FÖRSLAG TILL FÖRORDNING (Statens offentliga utredningar 1911:4)

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

IHEFATTANDE VISSA BESTÄMMELSER

ANGÅENDE

FÖREVISNING AF BIOGRAFBILDER

AFGIFVET DEN 2 SEPTEMBER 1910

SÄRSKILDT TILLKALLADE SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM

K. L. BECK MANS BOKTRYCKERI

1910.

INNEHÅLL.

Sid.

Öfversikt af biografens uppkomst och utbredning ................................................... 1.

Biografväsendet i Tyskland ....................................................................................... 3.

D:o i Österrike ..................................................................................... 8.

D:o i Danmark ....................................................................................... 10.

D:o i Norge............................................................................................. 11.

D:o i Sverige ......................................................................................... 12.

De sakkunnigas förslag............................................................................................. 19.

Förslag till förordning................................................................................................ 28.

Bilagor: Polizeiverordnung betreffend Kinematographen-Zensur. (Berlin) ............... 30.

Bekänntmachung, die Veranstaltung kinematographischer Vorfiirungen betreffend.
(Dresden) .................................................................................... 32.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet.

Undertecknade, af herr statsrådet tillkallade sakkunniga för biträde
vid beredning af ärende angående kontroll å biografföreställningar, få
härmed vördsamt öfverlämna författningsförslag i ämnet och till motivering
däraf anföra följande.

Det torde finnas få uppfinningar i våra dagar, som så hastigt eröfrat
världen som kinematografen eller biografen. Ännu ha ej femton
år förflutit, sedan bröderna A. och L. Lumiére i Lyon konstruerade den
första användbara kinematografen (1896), och likväl finnes det ej många
länder på vår jord, dit den ej hunnit.

De första att inse den nya uppfinningens stora betydelse voro vetenskapsmännen
och konstnärerna, som ju i kinematografen fingo ett länge
eftertrådt medel att föreviga vetenskapliga experiment och konstnärliga
framställningar på scenen.

Sin största användning har emellertid biografen fått såsom folknöje.
Såsom sådan är den spridd i alla världsdelar och till så aflägsna
och annars af kulturen jämförelsevis oberörda länder som Birma, Siarn,
Borneo, Kongo, Peru m. fl., och för hvarje år, som går, vinner den ny
terräng. Såsom exempel på huru pass talrika biograferna kunna vara
i stora städer kan nämnas, att i Berlin finnas (1909) 128, i Wien 76,
i Hamburg 28 (af hvilka somliga rymma 2,500 åskådare), i Dresden 16,
i Frankfurt am Main 12. Endast i en stad har man oss veterligt statistiskt
undersökt de viktigaste med biografväsendet sammanhängande

Öflorsikt af
biografens
uppkomst och
utbredning.

förhållanden, nämligen AVien. Där fann man (april 1909), att de besökandes
årliga antal på biograferna belöpte sig till omkring 10 miljoner.

Den oerhördt stora användning, biografen fått såsom folknöje, ar
fullt förklarlig. De låga biljettpriserna, möjligheten att få komma in
när som helst under föreställningarna, den korta vägen — i storstäderna
åtminstone äro ju biograferna spridda öfver hela stadens område den
ständiga växlingen af program och först och sist allt det vackra, storslagna,
gripande man kan iå se på biografen, ehvad det äi. härliga
landskapsbilder från olika länder, nyss timade händelsei, som tilldragit
sig världens uppmärksamhet, eller spännande tilldragelser ur »verklighetens))
värld, allt samverkar ju att locka besökare i tusental. I rask
följd komma bilderna, åskådaren hinner aldrig bli otålig och kan njuta
af det hela utan den allra ringaste ansträngning af intelligensen. För
den tanketrötte är den ett medel att ta bort tankarna, föi kroppsarbetaren
ett medel att glömma slitet och släpet och flytta in i romantikens
värld, för barnet och den unge är den ju ett enda under och äfventyr
med spänning från början till slut.

Hvilken ställning man än må intaga i fråga om kmematogralen
måste man, om man är opartisk, erkänna, att den med sitt storartade
perspektiv af tekniska förbättringar har såsom folknöje framtiden för
si o- i nästan enastående grad. Redan nu är det ett kändt faktum, att
biografen på många håll utträngt teaterföreställningarna af lägre rang,
och ganska betecknande är det namn man i lyskland gifvit det nja
folknöjet »Das Theater des kleinen Mannes» = småfolkets teater.

Bland de nya planerna för biografens utbredande märkes dess införande
i skolorna, inrättandet af sådana teatrar på de stora oceanångarna
och i järnvägskupéer. Att hädanefter biografen icke kommer
att° saknas på större utställningar torde kunna betraktas såsom säkert.

Huru betydelsefull den nya industrigren, kinematografen gifvit uppslag
till, skall vara, är ju tydligt. Hufvudsätet för filmsfabrikationen
är Frankrike. Främst bland alla filmsfirmor står Pathé fréres med ett
förlagskapital på ett par miljoner kronor. Hvilket briljant företag det
är, framgår bäst af det faktum, att bolaget redan några år efter dess

grundande kunde i utdelning gifva 200 %.

En af hufvudorsakerna till kinematografens segertåg har möjligheten
att få hyra filmer varit. Inköp af sådana ställer sig mycket dyrt,
förhyrandet af dem däremot ganska billigt, särskild! om bilderna ej äro

alldeles nya. , , e

Filmsförhyrningssystemet har gifvit upphof till bildandet åt en särskild
kommissionärsverksamhet, filmsuthyrningsbyråerna, som stå i stän -

dig förbindelse med de stora firmorna själfva eller dessas agenter.
Kommissionärerna leverera färdiga program till sina kunder, om dessa
så önska, och bespara dem därigenom ansvar och möda. Någon större
insikt i yrket är därför ej nödvändig för en biografägare, en icke
oviktig omständighet, som säkerligen i hög grad medverkat till den
låga nivå, biograferna kommit att stå på. Vid sidan af arbetsamma,
kunniga ledare af dessa företag, ledare, som verkligen äro besjälade af
entusiasm och ansvar, finnas en hel del obildade, men smarta män, som
icke fråga efter något annat än den ekonomiska vinsten.

I biografens universalitet ligger till en stor del förklaringen till att
en så anmärkningsvärdt stor procent af bilderna är mindervärdig, ja
rent af dålig hvad ämnet beträffar. Detta kan tyckas underligt, då ju
stor efterfrågan egentligen borde verka höjande på beskaffenheten, men
efterfrågan är ej lika- stor ifråga om alla slags filmer. Just det förhållandet
att en hel del länder med lågt stående kultur eller depraverad
smak utgöra förträffliga afsättningsorter för filmer gör, att man vid
filmsfabrikerna inrättar sig efter dem. Af en filmsagent med så stor
erfarenhet som herr A. Jensen i Hamburg, sekreterare i Kinematografintressenternas
förening i denna stad, har öppet yttrats, att till sådana
länder som Sydamerika och Ryssland några andra än råa och pikanta
bilder icke gå: »Sie sind der Reiz da». Och i en artikel i n:r 14—18
i de svenska biografägarnas organ, Nordisk Filmstidning, yttrar hoffotografen
Rydin, som sedan flera år tillbaka drifvit biografrörelse, bland
annat om filmsfabrikanterna, att dessa svara importörerna då de begära
bättre innehåll och spel på bilderna: »Vill ni icke köpa, kan ni låta
bli. Vi ha vår förnämsta marknad på Balkanstaterna och Ryssland, som
icke ha så stora pretentioner, och vi tänka ej att förändra vår arbetsmetod
för ett så litet land som edert.» Med kännedom om detta kunna
vi förstå, att någon förändring från det hållet icke är att motse. Och
i samma artikel yttrar herr Rydin vidare, att »af den massa filmer, som
årligen importeras, kan man säga, att högst 2 % äro riktigt goda bilder,
8 % ganska goda, 20 % användbara och 70 % simpla, dumma eller
klumpigt inspelade.»

Sakernas läge har så småningom blifvit klart för myndigheterna i
olika länder, och hvad som mycket bidragit till, att kraftiga mått och
steg börjat vidtagas, är naturligtvis, att det nya folknöjet vunnit sina
största åskådarskaror bland ungdomen och barnen.

Ej fullt ett decennium hade permanenta biografer funnits i Tysklands
stora städer, då man i en af dem, Hamburg, började få ögonen
öppna för den sedliga och kulturella fara, som de kunde medföra.

Biografväsendet
i
Tyskland.

Kinematograferna hade här skjutit upp såsom svampar ur jorden, ej
underligt, då svårigheterna att erhålla biografrättigheter voro mycket
obetydliga. Sedan lokalen besiktigats af vederbörande myndighet och
gillats, kunde ägaren i allsköns ro utöfva sin verksamhet. Visserligen
hade han att lyda bestämmelserna i »Das Strafgesetzbuch fur das Deutsche
Reich» § 184, som förbjuda förevisandet af bilder, hvilka äro sårande
för tukt och sedlighet, men kontrollen var skäligen slapp; polismännen
kunde ej så noga öfvervaka alla dessa nya folknöjen, och tjänstemännen
kände sig ofta mycket tveksamma ifråga om hvilka bilder som kunde
rubriceras såsom osedliga.

Indignationens första tolk i Hamburg var redaktören för den litterära
afdelningen i den stora, mycket spridda socialdemokratiska tidningen
»Hamburger-Echo», Krause. Resultatet af artiklarna i biograffrågan
i »Hamburger-Echo» hösten 1906 blef, att Hamburgs stora folkskollärarförening
»Die Gesellschaft der Freunde des vaterländischen Schul- und
Erziehungswesens» lät föranstalta en undersökning angående såväl frekvensen
af barn på de olika biograferna som halten af föreställningarna
på dessa. Redogörelse för undersökningen framlades i en broschyr och
var så talande, att skolmyndigheterna genast beslöto dels att vidtaga
mått och steg för att få till stånd nya polisbestämmelser för barnbesök,
dels att föranstalta om anordnandet af särskilda för barn afsedda eftermiddagsföreställningar.
I maj 1908 utkommo också nya polisbestämmelser,
hvarigenom barn under fjorton år förbjödos att ensamma besöka
biograferna, utom då det gällde eftermiddagsföreställningar vid en del
biografer, på hvilka endast sådana filmer förekommo, som medlemmarna
i en af Hamburgs folkskollärareförening utsedd kommission redan på
förhand tagit kännedom om. Denna kommissions arbete fortfar. Då
emellertid kommissionen icke blott har detta förberedande arbete på sin
lott, utan därjämte på de 15 teatrar, hvilka gått in på att låta censurera
programmen för barnföreställningar, skall vaka öfver att dess förbud
åtlydas, har på dess skuldror lagts ett drygt arbete. Att på detta
sätt från myndigheterna till enskilda redan förut starkt upptagna personer
öfverflytta ett arbete, för hvilket ej utgår något som helst arfvode,
torde väl ej kunna betraktas annat än som ren nödfallsåtgärd.

