FÖRORDNING ANGÅENDE LÖSDRIFVERI (Statens offentliga utredningar 1885:1)

UNDERDÅNIGT FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE LÖSDRIFVERI

M. M.

AFGIFYET DEN 31 AUGUSTI 1882

AF DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOMITERADE.

GÖTEBORG.

GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI
1882.

STORMÄGTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Emedan i underdånig skrifvelse till Eders Kong! Maj:t af den
13 Maj 1869 Riksdagen—jemte det framställning gjorts om utarbetande
af ny förordning om fattigvården i riket i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med föreslagna grunder — anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte täckas
låta öfverse gällande förordning om försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer och jemväl derom utarbeta förordning, samt Eders Kongl.
Maj:t med anledning häraf den 25 berörde månad åt utsedde komiterade
uppdragit att uppgöra förslag till författningar i omförmälda ämnen, hafva
dessa komiterade den 13 September 1869 afgifvit sådana förslag, dervid
de, i afseende på författningen om försvarslöse personer, förmält sig hafva
ansett det dem gifna uppdrag ej omfatta annat åliggande än att bringa
densamma i öfverensstämmelse dels med förslaget till fattigvårdsförordning
och dels med författningar, som blifvit utfärdade senare än nu gällande
stadga om försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer.

Efter det yttranden öfver dessa förslag af vederbörande embetsmyndighet^
afgifvits, uppdrog Eders Kongl. Maj:t den 23 November 1869
åt en med nya ledamöter förstärkt komité att, efter tagen kännedom af
samma yttranden, verkställa granskning af förslagen och derefter till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare
förslag i ämnet, hvartill eu sådan granskning kunde föranleda.

Denna komité afgaf den 5 December 1870 sitt underdåniga betänkande
och förklarade dervid sig hafva uppfattat det komitén lemnade uppdrag
i afseende på förordningen angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer såsom icke innefattande något vidsträcktare åliggande
än att granska hvad som föreslagits och derom afgifva yttrande,
hvadan ock komitén allenast emot förslaget framstälde några få anmärkningar.

Emellertid hade Eders Kongl. Maj:t den 24 September 1869 anbefalt
Kongl. Fångvårdsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver förstbemälde
komiterades förslag till ändringar i stadgan angående försvarslöse,
och lät Eders Kongl. Maj:t den 21 Mars 1871, för att vid behandlingen
af ärendet tagas i öfvervägande, till Kongl. Fångvårdsstyrelsen
öfverlemna de öfver nämnda förslag från Öfverståthållare-Embetet och
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna yttranden äfvensom det
af sist omförmälda komité afgifna betänkande.

I det underdåniga utlåtande, som i anledning häraf af Kong]. Fångvårdsstyrelsen
den 26 Augusti 1879 afgafs, förmälde sig Styrelsen anse
den nuvarande lagstiftningen och det dermed nära öfverensstämmande förslag,
som af komiterade blifvit framlagdt, i flera hufvudsakliga delar icke
vara tidsenliga eller motsvara ändamålet, och förklarade sig Styrelsen i
följd häraf förhindrad tillstyrka att ny stadga för försvarslöse i enlighet
med samma förslag utfärdades.

Vid underdånig föredragning den 1 Juli 1881 af Ivongl. Fångvårdsstyrelsens
herörda utlåtande har Eders Ivongl. Maj:t, enär en fullständig
omarbetning af Kong! Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer af den 29 Maj 1846 syntes vara af nöden i afsigt
dels att åt denna lagstiftning gifva en enklare form, dels att mildra dess
i många fall allt för stränga bestämmelser och bringa dessa i öfverensstämmelse
med författningar i närbeslägtade ämnen, som under senare tider
utkommit, behagat i nåder åt oss undertecknade uppdraga att utarbeta
förslag till ny lagstiftning i de ämnen, som hittills varit afhandlade
i förenämnda stadga.

Vidare och sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 28 April
1877 hos Eders Ivongl. Maj:t anhållit om den ändring af 3 kapitlet 23 §
i åberopade nådiga stadga att frigifven fånges under fängelsetiden besparade
medel måtte af honom få lyftas hos polismyndighet eller kommunalnämnd
inom den kommun i hemorten, dit han vid frigifvandet förpassades,
har Eders Kongl. Maj:t likaledes under den 1 Juli sistlidna år täckts
låta åt komiterade för vidare behandling öfverlemna samma skrifvelse
jemte Kongl. Fångvårdsstyrelsens i anledning deraf afgifna underdåniga
utlåtande.

Komiterade, som på kallelse af Chefen för Kongl. Justitie-Departementet
sammanträdt i Stockholm den 13 Oktober sistlidna år och sedermera
tid efter annan fortsatt sina öfverläggningar samt jemväl, efter det
Eders Kongl. Maj:t, på komiterades underdåniga framställning, i nåder
medgifvit, att en af komiterade finge afresa till Danmark och Korge för
att inhemta och meddela komiterade nödiga upplysningar, sökt att pa

stället vinna kännedom om förhållandena i dessa länder uti ifrågavarande
ämnen, få efter fullgjordt uppdrag härmed för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
framlägga förslag till

l:o) förordning angående lösdrifveri 2:o)

förordning angående utländingar, hvilka såsom lösdrifvare här
i riket anträffas:

3:o) ändringar i Kongl. Förordningen om fattigvården i riket;

4:o) ändringar i Kongl. Legostadgan för husbönder och tjenstehjon samt
5:o) ändringar i Kongl. Förordningen om upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass;

varande förslagen åtföljda af dithörande motiv och bilagor.

Härjemte och då komiterade uti förslaget till först omförmälda förordning
intagit bestämmelse derom, att underrättelse om vissa med lösdrifvare
vidtagna åtgärder skall meddelas rikets polismyndigheter i den
ordning, som särskilt varder föreskrifven, få komiterade i underdånighet
hemställa att, i händelse komiterades förslag vinner nådigt bifall, Eders
Kongl. Maj:t täcktes förordna, att meddelanden angående lösdrifvare skola
införas i de tryckta polisunderrättelser, som i hufvudstaden under dervarande
polisstyrelses inseende utgifvas, äfvensom till ÖfverståthållareEmbetets
förfogande, för att i mån af behof användas till bestridande af
kostnaden för den utvidgning af Polisunderrättelser, som af dessa meddelanden
konime att föranledas, af allmänna medel anvisa det belopp, som
för ändamålet må finnas erforderligt.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

A. H. Bagge. Semmy Rubenson. A. O. Elliot.

Göteborg den 31 Augusti 1882.

FÖRSLAG TILL FORFATTNINGAR.

Förslag

till

förordning angående lösdrifveri.

1 §•

Hvar, som stryker landet omkring, må, der lian finnes utan tillgångar
ocli omständigheterna ådagalägga att han icke har eller söker arbete,
behandlas såsom lösdrifvare på sätt här nedan sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken, utan att
kringstryka men under öfriga ofvan angifna förhållanden, för ett sådant
lefnadssätt, att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning
eller sedlighet.

2 §•

Beträdes den med lösdrifveri, som är förlustig medborgerligt förtroende,
skall han, efter ty i denna förordning är stadgadt, stå under
polisuppsigt så länge sådan förlust varar, eller två år om han inom kortare
tid åter kommer i besittning af medborgerligt förtroende.

Sådan uppsigt vare dock den ej underkastad, som hlifvit dömd för
första resan stöld till lägre straff än ett års straffarbete eller för inbrott
utan tillgrepp första gången och allenast i följd deraf är förlustig medborgerligt
förtroende.

Om de fall, då polisuppsigt eljest ifrågakommer, skiljs i 6 § 2 mom.
och 9 § 2 moln.

3 §•

1 mom. Polisuppsigt medför för den, som är derunder stöld, inskränkning
i friheten att välja vistelseort, så att han ej utan särskilt
tillstånd eger begifva sig utom den stad eller socken han tillhör, äfvensom

skyldighet att å de tider och i den ordning, som af polismyndigheten
föreläggas honom, göra anmälan om hostad och försörjningsmedel.

2 mom. Polismyndigheten eger lemna den, som är stäld under
polisuppsigt, tillstånd:

att inom länet å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill förefinnes;

att begifva sig till ort utom länet för att emottaga erbjuden tjenst
eller annan anställning hos välkänd och pålitlig person;

samt att i något för honom angeläget ärende under kortare tid
uppehålla sig å ort inom eller utom länet.

För den, som erhållit tillstånd, hvarom nu är nämndt, skall pass
af polismyndigheten utfärdas; och bör underrättelse om tillståndet meddelas
rikets polismyndigheter i den ordning, som särskild! varder föreskrifven.
Den förpassade åligger att ställa sig till efterrättelse de i passet
gifna föreskrifter och efter framkomsten ofördröjligen anmäla sig hos ortens
polismyndighet.

3 mom. Förelägganden, hvilka gifvas den under polisuppsigt stälde,
äfvensom underrättelse om hvad han, enligt denna förordning, i öfrigt har
att iakttaga skola honom af polismyndigheten skriftligen meddelas.

4 inom. Polisuppsigten bör så ordnas, att den, som derunder är
stäld, icke störes i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

5 mom. Förekomma skäl dertill, ege Konungens Befallningshafvande
att helt och hållet eller delvis befria den, som är stäld under polisuppsigt, från
de skyldigheter som deraf följa. Varder lian fri från inskränkning i rättigheten
att välja vistelseort, skola rikets polismyndigheter derom underrättas.

4 §■

1 mom, Polismyndighet, som har att handhafva polisuppsigten, vare,
i stad, poliskammaren och, der sådan icke finnes, stadsflskalen samt, å
landet, kronolänsmannen i den under uppsigt stäldes hemort eller der han
med behörigt tillstånd vistas; och ege Konungens Befallningshafvande i
särskilda fall åt kommunalnämnd, skyddsförening, tillsyningsman eller annan
dertill tjenlig person öfverlåta att, beträffande anmälningar om bostad och
försörjningsmedel, fullgöra hvad eljest ankommer på polismyndighet.

2 mom. Poliskammare, stadsfiskal och kronolänsman skola föra rulla
öfver de under deras uppsigt stälda personer och deri teckna dagen,

då förständigande om polisuppsigten jemlikt 5 § 2 mom. meddelats, de
förelägganden som af polismyndigheten gifvits och huru dessa iakttagits,
lemnad tillåtelse till förändring af vistelseort samt i öfrigt hvad angående
eu hvar af de i rullan upptagne må hafva förekommit.

Stadsfiskal och kronolänsman skola till Konungens Befallningshafvande
insända utdrag ur rullan i enlighet med de föreskrifter, som af
Konungens Befallningshafvande meddelas.

5 §•

1 mom. Den, som beträdes med lösdrifveri, må anhållas och inställas,
å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman och, i stad, hos
stadsfiskal, som har att genast med honom hålla förhör samt till protokoll
anteckna orsaken till anhållandet och hvad den anhållne kan till sin ursäkt
förebringa.

Befinnes dervid sådant fall vara för handen, som i 1 § afses, skall
polistj en stemannen, efter att hafva i protokollet intagit redogörelse för den
anhållnes lefnadsomständighcter och beskrifning öfver hans utseende, meddela
honom varning för påföljden af lösdrifveri samt för honom uppläsa
och bevisligen tillställa honom ett skriftligt besked, innefattande den gifna
varningen och skälen derför. Afskrift af förhörsprotokollet jemte bevis
om beskedets tillställande skall ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande
i länet insändas.

2 mom. Varnas den för lösdrifveri, som jemlikt 2 § skall stå under
polisuppsigt, då inträde uppsigten öfver honom, hvarom äfvensom om tiden,
hvarunder uppsigten skall fortfara, polistj enstemannen liar att meddela
honom förständigande, som i det skriftliga beskedet intages.

Aligger det annan polismyndighet att handhafva polisuppsigten, skall
polistj enstemannen tillika förelägga den varnade att ofördröjligen inställa
sig hos denna myndighet för erhållande af föreskrifter enligt 3 §•, och
skall detta föreläggande jemväl i beskedet intagas.

Om åtgärd, som sålunda vidtages, göres anteckning i förhörsprotokollet.

3 mom. Vill den, som erhållit varning eller, på sätt i 2 mom. sägs, blifvit
stöld under polisuppsigt, varda i saken vidare hörd, eger han hos Konungens
Befallningshafvande anmäla sig till förhör inom åtta dagar eller annan af
Konungens Befallningshafvande bestämd tid: och skall underrättelse härom
lemnas den varnade och i beskedet intagas.

lö

4 mom. Sedan handlingarna till Ivonnngens Befallningshafvande inkora1
mit och ytterligare förhör blifvit hållet, der den, som varning undfått, inom
den bestämda tiden dertill sig instält, låter Konungens Befallningshafvande,
om han dertill finner skäl, meddela rikets polismyndigheter underrättelse
om varningen. Har den varnade blifvit stäld under polisuppsigt, skall
meddelandet tillika innehålla underrättelse derom.

6 §•

1 mom. Varder någon, som icke står under polisuppsigt, innan två
år förflutit sedan honom meddelad varning blifvit kungjord, åter beträdd
med lösdrifveri och derför ånyo enligt 5 § varnad, må Konungens Befallningshafvande
förklara honom vara lösdrifvare; och skall underrättelse om
detta beslut meddelas rikets polismyndigheter.

Sådant förklarande gälle för en tid af två år från det förklarandet
meddelades och i fall, hvarom i 9 § 1 mom. förmäles, ytterligare för tid
som i samma moment sägs.

2 mom. Är lösdrifvare, som åter kommit i besittning af honom
fråndömdt medborgerligt förtroende eller, ehuru förlustig sådant, jemlikt
2 § icke är underkastad polisuppsigt, för allmänna säkerheten synnerligen
vådlig, må han, efter erhållen förnyad varning som i 1 mom. sägs, ställas
under polisuppsigt för en tid af två år.

I fall, som nu är sagdt, ankomme på Konungens Befallningshafvande
att, på anmälan af polistjensteman, som meddelat varningen, och sedan
lösdrifvaren blifvit inför Konungens Befallningshafvande instäld och hörd,
ålägga honom polisuppsigten samt meddela det besked, som i 5 § 2 mom.
omförmäles.

7 §.

1 mom. Är någon förklarad vara lösdrifvare eller stäld under polisuppsigt
och beträdes han ånyo med lösdrifveri, eller iakttager icke den
under polisuppsigt stälde honom i följd af uppsigten gifven föreskrift, må
han häktas och försändas till Konungens Befallningshafvande i den ort,
der han anhållits.

2 mom. Anträffas under de i 1 § angifna förhållanden någon, som
är okänd, och undandrager han sig att uppgifva namn eller hemort, eller
förekommer skälig anledning att hans uppgift derom är osann, och kan
rätta förhållandet ej genast utredas, må han häktas och försändas till
Konungens Befallningshafvande, som ege hålla honom i häkte till dess

tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vinnes: och skall Konungens
Befallningshafvande, som har att efter förekommande omständigheter honom
vidare behandla, jemväl vidtaga de åtgärder, som enligt 5 § eljest ankomma
på kronofogde, kronolänsman eller stadsfiskal.

8 §•

Har lösdrifvare eller den, som är stäld under polisuppsigt, blifvit jemlikt
7 § 1 mom. häktad och till Konungens Befallningshafvande försänd, må
Konungens Befallningshafvande, efter hållet förhör och sedan den häktades
lefnadsomständigheter blifvit till protokollet antecknade, döma honom till
tvångsarbete från och med sex månader till och med två år, om han slår under
polisuppsigt, samt, i annat fall, från och med en månad till och med ett
år. Är den häktade under 18 år, må Konungens Befallningshafvande
i stället förordna om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång
dertill tinnes.

Har häktad lösdrifvare sin hemort inom annat län, vare Konungens
Befallningshafvande obetaget att, der det pröfvas lämpligare, öfverlemna
honom till Konungens Befallningshafvande i detta län för behandling som
nu är sagd.

. 9 §''

1 mom. Har den, som förklarats vara lösdrifvare, blifvit dömd
till tvångsarbete, gälle sådant förklarande ytterligare så länge två år icke
förflutit från det han senast från tvångsarbete frigifvits.

2 mom. Varder den, som är stäld under polisuppsigt, dömd till tvångsarbete,
skall polisuppsigten fortfara under två år från det han senast från
tvångsarbete frigifvits, äfven om han före utgången af dessa år åter kommer
i besittning af medborgerligt förtroende.

10 §.

Beslut, hvarigenom någon blifvit dömd till tvångsarbete, skall för
den dömde af kunnas hos Konungens Befallningshafvande- och varde
skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning bevisligen
tillstäldt den dömde inom tre dagar, den oräknad då beslutet afkunnades.

11 §.

1 mom. Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes
utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger hau inom åtta
dagar efter erhållen del af utslaget, den oräknad då tillställandet skedde,

till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Kongl. Maj:t stälda underdåniga
besvär. Behöfver klaganden biträde till besvärens författande, foge
Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

2 mom. Inkomna besvär åligga Konungens Befallningshafvande att,
så fort ske kan, till Justitie-Kevisionen insända tillika med vederbörande
polistjenstemans yttrande, om sådant blifvit infordradt, äfvensom eget utlåtande.

3 mom. Särskilda besvär må ej anföras öfver Konungens Befallningshafvandes
beslut angående varning eller hvarigenom någon blifvit förklarad
vara lösdrifvare eller i fråga om polisuppsigt. Öfver beslut, som
jemlikt G g 2 mom. meddelats, må dock särskild klagan föras i den ordning,
som för Överklagande af förvaltande myndigheters beslut är bestämd-,
men varde utan hinder af dylik klagan polisuppsigten å klaganden tillämpad,
så vida Kongl. Maj:t ej annorlunda förordnar.

12 §.

1 mom. Ej skall efter denna förordning någon dömas till tvångsarbete,
som af Konungens Befallningshafvande anses skäligen böra af
fattigvårdssamhälle åtnjuta full försörjning.

2 inom. Yarder någon, sedan han blifvit till tvångsarbete dömd,
oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden eller den del deraf, som
kan återstå, då må han för vidare förordnande öfversändas till Konungens
Befallningshafvande i det län, inom hvilket han anses ega hemortsrätt.

13 §.

Adömd arbetstid beräknas från den dag don dömde förklarat sig
nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vunnit
laga kraft eller, efter anförda besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet
ankommit.

14 §.

1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt,
så ordnad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt
att de dömde varda skilde till kön och ålder, äfvensom att de hållas till
lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga.

Finner Konungens Befallningshafvande i särskild! fall anledning
förekomma, att dömd lösdrifvare hör sändas till annan tvångsarhetsanstalt
än den, till hvilken han enligt Fångvårds-Styrelsens föreskrift bort öfverleinnas,
ege Konungens Befallningshafvande derom göra framställning hos
Styrelsen och afvakte dess beslut i saken.

2 mom. Har fattigvårdssamhälle, enskild! för sig eller gemensamt
med andra fattigvårdssamhällen, inrättat sådan, under offentlig myndighets
tillsyn stöld tvångsarhetsanstalt, som i förordningen om fattigvården i riket
omförmäles, då må, der dess stadgar det medgifva, ådömdt tvångsarbete,
enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande, der förrättas; och ege
fattigvårdssamhälle derför njuta ersättning af staten, efter ty Kong!. Maj:t
pröfva!'' skäligt.

15 §.

Lösdrifvare, som från tvångsarhetsanstalt frigifves, skall af anstaltens
föreståndare förpassas till den stad eller socken, der han anses ega sin
hemort, och skall kostnaden för resa, uppehälle under färden och nödtorftig
beklädnad, om och i den mån den frigifnc ej vid anstalten dertill eger
tillgång, bestridas af allmänna medel. Passet skall innehålla föreskrift om
väg, tid och sätt för färden samt ställas till uppvisande för polismyndighet
i hemorten.

Medel, som den frigifne kan hafva vid anstalten innestående, sedan
ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola sändas till den i passet anvisade
polismyndighet, som i fråga om vid anstalten insparade flitpenningar
har att antingen sjelf eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening,
tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person ombesörja att
desamma komma den frigifne till godo i mån af behof.

16 §.

1 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit
eller bort vara mantalsskrifven.

2 mom. För krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder
anstäld arbetare eller handtverkare, som endast till följd af tjensten mantalsskrifves
å tjenstgöringsorten, galle ej denna mantalsskrifning till bestämmande
af hemorten.

Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman, hvarmed i denna
förordning förstås sådan, som enligt förordningen om fattigvården i riket
hlifvit utsedd att hafva uppsigt å betlare, åligge att hålla noggrann tillsyn
å lösdrifvare-, och höra polis- och kommunalmyndighet samt tillsyningsman
låta sig angeläget vara att för lösdrifvare bereda utväg till arbete.

Underrättelse att person blifvit varnad för lösdrifveri eller förklarad
vara lösdrifvare eller stöld under polisuppsigt skall af kronolänsmannen
i lösdrifvarens hemort, inom åtta dagar efter det underrättelsen kommit
kronolänsmannen till hända, meddelas kommunalnämnden i den kommun
lösdrifvaren tillhör.

18 §.

Tillsyningsman samt ombud för skyddsförening ege mot lösdrifvare
åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjensteman i tjensteärende.

19 §.

Hvad i denna förordning sägs om Konungens Befallningshafvande
galle äfven för poliskammare i stad.

20 §■

I stad, der poliskammare finnes, må poliskammaren förordna poliskommissarie
eller annan polisman att fullgöra hvad enligt denna förordning
åligger stadsfiskal.

21 §.

Denna förordning är icke tillämplig å barn under 15 års ålder.

öfvergångsstadgande.

Den, som, då denna förordning träder i kraft, undergår honom på
grund af Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer ådömdt allmänt arbete eller under de närmast der förut
gångna två åren frigifvits från dylikt arbete, skall, om han, efter att

hafva undergått bestraffning för brott, som medfört förlust af medborgerligt
förtroende, blifvit dömd enligt 8 § 1 mom. i berörda stadga och inom
två år efter frigifningen beträdes med lösdrifveri samt icke enligt 2 §
af denna förordning är från polisuppsigt undantagen, ställas under polisuppsigt,
äfven om han åter kommit i besittning af medborgerligt förtroende,
samt i andra fall anses såsom hade han vid frigifningen blifvit
en gång varnad enligt 5 § 1 mom. denna förordning.

----

F örslag

till

förordning angående utländingar, hviika såsom lösdrifvare
här i riket anträffas.

Anträffas utländing här i riket under de förhållanden, som omförmälas
i 1 § af Ivongl. Förordningen angående lösdrifveri, må han häktas
och öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande i länet, som, der annat
förfarande ej anses höra ega rum, har att draga försorg om hans befordrande
ur riket.

Förslag

till

ändringar i Kongl. Förordningen om Fattigvården i Riket.

40 §.

1. Anser tillsyningsman — —- — som vederbör.

2. Betlar någon efter fylda 15 år utan att vara i den nödstälda
belägenhet, att fattigvård enligt 1 § erfordras, må tillsyningsman,
om betlaren icke har sitt hemvist inom det f; itti g vård s sam h allé, der han
anhålles, inställa honom, å landet, hos ortens kronofogde eller kronolänsman
och, i stad, hos
inom det fattigvårdssamhället, anmäler tillsyningsmannen förhållandet hos
fattig vårdsstyrelsen, som, der fattigvård enligt 2 § anses icke böra ifrågakomma,
meddelar betlaren varning eller ock låter inställa honom hos polistjensteman,
som ofvan är nämnd.

3. Anträffas — — — nödig pröfvas.

4. Betlar — — — rättas skall.

5. Har minderårigt barn betlat på befallning eller med tillåtelse
af föräldrar eller annan, som är skyldig att om barnet hafva vård,
må fattigvårdsstyrelsen antingen varna den, som betlandet befallt eller
tillåtit, eller ock låta inställa honom, å landet, hos ortens kronofogde eller
kronolänsman och, i stad, hos stadsfiskalen.

41 §.

1. Inställes någon, jemlikt 40 § 2 och 5 momm., hos polistjensteman,
vare han förfallen till behandling som lösdrifvare på sätt i
Kongl. Förordningen angående lösdrifveri sägs.

2. Hav någon gjort sig skyldig till förseelse, som i 35 § 4 mom.
sägs, och. varder — — — varning bero.

. 42 §.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt ålägga den, som mot
35 § 4 mom. sig förbrutit — — — tillgå eller, om utrymme der brister,
i arbetsfängelse.

2 mom. (utgår).

43 §.

1. Hemsändes — — — fattigvård.

2. Har — — — lemnad.

3. Varder någon, enligt 40 § 2 och 5 momm., af fattigvårdsstyrelse
hos polistjensteman instäld,
samhället.

50 §.

Sökes ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag i mål rörande
sådan förseelse, som i 35 § 4 mom. nämnd är, länder till efterrättelse
hvad i Kong!. Förordningen angående lösdrifveri i afseende å besvär öfver
Konungens Befallningshafvandes utslag och detsammas verkställighet föreskrifves.

Förslag

till

ändringar i Kongl. Legostadgan för husbönder och tjenstehjon.

Art. I.

4 §■

(Denna paragraf utgår).

2 §•

(Denna paragraf utgår).

Art. II.

3 §■

(Donna paragraf utgår).

4 §•

Husbonde må — — — lön af honom njuter.

Art. VIII.

45 §.

Tjenstehjon — — — ersätta skadan.

52 §.

Afviker tjenstehjon — — — samt fylle skadan. Husbonde göre
— inberätta.

Förslag

till

ändringar i Kongl. Förordningen om upphäfvande af skyldigheten för
resande att vara försedda med pass den 21 September 1860.

Vi Carl — — — iakttagas:

att, i öfverensstämmelse med livad i 7 § 2 mom. i Kongl. Förordningen
angående lösdrifveri finnes förutsatt, okänd person, som undandrager
sig — -— — vara underkastad den påföljd, att af polismyndigheten
häktas och försändas till Konungens Befallningshafvande, som har
att med honom efter berörde lagrum förfara;

att denna Förordning ej afser förpassning af dem, som äro stälde
under polisuppsigt eller som frigifvas från straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt;
samt

att hvad angående skyldighet att vara försedd med sådant pass,
som innefattar intyg om rättighet att under resa idka handel, finnes föreskrifvet
fortfarande kommer att gälla.

MOTIV.

A) Förordningen angående lösdrifveri.

Den svenska nu gällande lagstiftningen angående lösdrifveri livilar, såsom bekant
är, till icke ringa del på grunder, indika leda sin uppkomst från äldre tiders
med lösdrifveriet icke i omedelbart samband stående samhällsförhållanden och som i följd
deraf ursprungligen varit för eu preventiv lagstiftnings syften främmande. Kong! Stadgan
angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer af den 29 Maj
1846 utgår nemligen från grundsatsen, att en hvar måste ega ett af lagen närmare
bestämdt så kalladt “laga försvar11 för att icke såsom “försvarslös" vara underkastad
uppsigt, inskränkning i friheten att välja vistelseort och vilkorligt arbetstvång; men
eu sådan fordran på “försvar11, då hon först uppstäldes, afsåg ingalunda att betrygga
samhället mot rättsingrepp af för allmänna säkerheten vådliga personer, utan åsyftade
allenast att till landets eller vissa privilegierades gagn betjena sig af den sysslolöse
eller i en af lagen erkänd anställning icke fastade arbetaren.

Huru med denna term “försvar11 i 16:de och följande århundradets adliga
privilegier betecknades adelns rätt att från utskrifning till krigstjenst undantaga
eller, som det hette, “försvara11 sitt hof- och gårdsfolk, sina landbönder inom ett
visst afstånd från sätesgården och sina embetsman eller handtverkare; huru ordet
med samma begrepp sedermera återfinnes i presterskapets, städers, bergsbruks med
fleras privilegier; huru — efter det utskrifningarna genom indelningsverket upphört
och sedan, på adelns klagan att bönderna, till förfång för de adliga herrarno i
fråga om tillgång på prisbilligt tjenstefolk, på sina hemman hade flera tjenare än de
skäligen behöfde, genom 1686 års Legostadga blifvit bestämdt huru många drängar
en bonde i förhållande till sitt hemmans storlek kunde “försvara" — ordet öfvergick
till betydelse af dels det skydd mot krigstjenst, som vanns af all årstjenst, och dels
det värn mot herretjenst, som kräfdes för bondens drängar; huru under 18:de århundradet
saknaden af “försvar" ledde till arbete i manufakturernas tjenst, samt
huru under alla dessa århundraden, oberoende af lagstiftningen om “försvar", lagar
i preventivt syfte utkommo, hvilka med utdrifning ur riket, spö och ris, tukthus och
arbete i jern bestraffade “vaganter och landstrykare", tiggare och “löst folk i gemen11 —
detta allt torde genom den utredning derom, som förefinnes såväl i det underdåniga
betänkande, som den 8 Juni 1839 afgafs af den då tillförordnade Komitén för Fattig -

vårdsanstalterna i Riket, som ock i senare utkomna handlingar och skrifter, Tara så
allmänt kändt att vidare utveckling deraf från komiterades sida icke lärer erfordras.

Deremot anse komiterade sig böra desto hellre något närmare redogöra för
den derefter följande lagstiftningen i ämnet, som denna lagstiftning, på samma gång
hon bär skuld för den förblandning af den tjenstlöse och lösdrifvaren, som skett
genom att båda ansetts lika vådliga för samhällets säkerhet, likväl under ett skede
befunnit sig på eu ståndpunkt, hvilken, efter komiterades åsigt, i principielt hänseende
ligger framom den, som af den nuvarande lagstiftningen intages.

I Kong! Stadgan om värfning och manskaps legando till krigstjenst af den 7
April 1802 märkes första spåret af nyss antydda förblandning af två helt skilda kategorier
af folk, de från arbete ledige men dertill villige och de lättjefulle och oordentlige.
Denna stadga innehåller i dess 15 § följande: “Hvar och eu medlem i
samhället är pliktig åt gagna det allmänna med nyttig verksamhet; och skal ingen
lösdrifvare, landstrykare eller lätting lidas, vare sig i Stad eller på Landet. Den
som icke antingen ingått i almän tjenst eller idkar annat lofligt yrke, eller innehafver
landtbruk, årstjenst eller visst tillåtit näringsfång, eller af egne tillgångar eller
genom andras vårdnad sin bergning och ständigt uppehälle njuter, eller å Landet
är gift samt å visst ställe mantalsskrifven och boende, der han sig ärligen försörjer;
varde för lösdrifvare ansedd, likasom den, hvilken blifvit i mantal antecknad för
Husbondes räkning, utan åt hos honom, emot erhållande kost och lön, tjenst förrätta0;
och skulle lösdrifvaren vara till krigstjenst förfallen.

