Förordning angående förlagsinteclcning (Statens offentliga utredningar 1882:1)

Förslag

till

Förordning angående förlagsinteclcning

i sammanhang dermed erforderliga författningar

afgifna

af itu dertill utaf Knat]. Iaj:t Mule komité.

STOCKHOLM

1SAAC MARCDS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG.
1881.

STORMÅKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Sedan Eders Kong!. Maj:t genom nådigt bref den 10 December 1880
behagat, i nåder uppdraga åt undertecknade att, såsom särskilde komiterade,
i främsta rummet utarbeta förslag till revision af samtliga gäl -

lande stadganden om förlag och derjemte afgifva yttrande, huruvida
eu utsträckning af förlagsinteckningsrätten jemväl till andra näringar,
hvilka för närvarande icke åtnjuta en dylik förmån, är för dessa näringsidkare
af verkligt behof påkallad och kan förenas med de grundsatser,
på hvilka vår lagstiftning i öfrigt hvilar, samt, för sådant fall, föreslå
de för utöfning af en dylik rätt och till förekommande af dess missbruk
nödiga bestämmelser, så få komiterade, till underdånig åtlydnad af
det dem sålunda nådigst gifna uppdrag, härmed öfverlemna af dem
utarbetade förslag till

l:o) Förordning angående förlagsinteckning;

2:o) Förordning angående förändrad lydelse af 17 kapitlet 7 §
Handelsbalken;

3:o) Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Kongl. förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 Juni 1875;

4:o) Förordning angående förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen

och

5:o) Förordning om vissa legoaftal angående kreatur;
jemte motiv och under ärendenas behandling inom komitén yttrade
särskilda meningar.

Komiterade framhärda med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

O. J. THYSELIUS.

L. Annerstedt.
H. P. W. Gahn.

Knut Posse.

Axel Swartlinc/.

Herman Billing.

Stockholm den 6 Augusti 1881.

Förslag

till

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af förordningen om förlag vid bergs- och
brukshandteringen den 24 Februari 1748 ocli Hallordningen den 2 April
1770 så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla
mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

2 §.

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt
finnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i stad
lydande under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens
Befallningshafvande i länet har sitt säte.

'' 3 §.

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas i hufvudskrift
den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande
handlingen innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens
egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället,
hvarest denna drifves, som ock af vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning
tagas må. Sökanden bifoge bevis att förlagstagaren om
rörelsen gjort sådan anmälan, som, efter ty särskilda författningar
innehålla, för rättighet att densamma drifva föreskrifven är, eller, delrörelsen
är af beskaffenhet, att för dess utöfvande dylik anmälan icke
erfordras, intyg af magistrat, kronofogde eller länsman att förlagstagaren
den uppgifva rörelsen utöfvar.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen
genast afslagen.

4 §•

Rätten läte den handling, som ligger till grund för ansökningen,
offentligen uppläsas och i särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar
intagas.

5 §.

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar
eller varor.

6 §.

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom
å den handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

7 §.

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom
tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen,
ändå att inom nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd,
som i 9 § sägs.

8 §•

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos den Rätt,
som inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och

skrifve Rätten derå bevis om inteckningsförnyelsen. Stånde ock sökanden
fritt att inför annan Rådstufvurätt förete inteckningsliandlingen:
den R-ätt läte, då sådant sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar
korteligen intagas livad handlingen innehåller med dag och årtal då
den utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen är beviljad, när och
under hvilken § i protokollet det skedde, och, om inteckningen förut
förnyats, när det egt rum; teckne ock bevis å handlingen att den varit
företedd till vinnande af inteckningsförnyelse; sedan ingifve sökanden
protokollet deröfver till den Rätt, som inteckningen beviljat, inom tid,

som i 7 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifvit
företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del
dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som
inteckningen beviljat, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.
Askas åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej
beviljas utan dennes samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares
i enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

År intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest
åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen
ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande intecknmgsrätt.

11 §•

o o Ärende angående förlagsinteckning må af Rätten upptagas endast
a måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söeknedag derefter;
dock att fråga om intecknings förnyelse må jemväl å annan rättegångsdag
handläggas.

12 §.

. Detb ,s°m ej nöjes åt Underrätts beslut i ärende angående förlagsinteckmng,
eger deröfver sig besvära inom den i 16 kap. 1 §

Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan
genom besvär bos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning,
som i 30 kap. 18 § nämnda Balk föreskrifves.

13 §.

Denna förordning träder i kraft den

Derförinnan meddelad förlagsinteckning bedömes efter äldre lag,
men skall, för att bibehållas gällande, inom ett år från nyssnämnda
dag och derefter vidare, efter ty i 7 § stadgadt är, förnyas hos den
Rådstufvurätt, som, derest denna förordning varit gällande då inteckningen
söktes, enligt 2 § skolat ansökningen upptaga. Den Rätt tillkornme
ock att i fråga om sådan inteckning upptaga ärende, hvarom
i 9 § sägs.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver, någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege
lian förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i
5 § är sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri
tagit; hafve ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Gifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller att dermed drifva
sågverk eller fabrik eller ock annan inrättning till beredande eller förädling
af råämnen sa beskaffad, att handelsböcker öfver rörelsen föras
skola, och varder förlaget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt, njute
förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som tillverkadt är, i
de för tillverkningen nödiga råämnen samt i all den lösegendom, vare siq
maskiner, redskap, dragare eller annat, som till bergsbrukets, grufvans,
sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift hör er, sd ock i fordringar
för säd ana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lemnade äro;
dock galle ej förmånsrätt för ränta, som före början af konkurs upplupen
är, för längre tid än tre ar. År förlag sinteckning beviljad för fleres fordringar,
hafre den företräde, som äldre inteckning eger. Hafva flere fått
inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter
det förlag sinteckning beviljats, vare inteckningen utan verkan.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen den 18

September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 § Konkurslagen den 18 September
1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2-

Mom. 1. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas
skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren
och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå
borgenärers kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenär kända
egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig
eller undanskaffar sina tillgångar.

Mom. 2. Borgenär ege jemväl söka att gäldenärs egendom afträdas
skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlag sinteckning eg er
förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni
1875 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §■

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver
inteckningar i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver
förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
morgongåfvobref och afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfartsoch
inteckningsprotokollen skall för hvarje ärende å brädden tecknas
namnet på den egendom, som lagfares eller intecknas, och uti öfriga
protokollen för hvarje ärende med undantag af bouppteckningarne
namnet å den person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskildt protokoll öfver förlagsinteckningar.
I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas
namnet på den inrättning förlag sinteckning en af ser.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde
det i protokollet anmärkt.

Förslag

tin

Förordning om vissa legoaftal angående kreatur.

Härigenom förordnas som följer:

Vill jordegare, som sin fasta egendom till landbo upplåter, derjemte
lemna landbon kreatur med vilkor att kreatur till lika värde
skola vid egendomen hållas och höra jordegaren till, ändock att andra
varda sätta i stället för dem, som lemnade blifvit; upprätte derom med
landbon skriftlig afhandling med förteckning å de kreatur, som af
landbon mottagas, jemte å dem satta värden samt läte handlingen af
vitnen styrkas. Den afhandling skall inom två månader efter den dag,
landbon egendomen tillträdt, uppvisas för utmätningsmannen i orten
och i bestyrkt afskrift honom tillställas; hvarefter afhandlingen, försedd
med bevis derom, skall ingifvas å landet eller i stad lydande under
landsrätt till Häradsrätten, i Stockholm till Öfverståthållareembetet och
i rikets öfriga städer till Rådstufvurätten; och varde afhandlingen intagen
af Öfverståthållareembetet i dess kanslis protokoll samt af Häradsrätt
eller Rådstufvurätt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp. År afhandlingen upprättad
och med densamma förfaret som nu sagdt är, vare kreatur till de å
förteckningen upptagna värden såsom utgörande jordegarens tillhörighet
fredade från utmätning för landbons gäld, ändock att i stället för
kreatur, som af jordegaren lemnats, andra blifvit satta.

Motiv.

Den äldsta form, hvarunder i vårt fädernesland pantsättning förekom
och realsäkerhet vanns, var formen af ett vilkorligt köp. Gfäldenären
öfverlät åt sin borgenär sjelfva eganderätten till panten under
förbehåll att få köpa den åter genom skuldens betalning inom viss
tid, men vid äfventyr af återköpsrättens förlust, derest denna tid icke
blef iakttagen. Ett så beskaffadt aftal, hvilket kunde afse så väl
lös som fast egendom, medförde dock den känbara olägenheten för
gäldenären att, så framt han icke kom i stånd att inom bestämd tid
betala sin skuld, borgenären merendels gjorde en oskälig vinst på
gäldenärens bekostnad, enär förhållandet väl i allmänhet var att det
öfverlemnade godset i värde öfversteg det belopp, hvarför det utgjorde
säkerhet. Ett mål för rättsutvecklingen blef derföre att bereda borgenären
realsäkerhet för hans fordran på ett sätt, som för gäldenären
blefve mindre ofördelaktigt, och detta mål ansågs kunna uppnås derigenom,
att godset öfverlemnades i borgenärens besittning, utan att
eganderätten dervid öfvergick å honom. Borgenären, som fick godset
i sin hand och, i händelse betalning uteblef, kunde genom detsammas
försäljning vinna godtgörelse för sin försträckning, såg dymedelst sin
rätt tillbörligen tryggad, och gäldenären blef icke vidare utsatt för förlusten
af den del utaf godsets värde, som öfversköt fordringsbeloppet.

Härmed var i vår rätt införd en form af verklig pantsättning,
den så kallade handfångna panten; men med denna form af pantsättning
var dock fortfarande förenad den olägenhet, att gäldenären beröfvades
besittningen och bruket af sin egendom, en olägenhet, hvilken
gjorde sig desto mera känbar, ju värderikare godset var, och särskilt
i fråga om fast egendom ofta nog afskar för gäldenären utvägen
att fortsätta den verksamhet, hvarigenom han skulle hafva sin bergning
och afbörda den gäld, hvari han råkat. Äfven för borgenären
kunde det understundom, helst när panten utgjordes af fast egendom,
falla sig olägligt att besitta och bruka det pantsatta godset, eller, såsom
det hette, “sitta i panten“. Dessa olägenheter kunde undvikas endast

Lagstiftningen
före 1734
års lag.

om för pantaftalet blefve funnen en form, hvilken utan faktisk besittning
af panten medförde en realsäkerhet, som af lagen erkändes. Så
uppkom underpants-institutionen eller hypoteket, hvilket är en panträtt
utan tradition af det pantsatta godset.

Underpant är således ett jemförelsevis ungt begrepp i den svenska
rätten, och utan tvifvel torde dess uppkomst inom denna rätt kunna
anses såsom eu följd af det inflytande, som bekantskapen med främmande
rättssystem utöfvade.

Yigten af att hypoteksrätten icke gjordes beroende allenast på
ett aftal emellan de enskilda personerna, utan att tillika föreskrift meddelades
derom, att för aftalets verkan mot tredje man detsamma borde
offentliggöras medelst uppläsning vid tinget och intagande i Rättens
protokoll, synes hos oss, i olikhet med hvad förhållandet var i romerska
rätten, tidigt hafva blifvit erkänd. Så förklaras i Kongl. resolutionen
den 11 Maj 1665, att “hvilken som sin hypotek häfver i rättan tid
och vid lagligit rum och ställe låtit protokollera, dens rätt skall i alla
måtto blifva oförkränkt14. Att detta stadgande emellertid utgjorde allenast
en bekräftelse af en redan gängse fordran på ett dylikt offentliggörande,
finnes t. ex. af Kongl. Maj:ts den 5 December 1664 i ett
särskildt tvistemål meddelade resolution, hvarigenom fordringsegares
på inteckning i viss fast och lös egendom grundade anspråk på förmånsrätt
eller, såsom det då hette, “preference44 ogillades på den grund,
att vid inprotokolleringen vederbörliga formaliteter icke blifvit iakttagne.
Enahanda säkerhet som handfången pant lemnade dock dylik inteckning
icke, ty då innehafvaren af handfången pant derur njöt betalning
framför alla andra borgenärer, ansågos de kreditorer, som hade förskrifven,
i vederbörlig ordning intecknad, pant, hänförlige endast till
femte klassen i den tidens förmånsrättsordning.

Om således i fråga om underpant fordran på offentlighet redan
tidigt inom den svenska rätten gjorde sig gällande, tog man det deremot
icke så noga med specialiseringen af den egendom, deri pantförskrifning
lemnades, och i vårt land synes bruket af universalhypotek,
d. v. s. pantförskrifning af all gäldenärens egendom och det jemväl
sådan, som ännu ej förefans, utan hvars tillkomst blott var en möjlighet,
tidigt hafva fått insteg. Vid kollision mellan ett allmänt och
ett specielt hypotek, hvilka begge tryggats genom inteckning, måste
innehafvaren af det allmänna hypoteket i främsta rummet hålla sig till
den egendom, som icke häftade för specialhypoteket, och endast i det
fall, att denna egendom icke räckte till liqvid för hans fordran, stod
det honom öppet att jemte innehafvaren af specialhypoteket uttaga sin
fordran jemväl ur den med sistnämnda hypotek belastade egendom,

dervid, om denna egendom ej räckte till att godtgöra begge fordringsegarne,
desse fingo brista mark om mark.

Lämpligheten af hypoteksinstitutet, så vidt detsamma rörde lös
egendom, kunde emellertid ej undgå att snart befinnas tvifvelaktig,
och den osäkerhet i handel och vandel, hvartill pantsättning af rörligt
gods utan tradition måste föranleda, gjorde sig känbar särskildt inom
den egentliga affärsverksamhetens område. I följd häraf blef under
de förberedande arbeten, som närmast föregingo utgifvandet af 1734
års lag, frågan om inteckning i lös egendom föremål för lifliga öfverläggningar.
Vid 1727 års riksdag förklarade väl Justitiedeputationen
i afgifvet utlåtande sig anse att dädanefter som dittills inteckning i
såväl fast som lös egendom borde medföra säkerhet för den borgenär,
som genom dylik omtanka och “vigilanceu sökt skydda sin rätt, och
samma åsigt uttalades af Svea Hofrätt uti ett år 1729 aflåtet betänkande
i ämnet. Deremot erinrade det handlande borgerskapet i Stockholm,
hvilket hördes i frågan, att inteckning i lös egendom lätteligen
kunde leda till förvecklingar och tvister och dessutom, till följd af sakförhållandenas
natur, lemnade blott en vansklig säkerhet, hvilken gäldenären
när som helst kunde omintetgöra. Kommerskollegium delade
hufvudsakligen det handlande borgerskapets uppfattning och anmärkte,
att inteckning i lös egendom syntes egnad icke att stärka, utan snarare
att försvaga krediten, helst falska, tidigare inteckningar och inteckningar
af redan guldne fordringar visat sig ingalunda höra till
sällsyntheterna. Äfven dåvarande Lagkomité synes hafva omfattat denna
åsigt, hvilken slutligen blef den segrande och fick sitt uttryck i Kong],
förordningen den 11 November 1730, hvari föreskrefs, att de inteckningar,
som derefter faststäldes, skulle medföra förmånsrätt allenast i
gäldenärens fasta egendom. Vid riksdagarne 1731 och 1734 förekom
emellertid frågan ånyo, dervid Justitiedeputationen vidhöll sin förut
uttalade mening. Borgare- och Bondestånden anslöto sig deremot till
det handlande borgerskapets i Stockholm nyss omförmälda åsigt och,
då slutligen till Ständernas afgörande framstäldes fråga, huruvida inteckningar
i lös egendom skulle gälla, svarades dertill nej, “finnande
Ständerna betänkligt dertill samtycka.u I 1734 års lag är, såsom bekant,
inteckning i lös egendom, såsom regel icke tillåten eller till någon
verkan erkänd.

Till skydd och uppmuntran för dels sjöfarten och dels den inhemska
industrien, som hade att kämpa mot stora svårigheter, framför
allt till följd af den rådande kapitalbristen, fans nödvändigt att göra
ett undantag; och så blef förmånsrätt, utan att inteckning nämnes
såsom ett vilkor derför, genom 17 kap. 7 § Ilandelsbalken tillerkänd

bodmerilån, bilbref och förlag till bergsbruk och andra sådana verk,
till förmån för hvilka särskilda slag af försträckning äldre stadganden
dock förefunnos.

Efter dessa antydningar om de allmänna bestämmelserna i den
äldre, inhemska rätten med afseende å panträtt och inteckning i lös
egendom torde Komiterade böra lemna en kortfattad redogörelse för
lagstiftningens utveckling i vårt land i fråga särskildt om lemnadt förlag
för drifvande af vissa näringar och de dermed förenade rättigheter
äfvensom för de förslag till förändrade föreskrifter i detta ämne, som
tid efter annan blifvit framstälda.

Redan genom Kongl. Maj:ts resolution den 24 Mars 1652 föreskrefs,
att de, “genom hvilkas förlag och medel kopparen eller jern
tillverkas“, borde uti de “tillverkade metallerna“ hafva företräde framför
andra kreditorer. Enligt Kongl. resolutionen den 18 Maj 1689 tillläts
vidare bergsmännen att uppå sin tillverkning skaffa sig förlag,
“kunnandes kreditorerne derutinnan söka deras säkerhet, som de bäst
gitta och förmå“; hvaremot, för att bergsmanshemmanen icke måtte
“dragas undan blåsningen“ och kronans inkomst af tiondejernet sålunda
minskas, det enligt samma resolution förbjöds köpmännen och hammarpatronerna
att för lemnadt förlag förbehålla sig säkerhet i någon
“bergsmanshytta, heman, täkt eller skog*4. På dessa stadganden följde
den 14 Januari 1696 Kongl. Maj:t,s bref till landshöfdingarne “huru
med förlager förhållas bör44. På det att bergsmannen, som icke
kunde undvara förlag, ej måtte med någon “sträng och svår exekution
öfverilas“, föreskrefs nu, att en årlig vidräkning och liqvidation mellan
honom och hans förlagsgifvare skulle genom särskilde, af landshöfdingarne
utsedde liqvidationsmän verkställas till utrönande af hvad
förlagsgifvaren, oansedt mottagna förskrifningar, skäligen kunde hafva
att fordra. Sedan detta blifvit af liqvidationsmännen utredt och af
bergstingsrätten granskadt, borde med betalningen så förfaras, att af
hvarje års tillverkning användes tre fjerdedelar till betalning för årets
förlag och en fjerdedel till gäldande af “gammal skuld44.

