FÖRSLAG TILL FÖRORDNING (Statens offentliga utredningar 1918:9)

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

Angående

FÖRSÄLJNING AV
PILSNER

M. M.

AVGIVET AV

INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-A.-B.

Y V» •

■

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungi. finansdepartementet 5

Förslag till förordning ang. försäljning av pilsner............................ 9

I Kap. Allmänna bestämmelser ........................ 9

II Kap. Försäljningsrättigheter................................................ JO

A. Rätt till partihandel ............................................... 10

B. Utminuteringsrättigheter ............................................ 11

C. Utskänkningsrättigheter ........................................... 12

D. Gemensamma bestämmelser för utminuterings- och

utskänkningsrättigheter ....................................... 14

III Kap. Ordningsföreskrifter.................................................... lö

IV Kap. Ansvarsbestämmelser in. in.................................... 19

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3, 7 och 23 §§

i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker ..................................................... 23

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker 25
Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och
11 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av

tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka ....................... 26

Allmän motivering ...................................................................... 31

Inledning .................................................................................... 31

Nu gällande bestämmelser angående försäljning av Öl ........... 59

De sakkunnigas förslag.............................................................. 64

Speciell motivering .......................................................................... 77

Förslag till förordning angående försäljning av pilsner ........ 77

Sid.

I Kap. Allmänna bestämmelser ........................................ 78

II Kap. Försäljningsrättigheter............................................ 79

A. Rätt till partihandel............................................... 79

B. Utminuteringsrättigheter...................................... 79

C. Utskänkningsrättigheter ........................................ 79

D. Gemensamma bestämmelser för utminuterings och

utskänkningsrättigheter ............................ 80

III Kap. Ordningsföreskrifter.................................................. 82

IV Kap. Ansvarsbestämmelser in. m.................................... 85

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3, 7 och 23 §§

i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker...................................................... 87

Jämförande tablå ................................................................................ 88

Till herr statsrådet och chefen för kung!, finansdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet oss undertecknade
att såsom sakkunniga inom nämnda departement
utarbeta och avgiva förslag till förordning angående försäljning
av pilsnerdricka, i huvudsak grundat på bestämmelserna
angående försäljning av öl i gällande vin- och ölförsäljningsförordning.

Efter slutförande av det åt oss sålunda anförtrodda
arbetet få vi härmed vördsamt överlämna följande förslag
med tillhörande motivering, nämligen:

l:o) förslag till förordning angående försäljning av pilsner;

2ro) förslag till förordning angående ändrad lydelse av
3, 7 och 23 §§ i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker;

3:o) förslag till förordning angående ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljningav
rusdrycker; samt

4:o) förslag till förordning angående ändrad lydelse av
2, 3, 6 och 11 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka.

Under utarbetandet av förevarande förslag har undertecknad
Rehnberg framhållit önskvärdheten av vissa lättnader
ifråga om rätt till försäljning av pilsner, bl. a.
genom att tillåta restauratör att, allenast etter en enkel
anmälan till vederbörande myndighet, vid måltid till spisande
gäst utskänka pilsner; genom att, vid försäljning

genom kringföring i stad, tillåta avlämnande av pilsner
till person, som i en lokal utför arbete, meu icke där har
bostad; genom eftergift från skyldigheten att, vid försäljning
genom försändning, medföra nu föreskriven förteckning
å köpare m. m. Ehuru varken från ordnings- eller
nykterhetssynpunkt betänkligheter mot dylika detaljändringar
borde möta, har jag på grund av begränsningen
av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, om än efter
tvekan, funnit mia; böra frånfalla dessa önskemål.

Med hänsyn till de upplysningar, som under innevarande
månad kommit mig tillhanda — bl. a. att försäljningsbolagen
i vissa städer, enligt mitt förmenande i strid mot
grunderna för 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
vidtagit förberedande åtgärder i syfte att åt bolagen förvärva
uteslutande rätt till utskänkning av pilsner — finner
jag mig däremot icke kunna godkänna bestämmelserna i
8 § 3 mom. och 13 § 4 mom. av föreliggande förslag,
varigenom bestämmanderätten ifråga om upplåtande av
rätt till utskänkning av pilsner i annan stad än Stockholm
uteslutande förbehållen stadsfullmäktige samt rätt
till utminutering och utskänkning å landet uteslutande
förbehålles kommunalstämman. Enligt min mening böra
på detta område nu gällande bestämmelser bibehållas och
Konungens Befallningshavande sålunda äga rätt att upplåta
ifrågavarande rättigheter efter tillstyrkan av en av
de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts. 1 detta
sammanhang finner jag mig böra framhålla, att den staten
enligt mitt förmenande gentemot företagare och arbetare
i bryggeriindustrien åliggande ersättningsskyldighet i
anledning av genomförandet av den nya rusdryckslagstiftningen
kan bliva väsentligt ökad, om försäljningsrätten
inskränkes utöver grunderna för 1917 års riksdagsbeslut.

Stockholm den 22 mars 1918.

,)AKOB PETTERSSON.

HlIOO REHNBERO.

FÖRSLAG

Förslås

till

Förordning angående försäljning av pilsner.

Härigenom förordnas som följer:

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med pilsner förstås varje maltdryck, som enligt förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
är att hänföra till pilsner.

2 §•

Försäljning av pilsner delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives
till återförsäljare i och för deras rörelse, ävensom försäljning
för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel delas i utminutering (försäljning till avhämtning,
till försändning på rekvisition samt genom
kringföring) och iskänkning- (försäljning till förtäring på
stället).

3 §.

1. Tillstånd till detaljhandel med pilsner må ej meddelas
annan än den, som gjort sig känd för ordentlighet
samt prövas i övrigt vara lämplig till rörelsens utövande.

2. Sådant tillstånd må dock ej meddelas ämbets- eller
tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komma
att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning
av maltdrycker eller däröver utöva tillsyn, eller den, som
utövar tillverkning i skattefritt bryggeri, dock att, där
han tillika bedriver tillverkning i skattepliktigt bryggeri,
skall gälla vad här nedan om sådan tillverkare stadgas.

3. Tillstånd till utskärning av pilsner må ej meddelas
den, som inom kommun, där utskänkningen skall
bedrivas, i öppen bod idkar handel med annat än matvaror.

Om någon, som redan erhållit tillstånd till utskänkning
av pilsner, inom den kommun, där utskänkningsrättigheten
får utövas, öppnar handel i öppen bod, anses
det sålunda meddelade tillståndet till utskänkning hava
förfallit.

4. Inom läger, kasernområde eller annat uteslutande
för krigsmaktens behov upplåtet område må ej försäljning,
som avses i denna förordning, äga rum, med mindre
Konungens befallningshavande, på framställning av vederbörande
befälhavare, därtill meddelat tillstånd.

4 §•

Pilsner, som är försatt med sackarin, får ej hållas till
salu.

5 §•

1. Byteshandel med pilsner vare ansedd lika med försäljning
av sådan vara.

2. Ben, som annorlunda än vid måltid åt spisande
gäster utborgar pilsner att å stället förtäras, vare ej
berättigad att därför utsöka betalning.

II Kap.

Försäljningsrättigheter.

A. Rätt till partihandel.

6 §■

Rätt till partihandel med pilsner tillkommer allenast tillverkare
av pilsner samt den, som enligt 8 § erhållit tillstånd
till försäljning till avhämtning av sådan vara.

B. Utminutering sr ättiqheter.

7 §''

Utan särskilt tillstånd må försäljning till avhämtning
av pilsner utövas av:

a) den, som i föreskriven ordning förvärvat behörighet
att till avsalu tillverka pilsner, å tillverkningsstället;

b) den, som äger rätt till utminutering av spritdrycker,
vin eller öl, å försäljningsstället; samt

c) den, som enligt 13 § är berättigad att utöva utskänkning
av pilsner, å utskänkningsstället.

8 §•

1. Tillstånd att till avhämtning försälja pilsner meddelas
av Konungens befallningshavande.

2. Ansökan om sådan försäljningsrätt göres skriftligen
hos Konungens befallningshavande samt skall innehålla
uppgift å det ställe, där försäljningen skall äga
rum, och åtföljas av intyg, utvisande sökandens behörighet
att idka rörelsen. över gjord ansökan inhämte
Konungens befallningshavande yttrande, i stad av magistrat
samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma.
Dessa yttranden böra innehålla bestämt tilleller
avstyrkaude med angivande av skälen därför.

I Stockholm äger vad i detta mom. är sagt om inhämtande
av magistratens yttrande ej tillämpning.

3. Har ansökning blivit å landet av kommunalstämma
avstyrkt, må densamma ej bifallas.

9 §•

Tillverkare av pilsner ävensom den, som eljest äger
att till avhämtning försälja pilsner, vare berättigad att,
den förre från tillverkningsstället, den senare från försäljningsstället,
på rekvisition försända sådan vara till
k"pare; dock må vid sådan försändning varan ej avlämnas
annat än inomhus till därstädes boende, vid järnvägsstation
eller å fartyg; och skall den, som forslar densamma,
vara försedd med en av säljaren eller hans befullmäktigade
ombud utfärdad och underskriven förteck -

ning, upptagande, särskilt för varje köpare, dennes namn,
det ställe där och dagen när varan skall avlämnas samt
den försända myckenheten. Såsom ombud, varom nyss
är saj^t, må ej den, som forslar varan, användas.
Nämnda förteckning skall på anfordran av krono- eller
polisbetjänt, ledamot av kommunalnämnden eller av kommunalnämnden
utsedd person uppvisas.

10 §.

1. Försäljning genom kringföring av pilsner må av
den, som tillverkat varan, bedrivas i stad, dock endast inomhus
och till därstädes boende. Sådan försäljning må äga
rum inom stadens planlagda område utan särskilt tillstånd
och utom samma område, därest Konungens befallningshavande
på gjord ansökning och, där fråga är om annan
stad än Stockholm, efter magistratens hörande, därtill
meddelar tillstånd.

2. Ej må någon på landet kringföra pilsner till försäljning.

11 §•

Konungens befallningshavande må på ansökning lämna
den, som i stadgad ordning förvärvat behörighet att till
avsalu tillverka pilsner, tillstånd att till avhämtning eller
genom kringföring försälja av annan tillverkad pilsner,
dock endast i den omfattning och under de villkor, som,
enligt vad ovan är stadgat, gälla för dylik försäljning av
pilsner av egen tillverkning.

C. Utskänkning srättigheter.

12 §.

Utan särskilt tillstånd må utskänkning av pilsner utövas
av:

a) den, som äger rätt till utskänkning av spritdrycker,
vin eller öl, dock endast där sådan utskänkning bedrives; b)

gästgivare, dock endast till resande i samband med
servering av mat; samt

c) den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster
till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider
till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en
tid av minst en vecka.

1. Tillstånd till iskänkning av pilsner meddelas av
Konungens befallningshavande. Sådant tillstånd må, där
ej nedan annorlunda stadgas, meddelas för ett eller derå,
dock högst tre år, skolande försäljningsår i detta fäll
räknas från den 1 oktober.

2. Vill någon erhålla sådan utskänkningsrättighet, som
i 1 mom. sägs, göre därom före den 15 mars det år,
varunder utskänkningen skall börja, hos Konungens befallningshavande
skriftligen ansökan med uppgift å det ställe,
där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande
av intyg, utvisande sökandens behörighet att idka rörelsen.

3. ()ver ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens
befallningshavande omedelbart efter ansökningstidens utgång
inhämta yttranden, i stad av magistrat och stadsfullmäktige
samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma.
Dessa yttranden böra innehålla bestämt
till- eller avstyrkande med angivande av skälen därför;
och skall, därest ansökningen tillstyrkes, stadsfullmäktige
eller kommunalstämma tillika avgiva yttrande, huruvida
särskilda föreskrifter för utskänkningens bedrivande anses
nödiga.

I Stockholm äger vad i detta mom. är sagt om inhämtande
av magistratens yttrande ej tillämpning.

4. Har ansökning blivit avstyrkt, i stad av stadsfullmäktige
eller å landet av kommunalstämma, må densamma
ej bifallas.

5. Där den, som innehar rätt till utskänkning enligt
denna §, i behörig ordning ingivit ansökan om ny sådan
rättighet för kommande försäljningsår men avlider, innan
ansökningen prövats, äga hans stärbhusdelägare inom en
månad efter dödsfallet till Konungens befallningshavande
ingiva ansökan, att utskänkningsrörelsen i stället må av
dem genom särskilt antagen föreståndare utövas. Om
handläggning av sådan ansökan gälle i tillämpliga delar
vad i 1—4 mom. stadgas.

14 §.

Konungens befallningshavande må på därom gjord
ansökning kunna meddela tillstånd till utskänkning av
pilsner:

a) inom område för station vid statens järnvägar ävensom
vid enskild, till persontrafik upplåten järnväg, så
ock å statens järnvägars eller enskild järnvägs tåg, dock
endast där utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig;
skolande ansökning härom avgivas av järnvägens
styrelse, samt, där densamma avser utskänkning
å järnvägståg, handläggas av Konungens befallningshavande
i det län, varest styrelsen har sitt säte;

b) å passagerarfartyg, dock endast till förtäring ombord
å fartyget samt, under det fartyget ligger i hamn eller
vid land, allenast till besättningen samt till dem, som i
fartygets restaurationslokal intaga måltid; skolande ansökning
härom handläggas av Konungens befallningshavande
i det län, där fartygets rederi har sitt säte;

c) vid hälsobrunn, badort eller annan kurort för kortare
tid än ett år, dock endast vid måltider till spisande
gäster;

d) där eljest utskänkningsrörelse kan komma i fråga
att under endast någon del av året utövas; samt

e) för bestämt tillfälle.

D. Gemensamma bestämmelser för utminuterivgs- och
utskänknivgsrättigheter.

15 §.

1. Konungens befallningshavande äger att vid meddelande
av tillstånd till försäljning av pilsner eller sedermera
under rörelsens utövande stadga de inskränkningar
därvid, som kunna anses erforderliga.

Tillstånd till annan försäljning än sådan, som avses i
13 § eller 14 § e), skall meddelas att gälla tillsvidare
och så länge Konungens befallningshavande ej finner
skäl återkalla detsamma.

Över beslut, varigenom tillsvidare meddelat tillstånd
återkallas, må klagan ej föras.

2. Då försäljningsrättighet beviljas, skall tillstånds -

bevis utfärdas med angivande däri av det lagrum, vara
tillståndet grundar sig, samt varest och för vilken tid
rättigheten må begagnas; skolande däri jämväl utsättas
de inskränkningar i rörelsens utövande, som vid tillståndets
meddelande föreskrivits.

3. Över de av Konungens befallningshavande meddelade
tillståndsbevis rörande detaljhandel med pilsner skall hos
Konungens befallningshavande föras liggare eller kortregister,
som utmärker dayen för bevisets utfärdande, ort och
plats, där rörelsen skall utövas, tillståndshavarens namn ävensom
annat beslut, som angående samma rörelse må hava
meddelats. Underrättelse om varje av Konungens befallningshavande
meddelat beslut beträffande tillstånd till
detaljhandel med pilsner, utom i fråga om tillstånd till
utsköljning å järnvägståg eller passagerarfartyg, skall
genom utdrag av nämnda liggare eller register tillställas
vederbörande polismyndighet samt å landet jämväl kommunalnämnden
ävensom, där fråga är om tillstånd, som
i 3 § 4 mom. sägs, vederbörande befälhavare.

16 §.

1. Avlider den, som erhållit tillstånd till detaljhandel
med pilsner, må rörelsen för stärbhusdelägarnas räkning
utövas, därest tillståndet avser bestämd tid, intill
utgången av samma tid och, därest tillståndet gäller tills
vidare, till dess tre månader förflutit efier dödsfallet.

Försättes innehavare av tillstånd till detaljhandel med
pilsner i konkurs, må rörelsen för konkursboets räkning
fortsättas, dock icke längre än till dess tre månader förflutit,
efter det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

2. I fall, som i 1 mom. sägs, åligger det stärbhuset
eller konkursboet, om de vilja fortsätta rörelsen, att inom
en månad efter dödsfallet eller efter det förhör i konkursen
hållits, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande
med uppgift därvid tillika å den person,
som antagits till föreståndare för försäljningen. Göres
ej anmälan inom föreskriven tid, eller prövas den till
föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses försäljningsrätten
hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan
meddelades.

III Kap.

Ordningsföreskrifter.

17 §•

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata,
väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola
vara ljusa och luftiga, hava en i förhållande till rörelsens
omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt
skick.

18 §.

Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13
§, må ej börjas, förrän besiktning å den lägenhet, där
rörelsen skall drivas, hållits, i stad av stadsfiskal och på
landet av kronobetjent, jämte två personer, utsedda, eu av
nykterhetsnämnden i kommunen samt eu i Stockholm
av överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten
och på landet av kommunalnämnden. Besiktningsmännen
skola, därest försäljningsställe godkännes, om besiktningen
utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den
besiktigade lägenheten.

Innan bevis om besiktning utfärdats, må försäljning ej
börjas.

Kostnad för besiktningen gäldas av tillståndshavaren
med belopp, som bestämmes av Konungens belällningshavande.

19 §.

Ombyte av försäljningsställe må ej ske, med mindre den
myndighet, som meddelat tillstånd till försäljningen, därtill
giver sitt bifall; skolande dessförinnan tillfälle att yttra
sig i ärendet lämnas samma myndigheter, som blivit hörda
över ansökningen till ifrågavarande försäljningsrättighet.

Vad i 18 § är stadgat gälle ock, då försäljningsställe
ombytes.

20 §.

1. Detaljhandel med pilsner må icke fortfara längre än
till klockan tio eftermiddagen.

2. A sön- och helgdagar må utminutering av pilsner
a landet icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till
klockan tio förmiddagen. Vad nu är stadgat gäller icke
försändning till restauratör å fartyg eller järnvägståg.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning av
pilsner förbjuden.

3. Där särskilda omständigheter anses föranleda behov
av att tiden för utskänknings avslutande bestämmes senare
än till klockan tio eftermiddagen, äger Konungens befallningshavande
efter framställning, i stad av stadsfullmäktige
och på landet av kommunalstämma, därom förordna.

4. Vad i denna § är stadgat avser icke utskänkning,
varom förmäles i 12 § b) eller c), ej heller utskänkningsrörelse,
som idkas enligt 14 § a) eller b).

21 §.

1. Vid tider, då detaljhandel med pilsner ej är tillåten,
vare allt utlämnande av sådan dryck från försäljningseller
tillverkningsställe förbjudet.

2. Då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet
att låta pilsner å utskänkningsställe förtäras.

22 §.

1. Pilsner må icke å försäljningsställe utlämnas till
den, som är rusig, ej heller till minderårig, som ej fyllt
femton år.

2. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe,
där han förtärt pilsner, eller lämnas utan vård.

3. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt
tillhandahållas.

4. Å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsner
idkas utan samband med utskänkning av rusdrycker, vare
förbjudet att låta rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
för sådana förtäras.

23 §.

Maltdryck, som icke enligt förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker är att anse
såsom pilsner, må ej vid försäljning utlämnas i kärl, som
å etikett, kork eller propp eller genom stämpling eller
annorledes försetts med beteckningen pilsner eller lik 3 -

ilande benämning, vare sig enbart eller i sammanställning
med andra ord.

24 §.

Å utskänkningsställe skola ett exemplar av denna förordning
och bestyrkt avskrift av det tillståndsbevis, som
enligt 15 § 2 mom. för rörelsens innehavare utfärdats,
vara anslagna.

25 §.

1 öppen salubod för handel med andra varor än pilsner
ävensom i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel
och auktioner samt eljest vid yrkesmässig handel
med andra varor än pilsner vare utdelning av sådan dryck
även utan betalning förbjuden.

26 §.

1. Vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte, marknad, torgdag, auktion, arbetsinställelse,
eller där trupp är för flera dagar sammandragen
så ock vid annan till större folksamling ledande föri åkning,
ävensom då eljest skäligen kan befara^, att öppethållande
av försäljningsställe kan föranleda oordningar,
eller då försäljning visar sig föranleda sådana, må
Konungens befallningshavande ävensom i stad polismyndighet
samt å landet kronobetjänt och kommunalnämnd för
visst tillfälle förbjuda bedrivandet, av eljest tillåten detaljhandel
med pilsner eller för sådant tillfälle föreskriva de
inskränkningar i samma handel, som kunna finnas nödiga.

2. Finnes vid krig eller omedelbar krigsfara eller då
arbetslöshet eller nöd i större omfatming är rådande
nödigt att meddela förbud mot bedrivande av detaljhandel
med pihner eller att föreskriva inskränkningar i sådan
handel, äger Konungen därom förordna. I fall, varom nu
är sagt, må ock sådant förordnande, även om det ej kan
anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas
av K"nungens befallningshavande, där Konungen det
medgivit.

27 §.

1. Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt denna
förordning erhållits, oordningar föranledas eller å försälj -

ningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet bedrives
och sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet
i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å
landet, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden
förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande.
Beslutet därom gånge genast i verkställighet, men skall,
vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta
dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande,
som, därest tillståndet ej tinnes böra återkallas,
har att för viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva
detsamma.

I Stockholm tillkommer det i fall, som i detta mom.
sägs, överståthållarämbetet att meddela förbud, varom där
förmäles.

2. Om sådan utskänkning, varom förmäles i 12 § e),
befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt än i
nämnda lagrum avses, må Konungens befallningshavande
ävensom i annan stad än Stockholm magistrat samt på
landet kommunalnämnd förbjuda fortsättande av rörelsens
bedrivande. I fråga om verks''äUighet och underställning
av sådant beslut, som meddelats av magistrat eller kommunalnämnd,
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i 1 mom. finnes stadgat.

IV Kap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

28 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt
denna förordning avyttrar pilsner, straffes lör olovlig försäljning
med böter från och med femton till och med
etthundra kronor.

2. Beträdes någon andra gången eller oftare med
olovlig försäljning av pilsner eller bedriver någon olovlig
försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes
med böter från och med trettio till och med ettusen
kronor eller med fängelse i högst sex månader.

3. I fall, som i denna § avses, vare de å försäljningsstället
med därtill hörande lägenheter befintliga förråd

av pilsner tillika med kärl ock emballage, vari de förvaras,
underkastade beslag och förbrutna.

4. Vad i denna § stadgas skall jämväl äga tillämpning,
om någon, som ej äger rätt till försäljning av pilsner,
genom byteshandel avhänder sig sådan vara.

29 §.

Beträdes den, som handhar utminutering av pilsner,
med olovlig utskänkning, eller den, som handhar utskänkning,
med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med pilsner å annat ställe
än därtill uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat
tillstånd till försäljning eller förbud delgivits honom, med
försäljningen,

straffes som i 28 § 1 och 2 mom. sägs.

30 §.

1. Därest pilsner, köpt hos den, som idkar handel
med sådan dryck utan att vara berättigad att avyttra
densamma till förtäring på stället, förtäres i närheten avförsäljningsstället
å område, däröver säljaren äger förfoga,
skall han, om det sker med hans vetskap, straffas
såsom för olovlig försäljning av sådana drycker efter
ty i 28 § 1 och 2 mom. är sagt.

