlikt § 7 mom. 2 underkastats isolering eller observation
eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, vare han för den
arbetsförtjänst, han under tiden gått förlustig, berättigad till ersättning
av distriktet med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämmes. Nöjes
han ej med beloppet, äge han sin talan efter stämning vid domstol utföra;
dock att sådan stämning skall vara delgiven senast inom två månader,
från det han av nämndens beslut erhöll del.

Vad sålunda stadgats gäller även för det fall, att vid smittrening
något förstörts eller skadats utöver vad som med dylikt förfarande är
oundgängligen förenat.

§ 22.

Mom. 1. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittosamma
sjukdomar ävensom åtgärder till förekommande av deras utbredning inom
riket tillkommer medicinalstyrelsen.

Mom. 2. Kungl. Maj:ts befallningshavande skall, var inom sitt län,
vaka däröver, att stad och landsting ävensom hälsovårds- och kommunalnämnd
samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden enligt denna
stadga, för vilket ändamål Kungl. Maj:ts befallningshavande även äger att,
där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten.

§ 23.

Det åligger ej mindre allmänna polisen och kronobetjänte, än även
tull-, lots- och hamnpersonal att biträda vederbörande hälsovårdsnämnd
vid tillsynen över iakttagandet av vad ovan är stadgat ävensom av de särskilda
föreskrifter, som jämlikt denna stadga av nämnden meddelas.

§ 24.

Underlåter husfader eller med honom likställd person att fullgöra vad
honom enligt § 6 mom. 1 åligger eller läkare den anmälningsplikt, varom
i sagda paragraf mom. 3 och 5 förmäles, eller försumma de att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, Kungl. Maj:ts befallningshavande jämlikt § 17
äger meddela dem, eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämndens
beslut jämlikt § 7 angående någons isolering eller ställande under observation
eller underlåter läkare vad honom enligt § 8 mom. 2 åligger eller

141

bryter någon mot föreskriften i § 9 mom. 3, eller mot bestämmelserna i
§ 12 mom. 1, böte från och med fem till och med ett tusen kronor, där
ej straff enligt allmän lag bör följa å förseelsen.

§ 25.

Då straff enligt denna stadga ej finnes meddelat såsom påföljd för
underlåtenhet att ställa sig någon nämndens föreskrift till efterrättelse,
har nämnden att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad. Sådant
vite må ej, då polisföreståndaren eller den av Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordnade ledamoten av nämnden icke är vid sammanträdet närvarande,
sättas högre än till etthundra kronor.

§ 26.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, vilken
i denna stadga år belagd med bötespåföljd, samma förseelse fortsätter
eller förnyar, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, fällas för
varje gång, åtal emot honom ägt rum, till de böter, som för förseelsen
äro bestämda.

§ 27.

Mom. 1. Förseelse mot denna stadga eller de i enlighet därmed
givna föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; och galle, i fråga om klagan över domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål, vad i allmänhet angående besvär i brottmål är
förordnat.

Mom. 2. Förseelse åtalas av allmän åklagare; ägande hälsovårdsnämnd
ock att för särskilt fall förordna åklagare.

§ 28.

Emot de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna
stadga tillkommer hälsovårdsnämnd eller Kungl. Maj:ts befallningshavande
att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande inom trettio dagar efter delfåendet
och över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut inom den tid, som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är be -

142

stämd. Hälsovårdsnämndens beslut jämlikt § 7, § 8, första stycket § 11
mom. 1 gånge genast i verkställighet. I andra fall lände utan hinder av
besvär beslut till efterrättelse, endast försåvitt nämnden eller Kungl. Maj:ts
befallningshavande prövar nödigt därom förordna.

§ 29.

Böter och viten efter denna stadga och de i enlighet med densamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter och viten, skola
de förvandlas enligt allmän lag.

§ 30.

I fråga om lungsot och smittosamma könssjukdomar galle vad därom
särskilt är stadgat. _

Denna stadga skall lända till efterrättelse från och med — —;
dock att de i § 2 första och tredje styckena meddelade bestämmelser icke
skola gälla för distrikt å landet, förr än fem år förflutit, från det denna
stadga trätt i kraft, varjämte den hälsovårdsnämnd enligt § 7 mom. 1
tillkommande skyldigheten icke beträffande hälsovårdsnämnd på landet
inträder före sagda tid, från det stadgan trätt i kraft, i annat fall, än då
tillgång till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning eller lägenhet, som i
nämnda moments första stycke omförmäles.

Genom denna stadga upphävas 4 kap. i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874 samt art. I § 14, art. II §§ 20—24 och art. III
i kungl. förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning
av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875.

MOTIVERING

TILL

FÖRSLAGET TILL EPIDEMISTADGA.

145

Kommittén har förut angivit de skäl, som föranlett kommittén att
särskilt för sig behandla frågan om de smittosamma sjukdomarna och ofri
åtgärder för deras motverkande.

Gällande bestämmelser härutinnan innefattas, för såvitt nu är i Gällande
fråga, huvudsakligen dels i 4 kap. hälsovårdsstadgan för riket, innefattande fsrfattninsärskilda
föreskrifter med avseende å farsoter och smittosamma sjukdomar, gar''
dels ock i nådiga förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot
införande och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
med däri senare skedda ändringar, s. k. epidemistadgan. Artikel II
i sistnämnda författning avser — liksom nyssnämnda kapitel i hälsovårdsstadgan
åtgärder mot ifrågavarande sjukdomars utbredning inom riket.
Föreskrifter i samma ämne äro vidare i särskilda hänseenden lämnade genom
kungl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till
förekommande av kolerans utbredning bland rikets invånare med däri senare
vidtagna ändringar ävensom i kungl. kungörelsen den 16 juni 1905
angående förändrade föreskrifter till förekommande av pestens och kolerans
införande i riket (§ 10).

Beträffande tuberkulosen och smittosamma könssjukdomar gälla som
bekant särskilda bestämmelser.

Med avseende å förhindrandet av smittosamma sjukdomars införande
i riket har, vad vissa bland dem angår, frågan härom, numera ordnats genom
särskilda internationella konventioner, bland vilka den viktigaste är
den^ även av Sverige den 17 januari 1912 biträdda konventionen^ Paris
angående åtgärder mot pest, kolera och gula febern.

I nära anslutning till förut gällande konvention den 3 december 1903
i samma ämnen och övriga internationella överenskommelser hava, vad nyss
o införmälda sjukdomar angår, utfärdats nu gällande bestämmelser om dem,
nämligen huvudsakligen ovan nämnda kungl. kungörelse den 16 juni 1905
angående förändrade föreskrifter till förekommande av pestens och kolerans
införande i riket ävensom kungl. kungörelsen samma dag angående införsel
av varor, som kunna misstänkas medföra pest eller kolerasmitta. Genom

19—133252.

146

den förra av dessa författningar upphävdes kung!, kungörelsen den 14 juli
1893 (angående kolera) och den 2 juni 1899 (angående pest), vilka i sin
tur ersatte de i 1875 års epidemistadga meddelade föreskrifter, som
särskilt avsågo att motverka införande i riket av de båda sist nämnda
sjukdomarna. Beträffande förhindrande av övriga smittosamma sjukdomars
införande i riket gäller fortfarande epidemistadgans artikel I, varvid särskilt
är att uppmärksamma dess § 14. Genom kungl. kungörelse den 23 februari
1915 hava därjämte särskilda föreskrifter lämnats till förekommande
av smittosamma sjukdomars införande i riket från finskt eller ryskt
område.

Kommitténs uppdrag i nu förevarande del omfattar farsotssjukvården
inom riket. Kommittén har på grund härav till behandling upptagit
frågan om åtgärder mot smittosamma sjukdomars införande i riket,
endast i den mån den förra frågan mer omedelbart har ansetts sammanhänga
med den senare.

Framställ- Såsom av föredragande departementschefen erinrats i hans yttrande

ningar till till statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande, har Alvsborgs läns
avlilvsborqsläkarförening i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 7 december 1906
acch Skara- framställt åtskilliga önskemål med avseende å farsotssjukvården å rikets
tCfåt landsbygd.

ningar.

Bland åtgärder, som sålunda av föreningen påyrkats, träder i främsta
rummet en effektivare lagstiftning för sjukdomarnas upptäckande ävensom för
de sjukas avskiljande från hemmen och från sin omgivning samt inrättande
genom det allmännas försorg av lämpliga sjukhus i tillräckligt antal för
de sjukas isolering och vård.

Förutom införandet av bestämmelse om straffpåföljd för uraktlåtenhet
att till läkare eller offentlig myndighet anmäla inträffat fall av smittosam
sjukdom samt rätt för tjänsteläkare till ökat antal tjänsteresor på statens
bekostnad i anledning av sådana sjukdomsfall, begär fördenskull föreningen
tillämpning även för landet av det väsentliga i epidemistadgans
21 och 23 §§ samt skärpning av dess 24 § ävensom av hälsovårdsstadgans
32 och 34 §§ för åstadkommande av bestämdare angiven skyldighet ej
mindre att låta isolera av smittosam sjukdom angripen person, än
även för kommunalnämnd att sörja jämväl för andra åtgärder, som av
läkare föreskrivas eller eljest erfordras.

Härtill ansluta sig nära de åtgärder för farsotssjukvårdens förläggande
till särskilda farsotssjukhus eller sjukstugor, som av föreningen
begäras.

147

Behovet av effektivare åtgärder för desinfektion framhålles.

Aven erinras om det önskvärda i att åtgärder vidtagas för spridande
av ökad upplysning om farsotssj ukdomarna, deras igenkänningstecken och
medlen för motverkande av deras utbredning.

Föreningen gör gällande, att av officiella statistikens uppgifter angående
antalet dödsfall på grund av farsotssjukdomar — och föreningen
håller före, att detta antal är större än nämnda statistik utvisar —
framgår, vilken oerhörd förlust landet gör till följd av de anförda sjukdomarnas
framfart.

Denna förlust vore emellertid genom enbart uppgifter på dödsfallen
icke tillfullo angiven. I det dagliga arbetet påträffades av läkarna ideligen
personer, vilkas hälsa, motståndskraft och arbetsförmåga lidit väsentliga
skador just genom farsotssjukdomar. Ännu mera skarpt visade sig farsotssj
ukdomarnas förödande verkningar vid undersökningar av befolkningen i
större utsträckning; så vid undersökning av skolungdom, vid besiktningar
v av minderåriga vid^ industriella verk, vid besiktningar^av värnpliktiga o. sfv.
Allestädes påträffades invaliditeter och kassationsorsaker i rent häpnadsväckande
antal, och för en mycket stor del härav bure farsotssj ukdomarna
skulden.

Undersökningar, som anställts, hade med visshet ådagalagt, att farsotssjukdomar
i mer än halva antalet fall förorsakat t. ex. dövstumhet,
och samma förhållande visade sig beträffande nyssnämnda lyte, förenat
med blindhet.

Dödligheten vore numera mångenstädes större på landsbygden än i
städerna. För Älvsborgs län ställde sig förhållandet exempelvis så, att dödligheten
på landsbygden vore Vio °/° högre än i städerna.

Härvidlag samverkade givetvis flera omständigheter; landsbygden hade
beträffande allmänna hälsovården stannat alltför mycket efter. En omständighet,
som otvivelaktigt alldeles särskilt påverkade dödlighetsprocenten
till det sämre å landsbygden, vore det otillfredsställande skick, varpå farsotssj
ukvården där vore ordnad, och varigenom »allmänna dödligheten både
genom direkta dödsfall i farsotssjukdomar och indirekta i deras följ dsjukdomar»
förhöjdes. Denna frågas stora betydelse i rent nationalekonomiskt
hänseende samt med hänsyn till landets värnkraft behövde icke särskilt
betonas.

En förbättring av allmänna hälsovården å landsbygden innebure
onekligen en synnerligen värdefull hjälp mot farsotssjukdomarna, men mot
dessa måste likväl dessutom tillgripas alldeles särskilda åtgärder, därest
nöjaktigt resultat skulle kunna uppnås.

148

Beträffande de smittosamma sjukdomarna kände vetenskapen och
erfarenheten numera såväl deras orsaker och utbredningssätt, som ock
medel och åtgärder mot deras utbredning skäligen väl, för satt kunna högst
väsentligt inskränka både morbiditeten och mortaliteten i samt invaliditeter
efter desamma.

Härför erfordrades emellertid, att de anordningar vidtoges och de
hjälpmedel ställdes till läkarnas förfogande, vilka vore alldeles oundgängliga
för att läkarna skulle kunna åt de av dem vårdade farsotssjuke ägna
den behandling, som den sjukes tillstånd fordrade och som överensstämde
med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Beträffande svåra, icke smittosamma sjukdomar hade på berömvärt
sätt arbetats för att få möjlighet till lämplig sjukvård, genom uppförande
av goda lasarett och sjukstugor, dit de sjuka kunde överföras.

Gällde det åter farsotssjuka, så lämnades läkarna snart sagt utan hjälp
och bistånd. Detta vore desto sorgligare och betänkligare, som envar
farsotssjuk alltid innebure en stor fara för omgivningen: från ett enda
sjukdomsfall kunde hela ortens befolkning nedsmittas och tusentals personers
hälsa och liv sättas på spel.

I regel vore ock farsotssjukdomarna häftiga. Skyndsam hjälp vore
därför framför allt vid dessa sjukdomar nödvändig, och vore nödvändigheten
av lämplig vård här desto större, som alla farsotssjukdomarna lått
föranledde invaliditet genom svåra, ofta lömskt påkommande och därigenom
till en början lätt förbisedda följ dsjukdomar.

Ytterst sällan vore hemmen på landsbygden så inrättade, att en
ändamålsenlig vård där kunde beredas åt farsotssjuke. Även om på ett
och annat ställe enskilt rum kunde beredas åt sjuklingar, så vore detta
sällan tillräckligt avskilt för att pålitlig isolering där kunde åstadkommas.
Därför insjuknade också den ena medlemmen i hushållet efter den andra
och ju flera sjukdomsfall, desto flera smitthärdar. Skulle undantagsvis i
enskilda hem tjänliga och avskilda rum kunna åstadkommas, funnes där
icke den sjukvårdsutredning, vilken för farsotssjukes ändamålsenliga vård
vore nödvändig.

Själva sjukvården, förlagd i hemmen, bleve därför otillfredsställande
och resultatet givetvis också mindre gott.

För de insjuknades lämpliga vård borde sålunda sjukvården överföras
från hemmen till särskilda, för dylikt ändamål lämpade sjukvårdslokaler.

Denna åtgärd påkallades ännu mera därav, att, såsom ovan anförts,
de sjukas säkra avskiljande från friska sällan kunde åstadkommas i hemmen.
Detta vållade också de enskilda stora olägenheter, direkta kostnader

149

och betydande förluster i hindrade förvärv, arbetsför!uster, avstängda
avsättningsmöjligheter, in. in., allt till följd av att hushållet måste avspärras
från umgänge o. s. v.

Nödvändigt vore emellertid att försöka hejda sjukdomens utbredning
genom hushållens isolering, så länge de vore smittade. Föreskrifter därom
vore därför nödiga.

Det tvång, inskränkt förvärvsfrihet in. in., som farsotssjukvårdens
bibehållande i hemmen föranledde, bidroge givetvis i viss mån även det
därtill, att anmälningar om sjukdomsfall stundom utebleve eller åtminstone
bleve fördröjda.

hör att kunna bereda åt de sjuka såväl nödig isolering som lämplig
vård krävdes, att varje kommun hade tillgång till lämpligt sjukhus eller
sjukstuga, dit de i farsot insjuknade ofördröjligen kunde överföras för att
vårdas och isoleras.

Enligt nådiga förordningen om landsting tillkomme det landsting att
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avsåge,
bland annat, hälsovård. Det vore också i liera avseenden lämpligast, att
landstingen toge frågan om farsotssjukvården om hand. Många viktiga skäl
talade för detta; därigenom bleve utgifterna och även åtgärderna jämnare
fördelade; hithörande sjukstugor eller sjukhus kunde då förläggas, där de
bäst behövdes, och de bleve tillgängliga för alla länets invånare, var dessa
ån insjuknade, utan hinder av sockengräns o. d.; sjukvårdsinrättningarna
bleve tvivelsutan bättre inredda och lämpade för sitt ändamål och skulle
följaktligen gorå sjukvården bättre, än vad fallet kunde bliva å sjukstuga,
som nödtorftigt anordnades av en liten kommun.

Föreningen ansåg sig icke böra vidare söka utreda, huruvida landstingen
eller kommunerna borde lösa den viktiga sjuk- och hälsovårdsfrågan.
Den ville blott i underdånighet framhålla sin åsikt, att densamma
säkerligen bleve jämnast och bäst löst, därest landstingen övertoge
densamma.

Därest landstingen icke åtoge sig eller finge sig ålagt att taga farsotssjukvården
helt och hållet om hand och ansvara för densammas fullt
lämpliga ordnande, vore det, för att få särskilda sjukhus eller sjukstugor
för vård av farsotssjuke till stånd på landsbygden, nödvändigt, att i hälsovårdsstadgan
och epidemistadgan infördes bestämt åläggande för varje
kommun att skaffa sig tillgång till ständigt i beredskap varande lämpligt
farsotssjukhus eller sjukstuga.

Härvidlag torde med nödvändighet behöva lämnas möjlighet för vederbörande
myndighet att vid tredska från kommunens sida låta utföra
anordningen på kommunens bekostnad.

150

Det funnes emellertid kommuner med mindre än 150 invånare.
Dylika små kommuner skulle bliva jämförelsevis betungade, därest de
skulle ensamma, var för sig, hålla i beredskap en lämplig farsotssjukstuga,
vilken alltid måste bestå av minst två sjukrum, badrum och kök samt därtill
nödiga uthus.

Enligt föreningens förmenande borde två eller flera kommuner äga
rätt förena sig om hållandet av en gemensam sjukstuga eller sjukhus,
därest kommunerna voro närbelägna och sjukvårdsområdet icke bleve
större, än att de sjuka utan svårigheter och fara kunde till sjukvårdsinrättningen
transporteras, samt under förutsättning att utrymmet och
sjuksängarnas antal tilltoges tillräckliga.

Sedermera har Skaraborgs läns läkarförening i en till Kungl. Maj:t
ingiven skrift den 27 januari 1907, vilken även avser förbättrande av
farsotssjukvården å rikets landsbygd, understött de flesta av de yrkanden,
som, enligt vad ovan framhållits, blivit framställda av Alvsborgs läns
läkarförening.

De nämnda läkarföreningarnas framställningar hava genom nådiga
remisser överlämnats till medicinalstyrelsen, som över den av Älvsborgs
läns läkarförening gjorda framställningen inhämtat yttranden av samtliga
Konungens befallningshavande och förste provinsialläkare.

Läkarföreningens förslag hava i allmänhet vunnit de hörda myndigheters
tillstyrkande. Särskilt har förslaget om landstingens övertagande
av farsotsvårdens ordnande förordats. I avseende på kostnadernas fördelning
mellan kommun och landsting hava något olika åsikter framställts,
men i allmänhet har den åsikten gjorts gällande, att landstingen böra
såväl anordna epidemisjukstugorna som bekosta deras drift. En anordning,
som härutinnan försökts i Blekinge län, nämligen att landstinget bekostat
sjukstugornas byggande, men kommunerna eller den enskilda vården
av de sjuka, har ej ens" av detta läns myndigheter vunnit gillande.

För egen del har medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande av den
29 mars 1909 anfört bland annat följande.

Att en allmän revision av gällande lagstiftning för farsotssjukvården
förvisso vore väl behövlig syntes styrelsen framgå av föreliggande,
av Älvsborgs och Skaraborgs läns läkarföreningar gjorda underdåniga framställningar
och förslag i detta avseende. Styrelsen ville även fästa uppmärksamheten
därpå, att den akuta barnförlamningen, för vars behandling såsom
farsot Kungl. Maj:t den 25 augusti 1905 utfärdat föreskrifter att gälla
tillsvidare under pågående epidemi, icke upphört utan allt fortfarande i ej

151

så få fall uppträdde på skilda orter inom landet; och hemställde styrelsen,
om ej även frågan om denna sjukdoms bekämpande borde vid eu sådan
revision av epidemistadgan bliva föremål för förnyad utredning och behandling.
Aven den cerebrospinala meningitens ställning såsom epidemisk
sjukdom torde i detta sammanhang böra bliva föremål för prövning.

Vid sitt utlåtande fogade styrelsen en till densamma den 30 november
1906 inkommen skrivelse från Svenska provinsialläkarföreningen angående
av föreningen förordade ändringar i avseende på sättet för anmälning av
smittosam sjukdom, och syntes styrelsen även denna böra övervägas vid
en eventuell revision av ovanberörda bestämmelser.

I avseende på de förslag, som de båda läkarföreningarna framlagt,
framhöll medicinalstyrelsen, att den ansåge dem även i det hela gå i rätt
riktning, om de ock måste i viss mån modifieras och vidare utarbetas.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 16 december 1901 har
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län hemställt, att de i
hälsovårdsstadgan § 33 mom. 1 givna föreskrifter angående läkares besök
och andra åtgärder med anledning av vissa där angivna smittosamma
sjukdomar, måtte, med viss jämkning, givas motsvarande tillämpning även
vid inträffande fall av mässling och kikhosta.

Till följd härav har medicinalstyrelsen avgivit infordrade underdåniga
utlåtanden av den 10 januari 1902 och den 17 maj 1907, varjämte,
efter nådiga remisser, Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen yttrat si^.

I sitt sistnämnda utlåtande har medicinalstyrelsen hänvisat till den
av styrelsen i annat sammanhang påyrkade allmänna revisionen av gällande
föreskrifter angående farsotssjukvården.

Kommittén får anledning att här nedan återkomma till ifrågavarande
framställningar.

Åven inom riksdagen har yrkande framkommit på revision av Motion vid
gällande föreskrifter rörande smittosamma sjukdomar. Sålunda väcktes år 1894 års
1894 inom första kammaren av herr von Möller motion i sådan riktning, riksda3-vilken emellertid icke vann vare sig tillstyrkande av vederbörande tillfälliga
utskott eller anslutning av kammaren. Särskilt fann motionären, att
sammansättningen av de på landsbygden fungerande hälsovårdsmyndigheterna
lade hinder i vägen för ett nödigt tillgodoseende av hygienens
krav och ett tillräckligt effektivt arbete i den allmänna hälsovårdens intresse.
Det jämförelsevis störa antalet dödsfall i smittosamma sjukdomar
på landsbygden visade även bän på otillräckligheten av befintliga medel
för motverkande av dylika sjukdomar.

152

Epidemi- Då de viktigaste åtgärderna för motverkande av smittosamma sjuk väsendet,

domar alltjämt är de sjukas isolering och vård å särskilda för ändamålet
inrättade sjukhus, samt frågan om anordnande av dylika anstalter i tillräcklig
omfattning särskilt ur kostnadssynpunkt kräver synnerlig uppmärksamhet,
har kommittén ansett sig böra redan i detta sammanhang
upptaga denna fråga; och har kommittén ansett lämpligt att här återgiva
följande från kommitténs ledamot, f. medicinalrådet R. Wawrinskys arbete
»Om förebyggande av epidemier och anordning av isoleringslokaler» hämtade
historiska redogörelse rörande förhållandena i vårt land i detta avseende
till och med år 1900.

Epidemi- Före utfärdandet av 1874 års hälsovårdsstadga och 1875 års epi 013/

n hll Q» O X

väsendets demistadga saknades i regel särskilda sjukhus i vårt land för vård av

utveckling i smittosiukc. Men under år 1875 började en stor del av rikets städer
ärende. "

dels bygga, dels provisoriskt inrätta smärre epidemisjukhus eller åtminstone
vidtaga förberedande åtgärder för tillämpning av epidemistadgans
bestämmelser i detta syfte. Enligt sundhetskollegii underdåniga ämbetsberättelse
för nyssnämnda år funnos sålunda vid årets slut epidemilokaler
anordnade i Alingsås, Borås, Eskilstuna, Falun (tillfällig lokal),
Gävle, Göteborg, Gränna (tillfälligt hyrd lägenhet), Hälsingborg, Härnösand,
Hudiksvall, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad
(provisoriskt), Kristianstad (provisoriskt), Kristinehamn (hyrd), Kungälv,
Köping, Landskrona, Linköping, Lund, Malmö, Mariefred, Mariestad (hyrd
lägenhet), Marstrand, Nora (hyrd lägenhet), Norrköping, Nyköping, Skänninge
(tillfälligt), Skövde (tillfälligt), Stockholm (provisoriskt), Sundsvall, Söderhamn,
Söderköping, Torshälla, Uddevalla (tillfälligt), Uppsala, Varberg,
Vänersborg, Västervik, Västerås (tillfälligt), Växjö (provisoriskt), Visby,
Ystad, Amål (hyrd lägenhet) och öregrund (tillfälligt förhyrd). Man finner
alltså, att förordningarna av åren 1874 och 1875 medfört den goda verkan,
att redan vid sistnämnda års utgång epidemilokaler funnos färdiga i 47
av rikets dåvarande 90, städer, om ock av mer eller mindre tillfällig natur
i 15 av desamma. A landsbygden däremot saknades fortfarande alla anordningar
för isolering av smittosjuka i därför särskilt avsedda lokaler.

Under det relativa lugn med avseende å förekomsten av svårare
farsoter, som inträdde efter de våldsamma smittkopp- och fläckfeberepidemierna
1873—75, svalnade emellertid ivern att anskaffa lokaler för
de smittosjukas vård, så att endast ett fåtal nya epidemisjukhus tillkommo
under slutet av 1870- och hela 1880-talen. År 1892, då koleran syntes
på allvar börja hota vårt land och ånyo väckte allmänheten ur den säkerhet,
vari den sålunda blivit insövd, befunnos därför endast 59 av rikets

153

92 städer försedda med något så när användbara epidemilokaler. På den
långa tid, som förflutit efter 1875, hade alltså icke mer än 12 stadskommuner
sett sig manade att till åtlydnad av epidemistadgans uttryckliga
bestämmelser nybygga eller på annat sätt anskaffa sådana lokaler. Ännu
sämre var emellertid ställningen på landsbygden, där i ett för allt vid
1892 års ingång endast 6 kommuner vidtagit åtgärder för att vid behov
kunna isolera sina sinittosjuka.

När man även följande år antog, att koleran skulle komma att uppträda
i våra grannländer, och därför en särskild avdelning för ärenden
rörande denna farsot inrättades inom medicinalstyrelsen, blev det följaktligen
en av denna avdelnings första åtgärder att genom cirkulärskrivelse
till samtliga hälsovårdsmyndigheter i städer, köpingar och större landskommuner
uppmana till skyndsamt anordnande av lämpliga lägenheter för isolering
och vård av kolerasjuka. På avdelningens förslag utfärdades dessutom
en nådig kungörelse den 14 juli 1893 med föreskrift, bland annat, att inom
varje kommun inom riket skulle finnas ett lämpligt sjukhus eller en sjukstuga
med nödig sjukvårdsbetjaning och utredning, för att person, vilken
lede av sjukdom, som misstänktes vara kolera, måtte kunna genast avskiljas
och erhålla nödig vård. Till ledning huvudsakligen för landskommunerna
utarbetade avdelningen tillika på given befallning detaljerade, av ritningar
åtföljda »Anvisningar rörande sjukstugas anordnande för vård av kolerasjuka»,
vilka utsändes genom länsstyrelserna till samtliga kommuner i riket,
undantagandes de landskommuner inom de 4 nordligaste länen, som icke
lågo vid kusten, vid större vattenfarleder eller vid järnväg, emedan dessa
kommuner förut medgivits befrielse eller anstånd med sjukstugas anordnande.

Såsom väl var att vänta, mötte genomförandet av berörda föreskrift
stora svårigheter. Ej nog med att avsikten med reformen misstyddes; även
genom överdrivna beräkningar av de kostnader, som skulle åsamkas kommunerna,
skrämdes allmänheten för den så kallade »koleraukasen». Visserligen
blevo dessa anfall tillbörligt bemötta, men då i alla händelser agitationen
mot sjukstugorna uppkallat avoghet mot hela reformen, utfärdade
medicinalstyrelsen på nådig befallning en ny kungörelse den 13 juli 1894,
varigenom vissa lättnader medgåvos vid anordnandet av sjukstuga för
kolerasjuka, bestående dels däri att, efter medicinalstyrelsens prövning, två
eller flera närliggande kommuner kunde förena sig om anordnande av
gemensam sjukstuga, dels i att bestämmelsen om anordnande av sjukstuga
förklarades skola anses uppfylld, därest vederbörande kommun på grund
av träffat, bindande avtal eller annorledes visat sig äga disponera lämpligt
hus, när helst sådant för sjukvårdsändainål kunde erfordras.

20—133252.

154

Dessförinnan hade emellertid epidemisjukstuge-institutionen, tack vare
föreskriften i nådiga kungörelsen av den 14 juli 1893, gjort betydande
framsteg. Enligt uppgifter från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen funnos
nämligen i medlet av år 1894 författningsenligt anordnade sjukstugor inom
2,083 av de till ett antal av 2,327 uppgående kommunerna inom 20 län
(de 4 nordligaste uteslutna).

Hade den genom 1893 års kungörelse skapade sjukstuge-institutionen
fått i lugn utveckla sig, skulle epidemisjukhusväsendet hos oss haft eu
långt gynnsammare ståndpunkt, än vad som vore fallet. Icke så att dessa
»kolerastugor» kunnat begagnas såsom verkliga epidemisjukhus. Därtill
vore de i allmänhet alltför provisoriskt och olämpligt anordnade. Men
— anmärker författaren — redan vanan att ständigt hålla i beredskap en
isoleringslokal för ett slags smittosjuka skulle småningom fostrat tanken på
nyttan att äga lokaler, dit även andra, för sin omgivning och samhällets
invånare farliga patienter, kunde vid behov föras. På så sätt skulle helt visst
många små goda epidemisjukstugor uppstått i vårt land och bestämmelserna
i gällande hälsovårds- och epidemistadga om smittosjukas isolering icke
längre varit en död bokstav. Under förhandenvarande omständigheter
hava däremot, allteftersom skräcken för koleran givit vika, även bestämmelsen
om upprätthållandet av epidemisjukstugor i kommunerna fallit i
glömska, så att för närvarande dessa sjukvårdsinrättningar i många fall
torde finnas mera på papperet än i verkligheten.

Sjukhus- Så alldeles utan att lämna spår efter sig hade dock, fortsätter för väsendets

fattaren, ej »koleraukasen» gått oss förbi. Bland annat har den haft till
stård?900kt effekt att bringa planerna på anordnande av ett tidsenligt epidemisjukhus
till mognad inom mången kommun, där man måhända utan denna sporre
fortfarande stått på samma förberedelsernas ståndpunkt som under föregående
tid, alltifrån det epidemistadgan såg dagen. Åtminstone frestades
man starkt till ett sådant antagande, när man ser huru många nya epidemilokaler
som uppförts under de år, vilka närmast följde perioden 1893—94,
och huru betydande förändringar, som under samma tid vidtagits med de
redan befintliga mer eller mindre provisoriska epidemisjukhusen i städerna.

Då de av vederbörande hälsovårdsnämnder och förste provinsialläkare
in. fl. insända berättelserna om epidemisjukvården inom kommunerna samt
därstädes vidtagna anordningar till förekommande av smittosamma sjukdomars
spridning lade i dagen, att en synnerligen livlig verksamhet alltsedan
1893 varit rådande inom här berörda gren av den allmänna hälso- och
sjukvården, ansåg medicinalstyrelsen det önskligt att erhålla en tillförlitlig
och, så vitt möjligt, fullständig överblick över epidemisjukhusväsendets

ståndpunkt i vårt land vid sekelskiftet. Medicinalstyrelsen låt därför i
början av år 1900 utsända formulär till samtliga förste provinsialläkare
i riket, genom vilkas ifyllande avsågs att vinna ensartade uppgifter om de
permanenta epidemisjukhusen inom de särskilda länen. Ett detaljerat sammandrag
av alla dessa uppgifter återfinnes i förutberörda arbete.

Såsom framgår av denna, hade desamma under den tidsperiod, som
förflutit efter år 1892, ökats till nära dubbla antalet mot det förutvarande.
År 1892 funnos nämligen, såsom förut nämnts, endast 65 epidemisjukhus,
59 i städer och 6 på landsbygden, och ganska många av dem
voro dessutom av mycket provisorisk beskaffenhet. Vid sekelskiftet däremot
utgjorde epidemisjukhusens antal 123, oberäknat lasarettens isoleringsrum
(några få länslasarett, såsom Gävle, Borås m. fl. äga dessutom särskild
epidemiavdelning) samt de tillfälliga sjukstugor, som till flera hundratal
funnos anordnade, synnerligast inom lantkommunerna, men vilka, såsom
varande av endast tillfällig natur, icke inedtagits vid redogörelsen. Det
övervägande flertalet epidemilokaler hade antingen uppförts efter år 1892
eller ock under samma tid undergått så väsentliga förändringar, att man
kunde likställa det med nyanordning.

Av landets 93 städer voro år 1900 85 försedda med epidemilokaler;
78 bland dessa voro permanenta och fullt rustade att när som helst mottaga
patienter, 7 voro blott provisoriska, antingen inrättade i förhyrda lägenheter
eller så nödtorftigt utrustade, att de icke utan vidare kunde tagas
i bruk för sitt ändamål. Dessa provisoriska sjukhus voro häri icke inräknade.
De förekommo också egentligen i småstäderna. De städer, vilka
helt och hållet voro i saknad av epidemilokal, voro ävenledes med ett
undantag att räkna bland Sveriges minsta stadskommuner.

På landsbygden funnos vid ifrågavarande tid 44 permanenta epidemisjukhus,
31 uppförda och underhållna av kommuner samt 13 bekostade av
större fabriker, bruk eller andra industriella verk. Men dessutom syntes
det framgå av förste provinsialläkarnas årsberättelser till medicinalstyrelsen,
att i icke så få län en kvarleva ännu återstode av de så kallade kolerasjukstugorna,
i det att ett stort antal landskommuner fortfarande ägde till
sin disposition tillfälliga sjuklokaler, en förhyrd stuga eller något skolhus,
som i händelse av kolerautbrott skulle tagas i bruk, men som även någon
gång brukade tillgripas för isolering av andra smittosamma sjukdomar. I
allmänhet säges det dock möta stora svårigheter att förmå befolkningen
låta inlägga sina barn eller skyddslingar på dessa tillfälliga sjukstugor,
emedan de såsom regel äro mycket bristfälliga och långt ifrån motsvara
även de billigaste fordringar. Samma måste naturligtvis, framhåller författaren,
i ännu högre grad vara förhållandet med de sjuklokaler, vilka

156

vid första utbrott av en smittosam sjukdom å en plats bruka allt som
oftast i hast anordnas av tjänsteläkarna vid deras resor för smittosamma
sjukdomars hämmande och vilka i följd av husens läge och inredning
sällan kunna bliva annat än otillfredsställande. Sådana tillfälliga sjuklokaler
voie dock ett nödvändigt ont, så länge lantkommunerna icke
kunde förmås att uppföra och inreda permanenta, små isoleringslokaler för
mottagande av de först inträffande sjukdomsfallen å en ort.

Förhållandena under ifrågavarande år framgå av följande sammanställning.

	Folkmängd den 1 januari 1900.	Antal epidemisjukhus	Antal sjuk- sängar.	Sjuksäng för antal invånare. 1 !
i städer.	på landsbygden.	Summa.
Kom- muners.	Indu- striella verks.
Stockholms stad.....	302,462	2			2	,318	951
)	län.....	167,053	2	2	2	6	67	2,494
Uppsala	J.....	123,774	2	—	—	2	47	2,634
Södermanlands	>.....	166,363	4	4	—	8	108	1,540
Östergötlands	>.....	277,553	4	3	1	8	206	1,347
Jönköpings	5.....	201,572	3	21	—	5	80	2,519
j Kronobergs	>.....	158,938	1	1	—	2	28	5,676
j Kalmar	>.....	227,730	4	la	—	5	106	2,148
Gottlands	}.....	52,586	1	1	—	2	32	1,643
| Blekinge	>.....	145,563	4	—	—	4	70	2,079
! Kristianstads	».....	219,407	2	—	—	2	31	7,078
i Malmöhus	».....	404,306	6	6	2	14	303	1,334
Hallands	» ......	141,954	5	1»	1	7	107	1,327
j Göteborgs och Bohns län .	331,841	5	—	—	5	175	1,896
1 Älvsborgs	län ....	278,589	4	1	—	5	100	2,786
Skaraborgs	> . . . .	241,922	5	—	1	6	74	3,269
Värmlands	» . . . .	254,175	3	—	—	3	60	4,236
Örebro	» . . . .	193,993	4	—■	—	4	50	3,880
Västmanlands	> . . . .	147,227	4	1	—	5	89	1,654
Kopparbergs		214,861	2	5	3	10	105	2,046
Gävleborgs		234,348	3	1	3	7	168	1,395
Västernorrlands > .	229,011	3	2	—	5	66	3,470
Jämtlands	» . . . .	110,492	1	—	—	1	8	13,811
Västerbottens	» . . . .	141,830	2	—	—	2	30	4,727
Norrbottens	> . . . .	129,852	3	—	—	3	38	3,417
	Hela riket	5,097,402	79	31	13	123	2,466	2,067

1 Den ena: Tranås köping. * Mönsterås köping. 8 Ett enskilt gods.

157

Sammanlagda antalet sjuksängar vid epidemisjukhusen uppgingo
till 2,466; dock kunde på åtskilliga ställen plats beredas för flera sjuka,
ån sammanställningen ovan angiver, fastän erforderlig utrustning härtill
saknades. Då rikets folkmängd vid 1899 års slut uppgick till 5,097,402
invånare, ställde sig alltså förhållandet mellan antalet då tillgängliga
sjukplatser å ifrågavarande sjukvårdsinrättningar och summan av rikets
invånare såsom 1 : 2,067. Inom de olika delarna av landet var dock tillgången
på sjukplatser i förhållande till folkmängden mycket varierande.

Fördelaktigaste ställningen i berörda avseende intog, såsom även
var att vänta, Stockholms stad. Därefter kommo de särskilda länen i
följande ordning: Hallands, Malmöhus, Östergötlands, Gävleborgs, Södermanlands,
Gottlands, Västmanlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Blekinge, Kalmar, Stockholms, Jönköpings, Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs,
Norrbottens, Västernorrlands, Örebro, Värmlands, Västerbottens, Kronobergs,
Kristianstads och Jämtlands län.

Även på de särskilda epidemisjukhusen var naturligtvis sängplatsernas
antal ganska olika alltefter samhällenas sinsemellan växlande storlek.
Sålunda funnos kommuner med sjukstuga på endast en eller ett par sjukplatser,
under det att andra samhällen voro utrustade med ett mycket stort
sängantal, ända till 100 och därutöver. Nedan anförda siffror angiva närmare
förhållandet härmed inom 7 grupper av olikstora kommuner.

	Städer.	Landskommuner m. m.
Kommuner (år 1900)		Sängplatser.	Antal.	Sängplatser.
Antal.	Högst.	Lägst.	Medel- tal.	Högst.	Lägst.	Medel- tal.
Med mindre än 1,000 invånare......	1	_	_	8	5	16	1	9
> 1,000 -3,000 » ......	23	20	4	9	14	20	2	9
> 3,000-6,000 > ......	17	20	7	14	17	20	3	11
> 6,000-10,000 » ......	15	60	8	25	6	21	8	12
» 10,000-20,000 » ......	12	49	15	31	1	—	—	6
» 20,000-30,000 » ......	6	57	26	41	—	—	—	—
> mer än 30,000 » ......	4	318	68	154	1	—	—	24
Samtliga kommuner	78	318	4	26	44	21	1	10

Beträffande anordningarna vid de särskilda epidemisjukhusen, voro
dessa givetvis i en del avseenden varandra tämligen lika, i andra åter

158

mycket olika. Ett snart sagt genomgående fel var dock — isynnerhet vid
de mindre epidemisjukhusen — att man alltför litet beaktat behovet att
för olika smittosjukdomar disponera över skilda avdelningar, som kunde
tillräckligt isolei’as från varandra. Aven voro anordningarna för bad samt
för tvätt och desinfektion icke sällan underhaltiga. Genom att dessutom
på åtskilliga ställen fast anställd sköterskepersonal saknades, var man alltför
ofta urståndsatt att ögonblickligen kunna mobilisera sjukhuset och i farans
stund möta farsotsangreppet.

Beträffande frågan, huruvida avgift borde krävas för vården
å epidemisjukhus eller ej, erinras, att det är av oomtvistligt intresse för
samhället i dess helhet, att den smittosjuke isoleras på sjukhus och därigenom
hindras sprida sjukdomen, men att å andra sidan ju ej heller kan
förnekas, att även den enskilde beredes så stora fördelar genom tillgången
till ett väl ordnat epidemisjukhus, att någon ersättning för vården därstädes
rätteligen synes böra beredas kommunen. Av redogörelsen från de
olika sjukhusen framgick, att såsom regel sjuke från främmande kommun
avfordrades en viss sjukvård savgift, växlande mellan 1 kronor upp till 2
kronor 50 öre per dygn å allmänt rum. För sjuke, tillhörande kommunen,
var däremot praxis snarare motsatsen. Från 75 kommuner och enskilda
industriella verk hade sålunda uppgivits, att alla smittosjuka eller åtminstone
alla obemedlade sådana vårdades avgiftsfritt; i 14 kommuner uttogs
en avgift av 0,40—0,60 kronor, i 11 var avgiften 0,75—0,85 kronor, i 3 omkring
1 krona, och i 1 kommun betalades ända till 1 krona 50 öre.
På några få orter lämnades visserligen vården avgiftsfritt, men de sjukas
familjer finge, olämpligt nog, själva tillhandahålla den erforderliga kosten.
Från 18 kommuner både frågan om sjukvårdsavgiften lämnats obesvarad.
Dessa uppgifter gällde emellertid endast för vård i allmänt sjukrum. Där
enskilda rum funnes att tillgå, uttoges alltid, och detta naturligtvis med
full rätt, en viss sjukvårdsavgift, varierande mellan 1 krona och 4 kronor
per dygn, ja å ett sjukhus (Stockholm) till och med belöpande sig till 6
kronor per dygn, ehuru i ty fall endast för personer från främmande
kommun.

Epidemi- För erhållande av så långt möjligt tillförlitliga uppgifter angående

vätiideTför eP^em^9jukhusväsendets nuvarande ståndpunkt i vårt land har kommittén
härvarande i början av år 1913 utsänt frågeformulär till samtliga förste provinsiali
Sverige, läkare i riket, genom vilkas ifyllande avsågs att vinna ensartade uppgifter
om de permanenta epidemisjukhusen inom de särskilda länen. Ett sammandrag
av alla dessa uppgifter, som avse förhållandena 1912 eller dessförinnan,
återfinnes i bifogade bilaga 2.

150

Det utsända formuläret innehöll följande frågor:

Anstaltens namn?

Ägare och förvaltande myndighet?

År för anstaltens tillkomst?

I a) tomt?

Anläggningskostnad I b) byggnader?

| c) inventarier?

Anläggningskostnadens eventuella fördelning på olika korporationer?

Anstalten uppförd av sten eller trä?

Antal sjukplatser?

Antal sjukrum?

Finnas inom anstalten, och till vilket antal, bostadslägenheter för sköterskor och
annan personal samt badrum?

Finnes tvättstuga, desinfektionsugn (eller annan anordning för smittrening av
kläder m. na.)?

Finnas särskilda transportmedel för sjuktransporter till anstalten?

Övas vid anstalten eller finnes eljes tillfälle till bakteriologiska undersökningar?

Den fast anställda personalens antal, kontanta avlöning och naturaförmåner år 1912?

Antal invånare år 1912 inom det område, för vilket anstalten huvudsakligen är avsedd?

Antal intagna patienter under vart och ett av åren 1908—1912?

Driftkostnader under vart och ett av åren 1908—1912?

Inkomster år 1912 med eventuell fördelning: från landsting, kommun och patienter?

Om patientavgifter upptagas, deras storlek? I

I allmänhet hava de inkomna svaren varit fullständiga; endast en
eller annan gång har någon av de framställda frågorna lämnats obesvarad,
vilket dock icke torde kunna nämnvärt inverka på materialets värde.

Antalet epidemisjukhus i vårt land, för vilka material inhämtats till
föreliggande undersökning, uppgick till 237, varav 95 i städer och 142
på landsbygden. Av städernas sjukhus ägdes 7 av landsting, de övriga 88
av städerna själva. På landsbygden innehade landstingen 32 av sjukhusen
och kommunerna 98; 12 epidemisjukhus ägdes av bolag eller enskilda personer.
Av städernas epidemisjukhus äro 6 uppförda före 1875; från tiden
1875—1890 föreskriva sig 30 sjukhus och 23 från 1890—1900. Efter år
1900 äro 34 av sjukhusen uppförda, och från 2 städer saknas uppgift
rörande tiden för anstaltens öppnande. Av Sveriges städer sakna numera
endast 5 epidemisjukhus, nämligen Vaxholm, Vadstena, Skanör med Falsterbo,
Kungälv och Säter. I fråga om landsbygden är endast 1 av epidemisjukhusen
byggt före år 1875, nämligen Gustavsbergs epidemisjukstuga,
som uppfördes redan 1868 av aktiebolaget Gustavsbergs porslinsfabrik för
fabrikens personal, 2 förskriva sig från perioden 1875—1890, nämligen
sjukstugorna i Bjuv och Ljusne, bägge uppförda 1884 och tillhörande res -

160

pektive bolag på platsen, 28 hava tillkommit under åren 1890—1900 och
icke mindre än 105 efter år 1900. För 6 epidemisjukhus saknas uppgift
angående tiden för deras tillkomst. Uppenbart är, att, medan många städer
omedelbart efter utfärdandet av 1875 års epidemistadga skredo till anskaffande
av de i samma stadga förutsatta sjukhus och sedermera i tämligen
jämn tidsföljd fortsatt med uppförande av sådana anstalter, har landsbygden
kommit betydligt efter i detta avseende, i det att icke mindre än 75
procent av nu befintliga epidemisjukhus på landet uppförts efter sekelskiftet
1900.

Sammanlagda antalet sjuksängar vid epidemisjukhusen uppgick till
5,516 (uppgift om sängantalet saknas från två mindre sjukstugor i Östergötland).
Då rikets folkmängd vid 1912 års början uppgick till 5,561,799
personer, ställer sig alltså förhållandet mellan antalet då tillgängliga
sjukplatser å dessa anstalter och summan av rikets invånare som
1:1,008.

I städerna med deras folkmängd av sammanlagt 1,412,743 invånare
funnos 3,496 sängplatser, vilket motsvarar 2,5 sjukplatser på 1,000 invånare.

Vad landsbygden angår må till en början erinras, att i Västmanlands,
Södermanlands, Blekinge och Östergötlands läii samtliga epidemisjukhus
å landet ägas av vederbörande landsting. A dessa läns landsbygd
med ett invånareantal vid 1912 års början av respektive 119,624,
133,744, 108,433 och 217,303 fanns tillgång till ett platsantal av respektive
95, 135, 74 och 175. I Västmanlands län har genom avtal med städerna
Västerås, Sala och Köping tillförsäkrats landsbygden tillgång till
ytterligare 65 platser. I Södermanlands län har enligt särskilda avtal
landsbygden tillgång till platser å epidemisjukhus, som ägas av städer, i
mån av behov och mot ersättning per underhållsdag av landstinget.
Platsantalet i Blekinge län uppgives vid behov kunna ökas med intill 60 %.
På 1,000 invånare utgjorde alltså i dessa län platsantalet för landsbygden
respektive 0,8, l,o 0,7 och 0,8.

I Västmanlands län med åtta läkardistrikt på landet funnos 6 epidemisjukhus,
särskilt för landsbygden. I Södermanlands län med 12 läkardistrikt
funnos lika många epidemisjukhus för landsbygden, därvid inräknade
de även för landet avsedda sjukhusen i städerna Torshälla, Strängnäs,
Mariefred och Trosa. I Blekinge län, där läkardistriktens antal utgör 4,
funnos 8 epidemisjukhus för landsbygden, Sölvesborgs sjukhus inräknat.
I Östergötlands län utgör läkardistriktens antal 13 och epidemisjukhusen
för landsbygden 13, Skänninge epidemisjukhus inräknat.

161

Gävleborgs läns landsting har år 1906 beslutat, att till de kommuner,
vilka antingen var för sig eller flera tillsammans vilja anlägga eu epidemisjukstuga,
skall av landstingsmedel lämnas ett bidrag, motsvarande halva
anläggningskostnaden (tomten oberäknad), däri även inberäknad inredning
och nödig utrustning under villkor: 1) att sjukstuga skall innehålla minsi
6 sängplatser; 2) att ritning å sjukstugan jämte kostnadsförslag för det
hela skall godkännas av förste provinsialläkaren och två av landstinget utsedda
kommitterade; 3) att vederbörande kommuner förbinda sig att hålla
sjukstugan i städse användbart skick; 4) att för detta ändamål även anställes
ett biträde med eventuellt fri bostad och vedbrand därstädes samt
därjämte avlönad, då sjukstugan är belagd, med en krona om dagen och
fri kost; och 5) att länets epidemisjuksköterska vid anbefalld tjänstgöring
å stugan därstädes åtnjuter fri bostad och kost; samt att för de på sådant
sätt i huvudsak anordnade sjukstugor även bidraga med halva driftkostnaden.

Älvsborgs läns landsting beslöt år 1913 — beslutet överklagades, ''
men fastställdes genom Kungl. Maj:ts utslag den 10 februari 1914 —
bland annat: att landstinget skulle övertaga farsotssjukvården inom länet i
dess helhet, sålunda för såväl städerna som landsbygden; att länet skulle
indelas i 16 farsotssjukvårdsdistrikt, sammanfallande med provinsialläkardistrikten,
vid vilkas läkarstationer sjukvårdsanstalter skulle anordnas;
att för ändamålet anvisa nödiga medel samt därutöver bevilja ett anslag
såsom ersättning åt de kommuner, vilka redan uppfört sjukstugor, vilka
icke komme att för det avsedda ändamålet användas; samt att tillsätta en
av sju personer bestående nämnd, kallad farsotsnämnden, med uppdrag att
med ledning av uppgjorda förslag ordna såväl hela byggnadsfrågan som
farsotssjukvården i länet.

I övriga län ägas epidemisjukhusen å landsbygden — 98 stycken —
av kommunerna.

Tillgången och bristen på platser för samtliga de olika länens landsbygd
framgår närmare av vidfogade bilaga 2, vars tabeller 3 och 4 giva
en översikt över förhållandena inom varje län med hänsyn till den folkmängd
b för vilken sjukhusen i första hand äro avsedda.

Ä hela rikets landsbygd med en folkmängd av 4,149,275 personer
funnos endast 2,020 sjukplatser, motsvarande 0,49 platser på 1,000
invånare. Sämst voro förhållandena inom Kronobergs, Gottlands, Västernorrlands,
Jämtlands och Skaraborgs län med respektive endast 8, 8, 10,
15 och 18 sjukplatser för landsbygden.

21—133252.

162

I fråga om möjligheterna för en kommun att förskaffa sig ett särskilt
sjukhus för smittosjuka spelar naturligtvis kostnaderna en stor roll.
En utredning av anläggningskostnaderna för de nuvarande epidemisjukhusen
i riket är därför av intresse. I kommitténs utsända frågeformulär
ingick även spörsmålet angående dessa kostnader. Den viktigaste
posten härvidlag är tydligen kostnaden för de egentliga byggnaderna,
emedan tomtvärderna ju växla rätt avsevärt på olika orter inom vårt land,
likasom ock inventarieuppsättningen måste vara beroende av så många
tillfälliga omständigheter samt av den rikare eller knappare tillgången på
medel "för sådant ändamål, att några allmängiltiga _ slutsatser knappast
torde kunna dragas av de meddelade sifferuppgifterna i dessa hänseenden.
Såsom väl var att förutse, variera även byggnadskostnaderna högst betydligt,
beroende dels på byggnadsmaterialets beskaffenhet, dels ock å prisförhållandena
å de olika orterna, vartill kommer, att på sina ställen till
epidemisjukhus inrättats någon gammal, för lång tid tillbaka förvärvad
eller till kommunen skänkt byggnad, vilken följaktligen åsatts ett mycket
lågt värde. Att ingå i någon närmare detalj redogörelse för de uppgifter,
som lämnats om epidemisjukhusens anläggningskostnader, torde därför
vara gagnlöst; kommittén hänvisar i detta hänseende till bilaga 2, tabell 4
med de till densamma fogade noter. Endast några få punkter torde här
särskilt böra framhållas.

Det byggnadsmaterial, som mest kommit till användning är trä.
Av de 95 epidemisjukhusen i städerna voro 25 uppförda av sten, men av
landsbygdens 142 sjukhus endast 34. Däremot voro 63 sjukhus i städerna
uppförda av trä, och på landet 108. 17 städer hava såväl sten som trähus
uppförts. I allmänhet äro de större sjukhusen uppförda av sten och
de mindre av trä; i städerna ställa sig förhållandena så, att epidemisjukhusen
av sten inrymma i två fall mer än 100 sängplatser (Stockholm och
Malmö), i 7 fall mellan 50 och 100 platser, i 6 fall mellan 25 och 50, i

9 fall mellan 10 och 25 och i endast 1 fall mindre än 10 sängar (Eslöv).
Bland epidemisjukhusen av trä i städerna finnas blott 1 med mer än 50
sängplatser (Gävle), 9 hava 25—50 platser, 38 mellan 10 och 25, men 15
mindre än 10 sängar. På landet gör sig dock denna åtskillnad mindre
gällande. Av sten "äro där uppförda 2 sjukhus med 50 sängar och däröver,
2 med 25—50 sängplatser, 17 med 10—25 och 12 med mindre än

10 platser. Om 2 sjukhus saknas uppgifter rörande sängplatsernas antal.
Av trä finnas på landet endast 1 sjukhus med 50 sängar (Örgryte), 10
hava mellan 25 och 50 platser, 67 mellan 10 och 25 och 30 mindre än

10 sängar. _ _ .....

Beträffande anordningarna i övrigt vid de särskilda epidemisjuk -

163

husen äro dessa givetvis i en del avseenden varandra tämligen lika, i andra
åter mycket varierande. En del brister äro härvid särskilt att anteckna.
Vad exempelvis så viktiga lägenheter som badrum och tvättstugor angår,
så saknas dessa ännu flerstädes såväl i städernas som landsbygdens epidemisjukhus.
Av bilaga 2 tabell 4 framgår nämligen, att städernas sjukhus äro utan
badrum i 19 och tvättstuga i 23 fall, under det att på landet badrum saknas
i 43 och tvättstuga vid 55 sjukhus. För 2 sjukhus i stad och 1 på landet
har ej uppgift lämnats, huruvida badrum finnes. Av landets här upptagna
237 sjukhus äro alltså 62 procent i saknad av badrum och 33 procent
utan tvättstuga. De svar, som avgivits rörande förekomsten av desinfektionsanordningar
samt huruvida särskilda anordningar för de sjukas
transport till sjukhusen vidtagits, äro i många fall mycket svävande och
otydliga. Av uppgifterna att döma, synes dock desinfektion av sjukrum
ävensom av kläder m. m. kunna verkställas vid 114 av landets epidemisjukhus,
varvid desinfektionsugn finnes att för ändamålet tillgå i 74 fall.
Särskild vagn för transport av smittosjuka angives vara till finnandes vid
34 sjukhus, andra transportanordningar, sjukbårar o. d. vid 38. Från 69
sjukhus uppgives, att bakteriologisk undersökning vid erforderliga fall utföres
å anstalten.

För de sjukes vård erfordras vana och skolade personer, vilka sällan
stå till reds i samma ögonblick en smittosam sjukdom utbryter, såvida
ej sköterska finnes fast anställd vid varje epidemisjukhus. I regel äro nog
också anordningar träffade härför. Av utredningen framgår, att vid 228
av landets 237 epidemisjukhus bostadslägenhet finnes inredd för erforderlig
sjukvårdspersonal, samt att vid 172 sjukhus sköterska är fast anställd,
vanligen boende på sjukhuset, men någon gång även annorstädes, såsom
då uppgörelse träffats med en av landsting eller kommun anställd person
för att inom visst område fullgöra ambulatorisk tjänstgöring. I regel utgår
ersättningen med fast årslön, växlande mellan 150 och 900 kr., alltefter
personalens arbete och tjänsteduglighet, samt dessutom fri bostad med
eller utan kost, värme, belysning o. s. v. Då bilaga 2 tabell 4 i detalj
redogör för sjuksköterskornas avlöning och övriga förmåner, hänvisas emellertid
till denna redogörelse.

För annan personal än sjuksköterskor finnas bostadslägenheter
anordnade vid 60 epidemisjukhus; av lätt förklarliga skäl är detta förhållandet
huvudsakligen i städerna med deras större och mera anlitade
sjukhus. Fast anställning för denna sjukvårdsbetjäning förekommer vid
56 epidemisjukhus.

164

Ordnandet
av epidemisjukhusväsendet.

Vid ett framtida ordnande av epidemisjukhusväsendet har man, såsom
redan ovan blivit framhållet, att fasthålla vid, att de smittosamt sjukas kvarvaro
i hemmen i regel innebär stor fara för den sjukes omgivning och
för sjukdomens utbredning i allt vidare kretsar, vartill kommer, att den
vård, som dessa sjukdomar kräver, samt hänsyn till de andra sjukdomar
och lyten, som ej sällan åtfölja dem, ofta ej kan i hemmen på tillfredsställande
sätt anordnas.

Det är därför enligt kommitténs mening uppenbart, att ett nutida
ordnande av dessa angelägenheter ur såväl sjukvårds- som isoleringshänsyn
kräver tillgång till särskilda vårdplatser; och kommittén måste därför yrka
på, att ett visst antal sådana platser ständigt skola finnas att tillgå såväl
för stad som för landsbygd.

Vid övervägande av huru stort detta antal bör vara, faller emellertid
o-enast i ögonen och är på grund av smittosjukdomarnas oregelbundna
uppträdande å priori klart, att — vilken stad eller vilket område på
landet man än må välja — det behov, som vid olika tider i verkligheten
förefinnes, måste bliva i hög grad växlande.

Att till grund för beräknandet av det erforderliga antalet sjukhusplatser
lägga det behov, som vid enstaka exceptionella tillfällen i olika
orter framträtt, låter sig uppenbarligen ej göra. Detta skulle nämligen
leda till oberäkneliga och fullkomligt onödiga kostnader. Vad som enligt
kommitténs mening kan och bör i detta avseende fordras, är däremot, att
nödigt antal platser ständigt skall vara tillgängligt för omhändertagande
såväf av de första fallen av ifrågavarande sjukdomar, som ock tillika för
vård i anledning av samma sjukdomar under tider, då de kunna vara
relativt vanliga, men dock ej kunna sägas hava vunnit allmän utbredning
inom en ort. Föreligger sådan, måste utöver det nämnda, så att säga
fasta försvaret mot dem tillfälliga provisoriska sjukvårdsanstalter anordnas.

Man har sålunda att, såsom också hittills redan skett, av praktiska
skäl skilja mellan ett mera ''permanent behov av sjukvårdsanstalter för de
ifrågavarande sjukdomarna samt ett mera tillfälligt sådant, avsett för vissa
inträffande fall av mer omfattande epidemier.

Vid bestämmandet av behovet av vårdplatser för smittosamma sjukdomar
kan man icke heller taga hänsyn till alla slag av dylika sjukdomar,
utan måste man givetvis fästa sig mer vid vissa av dem, som enligt sin
natur företrädesvis påkalla sådant ingripande, varom här är fråga. Då
emellertid kommittén, på sätt under § 6 härnedan kommer att närmare utvecklas,
härutinnan icke föreslår någon väsentlig förändring i vad för närvarande
gäller, har kommittén för fastslående av omnämnda behov kunnat
i flera hänseenden bygga på hittills vunnen erfarenhet,

165

Granskar man för fastslående av det nämnda permanenta behovet av
vårdplatser nu ifrågavarande förhållanden i städer och andra mera tätt bebyggda
samhällen, gäller för dem med deras livligare kommunikationer och intimare
samfärdsel, såväl att de måste vara mera utsatta för införande av smitta, som
ock att smittosamma sjukdomar där hava lättare tillfällen att hastigare sprida
sig till ett flertal personer än å landsbygden, där smittotillfällena äro färre
och sjukdomarnas spridning går långsammare. Behovet av sjukplatser för
smittosjuka är därföre å sådana platser relativt större än på den rena landsbygden.
Jämför man i större städer, som äro försedda med epidemisjukhus,
antalet tillgängliga platser och deras utnyttjande under någon längre följd av
år med antalet invånare, finner man, att för större och medelstora städer ett
platsbehov av mer än 2 på 1,000 invånare mycket sällan gjort sig gällande,
men ofta hållit sig därintill. I större städer kan emellertid platsbehovet vida
jämnare utnyttjas än i mindre, beträffande vilka därför förhållandena ställa
sig rätt annorlunda. Där i mindre städer med ett- k tvåtusen invånare
epidemisjukhus finnas, hava de visserligen ofta långa tider fått stå alldeles
tömma, men vid tillfällen, då smittosjukdomar där uppträtt, har å andra
sidan ett sjukhus på 2 å 4 platser oftast visat sig otillräckligt. Att där
bedöma platsbehovet efter hittillsvarande utnyttjandet, låter sig ej göra.
Då kommittén av skäl, som nedan beröras, funnit sig böra med hänsyn
till skyldigheten att tillgodose behovet av epidemisjukvårdsplatser skilja
mellan stad och landsbygd, har kommittén emellertid ansett, att för städer
i allmänhet ett permanent minimiantal platser erfordras för en var av
dem av 2 för varje påbörjat 1000-tal invånare. För de största städerna
blir i enlighet med det sagda platsbehovet något mindre, för de minsta
något större.

För bedömande av platsbehovet å landsbygden har kommittén tillgodogjort
sig redan vunnen erfarenhet från de län, där genom landstingens
försorg epidemi sjukvårdsfrågan blivit så ordnad, att även för landsbygdens
invånare vård å epidemisjukhus regelmässigt stått att erhålla. Vidare har
länsvis för riket gjorts ett överslag över samtliga kända fall av epidemiska
sjukdomar, som inom länens landsbygd förekommit under åren
1911 1914 och vilka för ändamålet i fråga äro att taga i betraktande.