För undvikande af oreda och förvirring borde hvarje hyttelag
hafva sina bestämda förläggare, hvarjemte ordentlig bokföring skulle
hållas öfver förläggarens och förlagstagarens mellanvarande affärer.
Till förlagsgifvarens betryggande stadgades uti den Kongl. förklaring,
som den 8 Januari 1704 blef öfver förenämnda 1696 års förlagsordning
utfärdad, att bergsman, som förskingrade sitt förlag utan att använda
det till blåsning, förverkade icke allenast sina rättigheter såsom bergsman
utan jemväl sin “egendom och bergsbruk44, som efter Bergskollegii
bepröfvande skulle öfverlemnas till annan bergsman. I fråga

åter om den, som, sedan vid bergstinget och hyttan i vederbörlig ordning
blifvit kungjordt hvilka vore att såsom rätte förlagsman anses,
understöd sig att olofligen upphandla tillverkningen, funnos straffbestämmelser
meddelade, hvilka äfven återkomma i den senare lagstiftningen
angående förlag.

Hvad bruksegarne beträffar, hade deras borgenärer, enligt Kongl.
Senatens bref den 18 September 1712, rätt att för sina förlagsfordringar
hålla sig ej allenast till brukets effekter och tillverkningar, hvilka,
såsom det heter, “förläggaren egentligen tillhöra44, utan äfven till sjelfva
bruksegendomen.

Rörande rättsförhållandena emellan förläggare och förlagstagare
vid Stora Kopparberget utfärdades den 4 December 1722 en förordning,
som är särskilt anmärkningsvärd derföre, att i densamma såsom vilkor
för åtnjutande af en “rätt förläggares rättighet14 uttryckligen föreskrifves,
att förläggaren skulle “hos bergmästaren och grufverätten sig
angifva, och sitt förlag inteckna låta44.

Upprepade klagomål öfver de sålunda tid efter annan utkomna
förlagsordningarnes otydlighet och otillräcklighet föranledde utfärdandet
af Kongl. Förordningen den 24 Februari 1748 om förlag vid bergsoch
brukshandtering; för hvilken stadga, såsom i hufvudsakliga delar
ännu gällande, redogörelsen torde böra blifva något mera utförlig än
för de äldre författningarnes innehåll varit af nöden.

Den, som ville åtaga sig att gifva förlag åt bergsman — hvartill
likväl enligt denna förordning rättighet icke tillkom någon annan än
borgare och handlande i städerna, samt dessutom bruksegare och bruksidkare
så vidt förlaget lemnades på varor af den beskaffenhet och
myckenhet, som deras egen bruksrörelse kräfde, — borde om förlaget
upprätta skriftlig afhandling, hvilken skulle vid nästa bergsting angifvas,
för att i tingsrättens dombok antecknas, hvarefter bergmästaren
hade att låta uppläsa afhandlingen från hyttebacken till allmänhetens
kännedom. Förläggaren ålåg att föra rigtig räkning med förlagstagaren
och för hvarje år uppgöra sluträkning, som skulle granskas
af utredningsmän, utsedde af begge kontrahenterna.

Till förebyggande af ocker var bergmästaren förpligtad att till
hvarje års bergsting kalla samtlige förläggare och förlagstagare och
utsätta markegång å såväl förläggarnes som förlagstagarnes varor.
De gamla förbuden för bergsman att skingra tillverkningen och för
annan än förlagsgifvaren att inlåta sig i handel om densamma upprepades.
Å ömse sidor egde kontrahenterna att inför bergstingsrätten
uppsäga förlagskontraktet, i hvilket fäll, om någon del af den gamla

K. F. den
34 Februari
1748.

förlagsfordran återstod ogulden, förläggaren egde söka godtgörelse i
en fjerdedel af den framdeles skeende tillverkningen, som till återstående
tre fjerdedelar skulle tillfalla den nye förläggaren. Hade förlagstagare
samlat så mycken skuld på sig, att hans “reda och lösa“ egendom
ej förslog till dess gäldande, skulle den fasta egendomen dertill
användas. Förläggare, med hvars förlagsfordran blifvit i föreskrifven
ordning förfaret, egde förmånsrätt till betalning framför dem, som sina
fordringar i Häradsting icke inteckna låtit.

Beträffande det förlag “på malm, kol, ved och andra nödiga råämnen
så ock på dagsverken och körslor“, som bruksegare och bruksidkare
lemnade sina egna torpare, kolare och brukshemmans åbor eller
åbor å hemman, hvilkas skogar genom särskilda privilegier blifvit
lagda “till nyttjande under sjelfva verket“, stadgades, att förläggaren
egde låta vid bergstinget sig till säkerhet “inteckna förlagstagaren“.
I egna torpares och brukshemmans åbors dragare och körredskap åtnjöt
bruksegaren förmånsrätt framför andra borgenärer.

Förläggare till jern- och messingsbruk samt kopparhamrar skulle,
för att njuta förlagsrätt, upprätta skriftlig förlagsafhandling och låta
inteckna densamma hos Bergskollegium. Hade detta skett, egde förläggare,
hvar efter annan, i den mån de vunnit inteckning, förmånsrätt
i brukets inventarier och effekter. Derjemte egde förläggare,
då hans fordran ej med sådant gods kunde gäldas, att, i händelse
öfrige borgenärer ej ville utlösa honom, tillträda verket, för att med
dess afkastning skaffa sig godtgörelse, eller, såsom det hette, “arbeta
sig ut“. Dock gälde denna rättighet endast för två år, under hvilken
tid förläggaren skulle öfver rörelsen och dess afkastning föra
noggranna räkenskaper och “öppna böcker“, som för hvarje år borde
underställas öfriga borgenärers och bruksegarens granskning. Förden
del af förlagsfordringen, som ej kunde med de två årens afkastning
betäckas, egde derefter icke någon förmånsrätt rum. Då emellertid
detta förfaringssätt inom kort befans olämpligt, stadgades genom Kongl.
Förordningen den 30 Juni 1762, att utarbetning i verket framdeles
icke finge ega rum, utan skulle förläggaren hålla sig först till brukets
effekter och materialier samt, derest dessa ej försloge till gäldande af
förlagsfordringen, njuta utmätning ur sjelfva den fasta egendomen.
Tvister mellan bruksegare och förläggare skulle slitas af bergstingsrätt.

För förlag, som lemnats till grufegare vid Stora Kopparberget och
blifvit i grufverättens dombok vederbörligen antecknadt, egde förläggare
att efter motbok åtnjuta godtgörelse i hvarje års tillverkning.
Rörande en äldre förläggares rätt gent emot en senare gälde detsamma
som i afseende å förläggare till bergsman. Framför andra borgenärer

egde förläggare rätt till gäldenärens tillverkning, kol och ved, äfvensom
hytte- och grufmedel, dock först sedan alla grufveutskylder,
magasinsgäld och kronoskattekol tillika med afrad blifvit guldne.

Förläggare till alla andra grufvor af ädlare metaller samt mineralier
tillförsäkrades förmånsrätt till betalning ej blott ur sjelfva grufvan
med åbyggnader och effekter, utan äfven ur sådana under verket
lydande hemman eller jordlägenheter, som pröfvades ej kunna utan
verkets undergång eller märkeliga skada derifrån skiljas.

1748 års förordning om förlag vid bergs- och brukshandtering
är, såsom ofvan anförts, till sina grunddrag ännu gällande, men har i
vissa delar blifvit genom senare utkomna författningar dels närmare
förklarad, dels ock ändrad. Så undergingo bestämmelserna om utmätning
och exekutiv försäljning af bergsmans fasta egendom åtskilliga
modifikationer genom Kongl. Förklaringen den 10 December 1756 och
Kongl. Förordningen den 5 Oktober 1772. Sättet för liqvidation mellan
förläggare och förlagstagare bestämdes närmare genom Kongl. Förklaringen
den 30 Juni 1762. Huruledes förlagsmans rätt till utarbetning
ur bruket genom sistnämnda Kongl. Förklaring upphäfdes
är ofvan anmärkt. I fråga om forum för upptagande af tvister rörande
förlag till grufvor och bergsbruk skedde en vigtig förändring, då genom
Kongl. Förordningen den 5 Juni 1850 bergsdomstolarnes domsrätt
upphäfdes och i stället föreskrefs, att alla till dessa domstolars
handläggning förut börande tvistemål och andra domareärenden, deribland
jemväl frågor om förlagsinteckning, skulle af allmänna domstolarne
upptagas.

Omsorgen om den mödosamt uppspiran de industrien och det allt
mera insedda bebofvet att leda tillgängliga kapital äfven till industriens
och konstskicklighetens understödjande framkallade tid efter
annan stadganden till skydd för dem, som kunde vara beredvillige att
lemna förlag till fabriks- och slöjdidkare. I 1734 års lag hade icke
härom, såsom i afseende å bergsbruket egt rum, blifvit inrymda några
bestämmelser, då det i 17 kap. 7 § Handelsbalken förekommande uttryck
“andra sådana verk“ väl svårligen kan tillåta en så vidsträckt
tolkning, som skulle det omfatta jemväl manufakturier och fabriker,
om än vissa här nedan återgifna ord i de sedermera, den 29 Maj 1739,
utfärdade förnyade allmänna manufaktur- och handtverksprivilegierna
möjligen kunde anses erbjuda någon anledning att åt samma lagrum
gifva en sådan utsträckning.

Det dröjde dock icke länge, innan särskilda lagstiftningsåtgärder
vidtogos jemväl för upphjelpande af dessa arter af industri. Uti detta
hänseende utfärdades nemligen redan år 1739 två särskilda författnin -

Förändringar
i 1748
års förordning.

Förlag till
fabriks- och
slöjdidkare.

Manufakturprivilegierna

och äldre
Hallordningen.

gar, den ena Hallordningen och Allmänna Manufakturrätten den 21
Maj för alla “Manufakturister uti silke, ull och bomull, som icke egentligen
under Skråordningen böra begripas“ och den andra de nyss omförmälta
manufaktur- och handtverksprivilegierna. Ur dessa privilegier
torde här endast böra anföras, att enligt 23 punkten i desamma så väl
manufakturister som förläggare tillförsäkras att obrottsligen hägnas och
skyddas vid det, som uti Handelsbalkens 17 kap. 7 § om “förlager
i gemen11 och uti Hallordningen och Faktorirätten om sådana förlag i
synnerhet stadgadt är. Genom Hallordningen föreskrefs åter, att hvarje
mästare, som ej sjelf egde tillräckligt rörelsekapital, skulle utvälja sig
en viss och ständig förläggare, hvilken försäkrades om Hallrättens
handräckning emot hvarjehanda “underslef och origtighet“, som mästaren
eller handtverkaren till hans skada kunde begå. Förläggaren och
förlagstagaren trädde nu i ett slags bolagsförhållande eller intressentskap
med hvarandra, och den råvara, som den förre försköt, betraktades,
likasom det fabrikat som deraf tillverkades, såsom hans egendom.
Så förbjöds mästaren vid straff, som ökades i händelse af iteration,
att till annan än förläggaren afyttra det gods, han af dennes
råvara tillverkat; så tillerkändes den senare fullständig vindikationsrätt
i händelse tillverkningen oaktadt förbudet blifvit till annan afyttradt.
Hade nemligen försäljning eller förpantning skett, var det ogildt,
och förläggaren egde undfå handräckning “sådan förskingrad vara,
hvarest den utsatt är och igenfinnes, utan egarens omkostnad och afgift
genast återtaga och den brottslige (d. v. s. den som tillhandlat sig
eller mottagit varan såsom pant) plikte.“ Ej heller fick utmätning
å dylikt gods för annans fordran ega rum. — Såsom det befinnes, äro
dessa bestämmelser väsentligt lika dem, som förekomma i 1748 års
förordning om förlag till bergsbruken, särskildt i fråga om bergsmännen,
och utgå, så i ena som andra fallet, från den uppfattning, att förläggaren
egde en verklig sakrätt, hvilken väl närmast var att anse såsom
eganderätt, i ej mindre det lemnade förlaget, än ock de varor,
som deraf förfärdigades.

Ben för- En gå beskaffad uppfattning af förhållandena emellan förlagsgif ordningen

äf varen och förlagstagaren kunde dock, såsom oförenlig med en mera utden
2 April vecklad industris fordringar, icke länge bibehålla sig, och föga mer än
1770‘ trettio år förflöto ifrån utfärdandet af denna Hallordning, innan en ny
stadga i samma ämne utkom. Då denna stadga, Kongl. Maj:ts förnyade
Hallordning den 2 April 1770, såsom i densamma uttryckligen
förklaras, eger sin tillämpning på ordentligen inrättade manufakturverk
och fabriker, eller, såsom i II Artikeln 1 § utförligare angifves, “alla
väfverimanufakturer uti silke, ull, kamelgarn, bomull och linne med

dertill hörande tjensteverk, finare stål och jernfabriker samt flera inrättningar,
konster och handaslöjder, som under Kongl. Skråordningen
icke egentligen begripasu, så torde det vara Komiterade tillåtet att här
fästa uppmärksamheten på det förhållande, att denna Hallordning —
deruti, såsom Komiterade skola här nedan omförmäla, meddelas bestämmelser
jemväl beträffande rättsförhållandena emellan industriidkaren
och hans förläggare, och detta med större fullständighet och på
ett mera tidsenligt sätt än i den genom densamma uppliäfda stadgan,
— icke haft eller kunnat hafva för ändamål att i något hänseende
ordna eller påbjuda förändring i förhållandena beträffande de egentliga
handtverkerierna.

Enligt den förnyade Hallordningens V Artikel 3 § äro, i öfverensstämmelse
med äldre stadganden, att såsom förläggare anse de,
hvilka försträcka rudimaterie!- och penningar till fabrikörer och deremot
taga deras varor i betalning. Vidare föreskrifves, att öfver förlagsaftal
skall upprättas ordentligt skriftligt kontrakt; att detta kontrakt
må intecknas vid vederbörlig Hallrätt; att förläggaren derefter
för sitt förlag eger säkerhet i verkets effekter och att, om förlagstagaren
råkar i obestånd, så att han varder satt ur tillfälle att förnöja
förläggaren, denne njuter utarbetningsrätt i verket, dock ej för mera
än två år, under hvilken tid förläggaren är pligtig hålla öppna böcker
öfver rörelsen och dess afkastning; men om någon eganderätt för förläggaren
till det som tillverkadt är, ehvad han dertill lemnat råvaror
eller icke, om något förbud för tillverkaren att sälja eller för annan
att köpa varan, eller om något hinder att taga densamma i mät för tillverkarens
skuld till annan än förläggaren, om intet deraf har denna
Hallordning ett ord.

Då genom Kongl. Förordningen den 25 Februari 1846 Hallrätterna
i riket blefvo uppliäfda, förordnades att alla tvistemål, brottmål
och andra ärenden, som dittills efter gällande författningar tillkommit
Hallrätt, eller i de städer, der Hallrätt ej fanns, Magistrat att afgöra,
derefter i alla städer skulle upptagas af Magistrat, eller, hvad Stockholm
särskild! beträffade, af Politi-, Embets- och Byggningskollegium,
hvilken sistnämnda myndighets befattning med dylika ärenden dock på
grund af Kongl. Förordningen den 15 Oktober 1880 blifvit Överflyttad
till stadens Magistrat. Tvistemål rörande förlag, hvilka från Hallrätt
blefvo fullföljda, upptogos af Kommerskollegium och, sedan kollegiets
domsrätt till följd af Kongl. Förordningen den 19 April 1828
upphört, af Hofrätt.

Genom reglementet för Eskilstuna fristad den 2 Mars 1833, 31
§, kan förläggare till dervarande manufakturister erhålla säkerhet i ma -

EsMlstuna

fristad.

Förlag till
fiske.

Brister i
gällande lagstiftning
om
förlag.

nufakturverkstadens effekter, under vilkor att han ställer sig till efterrättelse
hvad Hallordningen i sådant afseende föreskrifver.

Slutligen var genom Kongl. stadgan och reglementet för nordsjöfiskerierna
och salterierna i Göteborgs och Bohus län den 21 Juli
1774 III Artikeln 1 § förordnadt, att en hvar, af hvad stånd och vilkor
han vara måtte, egde lemna nordsjöfiskare förlag i penningar och
varor, samt, då det hos vederbörande Magistrat eller Häradsrätt blifvit
intecknadt, njuta förmånsrätt i fiskarens fångst, fartyg och redskap till
sin fulla förnöjelse på samma sätt som förläggare till bergverk och manufakturier
en slik förmån åtnjuta. Denna författning är numera genom
Fiskeristadgan den 29 Juni 1852 upphäfd.

Sådan är, till sina hufvuddrag framstäld, den svenska lagstiftningen
om förlag. Om det än må medgifvas, att denna lagstiftning
i många delar varit väl lämpad efter de tidsförhållanden, hvarunder
den tillkommit, har den, äfven i sitt efter hand förbättrade skick,
dock till följd af den omgestaltning hela näringslifvet derefter under
gått nu mera redan länge befunnits otillfredsställande. I många vigtiga
delar innehålla de särskilda författningarna, alla temligen föråldrade,
beträffande likartade rättsförhållanden skiljaktiga bestämmelser,
hvilka, då de derjemte lida af otydlighet och ofullständighet, vid domstolarna
föranledt olika beslut i frågor af enahanda beskaffenhet. Redan
afgörandet af den frågan, hvilka arter af industri ega tillgodogöra
sig de genom lagstiftningen angående förlag medgifna förmåner, har
ansetts medföra svårigheter. Ty under det att, såsom redan är anfördt,
de begge Hallordningarna, den äldre och den förnyade, uttryckligen
förklara att de icke afse de yrken, som under Skråordningen egentligen
böra begripas, talas uti de samtidigt med den äldre Hallordningen utfärdade
Manufaktur- och IJandtverkeriprivilegierna om förlagsman äfven
till liandtverkerierna och om deras rätt, hvilket någon gång uppfattats
såsom en motsägelse och föranledt villrådighet och missförstånd.