Lag samma vare, om sådan dryck utan betalning i
boden utlämnas till förtäring på stället.

2. Förbryter sig någon emot 25 §, straffes såsom för
olovlig försäljning i 28 § är stadgat.

31 §.

Finnes någon å landet eller i stad utom det planlagda
området forsla och utlämna pilsner utan att medföra förteckning-,
som i 9 § omförmäles, värde, ända att han
själv eller den, för vars räkning förslagen sker, äger att
till försändning försälja pilsner, straffad såsom för olovlig
försäljning därav efter ty i 28 § 1 och 2 mom sägs, med
mindre han förmår visa, att det forslade var av köpare
förut beställt. Förmår han det, varde för underlåtenheten
att medföra förteckning straffad med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning i avseende å

den, sum i stad utom det planlagda området forslar och
utlämnar pilsner för tillverkare, som erhållit tillstånd att
där genom kringföring försälja pilsner.

Vägrar den, som är skjddig att medföra förteckning,
varom sägs i 9 §, att på anfordran av krono- eller polisbetjänt,
ledamot av kommunalnämnden eller av kommunalnämnden
utsedd person uppvisa förteckningen, straffes
såsom i 28 § 1 och 2 mom. sägs.

32 §.

Förbryter sig någon mot 23 §, straffes med böter från
och med trettio till och med ettusen kronor.

33 §.

Bryter den, som handhar tillåten försäljning av pilsner,
i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna
förordning är stadgat eller mot de föreskrifter, som vederbörande
myndighet i enlighet med denna förordning kan
hava meddelat, straffes med böter från och med fem till
och med tvåhundra kronor.

34 §.

Dömes den, som äger rätt till utskänkning av pilsuer,
till ansvar för olovlig försäljning av spritdrycker, skall han
tillika förklaras sin rätt till försäljning av pilsner förlustig.

35 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för
förbrytelse mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse,
skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade
för sådan förbrytelse; dock må sammanlagda fängelsestraffet
icke överstiga två år.

36 §.

Om husbondes ansvarighet för förbrytelse, som vid
handhavande av försäljning enligt denna förordning begås
av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, om böters förvandling och fördelning, om rätt att
anställa åtal och verkställa beslag, om övervakande i
övrigt av förordningens efterlevnad, om domstol, där över -

trädelser av densamma skola åtalas samt om rättegångsförfarandet
i sådana mai skall i tillämpliga delar lända
till efterrättelse vad i gällande förordning angående försäljning
av rusdrycker är stadgat.

37 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges
handläggning tillkommer i stad, där stadsfullmäktige ej
finnas, allmän rådstuga, och. skall vad som tillhör kommunalstämmas
handläggning tillkomma kommunalfullmäktige,
där sådana finnas.

Vad i denna förordning är stadgat i avseende å magistrat,
vare i stad, där magistrat ej finnes, gällande om
den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse, och skall vad
enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning
tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes.

38 §.

Denna förordning, varigenom förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning av vin och Öl upphäves jämväl
i vad den avser försäljning av pilsnerdricka, träder i
kraft den 1 januari 1919, från vilken dag försäljning av
pilsner må utövas endast av den, som enligt denna förordning''
därtill äger rättighet.

Härvid skalig dock iakttagas;

att åtgärder, som före sistnämnda dag erfordras i avseende
å ordnandet av försäljningen av pilsner enligt
denna förordning, skola vidtagas i enlighet med bestämmelserna
i densamma;

att utskänkninsgrättigheter enligt 13 §, varom ansökningar
ingivas under år 1918, ej må beviljas för längre
tid än till den 1 oktober 1919; samt

att ansökningar: om dylik utskänkningsrätt skola ingivas
före utgången av augusti månad 1918.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 3, 7 och
23 §§ i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 3, 7 och 23 §§ i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker skola erhålla följande ändrade
lydelse:

3 §.

1. I denna förordning förstås med
svagdricka — — — sex procent;

■pilsner varje maltdryck, som ej är hänförlig till svagdricka
och som ej innehåller mer än tre och sex tiondels
volymprocent alkohol och är inbryggd med en stamvört,
vilkens extrakthalt icke överstiger nio och fem tiondels
procent;

skattefritt bryggeri varje — — — bryggeriets skötsel.

2. Tillverkningsår — — — 30 september.

7 §•

Om uppvägt malt----med anledning av jäm likt

26 § 2 mom. i förordningen angående försäljning av
pilsner meddelat försäljningsförbud — — — — — —
— — jämte eget yttrande.

23 §.

■Från skattepliktigt — — — varumärke.

Beträffande — — — proppen.

När kärl — — — framträdande.

På sålunda — — — utlämnas.

Från skattepliktigt bryggeri må pilsner, därest det ej
av köpare avhämtas i öppna kärl, endast utlämnas på
kärl, som äro stämplade eller å etikett, kork eller propp
betecknade med såväl bryggeriets namn som ordet »pilsner».
I stället för bryggeriets namn må dock användas en av
vederbörande överkontrollör godkänd, såsom ursprungsbeteckning
lämplig förkortning därav eller ock bryggeriets
inregistrerade varumärke.

När kärl, som innehåller pilsner, är försett med etikett,
skall på etiketten ordet »pilsner» vara tydligt framträdande.

På sålunda stämplade eller betecknade kärl må inga
andra maltdrycker utlämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

F ö r s 1 :i g

till

Förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skall hava
följande ändrade lydelse:

1 §■

I denna — — — svagdricka eller pilsner.
Spritdrycker, vin och Öl — — — rusdrycker.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och
11 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av tillagade, alkoholfria drycker
samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 6 och 11 §§ i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §•

Den, som äger rätt till iskänkning av spritdrycker,
vin, Öl eller pilsner, vare jämväl berättigad att till förtäring
på stället försälja (iskänka) tillagade, alkoholfria
drycker samt svagdricka.

8 §■

1. Vill någon — — — — ombytes.

2. Bevis, som i 1 mom. omförmäles, må ej meddelas
den, som veterligen jämlikt 8 § 1 eller 2 mom. står under
förbud att iskänka drycker, varom i denna förordning
är fråga, eller genom gällande beslut, som ej avser allenast
visst tillfälle, förbjudits att försälja spritdrycker, vin, Öl
eller pilsner, ej heller den, om vilken är veterlig!, att
honom meddelat tillstånd att försälja spritdrycker, vin, Öl
eller pilsner återkallats, eller att han dömts förlustig rätt
till försäljning av sådana drycker eller drycker, som avses
i denna förordning.

3. Vill någon, efter det honom meddelat, av Kungl.
Majs befallningshavande fastställt eller omedelbarligen
stadgat förbud att utskänka drycker, som avses i denna

förordning, eller att sälja spritdrycker, vin, Öl eller pilsner
nppliört att gälla, eller, efter det honom meddelat tillstånd
att försälja spritdrycker, vin, Öl eller pilsner återkallats,
bedriva rörelse, varom i 1 mom. förmäles, har
Kungl. Maj:ts befallningshavande på ansökan, åtföljd av
betyg om god frejd samt uppgift om stället, där rörelsen
är avsedd att bedrivas, att efter magistratens eller kommunalnämndens
hörande pröva, huruvida tillstånd därtill
må medgivas eller icke.

Detsamma — — — — omförmäles.

I — — — — tillämpning.

4. Inom — — — — tillstånd.

5. Har — — — — upphört.

6 §.

1. Utskänkning — — — — resande.

2. Om utskänkning på grund av anmälan eller tillstånd
enligt 3 § idkas, vare det förbjudet att låta rusdrycker
eller pilsner å utskänkningsstället förtäras, ävensom
att hava sådana drycker förvarade å utskänkningsstället
eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång
till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe
förtära rusdrycker eller pilsner.

ii §■

Vårder någon, vilken efter anmälan eller tillstånd idkar
utskänkning, som avses i 3 §, dömd till ansvar för olovlig
försäljning av spritdrycker, vin, Öl eller pilsner, då må
han ock på yrkande av vederbörande allmän åklagare
dömas förlustig sin nämnda utskänkningsrätt, i fall omständigheterna
finnas böra därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

MOTIV

Allmän motivering.

I nykterhetskommitténs den 5 januari 1914 avgivna
underdåniga förslag till förordning angående försäljning
av rusdiycker inbegrepos under beteckningen öl alla
alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana, som
enligt kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker vore att hänföra till svagdricka.
Enligt den sålunda givna definitionen, som fullständigt
anslöt sig till den, som gällde enligt 1 § av kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och
Öl, skulle den föreslagna öllagstiftningen komma att drabba
ej blott pilsnerölet och lagerölet utan jämväl alla slag av
s. k. lagrade drickor, såsom pilsnerdricka, lagerdricka, iskällardricka
och lättöl, d. v. s. maltdrycker, vilka utan att
viira hänförliga till svagdricka dock ej innehålla högre
alkoholhalt än mellan 3 och 4 volymprocent, i regel omkring
3.5 volymprocent, och vilka i regel äga en extrakthalt
av något mer än 9 procent.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande framhöll
emellertid en av kommitténs ledamöter professor T. Thunberg,
att de lagrade buteljdrickorna av lagerdrickats och
pilsnerdrickats typ, ehuruväl även de kunde missbrukas
till berusning, dock vore i sådanr avseende mycket oskyldigare
än ölet; och då härtill komme, att dessa drickors
smak vore av samma kvalitet som ölets samt att de
följaktligen vore väl ägnade att konkurrera med detsamma,
talade enligt reservantens mening beaktansvärda skäl för,
att dessa drickor genom lagbestämmelser och därtill hörande
kontrollbestämmelser sammanfördes till en särskild
klass.

Det uppslag, professor Tbunberg sålunda givit, fullföljdes
av chefen för finansdepartementet, då denne den

Inledning.

Nykterhets kommitténs förslag.

Prof. T. Thunbergs
reservation.

15 maj 1914 uppdrog åt professor Thunberg jämte disponenten
Sven Sandwall såsom sakkunniga att verkställa
ytterligare utredning, i vad mån möjlighet förefunnes att

1 försälj ningsavseende draga en ur nykterhetssynpunkt
tillfredsställande annan gräns mellan starkare och svagare
maltdrycker än den då stadgade samt angående därmed
sammanhängande tekniska spörsmål.

1 anledning av berörda uppdrag avgåvo de sakkunniga
den 1 och den 3 juli 1914 sina särskilda yttranden.
Professor Thunberg anförde därvid bl. a.:

Professor t. Den i Sverige lagstadgade gränsen å 2 1/i volymprocent alkohol
Thunberg!-; ut- mellan å ena sidan svaga maltdrycker, som lämpa sig för fri förlatandc.
säljning, och å andra sidan starka maltdrycker, för vilkas försäljHistorit.
ning nykterhetsintresset kräver restriktioner, går ej längre tillbaka
än till den kungliga förordningen ang. tillverkning och beskattning
av maltdrycker av den 17 juni 1903, genom vilken förordning
såsom svagdricka definierades varje maltdryck med en alkoholhalt
ej överstigande nämnda gräns och inbryggd med en stamvört av
högst 6 procents styrka. Ursprungligen var alltså gränsen i fråga
blott en skattegräns, i det att skattefrihet under vissa förhållanden
medgavs för det malt, som användes för framställning av drycker
med alkoholhalt nedanför gränsen i fråga, under det att maltskatt
måste erläggas för alla maltdrycker med högre alkoholhalt eller
inbryggda på mer än 6-procentig vört. Genom de kungliga förordningarna
av 9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl
samt av alkoholfria drycker samt svagdricka blev denna gräns
också normerande för försäljningen av svaga och starka maltdrycker,
i det att dessa drycker från att förut ha varit underkastade
samma försäljningsvillkor, nu även i försäljningsavseende skildes,
varvid de svaga gynnades med friare bestämmelser. Och sedan

2 x/4 volymprocentgränsen på detta sätt fixerats i lag har den dessutom
ganska allmänt av de organiserade absolutisterna använts
som gräns mellan för absolutister tillåtna och otillåtna drycker.

Att detta gränsvärde ej kan anses som det enda ur nykterhetssynpunkt
acceptabla framgår rätt tydligt av en granskning av förhållandena
i våra grannland och av sättet för gränsvärdets tillkomst
och fixering i vårt land.

I våra grannland är gränsvärdet genomgående högre än hos oss.
1 Danmark kan det anses draget vid 21/i viktsprocent, vilket motsvarar
ungefär 2.8 volymprocent, ett värde mer än 1/.2 procent
högre än det svenska värdet. Maltdrycker intill denna alkoholstyrka
äro nämligen skattefria, och detta gäller i motsats mot
förhållandena hos oss även om de äro inbryggda på en relativt
högprocentig vört. Aven i Norge kan man anse, att samma värde
som i Danmark kommit till användning. Åtminstone äro maltdrycker
med en alkoholhalt upp till 2 l/4 viktsprocent mycket lägre
beskattade än maltdrycker av högre alkoholstyrka. Den finska

gränsen ligger mellan den lägre svenska och den högre dansk-norska.
Den är nämligen dragen vid 2>/2 volymprocent. Även i Norge
och Finland är alkoholgränsen oberoende av dryckens extraktrikedom.

Såsom redan nämnts, har i vårt land 2 ''/4 volymprocentgränsen
allmänt accepterats av de organiserade nykterhetsvännerna, något
som dock ej beror på att denna gräns alltid förefallit dem som
den högsta, varpå de kunnat reflektera. Så framhöllo herrar I\
Waldenström och G. Jansson i det särskilda yttrande, som de bifogat
den s. k. maltdryckskommitténs i maj 1900 avgivna betänkande.
2 Y2 volymprocentgränsen som den av nykterhetsvännerna
omfattade (se betänkandet, sid. 206. 212 och 213). Av den därnäst
tillsatta s. k. maltskattekommitténs i oktober 1902 avgivna
betänkande finner man visserligen, att nykterhetsrörelsens speciella
representanter i densamma stannade vid en 2-procentig gräns. På
en senare framställning av representanter för landets nykterlietsvänner
höjde emellertid regeringen i sitt förslag gränsen till 2 1/4
procent, och även riksdagens nykterlietsgrupp ställde sig på regeringens
ståndpunkt. Enligt vad som meddelats av en deltagare i
de överläggningar, som förde fram till nykterhetsvännernas förslagav
2 7„ procent vid detta tillfälle, lär nämnda värde representera
eu kompromiss mellan målsmän för eu än högre och en något
lägre liggande gräns. Orsaken till att överhuvud nykterhetsvännerna
enades om att påyrka en höjning av den av maltskattekommittén
föreslagna gränsen, låt vara blott med 1/i procent,
framgår av följande vid ifrågavarande tillfälle av en framskjuten
representant för nykterhetsrörelsen, herr W. Styrlander, utsända
meddelande. (Se Reformatorn. 9 april 1903.)

Herr W. Styrlander skriver:

»— — — Den s. k. maltskattekommittén hade föreslagit, att
svagdricka icke .skulle få innehålla mer än 2 volymprocent alkohol.
Regeringen har på framställning av representanter för landets
nykterhetsvänner höjt denna procent med 1/i procent och nykterlietsgruppen
har i detta hänseende ställt sig på regeringens ståndpunkt.
Då man i vissa nykterhetskretsar anser detta vara en försämring
av kommitténs förslag, skola vi här nedan angiva skälen
för en dylik åtgärd.

Av vad vi förut framhållit är det klart, att det måste anses
ytterst viktigt, att man kan få skattefrihet för ett svagdricka, som
är närande, maltstarkt och hållbart men icke innehåller sådan
alkoholhalt, att berusning därav kan åstadkommas. Erfarenheten
har emellertid visat, att svagdricka icke blir hållbart utan försämras
till sin kvalitet, om alkoholhalten betydligt understiger 2
volymprocent, och då enligt vetenskapsmännens åsikt berusning
icke kan åstadkommas av dryck, som innehåller intill t. o. m. 2l/,i
volymprocent alkohol, har man ansett skäl höja gränsen till 21/,
procent, på det man må kunna få ett så hållbart dricka som möjligt.
Och i praktiken blir det i verkligheten så. att alkoholgränsen
i regel icke kommer att överstiga 2 volymprocent. Ty svagdricksbryggarna
måste, för att icke riskera att komma över gränsen

2 >/* procent, tillverka drickat med en alkoholhalt, som vid varans
utsändande håller högst 2 procent, ja t. o. in. något därunder, på
det att icke svagdrickat genom jäsning under förvarandet måtte
komma över straffgränsen, i vilket senare fall tillverkaren kunde
drabbas av ganska strängt straff. Det måste därför vara i svagdricksbryggarnas
— och jag vågar säga även nykterhetsvännernas
— välförstådda intresse, att gränsen bliver höjd med 1/l procent.
Och då vetenskapen förklarar, att drycker med mindre alkoholhalt
än 2 V2 volymprocent icke kunna åstadkomma berusning, synas
alla skäl tala för, att vi nykterhetsvänner böra understödja ett förslag.
som är ägnat att stödja och underlätta tillverkningen och
försäljningen av en dryck, som praktiskt måste gagna nykterhetssaken.

Vi hava så mycket större anledning härtill, som nykterhetsgruppens
motion jämväl begär fullt betryggande garantier mot
missbruk.

Föi'' detta ändamål begär nykterhetsgruppen i sin motion, att
det i förordningen skall inryckas en tilläggsbestämmelse om verksam
kontroll över, att i skattefritt (svagdricka-) bryggeri, dä dricka
tillverkas av en vört med högre extrakthalt än 6 procent, betryggande
åtgärder vidtagas för att förhindra, det drickats alkoholhalt
efter dess utlämnande kan komma att överstiga 2 V, volymprocent
alkohol. %

Och då motionen därjämte begär stränga straffbestämmelser för
falsarier i detta avseende, synas fullt betryggande åtgärder mot
missbruk vara föreslagna. — — —»

I detta sammanhang må också erinras om, att i den av herr
■I. A. Jonsson i Hökhult och 39 andra riksdagsmän i andra kammaren
år 1908 väckta motionen i förbudsfrågan en gräns av 3
procent förekommer, så till vida som drycker under denna alkoholstyrka
tänkas tillåtna efter förbudstillståndets genomförande. Det
framgår emellertid ej av motionen, varken om det är volymprocent
eller viktsprocent som avses, om man också med sannolikhet kan
förutsätta det förra; ej heller om man tänkt, att alla drycker upp
till denna alkoholstyrka .skulle likställas eller om de alkoholstarkare
av dem skulle underkastas särskilda restriktioner. I vilket
fall som helst innebär motionen ett tecken på att man å förbudsvänligt
håll ej alltid skär alla de vanliga maltdryckerna med mer
än 2 1/i volymprocent över en kam och anser dem lika farliga.

Såsom redan framhållits, råder i Sverige såväl i skatte- som i
försäljningsavseende ej endast en alkoholgräns utan även en vörtgräns,
nämligen på det viset, att maltdrycker inbryggda på en vört
av mer än 6 procent hänföras till ölets klass, även om deras alkoholhalt
underskrider svagdricksgränsen, ja t. o. m. om maltdrycken
i fråga är helt och hållet alkoholfri. Bestämmelserna i denna
riktning tillkommo emellertid först efter ett energiskt motstånd
från nykterhetsvännernas sida. Från detta håll hade en ren alkoholgräns
länge varit ett livligt omfattat önskemål och t. ex. i det

särskilda yttrande, som herrar Waldenström och Jansson avgivit
till maltdryckskommitténs betänkande av år 1900, kominer denna
nykterhetsvännernas ståndpunkt till tals på det mest kraftiga sätt.
Det framhölls, att alkoholgränsen är den enda gräns, som ur nykterhetssynpunkt
har något intresse. Kan en maltdryck med hög
extrakthalt och låg alkoholhalt tillverkas, sä hör den hälsas välkommen.
Det enda rationella är nämligen att som gräns mellan
svagdricka och Öl bestämma styrkan icke hos det näringsämne utan
hos det berusningsmedel, som maltdryckerna innehålla. Kn rusdryckslagstiftning
hade icke ett tecken att skaffa med dylika extraktion
drycker, blott de voro alkoholsvaga tillräckligt. (Se betänkandet
sid. 208, 211 och 215.) Även i maltskattekommitténs betänkande
av 15 oktober 1902 påyrkades från nykterhetshåll skattefrihet för
extraktion, alkoholsvaga drycker i den man de tillverkades ä
skattefria svagdricksbryggerier och med skyldighet för tillverkarna
att förekomma alkoholhaltens stigande över svagdricksgränsen. Regeringens
förslag och riksdagens beslut gick dock, trots en massmotion
från 72 andra-kammarledamöter till förmån för det extraktion
svagdrickat, i motsatt riktning, och alla maltstarka drycker,
alltså även de alkoholfattiga, belädes med samma maltskatt som
ölet. Sedan den kombinerade alkohol- och extraktgränsen alltså
är 1903 blivit gällande med hänsyn till skattelagstiftningen, blev
den år 1905 också gällande med hänsyn till försäljningslagstiftningen.

I det av nykterhetskommittén i januari 1914 framlagda förslaget
har skattegränsen mellan de olika slagen maltdrycker ej ändrats.
En viss, låt vara obetydlig, ändring av gränsen har däremot skett
i försäljningsavseende. Såsom redan påpekats, hänföras av nu gällande
ölförsäljningsförordning till öl alla extraktion maltdrycker
även om deras alkoholhalt ligger under svagdricksgränsen, ja
t. o. in. om de äro alldeles alkoholfria. Nykterhetskommitténs
förslag undantager nu från ölets kategori i försäljningsavseende
de fullt alkoholfria maltdryckerna. Men alltjämt kommer även
enligt detta förslag en del drycker med en alkoholhalt under svagdricksgränsen
att i försäljningsavseende behandlas som Öl, nämligen
dylika drycker med större extrakthalt (inbryggda på mer än 6-procentig vört). Anmärkningsvärt är, att med nykterhetskommitténs
förslag de extraktrika maltdryckerna behandlats strängare än
extraktion, alkoholsvaga drycker av annat material än malt.
Kommittén avskiljer nämligen från rusdryckernas och nu särskilt
vinets klass alla andra drycker med en alkoholhalt under 2 1 t
volymprocent, blott de ej äro tillverkade av malt, Dylika drycker
tillverkade genom jäsning av safter, rörsocker, honung eller andra
liknande material, ja t, o. in. åstadkomna genom spritblandning, bli
enligt kommittén undantagna de av densamma föreslagna åtgärderna.
Men ej maltdryckerna.

Orsaken härtill ligger ej i att kommittén ej haft sin uppmärksamhet
riktad på gränsen mellan svaga och starka maltdrycker
och därtill sig anknytande frågor. Efter kommitténs uppdrag har
tvärtom en av dess medlemmar, undertecknad Thunberg, utarbetat

Frågan om
alkoholgränsen

mellan svaga
och starka
maltdrycker.

