FÖRSLAG OCHBETÄNKANDEN (Statens offentliga utredningar 1908:8)

FÖRSLAG OCH
BETÄNKANDEN

ANGÅENDE

UNIVERSITETEN I UPSALA OCH LUND
SAMT KAROLINSKA INSTITUTET,

AFGIFNA

AF DÄRTILL I NÅDER UTSEDDE KOMITERADE.

LUND

BERLINQSKA BOKTRYCKERIET
1901

Till Konungen.

Genom nådigt bref af den 19 Maj 1899 uppdrog Eders Kongl.
Maj:t åt en komité att efter verkstäld utredning afgifva underdånigt
betänkande och förslag till förändrade bestämmelser i fråga

om tillsättandet af lärarebefattningar vid rikets universitet och karolinska
institutet samt i afseende å docentinstitutionen med rätt
för komitén att i sammanhang härmed föreslå de ändringar i öfrigt
i nu gällande föreskrifter, hvilka af komiténs omförmälta förslag
kunna föranledas. I komiten förordnades till ordförande
undertecknad Billing samt till ledamöter undertecknade Annerstedt,
Hammarsten, Mörner och Kallenberg jämte Universitetsbibliotekarien
Elof Tegnér; undertecknad Kallenberg förordnades
att därjämte vara komiténs sekreterare. Sedan Bibliotekarien Tegnér
i Februari 1900 aflidit, förordnades undertecknad Quennerstedt
till ledamot af komitén.

Genom skrifvelse af den 8 November 1899 har komitén anbefalts
att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af eu af e. o.
professorer vid universiteten i Upsala och Lund till Eders Kong!.
Maj:t ingifven framställning rörande desse lärares benämning samt
rätt för dem att deltaga i val af rektor och prorektor in. in.
Tillika har komitén genom skrifvelse af den 24 November 1899
fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
eu af kanslern för rikets universitet till Eders Kong!. Maj:t ingifven
framställning om intagande i statuterna för universiteten
och i stadgarna för karolinska institutet af eu föreskrift därom,
att tjänstgörande lärare skall under läsetermin vara boende i stad,
där han har sin anställning.

Till bulig yrande af hvad komitén sålunda fått sig uppdraget
har komitén första gången sammanträdt i Lund den 31 Oktober
1899 och därefter tid efter annan hållit öfverläggningar.

I anledning af förstberörda nådiga remiss afgaf komitén ett
den 27 Februari 1900 dagtecknadt underdånigt utlåtande.

Sedan komitén denna dag afslutat sina arbeten i öfrigt, får
komitén härmed i underdånighet öfverlämna:

förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund
med motiver;

betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden
vid universiteten;

förslag till stadgar för karolinska institutet med moriver; samt
betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden
vid institutet.

Ett särskildt yttrande af undertecknad Annerstedt bifogas.
Mölle den 20 Juli 1901.

önderdånigst

Gottfrid Billing.

Claes Annerstedt. Olof Hammarsten. K. A. H. Mörner.
E. Kallenberg. Aug. Quennerstedt.

Först ag

till

statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Allmänna stadganden,

§ 1.

Universiteten i Upsala och Lund stå under Kongl. Maj:ts
nådiga beskydd och åtnjuta oförkränkt, efter hvad därom .särskilt
är förordnadt, den egendom och do inkomster, som blifvit dessa
högskolor lagligen öfverlåtna och tillerkända, så ock de rättigheter,
förmåner och friheter, som äro dem genom lag eller förordning eljest
tillagda, så vidt de ej strida mot dessa statuters innehåll.

§ 2.

Hvartdera universitetet utgöres af samtlige dess ordinarie och
extraordinarie lärare samt i dess matrikel vederbörligen inskrifne
graduerade eller ograduerade studerande. Till universitetet räknas
ock de tjänstemän och betjänte, som äro för vården af dess vetenskapliga
inrättningar eller vid olika grenar af dess förvaltning vederbörligen
anstälde.

Tjänstgörande lärare skall under läsetermin vara boende i
universitetsstaden, så framt ej Kongl. Maj:t på därom gjord ansökning
annat medgifver.

Förslag till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

§ 3.

Universiteten stå under särskild styrelse och förvaltning. Öfverstyrelsen
föres af eu kansler. Styrelsen och förvaltningen på
stället handhafva^, under prokanslers inseende, af rektor, universitetsrådet,
det akademiska konsistoriet och en drätselnämnd, på sätt
dessa statuter närmare bestämma.

II.

Kanslern.

§ 4.

Kanslersämbetet är gemensamt för de båda universiteten och
karolinska institutet. Kansler utnämnes af Kongl. Maj:t efter föregånget
val, som förrättas å tid, hvilken Kongl. Maj:t bestämmer.

§ 5.

Kansler bör utses bland män, som genom sin samhällsställning
i förening med nit för vetenskaplig odling kunna verksamt vårda
och främja universitetens väl och studiernas sanna förkofran.

§ 6.

I val af kansler deltaga universiteten och karolinska institutet
genom valmän till antal för universitetet i Upsala af 48,
för universitetet i Lund af 38 och för institutet af 18. Valmännen
utgöras af prokansler, bibliotekarie och räntmästare vid hvardera
universitetet samt af erforderligt antal tjänstgörande professorer
efter ålder i ämbetet. Valmans utevaro hindrar ej valförrättningens
företagande. Valförrättare, som har att till valet
utfärda kallelse, är vid hvardera universitetet prokansler^ eller
vid förfall för denne rektor samt vid karolinska institutet rektor
eller den hans ämbete förvaltar. Valet, vid hvilket hvarje valman
eger en röst, sker med slutna sedlar'', upptagande namnet
på den person, som anses till ämbetet lämpligast. Afgifna röster
uppräknas inför protokoll, som förses med underskrift af val -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

förrättaren och två andra valmän. Protokollen från universitetet
i Lund samt karolinska institutet insändas därefter ofördröjligen
till valförrättare!! vid universitetet i Upsala, hvilken har att sammanräkna
rösterna och, med öfverlämnande af protokollen, hos
Kongl. Maj:t anmäla valets utgång

Anser Kongl. Maj:t icke, att den, som erhållit de flesta rösterna,
eller, där två eller flere erhållit högsta röstetal, någon af
dessa bör till ämbetet utnämnas, anställes nytt val i ofvan stadgad
ordning.

§ 7.

Kanslern har öfverinseende öfver alla universitetets angelägenheter.
Han har att med uppmärksamhet följa den akademiska
undervisningen; vaka öfver att lärarne fullgöra sina skyldigheter
och att de studerande iakttaga flit, ordning och sedlighet; inhämta
noggrann kännedom om vården och förvaltningen af universitetets
egendom och vetenskapliga inrättningar samt på grund däraf vidtaga
de åtgärder, som kunna lända till att bevara, stadga och främja
universitetets rätt, välstånd och ändamål.

§ 8.

I allt hvad som rörer universitetet eller kan främja dess väl,
eger kanslern, där han så nödigt anser, föra eller låta föra dess
talan. Hvad på Kongl. Majrts afgörande ankommer, underställes
dess nådiga pröfning. För erhållande af upplysning, utlåtande
eller annat biträde för sina åtgärder eger kanslern att vända
sig till den ämbetsmyndighet, på hvilken det kan ankomma att
sådant meddela.

§ 9.

Kanslern eger utfärda instruktioner och reglementea till efterrättelse
vid förvaltningen af universitetets vetenskapliga inrättningar,
drätsel och egendom. I sådana frågor skall universitetsrådet
afgifva utlåtande, om ej förslaget från detsamma utgått.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 10.

Där kanslern finner rektor, univcrsitetsråd, konsistorium eller
drätselnämnd eller ledamot i dessa kollegier eller annan lärare
eller tjänsteman vid universitetet begå fel eller försummelse i ämbetet,
eger lian därom erinra och anbefalla rättelse eller, där sakens
beskaffenhet så påkallar, låta i vederbörlig ordning tilltala
den felande.

§ Il Kanslern

eger för sin expedition förordna en sekreterare.

§ 12-

Då kanslersämbetet är ledigt, eller kanslern för någon tid är
förhindrad att ämbetet bestrida, förordnar, på därom gjord anmälan,
Kongl. Maj:t, huru med ämbetets utöfning under tiden skall förhållas.

III.

Prokansler^

§ 18.

Prokansler för universitetet i Upsala är ärkebiskopen; prokansler
för universitetet i Lund är biskopen öfver Lunds stift.

§ 14-

Prokansler^ bör göra sig underrättad om alla universitetets
angelägenheter, lärarnes verksamhet, undervisningens gång och
de studerandes sedliga förhållande samt med upplysningar, råd
och påminnelser, där han så nödigt aktar, främja universitetets
väl och anseende.

§ 15.

Prokanslern eger, när han så för godt finner, öfvervara universitetsrådets
och konsistoriets öfverläggningar samt i dem, men
ej i besluten taga del.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 16-

Med lärarebefattningars tillsättande tage prokansler^ den befattning,
hvarom nedan sägs.

I andra frågor eger lian, då omständigheterna därtill föranleda,
lins kanslern göra de framställningar och föreslå de åtgärder,
han anser för universitetet gagnande.

§ 17-

När kanslersämbetet är ledigt, bestride prokansler!! de åligganden,
som tillhöra detta ämbete, till dess Kongl. Maj:t därom
meddelat förordnande.

§ 18-

Finnes ej prokansler, eller är han förhindrad att utöfva ämbetet,
förfalle under tiden afl fråga om den handläggning af ärenden,
som på prokansler!! ankommer.

IV.

Rektor.

§ 19-

Rektor väljes för tre år af universitetsrådet. Valbar är hvarje
professor, som å dag, då rektorsämbetet, efter hvad nedan sägs,
skall tillträdas, i fulla tre år innehaft professorsämbete.

Den, som i tre år beklädt rektorsämbetet, må kunna därtill å
nyo väljas, men vare icke skyldig att mottaga nytt val.

§ 20.

Universitetsrådet har att jämväl utse en prorektor. Hvad i
föregående § beträffande väl af rektor stadgats, ege ock tillämpning
i fråga om val af prorektor.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 21.

Val af rektor och prorektor anställes inom förra hälften af
April månad det år, då tiden, som förra valet afsett, utgår. Valet
sker med slutna sedlar.

Om förrättadt val göres anmälan hos kanslern, som eger bekräfta
detsamma.

§ 22.

Vill den, som blifvit vald till rektor eller prorektor, ej mottaga
ämbetet, gifve det tillkänna genast eller, om han ej är tillstädes,
inom andra dagen efter den, då han genom rektors försorg om
valets utgång erhållit underrättelse, och anföre tillika de skäl, på
hvillca han stöder sin afsägelse. De anförda skälen skola af universitetsrådet
till giltigheten pröfvas.

Godkännes afsägelse, företages genast eller, så snart ske kan,
nytt val.

§ 28.

A första dagen i Juni månad eller, om helgdag då infaller,
å näst föregående söckendag skall nyvald rektor med vanlig högtidlighet
i ämbetet insättas, och skall afgående rektor därom meddela
underrättelse genom en senast dagen förut utfärdad inbjudning.

År rektor omvald, ege nämnda insättande i ämbetet ej rum.

Prorektor tillträde sitt ämbete den första dagen i Juni månad.

§ 24.

Afgår rektor eller prorektor före ämbetstidens slut och återstår
däraf minst en hel läsetermin, anställe universitetsrådet nytt
val för den återstående tiden och göre därom anmälan hos kanslern
för valets bekräftande.

I fall, som nu är nämndt, tage rektor sitt inträde i ämbetet
på sätt, som af universitetsrådet vid valtillfället bestämmes.

§ 25.

Rektor vare, om han så önskar, frikallad från skyldigheten
att bestrida de till hans professorsämbete hörande före -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

läsningar, öfningar och examina; gifve det dock tillkänna i konsistoriet.

§ 26.

Rektor skall utöfva den närmaste vården och tillsynen öfver
allt hvad universitetet rörer. Honom åligger tillse: att den akademiska
undervisningen vederbörligen handhafves; att sedlighet och
flit bland den studerande ungdomen upprätthållas; att universitetets
egendom, af hvad namn den vara må, behörigen vårdas; att anslag
användas för sina rätta ändamål; att uppbörd af universitetets
inkomster rätteligen verkställes; att räkenskaper och redovisningar
behörigen upprättas och inom föreskrifna tider aflämnas; att lärare,
tjänstemän och betjänte i allo noggrannt uppfylla sina åligganden,
samt att ej mindre hvad dessa statuter och andra vederbörligen
gifna föreskrifter till efterrättelse anbefalla, än ock universitetsrådets,
konsistoriets och drätselnämndens, så väl som rektors egna, i
behörig ordning fattade beslut till verkställighet befordras; skolande
hvad rektor i kraft af sitt ämbete i afseende härå bjuder och tillsäger
af en hvar ovägerligen efterkommas.

§ 27.

Rektor eger, då skäl därtill förekomma, erinra lärare och
tjänstemän om noggrannt uppfyllande af deras tjänsteplikter. I svårare
fall göre han anmälan hos kanslern. Då han därtill finner
anledning, eger han låta verkställa inventering af universitetets
kassor och samlingar.

§ 28.

Hvad till upprätthållande af den akademiska disciplinen öfver
de studerande åligger och tillkommer rektor, därom är särskilt
förordnadt.

§ 29.

Då lärare eller tjänsteman vid universitetet begär vittnesbörd
öfver sitt tjänsteförhållande, skall sådant vittnesbörd efter veder -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

hörande fakultets eller sektions eller annan vederbörande myndighets
hörande af rektor utfärdas samt innehålla yttrande om tjänstgör
ine och vandel. Vill studerande erhålla akademiskt vittnesbörd,
skall det ock af rektor utfärdas, sedan vitsord af den nationsföreningr,
som den studerande tillhör, förut infordrats. I vittnesbörd
för studerande skall alltid intagas betyg öfver hans flit och uppförande.

§80.

Rektor må ej utan särskild tillåtelse aflägsna sig från universitetsstaden
för längre tid än åtta dagar under läsetermin och
fjorton dagar under ferier.

§ 81.

Då rektor är af giltigt förfall hindrad att förrätta sitt ämbete,
eller då rektor i fall, som af § 24 framgår, afgått, utan att ny
rektor utsetts, skall rektorsämbetet uppehållas af prorektor eller,
om hinder därför möter, af den till fullinaktsdagen äldste, därtill
oförhindrade bland konsistoriets ledamöter.

§ 32.

I)å någon för längre tid än eu månad i rektors ställe förvaltar
dennes ämbete, tillfälle honom så stor del åt det rektor anslagna
arfvode, som mot tiden svarar. För kortare tid ege sådan
ersättning ej ruin.

Universitetsrådet och det akademiska konsistoriet.

§ 38.

Universitetsrådet tillkommer det att behandla förslag till nya
instruktioner, reglementen eller andra allmänna föreskrifter och
anordningar rörande universitetet, dess lärda verksamhet, inrätt -

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

ningar, hushållning och drätsel samt att i (ifrigt utöfva de åligganden,
som i dessa statuter särskildt bestämmas.

§ 34.

Det akademiska konsistoriet skall vaka öfver undervisningens
tillbörliga gång samt lärarnes och de studerandes förhållande i
hvad till studierna hörer; hålla hand däröfver att gifna föreskrifter
angående föreläsningar, öfningar och examina iakttagas; handhafva
universitetets disciplinära myndighet (ifver de studerande,
på sätt därom är särskildt stadgadt; förvalta och utdela do universitetet
gifna stipendier, där ej särskildt är annorlunda föreskrifvet;
samt i öfrigt handlägga de annorstädes i dessa statuter
konsistoriet uttryckligen förbehållna ärenden äfvensom alla andra
frågor, om Indika ej är särskildt förordnadt, att de tillhöra annan
akademisk myndighet.

Konsistoriet skall ock upptaga och afgöra de ärenden, hvilkas
pröfning, enligt hvad i dessa statuter är föreskrifvet, ankommer pa
rektor ensam, men Indika af honom till konsistoriet hänskjutas.

§ 35.

Universitetsrådet utgöres af rektor, prorektor och de tern dekanerna
samt af professorer, utsedde genom val enligt de i nästföljande
§ gifna regler.

I universitetsrådet hafva dessutom säte och stämma:

i ekonomiska mål räntmästaren, i ärenden, som angå biblioteket,
bibliotekarien, samt i ärenden, som röra någon af de i
första punkten af § 167 omförmälta vetenskapliga institutioner,
institutionsföreståndaren.

Vid laga förfall för räntmästaren eller bibliotekarien inträder
i den förres ställe kamreraren och i den senares vice bibliotekarien.

§ 36.

De valde ledamöterna af universitetsrådet utses på det sätt,

att hvarje fakultet eller sektion med slutna sedlar inom sig utser

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

en ledamot för hvarje fullt eller påbörjadt femtal professurer inom
fakulteten eller sektionen. Valet förrättas inom förra hälften af
April månad det år, då tiden, som förra valet afsett, utgår. Om
förrättadt val underrättas rektor, som har att hos kanslern anmäla
valet för dess bekräftande.

Ledamot väljes för en tid af tre år, räknad från den första
dagen i näst efter valet infallande Juni månad. Den, som i tre
år på grund af val varit ledamot af universitetsrådet, vare under
de närmast följande tre åren icke skyldig att mottaga omval.

§ 37.

Afgår vald ledamot förr än den tid gått till ända, för hvilken
han blifvit utsedd, väljes annan i hans ställe för tid, som för honom
återstår. Likaledes skall, så väl då till ledamot utsetts någon,
hvilken såsom rektor, prorektor eller dekanus redan har eller
sedermera under den tid, valet afsett, får säte och stämma i universitetsrådet,
som ock då för ledamot inträffar laga förfall för
längre tid än tre månader, annan utses i hans ställe, i förra fallet
för tid, under hvilken han i sin nämnda egenskap har plats i universitetsrådet,
och i senare fallet för tid, under hvilken hindret varar.

§ 38.

Universitetsrådet må ej handlägga något ärende, utan att mer
än halfva antalet af dess ledamöter är tillstädes. Erfordras adjunktion
för vinnande af beslutmässigt antal, skall ordföranden
bland universitetets professorer tillkalla, efter behof, en eller flere,
helst från fakultet eller sektion, som eljest icke skulle blifva i universitetsrådet
behörigen företrädd.

Om jäf gälle hvad allmän lag därom stadgar; dock må ej
ordföranden anses jäfvig att föredraga och besluta om ärende, hvilket
han förut såsom rektor handlagt, ej heller annan ledamot att
besluta om frågor, hvilkas föregående handläggning han öfvervarit
i konsistorium, drätselnämnd, fakultet eller sektion.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 39.

Tjänstledighet, som icke uttryckligen angifvits inbegripa jämväl
frihet från skyldighet att deltaga i universitetsrådets göromål,
frikallar ej från sådant deltagande, så framt ej de skäl, på grund
af Indika ledigheten erhållits, utgöra förfall för fullgörande af äfven
nämnda skyldighet.

§ 40.

Universitetsrådet skall på ordförandens kallelse sammanträda,
så ofta ärendena det fordra. Sammanträde må under läsetermin
icke hållas å annan dag än onsdag eller lördag, så framt ej viktiga
skäl därtill föranleda. Kallelsen, som skall innehålla uppgift
på de ärenden, hvilka vid sammanträdet skola förekomma, bör, så
vidt ske kan, utfärdas senast dagen förut på sätt universitetsrådet
eger besluta. Ej må ledamot från sammanträde uteblifva utan
låsa förfall, som bör hos ordföranden anmälas och af honom till
anteckning i protokollet angifvas.

Om sammanträde och de ärenden, som därvid skola förekomma,
bör prokanslern underrättas.

§ 41.

I universitetsrådet intage rektor såsom ordförande främsta platsen
och prorektor såsom vice ordförande platsen närmast efter honom.
Af öfrige professorer, hvilka vare sig i alla eller allenast i vissa
ärenden hafva säte och stämma i universitetsrådet, intage en
hvar plats efter dagen, då han först erhållit professorsämbete
vid någotdera universitetet eller karolinska institutet. För räntmästaren
och bibliotekarien vare ock, så väl dem emellan inbördes
som i förhållande mellan dem och de ledamöter af universitetsrådet,
som bekläda professorsämbete, fullmaktsålder bestämmande
för platsen.

Adjungerade ledamöter taga plats efter universitetsrådets öfrige,
här förut nämnde ledamöter och sinsemellan i ordning efter
fullmaktsålder.

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

§ 42.

Då i universitetsrådet ärende förekommer angående någon
vid universitetet varande stiftelse eller inrättning, som ej är till
de i första punkten af § 1(17 omförmälta vetenskapliga institutioner
att hänföra, skall, innan beslut fattas, utlåtande från föreståndaren
inhämtas. Är han af laga skäl hindrad att sig yttra, då
må, där så nödigt pröfvas, antingen från annan tjänsteman vid
inrättningen eller från annan vid universitetet anstäld person, som
kan anses ega sakkunskap i ärendet, utlåtande infordras.

Är föreståndaren för någon af de i första punkten af § 167
afsedda vetenskapliga institutioner hindrad att i universitetsrådet
närvara, då ärende angående institutionen handlägges, må, om så
finnes nödigt, yttrande infordras från annan tjänsteman vid institutionen
eller från lärare i någon med dess föremål närmare besläktad
vetenskap.

§ 48.

I ärenden, som ej angå val, ege ledamot, som af laga förfall är
hindrad att infinna sig i universitetsrådet, sin mening till protokollet
skriftligen insända, innan beslut är i ärendet fattadt, dock skall till
sålunda inkommet yttrande icke tagas hänsyn vid röstberäkningen.

§ 44.

Det akademiska konsistoriet utgöres af rektor, prorektor och
fem andra ledamöter, valde eu från hvarje af de tre första fakulteterna
och en från hvarje sektion af den filosofiska.

I konsistoriet hafva dessutom säte och stämma dels i fall,
som i § 35 beträffande universitetsrådet stadgas, räntmästaren, bibliotekarien
och vederbörande institutionsföreståndare och dels i
stipendieärende inspektor för stipendiet.

Vid laga förfall för räntmästaren eller bibliotekarien inträder
i den förres ställe kamreraren och i den senares vice bibliotekarien.

§ 45.

Konsistoriets valde ledamöter utses med slutna sedlar af universitetsrådet
vid sammanträde inom förra hälften af April månad.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Valet, som af rektor anmäles hos kanslern för vinnande af bekräftelse,
afser en tid af tre år, räknad från den första dagen af näst
efter valet infallande Juni månad.

Den, som i tre år på grund af val varit ledamot i konsistoriet,
vare under de närmast följande tre åren icke skyldig att
mottaga omval.

§ 46.

Konsistoriet må ej handlägga något ärende, utan att minst
fem röstegande ledamöter äro tillstädes.

Hvad för universitetsrådet här ofvan i § 87, i § 88 om adjunktion
och jäf äfvensom i §§ 89, 40, 41 och 42 är stadgadt,
gälle i tillämpliga delar äfven för konsistoriet.

§ 47.

Ledamot af konsistoriet ege ej afgifva röst eller yttrande i
ärende, som handlägges under hans frånvaro.

§ 48.

Hvar som första gången tager säte i konsistoriet, skall aflägga
domareed, om han ej förut utlagt sådan ed.

Förekommer anledning att af höra vittnen i disciplinärmål, som
konsistoriet handlägger, må konsistoriet det vittnesförhör anställa.

I nämnda mål ställe konsistoriet sig till efterrättelse hvad allmän
lag och dithörande förordningar stadga angående öfverläggning,
omröstning och fattande af beslut med hvad mera till laga
rättegång hörer.

VI.

Fakulteterna.

§ 49.

Med afseende å vetenskapernas olika arter och den högre
vetenskapliga undervisning, universitetet skall meddela, fördelas
samtlige vid universitetet anstälde lärare på fyra fakulteter, som äro:

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

deri teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska.
Den filosofiska fakulteten vare för handläggning af vissa här nedan
bestämda göromål fördelad i två sektioner, den humanistiska och
den matematisk-naturvetenskapliga.

§ 50.

Hvarje fakultet består, såsom en beslutande myndighet, åf de
till fakulteten hörande professorer.

Af desse ledamöter intager en hvar plats i fakulteten efter
dagen, då han först erhållit professorsämbete vid någotdera universitetet
eller karolinska institutet.

§ 51.

Inom eu hvar af de tre första fakulteterna och inom hvarje
sektion af den filosofiska fakulteten skall en af ledamöterna vara
ordförande under namn af dekanus. Då ärende handlägges af den
filosofiska fakulteten i dess helhet, skall ordet föras af den till fullmaktsdagen
äldre af de två sektionsdekanerna eller, om han är
förhindrad, af den yngre.

Värdigheten af dekanus går efter fullmaktsålder i tur emellan
ledamöterna inom hvarje fakultet eller sektion för sig. Dekanatet
tillträdes den första dagen i Juni månad och innehafves under ett år.

Fakultet eller sektion skall hvarje år inom förra hälften af
April månad gifva rektor tillkänna, hvilken af fakultetens eller
sektionens ledamöter är närmast i tur och oförhindrad att öfvertaga
dekanatet, och åligger det rektor att härom hos kanslern göra
anmälan.

§ 52.

Då dekanus är af laga förfall hindrad att i sådan egenskap
göra tjänst, träde den af fakultetens eller sektionens ledamöter,
som närmast förut varit dekanus och oförhindrad är, under namn
af prodekanus i hans ställe.

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

§ 53.

Därest såväl dekanus som samtlige ledamöter i någon fakultet
(dier sektion äro af laga skäl hindrade att med dithörande ärende
sig befatta, förordne universitetsrådet för tillfället dekanus och ledamöter.
Äro samtlige till fakulteten eller sektionen hörande professorsämbeten
på en gång lediga, bestämme kanslern, på universitetsrådets
förslag, hvilka under tiden skola såsom fakultet eller
sektion tjänstgöra.

§ 54.

Dekanus ege sammankalla fakultet eller sektion och ärendena
där föredraga. Sammanträde må oj utsättas å de timmar, som
äro bestämda för föreläsningar inom fakulteten eller sektionen. Ej
må ledamot från sammanträde uteblifva, så framt lian ej åtnjuter
tjänstledighet, som därtill berättigar, efter ty i § 39 om ledamot
i universitetsrådet för liknande fall är stadgadt, eller kan visa
annat laga förfall. Sådant förfall skall anmälas hos dekanus och
af honom till anteckning i protokollet angifvas.

§ 55.

Fakultet eller sektion må ej handlägga något ärende, utan att
mer än halfva antalet af dess ledamöter är tillstädes.

Göres behof af adjunktion i ärende, som afser tillsättande af
lärarebefattning, skall konsistoriet, efter förslag af fakulteten eller
sektionen, utse den eller dem, med hvilka förstärkning för ändamålet
bör ega rum.

Erfordras adjunktion för andra ändamål, må dekanus ledamot
utse och tillkalla.

§ 56.

Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller
professors examensskyldighet, må i öfverläggningar och beslut
om bedömande af de examina och därtill hörande prof, som
hans förordnande omfattar, i vederbörande fakultet eller sektion
deltaga, ändå att densamma äfven eljest vore fulltalig. Är pro -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

fessorsämbete ledigt, eller åtnjuter dess innehafvare tjänstledighet,
hvarigenom han är förhindrad att i fakultetens eller sektionens
göromål deltaga, vare vikarien berättigad till säte och stämma
däri vid behandlingen af frågor, som omedelbart beröra den af
honom företrädda vetenskaps intresse, dock må han icke utan särskild
af konsistoriet, efter förslag af fakulteten eller sektionen, meddelad adjunktion
deltaga vare sig i ärende angående anställande af docent
eller i ärende, som i nästföregående §, andra stycket, omförmäles.

§ 57.

Hvarje fakultet skall låta sig angeläget vara att vederbörligen
upprätthålla den akademiska undervisningen i de till fakulteten
hörande vetenskaper. Fakulteterna, hvar för sig, och, hvad den
filosofiska angår, dennas särskilda sektioner tillkomme ock tillsyn
och pröfningsrätt öfver akademiska disputationer och andra lärdomsöfningar
eller prof inom de till dem hörande vetenskaper.

§ 58.

Dekanus skall låta studerande, som anmäler sig till begagnande
af fakultetens föreläsningar och undervisning, inskrifva sig
i fakultetens matrikel, och däruti jämväl anteckna, hvilka examina
och lärdomsprof han förut aflagt, så ock hans ålder och den nationsförening,
han tillhör.

§ 59.

Hvarje fakultet vare berättigad att lärdomsgrader och värdigheter
utdela; dock med iakttagande af hvad därom här nedan närmare
bestämmes.

§ 60.

Finner fakultet eller sektion anledning att inom gränsen för
sin verksamhet väcka fråga om åtgärd, som afser undervisningens
och studiernas främjande men på fakultetens eller sektionens afgörande
ej ankommer, ingifve den efter ärendets beskaffenhet sitt
förslag till universitetsrådet eller konsistoriet. Sådant förslag skall,
där sakens beskaffenhet så fordrar, eller i fall fakultet eller sektion

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

det önskar, af universitetsrådet eller konsistoriet jämte dess eget
betänkande till kanslern öfverlämnas.

§ 61.

Om skyldighet för medicinska fakulteten vid hvardera universitetet
att föreslå sakkunnige och utse ledamöter i befordringsnämnd,
då lärarebefattning vid karolinska institutet skall tillsättas,
är föreskrift lämnad i §§ 34 och 48 af stadgarna för institutet.

VII.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande,
tjänstledighet och vikariat.

§ 62.

Professorsämbeten samt bibliotekarie-, räntmästare-, sekreterare-,
vice bibliotekarie- och kamrerare-beställningar tillsättas af
Kongl. Maj:t.

Öfriga tjänster på universitetets stat, å hvilka fullmakt utfärdas,
tillsättas af kanslern.

§ 63.

Grunder för befordran till lärarebefattning vare vetenskaplig
förmåga och lärareduglighet. Äro två eller flere sökande härutinnan
likstälde, skall ock till tjänsteålder tagas hänsyn.

§ 64.

Professorsämbeten tillsättas antingen efter kallelse eller efter
ansökan.

Ej må någon kallas, som icke anses förtjäna att till ämbetet
nämnas framför annan, som därtill kan komma i åtanke.

§ 65.

Har förslag, som i § 124 omförmäles, blifvit väckt, må, innan
beslut i anledning däraf meddelats, åtgärder till besättande af ledigt
professorsämbete, som af förslaget beröres, icke vidtagas.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Äro inom någon fakultet eller sektion två eller flere professorsämbeten,
hvilkas ämnen hafva nära sammanhang med hvarandra,
på en gång lediga, ege fakulteten eller sektionen att, innan
åtgärder för tillsättandet vidtagas, hos kanslern hemställa om uppskof
med tillsättandet af något eller några af dessa ämbeten; och
ankomme afgörandet härutinnan på kanslern.

§ 66.

Då professorsämbete skall tillsättas, utses sakkunnige i det
eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar.

Fakultet eller sektion, till hvilken ämbetet hör, äfvensom motsvarande
fakultet eller sektion vid det andra universitetet och, då
fråga är om ett inom medicinska fakulteten ledigt ämbete, jämväl
lärarekollegiet vid karolinska institutet skola hvar för sig hos
kanslern föreslå tre sakkunnige. Af de föreslagne utser kanslern
tre, och eger han, utan att därvid vara bunden af förslag, utse
ytterligare en fjärde, om han så finner lämpligt.

Afsäger sig någon uppdraget att vara sakkunnig och godkännes
afsägelsen, utser kanslern annan i den afgångnes ställe. Är
för sådant ändamål af nöden, att nya förslag afgifvas, infordra
kanslern sådana.

Sakkunnig, som för pröfningen af sökandes skrifter finner
nödigt, att någon utses att jämte honom och öfrige förut utsedde
vara sakkunnig, ege ingå med framställning därom till kanslern,
hvilken afgörandet tillkommer.

§ 67.

Professorer samt andra ordinarie lärare vid universiteten och
karolinska institutet äfvensom bibliotekarier och vice bibliotekarier
vid universiteten vare, då de utses till sakkunnige, skyldige att
emottaga uppdraget, så framt de ej till stöd för befrielse kunna
visa laga förfall.

Då annan med sådant uppdrag betros, skall ett utdrag af
dessa statuter i de delar, som för uppdragets fullgörande äro af

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

betydelse, honom tillställas samtidigt därmed att han om uppdraget
underrättas.

§ 68.

Erhåller någon till sakkunnig utsedd, som, efter ty i föregående
§ sägs, är skyldig att mottaga uppdraget, tjänstledighet för
dess fullgörande, vare han berättigad till ersättning för tjänstgöringspenningar,
som han till vikarie afstått.

§ 69.

Fakultet eller sektion, inom hvilken professorsämbete blifvit
ledigt, skall ofördröjligen sammanträda och, där anstånd med ämbetets
tillsättande icke af bestämmelserna i § 65 påkallas, om befordringsärendet
göra anmälan hos dekanus i motsvarande fakultet
eller sektion vid det andra universitetet äfvensom, då ämbetet tillhör
medicinska fakulteten, hos rektor vid karolinska institutet. Möter
på grund af hvad i § 65 är stadgadt, hinder mot att genast
vidtaga åtgärder för ämbetets tillsättande, göre fakulteten eller
sektionen sådan anmälan ofördröjligen efter det hindret upphört.

Skulle, efter hvad nu är sagdt, tiden för sammanträde och
anmälan infalla under ferier, må därmed kunna anstå till någon
af de första fjorton dagarna under nästa läsetermin.

§ 70.

Inom fjorton dagar efter det anmälan, som i föregående § är
föreskrifven, beslutits eller kommit vederbörande dekanus eller rektor
tillhanda, skola förslag till sakkunnige afgifvas.

§ 71.

Ledamot af fakultet eller sektion, inom hvilken ledigheten inträffat,
ege att inom en vecka efter det den i § 69 föreskrifna anmälan
beslutits, väcka fråga om kallelse. Sådan fråga skall vara
af fakulteten eller sektionen afgjord inom trettio dagar efter nämnda
beslut, dock att därest denna tid skulle komma att utlöpa under
ferier, den må kunna utsträckas till trettionde dagen af nästa läsetermin.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 72.

Förena sig minst två tredjedelar af fakultetens eller sektionens
ledamöter om väckt kallelseförslag, skall dekanus genast därom underrätta
den föreslagnc med anmodan att inom viss angifven tid
inkomma med förklaring, huruvida han vill mottaga kallelse. År
han därtill villig, i hvilket fall han bör vid sin förklaring foga
meritförteckning, inhämtas yttrande af de sakkunnige.

§ 7B.

Sakkunnig skall inom en månad efter det kallelsefråga till
honom hänskjutits, afgifva bestämdt yttrande, huruvida den föreslagna
kallelsen bör ega rum. Detta yttrande, som ej behöfver
motiveras, insändes till fakultetens eller sektionens dekanus.

§ 74‘

Är de sakkunniges flertal ense om, att kallelsen bör ega rum,
öfverlämne dekanus handlingarna i ärendet till rektor, som, sedan
prokanslern yttrat sig, insänder samtliga handlingar till kanslern.

Kanslern öfverlämnar ärendet jämte sitt betänkande till Kongl.
Maj:t.

§ 75.

Har fråga om kallelse ej blifvit inom behörig tid väckt, eller varder
förslag härom icke af vederbörande fakultet eller sektion med föreskrifven
pluralitet antaget, eller förklarar den föreslagne sig ej vilja
mottaga kallelse, eller är ej de sakkunniges flertal ense om att förorda
sådan, göre dekanus ofördröjligen anmälan därom hos rektor, som
har att sörja för ämbetets ledigförklarande, enligt hvad i § 77 sägs.

§ 76.

Kommer ej kallelse till stånd, skall, så snart ske kan, dock ej
förr än sakkunnige blifvit utsedde, en befordringsnämnd bildas.

Nämnden skall bestå af ordförande och åtta andra ledamöter.
Ordförande vare den, som uppehåller rektorsämbetet vid det
universitet, där tillsättandet skall ega rum. Af ledamöterna utser, så

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

framt det lediga ämbetet tillhör någon af teologiska, juridiska eller
filosofiska fakulteterna, den fakultet eller sektion, inom hvilken ledigheten
inträffat, fyra och motsvarande fakultet eller sektion vid
det ändra universitetet likaledes fyra. År fråga om ett inom medicinsk
fakultet ledigt ämbete, utser fakulteten vid det universitet,
till hvilken ämbetet hör, fyra ledamöter, medicinska fakulteten vid
det andra universitetet två och lärarekollegiet vid karolinska institutet
likaledes två ledamöter. Skulle någon af mer än en väljande
myndighet utses till ledamot, bestämme kanslern, huru med
fyllnadsval skall förhållas.

Det åligger nämndens ordförande att föranstalta om val af
ledamöter i donna.

Om valens utgång skall underrättelse ofördröjligen meddelas
ordföranden och de valde.

Till ledamot vare ej den valbar, som förut är i befordringsärendet
utsedd till sakkunnig.

Hvad i § 67 stadgas angående sakkunnig, gälle äfven i fråga
om ledamot i nämnden.

Sekreterare i nämnden vare sekreteraren vid det universitet,
där ämbetet skall tillsättas, eller vid förfall för honom den, som
hans tjänst förrättar.

§ 77.

Sedan afgjordt är, att kallelse ej kommer till stånd, läte rektor
ofördröjligen i allmänna tidningarna tre gånger kungöra ledigheten
med tillkännagifvande, att ansökningar till ämbetet skola före
klockan 12 åj trettionde dagen efter den, då kungörelsen första
gången varit i tidningarna införd, till rektor ingifvas. Skulle ansökningstiden
utgå å helgdag, vare nästföljande söckendag fataliedag.

§ 78.

Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid, läte rektor
kungöra ny ansökningstid och inberätta därom till kanslern.

Anmäler sig ej heller inom andra ansökningstiden någon sökande,
skall rektor, sedan han inhämtat fakultetens eller sektio -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

nens och konsistoriets yttrande, insända handlingarna i ärendet till
kanslern, som öfverlämnar dem jämte sitt betänkande till Kongl.
Maj:t.

§ 79.

Sökande till professorsämbete skall vid ansökningen foga:

1) behörigen styrkt meritförteckning, angifvande, jämte sökandens
ålder, de omständigheter, Indika han vill såsom befordringsskäl
åberopa;

2) fräjdebetyg;

B) betyg öfver aflagda examina;

4) vederbörligt tjänstgöringsbetyg, om sökande varit i allmän
tjänst anstäld, men i annat fall vederbörligt intyg om verksamhet
och vandel; åliggande det sökande att ingifva sådant intyg, jämväl
då tjänstgöringsbetyg icke afser de sista sex månaderna före ansökningstidens
utgång;

5) i tryck utgifna vetenskapliga arbeten samt de öfriga handlingar,
hvilka tjäna till att styrka sökandes skicklighet till ämbetet.

Under proftid, där sådan förekommer, må sökande till rektor
ytterligare inlämna under samma tid i tryck utgifna vetenskapliga
arbeten äfvensom andra handlingar, hvilka tjäna till ådagaläggande
af hans skicklighet.

Tryckta arbeten böra om möjligt ingifvas i så många exemplar,
att ett kan tillställas hvarje sakkunnig.

§ 80.

Vetenskapliga arbeten, som sökande åberopat, öfverlämne rektor
till de sakkunnige ofördröjligen efter ansöknings- eller proftidens
utgång, allt efter som nämnda arbeten under den ena eller
andra perioden inkommit; och skall rektor därjämte, efter det genom
hans försorg andra af sökande ingifna handlingar blifvit till
trycket befordrade, tillställa hvarje sakkunnig och hvarje ledamot
af vederbörande fakultet eller sektion äfvensom af befordringsnämnden
ett exemplar af de tryckta handlingarna.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 81.

Sökande, som inom utsatt tid sig anmält, ege att inom en tid
af tre månader, räknad från ansökningstidens utgång, genom vetenskapliga
arbeten och lärareprof ytterligare ådagalägga sin skicklighet.
Lärareprof må dock icke afläggas under ferier. Skulle förenämnda
proftid helt eller delvis infälla under ferier eller examensperiod,
och finner fakulteten eller sektionen lärareprofven af sådan
anledning icke kunna under samma proftid försiggå, må den ega
bestämma, att de äfven därefter få afläggas, dock skola de i sådant
fall städse vara afslutade inom sex månader efter ansökningstidens
utgång.

Förklara samtlige sökande, att de icke vilja begagna sig af
proftid, förfalle all fråga om sådan tid eller, där den redan börjat
löpa, hvad af densamma kan återstå.

§ 82.

Lärareprof bestå af föreläsningar eller andra uppgifter, som
fakulteten eller sektionen i enlighet med af kanslern faststälda bestämmelser
eger förelägga sökande.

Förslag till sådana bestämmelser väckes af fakultet eller sektion.

§ 83.

Så snart ske kan, skall fakulteten eller sektionen å dag, som
vid ett föregående sammanträde blifvit bestämd, företaga till bedömande
sökandes skicklighet till ämbetet, så vidt angår läraredugligheten.
Därom skall hvarje ledamot för sig, med fäst afseende
å aflagda lärareprof och hvad i öfrig! kan om läraredugligheten
lämna upplysning, afgifva yttrande, och skall, om flere sökande
finnas, jämförelse dem emellan anställas. Fakultetens eller sektionens
i ärendet förda protokoll öfverlämnas till rektor.

Ledamot, som af giltigt förfall är hindrad att tillstädesvara
vid fakultetens eller sektionens sammanträde, ege insända skriftligt
yttrande.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 84.

Sakkunnige skola, så snart ske kan, hvar för sig till rektor
afgifva skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet till ämbetet, så
vidt angår den vetenskapliga förmågan, samt, där flere sökande
finnas, dem emellan anställa jämförelse.

§ 85.

Sedan fakultetens eller sektionens i § 83 omförmälta protokoll
äfvensom de sakkunniges utlåtanden kommit rektor till hända, late
han ofördröjligen till trycket befordra dassa handlingar och tillställa
hvarje ledamot af nämnden ett exemplar af desamma.

§ 86.

Så snart ske kan, skall härefter å dag, som rektor utsatt,
nämnden företaga befordringsärendet till afgörande. Därvid skall
hvarje ledamot för sig med ledning af de sakkunniges samt fakultets-
eller sektionsledamöternas utlåtanden yttra sig om sökandes
skicklighet till ämbetet och, där flere sökande finnas, dem emellan
anställa jämförelse. I följd af jämförelsen och med hänsyn tillika
till hvad i § 63 om tjänsteålder sägs, skola nämndens samtlige ledamöter
slutligen hvar för sig på förslag uppföra tre skicklige befunne
sökande, om så många äro, i den ordning, hvari de anses
förtjänta att till ämbetet nämnas.

Ledamot, som af giltigt förfall är hindrad att tillstädesvara
vid nämndens sammanträde, ege insända skriftligt yttrande.

§ 87.

Sedan befordringsnämnden yttrat sig, tillkommer det prokanslern
och efter honom kanslern att afgifva betänkande, innan ärendet
öfverlämnas till Kongl. Maj:t.

§ 88.

Huru förfaras skall, då, efter hvad i § 190 sägs, besvär anföras
öfver befordringsnämndens beslut i ärende angående tillsättande
af lärarebefattning, därom är i nämnda § stadgadt.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 89.

I fråga om tillsättandet af förenade öfverläkaretjänsten vid
hospitalet i Upsala och professuren i psykiatri vid universitetet i
nämnda stad gäller hvad därom är särskildt stadgadt.

§ 90.

Utnämnd professor skall utan tidsutdräkt tillträda ämbetet
medelst eu offentlig föreläsning. Rektor meddele därom underrättelse
genom en senast dagen förut utfärdad inbjudning.

§ 91.

Med tillsättandet af laborators- och observatorsbefattningar förhålles
i tillämpliga delar på enahanda sätt, som i fråga om professorsämbeten
ofvan är föreskrifvet.

§ 92.

Då ledighet i exercitiemästarebefattning inträffar, läte rektor
kungöra ledigheten, såsom i § 77 angående professorsämbeten är
föreskrifvet. Ansökningshandlingarna öfverlämnas till universitetsrådet,
som har att till kanslern i ärendet afgifva utlåtande, hvari till
tjänstens erhållande föreslås en af de sökande.

Huru förfaras skall, då besvär anföras öfver universitetsrådets
beslut i förslagsfrågan, därom stadgas i § 191.

§ 93.

År professorsämbete eller annan lärarebeställning vid universitetet
på enskild mans stiftelse grundad, och särskild ordning för
dess tillsättande föreskrifven, skall därvid iakttagas hvad sålunda
är stadgadt.

§ 94.

Docenter förordnas af kanslern i den ordning nedan sägs.

Ej må sådant förordnande någon meddelas, utan att hans anställande
pröfvas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen
nödigt, samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare
och lärare.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 95.

Den, som önskar varda till docent i någon vetenskap antagen,
bär att hos den fakultet eller sektion, till hvars ämnesområde vetenskapen
hör, därom göra ansökan och vid ansökningen foga de
handlingar, som i § 79 omförmälas. Fakulteten eller sektionen
skall därefter till afgörande företaga frågan, huruvida de i § 94
angifna villkor för docentförordnande förefinnas, och åligger det,
då vid ärendets behandling den vetenskap, hvari förordnandet sökes,
är inom fakulteten eller sektionen af professor företrädd, denne att
först afgifva yttrande.

Anser fakulteten eller sektionen sökanden höra såsom docent
anställas, göre därom hemställan hos kanslern.

Finner fakulteten eller'' sektionen sökandens skicklighet såsom
lärare icke vara tillräckligt styrkt, men öfriga villkor för det sökta
förordnandet föreligga, bestämme fakulteten eller sektionen prof,
genom Indika sökanden eger ådagalägga sin skicklighet i nyssnämnda
afseende, och utsätte tid därför. Sedan de föreskrifna profven
aflagts, eller tiden därför eljest tilländalupit, företage fakulteten
eller sektionen ärendet till slutlig behandling och göre, så
framt ansökningen finnes förtjänt af bifall, hemställan hos kanslern
efter ty ofvan är sagdt.

§ 96.

Förslag till allmänna bestämmelser angående de i föregående
§ omförmälta prof väckes af fakultet eller sektion och öfverlämnas
till kanslerns pröfning och fastställelse.

§ 97.

Då giltiga skäl därtill förekomma, ege kanslern på fakultetens
eller sektionens därom gjorda framställning återkalla docentförordnande.

§ 98.

Om inträffad ledighet i bibliotekarie- eller vice bibliotekariebefattning
läte rektor utfärda kungörelse i enlighet med hvad i §
77 angående professorsäinbeten är föreskrifvet.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Befordringsärende, hvarom nu är fråga, hänvisas till en nämnd,
bestående af rektor eller den hans ämbete förvaltar, såsom ordförande,
samt sex andra ledamöter, hvilka ofördröjligen efter ledig-förklarandet
af universitetsrådet utses inom eller utom universitetet.

Hvad i § 67 angående sakkunnig är stadgadt, gälle äfven
beträffande ledamot i nämnden, liksom ock stadgandet i § 76 angående
sekreterare i den där omförmälta befordringsnämnd skall
ega tillämpning jämväl med afseende å nu ifrågavarande nämnd.

Efter det ordföranden låtit ansökningshandlingarna cirkulera
mellan nämndens ledamöter, sammanträde denna på hans kallelse.
Vid ärendets behandling inom nämnden lände de i § 86 gifna bestämmelser
i tillämpliga delar till efterrättelse.

Ordföranden insände det i nämnden förda protokoll jämte öfriga
handlingar till kanslern, som öfverlämnar ärendet jämte sitt
betänkande till Kongl. Maj:t.

I fråga om tillsättande af vice bibliotekariebefattning gälle
särskildt, att bibliotekarien städse skall, om ej giltigt hinder därför
möter, utses till ledamot af nämnden och till denna afgifva ett förberedande
utlåtande i ärendet.

Huru förfaras skall, dä besvär anföras öfver nämndens beslut,
därom är stadgadt i § 191.

§ 99.

Vid tillsättande af bibliotekarie och vice bibliotekariebefattningarna
gälle såsom befordringsgrunder sökandes vetenskapliga
intresse och insikter samt hans förmåga att handhafva vården och
förvaltningen af bibliotek. Aro två eller flere sökande härutinnan
likstälde, skall ock till tjänsteålder tagas hänsyn.

§ ioo.

Då räntmästare-, sekreterare- eller kamrerarebefattning eller
någon af de i § 62 andra stycket afsedda tjänster vid biblioteket,
drätselverket eller kansliet blifvit ledig, läte rektor kungöra ledigheten
i enlighet med hvad i § 77 angående professorsämbeten är
föreskrifvet. Ansökningshandlingarna öfverlämnas till universitets -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

rådet, som har att vid befordringsärendets behandling iakttaga i
tillämpliga delar hvad i § 86 är stadgadt.

Yid tillsättande af biblioteksamanuensbefattningar skall bibliotekarien
i samråd med vice bibliotekarien till universitetsrådet inkomma
med förberedande utlåtande i ärendet.

Då fråga är om tillsättande af räntmästare-, sekreterare- och
kamrerare-befattningarna, gifve kanslern sitt utlåtande, innan ärendet
öfverlämnas till Kongl. Maj:t.

Huru förfaras skall, då besvär anföras öfver universitetsrådets
beslut i de i denna § afsedda befordringsärenden, därom stadgas
i § 191.

§ 101.

För att vara behörig till räntmästare-, sekreterare-, kamrerareeller
annan ordinarie tjänst vid universitetets drätselverk eller
kansli skall sökande hafva aflagt antingen juris utriusque kandidatexamen
eller examen till rättegångsverken.

Sökande till räntmästare- eller annan uppbördsmannabeställning
skall vid sin ansökning foga sådan borgensförbindelse, som i
detta afseende är särskildt föreskrifven.

§ 102.

Till ombudsman förordne konsistoriet efter drätselnämndens
förslag eu lagfaren man, dock ej någon af universitetets ordinarie
lärare. Förekommer anledning att återkalla uppdraget, må konsistoriet
därom meddela beslut, som utan hinder af anförda besvär
går i verkställighet.

§ 103.

Amanuenser vid sjukhusen förordnas af kanslern, på framställning
af vederbörande föreståndare.

(Kriga amanuenser med de undantag, som framgå af § 62
andra stycket, ege konsistoriet på framställning af vederbörande
föreståndare förordna.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 104.

Till notarie må hvarje fakultet antaga den, fakulteten finner
lämplig.

§ 105.

Hvarje lärare och tjänsteman skall, då han tillträder ämbete
eller tjänst, inför rektor förete fullmakt Rättighet till de löneförmåner,
som åtfölja tjänsten, vidtager, så vidt de icke åtnjutas af
företrädaren eller hans sterbhus, eller om deras användande för
någon tid är annorledes stadgadt, med första dagen af månaden
näst efter den, under hvilken utnämningen skett. Försummar professor,
utan laga förfall, att efter utnämningen, så snart ske kan,
sitt ämbete tillträda, njute ej lön förr än tillträde sker.

Med prebendepastorat förhålles efter hvad för ecklesiastikstaten
är stadgadt.

§ 106.

Trädgårdsmästare, konservatorer, vaktmästare, kursorer och
andra betjänte enligt stat vid universitetets särskilda inrättningar
eger konsistoriet tillsätta och afskeda; dock skola inrättningarnas
föreståndare dessförinnan höras, och bör på deras önskningar fästas
skäligt afseende.

§ 107.

Tjänstledighet må, då skäl därtill förekommer, beviljas lärare
och tjänstemän, af rektor för högst eu vecka, af prokanslern eller
i hans ställe, då han frånvarande är, af rektor för högst en månad
och af kanslern för längre tid, dock åt professor, bibliotekarie,
räntmästare, sekreterare, vice bibliotekarie och kamrerare ej öfver
ett hälft år samt åt öfrige lärare och tjänstemän ej öfver ett år.
Tjänstledighet för ännu längre tid ankommer på Kong!. Maj:ts
pröfning.

Då tjänstledighet sökes för längre tid än en månad, skall ansökningen
ingifvas till konsistoriet, som har att däröfver sig yttra
och tillika, då i andra fall än de, som i andra stycket af nästföl -

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

jande § omförmälas, vikarie anses behöflig, afgifva förslag i sådant
hänseende. Konsistoriets yttrande och förslag insändas till kanslern.

§ 108.

Kanslern tillkommer att, där oj annorlunda är stadgadt, förordna
vikarier att förestå lärarebefattningar och andra tjänster,
som äro lediga eller af innehafvarne icke bestridas, men böra
uppehållas.

Är lärarebefattning ledig, eller finner fakultet eller sektion, då
lärare är hindrad att bestrida honom åliggande undervisning eller
examination, denna böra genom vikarie uppehållas, skall fakulteten
eller sektionen ofördröjligen till vikarie föreslå skicklig akademisk
lärare eller, då sådan ej finnes att tillgå, annan lämplig person,
och skall förslaget jämte konsistoriets däröfver afgifna yttrande
insändas till kanslern. Anser fakultet eller sektion vikaries förordnande
oj erforderligt, skall, så vidt fråga är om undervisningen
för längre tid än fjorton dagar, anmälan därom i nyssnämnda ordning
göras hos kanslern. I båda fallen ankommer det på kanslern
att pröfva, huruvida vikarie bör förordnas eller ej.

Erfordras vikarie för lärare eller tjänsteman tidigare, än kanslerns
förordnande hinner ankomma, må prokanslern eller i hans
frånvaro rektor vikarie tillsvidare förordna, och må förordnande
likaledes meddelas af prokanslern eller, efter hvad nyss är sagdt,
af rektor, då vikaries biträde ej kräfves för längre tid än fjorton
dagar. Då fråga är om uppehållande af lärares åligganden, må i
dessa båda fall fakultetens eller sektionens förslag med förbigående
af konsistoriet omedelbart hos prokansler eller rektor afgifvas.

Angående förordnande af vikarie för professorn i psykiatri vid
universitetet i Upsala gäller hvad särskilt är stadgadt.

§ 109.

Docent vare pliktig emottaga förordnande att såsom vikarie
uppehålla lärarebefattning i sin vetenskap, då han icke är af laga
förfall hindrad.

Om arvode därför är särskild! stadgadt.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

VIII.

Den akademiska ungdomen och landskapsföreningarna.

§ no.

Den, som ankommer till universitetet för att där såsom studerande
inskrifvas, skall inom åtta dagar efter ankomsten anmäla
sig hos rektor och därvid förete vederbörligt prästbevis samt föreskrifvet
betyg öfver studier och uppförande. Utan sådant betyg
får endast den såsom studerande inskrifvas, hvilken förut i samma
egenskap hlifvit i behörig ordning inskrifven vid annat universitet
och däröfver företer vederbörligt betyg.

Finner rektor det för inskrifning företedda sedebetyget otillfredsställande,
ege han därom efter omständigheterna besluta.
Är kunskapsbetyget äldre än två år, vare inskrift!ingssökandeo underkastad
enahanda skyldigheter och villkor för inskrifning, som äro
bestämda i § 121 med afseende å ograduerad studerandes återinträde
vid universitetet.

§ in.

Den, som till studerande antages, skall inför rektor inskrifva
sitt namn i studentmatrikeln; och utfärde rektor för den inskrifne
enligt formulär, faststäldt af konsistoriet, ett af rektor undertecknadt
studentbref, innehållande uppgift på de betyg den inskrifne
företett, jämte vitsordet öfver hans kunskaper, äfvensom erinran om
hans skyldighet att, så länge han uppehåller sig vid universitetet
såsom studerande, ställa sig till noggrann efterrättelse dessa statuter
samt hvad om den universitetet tillkommande disciplinära myndighet
öfver de studerande och i öfrigt rörande universitetets angelägenheter
är stadgadt. Sålunda inskrifven studerande åtnjuter
alla de rättigheter och förmåner, som de studerande tillkomma.

Om de utgifter, studerande vid inskrifning i studentmatrikeln
bör erlägga, är särskild! stadgadt.

§ 112.

Hvarje studerande skall, så snart han emottagit studentbref,
söka inträde i någon af de nationsföreningar eller landskap, i

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

hvilka den studerande ungdomen vid universitetet bör vara fördelad,
och vare under den tid, han vistas vid universitetet, skyldig
att någon sådan förening tillhöra. Rektor åligger tillse, att denna
skyldighet fullgöres.

§ 113-

Den indelning, som i föregående § omtalas, skall hufvudsakligen
lämpas efter stift och landskap. Studerande är berättigad
att låta inskrifva sig i den nationsförening, till hvilken han efter
födelseort eller sina föräldrars boningsort eller efter det läroverk,
där han njutit undervisning, hörer, eller ock i den förening, där
hans fader under vistelse vid universitetet varit inskrifven.

Har i någon nationsförening de studerandes antal så ökats,
att för ändamålet finnes lämpligare fördela densamma i flere föreningar,
ege konsistoriet därom efter omständigheterna besluta, sedan
föreningen blifvit i frågan hörd.

Förekomma skäl att sammanföra två eller flere nationsföreningar
till en, ankomme ock det på konsistoriets bepröfvande, sedan
föreningarna däröfver blifvit hörda.

§ H4.

Hvarje nationsförening skall stå under inseende af en inspektor
och en eller flere kuratorer.

§ H5.

Inspektor, som skall vara någon af universitetets professorer,
väljes af nationsförening inför rektor, hvilken det tillkommer att
stadfästa valet.

Underlåter förening att på rektors kallelse vid inträffad ledighet
anställa inspektörs val, varde därom af konsistoriet erinrad. Sker
ej sådant val senast inom två veckor därefter, förordne konsistoriet
någon professor att tills vidare vara föreningens proinspektor.

§ 116‘

Kurator må af nationsförening väljas antingen bland universitetets
yngre lärare eller bland föreningens för kunskaper och

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

stadgadt uppförande utmärkte medlemmar. Valet tillkännagifves
för rektor.

§ H7.

Nationsföreningarna hafva till ändamål att främja flit, sedlighet
och god ordning bland de studerande samt att åt föreningens
medlemmar bereda tillfälle till inbördes biträde oeli understöd.

Uppenbart ovärdig medlem må kunna i den ordning, som föreskri
fves i föreningens stadgar, uteslutas från föreningen. Den
sålunda uteslutne ege ej rätt att vinna inträde i annan nationsförening
utan dennas medgifvande och skall, så länge han är
utestängd från deltagande i nationsförening, stå under särskild, af
rektor anordnad uppsikt,

§ H8.

Inspektor för nationsförening bör vårda sig om allt, som kan bidraga
till att främja föreningens ändamål. Beslut, som föreningen
uti inspektörs frånvaro fattat rörande föreningens gemensamma angelägenheter,
skall honom meddelas, innan det verkställes.

§ 119-

Hvarje nationsförening eger öfverenskomma om de stadgar,
hvarefter dess gemensamma angelägenheter skola handhafvas. Stadgarna
skola tillika innehålla bestämmelse om de ordinarie utgifter,
som skola af medlemmarne till kassan erläggas. Väckes fråga
om tillfälligt sammanskott för ändamål, som ej står i egentligt
sammanhang med föreningens bestämmelse, må bidrags erläggande
ankomma på hvarje medlems fria vilja.

§ 120‘

De stadgar, om hvilka nationsförening öfverenskommit, skola
stadfästas af konsistoriet, som därvid skall tillse, att stadgarna ej
innehålla något, som är mot lag och god ordning stridande.

§ 121-

Studerande, som vill afgå från universitetet, skall anmäla det

hos rektor, och varde anteckning därom i studentmatrikeln införd.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Har han, utan anmälan, fyra läseterminer å rad varit från universitetet
frånvarande, anses lian såsom afgången. A^ill ograduerad
studerande, som öfver fyra läseterminer å rad varit från universitetet
frånvarande, för studiers idkande återkomma, skall han hos rektor
förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsättning under frånvaron;
ankommande på rektor att efter sakens beskaffenhet besluta.

IX.

Den akademiska undervisningen.

§ 122.

Hufvudämnen för den vetenskapliga undervisningen vid universitetet
äro:

inom den teologiska fakulteten:

teologisk encyklopedi, exegetisk, systematisk, historisk och
praktisk teologi;

inom den juridiska fakulteten:

juridisk encyklopedi, romersk rätt, folk- och statsrätt, politisk
ekonomi, fäderneslandets positiva rättssystem i alla dess grenar
och rättshistoria;

inom den medicinska fakulteten:

anatomi, histologi, fysiologi, medicinsk kemi, farmakologi, patologi
och patologisk anatomi, praktisk medicin, pediatrik, kirurgi,
oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi, rätts- och statsmedicin samt
medicinens historia;

inom den filosofiska fakultetens humanistiska sektion:

teoretisk filosofi, praktisk filosofi, estetik med litteratur- och
konsthistoria, historia, statskunskap, geografi, latin, grekiska, nordiska,
germanska, romanska och semitiska språk, sanskrit med
jämförande indoeuropeisk språkforskning, samt dessutom vid universitetet
i Upsala slaviska språk;

inom den filosofiska fakultetens matematisk-nalurvetenskajjliga
sektion:

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

matematik, astronomi, fysik, mekanik, kemi, geologi med mineralogi,
botanik och zoologi.

§ 123.

Hvarje fakultet och sektion är pliktig att genom de lärare,
som vid densamma äro anstälde, ombesörja undervisningen i de till
fakulteten eller sektionen hörande läroämnen.

§ 124.

De särskilda lärostolarnas antal inom hvarje fakultet bestämmes
i universitetets stat.

Vederbörande fakultet eller sektion eger att, då anledning därtill
förekommer, väcka förslag om ändring i fördelningen af läroämnen
emellan olika lärarebefattningar eller om öfverflyttning
till en lärarebefattning af till annan hörande läroämne. Likaledes
må vederbörande fakultet eller sektion, då anledning därtill
sig yppar, kunna väcka förslag om närmare bestämmande af någon
lärarebefattnings ämnesomfång eller af förhållandet emellan
olika till befattningen hörande ämnen. Öfver sådant förslag skola
universitetsrådet och kanslern afgifva yttrande, hvarefter frågan
öfverlämnas till Kongl. Maj:ts afgörande.

Förslag, som nu är nämndt, bör om möjligt vara väckt och
afgjordt, innan ledighet i lärarebefattning, som däraf beröres, inträffat.

Lärarebefattning, som är inrättad genom enskild stiftelse, skall
efter stiftelsens vilkor förvaltas.

§ 125.

Det akademiska läsåret räknas från den 1 September och
indelas i tvänne läseterminer: den ena, eller höstterminen, från och
med nämnda dag till och med den 15 December; den andra, eller
vårterminen, från och med den 15 Januari till den 1 Juni. Den
öfriga tiden af året är ferier. Tre dagar före och tre dagar efter
påsk- och pingstdagen må ock föreläsningarna inställas.

De fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvardera
läseterminen skola företrädesvis användas till examina, och må den

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

offentliga undervisningen under denna tid inställas, i den män sådant
befinnes erforderligt för att bereda exarainatorerna nödig tid
till examinas förrättande, eller då annan giltig anledning förefinnes.

§ 126.

Alla offentliga föreläsningar skola hållas i universitetets lärooch
öfnjngssalar, om ej giltiga skäl, dem konsistoriet eger pröfva,
föranleda till undantag härifrån.

§ ''27.

Den offentliga undervisningen bör så ordnas, att en dag i
veckan är, så vidt möjligt, fri från dylik undervisning för att
kunna till andra akademiska göromål användas.

§ 128.

Professor äfvensom den, hvilken förestår professur, vare, där
ej annorlunda är särskild! stadgadt, skyldig att utan särskild ersättning
hålla offentlig föreläsning i sin vetenskap en timme fyra
dagar i veckan.

Meddelar professor eller professorsvikarie annan undervisning,
eger kanslern pröfva, i hvad mån eu däremot svarande minskning
i antalet af hans föreläsningar må ega rum.

Professor vare ock pliktig att, på förslag af vederbörande
fakultet eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, mot särskild
ersättning meddela undervisning utöfver hvad ofvan blifvit
bestämdt, då sådant för ett ändamålsenligt anordnande af den akademiska
undervisningen finnes erforderligt.

Om laboratorers och observatörers undervisningsskyldighet är
särskilt stadgadt.

§ 129.

Docent vare berättigad att vid universitetet inom området för
sin vetenskap vare sig kostnadsfritt eller mot öfverenskommen ersättning
meddela undervisning åt de studerande.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 130.

Hvarje docent vare pliktig att, på förslag af vederbörande
fakultet eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, mot skälig
ersättning, som i hvarje särskild! fall fastställes af kanslern, sedan
fakulteten eller sektionen och docenten sig yttrat, öfvertaga den
undervisning i sin vetenskap, som för ett ändamålsenligt anordnande
af den akademiska undervisningen pröfvas erforderlig.

Om docents skyldighet att emottaga förordnande såsom vikarie
stadgas i § 109.

Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i sin
vetenskap utan särskild ersättning antingen gifva eu offentlig föreläsningskurs
å femton timmar under höstterminen och tjugo timmar
under vårterminen eller ock, på förslag af vederbörande fakultet
eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, bestrida annan däremot
svarande undervisning. Uppehåller docent, hvilken innehar
docentstipendium, såsom vikarie ordinarie lärarebefattning ege dock
nu nämnda undervisningsskyldighet ej rum.

§ 181.

Före början af hvarje läsetermin skall eu katalog öfver alla
föreläsningar och öfningar vid universitetet från trycket utgifvas.

§ 132.

För det ändamål, som i föregående § är nämndt, skola inom
hvarje fakultet eller sektion samtlige till densamma hörande und
e r v is n i n gssky 1 d i ge lärare vid slutet af hvarje termin sammanträda
för lämpligt anordnande af de föreläsningar och öfningar, som under
påföljande termin skola ega rum, äfvensom af läsetimmarnas
fördelning; och bör därvid tillses, att något viktigare läroämne ej
försummas, och att nödigt samband i ungdomens studier beredes.

Docent, som önskar att, med begagnande af den honom i §
129 här ofvan medgifna rätt, meddela undervisning, skall vid sammanträdet
härom göra anmälan.

§ 133.

Fakultets eller sektions i ärende, hvarom i föregående § förmäles,
förda protokoll skall ofördröjligen ingifvas till rektor, som

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

på en gång företager till pröfning hvad inom samtliga fakulteter
eller sektioner i sådant ärende beslutits. Finnes jämkning i afseende
å tid eller ställe för föreläsning eller öfning nödig, varde
den sålunda verkstäld, att högre lärarebefattning gifves företräde
framför lägre, äldre lärare framför yngre, och offentlig föreläsning
framför enskild. Föreläsningskatalogen upprättas i enlighet med
rektors beslut.

§ 134.

Exercitiemästare ega omedelbart till rektor före läseterminens
början inlämna förslag på tid och ställe för de öfningar, som dem
åligga.

§ 135.

Föreläsningarna böra afse lärjungarnes själfständiga vetenskapliga
utveckling. I öfrigt stånde hvarje lärare fritt att så inrätta
sina föredrag och sin undervisning, som han med afseende å ämnets
beskaffenhet och för utbredande af sann upplysning finner
ändamålsenligast.

§ 136.

Vid början af läseterminen skall studerande på därtill af vederbörande
lärare bestämd och genom anslag kungjord tid anteckna
sig till åhörande af de föreläsningar och deltagande i den öfriga
undervisning, som lian ämnar under terminen begagna.

Studerande, som önskar begagna sig af undervisningen å någon
af universitetets vetenskapliga institutioner, skall ock förete
bevis om inskrifning i vederbörande fakultet.

§ 137.

Hvarje lärare, som vid universitetet meddelar undervisning,
skall efter formulär, som af fakulteten fastställes, öfver denna undervisning
föra dagbok och särskilt för hvarje undervisningsdag
utsätta hvad som då blifvit föredraget eller genomgånget. Ilar
undervisning ej egt rum, varde anledningen därtill uppgifven. Dessa
dagböcker skola vid hvarje månads slut öfverlämnas i två exem -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

plar till dekanus, hvilken genom sin påskrift intygar deras riktighet
eller ock anmärker hvad med verkliga förhållandet ej öfverensstämmer,
och därefter Öfverlämnar dem till rektor, som skall
dem ytterligare granska och göra de anmärkningar, hvartill han
finner fog föreligga.

Då undervisningen för terminen hlifvit afslutad, skall lärare
vid sin dagbok foga en förteckning i tvänne exemplar öfver åhörare
eller deltagare.

Hvarje docent, som ej under hel läsetermin åtnjutit tjänstledighet,
skall vid slutet af terminen till dekanus ingifva i två exemplar
redogörelse för den af honom under terminen meddelade undervisning;
dock må docent, som på grund af bestämmelsen i
första stycket af denna § aflämnat dagbok, kunna, så vidt angår
den däri upptagna undervisning, i redogörelsen allenast hänvisa till
dagboken. Docent ege i nu nämnda redogörelse för meddelad undervisning
lämna uppgift jämväl om sin verksamhet i öfrigt vid universitetet.

Exercitiemästare skola vid slutet af hvarje läsetermin till rektor
afkunna i två exemplar redogörelse för de öfningar, de under terminen
anstält, jämte förteckning öfver dem, som begagnat sig häraf,
och skall rektor underkasta dessa redogörelser behörig granskning.

Af de i denna § omförmälta dagböcker, förteckningar och
redogörelser skall det ena exemplaret med de anmärkningar, hvartill
ofvan föreskrifna granskning gifvit anledning, insändas till
kanslern och det andra exemplaret i vederbörande arkiv vid universitetet
förvaras.

Akademiska lärdomsgrader och fakultetsexamina.

§ 138.

De lärdomsgrader, fakulteterna vid universitetet ega utdela,
äro: inom den filosofiska, den medicinska och den juridiska fakulteten:
kandidat-, licentiat och doktorsgrad; inom den teologiska

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

fakulteten: kandidat- och licentiatgrad. För vinnande af dessa
grader skola prof afläggas i den ordning här nedan sägs.

Teologie doktorer utnämnas af Kong!. Maj:t.

§ 139.

Studerande, som vill vinna filosofie doktorsgrad, skall 1 ro) inför
filosofiska fakulteten aflägga filosofie licentiatexamen enligt särskild
stadga, samt 2:o) författa, utgifva och offentligen försvara en
akademisk afhandling inom någon af de kunskapsgrenar, i hvilka
licentiatexamen blifvit afiagd; börande detta prof till både innehåll
och försvar vara af vederbörande sektion godkändt.

§ 140.

Studerande, som vill vinna medicine doktorsgrad, skall 1 ro)
undergå medicinsk filosofisk examen enligt särskild stadga; 2:o)
inför medicinska fakulteten eller vid karolinska institutet aflägga
medicine kandidatexamen i de medicinska vetenskapernas teoretiska
läroämnen; 3:o) vid därtill bestämda kliniska inrättningar
tjänstgöra och tillika uti de i sammanhang därmed stående öfningar
deltaga så lång tid som särskilt är föreskrifven, samt
däröfver förete bevis; 4:o) inför medicinska fakulteten eller vid
karolinska institutet undergå medicine licentiatexamen i de medicinska
vetenskapernas praktiska delar; 5:o) författa, utgifva
och vid någotdera af universiteten eller karolinska institutet offentligen
försvara en medicinsk afhandling; börande detta prof till
både innehåll och försvar vara af fakulteten eller institutet godkändt.

Filosofie kandidat eller licentiat är i ämne, i hvilket han i
kandidat- eller licentiatexamen erhållit minst betyget godkänd, frikallad
från pröfning i medicinsk filosofisk examen.

§ 141-

Studerande, som vill vinna juridisk doktorsgrad, skall l:o) undergå
juridisk i filosofisk examen enligt särskild stadga; 2:o) inför juridiska
fakulteten undergå juris utriusque kandidatexamen i de till
fakultetens läroområde hörande lärostycke!!; 3:o) tjänstgöra vid dom -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

stol och på eget ansvar utöfva domareämbete, såsom särskild! är
föreskrifvet, samt däröfver förete bevis; 4:o) undergå juris licentiatexamen,
i hvilken djupare och mera omfattande insikter i rättsvetenskapen
böra ådagaläggas; 5:o) författa, utgifva och offentligen
försvara en juridisk afhandling; börande detta prof till både innehåll
och försvar vara af fakulteten godkändt.

Filosofie licentiat, som aflagt licentiatexamen i minst två till
humanistiska sektionen hörande ämnen, är frikallad från pröfning
i juridisk filosofisk examen, och filosofie! kandidat är från sådan
pröfning befriad i ämne, hvari han i kandidatexamen erhållit minst
betyget godkänd.

§ 142.

För vinnande af teologie doktorsgrad i följd af akademiska
studier erfordras följande prof: l:o) teologico-filosofisk examen enligt
särskild stadga; 2:o) teologie kandidatexamen i de lärostycken,
som tillhöra teologiska fakultetens läroområde; 8:o) tjänstgöring
i de till prästämbetet hörande horn iletiska och kateketiska
åligganden under viss särskild! bestämd tid före eller efter teologie
kandidatexamen, utan att examinanden därvid behöfver vara prästvigd;
4:o) teologie licentiatexamen, i hvilken djupare och mera
omfattande insikter i de till fakulteten hörande vetenskapsgrenar
böra ådagaläggas; 5:o) att författa, utgifva och offentligen försvara
en teologisk afhandling; börande detta prof till både innehåll och
försvar vara af fakulteten godkändt.