Förefans sålunda redan i äldre författningar en viss tvetydighet
i detta afseende, så har denna sedermera visserligen icke minskats.
Den gräns, som genom Skråordningen af den 27 Juni 1720 och Hallordningen
den 2 April 1770 var uppdragen emellan handtverkerier,
å ena, samt manufakturier och fabriker, å andra sidan, måste nemligen,
såsom lätt inses, undergå väsentliga rubbningar i den mån industrien
utvecklas och nya former för densamma uppstå. En senare tids uppfattning
sträfvar alltjemt att bereda friare utrymme åt industrien geom
nedbrytande af de skrankor, hvarmed de särskilda yrkena fordom
omgärdats, och lagstiftningen har följt tidsrigtningen i spåren. Så har
genom Kongl. brefvet till Kommerskollegium den 25 Oktober 1821

blifvit medgifvet, att hvarje slag af handtverk må, med vissa vilkor,
ntöfvas under manufakturprivilegiernas skydd, och genom nådiga brefvet
den 19 December 1827 är den förklaring lemnad, att någon skilnad
i arbetsfrihet icke skall ega rum mellan de så kallade manufakturister
och skråmästare, utan må de, som erhållit Kommerskollegii
tillståndsresolution att i egenskap af manufakturister utöfva ett yrke,
hafva öppen och obehindrad rätt att emot behöriga utskylders erläggande
åstadkomma alla samma yrke tillhörande tillverkningar af hvad
beskaffenhet de kunna vara. Blef genom dessa stadganden gränsen
emellan de egentliga handtverkarnes och manufakturisternas arbetsområden
i sjelfva verket utplånad, hvarigenom tvekan vid tillämpningen
af Hallordningen nödvändigtvis måste uppstå, så ökades osäkerheten
ännu mera deraf, att alltjemt nya, vid de gamla författningarnes tillkomst
okända arter af industri utbildades.

Äfven i fråga om laga forum för förlagsinteckningars meddelande,
särskildt vid fabriker belägna å landet, har villrådighet yppats. Enligt
Hallordningens Y Art. § 5 skulle förlag till manufakturverk och fabriker
intecknas vid hallrätten i den stad, der verket eller fabriken var
belägen. Detta stadgande var utan tvifvel fullt tydligt och tillfyllestgörande
för en tid, då den större industrien ännu så godt som uteslutande
bedrefs i städerna och enligt manufaktur- och handtverkeriprivilegierna
af den 29 Maj 1739 manufakturer och handtverkerier ej ens
fingo utan Konungens särskilda tillstånd idkas å landsbygden. Förhållandena
hafva sedan dess förändrats och äfven å landsbygden hafva
talrika fabriker uppstått. Sedan genom Kongl. Förordningen den 25
Februari 1846 hallrätterna blifvit upphäfda, hafva väl i allmänhet förlagsinteckningar
i fabriker å landet beviljats af magistraten i närmaste
stad, men det har ock inträffat att den lokala domstolen, d. v. s. häradsrätten,
beviljat dylik inteckning. På andra orter åter har magistraten
ansett sig obehörig att taga befattning med förlagsinteckningar i
fabriker belägna utom stadens område. Hvilken förvirring och osäkerhet
uppkommit af ett sådant sakernas tillstånd, är lätt att inse, oansedt
den omständigheten att i de fall, då, såsom någon gång lärer
hafva händt, så väl häradsrätten i orten som magistraten i närmaste
stad ansett sig obehörig att upptaga ansökan om inteckning i fabriker
å landet, dessa gått i mistning om en förmån, som dock i gällande lag
blifvit alla dylika inrättningar tillförsäkrad.

Icke heller kan det sägas att lagstiftningen om förlag med tillräcklig
klarhet och bestämdhet angifvit den rätt, förlagsmannen egde
till det tillverkade godset, rudimaterierna, redskapen med mera. Utom

Förslag till
ändring af
lagstiftningen
omförlag.

Kongl. Majds
prop. till
hiiksduqen
1847—1848.

de antydningar, som i det föregående derom lemnats, må här särskildt
nämnas, att mycken tvekan visat sig i fråga om vidden af den förmånsrätt,
som föriagsinteckning enligt den nyare Hallordningen bereder.
Enligt denna förordning medför nemligen dylik inteckning förmånsrätt
i fabrikens eller verkets “effekter44 — ett ord, som inom
domstolarne varit föremål för mångfaldig tydning, i det vissa bland
dem ansett detsamma innefatta allenast redskap och materiel, men
andra åter velat utsträcka ordets betydelse till inventarier, råämnen
och tillverkadt gods. Då nu förlagstagaren i förskrifningen vanligen
medgifvit säkerhet ej blott i effekter, utan äfven i rudimaterier, tillverkning
och inventarier, ja ej sällan jemväl i sjelfva verkstäderna
och andra till inrättningen hörande byggnader äfvensom i fordringar
och balanser, så bär lian dermed utlofvat en säkerhet, som vid tvist
och då frågan kommit under domstols pröfning visat sig vara till stor
del illusorisk.

Efter att sålunda hafva angifvit några bland de anmärkningar,
hvartill den svenska förlagslagstiftningen gifver anledning och hvilka
jemväl ofta blifvit emot densamma upprepade, torde Komiterade få
öfvergå till en framställning af de förslag, som blifvit väckta om införande
af mera genomgripande förändringar inom denna del af lagstiftningsområdet.

I detta hänseende vilja Komiterade först erinra, huruledes Lagkomitén
i sitt förslag till civillag och Handelsbalkens 22 kapitel bland
borgenärer, som skulle njuta förmånsrätt, upptager den, som gifver
förlag att dermed drifva bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller andra
till beredning eller förädling af råa ämnen gjorda inrättningar, så framt
han låtit förlaget intecknas; och skulle förmånsrätten åtnjutas i det
tillverkade, i råämnena, i fordringar hos arbetare eller andra för sådana
förskott, som blifvit lemnade för rörelsens bedrifvande, så ock i
all lös egendom vare sig redskap, dragare eller annat, som till inrättningen
hörer.

Vidare är att anteckna, att, enär, såsom uti en till Rikets åren
1847—1848 församlade Ständer aflåten Kongl. proposition förmäles, de
i “allmän lag och särskilda författningar spridda stadganden44 angående
föriagsinteckning befunnits “dels ofullständiga och icke nog allmänna,
dels, ehuru afseende likartade förhållanden, icke sins emellan öfverensstämmande
eller lämpade efter de för inteckningar i fast egendom gällande
föreskrifter44, Kongl. Maj:t låtit utarbeta och till pröfning och
antagande aflemna ett upprättadt förslag till förordning angående föriagsinteckning.
De grunder, hvarpå detta förslag var bygdt och hvaremot
Högsta Domstolen icke haft någon anmärkning att framställa,

voro hufvudsakligen följande: Rättighet att medelst förlagsinteckning
bereda sig säkerhet för lemnad försträckning medgafs eu hvar, som
lemnade förlag i penningar eller varor att anlägga eller drifva bergsbruk,
fabrik, verkstad eller annan inrättning till beredande eller förädling
af råa ämnen, äfvensom förläggare till hafs- eller saltsjöfiskare.
Forum för inteckningsansökningens upptagande var underrätten i den
ort, der inrättningen var belägen, eller, i fråga om förlag till fiskeri -erna, förlagstagarens personliga forum. Öfver försträckningen skulle
upprättas skriftlig afhandling, som borde af vittnen styrkas eller af låntagaren
inför Rätten erkännas samt innehålla ej mindre uttrycklig förklaring,
att försträckningen var lemnad såsom förlag till viss uppgifven
inrättning äfvensom stället, der denna komme att anläggas eller redan
funnes, än ock låntagarens medgifvande att inteckning finge tagas. —
Beviljad förlagsinteckning skulle medföra förmånsrätt enligt sista punkten
i 17 kap. 9 § Handelsbalken “i det, som tillverkadt är, samt i de för
tillverkningen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra
för sådana förskott i penningar eller varor, som till brukets, fabrikens,
verkstadens eller inrättningens drift lemnade blifvit, så ock i all den
lösegendom, vare sig redskap, dragare eller annat, som till bruket,
fabriken, verkstaden eller inrättningen hörde“. Intecknad förlagsfordran
hos hafs- eller saltsjöfiskare skulle utgå med förmånsrätt ur fiskarens
fångst, fartyg och fiskredskap. Flyttades bruket, fabriken, verkstaden
eller inrättningen till annan ort, eller ombytte fiskare hemvist, hvarom
allt anmälan skulle ega rum inom viss tid efter flyttningen, borde
förnyelse af inteckningen ske vid det derigenom uppkomna nya forum.
Dessutom innehöllos i förslaget särskilda bestämmelser om förfaringssättet
vid förlagsintecknings beviljande och förnyelse samt om inteckningshafvares
inbördes företräde. I öfrigt hänvisades till gällande bestämmelser
om inteckning i fast egendom.

Vid den Kongl. propositionens behandling inom riksstånden framstäldes
emot dess antagande åtskilliga betänkligheter. Så anmärktes:
att de i förslaget förekommande bestämmelserna skulle komma att omfatta
olika arter af näringar i allt för stor utsträckning; att närmare
och tydligare föreskrifter i afseende å den egendom, i hvilken förlagsgifvare
skulle åtnjuta förmånsrätt, vore af nöden till förebyggande af
rättstvister, för hvilket ändamål specifikation af den lösegendom, som
intecknades, syntes blifva nödvändig; att förlagsaftal borde erhålla större
offentlighet och förlagsinteckning ej beviljas, utan att formligt förlagskontrakt
upprättats och öfrige fordringsegare om inteckningsansökningen
underrättats för att komma i tillfälle att bevaka sin rätt o. s. v.
Sedan förslaget af bondeståndet förkastats, men ärendet af de tre öf -

riga stånden blifvit till Lag-Utskottet återremitteradt, utarbetade Utskottet
ett nytt förslag till förordning, som dock skilde sig från det
af Kongl. Maj:t framlagda allenast så till vida, som bestämmelsen om
förmånsrätt äfven i vissa förlagstagarens fordringar uteslöts, men deremot
föreskrift lemnades, att förlagsinteckning finge grundas blott på
ett formligt, mellan begge kontrahenterna upprättadt förlagskontraht.
Hvarken Kongl. Maj:ts eller Lag-Utskottets förslag vann emellertid
Riksdagens bifall, hvarmed frågan då förföll.

Lagberednin- Ett nytt uppslag lemnade Lagberedningen i 6 kap. af sitt år

gTämnet9 1850 afgifna förslag till Handelsbalk. Beredningen förordade nemligen
återupptagandet af den genom 1734 års lag i vårt land förkastade
underpantsinstitutionen i fråga om lösegendom. §§ 13—20 i ofvannämuda
kapitel och balk innehålla sålunda bestämmelser rörande panträtt
i lös egendom, som fortfarande förblifver i gäldenärens besittning
— bestämmelser, hvilka, derest de i sin allmännelighet blifvit antagna
såsom lag, skulle hafva gjort hvarje speciel lagstiftning om förlagslån
öfverflödig. Enligt Lagberedningens förslag skulle genom inteckning
kunna förvärfvas panträtt uti icke traderad lösegendom, vare sig i viss,
bestämd egendom eller i gäldenärens lösa egendom i allmänhet eller i
visst slag af sådan egendom eller ock egendomens afkomst. Att Lagberedningen
emellertid ryggade tillbaka för införandet af en verklig
emot tredje man gällande panträtt framgår af det stadgande att fordringsegaren
för sin fordran kunde hålla sig till panten eller, såsom
den benämndes, underpanten (hypotek) endast så länge denna befann
sig i pantgifvarens hand eller för hans räkning i annans besittning. —
Var deremot den pantförskrifna egendomen genom köp eller annat laga
fång eller såsom handfången pant på god tro kommen i tredje mans
hand, gälde dennes rätt framför dens, som i godset egde underpant.
För att bereda pantförskrifningen fortfarande offentlighet var föreslaget,
att beviljad inteckning borde, för att bibehållas gällande, hvarje år
förnyas.

Riksdagen Detta Lagberedningens förslag upptogs i väsentliga delar vid riks 1859—1860.

c|agen yg59—i8go af Lag-Utskottet, som genom väckta motioner dels
om förändrad lagstiftning angående förlag, och dels om rätt till underpant
i lös egendom i allmänhet fick anledning uttala sig i ämnet.
Lag-Utskottets förslag, hvari uttryckligen bestämdes, att med detsammas
antagande hvad i gällande författningar fans stadgadt “om förlagslån
och förlagsfordringars intecknande och betalningsrättu skulle upphäfvas,
blef af alla fyra stånden till Utskottet återremitteradt. Inom presteståndet
hade rigtigheten af sjelfva den princip, hvarå Utskottets författningsförslag
grundats, blifvit bestridd, och detta stånd hade vid

återremissen, med tillkännagifvande att detta skett i den syftning, att
frågan om förändrad lagstiftning angående förlagslån måtte underkastas
förnyad behandling, tillika uttryckligen förklarat sig “ej kunna godkänna
Utskottets förslag, så vidt det afsåge förändrade stadganden om
rätt till underpant i lös egendom14. Inom de öfriga stånden föranleddes
återremissen mera af detaljanmärkningar, deribland särskild! framhölls
nödvändigheten deraf, att den frihet i ränteaftal emellan förlagstagare
och förlagsgifvare, som enligt gällande författningar egde rum, icke
blefve inskränkt, hvilket skulle blifvit händelsen, derest, med upphäfvande
af den speciella lagstiftningen om förlag, Utskottets förslag, som
ej innehöll några särskilda bestämmelser om ränteaftal, såsom lag antagits.
— Efter att hafva bemött de gjorda invändningarne, framlade
Utskottet emellertid ånyo sitt förra förslag, endast med den förändring,
att ur författningens ingress blifvit borttagen bestämmelsen om upphäfvande
af gällande stadganden “om förlagslån44. Detta Utskottets
förslag blef härefter af alla fyra riksstånden bifallet.

Inom Högsta Domstolen, hvilken hade att afgifva yttrande öfver
denna af Riksdagen för dess del antagna författning, afstyrktes Konungens
bifall till densamma af de flesta ledamöterna, hufvudsakligen derföre,
att dels den ifrågasatta underpanten, då derigenom icke förvärfvades
någon rätt till godset i hvilkens hand det än månde finnas, icke
hade den väsentliga karakteren af sakrätt och således blefve ett konventionelt
hypotek utan sakrätt — ett begrepp, som vore stridande
mot så väl rättsvetenskapens grundsatser som flertalet nyare lagstiftningar,
— dels ock underpantsinstitutionen syntes otvifvelaktigt komma
att framkalla lättsinniga och bedrägliga transaktioner och försvaga
gäldenärens personliga kredit, utan att den realkredit, som dermed
bjödes, kunde antagas blifva af synnerlig betydelse, då det stode gäldenären
öppet att när som helst till annan afyttra godset, hvarmed pantsäkerheten
upphörde. Med anledning så väl af dessa anmärkningar,
som af dem, Indika vid ärendets föredragning inför Kongl. Majd mot
lagförslaget framstäldes, vann detsamma icke nådig stadfästelse.

I nära samband med den af Rikets Ständer för deras del, efter
hvad nu nämndt är, beslutade författning om underpant i lös egendom
och i viss mån under förutsättning af Kongl. Majds bifall till densamma
ingåfvo Ständerna ett af dem gilladt förslag till upphäfvande af Förordningen
den 20 November 1845 angående handel med lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva. Icke heller detta förslag fann
understöd inom Högsta Domstolen eller tillvann sig Kongl. Majds bifall.

Vid riksdagen åren 1865 —1866 väcktes frågan om en revision
af förlagslagstiftningen och dermed sammanhängande ämnen åter till

Biksdagen

1865-1866.

lif genom flera särskilda motioner, och Lag-Utskottet upptog i väsentliga
delar det förslag, Utskottet förut framlagt rörande underpant i lös
egendom, dock utan att ställa dessa stadganden i samband med förslag
om upphäfvande af författningen angående lösöreköp — ett tillvägagående,
hvarigenom, enligt Utskottets förmenande, udden af de mot
underpantsinstitutionen framstälda anmärkningar kunde anses vara bruten.
Enär de i Lagberedningens af Utskottet vid riksdagen 1859—
1860 upptagna förslag begagnade ordalag lemnat rum för det missförstånd,
som skulle underpantsinstitutionen afse att bereda en verklig
sakrätt i det pantsatta godset, under det att den i sjelfva verket hade
karakteren af sakrätt endast så till vida, att fordringen, utan afseende
derpå att den ej vore förfallen, ändock skulle uttagas ur panten, när
denna för annan gäldenärens skuld utmättes, likasom förhållandet vore
med inteckning i fast egendom, sökte Utskottet att ur de af Lagberedningen
begagnade ordalag aflägsna all tvetydighet i anmärkta
hänseendet. Derjemte och då de om förlag gällande författningar,
utom bestämmelser angående förlagsfordrans intecknande och betalningsrätt,
äfven innehålla stadganden om den för dylika fordringar
tillåtna högre räntevinst äfvensom räknings hållande mellan förlagstagare
— stadganden, livilka ej lämpligen syntes böra få sin plats i
en författning om underpant — fann Utskottet i likhet med Rikets
Ständer vid riksdagen 1859—1860, att förlagsförfattningarne endast i
afseende på förstberörda förhållanden kunde genom den ifrågasatta förordningen
om underpant ersättas, hvadan ingressen till förordningen
i öfverensstämmelse dermed affattades. Vid behandlingen af LagUtskottets
förslag yppades nu inom stånden betänkligheter emot en
allmän tillämpning af underpantsinstitutionen å förhållanden, der densamma
icke redan egde rum; men deremot vann ett vid Utskottets
betänkande fogadt, i form af reservation afgifvet särskilt förslag, afseende
hufvudsakligen en sammanfattning och förenkling af den bestående
lagstiftningen om förlag, understöd inom Riksdagen. Sedan i
följd häraf ärendet blifvit af flera stånd till Lag-Utskottet återremitteradt,
utarbetade detta ett förslag till en författning, hvilket, förutom
åtskilliga redaktionsförändringar, skilde sig från det af Kongl. Maj:t
vid 1847—1848 årens riksdag aflåtna hufvudsakligen endast deruti, att
enligt detsamma lagstiftningen angående förlagsinteckning skulle i afseende
på sin tillämpning utsträckas äfven till jordbruksnäringen.

Med några mindre väsentliga förändringar blef detta förslag af
Rikets Ständer för deras del antaget. I den skrifvelse, genom hvilken
hos Kongl. Maj:t anmälan skedde om detta beslut, anfördes, hurusom
behofvet af en förnyad lagstiftning rörande förlagslån i den rigt -

ning, som Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen 1847—1848 angåfve,
blifvit erkändt, men att, ehuru Kongl. Maj:ts då framlagda förslag visserligen
kunde anses tillfredsställa industriens fordringar, Rikets Ständer
likväl, i betraktande af jordbrukets under senare tider genom förbättrade
metoders användande allt mer ökade behof af dyrbara materialier,
hvarigenom åter större förlagskapital blefve nödigt, ansett den
i gällande lag befintliga och jemväl i ofvanberörda förslag bibehållna
skilnaden emellan industrien och jordbruket vara för detta senare lika
ofördelaktig som orättvis.