Förblandningen blef dock först fullständig genom den kort derefter utfärdade
Kongl. Förordningen om allmänna arbetsställen för Svea och Göta Riken
samt Storfurstendömet Finland af den 27 Februari 1804. Denna författning uppställer
uttryckligen såsom sitt mål “befordrandet af allmän säkerhet till person och
egendom" och tillhör derigenom till sitt syfte den preventiva polislagstiftningen. Genom
att såsom vådliga för allmän säkerhet utmärka personer, hvilka icke annat läge
till last än att de vore i saknad af tjenst eller af lagen godkändt näringsfång, oansedt
om de sjelfve sådant förvållat eller icke, lemnade dock författningen åt myndigheterna
öppet att preventivt behandla jemväl oförvitlige personer och införde derigenom
i förevarande lagstiftning en godtycklighet, som ännu i viss mån torde vidlåda
henne.

Förordningen, som tillkännagifver att till eu början allmänna arbetsinrättningar
blifvit stiftade för Svea och Göta riken i Carlskrona och för Finland å Sveaborg,
medger i dess 1 § åt Öfverståthållare-Embetet och Konungens Befallningshafvande
i länen rätt att till dessa inrättningar på obestämd tid döma:

Do) sådane personer, som blifvit straffade för första eller andra resan stöld
eller ock för andra brott varit på viss tid dömde till fästningsarbete men efter utståndet
straff eller arbetstidens utgång ej kunnat uppgifva lofligt näringsfång, hvarmed
de ansågos blifva i stånd att försörja sig, eller anskaffa pålitlig man, som dem
i tjenst antoge och svarade för att de ej genom kringstrykande folio det allmänna
till last;

2:o) lösdrifvare eller landstrykare, hvarmed förstodos så beskaffade personer,
hvilka, på sätt ofvan omförmälts, finnas uppräknade i 15 § af värfningsstadgan af
den 7 April 1802, äfvensom ock kringstrykande “Tatarer och Zigenare8;

3:o) soldater, som blifvit för liderlighet och sturskhet från regementsrullorne
utstrukne;

4:o) sådane, hvilka hlifvit, vid påföljd af straff, förbjudna att till vissa städer
eller orter återkomma men sådant icke hörsammat;

5:o) ur tjenst skild eller uppsagd betjent eller dräng, som icke inom åtta dagar
i stad eller en månad på landet, samt soldat, som icke inom sex veckor efter
uttjent kapitulation gittat uppgifva för sig någon säker tillgänglig tjenst eller annat
lofligt näringsfång;

6:o) svensk handtverksgesäll, som, utan att ega laga försvar eller bevisligt förhinder,
icke inom fjorton dagar efter ankomst till stad instält sig till arbete hos mästare;

7:o) handtverksgesäller, som oaktadt föregångna tvenne varningar, första gången
af Ålderman eller Bisittare i Embetet och andra gången af Magistrat, antingen
visat sådan ostadighet eller sturskhet att någon mästare icke velat dem till arbete
antaga eller af lättja och liderlig lefnad afhållit sig från arbete;

8:o) utrikes ifrån inkomne öfverlöpare, som icke borde utlevereras, samt

9:o) extra ordinarie vaktbetjente vid allmänna eller stadens verk, hvilka icke
hade annat näringsfång men utan laga förfall eller erhållet tillstånd under sex veckor
undanhållit sig från tjenstgöring, samt slutligen “andre personer, hvilka med de
nu uppräknade kunde jemföras.“

Alla dessa skulle af krono- och stadsbetjente samt magistrater noga efterspanas
och skyndsamligen hos Konungens Befallningshafvande anmälas för att antingen,
om de voro till krigstjenst duglige och icke förverkat rättigheten att i egenskap
af krigsmän tjena Kongl. Maj:t och kronan, till sådan tjenst uttagas eller ock till
allmänna arbetsinrättningen försändas.

Från det allmänna arbetsstället kunde personen ej förr lösgifvas än med tillförlitlig
säkerhet blifvit styrkt, att han erhållit tjenst eller lofligt näringsfång, och fordrades
för lösgifvandet dessutom, att minst ett hälft år förflutit från ankomsten äfvensom
att personen icke under arbetstiden utmärkt sig för vanart eller lättja, i
hvilket fall han borde, “oaktadt erhållet försvar8 vid anstalten förblifva, intill dess
han sitt lefverne förbättrat. Profilingsrätten huruvida arbetskarlen finge lösgifvas
eller ej tillkom Konungens Befallningshafvande i det län, der arbetsstället var beläget.

Med den utsträckning författningen gaf åt bestämningen å lösdrifvare följde
snart, att de allmänna arbetsställena blefvo öfverfylda och att nya utvägar måste
tillgripas för hysandet af det ständigt växande antalet af till allmänt arbete dömda
personer. Så hade fästningarne, der grafva brottslingar utstodo sitt straff, måst dertill
anvisas, hvarjemte äldre korrektionshus utvidgats och eu ny arbetsanstalt inrättats.
Icke desto mindre saknades efter någon tid utrymme för alla till allmänt arbete
dömda, försvarslösa personer, och Kongl. Maj:t förklarade i förordningen af den

31 Augusti 1819 eu rättelse Höflig i hvad angående sysslolösa och vanartiga personers
hållande till allmänt arbete ditintills blifvit stadgadt.

Nyssnämnda förordning ändrade ock helt och hållet grunden för dömandet
till allmänt arbete. Blotta saknaden af tjenst eller näringsfång eller viss anställning
fick nu icke längre utgöra sådan grund, utan, med sorgfälligt undvikande af ordet
“försvar0, hvilket icke eu enda gång i förordningen förekommer, föreskrefs att hädanefter
finge till allmänt arbete dömas allenast:

l:o) lösdrifvare, då de besvärade allmänheten med tiggeri, samt

2:o) sådane personer, hvilka undergått bestraffning för tjufnad och voro såsom
lösdrifvare att anse.

Då sålunda allenast de, hvilka genom viss oordentlig eller brottslig handling
— tiggeri eller tjufnad — visat sig vådlige för allmän säkerhet, voro förfallna till
allmänt arbete, torde med skäl kunna sägas att denna förordning, i fullkomlig motsats
till den föregående författningen i ämnet, klart uppfattade sitt preventiva syfte
och alldeles bröt det försvarslöshetssystem, som den förra infört. Visserligen betecknades
ännu såsom lösdrifvare do uti 1802 års värfningsstadga såsom sådana angifna
personer; men dels hade egenskapen af lösdrifvare förlorat sin stränga betydelse, då
derutöfver erfordrades antingen betleri eller tjufnad för att eu preventiv behandling
skulle kunna ifrågakomma, och dels upptog förordningen jemväl “annat stadigt arbete“
såsom en utväg att undgå beteckningen såsom lösdrifvare. Åtskilliga föreskrifter
meddelades dessutom i ändamål att ytterligare lindra den legala påföljden
af lösdrifveri. Så skulle betlare ej i annat fall till allmänt arbete dömas än om
utrymme saknades till deras intagande i särskildt arbetshus, som i länet kunde vara
inrättadt; lösdrifvare skulle från honom ådömdt arbete frigifvas, derest han, efter det
han till arbetsinrättningen ankommit, genom arbete, gåfva eller testamente förvärfvat
penningar till ett belopp af Trettiotre Riksdaler 16 skillingar banko och under de
tre sista månaderna gjort sig känd för flit och ordning i sitt uppförande; och arbetskarl,
som utmärkt sig genom flit och pålitligt uppförande, skulle tillåtas att på viss
tid och till viss ort från inrättningen bortgå, för att höra sig om efter tjenst eller
näringsfång. Då dertill kommer att förordningen, för att förebygga det ingen, så
länge utväg ännu stodc honom öppen att vinna tillfälle till bergning och utkomst,
måtte till arbetsinrättning försändas, föreskref, att, innan någon dertill finge dömas,
skulle lämplig tid honom föreläggas att sjelf förskaffa sig tjenst eller lofligt näringsfång,
så torde af hvad nu blifvit anfördt framgå, att denna förordning ådagalade en
omsorg om den personliga friheten, som bjert afsticker både mot den föregående och
den efterföljande lagstiftningen i ämnet. Eu bestämmelse, som från den förra författningen
qvarstod, den nemligen att det allmänna arbetet skulle på obestämd tid ådömas,
vållade dock att någon synnerlig minskning i de dömdes antal icke förspordes.
Härtill bidrog, att tvungen krigstjenst, som allt mera ansågs stridande mot en rätt
uppfattning af krigarens värf, genom Kongl. Brefvet den 8 September 1824 alldeles
förbjöds, hvadan lösdrifvare icke längre inom armén upptogos. Hoppet att den
nya författningen skulle, kraftigare än förra föreskrifter i ämnet, loda till de å ar -

betsinrättningarne intagnas förbättring och till deras snarare återlemnande åt samhället
gick icke i fullbordan, och behofvet af korrektiv jemväl mot andra lösdrifvare
än de uti 1819 års förordning upptagne började göra sig gällande. Rikets
Ständer anhöllo derföre i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 5 Februari 1830 om den
ändring i nyssberörda förordning, att till allmänt arbete skulle kunna dömas, förutom
hettande och för tjufnadsbrott straffade lösdrifvare, jemväl dels sådane lösdrifvare,
som gjort sig kände för vanartigt, liderligt och lättjefullt uppförande och således
för samhället voro vådlige, och dels sådana personer, som för brott i allmänhet blifva
dömda och straffade och voro såsom lösdrifvare att anse.

Kongl. Maj:t utfärdade den 29 Juni 1833 eu förordning huru med “försvarslöse
borde förhållas" och med denna förordning återinfördes i lagstiftningen försvarslöshetssystemet
i dess fulla utsträckning.

Författningen skilde mellan blott försvarslöse och “vanartade" sådane. Till
de förra räknades alla, hvilka ej innehade allmän eller enskild tjenst, ej idkade lofligt
yrke, handtverk eller annat näringsfång, ej heller bevisligen af annan underhölles,
ej enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme vore känd såsom den der
genom arbete eller annorledes ärligen sig försörjde, eller ej kunde för sig ställa borgen
af femtio Riksdaler banko. Såsom vauartad åter förklarades hvar och eu som
blifvit _ dömd och straffad för bedrägligt eller ärerörigt förhållande, eller tjufnad, eller
inbrott i afsigt att stjäla äfvensom den, hvilken, tilltalad för hvad brott som helst
af gröfre art, antingen blifvit dertill saker fäld, eller, i brist af full bevisning, likväl
funnits om brottet i den mån besvärad att saken vore lemnad åt framtiden.

Person, hvilken fört oförvitlig vandel men blifvit försvarslös icke genom ostadighet
eller felaktigt förhållande utan af orsaker, som ej skäligen kunde honom till last
föras, skulle af Konungens Befallningshafvande föreläggas viss tid och meddelas pass
att afgå till ort, der han trodde sig tjenst eller arbete ernå. Kunde han äfven efter
förnyadt rådrum icke förskaffa sig försvar och kunde anställning åt honom ej beredas,
egde Konungens Befallningshafvande att försända personen till sysselsättning vid
allmänt arbete, som i orten förehades, eller till arbetsinrättning inom länet eller till
allmän korrektionsinrättning för att der förblifva, intilldess utväg till laga näringsfång
för honom yppades.

Försvarslös, icke vauartad person, som till följd af omständigheter, hvilka
bordo den försvarslöse sjelf tillräknas, kommit i saknad af laglig utväg till sin försörjning,
förklarades pligtig att i stad inom fjorton dagar och å landet inom dubbelt
så lång tid förse sig med laglig sysselsättning. Bruste han deri och ansåge Konungens
Befallningshafvande honom icke böra åtnjuta förlängd tid till anskaffande af
laga näringsfång, vore han förfallen till allmänt arbete.

Vauartad försvarslös, med undantag allenast af den, som icke mera än eu
gång vore för enkel stöld straffad och hvilken borde behandlas lika med näst här
förut nämnde försvarslöse, skulle öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande. Om
sådan försvarslös person ej gitte genast uppgifva välkänd och till tjenstehjons antagande
behörig husbonde, som villo afgifva skriftlig förbindelse att om hans upp fö -

rande sig vårda och låta honom hos sig skattskrifvas, ogde Konungens Befallningshafvande,
om så ansågs lämpligt, genast afsända honom till allmän korrektionsinrättning
att der till sedlighet och arbete hållas.

Det allmänna arbetet skulle fortfarande på obestämd tid ådömas.

Emot denna författning, som utsatte don utan eget förvållande tjenst^ eller
näringslöse Äir nära nog enahanda behandling, som tillämpades å den kringstrykande
och oordentlige lättingen; som för eu mängd frigifne brottslingar gjorde snart sagdt
omöjligt att undgå korrektionsinrättningen och som i öfrigt lemuade myndigheterna
magt att nästan efter godtycke behandla de såsom försvarslöse anmälde, framstäldes
inom kort både inom Riksdagen och af embetsmyndigheter skarpa anmärkningar. Saknaden
af bestämd tid för det allmänna arbetet hade föranledt att personer dertill hållits
under större delen af deras lifstid utan att hafva gjort sig skyldige till någon brottslighet;
den stadgade borgens belopp ansågs för hög för att kunna af den fattige anskaffas;
församlingens omdöme förmenades kunna komma att bero på huruvida personen
vore mer eller mindre arbetsför eller stode på gränsen till fattigförsörjning;
bestämmelserna om dom, hvilka skulle såsom vanartade anses, anmärktes lida af
otydlighet och kunna föranleda oförskyldt lidande för enskilda, och föreskrifterna om
de försvarslöses förpassning förmodades komma att framkalla hvad de ville motverka,
i det de befrämjade ett kringstrykande och lättjefullt lif.

På Rikets Ständers underdåniga framställning upphäfdes också författningen
och utfärdades den 29 Maj 1846 nu gällande Kongl. Stadga angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallne personer.

Genom denna stadga blefvo många af den förra författningens anmärkta fel
undanröjda. Så klöf viss tid bestämd för det allmänna arbetets ådömando; stadgandet
om borgens ställande upphäfdes; möjligheten att erhålla vitsord derom att personen
ärligen sig försörjde underlättades; bestämmelserna om den brottslighet, hvarmed
den försvarslöse skulle vara beträdd för att kunna efter författningen behandlas,
förtydligades och förpassandet af de försvarslöse inskränktes.

Försvarslöshetssystemet lemnades dock orubbadt och i detsamma inlades allenast
eu ny institution af tillsyningsman, valde af kommunen, i syfte att åvägabringa
tillsyn å de försvarslöse och, så vidt möjligt, bereda dem utväg till försörjning.

Den behandling, som stadgan föreskref, rigtades till eu början endast mot
dem, hvilka antingen varit dömde och straffade för vissa brott eller ock redan
tillförene varit såsom försvarslöse vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskorps
till arbete hållne. När och huruledes åter öfrigo försvarslöse, hvilka antingen gjorde
sig skyldige till hutleri eller visade fortfarande lättja och liderlighet, skulle kunna
genom tvång hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten, derom förklarade
Kongl. Maj:t sig vilja särskildt förordna.

Redan vid 1847 —1848 årens riksdag och ännu mera vid följande riksdag 1850
—1851 hördes emellertid ifriga klagomål öfver saknaden af medel att förhindra de
lättjefulles och liderliges menliga inflytande på sedligheten inom orterna och att förekomma
att de icke folio församlingarnes fattigvård till last, och Rikets Ständer an -

höllo i underdåniga skrifvelse!'' den 16 September 1848 och den 28 Augusti 1851
om sådan ändring i 1846 års stadga, att jemväl de, som beträddes med kringstrykande,
tiggeri, lättja och liderlighet, utan att vara för brott straffade eller förut till
allmänt arbete hållne, måtte kunna dömas till tvångsarbete.

Kongl. Kungörelsen af don 13 Juli 1853 utsträckte, med anledning af de gjorda
framställningarne, behandlingen såsom försvarslöse till dem, hvilka af fortfarande lättja
eller böjelse för ett kringstrykande eller oordentligt lefnadssätt uraktläte att förskaffa
sig arbete eller att förrätta det arbete, som af tillsyningsman hlifvit dem anvisadt,
på samma gång författningen tillika mildrade bestämmelserna i fråga om
hvilka borde såsom försvarslöse anses, i det don tillerkände jemväl den laga försvar,
som, enligt behörigt intyg, iakttoge ordning och sedlighet i sitt lefverne och sökte
att efter förmåga sig ärligen försörja,

Af den nu lemnade redogörelsen torde framgå: att Sveriges preventiva lagstiftning
under innevarande århundrade utgått från antagandet att staten eger både rättighet
och pligt att genom tvång förmå sina sysslolöse medlemmar till nyttig verksamhet;
att enda utvägen för den medellöse att undgå dylikt tvång legat i ett beskydd
— eller så kalladt laga försvar — af eu annan mera bemedlad person; att
lagstiftningen, genom att sålunda uppställa den sysslo- och medellöse såsom föremål
för preventiv behandling, icke kunnat undgå att såsom vådlige för samhället inbegripa
jemväl oförvitligo om ock svage och mindre arbetsduglige personer; att insigten
om det obilliga härutinnan framkallat uppfattningen att endast tiggare och straffade
tjufvar hehöfde preventivt behandlas, men alt — då behof gjort sig gällande af tvångsmedel
jemväl mot andra frigifne brottslingar än tjufvar äfvensom mot sådano, hvilka
genom sitt lättjefulla och oordentliga lefnadssätt utsatte sig för skälig misstanke om
brottslig benägenhet — lagstiftningen genom olika bestämmelser om vilkoren för
laga försvar tid efter annan sökt att bland de sysslolöse skilja de laglydige från
de vådlige och att uppdraga eu gräns mellan oförskyld och sjelfförvållad sysslolöshet,
hvilken gräns dock aldrig kunnat blifva annat än sväfvande och lemna rum för
godtycklighet.

Då den nuvarande lagstiftningen såsom vilkor för att den tjenst- eller näringslöse
må komma i åtnjutande af det skydd, som lagen fäster vid laga försvar, fordrar,
att han skall förete intyg af behörig embetsmyndighet eller tjensteman eller
på landet af kommunalnämnd och i stad af tillsyningsman att han söker ärligen sig
försörja och i sitt lefverne iakttager ordning och sedlighet, har lagstiftningen brutit
mot den allmänna regeln att hvar och en bör anses oförvitlig tills motsatsen blifvit
ådagalagd. Ett intyg af ofvannämnda beskaffenhet kan icke heller någon, icke ens
don bäste, tilltvinga sig och allra minst lärer det lyckas den från straffängelse eller
arbetsanstalt nyss frigifne att utverka sig sådant. Då det dessutom icke under alla
förhållanden står en person öppet att bereda sig tjenst eller anställning, blir eu

straffpåföljd för oförmågan att göra hvad som icke varit eu möjligt uppenbart
orättvis. Dertill kommer att det skydd för samhällets säkerhet, som skulle ligga i ett
vunnet laga försvar, visat sig vara synnerligen skenbart och bedrägligt. Erfarenheten har
ådagalagt, att det varit omöjligt att alltid kontrollera, huruvida ett gjordt anbud att
taga eu till allmänt arbete dömd person eller eu frigifven fånge eller annan försvarslös
i sin tjenst tillkommit på grund af ett verkligt eller låtsadt aftal, och man har
icke kunnat förebygga uppkomsten af eu industri, som låtit betala sig för erbjudandet
af laga försvar utan att ens för eu kortare tid medgifva den i tjensten antagne
att hos försvarsgifvaren sig uppehålla.

Komitorude tro tidpunkten vara inne att bortkasta denna fordran på laga
försvar, eu qvarlefva från dagar, då den enskilda personlighetens rätt icke var erkänd
och arbetet icke frigjordt, utan då staten, på samma gång han band arbetet
vid vissa former och vilkor, sökte garantier för att den enskilde skulle foga sig i
den stadgade ordningen; och komiterade hafva i öfvertygelse om ohållbarheten af
den grund för eu preventiv lagstiftning, som göres beroende på tillvaron eller saknaden
af laga försvar, för sitt förslag sökt en annan mera rätts- och tidsenlig grund.

Staten, hvilken, såsom rättsanstalt, har till uppgift att uppehålla rättsordningen
inom samhället, egen både rättighet och pligt att för sådant ändamål icke blott
bestraffa redan öfvade rättskränkningar utan äfven söka förekomma sådana. Till en
dylik preventiv verksamhet hörer att bereda trygghet mot riittsingrepp af dem,
hvilka kunna befaras vilja på ett otillåtet eller lagstridigt siitt söka sig förmåner och
såmedelst sätta andra medborgares personliga säkerhet eller egendom i våda.

Grunden för den preventiva lagstiftningen synes komiterade allena vara denna
statens befogenhet att vidtaga erforderliga säkerhetsmått, på det allmän ordning eller
enskild rätt ej må kränkas af personer, hvilkas uppförande och lefnadssätt gifva skäl
till farhåga för rättsförnärmelse från deras sida.

Den rättighet, som tillkommer hvarje medlem af samhället att fritt få använda
sina själs- och kroppskrafter under vilkor att ej förnärma annans rätt, kräfver dock
den yttersta varsamhet och omsorg, då det gäller att rättmätigt bestämma omfånget
och gränsen för denna statens preventiva magt.

Till erkännandet af den rätt, som tillkommer den enskilda personligheten,
hörer, att icke någon bör misstänkas för brottsliga afsigtor förr än han genom bevisliga
handlingar eller underlåtanden gjort sannolikt att han icke aktar andras rätt.
Till sådana handlingar eller underlåtande!! måste räknas, att någon stryker kring
landet utan loflig afsigt och utan kända utvägar att på tillåtligt sätt finna sin bergning
eller att någon uppenbarligen för ett vanartadt lefnadssätt och underlåter att
efter förmåga genom arbete förskaffa sig nödig utkomst eller att någon såsom ett
yrke öfvar betleri. Lättja, vanart och tiggeri fostra, enligt allmänna moraliska lagar,
lätteligen brottsliga böjelser och leda icke sällan till rubbningar af rättsordningen.
De som gjort sig skyldige till dylika förseelser kunna derföre mod skäl befaras vara
för allmän säkerhet eller enskild rätt vådlige och eu mot dem rigtad preventiv lagstiftning
eger i nämnda farhåga sitt berättigande.

På dessa grunder hafva komiterade, med frångående af begreppet laga försvar
och af allt hvad dermed eger oskiljaktigt sammanhang, såsom föremål för lagstiftningen
angifvit i främsta rummet den, som medellös kringstryker utan att ega
eller söka loflig sysselsättning och vidare den, som, utan att kringstryka, dock genom
sin uraktlåtenhet att genom arbete förskaffa sig nödigt uppehälle samt genom ett i
öfrigt vanartadt och oordentligt lefnadssätt visat sig vara vådlig för allmän säkerhet
eller stör allmän ordning eller sedlighet.

Då i de flesta fall lösdrifvaren på samma gång är betlare, hafva komiterade
på skäl, som vid motiveringen af föreslagna ändringar i gällande fattigvårdsförordning
torde få närmare utvecklas, ifrågasatt att betlare skola lika med lösdrifvare
behandlas, men anse komiterade bestämmelserna angående hettande personer böra,
i eldighet med Riksdagens i underdåniga skrifvelsen den 13 Maj 1869 derutinnan
gjorda hemställan, fortfarande intagas i fattigvårdsförordningen. Komiterade hafva
dessutom så mycket mindre funnit skäl upptaga betleri såsom bestämning å lösdrifvaren,
som denne af särskilda anledningar tidtals kan underlåta att hetta, samt ofta nog
den icke hettande lösdrifvaren kan vara för allmänna säkerheten farligare än den bettlande.
Betleri är för öfrigt den bland alla polisförseelser i afseende å hvilken, i händelse
af nekande, bindande bevisning är svårast att åstadkomma; ty få äro de, som ens
vilja till straff anmäla den, som hettande vändt sig till dem, och ännu färre äro de
vittnen, som från husen, inom hvilka betlandet skett, kunna förmås att bestyrka förseelsen.
Det vore ock, enligt komiterades åsigt, mindre välbetänkt att, såsom uti en
till 1871 års riksdag afgifven motion blifvit ifrågasatt, inskränka den preventiva lagstiftningen
till betlare och för brott straffade personer, då behandlingen af den kringstrykande
lättingen skulle komma att bero på huruvida han blifvit öfverbevisad om
hettande eller icke.

I den äldre lagstiftningen likasom väl ock i det allmänna språkbruket kallas 1 §.
den kringstrykande lösdrifvaren i allmänhet landstrykare till skilnad från öfrige lösdrifvare.
Då emellertid ordet lösdrifvare numera torde kunna anses utgöra den generella
benämningen å de för samhället vådliga personer, som i förslaget afses, hafva
komiterade trott sig, för vinnande af enkelhet i redaktionen, kunna undgå att i förslaget
använda termen landstrykare utan benämnt jemväl denne lösdrifvare.

Don som stryker landet kring utan tillgångar och utan att ega eller söka arbete
har i alla tider betraktats och är i de flesta folks lagstiftningar betecknad såsom
samhällsvådlig.

Då han icke annorledes än af andras egendom kan få sina lefnadsbehof tillfredsstälda,
måste han genom hettande eller stöld söka sin utkomst, och antagandet
ligger under sådana förhållanden nära, att han, synnerligast om betlandet icke varit
tillräckligt inbringande, skall begagna ett yppadt tillfälle att olofligen åtkomma annans
tillhörighet. Frestelsen dertill är så mycket större som han i sitt vandrande
eger utsigt att undkomma efterspaningar. Särskildt sakna de å landsbygden enstaka
boende ofta nog allt värn mot hans hotelser och rofferier. Numera, då gesällvandringen
ingalunda kan anses af behof påkallad, utan i allmänhet högst få or -

clentlige handtverkare eller arbetare välja dot tidsödande och derföre också dyra
befordringssättet medelst vandring å landsvägen mellan orter, der ångbåts- eller
jernvägsled finnes, torde ock mindre undseende behöfva visas nämnda, af gammalt
privilegierade landstrykeri och dermed förbundna tiggeri, synnerligast som de fleste
arbetsgifvares erfarenhet säkerligen ådagalagt, att den medellöse, vandrande handtverkaren
vanligen är en arbetsskygg person, som valt kringstrykandet såsom en utväg
att tillfredsställa sin lättja och lefva på andras bekostnad.

Genom uttrycket “stryker landet omkring" hafva komiterade velat beteckna
att vandringen, under längre tid fortsatt från ort till annan, sträckes utom hemorten.
Dervid hafva komiterade visserligen utgått från förutsättningen att den kringstrykande
icke skulle ega någon fast bostad, men hafva komiterade ansett sig icke böra i förslaget
uttryckligen betona denna omständighet, då ett omnämnande deraf å ena sidan
kunde föranleda den uppfattning bos polismyndigheten att med fast bostad borde
förstås endast sådan, hvilken vore förhyrd för år eller halfår, eu uppfattning som så
mycket mindre bör få blifva gällande, som äfven den ordentlige arbetaren numera
ofta nog, synnerligen i de större städerna, förhyr en mera tillfällig bostad, och å
andra sidan skulle kunna för den kringstrykande påvisa utvägen att genom ett fingeradt
aftal om bostad freda sig från tillvitelsen att kringstryka.

Med bestämmelsen att den kringstrykande skall finnas “utan tillgångar" afses,
att han skall sakna medel till sin försörjning under den närmaste framtiden, oafsedt
om bos honom skulle finnas eu eller annan krona, den han genom hettande eller
annorledes möjligen förskaffat sig.

Då en person äfven under vandrande från ort till annan kan hafva arbete,
såsom t. ex. att han mod behörigt tillstånd till salu utbjuder varor, dem han medför,
eller att han i byar och gårdar idkar något handtverk såsom skrädderi eller
annat eller att han såsom yrke samlar lump, ben eller dylikt, och då ändamålet
med hans vandrande jemväl kan vara att söka arbete, hafva komiterade intagit förbehåll
derom, att omständigheterna skola visa att den kringvandrande icke har eller
icke söker arbete.

Men, om nu ock do fleste torde vara ense om landstrykarens samhällsvådlighet,
lära tankarne vara i hög grad delade i fråga om behöfligheten af en preventiv
lagstiftning jemväl mot andra, så vidt de icke gjort sig skyldige till betleri eller äro
för brott straffade.

Komiterade hafva dock, såsom nyss blifvit nämndt, ansett jemväl den böra
blifva föremål för preventiv behandling, hvilken, äfven om han icke kringstryker, dock
under saknad af tillgångar och utan att ega eller söka arbete för ett sådant lefnadssätt
att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet.

Det torde icke kunna nekas att flerstädes inom vårt land, synnerligast i de
större städerna, finnas sådana personer, hvilka genom fortsatt fylleri, lättja och liderlighet
så i moraliskt hänseende sjunkit eller äro på väg att nedsjunka, att de sjelfva
icke längre räkna sig bland ärliga arbetare, mycket mindre af allmänheten så anses.
Oaktadt friska och arbetsföra drifva de sysslolösa omkring i hemorten, undandraga

sig allt stadigt arbete och söka an genom hettande än genom eu tillfällig handräckning
bereda sig ett knappt uppehälle för dagen. Företrädesvis lefva de på andras
bekostnad — anhöriges, kamraters eller allmänhetens — och deras arbetsförtjenst förslår
ej att förskaffa dem vare sig en hel klädnad eller eu stadig bostad.

Befinnas nu sådane ofta sällskapa med frigifna, illa kända brottslingar eller med
andra för brott skäligen misstänkta personer, eller anträffas do nattetid liggande i
främmande uthus, trappor, källare, fartyg eller andra lägenheter, dit de beredt sig inträde,
och vittnar i öfrigt hela deras lefnadssätt derom att känslan af skam hos dem
gått förlorad, torde skälig anledning finnas att betrakta dem lika vådliga för allmän
säkerhet som landstrykare. Många af dem äro ock redan straffade för brott, som
medfört förlust af medborgerligt förtroende, men, på sätt här nedan närmare kommer
att visas, skulle den polisuppsigt, som i afseende å dem vore af nöden, icke
kunna dem åläggas med mindre än att de såsom lösdrifvare anses.

Men äfven om eu och annan af dessa olycklige, till följd af den dåsighet och
slapphet, som icke sällan är för dem utmärkande, icke vore för samhällets säkerhet
vådlig, så störa do dock genom sitt uppträdande ofta nog den allmänna ordning
och trefnad, hvarpå samhällsmedlemmarne med skäl göra anspråk och som af
polismyndigheten böra upprätthållas. Finnas de, till exempel, gång efter annan
för allmänhetens ögon liggande halfrusiga sofvande å allmänt eller enskildt område,
eller bete do sig våldsamt, stojande eller annorledes oskickligt, fordrar samhällets
och den enskildes trefnad att ett upprepande häraf, om möjligt, förebygges, och, om
förseelsen icke är att hänföra under strafflagen, återstår ej annat än att på den väg,
som eu lösdrifveri-lagstiftning angifvcr, söka rättelse mot ingreppet i den allmänna
ordningen. Svårt om icke omöjligt är för öfrigt att uppdraga gränsen mellan sådane
som störa allmänna ordningen och dem som äro för samhällets säkerhet vådlige.
Samma person, som ena dagen är att räkna till den förra kategorien, kan mycket
väl andra dagen tillhöra den senare.