Filosofie licentiat, som aflagt licentiatexamen i minst två till
humanistiska sektionen hörande ämnen, är frikallad från pröfning
i teologisk filosofisk examen, och filosofie kandidat är från sådan
pröfning befriad i ämne, hvari lian i kandidatexamen erhållit minst
betyget godkänd.

§ 143.

Genom särskilda af Kongl. Maj:t för båda universiteten faststälda
stadgar bestämmas de fordringar, som vid filosofie kandidat och

licentiatexamina böra fullgöras; de vitsord, som öfver desamma

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

må afgifvas; de kunskapsarter, i hvilka vid den i § 140 nämnda
medico-filosofiska, vid den i § 141 föreskrifna juridico-filosofiska och
vid den i § 142 omförmälta teologico-filosofiska examen äfvensom
i medicine kandidat och licentiatexamina prof skola afläggas; vid
hvilka kliniska inrättningar, och huru lång tid medicine kandidat
bör före licentiat-examen tjänstgöra; hvad särskildt kan finnas nödigt
såsom villkor föreskrifva rörande den i §§ 141 och 142 nämnda
praktiska tjänstgöring för juris och teologie kandidater; hvilka särskilda
ämbetsexamina skola vid universitetet afläggas jämte fordringarna
vid dessa examina och de vitsord, som öfver desamma
skola afgifvas; äfvensom de afgifter, som för de särskilda examina
böra erläggas.

Genom särskild studieplan, som juridiska och teologiska fakulteterna
hvar för sig ega att upprätta, bestämmes närmare, huru
kandidat- och licentiatexamina inom dessa fakulteter böra i förhållande
till hvarandra inrättas.

Genom särskilda studieplaner, som upprättas af filosofiska fakulteten
eller vederbörande sektion, meddelas närmare bestämmelser
rörande alla examina inom nyssnämnda fakultet och dess båda
sektioner samt den undervisning, som är afsedd att förbereda till
dessa examina; hörande studieplanerna för medicinsk filosofisk,
juridisk filosofisk och teologisk filosofisk examen upprättas efter
samråd med vederbörande medicinska, juridiska eller teologiska
fakultet.

De studieplaner, som af fakulteter och sektioner upprättas,
skola underställas kanslern till pröfning och stadfästelse. Om plan
för de medicinska studierna finnes särskildt stadgadt.

§ 144.

Licentiater i filosofiska, medicinska och juridiska fakulteterna,
som aflagt godkändt disputationsprof enligt hvad ofvan är stadgadt,
må, efter hemställan hos kanslern, till doktorer promoveras antingen
med lämplig högtidlighet, då de därtill i tillräckligt antal sig
anmäla, eller ock sålunda, att de vid läsårets slut å dag, som

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

fakulteten utsätter, af vederbörande dekanus till doktorer offentligen
utnämnas.

Om de utgifter, som för sådan promotion eller utnämning böra
erläggas, är särskildt stadgadt.

§ 145.

Den, som vill undergå examen inom fakultet eller sektion och
är därtill beredd, bör anmäla sig hos vederbörande dekanus.

§ 146-

Examen skall genom anslag tillkännagifvas och offentligen
förrättas. Huru länge den bör vara och med huru många på eu
gång den må anställas, eger fakultet eller sektion, under iakttagande
af därom gifna föreskrifter, bestämma. Examen må kunna i flere
tidsafdelningar fortsättas, dock hvarje gång ej öfver fyra timmar.

§ 147.

Öfver hvarje till examen hörande kunskapsprof skall betyg
afgifvas, dock med iakttagande af särskilda, för vissa fall gifna
föreskrifter om gemensamt betyg för skriftligt och muntligt prof.
Öfver skriftligt prof afgifves betyg, där ej annorlunda är uttryckligen
föreskrifvet, af fakultet eller sektion, öfver muntligt prof af
hvarje examinator särskildt. De afgifna betygen antecknas i fakultetens
eller sektionens protokoll och meddelas de examinerade
genom utdrag af protokollet.

§ 148.

Akademisk examen bör helst anställas å tider, som i § 125
angifvits. Erfordras att på annan tid under läseterminen anställa
examen, bör sådan dag därför väljas, att den offentliga undervisningen
så litet som möjligt störes.

§ 149.

Professor är skyldig att åtaga sig examination i sin vetenskap.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Kanslern bestäm me, efter förslag af vederbörande fakultet eller
sektion och sedan konsistoriet yttrat sig, huru undervisnings- och
examinationsskyldighet må fördelas emellan professorer i samma
eller närbesläktade vetenskapsgrenar.

XI.

Akademiska disputationer.

§ 150.

Akademisk disputationsafhandling skall tryckas och öfverlämnas
till granskning af den fakultet eller sektion, till hvars vetenskapliga
område dess innehåll hörer. Dekanus eller, där omständigheterna
därtill föranleda, annan fakultetsledamot skall verkställa
denna granskning. Ej må afhandlingen innehålla något, som är
hädiskt, smädligt eller osedligt, eller annat sådant, som kan åstadkomma
allmän förargelse. Finnes, efter det tillåtelse till afliandlingens
användande i och för disputationsprof meddelats, något
vara däri infördt, som är otillständigt, må dekanus förbjuda ventilationen.
Vill dekanus till fakulteten eller sektionen hänskjuta
fråga om förbud, stånde det honom fritt.

§ 151.

Faller disputationsafhandling, som skall granskas, i anseende
till sitt innehåll inom flere vetenskapsgrenar, må dekanus i den
fakultet eller sektion, hvars granskning påkallas, därom samråda
med annan fakultet eller sektion, efter ty innehållet föranleder.

§ 152.

Rättighet att utgifva och offentligen försvara akademisk disputationsafhandling
tillkommer: akademisk lärare äfvensom promoverad
doktor samt teologie, juris utriusque, medicine och filosofie
licentiat, hvar inom den fakultets vetenskapliga område, där
han innehar lärarebeställning eller förvärfva t akademisk lärdomsgrad,
så ock sökande till akademisk lärarebefattning eller lektors -

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

beställning vid allmänt läroverk, så vidt fråga är om afhandling,
hvilken han såsom prof för den sökta beställningen utgifver.

§ 153.

Disputationsafhandling skall utgifvas antingen på svenska eller
latinska språket eller oek, där afhandlingeu angår ämne, tillhörande
den nyeuropeiska linguistiken, på franska, tyska, engelska
eller italienska språket.

För professorsämbete i något af de klassiska språken och deras
litteratur eller i teologisk exegetik utgifven afhandling liksom oek för
lektorsbefattning utgifven afhandling i klassisk filologi skall vara författad
på latinska språket samt afhandling för lektorsbefattning i
franska, tyska eller engelska språken på det språk, afhandlingen afser.

På det språk, hvarpå afhandlingen blifvit utgifven, skall den
försvaras.

§ 154.

Hvarje disputationsafhandling skall senast å fjortonde dagen
före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats och
samma dag till prokanslern, akademiska lärare och nationsföreningar
utdelas i den ordning och till det antal exemplar, konsistoriet
eger bestämma, hvarjämte nödigt antal exemplar för andra vetenskapliga
behof må till biblioteket aflämnas.

Behöfver författare af disputationsafhandling förkortning i den
tid, som för anslåendet och utdelandet af afhandlingen är föreskrifven,
göre han därom framställning till vederbörande fakultet
eller sektion, som efter pröfning af de anförda skälens giltighet
och på de villkor, som finnas lämpliga, må medgifva någon förkortning
i nämnda tid, dock så, att afhandlingen skall senast å
åttonde dagen före ventilationen anslås och utdelas.

§ 155.

Tid och ställe för disputationsakt eger rektor utsätta. Under
den tid, föreläsningarna fortgå, bör onsdag eller lördag därtill utses.
Mellan läseterminerna må disputationsakt ej anställas.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 156.

Kan i följd af sjukdomsfall eller annan giltig anledning, disputationsprof
för sökt lärarebeställning ej afläggas på utsatt dag,
och är den dag fataliedag, må fakulteten eller sektionen bestämma
annan dag för ventilationen.

I andra fall, där anledning förekommer att uppskjuta utsatt
disputationsakt, må rektor bestämma annan dag.

§ 157.

Till hvarje disputationsakt eger författaren utse två opponenter.
År disputationsafhandling utgifven såsom prof för lärarebeställning
eller eljest för sådant ändamål, att betyg öfver densamma skall
gifvas, skall vederbörande fakultet eller sektion förordna någon af
sina lärare eller, där så nödigt är, anmoda annan skicklig person
att vid akten opponera. Lärare, som tillhör fakulteten eller sektionen,
vare skyldig att åtaga sig sådant uppdrag.

Sedan författaren öppnat akten, skall fakultetsopponenten först
framföra sina anmärkningar, hvarefter författaren till opposition
inbjuder därtill hugade åhörare. Om ej någon anmäler sig, eller
där sä sker, sedan denne eller desse slutat sin opposition, skola de
opponenter, som författaren utsett, uppträda. Finnes ej fakultetsopponent,
må den förste af nyssnämnde opponenter begynna ventilationen,
som i öfrigt försiggår i enlighet med nu meddelade
föreskrifter.

§ 158.

Yid disputationsakt skall vederbörande dekanus eller annan
professor, som lian därom anmodar, vara tillstädes, så väl för att
åhöra, huru försvaret utföres, som för att tillse, att ordning och
skick iakttagas. Uppstår oordning och förargelse, och kan den ej
genom dekanus i godo afböjas, ege dekanus, eller den i hans ställe
är, upplösa sammankomsten. Hvad dekanus i sådant fall bjuder,
skall genast ovägerligen hörsammas.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 159.

Då disputationsakt för lärarebefattning eller såsom prof för
annat ändamål anställes, böra de lärare, som skola däröfver afgifva
utlåtande, densamma öfvervara.

§ 160.

Sedan disputationsakt fortfarit i fyra timmar, eger dekanus,
där han så skäligt finner, låta afsluta densamma. Akten afslutas
af författaren på hittills vanligt sätt.

XII.

Stipendierna.

§ 161.

Alla universitetet gifna stipendier skola förvaltas och utdelas
i öfverensstämmelse med därom utfärdade stiftelsebref, reglementen
och andra vederbörliga föreskrifter.

§ 162.

Öfver studerande, som innehar stipendium, utöfvas tillsyn af
särskild inspektor, utsedd på sätt därom i stiftelsebref eller annorledes
är stadgadt. Är för något stipendium föreskrift om sådant
val icke meddelad, förordne konsistoriet inspektor.

§ 163.

Desse inspektörer skola med uppmärksamhet följa stipendiaternas
förhållande i studier och lefverne, meddela dem nödiga råd,
anvisningar och föreställningar, och tillse, att vilkoren för stipendiernas
tillgodonjutande behörigen fullgöras.

§ 164.

Stipendierna utbetalas, därest i särskilda stipendieförfattningar
icke annorlunda föreskrifves, vid slutet af hvarje läsetermin efter
^anordning af konsistoriet.

Färsing till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Det åligger stipendiat att under vårtermin före den 1 Maj och
under hösttermin före den 15 November hos vederbörande stipendieinspektor
genom intyg, utfärdadt af nationskurator eller någon
af universitetets lärare, styrka, att han under vårterminen minst
åttio och under höstterminen minst sextio dagar varit vid universitetet
närvarande. Försummelse häraf anses utgöra bevis för stipendiatens
frånvaro från universitetet och medför, där ej särskilt
är annorlunda föreskrifvet, förlust af stipendiet; dock att stipendiat,
som efter nämnda dagar men före terminens utgång afgifver sådant
intyg, som ofvan är föreskrifvet, skall vara fri från påföljd för sin
försummelse, därest för densamma visas giltiga skäl, men i annat
fall mista tio procent af det för terminen utgående stipendiebeloppet.
Sålunda uppkommande medel användas till understöd åt medellöse
studerande, på sätt konsistoriet bestämmer.

XII.

Biblioteket och öfriga vid universitetet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 165.

Universitetets bibliotek vårdas och förvaltas, under konsistoriets
tillsyn, af bibliotekarien, som till biträde bär öfrige vid biblioteket
anstälde tjänstemän.

§ 166.

Biblioteket skall, såvidt med ordning och nödig säkerhet
är förenligt, hållas tillgängligt för universitetets lärare och studerande
äfvensom för andre i universitetsstaden vistande vetenskapsidkare
under såväl läsetermin som ferier. Hvad till vården och
förvaltningen närmare hörer, eger kanslern i den ordning, som i
§ 9 sägs, förordna.

§ 167.

Universitetets öfriga vetenskapliga samlingar och inrättningar
vårdas och förvaltas, med biträde af docent, assistent eller amanuens,
af professor i den vetenskap, till hvars belysning samlingen

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

eller inrättningen är gjord. Finnes i vetenskapen mer än en professor,
tillkomme det kanslern att, efter förslag af vederbörande
fakultet eller sektion och sedan konsistoriet yttrat sig, bestämma,
hvilken af målsmännen för vetenskapen vården och förvaltningen
af samlingen eller inrättningen skola åligga.

För samling eller inrättning, som ej hörer till viss vetenskap,
ege konsistoriet till föreståndare utse någon af universitetets professorer
eller andra lärare.

Samlingarna skola, så vidt med ordning och nödig säkerhet är
förenligt, på vissa tider hållas tillgängliga för universitets lärare
och studerande samt andre vetenskapsidkare i universitetsstaden.

§ 103.

Föreståndare för inrättning, som hör till de fria konster, i
hvilka undervisning vid universitetet meddelas, är, där ej genom
särskild föreskrift annorlunda förordnas, den, som för sådan undervisning
där är anstäld.

§ 109.

De i universitetets stat för ofvannämnda samlingar och inrättningar
bestämda anslag äfvensom andra inkomster förvaltas och
redovisas af universitetets räntekammare. Föreståndarne ega efter
samråd med inspektor, där sådan för någon inrättning är tillsatt,
dessa anslag, enligt deras bestämmelse, för inrättningarnas behof
och samlingarnas underhållande eller förökande inom det faststälda
beloppet använda äfvensom att, där behof göres, till bestridande af
löpande utgifter, efter drätselnämdens pröfning och beslut, af anslagen
från räntekammaren uppbära förskott; skolande redovisning
för hvad af anslag och förskott blifvit användt, för hvarje år afgifvas
inom den tid, drätselnämnden med afseende å räkenskapernas
uppgörande i räntekammaren bestämmer.

§ 170.

Öfver den förändring, hvarje samling under året undergått,
skall föreståndaren till drätselnämnden aflämna förteckning, och

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

ställe han sig i öfrigt till efterrättelse hvad gifna reglementen och
särskilda föreskrifter rörande kataloger och andra delar af förvaltningen
innehålla.

XIV.

Universitetets ekonomiska förvaltning och drätselverk.

§ 171.

All universitetets egendom förvaltas under samma ansvar, som
annan allmän egendom enligt lag.

§ 172.

Denna förvaltning handhafva, på sätt här nedan stadgas, af
eu drätselnämnd, bestående af räntmästaren eller den, som hans
tjänst förestår, och tre andra ledamöter, som vid sammanträde inom
förra hälften af April månad med slutna sedlar utses af universitetsrådet
bland universitetets ordinarie lärare. Af desse skall minst en
vara lärare inom den juridiska fakulteten. Om förrättadt val göres
anmälan hos kanslern för dess bekräftande. Vid nämndens sammanträden
skall jämväl kamreraren vara tillstädes och ega rätt att i öfverläggningarna
men ej i besluten taga del. Inträffar jäf eller laga
förfall för räntmästaren, intage kamreraren hans plats i nämnden.

Universitetets rektor eger att i drätselnämndens öfverläggningar
och beslut deltaga, och före han då ordet.

Drätselnämndens valde ledamöter tjänstgöra under en tid af
tre år, räknad från den första dagen i näst efter valet infallande
Juni månad. Den, som efter slutad tjänstgöring afgår, vare åter till
samma uppdrag valbar. De valde ledamöterne åtnjuta för möda och
ansvar årligt arvode, hvilket kanslern eger särskild! fastställa.

Afgår vald ledamot under tjänstetiden, förordne universitetsrådet
i hans ställe annan ordinarie lärare för tid, som för honom
återstått. År vald ledamot i nämnden af jäf eller laga förfall hindrad
att fullgöra uppdraget, må konsistoriet, på anmälan af nämnden
om behofvet af vikarie, sådan förordna ; och ege vikarien rätt
till hvad af arvodet å hans tjänstgöringstid belöper.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Öl

§ 173.

I början af Juni månad hvarje år sammankalla rektor drätselnämndens
ledamöter, och ege de då genom omröstning med slutna
sedlar utse en af de valde ledamöterna att, då rektor icke är närvarande,
föra ordet inom nämnden.

Drätselnämnden sammanträde helst på bestämda tider och eljest
på kallelse af ordföranden, då ärendena det fordra. Offentlig föreläsning
af någon nämndens ledamot eller hans deltagande i universitetsrådets
eller konsistoriets sammanträden må ej genom sådan
sammankomst hindras. Om nämndens sammanträden skall underrättelse
först lämnas rektor med uppgift på de viktigare mål, som
skola förekomma.

Räntmästaren berede ärendena och föredrage dem inför nämnden;
vare ock skyldig att låta ordföranden, där han det äskar, få
del af handlingarna i tillräcklig tid före hvarje sammanträde. I
drätselnämden må beslut icke fattas, där ej minst tre ledamöter
äro tillstädes.

Befinnas i någon fråga rösterna inom nämnden lika delade
mellan två meningar, gälle den, som ordföranden biträder.

I ärende, som angår någon af universitetets stiftelser eller inrättningar,
må beslut af drätselnämnden ej fattas, innan stiftelsens
eller inrättningens föreståndare blifvit hörd. År föreståndare af
laga skäl hindrad att sig yttra, må utlåtande i frågan infordras
från annan tjänsteman vid stiftelsen eller inrättningen eller från lärare
i vetenskap, som är med inrättningens föremål närmare besläktad.

§ 174-

Drätselnämnden skall upptaga alla mål och ärenden, som angå
universitetets hushållning och drätsel, samt dem efter sakens beskaffenhet,
enligt hvad nedan sägs, antingen afgöra eller jämte sitt
betänkande till kanslern, universitetsrådet eller konsistoriet öfverlämna.
Befinnes sålunda öfverlämnadt ärende rätteligen höra till
drätselnämndens afgörande, skall nämnden i ärendet fatta beslut.

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

§ 175.

Drätselnämnden skall afgöra de mål och ärenden angående
hushållningen och drätseln, som äro af mera enskild beskaffenhet,
såsom att antaga och uppsäga åkor å universitetets hemman; utarrendera
prebendehemman och andra universitetets fastigheter; bestämma
villkor för sådana upplåtelser; besluta om anstånd i uppbörden
af universitetets inkomster; förläna fördel och underhållshjälp
åt gamla, afgående åker, då skäl därtill förekomma; besluta
i afskrifnings- och anmärkningsmål till vidare behandling på sätt
som för sådana mål är i allmänhet föreskrifvet; fastställa lösningsoch
försäljningspriset för universitetets spannmål; tillse att vid bruket
och skötseln af universitetets hemman och lägenheter vanvård
och försummelse ej ega rum; behandla frågor om skogsutsyning och
skogshushållning på universitetets hemman och jordegendom, om syner.
besiktningar samt mindre ändringar och reparationer å universitetets
hus och lägenheter, om brandredskap och deras värd samt
om anskaffande af materialier och förnödenheter för universitetets
behof; ombesörja utlåning af universitetets och dess särskilda fonders
medel samt indrifning af förfallna, men obetalda lån och räntor;
Granska inkomna räkningar och anordna medel till deras betalning;
utanordna löner och anslag enligt stat eller särskilda vederbörliga
föreskrifter samt andra utgifter eller förskott för hvarjehanda
behof; meddela uppbördsorder i uppbördsboken och låta den
med universitetets sigill genomdraga; granska redovisningar, som
afgifvas af föreståndarne för de särskilda inrättningarna, öfver använda
anslag och uppburna förskott, så ock uppbördsmännens och
öfriga redogörares räkenskaper; minst en gång hvarje år granska
säkerhetshandlingarna för utlånta medel; minst en gång hvarje
månad anställa kassainventering i räntekammaren; minst en gång
i månaden öfverse hvad i allmänhet till den löpande förvaltningen
hör, samt i öfrigt tillse, att de vid förvaltningen anstälde tjänstemän
fullgöra sina skyldigheter, och gifva de föreskrifter, som för
sådant ändamål erfordras.

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§176.

Sedan drätselnämnden afgifvit utlåtande, skall universitetsrådet
upptaga ocli efter sakens beskaffenhet, enligt hvad därom bär
nedan sägs, antingen afgöra eller med sitt betänkande till kanslern
öfverlämna frågor om allmänna åtgärder med förvaltningen af universitetets
egendom och fonder, om nybyggnader och betydligare
ändringar å universitetets hus; och åligger det konsistoriet att på
lika sätt behandla frågor om bättre rätt till löner, förmåner och
pensioner å stat, om nådår samt om beviljande af extra anslag, så
vidt de angå undervisningen med därtill hörande inrättningar.

§ 177.

Till kanslerns pröfning och den åtgärd, som efter sakens beskaffenhet
på honom ankommer, skola insändas beslut, hvari universitetsrådet,
konsistoriet eller drätselnämnden stannat i frågor rörande
inköp af fastighet för universitetets räkning; om försäljning,
förpantning eller byte af någon dess fasta egendom; om nybyggnad,
större ändringar eller reparationer å universitetets hus; om
afskrifning af hemmansräntor och arrenden; om extra anslag, om
nådår och i allmänhet om sådana viktigare förvaltningsåtgärder,
hvilka icke äro att anse såsom omedelbar verkställighet af gifna
stadgar och föreskrifter.

§ 17S.

Universitetets faststälda lönestat och anslag till dess så väl
vetenskapliga som andra inrättningar och ständiga behof samt sådana
till visst belopp bestämda fonder, hvilka för särskilda ändamål
äro till universitetet anslagna eller gifna, skola användas på
sätt som om dem är föreskrifvet. För tillfälliga behof och sådana
på förhand ej bestämda ändamål, som afse undervisningens, studiernas
och universitetets allmänna förkofran, må kanslern, efter
omständigheterna, använda de medel, som därtill äro särskildt anvisade;
inhämte dock i alla viktigare fäll betänkande af konsistoriet,
innan han sitt beslut därom fattar.

§ 179.

Förekommer anledning till ändring i faststäld anslagsstat eller
till användande af fondkapital för utomordentliga behof eller till

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

försäljning, byte eller förpantning af universitetets fasta egendom
eller till inköp af fastighet, skall kanslern, sedan universitetsrådet
i frågan sig yttrat, ärendet hos Kongl. Maj:t anmäla och dess
beslut afvakta.

§ iso.

Räntmästaren och kamreraren skola med biträde af öfriga
till räntekammaren hörande, å stat uppförde tjänstemän förvalta
universitetets drätselverk under närmaste tillsyn af rektor och
drätselnämnden.

§ 181.

Räntmästaren åligger tillse, att uppbörd af universitetet tillfallande
afrad, kronotionde, arrenden och all annan inkomst, af
hvad namn den vara må, i rätt tid verkställes och till räntekammaren
inlevereras; hafva närmaste vård om dess kapital, lånehandlingar
och kassabelopp; mottaga inbetalningar, verkställa likvider
och vederbörligen anordnade utbetalningar; börande hvarje till räntekammaren
gjord inbetalning hos kamreraren till anteckning i därtill
bestämd dagbok företes och beviset därå med hans påskrift
förses; tillse, att universitetets fastigheter, hus och byggnader vederbörligen
vårdas och hållas vid makt; och såsom drätselverkets
hufvudman vaka öfver, att samtlige därvid anstälde tjänstemän
fullgöra sina tjänsteplikter.

§ 132.

Kamrerarens hufvudsakliga åliggande är att uppgöra universitetets
räkenskaper och dem i rätt tid aflemna. I (ifrigt iakttaga
ej mindre kamreraren än räntmästaren samt andre för uppbörden
anstälde tjänstemän i afseende å räkenskaper, redovisning
och andra tjänstegöromål hvad i särskilda instruktioner och reglementen
är eller varder föreskrifvet.

§ 183.

För hvarje räkenskapsår skall, sedan räkenskaperna blifvit
afslutade, ett för de särskilda fonderna specificeradt förslag öfver

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

inkomster och utgifter och för hvarje kvartal ett kassaförslag
från räntekammaren till kanslern öfverlämnas.

XV.

Universitetets kansli.

§ 184.

Kansligöromålen vid universitetet besörjas af sekreteraren med
biträde af öfrige vid kansliet anstälde, å staten upptagne tjänstemän.

§ 185.

I kansliet skola finnas dagböcker, däri sekreteraren inför eller
låter införa alla ansökningar, memorial och skrifter, som på rektors,
universitetsrådets eller konsistoriets åtgärd ankomma och till
sekreteraren omedelbart eller af rektor aflämnas. Hvad i ärendet
blifvit åtgjordt, skall ock antecknas. Inkomna förseglade handlingar
skola af rektor brytas. Sekreteraren åligger ock att i universitetsrådet
och konsistoriet föra protokoll, att uppsätta, kontrasignera
och låta i god tid afsända de därifrån och från rektor i
kansliet utgående expeditioner, att hafva vård om universitetets
arkiv samt att, med biträde af vederbörande tjänstemän, ombesörja
ordnande och registrering af där förvarade handlingar och
protokoll. Hvad i öfrigt rektor, universitetsrådet eller konsistoriet
kan sekreteraren i ämbetet uppdraga, eller gällande instruktioner
innehålla, bör af honom efterkommas.

§ 186.

Ombudsmannens åliggande är att, där så fordras, vid domstolar
och ämbetsverk bevaka och utföra universitetets rätt och talan
så ock att såsom aktor, på därom erhållen vederbörlig befallning,
utföra åtal mot lärare samt öfrige ämbets- och tjänstemän vid
universitetet för fel och försummelser i tjänsten.

Förslag till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

§ 137.

Ofriga vid kansliet a »stadd e tjänstemän ställe sig med afseende
å göromålen till efterrättelse den eller de instruktioner, som
kanslern efter förslag af konsistoriet stadfäster.

§ lss.

Minst fyra dagar i veckan, dem konsistoriet eger bestämma
och genom anslag kungöra, skola rektor jämte sekreteraren och öfrige
tjänstemän vid kansliet samt räntmästaren och kamreraren
klockan 11—12 vara tillstädes i de för dem bestämda ämbetsrum
till deras tjänst, som hafva ärenden att där ombesörja.

Under ferier må den ändring häri göras, som konsistoriet
pröfvar lämplig

§ 189.

Om göromålens fördelning mellan universitetets kursorer och
vaktbetjänte ege rektor efter omständigheterna förordna.

Desse kursorer och betjänte åtnjuta vid utöfningen af sina befattningar
samma skydd och vitsord, som enligt allmän lag tillkommer
dem, hvilka ämbetsmäns eller rättens ärenden gå.

XVI.

Om besvär.

. § m

Då ärende angående tillsättande af lärarebefattning förevarit i
befordringsnämnden, skall detta genom anslag tillkännagifvas; egande
den missnöjde att inom en vecka efter anslagsdagen skriftligen
för rektor anmäla, att lian ämnar besvära sig, och där detta iakttagits,
att före klockan 12 å trettionde dagen efter anslagsdagen,
densamma oräknad, eller, om nämnda fätaliedag är helgdag, å nästföljande
söckendag till rektor ingifva sina besvär, hvilka ställas

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

till konungen, om utnämningen är Kongl. Maj:t förbehållen, och
till kanslern, om utnämningen tillkommer honom.

Öfver besvären skall, sedan vederbörande medsökande lämnats
tillfälle att sig yttra, befordringsnämnden afgifva förklaring, för
hvilket ändamål rektor har att kalla nämnden till sammanträde.
Ledamot af nämnden ege, i stället för att personligen infinna sig
vid sammanträdet, insända skriftligt utlåtande.

Sedan nämnden förklarat sig, förfares vidare med befordringsärendet
på sätt i § 87 är stadgadt.

§ 191.

I befordringsärenden, som upptagas af universitetsrådet eller
den i § 98 omförmäla nämnd, skall ock, sedan ärendet förevarit,
detta genom anslag tillkännagifvas; egande den missnöjde att inom
en vecka efter anslagsdagen skriftligen för rektor anmäla, att han
ämnar besvära sig, och där detta iakttagits, att inom den i näst
föregående § föreskrifna besvärstid till rektor ingifva sina besvär,
hvilka ställas till konungen, om utnämningen är Kongl. Maj:t förbehållen,
och till kanslern, om utnämningen tillkommer honom.

Öfver besvären skall, sedan vederbörande medsökande lämnats
tillfälle att sig yttra, universitetsrådet eller ofvan sagda nämnd afgifva
förklaring; egande ledamot af nämnden, i stället för att personligen
infinna sig vid sammanträde, som för sådant ändamål med
nämnden utlyses, insända skriftligt utlåtande.

Efter det förklaring afgifvits, öfversändas samtliga handlingar
i ärendet till kanslern.

§ 192.

I mål angående balans hos universitetets uppbördsman samt i
extra ordinarie afskrifnings- och anmärkningsmål förfares, sedan
drätselnämnden förhållandet vederbörligen utredt, på sätt som för
sådana mål i allmänhet är föreskrifvet.

§ 193‘,

Uppstår fråga om rätta förståndet af de med universitetets

hemmansåbor eller arrendatorer afslutade kontrakt, och nöjes ej åbo

Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

eller arrendator med det beslut, drätselnämnden därom meddelat,
varde sådan tvist till allmän domstol hänskjuten.

§ 194.

I andra mål, som blifvit behandlade af rektor, universitetsrådet,
konsistoriet eller drätselnämnden, må den, som tror sig därtill ega
fog, sina besvär, åtföljda af det protokoll, som beslutet innehåller, anföra
hos kanslern inom samma besvärstid, som i § 190 sägs, räknad
från den dag, å hvilken han af beslutet erhöll del.

§ 195'' •

I mål, som blifvit af kanslern afgjorda, må den, som åt beslutet
ej nöjes, sina besvär däröfver hos Kong!. Maj:t i dess ecklesiastikdepartement
anföra inom den i § 190 föreskrifna besvärstid, sålunda
beräknad, som i näst föregående § är sagdt.

Dessa statuter skola tillämpas från och med den 1 Januari
190[4]; och varda samtidigt förut gällande, däremot stridande föreskrifter
till all kraft och verkan upphäfda.

De i § 36 omförmälta val till universitetsrådet skola första
gången förrättas före den 15 November 190[3], och skola de, som
därvid utses, tjänstgöra från och med den 1 Januari 190|4j. Åt
hvarje fakultets eller sektions första gången utsedde representanter
skall, efter lottning, en utträda den 1 Juni 190[5] och ytterligare
en den 1 Juni 190[6|; äro de till antalet flere, utträde den eller
de öfrige den 1 Juni 190[7|.

De åligganden, som enligt dessa statuter tillkomma konsistoriet
och drätselnämnden, öfvertagas från och med den 1 Januari
190[4] af det mindre konsistorium och den drätselnämnd, som vid
slutet af år 190[3] göra tjänst. I den mån dåvarande valde ledamöter
afgå, anställas nya val enligt de i §§ 45, 46 och 172 af
dessa statuter gifna bestämmelser.

Har lärarebefattning eller annan tjänst förklarats till ansökning
ledig före den 1 Januari 190[4|, skall med tillsättandet förfaras
enligt förut gällande statuter.

IVI o t i v e r

till

förslaget till statuter för universiteten i
Upsala och Lund.

Allmänna stadgande!"!.

§ 1 och § 2) lista stycket, äro lika lydande med §§ i och 2
i gällande statuter.

§ 2, 2alra stycket. Härom må följande anmärkas.

I en den 11 November 1899 dagtecknad underdånig framställning
hemstälde kanslern för rikets universitet — med förmälan,
att det en och annan gång förekommit, att universitetslärare
under pågående läsetermin varit boende utom universitetsstaden,
hvilket förhållande i flera afseenden syntes olämpligt — huruvida
icke Kongl. Maj:t skulle finna skäl, att i statuterna för rikets universitet
och stadgarna för karolinska institutet infördes en föreskrift
att tjänstgörande lärare skall under läsetermin vara boende i den
stad, där han har sin befattning, så vida icke Kongl. Maj:t på
grund af särskilda förhållanden på därom gjord underdånig ansökning
finner skäl att i nämnda hänseende medgifva undantag.
Genom skrifvelse af den 24 November 1899 hav komitén anbefalts
att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af berörda framställning.

I likhet med kanslersämbetet finner komitén det vara olämpligt,
att universitetslärare under läsetermin äro bosatta å annan

60 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

ort än i universitetsstaden. Skälen härför ligga nära till hands.
Det är fara värdt, att lärarnes håg och intresse åtminstone i någon
mån vändas från deras uppgift, om de under den tid af året,
då undervisningen pågår, äro annorstädes boende. Förhållandet
emellan dem och den studerande ungdomen kan i sådant fall svårligen
blifva hvad det bör vara; läraren kan knappast med den
uppmärksamhet, som är önsklig, följa de studerande, och de komma
att i honom se eu främling. Härjämte må, hvad särskildt angår
professorerna, framhållas ytterligare en synpunkt. Dem åligger ej
blott att på bestämda timmar meddela undervisning utan äfven att
deltaga i de sammanträden, som hållas af fakulteter resp. sektioner
eller af universitetets centrala styrelser, för så vidt de äro medlemmar
af dessa senare Men genom att välja sin bostad å annan
ort än den, där universitetet är förlagdt, göra professorerna det för
sig knappast möjligt att samvetsgrant bevista nämnda sammanträden
samt medverka vid handläggningen och afgörandet af de
angelägenheter, som därstädes förekomma.

Behofvet af en sådan bestämmelse som den af kanslersämbetet
förordade finner komitén framgå Häraf, att det, såsom ock kanslersämbetet
framhållit, redan någon gång förekommit, att universitetslärare
under läsetermin varit boende utom universitetsstaden;
och möjligheterna härför ökas i samma mån, som samfärdselsmedlen
vinna större utveckling.

På nu anförda grunder har komitén funnit sig böra föreslå,
att ifrågavarande stadgande upptages i statuterna. Det afser samtlig^
tjänstgörande lärare, således ej blott de ordinarie utan äfven
de extraordinarie, docenterna. Äfven af dem synes man kunna
fordra, att de, så länge de önska vara vid sin docentbefattning
bibehållne, äro i universitetsstaden bosatte.

För de fall, då det på grund af särskilda omständigheter vore
obilligt eller mindre lämpligt att ej medgifva undantag från den
föreslagna regeln, står, såsom ock i stadgandet är antydt, den utvägen
till buds att hos Kong! Maj:t anhålla om dispens.

§ 3. Denna §, som motsvarar § 8 i gällande statuter, upptager
bland de styrande och administrerande myndigheterna universitetsrådet
och det akademiska konsistoriet i stället för, såsom

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 61

nuvarande § 3, det större och det mindre akademiska konsistoriet.
För omorganisationens grunder redogöres i motiverna till kap. 5.

II.

Kanslern.

§§ 4, .5, 7, 8, .9, 10, 11 och 12 äro — bortsedt från mindre
betydande redaktionella ändringar och den afvikelse, som är en
följd af den föreslagna nya styrelseorganisationen — öfverensstämmande
med resp. §§ 4, 5, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 i gällande
statuter.

Nuvarande § 6, sådan den lyder enligt Kongl. Kung. den 17
Juni 1893, har i förslaget underkastats en del redaktionsändringar,
men i sak går afvikelsen ej längre, än som föranledes af det ifrågasatta
upphäfvandet af skillnaden emellan ordinarie och extraordinarie
professorer.

§ 7 i gällande statuter har såsom öfverflödig och saknande
motsvarighet beträffande öfriga akademiska myndigheter uteslutits,
i sammanhang hvarmed den i nuvarande § 10 förekommande hänvisningen
icke upptagits i den mot sistnämda § svarande § 9 i
förslaget.

III.

Prokanslern.

Bestämmelserna i detta kapitel innehålla i sak detsamma som
§§ 14—19 i kap. 3 af gällande statuter. Andringen i förslagets
§ 15 är endast en gifven konsekvens af den ifrågasatta nya styrelseorganisationen.

IV.

Rektor.

I gällande universitetsstatuter handlar fjärde afdelningen om
de akademiska konsistorierna och femte afdelningen om rektor.

62 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Komitén, som förmenar, att dessa båda afdelningar böra byta plats,
liar i enlighet därmed ordnat stadgandena i sitt förslag. Den nuvarande
ordningsföljden torde sammanhänga med uppfattningen, att
rektor är hufvudsakligen endast ordförande i de centrala kollegier,
åt hvilka den lokala administrationen af universitetets angelägenheter
är anförtrodd. Men denna uppfattning är icke fullt
riktig. Rektor är ej blott ordförande i dessa kollegier; han har äfven,
redan enligt gällande statuter och ännu mer enligt komiténs förslag,
oberoende af dem plikter och rättigheter. Vid sådant förhållande
synes det vara systematiskt riktigare att låta kapitlet om
prokanslern omedelbart följas af kapitlet om rektor än att låta kapitlet
om de kollegiala myndigheterna intaga plats däremellan. Det
förra alternativet bibehåller samma ordning, som i § 3 vid uppräknandet
af de akademiska förvaltande myndigheterna finnes iakttagen,
och ställer de kapitel af statuterna, som handla om enmansmyndigheterna,
i omedelbar följd efter hvarandra.

§ 19. Komitén har icke ansett sig böra föreslå annat sätt
för utseende af rektor än genom val. Men då det nuvarande
större konsistoriet tänkts skola upphöra, har det varit nödvändigt
att åt en annan korporation anförtro valet. Detta har öfverlämnats
åt universitetsrådet, som i universitetets viktigare angelägenheter
skall enligt förslaget ersätta det större konsistoriet. För öfrigt
hänvisas i denna del till den allmänna motiveringen för kap. 5 i
förslaget.

Fm gifven konsekvens däraf, att förslaget grundats på förutsättningen
om upphäfvande af skillnaden emellan ordinarie och
extraordinarie professorer, är, att valbarhet till rektoratet måst utsträckas
till samtlige innehafvare af professorsämbete. Till följd
häraf och då enligt den föreslagna styrelseorganisationen innehafvare
af professur icke vidare skall i denna sin egenskap vara
själfskrifven ledamot af något förvaltande kollegium, har det synts
lämpligt att något skärpa det nu för valbarhet gällande villkor,
att professor skall vid tiden för rektorsämbetets tillträdande under
minst två år hafva innehaft professorsämbete. I detta afseende
har i stället föreslagits tre år.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund. 63

Tiden, för hvilken rektor för närvarande utses, är enligt § 40
två år, hvarjemte i § 41 är stadgadt, dels att den, som i två år
varit rektor icke förr än fem år efter rektoratstidens utgång förflutit,
är skyldig å nyo åtaga sig rektorsämbetet, och dels att den,
som i sammanlagdt fyra år, vare sig i omedelbar följd eller med
mellantid, beklädt detta ämbete, icke någonsin vidare kan emot sin
vilja åläggas att såsom ordinarie innehafvare bestrida detsamma.
I stället har föreslagits, att tiden för hvilken rektor utses, utsträckas
till tre år, och att efter tre års tjänstgöring såsom rektor
ingen vidare ilr pliktig att åtaga sig rektoratet. Att rektor utses
för ej allt för kort tid, är onekligen en fördel. Genom den större
erfarenhet, han hinner förvärfva sig, ökas hans duglighet för ämbetet
och därmed ock hans inflytande. Komitén har af sådant
skäl velat förlänga ifrågavarande tidrymd från två till tre år. Men
å andra sidan har kommit i betraktande, att det icke skäligen kan
åläggas en professor att under obegränsad tid fungera såsom rektor,
då han nämligen därigenom dragés från eller hindras i sina egentliga
uppgifter, ungdomens undervisning och eget vetenskapligt arbete.
Med hänsyn härtill har i förslaget stadgats, att den, som
under en treårsperiod beklädt rektorsämbetet, ej är pliktig emottaga
nytt val, hvarken för tid i omedelbar följd med den, under hvilken
han varit rektor, eller för en senare tid. Därigenom att komitén
låtit friheten från vidare skyldighet i detta afseende omfatta all
framtid, har den ökning i börda, som ligger däri, att rektoratsperioden
utsträckts, väsentligen motvägts.

§ 20. Prorektorsinstitutionen har af komitén bibehållits, och
beträffande valet har, liksom enligt § 42 i gällande statuter, samma
regler föreslagits skola gälla som de, hvilka angå utseendet af
rektor.

§ 21. Stadgandet i första punkten af denna § motsvarar, med
någon förändring, den bestämmelse om tiden för rektors- och prorektorsval,
som nu förekommer i första punkten af § 43. Föreskriften
om valens förrättande med slutna sedlar öfverensstämmer
med hvad som äfven nu gäller enligt § 40. Sista punkten af förevarande
§ har sin motsvarighet i hvad slutet af § 43 innehåller
om, att de valde skola af kanslern i ämbetet bekräftas. Stadgan -

64 Motiver till förelaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

det bär blott i förslaget undergått eu omredigering till likhet med
hvad stadgarna för karolinska institutet i mom. 1 af § 22 för
detta fall uttala, och har den förändrade formuleringen tillkommit
i syfte att tydligare uttrycka hvad kanslerns bekräftelse innebär.

§ 22. Denna § svarar mot den nuvarande § 44, i hvilken
dock följande ändringar vidtagits. Bestämmelsen i första punkten
af sistberörda §, att den valde, som ej vid valet varit tillstädes,
skall, om han ej vill mottaga ämbetet, inom andra dagen efter det
valet blot ”honom kunnigt”, gifva sådant tillkänna, har ändrats så,
att såsom dies a quo angifvits dagen, då lian genom val förrättarens
försorg om utgången erhöll underrättelse. Vidare har den i § 44
förekommande uppräkningen af vissa omständigheter, de där skola
anses utgöra laga skäl för afsägelse, uteslutits. Uppräkningen är
icke och är väl ej heller ämnad att vara fullständig. Vid sådant förhållande
och då för det fall, att något af de i § 44 uttryckligen
angifna skäl till afsägelse åberopats, valmännen torde ej mindre än
eljest hafva att pröfva, huruvida omständigheterna in concreto äro
af beskaffenhet, att afsägelsen bör godkännas, liar komitén ansett
bäst att i förevarande § af förslaget allenast föreskrifva, att vid
afsägelse skälen därför skola anföras och af valkorporationen till
giltigheten pröfvas.

§ 23. Dagen för rektors och prorektors tillträdande af sitt
ämbete är bestämd i öfverensstämmelse med hvad gällande statuter
i § 45 därom innehålla. I fråga om rektors högtidliga installerande
har den ändring vidtagits, att högtidligheten icke skall behöfva
föregås af programs utfärdande utan allenast af eu inbjudning.
Till det akademiska programmet hör, som bekant, en vetenskaplig
afhandling. Det har vid universiteten funnits tider, då
den vetenskapliga produktionen till en hufvudsaklig del klädde sig i
disputationens och programmets form, och därmed sammanhänga de
i statuterna förekommande bestämmelserna om programs utfärdande
vid vissa högtidligare tillfällen. Programmet har emellertid för
länge sedan förlorat sin nämnda betydelse. Med hänsyn härtill
och då det för rektor, hvilken har att sörja för programmet, stundom
kan vara en ganska tung börda att å en bestämd dag hafva

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 65

ett vetenskapligt arbete färdigt till publikation, finnes ingen anledning
att bibehålla föreskriften om programs utfärdande.

Installation af omvald rektor finner komitén ej böra förekomma,
och bar härom i §:n intagits ett stadgande.

§ 24. Gällande statuter innehålla strängt taget ej någon bestämmelse
för det falk att rektor afgår, innan hans ämbetstid lupit
till ända. 1 § 51 talas nämligen blott därom, att då rektor är af
giltigt förfall hindrad att förrätta sitt ämbete, detsamma skall af
prorektor uppehållas, och härunder kan åtminstone med en sträng
tolkning nyssnämnda fall icke inbegripas. § 51 har dock extenderats
till att gälla äfven detta.

Ett uttryckligt stadgande i frågan torde icke böra saknas.
Den hittills följda praxis har emellertid icke synts böra sanktioneras,
utan har komitén ansett riktigare att låta stadgandet gå i den
riktning som § 22 mom. 2 af gällande stadgar för karolinska
institutet angifver. Komitén har derför föreslagit, att ny rektor
skall väljas för den återstående delen af den afgångnes ämbetstid,
dock endast så framt minst en hel läse termin återstår. I själfva
prorektoratets natur torde ligga, att dess innehafvare, allenast under
förutsättning att en rektor finnes men af laga förfall är förhindrad
att utöfva sitt ämbete, skall uppehålla detta. Prorektoratet är just till
för att tillgodose behofvet af en ställföreträdare för rektor, då denne ej
är i tillfälle att fullgöra sina ämbetsåligganden. Men detta syfte
vinnes icke, om vid rektors afgång i förtid, prorektor intager hans
plats, utan att något nytt val anstiilles. På detta sätt är nämligen,
om förfall uppstår för den sistnämnde, ingen genom val utsedd
ställföreträdare att tillgå. — Nytt val synes därför böra anställas,
och af de båda alternativ, som härvid äro möjliga — nämligen
dels det af komitén föreslagna, att valet afser ny rektor, och dels
det, att förutvarande prorektorn öfvertager rektoratet, medan ny
prorektor utses — förtjänar det förra tvifvelsutan företrädet. Det
är nämligen ingalunda alltid gifvet, att en från början till prorektor
utsedd professor besitter de egenskaper, som göra honom lämplig
att såsom ordinarie innehafvare en längre tid bekläda rektorsämbetet.
Yal af prorektor torde mången gång ej heller förrättas

66 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

med tanke på annat, än att den valde endast mera öfvergående
kan komma att fungera såsom rektor.

Liksom vid rektors afgång under löpande ämbetstid nytt rektorsval
bör anställas, bör jämväl, då prorektor i förtid afgår, ny
prorektor utses. Skälen härför innefattas i livad förut blifvit anfördt
därom, att lämplig ställföreträdare för rektor alltid bör finnas
att tillgå.

Dessa nya val af rektor och prorektor har komitén emellertid
ifrågasatt endast för den händelse, att någon längre tid, minst en
hel läsetermin, återstår af den afgångnes ämbetsperiod. Om den
återstående tiden är kortare, kan det näppeligen vara skäl att skrida
till nytt val. För sådant fall bör det vara tillfyllestgörande att
förfara på sätt hittills skett med stöd af § 51. § 31 i förslaget

har erhållit en härpå syftande affattning.

Då högtidlig rektorsinstallation icke synts böra för det fall,
hvarom förevarande § handlar, föreskrifvas såsom ovillkorlig regel,
har i sista stycket af §:n åt universitetsrådet öfverlåtits att bestämma
sättet för rektors inträde i ämbetet.

§ 25. I § 46 af gällande statuter, hvilken § motsvarar förevarande
§ i förslaget, har rektor fritagits från honom såsom professor
åliggande föreläsningar och examina allenast under den första
period, han bestrider rektorsämbetet. Detta ämbete ställer emellertid
numera så stora kraf på sin innehafvare, att det svårligen
medgifver vården af andra ämbetsåligganden vid sidan af rektorsuppdraget.
Komitén har därför föreslagit, att rektor städse
skall, om han så vill, njuta befrielse från utöfningen af sitt professorsämbete.

§ 26 innehåller samma uppräkning af rektors åligganden som
nuvarande § 47.

§ 27. Denna § motsvarar nuvarande § 48. Endast den förändring
har vidtagits, att rektor anvisats att om svårare fall af
pliktförsummelse göra anmälan hos kanslern, i stället för, såsom
nu, ”i vederbörande konsistorium”. Hvad komitén i denna del
föreslagit, står i samband därmed, att universitetets domsrätt i mål
angående fel och försummelser af dess lärare och öfriga funktionärer
tänkts skola upphöra. Sådana mål skola enligt förslaget höra

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 67

under allmän domstol, och frågan, huruvida åtal skall anställas,
synes lämpligen böra hänskjutas till kanslerns pröfning — jfr § 10
i förslaget, § 11 i gällande statuter.

§ 28. Denna § företer ingen annan olikhet med nuvarande
§ 49, än att för vinnande af större tydlighet orden ”öfver de studerande”
tillagts.

§ 29. Den § i gällande statuter, nämligen § 39, som handlar
om utfärdande af tjänstgöringsbetyg för lärare eller tjänsteman
samt åt akademiskt vittnesbörd för studerande, förekommer i kapitlet
om konsistorierna. Då motsvarande bestämmelser i förslaget
fått sin plats i kapitlet om rektor, så beror detta därpå, att ifrågavarande
ärenden af komiténs flertal ansetts kunna afgöras af rektor
ensam. I själfva verket tillgår det redan mången gång så, att ifrågavarande
betyg och vittnesbörd utfärdas af rektor, utan att konsistoriet
förut blifvit hördt, hvarefter rektor vid nästföljande konsistoriesåmmanträde
anmäler förhållandet och erhåller konsistoriets
godkännande.

Hvad i öfrigt angår innehållet i denna § af förslaget, så har
komitén velat uttryckligen framhålla, att tjänstgöringsbetyg skall
innehålla yttrande om ej blott tjänstgöring utan äfven vandel.

§ 30 är lika lydande med § 50 i gällande statuter.

§ 31. Beträffande det tillägg, som nuvarande § 51 i denna
§ af förslaget erhållit, kan hänvisas till den motivering, som lämnats
vid § 24.

§ 32 öfverensstämmer med nuvarande § 52.

Universitetsrådet och det akademiska konsistoriet.

Vid rikets båda universitet förefunnos redan enligt deras äldsta
författningar, konstitutionerna af 1626 och 1655 för universitetet
i Upsala samt af 1666 för universitetet i Lund, tvänne centrala kollegier
under namn af konsistorier. Det ena af dem, consistorium
majus, som utgjordes af samtlige ordinarie professorer, handhade
till en hufvudsaklig del den akademiska förvaltningen. Det andra

68 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

kollegiet, consistorium minus, med ett mindre antal bisittare, spelade
eu mera underordnad roll; inom dess förrättningsomrade folio
mindre betydande ekonomiska ärenden och rättskipningen i smärre
mål. Tvänne århundraden förgingo, innan någon egentlig ändring
häri vidtogs. Detta skedde nämligen först genom universitetsstatuterna
af den 2 April 1852, som upphäfde konstitutionerna.

Till grund för sistnämda författning ligga ”underdåniga förslag
och betänkanden angående nya statuter för universiteterna och
embetsexamina afgifna till Kongl. Maj:t i April 1851 . Här

föreslogs, att ett collegium oeconomicum måtte såsom en ”mandatorisk
afdelning” från consistorium majus upprättas för behandlingen
af vissa mål. Medan i consistorium majus, liksom förut, alla ordinarie
professorer skulle hafva säte och stämma, skulle collegium
oeconomicum endast bestå af sju ledamöter, nämligen rektor, prorektor,
räntmästaren, eu juris professor, som hvarje ar efter ålder
inom fakulteten ombyttes, och tre andra professorer, som likaledes
hvarje år efter fullmaktsålder utsågos af konsistoriet. Principen för
fördelningen af göromål emellan det större konsistoriet och kollegiet
skulle vara den, att till det förra skulle höra hela den vetenskapliga
förvaltningen och sådana viktigare ekonomiska frågor, som
anginge allmänna åtgärder i afseende å universitetets egendom eller
disposition af dess medel, till det senare däremot alla de ekonomiska
ärenden, som sammanhängde med den löpande förvaltningen.
I motiverna anfördes (sid. 41 f), att det med skäl länge varit satt
i fråga, huruvida alla de ekonomiska frågorna vore i behof af en
så omständlig pröfning, som samtliga professorernas rådslag öfver
dem innebure. ”Consistorial-sessionerna blifva därigenom endast
många och långa utan vinst för ärendena, och tid förloras, som åt
högre sysselsättningar kunde egnas.”

1852 års statuter bragte till stånd den ifrågasatta fördelningen
af de till den akademiska styrelsen och förvaltningen hörande ärenden.
Hvad härutinnan, efter hvad ofvan är antydt, föreslagits,
undergick emellertid någon förändring. De ärenden, från hvilka
consistorium majus fritogs, öfverlämnades åt ett consistorium minus, 1

1 Utgifna af trycket: Stockholm 18o2.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 69

bestående af rektor, prorektor och fyra professorer, utsedde enligt
förut angifna regler, äfvensom i ekonomiska mål af räntmästaren.
Åt consistorium minus uppdrogs, § 39, att ”alla mål och ärenden,
som universitetets hushållning och drätsel angå, upptaga och efter
sakens beskaffenhet — —- — — antingen afgöra eller med sitt
betänkande till consistorium majus eller till canceller!! öfverlämna.”
Vidare anförtroddes åt consistorium minus att handhafva universitetets
disciplinära myndighet öfver de studerande.

Genom 1852 års universitetslag hade det större konsistoriet
fått sin arbetsbörda något minskad, men ännu föll inom dess förrättningsområde
hufvudparten af de akademiska göromålen, däribland
en mängd mindre till den löpande förvaltningen hörande ärenden.
Snart gjorde sig ock behofvet afen ytterligare öfverflyttning af ärenden
från det större konsistoriet kännbart, och detta behof blef delvis
tillgodosedt genom gällande universitetsstatuter af den 10 Januari
1876. Denna författning har till ett nyinrättadt kollegium, drätselnämnden1,
förlagt de ekonomiska angelägenheter, som 1852 års
statuter uppdragit åt consistorium minus, samt emellan de båda
konsistorierna fördelat de dittills på det större konsistoriet ensamt
ankommande ärendena. Till grund för denna fördelning torde
kunna sägas ligga tanken att hufvudsakligen gifva det större konsistoriet
karaktären af en universitetets representation för de stora
frågornas behandling samt åt det mindre konsistoriet öfverlämna
ärenden af mindre vikt och den löpande förvaltningen. Beträffande
de tre kollegiernas sammansättning'' och de närmare reglerna för
fördelningen af göromål dem emellan skall här för öfrig! endast hänvisas
till de kapitel i statuterna, kap. 4 och 14, som handla om
de akademiska konsistorierna samt om universitetets ekonomiska
förvaltning och drätselverk. Ur motiverna till de gällande stadgandena
må blott från det komitéarbete1 2, som ligger till grund för
den nuvarande författningen, följande anföras. Komitén yttrade,
att frågan ”om det större konsistoriets befriande från en mängd

1 Anmärkas må, att vid universitetet i Upsala drätselnämnden funnits
sedan år 1869.

2 Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund jämte underdånigt
betänkande med motiver, afgifna den 12 Oktober 1874; Upsala 1875.

70 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

löpande göromål, som föga lämpa sig för on så tung och omständlig
behandling, likasom de icke heller kunna anses en sådan påkalla”
ingalunda vore ny. ”Särskilt för det större universitetet
har med den ständigt växande mångfalden af ärenden, som tillhöra
den vetenskapliga förvaltningen och i medeltal under ett läsår påkallat
ända till BO—33 sammanträden, hvardera på omkring 3
timmar, behofvet af en omreglering gjort sig synnerligen kännbart.
Och detta slöseri af tid och krafter, hvilka därigenom dragits från
högre sysselsättningar, har, äfven om vissa ärenden af behandlingen
in pleno verkligen vunnit en mångsidigare och fullständigare utredning,
i allmänhet icke ländt till någon .verklig båtnad för ärendena.
Ty utom den långsamhet, som häraf blifvit en följd och
hvaraf eu del ärenden icke kunnat undgå en menlig inverkan, har,
då föreskriften i § 22, att ledamot ej må utan laga förfall från
consistorii sammanträden uteblifva, ej kan sägas hafva i allmänhet
medfört åsyftad verkan, dels ett starkt ombyte af personer lagt
hinder i vägen för en konsekvent behandling dels det tröttande i
långvariga sammanträden ofördelaktigt påskyndat åtskilliga ärendens
afgörande.”

Den hufvudprincip för begränsningen emellan de båda konsistoriernas
uppgifter, som ofvan angifvits ligga till grund för gällande
statuters stadganden i ämnet, torde få anses vara lyckligt
funnen och böra vid en fortsatt reform på detta område lämna den
ledande synpunkten. Och tanken på en sådan reform har inom
komitén framträdt med allt större styrka, i samma mån som under
arbetets fortgång resultat vunnits, hvilka med nödvändighet ledt
uppmärksamheten på formerna för universitetens styrelse och förvaltning.

Eu första och viktig anledning till att taga den nuvarande
konsistorieinrättningen under ompröfning framgick af de resultat,
till hvilka komitén kom vid fullgörandet af sitt uppdrag att utarbeta
nya bestämmelser rörande tillsättandet af lärarebefattningarna.
Enligt den nuvarande ordningen gå befordringsärendena från fakultet
resp. sektion till det större konsistoriet, som skall upprätta förslag
och därmed har åtminstone formellt den viktigaste pröfningen
åt sig uppdragen. Då enligt komiténs uppfattning en sådan ord -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 71

ning icke bort bibehållas och det större konsistoriet sålunda föreslagits
skola mista befattningen med eu grupp universitetsfrågor,
som i vikt knappast öfverträffas af någon annan, har helt naturligt
det spörsmålet uppstått, huruvida icke förändringen i nämnda
del droge med sig eu mera genomgripande omgestaltning af den
nuvarande konsistorieinrättningen.

Komiténs uppdrag rörande tillsättandet af lärarebefattningarna
bär emellertid i ett annat afseende än mer ledt uppmärksamheten
på ifrågavarande afdelning af universitetsstatuterna och lämnat skäl
för den af komitén föreslagna omorganisationen. Nämnda uppdrag
har nämligen föranledt komitén att taga under öfvervägande frågan
om förhållandet emellan de båda professorskategorierna, ordinarie
och extraordinarie professorer, och har komitén därvid kommit till
slutsatser, som gjort ett förslag till omdaning af den kollegiala styrelsen
och förvaltningen oeftergifligt.

Komitén har att i detta sammanhang erinra om det underdåniga
yttrande, som af komitén afgafs den 27 Februari 1900.
E. o. professorer vid universiteten i Upsala och Lund hade hos
Kongl. Maj:t i underdånighet hemstält dels om förändring af den
titel, som för närvarande bäres af innehafvarne af e. o. professorsämbeten,
och dels om rätt för e. o. professorerna vid universiteten
att deltaga i val af rektor och prorektor. Genom skrifvelse af den
3 November 1899 anbefaldes komitén att afgifva utlåtande öfver
berörda underdåniga hemställan. Komiténs nyssnämnda utlåtande
af den 27 påföljande Februari utmynnade däri, att komitén, som
ansåge de e. o. professorernas till komitén remitterade •framställning
icke under nuvarande förhållanden vara förtjänt af bifall, i underdånighet
hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke skillnaden emellan ordinarie och e. o. professorer
borde upphäfvas. I motiveringen för denna hemställan har
komitén utvecklat de skäl, som enligt dess åsikt tala för upphäfvande!
af nämnda skillnad. Sitt förslag i förevarande delar har
komitén ock ansett sig böra grunda på förutsättningen, att denna
skillnad kommer att försvinna.

Den nuvarande styrelse- och förvaltningsorganisationen sammanhänger
emellertid oskiljaktigt med skillnaden emellan de båda

72 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

professorskategorierna. Det större konsistoriet består nu af de
ordinarie professorerna såsom själfskrifne ledamöter. Om ifrågavarande
skillnad upphäfves, så följer vill häraf närmast blott,
att samtlige innehafvare af professorsä mbete på grund af själfskrifvenhet
skola hafva säte och stämma i det större konsistoriet.
Men denna konsekvens kan svårligen praktiskt godkännas,
och upphäfvandet af oftanämnda åtskillnad förer sålunda med sig
eu genomgripande omdaning af den nuvarande organisationen. Skulle
nämligen det större konsistoriet i sig upptaga alla professorer, så
stege med den nuvarande professorsnumerären medlemsantalet vid
universitetet i Upsala till 62 och vid universitetet i Lund till 49.
Och församlingar af denna storlek kunna icke antagas vara lämpliga
organ för utöfningen af administrativa funktioner — För vissa
frågors behandling skulle väl möjligen, med organisationen vid Köpenhamns
universitet såsom mönster, en alla professorer omfattande
plenarförsamling kunna sättas i fråga. Fördelarna af eu sådan fin1
våra förhållanden hittills främmande inrättning, som för (ifrigt icke
lärer vid nyssnämnda universitet hafva motsvarat förväntningarna,
synas dock mycket tvifvelaktiga. Och då de uppgifter, som åt en
dylik plenarförsamling skulle kunna tänkas anförtrodda, mycket val
kunna öfverlämnas åt en sådan representation som det af komitén
föreslagna universitetsrådet, har komitén icke funnit sig ega giltiga
skäl till att för något fall föreslå införandet af nämnda institution.

Komiténs förslag i förevarande ämne är emellertid icke byggdt
allenast på de öfverväganden, hvilka ofvan framlagts. Det är äfäfven
grundadt på insikten om de brister, hvilka den nuvarande
organisationen i och för sig företer. 1876 års statuter ha numera
så länge tillämpats, att man hunnit om densamma förvärfva tillräcklig
erfarenhet. Fullt rättfärdigadt torde det omdömet vara, att
för handläggning af de akademiska ärendena eu större apparat
tages i anspråk, än som är nödvändigt. Åtskilliga ärenden äro
af den beskaffenhet, att man ej med fog kan påstå, att de kräfva
handläggning af eu större församling. Universitetet i Upsala besitter
för närvarande 35 ordinarie professurer, universitetet i Lund
30. För den händelse samtliga dessa ämbeten äro med innehafvare
besatta och af dessa bestridas, skall alltså det större konsi -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund. 73

storhet vid det förra universitetet bestå af 35, vid det senare af 30
ledamöter. Det kan ej vara lämpligt och öfverensstämmande med
goda administrativa principer att åt församlingar af sådan storlek
öfverlämna förvaltningsärenden af mindre vikt. Sådana ärenden
blifva raskare och åtminstone lika väl handlagda af ett mindre
kollegium. De äro icke af den mera svårlösta natur, att deras pröfning
fordrar den garanti, som det större antalet kan erbjuda, och
ej heller är det vid dem fråga om åtgärder af mera genomgripande
betydelse för universitetet.

Hvad åter angår universitetets mera betydelsefulla angelägenheter,
träder den synpunkten i förgrunden, att den trygghet för eu
allsidigare utredning och- belysning, som ligger i behandlingen af
en församling, i hvilken de olika fakulteterna och sektionerna äro
representerade med ett flertal ledamöter, icke bör eftergifvas. Hit
höra framför allt sådana frågor, som vare sig röra organisationen
af eller de allmänna grunderna för universitetets undervisning eller
vetenskapliga verksamhet i (ifrigt eller ock afse mera ingripande
åtgärder angående universitetets ekonomi. Härjämte kommer i betraktande,
att i den mån nu antydda frågor ej ankomma på universitetets
eget slutliga afgörande, dess mening svårligen kan med
tillräcklig styrka göra sig hos högre myndighet gällande, om den utgår
från ett fåtaligt förvaltningskollegium och icke från en större
universitetsförsamling. Denna senare synpunkt kan för hvar och
en, hvilken i likhet med komitén finner principen om universitetets
själfstyrelse böra såsom på det innerligaste förbunden med
själfva universitetsidén upprätthållas, ej annat än väga tungt i
vågskålen. Men med allt erkännande af de nu framhållna synpunkterna,
kan man dock ej med rätta anse, att hänsynen till dem
betingar ifrågavarande ärendens handläggning af församlingar så
manstarka som de större konsistorierna. Det torde ej gärna af
någon kunna förnekas, att dessa kollegiers nuvarande sammansättning
tager i anspråk ett större antal universitetslärare, än nödigt
är. Utöfver eu viss gräns utgör icke ett högre medlemsantal någon
borgen för en bättre eller med mera berättigade anspråk på att
beaktas framträdande pröfning. Fasthellre måste erkännas, att ett
öfverflödigt stort medlemsantal tynger och försvårar ärendenas hand 10 -

74 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i XJpsala och Lund.

läggning samt fördröjer deras afgörande. Erfarenheten torde, hvad
ansvar de större konsistorierna, hafva bekräftat detta omdöme.

Genom att, efter att hvad nu är antydt, för administrationen
af universitetets angelägenheter, ej blott de mindre betydande utan
ock de viktigare, anlita ett större antal universitetslärare än nödigt,
innebär den nuvarande konsistorieinrättningen ett ej ringa slöseri
med tid och arbete. På administrativa göromål går kraft förlorad,
som till gagn för det allmänna kunde användas på de egentliga
universitetsuppgifterna, undervisning och vetenskaplig forskning.

Det ofvan anförda gifver vid handen, att komitén bland de akademiska
ärenden, som skola utgöra föremål för kollegial behandling,
trott sig höra göra skillnad emellan tvänne kategorier, den ena
omfattande de ärenden, som man, i stort sedt, skulle kunna beteckna
såsom föremål för universitetets lagstiftningsarbete, den andra omfattande
sådana ärenden, som mera äro hänförliga till den löpande
förvaltningen. Ingendera af dem kräfver för sin handläggning ett
kollegium af samma storlek som consistorium majus, men den förra
gruppen bör dock icke hänvisas till ett af endast några få ledamöter
bestående kollegium. Vid sådant förhållande har komitén
haft att taga under öfvervägande tvänne utvägar: antingen att med
upphäfvande af de båda nuvarande konsistorierna föreslå inrättandet
af ett enda kollegium, större än consistorium minus men mindre
än consistorium majus, eller ock att bibehålla tvänne kollegier, ett
mindre, motsvarande consistorium minus, och ett större, sammansatt af
flere universitetslärare, om ock ej lika mångtaligt som consistorium
majus. Det förra alternativet har emot sig, att det för att vinna
den yttre enkelhet, som en förvaltningsorganisation, den där omfattar
ett enda kollegium, erbjuder, låter af hänsyn till den mindre
gruppen af viktigare ärenden hela den stora massan af mindre viktiga
handläggas af ett kollegium, som är manstarkare än dessa
senare ärendens natur betingar. Detta alternativ hemfaller sålunda
delvis under samma kritik som den nuvarande organisationen. En
hjälp häremot kunde man vilja söka däri, att man föreskref, att
kollegiet, som för vanliga fall skulle bestå af några få ledamöter,
i viktigare ärenden efter faststälda grunder skulle till medlemsantalet
förstärkas. Men detta vore i själfva verket att uppgifva prin -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 75

cipen om ett enda kollegium och öfvergå till principen om tvänne,
och den yttre enkelhet, som skulle vara den förras hufvudsakligaste
fördel, ginge förlorad. Det kan äfven allvarligt ifrågasättas, om
en styrelse och förvaltningsorganisation med ett enda kollegium,
som hade att öfvertaga samtliga de uppgifter, hvilka nu åligga de
båda konsistorierna, läte sig utan men för universitetet genomföra.
Man må härvid erinra sig, att vid universitetsreformen år 1852
arbetsbördan ansågs böra, för att ej tynga för mycket, fördelas på
tvänne konsistorier, och sedan dess ha universiteten varit stadda i
en kraftig, ännu fortgående utveckling.

I betraktande af hvad sålunda blifvit framhållet, har koinitén
ansett sig böra stanna vid det senare af de båda ofvan angifna alternativen,
enligt hvilket tvänne kollegier böra bibehållas. Med
denna anordning blir hvarje kategori af ärenden delaktig af den
pröfning, som dess egen beskaffenhet betingar.

En blick tillbaka på den lämnade historiken visar, att utvecklingen
vid våra universitet gått ut på att förminska den större
universitetsförsamlingens förrättningsområde och att reducera denna
till att omfatta endast betydelsefullare ärenden. Komiténs förslag
betecknar ett steg vidare i samma riktning, jämte det att i sammanhang
därmed reglerna för den större församlingens sammansättning
förändras. Förslaget bryter ej våldsamt med det bestående
utan ansluter sig därtill så nära, som på utvecklingens nuvarande
stadium och med hänsyn till förändrade universitetsförhållanden är
möjligt.

Sedan härmed de allmänna synpunkterna för denna afdelning
af förslaget framhållits, öfvergår komitén till att något närmare redogöra
för dess hufvuddrag. Denna redogörelse afser af de tre centrala
kollegier, som förslaget upptager, endast universitetsrådet och
det akademiska konsistoriet, hvilka motsvara de nuvarande större
och mindre konsistorierna, men icke drätselnämnden. Någon förändring
i hvad gällande statuter innehålla om drätselnämnden är
icke afsedd i vidare mån, än som följer af föreslagna förändringar
i andra delar af statuterna.

Till eu början må uppmärksamheten fästas på de namn, hvarmed
de här ifrågavarande kollegierna i förslaget betecknats. För

76 Mot iver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

det större kollegiet har komitén icke bibehållit benämningen ”det
större konsistoriet” utan valt namnet ”universitetsrådet”. Då detta
kollegium i anseende till såväl kompetens som sammansättning har
en väsentligen annan karaktär än det nuvarande större konsistoriet,
har det ej synts komiténs flertal lämpligt att bibehålla det gamla namnet,
Vid valet emellan de nya namn, som kunde ifrågakomma, har
den af komitén antagna benämningen föredragits framför sådana mera
främmande uttryck som ”det akademiska kollegiet” eller ”deri akademiska
senaten”. — Åt den mindre församlingen har gifvits namnet
”det akademiska konsistoriet”. Då denna församling skall hafva
karaktären af ett förvaltande kollegium och dess kompetens såsom
sådant omfatta dels de ärenden, som nu ankomma på det mindre
konsistoriet, och dels vissa frågor, som nu äro hänvisade till det
större, synes uttrycket lämpligen ansluta sig till det bestående.

Vidkommande de närmare reglerna för kompetensfördelningen
mellan universitetetsrådet och det akademiska konsistoriet framgår
af den föregående framställningen, att komiténs förslag går ut på
att till behandling af det förra kollegiet endast hänvisa de viktigaste
ärendena. Det skall nu tillses, livilka af de ärenden, som
enligt gällande statuter åligga consistorium majus, böra dit hänföras.

§ 33, som angifver det större konsistoriets kompetensområde,
kan efter sitt innehåll uppdelas i tre moment: först säges i allmänhet,
att konsistoriet skall hafva inseende och vård om alla
universitetets angelägenheter, därefter uppräknas vissa särskilda
åligganden och slutligen hänvisas till andra stadganden i statuterna.
I den sålunda gifna ordningen skall förevarande spörsmål
här upptagas till besvarande.

Meningen med det nämnda allmänna uttalandet i § 33 torde
hafva varit att åt det större konsistoriet förbehålla ett slags öfverinseende
öfver samtliga universitetsangelägenheter, utan att dock
lagstiftaren därför tänkt sig, att häraf skulle följa någon förpliktelse
eller rätt för konsistoriet att handlägga och pröfva alla slags
ärenden. Då emellertid en sådan tillämpning af stadgandet låter
tänka sig, och då den skulle stå i strid med den karaktär, som
universitetsrådet afsetts skola ega, har komitén ansett ifrågavarande
i sig själ!'' tämligen oklara uttalande böra utgå, detta så

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 77

mycket mera, som öfverinseendet enligt § 7 är kanslern tillerkändt.

Bland det större konsistoriets i § 3B särskilt angifna åligganden
namnes först att ”upprätthålla den akademiska disciplinen”.
Hvad härmed afses, är ej fullt tydligt. Samma uttryck förekommer
redan i § 33 af 1852 års statuter och har därifrån influtit
i de gällande. Det kan svårligen åsyfta universitetets disciplinära
myndighet öfver de studerande, ty denna handhafves af consistorium
minus enligt § 38 h Ej heller borde kunna antagas, att
därmed betecknas konsistoriets rätt att till rannsakning och dom
upptaga mål angående fel och försummelser i ämbetet af universitetets
lärare eller öfriga ämbets- och tjänstemän, ty därom stadgas
särskildt i § 34. Det skulle således blott återstå, att tolka uttrycket
så, som om det afsåg en — jämte domsrätten enligt § 34
— konsistoriet tillkommande disciplinär myndighet öfver universitetets
funktionärer. Denna tolkning vinner stöd af hvad de till
grund för senare universitetsförfattningar liggande konstitutionerna
i kap. 3 innehålla. Och denna betydelse har tillagts uttrycket i
1874 års komitébetänkande. Här föreslogs att så väl upprätthållandet
af den akademiska disciplinen som domsrätten öfver fel och
försummelser i ämbetet skulle — jämte handhafvandet af den disciplinära
myndigheten öfver de studerande —- tillkomma consistorium
minus; §§ 36 och 37. I motiverna (sid. 8) sades, att ”upprätthållandet
af den akademiska disciplinen, hvad universitetets lärare
och tjänstemän angår, har synts komitén kunna till delegationen
öfverlåtas i sammanhang med öfverflyttandet dit af domaremakten”.
Men emot sistnämnda tolkning kan å andra sidan anföras, att den
författning, som senast reglerade universitetens domsrätt, nämligen
Kongl. Förordn. angående upphäfvande af samma domsrätt den 2
April 1852, ådagalägger, att lagstiftaren då ej tänkt sig, att de
större konsistorierna skulle ega någon sådan särskild disciplinarmakt,
som nu är i fråga. Det stadgas nämligen, att den enligt 1

1 I § 49 talas emellertid om rektors ”upprätthållande af den akademiska
disciplinen”, och här torde med all säkerhet uttrycket afse den disciplinära
myndigheten öfver de studerande.