;*6

en rapport i saken. I det yttrande, som undertecknad Thunberg
haft i nykterhetskommitténs betänkande nr 5. meddelas, att kommitténs
tid ej tillåtit frågornas ingående behandling och ett positionstagande
till dem. Och följden har blivit, att det nya förslaget
till försäljningslag av kommittén avlämnats, utan att vare sig det
gamla nykterhetskravet på de extraktrika men alkoholsvaga maltdryckernas
särskiljande från ölet eller övriga hithörande spörsmål
föranlett något kommitténs uttalande eller något förslag.

Ganska avsevärda fördelar skulle emellertid vinnas, om samtidigt
med regleringen av handeln med rusdrycker på basen av nykterhetskommiténs
förslag även de svagare maltdryckernas ställning
rationellt kunde ordnas.

Det ur nykterhetssynpunkt föga rationella att en del ur nykterhetssynpunkt
mer oskyldiga drycker i försäljningsavseende förts
tillsammans med det farligare alkoholstarkaste ölet har kanske
varit av mindre betydelse, så länge ölet såldes under mer fria
förmer. Att emellertid alltjämt låta vissa oskyldigare maltdrycker
följa ölet in under de kraftiga restriktioner, som nykterhetskommittén
föreslagit, medför i skilda avseenden olägenheter. Dels
torde det vara principiellt oriktigt att för de oskyldigare, svagare
maltdryckerna föreskriva snävare restriktioner än deras egen art
påfordrar, dels förhindrar man genom deras sammanförande i försäljningsavseende
med ölet att de kunna fylla den viktiga uppgiften
att i de fall, då ölförsäljningen förbjudes. träda in som ersättningsdryck
därför.

Härtill kommer att ett särskiljande av de oskyldigare maltdryckerna
från det alkoholstarka ölet just vid tidpunkten för
ikraftträdandet av nya restriktioner gent emot det senare innebär
en lättnad såväl för maltdrycksindustrien och alla därav till sitt
uppehälle beroende som också för staten med dess av nykterhetskommittén
föreslagna ersättningsplikt. Men dessa fördelar har
man försutit, om man dröjer med ett dylikt särskiljande, tills vissa
bryggerier, som skulle kunnat existera på tillverkning av här ifrågavarande
oskyldigare maltdrycker, redan ha hunnit nedläggas eller
åtminstone tvungits göra onödiga inskränkningar med avskedande
av personal etc.

Frågan var alkoholgränsen ligger mellan å ena sidan sådana
maltdrycker, vilkas användning innebär en fara för folknykterheten,
å andra sidan sådana, från vilka dylik fara ej föreligger, kan
tänkas behandlad från ett antal olika angreppspunkter.

Man kan till en början och framförallt tänka sig som utgångspunkt
erfarenheten från det dagliga livet. Tack vare den är det
väl konstaterat förhållande, att svagdricka är eu ur folknykterhetssynpunkt
ofarlig dryck, under det att vårt vanliga Öl har stor
användbarhet och användning som rusdryck. Om det också i
många av de fall av fylleriförseelser i vårt land, där ölet antecknats
som det berusningen utlösande momentet, väl kunnat hända,
att grunden i själva verket lagts genom brännvin, så talar dock
erfarenheten från orter, där ölets verkningar framträda mer isolerade,
t. ex. kring vissa ölbryggerier i landsorten, sitt klara och

ovedersägliga språk, oeli man behöver ej gä till sädana öldrickande
land som Bayern eller stödja sin bevisning på t. ex. sådana fall.
som finnas publicerade i den av Svenska läkaresällskapets kommitterade
utgivna boken »Alkoholen och samhället», för att kunna
beteckna ölets störa användbarhet som rusdryck som ett fastslaget
förhållande.

Den hittillsvarande erfarenheten från det praktiska livet kan
alltså, om man utgår från nu nämnda dryckers alkoholhalt. uttryckas
på det sättet, att en maltdryck med en alkoholhalt ej
överstigande 2 volymprocent ligger under berusningsgränsen.
under det att en o-procentig säkert ligger över den. Frågar man
sig nu, om det är möjligt att precisera denna gräns och särskilt,
om det låter sig göra att draga den någonstädes mellan 2 V, och
5 volymprocent, så lämnar oss den praktiska erfarenheten i sticket.
Visserligen är det ganska säkert, att en höjning av alkoholgränsen
från det svenska värdet av 2 1/i volymprocent till de en obetydlighet
högre liggande värden, som accepterats i våra grannland,
ej skulle göra vårt svagdricka farligt ur nykterhetssynpunkt. Med
en dylik obetydlig stegring är föga vunnet i praktiskt avseende.
Något torde visserligen på det sättet kunna vinnas i dryckens välsmak.
men differensen blir så obetydlig, dryckens typ ändras knappast,
vinsten blir med andra ord alltför försvinnande, för att man
skulle ha anledning att sätta in erforderligt arbete på denna punkt.

Helt annat blir förhållandet, om det ur nykterhetssynpunkt vore
möjligt att draga gränsen så pass högt, att drycker upp till 3.6
volymprocent folie under den, om alltså drycker av den smakliga
typ. vi i vårt land utbildat och äga i våra lagerdrickor och pilsnerdrickor,
kunde i försäljningshänseende likställas med svagdricka!
(kollektivt betecknas drycker av denna typ i det följande såsom
pilsnerdricka). Med hänsyn till pilsnerdrickats användbarhet som
rusdryck lämnar oss emellertid den praktiska erfarenheten utan
ledning, trots att denna dryck i betydande omfattning konsumeras
i vårt land. Orsaken till att oaktat den betydande konsumtionen
ingen erfarenhet föreligger, tolkas i undertecknads särskilda yttrande
till nykterhetskommitténs betänkande nr 5 sid. 407. på följande
sätt: »Dels har de lagrade drickornas klass (härmed avses
vad nyss betecknats som pilsnerdricka) i avsaknad av i lagen
fixerad, kontrollerad sammansättning visat rätt betydliga variationer
i alkoholstyrka, vilket kunnat medföra, att någon undantagsvis
särskilt alkoholstark dryck, gående under detta namn. låter
dem synas farligare än de verkligen äro. 1 motsatt riktning verkar
däremot det förhållandet, att ölet, som ju i stort sett hittills varit
lika tillgängligt som dessa drycker, i första hand dragit sig till
dem. som eftersträva en mera kraftig alkoholverkan, vadan den
möjliga verkan av detta slag, som dessa drycker kunna åstadkomma,
ej blir använd. Även om den förefinnes i praktiskt avsevärd grad.
kan den alltså undandraga sig beaktande.»

Påståendet om bristande erfarenhet rörande pilsnerdrickats användbarhet
som berusningsmedel jävas icke därav, att fall av vetenskapsmän
kunnat meddelas, där dylik dryck t. o. in. åstad -

kommit utbrott av alkoholvansinne (se dr Alfred Petrén i Mimer,
årg. 2 1904, sid. 141 och prof. Henschen. Hygiea. årg. 1903. förhandlingarna
sid. 223). Även om i dessa fall det verkligen gällt
drycker av en alkoholhalt under 3.6 procent, är det alltför möjligt,
att det häi1 varit fråga. om sådana till ytterlighet sällsynta undantagsfall,
som ingen lagstiftning kan taga hänsyn till. Och först
om dylika iakttagelser gjordes i något större utsträckning, skull*''
de kunna tjäna till belysning av frågan, om man kan frigiva pilsnerdrickat
till försäljning i samma fria former som svagdricka! utan
att därmed skada folknykterheten.

Lämnar oss alltså den praktiska erfarenheten i sticket rörande
pilsnerdrickats .ställning ur folknykterhetens synpunkt, så kan man
dock bilda sig eu uppfattning rörande denna sak genom slutsatser
ur iakttagelser röiande dels kroppens förmåga till vätskeupptagande
och dels storleken av den mängd alkohol, som därvid
tillföres kroppen.

I vilka oerhörda mängder en lättdrucken maltdryck kan konsumeras,
framgå!'' kanske klarast av erfarenheten från Tyskland.
Vad särskilt Miinchen beträffar, är en dagskonsumtion av fem liter
öl någonting ganska vanligt, och ej alltför sällan påträffas där
personer, som drivit upp sin dagskonsumtion till tio å tjugo liter;
till och med fall av trettio liter ha iakttagits (se Ulrik Quensel,
Alkoholfrågan från medicinsk synpunkt, Uppsala 1913, sid. 343.
345 och 352). Men även i vårt land ser man exempel på en högt
uppdriven maltdryckskonsumtion. såsom t. ex. framgår av de i
»Alkoholen och samhället» meddelade fallen med en dagskonsumtion
av ända till fyrtio buteljer (13 liter) om dagen (se sid. 284.
301. 357 och 355). Det är ju visserligen knappast att befara, att
vi i vårt land behöva räkna med möjligheten av en konsumtion
liknande den i Bayern, som bygger pa hävdvunna, inrotade folkvanor
och invänjning vid ölets bruk från den tidigaste barndomen.
Då ölförbrukningens storlek mycket beror på väderleksförhållandena
och främjas av ett vannare klimat, betinga!'' även detta, att
de bayerska förhållandena ej utan vidare kunna tillämpas på vårt
land.

Även om de nyss lämnade uppgifterna hänföra sig till det mer
lockande ölet, belysa de dock klart det faktum, att en lättdrucken
maltdryck gärna konsumeras i betydande mängder, och det är
ingen överdrift att beräkna, att en sådan maltdryck som vårt
pilsnerdricka lätt kan konsumeras till eu myckenhet av 5 liter,
alltså 15 halvbuteljer per dag. Då varje halvbutelj innehållet''
ungefär tio kubikcentimeter alkohol, skulle detta innebära, att denna
dryck lätteligen tillåter en dagskonsumtion av 150 kbcm. alkohol,
en alkoholmängd, som fördelad över en hel dag visserligen knappast
torde framkalla berusning, men helt säkert kan befaras medföra
betydande skadeverkningar med hänsyn till konsumentens arbetsduglighet
och självbehärskning. Härtill kommer, att under mer
ovanliga förhållanden verklig berusning visst bör kunna komma till
stånd (se undertecknads särskilda yttrande s. 406).

Alltför avsevärda risker äro under sådana förhållanden knutna

vill pilsnerdrickat* likställande i försäljningsavsoende med svagdricka.
varigenom denna dryck ju skulle fa utminuteras av värjo
handlande som sä önskade, och varigenom det skulle stil var och
(ui fritt att efter en enkel anmälan fä utskälla drycker i obegränsade
mängder. Skulle pa det viset denna dryck fritt fä göra sig
gällande som en ymnigt använd förtid sk in ngsd ryck under pågående
arbete och slutligen fritt och okontrollerat fä konsumeras å varje
även det minsta utskänkningsställe eller kafé. vore härmed, även
om man tar hänsyn till det hämmande inflytande varans pris betingar.
ett ur folknykterhetens synpunkt riskabelt tillstånd skapat.
Särskilt att beakta härvid är. att man kan befara, att pilsnerdrickats
likställande med svagdricka bär och var a landsbygden skulle
kunna medföra en positiv försämring av nykterhetstillståndet.
nämligen för sådana trakter, där ölet, som framförallt är en stadsbefolkningens
dryck, ej vunnit spridning. Och har man väl vant
befolkningen vid fri tillgång pa dessa drycker, blir det ingen lätt
.sak att i händelse av allmänskadligt missbruk skapa restriktioner.

Förelåge endast det alternativet att antingen föra pilsnerdrickat
till svagdrickats klass eller till ölets klass, kan det med hänsyn
till vad nyss anförts anses som det enda säkra att låta denna
dryck alltjämt sammanföras med ölet. Andra alternativ föreligga
emellertid. Mycket talar för att man låter pilsnerdrickat och därmed
likställda drycker bilda en klass för sig, eu »de halvstarka
maltdryckernas klass», underkastad sina särskilda försäljningsbestämmelser,
strängare än svagdrickats. mindre stränga än dem
som gälla ölet. I själva verket erbjuder en dylik särställning för
dessa drycker alldeles bestämda fördelar.

Det är ett känt förhållande, att den roll ölet spelar som en välsmakande
måltidsdryck, ej i större utsträckning kan fyllas av
svagdricka! eller alkoholfria läskedrycker. Restriktioner mot ölet
av den art, att dess användade som måltidsdryck förhindras t. ex.
å restauranger inom lokal-veto-områden, medför därför den olägenheten.
att de lämna ett legitimt behov otillfredsställt. Detta behov
av eu smaklig måltidsdryck ägnad att tillfredsställa just dem, som
äro vanda vid ölets typ. kan pilsnerdrickat fylla, utan att därmed
någon skada ur nykterhetssynpunkt kan befaras.

Att pilsnerdricka och liknande halvstarka maltdrycker kunna
betecknas som fullt oskyldiga, då de endast förtäras som måltidsdrycker.
under det att de ymnigt konsumerade under dagens lopp
utan dylik begränsning kunna tänkas göra ett väsentligt avbräck
på folknykterheten, sammanhänger med en del fysiologiska förhållanden.

Till eu början är det klart, att ju mer utspädd eu alkoliolhaltig
dryck är. desto mer vätska måste man upptaga för att tillföra
kroppen samma kvantitet alkohol. Och vad en så pass alkoholsvag
dryck som vårt pilsnerdricka med dess under 3.6 volymprocent
beträffar, så kräves det ett särdeles betydligt vätskeinmundigande,
för att en normal person skall nå gränsen av börjande berusning.
1 själva verket är denna mängd så pass stor, att det knappast
är görligt att rå med den på den korta tid en måltid varar. Under

41)

det ju brännvin på någon minut kan intagas i berusande mängd,
visade det sig vid försök å fysiologiska institutionen i Lund med
några personer, som gjorde sitt allra bästa för att på fastande
mage inom möjligast kort tid konsumera möjligast mycket av eu
4.3 volymprocent alkohol innehållande lagerdricka, att det därmed
var omöjligt att på en tid för konsumtionen av intill en timme
nå den minsta berusning, och detta trots att inmundigandet energiskt
fortsattes med övervinnande av de oangenäma sensationerna
av bukens utspänning etc. Den därvid intagna största mängden
pilsnerdricka var 8 halvor på en timme, motsvarande 84 kubikcentimeter
alkohol. Genom samtidiga analyser fanns, att kroppsvätskornas
alkoholhalt steg till ungefär 1.4 pro mille. Den enda
alkoholverkan, som härvid iakttogs, var eu osäkerhet i handrörelserna,
särkilt visande sig i fumlighet vid skötseln av de apparater,
som användes vid samtidigt pågående kemiska försök.

Någon avgörande betydelse kan ju alls ej tillmätas dessa få
iakttagelser, vare sig med hänsyn till frågan, hur stor vätskemängd
en person kan intaga under den tid, en måltid kan tänkas,
pågå, eller med hänsyn till frågan, vilka verkningar den i en dylik
mängd pilsnerdricka ingående alkoholen kan utöva. Det kan ej
uteslutas, utan är tvärtom antagligt, att enstaka personer äga eu
helt annan och större förmåga av vätskeupptagande på relativt
kort tid, även om man ur fysiologiska data har svårt att fullt tro
på vad som i »Alkoholen och samhället» sid. 465 meddelas, nämligen
att en ungefär 40-årig man på två timmar skulle förtärt 35
halvor Öl. Nämnda uppgift är också endast lians egen, ej av andra
personer kontrollerad. Och vad beträffar den i nyss anförda försök
använda alkoholmängdens oförmåga att verka berusande, står
det visserligen i samklang med de iakttagelser, som vid den Kraepelinska
skolans alkoholförsök gjordes över de mängder, man kunde
använda utan att framkalla berusning fse Kraepelins Psychologische
Arbeiten, Bd 4. s. 418. Bd 4. s. 4 och 490). Men det är å andra
sidan ett erkänt förhållande, att »laboratorieruset» har helt andra
utvecklingsbetingelser än ruset i det dagliga livet (se Brotherus.
Om alkoholens inflytande på psykopater, Finska Läkaresällskapets
Handlingar, årg. 1914, del 2, s. 720).

Att de anförda försöken ändå tydligt visa, att pilsnerdricka måste
anses som eu oskyldig måltidsdryck beror på att försöken utförts
å fästande mage, då alltså möjligheterna för att upptaga en stor
vätskemängd och därmed också mer alkohol voro så gynnsamma
som möjligt, under det att ju vid samtidigt intagande av måltid
den intagna födan betydligt reducerar den mängd vätska man kan
få ner. Redan härav framgår, att eu dryck, även om den skulle
äga någon användbarhet som rusdryck på fästande mage, alls ej kan
därtill användas, om dess användning inskränkes till måltiderna.

Härtill kommer ytterligare en omständighet. Samma mängd
alkohol synes verka betydligt mindre kraftigt, då intagandet sker
tillsammans med föda, än då det sker å fastande mage, vilket
torde stå i samband med att den i matsmältningskanalen förefintliga
osmälta födan där kvarhåller även en del av den intagna

alkoholhaltiga vätskan, varigenom dess uppsugande i hlodet och
dess därav betingade allmänverkan å nervsystemet fördröjes och
försvagas. Åtminstone gäller detta om de starkart! alkoholhaltiga
dryckerna.

Denna skillnad mellan alkohols verkan, dä den intages vid måltid
och då den intages på fastande mage, är ett länge känt erfarenhetsrön
ur det praktiska livet och har även bestyrkts genom
vetenskapsmäns försök. Här må endast erinras om vad den norske
forskaren Vogt funnit (se Norsk Magazin for Laegevidenskab, årg.
1910, sid. 021), nämligen att 25 till 30 kubikcentimeter alkohol
intagna före frukost verkade betydligt starkare än 50 kubikcentimeter
som tillägg till en frukostmåltid. Denna iakttagelse kan
även uttryckas så, att 50 kubikcentimeter under pågående måltid
verkade betydligt mindre kraftigt än ungefär halva mängden på
fastande mage.

Den praktiska slutsatsen, man av allt detta kan draga, är, att
man som måltidsdryck ur nykterhetssynpunkt kan anse såsom
oskyldig eu dryck av inemot dubbelt så hög alkoholhalt som vårt
vanliga svagdricka, vilket ju visat sig oskyldigt även vid fri konsumtion
utan samband med måltid. Den legala alkoholgränsen för
vårt svagdricka är visserligen så hög som 2*/4 volymprocent. Sådant
det tillhandahålles i den allmänna handeln, torde dess alkoholhalt,
vad beträffar det vanliga svagdricka^ sällan överskrida 1.5
procent och. vad beträffar det lagrade buteljsvagdrickat, ej överskrida
2 procent. Under sådana förhållanden torde det vara fullt
berättigat att som tillåtligt ur folknykterhetssynpunkt beteckna det
fria användande som måltidsdryck av vårt pilsnerdricka med dess
under 3. o procent fallande alkoholhalt samt att i lagstiftningshänseende
draga konsekvenserna ur denna ståndpunkt. Har alltså
erfarenheten visat, att det ej finnes någon anledning att sätta den
fria utskänkningen av svagdricka under det lokala vetots domvärjo
eller göra den beroende på särskild rättighet, så har man lika litet
anledning att så förfara med hänsyn till pilsnerdrickats användningsom
måltidsdryck. Ur nykterhetssynpunkt synes det alltså väl
kunna tillåtas, att varje restaurang må äga rätt att efter enkel
anmälan till vederbörande myndighet, varom bevis erhållits, till
gäst vid dess måltid servera halvstarka maltdrycker. Till missbruks
förekommande torde måltid i överensstämmelse med vad som
skett i 20 g av nykterhetskommitténs förslag böra anses föreligga
endast då gäst rekvirerat mat till ett pris, som ej understiger det
dubbla priset av rekvirerad maltdryck, och bör förbud stadgas för
mottagande av betalning för maltdrycken, utan att måltiden samtidigt
betalas.

Om också kontrollen, då det gäller mottagandet av gäster vid
slutet bord i hemmet, ej kan bli så stor som vid servering å
restauranger, så torde dock även härvid servering av pilsnerdricka
kunna tillåtas efter onkel anmälan till vederbörande myndighet.
Nykterhetskommittén har ju redan föreslagit dylik form för tilllåtelse
av servering av Öl, låt vara blott i kommun där lokalt veto
ej införts. Med hänsyn till den större möjlighet för missbruk.

Horn ölet medgiver, kan man väl tänka sig. att ölutskänkningen
under dessa förhållanden indroges och ersattes med pilsnerdrickförsäljning.
men att å andra sidan en under dessa förhållanden skeende
pilsnerdrickutskänkning ej underkastades det lokala vetots domvärjo.

Om pilsnerdrickats fria användning som måltidsdryck alltså kan
anses ha absolut berättigande ur nykterhetssynpunkt, så är det
ett berättigande av mer relativ art, som kan vindiceras åt det
förslag undertecknad i sitt särskilda yttrande till nykterhetskommitténs
betänkande s. 407 framlagt. Enligt detta förslag skulle
pilsnerdrickat undantagas från det lokala vetots omfattningsområde
och rättigheter till försäljning av denna dryck även inom dylikt
område alltjämt kunna utdelas på samma sätt som nu sker med
rättigheter till försäljning av öl. Med den uppfattning, vartill jag
nu kommit rörande pilsnerdrickats oskyldighet ur nykterhetssynpunkt
som måltidsdryck, har jag, som av det ovan sagda framgått,
nu gått längre och föreslagit, att pilsnerdricka som måltidsdryck
alls ej skulle göras beroende på tilldelad rättighet. Av det ursprungliga
förslaget kvarstår alltså, att andra former av försäljning
av pilsnerdricka i den utsträckning nu är fallet med Öl. alltjämt
skulle ligga i de kommunala myndigheternas hand. Bakom detta
förslag ligger den uppfattningen, att pilsnerdrickat härigenom skulle
sättas i stånd att inträda som ölets arvinge i de fall, då ölets
åtkomst försvåras genom att ett lokalvetobeslut flyttar anskaffningsorten
för ölet längre bort från eu kommun. Behovet efter en
välsmakande maltdryck kommer alltjämt att göra sig gällande
även inom lokalvetoområdet, och nykterhetskommitténs förslag ger
också rekvisitionsrätt åt dess invånare (utom de avstängda). Underkastas
nu Öl och pilsnerdricka lika stränga bestämmelser, finnes
det ingenting, som särskilt gynnar pilsnerdrickat. Man kan till
och med tänka sig möjligheten av att ölets större hållbarhet och
den i förhållande till priset relativt mindre fördyring det kommer
att lida genom fraktsatserna, kan skänka ölet en favör i dess
tävlan med pilsnerdrickat. Skulle däremot ett bryggeri inom lokalvetoområdet
alltjämt få fortsätta att distribuera sin pilsnerdricka
direkt till sina kunder, utan den omgång över närmaste systembolags
försäljningsställe, som ölet enligt kommittéförslaget blir
underkastat, kommer detta att innebära en premiering av pilsnerdrickat.
Mångenstädes, där ölet eljest skulle användas, kan det väntas
på det sättet bli ersatt medels pilsnerdrickat.

Denna tanke att pilsnerdrickat genom lagstiftningen skulle skänkas
större möjlighet att inträda som ersättningsdryck för ölet har
i mitt särskilda yttrande till nykterhetskommitténs betänkande
endast skisserats, och ännu mindre har där någon utredning lämnats,
vilka lagändringar erfordras för nående av ett dylikt
syfte.