Därjämte bär kommittén för vissa områden, läkardistrikt, i olika trakter
av riket gjort sig underkunnig om alla inom dem under en femårsperiod
anmälda fall av ifrågavarande smittosamma sjukdomar samt beräknat enligt
vanlig vårdtid för de olika sjukdomarna, huru många platser för samtliga
av dem vid olika tider skulle hava behövts å sjukhus, därest sådant
funnits, att tillgå. Vidare har uppgjorts en sammanställning angående
epidemisjukhusens beläggning under åren 1908—1912. Beträffande resul -

166

tatet av dessa undersökningar får kommittén hänvisa till vidfogade bilagor
3 och 4. Oregelbundenheten i nämnda sjukdomars uppträdande gör sig
påtagligen gällande i högre grad, ju mindre eller ju glesare befolkade
områdena äro. Vissa trakter kunna ofta under rätt långa tider vara alldeles
förskonade, under det samtidigt andra platser, ej så avlägset därifrån,
äro hemsökta av sjukdomarna. Liksom beträffande större och medelstora
städer framträder det mera stadigvarande behovet mest vid jämförelsevis
tätt befolkade områden av viss relativ storlek. Men med hänsyn till smittosjukdomarnas
framhållna långsammare spridning å landsbygden blir den
samtidig förekomsten av dem, beräknad pa exempelvis tio ä tjugu tusen invånare,
å landsbygden i regel avsevärt mindre än, enligt motsvarande beräkningssätt,
i städer. Vid övervägande härav och med ledning av den
statistik, som i ifrågavarande avseenden stått att erhålla, har kommittén
kommit till den övertygelsen, att för landsbygden i genomsnitt ett minimiantal
platser å epidemisjukhus av 1 för varje påbörjat 1 000 invånare kan
anses tillräckligt för de mera vanliga förhållandena.

Ett oeftergivligt villkor härvid är emellertid, att vårdplatserna i
möjligaste mån sammanföras till relativt större sjukhus, där de, enligt
vad ovan påpekats, kunna bättre utnyttjas, än om de utplanteras på ett
flertal mycket små sjukstugor. Ytterligare skäl för att, där förhållandena
så medgiva, sammanföra platserna till större sjukhus äro att dessa kunna
förses med bättre utrustning och viss ständig där boende personal samt
beredas bättre tillgång till läkare, att de lättare kunna uppdelas i olika
avdelningar för olika slag av sjukdomar samt förses med anordningar
för bakteriologiska undersökningar ävensom för sjuktransporter. Erfarenheten
visar ock, att, därest möjlighet därtill förefinnes, landsbefolkningen
vid ifrågavarande sjukdomar gärna söker sig till ett större sjukhus,
även om avståndet till detsamma är längre än till ett mindre, som är eller
anses vara mindre väl ordnat. A andra sidan kan givetvis vid denna
sjukvård koncentrationen ej drivas allt för långt med hänsyn till de svårigheter,
som därvid skulle yppa sig i fråga om en skyndsam isolering av
ifrågavarande sjukdomsfall. Detta är i synnerhet förhållandet i trakter
med gles befolkning och sparsamma trafikleder. Av de inkomna svaren
å av kommittén hos samtliga förste provinsialläkare i sådant avseende
framställda frågor framgår, att man i allmänhet anser vanlig landsvägstransport
av sjuka, varom här är fråga, lämpligen ej kunna försiggå
utöver omkring 8 mil. I flera fall uppgives 2 mil såsom lämpligt maximiavstånd.

Till besvarande av samtliga förste provinsialläkare har kommittén
jämväl framställt den frågan, vilka erfarenheter inom länet vunnits med

167

avseende å lämpligheten av epidemisjukhusväsendets större eller mindre
centralisering å landsbygden. I de fall, där svar härå lämnats, har
merendels framhållits önskvärdheten av relativ koncentrering till större
sjukhus. Från några håll göres dock gällande, att behov förefinnes av
små sjukstugor, särskilt för åstadkommande av hastig isolering. Beträffande
Västmanlands län uppgives, att erfarenheten obetingat givit vid
handen, att sjukvården borde vara koncentrerad till jämförelsevis större anstalter
vid läkarstation och med upptagningsområden, bestående exempelvis
av ett läkardistrikt, eventuellt av ett par läkardistrikt eller stad jämte närliggande
läkardistrikt på landsbygden. Från Södermanlands län uppgives,
att allmänheten vore belåten med den nuvarande placeringen av sjukhusen,
som sällan fordrade längre transport än 2''s mil. I tätare befolkade trakter
syntes större koncentrering vara på sin plats, än som inom länet kommit
till tillämpning. Aven från Blekinge meddelas, att det där använda systemet
— 8 sjukstugor för landsbygden — visat sig praktiskt och verkat
till belåtenhet. Från Östergötlands län uppgives, att erfarenheten givit
vid handen, att läkardistrikten eller städerna med omgivande läkardistrikt
äro de i stort sett lämpligaste upptagningsområdena.

I ett eller annat län torde i enlighet med det sagda det för landsbygden
behövliga platsantalet lämpligast låta sammanföra sig till några få
centralsjukhus, i andra åter måste säkerligen större delen av sjukplatserna
fördelas på mindre sjukhus, måhända till och med flera i varje hälsovårdsområde,
varmed enligt kommitténs förslag till hälsovårdsstadga avses läkardistrikt.
Oftast torde dock såsom önskligt framstå, att ett epidemisjukhus,
eventuellt efter uppgörelse med stad om gemensamt sjukhus, blir anordnat
för varje hälsovårdsområde på landet.

Epidemisjukhusbyggnader av väsentligt olika storlek och anordning
påfordras sålunda för olika trakter. Kommittén har därför velat framhålla,
att för olika fall erforderliga normalritningar — genom medicinalstyrelsens
försorg — böra tillhandahållas vederbörande. Härigenom kunna
de principiella fordringarna på sjukvård sanstalter av detta slag, som
alltid måste fasthållas, bäst bliva tillgodosedda. Det torde kunna förväntas,
att vid sådana normalritningars uppgörande ävensom vid granskning
av för stad eller för landsbygd avsedda sjukhus av ifrågavarande slag
fordringarna ej skola ställas högre än som är förenligt med skälig hänsyn
till att kostnaderna skola, så långt möjligt, kunna hållas nere.

I fråga om tillgodoseende av det ovan berörda, mera tillfälliga
behovet av vårdplatser kommer kommittén att yttra sig här nedan.

168

Anlägg- Att med ledning av tillgängliga uppgifter om byggnadskostnader vid

niruider.t~ nuvarande epidemiskukvårdsanstalter söka åstadkomma en beräkningsgrund
för de kostnader, som här ifrågasatta nya epidemisjukhus skulle betinga,
låter sig icke med någon tillförlitlighet göra. De nuvarande hava också
uppförts på skilda tider, och till byggnadssätt och beskaffenhet variera de
i hög grad. Såsom ovan anförts, måste vid dessa sjukhus — likasom
även vid andra sjukvårdsanstalter — så allt fortfarande bliva förhållandet.
På grund av kända byggnadskostnader för allmänna sjukhusbyggen av
olika storlek under sista tiden håller kommittén dock före, att en genomsnittskostnad
per vårdplats av 2,000 kronor endast sällan torde kunna understigas,
men att en kostnad av 4,000 kronor näppeligen behöver överskridas.
Om man i vidfogade bilaga 2 tabell 4 särskilt fäster sig vid sjukhus, som
äro i senaste tid uppförda och som inrättats så, att de fylla skäliga anspråk,
torde kunna sägas, att anläggningskostnaderna hålla sig beträffande städer
vid inemot 4,000 och beträffande landsbygdens smärre sjukhus, med 8 k
12 platser, vid omkring 2,000 kronor.

Drift- I fråga om de årliga driftkostnaderna (se bilaga 2 tabell 3 och 5) får

kostnader. kommittén särskilt framhålla, att dessa vid epidemisjukhus måste växla i
ofantligt mycket högre grad än eljes vid sjukhus är vanligt. Då den fordran
nödvändigt måste fasthållas, att epidemisjukhusen städse skola hållas i full beredskap,
även om de någon tid faktiskt stå obegagnade, äro givetvis en del av
driftkostnaderna, som äro relativt oberoende av om sjukhusen äro belagda
eller ej, i det närmaste fixa, såsom avlöningar, kostnader för uppvärmning
och belysning, byggnaders och inventariers underhåll, vissa utgifter för personalens
kosthåll in. in. Andra åter, såsom kostnader för patienternas utspisning,
för medicin och förbrukningsartiklar, tvätt och renhållning vid
dessa anstalter bliva i hög grad varierande. Då sjukhusen någorlunda
jämt utnyttjas, bliva driftkostnaderna per underbållsdag vid dessa sjukhus
ungefär enahanda, som vid övriga sjukvårdsanstalter i respektive orter,
men vid tider, då de endast i ringa mån behöva tagas i anspråk, närma
sig driftkostnaderna per år mer eller mindre de ovan såsom fixa angivna.

Epidemi- Ordnandet av epidemisjukhusvården är, såsom redan blivit antytt,

räsendetför enligt gällande lagstiftning närmast en kommunal angelägenhet, vilken i
närvarande hälsovårdsstadgans § 32 mom. 1 uttryckts sålunda: »Utbryter farsot inom
nafångelä- kommun, eller är anledning befara, att den kan utbryta genom smittas
genliet. spridning från främmande ort eller av annan orsak, har hälsovårds- eller
kommunalnämnden att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för undanröjande
av allt, som kan befordra sjukdomen.» I § 34 mom. 1 stadgas

1G9

vidare: »Nar farsot utbrutit, skall hälsovårds- eller kommunalnämnden
tillse, att sjukvården inom kommunen kommer att såvitt möjligt motsvara
behovet, för vilket ändamål kommunen även bör, då sådant är nödigt och
lämpligen kan ske, ombesörja inrättandet av särskilda sjukhus eller sjukrum.»

Vad städerna angår, är den dem åliggande förpliktelse i detta
avseende närmare uttryckt i § 21 mom. 1 av epidemistadgan, där det heter,
att det åligger hälsovårdsnämnden, »att icke allenast vid först inträffade
sjukdomsfall och så länge endast spridda sådana fall förekomma, utan
även under farsot, då sådana förhållanden komma till nämndens kännedom,
om vilka enligt § 20 mom. 2 särskild anmälan bör hos nämnden
ske, föranstalta, att de sjuka ofördröjligen bliva intagna till vård å särskilt
sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet, såvida dem icke
på egen bekostnad eller genom andras försorg beredes enskild vård i särskilt
rum, och de för detta ändamål vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkarens intyg styrkas,
att den sjuke icke utan fara för livet kan till sjukanstalt forslas». Sedan
därefter i § 22 sistnämnda stadga person, som angripits av angiven smittosam
sjukdom, ålagts att, på anfordran av hälsovårdsnämnd, låta vårda sig
å särskilt sjukhus eller annan tillräckligt avskild lågenhet, heter det vidare
i § 23: »Då två eller flera av de i § 20 mom. 1 nämnda sjuk domar

samtidigt på en ort förekomma, bör hälsovårdsnämnd för varje
slag av sjukdom låta anordna särskild sjukvårdsinrättning, eller då sådant
ej kan ske, fullständigt skild avdelning inom sjukvårdsinrättningen.»

I en viss motsats till nu angivna föreskrifter synes vara ställt stadgandet
i § 24 mom. 1 epidemistadgan, som jämte nyssnämnda föreskrifter i §§ 32 och
34 hälsovårdssstadgan innehålla det väsentliga beträffande lantkommuns skyldighet
i ifrågavarande avseende. Det heter i nämnda § 24 mom. 1: »Då fall av
sådan sjukdom, varom i § 20 mom. 1 och 3 sägs, visa sig på ort, där hälsovårdsnämnd
icke finnes, ålligger det tillkallad läkare att om förhållandet underrätta
kommunalnämndens ordförande samt meddela honom skriftlig anvisning
på de åtgärder, vilka böra vidtagas till förekommande av sjukdomens
utbredning, och skall nämnden vara pliktig att, såvitt möjligt är, bringa
till verkställighet de av läkaren föreskrivna åtgärder.»

I detta sammanhang må erinras om det genom kungl. kungörelse
den 31 december 1911 gjorda tillägg till sistberörda moment, vilket
innehåller följande: »Har nämnden på grund av tillkallad läkares därom
givna anvisning förordnat om insjuknad persons vård å särskilt sjukhus
eller i annan tillräckligt avskild lägenhet, skall den sjuke ställa sig nämndens
förordnande till efterrättelse, såvida icke något av de i § 22 omförmälda
undantagsfall är för handen.»

22—133252.

170

Det förordnande från kommunalnämndens sida, som här förutsattes,
kan emellertid alltjämt av nämnden göras beroende av vad som från dess sida
är möjligt, varför detta stadgande ej ändrar något av den lantkommun,
enligt vad nyss är nämnt, mer villkorligt och indirekt ålagda förpliktelse
med hänsyn till hållande av epidemisjukhus.

Till de anförda bestämmelserna anknyta sig förutnämnda författningar
den 14 juli 1893 och den 13 juli 1894 med föreskrift angående
kommuns — stads- såväl som lantkommuns — skyldighet i fråga om särskilda
lokaler för vård av kolerasjuka.

Såsom i viss mån belysande för den lantkommun åliggande förpliktelse
i omförmälda avseende förtjänar i detta sammanhang erinras om ett
Kungl. Maj:ts beslut den 2 februari 1906 i ett av Kungl. Maj:t prövat
besvärsmål. Genom utslag den 26 maj 1905 hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus lån med anledning av en inom S:t Ibbs socken utbruten
difteri- och scharlakansfeberepidemi under åberopande av 32, 34
36 och 37 §§ i hälsovårdsstadgan för riket förelagt socknens kommunalnämnd
bland annat, vid vite av 25 kronor för en var av dess ledamöter,
att senast inom en vecka, efter det kommunalnämndens ordförande erhållit
del av utslaget, anordna lämplig sjuklokal med utredning för minst åtta
sängar att användas för upptagande av sjuka, som ej kunde i hemmet
behörigen isoleras. Över detta utslag anförde kommunalnämnden besvär
hos Kungl. Maj:t, som emellertid ej fann skäl att göra ändring i överklagade
utslaget.

Epidemi- Av den ovan lämnade redogörelsen för epidemisiukhusväsendets nu 0/111

7- hni Qm O 1. V

väsendet en- varande tillstånd i vårt land framgår, att städerna i regel jämförelsevis
ni''tté°m~ ordnat för sig i förevarande avseende. I vissa fall har detta skett
städernas med bidrag av vederbörande landsting.

och lands- På landsbygden åter äro förhållandena i samma hänseende, på vissa

angelägen- undantag när, alltjämt mindre goda. Särskilt har det visat sig, att komhet.
munerna icke tillfredsställande fullgjort eller kunnat fullgöra de förpliktelser,
som ålagts dem eller som borde av dem kunna utkrävas.

I det föregående är också angivet, att lantkommunen icke lämpar
sig såsom sjukvårdsdistrikt, när det gäller beredande av lämplig sjukhusvård
i anledning av inträffande smittosamma sjukdomar. Detta torde också
hava varit den viktigaste anledningen till det ingripande från landstingens
sida i förevarande avseende, som i vissa fall redan skett och som också,
där så mer planenligt varit fallet, visat sig så verkningsfullt. Såsom redan
i annat sammanhang blivit erinrat, tillkommer det även enligt gällande
landstingsförordning landsting att rådslå och besluta om för länet gemen -

171

samma angelägenheter rörande hälsovård, häri naturligtvis även inbegripen
länets sjukvård.

Från angivna utgångspunkter ligger det, såsom också blivit vid
flera tillfällen ifrågasatt, synnerligen nära till hands för kommittén att
vid lösandet av sin uppgift i fråga om ordnandet av epidemisjukhusväsendet
på landsbygden föreslå överflyttande från kommunerna till
landstingen av skyldigheten att hålla epidemisjukhus. Härvid erbjuder
sig osökt analogien med landstingens befattning med dels lasaretten enligt
gällande lasarettsstadga, dels ock tuberkulossjukhusvården. Fn sådan anordning
står ock i överensstämmelse med kommitténs ovan avgivna förslag
beträffande ordnandet av den allmänna hälsovården på landet.

Då kommittén, i olikhet mot vad som är förhållandet beträffande
nyssberörda båda slag av sjukvård, beslutat sig för att i fråga om epidemisjukhus
skilja mellan stad — även sådan, som deltager i landsting — och
landsbygd, beror detta väsentligen på antydda, redan bestående förhållanden
inom stadssamhällena i allmänhet i förevarande avseende. Kommitténs
uppfattning i denna del ansluter sig också helt till kommitténs förslag i fråga
om hälsovårdsnämnds befattning med smittosamma sjukdomar och med tillsynen
i sammanhang därmed över epidemisjukvården. För stad bör nämligen
i detta avseende stadens hälsovårdsnämnd bliva den närmast an Ö svänga

myndigheten.

Naturligtvis finnes det med den nu föreslagna anordningen ej något
formellt hinder, utan är fastmer i många fall, särskilt beträffande flera
små stadssamhällen, önskvärt, att överenskommelse träffas mellan stad
och landsting om tillgång för staden till visst antal platser å ett för
landsbygden avsett sjukhus eller tvärtom. Härigenom kommer givetvis, i
enlighet med det ovan sagda, det erforderliga platsantalet att till minskande
av kostnaden kunna hållas nere.

Beträffande å landsbygden redan befintliga, lantkommuner tillhöriga
sjukhus förutsätter kommittén, att dessa, om de kunna i avseende å beskaffenhet
och belägenhet godkännas såsom sju k vårdsanstalter, skola förvärvas
eller förhyras av landstinget.

Om kommittén sålunda ansett, att ansvaret för epidemisjukhus- Statsbidrag
väsendets behöriga ordnande enligt angivna grunder bör åligga städer ochu sjukhus!1''
landsting, d. v. s. allt fortfarande vara en kommunal angelägenhet eller
ett menighetsbestyr, ligger det dock synnerligen nära till hands att ifrågasätta,
att någon del av kostnaden härför även drabbar statsverket.

De nu ifrågavarande sjukdomarna måste nämligen på grund av sin
smittöverförande beskaffenhet anses mer allmänfarliga, än vad eljest i regel

172

kan anses vara förhållandet i fråga om sjukdomar- Och det är i hög grad
ur synpunkten av förefintligheten av en sådan allmänfara, som i statens
intresse motverkandet av dessa sjukdomar måste i vissa avseenden närmare
regleras. Ofta nog måste även utbrottet och uppträdadet av de ifrågavarande
epidemiska sjukdomarna å en ort inom riket tillskrivas omständigheter,
som i särskilt ringa mån sammanhänga med eller bero av förhållandena
inom orten, utan fastmer på tillgodoseende — kanske endast
föga i den ifrågavarande ortens intresse — av viktiga samfärdsel- och
andra statsintressen.

Har staten åtagit sig väsentliga delar av kostnaden för såväl sinnessjukvården
som tuberkulossjukvården, synes det sålunda fullt riktigt, att
staten i någon mån och i någon form bidrager jämväl till kostnaden för
den epidemisjukvård, varom nu är fråga. Detta synes desto mer påkallat,
som denna kostnad måste, såsom nyss blivit visat, bliva av ganska betydande
omfattning och, utan sådant bidrag, skulle te sig nog så tyngande
för en stor del av de därav berörda kommunerna och landstingen.

Vid övervägande av grunden för ett eventuellt statsbidrags utgående
har kommittén, med hänsyn till såväl bestående förhållanden i städerna i
allmänhet som till de landsting, vilka, enligt vad ovan närmare angivits,
för sig redan ordnat epidemisjukhusväsendet, icke ansett sig böra föreslå
statsbidrag till byggnadskostnaderna såsom i fråga om tuberkulossjukvården
utgått. Att, beträffande statsbidrag till driftkostnaderna uteslutande
låta detta utgå såsom till tuberkulossjukvårdsanstalterna med hänsyn
till antalet underhållsdagar, synes beträffande de ifrågavarande anstalterna
icke heller lämpligen låta sig göra med hänsyn till deras ovan
framhållna mycket ojämna beläggning. Större delen av kostnaderna kvarstår i
allt fall även sådana år, då underhållsdagarnas antal är ringa. Kommittén
föreslår därför, att statsbidrag må, oberoende av årets beläggning, utgå
med visst belopp per vårdplats regelmässigt till varje stad och landsting,
som visar sig under året hava hållit de såsom minimum för vart och ett
område angivna vårdplatserna i full beredskap. Naturligtvis bör den fordran
uppställas för statsbidragets utfående, att sjukhusen äro ändamålsenligt
förlagda och inrättade. I fråga om beloppets storlek föreslår kommittén,
att detsamma måtte utgå med 150 kronor per plats, vilket belopp tillnärmelsevis
kan anses motsvara räntan å anläggningskostnaden, samt att härvid,
vare sig fråga är om stad eller om landsbygd, ej mer än en plats
tages i beräkning för varje påbörjat 1,000-tal invånare inom den stad eller
det landstingsområde, varom är fråga.

Kommittén har med stöd bland annat av de lämnade uppgifterna
funnit, att underhållskostnaden per vårdplats under en följd av år visser -

173

ligen varit synnerligen växlande. Det torde dock framgå, att vid medelstora
och större sjukhus, där beläggningen blir jämnare än å de mindre,
sagda belopp, 150 kronor per plats sällan överstiger 25 % av den genomsnittliga
underhållskostnaden.

Det har vad städerna angår synts rättvist, att desamma själva bära
den större del av kostnaden för epidemisjukhusväsendet, som kan anses
förorsakad så att säga av deras egenskap av stadssamhällen. Fastän sålunda
enligt kommitténs förslag det bör åligga stad att i regel hålla ett minimiantal
vårdplatser av 2 på 1,000 invånare, skulle statsbidrag till staden ej
utgå för större antal invånare än som motsvarar det platsantal, som enligt
förslaget skulle hållas å landsbygden, nämligen minst 1 vårdplats på nyssnämnda
antal invånare.

Då det synts lämpligt, att bestämmelserna om sättet och villkoren
för statsbidragets utgående inflyta i en särskild författning, har förslag
därtill vidfogats betänkandet.

§ 1.

I det föregående har redan framhållits de skäl, som legat till grund
för kommitténs förslag om överflyttning från lantkommunerna till landstingen
av ansvaret för epidemisjukhusvårdens ordnande ävensom till åtskillnaden
i samma avseende mellan städer och landsbygd. En sådan
skillnad är som bekant redan för närvarande, på olika områden, icke främmande
för landstingens verksamhet.

På landstinget skulle således ankomma att planlägga och ordna den
ifrågavarande sjukvården inom länets landsbygd i allt, som rör fast och
rörligt materiel samt i viss mån även personal för densamma, att i nämnda
avseenden taga hänsyn till landstingsområdets särskilda behov och säregna
förhållanden, att handhava kontrollen över den nämnda materielens förvaltning
och vad därtill hör samt att bestrida för sagda ändamål erforderliga
utgifter.

I omnämnda hänseenden äro vederbörande hälsovårdsnämnder på
landsbygden underordnade landstinget och skola, där ej annorlunda förordnas,
under dem hava den närmaste tillsynen över och förvaltningen
av epidemisjukhusvården, var inom sitt område. Dessa nämnder skall det
även tillkomma att handhava den övriga verksamheten för motverkande
av smittosamma sjukdomar inom hälsovårdsområdet, allt enligt i epidemistadgan
meddelade närmare bestämmelser.

Ett samarbete mellan landstinget och hälsovårdsnämnderna på landsbyggden
är, såsom i det föregående närmare framhållits, redan förutsatt

174

enligt kommitténs förslag till hälsovårdsstadga. Landstinget har ju ock
enligt sagda förslag att utse det övervägande antalet ledamöter i nämnderna
på landsbygden.

Städernas hälsovårdsnämnder hava allt fortfarande ansetts böra
utses av respektive städer, och det har ej befunnits lämpligt, vare sig att
nämnderna i deras föreslagna sammansättning bliva i omförmälda, avseende
underordnade landstinget, eller att andra särskilda organ än hälsovårdsnämnderna
tillskapas för handhavan de av epidemisjukhusvården i
städer, som deltaga i landsting.

Härtill kommer, att, såsom ovan blivit framhållet, en stor del städer
redan på egen bekostnad uppfört epidemisjukhus samt handhaft epidemisjukvården
i övrigt på ett tillfredsställande sätt. Om nu de städer, som
deltaga i landsting, icke skulle bilda eget distrikt, komme nog många av
dem att få vidkännas ytterligare ekonomiska uppoffringar utan motsvarande
gagn.

Liknande skäl, som åberopats för att låta städer, vilka deltaga i landsting,
bilda egna distrikt, skulle även kunna göras gällande beträffande ett eller
annat större samhälle, vilket ännu ej förvärvat stadsrättigheter; och kommittén
har även varit betänkt på att bereda en utväg härför. Enär emellertid
gällande landstingsförordning väl förutsätter, att städerna kunna befrias
från att deltaga i gäldandet av vissa utgifter, men däremot icke innehåller
något stadgande, som berättigar större eller mindre del av landsbygden att
åtnjuta motsvarande befrielse, borde införandet av en bestämmelse av ovan
antydda innehåll föranleda införande av en ny princip med avseende å
landstingens utdebitering, något som kommittén ansett sig böra undvika.

§ 2.

I denna paragraf uttalas den grundläggande regeln om landstings
och stads skyldigheter i det avseende, varom här är fråga.

Rörande tillgodoseende av det ovan omnämnda behovet av ständigt
befintliga sjukvårdsplatser för smittosaint sjuka, som här åsyftas, inom
landstingsområde eller stad har här endast uttalats, att varje sådant distrikt
»skall äga tillgång till erforderligt antal platser å sjukhus» etc.

Kommittén har visserligen ovan sökt med hänsyn till under de
senaste åren vunnen erfarenhet, generellt för hela riket, för ifrågavarande
sjukdomar angiva detta behov vad stad angår till i allmänhet 2 och vad
landet beträffar till 1 vårdplats på 1,000 invånare.

Hur önskvärt det än skulle kunna synas att sålunda eller på annat
sätt i lagstiftningen närmare fixera distriktets skyldighet i förevarande

175

avseende, har dock kommittén härutinnan stannat vid den nyss angivna
formuleringen av ifrågavarande skyldighet.

Givetvis äro nämligen till en början de omnämnda siffrorna angående
behov av vårdplatser endast approximativa. De kunna behöva jämkas med
hänsyn såväl till olika sjukdomar — och andra dylika än de nu företrädesvis
åsyftade — samt till olika möjligheter att sammanföra sjukplatserna
till större eller mindre sjukvårdsanstalter som till olika landsdelar
och orter, och de kunna ej hava giltighet annat än för en mer eller
mindre begränsad tidsperiod. Det måste ur varje synpunkt även anses
önskvärt, att i ifrågavarande avseende landstingen och städerna ej bindas
i sin handlingsfrihet mer än som kan vara oundgängligen nödigt. Det
torde ändock kunna förväntas, att det behov, varom här är fråga, skall
bliva av dem tillgodosett.

Såsom ett synnerligen viktigt medel härför betraktar kommittén det
föreslagna statsbidraget till epidemisjukvårdsanstalterna.

Såsom antytts har det i fråga om här åsyftade skyldighet för städer
och landsting varit nödvändigt att taga hänsyn till vissa, bestämt angivna
smittosamma sjukdomar, varom kommittén får tillfälle att yttra sig under
§ 6. Detta hindrar givetvis icke, att sjukhusen i fråga kunna komma att,
i mån av tillgång, tagas i anspråk även för vissa andra dylika sjukdomar.

Med uttrycket »ändamålsenligt förlagda» har man velat utsäga bland
annat, att varje landsting och stad skall äga frihet och i viss mån även skyldighet
att i detta avseende lämpa sig efter föreliggande omständigheter, distriktets
tätare eller glesare befolkning, kommunikationsanordningar, överenskommelser,
som kunna träffas mellan städer och landsting, m. fl. ovan
framhållna förhållanden, vilka härvid böra vara avgörande och som särskilt
böra inverka bestämmande i fråga om sjukhusens storlek och antal inom distriktet.
Härvid är även att uppmärksamma, att dessa sjukhus alltid måste
för att kunna godkännas erhålla karaktären av verkliga vårdanstalter.
Därtill hör givetvis, att vid dem finnes »anställd läkare ävensom den
övriga personal, som av behovet påkallas». För epidemisjukhusen i de
största städerna ävensom möjligen för ett eller annat sådant, avsett för eu
större befolkning å landsbygd, påfordras, där detta lämpligen låter sig göra,
särskild sjukhusläkare. I regel måste emellertid dessa anstalter skötas av
i respektive orter tillgänglig annan läkarpersonal d. v. s. stads- (respektive
stadsdistrikts-)läkare samt provinsial- eller extra provinsialläkare; och, på det
att sjukhusen i sådant hänseende ej må strandsättas, anser kommittén, att
i läkarinstruktionen bör inrymmas åläggande för sistnämnda tjänsteläkare

176

att vid anfordran bestrida sådan sjukhusvård, med rätt för medicinalstyrelsen
att i händelse av klagomål pröva och avgöra såväl den ersättning,
som därför bör utgå, som ock, huruvida sådan befattning må anses
hinderlig för vederbörandes tjänstgöring i övrigt.

Nu nämnda sjukhus äro avsedda för så att säga normala förhållanden,
sådana de oftast gestalta sig vid smittosamma sjukdomars uppträdande.
Om hälsovårdsmyndigheterna redan i förväg äro genom tillgång till sådana
anstalter rustade att motarbeta en sjukdoms spridning och utan tidsutdräkt
begagna sig av de sålunda tillgängliga resurserna, torde dessa sjukhus
såsom regel befinnas tillräckliga för behovet.

Skulle emellertid en eller flera smittosamma sjukdomar taga stor
utbredning inom ett distrikt, får det icke anses vara nog med dessa så
att säga fasta sjukhus. Då måste, såsom i det föregående blivit antytt,
även tillfälliga sjukvårdsinrättningar anordnas. För att detta skall låta
sig göra måste distriktet äga tillgång till lokaler, lämpliga att användas
såsom tillfälliga sjukhus. Såsom sådana torde kunna påräknas skolor,
samlingslokaler, ordenshus m. fl. under vanliga förhållanden för annat
ändamål använda lokaler, som vid ifrågavarande tillfällen för någon
kortare tid kunna upplåtas. Därjämte erfordras, att distriktet äger tillgång
till eller har i beredskap nödig flyttbar utrustning, som är lämplig
för ordnande av sådana tillfälliga sjukplatser. Den erforderliga storleken
av detta så att säga rörliga försvar måste i viss mån grunda sig på den
erfarenhet, som så småningom kan vinnas, och regleras i enlighet därmed.
Med ledning av de sifferuppgifter, som under hittillsvarande förhållanden
förefinnas om mer omfattande, ofta med många års mellanrum förekommande
utbrott av smittosamma sjukdomar inom olika områden, torde kunna sägas,
att för städer i allmänhet bör påfordras möjlighet att vid behov kunna, utöver
de permanenta anstalterna, mobilisera ett ytterligare antal sjukplatser,
motsvarande omkring 50 / av det antal platser, som skall hållas i ständig
beredskap. För landsbygden ställer sig förhållandena härutinnan något
annorlunda. Tillgång till tillfälliga, ändamålsenligt förlagda sjuhvårdslokaler
måste nog även där finnas efter minst samma beräkningsgrund,
som angivits för städer, men ytterst sällan eller aldrig torde sjukdomarna
samtidigt taga en sådan utbredning över ett helt läns landsbygd,
att alla tillfälliga lokaler och sjukplatser på en gång behöva iordningsställas.
Den flyttbara sjukvårdsutrustningen torde därför, vad landsbygden
beträffar, ej behöva hållas i beredskap i större förråd, än att samtidigt ett
antal extra sjukplatser kunna mobiliseras, motsvarande omkring 25 ^ av
det för varje läns landsbygd beräknade antalet fasta sjukplatser. Denna

177

utrustning kan lämpligen förvaras på ett eller ett par ställen för att därifrån
kunna ställas till förfogande å den plats, där den behövcs. Man
har härvid att ordna så, att transporten från ett förvaringsställe till eu
sjukvårdsinrättning kan ske skyndsamt.

Lämpligt vore nog, om de fasta sjukhusen bleve förvaringsplatser
för den utrustning, som är avsedd för de tillfälliga sjukvårdsinrättningarna.
De förra skola ju nämligen vara förlagda å sådana platser, som
erbjuda goda transportmöjligheter, vartill kommer, att utrustningen, om
den förvaras å dem, kan bliva på bästa sätt tillsedd och vårdad.

Svårigheten att på landet kunna i hast anskaffa personer, som äro
lämpliga att sköta dem, vilka intagits å sådana tillfälliga sjukvårdsinrättningar,
varom ovan nämnts, eller vilka på grund av omständigheterna icke
kunnat få plats på ett dylikt eller ett ständigt sjukhus, har nödvändiggjort
föreskrift om skyldighet för distrikten att, på sätt redan understundom
skett, ordna för sig så, att de äga tillgång till nödigt antal sjuksköterskor
för sagda ändamål. Varje distrikt är sålunda icke pliktigt stadigvarande
anställa sköterskor till nödigt antal. Det fordras blott, att det vidtagit
sådana dispositioner, att dessa stå till deras förfogande, när behovet så
påkallar.

Landsting och åtskilliga kommuner hava redan för närvarande anställda
ett antal sjuksköterskor och desinfektörer för att, om behov yppar
sig, komma till användning, varest så är förhållandet. Kommittén har
infordrat uppgifter från förste provinsialläkarna angående förhållandena
härutinnan i samtliga län; och har kommittén upprättat ett sammandrag
av dessa uppgifter, vilka såsom bilagor 5 och 6 fogats vid betänkandet.

§ 3.

Kommittén har ansett det vara nödvändigt, att epidemisjukhusen
komma att höra under hälsovårdsnämnderna. För åstadkommande härav
har föreskrift härom inryckts i förslaget. Den befattning, som för närvarande
i län, där landstinget övertagit epidemisjukhusväsendet, utövas för
länet i dess helhet av särskild av tinget utsedd s. k. epideminämnd, i
Älvsborgs län farsotsnämnd, torde för framtiden böra tillkomma vederbörande
hälsovårdsnämnder. Beträffande epidemisjukhus, som hör till
landet, kan det understundom vara svårt att på förhand avgöra, vilken
hälsovårdsnämnd lämpligast bör handhava dess förvaltning t. ex. då sjukhuset
är förlagt till en stad eller avsett för mer ån ett hälsovårdsområde.
Det har därför ansetts rådligt att åt landstinget i varje fall överlämna

23—133252.

bestämmanderätten härutinnan. Regeln blir nog, att nämnden i det
hälsovårdsområde på landet, inom vilket sjukhuset är beläget, erhåller uppdraget
rörande dess förvaltning och tillsyn.

§ 4.

Mom. 1. Då det icke tillkommer hälsovårdsnämnden, utan staden
eller landstinget att slutligt besluta i frågor om sjukvårdens ordnande,
har hälsovårdsnämnden endast ålagts, att »verka för», att i alla avseenden
sådant ordnande sker, vad dess område angår. Nämnden skall således
fästa vederbörandes uppmärksamhet vid det föreliggande behovet samt
hemställa om anslag för dess avhjälpande.

Vad angår särskilt frågan om beredandet vid inträffande av mer omfattande
epidemier av lämplig vård för de därav träffade har nämnden
ansetts böra åläggas att uppgöra en fullständig plan över det sätt, varpå sjukvården
då skall ordnas såväl beträffande de därför erforderliga lokaler som
ock i fråga om nödig personal och utrustning, när platserna på epidemisjukhusen
icke längre räcka till. För att den avsedda nyttan med en
sådan plan skall uppnås, är det ett oeftergivligt villkor, att den omedelbart
skall kunna i nödig utsträckning bringas i verkställighet.

Bestämmelserna i tredje stycket av förevarande moment avse att indirekt
skapa en garanti för att nämnden verkligen fullgör sina skyldigheter
i berörda hänseende, ävensom att nämndens åtgöranden underkastas
sakkunnig granskning. Om i sådant syfte ej blott den en gång uppgjorda
planen, utan jämväl varje ändring däri prövas av förste provinsialläkaren,
kommer denne också städse att vara underkunnig om beskaffenheten av
det tillfälliga försvar, som vid förefallande behov finnes att tillgå inom
ett distrikt.

Kommittén har, såsom i det föregående anförts, av vissa skäl ansett
sig böra föreslå, att även sådana städer, som deltaga i landsting, skola
beträffande ordnandet av allmänna sjukvården vid smittosamma sjukdomar
och åtgärder till förekommande av deras utbredning bilda ett från landstingsområdet
avskilt distrikt. De skäl, som därvid anfördes, kunna i de
flesta fall icke åberopas för att låta köpingar eller andra samhällen, där
särskild hälsovårdsstyrelse finnes, i förevarande hänseende bliva likställda
med städerna; och några andra giltiga skäl därför torde näppeligen kunna
framdragas.

I mom. 2 har hälsovårdsnämnd, i anslutning till vad som förut för
däri avsedda fall skett i förslaget till hälsovårdsstadga, tillförsäkrats rätt

179

att i sin verksamhet påräkna biträde av vederbörande kommunalnämnd, i
vars intresse det även bör ligga att i förekommande fall genom framställningar
och påpekningar hos hälsovårdsnämnden iakttaga kommunens rätt
och bästa. Härmed gives också en erinran, att icke alla åtgärder till förebyggande
av en smittosam sjukdom eller förhindrande av dess utbredning
behöva tillkomma hälsovårdsnämnderna.

§ 5.

Mom. 1. Föreskrifterna i detta moment följa omedelbart av landstings
och stads allmänna skyldighet enligt § 1.

Mom. 2. Fn viss tvekan har rått, huruvida det verkligen är
av behovet påkallat, att nämnden ålägges att avgiva en sådan berättelse,
som här omförrnäles. Berättelse ensamt av vederbörande tjänsteläkare
skulle måhända kunna anses tillräcklig för ändamålet. Emellertid
har kommittén funnit lämpligast, att berättelse avgives av nämnden, vid
vilket förhållande den skyldighet, som i förevarande avseende åligger vederbörande
tjänsteläkare, vilken inom nämnden torde komma att taga
verksam del i berättelsens uppgörande, torde kunna i lämplig mån inskränkas.

§ 6.

Man har vid lagstiftningen rörande smittosamma sjukdomar måst
skilja mellan olika slag av dem, allteftersom ingripande påkallats ur olika
synpunkter eller måst ske mer eller mindre strängt. Härvid har man
naturligen icke velat gå längre än som med hänsyn till varje sjukdoms
natur och uppträdande erfordrats.

1874 års hälsovårdsstadga i dess ursprungliga lydelse talade visserligen
endast om farsoter och smittosamma sjukdomar i allmänhet. Först
genom kungl. kungörelsen den 28 januari 1898 skedde sådan ändring i
stadgans § 33, att där omnämnda anmälningar om inträffade sjukdomar
och besök av tjänsteläkare skulle avse vissa uppgivna sjukdomar, nämligen
desamma, som förut funnos uppräknade i 1875 års epidemistadgas § 20,
eller kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, elakartad halssjukdom
(difteri) och rödsot (dysenteri), och till vilka sjukdomar samtliga
föreskrifter i samma stadga, i vad den avsåg åtgärder mot smittosamma
sjukdomars utbredning inom riket, anknutits.

Genom kungl. kungörelsen den 16 juni 1905 har till sistnämnda
paragraf lagts även pest och genom kungl. kungörelsen den 31 decemder
1911 jämväl akut barnförlamning.

180

I vissa hänseenden gälla, såsom i annat sammanhang anmärkts, särskilda
bestämmelser om pest och kolera, vilka bestämmelser företrädesvis
avse förhindrande av deras införande i riket.

För förhindrande av koleras utbredning bland rikets invånare gäller
även förut omnämnda nådiga kungörelse den 14 juli 1893 med senare
ändringar. Denna förordning innehåller närmare föreskrifter om besiktning
av passagerare och besättning från fartyg, som fört eller kan misstänkas
föra kolerasmitta. I kungl. kungörelsen den 16 juni 1905 angående
förändrade föreskrifter till förekommande av pestens och koleras införande
i riket lämnas ock beträffande bägge dessa sjukdomar föreskrifter i sistberörda
hänseende, varjämte hänvisas till andra därom utfärdade föreskrifter.

Jämväl i annat sammanhang, exempelvis i läkarinstruktionens § 27
rörande resor av tjänsteläkare, meddelas bestämmelser om vissa sjukdomar,
nämligen företrädesvis pest, kolera, smittkoppor och fläckfeber, vilka bestämmelser
gå utöver vad i detta avseende eljest gäller vid övriga omförmälda
sjukdomar.

Genom nådig kungörelse den 28 januari 1898 stadgades, att i avseende
å spetälskesjuk i huvudsak skulle gälla vad i § 33 hälsovårdsstadgan och
§§ 20 och 21 epidemistadgan funnes föreskrivet, d. v. s. i fråga om vederbörlig
anmälan och läkares tjänsteresa i anledning av sådan sjukdom samt
om desinfektion. I andra fall, såsom beträffande skyldighet att bereda
sjukhusvård för spetälskesjuk, gälla däremot icke epidemistadgans föreskrifter.

Slutligen bör även erinras, att i gällande läkarinstruktion § 59
mom 2 stadgats, att läkare är skyldig att föreskriva och, såvitt ske kan,
anordna tjänliga åtgärder mot smittas spridande även vid fall av barnsängsfeber,
vilka komma under hans behandling.

Givetvis böra enligt kommitténs åsikt hälsovårdsnämnderna lika väl
som vederbörande tjänsteläkare hava sin uppmärksamhet riktade på förekommande
och hämmande av smittosamma sjukdomar i allmänhet inom
deras områden, i sådant avseende göra framställningar ävensom vidtaga
andra lämpliga åtgärder. §§ 4, 5, 11, 15, 16, 24 m. fl. i kommitténs
förslag avse sålunda smittosamma sjukdomar i allmänhet.

°Det har emellertid helt naturligt fortfarande ansetts nödigt att
rörande vissa särskilt angivna sjukdomar strängare oeh mer ingripande
bestämmelser meddelas än beträffande de övriga.

Härvid har kommittén bland de förra upptagit samtliga i gällande
epidemistadga särskilt nämnda sjukdomar; och det med fortfarande i det
väsentliga sinsemellan lika ställning, med undantag för spetälska, vartill

181

kommittén här nedan återkommer. Med berörda sjukdomar hava ansetts
böra likställas paratyfus och smittosam hjärnfeber — med undantag endast
i visst avseende för den förra.

Vad barnsängsfeber angår är denna sjukdom med hänsyn såväl till
sin smittsamhet och de förhållanden, varunder den kan uppträda, som till
sättet för dess bekämpande så olika andra här förekommande sjukdomar,
att densamma ej medtagits.

Genom remiss den 16 maj 1913 har kommittén anmodats att i samband
med fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget avgiva förslag
till de föreskrifter, som kunde erfordras i anledning av de i förutomförmälda,
för Sveriges del den 17 januari 1912 i Paris undertecknade konvention
meddelade föreskrifter för behandling av fartyg, kommande från ort,
smittad av gula febern.

Under det att i förut gällande internationella konvention av den 3
december 1903 angående pest, kolera och gula febern i fråga om sistnämnda
sjukdom vederbörande stater endast tillråddes att modärnisera sin
lagstiftning med hänsyn till vetenskapens resultat, har i den nya konventionen
framställts noggranna föreskrifter för behandling av fartyg från
ort, smittad av gula febern.

Artiklarna 30 och 31 i konventionen handla om de åtgärder, som
skola vidtagas mot fartyg, som äro smittade av gula febern eller som äro
misstänkta för att medföra smittämne till nämnda sjukdom. Men dessutom
ålägga även artiklarna 5 och 10 de kontraherande staterna vissa förpliktelser.
Artikel 5 rekommenderar med — hänsyn till de föregående
artiklarna i konventionen, som ålägga varje stat att omedelbart anmäla
varje fall av (pest, kolera eller) gula febern till övriga stater — en bestämd
anmälningsplikt i varje land beträffande dessa sjukdomar, och artikel
10 föreskriver bland annat, att vederbörande hälsovårdsmyndigheter i
hamnstäder, som smittats av gula febern, skola tillse att åtgärder vidtagas
så att fartyg, som avgå från dessa städer, ej medföra myggor ombord.

I § 13 epidemistadgan finnes föreskrivet, att vad förut i förordningen
stadgades i avseende på åtgärder mot koleras införande i riket skulle
gälla även i fråga om gula febern.

Uti ett i detta ämne angivet infordrat underdånigt utlåtande av den
20 maj 1912 har medicinalstyrelsen uttalat, att, om någon ändring av
omförmälda i Sverige gällande föreskrift angående gula febern skulle ske,
torde den böra gå antingen i den riktningen, att varje bestämmelse angående
denna sjukdom borttoges ur lagstiftningen, eller ock bestå däri,
att den behandlades på samma sätt som de i § 14 av gällande epidemi -

182

stadga upptagna sjukdomar. Medicinalstyrelsen ville för sin del tillstyrka
det första av dessa förslag.

Gula febern är en sjukdom, som nästan uteslutande tillhör den västra
hemisfären. Ännu i dag uppträder den endemiskt på ö-gruppen Stora
Antillerna samt på sydkusten av Nordamerikas Förenta Stater, från New
Orleans till Charlestown. Härifrån utbreder sig sjukdomen tid efter annan
epidemiskt till närgränsande trakter. Endemiskt förekommer dessutom
gula febern även på afrikanska kusten, särskilt i trakten av Sierra Leone.

Med fartyg hava fall av gula febern ofta nog överförts till Europa
och förorsakat begränsade epidemier, särskilt i vissa portugisiska och
spanska hamnstäder, men även några gånger på franska, engelska och italienska
kusten vid vissa för sjukdomen gynnsamma temperaturförhållanden
inom Europa. I norra Europa har sjukdomen aldrig uppträtt.

Gula febern är uppenbarligen en infektionssjukdom, ehuru smittämnet
ännu icke är känt. Däremot har man på senare tiden lyckats med
full säkerhet fastslå, att smittämnets överförande till människan förmedlas
av vissa myggarter, speciellt stechomya fasciata s. calopus. Myggor sticka,
särskilt nattetid, de sjuka och suga i sig deras blod, varefter smittfröet
vidare utvecklas i myggorna, som genom stick på friska personer överför
det utvecklade smittämnet i deras blod.

Ovannämnda myggart förekommer blott mellan 43:dje breddgraderna,
men under gynnsamma temperaturförhållanden kunna enstaka exemplar transporteras
långa sträckor från hemorten. Myggorna äro dock ytterst känsliga
för temperaturförändringar. Mest livaktiga äro de vid en temperatur
av 28—30° C.; vid lägre värmegrad trivas de dåligt, och vid 15—16° C.
förlora de all livskraft. Vid frost gå de helt och hållet under. Härav
förklaras med lätthet gula feberns egendomliga utbredningssätt och sjukdomens
begränsning till de tropiska länderna.

Då sålunda gula febern, som aldrig förekommit i Sverige, ej kan
befaras att komma att uppträda i vårt land — åtminstone ej under epidemisk
form — har kommittén ej ansett behövligt att i våra epidemiförordningar
intaga särskilda bestämmelser om denna sjukdom. Med lika rätt
skulle då en del andra tropiksjukdomar behöva upptagas i densamma.

Det formella skäl, som, då Sverige biträtt berörda konvention, skulle
kunna anföras till stöd för särskilda bestämmelser även för vårt land om mila

O

febern, förfaller på grund av en bestämmelse i konventionen, nämligen
Art. 33., som har följande lydelse: »Les mesures prévues dans les artides
30 et 31 ne concernent que les pays ou il existe des stegomya. Dans les
autres pays, elles sont appliquées dans la mesure jugée nécessaire par
1’autorité sanitaire».

183

Kommittén vill anmärka, att kommittén såsom följd av sitt förslag
om särskilda hälsovårdsnämnder på landsbygden anser, att de åligganden
i fråga om efterbesiktning av passagerare och besättning från fartyg, som
enligt ovanberörda förordningar i fråga om pest och kolera tillkomma
kommunalnämnderna, böra överflyttas å de nya hälsovårdsnämnderna, vilkas
verksamhet i sådant avseende bör, i den mån den skall ersättas av det
allmänna, bekostas av landstingen.

Om sålunda kommittén ansett flertalet av de i föreliggande förslag
upptagna stadganden böra, efter mönster av vad hittills varit händelsen,
anknytas till vissa särskilt uppräknade och såsom svårare ansedda smittosamrna
sjukdomar, har emellertid kommittén funnit sig jämväl böra bereda
utväg att på ett effektivare sätt än hittills kunnat ske vända sig även mot
övriga sådana sjukdomar, vilkas karaktär och uppträdande kunna föranleda
därtill. Med uppmärksammande i sådant avseende av exempelvis mässling
och kikhosta och beträffande dem framförda yrkanden, har kommittén
funnit sig böra i sitt förslag upptaga en ny princip, beträffande vars innebörd
och ändamål kommittén får hänvisa till § 17 av förslaget samt sitt
yttrande under samma paragraf.

Mom. 1. Av stor vikt vid bekämpandet av smittosamma sjukdomar,
som här avses, är, att läkare redan vid sjukdomens första uppträdande
blir tillkallad. För att åstadkomma detta och för att bereda möjlighet
att i övrigt inskrida mot sjukdomen måste man i första hand sörja för, att,
därest ej läkare på enskild väg anlitats, biträde av sådan genom det allmännas
försorg skyndsamt beredes. I sådant syfte har också den anmälningsskyldighet
från den enskildes sida tillkommit om inträffad sjukdom,
som finnes föreskriven i gällande hälsovårdsstadga § 33. Bestämmelserna
härom i förslaget äro delvis oförändrade. De ändringar, vilka vidtagits,
avse väsentligast landet och hava tillkommit dels för att för den enskilde
underlätta fullgörandet av denna anmälningsskyldighet, dels ock för att
möjliggöra större skyndsamhet vid läkarhjälpens erhållande. Så har antalet
av de personer, hos vilka dylik anmälan kan ske, blivit flera, vilket bör
medföra en viss lättnad.

Med »annan med honom likställd person» i detta sammanhang menas
t. ex. föreståndaren för ett hotell eller pensionat, befälhavaren å ett fartyg,
föreståndaren för en fattiggård eller ålderdomshem etc.

Nu gällande hälsovårdsstadga — § 33 — upptager icke smittosam
hjärnfeber bland de sjukdomar, beträffande vilka anmälningsskyldighet
förefinnes. I fråga om denna sjukdom har dess allmännare uppträdande

184

och graden av dess smittofarlighet gjort det till en nödvändighet enligt
kommitténs åsikt att göra den till föremål för sagda skyldighet. Däremot
har kommittén icke ansett sig böra bland de i momentet angivna
sjukdomar upptaga den med dem enligt förslaget i övrigt likställda paratyfus,
enär allmänheten knappast lärer kunna särskilja densamma från
andra med liknande symptom, såsom nervfeber och inhemsk kolera.

I detta sammanhang får kommittén, i anslutning till vad Älvsborgs
läns läkarförening i sin ovanberörda framställning i sådant avseende uttalat,
framhålla önskvärdheten av, att en ny reviderad upplaga blir spridd av
medicinalstyrelsens råd och anvisningar i anledning av hälsovårds- och
epidemiförfattningarna spridas bland allmänheten, samt att i övrigt lämpliga
åtgärder vidtagas för utbredande av kännedomen om här åsyftade sjukdomar.

Mom 3. Det i § 20 av gällande epidemistadga förekommande uttrycket
»under hans behandling kommande» har utbytts mot »av honom
under utövningen av hans verksamhet iakttaget». Anledningen härtill är,
att läkare för närvarande ansett sig kunna underlåta att göra anmäom
han, t. ex. efter verkställd undersökning, visat den sjuke ifrån sig
utan att hava ägnat honom någon behandling. Då ju avsikten med den
föreskrivna anmälningsskyldigheten är att få kännedom om varje konstaterat
eller misstänkt fall av sådan smittosam sjukdom, som i momentet omförmäles,
har det synts angeläget att begagna ordalag, vilka oförtydbart
utmärka läkarens skyldigheter i förevarande hänseende. Däremot har givetvis
skäl icke förefunnits att ålägga en läkare att anmäla sådana sjukdomsfall,
vilka kunna iakttagas utom hans verksamhet såsom sådan.

Stadgandet i momentets sista stycke har tillkommit för att förskaffa
hälsovårdsnämnden ett medel att kontrollera, att dess föreskrifter om en
persons intagande på sjukhus också bliva åtlydda.

Mom. 4. Tjänsteläkares nuvarande rätt och plikt att å landet företaga
tjänsteresa i anledning av inträffad smittosam sjukdom är reglerad i
hälsovårdsstadgan § 33 samt i gällande läkarinstruktion § 27.

Innehållet i dessa bestämmelser giver vid handen, att, om provinsialläkare
erhållit kännedom om, att pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber
inom distriktet inträffat, äger han att på statens bekostnad till stället företaga
resa utan särskild kallelse av vederbörande i orten och utan särskilt
förordnande av Konungens befallningshavande.

Vid inträffat eller misstänkt fall av annan sådan sjukdom, som särskilt
angives i § 20 epidemistadgan — tyfoidfeber, scharlakansfeber, difteri
rödsot eller barnförlamning — skall läkaren på skriftlig anmodan av veder -

185

börande kommunalnämnds eller hälsovårdsnämnds ordförande eller av prästerskapet,
vari tillika sjukdomens beskaffenhet samt den insjuknades namn,
ålder och bostad skola vara angivna, så fort ske kan besöka orten, därest
han finner någon av ovan uppräknade sjukdomar antagligen vara för
handen, samt därvid meddela, jämte föreskrifter om den eller de sjukas
vård, anvisning om de åtgärder, vilka böra vidtagas till förekommande av
sjukdomens utbredning. Kostnaden för dylik resa bestrides av statsmedel.

Resa skall även företagas på grund av Konungens befallningshavandes
förordnande.

Finner läkaren ytterligare tjänstebesök på stället erforderligt, skall
han anmäla sådant hos Konungens befallningshavande, som har att pröva,
huruvida resan bör på statens bekostnad företagas, samt i så fall därom
meddela läkaren förordnande.

Av innehållet i dessa föreskrifter framgår sålunda, att i anledning
av någon av sistomförmälda sjukdomar tjänsteläkare icke är berättigad på
statens bekostnad företaga tjänsteresa utan i sådant avseende mottagen
kallelse från kommunalnämnds eller hälsovårdsnämnds ordförande eller
prästerskap eller förordnande av Konungens befallningshavande, samt att
på statens bekostnad endast en dylik resa får företagas till samma »ställe»,
såvitt ej Konungens befallningshavande förordnat om ytterligare resa.
Föreligger annan smittosam sjukdom än någon av de härovan särskilt
nämnda, exempelvis influensa, mässling, kikhosta, vattenkoppor, bekostas
tjänsteläkares resa i intet fall av staten.

Ersättning för ifrågavarande kostnader utgår av statsmedel enligt
läkartaxans § 14.

Olika tolkningar och en viss osäkerhet hava gjort sig gällande i fråga
om tillämpningen av omförmälda bestämmelser. Särskilt gäller detta uttrycket
»ställe», vilket ansetts likställt än med socken, än med by, än med
gård eller hushåll. Härutinnan har dock numera den praxis utbildats, att,
om sjukdomsfall inträffar i samma ort som den förut besökta, men i annat
hushåll, ny resa, vartill kallelse i angiven ordning föreligger, på statens
bekostnad till detta hushåll i regel anses tillåten.

Statens kostnader för ifrågavarande resor hava under vart och ett
av åren 1910—1913 utgjort omkring 55,270, 86,170, 93,640 och 84,460
kronor.

I nu förevarande fråga har Alvsborgs läns läkarförening i sin förutberörda
framställning hemställt, att tjänsteläkare måtte erhålla rätt att
— utöver den första tjänsteresan, som han på grund av ordförandes i
kommunalnämnden kallelse gjort vid inträffat fall av svårare farsotssjukdom
för sjukdomens konstaterande, meddelande av råd och upplysningar

24—133S52.

186

samt meddelande av föreskrifter — på statens bekostnad ytterligare företaga
åtminstone en tjänsteresa till orten för att tillse, att hans råd följts
och de föreskrivna åtgärderna vidtagits. Stora missbruk härav syntes
föreningen icke behöva befaras. Läkarna hade alltid i de obligatoriska
reserapporterna ett ej overksamt hämmande medel mot onödiga resor.
Skulle det oaktat läkarresorna på statens bekostnad bliva något flera än
hittills varit förhållandet, så borde detta hava övervägande nytta med sig
för såväl de sjukas vederfående som för den allmänna hälsovården. En
andra resa för att tillse, att föreskrivna åtgärder vidtagits, skulle säkerligen
mycket ofta förtaga anledningar till tjänsteresor, vilka eljest sedermera
måste göras, emedan farsoten fått sprida sig.

En generell bestämmelse i den av föreningen föreslagna riktningen
avstyrkes av förste provinsialläkarna i Östergötlands och Hallands län samt
Konungens befallningshavande i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Hallands
och Jämtlands län. De skäl, som anföras härför, äro huvudsakligen,
att ett sådant medgivande skulle medföra ökad kostnad utan motsvarande
nytta. De sjukas vård bleve, sedan läkaren bestämt sjukdomens art och
anordnat behandlingen, ombesörjd av sköterskor och desinfektionen av
desinfektörer. Även anföres, att föreskriften vore obehövlig, enär, om
Konungens befallningshavande ansåge sådan extra resa nödig, han kunde
förordna om dess verkställande.

Att behov av utsträckt rätt till tjänsteresor i dessa ärenden
gjort sig kännbart, framgår dock av de tillstyrkanden, som kommit förslaget
till del från förste provinsialläkarna i Uppsala, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Med
förste provinsialläkarna instämma Konungens befallningshavande i samma
län med undantag för Jämtlands län. Särdeles stor vikt fäster Konungens
befallningshavande i Örebro län vid denna utsträckta rätt till tjänsteresor,
i det han önskar en föreskrift, som förpliktar tjänsteläkaren till åtminstone
en resa utöver den första. Förste provinsialläkaren och Konungens
befallningshavande i Kopparbergs län anse, att endast den första
resan skall ersättas enligt resereglementet, men senare företagna resor enligt
lägre taxa. För ändring av lagstiftningen i syfte att underlätta läkares
tillkallande på statens bekostnad yttrar sig särskilt förste provinsialläkaren
i Kristianstads län, vilken anser, att tjänsteläkaren bör tillkallas, även om
privatläkare förut undersökt fallet, att läkaren bör få rätt att åtminstone
en gång besöka varje hus, där insjuknad finnes, att även vid mässling
besök må få ske på statens bekostnad en gång samt att läkarbesök må
medgivas även vid epidemisk hjärnfeber och svårartad influensaepidemi.

187

I ändamål att underlätta och säkerställa diagnosen hemställer förste
provinsialläkaren i Jönköpings län, att i varje län bör finnas en läkare
som mot ersättning av staten verkställer bakteriologisk undersökning och
diagnos av de infektionssjukdomar, där sådan metod kan med fördel användas,
eller vid difteri, tyfoidfeber och tuberkulos, allt i likhet med vad
förhållandet förmäles vara i Danmark.

Enligt kommitténs förslag skulle, vad landsbygden angår, epidemisjukvården
bliva en landstingens angelägenhet. Skäl skulle visserligen
kunna anföras för att vid sådant förhållande ifrågavarande resekostnader
åtminstone till någon del bestriddes av landstingen. Kommittén har
emellertid icke ansett sig kunna förorda en sådan anordning, utan funnit
riktigast, att staten fortfarande gäldar ifrågavarande slags kostnad, vilken
ju är avsedd mindre att bereda vård åt en insjuknad än att förekomma
sjukdomens vidare utbredning, och alltså måste betraktas såsom en huvudsakligen
i statens intresse vidtagen åtgärd. Skulle dessa kostnader gäldas

O O O o

från mindre områden, skulle de givetvis komma att, i många fall, hårt
och synnerligen ojämnt drabba dessa.

Tjänsteläkarnas benägenhet att företaga tjänsteresor av ifrågavarande
slag kan naturligtvis antagas sammanhänga med storleken av den ersättning,
som utgår i anledning av dem. Härutinnan har emellertid kommittén ej
ansett sig böra föreslå någon ändring.

Det må erinras, att genom de ökade möjligheter för en mera tillfredsställande
isolering av ifrågavarande sjukdomsfall än vad hittills i allmänhet
å landsbygden kunnat ske, som föreliggande förslag innebär, och
genom föreskriften om de nya hälsovårdsnämndernas skyldigheter beträffande
åtgärder till förhindrande av sjukdomarnas spridning, ifrågavarande
tjänsteresors huvudändamål kan bättre än hittills fyllas, likasom också på
samma grunder antalet verkligen erforderliga sådana resor bör kunna åtskilligt
inskränkas.

Man synes beträffande gällande bestämmelser i fråga om dessa resor
hava tillmätt den föreskrivna anmodan eller kallelsen från kommunalnämndsordförande
eller präst att företaga resan en överdriven betydelse. Följden av
härutinnan lämnade föreskrifter har emellertid blivit, att, då vid inträffande
fall av smittosam sjukdom väl numera i regeln läkaren enligt sakens natur är
den, som i första hand blir underrättad om sjukdomsfallet, det ofta måst
under föreliggande omständigheter bliva en senare fråga för denne att anskaffa
den obligatoriska kallelsen. Har å andra sidan skriftlig kallelse,
stödd måhända på oriktig uppfattning om sjukdomens symptom och beskaffenhet,
men i övrigt formellt behörigt avfattad, förelegat, och läkaren

188

sålunda »anmodats» företaga resan, torde han därmed också hava känt sig
pliktig att ställa sig till förfogande, även om berättigad tvekan om sjukdomens
natur förefunnits i det särskilda fallet. Till dessa olägenheter av
det nuvarande systemet kommer den angivna svårigheten för tjänsteläkaren
att avgöra, när fallet är av beskaffenhet, att frågan om en ytterligare resas
företagande bör underställas Konungens befallningshavande samt tidsutdräkten
vid avbidande i så fall av förordnande från denne.

Enligt kommitténs mening låter det sig icke göra att tillfredsställande
tillgodose kraven på effektiv läkarhjälp och effektiva åtgärder i övrigt
mot här ifrågavarande sjukdomar, utan att tjänsteläkaren sättes i tillfälle
att i första hand avgöra, huruvida och till vilket antal tjänsteresor böra
företagas i anledning av sjukdomen, och att sålunda en behövlig resa i så
god tid som möjligt kan ske utan att i varje fall göras beroende av annan
härovan angiven vederbörandes åtgärd eller beslut med därav vållad omSfångf
och tidsutdräkt.

I fråga om resans behörighet bör naturligtvis läkaren stå under
kontroll av vederbörande överordnade myndigheter, förste provinsialläkaren
och medicinalstyrelsen, vilka hava att mottaga rapport om densamma, om
sjukdomsfallens beskaffenhet och uppträdande, om de av läkaren föreskrivna
åtgärder m. m. Närmast bör det ankomma på förste provinsialläkaren att
följa vederbörande läkares åtgöranden i förevarande avseende. Såsom ytterligare
garanti i sagda hänseende bör det tjäna, att enligt kommitténs förslag
en avskrift av rapporten skall av läkaren omedelbart överlämnas till
vederbörande hälsovårdsnämnd, som ju även skall i många fall bringa till
verkställighet, vad läkaren föreskrivit. Prövas vid granskning av rapporten
tjänsteresan företagen utan giltig anledning, bör ersättning för densamma
ej utgå av statsmedel.