Ifrågavarande slag af lösdrifvare är, såsom ofvan blifvit antydt, företrädesvis
egendomligt för. de större städerna — ehuru väl äfven öfriga städer liksom köpingar
och platser å landsbygden icke torde sakna individer deraf. Inom en större
stad, der de lättare undkomma uppmärksamheten, kunna de dock blifva till synnerlig
våda. Bland dem har polisen redan nu att söka flertalet af gerningsmännen till
åtminstone de mindre brotten i samhället, och skulle de komma att lemnas utan all
uppsigt från polismyndighetens sida, kan det vara att befara att, med den benägenhet
do af dåliga instinkter och böjelser drifna hafva att sluta sig tillsammans, vissa
trakter i städerna och dessas omgifningar inom kort skulle blifva tillhåll för eu privilegierad
lösdrifvareklass, som snart sagdt skulle göra dessa trakter obeboelige för
andra och genom den styrka, som sammanslutningen gifven, sjelf blifva eu härd för
brott och för vådor för samhället.

Komiterade hafva redan framhållit vigten af att den preventiva lagstiftning,
som i polismagten har sitt organ, icke utsträckes till andra än dem, som genom sin
belägenhet, sitt behof och sina vanor stå på gränsen af brottslighet, men lika vigtigt

torde vara att polismagtens verksamhet och myndighet icke förlamas eller stäckes,
så att hon ej förmår tillmötesgå de rättmätiga anspråk, som på henne ställas för bevarandet
af samhällets säkerhet, ordning och trefnad. Säkerligen skulle äfven den,
som mest ifrar för den personliga frihetens okränkbarhet, illa upptaga om polismyndigheten
förklarade sig magtlös gent emot eu fridstörare, hvilken slagit sig ned på
ifrarens eget område utan att dock enligt lagens mening begå hemfridsbrott, men
hvars hela uppträdande, utseende och lefnadssätt gåfve stöd för misstankar om
brottsliga afsigter eller från hvilken, om han, såsom ofta händer, vore i sällskap med
andre likartade kamrater, med skäl kunde befaras ohägn eller öfvervåld.

I sitt förslag hafva komiterade sökt förhindra vidare användande af den magt
den nuvarande lösdrifveri-lagstiftningen — om icke till sin anda och mening dock
genom dess möjliga tillämpning — lemnar polismyndigheten gent emot eu för tillfället
i nödstäld belägenhet stadd, mindre ordentlig eller för brott straffad person,
men komiterade skulle beklaga om det betoges polismyndigheten möjlighet att i någon
mån betrygga samhället mot den osäkerhet och otrefnad, som kunna förväntas
från personer, hvilkas hela lefnadssätt stämplar dem såsom lör samhället vådlige
eller hvilkas laster störa allmän ordning eller sedlighet. Den svenska lösdrifverilagstiftningcns
historia vittnar jemväl derom att behofvet af repressiva åtgärder mot
nu ifrågavarande slag af lösdrifvare alltid gjort sig kändt och blifvit tillgodosedt, så
snart försök gjorts att lemna dem åsido. Otvifvelaktigt är det äfven, att i ju större
frihet de lemnas, desto flere af dem skola vid tidigare eller senare år befolka församlingar»
es arbets- och fattighus och blifva församlingarne till börda.

Allra minst torde man göra desse eländige sjelfve någon tjenst genom att
låta dem gå frie från allt ingrepp från ordningsmagtens sida, då ju möjligen fruktan
för eu behandling såsom lösdrifvare eller ock sjelfva behandlingen skulle kunnat
städja deras oordentliga lefnadssätt.

Något rum för godtycke i fråga om tillämpningen af komiterades förevarande
förslag torde så mycket mindre förefinnas, som förslaget uttryckligen föreskrifver,
icke blott att personen skall sakna tillgångar och, efter hvad omständigheterna ådagalägga,
hvarken ega eller söka arbete, utan äfven att hela hans lefnadssätt — således
icke blott eu eller annan enstaka handling — skall utvisa att han antingen är
för allmänna säkerheten vådlig eller stör allmän ordning eller sedlighet. Pröfningen
angående beskaffenheten af hans lefnadssätt förutsätter nemligen fullt ut lika klara
och bestämda, erkända eller intygade faktiska förhållanden som bedömandet af tillgångs-
och arbetslösheten.

Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jemväl prostituerade,
hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling
som här afses. Emot dessa qvinnor lemnar allmänna lagen icke någon repressiv
magt, så vida de ej vistas i hus, der otukt drifves, under hvilken förutsättning
allena strafflagen kan emot dem tillämpas; men då skörlefnad, bedrifven äfven
på annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas
eu möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt likasom i sanitärt syfte.

För alla slag af lösdrifvare gäller att de genom eget förvållande, det vill säga
genom uraktlåtenhet att efter förmåga använda sin arbetskraft, försatt sig i ett tillstånd
af behof, bvilket de svårligen utan våda för allmän säkerhet eller utan att störa
allmän ordning eller sedlighet kunna tillfredsställa. Det är det sjelfförvållade behofvet
i förening med ett om sedlig förslappning vittnande lefnadssätt, som utsätter
personen för misstanke att kunna begå ett ingrepp i andras eganderätt eller annorledes
störa allmän ordning och säkerhet och som utgör grunden för hans behandling
såsom lösdrifvare. De preventiva åtgärderna rigtas sålunda icke mot den fattige
för att lemna den rike fri, utan skälig anledning saknas att hos den förmögne
landstrykaren eller bergade lösdrifvaren — om sådane ens finnas — misstänka en
afsigt att förnärma andras rätt.

Bland lösdrifvare finnes en klass, hvilken, efter hvad allmänt erkännes, måste 2 §
framför andra anses såsom farlig för det allmänna rättstillståndet, och denna klass
utgöres af dem, hvilka genom redan ådagalagd gröfre brottslighet visat sig ega eu
mot rätten rigtad fiendtlig vilja. Dessa lösdrifvare kräfva för samhällets betryggande
mot fortsatta rättskränkningar från deras sida en strängare uppsigt än de öfrige.

Komiterade hafva föreslagit att de skola ställas under en särskild så kallad
polisuppsigt.

Institutionen polisuppsigt finnes numera införd i de flesta länders lagstiftning.
Frankrikes, Belgiens och Tysklands strafflagar bestämma den såsom eu straffpåföljd,
hvilken af domstolen ådömes i sammanhang med straffet för en mängd gröfre brott,
stundom jemväl för polisförseclsor sådana som betlande och kringstrykande (vagarbandage).
I andra länder åter såsom i England utgör polisuppsigten eu på grund
af administrativ lag polismyndigheten lemnad befogenhet att öfver vissa frigifna brottslingar
öfva tillsyn. I Danmark är genom Lov om Straffen for Losgsengeri og Betleri
af den 3 Mars 1860 rätt medgifven polismyndigheten att affordra lösdrifvaren redogörelse
för sättet, hvarpå han försörjer sig, och föreskrifva honom iakttagande af
vissa åligganden, hvarigenom polismyndigheten sättes i stånd att tillse det lösdrifvaren
verkligen söker det af honom uppgifna eller honom anvista försörj ningsmedel,
samt särskildt att förelägga honom att å bestämda tider inställa sig för myndigheten
för att derom lemna nödig upplysning. På grund af denna lag har polisuppsigt i
Danmark blifvit ordnad och på ett icke ringa antal brottslingar tillämpad. För
Norge åter stadgas i Lov af den 21 Mars 1860 angående upphäfvande af det tvungna
passväsendet, att, när polismyndighet eller andra, som på embetets eller tjenstens
vägnar hafva att hålla tillsyn öfver främmande eller obekanta personer, finna sådant
nödigt, är en hvar skyldig att göra reda för sig och att lemna de upplysningar som
stå honom till buds. Kongl. Resolutionen af den 24 Oktober 1838 innehåller derjemte,
att polismästare å ort, hvarest en straffanstalt är belägen, skall i god tid och
minst tre dagar före en fånges frigifvande, underrättas derom samt om fångens

brott och undergångna straff äfvensom om do vilkor, hvarunder frigifningen skall
ega rum. Skall fången på grund af nåd lösgifvas under förbehåll af att stå under
polisens speciella uppsigt å den blifvande vistelseorten eller att uppehålla sig
a viss ort eller att icke vistas inom ett angifvet distrikt, skall polismyndigheten
å det ställe, dit den frigifne förpassas eller försändes, meddelas underrättelse derom,
och i sist omförmälda fall skall polismyndigheten i det distrikt, der den frigifne förbjudits
att uppehålla sig, underrättas om frigifvandet och om det ställe dit den frigifne
förpassats. Fogden eller polismästaren på den nya vistelseorten skall förse
fångens förpassning med anteckning om dess uppvisande och, i händelse den frigifne
skall stå under polisens speciella uppsigt, tillika minst hvar tredje månad affordra
den frigifne noggrann redogörelse för det sätt, hvarpå han försörjer sig. Erhåller
den frigifne tillstånd att förändra vistelseort skall polismyndigheten i den nya vistelseorten
derom underrättas. Åberopade resolution af år 1838 ålägger dessutom
alla vid polisen anstälde embets- och tjensteman likasom alla prester att, så vidt
möjligen ske kan, hålla tillsyn öfver de från straffanstalterna lösgifna fångar och,
ettor förmåga, draga försorg derom att de försättas i nyttig verksamhet.

Komiterade hafva genom Kongl. Utrikes-Departementets .försorg fått sig beredd
upplysning om det sätt, hvarpå polisuppsigtcn utöfvas i Frankrike, Belgien,
Tyska Riket och Österrike, och lemnas i eu bilaga till detta betänkande eu kortfattad
redogörelse för det sålunda inhemtade. I England, derifrån upplysningar jemväl
äskats, lärer frågan om polisuppsigt för närvarande vara under beredning för åstadkommande
af väsendtligt ändringar derutinnan, och någon närmare uppgift om nuvarande
förhållandet har derifrån icke kunnat vinnas.

I Sverige saknas all annan lagstiftning angående polisuppsigt än den, som i
1846 års försvarslöshetsstadga och 1871 års fattigvårdsförordning förefinnes angående
tillsyningsman öfver försvarslöse och betlare; men bestämmelserna härutinnan —
hvilka för öfrigt hufvudsakligen handla om hvad tillsyningsmännen hafva att iakttaga
utan att närmare angifva hvilka skyldigheter åligga den under tillsyn stälde — äro
icke uteslutande rigtade mot frigifne brottslingar och motsvara icke heller hvad i
allmänhet förstås med polisuppsigt. Visserligen har, oberoende af denna brist på
stadgande derom, i Stockholm och Göteborg samt möjligen i eu eller annan af öfriga
större städer inom riket, på grund af försvarslöshetsstadgan, under senare tider
utöfvats polisuppsigt öfver straffade personer, men polismyndigheten har härtill saknat
all annan befogenhet än den som legat i polisens preventiva uppgift. Vid sådant
förhållande hafva gränserna för uppsigtous utöfning icke kunnat vara annat än
obestämda och sväfvande, liksom förmågan att bereda verkställighet åt påbuden varit
ringa, om personen vägrat lyda honom gifven föreskrift. Inom öfriga städer äfvensom
å landsbygden — der tillsyningsmanna-institutionen på ytterst få ställen kommit
till någon lifskraftig verksamhet — saknas deremot all uppsigt öfver straffade
brottslingar.

Då emellertid erfarenheten allt mera gifver vid handen, att samhällets säkraste
värn mot brott och återfall deri är att finna icke så mycket i stränga straff,

som skulle afskräcka från brott, som icke fast mer i eu vaken och verksam polisuppsigt,
hvilken på grund af sin noga kännedom om den befolkning, hvarur brottslingarne
rekryteras, är i stånd att snabbt och säkert träffa gerningsmannen till ett
begånget brott, och hvars blotta tillvaro betager den brottsliga viljan hoppet att
kunna undgå upptäckt af brottet och derigenom afhåller från brottets begående,
torde synnerliga skäl tala för införandet äfven här i landet af eu ordnad polisuppsigt.
Det har äfven visat sig att, der polisuppsigt med urskilning och varsamhet
handhafves, har hon ofta 110g blifvit till verklig hjelp för den frigifue brottslingen
genom den anvisning å arbete och de råd, som derunder kunnat lemnas den frigifne.

Inom komiterades uppdrag ligger dock frågan om polisuppsigt allenast så vidt
den angår lösdrifvare; och komiterade hafva redan framhållit sin åsigt att för brott
skaffade lösdrifvare böra under sådan uppsigt ställas.

Beträffande åter hvilka brott skola för lösdrifvare medföra polisuppsigt, synas
de, för hvilka lagen bestämmer den påföljd att den dömde förklaras hafva förverkat
medborgerligt förtroende för viss tid eller för alltid, vara framför andra af beskaffenhet
att gerningsmännen aro till de för allmänna säkerheten vådlige att räkna.
Komiterade hafva ock ansett de för dylika brott straffade personer skäligen böra
underkastas polisuppsigt, i händelse de under den tid de äro såsom vanfrejdade att
anse med lösdrifveri beträdas. Att sålunda fästa polisuppsigton vid förlusten af det
medborgerliga förtroendet, hafva komiterade trott vara så mycket mera lämpligt som
derigenom ett steg möjligen skulle vara taget till eu reform, som af många anses
önskvärd. Skulle nemligen, på grund af vunnen erfarenhet om polisuppsigtcns nytta
och behöflighet, framdeles samtliga vanfrejdade personer, oafsedt om de såsom lösdrifvare
anträffas eller icke, förklaras förfallna till polisuppsigt, torde det nu förekommande
antecknandet af vanfrejdeu uti den straffades prestbetyg kunna upphöra,
och dermed vore undanröjd den anledning till återfall i brott, hvilken förefinnes i
den stämpel af vaufrejd, som påtryckes den straffade i just det betyg han vid
sökande efter arbete har att såsom legitimationshandling åberopa.

En utsträckning af polisuppsigten jemväl till lösdrifvare, som föröfvat brott,
hvilka med påföljden af förlust af medborgerligt förtroende icke äro belagda, synes
komiterade icke vara af behofvot påkallad. I sådan händelse borde nemligen ett
visst minimum af straff bestämmas såsom medförande polisuppsigt, hvithet straffmått
väl näppeligen kunde sättas lägre än till straffarbete i mer än två år. Ett så högt
straff utan dermed förenad påföljd af förlust af medborgerligt förtroende finnes i
lagen utsatt för följande förbrytelser: uppsåtlig! utspridande af hemligheter eller
handlingar, derå rikets säkerhet eller rätt mot främmande magt ligger, genom annan
än den, som är betrodd att veta hemliga underhandlingar; underlåtenhet att i tid
upptäcka förräderi eller brott mot rikets säkerhet; förgripelse å främmande stats
regent eller sändebud, som här i riket vistas; majestätsbrott och brott emot Riksstyrelsen,
Riksdagen eller offentlig myndighet; dråp och gröfre misshandel; ouppsåtlig
förgiftning, deraf död eller svår kroppsskada följt, då faran oaktadt vetskap derom
ej blifvit genast afvärjd; barnamord och fördrifning af foster; misshandel med berådt

mod å hafvande qvinna så att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram; utsättande
af barn eller annan hjelplös person; envig, deraf död eller svår kroppsskada
följt; brott mot annans frihet; tvegifte; gröfre sedlighetsbrott; viss skadegörelse å
kanal, slussverk eller jernväg äfvensom vissa brott af embetsman. Men dessa brott
torde i allmänhet icke vara af den art att polisuppsigt skulle förmå hindra ett upprepande
deraf eller att gerningsmännen, med undantag af dråpare och våldsverkare,
må anses för allmänna säkerheten vådlige. Hvad åter angår nyss nämnde brottslingar,
så händer väl att de, om ock mera sällan än tjufvar, göra sig skyldige till
lösdrifveri; men då de i sådant fall ofta nog tillika äro rånare eller inbrottstjufvar,
samt de, såsom sådane, enligt komiterades förslag, äro underkastade polisuppsigt,
hafva komiterade ansett tillräckliga skäl saknas att i afseende å dem meddela särskilda
föreskrifter.

Bland brott, hvilka medföra förlust af medborgerligt förtroende, finnes dock
en grupp, för hvilken undantag i fråga om polisuppsigt torde böra göras. Den som
första resan begått enkel stöld eller qvalificerad sådan, så vida derå följt lägre straff
än ett års straffarbete, eller den som första gången föröfvat inbrott utan tillgrepp,
har derigenom icke ådagalagt sådant förderf i sedligt hänseende eller sådan förhärdelse
i den onda viljan att han bör utan vidare likställas med gröfre brottslingar
eller med dem sättas under polisuppsigt. För den första stölden kunna finnas många
ursäktande omständigheter och det är af vigt för personen sjelf och det bemödande,
som går ut på att uppresa den första gången fallne, att brottslingen efter straffets
fullbordan icke af myndigheterna misstänksamt behandlas såsom om hoppet om hans
bättring voro ute. Med don stränghet hvarmed vår lag karakteriserar tjufnadshrottet
innebär icke heller, efter komiterades förmenande, den förlust af medborgerligt förtroende,
som följt å första gången föröfvad stöld, afgörande vittnesbörd derom, att
brottslingen är för allmänna säkerheten vådlig. På dessa skäl hafva komiterade i
sitt förslag från polisuppsigt fritagit förenämnda grupp af brottslingar.

Hvarföre åter komiterade icke från polisuppsigt undantagit jemväl dem, som
första gången föröfvat andra brott, hvarå straffarbete under kortare tid än ett år
kan jemte förlust af medborgerligt förtroende följa, torde af komiterade böra angifvas.
Så beskaffade brott äro: uppmaning till förräderi, när derå ingen straffbar verkan
följt; försök att i krigstid tillhandagå fienden; förfalskning af enskild handling; flyttning
i bedräglig afsigt af rå och rör eller annat gränsmärke; eftergörande af kopparmynt;
filning eller klippning i bedräglig afsigt af guld- eller silfvermynt; förfärdigande
af stamp eller annat verktyg för förfalskning utan att brottet kommit till
fullbordan; tillredande af gift i uppsåt att annan till lif eller helsa skada utan att
försök till fullbordande af uppsåtet skett; biträde vid försök till fosterfördrifning;
pådiktande å annan af bestämdt brott eller visst slag af brott; eldskada af uppsåt
då ringa egendom var i fara och ej synnerlig skada skedde; mordbrand eller sänkning
af fartyg i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare eller i annan sviklig afsigt samt
vissa slag af bedrägeri eller annan oredlighet. Alla dessa brott karakteriseras af

eu sådan mogen öfverläggning och beräkning för utförandet, att gerningsmännen
synas med skäl böra, om de anträffas såsom lösdrifvare, stå under polisuppsigt.

Ehuru komiterade sålunda föreslagit, att genom lag skulle bestämmas hvilka
skola stå under polisuppsigt, hafva dock komiterade lemnat vederbörande myndighet
öppet (3 § 5 mom.) att på grund af förekommande omständigheter helt och hållet
eller delvis befria under uppsigt stöld person från de skyldigheter som af uppsigten
följa, likasom å andra sidan rätt blifvit förbehållen åt Konungens Befallningshafvande
att, om lösdrifvare finnes vara för allmänna säkerheten synnerligen vådlig, under
polisuppsigt ställa ej mindre den, som eljest enligt 2 § skulle vara derifrån befriad,
än äfven den, som återvunnit honom fråudömdt medborgerligt förtroende (6 § 2 mom).

Tiden för polisuppsigtens bestånd har i så måtto gjorts beroende af tiden
för förlusten af det medborgerliga förtroendet, att polisuppsigteu inträder, då lösdrifvaren
första gången varnas (5 § 2 mom.) och räcker så länge förlusten af det medborgerliga
förtroendet varar, dock att, om sådant förtroende återvinnes inom kortare
tid än två år efter det polisuppsigteu börjat denna uppsigt utsträckes till två år.

Skulle den under polisuppsigt stälde under tiden göra sig åter skyldig till lösdrifveri
eller öfverträda honom på grund af uppsigten gifna föreskrifter och i följd deraf
varda till tvångsarbete dömd, förlänges polisuppsigteu under ytterligare två år från
tvångsarbetets slut (9 § 2 mom.), så att i allmänhet två år af oförvitlighet uti
ifrågavarande hänseende komme att erfordras för att personen må blifva fri från de
skyldigheter, som af polisuppsigten följa.

Sedan komiterade sålunda redogjort för hvilka skulle blifva föremål för polisuppsigten
och huru länge den borde räcka, torde böra utvecklas hvari polisuppsigten
skulle bestå och af hvem den skulle utöfvas.

Polisuppsigt, enligt komiterades förslag, innebär gent emot den derunder stälde 3 §
dels inskränkning i rätt att välja vistelseort och dels skyldighet att, efter föreläggande,
å vissa tider anmäla bostad och försörj ningsmedel.

Uppenbart är att för rätta haudhafvandet af polisuppsigten fordras att vissa
skyldigheter kunna af den öfvervakade utkräfvas. Är denne obunden af alla inskränkningar
i sin frihet, kan han fritt få förflytta sig från ort till annan eller efter
behag hålla sig dold och undandraga polismyndigheten all kännedom om sin bostad
och sina försörjningsutvägar, blir det för denna myndighet snart sagdt omöjligt att
kunna med uppmärksamhet följa honom. Polispersonalen är för fåtalig i förhållande
till det stora antal, som bör öfvervakas, för att den skulle kunna uppsöka hvarje
misstänkt individ och försäkra sig om det sätt hvarpå denne lefver. Förpligtelse att
icke utan särskilt tillstånd lemna den stad eller socken han tillhör äfvensom skyldighet
att för polisen anmäla hvar han bor och hvarmed han försörjer sig måste
derföre åläggas den under polisuppsigt stälde. På samma gång bör dock tillses, att
dessa åligganden icke för den öfvervakade medföra större tunga än som för ändamålets
vinnande är oundviklig. Han bör sålunda kunna erhålla tillstånd att inom
länet uppsöka den ort, der tillgång till arbete för honom må finnas, att utom länet
emottaga honom af välkänd och pålitlig person erbjuden tjenst eller anställning samt

att i något för honom angeläget ärende begifva sig till och under bestämd kortare
tid uppehålla sig å ort utom eller inom länet. Vid förflyttning från ort till annan
bör underrättelse om förflyttningen meddelas polismyndigheten i ankomstorten, och
torde komiterade här nedan vid redogörelsen för det sätt, hvarpå lösdrifvare ansetts
böra behandlas, få närmare angifva den form, hvarunder sådant meddelande, efter
komiterades tanke, borde ske.

Anmälningsskyldigheten åter skulle fullgöras på ett sätt, som borde af polismyndigheten
helt och hållet lämpas efter förhållandena i hvarje särskildt fall och
alltid göras så skonsamt som möjligt. Bestämmandet af de tider, hvarpå anmälan
skulle ske, bör rättas efter hvarje persons särskilda ställning, i syfte att sfi litet störande,
som sig göra låter, ingripa i den öfvervakades verksamhet. Anmälningstiden
bör sålunda i allmänhet infalla efter dagsverkstidens slut eller å dag, som icke af
arbete upptages, och mellantiderna för sådana anmälanden böra allt efter personens
uppförande och sinnesart utsträckas från en vecka intill tre månader eller längre
eller ock inskränkas. För hvar och en bör om möjligt särskild tid för inställelse
till anmälan utsättas, på det icke flere frigifno brottslingar må tid efter annan sättas
i tillfälle att sammanträffa och med hvarandra rådgöra. Likaså torde anmälningarne
kunna i särskilda fall efter polismyndighetens förordnande sko jemväl inför myndighetens
underordnade, såsom polisbetjente eller fjerdingsmän, och synes personlig inställelse
i undantagsfall kunna med behörigt tillstånd mot skriftlig anmälan utbytas.

Polismyndigheten bör ega rätt icke blott att efter omständigheterna skärpa
eller mildra de föreskrifter, som gifvas den under polisuppsigt stälde, utan äfven att,
på sätt jemväl förut blifvit berördt, i synnerligen grannlaga fall helt och hållet befria
personen från de skyldigheter, som af sådan uppsigt härflyta.

Då polisuppsigten hufvudsakligen afser att åt myndigheten bereda utväg, att
lära känna den frigifno brottslingens belägenhet, bör denna belägenhet icke onödigtvis
för allmänheten blottställas, och måste för polisuppsigtens handhafvande såsom
regel gälla, att dervid synnerlig varsamhet iakttages, så att icke genom ett oförsigtigt
och ogrannlaga tillvägagående den frigifne hindras i sitt bemödande att återvinna
allmän aktning.

4 § Vidkommande nu frågan af hvem'' polisuppsigten bör utöfvas, så torde upp märksamheten

i första rummet böra fästas å den institution för tillsyn öfver försvarslöse
och betlare vi enligt författa in garn e redan ega. Denna tillsyningsmannainstitution,
hvarmed utan tvifvel afsågs att företrädesvis för landsbygden, der polismännen
äro synnerligen fåtalige, vinna ett verksamt och kraftigt biträde inom hvarje
kommun för stäfjandet af landstrykeri och hettande, har dock ingalunda motsvarat
de dervid fästade förväntningar. Erfarenheten har tyvärr ådagalagt, att institutionen
icke vunnit insteg hos kommunerne; att under den tid af nära fyratio år, som förlupit
sedan författningsstadgandet derom utkom, institutionen icke ens lyckats komma till
verklighet i mer än ett mindre antal kommuner, samt att den för öfver tio år sedan
i fattigvårdsförordningen meddelade föreskrift om aflöning åt deruti omförmälda
tillsyningsman icke heller förmått att åt denna institution förläna något synnerligt

lif. Ännu torde inom de flesta landtkommuner saknas insigt och öfvertygelse om
behofvet af ifrågavarande tillsyningsman.

Med den obenägenhet, som här i landet i allmänhet råder hos den enskilde,
att sjelfmant uppträda såsom polis eller med sådan samverka, lärer det knappast
vara att hoppas att på frivillighetens väg kunna åvägabringa någon kommunal polis
å landet, och fattigvårdsförordningens nyssberörda stadgande är äfven bygdt på antagandet,
att icke någon godvilligt åtager sig tillsyniugsmannabefattningen utan ersättning
för sitt besvär. Men icke ens mot aflöning — hvilken för öfrigt säkerligen
komme att blifva skäligen låg — låter det ofta nog inom landtkommunerna sig göra
att erhålla lämpliga tillsyningsman. Jordbrukare i allmänhet hysa motvilja för ett
uppdrag, som kanske tvingar dem att under bråd tid eller angeläget sysslande med
annat ärende afbryta sitt arbete för att vidtaga en tidsödande och icke sällan för
dem kostnad medförande åtgärd emot eu person, hvars förseelse, om han betlar under
ödmjuka later, de anse föga straffvärd, eller hvars hämnd, om han är en frigifven
brottsling eller visat fräckhet och trots i sitt uppförande, de möjligen frukta.

För den ringa utsigten att kunna erhålla lämpliga tillsyningsman och af tillsy
ni ngsmannabefattningen kunna vinna något synnerligt gagn talar ock erfarenheten
om de svårigheter, hvilka alltjemt mött för att till verklig nytta uppbringa eu annan
kommunal polissyssla eller fjerdingsmannabefattningen. Ehuru fjerdingsmannen, enligt
den för honom utfärdade instruktionen, är skyldig att på Konungens Befalluingshafvandes,
kronofogdes och kronolänsmans befallningar “lemna den laga handräckning,
som kan påkallas vid tillfällen, då något förehafves som störer eller hotar allmänna
säkerheten eller hus- och hemfrid11, och ehuru han sålunda borde kunna vara
att såsom polisman påräkna, befinnes dock, genom kommunernas obenägenhet att
anslå skälig aflöning till uppehållande af befattningen, dennas innehafvare, der han
omgångsvis ombytes, ofta nog för befattningen alldeles otjenlig.

Komiterade hafva på grund af nu anförda förhållanden icke vågat att för polisuppsigten
i sin helhet göra räkning på tillsyningsmamia-institutionen, ehuru väl
komiterade lemnat Konungens Befallningshafvande öppet att i särskilda fall åt tillsyningsmän
öfver betlare — hvilka tillsyningsman komiterade antagit fortfarande
komma att enligt fattigvårdsförordningen utses — öfverlemna en icke oväsendtlig del
af uppsigtens handhafvande.

Då det i många hänseenden och särskildt för den polisuppsigt underkastade
är nödigt att veta af hvem polisuppsigten inom eu ort utöfvas, hafva bland polistjenstemännen
å landet — kronofogde och kronolänsman — endera måst dertill utväljas;
och då det för uppsigtens handhafvande är Renligt att distriktet för bevakningen
blir så litet och de öfvervakades antal så ringa som möjligen ske kan, hafva
komiterade föreslagit kronolänsmatinen såsom den, hvilken å landet skulle utöfva
polisuppsigten. I stad skulle polisuppsigten handhafva,s af poliskammare och, der sådan
icke finnes, af stadsfiskal. Konungens Befallningshafvande skulle ega både rätt
och pligt att öfvervaka handhafvandet af polisuppsigten, meddela erforderliga föreskrifter
för åstadkommande af likformighet och jemnhet i åtgärderna inom de sär 6 -

skilda distrikten samt, der så omträngde, för rättelse ingripa. För att hålla Konungens
Befallningshafvande i kännedom om vidtagna åtgärder skulle, qvartalsvis eller
å andra af Konungens Befallningshafvande bestämda tider, af stadsfiskal och kronolänsman
till Konungens Befallningshafvande insändas utdrag af rulla öfver de under
deras uppsigt stälda personer. Att sådant utdrag från stadsfiskal borde ingå, icke
till Magistrat utan till Konungens Befallningshafvande har blifvit föreslaget, på det
att Konungens Befallningshafvande må — med undantag allenast för de städer, der
poliskammare i fråga om lösdrifvare utöfvar enahanda myndighet som Konungens
Befallningshafvande — ega öfversigt öfver de inom länet befintliga, under polisuppsigt
stälda personer och på grund af sådan öfversigt kunna föranstalta om åtgärder,
som deraf, till exempel till förhindrande af ett flertal frigifna brottslingars sammankommande
å ett ställe, må kunna föranledas.

I fråga om utdragets vidlyftighet hafva komiterade, med afseende å skiljaktigheten
i antalet af de under polisuppsigt stälde inom de särskilda länen, ansett lämpligast
böra åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnas att derom lemna föreskrift,
men hafva komiterade tänkt sig sådant utdrag, om det qvartalsvis insändes, böra
för årets tre första månader innehålla fullständiga uppgifter angående samtlige de
inom distriktet under polisuppsigt stående, men för de tre följande qvartalen allenast
kort anteckning om hvad under qvartalet angående de förut upptagne förekommit
äfvensom fullständig uppgift om tillkommen person.