Det var emellertid icke endast på grund af hänsyn till den talrika
barnpubliken, som reformsträfvandena på biografområdet togo sådan fart
i Hamburg, utan äfven ur folkbildningssynpunkt ifrade man för en reformering.
Af såväl redaktionerna för åtskilliga tidningar, exempelvis den
förutnämnde redaktör Krause i Hamburg, som en af Hamburgs märkesmän
på folkupplysningens område, Walter Glassen, en af grundarna

till det berömda institutet »Volksheim» därstädes, bar öppet uttalats, att
sådan filmsfabrikationen ännu (1909) är, torde biograferna i det stora
hela motverka i stället för befordra sundt folkbildningsarbete.

Kort efter biograffrågans upptagande på dagordningen i Hamburg
blef den aktuell i Berlin. Där var det myndigheterna själfva, som, så
fort de insett frågans betydelse, grepo in. De nya biografbestämmelserna
af maj 1908 (bil. 1) stadgade preventiv censur för alla de bilder,
som skulle förevisas på Berlins biografer, och censuren skulle utöfvas
af samma tjänstemän i Polizei-Praesidium, som hade kontrollen öfver
teatrarna om hand. Raskt inreddes en stor förevisningssal, och nu försiggår
här, under eu tre, fyra timmar om dagen, förevisning af filmer.
Agenten för respektive filmsfirma mottar af tjänstförrättande »lektorn» —
den titeln har tjänstemannen i fråga — ifall bilden gillas, ett stämpladt
kort, däri titel och undertitlar på filmen i fråga äro angifna. Detta kort
vandrar så med filmen öfverallt till de biografer, där den visas.
Kontrollen öfver bildernas förevisning på teatrarna utöfvas förnämligast
af polismän, men denna sorts kontroll är ju skäligen enkel, då allt
hänger på om biografägaren har stämpladt kort från Polizei-Praesidium
att uppvisa. Mycken styrka äger väl berlinercensuren just däri, att det
är bildade, skolade tjänstemän, som handhafva den.

Ganska märkligt är, att frågan, huruvida polismyndigheterna verkligen
äga rätt att beträffande biograferna utöfva preventiv censur, ej
definitivt afgjordes förr än på våren 1909, då »das Oberverwaltungsgericht»
genom utslag i ett mål mellan en biografägare och några polismyndigheter,
hvilka velat, men nekats att utöfva preventiv censur, godkände
polismyndigheternas uppfattning.

Genom en förordning af den 30 juli 1910 är det förbjudet för barn
under 14 år att besöka hufvudstadens biografer efter kl. 9 e. m.

Slag i slag ha sedan i en stor del tyska områden och städer följt
särskilda bestämmelser för biograferna. Några af de strängaste äro väl
de, som den 8 maj 1909 utfärdats af Königliche Polizei-Direktion i
Dresden (bil. 2). Särskildt märkes § 6, hvarigenom stadgas preventiv
censur för alla bilder, samt § 5, hvarigenom barn under 14 år äro förbjudna
att besöka andra än de s. k. eftermiddagsföreställningarna, hvilka
skola vara afslutade senast kl. 7. En olikhet med censuren i Berlin
är, att det här är lägre polistjänstemän, som bedöma bilderna; endast i
tveksamma fall hänskjutes bedömandet till högre, akademiskt bildade
ämbetsmän. Bilderna delas i två grupper, sådana som få visas på alla
föreställningar, och sådana, som endast få förevisas på föreställningarna
efter kl. 7.

Ungefär samtidigt aflat sachsiska regeringen till samtliga polismyndigheter
i landet en skrifvelse, däri regeringen, på grund af hvad som
från ordningsmakten från skilda håll inberättats angående biograferna,
bl. a. anbefaller preventiv censur i städerna och på sådana orter å landet,
där dylik censur låter anordna sig, förordnar om förbud för barn
under 14 år att besöka andra föreställningar än s. k. barnföreställningar,
hvilka skola vara afslutade före kl. 7 e. in., samt slutligen till den
1 april 1910 af respektive myndigheter infordrar utlåtande angående
huru dessa bestämmelser verkat. Om huru pass aktuell frågan är i
Sachsen vittnar väl äfven den petition med anhållan om att biograferna
skulle blifva koncessionspliktiga, som sistlidna vår behandlades i sachsiska
landtdagen och där hade varma förespråkare.

Genomgående börjar preventiv censur förekomma i de nyare tyska
polisbestämmelserna, så exempelvis i Duisburg, Dtisseldorf, Anhalt, OberPfalz,
Regensburg, och i en stor del tyska städer, såsom Spandau,
Breslau, Munchen och Duisburg, har lärarkåren tydligen satt sig som
mål före att i frågan om kinematograferna få tillämpa de disciplinära
bestämmelser, som äro gällande ifråga om barnbesök å teatrar och dylika
platser, där barn få uppehålla sig, endast om de befinna sig i sällskap
med äldre personer.

Samtidigt med skärpningen af polisbestämmelserna i det tyska riket
har indignationen mot biograferna där framträdt på ett för dessa förlustelseplatser
ännu mycket mera ödesdigert område — nämligen beskattningen.
På eu del håll i Tyskland ha stadsfullmäktige i städerna,
som ju ha att bestämma om den s. k. Lustbarkeitsteuer, hvilken träffar
alla slags förlustelseanstalter, begagnat denna rätt att försöka minska
biografernas antal. Genomsnittligt torde i de tyska städerna skatt utgå
med 5 Pf. på biljett, som betingar ett pris af 20 Pf. till 1 M. Vid
hvarje högre biljettpris stiger skatten. Staden Kölns inkomster af
biografskatten uppgick 1906 till 43,416 M. och år 1907 till 62,086 M.

Krafven på en reform på biografoinrådet ha i Tyskland förts fram
särskildt af lärarkåren, filantropiska föreningar och domare vid barndomstolar.
Hvilken oerhördt stor lockelse biograferna utöfva på barnen
framgår bäst af alla de många stölder, som begåtts af barn med ett
biografbesök som mål.

Det som emellertid främst drifvit ungdomens målsmän att kräfva en
reformering är, att, enligt hvad som framgått vid polisundersökningar,
de unga i en hel del fall genom framställning af brott och dylikt suggererats
till förbrytelser, som inbringat dem rätt höga fängelsestraff. Äfven
om med afseende på brottmotiven någon förbättring på senare tiden

förekommit å biografprogrammen, gifvas ännu massor af exempel på
förråande sådana. Pastor W. Conradt i Berlin har sålunda i sin broschyr
Kirche lind Kinematograph (Hermann Walther, Berlin 1910), hvilken
i fackpressen omnämnes med erkännande, skildrat, hur han i 250
biografföreställningar, hvilka han bevistat, funnit en mängd råa och
sedligt anstötliga motiv, och efter den undersökning, som Miinchens
lärarkår gjorde i januari detta år (1910), förklarade den enstämmigt, att
biografens inflytande ännu på det hela taget måste anses som skadligt
för barnen.

Det är ett alldeles klart faktum, att de tyska biografägarna befinna
sig i en mycket obehaglig situation, trängda som de äro mellan allmänheten
och polismyndigheterna å ena sidan och å den andra filmsfabrikanterna,
som ej vilja intvinga sig på andra banor. Så många missbruk
af biografrörelsen ha förekommit, och så osäker är biografägarnas
ställning på många håll, att de nu i allmänhet själfva anhålla om censur,
men en censur af klokare och rättvisare art än den nu förekommande.
Tre fordringar hafva de: censuren skall drabba filmsfabrikanterna och
agenterna, ej biografägarna, sålunda vara preventiv; den skall vara enhetlig,
gällande för hela riket, och den skall utöfvas af kvalificerade
personer.

Några yttranden ur det ansedda organet »Der Kinematograph»,
hvilka belysa denna deras ståndpunkt och som vittna om en ärlig vilja
att höja biografen, förtjäna anföras. Så säger författaren till artikeln:
»Zur Zensur der Films», i n:r 106, sedan han fastslagit det faktum, att
för en biografägare i våra dagar af ekonomiska skäl »das Kind gar
nicht zu entbehren ist», följande: »Ein Ubelstand ist, dass die Priifung
nicht an einer Zentrale erfolgt. Es kann vorkommen — und kommt
vor — dass ein Bild Iber erlaubt und dort verboten wird. Mit dem
Ankaufe des Films muss aucli der freie und iiberall ungeliinderte Gebrauch
gewährleistet sein. Das ist för Erzeuger wie för den Käufer eines Films
gleich notwendig. Ist ein Film nicht för alle Orte frei, so leidet nicht
nur der Absatz, sondera es entstehen auch in fast allen Fallen Differenzen,
welche stets unangenehm sind».

En annan författare, hr A. Schacht, sekreterare i en stor biografägareförening,
yttrar i ett föredrag, som refereras i tidskriften, dessa
ord: »Ich glaube, wohl jeder von ihnen ist damit einverstanden, dass
einc Zensur besteht, denn es ist nicht zu leugnen, dass der suggestive
Einfluss der zur Vorfuhrung gelangten Bilder sehr gross ist; man hat
beispielsweise im Staat Ohio in der Stadt Youngstown der Vorfiihrung
aller Films verboten, auf welchen Kindesentfuhruugen dargestellt wer -

den, weil Neger dadurch zur Entfuhrung von Kindern verleitet worden
sein sollen. Wenn also die Theaterbesitzer auch Anhänger der Präventivzensur
sind, so verlangen sie doch, dass diese Zensur einheitlich flir
das ganze Deutsche Reich gehandhabt wird, dass nicht ein Film, der
in einer Stadt zur Auffuhrung gestattet wurde, in der nahegelegenen
Nachbarstadt verboten wird», och i fyra artiklar (n:r 168, 169, 179,
184) både klarlägger doktor Albert Hallwig biografens ställning i censurhänseende
i förhållande till teater och press och ger han en utredande
framställning af de skäl, som enligt hans förmenande med rätta
föranledt myndigheterna i Berlin att ifråga om biografbilder stadga preventiv
censur.

Mycken vikt lägga de tyska biografägarna på sin tredje fordran,
att censuren skall handhafvas af kvalificerade personer. Synnerligen
olämpligt har det visat sig vara, anse de, att lägga en så pass svår
och kinkig uppgift som filmsbedömande i händerna på underordnade
polismän, som icke ha tillräcklig bildning för denna uppgift och som
därför komma att anlägga en högst subjektiv måttstock, ett förhållande,
hvilket i sin tur åter medför en olidlig ojämnhet vid bedömandet.

Att biografägarna vid framställandet af ofvannämnda tre önskemål
träffat sakens kärna, synes bäst af det faktum, att just samma önskemål
framhållits af reformifrarna på biografområdet bland allmänheten,
så t. ex. af ofvannämnda pastor Conradt i kapitel 7 i »Kirche und Kinematograph».
Till de andra lägger han emellertid ännu ett: förbud för
barn under 14 år att besöka andra än barn föreställningar, i det fallet
sålunda följande dresdenbestämmelsema.

Att slutligen äfven de tyska myndigheterna i det stora hela ha
samma uppfattning i fråga om biografcensur som biografägama är tämligen
visst. Af upplysningar af de »lektoren», som ha sig anförtrodda
censuren i Berlin, framgår, att man där anser målet vara en för hela
tyska riket gemensam censur.

Biografväsen- Äfven i andra länder, exempelvis Österrike och Italien, är biografdetrikeBter‘
frägau aktuell.