Icke heller detta förslag vann emellertid Kongl. Maj:ts sanktion.
Såsom grund härför anfördes hufvudsakligen, att förslaget, genom den
utsträckning, som enligt detsamma skulle gifvas åt begreppet förlagslån,
i sjelfva verket syntes innebära ett återupptagande i den svenska
hypoteksrätten af den redan i förra århundradet derifrån utmönstrade
underpantsinstitutionen — eu institution, som i större delen af Europas
öfriga länder, i hvilkas lagstiftningar den varit upptagen, blifvit afskaffad,
tvifvelsutan med afseende å den ringa säkerhet, som vunnes
genom en inteckning i lös egendom, hvarmed sakrätt icke vore förenad.

Frågan hade således äfven denna gång fallit. Den upptogs dock
ånyo vid 1868 års riksmöte. Under åberopande hufvudsakligen af hvad
Lag-Utskottet vid 1859—1860 årens riksdag i då afgifvet utlåtande
anfört, framlade Utskottet åter sistnämnda Riksdags förslag, dock att,
oberäknadt några mindre betydande förändringar, nu för underpant i
lös egendom bibehölls enahanda plats i förmånsrättsordningen, som
enligt 1734 års lag tillförsäkrats förlagslån. Ej heller ifrågasattes nu
såsom vid riksdagen 1859—1860 upplifvande! af förordningen om
lösöreköp. I motsats till den åsigt, som uttalats af Lagberedningen,
hvars förslag för öfrigt väsentligen låg till grund för Utskottets nu
likasom för dess vid 1859—1860 årens riksdag afgifna betänkande,
skulle verkan af underpant icke tillintetgöras af senare tillkommet lösöreköp.
— Vid föredragning inom Riksdagen blef detta Utskottets betänkande
af Andra Kammaren antaget, hvaremot Första Kammaren,
med anslutning till åtskilliga reservanters mening, stannade i ett motsatt
beslut.

Frågan om förändring i denna del af lagstiftningen fick härefter
hvila till år 1875, då med hänsyn dertill att nyare fabriksanläggningars
värde hufvudsakligen bestode i maskinerier, men dessa åtminstone
till någon del stundom ansåges tillhöra anläggningarnes fasta egendom,
hvarigenom tvetydighet uppstode, huruvida alla maskinerier kunde
hänföras till sådana manufakturverks och fabrikers effekter, deri förmånsrätt
enligt 1770 års Hallordning egde rum, uti en till Riksdagen

Riksdagen

1368.

Riksdagen

1875.

Skrifvelse af
af Riksdagen
1S79.

ingifven motion yrkades ett sådant förtydligande af lagens stadgande
rörande förlagsgifvares förmånsrätt till fabrikseffekter, att detta uttryck
skulle'' förklaras innefatta äfven maskinerier af alla slag. — Häremot
erinrades af Lag-Utskottet, att den ifrågasatta lagförklaringen i sjelfva
verket innefattade förslag till en ändring af lagen, hvarigenom förlagsgifvares
förmånsrätt skulle utsträckas jemväl till sådana maskiner, som
enligt vanlig juridisk doktrin vore att hänföra till fast egendom, en utsträckning
af'' förmånsrätten, hvilken förefölle så mycket mindre lämplig,
som den ej syntes kunna genomföras, utan att dels de fordringsegare,
hvilka på grund af inteckning uti manufakturverks och fabrikers fasta
egendom redan förvärfvat panträtt i dertill hörande maskinerier, vid
denna sin rätt bibehölles oförkränkte, dels ock föreskrifter meddelades
om den rätt till betalning, som skulle sins emellan tillkomma förlagsgifvare
och innehafvare af inteckning, som derefter beviljades, hvilket
allt skulle förutsätta en lagstiftning af så invecklad beskaffenhet, att
den komme att medföra eu större och vådligare osäkerhet i kreditförhållandena
än den, som af motionären öfverklagats. På denna grund
och af obenägenhet att i en särskild punkt förändra en lagstiftning,
hvars fullständiga ombildning ej syntes kunna rätt länge uppskjutas,
afstyrkte Utskottet bifall till motionen, som af begge Kamrarne efter
korta meningsutbyten jemväl förkastades.

Den af Lag-Utskottet vid 1875 års riksdag sålunda uttalade och
inom Kamrarne biträdda åsigten om behöfligheten af en omarbetning
af gällande författningar rörande förlagsfordran delades af 1879 års
Riksdags Lag-Utskott, och föranledde Utskottet till en hemställan om
vidtagande af en revision af samtliga nu gällande föreskrifter om förlag,
dervid jemväl borde tagas i öfvervägande, huruvida ej rätt till
underpant i lös egendom må kunna medgifvas alla näringar; och blef,
sedan Utskottets hemställan inom begge Kamrarne vunnit bifall, eu
underdånig skrifvelse i nu antydda syfte till Kongl. Maj:t aflåten.

I det föregående hafva Komiterade sökt i ett kort sammandrag
lemna en öfversigt huru i afseende på lös egendom panträttslagstiftningen
i vårt land fortgått; huru pantsättningen till en början hade
formen af ett vilkorligt köp; huru den egendom, som skulle i pant
sättas, sedermera öfverlemnades utan att någon förändring i eganderätten
dermed var förenad och sålunda blef hvad som kallas handfången
pant; huru derefter pantsättning förklarades kunna under iakttagande
af vissa föreskrifter ega rum utan tradition af det såsom pant uppgifna
lösa godset; huru vidare genom 1734 års lag den sistnämnda formen
för pantsättning eller underpantsinstitutionen blifvit alldeles afskaffad;
huru slutligen de förslag, som under de senaste decennierna blifvit

framstälda om en förändrad ^lagstiftning i omförmälda ämne, blifvit behandlade
och huru intet bland dem vunnit de begge statsmakternas
gemensamma bifall.

Beskaffenheten af det Komiterade lemnade uppdrag, enligt hvilket
de hafva att utarbeta förslag till revision af samtliga gällande föreskrifter
angående förlag och tillika afgifva yttrande, huruvida eu utsträckning
af förlagsinteckningsrätten jemväl till andra näringar, hvilka
för närvarande icke åtnjuta en dylik förmån, må vara för dessa näringsidkare
af verkligt behof påkallad och förenlig med de allmänna grunderna
för vår lagstiftning, torde i och för sig innebära tillräcklig anledning
för Komiterade att icke ifrågasätta ett utbyte af hittills gällande
lagstiftning i förevarande ämne mot underpantsinstitutionen med dertill
hörande stadgande!!. Då emellertid icke allenast inom riksförsamlingen
bestämd framställning flera gånger blifvit gjord om denna institutions
införande i vårt land och Rikets Ständer, såsom ofvan är visadt, till
och med en gång för sin del besluta densamma, utan jemväl erfarenheten
lagt å daga, huruledes, när fråga förevarit om förändring uti
lagstiftningen angående förlagsfordringar, den dermed i viss mån beslägtade
underpantsinstitutionen städse blifvit föremål för öfverläggningar,
torde det vara Komiterade tillåtet att anföra några skäl och meddela
några upplysningar om främmande länders lagstiftning i detta
ämne, hvilka, enligt Komiterades uppfattning, äro af beskaffenhet att
böra utesluta hvarje tanke på denna institutions antagande.

Redan sjelfva benämningen “underpant14 kan leda, och har i sjelfva
verket, såsom Lag-Utskottet vid 1865—1866 årens riksdag äfven anmärkt,
ledt till missförstånd. Ty då ej mindre sjelfva begreppet pant än
ock den enligt vår lag för närvarande tillåtna form af underpant, nemligen
i fast egendom, innefattar en verklig sakrätt, d. v. s. en sådan rätt,
som har egendomen till sitt omedelbara föremål och följaktligen åtminstone
enligt regeln kan göras gällande i hvilkens hand denna än
må komma, så låg det antagande nära till hands, att under pant, jemväl
då fråga var om lös egendom, skulle afse beredande af en verklig
sakrätt i det pantsatta godset. Så var dock icke förhållandet, ty de
särskilda inom riksförsamlingen väckta eller bifallna förslagens ordalydelse
gifver vid handen, att den så kallade panträtten skulle gälla
endast så länge godset befann sig i gäldenärens egen besittning.
Hade detsamma på god tro kommit i tredje mans hand, egde panthafvaren
icke någon rätt att derur söka godtgörelse för sin fordran.
Men härmed hade också den egentliga karakteren af panträtt gått förlorad,
och underpanten skilde sig från en förmånsrätt hufvudsakligen
derutinnan, att fordringen, utan afseende derå att den ej i och för sig

Anmärkningar
om underpant
i
lös egendom■

var förfallen, ändock skulle uttagas ur panten, när denna utmättes för
annan gäldenärens skuld.

Att gå längre än hvad sålunda i förenämnda förslag egt rum och
söka införa en verklig panträtt i lösegendom, som ej blifvit till fordringsegaren
öfverlemnad för att i hans besittning förblifva, och hvilken
panträtt följaktligen skulle vara förenad med ett berättigande i större
eller mindre omfattning för fordringsegaren att uttaga liqvid för sin
fordran ur det pantsatta godset, ändock att detta kommit ur pantgifvarens
hand, skulle otvifvelaktigt nödvändiggöra sådana försigtighetsmått
vid omsättningen af lösegendom och derigenom blifva ett sådant
band på handel. och rörelse, att dess införande under nutidens samhällsförhållanden
icke torde vara möjligt. Något dylikt har icke heller
blifvit ifrågasatt.

Men äfven i den mindre omfattande form, under hvilken underpantsinstitutionen
förekommer i ofvan angifna förslag, synes densamma
blifva förenad med så stora olägenheter, att dess införande, enligt
Komiterades förmenande, icke kan vara att tillråda. Ty å ena sidan
medför rättigheten att pantsätta lösegendom med egendomens qvarblifvande
i pantgifvarens besittning ej mindre en allt för stor lättnad
för gäldenär att vid möjligen inträffande obestånd gynna en fordringsegare
på de öfriges bekostnad, än ock den fara att en gäldenär, som
visar sig vara i besittning af lösegendom, om hvars redan skedda pantsättning
allmän kännedom saknas, på grund deraf kommer i åtnjutande
af personlig kredit i vida större omfattning, än han eljest kunde påräkna.
Dessa olägenheter skulle endast i obetydlig mån förminskas
derigenom, att registreringsskyldighet föreskrefves med afseende å underpanten,
enär, äfven om registrering egde rum, kännedomen derom, att
eu gäldenär lemnat, någon bland sina fordringsegare underpant i sin
egendom, icke kan antagas blifva med erforderlig skyndsamhet och
tillräckligt allmänt spridd.

En följd af underpantsinstitutionens införande blefve ock, på grund
af nu antydda omständigheter, att förr eller senare personalkrediten,
äfven i de fall der denna kreditforms användning vore fullt berättigad,
försvårades, så att snart sagdt för hvarje kreditaftal erfordrades ställande
af särskild säkerhet, ett förhållande, hvilket — om ock rigtigheten
af den regel, som bjuder inskränkning af personalkreditens användning,
fullt erkännes — innebär en öfverdrift, allt annat än nyttig
för den ekonomiska utvecklingen inom samhället.

Å andra sidan utgör allt för ofta den möjlighet, som genom underpantsinstitutionen
erbjudes låntagaren att utan känbar uppoffring
för ögonblicket till det yttersta använda sin kredit, för honom endast

eu skenbar fördel, i ty att lian derigenom lätteligen förledes att öfverskrida
det rigtiga förhållandet emellan eget kapital och de genom kreditens
anlitande anskaffade främmande medlen. Härtill kommer att
underpanten, till följd af pantobjektets rörliga natur och förytterlighet,
ej förmår, hvad lagstiftningen än må innehålla, erbjuda borgenären någon
i egentlig mening betryggande säkerhet.

Ett ytterligare stöd för den uppfattning att införandet af underpant
i den svenska rätten icke torde böra ifrågasättas synes kunna
hemtas från den likartade rättsutveckling, som i fråga om underpant
i lösören i de flesta europeiska rättssamfund egt rum — en rättsutveckling,
hvilken nästan öfver allt ledt derhän, att underpantsinstitutionen
blifvit afskaffad.

Enligt romersk rätt var för panträttens uppkomst, äfven då den
egde rum genom frivillig öfverenskommelse, öfverlemnande af godset
icke nödvändigt. Hvarje föremål eller rättighet, som egde något värde
och var af beskaffenhet att kunna föryttras, utgjorde föremål för panträtt,
och sådan kunde omfatta antingen viss bestämd egendom eller
ock all gäldenärens tillhörighet (generalhypotek), och det ej blott den
egendom, som vid pantaftalet tillhörde honom, utan äfven hvad han
framdeles kunde förvärfva.

Då den romerska rätten utbredde sig i Tyskland, fann den före
sig rättsinstitut i fråga om realkrediten väsentligen afvikande från de
romerska. Såsom regel gälde i den äldre tyska rätten att rörlig egendom
blott genom tradition kunde pantsättas. Hypotek i lös egendom
var ett okändt begrepp, och äfven deri afvek den äldre tyska rätten
från den romerska, att enligt den förra blott viss bestämd egendom
kunde pantsättas, eller med andra ord att inom densamma specialitetsprincipen,
eu af de ledande grundtankarne i den moderna europeiska
pantlagstiftningen, gjort sig gällande.

Vid den romerska rättens upptagande i Tyskland undanträngde
i allmänhet dess bestämmelser angående panträtt i lösegendom den äldre
tyska rättens panträttssystem. Men de ofvan framhållna, med det
romerska systemet förenade, olägenheterna dröjde ej att visa sig, och
så snart den tyska partikularlagstiftningen började sysselsätta sig med
hithörande frågor, återvände densamma merendels till den äldre uppfattningen
och upphäfde rättigheten att stifta underpant i lösegendom,
så att för pantsättning af löst gods fordrades tradition af det pantsatta
föremålet. Så uppstäldes i Preussen uti Allgemeine Laudrecht
(I. 20 §§ 71, 104, 105,) såsom hufvudregel för pantaftalets fullbordan
öfverlemnandet af det pantsatta föremålet i fordringsegarens besittning
och tilläts förpantning genom symbolisk tradition endast för de fall

Underpantsinstitutionen

i främmande
länders lagstiftning.

att föremålets natur icke medgaf en verklig tradition eller ock lagen
vid vissa bestämda pantobjekt uttryckligen frikallade parterna derifrån,
såsom vid fartyg o. s. v. (§ 271.) Såsom motiv härför anföres “att
den dittills gällande motsatta regeln (pantsättning utan verklig tradition)
kunde blifva en källa till oändliga bedrägerier.4'' I Sachsen hade
redan processordningen af år 1724 stadgat att “in rebus mobilibus
skulle icke någon förskrifning, den måtte ega rum vare sig inför domstolen
eller utom densamma, hafva någon verkan44, utan endast den,
till hvilken en pant öfverlemnats, då han verkligen hade den i sina
händer, deri åtnjuta eu sakrätt, så att han ur panten framför alla andra
erhöll sin liqvid. Samma grundsats har derefter uttalats i den
sachsiska pantlagstiftningen och vid kodifikationen af den sachsiska
civillagen oförändrad bibehållits (Biirgerliches Gesetzbuch 1863 §§
466; 471 f. f.). Likaså fordras i Österrike (AUgemeine biirgerliche Gesetzbuch
1811 § 451) för panträttens verkliga förvärfvande, att fordringsegaren,
om det som pantsättes utgöres af lösegendom, tager denna i
besittning.

Äfven i flertalet af de mera betydande tyska stater, hvilkas processrätt
ej blifvit föremål för någon kodilikation, och hvarest sålunda
romerska rättens bestämmelser i allmänhet äro gällande, har dock i
sammanhang med ombildandet af panträtten i fast egendom enligt andra
grunder än de, hvarå den romerska rätten hvilade, tillika uttalats
den princip, att lösegendom är föremål endast för handfången pant,
och att underpant eller hypotek i allmänhet har allenast fast egendom
och hvad dermed kan likställas till föremål. Så i Bayern (Hypothekengesetz
1822); Hessen (Pfandgesetz art. 5) och Wurtemberg (Pfandgesetz
1825 § 3), i hvars panträttslagstiftning innehålles den uttryckliga bestämmelsen
att föremål för handfången pant är lös, men för underpant
fast egendom och rättigheter, som dermed i lagen ställas lika.

Slutligen hafva de nya tyska processlagarne (1877) genom bestämmelserna
i civilprocessordningen § 709, att den panträtt, som genom
utmätning vinnes, skall hafva företräde framför panträtt, som vid
konkurs ej är likstäld med handfången pant, samt i konkursordningen
§ 41, som icke upptagit innehafvare af panträtt på grund af underpant
bland de fordringsegare, hvilka vid konkurs skola likställas med
innehafvarne af handfången pant, äfven för de områden af Tyskland,
der underpantsinstitutionen ännu är qvarstående, förringat dess verkan
derhän, att densamma numera icke i något väsentligt skiljer sig från
en blott förmånsrätt.

I Frankrike voro före revolutionen de romerska rättsreglerna i
fråga om pant och hypotek i allmänhet gällande. Så var panträtten

ej inskränkt till visst gods, utan kunde utsträckas till gäldenärens
samfälda egendom, jemväl den han framdeles kunde förvärfva. I vissa
afseenden hade dock pantlagstiftningen erhållit eu från. den romerska
rätten afvikande utveckling. Lösegendom för sig ansågs nemligen i
regeln icke kunna utgöra föremål för panträtt utan tradition.

Ehuru den äldre franska rätten sålunda hade vissa företräden
framför den romerska panträttstheorin, återstodo dock såsom lån från
denna flera tillräckligt känbara olägenheter. Åtskilliga försök att omskapa
pantlagstiftningen gjordes ock tid efter annan, ehuru utan synnerlig
framgång. Fullständigt ombildades denna del af lagstiftningen,
likasom så många andra, först vid revolutionen. Genom lagen af II
Brumaire år VII, som stadgade att hypotek kunde lemnas blott för
till beloppet bestämd fordran och endast i viss, bestämd egendom, var
eu af den moderna hypoteksrättens vigtigaste grundsatser, specialiteten,
införd i det franska rättssystemet. I Code civil (Art. 2071,
2076) bestämmes pant såsom utgörande det kontrakt, hvarigenom gäldenär
till fordringsegaren öfverlemna!'' en sak såsom säkerhet för eu
skuld, och der stadgas uttryckligen, att förmånsrätt i panten eger rum
endast såvida panten kommit och fortfarande qvarblifver i fordringsegarens
eller en af kontrahenterna utsedd tredje persons besittning.