Polisuppsigten torde icke i något fall böra helt och hållet skiljas från polismyndigheten.
Den öfvervakade bör finnas antecknad i uppsigtsrullan, tillstånd till
ombyte af vistelseort bör af polismyndigheten lemnas och pass för resa af samma
myndighet utfärdas. Deremot torde i särskilda fall vara lämpligt om åt kommunalnämnd,
skyddsförening, tillsyningsman eller annan dertill tjenlig person kunde uppdragas
att utöfva den mera personliga tillsyn, som afses med föreläggandet och emottagandet
af anmälan om bostad och försörjningsmedel. Har den frigifne kommit
under särskild vård af kommunalmyndighet, skyddsförening eller enskild person och
finner Konungens Befallningshafvande, på derom gjord framställning, tillsynen Öfver
don frigifne lämpligen kunna vårdaren anförtros, bör genom öfverlåtandet till denne
af bestyret om anmälningarne ändamålet med polisuppsigten till fullo vinnas, om
blott vårdaren tillhålles att genast för Konungens Befallningshafvande anmäla, när
anledning på grund af den frigifnes mindre goda uppförande eller eljest förekommer
att tillsynen i sin helhet bör af polismyndigheten öfvertagas.

Efter att sålunda hafva framstält grunderna för författningens tillämplighet
å lösdrifvare äfvensom för polisuppsigten och dess handhafvande, öfvergå komiterade
till redogörelse för den behandling af lösdrifvare, som blifvit föreslagen.

För att dervid undvika en kommenterande omskrifning af de bestämmelser
derutinnan, som i förslaget återfinnas, torde komiterade få framhålla de moment,

hvilka för behandlingen äro karakteristiska, och derefter yttra sig om några enskilda
punkter af förslaget.

Första åtgärden med en för lösdrifveri anhållen person skulle utgöras af en 5 §
utaf polistjensteman muntligen och skriftligen honom meddelad varning för påföljden
af lösdrifveri, hvilken varning, för att emot lösdrifvaron ega legal kraft, skulle af
Konungens Befallningshafvande kungöras till kännedom för rikets öfrige polismyndigheter.

Meddelandet af varning har således öfverflyttats från kommunalnämnd eller
tillsyningsman till polistjensteman.

Då komiterade fattat lösdrifveriet såsom en bestämd polisförseelse, begången
genom kringstrykande utan lofligt syfte eller ådagalagd genom ett lefnadssätt, som
innebär våda för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet, och då det,
efter komiterades förslag, icke vidare skulle föras någon till last, att han endast uraktlåtit
att skaffa sig loflig sysselsättning eller att förrätta honom anvisadt arbete, lika
litet som honom skulle föreläggas att inom viss tid skaffa sig tjenst eller annan utväg
till bergning, synes befattningen med varnandet, vid sålunda helt och hållet förändrad
grund för lösdrifvarens behandling, rätteligen tillkomma, icke några delegerade
af kommunen, utan polismyndighet. Åtgärden är tillkommen i preventivt syfte
och har sin befogenhet i statens rättsliga uppgift, men den afser icke omedelbart *
att vare sig framtvinga något arbete eller förekomma eu kommuns betungande med
eu samhällsmedlems försörjning. Visserligen bör hvarje vaket och upplyst kommunalt
samhälle af eget intresse låta sig angeläget vara att bereda kommunens förfallna
medlemmar utväg till arbete och att genom sina tillsyningsman söka förmå
den lättjefulle och oordentlige till flit och ordning, men ett bemödande i detta syfte
kan endast framgå ur kommunens eget initiativ och fria vilja, då deremot ett lagbud
om sådan omsorg från kommunens sida skulle, såsom erfarenheten visat, frambringa
allenast en gagnlös och för syns skull tillkommen åtgärd. Kommunens befattning
med lösdrifvare torde således böra hållas skild från den behandling polismagten
i preventivt syfte måste låta honom undergå.

Att varnandet genom öfverflyttningen skulle förlora något i eftertrycklighet
och värdighet kunna komiterade så mycket mindre föreställa sig, som komiterade
sökt åt varningens meddelande bereda en formel fasthet och en notoritet, som den
hittills saknat. Det nuvarande sättet för varnandet har i dessa hänseenden lemnat
mycket öfrigt att önska. Förutom att flerstädes, efter hvad komiterade hafva sig
bekant, icke ens anteckningar af tillsyningsmannen förts öfver de meddelade varningarna,
så har ofta nog så tillgått, att i stad, der tillsyningsmannen varit handlande,
den försvarslöse af polisbetjeningen förts till handelsboden och der under tillopp af
kunder, som skolat betjenas, af handelsmannen undfått en knapphändig varning, hvilken
i polisvaktkontoret sedermera antecknats, samt att å landet varningen meddelats,
icke inför fulltaligt samlad kommunalnämnd, utan allenast af en eller annan af
nämndens ledamöter.

Genom öfverflyttning till polistjensteman af bestyret med varningens meddelande
skulle jemväl vinnas att häktning icke vidare blefve behöflig för lösdrifvare^

inställande till sådan varning. Häktning har hittills ofta måst vidtagas, då lösdrifvare
skolat till kommunalnämnd eller tillsyningsman i hemorten afföras och blefve
äfven i stad ej sällan nödig, om poliskammare i session i stället för stadsfiskal skulle
utdela varningen.

Efter hvad komiterade af de till dem öfverlemnade handlingar iuhemtat, har
Länsstyrelsen i Vestmanlands län uti afgifvet underdånigt utlåtande hemstält om den
förändring i hufvudgrunden för nu gällande lagstiftning angående försvarslöse, att
ingen borde kunna till allmänt arbete dömas, med mindre än att styrkt vore, att
den till behandling såsom försvarslös anmälde blifvit vid varningens meddelande tillbjuden
arbetsförtjenst utan att han deraf velat sig begagna.

Till stöd för denna hemställan har åberopats danska lagens af den 3 Mars
1860 stadgande derom att, då arbets- och medellös person, som erhållit föreläggande
att söka lofligt försörjningsmedel, icke sjelf kan skaffa sig arbete, polismyndigheten
bör med biträde af fångvårdsstyrelse!) gifva honom anvisning på sådant,
samt att först sedan sig visat, att han uraktlåter fullgöra det anvista arbetet, personen
må såsom lösdrifvare anses och till straff dömas.

Med anledning häraf torde komiterade få angifva skälen, hvarför komiterade
i sitt förslag icke upptagit något dylikt stadgande eller ens ifrågasatt, att lösdrifvaren
skulle föreläggas att inom viss tid skaffa sig arbete vid utsatt påföljd.

Det åberopade danska stadgandet, hvithet för öfrigt icke gäller kringstrykande
lösdrifvare, står i öfverensstämmelse mod ej mindre samma lags bestämmelse att
hvar och eu, som icke veterligen egen tillgångar, fast näringsutväg eller annan ställning,
som lemnar trygghet för att han utan skada för det allmänna vinner sitt underhåll,
är skyldig att för polismyndigheten göra reda för huru lian försörjer sig,
vid äfventyr att på grund af sin “arbetslöshet“ varda såsom lösdrifvare ansedd, än
äfven den uti Danmarks Grundlov uttryckta sats: “att den, som icke sjelf kan försörja
sig eller de sina och hvars underhåll icke åligger annan, egen rätt att erhålla
hjelp af det offentliga®, antingen han nu är arbetsför eller icke.

Då sålunda blotta arbetslösheten kan medföra ansvarspåföljd och all oförmåga
att försörja sig har grundad rätt till hjelp från det allmänna, kan det med
allt skäl anses nödigt att genom erbjudande af arbete förvissa sig derom, att icke
någon, som vill arbeta, varder för arbetslöshet behandlad såsom lösdrifvare, och
komiterade skulle till och med finna stadgandet lämpligt nog för den nuvarande
svenska försvarslöshets-lagstiftningen.

Men då komiterade i sitt förslag såsom vilkor för behandling såsom lösdrifvare
förutsätta eu redan ådagalagd uraktlåtenhet att efter förmåga sig försörja äfvensom
derutöfver sådant vanartigt eller oordentligt lefnadssätt, att personen vare sig
som kringstrykande eller annorledes är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän
ordning eller sedlighet, samt dessutom den hos oss gällande fattigvårdsförordningen
fastställer såsom grundsats att “eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattig vårdssamhälles
betungande försörja sig sjelf11, kunna komiterade för sin del icke finna
med förslagets grunder eller med nyssnämnda förordning enligt, att låta lösdrifva -

rens behandling såsom sådan bero derpå, huruvida lösdrifvaren vill eller icke vill
vare sig emottaga ett honom erbjudet arbete eller sjelf bereda sig sådant. Vid
tillämpningen af ett stadgande om skyldighet att erbjuda lösdrifvare arbete skulle
ock tvifvels utan uppstå frågor, hvilkas lösning åtminstone efter svenska förhållanden
icke vore lätt att finna, såsom bland andra: huru länge skall polis- eller kommunalmyndighet
vara skyldig att förse lösdrifvaren med arbete? huru skall dagslönen bestämmas?
huru skall lösdrifvaren under tiden underhållas, ifall ej arbetslönen för
det oftast dåliga dagsverket dertill förslår, och om, såsom icke sällan torde inträffa,
kostnad sålunda blir förenad med anskaffande af arbete åt lösdrifvare, skall då det
samhälle, der lösdrifvaren anträffats, vara pligtigt ildäda sig sådan kostnad eller skall
densamma kunna utkräfvas af det samhälle, der lösdrifvaren har sin hemort? efter
hvilken grund skulle tvister härom afgöras och blefve icke följden den att månget
fattigvårdssamhälle nödgades att å sin arbetsinrättning, i fall sådan funnes, intaga
arbetsföra lösdrifvare till förfång för inrättningens egentliga ändamål och till icke
obetydlig ekonomisk tunga för samhället?

Den personliga frihetens rätt torde i allt fall vara mindre häfdad genom att,
såsom efter danska lagen sker, mot personens vilja och utan att denne gjort sig
skyldig till någon förseelse lägga beslag på hans arbetskraft, än att, såsom komiterades
förslag innehåller, personen på grund af egna, mot ordning och sedlighet stridande
handlingar lider inskränkning i sin frihet.

Af synnerlig vigt anse komiterade det vara, att varningen likasom hvarje annan
med lösdrifvare vidtagen åtgärd, hvilken är af beskaffenhet att vid återfall i
lösdrifveri kunna inverka bestämmande på lösdrifvarens vidare behandling, oförtöfvadt
varder rikets öfriga polismyndigheter meddelad. Endast derigenom blir det
möjligt att kunna, med undvikande af personens försändning från ort till annan, behandla
lösdrifvaren å den ort, der han anträffats, oafsedt huruvida han der eget- sin
hemort eller der varit tillförene för lösdrifveri anträffad och behandlad eller icke,
och endast derigenom kan eu verklig polisuppsigt och tillsyn öfver lösdrifvare komma
till stånd.

En utväg att på ett snabbt och tillförlitligt sätt kunna bringa ifrågavarande
meddelanden till polismyndigheternas kännedom hafva komiterade trott sig finna i
en utvigning af de polisunderrättelser, hvilka under inseende af Stockholms polisstyrelse
från och med år 1878 tryckas och utdelas till rikets polismyndigheter. I
dessa underrättelser införas för närvarande, jemlikt Kougl. Cirkuläret den 1 Juni
1878 och på grund af meddelanden från polismyndigheter och fängelseföreståndare,
dels efterlysningar å förbrytare; dels underrättelser när personer, som kunna anses
vådliga för allmänna säkerheten, häktas för brott emot person eller egendom, för
försvarslöshet eller för lösdrifveri, äfvensom när för allmänna säkerheten vådliga
personer afvika från sin hemort, anträffas å främmande orter eller aflida; dels tillkännagifvande
att efterlyst person anhållits; dels uppgift å för allmänna säkerheten
vådliga personer, hvilka under den närmaste framtiden komma att frigifvas
efter undergånget straffarbete eller allmänt arbete, samt dels slutligen andra till -

kännagifvanden i polishänseende. Underrättelserna afsändas hvarje tisdags, torsdags
och lördags afton till länsstyrelser, poliskammare, polisföreståndare, stadsfiskaler,
kronofogdar, landsfiskaler, länsmän och föreståndare för straff- och arbetsanstalter.

Uti eu särskild afdelning af denna tidning borde, enligt komiterades mening,
införas alla meddelanden om lösdrifvare, såsom, underrättelse om honom gifna varningar,
om sådan persons ställande under polisuppsigt, om tillstånd till förändring
af hans vistelseort, om befrielse från polisuppsigten i hvad angår hans rätt att välja
vistelseort, om förklarande att han är lösdrifvare samt om hans intagande å och afgång
från tvångsarbetsanstalt. Genom de register, hvilka dels för hvarje månad,
dels för år och dels, efter hvad tillämnadt lärer vara, för fem år i sender komma
att för dessa underrättelser upprättas, erhålles eu fortlöpande förteckning öfver samtlige
lösdrifvare i riket, och polismyndigheten skulle, med ledning af denna förteckning,
kunna uti Polisunderrättelserna hemta hvarje nödig upplysning angående lösdrifvare.
Visserligen förutsätter komiterades förslag om användandet af Polisunderrättelserna
såsom källa för myndigheternas kännedom om lösdrifvare ett flitigt och
noggrant bruk af samma underrättelser; men då denna tidnings nytta i polishänseende
så väsendtligt heror på den förtroliga bekantskap dermed och den lätthet
att deri söka och finna upplysningar, hvarje polisman eger, hålla komiterade före,
att bestämmelser, som syfta att framkalla ett dylikt flitigt bruk af Polisunderrättelserna,
icke kunna vara annat än gagneliga. Att å ett ställe ega samlade alla nödiga
uppgifter angående lösdrifvare inom landet skulle ock utan tvifvel tjena dertill, att
derigenom komme att uppdragas eu skarpare åtskilnad mellan den tillfälligtvis tjenstenit
sysslolöse men på det hela ordentlige arbetaren och den för allmän säkerhet
vådlige lösdrifvaren än som kanske nu kunnat alltid iakttagas, — eu åtskilnad som
för uppehållandet af arbetarens sjelfkänsla är af icke ringa betydelse. Likaledes
skulle genom denna, år efter år i Polisunderrättelserna tillgängliga förteckning öfver
landets lösa befolkning eu ledning vinnas för ecklesiastika och kommunala myndigheter
vid mantals- och kyrkoskrifningar. Eu fördelning i förteckningen å dessa lösdrifvare
efter län och socknar läte lätteligen sig göra och för dem, som hafva att
öfvervaka mantalsskrifningen, erbjöde förteckningen tillfälle till kontroll att icke någon
lösdrifvare obehörigen ur mantalsläugden uteslötes. Komiterade behöfva icke
framhålla betydelsen af hvarje individs antecknande inom eu viss kommun såsom
ett oeftergifligt vilkor för möjligheten att upprätthålla ordning inom samhället eller
vigt en deraf att banden mellan samhället och individen icke lösas. Erfarenheten
har till fullo ådagalagt, att den individ, som känner sig stå utom samhället, snart
nog blir en fiende till detsamma. Komiterade äro äfven förvissade, att ordningsmagten
icke skall underlåta tillse, att de uti Polisunderrättelsernas förteckning upptagne
lösdrifvare varda, om möjligt, i sina hemorter i mantalsläugden antecknade.

Hvad angår landtkommunerne, hafva komiterade genom åläggande för kronolänsmannen
(17 §) att på grund af Polisunderrättelserna meddela kommunalnämnd
inom distriktet uppgift å kommunen tillhörande person, som blifvit varnad för lös -

drifveri eller förklarad vara lösdrifvare eller stöld under polisuppsigt, sökt. bereda
dessa kommuner kännedom om dem tillhörige lösdrifvare, hvar de än i riket anträffas.
För kommunala och kyrkliga myndigheter i stad lärer genom myndigheternas egen
försorg lätteligen kunna utverkas dylikt meddelande från stadens magistrat, till
hvilken, likasom till stadsfiskal, Polisunderrättelsorna ingå. Underrättelserna skulle
ock kunna erbjuda ledning för vidtagande af åtgärd vare sig från kommunens eller
anhöriges eller annan deltagande persons sida för att till hemorten återföra och
från sedligt förfall upprätta en på villovägar kommen men ännu icke hopplöst förlorad
varelse.

Af alla dessa skäl och särskilt med hänseende till angelägenheten deraf, att
rikets polismyndigheter ega tillgång till kännedom om landets lösa befolkning, anse
komiterade den ifrågasatta afdelniugen i Polisunderrättelserna kunna blifva till synnerligt
gagn.

Befinnes lösdrifvare, som till varning inställes, vara förlustig medborgerligt
förtroende och tillhör han icke den grupp af sådane lösdrifvare, som enligt 2 § blifva
från polisuppsigt undantagen, skall han af polistjenstemannen på grund af författningen
ställas under polisuppsigt och derom erhålla förständigande. Förständigandet
att lösdrifvaren ställes under polisuppsigt hade komiterade velat hellre öfverlemna
åt Konungens Befallningshafvande än åt eu underordnad polismyndighet; men då ett
dylikt förständigande icke lärer böra meddelas annorledes än i den persons närvaro,
hvilken förständigandet gäller, allrahelst som åtskilliga föreskrifter böra i sammanhang
dermed gifvas honom, samt lösdrifvarens inställande inför Konungens Befallningshafvande
icke i regeln kan ske med mindre än att han häktas, hafva komiterade, för
undvikande af sådan häktning och enär förständigandet genom författningens bestämmelser
om de förhållanden, under hvilka polisuppsigt skall ifrågakomma, utgör allenast
en tillämpning af ett författningsstadgande, som icke gerna kan missförstås, ansett
sig böra föredraga den mera formella oegentlighet, som må förefinnas deri att
polistjenstemannen erhåller ifrågavarande uppdrag, framför det i sak betydande onda,
som ligger i eu häktningsåtgärd, hvilken icke kan sägas vara oundgängligen nödig.
Konungens Befallningshafvande skulle emellertid vara i tillfälle att, efter det protokollet
inkommit, undanrödja förständigandet — ett undanrödjande som allenast skulle
kunna ske antingen på den grund att Konungens Befallningshafvande, efter hållet
förhör med lösdrifvaren, funne fog till varningen hafva saknats, vid hvilket förhållande
polisuppsigten förfaller, ty endast såsom lösdrifvare kan personen under sådan
uppsigt ställas, eller ock till följd deraf att någon missuppfattning i fråga om förlusten
af det medborgerliga förtroendet finnes hafva hos polistjenstemannen egt rum.

Då emellertid de sakförhållanden, som skola läggas till grund för bedömandet
huruvida i författningen angifna förutsättningar för personens ställande under
polisuppsigt äro för handen, lätt nog böra framgå ur de för polistjenstemannen tillgängliga
Polisunderrättelserna samt af hvad denne vid förhöret inhemtat, lärer ett
undanrödjande af förständigandet kunna antagas komma i fråga endast i få undantagsfall,
och för desså få fall hafva komiterade ansett sig kunna låta bero vid den åt -

gärd, Konungens Befallningshafvande kan efter omständigheterna finna skäl för rättelses
åstadkommande vidtaga, vare sig denna åtgärd komme att bestå uti ett meddelande
i Polisunderrättelser, att förständigandet hlifvit undanröjdt, eller i eu skrifvelse
derom till vederbörande polismyndighet i den anhållnes hemort. På grund af det
gjorda meddelandet skulle derefter den polisuppsigt, som vid lösdrifvarens inställelse
hos polismyndigheten i hans hemort möjligen kunnat öfver honom anordnas, komma
att upphöra.

6 och 7 §§ Beträdes lösdrifvare innan två år förflutit, efter det honom meddelad varning

kungjorts, åter med lösdrifveri och varder derför ånyo varnad, må Konungens Befallningshafvande,
i sammanhang med godkännandet af den förnyade varningen, förklara
personen vara lösdrifvare och låta heslutet derom i Polisunderrättelserna kungöras.
Först efter det sådant förklarande egt rum skulle lösdrifvare, som icke står under
polisuppsigt, kunna, om han tredje gången inom ytterligare två år med lösdrifveri
beträdes, af polismyndighet häktas och till Konungens Befallningshafvande i orten
försändas för att dömas till tvångsarbete.

Genom ett uttryckligt, af Konungens Befallningshafvande fattadt och till protokoll
antecknadt beslut skulle således eu för andra gången med lösdrifveri beträdd
och derför varnad person förklaras vara lösdrifvare, innan han, såvidt han icke står
under polisuppsigt, kan såsom lösdrifvare häktas. Ett dylikt, af öfverordnad myndighet
meddeladt. förklarande såsom vilkor för häktningsåtgärden kräfves af omsorg
för den personliga friheten, då fråga icke gäller eu för brott straffad eller derför
misstänkt person.

Onekligen har ett alltför ymnigt häktande af försvarslöse under nuvarande
lagstiftning egt rum och delvis af lagstiftningen sjelf framkallats. Hvarje åtgärd
med den försvarslöse, vare sig den bestått i varningar eller förelägganden att
skaffa sig laga försvar, har icke sällan måst föranleda till häktning, då den försvarslöse
å främmande ort anhållits och bort till hemorten försändas för att af
vederbörande tillsyningsmän eller kommunalnämnd varnas eller af Konungens Befallningshafvande
behandlas. Anda till sex, sju ja flera gånger har sålunda häktning
och långväga transport kunnat ega rum, innan dömande till allmänt arbete ifrågakomma.
De statistiska tabeller komiterade vidfogat sitt betänkande utvisa i medeltal
för de tio senaste åren 5985 häktade mot 1109 dömde försvarslöse om året,
och har antalet af sådane försvarslöse, hvilka efter utståndet straff för brott eller
slutad ransakning qvarhållits i häkte för att meddelas föreläggande att bereda sig
laga försvar eller annorledes såsom försvarslöse behandlas, vexlat mellan 1118 och
1857 om året, dervid dock bör erinras att största delen af dessa häktade varit sådane,
hvilka aftjenat böter för fylleri och tillförene flere gånger varit såsom försvarslöse
behandlade. Af de nominativa uppgifter, hvilka komiterade för år 1881 insamlat,
upplyses att under nämnda år en och samma person varit för försvarslöshet
häktad ända till elfva gånger, en annan ''nio gånger, fem åtta gånger, sexton sju gånge!'',
sexton sex gånger, femtioen fem gånger, etthundratjugoåtta fyra gånger o. s. v.

Att dylika, gång på gång förekommande häktningar utan annan påföljd, än att
personen efter några dagars förlopp antingen 4 det län, der han häktats, eller i annat,
dit han blifvit öfversänd, åter satts på fri fot, slutligen måste hos den, som är
derför utsatt, försvaga allt intryck af åtgärden och borttaga skammen deraf är uppenbart
nog, och det är äfven ganska vanligt att höra försvarslöse med största lugn
omtala huru många gånger “de åkt“, hvarmed de mena den häktning med åtföljande
transport, hvarför de varit föremål. På samma gång ett sådant tidt och ofta
upprepadt häktande lätt nog kan leda till den enskildes förorättande, förringar det
lagens anseende och borttager udden i den preventiva behandlingen samt medför för
staten dryga omkostnader, synnerligast då den försvarslöse anträffats i eu från hans
hemort långt aflägsen trakt och måst för behandling förnyade gånger försändas till
Konungens Befallningshafvande i hemorten.

Komiterade hafva sökt förebygga ett fortgående af detta myckna häktande.
Först då personen tredje gången blifvit beträdd med lösdrifveri skulle han kunna
häktas, men vore han då ock färdig att dömas till tvångsarbete för sitt lösdrifveri.
En persons qvarhållande i häkte såsom lösdrifvare efter utståndet straff för brott
eller afslutad ransakning skulle alldeles icke kunna ifrågakomma, och eu väsendtlig
inskränkning i lösdrifvares forslande å fångtransport skulle ega rum derigenom att,
likasom alla varningar äfvensom förklarandet att någon är lösdrifvare komrne att
meddelas inom det län der lösdrifvare!! anträffades, skulle ock dömandet till tvångsarbete
i regeln ske hos Konungens Befallningshafvande i samma län. Visserligen
hafva komiterade icke velat betaga Konungens Befallningshafvande rätt att, der det
pröfvas lämpligare, öfversända lösdrifvare till Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket lösdrifvare!! har sin hemort; men då all erforderlig upplysning om
lösdrifvare!! skulle kunna hemtas ur Polisundefrättelserna, hafva komiterade förestält
sig att sådant öfversändande icke borde komma att ega rum i annat fall, än då
särskilda omständigheter dertill gåfve anledning, såsom, exempelvis, då i större städer
eller å viss ort ett flertal af lösdrifvare från främmande län sammankommit,
men att utan sådan anledning lösdrifvare!! komme att dömas i det län der han häktats.

Lösdrifvare, som blifvit stöld under polisuppsigt, skulle deremot icke behöfva
förklaras vara lösdrifvare, utan skulle han kunna häktas, då han andra gången med
lösdrifveri beträdes.

I fråga åter om lösdrifvare, hvilka förklarats hafva förverkat medborgerligt
förtroende men före deras behandling såsom lösdrifvare åter kommit i besittning af
detsamma eller hvilka, ehuru förlustige medborgerligt förtroende, dock jemlikt förslagets
2 § icke skulle vara underkastade polisuppsigt, hafva komiterade, för den
händelse att de för allmänna säkerheten skulle vara synnerligen vådlige, ansett möjlighet
böra beredas för deras ställande under polisuppsigt. Polistjenstemannen skulle
nemligen ega att, då sådan lösdrifvare andra gången för lösdrifveri varnas, inställa
honom hos Konungens Befallningshafvande, som efter hållet förhör skulle, i stället
att förklara honom vara lösdrifvare, kunna ställa honom under polisuppsigt för eu
tid åt två år.

8 § Det ansvar, hvartill en häktad lösdrifvare skulle enligt komiterades förslag

kunna dömas, utgöres af tvångsarbete från och med sex månader till och med två
år, om lösdrifvaren står under polisuppsigt, men i annat fall från och med en månad
till och med ett år.

Komiterade hafva utbytt benämningen “allmänt arbete" mot “tvångsarbete"
för att dermed beteckna det för ifrågavarande arbete utmärkande. Termen “allmänt
arbete", som torde härleda sig från 1804 års Förordning om allmänna arbetsställen,
har genom dess användande äfven å öfriga för statens räkning eller för allmänna
medel utförda arbeten förlorat betydelse af den näpst, som enligt komiterades
förslag bör i arbetet inläggas. Deremot är uttrycket tvångsarbete redan i lagstiftningen
användt i samband med ordet “anstalt"; och då någon förvexling mellan
tvångsarbete och straffarbete icke kan vara att befara, synes ordet tvångsarbete
lämpligen kunna användas för det arbete, hvartill lösdrifvare bör med tvång hållas.

I fråga om tiden för sådant arbete hafva komiterade ansett den förändrade
uppfattning af grunden för lösdrifvares dömande till ansvar, hvarifrån komiterades
förslag, jemfördt med gällande försvarslöshetsstadga, utgår, kräfva en inskränkning i
nu stadgade tidsbestämningar för det allmänna arbetet. Enligt det föreställningssätt,
som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet, synes det allmänna
arbetet utgöra eu påföljd deraf att den dömde, ehuru i saknad af laga försvar, uraktlåtit
sjelf skaffa sig arbete, genom hvilken uraktlåtenhet han ådragit sig förpligtelse
att åt staten arbeta intill dess antagligt erbjudande af enskildt arbete för
honom yppas eller han sjelf under det allmänna arbetet genom flit och sparsamhet
förvärfvat eu behållning, tillräcklig för tillfredsställandet af hans behof under den
närmaste tiden, eller ock han annorledes kommit i besittning af medel till sin försörjning.
Med sådan uppfattning öfverensstämmer äfven att det allmänna arbetet
på obestämd tid ålägges. Så var ock förhållandet, enligt den svenska försvarslöshets-lagstiftningen,
ända till år 1834, då tjenstetiden för de till Pionierkåren dömde
försvarslöse bestämdes från två till och med fyra år. För öfrige försvarslöse var
arbetstiden obestämd ända till dess nu gällande författning stadgade viss tid för det
allmänna arbetet från och med tre månader till och med fyra år.

Enligt komiterades förslag åter utgör tvångsarbetet eu ådömd näpst, hvarmed
umgälles eu begången förseelse emot eu af staten till skydd för allmänna säkerheten
stiftad polislag. Näpsten skall stå i rätt förhållande till förseelsen och bör icke
göras svårare än som anses nödigt för det repressiv^ och korrektionela syfte, som
med densamma afses. Då i fråga om lösdrifveri korta men stränga straff bäst uppfylla
sitt ändamål, synes tiden för tvångsarbetet kunna sättas icke obetydligt lägre
än hvad nu finnes stadgadt, på samma gång dock med afseende å skiljaktigheten af
de omständigheter, på grund hvaraf i hvarje särskildt fall förseelsen kan finnas gröfre
eller ringare, en latitud för tidens bestämmande torde böra fortfarande lemnas öppen.

Den gällande fattigvårdsförordningen bestämmer för betleri lägsta tiden för
det allmänna arbetet till en månad, och komiterade hafva i betraktande af de förmildrande
omständigheter, som för lösdrifveri kunna förekomma, icke velat frångå

denna ''sålunda bestämda minimigräns. Deremot och då fattigvårdsförordningens maximigräns
af sex månader synes skäligen böra utsträckas för de fall af itereradt och
svårt lösdrifveri, som kunna inträffa, hafva komiterade höjt maximigränsen för tvångsarbete,
som må en icke under polisuppsigt stäld lösdrifvare åläggas, till ett år. Latituden
skulle således räcka mellan eu månad och ett år; och komiterade hysa den
öfvertygelse att, såvida tvångsarbetet med tillbörligt allvar tillämpas, den sålunda
bestämda tiden skall vara tillräcklig att göra näpsten eftertrycklig och gagnande
men deremot eu längre utsträckt tid för tvångsarbetet icke stå i rätt förhållande
till förseelsen. Någon annan stegring af näpsten för förnyadt lösdrifveri än dertill
möjlighet förefinnes i den föreskrifna latituden har icke af komiterade ansetts nödig.

För de under polisuppsigt stälde synas dock tidsbestämningarne skäligen böra
förlängas. Dessa lösdrifvare hafva för brott redan undergått straffarbete utan att af
straffet hafva låtit sig föras till ett ordentligt, stilla och arbetsamt lefnadssätt och
den näpst, som för lösdrifveri nu ytterligare kan komma att drabba dem, måste göras
strängare än den som för de förut icke straffade varit behöflig, såvidt densamma
skall kunna förväntas tjena dem till rättelse och varning. Deras redan ådagalagda
brottslighet gör dem såsom lösdrifvare farligare för allmänna säkerheten än andra
icke straffade lösdrifvare, och de föreskrifter, de såsom under polisuppsigt stälde
fått emottaga men hvilka de åsidosatt, medföra för dem särskild förpligtelse och
ökadt ansvar.

Försvarslöshetsstadgan bestämmer för de för brott straffade försvarslöse tiden
för det allmänna arbetet till fyra år för den som undergått straff för tredje resan
stöld eller ock blifvit för annat brott dömd till lifstidsarbete å fästning eller tukthus
eller att mista lifvet, men i det straff af nåd erhållit mildring; till tre år för
den som undergått straff för andra resan stöld eller andra resan inbrott och till två
år för öfrige ifrågavarande försvarslöse.