I det förstnämnda landet fordras för drifvande af biografrörelse
personlig koncession, som beviljas af regeringarna i de olika kronländerna.
Härigenom är tillfälle beredt polismyndigheterna att utöfva stark
kontroll å förevisade bilder. De i Wien meddelade koncessionerna innehålla,
utom en allmän bestämmelse om skyldighet att iakttaga gällande
polisföreskrifter, bland annat, följande föreskrift:

»Zur Vorfuhrung durfen nur von hieramts geprufte Bilder gelangen,
daher ist die Veranstaltung von sogenannten Pariser- oder Herren -

abenden, die Vorfiihrung weiblicher Aktstudien, pikanter Bilder und von
Schauderszenen unzulässig».

Den här förutsatta censureringen af bilderna utöfvades förut af
poliskommissariaten inom de olika distrikten genom inspektering å hvarje
särskild biografteater af de till uppförande afsedda bilderna, men då härvid
naturligen olika uppfattningar om hvad som kunde anses tillåtet
yppades, har filmernas pröfning nu centraliserats för hela Wien på så
sätt, att tjänstemän vid administrationsbyrån inom »Polizei-Direktion»
hos de olika filmaffärerna pröfva deras nykomna filmer vid därför särskilt
anordnade föreställningar, som vanligen äfven öfvervaras af representanter
från de intresserade biografägarna.

På programmen för dessa profföreställningar gör då vederbörande
närvarande myndighet sina anteckningar, och sedermera erhålla såväl
filmaffären som ock samtliga distriktskommissariaten exemplar af dessa
program, å hvilka de af polisen bestämda strykningar eller ändringar
till vederbörandes efterrättelse angifvas. Det händer nämligen, att icke
endast eu viss bild helt eller delvis förbjudes, utan äfven att titeln å
tillåtna bilder förändras. Förbudet för uppförande medför emellertid
icke konfiskation. Medvetandet om att uppförandet af en vid inspektionen
underkänd bild kan medföra koncessionens indragande utgör tillräcklig
garanti för respekterandet af censurens beslut. Ett Överklagande
däraf kan visserligen ske hos ståthållareämbetet, men hittills har
något sådant icke förekommit.

Några särskilda instruktioner för censurens utöfvande finnas icke.
De grunder, som följas, äro desamma, som gälla för polisens verksamhet
i allmänhet — nämligen förhindrandet af politisk upphetsning samt
öfvervakandet af religionens och den allmänna moralens helgd. Härtill
kommer äfven, af hänsyn till de från pedagogiskt håll framhållna vådorna
för biografteatrarnas öfvervägande barnpublik, en ganska långt
utsträckt omsorg för förhindrandet af ungdomens förvillande.

Äfven programmen för föreställningarna utgöra föremål för censuren.
Sålunda lyder en paragraf i koncessionen: »In der Programme sind
nur solche Beschreibungen aufzunehmen, die von hieramts zugelassen
wurden».

En sak, som påkallat polisens uppmärksamhet, är tillåtligheten af
muntliga förklaringar till bilderna. Eftersom någon föregående censurering
af desamma ej är möjlig, ha försök gjorts att helt förbjuda sådana,
då de emellanåt tjänat till att understryka eljest mindre påfallande anstötligheter.
Emellertid är denna fråga ännu föremål för öfvervägande
hos myndigheterna.

Biografväsendet

i Norden.

Danmark.

Då biografägarna äro bundna af de för dem utfärdade koncessionerna,
äro de icke berättigade att låta några varietéartister uppträda vid
föreställningar, därest icke koncessionen särskilt medgifver sådant. Hittills
bar emellertid icke sådant medgifvande lämnats i någon koncession.
Instrumentalmusik är den enda underhållning, som tillätes jämte bilderna.
På varietéerna tillåtas däremot äfven biografnummer.

I Italien föreligger till behandling af riksdagen ett lagförslag, hvarigenom
barn under 12 år skulle förbjudas att ensamna besöka biografer.

Hvad de nordiska länderna beträffar, så omfattar biografens historia
där en betydligt kortare tidrymd, då vi fingo in den åtskilliga år senare

än de stora kulturländerna. Men det ser ut, som om biografen här

skulle vinna en ännu större spridning än utomlands, och detta faktum
är ju ganska förklarligt, enbart då man tänker på att vår mörka årstid
— biografernas egentliga säsong — är betydligt längre än Mellan europas.

Med afseende på talrikheten distansera de nordiska länderna, särskild!
Sverige, i hög grad exempelvis Tyskland. Några siffror från
större tyska och svenska städer torde belysa detta påstående. Så äger
Stockholm med sina 340,000 invånare 24 biografer, under det Hamburg
med 800,000 och Dresden med 500,000 ha respektive 28 och 16
dylika teatrar. I allmänhet torde man på hvarje SO,000-tal invånare i
Tyskland kunna räkna eu stående biograf, under det hos oss äfven i
småstäder, där invånarantalet uppgår till omkring 10,000, i allmänhet
finnas 2 permanenta biografer.

Det är ju tydligt, att, då de nordiska biograferna i det stora hela
äro hänvisade till samma filmfabriker som Europas öfriga kulturländer,
halten af filmerna här skall vara ungefär lika med utlandets. Också har
här såväl från folkbildningsvänners som från lärarkårens sida upprepade
gånger indignationen öfver dåliga biografförevisningar gifvit sig uttryck,
och man har på åtskilliga håll funnit sig böra vidtaga särskilda mått
och steg för biografernas öfvervakande.

Hvad Danmark beträffar, så finnas för staden Köpenhamn sedan
den 29 juni 1907 särskilda bestämmelser för biograferna. Åt censorn
vid privatteatrarna har uppdragits att vaka öfver att inga filmer användas,
som kunna karaktäriseras »som anstödelige i saedelig Henseende
eller ved den maade, hvorpaa Udfprelsen af Forbrydelser gengives eller
i 0vrigt ved deres Beskaffenhed ere egnede til åt virke demoraliserende
paa Tilskuerne og navnlig paa den — i Regien forholdsvis talrige —
tilstedevaerende Ungdom».

Hvarje biografägare är skyldig att i god tid insända till censorn

programmet »med tillstraekkelig fyldig Förklaring», att, om censorn önskar
det, förevisa bilderna för honom, innan allmänheten får se dem,
att tillställa censorn två biljetter till samtliga föreställningar samt att
årligen till honom utbetala ett honorar af 50 kronor för censorskapet. Förevisningarna
få beledsagas af sång och musik af personer, som icke äro
synliga för publiken.

Särskild! aktuell har biograffrågan varit i Köpenhamns grannkommun
Fredriksberg, som med en folkmängd af ungefär 100,000 personer
äger 15 biografer. Kommunalbestyrelsen ansåg sig böra taga upp frågan
på sitt program, då biograferna därstädes både genom förevisningarnas
art och reklamplakaten af lärarkåren påvisades innebära sedliga
faror för barn, som i massor besökte dem. Kommunalbestyrelsens beslut
gick ut på att öfverlämna saken åt skolekommissionen, hvilken fick
i uppdrag att försöka få till stånd en öfverenskommelse med polismyndigheten
i den riktning, att program för föreställningar, vid livilka barn
ha tillträde, skulle på förhand pröfvas af polismyndigheten jämte någon
eller några representanter för lärarkåren.

I Norge är ännu ingen förkandscensur anordnad.

För biograferna i Ivristiania gifvas särskilda föreskrifter, enligt
hvilka hvarje biografägare är skyldig att anmäla för polismyndigheten,
när en bildserie för första gången skall förevisas. Fn lägre polistjänstemän
är då närvarande, åser föreställningen och påbjuder borttagandet
af bildserien i dess helhet eller af sådana delar af densamma, som icke
böra få förevisas. I tveksamma fall framlägger han saken för en polisämbetsman.
Allmänna fordringar på bilderna äro, att dessa icke få vara
osedliga och att förbrytelser icke få framställas på sådant sätt, att de
verka suggererande eller upphetsande. Förevisandet af mord har sålunda
i de flesta fall hindrats, därigenom att man klippt bort delen i fråga på
filmen. I enskilda fall har man nöjt sig med att förbjuda barn tillträde
till föreställningar.

Från den 1 januari 1910 är hvarje biografägare skyldig att till
Bykassen inbetala 5 % af bruttoinkomsten, dock icke under 4 kronor per
föreställningsdag. För polismyndigheternas ofvannämnda kontrollerande
verksamhet erlägges emellertid ingen särskild afgift.

De egentliga biografteatrarna i Kristiania ha ej rättighet att vid
sidan af bildförevisning låta varietöartister uppträda. De teatrar åter,
som ha varietérättigheter, ha rätt att förevisa kinematografbilder som ett
led i varietöprogrammet.

Att man äfven i Norge fått ögonen öppna för den fara, som en
del biografer på grund af sin verksamhet kunna medföra, särskildt för

Norge.

Sverige.

barn och ungdom, synes däraf, att en stor kvinnoförening i Kristiania
tagit upp frågan på sitt program och denna sommar öfver hela landet
utsändt cirkulär, innehållande förfrågningar angående biografernas antal
i hvarje samhälle och de erfarenheter, som man äger af deras verksamhet.

I Sverige, där de första biografföreställningarna torde gifvits i samband
med Malmöutställningen 1896, började väl biograferna förekomma
mera allmänt först omkring 1905. I begynnelsen gaf man ej vidare
akt på dem här. Deras publik utgjordes till stor del af barn och ungdom,
och den bildade, omdömesgilla delen af allmänheten skänkte dem
ej något intresse. Men så växte deras antal i oerhörd grad, man började
få ögonen öppna för det nya folknöjets betydelse och gjorde
undersökningar angående programmen, hvilka resulterade i en kraftig
kritik.

Redan tidigt började öfverståthållarämbetet i Stockholm att i
tillståndsresolutioner rörande biografföreställningar föreskrifva såsom
villkor:

»att vid förevisning icke något mot sedlighet stridande eller mot
myndigheter eller enskilda ohöfviskt förekommer;

att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar
bilder, som framställa tilldragelser eller förhållanden, som äro
ägnade att uppväcka känsla af skräck eller fasa hos åskådaren eller af
annan anledning kunna anses olämpliga för barn att åse;

att, innan förevisning äger rum enligt nytt eller ändradt program,
anmälan härom af sökanden göres å stationen inom vederbörande polisdistrikt.
))

I fråga om förevisningarna i hufvudstaden förmärktes emellertid
ingen förändring till det bättre. Vid ett opinionsmöte, som styrelsen
för Pedagogiska sällskapet i Stockholm anordnat i februari 1908, och
på hvilket af inledarinnan, undertecknad Gagner, redogjordes för halten
af ett 90-tal biografprogram från hösten 1907, beslöts enhälligt dels att
ingå till öfverståthållarämbetet med anhållan om att ämbetet måtte
tillse, att de föreskrifter, som af detsamma utfärdats för biografförevisningar,
verkligen måtte iakttagas, dels att åt Pedagogiska sällskapets
styrelse uppdraga tillsättandet af en biografkommitté, som skulle äga
till uppgift att utöfva kontroll öfver efterlefvande! af de för hufvudstadcns
biografer gällande stadgarna.