Då jag nu ånyo fått i uppdrag att syssla med denna fråga, har
jag kommit till den uppfattningen, att tanken om pilsnerdrickat
som ölets arvtagare får sin fulla utformning både reellt och formellt
genom att helt utesluta pilsnerdrickat ur den nya försäljnings -

förordningen och ;itt rörande donna dryck lätta den gamla förord’
ningen rörande försäljning av vin och öl fortfarande äga kraft.

Enklast torde detta kunna ske genom en särskild förordning
eller genom ett tillägg till den nya försäljningsförordningen. varigenom
bestämdes, att den hittills gällande Öl- och vinförsäljningsförordningen
alltjämt i tillämpliga delar bibehölle sin giltighet med
hänsyn till försäljningen av de halvstarka maltdryckerna. I denna
särskilda förordning eller i det eventuellt förutsätta tillägget kunde
också infogas den bestämmelsen, att då restaurang önskade att i
samband med måltid till gäst utskänka halvstarka maltdrycker,
detta finge äga rum efter anmälan hos vederbörande myndighet
och efter över anmälan erhållet bevis. 1 nämnda förmalning eller
tillägg kunde man också tänka sig införda bestämmelser, som möjliggjorde
avstängning av personer, som befunnits missbruka pilsnerdricka,
från inköp av sådan. Emellertid torde det ej vara nödvändigt
att på detta stadium införa avstängningsmöjlighet. Visserligen
kunna missförhållanden väl tänkas uppstå även genom pilsnerdrickats
försäljning under de förmer, som hittills tillämpats för det.
Dessa förmer möjliggöra emellertid redan de en viss reaktion mot
missbruk och det är ännu ej alls säkert, att missbruket blir så pass
gravt, att det motiverar nya åtgärder för dess bekämpande. Ett
avstående från dylika åtgärder, tills erfarenheten visat dem behövliga,
innebär alltså endast, att det betydande framsteg i nykterhetsavseende,
som pilsnerdrickats inträdande i ölets förra rättigheter
område i varje fall utgör, möjligen ej blir fullt så stort som kanske
tänkbart vore. (Pilsnerdrickats frigivande till försäljning i svagdrickats
förmer skulle däremot i och för sig ej innebära något framsteg
i nykterhetsa vseende och möjligen ett ej oväsentligt steg tillbaka.)

I ovanstående utlåtande har som pilsnerdricka definierats maltdrycker
med en alkoholhalt ej överstigande 3.6 volymprocent alkohol.
Endast alkoholhalten har alltså använts i definitionen, detta
för enkelhetens skull och emedan alkoholhalten är det enda, som
äger direkt betydelse ur nykterhetssynpunkt. Här torde emellertid
en närmare utredning av vad som bör menas med pilsnerdricka
böra lämnas. Jag fäster då först uppmärksamheten på. att .jag i
mitt särskilda yttrande definierat som »halvstarka maltdrycker»
(vilket uttryck i lagavseende torde äga företräde framför den här
använda kortare kollektivbenänmingen pilsnerdricka) underkasta
lagrade maltdrycker, inbryggda med en stamvört å 6—9 procent
och med en alkoholhalt av 2 till 3.3 volymprocent. Under det
att alltså i mitt särskilda yttrande den övre alkoholgränsen satts
till 3.3 volymprocent, har den i denna utredning satts till 3.6
volymprocent. Förhållandet bero]’ på följande. Från kontrollstyrelsen
hade erhållits den uppgiften, att till de halvstarka maltdryckerna
användes en vört av högst 9 procent. Härur beräknades
preliminärt den väntade alkoholhalten på samma sätt som ur
den för svagdricksframställning tillåtna vörtstyrkan av 6 procent,
alkoholvärdet 2 V, volymprocent har uträknats. Den så erhållna
alkoholhalten ligger mellan 3-.3 och 3.4. Emellertid har det från
bryggeritekniskt håll påpekats, att de från kontrollstyrelsen här -

rörande uppgifterna rörande den för framställning av de mellanstarka
maltdryckerna använda vörtens styrka avser styrkan i vörtpannan,
ej i jäskaren vid jästens tillsättande, vilket också från
kontrollstyrelsen bekräftats. Vörten i jäskaren är något mer koncentrerad
och dess maximalstyrka där är enligt överenskommelse
flertalet bryggeriidkare emellan sedan åratal fastslagen till 9.5
procent. Då den linje jag bär framfört vinner sin styrka i det
förhållandet, att allmänheten fortfarande tillhandahålles precis eu
vara, som den redan vant sig vid. och att å andra sidan bryggarna
få fortsätta denna tillverkning precis såsom de äro vana och med
den erfarenhet de däröver disponera, har jag ej tvekat att taga
konsekvensen av detta från bryggarehåll meddelade faktum och
har alltså utgått från att pilsnerdrickat skulle få inbryggas på eu
vört av högst 9.5 procent styrka. Då det svenska lagerölets stanivörtsstyrka
kan beräknas till 13.5 procent (se t. ex. sid. 55 i
Några uppgifter rörande Sveriges bryggeriindustri meddelade av
svenska bryggeriföreningen, Stockholm 1914), kommer ändå pilsnerdrickat
att till sin vörtstyrka och därmed sin alkoholhalt hålla sig
knappt halvvägs mellan svagdrickats övre gränsvärde och lagerölets.

Någon stegring över det nu nämnda värdet av 9.5 procent vörtstyrka,
anser jag ej böra komma ifråga. De nu existerande halvstarka
maltdryckerna visa tillräckligt, att det med nu medgivna vörtstyrka
en förträfflig produkt kan vinnas. Och att detta kan ske
även utan att vörtstyrkan ligger alltför hårt an mot den mellan
bryggerierna överenskomna övre gränsen, framgår av vad å sid. 55
i den nyss nämnda sammanställningen meddelas, nämligen att det
nu förefintliga pilsnerdrickats stamvörtstyrka kan beräknas till
9.*2 procent. Tillräcklig marginal synes mig alltså medgivas genom
den föreslagna vörtstyrkan av högst 9.5 procent.

Genom en uträkning liknande den som fört till ett övre gränsvärde
av 2 1/, '' volymprocent för svagdrickat kommer man som
motsvarighet till en 9.5-procentig vört till eu alkoholgräns av 3.a
volymprocent (egentligen 3.so).

Utgår man från den nu gällande definitionen ä svagdricka i till—
verkningsförordningen som eu maltdryck, »som ej innehåller mer
än 2 x/t volymprocent alkohol och är inbryggd med en stamvört.
vilkens extrakthalt icke överstiger H procent», så skulle de halvstarka
maltdryckerna på analogt sätt definieras såsom »maltdrycker,
som innehålla mellan 2 1 4 och 3.6 volymprocent alkohol, och som
äro inbryggda med en stamvört med en extrakthalt liggande mellan
6 och 9 procent».

Härvidlag är emellertid att framhålla, att det som enligt utbildad
(dock ej genom prejudikat från högsta domstolen, så vitt bekant,
fastslagen) praxis är avgörande, om svagdricka föreligger eller ej.
ej är alkoholhalten utan styrkan av den vört på vilken maltdrycken
inbryggts. (Se mitt .särskilda yttrande sid. 401.) Genom
en abnormt hög förjäsningsgrad kan svagdrickats alkoholhalt stiga
över 2 J/4 volymprocent utan att det i skatte- och försäljningsavseende
torde upphöra att betraktas som svagdricka. Frågan är
nu. om man skall finna sig i ett liknande förhållande med hänsyn

till pilsnerdriekat. Då pilsnerdrickat tillverkas vid större bryggerier
med möjlighet att genom analyser fastslå den utsända dryckens
alkoholhalt, är detta ej så nödvändigt, som då det gäller de
svagt utrustade svagdricksbryggerierna. Utan att direkt föreskriva
straff för värjo om än så obetydligt och tillfälligt överskridande
av alkoholgränsen, skulle man dock på ett enklare sätt kunna
hindra, att vörtstyrkans användande som norm blev föremål för
■ett illojalt utnyttjande. Vad man skulle kunna befara, nämligen
att något enstaka bryggeri, med iakttagande av vörtgränsen, under
namn av pilsnerdricka utsände eu maltdryck av osedvanligt hög
alkoholhalt, vunnen genom användande av särskilt kraftigt förjäsande
jäst eller på annat sätt, kunde också förhindras genom att i ett särskilt
reglemente dylika försök vid vite förbjödes. Överhuvud torde det
lämpligen överlåtas åt kontrollstyrelsen att utfärda bestämmelser
rörande dessa speciella tekniska frågor. Den eventuella kungliga
förordningen torde utan att ingå på dessa detaljer kunna nöja sig
med att definiera de halvstarka maltdryckerna som ovan föreslagits.

Till vad redan i föregående utredning meddelats rörande de för■delar,
som äro förknippade med här framlagda förslag, tillåter jag
mig att här i all korthet ytterligare tillägga följande.

Fördelarna för den stora konsumerande allmänheten. Genom att
i försäljningsavseende likställa de extraktrika maltdryckerna med
■en garanterad låg alkoholhalt under svagdricksgränsen med .svagdricka,
skapar man avsättningsmöjligheter och därmed konkurrensmöjlighet
för eu oskyldig typ av maltdrycker, som man har all
.anledning önska framgång. Innan den nuvarande skattelagstiftningen
tillkom, funnos här och var i vårt land drycker av denna
typ. alla dock behäftade med det felet, att risken för efterjäsning
•ej var övervunnen. Den nya skattelagstiftningen hindrade svagdricksbryggerierna
att fortsätta tillverkningen av dem, och för do
skattepliktiga bryggerierna var lockelsen ej allt för stor att försöka
lägga an på dylika drycker, som i försäljningsavseende vore
underkastade samma villkor som ölet.

Sådan situationen i vårt land nu är, är det endast ett eller annat
julöl, som representerar dessa extraktrika och alkoholsvaga maltdrycker,
och garantien för efterjäsning saknas alltjämt. Alltid
representera dessa julöl dock vissa anknytningspunkter för återinarbetandet
av denna typ av drycker.

I Danmark har man i det s. k. kronölet en annan typ av dessa
drycker. Från svenskt bryggarehåll ställer man sig i allmänhet
mycket skeptisk gent emot möjligheten att den svenska allmänheten
skall visa sig uppskatta dessa drycker av kronölets typ. Ett
faktum är emellertid, att de i Danmark ganska snart efter det de
där införts, vunno en betydande spridning och att de alltjämt bevarat
sin ställning. (Jag hänvisar till den som bilaga anförda
statistiken, som meddelats av Laboratoriedirektör Jörgensen. Köpenhamn.
) Även om man måste tillmäta den svenska bryggareuppfattningen
att kronölet ej lämpar sig för svensk smak ganska stor

Vissa fördelar
ur
andra synpunkter
än
nykterhets -intressets av
här framlagda
förslag.

41 i

betydelse, finnes det dock ingen anledning att endast på denna
grand genom lagstiftningen försvåra försöken att slå in på denna
väg och på det viset minska möjligheten för allmänheten att få
välja bland flera typer vid tillfredsställandet av sitt behov efter en
fullt oskyldig maltdryck. Aven uppmuntrar extraktgränsens frigivande
till nya, hittills oförsökta metoder till framställandet av
goda alkoholsvaga drycker.

Genom pilsner dr ickats frigivande som måltidsdryck kommer den
stora del av allmänheten, som gärna önskar Öl till maten, att vinna
en av dem redan ganska allmänt erkänd ersättningsdryck, vars
förträfflighet även framhållits från bryggarehåll. (Den betecknas
som »en ganska hållbar, kolsyrerik och välsmakande dryck» i
Svenska bryggareföreningens redan citerade »Några uppgifter rörande
Sveriges bryggeriindustri».)

Fördelarna för restauranger och matserveringar. Erkännes pilsnerdrickats
användning som måltidsdryck som likgiltigt ur nykterhetsavseende
och göres utskänkningen till måltid därav oberoende av
särskild rättighet, har därmed en bestämd lättnad och en säkrare
ställning skapats för våra vanliga restauranger och inac-körderingsställen,
i de fall de berövas sin rätt att servera Öl. Och vad
nykterhetsrestaurangerna beträffar, har man genom de extraktrika
maltdryckernas frigivande skapat möjligheten av ett större urval,
än hittills tillgängliga alkoholfria och alkoholsvaga drycker representerat.

Fördelarna för vissa bryggerier. Som redan framhållits, hyser
man på bryggarehåll ganska allmänt stor misstro mot de extraktrika
maltdryckernas under svagdricksgränsen förmåga att tillkämpa
sig marknad i vårt land. Under sådana förhållanden torde det ej
vara skäl att tillmäta dessa dryckers frigivande i försäljningsavseende
större ekonomisk betydelse för bryggerierna i allmänhet,
om man också väl kan tänka sig att genom energiskt arbete här
och var ett bryggeri kan upparbeta en lukrativ avsättning av
dessa drycker. Den alltjämt stegrade tillverkningen av svagdricka
å de skattepliktiga bryggerierna talar även för, att en genom högre
extrakthalt förbättrad alkoholsvag maltdryck också skall vara i
stånd att skapa sig en marknad. Större betydelse kan man dä
tillerkänna säkerställandet av bryggeriernas rätt att sälja pilsnerdricka
och liknande drycker.

Beträffande de skattepliktiga bryggeriernas omsättning av olika
drycker må följande tabell meddelas (varvid porteromsättningen,
vilken i detta sammanhang ej spelar någon roll, ej medtagits).
Siffrorna betyda hektoliter.

	1910 —1911	1911 — 1912	1912—191
Lageröl..........................................	.. 535,762	548,783	582.993
Pilsneröl ...................................	... 309,735	336,000	341,664
Extra ölsorter och över jäst Öl ..	.. 13,647	17,582	35,284
Lager- och pilsnerdricka ..........	.. 156,665	146,845	149,253
Svagdricka .................................	.. 182,929	282,656	295.911

Som framgår av donna tabell, utgör under nuvarande förhållanden.
om man fäster sig vid de tillverkade maltdryckernas mängd,
den tillverkade mängden lager- och pilsnerdricka ej ens hälften av
mängden tillverkad pilsner och endast obetydligt mer än >/4 av
den mängd lagen)], som tillverkas. Och som priset ä de lagrade
drickorna är lägre än å ölet, är deras ekonomiska betydelse ännu
mindre. Det är under sådana förhållanden klart, att den ekonomiska
fördelen för bryggerierna av de halvstarka maltdryckernas
lösgörande från ölet ej så mycket ligger i att den nuvarande omsättningen
därav säkerställes, som fast mer i det förhållandet att
man kan beräkna, att en del av den omsättning av öl, som bryggerierna
hittills haft, men som det nya förslaget kan väntas beröva
dem, kommer att övergå på de halvstarka maltdryckerna.

Betydelsen härav kommer att egentligen göra sig gällande, där
ölhandeln underkastas strängare restriktioner. Om lokalt veto i
den fattning nykterhetskommittén tagit detta begrepp införes inom
en kommun, där ett bryggeri är beläget, och om alltså åtkomsten
till Öl därstädes blir förenat med besvär och kostnader, kan man,
under förutsättning av att handeln med pilsnerdricka alltjämt får
fortgå i samma former som ölet hittills och att nämnda dryck
alltså liksom får ärva hela det färdiga distributionssystem, varöver
ölet dittills förfogat, vänta sig, att omsättningen därav betydligt
stegras. Pilsnerdrickat kommer liksom att utfylla det vacuum,
som skapats genom att öltillförseln så försvårats.

Annorlunda blir det inom kommun, där lokalt veto ej förefinnes.
Där kommer ölet alltjämt att bli så pass lätt tillgängligt för alla
lojala förbrukare, att något »vacuum» av den anledningen ej uppkommer.
Genom att de halvstarka maltdryckerna även här komma
att bli lättare tillgängliga, är det att vänta, att deras omsättning
kommer att stegras på ölets bekostnad. Dä ölet väl i allmänhet
kan säljas med större vinst än de halvstarka maltdryckerna,
kommer därför för dessa bryggeriers ekonomi de halvstarka maltdryckernas
särställning ej med säkerhet att innebära någon fördel,
kanske t. o. in. en olägenhet, vilken dock medels lämplig prissättning
kanske kan utjämnas. Men då denna särställning ur så
många andra synpunkter erbjuder fördelar och då bryggerierna
inom de kommuner, där lokalt veto ej kan väntas bli infört, alltså
de större stadskommunerna, torde höra till de ekonomiskt starkaste,
är detta av mindre betydelse även med hänsyn till den viktiga
frågan om eventuell ersättning från statens sida.

l1ö>delarna ur matens synpunkt. Ju fler bryggerier kunna vidmakthållas
och existera på en ur nykterhetssynpunkt tillåtlig tillverkning,
desto bättre för staten. Detta torde gälla .oberoende av
frågan om statsersättning för nedlagda bryggerier. Även utan att
vara nationalekonom torde man våga påstå, att därmed följande
arbetslöshet, minskning i fastigheters och lösörens värden, minskning
i skatteinkomster, representerar en förlust ur .statens synpunkt.
Atager sig staten dessutom ersättningsskyldighet, kommer
ett ni'' nykterhetssynpunkt icke nödvändigt nedläggande av ett
bryggeri att innebära en förlust för staten. Då nykterhets -

Disponenten
Sven Sandur
alls utlåtande.

kommitténs förslag torde medföra nedläggandet framför allt eller
kanske uteslutande av sådana bryggerier, som ligga inom kommuner,
som införa lokalt veto, och då förslaget att skapa en särställning för de
halvstarka maltdryckerna framför allt gagnar just där befintliga bryggerierna,
som på det viset få en ur nykterhetssynpunkt tillåtlig sysselsättning.
innebär detta förslag vissa möjligheter för staten att undgå
ersättningsskyldighet. Även om. såsom är att vänta, bryggeriet
kommer att se sin omsättning av pilsnerdricka bli mindre än dess
förutvarande ölomsättning, är det ej omöjligt att genom prissättningen
på dryckerna förlusten kan reduceras, så att bryggeriets
bestånd kan bli ekonomiskt möjligt. Härvid är även att taga
hänsyn till den så till vida gynnade ställning, som nykterhetskommitténs
förslag bereder de bestående skattepliktiga bryggerierna
genom att befria dem från konkurrens med nytillträdande bryggerier
medels förslaget om koncession för upprättande av nya
bryggerier. I praktiken kan detta väntas innebära förbud för tillkomsten
av nya bryggerier i andra fall än då ett nytt bryggeri
blir behövligt som ett vapen mot att allmänheten exploateras
genom orimliga priser av de redan bestående, vilket praktiskt taget
kan anses uteslutet. Denna gynnade ställning innebär ett moment,
som kan verka därhän att en bryggeriinnehavare ej så gärna nedlägger
sitt bryggeri utan blir mer benägen att rida ut den storm
den nya försäljningsstadgan och särskilt dess lokal-veto-bestämmelser
skulle innebära, i känslan av att han dock är innehavare
av en rättighet, som möjligen representerar ett framtidskapital och
i förhoppning att den omsättning av ur nykterhetssynpunkt, låt vara
med vissa restriktioner, alltjämt tillåtliga drycker, som alltjämt
står honom kvar, jned ökad folktäthet och ökad välburgenhet skall
kunna skapa honom en relativt god ställning.»

Disponenten Sandvall anförde bl. a.:

»Enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 9 juni 1905 är med
de inskränkningar sagda förordning stadgar, försäljning av svagdricka,
då denna ej sker till förtäring på stället, tillåten under
samma villkor som för idkande av handel i allmänhet äro gällande.
För utskänkning av svagdricka fordras enligt förordningens § 3
endast viss anmälan. Praktiskt sett är såväl handeln med som
utskänkningen av svagdricka att anse som fullständigt fri.

Rörande definitionen av begreppet svagdricka hänvisar nu nämnda
förordning till kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, enligt vilken med svagdricka förstås »varje
maltdryck, som ej innehåller mer än två och en fjärdedels volymprocent
alkohol och är inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt
icke överskrider sex procent». Denna bestämmelse bildar sålunda
den nuvarande gränsen mellan starkare och svagare maltdrycker.

Då fråga nu uppstått, huruvida icke en annan gräns emellan dessa
olika slag av maltdrycker än den här angivna lämpligen skulle
kunna dragas, så torde det sålunda uppkomna spörsmålet sönderfalla
i tvenne delar, av vilka den första berör vilka maltdrycker,
som böra kunna till försäljning frigivas, den andra, huru en gräns

•emellan dessa och starkare drycker från teknisk synpunkt lämpligen
bfir bestämmas.

Vad den första delen av frågan beträffar, så är det först och
främst tydligt, att från även ett långt gående nykterhetsintresses
synpunkt inga skäl torde kunna anföras mot att med svagdricka
jämställa maltdrycker med svagdrickats alkoholhalt men med en
högre extrakthalt än dettas, blott man genom eu betryggande pasteurisering
sörjt för att den fastställda alkoholhalton ej genom efterjagning
ökas.

Detta slag av drycker hänför sig till det danska kronölets typ,
en typ, på vilken man ofta hört stora förhoppningar sättas, då det
gällt att finna eu ersättning för de vanliga här i landet förekommande
ölsorterna. Vid åtskilliga tillfällen hava också, bland annat
av undertecknad, ganska omfattande försök gjorts att i den .svenska
marknaden införa drycker av denna typ. Resultatet har emellertid
blivit mycket nedslående, i det den svenska allmänheten visat sig
icke uppskatta dessa alkoholsvaga, extraktrika ölsorter, ett förhållande,
vartill dessa överjästa dryckers söt-beska och onekligen något
fadda smak torde hava verksamt bidragit.

Då drycker av denna typ i tillverkning ställa sig ungefärligen
lika dyra som det vanliga ölet och då de ej i sig själva äro nog
hållbara utan måste underkastas pasteurisering, vilket ytterligare
ökar deras försäljningspris, ha de sålunda med hänsyn varken till
kvalitet eller prisläge kunnat upptaga tävlan med de drycker, vilka
allmänheten här i landet sedan länge vant sig att begagna.

Vid det sammanträde, som professor Thunberg och undertecknad
den 27 nästlidne juni höllo med fyra särskilt tillkallade framstående
bryggeriteknici, herrar direktören, civilingenjören B. Almgren, Stockholm,
disponenten V. Månsson, Göteborg, ingenjören V. Törnell,
Södertälje och disponenten J. Skantze, Falkenberg, uttalade också
dessa herrar såsom sin enhälliga mening, att alkoholsvaga extraktrika
maltdrycker av nu nämnd typ här i landet förvisso aldrig
kunna bliva ersättningsdrycker för de nu vanliga starkare maltdryckerna,
eu åsikt, som även jag biträder.

Det här sagda torde även med avseende på svenska förhållanden
vara i stort sett tillämpligt på de nya, ännu obeprövade, typer av
alkoholsvaga maltdrycker, som i Norge framkommit efter maltdrycksbeskattningens
omläggning därstädes.

Till förekommande av missförstånd rörande den roll det s. k.
kronölet spelar i Danmarks maltdryckshandel, torde här vara lämpligt
att anföra några siffror, belysande detta förhållande under år
1913. (Uppgifterna hämtade ur Zymoteknisk tidskrift, 1914, nr 3.)