Att sålunda låta straffbestämmelsen bero icke af den svårare eller lindrigare
grad af den förseelse, som vållat påföljden, utan af den gröfre eller mindre brottslighet,
som medfört redan utståndna straff, kan icke vara med en rätt lagstiftningsgrund
öfverensstämmande, och att låta dessa svårare straff drabba den, som kanske för
tiotal af år tillbaka gjort sig skyldig till något brott men derefter lefvat oförvitligt,
är icke med billighet enligt.

Ansvaret för lösdrifveri utgör i England fängelse med strängt arbete från en
till tolf månader; i Danmark fängelse på vatten och bröd från eu till trettio dagar
eller tvångsarbete från sex dagar till sex månader samt i Norge tvångsarbete från
och med två månader till och med två år. I Frankrike straffas vagabondage med
fängelse från tre till sex månader och, om vagabonden tillika betlar, med fängelse
från sex månader till två år, hvarjemte personen efter utståndet straff ställes under
polisuppsigt under fem till tio år. Öfverträdelse af föreskrifter, som på grund af
polisuppsigt gifvas någon, straffas med fängelse i högst fem är. I Preussen utgöres
straffet för landstrykare och lättingar af fängelse från eu vecka till tre månader
samt för betlare af fängelse i högst sex veckor, hvarjemte lösdrifvare kunna dömas

till tvångsarbete, antingen i allmännyttigt arbete genom landtråd^ eller lokalmyndigbets
försorg eller i arbetshus under en tid af högst tre år. I Österrike dömes för
lösdrifveri till arreststraff från åtta dagar till tre månader samt i vissa fall till
tvångsarbete i högst tre är.

Komiterade, som på förut anförda skäl anse ett bibehållande af strängare
ansvar för de under polisuppsigt stälde lösdrifvare än för andra lämpligt, hafva, såsom
ofvan blifvit nämndt, föreslagit ansvarets bestämmande för ifrågavarande lösdrifvare
till tvångsarbete från och med sex månader till och med två år; och är enahanda
ansvar stadgadt för öfverträdelse af hvad i följd af polisuppsigten blifvit dem
föreskrifvet.

För tillräknelighet i fråga om lösdrifveri har lägsta åldersgränsen blifvit satt
till femton år (§ 21); men utan tvifvel kunna ömmande skäl, åtminstone i många
fall, tala för att icke lika med vuxne lösdrifvare behandla jemväl dem, som, om
ock äldre än 15 år, ännu stå på utvecklingens ståndpunkt och icke lemnat den
ålder, då de företrädesvis äro öppna för inflytelse af sin omgifning. Att utsätta lösdrifvare
under aderton år för umgänget med och förderflig inverkan af äldre, i brott
och sedligt förfall mer eller mindre invanda kamrater å eu arbetsanstalt eller att
genom sträng bestraffning ytterligare förhäi''da dem, måste samhället för sitt eget
bästa om icke af pligt söka undvika. \ id tanken på de många ungas sorgliga lott,
hvilka, födde i armod, från föräldrar tagit i arf endast dåliga föredömen och vanor;
hvilka sedermera, ofta till kropp och själ svagt utvecklade, vid tidig ålder lemnats
att, utan ledning och hjelp, sjelfva draga försorg om sig, och hvilka, utsatta
för frestelser till dryckenskap, lättja och osedlighet, lätt nog göra sig skyldiga till
lösdrifveri, finner man nogsamt att för dessa kräfves mera uppfostran än näpst.
Det är företrädesvis hos de unga man kan hoppas eu sedlig förbättring och dessa
böra i främsta rummet göras till föremål för eu behandling, som afser att bibringa
dem den tukt och den sedliga kraft de sakna. För unga landstrykare och betlare,
hvilka behöfva och ännu kunna emottaga uppfostran, måste derföre förr eller senare
uppfostrings- eller förbättringsanstalter bringas till stånd, och komiterade hafva
lemnat Konungens Befallningshafvande Öppet att, om så anses lämpligt, i stället att
döma till tvångsarbete, förordna om sådan ung lösdrifvares insättande i dylik allmän
uppfostringsanstalt, dervid tiden för hans vistande å anstalten komme att bero
af anstaltens reglemente eller af dess styrelses beslut.

För samtliga de åtgärder, hvilka under lösdrifvarens behandling kunna ifrågakomma,
allenast med undantag af hans ställande under polisuppsigt, gäller att det
lemnats vederbörande öppet att efter omständigheterna i hvarje särskild! fall förfara
och att således vidtaga åtgärden eller för tillfället låta lösdrifvaren gå fri för densamma.
Denna fakultativa rätt för myndigheterna påkallas af arten af de förseelser,
som äro i fråga, samt af hänsyn till de många ursäktande omständigheter, som i
enskilda fall kunna för lösdrifveriet förekomma.

9 § Komiterade hafva antagit två år såsom den tidrymd, inom hvilken en med

lösdrifvare vidtagen åtgärd såsom varning, förklarande att han är lösdrifvare, hans

ställande under polisuppsigt eller hans dömande till tvångsarbete må, då personen
ånyo med lösdrifveri beträdes, bestämma den ytterligare åtgärd, som må ifrågakomma.
Så eger Konungens Befallningshafvande, såsom redan blifvit. nämndt, att,
om lösdrifvaren andra gången varnas inom två år efter det kungörelse om första
varningen meddelats, förklara honom vara lösdrifvare; om lösdrifvaren inom två år
derefter åter beträdes med lösdrifveri, må han häktas och af Konungens Befallningshafvande
dömas till tvångsarbete, hvilka påföljder ånyo kunna drabba honom, om
han inom ytterligare två år efter det han från tvångsarbetet frigifvits åter gör sig
skyldig till lösdrifveri, och skulle lösdrifvaren derefter alltjemt kunna på enahanda
sätt behandlas så länge två år icke förflutit från det han senast från honom ådömdt
tvångsarbete frigifvits utan att han såsom lösdrifvare anhållits. Förflyta deremot
två år efter första varningen utan att personen gjort sig till förnyadt lösdrifveri förfallen,
måste han ytterligare två gånger varnas, innan han må förklaras vara lösdrifvare,
och om två år förgått efter sådant förklarande utan att personen för lösdrifveri
anhållits och blifvit till tvångsarbete dömd, måste ånyo tvenne varningar
och dylikt förklarande föregå, innan personen må häktas och dömas. Likaså gäller
i fråga om den under polisuppsigt stälde att polisuppsigten varar under minst två år
från det lösdrifvaren första gången varnats för lösdrifveri, samt att, om sådan person
under tiden för polisuppsigten dömes till tvångsarbete, han fortfarande skall stå
under polisuppsigt under två år efter det han från tvångsarbetet frigifvits, oafsedt
om han derförinnan åter kommit i besittning af medborgerligt förtroende. Deremot,
har han återvunnit sådant förtroende och har han under den tid polisuppsigten varat
icke för lösdrifveri eller öfverträdelse af honom i följd af polisuppsigten gifna föreskrifter
blifvit till tvångsarbete dömd, då är han, i fall han anträffas såsom lösdrifvare,
icke annorledes att betrakta än såsom eu lösdrifvare i allmänhet och måste således
efter undfångna tvenne varningar förklaras vara lösdrifvare, innan han må häktas och
till tvångsarbete dömas; dock att, såsom ofvan blifvit berördt, Konungens Befallningshafvande
må ega att, om personen är för allmänna säkerheten synnerligen vådlig,
vid andra varningen ställa sådan lösdrifvare under polisuppsigt för en tid af två år,
dervid i fråga om polisuppsigtens ytterligare bestånd på grund af förnyadt lösdrifveri, å
honom skulle tillämpas hvad för annan under polisuppsigt stöld person finnes stadgadt.

Lika litet som komiterade ansett skäl vara att frångå den uti försvarslöshetsstadgan
följda grundsats, att Konungens Befallningshafvande äfvensom poliskammare
i städerna ega att till pröfning upptaga och afgöra frågor om dömande till allmänt
arbete, lika litet hafva komiterade trott sig böra föreslå ändring i hittills följda ordning
för Överklagande af polismyndighetens beslut i dessa mål. Så länge Häradsrätterna
icke äro permanenta, kan af rent praktiska skäl det icke gerna blifva fråga
om att åt domstolarne i första instans öfverlemna domsrätten öfver lösdrifvare.
Hinder derför torde ock möta i den föreslagna bestämmelsen att lösdrifvare skulle
kunna dömas antingen i den ort, der han anträffats och der förseelsen således begåtts,
eller i hemorten. Deremot och då dessa mål röra den enskildes dyrbaraste
rättighet eller rätten öfver sin person, synes med allt skäl det slutliga afgörandet

U §

böra läggas i domstols hand och följaktligen besvären öfver de administrativa myndigheternas
beslut hos Kongl. Maj:t i Högsta Domstolen fullföljas.

Likaledes hafva komiterade, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad hittills
varit stadgadt, föreslagit att särskilda besvär öfver preliminära åtgärder vid lösdrifvares
behandling — hans varnande och förklarande att han är lösdrifvare eller
hans ställande under polisuppsigt — icke skulle få anföras. Dessa åtgärder torde
kunna anses vara af administrativ natur, och, om särskild klagan öfver dylik, af
administrativ myndighet vidtagen åtgärd skulle få föras, borde den gå i administrativ
väg. Men uppenbart är hvilka förvecklingar mellan de administrativa och judiciela
myndigheterna lätteligen skulle kunna uppkomma, om domstolens slutliga afgörande
af målet blefve beroende på utgången i administrativ väg af klagan öfver
preliminära åtgärder i samma mål. Då lösdrifvare!! i öfrig! har sig öppet att vid
klagan hos domstolen öfver beslutet om hans dömande till tvångsarbete jemväl besvära
sig öfver alla preliminära åtgärder i målet samt det likaledes måste stå honom
fritt att i vanlig ordning klaga öfver eu mot honom företagen häktning, torde hans
rätt icke kunna sägas vara obehörigen inskränkt. Endast i ett fall anse komiterade
förandet af särskild klagan böra lösdrifvare medgifvas, nemligen då lösdrifvare!), enligt
förslagets 6 § 2 mom., blifvit såsom synnerligen vådlig af Konungens Befallningshafvande
stäld under polisuppsigt. I detta fall är polisuppsigten icke, såsom
eljest är händelsen, beroende på vissa af lagen bestämda faktiska förhållanden —
såsom förlust af medborgerligt förtroende i förening med lösdrifveri — utan Konungens
Befallningshafvande har att bedöma huruvida personen är för allmänna säkerheten i
så hög grad vådlig, att polisuppsigt bör lösdrifvaren åläggas. Då emellertid utan
hinder af sådan klagan, hvilken skulle föras i administrativ väg, polisuppsigten skulle
å klaganden tillämpas, synes någon kollision mellan den administrativa och judiciela
myndigheten icke uti förevarande fall vara att befara.

Hvad derefter angår de anstalter, hvari tvångsarbetet skulle aftjenas, torde
komiterade få här nedan derom utförligare sig yttra. I detta sammanhang böra
komiterade allenast framhålla sin åsigt att, utöfver här ofvan omnämnda lösdrifvare
12 § under aderton år, icke annan lösdrifvare borde vara från tvångsarbete fritagen än
den, som af Konungens Befallningshafvande ansåges skäligen böra för sig af fattigvårdssamhälle
åtnjuta full försörjning. Graden af större eller mindre arbetsförhet
kan betydligt vexla, men så snart densamma ej sjunkit derhän, att den må anses
böra berättiga till full fattigförsörjning, torde å tvångsarhetsan stalt böra beredas
lämpligt arbete jemväl för den mindre arbetsföre, enär eljest en sådan icke skulle
kunna drabbas af någon påföljd för ett kringstrykande eller oordentligt lefnadssätt.
Då emellertid äfven andra omständigheter än de i 1 § Fattigvårdsförordningen
nämnda af minderårighet, ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
kunna verka oförmögenhet att genom arbete förväifva hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, hafva komiterade åt Konungens Befallningshafvande öfverlemnat
att jemväl pröfva, huruvida lösdrifvaren i den mån brister i arbetsförhet att
fattigvård, enligt Fattigvårdsförordningens 2 §, skäligen bör honom tillkomma, i hvil -

ket fall, likaväl som om Fattigvårdsförordningens i § vore tillämplig, Konungens Befallningshafvande
skulle ega förklara att tvångsarbete icke kunde lösdrifvaren ådömas.
Något återsändande af lösdrifvare från arbetsanstalten till Konungens Befallningshafvande
skulle icke kunna ifrågakomma med mindre lösdrifvaren, efter det han
hlifvit till tvångsarbete dömd, råkat i sådan sjukdom eller blifvit så vanför att
han icke vidare vore till arbete duglig.

Af komiterades uppfattning af tvångsarbetet såsom en näpst för begångna
polisförseelser följer, att det ådömda arbetet icke bör kunna upphöra derigenom att
lösdrifvaren får sig erbjuden någon tjenst eller under arbetstiden uppför sig väl eller
genom sitt arbete lyckas förtjena något visst belopp eller genom gåfva, arf eller
på annat sätt kommer i goda bergningsvilkor. Näpsten drabbar honom för hvad
han brutit, om också denna näpst visserligen är af en annan art än straff för brott
och sålunda icke bör med sådant straff likställas. Yäl må erkännas att utsigten
att genom inbesparandet af ett visst belopp i arbetspenningar vinna sin frihet tjenar
till sporrande af fångens arbetsamhet och antagligen i disciplinärt hänseende kan
vara af betydelse; men det innebär en orättvisa mot fångens kamrater, att låta den
större arbetsförmågan eller färdigheten i ett mera inkomstbringande handtverk,
hvilken förmåga och färdighet göra lösdrifveriet så mycket oursäktligaie, bereda
fången möjlighet att tidigare än andra undslippa påföljden af sitt lösdrifveri. Af de
under år 1881 från rikets allmänna arbetsanstalter frigifne egde vid frigifvandet 217
män, hvar för sig, en å arbetsanstalten inbesparad arbetsförtjenst af från 75 kronor
till 252 kronor, och uppgick sammanlagda beloppet af den arbetsförtjenst, som under
året af arbetsfångarne från anstalterna medtogs vid frigifvandet, till 32,155 kronor
24 öre. Komiterade tveka icke att, på grund af den erfarenhet de under sin tjensteutöfning
vunnit, framhålla förkastligheten af detta system, hvarigenom fången, under
det han i tvångsarbetsanstalt på statens bekostnad underhålles, gifves tillfälle att
förtjena ända till hundratals kronor och sålunda kan komma att från anstalten utgå
med en besparad arbetsförtjenst, som helt och hållet förtager det intryck tvångsarbetet
såsom sådant borde lemna efter sig. Erfarenheten har nogsamt visat
hvilket ringa gagn att icke säga hvilken skada den till högre belopp insparade
arbetsför^ensten medför för den från arbetsanstalten frigifne. Ovan vid innehafvandet
af ett större penningebelopp, utsättes han och faller i vanligaste fall offer
för frestelsen att förslösa penningarne på starka drycker eller öfverflöd i kläder
eller annat, och gamla kamrater eller nya vänner från krogen förhjelpa honom att
göra ett snart slut på tillgången. Under besittningen af penningarne har han ansett
sig icke behöfva arbeta och vid deras slut är han redan åter inne på lösdrifvarestråten.
Något ringa belopp, såsom godtgörelse för öfverarbete, synes dock böra
till uppmuntran i arbetet fången lemnas, och i fråga om dylika insparade flitpenniugars
öfversändande till den frigifnes hemort hafva komiterade, i enlighet med Riksdagens
derutinnan hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställan, föreslagit bestämmelser
i syfte att förebygga onödiga vandringar för medlens utbekommande
äfvensom missbruk af medlen.

15 §.

5(1

Vid fångens frigifvande efter slutadt tvångsarbete bor arbetsaiistaltens före.
ståndare draga försorg derom att den frigifne, med begagnande af jernvägs- eller
ångbåtslägonhet, der sådan finnes, samt försedd med nödig utrustning af kläder och
medel till uppehälle under färden befordras till sin hemort, och hafva komiterade
ansett kostnaden derför böra af allmänna medel bestridas om och i den mån den
frigifne icke vid anstalten dertill eger tillgång. Vådan af att handlöst utsläppa fången
från anstalten för att sedan låta honom, bäst han gitter, sjelf förskaffa sig till
sin hemort är för stor för att icke böra om äfven på det allmännas bekostnad om
möjligt förebyggas, och det synes jemväl vara billigt att staten låter tillse att den
frigifne förhjelpes till sin hemort, sedan lösdrifvaren för undergående af tvångsarbetet
■ i de flesta fall blifvit genom polismyndighets försorg från sin hemort afhigsnad.

16 § Genom det föreslagna antecknandet af lösdrifvare i Polisunderrättelserna och

den ledning, som deraf vore att hemta vid mantalsskrifningarne, må det antagas att
småningom åtminstone flertalet af lösdrifvare skall komma att finnas i mantalslängd
uppfördt; men då tillförlitlig upplysning om lösdrifvares hemort icke i hvarje fall
torde kunna vinnas och det för polisuppsigtens handhafvande äfvensom för förpassandet
från anstalterna är nödigt att veta hvilken ort bör antagas vara lösdrifvarens
hemort, hafva komiterade förklarat att lösdrifvare må anses hafva sin hemort, derhän
senast varit eller bort vara mantalsskrifven, ett förklarande som är i allo enligt
med hvad i sådant hänseende finnes genom Kongl. Brefvet den 13 Juli 1853 för närvarande
stadgadt.

I öfverensstämmelse med likartad! stadgande i fattigvårdsförordningen har dock
ett undantag från nyssberörda bestämmelse blifvit gjordt för de garnisonsorter, der
krigsmanskap eller vid kronans varf eller verkstäder anstälde arbetare eller handtverkare
endast till följd af tjensten mantalsskrifvas, genom hvilket undantag dessa
orter komme att fritagas från tungan att såsom medlemmar af samhället räkna jemväl
dem, hvilka från tjensten afgå och kort derpå till lösdrifvare förfalla.

20 § Då stadsfiskal i vissa städer, der poliskammare finnes, är nästan uteslutande

åklagare vid rådstufvurätten och icke står i det samarbete med poliskammaren, som
erfordras för ett rätt utöfvande af den befattning med lösdrifvares varnande med
mera, hvilken enligt förslaget skulle stadsfiskal tillkomma, har rätt blifvit medgifven
poliskammare att åt poliskommissarie eller annan polisman — med hvilket ord komiterade
velat beteckna person, som på grund af tjenst eller anställning har polisverksamhet
till uppgift — uppdraga fullgörandet af hvad enligt förordningen eljest skulle
åligga stadsfiskal.

Åt Konungens Befallningshafvande hafva komiterade lemnat öppet att dels,
på grund af lokala förhållanden, för viss trakt af länet bestämma annan tid än den
af komiterade föreslagna af åtta dagar för lösdrifvares inställelse till förhör angående
honom meddelad varning, och dels, med afseende å dömd lösdrifvares särskilda
sinnesart, hos Kongl. Fångvårdsstyrelsen göra hemställan om lösdrifvarens försändning
till viss annan tvångsarbetsaustalt än den eljest för honom afsedda.

Vidkommande slutligen verkställigheten af det ådömda tvångsarbetet, så föreslå
komiterade, att sådant arbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller ock
i enskild af ett fattigvårdssamhälle för sig eller af flere fattigvårdssamhällen gemensamt
inrättad och under offentlig myndighets tillsyn stäld tvångsarbetsanstalt, äfvensom
att, så vidt möjligt, särskilda tvångsarbetsanstalter böra inrättas för de för brott
straffade och för de icke straffade lösdrifvarne samt att i öfrigt fångarne hållas skilde
till kön och ålder.

Då frågan om ordnandet af tvångsarbetsanstalter är af största betydelse för
eu rätt behandling af lösdrifvare, hafva komiterade, ehuruväl denna fråga törhända
mera tillhör förvaltnings- än lagstiftningsområdet, likväl ansett sig böra här icke
blott redogöra för de hufvudsakliga åtgärder, som derutinnan varit under innevarande
århundrade här i landet vidtagna, än ock närmare angifva sin egen uppfattning i ämnet.

Såsom redan är vordet nämndt, blef genom Kong! Förordningen den 27 Februari
1804 förordnadt, att eu arbetsanstalt eller ett så kalladt allmänt arbetsställe skulle
för Svea och Göta rike inrättas i Carlskrona, der från fästningsstraff frigifne personer
äfvensom lösdrifvare och landstrykare skulle utan sammanblandning med missdådare
eller fästningsfångar hållas till arbete. I anseende dertill att utrymmet vid
arbetsanstalten snart nog befans fyldt, förordnades dock kort derefter genom Kongl.
Brefvet den 24 December 1805, att den, som gjort sig skyldig till allmänt arbete
och icke kunde för bristande utrymme intagas å arbetsinrättningen i Carlskrona,
skulle försändas till fästningarne. Men icke ens fästningarne förslogo att hysa det
växande antalet af clem, hvilka enligt den nya lagstiftningen af länsstyrelserna dömdes
till allmänt arbete på obestämd tid. För beredande af ytterligare utrymme inrättades
i Vadstena ett nytt allmänt arbetshus för manspersoner. Äfven denna anstalt
blef dock snart fyld, och år 1817 hemstälde Kongl. Maj:t till Rikets Ständer,
att som Carlskrona och Vadstena arbetshus hyste det antal fångar de högst kunde
rymma, eller det förra 200 och det senare 300 fångar, samt å rikets fästningar
funnos insatte 400 försvarslöse, hvilka dock icke bort med missdådare sammanblandas,
ännu eu ny arbetsinrättning måtte anläggas. Sedan Rikets Ständer stält nödiga
medel till Kongl. Maj:ts disposition, vidtogos anordningar för att dels till arbete å
Vanäs fästning, det nuvarande Carlsborg, använda eu afdelning af do på Vadstena
arbetshus insatta och dels, med indragning af detta arbetshus, hvarest ständig arbetstillgång
för fångarne saknades, anlägga ett nytt arbetshus i Stockholm för 400 personer.

Genom Kongl. Brefvet den 11. Maj 1814, hade för qvinnor, som med sysslolöshet
blifvit beträdda, stadgats, att de skulle först hållas till arbete å länskorrektionshusen
och, om rättelse ej följde, insättas å de för qvinno!'' afsedda spinnhusen
å Långholmen, i Norrköping och Göteborg.

Under denna tid af ständigt ökadt behof af utrymme för de för försvarslöshet
till allmänt arbete dömde, fastades uppmärksamheten jemväl å inrättandet af tvångsarbetshus
i de särskilda länen. Så utfärdade Kongl. Maj:t den 10 November 1807
ett Cirkulär till Länsstyrelserna, deruti med anledning af anläggandet inom Malmöhus
län af. eu enskild läusarbetsanstalt, landshöfdingarue aubefaldes att taga i öf -

14 §

vervägancle, huruvida icke enahanda anstalt till tiggerlers hämmande jemväl inom
öfrige länen kunde vara lämplig, derom öfverenskommelse med vederbörande i sådant
fall borde träffas. Då allmän verkställighet å detta Cirkulär icke följde, blef
genom Kongl. Brefvet den 28 Maj 1813, enär genom dylika arbetsinrättningar sysslolöse
personer med mindre besvär för det allmänna genom deras forslande till en
aflägsen ort kunde hållas till arbete och eu utväg för de häktade lättare yppas att
i orten skaffa sig försvar, landshöfdingarne ånyo anbefaldt att söka uppmuntra arbetsställens
inrättande genom enskildes försorg och sammanskott. Genom ett Kongl.
Cirkulär af den 18 November 1783 hade visserligen landshöfdingarne redan tidigare
anbefalts att i länen grunda publika arbetsinrättningar, men dessa inrättningar, hvilka
med anledning af inträffade missväxter ansetts erforderliga för att såsom statsanstalter
under Commerce-Collegii inseende bereda nödlidande arbetsförtjenst, hade endast
på få ställen kommit till stånd och jemväl så småningom upphört. De arbetsinrättnin -gar åter, som år 1807 afsågos, skulle bekostas af kommunerna och vara beräknade för
emottagande af lättjefulla äldre och yngre personer, hvilka voro arbetsföre men saknade
laga försvar. Vid början af år 1819 funnos sådane arbetshus inrättade inomUpsala,
Skaraborgs, Södermanlands, Kalmar, Örebro, Wermlands och Vester Norrlands län
samt voro under anläggning i Linköpings, Elfsborgs, Vesterbottens, Gotlands och
Jemtlands län, hvarförutan medel till dylika inrättningars anläggande voro insamlade
i flere andra län. Den på grund af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den
24 November 1809 tillförordnade fattigvårdskomité, hvilken afgaf sitt betänkande den
4 Juni 1821, föreslog ock, att för försvarslöshet ådömdt arbete skulle förrättas helst
i stadens eller länets tukt- och arbetshus, om sådant funnes, men i brist deraf vid
allmän arbetsinrättning. Denna komités förslag föranledde dock ej till någon författning
och snart yppade sig andra åsigter i fråga om lämpligheten af länsarbetshus.

Sedan under år 1820 vid Vanäs fästningsbyggnad uppsatts eu Piouierkår
om 300 man af försvarslöse under militäriskt befäl, dertill första uppsättningen tagits
bland arbetsarrestanterne i Vadstena; sedan derjemte det till vanartiga qvinnors förvarande
använda kronospinnhuset å Långholmen blifvit utvidgadt och inredt till korrektionsinrättning
för försvarslöse manspersoner, i sammanhang hvarmed anlagts ett
särskildt korrektionshus för qvinno!'' å hufvudstadens Norra Malm, samt sedan Malmö
Citadell, som förut användts endast till straffängelse för brottslingar, blifvit utvidgadt
till förvarande jemväl af dem, som i södra delen af riket för försvarslösbot dömdes
till allmänt arbete, ansågos länsarbetshusen icke vidare vara behöfliga. En af Kongl.
Maj:t nedsatt komité för utarbetande af förslag rörande behandlingen af personer,
som för bristande näringsfång vore i saknad af friheten, hade redan i sitt den 5 Mars
1823 afgifna betänkande hemstält, att de gjorda sammanskotten för särskilda arbetsanstalter
i länen måtte, med vederbörandes begifvande, disponeras för korrektionsinrättningen
i Stockholm.

Genom Kongl. Brefvet af den 27 Juni 1827 förordnades att ifrågavarande
länsinrättningar skulle förenas med de större anläggningar af detta slag, som då
funnes å Långholmen och i Malmö för manspersoner samt i Stockholm, Norrköping

och Göteborg för qvinnor. Till följd af samma förordnande upphörde ifrågavarande
länsinrättningar med undantag allenast af de inom Upsala, Linköpings, Nyköpings,
Vesterbottens, Gotlands och Jemtlands län anlagda, hvilka ännu 1839 funnos
i behåll men numera, såvidt komiterade kunnat utröna, upphört att utgöra någon
för länet afsedd inrättning. Stockholms stads arbetsinrättning, der mindre arbetsföra
försvarslöse hållas till arbete, torde för närvarande vara den enda kommunala arbetsanstalt
i riket, i hvilken ådömclt allmänt arbete af försvarslöse uttjenas.

I det betänkande, som afgafs af den år 1.837 tillsatta fattigvårdskomité, framhölls
dock behofvet ej mindre af tvångsarbetshus, hvilka borde inom hvarje län inrättas
för återförande till arbetsamhet och sedlighet af dem, som genom lättja och
sysslolöshet i förening med liderlighet, tiggeri och ett kringstrykande lefnadssätt visat
sig vådlige för samhället, än äfven af frivilliga arbetsinrättningar, hvilka för fattigvårdens
rätta handhafvande borde upprättas af hvarje stad eller socken eller af
flere socknar gemensamt, om belägenheten dertill gåfve anledning och förening derom
kunde träffas. Tvångsarbetshuset skulle i allo vara skildt från korrektionsinrättningen,
der förbrytare för umgällande af sina missgerningar insattes, och borde kostnaden
för byggnad och underhåll af tvångsarbetshusen desto hellre bestridas af allmänna
medel, som samma inrättningar komme att träda i korrektionsanstalternas
ställe till emottagande af lösdrifvare samt tungan af deras underhåll skulle blifva
alltför ojemnt fördelad om detsamma skulle af kommunerna bekostas.

Samma komité hade jemväl hemstält, att i förbindelse med tvångsarbetshusen
borde ställas arbetskompanier, vid hvilka sådane personer af mankönet kunde upptagas,
som voro dömde till minst ett års tvångsarbete.

I enlighet med derom af styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i
riket framstäldt förslag förordnade jemväl Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse af
don 8 Augusti 1842 om bildandet af eu kronoarbetskår under militärisk tukt och
befäl samt indelad i fyra särskilda klasser efter manskapets större eller mindre
vanart. Kronoarbetskåren skulle uppsättas af fullt arbetsföra manspersoner, de
der vore dömde till allmänt arbete vid korrektionsinrättningarne, Pionierkåren
eller arbetskompanierna i Carlskrona och å sjökastellet Kungsholm; och skulle för
så väl desse som dem, hvilka komme att till kåren dömas, arbetstiden bestämmas
till två, tre eller fyra år. Den första klassen eller fästningsklassen skulle utgöras
af frigifne brottslingar äfvensom sådane försvarslöse, som förut undergått allmänt
arbete; den andra klassen eller lägre fältklassen af försvarslöse, som förr varit insatte
i allmän arbetsanstalt men tillhört elit- eller förtroendeafdelning; den tredje
klassen eller högre fältklassen • af öfrige försvarslöse och den fjerde klassen eller
soldatklassen af sådane, ur rullorna utstrukne soldater, hvilka ålagts att med allmänt
arbete uttjena deras vid värfvadt regemente ingångna kapitulation.

Första klassen fördelades i kompanier och förlädes dels i Carlskrona, dels å
Kungsholmens kastell, dels å Carlsborg och dels å Vaxholm och Rindö. Andra och
tredje klasserna åter skulle i spridda mindre afdelningar dels användas för statens

räkning vid fängelsebyggnader och dels på grund af infordrade anbud utlemnas till
arbete åt bolag eller enskilda personer.

Soldatklassen användes under eu lång följd af år vid Strömskolms kanalbyggnader
och flyttades år 1860, under namn af Disciplin-kompaniet, till Borghamn. År
1872 upphörde Disciplin-kompaniet att utgöra eu afdelning af kronoarbetskåren
och, jemte det kompaniet förlädes till Carlsborgs fästning, öfverflyttades all befattning
med detsamma från Fångvården till Krigsadministrationen.