Allmänhetens och hufvudstadspressens uppmärksamhet var härmed
i vidsträcktare mån riktad på biograferna. Jämväl i landsorten under -

kastades dessa teatrars program granskning, och fall af förevisningar
af olämpliga bildserier omnämndes i tidningspressen därstädes. Det
blef allt mera uppenbart, att åtgärder måste vidtagas för vinnande af
rättelse, och den 13 november 1908 utfärdade Kungl. Maj:t till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i riket följande cirkulär:

»Vår uppmärksamhet har blifvit fäst därå, att rikets polismyndigheter
vid pröfningar af ansökningar om tillstånd, där sådant erfordras,
till anordnande af biografförevisningar och liknande tillställningar icke
alltid träffa nödiga anstalter till förekommande däraf, att vid dylika tillställningar
förevisas något, som strider mot sedlighet eller eljest uppenbarligen
icke bör offentligen framställas, samt att polismyndigheterna
understundom jämväl brustit i behörig tillsyn öfver dessa tillställningar.
Med anledning häraf hafva vi härigenom velat erinra Eder att erinra
vederbörande polismyndigheter om angelägenheten att iakttaga, hvad
med gällande författningars innehåll i förekommande ärenden öfverensstämmer.
»

I det stora hela visade det sig emellertid, att cirkuläret ej medförde
den önskade förändringen i biografprogrammens karaktär i landet.

Vid 1909 års riksdag väcktes af herrar Clason, Hellgren m. fl. i
Riksdagens båda kamrar likalydande motioner med hemställan, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
efter verkställd utredning vidtaga åtgärder, för att en före uppförandet
gående kontroll af programmen för biografföreställningar, i all synnerhet
sådana, till hvilka barn äga tillträde, måtte åstadkommas.

Motionerna hänvisades af båda kamrarna till behandling af tillfälliga
utskott, af hvilka det af Första kammaren tillsatta infordrade uppgifter
bl. a. af ordföranden i den frivilliga biografkommittén i Stockholm, som
tack vare ett 40-tal medhjälpare, hvilka tjänstgjort som kontrollanter
på Stockholms samtliga biografer, varit i tillfälle att under en längre
tid skaffa sig ingående kännedom om programmen på dessa. Af biografkommitténs
yttrande anföra vi följande:

»I fråga om arten af biografteatrarnas program måste kommittén
lifligt instämma i den uppfattning, som gjorts gällande i motionen, och
anser sig kommittén böra tillägga, att de af motionären förebragta
exemplen ingalunda äro att anse såsom ett urval af de värsta nummer,
som visas, utan att de endast utgöra en axplockning af typer ur de till
mellan två och tretusen uppgående biografnummer, som underkastats
kommitténs kontroll. Brott och ruskigheter af alla slag, uppskakande
och »sensationella» dramer, drastiskt och illusoriskt upprullade, utgöra

ofta nog föreställningens clon. Anmärkningar och puffar på programmet,
såsom »icke för nervsvaga personer» o. d., förekomma esomoftast. Betydelsen
af de intryck, som dylika bilder utöfva på ett ungt, känsligt
sinne, får ej underskattas. På samma gång kommittén därför, å ena
sidan, villigt erkänner, att man i den lefvande bilden vunnit ett af de
yppersta undervisnings- och förströelsemedel, måste den dock, å andra
sidan, som sin erfarenhet framhålla, att på det sätt, hvarpå biografverksamheten
hittills i allmänhet bedrifvits, har den till fullo ådagalagdt det
berättigade i de farhågor, som uttalats af professor Gadelius i hans i
motionen införda yttrande. Meddelanden från skolor och uppfostringsanstalter
bära också tydliga vittnesbörd om att biograferna utsått frön,
som redan kommit skada åstad.

Faran att genom olämpliga biografbilder skall kunna frammanas ett
genomgripande socialt ondt är så mycket större, som biografbesök särskilt
bland barn och ungdom och mindre bemedlade blifvit ett synnerligen
populärt nöje. Biografkommittén har i detta afseende kommit till
rätt belysande siffror. Genom beräkningar, gjorda på grund af 205
biografbesök — för hvarje biograf en gång i veckan och vid olika tider
— har nämligen utrönts, att antalet besökande per biograf och föreställning
i medeltal uppgått till 82 personer, af hvilka åtminstone 34
barn. Hvarje vecka gifvas på 24 biografer i Stockholm 922 föreställningar,
till hvilka således säljas 75,604 biljetter, hvaraf 31,348 till barn
i skolåldern. Något exakt värde hafva gifvetvis dessa siffror icke, då
antalet besökande är synnerligen växlande. Men med säkerhet kan
sägas, att de uppgifna talen icke äro för höga utan tvärtom för små,
emedan kommitténs undersökningar ej sträckt sig till lördagar och söndagar,
då publiken på biograferna är utan jämförelse talrikast. Det
förtjänar i detta sammanhang nämnas, att antalet barn i Stockholms
folkskolor innevarande termin utgör 25,871, medan öfriga barn i folkskoleåldern
utgöra vid pass 8,500 (år 1907 var antalet 8,451). Man
kan sålunda utan öfverdrift påstå, att på hvarje barn i skolåldern kommer
i genomsnitt ett biografbesök i veckan. Biljettprisen äro i hög
grad växlande: för äldre från 1 krona till 10 öre, för barn från 35 öre
till 5 öre. En uträkning af den summa, som per vecka betalas för
biografbiljetter i Stockholm, ger såsom en undre gräns omkring 18,000
kronor, om till grund för beräkningen lägges hvarje biografs lägsta
biljettpris.

Kommittén har äfven att yttra sig angående effektiviteten af den
kontroll, som hittills utöfvats af polismyndigheten i Stockholm. Af
hvad redan anförts rörande biografverksamheten torde utan vidare framgå,

att kommittén finner den hittillsvarande kontrollen otillfredsställande.
Enligt gällande föreskrifter skall visserligen, innan förevisning äger rum
enligt nytt eller ändradt program, anmälan härom af biografägaren
göras å stationen inom vederbörande polisdistrikt, men härvid har ifrågavarande
poliskommissarie ej tillfälle att taga närmare kännedom om programmet,
utan bilder, som stå i uppenbar strid mot öfverståthållarämbetets
föreskrift, komma ofta till uppförande längre eller kortare tid,
innan de — i de allra flesta fall efter anmälan af biografkommittén —
bli förbjudna. Dessutom frestas nog genom denna kontroll efteråt såväl
polismyndigheten som biografkommittén att tolerera åtskilliga nummer
af sådan halt, att de ej borde få uppföras. Det utgör ju nämligen,
naturligt nog, en ömmande omständighet, att biografägaren, om en bild
förbjudes, gör förlust på den för filmen för en vecka erlagda hyran
(eventuellt inköpssumman). Har biografägaren varit medveten om bildens
karaktär och ändå upptagit den på programmet, må det ju ingalunda
anses obilligt, att han får vidkännas följderna af sitt trots.
Tvärtom borde i dylikt fall bestämmas ytterligare straffpåföljd. Men
mången gång torde det nog hända, att bigrafägaren i god tro hyrt
eller köpt en olämplig film. År denna bild af den art, att den bör
förbjudas, borde straffet i detta fall rättvisligen drabba filmsfabrikanten
eller dennes agent, som medvetet salubjudit otillåten bild. Här
anförda svårigheter för utöfvande af eu rättvis kontroll skulle helt
säkert fullständigt elimineras genom införande af en preventiv censur,
särskildt om denna kunde utöfvas redan gentemot filmsförsäljarna.

Ännu eu svaghet hos det nu tillämpade systemet är gifvetvis också
den omständigheten, att dess effektivitet i hög grad varit beroende af
biografkommitténs frivilliga arbete och initiativ. Sådana frivilliga krafter
kunna ju ej i längden stå till buds och stå väl ej heller att uppbringa
å alla platser, där biografrörelse finnes. Biografkommitténs arbete i
hufvudstaden synes också allt fortfarande vara af behofvet påkalladt,
såvida ej åtgärder för en effektivare kontroll från myndigheternas sida
vidtagas.»

Ått motionens syfte kraftigt behjärtades äfven utanför riksdagskretsar,
därom vittnar den stora anslutning, som kom följande sympatiuttalande
för densamma till del inom olika samhällsklasser och partier
inom landet:

»Med anledning af Eder motion vid årets riksdag angående skrifvelse
till Konungen ifråga om kontroll öfver programmen för biografföreställningar
i riket få undertecknade härmed uttrycka sin lifliga sympati
för motionens syfte.

Vi anse, att en stor del af de program, som hittills visats å våra
biografteatrar, äro icke blott ägnade att i hög grad förråa publikens
smak och motverka ett sundt folkbildningsarbete, utan att de äfven genom
nervskakande målningar af lifvets värsta fasor och detaljerade
skildringar af allehanda förbrytelser, framställda med den mäktiga suggestionskraften
hos den lefvande bilden, innebära en fara af oberäknelig
räckvidd för vår ungdoms fysiska och andliga hälsa.

Då sålunda erfarenheten visar, att nu gällande bestämmelser angående
biografförevisningar äro otillräckliga för åstadkommande af en
effektiv och enhetlig kontroll öfver biografprogrammen, så synes det
oss vara af största vikt att genom Riksdagens ingripande snarast möjligt
föranstaltas om utredning och nya bestämmelser rörande biografföreställningar
äfvensom om straffpåföljd vid trots mot blifvande föreskrifter.»

Riksdagen beslöt i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida mera bestämda och effektiva
föreskrifter måtte kunna utfärdas till förebyggande af det skadliga inflytandet
af biografföreställningar, särskild! på den uppväxande ungdomen
i vårt land, samt, därest verkställd utredning därtill gåfve anledning, till
Riksdagen göra de framställningar, som häraf kunde föranledas. I skrifvelsen
anförde Riksdagen bland annat:

»Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda
och gedigna program kunna i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel
och för allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse.
Men å andra sidan har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången
gång urartat till ett mer eller mindre osundt geschäft, som går ut på
att, genom att ibland de goda och bildande numren i programmen insticka
omoraliska, rafflande, skrämmande dylika, ockra på allmänhetens
godtrogenhet. I stället för att verka bildande och förädlande, verka de
därför ofta skadligt och förråande. De ha därigenom börjat blifva en
verklig fara speciellt för det uppväxande släktet. Det förhållandet, att
biografteatern framställer lefvande bilder, gör, att intrycken häraf djupare
inpräglas i de ungas sinnen. Och särskilt torde det vara just
de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utöfva ett oemotståndligt
inflytande. Det torde därför ej råda mer än en mening därom, att
man bör göra allt hvad göras kan för att söka råda bot på de allvarliga
och svåra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat
inrota sig i fråga om biografföreställningar.»

På ett par håll i Sverige hade polismyndigheterna en rätt lång tid
förut sett sig nödsakade att för öfvervakandet af biograferna anlita lärarkårens
hjälp. I november 1908 utfärdade polismyndigheten i Malmö,

efter det biograffrågan diskuterats på ett möte inom Sveriges allmänna
folkskollärareförenings malmökrets, nya polisbestämmelser för biograferna,
hvarur följande utdrag må lämnas:

»Ej må i lokalen förevisas eller som skylt utsättas bilder, hvilka
äro af den beskaffenhet, att de såra sedlighet och anständighet, eller
bilder, som skildra utförande af mord, rån och andra svårare brott.