Under detta år tillverkades nämligen i Danmark 970,601 hektoliter
skattepliktigt och 1,495,036 hektoliter skattefritt öl eller tillsammans
2,465,637 hektoliter. Under samma tid utgjorde förbrukningen
av kronpilsner, kronöl och andra drycker av dessas
typ 156,602 hektoliter, eller 10.5 procent av den skattefria och 6.3
procent av den totala maltdrycksomsättningen.

Vid bedömandet av den danska kronölsomsättningen är det vidare
tre fakta, från vilka man icke bör bortse, nämligen för det första

kronölets skattefrihet, för det andra den omständigheten, att i
Danmark alltid vid sidan av tillverkningen av underjästa maltdrycker
i motsats till förhållandet i Sverige funnits en betydande,
ofta fabriksmässig tillverkning av extraktrika, överjästa ölsorter,
varigenom smaken för desamma kunnat bibehållas, och slutligen
för det tredje den omständigheten, att man i Danmark saknat den
typ av lättare underjästa maltdrycker, som i Sverige representeras
av lager- och pilsnerdricka.

Då det legat nära till hands att antaga, att dessa båda speciellt
svenska maltdryckstyper skulle kunna komma att utgöra en lämpligersättning
för de starkare ölsorterna, och då professor Thunberg i
sitt särskilda yttrande till nykterhetskommitténs betänkande velat
giva desamma en viss särställning, hava på professor Thunbergs
och mitt föranstaltande utförts en serie analyser av dessa drycker,
vilken serie, så vitt tiden för vårt arbete medgivit, avsetts omfatta
drycker av detta slag från alla delar av landet.

Analyserna hava, vad landsortsbryggeriernas tillverkningar av detta
slag beträffar, utförts av kemiska kontrollanstalten i Borås (föreståndare
fil. dr Ivar Nordenskjöld) och beträffande Stockholmsbryggeriernas
lager- och pilsnerdricka av Zymotekniska laboratoriet
i Stockholm. En sammanställning av de resultat, som ernätts vid
analyseringen av tillhopa 43 sådana maltdrycker, har till resultat
givit följande medeltal.

Alkohol, volymprocent . •.................... 3.5 4

» viktsprocent....................... 2.7 8

Extraktprocent.......................... 3.6 h

Ursprunglig extrakth altprocent................. 9.15

Utjäsningsgrad...........................59.oo

Enligt nykterhetskommitténs betänkande, del IV, (dr Key-Åbergé
statistiska utredning) sid. 101 utgjorde under tillverkningsåret
1910—1911 lager- och pilsnerdricka ll.i procent av de skattepliktiga
bryggeriernas hela tillverkning samt, om det vid dessa
bryggerier beredda svagdrickat fråndrages, 13.9 procent av samma
bryggeriers övriga maltdrycksmängd. (Enligt Sveriges officiella
statistik voro motsvarande siffror för tillverkningsåret 1912 — 1913
10.3 procent respektive 12.9 procent.)

Beträffande dessa »mellanstarka» maltdryckers fördelning på
landets olika delar upplyser dr Key-^berg (sid. 302), att ensamt
på Stockholm och Göteborg faller ej mindre än 71.3 procent av
totalsumman för desamma, under det att Skånes tillverkning av
dylika drycker ej uppgick till mer än 4.i procent av samma totalsumma.
(Motsvarande siffror för 1912—1913 voro 73.i procent
respektive 4 i procent.)

Att under sådana förhållanden med någon säkerhet våga förutsätta,
att de nämnda dryckerna skulle komma att utgöra en fölhela
landet lämplig ersättningsdryck för de starkare ölsorterna,
vore helt visst för djärvt, något som också särskilt betonades av
de vid sammanträdet den 27 nästlidne juni närvarande bryggerirepresentanterna,
ett yttrande, i vilket även jag vill instämma. 1

Frän nämnda herrars sida framfördes emellertid, att, om man
vill skapa en över hela landet gångbar ersätta i ngsdryck för de
starkare maltdryckerna, man lättare skulle nå detta mål, om man
satte densammas extrakthalt till 10 procent, då man skulle närma
sig en för bryggeriteknici välkänd och beprövad mellantyp av maltdrycker,
det lätta österrikiska ölet, »Abzugbier», »Schenkbier», ej
att förväxla med det österrikiska lagerölet, som är inbryggt med
ungefär samma vörtstyrka som motsvarande svenska typ. Det kan
.ju tyckas, som om denna relativt obetydliga skillnad i extrakthalten
hos det svenska lager- och pilsnerdrickat å ena sidan och
en ungefär 10-procentig dryck å den andra icke skulle vara synnerligen
betydande, men det låter sig för fackmannen icke förneka,
att redan denna ökning i vörtstyrkan möjliggör att åt den färdiga
drycken skänka några av de i ord svårdefinierbara egenskaper,
som onekligen fattas vårt nuvarande lager- och pilsnerdricka. Av
österrikiskt Öl av nu omhandlad typ har jag låtit utföra trenne
analyser, vilkas medeltal utvisa följande resultat:

Alkohol, viktsprocent...................... 3.05

Extrakt » ...................... 4.10

Ursprunglig extrakthaltprocent................ 9.999

Utjäsningsgrad..........................56 00

Av intresse är att erfara, att1) av öltillverkningarna inom den
österrikisk-ungerska monarkiens tyska halva ej mindre än 50.5
procent omfattade den nu omförmälda lätta maltdryckstypen. I
Böhmen uppgick denna typ till 70.4 procent och i staden Wien till
80.9 procent av hela maltdrycksmängden.

Med stöd av vad som här anförts, anser jag, att den övre extraktgränsen
för en svensk maltdryck, avsedd att utgöra ersättning för
de starkare maltdryckerna, bör sättas till 10 procent.

Som bekant utgöres här i landet den nuvarande gränsen emellan
starkare och svagare maltdrycker av en kombinerad extrakt- och
alkoholgräns. Mot en så beskaffad gräns framförde emellertid de
av professor Thunberg och mig tillkallade representanterna för
bryggeriindustrien vissa starkt talande skäl. De framhöllo särskilt,
vilket stort inflytande kornets och därmed även maltets år från
är växlande kemiska sammansättning utövar på maltdryckernas
förjäsning och sålunda även på dessa dryckers alkoholhalt. Till
stöd för denna uppfattning, som även delas av mig, vill jag härmed
anföra vad den förnämsta fackmannen på bryggeriindustriens område
f. d. professorn Julius E. Thausing, Wien, i denna sak yttrar
i sitt bekanta verk »Die Theorie und Praxis der Malzbereitung
und Bierfabrikation». I fråga om ölets förjäsning säger han nämligen
bland annat följande:

»Da die Zusammensetzung der Wiirze aber besonders von
der Zusammensetzung der Gerste und des Malzes abhängt,
so werden wir der Gerste bezw. dem Malz den hervorra Enligt

uppgift Ii ii rulad ur Thausing: Die Theorie und Praxis der MalzbereiLung
und Bierfabrikation 1107.

gnidsten Einfluss aus den Vergärungsgrad zuzuschreiben
haben.

Dass die Gerste, die die Grund! age fur die Malz- und
Wurzezusammensetzung biidet, auch hier eine wichtige Rölle
spielt, erkennen wir aus den nicht selten von Jabr zu Jahr
wechselnden Vergärungen in einer Brauerei. Die Vegetationseinfliisse
bedingen die Zusammensetzung der Gerste, also
die von Malz und Wiirze. Mit der Kenntnis dieser Tatsache
miissen wir uns leider begnugen, solange wir nicht tiefere
Einblicke in die Gerstenbestandteile und deren Beziehungen
zu der Wurzezusammensetzung besitzen. Erst in jungster
Zeit wurde darauf aufmerksam gemacbt, dass Stoffe in den
Robmaterialien vorkommen, die, obgleicb sie keine Hefennahrung
bilden, doch auf den Gährungsprozess einwirken
und diesen wesentlich (als Reizstoffe) beeinflussen können.»

Det kan ju tyckas, som om tillverkaren vid de tillfällen, då han
ej ser sig i stånd att reglera förjäsningen inom ramen för en viss
alkoholgräns, skulle kunna tillgripa den utvägen att inbrygga drycken
ifråga med en svagare extraktbalt än eljest. Häremot må
emellertid invändas, dels att en dylik sänkning av extrakthalten
skulle medföra en försämring av dryckens kvalitet, dels att tillverkaren
erfar en maltdrycks slutliga förjäsning först några månader
efter det han inbryggt densamma. Här må ock erinras därom,
att en oväntad ökning av förjäsningsgraden kan uppkomma därigenom,
att en maltdryck under vissa förhållanden, t. ex. under eu
kall sommar, då bryggeriernas omsättning alltid är betydligt mindre
än under en varm sådan, icke blir försåld på den tid, som beräknats,
utan under fortsatt efterjäsning måste kvarligga i lagerkällaren
längre än tillverkaren tänkt sig.

Med stöd av det här ovan anförda vill jag såsom min mening
uttala, att det icke utan att tillgripa sådana för dryckens kvalitet
skadliga åtgärder som abnorma mäskningsmetoder och användandet
av abnormt lågt förjäsande jästracer — stundom icke ens med dessa
medel — är möjligt att så reglera jäsningen, att man är säker på
att med eu viss extraktbalt ständigt kunna hålla sig inom en viss
skarpt markerad alkoholgräns. Fråga uppstår då, huruvida ett
utelämnande i lagstiftningen av alkobolgränsen kan medföra någon
fara i nykterhetshänseende. Man skulle ju kunna resonera som så.
att om ingen alkoholgräns utan en enbär extraktgräns utgör skillnaden
emellan starkare och svagare maltdrycker, det läge i bryggarens
intresse att driva utjäsningen så långt som möjligt. Ett
dylikt betraktelsesätt vilar emellertid på felaktig grund Det ligger
icke i bryggarens intresse att framställa en så alkoholhaltig utan
en så smaklig dryck som möjligt, och detta senare ernås förvisso
icke genom en stark förjäsning utan — särskilt vid den relativt
låga extrakthalt, varom här är fråga — tvärtom genom att hålla
denna efterjäsning tillbaka, så långt sig gorå låter genom medel,
med vilkas användande dryckens kvalitet icke riskeras. Det torde
i detta samband böra erinras därom, att man vid bestämmandet

5:5

av den nuvarande »svagdricksgränsen» utgick frän en förjäsning
av 60 procent. Samma förjäsning .skulle vid en 10-procentig vört
giva eu alkoholhalt av 3 viktsprocent. Det är emellertid tydligt
att tillverkaren av en dylik dryck för att ej riskera att överskrida
den tillåtna extraktgränsen, alltid måste halla dess vört något
under maximum och sålunda stanna vid 9.7—9.5 procent, varigenom
med den angivna förjäsningsgraden alkoholhalten skulle understiga
3 viktsprocent. Skulle emellertid under år, då kornets sammansättning
visat sig särskilt abnorm, alkoholhalten något överstiga den
här beräknade, torde detta överstigande icke rimligtvis kunna karaktärisera
en maltdryck av nu omhandlat slag såsom rusdryck i jämförelse
med föregående års drycker av samma typ.

Om man anser, att för särskiljandet av de maltdrycker, som
kunna anses böra helt frigivas i försäljningsavseende från dem av
starkare typ, en kombinerad extrakt- och alkoholgräns fortfarande
bör bibehållas, så vill jag häremot till belysning av det osäkerhetstillstånd
i anledning av denna kombinerade gräns, som nu råder i
fråga om definitionen å svagdricka, härmed i korthet referera ett
mål emellan åklagaren i en av våra landsortsstäder och en tillverkare
av svagdricka på ett skattefritt bryggeri i samma stad.

Efter angivelse blev den senare åtalad för att han vid sitt bryggeri
tillverkat svagdricka med högre alkoholhalt än 2 V, volymprocent,
och yrkade åklagaren enligt § 40 i förordningen om tillverkning
och beskattning av maltdrycker, ansvar å honom för olovlig
tillverkning av skattepliktig maltdryck eller om detta ej kunde
bifallas enligt §§ 27 och 41 i samma förordning.

Svaranden anförde häremot, att drycken ifråga icke varit inbryggd
med högre extrakthalt än 6 procent, vilket han med stöd av den
vid bryggeriet på föreskrivet sätt förda bryggjournalen och tillsyningsmannens
vid bryggeriet vittnesmål kunde styrka. (Till förekommande
av missförstånd rörande den för »svagdricksgränsens»
dragande bestämmande utjästningsgraden må det här anföras, att
av vad i målet framgick, den för höga förjäsningen berott på, att
tillverkaren i för hög grad begagnat sig av den skattefria bryggerier
medgivna obegränsade rätten att tillsätta socker till svagdricka.)

Svaranden blev vid rådhusrätten frikänd. I lovrätten, inför vilken
målet av åklagaren dragits, dömde svaranden att enligt §§27 och
41 i kungl. förordningen om tillverkning och beskattning av maltdrycker
bota tjugufem kronor för det han i bryggeriet förvarat
annan maltdryck än svagdricka. Hovrättens utslag grundades på
två av dess ledamöters vota under det två andra ej funno
skäl göra ändring i rådhusrättens utslag. En ledamot slutligen
ansåg svaranden förvunnen till olovlig tillverkning av skattepliktig
maltdryck. Justitiekanslersämbetet fann icke skäl förordna om
talan mot hovrättens utslag. Svaranden överklagade emellertid detsamma
hos Kungl. Maj:t, vars dom i målet nu väntas. ’)

J) Sedan disponenten Sandwall avlämnat sitt yttrande, har Kungl. Maj:t
den 21 september 1914 meddelat utslag i ifrågavarande mål. I Kungl. Maj:ts utslag
yttrades, att enär utrett och ostridigt vore, att extrakthalten hos den

Av intresse i detta mål är att taga del av en skrivelse från
dåvarande överingenjören i kungl. kontrollstyrelsen Å. G. Ekstrand
till svarandens • advokat, vilken skrivelse företeddes vid underrätten
och av vilken framgår, att enligt överingenjören Ekstrands mening
hos den nuvarande gränsen emellan öl och svagdricka extrakthalten
vore det huvudsakligen bestämmande momentet (se bil.).

Tydligare i tolkningen vore utan tvivel en ren alkoholgräns.
En sådan skulle emellertid för den praktiska bryggeridriften innebära
en ännu större osäkerhet än extrakt-alkoholgränsen och resultera
i ett ännu ändlösare analyserande än med den senare, något
som särskilt för de mindre bryggerierna med deras för dylikt arbete
oskolade eller ovana personal skulle medföra de största svårigheter.
Störst bleve utan tvivel dessa svårigheter på landsbygden och i de
mindre städer, där en kemisk kontrollanstalt ej kunde träda hjälpande
emellan. Med en enbär extraktgräns däremot försvinner
såväl extrakt-alkoholgränsens otydlighet i tillämpningen som både
dennas och den enhara alkoholgränsens olägenheter och svårigheter
för bryggeridriften. Den enkla extraktgränsen synes även ur
nykterhetsintressets synpunkt vara fullt tillfredsställande, då man ju
vid dess fastställande har att utgå ifrån, att en viss extrakthalt
vid en viss för alla normala fall fullt tillräcklig förjäsning ger en
viss mot extrakthalten proportionell alkoholhalt.

Vidare vill jag i detta samband erinra därom att tanken på en
extraktgräns emellan starkare och svagare maltdrycker icke är ny.
Den framfördes nämligen av 1892 års kungl. maltskattekommitté,
som föreslog en dylik gräns emellan Öl och svagdricka, och 1902
års maltdrycksbeskattningskommitté satte i sitt som alternativ till
det avgivna maltskatteförslaget framlämnade utkast till en förordning
om produktbeskattning gränsen emellan maltdrycker av lagerdrickats
typ och de vanliga ölsorterna vid just 10 procents extrakthalt
hos vörten.

Jag tillåter mig sålunda föreslå, att som en blivande gräns emellan
starkare och svagare maltdrycker sättes en viss extrakthalt hos
dryckens vört och att denna extrakthalt bestämmes till 10 procent.

Till sist anhåller jag härmed få uttala, att, därest det från statens
synpunkt anses oundgängligen nödvändigt att med ytterligare och
långtgående restriktiva bestämmelser motverka försäljningen av de
maltdrycker, som hittills mest begagnats, billighet och rättvisa synas
fordra, såväl att allmänheten såsom ersättning för dessa drycker
heredes tillfälle att lätt erhålla en svagare maltdryck av den typ,

stamvört, med vilken ifrågavarande maltdryck blivit inbryggd, icke överstigit
6 %, samt anledning ej förekomma till antagande att O. (= »svaranden» i referatet
härovan) vidtagit någon åtgärd för att giva varan högre alkoholhalt än
densamma med den använda vörten bort erhålla, alltså och då följaktligen
tillverkningen av ifrågavarande maltdryck icke kunde för Ö. medföra ansvar,
och vid sådant förhållande icke heller den av hovrätten åberopade straffbestämmelse
borde mot O. vinna tillämpning, prövade Kungl. Maj:t lagligt att
med upphävande av hovrättens utslag, fastställa det slut. vartill rådhusrätten
i målet kommit. (Se Holm. N J. A. 1914 s. 406).

.som lull- omnämnts, som ock att bryggerierna genom (lön fria försäljningen
av en dylik dryck beredes någon möjlighet att fortfarande
existera, eu möjlighet, som, där den visar sig kunna utnyttjas,
torde vara väl förenlig med statens ekonomiska intressen.

Vill man nä dessa båda mål, så är det emellertid nödvändigt, att
de drycker, som komma att ligga under den förändrade gränsen
mellan starkare och svagare maltdrycker, i försäljningshänseende
bliva likställda med svagdricka. Sker icke detta, utan de här omhandlade
dryckerna av viss mellantyp skulle fortfarande i försäljningsavseende
vara bundna av t. ex. bestämmelserna i den nu
gällande förordningen angående försäljning av vin och Öl, så har
man all anledning befara, att deras förekomst skulle på många
platser omöjliggöras.

På grund av vad jag här haft äran anföra får jag sålunda hemställa,
" att förutom de maltdrycker, som professor Thunberg i sitt
utlåtande ansett kunna i försälj ni ngsavseende likställas med svagdricka.
samma fria försäljningsrätt måtte stadgas för maltdrycker
med en ursprunglig extrakthalt av högst 10 procent.»

Vid föredragningen i statsrådet av de sakkunnigas ifrågavarande
betänkanden yttrade chefen för finansdepartementet
:

»Av vad de sakkunniga anfört synes mig framgå, att bestämda Chefens för
skäl tala för beredande av en friare ställning åt förutnämnda .^entefanlättare
maltdrycker än åt det egentliga ölet. Kan man härigenom förande i
vinna, att konsumtionen i någon större grad ledes över till dessa statsrådet den
drycker från andra ur nykterhetssynpunkt icke lika oskadliga, 34 iuh 19Ulärer
man hava löst eu viktig uppgift vid nu förevarande lagstiftning.
Skulle man därjämte genom nämnda frihet bereda möjlighet
att i viss mån hålla handeln och näringarna, särskilt bryggerierna,
skadeslösa för den förlust, de ej kunna undgå att lida till följd
av de restriktioner, vilka även jag i det följande örnar föreslå a
handeln med det egentliga ölet, vore vinsten av denna frihet av
än större värde, emedan på detta sätt staten skulle befrias från
ersättningsanspråk, som eljest svårligen kunde avvisas.

Vid uppdragande av gränsen mellan dessa lättare maltdrycker,
vilka jag gemensamt benämner lagrade drickor, och det egentliga
ölet vill jag i likhet med herr Thunberg föreslå, att den övre
alkoholgränsen för de lagrade drickorna sättes vid 3.6 volymprocent
och att deras ursprungliga extrakthalt icke får överstiga 9 1/ä
procent. Genom en sålunda angiven gräns, mot vilken kontrollstyrelsen
i infordrat utlåtande icke haft annat att erinra, än att
det av praktiska skäl möjligen kunde ifrågasättas, att alkoholhalten
borde bestämmas något högre, skulle till de lagrade drickorna
komma att hänföras ett stort antal av förut omnämnda i handeln
förekommande lättare maltdrycker. Jag vill därvid erinra, att
med nämnda av mig upptagna gräns de lagrade drickorna faktiskt
.skulle komma att hållas nere vid en högsta alkoholhalt av 3.4
—3.r> volymprocent, då bryggerierna ej vid tillverkningen kunna

fullt utnyttja den i lag fastställda alkoholgränsen. Till herr Sandwalls
förslag, att ensamt den ursprungliga extrakthalten — och
därtill en högre än den nyssnämnda — skulle för denna typ av
maltdrycker vara bestämmande, kan jag ej ansluta mig. Ett förslag
av sådan art synes mig nämligen ej innebära tillräckliga
garantier, att de lagrade drickorna komme att hållas vid den lägre
alkoholhalt, som måste anses nödvändig för medgivande av deras
friare ställning i försäljningshänseende.

Det gäller härefter att avgöra, efter vilka grunder försäljning
av de lagrade drickorna, sådana de av mig angivits, skulle få äga
rum. Herr Thunberg har som sin uppfattning uttalat, att de äro
fullt oskyldiga, då de endast förtäras som måltidsdryck, under det
att de, ymnigt konsumerade utan dylik begränsning, kunde tänkas
göra ett väsentligt avbräck på folknykterheten. Detta leder honom
till att medgiva deras fria försäljning i samband med matservering,
men eljest underkasta handeln därmed samma restriktioner som
nu gälla i fråga om ölförsäljning. Enligt hans ståndpunkt skulle
man alltså i fråga om det nuvarande ölet hädanefter erhålla icke
mindre än tre olika försäljningssystem, det strängaste gällande i
fråga om det egentliga ölet, de nuvarande bestämmelserna till -lämpade i fråga om försäljning av de lagrade drickorna utan samband
med måltid och slutligen fri försäljning i huvudsaklig enlighet
med bestämmelserna i svagdri eks förord ningen gällande för försäljning
av sistnämnda drycker i samband med matservering.

Ehuru det givetvis vore tänkbart att genomföra en sådan anordning,
synes mig omedelbart däremot tala den bestämda olägenheten
av alla dessa skiftningar i lagstiftningen. Härtill kommer,
att de bestämmelser till förekommande av missbruk, nuvarande
vin- och ölförsäljningsförordning uppställer, i många avseenden
anses vara mindre ändamålsenliga. Slutligen har jag — och detta
har framför annat varit för mig avgörande — av herr Thunbergs
utredning kommit till den uppfattningen, att de lagrade drickorna
praktiskt taget, ej blott förtärda i samband med inåt, måste anses
ur nykterhetssynpunkt ofarliga. Jag vill särskilt härutinnan frän
hans utlåtande åberopa, hurusom det vid försök å fysiologiska
institutionen i Lund med några personer, som gjorde sitt allra
bästa för att på fastande mage inom möjligast korta tid konsumera
möjligast mycket av en 3.3 volymprocent alkohol innehållande
lagerdricka, visade sig vara omöjligt att på en tid för konsumtionen
av intill en timme nå den minsta berusning, och detta trots
att inmundigandet energiskt fortsattes med övervinnande av de
oangenäma sensationerna av bukens utspänning etc. Den därvid
intagna största mängden var åtta halvor, motsvarande 88 kbem.
alkohol.