Då några anbud från bolag eller enskilde för användning af krön oarbetskarlar
icke läto sig afhöra, måste emellertid de öfrige klasserna och kompanierna sammanslås
och höllos de straffade lösdrifvarne till arbete vid Carlsborg, Carlskrona, Slite
och Långholmen samt förlädes de icke för brott straffade lösdrifvarne såsom Pionierklass
vid Vaxholms fästning. År 1872 flyttades fastningsklassen från Carlsborg för
att lemna rum för Disciplin-kompaniet, och blefvo do straffade lösdrifvarne under
civil förvaltning förlagdo dels å Tjurkö i närheten af Carlskrona, der de enligt ett
af Ivongl. Maj:t faststäldt kontrakt, hvilket eger bestånd till den 1 Oktober 1888
och jemväl derefter intill dess ett år förflutit från det uppsägning deraf från någondera
sidan skott, af enskild person sysselsättas med stenhuggeriarbete, varande utrymmet
för denna arbetsstyrka, som är inlogerad i bostäder, hvilka af entrepenöreu
tillhandahållas, beräknadt för högst 450 man, och dels vid kalkstensbrottet å Borghamn,
der fortfarande lärer kunna påräknas användning för eu styrka af ungefärligen
140 man.

Deremot och då fästningsarbetena i Stockholms skärgård ej längre lemnade
tillfälle till sysselsättning för mera än ett mindre antal försvarslöse, och då antagligt
anbud för desammas öfvcrtagando i arbete hos enskilde icke kunnat erhållas,
har genom Nådigt bref den 22 September 1876 förklarats, att för brott icke straffade
försvarslöse tillsvidare skola, i den mån tillfälle till sysselsättning för dem vid
Vaxholm icke funnes att tillgå, fullgöra det ådömda arbetet i enrum å läns- och
kronocellfängelserna, med iakttagande deraf att, der arbetet verkställes i enrum, eu
tredjedel af arbetstiden afdrages. Från och med år 1877 hafva derefter vid fortifikationsarbetona
å Rindö sysselsatts allenast de af Öfverståthållare-Embetet till allmänt
arbete dömde icke straffade försvarslöse till antal af är 1877, 226, år 1878,
209, år 1879, 182, år 1880, 188 och år 1881, 152 — hvaremot i län sfängelserna
och kronohäktena under enahanda behandling som tillkommit brottslingar hållits förvarade
år 1877, 213, år 1878, 143, år 1879, 155, år 1880, 172 och år 1881 ett
vexlande antal af 60 till 170 man om dagen.

Försvarslösa straffade qvinno!’ hafva allt efter de olika län, inom hvilka de
blifvit för bristande försvar dömda, intill senare åren försändts till Norrmalm, Norrköping
eller Göteborg, men sändas numera allenast till Norrmalm, der de i särskild
afdelning inom straff- och arbetsfängelset hållas tillsammans med sådana för brott
icke straffade försvarslösa qvinnor, hvilka för itereradt lösdrifveri blifvit till allmänt
arbete dömda. För första gången till sådant arbete dömda, icke straffade qvinno!’
hafva åter allt sedan år 1853 aftjenat arbetet i läns- och kronohäktena.

I afseende å mindre arbetsföra försvarslösa manspersoner förordnades dels år
1842 att sådane, så vidt de voro för brott straffade, skulle qvarstadna vid eller försändas
till korrektionsinrättningarne i Malmö och å Långholmen, och dels år 1853
att ostraffade försvarslöse borde, derest inom orten funnes för län eller större del
deraf inrättad, under offentlig tillsyn stöld arbetsanstalt, der förrätta det ådömda
arbetet, men, om sådan icke funnes, hållas i fängelse å kronohäkte att förrätta det
arbete, som der kunde vara att tillgå; men att, om personen åter dömdes för försvarslöshet,
skulle arbetet verkställas vid arbetsinrättning inom orten eller ock vid
allmän arbetsanstalt. Som någon så beskaffad arbetsinrättning för viss ort icke funnits
annorstädes än i Stockholm, hafva endast de af Öfverståthållare-Embetet till
allmänt arbete dömde mindre arbetsföra, icke straffade försvarslöse kunnat i sådan
inrättning intagas, hvaremot de öfrige hållits förvarade i läns- och kronohäktena.
Genom Kongl. Brefvot den 17 Augusti 1877 har dock förordnats, att mindre arbetsföra
försvarslöse skulle, efter beskaffenheten af förut straffade eller ostraffade, hållas
till arbete bland den klass försvarslöse, hvartill de hörde, och har genom detta stadgande
den förra sammanblandningen af försvarslöse och straffade vid straff- och arbetsfängelserna
i Malmö och å Långholmen upphört.

Genom Kongl. Blefven den 30 Oktober 1845, den 17 Oktober 1846 och den
16 Oktober 1850 både det medgifvits frigifna kronoarbetskarlar att i mån af utrymme
få ingå såsom. frivillige vid kronoarbetskåren, dervid arbetstiden vid inträdet
i kåren skulle, efter personens egen önskan, bestämmas till visst antal månader,
dock icke till mindre än tolf och icke till mera än tjugofyra, och hade jemväl
sådane försvarslöse, hvilka fått sig förelagdt att vid äfventyr af allmänt arbete förskaffa
sig laga försvar, blifvit på egen begäran emottagne vid straff- och arbetsfängelserna
i Malmö och å Långholmen. Af detta medgifvande hade tidtals nära 600
individer begagnat sig och antalet af frivillige hade sällan sjunkit under 300. Då
det emellertid visade sig att samma personer år efter år såsom frivillige vid fångvårdsanstalterna
qvarstadnat eller att från anstalterna afgångne frivillige efter några
få dagar dit återvända sedan de i lättja förslösat den inom anstalten besparade arbetsförtjensten,
lät Kongl. Fångvårdsstyrelsen genom cirkulär den 12 Maj 1871 tillkännagifva,
att frivillige derefter icke utan i undantagsfall komme att vid fångvårdsinrättningarne
emottagas ; och har till följd af denna åtgärd mängden af så kallade frivillige
minskats så att antalet deraf sedan 1872 i medeltal utgjort allenast 18 om året.

I det betänkande, som den 5 December 1870 afgafs af de för utarbetande af
förslag till ny fattigvårdsförordning utsedde komiterade, hafva desse komiterade, med
hufvudsakligt biträdande af de uti 1837 års fattigvårdskomités utlåtande uttalade
åsigter, förordat dels frivilliga arbetsanstalters inrättande inom kommunerna och genom
dessas försorg och dels upprättande af tvångsarbetsanstalter på statens bekostnad.
Bemälde komiterade hafva anfört, att, om man ville att de frivilliga arbetsanstalterna
skulle utan utgift för staten komma till stånd, hvarigenom måhända staten
besparades mången framtida fångvårdskostnad, kunde de särskilda samhällena
icke skäligen betungas med kostnader för inrättandet af tvångsarbetsanstalter, och

då staten genom lag bestämdo allmänt arbete såsom straffpåföljd för försvarslöse
personer, betlare med flera, tillkomme det ock staten att vidtaga sådana åtgärder
att arbetet kunde på lämpligt sätt verkställas och således äfven att, likasom i fråga
om hvarje annan straffanstalt, bekosta inrättandet, underhållet och förvaltningen af
de tvångsarbetsanstalter i riket, som kunde anses erforderliga. I fråga åter om det
nödiga antalet af dylika, från fängelserna helt och hållet fristående tvångsarbetsanstalter
ansågs, att sådan anstalt icke inom hvarje län vore af behofvet påkallad,
men att det vore önskligt att inom skilda större delar af riket anordnades lämpligt
antal tvångsarbetsanstalter, afsedda att till arbete emottaga inom vissa orter dertill
dömda personer.

Kongl. Fångvårdsstyrelsen har uti sitt underdåniga utlåtande af den 26 Augusti
1879 framhållit såsom en hufvudgrund för eu ny lagstiftning angående lösdrifvare,
“att denna lagstiftning gjordes sådan att kommunen och dess medlemmar, hvilka
allena vore i tillfälle att egna tillsyn och bereda vård åt det uppväxande slägtet
och hindra individer från skadliga vanor och förfall, funne sig af egen fördel manade
att fullgöra hvad på dem ankomme och icke åt dem inrymde tillfälle att från
sig på staten hvälfva tungan af egen efterlåtenhet." Af de förhandlingar, som i
Kongl. Fångvårdsstyrelsen föregått nämnda utlåtande, hafva komiterade inhemtat, att
till stöd för denna grundsats anförts, att med anledning deraf att staten allena bekostade
både forsling och underhåll äfven för de till allmänt arbete dömde försvarslöse,
hvilka icke förut undergått bestraffning för brott men för kommunerna vore
besvärliga eller misshaglige, skulle dessa ej haft annat bemödande än att fortast
möjligt blifva dem qvitt medelst anmälan till behandling såsom försvarslöse; att till
förhindrande af dylikt förfarande vore nödigt att kommunerna i viss mån komme att
vidkännas kostnaden för de för betleri och olofligt kringstrykande till allmänt arbete
dömde samt att, om kronan anskaffade sjelfva jordlägenheten med erforderlige byggnader
för tvångsarbetsanstalten samt antoge och afiönade de tjenstemän, som omhänderhade
förvaltningen och redovisningen för fångarnes arbeten med inkomster och
utgifter, borde kostnaderna för den omedelbara tillsynen öfver hjonen, deras föda
och klädnad, underhåll af byggnader med mera till den del deraf, som ej betäcktes
af jordens afkastning och inkomsten af hjonens arbete, ersättas af kommunen efter
dagkostnad i mån eu hvar af dem under året haft individer vid anstalten intagne;
och hafva jemväl åberopats förhållandena i Danmark, der numera hvarje amf skulle
ega sin tvångsarbetsanstalt, i hvilken tredskande, försupna och liknöjde fattige insattes
på vederbörande kommuns räkning, eu anordning som skulle utöfvat eu utomordentligt
gagnelig och afskräckande inverkan så väl på lösdrifvare som på kommunerna.

I sammanhang med hvad sålunda blifvit återgifvet, anse komiterade sig jemväl
böra upplysa, att Kongl. Maj:t uti nådig proposition till Rikets Ständer af den 7
November 1853, hvarigenom äskats anslag af allmänna medel för anläggande af minst
en arbetsanstalt i hvarje af rikets län äfvensom Stockholm för emottagande af, till
tvångsarbete dömda, icke straffade försvarslösa qvinno!’ och mindre arbetsföra personer,
tillika föreslagit att, till betäckande af kostnaderna vid sådan arbetsanstalt för

arbetshjonens underhåll, den socken eller stad, dit ett arbetshjon hörde, skulle vara
förpligtad att lemna ett bidrag af minst fyra skillingar och högst åtta skillingar banko
för hvar dag hjonen å arbetsanstalten vistades, samt att öfriga nödiga kostnader
skulle fördelas å kommunerna att utgå efter enahanda grund, som för bidrag till
fattigvården vore bestämd, men att Rikets Ständer funnit sig af finansiela skäl icke
kunna bevilja det begärda anslaget, i följd hvaraf förslaget förfallit.

Nu, hvad först angår den för lagstiftningen vigtiga frågan om och i hvad mån
staten eller kommunen skall bekosta anläggning eller underhåll af tvångsarbetsanstalt
för lösdrifvare, så torde komiterade till en början få fästa uppmärksamheten derå
att, såsom af den nyss lemnade redogörelsen framgår, det icke blifvit ifrågasatt att
kommunen skulle deltaga i kostnaden för anstalt afsedd för sådan lösdrifvare, som
för brott undergått bestraffning. Anledningen härtill kan icke vara annan än den
graduela skilnad i vådlighet för den allmänna säkerheten, som ansetts förefinnas mellan
dessa lösdrifvare och andra för brott icke straffade lösdrifvare, och då komiterade
dela uppfattningen att staten bör på sin bekostnad föranstalta om verkställighet af det
tvångsarbete, som blifvit ådömdt straffade lösdrifvare, lärer den nu uppstälda frågan
få fattas såsom gällande endast tvångsarbetsanstalt för icke straffade lösdrifvare.

Likaledes, och då med inrättandet af tvångsarbetsanstalter för sistnämnda klass
af lösdrifvare äfven åsyftas att bereda trygghet för upprätthållande af allmän ordning
och säkerhet, hvilka om än i mindre grad af dessa lösdrifvare hotas, kunna komiterade
icke finna annat än att staten bör bekosta anläggningen af sådana anstalter,
och det föreligger icke heller något förslag att kommunen skulle bestrida eller deltaga
i kostnaden för dylik anläggning. Det är allenast kostnaden för arbetsfångarnes
underhåll, som ansetts böra i viss mån drabba kommunen.

Utan att vilja ingå i bedömandet af huruvida landets kommuner och särskildt
dess större städer, hvilka måhända gjort mest för ordnandet af folkskoleväsende och
fattigvård, kunna med skal förevitas att eftersätta omsorgen om den uppväxande ungdomen,
eller om någorstädes visat sig eu afsigt hos kommunen att från sig på staten
kasta omvårdnaden om förfallna individer, kunna komiterade dock icke neka, att det
vore önskligt om den kommun, som i nämnda hänseenden gjorde sig skyldig till försummelse,
kunde drabbas af en påföljd, hvari läge eu kraftig maning till ett bättre
iakttagande af sina pligter gent emot kommunens barn och förfallna medlemmar.

Huru en dylik påföljd skulle rättvist träffa den skyldige kommunen, hafva dock
komiterade förgäfves sökt utgrunda.

Att, såsom Kongl. Fångvårdsstyrelsen föreslagit, stadga att den kommun, hvilken
lösdrifvaren tillhörde, skulle till eu viss del bestrida kostnaden för lösdrifvarens
underhåll å anstalten, befara komiterade icke kunna annat än leda till ett allmänt
missnöje genom den obillighet, som i många fall deraf skulle uppkomma.

Om, på sätt komiterade i öfverensstämmelse med nu gällande stadgande hemstält,
lösdrifvaren ansåges ega sin hemort, der han senast varit eller bort vara mantalsskrifven,
skulle nemligen kanske i de flesta fall inträffa att den kommun, som
komme att drabbas af omkostnaderna, icke varit i tillfälle att vårda lösdrifvaren i

lians ungdom och förhindra hans förfall i do laster, hvilka varit hos honom rådande
redan vid hans inflyttning i kommunen. Af komiterades vid detta betänkande fogade
statistiska tabell n:o 4 angående de under år 1881 för försvarslöshet och betlande häktade
och till allmänt arbete dömda personer framgår, att af ett antal 3,122 å landet
födde försvarslöse endast 1,523, eller således mindre än hälften, voro vid häktandet fortfarande
å landet kyrkoskrifne, under det åter 3,744 försvarslöse varit vid häktandet
kyrkoskrifne i städerna, men allenast 2,029 varit derstädes födde; att i Stockholm
2,167 lösdrifvare varit kyrkoskrifne, men endast 741 derstädes födde, och att i Göteborg
varit kyrkoskrifne 505 lösdrifvare men derstädes födde allenast 261. Dessa
siffror bestyrka den allmänna iakttagelsen, att städernas befolkning ökas genom inflyttningar
från landsorten, och att synnerligast de större städerna draga till sig ett
stort antal individer, hvilka antingen äro eller blifva lösdrifvare. Då en kommun
icke eger rätt att hindra inflyttning af personer, äfven om de äro kände för lättja
samt oordentligt och vanartigt lefnadssätt, skulle, utan att kommunen på något sätt
kan sägas hafva förskylt det, sådana förfallna personer komma att ådraga kommunen
dryga kostnader genom den behandling, hvarför de såsom lösdrifvare från statens
sida blifva föremål. För denna obilliga tunga skulle visserligen städerna i främsta
rummet vara utsatta, men äfven landskommunerna skulle icke undgå att träffas deraf.
Af primäruppgifterna till nyss åberopade tabell inhemtas att af 1,437 landskommuner,
hvilka utgjort födelse- eller kyrkoskrifningsort för de under år 1881 häktade och till
allmänt arbete dömde betlare och försvarslöse, allenast 161 kommuner haft ett lika
antal inom kommunen födde och inom densamma vid häktningen kyrkoskrifne betlare
och försvarslöse, hvaremot inom alla öfrige 1,276 kommuner antalet vexlat
mellan än flere födde än kyrkoskrifne och än tvärtom, ett bevis på den synnerliga
rörlighet i fråga om in- och utflyttningar, som utmärker ifrågavarande personal.
Då med visshet kan antagas att färre än halfva antalet af dömde lösdrifvare
skulle vid häktandet befinnas tillhöra den kommun, • der lösdrifvaren blifvit
född och tillbragt sin ungdom, och då kommunen saknar all utväg att förhindra
ett fortsatt lösdrifveri, utan lösdrifvaren strax efter det han från tvångsarbetsanstalt
frigifvits kan åter lemna sin hemort och börja ett förnyadt kringstrykande,
skulle utan tvifvel mången kommun finna det hårdt och orättvist att betungas
med kostnader för underhåll å tvångsarbetsanstalt af en lösdrifvare, hvilken törhända
några veckor efter första mantalsskrifningen blifvit med lösdrifveri beträdd och hvars
förfall och fortsatta lösdrifveri ingalunda kunna läggas kommunen till last. Skyldigheten
att bekosta arbetsföra lösdrifvares underhåll skulle dessutom stå i uppenbar strid
med den nu varande fattigvårdsförordningens grundsats om den obligatoriska försörjningens
inskränkning till minderårige, sjuke och ålderstigne, på samma gång den
skulle öppna en ny följd af tvister kommunerna emellan om underhållsskyldigheten.

Lika litet synes rättvisa och billighet uppnås om det, till exempel, bestämdes
att den kommun, hvari lösdrifvaren vore född, skulle bestrida underhållskostnaden å
tvångsarbetsanstalten. I våra dagar, då till följd af lättade samfärdsmedel folk allt
mer dragés från hemmet för att söka nya förvärfskällor, och i vårt vidsträckta land,

der af gammalt från vissa fattigare trakter en utflyttning pågått för sökande af arbete
och försörjning, som inom födelseorten icke stå att vinna, äro de fall icke få,
der under familjens kortvariga uppehåll i eu kommun barn hlifvit födda och sedermera
åtföljt föräldrarne till annan kommun för att kanske, efter ett lika kort uppehåll
derstädes, jemte den än mer ökade familjen flytta till ytterligare eu tredje eller
fjerde kommun. Under sådana förhållanden måste banden emellan individerna och
födelseorten vara slappa nog, och det skulle säkerligen kännas för eu kommun synnerligen
hårdt att drabbas af eu dryg kostnad för en person, som kanske för tjugo
eller tretio år sedan blifvit född inom kommunen men derstädes sedan spädaste barnaåren
icke vistats och på hvars uppfostran kommunen omöjligen kunnat öfva inflytande.
Att dessutom ega eu särskild grund för ifrågavarande underhållsskyldighet
och eu annan för bestämmande af hemortsrätten i fattigvårdshänseende, skulle kunna
föranleda betänkliga förvecklingar mellan de olika bestämningsgrunderna, då en person
skulle ega hemortsrätt inom eib samhälle men ett annat skulle vara pligtigt
att vårda sig om att han icke till lösdrifvare förfaller, och då till exempel lösdrifvaren
för fattigvård, lemnad åt familjen, stode under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde
i det samhälle, der han egde hemortsrätt, men för godtgörande af kostnaden
för sitt eget underhåll i tvångsarbetsanstalt vore skyldig att arbeta åt födelsekommunen.
Någon ändring af nu gällande grund för hemortsrätten i fattigvårdshänseende
sakna så mycket mer komiterade anledning att ifrågasätta, som denna grund så
nyligen blifvit på de af senaste fattigvårdskomité anförda, öfvertygande skäl faststäld.

Synnerlig ledning för frågans bedömande synes icke heller vara att hemta
från förhållandena i Danmark. Före 1860, då den nu gällande danska lösdrifverilagen
utkom, utgjorde de till fängelse dömde lösdrifvarne och betlarne omkring fem
procent af de danska straffanstalternas befolkning, och utstods fängelsestraffet i statens
tukt- och förbättringshus. Lösdrifvare voro för förnyadt lösdrifveri och betleri
underkastade ända till 8 —10 års fängelsestraff, och i straffanstalterna funnos månge
lösdrifvare af den ålder och bräcklighet att de förklarades vara långt mera passande
till hjon i ett fattighus än att hållas i eu kostsam straffanstalt. I medeltal för de
näst föregående fem åren utgjordes åttiotvå procent af lösdrifvare öfver 30 års ålder
och nära en fjerdedel af sådana som hunnit öfver 50 år. Straffet för lösdrifveri förändrades
genom nämnda lag till fängelse vid vatten och bröd, hvilket straff aftjenas
i de kommunala arresthusen —■ der för öfrigt samtlige fängelsestraff, med undantag
af statsfängelse, numera uttjenas äfvensom alla ransakningsfångar hållas häktade —
eller ock till motsvarande tvångsarbete, och lemnades justitieministeriet öppet att bestämma
hvilka kommunala fattig- och arbetshus, och af dem företrädesvis amtsfattighus
skulle kunna såsom tvångsarbetshus anses och för hvilka jurisdiktioner de skulle användas.
Såsom sådana tvångsarbetsanstalter voro år 1881 förklarade nio amtsfattighus,
hvilka underhållas af amtsrepartitionsfonden, dertill bidrag från kommunerna
ingå utan att dock särskild debitering å någon kommun för denne tillhörige, å tvångsarbetshuset
insatte lösdrifvare eger rum. Af amtsrepartitionsfonden bestridas nemligen
åtskilliga andra utgifter såsom för arresthusen, för allmänna vägars och broars

anläggning och underhåll, för skolväsendet, hospitals- och sundhetsvasendet, lagskipningen
med mera, och till fondens uppehållande utgöras bidrag af hela amtet efter
“Hartkorn* (det värde af eu egendoms afkastning som motsvarar eu tunna hartkorn)
eller annan grund. Någon påtryckning å de särskilda sockenkommunerna att egna
sorgfälligare vård om den kommunen tillhörande ungdom eller de inom kommunen
skrifne lösdrifvare synes derföre genom ofvan anmärkta lagförändring icke i annan
mån kunna vara vunnen, än att utan tvifvel amtet bättre än staten är i tillfälle att
uti ifrågavarande hänseenden öfva kontroll öfver sockenkommunen. Deremot lärer
det inom Danmark minskade antalet lösdrifvare och betlare kunna tillskrifvas den
strängare uppsigt, som numera särskildt genom det ridande gendarmeri, som inom
flera amt inrättats, hålles öfver dem, och som i ett tätt bofolkadt land är både
nödig och möjlig att utöfva, hvarförutom det danska folklynnet och den mera jemnt
utbredda välmågan torde till sådan minskning bidraga. I hvad mån minskningen
skett är för öfrigt svårt att utreda, då någon officiel statistik icke föres öfver de i
arrest- och tvångsarbetshusen förvarade, genom dom eller resolution till tvångsarbete
dömde lösdrifvare. Den väsendtliga skiljaktighet, som här och i Danmark råder i
uppfattningen om eu kommuns skyldighet att vårda sig om eu arbetsför person, försvårar
ock i hög grad all jemförelse mellan do båda landen uti förevarande hänseende.

Att hos oss ålägga länen, såsom sådanc, skyldighet att ansvara för ifrågavarande
lösdrifvares bestraffning har synts komiterade betänkligt, då, på grund af
förut anmärkta tillströmning af lösdrifvare till do större städerna, Stockholms stad
samt Göteborgs och några få andra län skulle oskäligt derigenom betungas, under
det många af de öfriga länen icke ega ett så stort antal icke straffade lösdrifvare
att ens någon fristående tvångsarbetsinrättning kan för dem ifrågasättas. Emot antagandet
af länsindelningen såsom grund för bestämmande af skyldigheten att underhålla
lösdrifvare å tvångsarbetsanstalt gälla för öfrigt samma skäl som nyss blifvit
anförda emot sockenkommuns eller stads förpligtande till enahanda skyldighet.

Fördelarne af att ega tvångsarbetshus i de särskilda länen och i de större
stadskommunerna äro dock synnerligen beaktansvärda. Långa fångtransporter undvekos;
arbetsfångarne egde lättare utväg att vid afgång från anstalten vinna tjenst
och anställning i sin hemort än i en derifrån aflägsen trakt; de skulle icke genom
intagandet å arbetsanstalten alltför långt skiljas från hemorten och derigenom möjligen
försättas på en kringstrykande fot och för kommunerna kunde tillfälle beredas att
öfvervaka ej mindre att tvångsarbetet ändamålsenligt ordnades än äfven att kommun
tillhölles att taga behörig vård om sådan lösdrifvare, som deraf vore i behof.

En utväg att få tvångsarbetshus inom länen till stånd kunde vinnas, om länen
upprättade frivilliga arbetshus och i dessa inrymdes eu afdelning, innehållande ett
efter behofvet afpassadt antal celler jemte arbetssalar, att tjena till tvångsarbetsanstalt
för länet.

Behofvet af frivilliga länsarbetshus för ett rätt handhafvande af fattigvården
inom länot har flera gånger, såsom ock delvis här ofvan blifvit nämndt, framhållits,
och frågan om inrättande af sådane arbetshus har äfven utgjort föremål för lands -

tingens pröfning inom icke mindre än tolf särskilda län, eller Stockholms, Upsala,
Södermanlands, Vestmanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Blekinge, Göteborgs och
Bohus, Vermlands, Geflehorgs och Stora Kopparbergs län. Frågan har dock dels af
några landsting till obestämd framtid uppskjuta, dels fått förfalla och dels, såsom i
Upsala län, förklarats hyllande under det medel för ändamålet årligen afsättas. Eu
ofta nog nu saknad utväg för länets särskilda fattigvårdssamhällen att kunna på ett
eftertryckligt sätt till arbete hålla dem, hvilka genom lättja och liknöjdhet ådragit sin familj
sådan nöd att fattigvård måst lemnas, skulle derigenom beredas och möjligen skulle
ock, såsom jemväl blifvit vid riksdagen föreslaget, i eu särskild afdelning af arbetshuset
kunna från kommunerna emottagas dessa obotligt sjuka fattighjon, hvilka nu
ofta sakna all nödig vård. Dagkostnaden för dessa och nyssbemälda under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde stående arbetsföra hjonen kunde på grund af arbetshusets
räkenskaper årligen af landstinget bestämmas och af kommunerna erläggas.
För de af Konungens Befallningshafvande till tvångsarbete dömde, på arbetshuset
intagne lösdrifvare, borde åter länen undfå godtgörelse af allmänna medel, antingen
lösdrifvaron tillhörde länet eller icke.

Då tvångsarbetsanstalten är till för verkställigheten af den näpst, hvarmed staten
till förekommande af brott och till förhindrande af den allmänna ordningens störande
belägger vissa polisförseelser, och då sålunda tvångsarbetsanstalten tjenar icke ett
kommunalt intresse utan ett statsändamål, bör nemligen, efter komiterades mening,
kostnaden för dömde lösdrifvares underhåll å länets tvångsarbetsanstalt åt staten länet
återgäldas. På samma grund synes det komiterade jemväl vara billigt att länen finge
åtnjuta statsbidrag för uppförande af tvångsarbetshus, utan hvithet bidrag frågan om
länsarbetshus, efter hvad erfarenheten visat, näppeligen lärer komma att bringas till
verkställighet.

Då emellertid tillfälle till inredande af tvångsarbetsafdelning i ett kommunalt
frivilligt arbetshus för närvarande i de flesta länen saknas och då länen genom något
lagstadgande svårligen kunna förpligtas att om upprättande af arbetshus gå i författning,
blir nödigt att staten tills vidare i egna inrättningar för tvångsarbetets verkställande
emottager icke blott de för brott straffade utan jemväl de ostraffade lösdrifvarno.

I afseende å det förra slaget af lösdrifvare eller de för brott straffade synes,
enligt hvad dels af de komiterade till banda komna handlingar kunnat inhemtas och
dels Kongl. Fångvårdsstyrelsen på komiterades anmodan upplyst, tillfälle vara beredt
att fortfarande använda de mest vådliga manspersonerna vid anstalten å Tjurkö och
de till mogen ålder komna, som lemna hopp om förbättring, vid Borghamn, dervid
dock nattceller borde, om möjligt, för samtlige arbetsfångarne vid dessa tvenne ställen
inredas.

För brott straffade qvinno!’ skulle intagas i särskild afdelning vid straff- och
ar betsfängelset å Norrmalm.

För sådana för brott straffade manspersoner, hvilka icke uppnått 20 till 22
års ålder, borde eu särskild anstalt inrättas; och lärer lämplig lokal derför finnas
vid Nya Varfvet invid Göteborg.

Hvad beträffar för brott icke straffade qvinno!’ skall för deras emottagande
straff-fängelset vid Göteborg kunna åtminstone i eu nära framtid vara att påräkna.

Deremot lärer inom kort, i anseende till afslutade fortifikationsarbeten, komma
att upphöra don hittills begagnade utvägen att å Rindö använda de af Öfverståthållare-Embetet
till allmänt arbete dömde icke straffade lösdrifvare, och dessa skulle
då, i likhet med hvad för öfrige ostraffade lösdrifvare af mankönet redan nu egen
rum, fullgöra det ådömda tvångsarbetet i enrum i läns- eller kronohäkte. En dylik
lika behandling af eu för brott aldrig straffad lösdrifvare och af eu sakfäld brottsling
är att i hög grad beklaga och kan endast försvaras såsom en provisorisk, af nödtvång
framkallad åtgärd. Icke såsom om denna behandling skulle i och för sig vara svårare
än hvad den lättjefulle och vanartige förtjent — ty i cellen lemnas den late
fritt att arbeta efter behag eller att sofvande tillbringa den del af dagen som icke
af måltider och vandring på fånggård en upptages — men för lösdrifvare!! likasom
för allmänheten måste det förefalla underligt att staten har samma straff för lättjan
som för brottet, en likhet som möjligen kan verka derhän att gränsen emellan båda
lättare öfverträdes.

För att undvika vidare användning af statens straffanstalter för verkställighet
af tvångsarbete, som blifvit för lösdrifveri ådömdt, måste, derest kommunala tvångsarbetsinrättningar
icke kunna bringas till stånd, för särskilda distrikt af landet genom
statens försorg och på dess bekostnad anordnas tvångsarbetsanstalter för lösdrifvare.
I sådant hänseende anse komiterade tillfyllest om en dylik anstalt vore att tillgå för
Stockholms stad och län jemte öfriga länen kring Mälaren, en för Göteborgs och
Bohus län, Vermlands, Hallands och Yestgöta länen, en för de båda Skånska länen,
Småländska länen, äfvensom Blekinge och Östergötlands län samt en anstalt för Stora
Kopparbergs län och de Norrländska länen.