Därest förevisning är tillgänglig för barn, får densamma ej heller
omfatta bilder, hvilka framställa tilldragelser och förhållanden, som äro
ägnade att uppväcka känsla af skräck eller fasa hos åskådaren eller af
annan anledning kunna anses olämpliga för barn.

Barn under 15 år, hvilket ej åtföljer äldre person, må ej vinna
tillträde till förevisning senare än klockan 8 eftermiddagen.

Vid ombyte af program skall ett exemplar af det nya programmet
jämte muntlig förklaring öfver dess innehåll, i god tid innan det förevisas
allmänheten, lämnas till den af poliskammaren tillsatte tillsyningsmannen
öfver biografförevisningar.»

»Det åligger tillståndets innehafvare att erlägga af poliskammaren
fastställd afgift för den extra polisbevakning och tillsyn, som af polismyndigheten
anordnas, äfvensom att ställa sig till efterrättelse de ytterligare
föreskrifter, polismyndigheten kan komma att meddela.»

I dessa föreskrifter har, som synes, principen om en föregående
granskning af programmen kommit till tillämpning. Den sker genom
en af poliskammaren tillsatt tillsyningsman, hvilken för sitt arbete härmed
erhåller ersättning genom anlitande af den afgift, som erlägges för
behöflig extra polisbevakning och tillsyn. Tillståndet till biografförevisningar
plägar endast lämnas för en månad i sänder.

Redogörelse för den verksamhet, tillsyningsmannen, folkskolläraren
F. Hallgren utöfvat under året 1909, finnes i poliskammarens i Malmö
årsberättelse för nämnda år. Det heter där: »Den för utöfvande af
censur öfver biografförevisningarna af poliskammaren utsedde tillsyningsmannen
har under året företagit 556 inspektioner och gjort anmärkning
mot 215 films, af hvilka 12 blefvo helt kasserade, medan från de öfriga
borttogos ett eller flera partier. Anmärkningarna hafva afsett 333 särskilda
filmspartier, däraf 50, som sårat sedlighet eller anständighet, 120,
som skildrat brottsliga handlingar, och 163, som af annan anledning
ansetts olämpliga. Mot reklamaffischer har gjorts anmärkning i 16 fall.»

I Hälsingborg utfärdade polismästaren i november 1909 särskilda bestämmelser
för biograferna liknande dem, som meddelats i Malmö, med
undantag dock för förbudet angående ensamma barns besök å biografer

efter kl. 8 e. m. Äfven här har en folkskollärare, öfverläraren Linden,
tjänstgjort som tillsyningsman. Dennes sammandrag af samtliga rapporter,
gifna mellan november 1909 och maj 1910, ter sig sålunda:

Månad.	Antal granskade program.	Antal i sin helhet godkända program.	Bortcensnrerade	Antal kontroll- besök.
hela n:r.	partier innehållande
skräck- scener.	brottslig handling.	erotik.	andra olämpliga moment.
Mot................	33	20	2	14	o O	2	.	33
Dec................	33	23	1	7	5	1	2	38
Jan................	30	16	—	11	13	—	5	32
Febr................	35	12	5	23	19	—	3	36
Mars..............	31	19	—	18	12	—	—	34
April...............	32	11	1	25	21	2	—	41
Maj ...............	16	3	1	17	11	1	1	18
Samma	210	104	10	115	84	6	11	232

En undersökning rörande antalet barnbesök å biografer i Hälsingborg
under en veckas tid år 1909, som gjorts af samma tillsyningsman,
ger följande tablå:

Dato.	Dag.	Biorama.	City.	Folkets hus.	Scala.	Stora biogr.	Södra biogr.
Före kl. 8.	Efter kl. b.	Föro kl. 8.	Efter kl. 8.	Före kl. 8.	Efter kl. 8.	Före kl. 8.	Efter kl. 8.	Före kl. 8.	Efter kl. 8.	Före kl. 8.	Efter kl. 8.
Dec. 6	Månd.	23	4	41	5	20	8	24	10	13	4	4	_
» 7	Tisd.	9	5	49	21	17	13	35	23	24	—	3	—
» 8	Onåd.	9	—	40	16	18	16	34	26	33	2	6	3
» 9	Torsd.	13	7	52	6	31	9	40	8	39	5	7	4
» 10	Fred.	4	3	28	12	14	—	23	9	38	7	6	3
» 11	Lord.	8	6	40	21	24	9	42	20	55	8	11	5
» 12	Sond.	35	6	127	68	29	7	73	12	114	4	18	8
Summa	101	31	377	149	153	62	271	108	316	30	55	23

Antal besök före kl. 8................................................ 1,273

» d efter » 8................................................ 403

Tillsammans 1,676

Hvad ofvan anförts angående biografväsendets historia i Sverige
gifver vid handen, att man hos oss liksom i utlandet nödgats konstatera,
att biografen i stort sedt icke blifvit den verkliga och värdefulla
kulturfaktor, som densamma bort kunna blifva, därest dess utveckling
och användande ledts i rätt riktning. Äfven vi få lida af att de för
internationell afsättning arbetande filmsfabrikanterna vid valet af ämnen
i icke ringa grad låta bestämma sig af smakriktningen i länder med låg
kultur. Biografföreställningarna hafva jämväl i vårt land allt för ofta
varit af sådan beskaffenhet, att de måst verka neddragande och förråande,
och detta förhållande är så mycket mera nedslående, som biografernas
publik till väsentlig del utgöres af barn och ungdom, hvilka
framför allt borde skyddas för dåliga inflytelser. De försök, som hos
oss gjorts att med tillämpning af bestående lagstiftning råda bot på
missförhållandena, hafva i allmänhet icke ledt till önskadt resultat. Att
vid beviljande af tillstånd till biografföreställningar lämna aldrig så
stränga föreskrifter angående bildernas beskaffenhet, är, såsom erfarenheten
visar, icke tillräckligt. Underhaltiga och anstötliga bilder blifva
det oaktadt förevisade, och att så sker bör knappast väcka förvåning,
då man betänker, att biografägarna i många fall icke äro så kvalificerade,
att de äro kompetenta att bedöma hithörande synnerligen ömtåliga
förhållanden, samt på grund af sin ställning naturligtvis äro benägna
till möjligast milda tolkning af gifna föreskrifter. En gång framförd,
får en anstötlig bildserie mången gång ostördt förevisas dag efter dag.
De underordnade polismän, som hafva att genom besök på biograferna
öfvervaka föreskrifternas efterlefnad, äro liksom biografägarna ofta nog
icke tillräckligt kvalificerade härför, de högre polistjänstemännen sakna
erforderlig tid till personlig kontroll, och den hälsosamma kritik, som
af pressen utöfvas å teaterföreställningar, kommer i regel icke biografprogrammen
till del — därtill äro biograferna allt för många och, åtminstone
ännu så länge, allt för litet beaktade af de mera bildade och
burgna befolkningslagren.

Det synes uppenbart, att det enda effektiva medlet att vinna rättelse
är att låta biografbilderna underkastas granskning, innan de offentligen
förevisas. Om behöfligheten af en sådan granskning tala do ofvan
anförda siffrorna från Hälsingborg och Malmö ett ganska tydligt språk.
Vid den förhandsgranskning af biografbilder, som införts i dessa städer,
hafva i Hälsingborg mer än 50 procent af programmen befunnits olämpliga
att framföras i sitt ursprungliga skick.

Men förhandsgranskningen af biografbilder bör centraliseras och
öfverlämnas till ett för hela landet gemensamt organ. Endast därige -

De sakkunnigas
förslag.

nom kan vinnas den likformighet i tillämpningen, som måste kräfvas
och som hittills ingalunda uppnåtts. I icke allt för sällsynta fall har
inträffat, att samma bildserie tillåtits på en ort, men förbjudits på en
annan, och den osäkerhet, som härigenom uppkommit, har varit till
skada icke minst för filmsimportörer och biografägare.

Censurens centraliserande komme därjämte att medföra betydlig
besparing af tid, arbete och kostnad för kontrollen å biografprogrammen.
Sedan en bildserie blifvit granskad af den centrala censorsmyndigketen,
vore det en gång för alla fastslaget, huruvida den finge
eller icke finge offentligt förevisas, och särskild granskning för hvarje
gång den flyttades till en ny biografteater obehöflig.

Då vi, på grund af hvad sålunda anförts, föreslå inrättandet här i
Sverige af preventiv, central biografcensur, kunna vi till stöd härför
åberopa jämväl de i samma riktning gående utvecklingstendenser på
biografkontrollens område, som, på sätt ofvan skildrats, framträdt i utlandet.
Vi kunna äfven hänvisa till de önskningar, som gjort sig gällande
hos Sveriges biografägare och fått uttryck i särskilda till Kungl.
Maj:t ingifna framställningar i ämnet.

I sin till Kungl. Maj:t i ämnet aflåtna skrifvelse har Riksdagen
ifrågasatt, att en ändring af 18 kap. 13 § strafflagen, hvarigenom dess
tillämplighet utsträcktes till att omfatta andra fall af klandervärda biografföreställningar
än sådana, som nu drabbas af lagbudets straffbestämmelse,
skulle kunna bidraga till stäfjande af de anmärkta missförhållandena.
Om emellertid preventiv censur införes med straffbestämmelse
för den, som förevisar ocensurerade biografbilder, lärer ändring
eller tillägg i allmänna strafflagen uti enahanda syfte blifva obehöflig.

Vidare har Riksdagen framhållit, att man möjligen kunde nå det
åsyftade målet genom att utvidga tillämplighetsområdet för 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer. Enligt denna paragraf skall den, som i
stad eller å dess område vill gifva offentlig föreställning, därom göra
anmälan hos polismyndigheten och i vissa fall afvakta dess tillstånd,
och enligt en, såvidt vi veta, öfver hela landet tillämpad praxis hafva
biografföreställningar — ehuru de ej omnämnas i paragrafen och en
motsatt tolkning ej synes vara alldeles utesluten — hänförts till sådana
tillställningar, som kräfva tillstånd. Att emellertid i nämnda paragraf
inarbeta bestämmelserna om censur å biografbilder torde redan af författningstekniska
skäl vara mindre tillrådligt, och härtill kommer, att
ordningsstadgan gäller endast för städerna samt, undantagsvis, för vissa
områden å landsbygden. På grund häraf skulle de nya bestämmelserna,
om de infogades i 13 § af ifrågavarande författning, ej blifva tillämp -

liga å flertalet orter å landsbygden, såvida ej föreskrift meddelades, att
sagda parågraf, i hvad den afsåge biografföreställningar, skulle gälla
för hela riket, hvilket åter torde vara en mindre lämplig lösning. Att
däremot utreda, huruvida och på hvad sätt 13 § i dess helhet skalle
kunna göras tillämplig för landsbygden, eller, såsom Riksdagen jämväl
ifrågasatt, huruvida en särskild ordningsstadga för rikets landsbygd
borde utfärdas, har ej legat inom det oss meddelade uppdraget.