Med stöd av vad jag sålunda anfört finner jag mig kunna föreslå,
att de lagrade drickorna i försäljningshänseende helt likställas
med svagdricka!. Härigenom skulle lagstiftningen stödja konsumtionen
av de lagrade drickorna och egga bryggerierna att genom
förbättrade tillverkningsmetoder allt mera höja deras smaklighet,
vilket i sin mån skulle bidraga att undantränga det ur nykterhets -

synpunkt icke lika oskyldiga ölet. Slutligen skulle bryggerierna
i här berörda drycker hava en produkt, med vilken de fritt kunde
röra sig, och i hanteringen i denna del finna någon ersättning för
sin i övrigt minskade omsättning.

Enligt den definition, jag föreslagit skola i förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker införas å det lagrade
drickat, skulle som sådant anses varje maltdryck, som ej vore
hänförlig till svagdricka och vilken ej hölle högre alkoholstyrka
och ursprunglig extrakthalt än jag ovan angivit. Av en sådan
definition skulle följa, att maltdrycker, som ej hölle mer är 2 1/4
volymprocent alkohol, och vilkas ursprungliga extrakthalt överstege
6, men ej 9.5 procent, komme att hänföras till lagrat dricka.

Härmed skulle åtminstone delvis vinnas vad herr Thunberg velat
nå genom förslaget att med svagdricka under vissa förutsättningar
likställa sådana extraktrika drycker, som ej hölle högre alkoholhalt
än den för svagdricka medgivna.»

I överensstämmelse härmed framlades till 1914 års se- 1914 ars
nare riksdag i kungl. propositionen nr 242 förslag till f’en“^ffrik*
förordning angående försäljning av svagt alkoholhaltiga
samt tillagade alkoholfria drycker, enligt vilket för utskänkning
av lagrat dricka, liksom för utskänkning av
svagdricka, i regel endast skulle fordras anmälan, i Stockholm
hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten
och på landet hos länsmannen. Detta förslag
antogs av första, men avslogs av andra kammaren.

Enligt det sammanjämkningsförslag, som bevillningsutskottet
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträtfande
lagstiftningen angående försäljningen av alkoholhaltiga
drycker framlade, skulle lagrat dricka undantagas
från de för rusdrycksförsäljningen föreslagna strängare
bestämmelserna samt försäljningen därav i stället äga rum
enligt den i 1905 års förordning angående försäljning
av Öl stadgade ordning, intill dess särskilda bestämmelser
härutinnan bleve antagna. Sammanjämkningsförslaget bifölls.
av andra, men avslogs av första kammaren, i följd
varav frågan vid nu nämnda riksdag förfallit.

Vid 1915 års riksdag återupptogs frågan om undan- 1915 års rikstagande
av lagrat dricka från den för Öl gällande försäljningsordningen
genom motionerna nr 109 av herr
E. von Hofsten m. fl. och 112 av herr J. Jonsson i Hökhult
m. fl., bägge inom andra kammaren. I den förra
motionen framlades ånyo i detta avseende samma förslag,
som Kungl. Maj:t avgivit till 1914 års senare riksdag.

I den senare motionen föreslogs åter, att de maltdrycker,

1916 års riksdag.

1917 års riksdag.

som ej innehölle mer än 3 volymprocent alkohol, skulle
fritagas från den i försäljningsförordningen stadgade ordningen
för försäljning av Öl. Bevillningsutskottet avstyrkte
bägge motionerna samt tillstyrkte den av nykterhetskommittén
föreslagna alkoholgränsen av 21/i volymprocent,
och till denna ståndpunkt anslöt sig även andra
kammaren, varemot första kammaren biföll herr von
Hofstens in. fl. motion. Bevillningsutskottet framlade
i sammanjämkningsavseende samma förslag som vid
näst föregående riksdag, och detta förslag bifölls av andra,
men avslogs av första kammaren.

Jämväl vid 1916 års riksdag väcktes i samband med
frågan om rusdrycksförsäljuingens reformerande förslag
i ifrågavarande syfte dels genom motionerna nr 62 inom
första kammaren av herr Karl Johan Ekman m. fl. och
nr 164 inom andra kammaren av herr Jonsson i Hökhult
m. fl., i vilka föreslogs en alkoholgräns av 3 procent
mellan drycker, som skulle vara underkastade rusdrycksförsäljningsförordningens
föreskrifter, och drycker, som
skulle få försäljas fritt, dels ock genom motionen nr 166
inom andra kammaren av herr von Hofsten, som härutinnan
föreslog en alkoholgräns av 3.6 volymprocent. Liksom
vid de två föregående riksdagarna avstyrkte bevillningsutskottet
bägge berörda förslag och förordade en alkoholgräns
av 2 Vi volymprocent, vilket förslag bifölls av andra
kammaren men avslogs av den första; och då det ej lyckades
att sammanjämka kamrarnas skiljaktiga ståndpunkter
i försäljningsfrågan i dess helhet, förföll även denna fråga.

Vid 1917 års riksdag återkommo i meranämnda sammanhang
förslagen om alkoholgränsens höjande. Sålunda
föreslogo herr Karl Johan Ekman m. fl. i motionen nr
72 inom första kammaren samt herr Jonsson i Hökhult
in. fl. i motionen nr 157 inom andra kammaren, att ifrågavarande
gräns skulle sättas vid 3 volymprocent, medan
åter herr von Hofsten i motionen nr 162 inom andra
kammaren förnyade sitt förslag om gränsens sättande vid
3.6 volymprocent.

Sedan liksom vid de tre föregående årens riksdagar
bevillningsutskottet i sitt förslag till förordning angående
försäl jning av rusdrycker förordat en alkoholgräns av 2 Vt
volymprocent samt detta förslag antagits av andra kammaren,
men första kammaren härutinnan liksom beträffande

försäljningsreformen i övrigt anslutit sig till herr von
Hofsteus motion, föreslog bevillningsutskottet i sammanjämkningssyfte
bland annat:

att maltdrycker, som enligt förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker vore att hänföra
till pilsnerdricka, skulle undantagas från de enligt
förslaget till förordning angående försäljning av rusdrycker
för Öl gällande bestämmelserna;

att med pilsnerdricka skulle förstås varje maltdryck,
som ej vore hänförlig till svagdricka och som ej innehölle
mer än tre och sex tiondels volymprocent alkohol
och vore inbryggd med en stamvört, vilkens extrakthalt
icke överstege nio och fem tiondels procent;

samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till förordning angående försäljning
av pilsnerdricka, i huvudsak grundat på bestämmelserna
angående försäljning av Öl i gällande vin- och
ölförsälj ningförorduing.

Detta utskottets förslag antogs av bägge kamrarna, och
riksdagens beslut anmäldes hos Kungl. Maj:t i skrivelse, nr
212, den 1 juni 1917.

De i kungl. förordningen den 9 juni 1905 givna bestämmelserna
angående försäljningen av Öl kunna i huvudsak
sammanfattas sålunda:

Förordningen skiljer mellan å ena sidan ölförsäljning,
bedriven såsom binäring till eller beståndsdel av viss annan
hantering, samt å andra sidan ölförsäljning, bedriven såsom
självständig rörelse. T förra fallet är försäljningen
fri, i senare fallet erfordras däremot för densamma tillstånd
av Konungens befallningshavande. Följande slag av ölförsäljning,
bedriven såsom bihang eller tillbehör till annan
rörelse, få sålunda idkas utan tillstånd:

1) utskänkning, utövad av den, som äger rätt till brännvinsutskänkuing,
å det ställe, där sistnämnda utskänkning
bedrives (6 § 1 mom.);

2) utskänkning, utövad av gästgivare, eventuellt skjutsentreprenör,
till resande i samband med servering av mat
(6 § 2 mom.);

3) utskänkning, utövad av den, som i sitt hem mot
betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord,

Nu gällande
bestämmelser
angående
försäljning av
Öl.

Villkor för utövande
av ölföt
sälj ning
utan tillstånd.

Villkor för erhållande
av
tillstånd till
försäljning av
Öl till avhämtning.

under förutsättning att avtal om bespisning träffats för
en tid av minst en vecka samt att utskänkningen äger
rum till gästerna vid deras måltider (6 § 3 mom.);

4) försäljning till avhämtning, utövad av den, som förvärvat
behörighet att till avsalu tillverka Öl, å tillverkningsstället
i fråga om där tillverkade drycker (12 § a);

5) försäljning till avhämtning, utövad av den, som äger
rätt. till utminutering av brännvin, å försäljningsstället
(!2 § b);

6) försäljning till avhämtning, utövad av den, som erhållit
tillstånd att för minst ett, högst tre kalenderår utskänka
Öl, å utskänkningsstället (12 § c);

7) försäljning till försändning på rekvisition, utövad
till inomhus boende, vid järnvägsstation eller å fart37g av
den, som äger rätt att sälja till avhämtning (14 §); samt

8) försäljning genom kringföring, utövad inomhus till
därstädes boende inom stads planlagda område av den,
som tillverkat varan (15 §).

Beträffande ölförsäljning, för vilken tillstånd erfordras,
skiljes mellan försäljning till avhämtning eller genom
kringföring och utskäukning.

För erhållande av tillstånd till försäljning till avhämtning
erfordras:

a) att sökanden äger god frejd, ej har sådan tjänst,
att han på grund därav kan komma att deltaga i beslut
angående tillverkning eller försäljning av maltdrycker
eller däröver utöva tillsyn, samt ej utövar tillverkning
allenast i skattefritt bryggeri (2 § 1 mom.);

b) att sökanden till Konungens befallningshavande ingiver
ansökan med uppgift å det ställe, där försäljningen
skall idkas; (13 § 2 inom.); samt

c) att, där fråga är om försäljning å landet, kommunalnämnden
och kommunalstämman yttrat sig över ansökningen
samt endera av dem tillstyrkt densamma (13 §
3 mom.).

Över ansökan om dylik försäljning i stad skall, utom
i Stockholm, magistraten höras, men dess tillstyrkande
utgör ej förutsättning för tillstånds beviljande (13 § 1
mom.).

Med rätt att försälja till avhämtning följer, såsom ovan
nämnts, rätt att försälja till försändning på rekvisition.

Tillverkare kan på ansökan hos Konungens befallnings -

havande erhålla tillstånd att till avhämtning eller genom
kling färing sälja Öl av annans tillverkning, dock endast i
stad samt i den omfattning, som ovan nämnts beträffande
dylik försäljning av egen tillverkning (IG §). Över ansökan
om dylik försäljning behöver kommunal myndighets
yttrande ej infordras.

1 fråga om utskänkning skiljes mellan sådan rörelse av vaikor för ermera
stadigvarande karaktär, medgiven för ett eller flera, tiuffndtM
dock högst tre kalenderår, samt tillfällig ntskänknings- utskänkning
rörelse. För bägge slagen av försäljning erfordras samma
behörighetsvillkor, som här ovan under a) angivits, samt
skriftlig ansökan med uppgift å försäljningsstället. För
stadigvarande utskäukningsrätt erfordras därjämte:

b) att ansökningen ingives före augusti månads utgång
näst före det år, varunder ntskänkningen skall börja, samt

c) att över ansökningen avgivits yttranden, i Stockholm
av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och
stadsfullmäktige och på landet av kommunalnämnd och
kommunalstämma samt att ansökningen blivit tillstyrkt av
åtminstone den eea av de hörda kommunala myndigheterna
(7 §).

De tillfälliga utskänkningsrättigheterna äro av följande TäiftWiga ut ,

, r . skäuknii>gs slag

och omfattning: . # e rättigheter.

1) utskänkning tillsvidare vid järnvägsstation eller å tåg,
där sådan för trafikens behov finnes erforderlig (8 §);

2) utskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort
till spisande gäster vid deras måltider under kortare
tid än ett år (9 § 1 mom.);

3) utskänkning å passagerarfartyg till förtäring ombord
å fartyget samt, under det fartyget ligger i hamn
eller vid land, allenast till besättningen och till dem, som
i fartygets restaurationslokal intaga måltid (9 § 2 mom );

4) utskänkning i andra fall, än ovan sagts, där sådan
kan komma i fråga att endast under någon del av året
utövas (9 § 3 mom.); samt

5) utskänkning vid bestämt tillfälle (10 §).

Framställning om utskänkning vid järnvägsstation eller

å tåg göres av järnvägens styrelse. Över framställning
om utskänkning vid järnvägsstation skall i annan stad än
Stockholm magistrat samt å landet kommunalnämnd och
kommunalstämma höras. Likaså skall över ansökan om
utskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort

»vederbörande kommunalstyrelse» lämnas tillfälle att yttra
sig1. Däremot erfordras ej kommunal myndighets yttrande
över ansökningar om övriga slag av tillfälliga utskänkningsrättigheter.
!:

Ratt att fast- I fråga om fastställande av inskränkningar i eller förhud
skränkningar för el)est tillåten ölförsäljning gälla följande bestämmelser :
i eller förbud 1) Vid meddelande av tillstånd till försäljning av Öl
”låten^iför^ e^er under rörelsens utövande kan Konungens befallningssaijning.
kavande stadga de inskränkningar därvid, som kunna
anses erforderliga (17 §).

2) Därjämte kan Konungens befallningshavande, därest
oordningar visa sig å försäljningsstället etc., förbjuda fortsättande
av försäljning, vare sig den utövas på grund av
särskilt tillstånd eller ej (28 och 29 §§). Samma befogenhet
har nämnda myndighet i fråga om inackorderingsställes
utskärning, då denna befinnes ske i större omfattning
eller på annat sätt än i förordningen avses (29
§ 2 mom.).

3) Vidkommande gästgivares och tillverkares försäljning
kan Konungens befallningshavande i ovan nämnda
fall, i stället för att förbjuda rörelsen, stadga de inskränkningar
vid dess utövande, som kunna finnas nödiga (29
§ 1 och 3 mom.).

4) I händelse oordningar eller osedlighet förekomma
å utskänkningsställe samt sådant fortfar oaktat erinran
från magistraten, kommunalnämnden, kronofogden eller
länsmannen, kan jämväl magistraten eller kommunalnämnden
provisoriskt förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande.
Sådant beslut skall inom åtta dagar underställas
Kouungens befallningshavande, som har att för viss tid
fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma (30 §).

5) Då oordningar skäligen kunna vara att befara vid
bestämt tillfälle, såsom vid marknad, allmän torgdag,
vapenövningsmöte, inskrivningsförrättning eller mönstring
med värnpliktige, ting, auktion eller annan till folksamling
föranledande förrättning eller då eljest större folk -

samling

väntas äga rum, äger Konungens befällnings -

havande förbjuda eljest tillåten ölförsäljniug eller för sådant
tillfälle föreskriva de inskränkningar i försäljningsrätten,
som till ordningens upprätthållande kunna finnas nödiga
(31 § 1 mom.).

6) I händelse ölförsäljning visar sig föranleda oord -

ningar vid sådan allmän förrättning, som under 5) här
ovan nämnts, eller då eljest större folksamling äger rum,
kan polismyndighet i stad och kronobetjänt å landet
omedelbarligen förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar,
förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället
(31 § 3 mom.).

7) Slutligen kan Kungl. Mnj:t eller, efter Kung! Maj:ts
medgivande, Konungens befallningshavande, utan att det
påkallas för ordningens upprätthållande, förordna om förbud
mot eller inskränkningar i eljest tillåten ölförsäljning,
därest sådant finnes nödigt vid krig eller omedelbar krigsfara
eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattningär
rådande (31 § 2 inom.).

Bland gällande ordningsföreskrifter i fråga om Öl försäljningen
märkas främst en rad bestämmelser angående
försäljningsZo&a/ew. Det stadgas sålunda: att försäljningsställe
skall vara beläget vid öppen väg, gata eller torg
(19 § 1 mom.); att utskänkningslokal skall vara ljus och
luftig, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig
storlek samt hållas i ordentligt skick (19 § 2
mom.); att utskänkningslokal, innan rörelsen får börjas,
skall besiktigas och godkännas, i stad av stadsfiskal och
på landet av kronobetjänt jämte två personer, utsedda, i
Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten
och på landet av kommunalnämnden (20 §); samt
att ombyte av försäljningsställe ej må ste, med mindre
de myndigheter, som blivit hörda över ansökningen till
rättigheten, erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet samt
Konungens befallningshavande givit siit bifall till ombytet
(21 §).

I fråga om försäljningst/dew stadgas: att ölförsä’jningej
får pågå senare å dag än kl. 10 på aftonen i stad och
klockan 8 på aftonen å landet, med rätt för Konungens
befallningshavande att, i händelse så erfordras, förordna
om försäljningstidens inskränkning eller utsträckning (22
§ 1 inom.); att utsköljning av Öl med undantag av den,
som förekommer å gästgiveri, inackorderingsställe, järnvägsstation,
tåg eller passagerarfartyg, icke är tillåten å
sön- eller helgdag, under det allmän gudstjänst hälh-s i
församlingens kyrka (22 § 2 mom.); att å sådana dagar
annan försäljning eller försändning av Öl, med undantag
av försändning till restauratör å passagerarfartyg, å landet

Ordnings föreskrifter.

Ansvars bestämmelser.

De sakkunnigas
förslag.

Syftet med
förevarande
lagstiftning.

icke må äga rum samt i stad får bedrivas allenast till
klockan 10 på förmiddagen (22 § 2 mom.); samt att vid
de tider, då försäljning av Öl, enligt vad nu sagts, ej är
tillåten, det är förbjudet såväl att utlämna Öl från försäljningsstället
som ock att låta Öl å försäljningsstället
förtäras.

Slutligen märkas bl. a. följande föreskrifter rörande
sättet för handhavandet av försäljningen. Vid försäljning
till försändning ävensom vid försäljning genom kringföring
skall den, som forslar ölet, vara försedd med en
av säljaren eller hans ombud underskriven förteckning,
upptagande för varje köpare dennes namn, stället där och
dagen när ölet skall avlämnas samt den försända myckenheten.
Nämnda förteckning skall på anfordran av kronoeller
polisbetjänt, ledamot av kommunalnämnden eller av
kommunalnämnden utsedd person uppvisas (14 §). Öl må
icke å försäljningsställe utlämnas till den, som är rusig, ej
heller till minderårig, som ej fyllt 15 år (24 § 1 mom.).
Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe,
där han förtärt Öl, eller lämnas utan vård (24 § 2 inom.).
Å utskänkningsställe, där iskänkning av Öl idkas utan
samband med brännvinsutskäukning, är det förbjudet att
låta brännvin förtäras (24 § 4 mom.). Då iskänkning
av Öl sker, får dörren till försäljningsrummet icke vara
läst (25 § 1 inom.). Där iskänkning av Öl idkas, skall
vara anbragt skylt, som utvisar rörelsen (26 § 1 mom.).

För förseelser mot förordningens föreskrifter staddas
böter samt i svårare fall fängelsestraff ävensom konfiskation
av anträffade förråd av olovligen salnhållet Öl (33—41
§§). Om ansvar för fortsatt förbrytelse, om husbondes
ansvarighet för husfolks förbrytelser samt om rätt att
åtala överträdelser av förordningens föreskrifter gälla
samma föreskrifter som enligt förordningen om försäljning
av brännvin (43 och 44 §§).

Såsom den här ovan lämnade historiken utvisar, har
beslutet om undantagande av maltdrycker, innehållande
2.25—3.6 volymprocent, alkohol, från de för försäljningen av
rusdrycker, inklusive Öl, stadgade strängare bestämmelserna
framgått ur en önskan att bereda allmänheten lättare

t;r,

tillgång till eu måltidsdryck, som är extraktrikare, fylligare
i smaken och mera hållbar än svagdricka!, men på samma
gång såsom berusningsmedel väsentligt ofarligare än det
vanliga ölet. Genom beredande av en sådan undantagsställning
för ifrågavarande maltdrycker torde man hava
tänkt sig, att dessa skulle, åtminstone hos en stor del av
allmänheten, uttränga och ersätta de starkare maltdryckerna,
vilkas försäljning genom den nya lagstiftningen
underkastats åtskilliga åtkomsten försvårande restriktioner.
T den man detta syfte genom ifrågavarande anordning
vunnes, skulle ersättning automatiskt beredas bryggeriidkarna
för den minskning i avsättning av starkare
maltdrycker, som de nya rusdrycksförsäljningsbestämmelserna
för dem kunde väntas medföra. Man har nämligen
beräknat, att de bryggerier, som tillverka maltdrycker av
4—6 volymprocents alkoholstyrka, utan större svårigheter
eller kostnader i stället kunna övergå till tillverkning
av 3.6-procentiga drycker. Och man har därför
förväntat, att den ifrågasatta undantagslagstiftningen för
de senare, i den män den verkligen leder till ökad avsättning
av'' desamma, skall vara ägnad att förebygga
framställandet av ersättningsanspråk mot statsverket i
ifrågavarande hänseende.

För att de nu antydda syftena skola kunna vinnas, är det
emellertid enligt vår mening även önskvärt, att de lättare
maltdryckerna av lagstiftningen erhålla en benämning, som
i sin mån underlättar deras uppgift att såsom måltidsdryck
uttränga och ersätta de starkare maltdryckerna. 1 sådant
avseende har riksdagen i sin skrivelse i ämnet den 1 juni
1917 använt termen »pilsnerdricka». Denna benämning har
jämväl införts i 1 § av kungl. förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker samt i 3 § av
kungl. förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker såsom gemensam beteckning
för alla maltdrycker, som ej äro hänförliga till
svagdricka och som ej innehålla mer än tre och sex
tiondels volymprocent alkohol samt äro inbryggda med
en stamvört, vilkens extrakthalt icke överstiger nio och fem
tiondels procent. Under pilsnerdricka skulle således inbegripas
jämväl lagerdricka, iskällardricka, lättöl o. d.

Det kan emellertid ifrågasättas, om detta namnval ur
ovan angivna synpunkt är lyckligt. Särskilt från bryggeri 9 -

“ Pilsnerdricka“
eller
“pilsner" ?

industriens målsmän har i sådant avseende anmärkts, att
benämningen pilsnerdricka skulle allt för skarpt betona
ifrågavarande dryckers frändskap med svagdricka^ för
att de skulle kunna hos den stora allmänheten med framgång
konkurrera med ölet. Och med hänvisning till en
ofta gjord iakttagelse, att för konsumenterna dryckens
etikett har en avgörande betydelse, har man framhållit
såsom önskvärt, att de lättare maltdrycker, vilka äro avsedda
att ersätta ölet, även måtte erhålla ett namn, som
underlättar denna deras uppgift.

Den sålunda framställda anmärkningen synes oss förtjäna
beaktande. Med kännedom om den fördom, som
många ölkonsumenter hysa mot alla maltdrycker, vilka
gå under benämningen »dricka», varmed i deras föreställning
förknippas något smaklöst och mindrevärdigt, kan
det verkligen befaras, att etiketten »pilsnerdricka» inom
stora kretsar av allmänheten skulle försvåra de därmed
betecknade dryckernas användande såsom ersättningsmedel
för det starkare ölet. På grund härav och då en dylik
övergång från starkare till svagare drycker måste ej minst
ur nykterhetssynpunkt anses önskvärd, hava vi ansett
lämpligt att för de lättare maltdryckerna föreslå utbyte
av benämningen pilsnerdricka mot beteckningen pilsner.