Skulle emellertid den förändrade lagstiftning angående lösdrifveri, Kong!
Maj:t kan finna skäl gilla och antaga, anses böra träda i verkställighet, innan vare
sig kommunala eller af staten inrättade tvångsarbetsanstalter hunnit komma till stånd,
erfordras eu anordning, hvarigenom tvångsarbetet kan af de för brott icke straffade
lösdrifvare fullgöras annorledes än i länscellfängelserna. För sådant ändamål torde
tillfälle böra beredas att fortfarande ä Rindö till tvångsarbete hålla de af Öfverståthållare-Embetet
dömdo ostraffade lösdrifvare. För öfriga lösdrifvare af ifrågavarande
slag kräfves åter en ny tvångsarbetsanstalt. Kongl. Fångvårdsstyrelsen har, på komiterades
förfrågan, upplyst, att af de under styrelsens förvaltning stälda inrättningar
icke någon annan skulle till förvar af ifrågavarande lösdrifvare kunna disponeras, än
det nyligen indragna straff-fängelset i Varberg, deri, utom i eu cellbyggnad med 32
celler, kunde i gemensamma lokaler inrymmas 300 fångar. Såsom eu mellertidig
anordning hemställa komiterade, att nämnda straffanstalt, efter det den blifvit försedd
med nattceller till erforderligt antal, måtte tills vidare användas såsom tvångsarbetsanstalt
för icke straffade lösdrifvare af mankön, dervid vore önskligt om eu särskild
fristående afdelning af anstalten förbehölles ostraffade lösdrifvare under 20 till 22
års ålder.

Hvad vidare beträffar ordnandet af sjelfva arbetet, bör i främsta rummet tillses
att detsamma blifver ett verkligt tvångsarbete och således utmärkes af ett strängt
och oeftergifiigt tvång till arbete. Visserligen får staten icke underlåta att söka bereda
den till sådant arbete dömdes sedliga förbättring genom moraliskt och religiöst
inflytande, men framför allt bör sjelfva arbetet genom dess stränga och tunga beskaffenhet
likasom ock hela lefnadsordningen i (ifrigt''under arbetstiden tjena att hos
den oordentlige och vanartige injaga fruktan för dylikt arbete och förmå honom till
ansträngning för undvikande af att åter varda för sådant utsatt. Det är kanske företrädesvis
genom sådan fruktan som sedlig förbättring skall kunna hos den fullväxte
lösdrifvaren framkallas, under det åter i fråga om unga lösdrifvare bemödandet bör
gå ut på att genom uppfostran godtgöra hvad i sådant hänseende försummats.

Komiterade befara att under den lagstiftning, som utgått från försvarslöshetsbegreppet,
mycken oklar uppfattning af det allmänna arbetets art och vilkoren för
dess rätta tillämpning egt rum. A ena sidan har man betraktat den allmänna arbctsanstalten
snart sagdt som eu asyl för utsväfvande och förfallna lättingar eller
för sådana, hvilka till följd af föregången brottslighet eller såsom kände för våldsamt
och oordentligt sinnelag icke förmått skaffa sig laga försvar, dervid man lemnat dem,
som förmått och velat arbeta, tillfälle att genom arbete förtjena jemförelsevis högst
ansenliga belopp, under det den late visserligen icke lemnats i sysslolöshet men ansetts
nog straffad för sin bristande arbetsvillighet genom den uteblifna eller lägre
arbetsförtjensten, och dervid i öfrigt anordningarne varit sådana, att frivillige i mängd
anmält sig till inträde. A andra sidan har man icke tvekat att i samma anstalt
och på enahanda sätt behandla brottslingen och den försvarslöse.

Tvångsarbetsanstalten bör, efter komiterades åsigt, med afseende å dess inre
anordning våra skiljaktig icke mindre från det frivilliga arbetshuset än från straffanstalten.
Med lemnad större frihet än för straff-fångar ifrågakomma, bör dock
tvångsarbetsfångens arbete såväl i anstalten som i det fria ständigt öfvervakas. Hvarje
sådan fånge, som icke af sjukdom är derifrån hindrad, bör under halfva dygnet hållas
till träget arbete med åliggande att dagligen eller för vecka fullgöra ett visst honom
föresatt och efter hans större eller mindre arbetsförmåga lämpaclt pensum — något
som måsto gälla äfven för arbete i det fria — vid påföljd att för uraktlåtenhet häraf
lida inskränkning under påföljande dag eller vecka i föda eller beqvämlighet i fråga
om sängkläder eller annat. Till uppmuntran i arbetet skulle visserligen någon godtgörelse
för öfverarbete kunna honom medgifvas, men borde denna ställas synnerligen
låg. Under måltider, fritider från arbetet och natten skulle fången hållas i cell, och
borde i allt sträng tukt och regelbunden ordning inom anstalten handhafvas.

Såsom komiterade redan framhållit, böra de för brott straffade hållas afskilda
från förut icke straffade lösdrifvare; de som flera gånger undergått bestraffning för
vanfrejdande brott skiljas från de mindre brottslige; personer af olika kön i skilda
anstalter förvaras samt fångar under 20 till 22 års ålder upptagas i särskilda anstalter
för den behandling deras ungdom och för intryck emottagliga sinne kräfva.

Genom det föreslagna öfvergångsstadgandet hafva komitorade sökt förekomma, att
sådana, för vanfrejdande brott straffade personer, hvilka, då författningen träder i kraft,
undergå eller nyligen undergått allmänt arbete och inom två år efter frigifvandet göra
sig skyldiga till lösdrifveri, skulle fritagas från den polisuppsigt, som enligt förslaget
ansetts nödig för lösdrifvare, som äro förlustige medborgerligt förtroende, hvarjemte
komiterade, i fråga om samtlige öfrige försvarslöse under enahanda förhållanden, likstält
det dem ådömda allmänna arbete med eu dessa försvarslöse vid frigifningen
meddelad första varning.

Slutligen få komiterade, med tillkännagifvande att komitorade förutsatt, att
särskilda föreskrifter om vissa meddelanden angående lösdrifvare till Polisunderrättelser
från föreståndare för tvångsarbetsanstalt skulle komma att i administrativ väg
utfärdas, åberopa dels, såsom förtydligande den ifrågasatta behandlingen af lösdrifvare,
vidfogade formulär till besked, förhörsprotokoll och andra handlingar, för uppsättning
hvaraf tryckta blanketter lämpligen synas böra till polistjenstemännen utdelas,
och dels bilagda statistiska tabeller, hvartill material hemtats för åren före 1881 ur
Kongl. Fångvårdsstyrelsens embetsberättelse!- och för året 1881 från uppgifter, hvilka
på komiterades begäran blifvit från rikets fångvårdsanstalter infordrade.

B) Förordning angående utländingar, Indika här i riket såsom

lösdrifvare anträffas.

Genom konventionen med Ryssland af fj December 1860 har aftal med
nämnda stat blifvit träffadt om återsändande till fäderneslandet af alla lösdrifvare
och tiggare, hvilka, födde i Ryssland eller Finland eller derstädes naturaliserade, begifvit
sig till Sverige eller Norge och der af myndigheterna anhållas. På grund af
denna konvention återsändes hvarje år ett icke obetydligt antal finnar och ryssar,
hvilka i de norrländska provinserna eller i Stockholm och öfriga kuststäder vid
Östersjön icke sällan anträffas såsom lösdrifvare. Då konventioner med andra länder
om ömsesidigt öfversändande af lösdrifvare och tiggare icke. finnas afslutna, men det
alltjemt visat sig, att ett icke ringa antal utländingar äfven från andra länder än
Ryssland och Finland årligen såsom lösdrifvare här i landet anhållas, torde någon
åtgärd jemväl i afseende å dessa böra vidtagas.

Danmark har genom lagen af den 15 Maj 1875 utan föregångna konventioner
förbjudit utländingar att uppehålla sig i landet, så vidt do vilja söka sin utkomst
under kringvandrande; och alla sådana personer liksom ock öfriga utländingar, hvilka
icke i Danmark ega försörjningsrätt och befinnas utan medel till sitt uppehälle, varda
genast ur landet utsända eller utvisade. Genom Plakat af den 19 April 1805 äfven
som lag af den 27 Maj 1854 är i Norge stadgadt, att hvarje från straffanstalterna
lösgifven utländing, hvilken förut icke i tro år stadigt uppehållit sig i landet och der
haft loflig försörj ningsutväg, skall genom polismyndighetens försorg föras ut ur riket
och, om han åter infinner sig i landet, straffas med fängelse och ånyo bortsändas.

Af danska undersåtar voro under år 1881 här i landet såsom lösdrifvare häktade
40 personer och de flesta af dem blefvo antagligen till Danmark genom Konungens
Befallninghafvandes i Malmöhus län försorg öfversända. Men då någon grund i lagstiftningen
för dylik åtgärd torde böra finnas; då flera främmande länders lagstiftningar
utgå från det antagande, att hvarje stat har rätt att från landets område utvisa utländingar,
hvilka såsom lösdrifvare inom landet anträffas, och då den inhemska lösdrifverilagstiftningen
icke kan emot utländsk lösdrifvare tillämpas, samt denne således
skulle, om han finge i landet qvarstadna, undgå den behandling, som lagen stadgat
för den inhemske lösdrifvaren och som för den utländske vore än mera nödig, anse
komiterade, att en författning i det syfte komiterades förslag angifver är behöflig,
samt att, för den händelse den ifrågasatta författningen skulle befinnas icke vara å
norske undersåtar tillämplig, föreskrifter jemväl för sådan tillämplighet böra meddelas.

C) Ändringar i Fattigvårdsförordningen.

Fattigvårdsförordningens 40, 41 och 42 §§ stadga, att den, som efter fylda
femton år betlar utan att vara i den nödstälda belägenhet att fattigvård enligt 1 §
erfordras, må, om han förut är beträdd med hettande eller af omständigheterna
ådagalägges, att han stryker omkring lör att öfva hettande, af tillsyningsman anhållas
och genom krono- eller stadsbetjentes försorg afföras till Konungens Befallningshafvande,
som eget ålägga betlaren allmänt arbete från och med en till och
med sex månader.

Den behandling, som enligt dessa paragrafer kan drabba betlaren, är i vissa
hänseenden strängare än den som för försvarslöse är föreskrifven eller af komiterade
blifvit för lösdrifvare ifrågasatt, på samma gång bestämmelserna visat sig vara svåra
att tillämpa. Den kringstrykande betlaren skulle, äfven om han egde god frejd,
kunna, första gången han anträffas, genast dömas till allmänt arbete, under det att
den försvarslöse, som är förlustig medborgerligt förtroende, icke kan dömas till sådant
arbete utan att först hafva erhållit föreläggande att inom viss tid skaffa sig laga försvar,
samt den för brott icke straffade försvarslöse skall tvenne gånger varnas innan
han kan drabbas af berörda påföljd. Enligt komiterades förslag skulle lösdrifvaren
först då han tredje gången beträdes med lösdrifveri kunna häktas och dömas till
tvångsarbete och äfven den till polisuppsigt förfallne lösdrifvaren måste varnas eu
gång innan tvångsarbete kan honom ådömas.

Särskildt ansvar för betlandet får dock, enligt 42 § 2 mom., ej ådömas när
betlaren tillika såsom försvarslös är förfallen till allmänt arbete. Är detta stadgande
så att förstå att det särskilda ansvaret bortfaller allenast då den försvarslöse samtidigt
förklaras förfallen till allmänt arbete och till sådant dömes, synes författningen
medgifva, att den kringstrykande betlaren, hvilken nästan alltid är försvarslös, skulle
kunna såsom betlare behandlas under det han åtnjuter anstånd för att skaffa sig
laga försvar eller under det varningar honom såsom försvarslös meddelas. Är åter
meningen den att den försvarslöse, såsom vilkorligen underkastad arbetstvång, aldrig
kan såsom kringstrykande betlare behandlas, blir den betlare, som eger laga försvar,
utsatt för mera summarisk behandling än den mest oordentlige och för allmänna
säkerheten vådlige försvarslöse betlare. Allmänt arbete skulle likaledes utan föregående
varning kunna åläggas jemväl den “som förut är beträdd med hettande”.
Då emellertid något bevisligt beträdande med hettande svårligen kan ega rum utan

att betlare» för vederbörande myndighet derför angifves och inställes, men betlare»
icke får till Konungens Befallningshafvande afföras utan att han “förut är beträdd
med betlande“, lärer en tillämpning af detta stadgande i ytterst sällsynta fall kunna
ifrågakomma.

Dessa nu anmärkta förhållanden i förening med den af komiterade förut antydda
svårigheten att emot betlarens nekande kunna åstadkomma bevisning om öfvadt
betleri hafva, såsom erfarenheten ådagalagt, ledt dertill att af de många, hvilka såsom
betlare anhållas och till behandling hos Konungens Befallningshafvande anmälas, ett
högst ringa fåtal dömes för betleri. Snart sagdt alla behandlas de såsom försvarslöse,
och fattigvårdsförördningons ansvarsbestämmelser tillämpas endast mot tredskande
fattighjon, eller sådane som stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde,
eller föräldrar och målsmän som befalt eller tillåtit minderåriga barn att betla.

Då nu, enligt komiterades förslag till förordning angående lösdrifveri, don som
obehörigt stryker landet omkring skulle behandlas såsom, lösdrifvare samt sådant
kringstrykande vanligen sker under botlande, och då äfven under andra förhållanden
än vid kringstrykande betleri så ingår i och utgör ett kännetecken på lösdrifveri, att
den, som flera gånger anträffats hettande, med allt skäl lärer kunna sägas vara lösdrifvare,
hafva komiterade ansett, att genom föreskrift om lika behandling af betlare»
och lösdrifvare» icke blott en ensidig enkelhet i lagstiftningen skulle vinnas, utan
jemväl fordringarno på rättvisa och billighet bättre ses till godo. I sådant syfte hafva
ändringar i Fattigvårdsförordningen af komiterade föreslagits.

Likaledes hafva komiterade ifrågasatt att föräldrar eller vårdare, som befalt
eller tillåtit midorårigt barn att betla, må såsom lösdrifvare behandlas. Berörda förseelse
torde nemligen kunna med lösdrifveri likställas. Deremot hafva komiterade,
ehuru önskvärdt det än vore att från Fattigvårdsförordningen kunde frånskiljas allt
stadgande angående allmänt arbete, likväl ansett det icke tillkomma sig att föreslå
någon ändring i fråga om ansvaret för tredska, sjelfsvåld eller annan förseelse af arbetsför
person, som står under fattigvårdsstyrelscs husbondevälde och ej är minderårig, enär
den behandling, som för lösdrifvare blifvit föreslagen, icke, med afseende å deri ingående
varningar och förklarande att någon iir lösdrifvare, torde vara för sådan person
lämplig. Den ändring, som i sådant hänseende erfordras, synes kunna inskränkas
till utbyte i 42 § 1 mom. af uttrycket “allmänt arbete“ mot “tvångsarbete8 samt
till uteslutande af momentets sista punkt.

För de af komiterade föreslagna ändringar i Kongl. Legostadan för husbönder
och tjenstehjon äfvensom i Kongl. Förordningen angående upphäfvande af skyldigheten
för resande att vara försedda med pass torde några särskilda motiv icke vara erforderliga.

BILAGOR

Redogörelse

för

Poiisuppsigten

Frankrike, Belgien, Tyska Riket och Österrike.

Frankrike.

De allmänna stadgandena angående poiisuppsigten öfver straffade (la surveillance
de la haute police) äro gifna i code pénal, hvars hithörande artiklar blifvit ändrade senast
genom en lag af den 23 januari 1874. De närmare bestämmelserna återfinnas i en på
denna lag grundad, den 30 augusti 1875 utfärdad administrativ författning. (Dietet du
jo Aout 1875, portant reglement d’administration publique pour Cexécution de la loi du 23
Janvier, sur la surveillance de la haute police.)

Beträffande straffarbete på viss tid (travaux for ees a ternps), fästning (délention),
tukthus (réelusiou) och landsförvisning (bannissement), hvilka straff endast kunna ådömas
för brott, hänförliga till klassen crimes, innehåller lagen den generela bestämmelse att de
dömda, sedan de slutat sin bestraffning, skola, utan att sådant blifvit i domen föreskrifvet
(de pleti1 drott), stå under polisuppsigt, landsförvisad lika länge som straffet varat och de
öfriga i 20 år från frigifningen. Domstolen eget- likväl makt icke allenast att bestämma
kortare tid, än den lagen sålunda utsätter, utan ock att alldeles befria den dömda från
uppsigt.

Utom de nu nämnda straffen, jemte lifstidsstraff, som genom nåd förvandlats till
ett lindrigare, medför intet straff polisuppsigt de pleti drott, utan beror det på lagens
föreskrift i hvarje särskild! fall, huruvida en förbrytelse föranleder uppsigt eller icke,
hvarvid dess ådömande än är obligatoriskt, än fakultativt. Om mildrande omständigheter
förekommit, kan domaren likväl underlåta att ådöma polisuppsigt i de eljest obligatoriska
fallen, och på samma grund kan han alltid förkorta den lagbestämda tiden,
hvilken vanligast är utsatt med en latitud mellan 2 och 10 eller 5 och ro år. Les contraventions
medföra aldrig polisuppsigt, men åtskilliga déltts, till hvilken senare klass i
regeln räknas de förbrytelser, som bestraffas med fängelse under längre tid än 5 dagar
(emprisonnement correctionnd) eller böter öfver 15 francs. Bland déltts, för hvilka polisuppsigt
skall ådömas för en tid mellan 5 och ro år, må nämnas lösdrifveri och, i en
del qualificerade fall, hettande.

Enligt fransk lag är barn under 16 år straffbart om det pröfvas hafva handlat
med urskiljning. I så fall kan äfven polisuppsigt från 5 till ro år ådömas så väl för
délits som crimes.

Undantagsvis kan polisuppsigt ådömas utan sammanhang med annat straff. Särskild!
är detta förhållandet med lösdrifvare under 16 år, hvilken kan dömas att stå under
polisuppsigt till dess han fyllt 20 år eller dessförinnan ingått i krigstjenst.

Den som, vare sig de plätt drott eller på annan nu omförmäld grund, blifvit stäld
under polisuppsigt, kan derifrån vinna fullständig eller partiel befrielse genom beslut på
administrativ väg. På förslag af vederbörande prefekt eger nemligen inrikesministern rätt
att, sedan halfva tiden förflutit och den straffade derunder visat prof på godt uppförande,
befria honom från den återstående tiden; dock kan denna frihet när som helst återkallas
af ministern om den missbrukas.

Polisuppsigten medför för den derunder stälda dels inskränkning i rättigheten att
välja vistelseort och dels en viss anmälningsskyldighet.

I förra afseendet har regeringen bestämt vissa orter, å hvilka den straffade icke
får uppehålla sig, och såsom regel härutinnan gäller bland annat att han icke eger vistas
i trakten af den anstalt, der han undergått sitt straff. Förbudet är emellertid icke i sin
praktiska tillämpning så absolut, att detsamma hindrar polismyndigheten att, om särskilda
skäl dertill föranleda, autorisera eller åtminstone tolerera den straffades vistelse på en ort,
som innefattas i förbudet. Sålunda tillhör t. ex. Seinedepartementet med Paris de förbjudna
orterna; men icke destomindre få under polisuppsigt stälda personer der bosätta
sig om de hafva utsigt till ärlig försörjning och icke kunna anses för allmän säkerhet
vådliga.

Hvarje polisuppsigt underkastad straff-fånge skall minst 15 dagar före frigifningen
uppgifva den ort, der han ämnar först bosätta sig, och om han underlåter det, utser regeringen
hans första vistelseort. Den första vistelseorten, vare sig den blifvit bestämd
på det ena eller andra sättet, får den straffade icke lemna förr än 6 månader förflutit
från ankomsten, så framt han ej dertill erhållit särskildt tillstånd af inrikesministern; dock
kan tillåtelsen lemnas jemväl af prefekten då det endast är fråga om flyttning från ett
till annat ställe inom hans departement, äfvensom i brådskande fall, för hvilken sistnämnda
händelse prefektens tillstånd dock endast gäller provisoriskt. Efter de första 6
månadernas förlopp får den straffade bosätta sig å hvilken som helst af de platser, som
icke blifvit af regeringen undantagna på sätt ofvan är sagdt, men förpligtelsen att stanna
6 månader qvarstår i fråga om hvarje plats, han då eller sedermera väljer.

När den straffade vill lemna en vistelseort för att begifva sig till en annan, skall
han 8 dagar före affärden härom göra anmälan hos afgångsortens polismyndighet, hvilken
då tillställer honom ett kostnadsfritt pass (,feuille de route), angifvande den väg, han
får taga, och den tid, han får uppehålla sig å hvarje mellanliggande ort m. in. d. Inom
24 timmar från ankomsten till bestämmelseorten skall den straffade till dervarande polismyndighet
aflemna sitt pass samt erhåller då i utbyte ett uppehållskort (,permis de séjour),
mot hvars återställande han undfår nytt pass när han afflyttar från orten. Den polismyndighet,
som utfärdat passet, lernnar ofördröjligen avis derom i skrifvelse till polismyndigheten
å den ort, hvarå förpassningen lyder.

Förutom skyldigheten att anmäla in- och utflyttningar åligger det den straffade att,
för anmälan om bostad och försörjningsmedel, inställa sig hos polisen på de tider, som
af denna för hvarje person särskildt bestämmas; dock kan han af prefekten befrias från
denna förpligtelse och i stället förständigas låta höra af sig på något annat lämpligt
sätt. Naturligtvis måste riktigheten af den straffades vid anmälningarna gjorda nppgifter
på något sätt kontrolleras, och detta sker, åtminstone hvad Paris beträffar, genom besök
i hans bostad, upplysningars inhemtande hos grannar och arbetsgifvare o. s. v., men de

polismän, åt Indika denna undersökning är anförtrodd, hafva order att dervid tillvägagå
med den största grannlagenhet så att besöken eller förfrågningarna icke väcka uppseende.

Öfverträdelse af de för straffad person gällande föreskrifter i fråga om polisuppsigt
är en délit, hänförlig till den klass deraf, som kallas rupture de ban, och ansvaret
är fängelse i högst 5 år.

Polisuppsigten utöfvas under inrikesministerns och prefekternes öfverinseende af
mairerne, hvilka följaktligen utfärda passen och uppehållskorten, mottaga anmälningarna
samt bestämma de tider derför, som icke äro i författningarna utsatta; dock skola mairens
beslut i sistberörda afseende underställas prefektens godkännande. I kommun, der
■poliskommissarie finnes, hvilket är fallet med hvarje stad med mer än 5,000 innevånare,
kan anmälningsskyldigheten fullgöras hos honom, dock vill det synas som vore anmälan
om utflyttning härifrån undantagen.

Belgien.

De allmänna stadgandena om polisuppsigten i detta land {la surveillance spéciale.
de la police) förekomma i 1867 års codc pénal, som i detta afseende efterträdt en lag af
den 31 december 1836. Skillnaden mellan sistnämnda lag och ifrågavarande del af
code pénal är dock icke mer betydande än att de administrativa författningar, nemligen
en kongl. arrété af den 31 december 1836 och ett af justitieministern den 13 december
1838 utfärdadt cirkulär, som närmare bestämde sättet för tillämpningen af 1836 års lag,
fortfarande ega giltighet.

I Belgien finnes blott ett fall, då, såsom i Frankrike, polisuppsigten följer de plätt
droit af straffet, och detta är när någon, som blifvit dömd till döden eller ock för lifstiden
till straffarbete eller fästning, af konungens nåd erhåller lindring i straffet utan att
benådningsakten befriar honom från polisuppsigt. Denna varar då i 20 år från frigifningen.
I alla öfriga fall ådömes polisuppsigten i sammanhang med det egentliga straffet.
För samtliga brott, hänförliga till kategorien crimes, gäller i detta hänseende en generel
bestämmelse, på grund hvaraf polisuppsigt från 5 till 20 år samt, vid iteration, för lifstiden
kan ådömas, dock finnes intet fall då sådant ovilkorligen måste ske, utan har domaren
fri bestämningsrätt härutinnan. Polisuppsigt från ett till ro år kan ådömas jemväl
för vissa i lagen bestämda délits, och för några helt få sådana skall den ådömas, så
framt mildrande omständigheter icke förekommit. Barn under 16 år får likväl aldrig
ställas under polisuppsigt. Befrielse från ådömd polisuppsigt kan endast vinnas genom
konungens nåd.

I Belgien likasom i Frankrike medför polisuppsigten makt för regeringen att bestämma
vissa orter, der under uppsigten stående personer icke få vistas, jemte deraf
följande rättighet för polismyndigheten att utöfva kontroll öfver att dessa personer icke
utan uppfyllande af vissa formaliteter lemna de orter, der de äro boende. Det är appelationsdomstolarnas
gener alpr okuratorer, biträdde af dem underlydande konungens prokuratorer,
som, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, utöfva förstnämnda funktion å regeringens
vägnar. Den antydda närmare tillsynen handhafves af borgmästarne, hvilkas hithörande
göromål, der poliskommissarier finnas, skötas af desse.

Den 15 i hvarje månad sänder generalprokuratorn till vederbörande fängelseföreståndare
en förteckning, upptagande alla inom den förres tjenstgöringsområde polisuppsigt
ådömda personer, som under loppet af nästföregångna månaden börjat sin bestraffning;
och innehåller denna förteckning upplysning om generalprokuratorns beslut beträffande
de orter, der fångarne icke få vistas efter frigifningen. Ifrågavarande beslut kan

generalprokurator!! sedermera ändra när han dertill finner skäl, och detta jemväl efter
frigifningen; men om förbud afser ort, der den straffade redan tillåtits sätta sig ned,
skall tillräcklig tid honom beviljas att utse annan vistelseort och ditflytta. Inom de tre
första dagarna af hvarje qvartal sänder fängelseföreståndaren till vederbörande generalprokurator
en med ledning af förenämnda förteckning uppgjord lista öfver de inom
generalprokuratorns tjenstgöringsområde polisuppsigt ådömde fångar, hvilka skola frigifvas
under nästföljande qvartal, hvarvid för hvarje å listan uppförd fånge besked tillika lemnas
om den ort, der han efter frigifningen Önskar bosätta sig. Finner generalprokurator!!
intet hinder möta för den straffades vistelse å den utsedda orten, sänder generalprokuratorn
till fängelset ett pass, stäldt på denna ort, hvilket pass innehåller uppgift å de
otillåtna orterna jemte fullständiga upplysningar om hvad den straffade har att iakttaga
såsom stäld under polisuppsigt. I händelse någon af de orter, generalprokuratorn icke
vill upplåta för den straffade, eller ock den ort, denne valt, tillhör en annan generalprokurators
tjenstgöringsområde, afgöra de begge generalprokuratorerne gemensamt, huruvida
den förra orten skall undantagas eller den senare anvisas i passet.

Sedan den straffade anländt till den bestämda uppehållsorten, skall han inom 24
timmar uppvisa passet för borgmästaren. Sedermera kan han när som helst flytta till
någon annan af de orter, der det är honom tillåtet att vistas, dock med skyldighet att
3 dagar före afifärden låta visera sitt pass hos afgångsortens borgmästare och inom 24
timmar efter framkomsten till bestämmelseorten förete detsamma hos borgmästaren derstädes.
Genom skriftvexling dels mellan borgmästarne inbördes, dels mellan dem och
konungens prokuratorer, dels mellan desse och generalprokuratorerne samt dels de sistnämnde
sinsemellan erhålla samtlige vederbörande embetsman underrättelse så väl om
alla anmälda in- och utflyttningar som äfven om de straffades underlåtenhet att inställa
sig å förpassningsorterna.

Någon anmälningsskyldighet i vidsträcktare mån, än den som nyss är nämnd,
hafva författningarna icke uttryckligen ålagt den under polisuppsigt stälda; men då han
icke utan föregången anmälan och undfången förpassning får lemna den vistelseort, han
valt, anses det ligga i sakens natur att han på anfordran skall styrka sin qvarvaro derstädes.
I sådant afseende åligger det honom att tid efter annan, vanligast en gång i
veckan, inställa sig personligen hos polisen, från hvilken skyldighet han dock befrias om
han uppför sig väl och har stadigt arbete. Polisen och gendarmeriet anses jemväl oförhindrade
att genom besök i den straffades bostad förvissa sig om hans vistelse på platsen,
dock äro de strängt tillhållna att dervid iakttaga den största grannlagenhet.

Om polisuppsigt underkastad person icke efterkommer de föreskrifter, han såsom
sådan har att iakttaga, ställes han under åtal vid domstol och dömes för ruptur e de bart
till fängelse från 8 dagar till ett år.

Tyska Riket,

Detta rikes strafflag af den 15 maj 1871 idas Strafgesetzbuch fiir das Deutsche
Räck) innehåller de allmänna bestämmelserna angående polisuppsigt öfver straffade. Samma
bestämmelser funnos jemväl i nordtyska förbundets strafflag af den 31 maj 1870 (das
Strafgesetzbuch fiir den Norddeutschen Blind), och en af inrikesministern den 12 april
1871 på grund af sistnämnda lag utfärdad instruktion beträffande uppsigtens verkställande
gäller fortfarande.

För vissa brott, hänförliga till klasserna Verbrechen och Vergehen, kan domstolen
i sammanhang med frihetsstraff ådöma den påföljd, som benämnes Zulässigkeit von Poli -

T»

zeiaufsicht, d. v. s. att personen kan underkastas polisuppsigt. Har domstolen gifvit ett
dylikt förklarande, eger den högre polismyndigheten (Landespolizeibehördc) ställa den straffade
under polisuppsigt om sådant pröfvas nödigt, hvarvid polismyndigheten har att taga
i betraktande hans tidigare vandel, uppförande å straffanstalten och de förhållanden,
hvari han efter straffets undergående inträder.

14 dagar före frigifningen afsänder fängelseföreståndaren till den lägre polismyndigheten
('' Ortsfolizeibehörde) å den ort, dit fången vid frigifningen kommer att förpassas
(Entlassungsort), ett intyg öfver hans uppförande under strafftiden jemte yttrande,
huruvida det synes vara skäl ställa honom under polisuppsigt. Om vid straffanstalten
finnes en Kolf er ems der Gefängniss-Oberbeamten, afgifves yttrandet af denna, eljest af anstaltens
föreståndare i samråd med dess själasörjare. Finner den lägre polismyndigheten
anledning till den frigifnes ställande under uppsigt, gör den derom framställning hos den
högre polismyndigheten i det Regierungsbezirk, orten tillhör, hvarefter sistnämnda myndighet
skyndsamt fattar sitt beslut, som icke får öfverklagas. Domstolens förklarande att
en person kan underkastas polisuppsigt gäller för en tid af 5 år efter frigifningen, och
under denna tid kan den högre polismyndigheten när som helst bestämma att uppsigten
skall ega rum, dock får den aldrig utsträckas öfver 5 år från frigifvandet. Beslutet om
den frigifnes ställande under polisuppsigt kan den högre polismyndigheten återkalla eller
modifiera när den så för godt finner, likväl med den inskränkning att uppsigten skall
räcka minst 6 veckor från den dag, dess inträdande beslöts. Den befogenhet, som, efter
hvad nu är nämdt, tillkommer Landespolizeibehörde des Entlassungsortes, är jemväl tillerkänd
motsvarande myndighet i det Regierungsbezirk, hvarinom den straffade, efter att
hafva lemnat sin Entlassungsort, sig uppehåller.