För den händelse en orts tjänsteläkare genom tillfälligt förhinder
skulle vara urståndsatt företaga nödig tjänsteresa av ifrågavarande slag,
har kommittén föreslagit medgivande för Konungens befallningshavande att
härtill förordna annan, därtill lämplig läkare.

Den ökning i antalet tjänsteresor, som skulle föranledas av kommitténs
förslag beträffande smittosam hjärnfeber och paratyfus, torde ur kostnadssynpunkt
näppeligen spela någon större roll, enär utbrott av paratyfus och
smittosam hjärnfeber hos oss äro relativt sällsynta, men håller kommittén
före, att, då sådant inträffar, ifrågavarande möjlighet till snabbt ingripande
även vid dessa sjukdomar bör förefinnas.

Beträffande förfarandet vid inträffande fall av andra smittosamma
sjukdomar än de härovan nämnda, får kommittén hänvisa till § 17 av
förslaget.

189

Mom. 5. Spetälskesjukdomen intager bland de sjukdomar, som upptagits
såväl i nu gällande hälsovårds- och epidemistadgor som i föreliggande
förslag, en särställning. Uppenbarligen grundar sig detta därpå,
att denna sjukdom i olikhet med övriga här omförmälda har ett utomordentligt
kroniskt förlopp, att interneringsplikt vid densamma ej ansetts
kunna föreskrivas samt att staten sedan lång tid tillbaka och med all
sannolikhet fortfarande kommer att bereda fri sjukhusvård åt de med denna
sjukdom behäftade, som därav begagna sig. Härtill kommer, att i de båda
län inom landet, där denna sjukdom ännu synes vara rotfast, staten genom
särskilt organ, s. k. föreståndare för spetälskesjukvården, anordnat tillsyn
över och efterforskande av sjukdomsfall av detta slag.

Kommittén har ansett sig böra bibehålla anmälningsplikt, något
vidgad, även vid denna sjukdom liksom ock — i § 8 — bestämmelser om
desinfektion.

§ 7.

Mom. 1. Gällande föreskrifter om isolering av smittosamt sjuka
återfinnas i epidemistadgan §§ 21—24.

Älvsborgs läns läkarförening har, såsom redan blivit framhållet, i
sin omnämnda framställning hemställt om sådan ändring av bland andra
§§21 och 23 epidemistadgan, att de bliva gällande även för landsbygden.
Denna hemställan har av alla myndigheter, som därom yttrat sig, tillstyrkts.

I sammanhang härmed har föreningen vidare hemställt, att utom
hälsovårdsnämnderna även läkare böra kunna med liknande verkan föreskriva,
att i farsotssjukdom insjuknad person skall vårdas på farsotssjukhus.
Mot detta förslag hava dock i de angivna utlåtandena över föreningens
framställning invändningar gjorts särskilt av förste provinsialläkarna
i Malmöhus och Jönköpings län, vilka ansett,'' att denna rätt fortfarande
endast borde tillkomma kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd och att
läkaren endast borde ha att hos nämnden göra framställning, om han i
detta avseende hade en bestämd fordran. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs
län har ansett, att ett sådant beslut om internering av smittosjuk
person bör fattas av läkare och kommunalnämnd gemensamt.

Den i § 24 av gällande epidemistadga angivna förutsättningen »såvitt
möjligt är», för att vederbörande nämnds skyldighet att bereda en i där
omnämnd sjukdom insjuknad person, som läkare anser böra intagas å sjukhus,
vård å dylikt, skall inträda, har givetvis sin grund i insikten om de
svåriarheter, som ansetts förefinnas för en lantkommun att tillhandahålla

Ö f

190

sjukhusplatser i erforderligt antal. Kommittén har förut framhållit, att
kommittén ansett det såsom synnerligen angeläget, att under alla omständigheter
möjlighet tillskapas för isolering och vård av här avsedda smittosamt
sjuka, och det är endast en naturlig konsekvens av kommitténs förslag
härutinnan, att den nämnda förutsättningen icke upptagits i förslaget.

Enligt kommitténs uppfattning bör det ej kunna bliva föremål för
tvekan, att ett av hälsovårdsnämnd meddelat beslut i det avseende, varom
här är fråga, måste, såsom i allmänhet är fallet med nämndens beslut,
efterkommas utan att sådant uttryckligen utsäges. En föreskrift av liknande
innehåll med dem, som meddelats i § 22 samt i § 24 mom. 1
andra stycket av gällande epidemistadga, har därför ansetts obehövlig; och
det så mycket mer som i §§ 24 och 28 av förslaget angivits de påföljder,
som vägran från vederbörandes sida i förevarande avseende medför.

Vad beträffar innehållet i § 23 av nämnda stadga — att för förekommande
fall hälsovårdsnämnden skall för varje slag av sjukdom låta anordna
särskild sjukvårdsinrättning eller, där sådant ej kan ske, fullständigt skild
avdelning inom sjukvårdsinrättningen — anser kommittén, att denna skyldighet
är fastslagen genom det i § 2 av förslaget givna stadgandet om
de allmänna fordringar, som måste ställas på ett epidemisjukhus samt på
vårdlokaler i övrigt.

Vidkommande yrkandet, att även tjänsteläkare borde hava rätt att
med laga verkan kunna förordna om smittosjuk persons isolering å sjukvårdsanstalt,
skulle i fråga om städer, där hälsovårdsnämnd hastigt kan
sammankallas, medgivande av sådan rätt knappast vara erforderligt. Och
då det i varje händelse kan förväntas, att beslut, som här avses, endast i
ett synnerligen ringa antal fall skall behöva fattas, nämligen endast i
händelse vederbörande patient vägrar att följa läkares i här avsett hänseende
givna råd, har kommittén icke heller för landet ansett behövligt
att inrymma en dylik rätt för läkaren. Hälsovårdsnämnd är beslutmässig,
då tre respektive två ledamöter utom tjänsteläkaren äro tillstädes, och i
regeln äro väl numera även å landet förhållandena sådana, att ett beslut,
om ett dylikt av nu åsyftad anledning skulle erfordras, ej skall behöva
vålla avsevärd tidsutdräkt. I

I förslaget har införts den nyhet, att, om en person misstänkes
vara behäftad med någon av de i § 6 mom. 3 uppräknade sjukdomar,
är han, därest läkare prövar det behövligt, skyldig att underkasta sig isolering
på samma sätt, som om en smittosam sjukdom vore konstaterad, intill
dess sjukdomens rätta natur genom exempelvis bakteriologisk undersökning
hunnit utrönas. Förfarandet i fråga är numera rätt allmänt tillämpat,

191

och nödvändigheten av ett stadgande i denna riktning har länge varit
insedd.

Mom. 2. Första stycket i detta moment är tillämpligt på personer,
vilka av en eller annan orsak, t. ex. en nära beröring med någon, som
angripits av en utav de i § 6 mom. 3 uppräknade sjukdomar, misstänkas
fora smitta av sådan sjukdom utan att förete något sjukdomssymptom.
Av huru stor vikt det är att under inkubationstiden kunna underkasta en
dylik person isolering eller åtminstone observation, har erfarenheten nogsamt
visat. Genom vidtagandet av en sådan åtgärd kan man mången gång
vid en sjukdoms första uppträdande förhindra dess vidare utbredning.

Förfarandet plägar i regel användas vid smittkoppor och fläcktyfus
för personer, som bott i samma lägenhet som den först insjuknade. Nämnda
sjukdomar förete en så hög grad av smittosamhet, att, om samvaro med
en sådan sjuk ägt rum några dagar, nya sjukdomsfall i regel pläga uppstå
bland hans omgivning, vilka fall i sin ordning kunna giva upphov till
smittans ytterligare spridning därest ej dessa personer under inkubationstiden
isolerats. Aven beträffande kolera har isolering av den först insjuknades
omgivning visat sig vara ett kraftigt medel till smittans bekämpande,
likaså beträffande s. k. bacillbärare, d. v. s. personer, hos vilka,
utan att de förete några tecken till sjukdom, smittämnet förefinnes å vissa
slemhinnor eller i vissa sekret. Sådana bacillbärare träffas icke sällan
bland den sjukes omgivning vid fall av hjärnfeber, difteri, tarmtyfus och
kolera och hava många gånger givit anledning till sjukdomens ytterligare
utbredning. Vanligen upphör deras smittosamhet inom kort tid.

Sista stycket av ifrågavarande moment avser s. k. kroniska bacillbärare
eller sådana personer, som under lång tid, ibland under åratal,
bära baciller av ett eller annat slag, i de flesta fall difteri- eller nervfeberbaciller,
men som det oaktat måste anses fullt friska. Bacillerna tyckas
icke vålla dem någon olägenhet, och några symptom i övrigt av sjukdomen
i fråga kan icke hos dem påvisas. Ofta hava dessa personer i ett tidigare
skede varit behäftade med den smittosamma sjukdom, vilken alstras av de
baciller, de bära. Trots det att de tillfrisknat, hava bacillerna stannat
kvar och därjämte bibehållit sin virulens. Exempel på sådana bacillbärare
förekomma icke så sällan. Ett par exempel må här anföras.

I november 1911 utbröt en synnerligen svårartad nervfeberepidemi
i Malmö. Sjukdomsfallens antal voro 134, dödsfallens 17. Anställda
undersökningar gåvo vid handen, att smittoämnet förts med mjölk från
en egendom. En kvinna, vilken deltog i mjölkningen, visade sig bära

192

nervfeberbaciller, ehuru hon icke haft sjukdomen sedan 1885. Enär hon
misstänktes vara upphovet till epidemien, fick hon sluta upp med att
mjölka, och så småningom upphörde sjukdomen. I slutet av januari 1913
utbröt åter en dylik epidemi i nämnda stad. Även denna epidemi var av
svårartad beskaffenhet. Då anledning fanns för det antagande, att denna
senare epidemi hade samma ursprung som den förra, anställdes undersökningar,
därvid utröntes att bemälda kvinna, vilken under ett helt år icke
deltagit i mjölkningen, åter börjat därmed den 4 januari 1913. Hon företedde
även nu baciller. Den 25 februari hade sjukdomsfallens antal uppgått
till 64, dödsfallen till 11.

I Burlövs socken i Malmöhus län inträffade i maj 1913 ett par fall
av nervfeber. De sjuka hade ej haft ringaste beröring med varandra
utom vid en begravning den 22 april. Några andra fall av samma sjukdom
förekommo ej i trakten. Noggranna undersökningar gåvo vid handen,
att hos en kokerska, vilken plägade gå omkring och laga mat, samt vid
ifrågavarande begravning tillrett den föda, varpå gästerna bjudits, kunde
påvisas talrika nervfeberbaciller. Hon förmälde då, att hon varit behäftad
med nämnda sjukdom för något tiotal år sedan. Vidare uppgavs, att
under 1909 ett rätt stort antal fall av nervfeber förekommit i några socknar,
och att dessa fall ansågos härleda sig från tillfällen, vid vilka omförmälda
kokerska lagat maten.

Svårigheter kunna ofta möta vid avgörandet av frågan, huru stor inskränkning
i sin personliga frihet en kronisk bacillbärare är skyldig att
underkasta sig. Något medel att befria honom från bacillerna är ännu icke
funnet, och vid sådant förhållande skulle åtgärden att isolera honom endast
åsyfta att förhindra smittas överförande. Att för detta senare ändamål
hålla en person isolerad, kanske i åratal, förbjuder sig självt. Endast för
något särskilt fall och under kortare tid bör isolering kunna ifrågakomma.
Däremot torde icke något hinder förefinnas att förbjuda honom varje
sysselsättning, som är av den beskaffenhet, att smittofaran därigenom ökas.
Enligt § 12 i förslaget till hälsovårdsstadga för riket skulle också en
bacillbärare förbjudas att deltaga i eller användas till arbete med beredning
av födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantering av
vissa födoämnen, som äro avsedda för försäljning. En dylik person bör
emellertid icke under några förhållanden få sysselsätta sig med tillagning
av mat åt andra personer eller mjölkning, ej heller deltaga i servering,
diskning, sköljning av buteljer m. m.

I alla de fall, som sålunda ej omförmälas i nyssberörda paragraf,
tillkommer det hälsovårdsnämnden att avgöra, när en bacillbärare på grund
av smittofaran bör erhålla förbud att idka viss eller vissa sysselsättningar.

193

Dessutom bör det ock ligga i nämndens befogenhet att föreskriva vissa
andra försiktighetsmått, som äro ägnade att minska sinittofaran.

§ 8.

bör närvarande gällande bestämmelser om rening och desinfektion
vid smittosamma sjukdomar återfinnas huvudsakligen i epidemistadgans
§ 21 momenten 2—5. Nämnda bestämmelser synas emellertid avsedda
endast för ort, där särskild hälsovårdsnämnd finnes, d. v. s. i regel blott
för städerna. I fråga om landet heter det, såsom förut erinrats, i stadgans
§ 24 helt allmänt, att det åligger vederbörande läkare att lämna
kommunalnämndens ordförande skriftlig anvisning på de åtgärder — alltså
även desinfektionsåtgärder — vilka böra vidtagas till förekommande av
smittosam sjukdoms utbredning, samt att nämnden är skyldig att, såvitt
möjligt, bringa dessa åtgärder till verkställighet.

För kommittén har det varit en uppgift att, såsom också ofta blivit
påyrkat, tillse, att även för landsbygden lämpliga föreskrifter bliva meddelade
i omförmälda avseende, och har härvid anledning saknats till
olika förfarande i fråga om land och stad.

Med hänsyn till tuberkulos har genom lag den 4 september 1914
angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot särskilda desinfektionsåtgärder
blivit påbjudna. Då det ur olika synpunkter och särskilt med
hänsyn till kostnaden torde vara lämpligt, att hithörande angelägenheter
handhavas enhetligt av samma myndighet, synas de nämnda åtgärderna
böra, därest kommitténs förslag vinner avseende, överflyttas å vederbörande
hälsovårdsnämnder och på landsbygden bekostas av landsting.

Genom mom. 2 har det ansetts erforderligt att för det i mom. 1
omförmälda ändamål ålägga vederbörande läkare anmälningsskyldighet, på
det hälsovårdsnämnden skall kunna kontrollera, att den föreskrivna smittreningen
äger rum.

Aven i fall av spetälska är, som ovan påpekats, smittrening av nöden.
Föreskrifter härom äro nu ock meddelade genom kungl. kungörelsen den
28 januari 1898.

§ 9.

Mom. 1 och 2. De här meddelade bestämmelserna motsvaras av
epidemistadgan § 25.

Mot samhällets rätt att i nödfall förstöra gång- och sängkläder samt
andra föremål, vilka eljest kunna befaras överföra smitta, lär väl knappast
någon principiell anmärkning göras. Ej heller torde man kunna begära,

25—133252.

194

att samhället under utövande av denna rätt skall nödgas vidkännas dryga
kostnader blott för att i det fall, som i mom. 2 andra stycket omförmäles,
genom föremålens bevarande göra minsta möjliga intrång i den enskildes
rätt. Har hälsovårdsnämnden tillgång till desinfektionsugn och linnes
kunnig desinfektör anställd, torde väl för övrigt en sådan åtgärd, som att
förstöra effekter, vilka äga något värde, ytterst sällan behöva komma
i fråga.

Beträffande kostnaden för smittrening samt ersättning och skadestånd
för det därvid förstörda hänvisas till §§ 20 och 21 av kommitténs förslag.

Mom. 3. Bestämmelsen i mom. 3 är ny. Erfarenheten har givit
vid handen, att det ibland kan vara nödvändigt, att ett uttryckligt lagbud
linnes i här angiven riktning, vars överträdande medför straff.

§ 10.

Förevarande bestämmelse är hämtad från § 36 mom. 1 i gällande
hälsovårdsstadga. Den har ansetts böra uttryckligen anknytas till de i
§ 6 mom. 3 omförmälda sjukdomar.

Då hälsovårdsnämnd i enlighet med kommitténs förslag till hälsovårdsstadga
kan, på sätt där angivits, ingripa mot beboendet av ohälsosamma
bostäder och trångboddhet, har någon föreskrift, liknande den i
sistnämnda moment om rätt för hälsovårds- eller kommunalnämnd att, i
anledning av utbruten farsot, »inskränka antalet av de i starkt befolkade
lägenheter inneboende personer», ej här upptagits.

§ 11.

Mom. 1. Motsvarighet till här upptagna föreskrift finnes ej i gällande
lagstiftning. Nödvändigheten av ett sådant stadgande torde dock vara
uppenbar, då erfarenheten nogsamt visar, huru s. k. skolepidemier lätt
kunna uppstå, därest ej en med smittosam sjukdom behäftad i tid avhålles
från skolbesök. Förbudet kan gälla både lärare och lärjungar; och
det bör kunna meddelas icke endast, då fråga är om de i § 6 mom. 3 omförmälda
sjukdomar, utan även i andra fall, såsom vid mässling, kikhosta,
påssjuka m. fl.

Kommittén har funnnit nödigt att i förevarande avseende likställa
offentlig tillställning med skola eller läroverk.

Redan i detta sammanhang må anmärkas, att straff för underlåtenhet
att ställa sig sådant förbud till efterrättelse ej blivit av kommittén föreslaget,

195

enär nog i flertalet fall den försumlige enligt allmänna rättsgrundsatser
icke är underkastad straff. Så är åtminstone oftast händelsen med skolbarn.
Däremot bör nämnden genom föreläggande av vite kunna göra sig hörsammad.

Mom 2. Motsvarighet till här upptagna bestämmelse återfinnes i
§ 36 mom. 3 av gällande hälsovårdsstadga.

I regel torde stängning av ett läroverk eller en skola icke behöva
förekomma, då en smittosam sjukdom uppträder. Ibland^ kan det vara
nog med att hemförlova en eller annan klass t. ex. för verkställande av
desinfektion i det ruin, där någon med sjukdomen behäftad uppehållet
sig. Har sjukdomen emellertid gripit så omkring sig, att nämnden anser
stängning av hela läroverket eller skolan nödig, har den att göra hemställan
därom, vilken hemställan nog ej kommer att lämnas obeaktad.
Skulle så emellertid bliva förhållandet, har nämnden att, då det är fråga
om en enskild skola, vända sig till Konungens befallningshavande och i
annat fall till vederbörande överstyrelse.

§ 12.

Mom. 1. Förr än nödig smittrening skett i lägenhet, där smittosjuk
vårdats, bör ej någon samling av människor där få äga rum. Man
får således t. ex. icke dessförinnan låta en del obehöriga beskåda liket
efter en i smittosam sjukdom avliden.

Föreskriften i nu gällande hälsovårdsstadgas § 36 mom. 2 angående
skyldighet för bland annat hälsovårdsnämnderna att vaka över, att lik
efter den, som avlidit i smittosam sjukdom, icke bisättes, jordfästes eller
jordas på sådant sätt eller under sådana förhållanden, som kunna bidraga
att sprida smittan, har icke bibehållits. Nämnda föreskrift grundade sig
tydligen på en uppfattning om sättet för smittas spridning, som numera
måste anses oriktig.

Mom. 2. Motsvarighet till här upptagna bestämmelse återfinnes i
gällande hälsovårdsstadga § 36 mom. 4.

I fråga om Konungens befallningshavandes åtgärd i här åsyftade
fall har använts uttrycket »sörja för» av det skäl, att avgörandet kan ligga
i någon annan myndighets händer, men att Konungens befallningshavande
även i sådant fall skall söka få ett beslut i önskad riktning till stånd.

196

§ 13.

Enligt § 6 mom. 4 i förslaget äger vederbörande provinsial- eller
extra provinsialläkare, så snart han vare sig genom anmälan eller eljest
erhållit kännedom om, att sjukdom, varom i mom. 3 av samma paragraf
förmäles, utbrutit eller antages hava utbrutit samt annan läkare ej redan
besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, å tjänstens vägnar ditresa.

Det låter tänka sig, att en insjuknad person eller dennes målsman,
som underlåtit såväl att tillkalla läkare som kanske även att göra anmälan
om sjukdomen, ej heller är villig att lämna läkare tillträde för verkställande
av nödig undersökning. Då emellertid här är fråga om sjukdom av
allmänfarlig beskaffenhet, och det är ett det allmännas synnerliga intresse,
att den insjuknade blir på lämpligt sätt omhändertagen, har det ansetts
nödigt, att, på sätt som skett i denna paragraf, ett uttryckligt stadgande
meddelas om rätt för vederbörande tjänsteläkare att få tillträde till den
sjuke.

Samma hänsyn, nämligen den allmänfara, varom här är fråga, och
särskilt vikten ur sådan synpunkt av att med säkerhet kunna få sjukdomens
art fastslagen, har ansetts påkalla, att tjänsteläkare tillförsäkras
tillträde till person, som angripits av sjukdom, vilken inisstänkes vara
någon av de här avsedda, även om annan läkare blivit tillkallad.

Det sagda gäller i tillämpliga delar även i fråga om avliden person.
Då i vissa fall arten av den sjukdom, vari en person avlidit, icke kan
tillförlitligt utrönas utan liköppning, har anvisning ock meddelats, huru
för sådant fall skall förfaras.

§ 14.

Enligt § 24 mom. 2 epidemistadgan skall, om vederbörande läkare
det fordrar, utbrott av smittosam sjukdom kungöras från predikstolen å
näst infallande helgdag.

Kommittén har icke velat utesluta ett stadgande av här angivet
innehåll, men föreslagit den ändring, att det skall tillkomma hälsovårdsnämnd
i stället för läkare att påkalla sådant kungörande.

§ 15.

Enligt gällande läkarinstruktion § 59 mom. 5 åligger det varje
läkare dels att, om enstaka fall av pest eller kolera skulle komma till hans
kännedom, därom genast underrätta förste provinsialläkaren samt att till

197

honom varje måndag insända uppgift angående dessa sjukdomar, när
de äro gängse, dels ock att i övrigt den 1 och 16 varje månad lämna
förste provinsialläkaren uppgift å de under näst föregående halva månad
inträffade fall av smitosamma sjukdomar, som omförmälas i § 20 av nu
gällande epidemistadga. Då enligt kommitténs förslag samtliga här ifrågavarande
sjukdomsfall såväl i stad som på landsbygd omedelbart skola
bringas till vederbörande hälsovårdsnämnds kännedom, torde dessa rapporter
lämpligen kunna av vederbörande tjänsteläkare var för sitt område till förste
provinsialläkare insändas.

Den i föreliggande paragrafs första stycke föreskrivna anmälningsplikten
motsvarar den anmälan, som nu tinnes omförmäld dels i gällande
läkarinstruktion § 27 mom. 6, dels i hälsovårdsstadgan § 34 mom. 3.
Då kommittén ansett det vara av vikt, att Konungens befallningshavande
sålunda har tillfälle att följa hälsovårdsnämndernas verksamhet i ifrågavarande
avseende, har kommittén bibehållit omnämnda föreskrift, endast
med den ändring, att förste provinsialläkaren i bäggedera fallen ansetts
böra få del av berättelsen. Den har därför ansetts böra insändas till
denne, som har att överlämna den till Konungens befallningshavande.

Genom förut omnämnda remiss den 16 maj 1913 har kommittén anbefallts
att avgiva förslag till de föreskrifter, vilka kunna erfordras bland
annat i anledning av innehållet i art. 5 av konventionen den 17 januari
1912 angående åtgärder mot pest, kolera och gula febern. Sagda artikel
innehåller en uppmaning till vederbörande regering, att — för motverkande
av pestsmittas spridande — hålla sig underkunnig om varje ovanligare
dödlighet bland råttor, särskilt i hamnarna.

Till åtlydnad härav har tredje stycket i paragrafen blivit inryckt,
varjämte i § 16 stadgats, att Konungens befallningshavande, när uppgift
i berörda hänseende inkommit, skall göra anmälan därom hos chefen för
civildepartementet och medicinalstyrelsen.

§ 16.

Den Konungens befallningshavande i denna paragraf ålagda allmänna
skyldighet att vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter till förekommande
och hämmande av smittosam sjukdom är ungefär densamma som enligt
gällande hälsovårdsstadga § 35.

I fråga om åläggandet för Konungens befallningshavande att till
chefen för civildepartementet och till medicinalstyrelsen i vissa fall göra anmälan
om dylik sjukdom, motsvaras densamma även av likartad föreskrift
i sistnämnda paragraf av hälsovårdsstadgan.

198

Ehuru vederbörande läkare har att till medicinalstyrelsen inrapportera
fall av sådan sjukdom, har dock även den anmälningsskyldighet, som
här avses, ansetts höra bibehållas. Här är nämligen, likasom i fall, som
omförmälas i § 15, huvudsakligen fråga om de åtgärder mot förevarande
sjukdomar, som från vederbörande myndighets sida vidtagits eller böra
vidtagas.

Beträffande sista stjmket av paragrafen hänvisas till § 15.

§ 17.

Under § 6 har framhållits, hurusom ett flertal föreskrifter i förevarande
förslag endast skola gälla vissa sjukdomar, mot vilka man företrädesvis
ansett sig böra vända sig. Likaså har redan under sistnämnda paragraf
erinrats, att man genom nu förevarande paragraf av förslaget åsyftar att
i mån av behov i förekommande fall kunna göra berörda föreskrifter tilllämpliga
även å annan smittosam sjukdom än de sålunda särskilt nämnda.

Detta har ansetts böra ske sålunda, att Konungens befallningshavande
givits rätt att, därest sådan smittosam sjukdom vunnit stor utbredning
eller uppträder under mera elakartad form, förordna, att vad i förslaget
förekommer om särskilt angivna sjukdomar, skall, för viss tid, i de delar,
så prövas nödigt, även kunna tillämpas beträffande vilken som helst
annan smittosjukdom.

Det är särskilt två sjukdomar, mässling och kikhosta, beträffande
vilka den hittills rådande bristen på bestämmelser för deras motverkande
blivit framhållen.

Sålunda har i underdånig skrivelse av den 16 december 1901 Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anfört, att antalet sjukdomsoch
dödsfall inom riket, förorsakade av sistnämnda båda sjukdomar, vore
synnerligen stort, samt att spridningen av dessa sjukdomar särskilt bland
barnen i hög grad befordrades därav, att läkare ofta för sent tillkallades,
under det att smittan antagligen skulle kunna avsevärt hämmas, därest
vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare vid sådana sjukdomars
inträffande genast på allmän bekostnad anlitades. Kungl. Maj:ts
befallningshavande har på grund härav hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes
förordna, att de enligt § 33 mom. 1 i hälsovårdsstadgan för riket gällande
bestämmelser rörande kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, scharlakansfeber,
difteri och rödsot skulle med någon jämkning tillämpas även beträffande
mässling och kikhosta.

199

Medicinalstyrelsen har häröver avgivit underdånigt utlåtande den 10
januari 1902. Däri vitsordar styrelsen de ifrågakomna sjukdomarnas stora
smittosamhet, de talrika dödsfall, som årligen föranledas av dessa sjukdomar,
samt att lämpliga preventiva åtgärder antagligen skulle kunna
nedbringa de höga sjukdoms- och dödstalen. Men uttalar styrelsen tvivel,
huruvida den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län föreslagna
bestämmelsen skulle i och för si«: befinnas ägnad att åvägabringa
det åsyftade resultatet, så länge isoleringslokaler för smittosjuka så allmänt
saknades för landsbygden, vadan huvudsakliga nyttan av tjänsteläkarens
besök hos sjuka av här ifrågavarande slag skulle vara, att lämpliga
föreskrifter lämnades angående patienternas vård. Styrelsen hemställer
emellertid om bifall till vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings
län föreslagit rörande åtgärders vidtagande mot mässlingens och
kikhostans utbredning inom riket, dock, på det alltför stor stegring av
det redan nu i synnerligen hög grad anlitade anslaget till bestridande av
kostnader för allmän hälso- och sjukvård måtte undvikas, med föreskrift
därjämte, att de för resa i sådant syfte utgående kostnader skulle bestridas
av staten och vederbörande kommun till hälften vardera.

Sedan härefter Kungl. Maj:t i ärendet infordrat yttranden från
överståthållareämbetet och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande ävensom
förste provinsialläkarna i riket och förste stadsläkarna i Stockholm
och Göteborg samt stadsläkaren i Malmö, har Kungl. Maj:t genom nådig
remiss den 11 mars 1903 befallt medicinalstyrelsen att avgiva förnyat
underdånigt utlåtande i ärendet.

Det övervägande antalet av de i ämnet hörda läkarna hava uttalat
tvivelsmål, huruvida under nuvarande å landsbygden allmänt rådande förhållanden
med den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län
föreslagna åtgärden något väsentligt kunde i profylaktiskt syfte uträttas
mot mässling och kikhosta. De framhålla, att dessa sjukdomar äro ytterst
smittosamma och det redan från sjukdomsfallens början, då det isynnerhet
för icke sakkunnig vore svårt, om icke omöjligt, att igenkänna sjukdomens
art, varigenom densamma vanligtvis redan vunnit stor spridning,
innan läkare hunnit tillkallas. Svårigheten att isolera de sjuke vore på
landsbygden med dess bristfälliga resurser hart när oövervinnerlig, särskilt
beträffande kikhosta, som hade ett synnerligen långsamt förlopp, och
vid vilken sjukdom därjämte den nutida friluftsbehandlingen av de sjuka
torde mycket försvåra deras isolering.

Om sålunda allmänna meningen bland förste provinsialläkarne synes
vara den, att man för närvarande icke skulle vinna mycket genom de
ifrågasatta tjänsteresorna vid mässling och kikhosta direkt med hänsyn

200

till dessa sjukdomars hämmande eller begränsning, hava dock flera hållit
före, att, oavsett den obestridliga fördel för vården av enskilda sjuka utav
ifrågavarande slag, som tjänsteläkarens besök genom därvid givna råd och
ordinationer skulle medföra, i vissa fall — särskilt vid mera elakartade
epidemier — även det allmänna kunde och borde hava gagn av att
tjänsteläkaren finge på statens bekostnad företaga resa till den smittade
orten. I sådana fall kunde denne, på sätt särskilt tillförordnade förste
provinsialläkaren i Jämtlands län framhållit, genom det tillfälle till samarbete
med vederbörande kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, som
därigenom skulle erbjudas, kunna åstadkomma icke så litet för avhjälpande
av på sjukdomskonstitutionen inverkande sanitära missförhållanden,
exempelvis till förhindrande av sammanpackning i trånga, osunda
bostäder, tillsyn över nödig snygghet, avskiljande av sammanboende lungsiktig,
anskaffande av lämplig föda, anordnande av möjligen utförbar
isolering och dylikt.

Beträffande frågan om de närmare förutsättningarna, för att tjänsteresa
skulle få företagas, hava läkarne i sina underdåniga yttranden framlagt
ganska skiftande meningar.

Kungl. Majrts befallningshavande ävensom överståthållarämbetet hava
i allmänhet anslutit sig till de av vederbörande förste provinsialläkare
och förste stadsläkare uttalade meningar, likvisst med några undantag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands, Kalmar och Södermanlands
län hava avstyrkt varje ändring av gällande bestämmelser i hithörande
avseenden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län vidhåller i sakfrågan
sin förut uttalade mening.

Medicinalstyrelsen anför, att styrelsen för sin del ännu alltjämt
hyste ringa tillit till resultatet av de åtgärder, som av läkare skulle vid
de ifrågasatta tjänsteresorna kunna i preventivt syfte företagas mot mässling
och kikhosta. Emellertid hade framhållits, att en allmän revision av
de för epidemisjukvården å landsbygden gällande stadganden vore synnerligen
behövlig. Då även medicinalstyrelsen ansåge en revision av berörda
föreskrifter erforderlig, hemställde vid sådant förhållande styrelsen, att
den föreliggande väckta frågan om åtgärder vid mässling och kikhosta
finge behandlas i sammanhang med en dylik allmän revision.

Genom det förslag till lydelse av förevarande paragraf, som kommittén
avgivit, anser sig kommittén hava i erforderlig mån tillmötesgått
även nu framhållna önskemål.

Härav blir alltså en följd, att vid inträffande fall av dessa sjukdomar

201

tjänsteläkare kan pa statens bekostnad företaga tjänsteresa till vederbörande
ort, därest, efter det medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren yttrat
sig, Konungens befallningshavande förordnat, att beträffande orten i fråga
§ 6 mom. 4 i förslaget skall tillämpas. I betraktande av vad ovan framhållits
och med hänsyn till dessa sjukdomars natur och synnerligen hastiga
utbredning har dock kommittén ej ansett sig böra gå längre än som
sålunda skett genom nu angivna förslag. Därvid kommer visserligen synpunkten
att förhindra smittas utbredning icke i samma mån att kunna
göra sig gällande som vid resor för de i § 6 angivna sjukdomar, men
bör, såsom framhållits, mycket kunna vinnas med hänsyn till nu ifrågavarande
sjukdomar genom anvisningar till förhindrande av de sjukas hopträngande
i osunda bostäder, avskiljande från andra sjuka, särskilt tuberkulösa
in. m., som särskilt vid dessa sjukdomar kan vara av stor betydelse.

Redan av den anledning, att kommittén ansett de viktigaste av de
övriga åtgärder för motverkande av förevarande sjukdomar, som må ifrågakomma,
böra göras beroende av särskilt förordnande av Konungens befallningshavande
efter vederbörandes hörande, skulle det knappast vara lämpligt
att, oberoende av dylikt förordnande, betunga allmänheten med sådan
ovillkorlig anmälningsskyldighet till hälsovårdsnämnden angående inträffande
fall av dessa sjukdomar, varom stadgas i förslagets § 6 mom. 1 i
fråga om där åsyftade sjukdomar. Men då så icke skett, har kommittén
även fäst avseende vid de ifrågavarande sjukdomarnas antydda särskilda
karaktär. Beträffande särskilt kikhosta skulle nämligen en dylik allmän
anmälningsskyldighet bliva mindre verksam på grund av såväl den framhållna
svårigheten att i tid konstatera dess förhandenvaro samt ovissheten
om den period, varunder den är smittosam, som dess uppträdande
i övrigt. Vad mässling angår, sprides vid densamma smittan så hastigt
att ovillkorlig anmälningsplikt redan av sådan anledning ofta skulle bliva
av mindre värde.

§ 18.

Ovan har erinrats, hurusom beträffande kolera och pest särskilda på
internationella överenskommelser grundade bestämmelser gälla för motverkande
av deras införande i riket.

Beträffande smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, difteri
och rödsot gäller enligt § 14 epidemistadgan, att vad om åtgärder mot utbredning
av dessa sjukdomar inom riket finnes stadgat i dess artikel II även
i nyssnämnda avseende i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse.

26—133252.

202

Kommittén har funnit lämpligt inrycka en liknande bestämmelse i förevarande
paragraf.

Av den hälsovårdsnämnd enligt § 4 i förslaget tillagda allmänna
befogenhet att, om anledning är att befara att smittosam sjukdom skall
uppstå inom hälsovårdsområde, vidtaga erforderliga åtgärder till sjukdomens
förebyggande eller förhindrande av dess utbredning följer visserligen, att
— i den mån sådant icke kan strida mot gällande internationella överenskommelser
— nämnden bör äga rätt exempelvis att, innan fartyg, som
kommer från ort, där smittkoppor utbrutit, får angöra land eller passagerare
få avstiga eller gods lossas, låta besiktiga fartyget med passagerare
och last samt i förekommande fall låta å detsamma verkställa erforderliga
desinfektionsåtgärder m. m. Kommittén har likväl ansett ett stadgande
böra meddelas, som uttryckligen angiver nämndens rätt i fråga om sålunda
erforderlig besiktning. Att även i övrigt lämpliga åtgärder kunna och
böra vidtagas i nu omförmälda avseenden, angives genom det allmänna
stadgandet i första stycket av paragrafen.

Para tyfus, akut barnförlamning och smittosam hjärnfeber hava även
i detta sammanhang likställts med övriga angivna sjukdomar.

§ 19.

I omförmälda av Sverige den 17 januari 1912 biträdda konventionen
om åtgärder mot pest, kolera och gula febern art. 10 mom. l:o—4:o meddelas
föreskrift om vissa åtgärder, vilka, om ett land är smittat av pest
eller kolera, åligga vederbörande myndighet i smittade hamnar vid eller i
samband med fartygs avgång därifrån.

Innehållet i denna paragraf är föranlett av och ansluter sig väsentligen
till konventionens ifrågavarande bestämmelser.

§ 20.

Gällande epidemistadga lämnar icke svar å frågan, huruvida vård å
allmänt rum åt smittosamt sjuk person skall vara kostnadsfri. Vad stad
angår uttalas, såsom förut nämnts, i § 21 epidemistadgan, att hälsovårdsnämnd
skall föranstalta, att sjuka ofördröjligen intagas till vård å särskilt
sjukhus, såvida dem icke på egen bekostnad eller genom andras försorg beredes
enskild vård. Sammanhanget synes här giva vid handen, att den
åsyftade sjukhusvården icke förutsättes meddelad på den sjukes bekostnad,
utan synes avsikten vara, att den skulle bekostas av staden. Vad landet
angår är ju skyldigheten att bereda epidemisjukvård mer begränsad; tinnes

203

för landet ej någon ovillkorlig dylik skyldighet, kan så mycket mindre
skyldighet föreligga att bereda kostnadsfri sådan vård.

Av svaren å de av kommittén hos förste provinsialläkarna framställda
frågor (se bilaga 2) framgår dock, att avgift i regel icke utkräves
för vård å allmänt rum i epidemisjukhus. Endast i 18 fall fordra vederbörande
kommuner av sina egna sjuka sådan avgift, växlande från 40 öre
upp till 1 krona per dag för patient. För sjuka, tillhörande främmande
kommun, torde dock i allmänhet viss högre avgift fordras.

För vård i allmänt rum å landstingens tuberkulossjuk vårdsanstalter
är i regel viss avgift fastställd, och har också såsom villkor för rätt till
statsbidrag till driftkostnader för underhållsdag å dylika anstalter stadgats
att dagavgiften för patient icke överstiger en krona.

Då nu ifrågavarande sjukdomar i det allmännas intresse påkalla, att
person, som insjuknat eller misstänkes hava insjuknat i eller smittats av
dylik sjukdom, isoleras å sjukhus, har kommittén likväl icke tvekat föreslå,
att, så länge fråga är om vård eller isolering å allmänt rum, vården
eller isoleringen skall vara kostnadsfri för den sjuke eller isolerade. Påfordrar
denne andra förmåner, än som sålunda medgivas varje annan sjuk,
bör han givetvis själv bära kostnaden härför.

I sakens natur torde ligga, att det distrikt, inom vilket insjuknandet
skett, bör vara det, som bekostar vården eller vistelsen.

Vad nu sagts om kostnader för vård å sjukvårdsanstalt bör i tilllämpliga
delar gälla även om kostnader för smittrening enligt § 8 av
förslaget.

Däremot har kommittén icke ansett, att epidemisjukvårdsdistriktet
bör lagligen åläggas att bestrida kostnaderna för den sjukes transporterande
till (eller från) sjukvårdsinrättning, eller för en persons förflyttande
för isolering, utan att dessa kostnader i regel böra utgå av den enskilde
eller vid medellöshet från kommunen. Detta enär särskilt på landsbygden
resor och transportmedel eljest lätt skulle kunna föranleda till oskäliga
kostnader. Kommittén håller emellertid före, att där så lämpligen kan
ske, åtgärder för underlättande av sådana transporter böra genom hälsovårdsnämnds
bemedling vidtagas, exempelvis genom avtal med lämplig
person om tillhandahållande eller transport av sjukvagn mot särskild taxa.

§ 21.

Insjuknad person, som enligt § 7 av förslaget isoleras, erhåller
kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt, men någon ersättning härutöver från

204

det allmännas sida för mistad arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk
förlust i anledning av den samtidiga isoleringen har för dylik persons
vidkommande ej ansetts böra ifrågakomma.

År åter isoleringen företagen enligt mom. 2 första stycket av sagda
paragraf, d. v. s. utan att sjukdom förelegat, och har densamma alltså
ensamt karaktären av en i det allmännas intresse företagen skyddsåtgärd
för förekommande av smittas spridande, ställer sig saken annorlunda. I
så fall synes det rättvist och billigt, att det allmänna även iklädes skyldighet
att ersätta den förlust av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.

Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, som i samma
moment andra stycket omförmälas, där vederbörande utan att isoleras likväl
för förhindrande av smittas spridande av hälsovårdsnämnd ålägges vidtaga
vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet, varav inskränkning
kan förorsakas i hans näringsfrihet. Ifrågasättas kunde, om ej åtminstone
vid dessa i regel mycket långvariga fall staten borde åtaga sig ersättningsskyldigheten,
men med den utjämning av kostnaderna särskilt å landsbygden,
som kommitténs förslag om landstingens övertagande av epidemisjukvården
därstädes innebär, har kommittén stannat vid att föreslå, att
även i dessa relativt sällsynta fall sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande
kostnader.

I paragrafens andra stycke avses att uttala, att vid smittrening icke
blott, på sätt i § 20 uttalas, kostnaderna för själva reningsåtgärderna, utan
även för föremål, som endast genom att förstöras kunna renas från smitta,
skola ersättas av distriktet.

§§ 22—23.

Dessa paragrafer motsvaras av §§ 55 och 56 i förslaget till hälsovårdsstadga.

§ 24.

I förut berörda framställning av Älvsborgs läns läkarförening påyrkas,
att för husfaders uraktlåtenhet att hos kommunalordförande eller
prästerskapet göra i hälsovårdsstadgan § 33 mom. 2 föreskriven anmälan
om inom hemmet utbruten sjukdom av de slag, som omnämnas i samma
paragrafs första moment, måtte stadgas bötesstraff.

Med avseende på detta förslag hava förste krovinsialläkarna i Östergötlands,
Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göte -

205

borgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län ävensom
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Västmanlands och Västernorrlands län tillstyrkt detsamma.
Bestämt avstyrkande i fråga om en dylik straffbestämmelse hava uttalat
sig förste provinsiallävarna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Örebro
och Jämtlands län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Jämtlands län, under det förste provinsialläkarna
i Stockholms och Kopparbergs län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Kopparbergs län ställa sig tveksamma i avseende på nyttan av
en sådan bestämmelse. Det skäl, som i allmänhet anföres för avstyrkande
eller som föranlett tvekan angående lämpligheten av bestämmelse om straff
för försummad anmälan, har varit den erfarenheten, att sällan tredska,
utan oftast okunnighet om de nämnda sjukdomarnas igenkänningstecken
varit orsak till en sådan försummelse.

Med hänsyn till den vikt, kommittén måste fästa vid, att sådan anmälan
av husfader eller med honom likställd person om inträffad smittosam
sjukdom, varom förmäles i § 6 mom. 1 av förslaget, verkligen fullgöres,
har kommittén, om än icke utan tvekan, ansett sig böra föreslå
straff för försummelse av sådan anmälan. Då ett beivrande av dylik
underlåtenhet i fall, där den har sin grund i bristande insikt om sjukdomens
beskaffenhet, ej rimligen torde kunna ifrågasättas, men å andra
sidan frånvaron av straff i sådant fall, där underlåtenheten sker med full
vetskap om sjukdomens art, av egennyttiga intressen och utan hänsyn till
den fara, för vilken allmänheten utsättes, exempelvis vid mjölkförsäljning
från en med skarlakansfeber smittad gård, uppenbarligen kan leda till svåra
missförhållanden, har kommittén funnit de övervägande skälen tala för införande
av dylika straffbestämmelser.

Vidkommende den läkare åliggande anmälningsplikt, varom i sistnämnda
paragraf mom. 3 och 5 samt i § 8 mom. 2 förmäles, har kommittén
ansett lika nödvändigt, att garanti finnes för att sådan anmälningsplikt
blir fullgjord.

Att i andra i denna paragraf åsyftade fall straff ansetts böra stadgas,
torde ej tarva särskild motivering.

§ 25.

Denna paragraf motsvaras i tillämpliga delar av § 30 i gällande
hälsovårdsstadga samt § 52 i kommitténs förslag till hälsovårdsstadga.

206

§§ 26—29.

Någon särskild motivering för dessa med motsvarande föreskrifter
i förslaget till hälsovårdsstadga i huvudsak överensstämmande paragrafer har
icke ansetts erforderlig.

§ 30.

Här åsyftade sjukdomar hava av skäl, som ej torde behöva närmare
utvecklas, lämnats utanför ifrågavarande förslag.

207

Förslag

till

särskilda bestämmelser angående utbekommande av statsbidrag för
underhåll och vård, som lämnas å epidemisjukhusen.

§ I Statsbidrag

må utgå allenast till sådant distrikt, som äger erforderligt
antal platser å epidemisjukhus, vilka av medicinalstyrelsen prövas
vara ändamålsenligt förlagda och inrättade.

§ 2.

Statsbidraget utgår med etthundrafemtio kronor om året för varje
sjukplats, dock att statsbidraget ej i något fall må utgå för flera sjukplatser
än en för varje påbörjat tusental av distriktets invånare.

§ 3.

Ansökan om statsbidrag skall ställas till Kungl. Maj:t samt före ingången
av det år, för vilket statsbidrag begäres, ingivas till medicinalstyrelsen.

§ 4.

Medicinalstyrelsen har att till Kungl. Maj:t insända ansökningshandlingarna
jämte eget yttrande och skall därvid uppgift lämnas om det
högsta antal platser å dylika sjukhus, vartill distriktet äger tillgång.

§ 5.

Varder statsbidrag beviljat, skall detsamma av medicinalstyrelsen
till vederbörande utbetalas under januari månad året efter det, för vilket
statsbidrag utgår, därest med intyg av vederbörande förste provinsialläkare
styrkes, att sjukhusen under sistsagda år befunnit sig i ett tillfredsställande
skick.

För Stockholm och Göteborg skall sådant intyg utfärdas av förste
stadsläkaren och för Malmö av vederbörande stadsläkare.

208

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av § 38 i nådiga förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

§ 38.

Kommunalnämnden tillhör att:

ombesörja verkställigheten av kommunalstämmans eller fullmäktiges
beslut i alla de fall, där ej sådan verkställighet åt särskilt därtill utsedda
styrelser eller personer blivit uppdragen;

hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda
styrelsers eller personers förvaltning;

hava tillsyn över vården och förvaltningen av kommunens gemensamma
egendom, kassor och tillgängar;

verkställa debitering och uppbörd av de till fyllande av kommunens
gemensamma behov beslutade utskylder, samt upptaga kommunens övriga
inkomster;

avgiva infordrade betänkande!! uti kommunens angelägenheter; samt
handhava och tillämpa de av kommunen beslutade, vederbörligen
fastställda stadgar rörande sedlighet, säkerhet och ordning inom kommunen
ävensom allt vad enligt allmänna författningar uti dessa eller andra ämnen
nu är till sockennämnds handläggning överlämnat.

209

Förslag

till

nådig kungörelse angående upphävande av § 17 samt ändrad lydelse av
§§ 14.15 och 18 i nådiga ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868.

Härigenom förordnas, att bestämmelserna i § 17 i nådiga ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 skola upphöra att gälla, samt
att §§ 14, 15 och 18 i samma stadga skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 14.

Försummar man att å gata, torg och annan allmän plats med
trottoarer och rännstenar undanskotta, upphugga samt därefter skyndsamt
bortföra snö och is eller underlåter man något av vad magistraten i övrigt
om fullgörandet härav, ävensom till förekommande av olyckshändelser genom
halka vintertiden, föreskriver, böte från och med 5 till och med 100
kronor.

§ 15.

Vid forsling å gata eller annan allmän plats av kalk, malen krita,
kolstybb, rödfärg eller annat dylikt ämne, som genom utspillning eller
damning medför olägenhet, skall, vid bot från och med 2 till och med
20 kronor, begagnas tätt och med tjänlig betäckning försett åkdon.

§ 18.

Företager man vid allmän brunn, källa eller vattenkastare eller vid
annat allmänt vattenhämtningsställe i stad eller inom dess område någon
åtgärd, varigenom hinder vid vattenhämtningen uppkommer, böte från och
med 2 till och med 100 kronor.

27—133252

210

Förslag

till

nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 29 i nådiga instruktionen
för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän den 10 november 1855.

§ 29.

Kungl. Maj :ts befallningshavande skall icke allenast vaka däröver,
att vederbörande i städerna och på landet fullgöra sina åligganden i avseende
å allmänna hälsovården, utan ock befordra verkställigheten av vad
som finnes stadgat

a) med avseende på åtgärder i fråga om den allmänna hälsovården
samt ordnandet av allmänna sjukvården vid smittosamma sjukdomar och
åtgärder till förekommande av deras utbredning;

b) beträffande lasaretts- och kurhusanstalterna, hospitalen samt vaccination
och barnmorskor; samt

c) angående djurläkare ävensom förekommandet och hämmandet av

smittosamma sjukdomar bland djur.

Innan Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelar beslut i ärende,
varom under a) förmäles, skall förste provinsialläkaren däri höras.

211

Förslag

till

nådig kungörelse angående ändrad lydelse av § 1 mom. 1 enligt dess
lydelse genom nådiga kungörelsen den 16 maj 1913, sagda paragraf, mom. 4
samt § 11 i nådiga kungörelsen angående vissa åtgärder till förekommande

av kolerans utbredning bland rikets invånare den 14 juli 1893.

§ I Mom.

1. I varje kommun i riket skall av vederbörande hälsovårdsnämnd
anställas, i stad på stadens bekostnad och i lantkornmun på landstingets
bekostnad, ett efter de lokala förhållandena lämpat antal besiktningsmän
för undersökning av de personer, vilka, enligt vad särskilt är
stadgat, äro underkastade efterbesiktning, samt för utövande av uppsikt,
likaledes enligt vad särskilt är stadgat, över lossning av fartyg, kommande
från pestsmittad ort, ävensom över de personers hälsotillstånd, som biträda
vid lossning av sådant fartyg.

Finnes inom lantkornmun hamnplats, dit fartyg, kommande från utrikes
ort, äger ingå, skall å sådan plats besiktningsman vara anställd.

Mom. 2. — — — — — — — — — — — — —.

Mom. 3. — — — — — — — — — — — — —.

Mom. 4. Underrättelser om besiktningsmans namn och adress ävensom
om adressen å sådan anmälningsbyrå, som i mom. 3 sägs, skall genom
vederbörande hälsovårdsnämnds försorg på lämpligt sätt kungöras
samt skriftlig anmälan därom göras å varje inom kommunen belägen postanstalt,
tullstation och telegrafstation.

Mom. 5. — — — — — — — — — — — — —.

§ 11.

Underlåter hälsovårdsnämnd att ställa sig till efterrättelse vad densamma
enligt denna kungörelse åligger eller vad av medicinalstyrelsen på
grund av §§ 9 och 10 föreskrives, äger menicinalstyrelsen medelst föreläggande
av viten tillhålla vederbörande att sådant fullgöra.

REDOGÖRELSE FÖR VISS UTLÄNDSK
LAGSTIFTNING

%

215

Kommittén har icke ansett sig böra lämna någon redogörelse för
den utländska lagstiftningen beträffande sådana ämnen, som omhandlas i
förslaget till hälsovårdsstadga. Även om en dylik redogörelse endast komme
att omfatta lagstiftningen inom några få länder, skulle denna redogörelse
på grund av ämnenas mångfald bliva alltför vidlyftig. Däremot har kommittén
trott en sådan i fråga om den utländska lagstiftningen rörande
smittosamma sjukdomar i ej ringa mån kunna vara vägledande vid bedömandet
av ett förslag till epidemistadga. Av lämplighetsskäl har kommittén
emellertid inskränkt sig till att redogöra för gällande lagstiftning å förevarande
område i några oss närliggande länder nämligen Tyskland, Preussen,
Danmark och England. För fullständighetens skull har kommittén
härvid med undantag beträffande sistnämnda land gått tillväga på det
sätt, att gällande lag intagits i översättning. De för England gällande
lagar på detta område hava endast refererats, enär en del däri meddelade
bestämmelser icke hava någon betydelse för vårt land. Innan kommittén
övergår till redogörelse för dessa senare lagars innehåll, har kommittén
ansett sig böra påpeka, att under åren 1904 och 1907 meddelats särskilda
föreskrifter för Tyskland., som avse att i detalj bestämma, huru den här
nedan intagna lagen av den 30 juni 1900 angående bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar skall genomföras samt att i Danmark föreligger inför
riksdagen ett förslag till lag angående åtgärder mot smittosamma sjukdomars
utbredande, vilket förslag dock i realiteten endast i några få avseenden
skiljer sig från nu gällande lag därstädes.

Storbritannien.

Den 20 augusti 1889 antogs en lag benämnd »Infections Disease
(notification) Act 1889», innefattande bestämmelser om anmälningsskyldighet
vid vissa infektionssjukdomar.

Lagen avsåg alla distrikt i London ävensom hälsovårdsdistrikt i
staden, på landet eller vid hamnarna. Lagens giltighet inom hälsovårdsdistrikten
gjordes dock beroende av att vederbörande lokala myndighet
antog densamma. Lagen skulle även gälla för Skottland och Irland.

216

De sjukdomar, vilka i lagen upptogos såsom infektionssjukdomar
voro: koppor, kolera, difteri, krup, rosfeber, scharlakansfeber, fläcktyfus,
nervfeber, rödsot, återfallsfeber och barnsängsfeber. Men även vid andra
sjukdomar, än de nu nämnda, kunde lagen vinna tillämpning, därest den
lokala myndigheten så beslöt och den lokala regeringsmyndigheten gillade
beslutet.

Angående själva anmälningsskyldigheten föreskrevs att, när en i ett
boningshus boende person drabbades av någon av de i lagen uppräknade
sjukdomar — härifrån dock undantaget de fall, då det var fråga om sjukhus,
i vilka av infektionssjukdomar angripna mottogos — skulle det åligga
husföreståndaren i den familj, till vilken den sjuke hörde, eller, om sådan
ej funnes, närmaste anförvant, som fanns i huset eller vårdade den sjuke,
och, om sådan anförvant ej funnes, varje person, som stode i den sjukes
tjänst eller vårdade honom, och om sådan ej funnes, husets ägare att om
förhållandet underrätta vederbörande tjänsteman. Likaledes skulle varje
praktiserande läkare, som kallades till eller besökte en dylik sjuk, så fort
han märkt, att den sjuke angripits av någon av de i lagen uppräknade
infektionssjukdomarna, sända vederbörande distriktstjänsteman ett intyg med
uppgift om den sjukes namn, varest huset vore beläget samt den sjukdom,
varmed den sjuke enligt läkarens åsikt vore behäftad.

För underlåtenhet att ingiva sådan anmälan eller sådant intyg stadgades
ett bötesstraff av högst 40 shillings.

Den lokala myndigheten ålåg det att tid efter annan utfärda formulär
till omförmälda intyg samt att avgiftsfritt låta tillställa var och en av de
i distriktet praktiserande läkarna ett tillräckligt antal exemplar av dylika
formulär ävensom att med vissa belopp gottgöra varje läkare, som i enlighet
med lagens föreskrift insände dylik uppgift.

För övrigt kunde en dylik anmälan liksom ock ett dylikt intyg vara
antingen skrivet eller tryckt eller ock båda delarna.

När en tjänsteläkare mottagit vederbörligt intyg i förevarande avseende
från en praktiserande läkare, ålåg det den förre att inom tolv timmar
tillställa ordföranden hos den lokala myndigheten en kopia därav
dock mot ersättning för därigenom vållade kostnader. Rapport angående
dessa intyganden skulle för varje vecka sändas till statsmyndigheten i
London.

Med boningshus likställdes varje skepp, fartyg, skjul eller dylikt, som
tjänade till bostad för människor.

I fråga om boningshus, skepp, fartyg, skjul eller dylikt, som tillhörde
drottningen eller någon, hos vilken hon vistades skulle lagen ej
gälla och ej heller i fråga om främmande länders fartyg.

217

1889 års lag gäller ännu, dock bär dess giltighet genom »Infections
Disease (notification) Act» den 20 juni 1899 utsträckts till även de distrikt
inom England och Wales, i vilka 1889 års lag icke blivit antagen av
lokalmyndigheten.

Genom senare beslut av lokala regeringsmyndigheten har tillämpligheten
av 1889 års lag även kommit att inträda vid fall av lungsot, ögoninflammation
hos barn, smittosam hjärnfeber samt barnförlamning.

Den 4 augusti 1890 utkom en lag angående åtgärder till förebyggande
av smittosamma sjukdomars utbredande, benämnd »Infections Disease
(Prevention) Act, 1890». Den gäller, med undantag för vissa närmare
angivna fall, för England och Irland men däremot ej för Skottland. Lagen
äger tillämpning på de sjukdomar, som i 1889 års lag avses.

I varje londondistrikt trädde lagen den 4 augusti 1890 i kraft utan
vidare. I hälsovårdsdistrikten i städerna och på landet är detta ikraftträdande
gjort beroende av att lagen antagits av den lokala myndigheten.
Ett dylikt antagande kan avse lagen i dess helhet eller ock blott viss eller
vissa delar därav. Har ett sådant beslut om lagens antagande kommit
till stånd, kan detsamma antingen helt och hållet eller ock delvis upphävas
genom ett nytt beslut av samma myndighet.

Bestämmelserna i berörda lag angå huvudsakligast inspektion av
mejerier, befogenhet för vederbörande att förbjuda försäljning av mjölk
från visst håll, isolering av sjuka, smittrening av gång- och sängkläder
in. in., anskaffande av tillfälligt bostadsrum där så erfordras, under den
tid smittreningen i den ordinarie bostaden varar, tiden inom vilken liket
efter en i infektionssjukdom avliden skall begravas, huru de vid lagens
tillämpande uppkomna kostnaderna skola gäldas samt påföljden för underlåtenhet
att ställa si" laarens föreskrifter till efterrättelse m. m.

Så stadgas att, därest vederbörande kommit till den övertygelsen, att
en person inom ett distrikt drabbats av någon infektionssjukdom, som
orsakats av mjölken från ett utom eller inom distriktet beläget mejeri
eller att förtärandet av mjölk från ett sådant mejeri är den sannolikaste
orsaken till nämnda persons insjuknande i dylik sjukdom, vederbörande
tjänsteläkaren äger befogenhet att inspektera mejeriet och skall han därvid
åtföljas av veterinärinspektör eller annan person med sådan fackbildning
för att undersöka kreatursbesättningen. Kommer tjänsteläkaren därvid till
den övertygelsen, att sjukdomen härleder sig av förtärandet av mjölk från
stället i fråga, har han att därom avgiva berättelse till den lokala myndigheten,
vid vilken berättelse skall vara fogad en berättelse av veterinären.
Den lokala myndigheten åligger det att på grund härav kalla mejeriägaren
inför sig inom viss närmare bestämd tid samt förständiga honom att icke

28—133252

218

vidare leverera mjölk till distriktet, förr än förbudet blivit upphävt, isynnerhet
för det fall att det ej lyckas upptäcka orsaken till mjölkens förorenande.
Den lokala myndigheten skall om åtgärden underrätta vissa
myndigheter, bland andra den lokala regeringsmyndigheten. Förbudet
upphäves av den lokala myndigheten eller tjänsteläkaren, då mjölkförhållandena
bliva tillfredsställande eller infektionsorsaken undanröjts.

Fn var, som lägger hinder i vägen för tjänsteläkaren att företaga
denna inspektion av mejeri och boskap eller trots förbud fortsätter att
leverera mjölk till distriktet, har gjort sig skyldig till överträdelse av
lagen.

Med mejeri menas varje lantgård, ladugård eller mjölkbod, varifrån
mjölk erhålles eller där mjölk till försäljning förvaras och med mejeriägare
förstås ock varje idkare av boskapsskötsel eller mjölkförsäljare.

I fråga om de sjukas isolering är stadgat, att varje fredsdomare i
distriktet skall utfärda föreskrift angående sådana infektionssjukas internering,
som icke hava bostäder, i vilka lämpliga försiktighetsåtgärder kunna
vidtagas till förhindrande av sjukdomens spridning. Föreskriften skall
gälla viss tid, men dess giltighet kan utsträckas, om så prövas nödigt.

Lagen innehåller vidare ganska utförliga bestämmelser rörande desinfektion.
Finner tjänsteläkaren eller en praktiserande läkare desinfektion
av några husgeråd vara av behovet påkallad, skall vederbörande skriftligen
underrättas därom, att sådan genom den lokala myndighetens försorg verkställes,
därest ej vederbörande inom tjugufyra timmar från det han mottog
underrättelsen tillkännagiver, att han inom viss angiven tid ämnar
föranstalta om sådan smittrening, som tillfredsställer hälsovårdsmyndigheten.
Underlåter vederbörande att svara eller försummar han att föranstalta
om desinfektionen, skall sådan på vederbörande ägares bekostnad
verkställas under uppsikt av tjänsteläkaren. År ägaren icke i stånd att
verksamt företaga desinfektionen, bör den med hans medgivande äga rum
på den lokala myndighetens bekostnad. (Då medlemmarna av en familj,
i vilken en infektionssjukdom utbrutit, tvingats övergiva sina sovrum på
grund av dessas behöriga smittrenande, åligger det den lokala myndigheten
att sörja för deras förseende med husrum kostnadsfritt.) Sängkläder,
gångkläder och andra artiklar, som kommit i beröring med en av infektionssjukdom
angripen person, skola efter vederbörlig anmodan överlämnas
åt en hos den lokala myndigheten anställd tjänsteman för smittrening.
Vägrar någon att göra detta är han hemfallen till straff. Sedan smittreningen
verkställts, skola nyssnämnda föremål kostnadsfritt återställas till
ägaren. Har skada möjligtvis tillfogats föremålen, erhåller ägaren skadestånd.
Enas man ej härom, äger man hänskjuta frågan till domstol.

219

Varje person, som använder ett offentligt fordon för transport av
liket efter en person, som dött av en infektionssjukdom, utan att förut
lämna fordonets ägare underrättelse om förhållandet, år förfallen till ansvar,
likaså varje åkare, som efter mottagandet av dylik underrättelse, uraktlåter
att skyndsamt föranstalta om fordonets desinfektion. Enahanda
är ock fallet med den, som med vett och vilja kastar smittbemängda
ämnen i gödselgrop, gödselbehållare eller annat uppsamlingskärl för avfall,
utan att sörja för desinfektion av dessa ämnen.

Varje person, som flyttar från ett hus eller en del av ett hus, i
vilket en av infektionssjukdom angripen person inom sex veckors tid förut
uppehållit sig utan att enligt vederbörligt intyg desinfektion ägt rum, eller
som icke på förhand underrättat den nyinflyttade om förekomsten av en
infektionssjukdom i huset, har gjort sig förfallen till straff. Samma är
ock fallet med den, som med avseende på hithörande frågor veterligen
lämnat falska uppgifter.