78 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

tidigare föreskrifter universiteten tillkommande domsrätt skall upphöra,
utom hvad angår dels disciplinarmyndigheten öfver de studerande
och dels den domsrätt, som jämlikt § 34 i statuterna 1 förbehålles
universitetskonsistorierna. Och om man anser nu ifrågasatta
tolkning vara den riktiga, måste man fråga sig, hvilken omfattning
konsistoriets ifrågavarande disciplinarmakt oger, Indika disciplinära
åtgärder den ställer till konsistoriets förfogande. Då statuterna
lika litet som någon annan författning härom något innehålla,
är denna konsistoriets befogenhet, om den nu verkligen finnes,
i realiteten betydelselös.

På grund af hvad nu blifvit utreda har komitén icke i sitt
förslag upptagit någon passus, som motsvarar den ifrågavarande i
§ 33 af gällande statuter. Det torde ock få anses öfverflödigt att
tillägga något af universitetskollegierna en sådan disciplinarmakt,
som nu afses. I lindrigare fall kan enligt §§ 10 och 27 i förslaget,
hvilka motsvara §§ 11 och 48 i gällande statuter, dels kans lern

erinra om begångna fel och försummelser samt anbefalla rättelse
och dels rektor erinra om noggrant uppfyllande af tjänsteplikter;
i svårare fall bör åtal väckas inför behörigt forum.

Det större konsistoriet skall vidare enligt § 33 behandla förslag
till nya instruktioner, reglementen eller andra allmänna föreskrifter
och anordningar rörande universitetet, dess lärda verksamhet,
inrättningar, hushållning och drätsel. De ärenden, som här
äro i fråga, finner komitén vara af beskaffenhet att böra handläggas
af det större kollegiet, universitetsrådet. Ja, det är närmast

med tanke på deras vikt och betydelse som den nya organisationen
föreslagits skola omfatta jämväl ett större kollegium. Öfver sådana
frågor som förslag till nya statuter, till omgestaltning af examensväsendet,
till omreglering af stipendieinrättningen m. ti. bör ett större
antal professorer yttra sig än de få, som bilda det nuvarande mindre
konsistoriet eller den i förslaget upptagna konsistoriella församlingen.

Det större konsistoriets tredje åliggande enligt § 33 är att
upprätta förslag till lärareämbetens och andra tjänsters återbesät- 1

1 Här afses § 34 i 1852 års statuter, hvilken § är lika med § 34 i gällande
statuter.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 79

tande. Redogörelsen och motiveringen för hvad komitén härutinnan
föreslagit, tillhöra en annan de] af motiverna.

Det större konsistoriet har ytterligare att förvalta och utdela
de universitetet gifna stipendier, där ej särskildt är annorlunda förordnadt.
Med afseende härå vill komitén erinra om, att redan
1874 års komitébetänkande föreslagit, § 36, att consistorium minus
skulle i stället för, såsom enligt 1852 års statuter, consistorium
majus förvalta och utdela de universitetet gifna stipendier, där ej
särskildt vore annorlunda förordnadt. I sammanhang härmed innehöll
1874 års förslag, § 33, eu föreskrift om, att vid stipendiers
utdelning vederbörande inspektörer, hvar för sitt stipendium, skulle
egi;i säte och stämma i consistorium minus''. I motiverna yttrades
härom (sid. 8), att ”komitén ansett förvaltningen och utdelningen
af stipendierna kunna till delegationen öfverflyttas, hvilket icke torde
medföra någon olägenhet, då vederbörande inspectores stipendiorum
vid stipendiernas utdelning skulle jämlikt förslagets § 33, hvar för
sitt stipendium, ega säte och stämma i delegationen, och då man
måste antaga, att de för sådant ändamål skola i regeln vid dylika
ärendens handläggning delegationens sammanträde öfvervara.” Den
tanke, som sålunda uttalades redan år 1874, har komitén nu återupptagit.
Jämte det stipendieärendena förlagts till det akademiska
konsistoriet, har stadgats, att vid handläggning af sådant ärende
inspektor för stipendiet skall hafva säte och stämma i konsistoriet.
Regeln om stipendieärendenas handläggning i konsistoriet skall
dock endast gälla, där ej särskildt är annorlunda föreskrifvet. Beträffande
docentstipendierna äro särskilda bestämmelser gifna, på
sätt närmare är utredt i den afdelning af betänkandet, som handlar
om dessa stipendier. I hvad mån det i öfrigt kan vara lämpligt
att stadga undantag från nämnda regel och möjligen hänvisa
fråga om utdelning af stipendium till universitetsrådet, beror på eu pröfning
af de särskilda stipendiernas ändamål och de bestämmelser
angående desamma, som i stiftelseurkunderna äro gifna. I hvarje
fall ha i statutförslaget icke lämpligen kunnat upptagas sådana
undantagsstadganden. På universitetsmyndigheterna själfva bör det
ankomma att. väcka fråga härom.

§ 33 i gällande statuter hänvisar slutligen, såsom förut är

80 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

antydt, till annorstädes i statuterna gifna bestämmelser. I det följande
skall komitén upptaga till granskning de sålunda i statuterna
omförmiilta viktigare fall, i hvilka det större konsistoriet fått
sig något ålagdt. I öfrigt måste hänvisas till motiveringen för de
särskilda §§:na i statutförslaget.

Början göres med det fall, som omnämnes omedelbart efter §
33 nämligen i § 34. Sistnämnda § innehåller, att det större konsistoriet
skall ega till rannsakning och dom upptaga fel och försummelser
i ämbetet, som begås af universitetets lärare eller öfriga
ämbets- och tjänstemän samt därvid förfara på sätt i allmän lag
och särskilda författningar är stadgadt. En blick på den åt universiteten
lämnade domsrättens historik torde här vara på sin
plats ''.

Den akademiska jurisdiktionen i vidsträcktare mening säges i
1851 års betänkande (sid. 32) hafva omfattat dessa olika områden:
den allmänna civila och kriminella jurisdiktionen, den inspektiva
öfver lärare och tjänstemän vidkommande ämbetsplikterna, den disciplinära
öfver lärjungarne, den ekonomiska förvaltningen och universitetets
medverksamhet uti universitetsstadens ekonomi- och politiförvaltning.
Den allmänna civila och kriminella jurisdiktionens
upphäfvande föreslogs i nämnda betänkande, och i öfverensstämmelse
härmed affattades 1852 års statuter. Beträffande det större konsistoriets
domsrätt i mål angående ämbetsfel af universitetets lärare samt
öfriga ämbets- och tjänstemän framhölls i 1851 års betänkande till
stöd för dess bibehållande (sid. 44 f.), att denna jurisdiktion icke kunde
betraktas så, som egde den sin grund endast uti lagarna för den akademiska
jurisdiktionen i allmänhet, den öfverensstämde tvärtom med
de allmänna grunder, enligt hvilka lagstiftningen reglerat domsrätten
i hithörande frågor vid andra kollegiala förvaltningsverk, till
bevis hvarför citerades 10: 26 Rätteg. B. Det framhölls vidare,
att ämbetsfel af universitetslärare och tjänstemän noggrannast i första
hand pröfvades af konsistorium. Ifrågavarande domsrätt blef i enlighet
med dessa åsikter i 1852 års statuter öfverlåten åt consi o

1 En vidlyftigare utredning angående den akademiska jurisdictionen är
lämnad i 1851 års betänkande, sid. 9 ff.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 81

storium majus, § 34. I den samtidigt med statuterna utfärdade
Kongl. Förordn. angående upphäfvande af universitetens domsrätt
stadgades ock, såsom ofvan redan är antydt, att denna skulle upphöra,
utom nvad anginge dels disciplinarmyndigheten öfver de studerande
och dels den domsrätt öfver ämbets- och tjänstemän, som
i § 34 af statuterna vore konsistorierna förbehållen.

I 1874 års betänkande ifrågasattes icke att fråntaga universiteten
sistnämnda domsrätt, men den förändringen föreslogs, att
consistorium minus skulle i stället för consistorium majus fungera
såsom domstol. Den föreslagna förändringen kom emellertid i gällande
statuter icke till stånd.

Den genomgripande omgestaltning af konsistorieorganisationen,
som förslaget åsyftar, har föranledt komitén att taga i öfvervägande
jämväl frågan, huruvida universitetens domsrätt öfver sina egna
funktionärer förtjänar att bibehållas. Det har synts komitén, som
om inga fullgiltiga skäl härför förelåge. Ej lärer det med fog
kunna påstås, att ifrågavarande mål blifva grundligare utredda eller
riktigare afgjorda vid universitetskollegierna än vid de allmänna
domstolarna. Snarare får väl medgifvas, att det större konsistoriet
icke besitter några särskilda förutsättningar för att fungera såsom
domstol, och det kan ej antagas, att något af de kollegier, som
förslaget upptager, härutinnan skulle intaga en annan ställning.
Hvad tidigare till stöd för denna jurisdiktion anförts, eller att
dess bibehållande vore rättfärdigadt ”såsom en följd af grundsatsen
om dom af likar öfver likar” (se sid. 10 i 1851 års betänkande),
lärer ej numera, då en annan uppfattning om statsmakt
och rättskipning trängt igenom, kunna tillmätas någon betydelse.
Yiktigare vore invändningen, att denna jurisdiktion är oumbärlig
för den s. k. akademiska friheten (se sid. 10 i nyss citerade
betänkande), så framt denna invändning vore riktig. Men detta
kan ej medgifvas. Begreppet ”akademisk frihet” kan på utvecklingens
nuvarande stadium ej göra anspråk på godkännande, i den
mån det afser annat än läro- och forskningsfrihet. Denna är ett
oundgängligt villkor för universitetets förmåga att rätt fullgöra sin
uppgift i samhället, och de institut, hvaraf den är beroende, få icke
tillspillogifvas. Den är emellertid icke beroende af, huruvida åtal

82 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

mot universitetslärarne för fel eller försummelse i ämbetet i första
instans pröfvas af ett universitetskollegium eller af en allmän domstol.
Framhållas må, att frågan endast gäller pröfningen i första
instans. Enligt gällande statuter, som härutinnan äro lika med
1852 års, fullföljes talan mot det större konsistoriets utslag i ifrågavarande
mål till vederbörande hofrätt, § 180, och domsrätten tillkommer
således endast i första hand universitetet själf. Ett upphäfvande
af universitetets ifrågavarande domsrätt innebär följaktligen
blott, att jämväl den första pröfningen skall tillhöra de allmänna
domstolarna. Det riktiga synes komitén vara, att denna
pröfning, så vidt rörer de lärare och andra universitetsfunktionärer,
som utnämnas af Kong! Maj:t, tillkommer hofrätt såsom första instans,
medan samma pröfning beträffande öfrige universitetstjänstemän
åligger i första hand allmän underrätt.

På nu anförda skäl föreslår komitén, att den i § 84 af gällande
statuter universiteten tillerkända domsrätt måtte upphöra. I
enlighet med sin uppfattning härutinnan har komitén i sitt förslag
uteslutit bestämmelsen om denna domsrätt.

Det större konsistoriet har enligt §§ 40, 42, 35 och 162 till
åliggande att välja rektor och prorektor äfvensom ledamöter i de
båda mindre centrala kollegierna, det mindre konsistoriet och drätselnämnden.
Enligt förslagets §§ 19, 20, 45 och 172 skall denna
valrätt öfverflyttas på universitetsrådet. Samma skäl, som tala för,
att utseendet af ledamöter i nämnda båda kollegier för närvarande
tillkommer det större konsistoriet, kunna åberopas till stöd för att
låta universitetsrådet utse ledamöter i det akademiska konsistoriet
och i drätselnämnden. Hvad beträffar valet af rektor och prorektor,
så har, enligt hvad redan är antydt, från de e. o. professorernas
sida framstälts yrkande om, att dem tillerkännes rätt att deltaga
i dessa val. Komitén har på sådan grund, och då dessutom
förslaget förutsätter upphäfvandet af skillnaden emellan de båda professorskategorierna,
icke kunnat underlåta att särskildt taga i öfvervägande,
huruvida icke åtminstone ifrågavarande val borde uppdragas
åt en plenarförsamling, bestående af samtlige professorer.
Komitén har dock icke ansett sig böra förorda detta. Det finnes
icke någon anledning att antaga, det professorerna in pleno skulle

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 83

utöfva valrätten bättre, än det större konsistoriet hittills gjort eller
åt universitetsrådet, till livilket i förslaget valrätten hänvisats, kan
förväntas. Partiväsen och valagitation skulle snarare få tillfälle
att göra sig gällande, om den väljande korporationen utgjordes af
hela professorskåren.

Till det större konsistoriets allra viktigaste åligganden hör
enligt den nuvarande ordningen dess befattning med tjänstetillsättningarna,
särskildt lärarebefattningarnas tillsättande. Genomgår man
statuternas kap. 7, finner man, att åtskilliga mer eller mindre viktiga
åtgärder härutinnan ankomma på det större konsistoriet. På
grunder, för Indika redogöres i en annan afdelning af motiverna,
bär komitén föreslagit, att af de vid universitetet varande kollegiala
myndigheterna ingen annan än vederbörande fakultet eller
sektion skall handlägga ärenden, som afse själfva tillsättandet
af lärarebefattningarna. Upprättandet af förslag till bibliotekariebefattningarna,
som nu åligger det större konsistoriet, har kom i ten
ansett böra öfverlåtas åt en för sådant ändamål i hvarje särskildt
fall bildad nämnd. Öfriga befordringsärenden, som enligt §§ 88
och 90 tillhöra det större konsistoriet, har i förslaget tilldelats universitetsrådet.

Enligt § 114 skall det större konsistoriet yttra sig i frågor
om ändring i läroämnenas fördelning emellan olika professurer
eller om öfverflyttning till eu professur af de till annan hörande
läroämnen. I § 124 af förslaget har komitén lämnat föreskrifter
angående dessa frågor samt de därmed närbesläktade om närmare
bestämmande af någon lärarebefattnings ämnesomfång eller af förhållandet
emellan olika till befattningen hörande ämnen. Det har
ålagts universitetsrådet att i dessa ärenden afgifva yttrande. De
äro af den stora betydelse för universitetet i dess helhet, att de
ansetts böra vara föremål för pröfning af den större universitetsförsamlingen,
i hvilken ett flertal representanter för hvarje fakultet
har säte och stämma.

De ärenden angående universitetets ekonomiska förvaltning och
drätselverk, Indika enligt §§ 1GG och 169 utgöra föremål för det
större konsistoriets pröfning, skola enligt motsvarande stadgande!!,
i förslaget, §§ 176 och 179, pröfva^ af universitetsrådet. Dessa

84 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

ärenden angå ämnen af den vikt, att den större församlingen synes
böra därom yttra sig.

Härmed har komitén hufvudsakligen angifvit området för universitetsrådets
verksamhet. Hvad förslaget härom innehåller, torde
ådagalägga, att komitén vidhållit den ofvan uppstälda principen att
begränsa universitetsrådets kompetens till universitetets allra viktigaste
angelägenheter.

Det akademiska konsistoriets förrättningsområde enligt förslaget
kan i allmänhet sägas utgöras af dels de ärenden, som nu
handläggas af det mindre konsistoriet, och dels de ärenden, hvilka
för närvarande tillhöra det större konsistoriet och hvilka hvarken
öfverflyttats till universitetsrådet eller gjorts till föremål för andra
särskilda bestämmelser. Beträffande förstberörda grupp af ärenden
innefattar emellertid förslaget en förändring af den nuvarande kompetensfördelningen,
i ty att i några af dem afgörandet öfverlämnats
åt rektor ensam. Detta har skett i fråga om utfärdande af akademiskt
vittnesbörd för lärare in. fl.; inskrifning af studerande, då
det företedda sedebetyget ej är tillfredsställande; stadfästelse af nationsinspektorsval;
rätt för ograduerad studerande, som varit från
universitetet frånvarande, att åter varda såsom student inskrifven;
upprättande af föreläsningskatalog; samt fördelning af göromålen
emellan vaktbetjente — §§ 39, 100, 105, 111, 122 och 179 i gällande
statuter samt §§ 29, 110, 115, 121, 133 och 189 i förslaget.

I sammanhang därmed att i nämnda fall beslutanderätten öfverlåtits
åt rektor, har komitén ansett sig böra föreslå det stadgande,
som förekommer i 2:dra stycket af § 34 och innehåller, att
konsistoriet skall upptaga och afgöra de ärenden, livilkas afgörande
ankommer på rektor ensam, men hvilka af honom till konsistoriet
hänskjutas. De frågor, öfver hvilka rektor eger ensam besluta, äro
i allmänhet af den enkla beskaffenhet, att afgörandet ej kan vålla
någon svårighet. Men undantagsvis kan förhållandet vara ett annat,
och för dessa undantagsfall har komitén ansett ifrågavarande stadgande
böra finnas.

De allmänna grunderna för de föreslagna bestämmelserna angående
universitetsrådets och det akademiska konsistoriets sammansättning
skola härefter belysas.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 85

Hvad först angår universitetsrådet, har man enligt § 35 i förslaget
att skilja mellan sådana ledamöter, som i alla ärenden, och
sådana, som endast i ärenden af viss beskaffenhet skola hafva säte
och stämma i universitetsrådet.

De förres ledamotsskap beror antingen därpå, att de vid universitetet
inneha en ställning, med hvilken ledamotsskapet är förenad!,
eller ock på val. Dessa ledamöter äro med andra ord antingen
själfskrifne eller valde. Själfskrifne äro rektor, prorektor
och de fem dekanerna, alltså sju ledamöter; de öfrigc skola väljas
pa det sätt, att hvarje fakultet eller sektion med slutna sedlar inom
sig utser ett i förhållande till antalet professurer inom fakulteten
eller sektionen stående antal ledamöter, nämligen eu ledamot fin’
hvarje fullt eller påbörjadt femtal professurer. Antalet professurer
är för närvarande: vid universitetet i Upsala, inom den teologiska
fakulteten 8, inom den juridiska 8, inom den medicinska 14, inom
humanistiska sektionen 18 och inom matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 14; samt vid universitetet i Lund, inom den teologiska
fakulteten 6, inom den juridiska 7, inom den medicinska 12, inom
humanistiska sektionen 14 och inom matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 10. Efter nyssnämnda grund för bestämmandet af antalet
valde ledamöter skola följaktligen under nuvarande förhållanden
utses: vid universitetet i Upsala 14 ledamöter, nämligen af den
teologiska fakulteten 2, af den juridiska 2, af den medicinska 3,
af humanistiska sektionen 4 och af matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 3; samt vid universitetet i Lund 12 ledamöter, nämligen
af den teologiska fakulteten 2, af den juridiska 2, af den medicinska
3, åt humanistiska sektionen 3 och af matematisk-naturvetenskapliga
sektionen 2. Sammanlagda antalet välde och själfskrifne
ledamöter i universitetsrådet skall alltså, med det nuvarande antalet
professurer, komma att utgöra vid universitetet i Upsala 21 och
vid universitetet i Lund 19.

Att rektor och prorektor böra vara själfskrifne ledamöter af
universitetsrådet, torde ej behöfva närmare motiveras. Dekanernas
själfskrifvenhet beror därpå, att de såsom ledare af arbetet, hvar
och en inom sin fakultet eller sektion, bäst hafva kännedom om de
därstädes handlagda ärendena, hvadan deras ledamotskap i univer -

86 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

sitetsrådet ej kan annat än lända till båtnad för behandlingen af
de frågor rörande undervisningen eller universitetets vetenskapliga
verksamhet i öfrigt, hvilka i universitetsrådet förekomma.

Då universitetsrådets sammansättning grundats på, förutom
själfskrifvenhet, val, har ett hufvudsyfte varit att möjliggöra, det
de universitetslärare, hvilka besitta mest intresse och duglighet för
administrativa värf, erhålla plats i detta kollegium.

I fråga om reglerna för universitetsrådets sammansättning må
för öfrigt påpekas, att det för ärendenas behandling i fakulteterna
och sektionerna är af gagn, att ett flertal af deras ledamöter ha
tillfälle att taga kännedom om andra universitetsangelägenheter och
deltaga i handläggningen af frågor af mera allmänt universitetsintresse.
Och genom bestämmelsen, att antalet valda representanter
för hvarje fakultet eller sektion skall stå i förhållande till antalet
professurer, vinnes en, efter komiténs åsikt, rättvis fördelning emellan
de särskilda fakulteterna eller sektionerna.

Beträffande den tidslängd, under hvilken ledamöterna i universitetsrådet
skola däri göra tjänst, framgår af förslagets bestämmelser,
att tjänstgöringstiden är för eu kategori åt ledamöter 1 år
och för de öfriga — frånsedt förlängning genom omval — 3
år. Den förra kategorien utgöres af dekanerna, i det att dekanatsperioden
varar l år. Af de öfriga ledamöterna äro rektor och
prorektor utsedde att i sådan egenskap fungera under 3 år och
skola följaktligen under lika lång tid hafva plats i universitetsrådet.
För de valde ledamöterna har den tid, som valet afser, bestämts
till 3 år. — Genom dessa föreskrifter tillgodoses de båda
synpunkter, som härvid kräfva beaktande: nödvändigheten af dels
stabilitet och dels växling. För stabiliteten är sörjdt både därigenom,
att funktionsperioden bestämts så lång som till 3 år, och därigenom,
att denna period, ehuru för alla de valde lika lång, dock ej skall
utlöpa samtidigt för dem alla; i detta senare syfte har bland öfvergångsstadgandena
upptagits en bestämmelse om, att hvarje fakultets
eller sektions första gången utsedde representanter skola successivt
utträda ur universitetsrådet. Yäxlingen i universitetsrådet framgår
af de årligen återkommande valen och det årligen skeende ombytet
af dekan er.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 87

I § 35 af förslaget har föreskrifvits, att i ekonomiska mål
räntmästaren, i ärenden, som angå biblioteket, bibliotekarien, samt
i ärenden, som röra någon af de i första punkten af § 167 omförmälta
vetenskapliga institutioner, institutionsföreståndaren skola
hafva säte och stämma i universitetsrådet. Vidkommande räntmästarens
och bibliotekariens ledamotsskap är stadgandet öfverensstämmande
med hvad som enligt § 21 nu gäller för det större konsistoriet.
Däremot bar stadgandet i hvad det afser institutionsföreståndare,
ej någon motsvarighet i gällande statuter, som i stället
blott innehålla den allmänna bestämmelsen, § 30, att det större
konsistoriet ej får fatta beslut rörande någon stiftelse eller inrättning,
innan föreståndaren blifvit börd. Samma skäl, som tala för
att räntmästaren och bibliotekarien i de inom deras förrättningsområde
fallande ärenden ärö ledamöter af uni versi tetsrådet, ha synts
koinitén böra föranleda, att i ärenden, som röra de vetenskapliga
institutionerna, hvilkas föreståndare bekläda professorsämbete, desse
föreståndare erhålla plats i universitetsrådet. De torde bättre kunna
företräda sina institutioners intressen, om dem lämnas rätt att i
öfverläggningar och beslut taga del, än om de endast få tillfälle
att afgifva ett skriftligt yttrande.

De föreslagna bestämmelserna angående det akademiska konsistoriets
sammansättning innehålla i likhet med § 35 af gällande
statuter, att konsistoriet skall bestå af rektor, prorektor och en representant
för hvarje fakultet eller sektion. Konsistoriet torde med
denna sammansättning väl fylla sin uppgift att vara universitetets
egentliga förvaltande kollegium. — I konsistoriet skola dessutom i
samma fall, som detta beträffande universitetsrådet är föreslaget,
räntmästaren, bibliotekarien och vissa institutionsföreståndare vara
ledamöter, hvarjämte, på sätt redan är antydt, i sammanhang med
stipendieärendenas hänvisande till ifrågavarande kollegium föreslagits,
att stipendieinspektorerna skola, hvar för sitt stipendium,
hafva plats i konsistoriet.

Hvad förevarande kapitel af förslaget i (ifrigt innehåller om
det akademiska konsistoriet, är öfverensstämmande med gällande
stadgande!! om det mindre konsistoriet. Särskilt må blott påpekas,
att den i nuvarande § 35 förekommande föreskriften om successiv

88 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

afgång af det mindre konsistoriets valde ledamöter liar sin motsvarighet
i förslaget; men den bestämmelse, som fullföljer detta
syfte, har, såsom i verkligheten varande af blott öfvergångsnatur, i
förslaget fått sin plats bland öfvergångsstadgandena.

Vid de särskilda §§ i detta kapitel torde endast följande behöfva
anmärkas.

§ 38. I § 24 af gällande statuter stadgas, att det större konsistoriet
ej må handlägga något ärende, utan att minst sju ojäfvige
ledamöter äro tillstädes. Det har synts komitén, som om för beslutmässighet
i universitetsrådet borde fordras ett högre antal. Grunden
är den, att universitetsrådet är ämnadt att vara en universitetets
representation för de stora frågornas behandling, och från
denna synpunkt sedt bör ifrågavarande antal ej sättas för lågt. I
förevarande § har därför fordrats mer än halfva antalet ledamöter.

§ 41. Bestämmande för den ordning, hvari ledamöterna taga
plats i det större konsistoriet, är enligt § 23 i stat. dagen, då en
hvar först erhållit ordinarie professorsämbete vid någotdera universitetet.
§ 9 af stadgarna för karolinska institutet låter däremot
ordningen inom lärarekollegiet vara beroende af dagen, då ledamot
först erhållit professorsämbete vare sig vid institutet eller vid någon
af de medicinska fakulteterna. Då reciprocitetsprineipen tydligtvis
bör i förevarande afseende iakttagas, har i denna § af förslaget
ett stadgande härom intagits.

§ 42. De i första stycket af denna § afsedda stiftelser och
inrättningar äro, såsom en jämförelse med § 167 gifver vid handen,
sådana, som ej höra till viss vetenskap. Då dessa institutioner
i allmänhet ej torde ega samma betydelse för universitetet som
de till viss vetenskap hörande, och då föreståndarne ej behöfva bekläda
professorsämbete, har det ej synts komiténs flertal nödvändigt
eller lämpligt att lämna dessa föreståndare tillträde till universitetsrådet,
utan har det blott föreskrifvits, att utlåtande skall från dem
eller eventuellt från andra angifna personer inhämtas.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 89

Utlåtande angående de till viss vetenskap hörande institutionerna
skall, enligt 2:dra stycket af förevarande §, inhämtas från
föreståndarne eller eventuellt från andre angifna personer, då de
förre, som enligt § 35 ega i ärenden angående institutionerna säte
och stämma i universitetsrådet, äro förhindrade att därstädes siginfinna.

§ 43. Enligt nu gällande §§ 31 och 32 är det medgifvet
ledamot af det större konsistoriet, som är af laga förfall hindrad
att infinna sig vid konsistoriets sammanträde, att insända skriftligt
yttrande i vid sammanträdet förekommande ärende. Denna befogenhet
har komiten funnit böra bibehållas, dock att ärenden angående
val ansetts böra undantagas.

§ 48. Då den domsrätt, som nu enligt § 34 tillkommer det
större konsistoriet, ej funnit rum i förslaget, ha ock de i §§ 26,
28 och 29 af gällande statuter förekommande stadganden om afläggande
af domareed, afhörande af vittnen och omröstning in. in.
kunnat ur förslaget uteslutas, så vidt de ega sammanhang med
nämnda domsrätt. Men med hänsyn till den i förslaget konsistoriet
förbehållna disciplinära myndigheten öfver de studerande ha samma
stadganden synts för konsistoriets del erforderliga, och ha de på
denna grund upptagits i förevarande §.

§ 27 i gällande statuter lämnar vissa föreskrifter om hvad
rektor har att såsom ordförande göra äfvensom om rätt för konsistorieledamot
att väcka förslag. Dessa föreskrifter ha såsom öfverfiödiga
i förslaget uteslutits. VI.

VI.

Fakulteterna.

Beträffande de särskilda §§ i detta kap. må till belysning och
motivering af däri förefintliga olikheter med bestämmelserna i motsvarande
kap. af gällande statuter följande anmärkas.

§ 50. 1 första punkten af denna § har komiten velat tydli gare,

än som skett i gällande § 54, framhålla, att fakulteten, fattad

90 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

som ett beslutande kollegium, består allenast af de till densamma
hörande professorer, hvaremot fakultetsbegreppet, om man tager hänsyn
till fakultetens vetenskapliga verksamhetsområde, har en vidsträcktare
omfattning, så att, på sätt ock af gällande § 53 liksom
af § 49 i förslaget framgår, till fakulteten räknas samtlige lärare
i ämnen, livilka falla inom nämnda område.

Enligt andra punkten i förevarande § skall den inbördes ordningen
emellan fakultetsledamöterna bestämmas efter dagen för utnämning
till professor vid någotdera universitetet eller karolinska
institutet. Samma bestämmelse är förut i förslaget gifven beträffande
ordningen i konsistoriet, och samma skäl, som där talar för
stadgandet, eger äfven här giltighet.

§ 51. Denna § innehåller i sak detsamma som nuvarande §
55, men den formella affattning^! har undergått förändring. Den
nya formuleringen har hufvudsakligen afsett att aflägsna den oegentlighet,
som vidlåder § 55 därutinnan, att dekanatet å ena sidan
bestämts skola gå i tur emellan fakultetens eller sektionens ledamöter
och å andra sidan säges bero på val.

§ 53. Här må påpekas, att universitetsrådet i §:n föreslagits
skola för de däri angifna fall träda i stället för det större konsistoriet,
som för enahanda fall nämnes i nuvarande § 57.

§ 55. I gällande § 59 göres beträffande krafvet på det för
beslutmässighet erforderliga antal närvarande ledamöter skillnad
emellan de tre första fakulteterna å ena, samt filosofiska fakulteten
och dess båda sektioner, å andra sidan. Denna skillnad har synts
komitén icke numera hafva fog för sig. För samtliga fakulteter
och sektioner har förty samma stadgande här föreslagits skola gälla,
och har detta ansetts lämpligen kunna erhålla det innehåll, som
förevarande § af förslaget angifver.

Beträffande sättet för adjunktion har komitén ansett, att sådant
förordnande, i likhet med hvad nu är föreskrifvet, bör kunna i
regeln meddelas af dekanus. Allenast i några viktigare ärenden
torde, till vinnande af säkerhet för att ej obehöriga intressen få vid
valet af adjunkt göra sig gällande, förordnandet böra bero på fakultetens
resp. sektionens förslag och konsistoriets afgörande. Dessa
ärenden äro de, som afse tillsättande af lärarebefattning, såsom för -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 91

slag till sakkunnige och utseende af ledamöter i befordringsnämnden.
Ett liknande stadgande är redan i gällande § 59 gifvet för
det särskilda fall, att adjunktion ifrågakommer, då fakultet eller
sektion skall afgifva utlåtande om deras vetenskapliga förtjänst, som
sökt ledigt lärareämbete.

§ 56. Denna § innehåller tvänne undantag från regeln orh
vikaries befogenhet att i frågor, som omedelbart beröra den af honom
företrädda vetenskaps intresse, hafva säte och stämma i fakulteten
eller sektionen. Det ena af dessa undantag afser ärende angående
anställande af docent i ämne, som vikarien företräder. Detta
undantag är motiveradt däraf, att man i ett sådant ärende ej alltid
kan förvänta ett fullt opartiskt bedömande från vikariens sida; vikariens
deltagande i ärende af denna beskaffenhet synes därför
höra bero på särskild, af konsistoriet meddelad adjunktion. Detsamma
har ock ansetts böra gälla i fråga om de ärenden, hvilka
afse tillsättande af lärarebefattning.

§ 61. De åligganden beträffande tillsättande af lärarebefattningar,
som enligt statuterna för universiteten tillkomma fakulteter
och sektioner, hafva naturligen endast afseende å lärarebefattningarna
vid universiteten själfva. Enligt den af komitén föreslagna befordringsordningen
skall emellertid medicinska fakulteten vid hvartdera
universitetet äfven vidtaga vissa åtgärder, som afse tillsättande af
lärarebefattningarna vid karolinska institutet. Bestämmelserna därom
hafva sin plats i stadgarna för institutet. Men om dessa bestämmelser
har en erinran i statuterna icke bort saknas, och denna erinran
har intagits i förevarande §.

VII.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande, tjänstledighet

och vikariat.

Beträffande kapitelrubriken fäster komitén uppmärksamheten
på, att i denna upptagits orden: ”tjänstledighet och vikariat”, hvilka
icke förekomma i rubriken till motsvarande kapitel i gällande sta -

92 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

tuter. Tillägget har gjorts för att fullständigt angifva kapitlets
innehåll, och har rubriken därigenom blifvit lika lydande med
öfverskriften till 6:te kapitlet i stadgarna för karolinska institutet.

T fråga om de i detta kapitel i förslaget upptagna stadganden,
Indika röra lärarebefattningarnas tillsättande, har komitén ansett
sig böra först i en allmän framställning redogöra för förslagets hufvudgrunder
och därefter vid de särskilda §§:na göra de anmärkningar,
hvartill hvarje §:s innehåll gifver anledning. Då lärarebefattningarna
äro af tvänne väsentligen olika slag, å ena sidan de
fasta befattningarna, professurer, laborators- och observatorsbefattningar,
samt å andra sidan docenturer, och då de principer, enligt
liv lka de förra tillsättas, i åtskilliga afseenden äio af annan art än de,
som böra göras gällande vid förordnandet af docenter, fördelar sig
den allmänna framställningen på tvänne afdelningar, af hvilka den
ena angår de fasta lärarebefattningarna och den andra docenturerna.

Om tillsättande af professurer och andra fasta
lärarebefattningar.

Det nuvarande akademiska befordringsväsendet hvilar på grunder,
som lagts genom konstitutionerna. Dessa gamla författningar
innehöllo emellertid blott ofullständiga och oklara bestämmelser rörande
förfaringssättet vid lärarebefattningars tillsättande, (kap. YIII).
Inom viss tid efter det professur blifvit ledig, skulle fakultetens
ledamöter sammanträda för att nämna lämplig efterträdare, och
skulle hvarje fakultetsledamot därvid uppgifva hvem han ansåge
böra komma i åtanke. Prokanslern och det större konsistoriet hade
därefter att taga i öfvervägande, hvilken af de nämnde vore skickligast
till professuren, eller om någon annan borde erhålla företrädet.
eller jämte dem föreslås. Den eller de sålunda nämnde
skulle aflägga prof på skicklighet, och de, hvilkas prof godkändes,
anmäldes med prokanslers och rektors förord (cum commendatione)

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 93

hos kanslern, som öfverlämnade ärendet till Kongl. Maj:t, på det
att den för skickligast förklarade måtte varda i ämbetet stadfäst.

Konstitutionernas befordringsordning utvecklades till större fullständighet
och bestämdhet genom åtskilliga, tid efter annan af
Kongl. Maj:t och kanslererna utfärdade stadganden; bland annat
lämnades föreskrifter om professurs ledigförklarande och om viss
ansökningstid. Hvad sålunda blifvit gällande sammanfördes och
preciserades i 1852 års statuter, som hufvudsakligen innehöllo följande.

Sedan sökande till ledigt professorsämbete inom föreskrifven
tid anmält sig, utsatte det större konsistoriet eu tid af högst tre
månader, inom hvilken det stod sökande öppet att genom lärdomsprof
ytterligare ådagalägga sin skicklighet; denna tid, som, därest
den utgick under ferier, utsträcktes till utgången af första månaden
af följande läsetermin, kunde konsistoriet på begäran af sökande,
som visade giltiga skäl, förlänga med ytterligare tre månader. Efter
tilländalupen proftid öfverlämnades handlingarna till den fakultet,
inom hvilken ämbetet var ledigt. Fakulteten skulle därefter, så
fort ske kunde, företaga befordringsärendet till pröfning, och hade
därvid fakultetens ledamöter att hvar för sig afgifva utlåtande öfver
de disputations- och föreläsningsprof, som sökande aflagt, och därefter
med hänsyn till så väl nämnda lärdomsprof, där sådana egt
rum, som de vetenskapliga arbeten, skrifter och andra lärdomsbevis,
sökande företett, på anförda skäl afgifva bestämdt yttrande, huruvida
sökande, en eller flere, ansåges till ämbetet skicklige eller icke.
Ärendet gick därefter till det större konsistoriet, hvars samtlig^ ledamöter
skulle hvar för sig dels yttra sig om hvarje sökandes skicklighet,
dels då flere sökande funnos, på anförda grunder dem emellan
anställa bestämd jämförelse och dels på förslag uppföra trenne
sökande i den ordning, hvari de ansågos förtjänte att till ämbetet
nämnas. Efter konsistoriet yttrade sig prokansler och kansler, hvarefter
ärendet öfverlämnades till Kong]. Maj:t. — Jämte tillsättning
efter ansökan i nu nämnd ordning medgåfvo 1852 års statuter
tillsättning utan ansökan: genom kallelse. Fakulteten egde nämligen
rätt att, ehvad sökande funnes eller icke, hos det större konsistoriet
på uppgifna grunder till det lediga ämbetet anmäla män,

94 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i ZJpsala och Lund.

som gjort sig kända för utmärkt skicklighet i den vetenskap, hvarom
var fråga. Konsistoriet egde ock själf rätt att efter fakultetens
hörande väcka kallelseförslag.

Befordringsreglerna i 1852 års statuter bibehöllo universiteten
vid det synnerligen mäktiga inflytande på lärarekårens rekrytering,
som redan konstitutionerna tillerkänt dem. Yid sitt bedömande åt
professorsaspiranternas skicklighet och vid jämförelse dem emellan
både Kongl. Maj:t ej andra med anspråk på sakkunskap framträdande
uttalanden att hålla sig till än de, som afgifvits åt fakultet
och konsistorium. Men dessa yttranden voro ingalunda alltid egnade
att lämna någon tillförlitlig ledning för den utnämnande myndigheten.
Konsistorium kunde ofta nog ej anses besitta erforderlig
sakkunskap och skulle dock ej blott i andra hand bedöma sökandes
kompetens utan till och med i första hand afgöra frågan om den
inbördes ordningen emellan flere sökande. Och äfven fakulteten,
som utgjorde första instans för pröfning af kompetensen i och för sig,
kunde ej med visshet antagas sluta inom sig tillräcklig sakkunskap;
framför allt var detta fallet med filosofiska fakulteten, inom hvars
verksamhetsområde folio vetenskapsgrenar, som med hvarandra egde
föga sammanhang. — Jämväl från en annan sida sedt lämnade den
i 1852 års statuter antagna befordringsordningen rum för befogade
anmärkningar. Ej blott förmågan att rätt bedöma sökandes vetenskapliga
förtjänster kunde saknas, det var, då den egentliga kompetenspröfningen
uteslutande låg i händerna på myndigheterna vid
den högskola, där befattningen skulle tillsättas, fara värdt, att pröfningen
ej alltid skedde med full opartiskhet gentemot sökande, som
voro denna högskola främmande.

Från nu antydda synpunkter påkallades en reform af den i
1852 års statuter antagna befordringsordningen. Yid högskolorna
var man ock ense om behofvet af en sådan och om den riktning,
hvari den borde gå. Det gälde att träffa garantier för en sakkunnig
och fullt opartisk pröfning af sökandes förtjänster. Genom nådigt
bref af den 31 oktober 1873 anbefalde Kongl. Maj.t kanslersämbetet
att efter vederbörandes hörande inkomma med underdånigt
förslag till, bland annat, sådan ändring i universitetstatuterna att
vid tillsättande af lediga professorsämbeten sökandes vetenskapliga

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 95

förtjänst och ådagalagda skicklighet för det sökta ämbetet måtte
af sakkunnige män blifva bedömda. På hemställan af kanslersämbetet
uppdrog Kong!. Maj:t sedermera åt eu komité att afgifva
de genom omförmälta nådiga bref infordrade förslag. Denna komité
afgaf den 12 Oktober 1874 förslag till statuter för universiteten
jämte betänkande med motiver. Någon tvekan om nödvändigheten
af ändrade befordringsregler uttalades icke af komitén. Tvärtom ansåg
den sig kunna förklara, att om ock olika meningar kunde finnas
rörande behofvet och gagnet af förändringar i universitetsstatuterna
för öfrigt, med full säkerhet dock kunde antagas, att blott
en mening i detta hänseende vore rådande i fråga om de stadgande^
som anginge tillsättandet af de akademiska lärareämbetena.
Till stöd för behofvet af en reform i denna del framhöll komitén
hvad ofvan blifvit antydt angående bristen på sakkunskap hos
fakultet och konsistorium vid den pröfning, som ålåg dessa myndigheter.
Denna brist ville komitén fylla genom att föreskrifva,
att fakultet resp. sektion skulle, innan den själ!'' företog befordringsärendet
till pröfning, utse sakkunnige i det eller de ämnen, som
det lediga ämbetet omfattade, och att desse skulle afgifva ett förberedande
utlåtande till ledning för fakulteten eller sektionen. Hvad
komitén sålunda föreslagit, blef lag genom nu gällande statuter, för
hvilkas befordringsregler härefter skall i hufvudsakliga delar redogöras.

Hvad först angår grunderna för lärarebefattningars tillsättande
innehålla statuterna en allmän bestämmelse (§ 66), enligt hvilken
vid förslag ej andra grunder få afses eller åberopas än graden af
ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos de sökande, utan så är att
skickligheten hos tvänne eller flere sökande pröfvas lika, då ock
tjänsteålder må tagas i öfvervägande. Denna bestämmelse utvecklas
närmare genom de föreskrifter i statuterna (§§ 76 och 77), som
angifva, å hvad fakultet resp. sektion samt konsistorium böra fästa
afseende vid sin pröfning af befordringsärende.

Vidkommande själfva tillsättningsproceduren har man att skilja
mellan tillsättning genom kallelse och tillsättning efter ansökan.

Till kallelse kan antingen fakultet resp. sektion eller ock det
större konsistoriet taga initiativet. Någon viss tid för kallelsefrågas

96 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

väckande af konsistoriet är ej föreskrifven; särskilt må anmärkas,
att det ej behöfver ske, innan ämbetet förklarats ledigt.
Då icke någonsin förekommit, att lärareämbete tillsatts genom
kallelse på konsistoriets initiativ, kan detta befordringssätt såsom
saknande praktisk betydelse i det följande lämnas å sido. — Fakultet
resp. sektion, som vill väcka fråga om kallelse, bar att
göra detta inom en månad efter det ämbetet blifvit ledigt. För att
ett af fakultets- eller sektionsledamot framstäldt sådant förslag skall
anses antaget af fakulteteten eller sektionen, fordras, att minst två
tredjedelar af dess ledamöter förena sig därom. Öfver förslaget
yttra sig det större konsistoriet, prokansler och kansler, hvarefter
ärendet öfverlämnas till Kongl. Maj:t.

Om fakultet resp. sektion ej inom föreskrifven tid väckt fråga
om kallelse, beslutar konsistoriet, att ämbetet skall kungöras ledigt
med sextio dagars ansökningstid, räknad från det kungörelsen första
gången varit i tidningarna införd. Ansökningar ingifvas till det
större konsistoriet och samtidigt eller, där sökande så för godt finner,
senare men före utgången af utsatt proftid inlämnas de lärdomsbetyg,
utgifna lärda arbeten och skrifter äfvensom andra handlingar
och bevis, med hvilka sökande vill styrka sin skicklighet
och förtjänst. Proftid, eller tid, ”inom hvilken det står sökande
öppet att genom lärdomsprof ytterligare ådagalägga sin skicklighet,”
utsättes oberoende af huruvida någon sökande därom framställer
begäran; för att sådan tid oj skall ifrågakomma, förutsättes tvärtom,
att samtlige sökande förklara sig icke vilja aflägga ytterligare lärdomsprof.
I fråga om proftidens längd och förlängning af den
först utsatta tiden, äro bestämmelserna hufvudsakligen desamma
som de förut angifna, redan i 1852 års statuter förefintliga; förändringen
inskränker sig till, att det nu är stadgadt, att om proftiden
skulle komma att utlöpa under ferier eller före den trettionde
dagen af därpå följande läsetermin, den må till nämnda
dag utsträckas. Efter tilländalupen proftid öfverlämnas handlingarna
till vederbörande fakultet eller sektion. Innan denna myndighet
företager befordringsärendet till pröfning, skall den utse minst
tre i det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar, sakkunnige
ledamöter, Indika hafva att inkomma med förberedande

o 7

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 97

skriftligt utlåtande angående hvarje sökandes skicklighet till ämbetet
och, där de sökande äro flere, dessutom angående den ordning,
i hvilken de anses därtill skicklige. Finner sig fakulteten
eller sektionen för erhållande af erforderligt antal sakkunnige ledamöter
behöfva adjunktion, skall det större konsistoriet, på fakultetens
eller sektionens förslag, utse den eller de män inom
eller utom universitetet, med Indika förstärkning för ändamålet
bör ega rum.

Af den affattning, som stadgandena angående sakkunniges
utseende erhållit, framgår, att man tänkt sig den sakkunniga pröfningen
förlagd inom fakulteten eller sektionen; där i denna ej sitta
minst tre med erforderlig sakkunskap utrustade ledamöter, som
kunna utses, skall adjunktion ega rum. Meningen är alltså icke,
att de sakkunnige skola utgöra en kommission utom fakulteten eller
sektionen, utan de skola såsom ordinarie eller adjungerade ledamöter
af denna afgifva sitt på särskild sakkunskap grundade omdöme.
Motiverna till § 76 i statuterna ställa riktigheten af denna uppfattning
utom allt tvifvel (sidd. 15 och 16 i det ofvan omförmälta
komitébetänkandet af år 1874). I realiteten måste emellertid, detta
oaktadt, de sakkunnige anses snarast hafva antagit karaktären af
en särskild kommission, som oberoende af fakulteten eller sektionen
förrättar sin granskning af de sökandes arbeten och skrifter.

Sedan de sakkunnige afgifvit sitt utlåtande — någon viss
tid därför är ej föreskrifven — företager fakulteten eller sektionen
å dag, som vid ett föregående sammanträde blifvit bestämd, befordringsärendet
till behandling. Därvid skola samtlige ledamöter
hvar för sig afgifva yttrande om de af sökande aflagda disputations-
och föreläsningsprof samt därefter med hänsyn till såväl dessa
prof som åberopade vetenskapliga arbeten, skrifter och andra lärdomsbevis,
Indika sökande företett, bestämdt utlåta sig om ej blott,
huruvida sökande, en eller flere, anses till ämbetet skicklige, utan
äfven, där de äro flere, om den enes företräde framför den andre.
Adjungerad ledamot må i denna fakultetens eller sektionens slutliga
behandling af befordringsärendet taga del, och han eger, där han
ej är tillstädes, insända skriftligt yttrande öfver de prof och bevis,
som lian, ehuru frånvarande, kan bedöma.

98 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

Härefter vidtager konsistoriets befattning med befordringsärendet.
Det yttrande, som hvarje konsistorieledamot har att afgifva,
skall innefatta dels ett omdöme om hvarje sökandes skicklighet till
ämbetet dels eu jämförelse mellan olika sökande och dels förslagssättning,
hvarvid trenne kompetente sökande, om så många äro,
uppföras å förslag i den ordning, hvari de anses förtjänte att nämnas.
Genom sammanräkning af de särskilda förslagsrösterna upprättas
efter vissa bestämda grunder konsistoriets förslag.

Efter konsistoriet yttra sig prokansler och kansler, innan ärendet
till sist af Kongl. Maj:t afgöres.

Slutligen återstår att nämna, det rätt till anförande af besvär
öfver konsistoriets beslut i befordringsärenden medgifvits. Besvären
anföras, då fråga är om professorsämbete, hos Kongl. Maj:t inom
trettio dagar efter det konsistoriets beslut genom anslag tillkännagifvits.

Statuterna innehålla ej några bestämmelser rörande tillsättande
af laborators- och observatorsbefattningar. Men samma regler, som,
enligt hvad ofvan är angifvet, gälla med afseende å professorsämbeten,
tillämpas äfven i fråga om nämnda befattningar med den skillnad,
som följer däraf, att kanslersämbetet är utnämnande myndighet.

Nu gällande statuter ha tillämpats sedan den 1 Januari 1877.
Under den tid, som sedan dess förflutit, har tillsättning af lärarebefattningar
enligt statuternas bestämmelser egt rum så ofta, att
deras förtjänster och brister hunnit till fullo träda i dagen. Det
torde böra erkännas, att man i befordringsordningen förstått inlägga
ganska goda garantier för rättvisa befordringar. Genom sakkunnisrinstitufionen
har man — vid tillsättandet af lärarebefattningar
i vanlig ordning eller efter ansökan — velat tillgodose behofvet
af eu sakförståndig pröfning af sökandes vetenskapligt litterära förtjänster
och därigenom gjort det möjligt för den vetenskapliga forskningen
att komma till sin fulla rätt. Den behandling, som befordringsärendena
undergå, kan öfver hufvud ej tadlas för bristande
eTundlisdiet. Vid densamma äro före ärendets öfverlämnande till

O o

Kongl. Maj:t flere olika myndigheter verksamma, vid tillsättande
efter ansökan icke mindre än fem, nämligen sakkunnige, fakultet
resp. sektion, det större konsistoriet, prokansler och kansler. Då

Motioer till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 99

dessa yttra sig, den ena efter den andra, och hvarje efterföljande
kontrollerar det resultat, hvartill den föregående konnnit, tyckes
säkerheten för att den mest förtjänte slutligen blir nämnd, vara
ganska betryggande.

Detta oaktadt råder vid högskolorna och inom de kretsar, som
stå dem nära, långt ifrån någon tillfredsställelse med det nuvarande
befordringsväsendet. Den öfvertygelse]! har tvärtom allt mera
stadgat sig, att eu reform är af behofvet påkallad, och beträffande
ingen del af statuterna är man så allmänt enig om nödvändigheten
af en förändring som beträffande den ifrågavarande. Emot befordringsordningen
i stort sedt torde ock med rätta kunna anmärkas,
att den i några afseenden icke lämnar alla önskliga garantier för
befordringarnas rättvisa, och att den i allt fäll använder en allt
för tung samt ej nog lugnt och snabbt fungerande apparat.

Hvad särskildt angår förfarandets omständlighet, är svårt att
bestrida, det den tid, som i allmänhet åtgår för att besätta en ledig
universitetslärarebefattning, är oskäligt lång. Förhållandena vid
högskolorna äro härutinnan utan motsvarighet inom andra områden
för statens verksamhet. Några siffror torde förtjäna anföras till
belysning af det nu sagda. De äro grundade på uppgifter, som
komitén förskaffat sig angående de lärarebefattningar, som under
tiden från och med början af September månad 1886 till och med
utgången af år 1899 tillsatts vid de båda universiteten.

Vid universitetet i Upsala har under denna tidsperiod efter
ansökan tillsatts fyrtiotre professorsämbeten förutom den med öfverläkarebefattningen
vid Upsala hospital förenade e. o. professuren i
psykiatri, för hvars tillsättande särskilda bestämmelser äro gifna.
Af dessa fall torde kunna bortses från fem, i livilka tiden för tillsättningen
varierat emellan tre och två tredjedels samt omkring
åtta år, beroende därpå att platsen måst i brist på kompetent sökande
mer än en gång ledigförklaras eller att med ledigförklarandet
fått anstå i afbidan på att annan professur blefve tillsatt. Hvad
angår öfriga trettioåtta fall, i livilka samtliga den tid, som förflutit
från det ämbetet blifvit ledigt, till dess utnämning skett, icke uppgått
till tre år, så har denna period öfverstigit två och ett hälft
år i tre fall och två år i nio fall, af livilka dock i tre ämbetets

100 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

ledigförklarande föregåtts af någon förberedande åtgärd, såsom dess
ombildning eller bestämmande af dess omfattning. I fjorton fall
har tillsättningsperioden öfverstigit ett och ett hälft år och i åtta
fall ett år; i tre af sistberörda fall har ledigförklarandet föregåtts
åt förberedande åtgärd. Slutligen har ifrågavarande period utgjort
i ett fall ett år och i tre fall resp. omkring nio, sju och sju månader.
I dessa sistnämnda fall har speciinenstid ej varit utsatt.

Under ofvannämnda tidrymd ha vid universitetet i Upsala i
ansökningsväg tillsatts sex laborators- och observatorsbefattningar.
Bortser man från tre af dessa fall, i hvilka tillsättningen uppehållits
af förberedande åtgärder eller brist på sökande, har för tjänstens
besättande åtgått resp. omkring två år en månad, ett år nio
månader och nio månader.

Vid universitetet i Lund har under perioden från början af
September månad 1886 till och med utgången af år 1899 efter
ansökan tillsatts tjugosex professurer. Frånräkna^ man tre fall,
i hvilka professur stått ledig längre än fyra år af brist på kompetent
sökande eller i afbidan på tillsättande af annan professur,
återstå tjugotre fall. Af dessa har i ett fall ledigheten varat öfver
tre år, i två fall öfver två och ett hälft år och i fyra fall öfver
två år, dock att i sex af dessa fäll antingen något förberedande
beslut fattats eller kallelseförslag väckts men ej ledt till utnämning.
I tio fall, hvaraf allenast i ett förberedande åtgärd vidtagits, har tillsättningen
kräft öfver ett och ett hälft år och i sex fäll öfver ett år.

Tre laborators- och observatorsbefattningar ha vid universitetet
i Lund under ifrågavarande tidrymd efter ansökan tillsatts
och har därför åtgått resp. omkring två år fem månader, ett år
fem månader och ett år fyra månader.

Vill man fälla ett rättvist omdöme om befordringsordningen
från synpunkten af dess snabbhet, får man ej förbise, att enligt
sakens egen natur tillsättningen af en akademisk lärarebefattning
erbjuder större vanskligheter och därför ock krafvel’ längre tid än
tillsättningen af de flesta andra statstjänster. Detta beror på befordringsgrundernas
beskaffenhet. Vid tillsättningen af en universitetslärarebefattning
gäller det att ingå i pröfning af förtjänster,
hvilka icke framgå af en med lätthet verkstäld granskning af före -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 101

tedd meritförteckning. Pröfningen af dessa förtjänster är fasthellre
svår och tidsödande. Men med allt erkännande häraf, kan man ej
undgå att finna brister vidlåda eu befordringsordning, enligt hvilken
en tillsättning ytterst sällan försiggår på kortare tid än ett år och
ofta kräfver vida längre tid. De långvariga vakanserna nödvändiggöra
långvariga vikariat, hvilka åtminstone i sådana fall, i hvilka
vikarien ej blir ordinarie innehafvare af den lediga lärarebefattningen,
utöfva ett menligt inflytande på undervisningens jämna och
ostörda gång och på stabiliteten i fråga om examensfordringar.

Hufvudsyftemålen för en reform af befordringsordningen framgå
af hvad ofvan blifvit anfördt. Det gäller att finna regler, som på
samma gång gifva ökad säkerhet för befordringarnas rättvisa samt
främja tillsättningsförfarandets lugna och snabba fortgång. Uppgifterna
torde i viss mån stå i strid med hvarandra, och med hänsyn
härtill är det akademiska befordringsväsendets reformerande
förbundet med så betydande svårigheter, att det näppeligen är möjligt
finna ett system, som är i alla delar fullt tillfredsställande.

Då komitén härefter går att redogöra för hufvudgrunderna försitt
förslag till befordringsordning, sker det, såsom naturligt är, i
anslutning till gällande stadgande!) och på basis af en närmare
undersökning af de moment i det bestående, som betinga dess förtjänster
eller brister. Först skola befordringsgrunderna göras till
föremål för undersökning, därefter frågan om de åtgärder, som böra
föregå lärarebefattningarnas tillsättande, beröras och slutligen förfärandet
vid tillsättningen behandlas, därvid skillnad göres emellan
tillsättning genom kallelse och tillsättning efter ansökan.

De grunder, efter hvilka eu universitetslärarebefattning bör tillsättas,
framgå däraf, att högskolans uppgift är tvåfaldig: den skall
(>j mindre befrämja och vara ett organ för vetenskaplig forskning
än äfven utgöra en anstalt för den högre undervisningen. För anställning
måste alltså fordras ej blott förmåga af vetenskapligt arbete
utan äfven duglighet såsom lärare. Det senare villkoret får
ej förbises för det förra. Man har nog ej rätt att påstå, det sådant
afsetts i gällande statuter. Då det i § 66 säges, att vid förslag
ej andra grunder få afses och åberopas än graden af ådagalagd
vetenskaplig skicklighet hos de sökande, har uttrycket ”veten -

102 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

skaplig skicklighet” helt säkert ej åsyftat att från beaktande utesluta
läraredugligheten. Detta framgår af eu jämförelse mellan å
ena sidan § 66 samt å andra sidan §§76 och 77. Enligt § 76
skola fakultetsledamöterna afgifva yttrande öfver de disputationsoch
föreläsningsprof, som sökande aflagt, och vid sitt bedömande af
sökandes kompetens äfvensom vid jämförelsen mellan flere sökande
fästa afseende å, bland annat, dessa prof. Då profven tjäna till och
äro afsedda att ådagalägga äfven lärareskicklighet, är tydligt, att
denna sida vid fakultetens eller sektionens behandling af befordringsärendet
ej får förbises. Ännu klarare framgår detta af § 77,
som bland de omständigheter, på hvilka konsistoriets ledamöter skola
grunda sin jämförelse mellan olika sökande och därmed äfven sin
förslagssättning, uppräknar ej allenast fullgjorda lärdomsprof d. v. s.
disputations- och föreläsningsprof, utan äfven förut ådagalagd lärareverksamhet.

De akademiska myndigheterna torde emellertid vid sin tillämpning
af statuterna ofta ha tolkat uttrycket vetenskaplig skicklighet
så, som om därmed afsåges allenast eller dock i vida öfvervägande
grad genom författareskap ådagalagd förmåga af vetenskaplig produktion,
och däraf har blifvit följden, att man underskattat läraredugligheten.
Då komitén hyllar den ofvan angifna uppfattningen,
att högskolans tvåfaldiga uppgift betingar hos de vid densamma
anstälde lärarne kompetens i motsvarande två afseenden, är det
uppenbart, att komitén finner en sådan ändring af statuternas allmänna
föreskrift om befordringsgrunderna påkallad, att hvarje anledning
till tvekan om lärareduglighetens betydelse undanrödjes.
Vid sidan om kompetensen såsom vetenskapsidkare har därför i
förslaget kompetensen såsom lärare framhållits.

Eu konsekvens af komiténs uppfattning om tillbörligheten af,
att vid befordringar hänsyn tages till lärareförmågan, är, att mera
vikt än hittills måste läggas på de prof, som tjena till att ådagalägga
nämnda förmåga. För de stadganden, som med afseende
härå föreslagits, skall redogöras i motiveringen till den §, som
handlar om profven.

Innan åtgärder vidtagas för tillsättande af ledig lärarebefattning,
böra uppkomna frågor af förberedande natur vara afgjorda.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 103

Det kapitel af gällande statuter, som handlar om lärareämbetens
tillsättande, innehåller icke något direkt stadgande härom, om ock
den allmänna bestämmelsen i § 83 angående uppskof med besättande
af e. o. professur kan åberopas, då fråga är om något beslut,
som bör föregå sådan professurs tillsättande. Om nämnda
bestämmelse äfvensom om det andra i ifrågavarande kapitel af statuterna
förekommande stadgande, § 68, som medgifver uppskof med
tillsättning af professur, skall blifva tal i den speciella motiveringen
till detta kapitel af komiténs förslag.

En föreskrift, som omedelbart rörer en åtgärd af förberedande
natur, är gifven i statuternas § 114 och afser ändring i läroämnenas
fördelning emellan de särskilda professurerna eller öfverflyttning
till eu professur af de till en annan hörande läroämnen.
Tydligt är, att därest förslag i sådant hänseende blifvit väckt, med
åtgärder till besättande af ledig professur, som af förslaget beröres,
bör anstå, till dess beslut i anledning af detsamma meddelats, och
i de fall, i hvilka §:n hittills tillämpats, har ock detta iakttagits.
Att denna föreskrift icke fått sin plats i kapitlet om lärarebefattningarnas
tillsättande utan i kapitlet om undervisningen, har sina
goda grunder. En åtgärd af ifrågavarande beskaffenhet Tiar sin
betydelse med hänsyn till undervisningens lämpliga anordnande och
hör därför enligt sin innebörd till den afdelning af statuterna, som
närmare reglerar undervisningen. Och härtill kommer, att ändringar
och jämkningar i fördelningen af läroämnen mellan olika professurer
ingalunda nödvändigt måste företagas under vakanser.
Tvärtom böra dessa frågor om möjligt vara afgjorda, innan ledighet
i lärarebefattning, som häraf beröres, uppkommit. Träffas afgörande^
medan lärarebefattningen är besatt, kan det träda i verksamhet
genast efter inträffad ledighet, men får därmed anstå, till
dess ledighet uppkommit, blir följden ett ofta långvarigt dröjsmål
med den lediga befattningens tillsättande, och det låter äfven tänka
sig, att intressen af mera personlig art fä tillfälle att spela in vid
frågans behandling. — Komitén har på nu anförda skäl dels i
det kapitel af sitt förslag, som handlar om undervisningen, upptagit
eu mot § 114 svarande bestämmelse, hvari uttryckligen framhållits,
att den ifrågavarande åtgärden bör om möjligt vidtagas

104 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund

före inträffad ledighet, och dels i förevarande kapitel, som innehåller
hefordringsordningen, erinrat, att innan väckt fråga af den
beskaffenhet, som nyssberörda bestämmelse angifver, blifvit afgjord,
åtgärder till besättande af ledigt professorsämbete icke må vidtagas.

Ett spörsmål, som för tillsättande af en akademisk lärarebefattning
är af mycket stor vikt, angår befattningens ämnesomfång
eller, där med densamma äro förenade flere ämnen, förhållandet
dem emellan, särskild! med afseende därå, hvilketdera af ämnena
är att anse såsom lmfvndämne. All oklarhet härutinnan bör vara
undanröjd, innan det skrides till befattningens tillsättande. De
svårigheter och den vidtgående meningsskiljaktighet, som ofta i de
akademiska befordringsärendena yppa sig, bero ej sällan därpå, att
det är ovisst, hvad lärarebefattningen egentligen omfattar, eller på
hvilket af flere ämnen vid bedömandet af sökandes kompetens hufvudvikten
skall läggas. Hade dylik ovisshet varit genom eu i vederbörlig
ordning meddelad förklaring aflägsnad, skulle tvifvelsutan
i åtskilliga befordringsärenden tillsättningen vållat mindre svårigheter,
än hvad fallet varit. Statuterna innehålla icke någon bestämmelse,
'' som åtminstone direkt hänför sig till ifrågavarande spörsmål,
och måhända har man att häri so anledningen till, att vederbörande
myndigheter vid högskolorna ej alltid, då sådant kunnat
vara behöflig!, påkallat ett afgörande däraf. Det allmänt hållna
stadgandet i § 64, enligt hvilket fakultet eller sektion eger inom
gränsen för sin verksamhet väcka fråga om åtgärd, som afser undervisningens
och studiernas främjande, lämnar emellertid en möjlighet
öppen att väcka och få afgjorda dessa frågor. En uttrycklig
föreskrift torde dock icke böra saknas. Sin rätta plats bär denna
likväl icke bland de bestämmelser, som angå lärarebefattningarnas
tillsättande utan i kapitlet om undervisningen och närmare bestämdt
i omedelbart sammanhang med den ofvan omförmälta bestämmelsen
angående förändring i läroämnenas fördelning emellan professurerna.
Frändskapen emellan de båda bestämmelserna framgår däraf,
att medan den sistnämnda afser professurers begränsning sinsemellan,
den föreskrift, hvarom nu är tal, går ut på att bestämma
eu viss särskild professurs innebörd. Hvad beträffar tiden för väckande
af fråga härom, gäller detsamma, som ofvan blifvit anfördt

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. lOo

med afseende å stadgandet i nuvarande § 114. I enlighet med
dessa åsikter har komitén i kapitlet om undervisningen och i samma
§, som omnämner ändring i läroämnenas fördelning, låtit inflyta
ett stadgande i nu ifrågavarande afseende samt i befordringsordningen
framhållit, att fråga af den i berörda stadgande afsedda
art bör vara afgjord, innan åtgärder för lärarebefattnings tillsättande
vidtagas.

Härefter följer i ordningen att redogöra för själfva tillsättningsproceduren
och därvid närmast för tillsättning genom kallelse.
Det nuvarandet förfarandet vid kallelse utmärker sig vid jämförelse
med ansökningsförfarandet genom större enkelhet och snabbhet.
Yid universitetet i Upsala 1 ulfva under perioden från början af
September månad 1886 till och med utgången af år 1899 i tio
fall lärarebefattningar tillsatts genom kallelse; dessutom har i sex
fall enligt det befordringssystem, som omförmäles i Kongl. Dr. den
4 Febr. 1887 angående professurerna i nyeuropeisk lingvistik och
i Kongl. Br. den 20 Mars 1891 angående lärarebefattningarna inom
juridiska fakulteten och vid hvilket §§ 67 och 80 i statuterna iakttagas,
e. o. professor befordrats till ordinarie professor med bibehållande
af sina förra läroämnen. I tre af samtliga dessa sexton
fall har tillsättningsperioden utgjort omkring 2—2 1!2 månader; i
sju fall har för tillsättningen åtgått tre månader eller däröfver
dock mindre än fyra månader; i fem fall bar tillsättningsperioden
varierat mellan fyra och omkring fem månader, hvarvid bör anmärkas,
att i ett af dessa sista fall tillsättningen fördröjts genom besvär
öfver konsistoriets kallelseförslag; och slutligen har i ett fall
nära ett år förflutit emellan ledighet och tillsättning, men har detta
berott därpå, att enligt Kongl. Maj:ts medgifvande med återbesättandet
fått anstå. — Yid universitetet i Lund har under ofvannämnda
tidrymd lärarebefattning tillsatts genom kallelse i elfva
fall, hval jämte i ett fall jämlikt Kongl. Br. den 8 Mars 1895,
som med afseende å professurerna i botanik medgifver uppflyttning
från extra ordinarie till ordinarie professur med iakttagande af
§§ 67 och 80 i statuterna, e. o. professor vunnit befordran till
ordinarie professur. Tillsättningen har tagit i anspråk, i ett af
dessa tolf fall omkring två månader, i åtta fall omkring tre må 14 -

106 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

nader, i ett fall fyra månader och i två fall, af Indika dock i det
ena tillsättningen föregåtts af förberedande åtgärd, omkring sex
månader.

Dessa data gifva vid handen, att man från synpunkten af tillsättningarnas
snabbhet ej har anledning till anmärkningar emot
det sätt, hvarpå kallelseproceduren funktionerar. I ett annat afseende
däremot lider denna form för tillsättning, sådan den i gällande
befordringslag är reglerad, af en anmärkningsvärd brist. Den
gifver nämligen ej tillräckligtrygghet mot missbruk, och härutinnan
står denna tillsättningsform efter tillsättningen i vanlig ordning.
Sakkunniginstitutionen har ej funnit användning vid kallelse.
Initiativet därtill utgår från fakultet eller sektion, och sedan det
större konsistoriet, prokansler)! och kanslern yttrat sig, går ärendet
till Kong! M aj:t Särskilda garantier emot obehöriga kallelser liar
man väl velat söka dels däri, att kallelse ej kan komma till stånd,
därest icke minst två tredjedelar af fakultetens eller sektionens
ledamöter förena sig om kallelseförslaget, och dels däri att såsom
villkor uppstälts, att den föreslagne skall vara en vetenskapsman
känd för utmärkt skicklighet. Men berörda bestämmelser gifva
icke fullt tillfredsställande säkerhet för, att ej ensidiga intressen
kunna göra sig gällande. Villkoret: ”känd för utmärkt skicklighet”
är af synnerligen tänjbar natur, och hvad beträffar villkoret om
två tredjedelars pluralitet, så är det i sådana fall, i Indika kallelsen
gäller en vid det egna universitetet fäst eller eljest detsamma
nära stående vetenskapsidkare, ej nog betryggande.

Komiténs åsikter om kallelsen såsom tillsättningsform torde
framgå af hvad redan blifvit antydt. Kallelsen såsom den enklaste
och snabbaste formen bör användas, så ofta det kan ske till
universitetets bästa, och får under denna förutsättning icke betraktas
såsom en undantagsåtgärd, men å andra sidan måste blifva sörjdt
för en tillfredsställande pröfning af, huruvida betingelserna för kallelse
äro för handen, äfven om härigenom befordringarna på denna
väg skulle komma att kräfva något längre tid.

Hvad först angår betingelserna för kallelse, så har genom
den förut nämnda bestämmelsen, att endast en för utmärkt skicklighet
känd vetenskapsman får kallas, denna åtgärd erhållit en

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund, 107

undantagslcaraktär. Därigenom uppställas nämligen strängare kompetensvillkor
för kallelse än för utnämning efter ansökan. Det allmänna
bästa fordrar emellertid icke, att någon skillnad göres härutinnan.
Vid kallelse ej mindre än vid tillsättning efter ansökan
skall uppenbarligen full kompetens både med hänsyn till vetenskaplig
förmåga och lärareduglighet föreligga, men ett plus af
kompetens synes ej vara i förra fallet erforderlig^. Däremot finnes
det en annan särskild betingelse, som ej kan eftergifvas, en betingelse,
som icke innebär fordran på ett plus af kompetens, men hvars
iakttagande i många, ja i de flesta fall måste leda därtill, att kallelse
icke kan ifrågakomma, med mindre än att ett kompetensplus verkligen
är för handen. För att en kallelse skall hafva fog för sig, är det
ej tillräckligt, att den kallade är kompetent, han måste otvifvelaktigt
vara mera kompetent än en hvar annan, som, därest platsen förklarades
ledig till ansökning, hade utsikt att komma i åtanke. Fasthåller
man ej härvid, kunna de med kallelsen förbundna förmånerna af enkelhet
och snabbhet lätt köpas på rättvisans bekostnad. Kallelsen
kan missbrukas till att besätta platsen med eu för vederbörande
behaglig person, hvilken, om tillfälle till konkurrens funnes, måhända
skulle komma att stå tillbaka för någon annan sökande.
Fdl huiu stort men för högskolorna det skulle lända, om vanligt
blefve att med anlitande af kallelsen såsom medel utestänga konkurrens,
där sådan skulle kunna gifva befordringsärendet en annan
utgång, inses lätt. Den akademiska banan, i sig oviss och bekymmersam,
skulle pa detta sätt te sig ännu mörkare, och fara
vore, att mången, hvilkens anlag anvisa honom denna bana,
skulle låta sig därifrån afskräcka» samt hellre egna håg och
krafter åt sträfvanden, hvilkas lön vore mindre beroende af andras
godtycke.

Åt den uppfattning, komitén sålunda hyser angående villkoren
för kallelse med afseende å kvalifikationerna hos den kallade, har
i förslaget gifvits uttryck.

Vidkommande härefter den pröfning, som vid kallelse bör ega
rum, och de myndigheter, som härvid böra vara verksamma, torde
till en början vara att taga under öfvervägande, huruvida icke sakkunniginstitutionen
bör komma till användning.

108 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

De skäl, som föranledde sakkunniginstitutionens införande vid
tillsättning efter ansökan, ega fortfarande giltighet, och det kan
efter komiténs förmenande ej ifrågasättas att afskaffa denna institution.
I densamma ligger en mycket god garanti för rättvisa
befordringar, och eu befordringsprocedur, i hvilken pröfning af särskilde
sakkunnige icke inginge såsom ett led, skulle, hur den än
i öfrig! gestaltades, med all sannolikhet komma att i afseende å
säkerheten för ett objektivt riktigt afgörande stå efter det nuvarande
befordringssystemet. Förtroendet för sakkunniginstitutionen
har väl på senare tiden i någon mån rubbats, hvartill eu orsak
varit den meningsskiljaktighet emellan de särskilde sakkunnige,
som i talrika fall framträdt, och som ofta varit så stor, att man endast
med svårighet kunnat af deras yttranden hämta ledning vid bedömandet
af de sökande. Detta förhållande innefattar dock icke tillräckliga
skäl till att utdöma institutionen såsom sådan. Att de sakkunnige
vid sin pröfning komma till olika resultat, är naturligt i betraktande
af föremålet för pröfningen. Sakkunniginstitutionens afskaffande
skulle ganska säkert snart hafva till följd samma missnöje
och klagan öfver de akademiska befordringarna, som förspordes
före tillkomsten af gällande befordringsordning. Man skulle underkänna
de med befordringsärendenas behandling betrodda myndigheternas
förmåga att rätt uppskatta och sinsemellan jämföra
förtjänsterna hos dem, om hvilkas bedömande vore fråga, och utnämningarna
skulle sannolikt ofta tadlas eller åtminstone misstänkas
för godtycklighet.