Polisuppsigten innefattar allenast förbud för den derunder stälda att vistas å någon
af de orter, som i sådant afseende bestämmas. Öfverträder han detta förbud, ställes han
under åtal och dömes till fängelse (Haft) i högst 6 månader. Hvad beträffar skyldigheten
för de under polisuppsigt stälda att på vissa tider anmäla sig hos polisen, så är
det visserligen i inrikesministerns förenämnda instruktion uttryckligen föreskrifvet, att lokalpolisen
icke får ålägga den straffade några andra förpligtelse!'', än dem strafflagen förutsätter,
och att detta särskildt gäller i fråga om berörda anmälningsskyldighet, men genom
ett annat beslut har ministern förklarat hinder icke möta för polisen att på administrativ
väg förelägga under polisuppsigt stäld att personligen hos polisen göra anmälan
om hvarje förändring af bostad. Något ansvar för underlåtenhet häraf kan likväl icke
ådömas.

Österrike.

I Österrike är polisuppsigten betydligt strängare än i Tyska Riket. De hithörande
bestämmelserna äro gifna i lösdrifvarelagen den ro maj 1873 (Gcsctz rom 10 Mai 1873
momii polizeistrafrechtliche Bestimmungen svider Arbeitsscheue lind Landstreicher erlassen werden.)

Arbetsför person, som undergått bestraffning för någon af vissa Vcrbrechen och
Uebertretungen, bland Indika senare må nämnas upprepadt betlande, eller som blifvit
straffad för landstrykeri, katt, så länge tre år icke förflutit från straffets uttjenande, af
polismyndigheten förständigas att inom förelagd tid styrka att han försörjer sig på lofligt
sätt; och om han af motvilja för arbete {ems Arbeitsscheu) icke efterkommer detta föreläggande,
kan han straffas, första gången med arrest från 3 till 14 dagar och sedermera
med sträng arrest under högst en månad. Detta innefattar likväl icke den egentliga
polisuppsigten, utan, likasom i Tyska Riket, är det domstolen som i sammanhang med

straffs ådömande förklarar personen zulässig der Skilling unter Polizeiauf sickt. När detta
skett eger den högre provinsiala polismyndigheten (die pohtische Behördé) eller den dermed
jemförliga polisstyrelsen i vissa städer, om den dertill finner skäl, ställa personen
under polisuppsigt. Å de orter, der kommunalmyndigheten fått sig anförtrodt att jemte
polisen upprätthålla den allmänna säkerheten, tillhör ifrågavarande befogenhet den förra
myndigheten, hvars föreståndare i hvad fall som helst är skyldig biträda polisen säd
uppsigtens handhafvande. Zulässigkeit der Stellung unter Polizeiauf sickt kan — sådant
beror alltid på domarens ompröfning — ådörnas bland andra dem, som fällas till ansvar
för landstrykeri, så framt de nemligen synas farliga för annans egendom. Samma verkan
som Zulässigkeit der Skilling unter Polizeiauf sickt har ett förklarande af domstolen att en
person, om vederbörande polismyndighet dertill finner skäl, må intagas på tvångsarbetsanstalt
för en tid af högst tre år (Zulässigkeit der Anhaltung in eoner Zwangsarbeitsanstalt'').
Ett dylikt förklarande kan domstolen gifva beträffande lättjefull (’arbeitscheu) person, som
dörnes till ansvar för någon af vissa Uebertretungen, bland hvilka äro upptagna landstrykeri,
betlande och undanhållande från polisuppsigt.

Tiden för polisuppsigten bestämmer polismyndigheten, dock får den i regeln icke
utsträckas öfver 3 år från strafftidens slut.

Polisuppsigten medför följande inskränkningar i den derunder stälclas personliga

frihet:

a) Den högre polismyndigheten kan förbjuda honom att vistas inom vissa områden,
anvisa honom viss uppehållsort samt förbjuda honom att utan särskild! tillstånd
lemna denna eller den ort, han sjelf valt; dock kan han icke förhindras att uppehålla
sig i den kommun, der han har hemortsrätt (''Zuständigkeitsgemeinde).

b) Han är förpligtigad att samma dag, han förändrar bostad, derom göra anmälan
hos polisen samt att på anfordran infinna sig hos polisen för att redogöra för
sin sysselsättning, sina försörjningsmedel och sitt umgänge med andra personer.

c) Polisen kan äfven ålägga honom periodisk anmälningsskyldighet samt förbjuda
honom att deltaga i vissa sammankomster, besöka vissa lokaler samt nattetid eller vid
större folksamlingar lemna sin bostad utan tvingande skäl.

d) Han kan när som helst underkastas såväl hus- som kroppsransakan.

Dessa försigtighetsmått skola emellertid icke iakttagas i vidsträcktare mån, än omständigheterna
med nödvändighet påkalla, och alltid så att den straffades rykte så mycket
som möjligt skonas och han icke varder hindrad i utöfningen af sin lofliga verksamhet.

Undandrager sig den straffade polisuppsigten eller dermed förenad skyldighet,
ställes han under åtal vid domstol och straffas med arrest från en till 14 dagar eller, vid
iteration, med sträng arrest under högst en månad, hvarjemte, i händelse han är arbeihscheu,
domstolen, på sätt nyss är anfördt, kan förklara polismyndigheten oförhindrad intaga
honom på tvångsarbetsanstalt.

>> >-—SS --

Tabell n:r 1, utvisande antal gånger personer häktats för försvarslöshet och hettande, samt
med de häktade vidtagne åtgärder in. in., under åren 1835, 1845, 1855, 1865, 1871 -1880.

År	Antal gångei och	för försvarslöshet. benande	s'' ^ o: £ £2 P £ er 3: S “• O oq	Stälde på fri fot	Afförde såsom öfverftyt- tade till annan klass, döde eller af annan anledning	Vid årets slut qvar-varande dömde	De	dömdes intill 26	ålder år
Omedelbart häktade	Efter undergången bestraffning eller slutad ransakning såsom försvarslöse behandlade	Summa Summarum 1	Enligt 8 § 1 m. af K. St. d. 29 Maj 1846	Enligt 8 § 2 m. af K. K. d. 13 Juli 1853	Enligt Fattig - vårdsförordn.	Frivillige	Summa	O’ 05 P°	CO P°	CD po	to o	21—25 år
Män	Ov.	S:ma	Män	<iv.	S:ma
1880	4370	755	5125	1671	185	1856	6981	825	4,i7	161	713	452	-17	6	1218	9	5	16	24	142
1879	51 19	796	5915	1552	195	1717	7662	1007	5143	277	63 1	437	52	•12	1235	14	7	25	12	152
1878	4946	850	5796	1452	201	1653	7449	972	4865	1:56	663	437	42	14	1156	12	16	20	27	127
1877	4725	717	54 12	1612	245	1857	7299	1091	4786	381	626	352	52	8	1038	5	7	10	14	98
J870	4081	621	4702	1549	222	1771	6473	763	4294	350	599	-ilo	-18	9	1066	4	5	11	15	72
1875	—	—	4050	—	—	1118	5168	794	3119	221	569	369	56	40	1034	5	8	10	5	68
187-1	—	—	3767	—	—	—	—	682	2130	86	502	274	70	23	869	12	5	5	6	66
1873	—	—	3627	—	—	—	—	—	—	—	532	307	37	15	Sill	8	8	12	5	77
1873	—	—	4222	—	—	—	—	--	—	—	599	345	45	19	1008	12	7	12	3	91
1871	—	—	4357	-	—	-	—	—	—	—	589	353	—	55	997	12	3	9	9	74
18(35		—	3143	—	—	—	—	—	—	—	505	88	—	481	1077	—	—	—	—	—
1855	—	—	3019	—	—	—	—	—	—	—	1249	—	—	328	1577					—
1845	—	—	6002	—	—	—	—	—	—	—	2317	—	—	74	2391	—	—	—	—	—
1835	—	—	2879	—	—		—	—	-	—	1842	—	—	—	1812		—	—	—	—

Tabell n:r 2, utvisande antalet gånger personer häktats för försvarslöshet och hettande inom länen

under åren 1S35, 1845, 1855, 1865, 1871-1880.

Stockholms stad och rikets län	1835	1845	1855	1805	1871	1872	1873	1874	1875	1870	1877	1878	1879	1880
Stockholms stad ...............	133	3092	1401	2188	1923	2204	1992	2149	2957	4001	4702	4121	4113	3279
Stockholms län ........	‘200	(jo	49	47	39	29	10	09	85	85	80	no	113	133
Upsala d:o ..............	00	152	80	31	85	70	79	30	21	33	36	55	05	145
Södermanlands d:o ............	74	194	45	40	37	40	14	73	47	52	45	100	99	in
Östergötlands d:o.........	285	350	210	175	400	321	324	244	281	269	252	288	270	302
Jönköpings d;o.............	94	145	56	85	42	48	27	21	21	23	17	28	25	30
Kronobergs d:o ...........	130	99	42	10	8	27	22	31	31	79	Öl	51	91	1(10
Kalmar d:o ........	112	278	104	55	175	107	137	82	80	100	117	170	208	200
Gotlands d:o ........	17	—	3	i	15	15	16	12	4	6	.3	4	4	12
Blek inge d:o ..............	228	231	77	30	no	1 10	so	92	67	103	1 14	133	201	233
Kristianstads d:o..............	133	292	94	30	130	85	09	37	47	Öl	93	131	171	149
Malmöhus d:o...........	20(1	377	258	101	403	2 12	150	200	35.3	287	402	171	503	485
Hallands d:o ..................	03	107	30	5	9	20	9	12	28	21	11	30	17	38
Göteborgs och Bohus d:o ...	in	135	130	118	202	188	178	213	187	507	594	028	001	002
Elfsborgs och Dals d:o ......	93	12S	36	31	00	55	92	47	64	52	51	78	114	98
Skaraborgs d:o..................	1 13	109	08	Öl	78	14	40	18	08	83	64	no	130	108
Vermlands d:o..................	66	92	36	35	145	127	83	54	93	00	78	141	94	92
Örebro d:o ...............	77	94	00	47	105	135	65	72	90	83	115	220	182	105
Yestmanlands d:o ............	00	221	112	3	125	51	05	50	49	77	75	113	109	138
Kopparbergs d:o...............	74	71	51	28	42	51	40	39	75	75	00	09	70	81
Gefleborgs d:o..................	105	177	88	9	91	89	09	95	112	228	191	265	226	176
Vester Norrlands d:o .........	40	7	8	22	73	74	54	90	1.31	118	117	170	105	191
Jemtlands d:o ..................	26	10	9	0	25	20	0	8	11	10	20	37	32	24
Vesterbottens d:o...............	24	18	7	—	21	23	17	28	11	12	11	15	JO	31
Norrbottens d:o ...............	13	21	11	8	20	21	12	22	24	24	54	52	50	31
Summa	2879	0520	3173	3184	4435	4334	3704	3830	5249	6551	7.399	7602	7837	7086
Om härifr. afraka, de vid är:s börj. qvarv.	—	52 1	15 1	11	78	112	77	63	81	78	100	153	175	1 (15
så utgör antalet gång. af und. året katt.	- \|	0< >02	3019	3143	4357	4222	3027	3707	5108	0 173	7299	7449	7602	0981

§ inom. 2 Kong!. Kungörelsen den 1*5 Juli

Tabell n:r 3, utvisande antalet personer, som enligt 8

1853 för försvarslöshet hållits till allmänt- arbete, fördelade efter födelseorten och efter det ställe,
der de ådörnts det allmänna arbetet, för nedanstående är 1874—1880.

Stockholms stad och rikets län	187 1:	187.7	1870	1877	1878	1879	1880
För- ort	Doms- ort	koh- ort	Doms- ort	Föd.- ort	Doms- ort	Föd.- ort	Doms- ort	Föd.- ort	Doms- ort	Föd- ort	Doms- ort	Föd.- ort	Doms- ort
Stockholms stad............	ld,''!	140	09	208	75	208	86	290	101	303	99	343	124	361
Stockholms län ...............	20	4	20	13	23	15	28	15	45	20	37	37	39	32
Upsala d:o ....................	s	1	15	3	10	1	12	1	11	3	10	2	10	—
Södermanlands d:o ...........	‘20	2	It	4	21	1	15	2	29	lo	36	15	28	7
Östergötlands d:o...............	44	30	48	37	42	34	48	30	5 1	34	58	32	59	38
Jönköpings d:o ............	9	1	19	5	28	7	23	2	23	3	30	5	23	9
.Kronobergs d:o ...........	9	2	13	1	19	3	15	2	10	2	19	0	19	3
Kalmar d:o................	20	10	31	15	42	15	‘ Öl	22	72	28	57	26	00	35
Gotlands d:o ..................	1	2	5	2	8	4	9	i	7	1	0	—	7	i
Blekinge d:o ................	39	31	2 1	22	32	28	35	27	33	24	4 1	34	37	32
Kristianstads d:o..............	5	—	3	1	9	—	10	1	0	4	10	4	9	2
Malmöhus d:o...............	11	7	17	18	19	18	12	9	14	10	17	14	25	18
Hallands d:o ..............	7	i	12	1	9	—	0	3	11	7	11	5	0	3
Göteborgs och Bohus d:o ...	(io	102	77	108	(36	104	58	85	SO	100	89	no	81	99
Elfsborgs och Dal d:o ......	29	3	20	—	35	6	28	3	22	3	28	3	42	9
Skaraborgs d:o...........	19	1	20	0	30	3	20	3	2 1	1	30	0	23	5
Ver mlands d:o...........	14	5	13	8	21	10	13	3	12	1	20	3	11	4
Örebro d:o ............	8	2	15	1	20	1	29	6	32	4	22	3	26	1
Yestmanlands d:o .......	11	0	1 1	2	13	3	7	2	10	2	7	2	18	3
Kopparbergs d:o............	5	1	9	i	4	3	6	—	9	—	8	i	9	3
Gefleborgs d:o.........	1	—	4	2	2	1	3	i	5	—	4	2	4	2
Yestmanlands d:o .....	5	0	5	5	4	3	1	2	5	5	2	4	3	1
Jeintlands d:o ..............	1	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—
Vesterbottens d;o............	■1	0	2	2	3	4	5	4	5	7	i	1	1	5
Norrbottens d:o ........	1	—	1	—	—	—	—	—	1	—	4	1	1	5
Summa	409	304	468	468	535	535	320	j 320	j 040	j 640	\| 001	j 005	674	\| 078

Tabell n:r 4, uppgift å de län och städer inom hvilka de under är 1881 för försvarslöshet
och hettande häktade personer varit födde och vid hiiktningstillfäilet kyrkoskrifne.

Landsbygden	Födde	Vid häktningen kyrkoskrifne
Män	(kvinnor	Summa	Män	Qvinnor	Summa
Stockholms lan ....................................	1S7	41	228	118	14	132
Upsala eko..........................................	''JO	22	112	34	6	10
Södermanlands d:o.................................	104	22	126	32	6	38
Östergötlands d:o .................................	ISO	30	210	81	10	Öl
Jönköpings d:o ....................................	Ilo	2 1	161	37	12	19
Kronobergs d:o ....................................	KU	10	1S3	72	10	82
Kalmar d:o..........................................	405	64	360	165	19	184
Gottlands d:o.......................................	24	6	30	7	—	7
Blekinge d:o .......................................	143	31	171	87	10	106
Kristianstads d:o .................................	1 Öl	10	131	74	8	82
Malmöhus d:o.......................................	156	13	160	106	6	112
Hallands d.o .......................................	7''2	9	81	38	0	47
Göteborgs och Bohus d:o........................	126	22	118	59	10	60
Elfsborgs d:o.......................................	170	30	200	67	22	89
Skaraborgs d;o ....................................	lss	39	224	58	12	70
Yermlands d:o.......................................	112	35	1 17	50	15	65
Örebro d:o ..........................................	102	23	125	14	8	52
Yestmanlands d:o .................................	06	11	77	30	4	34
Kopparbergs dio .................................	52	13	65	47	5	52
Gefleborgs d:o.......................................	32	5	37	36	2	38
Vesternorrlonds d:o .............................	31	16	47	28	9	37
Jerntlands d:o.......................................	9	2	11	11	4	15
Vesterbottens d:o .................................	19	5	24	12	3	15
Norrbottens d:o ....................................	10	9	19	12	5	17
Summa	2621	501	3122	1305	218	1523

Tabell n:r 4. (Forts.)

Städer	Födde	Vid häktningen kyrkoskrifne
Män	(kvinnor	Summa	Män	(kvinnor	Summa
Stockholm ..........................................	G 4 5	90	7 11	1750	417	2107
Göteborg.............................................	237	2 1	261	475	30	5115
Malmö................................................	44	2	10	79	8	87
Norrköping..........................................	9r>	11	100	106	7	113,
Gefle ................................................	IT	2	19	34	3	3,7
Karlskrona..........................................	ir>	0	51	71	0	so
Jönköping ..........................................	25	7	32	23	6	29
Upsala .............................................	28	13	41	35	11	46
Lund ................................................	24	2	26	18	3	21
Örebro................................................	28	2	30	28	2	30
Kalmar .............................................	43	9	52	40	1 I	51
Landskrona..........................................	8	—	8	24	—	24
Linköping ..........................................	29	8	37	19	14	33
Sundsvall ..........................................	4	3	7	10	0	22
Kristianstad .......................................	10	2	18	21	1	22
Eskilstuna ..........................................	14	4	18	40	2	42
Ystad ................................................	15	12	27	19	2	21
Uddevalla ..........................................	18	4	22	11	1	12
Ye sfer ås ..............................................	14	G	20	10	2	18
Nyköping ..........................................	24	4	28	10	—	10
Ofri ga städer.......................................	300	79	439	333	41	374
Summa	1733	296	2029	3171	573	37 14
Sammandrag.
Landsbygden .......................................	2021	501	3122	1305	218	1523
I städerna ..........................................	1733	290	2029	3171	573	3744
Till födelse- eller kyrkoskrifningsort okände	231	11	242	109	17	120
Summa Summarum	4585	sos	5393	4585	80S	5393

Tabell n:r 5, grundad på af fiingelseföreståndare
angående under år 1881 för försvarslöshet och

nominativa uppgifter,
häktade personer.

		Män	Qv:r	Summa
		4585	sos	5393
fl	gånger personer varit häktade .........................................................	61(i2	1105	7207
fl	häktade personer, som förut undergått straffarbete .................................	1055	152	1185
fl	häktade personer, som veterligen förut icke undergått straffarbete ............	3532	676	4208
Afförda: såsom stälde på fri fot ...............................................................	2571	385	2954
a	såsom öfverflyttade till annan klass, döde eller af annan anledning.........	639	159	79S
Dömde enl. 8 § 1 mom. i Kong], Förorda d. 29 Mai 1846 till 4 år...............	iso	16	205
fl	n a a a 3 «...............	ISO	19	208
fl	o a a a fl^fl ...............	301	43	344
fl	enligt 8 § 2 mom. i Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853 ..................	470	204	674
fl	enligt Fattigvårdsförordningen ......................................................	140	8	148
fl	såsom arbetsföre ........................................................................	1084	2G3	1347
fl	såsom mindre arbetsföre ...............................................................	201	31	232
Till allmänt arbete dömde, som frigifvits: efter tilländalupen arbetstid ...............	471	129	600
	v „ på grund af besparad arbetsförtjenst ...	217	10	227
	„ „ på grund af erhållet laga försvar eller
	af annan anledning.....................	229	34	203
Antal	häktade, som haft samma födelse- och kyrkoskrifningsort........................	1791	269	2000
fl	„ som haft annan födelseort än kyrkoskrifningsort........................	2641	507	3148
fl	„ för hvilka ovisst är huruvida födelse- och kyrkoskrifningsort varit
	lika eller olika ............................................................	153	32	185

Antal dagar de häktade vistats i häkte eller arbetsanstalt har för året uppgått till 430,783,
och utgör förplägnings- och beklädnadskostnaden för ifrågavarande häktade, efter en förslagsvis beräknad
dagkostnad af 35 öre pr dag, 150,774 kronor 5 öre.

Tabell n:r 5. (Forts.)

Antal personer, som häktade mer än eu under året	blifvit gång	Antal gånger de häktade personerna förut varit till allmänt arbete dömde	De häktades	ålder		Antal häktade utländingar, ej inräknade i ofri ga kolumner
	Män	Qv:r	S:ma		Män	Qv:r	S:ma		Män	Qv:r	S:ma	Hemort	Män	Qv:r	S:ma
2 ggr	829	119	948	1 gång	432	112	544	under 15 år	34	1	35	Norge	87	6	93
3 ,	2Til	51	921	- ggr	264	52	310	mellan 15 och Hår	82	23	105	Finland	52	12	64
4 ,	no	IS	128	,	171	34	205	. 17,20,	250	08	318	Tyskland	28	—	23
5 ,	49	2	51	1 ,	no	20	130	, 20 „ 25 „	658	185	843	Danmark	40	—	40
6 „	15	i	16	5	82	23	105	, 25 .. 30 „	698	144	842	England	5	—	5
7 „	9	7	16	6 ,	02	13	75	, 30 40 „	1171	171	1342	Italien	2	—	2
8 ,	5	-	5	7 „	44	S	52	, W„60,	1509	185	1694	Polen	1	—	1
9 „	1	—	1	8 ,	30	6	30	öfver 60 år	160	29	189	Ryssland	10	—	10
11 ,	1	—	1	9 »	16	5	21	af okänd ålder	23	2	25	Vestindien	1	—	1
				10 ,	14	2	16
				11 ,	11	3	14
				12 ,	6	2	8
				13 ,	7	—	7
				1-1 ,	3	1	4
				15 ,	—	2	2
				19 ,	1	—	1
				18 „	1	—	1
				22 „	—	i	1
				25 ,	—	i	1

Amu. De mindre skiljaktigheter, som förefinnas mellan slutsummor, som bort öfverensstämma, torde grunda sig på
olika uppfattning vid primäruppgifternas affattande.

........ stad kronofogde kronolänsmansdistrikt.

Förhörsprotokoll

angående

lösdrifveri.

Formulär litt. A.

JUL.

ang.

Signalement:

18.......... deri...............................-..... kl............in. instälde

.......................................hos mig .......

....................................................................såsom beträdd med

lösdrifveri.

Om orsaken till anhållandet förmälde

att.....................................................--................................

Längd

Hår Skägg Ögon.

................

Näsa................................

Mun ..................

Panna

Ansigf sform................

Växt.............

Särskilda kännetecken

Häröfver hörd, förklarade ..

att..........................

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf

........................................att han hon är född den...........

18 ......... i...........-............................stad socken

af................................ län samt son dotter af.......................

att han hon är senast inantalsskrifven i

................. stad socken af ............................. län och (på

sätt hans hennes prestbetyg jemväl gifver vid handen)
kyrkoskrud! i stad socken af

län;

att

Efter anteckning häraf jemte Tillstående beskrifning öfver .................................

utseende, och då jag, så väl på grund af hvad vid iörhöret förekommit som enär

fann sådant fall, som afses i 1 § af Kong!. Förordningen angående lösdrifveri, vara

för handen, meddelade jag ........................................ varning för påföljden af lösdrifveri,

hvarjemte skriftligt besked, innefattande den gifna varningen och skälen derför, blef,

i närvaro af................................. ..... ,

för............................................. uppläst och honom henne tillstäldt med i beskedet intagen

underrättelse att, om han hon ville varda i saken vidare hörd, han hon egde hos

Konungens Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta ........... dagar

(Häruppå och sedan i protokollet antecknats att_________________

enligt Polisunderrättelser N:r......... år 18.........., förut blifvit varnad för lösdrifveri,

fick han hon afträda.)

............................................................som ofvan

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

Att det skriftliga besked, som i ofvan stående protokoll omförmäles, denna dag
blifvit för.................................. uppläst och ....................... tillstäldt, betygas.

som ofvan

stad kronofogde -

Formulär litt. B.

kronolänsmansdistrikt.

Besked

om varning för lösdrifveri.

Smil vid af mig hållet förhör...........................................................................................

............................................., född den.................................. 18.........., befunnits stryka landet

omkring (föra ett sådant lefnadssätt att han hon är vådlig för allmän säkerhet, stör

allmän ordning, sedlighet), samt ........................................... funnits utan tillgångar och

omständigheterna ådagalagt att lian hon icke har eller söker arbete; så varder

.................................. härmed (ånyo) varnad för påföljden af lösdrifveri med erinran att

han hon genom upprepande af denna förseelse äfventyrar att — sedan Konungens
Befallningshafvande (efter erhållen underrättelse om denna varning) förklarat honom
henne vara lösdrifvare — blifva häktad och dömd till tvångsarbete från och med
eu månad till och med ett år;

Vill ........................... ..... varda i saken vidare hörd, eger han hon hos Konungens
Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta ....................... dagar

härefter.

............................................. den. ................................18............

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal,

........................ stad kronofogde- Formulär litt. C.

kronolänsmansdistrikt.

Förhörsprotokoll

angående

lösdrifveri och ställande under polisuppsigt.

M.....................	IS........... den ...............................kl............m. instälde hos mig.......... .......................-................- ______såsom beträdd med lösdrifveri.
ang.	Om orsaken till anhållandet förmälde
Signalement;	att ................................................
Längd	IIHröfver liörd, förklarade
Håi-	att
Skägg
Ögon ........................................	Beträffande sina lefnadsoinständigheter uppgå!
Näsa ...............	att han hon är född den
Mun ..........................	..... 18........... i...................................stad socken
Panna _______	af..................... län samt son dotter af......................
Ansigtsform
Växt	att han hon är senast luantalsskrifVen i ........
Särskilda kännetecken ...........	................. stad socken af ............................. län och (på sätt hans hennes prestbetyg jemväl gifver vid handen) kyrkoskrud! i stad socken af .................................. län; att
	Efter anteckning häraf jemte vidstående beskrif-ning öfver .................................. utseende, och då jag, så

val på grund af hvad vid förhöret förekommit som enär...................................................

fann sådant fall, som afses i 1 § af Kongl. Förordningen angående lösdrifveri, vara
för handen, meddelade jag ...................................... varning för påföljden af lösdrifveri.

Som ............................, enligt hvad Polisunderrättelser N:r............... år 18.........

(hans hennes prestbetyg) utvisa, är förlustig medborgerligt förtroende till den .............

...................... 18............, förständigade jag honom henne tillika att han hon från och

med innevarande dag till den................................. 18........... — eller, om han hon, jem lik!

ofvan åberopade förordning, dömdes till tvångsarbete, ytterligare till dess två år
förflutit irån det han hon senast från sådant arbete frigifves — vore stöld under
polisuppsigt;

i hvilket afseende honom henne ålåge att noggrant iakttaga de föreskrifter
om anmälan af hostad och försörjningsmedel samt de öfriga af polisuppsigten härflytande
skyldigheter, hvarom han hon af mig erhölle särskild underrättelse;

(i följd hvaraf samt då polisuppsigten öfver .................................skall handhafvas

af poliskammaren, kronolänsmannen, stadsfiskalen i............................................. stad socken

af .................................. län ............................., vid äfventyr att varda häktad och dömd

till tvångsarbete, hade att ofördröjligen inställa sig hos denna myndighet för erhållande
af föreskrifter om anmälan af bostad och försörjningsmedel jemte underrättelse
om hvad honom henne i öfrigt ålåge såsom under polisuppsigt stäld).

Skriftligt besked, innefattande ej mindre den gifna varningen och skälen derför
än äfven ofvan omförmälda förständigande, blef, i närvaro af..........................

................................................................., för .....................................uppläst och honom henne

tillstäldt med i beskedet intagen underrättelse att, om han hon ville varda i saken
vidare hörd, han hon egde hos Konungens Befallningshafvande i länet inställa sig till
förhör inom åtta .......... dagar härefter.

.................................................................. som ofvan

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

Att det skriftliga besked, som i ofvanstående protokoll omförmäles, denna dag
blifvit för .................................. uppläst och ................................. tillstäldt, betygas.

som ofvan

Formulär litt. D.

......................... stad kronofogde ta

onolänsmansdist rikt.

Besked om varning
för lösdrifveri ocii ställande under polisuppsigt.

Som vid af mig hållet förhör ......................................................................................

.........................................., född den .................................. 18...... , befunnits stryka landet

omkring (föra ett sådant lefnadssätt att han hon är vådlig för allmän säkerhet stör

allmän ordning, sedlighet), samt ........................................... funnits utan tillgångar och

omständigheterna ådagalagt att han hon icke har eller söker arbete; så varder

................. härmed varnad för påföljden af lösdrifveri med erinran att han

hon genom upprepande af denna förseelse äfventyrar att blifva häktad och dömd till
tvångsarbete från och med sex månader till och med två år.

Och enär................................., enligt hvad Polisunderrättelser N:r........... år 18...........

(hans hennes prestbetyg) utvisar, är förlustig medborgerligt förtroende till den ...........

18. , varder han hon tillika förständigad att han hon från och med

innevarande dag till den ............... 18 — eller, om han hon, enligt

Kong! Förordningen angående lösdrifveri, dömes till tvångsarbete, ytterligare tilldess
två år förflutit från det han hon senast från sådant arbete frigifves — är stöld under
polisuppsigt;

i hvilket afseende honom henne åligger att noggrant iakttaga de föreskrifter
om anmälan af bostad och försörjningsmedel samt de öfriga af polisuppsigten härflytande
skyldigheter, hvarom han hon af mig erhåller särskild underrättelse.

(i följd hvaraf samt då polisuppsigten öfver ..................................skall handhafvas

af poliskammaren kronolänsmannen stadsfiskalen i .................................. af.............................

län ............................................, vid äfventyr, som ofvan är sagdt, har att ofördröjligen

inställa sig hos denna myndighet för erhållande af föreskrifter om anmälan af bostad
och försörjningsmedel jemte underrättelse om hvad han hon i öfrigt har att iakttaga
såsom under polisuppsigt stiild).

Vill ........................... varda i saken vidare hörd, eget- han hon hos Konungens
Befallningshafvande i länet inställa sig till förhör inom åtta....................... dagar

härefter.

..................................... den ...........18...........

Kronofogde. Kronolänsman. Stadsfiskal.

stad

Formulär litt. E.

kronolänsmansdistrikt.

Föreskrifter angående polisuppsigt.

hvilken är stäld under polisuppsigt från och med innevarande dag till den ................

.................................. 18............ — eller, om han hon, enligt Kongl. Förordningen angående
lösdrifveri, dömes till tvångsarbete, ytterligare till dess två år förflutit från det
han hon senast från sådant arbete frigifves — underrättas härmed att han hon, under
den tid uppsigten varar, är underkastad följande inskränkning i friheten att
.välja vistelseort och anmälningsskyldighet:

l:o). Utan poliskammarens mitt särskilda tillstånd och iakttagande af dervid

gifna föreskrifter eger ............................................................................... icke begifva sig utom

.............................................. stad socken.

2:o). Det åligger ....:.........................................att, för anmälan om hostad och för sörjningsmedel,

inställa sig hos ...................... å .................................................................

......................................... dagen kl............. i hvarje ........................................................................

Beträdes.................................. med lösdrifveri eller iakttager han hon icke de

honom henne i följd af polisuppsigten åliggande skyldigheter, äfventyrar han hon att
varda häktad och dömd till tvångsarbete från och med sex månader till och med två år.

........................................... den ......................18...........

Poliskammaren.

Kronolänsman. Stadsfiskal.