Att utförligare redogöra för ifrågavarande lags bestämmelser angående
förvarandet och begravandet av liket efter sådan person, som avlidit
i en infektionssjukdom, torde icke vara av nöden. Lagen föreskriver emellertid
bland annat, att liket efter en sådan person icke får vara obegravt
längre än 48 timmar, därest ej tjänsteläkaren eller inregistrerad praktiserande
läkare skriftligen tillåter detta eller liket förvaras i offentligt likrum
eller i rum, som icke tjänar till bostad, sovställe eller verkstad; och
vidare att om någon infektionssjuk dör å ett sjukhus och sådan läkare,
som nyss nämnts, finner det önskvärt med hänsyn till möjlig utbredning
av sjukdomen, att liket icke bortföres förr än det skall begravas, så är
ett motsatt förfarande straffbart.

Förutom här ovan anmärkta fall, då ansvar kan följa, straffas överträdelser
av sagda lag eller därpå grundad förordning eller ock ohörsamhet
mot tjänsteman med böter.

Alla utgifter, som förorsakas av tillämpningen av denna lag skola
gäldas av den lokala myndigheten, såvida det icke handlar om sådan myndighet
på landet, då utgifterna gäldas av allmänna medel.

220

Tyskland.

Lag av 30 juni 1900 rörande bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar.

Anmälningsplikt.

§ 1.

Varje sjukdomsfall och varje dödsfall i spetälska (lepra), kolera
(asiatisk), fläckfeber (fläcktyfus), gula febern, pest (orientalisk böldpest),
koppor, liksom varje fall, som väcker misstanke om en av dessa sjukdomar,
skall ofördröjligen anmälas hos behörig polismyndighet på den sjukes
vistelse- eller dödsort.

Byter den sjuke vistelseort, skall anmälan därom ofördröjligen göras
hos polismyndighet på den hittillsvarande och den nya vistelseorten.

§ 2.

Anmälningspliktiga äro:

1. den tillkallade läkaren;

2. den som förestår hushållet;

3. varje eljest med den sjukes behandling eller vård sysselsatt

person;

4. den, i vars bostad eller hus sjukdoms- eller dödsfallet inträffat;

5. likbesiktningsförrättaren.

Förpliktelsen för de under nr 2 till 5 nämnda personerna inträder
blott då, om en förut (tidigare) nämnd pliktskyldig icke förefinnes.

§ 3.

Vid sjukdoms- och dödsfall, som inträffa i offentliga sjukhem, förlossningshem,
vårdanstalter, fängelser och dylika anstalter, är anstaltens
föreståndare eller hans behörigen utsedde ställföreträdare uteslutande förpliktad
till att ingiva anmälan.

På fartyg eller flottar är skepparen, flottföraren eller deras ställföreträdare
den till ingivande av anmälan förpliktade. Förbundsrådet är bemyndigat
att utfärda bestämmelser därom, till vilken anmälan skall ingivas
vid sjukdoms- och dödsfall, som inträffa på fartyg eller flottar.

221

§ 4.

Anmälan kan ingivas muntligen eller skriftligen. Polismyndighet
skall på begäran kostnadsfritt tillhandahålla anmälningskort för skriftlig
anmälan.

§ 5.

Landsrättsliga bestämmelser, som kräva en längre gående anmälningsplikt,
beröras icke genom denna lag.

Genom beslut av förbundsrådet kunna föreskrifterna rörande anmälningsplikt
(§§ 1 till 4) utsträckas till andra än de i § 1, stycket 1,
nämnda smittosamma sjukdomarna.

Sjukdomarnas konstaterande.

§ 6.

Polismyndighet måste, så snart den får kännedom om utbrottet eller
misstanken om uppträdandet av en av de i § 1, stycket 1, nämnda sjukdomarna
(allmänfarliga sjukdomar), därom underrätta vederbörande ämbetsläkare.
Denne har då att på ort och ställe ofördröjligen utforska sjukdomens
art och orsak samt till polismyndighet ingiva en förklaring, om
utbrott av dylik sjukdom konstaterats eller om grund för misstanke därom
föreligger. I nödfall kan ämbetsläkaren också företaga undersökningen,
även opi underrättelse från polismyndighet icke ingått till honom.

A orter med mer än 10,000 invånare skall också förfaras enligt bestämmelserna
i stycket 1, när sjukdoms- eller dödsfall inträffa i sådan
begränsad del av orten, som hittills förskonats från sjukdomen.

Den högre förvaltningsmyndigheten kan anordna undersökningar
rörande varje enskilt sjukdoms- och dödsfall. Så länge en sådan anordning
icke träffats, skola efter sjukdomens första konstaterande av ämbetsläkaren
undersökningar företagas blott i samförstånd med den lägre förvaltningsmyndigheten
och blott i den mån, som erfordras för att spåra
sjukdomens utbredning i avseende på tid och orter.

§ 7.

Ämbetsläkaren skall, för så vitt han anser det nödigt för sjukdomens
konstaterande och icke skadligt för den sjuke, medgivas tillträde till den
sjuke eller till liket och rättighet till företagande av erforderliga under -

222

sökningar för sjukdomens utforskande. Även kan vid kolera, gul feber,
misstanke om pest obduktion föreskrivas av polisen, för så vitt ämbetsläkaren
så anser nödigt till sjukdomens konstaterande.

Den behandlande läkaren är berättigad att närvara vid undersökningarna
och särskilt vid obduktionen.

De i §§ 2 och 3 omförmälda personerna äro förpliktade att vid tillfrågan
lämna upplysning till ämbetsläkare och behörig myndighet rörande
alla för sjukdomens uppkomst och förlopp viktiga omständigheter.

§ 8.

Har enligt ämbetsläkarens utlåtande utbrottet av sjukdomen konstaterats
och grundad misstanke om utbrottet yppat sig, så har polismyndigheten
ofördröjligen att vidtaga de erforderliga skyddsåtgärderna.

§ 9.

Vid fara i dröjsmål kan ämbetsläkaren redan före polismyndighetens
inskridande vidtaga närmast erforderliga åtgärder till förekommande av
smittans spridning. Ortsföreståndaren skall biträda ämbetsläkaren vid de
vidtagna åtgärderna. Om åtgärderna skall ämbetsläkaren genast ingiva
skriftligt meddelande till polismyndigheten; de förbliva så länge i kraft,
tills andra föreskrifter lämnas av behörig myndighet.

§ 10.

För orter och kretsar, som drabbats eller hotas av en allmänfarlig
sjukdom, kan vederbörlig myndighet föreskriva, att varje lik före jordfästningen
underkastas officiell besiktning (likbesiktning).

Skyddsåtgärder.

§ 11.

Till förebyggande av de allmänfarliga sjukdomarnas spridning kan
polisen för den tid, sjukdomsfara hotar, föreskriva avspärrnings- och
uppsiktsåtgärder i enlighet med §§12 till 21.

Besvär över dessa föreskrifter föranleda ej uppskov med deras tilllämpning.

223

§ 12.

Sjuka och för sjukdom eller smitta misstänkta personer kunna ställas
under observation. En inskränkning i valet av vistelseort eller arbetsplats
för detta ändamål är medgiven endast beträffande sådana personer, som
sakna hem eller fast bostad eller yrkesmässigt eller av vana stryka omkring.

§ 13.

Högre förvaltningsmyndighet kan för omfånget av sitt distrikt eller
för delar av detsamma förordna, att resande personer, för så vitt de uppehållit
sig en bestämt angiven tid före deras ankomst å orter eller i distrikt,
där en allmänfarlig sjukdom utbrutit, skola efter sin ankomst anmäla
sig för vederbörande polismyndighet.

§ 14.

För sjuka eller för sjukdom eller för smitta misstänkta personer
kan isolering föreskrivas.

Isolering av sjuka personer skall på så sätt ske, att den sjuke icke
kommer i beröring med andra än de till hans vård bestämda personerna,
med läkaren och med själasörjaren, samt att spridning av sjukdomen, om
möjligt, är utesluten. Anhöriga och uppsättare av rättsliga dokument, för
så vitt det är en bjudande nödvändighet för uträttande av viktiga och
trängande angelägenheter, medgivas tillträde till den sjuke under iakttagande
av erforderliga försiktighetsåtgärder mot sjukdomens vidare spridning.
Iakttagas icke, på polismyndighets uppfordran, i den sjukes bostad
de enligt ämbetsläkarens utlåtande för isoleringen nödvändiga anordningarna,
så kan, om äinbetsläkaren anser det oeftergivligt och den sjukes
läkare förklarar det kunna ske utan skada för patienten, föreskrift givas
om den sjukes överförande till lämpligt sjukhus eller till en annan lämplig
bostad.

För isoleringen av för sjukdom eller smitta misstänkta personer
gälla bestämmelserna i stycket 2 i tillämpliga delar. Dock få icke för
sjukdom eller för smitta misstänkta personer läggas i samma rum som
sjuka personer. För smitta misstänkta personer få läggas i samma rum
som för sjukdom misstänkta personer, om ämbetsläkaren anser det för
rådligt.

Bostäder och hus, i vilka insjuknade personer befinna sig, kunna
(genom påskrift) särskilt utmärkas.

224

För den yrkesmässiga vårdarepersonalen kunna inskränkningar i
umgänget föreskrivas.

§ 15.

Myndigheterna på landet äro befogade att, för orter och kretsar,
som drabbas eller hotas av en allmänfarlig sjukdom,

1. beträffande den yrkesmässiga framställningen, behandlingen och
förvarandet liksom också beträffande omsättningen av föremål, som äro
ägnade att utbreda sjukdomen, föreskriva erforderliga åtgärder; utförsel
av föremål av nämnda slag får förbjudas blott för orter, å vilka kolera,
fläckfeber, pest eller koppor utbrutit,

2. att förbjuda kringförandet av föremål av i nr 1 omnämnda
slags industri,

3. att förbjuda eller inskränka hållandet av marknader, mässor och
andra tillställningar, som medföra större samling av människor,

4. att underkasta de i skeppsfart, flottning eller andra transportgrenar
sysselsatta personer ett övervakande från sundhetspolisens sida och
att utestänga från transport sjuka, för sjukdom eller smitta misstänkta
personer liksom också föremål, om vilka man kan antaga, att de äro behäftade
med sjukdomsämnet,

5. att inskränka skeppsfart och flottning till bestämda tider på

dagen.

§ 16.

Unga personer, från bostäder i vilka sjukdomsfall inträffat, kunna
för en tid hållas borta från skolbesök och lektioner. Beträffande föranstaltandet
om andra skyddsåtgärder i fråga om skolor gälla de landsrättsliga
bestämmelserna.

§ 17.

o

A orter, som drabbas eller hotas av kolera, fläckfeber, pest eller
koppor, liksom ock i deras omnejd kan användningen av brunnar, dammar,
sjöar, vattendrag, vattenledningar liksom också till offentligt bruk
tjänande bad-, sim-, tvätt- och bekvämlighetsinrättningar förbjudas eller
inskränkas.

§ 18.

Total eller partiell utrymning av bostäder och hus, i vilka sjukdomsfall
inträffat, kan föreskrivas, om ämbetsläkaren förklarat det som

225

oundgängligt för sjukdomens bekämpande. Lämplig bostad skall på annat
håll kostnadsfritt anvisas resp. invånare.

§ 19.

För föremål och rum, om vilka kan antagas, att de äro bemängda
med sjukdomsämnet, kan desinfektion föreskrivas.

För reseffekter och handelsvaror äro vid spetälska, kolera och gula
febern desinfektionsanordningar tillåtna, då antagandet att dessa saker äro
bemängda med smitta bestyrkes av särskilda omständigheter. År desinfektion
icke utförbar, eller är den i förhållande till föremålens värde för
dyrbar, må dessa förstöras.

§ 20.

Till skydd mot pest kunna åtgärder till utrotande och avlägsnande
av råttor, möss och annan ohyra föreskrivas.

§ 21.

Till förvar, inläggning i likkista, transport och begravning av lik
efter personer, som dött i allmänfarlig sjukdom, kunna särskilda försiktighetsåtgärder
föreskrivas.

§ 22.

Bestämmelserna rörande de i §§ 12 till 21 bestämda försiktighetsåtgärderna,
särskilt desinfektion, utfärdas av förbundsrådet.

§ 23.

Vederbörande landsmyndighet kan ålägga en kommun eller en sammanfattning
av sådana att träffa de anstalter, som äro nödvändiga till
bekämpande av allmänfarliga sjukdomar. För att bestrida de erforderliga
kostnaderna tillämpas bestämmelsen i § 37 stycket 2.

§ 24.

För att hindra införandet av allmänfarliga sjukdomar från utlandet
kan rätt för fartyg att anlöpa göras beroende av uppfyllandet av sundhetspolisens
föreskrifter, så till vida som

29—133252

226

1. anlöpandet av andra än till person- och godstransport tjänande

fartyg,

2. in- och genomförsel av varor och nyttighetsartiklar, samt

3. tillträde och transporterandet av personer, som komma från av
sjukdomen smittade länder, kunna förbjudas eller inskränkas.

Förbundsrådet bemyndigas att besluta om de åtgärder, som med
anledning därav böra vidtagas. För såvida dessa föreskrifter röra sundhetspolisens
kontroll över fartygen, kunna de utsträckas till sjöfartsförbindelser
mellan tyska hamnar.

§ 25.

Om en allmänfarlig sjukdom utbrutit i utlandet eller i rikets
kustgebit, bestämmer rikskansleren eller regeringen i den närmast hotade
förbundsstaten för dess område, i samförstånd med rikskansleren, när och
i vilket omfång de enligt § 24 stycket 2 utfärdade bestämmelserna skola
träda i kraft.

§ 26.

Förbundsrådet bemyndigas att besluta om utställandet av sundhetspass
för de från tyska hamnar utgående fartygen.

§ 27.

Förbundsrådet bemyndigas att utfärda föreskrifter rörande de försiktighetsåtgärder,
som böra iakttagas vid utförandet av vetenskapliga preparat
av smittämnena liksom också vid handeln med och förvarandet av
desamma.

Skadestånd.

§ 28.

*

Personer, som äro underkastade invalidförsäkran, äga för den tid,
under vilken de på grund av § 12 äro begränsade med avseende på sin
uppehållsort eller sin arbetsplats eller på grund av § 14 isolerade, anspråk
på gottgörelse för därigenom mistad arbetsförtjänst, därvid för beräknandet
av arbetsförtjänsten för dagen skall läggas till grund trehundradelen av den
för invalidförsäkran stipulerade arbetsförtjänsten för året.

227

Detta anspråk bortfaller, för så vitt understöd äger rum på grund
av en på laga förpliktelse vilande försäkring mot av sjukdom förorsakad
oförmögenhet att arbeta, eller om underhåll på allmän bekostnad äger rum.

§ 29.

För föremål, som i följd av en enligt denna lag av polisen anordnad
och övervakad desinfektion blivit till den grad skadade, att de icke vidare
kunna användas till sitt bestämda bruk eller på polisens befallning blivit
förstörda, skall, med undantag av de i §§ 32 och 33 angivna fallen, gottgörelse
på anhållan beviljas.

§ 30.

Som gottgörelse skall föremålets gällande värde beviljas utan hänsyn
till den minskning i värdet, som kan förorsakas av antagandet, att föremålet
är behäftat med sjukdomsämnen. Blir föremålet endast skadat eller delvis
förstört, så skall dess kvarvarande värde beräknas vid gottgörelsen.

§ 31.

Gottgörelsen utbetalas, för så vitt annan rättsinnehavare icke är
känd, åt den i vars förvar det skadade eller förstörda föremålet befann sig
vid tiden för desinfektionen. Med denna betalning upphör varje ersättningsskyldighet
enligt § 29.

§ 32.

Gottgörelse på grund av denna lag medgives icke:

1. för föremål, som befinna sig i rikets, en förbundstats eller kommunal
korporations ägo,

2. för föremål, som mot ett på grund av § 15 n:r 1, eller § 24
utfärdat förbud hava blivit ut- eller införda.

§ 33.

Anspråk på gottgörelse bortfaller:

1. om den, vilken gottgörelsen skulle tillfalla, fört de skadade eller
förstörda föremålen eller någon del av dem till sig, ehuruväl han visste
eller av omständigheter måste antaga, att de redan voro behäftade med
sjukdomsämnet eller på polisens föranstaltande skulle komma att desinficeras,

228

2. om den, vilken gottgörelsen skulle tillfalla eller i vilkens förvar
de skadade eller förstörda föremålen befunno sig, givit anledning till desinfektionen
genom att handla i strid mot denna lag eller en på grund
av densamma träffad anordning.

§ 34.

Kostnaderna för gottgörelsen skola bestridas av offentliga medel. I
övrigt förbehålles den landsrättsliga styrelsen att träffa bestämmelser därom:

1. från vem gottgörelsen skall utgå och huru den skall anskaffas,

2. inom vilken tid skadeståndsanspråk skall göras gällande,

3. huru skadeståndet skall utrönas och bestämmas.

Allmänna föreskrifter.

§ 35.

De till allmänt bruk tjänande inrättningarna för förseende med
dricks- eller hushåll svatten och för bortskaffande av avfall skola alltjämt
övervakas genom statens tjänstemän.

Kommunerna förpliktas att sörja för undanröjandet av existerande
hälsofarliga missförhållanden. De kunna städse tillhållas, att efter måttet av
deras prestationsförmåga, vidtaga anordningar av i stycket 1. betecknat
slag, för så vitt desamma äro erforderliga till skydd mot smittosamma
sjukdomar.

Förfarandet, som är att välja beträffande de mot kommunerna medgivna
åtgärderna, regleras enligt landsrätt.

§ 36.

Ämbetsläkare i denna lags mening äro läkare, som anställts av
staten eller vilkas anställning skett med statens sanktion.

I stället för ämbetsläkare kunna i händelse av förhinder för dem
eller i andra trängande fall andra läkare tillkallas. Inom gränserna för
det åt dem givna uppdraget gälla dessa sistnämnda som ämbetsläkare samt
äro befogade och förpliktade att utföra de ämbetsförrättningar, som i denna
lag eller i de till densamma utfärdade verkställighetsbestämmelser äro
överlåtna på ämbetsläkarna.

229

§ 37.

Anordningen och ledningen av skydds- och undertryckningsåtgärder
åligger landsregeringarna och deras organ.

Myndighets kompetens och anskaffande av medel till uppkommande
kostnader regleras av landsrätten.

Kostnaderna för de på grund av § 6 anställda officiella undersökningarna,
för observation i fallen av § 12, vidare på anmälan kostnaderna
för den på grund av § 19 av polisen anordnade och övervakade desinfektionen
och de på grund av § 21 anordnade, särskilda försiktighetsåtgärderna
för likens förvarande, inläggning i kista, transport och begravning
skola bestridas ur offentliga medel.

Landsregeringarna bestämma, vilka korporationer inbegripas under
beteckningen kommun, större kommuner och kommunal korporation.

§ 38.

Myndigheterna i förbundsstaterna äro förpliktade att ömsesidigt understödja
varandra vid bekämpandet av smittosamma sjukdomar.

§ 39.

Verkställigheten av de i enlighet med denna lag anbefallda skyddsåtgärderna
åligger militär- och marinmyndigheterna, beträffande:

1. den aktiva hären eller den aktiva marinen tillhörande militärpersoner,

2. personer, som bo i militära tjänstebyggnader eller å den kejserliga
marinen tillhörande eller av denna hyrda skepp och fartyg,

3. marscherande eller på transport befintliga militärpersoner eller
truppavdelningar av hären eller marinen liksom också deras utrustningsoch
nyttighetspersedlar,

4. uteslutande av militär- och marinförvaltningen använda gårdar
med inredningar.

Vid truppövningar tillämpas icke enligt denna lag medgivna trafikinskränkningar.

Förbundsrådet skall fatta beslut om, i vilken mån militär- och polismyndigheter
skola underrätta varandra rörande misstanken om och utbrottet
av en smittosam sjukdom, liksom också rörande sjukdomens förlopp och
upphörande.

230

§ 40.

För järnvägs-, post- och telegraftrafik liksom också för sjöfart, som
ansluter sig till järnvägstrafiken och står under uppsikt av järn vägsmyndigheter,
åligger tillämpningen av de i enlighet med denna lag anbefallda
skyddsåtgärderna uteslutande riks- och landsmyndigheterna.

Förbundsrådet bestämmer, i vilken utsträckning de på grund av
denna lag av polisen föreskrivna trafikinskränkningarna och desinfektionsåtgärderna
skola tillämpas, vad beträffar:

1. personer, som under transporten befunnits sjuka, misstänkta för
sjukdom eller smitta,

2. de i tjänst varande eller å tjänstens vägnar utom sin boningsort
tillfälligtvis sig uppehållande tjänstemän och arbetare, som tillhöra järnvägs-,
post- och telegrafförvaltningarna liksom också nämnda sjöfart.

§ 41.

Det åligger rikskansleren att övervaka tillämpningen av denna lag
och de på grund av densamma utfärdade förordningarna.

Om till bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar åtgärder äro
erforderliga, av vilka flera förbundsstaters områden drabbas, så skall rikskansleren
eller en av honom utsedd kommissarie sörja för återställandet
och vidmakthållandet av enhet i landsmyndigheternas anordningar samt
bestämma vad för detta ändamål erfordras, i trängande fall också omedelbart
giva landsmyndigheterna anvisningar.

§ 42.

Har i en ort utbrottet av en allmänfarlig sjukdom konstaterats,
så skall kejserliga sundhetskollegium därom underrättas på kortaste väg.
Förbundsrådet bemyndigas bestämma, i vilken mån meddelanden sedermera
skola lämnas till kejserliga sundhetskollegium rörande sjukdoms- och
dödsfall.

§ 43.

I samband med sundhetskollegium inrättas ett rikssanitetsråd. Arbetsordningen
fastställes av rikskansleren i samförstånd med förbundsrådet.
Medlemmarna väljas av förbundsrådet.

Rikssanitetsrådet skall biträda sundhetskollegium vid fullgörandet av
de till detta ämbetsverk hänskjuta uppgifter. Det har befogenhet att på

231

ansökan giva landstnyndigheterna råd. För att erhålla upplysningar kan
det omedelbart sätta sig i förbindelse med för detta ändamål utsedda
landsmyndigheter liksom också avsända representanter, som under medverkan
av vederbörande landsmyndigheter inhämta upplysningar å ort
och ställe.

Straffbestämmelser.

§ 44.

Med fängelse intill tre år straffas:

1. den, som med vett och vilja före anbefalld desinfektion tager i
bruk, överlåter till annan eller eljest bringar i rörelsen lösören, vilka
polisen befallt skola desinficeras,

2. den, som med vett och vilja tager i bruk, överlåter till annan
eller eljest bringar i rörelsen, innan desinfektion i enlighet med av förbundsrådet
på grund av § 22 fattade bestämmelser företagits, klädesplagg,
linne, sängkläder och andra flyttbara föremål, som under sjukdomen begagnats
eller under behandlingen och vården använts av personer, vilka
ledo av en allmänfarlig sjukdom,

3. den, som med vett och vilja och före den av polisen föreskrivna
desinfektionen använder eller åt andra överlämnar till användning fartyg
eller andra redskap, som tjänat till transport av sjuka eller döda av i n:r 2
omnämnt slag.

Föreligga mildrande omständigheter, så kan dömas till 1,500 M. böter.

§ 45.

Med böter från 10 till 150 M. eller med arrest, icke under en
vecka, straffas:

1. den, som underlåter eller längre än 24 timmar, sedan han fått
kännedom därom, dröjer med att fullgöra den honom enligt §§ 2 och 3
eller enligt de på grund av § 5 av förbundsrådet beslutade bestämmelserna
åliggande anmälningsplikt. Straff följer icke, om anmälan gjorts i
rätt tid, även om icke av den därtill närmast förpliktade,

2. den, som i fall varom i § 7 förmälas, förvägrar ämbetsläkaren
tillträde till den sjuke eller liket eller företagandet av nödiga undersökningar,

3. den, som i strid mot bestämmelserna i § 7 stycket 3 rörande
de därstädes omförmälda omständigheter förvägrar ämbetsläkaren eller

232

vederbörlig myndighet upplysningar eller med vett och vilja lämnar oriktiga
uppgifter,

4. den, som handlar i strid emot de på grund av § 13 utfärdade
bestämmelserna.

§ 46.

Med penningböter intill 150 M. eller med arrest straffas, för så
vida icke enligt rådande lagliga bestämmelser ett högre straff är förskyllt:

1. den, som handlar i strid mot de i § 9 av ämbetsläkaren eller
ortsföreståndaren vidtagna interimsåtgärderna eller mot de på grund av
§ 10 av vederbörande myndighet utfärdade bestämmelserna,

2. den, som handlar i strid mot de på grund av § 12, av § 14,
stycket 5, av §§ 15, 17, 19, 20 och 21 av polisen föreskrivna bestämmelserna,

3. den, som handlar i strid mot de på grund av §§ 24, 26 och
27 utfärdade föreskrifterna.

Slutbestämmelser.

§ 47.

De av förbundsrådet till denna lags genomförande utfärdade allmänna
bestämmelser skola bringas till riksdagens kännedom.

§ 48.

Landsrättsliga föreskrifter rörande bekämpandet av andra än de i
§ 1 stycket 1 nämnda smittosamma sjukdomar beröras icke genom
denna lag.

§ 49.

Denna lag träder i kraft dagen för dess offentliggörande.

233

Preussen.

Lag av 28 aug. 1905 rörande bekämpandet av smittosamma sjukdomar.

Första avdelningen.

Anmälningsplikt.

§ 1.

Utom de i § 1 av rikslagen, »rörande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar», av 30 juni 1900, anförda fallen av anmälningsplikt — vid
spetälska (lepra), kolera (asiatisk), fläckfeber (fläcktyfus), gula febern, pest
(orientalisk böldpest), koppor — skall varje sjukdomsfall och varje dödsfall
i:

difteri,

»dragsjuka» (epidemisk hjärnfeber),
barnsängsfeber (puerperalfeber),
egyptisk ögonsjukdom (trachom),
återfallsfeber (febris recurrens),
rödsot, smittosam (dysenteri),
scharlakansfeber,

tyfus (abdominaltyfus, tyfoidfeber),

mjältbrand,

rots,

vattuskräck (lyssa) liksom sår efter bett av galna eller för vattuskräck
misstänkta djur,

kött-, fisk- och korvförgiftning,
trichinos

anmälas inom 24 timmar efter erhållen kunskap därom för vederbörande
polismyndighet å den sjukes vistelseort eller dödsort.

Byter den sjuke om bostad eller uppehållsort, så skall inom 24
timmar anmälan därom ske hos polisen, vid ett ombyte av vistelseort
också hos polisen å den nya vistelseorten.

I enlighet med bestämmelsen i stycket 1 skall också varje fall av
lung- och struptuberkulos anmälas.

30—133252

234

§ 2.

Anmälningspliktige äro:

1. den tillkallade läkaren,

2. den, som förestår hushållet,

3. varje annan med den sjukes behandling eller vård sysselsatt

person,

4. den, i vars våning eller hemvist sjukdoms- eller dödsfallet in träffat,

5. likbesiktningsmannen.

Förpliktelsen för de under n:r 2 till n:r 5 upptagna personerna inträder
först då, när en förut nämnd förpliktad icke existerar.

§ 3.

För sjukdoms- och dödsfall, som inträffa i offentliga sjukhus, förlossningshem,
vårdanstalter, fängelser och liknande anstalter, är anstaltens
föreståndare eller dennes ställföreträdare uteslutande pliktig att ingiva anmälan.

På skepp eller flottar gäller såsom den anmälningspliktige, husföreståndaren,
skepparen eller flottföraren eller deras ställföreträdare.

Ministern för medicinalangelägenheter bemyndigas att i samförstånd
med ministern för handel och industri utfärda bestämmelser därom, till
vem anmälan skall ingivas vid de sjukdoms- och dödsfall, som inträffa på
skepp eller flottar.

§ 4.

Anmälan kan ingivas muntligen eller skriftligen. Med inlämnande
till posten gäller den skriftliga anmälan som ingiven. Polismyndigheterna
skola på begäran tillhandahålla kostnadsfritt anmälningskort för skriftlig
anmälan.

§ 5.

Statsministeriet bemyndigas att ad interim utsträcka de i §§ 1—4
intagna bestämmelserna i denna lag för enskilda delar eller hela monarkien
även till andra smittosamma sjukdomar, när och så länge de uppträda
med epidemisk utbredning.

235

Andra avdelningen.

Sjukdomens konstaterande.

§ 6.

Vid sjukdomsfall, misstanke om sjukdomsfall och dödsfall i barnsängsfeber,

tyfus (abdominaltyfus, tyfoidfeber)
liksom också sjukdomsfall och dödsfall i
»dragsjuka», smittosam,
återfallsfeber,
rödsot, smittosam,
mjältbrand,
rots,

vattuskräck, sår efter bett av galna eller för vattuskräck misstänkta
djur,

kött-, fisk- och korvförgiftning,
trichinos

äga de i §§ 6—10 av rikslagen rörande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar intagna bestämmelserna beträffande sjukdomens konstaterande
en motsvarande tillämpning. Ligger emellertid den sjuke under läkarebehandling,
så kan tillträde förvägras ämbetsläkaren, om den behandlande
läkaren förklarar, att genom ämbetsläkarens tillträde fara uppstår för den
sjukes återställande till hälsan eller för hans liv. Före ämbetsläkarens
tillträde skall den behandlande läkaren lämnas tillfälle att avgiva sådan
förklaring.

Dessutom är vid barnsängsfeber eller misstanke om sådan tillträde
tillåtet ämbetsläkaren endast med hushållsföreståndarens begivande.

Även kan vid misstanke om tyfus och rots polisen förordna om
obduktion, för såvitt ämbetsläkaren anser det nödigt för sjukdomens
konstaterande.

Vid difteri, egyptisk ögonsjukdom och skarlakansfeber skall polismyndigheten
på platsen genom läkare konstatera blott de första fallen,
och detta endast då, när de icke anmälts av en läkare.

§ 7.

Statsministeriet bemyndigas att ad interim utsträcka de i § 6
stycket 1 av denna lag omnämnda bestämmelserna, helt eller delvis, för

236

enskilda delar eller hela monarkien även till andra än de där uppgivna,
smittosamma sjukdomarna, när och så länge de uppträda med epidemisk
utbredning.

Tredje avdelningen.

Skyddsåtgärder.

§ 8.

Till förebyggande av spridning av nedan omnämnda sjukdomar
kunna under tiden för sjukdomsfaran avspärrnings- och uppsiktsåtgärder
i överensstämmelse med §§ 12—19 och 21 av rikslagen rörande bekämpandet
av allmänfarliga sjukdomar föreskrivas av polisen i enlighet med
nedanstående bestämmelser, nämligen vid

1. difteri: isolering av sjuka personer (§ 14 stycket 2), dock med
det förbehållet, att barns överförande till sjukhus eller till annan lämplig
bostad icke får ske emot föräldrarnas vägran, om enligt ämbetsläkarens
eller den behandlande läkarens åsikt en effektiv isolering kan verkställas
i hemmet; inskränkningar i umgänget för den yrkesmässiga vårdarepersonalen
(§ 14 stycket 5); övervakande av den yrkesmässiga framställningen,
behandlingen och förvarandet liksom omsättningen av varor, som äro
ägnade att sprida sjukdomen jämte de till förebyggande av sjukdomens
spridning erforderliga åtgärderna (§15 n:r 1 och 2), med den inskränkning,
att dessa anordningar äro medgivna blott för orter, som drabbats av
sjukdomen; förbud för skol- och undervisningsbesök (§ 16); desinfektion
(§ 19 stycket 1 och 3); försiktighetsåtgärder beträffande liken (§ 21);

2. »dragsjuka», smittosam: isolering av sjuka personer (§ 14 stycket
2); desinfektion (§ 19 styckena 1 och 3);

3. barnsängsfeber (puerperalfeber): inskränkningar i umgänget för
barnmorskor och sköterskor av barnsängskvinnor (§14 stycket 5); desinfektion
(§19 styckena 1 och 3).

Läkare liksom andra, vilka utöva läkekonsten yrkesmässigt, skola vid
varje fall, då de kallas för behandling av en i barnsängsfeber insjuknad,
ofördröjligen underrätta den barnmorska, som vid förlossningen biträder
eller har biträtt.

Barnmorskor och sköterskor, som biträda en i barnsängsfeber insjuknad
under förlossningen eller i barnsängen, förbjudes under tiden för
deras anställning hos den sjuke och under en tid av 8 dagar efter denna
anställnings upphörande att utöva varje annan verksamhet som barn -

237

morska eller sköterska av barnsängskvinnor. Även efter förloppet av 8
dagar ilr ett återupptagande av praktiken endast tillåtet efter grundlig
rengöring och desinfektion av (egeon) kropp, linne, kläder och instrument
efter ämbetsläkarens anvisning. Återupptagandet av praktiken efter förloppet
av de 8 dagarna kan tillstädjas om ämbetsläkaren förklarar det
ofarligt;

4. egyptisk ögonsjukdom (trachom): observation av sjuka eller för
sjukdom misstänkta personer (§ 12); anmälningsplikt (§ 13); desinfektion
(§ 19 styckena 1 och 3);

5. lung- och struptuberkulos: desinfektion (§19 styckena 1 och 3);

6. återfallsfeber (Febris recurrens): observation av sjuka personer
(§ 12); anmälningsplikt (§ 13); isolering av sjuka personer (§ 14 styckena
2 och 3); märkandet av hus och bostäder (§14 stycket 4); inskränkningar
i umgänget för den yrkesmässiga vårdarepersonalen (§ 14 stycket 5);
förbud för eller inskränkningar i hopandet av störa mängder av människor
(§ 15 n:r 3), så snart sjukdomen antagit en epidemisk karaktär; sjöfartens
övervakande (§15 n:r 4 och 5); förbud för skol- och undervisningsbesök
(§ 16); utrymmandet av bostäder och hus (§ 18); desinfektion (§ 19
styckena 1 och 3);

7. rödsot, smittosam (dysenteri): isolering av sjuka personer (§14
stycket 2); förbud för eller inskränkning i hopandet av stora människomängder
(§ 15 n:r 3), så snart sjukdomen antagit epidemisk karaktär;
förbud för skol- och undervisningsbesök (§ 16); förbud för eller inskränkning
i användningen av vattenledningar o. s. v. (§ 17); utrymning av
bostäder och hus (§ 18); desinfektion (§19 styckena 1 och 3); försiktighetsåtgärder
beträffande liken (§ 21);

8. scharlakansfeber: liksom vid n:r 1;

9. syfilis, dröppel och chanker hos personer, som bedriva yrkesmässig
otukt: observation av sjuka, för sjukdom eller smitta misstänkta
personer (§ 12); isolering av sjuka personer (§ 14 stycket 2);

10. tyfus (abdominaltyfus, tyfoidfeber): observation av sjuka personer
(§ 12); anmälningsplikt (§ 1.3); isolering av sjuka personer (§ 14
styckena 2 och 3 punkt 1); utmärkandet av bostäder och hus (§ 14 stycket
4); inskränkningar i umgänget för den yrkesmässiga personalen (§ 14
stycket 5); övervakning av den yrkesmässiga framställningen, behandlingen
och förvarandet liksom omsättningen av sådana varor (föremål), som äro
ägnade att sprida sjukdomen, jämte de till förebyggande av sjukdomens
spridning erforderliga åtgärder (§15 n:r 1 och 2), med den i n:r 1 angivna
inskränkningen av hopandet av större människomängder (§ 15 n:r 3),
så snart sjukdomen antagit en epidemisk karaktär; förbud för skol- och

238

undervisningsbesök (§ 16); förbud för eller inskränkning i användning av
vattenledningar o. s. v. (§ 17); utrymning av bostäder och hus (§ 18);
desinfektion (§ 19 styckena 1 och 3); försiktighetsåtgärder betr. liken
(§ 21);

11. mjältbrand: övervakande av den yrkesmässiga framställningen,
behandlingen och förvarandet liksom omsättningen av varor, som äro ägnade
att sprida sjukdomen, jämte de till förebyggande av sjukdomens
spridning erforderliga åtgärderna (§ 15 n:r 1 och 2), jämte den i n:r 1
angivna inskränkningen; desinfektion (§ 19 styckena 1 och 3); försiktighetsåtgärder
beträffande liken (§ 21);

12. rots: observation av sjuka personer (§ 12); isolering av sjuka
personer (§ 14 styckena 2 och 3 punkt 1); desinfektion (§19 styckena
1 och 3); försiktighetsåtgärder beträffande liken (§ 21);

13. vattuskräck: observation av bitna personer (§ 12); isolering av
sjuka personer (§ 14 stycket 2).

Sjukdomsfall, i vilka misstanke om barnsängsfeber (n:r 3), återfallsfeber
(n:r 10) och rots (n:r 12) föreligger, skola behandlas som sjukdomen
själv, tills denna misstanke undanröjts.

§ 9.

Personer, som lida av egyptisk ögonsjukdom, kunna, om de icke
trovärdigt påvisa, att de stå under läkarebehandling, tvingas ställa sig
under sådan.

Vid syfilis, dröppel och chanker kan tvångsbehandling åläggas därav
sjuka personer, för såvitt de yrkesmässigt bedriva otukt och om tvångsbehandling
synes erforderlig för att effektivt förebygga sjukdomens spridning.

§ 10.

Inskränkningar i samfärdseln jämlikt § 24 och 25 i rikslagen rörande
bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar finna motsvarande tillämpning
för egyptisk ögonsjukdom, återfallsfeber och tyfus med den inskränkningen,
att statsministerium bemyndigas att besluta och bestämma rörande
de erforderliga åtgärderna, när och i vilket omfång de skola utföras.

§ 11.

Statsministeriet bemyndigas att i särskilda undantagsfall ad interim
utsträcka de i § 8 av denna lag omförmälda avspärrnings- och uppsikts -

239

åtgärderna för enskilda delar eller hela omfånget av monarkien även till
andra i § 8 av denna lag icke nämnda smittosamma sjukdomar, när och
så länge dessa uppträda med epidemisk utbredning.

Fjärde avdelningen.

Förfarande och behörig myndighet.

§ 12.

De i rikslagen beträffande bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar
och i föreliggande lag åt polismyndigheterna anvisade åligganden, skola,
för såvitt föreliggande lag icke annorlunda bestämmer, fullgöras av ortspolismyndigheterna.
Lantrådet är befogat att för enstaka fall av en smittosam
sjukdom övertaga ortspolismyndigheternas ämbetsförrättningar.

Landspolismyndigheternas behörighet med avseende å bekämpandet
av en farsot beröres icke genom bestämmelserna i stycket 1.

Mot polismyndigheternas anordningar kunna besvär anföras i enlighet
med landsförvaltningslagen.

Besvär över anordningarna föranleda ej uppskov därmed.

§ 13.

Ambetsläkare i rikslagens beträffande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar mening och i föreliggande lags mening äro distriktsläkarne, de
biträdande distriktsläkarne, för såvitt de blivit utsedda att ställföreträda
distriktsläkarne, liksom också de stadsläkare i stadsdistrikt, som blivit utsedda
att fullgöra distriktläkares åligganden, hamn- och karantänsläkare å
hamnplatser, dessutom de som ombud för regeringspresidenterna, överpresidenterna
och ministern för medieinalangelägenheterna till ort och ställe
utsända medicinala ämbetsmännen.

Föreskrifterna i § 32 stycket 2 i omförmälda rikslag finna motsvarande
tillämpning på de i § 1 av föreliggande lag omnämnda sjukdomar.

Femte avdelningen.

Skadestånd.

§ 14.

Bestämmelserna i §§ 29 till 34 punkt 1 av rikslagen beträffande
bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar finna motsvarande tillämpning

240

på de fall, i vilka på grund av §§ 8 och 11 av föreliggande lag desinfektion
eller förstörelse av föremål verkställts på grund av polisens föreskrift.
Anspråk på gottgörelse bortfaller dock, när supplikanten förmår
bära förlusten utan inskränkning på det för honom och hans familj nödvändiga
underhållet.

§ 15.

Fastställandet av gottgörelserna i fallen av §§ 28—33 av rikslagen
beträffande bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar och av § 14 av föreliggande
lag sker genom ortspolismyndigheten.

Besvär mot beslutet anföras inom en tid av en månad hos uppsiktsmyndigheten,
i Berlin hos överpresidenten. Beslut, fattat av denna instans
är slutgiltigt.

§ 16.

Beräkningen och fastställandet av skadestånd enligt § 28 av rikslagen
beträffande bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar sker å ämbetets
vägnar.

Skadeståndet betalas efter utgången av varje vecka.

§ 17.

Föremål, som på grund av polisens föreskrift skola förstöras, böra
därförut av sakkunniga uppskattas till sitt vanliga värde.

§ 18.

Hava vid en av polisen föreskriven och övervakad desinfektion föremålen
så skadats, att de icke vidare kunna användas till sitt avsedda
bruk, så skola såväl graden av denna skada som också föremålens vanliga
värde före deras återlämnande till rättsinnehavaren upptaxeras genom
sakkunniga.

§ 19.

Vid taxeringen enligt §§17 och 18 av föreliggande lag skola rättsinnehavarne,
om möjligt, höras.

§ 20.

I de fall, varom förmälas i §§ 17 och 18 av föreliggande lag, behöves
icke taxering, om givet är, att en gottgörelse är lagligen utesluten
eller om rättsinnehavaren avstått från gottgörelse.

241

§ 21.

För varje distrikt skola av distriktsutskottet, i stadsdistrikt av kommunalrepresentationen
bland i distriktet bosatta sakkunniga för en tid av
tre år sådana personer till erforderligt antal utses, som kunna kallas till
sakkunnigeuppdraget. Till sakkunniga kunna också kvinnor utses.

Bland antalet sådana personer skall ortspolismyndigheten utse sakkunniga
för varje speciellt taxeringsfall. I utomordentliga fall är polismyndigheten
berättigad att tillkalla andra sakkunniga.

Polismyndigheten skall binda de sakkunniga genom handslag. De
förrätta sitt uppdrag som hedersuppdrag och hava blott anspråk på ersättning
för sina kontanta utlägg.

På de sakkunniges uppdrag finna föreskrifterna rörande övertagande
av olönade sysslor vid församlingars och kommuners förvaltning motsvarande
tillämpning.

§ 22.

Personer, hos vilka man befarar partiskhet, skola icke väljas till
sakkunniga.

Utesluten från deltagande i taxeringen är var och en

1. i egen sak,

2. i sin makes (makas) sak, även om äktenskapet icke längre består,

3. i en persons sak, med vilken han är besläktad eller besvågrad i
rak linje eller i andra leden av sidolinjen, även om äktenskapet, genom
vilket svågerskapet är grundat, icke mer består.

Personer, som icke äro i besittning av medborgerliga rättigheter,
äro icke kvalificerade att deltaga i taxeringen.

§ 23.

De sakkunniga skola över taxeringen uppsätta ett av dem undertecknat
protokoll och översända det till ortspolismyndigheten för fastställandet
av gottgörelsen.

Har en utesluten eller diskvalificerad person (§22 stycket 2 och 3)
deltagit i taxeringen, så är taxeringen ogiltig och skall förnyas. Är sådan
outförbar, sker fastställandet efter fri värdering av skadan.

31—133252

242

§ 24.

Gottgörelse för förstörda eller i följd av desinfektion skadade föremål
beviljas blott efter anhållan.

Denna anhållan skall till undvikande av förlust av anspråk inom en
månads tid ställas till ortspolismyndigheten, som förordnat om förstörelsen
eller desinfektionen.

Tiden beräknas vid förstörda föremål från den tidpunkt, då den
gottgörelseberättigade fått kännedom om förstörelsen, och vid föremål,
som underkastats desinfektion, då de återlämnas.

Vid oförskylld försummelse med anmälan kan ortspolismyndigheten
bevilja ett återinsättande i den förlorade rätten.

Sjätte avdelningen.

Kostnader.

§ 25.

De kostnader, som uppstå genom ämbetsläkarens officiella åtgärder
vid tillämpningen av rikslagen beträffande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar liksom också vid tillämpningen av föreliggande lag, gäldas av
statskassan. Detsamma är fallet, när det gäller att genom läkare konstatera
scharlakansfeber, smittosam ögonsjukdom och difteri (§ 6 stycket 4).

§ 26.

I övrigt finner föreskriften i § 37 stycket 3 av rikslagen beträffande
bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar motsvarande tillämpning
på de fall, i vilka de därstädes angivna åtgärderna verkställts på grund
av bestämmelserna i föreliggande lag, med den inskränkningen, att kostnaderna
för desinfektionen och de särskilda försiktighetsåtgärderna beträffande
förvarandet, inläggandet i likkistan, transporten och begravandet av
liken skola blott då bestridas av allmänna medel, när den betalningsskyldige,
efter polismyndighetens beprövande, icke utan inskränkning på det
för honom och hans familj nödvändiga underhållet förmår bära dessa
kostnader. Under samma förutsättningar skola de kostnader, som uppstå
genom den, enligt § 8 av föreliggande lag eller enligt § 14 av omförmälda
rikslag, föreskrivna isoleringen i sjukhus eller i andra lämpliga lokaler

243

bestridas av allmänna medel, i fall de isolerade personerna under tiden
för isoleringen icke insjukna på ett för deras arbetsduglighet störande sätt.
Vid besvär över det härvid meddelade beslutet finner föreskriften i § 15,
stycket 2, tillämpning.

Betalningsskyldigheten för de, enligt ornförmälda rikslag och enligt
föreliggande lag, av allmänna medel bestridda kostnaderna och gottgörelserna,
inklusive de till de sakkunniga, enligt § 21 av föreliggande lag,
utbetalda kontant utläggen och övriga kostnader för skyddsåtgärdernas
verkställande bestämmas, för såvitt föreliggande lag icke annorlunda föreskriver,
i enlighet med föreskrifterna i gällande rätt.

§ 27.

överstiga de enligt dessa föreskrifter på en kommun med mindre
än 5,000 invånare fallande kostnaderna under ett budgetår 5 procent av
den, enligt föreskrifterna i kommunalavgiftslagen, till grund för kommunalbeskattningen
liggande utdebiteringen till statsinkomstskatt, inklusive
de fingerade normaltaxeringarna (§ 38 i kommunalavgiftslagen, § 74 av
inkomstskattelagen), så skall kommunens överskott på dess anhållan till
gäldas av kretsen.

Ersättning äger emellertid blott då rum, när antingen behovet av
direkta kommunalskatter, inklusive de i penningar beräknade naturaprestationerna,
belöpa sig till mer än 1 lh gång den för dess fördelning till
grund liggande utdebiteringen till inkomstskatt (inklusive de fingerade
normaltaxeringarna) och realskatterna, eller,, när belastningsgränsen överskrides
genom den fordrade prestationen. Aligger underhållet av offentliga
folkskolor särskilda skolbolag, så skola de av kommunens medlemmar till
dessa bolag gäldade kontanta avgifter räknas till kommunalskattebehoven.

Till kretsarna skall staten ersätta hälften av de i enlighet därmed
inbetalda avgifterna.

Tvister mellan kommunerna och kretsarna rörande de bidrag, som
skola lämnas, underkastas förfarandet vid förvaltningstvister. Vederbörlig
första instans är distriktsutskottet, andra instans är överförvaltningsdomstolen.

Till jordagodsen kan, i händelse av deras bristande betalningsförmåga,
en motsvarande del av de utlagda kostnaderna erläggas av kretsen.
Kretsen skall för hälften av de sålunda gjorda utgifterna undfå ersättning
av staten.

244

§ 28.

År ett jordagods icke uteslutande i en jordägares besittning, så skall
på dennes anhållan en stadga utfärdas, som på annat sätt reglerar upptagandet
av de genom rikslagen beträffande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar och genom föreliggande lag uppstående kostnader och som inrymmer
åt bidragande jordägare och invånare ett motsvarande deltagande
vid besluts fattande rörande verkställandet av erforderliga betalningar.

Stadgan fastställes efter deltagarnes hörande genom kretsutskottet
och måste, med hänsyn till bidragsskyldigheten, följa de lagliga bestämmelserna
rörande fördelningen av kommunalbördorna i kommunerna på
landet. Densamma underkastas distriktsutskottets gillande.

§ 29.

Kommunerna äro förpliktade att träffa de anstalter, som äro nödvändiga
för bekämpandet av smittosamma sjukdomar, och sörja för deras
ordentliga underhåll.

Kretsarna ha befogenhet att i kommunernas ställe träffa och underhålla
dessa anstalter.

§ 30.

Föreskrift rörande anskaffande av de i § 29 omförmälda anstalterna
utfärdas av kommunal uppsyningsmyndighet.

Mot denna föreskrift ingivas inom tvenne veckor besvär, i lantkommuner
till kretsutskottet, i de hohenzollerska landen till amtsutskottet, i
stadskommuner till distriktsutskottet, och, med undantag av de hohenzollerska
landen, i andra instans till provinsialrådet. Stöder sig besvären på
ett påstående om bristande prestationsförmåga att verkställa föreskriften,
så skall också beslutas rörande maximum av den prestation, som av kommunen
skall utgöras. Mot provinsialrådets beslut, i de hohenzollerska
landen mot amtsutskottets beslut, står för parterna öppet att klaga såsom
vid förvaltningstvister och inom samma tid hos överförvaltningsdomstolen.
Beträffande sådan klagan har föreskriften i § 127 stycket 3 av lagen om
landets förvaltning av 30 juli 1883 motsvarande tillämpning. För såvitt
provinsen skall deltaga i kostnaderna står det ock provinsförvaltningen
öppet att klaga.

§ 31.

År kommunens enligt beslut fastställda bidrag icke tillräckligt till
verkställandet av de påbjudna anstalterna, så bär, såvitt kommunalupp -

245

syningsmyndighet vidhåller sin föreskrift, provinsen merkostnaderna. Hälften
av desamma erläggas av staten.

§ 32.

Vid trängande fara i dröjsmål kan kommunaluppsyningsmyndighet
efter kommunalmyndighets hörande bringa en föreskrift i verkställighet,
innan förfarandet enligt § 30 påbörjats eller bragts till avslutning.

Kostnaderna för anordningen bär i detta fall staten, för såvitt kommunaluppsyningsmyndighetens
åtgärd upphäves.

Räcker det enligt beslutet fastställda bidraget icke, inträder bestämmelsen
i § 31.

§ 33.

Oförändrad förbliver statens förpliktelse att bära de kostnader, som
uppstå genom landspolisens åtgärder till bekämpande av smittosamma
sjukdomar.

Sjunde avdelningen.

Straffbestämmelser.

§ 34.

Med fängelse ända till 6 månader eller med böter ända till 600 M.
straffas:

1. den, som med vett och vilja före verkställandet av föreskriven
desinfektion tager i bruk, överlåter till annan eller annars bringar i rörelse
mobilier, för vilka på grund av §§ 8 och 11 av föreliggande lag desinfektion
påbjudits genom polisen,

2. den, som med vett och vilja tager i bruk, överlåter till andra
eller eljest bringar i rörelsen klädespersedlar, gånglinne, sängkläder eller
andra lösören, som under sjukdom brukats eller vid behandlingen och
och vården använts av personer, som lidit av difteri, dragsjuka, barnsängsfeber,
lung- och struptuberkulos, återfallsfeber, dysenteri, scharlakansfeber,
tyfus, mjältbrand och rots, innan uppräknade föremål blivit vederbörligen
desinficerade i enlighet med de av ministern för medicinalangelägenheterna
utfärdade bestämmelserna,

246

3. den, som med vett och vilja före verkställandet av den genom
polisen anbefallda desinfektionen, använder eller till användning åt andra
överlåter fartyg eller andra trafikmedel, som tjänat till transport av sjuka
och döda av i n:r 2 omförmält slag.

§ 35.

Med penningböter ända till 150 M. eller med arrest straffas:

1. den, som med flit underlåter att göra den honom, enligt på
grund av §§ 1 till 3 av föreliggande lag av statsministeriet utfärdade
föreskrifter, åliggande anmälan. Straffpåföljd uteblir, därest anmälan, även
om icke av den därtill närmast förpliktade, dock gjorts i rätt tid,

2. den, som vid de i § 6 stycket 1 av föreliggande lag anförda
sjukdomar liksom också i de fall av § 7 förvägrar ämbetsläkaren tillträde
till den sjuke eller liket eller företagandet av erforderliga undersökningar,

3. den, som vid de smittosamma sjukdomarna, på vilka bestämmelserna
i § 7 stycket 3 av rikslagen beträffande bekämpandet av allmänfarliga
sjukdomar förklarats tillämpliga (§ 6 stycket 1 och § 7 i föreliggande
lag), i strid med dessa bestämmelser förvägrar ämbetsläkaren eller vederbörande
myndighet upplysning rörande de därsammastädes omförmälda
omständigheter eller med vett och vilja lämnar oriktiga uppgifter,

4. den, som på grund av §§ 8 och 11 i föreliggande lag, jämförda
med § 13 i förbemälda rikslag rörande anmälningsplikt handlar emot utfärdade
föreskrifter.

§ 36.

Med penningböter ända till 150 M. eller med arrest straffas, för
såvitt icke enligt bestående lagliga bestämmelser ett högre straff är förskyllt:

1. den, som vid de i § 6 stycket 1 av föreliggande lag omnämnda
sjukdomarna liksom också vid fall enligt § 7 handlar i strid emot de
enligt § 9 av rikslagen beträffande bekämpandet av allmänfarliga sjukdomar
av ämbetsläkaren eller ortsföreståndaren träffade interimsåtgärderna
eller mot de enligt § 10 av omförmälda rikslag av vederbörande myndighet
utfärdade föreskrifterna,

2. den, som vid de i § 8 av föreliggande lag anförda sjukdomarna
liksom också vid fall enligt § 11 handlar i strid mot de enligt § 12, § 14
stycket 5, §§ 15, 17, 19 och 21 av förenämnda rikslag träffade polisåtgärder,

247

3. läkare liksom andra personer, som idka läkekonsten yrkesmässigt,
barnmorskor och sköterskor av barnsängskvinnor, vilka handla i strid mot
föreskrifterna i § 8 n:r 3 styckena 2 och 3 av föreliggande lag.

Åttonde avdelningen.

Slutbestämmelser.

§ 37.

Med tidpunkten för föreliggande lags ikraftträdande upphävas de
vid tiden bestående lagliga bestämmelserna rörande bekämpandet av smittosamma
sjukdomar.

Särskilt upphävas föreskrifterna i reglementet av 8 augusti 1835
(lagsamling sid. 240), dock oförkränkt bestämmelsen i § 10 stycket 3
av lagen beträffande kretsläkarens anställning och sundhetskommissionens
sammansättning, och av 16 sept. 1899 (lagsamling sid. 172) rörande sanitetskommissionernas
lämnande i orubbat skick.

Oförändrade förbliva också föreskrifterna i § 55 av reglementet
liksom också de övriga bestående lagliga föreskrifterna rörande tvångsympning
vid en koppepidemi.

§ 38.

De föreskrifter i föreliggande lag, som ha avseende på dragsjuka,
träda i kraft med dagen för denna lags kungörelse.

I övrigt bestämmes tidpunkten för ikraftträdandet av föreliggande
lag genom kunglig förordning.

Ministern för medicinalangelägenheterna utfärdar, och, ifall andra
ministrars verksamhetsområde beröras, i samförstånd med dessa de med
lagens tillämpning erforderliga bestämmelserna.

248

Danmark.

Lag av den 31 mars 1900 beträffande åtgärder mot spridningen av
smittosamma sjukdomar.

I.

§ 1.

Ledandet av de åtgärder mot spridningen av smittosamma sjukdomar,
vilka enligt föreliggande lag äro föremål för offentlig behandling,
åligger i Köpenhamn, andra köpstäder och handelsplatserna (Fredriksberg,
Fredriksverk och Marstal) sundhetskommissionerna, som finnas enligt de
vid tiden gällande, av justitieministeriet fastställda sundhetsförordningarna.
Om respektive polismästare och distriktsläkare (stadsläkare) icke äro medlemmar
av dessa sundhetskommissioner, inträda de i desamma, när en
smittosam sjukdom kommer under offentlig behandling. I de köpstäder
och å de handelsplatser, som ännu icke äga en av justitieministeriet fastställd
sundhetsförordning, liksom också på landet, åligger ledandet av
ifrågavarande åtgärder för varje jurisdiktion en utomordentlig sundhetskommission
(epidemikommission), som består av polismästaren som ordförande,
distriktsläkaren och, i och utanför köpstäderna och handelsplatserna,
respektive tre av byrådet (kommunalstyrelsen) eller amtsrådet, för
en tid av tre år valda personer.

Hör jurisdiktionen under olika distriktsläkareämbeten, biträdas kommissionerna
av varje distriktsläkare för den under honom hörande delen
av jurisdiktionen.

Epidemikommissionen på landet kan besluta, att kommissionens verksamhetsområde
delas i mindre kretsar, vilka fördelas bland de av amtsrådet
valda medlemmarna på så sätt, att i regel blott en av dem deltager
i kommissionens beslut. Sundhetskommissionerna (epidemikommissionerna)
kunna dessutom besluta, att vissa åtgärder utföras under närmare bestämda
villkor av enskilda kommissionsmedlemmar.

Kommissionerna skola föra protokoll över sina förhandlingar. Utgifterna
för protokoll, skrivmaterialier och portokostnader bestridas av allmänna
medel.

Där omständigheterna icke tillåta, att kommissionerna sammankallas
till besluts fattande, kunna erforderliga åtgärder tillsvidare vidtagas av

249

polismästaren, för såvitt han jämte stads- eller distriktsläkare anse så
nödigt.

Dessutom äro kommunalstyrelserna i städerna och å handelsplatserna,
som ännu icke äga av justitieministeriet fastställda sundhetsförordningar,
liksom också i socknar på landet, i vilka en smittosam sjukdom
kommer under offentlig behandling, förpliktade, själva eller medelst utskott,
i vilket medlemmar även utanför kommunalstyrelsen kunna inväljas,
att biträda epidemikommissionerna och efter deras anvisning träffa de nödiga
åtgärderna för orten.

Högsta tillsynen över samtliga sundhetskommissionerna (epidemikommissionerna)
i en amtsrådskrets åligger en översundhetskommission,
som består av amtmannen såsom ordförande, fysikus och tre för en tid
av tre år valda män, vilka senare samtliga väljas av amtsrådet för Bornholm
och de amtskretsar, i vilka inga köpstäder ligga, under det att eljest
en väljes av amtsrådskretsens köpstäder på det i § 4 av lagen av 16
mars 1851 föreskrivna sätt och två av amtsrådet. Hör en amtsrådskrets
under olika fysikat, deltager varje sådan i översundhetskommissionen för
den under honom hörande del av kretsen. Föreskrifterna i andra stycket
av denna paragraf finna motsvarande tillämpning i fråga om översundhetskommissionen.
Fysikus skall om fall av de i § 2 stycket 1 behandlade
sjukdomarna hava visat sig, och kan, om eljest smittosamma sjukdomar
uppträda, genom personlig undersökning i en utsträckning, han finner
nödig, på det av sjukdomarna hemsökta området övertyga sig om, att åtgärder
mot sjukdomen vidtagits till erforderligt omfång.

De av amtsråd och byråd till medlemmar av epidemikommissionerna
och översundhetskommissionerna valda äro förpliktade att mottaga
valet, om de icke fyllt sextio år eller äro hindrade av laga förfall, som
av amtsråd och byrådet anses giltigt.

Samtliga kommissionärer äro förpliktade, så ofta översundhetskommissionen
det fordrar, ingiva berättelse över sundhetstillståndet i sitt
verksamhetsområde och de av dem vidtagna åtgärderna och att i övrigt
följa de föreskrifter, översundhetskommissionen meddelar dem.

§ 2.

Följande sjukdomar skola städse vara föremål för offentlig behandling:
asiatisk kolera, gula febern, rödsot, fläcktyfus, koppor och pest jämte
sjukdomar, med hänsyn till vilka bestämmelserna om den i lagen rörande
åtgärder mot smittosamma sjukdomar av den 2 juli 1880 stycket 2 om 32—133252 -

250

förmälda eftersyn enligt § 13 stycket 2 av nämnda lag försatts i kraft
genom kungl. förordning.

Andra smittosamma sjukdomar, med undantag av veneriska sjukdomar,
för vilkas offentliga behandling de för tillfället gällande föreskrifterna
förbliva i kraft, och kroniska, smittosamma hudsjukdomar kunna,
om de uppträda elakartat eller i stor omfattning eller eljest under förhållanden,
vilka giva särskild anledning därtill, förklaras som föremål för
offentlig behandling, om beslut härom fattas i Köpenhamn av kommunalstyrelsen
och utanför Köpenhamn av översundhetskommissionen.

Vid varje tillfälle, då en elakartad, smittosam sjukdom uppträder
under förhållanden, som göra ögonblickliga åtgärder erforderliga för att
förhindra smittans spridning i vidsträcktare kretsar, skall sundhetskommissionen
(epidemikommissionen), tills saken kan föreläggas nämnda myndighet
för besluts fattande, vilket fortast möjligt måste ske, vara berättigad
att tills vidare låta de för den offentliga behandlingen gällande isoleringsoch
desinfektionsåtgärderna träda i kraft.

Så snart den offentliga behandlingen av en i stycket 1 av denna
paragraf behandlad sjukdom äger rum, skall vederbörande kommission
därom underrätta översundhetskommissionen. Såväl i detta fall som eljest,
när offentlig behandling inträder, skall kommissionen härom utfärda offentlig
kungörelse, som på ändamålsenligaste sätt bringas till allmän kännedom
inom området i fråga. Dock kan kungörelsen uraktlåtas, så länge
den offentliga behandlingen inskränker sig till personer, som befinna sig
under behandling i de av § 9 av lagen rörande åtgärder mot smittosamma
sjukdomars införande i riket den 2 juli 1880 omförmälda lägenheter, såväl
som då den offentliga behandlingen omfattar blott tvivelaktiga fall av de
i stycket 1 av sagda paragraf omnämnda sjukdomar, som äro under observation,
tills sjukdomens beskaffenhet kan med säkerhet konstateras.

Om den offentliga behandlingen i följd av översundhetskommissionens,
i Köpenhamn av sundhetskommissionen, beslut upphör, skall detta
på samma sätt kungöras.

Sjuka, som lida av difteri, krupp, scharlakansfeber, tyfus eller gastrisk
feber eller smittosam hjärnfeber, kunna, om detta genast vid utbrottet av
sjukdomen är möjligt, eventuellt så snart tillvaron av sjukdomen är konstaterad,
på begäran av en läkare inläggas för erhållande av kostnadsfri
behandling å de för mottagande av sådana sjuka för amtet, kretsen eller
staden, där de sjuka bo, bestämda sjuk- och epidemisjukhusen. Kostnaderna
för behandlingen av sådana sjuka gäldas på det i § 26 sista stycket angivna
sättet, tills den offentliga behandlingen av sjukdomen kan bliva
påbjuden. Den kostnadsfria behandlingen omfattar också den tid, under

251

vilken vederbörande behandlas på sjukhuset under den felaktiga förutsättningen,
att han lider av en av omnämnda sjukdomar.

Om kommunalstyrelserna anse det för önskvärt, att sjuka, som lida
av andra smittosamma sjukdomar än de ovan omförmälda, intagas till fri
behandling å allmänt epidemisjukhus, kan ett stadgande härom utfärdas
med medgivande av justitieministeriet och fördelas i detta fall kostnaderna
enligt sista stycket i § 26.