Sakkunniginstitutionen hör alltså, efter komiténs uppfattning
bibehållas vid tillsättning efter ansökan, men den bör därjämte
tagas i anspråk vid tillsättning genom kallelse. Samma skäl, som
tala för det förra, kunna äfven och med föga mindre styrka göras
gällande till förmån för det senare. Sakkunnig pröfning lämnar i
ena som i andra fallet en god säkerhet för det slutliga afgörandets
riktighet, och dess införande såsom ett moment i kallelseförfarandet
synes vara så mycket mera påkalladt, som enligt komiténs
förslag kallelsen ej längre skall vara en exceptionell åtgärd,
den där endast får afse en vetenskapsidkare, hvilkens kompetens
går öfver det vanliga måttet, utan en tillsättningsform, som an -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 109

litas, så ofta don förut angifna förutsättningen föreligger. Här må
ock erinras därom, att flere fall redan förekommit, i hvilka, då
inom eu fakultet kallelsefråga blifvit väckt, detta motiverats med
intyg, afgifna af sakkunnige vetenskapsmän, och komiténs förslag
i donna del kan därför sägas innebära ett sanktionerande af hvad
som synes tendera till att blifva praxis.

De nuvarande bestämmelserna angående sakkunnige äro emellertid
i flere afseenden i behof af förändring; särskildt gäller detta
reglerna för sakkunniges utseende. Enligt dessa redan antydda
regler skall vederbörande fakultet eller sektion utse sakkunnige
bland sina egna ledamöter, eller om adjunktion är erforderlig, det
större konsistoriet på fakultetens eller sektionens förslag utse den
eller dem inom eller utom universitetet, med hvilka förstärkning
för ändamålet bör ega rum. Genom bestämmelsen, att i fall af
adjunktion utseendet tillkommer konsistoriet, har man, enligt hvad
härom säges i 1874 års komitébetänkande (sid. 16), velat vinna,
”på samma gång som fakulteten får på ärendet utöfva behörigt
inflytande, den största möjliga säkerhet mot ensidighet liksom mot
obehöriga inflytanden.” —- Utseendet af de sakkunnige ligger dock
i hvarje fall uteslutande i händerna på den högskola, till hvilken
befattningen hör. Och detta är onekligen en svag punkt. Då
ingen faktor så påverkar det slutliga resultatet i ett befordringsärende,
som de sakkunniges utlåtanden, ligger tydligtvis den största
vikt på deras förmåga och goda vilja att rätt fullgöra sin
uppgift, och man måste se till, att reglerna för de sakkunniges
utseende äro sådana, att de gifva säkerhet för det bästa möjliga
val. Hyss angifna stadganden äro ingalunda från denna synpunkt
sedt tillfredsställande. Det är genom dem ej uteslutet, att partiskhet
kan vid valet göra sig gällande. Intresse för någon vetenskapsidkares
framgång kan tänkas medföra en viss benägenhet att
till sakkunnige utse personer, som af en eller annan anledning
förväntas skola afgifva ett för honom fördelaktigt omdöme, liksom
å andra sidan antipatier emot någon sökande kunna göra den utseende
myndigheten böjd för att välja sakkunnige, som antagas ej
skatta denne synnerligen högt. En förutsättning för att dylika
subjektiva synpunkter icke skola vid valet ha utsikt till framgång,

110 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

är, att vid detta den i saken närmast intresserade högskolan icke
är allena bestämmande. Att fråntaga den fakultet eller sektion,
till hvilken den lediga befattningen hör, allt inflytande på valet
och öfverlämna detta omedelbart åt, exempelvis kanslern eller Kongl.
Maj:t, kan väl ej sättas i fråga. Utseendet skulle ändock icke
kunna försiggå, utan att förut yttrande infordrats från någon, som
egde erforderlig personalkännedom, och härvid torde i allmänhet
bättre ledning ej stå att hämta än från den myndighet, inom hvars
verksamhetsområde befattningen ligger. Fakulteten eller sektionen
synes vid sådant förhållande höra få hafva sitt ord med, och detta
så, att förslag till sakkunnige af densamma afgifves. Men för att
förekomma ensidighet och partiskhet bör förslag ej afgifvas ensamt
af fakulteten eller sektionen vid den högskola, där platsen skall
tillsättas. Komitén har här trott tanken på samverkan emellan
högskolorna erbjuda en lycklig utväg. Förslagsrätt har därför gifvits
åt vederbörande fakultet eller sektion vid hvardera universitetet
samt i medicinska befordringsärenden jämväl åt lärarekollegiet
vid karolinska institutet. Själfva utseendet har, då Kongl. Maj:t
icke synts böra därmed besväras, uppdragits åt kanslern.

Dessa regler torde förhindra, att annan än objektiv hänsyn
vinner framgång. Och sakkunniginstitutionen kan härigenom ej
annat än stärkas och vinna i auktoritet.

Nästa fråga rörer initiativet till kallelse. Det torde ej kunna
förnekas, att den nuvarande ordningen, enligt hvilken detta initiativ
utgår från fakultet resp. sektion, lämnar rum för vissa anmärkningar.
Nämnda myndighet intager till befordringsfrågorna en
ställning, som ofta kan göra det svårt att med full objektivitet
handhafva kallelseinitiativet. Man kan befara, att den å ena sidan
af intresse för någon densamma nära stående vetenskapsidkare
framkommer med kallelseförslag i fall, då förutsättningarna för befordran
på denna väg icke äro för handen, och å andra sidan ej
alltid, då en kallelse skulle vara befogad, använder sitt initiativ
beträffande en person, som tillhör annan högskola och icke eljest
är genom några personliga band knuten till den egna.

Komitén har i betraktande häraf tagit andra möjligheter under
ompröfning. I främsta rummet har härvid initiativets förlag -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 111

ganrle till de sakkunnige varit föremål för öfverläggning. Det antagandet
ligger nära till hands, att desse till frågan om kallelse
skulle intaga en friare och mera opartisk ställning, så att hos dem
ingen tendens skulle förspörjas vare sig att gynna någon vid den
högskola, till hvilken den lediga befattningen hör, anstäld person
eller att underlåta kalla någon vid annan högskola anstäld. Man
kan vid detta alternativ tänka sig hufvudsakligen tvänne utvägar:
antingen att lata de sakkunnige med uteslutande af fakultet resp.
sektion hafva kallelsefrågan om hand eller att låta fakulteten resp.
sektionen yttra sig efter de sakkunnige. Afgörande betänkligheter
möta, hvilkendera utvägen man än väljer. Enligt den förra skulle den
myndighet, inom hvars verksamhetskrets befattningen närmast faller,
ej komma att utöfva något inflytande på dess tillsättande, hvilket
knappast kan försvaras och säkerligen har emot sig eu stark opinion
vid högskolorna. Härjämte kommer i betraktande, att vid kallelse
liksom vid tillsättning efter ansökan lärareduglighet är en befordringsgrund,
som ej får lämnas obeaktad. Men då de sakkunnige, som
utses med särskild hänsyn till bedömandet af den vetenskapligt litterära
förtjänsten, i regeln ej torde kunna vara i stånd till att med
tillräcklig kännedom utlåta sig om läraredugligheten, skulle, därest
prof ningen af kallelsefrågan vore med fakultetens uteslutande deras
ensak, berörda sida af kompetensen ej komma till sin rätt. — Den
andra utvägen, enligt hvilken de sakkunnige skulle hafva initiativet
och fakulteten resp. sektionen yttra sig i andra hand, har
komitén ej heller funnit sig kunna förorda. Det synes föga lämpligt,
att sedan do sakkunnige förklarat en person höra kallas såsom
fullt kompetent och till ämbetet skickligare än annan, som
kan komma i atanke, fakulteten skulle ega omintetgöra kallelseförslaget.
Sakkunniginstitutionens auktoritet skulle därigenom förringas,
och då komitén gjort till en sin uppgift att, så vidt möjligt,
stärka denna institution, har komiténs flertal ej ansett sig kunna
förorda något sätt för kallelse, hvarigenom fakultet göres till profvande
instans efter de sakkunnige.

Af nyss antydda skäl har komiténs flertal icke kunnat biträda
den inom komitén af eu ledamot förordade tanken att låta kallelseförslag,
som blifvit väckt af fakultetsledamot, behandlas af de sak -

112 Mutiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

kunnige, innan fakulteten företager det till pröfning och afgörande.

Eu utväg, på hvilken komitén jämväl riktat sin uppmärksamhet,
vore att i förevarande afseende anlita den af komitén föreslagna nedan
vidare omförmälta befordringsnämnden. Denna myndighet är så
sammansatt, att hvarken vederbörande fakultets resp. sektions anspråk
på att få sitt ord med blefve åsidosatt eller ensidiga universitetsintressen
hade utsikt att vinna framgång. Befordringsnämnden
skulle helt visst gifva eu synnerligen god garanti både mot underlåtenhets-
och öfverträdelseförsyndelser beträffande kallelse. Sådan
fråga skulle säkerligen städse väckas, då anledning därtill förefunnes,
och å andra sidan skulle, under förutsättning tillika, att
stadgandet om den för kallelse erforderliga röstpluralitet inom nämnden
vore väl afpassadt, ett väckt förslag svårligen kunna förvänta
framgång, om det vore dikteradt af obehörig hänsyn till lokala
intressen.

Trots dessa mycket heaktansvärda synpunkter har komitén
likväl icke i sitt förslag upptagit sist angifna alternativ utan stannat
vid att, såsom för närvarande gäller, låta initiativet utgå från
fakultet resp. sektion. Skälen äro följande. Befordringsnämnden
är icke en permanent institution utan bildas i hvarje särskildt befordringsärende.
I anseende härtill kunde det, om befogenheten
att väcka kallelsefrågan öfverlämnades åt nämnden eller kanske snarare
åt de särskilda ledamöterna i nämnden, ej undgås, att tillsättningsperioden
ganska mycket förlängdes. Då tiden för kallelsefrågans
väckande kunde börja löpa, först sedan nämnden blifvit
bildad, blefve det nödvändigt att konstituera denna omedelbart efter
ledighetens inträffande. Och den tid, som härtill åtginge, betydde
en förlängning af tillsättningsperioden, som icke vore af någon
nödvändighet i öfrigt påkallad. De befordringsärenden, i hvilka
tillsättningen kan ske genom kallelse, utgöra emellertid och komma
med all sannolikhet, äfven om komiténs förslag blifver lag, att
fortfarande utgöra det mindre antalet, och särskildt med hänsyn
härtill möter det betänkligheter att reglera kallelse förfarandet så,
att tillsättningsperioden i dess helhet mer än oundgängligt är, därigenom
förlänges. — Det må vidare påpekas, att reglerna för nämn -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 113

dens bildande äro sådana, att den endels torde komma att bestå af
lärare från båda universiteten eller i medicinska befordringsärenden
från samtliga tre statshögskolor. I de fall, i hvilka kallelsefråga
blefve väckt, och nämnden till följd häraf måste sammanträda för att i
frågan fatta beslut, skulle sålunda häraf vållas ganska mycken omgång.
Och blefve ändock resultatet slutligen det, att någon kallelse ej komme
till stånd, hade mer än skälig tid, möda och omkostnad användts,
innan man nått fram till det moment i tillsättningsproceduren, då åtgärder
för befattningens tillsättande efter ansökan kunde vidtagas.

I det nu sagda ligger onekligen mycket, som talar mot att åt
befordringsnämnden öfverlåta kallelseinitiativet. Härtill kommer, att
en noggrannare pröfning af de synpunkter, som te sig. vid betraktande
af frågan om detta initiativs bibehållande hos fakultet resp.
sektion, torde gifva vid handen, att skälen däremot icke ega någon
afgörande betydelse. Befordringsproceduren blir genom antagandet
af detta senare alternativ enklare och snabbare än genom de öfriga,
hvilka varit under ompröfning. Hvad angår fakultetens resp. sektionens
förmåga att rätt handhafva kallelseinitiativet, så bör väl ej
förbises den förut antydda faran för, att denna myndighet stundom
kan låta leda sig af öfverväganden, hvilka ej ega full objektiv giltighet,
men å andra sidan måste betonas, att ifrågavarande myndighet
är mera än någon annan intresserad af, att en lucka i dess
lärarekrets väl fylles. Detta intresse kan förväntas skola för framtiden
liksom hittills göra sig i alla normala fall gällande med en styrka,
som utesluter missbruk. För öfrigt företer komiténs förslag en väsentlig
olikhet med den nuvarande ordningen. Enligt hvad kom i ten förordat,
skola sakkunnige yttra sig öfver kallelseförslag, sedan detta
af fakultet resp. sektion antagits. Faran för, att en kallelse kommer
till stånd, då betingelserna därför ej föreligga, är med hänsyn
härtill så godt som ingen. Emot förslaget kan i förevarande del
med fog ej anmärkas annat, än att det möjligen kan leda till, att
fråga om kallelse ej väckes i något fall, då anledning därtill kunde
förefinnas. Men om i något sällsynt fall sådant skulle inträffa, är
skadan häraf ej synnerligen stor. Följden blir endast, att platsen
kommer att besättas något senare och detta efter ansökan i stället
för genom kallelse.

114 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Sedan kallelseförslag antagits af fakultet resp. sektion, kommer
ordningen till de sakkunnige att yttra sig. För den händelse
jämväl de senare äro gynnsamt stämde för förslaget, uppstår
frågan, hvilken myndighet diirefter skall utlåta sig. För närvarande
behandlar det större konsistoriet ärendet i andra hand, efter
fakulteten. Komitén har utan någon tvekan nekande besvarat
spörsmålet, huruvida konsistoriet hör vid denna sin funktion bibehållas.
Inga giltiga skäl tala härför, under förutsättning att komiténs
förslag beträffande sakkunniginstitutionens användande vid kallelse
vinner bifall, ty denna öfvertager då den viktiga kontrollerande
uppgift som nu tillkommer konsistoriet. Hittills har detta i
fall, då en fakultet utan tillfyllestgörande objektiva skäl föreslagit
kallelse, kunnat gifva frågan en mera allsidig belysning, så att de
högre myndigheterna fått till sitt förfogande tillräckligt material
för ett rättvist afgörande. Men då komiténs förslag i sakkunniginstitutionen
funnit eu tillräcklig garanti mot missbruk, skulle konsistoriets
hörande blifva helt och hållet öfverflödigt och blott lända
till tidsutdräkt.

Någon förändring i hvad som för närvarande eger rum därutinnan,
att prokanslern och kanslern yttra sig i ärenden angående
kallelse, har ej af komitén ifrågasatts. Desse styresmän för högskolorna
bör det ej vara betaget att säga sin mening i en så viktig
angelägenhet som tillsättandet af lärarebefattningarna.

Serien af de myndigheter, som i kallelseärenden tänkts skola
yttra sig, innan ärendet af Kong! Maj:t afgöres, är härmed gifven.
Kallelseprocedurens säkerhet synes genom dess handhafvande af
dessa myndigheter vara fullt tillgodosedd. Det återstår att granska
hvad komitén i öfrigt föreslagit med afseende å kallelseförfarandet,
särskildt med hänsyn till den tidslängd, som förloppet kan antagas
taga i anspråk. Utgångspunkten för granskningen bildar det tidsmoment,
då ledigheten inträffat och hinder för vidtagande af åtgärder
för tillsättandet ej finnes.

Bortsedt från det fall, att nyssnämnda tidsmoment infaller
under ferier, skall ofördröjligen därefter anmälan om befordringsärendet
af den fakultet eller sektion, inom hvilken ledigheten inträffat,
aflåtas till motsvarande fakultet eller sektion vid det andra

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 115

universitetet äfvensom, då ämbetet tillhör medicinska fakulteten, till
lärarekollegiet vid karolinska institutet. Mer än en vecka kan ej
antagas förflyta, innan sådan anmälan göres. Från dagen därför
räknas dels perioden för kallelsefrågas väckande och dels den period,
inom hvilken denna fråga skall vara af fakulteten resp. sektionen
afgjord. Den förra perioden har kom i ten ansett sig kunna
sätta till allenast en vecka. Om nämligen anledning finnes att
genom kallelse tillsätta den lediga befattningen, kan detta ej gärna
vara fakultetsledamöterna obekant, och utan någon som helst olägenhet
bör ledamot inom den bestämda tiden kunna i eu till fakulteten
resp. sektionen stöld skrift väcka kallelsefrågan. Den senare
perioden är satt till en månad med undantag för det fall, att
denna tid skulle utgå under ferier, då den må kunna utsträckas
till trettionde dagen af nästa läsetermin. Efter det kallelseförslag
af fakulteten resp. sektionen antagits, skall genast från den föreslagne
infordras förklaring, huruvida han vill mottaga kallelse.
Komitén bär ej ansett lämpligt att föreskrifva någon viss tidrymd,
inom hvilken sådan förklaring skall afgifvas, utan har det öfverlämnats
åt fakulteten resp. sektionen att härutinnan träffa afgörandet.
Någon längre betänketid bör tydligtvis icke gifvas den
föroslagne, och det torde kunna tagas för afgjordt, att i alla ordinära
fall den begärda förklaringen skall hafva inkommit inom ett
par veckor efter kallelseförslagets antagande.

En sammanräkning af de särskilda perioder, hvilka hittills
framhållits, gifver vid handen, att mer än omkring sju veckor icke
böra förflyta, innan kallelsefrågan hänskjuta till de sakkunniges pröfning.
Något uppskof härmed i afbidan på utseendet af sakkunnige
beliöfver i regeln ej förekomma, ty genom den i § 70 intagna bestämmelsen
om tid, inom hvilken sakkunnige skola hos kanslern
föreslås, torde vara sörjd t för, att desse redan skola vara utsedde.
Beträffande de sakkunniges yttrande har föreskrifvits, att det skall
inom en månad afgifvas. Med tanke på den rundliga tid, som
hittills åtgått för de sakkunniges bedömande af sökande till lärarebefattning,
kan det måhända synas, som om den föreskri foa tiden
af en månad vore otillräcklig. Men härvid må man ej förbise,
att det förefinnes en betydlig skillnad emellan den pröfning,

116 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

som vid kallelse tänkts skola ega rum, och den granskning,
som sakkunnige vid tillsättning efter ansökan hafva att verkställa.
I förra fallet lärer någon ingående undersökning af hvad
den till kallelse föreslagne presterat, icke vara nödig och bör ej
heller i sakkunnigs yttrande komma till uttryck. Till kallelse kommer
säkerligen ej annan att föreslås än den, som har ett inom
sitt fack erkändt namn såsom vetenskapsidkare, och de sakkunniges
uppgift reducerar sig således egentligen till att helt enkelt konstatera,
dels att erforderlig kompetens är för handen, och dels att
ingen annan vetenskapsidkare inom landet åtnjuter vid jämförelse
med den föreslagne ett sådant anseende, att förutsättningarna för
en konkurrens med oviss utgång äro för handen. Om de sakkunnige
rätt fatta sin uppgift, bör ett utlåtande af sådan innebörd mycket
väl kunna hinna afgifvas inom den stadgade tiden.

Hvad angår de yttranden, som enligt komiténs förslag liksom
enligt gällande statuter skola afgifvas af prokanslern och kanslern,
så har hittills denna del af kallelseärendenas behandling ej vallat
någon afsevärd tidsutdräkt, och förslaget innehåller ej något, som
härutinnan kan åstadkomma ändring.

Öfverskådar man härefter kallelseproceduren i dess helhet, finner
man, att befordringsärendena böra senast inom 3 a 4 manader
kunna föreligga beredda att afgöras af K-ongl. Maj:t. \ id
jämförelse med hvad som, enligt de ofvan anförda statistiska data,
eger rum enligt gällande statuter, visar sig således, att, om ock
möjligen kallelseärendena skulle taga längre tid i anspråk, än
hittills ofta varit fallet, tidsskillnaden dock är synnerligen obetydlig.
Och jämförelsen kan ej annat än utfalla till förmån för förslaget,
om man betänker, att detta innebär bättre garantier emot missbruk
af kallelsens anlitande såsom tillsättningsform.

Ej sällan bär af dem, som tagit till orda för reformer i fråga
om befordringsväsendet vid våra högskolor, uttalats den asikten,
att kallelsen borde vara den vanliga formen för tillsättning. Genom
att borttaga villkoret om utmärkt skicklighet har komitén sökt
befrämja kallelseprocedurens användning, men detta oaktadt torde
man icke böra förvänta, att enligt komiténs förslag kallelse i regeln
kali komma till användning. I vanliga fall skola flere stå beredda

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 117

att täfla om ett ledigt lärareämbete, utan att utgången af konkurrensen
på förhand kan med någon visshet beräknas, och att under
sådana förhållanden kalla någon af dem är ej försvarligt. Därest
komiténs förslag blifver lag, komma alltså liksom hittills lärarebefattningarna
att oftast tillsättas efter ansökan, och med hänsyn
härtill riktar sig hufvudintresset på den del af befordringsordningen,
som omfattar reglerna för tillsättning på denna väg.

Innan komitén öfvergår till att redogöra för denna del af
förslaget, vill komitén blott i förbigående framhålla, hurusom komitén
under sina öfverläggningar om en reform af kallelseförfarandet
icke förbisett det vid båda universiteten partiellt tillämpade befordringssystem,
enligt hvilket, med iakttagande af §§ 67 och 80 i
statuterna, e. o. professor befordras till ordinarie professur utan att
lämna de af honom förut företrädda läroämnen. Då emellertid
statutförslaget är byggdt på förutsättningen om upphäfvande af
skillnaden emellan ordinarie och e. o. professorer, finner komitén
ingen anledning att här ingå i någon undersökning af, huruvida
de föreslagna kallelsereglerna låta väl förena sig med den princip,
hvarpå nämnda befordringssystem är grundadt.

Närmast skall nu göras till föremål för undersökning, hvilka
myndigheter vid tillsättning efter ansökan böra fungera.

Beträffande sakkunniginstitutionen kan hänvisas till hvad förut
är anfördt. Att dess afskaffande icke kunnat ifrågasättas, är redan
tillräckligt utredt. .

Efter de sakkunnige yttra sig enligt nu gällande bestämmelser
först fakultet resp. sektion och därefter det större konsistoriet.
Båda dessa myndigheter upptaga till pröfning befordringsärendet i
hela dess vidd; de ha att på grundvalen af allt föreliggande material
yttra sig om sökandes kompetens och om den inbördes ordningen
emellan flere sökande. I åtskilliga afseenden torde denna
ordning vara mindre tillfredsställande.

Redan den omständigheten, att befordringsärendena undergå en
fullständig pröfning i tvänne särskilda kollegier, är i och för sig
icke lycklig, då den väsentligt bidrager till förfarandets omständlighet.
Men kanske än värre är, att befordringsfrågorna, därigenom
att de efter handläggningen inom vederbörande fakultet eller sek -

118 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

tion upptagas af ett kollegium så mångtaligt som det större konsistoriet,
i hvilket flertalet af universitetets ordinarie lärare har säte
och stämma, utan vinst för själfva saken tilldraga sig ett mått af
intresse och uppmärksamhet, som hälst ej bör komma personfrågor
till del. De skilda meningarna ha stundom tagit sig uttryck i
ganska hetsiga debatter, till föga fromma vare sig för det inre lifvet
inom högskolorna själfva eller för deras anseende hos utomstående.
För sökande, som förmenat sig tillbakasätta, har en sådan
meningsskiljaktighet ofta inneburit en uppmuntran till klagomål
och lämnat hållpunkter därför. I måhända intet annat afseende
har dock ifrågavarande ordning visat så olyckliga verkningar som
med hänsyn till sakkunniginstitutionen. Denna institutions auktoritet
har icke så litet försvagats därigenom, att de sakkunniges
utlåtanden under den omständliga kollegiala behandlingen utsatts för
granskning och kritik af ett flertal universitetsmän.

Ser man från synpunkten af kvalifikationerna för ett riktigt omdöme
på de kollegier, som hafva befordringsärendena om hand, så
torde beträffande fakulteten resp. sektionen böra erkännas, att den
i regeln besitter erforderlig sakkunskap för sin uppgift. Därvid får
emellertid ej förbises, att i allmänhet de ledamöter, som besitta
speciell sakkunskap, utses att såsom sakkunnige i befordringsärendet
afgifva förberedande utlåtande, hvadan deras deltagande i fakultetens
resp. sektionens handläggning af ärendet icke lämnar nya
bidrag till utredningen. Hvad åter angår konsistoriet, så kan det ej
erkännas vara en högre instans med större vetenskapliga förutsättningar
för en riktig pröfning än fakulteten. Snarare får väl såsom anmärkningsvärdt
framhållas, att då konsistoriet yttrar sig efter fakulteten,
detta i allmänhet innebär, att en mera sakförståndig pröfning
efterföljes af en mindre sakförståndig. Den förmåga af bedömande
med särskild sakkunskap i den lediga befattningens ämne, som
universitetet sluter inom sig, finnes nämligen i regeln inom fakulteten.
Men om ock sålunda konsistoriets behandling af befordringsärendena
ej kan skattas särdeles högt från nyssberörda synpunkt,
så har likväl dess befattning med ifrågavarande ärenden icke saknat
sin betydelse. I sådana fall, där fakulteten icke i allo låtit leda sig
af fullt objektiva grunder, har konsistoriet haft tillfälle att härut -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 119

innan öfva rättelse. Det akademiska befordringsväsendets historia
lämnar ej fa exempel på, att den konsistoriella efterpröfningen på
detta sätt varit för den slutliga lösningen af ej ringa gagn. Man
kan följaktligen säga, att önskvärdheten af en kontroll på fakulteten
under den nuvarande ordningen betingar konsistoriets befattning
med befordringsfrågorna.

Man kunde, med erkännande af det berättigade i ofvan framstälda
anmärkningar, måhända vara böjd för att helt enkelt eliminera
bort den kollegiala pröfningen, både fakultetens resp. sektionens
och det större konsistoriets, samt låta befordringsärendena gå
direkt från de sakkunnige till kansler och Kongl. Maj:t. Denna
mening har någon gång uttalats. Man liar därvid kanske företrädesvis
haft för ögonen syftet att förenkla och förkorta tillsättningsproceduren,
men har tillika framhållit, att detta kan ske, utan
att grundligheten blifver lidande. Ledamöterna i fakultet och konsistorium
kunna — har man sagt — såsom icke speciellt sakkunnige
egentligen ej annat åtgöra än att hålla sig till de sakkunniges
yttranden och med ledning af dem söka bilda sig en uppfattning
af de sökande. Men härför besitta de ej synnerligen större
förutsättningar än de myndigheter, som efter dem hafva att uttala sig.

Komitén har ej kunnat gifva denna tanke sitt förord. Erfarenheten
har i rikt matt ådagalagt, att meningsskiljaktigheten emellan
de sakkunnige kan vara så vidtgående, att det ingalunda är en
lätt uppgift att med ledning af deras utlåtanden bilda sig ett bestämdt
omdöme. Och i déssa fall är det för den utnämnande
myndigheten af vikt att vid sitt afgörande kunna hämta stöd af
eu pröfning, som företagits af personer, hvilkas mening förtjänar
beaktande. Vid sådant förhållande synes en kollegial instans efter
de sakkunnige icke kunna undvaras. Det kan ej heller anses välbetänkt
att till den grad, som nu är på tal, utesluta universiteten
från deltagande i de viktiga frågorna om lärarebefattningarnas tillsättande,
frågor, af hvilkas riktiga lösning deras egen förmåga att rätt
fylla sin uppgift väsentligen är beroende. Hvad dessutom särskilt
angar att helt och hållet utesluta fakulteten resp. sektionen, så låter
detta sig ej göra, så framt man vill låta såsom befordringsskäl
gälla ej blott genom skrifter ådagalagd vetenskaplig förmåga utan

120 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsäla och Lund.

äfven lärareduglighet. Prof till utrönande af den senare äro nödvändiga,
och dessa kunna icke försiggå annorstädes än vid universiteten
samt under vederbörande fakultets eller sektions inseende. Pröfning
och utlåtande, så vidt rörer nämnda prof, måste följaktligen under
alla förhållanden anförtros åt fakulteten resp. sektionen.

Vid en reform af den gällande befordringsordningen ligger det
måhända närmast till hands att låta konsistoriets befattning med
ifrågavarande ärenden falla bort men bibehålla fakultetens resp. sektionens
samt utvidga den till att omfatta äfven förslagssättning.
Att komitén icke ansett sig böra gå denna väg, är af hvad ofvan
yttrats förklarligt. En sålunda ändrad befordringsordning skulle
erbjuda mindre säkerhet än den nuvarande. Och komitén har trott
sig böra hålla fäst vid grundsatsen, att ingen annan hänsyn får
leda till eftergifvande af något, som är erforderligt för att betrygga
befordringarnas rättvisa.

Sammanfattar man den föregående utredningen, skall man
finna, att densamma fastslagit följande hufvudsynpunkter:
att sakkunniginstitutionen bör bibehållas;
att läraredugligheten bör pröfvas af vederbörande fakultet resp. sektion,
som har att öfvervaka och bedöma af sökande aflagda lärareprof;

att en kollegial pröfning af befordringsärendena bör utgöra
ett därpå följande moment i förfarandet;

men att hvarken den nuvarande ordningen med tvänne universitetskollegier,
som pröfva befordringsärendena i deras hela vidd,
eller den kollegiala pröfningens koncentration hos fakulteten resp.
sektionen kart anses tillfredsställande.

I betraktande häraf måste sträfvandet gå ut på att för den
kollegiala pröfningen finna ett enda organ, som är i stånd till att
öfvertaga de uppgifter, som nu åligga fakultet resp. sektion och
det större konsistoriet i förening, samt förmår fylla dessa uppgifter
i, så vidt möjligt, högre grad än nämnda båda myndigheter. Ett
sådant organ har komitén trott sig finna i befordringsnämnden,
som är sammansatt af representanter för båda universiteten samt,
då fråga är om medicinsk lärarebefattning, jämväl för karolinska
institutet. Angående nämnden och dess betydelse i befordringsproceduren
må här i den allmänna motiveringen följande anföras.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 121

Först och främst bör framhållas, att komiténs förslag i denna
del är ett uttryck för samma tankegång, som ligger till grund för
den föreslagna bestämmelsen angående utseendet af sakkunnige.
Fanken på samverkan högskolorna emellan vid tillsättandet af lärarebefattningarna
har här fått ytterligare tillämpning. Det torde
ej kunna bestridas, att inom högskolorna vid handläggningen af
befordringsfrågorna stundom framträdt en viss tendens till isolering.
De ha därvid ej alltid gått fria från eu viss, för öfrigt
ganska förklarlig böjelse att gynna eu hvar de sinas fortkomst.
Men de äro dock lemmar af samma kropp, organ för en och
samma, samhället i dess helhet omfattande uppgift. Och det helas
väl kräfver växelverkan emellan de särskilda organen. Öfvergång
från en högskola till en annan får därför icke ses
med oblida ögon utan bör fasthellre uppmuntras. Denna tanke
realiseras genom befordringsnämnden, som gör befordringsärendena
i viss mån till gemensamma angelägenheter för högskolorna. Då
i densamma de olika högskolorna äro representerade, kommer dem
emellan till stånd ett samarbete. Det blir tillfälle till personligt
meningsutbyte, hvilket bättre än något annat är egnadt att
befordra känslan af samhörighet samt undanrödja missförstånd
och misstankar om, att andra än objektiva grunder göra sig
gällande.

Reglerna för nämndens bildande torde erbjuda all ensidig säkerhet
för en fullt opartisk handläggning. Det skall, om, på sätt
komitén föreslagit, fakulteten resp. sektionen samt konsistoriet ersättas
af ett sa sammansatt kollegium som befordringsnämnden, ej
längre med samma sken af befogenhet som nu kunna påstås, att
de vetenskapsidkare, som äro fästa vid den högskola, där ledigheten
inträffat och befattningen skall tillsättas, ha större utsikter att
ernå ett gynnsamt bedömande än utomstående sökande. Medan
fakulteten resp. sektionen till befordringsfrågorna intager en sådan
ställning, att dess uttalanden väl kunna behöfva den kontroll, som
konsistoriets pröfning innefattar, bär nämnden inom sig själf sådana
garantier för opartiskhet och objektivitet, att äfven utan en ytterligare
kollegial pröfning tryggheten för resultatets riktighet dock
bör blifva större än nu är fallet.

122 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

Reglerna för nämndens bildande äro vidare sådana, att man
inom nämnden kan påräkna en större fond af sakkunskap, än som
förefinnes inom konsistoriet ocb t. o. in. i många fall inom fakulteten.
Såsom med tillräcklig tydlighet torde framgå af den § i
förslaget, som handlar om befordringsfrågornas behandling inom
nämnden, är meningen ingalunda, att denna skall fungera såsom ett
kollegium af speciellt sakkunnige, men å andra sidan är uppenbart,
att ett visst mått af sakkunskap underlättar bedömandet af det
material, som föreligger i de utlåtanden, hvilka afgifvits af de särskildt
utsedde sakkunnige liksom ock, beträffande läraredugligheten,
af fakultetsledamöterna. Sannolikheten för, att nödig sakkunskap
icke skall komma att saknas inom nämnden, är gifven ej mindre
därmed, att utseendet af ledamöterna upp dragits åt myndigheter,
som besitta de största förutsättningarna för att i förevarande afseende
göra ett godt val, än äfven därmed, att dessa myndigheter
icke förbundits till att vid valet hålla sig inom en viss krets. För
valbarhet har icke föreskrifvits såsom villkor, att den valde skall
vara såsom lärare anstäld vid någon af de högskolor, som de väljande
myndigheterna tillhöra. Blott den inskränkning är faststäld,
att i nämnden ej får inväljas någon, som förut är i befordringsärendet
utsedd till sakkunnig, i sammanhang hvarmed bestämmelse
gifvits därom, att val ej få anställas, förrän sakkunnige blifvit utsedde.
Det ligger i sakens natur, att då nämndens viktigaste uppgift
just är att efter pröfning af hvad de sakkunige yttrat, bilda
sig och uttala ett omdöme, de sakkunnige ej själfva kunna fa
sitta i nämnden. För öfrigt har deras uteslutande från nämnden
den fördelen med sig, att de ej få tillfälle att, såsom hittills
stundom inträffat vid befordringsfrågors handläggning inom
fakulteter och sektioner, vid förslagssättningen kritisera hvar- andras
utlåtanden.

Genom att, efter hvad nu är utveckladt, erbjuda ökad säkerhet
för objektivitet och sakkunskap torde nämnden erhålla större
auktoritet än fakulteten och konsistoriet. Detta gifver anledning
att hoppas, att besvär mera sällan skola anföras. Hållpunkterna
för besvär varda ock färre, om i stället för nuvarande två kollegier
träder ett enda.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 128

I fråga om förhållandet emellan nämndens behandling af befordringsfrågorna
och den föregående pröfning, som åligger dels
de sakkunnige och dels fakultet resp. sektion, kan sägas, att de
senare ha att lämna premisserna för de uttalanden, som skola
inom nämnden af dess ledamöter afgifvas. De sakkunnige lämna
en del af dessa premisser, fakulteten resp. sektionen en annan del.
De hirra ha nämligen att bedöma skickligheten till det sökta ämbetet,
så vidt angår den vetenskapliga förmågan, den senare har
att uttala sig om skickligheten till samma ämbete, så vidt angår
läraredugligheten. På detta sätt är hvarje möjlighet till kollision
emellan sakkunnige och fakultet utesluten. De sakkunniges utlåtanden
kunna endast inom nämnden göras till föremål för granskning,
medan enligt den nuvarande ordningen tillfälle därtill gifves
i två särskilda instanser. Sakkunniginstitutionen blir sålunda
i högre grad, än nu är fallet, skyddad. En annan mycket afsevärd
vinst af den begränsning till läraredugligheten, som gifvits
åt fakultetens resp. sektionens pröfning, torde komma att
visa sig däri, att denna sida af kompetensen blir mera beaktad
än hittills. Då, såsom för närvarande, läraredugligheten bedömes
på samma gång som den vetenskapliga förmågan, kan den
förra svårligen vinna tillbörlig hänsyn vid sidan om den senare,
men om läraredugligheten skall bedömas ensam, är grundad anledning
att antaga, det pröfningen af densamma kommer att blifva
vida mera ingående och grundlig, och att såsom en följd häraf
slutresultatet kommer att i högre grad påverkas af omdömet därom.

Emot komiténs förslag i förevarande del kan den anmärkningen
tänkas blifva gjord, att det skulle frånkänna universitetet behörigt
inflytande på lärarebefattningarnas tillsättande. En sådan invändning
är emellertid icke befogad. Den fakultet resp. sektion, till hvilken
den lediga befattningen hör, deltager i utseendet af sakkunnige
genom förslags afgifvande, pröfvar och utlåter sig om läraredugligheten
samt inväljer i den af ordförande och åtta andra ledamöter
bestående befordringsnämnden fyra ledamöter. Då därjämte
rektor vid samma universitet är själfskrifven ordförande i nämnden,
tillhör således mer än halfva antalet af dess ledamöter det universitet,
vid hvilket ledigheten inträffat. Än mindre kan invändnin -

124 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

gen tillmätas betydelse, om man, med godkännande af tanken, att
befordringsärendena böra vara för högskolorna gemensamma angelägenheter,
fäster sig vid all den medverkan vid lärarebefattningarnas
tillsättande, som från dem i förening utgår. På deras förslag
beror, hvilka personer skola till sakkunnige utses (jfr dock §
66 i statutförslaget), och af dem sammansättes nämnden i dess helhet.
I betraktande af allt detta bär man icke rätt att i de föreslagna
bestämmelserna se ett uppgifvande af principen om universitetens
själfstyrelse på förevarande område eller af tillbörlig hänsyn
till kontinuiteten i den historiska utvecklingen.

I ansökningsärendena skola enligt komiténs förslag liksom enligt
nu gällande statuter prokansler!! och kanslern yttra sig, innan
ärendet öfverlämnas till Kongl. Maj:t.

Komitén öfvergår härefter till att granska andra delar af ansökningsförfarandet.
Bland orsakerna till den långsamhet, hvarmed
enligt den nuvarande ordningen lärarebefattningarna tillsättas, fäster
komitén först uppmärksamheten på ansökningstiden. Den i
gällande § 67 föreskrift! a tid för ansökningars ingifvande är
bestämd till sextio dagar. Denna ansökningstid, som från 1852
års statuter upptagits i de nu gällande, var på sin tid lämplig,
men med nutidens utvecklade samfärdsmedel är den onödigt lång.
Utan någon olägenhet kan den förkortas till hälften och således
bestämmas till trettio dagar. Häremot möter så mycket mindre
någon betänklighet, som enligt förslaget den tid, som kommer att
förflyta från det befattning blifvit ledig, till ansökningstidens utgång
städse blir längre än trettio dagar. Befattningens ledigförklarande
kommer att åtminstone föregås af den period å en vecka,
inom hvilken kallelsefråga får väckas.

Eu andra orsak till den nuvarande ansökningsprocedurens
långsamhet är specimenstiden. De anmärkningar, som i denna del
riktas emot gällande ordning, träffa dock mindre själfva de i statuterna
förefintliga stadgandena än den tillämpning, de i praxis
erhållit. Specimenstiden, som räknas från dagen för det konsistori
(''sammanträde, å hvilket beslut därom fattas, sättes merendels till
den i statuterna såsom maximum faststälda tiden af tre månader
med utsträckning, under den i statuterna omförmälta förutsättning,
att de tre månaderna utlöpa under ferier, till 30;de dagen af föl -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 125

jande läsetermin. Det för specimenstidens förlängning satta villkor,
att sökande visar giltiga skid, upprätthålles ofta icke med tillräcklig
skärpa, och förlängningen sättes vanligen till det högst tillåtna
eller tre månader, därvid under samma förutsättning, som beträffande
den först utsatta proftiden är föreskrifvet, utsträckning till
30:de dagen af följande läsetermin eger rum. Med denna tillämpning
bär hvad som enligt statuterna borde vara ett af omständigheterna
i det särskilda fallet betingadt undantagsförhållande, blifvit regel.
Specimenstiden understiger vanligen icke sex månader och kan
komma att uppgå till närmare ett år. Det senare inträffar t. ex.,
om vid den första proftidens bestämmande de tre månaderna skulle
utgå den 1 Juni; tiden utsträckes i sådant fäll till 30:de dagen
af nästa termin eller till den 30 September, och med enahanda
utsträckning af den förlängda jämväl till tre månader satta proftiden
blifver den 13 Februari påföljande år den sammanlagda specimenstidens
sista dag.

Att en förändring i den sålunda för närvarande iakttagna
ordningen är påkallad, torde ligga i öppen dag. Först torde böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke specimenstiden bör helt och
hållet bortfalla. Det har sagts, att statuternas medgifvande af
specimenstid vore ett uttryck för uppfattningen på en tid, då den,
som egnat sig åt den akademiska banan sökte professur i nästan
hvilket åtminstone till hans egen fakultet hörande ämne som helst
utan att förut hafva på något sätt dokumenterat sin skicklighet i
ämnet. Fordringarna för vinnande af professur voro ej större, än
att den erforderliga skickligheten kunde genom hvad som under
specimenstiden författades, ådagaläggas. En väsentlig förändring
hade härutinnan inträdt. Kompetensfordringarna vore nu så stora, att
den, som ej redan då ledigheten inträffade, besutte tillräcklig kompetens,
icke hade någon utsikt att förvärfva sådan genom arbete under specimenstid
eller att med möjlighet till framgång bestå i en konkurrens
med andra sökande. Därigenom att specimenstid medgåfvcs,
blefve dock hvem som helst, äfven den som ej kunde hafva och ej ens
själf ansåge sig hafva några utsikter att erhålla befattningen, i stånd
till att fördröja dess besättande, detta till skada för det allmänna
bästa och till förfång för eu medsökande, livilkens kompetens må -

126 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

hända från början vore höjd öfver allt tvifvel. — Vidare har det
framhållits, att en lång specimenstid innebär en lockelse att söka
för mången, som väl ej har hopp om att vinna den sökta befattningen
men önskar om möjligt förskaffa sig en kompetensförklaring
såsom merit för framtida befordran. Befordringsärendenas afgörande
fördröjes ej obetydligt genom dessa sökande, hvilkas arbetens
granskning merendels vållar de sakkunnige den största mödan.

Det nu anförda är synnerligen beaktansvärdt men innefattar,
efter komiténs mening, icke tillräckliga skäl för specimenstidens
totala afskaffande. Prof för ådagaläggande af sökandes lärareduglighet
kunna ej undvaras, och i den mån tid härför åtgår, är ock
en specimenstid gifven. Men härtill kommer, att man ej skäligen
synes kunna förvägra sökande en viss kortare period för att
genom författareskap ådagalägga sin vetenskapliga förmåga. Äfven
om det numera ej är möjligt att under specimenstid både förvärfva
och i skrift gifva uttryck åt de kunskaper och den förmåga af
vetenskaplig litterär produktion, hvarförutan en akademisk lärarebefattning
i våra dagar ej ernås, skall det dock ej sällan förekomma,
att en sökande behöfver någon tid för att från trycket utgifva
ett arbete, som styrker hans vetenskapliga kompetens eller
företräde framför annan sökande.

De nu antydda skälen för specimenstidens bibehållande föranleda
emellertid icke en så lång specimensperiod, som gällande
stadganden kunna medföra. Komitén har föreslagit ifrågavarande
period till tre månader, räknadt från ansökningstidens utgång. Någon
utsträckning af tiden kan icke utom i visst fall, hvarför redogöres
i den speciella motiveringen, förekomma. Gifver man vederbörande
rätt att, om ock blott i exceptionella fall, medgifva förlängning,
är fara värdt, att, i likhet med hvad som skett under gällande
statuter, undantaget öfvergår till regel.

Jämte den långa specimenstiden är under nuvarande förhållanden
den tid, som åtgår för de sakkunniges pröfning, mest bidragande
till den långsamhet, som utmärker lärarebefattningarnas tillsättande.
Beträffande fyrtiotre från början af September månad
1886 till och med år 1899 vid universitetet i Upsala tillsatta
professorsämbeten har komitén tagit kännedom om den tid, som i

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 127

hvarje fall förflutit från utgången af specimenstid eller, där sådan
ej förekommit, ansökningstid, till dess vederbörande fakultet eller
sektion afgifvit sitt utlåtande i befordringsärendet. Då de sakkunniges
granskning vidtager därmed, att efter specimenstidens resp.
ansökningstidens slut handlingarna till dem öfverlämnas, och då
den slutliga handläggningen inom fakulteten eller sektionen med
dess förberedande genom ansökningshandlingarnas och sakkunnigyttrandenas
cirkulation emellan fakultets- eller sektionsledamöterna
ej i allmänhet krafvel'' lång tid, upptages den period, som nyss angifvits
och som de följande uppgifterna afse, till största delen af
de sakkunniges granskning. Berörda period bär utgjort: i sex fall
mindre än två månader, i sju fall emellan två och tre månader,
i två fall emellan tre och fyra månader, i fyra fall emellan fem
och sex månader, i sju fall emellan sex och åtta månader, i sex
fall emellan åtta och tio månader och i fyra fall emellan tio månader
och ett år; i sju fall har perioden öfverstigit ett år, dock
icke i något af (lossa sista fall med mer än omkring en å två
månader. — Beträffande sex under förberörda tidrymd vid universitetet
i Upsala tillsatta laborators- eller observatorsbefattningar
bär ifrågavarande period utgjort, resp. omkring en månad, tre
månader, fem månader, sex månader, sju månader och ett år två
månader.

Med afseende å tjugusex under ofvannämnda tidrymd vid
universitetet i Lund tillsatta professurer har komitén inhämtat, att
ifrågavarande period utgjort: i två fall mindre än två månader, i
två fall emellan två och tre månader, i sju fall emellan fyra och
omkring fem månader, i sex fall emellan sex och omkring åtta
månader, i sju fall emellan åtta och omkring tio månader, i ett
fall omkring elfva månader och i ett fall omkring ett år fem månader.
Vid tillsättning af tre laborators- eller observatorsbefattningar
har samma period utgjort i ett fall omkring fyra månader
och i två fall emellan fem och sex månader.

Då man vill söka förkorta perioden för de sakkunniges pröfning
faller man närmast på tanken att föreskrifva en viss tid,
inom hvilken sakkunnig skall hafva utlåtit sig. Denna utväg till
vinnande af ifrågavarande syfte synes vara både den enklaste och

128 Motiver till förslaget till statuter for universiteten i Vpsala och Lund.

mest effektiva. Emot dess anlitande kunna dock enligt komiténs
åsikt åberopas afgörande skäl. Den tid, en sakkunnig för sin
granskning behöfver, beror af omständigheter, hvilka gestalta sig
mycket olika i olika fall, såsom antalet sökande och mängden af
skrifter, hvilka granskningen afser, jämte dessas beskaffenhet. Med
hänsyn härtill måste, om statuterna skulle upptaga en bestämmelse,
som ålade sakkunnig att inom viss tid afgifva sitt utlåtande, denna
tid sättas ganska lång, och den afsedda tidsbesparingen kunde vid
sådant förhållande ej blifva så synnerligen betydande. Men oafsedt
detta synes den sakkunnig åliggande pröfningen vara i sig af den
natur, att det måste vara öfverlåtet åt honom själf att afgöra, när
lian är med sitt omdöme färdig. Om man härutinnan bunde honom,
blefve följden sannolikt den, att mången undandroge sig saltkunnigvärfvet
till skada för befordringsärendenas behandling.

Till befordrande af en så vidt möjligt skyndsam behandling
från de sakkunniges sida står man emellertid icke utan medel.
Man kan framför allt sätta dem i tillfälle att odeladt egna sig
åt sitt uppdrags utförande genom att för de fall, då tjänstledighet
i sådant afseende ifrågakommer, medgifva ersättning för mistade
tjänstgöringspenningar. För det närmare härom redogöres i den
speciella motiveringen. — Äfven andra bestämmelser, åsyftande att
förkorta den tid, som för de sakkunniges pröfning åtgår, innehåller
förslaget. För närvarande utses de sakkunnige ofta först
sedan både ansökningstid och proftid tilländalupit, och deras
pröfning vidtager först efter proftidens utgång. Enligt komiténs
förslag är utseendet af de sakkunnige en åtgärd, till hvilken
skrides genast efter det befattningen blifvit ledig och hinder för
dess tillsättande ej finnes. Deras granskningsarbete har ock afsetts
skola taga sin början tidigare, än nu är fallet. Jämte ansökningarna
skola samtliga skrifter och andra handlingar, hvilka
sökande till ådagaläggande af sin skicklighet då kunna åberopa,
ingifvas, och dessa vid ansökningarna fogade handlingar öfverlämnas
genast efter ansökningstidens utgång till de sakkunnige. På
det att pröfningen icke må verkställas successivt, af den ene sakkunnige
efter den andre, utan af alla samtidigt, har tillika stadgats,
att de sökande skola så vidt möjligt ingifva sina tryckta

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 129

skrifter i så många exemplar, att ett kan tillställas hvarje sakkunnig.
Genom dessa bestämmelser har komitén sökt åstadkomma,
att de sakkunniges granskning må kunna vidtaga omedelbart efter
ansökningstidens utgång och pågå under proftiden, så att vid dennas
slut för de sakkunnige om möjligt endast återstår att granska
de ytterligare arbeten, som under den senare perioden ingifvits.
En ej oväsentlig tidsvinst skall på detta sätt ernås. Jämväl i ett
annat afseende torde för (ifrigt förslaget medföra, att de sakkunniges
pröfning kommer att taga mindre tid i anspråk. Då proftiden, efter
hvad förut är närmare utredt, är afsedd i främsta rummet för afläggande
af lärareprof och icke afser att gifva sökande tillfälle till
författareskap i vidare mån, än att han därunder må kunna slutredigera
och till trycket befordra något arbete, som han ännu ej
hunnit eller funnit sig ha anledning publicera, är proftiden bestämd
till allenast tre månader. Och häraf följer, att de ytterligare arbeten,
som af sökande under proftiden kunna komma att utgifvas,
icke i allmänhet skola vara till antal eller omfång sådana, att
deras granskning behöfver synnerligen länge fördröja tiden för afgifvandet
af sakkunniges utlåtanden.

Det utlåtande rörande läraredugligheten, som enligt förslaget
åligger fakultet resp. relation, kan med säkerhet antagas icke skola
vålla någon förlängning af förfarandet. Detta utlåtande bör nämligen
kunna afgifvas omedelbart efter profvens afläggande och innan
de sakkunniges yttranden inkommit.

En jämförelse mellan förslaget och gällande ordning ådagalägger,
att befordringsnämnden såsom instans för befordringsärendenas
upptagande i själfva verket ersätter ej mindre fakultet resp.
sektion än äfven konsistoriet. Man torde häraf kunna förvänta
eu förkortning af tillsättningsförfarandet. I allt fall finnes alldeles
ingen anledning att antaga, det denna förändring skall medföra
någon förlängning.

På åtskilliga punkter har, såsom nu framhållits, genom förslaget
eu förkortning af ansökningsförfarandet vunnits. Huru lång tid sammanlagdt
detta enligt förslaget kan komma att kräfva, torde icke låta
sig afgöra i vidare mån, än att vid jämförelse med hvad som för
närvarande eger rum, en tidsvinst af minst fyra månader bör kunna

130 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

påräknas. Ett ännu snabbare befordringsförfarande lärer ej kunna
åstadkommas utan förminskande af garantierna för befordringarnas
rättvisa, och skyndsamhetssynpunkten får gifvetvis icke i detta
ämne vara afgörande. Till förmån för förslaget talar, att det befordrar
skyndsamheten, järnte det att — hvad viktigare är -nämnda garantier vinna i styrka.

Om anställande af docenter.

Det komitén gifna nådiga uppdrag har uttryckligen angifvits
böra afse, förutom reglerna för tillsättande af lärarebefattningar,
docentinstitutionen. Frågan om docentinstitutionen i dess helhet
innefattar följande särskilda hufvudspörsmål: docenters anställande,
deras åligganden i fråga om undervisningen, docentstipendieinrättningen
och vikariatsarvoden. Stadgandena angående anställande af
docenter innehållas i kap. 7 af gällande statuter och i samma kap. af
komiténs förslag. Om docenternas hufvudsakliga åligganden äro för
närvarande föreskrifter lämnade dels i statuterna, nämligen i §§ 119
och 127 af kap. 9 samt i § 147 af kap. 11, och dels i en särskild
författning, nämligen Kongl. Br. den 1 juni 1877. Samtliga

bestämmelser i detta ämne har komitén upptagit i sitt statutförslag
och fördelat dem med hänsyn till det systematiska sammanhanget

på tre olika kapitel, nämligen kap. 7, § 109; kap. 9, § 130, och

kap. 11, § 157. Gällande regler angående docentstipendiernas tilldelande
och hvad därmed står i samband, falla utom statuternas
ram, hvilket jämväl är förhållandet med vikariatsarvodena, till den
del stadgande!! för närvarande därom äro gifna. Äfven komitén
har tänkt sig de nya bestämmelserna om docentstipendier och vikariatsarvoden
böra inrymmas i särskilda författningar.

Samtliga dessa till docentinstitutionen sig anknytande spörsmål
beröra hvarandra synnerligen nära, och för lösningen af dem alla
är uppfattningen om docentkårens ställning och betydelse i universitetsorganisationen
afgörande. Att i ett sammanhang framlägga

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 131

den allmänna motiveringen för komiténs förslag rörande docentinstitutionen
i dess helhet, har dock icke synts lämpligt. Komitén
har funnit riktigare att beträffande hvarje särskild! ämne för sig
redogöra för de åsikter, på hvilka komiténs förslag i ämnet är
grundadt. Det inre sambandet behöfver ej därför förbises, och man
vinner i yttre reda och öfverskådlighet, då sålunda motiveringen
erhåller en indelning, som ansluter sig till förslagen.

Sedan gammalt finner man vid de svenska universiteten lärareorganisationen
omfatta jämte professorer tvänne under dem stående
grupper, nämligen adjunkter och docenter. För att kunna
rätt bedöma de spörsmål, som beträffande docentinstitutionen stå
på dagordningen, är oundgängligt att kasta eu blick tillbaka på
de förhållanden, under hvilka dessa två senare kategorier af lärare
uppkommit och utvecklats. Då denna återblick afser icke blott
docenterna utan äfven och närmast adjunkterna, så beror detta
därpå, att adjunktsinstitutionens historik är i särskild! hög grad
egnad att lämna goda lärdomar vid en reform af docentinstitutionen.
Hufvudsakligen samma uppgifter, som tillkommo adjunkterna, åligga
docenterna; de skäl, som på sin tid åberopades för adjunktsinstitutionens
bibehållande, tala nu till förmån för docentinstitutionen,
men på samma gång visar utvecklingen en viss tendens till att
hos den sistnämnda framkalla samma missförhållanden, som på sin
tid förde till adjunktsinstitutionens fäll.

Adjunktsinstitutionen daterar sig vid universitetet i Upsala
från 1620, då konung Gustaf Adolf förordnade, att fyra stipendiater
skulle tillika vara adjunkter i filosofiska fakulteten. Meningen
var ej att inrätta fästa tjänster af lägre rang än professurerna
utan endast att genom tilldelande af stipendier uppmuntra förtjänte
magistrar till att efter afslutade studier kvarstanna vid universitetet,
som såmedelst finge tillgång på lämpliga vikarier för professorerna
och därjämte beredde den studerande ungdomen tillfälle till

132 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

erhållande af enskild undervisning 1. Såsom allenast stipendiater
intogo adjunkterna en underordnad ställning och stodo under uppsikt
af den fakultet, de tillhörde. Af dem framstälda anspråk på
lönetillökning tillbakavisades med skärpa af universitetets kansler
Axel Oxenstjerna, som framhöll såsom sin uppfattning, att de skulle
vara ”stipendium och hafva något lautius stipendium framför de
andra stipendiaterna atque eo ad diligentiam inätarentur, non vero
uxorem et familiam alerenf 1 2. Upsala och Lunds universitets konstitutioner
af 1655 och 1666 omtala jämväl adjunkter, och bestämmelser
meddelas om deras antal i de olika fakulteterna och
om deras åligganden, (Gap. XIII: De adjunctis eoruinque officiös
Man finner af dessa bestämmelser, att adjunkternas ställning ej
undergått någon väsentlig förändring. De stodo under vederbörande
fakultets uppsikt och lydnad samt voro pliktige att meddela de
studerande enskild undervisning och bibringa dem färdighet i disputerande
liksom äfven att själfve disputera vissa gånger om året.
Någon allmän skyldighet att vikariera för professorerna finnes dem
ej ålagd. För ett särskilt fall var dock föreskrift härom gifven,
i tv att det stadgats, att så länge nådåret för afliden professors
änka varade, professorerna i samma fakultet skulle skiftesvis föreläsa
i den afgångnes ställe eller, om fakulteten så funne för godt,
någon därtill skicklig adjunkt, och det för intet.

Under den tidrymd, som ligger emellan konstitutionernas utfärdande
och 1852 års statuter fingo adjunkterna sin undervisningsskyldighet
närmare bestämd. Det föreskrefs, att hvarje adjunkt
skulle tilldelas någon viss vetenskap, som af honom egentligen
drifvas skulle (Kansl. Br. d. 29 Dec. 1766, cit. af Schrevelius
i hans år 1832 tryckta edition af Lunds Akademis konstitutioner,
sid. 217), och det ålades adjunkterna såsom en ovillkorlig skyldighet
att hålla offentliga föreläsningar i professors ställe vid ledighet
i professur, eller då professor var hindrad (Kongl. Er. d.
14 juli 1792, cit. af Schrevelius, sid. 217). Jämte det adjunk -

1 Annerstedt, Upsala Universitets historia, I; Upsala 1877, sid. 365 f.

2 Annerstedt, 1. c. sid. 324.

Motiver till förslaget, till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 133

terna» åligganden sålunda ökades, erhöllo de så småningom bättre
ekonomiska villkor, och hand i hand härmed ändrades uppfattningen
om deras ställning. De betraktades ej längre såsom stipendiater
utan såsom, i likhet med professorerna, innehafvare af ordinarie
läraretjänster, om ock af lägre rang.

Enligt statuterna af 1852 skulle adjunkt fortfarande vara
skyldig att emottaga förordnande såsom vikarie, då professorsämbete
var ledigt eller ordinarie innehafvare!! af laga förfall hindrad
att uppehålla sin föreläsningsskyldighet, och denna förpliktelse att
vikariera var ännu att anse såsom adjunktens förnämsta åliggande.
Men för att höja adjunktsinstitutionen och af densamma draga
större gagn upptogos i statuterna tillika stadganden om en själfständig
undervisningsskyldighet för adjunkterna. Det ålades nämligen
adjunkt, som ej hade särskild undervisningsskyldighet, och
som ej till stöd för befrielse kunde åberopa särskilda skäl, att i
den vetenskap, till'' hvilken han vore anstäld, utan ersättning offentligen
föreläsa eu timme tvänne dagar i veckan. I sammanhang
härmed föreskrefs angående val af ämne för dessa föreläsningar,
att adjunkten skulle öfverlägga med professorn och rätta
sig efter hans råd i afseende å föreläsningarnas samband.

Den nyhet beträffande adjunktsinstitutionen, som sålunda infördes,
var otvifvelaktigt gagnelig i flere afseenden, men å andra
sidan var den, såsom man med rätta anmärkt, egnad att tydligt
lägga i dagen de brister, som vidlådde denna institution, och den
inre motsägelse, hvarmed den i själfva verket var behäftad. Inom
universitetskretsarna fick man ock allt mer ögonen öppna för dessa
brister, och den åsikten vann allt flere anhängare, att ifrågavarande
institution var i behof af en grundlig ombildning. Emellertid
ville ännu den år 1874 tillsatta universitetskomitén bibehålla
adjunkturerna såsom ordinarie platser och tillstyrkte blott några
smärre förändringar, särskild! i bestämmelserna om adjunkternas
åligganden. Två af komiténs ledamöter voro dock härifrån skiljaktige
och funno olägenheterna af adjunktsinstitutionen så öfvervägande,
att de förordade dess indragning. Vid denna frågas behandling
hos de akademiska myndigheterna visade sig meningarna

134 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

mycket delade, men i allmänhet var man likväl öfvertygad om
önskvärdheten af en omorganisation, och det större konsistoriet vid
hvartdera universitetet kom till det resultat, att indragning borde
ega rum. Denna uppfattning låg till grund för Kongl. Maj:ts
proposition till 1876 års riksdag angående lönereglering för universiteten
och vann riksdagens godkännande samt ledde vid följande
riksmöte till beslut om adjunkturernas afskaffande.

För den utredning, som här skall lämnas, är det af största
intresse att något närmare granska de olika skäl, som talade för och
emot adjunktsinstitutionens bibehållande. Otvifvelaktigt medförde
denna inrättning stora fördelar och tjänade syften, som ovillkorligen
måste vid universiteten tillgodoses. Adjunkturerna knöto vid
universiteten en klass af lärare, af hvilka de i olika afseende!!
hämtade gagn. I adjunkterna hade man biträden vid undervisningen.
De fyllde det allt sedan de svenska universitetens tillkomst
kända och erkända behofvet af eu kår af yngre lärare, som ej
mindre kunna stå professorerna bi vid den offentliga undervisningen,
så väl den rent teoretiska, som den mera praktiska i seminarier
och genom experimentella öfningar bedrifna, än äfven bereda
den studerande ungdomen tillfälle till erhållande af enskild
undervisning och handledning. Adjunkterna voro vidare att tillgå
för vikariat. Undervisning och examination kunna ej ligga nere,
då professorsämbete är ledigt eller af annan orsak ej kan af sin
innehafvare uppehållas; det måste vara sörj dt lör kontinuitet i universitetets
verksamhet, och tillgång på vikarier alltså finnas. Men
då sådana endast i sällsynta undantagsfall äro att påräkna utom
universitetets egen krets, blir, så vidt denna ej sluter inom sig till
vikariat lämpliga och oförhindrade personer, ett efter omständigheterna
längre eller kortare afbrott i verksamheten på ett visst område
den regelmässiga följden af hvarje vakans eller hvarje förhinder
för professor att fullgöra sina åligganden. — Genom adjunktsinstitutionen
var slutligen sörjdt för, att icke professorsplatserna
behöfde vid uppkommen ledighet någon längre tid stå obesatta
af brist på lämpliga efterträdare. Adjunktslönen gaf den ekonomiska
betingelsen för ett efter afslutade examensstudier fortsatt

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 135

uppehåll vid universitetet, hvarunder den erforderliga kompetensen
för professur kunde förvärfvas.

Ofvan antydda fördelar af adjunktsinstitutionen förbisåg man
ingalunda, men olägenheterna skattades högre. Allt hvad i senare
afseendet kommer i betraktande, torde ytterst kunna föras på räkningen
dåra!'', att adjunkterna från att vara stipendiater med vissa
på stipendieinnehafvet grundade förpliktelser under utvecklingens
gång blefvo tjänstemän med fast anställning. Från denna synpunkt
sedt var det som adjunktsinstitutionen visade sig behäftad
med de brister, Indika ledde till dess afskaffande. Ifrågavarande
inrättning, sådan den utbildat sig, inverkade ej i allo fördelaktigt
på tillsättandet af professorsämbetena. Det låg i förhållandenas
natur, att adjunkterna i regeln skulle blifva professorernas efterträdare.
De akademiska myndigheterna, hvilkas ord i allmänhet
afgjorde befordringsärendena, voro nämligen helt naturligt böjda
för att gifva företrädet åt adjunkten, hvilkens verksamhet merendels
under många år varit knuten till universitetet och som därunder
ofta länge såsom vikarie skött professorska!betet. Af adjunktskårens
beskaffenhet berodde sålunda väsentligen professorskårens.
Men då adjunkturerna kommit att betraktas såsom exspektansplatser
till professur, och följaktligen befordran från adjunktur till annan
beställning än professur jämförelsevis sällan förekom, var det ej
ovanligt, att adjunkterna, när det eftersträfvade avancemanget inträffade,
hunnit till en ålder, då håg och krafter för de uppgifter
som äro professorns, redan börjat aftaga. Oafsedt detta, var adjunktsinrättningen
dessutom därutinnan mindre fördelaktig med
hänsyn till professorskårens rekrytering, att den förhindrade eller
åtminstone försvårade den för högskolornas utveckling nödvändiga
växelverkan så väl emellan dem själfva inbördes som emellan dem
och samhället i öfrigt. Utsikterna att vinna befordran till ett professorsämbete
voro för annan än den, som i egenskap af adjunkt
till ämbetet gått på exspektans, ganska små. - Adjunktsinstitutionen
kunde vidare sägas innebära ett slöseri med arbetskraft. En
tillräcklig offentlig lärareverksamhet var ej adjunkterna anvisad,
utan deras viktigaste uppgift var att ständigt stå redo att vikariera.

136 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Men det tillfälliga behofvet af vikarier kunde ej försvara en institution,
som bestod af fasta tjänster.

Den utveckling till fasta tjänster, som adjunkturerna undergått,
minskade dock ej blott deras förmåga att fullgöra sin bestämmelse
i det allmännas intresse; äfven för innehafvarne af dessa
tjänster var denna utveckling knappast lycklig För yngre män,
som efter aflagda examina känna håg och kallelse att fortfarande
egna sig åt vetenskaplig verksamhet, måste det vara och tacksamt
erkännas vara en förmån att komma i åtnjutande af stipendier,
som för dem ekonomiskt underlätta möjligheten att arbeta på sin
vidare utbildning, och om den högskola, som bereder dem denna
förmån, till gengäld ålägger stipendiaten vissa förpliktelser, ter sig
detta ingalunda såsom en obillighet och kan ej skäligen gifva upphof
åt anspråk mot högskolan på full försörjning och vidare befordran
Helt annorlunda gestaltade sig detta i fråga om adjunkturerna,
med afseende å Indika det tillfälliga understöd, som stipendiet
innebär, ersatts af den fasta lönen. Då denna ej var tillräcklig
att bereda adjunkten den ekonomiska ställning, som motsvarade
de kostnader och det arbete, Indika tjänstens ernående
erfordrat, så alstrades häraf hos honom missnöje med de bestående
förhållandena. Men denna otillfredsstäldhet hade ingalunda till
följd, att han kom att betrakta sin tjänst såsom en plats, från
hvilken han, därest befordringsutsikterna vid högskolan ej voro
göda, öfvergick till annan verksamhet utom högskolan. Den fasta
anställningen förde med sig, att missnöjet i stället tog sig uttryck
i sträfvanden att .åstadkomma en förhöjning af den med tjänsten
förenade lönen. Anspråken härpå voro i sig ej oberättigade och
vunno äfven tid efter annan statsmakternas beaktande. Men det
låg i sakens egen natur, att löneförbättringarna ej kunde sträckas
så långt, att de tillfredsstälde den fordran på lön, som eu ordinarie
lärare vid ett universitet skäligen kunde hysa. De syften, som
man med adjunktsinstitutionen hufvudsakligen ville tillgodose, voro
ej sådana, att de kunde få med några större belopp betunga statskassan.
Institutionen i den gestalt, utvecklingen gifvit den, led

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 137

sålunda af en olöslig'' inre motsägelse, som slutligen måste framkalla
dess upphäfvande.

De synpunkter, för Indika ofvan redogjorts, voro vid adjunktsinstitutionens
ombildning de bestämmande. Man skilde skarpt emellan
å ena sidan det behof af en utvidgad ständig undervisning,
som vetenskapens utveckling och specialisering framkallat, samt å
andra sidan de uppgifter, Indika bär förut angifvits såsom de där
af ålder ålegat ifrågavarande institution. I den mån berörda behof
förelåg, skulle i adjunkternas ställe träda ordinarie lärare med
eu mera omfattande och själfständig samt bättre aflönad verksamhet,
än de förre halt. Nämnda uppgifter åter skulle helt och hållet
öfvertagas af med stipendier försedde docenter. Statsrådets och
chefens för ecklesiastikdepartementet anförande till det vid Kong!,
propositionen till 1876 års riksdag angående lönereglering för universiteten
fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden innehåller
härom ett uttalande, som klart belyser reformens innebörd.
Det framhålles här, att adjunkturerna borde ersättas af lärarebeställningar,
Indika verkligen utgjorde en alltid påräknad, integrerande
del af den själfständiga undervisningen vid universitetet, på
samma gång som desse lärares ställning blefve i ekonomiskt afseende
betryggad. ”Men vid denna utveckling — heter det vidare
(sid. 18) — och om de i adjunkternas ställe anstälde ordinarie
lärare inträda i kretsen af själfständigt verksamme undervisare, så
måste på samma gång de olika elementer, som inom adjunktsinrättningen
funnits förenade med hvarandra, undergå eu söndring.
Om å ena sidan den egna lärareverksamheten starkes och blifver
lika oberoende som ständig, så bör å andra sidan den uppgift,
adjunkturerna af ålder haft, att vid universitetet kvarhålla yngre
framstående förmågor, tillfalla en annan institution — jag menar
den med stipendier försedda docentinstitutionen. Denna yngre klass
af lärare skulle genom dem tillagda understöd sättas i tillfälle att
utan tryckande näringsomsorger fortsätta sina vetenskapliga studier
och tillika vara att tillgå, i fall deras krafter behöfde för offentlig
undervisningsverksamhet tagas i anspråk. Men de skulle icke anses
som innehafvare af en ständig tjänstebefattning, utan endast

138 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

för vissa år kunna påräkna detta understöd, för att, i händelse
icke före denna tids förlopp utsikt öppnar sig för dem att blifva
närmare fästa vid universitetet, det icke må för dem vara för sent
att öfvergå, antingen till en lärareverksamhet af annat slag eller
till den praktiske ämbetsmannens värf”. Enahanda åsikter bär
samme statsrådsledamot, enligt hvad det vid statsverkspropositionen
till 1S77 års riksdag fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
utvisar, uttalat, då förslag till adjunktsinstitutionens ombildning
vid nämnda riksdag af Kongl. Maj:t framlades och af
riksdagen antogs. Den på grundvalen af detta förslag företagna
omorganisationen gick sålunda, till den del hvarom här är fråga,
ut på att låta de uppgifter, som tillkommit adjunktsinstitutionen,
öfvertaga^ af en docentkår, så gestaltad som adjunktskåren ursprungligen
varit. I hvad mån docentinstitutionen kommit att motsvara
denna plan, skall nedan utvecklas. Först skall emellertid
med några ord erinras om denna institutions uppkomst och utveckling
fram till år 1877.