I den engelska lagstiftningen sker pantsättning utan tradition af
lösegendom under formen af ett vilkorligt köp. Aftal om köp utan
besittningstagande af lösegendom äro nemligen enligt denna lagstiftning
antingen ovilkorliga eller vilkorligt. I förra fallet öfvergår eganderätten
utan vidare till köparen, ehuru den försålda lösegendomen fortfarande
stannar i säljarens vård, (således ett aftal, som närmast motsvarar
det s. k. lösöreköpet i den svenska rätten). I senare fallet åter,
d. v. s. om afhandlingen är vilkorlig, anses äfvenledes eganderätten
öfvergå till köparen, dock så, att säljaren förbehålles rätt att under
vissa vilkor återköpa sin egendom. Detta aftal är till sitt ändamål och
syfte närmast att förlikna med ett underpantskontrakt. De vanliga olägenheterna
al dylika aftal hafva emellertid icke heller här uteblifvit och det
visade sig snart att de lemnade vårdslösa och oredliga gäldenärer tillfälle
att öfver höfvan utsträcka sin kredit och dymedelst bedraga sina
fordringsegare. För att såvidt möjligt var förebj^gga detta blef det
nödvändigt att meddela föreskrifter om dylika aftals offentliggörande.
Detta har varit föremål för flera i senare tid utkomna författningar
(Acts 10 Juli 1854-, 10 Augusti 1866 och 22 Juli 1878). “Då bedrägerier“,
heter det i 1854 års författning, “ofta blifva föröfvade mot
fordringsegaren genom hemliga försäljningar af lösegendom, hvarigenom
personer sättas i stånd att bevara skenet af att de äro i goda

omständigheter och i besittning af egendom”, skall hvarje köpeafhandling
för att blifva gällande mot säljarens borgenärer jemte en på ed
afgifven uppgift om tiden, då handlingen upprättades, samt om säljarens
person och sysselsättning ingifvas till registrering hos den dertill
förordnade tjensteman vid Court of Queens Bench. Genom acten af
år 1866 tillädes skyldigheten att inom hvart femte år förnya registreringen,
och genom den sist utfärdade acten (1878) skärptes ytterligare
de till förekommande af bedrägerier stadgade formaliteter. Enligt sistnämnde
act skall köpeafhandling, för att blifva giltig emot borgenärer,
dels vara försedd med intyg af eu sollicitor att säljaren i hans
närvaro undertecknat och öfverlemnat handlingen till köparen och
att sollicitor, innan öfverlemnandet skedde, för säljaren förklarat köpeafhandlingens
verkan, dels innehålla uppgift på den ersättning, säljaren
bekommit för den egendom han sålt, dels ock jemte en rigtig afskrift
och ett af sollicitor på ed afgifvet intyg om dagen, då köpeafhandlingen
upprättades och öfverlemnades samt om säljarens hemvist
och yrke, inom sju dagar efter utgifningsdagen, den dagen likväl oräknad,
ingifvas till registrering hos vederbörande tjensteman vid öfverdomstolen.

Enligt Christian V:s Lov (5—7—7) var det i Danmark tvifvelaktigt,
huruvida underpant i fråga om lösegendom i allmänhet var tilllåten
eller icke, och tvetydigheten af de uti ofvannämnda lagrum begagnade
ordalag har föranledt täta meningsutbyten emellan de juridiska
författarne. Hvilken än lagens ursprungliga mening i detta hänseende
må hafva varit, så har dock giltigheten af underpant i lösegendom
här städse varit i praxis erkänd, och denna praxis har ytterligare befästats
genom den senare lagstiftningen, särskildt genom plakaten den
23 Juli 1819 och den 14 Maj 1834 samt förordningen den 28 Juli
1841, hvilka författningar innehålla noggranna bestämmelser om sättet
huru underpant gifves och om underpantens rättsliga betydelse. I det
förra hänseendet är föreskrifvet, att underpant kan gifvas endast genom
ett ordentligt, af gäldenären underskrifvet, pantbref, hvilket skall
bestyrkas af två vittnen, som särskildt erinras att tillse det pantbrefvets
dagbeteckning är rigtig. För att erhålla giltighet skall pantbrefvet
derefter under nästa eller närmast derpå följande ting tingläsas vid
gäldenärens personliga forum (Vsernething). Flyttar gäldenären, skall
pantbrefvet ånyo tingläsas inom ofvansagda tid vid hans nya Vsernething.

Ehuru man genom dessa formaliteter, hvilka uppenbarligen afse
att gifva publicitet åt pantaftalet, sökt, så vidt möjligt varit, undanrödja
de med denna art af pant förenade olägenheter, har lagstiftaren

ändock sett sig nödsakad att i väsentlig mån inskränka pantaftalets
verkan ock betydelse. Genom plakatet af den 23 Juli 1819 är nemligen
stadgadt, att alla sådana fordringar, som efter allmän lag eller
särskilda författningar njuta förmånsrätt framför vanliga chirographariska
(oprioriterade) fordringar, äfven vid konkurs skola ega företräde
för de fordringar, som äro förenade med (på kontrakt beroende) underpant
i lös egendom. Denna bestämmelse utsträcktes genom plakatet
den 14 Maj 1834 jemväl till de fall, då utmätning för en privilegierad
fordran eger rum. Och genom konkurslagen den 25 Mars 1872 §§
151—153 bar stadgats, dels att underpant i allt hvad pantsättaren
eger eller kan komma att ega icke kan med rättslig verkan gifvas,
dels oek att underpant i lösegendom icke heller må gifvas i samlingar
af likartade eller till gemensamt begagnande bestämda ting, bvilka
betecknas med några allmänna namn; dock att arrendator kan gifva
jordegare underpant i inventarier och gröda på den arrenderade egendomen.

Hvad Norge angår, är kontraktsmessig underpant i lös egendom
der i allmänhet uttryckligen förbjuden. (Lov indeholdende nan me re
Bestemmelser om Pant- o g Thinglsesning den 12 Oktober 1857). Från
denna regel göres undantag i fråga om fartyg öfver 4 tons och förlag
äfvensom vid vissa andra mera speciella fall. Hvad säi-skildt, förlag
angår är stadgadt att genom förlagskontrakt kan lemnas säkerhet i
produkter, för bvilkas frambringande och förädling förlaget är gifvet.
Förlagskontrakt kan upprättas ej mindre i fråga om grufvor, lrytteverk,
hammarverk eller “andra Anlseg til åt formdle Metaller eller Ertser“
(Lov om Bjergverksdriften den 14 Juli 1842 § 52) än ock vid hvarje
tillfälle, då någon försträcker egaren till eu fabrik eller manufakturinrättning
penningar eller nödvändighetsvaror till inrättningens drift;
och njuter förlagsmannen, sedan de i 1842 års författning bestämda
formaliteter blifvit iakttagna, “Underpant i de produkter, til hvis Frembringelse
og Förädling Forlaget er gjort, fremfor alle andre Creditorer,
efter Fradrag af de Afgifter, som til Stats-cassen maatte vmre åt erlsegge“
(jfr § 52).

Komiterade, hvilka af ofvan antydda grunder vid fullgörande utaf
det dem lemnade uppdrag utgått från den uppfattning att lagstiftningen
i ämnet borde hvila på den i Kongl. Maj:ts vid riksdagen 1847—1848 framlagda
proposition uttalade grundsats om förlagsinteckning såsom medfö -

Behofvet af
en särskild
lagstiftning
om förlag.

rande allenast en förmånsrätt i konkurs, kunna och vilja ingalunda förneka
att vissa af de anmärkningar, hvilka blifvit rigtade emot antagligheten af
underpantsinstitutionen, den der icke medgifver sakrätt i det pantsatta
godset, träffar äfven förlagsinteckningar af förberörda beskaffenhet. Då
egaren till det gods, som förlagsinteckningen afser, fortfarande af detsamma
är i besittning och följaktligen har i sin makt icke allenast
att till annan öfverlåta godset, utan ock att efter behag använda den
influtna köpeskillingen, och förlagsgifvaren hvarken enligt Utsökningslagen
eger befogenhet att hindra utmätning för annan borgenärs fordran
af den egendom, hvaruti han fått förmånsrätt sig beviljad, eller
af en sådan rätt kommer i åtnjutande i annat fall än då gäldenärens
egendom blifvit till konkurs afträdd, hvarom förlagsgifvaren, så framt
hans fordran ej är till betalning förfallen, för närvarande endast undantagsvis
eger framställa påstående, så inses, att den säkerhet en förlagsinteckning
medför, kan vara af ganska vansklig beskaffenhet.

Detta oaktadt skulle Komiterade, om af dem blifvit äskadt ett
svar på den fråga, huruvida en lagstiftning, som till förmån för fordringar,
hvilka härleda sig från förlag, lemnadt till idkande af bergsbruk
och andra näringar, medgifver inteckning utan dermed förenad
sakrätt i viss gäldenären tillhörig lös egendom, är af fortfarande behof
påkallad, ingalunda hafva tvekat att uttala den mening, att en dylik
lagstiftning icke utan olägenhet och en menlig återverkan på den
större industriens framtida utveckling kan undvaras. Det erkännande
må här icke tillbakahållas, att den svenska industrien under senare
tider gjort betydande framsteg, så att den numera icke allenast förmår
tillfredsställa månget behof, för hvars fyllande utlandet förr måste
anlitas, utan ock alltmera sträfvar att för sina om ett redbart arbete
vittnande tillverkningar vinna afsättning äfven utom rikets gränser.
Men i ett land, sådant som Sverige, der på en hand samlade stora
kapital sällan förekomma och tillgång på reda mynt, utöfver hvad nödtorften
kräfver, icke är bland befolkningen mera allmän, hafva större
svårigheter än annorstädes mött och måste ännu möta att anskaffa de
erforderliga penningemedlen till drifvande af vidtomfattande industriella
inrättningar, hvilka, för att med framgång arbeta, taga i anspåk ej
allenast klok företagsamhet, uppöfvad konstskicklighet och mångfaldig
insigt, utan äfven betydande kapitaltillgångar. Vid sådant förhållande
har den lagstiftning, som underlättat kapitalens dragande till och användning
vid dessa inrättningar visat sig vara eu mäktig häfstång för
näringsverksamhetens höjande och i ej ringa män bidragit till det gagn
landet deraf hemtat.

Ehuru en uppgift rörande antalet af de förlagsinteckningar, hvilka
under senare åren blifvit meddelade och för hvilka belopp dylik säkerhet
beviljats, utan tvifvel skulle varit af synnerligt intresse, hafva Komiterade
likväl ej trott sig böra ifrågasätta uppsamlandet af ett så vidlyftigt
och, med hänsyn dertill, att öfver dylika ärenden hittills icke
något särskildt protokoll förts, svåråtkomligt materiel. För att emellertid
i någon mån göra det möjligt att bilda sig en föreställning om
den omfattning, hvari inteckning af förlagslån plägar i vårt land förekomma,
hafva Komiterade förskaffat sig upplysningar i detta hänseende
för sistförfluten årtiondet från Kongl. Kommerskollegium äfvensom
från några af rikets större städer. Resultatet af dessa upplysningar
visar sig i en bifogad tablå, hvaraf inhemtas att det kapitalbelopp,
för hvilket förlagsinteckning under åren 1871—1880 beviljats af
Kommerskollegium samt vederbörande myndigheter i städerna Stockholm,
Göteborg och Norrköping, uppgår till sammanlagdt mera än
trettiotre millioner.

Sammanräknade beloppet af det kapital, hvilket sålunda under
dessa år stält sig till näringarnes tjenst, torde, fördeladt på en tidrymd
af tio år, möjligen af en eller annan icke finnas särdeles stort.
Men dessa medel hafva dock, synnerligen vid missgynnande konjunkturer,
hulpit månget för handen varande känbart behof, på samma gång
som dessa millioner bära ett vittne derom, att den mindre trygghet,
som i visst fall en förlagsinteckning onekligen kan anses medföra, icke
på ett alltför betänkligt sätt försvårat placerandet af dessa handlingar.
Framgången deraf torde dock icke böra tillskrifvas allenast förtroende
till den förmånsrätt i konkurs, hvarom förlagsinteckningen ger försäkran,
utan äfven och kanske lika mycket, om ej mera, bero af det förtroende
för redbarhet och samvetsgrannhet, som den person, hvilken
erbjudit inteckningen, vetat förvärfva sig. Genom bestämmande af den
form, hvarunder förlaget skall utgå, äfvensom på åtskilliga andra sätt,
torde ock en förläggare kunna bereda sig ett tillfälle att med sin uppmärksamhet
följa förlagstagarens affärsverksamhet och sålunda när som
helst förvissa sig att den säkerhet, han för sin försträckning betingat
sig, icke omintetgöres eller förringas. Erfarenheten har icke heller,
så vidt Komiterade hafva sig bekant, gifvit vid handen, att förlagsgifvarne
i högre grad än andra långifvare varit utsatta för förluster, och
än mindre bör detta blifva förhållandet, derest § 2 i Konkurslagen erhåller
ett tillägg af det innehåll Komiterade hafva för afsigt att i underdånighet
föreslå. Bland de många framställningar, hvilka, enligt hvad
ofvan blifvit förmäldt, afsett ändringar i lagstiftningen angående förlag,

Förlagsinteckningens

användbarhet
för jordbruksindustrien.

sökes också förgäfves någon, som haft till syfte att för industrien anskära
möjligheten att använda denna källa till kredit.

De näringar, hvilkas förläggare enligt nu gällande stadganden
kunna komma i åtnjutande af den förmånsrätt, hvarom i 7 § af 17
kap. Ilandelsbalken förmäles, äro, såsom redan blifvit anfördt, bergsbruket,
ehvad det har till föremål smide, masugnsskötsel eller grufdrift,
äfvensom manufakturer och fabriker i gemen, och ehuru anledning
icke förekommer att någon förändring deruti bör ega rum, hafva Komiterade
likväl, enär bland dit hänförliga eller dermed beslägtade näringar
tvenne, nemligen sågverksrörelse och stenkolsbrytning, under senare
tider vunnit stor vigt och omfattning, ansett lämpligt att desamma
blefve särskilt nämnda eller antydda; och hafva i öfrig! Komiterade
sökt bringa dessa stadganden till närmare öfverensstämmelse med den
ordalydelse desamma i Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
1847—1848 och i flera af representationen behandlade lagförslag erhållit.

Då Komiterade nu åligger att ingå i undersökning, huruvida förlagsinteckningsrätten
må utsträckas till flera näringar än de förenämnda,
torde dervid svårligen andra kunna komma i fråga än jordbruket och
den mindre industrien, eller de egentliga handtverken.

Hvad då först beträffar frågan om en särskild lagstiftning för
tillgodoseende af jordbrukets behof af förlagskapital, lärer vid denna
frågas besvarande å ena sidan de sjelfegande jordbrukarnes, och å den
andra de icke sjelfegande eller arrendatorernas ställning böra särskild!,
undersökas, då de förhållanden, som måste vara bestämmande för frågans
lösning, med afseende å dessa båda klasser af jordbrukare i flera
delar äro skiljaktiga. De förra eller jordegarne hafva nemligen i sin
fasta egendom ett föremål, hvars intecknande till hela sitt värde är åtminstone
i ett hänseende en mera användbar form för kreditens anlitande
än hypotiseringen af lösegendomen kan vara. Ty fastighetspanten
erbjuder just de förmåner, hvilka, på sätt i det föregående är
antydt, förmånsrätten i lösegendom i följd af föremålets rörlighet och
förytterlighet är ur stånd att lemna. I följd häraf är också antagligt,
att fastighetsegaren, innan något användande af förlagsinteckning
ifrågakommer, begagnat fastighetskrediten till dess yttersta gräns, och
att bereda honom tillfälle att derutöfver genom erbjudande af förmånsrätt
i den lösa egendomen inlåta sig i en skuldsättning, hvilken dessutom
i många fall måhända komme att användas icke till egendomens förbättrande
utan för att tillfredsställa böjelsen för kanske icke oundgängliga
konsumtionsbehof, dem den personliga krediten icke vidare förmådde
tillgodose, sådant kan icke ens för jordegaren sjelf medföra någon
verklig fördel. I fråga om hvarje näring torde den ekonomiska regel i

allmänhet hafva sin giltighet, att för en rörelses fördelaktiga bedrifvande
fordras, att densamma åtminstone till någon del är grundad på
näringsidkarens egna tillgångar och att en rörelse, i synnerhet af större
omfattning, som uteslutande eller nästan uteslutande bygges på främmande
medel, för dess idkare medför stor våda och sällan erbjuder
mera lofvande utsigt till framgång. Och att för jordegaren, om han
skuldsatt sig till ett belopp, motsvarande fulla värdet af hans fastighet,
gränsen för det fördelaktiga användandet af krediten i allmänhet
blifvit uppnådd, kanske öfverskriden, derom vittnar erfarenheten, som
lärer att det i jordbruksfastighet och erforderliga inventarier nedlagda
kapitalet väl endast med sällsynta undantag förmår lemna en afkastning,
motsvarande, förutom ersättning för lefnadskostnaden och öfriga
kostnader, räntan på en af jordegaren åsamkad skuld till lika belopp.

Till dessa skäl mot utsträckning af förlagsinteckningsinstitutionen
till jordegarne komma ytterligare de allmänna, som vid flera tillfällen
blifvit emot införandet af underpantssystemet anförda, nemligen att
derigenom skulle ett starkt återhållande band blifva lagdt på jordegarens
personliga kredit, att för låns beviljande inom kort skulle såsom
vilkor kanske allmänneligen ända ned till egaren af den ringaste hemmansdel
framställas yrkande om förlagsinteckning, och att, när, såsom
väl också mer än en gång kunde inträffa, en låntagare tillintetgjort
verkan af den säkerhet förlagsinteckningen antagits medföra, förtroendet
till sådana fordringar med hvad de erbjöde icke skulle blifva synnerligen
större än hvad af det personliga förtroendet ännu återstode.
Men häraf skulle, under det afbräck den allmänna krediten tillfogats,
verkningarna till och med för den välbergade jordegaren, hvilken väl
någon gång kan vara i behof af ett tillfälligt lån, kunna blifva känbara
i det fall att han icke hade till hands en inteckning i sin fasta
egendom.