Tillträde till de ifrågavarande sjukhusen skall för vederbörande
ämbets- och epidemiläkare städse vara fritt, och är sjukhusläkare förpliktad
att meddela dem alla upplysningar, de åstunda.

§ 3.

Översundhetskommissionen, i Köpenhamn sundhetskoinmissionen, har
att med medgivande av justitieministeriet, så snart en av de i § 2 stycket
1 nämnda sjukdomarna uppträder, inom kommissionens verksamhetsområde
eller i en sådan närhet av detsamma, att enligt kommissionens åsikt fara
finnes för sjukdomens spridning till deras område liksom också när en
annan smittosam sjukdom därstädes blir föremål för offentlig behandling,
draga försorg därom, att, såvitt den offentliga behandlingen av sjukdomen
icke kan övertagas av stads- eller distriktsläkaren eller det i övrigt för
sjukdomens bekämpande eller minskning i kostnaderna finnes lämpligt, erforderligt
antal läkare anskaffas, för att de under ämbetsläkarens överuppsikt,
vilken dock icke omfattar sjukbehandlingen, åtaga sig den offentliga
behandlingen i det av sundhetskommissionen närmare fastställda område,
varom utfärdas kungörelse, som på lämpligaste sätt bringas till allmän
kännedom.

Varje läkare, som den offentliga behandlingen åligger, skall om möjligt
behandla varje fall av sjukdomen i fråga, vid vilken hans hjälp fordras,
och dessutom i de fall, då behandlingen sker genom en annan läkare,
utöva uppsikt däröver, att de av denne föreskrivna åtgärderna till fallets
isolering och till erforderlig desinfektion äro till fyllest och ordentligt
utföras, liksom också att, om så påfordras, andra nödiga åtgärder vidtagas.

På landet inträder den läkare, som är särskilt antagen till att övertaga
den offentliga behandlingen, i epidemikommissionen för det område,
för vilket han är antagen. Detsamma gäller för köpstäder och handelsplatser,
i vilka ingen distriktsläkare bor, och vilka ännu icke äga en av
justitieministeriet fastställd sundhetsordning.

252

§ 4.

I de i § 2 stycket 1 nämnda fall skall sundhetskommissionen
(epidemikommissionen), om så är erforderligt, låta inreda ett eller efter
omständigheterna flere passande isoleringslokaler, som förses med erforderligt
tillbehör. Lokalerna anskaffas genom utnyttjande av offentliga
byggnader, genom uppförande av baracker eller tält eller genom förhyrning
av privata hus. Skolbyggnaderna kunna blott då användas, när
skolbesöken med hänsyn till farsoten inställts eller provisoriskt förlagts
till en annan skolbyggnad, i lantkommuner dessutom blott om annan
passande lokal icke kan anskaffas. Kan lokaler icke på ovannämnda sätt
anskaffas, så är kommissionen berättigad fordra, att privata lokaler ställas
till dess förfogande mot ersättning till vederbörande och med största möjliga
hänsyn till att invånarna så litet som görligt är skadas i sin näring.
Kommissionen har dessutom att draga försorg därom, att till sjukbehandlingen
erforderlig personal och de uteslutande till sjuktransport bestämda
transportmedlen i tillräckligt antal stå till förfogande, liksom också att,
för såvitt icke ett bårhus finnes vid kyrkogårdarna, lokaler med isolerat
läge anskaffas till likens inrymmande.

I de i § 2 stycket 2 nämnda fallen kan under särskilda förhållanden,
nämligen när den offentlig behandling underkastade sjukdomen uppträder
mycket elakartat och hotar utbreda sig över ett stort område, för
Köpenhamn genom justitieministeri et och utanför Köpenhamn genom översundhetskommissionen
på förslag av sundhetskommissionen (epidemikommissionen)
förordnas, att kommissionen skall vidtaga de i denna paragraf,
stycket 1, omnämnda åtgärderna. Dock äro kommissionerna i dessa fall
icke berättigade att mot resp. ägares eller besittares vilja fordra privata
lokaler till sitt förfogande.

§ 5.

Om ett dödsfall gör det antagligt, att ett av de i § 2 stycket 1
avhandlade sjukdomsfall eller fall av tyfus eller gastrisk feber eller av
smittosam hjärnfeber föreligger, kan kommissionen för såvitt den till frågans
avgörande, om en offentlig behandling skall inträda, så anser nödigt,
förordna om, att en undersökning av enskilda likdelar, eventuellt en
obduktion av liket, skall äga rum.

§ 6.

Kommissionerna kunna, till täckande av utgifterna för de i enlighet
med denna lag vidtagna åtgärderna, fordra förskott av kommunalkassorna,

253

vilka enligt § 26 skola förskottsvis gälda utgifterna samt senare avlägga
behörig räkenskap.

§ 7.

Med epidemiläkare förstås i denna lag stads- eller distriktsläkare
eller andra läkare, som enligt § 3 stycket 6 inträda i sundhetskoinmissionen
(epidemikommissionen).

§ 8.

Varje läkare skall, när han kallas till en sjuk eller när han får en
sjuk till behandling, vilken lider av sjukdom, som enligt § 2 stycket 1
städse är föremål för offentlig behandling, genast anmäla detta till epidemiläkaren,
till och med vid fall av mild och icke fullt utpräglad (abortiv)
form. Anmälningen, som skall innehålla noggrann bestämmelse av sjukdomen
samt uppgift om den sjukes namn, ålder, stånd, bostad och vad
eljest kan vara av vikt, skall upprepas vid varje nytt fall.

Varje läkare skall vidare varje vecka till resp. stads- eller distriktsläkare
insända uppgift om de i hans praktik inträffade fallen av smittosamma
sjukdomar. Denna uppgift skall lämnas efter ett av Kungl. sundhetskollegium
godkänt formulär, som kostnadsfritt tillställes läkarne på
j ustitieministeriets tillskyndan.

Om det fordras av de resp. epidemiläkarne, så är också varje läkare
förpliktad till ingivande av dylik anmälan rörande andra smittosamma
sjukdomar än de i denna § stycket 1 omhandlade, och detta såväl vid
det första som vid varje följande fall.

Rörande varje anmälan av ett i en kommun för första gången förekommande
fall av en sjukdom, som bestämmelserna i styckena 1 och 3
av denna paragraf avse, hava amts- eller epidemiläkarne utanför Köpenhamn,
vilka erhålla sådan, att snarast möjligt ingiva berättelse till ämbetsläkaren.

Det åligger varje läkare, som kallas till en sjuk eller får till behandling
ett fall av en sjukdom, vilken enligt § 2 är eller kan vara föremål
för offentlig behandling, att åt den sjukes omgivning meddela anvisning
rörande de åtgärder, som böra ändamålsenligt vidtagas till förebyggande
av sjukdomens spridning. Enligt beslut av sundhetskommissionen
(epidemikommissionen) kan genom polisförordning vid ingången till resp.
bostad eller hus ett plakat »smittosam sjukdom» anbringas.

254

§ 9.

Det är förbjudet att till transport av sjuka, vilka lida av sjukdomar,
som städse äro föremål för offentlig behandling, eller av difteri, krapp,
scharlakansfeber, tyfus eller gastrisk feber eller smittosam hjärnfeber, använda
järnvägar, passagerarefartyg, spårvägar, omnibussar, diligenser och
dylika kommunikationsmedel, med mindre de för sådan användning vederbörligen
föreskrivna bestämmelser iakttagas.

Utom i nödfall få ej till sådan transport användas andra, till offentlig
personbefordran bestämda kommunikationsmedel, och för såvitt detta
ägt rum, skall det genast anmälas till polisen av den, som föranlett transporten.

§ 10.

Justitieministeriet kan genom förordning giva föreskrifter rörande
det sätt, varpå desinfektion skall utföras, samt rörande behandling, besiktning
och begravning av lik efter personer, som dött i smittosam sjukdom.

II.

§ 11-

På de sjukdomar, som enligt § 2 äro föremål för offentlig behandling,
tillämpas dessutom de i denna avdelning upptagna bestämmelserna.

§ 12.

Den, som vet eller har anledning förmoda, att ett i hans hushåll
förekommande sjukdomsfall tillhör de i § 2 stycket 1 nämnda sjukdomarna
eller är en sjukdom, som i följd av en på grund av § 2 stycket 2
utfärdad kungörelse är föremål för offentlig behandling, skall ofördröjligen
anmäla detta för polisen (byfogden), som, ifall en läkare icke tillkallats,
sörjer därför, att så sker. Till hushållet räknas också resande, inneboende
och pensionärer. För sådana hithörande personer, åt vilka någonstädes
tvångsvistelse anvisats, och vid sjukdomsfall, som yppa sig i sjukhus,
offentliga stiftelser och dylika anstalter, tillkommer anmälningsplikten
föreståndaren för anstalten eller den, som närmast har ledningen. Den,
som vet, att ett bestämt sjukdomsfall icke anmälts, åligger det att ofördröjligen
därom göra anmälan hos polisen.

255

Polisen skall, sedan den mottagit nämnda anmälan, genast underrätta
kommissionen (eller den läkare, vilken kommissionen för sådana fall
anvisat), på det att de nödiga åtgärderna må kunna vidtagas mot smittans
spridning.

§ 13.

Kommissionen kan förordna, att var och en, som lider av en av
ifrågavarande sjukdomar och icke kan i sin bostad så isoleras, att överförandet
av smitta förebygges, skall intagas å ett av de för sådana fall till
förfogande ställda sjukhusen i sjukdomsområdet eller till ett av de i § 4
omförmälda lokaler, där man kan ägna honom ordentlig läkareuppsikt och
vård, och där han är förpliktad stanna, tills han kan flyttas utan fara för
sjukdomens spridning. Ett sådant förordnande kan också vid tvivelaktiga
fall meddelas. Vid transporten bör man akta därpå, att den företages på
det för den sjuke skonsammaste sätt, som är förenligt med förebyggandet
av smittas spridande.

§ 14.

Om transporten av en sjuk icke kan ske eller icke sker, emedan han
kan fullständigt isoleras i sin våning, åligger det kommissionen att sörja
därför, att det erforderliga göres för den sjukes isolering och till förebyggande
av smittas spridande, och kommissionen kan i detta hänseende föreskriva,
att ingången till resp. bostad eller hus förses med påskrift »smittosam
sjukdom», eller att tillträdet till densamma förbjudes en var, i nödfall
genom avspärrning. Kommissionen kan, då den finner anledning därtill,
själv företaga utförandet av de nödiga åtgärderna. Såväl de sjuka som
alla övriga vederbörande äro förpliktade att följa de föreskrifter, som i
detta hänseende meddelas av behandlande läkaren eller av kommissionen.
Den sjuke får icke i sådant fall utan skriftligt medgivande av epidemiläkare
föras från den bostad, i vilken han befinner sig under behandling.

§ 15.

Det åligger såväl den, som är eller antages vara angripen av en
hithörande sjukdom, eller den, som kommer i sådan beröring med sjukdomen,
att han befaras bära smitta, och vilken därför av den behandlande
läkaren eller kommissionen fått förständigande att undergå smittrening
eller desinfektion i fråga om sin person eller tillhörigheter, att noga efterfölja
ett sådant förständigande.

256

Sådana personer, vilkas verksamhet i sig innebär en fara för smittans
spridning, kan kommissionen efter sjukdomens uppträdande i deras
hushåll förbjuda att fortsätta sin verksamhet, tills de erhållit intyg av
läkare, att de icke kunna antagas sprida smitta. För utfärdandet av detta
intyg kan epidemiläkarens medverkan tagas i anspråk; det utfärdas kostnadsfritt
av epidemiläkaren. Ett sådant förbud kan, om sjukdomen tillhör
de i § 2 stycket 1 omförmälda sjukdomarna, utsträckas till andra
personer, som med den sjuke haft sådan beröring, att farhåga kan uppstå,
att de äro bärare av smitta, och, om behörig isolering icke låter sig verkställas
i hemmet, kan föreskrift meddelas, att vederbörande tager sin bostad
i ett av de till förfogande stående sjukhusen eller i en av i § 4
omnämnda lokaler. Den, vilken enligt bestämmelsen i detta stycke erhåller
dylik föreskrift, är berättigad att fordra ersättning för den därigenom
lidna förlusten.

§ 16.

Sundhetskommissionen (epidemikommissionen) kan förordna om desinfektion
av lokaler samt om utflyttning från sådana bostäder och hus,
vilka sjukdomen uppträtt, liksom den också kan fordra, att de utrymda
bostäderna och husen rengöras och desinficeras, och att de förbliva stående
tomma, tills de åter utan fara för inneboende kunna användas, allt under
förutsättning att ersättning lämnas.

Fattigas barn skola om möjligt, så länge sjukdomen varar i deras
hem, på föräldrarnas önskan och på allmän bekostnad överlämnas i god
vård på annat håll, utan att de därmed förbundna kostnaderna anses som
fattigunderstöd.

Då desinfektion av lösören prövas vara förknippad med orimliga
svårigheter, kunna lösörena på föranstaltande av kommissionen uppbrännas
eller på annat sätt förstöras mot gottgörelse till ägaren.

§ 17.

Lokaler, i vilka personer, som lida av sjukdom, hava uppehållit sig,
liksom kommunikationsmedel, med vilka sådana sjuka befordrats, få icke
tagas i bruk av personer, som icke angripits av sjukdomen, innan de
blivit tillräckligt rengjorda och desinficerade. För den tid, under vilken
i följd därav kommunikationsmedel undandrages personbefordran, lämnas
gottgörelse, om rörelsen drives som yrke. Linne, gångkläder, sängkläder,
möbler och andra effekter, som använts av sjuka, få icke utan föregående
nödig desinfektion skickas till tvätt eller lagning, ej heller säljas,
bortskänkas eller utlånas.

257

§ 18.

Uppstår på en egendom, varå ett aktie- eller andelsmejeri inrättats,
eller i ett mejeri, varifrån mjölk försäljes, eller i en mjölkaffär en sjukdom,
som är föremål för offentlig behandling, så kan kommissionen förordna,
att där, tills faran för smittans spridning avlägsnats genom de enligt
kommissionens föreskrift vidtagna åtgärder, mjölk, vassla och andra mejeriprodukter
ur mejeriet eller mjölkaffären icke få utlämnas, eller att utlämningen
får äga rum blott under iakttagande av de föreskrifter, som kommissionen
anser nödigt att utfärda. Finner kommissionen nödigt, kan den
förbjuda leverans av mjölk till mejeriet eller mjölkaffären från andra
egendomar.

För den förlust, som vid tillämpningen av stycket 1 i denna paragraf
tillfogas ägaren eller ägarne av ett mejeri eller en mjölkaffär liksom
ock de, som leverera mjölk till ett mejeri eller en mjölkaffär, lämnas skälig
gottgörelse.

På samma sätt kan bortskaffandet av mjölk ur hus, i vilka sjukdomen
ifråga utbrutit, förbjudas, tills erforderliga åtgärder vidtagits för
avlägsnandet av faran för smittans spridning. För såvitt förbudet medför
ekonomisk skada, lämnas gottgörelse.

Finnes grundad misstanke för att inträffade sjukdomsfall av omförmäld
art förorsakats av smitta genom mjölk, som levererats från en egendom,
belägen utanför kommissionens verksamhetsområde, kan kommissionen
tills vidare förbjuda tillförsel av mjölk från denna egendom mot skadeersättning
till vederbörande för den uppkomna förlusten. Om åtgärd i
berörda hänseende skall meddelande genast göras till kommissionen å den
ort, där egendomen ligger.

§ 19.

Om en sjukdom uppträder i ett hushåll, få de till detsamma hörande
skolpliktiga barnen icke besöka skolan, innan de medföra läkareintyg
om, att de icke kunna antagas sprida smitta. Beträffande utfärdandet
av intyget gäller vad i § 15 stycket 2 sägs.

§ 20.

Alla desinfektioner, som ske på grund av denna lag eller de enligt
densamma meddelade föreskrifter, skola utföras enligt det av justi tieministeriet
utfärdade reglementet av därtill av sundhetskommissionen (epidemikommissionen)
antagna personer. Kostnaderna, däribland också de utgifter,

38—133252

258

som uppstå i följd av föremålens transport från och till desinfektionsorten,
ersättas av det allmänna.

§ 21.

I de kommuner, i vilka sjukdomen uppträder, liksom i grannkommunerna
kan sundhetskommissionen (epidemikommissionen) förordna, att
de offentliga och privata skolorna stängas; ävenså kan den förbjuda anordnandet
av nöjestillställningar, vid vilka många personer samlas i samma
rum. Likaledes kunna likprocessioner förbjudas.

§ 22.

Om en sjukdom på grund av föreliggande lag har varit underkastad
offentlig behandling i en stads- eller distriktsläkares ämbetsområde, skall
han under medverkan av den eller de enligt § 3 till sjukdomens behandling
särskilt antagna läkarne utarbeta en noggrann och fullständig berättelse
om sjukdomen från dess första uppträdande i staden eller distriktet i
fråga och till dess upphörande samt berättelsen till fysikus insända senast
tre veckor efter slutet av den offentliga behandlingen. I Köpenhamn insänder
stadsläkaren berättelsen till sundhetskommissionen. III.

III.

§ 23.

Den befogenhet, som föregående avdelning II tillerkänner sundhetskommissionen
beträffande påbjudandet och föranstaltandet av desinfektion
liksom ock att meddela de i § 18 omförmälda föreskrifter, äger den också
vid sådana fall av smittosamma sjukdomar, som uppträda enstaka och icke
komma under offentlig behandling.

Därjämte är kommissionen befogad, att, om personer dött i lungsot
(lungtuberkulos), enligt §§16 och 17 anställa desinfektion av de lokaler,
som av dessa personer använts som varaktig uppehållsplats, samt av de av
dem nyttjade gång- och sängkläder. Dör en person i lungsot, så skall
den läkare, som vid tiden för dödsfallet behandlat vederbörande, eller om
denne icke varit under läkares behandling, läkaren eller likbesiktningsförrättaren,
som företager likbesiktningen, så fort som möjligt anmäla dödsfallet
för vederbörande kommission.

259

Sundhetskommissionerna (epidemikornmissionerna) kunna, där förhållandena
så fordra, särskilt i lantdistrikten, under närmare angivna
villkor, befullmäktiga såväl epidemiläkaren som andra läkare att på kommissionens
vägnar utfärda föreskrifter samt sätta i verket berörda föreskrifter
och åtgärder under villkor, att meddelande därom hos kommissionen
genast göres.

Föreskrifterna i § 19 tillämpas förutom vid den offentliga behandlingen
därjämte på barn, som tillhöra ett hushåll, i vilket tyfus eller
gastrisk feber, smittosam hjernfeber, difteri, krupp eller scharlakansfeber
uppträtt; i Köpenhamn skola med hänsyn till utfärdandet av attester kommunalläkarne
anses som epidemiläkare och föreskrifterna i § 3 stycket 1
vinna tillämpning såvida spridningen av sjukdom inom eller utom Köpenhamn
eller annars någon omständighet skulle göra det erforderligt. Inträffar
en av nämnda sjukdomar i en lärares hushåll, så har denne att
avhålla sig från undervisningen, tills han erhåller läkareattest därom, att
en spridning av smittan genom honom ej kan befaras.

IV.

§ 24.

[Angående arvoden till läkare och ledamöterna i sundhetskommissionen
(epidemikommissionen) eller översundhetskommissionerna.]

§ 25.

Staten gottgör, utom de i § 1 stycket 3 nämnda utgifterna och de
i § 24 avhandlade ersättningarna, alla utgifter, vilka uppstå genom de av
sundhetskommissionerna (epidemikommissionerna) vidtagna åtgärder i enlighet
med denna lag eller de föreskrifter, som meddelas på grund av denna
lag och det av justitieministeriet enligt § 10 utfärdade reglementet, ävensom,
utan att de i något fall anses som fattigunderstöd, de utgifter, som
uppstå genom behandlingen från epidemiläkarnes sida, genom sjukvården
samt medicins anskaffande, då en sjukdom är under offentlig behandling,
utom i det fall, då detta lämnas i bostaden till personer, som enligt kommunalförvaltningens
åsikt icke kunna anses obemedlade, i vilket fall utgifterna
skola återgäldas och i brist på betalning indrivas genom utmätning.

Rörande storleken av gottgörelsen, som tillkommer var och en enl.
§§ 4, 15, 16, 17, 18 och 23, ingiver resp. kommission, efter omläggning

260

med de personer, som lidit skada, förslag i Köpenhamn till magistraten
och utanför Köpenhamn till översundhetskommissionen, vilka i saken hava
att besluta. Frågor rörande anspråk på gottgörelse kunna icke dragas inför
domstol. Dock kan den, som icke är nöjd med den medgivna gottgörelsen,
fordra, att densamma bestämmes genom uppskattning av två av
domstol utsedda, opartiska personer. Kostnaderna, som av uppskattningen
förorsakas, bestridas av allmänna medel. Såväl myndigheter som privatpersoner
kunna fordra en ytterligare uppskattning, vilken företages av
fyra av domstolen valda personer. Kostnaderna för denna värdering bestridas
av privatpersonerna, om de fordrat densamma och icke erhållit
höore skadestånd än vid den första förrättningen, i motsatt fall av allmänna
medel.

§ 26.

De i § 25 avhandlade utgifterna skola gäldas förskottsvis i Köpenhamn
av stadskassa^ i köpstäder och handelsplatser av kämners- och kommuners
kassor samt på landet av amtsrepartitionsfonderna. Kostnaderna
bestridas, med fråndraga av dem, som enl. i § 25 stycket 1 sista punkten,
skola återgäldas av privatpersoner, till sin ena hälft av statskassan, till
sin andra hälft i Köpenhamn av stadskassan, på Bornholm av den för
städer och lantkretsar gemensamma amtsfonden och i övrigt, såvitt angår
de i § 2 stycket 1 avhandlade sjukdomarna, av amtsrepartitionsfonden i
varje amtsrådskrets jämte de i kretsarna liggande köpstäderna i förhållande
till deras invånareantal, men för såvitt det är fråga om de i § 2 stycket
2 avhandlade sjukdomarna, i varje amtsrådskrets av resp. amtsrepartitionsfond
och i varje köpstad av kämnerskassan. Dock bestridas fortfarande
helt och hållet av statskassan kostnaderna, som sj ukbehandlingen av
sådana'' personer kräver, som äro under behandling i de i lagen om åtgärder
mot smittosamma sjukdomar av 2 juli 1880 § 9 omförmälda
lokaler.

Utav de i § 2 styckena 6 och 7 omförmälda utlägg, vilka beräknas
till 2 kronor 50 öre för varje sjuk per dag, därifrån dock undantaget
läkaren tillkommande gottgörelse för utförande av en operation, återgäldar
statsverket, tills offentlig behandling inträtt, vederbörande kommunalkassa
tre fjärdedelar.

§ 27.

överträdelser av denna lag eller av de på grund av densamma utfärdade
allmänna och särskilda förordningar straffas, såvitt icke högre straff
förskyllts enl. allmän lagstiftning, med fängelse eller böter.

Fallen behandlas som offentliga polissaker.

261

§ 28.

§ 29.

Denna lag äger icke tillämpning i militäranstalter, på flottans fartyg
och ej heller på platser, där understundom uteslutande militärbesättning
tinnes, såsom truppsammandragningar. Militärläkare äro förpliktade
att till resp. civila amtsläkare avgiva de i § 8 av denna lag bestämda
rapporterna. Lagen gäller icke för Färöarna.

262

Reservation.

I mellersta och nordligare delarna av vårt land torde ett boningsrum
ej få anses såsom hälsosamt, därest det ej kan uppvärmas i vederbörlig
grad, varför jag föreslår, att § 8 mom. 1 bör erhålla följande
lydelse:

Varje boningsrum, som nyinredes, skall så anordnas, att det kan
hållas tillbörligt varmt och bereder erforderligt skydd mot fuktighet samt
erhålla dagertillförsel genom fönster åt gata, allmän plats eller gårdsrum.
Fönster skall så anordnas, att nödig luftväxling därigenom kan åstadkommas.

Rasp er Salm.

263

Bilaga 1.

Antal sammanträden, som hållits av hälsovårdsnämnderna i nedanstående orter under åren

1906—1912.

Län	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	Län	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1 1912
Stockholms stad . . .	36	25	25	28	30	28	22	Flen.......... Gnesta.........	10 9	12 9	12 5	14 6	18 5	15 6
Stockholms lön.								Katrineholm...... Malmköping......	7 5	3 5	5 4	3 4	3 6	4 3	6 3
Södertälje.......	6	12	13	10	7	6	12	Oxelösund.......	6	4	4	3	2	4	3
Vaxholm........	6	5	4	2	2	4	2	Vingåker ........	3	5	4	8	4	5	4
Norrtälje........	10	14	12	12	12	12	13
Öregrund........ Östhammar.......	16 7	9 5	12 3	11 3	11 4	12 9	9 6	Linköpings län.
Sigtuna ........	—	1	6	3	4	6	1	Linköping.......	13	—	14	18	21	17	24
							Norrköping.......	13	9	14	11	12	17	12
								Söderköping......	16	14	10	12	8	10	—
Djursholm.......	8	10	4	7	6	5	5	Motala.........	4	3	6	4	5	3	8
Lidingö ........	—	—	—	—	10	11	11	Vadstena........	10	11	8	11	11	12	11
Saltsjöbaden......	—	—	—	7	—	—	—	Skeninge........	10	8	5	8	5	11	8
Stocksund.......	6	7	5	6	5	4	4
Sundbyberg.......	18	15	20	11	14	12	12	Mjölbv.........	7	11	8	12	5	14	9
								Boxholm........	—	2	—	4	4	5	4
Bromsten........	6	3	7	—	5	7	12 10 12	Kisa.......... Borgs villastad.....	12	10 12	12	11	9 8	9 8	8 6
Dalarö......... Duvbo......... Hnvndsta........	12	20 12	16 14	15 11	22 9	o 15 12	Valdemarsvik...... Åtvidaberg .......	2 1	2 2	3 1	2 3	4 3	3 3	3 3
Liljeholmen......	—	—	13	3	1	2	—
Mariehäll........	—	—	—	—	14	12	12	Jönköpings län.
Tumba.........	3	4	4	4	2	4	4	Jönköping .......	12	14	17	15	16	13	16
								Eksjö.........	11	9	8	8	—	18	14
Uppsala län.								Grenna.........	8	7	8	8	10	5	5
Uppsala........	14	14	13	14	14	16	12
Enköping.......	14	14	9	15	10	8	6	Forserum........	5	3	7	5	3	11	6
							Gislaved........	—	—	3	4	1	3	2
								Huskvarna.......	—	20	17	12	18	32	19
Tierp.........	1	2	4	4	7	10	5	Vetlanda........	11	7	11	19	13	39	30
							Nässjö.........	15	9	19	26	14	18	20
Södermanlands län.								Sävsjö......... Tranås.........	13 10	6 13	9 9	13 9	9	11 7	4 11
Nyköping.......	9	10	12	9	11	9	9	Tranås kvarn......	8	12	4	—	4	4	4
Eskilstuna.......	16	15	13	17	19	18	16	Värnamo........	4	4	6	6	4	5	12
Torshälla........	6	8	7	7	7	10	6
Strängnäs....... Mariefred........	It 4	9 3	11 5	8 3	7 3	10 6	22 8	Kronobergs län.
Trosa.........	3	6	5	4	2	2	11	Växjö.........	17	14	18	20	19	19	16

264

Län	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	Län	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912
Almhult........ Ljungby ........	11 10	11 11	9 12	6 11	7 11	10 11	5 11	Malmöhus län.1
							Malmö.........	10	10	10	10	9	11	11
								Lund.........	23	19	14	14	15	13	14
Alvesta........	6	8	8	8	6	5	6	Landskrona.......	20	16	14	16	14	16	15
Byd..........	5	15	12	12	14	10	7	Hälsingborg......	18	19	15	13	15	15	13
Strömsnäs bruk.....	—	—	—	—	15	12	12	Ystad.........	15	10	16	11	14	11	13
								Trälleborg.......	15	10	11	11	15	11	18
								Skanör o. Falsterbo . . .	5	6	5	6	5	12	12
Kalmar län.
Kalmar........ Oskarshamn......	9 12	11 12	13 13	13 13	16 12	9 12	13 12	Arlöv......... Bjuv.......... Eslöv......... Furulund........ Höganäs........	4 7	.6 5	5 3 15 12 7	16 2	16 Q	15 16 12 12 7	18 0
Yästervik....... Vimmerhy....... Borgholm........	14 6 34	14 19 24	11 18 19	14 19 16	14 15 12	17 18 12	19 21 12	18 12 4	14 12 4	13 12 6	19 12 4	16 12 4
								Hör..........	11	9	8	7	6	5	3
Figeholm . . ..... Mönsterås....... Mörbvlånga....... Nybro........ Gamleby........	2 4 2 iO 3	1 2 2 9 3	5 2 4 2	2 4 3 7 3	2 2 5 7 3	1 7 7 6 4	1 5 4 7 2	Hörby......... Kävlinge........ Köpinge........ Limhamn....... Lomma........ Löbered........	6 12 3 10 5	4 10 7 11 4	12 10 11 3 6	6 4 7 4 6	n 7 3 4 6	14 6 5 5 5 4	12 6 2 3 5 2
								Raus..........	8	9	9	8	5	9	6
Gott! ands län.								Råå.......... V. Sallerup.......	8 5	4 1	5 4	7	6	_	—
Visby.........	14	21	20	13	17	14	15	Sjöbo.........	—	3	—	6	4	7	11
							Skurup........	10	8	3	6	4	7	4
								Sofielund........	14	19	12	11	11	—	—
Hemse.........	1	1	2	2	2	1	2	Svedala........	9	9	11	9	8	8	13
Klintehamn......	—	—	7	2	1	3	5	Hallands län. Halmstad.......
Blekinge län. Karlskrona.......	1904	1905						13	14	13	12	12	14	16
14	15	13	15	17	13	16	Laholm........	3 7	4 7	2 6	3 4	4 6	4 11	6 19
Ronneby........ Karlshamn....... Sölvesborg .......	5 14 10	6 17 7	4 9 6	6 9 6	7 8 7	11 9 6	8 11 5	V arberg........ Kungsbacka......	14	17 6	15 6	14 8	14 6	11 6	17 8
Kristianstads län.								Oskarsström...... Nyhem.........	5	5	3	6	3 6	7 8	5 23
Kristianstad......	G	5	7	13	—	12	9
Simrishamn...... Ängelholm.......	12 7	12 7	6	12 4	—	12 2	12 10	Göte!), o. Bohus län.2							12
Båstad.........	4	3	—	7	8	8	10	Göteborg...... . .	15	20	19	14	14	13
Hässleholm.......	16	12	16	14	13	14	12
Åhus.........	4	2	2	11	9	—	7		1905
Vilan.........	2	1	3	2	2	3	6
Vitemölla.......	2	2	1	2	1	2	1	Kungälv........	8	6	6	6	6	5	5
Klippan........	12	5	4	6	4	5	5	Marstrand.......	9	10	6	11	8	6	8
Skillinge.....• . . .	5	6	4	4	4	4	4	Lysekil........	13	11	12	11	12	8	8
Tomelilla.......	—	7	8	5	5	7	4	Uddevalla.......	11	10	9	11	8	7	16
Vinslöv........	9	5	12	8	7	10	10	Strömstad......	6	10	12	9	10	8	12

1 I de 20 municipalsamhällena i Malmöhus län nppgives sammanträdena ha växlat, är 1910: 3 i Bjuv m. fl., 16 i Arlöv; är
1909: 2 i Bjuv m. fl., 16 i Arlöv; år 1908: 3 i Bjuv m. fl., 15 i Eslöv; år 1907: 1 Sollerup, 19 i Sofielund; år 1906: 3 i Limhamn,
18 i Eslöv. — 2 I de 30 municipalsamhällena i Göteborgs och Bohus län växla sammanträdena, år 1910: 0 i Dyrön, 13 i
Kroken; år 1909: 1 i en mängd, 12 i några; år 1908: 1 i en mängd, 16 i Smögen; år 1907 : 0 i 2, 1 i många, 14 i Kroken.

205

L il D	HIOB	1907	1908	1909	1910	1911	1912	Län	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912
Älvsborgs lön.								Västmanlands län.
Vänersborg.......	3	11	13	11	10	11	11	Västerås........	15	17	19	8	20	20	18
Alingsås........	9	10	9	7	9	7	11	Sala..........	8	7	7	9	8	11	13
Borås.........	12	9	14	14	18	12	15	Köping........	15	12	15	15	14	15	16
Ulricehamn.......	7	4	6	8	7	11	7	Arboga . .......	13	14	14	13	13	17	22
Åmål.........	8	7	6	6	6	6	5	Kungsör köping.....		15	19	19	15	26	22
Trollhättan.......	16	15	14	16	12	13	14	Norbergs mnnicipals. . .	7	5	6	2	—	6	12
Lilla Edet.......	8	9	7	7	6	6	6
niellera!........	—	—	—	16	18	6	4	Kopparbergs län.	1905
								Falun.........	11	7	9	9	8	11	9
Skaraborgs län.								Säter.........	5	8	12	12	7	18	7
Mariestnd.......	4	5	4	5	5	5	8	Hedemora.......	4	4	4	5	8	3	5
Lidköping .......	12	12	14	13	12	11	12
Skara......... Skövde ........ Falköping.......	12 6 3	10 9 5	9 5 4	9 5 3 6 1	8 3 5 6 6	12 7 5	11 4 4 6 4	Avesta köping . . . Borlänge » ... Mora Strands » ...	5 10 10	3 12 8	10 8 13	7 11 12	10 8 11	12 13 8	7 11 7
Hjo.......... Tidaholm.......	12 4	2 3	4 2	5 9	Krylbo mnnicipals. . . . Leksands Noret mnnicipals.	13 3	7 4	10 3	4	12 5	11 6	7 4
								Ludvika »	7	4	8	6	8	10	6
Axvall.........	2	4	5	4	5	4	3	Smedjebackens >	6	5	4	4	4	5	4
Grästorp........	8	8	8	7	6	7	6	Gävleborgs län.	1906
Töreboda........	8	8	5	8	8	18	15
Vara........	11	8	7	4	6	3	5	Gävle.........	12	12	10	12	9	11	13
								Söderhamn.......	9	7	11	5	11	8	8
Värmlands län.								Hudiksvall.......	8	9	9	10	5	6	5
Karlstad........ Kristinehamn...... Filipstad........	17 13 10	21 11 12	16 12 10	21 12 8	19 15 6	13 12 6	21 14 4	* Arbrå municipals..... Bollnäs köping.....	—	6	7 4	5	—	3	3
								Västernorrlands län.
Arvika......... Säffle.........	13 7	13 11	13 9	13 6	12 9	12 17	12 18	Härnösand.......	15 11	17 15	21 23	17 13	14 17	18 16	17 20
Charlottenberg..... Forshaga........		9	8	4 5	3 5	5 6	4 4	Örnsköldsvik ......	12	12	12	12	12	12	12
Kil..........	3	3	3	5	5	9	5
Sunne .........	8	10	10	11	7	13	11	Sollefteå köping ....	15	12	14	15	16	21	15
Forsby.........	—	—	—	—	12	7	2	Alby municipals. . .	—	—	14	12	6	7	6
Åmot.........	7	3	4	3	3	3	4	Gångvikens > . .	2	2	2	2	2	2	2
								Nylands » . .	1	2	1	1	2	2	1
Örebro län.								Skönsbergs » . .	—	—	6	5	6	6	6
							Skönsmons > . .	1	—	—	—	8	—	—
Örebro......... Askersnnd.......	24 14	26 12	24 17	26 12	26 18	27 19	29 17	Jämtlands län.
	16	14	16	14	14	15	17	Östersund.......	10	11	10	10	10	9	9
Lindesberg .......	12	15	15	12	11	12	12	Odenslund municipals. . .	3	3	3	6	8	8	6
Hallsberg köping . . .	11	11	11	15	14	14	15	Strömsunds » . .	5	3	2	5	5	5	4
Kopparberg > ...	9	12	11	15	6	10	11	Hjärpens > . .	14	10	13	14	10	9	12
Karlskoga municipals. . .	13	12	12	12	12	13	14	Bräcke > . .	—	—	6	5	9	8	4
Fumla > . .	12	12	12	14	12	12	13	Svegsmon » . .	—	—	—	5	8	4	9

34—133252

266

Län.	1904	1905	1907	1908	1910	1911	1912	Län.	1906	1907	1908	1909	1910	19114912 1
Västerbottens län.								Norrbottens län.
Umeå.........	13	10	10	10	9	16	13	Luleå.........	12	12	12	12	9	8	10
Skellefteå.......	7	4	5	4	2	3	2	Piteå.........	12	12	13	11	7	8	7
								Haparanda.......	9	14	14	16	12	6	11
								Bodens municipals.	24	15	20	14	12	18	12
Djupvik municipal. . .	3	2	3	4	3	3	3	Gellivare »	6	6	12	5	3	7	7
Lycksele > . .	—	1	2	1	—	5	—	Kiruna »	—	—	—	9	9	5	6
Norrböle > . .	1	1	—	1	—	—	—	Malmbergets »	—	—	—	11	11	8	6
Vännäs » . .	1	3	2	1	3	6	8	Svartöstadens >	12	12	10	15	9	12	10

207

Bilaga 2.

i

V

Tall. 1. Allmän översikt

		Hela 1 ii n e t.	L a n <	s b y g d e n
Totala folk- mängden vid 1912 års början	Sjuk platser	1908—12 ob-serverade fall av epidem. sjukdomar,3 årl. medeltal	A epidemisjukh. åren 1908—12 intagna, årl. medeltal3	Tolk mängd 1912 med mindre möjlighet till sjukhusvård	Totala folk- mängden vid 1912 års början	Folkmängd L912 med mindre möjlighet till sjukhusvård
abso- luta tal	på 1000 inv.	abso- luta tal	på 1000 inv. 4	abso- luta tal6	på 100 siukil.-fallö	absoluta tal	i %7	absoluta tal	1 O7
Stockholms stad		346 599	560	IT,	2 482	7''2	8 2 808	6100		_
Stockholms	län	234 973	292	1-2	1 222	5-4	637	52	152 400	65	215 472	151 000	70
Uppsala	3>	129 404	99	0''8	575	4-5	755	132	97 400	75	97 599	97 400	100
Södermanlands	»	179 640	319	1-8	1096	6-2	1299	118	19 600	11	133 744	8 19 600	15
Östergötlands	t	295 745	432	1-6	1108	3-8	989	89			217 303		*
Jönköpings	,	215 369	205	10	939	44	409	44	158 500	74	175 372	158 000	90
Kronobergs	■»	157 580	28	0''2	382	2-4	55	14	146 100	93	149 139	146 000	58
	»	228373	156	0 7	604	2 7	218	36	175 000	77	190 590	175 000	52
Gottlands		55 373	40	0-7	330	6-0	97	29	44 200	80	45 351	44 200	97
Blekinge		149 782	216	1-4	616	41	659	107	6 200	4	108 433	8 6 200	6
Kristianstads		230 042	86	0-4	806	35	93	12	199 100	87	212 017	199 000	94
Malmöhus 1		370 617	610	16	1685	4-6	928	55	209 100	56	272 357	208 300	76
Malmö stad .		89 719	200	2-2	623	7-3	722	116	—	—
Hallands län .		147 136	202	1''4	775	5 2	298	38	101 000	69	113 997	101 000	88
Göteb. o. Bohus län2	215 147	132	0''6	1103	5-2	372	34	172 900	80	191499	171500	90
Göteborgs stad		170 606	264	1''5	1224	7-3	1447	118	—	—
Älvsborgs	län	288 950	225	0-8	1105	3''8	372	34	205 800	71	247 431	205 800	83
Skaraborgs	»	241411	no	0-5	507	2T	118	23	202 600	84	205 363	202 500	99
Värmlands	J	260 543	139	05	648	2-5	99	15	218 300	84	224 495	218 000	97
Örebro		208 626	207	1-0	793	3 8	369	47	119 000	57	170 521	119 000	70
Västmanlands	»	157 145	273	1-7	1284	5-0	1415	no	11000	7	119 624	1011 000	9
Kopparbergs		235 437	122	05	589	2-5	192	33	174 800	74	219 834	173 600	79
Gävleborgs	>	255 181	283	IT	1032	4t	615	60	119 800	47	200176	119 700	60
Västernorrlands		253 315	87	0-3	965	3-8	310	32	217 600	86	222 810	217 600	98
Jämtlands		119 262	48	04	253	21	64	25	103 300	87	110 793	103 300	93
Västerbottens		162 694	72	0''4	503	3-1	45	9	139 100	85	155 231	139 100	90
Norrbottens	»	163 130	109	0-7	589	3-7	262	44	98 200	60	150 124	98 200	65
Summa	5 501 799	5 516	lo	23838	4-3	15 047	00	11 3091 000	50	4149275	12 3 085 000| 74

1 Utom Malmö stad. — 2 Utom Göteborgs stad. — 3 Smittkoppor, Skarlakansfeber, Fläcktyfus, Tarmtyfus, Rödsot, Asiatisk
kolera, Difteri, Hjärnfeber och Akut barnförlamning. — 4 Av medelfolkmängden 1908—1912. — 6 I några län även _observationspat.
samt friska, men ändock isolerade pers. — 8 Medeltal för 1910—12. Relativtalet beräknat efter avdrag av 355 fall
från landsbygden. — 7 Av den totala folkmängden vid årets början. — 8 Efter , reduktion av den folkmängd ä landsbygden som
erhåller vård i stad, inalles 45 000. — 8 D:o 9 500. — 10 D:o 47 000. — 11 Östergötlands län ej medtaget. — 12 Se not 8—11.

Tab. 2. Översikt av samtliga i riket inträffade fall av vissa epidemiska sjukdomar

och antalet bland dem å sjukhus vårdade.

	I hela riket observerade	sjukdomsfall	Å	epidemisjukhusen vårdade sjuk-domsfall	Vårdade å epid.-sjukh. i % av samt].
	1908	1909	1910	1911	1912	Medel- tal	1908	1909	1910	1911	1912	Medel- tal	sjukdomsfall 1908-12
Smittkoppor.....		6		8	3	3-4	_	2	_	1	3	1-2	35-3
Mässling.......	16 389	5 097	12123	13 060	12 853	11 904-4	206	157	518	160	580	324-2	2-7
Scharlakansfeber . . .	5 750	7 617	9 614	12 000	9 043	8 804-8	3 289	4 496	6 286	6122	5 311	5 100-8	57-9
Nervfeber......	1917	1130	1866	1916	1214	1608-6	753	476	910	813	588	708-0	44-0
Difteri.......	8 856	9 602	10 460	12 027	10 294	10 247-8	4 778	5 969	8155	9 386	6 654	6 988-4	68-2
Rödsot.......	321	94	136	113	57	144-2	3	1	—	1	—	1-0	0-7
Epidemisk hjärnfeber .	66	52	611	40	68	167-4	5	11	G	9	27	11-6	6-9
Akut barnförlamning .	[316]	[172]	[176]	3 646	4112	3 879-0				1003	1 495	1 249-0	32-2

Anm. Av dessa sjukdomar hava dessutom ett ringa antal fall vårdats å lasarett och sjnkstngor.

270

Tält). 3. Epidemisjukhusens anläggningskostnader,

Landsbygd.	Ägare	Anläggningskostnader (kr.) för byggnader o. inventarier	Sjukplatser	0 Arliga medel-tal för 1908-12	Kost- nad Pr under-hålls-dag år 1912. Kr.	Inv. år 1912 i de områden för vilka sj ukhusen i första hand äro avsedda.
lands- ting.	kom- mun.	bolag eller ensk. pers.	upp- givna.	approxi- merade.	pr sjuk- plats	i allt.	på 1000 inv.	In- tagna.	Drift- kostnader (kr.)
Stockholms län 1 . . .	—	ii	i	287 248	287 850	1600	232	3-6	508	48 974	4*73	64 434
Södermanlands » . . . .	8	_	_	170 899	176 500	1307	135	1*9	388	35 625	3*58	69 405
Östergötlands > . . . .	11	i	—				175		226	18 739	2*64
Jönköpings » . . . .	—	6	—	47 095	—	683	69	4*1	77	5 207	4*51	16 765
Kronobergs > . . . .	—	1	—	4 010	—	501	8	2*7	4	207		2 996
Kalmar » ... .	—	6	—	20 099	—	566	Öl	3*3	26	766	10*95	15 492
Gottlands * ... .	—	1	—	6 331	—	791	8	7*0	2	223		1148
Blekinge » . . . .	7	—	—	136 130	—	1840	74	0*8	2 397	2 15 641	3*67	92 700
Kristianstads 5 . . . .	—	4	—	28 546	28 600	773	37	2-9	31	2 430	2*87	12 753
Malmöhus > . . . .	—	16	5	205 470	206 800	706	340	5*3	419	15 463	3*21	64 018
Hallands z ... .	—	4	1	24 492	—	422	72	5*8	15			12 379
Göteborgs » ... .	—	1	—	50 000	57 500	1 150	50	2*5	246	20 760		20 000
Älvsborgs > 3 . . .	—	12	—	195 300	207 450	1534	135	3*2	178	8 258	1*78	41 610
Skaraborgs t> ... .	—	1	1	15 452	—	858	18	7-0	3	1166		2 572
Värmlands » . . . .	—	1	1	20100	—	372	54	9*2	4	540	3*00	5 900
Örebro » . . . .	_	7	—	94 106	—	1272	101	2*0	92	6 761	3*12	50 672
Västmanlands > . . . .	6	—	—	98 624	100 300	1056	95	1*5	251	11722	1*71	61583
Kopparbergs * ... .	—	8	—	39 066	43 200	982	73	1*6	113	8 046	3*74	46 215
Gävleborgs > 11 . . .	—	410	2	172 774	178 900	1265	164	2*0	292	17 250	2*90	80 477
Västernorrlands » 11 . . .	—	1	—	7 900	—	790	10	2*0	13	2 330	5 36*82	5 077
Jämtlands > . .	—	1	—				15	2*1	24	2 302	4*54	7 288
Västerbottens > ... .	—	2	1				38	2*4	5			16 138
Norrbottens » ... .	—	4	—	74175	—	1124	66	1*8	187	13 413	4*16	51873
Summa 6	32	98	12	1097 817	1730 990	970	2020	2*5	3 501	235823	2*90	741495
Städer.
Stockholms stad.....	_	1	_	1834 625	_	3 276	560	1*6	3 403	239 104	3*37	348 000
Stockholms län ....	—	5	—	3 600	4 150	296	60	3*8	2 157	211 543	2*44	18 134
Uppsala > ... .	—	2	—	373 225	379 200	3 830	99	3*1	792	62 558	3*53	32 050
Södermanlands > . . . .	4	3	—	180 008	186 000	1012	184	1*9	915	54 059	2*62	90 685
Östergötlands > ... .	2	3	—				257	6 2*8	800	54 926	2*36
Jönköpings > . . . .	—	5	—	180 226	186 300	1370	136	3*4	348	29 317	2*41	40145
Kronobergs > . . . .	—	1	—	10 927	12 600	630	20	2*4	55	4 273	4*37	8 441
Kalmar » . . . .	—	5	—	126 883	—	1208	105	2*8	199	22 352	3''75	37 860
Gottlands » . . . .	—	1	—	34 964	—	1093	32	3*2	97	11333	2*59	10 022
Blekinge > ... .	1	3	—	196 085	211100	1487	142	2*8	304	25 028	5*30	50 884
Kristianstads * ... .	—	3	—	63 807	69 200	2 009	49	2*7	70	7 593	5*51	18 175
Malmöhus » 7 ...	—	6	—	121138	122 500	81066	270	2*8	701	53 081	3*13	97 523
Malmö stad......	—	1	—	798 182	—	3 991	200	2*2	1 048	82 768	2*72	90 000
Hallands län......	—	5	—	90 490	92 600	712	130	38	301	24 422	3*84	33 852
Göteborgs o. Bohus län 8 .	—	5	—	66 097	72 100	1127	82	3*7	140	11 898	4*40	22 293
Göteborgs stad.....	—	1	—	301 700	—	1143	264	1*6	1595	126 282	3*27	172 241

Anm. Rörande anläggningskostnader hava i första kol. medtagits uppgivna värden för byggnader och inventarier.
Dä emellertid för nägra sjukhus uppgift saknas för inventariers värde, har detta approximativt beräknats (10 %
av byggnaders anläggningskostnader, då materialet varit sten, 15 %, då det varit trä); däremot har någon beräkning av
byggnaders kostnader i de fall, då uppgift härom saknas, icke kunnat göras. Vid beräkning av kostnad pr sjukplats hava
de approximerade talen använts, med uteslutande av sådana sjukhus, för vilka uppgift om byggnaders anläggningskostnader
saknas. — Kostnaden pr underhållsdag är beräknad med ledning av Medicinalstyrelsens berättelse år 1912 för de sjukhus
som härom lämnat uppgift. — Rörande noter se följ. sida.

271

sjuk platser, beläggning och driftkostnader.

		Ägare	Anläggningskostnader (kr.) för byggnader o. inventarier	Sjukplatscr	Ärliga medel-tal för 1908—12.	Kost- nad pr under-hålls-dag år iyi2. Kr.	Inv. år 1912 i de områden för vilka sjukhusen i första hand iiro avsedda.
[ands- ting.	kom- mun.	bolag eller ensk. pers.	upp- givna.	approxi- merade.	Pr sjuk- plats.	i allt.	på 1000 inv.	In- tagna.	Drift- kostnader (kr.)
Alvsborgs	län ... .		5		76 000	86 750	963	90	2-2	205	12 723	3-00	41530
Skaraborgs		—	7	—	91105	91 900	999	92	2-5	125	10 914	355	96 236
Värmlands	y ... .	_	4	—	167 212	169 000	1988	85	2-3	100	12 483	3''41	36 345
Örebro	>	_	4	—	355 366	—	3 353	106	2-7	299	24 240	3 G8	39 043
Västmanlands	5 . . . .	_	4	—	365 708	—	2 055	178	2-1	1218	69 478	2-02	84 520
Kopparbergs	>	—	2	—	36 700	42 200	861	49	34	86	7 295	1015-73	14 463
Gävleborgs	y ... .	_	3	—	148 167	158 700	1333	119	2-2	336	32 060	2-07	54 942
Yästernorrlands	y ... .	_	3	—	161 539	165 900	2 544	77	2-5	305	18 718	3-08	30 676
Jämtlands	y ... .	—	1	—	30 622	—	928	33	3''8	42	5 548	7-53	8 700
V ästerbottens	* ... .	—	2	—				34	4-5	48	2119	2-01	7 493
Norrbottens	y ... .	—	3	—	56 594	—	1316	43	3-3	90	6 997	6-10	13 029
	Summa 6	i	88	—	5 870970	5 954 844	2008	3 496	2-3	13 779	1023112	2-95	1 437 282
Landsbygd och städer.
Stockholms stad.....	_	1	—	1 834 625	—	3 276	560	1-6	3 403	239 104	337	348 000
Stockholms	län ....	_	16	i	290 848	292 000	1 505	292	3-5	2 665	2 60 517	4-19	82 568
Uppsala	y ... .	_	2	—	373 225	379 200	3 830	99	31	792	62 558	3-53	32 050
Södermanlands	,	12	3	—	350 907	362 500	1136	319	2-0	1303	89 684	2-93	160 090
Östergötlands	y ... .	13	4	—				432		1026	73 665	2-45
Jönköpings	> .	—	11	—	227 321	233 395	1742	205	3-6	425	34 524	2-52	56 910
Kronobergs	> . . . .	—	2	—	14 937	16 610	593	28	2-4	59	4 480	4-37	11 437
Kalmar	> . . . .	—	11	—	146 982	—	1048	156	2-9	225	23118	3-79	53 352
Gottlands	» . . . .	_	2	—	41295	—	1324	40	3-6	99	11556	2-59	11170
Blekinge	>	8	3	—	332 215	347 230	1608	216	1-5	701	40 669	2-15	143 584
Kristianstads	,	_	7	—	92 353	97 800	1365	86	2-8	101	10 023	5-17	30-928
Malmöhus	, i . . .	—	22	5	326 608	329 300	8 781	610	3-8	1120	68 544	315	161 541
Malmö stad		_	1	—	798 182	—	3 991	200	2-2	1048	82 768	2-72	90 000
Hallands län		_	9	1	114 982	117 092	623	202	4-4	316	24 422	3-84	46 231
Göteborgs o. Bohus län 9 .	—	6	—	116 097	129 600	1137	132	3-1	386	32 658	4-40	42 293
Göteborgs stad		_	1	—	301 700	—	1143	264	1-6	1595	126 282	327	172 241
Alvsborgs	lön 3 . . .	_	17	—	271 300	294 200	1308	225	2-7	383	20 981	2-27	83 140
Skaraborgs	>	_	8	1	106 557	107 352	976	no	2-8	128	32 080	355	38 808
Värmlands	y ... .	_	5	1	187 312	189 100	1360	139	3-3	104	13 023	3''75	42 245
Örebro	y ... .	_	11	—	449 472	—	2 497	207	2-3	391	31001	3-59	89 715
Västmanlands	y ... .	6	4	—	464 332	466 003	1707	273	1-9	1469	81 20(	1-95	146 103
Kopparbergs	y ... .	—	10	—	75 766	85 401	918	122	2-0	199	15 341	616	60 678
Gävleborgs	>u . . .	—	lé	2	320 941	337 600	1298	283	2-1	628	49 310	2-76	135 419
Yästernorrlands y 11 . . .	_	4		169 431	173 800	1998	87	2-4	318	21048	3-44	35 753
Jämtlands	y ... .	_	2		30 622		923	48	30	66	7 850	6-34	15 988
Västerbottens	y ... .	_	4	i				72	30	53	2 n;	2-01	23 631
Norrbottens	y ... .	—	7		130 769		1199	109	1-7	277	20 41C	493	64 902
	Summa 6	39	186 12	|7 568 787 7 091834 1652	5516| 2-3	117 280 1 258 93o| 2 94	2178 777

1 Dessutom 5 å 6 mera primitiva med ett sammanlagt värde av c:a 40 000 (därav inventarier 5 000) kr. —
2 För 1909—12. — 8 Dessutom 25 å 30 mera primitiva med ett sammanlagt värde av c:a 185 000 (därav inventarier
32 000) kr. och c:a 170 sjukplatser. — 4 Till 4 av dessa sjukhus har landstinget lämnat bidrag med sammanlagt 48 000
kr. och är enligt uppgift delägare i 3 av dem. Ett sjukhus inrymt i hyrda lokaler. — 6 Aren 1911 och 1913 resp. 6*18
och 7*68; förstnämnda år voro totalkostnaderna obetydligt större än 1912, antalet underhållsdagar däremot 5 å 6 gånger
större. — 6 För de sjukhus som lämnat nödiga uppgifter. — 7 Utom Malmö stad. — 8 Hälsingborgs sjukhus, vars anläggningskostnader
blivit synnerligt lågt angivna, har ej medtagits i kalkylen. — 9 Utom Göteborgs stad. — 10 Uppgick ar
1911 till 4’52 och 1913 till 3''91 pr dag. — 11 Dessutom ett flertal sjukhus, tillhörigt bolag och enskilda personer.

272

Tab. 4. Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

Anstaltens	namn	Ägare	Anstalten öpp- nades år	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn.- material	Antal
P* O g* P* 0=3	O B B p p	_ er SS p 0.0*3 ■Ö g ra g, J. o ra P P	O 3	er 0*3 ÖS D O ff-. cd >-i	< CD P s -i CD*	>r g- 0 2-, £ g p *5 p ds £ P CD 55 g O CD p cl.	CAJ cd" p	e-t- p:	.CD p’ pr p B	sju sän p	k- gar ~P . 530 P* k-4 ^ O O O
Stockholms stad.
Stockholms stads	epidemisjukh.	—	i	—	1 1893	2 .	*1663 625	3171000	—	1	—	146	4 560	1-6
Stockholms län.
Södertälje stads epidemisjukhus	—	i	—	1909	5 .	5 .	5 .	—	1	—	9	37	3-2
Norrtälje stads	>	—	i	—	1887		6 1600			—	1	4	12	3i
Östhammar >	>	—	i	—	1903	7 .	7 2 000		—	—	1	1	2	2-4
Öregrunds >	>	—-	i	—	1908				—	—	1		5	T3
Sigtuna >	»	—	i	—	1905	—	8 _	—	—	—	1	1	4	61
Djursholms	>	—	i	—	1910	15 000	56 195	3 900	—	1	—	94	22	5-1
Lidingö	5	—	i	—	10 1912	2 _	66 490	6 750	—	1	—	4	16	3‘0
Sundbybergs	»	—	i	—	1906	11 .	11 .		—	—	1	5	23	4-1
Botkyrka (Tumba)	>	—	12 1	—	1908	8 _	12 000	1500	—	—	1	13 4	16	2-8
Bromma	»	—	14 J	—	1900	—	14 _	1500	—	—	1	4	16	33
Dunderyds	»	—	1	—	1900	2 500	16 400	1000	—	—	1	2	12	5-2
Gustavsbergs	»	—	—	15 !	1868	—	6 000		—	1	—	16 2	11	4''5
Huddinge	*	—	1	—	1909	—	6 500	500	—	—	1	2	9	3-5
Nacka	»	—	1	—	17 1899	3 8 450	3 34 800	3 3 301	—	—	1	5	29	4-8
Nvnäshamn		—	1	—	1910	8 _	18 200	2174	—	—	1	4	24	12-7
Solna	>	—	1	—	1907	18_	41500	8 538	—	—	19 J	6	40	2-6
Spånga	>	—	11 1	—	1905	—	—	—	—	—	1	3	14	1-8
Uppsala lön.
Uppsala städs epidemisjukhus .	—	20 4	—	1906	50 000	81 290 500	22 725	—	1	22 _	22 24	22 75	2-8
Enköpings stads	>	—	1	—	1907		23 60 000		24 land st.	1	-	10	24	4''6
Södermanlands 1 än.
Nyköpings stads epidemisjukhus	—	1	—	1886	254400	“ 41500	25 3 389	—	20 4	20 4	12	50	1’9
Eskilstuna >)	»	—	1	—	1893		23 28 000		—	—	1	7	36	I1.0
> (Fors	»	—	1		1894		23 12 000		—	—	1	4	18	i19
Torshälla stads	>	1	—	—	1902	27 .	12 500	1876	27 korum.	—	191	6	21	21
Strängnäs »	»	1	—		1908	28 .	29 080	4 500	28 ,	—	1	13 5	19	2-1
Mariefreds »	1	1	—	—	1906	30C	21000	3 000	—	—	1	13 5	16	2-5
Trosa >	>	1	—		1904	29 •	20 000	3163	29 komm.	—	1	5	24	2''6
Aspa	1	20 J	—		1906	29 .	18 000	2 400	so ,	—	1	5	13	2''9
Björkvik	>	1	—		1905	300	16 500	2 716	—	—	1	135	2713	2-3
Flens	>	1	—	—	1902	82 .	32 15 262	1241	—	—	1	5	20	20
Gnesta	>	1	—	—	1906		33 26 255		—	—	1	7	17	1-9
Katrineholms	>	1	—	—	1903	84 .	22 500	4 014	31 komm.	—	1	13 0	24	1-3
Malmköpings	>	1	—	—	1910		23 22 000		—	—	1	5	14	2-0
Oxelösunds		1	—	—	1905	34 .	16 814	1781	—	—	1	13 4	10	42
Vingåker	>	1	—	—	1905	8_	18 750	2 660	—	—	1	7	24	1''8

Anm. Siffror med mediaevalstil (I, 2, 3, 4) beteckna, att uppgifterna äro osäkra; punkter beteckna, att uppgifter saknas.

1 Permanent från år 1893; provisoriskt från 1831. — 2 På samhällets förut egda mark. — 3 Bokfört värde vid 1912
års slut. — 4 Inkl. platser i kolerabaracker. — 5 F. d. länslasarett, inköpt 1909. — 6 Byggnaderna förut av staden använda
för annat ändamål; ändringskostnader 1600 kr. — 7 F. d. bondstuga av primitiv beskaffenhet; inköpt med
tomt för 2 000 kr. — 8 Donation. — 9 Dessutom 4 dagrum. — 10 Nya sjukhuset. — 11 Sjukhuset avsett till barnkrubba,
hyres nu av dennas styrelse för 1000 kr. pr år. — 12 Tillhör Botkyrka och Salems kommuner. — 13 Dessutom dagrum.
— 14 Hyrda lokaler. — 16 A.-B. Gustavsbergs porslinsfabrik; om- och tillbyggt år 1914. — 16 Dessutom 2 isoleringsrum.
— 17 Påbyggd år 1909. — 18 Ofri grund. — 19 Revetera!. — 20 Förvaltas av särskild styrelse. — 21 Donation
på 100 000 kr. — 22 Dessutom en kolerabarack av trä med 24 platser i 2 salar. — 23 Sannolikt med inbegripande
av värde å tomt och inventarier. — 24 Landstinget betalar 5 % ränta å halva anläggningskostnaden. — 26 Tax.-värde.
— 26 En paviljong av trä, en av sten. — 27 Tomt samt för 1 200 kr. inventarier. — 28 Tomt om 1 323 in2 mark gåva från
staden. — 29 Tomt gåva från kommunen. — 30 Diverse utgifter för 440 kr. samt fri tomt från kommunen. — 31 Kan ökas
till 25 å 30. — 32 Byggt av kommunen 1902 och inköpt samma år av landstinget för 8 500 kr. samt ombyggt för
6 762 kr.; tomtvärdet ingår i värdet å byggnader. — 33 Inkl. värde å tomt och inventarier. — 34 Mark fritt upplåten.