Enligt Upsala och Lunds universitets konstitutioner (kap. XVII,
5) gaf genom promotion förvärfvad akademisk grad rättighet att
vid universitetet så väl offentligen disputera som enskildt undervisa,
dock skulle dekanens och fakultetens samtycke inhämtas. Härur
bär docentinstitutionen uppvuxit. Så småningom genomfördes den
förändring, att rättigheten att vid universitetet docera gjordes beroende
af särskild anställning såsom docent, och för sådan anställning
kom att fordras ej mindre vederbörande fakultets pröfning,
huruvida den till anställningen ifrågasatte egde erforderlig skicklighet
och behof af hans anställande förefanns, än äfven kanslerns
förordnande. Fakulteten fick ock rätt att såsom prof för docentur
fordra särskild disputation *. Docenterna kommo på detta sätt att
utgöra ett led i universitetens lärareorganisation, och den uppfattning,
som åtminstone vid Lunds universitet haft förespråkare, att 1

1 Jfr af Schrevelius, anf. arb., å sidd. 224 och 225 anförda författningar
från 1700-talet.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 139

nämligen docenterna vore professorernas enskilde tjänare ‘, hade
ej längre något stöd för sig. Docenterna voro dock ej att anse
såsom ordinarie tjänstemän. I olikhet med hvad förhållandet varit
med adjunkturerna, gick ej i fråga om docenturerna utvecklingen
därhän, att lön tillerkändes innehafvarne. För så vidt anställningen
öfver hufvud medförde någon omedelbar ekonomisk förmån,
bestod denna i åtnjutandet af stipendium. Och docenterna hade
ända till midten af 1800-talet ej ens några för dem ensamma afsedda
stipendier att tillgå, utan togo del i de åt den studerande
ungdomen anslagna. Först vid riksdagen 1850 — 1851 beviljades
åt hvardera universitetet sex docentstipendier hvart och ett å 500
kronor, hvilket belopp vid riksdagen 1865 —1866 höjdes till 750
kronor. Ännu universitetens utgiftsstater af år 1872 upptogo ej
till docentstipendier större anslagsbelopp. Men om sålunda docenturerna
ej såsom adjunktsbeställningarna öfvergingo till fast aflönade
tjänster, så tingo å andra sidan docenterna ej heller lika
omfattande åligganden som adjunkterna. Medan de senare enligt
det förut citerade Kongl. Br. af den 14 Juli 1792 fingo sig ålagdt
att vikariera för professorerna, stadgades i samma Kongl. Br. beträffande
docenterna, att innan fakultet till vikariat anmälte någon
docent, den först skulle inhämta hans förklaring, huruvida han
ville åtaga sig vikariatet och kunde ega tillfälle att därmed fortfara.
Jämväl i statuterna af 1852 och 1876, de senare enligt
sin ursprungliga lydelse, gjordes uti ifrågavarande afseende skillnad
emellan adjunkt och docent, i ty att allenast den förre förpliktades
att emottaga förordnande såsom vikarie (§ 127). Vidare hade docenten
ej någon skyldighet att offentligen föreläsa. Docenternas
enda skyldighet enligt statuterna, både de äldre och yngre, var
den för hvarje akademisk lärare gemensamma att emot skälig ersättning
inom området för sin vetenskap med privata föreläsningar
eller annorledes inrättad enskild undervisning tillhandagå de studerande,
som därtill anmälte sig. 1

1 Jfr Weibull, Lunds universitets historia, I. Lund 1868, sidd. 182
och 256.

140 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

De uppgifter, som af ålder ansetts tillkomma docentinstitutionen,
voro emellertid desamma som de, hvilka tillagts adjunkterna,
nämligen att biträda vid undervisningen, att vikariera och att genom
arbete på egen utbildning söka vinna kompetens till ordinarie
lärarebeställning. Så länge adjunkturerna egde bestånd, spelade
dock docenterna en jämförelsevis underordnad roll; de togos hufvudsakligen
i anspråk för meddelande af enskild undervisning, under
det att adjunkterna i regeln bestredo vikariatsförordnanden
och efterträdde professorerna. Härutinnan inträdde med adjunkturernas
indragning en väsentlig förändring. Docenterna erhöll o nu
en vida mera betydelsefull ställning än förut. I städse större omfång
ha de sedan dess anlitats ej blott för undervisningen utan
äfven för vikariat, och docentkåren är det nu, som i allmänhet
lämnar efterträdare åt professorerna. Anmärkas bör likväl, att
docenternas ökade användning är ej allenast en följd af adjunkturernas
indragning; fullt lika mycket har därtill bidragit den betydande
ökningen af antalet professurer. Dels ha nämligen åtskilliga
adjunkturer ersatts af e. o. professorsbeställningar, hvilkas
innehafvare, enär deras egen ställning till undervisningen är fullt
själfständig, ej äro pliktiga att vikariera för de ordinarie professorerna
utan tvärtom själfva måste under samma förhållanden som
desse senare ersättas af vikarier, och dels ha professurer inrättats
i ämnen, som förut ej voro vid högskolorna företrädda.

Liksom högskolorna på sin tid hade en adjunktsfråga, hvars
lösning länge tog uppmärksamheten i anspråk, så har, sedan de
ofvan angifna förändrade förhållandena med afseende å docentinstitutionen
inträdde, så småningom uppstått en docentfråga, som
äfven den erbjuder stora svårigheter. Det gäller nu närmast att
klargöra, hvad denna sistnämnda fråga innebär.

Därvid vill komitén till en början såsom sin åsikt uttala, att
det sätt, hvarpå docentinstitutionen fullgjort sin del af de uppgifter,
som äro högskolorna anförtrodda, rättfärdigar ett för denna
institution i det hela synnerligen fördelaktigt omdöme. Utan docenterna
hade högskolorna icke kunnat motsvara de stegrade anspråk
på en mera intensivt bedrifven och mångsidig undervisning,

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i XJpsala och Lund. 141

som utvecklingen medfört. Undervisning och examination ha i allmänhet
kunnat utan störande afbrott fortgå, då högskolorna i docenterna
funnit skickliga och villiga vikarier. Lediga professurer
ha i regeln kunnat ur docentkåren på ett värdigt sätt besättas
utan längre tidsutdräkt, än den i statuterna antagna befordringsordningen
föranledt. Och ytterligare manar rättvisan att erkänna,
det docenterna gjort eu betydande insats i den vetenskapliga forskning
och produktion, som utgått från högskolorna.

Docentinstitutionen har alltså icke gäckat de förhoppningar,
som man vid 1877 års universitetsreform trodde sig kunna hysa
om dess förmåga att öfvertaga de uppgifter, som dittills hufvudsakligen
alegat adjunkterna. Men å andra sidan har utvecklingen
visat tendenser till att betaga institutionen den karaktär, som man
vid nämnda reform tänkt sig densamma böra ega, och att därpå
trycka samma prägel, som adjunktsinstitutionen redan tidigt erhöll.
Adjunkturcrnas öfvergång till fasta beställningar hade, på sätt ofvan
är skildradt, gjort dem olämpliga att fylla de uppgifter, som
äro högskolornas yngre lärarekår förbehållna, och man uppdrog
därför dessa uppgifter åt docenterna, Indika dittills ej ansetts såsom
fast anstälde tjänstemän och ej för framtiden voro ämnade att
blifva det. I den till grund för reformen liggande plan blef med
rätta starkt betonadt, att docentinstitutionens utmärkande drag borde
vara rörlighet i anseende till personerna. Docenturerna finge ej
betraktas såsom exspektansplatser till ordinarie lärarebeställningar
vid universitetet. Docenten borde, därest ej utsikterna till befordran
vore gynnsamma, lämna sin anställning, sedan han under några
år af densamma hämtat gagn för sin egen vidare utbildning. Docenturen
vore ej eu aflönad befattning utan endast eu i förordnandets
form lämnad venia docendi.

Denna ursprungliga och riktiga uppfattning har emellertid
otvifvelaktigt sedan dess i någon män fördunklats. Och detta torde
ej minst kunna sägas om docenternas egen uppfattning af sin ställning.
Dä docentinstitutionen tjenar syften, som ständigt kräfva
tillgodoseende, måste den vara permanent, men däraf följer icke,
att docenterna äro innehafvare af fasta tjänster. Detta har man

142 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

dock ej tillräckligt beaktat. Institutionen hav kommit att lida af
det missförhållandet, att docenterna för länge i sådan egenskap
kvarstå, och grunden därtill har man säkerligen att ytterst söka i
ett förbiseende däraf, att docenturen i och för sig icke medför några
som helst befogade anspråk på lön och vidare befordran vid
högskolan. Gäckade förhoppningar i sådant afseende ha hos docenterna
alstrat ett visst missnöje med deras ställning. Om komité
n ej allt för mycket misstager sig, berör det nu sagda en väsentlig
sida af den s. k. docentfrågan.

Men äfven om docenturen till sin natur hvarken är eller bör
vara en med lön utrustad stadigvarande befattning, så är å andra
sidan lika visst, att det arbete, som docenterna i högskolans tjänst
utföra, bör skäligen ersättas. För lösningen af de spörsmål, som
docentinstitutionen erbjuder, är denna synpunkt åt största vikt.
Underkännandet af löneanspråk, som grundas på docentanställningen
såsom sådan, får icke drifvas därhän, att jämväl krafven pa
full godtgörelse för förrättadt arbete alvisas. Docenterna ha haft
fog för klagan i sistberörda afseende, och om än förhållandena numera
härutinnan äro bättre, återstår ännu något att uträtta. — En
andra hufvudsida af docentfrågan är härmed antydd.

Af hvad ofvan blifvit anfördt, framgår hvilken ståndpunkt
komitén trott sig böra intaga med hänsyn till docentinstitutionen.
Dess afskaffande har komitén ej kunnat skrifva på sitt program.
Det har föreslagits1, att docenterna skulle ersättas åt fast anstälda,
men lågt aflönade assistenter till det antal, som undervisningen
och vikariatsförordnandena oundgängligen kräfde. Efter den förut
lämnade korta historiska öfversikten faller genast i ögonen, hvad
realiserandet af denna plan skulle innebära. Man skulle därmed
i själfva verket under en annan benämning återinföra de forna
adjunkturerna, och utvecklingen komme att röra sig i cirkel. En
assistentinrättning, så beskaffad som nyss är nämndt, skulle lida
af samma inneboende konstruktionsfel som fordom adjunktsinrätt -

1 I en uppsats med titel: ”Några universitetsfrågor”, af Elof Tegnér, i
Nordisk Tidskrift för 1898, sid. 203 ff.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 143

ningen, och samma olägenheter, som visade sig förenade med den
senare, skulle helt säkert ej länge dröja att framträda såsom en
följd af den förra. Komiténs förslag gå tvärtom ut på att bibehålla
och söka, så vidt lagbestämmelser det förmå, fast grunda docentinstitutionen
på de principer, som 1877 års universitetsreform
faststälde. De föreslagna bestämmelserna angående docenters anställande
och docentstipendierna fullfölja särskildt detta syfte. Samtidigt
har komitén velat genom de förändringar, som vidtagits i
nämnda afseenden, verka därhän, att docentkåren kvalitativt höjes,
och tillika ha genom de nya stadgandena rörande docenternas åligganden
universiteten satts i tillfälle att af docentkåren draga större
gagn. Slutligen har komitén sökt på ett tillfredsställande sätt
reglera vikariatsadöningsförhållandena.

1 detta sammanhang skola grunderna för de föreslagna bestämmelserna
angående docenters anställande framläggas. Gällande
regler om förordnande af docenter förekomma i §§ 84—86 af statuterna.
De innehålla hufvudsakligen följande.

Ansökan och kallelse äro de båda formerna för initiativ till
anställande af docent. Ansökan göres af den, om hvilkens anställande
är fråga, och riktas till den fakultet eller sektion, inom
hvars ämnesområde vetenskapen, hvari anställningen sökes, faller;
kallelsen åter innebär ett af professor inom sin fakultet eller sektion
gjordt tillkännagifvande, att han önskar få en viss person anstäld
såsom docent i sitt ämne. I båda fallen har fakulteten eller
sektionen att pröfva, huruvida betingelserna för sökandens eller
den kallades anställande äro för handen. Villkoren därför äro,
dels att hans skicklighet är ådagalagd, och dels att det pröfvas
vara af behofvet påkalladt eller åtminstone lända till nytta, att
docent i det ifrågavarande ämnet anställes. Det senare villkoret
framhålles på två ställen, nämligen i §§ 84 och 85; i den förra
§:n heter det, att docenter må vid hvarje professur förordnas till
det antal, som i vederbörlig ordning, pröfvas ”nödigt eller nyttigt”,

144 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

i den senare §:n är uttrycket ”behöfligt eller nyttigt”. Har fakulte- *
ten eller sektionen funnit nämnda betingelser föreligga, göres hemställan
till kanslern om den till docentur ifrågasattes förordnande,
och ankommer det på kanslern att meddela förordnandet. Brister
enligt fakultetens eller sektionens bedömande skicklighetsbetingelsen,
varder frågan ej understäld kanslern, hvaremot, om skickligheten
godkännes, men docents anställande anses ej behöfligt, frågan med
hvad däri förekommit till kanslerns afgörande hänskjutes, där den,
som saken rörer, det begär.

I det stora hela finnes ingen anledning till att mycket klandra
dessa bestämmelser. Med stöd af dem ha de myndigheter, som
med ifrågavarande ärenden ha befattning, i sin makt att i hvarje
särskilt fall taga hänsyn till alla omständigheter, hvilka äro af
betydelse vid afgörandet, huruvida docentanställningen är från synpunkten
af universitetets bästa påkallad. Fakulteten eller sektionen
kan uppställa så stränga fordringar på skicklighet, som anses
lämpligt, och är likaledes både befogad och pliktig att se till, det
docentantalet hålles inom behöriga gränser. Emellertid bär det
sätt, hvarpå bestämmelserna handhafts, lämnat åtskilligt öfrigt att
önska, och det blir därför en uppgift att i de nya statuterna mera
eftertryckligt, än i de gällande skett, framhålla de omständigheter,
hvilka vid frågor om docentförordnanden böra tagas i betraktande.

Framför allt har man fäst uppmärksamheten vid och klandrat,
att hvad statuterna föreskrifva om belmfvet eller nyttan af docents
anställande såsom villkor därför, oj iakttagits, och att till följd
däraf antalet docenter ökats, utöfver hvad rimligt varit. Erkännas
måste, att eu betydande stegring af docentantalet förekommit.
Mindre gäller dock detta om universitetet i Upsala än om universitetet
i Lund, ehuru äfven det förra har att uppvisa en betydande
doeentnumerär. Vid universitetet i Upsala utgjoi’de vårterminen
1877 antalet docenter 54, det visade under slutet på 1870-talet och början på 1880-talet en tendens att sjunka — läsåret
1884—1885 uppgick det endast till 44 — steg mot slutet af 1S80-talet, så att det höstterminen 1890 utgjorde 63, sjönk därefter
åter men hade efter stegring i slutet af 1890-talet höstterminen

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 145

1899 stigit till 64. För jämförelsens skull må nämnas, att sistnämnda
hösttermin sammanlagda antalet ordinarie och e. o. professurer
var 61, studentantalet 1458. — Vid universitetet i Lund
har docentantalet under perioden: vårterminen 1877—höstterminen
1899, varit stadt i en nästan ständigt fortgående ökning. I periodens
början uppgick det till 20; i slutet däraf till 57, samtidigt
därmed att professurernas antal var 49 och studentantalet 609.
— Vid båda universiteten är det ett synnerligen vanligt förhållande,
att flere äro anstälda såsom docenter i samma vetenskap.
Exempelvis namnes, att universitetet i Upsala under höstterminen
1899 hade sex docenter i klassisk filologi eller någon del däraf,
fem docenter i historia, tre docenter i praktisk filosofi, tre docenter
i nordiska språk m. il. ex. Vid universitetet i Lund funnos
under samma tid fyra docenter i matematik, tre docenter i
astronomi, tre docenter i geologi, tro docenter i teoretisk filosofi
in. fl. ex.

Vid uppskattningen af de tal, som docentstatistiken företer,
får man ej förbise, att det numera förefinnes ett vida större behof
af docenter än förr. Universiteten ha vuxit både hvad antalet
ordinarie lärare samt i stort sedt äfven studenter angår, och docenterna
bära ensamma de uppgifter, som fordom äfven ålågo adjunkterna.
Likväl kan man knappast undgå att af siffrorna draga
den slutsatsen, att i många fall docenter anstälts, utan att vare
sig något behof däraf förefunnits eller universiteten i öfrigt däraf
tillskyndats något gagn.

Frågan blir nu närmast den: är nyssberörda förhållande att
anse såsom ett missförhållande, hvilket kräfver rättelse? Detta kan
ej utan vidare tagas för gifvet. Sällskapet af yngre lärare och
tjänstemän vid Lunds universitet har i ett till komitén ingifvet
uttalande beträffande docentinstitutionen berört detta spörsmål. Sällskapet
yttrar här, att det fortsatta fasthållandet vid den praxis,
enligt hvilken sökande till docentur, som egt tillräcklig vetenskaplig
skicklighet, anstälts såsom docent, äfven om det icke funnits
något omedelbart behof af hans biträde vid undervisningen, är af
stor betydelse både för den vetenskapliga forskningen vid universi 19 -

146 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

teten och för upprätthållandet i hela dess vidd af den fria konkurrensen
vid professorstillsättningar.

Det kan nog till eu början vilja förefalla, som om det allmännas
intresse icke toge någon skada utan fastbellre befordrades
däraf, att högskolorna förläna docentur åt eu hvar, som därom anhåller
och besitter erforderlig kompetens. Så synes vara fallet från
de synpunkter, som bemälta sällskap framhållit, och till samma
resultat synes jämväl den synpunkten leda, att ju flere docenter
eu högskola förfogar öfver, desto rikligare är tillgången på personer,
lämpliga till att biträda vid undervisningen och till att vikariera.
Och då docenturen ej är en aflönad tjänst, betungas det allmänna
ej af några kostnader, därigenom att docenter anställas i
obegränsadt antal.

Det nu anförda oaktadt, finner komitén det otvifvelaktigt, att
det ej är med högskolornas sanna intresse förenligt, att docentförordnanden
meddelas oberoende af hänsyn till det konkreta behofvet
däraf. I ett kanslersbref rörande Lunds universitet af den 3 Januari
1779 (cit. af Weibull 1. c. sid. 256) iuskärpes nödvändigheten
af att inskränka antalet docenter, och såsom skäl därför
framhålles: ”att icke den aktning och värde namnet docens bör
åtfölja i någon måtto måtte förfalla”. Hvad här uttalats, är väl
värdt att taga fasta på. Docenturen bör vara eu högt skattad
utmärkelse, men om skaran af docenter växer öfver rimliga gränser,
löper docenturens anseende fara att försvinna. I sin mån bidrager
detta till att förminska det värde, docenturen bör ega såsom
merit för fortkomst på annan bana än högskolans, och att hos
docenterna väcka missnöje med deras ställning. Men härtill komma
äfven andra olägenheter. Då mängden af befintliga docentstipendier
gifvetvis ej kan rätta sig efter antalet docenter, utan måste
bestämmas med hänsyn till högskolornas docentbehof, blir följden
af, att docentantalet vida öfverstiger detta behof, den, att många
docenter måste undvara det ekonomiska stöd, som stipendiet gifver,
och att utsikterna till att komma i åtnjutande af detta stöd ställa
sig sämre. Högskolan har ej heller användning för alla sina docenter,
och tillfälle för dem alla till sysselsättning och förtjänst

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsata och Lund. 147

genom enskild undervisning gifves icke, om behofvet ej får vara
regulator för antalet. Under sådana omständigheter alstras lätt
inom docentkåren en viss bitterhet och afvoghet mot den bestående
universitetsorganisationen, och detta är ej blott egnadt att nedsätta
kårens duglighet för sina uppgifter utan kan äfven verka menligt
på andan inom högskolorna i deras helhet.

Komitén får därför uttala såsom sin mening, att en reform af
docentinstitutionen måste afse jämväl att hålla docentantalet inom
vissa gränser. I sådant syfte föreslår komitén

a) att docentanställning skall göras beroende af eu strängare
pröfning, huruvida aspiranten besitter full skicklighet i de olika
riktningar, i hvilka anställningen pålägger honom plikter;

b) att i hvarje fall, då fråga är om att anställa docent, ett
oundgängligt villkor härför skall vara, att anställningen pröfvas
vara i högskolans intresse påkallad; och

c) att kallelse till docentur ej vidare må förekomma, utan anställandet
städse förutsätta därom gjord ansökan af den, som skall
förordnas.

a) Hvad angår första punkten, så har inom komitén varit
under öfverläggning, huruvida något utbyte är att vinna af den
stundom uttalade fanken, att unge män med vetenskapliga intressen
icke borde omedelbart efter afskräde examensstudier anställas
såsom docenter, utan först sedan de sett sig om på annat håll
samt därunder haft tillfälle att rikta sin erfarenhet och vidga sin
synkrets. Denna tanke är onekligen tilltalande och livilar på en
riktig uppskattning af den betydelse, eu växelverkan emellan skolan
och lifvet eger. Men man kan i detta afseende ej komma
längre än att framhålla, hvad som i allmänhet vore önskvärdt.
Att åter söka genom statutbestämmelser förhindra en omedelbar
öfvergång från examensstudierna till lärarens kall, har emot sig
afgörande betänkligheter. Med allt skäl kunde befaras, att högskolorna
på detta sätt skulle stå nästan utan docenter, eller att
dock de mera framstående förmågorna komme att gå för dem förlorade.
Den, som en gång lämnat universitetet och börjat att inom
annan verksamhetssfär arbeta på sin fortkomst, öfvergifver endast

148 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

undantagsvis den lefnadsbana, på hvilken lian slagit in, för att vid
högskolan gå ovissa öden till mötes, och allra minst sker detta,
om en mer än medelmåttig begåfning och energi på den redan
valda vägen öppnat utsikter, till hvilka högskolan åtminstone i ekonomiskt
afseende ej kan erbjuda någon motsvarighet. Vidare måste
tagas i betraktande, att utbildningen för det vetenskapliga lärarekallet
inom vissa ämnesområden, nämligen de medicinska och
naturvetenskapliga, knappast kan försiggå annorstädes än vid högskolorna
med deras institutioner, som ensamma bereda möjlighet
att förvärfva den erfarenhet, arbetsteknik och experimentella färdighet,
hvarförutan eu vetenskaplig verksamhet på dessa områden
numera ej är tänkbar. För öfrigt föregås i åtskilliga vetenskapsgrenar
redan under närvarande förhållanden docenturs förvärfvande
alltid eller i regeln af eu förberedelse, som ej är af enbart teoretisk
natur eller knuten uteslutande till den högskola, där examina
atläggas. Sålunda måste de, som valt det medicinska facket, redan
till följd af gällande examensbestämmelser växla vistelseort och
jämte de teoretiska studierna bestrida praktisk tjänstgöring. Hvad
angår juristerna, så är det redan och torde framgent blifva allt
mer sällsynt, att någon vinner anställning såsom docent i något af
de mera praktiska läroämnena utan att förut hafva någon tid hiträdt
vid handläggning af domarevärf och äfven själf förvaltat domareämbete.
Inom filosofiska fakulteten torde det för dem, som
egna sig åt en sådan vetenskap som nyeuropeisk lingvistik och däri
vilja förvärfva för docentur erforderlig skicklighet, i allmänhet vara
en nödvändighet att utrikes idka studier. — Till den del ett dylikt
förhållande eger rum, skulle bestämmelser uti ifrågavarande
afseende vara öfverflödiga.

Då man vill skärpa fordringarna för vinnande af docentnr,
ligger det kanske närmast till hands att tänka sig skärpningen
böra bestå däri, att en afhandling icke godkännes såsom tillräckligt
prof på vetenskaplig förmåga. Sällskapet af yngre lärare och
tjänstemän vid Lunds universitet har i sitt förut citerade utlåtande,
så vidt angår filosofiska fakulteten, uttalat sig för uppställande af
fordran på två afhandlingar, därest ej gradualafhandlingen varit

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 149

af ovanlig förtjänst. Sällskapet har i sin motivering för detta förslag
framhållit, att för filosofisk licentiatexamen kräfves en vetenskaplig
afhandling, hvars författande utgör eu högst betydande del
af examensarbetet, och af hvars beskaffenhet betyget i examinandens
hufvudämne i väsentlig mån blir beroende, samt att denna
afhandling, som i många, kanske de flesta fall i utvidgad form
utgifves såsom gradualafhandling, kan, därest en viss betygsgrad
för densamma ernåtts, utan vidare prof skaffa författaren docentur.
Vid sådant förhållande vore det icke förvånande, att de flesta filosofie
doktorer eftersträfvade en sådan anställning. I de andra fakulteterna
fordrades däremot icke för slutlig examen någon afhandling,
och att disputationsprof pro gnida aflades, vore jämförelsevis
mindre vanligt. Inom dessa fakulteter vore därför faran vida mindre,
att docentur söktes utan någon som helst tanke på att kvarstanna
vid universitetet.

Komitén har icke. ansett sig kunna biträda den meningen, att
det ovillkorliga krafvet på mer än en afhandling är ett lämpligt
medel att skärpa betingelserna för vinnande af docentur. Utgör
den afhandling, med hvilken sökanden vill styrka sin vetenskapliga
kompetens, ett fullt tillräckligt specimen, så kan det näppeligen
försvaras att fordra ännu en afhandling. Det vore att lägga på
docentaspiranten en allt för tung börda och för dryga kostnader,
som helt säkert till skada för högskolorna skulle afskräcka mången
lofvande vetenskapsidkare från att välja den akademiska banan.
För framtiden liksom hittills bör det vara fakultetens resp. sektionens
sak att pröfva, huruvida hvad sökanden i afhandlingsväg presterat,
är tillfyllestgörande.

Däremot står det i full öfverensstämmelse med den af komitén
hyllade uppfattningen af högskolan såsom ej allenast en vetenskaplig
akademi utan tillika eu läroanstalt, att förutom å kompetens
såsom vetenskapsidkare afseende bör fästas å lärareduglighet. Gällande
statuter ha ej nog beaktat denna senare sida, då de ej förutsatt
annat prof än disputationsprof. Utan att vilja underskatta
betydelsen däraf, har komitén dock förmenat, att sådant prof icke
alltid lämnar tillräckligt stöd för bedömande af sökandens undervis -

150 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

ningsförmåga. Därutöfver må kunna fordras föreläsningar öfver af
fakultet eller sektion förelagdt ämne, deltagande i seminarieöfningar,
för läkare och naturvetenskapsmän prof på praktisk färdighet
och tekniska insikter in. m. Det närmare härom faller utom statuternas
ram och regleras lämpligast efter de olika vetenskapernas
olika kraf genom stadgar, som kanslern efter förslag af fakultet
eller sektion fastställer.

b) Först må beträffande denna punkt anmärkas, att komitén
icke ifrågasatt något stadgande, hvarigenom ett maximiantal docenter
fastställes. Ett sådant stadgande gafs genom Kong!. Er. d. B
Maj 1S20 (anf. af Schrevelius 1. c. sid. 225), enligt hvilket till
förekommande däraf, att docenternas antal stege allt för högt, akademiernas
kanslerer anbefaldes att tillse, det ingen professor kallade
flere än tvännc docenter, och skulle eu så utsträckt kallelserätt tillkomma
endast de professorer, hvilkas vetenskaper i flera utgreningar
fördelades. Stadgandet upptogs hvarken i 1852 eller i 1S76 års statuter.
Om detsamma säges i motiverna (sid. 79) till det förslag
af år 1851, som ligger till grund för de förra, att erfarenheten
visat, att föreskriften mer än en gång hindrat vederbörande att
såsom docenter anställa skicklige unge män, som önskat i denna
egenskap vid universitetet kvarstanna, hvarför med hänsyn till universitetens
biista stadgandet borde upphäfvas och på det pröfvade
behofvet i allmänhet få bero, huru många docenter finge antagas.
— Komitén är jämväl af den åsikt, att någon bindande föreskrift
ej härutinnan är på sin plats, utan att omständigheterna i hvarje
särskilt fall böra vara afgörande.

Därvid kommer det an på att konsekvent hålla fast vid, att
frågan om docents anställande skall ses uteslutande från synpunkten
af det allmännas intresse. Det är ej en rätt för den enskilde
att erhålla docentförordnande. Då man stundom så påstått, har
man utgått därifrån, att docenturen är en belöning, hvarpå den,
som aflagt synnerligen väl vitsordade examens- och disputationsprof,
kan göra anspråk. Men denna uppfattning är både ohistorisk
och rationellt sedt oriktig. Upprepade gånger har i universiteten
rörande författningar nödvändigheten af att vid uppkommen fråga

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i XJpsala och Lund. 151

om docents anställande fästa afseende vid behofvet betonats, och gällande
statuter intaga ej härutinnan någon annan ståndpunkt. Komitén
lägger för sin del stor vikt uppå, att förevarande betingelse
för docents anställande iakttagos, och har i enlighet med denna sin
åsikt sökt affatta sitt förslag. Enligt detsamma får docent ej förordnas,
med mindre än att hans anställande pröfvas för undervisningen
eller den vetenskapliga forskningen nödigt. För att
starkare betona, att detta villkor för docentförordnande ej må
förbises, har lcomitén formulerat hithörande § i förslaget så, att
samma villkor nämnts före villkoret om erforderlig skicklighet.
Medan gällande statuter uppställa den fordran, att förordnande
skall pröfvas ”nödigt eller nyttigt”, ”behöfligt eller nyttigt”,
användes i förslaget endast uttrycket ”nödigt”. Genom tillägget:
lör undervisningen eller den vetenskapliga forskningen”, torde vara
tillräckligt antydt, att åt ifrågavarande villkor icke bör gifvas någon
ensidig eller allt för inskränkt tolkning. Man får icke fatta
saken sa, som om då docent redan finnes i ett ämne, eu ansökan
af annan att varda antagen till docent i samma ämne nödvändigt
måste afslås. Yäl torde under sådan förutsättning i allmänhet
vala tillräckligt sörjdt för biträde åt ämnets ordinarie målsman
vid undervisningen och för vikariat vid uppkommen ledighet i
professuren eller vid förfall för dess innehafvare, men detta oaktadt
kan mycket väl bifall till ansökningen vara af högskolans
sanna intresse betingadt. För denna gäller det nämligen ej blott
att öfver hufvud fästa vid sig ett så stort antal docenter, att biträden
vid undervisningen och vikarier finnas att tillgå, utan det
gäller tillika och är för högskolan ett lifsintresse att fästa vid sig
de mest framstående förmågorna. Om därför under nyssberörda
förutsättning eu sökande anses kunna såsom vetenskapsidkare eller
lärare göra universitetet synnerligt gagn, bör hans anhållan om
docentur ej afslås.

c) Då komitén föreslagit upphäfvande af rätten för professor
att kalla docent, har detta skett med tanke på nödvändigheten af
att inskränka docentantalet. Därjämte finnes emellertid ett annat
motiv. Genom att borttaga kallelsen förekommer man åtminstone

152 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

i någon män, att personer, som ej själ!va efter moget öfvervägande
äro beslutna att försöka den akademiska vägen, slå in på densamma.
I kallelsen ligger eu anmaning från högskolans sida till
den kallade att knyta sin verksamhet vid högskolan. Denna kan
ej alldeles utan fog anses därigenom hafva åtagit sig eu viss ansvarighet
för den kallades utkomst och vidare befordran och har
på detta sätt genom en sin egen åtgärd gifvit stöd åt anspråk,
som den sedan ej kan vara beredd att godkänna. Ansökan åter
är ett uttryck för sökandens egen önskan att vinna anställning,
och genom bifall därtill har högskolan ej gifvit sig något som
helst sken af att vilja ikläda sig några förpliktelser i nyssberörda
hänseenden.

Beträffande de särskilda §§ uti ifrågavarande 7:de kapitel af
förslaget anmärkes följande:

§ 62. För närvarande utnämnes, enligt § 65 i statuterna,
hvilken § motsvarar förevarande § i förslaget, vice bibliotekarien af
kanslern, medan bibliotekariebefattningen tillsättes af Kongl. Maj:t.
Men med hänsyn till vice bibliotekaries allmänna åligganden att
jämte bibliotekarien och i samråd med honom deltaga i bibliotekets
vård samt att, då bibliotekarien är af laga förfall hindrad att
utöfva sitt ämbete eller detta är ledigt, företräda hans ställe —
jfr § 2 i Regi. för förvaltningen af universitetsbiblioteket i Upsala,
faststäldt genom kanslersbref af den 5 Rov. 1849 med däruti enligt
kanslersbref af den 4 April 1865 vidtagna ändringar, samt §
2 i Regi. för förvaltningen af universitetsbiblioteket i Lund, faststäldt
genom kanslersbref af den 6 Augusti 1870 — har det synts
komitén att i allo samma regler höra gälla för tillsättandet af
vice-bibliotekariebestälkling som för tillsättandet af bibliotekariebefattning,
och har därför i denna § den förra befattningen upptagits
bland dem, som tillsättas af Kongl. Maj:t. — Samma förändring
har vidtagits med afseende å kamrerarebefattningen; äfven
denna torde med hänsyn till dess betydelse för universitetets drätselverk
böra tillsättas af Kongl. Maj:t.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 153

Det i nuvarande § 65 förekommande stadgandet om förordnande
af amanuenser vid sjukhusen har i förslaget fått en efter
komiténs åsikt lämpligare plats längre fram i sammanhang med
öfriga bestämmelser om amanuensförordnanden.

§ 63. Komitén har i den allmänna motiveringen redogjort
för sina åsikter beträffande grunderna för befordran till lärarebefattning.
De båda där framhållna sidorna af kompetensen har
komiten trott sig lämpligen kunna angifva genom uttrycken: vetenskaplig
förmåga och lärareduglighet. Det förtjenar måhända
anmärkas, att enahanda uttryck förekomma i grundstadgarna för
Stockholms högskola, § 15, och i statuterna för Göteborgs högskola,
§ 12.

§ 64. Beträffande den i sista stycket af denna § upptagna
betingelsen för kallelse kan komitén bär inskränka sig till att
hänvisa till hvad den allmänna motiveringen härom innehåller.

§ 65. Motiveringen för första stycket af denna § är redan
lämnad i den allmänna redogörelsen för hufvuddragen af förslaget
till bestämmelser rörande tillsättandet af lärarebefattningar.

Andra stycket i §:n är hämtadt från nuvarande § 68, hvilken
dock undergått förändring. Den egentliga skillnaden består däri,
att medan § 68 gör det, om två eller flere hvarandra närstående
professurer på en gång äro lediga, till en plikt för konsistoriet
att till kanslern inkomma med betänkande, huruvida de samtidigt
eller efter hvarandra och i senare fallet, i hvilken ordning de
lämpligast må till ansökning kungöras, förevarande § i förslaget
blott innehåller eu förklaring, att vederbörande fakultet eller sektion
är befogad att hos kanslern göra hemställan om anstånd med
tillsättandet af något eller några af de lediga ämbetena. Omständigheterna
kunna tvifvelsutan stundom vara sådana, att åtgärder
för fyllande af ledigheterna lämpligen icke böra samtidigt beträffande
alla platserna vidtagas, men att därför, på sätt nu gäller,
föreskrifva, att frågan om uppskof ovillkorligen alltid skall underställas
högre myndighet, kan ej vara rigtigt. Följden af en sådan
ovillkorlig föreskrifts iakttagande är ett i de flesta fall alldeles gagnlöst
dröjsmål med tillsättandet.

I detta sammanhang torde det vara lämpligt att med några

154 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

ord erinra om, att § 83 i gällande statuter uteslutits i förslaget,
samt angifva skälen därför. I § 83 lämnas föreskrifter angående
rätt att väcka fråga om uppskof med besättande af lediga e. o.
professurer och adjunkturer. Den omständigheten, att ett dylikt
generellt stadgande meddelats i fråga om nämnda professorsbeställningar
men icke i fråga om de ordinarie professorsämbetena, bär
helt säkert sin orsak däri, att uppfattningen af de förra till
eu början lidit af en viss oklarhet. Man ansåg vid tiden för
statuternas tillkomst och adjunktsinstitutionens ombildning, att e. o.
professurer icke vore lärarebeställningar af fullt samma fasta och
själfständiga natur som ordinarie professurer, utan intoge en plats
emellan de senare och adjunkturerna. Och på denna grund har
stadgandet i § 83 — hvilket beträffande adjunkturerna berodde
därpå, att man vid uppkommen ledighet städse ville hafva möjligheten
öppen att ingå i pröfning af, huruvida tjänsten borde återbesättas
eller någon förändring vore påkallad — utsträckts till att
gälla jämväl om de e. o. professurerna. Sedan numera uppfattningen
af dessa lärareämbetens ställning i universitetsorganisationen
blifvit en annan, i det att de med hänsyn till undervisningen
och den vetenskapliga forskningen icke betraktas annorlunda än de
ordinarie professurerna, har hvarje anledning att bibehålla ifrågavarande
särskilda bestämmelse, angående de förra bortfallit. Att
stadgandet i förslaget uteslutits är för öfrigt eu gifven följd redan
däraf, att förslaget förutsätter upphäfvandet af skillnaden emellan
ordinarie och extra ordinarie professurer.

§ GG. För de hufvudsynpunkter, som ligga till grund för
komiténs förslag angående utseendet af sakkunnige, har i den allmänna
motiveringen redogjorts.

Beträffande kvalifikationerna för att vara sakkunnig innehåller
förslaget ej några bestämmelser. Ifrågasättas kunde, huruvida
icke det borde uttalas, att, om möjligt, sakkunnige skola vara af
svensk nationalitet och någon af dem tillhöra den fakultet eller
sektion, till hvilken den lediga befattningen hör. Komitén har
ingalunda förbisett det önskvärda i, att så är förhållandet. Utländske
sakkunnige kunna i regeln icke hafva den kunskap om
våra högskolor, hvarförutan sakkunniguppdraget ofta ej kan på ett

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i U.psala och Lund.. 155

i allo tillfredsställande sätt fullgöras, och då den fakultet eller sektion,
inom hvilken platsen skall tillsättas, bäst känner de speciella
behof, som med afseende å undervisningen inom fakulteten förefinnas,
kan det ej vara annat än till gagn, om någon af dess medlemmar
är med sakkunniguppdraget betrodd. Men äfven utan något
uttalande i dessa afseenden skall säkerligen hvad nu såsom
önskvärd! framhållits, iakttagas. Det kan tagas för visst, att utlänningar
skola till sakkunnige utses allenast i brist på personer
inom landet, som äro fullt kvalificerade för sakkunnigvärfvet, och
att då någon af fakultetens resp. sektionens egna ledamöter besitter
erforderlig sakkunskap, denne äfven kommer att till sakkunnig
föreslås och utses.

Enligt hvad af sista punkten i andra stycket af denna §
framgår, är kanslern förbunden att bland de till sakkunnige föreslagnc
utse tre, hvilket antal ansetts böra vara det ordinära. Ännu
eu fjärde sakkunnig eger dock kanslern, om han så finner lämpligt,
utse, och är han vid valet af denne ej pliktig att hålla sig
till förslagen. Denna åt kanslern gifna befogenhet kan göra det
möjligt för honom dels att, i fall då förslagen utfallit olika vid de
olika högskolorna, taga lika hänsyn till de skilda önskningarna
och dels att, då lian själf är öfvertygad om lämpligheten af att en
viss person blir sakkunnig, men denne ej blifvit föreslagen, ändock
utse honom.

I sista stycket af denna § har föreslagits, att sakkunnig, som
för pri »fn i ngen af sökandes skrifter finner nödigt, att någon utses
att jämte honom och öfrige förut utsedde vara sakkunnig, skall
eg a ingå med framställning därom till kanslern. Då de sakkunnige
enligt komiténs förslag utses, innan ansökningar till platsen
ingifvits, kan inträffa, att bland dem ej finnes någon, som är i
stånd till att bedöma det arbete, som någon sökande på ett mera
speciellt område presterat. På det att full rättvisa må kunna vederfaras
eu sådan sökande, bör möjlighet att öka det ursprungliga
antalet sakkunnige ej vara utesluten.

§ 67. I § 76 af gällande statuter är det ålagdt ledamot af
den fakultet eller sektion, inom hvilken ledig lärarebefattning skall
tillsättas, att åtaga sig uppdraget att såsom sakkunnig bedöma so -

156 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

kande till befattningen. Enahanda stadgande förekommer beträffande
karolinska institutet i § 39 mom. 2 af dess stadgar. Denna skyldighet
är här i förslaget utsträckt till att afse samtlige ordinarie
lärare vid universiteten och institutet äfvensom bibliotekarier och
vice bibliotekarier vid universiteten. En sådan utsträckning innebär
eu fördel därutinnan, att säkerheten för att erhålla inländske
sakkunnige blir större. Den .kan ock sägas vara en gifven konsekvens
af den gemensamhet, som kom i ten velat med afseende å
befordringsärendcna införa mellan högskolorna. Då bibliotekariebefattningarna
vid universiteten i regeln lära komma att beklädas
af män, som vunnit sin ställning ej blott genom ådagalagda förtjänster
på biblioteksväsendets mera tekniska område utan ock genom
arbete såsom vetenskapsidkare, har ifrågavarande skyldighet
kunnat åläggas äfven dem. Detta har däremot icke ansetts höra
ske i fråga om bibliotekarien vid institutet. Dennes befattning kan
ej i vikt och betydelse mäta sig med motsvarande beställningar vid
universiteten och ställer ej samma anspråk på sin innehafvare.

Komitén har vid denna del af förslaget haft under öfverläggning,
huruvida icke ifrågavarande skyldighet kunde åläggas lärarne
vid statens samtliga läroanstalter äfvensom vid högskolorna i Göteborg
och Stockholm. I hög grad önskligt vore — med hänsyn till
dela därigenom uppkommande än större säkerheten för att erhålla
sakkunnige — om så kunde ske. Men komitén har ansett det
icke ligga inom sin befogenhet att i sitt statutförslag intaga en
så vidtgående föreskrift. Då tanken emellertid synes vara behjärtansvärd,
bär komitén likväl icke velat underlåta att till öfvervägande
framhålla densamma.

Lämpligheten af den åtgärd, som i sista stycket af denna §
föreskrifves, torde vara så uppenbar, att någon vidare motivering
därför ej är behöflig.

§ 68. Den åsikten har ej sällan uttalats, att de sakkunnige
böra erhålla ersättning. Det kan i och för sig synas billigt, att
det ofta dryga och ej odcladt angenäma arbete, som en sakkunnig
måste nedlägga på lösningen af sin uppgift, ej lämnas utan godtgörelse.
Genom att medgifva sådan skulle man tvifvelsutan vinna,
att de till sakkunnige utsedde villigare än hvad nu ofta är fallet,

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 157

åtoge sig uppdraget och mera energiskt ginge till dess fullgörande,
hvarigenom befordringsärendenas snabbare afgörande skulle främjas.
Man finner dock snart vid öfvervägande af detta spörsmål, att det
erbjuder många och stora svårigheter. Ett en gång för alla bestämdt
arvode kan näppeligen ifrågasättas, vid det förhållande att
man endast efter omständigheterna i hvarje särkildt befordringsärcnde
kan afgöra, hvilket belopp utgör skälig ersättning. Å
andra sidan skulle arvodets bestämmande för hvarje konkret fall
vara synnerligen svårt och i brist på klara hållpunkter utfalla
mycket godtyckligt. Dessutom kommer kostnadsfrågan i betraktande.
Ett uppdrag sådant som det ifrågavarande måste, om arvode
därför öfver hufvud skall gifvas, betinga ett ganska drygt
tilltaget ersättningsbelopp. Särskildt i de fall, då utlänningar utsåges
till sakkunnige, skulle kostnaderna springa i höjden, ty åt
dem kunde man ej gärna bjuda obetydliga belopp. Och att tillerkänna
ersättning åt svenske sakkunnige men förvägra utländske
sådan, vore knappast försvarligt. Högskolornas egna medel skulle
säkerligen ej förslå till bestridande af ifrågasatta utgifter.

Inom trängre gränser och i annan form synes dock ersättning
åt sakkunnig böra förordas. Om en i statens tjänst anstäld sakkunnig
för uppdragets skyndsamma fullgörande är i behof af befrielse
från sina ämbetsåligganden, bör han erhålla tjänstledighet
med rätt till ersättning för mistade tjänstgöringspenningar. Medgifver
man ej detta, kommer befordringsärendet att fördröjas, då
man ej med fog kan förvänta, att den sakkunnige skall till sin
egen förlust söka förskaffa sig behöflig ledighet från andra göromål.
I ett förslag till författning för högskolorna kan emellertid
eu bestämmelse i detta afseende icke gifvas beträffande andra än
dom, som äro lärare vid högskolorna. 1 fråga om andra än desse
föreligga dessutom icke samma skäl för ett dylikt stadgande. Medan
högskolornas lärare förpliktats att åtaga sig sakkunnigvärfvet,
är detta för andra eu frivillig sak. De senare få, då de anmodas
vara sakkunnige, pröfva, om de utan eftersättande af andra plikter
äro i tillfälle att emottaga detta hedersuppdrag och utan för lång
tidsutdräkt fullgöra detsamma. För de förra åter består ej en sådan
pröfningsrätt, och det skall därför någon gång kunna inträffa,

158 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

att sakkunnigvärfvet icke eller åtminstone icke utan en oskälig arbetsbörda
låter förena sig med de ordinarie ämbetsåliggandena. Ingalunda
bör det dock vara regel, att professor eller annan lärare, som
blifvit utsedd till sakkunnig, på sådan grund erhåller tjänstledighet.
Detta skulle till skada för undervisningens jämna och ostörda gång
nödvändiggöra vikariat. Tvärtom bör tjänstledighet vara ett undantag,
betingadt af särskilda omständigheter, hvilkas förhandenvaro
det tillkommer vederbörande att konstatera.

§ 69. Syftet med den här föreskrifna anmälan framgår af
sammanhanget emellan denna och följande §. I skyndsamhetens
intresse har stadgats, att fakulteten eller sektionen ofördröjligen
skall sammanträda och aflåta ifrågavarande anmälan. Från donna
regel har dock undantag synts böra göras för det fall, att tiden
för sammanträde och anmälan skulle infalla under ferier, (hiskligt
är väl, att icke denna omständighet vållar dröjsmål med tillsättandet.
Men då man icke skäligen kan ålägga professorerna, att
under den tid, då undervisningen hvilar, uppehålla sig i universitetsstaden
eller att därstädes på erhållen kallelse ofördröjligen inställa
sig, skall ofta inträffa, att vid ifrågavarande tidpunkt beslutmässigt
antal fakultets- eller sektionsledamöter icke kan åstadkommas.
Med hänsyn härtill och då för öfrigt samtlige ledamöter
om möjligt böra deltaga i de viktiga frågor, som angå lärarebefattningarnas
tillsättande, har anstånd med anmälans aflåtande måst
medgifvas.

§ 71. Beträffande innehållet i denna § hänvisas till den allmänna
motiveringen. Tilläggas skall blott, att då det, för den
händelse den tid af trettio dagar, inom hvilken fakultet eller sektion
skall hafva åtgjord kallelsefråga, skulle utgå under ferier, medgifvits
att utsträcka denna tid till trettionde dagen af nästa läsetermin,
detta har samma grund, som ofvan under § 69 angifvits med
afseende å den där förekommande bestämmelse af liknande innehåll.

§ 72. Enligt denna § fordras för att kallelse skall komma till
stånd, att minst två tredjedelar af fakultetens eller sektionens ledamöter
därom förena sig. Stadgandet har, liksom samma bestämmelse i
§80 af gällande statuter, till ändamål att förekomma obehöriga
kallelser.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 159

Hvad §:n innehåller om inhämtande af förklaring från den
föreslagne, torde utan vidare motivering vara tydligt.

§ 73. Den uppgift, som tillkommer sakkunnig, till hvilken
kallelsefråga hänskjutits, går ut på att konstatera, huruvida tillräckliga
skäl för kallelse finnas, d. v. s. huruvida den därtill ifrågasatte
är fullt kompetent och förtjenar företräde framför andra,
som kunna komma i åtanke. Sakkunnigs utlåtande i förevarande
fall behöfver icke vara motiveradt, långt mindre innefatta en ingående
pröfning af hvad den ifrågasatte i sin vetenskap presterat.
Då här ej någon i det yttre framträdande jämförelse mellan olika
vetenskapsidkare hör förekomma, är motivering obehöflig. Man kan
ock till stöd för den uppfattningen, att utlåtandet helst icke hör
innefatta någon motivering, anföra, att sådan länder till onödigt
uppehåll med utlåtandets afgifvande och är obefogad, så till vida
som den ej sällan skarpa, med anspråk på offentlig auktoritet framträdande
kritik, som i sakkunnigutlåtanden innehålles, innebär för
den därför utsatte ett obehag, hvilket han icke genom att själf anmäla
sig såsom aspirant till befattningen får anses hafva framkallat.

§ 74. Det bär för kallelse uppstälda villkoret, att de sakkunniges
flertal skall vara därom enigt, torde jämte öfriga villkor
för kallelse innefatta tillräcklig trygghet emot missbruk af denna
tillsättningsform.

§ 76. Det hufvudsakligaste angående befordringsnämnden är
redan framlagdt i den allmänna motiveringen. I fråga om de i
denna § upptagna reglerna för nämndens sammansättning må ytterligare
följande framhållas.

Komitén har ansett, att nämndens ordförande hör för att kunna
intaga en fullt fri och opartisk ställning icke utses genom val
utan vara själfskrifven. Då han vidare hör vara med förhållandena
vid högskolorna fullt förtrogen, har ordförandeplatsen lämpligen
synts kunna anförtros åt rektor vid det universitet, där befattningen
skall tillsättas. Komitén har väl ock tagit i öfvervägande
tanken att föreslå kanslern eller prokanslererna till ordförande,
men då deras befattning med befordringsärendena häst tjänar
sitt syfte, om de stå fria från den mera förberedande behandling,
som åligger nämnden, har denna tanke uppgifvits.

160 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

Bestämmandet af antalet ledamöter i nämnden är tydligtvis i
viss mån en smaksak. I förslaget är antalet satt till åtta utom
ordföranden. Då i nämnden båda universiteten eller i medicinska
befordringsärenden alla tre statsbögskolorna skola vara representerade,
och då dels det universitet, som är i befordringsärendet
närmast intresseradt, ansetts böra i nämnden städse insätta hälften
af antalet valde ledamöter, dels ock ingen af de i nämndens sammansättning
deltagande högskolorna förmenats vara i tillräcklig
grad däri företrädd genom en enda ledamot, har, under förutsättning
tillika, att i samtliga befordringsärenden nämnden bör vara
lika sammansatt, ledamöternas antal, såsom lätt inses, ej kunnat
sättas lägre än till åtta. Att å andra sidan bestämma ett högre
antal, har ej funnits skäligt; kostnaderna blefve därigenom större,
och uppehåll med afgörandet kunde förorsakas, utan någon vinst
genom större garantier för pröfningens grundlighet.

Valbarhet till nämnden har ej gjorts beroende af medlemsskap
i den väljande korporationen. Syftet att få nämnden så väl sammansatt
som möjligt vinnes bäst, om ingen inskränkande föreskrift
är i detta afseende gifven.

Hvad angår denna §:s innehåll i öfrigt, behöfver blott uppmärksamheten
fästas därpå, att samma personer, som i § 67 fått
sig ålagd skyldighet att emottaga sakkunniguppdrag, här förpliktats
att emottaga val till ledamotsskap i nämnden.

§ 77. Enligt § 67 i gällande statuter skall det större konsistoriet
ombesörja kungörandet af ledig professur. Då konsistoriets
befattning med befordringsärendena enligt förslaget skall upphöra,
och ingen fördel skulle vinnas utan snarare blott tidsutdräkt
förorsakas genom ifrågavarande expeditionsåtgärds anförtroende åt
fakultet eller sektion, har omsorgen därom öfverlämnats åt rektor. —
Skälen för ansökningstidens reducering från sextio till trettio dagar
äro redan i den allmänna motiveringen framlagda.

§§ 7.9 och 80. För närvarande innehålla statuterna ej annat stadgande
angående hvilka handlingar sökande bör bifoga ansökningsskriften,
än stadgandet i § 69, enligt hvilket sökande skall tillika
med ansökningen eller senare, dock före utgången af proftid, inlämna
de lärdomsbetyg, utgifna lärda arbeten och skrifter samt andra

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 161

handlingar och bevis, med Indika han vill styrka sin skicklighet
och förtjänst. Mera bestämda föreskrifter i detta afseende ha synts
komitén böra lämnas. Bland de handlingar, Indika en sökande har
att ingifva, torde böra finnas fräjdebetyg, tjänstgöringsbetyg samt,
eventuellt, intyg om verksamhet och vandel. Vid tillsättandet af
en lärarebefattning böra äfven andra sidor komma i betraktande
än vetenskaplig förmåga och lärareduglighet. Af den akademiske
läraren måste man med hänsyn till det nära förhållandet emellan
honom och den studerande ungdomen fordra oförvitlighet i lefverne^
och en sökande, som från denna synpunkt sedt ej kan anses
värdig att intaga eu lärareplats, bör icke vid platsens besättande
kunna komma i atanke. Eu antydan härom ligger i upptagandet
under mom. 2 och 4 i § 79 af däri omförmälta intyg.

Då det i mom. 5 äfvensom i följande stycke af § 79 talas om
”i tryck utgifna” vetenskapliga arbeten, har därmed afsetts att
förekomma, det sökande till styrkande af sin skicklighet åberopar
vetenskapliga arbeten, som föreligga endast i manuskript. I de
ej sällsynta fall, då sådant hittills förekommit, ha ofta dessa i
mindre läsbart skick varande manuskriptsamlingar vid prof»ingen
beredt de sakkunnige stor möda och vållat afsevärdt uppehåll med
afgifvandet af deras utlåtanden. Någon skyldighet för de sakk unnige
att taga hänsyn till vetenskapliga arbeten i manuskript bör icke
finnas, och har genom hvad förslaget innehåller, härom lämnats en
antydan. På annat sätt än genom tryck reproducerade och mångfaldigade
arbeten är det dock ej meningen att från beaktande utesluta;
skäl därför torde från den nu angifna synpunkten sedt ej
vara för handen.

I skyndsamhetens intresse har det, såsom redan i den allmänna
motiveringen blifvit utredt, i § 79 stadgats, att tryckta vetenskapliga
arbeten böra, om möjligt, ingifvas i så många exemplar, som
det gifves sakkunnige, och att sådana arbeten böra ofördröjligen
efter utgången af den period, vare sig ansöknings- eller proftid,
under hvilken de ingifvits, tillställas de sakkunnige.

Dessutom är i § 80 föreskrift lämnad därom, att af sökande
ingifna handlingar, som icke äro att till vetenskapliga arbeten hänföra,
skola till trycket befordras och tillställas hvarje sakkunnig samt

162 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund.

hvarje ledamot af fakulteten eller sektionen äfvensom af befordringsnämnden.
Skälen härför ligga i öppen dag. Om dessa handlingar
behöfva ej mindre de sakkunnige än äfven fakultet resp. sektion
» samt befordringsnämnd taga kännedom för att kunna fullgöra hvar
och en sitt pröfningsåliggande. Och genom handlingarnas tryckning
sparas tid.

§ 81. Om proftid är taladt i den allmänna motiveringen.
Till belysning af denna §:s innehåll må ytterligare blott framhållas,
att då det medgifvits fakulteten eller sektionen att för visst
fall utsträcka tiden för profvens afläggande till högst sex manader
efter ansökningstidens utgång, därmed ej den nu gällande principen
om förlängning af proftid vunnit godkännande. Till utsträckning
åt proftiden har sökande ej någon rätt. Men om i anseende till
proftidens infallande antingen under ferier, då prof ej må afläggas,
eller under examensperiod, då fakultetsledamöterna kunna vara af
examensgöromål förhindrade från att öfvervaka profven, fakulteten
eller sektionen finner eu utsträckning nödvändig, må den på sådan
grund ega därom besluta.

§ 82. Det i § 72 af gällande statuter förekommande uttrycket
lärdomsprof bär utbytts mot uttrycket lärareprof. Syftet med
de här afsedda profven är icke eller dock endast till en ringa
del att visa lärdom utan att ådagalägga lärareförmåga. Det senare
uttrycket är vid sådant förhållande en mera adekvat beteckning
än det förra, hvarförutom det korresponderar med termen
lärareduglighet, som valts för att beteckna kompetensen såsom
lärare.

I nyssnämnda § 72 föreskrifvas såsom prof eu akademisk
disputation och tvänne föreläsningar. Disputation bär såsom prof för
ordinarie akademisk lärarebefattning numera väsentligen förlorat sin
betydelse, och vid sådant förhållande har komitén ansett öfverflödigt
att i detta sammanhang omnämna disputationen. I kap. om de akademiska
disputationerna förekomma dessutom alla erforderliga bestämmelser.
Hvad för öfrigt (ifver hufvud angår de prof, om hvilka
nu är fråga, så bär komitén med sin åsikt, att läraredugligheten
bör mer, än hittills skett, beaktas, gifvetvis varit betänkt på ett
sådant ordnande af desamma, att denna sida af kompetensen kan

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 163

i högre grad komma till sin rätt. Komitén har härvid kommit
till följande resultat.

Det kan frågasättas, huruvida de nu stadgade två föreläsningarna
ens tillräckligt ådagalägga föreläsningsförmågan. Ingalunda
alltid torde detta kunna sägas vara fallet, och otvifvelaktigt
gifves det andra sidor af universitetslärarens undervisande verksamhet,
som icke genom föreläsningar träda i dagen. Inom olika
fakulteter och med hänsyn till olika lärarebefattningar kunna olika
prof vara åt nöden. Den undervisning, som i katederföreläsningens
form bibringas, är icke inom alla vetenskapsgrenar att anse såsom
en hufvudsak. För naturvetenskapsmannen måste det städse vara
en hufvuduppgift att handleda sina lärjungar i experimentella öfningar,
för läkaren spela demonstrationerna på klinikerna och i
anatomisalen enahanda roll; i de till humanistiska sektionen hörande
ämnen börja seminarieöfningarna att taga i anspråk en alltjämt
växande anpart af undervisningen, och samma tendens förspörjes
inom teologiska och juridiska fakulteterna. Detta allt visar
hän på, att man, om man vill skjuta läraredugligheten såsom befordringsgrund
mera i förgrunden, måste vara betänkt på att sörja
för sådana prof, som hänföra sig till nyssantydda sidor af den
akademiska undervisningen. Närmare föreskrifter i detta ämne
torde dock ej böra intagas i statuterna. Det riktiga synes vara
att ej binda fakulteterna genom allt för detaljerade föreskrifter och
att till särskilda af kanslern, efter förslag af fakulteter resp. sektioner,
faststälda stadgar hänvisa de allmänna bestämmelser, som böra finnas.
I enlighet med denna mening har förevarande § blifvit affattad.

§ 84. Medan § 73 i förslaget handlar om de yttranden, som de
sakkunnige angående till dem hänskjuten kallelsefråga skola afgifva,
är i förevarande § tal om de sakkunniges yttranden i ärende angående
tillsättande af lärarebefattning efter ansökan. Oafsedt öfriga i sakens
natur liggande skiljaktigheter emellan de båda §§:na, fäster komitén
här uppmärksamheten på tvänne olikheter. Den ena består
däri, att i förevarande § det ålagts de sakkunnige att hvar för
sig afgifva utlåtande, hvilken föreskrift saknas i § 73. Den andra
olikheten angår nödvändigheten af motivering för de slutomdömen,
som yttrandena innehålla; i § 73 är uttaladt, att sådan

164 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

motivering ej behöfver lämnas, under det att i denna § härom ej
uttryckligen är nämndt något.

De båda olikheterna sammanhänga nära. Hvad först angår
den senare af dem, så har vid § 73 lämnats skäl för det moment
däri, som nu är i fråga. Att åter i de sakkunnigutlåtanden,
hvarom stadgas i förevarande §, motivering icke kan saknas, är
äfven utan uttryckligt uttalande därom af dessa utlåtandens föremål
och innebörd uppenbart. De sakkunnige ha att till ledning
för befordringsnämnden och de myndigheter, som följa efter denna,
yttra sig om hvarje sökandes vetenskapliga förtjänster i och för sig
och- i jämförelse med öfriga sökande; de ha däremot icke att likt
eu jury definitivt utlåta sig i dessa afseenden. Häraf är tydligt,
att motivering i de sakkunniges utlåtanden icke kan undvaras; endast
genom att granska och jämföra premisserna i desamma är det
ju nämligen för myndighet, som i senare hand har befattning med
befordringsärendet, möjligt att bilda sig en verklig uppfattning om
de sökande och ordningen dem emellan. — A andra sidan må
framhållas, att om ock motivering måste finnas, häraf dock icke
följer, att den bör innefatta en så ingående och detaljerad kritik,
som ofta hittills varit fallet. Det är tvärtom i hög grad önskvärd^
att de sakkunnige inskränka sin motivering till det för uppfattningen
af deras slutomdömen strängt taget nödvändiga och så
vidt möjligt undvika sådant, som kan gifva anledning till polemik
från sökandenas sida.

Åläggandet i förevarande § för de sakkunnige att hvar för
sig afgifva utlåtande är ej annat än eu gifven följd häraf, att de
måste motivera sina yttranden. Ett gemensamt yttrande af flere
gifver icke alltid samma ledning som flere särskilda yttranden.
Det gemensamma yttrandet är ofta resultatet af en kompromiss
emellan olika meningar; det är ej i alla delar ett uttryck för
någon enda persons åsikter utan representerar en opersonlig, genom
sammanjämkning af skilda individuella meningar uppkommen
uppfattning. Men då det gäller bedömandet af personliga förtjänster
och jämförelse mellan flere med hänsyn till sådana, böra premisserna
för hvars och ens slutomdöme ligga klara. I de utlåtanden,
hvarom talas i § 73, kommer det däremot ej an på motivering

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 165

utan på slutomdömet, och i nämnda § har därför ej behöft uppställas
krafvel pa särskild! yttrande af hvarje sakkunnig.

§ 86. Det yttrande, som hvarje ledamot af befordringsnämnden
har att afgifva, skall, på sätt af denna § framgår, afse båda
sidorna af kompetensen till det sökta ämbetet, både vetenskaplig
förmåga och lärareduglighet, samt innehålla dels beträffande hvarje
sökande ett bestämdt omdöme om hans kompetens dels, där flere
sökande äro, en jämförelse dem emellan, och dels en förslagssättning,
upptagande tre skicklige befunne sökande, om så många äro.
Ifrågavarande yttrande skall således hafva samma omfattning'' som

det yttrande, hvithet åligger ledamot af det större konsistoriet enligt
§ 77 i statuterna.

I § 78 af gällande statuter stadgas, att de särskilda förslagsvota,
som af ledamöterna i det större konsistoriet afgifvas, skola
efter vissa i §:n angifna grunder samman fattas till ett samfäldt
förslag. Komiténs statutförslag innehåller icke något motsvarande
stadgande. Skälen härför äro i korthet följande.

Andamalet med de förslag till akademiska befattningar, som
sedan gammalt afgifvits, är endast att lämna den utnämnande myndigheten
ledning. Dessa förslag ha däremot icke, såsom fallet är
med förslag till borgmästareämbeten in. fl., till uppgift att binda
nämnda myndighet. Tydligt är, att då en församling har att upprätta
ett förslag, som skall vara bindande, de särskilda förslagsvota,
som af församlingsmedlemmarne afgifvas, måste sammanfattas
till ett samfäldt förslag, enär i annat fall syftet icke skulle vinnas.
Eu sådan nödvändighet föreligger däremot icke, då förslaget endast
skall tjena den högre myndigheten till ledning. Man kan snarare
säga, att förslagssättningen genom en dylik sammanfattning i viss
mån förfelar sitt syfte. Ett samfäldt förslag kan aldrig ersätta de
särskilda vota, detta så mycket mindre som det samfälda förslaget
i många fall eldigt sakens natur måste vara missvisande. Då församlingen
ej existerar såsom en psykisk enhet, kan ofta ej undgås,
att ett uppkonstrueradt totalomdöme innefattar ett resultat, som
afviker från den uppfattning, till hvilken man kommer genom en
pröfning af de särskilda vota. Och dessa kunna sägas varda satta
i bakgrunden genom det samfälda förslaget, i hvilket man helt

166 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

naturligt är böjd att se en tillförlitlig resumé af hvad de förra innehålla.
T kanske intet annat fall är eu sådan uppskattning så
oriktig, som just då det gäller förslag till akademiska lärarebefattningar.
Vid deras tillsättande kommer det nämligen mindre an
på tjänstgöringsmeriter än på förtjänster, ådagalagda genom vetenskapligt
författareskap och duglighet såsom lärare. Här måste hufvudvikten
städse ligga på den motivering, som de särskilda yttrandena
innehålla.

Det nu sagda gäller oberoende af hvilken princip och metod
för upprättandet af ett samfäldt förslag man väljer. De i § 78 af
gällande statuter antagna reglerna göra ej härifrån något undantag.
Mot dem kan man för öfrigt anmärka, att deras mening ingalunda
är fullt klar, hvarför de och stundom i mera komplicerade
omröstningsfall vållat mycken tvekan vid tillämpningen.

Komiténs på nu anförda skäl grundade åsikt är alltså den,
att befordringsnämnden icke skulle behöfva upprätta något samfäldt
förslag utan endast aflåta det i ärendet förda protokoll med däri
upptagna särskilda yttranden. Till förmån för eu sådan förändring
talar, utom hvad redan blifvit anfördt, äfven det, att den kan förväntas
skola medföra, att klagan mera sällan af de sökande föres.
Rättigheten att besvära sig torde man väl ej kunna betaga sökande,
och komitén har ej heller, såsom stadgandena i det kap. af förslaget,
som handlar om besvär, gifva vid handen, ifrågasatt något
sådant. Men de sökande torde ej finna samma anledning som nu
att anställa klagomål, om det blott föreligger ett antal särskilda
yttranden och icke ett totalförslag.

Emot den här förordade tanken att låta det samfälda förslaget
försvinna torde endast den betänkligheten kunna göras gällande,
att möjligen § 28 i regeringsformen lägger hinder i vägen
därför. Då det i denna § stadgas, att innan konungen utnämner,
vederbörande förut böra hafva med förslag inkommit, där sådana
hittills egt rum, skulle man kunna vilja anse, att eftersom det samfälda
förslaget var vid tillsättandet af akademiska befattningar
häfdvunnet redan vid regeringsformens tillkomst, ett sådant förslag
är af grundlagen påbjudet. Komiténs flertal har ansett denna åsikt
ej vara tillräckligt grundad. Det samfälda förslaget är ej annat

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 167

än en sammanfattning af flere särskilda förslagsvota. Dess upprättande
är allenast en sammanräkningsåtgärd, som kan företagas
af hvem som helst. Vid sådant förhållande torde, då förslagssättningen
åligger ett kollegium, grundlagens bud i verkligheten endast
afse de särskilda yttranden, som det åligger ledamöterna af
kollegiet att afgifva.

§ 89. Genom Kong! Br. den 26 januari 1883 äro särskilda
bestämmelser gifna angående tillsättning af förenade öfverläkaretjänsten
vid hospitalet i Upsala och e. o. professors-befattningen i
psykiatri vid universitetet i nämnda stad.

Den af komitén föreslagna befordringsordningen torde göra
någon ändring i dessa bestämmelser nödvändig. I stället för att
det nu är stadgadt, att medicinalstyrelsen, sedan den pröfvat sökandes
kompetens till öfverläkarebefattningen och upprättat förslag,
skall öfversända handlingarna jämte eget utlåtande till vederbörande
akademiska konsistorium, som har att utsätta specimenstid
för den eller dem, Indika blifvit af medicinalstyrelsen kompetente
förklarade, hvarefter vidare förfares i enlighet med gällande
föreskrifter angående förslag till extra ordinarie professorstjänst,
synes det, om komiténs förslag genomföres, böra föreskrifvas,
att ansökningshandlingarna jämte medicinalstyrelsens utlåtande
skola öfversäll das till rektor, som har att föranstalta om utseende
af befordringsnämnd samt anmäla befordringsärendet hos vederbörande
fakultet, på det att denna må utsätta proftid och gå i författning
om utseendet af’ sakkunnige; skolande härvid och vidare
med ärendet förfaras i enlighet med de i universitetsstatuterna meddelade
bestämmelser.

§ 90. Hvad i nuvarande § 82 af statuterna föreskrifves därom,
att rektor skall meddela underrättelse om professorsinstallation
medelst utfärdadt program, har af samma skäl, som vid § 23 af
förslaget beträffande underrättelse om rektorsinstallation anförts, ersatts
med eu bestämmelse om utfärdande af inbjudning.

§ 91. I den allmänna motiveringen har redan framhållits,
att för närvarande bestämmelser saknas om tillsättande af laborators-
och observatorsbefattningar, men att samma befordringsordning,
som beträffande professorsämbeten är föreskrifven, städse äf -

168 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

ven med afseende å ifrågavarande befattningar i tillämpliga delar
funnit användning. Då laboratorer och observatörer liksom professorerna
äro lärare med fast anställning, böra de ock tillsättas
efter i tillämpliga delar samma regler som desse senare, och härom
innehåller förevarande § stadgande.

§ 92. Vid denna § behöfver blott anmärkas, att förslags upprättande,
som nu enligt § 88 i statuterna åligger det större konsistoriet,
anförtrotts åt universitetsrådet, h varjämte befattningens ledigförk
1 arande uppdragits åt rektor.

§§ 94—96. Grunderna för de i dessa §§ föreslagna stadganden
äro redan hufvudsakligen angifna i den allmänna motiveringen angående
anställande af docenter. Därutöfver må blott följande anmärkas:

Docentförordnande, som meddelas af kanslern, förutsätter eldigt
förslaget städse, att vederbörande fakultet eller sektion funnit villkoren
därför föreligga samt följaktligen tillstyrkt ansökningen och
hemstält om sökandens förordnande. I detta afseende afviker förslaget
från nu gällande stadgande i § 86, 2:dra stycket, enligt
hvilket, för det fall att skickligheten godkännes, men docents anställande
anses ej behöflig^, frågan skall, därest den till docentur
ifrågasatte det begär, underställas kanslerns afgörande. Enligt förslaget
eger kanslern, liksom nu är fallet, fritt pröfva, huruvida
fakultetens resp. sektionens hemställan förtjänar bifall eller ej.

Hvad angår prof till ådagaläggande af duglighet såsom lärare,
så har komitén icke föreslagit, att sådana i hvarje fall nödvändigt
skola afläggas. År sökandens kompetens i detta afseende redan
styrkt — han har t. ex. förut varit anstäld såsom docent vid annan
högskola — äro prof onödiga. Om däremot väl kompetensen
såsom vetenskapsidkare men ej läraredugligheten är ådagalagd, har
fakulteten resp. sektionen att förelägga sökanden prof. En följd af
den ståndpunkt, förslaget sålunda intager, är, att på sätt ock af §
9 5 framgår, fakulteten resp. sektionen skall, innan prof bestämmas,
hafva förehaft ärendet till behandling. Allt efter som pröfningen
härvid utfaller, beslutes hemställan till kanslern, profs afläggande
eller afslag å ansökningen. Har pröfningen resulterat i det andra
af dessa alternativ, skall fakulteten resp. sektionen, sedan profven
försiggått eller tiden därför eljest tilländalupit, företaga ärendet till

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 169

slutlig- behandling och därvid antingen besluta om hemställan till
kanslern eller afstå ansökningen.

§§ 98 och 99. Emot gällande bestämmelser, § 90 och 91,
angående tillsättandet af bibliotekarie- och vice bibliotekariebefattningarna
torde åtskilliga befogade anmärkningar kunna framställas.
Det större konsistoriet har att vid inträffad ledighet föranstalta om
ledigförklarande, pröfva ansökningshandlingarna och upprätta förslag.
Då förslag skall uppgöras, förfare konsistoriet — heter det — ”vid
bedömande af sökandenas skicklighet och företräde inbördes på
enahanda sätt, som om professorsämbeten är stadgadt; dock att
särskildt lärdomsprof och befordringsärendets hänskjutande till fakultet
icke erfordras”.

Hvad först angår den citerade bestämmelsen om uppgörandet
af förslag, så är ej fullt tydligt, om den afser blott det formella
förfarandet eller tillika de grunder, efter hvilka konsistoriet har att
bedöma de sökande. Meningarna ha i denna fråga vid tillämpningen
varit delade. Efter den uppfattning, som omfattas af komiténs
flertal, är det senare tolkningsalternativet det riktiga. Enligt
detsamma få, jämlikt § 66 i statuterna, vid förslag till någon
af ifrågavarande befattningar ej andra grunder afses och åberopas
än graden af ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos de sökande,
utan så är, att skickligheten hos tvänne eller flere sökande
pröfvas lika, då ock tjänsteålder må tagas i öfvervägande. En
annan fråga blir den, hvad uttrycket vetenskaplig skicklighet bör
anses i förevarande fall betyda. Det synes komitén vara uppenbart,
att samma uttryck ej kan åsyfta vetenskaplig skicklighet
öfver hufvud, ty däraf vore den orimligheten gifven, att vetenskapliga
förtjänster skulle, oafsedt förmågan att förestå ett bibliotek
och i bibliotekstjänstgöring ådagalagda insikter, berättiga till
bibliotekariebefattning. Uttrycket måste afse den vetenskapliga
skicklighet, som styrker kompetens till biblioteks]»lats. I allt fall
har stundom någon tvekan på denna punkt yppat sig, och tydliga
bestämmelser i förevarande afseende böra vid en revision af statuterna
lämnas.

En universitetsbibliotekarie bör, enligt komiténs åsikt, vara en
vetenskapligt bildad man och hafva, helst genom utgifna skrifter,

170 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

styrkt sig ega vetenskapliga förutsättningar för sin uppgift. För
att vara en god ledare af ett universitetsbibliotek är ej nog att
kunna på ett förtjänstfullt sätt fullgöra de administrativa åliggandena
och behärska bibliotekstekniken; det fordras eu öppen blick för
vetenskapens betydelse och förståelse af de olika vetenskapsgrenarnas
kraf på att vara inom boksamlingen representerade.

1 andra sidan ligger det i öppen dag, att universitetsbiblioteken,
såsom betydande institutioner med en ganska komplicerad
administration, kräfva ledare med chefsegenskaper, praktisk förmåga,
kännedom om biblioteksväsen och vana vid dess göromål.

I § 99 af sitt förslag har komitén sökt angifva grunder lör
befordran till bibliotekariebefattning, som tillgodose förenämnda synpunkter.

