Förordning angående enskild sedelutgifvande banks,akiiebanks och sparbanks konkurs (Statens offentliga utredningar 1886:1)

FÖRSLAG

Förordning angående enskild sedelutgifvande banks,
akiiebanks och sparbanks konkurs

och

i sammanhang dermed erforderliga författningar

afgifna

af de dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komiterade.

STOCKHOLM

IVAR H2EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1880.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Sedan undertecknade, hvilka af Eders Kongl. Maj:t i nåder erhållit
i uppdrag att taga i öfvervägande frågan om hvilka särskilda föreskrifter
må finnas lämpliga för utredning af tillgångar, som blifvit till borge -

närers förnöjande afträdda af enskilda banker och andra dermed jemförliga
bolag och affärsfirmor, samt att i detta ämne afgifva de förslag,
hvartill funnes anledning, numera fullgjort sitt uppdrag, få undertecknade
härhos i underdånighet till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna:

l:o. Förslag till Förordning angående enskild sedelutgifvande banks,
aktiebanks och sparbanks konkurs;

2:o. Förslag till Förordning angående vissa lagbestämmelser med
afseende å enskilda banker; och

3:o. Förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 9, 52
och 79 §§ konkurslagen,
jemte motiv till dessa förslag.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

PEHR EHRENHEIM.

L. Annerstedt.
J. W. Arnberg.

O. R. Themptander.
L. TF. Lotliigius.

Stockholm den 7 Oktober 1880.

Förslag

till förordning angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks och

sparbanks konkurs.

I enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks eller sparbanks konkurs
skola, jemte hvad konkurslagen innehåller, som icke strider mot denna
förordning, tillämpas följande stadganden:

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

1 i

Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,
som drifver bankrörelse och enligt faststäld bolagsordning är
stäldt under inseende af offentlig myndighet, afträdt sin egendom till
konkurs, varde det chefen för Finansdepartementet af Rätten eller domaren
ofördröjligen kungjordt; och förordne chefen för detta departement
ett allmänt ombud att såsom god man och syssloman i konkursboets
förvaltning deltaga med de gode män och syssloman, som utses
på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträder sparbank sin egendom till konkurs, varde anmälan derom
af Rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att i förvaltningen af konkursboet
deltaga, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att, när
så skäligt pröfvas, ombudet entlediga och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda förordnadt blifvit, ege, lika med
Rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver äm -

nen, som boet och dess förvaltning röra, samt att hos Rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller försummelse
vid fullgörande af sitt uppdrag.

3 §•

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de borgenärer,
hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan
räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för
hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta å
fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jemte
räntefoten.

Under de trettio sista dagarna före inställelsedagen skall förteckningen
i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift hållas tillgänglig hos Rättens
ombudsman samt vid hvart och ett af bankens kontor för en hvar,
som vill deraf taga del; och varde förteckningen senast å inställelsedagen
af Rättens ombudsman tvåfaldt ingifven till den som, enligt hvad
i konkurslagen stadgas, har att bevakningshandlingar i konkursen emottaga.

• 4 §.

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst; och
skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen
bevakad så, som hade borgenären densamma å inställelsedagen
uppgifvit.

I fråga om granskning af sålunda anmäld fordran, jäf deremot, behandling
af framstäldt jäf samt yrkande att fordringen skall med ed
fästas, galle hvad i konkurslagen med afseende å bevakad fordran finnes
stadgadt.

5 §•

Arvode för konkursboets förvaltning bestämme borgenärerne särskildt
för Rättens ombudsman och särskildt för gode männen och sysslomännen.
Af arvodet för gode männen och sysslomännen tage det allmänna
ombudet en tredjedel.

II Kap.

Särskilda bestämmelser angående enskild sedelutgifvande banks konkurs.

6 §•

Har enskild bank, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, afträdt
sin egendom till konkurs, skola bankens tillgångar, så fort ske kan,
värderas af en nämnd, bestående af det enligt 1 § förordnade allmänna
ombudet såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne
och den andre af de solidariske bolagsmännen i bankbolaget.
Tillgångarne skola dervid upptagas till det belopp, hvartill de vid tiden
för värderingen kunna i penningar förvandlas.

Hvad de fleste i nämnden säga galle såsom nämndens beslut.

7 §•

Borgenärerne välja ledamot i nämnden, i den ordning, som i 60 §
konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller syssloman.