273

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

	Anstalten ut-		00 to Ot tf	Bostadsläg.	Fast anställd		Invånare
rastad med antal	pr t? B 5+	för personalen	personal		1912 inom det
n						H			00		Sköterskors avlöning och förmåner
o CD 5'' r9* 0 « Ö tf	nära desinf.- inordningar	sjukvagnar	sjukbårar	tf: 5T a n o	o- L -* a 3	olog. under- i anstalten	sjukvårds- personal	annan	köterskor o. biträden	betjäning	b = bostad; k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand; tv. = tvätt; sk. = fri skatt.	område, för vilket anstalten är av-sedd
1	11	2 7	—	i	32	1	8 50	4 30	5 46	6 40	8 ä 1200—1800 ; 20 ä 300—350; 18 ä 240; samtliga allt fritt	348 000
6	6	1	_	i	1		3	_	2	1	500 + 1 kr. i kostbar.; 240 + k.	11606
l	—	—	2	i	1	—	2 7 1	—	2	—	450 + 0''uO9—1''00 kr.9; b. 1. v. + dagsarvode.	3 871 846 1150
—									—	—	—
		1					i	—	8		0.50 pr dag + b. k. 8	661
—	—	—	i	3	—	i	—	1	—	350 + allt fritt + 1-50. 9	3 708
1	—	—	—	i	1	1	2	—	—	—	—	5 400
—	—	—	—	i	1	—	1	—	2	—	600 + b. k.; 360 + b. k.	5 266
—	10 1	—	—	i	1	—	1	—	11_	—	11	5 652
—	—	—	—	i	is x	—	2	—	2	—	500 + b. k.; 240 + b. k.	4 880
—	—	—	—	i	1	—	1	—	—	—	—	2 306
—	101	—	—	—	—	—	1	—	1	—	700 + b. v. 1. + kostbar.	2 466
				i								2 600
—	10 !		—	—	2	—	1	1	1	1	900 + b. k.	6100
—	10 1	—	—	i	1	—	2	—	14	—	—	2 000
					2	—	4	1	4	3	2 ä 500, 2 ä 243; samtl. b. k. 1. v. tv.	15 506
—	—	1	—	—	1	—	2	—	15 i	—	300.	8 550
1	_	1		i	16 s	1	6	8	6	9	2 ä 500; 1 ä550; 2 ä216; 1 ä 180; samtl. b. k. 1. v. tv.	26 800
6	6	17	17	i	2	—	2	1	1	1	450 + allt fritt	5 250
6	6	17	17	i	4	1	2	1	2	2	450 + b. k. 1. v.	27 000
1	—	1	—	i	2	1	2	1	2	1	450 + b. k. tv.; 240 + b. k. tv.	| 28 485
—	—	l	—	i	1	1	1	1	1	1	450 + b. k. tv.
1	—	—	—	i	1	—	1	—	2	—	450, 150; båda 0''50 9 + b. k. 1. v.	10500
6	6	—	—	i	3	—	2	—	2	—	450, 150; båda 125.18	9 000
—	10 1	—	—	i	1	—	1	—	1	—	450 + 1-25.18	6 300
—	10 1	—	—	i	3	—	2	—	2	—	450, 150; båda 1-25.18	9 400
—	19 1	—	—	i	1	—	1	—	1	—	180 + 1''25 18 + b. v.	4 529
—	10 i	—	—	i	—	—	1	—	1	—	200 + 1-25 18 + b.vl.	5 587
—	10 i	—	—	i	2	—	2	—	2	—	450 + 1- 25 18 + b. 1. v.; 150 + 0-509 + b. k. v. 1.	10 000
6	6	—	—	i	1	—	2	—	2	—	659, 334; båda b. k.	9 000
—	1	—	—	i	3	—	2	—	2	—	450 + 42580; 150 + 458.20	18 000
—	1	—	—	i	1	—	1	—	1	—	450 + 0-50 9 + k. b.	6 870
—	191	—	—	i	1.	—	1	—	1	—	450 + 1''25 18 under 160 dagar.	2 357
1	—	—	—	i	3|	—	2	—	2	—	450, 150; båda 1-25.18	13 062

1 Ett desinfektionsbrunnshus med 5 desinfektionsbrunnar samt dessutom 7 smärre brunnar inom de olika avd. för avloppsvatten
från tvättstuga och klosetter. —- * En epidemibil samt 6 epidemivagnar med hästar. — 8 Därav 3 för läkare
och 3 för kandidater; inalles 66 rum. Dessutom 3 dagrum, samlingsrum och bibliotek. — 4 Enstaka rum, även då de
bebos av 2 pers., räknade såsom en lag.; inalles 37 rum. För hela sjukhuset 30 kök, varav 6 i personalens våningar. —
8 Dessutom ett växlande antal extra biträden. — 6 Desinfektionsanordningar finnas. — 7 Endast kök, där sköterska vid
tjänstgöring får bo. — 8 Vid behov användes sjukvårdsdistriktets epidemisjuksköterska. — 9 Pr beläggningsdag. — 10 Med
formalin. — 11 En av länets epidemisjuksköterskor har haft sin bostad i sjukhuset; avlöning enl. av landstinget fastställd
stat. — 12 Ett rum utan eldstad användes härtill. — 18 Överenskommelse med enskild person träffad om sjuktransporter.
— 14 Ett e. biträde finnes med b. v. samt 1 kr. pr dag vid tjänstgöring. Dessutom har vid behov använts distriktets
epidemisjuksköterska mot 50 öre pr dag, samt kost och fria resor. — 16 Länssjuksköterska anlitas mot 50 öre per dag. —
16 Därav 5 å sjukavd^ — 17 Medel för sjuktransporter finnas. — 18 50 öre i dagavlöning samt 75 öre i kostbidrag pr
beläggningsdag. — 19 Angreniog. — 80 Kostpengar pr år.

30—133252

274

Tab. 4 (forts.). Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

I	Ägare	► P	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn- material	Antal
Anstaltens namn.	P	*r* o	er « a pr jo E:ctj	g £-» sr ce 2		er	P <	t*r eu O CD •3 g <£				sjuk- sängar
	Cu c® B* oq	B B a P	04 CD -ö P CD (O •-« OJ o CD B B	p° hT O: hd hd	;omt	aq B P eu cd	B P cd’ *-<	° P p p 3 O CD B eu	cd" P	c-s- -t p:	S*T P g	i allt	hd . B* h-4 < o
Östergötlands län.
Linköpings stads epidemisj ukbu s	—	i	—	1876				—	1 1	11	21	91	3-9
Norrköpings » »	—	i	—				—	2 1	2 1		98	2-1
Söderköpings » »	81	—	—	81910				—	—	1		46	4-2
Motala > >	—	i	—					—	—	1	6	12
Skänninge » >	i	—	—	1904				—	—	1		10
Boxholms »	41	—	—		—		—	—	—	1		14
Finspångs »	41	—	—		—	4_	—	—	—	1		12
Horns »	i	—	—					—	—	1		10
Kisa »	i	—	—	1911				—	—	1		14
Kvillinge >	4i	—	—	1911				—	—	1		16
Mjölby >	i	—	—				—	—	1		20
Motala sockens »	41	—	—					—	—	1		33
Åtvidabergs >	41	—	—	1894				—	—	1	3	24
O deshögs »	i	—	—	1912				—	—	1	2	12
Ostra Eneby »	—	i	—					—	—	l	20
Tjäll mo >	61	—	—	6 1913				—	1	—
Valdemarsviks »	61	—	—	61913				—	1	—
Jönköpings län.
Jönköpings stads epid.-sjukhus	—	i	—	1881	6 .	7 60 619	3 456	—	1	—	9	60	2-2
	—	i	—	1882	8 .	5 400	—	—	1	2	12	18''8
Eksjö stads	_	i		1913	5 000	60 000	5 000	—	8 _	1	9 12	34
Gränna städs »	_	i	—	1892	6 .	2 000	500	—	—	1	3	4	3-3
Huskvarna » >	—	i	_	1910	6 .	39 256	3 995	—	—	10 1	9 7	26	4-1
Forserums *	_	i	_	1908	U .	4 000	300	—	—	1	2	6	2-8
	_	i	_	12 1903	6 .	12 083	3100	—	—	1	5	25	7''1
	_	i	_	1895	1000	5 000	200	—	—	10 i	2	10	4-5
N. Sandsjö >	_	13 !	—	1910	675	8 600	1300	—	—	1	3	10	2-3
N. Solberga >	—	1	—	1911	300	5 531	981	—	—	1	4	10	3-6
V etlanda >	—	14 y		1895	6 .	5 000	1000		—	1	2	8	3-2
Kronobergs län.
Växjö stads epidemisjukhus . .		1		1878	350	10 927	710	—		1	4	20	2-4
Ljungby > • .		1		1896	0 .	3 300	—		1	2	8	2-7
Kalmar län.
Kalmar stads epid.-sj ukhu s		1		1893	2 000	65 500	5 000	—	1		12	30	1''9
Oskarshamns > >		1		151893	3 094	16 588	3 000	—	l	—	15 0	is 20	2-5
		1		1890		18 15 000	1618		1		8	28	2-8
		1		1909		17 7 500	1199	—		10 y	4	15	5-6
		1		1904	0 .	10 682	796			1	2	12	10 5
Hultsfreds >		18 J		1904	19_	6 300	5041 —		1	2	10	2-1

i Tvä paviljonger av sten, en av trä. — 2 En paviljä av sten, en av trä. — 8 Före 1910 användes kommunens, byggt
1878. — 4 Förhyrda lokaler. — 6 Färdigt 1913. — 6 i kommunens förut ägda mark. — 7 Därav tillbyggnad år 1889 för
6 130 kr. — 8 Bottenvåningen av sten. — 9 Dessutom dagrum. — 10 Revetera! — 11 Marken arrenderad för 20 kr. pr år.
— 12 Påbyggt 1909. — 18 Förvaltas av särskild styrelse. — 14 Köpingen. — 15 År 1906 byggdes en kolerabarack om 2
salar med inalles 10 platser, dessutom kök och sköterskerum. — 16 Inkl. värde å tomt. — 17 Bokfört värde å tomt och
byggnader. — 18 Vena kommun. — 19 Donation.

275

uvensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten utrustad mod antal	| Bakteriolog. under- i sokn. å anstalten	Bostadsläg. för personalen	Fast anställd personal	Sköterskors avlöning och förmåner b = bostad k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand; tv. = tvätt; sk. = fri skatt	Invånare 1912 inom det område, förvilket anstalten är av-sedd
£- rs £'' a ce	andra desinf.- unordningar	sjukvagnar	sjukbårar	< p: ce C 1	badrum	1 sjukvårds- personal	annan	Cd pr er ©! SV n 2: U £—■ CD O 0 o	er CD ts: 2. a oq
1	l	i		1	i	i	4		4		1 å 600, 3 å 300; samtl. b. k. v. 1.	23 300
l	—	i	—	—	i	i	7	5	7	5	1 ä 700, 2 ä 500, 4 ä 250; samtl. b. k. v. 1. tv.	46 700
—	21	—	—	1	i	i	1	2	1	2	600 + b. v. 1. + k.3
—	21	—	—	—	i	i	1	—	1	—	500 + b. v. 1.	2 830
—	21	—	—	1	i	i	1	—	2	—	600, 200; båda b. v. 1. + k.3
—	21	—	—	1	i	i	1	—	1	—	600 + b. v. 1. + k.8
—	21	—	—	—		i	1	1	—	1	—
—	21	—	—	1	i	i	1	1	—	1	_
—	21	—	—	1	i	i	1	1	1	2	600 + b. 1. v. + k.3
—	21	—	—	1	i	i	1	—	1	—	600 + b. 1 v. + k.8
—	2i	—	—	1	i	i	2	—	2	—	600, 365; båda b. v. 1. + k.3
—	21	—	—	—	i	i	1	—	1	—	600 + b. v. 1, + k.3
—	2 1 2 l	—	—	1 1	1 i	1 i	2	—	2		600, 365; båda b. v. 1. + k.3
—	21 21	—	—	1 1	i i i	i	1 1 1	—	1	—	500 + b. v. 1. + k.8
1	1	4	4	1	3	i	3	1	3	1	1 å 500, 2 ä 300; samtl. b. k. 1. v.	27 211
I	1 61	z	61	1	1 4	i i	1 3	1	2	—	{■200 + 2-00;7 50, b. f 1 kr.3 + k.3	5 332
—	21	—	l	—	—	—	1	—	l	—	6008 + b.	1202
—	1	1	—	1		i	2	1	2	1	300 + O öO 9 + b. k. 1. v. tv.	6 400
					1	—	1	1	—	—	—	2157
—	21	10	—	1	2	i	2	—	2	—	500 + b. 1. v. + k.3; 100 + k.3 + 0-75.9	3 540
—	—	—	—	—	1	—	1	—	1	—	151 + b.	2 235
—	21	—	—	1	1	—	1	—	11 1	—	600 + b. v.	3 600
—	1	—	—	1	1	—	1	—	1	—	200 + 1-00 9 + allt fritt.	2 741
1	—	—	—	1	1	—	1	—	1	—	310 + b + allt fritt.3	2 492
1	_	_	1	_	1	i	2	1	2	1	650 + b. 1. v. tv.; 250 + allt fritt.	8 441
—	21	—	—	1	1	—	1	—	1	—	350 + b. 1. v. + 0’80.3	2 996
1	1	i	_	1	2	_	4	1	4	1	1 å 600, 3 ä 15—25 pr män.; alla b. b. 1. v. tv. sk.	15 710
1	1	—	—	1	2	i	13 2	—	2	—	700 + b. 1. v.; 456 + b. 1. v.	8139
1	—	—	—	1	1	—	2	—	2	—	350, 240; båda 30 12 + b. 1. v.	10 165
1	1	—	—	1	3	i	1	1	11 1	—	500 + b. v. 1. + k.3 tv.	2 701
1	—	—	—	1	1	—	2	—	1	—	60 3 + b. k. + 1 kr.3	1145
—	—	—	—	—	1	—	2	—	—	—	—	4 660

1 Desinfektionsanordningar finnas. — 2 Med formalin. — 3 Då sjukhuset är belagt. — 4 Transportanordningar finnas.
— 5 Vakuformngn. — 6 -Bårvagn (Stilles fabrikat). — 7 Vid tjänstgöring 1 kr. i dagavlöning och 1 kr. i matpengar. —
8 Därav landstinget 500 kr., Gränna stad 60 kr. och Gränna landsförs 50 kr. — 9 Pr dag i tjänstgöringspengar. —
10 Medel till lämplig transportvagn anslagna. — 11 Kommunalsjuksköterska. — 12 Pr månad i kostpenningar. — 13 Jfr
not 15 å föreg. sida.

276

Tab. 4 (forts.). Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

Anstaltens namn	Ägare	Anstalten öpp- nades år	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn.- material	Antal
P — 00 o'' era	5*r o B 3 B 0	O* CD O K5f S* •o -3® CD 91 2 (t) O B	r+- O 3	er I a	5* < a 0 P 3* •-*	5*7* CL. O *3 § g s i §■ CJ P 5-“ 3 § s.	no CD P	p:	tf5. B* i*r a 3	sjuk- sängar
p	*-0 po 5'' 1— < g
Högsby epidemisjukhus	_	1 1	1_	1 1911	_	_	.	_	_	1	3	10	1-8
	—	2 1	—	1900		3 5 000	1500	—	—	1	3	8	5-8
Mörbvlånga »	—	2 1	—	4 1893	5 .	3 000	493	—	1	—	2	8
	—	8 1	6_	8 1906	6 .	0 _	302	—	—	1	2	6	31
S. Möckleby *	—	1	—	1904	5 .	2 500	500	—	—	1	3	9	6-0
Gottlands län.
Visby stads epidemisjukhus . .	—	1	—	1893	6 650	28 781	6183	—	—	1	6	32	3-2
Othems > . .	—	1	—	1906	7 _	5 375	956	—	—	1	2	8	70
Blekinge län.
Karlskrona stads epidemisjukhus	—	1	—	1886	5 .	150 000		—	1	—	18	95	3‘5
Karlshamns > »	—	1	—	1877	5 .	12 000	8 2 299	—	—	1	4	16	2-2
Ronneby > »	—	1	—	9 1888	I91000	49 7 000	2 289	—	—	1	3	19	5-4
Sölvesborgs j >	i	—	—	1906	11 .	19158	3 339	11 koram.	—	1	5	12	l-o
Asarums >	i	—_	—	1906	11 .	18 074	3 294	>	—	1	5	12	0-5
Bräekne-Hoby »	i	—	—	1910	11 .	13 107	1882	»	—	1	3	8	1-4
Jemshögs »	i	—	—	1905	11 .	18 229	3 038	>	—	1	5	12	1-1
Jemsjöslätts *	i	—	—	1909	11 .	13 542	2147	>	—	1	3	8	0-7
Lyckeby >	i	—	—	1904	11 .	17 978	3 571	>	—	1	5	12	0’9
Nättraby »	i	—	—	1905	11 .	16 022	3 275	>	—	1	3	10	07
Ronneby »	i	—	—	1907	11 .	17 960	4 011	>	—	1	5	12	07
Kristianstads län.
Kristianstads stads epid.-sjukhus	—	1	—	1901	9 000	60 928		—	1		7	22	1-9
Simbrishamns > »	—	1	—	1881	5 .	2 000		—	1	—	3	12	5-4
Angelholms > »	—	12 l	—	1901	—	—	879	—	—	1	4	15	3-5
1 Båstads »	—	1	—	1905	5 .	13 5 200	500	—	1		2	S	5-1
Hässleholms »	_	1	—	1907	B .	14 6 222	13 1 778	—	1	—	2	10	3-6
Osby »	_	1	—	1905	18 .	2000	100	—	—	1	2	7	1-6
Åhus >	—	17 l	—	1910	5 .	11279	1467	—	1	—	3	12	3-0
Malmöhus län.
Lunds städs epidemisjukhus	—	1	—	i859		•		—	1	—	5	36	1-8
Landskrona > »	—	1	—	1893	5 .	22 338	1200	—	18 p	18 X	6	50	31
Hälsingborgs » »	—	19 1	—	1872	5 .	1911 600		—	20 1	20 1	16	90	2-7
Trälleborgs > »	—	1	—	1899	10 000	67 000	9 000	—	l	—	9	45	45
Ystads > >	—	1	—	21 1855				—	—	l	11	40	3-5
Eslövs » »	—	1	—	1902	2 500	9 000	1000	—	1	—	2	9	1-6

1 Hyres av kommunen hos privatperson i 5 år, räknat från hösten 1911. — 9 Köpingen. — 3 Gammalt boningshus;
värde å tomt och byggnader uppskattas till 5 000 kr. — 4 F. d. fattighus] började användas till epidemisjukhus
1893. — 6 Å kommunens förut ägda mark. — 6 Hyres sedan 1906 av köpingen hos privatperson; tomten äges av köpingen;
byggnaden taxerad till 2 500 kr. — 1 Donation. — 8 Bokfört värde år 1912. — 9 Ett skolhus apterades härtill 1888:
provisoriskt, användes fortfarande. — 10 Nuvarande taxeringsvärde. — 11 Fritt npplåten av kommunen. — 12 Förhyrd
lokal. — 13 Donation å 3 500 kr. — 14 Till byggnader och inventarier anslagna 8 000 kr. —16 Bokfört värde 1912;
därav en del tillkommit genom gåvor; jfr not 8. — 16 Fattiggården. — 17 Municipalsamhället, dock lika rätt för inv.
inom Åhus socken. — 18 En paviljong av sten, eu av trä. — 19 Nytt sjukhus under uppförande för 360 000 kr. —
29 Två paviljonger av sten, två av trä. —21 Använd på 1850-talet som karantänsanstalt.

I

277

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten	utrustad	ce tö	Bostadsläg.	Fast anställd		Invånare
	med antal		pr pr P cr>	för personalen	personal	Sköterskors avlöning och förmåner	1012 inom
						»i	-ce
n	» B	.co							? «		det om-
	~ Ds O	B		£=!	er g.	P o	» 5"	P	PT	Cfc	b = bostad k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand;	råde, för
r*>	Cu a Pj		5»r	ST	co *	S 1°	P P		tet	tv. = tvätt; sk. = fri skatt	vilket
a - -	ft> P co g 5''	era p tf	P = p -t	is o	B B	* B sr & p 7	• ce 1	P	Ce: ob Oj pt o> o P -»	5‘ 0<3		anstalten äravsedd
-	—	—	—	—	—	—	1 1	—	1_ 1	—	1__ 350.	5 607 1385
—	—	—	—	—	—	—	1	—		—		392
—	31	—	—	—	—	—	1	—	1__	—	i_	1953
—	31	—	—	i	—	—	l	—	—	—	—	1495
1	_	i		i	2		2	2	2	2	675, 540.	10 022
—	—	—	—	i	—	—	1	—	—	—	—	1148
1	_	i	_	i	1	_	4	3	4	3	1 k 600, 1 k 300, 2 k 180, alla b. k. v. 1.	27 499
4	4	4	4	i	1	—	1	—	2	1	720 + b. k. v.; 370 + k.	7 283
5	—	1	—	—	—	—	2	—	6 1	—	200 + k.7	3 502
5	1	—	—	i	1	i	2	—	2	—	625, 180; båda b k. 1. v.	12 600
—	1	—	—	i	1	—	2	—	2	—	625, 180; båda b. k. 1. v.	22 350
—	1	—	—	i	1	—	2	—	8 2	—	1 med okänd lön, biträde: 180 + b. 1. v.	5 650
—	1	—	—	i	1	—	2	—	2	—	625, 180; båda b. k. 1. v.	10 500
—	1	—	—	i	1	—	2	—	9 1	—	625 + b. k. v.	10 800
—	1	—	—	i	1	—	2	—	2	—	625, 180: båda b. k. 1. v.	13 100
—	1	—	—	i	1	—	2	—	9 2	—	625, 180; båda b. k. 1. v.	13 550
5	1	—	—	i	1	—	2	—	2	—	625, 180; båda b. k. 1. v.	16 750
4	4	4	4	i	2	i	3	1	1	1	200 + b. k. 1. v. + 1.50.10	11680
—	—	—	1	—	1	—	1	—	1	—	600 + 50.11	2 201
12	—	—	—	i	—	—	1	—	1	—	b. v. + 2 kr.10	4 294
—	—	—	—	i	1	—	1	—	is i	—	610 + b. v.	1559
—	31	—	—	i	1	—	1	—	1	—	500 + b. 1. v. + 0-75.10	2 781
—	31	—	—	i	1	—	1	—	_	_	—	4 4U0
—	31	—	—	i	1	—	1	—	—	—	—	4 013
1	31	1		i	1		1	1	2	1	600 + b. v. 1. + k.14; 600 + k.14	20 407
4	4	l	—	i	3	i	2	2	2	2	600, 240; båda b. k. 1. v. tv.	16 265
1	—	4	4	i	4	i	4	1	4	2	1 å 600, 1 å 500, 2 å 250; alla b. k. tv.	33 500
4	4	—	—	i	3	i	3	1	3	1	500, 2 k 200; alla b. k. tv.	10 000
4	4	4	4	i	1	—	2	2	2	2	900 + b. v. 1.; 150 + 2 kr.10 + k.10	11460
—	81	—	1	i	1	—	1	1	1	1	700 + 1-00 10 + b. v. 1.	5 891

1 Distriktets epidemisjuksköterska anlitas. — 2 För I/s 1910—‘/io 1912 överenskommelse träffad med sjuksköterska i
Kalmar att mot 100 kr. pr år och 1 kr. pr tjänstgöringsdag stå till tjänst; efter Vio 1912 ingen anställd. •— 3 Med
formalin. — 4 Anordningar för desinf., resp. sjuktransport finnas. — 6 Ute i staden finnes en dylik att tillgå. — 6 Härtill
stadssjuksköterskan med 600 kr. lön (ej å sjukhusets stat). — 7 Då sjukhuset ej är belagt åtnjutes 1 kr. i kostpengar. —
8 Därav en sköterska avlönad av kommunen. — 9 Tjänstgör omväxlande vid sjukhusen i Jämsjöslätt och Nättraby. —
10 Pr dag, då sjukhuset är belagt. — 11 Yedpengar pr år. — 12 Lasarettets desinfektionsngn får användas. — 13 Ej
enbart för sjukhuset. — 14 Då sjukhuset är belagt.

278

Tab. 4 (forts.). Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

		Ägare		Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn.- material	Antal
				a1 03 O	pa p Pu &								sjuk-
Anstaltens namn	ST	P? O	S.8»	CD CO 2			B <	i 11			.ÖB	sängar
		Oj	B		po	O	09	B	ert-	gj-
		B*	B B	as	-s O:	3 e+	09 Cu	1	3 S 0 s:» 3	B	B:			590 B K-»
		UQ		§ ® B 0	i		•-i	n	O O b eu					^ O
Barsebäeks epidemisjukhus . .	_	_	11	1002		1 .	200	_	1	_	2	6	5-9
Bjuvs	> . .	—	—	1	1884		2 9 584	6118	—	1	—	3	20	10-0
Bjäreshögs	> . .	—	11	—	1893	•	1 .		—	1	—	1	2
Brågarps	>	—	1	—	1895	3 .	4 000	803	—	1	—	2	4	1-9
Burlövs	»	—	1	—	1906		9 36 000	10 894	—	1	—	4	56	11''2
Dalby	»	—	1	—	1912	1500	5 000	900	—	1	—	5	12	7-2
Flen in ge	> . .	—	1	—	1911		2 3 500	600	—	4 1	—	2	4	2 5
Furulunds	»	—	—	1	1903				—	1	—	6	18	10-0
Höganäs	» . .	—	—	1	1906	—	10 000	600	—	1	—	5	35	7-8
Hörby	> . .	—	51	—	1905	5 _	5 _	1265	—	—	1	3	11	8-2
Kattarps	» . .	—	1	—	1911	6 _	7 650	2 300	—	1	—	3	6	2-6
Kjävlinge	» . .	—	1	—	1895		9 2 700	400	—	4 1	—	2	7	29
Kropps	» . .	—	1	—	1909	500	4 000	500	—	1	—	2	5	4-2
Limhamns	> . .	—	81	—	8 1907		8 .		—	1	—	4	12	1-3
Lomma	»	—	l	—	1894	894	6 000	700	—	1	—	3	24	7-4
Raus	»	—	1	—	1911	2 000	29 500	1325	—	1	—	5	50	7-1
Skromberga	» . .	—	—	1	1900	—	26 485	5 746	—	1	—	5	22	5-5
Svedala	>	—	1	—	1894	3 .	3 500		—	1	—	2	8	1''8
Väsbv	>	—	1	—	1903		1210 000		—	1	—	2	10	2''4
V. Klagstorps	» . .	—	91	—	1906	7 _	8 000	1700	—	1	—	3	16	6-7
S. Asums	» . .	—	1	—	1906	7 .	5 000	500	—	1	—	5	12	50
Malmö stad.
Malmö stads epidemisjukhus . .	—	1	-	1908		712 765	85 417	—	1	-	49	200	2-2
Hallands län.
Halmstads stads epidemisjukhus	—	1	—	1875	1000	54 000	1010 467	—	1	—	14	75	3-9
Falkenbergs >	>	—	1	—	1906	3 .	7 323		—	—	1	3	13	2-9
Laholms »	»	—	1	—	1896	300	6 000	2 500	—	1	—	4	14	7-2
Kungsbacka >	»	—	1	—	1893	11 .	2 500	700	—	—	1	2	8	6-9
Varbergs >	>	—	1	—	1887		12 7 000		—	—	1	4	20	2-8
Harplinge	>	—	1	—	1912	3 .	6 000	8C0	—	—	1	3	20	6-3
Nyhems	»	—	13 !	—	1910	1340	6 329	409	—	—	1	5	20	6-7
Oskarströms	»	—	—	1	1895				—	—	1	4	14	5-7
Torups	>	—	1	—	1912	3 .	5 000	754	—	—	1	2	8	2-7
Vapnö	>	—	1	—	1894	3 .	5 000	200	—	1	—	2	10	140
Göteborgs o.	Bolins län.
Marstrands städs epidemisjukhus	—	1	—	1899	14 .	8 000	2 000	—	—	1	2	8	4-3
Lvsekils »	>	—	1	—	1899	3 .	7 000	2 000	—	—	1	4	24	5-4
Uddevalla »	, / S?:a \nya	—	1 1	—	161909 1909	3 , 3 .	40 000		—	1	1	6 105	18 22	}*''

1 Av mycket primitiv beskaffenhet. — 2 Inkl. värde av tomt. — 3 A kommunens förut ägda mark. — 4 Väggar av
råsten, brädbeklädda. — 5 Förhyrd lokal. — 6 Arrenderad mark; avg. kr. 7*50 pr år. — 7 Donation. — 8 F. d. lärarebostad.
— 9 Tillhör Tvgelsjö och V. Klagstorps kommuner. — 10 Nuv. värde. — 11 Arrenderas för 30 kr. pr år. — 12 Inkl.
värde å tomt och inventarier. — 13 Municipalsamhället. — 14 Arrenderas hos arméförvaltningen. — 18 Reparation av ett
för ändamålet flera gånger ändrat, äldre boningshus, som fortfarande användes såsom sjukhus. — 16 Dessutom dagrum.

279

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten	utrustad	CD W Os P	Bostadsläg.	Fast anställd		Invånare!
	med antal		Tf 5 ö tf	för personalen	personal	Sköterskors avlöning och förmåner	1912 inom det område, j
Sb	9 »					p° o''
	o ^	p		-1 p:	er	p ©	T3 *5*			r	b = bostad; k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand;	för vilket!
5	a3 a o»	vr -i	W er		Oj	;. under- nstalten		P P	rV CD	ps*	tv. = tvätt; sk. = fri skatt	anstalten
C	a cn « 5'' » et,	era s P	3 "I	rra o	3	a SJ V Cu i—■ c»	P	O , '' 1 a O P	P* 0*3		är av-sedd [
	11						1		2 _		2__	1019
—		i	—	i	1	1	13	2	1	2	200 + b. k.	2 000; 116! 2 052
				i	z	_	1	_	1	_	600 + 60 kr. i vedpengar pr år.
_	i	l	_	i	_	—	2	1	—	2	—	5 000|
	i	_	_	i	_	_	1	_	—	—	—	1676
_		_	_	i	_	_	1	—	1	—	525 + b.	1600
_	11	l	—	i	1	—	1	—	1	—	800 + b. 1. v.	1800
1		4	4	i	1	_	1	_	_	—	—	4 500
_		_	i	1	_	1	_	1	—	b. k. 5	1 ii37
_	i	—	—	i	1	—	2	—	2	—	600 + b. v. 1.; b. 1. + dagsarvode.	2 328
	11	_	_	i	_	_	1	1	—	—	—	2 427
	i	_	_		1	_	1	—	1	—	600 + h. v.	1194
				_	_	1	2	_	2	—	688, 832: båda b. + k. 6	9 333
	11	l	_	i	1		1	—	_	—	—	3 225
4	4	6	6	i		_	2	_	2	—	900 + b.	7 000
	* l	1		i	1	_	1	1	1	1	500 + b. k. 1. v. tv.	4 000
						_	1	_	_	_	—	4 530
_	l	_	_	i	_	_	1	_	1	—	200 + b. v. + 1''00.6	4 056
_	l	_	_	i	1	_	1	1	—	—	—	2 404
—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	2 421
1	1	1	—	—	8	1	13	3	12	4	fl å 650,1 å 550,1 å 500,1 å 450, 6 å 275,2 å 250, \ alla b. k.	90 000
1		1	1	i	1	1	2	2	2	3	600, 250; båda b. k.	19 000
1	_			_	1	_	1	_	2	—	600 + b. k.; 5 pr mån. + 0''755 + allt fritt.6	4 521
1							1	—	1	—	150 + b.	1952
	71	_	_	_	_	_	1	_	—	_	—	1160
4	4	_	_	i	3		1	—	2	1	Tills. 1020 + b. k.	7 219
_	_	_	_	i	1	_	2	—	—	—	—	3 200
				i	1	_	1	_	_	_	__	3 000
_	_	_	_		1	_	1	_	—	_	—	2 462
_	_	_	_	_	1	_	1	_	—	_	—	3 000
—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	717
1			1	i	1	1	1		1		800 + b. 1. v.	1878
1	—	—	2	i	1	—	1	—	1	—	600 + b. 1. v. + k.6	4 460
1	—	1	—	i	1 2	1	2 1	1	}3	1	620, 520, 240; alla b. k.	13 000

1 Med formalin. — 2 En kommunalsjuksköterska med 600 kr. -r b. v. finnes; dessutom anlitas länsepidemisjuksköterska
— s En diakonissa och ett sjuksköterskebiträde finnas; den senare här avsedd. — 4 Anordningar för desinfektion, resp. sjuktransport
finnas. — 5 Vid tjänstgöring. — 6 Från »kommungården». — 7 En gryta, »helt visst oduglig». — 8 Pr dag vid
tjänstgöring. — 9 För personalen finnes 5 rum.

280

Tab. 4 (forts.). Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

Anstaltens namn	Ägare	Anstalten öpp- nades år	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn.- materiel	Antal
landsting	kommun	bolag eller en- skild person	tomt	byggnader	inventarier	delade med annan korporation	sten	tf to:	sjukrum	sjuk- sängar
C9	5'' <1 0
Strömstads stads epidemisjukhus		i		1 1899		1 6 000	1097			1	5	10	3-4
Örgryte epidemisjukhus . . .	—	i	—	1905		50 000		—	—	1	6	50	25
Göteborgs stad.
Göteborgs stads epidemisjukhus	—	i	—	21886	s .	»294 700	»7 000	—	1	1	55	264	1''5
Älvsborgs län.
Vänersborgs stads epidemisjukhus	—	i	—	1868		13 000		—	1	—	4	16	2-1
Alingsås » »	—	i	—	1904		416 000		—	—	1	4	18	3-5
Borås » >	—	i	—	1871		6 23 000		—	_	1	6	34	1-6
Ulricehamns > >	—	i	—	1903		7 000		—	_	1	2	10	4-3
Åmåls » »	—	i	—	1900		17 000		—	_	1	4	12	2-8
Trollhättans >	—	i	—	1910	10000	80 000	6 000	—	1	_	12	40	50
Billingsfors >	—	»i	—	1903		11000	800	6 _	—	1	3	10	1-7
Brålanda »	—	71	—	1910		5 12 000		7 _	_	1	5	18	2-3
Frändefors »	—	81	—	1901		6 4 000		—	_	1	2	4	l-o
Herrljunga >	—	i	—	1903		4 000		—	—	1	2	4	3-2
Högsäters »	—	i	—	1904		8 8 000		—	_	1	2	8	3-7
Lilla Edets >	—	e 1	—	1904		16 000		—	_	1	2	8	2-5
Melleruds >	—	i	—	1907		7 000	400	—	_	1	2	5	7-1
Svenljunga »	—	i	—	1901		8 000	700	—	_	1	3	8	6-1
Västra Eds >	—	10 !	—	1904		6 9 000		—	_	1	3	10	4-1
Ärtemarks >	—r	1	—	1910		16 400	.	_	_	1	2	10	2-7
Ödeborgs >	—	1	—	1909		12 000		—	1	—	3	10	8-0
Skaraborgs län.
Mariestad stads epidemisjukhus	—	1	—	1885		114 550	2117	_	_	1	4	10	2-1
Falköpings » >	—	8 1	—	1895		115 000		—	—	1	3	8	1-6
Lidköpings » *	—	1	—	1893	800	17 000	2 000	—	—	1	3	10	1-4
Skara » »	—	1	—	1880	1000	12 8 400	600	—	_	1	4	14	2-4
Skövde » »	—	1	—	1887		18 000	1486	—	_	1	5	20	3-0
Hjo » >	—	1	—	1913	700	12 252	1700	—	_	1	3	10	4-3
Tidaholms > »	—	1	—	1906	13 _	16 400	1600	—	1	—	14 3	14 20	4-3
Hällekis »	—	—	i	1908		11302	800	_	1	_	2	8	5-0
Vara >	—	16 1	—	1912		112 650	700	—	—	1	4	10	10-3
Värmlands län.
Karlstads stads epidemisjukhus .	—	1	—	161879	6 000	17125 000	18 9 000	—	1	_	13	51	2-8
Kristinehamns stads >	—	1	—	1883	500	17 900		_	_	1	6	18	2-0
Filipstads i >	—	1	—	1876		18 7 850	18 393	—	—	1	2	6	1-3
Arvika > 5 . |	—	8 1	—1	1898	2 000	4 800	2 269	—	—	1	5	10	20

1 Uppbyggdes 1877 för 6 000 kr. (skänkta medel) till hjälp åt brandskadade; ändrades 1899 för okänt pris. — 2 Ombyggt
1906—08 för 217 504 kr., utvidgat 1909 för 22 403 kr.; inventarier kompletterades 1908 föro22 403 och 1909 för
7 500 kr. — 3 På kommunens förut ägda mark. — 4 Inkl. värde å tomt och inventarier. — 6 Åsatt värde. — 6 Steneby
och Laxarby kommuner. — 7 Fem kommuner; äldre byggnad. — 8 Äldre hus inköpt oeh inrett härför. — 9 Fuxerna
kommun. — 10 Äldre skolhus apterat härtill. — 11 Inkl. värde å tomt. — 12 Donation på 10 000 kr.; senare förbättringar
och mera inventarier för 12 000 kr. — 18 Donation. — 14 Kan i händelse av behov ökas till 12 sjukrum och 40 platser.
— 15 Provisoriskt. — 16 Till- och ombyggt 1911—12. — 17 Brandf.-värde. — 18 Bokf.värde vid 1912 års slut.

281

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten med	ntrustnd antal	Bakteriolog. under- sökn. å anstalten	Bostadsläg. för personalen	Fast anställd personal	Sköterskors avlöning och förmåner b = bostad; k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand; tv. = tvätt; sk. = fri skatt	Invånare 1912 inom det område, förvilket anstalten är av-sedd
ex Ci o" M» 1 0 m p 0	g§ o S'' 2." D & B 2 s» •t .	.ce O* 1 0 os 0 0	0 7? er Bo 0	< p: E c K O	0* 0 Cl. 0 3	sj nkvårds- personal	0 0 D 0 0	sköterskor o. biträden	betjäning
			1				i		i		400 + b. + 1 kr.	2 955
—	11	1	—	1	2	—	2	2	i	2	750 + b. k.	20 000
1	—	3	—	1	17	1	3	8	37	18	1 ä 700 ; 7 ä 600 ; 29 å 300-360.	172 241
4	4		1	1	1		l		1		600 + b. + k. 5	7 710
4	4	—	0 1	1	1	—	l	—	1	—	500 + b. + 0''75 (kostersättn.) 6	5152
4	4	—	1	1	1	—	2	—	1	—	600 + b. v. 1. + k. 5	21997
—	1	—	—	1	1	—	1	—	7	—	—	2 324
1	—	—	1	1	1	—	1	—	l	2	750 + b. v. 1. + k.6	4 347
1	—	—	6 1	1	3	1	2	2	3	1	1 ä 600 ; 2 ä 300; samt!, allt fri .	7 931
—	11	—	—	—	1	—	1	—	7	—	7	5 813
					2	—	1	1	—	—	—	7 780
_	_	_	_	_		_	1	_	7	_	7	1241
—	—	—	1	—	1	_	1	—	—	_	—	2157
—	11	—	1	—		—	1	1	7	—	7	3 206
_	11	_	z	_	1	z	1	_	7	z	7	1314
—	—	—	_	1	1	—	1	—	_	_	—	2 441
—	—	—	1	1	2	_	1	—	—	_	—	3 664
—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	1256
1				1	1	1	1		l		600 + b. v. 1.	4 710
—	—	—	—	1	1	—	1	—	l	—	300 + b. v. 1. + k.5 + 0-50. 9	5 000
4	4	—	101	1	1	1	2	—	l	—	200 + b. v. 1. + 1 kr. 9	7 200
1	11	—	61	1	—	1	1	1	l	1	700—800 + b. v. 1. tv.	5 715
1	—	—	—	1	1	1	1	1	l	111	700 + b. 1. tv. + k.8	6 700
—	11	—	—	1	1	—	1	—	—	—	—	2 300
—	11	—	1	1	1	—	1	1	12	—	12	4 611
—	11	—	—	—	1	—	1	—	1	—	700 + b. v. 1. tv.	1600
—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	972
1			3	1	3	1	4	3	18 2	3	500, 240; båda allt fritt.	18 000
1	—	4	4	—	1	1	1	—	2	—	Tills. 900; båda b. v. 1. tv.	8 815
—	—	—	—	1	—	—	I	—	1	—	b. v. + 1-50. 9	4 486
1	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	600 + b. v. 1. tv.	5 044

1 Med formalin. — 8 För personalen finnas 5 ram. — 8 Inalles 36 lag. — 4 Anordningar för desinfekt., resp. sjuktransport,
finnas. — 6 Vid tjänstgöring. — e Bårvagn. — 7 Landstingets sjuksköterska. — 8 Då sjukhuset är belagt. —
9 Pr dag vid tjänstgöring. — 10 Bårvagn, olämplig, användes ej. — 11 Avlönas av sköterskan. Denna senare skyldig
hålla mat för 0 80—1 kr. per dag. — 12 Av landstinget avlönad sköterska stationerad i staden; lön 600 kr. och 1 kr. pr
tjänstgöringsdag av landstinget; fri bostad av staden och kost vid tjänstgöring. — 18 Dessutom 2 eller flera extra biträden
med 378 kr. och allt fritt.

36—133252

282

Tab. 4 (forts.). Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

	Ägare	> P	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggn.- material		Antal
Anstaltens namn	P P	tf o	er CO o Ep	p p Pj f" O sj-al 2 p		O* 23	P* <	tf Pa O o ►3 g S			«22.	sjuk- sängar
	Pa P* oq	B B o p	•ags 3 % 2 & a o	-ddo	O 3 e-f-	p p Pa a •-*	. P S?" *-<_ o’ •-J	3 p sr. b B P Pa	sr p	n p:	tf P 3	SL	på 1 000 inv.
Borgviks epidemisjukhus . . .	_	_	i	1905		5 500	600	_	_	1	4	14	10''0
Säflle > ...	—	i	—	1912	1 .	12 000	2 000	—	—	1	5	40	8-9
Örebro län.
Örebro stads epidemisjukhus .	—	i	—	1903	6 575	285 102	25 088	—	i	—	23	80	2-5
Askersunds stads »	—	i	—	1894		3 000	500	—	—	1	2	6	3-0
Lindesbergs > >	—	* i	—	1902		3 9 000	2 000	—	—	1	2	10	3*5
Nora » »	—	i	—	1908	1 .	29 176	1500	—	—	1	6	10	4-7
Fellingsbro »	—	i	—	1912	500	4 12 050	3 072	—	—	1	3	25	3''5
Halsbergs »	—	51	—	1909	.			—	—	1	2	3	2-0
Karlskoga »	—	i	—	1905		38 600	3 940	—	i	—	4	20	1-2
Lerbäcks »	—	«i	—	1896	6 .	6		—	—	1	4	24	3-9
Lj usnarsbergs >	—	i	—	1902	535	18 263	2 631	—	—	1	2	12	1-1
N äsby >	—	i	—	1912	75	7 850	200	—	—	1	2	10	4-8
Alvstorps >	—	71	—	1911		6 500	1000	—	81	—	3	7	1-8
Västmanlands län.
Västerås stads epidemisjukhus .	—	i	—	9 1888	10 440	115 860	22 382	—	i	—	16	19 65	3-1
Köpings > >	—	i	—	1903		76 336	8 770	—	i	—	9	42	1-2
Sala » >	—	111	—	1902	1 .	110000	11000	—	121	13 1	13	50	2-2
Arboga » »	—	i	—	1894	2140	14 16 800	4 560	—	i	—	9	21	4-0
Heby »	i	—	—	1902	IB _	14 872	1128	16 komm.	—	1	ie 3	16 12	0-8
Norbergs >	111	—	—	1903	17 500	17 605	2 300	>7 >	—	1	4	18	0''9
Iiamnäs >	i	—	—	1907	.	24 770	2 200	—	—	1	6	38	4 8
Simtuna >	i	—	—	1905	17 .	11 349	1500	17 komm.	—	1	3	8	1-8
Skinnskattebergs »	i	—	—	1903	18 .	11350		—	—	1	3	9	2-4
Öster våla >	i	—	—	1904	17 500	10 050	1500	17 komm.	—	1	3	10	1-2
Kopparbergs län.
Fåla städs epidemisjukhus . .	—	i	—	1878		28 500		—	—	1	7	37	3-2
lledemora stads » . .	—	i	—	1895	196	8 200		—	—	1	3	12	4-3
Avesta > . .	—	■ 9 l	—	1892		5 000		—	—	1	2	10	2-1
Borlänge > . .	—	19 1	—	29 1902				—	—	1	3	10	6*5
G rån gärde » . .	—	1	—	1894		5 000	.	—	—	1	2	8	12
Grängesbergs » . .	—	21 l	—	1901				—	—	1	2	15	3-1
Ludvika > . .	—	1	—	1905		9 307	2 259	—	—	1	2	8	1-1
Mora » . .	—	1	—	1894	.	5 500		—	—	1	2	8	10
Smedjebackens » . .	—	22 1	—	1905		312 000	-	—	—	1	3	10	1''8
Älvdalens > . .	—	l	—	1894	*			—	—	1	2	4	0-8

1 Ä kommunens förut ägda mark. — 2 Äldre byggnad inköpt och inredd härför. — 3 Inkl. värde å tomt. — 4 Donerade
6 000 kr. — 6 En äldre, köpingen tillhörig byggnad ändrad för 800 kr. — 6 F. d. fattighus. Övre våningen användes till
sjukhus, den undre för annat ändamål. — 7 Nora landsf. — 8 Masugnsslagg. — 9 Utvidgad 1906. — 10 Intill 30 platser
för kringliggande landsbygd. — 11 Förvaltas av särskild styrelse. — 12 Huvudbyggnaden. — 13 Gamla sjukhuset och observationspav.
samt ekonomibyggnad. — 14 Donerade 2 000 kr. — 15 Tomt av V. Lövsta kommun. — 10 Från 1913 års
början 4 sjukrum (jämte dagrum) och 16 sjukplatser. — 17 Tomt av kommunen. — 18 Disponeras t. v.; ägare Skinnskattebergs
bruk. — 19 Köpingen. — 20 Provisoriskt, inrymt i äldre bostadshus. — 21 Grangärde kommun. F. d. arbetarebarack.
— 22 Norrbärke kommun.

283

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten utrustad med antal	1 Bakteriolog. under- | sokn. å anstalten	Bostadsläg. för personalen	Fast anställd personal	b =	Sköterskors avlöning och förmåner bostad; k = kost; 1 = lyse; v = vedbrand; tv. = tvätt; sk. = fri skatt	Invånare 1912 inom det område, för vilket anstalten är av-sedd
desinf.-ugnar |	andra desinf.- anorduingar	sj ukvagnar	sjnkbårar	< pi S* V; a O	badrum	t sjukvårds- personal	annan	sköterskor o. biträden	betjäning
—	_	_	i	—	i i	_	i i	—	_	_	__			1 400 4 500
i		i		1	i	i	i	i	6	6	1 ä	500, 2 ä 300, 3 ä 210; alla b. k. v. 1.	32 074
2	—	—	—	—	i	—	i	—	_	_	__			2 000
—	3 i	—	i	1	i	i	i	—	1	—	650	+	b. 1. v. tv.	2 864
—	—	—	—	1	i	—	i	—	—	—	—			2105
—	81	—	—	1	i	—	i	—	—	—				7124
1	—	—	_	1	2	i	2	_	2	_	700	200; båda allt fritt.	17 034
—	—	—	—	1	—	—	1	—	—	—				6156
1	—	—	—	—	1	i	1	—	1	—	600	+	100 i hyresersättning + 0‘60. 4	11392
—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—			2 096
—		—	—	1	1	—	1	—	—	—	—			5 289
1		i		1	4	i	4		6	4	3 k	450, 3 ä 300; samtl. b. k.	20 800
1	—	—	i	1	2	i	3	2	2	2	500	+	b. v. 1. k.	36 000
1	81	i	2	1	2	i	4	3	2	—	500,	180; båda b. k.	22 650
1	—	—	—	1	1	i	1	—	1	—	450	+	b. v. sk.	5 070
—	31	—	—	1	1	i	1	—	1	—	550	+	b. + 0‘50 4 + k. 5	14 906
—	31	—	—	1	1	—	1	—	1	—	650	+	b. + 0''50 4 + allt fritt. 5	20385
—	31	—	—	1	2	i	1	1	1	1	550	+	b. k.	8 000
—	31	—	—	1	1	—	1	—	—	—				6192
—	31	—	—	1	1	—	1	—	—	_	—			3 760
	i	—	—	1	1	—	1	—	1	—	450	+	b. v. 1. + 0''50. 4	8 340
1				1	1	i	2	1	2		600	350; båda allt fritt.	11700
—	i	—	—	1	1	—	1	1	1	1	500	+	b. v. 1. tv. + 0''50. 4	2 763
—	—	—	—	—	1	—	1	—	1	—	500	+	b. v. 1.	4 853
—	31	—	—	—	—	—	1	—	1	—	500	+	b. v. 1.	1547
—	61	—	—	1	1	—	1	—	1	—	300	+	b. v. 1.	6 700
—	—	—	—	—	—	—	1	—	7	_	7			4 874
—	61	—	—	—	1	—	1	—	l	—	600	+	b. v. 1.	7 065
—	31	—	—	1	1	—	1	—	7	—	7			8 000
—	31	—	—	1	1	—	1	—	l	—	500	+	allt fritt.	8 000
—	—	—	—	—	—	—	1	—	81	—	500	+	b.	5176

1 För personalen finnes 11 bostadsrum. — 2 Finnes i staden. — 3 Med formalin. — 4 Pr dag vid tjänstgöring. —

5 Då sjukhuset är belagt. — 6 Anggryta. — 7 Länsepidemisjuksköterska. — 8 Sockensjuksköterska.

284

Tab. 4 (forts.) Epidemisjukhusens anläggningskostnader och utrustning

Anstaltens namn	Ägare	Anstalten öpp- nades år	Anläggningskostnader (i kr.)	Byggm-ästeri al	Antal
landsting	kommun	bolag eller en- skild person	tomt	byggnader	inventarier	delade med annan korporation	CE Ph a P	et- sa:	sjukrum	i allt	Be- gär po P t-4 < O
Gävleborgs län.
Gävle stads epidemisjukhus	—	i	—	1874	1 .	2 70 000		—	—	1	17	70	2-0
Söderhamns >	i	—	i	—	1877		60 000	7 000	—	—	1	12	3 36	3l
Hudiksvalls >	»	—	i	—	1879	1 .	10 718	449	—	—	1	6	13	1''5
Ala		—	—.	i	1893		11000	500	—	—	1	4	16	2-0
Bergsjö	>	4_	i	—	1909	1000	12 000	2 000	4 landst.	—	1	3	6	3-8
Bollnäs köpings	>	—	i	—	1908			500	—	—	1	1	3	3-0
> sockens		—	61	—	6 1899	1 .	4 000	1000	—	—	1	2	10	0-8
Bv	»	—	i	—	1912	50	8 326	1037	—	—	1	2	12	2-0
Ham rånge	»	—	i	—	1911	1 .	19 644	1528	—	—	1	4	12	2''5
J ärvsö	>	7_	i	—	1913	1400	29 000	2 000	7 landst.	—	1	6	14	1-9
Ljusdals		—	i	—	1894		4 000	900	—	—	1	3	11	11
Ljusne	»	—	—	i	1884	•	8 5 000		—	—	1	3	23	7-7
Mo-Regnsjö	»	4_	91	—	1909	127	11333	2 609	4 landst.	—	1	3	9	2''5
Sandvikens (Högbo)	>	—	10 X	—	1900				—	—	11 1	5	20	2-2
Valbo	>	12_	1	—	1907	13 .	14 56 397	*	12 landst.	—	1	8	28	2-7
Västernorrlands län.
Härnösands stads epidemisjukhus	—	1	—	1886	1 .	15 17 000		—	—	1	6	23	2-8
Sundsvalls »		—	1	—	161908	1 .	119 981	12 753	—	—	1	17	44	2-6
Om sköldsviks »	>	—	1	—	1893		1711 805		—	—	1	3	10	2-6
Sollefteå	»	—	18 l	—	1900		19 6 400	1500	—	—	1	3	10	2-0
Jämtlands län.
Östersunds stads epidemisjukhus	—	1	—	1902	2 000	28 000	2 622	—	—	1	8	33	3-8
Brunflo epid.-sjukh. (Odenslund)	—	20 l	—	1900				—	—	1	3	15	2-2
Västerbottens lätt.
Umeå stads epidemisjukhus .	—	l	—	211890				—	—	1	11	24	4l
Skellefteå »	»	—	l	—	1881				—	—	1	2	10	6-6
By ske	>	—	l	—	1912				—	—	1	2	8	0-8
Ilolinsunds	>	—	—	i	1908				—	—	1		25	1''7
Asele	>	—	1	—	1907				—	—	1		5	10
Norrbottens län.
Luleå stads epidemisjukhus	—	1	—	1895	1 .	40 380	1820	—	—	1	6	16	1-8
Piteå »	>	—	l	—	1883	1 .	2 500	694	—	—	1	3	11	4-3
Haparanda »	>	—	1	—	1884	750	10 000	1200	—	—	1	3	16	1-1
Gällivare	»	—	1	—	1801	1 .	8 000	600	—	—	1	2	12	1''6
Jukkasjärvi	>	—	l	—	23 1904		23 44 500	23 5 800	—	—	1	8	25	2''5
Piteå sockens	>	—	l	—	24 1904	670	3 200	240	—	—	1	5	13	0-7
Överluleå	>	—	l	—	1903	1 .	9 625	2 210	—	—	1	4	16	11

1 Ä kommunens förut ägda mark. — 2 Senare utvidgat och reparerat för 40 000 kr. — 3 Enligt uppgift minst 30,
högst 40 å 45. — 4 Bidragit med 6 000 kr. och är delägare i sjukhuset. — 5 Inrättad i en köpingen tillhörig fastighet.

— 6 Ursprungi. kolerasjukstuga från 1893, omändrad 1899. — 7 Bidragit med II 000 kr. och är delägare i sjukhuset. —
8 Nuv. värde. — 9 Mo och Regnsjö kommuner. — 10 Högbo kommun hyr sjukhuset av bolag. — 11 Reveterat. — 12 Bidragit
med 25 000 kr. och är delägare. — 13 Gäldas med årliga tomtören. — 14 Inkl. värde å invent. — 16 Bokfört värde.

— 16 Förut ett äldre i bostadsläg., öppnades 1873. — 17 Inkl. värde å tomt och invent. — 18 Köpingen och socknen. —
19 Inkl. värde å tomt. — 20 F. d. skolbyggnad, apterad till sjukhus 1900. — 21 F. d. bostadsbarack, uppförd 1888 omedelbart
efter större eldsvåda. — 22 Ändring 1901 av äldre sjukhus. — 28 Därav kostnader för utvidgning 1910 29 500 kr.
och för inköp av invent. 1 200 kr. — 24 En äldre sedan 1894; användes ej numera.

285

ävensom personalens storlek, avlöning och förmåner.

Anstalten utrustad med antal	Bakteriolog. under- sökn. å anstalten	Bostadsläg. för personalen	Fast anställd personal	b =	Sköterskors avlöning och förmåner bostad; k = kost: 1 = lyse; v = vedbrand; tv. = tvätt; sk. = fri skatt	Invånare 1912 inom det område, för vilket anstalten är av-sedd
des inf.-ugnar	andra desinf.- anordningar	sjukvagnar	sjukbårar	< p: g B O	er p CL. 3 B	sjukvårds- personal	P P Ö P	sköterskor o. biträden	betjäning
l	1	2	2	1	5	1	3	4	3	4	1 ä	700, 2 å 300; samtl. b. k.	35 642
i	l	2	2	1	2	1	4	1	4	1	1 ä	500, 1 ä 300, 2 ä 180; samtl. allt fritt.	11450
i	_	i	—	1	1	1	2	—	2	—	500	+ b. 1. tv.; 180 + b. 1. tv. + k. 6	7 850
3	—	—	—	1	1	—	1	—	1	—	650	+ b. v.	8 000
: —	41	—	—	1	1	—	1	—	1	—	600	+ allt fritt. 5	4 237
3	—	—	—	—		—	2	—	8 1	—	150	+ allt fritt.	13 000
_	_	_	_	_	1	_	2	_	6	_			t) Vöö 4 800
: -	41	—	i	1	2	—	7	7	—	—			7 500
i -	41	—	i	—	1	—	l	—	l	—	400	+ 1 kr. 8	10 000
3	—	—	—	1	1	—	l	—	l	—	300	+ allt fritt.	3 000
—	—	—	—	1	1	—	l	—	l	—	300	+ b. v. + 1 kr. 8 + k. 6	3 600
1 3	41	—	i	1	1	—	2	—	2	—	800	+ b; 240 + b. k.	8 976
l	—	—	—	1	5	1	9	9	1	1	600	+ allt fritt. 6	10 450
1				1	1	1	2		2		700	+ b. v. 1. tv.; 200 + b. k. v. 1. tv.	9 876
l	—	i	—	1		1	3	3	3	2	625,	350, 300; samtl. allt fritt.	16 950
1	—	—	—	—	1	—	1	—	1	—	300	+ b. 1. + 1 kr. 8	3 850
—	41	—	—	10	1	1	1	—	1	1	400	+ b. k.	5 077
3				1	2	1	2	1	2	1	500	240; båda allt fritt.	8 700
—	—	—	—	—	—	—	2	—	2	—	600	+ allt fritt: 200 + b. k.	7 288
111		i		12	12		1	_	1	_	460	(inkl. kostpengar).18	5 969
—	—	—	—	—	• —		1	—	14	—	14	1524
—	_	—	—	—	l l l	—	1 1 1	—	15	—	450	+ b. k.15	9 777 1500 4 861
1	l			1		1	2	2	2	2	425,	150; båda b. k. v. 1. tv.	9 004
1	—	—	—	—	l	—	1	—	1	—	200	+ b. v. 1. + 1 kr.8	2 560
3	—	—	—	1	l	—	1	—	1	—	850	+ b.	1465
—	—	—	—	—	l	—	1	1	16	1	16		8 000
l	■ —	—	—	1	2	1	2	1	2	1	750,	600; båda b. k. + 0''50.8	10 000
—	i	—	—	1	1	—	1	—	1	—	524	+ b. v. 1. + 0''50.8	19 834
—	41	—	—	1	1	—	1	—	1	—	600	+ b. k. + 1 kr.8	14 039

1 Desinfektionsanordningar finnas. — 2 Anordningar för sjuktransporter finnas. — 8 Sådan finnes i orten. — 4 Med
formalin. — 6 Vid tjänstgöring. — 6 Länssjuksköterska anlitas. — 7 För personalen 3 rum. — 8 Pr dag då sjukhuset är
belagt. — 9 För personalen 4 ram. — 10 Fattiggårdens närbelägna tvättstuga användes. — 11 Gammal och dålig. — 12 I ett
av rummen finnes inrymt ett badkar; användes även vid tvättning. — 13 Dessutom av landstinget 300 kr. — 14 Stadssjuksköterska
finnes. — 1R Avlönas av bologet. — 10 Distriktssjuksköterska anlitas mot 50 öre per dag.

286

Tal). 5. Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

Epidemisjukhuset i	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under	år	Inkomster (i	kr.) år 1912	Avg. (kr.) för pat. från sjuk-vårdsom-rådet 1
1908	1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	Ans] lands- ting	ag av kom- mun	Pati- ent- avgift
Stockholms
stad.
Stockholms stad .	2 929	3 382	4 543	3 272	2 890	209 162	257 159	260 800	237 871	230 627	246 589	—	215 898	30 257	—
Stockholms
län.
Södertälje stad . .	120	221	152	89	101		15 570	10 259	7 337	6 798	6 798	_	6 798
Norrtälje > . .	1	5	6	11	18	687	985	789	1818	1348	1348	_	1119	229
Östhammar > . .	—	—	—	5	3						2	_	_	2	2
Sigtuna » . .	—	3	3	4	—	—	120	222	327	_	_	_	_	_
regrunds > . .	—	6	—	—	—	—	599	—	—	—	—	—	_	_	_
Djursholm . .	315	3 21	3 74	18	21	3 2 312	3 2 449	3 4 129	4 6133	4 5 950	5 950	_	5 708	242	_
Lidingö5 . . . .	13	10	19	43	15	1251	1174	1 746	3 007	2 901	2 901	_
Sundbyberg . . .	50	84	73	43	56	2 404	4 410	4 700	4 679	6137	5 000	—	5 000	_	_
Botkyrka (Tumba)	17	22	16	19	16	1539	2 717	2 637	2 630	2 266	2 266	_	2105	162	Oao
Bromma ....	41	58	59	46	46	3 431	4 332	4 245	4 581	4 542	4 542	_	4 542	_
Danderyd ....	2	29	21	1	—	306	2 239	1642	4	4 _	_	_	_	_
Gu stavs berg . . .	3	4	11	7	9							—	—	_	_
Huddinge ....		11	1	7	11		2 515	458	746	1758	2 050	_	2 050	_	_
Nacka.....	29	66	41	52	16	4 621	7 911	7 662	7 297	6 029	6 029	_	5 932	97	6 1-00
Nynäshamn . . .	—	—	47	30	9	—	—	''2 380	3 098	1664	2 885	_	2 885
Solna.....	151	155	256	220	123	14 844	16 157	22 205	19 022	16198	16 198	—	15 487	711	0-76
Spånga .....	62	63	78	84	42	3 888	3 708	2 495	5101	4 524	4 373	—	4 373	—
Uppsala län.
Uppsala stad . .	618	952	749	689	510	40 880	50 858	69 985	61918	54 616	54 616	28 887	23 423	2150	7 0''50
Enköpings > . .	45	47	81	134	144	3 921	4 258	5 407	10 731	10 216	10 216	10 216	—	—	—
Södermanlands
län.
Nyköpings stad .	57	157	316	243	192	7 987	9 954	19 542	17 202	15 207	15 214	4131	11000	83	_
Eskilstuna >	279	408	356	335	174	8 460	14 959	12 671	15 041	11857	11857			/ 39	_
•> (Fors) *	58	133	215	169	44	3 858	6 870	9 301	9 215	5 699	5 699	>4 ooo	13 101	\ 33	_
Torshälla >	63	254	148	103	106	5 353	10 170	7 838	6 979	9 257	9 257	9 257	_	_	_
Strängnäs »	48	77	35	48	50	3 714	5 660	4 438	4 288	4 429	4 229	4191	_	38	_
Mariefreds >	30	31	14	43	28	2 841	3 677	2 535	3 421	3 964	3 964	3 964	_	_	_
Trosa »	92	76	64	108	91	4 279	4114	4 849	5147	5 521	5 670	5 670	_	_	_
Aspa......	3	4	55	58	9	1566	1135	4 663	3 890	2 469	2 515	2 515	_	_	_
Björkvik ....	6	27	42	16	15	1161	2 257	2 402	1601	1522	1522	1470	—	52	_
Flen......	143	129	62	64	74	8 380	10 230	6 760	7 059	7 777	7 777	7 755	_	_	_
Gnesta.....	32	94	77	40	71	2*747	7 968	8 412	5 551	5 947	5 902	4 600	—	1302	_
Katrineholm . . .	35	108	108	114	46	3 522	7148	5 805	7 000	6 062	5904	5 900	_	4	_
Malmköping . . .	Öl	57	22	14	39	3 651	4 580	3 429	2 824	3 770	3 770	3 770	—	—	—
Oxelösund . . .	8	37	14	33	4	1659	2 764	2 697	3025	2 811	3182	3182	_	_	_
Vingåker ....	42	27	83	75	27	3 992	3 875	5 400	5 669	4 946	5130	5102	—	28	—

1 Dagavgift å allmänt rum. — 2 Kostnaderna bestridas av patienterna. — 3 Här anföras uppgifter för ett äldre epidemisjukhus.
— 4 Ekonomiska uppgifter för Danderyds epidemisjukhus ingå i siffrorna för Djursholms sjukhus. — 6 I gamla sjukhuset.
— 6 För icke obemedlade patienter från Nacka. — 7 För studenter, skolungdom etc. 1 kr.

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusen» beläggning och driftkostnader.