Vidkommande härefter bestämmelsen, att ifrågavarande befordringsärenden
skola upptagas af det större konsistoriet, som har
att upprätta förslag, så kan emot denna ordning med rätta anmärkas,
att antalet personer, som med pröfningen hafva befattning är
onödigt stor. Den profvande församlingens mångtalighet föranleder
dröjsmål med afgörandet och bidrager stundom till att inveckla
ärendet. Särskilda förutsättningar för ett sakförståndigt bedömande
kunna icke i allmänhet hos konsistoriets ledamöter påräknas; i
hvarje fall torde detta utan fara för misstag kunna sägas, så vidt
bedömandet bär att fästa sig vid de sidor af kompetensen, som äro
af speciellt biblioteksteknisk natur.

Hvad nu gjorts gällande mot det större konsistoriets befattning
med ifrågavarande befordringsärenden, talar ej mindre emot
att åt universitetsrådet öfverlåta desamma. Komitén har följaktligen
icke kunnat förorda denna utväg.

Inom komitén liar varit under öfverläggning, huruvida icke
ifrågavarande befordringsärenden borde öfverlämnas åt eu nämnd,
sammansatt efter samma grunder, som den befordringsnämnd, hvilken
enligt förslaget har att fungera vid tillsättandet af lärarebefattningar.
Men man kan ej här tala om behofvet och fördelarna
af eu samverkan emellan universiteten med samma skäl, som då
det gälde lärarebefattningarna. Någon verklig vinst af en sådan
samverkan torde ej vara att förvänta.

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 171

Den af komitén föreslagna enkla anordningen med en nämnd,
som utses af universitetsrådet vid det universitet, där befattningen
skall tillsättas, synes däremot innefatta en i alla afseenden tillfredsställande
lösning. Universitetsrådet skall helt säkert ej underlåta
att i nämnden insätta dem, som besitta erforderliga kvalifikationer
för uppgiften. Genom rättigheten att välja äfven personer,
som ej tillhöra universitetet, har universitetsrådet erhållit eu
ökad möjlighet att vid nämndens sammansättning tillgodose behofvet
af sakkunskap. — Antalet ledamöter är bestämdt till sex, förutom
ordföranden, som är själfskrifven. Detta antal bör, om nämnden
är med omsorg utsedd, vara för pröfningens grundlighet fullt
tillräckligt, och tillsättandet kan, om förslagssättningen omhänderhafves
af en vid jämförelse med det större konsistoriet så fåtalig
församling, försiggå vida snabbare, än nu är fallet.

Hvad angår öfriga bestämmelser, som ha afseende på nämnden,
märkes, att denna skall utses ofördröjligen efter ledigförklarandet;
sedan ansökningstiden utgått, behöfver därför ingen tid
spillas i afvaktan på nämndens konstituerande, utan granskningen
af ansökningshandlingarna kan genast taga sin början. — Ansökningstiden
har blifvit satt till trettio dagar. — Skyldighet att mottaga
val till ledamot i nämnden har ålagts samma personer, som
i § 67 förklarats pliktige att åtaga sig sakkunniguppdrag. — Vid
befordragsärendets behandling inom nämnden skola i tillämpliga
delar samma bestämmelser lända till efterrättelse, som meddelats i
§ 86. Hvarje ledamot har följaktligen att utlåta sig om sökandes
skicklighet, att där flere sökande finnas, dem emellan anställa jämförelse,
samt att på förslag uppföra tre skicklige befunne sökande,
om så många äro. Föreskrift om sammanräkning af de särskilda
förslagsvota till ett samfäldt förslag är ej gifven.

Vid tillsättande af vice bibliotekariebefattning skall enligt
förslaget särskildt gälla, att bibliotekarien skall till ledamot af
nämnden utses och till denna afgifva ett förberedande utlåtande.
Lämpligheten af detta stadgande torde vara utan någon vidare
motivering uppenbar.

Slutligen skall här anmärkas, att den i förevarande §§ föreslagna
befordringsordningen icke ifrågasatts skola följas vid tillsät -

172 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

tande af biblioteksamanuensbefattningar. Dessa tjänster äro af
jämförelsevis mera underordnad natur, och tjänstgöringsmeriter spela
vid deras tillsättande den förnämsta rollen såsom befordringsgrund.
Att för behandlingen af dessa befordringsärenden föreslå ett särskildt
organ, kan under sådana förhållanden ej anses påkalladt.

§ 100. Universitetsrådet skall enligt denna § öfvertaga den
pröfning af de i §:n afsedda befordringsärenden, som nu åligger
det större konsistoriet. Ansökningstiden har äfven här nedsatts
till trettio dagar, och omsorgen om ledigförklarandet har pålagts
rektor.

% 101. T § 92 af gällande statuter uppställes såsom fordran för
kompetens till räntmästare-, sekreterare-, kamrerare- eller annan ordinarie
tjänst vid universitetets drätselverk eller kansli, att sökande
skall hafva undergått ”sådan examen, som berättigar till inträde i
civila ämbetsverk”. De ord, som med citationstecken utmärkts,
gifva anledning till berättigad tvekan, om hvad därmed rätteligen
bör förstås. Den författning, som man i ämnet har att rådfråga,
är Kongl. Kung. den 12 Maj 1865 angående förändrade villkor
för anställning i statens civila tjänstebefattningar med däri genom
Kong]. Kung. den 16 Februari 1872 gjorda ändringar. Af här
gifna stadganden framgår, att olika examensfordringar gälla för
tillträde till olika civila tjänstebefattningar eller för inträde i olika
civila ämbetsverk. Medan till ernående af vissa beställningar fordras
examen till rättegångsverken, berättigar t. ex. redan studentexamen
till erhållande af vissa andra. Vid sådant förhållande
måste man fråga sig, om examen, som är tillräcklig för inträde
vid något enda slag af civila ämbetsverk, äfven gifver kompetens
till ifrågavarande akademiska tjänster, eller om därför fordras att
hafva aflagt sådan examen, som i allmänhet eller i mera omfattande
grad bereder inträde vid civila ämbetsverk. Konsistoriet i
Opsala har, såsom det vill synas, på goda grunder, antagit den
senare tolkningen såsom den riktiga och förklarat sökande, som aflagt
filosofie kandidat- och landtmäteriexamen, inkompetenta till
kanslist- och bokhållarebefattningarna. Man har härvid resonnerat
så, att då § 92 icke gör någon skillnad emellan olika ordinarie
tjänster vid kansliet och drätselverket, utan stadgar lika kompetens

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 173

för, exempelvis, de maktpåliggande räntmästare- och sekreterarebefattningarna
som för den underordnade kanslisttjänsten, följden
således, om man anslöte sig till den ofvan först angifna tolkningen,
skulle blifva, att till räntmästare tjänsten, hvars innehafvare dock
såsom adjungerad ledamot i konsistoriet eger utöfva t. o. in. domarevärf,
kompetens kunde förvärfvas allenast genom mogenhetsexamen
eller genom den examen hos Konungens Befallningshafvande,
som erfordras för att blifva betrodd med länsmanstjänst.

Komitén anser, att för kompetens till samtliga ifrågavarande
befattningar måste fordras antingen juridisk kandidatexamen eller
examen till rättegångsverken. Det kunde väl tyckas, som om man
borde göra skillnad emellan å ena sidan de mera viktiga och ansvarsfulla
räntmästare- sekreterare- och kamrerarebefattningarna samt
a andra sidan bokhållare- kanslist- och amanuenstjänsterna. Och
om man blott tager hänsyn till förutsättningarna för bestridandet
af dessa senare tjänster, kan intet invändas emot att med afseende
å dem uppställa mindre fordringar. Men däremot talar ett annat,
efter komiténs åsikt afgörande skäl. Dessa tjänster anses och böra
vara förberedande i förhållande till de högre befattningarna, och
\ id sådant förhållande är det ej lämpligt att dem emellan göra
skillnad beträffande kompetensvillkoren. Däraf kunde blifva en
följd, att de lägre tjänsterna blefve besatta med personer, som sedan
vid uppkommande ledigheter i de högre icke kunde till dem
komma i åtanke.

Hvad andra stycket i statuternas § 93 innehåller, har icke i
förslaget upptagits. I första punkten säges ej annat, än hvad som
äfven utan bestämmelse därom gäller, och för undan tagsstadgandet
i andra punkten saknas giltiga skäl.

$ 102. Förordnande af ombudsman har ansetts kunna åligga
konsistoriet efter drätselnämndens förslag. I stället för det i nuvarande
§ 93 förekommande förhud emot att till ombudsman förordna
någon af de akademiska konsistoriernas ledamöter har föreslagits, att
ingen af universitetets ordinarie lärare må kunna därtill förordnas.
Det särskildt vid universitetet i Upsala maktpåliggande ombudsmannauppdraget
torde icke alltid kunna fullgöras jämte lärareåliggandena,
och häri ligger grunden till den föreslagna inskränkningen.

174 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 103. Denna § innehåller detsamma som § 65, 8:dje stycket,
äfvensom § 94 i gällande statuter.

§ 105. Denna § svarar emot § 96 i statuterna, i hvilken
inga andra förändringar vidtagits, än att dels det föreskrifvits, att
att fullmakt skall företes för rektor — icke såsom nu för det större
konsistoriet — och dels föreskriften om tjänsteed, som är upphäfd
genom Kongl. Kung. den 13 December 1878, uteslutits.

§ 107. De olikheter med nuvarande § 98, som förevarande
§ af förslaget företer, torde ej erfordra någon vidare motivering.

§ 108. För närvarande förekomma bestämmelserna om förordnande
af vikarie på två olika ställen i statuterna, nämligen
i §§ 99 och 127. Till åstadkommande af större reda och öfverskådlighet
hafva bestämmelserna härom sammanförts i förevarande
§.

Beträffande vidtagna förändringar må anmärkas, att föreskriften
i § 127 därom, att fakulteten eller sektionen skall till vikarie föreslå
skicklig akademisk lärare, erhållit tillägget: ”eller där sådan
ej finnes att tillgå, annan lämplig person”. Vidare har skyldigheten
att för kanslern anmäla, det åtgärd för undervisningens uppehållande
ej anses nödig, begränsats till fall, da det ifragasättes,
att undervisningen skall ligga nere under längre tid än fjorton
dagar. I själfva verket torde sällan hittills vid tjänstledighet, som
ej afsett längre tid än den nyssnämnda, anmälan om obehödigheten
af vikarie hafva aflåtits till kanslern, och hvad förslaget i sistberörda
hänseende innehåller, bekräftar alltså endast redan uppkommen
praxis.

Hvad första punkten af tredje stycket i denna § innehåller,
öfverensstämmer med bestämmelsen i andra punkten af nu gällande
§ 99, dock att, förutom en redaktionell ändring, tillika i sak den
ändring vidtagits, att det medgifvits prokansler eller i hans frånvaro
rektor att förordna vikarie för högst fjorton dagar, medan
samma medgifvande nu afser kortare tid än åtta dagar. T de fall,
i hvilka på grund af nyssberörda bestämmelse i § 99 vikarie för
lärare förordnats af prokansler eller rektor, har hittills icke fakultetens
eller sektionens förslag till vikarie, på sätt i § 127 är föreskrifvet,
varit åtföljdt af konsistoriets yttrande. Komitén, som ej

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 175

funnit anledning till ändring i denna praxis föreligga, liar i öfverensstämmelse
härmed affatta! sista punkten af förevarande §:s tredje stycke.

Slutligen må framhållas, att enligt förevarande § samma förfarande
skall följas, då fråga är om förordnande af vikarie för laborator
eller observator, som då det gäller vikariat för professor.
Detta framgår däraf, att i §:n öfverallt talas om vikarie för lärare,
hvarunder laboratorer och observatörer jämväl inbegripas.

§ 109. Angående den här docent ålagda förpliktelsen att
vikariera skall talas i sammanhang därmed att vid § 130 i förslaget
frågan om docents åligganden i allmänhet utredes.

VIII.

Den akademiska ungdomen och landskapsföreningarna.

Stadgandena i detta kapitel af förslaget äro, med några undantag,
i sak öfverensstämmande med bestämmelserna i motsvarande
kapitel af gällande statuter. Hvad angår afvikelserna, så är
redan i den allmänna motiveringen till kapitel 5 af förslaget nämndt,
att beslutanderätt i vissa frågor, som hittills ankommit på det mindre
konsistoriet, i förslaget öfverlåtits åt rektor. Detta kap. upptager
sådana fall, nämligen §§ 110, 115 och 121. Dessutom må
anmärkas, dels att såsom en följd af det förutsatta upphäfvandet
af skillnaden emellan ordinarie och e. o. professorer valbarhet till
nationsinspektor i § 115 tillerkänts samtlig^ innehafvare af professor
sämbete, och dels att i § 116 stadgats, att val af kurator för
nationsförening skall tillkännagifvas för rektor. IX.

IX.

Den akademiska undervisningen.

§ 122. Yid angifvandet af hufvudämnen för undervisningen
har här tagits hänsyn till de förändringar, som tillkommit, sedan §
112 i gällande statuter erhöll sin nuvarande lydelse.

176 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

§ 124. Beträffande denna § hänvisas till hvad om dess innehåll
yttrats i den allmänna motiveringen för reglerna angående
lärarebefattningars tillsättande. Den behandling, som här afsedda
frågor föreslagits skola undergå, är densamma som den i gällande
§ 114, lista stycket, stadgade, med den förändring, att universitetsrådet
trädt i det större konsistoriets ställe.

§ 128. Första stycket i denna § innehåller samma föreskrift
som första stycket af nuvarande §118. Tillägget: ”där ej annorlunda
är särskild! stadgadt”, innebär ej någon förändring i sak utan syftar
allenast därpå, att enligt särskild! gifta», bestämmelser vissa professorer
hafva annan undervisningsskyldighet än hållandet af föreläsningar
sig ålagd och till gengäld äro berättigade till minskning
i sin föreläsningsskyldighet.

Eu jämförelse mellan 2:dra stycket af förevarande § i förslaget
samt samma stycke af gällande § 118 gifver vid handen, att
dels bestämmelsen utsträckts till att afse äfven professors vikarie
och dels den förutsättning, hvarunder minskning i antalet föreläsningar
må ega rum, angifvits med andra ordalag. Hvad angår
det hirra, så innefattar förslaget endast ett formellt fullständigande
af gällande föreskrift; det har nämligen aldrig ifrågasatts annat, än
att professorsvikarie, som meddelar undervisning i annan form än
föreläsningens, är lika med professor berättigad till lättnad i föreläsningsåliggandena.
Den omredigering, som i öfrig!, enligt hvad
ofvan är antyd!, vidtagits, beror därpå, att den nuvarande formuleringen
ej är tillräckligt vid. Då det nämligen talas om minskning
i antalet föreläsningar för det fall, att professor ”fullgör särskild
undervisningsskyldighet”, så innefattas därunder, enligt en
strängare tolkning, ej det fall, att professor, såsom mycket ofta
förekommer, med kanslerns begifvande utbyter föreläsningar mot
seminarieöfningar. Utbytet är icke betingadt af någon skyldighet
från professorns sida utan helt och hållet frivilligt.

Tredje stycket af förevarande § statuerar under enahanda förutsättningar,
som för närvarande i sista stycket af § 118 äro angifna,
en förpliktelse till undervisning utöfver det vanliga måttet.
Denna förpliktelse, som nu ålägges ”ordinarie lärare” — hvarmed,
såsom sammanhanget gifver vid handen, åsyftas professor (och ad -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 177

junk!) — är i förslaget lagd på professor. Vikarie för professor
har däremot synts icke skäligen böra förpliktas till fullgörande af
mer än de ordinarie undervisningsåliggandena.

Bestämmelser om adjunkts undervisningsskyldighet ha icke i
förevarande § upptagits, då numera universitetens lärarekår ej sluter
inom sig några adjunkter.

§§ 139 och 130. Här skall i ett sammanhang redogöras för
docents samtliga åligganden i fråga om meddelande af undervisning.

De nu gällande bestämmelserna innehållas i §§ 119 och 127,
sådana de lyda enligt Kong], Kung. den 17 April 1891, äfvensom
i Kongl. Br. den 1 juni 1877. Enligt desamma har man att
skilja mellan docenter, som inneha, och docenter, som icke inneha
docenstipendium. De förre ha skyldigheter, hvilka icke åligga de
senare.

För båda kategorierna gemensamma stadganden förekomma i
§ 119, 2:dra oah 3:dje styckena. På förra stället förpliktas hvarje
docent att på förslag af vederbörande fakultet eller sektion och
efter kanslerns bestämmande mot skälig ersättning öfvertaga den
undervisning i sin vetenskap, som för ett ändamålsenligt ordnande
af den akademiska undervisningen pröfvas erforderlig.

I tredje stycket heter det: ”Dessutom må docent, som sådant
önskar, mot särskild ersättning meddela de studerande, som därtill
anmäla sig, enskild undervisning inom området af sin vetenskap”.

Med detta senare stadgande vill komitén först särskildt sysselsätta
sig. Den omständigheten, att denna bestämmelse sammanförts
till eu § med de båda föregående styckena af § 119, hvilka
uttryckligen ålägga docent vissa skyldigheter, kan föranleda till
antagandet, att uti ifrågavarande tredje stycke är tal om eu
skyldighet för docent att meddela enskild undervisning. § 119 i
dess ursprungliga lydelse ålade ock en dylik skyldighet. Men berörda
antagande är ej förenligt med orden: ”som sådant önskar”,
hvilka göra otvifvelaktigt, att här är fråga icke om en skyldighet
utan om eu rättighet. Betraktar man bestämmelsen från denna
synpunkt, kan den förefalla öfverflödig, då det nämligen synes själfklart,
att docent — liksom för öfrigt en hvar annan — eger enskild!
undervisa, vare sig kostnadsfritt eller mot ersättning. Be 23 -

178 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

stämmelsen är dock tydligtvis icke utan sin förnuftiga innebörd.
Tvifvelsutan har man att däri se ett uttalande, att docentanställningen
innebär en venia docendi vid universitetet, d. v. s. en
rättighet att vid universitetet, med begagnande af dess lokaler
m. in., undervisa. Uppfattar man bestämmelsen sålunda, blir ock
det där lämnade medgifvandets begränsning till docentens egen vetenskap
förklarlig.

Komitén anser, att ett uttalande om den venia docendi, som
docenturen innefattar, oj bör saknas i statuterna. Det torde emellertid
böra inrymmas i en § för sig. I enlighet med dessa åsikter
har komitén i sitt förslag upptagit och affattat § 129.

Hvad härefter beträffar de särskilda skyldigheter, som åligga
stipendierade docenter, så har i Kongl. Br. den 1 juni 1877 stadgats,
att innehafvare af docentstipendium åligger, utom de skyldigheter
i fråga om undervisnings meddelande, som i allmänhet tillhöra
docenter, dels att biträda vid de studerandes vetenskapliga öfningar,
och dels att, när behof däraf uppstår, deltaga i den offentliga undervisningen
och examinationen. Vidare är i statuterna föreskrifvet,
dels i § 119, lista stycket, att det åligger stipendierad docent
att utan särskild vedergällning i sin vetenskap hålla en offentlig
föreläsning i veckan eller åtaga sig annan däremot svarande undervisning,
och dels i § 127, att då professor åliggande undervisning
bör genom vikarie uppehållas, docent, som innehar docentstipendium,
är pliktig att förordnandet emottaga, då lian icke är af
laga förfall hindrad.

Förhållandet emellan de båda förstnämnda af dessa stadganden
är ej fullt klart. Man kan ej undgå att fråga sig, huruvida stipendierad
docent har på grund af innehållet i 1877 års bref skyldigheter
med hänsyn till undervisningen utöfver hvad af § 119,
lista stycket, framgår, och, om så är fallet, hvar man har att draga
gränsen för dessa skyldigheter. Vid besvarandet af detta spörsmål,
har man att erinra sig, att stadgandet i § 119 tillkommit
genom Kong]. Kung. den 17 April 1891 och således är af senare
datum än föreskrifterna i berörda Kongl. Bref. Utan tvifvel har
nämnda Kong]. Kung. afsett att uttömmande reglera frågan om
docents undervisningsåligganden, och hvad ifrågavarande nådiga

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 179

bref härom innehåller, måste följaktligen anses ej längre vara gällande.

Ett andra spörsmål, som vid framställningen af gällande bestämmelser
bör klargöras, rörer förhållandet emellan den i § 127
innehållna föreskriften om stipendierad docents vikariatsskyldighet
samt det förut anförda, samtliga, såväl stipendierade som icke stipendierade,
docenter afseende stadgandet i § 119, 2:dra stycket.
Det senare är så affattadt, att det i och för sig kan inbegripa
äfven skyldigheten att emot skälig ersättning bestrida vikariat.
För denna händelse skulle alltså skyldigheten att vikariera åligga
samtliga docenter och icke vara inskränkt till allenast sådana docenter,
som inneha docentstipendium. Men rätteligen torde man icke
böra åt stadgandet i § 119 gifva en så vidsträckt tolkning. Då §
127 nämner allenast docent, hvilken innehar docentstipendium, såsom
den där är pliktig att vikariera, är det naturligast att anse
öfrige docenter vara därifrån fritagna. Denna mening torde ock
vara den allmännast omfattade.

Några vidtgående förändringar i hvad sålunda angifvits gälla,
anser sig komitén icke böra föreslå. Förslaget innefattar i korthet
följande.

Fn skillnad i fråga om skyldigheter emellan docenter med och
utan docentstipendium är befogad och bibehålies. Hvarje docent
skall det fortfarande, i öfverensstämmelse med hvad nu i 2:dra
stycket af § 119 säges, åligga att emot skälig ersättning öfvertaga
den undervisning i sin vetenskap, som i vederbörlig ordning pröfvas
erforderlig. Föreskriften härom är upptagen i lista stycket af §
130 i förslaget. Angående ersättningens bestämmande har en uttrycklig
föreskrift synts böra meddelas och fått här inflyta.

Fn ytterligare skyldighet, som i förslaget ålagts hvarje docent,
är den att vikariera. Härutinnan afviker förslaget från gällande statuter
enligt den tolkning af desamma, för hvilken komitén ofvan uttalat
sig. Då docentinstitutionens ej minst viktiga uppgift är att
möjliggöra kontinuitet i högskolornas verksamhet genom öfvertagandet
åt vikariatsförordnanden, kan det ej annat än anses principiellt riktigt,
att ingen docent eger undandraga sig att i sådant afseende
tillhandagå. I statuerandet af en förpliktelse härtill ligger ej hel -

180 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

ler någon obillighet emot den docent, som är i saknad af docentstipendium,
ty enligt de föreslagna bestämmelserna om vikari atsarvoden
skall sådan docent undfå godtgörelse med samma belopp som
stipendieinnehafvare, och beloppet är satt så högt, att det far anses
utgöra skälig ersättning. — Stadgandet om docents vikariatsskyldigliet
innehålles i § 109 af förslaget. I § 130 har endast lämnats
en hänvisning därtill, och har en sådan befunnits nödig för
att utmärka, att lista stycket af § 130 icke afser vikariatsskyldigheten.

Stipendierad docents särskilda åliggande skall enligt förslaget
liksom för närvarande bestå i meddelande af offentlig, kostnadsfri
undervisning. Denna utgöres nu af en offentlig föreläsning i veckan
eller annan däremot svarande undervisning. Det förra är regel,
det senare undantag. Befogade anmärkningar ha framstälts
emot föreskriften om eu timmes föreläsning i veckan. Den har
icke beredt de studerande något gagn och omfattas ej af docenterna
med några sympatier. Detta är ock lätt förklarligt. Ln undervisning,
som ej omfattar ett större timantal, än det finnes föreläsningsveckor
i terminen, och som därtill är fördelad med en timme pa
hvarje vecka, kan svårligen bedrifvas med sådan intensitet, att den
lämnar åhörarne något egentligt utbyte eller förmår tillvinna sig
föreläsarens eget intresse. Tida lämpligare är att koncentrera undervisningen
på en kortare tidrymd. Därunder kan någon mindre
del af ämnet till verklig nytta för de studerande genomgås. I
många fall kan emellertid den stipendieinnehafvare åliggande offentliga
undervisningen lämpligare meddelas i annan form än föreläsningens.
I syfte att göra stipendieinnehafvares undervisning
fruktbärande och fullt effektiv har komitén från nu berörda synpunkter
affattat 3:dje stycket af § 130 i sitt förslag. Någon kvantitativ
förändring af stipendiaternas undervisningsskyldighet afses
icke utan endast att för högskolan bättre tillgodogöra det dem redan
nu ålagda arbetskvantum. Därigenom att så sker, får docentstipendiet
i högre grad än nu är fallet, egenskapen af ersättning
för ett i universitetets intresse förrättadt arbete och mister i samma
mån skenet af att vara en med docenturen såsom sådan förenad

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i TJpsala och Lund. 181

lön. En riktigare uppfattning af docentinstitutionen i dess helhet
kan därigenom ej annat än befordras.

Uttalandet, att den stipendierad docent åliggande särskilda undervisningsskyldigheten
ej eger rum för det fall, att stipendiaten bestrider
vikariat, innebär ej något nytt stadgande utan framhåller
blott hvad städse antagits vara en gifven följd af vikariatstjänstgöringen.

§ 132. Första stycket af denna § innehåller i sak detsamma
som nuvarande § 121, med den förändring, att tiden för fakulteternas
eller sektionernas uppgörande af föreläsningsschema bestämts
till slutet af hvarje termin, ej såsom nu till antingen denna tidpunkt
eller en månad före föreläsningstidens början.

Andra stycket af §:n fastställer anmälningsskyldighet för docent,
som med stöd af sin på docenturen grundade venia docendi
önskar offentligen föreläsa eller meddela annan undervisning. Ehuru
eu dylik skyldighet icke framgår af § 121 i statuterna, bär dock
anmälan i nu afsedda fall redan hittills varit bruklig.

§ 133. Föreläsningskatalogens slutliga upprättande har, såsom
redan i den allmänna motiveringen till kap. 5 af förslaget
anmärkts, uppdragits åt rektor.

§ 136. Stadgandet i sista stycket af denna § är nytt. Någon
vidare motivering torde ej vara erforderlig.

§ 137. Uttrycket ”hvarje lärare” i nuvarande § 126 har
synts behöfva något förtydligas. I dagbok bör uppenbarligen all
den undervisning upptagas, om hvilken man kan såga, att den
meddelas vid universitetet, af vare sig ordinarie lärare eller docent,
men däremot icke rent privat undervisning. Formuleringen är
gjord i öfverensstämmelse härmed.

I tredje stycket af denna § har enligt flertalets i komitén mening
föreslagits ett stadgande, som saknar motsvarighet i gällande
statuter. Hvarje docent, med undantag af den som hel termin
åtnjutit tjänstledighet, skall vid terminens slut till dekanus i sin
fakultet eller sektion inlämna redogörelse för den af honom under
terminen meddelade undervisning, och eger docent därvid tilllika
lämna uppgift om sin verksamhet i öfrigt vid universitetet.
Detta stadgande har föreslagits i syfte att för hvarje fakultet eller

182 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

sektion möjliggöra en tillförlitligare kännedom om de till densamma
hörande docenter, än som för närvarande står att vinna, För docenterna
själfva kan detta ej vara annat än till fördel.

Akademiska lärdomsgrader och fakultetsexamina.

§ 149. Hvad i förevarande § föreslagits afser ej någon
mera vidtgående förändring, än som är en nödvändig följd af
upphäfvandet af skillnaden emellan ordinarie och extra ordinarie
professorer.

XI.

Akademiska disputationer.

Beträffande denna afdelning af förslaget må i allmänhet anmärkas,
att det i motsvarande afdelning af gällande statuter förekommande
ordet ”disputation” i betydelsen af den afhandling, som
ventileras, öfverallt blifvit utbytt mot ordet ”disputationsafhandling”.
Det senare är fullt otvetydigt, medan ordet disputation egentligen
betyder icke den afhandling, öfver hvilken den lärda diskussionen
föres, utan den lärda diskussionen själf. — För (ifrigt ha flere §§
i förevarande kapitel af statuterna i förslaget undergått redaktionsändringar,
för Indika dock icke torde behöfva närmare redogöras.
Följande må särskild! framhållas.

§ 153. Hvad denna § innehåller, utgör en sammanfattning
af de bestämmelser, som i gällande statuter förekomma i §§ 73
och 143. Dessa bestämmelser ha väl synts komitén i flera afseenden
vara i behof af förändring, men har komitén ej ansett ligga
inom sin befogenhet att föreslå sådan.

§ 156. Då enligt mom. 1 i § 146 af gällande statuter disputationsakt
uppskjutes, skall det större konsistoriet bestämma annan dag
därför. Enligt förslaget har hvarken universitetsrådet eller konsistoriet
någon befattning med tillsättandet af akademiska lärare -

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 183

platser, och det har därför synts lämpligare att för de i nämnda
mom. af § 146 afsedda fall anförtro bestämmandet af dag för
disputationsakt åt vederbörande fakultet eller sektion.

§ 157. I § 147 af statuterna stadgas, att i vissa, i §:n angifna
fall vederbörande fakultet eller sektion skall förordna någon
bland sina lärare eller, där så nödigt är, anmoda någon annan
akademisk lärare att vid disputationsakt opponera. Denna bestämmelse
utgår otvifvelaktigt därifrån, att lärare inom vederbörande
fakultet eller sektion är skyldig åtaga sig uppdraget att opponera.
Till förekommande af hvarje anledning till tvekan härom har i
denna § af förslaget intagits ett uttryckligt uttalande i sådant afseende.

XII.

Stipendierna.

§ 162. Den i § 152 af statuterna föreskrifna tillsyn öfver
stipendieinnehafvare afser allenast studerande, som inneha stipendium.
I denna § af förslaget bär detta hlifvit uttryckligen angifvet.

§ 164. En förutsättning för rättigheten att uppbära stipendium
är, att stipendiaten uppehåller sig vid universitetet för studiers
idkande. Enligt § 154 i gällande statuter utöfvas kontroll
häröfver genom upprop åt stipendiaterna minst tvänne gånger under
hvarje termin. Det torde vara uppenbart och är äfven af erfarenheten
i rikt mått bekräftadt, att den kontroll, som stipendiatuppropen
i nämnda hänseende medföra, är i det närmaste illusorisk.
Den i förevarande § föreslagna anordningen har synts komitén
vara för ändamålet lämpligare.

XIII.

Biblioteket och öfriga vid universitetet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 167. Upphäfvandet af skillnaden emellan ordinarie och extra
ordinarie professorer medför nödvändigheten af eu bestämmelse an -

184 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund.

gående föreståndarskapet för samling eller inrättning, som är gjord
till belysning af vetenskap, i hvilken mer än en professor finnes.
Eu sådan bestämmelse är gifven i förevarande §, sista punkten af
mom. 1.

XIV.

Universitetets ekonomiska förvaltning och drätselverk.

§ 172. Någon ändring i drätselnämndens sammansättning
har ej blifvit ifrågasatt. Yal af ledamöter har ansetts böra åligga
universitetsrådet, dock att, i analogi med hvad som nu gäller, lättigheten
att förordna vikarie tillagts konsistoriet. I likhet med
hvad i förslaget bestämts beträffande öfrige valde funktionärer vid
universitetet, bär stadgats, att tjänstgöringstiden för drätselnämndens
valde ledamöter skall taga sin början den 1 Juni.

XV.

Universitetets kansli.

Innehållet i detta kapitel af förslaget gifver ej anledning till
någon vidare motivering. Påpekas må blott, att förslag till de i
§ 187 afsedda instruktioner ansetts böra utgå från konsistoriet och
icke från universitetsrådet, samt att i § 189 rektor fatt åt sig öfversten
den befogenhet att förordna om fördelningen af göromål
mellan kursorer och vaktbetjänte, som nu enligt § 179 tillkommer
det mindre konsistoriet.

XVI.

Om besvär.

§ 190. I denna § har komitén föreslagit nya bestämmelser
angående förfarandet vid besvär öfver beslut rörande frågor om förslag
till lärarebefattningar. Syftet är att åstadkomma, att den i
förslaget liksom enligt gällande stadgande!! medgifna besvärsrätten

Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Upsala och Lund. 185

icke ma valla längre uppehåll med tillsättandet, iin oundgängligen
är nödigt. För sådant ändamål har bestämmelsen om missnöjesanmälan
inom eu vecka efter det anslag ågått, meddelats; genom
densamma vinner man, att i de många fall, i hvilka klagan ej
föres, med tillsättandet ej behöfver anstå i afbidan på besvärstidens
utgång. Har efter förslagsfrågans afgörande af befordringsnämnden
eu vecka förflutit, utan att missnöjesanmälan blifvit gjord, bär
vederbörande försuttit sin rätt att besvära sig, och befordringsfrågans
vidare handläggning fortgår utan uppehåll. Är åter anmälan
om missnöje vederbörligen gjord, och besvärsrätten således förvärf
stadgadt, anföras

rad, skola besvären, liksom för närvarande
inom trettio dagar efter anslagsdagen. Men besvären skola oj såsom
för närvarande ingifvas till Kong!. Maj:t resp. kanslern utan
nu gällande ordning remitteras besvären från

till rektor. Enligt
Kong!- Maj:t till kanslern och från denne till det större konsisto
riet, som, sedan vederbörandes yttrande infordrats, har att afgifva
förklaring och därefter återsända samtliga handlingar till kanslersämbetet,
hvarifrån de jämte kanslersämbetets utlåtande, för den
händelse utnämningen till kommer Kong! Maj:t, slutligen till Kong!
Maj.t öfverlämnas. Denna ordning medför onödig omgång och
tidsutdräkt. Det af komitén föreslagna tillvägagångssättet är otvifvelaktigt
enklare och tidsbesparande. Befordringsnämnden skall,
sedan vederbörande lämnats tillfälle att sig yttra, afgifva förklaring
öfver besvären, för hvithet ändamål rektor har att kalla nämnden
till sammanträde. För att spara tid och kostnader för det allmänna
har stadgats, att ledamot af nämnden ej behöfver infinna
sig vid sammanträdet utan eger insända skriftligt yttrande. Stadgandet
har tydligtvis särskildt afseende å de ledamöter, som icke
äro boende i universitetsstaden. Befordringsärendet behandlas därefter
i vanlig ordning i enlighet med §87. Prokansler och kansler
fa alltså i fall af besvär, först efter det förklaring i anledning
af besvären afgifvits, befattning med befordringsärendet och äro
sålunda vid afgifvandet af dem åliggande yttranden i tillfälle att
taga hänsyn jämväl till hvad besvärshandlingarna innehålla.

§ 191. Denna § handlar om besvär i befordringsärenden,
som upptagas af universitetsrådet eller den i § 98 omförmälta nämnd.

186 Motiver till förslaget till statuter för universiteten i Vpsala och Lund.

Den här föreskrifila ordningen står i öfverensstämmelse med den i
föregående § stadgade.

§ 194. Vid denna § må blott uppmärksamheten fästas därpå,
att bland de myndigheter, öfver hvilkas beslut besvär må anföras,
upptagits äfven rektor, detta med hänsyn till den själfständiga beslutanderätt,
som förslaget i vissa frågor tillerkänt honom.

Betänkande och förslag

beträffande

docentstipendier och vikariatsarvoden
vid universiteten.

Om docentstipendier.

De allmänna synpunkter, från hvilka docentstipendierna böra
bedömas, skola först framhållas, innan de särskilda spörsmål, som
anknyta sig till stipendieinrättningen, upptagas till behandling.
Synpunkterna äro i själfva verket redan angifna i och med framställningen
af docentinstitutionens uppgifter och de principer, efter
hvilka den för att kunna rätt tillgodose dessa uppgifter måste
vara danad.

Docentinstitutionen är såsom nödvändig för högskolorna en
permanent institution, men den enskilda docenturen är ej en fast
tjänst. Docenturen innebär ej annat än en venia docendi, och docentanställningen
medför således icke någon rätt till lön. Docentstipendierna
ha ej heller tillkommit för att tillmötesgå löneanspråk
från docenternas sida och få ej uppfattas från synpunkten af en
med docenturen förenad aflöning. Stipendierna ha inrättats för
docentinstitutionens skull eller närmare bestämdt för att bereda högskolorna
säkerhet för, att denna institution är så fulltaligt och väl
representerad, att högskolorna ega tillgång på ett tillräckligt antal
yngre lärare, genom hvilka institutionen kan fylla sin bestämmelse.

188 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Den ledande principen för stipendieinrättningens ordnande är
härmed gifven. Stipendieinrättningen bör så vidt möjligt tillfredsställa
alla de fordringar, hvilka man på densamma kan ställa från
den synpunkten, att de uppgifter, som tillkomma docentinstitutionen,
böra på bästa möjliga sätt ses till godo. Med ledning af denna
grundsats har man att bedöma de särskilda spörsmålen om stipendiernas
antal och storlek samt beskaffenhet med hänsyn till skillnaden
emellan fasta och rörliga stipendier äfvensom om grunderna
och tiden för tilldelande af stipendium.

1) Om docentstipendiernas antal och storlek.

Den nuvarande docentstipendieinrättningen hvilar på grunder,
som faststäldes vid adjunktsinstitutionens ombildning år 1877. Enligt
Kongl. Er. den 1 Juni 1877 beviljades åt universiteten följande
stipendier:

åt universitetet i Upsala

dels elfva stipendier hvart och ett å 1500 kronor, fördelade
på fakulteter och .sektioner så, att teologiska fakulteten erhöll två,
juridiska fakulteten likaledes två, humanistiska sektionen fyra och
matematiskt-naturvetenskapliga sektionen tre stipendier;

dels ock fem icke vid viss fakultet eller sektion bundna s. k.
rörliga stipendier, hvart och ett å 1200 kronor; samt
åt universitetet i Lund

dels sju stipendier å 1500 kronor, åt hvilka juridiska fakulteten
undfick ett, humanistiska sektionen fyra och matematiskt-naturvetenskapliga
sektionen två stipendier;

och dels fem s. k. rörliga stipendier å 1200 kronor.

Sedan dess har universitetet i Upsala erhållit, år 1889 två
stipendier å 1500 kronor, afsedda det ena för medicinska fakulteten
och det andra för humanistiska sektionen, år 1900 ett stipendium
å 1500 kronor, bestämdt för teologiska fakulteten samt år
1901 ett stipendium å likaledes 1500 kronor, afsedt för humanistiska
sektionen. Åt universitetet i Lund har ytterligare gifvits fyra
stipendier å 1500 kronor, nämligen år 1890 ett åt hvardera af teologiska
och medicinska fakulteterna, år 1897 ett åt juridiska fakulteten
samt år 1901 ett åt humanistiska sektionen.

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 189

Vid utredningen af frågan om universitetens behof af docentstipendier
torde först böra framhållas, att stipendieantalet ej kan
rätta sig efter antalet docenter. Vore detta den riktiga normen,
skulle det missförhållande, som i sådant fall redan enligt 1877 års
universitetsreform förefanns emellan antalet stipendier och docenter,
sedermera hafva i högst betydande grad stegrats, i det att ökningen
af stipendieantalet vida understigit ökningen af docentnumerären.
Och universiteten skulle under denna förutsättning hafva
mycket stora anspråk att ställa på statskassan i fråga om anslag
till nya docentstipendier. Men af den ofvan uppstäda hufvudprincipen
för stipendieinrättningen framgår, att man icke i docentnumerären
har att söka normen för stipendieantalet. Stipendierna
bereda docenterna ekonomiska betingelser för att kunna vid högskolorna
uppehålla sig och tjäna därmed olika ändamål. De gifva
unge män med vetenskapliga intressen tillfälle till egen fortsatt
utbildning, hvilket är af betydelse för rekryteringen af högskolornas
ordinarie lärarekår och med hänsyn äfven därtill, att de docenter,
som ej kvarstanna vid högskolorna, gå till sin verksamhet
på andra områden med större förutsättningar för ett framgångsrikt
arbete. Stipendierna gifva vidare högskolorna säkerhet för att
städse kunna disponera öfver vikarier och biträden vid undervisningen.
Sistberörda syfte måste anses vara det, som i främsta rummet
med docentstipendierna fullföljes, och angifver ock efter komitens
åsikt den synpunkt, som bör vara afgörande för bedömandet
af förevarande spörsmål.

Då man med ledning häraf vill undersöka, huruvida universiteten
för närvarande förfoga öfver tillräckligt många docentstipendier,
synes man lämpligen kunna utgå från en granskning af
förhallandena, då stipendieinrättningen år 1877 byggdes på ännu
bestående grund, och därmed jämföra nu föreliggande förhållanden.

Höstterminen 1S76 — förhållandena vid denna tid ha närmast
legat till grund för den år 1877 beslutade omorganisationen
hade universitetet i Upsala 33 ordinarie professorer. Genom
omorganisationen kommo härtill 18 e. o. professorer jämte 3 laboratorer
och 1 observator. Universitetet i Lund egde vid samma

190 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

tid 28 ordinarie professorer. De genom omorganisationen därstädes
nyinrättade lärarebefattningarna utgjorde 14 e. o. professurer
jämte 1 laborators- och 1 observatorsbefattning. För närvarande
utgöra lärarebefattningarna vid universitetet i Upsala 85 ordinarie
och 27 e. o. professurer jämte 8 laboratorsbefattningar och 1 observatorsbefattning
samt vid universitetet i Lund 30 ordinarie och
19 e. o. professurer jämte 2 laboratorsbefattningar och 1 observatorsbefattning.
— Antalet af år 1877 beviljade docentstipendier
utgjorde, enligt hvad ofvan är närmare angifvet, för universitetet
i Upsala 11 å 1500 kronor och 5 å 1200 kronor samt för universitetet
i Lund 7 å 1500 kronor och 5 å 1200 kronor. För
närvarande uppgår stipendieantalet vid det förra universitetet till
15 å det högre och 5 å det lägre beloppet samt vid det senare
universitetet till resp. 11 och 5 stipendier.

De år 1877 faststälda docentstipendiernas antal ansågs redan
från början vid universiteten vara synnerligen knappt tilltaget och
understeg ej obetydligt de anspråk, som från de akademiska myndigheternas
sida framstälts. I det senare afseendet må blott erinras
om, att ensamt humanistiska sektionen i Upsala, till hvilken
förut hörde 10 ordinarie professurer och som föreslog inrättandet
af tvänne nya sådana professorsämbeten, ansåg sig behöfva ett
stipendium å 1500 kronor för hvarje professur eller tillhopa 12
stipendier, en framställning, som vann både det större konsistoriets
och kanslersämbetets understöd. Sektionen erhöll i stället endast
4 stipendier, samtidigt med att de fasta lärareplatserna ökades genom
inrättandet af 5 e. o. professurer. — Men i själfva verket
stälde sig vid universitetsreformens genomförande förhållandet emellan
antalet docentstipendier och lärarebefattningar, med afseende å
Indika ett stipendiebehof förelåg, vida ofördelaktigare, än man genast
till fullo uppfattade. Egentligen afsåg man nämligen vid stipendieinrättningens
reglerande allenast att erhålla biträden vid
undervisningen och vikarier åt de ordinarie professorerna men förbisåg
de nyinrättade e. o. professurerna och det stipendiebehof, som
med hänsyn till dem kunde yppa sig. Denna omständighet synes
hafva haft sin orsak däri, att man ej fullt genomskådade hela

Betänkande och förslag beträffande, docentstipendier och vikariatsarvoden. 191

innebörden af den vidtagna omorganisationen. 1 fråga om docenterna
tänkte man framför allt på deras uppgift att i ställe/ för
adjunkterna lätta undervisningens börda för professorerna och för
dem vikariera, och då adjunkterna härutinnan stått i förhållande
endast till innehafvare af ordinarie professorsämbeten, satte man
ej heller docenterna i relation till någon annan professorskategori.
De e. o. professorerna ha emellertid, såsom redan i annat sammanhang
påpekats, blifvit själfständiga målsmän hvar och en för sin
vetenskap med samma undervisningsskyldighet som de ordinarie
professorerna och i allmänhet äfven med examinationsskyldighet.
Genom inrättandet af e. o. professurer har följaktligen universitetens
behof af docenter och docentstipendier icke minskats utan
tvärtom ökats i ungefär samma grad, som förhållandet skulle blifvit,
om dessa professorsämbeten varit ordinarie i stället för extra
ordinarie.

Efter år 1877 ha väl, enligt hvad ofvan redan lämnade uppgifter
gifva vid handen, nya stipendier tillkommit vid båda universiteten,
men under tiden har ock ett ännu större antal professorsämbeten
inrättats, hvadan stipendietillgången för närvarande är
ännu mindre tillfredsställande än vid förstberörda tid. Att verkligen
docentstipendierna äro allt för fåtaliga, ådagalägges till fullo
af det faktum, att långt ifrån alla docenter, som tagas i anspråk
för vikariat, äro stipendierade. Upplysning härom kan man för
perioden 1891 —1895 hämta af de tabeller beträffande vikariaten
under denna period, som finnas bifogade de — i tryck föreliggande
— underdåniga petitioner angående vikariatsarvoden, Indika till
konungen ingifvits af docenterna i Lund i slutet af år 1896 och
af docenterna i Upsala i början af år 1897. Man finner häraf,
att vid universitetet i Upsala i 56 af 98 vikariatsfäll vikarien icke
innehaft docentstipendium, och att vid universitetet i Lund samma
förhållande förelegat i 32 fall af 67. Med dessa siffror för ögonen
kan man ej gärna annat än medgifva, att det icke är genom
stipendier tillräckligt sörjdt för vikariatens bestridande. De svårigheter,
som vikariatsarvodesfrågan boredt, ha till en väsentlig del
varit en följd häraf.

192 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Det bilsta sättet att genom stipendier betrygga docentinstitutionen
vore gifvetvis att till hvarje ordinarie lärarebefattning knyta
ett docentstipendium. Af ekonomiska skäl kan emellertid eu så betydande
ökning af stipendierna ej ifrågasättas. Den är ej heller
strängt taget nödvändig, då inånga ämnen, särskilt inom de tre
högre fakulteterna, stå hvarandra så nära, att de sammanförda i
grupper kunna gemensamt representeras af ett stipendium. Något
bestämdt förslag i fråga om antalet nya stipendier eller om deras
fördelning på ämnen eller ämnesgrupper finner komitén ej lämpligt
att afgifva. Den närmare utredning, som härför är nödig, bör ankomma
på fakulteterna och sektionerna, som bäst känna behofvet,
hvar och eu inom sitt område.

Hvad härefter angår stipendiernas belopp, vill komitén erinra
om, att vid fastställandet af de nuvarande beloppen å 1500 kronor
den synpunkten varit medbestämmande, att stipendierna icke
finge genom sin storlek närma sig karaktären af löner och sålunda
motverka stipendiatbefattningarnas uppgift att vara öfvergångsplatser.
Ett uttalande i denna riktning finner man i det till Ivongl.
provins, vid 1876 års riksdag angående lönereglering för universiteten
hörande statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden, hvilket
innehåller de allmänna grunderna för den påföljande år beslutade
universitetsreformen. Berörda synpunkt vill äfven komitén framhålla
såsom beaktansvärd Stipendierna böra icke utgå med så
högt belopp, att de förskaffa sina innehafvare eu försörjning, hvarmed
de i längden kunna vara nöjda. Stipendierna skola blott
lämna ett, visserligen betydande bidrag till docentens uppehälle och
därigenom för honom väsentligen underlätta en efter slutade studier
fortsatt vistelse vid akademien.

Sällskapet af yngre lärare och tjänstemän vid Lunds universitet,
som haft förevarande ämne under öfverläggning och i sitt
till komitén ingifna utlåtande rörande docentinstitutionen därom
yttrat sig, har ansett, att intet stipendium, hvarken något af de
nuvarande eller af de nya, som sällskapet funnit behöfliga, bör
utgå med belopp, understigande 1500 kronor, och att följaktligen
de redan inrättade stipendierna å 1200 kronor böra i enlighet här -

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och ''cikoria,tsa,noden. 193

med till beloppet höjas. Vidare har sällskapet uttalat sig för, att
eu hvar af de åtta till tjänsteåren äldste stipendiaterna måtte erhålla
eu stipendieförhöjning å 500 kronor och i stipendium undfå
2000 kronor.

Det första af dessa förslag öfverensstämmer med den uppfattning,
som komitén i detta ämne hyser. Med mindre än 1500 kronor
synes icke något stipendium böra utgå, så framt det skall
kunna bereda docenten ett något så när tillräckligt ekonomiskt
stöd. För den skillnad emellan tvänne stipendiekategorier, som för
närvarande i anseende till beloppet förefinnes, saknas ock giltiga
skäl, och komitén kan så mycket mindre underlåta att förorda dess
upphäfvande, som komitén, efter hvad nedan närmare utredes ansett,
att jämväl i andra afseenden bestående olikheter emellan de
båda stipendiekategorierna böra bortfalla.

Ofvanbemälta sällskaps förslag om stipendieförhöjning åt de
iildstc docenterna kan komitén däremot icke biträda. Det hvitalpå
eu åskådning, som är nästan diametralt motsatt den, som komitén
lagt till grund för sina förslag. Medan komitén bekämpar
uppfattningen af docenturerna såsom stadigvarande befattningar och
i öfverensstämmelse härmed icke kan betrakta ancienniteten i och
för sig såsom eu merit, innebär tvärtom sällskapets ifrågavarande
förslag eu premiering af densamma.

Komitén föreslår alltså, dels att med ledning af eu från fakulteter
och sektioner vid de båda universiteten infordrad närmare
utredning af stipendiebehofvet antalet docentstipendier måtte ökas,
och dels att samtliga docentstipendier utan åtskillnad emellan olika
kategorier måtte utgå med 1500 kronor.

2) Om docentstipendiernas beskaffenhet med hänsyn till skillnaden
emellan fasta, och rörliga stipendier.

Då tvekan om hvad denna skillnad rätteligen innebär-, yppat
sig, samt uttrycken fasta och rörliga stipendier ej alltid användas
i samma betydelse, torde en utredning angående skillnadens
innebörd först böra lämnas.

Vill man vinna full klarhet i detta afseende, har man att gå
tillbaka till 1877 års universitetsreform, från hvilken äfven indel -

194 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

ningen af stipendierna i fasta och rörliga härleder sig. Då Kong!.
Maj:t gjorde framställning till 1876 års riksdag angående adjunkturernas
indragning, förklarade sig riksdagen visserligen dela Kongl.
Maj:ts uppfattning om nödvändigheten af adjunktsinstitutionens upphörande,
men ansåg sig icke kunna då bifalla framställningen,
emedan de af chefen för ecklesiastikdepartementet anförda grunder
för plan till omorganisation saknade nödig bestämdhet. Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t ville för nästa riksdag framlägga
en detaljerad plan för adjunktsinstitutionens och dåvarande docentstipendiers
ombildning samt angaf vissa grunder, på hvilka planen
borde hvila; däribland ingick äfven, att docentstipendier skulle inrättas
”fördelade i fasta för de examensämnen, där behofvet företrädesvis
så påkallar, och rörliga”. 1 motiveringen för denna punkt
af riksdagens beslut (riksdagens skrifvelse N:o 42) heter det: ”En
för de mest omfattande läroämnena måhända inträffande brist i
lärarekrafter skulle kunna ersättas på sådant sätt, att en del af de
docentstipendier, hvilka borde i sammanhang med adjunkturernas
försvinnande inrättas, gjordes till fasta och bundes vid ifrågavarande
läroämnen, hvaremot alltid borde finnas en del dylika stipendier,
hvilka ej voro fästade vid vissa läroämnen utan tillgängliga,
då lämplig sökande därtill anmälde sig, utan afseende på
hvilken vetenskap han tillhörde”. Med anledning af detta riksdagens
beslut föreskref Kongl. Maj:t i bref af den 12 Maj 1876 till
kanslersämbetet ’, bland annat, att vederbörande fakulteter vid universiteten
skulle ”utan att förutsätta större kostnader än dem'', till
hvilka nu utgående medel lämna tillgång, afgifva förslag, särskild!
för hvarje fakultet eller sektion, till adjunktsinstitutionens ombildning
och inrättande af dels fasta professorsbeställningar dels docentstipendiersä
väl vid vissa läroämnen fästade som rörliga
De akademiska myndigheterna i Upsala synas vid afgifvandet af
de infordrade förslagen hafva fattat skillnaden emellan fasta och 1

1 Se Om universitetens reform. Handlingar rörande adjunkt- och docentinstitutionernas
ombildning, utgifna af E. V. Montan, Stockholm 1877;
sid. 177 f.

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 195

rörliga docentstipendier så, som om med fasta stipendier skulle
förstås allenast sådana, som vore fästa vid visst bestämdt läroämne,
medan öfriga stipendier, om ock knutna till viss fakultet eller
sektion, vore att anse såsom rörliga. Detta framgår deraf, att vid
förslagens uppgörande så väl fakulteter resp. sektioner som det
större konsistoriet tänkt sig samtliga stipendier fördelade på fakulteter
och sektioner och i fråga om de till hvarje särskild fakultet
eller sektion hänvisade stipendierna skilt emellan sådana, som vore
bundna vid visst speciellt ämne och sådana, med Indika detta icke
vore fallet, samt karakteriserat de förra såsom fasta och de senare
såsom rörliga. Vid konsistoriets handläggning den 4 September
1876 af omorganisationsförslagen 1 reserverade sig Professoren Landtmansson
i denna del och anförde, bland annat, att de uttryck, som
i det ofvan lämnade citatet ur riksdagens skrifvelse användts om
den där omförmälta senare art af stipendier, måste fattas i egentlig
och sträng bemärkelse, men så fattades de icke, i händelse
man gjorde dessa stipendier rörliga blott inom hvarje af de särskilda
fakulteterna eller sektionerna, emedan de då tydligtvis vore
bundna vid vissa speciella ämnen, om också af något större omfattning.
Efter reservantens åsikt funnes intet hinder för att fortfarande
bibehålla rörliga docentstipendier i ordets fulla och egentliga
mening.

Olikheten emellan de båda uppfattningar, som sålunda framträdde,
var alltså den, att medan, enligt den ena, skillnaden emellan
de båda stipendiekategorierna berodde därpå, huruvida stipendiet
var fäst vid visst speciellt ämne eller ej, den andra meningen
såsom fasta betecknade alla stipendier, Indika vore förbehållna någon
viss fakultet eller sektion, utan afseende därå, om stipendiet
vore fäst vid visst ämne, eller viss ämnesgrupp eller kunde tilldelas
docent i hvilket som helst af de ämnen, som folie inom fakultetens
eller sektionens verksamhetsområde. Med ett rörligt stipendium
förstods följaktligen enligt denna senare mening blott ett
sådant stipendium, som kunde bortgifvas till docent i hvilken fa- 1

1 Se Montan, sid. 230 ff.

196 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariat sarvoden.

kultet eller sektion som helst. I öfverensstämmelse med sistberörda
uppfattning tinnes skillnaden emellan stipendiekategorierna bestämd
i den plan till adjunktsinstitutionens ombildning, som innehålla i
det statsverkspropositionen till 1877 års riksdag bilagda statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden. Sedan bär redogjorts för de
fasta lärareplatser och de vid särskild fakultet eller sektion fästa
docentstipendier, som borde inrättas, yttrar departementschefen följande:
”De belopp, Indika, enligt hvad jag förut nämnt, icke blifva
för inrättande af fasta lärareplatser eller vid fakulteterna fästade
docentstipendier erforderliga, synas mig böra ställas till Eders
Kongl. Maj:ts disposition för att vid universiteten förvaltas och i
den ordning Eders Kongl. Maj.t kan finna för godt föreskrifva,
användas till aflöning för personliga professorsbeställningar eller
till rörliga docentstipendier”. Begreppet rörligt stipendium sättes
här alldeles tydligt i motsats till ”vid fakulteterna fästade docentstipendier”.
Sedan den i statsrådsprotokollet angifna planen och
de för dess genomförande af Kongl. Maj:t framstälda förslag blifva
af riksdagen bifallna, blef i Kongl Br. den 1 Juni 1877 angående
ombildning af adjunktsinrättningen vid universiteten in. in.
skillnaden emellan fästa och rörliga stipendier på enahanda sätt
bestämd.

Utom i fråga om beloppet råder olikhet emellan de båda stipendiekategorierna
beträffande förfarandet vid tillsättandet. Båda
klasserna tillsättas af kanslern, de fasta efter förslag af vederbörande
fakultet eller sektion, men de rörliga, sedan samtliga fakulteter
och sektioner hvar för sig afgifvit förslag.

Komitén har till pröfning förehaft frågan, huruvida en skillnad
emellan fasta och rörliga stipendier bör finnas. Med de båda
kategorierna fullföljas i viss mån olika syften. Vid de fasta stipendiernas
fördelning på olika fakulteter resp. sektioner eller läroämnen
har det beräkneliga behofvet af vikarier och biträden
vid undervisningen i de särskilda vetenskapsgrenarna varit bestämmande.
Med de rörliga stipendierna åter har i främsta rummet
afsetts att uppmuntra den vetenskapliga förtjänsten, oafsedt
om den ådagalagts i den ena eller andra disciplinen, och så

Betänkande och förslag beträffande docent stipendier och vikar iatsarvoden. 197

så vidt tanken på att bereda säkerhet för tillgång på vikarier och
undervisningsbiträden kommit i betraktande, har blott afsetts det
mera tillfälliga och på förhand mindre beräkneliga behofvet i sådant
afseende. Onekligen är det ändamål, som man med de rörliga
stipendierna företrädesvis vill vinna, beaktansvärdt. De tillgodose
särskild! den uppgift, som stipendierna, bland andra, hafva,
att gifva lofvande yngre vetenskapsidkare tillfälle till fortsatt utbildning
och vetenskapligt författareskap. Med allt erkännande
häraf, anser dock komitén stipendierna böra vara fästa. Då, såsom
förut framhållits hufvudsynpunkten för stipendieinrättningen är behofvet
af tillgång på personer, lämpliga att vikariera och biträda
vid undervisningen, och då ett afgörande härutinnan kan träffas
endast på grundvalen af förhållandena inom hvarje särskild fakultet
eller sektion för sig, bjuder ock konsekvensen, att stipendierna
äro fästa vid viss fakultet eller sektion. Vid inrättandet af nya
stipendier synes denna grundsats ovillkorligen böra följas. En annan
fråga är, om de redan varande rörliga stipendierna fortfarande
böra i denna egenskap bibehållas eller efter den utredning, som de
akademiska myndigheterna kunna komma att lämna, tilldelas fakultet
eller sektion. Komitén finner de starkaste skälen tala för
det senare alternativet. Det kan väl, med hänsyn till hvad ofvan
b 1 i tv i t anfördt, förefalla riktigt, att åtminstone några rörliga stipendier
finnas, men å andra sidan synes den nyss framhållna hufvudprincipen
för stipendieinrättningen i främsta rummet kräfva
beaktande. Dessutom kan ännu eu ej oviktig omständighet åberopas
emot tillvaron öfver hufvud af rörliga stipendier. Tillsättandet
efter rättvisa grunder af ett rörligt stipendium faller sig utomordentligt
svårt, enär det därvid gäller att med hänsyn till graden
af ådagalagda vetenskapliga förtjänster jämföra docenter i vidt
skilda vetenskapsgrenar. Ancienniteten blir vid sådant förhållande
(j sällan den förnämsta tillsättningsgrunden, och det rörliga stipendiets
speciella funktion att uppmuntra och belöna den genom
vetenskaplig verksamhet mest framstående har svårt att komma
till sin rätt. I betraktande häraf vill det synas, som om ingen
skada skulle uppkomma genom de rörliga stipendiernas förvandling

198 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

till fasta. Allra minst torde detta behöfva befaras, om, såsom
komitén förordat, högskolorna erhålla till sitt förfogande ett ökadt
antal stipendier, och sålunda de särskilda fakulteterna resp. sektionerna
få rikare tillfälle att gifva sitt erkännande åt den vetenskapliga
kapaciteten.

Om den nu förordade åtgärden att på fakulteter och sektioner
fördela de rörliga stipendier, som för närvarande finnas, kommer
till stånd, så följer äfven däraf, ej mindre, efter hvad förut är
föreslaget, att det redan i sig låga belopp af 1200 kronor, hvarmed
sådant stipendium utgår, bör höjas till 1500 kronor eller samma
belopp, hvaraf de fasta stipendierna utgöras, än äfven att den olikhet
emellan fasta och rörliga stipendier, som i fråga om sättet
för tillsättandet är i Kongl. Br. den 1 Juni 1877 föreskrifven, måste
försvinna.

Komitén föreslår alltså, att skillnaden emellan fasta och rörliga
docentstipendier måtte upphäfvas på det sätt, att både de stipendier,
som hädanefter inrättas, och de redan förefintliga rörliga
stipendierna fästas vid viss fakultet eller sektion.

3) Om grunderna och tiden för tilldelande af docentstipendium.

Det system, som härutinnan på grund af gällande bestämmelser
och vedertagen praxis tillämpas, kan med fog sägas lida af
brister. I detsamma torde man ha att se den hufvudsakliga anledningen
till, att utvecklingen visat vissa tendenser att påtrycka
docentinstitutionen en karaktär, som den ej bör och ej afsetts skola
hafva. Komitén har redan förut erinrat om, att det vid adjunktsinstitutionens
och docentstipendieinrättningens ombildning upprepade
gånger framhölls, att adjunkturerna, sedan deras innehafvare blifvit
fast anstälde tjänstemän, icke längre motsvarade de kraf, som
man genom de lägre lärarebefattningarna ville hafva tillgodosedda.
Då de med stipendier utrustade docenterna utsågos till att öfvertaga
adjunkternas uppgifter, skedde ock detta under uttryckligt uttalande,
att docenturen icke finge antaga den fästa tjänstens eller
stipendiet den ständiga lönens natur. I sitt anförande till det 1877
års statsverksproposition bifogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
yttrade departementschefen härom, att det stöd, som

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 199

borde komma yngre vetenskapsidkare till del, ändamålsenligast lämnades
i form af stipendier, Indika dock ”hvarken böra vara så
stora eller åtnjutas under så lång tid, att de närma sig karaktären
af ständiga löner och därigenom motverka den rörlighet, inrättningen
af stipendier medgifver och fordrar”. Oafsedt nu stipendiernas
storlek, hvarom förut är taladt, blef från nyssberörda synpunkt
sedt tiden för docentstipendiums åtnjutande begränsad. Stadgandena
härom finnas i Kong! Er. den 1 Juni 1877, som innehåller,
att docentstipendium må uppbäras under en tid af tre år med rätt
för vederbörande fakultet eller sektion att, om stipendiaten utmärkt
sig genom det sätt, hvarpå lian vid undervisningen biträdt, eller
genom ntgifna vetenskapliga skrifter, föreslå honom till ytterligare
åtnjutande af stipendiet under eu tid af ett, två eller högst tre år.
Efter utfärdandet af nämnda Kong], Er. har en ytterligare utsträckning
af tiden för stipendieinnehaf medgifvits genom Kong],
Er. den 10 April 1891, som bestämmer, att kanslern, då han i
särskilda fall finner för universitetets verksamhet nödigt, att docent,
som innehaft docentstipendium i sex år, erhåller ytterligare
förlängning af tiden för åtnjutande af stipendium, eger därom gorå
framställning hos Ivongl. Maj:t, som i frågan meddelar beslut.

Man torde få anse, att dessa stadganden äro i hufvudsak
byggda, på en riktig uppfattning af docentstipendieinrättningens
uppgifter och syften. Men åt de riktiga principerna har man ej
i stadgandena gifvit ett klart och effektivt uttryck, och vid tillämpningen,
särskilt i fråga om stipendieförlängning, har sålunda ancienniteten.
mången gång kommit att spela en allt för stor roll på
bekostnad af dugligheten.

De grunder, efter Indika komitén ansett förevarande del af
docentfrågan böra regleras, framgå af eu användning på hithörande
spörsmål af de allmänna principerna för docentinstitutionen och
docentstipendieinrättningen. Dessa gifva vid handen följande. Högskolornas
intresse krafvel’, att vid dem fästas de mest framstående
docenterna. Följaktligen måste företrädet till docentstipendium bero
på en jämförelse mellan aspiranterna med hänsyn till deras vetenskapliga
förmåga och lärareduglighet, och anciennitet^! får i och

200 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

för sig icke spela någon roll. Denna grundsats måste följas, ej
blott då eu docent första gången erhåller stipendium, utan äfven
då, efter det tiden, för hvilken det blifvit honom tilldeladt, tilländagått,
fråga uppstår, om det å nyo skall tilldelas honom. I senare
fallet får icke den omständigheten, att docenten förut varit stipendieinnehafvare,
anses meritera honom till att fortfarande blifva
det, och för så vidt begreppet stipendieförlängning innebär något
sådant, kan det icke godkännas. Ett konsekvent fasthållande härvid
är måhända bättre än allt annat egnadt att motverka, det
äldre docenter, som i skicklighet öfverträffas af yngre, det oaktadt
bibehålla sin docentanställning längre, än som med universitetets
och deras eget intresse är förenligt. — Men om förlängningsprineipen,
fattad så, som nyss antydts, är förkastlig, så är det
å andra sidan ej mindre oriktigt att stadga en maximitid för
stipendieinnehaf. Till stipendiat bör alltid den dugligaste utses,
och härmed låter eu föreskrift, som kan medföra, att en docent,
äfven om hans skicklighet är aldrig så stor och vida öfvergar
hans medtäflares, ej får längre än eu viss tid inneha stipendium,
ej förena sig. En sådan föreskrift är orättvis emot den docent,
som genom sitt arbete visat sig vara den främste, och den befordrar,
under förutsättning att principen om dugligheten såsom
stipendietillsättningsgrund verkligen iakttages, lika litet högskolans
bästa.

Enligt nu gällande ordning sökas docentstipendierna icke af
de docenter, som därtill önska komma i åtanke, utan fakulteterna
resp. sektionerna föreslå omedelbart stipendiater. Denna form för
tillsättning finner komitén icke böra bibehållas. Det bör lämnas
de docenter, som äro behöriga, att komma i åtnjutande af ett ledigt
stipendium, tillfälle att, med företeende af meritförteckning,
därtill anmäla sig. Man vinner sålunda en god säkerhet för, att
tillsättandet verkligen kommer att föregås af en jämförande pröfning
af docenternas genom vetenskaplig författareverksamhet och
meddelad undervisning ådagalagda förtjänster, och att den mest
förtjänte erhåller stipendiet. Den konkurrens om docentstipendierna,
åt hvilken ansökning,sformon gifver uttryck, manar docenterna till

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvöden. 201

täflan och gifver dem på samma gång en garanti mot godtycke,
hvilken ej består enligt de nuvarande reglerna.

Hvad angår tiden, för hvilken ett stipendium bör tilldelas, så
torde den nuvarande perioden å tre år vara det rätta tidsmåttet.
Den kan hvarken sägas vara så lång, att fordran på rörlighet hos
stipendieinrättningen eftersattes, och ej heller så kort, att understödet
har en allt för tillfällig karaktär.

I enlighet med de åsikter, för hvilka nu redogjorts, föreslår
komitén att med upphäfvande af hvad Kong! Brefven den 1 Juni
1877 och den 10 April 1891 innehålla däremot stridande, följande
förändrade ordning angående tillsättande af docentstipendier måtte
fastställas:

Docentstipendium tillsättes af kanslern för eu tid af tre år.

Minst två månader innan tid, för hvilken docentstipendium blifvit
tillsatt, går till ända, eller om stipendium af annan orsak blifver
ledigt, så snart ske kan, skall den fakultet eller sektion, vid
hvilken stipendiet är fäst, på sätt lämpligt finnes kungöra stipendiet
ledigt till ansökning inom trettio dagar med tillkännagifvande,
att docent, som vill komma i åtanke, har att till fakulteten eller
sektionen ingifva sin till kanslern stälda ansökning och därvid foga
meritförteckning, upptagande samtliga de omständigheter, hvilka
sökanden vill till stöd för ansökningen åberopa.

Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets erhållande
föreslå sökande, som med afseende å utgifna vetenskapliga skriffel''
eller ådagalagd duglighet såsom lärare anses däraf förtjänt. Ansökningshandlingarna
jämte det i förslagsfrågan förda protokoll öfversändas
af fakulteten eller sektionen till kanslern.

Ännu en fråga, som nära angår docentinstitutionen, må, innan
komitén öfvergår till att tala om vikariatsarvodena, blifva föremål
för behandling. I sitt utlåtande rörande docentinstitutionen har
sällskapet af yngre lärare och tjänstemän vid Lunds universitet
berört äfven denna fråga. Sällskapet framhåller, att medan indragningen
af de fasta adjunkturerna var en åtgärd, som af den
allmänna meningen påkallades, förhållandet var ett annat i fråga

202 Betänkande och förslag beträffande docent stipendier och vikar iatsarvoden.

om de rörliga, d. v. s. ej vid visst ämne bundna. En ersättning
för dem påyrkades från flere håll redan vid adjunktsinstitutionens
ombildning och vore allt fortfarande ett önskningsmål. Förtjänte
vetenskapsmän kunde komma att kvarstå såsom docenter utöfver
den tid, för hvilken stipendium utginge, och i sådana fall vore det
för högskolan önskvärd! att kunna fortfarande fästa dem vid sig
och bereda dem en tryggad bärgning. I sådant syfte ville sällskapet
föreslå, att det inrättades något slags bättre exspektansplatser,
och att för Lunds universitets del på ordinarie stat beviljades
ett antal af, förslagsvis till en början tre arvoden å minst 3000
kronor. Då dessa befattningar icke skulle bindas vid visst ämne,
kunde de ej gärna blifva föremål för ansökan utan borde efter
förslag af respektive fakulteter tillsättas af kanslern för t. ex. fem
år, dock att hinder ej skulle finnas för att en gång förlänga anställningen.
Dessa arvodens innehafvare skulle hafva skyldighet
att offentligen föreläsa två timmar i veckan eller meddela annan
däremot svarande undervisning.

Det torde till en början vara skäl att något erinra om de
rörliga adjunkturernas betydelse och de omständigheter, som stå i
samband med deras försvinnande. Man ville genom dessa icke
med visst ämne förenade lärarebefattningar, vid högskolorna fästa
utmärkta vetenskapsmän, som, antingen därför att ingen lärostol
funnes inrättad i den vetenskap, åt hvilken de egnat sig, eller till
följd af ogynnsamma konjunkturer ej vunnit befordran till annan
ordinarie lärarebefattning. Då adjunktsinstitutionen ombildades,
förbisåg man ingalunda, att dessa rörliga adjunktur^- hade en synnerligen
viktig funktion att fylla. I det anförande af vederbörande
departementschef, som innehåller grunderna för den vid 1876 års
riksdag framlagda reformplanen, uttalade departementschefen önskvärdheten
af, att ”nödiga tillgångar kunde beredas att då tillfälle
därtill yppades, vid universiteten såsom extra ordinarie professorer,
med skyldighet att i undervisningen deltaga, bibehålla män af synnerligt
framstående vetenskaplig förtjänst utan afseende å läroämne;
men för sådant ändamål — tilläde departementschefen — lära åtminstone
för närvarande erforderliga medel icke finnas att tillgå”.

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 203

— Under förhandlingarna inom riksdagen yttrades från flere håll
sympatier för tanken på personliga professurer, och bland de af
riksdagen i dess skrifvelse angifna grunder för den detaljerade organisationsplan,
om hvars framläggande vid nästa riksmöte riksdagen
anhöll, ingick bland annat, att i stället för adjunkturerna
skulle inrättas ”tillfälliga professorsbeställningar för att tilldelas
utmärkte vetenskapsmän”. I den för 1877 års riksdag framlagda
planen linnes detta iakttaget. Efter det departementschefen förmält,
hurusom de tillgängliga medlen efter beräkning af de för inrättande
af fasta professorsbeställningar och docentstipendier erforderliga
anslag lämnade vissa öfverskott, förklarade han, att dessa vore afsedda
att tillgodose det af riksdagen framhållna behof af medel
för upprättande af tillfälliga professorsbeställningar och rörliga docentstipendier,
samt fortsatte därefter: ”Beträffande det sätt, hvarpå
först nämnda ändamål borde vinnas, hafva de myndigheter, som
yttrat sig i frågan, på skäl, som synas mig fullt giltiga, afstyrkt
inrättandet af ständiga professorslöner för detta ändamål. Då nämligen
behofvet af lärareplatser i bestämda ämnen är grundadt i
kända, mera stadigvarande förhållanden i afseende på vetenskapernas
natur och utveckling, så beror tillsättningen af tillfälliga lärarebefattningar
på, huruvida och i hvad mån ovanligt framstående
förmågor framträda och göra sig gällande genom utgifna förtjänstfulla
vetenskapliga arbeten. Det finnes tider, då sådana samtidigt
visa sig i oförmodad rikedom, och andra tider, då de äro mera
sällsporda. Att under sådana förhållanden inrätta och på stat uppföra
ett bestämdt antal löner, hvilka sannolikt nog komme att i
alla händelser förses med innehafvare, synes icke ändamålsenligt.
Det vore därför med dessa egendomliga förhållanden mest förenligt,
om vederbörande fakultet egde att, då anledning därtill yppades,
göra hemställan om anställande vid universiteten af yngre
vetenskapsidkare med särdeles hoppgifvande anlag. Pröfningen kan
vid ett sådant sätt att gå till väga icke blifva annat än ganska
allvarlig”. På dessa grunder hemstälde departementschefen, att
ofvanberörda öfverskottsmedel måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition
för att vid universiteten förvaltas och, i den ordning1 Kong!.