Hvad åter vidkommer brukarne af annans jord, så måste väl erkännas,
att då de endast med högst få undantag kunna hafva någon
inteckning i fast egendom att erbjuda en långifvare, det för dem skulle
vara en verklig fördel, om i stället derför ett annat sätt att lemna säkerhet
för de lån, hvaraf de kunde vara i behof, blefve dem beredt.
Äfven för denna klass af jordbrukare synes dock förlagsinteckningens
nytta kunna sättas allvarligt i fråga. Otvifvelaktigt skulle nemligen
förlagsinteckningsrättens utsträckning till dem medföra en väsentlig
förminskning om ej ett tillintetgörande af deras personliga kredit, och
på goda grunder är antagligt att detta för dem skulle utgöra en olägenhet,
större än den fördel blefve, som i vissa fall vore med användandet
af förlagsinteckning förenad. Deremot torde lagstiftningen ge -

nom en anordning-, som tillika blefve jordegaren till gagn, med bättre
utsigt till framgång kunna komma en arrendator eller brukare till hjelp
vid tillfällen, då han saknar medel att sjelf anskaffa all den lösa egendom
gårdsbruket krafvel-, nemligen genom att än ytterligare främja
och trygga sådana i andra länder, der åkerbruksnäringen hunnit eu
högre grad af utveckling, ganska vanliga aftal, hvarigenom jordegaren
till brukaren upplåter, på samma gång som sjelfva jorden, för dess häfdande
nödiga kreatur, redskap och andra inventarier. Ett steg i denna
rigtning har i senare tid af den svenska lagstiftningen redan blifvit
taget. Sedan nemligen genom 17 kap. 6 § Handelsbalken jordegare
fått sig tillerkänd förmånsrätt i landbos lösören för afgäld af fast egendom,
blef genom Kongl. Förordningen den 22 Oktober 1867 stadgadt,
att hvad i nämnda lagrum vore föreskrifvet skall ega tillämpning jemväl
i fråga om lega för kreatur, redskap och annat, som jordegaren
lemnat landbon till egendomens bruk, der den lega ej längre stått inne,
än i 17 kap. Jordabalken sägs, så ock om ersättning, der den gäldas
bör, för hvad sålunda till landbon lemnadt blifvit. Komiterade hafva
emellertid förestält sig att till ytterligare underlättande af legoaftal
mellan jordegare och brukare rörande lös egendom — aftal, hvilka till
syfte och verkan hafva mycken likhet med aftal om förlag och således
icke lära vara att anse såsom främmande föremål för Komiterades
uppmärksamhet — jordegarens rätt till det lemnade förlaget skulle
kunna än vidare betryggas; och är fördenskull uppgjordt ett förslag
till särskild förordning i nämnda hänseende, hvarom här nedan vidare
skall förmälas.

Förlagsin- Redan i det föregående hafva Komiterade haft tillfälle anmärka,

användbarhet hurusom den förr uppdragna gränsskilnaden mellan å ena sidan inför
hemåt- briker och manufakturer och å den andra de under skråordningen lyriemä
dande handtverkerierna så småningom blifvit alltmera utplånad, till
dess med Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet de sista från skråsystemets tider härrörande skrankorna
folio. Men häraf blifver dock, enligt Komiterades förmenande, ingalunda
en gifven följd att lagstiftningen om förlagslån och förmånsrätt
för dessa lån nu, mera än förr, lämpligen bör utsträckas till det industriella
yrkeslifvet i dess helhet, utan afseende på den olika omfattning,
hvari detsamma framträder. En dylik utvidgning synes Komiterade
fastmera vara hvarken af något föreliggande behof påkallad eller ens
önskvärd och för den allmänna krediten föi''delaktig. Ty om än yrkeslifvet
numera rör sig i helt andra och friare former än fordom, och
om än det är en obestridlig sanning att, i den mån tekniken utvecklas,
det egentliga handarbetet alltmera ersättes af maskinarbete, så

föreligger i allt fall — och måste af lätt insedda skäl alltid qvarstå —
eu bestämd och omisskännelig skilnad mellan det egentliga handtverket
och den större, mera fabriksmessigt drifna industrien. Den mindre
haudtverkaren, framför allt den, som utför sina arbeten uteslutande eller
till större delen på beställning, rör sig i allmänhet med ett ringa förlag,
som hufvudsakligen är nedlagdt i de få och enkla redskap, han
för sitt yrke använder, under det att fabriksidkare!! för sin rörelse gemenligen
är i behof af kontanta medel till ganska betydligt belopp.
Befinnes derföre handtverkaren i vida mindre grad än fabriksidkare!!
vara i behof af särskilda hjelpmedel för anskaffande af sitt förlagskapital,
så lärer det ock kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida en utsträckning
af lagstiftningen angående förlag jemväl till den mindre handtverkaren,
i händelse den medgåfves, kunde antagas blifva honom till
verkligt gagn. Om nemligen den förmånsrätt, som lemnas i rörligt gods,
hvilket lätteligen går ur hand i hand, till följd deraf alltid måste blifva
af en i viss mån underordnad betydelse, så gäller detta uppenbarligen
i den mest oinskränkta grad, då fråga är om den mindre handtverkaren,
som oftast arbetar på beställning, vanligen ej innehar något större
lager af färdiga arbeten och dessutom med största lätthet kan afyttra
sina verktyg eller sjelf lemna orten, utan att sådant antagligen kommer
till eu mera allmän kännedom. Det kan derföre, synes det, icke utan
fog ifrågasättas, huruvida den förmånsrätt, han i sina verktyg och
andra föga värderika effekter vore i tillfälle att erbjuda, skulle i någon
nämnvärd grad komma att öka förtroendet till hans vederhäftighet, eller
om det icke fast hellre kan befaras att föreställningen derom, att en
dylik förmånsrätt möjligen redan vore någon annan förbehållen, kunde
hos den, till hvilken lånebehofvet framstäldes, verka obenägenhet att
gå den yttrade önskningen till mötes, helst den omgång och de kostnader,
som blefve förenade med anskaffande af tillförlitlig upplysning
om rätta förhållandet i omförmälda hänseende, kunde finnas väl stora i
förhållande till en affär af så ringa betydenhet. Då det någon gång
ordats om det mindre billiga uti att utestänga den mindre industrien
från de med lagstiftningen om förlag afsedda förmåner, synes detta
alltså hafva berott derpå, att tillräcklig uppmärksamhet icke egnats åt
de olika förhållanden, hvarunder den större och den mindre industrien
arbeta. Man kan slutligen med den erfarenhet, som vunnits om. tillämpningen
af förordningen den 20 November 1845 angående lösöreköp
näppeligen värja sig för den farhågan att en utsträckning af förlagsinteckningsrätten
till de mindre yrkesidkarne kunde blifva en ytterligare
källa till rättsförvecklingar af hvarjehanda betänkligt slag, en farhåga,
hvilken synes dess mera grundad, som det icke torde blifva

möjligt att i fråga om förlagsinteckning föreskrifva enahanda formaliteter,
som vid lösöreköpen äro stadgade.

Det liar med afseende å hvad nu blifvit anfördt synts Komiterade,
att en sund lagstiftning om förlag för det egentliga yrkeslifvet betingar, å
ena sidan att icke någon art af yrkesindustri utestänges från rättigheten
att genom inteckning i lös egendom erbjuda den säkerhet, som deri
kan ligga, men att å andra sidan för hvarje sådan art af industri rättigheten
icke utsträckes utöfver det område, der densammas begagnande
kan vara nyttig eller behöflig.

Då Komiterades uppgift sålunda varit att i fråga om de icke särskilt
nämnda inrättningarne till beredande och förädling af råämnen
uppdraga en gränslinie emellan den näringsrörelse, å hvilken stadgandena
angående förlag skulle ega tillämpning, och den rörelse, för hvilken
dessa stadganden ej äro afsedda hafva Komiterade med hänsyn
till beskaffenheten af gällande lagstiftning angående skyldigheten att
föra handelsböcker trott detta syftemål lämpligast kunna uppnås derigenom
att rättigheten att utställa förlagsinteckning utsträcktes, utöfver
idkarne af de industrier, för hvilka det redan är medgifvet,
allenast till dem, hvilka öfver sin rörelse skola enligt lag föra dylika
böcker. Genom ett dylikt stadgande komma, i likhet med hvad allt
hittills varit händelsen, de egentliga handtverken att falla utom området
för den ifrågasatta lagstiftningen.

Efter dessa allmänna anmärkningar torde Komiterade få öfvergå
till en redogörelse för grunderna till de föreslagna särskilda bestämmelser,
som i ett eller annat hänseende afvika från bestående lag.

I. Förslag till förordning angående förlagsinteckning.

Enligt nu gällande lagstiftning är inteckning den rättsliga åtgärd,
genom hvilken förmånsrätt för förlagslån uppkommer, och Komiterade
finna icke anledning att ifrågasätta någon ändring häri. I afseende
å de särskilda bestämmelserna i förslaget hafva Komiterade så
nära, som de i viss mån olikartade*förhållandena medgifvit, följt stadgandena
rörande inteckning i fast egendom. För de afvikelser, som i
följd af förlagsinteckningens egendomliga beskaffenhet i ett eller annat
hänseende skett, skola Komiterade här nedan korteligen redogöra.

2 §•

Komiterade hafva i denna § föreslagit, att förlagsinteckning, hvar
helst låntagaren än drifver sin rörelse, alltid skall sökas vid Rådstufvu -

rätt. Härmed afses att åt ärenden af ifrågavarande beskaffenhet bereda
den skyndsamma handläggning, deras natur kräfver, och hvilken de,
med tillämpning af det för inteckning i fast egendom gällande stadgande
i fråga om forum, endast undantagsvis kunde erhålla, helst när
rörelsen, såsom icke sällan, synnerligast beträffande stora bruksegendomar
inträffar, idkas vid flere smidesverkstäder, masugnar och grufvor
inom olika tingslag eller härad. Att i de mera sällsynta fall, då ett
bolag eller en näringsidkare drifver sin rörelse i särskilda städer eller
län, inteckning skall vid mera än en Rådstufvurätt sökas, synes icke
böra blifva till nämnvärd olägenhet. Någon allmänt gällande föreskrift
att inteckning af förlagsfordran skall ske vid domstolen i den ort, der
rörelsen drifves, förefinnes ej heller för det närvarande, då det är Kommerskollegium,
som det tillhör att bevilja sådan inteckning på grund
af bruksegares eller bruksidkares förskrifning, och, såsom i det föregående
är anfördt, hos myndigheter, der ansökning om inteckning för förlag,
lemnadt till drifvande af fabriksrörelse å landet, blifvit anhängiggjord,
i saknad af uttryckliga lagbestämmelser meningsskiljaktighet uppstått
derom, huruvida det tillhör Häradsrätt eller Magistrat i närmaste stad
att ansökningen upptaga. Då i vissa fall bristande kännedom kan
hos vederbörande förefinnas och någon gång en verklig osäkerhet äfven
råda, huruvida eu å landet anlagd fabrik är belägen närmare den ena
än den andra af två grannstäder, torde det stadgande icke sakna skäl,
att inteckning för förlag till rörelse af beskaffenhet, som i 1 § är sagd,
skall, då rörelsen drifves på landet eller i stad, der Rådstufvurätt icke
finnes, sökas vid Rådstufvurätten i den stad, der länsstyrelsen har sitt
säte. Den Rådstufvurätt, hvilken det skulle tillhöra att upptaga inteckningsansökning,
kommer emellertid icke att sakna erforderlig och
tillförlitlig kännedom om tillvaron eller arten af den industriella anläggning,
hvarå ansökningen har afseende, då, såsom i 3 § föreskrifves,
bevis och intyg derom skola vid Rätten företes.

3 §•

Ursprungligen ansågs förläggaren såsom bolagsman eller medintressent
i det företag, bvilket han understödde med sitt kapital, vare
sig att detta bestod i penningar, viktualier eller råämnen. Vid sådant
förhållande var det i sin ordning och äfven nödvändigt att
emellan förlagsman och förlagstagare upprättades ett formligt kontrakt,
innefattande kontrahenternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,
och då förlagsmannen så att säga deltog i affären och iklädde
sig samma risk som näringsidkaren, kunde det icke finnas obilligt att

lian tillförsäkrade sig andel i den påräknade vinsten — något som
vanligen skedde genom förskrifning af högre ränta. Med hänsyn härtill
var så väl i äldre författningar som i åtskilliga af de under senare
tider framstälda förslag till förordning angående förlagslån medgifvet
eller förordadt undantag från eljest gällande förbud mot förskrifning
af högre ränta än den i lag bestämda. Andra förhållanden hafva inträdt.
De fall lära numera vara högst sällsynta, då förlag lemnas i
annan form än reda penningar och i det forna förlagskontraktets ställe
har så godt som alltid trädt en enkel förskrifning. Komiterade hafva
derföre icke trott det böra såsom vilkor för meddelande af förlagsinteckning
fordras, att ett ordentligt förlagskontrakt för domstolen uppvisas,
och detta desto mindre, som det redan nu i allmänhet torde tillgå sålunda,
att den, som är i behof af förlagsmedel, utställer en skuldsedel
på det belopp, behofvet anses kräfva, derför söker inteckning, och först
sedermera, med erbjudandet af hypoteket, inleder underhandlingar med
kapitalisten eller penningeanstalten.

Beträffande åter frågan om en särskild räntefot för förlagslån,
högre än den eljest tillåtliga, så är det väl obestridligt att det särskilda
slag af hypotek, långifvaren för dylika lån skulle använda, icke
i och för sig medför all den säkerhet, som en långifvare må finna
önsklig och att derföre en högre räntevinst än den vanliga billigtvis
kan af långifvaren fordras. Men då de penningeinrättningar och enskilde
affärsmän, hvilka bland föremålen för sin finansiella verksamhet
upptaga näringarnes försträckande med erforderliga förlagsmedel, icke
lära underlåta att taga i noga betraktande förlagssökandens förmåga
i öfrigt att göra rätt för sig, hafva Komiterade, med afseende jemväl
derpå att för förlags åtnjutande särskilda vilkor vanligen aftalas,
icke funnit skäl att för ifrågavarande lån tillstyrka något undantag
från lagens allmänna stadganden hvad räntesatsen angår. — Då förlagsinteckning
icke medför något annat än förmånsrätt till viss egendom
för den händelse att långifvaren råkar i konkurs, blir det af synnerlig
vigt att, innan inteckning beviljas, så vidt möjligt är utröna,
huruvida låntagaren verkligen utöfvar den rörelse, med afseende hvarå
inteckningen sökes. Af sådan anledning och för att förebygga möjliga
missbruk, hafva Komiterade trott sig böra föreslå, ej mindre att förskrifningen
skall innehålla uttryckligt förklarande att försträckningen
utgör förlag för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället, der
denna drifves, än ock att det vid ansökningen bör åligga sökanden
visa, att förlagstagaren verkligen utöfvar den rörelse, som i förskrifningen
uppgifves.

4 §•

Att ärenden rörande förlagsinteckning intagas i det protokoll,
som skall föras öfver inteckningar i fast egendom, hafva Komiterade,
i betraktande af de båda rättsinstitutens skilda natur, icke ansett
lämpligt, desto mindre som numera inteckningsprotokollet skall motsvaras
af en särskild fastighetsbok; och är derföre föreslaget upprättandet
af ett särskildt protokoll för förlagsinteckningar.

7-9 §§•

I fråga om förnyelse, dödande och postposition af förlagsinteckning
förekomma i nu gällande författningar icke några bestämmelser.
Då emellertid ej mindre nödigt är att förlagsinteckningar inom viss
föreskrifven tid varda förnyade, på det att icke allt för stor svårighet
måtte uppkomma vid meddelande af bevis angående de inteckningar,
som med afseende å hvarje inrättning kunna vara gällande, än ock
lämpligt torde vara att uttrycklig föreskrift om dödande och postposition
af förlagsinteckningar gifves, hafva i dessa §§ upptagits de stadgande^
som i nämnda hänseende synts erforderliga.

II. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 §

Handelsbalken.

Enligt Kongl. förordningen den 24 Februari 1748 kunna egare
till grufvor af vissa ädlare metaller och mineralier såsom hypotek för
erhållet förlagslån äfven förskrifva sjelfva grufvan med dess åbyggnader.
Väl är det en sanning, att grufvor ännu af lagstiftningen betraktas
såsom lös egendom; men då det förlag, som till näringsidkare
lemnas, så väl enligt äldre författningar förklaras böra hafva, som genom
den nu föreslagna förändringen skulle få till ändamål att befrämja den
industriella rörelsens drift och dess förbättring, men ingalunda att användas
för förvärfvande af den egendom, der rörelsen kommer att bedrifvas,
och en förlagsgifvare således ej heller synes böra erhålla förmånsrätt
i denna egendom, hafva Komiterade ansett ifrågavarande endast
för vissa grufvor gällande stadgande icke böra bibehållas, en åsigt, som
äfven funnit ett uttryck både i det förslag till förändrad lagstiftning
om förlag, som Kongl. Maj:t till Rikets Ständer af låtit, och i de flera
förslag, som eljest varit till pröfning af representationen hemstälda.

Ibland Komiterade har äfven varit ifrågasatt, huruvida förmånsrätt
för förlagslån må medgifvas i de till verket eller inrättningen hörande
byggnader i de fall, då dessa äro att såsom lösegendom betrakta,
d. v. s. då de äro belägna å annans grund. I motsatt fall eller då
samma person har eganderätten till både grunden och byggnaderna,
i hvilken händelse de senare äro att anse såsom adpertinenser till
grunden samt tillhörande den fasta egendomen, utgöra byggnaderna
föremål för fastighetsinteckning, och egaren kan genom en sådan tillgodogöra
sig den realsäkerhet, byggnaderna i förening med grunden
erbjuda.