En sådan namnförändring torde för närvarande ställa
sig så mycket lättare att genomföra, som till följd av
bristen på malt allmänheten under den senaste tiden vant
sig vid att den dryck, som i handeln gått under benämningen
»pilsner», ofta ej haft avsevärt högre extrakt- och
alkoholhalt än lagrat svagdricka.

I sammanhang härmed har det även befunnits nödigt
att genom särskilda bestämmelser bereda lagligt skydd
åt pilsner-namnet. I sådant avseende hava vi föreslagit,
att maltdryck, som icke enligt maltdryckstillverkningsförordningen
är att anse som pilsner, ej må vid försäljning
utlämnas å kärl, som å etikett, kork eller propp
eller genom stämpling eller annorledes försetts med beteckningen
pilsner eller liknande benämning, vare sig
enbart eller i förening med andra ord. Användandet av
benämningen pilsnerdricka skulle således enligt förslaget
ej vara tillåtet.

<> 7

l)å vi tutt oss förelagt att utarbeta förslag till förordning
angående försäljning av lättare maltdrycker, i huvudsak
grundat på bestämmelserna angående försäljning av
Öl i gällande vin- och ölförsäljningsförordning, hava vi
ansett det ligga inom ramen för vårt uppdrag att i sak
föreslå mindre modifikationer i de gällande ölförsäljningsbestämmelserna,
där sådana synas av starka billighetshänsvn
påkallade samt deras genomförande ej kan befaras
äventyra den allmänna ordningen och nykterhetstillståndet.
Därjämte hava vi vid utarbetande av vårt
förslag sökt åstadkomma större enhetlighet och eu viss
förenkling i 1905 års försäljningsbestämmelser, därvid vi
särskilt haft till ögonmärke att, där ej sakligt olika bestämmelser
påkallas, åvägabringa formell överensstämmelse
mellan ifrågavarande lagstiftning och kung], förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

1905 års förordning upptager, såsom förut nämnts, följande
olika slag av ölförsäljning: försäljning till förtäring
på stället (utskänkning), försäljning till avhämtning, försäljning
till försändning på rekvisition och försäljning genom
kringföring. Partihandel omnämnes icke uttryckligen i
förordningen. Av sistnämnda förhållande torde emellertid
ej få dragas den slutsatsen, att rätten till sådan handel,
varmed enligt rusdrycksförsäljningsförordningen förstås
handel, som bedrives till återförsäljare i och för deras
rörelse, ävensom försäljning för export, skulle vara alldeles
undantagen från de i förstnämnda förordning stadgade
villkoren för rätten till försäljning. Utan saknaden
av särskilda stadganden i berörda hänseende torde endast
innebära, att partihandeln är underkastad samma bestämmelser,
som äro stadgade för försäljningen till avhämtning.
Rätt till partihandel med Öl lär således enligt nu
gällande lagstiftning få anses utan särskilt tillstånd tillkomma
i första rummet öltillverkare i fråga om de varor,
lian själv tillverkat, samt vidare den, som äger rätt till utminutering
av brännvin (12 §). Därjämte tillkommer rätt
till partihandel den, som av Konungens befallningshavande
erhållit tillstånd vare sig till försäljning till avhämtning
eller genom kringföring enligt 13 eller 16 § eller till
förtäring på stället enligt 7 §.

Under åberopande av vad vi förut yttrat om önskvärdheten
att i formellt avseende vinna överensstämmelse

hiikUinjcrna
för de sakkunnigas

förslag.

mellan förordningen angående försäljning av pilsner samt
förordningen angående försäljning av rusdrycker, där icke
en sakligt olika behandling av förhållandena påkallas,
föreslå vi, att jämväl försäljningen av pilsner indelas i
partihandel och detaljhandel, därvid partihaudel innefattar
försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse ävensom
försäljning för export samt detaljhandel all annan
handel. Vidare föreslå vi, att detaljhandeln må indelas
i utminutering och utskänkning, därvid till utminutering
skulle hänföras försäljning till avhämtning, till försändning
på rekvisition samt genom kringföring.

I fråga om olika slag av rättigheter till försäljning av
öl skiljer 1905 års förordning, såsom förut erinrats, mellan
å ena sidan sådana, vilka betraktas såsom tillbehör till
annan näringsrätt och därför få utövas utan särskilt tillstånd,
samt å andra sidan sådana, vilka bero på särskilt
tillstånd av Konungeus befallningshavande. Denna skillnad
har i förslaget bibehållits, och i bestämmelserna angående
den förstnämnda gruppen av rättigheter har ej gjorts
annan ändring än att rätten till partihandel undantagits
från den handel, som omförmäles under mom. b) och c)
i 12 § av 1905 års förordning såsom medgiven utan
särskilt tillstånd. Något behov torde nämligen ej kunna
anses föreligga att medgiva rätt till försäljning till återförsäljare
eller till export vare sig åt dem, som äga rätt
till brännvinsutminutering eller åt dem, som erhållit rätt
till utskänkning av pilsner. I stället har, i anslutning
till vad ovan yttrats om önskvärdheten av särskilda bestämmelser
angående partihandeln, såsom en särskild grupp
av rättigheter upptagits rättigheter till partihandel, vilka
utan särskilt tillstånd skulle tillkomma dels tillverkare
och dels sådana, som av Konungens befallningshavande
erhållit tillstånd till försäljning till avhämtning.

Ordningen Vad därefter beträffar ordningen för beviljande av ti 11 -f°av^tillstånd,6 stilI1(l till detaljhandel, synas 1905 års bestämmelser i

till detalj- detta hänseende lida av en viss brist på enhetlighet

handel 0CJ1 gygtem, särskilt i fråga om det inflytande, som härutinnan
tillerkänts de kommunala myndigheterna. Såsom
redan av nykterhetskommittén i dess betänkande del

V sid. 76 erinrats, får sålunda ett ur nämnda synpunkt
upprättat schema över de olika slag av försälj -

ningsrättigheter, Konungens befallningshavande kan meddela,
följande utseende:

/. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot kommunalrepresentationens
avstyrkande:

rättigheter till iskänkning i Stockholm jämlikt 7 §.

II. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot avstyrkande,

1 stad av både stadsfullmäktige och magistrat samt på landet
av både kommunalnämnd och kommunalstämma:

rättigheter till utskänkning på landet samt i andra
städer än Stockholm enligt 7 §; samt

rättigheter till försäljning till avhämtning på landet
enligt 13 § 3 mom. \

III Rättigheter, beträffande vilka tillfälle skall lämnas
kommunalstämma eller stadsfullmäktige att yttra sig:

rättigheter till utskänkning vid hälsobrunn, badort eller
annan kurort enligt b § 1 mom.

IV. Rättigheter, beträffande vilka kommunalnämnd och
kommunalstämma skola höras:

rättigheter till utskänkning inom område för järnvägsstation
å landet enligt 8 § första stycket.

V. Rättigheter, beträffande vilka magistraten i annan
stad än Stockholm skall höras:

rättigheter till försäljning till avhämtning enligt 13 §

2 mom.;

rättigheter till utskänkning inom område för järnvägsstation
i stad enligt 8 § första stycket; samt

rättigheter för tillverkare till försäljning genom kringföring
utom stads planlagda område enligt 15 § 1 mom.

VI. Rättigheter, som kunna meddelas utan någon kommunal
myndighets hörande:

rättigheter till försäljning till avhämtning i Stockholm
enligt 13 §;

rättigheter till utskänkning inom område för järnvägsstation
i Stockholm enligt 8 § första stycket;

rättigheter för tillverkare till försäljning genom kringföring
i Stockholm utom stadens planlagda område
enligt 15 §;

rättigheter till utskänkning å järnvägståg enligt 8 §,
andra stycket;

rättigheter till utskärning å passagerarfartyg enligt

9 § 2 mom.;

rättigheter till utskärning för kortare tid än ett år
enligt 9 § 8 mom.;

rättigheter till utskänkning vid bestämt tillfälle enligt

10 §; samt

rättigheter för tillverkare att till avhämtning och genom
kringföring försälja av annan tillverkat öl enligt 16 §.

En sådan olikhet i ordningen för meddelande av försäljningstillstånd
är näppeligen av sakens natur påkallad,
och en förenkling av ifrågavarande brokiga system måste
därför anses önskvärd. I .sådant avseende hava vi ansett,
att de detalj handelsrättigheter, vilka bero på särskilt tillstånd
av Konungens befallningshavande lämpligen skulle
kunna uppdelas i två huvudgrupper, nämligen å ena sidan
sådana, för vilkas beviljande erfordras i vissa fall tillstyrkande
av vederbörande kommunalrepresentation samt
i andra fall yttrande av vederbörande polismyndighet,
samt å andra sidan sådana, vilka kunna av Konungens
befallningshavande beviljas utan hörande av de kommunala
myndigheterna. Till den förra gruppen skulle hänföras
de mera stadigvarande försäl j ni ngsrättigheter, som
omförmälas i gällande Öl- och vinförsäljningsförordnings
7, 18 och 16 §§, ävensom tillverkares rätt enligt 15 §
att sälja genom kringföring i stad utom det planlagda
området. Till den senare gruppen skulle åter hänföras
de tillfälliga försälj ningsrätttigheter, som finnas omförmälda
i 8, 9 och 10 §§ av samma förordning. Inom
den förra gruppen skulle för försäljningstillstånds beviljande
erfordras:

a) tillstyrkande av kommunalstämma för beviljande av
s. k. ständiga rättigheter till utminutering och utskänkning
å landet;

b) tillstyrkande av stadsfullmäktige för beviljande av
s. k. ständiga rättigheter till utskänkning i stad; samt

c) yttrande av magistraten för beviljande av s. k. ständiga
utminuteringsrättigheter av alla slag i stad.

Förutom större enkelhet och överskådlighet medför ett
sådant system, att de kommunala representationerna i
fråga om de s. k. ständiga utskänknings- och utminute -

ringsrättigheterna på landsbygden samt de s. k. ständiga
utskänkningsrättigheterna i stad erhålla ett avgörande inflytande,
något som riksdagen och särskilt andra kammaren
upprepade gånger uttalat som ett önskemål. Därjämte
erhålles i nämnda avseenden en närmare anslutningtill
bestämmelserna i förordningen angående försäljning
av rusdrycker. Beträffande de s. k. ständiga utminuteringsrättigheterna
i stad, om vilka ansökningar kunna
förekomma till behandling å alla tider på året och vilkas
hänskjutande till yttrande av stadsfullmäktige därför i
många städer skulle föranleda extra sammanträden, innefattar
förslaget eu anslutning till de i 1905 års förordning
givna bestämmelserna. Vad slutligen angår de tillfälliga
rättigheterna, innebär den av oss föreslagna ordningen,
att ansökningar om alla dylika rättigheter skulle
behandlas på samma sätt, d. v. s. kunna avgöras av
Konungens befallningshavande utan de kommunala myndigheternas
hörande, vilket i fråga om utskänkningsrättiglieter
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort samt vid
järnvägsstation utgör ett eftergivande av den i sådant
avseende nu gällande föreskrift. 1 betraktande av de
lättare maltdryckernas relativa ofarlighet såsom berusningsmedel
och med hänsyn därtill, att de kommunala myndigheterna
icke heller enligt 1905 års bestämmelser äga rätt
till veto mot upplåtande av dylika rättigheter, torde
emellertid eu sådan förändring icke kunna anses betänklig.

(livet är för övrigt, att Konungens befallningshavande
även över ansökningar om ,dvlika rättigheter är oförhindrad
och i regel väl även torde finna sig föranlåten
att inhämta yttrande av vederbörande polismyndighet.

Om de kommunala representationerna, på sätt vi sålunda intet förbud
föreslå, erhålla rätt till veto mot upplåtande av rätt till "nL^inom
stadigvarande rättigheter till utskänkning samt å landet kasernområde
jämväl mot upplåtelse av sådana rättigheter till utminute- dc''
ring, synes det i 2 § 2 mom. av 1905 års förordning stadgade
absoluta förbudet mot upplåtande av tillstånd till
försäljning av Öl inom läger, kasernområde eller annat
uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område kunna
upphävas åtminstone för det fall, att vederbörande befälhavare
gör framställning om sådan upplåtelse. Därigenom

Önskemål av
Stockholms
kaféidkareförening
beträffande

tiden för tillstånds
meddelande
m. m.

skulle det kunna bliva möjligt att exempelvis på en sådan
ort som Karlsborg tillhandahålla maltdrycker av högst 3.6-volymprocent alkohol.

Rörande övriga gällande bestämmelser angående meddelande
av tillstånd till detaljhandel samt vissa ordniogsföreskrifter
i fråga om densamma hava en del önskemål
framförts i följande av'' styrelsen för Stockholms kaféidkareförening
till oss överlämnade skrivelse:

Till sakkunnige för utarbetande av förslag till förordning angående
försäljning av pilsnerdricka.

Styrelsen för Stockholms Kaféidkareförening får härigenom vördsamt
framlägga några synpunkter och önskemål vid sakkunniges
avfattning av förslag till den nya förordningen angående försäljning
av maltdrycker med en extrakthalt mellan 5 och 9 1 3 procent
(pilsnerdricka).

Vi representera en kär av näringsidkare, som från och med den

1 januari 1919 i och för sin utkomst bliver nästan uteslutande beroende
av försäljning av s. k. pilsnerdricka, då ju alla starkare
maltdrycker från den tiden komma under systembolagens motbokskontroll
och givetvis förtjänsten å matserveringen även framgent
torde komma att nätt och jämt täcka de därmed förenade kostnaderna.

Det torde knappast vara tvivel underkastat att icke nu gällande
försäljningsförordning i nykterhetshänseende bjuder tillräcklig garanti
för att försäljning av maltdrycker med en alkoholhalt mellan

2 Yi och 3.6 volymprocent från och med 1919 skall kunna handhavas
så, att intet missbruk av enbart dylika drycker bör kunna
ifrågasättas.

Vi anse emellertid, att ett uppfyllande av nedanstående fyra
önskemål rörande försäljningens ordnande endast motsvarar statens
enkla skyddsplikt mot en hel kategori lojala medborgare.

l:o. Försäljningsförordningen stadgar i § 7 mom. 2, att skriftlig
ansökan om erhållande av utskänkningsrätt skall göras före utgången
av augusti månad näst före det år, varunder utskänkningen
skall börja.

Dylika ansökningar beviljas efter tillstyrkan eller avstyrkan av
vederbörande kommunala myndigheter, i allmänhet ej förrän under
december månad. Lokaler för rörelsens bedrivande förhyras emellertid
från och med den 1 oktober.

För att undanrödja det osäkerhetstillstånd, som härigenom uppstår,
vore det önskvärt, att ansökningarna finge inlämnas före utgången
av mars månad för att gälla från den 1 därpå följande
oktober.

2:o. Den 3 oktober , 1913 utfärdade Kungl. Maj:t ett cirkulär
till överståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i

de olika länen, vari framhölls önskvärdheten av att rättigheter till
försäljning av vin och öl ej bifölles på längre tid än ett år i sänder.

Denna väsentliga inskränkning i försäljningsförordningens § 7
inom. 1, enligt vilken tillstånd kan meddelas för ett eller flera,
dock högst tre kalenderår, tillkom på grund av särskild framställning
från nykterhetskommittén med motivering att därigenom skulle
genomförandet av vissa förändringar i gällande lagstiftning angående
försäljning av brännvin, vin och öl betydligt underlättas.
I och med den vid årets riksdag antagna förordningen angående
försäljning av rusdrycker av den 14 juni 1917 har enligt vårt förmenande
orsaken till bibehållandet av ifrågavarande inskränkning
i den tid för vilken utskänkningsrättighet får beviljas, alldeles försvunnit.

En återgång till försäljningsförordningens treårsbestämmelse anse
vi på grund härav vara berättigad beträffande pilsnerdricka. Som
ytterligare motiv härför vilja vi anföra, att det endast torde vara
ett fåtal kaféidkare, som hava så kort hyreskontrakt på utskänkningslokalen
som ett år.

. 3:o. a) I försäljningsförordningens § 24 mom. 1 stadgas att vin
eller Öl må icke å försäljningsställe utlämnas åt den, som är rusig.

Det förekommer mycket ofta, att rusiga personer med hot söka
tilltvinga sig förtäring. Vid deras avlägsnande störes vanligen
ordningen utanför lokalen, och i många fall finner sig polismyndigheten
nödsakad att inskrida. I den följande polisrapporten framstår
kaféet ofta såsom den direkta eller indirekta orsaken till att
ordningen störts. Följden blir därför ofta, att kaféidkaren i stället
för att vägra förtäring åt en rusig fäller för frestelsen att utlämna
dylik åt honom i hopp om att saken skall kunna ordnas i godo
och utan oordningar. Men härigenom gör sig kaféidkaren skyldig
till lagöverträdelse.

Önskvärt vore därför, om i den nya förordningen inrymdes
sådana bestämmelser, att innehavare av utskänkningsställe tillförsäkrades
ordningsmaktens hela stöd vid upprätthållandet av försäljningsbestämmelsernas
efterlevnad.

b) I sammanhang härmed vore det ur vår synpunkt önskvärt,
om förbud kunde utfärdas mot inmundigandet av alkoholhaltiga
drycker i portgångar och å andra ställen utomhus. A spritbolag
och s. k. magasin inköpta alkoholhaltiga drycker, vilka konsumeras
å dylika platser, medföra ofta att ordningen störes. I närheten
liggande kaféer få lida härför, då de göras medansvariga till berörda
missförhållanden, vilket sedermera i kafékommittén kan
äventyra förnyad utskänkningsrätt.

4:o. Försäljningsförordningen § 24 mom. 2 stadgar, att överlastad
person får icke utdrivas från utskänkningsställe, där han
förtärt vin eller Öl, eller lämnas utan vård.

Hänsynslösa individer utnyttja ofta denna bestämmelse för att
tilltvinga sig logi under natten. De inkomma fullt nyktra kort före
stängningsdags, dricka ett glas Öl samt spela därefter rusiga, med
resultat att kaféinnehavaren är tvungen behålla personerna ifråga
i''sin lokal under natten.

Ur vår synpunkt vore det därför önskligt, om § 24 mom. 2 ej
intoges i den nya pilsnerdricksförsäljningsförordningen.

Stockholm den 27 november 1917.

Stockholms Kaféidkareförening.

Styrelsen.

Theodor Sahlholm, F. Kihlström,

vice ordf. sekr.

Av de sålunda från intresserat håll framställda önskemålen
synes det under l:o) omförmälda, angående räknande
av försäljningsåret från den 1 oktober till och med
den 30 september i stället för kalenderårets räknande
som försäljningsår, kunna i detta sammanhang beaktas,
utan att några andra berättigade intressen därigenom trädas
för nära.

Enligt kung!, förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning av vin, maltdrycker m. m. räknades
försäljningsåret i stad från den 1 oktober och på landet
från den 1 november. I det av den s. k. maltdryckskommittén
den 23 maj 1900 avgivna betänkande med
förslag till förordning om försäljning av vin och maltdrycker
m. in. föreslogs i detta avseende icke någon förändring.
Men i ett på grundvalen av nämnda kommittébetänkande
inom finansdepartementet utarbetat förslag
räknades kalenderåret som försäljningsår, vilket ock av
Kungl. Maj:t och riksdagen godkändes. Anledningen till
denna förändring synes hava varit det vid 1905 års omarbetning
av maltdrycksförsäljningslagstiftningen uppställda
önskemålet att bringa denna lagstiftning i närmare
överensstämmelse med brännvinsförsäljningslagstiftningen.

Sedan försäljningen av de starkare maltdryckerna numera
genom förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker i alla huvudsakliga delar underkastats
samma bestämmelser som försäljningen av spritdrycker,
torde ej något behov föreligga att i detta speciella
fall vidhålla kravet på en dylik överensstämmelse jämväl
för försäljningen av de svagare maltdryckerna, då denna
försäljning skall underkastas särskild reglering. Och då
försäljningsårets räknande från den 1 januari, med hänsyn
därtill att hyreskontrakten angående kafélokalerna i
regel utlöpa den 1 oktober, för kaféidkarne uppenbarligen
måste medföra kännbara olägenheter, svnes det skäligt.

att vid meddelande av tillstånd till »Iskänkning'' av pilsner
för ett eller flera, högst tre år, försäljningsåret skall
räknas från den 1 oktober. 1 sammanhang härmed hai
det ansetts nådigt att bestämma tiden, inom vilken ansökningar
om ifrågavarande rättigheter skola ingivas, till de»
15 mars det år, varunder utskänkningen skall börja. Med
eu sådan bestämmelse torde det ej vara omöjligt att fa
ifrågavarande ansökningar på landet behandlade på den
ordinarie kommunalstämman i mars.

Det under 2:o i ovan intagna skrivelse omförmälda
önskemålet torde ej påkalla yttrande tran vår sida. Och
vad slutligen angår framställningarna under 3:o och 4:o,
hava vi icke ansett desamma förtjäna beaktande.

Angående möjlighet för stärbhusdelägare att inträda
i utövningen av avliden persons försäljningsrätt, stadgas
i 18 § av 1905 års förordning, att, då den avlidne efter
tillstånd utövat utskänkning, rörelsen må för stärbhusdelägarnes
räkning fortsättas, därest tillståndet avser bestämd
tid, intill utgången av samma tid och, därest tillståndet
gäller tills vidare, till dess tre månader förflutit efter
dödsfallet; och åligger det i sådant fäll stärbhusdelägarne
att inom en månad efter dödsfallet hos Konungens befallningshavande
anmäla sin önskan att fortsätta rörelsen
med uppgift å deu person, som antagits till föreståndare
för rörelsen.

Denna bestämmelse innebär, att stärbhusdelägare sakna
laglig möjlighet såväl att övertaga avliden persons försäljningsrätt
i det fall, att innehavaren av rättigheten
avlider, innan han trätt i utövning av densamma, som
ock att efter utgången av augusti månad fullfölja eu av
den avlidne ingiven ansökan om tillstånd, som ej hunnit
företagas till avgörande under dennes livstid. Da ett
sådant förhållande uppenbarligen kan lända till obillighet
mot stärbhusdelägarne, särskilt med hänsyn till de hyresavtal,
som den avlidne kan hava träffat, hava vi ansett
skäligt, att stärbhusdelägare jämväl i nu nämnda fall
beredes möjlighet att träda i den avlidnes ställe samt
att utöva rörelsen genom särskilt antagen och godkänd
föreståndare.

Avvikelse från 1905 års förordning i fråga om ordningsföreskrifter
har huvudsakligen endast skett i de av -

Stärbliu.sdelärjares
försäljningsrätt -

Ordningsföre skrifter.