Vi hafva följaktligen ej ansett oss böra föreslå annan ändring i
13 § ordningsstadgan för rikets städer, än att vi hemställa, att i nämnda
paragraf bland de tillställningar, som kräfva tillstånd af polismyndigheten,
inskjutes ordet »biografföreställningar)).

Af det sagda torde framgå, att enligt vår uppfattning bestämmelserna
om censur å biografbilder lämpligen böra meddelas i en fristående
författning, omfattande hela riket, såväl städerna som landsbygden.
En sådan författning lärer ock vara väl motiverad af biografernas
stora utbredning och ifrågavarande tillställningars egenartade
karaktär äfvensom af innebörden utaf den föreslagna censuren. Denna
innebär nämligen allenast, att biografbilder i allmänhet ej få förevisas,
såvida de ej blifvit dessförinnan af censor godkända. Huruvida, sedan
en bildserie blifvit sålunda godkänd, för dess förevisande därutöfver
fordras tillstånd af den lokala polismyndigheten, är en fråga, som ej
behandlas i den af oss föreslagna författningen, utan bör bedömas efter
hittills tillämpade regler. Utan att upphäfva den å landsbygden hittills
rådande friheten att utan förut erhållet tillstånd af myndighet gifva
offentliga föreställningar af hvad slag som helst, skulle man således
genom den af oss föreslagna lagstiftningen jämväl hvad landsbygden
beträffar vinna välbehöflig kontroll å biografbilders beskaffenhet, under
det att i städerna skulle, förutom censors godkännande af biografbilderna,
fortfarande såsom hittills kräfvas polismyndighetens tillstånd
till gifvande af biografföreställningar.

Bland de missförhållanden, som förekommit och uppmärksammats
särskildt å hufvudstadens biografteatrar, har varit att å sådana teatrar
uppträdt varietéartister med plumpa visor eller andra underhaltiga
nummer, och vi hafva ansett oss böra taga i öfvervägande, huruvida
med hänsyn till biografteatrarnas karaktär af särdeles frekventerade,
särskildt af barn och ungdom i hög grad besökta folkförlustelseställen,
hvilka, enligt hvad erfarenheten visat, det är förbundet med stora svårigheter
att underkasta en effektiv lokal kontroll, förbud borde meddelas
mot varietéartisters uppträdande å dylika teatrar. Såsom af ofvan -

stående redogörelse framgår, är mångenstädes i utlandet sådant uppträdande
ej tillåtet.

Emellertid hafva vi kommit till den uppfattningen, att ett generellt
förbud mot varietéprestationer å biograferna ej bör meddelas, utan att
ett reglerande härutinnan lämpligast bör äga rum genom de lokala
polismyndigheterna, i den mån deras tillstånd erfordras för tillställningar
af det ena eller andra slaget, och vi antaga, att, sedan erfarenhet
numera vunnits angående vådan af allt för stor frihet i nyssnämnda
afseende, polismyndigheternas pröfning skall förebygga, att biograferna
urarta till dåliga varietéer. I detta afseende vilja vi särskildt omnämna,
att, enligt hvad vi hafva oss bekant, öfverståthållarämbetet på sista
tiden icke meddelat tillstånd till varietéprestationers utförande å hufvudstadens
biografteatrar. Anser man, att polismyndigheternas befogenhet
icke innebär tillräcklig garanti i detta hänseende, och vill man af sådan
anledning generellt visa bort alla varieténummer från biografteatrarna,
måste man ju frukta för, att polismyndigheternas befogenhet att tillåta
biografnummer å varietéerna kan leda till att dessa praktiskt taget förvandlas
till biografer och liknande missförhållanden därvid yppas.
Korrektiv häremot skulle då kunna vinnas endast därigenom att man
alldeles förbjöde hvarje förevisande af biograf bilder i sammanhang med
andra tillställningar, men ett sådant förbud synes vara väl rigoröst och
af omständigheterna ej påkalladt. För öfrigt är det ju tydligt, att det
kan vara i hög grad tilltalande att med en biografbild förena ackompagnerande
musik, sång eller deklamation, och att låta mellanakterna
å en biografteater utfyllas af t. ex. pianomusik lärer icke heller kunna
anses olämpligt. Vill man generellt förbjuda varietéuppträdande å biografteatrarna,
synes det blifva förenadt med svårigheter att tillfredsställande
angifva gränsen mellan sådant, som, enligt hvad nyss sagts, icke bör
förhindras, och olämpliga uppträdanden, hvilka ej äro önskvärda. Det
kunde lätt hända, att man omöjliggjorde åtskilligt, som kan vara af
stor betydelse för biografernas lyftande till en etiskt och konstnärligt
högre nivå.

Man har — och otvifvelaktigt ej utan fog — klagat öfver att
biografteatrarnas affischer och program innehålla råa och smaklösa bilder
och uttryck. Ett direkt ingripande häremot från lagstiftarens sida lärer
emellertid kräfva en ändring i tryckfrihetsförordningen, och vi hafva
därför ej kunnat föreslå någon lagstiftningsåtgärd för undanröjande af
nämnda missförhållande. Äfven i detta hänseende torde polismyndigheterna
kunna verka reglerande genom att använda sin befogenhet att,
när en biografägare begagnar sig af affischer och program utaf antydd

beskaffenhet och därigenom visar sig på ett olämpligt sätt utöfva sitt
tillstånd att gifva biografföreställningar, vägra honom förnyadt sådant.

Till närmare motivering af de olika paragraferna i förslaget till
förordning, innefattande vissa bestämmelser angående förevisning af
biograf bilder, få vi anföra följande:

i §■

Om man vill draga barnen undan allt skadligt inflytande af biografbesöken
utan att likväl förhindra offentligt förevisande af bilder, som
visserligen kunna inverka menligt på barns fantasilif och karaktärsutveckling,
men väl lämpa sig att visas för äldre personer, blir det
nödvändigt att vid granskningen och godkännandet af biografbilderna
skilja mellan sådana, som få visas endast för äldre personer, och sådana,
som få visas jämväl för barn. Därvid är emellertid att märka, att det
ej lärer vara lämpligt att förbjuda barn att bevista i och för sig tilllåtna
biografföreställningar, därest de infinna sig i sällskap med föräldrar,
målsmän eller andra äldre personer. Ett sådant förbud skulle,
då barnföreställningarna väl i allmänhet torde blifva förlagda till tämligen
tidigt på eftermiddagarna, i stor utsträckning hindra de äldre att
medfölja barnen å biograferna. Faran för skadlig inverkan å deras
fantasilif genom nervretande biografbilder lärer också väsentligen förminskas,
om de under föreställningarna påverkas af det lugnande inflytande,
som äldre personers närvaro medför.

Däremot torde det vara lämpligt att förbjuda besök af ensamna
barn å biograferna efter viss tid på aftonen, och föreskrift härom har
influtit i 5 §.

Första paragrafens andra moment innefattar de undantag från
skyldigheten att låta i förväg granska biografbilder, som lära vara nödvändiga.

I första stycket föreskrifves, att föregående granskning ej erfordras
beträffande biografbilder, som visas i sammanhang med föreläsning vid
läroanstalt. Vi hafva icke kunnat underlåta att uppmärksamma, att skäl
kunna anföras för önskvärdheten af undantagets utsträckande jämväl till
exempelvis föreläsningar i allmänhet öfver vetenskapliga, litterära eller
konstnärliga ämnen, föredrag öfver resor och möjligen andra liknande
allmänna föredrag, men svårigheten att finna mot missbruk betryggande
bestämmelser har föranledt oss att i anslutning till hvad i 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer stadgas i fråga om frihet från skyldighet
att anmäla föreläsning vid läroanstalt begränsa nu ifrågavarande undan -

tag till dylika föreläsningar. Att i analogi med nyssnämnda författningsrum
göra undantag äfven för andaktsöfningar hafva vi ej funnit
vara af något i Sverige förefintligt praktiskt behof påkalladt.

Andra stycket af andra momentet afser att bereda större möjlighet
till förevisande å biografteatrarna af illustrationer till dagshändelserna.
Den föreslagna fristen af tio dagar från det de skildrade händelserna
ägt rum räcker visserligen ej till för tilldragelser, som inträffat å så
aflägset belägna orter, att nämnda eller ännu längre tid åtgår för filmens
försändande till vårt land, men i sådana fall hafva ju bilderna redan
då de framkomma hit väsentligen förlorat sin karaktär af illustrationer
till dagshändelserna, hvadan ytterligare några dagars uppskof i afvaktan
på godkännande af censorsmyndigheten ej kan vara af större betydelse.

2 §•

Att vara censor för biografbilder är ett uppdrag, som af sin innehafvare
kräfver stora kvalifikationer. Omfattande bildning, säker omdömesförmåga
och stor takt äro hufvudbetingelser därför. Med hänsyn därtill
att biografcensurens kanske största betydelse ligger däri, att den skall
rädda det uppväxande släktet från påverkan af dåliga biografbilder, och
då afgörandet, huruvida en biografbild lämpar sig för barn, ofta är
särdeles svårt och ömtåligt, anse vi därjämte vara högeligen önskvärd!,
att censorn besitter pedagogisk erfarenhet.

Censorsuppdraget blir utan tvifvel ganska ansträngande. Att dagligen
under längre tid syssla med bedömande af biografbilder torde
knappast någon stå ut med; därigenom skulle eu censors energi och
uppmärksamhet allt för fort slappas. Det torde därför vara nödvändigt,
att censorsinstitutionen inrättas så, att en censor ej behöfver åt granskningen
ägna mer än i genomsnitt högst tre timmar dagligen.

Att på förhand med anspråk på exakthet uträkna den tid, som kan
antagas komma att åtgå för censurering af alla till förevisande i Sverige
afsedda biograf bilder har ej varit oss möjligt. För att emellertid bilda
oss en ungefärlig föreställning om hur pass tidsödande censuren kunde
komma att blifva hafva vi antagit, att en hvar af landets omkring 200
biografer byter program en gång i veckan samt att hvarje program
uppspelas på en timme. Om vi då vidare antaga att hvarje biograf
hålles i verksamhet i genomsnitt 36 veckor årligen, finna vi, att för
att öfvervara uppförandet af hvarje nytt program på samtliga biografer
under loppet af ett år skulle åtgå en sammanlagd tid af 36 x 200 = 7,200
timmar. Emellertid blifva filmerna ej kasserade, sedan de under loppet

af en vecka användts å en biograf, utan de komma då vanligen åter
till användning under samma tidrymd å en annan biograf samt därefter
å en tredje o. s. v., ända till dess de blifva utslitna. Under antagande
att hvarje filmsrulle på detta sätt i genomsnitt användes på tolf
biografer, skulle den tid, som vore erforderlig för att åse uppspelandet
af alla under ett år förevisade biograf bilder, belöpa sig till Via af 7,200
timmar = 600 timmar.