Då emellertid industriella byggnader, äfven när de ligga på främmande
grund, någon gång kunna vara af högt värde, skulle en bestämmelse,
sådan som den här ofvan ifrågasatta, derest den annars ej
mötte allvarsamma hinder, understundom i ej ringa mån förstärka inteckningssäkerheten.
Vid bedömande af den föreliggande frågan bör
dock till en början anmärkas, att de fall, der mera värderika industriella
byggnader blifvit uppförda utan att byggnadernas egare förvärfvat sig
eganderätt jemväl till den mark, hvarå de blifvit uppförda, utan tvifvel
endast mycket sällan förekomma, samt att ett lagstadgande i detta ämne
icke heller af någon, på hvars rätt eller fördel ett sådant kunnat utöfva
inflytande, blifvit påkalladt, hvilket lärer kunna tjena till bevis,
att något egentligt behof deraf icke förefinnes. Men hvad än mera
förtjenar uppmärksamhet är, att den förmånsrätt i dylika byggnader,
som skulle grundas på förlagsinteckning, i sjelfva verket, änskönt byggnaderna
tyckas böra erbjuda större säkerhet än rörlig lösegendom, skulle
blifva af ganska tvifvelaktigt värde. Förgätas må nemligen icke den
ofvan anmärkta omständigheten att, om eganderätten till byggnaderna
och grunden sammanfaller i en hand, de förra icke vidare kunna betraktas
såsom lös egendom, utan måste anses utgöra en del af eller
ett adpertinens till fastigheten. Men häraf torde dock icke följa, att
en förlagsgifvare skulle finna med rättvisa och billighet öfverensstämmande
att den förmånsrätt i byggnaderna, han genom i laga ordningtillkommen
inteckning undfått, skall, icke derigenom att förlagstagaren
afhändt sig byggnaderna, utan till följd deraf att han blifvit egare jemväl
till den jord, hvarå de äro uppförda, gå förlorad och förmånsrätten
i stället öfverflyttas till de personer, som innehafva inteckning i fastigheten,
ehvad dessa inteckningar äro äldre eller yngre än förlagsinteckningen.
Stadgandet skulle således utan tvifvel gifva anledning till förvecklingar
och såsom säkra ansedda beräkningar mången gång blifva
gäckade. Med hänsyn härtill och då det emot beviljande af förlags -

inteckning i grufvor anförda skäl äfven i viss mån torde hafva tilllämplighet
å denna fråga, hafva Komiterade ansett sig sakna skäl
att föreslå utsträckning af förmånsrätten till byggnader och verkstäder
uppförda på annans grund. — Uti dessa delar hafva Komiterade sålunda
anslutit sig till de bestämmelser, som förekomma uti tidigare förslag i
ämnet, och jemväl i öfrig! hafva dessa blifvit af Komiterade i hufvudsak
följda. Att medgifva förmånsrätt i fordringar för till arbetarne
lemnade förskott mötte, som förut är nämndt, betänkligheter vid riksdagen
1847—1848. Men då, särskildt vid bergsbruk och grufverörelse,
dessa förskott ofta äro ganska betydande och gemenligen utgöra en
del af det kapital, som näringsidkaren af sin förläggare emottagit och
förlagstagaren sedermera i sin ordning lemna! sina arbetare såsom en
art förlag, har det synts Komiterade fullt befogadt att förmånsrätten
utsträckes jemväl till sådana fordringar.

Vår lagstiftning saknar, såsom bekant, utförligare bestämmelser
rörande skilnaden mellan fast och lös egendom — ett förhållande, som
ofta ledt till stridiga tolkningar af hvad som är att till det ena eller
andra slaget hänföra. I all synnerhet pläga svårigheter möta, då det
ifrågakommer att afgöra hvad som vid industriella anläggningar bör
räknas till fast egendom eller anses såsom löst gods. Ehuru det sätt,
hvarpå denna fråga kan vinna sin lösning, måste utöfva ett ingalunda
obetydligt inflytande på en förläggares rätt, är frågan dock af den omfattning,
att dess besvarande icke lärer tillhöra den undantagslagstiftning,
som har till föremål ordnandet af förhållandena emellan förläggare
och förlagstagare, och Komiterade lära fördenskull i afseende
derå böra inskränka sig till det uttalande, att, om genom noggranna
och tydliga bestämmelser, införda å sin rätta plats i lagen, all tvekan
i förenämnda ämne kunde förebyggas, sådant vore till synnerlig fördel
äfven hvad angår förlagsinteckningar.

III. Förslag till förändrad lydelse af 1 § i Kongl. Förordningen den

16 Juni 1875.

Då, såsom i det föregående blifvit nämndt, enligt förslaget till
förordning om förlagsinteckning dylika inteckningar skola införas i ett
särskildt protokoll, erfordras en föreskrift derom i den författning, som
upptager de ärenden, öfver hvilka särskilda protokoll skola föras.

IV. Förslag till förändrad lydelse af 2 § Konkurslagen.

Enligt hvad redan förut blifvit antydt anfördes af Lag-Utskottet
vid riksdagen 1865—1866 såsom den hufvudsakligaste verkan af under -

pantsinstitutionen, sådan den då blifvit föreslagen, att fordringen utan
afseende derå, att den ej i och för sig vore förfallen, ändock skulle
uttagas ur panten, när densamma utmättes för annan gäldenärens skuld,
på samma sätt som enligt gällande lagstiftning förhålles med liqvid af
gäld, som är intecknad i utmätt fastighet.

Nu låter det visserligen ej förneka sig att, då, såsom förhållandet
tvifvelsutan i de flesta fall är, förlagsförbindelsen förfaller till betalning
först efter någon tids uppsägning, förläggaren enligt gällande lag kan
löpa fara att se det gods, hvari honom tillförsäkrats förmånsrätt, innan
tiden för gäldande af hans fordran är inne användas till betäckande
af andra, icke prioriterade, men till betalning förfallna fordringar. Det
kan derför med rätta synas obilligt, om icke eu utväg beredes honom
att i dylikt fall, d. v. s. vid utmätning, genom gäldenärens försättande
i konkurs inom sådan tid, att utmätningens verkan förfaller, skydda
sin rätt gent emot utmätningssökanden. Mången gång skulle dock de
i Konkurslagen intagna bestämmelser om de fall, i hvilka på borgenärs
yrkande gäldenär skall blifva i konkurs försatt, icke härtill lemna honom
någon utväg. Komiterade hafva derföre ansett nödigt föreslå ett
stadgande af innehåll, att förlagsman, som för sin fordran eger inteckning,
städse är berättigad att, då egendom, hvari han på grund af
inteckningen skulle njuta förmånsrätt, utmätes, söka gäldenärens försättande
i konkurs, hvilket stadgande lämpligen synes kunna jnrymmas
såsom ett moment i 2 § Konkurslagen. Genom en dylik bestämmelse
torde en af de väsentligaste fördelar, som varit afsedda att
vinnas med underpantsinstitutionen, äfven med förlagsinteckningen
blifva uppnådd.

V. Förslag till förordning om vissa legoaftal angående kreatur.

I det föregående hafva Komiterade haft tillfälle uttala den åsigt
att, ehuru förlagsinstitutionen ej synes lämpligen böra till idkare af landtbruksnäringen
utsträckas, likväl önskligt vore, att vissa bestämmelser
blefve i lagstiftningen införda, i syfte att, i högre grad än med nu
gällande lag är förenligt, betrygga jordegares rätt till de inventarier han
vid utarrenderandet af sin jord kan vilja lemna åt arrendator!!. Förslag
i sådan rigtning har äfven vid 1867 års riksdag blifvit gjordt, då genom
väckt motion hemstäldes att i då gällande Utsökningsbalk måtte
införas ett stadgande af följande lydelse:

“Inventarier, af hvad slag de vara må, så ock utsäde och foder,
som jordegare till arrendator öfverlemnat, få icke, så länge legoaftalet

räcker, utan båda kontrahenternas medgifvande, från egendomen skiljas
eller för gäld i mät tagasu.

“Förteckning deröfver med åsatt värde skall vid legoaftalets uppgörande
eller vid arrendets tillträdande upprättas och af båda kontrahenterna
undertecknas samt en bestyrkt afskrift deraf till exekutor aflemnas
att af honom förvaras“.

Till stöd för detta förslag erinrade motionären, hurusom enligt
gällande lag det vore föga tillrådligt att låta inventarier åtfölja ett
arrende, enär icke någon säkerhet gåfves, att icke inventarierna — de
der under tidens lopp försletos och utbyttes mot nya, hvilka icke iklädde
sig de förras egenskap af jordegarens tillhörighet — snart nog kunde
tagas i mät för arrendatorns gäld till annan person; samt att å andra
sidan icke heller arrendatorn, äfven om han genom inteckning förvarat
sin arrenderätt, kunde ega trygghet att ju icke de kreatur och
redskap, förutan hvilka till äfventyrs hela arrendet skulle blifva värdelöst
för brukaren, ginge i mät till betäckande af jordegarens gäld.

I det utlåtande, Lag-Utskottet afgaf öfver denna jemte åtskilliga
andra frågor rörande ordnandet af jordegares och arrendators ömsesidiga
rättsförhållanden, anmärker Utskottet att, om än det icke syntes
böra ifrågasättas att åter upplifva den i 10 kap. 5 § Giftermålsbalken,
sådan denna § lydde i 1734 års lag, antydda grundsats, enligt hvilken
inventarier betraktades såsom adpertinenser till fast egendom, det dock,
i betraktande af det ojemförligt högre värde inventarierna på åkerbruksindustriens
nuvarande ståndpunkt egde emot förr, kunde anses välbetänkt
att i någon mån inskränka sådan lösegendoms rörlighet; att
en början härtill utan våda syntes kunna ske genom att vid jordbruksinventariers
tillgänglighet för egarens eller arrendatorns borgenärer fästa
det vilkor, att inventarierna ej finge, så länge legoaftalet räckte, skiljas
från den jord, hvartill de hörde, såvida ett tillförlitligt och allmänt tillgängligt
vitnesbörd funnes om mängden och beskaffenheten af de
arrenderade inventarierna; att beträffande jordegarens borgenärer—af
hvilka de, som hade inteckning framför arrendatorn, finge hvarken
bättre eller sämre rätt, och de åter, framför hvilka arrendatorn medelst
inteckning af sitt kontrakt beredt sig företräde, icke skäligen kunde
göra anspråk på att tillgodnjuta betalning på ett sätt, som kränkte
hans nyttjanderätt — skilnaden blefve allenast den, att de måste söka
betäckning för sina fordringar genom utmätande jemväl af sjelfva fastigheten,
i stället att hålla sig till lösegendomen allena, samt att å andra
sidan brukarens fordringsegare endast så till vida komme i förändrad
ställning, att de icke annorlunda än i sammanhang med utmätning af

arrendatorns nyttjanderätt till den af honom brukade egendomen kunde
få sina fordringar betäckta med inventarierna.

I detta syfte framlade Utskottet förslag till en författning af
denna lydelse:

“Vill jordegare, som sin fasta egendom till brukning åt annan
upplåtit, äfven lemna honom kreatur, redskap och annat till egendomens
bruk, göre derå förteckning med utsatta värden. Den förteckning
skall af begge underskrifvas och en bestyrkt afskrift deraf ingifvas
till kronofogde å landet eller magistrat i stad att förvaras. Ej
må sedan de lösören, eller hvad i stället derför sättes, för gäld i mät
tagas, så länge legoaftalet räcker“.

Vid ämnets behandling inom Kamrarne anmärktes, bland annat:
att, så länge samma inventarier, som af jordegaren lemnats arrendatorn
till brukning, funnes qvar, de icke kunde utmätas för arrendatorns
gäld, enär han ej vore egare till dem; och att å andra sidan då all
utmätning skulle ske utan förfång af den rätt, annan till gäldenärens
gods egde, arrendatorns nyttjanderätt till inventarierna icke finge förringas
genom deras utmätning för jordegarens gäld; att för det fall
att arrendatorn satt andra inventarier i stället för dem han af jordegaren
mottagit, den föreslagna författningen innehölle ett betänkligt
undantag från allmänna rättsgrundsatser i vår lagstiftning; samt att
de föreslagna stadgande^ måste leda till orättvisa och obillighet mot
tredje man, i det att jordegare och arrendator genom ett enkelt aftal
sins emellan skulle kunna undanhålla sina borgenärer den förnämsta
lösegendomen. Slutligen påpekades äfven att uttrycket “kreatur, redskap
och annat till egendomens bruk11 vore allt för vidtomfattande och
kunde lemna rum för hvarjehanda missbruk. — Oaktadt de sålunda
framstälda anmärkningarne blef förslaget antaget af Första Kammaren,
hvaremot detsamma, efter föregången återremiss, af Andra Kammaren
förkastades.

Så länge den vanligaste formen för upplåtelse af nyttjanderätt
till jord var hälftenbruk, gjorde sig en lagstiftning i det syfte, hvarom
här är fråga, icke så känbar. — Numera deremot, sedan arrendeaftalet
iklädt sig en annan gestalt och jordens kultur genom tekniska uppfinningar
och förbättrade metoder ernått en förr ej anad utveckling, hafva
förhållandena blifvit väsentligen förändrade. Af särskild betydelse är
härvid det allmänna tänkesättets omisskänneliga rigtning att, till fromma
för jordens skötsel, i stället för sönderstyckning af jorden till torpare
utlägga den i större områden, hvilka upplåtas åt verkliga arrendatorer.
En blick på do länder, der jordbruksindustrien är längst framskriden,
visar emellertid att i vårt land ännu mycket återstår ogjordt i detta

hänseende, och det lärer derföre, såsom Komiterade ofvan anmärkt,
erkännas såsom synnerligen önskligt, att, så vidt ske kan med bibehållande
af nödig öfverensstämmelse med de grundsatser, på hvilka
vår lagstiftning i öfrigt hvilar, äfven genom lagstiftningen söka främja
utvecklingen af en verklig arrendatorsklass. Ett af de vigtigaste stegen
i denna rigtning är otvifvelaktigt att befrämja och betrygga aftal
emellan jordegare och arrendator i fråga om nyttjanderätt till de för
jordens bruk nödiga inventarier, som tillhöra jordegaren.

Granskar man närmare det förslag i ämnet, som af 1867 års
Lag-Utskott framlades, vill det synas, som om detsamma lede af en
viss obestämdhet. Det innehåller nemligen att, om jordegare i sammanhang
med upplåtelse af jord och under iakttagande af vissa formaliteter
lemnar brukaren eller arrendatoren kreatur, redskap och annat
till egendomens bruk, dessa lösören eller hvad i stället derföre sättes
skola vara fredade för utmätning, så länge legoaftalet räcker. Frågan
huruvida det, som blifvit satt i stället för den lemnade lösa egendomen,
skall anses tillhöra jordegaren eller arrendatorn, hvilken fråga dock
alltid måste blifva den ur juridisk synpunkt vigtiga och bestämmande,
är icke, åtminstone icke direkt, genom förslaget löst, och sjelfva bestämmelsen,
att icke heller dessa nytillkomna lösören få under arrendetiden
tagas i mät för någondera kontrahentens — jordegarens eller
arrendatorns — gäld, synes hvila på en ej fullt klar uppfattning af
eganderättsförhållandet i föreliggande fall. Det må vara tvifvelaktigt
hvilken vid upplåtelse af en egendomskomplex (universitas rerum),
t. ex. en ladugård, är rätter egare af det, som sättes i stället för det
som afgått; men någon måste det dock vara, och för dennes gäld skall,
enligt allmänna rättsprinciper, hans egendom kunna af borgenärerna
tillgripas. Om eganderätten är inskränkt och begränsad af ett nyttjanderättsaftal
och om vid egendomens utmätning och försäljning ett
förut lagligen ingånget och genom besittning offentligvordet nyttjanderättsaftal
af köparen måste respekteras, så är detta något, som icke
inverkar på frågan om eganderätten till godset eller på rättmätigheten
af detsammas utpantning för egarens gäld med den inskränkning eller
begränsning, som af nyttjanderättsaftalet kan betingas. Den oklarhet,
hvarmed i förenämnda hänseende Utskottets förslag är behäftadt, måste,
såsom ock inom Riksdagen anmärktes, leda till vådliga praktiska följder,
i ty att den öppnar en utväg för kontrahenterna att, kanske för
en lång följd af år, ömsesidigt undandraga sina borgenärer det gods,
som nyttjanderättsaftalet afser.

Vid hvarje försök till lagstiftning i antydda rigtningen måste det
derföre, enligt Komiterades uppfattning, fasthållas såsom ett oeftergif -

ligt vilkor, att frågan om eganderätten till de lösören, hvarom fråga
är, klart och bestämdt löses. Uppgiften blir således att bestämma i
hvad mån dessa af arrendator! anskaffade lösören skola anses med
eganderätt tillhöra jordegaren. År denna fråga en gång löst, då är
af sig sjelft klart att arrendatorns egendom ej kan tagas i mät för
jordegarens gäld eller omvändt, men att å andra sidan hvar för sig
med sin egendom måste svara för sin gäld, eu rättssats, hvars rigtigliet
— Komiterade tillåta sig upprepa det — ingalunda upphäfves
deraf, att jordegarens dispositionsrätt öfver viss lösegendom må blifva
inskränkt genom ett nyttjanderättsaftal, hvars verkan vid utmätningkommer
att pröfvas och afgöras efter allmänna rättsregler.

Lag-Utskottets ofvananmärkta förslag torde emellertid kunna antagas
hafva afsett, att “kreatur, redskap och annat, som till egendomens
bruk hörer“ skulle till ett värde, lika med det å den ifrågasatta förteckningen
upptagna, under arrendetiden anses höra jordegaren till,
änskönt de af honom lemnade kreaturen eller lösörepersedlarne till
större eller mindre del icke funnes i behåll. Såvidt Komiterade förmå
inse, är dock den utsträckning Utskottet sålunda gifvit åt sitt förslagur
derå synpunkter betänklig''. Det kan till en början ifrågasättas,
huruvida meningen varit att för hvad som kunde brista i ett slag af
egendom, t. ex. kreatur, medgifva eqvivalent i t. ex. redskap eller utsäde
o. s. v. Om i det sammanhang, hvarom här är fråga, till följd
af sakens natur det ej låter sig göra att fästa eganderätten vid vissa
individuelt bestämda föremål af en viss art, så lärer dock en så fullständig
obestämdhet, som Utskottets förslag innebär, vara något för
eganderättsbegreppet alltför främmande för att befinnas antagligt, och
utan tvifvel skulle det möta högst betydande svårigheter för en utmätningsman
att, då någon inskränkning, åtminstone till visst slag af gods,
icke förefunnes, genom värdering- utröna hvad eller huru mycket af
den befintliga lösegendomen hörde jordegaren till.

Men äfven förslagets utsträckning till redskap och andra inventarier,
synes i och för sig gifva anledning till vissa inkast. Förhållandena
kunna nemligen vara sådana, att det blir ytterst vanskligt att
afgöra hvad af det nya må anses vara satt eller böra sättas i stället
för det förbrukade; det kan och måste ofta nog, i synnerhet då tiden
för arrendeaftalet är något längre, inträffa att efter de enklare redskap,
som af jordegaren lemnats, kommit andra, efter åkerbruksindustriens
utveckling- lämpade, dyrbara maskiner och redskap. Men att under
sådana förhållanden med full rättvisa och sakkännedom bestämma i
hvad mån och till hvilken omfattning jordegaren i stället för de för -

åldrade och förslitna redskapen förvärfvat sig eganderätt till det nya,
torde blifva en alltid svårlöst, mången gång nästan olöslig uppgift.