‘204 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Maj:t föreskrefve, användas till aflöning för personliga professorsbeställningar
eller till rörliga docentstipendier.

Såsom förut i annat sammanhang är närnndt, biföll riksdagen
Kongl. Maj:ts förslag, således äfven den del däraf, som afsåg
upprättandet af tillfälliga professorsbeställningar. Riksdagen framhöll
emellertid i afseende på denna punkt, att då de tillgångar,
som vore för ifrågavarande professorsbeställningar och rörliga
docentstipendier disponibla, syntes i förhållande till vikten och
betydelsen af därmed afsedda ändamål nog knappa, tillgångarna
i främsta rummet borde afses för docentstipendier, hvaraf beliofvet
otvifvelaktigt vore mest framträdande (Riksdagen skrifvelse
N:o 50).

Man finner af denna redogörelse, att behofvet af personliga
professurer blifvit af båda statsmakterna godkändt. Men då 1877
års universitetsreform skulle verkställas utan öfverskridande af förefintliga
tillgångar, kunde planen att afsätta medel för ifrågavarande
ändamål ej utföras, och sedan dess har ej något i sådant syfte
blifvit åtgjordt.

Därom äro nog alla ense, att för högskolorna ett synnerligen
viktigt intresse anknyter sig till möjligheten att bereda en
tryggad ställning åt sådana vetenskapsmän af ovanlig förtjänst,
Indika omständigheterna ej medgifvit befordran till någon af de i
bestämda ämnen inrättade fasta lärostolarna. I vårt land med ett
fåtal högre vetenskapliga undervisningsanstalter och ett vid jämförelse
med förhållandena i de stora kulturstaterna ringa antal lärostolar
måste enligt sakens natur utsikterna till befordran för vetenskapsidkarne
vara i hög grad ovissa och beroende af konjunkturer.
Det kan sålunda mycket väl inträffa, att eu vetenskapsman af högrang,
hvilkens förtjänster skulle göra honom själfskrifven till professur,
därest sådan i hans ämne vore ledig, får åldras såsom docent
utan annan inkomst än den, enskild undervisning och i bästa
fall därjämte ett docentstipendium kunna förskaffa. 1 sådana fall
torde det för staten vara en plikt att träda hjälpande emellan och
därigenom utjämna de hårdheter, hvartill befordringsförhållandena
på den vetenskapliga banan så lätt gifva upphof.

Betänkande och förelag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 205

Medan alla torde vara ense om själfva saken, kan däremot
frågan om den bästa formen för åtgöranden i detta afseende lätt
gifva anledning till meningsskiljaktighet. I det till komitén öfverlämnade
utlåtandet i docentfrågan har, såsom redan är omförmäldt,
föreslagits, att på ordinarie stat skulle beviljas ett antal arvoden,
Indika kanslern efter förslag af resp. fakulteter skulle utdela för
viss tid med rätt att en gång förlänga anställningen. Mot detta
förslag tala enligt komiténs åsikt stora betänkligheter. De skäl,
Indika chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt ofvan citerade
uttalande angående tillfälliga professorsbeställningar åberopat emot
inrättandet af ständiga professorslöner för afhjälpande af ifrågavarande
behof, ega alltjämt giltighet, och deras räckvidd omfattar
uppenbarligen ej allenast ständiga professorslöner utan äfven så beskaffade
arvoden, som nämnda förslag åsyftar. Det gäller här att
tillgodose ett behof, som icke ständigt eller i samma omfattning
föreligger, utan hvilket beror på, huruvida och till hvithet antal
högskolorna sluta inom sig obefordrade docenter af ovanlig förtjänst.
Men med all säkerhet kan man antaga, att ständigt tillgängliga
löner eller arvoden regelbundet komme att förses med innehafvare,
oafsedt om desse inom sin vetenskap intoge eu mera framstående
ställning eller ej. Ganska sannolikt skulle på detta sätt dessa löner
eller arvoden så småningom komma att betraktas såsom eu
förman, till hvilken docenterna efter ålder avancerade, och syftemålet
med desamma skulle därmed vara helt och hållet förfeladt.

Det riktiga torde vid sådant förhållande vara, att i hvarje särskilt
fall, då den vetenskapligen forskningens intresse anses med
styrka kräfva, att vid högskolan fästes en genom vetenskaplig
verksamhet synnerligen förtjänt man, som till följd af ogynnsamma
konjunkturer eller saknaden af lärostol i den vetenskapsgren, åt
hvilken han egnat sig, ej kunnat vinna befordran till professur,
anslag till en personlig professur honom beredes. Den pröfning,
som härvid kommer att anställas, utgör eu borgen för, att den extraordinära
förmånen, endast då förutsättningarna därför vänligen äro
för handen, beviljas. Önskvärdheten af, att så sker, då betingelserna
förefinnas, vill komitén för sin del hafva på det kraftigaste betonat.

206 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Komitén sammanfattar härefter sina förslag beträffande docentstipendieinrättningen
vid universiteten.

Komitén föreslår:

att dels med ledning af en från fakulteter och
sektioner vid de båda universiteten infordrad närmare
utredning af stipendiebehofvet antalet docentstipendier
måtte ökas, och dels samtliga docentstipendier
utan åtskillnad emellan olika kategorier
måtte utgå med 1500 kronor;

att skillnaden emellan bistå och rörliga docentstipendier
måtte upphäfvas på det sätt, att både
de stipendier, som hädanefter inrättas, och de redan
förefintliga rörliga stipendierna fästas vid viss fakul -

tet eller sektion;

att i fråga om grunderna och tiden för tilldelande
af docentstipendium följande regler måtte, med
upphäfvande af hvad Kongl. Blefven den 1 Juni
1877 och den 10 April 1891 innehålla däremot
stridande, fastställas:

Docentstipendium tillsättes af kanslern för eu
tid af tre år.

Minst två månader innan tid, för hvilken docentstipendium
blifvit tillsatt, går till ända, eller om
stipendium af annan orsak blifver ledigt, så snart
ske kan, skall den fakultet eller sektion, vid hvilken
stipendiet är fäst, på sätt lämpligt finnes kungöra
stipendiet ledigt till ansökning inom trettio dagar
med tillkännagifvande, att docent, som vill komma
i åtanke, har att till fakulteten eller sektionen ingifva
sin till kanslern stälda ansökning och därvid
foga meritförteckning, upptagande samtliga de omständigheter,
livilka sökanden vill till stöd för ansökningen
åberopa.

Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets
erhållande föreslå sökande, som med afseende

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 207

å utgifna vetenskapliga skrifter eller ådagalagd duglighet
såsom lärare anses däraf förtjänt. Ansökningshandlingarna
jämte det i för slagsfrågan förda
protokoll öfversändas af fakulteten eller sektionen till
kanslern.

208 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Om vikariatsarvoden.

En vikariatsarvodesfråga har vid universiteten uppkommit
i och med adjunktsinstitutionens ombildning. Förut egde högskolorna
i adjunkterna en kår åt'' lärare, hvilka hade till åliggande
att vikariera och hvilkas lön utgjorde ersättningen därför. Behofvet
af särskilda arvoden gjorde sig i afsevärd utsträckning först
gällande, då med adjunkturernas indragning uppgiften att vikariera
öfverflyttades på docenterna. Och enär i stället för adjunkturer inrättades
e. o. professurer, hvilkas innehafvare kommo att i fråga
om undervisning och i allmänhet äfven examination intaga samma
ställning som de ordinarie professorerna, blef det nödvändigt att
anlita vikarier ej blott såsom förut vid ledighet i ordinarie professorsämbete
och vid förfall för dess innehafvare, utan äfven då enahanda
förhållanden förelågo med afseende å e- o. professur. En
följd däraf blef ock, att arvodesfrågan kom att spela en vida större
roll, än som skulle varit möjligt under adjunktsinstitutionens dagar.

Gällande bestämmelser om vikaries rätt till arvode gåfvos år
1876. Enligt Kongl. Maj:ts till riksdagen nämnda år afgifna förslag
till aflöningsstater för högskolorna, i hvilka förslag lönebeloppen
fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, angåfvos de sistnämnda
vara afsedda att vid förefallande behof användas till bestridande
af vikariatstjänstgöring under de villkor, Kongl. Maj:t
kunde komma att närmare bestämma. Efter det riksdagen godkänt
förslagen, blefvo berörda villkor faststälda genom Kongl. Br. den
BO November 1876. Däri är stadgadt,

att lärare och tjänsteman, i hvilkens aflöning tjänstgöringspenningar
ingå, skall, då han åtnjuter ledighet, vare sig från tjänsten
i dess helhet eller, hvad särskild! beträffar lärare, från föreläsningars
hållande, till den vikarie, som kan varda förordnad att hans
tjänstgöringsskyldighet bestrida, afstå tjänstgöringspenningar för den

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier oeh vikariatsarvoden. 209

lul sådant förordnande varar, dock att tjänstgöringspenningar icke
afstås vid ledighet, som inträffar för lärare under ferier och för
tjänsteman under semester eller som beviljats för utrikes resa i vetenskapligt
ändamål;

att till vikarie, hvilken förordnas att bestrida endast den examinationsskyldighet,
som åligger ordinarie lärare, afträdes af tjänstgöringspenningarna
endast den andel, som af kanslern, efter vederbörandes
förslag, bestämmes; samt

att tjänstgöringspenningar må uppbäras jämväl af vikarie, som
förvaltar ledig tjänst, då tjänstgöringspenningar äro för densamma
anslagna.

De undantag från skyldigheten att afstå tjänstgöringspenningar,
som i första mom. af detta Kongl. Bref medgifvits, upphäfdes genom
Kongl. Brefvet den 20 Maj 1887.

Vidare är att anmärka, att kanslersämbetet med stöd af det
i mom. 2 af förstnämnda Kongl. Br. gifna bemyndigande vidkommande
universitetet i Upsala meddelat bestämmelser angående afstående
af tjänstgöringspenningar till vikarie, som förordnas att
bestrida allenast examinationsskyldighet. Enligt ett kanslersbref af
den It) Juni 1877 skall vikarie, som erhållit dylikt förordnande,
ega uppbära en fjärdedel af ordinarie lärarens tjänstgöringspenningar,
samt, om tvänne äro förordnade, hvardera uppbära eu åttondel. För
universitetet i Lund är ej någon motsvarande allmän föreskrift med.
Miedan det länge var vanligt, att vikarien utan ersättning
af tjänstgöringspenningar uppehöll den ordinarie lärarens examinationsskyldighet,
har under de senare åren enligt kanslerns för hvarje
särskild! fall gifna bestämmelse ersättning uppburits och utgjort än
eu tredjedel, än hälften och än hela beloppet af tjänstgöringspenningar
för den tid, examinationsförordnandet afsett.

Enligt utgiftsstaten för universitetet i Upsala af den 13 November
1885 utgöra af aflöningen för hvar och eu af de ordinarie
professorerna, med undantag för professor Skytteanus, 1500 kronor
tjänstgöringspenningar. Till samma belopp uppgå tjänstgör i ngspenningarna
för de ordinarie professorerna vid universitetet i Lund
enligt deri för detta universitet faststälda utgiftsstat likaledes af den
13 November 1885. I sistnämnda utgiftsstat är beträffande de

210 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden -

ordinarie professorerna i teologiska fakulteten stadgadt, att sådan
professor, hvilken från universitetets löningsfond icke uppbär så
stort bidrag, som motsvarar tjänstgöringspenningarna, skall, då han
är pliktig afstå tjänstgöringspenningar, utgifva till vikaries aflönande
hvad utöfver bidraget från löningsfonden erfordras till fyllnad
i det belopp, hvarmed tjänstgöringspenningarna böra utgå.

För de e. o. professorerna vid universiteten äro i de vid 1898
års lönereglering faststälda aflöningsstaterna tjänstgöringspenningarna
bestämda till 1200 kronor, med undantag för dels e. o. professorn
i psykiatri vid universitetet i Upsala, hvilken i ett för allt har ett
arvode af 2500 kronor, och dels de e. o. professorerna vid teologiska
fakulteten i Lund, hvilka icke aflönas af statsmedel. Beträffande
sistnämnde e. o. professorer, hvilkas aflöning består i inkomsten
af prebendepastorat och hvilka icke åtnjuta något bidrag från
universitetets löningsfond, är i 1885 års utgiftsstat föreskrifvet, att
det åligger dem att, då de äro pliktige afstå tjänstgöringspenningar,
utgifva därtill erforderligt belopp.

Af andra ordinarie lärare än professorer har universitetet i Upsala
dels inom medicinska fakulteten en laborator i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik och en laborator i experimentell patologi
och patologisk anatomi, af hvilka hvardera uppbär en aflöning
af 4500 kronor, hvaraf 1500 kronor utgöra tjänstgöringspenningar,
och dels inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen
en laborator i experimentell fysik och en observator i astronomi
med hvardera 3000 kronor i aflöning, däraf 750 kronor utgöra
tjänstgöringspenningar. Universitetet i Lund eger en laborator i experimentell
fysiologi med en aflöning af 4500 kronor, hvaraf 1500
kronor tjänstgöringspenningar, samt en laborator i kemi och eu observator
i astronomi med 8000 kronors aflöning, däraf 750 kronor
tjänstgöringspenningar.

De i universitetslärarnes aflöning ingående tjänstgöringspenningar
utbetalas med en tolftedel för hvarje kalendermånad. Med
tolftedelen af ofvannämnda såsom tjänstgöringspenningar angifna belopp
ersättes följaktligen för hvarje månad — utan skillnad härvid
emellan månad under läsetermin och under ferier — den, hvilken
såsom vikarie uppehåller lärarebefattning.

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 211

Vid beräkningen af de för närvarande utgående vikariatsarvodena
har man emellertid att lasta afseende vid, förutom tjänstgöringspenningar,
docentstipendierna. Då vikarien innehar docentstipendium,
måste detta anses inbegripet i vikariatsarvodet. Från
denna synpunkt utgår otvifvelaktigt det i § 127 af statuterna upptagna
stadgandet, att docent, som innehar docentstipendium, är pliktig
emottaga vikariatsförordnande, och därmed står likaledes i sammanhang,
att stipendierad docent, som bestrider vikariat, under tiden
därför åtnjuter befrielse från den i mom. 1 af § 119 föreskrifna
uudervisningsskyldighet. För det fall, att vikarien är stipendiat,
har man alltså att, vid uppskattningen af arvodet, till tjänstgör i ngspenningarna
lägga stipendiebeloppet, utgörande för helt år 1500 kronor
eller 1200 kronor, allt efter som stipendiet är fast eller rörligt,
och för kalendermånad en tolftedel af dessa belopp.

Frågan om de arvoden, med hvilka förordnanden att uppehålla
ordinarie lärarebefattning vid högskolorna böra ersättas, har för ej
länge sedan varit föremål för Kongl. Maj:ts och riksdagens pröfning.
Anledningen därtill var, att docenterna vid de båda universiteten
och vid karolinska institutet uti särskilda till Kongl. Maj:t
iugifna Underdåniga ansökningar framstält vissa önskningsmål beträffande
vikariatsarvodena. Uti dessa petitioner äfvensom de däröfver
af vederbörande myndigheter vid högskolorna afgifna yttranden,
hvilka samtliga handlingars hufvudsakliga innehåll finnes återgå
fvet i det statsverkspropositionen till 1899 års riksdag bifogade
utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden, har förevarande
fråga fått en allsidig utredning och belysning.

I sina omförmälta underdåniga petitioner ha docenterna framhållit,
att åtskilliga missförhållanden vidlåda den nuvarande ordningen
beträffande vikariatsarvodena. I sådant afseende anförde petitionärerna
hufvudsakligen följande.

Den ersättning, som vikarierna uppbure, varierade högst betydligt
i olika fall och vore sällan tillräcklig. Aflöningen vore beroende
på, huruvida och i hvad män de båda element, tjänstgöringspenningar
och docentstipendium, af hvilka vikariernas godtgörelse
bestode, i hvarje särskildt fäll däri inginge. Den enda alltid påräkneliga
valutan utgjordes af tjänstgöringspenningarna. Det be -

212 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

rodde på eu ren tillfällighet, huruvida i vikariatsersättningen förutom
dessa inginge docentstipendium. Docentstipendierna bortgåfvos
nämligen för eu längre tid och efter helt andra grunder än med
hänsyn till behofvet af vikarier. Ofta vore vikarierna yngre docenter,
hvilka ännu icke kommit i åtnjutande af stipendium. Stundom
åter kunde det inträffa, att docenter, hvilka eu längre tid varit anstälda
vid högskolan och måhända flere år uppehållit professorsämbete,
komme att, sedan de måst frångå stipendium, erhålla mindre
vikariatsersättning än yngre docenter och mindre än de själfva
förut erhållit. Att vikarie samtidigt åtnjöte docentstipendium å 1500
kronor samt högsta belopp af tjänstgöringspenningar, vore ett ej
ofta förekommande undantagsfall.

Särskilt betraktades det såsom ett missförhållande, att vikariernas
tjänstgöringspenningar beräknades efter kalenderår och
utginge med eu tolftedel för hvarje kalendermånad. Ehuru det arbete,
som vikarierna hade att förrätta, i dess helhet folie på läsmånaderna,
blefve dock till följd af nyssberörda beräkning den månatliga
ersättningen, för det fall att förordnandet icke sträckte sig
öfver ferierna utan blott gälde för lästermin, eu tredjedel mindre,
än hvad fallet skulle vara, därest tjänstgöringspenningarna utginge
efter läsår med en åttondel af årliga beloppet för hvarje läsmånad.
Vikarierna erhölle sålunda, för läsår räknadt, i stället för 1500
kronor allenast 1000 kronor vid ordinarie professur och i stället
för 1000 kronor [numera efter 1898 års lönereglering 1200 kronor]
666 kronor 67 öre [numera 800 kronor] vid extra ordinarie
professur.

Med afseende å samtliga nu nämnda faktorer kunde vikariatsarvodena
för helt läsår variera mellan 3000 kronor såsom maximum
och 666 kronor 67 öre [numera 800 kronor] såsom minimum.

Den rådande olikheten emellan arvodena åt å ena sidan de ordinarie
samt å andra sidan de extra ordinarie professorernas vikarier
vore enligt petitionärernas åsikt obefogad. Olikheten berodde
på skillnaden i tjänstgöringspenningar för de båda professorskategorierna.
Men då med högst fä undantag examinationsskyldighet
numera ålåge äfven de e. o. professorerna och deras föreläsningsskyldighet
vore lika med de ordinarie professorernas, vore vikari -

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier oeh vikariatsarvoden. 213

ernas åligganden desamma, vare sig den på förordnande uppehållna
professuren vore af ena eller andra slaget. Icke heller kunde man
gorå någon skillnad emellan graderna af den vetenskapliga skicklighet,
som vore erforderlig för erhållande och bestridande af vikariat
vid professur af ena eller andra slaget.

Petitionärerna anstälde jämförelser med vikariernas ställning
i andra grenar af undervisningsväsendet, särskilt de allmänna läroverken
och kommo därvid till det resultat, att med hänsyn till
professorsvikariens mera maktpåliggande värf och den vida längre,
sträfsammare och kostbarare utbildning, som kräfdes af docenten,
innan han kunde såsom sådan dokumentera sig, skälig ersättning
för det arbete, som fordrades af honom såsom vikarie för professor
eller annan akademisk lärare, borde sättas något högre än extra
ordinarie lärares vid allmänt läroverk, helst universitetsvikarien
ofta blott en kortare tid kunde påräkna detta arvode, medan nyssnämnde
extra ordinarie lärare hade sitt garanteradt i regeln för helt
läsår och merendels kunde påräkna detsamma år efter år, till dess
befordran vunnes. Petitionärerna funno billigheten kräfva, att universitetsvikariens
arvode icke bestämdes lägre än till 3000 kronor
för läsår, hvilket belopp motsvarade hvad han redan nu i lyckligaste
fall kunde få uppbära, och att härvid ingen skillnad gjordes
emellan ordinarie och extra ordinarie professur, med hvilken
examination vore förenad. För e. o. professur, med hvilken sådan
skyldighet icke vore förbunden, äfvensom för annan ordinarie
lärarebefattning, såsom observatörs- och laboratorstjänst, borde
arvodet vara 2500 kronor för läsår. I betraktande af sammanhanget
emellan docentstipendierna och vikariatsarvodena borde de
förra utgå på samma sätt som de senare eller med en åttondel af
årliga beloppet för hvar och en af läsårets åtta månader, en anordning,
som dock icke behöfde föranleda någon ändring i det nuvarande
sättet att efter kalenderår utbetala lön och tjänstgöringspenningar
till ordinarie tjänsteinnehafvare.

På grund af hvad petitionärerna sålunda och i öfrigt anfört
heinstälde de, att Kong! Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder,
för att följande af dem uttalade önskningsmål måtte vinnas,
nämligen

214 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vilcariatsarvoden.

l:o) att arvode till docent, hvilken upprätthåller ordinarie eller
extra ordinarie professo rsäm bete, hvarmed examinationsskyldighet är
förenad, må utgöra 3000 kronor för läsår;

2:o) att arvode till docent, hvilken upprätthåller annan ordinarie
lärarebefattning än i föregående mom. är nämnd, må utgöra 2500
kronor för läsår; samt

3:o) att vikariatsarvoden och docentstipendier måtte utbetalas
med eu åttondel af årliga beloppet för en hvar af det akademiska
läsårets åtta månader.

Docenterna i Lund ville dessutom hafva stadgadt

4:o) att vikariatsarvodena skola utgå af de till universitetet anslagna
tillgängliga lönemedlen, om det ämbete, som upprätthålles,
är ledigt, samt i andra fall utgöras af dels tjänstgöringspenningarna,
därest ämbetets innehafvare är pliktig att afstå dessa, dels ock
erforderligt fyllnadsbelopp af besparade löningsmedel, hvarvid dock
docentstipendium, som vikarien möjligen innehar, inberäknas i hans
arvode; och

5:o) att docentstipendium, som möjligen innehafves af vikarie
för ledigt lärareämbete må under den tid, vikariatet varar, tilldelas
annan docent.

Sistnämnde docenters framställning innehöll en utredning, hvaraf
skulle framgå, att de till universiteten anslagna lönemedlen vore
tillräckliga för genomförande af den önskade förbättringen i vikariernas
löneförhållanden, så att nya anslag icke erfordrades.

Öfver docenternas underdåniga ansökningar infordrades yttranden
från universiteten och karolinska institutet äfvensom från kanslersämbetet.
Samtliga dessa yttranden kunna sägas öfverensstämma
däri, att de erkänna behofvet af en förbättring i docenternas vikariatsförhållanden,
men för öfrigt gifves däri uttryck åt många skilda
meningar. Någon redogörelse därför torde ej här behöfva lämnas.

Vid 1899 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t att till förbättrande
af arvodena åt vikarierande akademiska lärare måtte, utöfver
de i utgiftstaterna för universiteten i Upsala och Lund den 13
November 1885 upptagna, för ändamålet tillgängliga anslag å 1500
kronor för universitetet i Upsala och 1000 kronor för universitetet
i Lund beviljas särskilda årliga anslag af 3500 kronor för det

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 215

förra universitetet och 4000 kronor för det senare att användas enligt
de bestämmelser, som af Kongl. Maj:t meddelades.

Åt vederbörande departementschefs yttrande i ämnet må ur
det Kongl. Maj:ts proposition bifogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
anföras följande.

Departementschefen framhöll, hurusom af de i ärendet hörda
myndigheterna med rätta allmänt erkänts, att universitetslärarnes
tjänstgöringspenningar ensamt för sig och framför allt då vikariatet
gälde blott en termin eller del däraf, vore att betrakta såsom en i
förhållande till vikten af det ämbete, som af vikarien uppehälles,
mycket svag vikarieaflöning. Vore alltså tjänstgöringspenningarna
den enda förmånen vid hvarje vikariat, kunde man icke undgå
att finna det af behofvet påkalladt att söka åvägabringa eu allmän
förbättring af vikariatsarvodena. Emellertid funnes andra medel,
hvilka kunde komma vikarierna tillgodo. Departementschefen omnämnde
i detta sammanhang dels docentstipendierna till antal och
beskaffenhet vid hvardera universitetet och dels de förut omförmälta
anslagen å 1500 kronor vid universitetet i Upsala och 1000
kronor vid universitetet i Lund samt erinrade, att den dittillsvarande
skillnaden mellan vikariatsarvoden vid ordinarie och vid extra ordinarie
professur i någon mån minskats genom den af riksdagen
år 1898 vidtagna lönereglering för e. o. professorer, hvarigenom
tjänstgöringspenningarna ökats från 1000 kronor till 1200 kronor.
Docentstipendierna vore dock ej alltid tillgängliga för att utfylla vikariatsersättningen.
Och ofvannämnda anslag försloge ej till att i
hvarje fall öka arvodet. ”Här föreligger onekligen” — fortsatte departementschefen
-- ”ett behjärtansvärdt behof af medel. Otvifvelaktigt
vore det ock af vikt, om man kunde genom särskilda bestämmelser
så mycket som möjligt förekomma allt för stora olikheter i vikariearvodenas
belopp under i öfrigt likartade förhållanden. Frågan
härom torde framdeles böra upptagas till nådig pröfning, därvid
äfven docenternas yrkande, att så väl vikariearvoden som docentstipendier
skola beräknas för läsår, ej för kalenderår, må komma
under nådigt öfvervägande”.

Departementschefen ansåg, att utan beredande af ganska afsevärda
anslag det ej vore möjligt att såsom allmän grundsats upp -

216 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

ställa vikariearvodenas fixerande till de af docenterna föreslagna
belopp. Det vore till fullo ådagalagdt, att universiteten ej, utöfver
hvad ofvan blifvit antydt, förfogade öfver medel att tillgodose
docenterna under vikariat. Att för vikariatsersättningarna påkalla
statsanslag af den omfattning, som för nyssberörda ändamål
skulle erfordras, syntes departementschefen ej böra ifrågakomma, då
vid förevarande ärendes behandling hos universitetsmyndigheterna
den uppfattning mångenstädes gjort sig gällande, att utsikten till en
verklig förbättring af docenternas villkor vore att söka på annan
väg, och allvarliga spörsmål framkastats, huruvida de missförhållanden,
hvarom docenternas ansökningar bore vittne, kunde höfvas annorledes
än medelst en genomgripande reform af docentinstitutionen
och åtskilliga andra i samband därmed stående universitetsförhållanden.

Departementschefen fann dock nödigt att söka förskaffa universiteten
en något ökad möjlighet att efter eget bepröfvande vid
behof träda emellan till åstadkommande af någon förhöjning i vikariearvodena,
då eu sådan förhöjning på grund af arvodets ringhet
eller af andra orsaker befunnes vara af nöden. För sådant ändamål
borde de ofvan angifna anslagen å 3500 kronor till universitetet i
Upsala och 4000 kronor till universitetet i Lund af riksdagen äskas.

Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning till riksdagen blef
af denna oförändrad bifallen.

Genom Kongl. Br. den 30 November 1900 ha meddelats följande
bestämmelser för användande af anslagen till arvoden åt vikarierande
yngre akademiska lärare vid universiteten.

1. Dessa anslag afse att förbättra arvodena för yngre akademiska
lärare, då de uppehålla lärarebefattningar, hvilkas innehafvare
åtnjuta tjänstledighet på grund af sjukdom eller offentligt uppdrag,
och de med befattningarna förenade aflöningsförmåner alls icke
eller blott till eu del äro till vikariatsarvoden disponibla.

2. Till vikariatsarvode användas i första rummet de till befattningen
hörande tjänstgöringspenningarna, beräknade till ’|l2 för
månad. Därutöfver skall vikarie, i den mån hithörande anslag
därtill lämna tillgång, erhålla ett tilläggsarvode, beräknadt efter
1500 kronor för år eller 125 kronor för månad. Gäller vikariat

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 217

endast del af tjänstgöring, må vikarie utöfver den andel af tjänstgör
i ngöpenningarna, som kan varda honom tillerkänd, tillgodonjuta så
stor del af ornförmälta belopp, 125 kronor för månad, som motsvarar
hans andel i tjänstgöringspenningarna.

3. I tilläggsarvodet skall docentstipendium, med 1 [, 2 för
hvarje månad af det årliga beloppet, inräknas för de månader, under
hvilka vikarie sådant uppbär, i följd hvaraf blott det belopp,
som där utöfver kan erfordras, skall utgå från nu ifrågavarande anslag.
Därjämte bör vid tilläggsarvodes bestämmande skälig hänsyn
tagas till andra stipendier, legat, anslag, ordinarie löner eller dylika
förmåner, Indika äro med docentstipendier jämförliga och åtnjutas
af vikarie.

4. Af dessa anslag skall äfven utgå till vikarie ett tjänstgöringspenningarna
motsvarande belopp i de fall, då tjänsteinnehafvare
icke är skyldig att afstå från tjänstgöringspenningar.

5. Där särskilda omständigheter förekomma, må universitetskanslern
meddela närmare föreskrifter och jämväl kunna, på förslag
af vederbörande fakultet och sedan det mindre akademiska
konsistoriet däröfver afgifvit yttrande, inom befintliga tillgångar
bevilja lämplig förhöjning i det vikarien eljest, enligt ofvan angifna
grunder, tillkommande tilläggsarvodet.

G. Den del af tilläggsarvode, som icke består af medel,
hvilka i hvarje fall skola utgå, utbetalas, sedan vederbörande mindre
akademiska konsistorium afgifvit förslag, som af kanslern fast8tälts,
vid hvarje kalenderårs slut. Yisar det sig, att tillgängliga
medel icke medgifva arvodenas utgående med hela det här ofvan
afscdda beloppet, sker proportionel minskning i denna del af arvodena.
Uppstår åter öfverskott, öfverföres detta såsom besparing
till ett kommande år för att i mån af behof användas till det med
dessa anslag åsyftade ändamålet. På grund häraf böra ifrågavarande
anslag särskildt bokföras.

De förhållanden med afseende å vikariatsarvodena, som numera
efter 1899 års anslag föreligga, kunna icke anses innefatta någon
slutlig lösning af förevarande fråga. Af den motivering för Kongl.
Maj:ts proposition, som ofvan blifvit anförd, torde ock få anses
framgå, att man icke tänkt sig, att genom anslagens beviljande

218 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

ett definitivt tillfredsställande resultat skulle vinnas. Om ock möjligheten
för högskolorna att höja vikariatsarvodena utöfver de belopp,
hvartill medel tidigare funnits att tillgå, afsevärdt ökats, så har dock
icke full säkerhet vunnits för att vikariernas arbete blir skäligen
ersatt, och någon för alla fäll afsedd reglering af arvodenas storlek
är ej gifven. Beträffande ofvan upptagna bestämmelser må framhållas
den olikhet i arvodesbeloppen, som uppkommer därigenom,
att enligt punkt 2 tilläggsarvodet oberoende af tjänstgöringspenningarnas
storlek alltid skall utgå med ett fixt belopp, 125 kronor
för månad. Då tjänstgöringspenningarna äro lägre för innehafvare
af e. o. professur än för ordinarie professorer, kvarstår följaktligen
det förhållandet, att vikarier, som uppehålla e. o. professur, åtnjuta
lägre arvode än vikarierna för ordinarie professorer äfven i sådana
fall, i hvilka ingen olikhet består med afseende å det den ena eller
andra kategorien af vikarier åliggande arbetet.

Då komitén härefter öfvergår till att framlägga sina åsikter
i vikariatsarvodesfrågan, upptages närmast till behandling spörsmålet
om arvodesbeloppens storlek. Hufvudsynpunkten kan härvid
ej vara annan än den, att ersättningen bör rätta sig efter arbetets
beskaffenhet och vikt. I de petitioner, för hvilkas innehåll förut
redogjorts, yrkades, såsom jämväl är nämndt, att vikarie för ordinarie
professor eller för e. o. professor med examinationsskyldighet måtte
undfå för läsår ett arvode af 3000 kronor. Komitén kan ej annat
än finna, att detta belopp — på samma gång vikariens arbete därmed
skäligen ersättes — icke är öfverdrifvet tilltaget, särskildt vid
jämförelse med vikariatsarvodena vid de allmänna läroverken. De
skäl, som petitionärerna i sådant afseende anfört, synas fullgiltiga.
Därjämte kommer i betraktande, att ett arvode å 3000 kronor för år
står i öfverensstämmelse med de förutsättningar, under hvilka man
vid adjunktsinstitutionens ombildning tänkte sig adjunkternas uppgift
att vikariera Överflyttad på docenterna. I den af Kongl.
Maj:t framlagda plan för ombildningen ingick, att denna uppgift
skulle öfvertagas af med stipendier försedda docenter. De stipendier,
på hvilka man härvid tänkte, voro de företrädesvis med hänsyn
till behofvet af vikarier inrättade fasta stipendierna å 1500
kronor. Lägger man härtill vikarierna, enligt redan år 1876

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 219

gifna bestämmelser, tillkommande tjänstgöringspenningar, utgörande
1500 kronor för år vid de ordinarie professurerna, hvars uppehållande
genom vikarier det närmast gällde att betrygga, kommer
man till det resultat, att ett årligt belopp å 3000 kronor ansetts
skola utgöra professorsvikaries ersättning. På förutsättningen,
att vikariatsersättningen skall uppgå till sammanlagda beloppet
af docentstipendium och tjänstgöringspenningar, torde ock
hvila den i statuternas § 127 förekommande bestämmelsen, att docent,
som innehar docent stipendium, är pliktig åtaga sig vikariat.

Gifvetvis måste såsom ett missförhållande, bvilket vid eu definitiv
reglering af vikariatsarvodesfrågan tarfvar rättelse, betecknas,
att enligt nu gällande regler arvodena i särskilda fall kunna utgå
med olika belopp. Samma arbete förtjänar samma lön. Då vikariatsersättningens
årliga maximibelopp för närvarande i normala fall
uppgår till 3000 kronor, och då någon nedsättning af detta belopp
för do fall, i hvilka det hittills kunnat förekomma, ej kan
ifrågasättas, torde jämväl från denna synpunkt sedt vara tydligt,
att en regel, som skall hafva allmän giltighet, måste fastslå beloppet
af eu professorsvikaries ersättning till 3000 kronor.

Den olikhet emellan vikariatsarvodena vid ordinarie och extraordinarie
professurer, som för närvarande förekommer, försvinner, om,
såsom komiténs förslag förutsätter, skillnaden emellan de båda professorskategorierna
upphäfves. Men äfven om sistberörda skillnad bibehålies,
bör olikheten i fråga om vikariernas aflönande ej fortfara, då
deras åligganden icke äro beroende af professurens beskaffenhet af
ordinarie eller extraordinarie. Ej heller den omständigheten, huruvida
professuren är förenad med examinationsskyldighet eller ej, synes
höra betinga en dylik olikhet. Skälet till att härpå lägga vikt
skulle vara det, att vikariens arbete i förra fallet är tyngre än i
det senare. Men denna synpunkt skulle, om man däraf verkligen
ville göra allvar, föra vida längre. Man finge då äfven fästa afseende
vid, att examinationsskyldigheten är synnerligen olika betungande
vid olika professurer. Medan det årliga antalet examinander
i somliga ämnen ej öfverstiger några få, är det i andra mycket
betydande. Ville man efter denna grund låta arvodet variera, blefve
det nödvändigt att fastställa eu mängd olika arvoden, utan att dock

220 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikareatsdrvoden.

någonsin ett fullt rättvist resultat kunde vinnas. För öfrigt må i
afseende å denna punkt hänvisas till stadgandet i Kongl. Br. den
30 November 1876, att lärare, som åtnjuter ledighet vare sig från
tjänsten i dess helhet eller blott från föreläsningars hållande, skall
till vikarien afstå tjänstgöringspenningar för den tid, förordnandet
varar. Här göres alltså ingen skilnad emellan vikariat med och utan
examinationsskyldighet, och tillräckliga skal att frångå den princip,
som i gällande bestämmelser gifvit sig uttryck, föreligga icke.

Hvad härefter beträffar arvode åt vikarier för andra ordinarie
lärare än professorer, så gick, enligt hvad redan är nämndt, docenternas
framställning i denna del ut på, att beloppet matte fastställas
till 2500 kronor. Emellertid måste vid bestämmandet af vikariatsarvodena
tillses, ej blott att vikariens arbete skäligen lönas, utan
äfven att arvodet står i lämpligt förhållande till den ordinarie
tjänsteinnehafvarens aflöning. De ordinarie lärare, om livilka nu
är fråga, äro laboratorer och observatörer, af hvilka, enligt hvad
förut är närmare utredt, några i aflöning åtnjuta 4500 kronor
och de öfriga 3000 kronor. Vikariens ersättning har synts komitén
böra utgå med 2500 kronor, då han bestrider tjänst med 4500
kronor i aflöning, och med 2000 kronor, då vikariatet afser med
3000 kronor aflönad tjänst.

Det torde här ej böra lämnas oanmärkt, att sistberörda arvoden
under närvarande förhållanden kunna uppgå till högre belopp,
än som nu föreslagits. Om en docent, som är innehafvare af ett
docentstipendium å 1500 kronor, på förordnande uppehåller en laboratorstjänst
med 1500 kronor i tjänstgöringspenningar, så belöper
sia'' hans vikariatsarvode till 3000 kronor eller 500 kronor mer än

det ofvan för sådant fall föreslagna beloppet; likaså om en docent
med docentstipendium å 1500 kronor vikarierar för en laborator
eller observator med 750 kronor i tjänstgöringspenningar, utgör
vikariatsarvodet ett belopp af 2250 kronor eller 250 kronor mer
än det belopp, som för dylikt fall ansetts vara tillräcklig ersättning.
Vikarier för laboratorer och observatörer kunna för öfrigt, äfven
utan att vara i åtnjutande af docentstipendium, blifva delaktiga af
vikariatsarvoden å sistnämnda belopp. Enligt bestämmelse i mom.
2 af ofvanintagna Kongl. Br. den 30 November 1900 skall nämligen

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 221

vikarie utöfver tjänstgöringspenningar erhålla, i den mån statsanslagen
därtill lämna tillgång, ett tilläggsarvode, beräknadt efter
1500 kronor för år eller 125 kronor för månad. Detta tillgodokommer
samtliga vikarier, utan skillnad emellan professors- och
andra vikarier. Sammanräknar man tilläggsarvodet och tjänstgöringspenningarna,
kommer man till arvodesbeloppen resp. 3000 och
2250 kronor

För så vidt laborators- eller observatorsvikariens arvode kan,
till följd däraf att docentstipendium och tjänstgöringspenningar
sammanträffa, komma att öfverstiga de af komitén föreslagna belopp,
torde man hafva att låta därvid bero. Några särskilda bestämmelser,
åsyftande att för dessa undantagsfall minska arvodet,
synas icke böra meddelas. Däremot skall, om den af komitén föreslagna
regleringen af yikariatsarvodesförhållandena genomföres, några
afvikelse!’ i öfrig! från hvad med afseende å arvodenas storlek föreslagits,
icke kunna förekomma.

I det föregående har varit fråga om arvoden åt vikarier, som
uppehålla samtliga till ordinarie lärarebefattning hörande åligganden.
Beträffande de fall, i hvilka vikarien uppehåller blott en del af
den ordinarie lärarens åligganden, synes det komitén vara riktigast,
att kanslern, efter det vederbörande fakultet eller sektion och
konsistoriet yttrat sig, bestämmer arvodets storlek.

Härefter följer i ordningen att göra till föremål för undersökning
frågan om de medel, af hvilka vikariatsarvodena skola tagas.

Först må härvid framhållas, att komitén icke ifrågasatt någon
ändring i hvad som för närvarande eger rum därutinnan, att
docentstipendium, som af vikarie innehas, inberäknas i hans arvode.
Det i Lundadocenternas petition framstälda förslaget, att vid vakansvikariat
docentstipendium må under tiden för vikariatet tilldelas
annan docent, har komitén icke funnit sig böra upptaga. Det
till stöd för eu sådan regel åberopade skälet, att därigenom bristen
på ett tillräckligt antal docentstipendier kunde göras i någon
mån mindre kännbar, förlorar sin betydelse, därest, på sätt komitén
hemställt, docentstipendiernas antal ökas, efter ty behofvet
påkallar. Dessutom skulle genom den ifrågasatta stipendieöfverflyttningen,
såsom ock Upsaladocenterna i sin petition framhållit, åtskil -

222 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariat sarvoden.

liga svårigheter i tillämpningen uppstå, t. ex. vid beräkning af
stipendietidens längd; och för det fall att vakansvikariatet icke erhåller
någon längre varaktighet, är en öfverflyttning icke motiverad.
Från sistberörda synpunkt sedt kan komitén så mycket mindre förorda
en öfverflyttning, som genom den af komitén föreslagna befordringsordningen
tillsättandet af lärarebefattningar vid högskolorna
kommer att försiggå hastigare än för närvarande och vakansvikariaten
följaktligen blifva mera kortvariga. — I vikariatsarvode bör
ock sådant understöd, legat eller stipendium, som är med docentstipendium
jämförligt, inberäknas. Såsom exempel på förmåner af
nu afsedda art må nämnas de s. k. Filénska legaten vid universitetet
i Upsala.

År den lärarebefattning, som af vikarien uppehälles, ledig, synes
arvodet, till den del det ej kan bestridas af docentstipendium, som vikarien
innehar, böra utgå af de till den lediga befattningen anslagna,
tillgängliga lönemedlen. Detsamma torde ock böra gälla, då väl den
befattning, som vikariatet afser, ej är ledig, men den ordinarie innehafvaren
ändock ej uppbär den med befattningen förenade lönen
på den grund, att han bestrider annan med lön förenad tjänst.
Att de medel, som äro anslagna till den akademiska undervisningens
uppehållande, i första hand därtill användas och alltså under vakanser
eller under nyssberörda, därmed likstälda förutsättning tagas
i anspråk för vikariens aflönande, kan ej annat än anses naturligt
och fullt berättigadt. Först sedan nämnda ändamål blifvit tillgodosedt,
bör det blifva tal om att för andra syften disponera uppkommande
besparingar.

Angående dispositionen af de med lediga lärarebefattningar
förenade aflöningsmedel gäller för närvarande följande:

I utgiftsstaten för universitetet i Upsala af år 1885 stadgas,
att reservfonden, ”till hvilken fortfarande må ingå de enligt äldre
bestämmelser anvisade medel”, skall stå under kanslerns disposition
för universitetets vetenskapliga och ekonomiska behof i den ordning,
universitetsstatuterna stadga.

Berörda äldre bestämmelser förekomma i ett nådigt bref till
kanslern af den 30 December 1862 angående ny utgiftsstat för
universitetet och innehåller, att besparingar på den del af utgifts -

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 223

staten, som afser aflöningen, ingå till eu särskild reservfond, som för
sig skall bokföras ocdi jämte öfriga universitetets fonder redovisas.

I utgiftsstaten för universitetet i Lund af år 1885 stadgas,
dels att besparingar pa lediga prebendepastorat skola ingå till universitetets
byggnadskassa, som till det med samma kassa afsedda
ändamål och i mån af behof, men efter kanslerns föreskrifter i de
fall, där sådana äro gifna, får af vederbörande konsistorium användas,
och dels att besparingar på aflöningsstaten ingå till reservfonden,
hvilken står under kanslerns disposition för universitetets vetenskapliga
och ekonomiska behof i den ordning universitetsstatuterna
stadga.

Enligt dessa nu anförda föreskrifter inflyter till de nämnda
universitetsfonderna hvad af de med ledig lärarebefattning förenade
inkomster, vare sig af statsmedel eller prebendepastorat, som öfverskjuter
det belopp, hvilket utgör tjänstgöringspenningar och tillfaller vikarien.
Undantag härifrån eger rum endast för de fall, då enligt gällande
författningar inkomsterna af lediga prebendepastorat skola på
annat sätt disponeras, eller löneförmånerna åtnjutas af afgången lärare
eller hans sterbhus, dock att äfven i dessa fall vikarien undfår
tjänstgöringspenningar. Därest vikarien ej är i åtnjutande
af docentstipendium, som sammanräknadt med tjänstgöringspenningarna
anses utgöra tillräckligt vikariatsarvode, erhåller han
emellertid numera alltid genom anslag ur reservfonden fyllnad i
arvodet. I själfva verket innebär alltså eu bestämmelse, att under
vakanser eller under förut nämnd därmed likställd förutsättning
arvode till vikarie skall, i den män docentstipendium icke därtill
lämnar tillgång, helt och hållet tagas af de med den lediga
befattningen förenade disponibla inkomsterna icke någon egentligolikhet
med hvad som för närvarande eger rum. Förändringen
består blott däri, att till universitetsfonderna kommer att inflyta
allenast hvad af inkomsterna återstår, sedan arvodet gått fullt ut,
medan för närvarande af inkomsterna blott tjänstgöringspenningarna
omedelbart för arvodet tagas i anspråk, men återstoden tillfaller
fonderna, från Indika dock anslag i den för dispositionen af desamma
stadgade ordning plägar beviljas för arvodets fyllande till
vanligt belopp.

224 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

Yi»l andra än vakans- eller därmed likstälda vikariat äro städse
tjänstgöringspenningar att tillgå för vikariatsarvodenas bestridande
med undantag blott för det fall, att vikariatet afser uppehållandet
af den professur, som rektor bekläder, men från hvilken han på
grund af sitt rektorsämbete åtnjuter tjänstledighet. I den mån till
det faststälda arvodesbeloppets fyllande medel utöfver tjänstgöringspenningar
och docentstipendium, där vikarien innehar sådant, äro
erforderliga, måste dessa tagas af för detta ändamål anvisade statsanslag.
Huruvida och i hvilken omfattning anslag kräfvas utöfver
de redan förefintliga, uppgående för hvardera universitetet till
5000 kronor, ser sig komitén ej i stånd till att afgöra. Blott så
mycket kan sägas, att den möjliga anslagsförhöjningen i intet fäll
behöfver blifva afsevärd. Och om, såsom komitén på förut anförda
grunder hemstält, stipendierna ökas så väl till antal som, hvad de
nuvarande rörliga stipendierna angår, till belopp, torde redan tillgängliga
medel visa sig fullt tillräckliga.

Hvad slutligen vidkommer frågan om vikariatsarvodenas fördelning
antingen med åttondelar på läsårets åtta månader eller med
tolftedelar på samtliga kalendermånader, så har komitén icke funnit
fullgiltiga skäl tala för det i docentpetitionerna föreslagna förra
alternativet. Det missförhållande, som man genom detta alternativ
velat förekomma, — eller att en vikarie, hvilkens förordnande icke
sträcker sig öfver ferierna utan blott afser lästermin, erhåller mindre
ersättning, ehuru hela bördan af lärarebefattningens uppehållande
faller på honom, — kan egentligen endast förekomma, därest
det sällsynta fall skulle inträffa, att vikarien förordnas för tvänne
lästerminer i omedelbar följd men icke för mellanliggande ferieperiod.
Den ifrågasatta förändringen torde icke lämpligen låta sig
genomföra, med mindre än att på läsårets åtta månader fördelas
(j allenast docentstipendier och de fyllnadsbelopp af statsmedel, som
i vikariatsarvodena ingå, utan äfven den del af lärarnes aflöning,
som utgöres af tjänstgöringspenningar. Men en sådan förändring
i grunderna för tjänstgöringspenningarnas utgående har ej skäl för
sig. Det måste anses principiellt riktigt, att de utgå med en tolftedel
för hvarje kalendermånad. Man får ej förgäta, att den tid,
under hvilken vid universiteten undervisning och examination ligga

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 225

nere, måste för eu lärare, som vill samvetsgrant sköta sitt kall,
till en hufvudsaklig del egnas åt studier och förberedande arbete
på föreläsningarna under nästa läsetermin. Och hvad beträffar den
del af ferierna, som egnas åt välbehöflig hvila, kan gifvetvis professor
eller annan akademisk lärare ej anses mindre berättigad till
t j än stgö ri n gspen n in gar än i allmänhet ämbets- och tjänstemän, Indika
åtnjuta semester. — Att åter låta tjänstgöringspenningarna fortfarande
liksom hittills utbetalas med tolftedelar men fördela de
ötiiga i vikariatsarvodena ingående elementen, docentstipendier och
fyllnadsbelopp af statsmedel, i åttondelar skulle dels föra åtskillig
oreda med sig och dels ställa större anspråk på statsverket för
arvodets uppbringande för månad till åttondelen af hela den summa,
hvarmed det ansetts böra årligen utgå.

I sammanhang med frågan om vikariatsarvodena tillåter sig
koinitén att fästa uppmärksamheten på ett annat spörsmål, som
jämväl angår vikarierande docenters rätt. Enligt bestämmelse i
Kong!. Br. den 1 Juni 1877 eger innehafvare af docentstipendium,
i händelse han öfvergår i elementarläroverkets tjänst, för bestämmande
af lönegrad räkna sig till godo högst fem år af den tid,
häri deltagit i undervisningen vid universitetet. Någon motsvarande
föreskrift gifves icke med afseende å docents befordran till

ordinarie akademisk lärare, ehuru äfven universitetsförhållandena
erbjuda förutsättningar för en sådan föreskrift. Vid universiteten
är nämligen de e. o. professorernas aflöning grundad på principen
om ålderstillägg. Och därest, såsom komitén anser riktigt, skillnaden
emellan ordinarie och e. o. professorer upphäfves, torde lönegradssvstemet
finna allmän tillämpning. För bestämmande af lönegrad
tages emellertid icke nu i beräkning den tid, under hvilken
e. o. professor förut såsom stipendierad docent eller professorsvikarie
deltagit i undervisningen. Konsekvens och billighet synas

kräfva, åtminstone * att,

med viss begränsning, den tid, under hvil -

ken professorsvikariat uppehållits, medräknas vid lönegrads bestämmande
för docent, som erhållit ordinarie akademisk lärarebefattning.
I likhet med hvad angående docents öfvergång i elementarläroverkets
tjänst är stadgadt, torde gränsen för nämnda vikariats -

226 Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden.

tids beräknande böra sättas till fem år. Tillika synes lämpligen
böra stadgas, att ifrågavarande vikariatstjänstgöring skall i förevarande
afseende komma i betraktande, endast så framt den ej
sträckt sig öfver allt för kort tid i följd och omfattat professors
såväl undervisnings- som examinationsskyldighet. Någon vikt torde
ej böra läggas därpå, huruvida vikariatet afsett samma lärarebefattning,
af hvilken docenten sedermera blifvit ordinarie innehafvare,
eller annan lärarebefattning.

Komitén sammanfattar härefter de allmänna bestämmelser angående
vikariatsarvodesfrågan vid universiteten, som på ofvan anförda
skäl synas komitén riktiga och lämpliga.

1) Arvode åt den, som på förordnande uppehåller
professors fulla undervisnings- och examinationsskyldighet,
skall utgå efter beräkning af 3000
kronor för kalenderår.

Arvode åt den, som på förordnande bestrider
laborators eller observatörs fulla tjänstgöring, skall
utgå, efter beräkning för kalenderår, med 2500 kronor,
om aflöningen för den befattning, som vikariatet
afser, utgör 4500 kronor, och med 2000 kronor,
om samma aflöning utgör 3000 kronor.

Uppehåller vikarie allenast eu del af de med
ordinarie lärarebefattning förenade åligganden, ege
kanslern, sedan vederbörande fakultet eller sektion
och konsistoriet sig yttrat, bestämma storleken af det
arvode, som honom därför skall tillerkännas.

2) Då vikariat afser ledig lärarebefattning,
hvars aflöning är för universitetet disponibel, eller
lärarebefattning, hvars innehafvare icke uppbär den
med befattningen förenade aflöningen, skall arvodet
i sin helhet bestridas af nämnda aflöning, dock att,
därest vikarien innehar docentstipendium eller annat

Betänkande och förslag beträffande docentstipendier och vikariatsarvoden. 227

därmed jämförligt legat eller stipendium, dettas belopp
skall i arvodet inberäknas.

3) Då i andra fall än de i föregående mom.
nämnda lärarebefattning på förordnande uppehälles,
skall vikariatsarvodet utgöras af de till befattningen
hörande tjänstgöringspenningar, om den ordinarie
innehafvare!! är skyldig att afstå dessa; docentstipendium
eller annat därmed jämförligt legat eller
stipendium, om ''vikarien af sådan förmån är innehafvare;
samt, i den mån sådant till åstadkommande
af det faststälda arvodesbeloppet är erforderligt, tillskott
af för ändamålet anvisade statsmedel.

4) Docent, som vunnit befordran till ordinarie
akademisk lärarebefattning, ege för bestämmande af
lönegrad räkna sig till godo högst fem år af tid,
hvarunder han såsom docent på förordnande uppehållit
professors såväl undervisnings- som examinationsskyldighet,
dock att härvid icke tages i betraktande
vikariatstjänstgöring, som omfattat mindre än
två månader i följd.

Förslag

till

stadgar för Karolinska institutet.

Allmänna stadganden.

§ 1 (jfr nuv. § 1).

Karolinska institutet skall såsom en medicinsk högskola i
Stockholm med de medicinska fakulteterna vid universiteten i Upsala
och Lund deltaga i så väl den teoretiska som den praktiska
läkarehildningen.

§ 2 (= nuv. § 2).

Tnstitutet — — — — — — — — — — — styresman.
§ 8 (= nuv. § 3).

Institutets — — — — — — — — — — — bestämma.

§ 4.

Tjänstgörande lärare skall under läsetermin vara boende i
Stockholm, så framt ej Kongl. Maj:t på därom gjord ansökning
annat medgifver.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

229

II.

Lärarekollegiet.

§ 5 (jfr nuv. § 4).

Lärarekollegiet utgöres af institutets samtlige professorer, af
Indika en såsom rektor är kollegiets ordförande oeli en såsom dekanus
är vice rektor och vice ordförande.

§ 6 (jfr nuv. § 5).

1. Lärarekollegiet skall hafva inseende och vård om institutets
sa väl vetenskapliga som ekonomiska angelägenheter, uppgöra förslag?
efter hvad nedan sägs, till tjänsters tillsättande, vaka öfver
undervisningens tillbörliga gång, öfver iakttagandet af gifna föreskrifter
angående föreläsningar, lärdomsöfningar och examina samt
öfver lärares och studerandes förhållande i hvad till studierna hörer,
väcka förslag till nya instruktioner eller andra allmänna föreskrifter
rörande institutets vetenskapliga verksamhet, inrättningar och
hushållning, utdela de institutet gifna stipendier, där ej särskildt
är annorlunda förordnadt, samt i öfrigt utöfva de åligganden, som
i dessa stadgar särskildt bestämmas.

2. Om skyldighet för lärarekollegiet att föreslå sakkunnige
samt utse ledamöter i befordringsnämnd, då lärarebefattning inom
medicinska fakulteten vid någotdera af universiteten skall tillsättas,
stadgas i §§ 66 och 76 af statuterna för universiteten.

§ 7 (= nuv. § 6).

Lärarekollegiet — — — — — — — — — protokollet.

§ 8 (jfr nuv. § 7).

1. Tjänstledighet, som icke uttryckligen angifvits inbegripa
jämväl frihet från skyldighet att deltaga i lärarekollegiets göromål,
frikallar ej från sådant deltagande, så framt ej de skäl, på grund
af hvilka ledigheten erhållits, utgöra förfall för fullgörande af äfven
nämnda skyldighet.

230

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

2. Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller
professors examensskyldighet, må i öfverläggningar och beslut
om bedömande af de examina och därtill hörande lärdomsprof,
som hans förordnande omfattar, i lärarekollegiet deltaga, ändå
att kollegiet äfven eljest vore fulltaligt. År professorsämbete ledigt,
eller åtnjuter dess innehafvare tjänstledighet, hvarigenom han är
förhindrad att deltaga i lärarekollegiets göromål, vare vikarien berättigad
till säte och stämma däri vid behandlingen af de frågor,
som omedelbart beröra den af honom företrädda vetenskaps intresse,
dock må han icke utan särskild af lärarekollegiet meddelad adjunktion
deltaga i ärende angående anställande åt docent eller i annat
ärende, som i nästföljande § mom. 2 omförmäles.

§ 9 (jfr nuv. § 8).

1. Lärarekollegiet är ej behörigt att fatta beslut, därest ej
sju ojäfvige ledamöter äro tillstädes.

2. G öres behof af adjunktion i ärende, som afser tillsättande
af lärarebefattning, skall kollegiet utse den eller dem, med hvilka
förstärkning för ändamålet hör ega rum.

3. Erfordras adjunktion för andra ändamål, må rektor ledamot
utse och tillkalla.

Hvarje -	§ 10 (= nuv. § 9).	- fakulteterna.
Då--	§ 11 (= nuv. § 10).	— vetenskap.

§ 12 (jfr nuv. §§ 11 och 13).

1. Rektor föredrager i lärarekollegiet ärendena och leder öfverläggnmgarna.
Ledamot vare jämväl berättigad att framställa
hvad lian i afseende å institutets angelägenheter anser nödigt eller
nyttigt. Sådan framställning skall behandlas såsom annat öfverläggningsämne.

2. Då vid besluts fattande lika röstetal för olika meningar
föreligger, vare den mening beslut, som af ordföranden biträdes.

231

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

§ 13 (jfr nuv. § 12).

I ärenden, som ej angå val, ege ledamot, som af laga förfall
är hindrad att infinna sig i lärarekollegiet, sin mening till protokollet
skriftligen insända, innan beslut är i ärendet fattadt, dock
skall till sålunda inkommet yttrande icke tagas hänsyn vid röstberäkningen.

§ 14 (= nuv. § 14).

Då — — — — — — — — — — — utfärdadt.

§ 15 (= nuv. § 15).

Vid — — — — — — — — — — expeditioner.

III.

Förvaltningsnämnden.

§ 16 (= nuv. § 16).

Förvaltningsnämnden------------ämbetet.

§ 17 (jfr nuv. § 17).

1. Förvaltningsnämnden sammanträder, då ärendena det fordra,
på kallelse af ordföranden. I nämnden må beslut icke fattas,
om ej minst tre ledamöter äro närvarande.

2. I öfrigt gäller i tillämpliga delar för förvaltningsnämnden
hvad för lärarekollegiet här ofvan i §§ 11, 12, 13 och 15 är
stadgadt.

§ 18 (= nuv. § 18). Förvaltningsnämnden -	- ledamöter.
§ 19 (= nuv. § 19). Förvaltningsnämnden	- pröfning.
§ 20 (-- nuv. § 20).	— — omslut.

232

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

§ 21 (= nuv. § 21).

1. Förvaltningsnämnden — — — — — — — ombesörja.

IV.

Rektor.

§ 22 (= nuv. § 22).

1. Rektor — — — — — — — — — — ämbetstid.
§ 23 (= nuv. § 23).

Rektor----------*--rektor §

24 (jfr nuv. § 24).

1. Rektor eger, då skid därtill förekomma, erinra lärare och
tjänstemän om uppfyllande af deras tjänsteplikter. I svårare fall
göre lian anmälan hos kanslern.

2. Rektor bör ock, på de tider han finner lämpligt, låta anställa
inventering af institutets kassor och samlingar.

§ 25 (= nuv. § 25).

Yid _ _ _ _ _ — — — — — — — kanslern.

§ 26 (= nuv. § 26).

Då---------------rum -

Dekanus.

§ 27 (= nuv. § 27).

Dekanus — — — — — — — — — — — början.
§ 28 (jfr nuv. § 28).

Dekanus är lärarekollegiets vice ordförande. Honom åligger
att vid förfall för rektor bestrida dennes befattning, att vara leda -

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

233

mot i förvaltningsnämnden samt att med tillsynen öfver undervisningens
behöriga gång och med disputationer och lärdomsprof vid
institutet taga den befattning, som dessa stadgar i §§ 88, 89 och
95 närmare föreskrifva.

§ 29 (= nuv. § 29).

. r — — — — — — — ställe.

VI.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande, tjänstledighet

och vikariat.

§ BO (jfr nuv. § 30).

1. Professorsämbeten tillsättas åt Kongl. Maj:t, på vederbörandes
underdåniga förslag.

2. Laboratorer, prosektor, bibliotekarie, sekreterare och kamrerare
tillsättas af kanslern efter vederbörliga förslag.

3. Amanuenser vid institutets kliniker förordnas af kanslern
på framställning af lärarekollegiet efter vederbörande klinikföreståndares
förslag; härvid må likväl undantag ega rum för amanuenser
vid de för institutets kliniska undervisning upplåtna sjukvardsanstalter,
där sådant påkallas af särskilda föreskrifter.

4. Öfriga amanuenser tillsättas af lärarekollegiet uppå framställning
af vederbörande professorer.

5. År professorsämbete eller annan lärarebeställning eller befattning
grundad pa enskild stiftelse och särskild ordning för dess
tillsättande föreskrifven, då skall därvid iakttagas hvad sålunda är
föreskrifvet.

§ 31.

Grunder för befordran till lärarebefattning vare vetenskaplig
förmåga och lärareduglighet. Aro två eller flere sökande härutinnan
likstälde, skall ock till tjänsteålder tagas hänsyn.

234

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

§ 32.

1. Professorsämbeten tillsättas antingen efter kallelse eller
efter ansökan.

2. Ej må någon kallas, som icke anses förtjäna att till ämbetet
nämnas framför annan, som därtill kan komma i åtanke.

§ 33.

1. Har förslag, som i § 72 omförmäles, blifvit vackt, må,
innan beslut i anledning däraf meddelats, åtgärder till besättande
af ledigt professorsämbete, som af förslaget beröres, icke vidtagas.

2. Äro två eller flere professorsämbeten, hvilkas ämnen hafva
nära sammanhang med hvarandra, på eu gång lediga, ege lärarekollegiet
att, innan åtgärder för tillsättandet vidtagas, hos kanslern
hemställa om uppskof med tillsättandet af något eller några af
dessa ämbeten; och ankomme afgörandet härutinnan på kanslern.

§ 34.

1. Då professorsämbete skall tillsättas, utses sakkunnige i
det eller de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar.

2. Lärarekollegiet och medicinska fakulteten vid hvartdera
universitetet skola hvar för sig hos kanslern föreslå tre sakkunnige.
Äf de föreslagne utser kanslern tre, och eger lian, utan att därvid
vara bunden af förslagen, utse ytterligare en fjärde, om han så finner
lämpligt.

Afsäger sig någon uppdraget att vara sakkunnig, och godkännes
afsägelsen, utser kanslern annan i den afgångnes ställe.
Är för sådant ändamål af nöden, att nya förslag afgifvas, infordre
kanslern sådana.

3. Sakkunnig, som för pröfningen af sökandes skrifter finner
nödigt, att någon utses att jämte honom och öfrige förut utsedde
vara sakkunnig, ege ingå med framställning därom till kanslern,
hvilken afgörandet tillkommer.

§ 35.

1. Professorer samt andra ordinarie lärare vid institutet och
universiteten vare, då de utses till sakkunnige, skyldige att mottaga

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

235

uppdraget, så framt de ej till stöd för befrielse kunna visa la°’a
förfall.

2. Då annan med sådant uppdrag betros, skall ett utdrag
al dessa stadgar i de delar, som för uppdragets fullgörande äro af
betydelse, honom tillställas samtidigt därmed, att lian om uppdraget
underrättas.

§ 36.

§ 37.

Lärarekollegiet skall ofördröjligen, efter det professorsämbete
blifvit ledigt, sammanträda och, där anstånd med ämbetets tillsättande
icke af bestämmelserna i § 33 påkallas, om befordringsärendet
göra anmälan hos dekanus i medicinska fakulteten vid hvartdera
universitetet. Möter på grund af hvad i § 33 är stadgadt,
hinder mot att genast vidtaga åtgärder för ämbetets tillsättande’
göre lärarekollegiet sådan anmälan ofördröjligen efter det hindret
upphört.

Skulle, efter hvad nu är sagdt, tiden för sammanträde och
anmälan infalla under ferier, må därmed kunna anstå till någon
åt de första fjorton dagarna under nästa läsetermin.

§ 38.

Inom fjorton dagar efter det anmälan, som i föregående § är
föreslå hven, beslutits eller kommit vederbörande dekanus tillhanda,
skola förslag till sakkunnige afgifvas.

§ 39.

Ledamot af lärarekollegiet ege att inom eu vecka efter det
den i § 37 föreskrifna anmälan beslutits väcka fråga om kallelse.
Sådan fråga skall vara af kollegiet afgjord inom trettio dagar efter
nämnda beslut, dock att därest denna tid skulle komma att ut -

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

‘236

löpa under ferier, den må kunna utsträckas till trettionde dagen
af nästa läsetermin.

§ 40.

Förena sig minst två tredjedelar af lärarekollegiets ledamöter
om väckt kallelseförslag, skall rektor genast därom underrätta den
föreslagne med anmodan att inom viss angifven tid inkomma med
förklaring, huruvida lian vill mottaga kallelse. Är lian därtill villig,
i hvilket fall lian bör vid sin förklaring foga meritförteckning,
inhämtas yttrande af de sakkunnige.

§ 41.

Sakkunnig skall inom eu månad efter det kallelsefråga till
honom hänskjutits, afgifva bestämdt yttrande, huruvida den föreslagna
kallelsen hör ega rum. Detta yttrande, som ej behöfver
motiveras, insändes till rektor.

§ 42.

Är de sakkunniges flertal ense om, att kallelsen bör ega rum,
öfversände rektor samtliga handlingar i ärendet till kanslern, som
öfverlämnar dem jämte sitt betänkande till Kongl. Maj:t.

§ 43.

1. Kommer ej kallelse till stånd, skall, så snart ske kan
dock ej föia'' än sakkunnige blifvit utsedde, en befordringsnämnd
bildas.

2. Nämnden skall bestå af ordförande och åtta andra ledamöter.
Ordförande vare den, som uppehåller rektorsämbetet vid
institutet. Åf ledamöterna utser lärarekollegiet fyra samt medicinska
fakulteten vid hvardera universitetet två. Skulle någon af
mer än eu väljande myndighet utses till ledamot, bestämme kanslern,
huru med fyllnadsval skall förhållas.

Det åligger ordföranden i nämnden att föranstalta om val af
ledamöter i denna.

Om valens utgång skall underrättelse ofördröjligen meddelas
ordföranden och de valde.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

237

Till ledamot vare ej den valbar, som förut är i befordringsärendet
utsedd till sakkunnig.

Hvad i § 85 stadgas angående sakkunnig, galle äfven i fråga
om ledamot i nämnden.

3. Sekreterare i nämnden vare institutets sekreterare.

§ 44.

Sedan afgjordt är, att kallelse ej kommer till stånd, läte rektor
ofördröjligen i allmänna tidningarna tre gånger kungöra ledigheten
med tillkännagifvande, att ansökningar till ämbetet skola
före klockan 12 å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första
gången varit i tidningarna införd, till rektor ingifvas. Skulle
ansökningstiden utgå å helgdag, vare nästföljande söckendag fataliedag.

§ 45.

1. Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid, läte rektor
kungöra ny ansökningstid och inberätte därom till kanslern.

2. Anmäler sig ej heller inom andra ansökningstiden någon
sökande, skall rektor, sedan lian inhämtat lärarekollegiets yttrande,
öfversända handlingarna i ärendet till kanslern, som öfverlämnar
dem jämte sitt betänkande till Kong! Maj:t.

§ 46.

1) Sökande till professorsembetc skall vid ansökningen foga:

a) behörigen styrkt meritförteckning, angifvande, jämte sökandens
ålder, de omständigheter, Indika han vill såsom befordringsskäl
åberopa;

b) fräjdebetyg;

c) betyg öfver aflagda examina;

d) vederbörligt tjänstgöringsbetyg, om sökande varit i allmän
tjänst anstäld, men i annat fall vederbörligt intyg om verksamhet
och vandel; åliggande det sökande att ingifva sådant intyg, jämväl
då tjänstgöringsbetyg icke afser de sista sex månaderna före ansökningstidens
utgång.

238

Förslag till stadgar för Karolinska institntet.

e) i tryck utgifva vetenskapliga arbeten samt de öfriga handlingar,
Indika tjäna till att styrka sökandes skicklighet till ämbetet.

2) Under proftid, där sådan förekommer, må sökande till rektor
ytterligare inlämna under samma tid i tryck utgifna vetenskapliga
arbeten äfvensom andra handlingar, livilka tjäna till ådagaläggande
af hans skicklighet.

3) Tryckta arbeten böra om möjligt ingifvas i så många exemplar,
att ett kan tillställas hvarje sakkunnig.

§ 47.

Vetenskapliga arbeten, som sökande åberopat, öfverlämne rektor
till de sakkunnige ofördröjligen efter ansöknings- eller proftidens utgång,
allt efter som nämnda arbeten under den ena eller andra perioden
inkommit; och skall rektor därjämte, efter det genom hans försorg
andra af sökande ingifna handlingar blifvit till trycket befordrade, tillställa
hvarje sakkunnig och hvarje ledamot af lärarekollegiet äfvensom
af befordringsnämnden ett exemplar af de tryckta handlingarna.

§ 48.

1. Sökande, som inom utsatt tid sig anmält, ege att inom
en tid af tre månader, räknad från ansökningstidens utgång, genom
vetenskapliga arbeten och lärareprof ytterligare ådagalägga sin
skicklighet. Lärareprof må dock icke aflägga^ under ferier. Skulle
förenämnda proftid helt eller delvis infalla under ferier, och finner
lärarekollegiet profven af sådan anledning icke kunna under samma
proftid försiggå, må kollegiet ega bestämma, att de äfven därefter
få afläggas, dock skola de i sådant fall stiidse vara afslutade inom
sex månader efter ansökningstidens utgång.

2. Förklara samtlige sökande, att de icke vilja begagna sig
af proftid, förfallo all fråga om sådan tid eller, där den redan börjat
löpa, hvad af densamma kan återstå.

§ 49.

Lärareprof bestå af föreläsningar eller andra uppgifter, som
lärarekollegiet i enlighet med af kanslern faststälda bestämmelser
eger förelägga sökande.

Förslag till sådana bestämmelser väckes af lärarekollegiet.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

239

§ 50.

Sa snart ske kan, skall lärarekollegiet å dag, som vid ett
föregående sammanträde blifvit bestämd, företaga till bedömande
sökandes skicklighet till ämbetet, så vidt angår läraredugligheten.
Därom skall hvarje ledamot för sig, med fäst afseende å aflagda
lärareprof och hvad i öfrigt kan om läraredugligheten lämna upplysning,
afgifva yttrande, och skall, om flere sökande finnas, jämförelse
dem emellan anställas.

§ 51.

§ 52.

Lärarekollegiets protokoll i det i § 50 omförmälta ärende
äfvensom de sakkunniges utlåtanden läte rektor ofördröjligen till
trycket befordra, och skall ett exemplar af de tryckta handlingarna
tillställas hvarje ledamot af befordringsnämnden.

§ 53.

Så snart ske kan, skall härefter å dag, som rektor utsatt,
nämnden företaga befordringsärendet till afgörande. Därvid skall
hvarje ledamot för sig med ledning af de sakkunniges och de i
lärarekollegiet afgifna utlåtanden yttra sig om sökandes skicklighet
till ämbetet och, där flere sökande finnas, dem emellan anställa
jämförelse. I följd af jämförelsen och med hänsyn tillika till hvad
i § 31 om tjänsteålder sägs, skola nämndens samtliga ledamöter
slutligen hvar för sig på förslag uppföra tre skicklige befunne
sökande, om så många äro, i den ordning, hvari de anses förtjänta
att till ämbetet nämnas.

Ledamot, som af giltigt förfall är hindrad att tillstädesvara
vid nämndens sammanträde, ege insända skriftligt yttrande.

240

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

§ 54.

Sedan nämnden yttrat sig, tillkommer det kanslern att afgifva
betänkande, innan ärendet öfverlämnas till Kong! Maj:t.

§ 55.

Huru förfaras skall, då, efter hvad i § 103 sägs, besvär anföras
öfver befordringsnämndens beslut i ärende angående tillsättande
af lärarebefattning, därom är i nämnda § stadgadt.

§ 56.

I fråga om tillsättandet af förenade öfverläkaretjänsten vid
Stockholms hospital för sinnessjuka och professuren i psykiatri
vid institutet gäller hvad därom är särskild! stadgadt.

§ 57 (= nuv. § 44).

Utnämnd — — — — —------inbjudning.

§ 58 (jfr nuv. § 45).

1. Där ej särskild! är annorlunda förordnadt, förhålles med
tillsättandet af laboratorsbefattningar i tillämpliga delar på enahanda
sätt, som i fråga om professorsämbeten ofvan är föreskrifvet.

2. Angående tillsättandet af prosektorsbefattning gäller hvad
därom är särskild! stadgadt.

§ 59.

1- Docenter förordnas af kanslern i den ordning nedan sägs.

2. Ej må sådant förordnande någon meddelas, utan att hans
anställande pröfvas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen
nödigt, samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare
och lärare.

§ 60.