	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under	år	Inkomster (i	kr.) år	1912	Avg. (kr.) för pat.
Epidemisjukhuset i												Anslag av	Pati-	från sjuk-vårdsom-rådet1
	1908	1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	lands- ting	kom- mun	ent-a vgift
Östergötlands lön.
Linköpings stad .	195	117	151	430	550	12 886	10 528		20 183	22 055	22 217	14 748	7 470	—	—
Norrköpings » .	190	361	355	469	257	20 586	25 830	27 411	33 034	28 165	28 165	—	25 146	2 252	—
Söderköpings > .	8	19	140	250	318	878	1521	7 331	16 950	23 979	29 513	29 513	—	—	—
Motala »	2	20	3	10	29	792	1484	743	1 174	3 478	3 478	—	3 478	—	—
Skänninge > .	15	33	10	55	31	1542	2 227	1394	4187	2 271	3 013	3 013	—	—	—
Boxholm ....	5	9	10	13	97	1500	930	1280	2108	3 399	3 409	3 409	—	—	—
Finspång ....	4	18	48	80	38	1203	1834	4 276	5 613	3 954	4 788	4 788	—	—	—
Horn......	—	—	2	—	1	—	—		. -	474	500	500	—	—	—
Kisa......	—	—	—		80	—	—	—		4 968	5 083	5 083	—	—	—
Kvillinge ....	6	20	41	16	25	1943	2 649	3 287	2 839	2 796	2 800	2 800	—	—	—
Mjölby.....	—	—	—		69	—	—	—		5 419	5 500	5 500	—	—	—
Motala socken . .					122					9 953	9 953	9 953	—	—	—
Tjällmo2 ....
Valdemarsvik 2 . .
Åtvidaberg . . .	17	34	43	70	51	1373	2 208	3 090	3 70t>	2 973	3 063	3063	—	—	—
Oderhög ....	—	—	—	—	24	—	—	—	—	2 541	2 641	2 541	—	—	—
Ostra-Encby . . .	18	70	56	27	16	2146	4 381	3 632	3 859	3 256	3 248	3 248	—	—	—
Jönköpings lull.
Jönköpings stad .	154	166	114	184	209	16 606	16 683	12 595	16194	16 646	20 555	—	18 315	2 240	—
Eksjö >	24	35	27	70	59	2146	4 224	3 963	5 744	7 851	8 872	■ -	8 826	46	—
Gränna >	—	—	—	—	3	—	—	—	—	20	3 20	—	20	3_	3_
Huskvarna >	—	—	259	217	209	—	■ -	9 356	19 934	14 624	14 352	'' -	13 340	1012	—
Forsernm ....	—	—	—	5	—	—	—	—	400	—	—	—	—	—	—
Nässjö.....	27	12	9	97	32	2 054	1401	1865	4 299	2 861	2 972	—	2 833	139	4_
Tranås.....	7	3	6	14	4	1000	306	546	1009	516	516	—	428	88	0-75
N. Sandsjö . . .	—	—	1	5	4	—	—	—	800	800	800	—	800	—	—
N. Solbergn . . .	—	—	—	3	4	—	—	—	373	535	535	—	535	—	—
Vetlanda ....	72	17	6	50	8	2137	891	1073	2137	1033	1033	—	1017	17	—
Kronobergs län.
Växjö stad . . .	55	32	62	77	49	4 630	3 439	4 586	4 710	4 000	5 059	—	4 060	999	—
Ljungby 6 ... .	5	2	2	8	3	224	171	48	442	148	148	—	148	3	3
Kalmar lön.
Kalmar stad	37	34	135	125	81	8409	10 203	13 848	15 592	12 460	12 600	_	12 600	—	—
Oskarshamns >	4	16	42	49	30	1 758	2107	3 557	3 474	4 707	4 715	—	4 715	—	—
Västerviks >	22	61	47	76	87	3 625	3 780	5 400	5 200	7 220	7 220	—	6 670	—	—
Vimmerby >	—	47	43	17	23	—	1482	1556	1290	1378	1378	—	1378	—	—
Borgholms »	. 5	6	—	4	2	1982	1327	no	555	840	840	—	840	—	—
Hultsfred ....	28	1	1	6	. -	. 141	. 29	. -	549	—	—	—	—	—	—
Högsby.....	—	—	_	15	5	_	—	—			—	—		—	—
Mönsterås köping	1	1	3	13	1	414	317	351	1000	424	424	—	387	37	—
Mörbylånga . . .	—	1	3	—	—	20	50	87	125	100	100	—	100	—	—
Nybro.....	2	5	17	2	6					»121	6121	—	6121	—	—
S. Möckleby . .	11	—	2	4	—	500	50	75	IOO	25	25	—	—	—	—

1 Dagavgift & allmänt rum. — 2 Färdigt 1913. — 3 Patienterna hålla sig kost. — 4 För pat. fr. municipalsamh. ingen
avg.; pat. fr. Nässjö socken betala 1 kr. — 6 Bland driftkostn. ingå ej utg. för värme, lyse, medicin. — 6 Oberäknat hyra 225 kr.

288

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under år	Inkomster (i kr.) år 1912	Avg. (kr.) för pat.
Epidemisjukhuset i												Anslag av	Pati-	från sjuk-vårdsom-rådet 1
	1908 1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	lands- ting	kom- mun	ent- avgift
Gottlands län.
Visby stad . . .	52	52	155	105	117	6 494	>5 500	14 551	8 592	11528	14 003	—	13 500	310	—
Othem.....	—	—	—	—	11	—		—	—	1116	1116	—	1116	—	—
Blekinge län.
Karlskrona stad .	159	163	418	181	99	12 854	14 873	40 078	15 991	12 591	14 553	—	12 591	1963	—
Karlshamns > .	67	55	52	68	46	3 399	2 830	3 744	3 415	2 742	3 299	—	3 037	262	—
Ronneby > .	3	5	3	23	19	475	476	201	1858	2 335	2 335	—	2 335	—	—
Sölvesborgs > .	14	16	56	36	36	.	611	2 417	2 033	2 216	2 216	1596	617	3	—
Asarum ....	103	41	49	68	57		2 067	2 794	3 477	2 824	2 824	1489	1335	—	—
Bräkne-Hoby . .	—	—	11	21	6	—	—	684	1219	801	801	727	74	—	—
Jämshög , . . .	59	42	29	41	50		1160	2163	1759	2 441	2 441	1702	689	50	—
Jämjöslätt . . .	—	—	—	14	15	—	—	—	814	926	926	695	231	—	—
Lvckeby ....	118	128	124	104	79		4 040	3 684	3138	3 325	3 325	2 014	1311	—	—
Nättraby ....	61	90	45	51	49		4 540	2 447	1724	2 364	2 364	1585	779	—	—
Ronneby socken .	138	90	144	112	58		4 050	3 787	3 482	2 853	2 853	1838	757	258	—
Kristianstads län.
Kristianstads stad	25	23	47	84	51	4 534	3 876	6 583	7 254	9144	9144	—	8 322	823	_
Simbrisharans >	7	2	—	12	8	316	155	60	397	899	899	—	899	—	—
Angelholms »	24	16	27	16	6	672	253	1042	1039	740	740	—	740	—	2 _
Båstad 3 . . . .					32	—	—	—	—	1078	1078	—	1066	12	—
Hässleholm . . .	2	7	19	17	40	1014	1352	1715	2 079	2 645	2 645	—	2 484	113	—
Osby...... Ahus......	—	—	1	—	1	—	—		—			—	—	—	_
—	—	—	29	9	—	—	—	1496	769	769	—	769	—	—
Malmöhus län.
Lunds stad .	50	in	116	195	198	2 027	3 417	3 778	6 463	9 412	9 412	—	7 601	6 811	_
Landskrona >	95	18	17	32	16	7 725	4 606	4 079	4 741	4 007	4 007	—	3 760	247	—
Hälsingborgs >	366	411	311	284	235	27 221	29 568	25 558	27 474	29 100	29 100	—	29 100	—	—
Trälleborgs •	104	164	109	140	113	4 870	7 449	6 290	7 029	8023	8 023	—	8 023	—	—
Ystads *	—	135	83	47	50	—	12 525	9188	5 520	6 901	7 417	—	7 000	395	4 _
Eslövs >	12	31	10	36	19	189	1993	1380	2 937	1935	1935	—	1935	—	—
Barsebäck ....	—	—	—	4	—	—	—	—	193	—	—	—		—	—
Bjnv......	12	6	8	11	28							—		—	0''40
Bjäreshög ....
Brågarp.....	—	4	1	3	1	660	660	660	660	694	694	—	365	29	0-70
Burlöv.....	125	79	49	19	98	7 894	7 054	7 760	5175	7 913	7 913	—	7 913	—	—
Dalby.....	—	—	—	—	3	—	—	—	—	80	80	—	42	38	0-50
Fleninge ....	—	—	—	—		_	_	_	_		—	—		—	5
Furulund ....	2	7	2	29	12	■ „						—			—
Höganäs ....
Hörby.....	1	1	—	11	2	554	315	545	1611	515	515	—	515	—	—
Kattarp.....	—	—	—	1	—	—	—	—	25	200	200	—	200	—	—
Kjävlinge ....	7	29	14	8	40	500	1406	1067	998	1914	1914	—	1914	—	—
Kropp.....	—	—	10	2	14	—	—		1390	1288	1288	—	1288	—	050

1 Dagavgift å allmänt rum. — 2 Mera burgna betala 50 öre pr dag. — 3 Under 1908—11 intogos 3 å 4 pr år: patienterna
bekostade då själva mat o. dyl. — 4 Dagavg. 2*50, men sänkes för mindre bemedlade. — 5 För bemedlade 1 kr.

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under år	Inkomster (i	kr.) år	1912	Avg (kr.) för pat.
Epidemisjukhuset i												Anslag ay	Pati-	från sjuk-
	190b	1909	1910	19111918	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	lands- ting	kom- mun	ent- avgift	rådet1
Limhamn ....	34	10	44	52	24	2 786	851	2 207	3 339	3 072	3 072		3 072
Lomma.....	—	—	—	27	18	—	—	—	1 166			—		—	—
Raus......	—	—	—	—	28	—	—	—	—					294	—
Skromberga . . .	23	4	2	15	15	2 354	1629	1706	2177	2 208	2 208	—	—	21	—
Svedala.....	—	2	—	4	30										2 _
Väsby.....	—	24	12	28	17										—
V. Klagstorp. . .	1	1	—	3	3	80		—	108	151	151	—	151	—	—
S. Asum ....	13	1	2	4	11	582	30	293	123	721	721	—	721	—	—
Malmö stad.
Malmö stad . . .	404	474	819	1227	1097			60 908	100 277	87 119	89 697	—	82 842	6 057	—
Hallands län.
Halmstads stad .	SO	307	191	302	no	8 064	16 523	15 543	30 069	13 964	15 737	_	14 250	1475	_
Falkenbergs »	30	36	15	36	61	1676	2 095	1486	2 296	3 499	3 499	—	3 499	—	—
Laholms »	16	So	20	30	20	820	1484	1679	1667	1463	1463	—	1363	100	—
Kungsbacka >	—	—	—	—	—		250	150	50	75	75	—	75	—	S _
Varbergs >	33	69	45	24	44	3 332	4138	3 798	3 651	4 236	4 236	—	3 651	585	—
Harplinge . .	—	—	—	—	4°	—	—	—	—			—		—	—
Nyhem.....	—	—	16	14	6	—	—					—			4 .
Oskarsström6. . .					’ 1							—	—		6 _
Tornp..... Vapnö .....	—	—	—	—	—	—	—	—			—	—	—	—
											—	•	—	—
Göteborgs och Bohus län.
Marstrands stad .	4	24	25	11	5							_		_	_
Lysekils >	60	21	18	44	23	2 290	2 084	2105	4 475	3 370	3 370	—	3 004	366	—
Uddevalla >	82	54	42	161	77	6182	5 081	4 889	13 811	10 723	12 350	—	12 125	226	_
Strömstads >	1	4	11	16	16	601	511	872	1569	1039	1039	—	765	274	—
Orgryte.....	261	240	131	231	346	18 689	24 626	17 925	22 927	19 631	19 631	—	18 557	1074	—
Göteborgs stad.
Göteborgs stad . .	1363	1098	1683	2 042 1791 i	133 963	109 329	126 474	124 704	136 938	136 938		119 366	13 848	—
Älvsborgs län.
Vänersborgs stad .	39	42	42	177	66	2 922	2 303	2 630	6 354	3 973	3 973	—	3 501	473	_
Alingsås >	16	1	6	18	43	913	788	664	2 040	3135	3135	—	2117	1017	_
Borås >	99	50	139	94	76	3 732	3157	9173	5 282	4 740	4 740	—	4 740	23	_
Ulricehamns >	6	6	5	14	21	488	358	468	963	1355	1355	—	1355	—	—
Amals >	3	5	16	14	27	1107	1327	1682	1441	2 621	2 621	—	2 621	—	—
Trollhättan . . .	51	58	142	248	238	2 446	3181	4 689	7 818	9 069	9 675	—	5 500	4 041	—
Billingsfors . . .	6	3	5	6	37	1055	974	1197	1307	2 866	2 866	—	2 866	—	—
Brålanda ....	—	—	—			—	—	—				—
Frändefors ....						,						—			—
Herrljunga . . .												—			—

1 Dagavgift å allmänt rum. — 2 »Beroende av betalningsförmågan». — 3 »Intet bestämd. — 4 >1 kr. för dem som
kunna betala.» — 6 Tillhör bolag. För dess egna nrb. ingen avg.; andra betala 50 öre.

37—13S252

290

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under år	Inkomster (i kr.) år 1912	Avg. (kr.) för pat.
Epidemisjukhuset i												Anslag av	Pati-	från sjuk-vårdsom-rådet1
	1908	1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	1 allt	lands- ting	kom- mun	ent- avgift
Högsäter ....										686	686	_			_
Lilla Edet . . .	—	5	8	1	2	—	1192	1196	521	—	686	—	—
Mellerud ....												—		—	—
Svenljunga ....	—	20	—	15	45	—	1117	435	716	823	823	—	823	—	—
Västra Ed ... .												—
Ärtemark ....															—
Ödeborg ....															—
Skaraborgs län.
Mariestads stad .	2	10	2	22	41	2 300	2 434	2 224	2 458	2 960	2 960	_	2 316	644	—
Falköpings >	5	11	7	18	10	1001	1225	912	1484	1360	1360	—	1270	90	—
Lidköpings >	6	2	5	59	80	1034	956	1000	2 071	3 565	3 565	—	2 993	572	—
Skara »	13	20	33	29	26	2 699	2 304	2 587	2 566	2 257	3 258	200	2 845	213	—
Skövde »	5	5	4	20	19	1606	1824	1200	1296	2162	2162	—	2162	—	—
Hjo2 > .	_	_	_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Tidaholms »	3	3	5	127	34	337	350	346	4 639	1414	1414	—	1414	—	—
Hällekis3 ....	—	3	4	4	3	—	1 354	1542	1597	1335	1335	—	—	—	s __
Vara4......
Värmlands län.
Karlstads stad	11	122	47	70	92	3 309	11777	5126	5 960	8 788	105 576	—	102 246	3 330	l-oo
Kristinehamns >	2	12	3	23	34	1647	2 838	2 292	4 062	5 023	4 863	—	4 863	—	—
Filipstads >	_	_	1	5	2	175	175	222	461	259	259	—	192	67	—
Arvika >	39	7	5	9	5	2 731	1651	1680	1764	1596	1596	—	1596	—	—
Borgvik ....											14623	—	—	—	—
Säffle.....	—	—	—	—	22	—	—	—	—	2 701	—	14197	326	—
Örebro län.
Örebro stad .	181	191	308	270	365	21177	26127	33 984	25 813	29 691	29 691	—	28 404	1287	—
Askersunds >	_	1	1	8	2	51	207	in	507	156	156	—	123	33	—
Nora »	4	3	7	1	9	246	447	875	1176	20 63	2 063	—	2 063	—	—
Lindesbergs »	SO	15	27	18	53	2 534	2 418	2196	2 342	2196	2196	—	2127	69	—
Fellingsbro4 . .										1093	1093		1093
Hallsberg ....	_				37	—				—	—	—
Karlskoga ....	18	35	99	71	37	2 698	3 417	5 208	6 290	3 475	3 475	—	3 475	—	—
Lerbäck5 ... .	1	35	1	1	18	9	327	448	384	2 344	2 344	—	2 344	—	—
Ljusnarsberg . . .	3	17	6	43	27	654	1113	1256	2 396	1843	2 339	—	2 200	—	—
Näsby 4.....													1234
Alvstorp ....	—	—	—	—	18	—	—	—	—	848	1306	—	72	—
Västmanlands län.
Västerås stad . .	399	438	610	732	557	25 730	25 280	28 404	38 796	33 009	34117	14 860	18 937	320	—
Köpings > . .	277	475	501	406	228	10 653	16164	18 883	20 415	20 427	23 485	16 730	6 755	—	—
Sala > . .	259	196	130	301	279	18 231	17 545	16 703	21 214	21 796	21 796	13 819	7 617	360	—
Arboga > . .	25	99	50	61	68	1456	2 745	3 235	3 413	3 291	3 291	—	2 784	507	—
Heby......	41	45	42	84	36	1904	2 930	2175	3 805	3 230	3147	3147	—	—	—

1 Dagavgift, å allmänt ram. — 2 Sjukhuset färdigt 1913.
6 Kostnaden för hela socknens epidemisjnkvård.

Kostnaden betalas av ägaren (bolag).

4 Färdigt 1912. —

291

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

1	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under år	Inkomster (i	kr.) Sr 1912	Avg. (kr.) för pat. från sjuk-vårdsom-rådet 1
(Epidemisjukhuset i							1					Anslag av	Pati-
1 i	1908	1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	lands- ting	kom- mun	ent- avgift
Norberir.....	6	7	88	106	167	1405	628	2 637	3 467	6 715	6 568	6 500		58
Ram u ds.....	41	73	98	185	69	1 345	3 089	4 517	8 319	6 090	5 000	5 000	—	—	—
Simtnna ....	—	—	—	—	—	—	—	—	—	201	201	201	—	—	—
Skinskat.teberg . .	—	—	5	12	5	—	—	297	1 144	339	620	620	—	—	—
Österväla ....	48	50	44	2	2	1462	1285	1030	310	285	295	295	—	—	—
Kopparbergs län.
Fåla stad . .	23	52	102	85	53	3 811	3 709	5121	5 934	5 034	8 413	_	8 007	406	_
Hedcmora > . .	49	19	18	16	15	2 900	4 238	1708	1847	2173	2173	—	2145	28	—
Avesta.....	10	32	4	7	7	979	600	533	1010	950	950	—	950	2	2 0-75
Borlänge ....	7	27	10	26	73	525	878	722	1270	1341	1341	—	1274	67	0’60
Gran gärde ....	1	—	18	21	10	374	—	832	1142	687	687	—	687	—	—
Grängesberg . . .	9	5	4	—	12	443			—	1284	1284	—	1171	113	3 _
Ludvika ....	6	16	16	6	7	967	1 556	1 618	1 260	1490	1490	—	1490	—	—
Mora......	—	32	102	2	20	—	949	3130	200	1 518	2 791	—	2 791	—	—
Smedjebacken . .	3	3	6	19	11	1616	997	2 917	2 202	2 086	2 086	—	1954	132	—
Älvdalen ....	—	8	19	3	2	500	689	1 558	792	617	617	—	617	—	—
Gävleborgs län.
Gävle stad .	84	151	242	498	342	13 845	17 132	19 900	31708	24 210	22 178	_	20 890	1235	_
Söderhamns *	39	47	45	43	58	6 346	6 618	9173	6 296	12159	12 309	—	12 077	232	—
Hudiksvalls »	19	33	19	45	15	1860	2 509	1974	4 036	2 534	2 534	—	2 376	158	6 1''00
Bergsjö..... Bergvik-Ala . . .	—	—	68	62	34	—	—	1853	2 436	2 513	2 514	1134	1134	246	—
1	4	4	14	1								—	—
Bollnäs köping. .	1	O1	2	5	3	13	83	62	263	169	169	—	169	—	—
Bollnäs socken . .	17	19	39	32	43	1078	707	1300	1465	2 031	2 031	—	1828	203	—
By.......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Hamrånge ....	—	—	—	—	26	—	—	—	—	3 921	3 921	1960	1960	—	—
Högbo (Sandviken)	83	75	114	105	103	4 512	3 215	5175	4 770	4 853	4 853	—	4 853	—	—
Järvsö .....	_		_	_	—	—	_	—	’-	—	—	_	—	_	_
Ljusdal.....	4	3	44	25	14	840	800	2 332	2 598	2 005	2 823	—	2 490	333	2 0''75
Ljnsne .....	4	8	27	34	40		.				646!				—
Mo-Regnsjö . . .	—	—	2	12	3	—			808	646	323	323	—	—
Valbo......	23	21	101	98	137	4 645	5 974	8 888	9 457	10 838	10 838|	5 081	5 081	676	—
Yästernorrlands län.
Härnösands stad .	26	19	106	188	115	2 646	3 515	6 096	15 544	7 542	7 542	_	7 402	140	_
Sundsvalls » .	106	250	202	192	241	4 696	9 589	13 639	11 620	12 443	12 443	—	9 892	2 551	—
Örnsköldsviks >	12	24	13	20	11	920	1137	1 625	1595	984	1576	—	1461	115	0-85
Sollefteå ....	7	14	25	15	5	1724	2 447	2 396	2 434	2 651	2 651	200	2 340	in	—
Jämtlands län.
Östersunds stad .	19	19	88	61	27	4 889	5179	7 360	5 620	4 692	4 692	_	4121	571	0-85
Brunflo .....	6	7	65	25	16	1123	1085	3 018	3 544	1840	2 03li	1746	150	135	2 l-oo

1 Dagavgift å allmänt mm. — 2 För kosthåll 75 öre pr dag. — 3 Inga fastställda. — 4 Endast för en del av året; ägaren
(bolag) betalte kostnader för en del av året. — 5 För patient med minst 1 000 kr. årlig inkomst 1 kr. pr dag.

292

Tab. 5. (Forts.). Epidemisjukhusens beläggning och driftkostnader.

	Intagna patienter under år	Driftkostnader (i kr.) under	år	Inkomster (i kr.) år 1912	Avg. (kr.) för pat.
Epidemisjukhuset i												Anslag av	Pati-	från sjuk-vårdsom-rådet 1
	1908	1909	1910	1911	1912	1908	1909	1910	1911	1912	I allt	lands- ting	kom- mun	ent- avgift
Västerbottens län.
	11	22	89	35	67	1744	1500	1403	1502	2 761	2 317	—	2 025	2 _	2 _
Skellefteå > . . .	1	—	5	—	10	170	—	512	262	643	643		300		—
Bvake.....	—	—	—	—	1	—	—	—	—			—		—	—
Holmsnnd ....	—	3	—	15	6	—		—							—
Asele......
Norrbottens län.
	14	27	103	90	51	4 286	4 716	6 742	6 720	5 794	5 794	—	5 304	490	0*75
	2	_	5	6	3	660	—	287	383	332	332	—	332	—	—
Haparanda » . .	1	12	126	10	1	191	1458	2 046	890	481	683	—	683	—	—
10	2	9	17	37	1538	87	276	1075	1745	1745		1593	152	100
	18	63	163	80	135	3 818	6 037	9 582	14 792	10 000	10000	372	9 620	—	—
	42	29	33	36	39	1568	1273	1532	1237	1504	1504	374	1 130
Overluleå ....	2	5	56	125	32	135	434	442	6 330	3 662	4 882	—	3 697	497	—

Anm. Denna tabell avviker i någre få fall beträffande de intagna från de siffror som meddelas i bilaga 4, Tab. 1.

1 Dagavgift å allmänt ram. — 2 För kost betalas för vuxen 1 ler., för barn 0 75 pr dag. — 3 Bemedlade betala till
sköterskan 50 öre pr dag för kost,

293

Bilaga 3.

294

Tal). 1 a. Inom vissa provinsialläkardistrikt i nedan angivna epidemiska

sjukdomar insjuknade, månadsvis åren 1909—1913.

Provinsialläkare- distrikt.					I	n s j	n k	n a	d e	u n d e	r
År.	Sjukdomar.	2> P	Febr.	Mars.	April.	g £.	Juni.	Juli.	Aug.	Sept.	O pr	Jz5 o ◄	Dec. 1
Jönköpings län.	1909	f Scharl.-feber. Nervfeber.					1	4		2
Vrigstad.	i Difteri.	1	--	—	—	—	—	—	1	—	4	—	—
(28 952 inv. den		[Epid. hjärnfeb.
Vi 1911.)		f Scbarl.-feber.											13	1
	1910	Nervfeber.
	Difteri.	2	b
		[ Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	—	—	1	2	—	—
		( Scbarl.-feber.	1	2	2	8	—	2	6	1	4	4	3	2
	1911	Nervfeber.	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—
	Difteri.	_	27	1	—	3	—	1	—	1	1	—	—
		( Ak. barnförl.							1	4	21	52	25	8
		| Scbarl.-feber.	1	9	5	2	7	1	1	—	—	—	—	—
	1912	Nervfeber. | Difteri.	—	z	—	_	1	1	2	—	—	—	4	—
		1 Ak. barnförl.	3	—	2	—	—	—	3	3	—	1	—	—
		[ Scharl.-feber.	4	1	7	1	2	6	—	1	—	-	—	_ |
	1913	{ Difteri.	2	—	—	—	2	—	1	—	—	—	1	—
		1 Ak. barnförl.
Värnamo.	1909				3		6	6		_	_	7	8	4
\ Difteri.	1	2		—	1	—	—	—	—	1	—	—
(16 901 inv. den Vi 1911.)		f Scbarl.-feber.	7	4	2	5	5	4	3	—	—	—	—	—
1910	Nervfeber. -
Exkl. Yärnamo	| Difteri.							3	—	10	3	2	—
e. provinsial-		[ Ak. barnförl.
läkaredistrikt.		f Scbarl.-feber.	_	—	—	1	—	—	—	—	—	1	2	—
	1911	i Rödsot.	—	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—
		Difteri.	1
		| Scbarl.-feber.							2
	1912	( Difteri.	—	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—
		| Ak. barnförl.									1	4	1	—
		( Scharl.-feber.	—	—	2	—	—	1	—	1	—	—	—	—
	1913	1 Difteri. ( Ak. barnförl.	4	2	1								1

Anm. Denna tabell npptager samtliga observerade fall av Pest, Asiatisk kolera, Smittkoppor,
Fläckfeber, Nervfeber, Scharlakansfeber, Difteri, Rödsot, Akut barnförlamning och Epidemisk hjärnfeber.
Av somliga av dessa sjukdomar bava fall emellertid ej alla år förekommit.

295

Tab. 1 a. (Forts.) Inom vissa provinsialläkardistrikt i nedan angivna epidemiska

sjukdomar insjuknade, månadsvis åren 1009—1013.

					I	n s	u k	n a	d e	u n d e	r
Provinsialläkare- distrikt.
År.	Sjukdomar.	Jan.	Febr.	Mars.	April.	g E	Juni.		Ang.	GG o ►d	Okt.	Nov.	ö ep p
Malmöhus län.		i Scharl.-feber.		5	15	4	i	10	4			14	7	4
S. Åsum.	1909	) Nervfeber.	2	5	—	4	—	—	—	—	1	—	1	—
	| Difteri.	—	1	4	8 40	5	14	2	2 6	1	1	1	—
(36 010 inv. den
*/i 1911.)		i Scharl.-feber.	2	2	2	18	—	1	—	2	10
1910	< Nervfeber.	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1
		| Difteri.	5	15	5	5	2	20	7	—	6	—	—	6
		f Scharl.-feber.	13	i	6	1	—	3	—	—	—	—	13	11
	1911	Nervfeber.	2	2	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—
	l Difteri.	1	3	10	3	—	1	1	10	4	4	2	5
		( Ak. barnförl.	—	—	2	—	—	—	1	1	2	6	—	—
		( Scharl.-feber.	4	—	14	—	3	2	23	—	1	1	—	5
	1912	Nervfeber.	2	1	2	2	—	1	—	—	—	—	1	—
	j Difteri.	5	4	9	8	3	4	6	1	5	3	12	17
		[ Ak. barnförl.	—	—	5	—	—	—	—	7	3	2	7	—
		f Scharl.-feber.	2	—	2	1	9	6	1	4	—	2	3	6
	1913	Nervfeber.						1						6
	| Difteri.	10	2	4	3	4	1	11	3	2	3	5	25
		( Ak. barnförl.	2										2	1
Skurup.		( Nervfeber.	—	—	_	_	—	—	1	3	_	—	—	_
(6 802 inv. den	1909	■J Difteri.	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—
Vi 1911.)		( Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—
	1910	Difteri.	—	9	1
	1911	1 Scharl.-feber.	_	—	_	_	_	9	_	_	_	—	_	_
	\ Difteri.	—	—	—	—	—	2	1	—	—	1	—	—
		f Scharl.-feber.	_	—	_	_	_	—	1	_	1	—	1	2
	1912	Difteri.	1	—	—	—	—	2	—	—	—	3	3	—
	jEpid. hjärnfeb.	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—
		| Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	—	2	3	—	1	—
	1913	( Scharl.-feber.	—	—	_	6	5	—	—	—	_	_	3	1
	\ Difteri.	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	2	—
Kopparbergs län.	1909	Nervfeber.	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—
Malung.	1910	—
(7 034 inv. den	1911	f Scharl.-feber.									4	12	1	3
Vi 1911.)	\ Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	—	—	1		—
	1912	f Scharl.-feber.	1	—	1
	\ Ak. barnförl.	—	—	—	—	3	—	—	—	—	—	—	—
		t Scharl.-feber.	—	—	_	_	_	—	—	3	_	1	—	_
	1913	| Nervfeber, i Difteri.	—	1			1						_
		lEpid. hjärnfeb.	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1	—	—

296

Tab. 1 a. (Forts.) Inom visso, provinsialläkardistrikt i nedan angivna epidemiska

sjukdomar insjuknade, månadsvis åren 1909—1913.

					I	n s j u k	n a	d e	ande	r
Provinsialläkare- distrikt.
År.	Sjukdomar.	Jan.	Febr.	Mars.	April.	g <2.	Juni.	Juli.	Ang.	Sept.	Okt.	O ◄	ö O O
Störa luna.		t Scharl.-feber.										2	9	4
(21 085 inv. den	1909	Nervfeber.	10								1
V1 1911.)		[ Difteri.	4	2	—	—	2	—	—	—	—	—	b
		1 Scharl.-feber.	6	1	—	1	—	1	—	—	1	12	4	—
	1910	Nervfeber.	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—
		| Difteri.	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—
		I Scharl.-feber.	—	2	3
	1911	Nervfeber.									1	6	—	—
	j Difteri.	—	2	—	—	1	—	1	2	—	3	1	9
		| Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	1	—	3	1	—	—
		( Scbarl.-feber.	_	_	_	2	_	—	—	—	—	—	—	—
	1912	Difteri.	4	1	—	9	8	9	—	10	10	15	8	10
		( Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—		2	—	i	—	—
		f Scharl.-feber.										i	1	—
	1913	•j Difteri.	3	9	1	4	1	2	1	4	—	2	—	—
		( Ak. barnförl.	—	1
Svärdsjö. (8 211 inv. den	1909	( Scbarl.-feber. \ Difteri.	6	—	—	—	—	5	—	—	—	33 1	10	3
l/i 1911.)	1910	Scharl.-feber.	4	6	4	1	1	—	2	—	—	—	4	5
		| Scbarl.-feber.	3	1										i
	1911	| Difteri.	—	—	5	—	1	—	—	—	4	3	4	5
		| Ak. barnförl.									5	1	—	—
	1912	( Difteri.	1	2	5	2	1	—	1	1	6	11	2	3
	\ Ak. barnförl.										3	4	—
	1913	Difteri.	3	1	—	—	1	1	1	1	1	—	i	-
Västernorrland»		( Scharl.-feber.	8	9		3	11	8	_	8	_	2	i	2
län.	1909	( Nervfeber.	—	—	i	—	1	1	—	—	—	—	—	—
Vivstavarv.		( Difteri.	7	7	12	5	5	2	4	1	2	4	3	—
(21 015 inv. den		f Scharl.-feber.	1	6	3	2	1	1	3	3	11	5	4	3
t/, 1911 )	1910	Nervfeber.	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—
	I Difteri.	—	3	1	—	3	3	—	2	4	4	4	11
		( Ak. barnförl.
		1 Scharl.-feber.	_	_	1	1	_	_	—	—	—	—	—	2
	1911	; Difteri.	8	9	4	4	4	2	4	3	6	10	7	4
		1 Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	—	2	1	1	—	—
		| Scharl.-feber.	8	2	3	3	5	_	_	1	_	—	—	—
	1912	•! Difteri.	4	1	5	13	12	14	10	9	11	5	3	11
		| Ak. barnförl.	—	—	—	—	—	—	—	-	1	—	—	—

297

Tab. 1 a. (Forts.) Inom vissa provinsialläkardistrikt i nedan angivna epidemiska

sjukdomar insjuknade, månadsvis åren 1900—1913.

Provinsialläkare- distrikt.					I	n s j u k	u a	d e	u n d	r
År.	Sjukdomar.	P B	Febr.	Mars.	| April.	K a	Juni.	Juli.	Aug.	Sept.	Okt.	O ◄	ö O rt
		| Scharl.-feber.					2						6	1
	1913	Nervfeber.	—	—	—	—	—	—	1	2	—	3	—	—
	i Difteri.	il	5	7	10	22	12	18	27	21	11	17	40
i		( Ak. barnförl.												2
I Norrbottens län. Pajala.	1909	t Scharl.-feber. \ Difteri.
(6 284 inv. den Vt 1911.)	1910	I Scharl.-feber. \ Difteri.	2	1
		[ Scharl.-feber.	6
	1911	J Rödsot.	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—
	| Difteri.	4	2	5	—	—	—	—	—	1	2	2	—
		| Ak. barnförl.											2	—
	1912	/ Scharl.-feber.	_	_	—	—	3	—	—	—	—	—	4	2
	\ Difteri.	3	—	2	3	3	—	1	1	—	—	—	1
	1913	( Scharl.-feber.	2
	\ Difteri.	—	15	—	4	—	—	5	98	6	1	15	0

38—133252

298

Tab. 1 b. Inom vissa provinsialläkaredistrikt i nedan angivna smittsamma sjukdomar

insjuknade samt i dagligt medeltal däri sjuka personer åren 1911—1913.

Jönköpings län.	År	Insjuknade	Medeltal sjuka pr dog
Jan. Febr.	Mars April	Maj Juni	Juli Aug.	Sept. Okt.	Nov. Dec.	Jan. Febr.	Mars April	Maj Juni	Juli Ang.	Sept. Okt.	Nov. Dec.
Vrigstad . . .	1909	i	7	6	3	8		0''3	4-8	4-1	1-7	4-0
(28 952 inv. d. Vi 1911)	1910 1911	7 30	11	2 5	2 13	3 84	14 38	2-2 10''2	7-2	1- 4 2- 3	1''4 8-4	2-1 57-0	9-6 26-2
	1912	13	9	10	9	1	4	9-3	6‘2	6-9	6-2	0-7	1-2
	1913	7	8	11	8	—	1	4-2	5''5	7-0	5-0	—	0-3
Värnamo1 . . .	1909	3	3	13	___	8	12	0''9	2-1	8-6	_	50	8-3
(16 901 inv. d. >/i 1911)	1910 1911	11 1	7 1	12	6 4	14 1	2 2	7''8 0''3	4-8 0-7	8-3	2-9 1-9	4-5 0-7	06 1-4
	1912	2	—	2	2	5	1	0''6	—	10	0’6	3''7	0-7
	1913	6	3	1	6	—	1	2''8	2-1	0-7	2-1	—	0’3
Malmöhus län.
Skurup ....	1909	_	2	_	5	_	_	_	06	_	3-4	_	_
(6 802 inv. d. Yi 1911)	1910 1911	9	1	11	1	1	—	2-7	0-3	6-8	03	03	—
	1912	1	1	2	3	7	7	03	0-7	0-6	2-0	3-6	3-6
	1913	—	7	5	—	—	6	2-8	4-4	3-4	—	—	3-3
S. Asum . . :	1909	13	35	16	8	17	13	8-8	19-4	9-0	3-9	109	7-9
(36 010 inv. d. >/i 19H)	1910	25	52	54	14	7	19	9-7	31-5	28-5	6-8	25	10-7
1911	22	22	4	14	16	31	14-0	10-0	2-4	5-2	7-9	18-6
	1912	16	40	13	37	15	42	7-7	20-8	6-2	22-4	7-2	17-5
	1913	16	10	21	19	7	48	6''5	41	125	7-5	2-9	21-2
Kopparbergs län.
Malung ....	1909	_	_	_	_	1	_	_	_		_	0-7	_
(7 034 inv. d. ‘/i 19H)	1910 1911					17	4					11-7	2-8
	1912	1	1	3	—	—	—	07	0-7	2-1	_	_
	1913	1	—	2	3	2	—	0’7	—	l-o	21	1-4	—
Stora Tana . . .	1909	14	2	2	_	3	19	4-3	0-6	0-6	__	2-1	10-7
(21 085 inv. d. ‘/i 1911)	1910 1911	7 4	2 3	4 1	4	13 14	4 10	50 2-0	l-o 21	24 0-3	1-6	90 85	2-8 30
	1912	5	11	17	12	26	18	1-5	4-0	5-0	4-3	8-1	0*3
	1913	13	5	3	5	3	1	4''4	1-5	09	1-5	1’3	0-7
Svärdsjö . . .	1909	6	_	5	_	34	13	4-3	__	3-4	_	230	9o
(8 211 inv. d. Vi 1911)	1910 1911	10 4	5 5	1 1	2	13	9 9	7-1 2-8	3-4 1-5	0-7 0''3	1-4	6''2	6-2 2-7
	1912	3	7	1	2	20	9	0-9	2-1	03	0-6	7-1	42
	1913	4	—	2	2	1	1	1-2	—	0''6	06	03	0-3

1 Exil. Värnamo e. provinsialläkaredistrikt.

299

Tab. 1 b (Forts.). Inom vissa provinsialläkaredistrikt i nedan angivna smittsamma sjukdomar

insjuknade samt i dagligt medeltal däri sjuka personer åren 1911—1913.

Västernorrland* län.	0 År	Insjuknade	Medeltal sjuka pr dag
Jan. Febr.	Mars April	Maj Juni	Juli Aug.	Sept. Okt.	Nov. Dec.	Jan. Febr.	Mars April	Maj J uui	Juli Aug.	Sept. Okt.	Nov. Dec.
Vivstavarv . . ■	1909	31	21	28	13	8	6	16-4	7-8	16''5	6-9	31	3-0
	1910	10	6	8	9	25	22	60	3-7	3-1	5''3	14 1	9-2
(21 015 inv. d. ‘/i 1911)	1911	17	10	6	9	18	13	5-1	3''7	1-6	34	6-1	4’6
	1912	15	24	31	20	17	14	8-G	9-4	11-1	6-4	5-4	4-1
	1913	16	17	36	4Ö	35	66	4-9	5-0	11-4	15-1	11''5	23-0
Xorrbottens län.
Pajala ....	1909	—	1	—	—	3	—	—	0-3	—	—	2-1	—
	1910	3		4	_	_	—	0-9	—	2-8	—	—	—
(6 284 inv. d. */i 1911)	1911	12	7		_	3	4	60	2-9	—	—	0''9	2-0
	1912	3	5	6	2	—	7	0''9	1-5	3-0	0-6	—	4-4
	1913	17	4	—	103	7	20	6''0	1-2	—	29-9	2-1	5-9

Föreliggande tabeller (1 a och 1 b), som äro grundade på Första provinsialläkarnas årsberättelser och avse några provinsialläkaredistrikt
i olika landsdelar, inbegripa alla observerade fall av sådana smittsamma sjukdomar, som skola anmälas av alla läkare
och som jämlikt hälsovårdsstadgan skola hållas isolerade, nämligen Pest, Kolera, Smittkoppor, Fläckfeber, K ervfeber, Scharlakansfeber,
Difteri, Rödsot, Akut barnförlamning och Epidemisk hjärnfeber. Dess syftemål är att söka visa minimibehovet av sjukhusplatser,
för den händelse sjukhusvård kunnat beredas för samtliga fall av nyssnämnda sjukdomar. Vid de kalkyler, som härvid gjorts, har
vårdtiden för difterifallen antagits till 18 dagar och för övriga till 42. Ehuruväl de mera långvariga sjukdomsfallen sålunda alltid

* sträcka sig utöver eu kalendermånad och detta även är förhållandet med övervägande delen av difterifallen, torde intet hinder möta,
att göra medeltalsberäkning för varje månad för sig; det har emellertid ansetts lämpligare att beräkna erforderliga antalet med ledning
av sjukdomsfallen under tidsperioder om två månader. Det största platsbehovet (se tabell 1 a) skulle givetvis hava framträtt,
om samtliga sjukdomsfall under en månad inkommit så tidigt, på månaden, att ännu inga under föregående månader intagna hunnit
utskrivas. Det för ifrågavarande sjuka minsta möjliga platsbehovet (se tabell lb: Medeltal sjuka pr dag) skulle däremot hava
inträffat, om under hela perioden hållits en jämn och kontinuerlig beläggning, så att, så fort en patient utskreves, skulle ny
patient omedelbart å sjukhuset intagas. Siffermässigt uttryckes detta minimibehov med medeltal sjuka1 pr dag (närmast högre

* hela tal) under ifrågavarande perioder. I verkligheten hava säkerligen ingendera av dessa ytterligheter inträffat: det verkliga behovet
torde hava legat någonstädes emellan dem. Härvid må emellertid erinras om dessa sjukdomars benägenhet att hopa sig och att fluktuationerna
bliva relativt större för små områden än för stora. Härtill kommer, att olika sjukrum erfordras för olika sjukdomar och
olika kön och att sålunda platserna på ett mindre sjukhus ej kunna så väl utnyttjas som på ett större.

1 nästföljande tabell, som har liknande syftemål med avseende på de olika länen å rikets landsbygd, har kunnat användas
ett heräkningssätt, som torde lämna bättre approximativa resultat. Vårdtiden har där antagits för difteri uppgå till 27s period
(se härom tabellens anm.) och för övriga sjukdomar till 6 perioder. De under varje halvmånad insjuknade hava tänkts likformigt
fördelade på hela tiden och deras antal uppdelat i två lika delar; varje månad omfattar sålunda fyra perioder om ungefär en vecka
vardera. Sedan de insjuknade på detta sätt fördelats, har varje period påförts dels de från föregående perioder kvarvarande sjuka,
dels de under ifrågavarande period insjuknade.

1 Man torde noga fasthålla skillnaden mellan insjuknade och sjuka. Antalet sjuka under en (kortare) tidsperiod är lika med
summan av de under ifrågavarande period insjuknade och de från föregående perioder kvarvarande sjuka.

300 Tab. 2. Antalet i epidemiska sjukdomar sjuka

Landsbygd		Jan.			Febr.		Mars	April	Maj	Juni
Stockholms län 1911........	.					133	123	116	99	87	82	78	74	68	72	75	78	81	S7	94	106	118	130	142
191-........	108	108	113	117	120	122	106	96	94	91	77	67	67	67	61	55	59	63	65	67	56	46	38	31
1919........	86	87	77	70	73	79	79	81	102	122	129	135	129	122	108	97	84	70	78	92	95	96	91	88
1914........	103	97	96	95	97	102	97	92	84	76	71	63	64	66	68	67	59	51	47	45	55	68	65	61
Medeltal	99	97	95	94	97	109	101	96	95	95	90	86	84	81	77	74	70	66	69	75	78	82	81	81
Uppsala län.
1911........						30	39	51	55	61	57	54	50	48	44	37	29	22	22	23	24	23	22	24
1912........	45	44	46	47	47	47	41	38	44	53	53	51	47	43	34	24	23	24	23	22	28	34	30	21
1919.......	19	14	14	16	17	20	26	31	31	31	38	43	32	19	20	25	20	16	18	22	23	24	40	58
1914........	100	100	100103	104	103	94	86	76	67	57	48	46	46	55	62	67	72	7 1	69	61	52	51	53
Medeltal	55	53	53	55	56	50	50	52	52	53	51	49	44	39	38	37	35	34	34	34	34	33	36	39
Södermanlands län. 1911........						87	77	66	55	48	65	82	78	67	64	68	64	60	52	45	37	28	SO	33
1912........	99	90	SO	67	61	56	51	45	53	63	62	58	47	38	40	46	46	43	37	36	38	38	33	30
1913........	61	50	50	51	47	44	41	38	34	30	29	27	29	32	29	23	19	17	20	24	30	38	37	36
1914........	32	27	24	26	34	43	44	42	40	36	30	26	27	27	28	31	38	44	49	52	45	36	35	40
Medeltal	64	56	51	48	47	58	53	48	46	44	47	48	45	41	40	42	42	41	40	39	38	35	34	35
Östergötlands län.
1911........						92	77	63	63	71	72	71	69	63	55	54	49	44	38	31	36	42	40	32
1912........	96	90	90	90	96	101	103	104	89	72	74	80	68	54	46	44	40	37	35	32	36	40	43	46
1913.......	92	96	99	108	105	97	82	68	Öl	48	42	39	34	32	34	39	37	34	62	91	78	51	38	38
1914........	36	39	43	47	48	48	38	31	44	60	59	55	60	65	51	37	41	44	36	27	19	14	21	31
Medeltal	75	75	77	82	83	85	75	67	63	63	62	61	58	54	47	44	42	40	43	45	42	37	36	37
Jönköpings län. 19111 ........						76	81	88	59	28	31	39	44	47	51	58	62	68	55	38	31	29	30	30
1912........	72	52	45	38	31	27	26	26	22	21	24	27	26	27	30	32	32	31	36	41	41	42	35	28
1913........	38	33	43	54	47	35	28	28	38	49	48	42	42	46	43	40	33	28	26	23	24	25	24	221
1914........	13	20	25	31	37	45	44	44	46	51	52	52	43	35	31	26	24	22	23	25	24	24	27	31
Medeltal	41	35	38	41	38	46	45	47	41	37	39	40	39	39	39	39	38	37	35	32	30	30	29	28
Kronobergs län. 19112 ........						12	10	9	8	6	8	11	12	14	14	16	16	15	12	10	11	11	12	13
1912........	35	40	35	28	23	21	24	28	SO	29	25	23	29	38	47	59	69	7(?	61	42	30	23	17	11
1913........	21	24	28	33	33	36	36	39	35	31	31	30	27	25	32	39	34	29	26	26	25	25	27	27
1914........	19	23	23	23	24	25	20	15	14	14	13	13	12	12	ii	12	12	13	13	16	18	21	16	10
Medeltal	25	29	29	28	27	24	23	23	22	20	19	19	20	22	26	32	33	33	28	24	21	20	18	15
Kalmar län.
1911=........						67	63	58	52	45	40	38	37	SB	37	37	39	42	39	34	31	29	23	14
1913........	95	86	83	82	70	59	52	47	43	40	43	46	46	47	47	44	37	31	30	30	26	22	20	18
1913........	22	21	24	28	22	15	17	21	31	43	44	45	40	35	28	22	25	28	28	33	35	37	33	27
1914........	18	18	15	18	17	20	18	14	15	16	13	12	13	13	14	14	15	17	17	16	13	12	12	12
Medeltal	45	42	41	41	36	40	38	35	35	36	35	35	34	33	32	29	29	30	29	28	26	25	22	18
Gottlands län. 1911........						42	37	35	37	38	23	10	10	10	6	1	2	2	6	11	11	12	11	10
1912........	82	83	61	38	37	37	34	30	24	17	15	13	24	35	35	35	32	29	21	14	21	29	52	74
1913........	7	8	13	18	16	14	13	13	8	2	2	1	1	—	2	4	4	4	4	4	6	9	11	13
1914........	10	10	10	11	11	10	7	5	4	2	2	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Medeltal	33	34	28	22	21	26	23	21	18	15	11	6	9	11| 11	10	10	9	8	7|	10	13	19	24

Anm. Denna tabell, som endast avser rikets landsbygd, är utarbetad enligt Medicinalstyrelsens halvmånadsrapporter över
epidemisjukdomar och inbegriper samtliga fall av Pest, Kolera, Smittkoppor, Fläckfeber, Nervfeber, Skarlakansfeber, Difteri,
Rödsot och Akut barnförlamning. Den upptager ej allenast de i varje period insjuknade utan även från föreg. perioder
kvarvarande sjuka. Varje kalendermånad tankes uppdelad i fyra perioder, av vilka de två första tillsammans alltid omfatta
15 dagar, de två senare månadens återstående dagar; de bliva sålunda något olika lunga. Se vidare rörande förfaringssättet
föreg. sida. — Siffror med fet stil beteckna sjukdomsfrekvensens maximum under de olika aren.

personer månadsvis och länsvis åren 1911—1914

301

Juli		Aug.	1		Sept.	|	Okt.	Nov.	Dcc.		Folkmängd å lnudsbvgdon d. Ii''1913
152	159	153	147	lö5	121	no	102	105	112	125	139	155	177,190	200	190! 194	i 81	166	175	185	158	120
35	40	45	51	66	85	95	104	98	89	83	81	91	89	87	107	121	133	145	167	166	161	131	122
| 83	75	62	51	68	76	76	74	92	113	136	158	165	175173	169	155 139	154	167	150127	112	108	222 897
60	(Jo	60	57	76	95	Ilo	137	138	lås	127	117	104	92	87	77	47	55	58	61	6/	71	6.)	58
83	84	80	77	86	94	99	104	108	113	118	124	129	133jl34	138	130	130	135	140	140136	117	102
23	24	39	55	52	46	45	44	41	40	47	55	64	75	70	65	68	74	70	63	59	54	«	44
| 17	17	18	20	23	26	25	25	26	2.s	26	25	27	25	21	16	25	37	41	46	46	48	36	25
|! 60	54	41	34	30	29	24	22	24	23	22	21	OO	48 58	66	33	102	114	125	120 120	112	101	98 066
53	49	56	64	62	58	56	59	56	52	57	61	61	61	63	66	58	Öl	49	49	47	42	36	Öl
38	36	39	43;	42	40	ÖS	38	37	36	38	41	47	52	53	53	59	66	69	71	70	68	58	50
h 35	38	32	27	22	18	21	24	36	49	60	70	83	96i 104	no	108	107	113	121	114	109	108	107
-9		37	44	31	37	44	53	51	46	54	63	61	65	67	69	59	51	62	73	69	63	bi	62
1 88	40	42	41	47	55	73	92	100	108	1251 142	1351291122	116	98	77	65	52	51	52	48	41	134 408
i 89	37	56	75	83	87	<S1	so	90	10!!	100	87	78	72	69	72	66	58	68	80	79	71	65	64
; bo	37	42	47	46	49	55	62	69	77	85	91	90	91	91	92	83	73	77	82	78	74	72	69
.82	38	51	64	72	81	96	in	118	126	161	197	200 201	205	211	190	168	166	164	151	141	121	103
72	100	125	147	164	1811212	248	254	262	262	263	252 241	229	213	196	182	149	120	105	88	8b	86
47	55	68	79	71	59	44	34	30	31	60	90	89	78	81	90	87	80	63	46	37	36	36	33	217 649
32	31	38	46	43	39	69	100	87	65	68	80	! 82	83	90	97	87	76	66	57	52	47	49	52
46	56	71	84	88	90	105	123	122	121	13S	158	156	151	151	153	140	127	in	97	86	78	73	69
	38	43	50	66	81	200	322	413	501	536	574	486	395	313	233	205	178	173	167	149	130	no	93
24	21	22	22	28	34	44	54	56	59	64	69	58	49	50	52	48	45	47	48	47	47	45	43
26	29	26	24	23	25	27	SO	26	20	17	K!	14	11	15	20	26	31	25	16	20	27	20	9	175 326
2o	20	19	19	16	13	18	23	34	45	52	58	60	61	53	46>	49	52	51	50	52	53	41	30
28	27	28	29	33	38	72	107	132	156	167	179	i 155 129,108	88	82	77	74	70	67	64	54	44
12	11	11	11	14	15	39	61	74	91	112	132	114	93	83	82	80	79	71	62	56	51	42	32
i 13	17	16	16	18	19	21	23	28	34	42	49	46	41	43	48	48	47	40	34	30	29	26	19
21	17	17	21	16	11	18	27	33	38	47	57	56	53	42	30	22	17	19	20	19	19	18	18	148 938
ii	13	14	16	15	13	13	13	12	ii	11	13	14	16	21	27	27	27	29	32	27	25	26	26
! 14	15	15	16	16	15	23	31	i 37	44	53	63	5S	51	48	47	44	43	40	37	33	31	28	24
12	12	12	15	18	20	22	23	41	59	82	106 121	136	144	153	14S143	139	138	131	126	115	104
14	9	11	13	11	8	20	32	| 36	40	51	63	| 60	55	50	48	44	43	42	42	31	24	22	23
29			42	i 37	31	29	31	40	48	62	76	! 73	71	64	58	49	33	36	32	29	27	23	19	190 104
13	15	17	17	18	19	19	18	i 13	22	19	14	12	13	10	8	10	14	13	13	10	18	14	9	1
17	17	19	22	21	20	23	26	34	42	54	65	i 67	69	67	67	62	60	58	56	53	49	44	39
6	9	3	2	2	2	4	7	15	24	28	33	i 34	34	27	20	21	22	25	| 28	55	82	81	t 81
73	71	63	55	35	15	15	15	15	16	14	12	11	11	9	6	6	5	6	6	5	4	4	6
1 17	21	18	14	11	9	7	5	8	11	12	12	j 1C	9	6	4	3	2	4'' 7	8	9	10, 11	45 371
	1	1	1	1	2	2	1	1	1	O 0	4	! 4	5	5	6	5	4	4] 4	4	3	2	1 »
24	24	211 18	1 12	7| 7	7	! io	13	i I4	15	1 lä	15	12	9	JO ce	10| 11	! is	25	24	25

1 Maximum, 574, under sept. 1911 i följd av en häftig barnförlamnitgsepidemi, som började under förra hälften av juli
med 5 fall, senare hälften av aug. 281, förra hälften av sept. 1S9 fall, varefter en jämn nedgång följer. Bortses från denna
epidemi inträdde maximum under sista perioden av november med 84 fall; antalet fall sista perioden av sept. var ib. Talen
därefter till årets slut bliv» i ordning 72. 75, 67, 64, 66, 59, 74, 84, 81, 79, 77 och 71. — 2 Avcn i Kronobergs och Kalmar
län förekom i några distrikt ett antal fall av barnförlamning. Frånsett dessa infaller maximum for Kronobergs lan under Bistå
perioden av sept. med 112. för Kalmar län under andra perioden av okt. med 82.

302

Tab. 2 (forts.). Antalet i epidemiska sjukdomar sjuka

Landsbygd		Jan.		Febr.	Mars	April	Maj	Juni
Blekinge län.
1911........						25	28	35	34	32	28	26	21	16	14	13	12	10	15	21	21	22	23	26
1912........	45	45	36	27	28	33	35	38	33	28	22	18	18	17	11	4	5	8	13	17	16	14	10	8
1913........	15	15	16	18	18	18	23	28	31	34	31	28	21	17	15	13	9	7	14	22	27	34	41	49
1 1914 ........	28	27	25	23	24	23	19	14	1 15	20	24	29	53	77	74	67	61	57	38	21	18	17	12	6
Medeltal	29	29	26	23	23	25	26	29	28	29	26	25	28	32	29	24	22	21	20	20	21	22	22	22
Kristianstads län.
1911........						53	48	40	50	63	63	64	60	55	45	38	43	47	42	36	30	26	29	33
1912........	113	119	121	124	119	112	119	128	138	146	134	122	104	90	96	105	119	128	165	205	SOS	210	197	183
1913........	75	70	64	61	58	60	70	79	86	94	8?	80	69	62	51	42	44	48	44	38	40	43	33	26
1914........	65	69	86	105	100	96	92	89	86	84	101	118jjl06	91	72	59	45	33	34	33	33	35	42	47
Medeltal	84	86	90	97	92	80	82	84	90	97	96	96	85	75	66	61	63	64	71	78	78	79	75	72
Malmöhus län.
1911........						128	139	139	145	154	151	149	145	142	121	102	95	92	84	76	79	82	90	99
1912........	159	151	165	179	179	171	169	175	163	152	148	144	132	120	120	124	109	94	91	91	85	79	72	64
1913........	114	107	113	121	127	131	126	121	120	126	125	124	114	100	85	77	81	85	95	107	115	121	112	103
1914........	113	125	134	139	140	141	139	137	137	135	128	118	101	88	81	78	75	72	75	76	67	58	56	55
Medeltal	129	128	137	146	149	143	143	143	141	142	13S	134	123	113	102	95	90	86	86	88	87	85	83	80
Hallands län.
1911........						80	67	55	58	63	56	48	46	48	52	55	57	60	64	68	54	38	33	29
1912........	48	42	53	68	54	51	47	51	46	42	46	52	49	42	34	29	25	25	28	31	27	22	27	35
1913........	23	23	37	53	49	40	37	39	28	17	12	9	8	9	13	16	18	19	18	17	21	28	29	28!
1914........	18	23	24	22	19	19	15	14	10	7	8	10	13	16	16	16	17	18	17	16	17	18	19	19
Medeltal	30	29	38	48	41	48	42	40	36	32	31	30	29	29	29	29	29	31	32	33	30	27	27	28
dötel), o. Bohus län.
1911.......						146	117	91	98	112	143	173	182	197	185	172	129	88	87	85	83	79	71	59
1912........	105	105	116	128	137	142	147	154	147	147	144	143	123	100	84	70	61	53	47	45	48	52	59	65
1913........	82	87	71	56	52	55	58	60	68	79	94	107	106	102	106	114	in	107	91	75	81	95	86	70
1914........	85	95	91	87	74	63	61	63	60	57	65	77	73	71	78	85	77	68	77	89	88	87	81	741
Medeltal	91	96	93	90	88	102	96	92	93	99	112	125	121	118	113	no	95	79	76	74	75	78	74	67
Älvsborgs län.
1911........						38	34	32	35	35	46	56	62	70	77	84	82	79	80	83	97	109	104	97
1912........	108	104	98	93	84	76	67	58	59	61	63	65	66	71	74	76	76	75	77	82	78	73	77	80|
1913........	54	57	65	73	69	65	64	62	56	51	54	54	43	30	28	34	40	45	57	68	71	74	80	86j
1914........	58	56	54	52	46	46	57	71	64	56	47	38	27	20	27	35	46	56	63	69	58	44	40	40
Medeltal	73	72	72	73	66	56	56	56	54	51	53	53	50	48	52	57	61	64	69	76	76	75	75	76
Skaraborgs län.
19U........						26	26	29	29	28	23	19	23	28	31	31	34	36	36	38	44	52	62	71
1912........	54	61	67	73	70	69	60	53	53	OO	56	58	71	82	76	69	65	61	49	43	45	47	57	68
1913........	37	34	29	23	21	22	19	16	14	14	15	16	17	17	13	11	17	24	25	26	24	22	19	19
1914........	43	47	48	49	50	51	46	44	45	47	43	40	36	32	30	30	30	27	30	35	39	44	46	45
Medeltal	45	47	48	48	47	42	38	36	35	36	34	33	37	40	38	35	37	37	35	36	38	41	46	51
Värmlands län.
1911........						41	36	35	36	38	44	52	61	69	94	121	119	118	109	101	76	49	48	49
1912........	67	55	60	66	60	56	67	78	76	72	74	77	68	60	46	34	37	40	36	32	42	52	50	47:
1913........	60	44	36	29	23	18	26	33	30	26	25	25	24	24	31	37	37	34	33	34	42	52	55	57j
1914........	121	in	100	91	81	75	72	70	72	75	70	63	62	64	55	45	44	47	50	53	47	56	51	46
Medeltal	83	70	65	62	55	48	50 54	54	53	53	54	54	54	57	59	59	60	57	55	52	52	51	50i

303

personer månadsvis och länsvis åren 1911—1911.