I fråga om kreatur är förhållandet deremot ett annat. En hjord
kreatur, t. ex. en ladugård, så att säga kompletterar sig sjelf, fyller
uppkomna luckor genom naturlig afvel och kan derföre under individernas
vexling betraktas såsom ett kontinuerligt helt. Då nu den ursprungliga
stammen var jordegarens tillhörighet, och enligt allmän
regel afkomsten af ett föremål tillfaller dettas egare, så följer deraf,
att ladugården, kreaturshjorden, åtminstone så länge den hålles vid
oförändradt antal och omfattning genom sjelfafliug, bör tillhöra jordegaren.
En tillämpning af denna regel äfven för den händelse, att
kreatur från andra håll inköpas, synes vara en lätt och naturlig utsträckning
af sistnämnda grundsats, hvilken ock återfinnes flerestädes
i den utländska lagstiftningen. Så förekommer i den franska Code
civil kontrakter af ifrågavarande art emellan jordegare och arrendator
under benämningen “cheptel donné au fermier“ eller “cheptel de fer“.
Ett dylikt kontrakt innebär, att jordegaren till arrendatorn, i sammanhang
med jordupplåtelse, öfverlemna!- ett visst antal kreatur efter värdering,
med förbehåll att kreatur till lika värde skola af arrendatorn
återställas till jordegaren (art. 1821). Jordegaren bibehåller alltså sin
eganderätt till stamhjorden. Arrendatorn ikläder sig risken äfven för
olycksfall, men eger deremot njuta all afkomsten under arrendetiden
(art. 1822 —1825). I händelse arrendatorn råkar i konkurs, eger jordegaren
rätt att såsom sin egendom uttaga en hjord kreatur till lika
värde med den han till arrendatorn lemnat. — En motsvarighet till
cheptel de fer återfinnes i tyska civilrätten under benämningen “Eisernviehvertragu.

På sålunda anförda grunder synes Komiterade ett rättsinstitut af
ofvan angifna beskaffenhet i fråga om kreatur med fördel kunna införas
i vår lagstiftning, dervid Komiterade, då kreaturen i allmänhet torde
representera det största värdet af de inventarier, som vid jords utarrenderande
kunna komma att till arrendatorn öfverlemnas, förestält sig
att genom möjligheten för jordegaren att bibehålla eganderätten till
dessa, oberoende af inträffad omsättning, det väsentligaste behofvet i
förevarande afseende med fog torde kunna anses blifva fyldt.

För att andra, på hvilkas rätt afslutandet af dylikt aftal kunde
komma att utöfva någon inverkan, icke om tillvaron deraf måtte lemnas
i okunnighet, synes dock åt aftalet böra gifvas offentlighet och Komiterade
hafva af sådan anledning föreslagit att ifrågavarande aftal inom
kort tid efter deras uppsättande i skrift skola företes hos utmätnings 8 -

mannen i orten samt derefter ingifvas till domstol i orten för intagande
i dess protokoll angående bouppteckningar, morgongåfvobref och afhandlingar
om lösöreköp, genom hvilka bestämmelser kännedomen om
tillvaron af ett dylikt aftal synes blifva tillräckligt spridd.

Särskild! yttrande

Grefve Knut Posse.

Då den af Komiterade i allmänhet uttalade regel, att skyldighet
att föra handelsbok bör åligga hvar och en, som skall åtnjuta fördelen
att få i sin rörelse lemna förlagsinteckning, kan jag ej finna någon
orsak att längre befria idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering
från denna skyldighet, helst Komiterade på goda grunder ansett dessa
idkare, fortfarande som hittills, böra åtnjuta rättigheten att i sin rörelse
lemna förlagsinteckning.

För att åtnjuta en sådan undantagsfördel i motsats till åtskilliga
andra näringsidkare, anser jag den ringaste fordran, som kan uppställas,
derföre vara, till säkerhet för förlagsgifvaren, att förlagstagaren åtminstone
har skyldighet att föra ordentlig bok och afräkning.

På dessa grunder får jag tillstyrka att den för idkare af grufvedrift
och bergsmannahandtering i 2 § af Kongl. Förordningen den 4
Maj 1855 medgifna undantagsställning från skyldighet att föra handelsbok
må upphäfvas och att 1 § i förslag till förordning angående förlagsinteckning
må erhålla följande förenklade lydelse:

“Gifver någon förlag till idkare af så beskaffad inrättning för
beredning eller förädling af råämnen, att handelsböcker öfver rörelsen
föras skola, och varder förelaget intecknadt i den ordning
här nedan stadgas; njute förlagsman sedan för sin fordran den
förmånsrätt, som i 17 kap. Handelsbalken sägs.“

Hittills har, som Komiterade anfört, en viss del af grufegare haft
rättighet att lemna sjelfva grufvan som säkerhet för förlagsinteckning,
under det en del grufegare ej haft det; för min del kan jag ej annat
än inse, att det skulle vara till fördel så väl för förlagsgifvaren som
äfven för förlagstagaren, då han ej eger att på annat sätt kunna pantsätta
denna egendom, att en sådan rätt qvarstode, men utsträcktes till
samtliga grufvor.

Äfven en annan art af lös egendom anser jag hafva, för så väl
förlagsgifvaren som förlagstagaren, ett ganska stort värde att lemna
som säkerhet för förlagslån, nemligen: byggnader, som af förlagstagaren
egas, men ligga på annans grund, fast den på viss tid upplåten är.

Det hufvudsakliga skälet Komiterade mot denna rättighet anfört
är, att denna egendom, om hnsegarerätten och grundegarerätten
i en hand sammanfölle, skulle från lösegendom öfvergå till fast egendom
och sålunda den lemnade förlagsinteckningen deri kunna blifva
af intet eller tvifvelaktigt värde. Denna anmärknings rigtighet kan
ju icke bestridas, men då man omöjligen i något fall kan påstå att en
pant af förlagsinteckning med hvad deri är föreskrifvet kan hafva, i
hvad fall som helst, ett absolut värde, utan blott det värde, som kan
skänkas åt låntagarens redbarhet och personliga egenskaper och förmåga,
hvarvid som en yttersta gräns lemnats rättighet att i händelse
af konkurs, bereda förlagsgifvaren fördelen af företrädesrättighet i det
pantförskrifna, så torde denna egendom af eget hus på annans grund
i likhet med grufvor vara ett ganska värdefullt objekt för pantsättning,
helst intet annat sätt derför finnes och nu mera det ej är så sällsynt
att byggnader af detta slag ifrågakomma.

Då på förlagsgifvarens rätt det emellertid äfven kan inverka, om
den rörelse, för hvilken han lemnat förlag, drifves i byggnader, som äro
af förlagstagaren hyrda, enär egaren till dessa hus fortfarande kommer
att åtnjuta bättre rätt, vid händelse af konkurs, än förlagsgifvaren,
likasom vid den händelse att rörelsen drifves i förlagstagarens
egna hus, men på annans grund, anser jag att, ehvad dessa senare
hus äro särskildt pantförskrifna eller icke, upplysning bör lemnas derom
ovilkorligen åt förlagsgifvaren och att sålunda denna uppgift må finnas
intagen bland de upplysningar, som skola finnas i den handling, hvarpå
förlagsinteckning äskas.

På grund af hvad sålunda är anförd t, får jag dels föreslå:

följande förändrade lydelse af 3 § i förslag till förordning angående
förlagsinteckning:

“Vid ansökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas
i hufvudskrift den handling, på grund hvaraf inteckning äskas;
skolande handlingen innehålla så väl uttryckligt erkännande af försträckningens
egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse jemte
uppgift om stället, hvarest denna drifves, och om det är i egen
lägenhet, vare sig på egen eller annans grund eller i hyrd lokal;
som ock af vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning tagas
må“ (för resten lika med Komiterades förslag);

och dels följande förändrade lydelse af 7 § 17 kap. Handelsbalken: “Häfver

någon — — — för det äldre. Gifver någon förlag
till idkande af så beskaffad inrättning för beredning eller förädling
af råämnen, att handelsböcker öfver rörelsen föras skola, och
varder förlaget intecknadt på sätt särskild! är stadgadt; njute förlagsman
sedan förmånsrätt för sin fordran i det som tillverkadt
är, i de för tillverkningen nödiga råämnen samt i all den lösegendom,
vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till fabrikens
eller inrättningens drift hörer, så ock i fordringar för sådana
förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lemnade
äro likasom i grufva med hvad dertill hörer, samt i hus och byggnader,
som till fabriken eller inrättningen höra, när de ligga på
annans grund, men äro förlagstagarens egendom, ehuru tomten
blott på viss tid öfverlåten är; dock gälle ej förmånsrätt för ränta,
som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år.
År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, kåfve den företräde,
som äldre inteckning eger. Hafva flere fått inteckning å en
dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning
beviljats, vare inteckningen utan verkan11.

Hvad slutligen beträffar förslaget till förordning om vissa legoaftal
angående kreatur, synes mig, att så snart Komiterade icke inskränkt
sig till att förorda, det endast kreatur af det slag, som lemnas,
finge vid afträdet till lika värde återlemnas, så förfaller enligt min åsigt
den af Komiterade uttalade principen: “att en hjord kreatur så att säga
kompletterar sig sjelf, fyller uppkomna luckor genom naturlig afvel och
kan derföre under individernas vexling betraktas som ett kontinuerligt
helt — och att då ursprungliga stammen vore jordegarens tillhörighet
samt enligt allmän regel afkomsten af ett ''föremål tillfaller
dettas egare, så följer deraf att ladugården, kreatur shjorden, åtminstone
så länge den hålles vid oförändradt antal och omfattning genom sjelfafling,
bör tillhöra jordegaren.“

När nu, som Komiterade tänkt sig, t. ex. en hjord af nötkreatur
finge ersättas af hästar till lika värde eller delvis och tvärtom, så kan
den uttalade principen ej längre blifva hållbar och som princip betraktadt
synes hvad som anförts angående kreatur vara fullt ut lika tilllämpligt
beträffande en annan ganska vigtig del i förlaget för ett arrende
och som ofta kan vara i fråga att af jordegaren lemnas eller utsädet,
hvarföre jag anser att, om man skulle stödja sig på den nu åbe -

ropade af Komiterade anförde principen, utsädet kunde med lika skäl
intagas i författningen som kreatur.

För min del finner jag dock, att denna princip ej behöfver häfdas
och jag tror den ej heller af Komiterade blifvit det, med den ordalydelse
dess förslag har. Sedan genom lagförslaget blifvit bestämdt
hvem som är rätte egare till det lemnade förlaget och dettas nyttjanderätt
endast under viss tid blifvit upplåten till en arrendator, samt vissa
föreskrifter blifvit gjorda för att förekomma svek och förbigående af
annans rätt, anser jag att en jordegare må hafva rätt att vid upplåtelse
af sin jord till arrendator lemna allt hvad han vill, som kan till jordens
bruk och häfd vara nödvändigt och arrendator!! önskar att emottaga.

På grund häraf anser jag derföre att denna ifrågavarande författning
bör hafva följande lydelse:

“Vill jordegare, som sin fasta egendom till landbo upplåter,
till egendomens bruk lemna landbo kreatur, redskap eller annat
med vilkor, att hvad sålunda lemnadt blifvit till lika värde skall
af landbon der hållas och höra jordegaren till, ändock att annat,
än hvad sålunda lemnadt blifvit, varder i stället satt för hvad som
emottagits, upprätte derom med landbon skriftlig afhandling med
förteckning å det som af landbon emottagits, jemte derå satte värden
samt läte handlingen af vittnen styrkas; den afhandling skall
inom två månader efter den dag landbon egendomen tillträdt uppvisas
för utmätningsmannen i orten och i bestyrkt afskrift honom
tillställas, hvarefter afhandlingen, försedd med bevis derom, skall
ingifvas å landet eller i stad lydande under landsrätt hos Häradsrätten,
i Stockholm till Öfverståthållareembetet och i rikets öfriga
städer till Rådstufvurätten; och varde afhandlingen intagen af
Öfverståthållareembetet i dess kanslis protokoll samt hos Häradsrätt
eller Rådstufvurätt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp. År afhandlingen
upprättad och med densamma förfaret som nu sagdt är, vare kreatur,
redskap eller annat, som till egendomens bruk lemnadt är, till
de å förteckningen upptagne värden fredade för utmätning för
landbons gäld, ändock att i stället för hvad som af jordegaren sålunda
lemnats annat blifvit satt“.

Särskild^ yttrande

Axel Swartling.

Genom Kongl. Förordningen den 24 Februari 1748 är det för
närvarande medgifvet att för förlag till vissa arter af grufvedrift pantförskrifva
sjelfva grufvan med dess åbyggnader. Då denna rätt, mig
veterligen, icke gifvit anledning till missbruk eller svårare rättsförvecklingar,
har jag — som trott det Komiterade nådigst lemnade uppdrag
innefatta en maning att undersöka i hvad mån nu gällande förlagslagstiftning
kan tarfva eu utvidgning snarare än en inskränkning —
ansett tillräckligt skäl saknas att från de föremål, deri förmånsrätt
för förlag kan vinnas, utesluta grufvor med dess åbyggnader; och detta
desto mindre, som grufvor just till följd af sin oflyttbarhet och sitt
merendels höga värde synas mig vara att anse såsom ett af de
yppersta pantobjekter, som bland lösegendom kan tänkas.

Visserligen gifves det för en förläggare hvarjehanda utvägar att
öfvervaka den affärsrörelse, till hvilken han lemnat förlag, och dymedelst
bereda sig tillfälle, att, om så finnes nödigt, vidtaga åtgärder för
bevarande af sin rätt särskilt genom gäldenärens försättande i konkurs.
Men om än således förlagsinteckningen onekligen innebär eller
åtminstone kan innebära en verklig och betydelsefull säkerhet för långifvaren,
så länge rörelsen drifves af den person, som emottager förlaget,
eller hans arfvingar, så blir deremot, enligt Komiterades förslag,
en.dylik inteckning helt och hållet kraftlös i det ögonblick den industriella
inrättningen genom köp eller annat laga fång öfvergår till ny
egare. Då nu uppenbart är att den risk långifvare!! löper att när
som helst se sin säkerhet tillintetgjord genom en låntagarens åtgärd,

derom långifvaren gemenligen aldrig på förhand får någon kunskap och
som .lian i allt fall lagligen ej kan hindra, i väsentlig grad måste förringa
förlagsinteckningens värde, har det synts mig vara oundgängligt för
upprätthållande af hela rättsinstitutets betydelse att genom ett särskildt
lagstadgande, så vidt sig möjligen göra låter, skydda förlagsgifvaren
för eventualiteter, sådana som de ofvan antydda; och har jag förestält
mig detta lämpligast kunna ske genom ett stadgande att vid laga
fång, beroende på frivilligt aftal, nye egaren skulle vara pligtig ansvara
för den i verket intecknade förlagsgäld. Då aftalet förutsättes vara
frivilligt, synes tredje mans rätt icke kunna genom ett dylikt stadgande
förnärmas, och inrättningens säljbarhet torde, der en försäljning
är nödig eller nyttig, icke deraf upphäfvas, då förlagsgifvarens egna
intresse måste göra honom beredvillig till hvarje rimlig uppgörelse.

Slutligen har jag trott Komiterade, med afseende å beskaffenheten
af det dem anförtrodda uppdrag, icke böra undandraga sig försöket
att utstaka en gränslinie mellan begreppen fast och lös egendom särskildt
i fråga om hvad till fabriksiuredning och inventarier hörer. Så
länge denna fråga ännu är öppen och svaret på densamma i hvarje
särskildt fall så oberäkneligt, som för närvarande är fallet, vill det
nemligen synas som vore jemväl det förmånsrättsbegrepp, hvilket genom
den föreslagna förordningen om förlagsinteckning skapas, alltför
obestämdt och sväfvande, för att Komiterade skulle kunna anse sig
hafva lemnat en så fullständig utredning af hithörande ämnen, som
deras uppgift fordrat. Helt visst äro svårigheterna vid uppdragande
af en tillfredsställande distinktion mellan ifrågavarande begrepp mycket
stora; men då hvarje försök att bringa ordning i dessa lika vigtiga
som obestämda frågor för den stora mängd industriidkare och andra
affärsmän, hvilkas intressen genom den nuvarande lagstiftningens nästan
fullkomliga tystnad kunna sättas på spel, måste vara kärkommet, hade,
enligt min uppfattning, ett dylikt försök bort göras.

Förlags förbindelser,

intecknade hos Koinmerskollegium och vissa andra myndigheter

åren 1871—1880.

Antalet förlagsförbindelser, intecknade hos

Kapitalbelopp, för hvilket förlagsinteckning beviljats.

	t-1 OO -3 I—1	1872.	1873.	1874.	1875.	1876.	I-4 OO	t-A OO OO	1879.	t-A oo ©	1871—1880.	1871.	1872.	1873.	1874.	1875.	1876.	1877.	1878.	1879.	1880.	1871—1880.
Kommerskol-
legitim. . .	6	11	24	16	34	24	36	93	53	22	319	430,000	510,000	2,002,000	05	1,600,000	2,566,000	3,235,000		1,972,000	5,060,000		2,675,000	740,000	20,790,000	05
Stockholms
Handels- och
Ekonomikol-
legium. . .	24	28	24	84	50	62	45	54	61	18	450	510,600	251,100	870,600		1,618,750	555,500	782,660	40	596,900	1,344,500		570,125	388,000	7,488,735	40
Magistraten i
Göteborg .	6	1	28	2	15	5	2	8	9	2	78''	158,000	600.000	417,000		60,000	415,000	140,000		62,300	102,501	37	1,571,000	221,250	3,747,051	37
Magistraten i
Norrköping	0	4	1	6	8	14	7	5	0	28	73	0	75,000	50,000		275,000	220,000	400,000		335,000	70,000		0	267,000	1,692,000
Summa	36!4477	108	107 105 90	160123	7o\|92o[l,098,600	1,436,100	3,339,605 0 5	3,553,750	3,756,500 4,557,660	40	2,966,200	6,577,00l\|3 7	4,816,125	1,616,250 33,717,786	82

Häri äro inbegripna 7 inteckningar enligt Sjölagen till icke uppgifna belopp.