Ansvars bestämmelser.

seenden, där en närmare anslutning till rusdrycksförsäljningsförordningen
ansetts påkallad och knnnat verkställas
utan verklig skärpning i de äldre bestämmelserna. Sålunda
har nykterhetsnämnd ålagts att utse en av de
besiktningsmän, som jämte stadsliskal eller kronobetjänt
skola besiktiga utskänkningslokal. Tiden för tillåtet utövande
av detaljhandel på landet har, i likhet med vad
som gäller för rusdrycksutskänkning, utsträckts till kl.
10 på aftonen; och förbudet mot utskänkning å söneller
helgdag, under det gudstjänst hålles i församlingens
kyrka, har inskränkts att gälla endast högmässogudstjänst.

Beträffande offentlig myndighets rätt att för alltid eller
för viss tid förbjuda eljest tillåten försäljning ansluter
förslaget sig till motsvarande bestämmelser i rusdrvcksförsäljnings
förordningen.

Ansvarsbestämmelserna hava i formellt avseende omarbetats
till närmare överensstämmelse med motsvarande
stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen. I sak hava
vi för vissa förseelser föreslagit skärpning av de enligt
1905 års förordning stadgade straffen, dock med iakttagande
av att straffen för ifrågavarande förseelser alltid
satts väsentligt lägre än straffen för motsvarande överträdelser
av rusdrycksförsäljningsförordningen.

Speciell motivering.

Förslag till förordning angående försäljning av pilsner.

Enligt de riktlinjer, som av riksdagen i samband med
antagandet av förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker givits för utarbetandet av nu ifrågavarande
förslag, har detsamma kommit att i huvudsak
avfattas i överensstämmelse med stadgandena i nu grällande
förordning angående försäljning av vin och Öl. Vid
utarbetandet av förslaget hava vi emellertid, såsom redan
framhållits å sid. 67 här ovan, sökt att så långt som
möjligt bringa detsamma till formell överensstämmelse
med förordningen angående försäljning av rusdrycker.
Då det till följd av nu angivna förhållanden vid så gott
som samtliga paragrafer i förslaget bleve nödvändigt att
göra hänvisning till vin- och ölförsäljningsförordningen
samt även i många fall till rusdrycksförsäljningsförordningen,
hava vi för vinnande av större enkelhet och överskådlighet
vid den speciella motiveringen upprättat en
tablå, utvisande motsvarigheten mellan förslagets stadganden
och bestämmelserna i sagda förordningar, vilken
tablå finnes införd omedelbart efter de speciella motiven.
Genom ett sådant förfaringssätt vinnes också den fördelen,
att man i fråga om de paragrafer, som äro lika
lydande med motsvarande paragrafer i vin- och ölförsäljningsförordningen,
kan inskränka sig till en hänvisningtill
tablån. För korthetens skull hava vi ock i det följande
för vin- och ölförsäljningsförordningen använt beteckningen
M. F. och för rusdrycksförsäljningsförordningen
beteckningen Rus. F.

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad å sid. C7
och 68 i den allmänna motiveringen anförts.

3 §.

Denna paragraf innehåller i 1 och 2 mom. de personliga
kvalifikationerna för idkande av detaljhandel med
pilsner. I förhållande till motsvarande stadgande i 2 §
1 mom. M. F. har i förslaget den ändringen vidtagits,
att god frejd icke längre upptagits såsom förutsättningför
tillstånds erhållande. I stället har i paragrafen föreskrivits,
att tillstånd ej må meddelas annan än den, som
gjort sig käud för ordentlighet samt prövas i övrigt vara
lämplig till rörelsens utövande. Den föreslagna ändringen
sammanhänger med det av tillkallade sakkunniga utarbetade
förslaget om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende och i samband
härmed av stadgandet om god frejd såsom förutsättning
för erhållande av vissa handelsrättigheter. Redan
vid 1917 års riksdag antogs såsom vilande förslag till
ändringar i grundlagarna i sådant syfte, och övriga av
de sakkunniga väckta ändringsförslag hava under innevarande
år förelagts riksdagen till avgörande. Att under
sådana förhållanden här upptaga eu bestämmelse, som
endast skulle bliva tillämplig för en kortare tid, har därför
synts oss föga lämpligt. Och genom föreskriften
att sökande skall styrka ordentlighet och lämplighet torde
också fordran på bevis om god frejd hava förlorat praktisk
betydelse. Ett exempel på liknande förfaringssätt
från ett närliggande område erbjuder den under förlidet
år av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande utfärdade
nådiga stadgan angående hotell- och pensionatrörelse,
vilken, såsom personliga kvalifikation sgrunder endast upptager,
att sökande gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet,
råder över sig och sin egendom samt i övrigt med
hänsyn till rörelsens omfattning anses lämplig.

I paragrafens 3 mom. hava till vinuande.av större överskådlighet
inforts de bestämmelser, som återfinnas i 11 § M. K.
Härigenom har även i fråga om uppställningen vunnits
närmare överensstämmelse med Rus. F.

Beträffande 4 mom. tillåta vi oss hänvisa till vad vi i
den allmänna motiveringen sid. 71 anfört. En bestämmelse
av enahanda innehåll, som här föreslagits, återfinnes
i 3 § 4 mom. av kungl. förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt
svagdricka.

4 §•

I denna paragraf har endast vidtagits eu omredigering
till överensstämmelse med motsvarande stadgande i Rus. F.

11 Kap.

Försal jni ngsrä tf igheter.

A. Rätt till partihandel.

6 §•

I fråga om denna paragraf få vi hänvisa till väd vi
anfört i den allmänna motiveringen sid. 67 och 68.

B. Utminuteringsrättigheter.

7-H §§•

Desså paragrafer hava i förhållande till motsvarande
stadganden i M. F. i huvudsak underkastats mindre redaktionella
omarbetningar, för vilka särskild motiveringtorde
vara överflödig. Endast i 8 § hava företagits ändringar
i sak. Rörande dessa åberopas den allmänna motiveringen
sid. 68 flf.

C. Utskänkningsrättigheter.

12 §.

Denna paragraf återgiver innehållet i 6 § M. F. med
undantag för stadgandet i andra stycket av dess 2 mom.
Anledningen till att detta stadgande här uteslutits är den,
att detsamma till följd av kungl. stadgan den 22 juni

1911 angående skjutsväsendet helt blivit satt ur tillämpning.
Den nya skjntsstadgan innehåller nämligen i motsats
till förut gällande skjutsstadga inga bestämmelser angående
gästgivares eller skjutsentreprenörs rätt till ölförsälj
uing. Nykterhetskommittén har jämväl haft uppmärksamheten
fäst på detta förhållande (se dess betänkande
V med förslag till förordning angående försäljning av
rusdrvrker in. m. sid. 98).

13 §.

Bestämmelserna om ordningen för erhållande av tillstånd
till utskänkning hava av oss underkastats vissa
ändringar. Så har i 1 mom. av denna paragraf införts
stadgande om s. k. försälja in gsår, vilket skall räknas från
den 1 oktober, och som en följd härav har bestämts, att ansökningar
om sådana utskänkningsrättigheter skola ingivas
före den 15 mars det kalenderår, varunder utskänkningen
skall börja. Utöver vad vi till stöd för dessa ändrade bestämmelser
anfört å sid. 74 ff. i den allmänna motiveringen
och vartill vi hänvisa, må vtterligare framhållas,
att genom den föreslagna bestämmelsen om ansökningstiden
den fördelen vinnes, att såväl de kommunala myndigheterna
som Konungens befallningshavande bliva i
tillfälle att i ett sammanhang pröva ansökningar om
rättighet till utskänkning av pilsner och om rätt till
detaljhandel med rusdrycker.

Rörande stadgandet i 5 mom. åberopas vad å sid. 75 kär
förut anförts angående stärbhusdelägares försäljningsrätt.

Vidkommande övriga ändringar i förhållande till motsvarande
stadganden i M. F. torde det vara tillfyllest med
en hänvisning till den allmänna motiveringen sid. 68 ff.

14 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf åberopas vad
i den allmänna motiveringen sid. 68 ff. anförts.

D. Gemensamma bestämmelser för utminuterings- och utskänkninys rältigheter.

15 §.

1 2 § 2 mom. av förut berörda stadgan den 8 juni
1917 angående hotell- och pensionatrörelse finnes intaget

ett stadgande av innehåll, att hos Konungens befallningshavande
skall över de av Konungens befallningshavande
meddelade tillståndsbevis rörande hotell- och pensionatrörelse
föras liggare eller kortregister, som utmärker
dagen för bevisets utfärdande, ort och plats, där rörelsen
skall utövas, tillståndshavarens namn ävensom annat beslut,
som angående samma rörelse må hava meddelats. Detta
stadgande hava vi funnit i hög grad praktiskt och ägnat
att bringa reda i förhållandena, varför vi ansett detsamma
även böra komma till användning beträffande tillstånd
enligt denna förordning. Den Konungens befallningshavande
enligt M. F. åliggande uppgiOskyldighet rörande
meddelat tillstånd och vad därmed äger samband kommer
då att fullgöras genom meddelande av utdrag av liggaren
eller registret, och hava bestämmelserna härom, vilka
i M. F. återfinnas på olika ställen, till följd av den föreslagna
anordningen kunnat sammanföras till en generell
föreskrift om underrättelseplikt beträffande varje beslut
om tillstånd till detaljhandel med pilsner. Dock har,
i anslutning till de bestämmelser, som nu gälla, sådan
underrättelse icke ansetts behöva meddelas i fråga om
beslut om tillstånd till utskänkning å järnvägståg och
passagerarfartyg.

Enligt M. F. skall dylik underrättelse sändas till
magistrat i annan stad än Stockholm eller kommunalnämnd
och länsman i orten. Då det emellertid förutom
kommunalnämnden närmast är vederbörande polismyndighet,
som har intresse av att erhålla sådan underrättelse,
hava vi avfattat paragrafen i överensstämmelse härmed.
Därjämte har befunnits önskvärt, att, där fråga är om
tillstånd till försäljning inom för krigsmaktens behov
upplåtet område, underrättelse jämväl meddelas vederbörande
befälhavare.

16 §.

I denna paragraf hava vi upptagit den i Rus. F. beträffande
utskänkning givna föreskriften att, där rättighetsinnehavare
försättes i konkurs, rörelsen må för konkursboets
räkning fortsättas genom antagen och godkänd föreståndare,
dock icke längre än till dess tre månader förflutit
efter det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

III Kap.

Ordningsföreskrifter.

17 §.

Ledigt 12 § a) i M. F., vilken bestämmelse upptagits
i 7 § a) av vårt förslag är tillverkare utan särskilt
tillstånd berättigad att bedriva försäljning till avhämtning
från tillverkningsstället. Beträffande tillverkningsställe
stadgas i 13 § av kungl. förordningen den 7 augusti
1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
att tillverkare skall viss tid förr än maltkrossning må
äga rum till Konungens befallningshavande ingiva skriftlig
anmälan med uppgift om bland annat det ställe, där
bryggeriet är beläget. Någon närmare föreskrift om
belägenheten av tillverkningsstället finnes icke i förordningen
meddelad. Enligt vårt förmenande kan därför den
i förevarande paragraf givna bestämmelsen, att försäljningsställe
skall vara beläget vid öppen gata, väg eller
torg, icke hava avseende å tillverkares försäljningsställe.

18 §.

Denna paragraf har av oss omredigerats till överensstämmelse
med motsvarande stadgande i Rus. F.

20 §.

I denna paragraf hava föreslagits vissa avvikelser
från motsvarande stadgande i M. F., huvudsakligen i syfte
att vinna större likformighet med Rus. F.

Då i Rus. F. i fråga om utskänkningstidens längd icke
gjorts åtskillnad mellan stad och land, hava vi ansett oss
kunna föreslå borttagandet av den i sådant avseende nu
bestående skillnaden även vid utskänkning av pilsner.
Härigenom vinnes också överensstämmelse med stadgandet
i 6 § av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka.

1 2 mom. har i förhållande till motsvarande stadgande
i M. F. vidtagits den ändringen att med restauratör å
passagerarfartyg likställts sådan restauratör å annat fartyg
samt å järnvägståg. Någon anledning att giva den ene
ett företräde framför den andre synes oss nämligen ej
förefinnas.

§•

Med hänsyn till den störa utbredning, som förtärandet
i berusningssyfte av allehanda medicinska och tekniska
preparat under senare tiden tagit, hava vi i 22 § 4 mom.
ansett oss böra med rusdrycker likställa rusgivande ersättningsmedel.
Genom ett sådant stadgande beredes
jämväl möjlighet att förhindra förtärandet av sådana rusgivande
medel i blandning med maltdrycker. Det förekommer
nämligen i icke obetydlig utsträckning, att dylika
ersättningsmedel å ölkrogar och kaféer förtäras tillsammans
med maltdrycker, och någon möjlighet att förhindra
detta förefinnes för närvarande icke.

23 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i M. F., har
tillkommit för att bereda ökat skydd för namnet å den
dryck, som förordningen avser, och få vi beträffande
paragrafens bestämmelser i sådant syfte hänvisa till vad
vi å sid. 66 i den allmänna motiveringen härom anfört.

26 och 27 §§.

Som å sid. 76 i den allmänna motiveringen omnämnts,
hava bestämmelserna om rätt för offentlig myndighet att
för alltid eller för visst tillfälle förbjuda eljest tillåten
detaljhandel med pilsner avfattats i anslutning till motsvarande
bestämmelser i Rus. F. I likhet med M. F.
skiljer vårt förslag emellan förbud i anledning av inträffade
oordningar eller osedlighet, förbud för visst tillfälle
med hänsyn till befarade oordningar samt förbud
vid krig, omedelbar krigsfara eller arbetslöshet eller nöd
i större omfattning.

Förbud av den förstnämnda anledningen kan, liksom
enligt M. F., meddelas antingen av Konungens befallningshavande
eller av magistraten eller kommunalnämnden,
och, därest förbudet meddelas av endera av de bägge
sistnämnda myndigheterna, skall det visserligen genast
gå i verkställighet, men inom åtta dagar underställas
Konungens befallningshavandes provning. I händelse det
visar sig, att ölförsäljning vid marknad eller annan till
folksamling föranledande förrättning eller då eljest större
folksamling äger rum, föranleder till oordningar, kan

enligt M. F. polismyndighet i stad och kronobetjänt på
landet förbjuda försäljningens fortsättande vid tillfället.
I överensstämmelse med vad som stadgas i Rus. F. hava
vi ansett, att även Konungens befallningshavande bör tillerkännas
dylik befogenhet, vilket i vissa fall kan vara av
praktisk betydelse, exempelvis om vederbörande kronobetjänt
vid tillfälle, då dylikt ingripande erfordras, vistas
å annan ort inom distriktet.

Befogenhet att meddela förbud för visst tillfälle med
hänsyn till befarade oordningar har efter mönster av
Rus. F. tillagts ej blott Konungens befallningshavande,
utan jämväl polismyndighet i stad samt å landet kronobetjänt
och kommunalnämnd. Det kan nämligen inträffa,
att behov av ett förordnande i dylikt avseende yppar sig
så sent, att kommunikation med länsstyrelsen ej medhinnes,
och i sådant fall är det önskvärt, att polismyndighet
eller kommunalmyndighet må kunna omedelbart
ingripa, innan ännu några oordningar inträffat.

Då det ofta kan vara lämpligt att i stället för förbud
föreskriva nödiga inskränkningar i rörelsens utövande,
har detta alternativ för myndigheternas ingripande efter
mönster av Rus. F. upptagits i alla nu berörda fall och
således jämväl polismyndighet i stad samt kronobetjänt
och kommunalnämnd å landet tillerkänts befogenhet att
härom förordna.

Bestämmelserna om stadgande av förbud eller inskränkningar
vid krig, omedelbar krigsfara och dylika utomordentliga
förhållanden hava icke i förslaget undergått
någon förändring.

I 25 § och 26 § 1 mom. M. F. givna bestämmelser
hava vi, då desamma antingen under årens lopp helt
kommit ur bruk eller ock funnits sakna praktisk betydelse,
icke upptagit i vårt förslag. Vad särskilt angår stadgandet
i 25 § 2 mom. anmärkes, att något stadgande av
detta innehåll icke återfinnes i Rus. F.

IV Kap.

Ansvarsbestämmelser in. in.

28 och 29 §§.

Motsvarande stadgande!! återfinnas i 38 och 34 §§ M.
F. För vinnande av större överensstämmelse med Rus. F.
hava emellertid i dessa paragrafer företagits vissa omredigeringar,
varjämte straffsatserna undergått någon höjning.
Det i 33 § 3 mom. M. F. förekommande stadgandet
att förbrytelses begående å sön- och helgdag skall anses
såsom försvårande omständighet har nr förslaget uteslutits.
Något motsvarande stadgande har icke heller influtit
i Rus. F.

32 §.

Denna paragraf, som innehåller det straffrättsliga skyddet
för »pilsner»-namnet, saknar, i likhet med stadgandet
i 23 §, motsvarighet i M. F. Vid bestämmandet av strafflatituden
hava vi, för att giva föreskriften i 23 § nödigeffektivitet,
stannat vid att stadga böter motsvarande de
för upprepad olovlig försäljning föreslagna.

33 §.

I denna paragraf har i likhet med Rus. F. givits ett
generellt straffstadgande för förbrytelser i andra fäll än
de i 28—32 §§ nämnda. I sak innebär detta i förhållande
till M. F. icke någon ändring och formellt endast, att en
ytterligare uppräkning av olika arter av förbrytelser, såsom
skett i 36, 40 och 41 §§ M. F., här kunnat undvikas.

36 §.

44 § M. F. innehåller i fråga om åtalsrätt, om böters
fördelning och förvandling, om verkställande av beslag,
om forum samt om övervakande i övrigt av förordningens
efterlevnad en hänvisning till kungl. förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin. Fn motsvarande
hänvisning hava vi även ansett oss kunna upptaga i vårt

förslag. Uti den vid ifrågavarande paragraf gjorda hänvisningen
till Rus. F. hava vi emellertid ansett oss kanna
inbegripa jämväl stadgandet om husbondes ansvarighet
för underlydandes förbrytelser. Härom stadgar Rus. F.
i 88 §, att husbonde ansvarar för förbrytelse av underlydande,
därest icke omständigheterna göra sannolikt, att
förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja. I förhållande
till motsvarande stadgande i M. F., vilket återtinnes
i 43 §, innebär detta en ändring ifråga om bevisskyldighetens
fördelning. Då denna husbondes ansvarighet enligt
gällande bestämmelser är ovillkorlig, och då det i de
flesta fall icke torde vara förenat med allt för stora svårigheter
för husbonden att till sitt fredande från ansvar anskaffa
erforderlig bevisning, torde dock omkastningen i
bevisbördan icke kunna anses för husbonden oskäligt betungande.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 95 § i Rus. F. Stadgandet
i paragrafens andra stycke återfinnes i 45 § M. F.

38 §.

Rörande förordningens ikraftträdande hava vi ansett
oss böra föreslå bestämmelser av i huvudsak samma innehåll
som Rus. F. Därvid har det dock till följd av den
av oss föreslagna bestämmelsen, att försäljningsår i fråga
om rätt till iskänkning enligt 13 § skall räknas från den 1
oktober, funnits nödvändigt att meddela särskilda bestämmelser
för de rättigheter, som under innevarande år komma
att enligt förordningen upplåtas. I sådant avseende hava
vi föreslagit, att ansökan skall ingivas före utgången av
augusti månad samt att dylika rättigheter icke må beviljas
för längre tid än till den 1 oktober 1919.

Bland ansvarsbestämmelserna i M. F. återfinnes i 38 §
ett stadgande om iteration, vilket till följd av avfattningen
av förslagets 28—31 §§, blivit överflödigt och därför uteslutits.
Någon ändring i sak innebär stadgandets uteslutande
icke.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3, 7 oeh
23 §§ i förordningen den 7 augusti 1907

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

3 §■

I denna paragraf har icke vidtagits annan ändring än
att ordet »pilsnerdricka» utbytts mot ordet »pilsner». Om
den närmare anledningen till den föreslagna namnförändringen
hänvisas till den allmänna motiveringen sidan
65 f.

7 §•

I samband med den vid 1915 års riksdag vidtagna
ändringen i 31 § M. F., varigenom bereddes möjlighet att
under kritiska förhållanden vidtaga åtgärder för att förhindra
eller försvåra åtkomsten av vin och Öl, infördes i
denna paragraf bestämmelse om eftergift av skatt för maltdryck,
som i anledning av jämlikt berörda stadgande
utfärdat försäljningsförbud så skadats, att den ej kunde
för avsett ändamål användas. Vi hava funnit, att de skal,
som talade för införande av en bestämmelse av angiven
art, alltjämt äro förbanden, och då såväl Rus. F. i 70 §
2 mom. som förslaget till förordning angående försäljning
av pilsner i 26 § 2 mom. upptager ett stadgande av enahanda
innehåll, som återfinnes i 31 § 2 mom. M. F., har
i förevarande paragraf i stället för hänvisningen till M. F.
införts hänvisning till pilsnerförsäljningsförordningen.

23 §.

För vinnande av större tydlighet hava vi i denna paragraf
funnit oss böra införa en särskild föreskrift rörande
stämplingen av kärl, vari pilsner skall utlämnas. Den
givna föreskriften överensstämmer i huvudsak med stadgandet
beträffande svagdricka. Dock har bestämmelsen,
att namnet å drycken skall vara anbragt överst å en rad
för sig icke ifråga om pilsner ansetts vara av behovet
påkallad. För bryggerierna innebär detta den fördelen, att
de kunna bibehålla sina pilsneretiketter i samma uppställning
som förut.

Jämförande tablå.

i Förslag till förordning \| angående försäljning av pilsner	Motsvarande stadgande i förordningen den 9 ! juni 1905 angående för-säljning av vin och Öl återfinnes i	Motsvarande stadgande i förordningen den 14 juni 1917 angående för-säljning av rusdrycker återfinnes i
1 §	1 § 2 mom.
2 §		2 §
3 § 1 och 2 mom.	2 § 1 mom.	4 § 1, 2 och 4 mom.
3 mom.	11 §	5 § 1 st.
4 mom.	2 § 2 mom.
j 4§	3 §	9 §
5 §	4 och 5 §§	8 § 2 mom. och 9 §
6 §		12 § 1 mom.
7 §	12 §
«§	13 §
9-H §§	14-16 §§
12 §	9 §
13 § 1—4 mom.	7 §
5 mom. : 14 §	8-10 §§
15 §	17 och 32 §§
1H §	18 §	26 §
17 och 18 §§	19 och 20 §§	52 och 53 §§
19 §	21 § 1 st.	54 § 1 mom.
\| 20 och 21 §§	22 och 23 §§	56—58 §§
22 §	24 §	58 och 59 §§
23 § 24 och 25 §§	26 § 2 mom. och 27 §	60 § 2 mom. och 61 §
26 §	31 §	-o §
27 §	28—30 §§	71 §
28 §	33 §	74 §
29 §	34 §	77 § 1 mom.
\| 30 och 31 §§	35 och 37 §§
32 §
33 §	36, 40 och 41 §§	79 §
34 §	39 §	80 §
35 §	42 §	87 §
36 §	43 och 44 §§	88-94 §§
37 §	45 §	95 §
38 §		96 §