Juli.	Ang.	Sept.	Okt.	No v.	Dec.	Folkmängd å landsbygden d. Vi 1913
20	13	12	14	19	22	22	22	28	34	39	46	47	46	4C	37	36	38	43	48	4b	43	43	43
7	7	5	4	4	5	12	18	36	53	63	71	77	95	1L.	63	55	48	41	36	27	18	lb	15
37	21	13	6	10	16	23	29	31	32	30	28	29	31	37	44	50	5<	5b	49	41	3^	3C	28	108 739
4	4	5	5	7	;	8	8	9	9	7	5	9	| le	13	12	14	19	19	20	21	24	2b	26
17	12	9	7	10	13	16	19	26	32	35	38	41	4b	41	39	39	40	39	38	34	30	29	28
29	23	17	14	10	9	10	13	17	21	38	55	60	63	83	105	no	114	125	135	128	116	112	109
138	95	80	67	57	47	49	54	58	62	67	73	91	113	109	101	102	106	104	101	90	77	75	78
22	22	22	24	26	29	29	28	27	28	46	62	63	64	68	73	6£	53	57	64	57	50	54	59	213 124
37	28	24	21	16	13	16	21	25	28	33	37	43	52	7b	100	99	97	96	95	81	67	78	91
57	42	36	32	27	25	26	29	32	35	46	57	65	73	84	95	94	93	96	99	89	78	80	84
96	90	82	76	69	61	68	77	79	77	85	98	98	98	113	127	129	128	145	163	1169	174	170	168
74	86	90	94	99	103	104	106	106	104	106	113	120	127	130	129	131	137	139	138	134	131	128	123
86	69	71	73	70	67	68	73	66	59	70	83	96	107	118	131	139	147	142	139	142	143	127	107	272 750
52	53	64	76	73	71	72	74	74	70	80	91	106	122	140	159	170	180	193	206	1217229	223	215
77	75	77	80	78	76	78	83	81	78	85	96	105	114	125	137	142	ce	155	162	166	169	162	153
26	27	33	41	35	28	23	20	17	17	39	62	78	95	98	90	64	41	37	34	50	66	64	57
37	37	61	89	128	167	261	355	375	396	400	404	326	248	219	190	154	119	93	67	50	34	29	24
23	20	18	15	11	6	10	16	15	13	13	14	14	13	18	22	18	14	15	17	17	17	16	14	113 588
20	22	26	30	31	31	31	31	30	31	37	43	56	70	103	135	137	140	149	161	140	121	113	104
27	27	35	44	51	5S	81	106	109	114	122	131	119	107	109	109	93	79	74	70	64	60	56	50
55	56	66	76	81	89	98	103	103	103	108	109	no	116	119	119	113	107	no	112	120	127	120	no
64	62	69	78	93	106	112	116	116	118	124	132	131	127	119	112	100	90	83	80	75	69	72	76
61	58	50	44	50	58	81	105	109	112	128	146	139	128	128	127	135	143	122	103	98	99	87	74	192 845
63	52	53	55	56	57	65	74	75	71	76	82	81	78	80	83 j	91	98	98	97	95	97	90	81
61	57	60	63	70	78	89	100	101	101	109	117	115	112	112	no	no	no	103	98	97	98	92	85
106	120	122	121	in	104	159	216	235	247	283	325	304	270	247	232	215	201	174	150	135	125	120	114
88	96	104	112	130	149	171	192	219	246	242	237	217	196	180	163	139	113	104	102	93	78	68	58
79	73	78	87	82	73	69	67	79	90	94	95	101	in	124	136	139	139	131	122	101	80	70	62	247 987
37	37	43	47	42	36	39	40	59	80	93	101	103	109	in	1141	116	118	no	103	98	93	79	65
78	82	87	92	91	91	no	129	148	166	178	190	181	172	166	161	152	143	130	119	107	94	84	75
63	52	40	34	32	35	38	43	54	64	79	91	91	89	84	!; 84	84	83	78	70	60	50	47	46
67	63	58	56	50	44	66	901	90	87	90	99	94	91	89	86	73	61	61	61	50	47	43	40
23	27	32	39	42	43	41	36	35	36	34	35	40	48	55	59	68	81	88	91	74	57	45	39	204 472
39	35	32	30	29	29	28	25	25	25	26	28	34	43	51	581|	63	68	76	88	93	98	88	80
48	44	41	40	38	38	43	49	51	53	57	63	65	68	70	72	72	73	76	78	69	63	56	51
55	64	75	86	88	92	89	88	76	66	70	75	93	in	107	101	93	85	77	71	82	94	90	82
46	45	41	38	33	27	32	39	46	54	59	65	64	63	64	66	72	79	90	99	93	89	82	77
55	53	43	32	41	54	69	84	95	106	112	121	125	123	129	137	150	162	165	168	155	141	133	129	223 869
39	36	36	38	43	49	52	53	64	76	82	87	94	103	91	78	72	67	63	58	65	73	72	73
49 |	50	491	49	51	56	61	66	70	76	81	87	94	100	98	961	971 98	99	991| 991 99	94	90

304

Tab. 2 (forts.). Antalet i epidemiska sjukdomar sjuka

Landsbygd		Jan.			Febr.			Mars			April			Maj			Juni
Örebro län. 1911........						75	65	53	45	39	37	34	31	28	36	46	45	45	46	51	41	32	28	24
1912........	50	52	54	54	51	47	46	47	57	66	65	67	64	62	44	29	32	35	46	55	65	72	67	62
1913........	47	48	50	51	46	39	34	31	34	40	42	46	54	63	55	46	44	45	41	36	46	58	56	54
1914........	46	50	53	57	72	86	81	73	73	79	74	69	61	53	42	32	32	30	31	33	32	29	25	25
Medeltal	48	50	52	54	56	62	57	51	52	56	55	54	53	52	44	38	38	39	41	44	46	48	44	41
Västmanlands län.
1911........						87	82	76	70	65	70	79	77	74	86	99	98	95	119	143	140	137	143	150
1912........	91	99	99	93	86	82	72	65''	58	54	58	62	61	59	63	67	59	48	45	47	50	51	46	41
1913........	103	112	101	89	73	58	48	45	47	48	50	51	56	60	67	74	79	84	Öl	79	70	63	64	70
1914........	91	90	99	108	105	102	94	88,	87	88	89	88	85	83	99	96	86	72	74	80|	79	77	82	86
Medeltal	95	100	100	97	88	82	74	69	66	64	67	70	70	69	79	84	81	75	80	87	85	82	84	87
Kopparbergs län.
1911........						55	60	62	64	69	85	102	114	125	116	108	85	63	62	62	61	57	64	74
1912........		57	50	43	39	39	46	55!	51	46	47	50	48	45	46	48	51	52	46	44	46	47	34	21
1913........	34	27	29	34	34	32	31	31	33	31	36	41	39	38	32	27	20	14	20	26	27	27	25	24
1914........	41	33	44	57	52	46	49	53	53	53	54	58	66	76	75	70	74	82	80	77	72	67	65	62
Medeltal	44	39	41	45	42	43	47	50	50	51	56	63	67	71	67	63	58	53	52	52	52	50	47	45
Gävleborgs län.
1911.........						130	129	126	115	no	124	136	138	137	130	128	115	104	95	86	93	101	101	101
1912........	97	101	101	99	105	112	105	102!	99	95	83	72	79	86	77	67	59	55	56	59	60	60	56	52
1913........	69	92	100	98	88	79	68	02	54	50	60	71	68	60	52	46	46	50	55	62	75	87	76	64
1914........	75	73	69	67	67	71	66	59;	55	55	55	56	52	50	46	43	38	36	47	57	50	42	45	51
Medeltal	80	89	90	88	87	98	92	87	81	78	81	84	84	83	76	71	65	61	63	66	70	73	70	67
Yästernorrlands län.
1911........				.		118	108	96	100	105	131	160	173	187	170	150	113	82	78	72	66	60	53	48
1912........	43	50	63	74	71	69	68	71	68	65	63	58	54	52	50	46	49	52	54	54	50	49	41	34
1913........	33	24	24	27	31	34	27	20	21	26	30	30	26	23	20	20	26	34	38	40	32	25	28	35
1914........	89	72	69	74	77	76	68	62	62	66	64	62	59	57	59	60	Bo	67	61	57	57	61	56	49
Medeltal	55	49	52	58	60	74	68	62	63	66	72	78	78	SO	75	69	63	59	58	56	51	49	45	42
Jämtlands län.
1911........						54	57	61	65	69	51	36	43	51	43	35	42	50	50	49	46	44	40	36
1912........	26	24	20	18	21	24	25	27	26	24	16	9	7	4	5	6	8	12	13	12	11	10	8	6
1913........	28	28	46	64	66	69	74	78	52	27	22	19	13	6	9	12	16	20	20	18	14	13	11	10
1914........	16	25	29	32	29	24	15	8	10	14	15	15	13	11	13	16	13	10	12	15	13	11	10	10
Medeltal	23	26	32	38	39	43	43	44	38	34	26	20	19	18	18	17	20	23	24	24	21	20	17	161
Västerbottens län.
1911........						170	170	175	165	155	179	204	196	187	179	173	136	98	97	99	84	68	65	64
1912........	66	57	55	52	49	45	39 33	24	20	25	32	35	40	48	57	62	65	61	58	54	49	45	42
1913........	137	169	178	22i	271	321	316; 309	299	290	250	209	198	189	186	183	172	162	151	139	in	83	88	96
1914........	94	92	98	105	[123	140	146;152	[137	124	109	95	80	65	78	94	93	93	99	107	89	70	67	61
Medeltal	99	106	no	127	148	169 168	168	156	147	141	135	127	120	123	127	116	105	102	101	85	68	66	66
Norrbottens län.							1
1911........						148137	133	145	159	156	155	150	146	131	115	109	103	101	99	87	76	! 65	54
1912........	47	50	47	45	36	29 22	15	15	17	21	25	24	20	19	18	16	15	16	17	14	12; 12	15
1913........	57	47	| 52	6''	69	71	i 80	89	92	78	72	71	56	41	32	23	21	22	BO	39	38	36	[ 33	30
1914........	lita	124	127	122	118	llöjlOt	104	84	65	56	47	42	40	43	48	47	46	44	45	52	62	1 64	62
Medeltal	73, 74	1 75	77|! 74	91 [ 87	85	84	80	77	75	[ 68	] 62	56	51	48	47	! 4S	5C|| 48	[ 47	44	40

personer månadsvis och länsvis åren 1911—1914.

	Juli		Aug.	Scpt.	Okt.		Nov.		Dcc.	Folkmängd å landsbygden d. Vi 1913
28	32	43	51	56	64	64	67	63	62	64	64	60	56	52	48	44	42	43	45	51	58	54	49
53	47	42	40	44	49	4b	46	55	64	76	88	100	in	113	114	103	91	76	64	61	59	51	44
53	53	53	51	54	58	67	76	75	75	90	103	126	153	147	136	113	98	80	62	61	60	52	44	170 365
36	46	39	28	41	58	58	59	63	?o	54	39	35	28	24	22	28	33	36	42	51	62	53	45
43	45	44	43	49	57	59	62	64	68	71	74	80	87	84	80	72	66	59	53	56	60	53	46
138	129	133	134	129	127	150	172	178	184	188	193	183	173	160	157	151	146	137	129	121	in	97	84	!
42	45	46	46	46	45	58	78	93	103	103	104	95	88	89	89	76	62	62	64	69	76	84	93
61	50	43	39	39	39	52	63	78	94	100	107	121	135	123	108	115	123	112	95	92	95	94	95	119 927
80	73	73	71	72	74	87	102	106	112	no	109	116	122	123	121	134	147	156	162	139	109	87	81
80	74	74	73	72	71	87	104	114	123	125	128	129	130	125	119	119	120	117	113	105	98	91	88
69	65	65	67	55	44	55	68	82	95	107	120	115	in	109	108	91	75	77	80	74	63	59	57
18	18	17	16	21	26	34	42	41	42	45	48	42	33	42	53	49	42	47	57	49	40	38	40
22	22	27	31	35	40	41	40	33	26	34	45	38	25	24	31	31	30	37	47	51	54	56	53	221 319
61	59	73	88	82	78	87	99	88	75	81	91	91	90	95	101	101	94	89	85	80	76	67	61
43	41	46	51	48	47	54	62	61	60	67	70	72	65	68	73	68	60	63	67	64	58	55	53
97	93	87	80	68	57	64	73	78	84	93	99	114	130	138	142	150	163	161	157	141	124	108	95
47	41	37	33	37	44	49	53	55	58	66	73	77	82	83	83	82	84	71	57	63	70	62	50
67	72	69	63	77	91	96	98	104	114	121	120	122	118	115	113	113	113	114	114	103	88	81	77	201 508
40	29	29	29	35	42	53	61	58	54	54	56	58	58	67	77	97	115	108	98	98	103	95	88
63	59	56	51	54	59	66	71	74	78	84	89	93	97	101	104	in	119	114	107	101	96	87	78
48	48	64	79	92	100	139	181	196	210	216	225	198	171	146	119	103	90	74	55	45	40	39	39
34	35	47	58	67	77	84	90	93	93	94	92	85	78	77	80	81	82	76	69	61	57	50	43
40	42	43	43	53	64	81	97	119	144	105	163	155	147	139	129	123	117	108	99	100	105	106	104	225 208
50	52	50	47	43	40	60	80	72	56	55	64	72	79	107	133	139	131	116	104	88	77	72	73
43	44	51	57	64	70	91	112	120	126	133	130	128	119	117	115	112	105	94	82	74	70	67	65
28	21	21	21	21	23	31	38	44	50	52	55	48	43	36	30	27	24	24	24	22	22	25	28
6	6	10	14	15	15	24	34	33	31	33	30	27	17	19	21	19	17	16	18	18	19	23	27
7	3	8	13	12	8	9	12	12	12	14	17	18	19	16	15	15	16	21	25	28	30	22	13	111 573
12	14	15	17	26	o4	37	39	34	28	21	18	25	32	32	31	36	42	38	30	26	25	25	27
13	11	14	16	19	20	25	31	31	30	30	32	30	28	26	24	24	25	25	24	24	24	24	24
50	37	31	27	24	21	28	33	43	54	64	74	72	71	70	67	62	59	71	85	85	83	79	77
42	42	55	68	68	69	68	66	62	58	71	84	100	114	127	141	144	148	148	149	132	114	no	106
86	77	75	74	65	56	70	84	86	99	89	87	90	92	108	124	134	144	122	92	77	70	81	95	156 585
49	40	36	33	33	34	35	34	34	36	35	36	40	44	49	54	65	75	71	64	62	65	56	48
57	49	49	51	48	45	50	54	56	62	65	70	76	80	89	97	101	107	103	98	89	83	82	82
54	55	Öl	44	39	35	33	32	37	40	34	28	33	41	43	41	39	38	38	40	39	38	40	44
24	43	47	61	65	66	92	123	140	156	167	179	167	154	136	114	98	87	83	79	80	82	78	70
29	30	42	53	99	144	141	119	92	79	79	84	99	112	117	119	114	112	114	119	127	134	121	in	153362
64	67	61	55	46	41	39	40	50	57	65	71	84	75	82	89	93	96	103	113	105	95	86	84
43	49	50| 53	62 |	72| 76|	791	80 |	83	86	91 j	90| 9ö| 951	911	86 j 831	CO JD}_	881	881 87	81!	77

39—133252

306

Tab. I. Epidemi.

Grupp I omfattar alla patienter lidande av smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, sckarlakansmed
mässling eller kikhosta. Grupp III angiver antal personer, intagna för observation eller

Anstalten i								I n	t a	g n a
19 0 8	19 0 9
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Stockholms stad.
Stockholms stad7......					2 929					3382
Stockholms län.
Södertälje stad8......	118	2	—	—	120	208	—	13	—	221
Norrtälje stad.......	—	—	1	—	1	5	—	—	—	5
Östhammar.........	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
Öregrund 9.........	—	—	—	—	—	5	—	1	—	6
Sigtuna..........	—	—	—	—	—	3	—	—	_	3
Brännkyrka 10.......	30	—	13	—	43	21	—	—	—	21
Djursholm.........	11	—	—	4	15	17	—	1	3	21
Lidingö..........	12	—	1	—	13	10	—	—	—	10
Sundbyberg........	41	—	9	—	50j	83	—	1	—	84
Botkyrka..........	17	—	—	—	17	22	—	—	—	22
Bromma..........	41	—	—	—	41	57	—	1	—	58
Danderyd . . .''......	2	—	—	—	2	27	—	1	1	29
Gustavsberg........	2	—	—	—	2	—	—	—	—	—
Huddinge.........	—	—	—	—	—	10	—	1	—	11
Nacka...........	29	—	—	—	29	65	—	1	—	66
Nynäshamn1 11........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Solna...........	140	—	8	3	151	152	—	3	—	155
Spånga...........	62	—	—	—	62	63	—	—	—	63
Summa	afla	2	32	7	546	748	—	23	4	775
Uppsala län.
Uppsala stad........	222	3	375	18	618	329	—	551	72	952
Enköpings stad.......	45	—	—	—	45	40	—	7	—	47
Summa	267	3	375	18	663	369	—	558	72	999
Södermanlands län.
Nyköpings stad.......	47	_	10	_	57	145	_	12	__	157
Eskilstuna >.......	225	—	60	4	289	334	—	71	3	408
> (Fors)......	51	—	6	1	58	131	—	2	—	133

Anm. Slutsummorna för de olika sjukhusen överensstämma i några fall ej med de siffror som publi5,
i detta betänkande, enär de äro sammanställda efter andra principer.

1 Därav 293 från landsbygden. — 3 Därav 323 från landsbygden. — 3 Därav 234 från landsbygden.

— 4 Summan av de till Grupp III och IV förda, inalles 695 patienter, efter beräkning fördelade. — 5 D:o 621.
år 1912. — 3 Nya epidemisjukhuset öppnades 1909. — 9 Öppnades 1909. — 10 Sjukhuset stängt fr. o. m. år 1910.

307

Bilaga 4.

sjukhusens beläggning.

feber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjernfeber eller rödsot. Grupp II omfattar patienter
misstänkta för någon av i grupp I omförmälda sjukdomar. Grupp IV omfattar alla övriga intagna.

p a	i e	n t	e r	under	å	r
		19 1	0				1 9 1	1				1 9 1	2
Grupp Grupp 1 11	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
>3594	254	* 164	4 531	4 543	2 2 590	Öl	5 49	6 572	3272	31805	429	0 222	6 434	2 890
145	4	3		152	77		11	1	89	90		9	2	101
5	—	1	—	6	11	—	—	—	11	17	—	1	—	18
—	—	—	—	—	5	—	—	—	5	3	—	—	—	3
2	1	—	—	3	4	—	—	—	4	—	—	—	—	—
73	.	z	1	74	16	_	2	z	18	14	1	3	3	21
19	—	—	—	19	41	—	2	—	43	14	—	1	—	15
73	—	—	—	73	19	—	—	—	19	55	—	—	1	56
12	—	1	—	13	19	—	—	—	19	13	—	3	—	16
58	—	1	—	59	46	—	3		49	36	—	4	—	40
11	_	_	_	11	7	_	_		7	9	_	_	2	11
1	—	—	—	1	6	—	1	—	7	11	—	—	—	11
41	—	—	—	41	48	—	4	—	52	16	—	—	—	16
47	—	—	—	47	26	—	4	—	30	9	—	—	—	9
246	—	10	—	256	142	—	14	40	196	114	—	9	—	123
78	—	—	—	78	54	—	—	—	54	37	3	—	2	42
832	5	16	1	S54	521	—	41	42	604	438	4	30	10	482
590	2	131	26	749	495	47	143	4	689	424	12	67	7	510
69	—	12	—	81	128	—	6	—	131	133	—	10	1	144
659	2	143	26	830	623	47	149	4	823	557	12	77	8	654
280		36		316	191	1	45	6	243	143		37	12	192
309	1	40	6	356	255	—	60	20	335	140	2	23	9	174
215	—	—	—	215	169	—	—	—	169	39	1	3	1	44

ceras i Medicinalstyrelsens berättelser, ej heller med de siffror för intagna patienter som lämnas i bil. 2, tabell

Härförntom hava av annan orsak intagits frän landsbygden 63 patienter under år 1910, 53 år 1911 och 98 år 1912.

— • D:o 656. — 7 Anmälda sjukdomsfall enl. Epidemistadgan utgjorde 3 394 år 1910, 2 346 år 1911 och 1 650

— 11 Öppnades 1910.

308

Tab. 1. (Forts.). Sjuk -

								I n	t a	g n a
Anstalten i			19 0 8					19 0 9
	Grupp 1	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Torshälla stad.......	52		11		63	231		21		252
Strängnäs > .......	42	—	6	—	48	71	—	6	—	77
Mariefreds » .......	26	—	4	—	SO	30	—	1	—	31
Trosa > .......	66	—	25	1	92	70	—	5	1	76
Aspa...........	2	—	1	—	3	4	—	—	—	4
Björkvik ..........	6	—	—	—	6	27	—	—	—	27
Flen............	121	—	22	—	143	121	—	8	—	129
Gnesta...........	24	—	8	—	32	82	—	4	8	94
Katrineholm........	27	—	8	—	35	100	—	8	—	108
Malmköping........	49	—	2	—	51	56	—	1	—	57
Oxelösund.........	2	—	6	—	S	23	—	13	1	37
Yingåker..........	35		7	—	42	23	—	4	—	27
Samma	775	—	176	6	957	1448	—	156	13	1617
Östergötlands lön.
Linköpings stad......	168	—	20	7	195	98	—	17	2	117
Norrköpings > ......	165	7	13	5	190	289	21	27	24	361
Söderköpings » ......	8	—	—	—	8	17	—	2	—	19
Motala > ......	2	—	—	—	2	20	—	—	—	20
Skänninge > ......	15	—	—	—	loj	SO	—	3	—	33
Boxliolm..........	5	—	—	—	5	9	—	—	—	9
Finspång..........	4	—	—	—	4	18	—	—	—	18
Horn...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kisa 1...........	—	—	_	_	—	_	—	_	—	_
Kvillinge.........	6	—	—	—	6	19	—	1	—	20
Mjölhy 1..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Motala socken.......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Åtvidaberg.........	17	—	—	—	17	34	—	—	—	34
Ödeshög2..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Östra Eneby........	18	—	—	—	18	70	—	—	—	70
Tjällmo3..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Valdemarsvik 3.......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	408	7	33	12	460	604	21	50	26	701
Jönköpings län.
Jönköpings stad......	131	2	13	6	152	144	—	9	13	166
Eksjö > 4......	15	—	9	—	24	30	—	5	—	35
Gränna » ......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Huskvarna6........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Forserum..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Nässjö...........	21	—	5	1	27	8	—	4	—	12
Tranås...........	6	1	—	—	7	3	—	—	—	3
N. Sandsjö6........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
N. Solberga 1........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Yetlanda..........	63	—	9	—	72	10	—	7	—	17
Summa	236	3	36	7	282	195	—	25	13	233
1 Öppnades 1911. — 2 D:o 1912. —	3 D:o 1913. —	4 Nytt sjukhus 1913. -	- 6 Öppnades 1910.

309

husens beläggning.

p a	t i c	n t	e r	u n	(1 0 1	å	r
19 10			1 9 1	1				19 1	2
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Gruup I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
138		10		148	89		14		103	100		6		106
33	—	2	—	35	26	—	22	—	48	44	_	5	1	50
11	—	3	—	14	26	—	16	1	43	21	_	6	1	28
41	—	23	—	04	64	—	37	7	10S	64	_	18	4	8(5
46	—	9	—	55	55	—	3	—	5S	8	_	1	_	9
42	—	—	—	42	11	—	5	—	16	12	_	3	_	15
45	—	17	—	62	50	—	14	_	(»4	58	_	16	_	74
65	—	11	1	77	32	—	6	2	40	64	_	5	2	71
78	—	17	6	101	100	—	10	4	114	46	_		_	46
20	—	2	—	22	12	—	1	1	14	24	_	13	2	39
10	—	4	—	14	30	—	2	1	33	2	_	2	_	4
71	—	12	—	83	66	—	9	—	75	24	—	3	—	27
1404	1	186	13	1604	1176	1	244	42	1463	789	3	141	32	965
in		13	27	151	352		76	2	430	374		119	57	550
317	—	38	—	355	400	7	60	2	469	232	_	22	3	257
140	—	—	—	140	240	—	5	5	250	315	_	3	_	318
2	—	1	—	3	6	—	4	—	10	29	_	_	_	29
10	—	—	—	10	39	—	9	7	55	29	_	2	_	31
7	2	1	—	10	3	—	—	_	3	97	_	_	_	97
39 2	4	5	—	48	77	3	—	—	80	36 i	—	2	—	38 t
	—	_	_	_	_	_	_	_	_	69	_	11		so
41	—	—	—	41	16	—	1	—	17	17	—	8	_	25
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	69	_	_	_	69
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	119	—	2	1	122
SO	—	13	—	43	56	—	9	5	70	33	1	17	—	51
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	24	—	—	—	24
56				50	22		5		27	16				16
755	G	71	27	859	1211	10	169	21	1411	1460	1	186	Öl	1708
90		19	5	114	140	2	30	12	184	176		28	10	214
21	—	6	—	27	69	—	1	—	70	56	—	2	1	59
259	—	—	—	259	217	—	—	—	217	209	—	—	—	ö 209
4	_	5	_	9	70	__	27	_	97	24	z	8	z	32
6	—	—	—	6	14	—	—	—	14	4	__	_	__	4
—		—	1	1	5	—	—	—	5	—	—	—	—	—
6	—	—	—	G	42	—	1	7	so	6	—	2	—	8
386	—	30	G	422	5G2	2	59	19	642	478	—	40	n	529

310

Tab. 1. (Forts.). Sjuk -

			*					I n	t a	g n a
Anstalten i			19 0 8				19 0 9
	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Kronobergs län. Växjö stad.........	42	1	12		55	27		3	2	32
Ljungby ..........	—	—	—	—	—	2	—	—	—	2
Summa	42	1	12	—	55	29	—	3	2	34
Kalmar län.
Kalmar stad......	SO	1	2	4	37	23	—	8	3	34
Oskarshamns >......	3	—	1	—	4	12	1	•3	—	16
Västerviks »......	22	—	—	—	22	59	—	1	1	(il
Vimmerbv > 1.....	—	—	—	—	—	41	—	6	—	47
Borgholms >......	5	—	—	—	5	5	—	1	—	6
Hultsfred2.........	21	—	5	2	28	1	—	—	—	1
Högsby..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Mönsterås.........	1	—	—	—	1	1	—	—	—	1
Mörbylånga........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	- |
Nybro...........	2	—	—	—	2	5	—	—	—	5
S. Möckleby........	9	—	2	—	ii	—	—	—	—	—
Summa	93	1	10	6	no	147	1	19	4	171
Gottlands län.
Visby stad.........	47	1	2	2	52	43	—	6	3	52
Othem...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	47	1	2	2	52	43	—	6	3	52
Blekinge län.
Karlskrona stad......	115	12	14	18	159	141	—	20	2	163
Karlshamns » ......	53	—	11	o O	67	31	1	11	12	55
Eonneby > ......	3	—	—	—	3	5	—	—	—	5
Sölvesborgs > ......	12	—	2	—	14	9	—	4	3	16
Asarum..........	95	—	5	3	103	30	—	11	—	41
Bräckne-Hoby 8.......	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Jämshög..........	54	—	5	—	59	19	11	4	8	42
Jämsjöslätt1........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	128
Lyckeby..........	101	—	12	5	118	109	—	18	1
Nättraby..........	58	—	3	—	61	77	—	12	1	90
Ronneby socken......	121	—	14	3	138	83	—	5	2	90 !
Summa	612	12	66	32	722	504	12	85	29	630
Kristianstads län.
Kristianstads stad.....	18	2	3	2	25	20	—	2	1	23 !
Simrishamns > .....	7	—	—	—	7	2	—	—	—	2
Ängelholms > .....	19	—	5	—	24	14	—	2	—	16
Båstad...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Hässleholm.........	2	—	—	—	2	—	—	—	—	—

1 Öppnades 1909. — 2 D:o 1911. — 8 D:o 1910.

311

husens beläggning.

Ii a t	i e	n t	e r	u n d	c r	ä	r
19 10			19 1	1				1 9 1	2
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
47	1	12	2	62	64		12	1	77	29	6	10	4	49
<•)	—	—	—	2	8	—	—	—	8	3	—	—	—	3
49	1	12	2	64	72	—	12	1	85	32	6	10	4	52
122		12	i	135	113			12	125	76		3	2	81
40	_	2	_	42	46	_	3	—	49	28	—	1	1	SO
45	—	2	_	47	70	—	6	—	76	81	3	3	—	87
33	—	9	i	43	14	—	3	—	17 A	9	—	14	—	23 2
1				1	6		z	z	6		_	_	_
	_	_	_		12	_	3	—	15	5	—	—	—	5
3	—	—	—	3	13	—	—	—	13	1		—	—	i
3	_	_	_	3	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—
17	_	_	_	17	2	—	—	—	2	6	—	—	—	6
2	—	—	—	2	4	—	—	—	4	—	—	—	—	—
266	—	25	2	293	2S4	—	15	12	311	208	3	21	3	235
147	—	7	i	155	91	—	14	—	105	114 11	—	3	47	164 11
147	—	7	i	155	91	—	14	—	105	125	—	3	47	175
365	1	35	17	418	149	1	23	8	181	77	8	10	2	97
31	1	8	12	52	51	_	12	5	68	23	—	15	8	46
2	_	1	—	3	18	_	5	—	23	15	—	4	—	19
40	1	13	2	56	30	_	5	1	36	23	—	13	—	8<>
41	_	8	_	49	57	_	8	3	68	39	—	6	4	49
11	_	—	_	11	19	_	2	—	21	4	—	2	—	0
13	1	10	5	29	20	—	21	1	42	28	17	2	3	50
_	_	_	_	_	11	_	3	_	14	—	—	—	—	—
91	_	28	5	124	79	_	23	2	104	68	—	11	—	79
31 i	i -	13	1	45	40	_	11	—	51	36	—	8	5	49
136	—	8	—	144	91	—	18	3	112	56	—	6	2	64
761	4	124	42	931	565	1	131	23	720	369	25	77	24	495
40	3	4		47	58	20	5	3	86	43		7	1	51
—	_	_	_	_	12	_	—	—	12	7	—	1	—	8
23	_	4	_	27	16	_	—	_	16	6	—	—	—	6
3	_	_	_	3	4	_	_	_	4	26	—	6	—	32
16	—	3	—	19	15	—	2	—	17	28	—	8	4	40

312

Tab. 1. (Forts.). Sjuk -

								I D	t a	g n a
Anstalten i			19 0 8					19 0 9
	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Osby...........	_	_	_	_	_	_
| Ähus...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—-	—
Summa	46	2	8	2	58	36	—	4	1	41
Malmöhus län.
Malmö stad 1.....	223	60	92	29	404	331	11	80	52	474
Lunds > ......	45	1	4	—	50	99		10	2	in
Landskrona »......	95	—	—	_	95	16	_		2	18
Hälsingborgs >......	310	3	50	3	300	345	_	64	2	411
Trälleborgs »......	104	—	—	—	104	145	._	19		164
Ystads >......	4	—	—	—	4	134	_	1	_	135
Eslöv...........	5	—	—	_	5	31				31
Barsebäck.........	—	—	—	_			__	_	_
Bjuv...........	10	—	—	2	12	4	_	_	2	6
Bjäresbög .........	—	—	—	—	—	_	_	_
Brågarp ..........	—	—	—	—	—	4	_	_	_	4
Burlöv (Arlöv).......	125	—	—	—	125	77	_	__	_	77
Dalby2..........	—	—	—	_	_	_	_	_	_
Pleninge3.........	—	—	—	—	—	_	_		„_	__
Furulund.........	2	—	_	_	2	7	_	_		7
Höganäs..........	9	—	—	_	9		__	_	_
Hörby...........	—	—	1	—	1	1	_	_	_	1
Kattarp3..........	—	—	—	_	_	_	_	__	_
Kjävlinge.........	7	—	—	—	7	29	__	_	_	29
Kropp*..........	—	—	—	—	—	15	_		_	15
Limhamn.........	34	—	—	_	34	10	_	,	___	10
Lomma ..........	—	_	_	_
Kaus 8...........	—	_	_	_	_	_	__
Skromberga........	21	—	—	2	23	4	_	_	_	4
Svedala..........	2	—	—	_	2	2	_	_	_	2
Yäsby...........	52	—	—	—	52	24	_	_	_	24
V. Klagstorp........	1	—	—	—	1	1	_	_	_	1
S. Åsum..........	Jo	—	—		13	1	—	—	—	1
Summa	1062	64	147	86	1809	1280	11	174	60	1525
Hallands län.
Halmstads stad ....	68	1	8	3	SO	257	_	43	7	é 307
Falkenbergs > ....	28	—	—	2	30	35	_	1		36
Laholms > ...	16	—	—	_	16	33				33
Kungsbacka »......	—	—	—	—	—	—	_	_
Yarbergs » .....	29	—	3	1	33	62	2	3	2	69
Harplinge 2.........	—	—	—	_	_	_	_
Nyhem 6..........	—	—	—	_	_	_	_	_	.	_
Oskarström.........	_	_	_	_	_				■ —
Torup 2..........	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_
Yapnö...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa 1 Nybyggd 1908. — 2 Ö	141 j 1 ppnades 1912. -	11 - 3 D:o	6 1911. -	159 * D:o	387 L909. —	2 6 D:o IS	47 BO.	9	445

313

husens beläggning.

p a t i o	n t	e r	under	&	r
		1 9 1	0				1 9 1	1				1 9 1	2
Grupp I	Grupp II	Grupp III	''Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
1	—	—	—	i	23	—	1	—	24	1 5	—	4	—	1 9
83	3	11	—	97	12S	20	8	3	159	116	—	26	5	147
636	46	82	55	819	1069	2	94	62	1 227	894	22	109	72	1097
98	1	17	—	116	164	1	30	—	195	183	—	11	4	198
12	4	1	—	17	25	—	7	—	32	12	—	3	1	16
247	5	58	i	311	214	—	70	—	284	200	—	34	1	235
94	—	15	_	109	117	—	23	—	140	50	—	—	—	50
78	—	5	—	83	46	—	1	—	47	91	—	22	—	113
7	—	2	i	10	36	—	1	—	37	19	—	—	—	19
7	—	—	i	8	11	—	—	—	11	26	—	—	—	26
1	_		_	1	2	_	_	1	3	1	_	_	_	1
48	—	—	—	48	15	—	4	—	19	98 3	—	—	. .	98 3
2	—	—	—	2	4 29	—	—	—	4 29	12	—	—		12
—	—	—	—	—	9	2	—	—	11	2	'' —	—	—	2
14	__	___	z	14	1 8	__	_	_	1 8	40	_	_	_	40
10	—	_	_	10	2	_	_	_	2	14	—	—	—	14
44	—	—	—	44	52	—	—	—	52	24	—	—	—	24
—	—	—	_	_	27	_	—	—	27	18	—	—	—	18
—	—	_	_	_	14	_	_	—	14	28	—	—	—	28
2	—	—	_	2	14	_	_	1	15	15	—	—	—	15
1	—	_	_	i	1		—	—	1	28	—	—	—	28
12	—	—	_	12	28	_	_	—	28	14	—	1	—	15
—	_	_	_	_	3	_ ''	_	_	3	3	—	—	—	3
2	—	—	—	2	4	—	—	—	4	10	—	—	—	10
1315	56	180	58	1609	1899	5	230	64	2198	1785	22	180	78	2065
148	4	28	11	191	234	2	70	16	322	75		34	1	no
7	2	6	_	15	35	_	5	—	40	32	—	23	6	61
19	—	1	—	20	30	—	—	—	30	18	—	2	—	20
24	14	7	—	45	18	—	6	—	24	42	—	1	1	44
16	—	—	—	16	14		—		14	6 1	—	—	—	6 1
214	20	42	11	287	331	2	81	‘ 16	430	174	—	60	8	242

40—133252

314

Tab. 1. (Forts.). Sjuk -

Anstalten i								I n	t a	g n a
19 0 8	19 0 9
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Göteborgs ocli Iäolms län.
Göteborgs stad.......	1183	30	121	29	1363	826	43	137	92	1098
Marstrands >.......	4	—	—	—	4	19	—	4	1	24
Lysekils >.......	60	—	—	—	GO	16	—	3	2	21
Uddevalla » .......	82	—	—	—	82	47	—	6	1	54
i Strömstads >.......	1	—	—	—	1	4	_	_	_	4
Örgryte..........	261	—	—	—	261	196	—	29	15	240
Samma	1591	SO	121	29	1771	110S	43	179	in	1441
Älvsborgs län.
Vänersborgs stad......	33	—	6	—	39	35	_	6	1	42
Alingsås » ......	16	—	—	—	16	1	—	—	_	1
Borås > ......	76	—	19	4	99	38	5	_	7	50
Ulricehamns > ......	• 6	—	—	—	6	6	_	_		6
Amåls » ......	O	—	—	—	3	2	1	2	_	5
Trollhättan.........	47	—	3	1	Öl	54	1	_	3	58
Billingsfors.........	6	—	—	—	6	3	_	_	_	3
Brålanda1.........	—	—	—	—	_	_	_	_	_
Frändefors.........	—	—.	—	—	_	_	_	_	_	_
Herrljnnga.........	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—
Högsäter..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Lilla Edet.........	—	—	—	—	—	5	_	5	_	10
Mellerud..........	—	—	_	_	_	_	_		_
Svenljnnga.........	—	—	—	—	—	19	—	1	_	20
Västra Ed.........	—	_	—	_	_	_	_	_	_	_
Artemark 1.........	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
Ödeborg2.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	187	—	2S	5	220	163	7	14	11	195
Skaraborgs län.
Mariestads stad......	2	_	_	_	2	9	_	_	1	10
Falköpings >.......	4	—	1	—	5	9	_	2	_	11
Lidköpings > .......	O O	1	2	—	6	1	_	1	_	2
Skara >......	2	—	5	6	13	12	_	4	4	20
Skövde > .......	5	—	-,	—	5	5	_	_	_	5
Hjo > 3 ......	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
Tidaholm.........	3	_	_	_	3	3	__	_	_	3
Hellekis3.........	_	_	_	_	_		_	_	_
Vara 4...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	19	1	8	6	34	39	—	7	5	51
Värmlands län.
Karlstads stad.....	3	_	8	_	11	118	_	4	_	199
Kristinehamns >.....	2	—	—	—	2	12	_	_	_	12
, Filipstads >.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—

1 Öppnades 1910. — 2 D:o 1909. — 3 D:o 1913. — 4 D:o 1912.

315

husens beläggning.

p a t	i e	n t	e r	u n c	e r	ä,								!
		1 9 1	0				1 9 1	1				19 1	2
(Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp H	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp! Grupp I | II	Grupp III	Grupp IV	Summa
1357	32	149	45	1583	1752		59	231	2042	1498	27	155	in	1791
25		_	_	25	5	—	5	1	11	2	—	3	—	5
17	_	_	1	18	34	—	10	—	44	23	—	—	—	23
41	_	_	1	42	148	_	12	1	161	62	—	13	2	77
11	_	_	_	11	11	—	5	—	16	13	—	2	1	16
128	—	—	3	131	203	—	23	5	231	292	—	38	16	346
1579	32	149	50	1810	2153	—	114	238	2 505	1890	27	211	130	2 258
35		7		42	164		12	1	177	53		12	1	66
	6		_	6	16	—	2	—	18	42	—	—	1	43
126	2	3	8	139	S9	—	—	5	94	66	1	—	9	76
5		_	_	5	14	—	—	—	14	• 21	—	—	—	21
16	_	__	_	16	14	_	—	—	14	28	—	1	—	27
141	_	_	1	142	243	_	5	—	248	224	—	14	—	238
5	—	—	—	5	6	—	—	—	(»	36	—	1	—	87
—	—	—	—	_	_	__			_	—	_	_	—	—
—	■ -	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
8	—	—	—	8	1	—	—	—	1	2	—	—	—	2
		_	_	—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—
_	_	—	—	—	15	—	—	—	15	43	—	2	—	45
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—			~
336	8	10	9	363	562	—	19	6	587	513	1	30	11	555
		1	1	2	17	1	3		21	39		2		41
6	_	1	_	7	18	_	_	—	18	9	1	—	—	10
4	_	1	_	5	57	_	1	1	59	72	—	8	—	SO
22	2	4	5	33	18	1	6	4	29	13	—	10	3	26
1		1	—	2	20	—	—	—	20	17	—	2	—	19
		_	_	_	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—
5	—	—	—	5	127	—	—	—	127	34	—	—	—	34
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
38	2	8	6	54	257	2	10	5	274	184	1	22	3	210
44		3		47	68		2		70	86	2	i	3	92
3	_		__	3	17	_	6	—	23	34	—	—	—	34
1	—	—	—	1	5	—	—	—	5	2	—	—	—	2

316

Tab. 1. (Forts.) Sjuk -

Anstalten i								I n	t a	g n a
19 0 8	19 0 9
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Arvika stad........	38		1		39	3		4		7
Borgvik..........	—	—	—	—	—		_		_
Säffle1...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Samma	43	—	9	—	52	133	—	8	—	141
Örebro län.
Örebro stad......	159	—	16	6	181	174	_	16	1	191
Askersands > ......	—	—	—	_	—	1	_			1
Lindesbergs » ......	27	1	1	1	30	14	_	_	1	15
Nora » ......	4	—	_	_	4	3	_			3
Fellingsbro 1........	—	—	_	_			_	_
Hallsberg 3.........	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_
Karlskoga.........	13	3	2	_	18	35	_	_	_	35
Lerbäck ..........	• 1	—	_	__	1	30	_	5	__	35
Ljusnarsberg........	2	—	1	_	3	16	_	1	.	17
Näsby1..........	—	—	—	—	_	_	_		_
Älvstorp3.........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	206	4	20	7	237	273	—	22	2	297
Västmanlands län.
Västerås stad........	374	_	25	_	399	419	_	19		43S
Köpings >........	225	1	32	19	277	332	_	82	61	475
Sala »........	197	1	29	32	259	152	_	24	20	196
Arboga *........	21	1	3	—	25	99	_			99
Heby...........	35	—	6	_	41	41	_	4	_	45
Norberg..........	6	—	—	_	6	6	_	1	_	7
Kamnäs..........	41	_	_	_	41	73				73
Simtuna..........	_	_	_	_
Skinnskatteberg.......	—	—	—	_	_	_	_	_	_
Östervåla.........	35	—	13	—	48	32	—	18	—	50
Summa	934	3	108	51	1096	1154	—	148	81	1383
Kopparbergs län.
Falu stad.......	17	1	5	_	23	43		8	1
Hedemora > .......	44	—	5	_	49	13	_	5	1	19
Avesta...........	10	—	_	_	10	24	_	8		32
Borlänge..........	7	—	_	__	7	23	_	3	1	27
Grangärde.......	1	_	_		1		__
Grängesberg........	9	—	_		9	5	_		_	5
Ludvika..........	6	—	_	_	G	16	_			16
Mora..........	—	_	_	_		31		1		32
Smedjebacken. . • • ....	3	—	_	_	3	3	_		_	3
Älvdalen..........	—	—	—	—		8	—	—	—	8
Summa	97 |	1 |	10	—	108 [	16G	- |	25 |	3	194

1 Öppnades 1912. — 3 D:o 1909. — 3 D:o 1911.

317

husens beläggning.

j) a	i c	n t	c r	under	ä	r
		19 10				1 9 1	1				1 9 1	2
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
4	1	—	—	5	5	—	4	—	9	5 22	—	—	—	5 09
52	1	8	—	56	95	—	12	—	107	no	2	1	3	155
278		22	8	30S	211	1	58		270	249		103	13	365
1	—	_	—	1	8	—	—	—	8	2	—	—	—	2
27	—	—	—	27	15	—	3	—	18	37	7	6	3	53
7	—	—	—	7	1	—	—	—	1	9	—	—	—	9
98	_	1	_	— 99	64	_	7	_	71	31	_	6	_	87
1	_	_	_	1	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—
4	—	2	—	6	40	—	3	—	43	25	—	2	—	27
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	18	—	—	—	IS
416	—	25	8	449	340	1	71	—	412	371	7	117	16	511
584		25	1	610	692		31	9	732	507		37	11	555
411	—	85	5	501	364	5	37	—	406	174	20	31	3	22S
93	2	13	22	130	261	1	8	21	291	228	—	34	17	279
47	—	3	—	50	54	—	7	—	61	64	—	4	—	68
38	—	4	—	42	79	4	1	—	84	26	1	8	1	36
88	—	—	—	SS	105	1	—	—	106	158	—	8	1	167
98	—	—	—	98	179	—	5	1	185	67	—	2	—	69
4	_	1	_	5	12	_	_	_	12	5	_	__	_	5
31	—	13	—	44	2	—	2	—	4	2	—	—	—	2
1394	2	144	2S	1568	1748	11	91	31	1881	1231	21	124	83	1409
82		18	2	102	74		5	6	85	34		16	3	53
16	—	2	—	18	16	—	—	—	16	9	1	—	5	15
3	—	—	1	4	1	—	2	4	7	6	—	—	1	7
•10	—	—	—	10	26	—	—	—	26	73	—	—	—	73
17	—	1	—	18	20	—	1	—	21	10	—	—	—	10
4	—	—	—	4	—	—	—	—	—	12	—	—	—
15	—	1	—	16	6	—	—	-i.	6	7	—	—	—	7
84	_	18	—	102	1	—	—	1	2	17	—	3	—	20
4	—	—	2	6	12	—	2	5	19	8	—	—	3	11
1 19	—	—		19	3	—	—	—	3	1	—	1	—	2
! " 1 254	—	40	5	299	159	—	10	16	185	177	1	20	12	210

318

Tab. 1. (Forts.)- Sjuk -

								I n	t a	g n a
Anstalten i			19 0 8					19 0 9
	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
Gävleborgs län.
Gävle stad......	75	—	9	—	84	142	—	8	1	151
Söderhamns » ......	33	—	4	2	39	40	2	8	2	52
Hudiksvalls > ......	16	—	3	—	19	30	—	3	_	33
Ala............	1	—	—	—	1	4	—	—	—	4
Bergsjö 1..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Bollnäs köping.......	1	—	—	—	1	3	—	—	—	3
> socken .......	14	—	O	—	17	16	—	2	1	19
By 2............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
Hamrånge3........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Järvsö4..........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Ljusdal..........	3	—	1	—	4	1	—	1	1	3
Ljnsne ...........	3	—	1	—	4	7	—	1	—	S
Mo-Regnsjö 1........	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
Sandviken (Högbo).....	76	—	5	2	83	68	—	5	2	75
Valbo...........	21	—	2	—	23	18	—	2	1	21
Summa	243	—	28	4	275	329	2	30	8	369
Västernorrlands län.
Härnösands stad.....	13	4	9	—	26	9	—	7	3	19
Sundsvalls > 5.....	94	—	10	2	108	221	—	21	8	250
Örnsköldsviks » .....	9	3	—	—	12	22	—	2	—	24
Sollefteä..........	1	1	2	3	7	11	—	3	—	14
Summa	117	8	21	5	151	263	—	33	11	307
Jämtlands län.
Östersunds stad.......	13	1	5	—	19	15	—	4	—	19
Brunflo ..........	6	—	—	—	6	6	—	1	—	7
Summa	19	1	5	—	25	21	—	5	—	26
Västerbottens län.
Hmeå stad.......	3	—	2	6	ii	19	—	3	—	22
Skellefteå » .......	—	1	—	—	i	—	—	—	—	—
Byske...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Holmsund5.........	—	—	—	—	—	3	—	—	—	3
Åsele...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	3	1	2	6	12	22	—	3	—	25
Norrbottens län.
Luleå. stad.......	13	1	—	—	14	24	—	2	1	27
Piteå >.......	—	—	2	—	2	—	—	—	—	—
Haparanda ».......	1	—	—	—	1	12	—	—	—	12
Gällivare..........	1	—	—	9	10	2	—	—	—	2
Jnkkasjärvi........	7	—	9	2	18	46	—	15	2	63
Piteå socken........	42	—	—	—	42	29	—	—	—	29
Överluleå.........	2	—	—	—	2	5	—	—	—	5
Summa	66	1	11	11	89	118	—	17	3	138
Hela riket	7 759	147	1279	258	12 372	9 579	99	1641	471	15172
Anm. De å Stockholms stads	epidemisjukhus intagna äro medräknade i slutsummor, men	ej i del-

Öppnades 1909. — * D:o 1912. — 8 D:o 1911. — 4 D:o 1913. — 8 D:o 1908. — 6 Se anm. ovan.

319

husens beläggning.

p a	; i c	n t	e r	u n	il er	å	r
		1 9 1	0				1 9 1	1				19 1	2
Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa	Grupp I	Grupp II	Grupp III	Grupp IV	Summa
221	10	10	1	242	487		8	3	498	333	1	6	2	342
37	—	7	—	44	39	—	3	1	43	48	—	4	6	58
17	—	2	—	1»	41	—	4	—	45	11	—	2	2	15
4	—	—	—	4	12	—	2	:-	14	1	—	—	—	i
68	—	—	—	68	61	—	1	—	62	32	—	—	2	34
2	—	—	—	2	5	—	—	—	5	3	—	—	—	3
36	—	3	—	39	30	—	2	—	32	40	—	3	—	43
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	26	—	—	—	26 1
44	_	_	_	44	22	_	3	_	25	12	_	2	z	14
23	—	4	—	27	27	—	4	3	34	28	—	8	4	40
2	—	—	—	2	10	—	2	—	12	3	—	—	—	3
102	—	10	2	114	81	1	6	17	105	96	—	7	—	103
100	—	1	—	101	93	—	5	—	98	137	—	—	—	137
650	10	37	3	706	908	1	40	24	973	770	1	32	16	819
101	_	5	_	106	178	_	10	_	188	104	_	10	1	115
182	—	15	5	202	170	1	21	—	192	209	4	26	2	241
10	—	3	—	13	17	—	3	—	20	9	—	—	2	11
18	—	4	3	25	11	—	3	—	14	2	—	3	—	5
311	—	<27	8	346	376	1	37	—	414	324	4	39	5	372
79	_	9	_	88	59	_	2	_	Öl	15	5	3	4	27
63	—	2	—	65	23	—	2	—	25	15	—	—	1	16
142	—	11	—	153	82	—	4	—	86	30	5	3	5	43
17 5	—	72	—	89 5	26	—	7	2	35	41 10	13	3	10	67 10
—	—	—	—	—	12	—	3	—	15	1 6	—	—	—	1 6
22	—	72	—	94	38	—	10	2	50	58	13	3	10	84
103	_	_	_	103	86	_	3	i	1)0 :	45	_	5	1	51
5	—	—	—	5	6	—	—	—	(i	3	—	—	—	3
126	—	—	—	126	10	—	—	—	10	1	—	—	—	1
9	—	—	—	9	17	—	—	—	17	29	—	8	—	37
in	—	49	3	163	47	7	13	13	SO	75	4	31	25	135
32	—	1	—	33 |	30	—	6	—	36	37	1	1	—	39
56	—	—	—	56	121	—	3	1	125	31	—	—	1	32
442	—	50	3	495	317	7	25	15	364	221	5	45	27	298
16107	407	1587	840	18 941	17 088	172	1645	1156	20 031	14254	593	1718	996	17 561

summor för åren 1908 och 1909.

320

Tillaga 5.

Distrikts- och kommunalsjuksköterskor.

Av landsting eller kommuner funnos år 1912 anställda ett växlande antal epidemisjuksköterskor
i samtliga län (i Jönköpings län dock först fr. o. m. år 1913) med huvudsaklig
uppgift att i hemmen eller å provisoriska sjukvårdsanstalter gå tillhanda vid vård av
personer, som insjuknat i epidemisk sjukdom. Särskild instruktion har av landstingen i de
flesta län utfärdats för dessa sköterskor. Instruktionen för Stockholms län uppgives vara
föråldrad och i uppgiften från förste provinsialläkaren i Västerbottens län omtalas, att sådan
instruktion saknas; från Östergötlands, Jönköpings och Blekinge län föreligger härom ingen
uppgift. Instruktionen är för alla* län, där den utfärdats, av i stort sett samma innehåll.
Enligt instruktionen för Kronobergs län, som sålunda torde kunna anses typisk, anställes
sköterska för visst tjänstgöringsområde, som av landstinget bestämmes. Sköterska antages
{med 3 månaders uppsägningstid) eller avskedas av särskild sjukvårdsnämnd, vars ordf. är
förste provinsialläkaren. Denna nämnd bestämmer sköterskas station, övervakar hennes arbete
och meddelar utöver instruktionen nödiga föreskrifter. Hon skall vara bosatt i närheten av
provinsialläkarens bostad. Hennes närmaste förman är provinsialläkaren i det distrikt där
hon är anställd. Instruktionerna innehålla även bestämmelser rörande kvalifikationer och
löneförmåner, reseersättning o. dyl.

Stockholms län. Av landstinget voro anställda 14 och av kommuner 11.

A. Av landsting och sjukvårdsdistrikt avlönade sköterskor.

I. Bidrag från landstinget.

a) Lön 550 kr. per år. — b) Efter ett års tjänstgöring olycksfallsförsäkring och 25
kr. i pensionsbidrag. — c) Vid behov av vård för epidemisk sjukdom viss ersättning, som i
varje särskilt fall utbetalas, efter prövning av varje särskilt fall, av landstingsbestyrelsen.

II. Ersättning från sjukvårdsdistrikt.

11 erhålla fri bostad, 3 hyresbidrag med resp. 300, 250 och 100 kr. Samtliga
sjuksköterskor åtnjuta därjämte vid tjänstgöring 50 öre pr dag med undantag av en, som
har 200 kr. pr år i kostpengar.

B. Av kommuner anställda sköterskor.

Löner och förmåner: 1 sköterska med 900 kr., 1 med 600, 2 med 500, 1 med 400,
samtliga med fri kost; 1 med 600 och i kostpengar 300 kr., 1 med 500 kr. och i kostpengar
365 kr., 1 med 500 kr. och 50 öre pr dag vid tjänstgöring, 1 med 450 kr. jämte d:o,
1 med 350 kr. jämte fri kost och 1*75 kr. pr dag vid tjänstgöring samt 1 med 400 kr.

321

Uppsala län. Av landstinget anställda 4 med en lön av 600 kr.

Södermanlands län. Eu epidemisjuksköterska för länet anställd av landstinget.
Hennes verksamhet allt efter behov förlagd till hemmen eller epidemisjukhusen. Lön 600 kr.
och 50 kr. i hyresbidrag.

Östergötlands län. Av landstinget voro anställda 15. Lön 720 kr. samt 25 kr. i
pensionsbidrag, fri kost vid tjänstgöring å sjukhusen; flertalet hava fri bostad. De kunna
av förste provinsialläkaren beordras att tjänstgöra å olika platser inom länet. De vårdade
betala ingen avgift.

Jönköpings län. Från 1913 års början äro av landstinget anställda 2 sköterskor
med en lön av 700 kr. och 25 kr. i pensionsbidrag per år. Dessutom erhålla do av dem
som anlita dem för sjukvård 1 kr. per dag. En sköterska för Vista härad med 630 kr.
(därav landstingets bidrag 500 kr.) jämte bostad. Kommunalsjuksköterskor funnos i N. Sandsjö,
Reftele m. fl. socknar.

Kronobergs län. Av landstinget anställda 4 epidemisjuksköterskor och en tuberkulossjuksköterska,
denna senare även med skyldighet att tjänstgöra vid epidemisjukvård. Lön
450 kr. med 100 kr. i ålderstillägg efter 10 års tjänstgöring, 1 kr. i dagtraktamente och
1 kr. i kostpengar under tjänstgöring. Medel till anställande av ännu en sköterska av landstinget
anslagna. I Elmhults köping var anställd en sjuksköterska med en lön av 700 kr.
— Dessutom funnos sjuksköterskor anställda inom tre socknar och vid två fabriker, ehuru
dessas huvudsakliga uppgift ej var att vårda patienter insjuknade i smittsam sjukdom.

Kalmar län. Av norra landstinget 4 anställda, av södra 9. Lön 600 kr.

Gottlands län. Av landstinget funnos 3 anställda, bosatta vid länets tre provinsialläkarestationer,
en vid varje. Lön 600 kr. samt fritt vivre vid tjänstgöring.

Blekinge län. De vid landstingets 8 epidemisjukhus anställda sjuksköterskorna (en vid
varje) kunna även användas i hemmen och vid provisoriska anstalter, om vederbörande läkare
anser det lämpligt.

Kristianstads län. Av landstinget voro 8 anställda. Lön 650 kr. med två ålderstillägg
om 75 kr. efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring.

Malmöhus län. Av landstinget anställda 20. Lön 700 kr. med två ålderstillägg om
100 kr. efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring (eljest inga förmåner).

Av kommuner och större arbetsgivare (bolag, godsägare) voro anställda 33 dels för
sjukvård å sjukhus och i hemmen, dels även för annan sjukvård. Löner omkring 600 kr.
jämte bostad.

Hallands län. Av landstinget anställda 11 med en begynnelselön av 700 kr.

Göteborgs län. Av landstinget voro anställda 8, varav 3 ambulatoriska. Lön 750
kr. med två ålderstillägg om 50 kr. fr. o. m. det kalenderår som infaller näst efter resp. 5
och 10 års tjänstgöring. De tre ambulerande sköterskorna åtnjuta dessutom vardera bidrag
av 50 kr. Vid enskild vård för icke smittsam sjukdom äger sköterska uppbära 50 öre pr
dag jämte kost och bostad samt fria resor.

Av kommun anställd sköterska finnes i en socken.

Älvsborgs län. Av landstinget anställda 18. Lön 700 kr. med två ålderstillägg om
50 kr. efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring. För vård i hemmen äro i Vänersborg, Trollhättan
och Lilla Edet anställda sköterskor, en i varje kommun. Likaledes hava flera fabriker
och verkstäder anställt dylika.

Skaraborgs län. Av landstinget anställda 9 sköterskor, en för varje (e.) provinsialläkaredistrikt,
med en lön av 600 kr. samt 1 kr. pr dag vid tjänstgöring.

Värmlands län. Av landstinget voro anställda 10 sköterskor. Lön är 600 kr. jämte
25 öre pr dag vid tjänstgöring. Sköterska uppbär därjämte vid vård av andra sjuka 50

41—133252

!

322

öre pr dag av dem som anlita henne. Dessutom har landstinget anslagit 300 kr. såsom
bidrag till avlöning åt epidemisjuksköterska inom ett extra provinsialläkaredistrikt under villkor,
att vederbörande kommuner bidraga med återstående kostnader för denna sköterska. Där
behov prövas föreligga, kan ett belopp av intill 50 kr. till semester under eu månad utanordnas.

Örebro län. Av landstinget anställda 9 sköterskor för epidemisjukvården. Löneförmåner
äro ej angivna.

Västmanlands län. 7 av landstinget anställda sköterskor funnos. Lön 550 kr. med
2 ålderstillägg om 50 kr. efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring samt bostad. Deras verksamhet
huvudsakligen förlagd till sjukhusen.

Kopparbergs län. Av landstinget 6 anställda med ambulerande verksamhet. Lön
600 kr. med två ålderstillägg å 50 kr. efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring samt 50 öre
pr dag till kost under tjänstgöring.

Gävleborgs län. Av landstinget anställda 9. Lön 600 kr. samt allt fritt under
tjänstgöring, dessutom 50 öre per dag vid vård av icke epidemiskt sjuka. Flera kommuner
och brukssamhällen hava dessutom anställt sjuksköterskor.

Västernorrlands län. Av landsting och kommun gemensamt anställda sjuksköterskor
funnos inemot 40. De biträda vid vård av sjuka i epidemiska eller andra sjukdomar, varvid
epidemisjukvården ej kunde sägas vara den huvudsakliga uppgiften. Lön 400 kr. och
därutöver.

Jämtlands län. Av kommuner funnos anställda 22 sjuksköterskor. Lön 600 kr.,
vartill landstinget bidrager med hälften av kontanta lönen.

Västerbottens olän. Av kommuner anställda sjuksköterskor funnos i Umeå, Skellefteå,
Byske, Lycksele och Asele, vilka vid behov anlitas för epidemisjukhusen. Landstinget lämnar
bidrag endast till en av dessa sjuksköterskor. Rörande löner och förmåner se resp. sjukhus
i Tab. 4 i tabellbilagorna. Landstinget har dessutom anställt två sjuksköterskor att på
kallelse av förste provinsialläkaren lämna biträde.

Norrbottens län. Inom 10 kommuner voro anställda dylika sjuksköterskor. För
sjuksköterskan i Luleå gäller särskild instruktion. De avlönas dels av resp. kommuner med
150—300 kr. jämte bostad, värme och lyse, dels av landstinget med 350 kr. samt 24 kr. i
pensionsbidrag. Från och med 1914 göres en kombination av epidemisjukvård och dispensärverksamhet
för lungsotens bekämpande.

323

Bilaga 6.

Av landsting eller kommuner anställda desinfektörer.

Av landsting eller kommuner anställda desinfektörer för smittrening i hemmen uppgivas
hava varit verksamma i alla län utom Jönköpings. I allmänhet utföras dylika desinfektioner
å landsbygden av landstingens eller kommunernas epidemisjuksköterskor och i
städerna av hälsopolisen. I många landskommuner hava även särskilda desinfektörer för
smittrening funnits att tillgå; dessa desinfektörer hava i förekommande fall varit anställda
av kommun.

Stockholms län. I några provinsialläkardistrikt verkställas alla desinfektioner av distriktssjuksköterskor.
I ett par andra distrikt finnes särskild desinfektör för varje socken.
Inom övriga distrikt verkställas desinfektioner i vissa socknar av distriktsjuksköterska, i andra
socknar inom distriktet av särskild desinfektör.

Uppsala län. Distriktssjuksköterskorna ombesörja desinfektioner i sina resp. distrikt.
Ett 10-tal kommuner hava egna desinfektörer.

Södermanlands län. Smittrening i hemmen i regel av sjuksköterska från närmaste
epidemisjukhus eller av skolad desinfektör, anställd av kommun; mera sällan anlitas oskolad
desinfektör. Kostnaderna bestridas av kommunen, någon gång av den enskilde.

Östergötlands län. Härtill användas epidemisjuksköterskorna; några särskilt anställda
desinfektörer finnas ej.

Jönköpings län. Enligt uppgift funnos inga dylika anställda; möjligen utfördes
desinfektioner av epidemisjuksköterskorna som voro anställda dels av landstinget, dels även
av kommuner.

Kronobergs län. Av kommuner voro anställda 18 skolade desinfektörer. Deras distrikt
omfattade 1—8 socknar; 50 av länets landskommuner hava sålunda desinfektörer. I
Växjö finnes en enskild smittrenare, som är verksam i kringliggande landsbygd.

Kalmar län. Desinfektioner utföras å landsbygden av epidemisjuksköterskor, i städer
av hälsopolisen.

Gottlands län. Desinfektioner verkställas av länets epidemisjuksköterskor; inga särskilt
anställda desinfektörer.

Blekinge län. I allmänhet finnes numera skolad desinfektör inom varje kommun.

Kristianstads län. Dylika desinfektioner utföras dels av landstingets 8 epidemisjuksköterskor,
dels även av många kommunalsjuksköterskor (finnas till ett antal av 35 st.).
Dessutom finnes ett tiotal av kommuner särskilt anställda desinfektörer.

Malmöhus län. Inga av landstinget anställda. I några landskommuner (8 å 10 st.)
finnas desinfektörer, som emellanåt även utföra desinfektioner i närgränsande kommuner. Ofta
utföras eller övervakas sådana av epidemisjuksköterskor. I städer verkställas de av hälsopolisen,
vilket även ofta är fallet i köpingar och municipalsamhällen.

Hallands län. Desinfektioner utföras numera av landstingets epidemisjuksköterskor.
En desinfektör bär förut funnits i ett av distrikten.

324

Göteborgs och Bohus lön. Särskilt anställda desinfektörer finnas i ett 10-tal socknar;
de flesta desinfektionerna verkställas dock av länssjuksköterskorna.

Älvsborgs län. C:a 100 av kommuner anställda funnos; erhöllo ersättning för varje
förrättning.

Skaraborgs län. Desinfektioner i hemmen utföras å landsbygden av länssjuksköterskorna,
i städer vanligen av hälsopolisen.

Yärmlands län. Å landsbygden verkställas dylika av landstingets epidemisjuksköterskor
eller av kommunernas desinfektörer.

Örebro län. Å landsbygden nästan undantagslöst av landstingets epidemisjuksköterskor,
någon gång av kommunala sjuksköterskor. Endast en kommun har egen, särskilt anställd
desinfektör. I städerna utföras de vanligen av hälsopolisen.

Yästmanlands län. I en och annan socken torde finnas särskild desinfektör; eljest
utföras desinfektioner å landsbygden av länets epidemisjuksköterskor, i städerna av hälsopolisen.

Kopparbergs län. Ej av landstinget särskilt anställda, men länssjuksköterskor ombesörja
även desinfektioner. Ett stort antal socknar hava antingen egna sköterskor eller sär- .
skilda desinfektörer.

Gävleborgs län. I ett stort antal kommuner funnos desinfektörer.

Yästernorrlands län. I kommuner; där sjuksköterska (ej enbart för epidemisjukvård)
finnes, ombesörjer denna desinfektioner; inom andra utföras de av desinfektörer.

Jämtlands län. I samtliga kommuner utom 2 finnas desinfektörer. Där sjuksköterskor
finnas, ingår det merändels bland deras åligganden att verkställa desinfektioner.

Yästerbottens län. I varje kommun finnes av denna avlönad desinfektör, egentligen
anställd för att desinfektera hemmen efter i lungsot avlidna. De anlitas stundom även vid
smittrening efter epidemiska sjukdomar.

Norrbottens län. Länssjuksköterskorna utföra i regel desinfektioner, men särskilt
anställda desinfektörer finnas dock i några kommuner.