1. Den, som önskar varda till docent i någon vetenskap antagen,
har att hos lärarekollegiet därom göra ansökan och vid ansökningen
foga de handlingar, som i § 46 mom. 1 omförmälas. Kolle -

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

241

giet skall därefter till afgörande företaga frågan, huruvida de i § 59
angifna villkor för docentförordnande förefinnas, och åligger det, då
vid ärendets behandling den vetenskap, hvari förordnandet sökes, är
inom kollegiet af professor företrädd, denne att först afgifva yttrande.

2. Anser kollegiet sökanden böra såsom docent anställas, göre
därom hemställan hos kanslern.

8. Finner kollegiet sökandens skicklighet såsom lärare icke
vara tillräckligt styrkt, men öfriga villkor för det sökta förordnandet
föreligga, bestäm me kollegiet prof, genom Indika sökanden eger
ådagalägga sin skicklighet i nyssnämnda afseende, och utsatte tid
därför. Sedan de föreskrifna profven aflagts, eller tiden därför eljest
ti Hand alupit, företage kollegiet ärendet till slutlig behandling och
göre, så framt ansökningen finnes förtjänt af bifall, hemställan hos
kanslern efter ty ofvan är sagdt.

§ 61.

Förslag till allmänna bestämmelser angående de i föregående
§ omförmälta prof väckes af lärarekollegiet och öfverlämnas till
kanslerns pröfning och fastställelse.

§ 62 (jfr nuv. § 48).

Då giltiga skäl därtill förekomma, ege kanslern på lärarekollegiets
därom gjorda framställning återkalla docentförordnande.

§ 68 (jfr nuv. § 49).

1. Vid inträffad ledighet i bibliotekarie-, sekreterare- eller
kamrerarebefattning stån de det lärarekollegiet fritt antingen att
genom kungörelse i allmänna tidningarna förelägga sökande en
tid af trettio dagar, sålunda beräknad som i § 44 är stadgadt, att
inkomma med ansökningar och därvid inlämna de handlingar och
betyg, på Indika ansökningarna stödjas, eller ock att utan föregående
ansökan lins kanslern föreslå lämplig person till befattningens
erhållande.

2. För att vara kompetent till sekreterare- eller kamrerarebefattningen
fordras att hafva aflagt juris utriusque kandidatexamen
eller examen till rättegångsverken.

242

“Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

§ 64 (= nuv. § 50).

Skulle — — — — — — — —-------frågan.

§ 65 (= nuv. § 51).

Vid — — — — — — — — —------plats.

§ 66 (= nuv. § 52).

Hvarje — — — — — — — — — — — — — skett.

§ 67 (= nuv. § 58).

Vaktmästare-----------önskningar.

§ 68 (jfr nuv. § 54).

Tjänstledighet må, då skäl därtill förekommer, beviljas institutets
lärare och tjänstemän af rektor för högst en vecka och af
kanslern för längre tid, dock åt innehafvare af professorsämbete ej
öfver ett hälft år samt åt öfrige lärare och tjänstemän ej öfver ett
år. Tjänstledighet för ännu längre tid ankommer på Kong! Maj:ts
pröfning.

§ 69 (jfr nuv. § 55).

1. Kanslern tillkommer, där ej annorlunda är stadgadt, att
efter förslag af lärarekollegiet förordna vikarier att förestå lärarebefattningar
och andra tjänster, som äro lediga eller af innehafvarne
icke bestridas men böra uppehållas.

2. Erfordras vikarie tidigare, än kanslerns förordnande hinner
ankomma, må rektor vikarie tills vidare förordna, och må förordnande
likaledes meddelas af rektor, då vikaries biträde ej kräfves
för längre tid än fjorton dagar.

3. Angående förordnande af vikarie för professorn i psykiatri
gäller hvad särskild! är stadgadt.

§ 70.

1. Docent vare pliktig emottaga förordnande att såsom vikarie
uppehålla lärarebefattning i sin vetenskap, då han icke är af laga
förfall hindrad.

2. Om arvode därför är särskild! stadgadt.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

243

VII.

Undervisningen och examina.

§ 71 (jfr nuv. § 56).

Hufvudämnen för undervisningen vid institutet äro: anatomi,
fysiologi, histologi, medicinsk kemi, farmakologi, patologi och patologisk
anatomi, medicin, nervpatologi, syfilidologi, kirurgi, oftalmiatrik,
pediatrik, obstetrik och gynekologi, psykiatri, rätts- och statsmedicin,
hygien samt medicinens historia.

§ 72.

1. Lärarekollegiet eger att, då anledning därtill förekommer,
väcka förslag om ändring i fördelningen af läroämnen emellan
olika lärarebefattningar eller om öfverflyttning till en lärarebefattning
af till annan hörande läroämne. Likaledes må kollegiet,
då anledning därtill sig yppar, kunna väcka förslag om närmare
bestämmande af någon lärarebefattnings ämnesomfång eller af förhållandet
emellan olika till befattningen hörande ämnen. Sådant
förslag skall, sedan kanslern däröfver sig yttrat, öfverlämnas till
Kongl. Maj:ts afgörande.

2. Förslag, som nu är nämndt, bör om möjligt vara väckt
och afgjordt, innan ledighet i lärarebefattning, som däraf beröres,
inträffat.

3. Lärarebefattning, som är inrättad genom enskild stiftelse,
skall efter stiftelsens villkor förvaltas.

§ 73 (= nuv. § 57).

Vid — — — — — — — — — — — — — grenar.

§ 74 (= nuv. § 58).

De — — — — — — — — — — — — sinnessjuka.

§ 75 (jfr nuv. § 59).

Eu af professorerna i obstetrik och gynekologi utses af kanslern,
efter förslag af lärarekollegiet, att vara öfverläkare och direk -

244

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

tor vid allmänna barnbördshuset. För samtliga professorer i medicin,
nervpatologi, kirurgi, oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi,
pediatrik, syfilidologi samt psykiatri skall, så vidt tillfälle därtill
kan beredas, vid motsvarande sjukinrättningar eu afdelning upplåtas
för meddelande af klinisk undervisning.

§ 76 (= nuv. § 60).

Har ___ — — — — — — — — — — — förordnas.

§ 77 (= nuv. § 61).

Fn hvar — — —--------institutet.

§ 78 (= nuv. § 62).

Läsåret — — — — — — — — — — — — — året.

§ 79 (= nuv. § 68).

Hvarje — — — — — — — — — — — bestämmas.

§ so.

Docent vart'' berättigad att vid institutet inom området för
sin vetenskap vare sig kostnadsfritt eller mot öfverenskommen ersättning
meddela undervisning åt de studerande.

§ Öl.

1. Hvarje docent vare pliktig att, på förslag af lärarekollegiet
och enligt kanslerns bestämmande, mot skälig ersättning, som
i hvarje särskildt fall fastställes af kanslern, sedan kollegiet och
docenten sig yttrat, öfvertaga den undervisning i sin vetenskap,
som för ett ändamålsenligt anordnande af undervisningen vid institutet
pröfvas erforderlig.

2. Om docents skyldighet att mottaga förordnande såsom
vikarie stadgas i § 70.

3. Docent, som innehar docentstipendium, för hvilket ej andra
stadganden äro gällande, skall i sin vetenskap utan särskild
ersättning meddela den undervisning, som kanslern efter förslag af
lärarekollegiet bestämmer. Uppehåller docent, hvilken innehar do -

245

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

centstipendium, såsom vikarie ordinarie lärarebefattning, ege dock
nu nämnda undervisningsskyldighet ej rum.

§ 82 (jfr nuv. § 64).

1. Vid början af hvarje läsetermin skall från trycket utgifvas
en katalog öfver alla intill nästkommande läsetermins början
vid institutet förekommande föreläsningar och öfningar; skolande i
sådant afseende lärarekollegiet jämte öfrige undervisningsskyldige
lärare sammanträda minst fjorton dagar före föreläsningstidens början
för att bestämma föreläsningsämnena och uppgöra fördelning
af undervisningstimmarna, hvarvid bör iakttagas, att något viktigare
läroämne ej åsidosattes och att nödigt samband i studierna beredes.

2. Docent, som önskar att med begagnande af den honom i
§ 80 här ofvan medgifna rätt meddela undervisning, skall vid sammanträdet
härom göra anmälan.

§ 83 (jfr nuv. § 65).

1. Hvarje lärare, som vid institutet meddelar undervisning,
skall efter formulär, som af lärarekollegiet fastställes, öfver denna
undervisning föra dagbok och särskild! för hvarje undervisningsdag
utsätta hvad som då blifvit föredraget, eller genomgånget. Har
undervisning ej egt rum, varde anledningen därtill uppgifven. Dessa
dagböcker skola vid hvarje månads slut öfverlämnas i två exemplar
till dekanus, hvilken genom sin påskrift intygar deras riktighet
eller ock anmärker hvad med verkliga förhållandet ej öfverensstämmer,
och därefter öfverlänmar dem till rektor, som skall
dem ytterligare granska och göra de anmärkningar, hvartill han
finner fog föreligga.

2. A tider, som lärarekollegiet bestämmer, skall lärare vid
sin dagbok foga förteckning i två exemplar öfver dem, som, sedan
sådan förteckning sista gången aflämnades, begagnat sig af undervisningen.

3. Hvarje docent, som ej under hel läsetermin åtnjutit tjänstledighet,
skall vid slutet af terminen till dekanus ingifva i två
exemplar redogörelse för den af honom under terminen meddelade
undervisning; dock må docent, som på grund af bestämmelsen i

246

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

första stycket af denna § aflämnat dagbok, kunna, så vidt angår
den däri upptagna undervisning, i redogörelsen allenast hänvisa
till dagboken. Docent ege i nu nämnda redogörelse för meddelad
undervisning lämna uppgift jämväl om sin verksamhet i öfrigt vid
institutet.

4. Af de i denna § omförmälta dagböcker, förteckningar
och redogörelser skall det ena exemplaret med de anmärkningar,
hvartill ofvan föreskrifna granskning gifvit anledning, öfverlämnas
till kanslern och det andra exemplaret i institutets arkiv förvaras.

§ 84 (= nuv. § 66).

Hvar — — — — — — — — — — — — förening.

§ 85 (= nuv. § 67).

Studerande — — — — — — — — — — — utfärdar.

§ 86 (= nuv. § 68).

Beträffande — — — — — — — — — — — stadga.

§ 87 (jfr nuv. § 69).

1. Professor är skyldig att åtaga sig examination i sin vetenskap.

2. Kanslern bestämine, efter förslag af lärarekollegiet, huru
undervisnings- och examinationsskyldighet må fördelas emellan professorer
i samma eller närbesläktade vetenskapsgrenar.

VIII.

Disputationer.

§ 88 (jfr nuv. § 70).

Rättighet att utgifva och offentligen försvara disputationsafhandling
vid institutet tillkommer sökande till lärarebeställning
därstädes så ock medicine licentiat, som vill vinna medicine doktorsgrad.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

247

§ 89 (jfr nuv. § 71).

Disputationsafhandling skall tryckas och öfverlämnas till lärarekollegiet
för granskning, som verkställes af dekanus eller, där
omständigheterna sä föranleda, af annan kollegiets ledamot. Ej må
afhandlingen innehålla något, som är hädiskt, smädligt eller osedligt,
eller annat sadant, som kan åstadkomma allmän förargelse.
Finnes, efter det tillåtelse till af handlingens användande i och för
disputationsprof meddelats, något vara däri infördt, som är otillständigt,
må dekanus förbjuda ventilationen. Vill dekanus till lärarekollegiet
hänskjuta fråga om förbud, stånde det honom fritt.

§ 90 (jfr nuv. § 72).

Disputationsafhandling skall utgifvas och försvaras på svenska
språket.

§ 91 (jfr nuv. § 73).

1. Hvarje disputationsafhandling skall senast å fjortonde dagen
före dess offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats och
samma dag till institutets lärare utdelas i den ordning och till det
antal exemplar, lärarekollegiet eger bestämma, hvarjämte det antal
exemplar, som kollegiet bestämmer, skall aflämnas till biblioteket.

2. Behöfver författare af disputationsafhandling förkortning i
den tid, som för anslåendet och utdelandet af afhandlingen är föreskrifven,
göre han därom framställning till lärarekollegiet, som efter
pröfning af de anförda skälens giltighet och på de villkor, som finnas
lämpliga, må medgifva någon förkortning i nämnda tid, dock
sa, att afhandlingen skall senast å åttonde dagen före ventilationen
anslås och utdelas.

§ 92 (= nuv. § 74).

1 id — — — — — — — anställas.

§ 93 (jfr nuv. § 75).

1. Han till följd af sjukdomsförfall eller annan giltig anledning
disputationsprof för sökt lärarebeställning ej afläggas på
utsatt dag, och är denna dag fataliedag, må lärarekollegiet bestämma
annan dag för profvet.

248

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

2. I andra fall, där anledning förekommer att uppskjuta utsatt
disputationsakt, må rektor bestämma annan dag.

§ 94 (jfr nuv. § 76).

Till hvarje disputationsakt eger författaren utse två opponenter.
Lärarekollegiet skall förordna någon af institutets lärare eller,
där så nödigt är, anmoda någon annan sakkunnig att vid akten
opponera. Lärare vid institutet vare skyldig att åtaga sig sådant
uppdrag.

Den af lärarekollegiet utsedde opponenten skall först framföra
sina anmärkningar, hvarefter författaren till opposition inbjuder
därtill hugade åhörare. Därefter skola de opponenter, som författaren
utsett, uppträda.

§ 95 (= nuv. § 77).

Vid--------------------skäligt.

§ 96 (= nuv. § 78).

Disputationsprof — — — — — — — — — — vitsord.

IX.

Stipendier.

§ 97 (= nuv. § 79).

Alla ___ — — — — — — — — —--föreskrifter.

§ 98 (jfr nuv. § 80).

Öfver studerande, som innehar stipendium, utöfvas tillsyn af
särskild inspektor, utsedd på sätt därom i stiftelsebref eller annorstädes
är förordnadt. Är för något stipendium föreskrift om sådant
val icke meddelad, förordne lärarekollegiet inspektor.

§ 99 (= nuv. § 81).

Inspektor — — — — — — — — — — — fullgöras.

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

249

Biblioteket och öfriga. vid institutet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 100 (= nuv. § 82).

Biblioteket — — — — — — — — bestämmer.

§ 101 (jfr nuv. § 83).

1. Institutets öfriga samlingar och inrättningar vårdas och
förvaltas af professor, till hvilkens vetenskapsgren samlingen eller
inrättningen närmast hörer.

2. Finnes i samma vetenskapsgren mer än eu professor, tillkom
me det kanslern att, efter förslag af lärarekollegiet, bestämma,
hvilken af dem skall vara föreståndare för dithörande samling eller
inrättning.

3. Vederbörande laborator skall vid samlingarnas vård och
tillsyn lämna det biträde, som lärarekollegiet bestämmer.

4. Samlingarna skola, så vidt med ordning och nödig säkerhet
är förenligt, vara tillgängliga för institutets lärare och studerande
samt andra vetenskapsidkare.

§ 102 (= nuv. § 84).

rrv ii

L 11 — — — — —--iakttagelser.

XI.

Om besvär.

§ 103.

Då ärende angående tillsättande af lärarebefattning förevarit
i befordringsnämnden, skall detta genom anslag tillkännagifvas;
egande den missnöjde att inom en vecka efter anslagsdagen skriftligen
för rektor anmäla, att han ämnar besvära sig, och där detta
iakttagits, att före klockan 12 å trettionde dagen efter anslagsdagen,
densamma oräknad, eller, om nämnda fataliedag är helgdag,
å nästföljande söckendag till rektor ingifva sina besvär, Indika
ställas till konungen eller kanslern, allt efter som utnämningen tillkommer
Kong!. Maj:t eller kanslersämbetet.

250

Förslag till stadgar för Karolinska institutet.

Öfver besvären skall, sedan vederbörande medsökande lämnats
tillfälle att sig yttra, befordringsnämnden afgifva förklaring, för
hvilket ändamål rektor bär att kalla nämnden till sammanträde.
Ledamot af nämnden ege, i stället för att personligen infinna sig
vid sammanträdet, insända skriftligt utlåtande.

Sedan nämnden förklarat sig, förfares vidare med befordringsärendet
på sätt i § 54 är stadgadt.

§ 104.

I mål rörande tjänsteförslag, hvilka upprättas af lärarekollegiet,
galle i fråga om missnöjesanmälan och ingifvande af besvär
hvad i nästföregående § är stadgadt.

Öfver besvären skall, sedan vederbörande medsökande lämnats
tillfälle att sig yttra, lärarekollegiet afgifva förklaring, hvarefter samtliga
handlingar i ärendet öfverlämnas till kanslern.

§ 105 (jfr nuv. § 86).

I andra af lärarekollegiet behandlade mål, som icke afse lärarebefattningars
tillsättande, må den, som tror sig därtill ega fog,
hos kanslern anföra besvär, åtföljda af det protokoll, som innehåller
beslutet, inom den ofvan föreskrifna besvärstid, räknad från den
dag, å hvilken han af beslutet erhöll del.

§ 106 (jfr nuv. § 87).

I mål, som blifvit af kanslern afgjorda, må den, som åt beslutet
ej nöjes, däröfver anföra besvär hos Kongl. Maj:t i Ecklesiastikdepartementet
inom den ofvan stadgade besvärstid, sålunda beräknad,
som i nästföregående § är sagdt.

Dessa stadgar skola tillämpas från och med den 1 Januari
190[4]; och varda samtidigt förut gällande däremot stridande föreskrifter
till all kraft och verkan upphäfda.

Har lärarebefattning förklarats till ansökning ledig före den
1 Januari 190[4], skall med tillsättandet förfaras enligt förut gällande
stadgar.

M o t i v e r

till

förslaget till stadgar för Karolinska institutet.

Komitén har i öfverskriften till sitt stadgeförslag användt beteckningen
”karolinska institutet” och icke den i öfverskriften till
gällande stadgar förekommande beteckningen ”karolinska medikokirurgiska
institutet”. Samma ändring är gjord i § 1 af stadgeförslaget,
hvilken motsvarar § 1 i gällande stadgar. Komiténs syfte
härmed är, att ifrågavarande läroanstalts officiella namn måtte på
angifvet sätt ändras. Det föreslagna nya namnet, som är kortare
och bekvämare än det nuvarande, kan ock sägas redan vara det
åtminstone i dagligt tal vanligen använda.

Allmänna stadganden.

§ 4. Denna § i förslaget är ny. Den innehåller samma stadgande
som 2 alra stycket af § 2 i förslaget till statuter för universiteten.

II.

Lärarekollegiet.

Någon förändring i reglerna angående institutets styrelse och
förvaltning bär komitén icke haft anledning föreslå. Lärarekollegiets
sammansättning är alltså i förslaget densamma- som enligt
gällande regler, och jämväl dess kompetens afviker ej från hvad

252

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

som för närvarande gäller, i vidare mån, än som följer af den förändrade
ordningen för tillsättande af lärarebefattningar. De olikheter,
som detta kap. af förslaget företer vid jämförelse med nuvarande
kap. 2, äro följande.

§ 5. Medan vid universiteten skillnaden emellan ordinarie
och e. o. professorer har en för styrelseorganisationen grundläggande
betydelse, gäller detta icke beträffande karolinska institutet. Här
deltaga samtliga professorer i den förvaltning, som handhafves af
lärarekollegiet, och till de befattningar, som besättas genom val,
äro de e. o. professorerna ej mindre än de ordinarie valbara. Liksom
förslaget till statuter för universiteten är byggdt på förutsättningen
om upphäfvandet af skillnaden emellan de båda professorskategorierna,
så har ock i förevarande stadgeförslag denna skillnad
ansetts böra bortfalla. Men häraf har, såsom framgår af hvad nyss
anförts, icke i stadgeförslaget påkallats någon omorganisation af
styrelsen. I förevarande § ha blott de i nuvarande § 4 förekommande
orden: ”såväl ordinarie som extra ordinarie”, uteslutits.

§ 6. lista mom. i denna § öfverensstämmer med nuvarande
§ 5, med undantag däraf, att till följd af de föreslagna bestämmelserna
angående tillsättande af lärareembeten hvad sistnämnda § innehåller
om skyldighet för lärarekollegiet att uppgöra förslag till
sådana embeten, uteslutits.

T det nya 2 alra mom. af denna § har lämnats en hänvisningtill
de åligganden, som enligt förslaget till statuter för universiteten
tillkomma lärarekollegiet vid tillsättande af lärarebefattningar inom
medicinska fakulteterna vid universiteten.

§ 8. lista mom. i denna § motsvarar mom. 1 och 2 i nuvarande
§ 7. Affattningen är densamma som i § 39 af universitetsstatutförslaget.

2:dra mom. motsvarar mom. 3 och 4 i nuvarande § 7. Till
den del här är fråga om fall, i hvilka vikaries deltagande i lärarekollegiet
förutsätter adjunktion, har hvad § 56 af universitetsstatutförslaget
innehåller angående adjunktion af vikarie i fakultet eller
sektion, tjenat till mönster.

§ 9. Denna § motsvarar nuvarande § 8. De fall, i hvilka
adjunktion icke må ankomma på rektor ensam utan på kollegiet,

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

253

ha bestämts i enlighet med hvad andra stycket af § 55 i universitetsstatutförslaget
i samma afseende innehåller.

§ 12. Mom. 1 är lika med nuvarande § 11. Mom. 2 innehåller
detsamma som andra punkten i nuvarande § 13.

§ 13 upptager liksom nuvarande § 12 stadgande om rätt
för frånvarande ledamot att insända skriftligt yttrande. Härifrån
har i likhet med hvad som skett i § 43 af universitetsstatutförslaget,
undantag gjorts beträffande ärenden, som angå val.

IV.

Rektor.

§ 24. Denna § afviker från gällande § 24 därutinnan, att
det ålagts rektor att i svårare fall af pliktstridighet göra anmälan
icke i lärarekollegiet utan hos kanslern. Denne senare har vid
institutet samma befogenhet, som enligt § 11 af gällande universitetsstatuter
tillkommer honom, medan däremot någon disciplinär myndighet
öfver institutets funktionärer eller något åtalsinitiativ beträffande
dem icke tillkommer lärarekollegiet. Det är därför ifrågavarande
anmälan bör göras hos kanslern.

VI.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande, tjänstledighet
och vikariat.

Kap. 6 af gällande stadgar för institutet innehåller reglerna
för tillsättande af lärarebefattningar. De äro, med de afvikelser,
som sammanhänga därmed, att institutets styrelseorganisation är en
annan än universitetens, väsentligen öfverensstämmande med den
för universiteten gällande befordringsordningen.

Institutets lärarekollegium motsvarar på en gång fakultet och
konsistorium (det större så väl som det mindre) vid universiteten.
En följd däraf är, att i befordringsärendena institutet har en instans
mindre än universiteten. Vidare saknar institutet prokansler, och

254

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

någon motsvarighet till det utlåtande, som vid universitetet i ärenden
angående tillsättande af lärarebefattningar åligger honom, finnes
icke vid institutet.

Med de afvikelser, som följa af det nu sagda, är tillsättningsförfarandet
väsentligen detsamma vid institutet som vid universiteten.
Lärarebefattningarna kunna tillsättas antingen efter kallelse
eller efter ansökan. Initiativet till kallelse tillkommer lärarekollegiet,
som kan väcka kallelsefråga antingen i likhet med vederbörande
fakultet resp. sektion, innan befattningen anslagits till ansökning
ledig, eller ock i likhet med det större konsistoriet efter nämnda
tidpunkt vare sig i sammanhang med upprättandet af förslag eller
annorledes. Om kallelseförslag måste, för att det skall kunna
vinna framgång, minst två tredjedelar af kollegiets ledamöterförena
sig. — Då ansökaingsvägen anlitas, utser lärarekollegiet
sakkunnige. Reglerna härom äro härutinnan afvikande från bestämmelserna
för universiteten, att medan enligt de senare de sakkunnige
skola vara till antalet minst tre, stadgarna för institutet
satt antalet till minst två. Föreskrifterna om proftid och prof äro
i institutets stadgar öfverensstämmande med hvad universitetsstatuterna
i dessa afseenden innehålla. Efter tilländalupen proftid och
sedan de sakkunniges yttranden inkommit, företager lärarekollegiet
ärendet till behandling. Denna innefattar ej blott samma pröfning,
som vid universiteten åligger vederbörande fakultet resp. sektion,
utan äfven förslagssättning enligt samma regler, som äro gällande
för det större konsistoriet.

Från lärarekollegiet gå befordringsärendena så väl vid kallelse
som vid tillsättning efter ansökan till kanslersämbetet.

Komiténs förslag till befordringsordning för institutet afviker
icke från förslaget till befordringsordning för universiteten i vidare
män, än att, då institutet icke har någon prokansler, det yttrande,
som i befordringsärenden vid universitetet ålagts denne, saknar motsvarighet
i de för institutet föreslagna befordringsreglerna. Då komitén
sålunda förordat samma befordringsordning för institutet som
för universiteten, har detta skett i den öfvertygelsen, att öfverensstämmelse
i detta ämne bör, så vidt möjligt, råda mellan universiteten
och institutet.

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska insitutet.

255

Yid jämförelse med gällande ordning kan förslaget för institutets
del måhända snarare sägas beteckna en större än en mindre omständlighet
vid pröfningen. Yid tillsättning genom kallelse har, i olikhet med
hvad nu eger rum, sakkunniginstitutionen funnit användning, och vid
tillsättning efter ansökan har åt en nyinrättad myndighet, befordringsnämnden,
uppdragits att upprätta förslag, ehuru fortfarande lärarekollegiet
skall afgifva yttrande, om ock af mindre omfattning.
Men detta oaktadt behöfver det, om förslaget genomföres, ändock
icke befaras, att tillsättningarna — särskildt afses härvid tillsättning
efter ansökan — skola kräfva längre tid, än nu är fallet.
De förändrade föreskrifterna i fråga om ej mindre ansöknings- och
proftider, än äfven tiden för utseende af sakkunnige och terminus
a quo för deras granskningsarbete torde mer än motväga det tidsuppehåll,
som af förfarandets större omständlighet må kunna förorsakas,
och en ej ringa tidsvinst kan snarare förväntas.

Med afseende å motiveringen för de föreslagna bestämmelserna
hänvisar komitén till hvad som anförts beträffande förslaget till be-,
fordringsordning för universiteten.

Yid särskilda §§:er i detta kap. a,nmärkes följande.

§ 30. Endast därutinnan företer denna § olikhet med nuvarande
§ 30, att i mom. 2 ordet ”docenter” uteslutits. Att om anställandet
af docent använda ordet ”tillsättas”, synes ej passande.
Det rätta är att säga, det docenterna ”förordnas”. I § 59 af förslaget
har stadgandet om docentförordnande upptagits, och har sistnämnda
§ erhållit alldeles samma lydelse som § 94 i universitetsstatutförslaget.

§ 33. I gällande stadgar för institutet förekommer ej någon
bestämmelse, motsvarande den i § 114 af universitetsstatuterna angående
frågor om ändring i läroämnens fördelning emellan olika
lärarebefattningar. Denna brist har bort afhjälpas, och har i sammanhang
därmed bort lämnas en föreskrift angående handläggning
af frågor om bestämmande af lärarebefattnings ämnesomfång eller
af förhållandet emellan olika till befattning hörande ämnen. I
kap. 7 af förevarande stadgeförslag har komitén upptagit en §
af samma innehåll som § 124 i universitetsstatutförslaget. Då
fråga af nämnda beskaffenhet bör vara afgjord, innan det skri -

256

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

des till vidtagande af åtgärder för tillsättande af lärarebefattning,
som däraf beröres, har i fösta inom. af denna § härom
erinrats, i likhet med hvad som skett i § 65 af universitetsstatutförslaget.

2alra inom. i denna §, hvilket motsvarar nuvarande § 83, har
erhållit samma affattning som 2 alra stycket af § 65 i universitetsstatutförslaget,
på grunder, hvarom motiveringen vid sistberörda §
lämnar upplysning.

§ 48. Denna § är till innehåll och affattning lika med § 81
i universitetsstatutförslaget, med undantag däraf att det här ej talas
om proftids infallande ”under examens-period”. Någon särskild
sådan period finnes ej vid institutet.

§ 58. Denna § innehåller samma stadganden som nuvarande
§ 45, dock att bestämmelsen om rätt för lärarekollegiet att föreslå
uppskof med tillsättande af laboratorstjänst synts kunna uteslutas.

§§ 59—61. Dessa §§, som innehålla reglerna angående anställande
af docenter, äro öfverensstämmande med de i universitetsstatutförslaget
förekommande bestämmelserna i detta ämne. För institutets
del motiveras de föreslagna reglerna därmed, att de gifva en
2''od säkerhet för, att docentförordnande icke meddelas åt annan än
den, som besitter erforderliga kvalifikationer, eller öfver hufvud i
andra fall, än då sådant är af institutets intresse påkalladt. I senare
afseendet må emellertid anmärkas, att den i motiverna till
hithörande bestämmelser i universitetsstatutförslaget ganska starkt
betonade synpunkten, att docentantalet bör begränsas, har mindre
betydelse för institutet. Förhållandena vid denna till hufvudstaden
förlagda enbart medicinska statshögskola äro nämligen väsentligen
andra än förhållandena vid universiteten, och de olägenheter af
en hög docentnumerär, som annorstädes visat sig, torde knappast
vara att befara.

§ 63. Ansökningstiden till de här afsedda tjänster, hvilken
i nuvarande § 49 är 60 dagar, har till vinnande af likhet med
hvad beträffande lärarebefattningarna föreslagits, blifvit nedsatt till
30 dagar.

I mom. 2 har juridisk examen uppstälts såsom villkor för kompetens
till sekreterare- och kamrerarebefattningen, i hvilket afseende

Motiver till förelaget till stadgar för karolinska institutet.

257

hänvisas till den vid § 101 i universitetsstatutförslaget lämnade
utredningen.

§§ 68 och 69 innehålla, i något ändrad affattning och med
några smärre förändringar i sak, Indika ej torde kräfva någon närmare
motivering, detsamma som nuvarande §§ 54 och 55.

§ 70. I gällande stadgar för institutet förekommer ej någon
bestämmelse om skyldighet för docenter att åtaga sig vikariat. Genom
ett Kongl. Br till kanslern af den 30 November 1900 är det
emellertid numera ålagdt docenterna vid institutet att, så framt de
ej äro af laga förfall hindrade, åtaga vig vikariat, en hvar i sitt
läroämne.

I denna § af förslaget har samma föreskrift upptagits.

VII.

Undervisningen och examina.

§ 74. I nuvarande § 56 har ej vidtagits annan ändring, än
att emellan orden ”obstetrik, gynekologi” inskjuta ett ”och” i stället
för kommatecknet; och har detta skett för att beteckna, att
dessa ämnen enligt gällande ordning höra samman.

§ 72. Beträffandet innehållet i denna § behöfver blott hänvisas
till hvad under § 33 här ofvan blifvit anfördt äfvensom till
motiveringen för motsvarande § i universitetsstatutförslaget.

§ 75. Det ifrågasatta upphäfvande! af skillnaden emellan ordinarie
och extra ordinarie professorer har föranledt den förändring,
som nuvarande § 59 i denna § af förslaget undergått.

§§ SO och 81. I gällande stadgar saknas bestämmelser om
docents åligganden, liksom ej häller den med docenturen förenade
venia docendi är omnämnd. Vid eu revision af stadgarna bör hvad
härutinnan brister afhjälpas. I förevarande § 80 har berörda venia
docendi omtalats; i § 81 ha docenternas skyldigheter i fråga om
undervisningen angifvits. Hvad angår dessa senare, så har liksom
i universitetsstatutförslaget skilts emellan den allmänna skyldighet,
som åligger hvarje docent, och den särskilda ytterligare skyldighet,
som åligger stipendierad docent. Den förra omförmäles i inom. 1

258

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

af § 81 och är bestämd på samma sätt, som i § 130 af universitetsstatutförslaget
skett. Däremot har stadgandet rörande stipendierad
docent fått eu något afvikande affattning. I nämnda § 130
har det ålagts stipendierad docent antingen att gifva eu föreläsningskurs
å angifvet antal timmar, olika under de båda läseterminerna,
eller att, efter vederbörandes bestämmande, meddela annan
däremot svarande undervisning. Då vid institutet det endast undantagsvis
torde ifrågakomma, att eu undervisning i form af kateder-föreläsningar
kräfves af en docentstipendiat, bar här i § 81
det blott i allmänhet ålagts docentstipendiaten att meddela undervisning
efter vederbörandes bestämmande. Denna föreskrift gäller
emellertid, såsom ock framhållits, allenast för det fall, att icke angående
det docentstipendium, med hvars innebaf undervisningsskyldigheten
är förenad, annorlunda blifvit stadgadt. Förbehållet syftar
på de bestämmelser, som äro gifna genom Kongl. Br. den 18 April
1890. Hvad denna författning föreskrifver, bär komitén tänkt sig
böra, så vidt angår de redan vid institutet varande tvänne docentstipendierna,
allt fortfarande lända till efterrättelse. Ifrågavarande
stadgande i § 81 bär afsetts skola ega tillämplighet endast beträffande
de nya stipendier, som kunna vid institutet komma att inrättas.
Angående docentstipendieinrättningen vid institutet må för
(ifrigt bär hänvisas till det af komitén afgifna särskilda betänkandet
i detta ämne.

§ 82. lista mom. af denna § är lika lydande med nuvarande
§ 64.

2:dra mom. innehåller ett nytt stadgande.

§ 83. Denna § är affattad i nära öfverensstämmelse med §
137 i universitetsstatutförslaget. Vid jämförelse med § 65 i gällande
stadgar för institutet framträder följande såsom anmärkningsvärdt.

Då det i mom. 1 ålagts ”hvarje lärare, som vid institutet meddelar
undervisning”, att föra och aflämna dagbok öfver sin undervisning,
torde häri ej ligga någon olikhet i sak med den nuvarande
föreskriften, som angår ”hvarje lärare”. Den föreslagna formuleringen
är så till vida bättre, som den antyder, att stadgandet om dagböcker
icke afser eu af lärare vid institutet meddelad rent privat
undervisning.

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet. 259

T moln. 2 har aflämnandet af förteckning öfver åhörare föreskrifvits
skola ega rum å tider, som lärarekollegiet bestämmer. Då
undervisningen vid institutet icke genomgående är begränsad till vissa
läseterminer, torde en sådan föreskrift vara lämpligare än den nuvarande,
enligt hvilken förteckning skall aflämnas, då undervisningen
för terminen upphör.

Beträffande det i mom. 3 förekommande nya stadgandet hänvisas
till den motivering, som lämnats vid det i universitetsstatutförslaget
gifna stadgandet af enahanda innehåll.

§ 87. Hvad i denna § föreslagits afser ej någon mera vidtgäende
förändring, än som är eu nödvändig följd af upphäfvandet
af skillnaden emellan de båda professorskategorierna.

vin.

Disputationer.

De §§, som detta kap. af förslaget upptager, motsvara §§70
— 78 i gällande stadgar. Eu del redaktionella ändringar ha vidtagits,
däraf särskild! framhålles, att uttrycket ”disputation” i betydelsen
af den ventilerade afhandlingen ersatts med uttrycket ”disputationsafhandling”,
hvilket senare ej har samma dubbla innebörd
som det förra. Dessutom anmärkes följande.

§ 91. För universiteten gäller numera, att disputationsafhandling
skall, där ej för särskild! fall annorlunda medgifves, offentligen
anslås senast fjorton dagar före disputationsakten, och
denna bestämmelse har i förslaget, § 154, bibehållits. Yid institutet
däremot är allt fortfarande den äldre föreskriften om afh
andlingens anslående senast åtta dagar före den offentliga granskningen
gällande. Samma skäl, som vid universiteten föranledt anslagstidens
utsträckande från åtta till fjorton dagar, hafva emellertid
giltighet äfven för institutets del, och i förevararande § af förslaget
har därför nu antydda förändring vidtagits.

§ 94. Här har uttryckligen uttalats, att lärare vid institutet
är skyldig åtaga sig uppdraget att vid disputationsakt fungera såsom
opponent. I gällande § 7 6 är denna skyldighet allenast antydd.

260

Motiver till förslaget till stadgar för karolinska institutet.

Biblioteket och öfriga vid institutet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 101. Mom. 2 har erhållit ett annat innehåll än nu gällande
mom. 2 af § 83, beroende detta på det ifrågasatta upphäfvandet
af skillnaden emellan de båda professorskategorierna, men
någon mera vidtgående förändring, än som däraf är en nödvändig
följd, är ej afsedd.

XI.

Om besvär.

§§ 103 och 104. Besvärsförfarandet har i dessa §§ reglerats
i öfverensstämmelse med §§ 190 och 191 af universitetsstatutförslaget.

Beträffende § 105 torde böra anmärkas, att då hesvärsrätt icke
medgifvits i mål, som afse lärarebefattningars tillsättande, därmed
åsyftas samtliga de åtgöranden i och för tillsättande af ledig lärarebefattning,
som ankomma på lärarekollegiet, såsom förslag till sakkunnige,
val af ledamöter i befordringsnämnd m. fl. Dessa åtgärder
kunna icke anses vara af den innebörd, att besvär däröfver må
kunna anföras.

Betänkande och förslag

angående

docentstipendier och vikariatsarvoden vid
karolinska institutet.

Om docentstipendier.

T fråga om docentstipendier liar karolinska institutet varit af
statsmakterna mindre gynnadt än universiteten. Ända till år 1889
funnos ej vid institutet några sådana stipendier. Nämnda år äskade
Kongl. Maj:t af riksdagen anslag till tre stipendier, ett å 1500
kronor och två å 1000 kronor hvartdera. I motiveringen anfördes,
att den ordinarie undervisningen behöfde komplettering genom
undervisning, meddelad af docenter. Såsom uppgifter för denna senare
framhöllos undervisning i mera speciella delar af läroämnen,
kurser i koncentrerad form, motsvarande behofvet för praktiken och
examina, och vidare, på grund af vetenskapernas redan långt drifna
och ständigt fortgående specialisering, undervisning i särskilda vetenskapsgrenar,
Indika icke vore vid institutet representerade genom
aflönade lärare; exempelvis nämndes i sistberörda afseende öronsjukdomar,
laryngologi, näsans och svalgets sjukdomar, operationsöfningar
på lik, medicinsk gymnastik, massage, ortopedi, bakteriologi
och farmakodynamik.

262 Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden.

Statsutskottet hemstälde, att denna framställning endast på det
sätt måtte af riksdagen bifallas, att riksdagen beviljade på ordinarie
stat 2000 kronor till två rörliga docentstipendier, hvartdera å
1000 kronor. Utskottet anförde till stöd för denna sin hemställan,
att eu i hufvudstaden bosatt ung läkare, som besutte någon större
skicklighet, i regeln hade tillfälle att förvärfva sig en inbringande
enskild praktik, och möjligheten härför ökades, om lian finge anställning
såsom docent vid institutet. Utsikten att erhålla ett docentstipendium
vore af jämförelsevis underordnad betydelse. Emellertid
funnes fall, då förefintligheten af docentstipendier skulle bidraga
till att vid institutet fasta unga vetenskapsidkare, hvilka
eljest skulle gå för institutet förlorade. Eu eller annan teoretisk
specialitet gåfves nämligen af beskaffenhet att för den, som däråt
egnat sig, icke medgifva synnerligt tillfälle till enskild praktik.
Och för dylika grenar af den mediciniska vetenskapen vore docentstipendier
behöfiiga. Endast med varsamhet och efter vederbörlig
utredning borde dock sådana stipendier inrättas.

I enlighet med statsutskottets hemställan beviljade riksdagen
anslag till två rörliga docentstipendier, hvartdera å 1000 kronor.
Dessa stipendier äro fortfarande de enda, som finnas vid institutet.

Med afseende å nämnda båda stipendier äro bestämmelser gifna
genom Kongl. Br. den 18 April 1890. De innehålla, så vidt nu
är af intresse, följande.

Stipendierna tillsättas — utan ansökan — af kanslern, efter
förslag af institutets lärarekollegium. Vid tillsättandet af stipendierna,
hvilka icke äro fästa vid vissa ämnen, bör i första rummet
tagas hänsyn till, att genom dem undervisning beredes i sådana ämnen
eller grenar af ämnen, för hvilka ej förut vid institutet någon
aflönad lärare finnes, men i hvilka särskild undervisning anses
nödig. Det åligger docentstipendiat att minst två gånger årligen
på tider, som lärarekollegiet bestämmer, och enligt af kollegiet godkänd
plan gifva undervisningskurser i sitt ämne. Stipendierna tillsättas
för en tid af ett, två eller tre år med rätt för lärarekollegiet
att, om stipendiaten genom sitt arbete i undervisningens och vetenskapens
tjänst gjort sig däraf förtjent, föreslå honom till ytterligare

Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden. 263

åtnjutande af stipendiet under eu tid af ett, två eller tre år, intill
dess han innehaft detsamma i sex år.

Dessa stipendier ha i regeln utdelats för ett år i sänder, dock
att vid Here tillfällen stipendium å nyo tilldelats docent, som förut
innehaft detsamma.

Då ifrågavarande stipendier väl tillgodose de syften, hvarför
de äro ämnade, finner komitén ingen anledning att med afseende
å dem föreslå någon ändring.

Af de ofvan anförda bestämmelserna framgår emellertid, att
de redan åt institutet anslagna tvänne stipendierna äro afsedda att
fylla särskilda undervisningsbehof. Däremot är vid institutet ej
sörjdt för eu annan viktig uppgift, som tillkommer docentstipendieiurättuingeu,
den nämligen att bereda dels säkerhet för tillgång på
vikarier och dels större möjlighet, än som nu finnes, att vid institutet
fästa yngre förmågor, särskildt i de mera teoretiska ämnena.

Upprepade gånger har det vid institutet, särskildt hvad de
teoretiska läroämnena angår, visat sig svårt att till vikarier erhålla
personer med önsklig vetenskaplig utbildning. De med lärarebefattningarna
förenade löneförmånerna äro ej stora i jämförelse med
de inkomster, som en praktiserande läkare kan förskaffa sig, och
tillfälle till enskild praktik för den, som agnat sig åt något af de
rent teoretiska ämnena, gifves knappast. Lärarebefattningarna i
dessa ämnen äro därför i och för sig ej synnerligen eftersträfvade.
Kommer härtill, att befordringsutsikterna äro dåliga, och att en docent
i (åt teoretiskt ämne ej i denna sin egenskap kan komma i
åtnjutande af något understöd, är det ej att förundra sig öfver, om
eu duglig ung man hellre egnar sig åt den praktiska läkareverksamheten
än eftersträfva!’ docentur i sådant ämne, om ock håg och
anlag dit hänvisa honom.

Erfarenheten har ock bekräftat, att en docentur i ett teoretiskt
ämne är föga lockande. Det har vid inträffad ledighet förekommit,
att undervisningsskyldigheten (t. ex. i kemi, histologi, rättsoch
statsmedicin) måst uppehållas af medicine kandidater, detta t.
o. in. under lång tid. Docent i ämnet bär nämligen ej funnits och
ej heller har det varit möjligt att erhålla någon medicine licentiat,
som varit lämplig och villig att uppehålla befattningen.

264 Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden.

Liknande fall hafva äfven förekommit beträffande laboratorstjänsterna
i patologisk anatomi och fysiologi.

Af det sagda torde framgå, att institutet är till minskande af
svårigheterna att erhålla docenter i behof af några docentstipendier.
Dessa stipendier torde, så framt utsikt skall finnas att med dem
vinna det åsyftade ändamålet, böra utgå med samma belopp, som
de åt universiteten anslagna fasta stipendierna.

I fråga om antalet nya stipendier anser sig komitén ej böra
göra något bestämdt uttalande. På institutets lärarekollegium bör
ankomma att lämna den utredning, som för afgörandet härutinnan
är erforderlig.

Beträffande tiden, för hvilken de nya stipendierna böra tillsättas,
äfvensom grunderna för tillsättandet synas de skäl, som af
komitén anförts till stöd för hvad i dessa delar angående universiteten
föreslagits, ega giltighet äfven med afseende å institutet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föreslår komitén:

att institutet erhåller anslag till nya docentstipendier
å 1500 kronor;

samt att med afseende å tiden för dessa stipendiers
tillsättande och reglerna för tillsättandet
samma stadgande]) fastställas, som härutinnan för
universitetens del förordats.

Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden. 265

II.

Om vikariatsarvoden.

1 likhet med hvad fallet varit vid universiteten, ha jämväl
vid karolinska institutet vikariatsarvodesförhållandena för ei läna''e
sedan vant föremål för statsmakternas uppmärksamhet, närmast med
anledning af eu af docenter vid institutet till Kongl. Maj:t ingifven
underdånig petition om förbättring i dessa förhållanden.

Angående vikaries rätt till tjänstgöringspenningar giilla vid
institutet, enligt Kongl. Br. den BO November 1876 och den 20 Maj
1887, samma bestämmelser som vid universiteten. Lärare, i hvilkens
aflöning tjänstgöringspenningar ingå, skall, då han åtnjuter ledighet,
vare sig från tjänsten i dess helhet eller från föreläsningars hållande,
till den vikarie, som förordnas att bestrida hans tjänstgöringsskyldighet,
afstå tjänstgöringspenningar för den tid förordnandet
varar. Tjänstgöringspenningar uppbäras jämväl af vikarie, som förvaltar
ledig tjänst, då sådana äro för densamma anslagna. Till
vikarie, som förordnas att bestrida endast den examinationsskyldighet,
hvilken aligger ordinarie lärare, afträdes af tjänstgöringspenningarna
den andel, som af kanslern efter vederbörandes förslag
bestämmes.

Vid bedömande af institutets vikariatsarvodesförhållanden har
man dessutom att taga hänsyn till docentstipendierna. Då dessa
emellertid, efter hvad förut är utredt, äro endast två till antalet
och enligt gällande stadganden skola företrädesvis användas till beredande
af undervisning i sådana ämnen eller grenar af ämnen,
i hvilka ej någon allönad lärare finnes, men i hvilka särskild undervisning
anses nödig, är uppenbart, att de endast i ringa grad
kunna inverka på vikariatsarvodena.

266 Betänkande och förslag angående docent stipendier och vikariatsarvoden.

I sin ofvanberörda den 15 Januari 1897 dagtecknade underdåniga
petition framhöllo docenterna, att docentinstitutionen vore
ett oumbärligt led i institutets organisation. Då docent vid institutet
i allmänhet ej åtnjöte någon löneförmån för den tid, han ej
vore i direkt tjänstgöring men likvisst hölle sig beredd att emottaga
de uppdrag, som lärarekollegiet kunde honom anförtro, vore det så
mycket mer behjärtansvärdt, att han under den tid, han vikarierade,
erhölle skiilig ersättning för sitt arbete. För att ådagalägga,
att detta i allmänhet ej vore förhållandet, åberopades en tabell, utvisande
vikariatsarvodena för de docenter, som under perioden 1891
—1895 innehaft professorsförordnande, af hvilken tabell skulle
framgå, att ersättningen vore ringa och ej kunde anses stå i rimligt
förhållande till det arbete och ansvar, som vore förenade med
ett dylikt förordnande. Petitionärerna framhöllo vidare, att till följd
däraf, att professors tjänstgöringspenningar utginge med en tolftedel
för hvarje kalendermånad, oaktadt han icke hade undervisningsskyldighet
hela året, vikarie för professor i de fall, i hvilka hans förordnande
afsåge den tid af året då undervisningen påginge, och
allenast denna, finge uppbära blott en del af tjänstgöringspenningarna.
Då, enligt docenternas uppgift, undervisningen varade, i de
teoretiska ämnena åtta månader af året, samt i de praktiska, medicin,
kirurgi, obstetrik och gynekologi, pediatrik, nervsjukdomar, oftalmiatrik,
psykiatri, syfilidologi samt hygien sex månader, uppbure,
under nyssnämnda förutsättning, vikarie för professor i ett teoretiskt
ämne blott två tredjedelar och vikarie för professor i något
af ofvannämnda praktiska ämnen allenast hälften af tjänstgöringspenningarna.
Utan att vilja påyrka någon förändring i grunderna
för tjänstgöringspenningarnas utbetalande till de ordinarie lärarne
afsåge petitionärerna med det sagda blott att framhålla önskvärdheten
af, att arvodet, för år räknadt, utanordnades åt vikarien med
eu åttondedel för hvarje tjänstgöringsmånad, då vikariatet afsåg professur
i ett teoretiskt ämne, och med en sjettedel, då vikariatet
gälde professur i något af nämnda praktiska ämnen. — Beträffande
vikariatsarvodenas storlek ansågo petitionärerna, att det borde utgöra
vid vikariat, hvarmed examinationsskyldighet vore förenad, 8000
kronor och vid annat vikariat 2500 kronor, allt för år räknadt,

Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden. 267

dock att, enär aflöningen för laboratorsbefattningen i bakteriologi
vore endast 2000 kronor, vikarie, som uppehölle denna befattning,
borde åtnöja sig med detta belopp. För åstadkommande af dessa
arvodesbelopp vore, enligt hvad petitionärerna anförde och sökte
visa, nya anslag ej erforderliga, så framt besparade lönemedel, hvilka
nu indroges till statsverket, reserverades till en fond, ur hvilken
tillskott till vikariatsarvodena finge tagas. Petitionärernas framställning
utmynnade i följande hemställan:

att arvode till docent, hvilken upprätthåller ordinarie eller extra
ordinarie professorsämbete, med hvilket examinationsskyldighet är
förenad, skall utgå för läsår med 3000 kr.;

att arvode till docent, hvilken upprätthåller laboratorsbefattningen
i bakteriologi, skall utgå för läsår med 2000 kr.;

att arvode till docent, som upprätthåller annan ordinarie lärarebefattning
än i föregående två moment är nämnd, skall utgöra för
läsår 2500 kr.;

att vikariatsarvode skall utbetalas med en åttondedel af årliga
beloppet för hvarje tjänstgöringsmånad, då vikariatet omfattar
ett teoretiskt ämne och med en sjettedel af årliga beloppet för
hvarje tjänstgöringsmånad, då vikariatet omfattar ett af följande
praktiska ämnen: medicin, kirurgi, obstetrik och gynekologi, pediatrik,
nervsjukdomar, oftalmiatrik, psykiatri, syfilidologi samt hygien; samt

att vikariatsarvode skall utgå af de till Karol. Institutet
anslagna tillgängliga lönemedlen, om det ämbete som upprätthålles
är ledigt, samt i andra fall utgöras af dels den del af tjänstgöringspenningarna
som ämbetets innehafvare är skyldig att afstå, dels ock
erforderligt fyllnadsbelopp från en af besparade lönemedel på ofvan
antydt sätt bildad fond.

Öfver ifrågavarande underdåniga framställning infordrades yttranden
från, bland andra myndigheter, lärarekollegiet vid institutet,
statskontoret och kanslersämbetet. Ur nämnda myndigheters utlåtanden
skall här blott framhållas, hurusom dels lärarekollegiet och
statskontoret erinrat, att det mången gång visat sig .nödvändigt att
bereda vikariatsersättning med högre belopp än de af docenterna
föreslagna för att förmå lämplig person att åtaga sig vikariat -

268 Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden.

understundom hade vid vakansvikariat vikarien kommit i åtnjutande
af hela aflöningen eller större delen däraf — och dels kanslersämbetet
ansett, att då vid institutet saknades en af besparade lönemedel
bildad reservfond, det framdeles såsom förut komme att blifva
nödvändigt att bos Kong! Maj:t, när omständigheterna det kräfde,
göra framställning om sättet för de erforderliga vikariatsarvodenas
utgörande och om beredande af de härför nödiga medlen.

Yid 1899 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t riksdagen att till
förbättrande af arvodena åt vikarierande lärare vid institutet bevilja
ett årligt anslag af 2000 kronor att användas enligt de bestämmelser,
som af Kongl. Maj:t meddelades; och blef denna proposition
af riksdagen bifallen.

Genom Kongl. Br. den 30 November 1900 äro följande bestämmelser
för användande af nyssnämnda anslag meddelade:

”Arvode åt vikarie, som vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
under ledighet, som på grund af sjukdom eller offentligt uppdrag
beviljats tjänsteinnehafvare, uppehåller professorsämbete, hvilket
aflöna» med statsmedel, eller tjänsten för fast anställd laborator,
beräknas och utanordnas enligt följande grunder:

Arvodet utgöres, förutom af de på vikarietiden belöpande tjänstgöringspenningar,
jämväl af så stor bråkdel af docentstipendium,
därest vikarien innehar sådant, som, efter kalenderår räknad t, belöper
på tiden för vikariatet, samt dessutom af medel från anslaget
till förbättrande af arvodena åt vikarierande lärare vid institutet
och utgår, i den mån dessa medel lämna tillgång därtill, med
3000 kronor för helt år åt vikarie för ordinarie professor samt
2500 kronor för helt år åt vikarie för extra ordinarie professor
eller laborator.

För kortare tid än ett år utgår arvodet med så stor bråkdel
af årsbeloppct, som svarar mot förhållandet mellan den tid, hvarunder
vikarien meddelat undervisning, och den tid, hvarunder skyldighet
att undervisa är i medeltal årligen förbunden med tjänsten.

Medel från ifrågavarande anslag utbetalas först vid årets slut.
Därest anslaget då visar sig otillräckligt för fyllande af vikariatsarvodena
till det en hvar vikarie tillkommande belopp, fördelas anslaget
mellan dem, som under året haft vikariat, på sådant sätt,

Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden. 269

att arvodet utgår till hvar och en med lika stor bråkdel af nämnda
belopp.”

Genom den förändring i vikariatsarvodesförhållandena, som
inträdt efter beviljandet af anslaget å 2000 kronor och utfärdandet
af ofvanintagna bestämmelser rörande dess användande, torde vikariatsarvodesfrågan
vid institutet vara väsentligen föst.

Man har att vid institutet med afseende å ersättningen gorå
skillnad emellan vakansvikariat och andra vikariat. Ersättning åt
vikarie, som uppehåller ledig befattning, utgår icke af förenämnda
anslag. Däraf bestridas endast arvoden åt vikarier, som uppehålla
med statsmedel aflönadt professorsämbete eller tjänsten för fast anställd
laborator under ledighet, som på grund af sjukdom eller offentligt
uppdrag beviljats ordinarie innehafvaren.

I hvarje särskildt fall, då lärarebefattning blifvit ledig, har
lärarekollegiet hittills hos Kong!. Maj:t gjort framställning om beredande
af ersättning åt vikarien med större eller mindre del af
den besparade aflöningen. Då aflöningen för ledig lärarebefattning
vid institutet med undantag af tjänstgöringspenningarna återfaller
till statsverket, finner komitén sig icke böra föreslå någon förändring
i hvad sålunda för närvarande egen rum.

Hvad angår de vikariat, hvilka afses i de genom nådiga brefvet
af den BO November 1900 meddelade bestämmelser, har komitén
i fråga om samma bestämmelser blott följande att anmärka.

Arvodet är bestämdt till olika belopp för å ena sidan vikarier,
som uppehålla ordinarie professur, och å andra sidan vikarier, som
uppehålla e. o. professur eller laboratorsbefattning, nämligen, efter
år räknadt, till 8000 kronor åt de förre och 2500 kronor åt de
senare. Därest, såsom komiténs förslag till stadgar för institutet
förutsätter, skillnaden emellan ordinarie och e. o. professurer upphäfves,
blir häraf en följd, att samtliga professorsvikarier böra i
arvode undfå 3000 kronor för år räknadt. Någon förändring af
det stadgade arvodet åt vikarie för laborator är däremot icke påkallad.

De stadgade grunderna för arvodenas utgörande af tjänstgöringspenningar,
docentstipendium och tillskott af statsanslag äfvensom
för deras beräkning med afseende å tiden för vikariatet synas

270 Betänkande och förslag angående docentstipendier och vikariatsarvoden.

komitén icke kräfva någon förändring. Särskildt må härvid framhållas,
att den olikhet, som i sist berörda afseende består emellan
universiteten och karolinska institutet, är fullt befogad. Vid institutet
är lärarnes undervisningsskyldighet olika reglerad vid olika
professurer. Ej sällan äro ock vikarierna praktiserande läkare,
hvilka under tiden för vikariatet måste tillbakasätta sin praktik;
billigheten synes med hänsyn härtill kräfva, att ersättningen för
korta vikariat är högre pr månad än vid universiteten.

Särskildt yttrande

Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

Då jag ej kunnat ansluta mig till komiténs förslag rörande
förfarandet vid läraretjänsters tillsättning efter föregången ansökan,
får jag härmed anföra skälen, hvarför jag måst i detta afseende
uttala eu afvikande mening, och framlägga ett formuleradt förslag
till nya paragrafer, grundadt på min uppfattning af frågan.

Jag önskar först från principiell synpunkt uttala, att det synes
mig synnerligen lyckligt, om man vid en lagstiftning kan så
förfara, att det nya man inför står i ett organiskt samband med
det förut bestående. Utan starka skäl bör man ej släppa ur sikte
den historiska utvecklingen eller skatta för lågt de kraf, som på
lagstiftaren ställas af förefintliga förhållanden och de former, i
hvilka dessa under tidens fortgång kläda sig. Där man understundom
nödgas att för alldeles nya förhållanden, hvilka af samhällets
utveckling framkallats, rent af skapa formerna, där äger
man helt naturligt friare händer, och förfarandet måste i mycket
antaga karaktären af ett experiment, alldenstund man har att röra
sig med okända faktorer. Men det måste, såsom redan sagdt, anses
som en stor fördel, om så ej är fallet, utan lagstiftaren har
att behandla ett föremål, som äger bakom sig en äldre utveckling,
om hvilken man har en rik erfarenhet och för hvars lif formerna
småningom genom egen inre växt utbildats. Och detta synes mig

272

Särskildt yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

just vara förhållandet med våra universitet, hvilka sedan århundraden
bestått och härunder fått organiskt utveckla sig på historisk
grund. Därför måste jag, där ett ifrågasatt nytt steg i lagstiftningen
för våra högskolor synes mig innebära ett språng i utvecklingen,
först af allt alvarligen pröfva, om detta steg verkligen är
af hehofvet påkalladt och därefter, huruvida icke de förbättringar
i det bestående, som synas nödiga, kunna likafullt vinnas på den
lugna grundvalen af en fortsatt utveckling ur det som redan förefinnes.

Universiteten hafva, såsom välbekant är, altifrån sin uppkomst
tagit eu verksam och själfständig del i befordringsfrågornas handläggning.
Utan tvifvel har detta i äldre tid berott ej minst därpå,
att den högre nämnande myndigheten, då den sökte .vägledning
för sitt omdöme, var närmast hänvisad just till universitetet själft
såsom den enda auktoritet, hvilken kunde härutinnan lemna någon
på sakkunskap grundad upplysning. I detta afseende har förhållandet
naturligen efter hand förändrats, isynnerhet sedan i våra
dagar en särskild sakkunnig-institution inrättats och utvecklats.
Men rättigheten för universitetet att deltaga i befordringsärendenas
behandling hvilade ock enligt min tanke på en annan grund. Den
var nämligen ett naturligt uttryck för universitetens sj bestyrelse,
detta egendomliga drag i deras historia, hvars tillvaro är lätt förklarlig
för den, som gått denna historia närmare på lifvet. Den
inre frihet, som var denna själfstyrelses naturliga konsekvens, har
till all lycka fått, äfven under starka yttre samhällsväxlingar i (ifrigt,
kvarstå i sina hufvuddrag, samtidigt med att den administrativa
centralisationen starkare tryckt sin prägel på samhället och
ofta med hård hand på andra områden bortsopat spåren af äldre
sj bestyrelse. Bristande kännedom om denna historiska utveckling
förklarar, att man ej sällan får höra det ogrundade omdömet fällas
om universiteten att de lefva i alldeles föråldrade former, ja rent
af beskyllas härbergera utdömda medeltidskvarlefvor. I våra dagar,
då själfstyrelsens betydelse altmera erkännes, är ett sådant tal
mindre än någonsin på sin plats; och det är lärorikt att härvid
jämföra hurusom i en af de mest centraliserade stater i verlden,
Frankrike, universiteten hafva i vår tid kämpat sig fram till den

Särskild yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

273

själfständiga ställning, som våra från begynnelsen bibehållit. I
själfva verket är det enligt min uppfattning en verklig lycka att
det hos oss så varit och af största vikt för våra universitets lyckosamma
utveckling, att så förblifver, äfven om naturligen denna
själfstyrelse efter tidens växlande fordringar kläder sig i nya former.
Under sådana förhållanden kan jag ej ansluta mig till ett
förslag, som synes mig komma att från universitetet i det närmaste
skilja dess direkta deltagande uti och dess själfständiga behandling
af eu viss art af befordringsfrågor, och dessa de talrikaste, utan
att jag först blifvit öfvertygad såväl därom, att universitetets själfständiga
ingripande är ej blott obehöHigt, utan rent af olämpligt,
som äfven att det nya man sätter i stället är ägnadt att bättre
leda till det mål, som man afser att vinna.

I förra afseendet har jag visserligen anslutit mig till den del
af komiténs förslag, som afser att utesluta det större konsistoriet
från dylika frågors behandling, men jag har ej kunnat gå med
på tanken att från universiteten nästan aldeles afskilja deras hittilsvarande
rätt att själfständigt behandla dessa ärenden, för att i
stället lägga dem i händerna på en för högskolorna gemensam representation.
Jag har nämligen hvarken kunnat finna, att universitetens
af hvarandra oberoende behandling af egna befordringsfrågor
i våra dagar fört till synnerliga olägenheter eller gifvit anledning
till berättigade klagomål, ej häller lyckats öfvertyga mig,
att ej respektive fakulteter med fördel kunna öfvertaga den kombinerade
funktion, som hittils varit mellan dem och det större
konsistoriet fördelad och sålunda med bibehållande af sin hittilsvarande
andel af behandlingen äfven utöfva rätten att upprätta
förslag. Och därest man medgifver, att fakulteterna äro vuxna
uppgiften att taga del i kallelsen till ett lärareämbete, synes man
mig ej häller kunna bestrida, att de äfven kunna öfvertaga uppdraget
att pröfva och jämföra kompetensen till dylikt ämbete, när
det skall efter ansökning tillsättas. Då jag nu för egen del hvser
den öfvertygelsen, att fakulteterna kunna utan olägenhet och med
fördel användas för befordringsfrågornas behandling i deras hela
omfattning, blifver det, med min uppfattning af betydelsen af universitetens
själfstyrelse, eu naturlig konsekvens, att jag icke kan

274

Särskildt yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

gifva min röst för ett förslag, som går i annan riktning, aldra
minst om jag, det må nu vara med orätt, befarar, att detta skall
medföra större olägenheter än fördelar. Och detta är verkligen i
min tanke fallet med den nu föreslagna gemensamma befordrings1
läm n den.

Visserligen förbiser jag ingalunda, att enligt komiténs förslag
det universitet som befordringsfrågan gäller är så starkt representeradt
i nämden, att det i händelse af enighet ej ens kan öfverröstas,
men anordningen i sig själf har ej för mig något tilltalande.
Den synes mig icke af behofvet påkallad men väl med
olägenheter förenad. I förra afseende! får jag åberopa hvad jag
ofvan uttalat, att enligt min uppfattning respektive universitet själfva
böra genom sina fakulteter kunna anses vuxna att utöfva den
funktion, som af komitén öfverflyttats till en gemensam befordringsnämd.
Men jag vill ock tillägga, att jag icke baner det behöflig!
att det ena läroverket sättes att kontrollera det andras åtgöranden.
De oregelbundenheter som vid befordringsfrågors behandling möjligen
hittils kunnat eller framdeles kunna framträda genom en af
själfstyrelsens missbrukande framkallad ensidighet stå i min tanke
att afvärja utan att tillgripa den andra ytterligheten af denna
själfstyrelses inskränkning. Och åtgärden kan, efter hvad jag befarar,
i annat afseende komma större olägenhet å stad än det som
man afsett att därmed undanrödja. Jag kan nämligen icke dölja,
att jag för min personliga del fruktar, att denne närnds införande
på befordringsfrågornas redan i sig ömtåliga område kan komma
att medföra eu spänning mellan läroverken, som knappast lärer
lätta befordringsfrågornas behandling, men däremot kan på universiteternas
inbördes beröring och därmed på deras förmåga att fylla
sin uppgift utöfva ett mindre lyckligt inflytande.

Ingen kan starkare än jag erkänna vikten af, att läroverken
lefva i ett godt samförstånd samt i endrägt arbeta för sin stora
gemensamma uppgift, och att därför alt bör understödjas som kan
medverka till vinnande af detta mål. Men samförstånd är ett,
samlif i gemensamma former ett annat. Så själfständiga, stora,
och rikt utrustade läroverk kunna icke sammanpressas i gemensamma
verksamhetsformer, aldra minst då de äro af stora afstånd

Särskildt yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

275

skilda. Redan ur denna synpunkt synes mig vågadt att göra försöket.
Och jag fruktar snarare, såsom ofvan antydts, att just det
som man ej minst åsyftat att vinna, en samverkan i endrägt mellan
högskolorna, sättes på spel och att åtgärden, i stället för att närma
dem till hvarandra, kan fora till en skadlig spänning.

Då det egentligen är af principiella skäl som jag i denna
punkt måst afvika från komiténs förslag anser jag mig sakna all
anledning att ingå i någon detaljgranskning af detsamma.

Rörande mitt eget förslag finner jag icke häller nödigt att
ingå i enskildheter. Dels förklara bestämmelserna sig själfva
dels lägger jag hufvudvigten på de grundsatser hvarå det hvilar.
Såsom redan är sagdt, har jag i likhet med komitén eliminerat
det större konsistoriet från serien af myndigheter som behandla
befordringsärendena, men har i stället föreslagit att koncentrera
universitetets deltagande i fakulteternas hand. Dessa synas mig
höra, ej mindre än förr, äga förmåga och befogenhet att uttala sig
i saken, och jag har ansett mig kunna med så mycket större
trygghet föreslå att på dem öfverlåtes universitetets hela andel i
befordringsfrågans behandling, som sakkunniginstitutionen bör genom
den föreslagna nya anordningen blifva väsentligen stärkt och
sålunda tyngden af dess utlåtande kunna göra sig än kraftigare
gällande.

Det spörsmål som härvid naturligen framträdde, huruvida icke
ärendet borde, efter behandling af fakultet, ytterligare underkastas
utredning, innan det till kanslern öfverlemnades, har jag efter allvarlig
pröfning ansett mig böra nekande besvara. Att för sådant
ändamål skapa en fäst instans som skulle träda i det forna konsistoriets
ställe synes mig icke vara af något tvingande behof påkalladt.
I de flesta fall skulle det eldigt min uppfattning blott
hafva till följd att onödigt förlänga frågans afgörande. Ty jag
vågar utgå från det antagandet, att de sakkunniges utlåtande, särskildt
sedan deras ställning omgärdats, skall i förening med behandling
i fakultet komma att i regeln erbjuda kanslern fullt tillräcklig
vägledning. Och sällan torde på andra områden den nämnande
myndigheten hafva till sitt förfogande en så grundlig utredning
af befordringsärendet som bär egt rum.

276

Särskildt yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

Möjligen kan bär den invändningen göras, att tillvaron af en
andra instans öfver fakulteten (i konsistoriet har ju en sådan hittig
förefunnits) bär sin betydelse som eu kontroll öfver denna, i
händelse den skulle egenmäktigt förfara. Handlingarna utvisa visserligen,
att denna kontroll knappast varit behöflig, men möjligen
kan någon ändock vilja säga, att kontrollens borttagande skulle
kunna medföra, att eu fakultet, liksom i känslan af att icke vara
annan akademisk kontroll underkastad, skulle kunna tillåta sig
Övergrepp, som hittils icke förekommit. Denna tänkta möjlighet
kan jag emellertid icke tillmäta sådan betydelse att den gifver mig
anledning att lagstifta för dylikt fall. Det är från de normala
förhållandena och ej från möjliga undantagsfall jag anser mig höra
vid lagstiftning utgå; och ej häller bör man väl af ängslan för
dylik möjlighet anordna eu ny, oftast onödig kontroll; en sådan
saknas ju icke häller ofvan fakulteten, ty den förefinnes i kanslersmyndigheten.

Snarare kunde vill den invändningen göras, att det någon
gång kunde inträffa, att kanslern, äfven efter fakultets behandling
af ärendet, kände behof af ytterligare vägledning på grund af synnerligen
starka meningsskiljaktigheter mellan sakkunnige och fakultet.
Att emellertid för dylikt fall, som väl endast mera sällan
bör kunna inträda, lagstifta om särskild åtgärd synes mig af samma
principiella skäl som ofvan anförts icke vara erforderligt, och detta
så mycket mera som det väl får antagas, att en kansler i dylikt
fall ej lärer sakna utvägar att förskaffa sig nödigt ljus i saken.
Och jag har därför icke upptagit den tanke jag eu gång hyste,
att för dylikt fall stadga om rätt för kanslern att ytterligare
underställa frågan förtroendemän, som universitetet inom eller utom
sig utsett (en slags tillfällig befordringsnämd). Äfven utan en dylik
anordning synes mig universitetets befordringsärenden vara
med så starka försiktighetsmått omgärdade, att de böra förväntas
i regeln erhålla en fullt tillfredsställande och betryggande lösning.

Tillämpningen af den befordringsprincip som jag förordar
skulle föra till följande ändringar i komiténs statutförslag.

§ 61 utgår.

§ 76 utgår.

Särskild! yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt.

277

1 § 80 näst sista raden utgå orden: ”äfvensom af befordringsnämnden.
”

§ 83 utgår.

§§ 84—88 ersättas af följande paragrafer.

§ 84.

Sakkunnige skola, såsnart ske kan, hvar för sig till fakulteten
eller sektionen afgifva skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet
till ämbetet och, där de sökande äro flere, dessutom dem emellan
anställa jämförelse.

§ 85.

Sedan proftid, där sådan förekommit, gått till ända, lärareprofven
aflagts och de sakkunniges yttranden inkommit, företage
fakulteten eller sektionen, såsnart ske kan, befordringsärendet till
afgörande å dag, som vid föregående sammanträde blifvit bestämd.
Därvid skall hvarje ledamot för sig först särskilt bedöma aflagda
lärareprof och därefter, med fäst afseende å de sakkunniges yttranden,
sökandes vetenskapliga arbeten, lärareprofven och hvad i
öfrigt kan lemna upplysning om sökandes vetenskapliga förmåga
och lärareduglighet, yttra sig om hvarje sökandes skicklighet till
ämbetet samt, där flere sökande äro, dem emellan anställa jämförelse
och slutligen i följd af jämförelsen och med hänsyn tillika till
hvad i § 63 om tjänsteålder sägs, på förslag uppföra tre skicklige
befunne sökande, om så många äro, i den ordning, hvari de anses
förtjänta att till ämbetet nämnas.

§ 86.

Fakulteten eller sektionen skall härefter upprätta ett samfäldt
förslag på det sätt, att omröstning anställes om hvart och
ett af de tre förslagsrummen för sig med början på första rummet
och vidare nedåt. A hvart förslagsrum varde den sökande uppförd,
som därtill erhållit flere röster än hvarje annan sökande.
Vid lika röstetal vare ordförandens röst afgörande.

§ 87.

Handlingarna öfverlämnas härefter till rektor, hvarefter med
ärendet vidare förfares enligt hvad i § 74 är stadgadt.

278

Särskilda yttrande af Universitetsbibliotekarien Annerstedt,

§ 88.

Huru förfaras skall, då, efter hvad i § 190 sägs, besvär anföras
öfver fakultets eller sektions beslut i ärende angående upprättande
af förslag till lärarebefattning, därom stadgas i nämda §.

§ 98.

I moment 3 af denna § utgå orden: ”liksom ock stadgandet
i § 76 .... å nu ifrågavarande nämd” och ersättes med: ”sekreterare
i liäinden vare sekreteraren vid det universitet, där ämbetet
skall tillsättas, eller vid förfall för honom, den som hans tjänst
förrättar”.

I moment 4 utbytes: ”§ 86” mot ”§§ 85 och 86”.

§ 190.

I ärenden angående upprättande af förslag till lärarebefattning
skall, då förslagsfrågan blifvit af fakulteten eller sektionen afgjord,
detta genom anslag tillkännagifvas, ägande den missnöjde att inom
eu vecka efter anslagsdagen skriftligen för fakulteten eller sektionen
anmäla, att han ämnar besvära sig, och där detta iakttagits,
att före kl. 12 å trettionde dagen efter anslagsdagen, densamma
oräknad, eller om nämda fataliedag är helgdag, å näst följande
söckendag till fakulteten eller sektionen ingifva sina besvär, hvilka
ställas till konungen, om utnämningen är Kongl. Maj:t förbehållen,
och till kanslern, om utnämningen tillkommer honom. Öfver besvären
skall fakulteten eller sektionen, efter vederbörande medsökandes
hörande, afgifva förklaring, hvarefter med ärendet vidare
förfares efter hvad i § 74 är stadgadt.