Därtill skulle nu läggas den tid, som komme att åtgå för granskningen
af de bilder, hvilka icke godkändes eller af annan anledning
icke komme till uppförande. För beräkning häraf är det ännu svårare
att få fasta hållpunkter. Vi hafva emellertid -— särskildt med hänsyn
därtill att efter censurens införande en del af utländska filmsfabrikanter
till förevisning för importörer eller biografägare afsedda profnlmer väl
komme att på föranstaltande af fabrikanterna granskas och godkännas
af censorsmyndigheten utan att sedermera kunna afyttras eller uthyras i
Sverige — ansett oss kunna antaga, att för granskningen af nu ifrågavarande
bilder komme att användas lika lång tid som för granskningen
af de bilder, hvilka blefve förevisade å landets biografteatrar, eller 600
timmar årligen.

Med stöd af dessa beräkningar, som ju icke kunna göra anspråk
på att vara annat än i hög grad approximativa, hafva vi kommit till
den uppfattningen, att till en början borde förordnas två censorer, hvilka
då skulle årligen tagas i anspråk under en sammanlagd tid af 600 + 600
= 1,200 timmar eller hvar och en under 600 timmar.

Till jämförelse kunna vi nämna, att för censureringen af de för
Berlins 128 biografteatrar afsedda filmerna enligt lämnad uppgift åtgår
en tid af 3 å 4 timmar dagligen.

Censors arfvode torde böra betalas af den, som påkallar hans granskningsåtgärd.
Beträffande storleken af arvodet hafva vi tänkt oss ett
belopp af 1 krona för hvarje granskad bildserie med tillägg af 50 öre
för hvarje påbörjadt femtiotal meter, hvarmed filmens längd öfverstiger
100 meter. 100 meter uppspelas på ungefär 5 minuter, och den nu
föreslagna taxan skulle alltså för censorn representera ungefär 10 å 12
kronor för hvarje timme, som han använder för att åse uppspelandet af
filmer. Då han ju härutöfver har åtskilligt arbete med mottagande af
anmälningar, öfvervikande att meddelade föreskrifter om uteslutande af
en eller annan del af granskade filmer efterkommas, utfärdande af bevis
om godkännande samt stämplande af godkända filmer m. m., lärer
denna taxa ej vara för hög.

Lokal för granskningen hafva vi ansett staten böra tillhandahålla
samt förse med erforderliga anordningar för uppspelning af filmer.

För att statsverket må beredas ersättning för kostnaderna härför hafva
vi tänkt oss att censors bevis om godkännande af anmäld films borde
förses med stämpel till lämpligt belopp. Skulle stämpeln bestämmas
till exempelvis 50 öre, borde inkomsten häraf kunna beräknas uppgå
till omkring 2,000 kronor.

3 §•

Denna paragraf angifver de grunder, enligt hvilka censorsmyndigheten
skall förfara vid bedömandet af anmälda biografbilder. Där föreskrifves
beskaffenheten af de bilder, som icke få godkännas, samt, å
andra sidan, att censor skall vara skyldig godkänna alla bilder, hvilka
icke falla under de förbjudna kategorierna.

Att finna en tillfredsställande formulering af den nu ifrågavarande
instruktionen för censorsmyndigheten har erbjudit stora svårigheter.
Det är å ena sidan erforderligt att tillse, att censor erhåller tillräcklig
rörelsefrihet, så att han kan gallra bort allt, som icke bör offentligen
framställas, men å andra sidan måste en bestämd gräns uppdragas för
censors befogenhet i sådant afseende, så att godtyckliga afgöranden
såvidt möjligt förebyggas. Vi hafva såsom norm för censors verksamhet
angifvit — förutom allmän lag, hvilket ju faller af sig själft — att han
ej må godkänna bilder, hvilkas förevisande skulle vara anstötligt i sedligt,
religiöst eller politiskt hänseende eller eljest verka förråande eller
till förvillande af rättsbegreppen.

Vid meddelande af tillstånd till biografföreställningar hafva polismyndigheterna
i Sverige på vissa orter förbjudit bilder, som skildra
mord, rån eller andra brott. Ett sådant förbud hafva vi icke ansett
lämpligen böra meddelas i förevarande författning. Den brottsliga handlingen
kan ingå såsom ett hastigt utspeladt moment i en dramatisk
handling på sådant sätt, att befogad anmärkning mot dess förekomst i
bilden ej kan framställas. En detaljerad och omständlig skildring af
ett brott på biografduken, där de psykologiska motiven för handlingen
icke eller endast otydligt framträda, är väl i allmänhet olämplig, men
icke ens en sådan skildring torde under alla omständigheter vara förkastlig.
Dylika detaljerade skildringar af brott förekomma ju t. ex. i
äldre och nyare skådespel af stort och oomtvistligt värde, och det synes
ej böra komma ifråga att utan vidare förbjuda sådana skådespels återgifvande
medelst biografbilder. Vi hafva trott, att den af oss i -3 §
formulerade föreskriften skall vara tillräcklig att förhindra godkännandet
af olämpliga skildringar utaf brott.

I fråga om för barnförevisningar afsedda bilder hafva vi ansett, att
censorsmyndigheten bör äga full frihet att bedöma hvad som för barnen
kan vara skadligt eller icke skadligt.

Det är tydligt att tillämpningen af en instruktion, så affattad som
den af oss i 3 § föreslagna, ställer stora fordringar på censorerna och
att det blir af synnerlig vikt att finna för uppdraget lämpliga personer.

4 §•

Bevis om godkännande af films hafva vi tänkt oss böra meddelas
dels genom påstämpling å filmen och dels genom utfärdande af skriftligt
intyg, innehållande en kortfattad beskrifning af bildserien. För
ytterligare betryggande af kontrollen hafva vi föreslagit, att, om censorn
föreskrifvit bortklippande af någon del utaf filmen, detta skall angifvas
i intyget, hvarigenom ett eventuellt försök att oförmärkt återinsätta
den bortklippta delen försvåras. Emellertid äro vi medvetna om
att de föreslagna kontrollåtgärderna ej kunna absolut förhindra alla falsarier,
utan att fall kunna tänkas, då förändringar vidtagas med en
godkänd film, hvilka förändringar icke kunna upptäckas vid granskning
allenast af påstämplingen och intyget. Då likväl dylika falsarier
komme att betraktas och bestraffas såsom förfalskningsbrott, torde den
angifna luckan i kontrollen — hvilken vi ej förmått utfylla — icke
behöfva tillmätas allt för stor betydelse.

6 och 7 §§.

Straffbestämmelser och föreskrift om forum äro föreslagna i analogi
med motsvarande stadganden i 13, 25 och 26 §§ af ordningsstadgan
för rikets städer.

För att för biografägarna underlätta öfvergången till de nya förhållandena
och för dem möjliggöra ostörd förbrukning af redan delvis
till förevisning använda filmer torde böra stadgas, att förordningen ej
träder i kraft förrän minst tre månader efter dess offentliggörande.

Till sist få vi anmäla, att folkskolläraren F. Hallgren i Malmö på
vår anmodan deltagit i den slutliga granskningen af föreliggande utlåtande
och förslag.

Stockholm den 2 september 1910.

Per Cronvall. Marie Louise Gagner. Chr. Magnusson.

Förslag

till

Förordning, innefattande vissa bestämmelser angående
förevisning af biografbilder.

1 §•

1. Lefvande fotografiska bilder eller så kallade biograf bilder må
ej offentligen förevisas, såvida de icke dessförinnan blifvit efter verkställd
granskning godkända i den ordning bär nedan sägs.

Vid offentlig tillställning, till hvilken barn under 15 år lämnas tillträde
utan att vara åtföljdt af äldre person, må endast förevisas biografbilder,
som blifvit godkända till förevisning jämväl vid dylik tillställning.

2. Hvad i mom. 1 är stadgadt afser icke biografbilder, som visas
i sammanhang med föreläsning vid läroanstalt.

Därjämte skall vederbörande polismyndighet vara befogad medgifva,
att bilder, som skildra nyligen inträffade händelser, utan sådant godkännande,
som ofvan sägs, förevisas under en tid af högst 10 dagar efter
det de skildrade händelserna ägt rum.

2 §■

Den i 1 § omnämnda granskning af biografbilder verkställes af en
eller flera utaf Kungl. Maj:t förordnade censorer.

Meddeladt förordnande att vara censor kan när som helst återkallas.

Censor äger af den, som påkallat granskningen, åtnjuta godtgörelse
enligt särskild taxa. Denna taxa fastställes af Kungl. Maj:t, som jämväl
meddelar närmare föreskrifter i öfrigt angående censorernas verksamhet.

3 i Censor

må ej godkänna biografbilder, hvilkas förevisande skulle
strida mot allmän lag, vara i sedligt, religiöst eller politiskt afseende
anstötligt eller eljest kunna verka förråande eller till förvillande af rättsbegreppen.

Till förevisning vid sådan tillställning, som omnämnes i 1 § 1 mom.
andra stycket, må ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att på ett
onaturligt sätt uppjaga barns fantasi eller eljest skadligt inverka på
deras andliga eller kroppsliga utveckling.

Bilder af annan beskaffenhet, än nu nämnts, må censor ej vägra
godkänna.

4 §•

Films, som blifvit vid granskning godkänd, skall till bevis därom
åtryckas stämpel, hvarjämte censor skall utfärda intyg öfver godkännandet,
innehållande en kortfattad beskrifning af bilderna samt upptagande
rubrik och underrubriker, om sådana äro anbragta å filmen,
äfvensom, där viss del af filmen blifvit före godkännandet på tillsägelse
af censor utesluten, anmärkning härom. I stämpeln och intyget skall
tillika angifvas, huruvida bildserien blifvit eller icke blifvit godkänd till
förevisning vid sådan tillställning, som omnämnes i 1 § 1 mom. andra
stycket.

Intyget är den, som förevisar bilderna, pliktig på anmodan uppvisa
för vederbörande polismyndighet.

5 §•

Barn under 15 år, hvilket icke åtföljes af äldre person, må ej
efter klockan åtta eftermiddagen lämnas tillträde till offentlig förevisning
af biografbilder.

6 §•

Öfverträdelse af hvad i 1 och 5 §§ stadgas belägges med böter
från och med 5 till och med 100 kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för sådan förseelse,
fortsätter eller förnyar densamma, skall, för hvarje gång, åtal mot
honom ägt rum och han däraf undfått del, fällas till ansvar enligt
denna paragraf.

7 §•

Förseelse mot denna förordning åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan öfver
domstols eller poliskammares beslut i dessa mål hvad i allmänhet angående
besvär i brottmål finnes förordnadt.

Bil. 1.

Polizeiverordnung

betreffend

Kinematographen-Zensur.

Auf Grund der §§ 5 lind 6 des Gesetzes iiber die Polizeiverwaltung
vom 11 März 1850 (G. S. S. 265) und der §§ 143 und 144 des Gesetzes
uber die allgemeine Landesverwaltung vom 30 Juli 1883 (G. S.
S. 195 ff.) wird fur den Stadtkreis Berlin unter Zustimmung des Gemeindevorstandes
verordnet, was folgt:

§ 1.

Die zensurpolizeiliche Genelimigung zur öffentlichen Vorfiilirung
eines kinematographischen Biides (Films) gilt fur den ganzen Ortspolizeibezirk
von Berlin als erteilt, wenn fiir den betreffenden Film eine mit
dem Genehmigungsvermerk des Polizei-Präsidenten versebene Erlaubniskarte
ausgestellt ist.

§ 2.

Die Veranstalter öffentlicher kinematographischer Vorfiibrungen sind
verpflichtet, fiir jedes der von ihnen zur Vorfiihrung gebracbten Bilder
die entsprecbende Erlaubniskarte so bereit zu halten, dass sie den revidierenden
Polizeibeamten jederzeit vorgelegt werden kann.

§ 3.

Die Erlaubniskarten miissen neben dem polizeilichen Genehmigungsvermerk
enthalten:

a) die Bezeichnung der Ursprungsfirma, d. h. derjenigen Firma,
welche den Film hergestellt und in den Handel gebract hat,

b) die Fabriknummer des Films, falls eine solche vorhanden ist,

c) den Titel des Biides,

d) etwaige Untertitel oder, wo solche nicht vorhanden sind und
sich der Inhalt des Biides nicht schon aus dem Titel klar erkennen
lässt, eine kurze Inhaltsangabe oder eine den Inhalt kennzeichnende
Photographie,

e) eine Angabe der Länge des Films,

f) die Zensur-Nummer, d. h. diejenige Nummer, welche der betreffende
Film in dem vom Polizei-Präsidium gefuhrten fortlaufenden
Register fuhrt.

§ ^

Die Vorfiihrung von Bildern ohne Titel ist unzulässig. Der den
Titel enthaltende Streifen muss mit den iibrigen Filmstreifen verbunden
und der Titel deutlich erkennbar sein. Ausnahmen von diesen Bestimmungen
bediirfen besonderer polizeilicher Genehmigung.

§ 5.

Titel und Untertitel durfen nachträglich nicht geändert werden,
ebensowenig der Inhalt der Erlaubniskarten.

§ 6.

Die Ausfiillung der Karten mit den in § 3 zu a bis e angefiihrten
Merkmalen ist Sache der Schausteller.

I 7-

Sämtliche fur einen Film ausgestellte Erlaubniskarten miissen im
Inhalt und Wortlaut iibereinstimmen. Um Abweichungen zu vermeiden,
wird auf dem Polizei-Präsidium von jedem zur Zensur vorgelegten Film
eine Karte zuriickbehalten. Diese kann während der Dienststunden von
Interressenten jederzeit eingesehen werden.

§ 8.

Oeffentliche Ankundigungen von kinematographischen Bildern, deren
Vorfuhrung polizeilich verboten ist, sind unzulässig.

§ 9.

Ubertretungen der vorstehenden Bestimmungen werden, sofern nicht
nach anderweiten Vorschriften eine höhere Strafe angedroht ist, mit
Geldstrafe bis zu 30 Mark oder im Unvermögensfalle mit verhältnismässierer
Haft bestraft.

§ io.

Diese Polizeiverordnung tritt am 1 Oktober 1908 in Kraft.

Berlin, den 20 Mai 1908.

Der Polizei-Präsident.
v. Stubenrauch.

(I. Th. II. 3168.)

Bil. 2.

Bekanntmachung, die Veranstaltung kinematographischer
Vorfuhrungen betreffend.

§ 1.

Wer in hiesiger Stadt öffentliche kinematographische Vorfuhrungen
zu veranstalten beabsichtigt, hat dies gemäss § 8 des Regulativs, die
polizeiliche Aufsichtsfuhrung (iber Lustbarkeiten usw. betreffend, vom
22 Juni 1902 bei der Königlichen Polizeidirektion anzuzeigen.

Mit den Vorfuhrungen darf nicht eher begonnen werden, als die
nach § 12 des genannten Regulativs erforderliche Anzeigebescheinigung
erteilt ist.

Die Anzeigebescheinigung wird erst dann ausgestellt, wenn die in
der Verordnung des Königlichen Ministeriums des Innern vom 24 November
1906 vorgeschriebene feuerpolizeiliche Unbedenklichkeitsbescheini -

gung beigebracht ist (vergl. auch Bekanntmachung der Königlichen Polizeidirektion
lind des Rats zu Dresden vom 31 Dezernber 1906) und
hinsichtlich des Lokals, in dem die Vorfuhrungen stattfinden sollen,
verkehrs- und sicberheitspolizeilicbe Bedenken nicht bestehen.

§ 2-

Den im Interesse der Verkehrssicherheit zu stellenden Forderungen
ist strengstens nachzukommen.

Namentlich miissen

a) sämtliche Turen nach aussen schlagen,

b) die Ausgangstiiren mit der deutlich lesbaren Aufschrift »Ausgang»
versehen sein und während der Vorstellungen stets unverschlossen gehalten
werden,

c) Notlampen in der erforderlichen Zahl vorhanden sein und von
Beginn der Vorstellungen ab bis zu deren Schlusse brennend erhalten
werden,

d) im Zuschauerraum geniigend breite Gånge vorhanden und in
der Regel die Stiihle mit dem Fussboden oder unter sich durch Latten
fest verbunden sein.

§ 3-

Zu den Vorfuhrungen diirfen nicht mehr Personen zugelassen werden
als Plätze vorhanden sind.

Keinesfalls diirfen während der Vorfuhrungen Personen in den Gängen
stehen.

§ 4.

Die Vorfuhrungen miissen spätestens 11 Uhr abends beendet sein;
an Sonn- und Feiertagen diirfen sie nicht vor 11 Uhr vormittags beginnen.

An den Busstagen, dem Karfreitage und dem Totenfestsonntage
diirfen Vorstellungen nicht stattfinden. (Gesetz vom 10 September 1870.)

§ 5.

Kinder unter 14 Jahren, gleichgultig ob sie sich in Begleitung Erwachsener
befinden oder nicht, diirfen nur zu solchen Vorfuhrungen zugelassen
werden, die för Kinder besonders veranstaltet werden.

Diese Vorstellungen miissen als »Kindervorstellungem sowohl an den
Eingängen des Scliaustellungsraums als an der Kasse durch deutlich lesbare
Aufschriften angekundigt und spätestens 7 Uhr abends beendet sein.

§ 6.

Es darf kein Bild beziehungsweise Tonbild zur öffentlichen Vorfuhrung
gebracht werden, das nicht zuvor von der Königlichen Polizeidirektion gepruft
und von diesel- zugelassen worden ist.

Werden nur einzelne Teile eines Biides beanstandet, so haben diese
bei der öffentlichen Vorfuhrung wegzubleiben, dafern der Kinematograpkenbesitzer
nicht vorzieht, auf die Vorfuhrung des Biides ganz zu verzichten.

Die Priifung der Bilder erfolgt in der Regel in dem Kinematographen-Theater
selbst, doch kann jederzeit auch die Vorfuhrung eines
Biides in dem Vorfiihrungsraume der Königlichen Polizeidirektion angeordnet
werden.

Zum Zwecke der Priifung sind die beabsichtigten Vorfiihrungen mindestens
24 Stunden vor ihrem Beginne unter Einreichung eines Verzeichnisses
der vorzufuhrenden Bilder in doppelten Exemplaren bei dem Verkande
des zuständigen Polizeibezirkes einzureichen. In diesen Verzeichnissen
sind die Bilder nach ihrem Titel sowie ihren etwaigen Untertiteln
oder, wo solche nicht vorhanden sind und der Inhalt des Biides sich
nicht schon aus dem Titel klar erkennen iässt, unter Beifugung einer
kurzen Inhaltsangabe und Angabe der etwaigen Fabriknummer der Films
genau zu bezeichnen.

Den Bildern durfen bei der öffentlichen Vorfuhrung keine anderen
Titel und Untertitel als diejenigen gegeben werden, unter denen sie auf
dem Verzeichnisse aufgefukrt sind.

§ 7.

Von der öffentlichen Vorfuhrung sind alle Bilder ausgeschlossen, die
geeignet sind, in sittlicher, religiöser oder politischer Beziehung Anstoss
zu erregen (§ 15 des Regulativs vom 22 Juni 1892). Unter die sittlich
anstössigen Bilder fallen nicht nur diejenigen, die unsittlich in geschlechtlicher
Beziehung sind, sondern auch solche, die, ohne unsittlich in diesem
Sinne zu sein, doch gegen die allgemeinen Grundsätze der Moral verstossen
oder geeignet sind, verrohend auf die Sitten zu wirken, z. B. Hinrichtungsszenen,
Darstellungen von Selpstmorden und Ungliicksfällen mit
aufregenden oder abstossenden Begleiterscheinungen oder von sonstigen

Sclireckensszenen, die Darstellung von Tierquälereien (Stierkämpfe imd
dergl.) und vor allena die Darstellung von Verbrechen, namentlich von
Mordtaten, Raubanfällen, Einbruchen usw.

Von der Vorfiihrung in den »Kindervorstellungen» (§ 5) sind iiberhaupt
alle Bilder ausgeschlossen, von denen eine ungunstige Einwirkung
auf die Anschauungen der Kinder befiirchtet werden muss oder die geeignet
sind, die Phantasie der Kinder in ungiinstigem Sinne zu erregen.

§ 8.

Beruhigt sida der Besitzer des Kinematograplaen bei der Entscheidung
des mit der Priifung beauftragten Beamten nicht oder bestehen irgend
welche Zweifel hinsichtlich der Zulassung eines Biides, so erfolgt eine
Nachpriifung in dem Vorfuhrungsraume der Königlichen Polizeidirektion.
Es sind hierzu die betreffenden Films und zwar lose, nicht auf Filmtrommeln
gewickelt, sowie bei Tonbildern die phonographischen Platten
zu der sofort festzusetzenden Zeit in das Polizeigebäude zu bringen.

Solange diese Priifung nicht erfolgt ist, dart die öffentliche Vorfuhrung
des betreffenden Biides nicht stattfinden.

§ 9.

Öffentliche Ankiindigungen kinenaatographischer Bilder, deren Vorfiihrung
polizeilich verboten ist, sind unzulässig. Von solchen Bildern
diirfen namentlich auch an den Eingängen und den Fenstern der Schaustellungsräume
Darstellungen nicht angebracht werden.

§ io.

Rezitatorische Vorträge, namentlich solche, in denen die auf den
Bildern dargestellten Personen redend eingefiihrt werden, diirfen mit den
Bildervorfiihrungen nicht verbunden werden. Es macht dabei keinen
Unterschied, ob auf Grund eines zuvor angefertigten Textes oder aus dem
Stegreife gesprochen wird.

Ebensowenig ist es zuliissig, dass bei Tonbildern die gesanglichen
und deklamatorischen Vorträge durch lebende Personen ausgefiihrt
werden.

Zuwiderhandlungen haben die Einleitung des Strafverfahrens nach
§§ 33 a, 147 Ziffer 1 der Gewerbe-Ordnung zur Folge.

§ 11-

Die Kinematographenbesitzer sind verpfliclitet, während der Dauer
der Vorfiihrungen jederzeit persönlich anwesend zu sein oder aber fur
geeiguete Stellvertretung zu sorgen.

§ 12-

Zuwiderhandlungen gegen diese Bestimmungen werden, soweit nicht
andere Strafvorschriften Platz greifen, mit Geldstrafe bis zu 60 M. oder
mit Haft bis zu 14 Tagen bestraft.

Dresden, den 8 Mai 1909.

Königliche Polizeidirektion, Abteilung F.