För val af den ledamot i nämnden, som skall af de solidariske bolagsmännen
utses, kalle Rättens ombudsman dem till sammanträde inför
sig, och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt, som
i de för banken faststälda bolagsreglor för val af styrelse äro gifna. Om
tid och ort för sådant sammanträde utfärde Rättens ombudsman kungörelse,
som i allmänna tidningarne införes tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller de solidariske bolagsmännen att utse
ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den Rätt, der
bankens konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse vid nämndens sammanträde tillstädeskomma, ege nämndens
ordförande utse annan person att i den frånvarandes ställe i värderingen
deltaga.

8 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bankens tillgångar icke förslå till betäckande
af bankens kända gäld, skall den ansvarighet för bankens förbindelser,
som åligger de solidariske bolagsmännen, mot dem göras gällande,
på sätt nedan stadgas.

9 §.

Det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i bankens tillgångar,
skola gode männen eller sysslomannen genast uttaxera å de solidariske
bolagsmännen i förhållande till det antal lotter, en hvar af dem enligt
förteckningen öfver bankens delegare innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för hvarje
lott skall inbetalas, varde i allmänna tidningarne tre gånger införd; och
läte dessutom gode männen eller sysslomannen om uttaxeringen underrätta
de solidariske bolagsmännen genom särskilda bref, som med posten
afsändas.

10 §•

Inom trettio dagar, efter det kungörelsen om uttaxering blifvit. första
gången i allmänna tidningarne införd, skall uttaxeradt belopp vara inbetaldt
eller derför vara stäld pant eller borgen, som af gode männen
eller sysslomännen godkännes.

Brister bolagsman i fullgörande häraf, vare han underkastad utmätning
utan dom eller utslag, der gode männen eller sysslomännen med
företeende af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp, för
hvilket bolagsmannen häftar, om utmätning lita utmätningsman till; bolagsmannen
vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen
afträda sin egendom till konkurs; och åligge det gode männen
eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga erforderliga
åtgärder för tillämpning af här stadgad påföljd.

11 §•

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma
inom sex månader efter utgången af den i 10 § stadgade tid inbetalas,
derest icke borgenärerne å sammanträde bevilja anstånd, som dock ej
må sättas till längre tid än ytterligare sex månader. Varder ej det uttaxerade
beloppet inom sagda tid inbetaldt, läte sysslomännen, till gäldande
af hvad bolagsmannen betala bör, ofördröjligen försälja panten å
offentlig auktion eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

12 §.

A uttaxeradt belopp, som ej inbetalas inom den i 10 § stadgade
tid, skall bolagsman gälda ränta efter sex för hundra om året från utgången
af nämnda tid till dess betalning sker.

13 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit eller säkerhet derför icke blifvit
stäld, och uppkommer förty brist i hvad för borgenärernes förnöjande
erfordras, skola gode männen eller sysslomannen, intill dess bristen
blifvit betäckt, hos de solidariske bolagsmän, hvilka icke afträdt sina
tillgångar till konkurs, verkställa uttaxering i förhållande till deras lotter
i bolaget; skolande i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrigt
gälla hvad i 9—12 §§ finnes stadgadt med afseende å uttaxering, hvarom
i 8 § sägs.

14 §.

Der fara är att solidarisk bolagsman undansticker eller förstör sina
tillgångar, ege öfverexekutor på ansökan af gode männen eller sysslomannen
bevilja qvarstad å bolagsmannens gods, och fortfare qvarstaden
att gälla, ändå att talan mot bolagsmannen ej blifvit anstäld inom den
i 154 § utsökningslagen föreskrifna tid.

15 §.

Afträder solidarisk bolagsman sina tillgångar till borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen
i bankens konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres och bolagsmannens
konkurs börjats inom sex månader efter det offentlig stämning
å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § nämnda lag sägs, räknas
från den dag, bankens konkurs börjades.

16 §.

Gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs äro pligtige
att, der solidarisk bolagsman blifvit i konkurs försatt, i hans konkurs
bevaka hvad bolagsmannen på grund af sin delaktighet i banken är
skyldig tillskjuta, samt, intilldess bankens konkurs blifvit afslutad, uppbära
derå belöpande utdelning.

17 §•

För fordran, som grundas å enskild banks sedel eller annan löpande
förbindelse, som är tryckt eller graverad, vare bevakning enligt konkurslagen
i bankens konkurs ej erforderlig.

När enskild bank råkat i konkurstillstånd, vill Konungen uppå anmälan
härom genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af banken utgifven sedel eller annan löpande, tryckt eller graverad
förbindelse, att vid förlust af all betalningsrätt inom två år från
kungörelsens datum sedeln eller förbindelsen uppvisa inför det af chefen
för Finansdepartementet förordnade allmänna ombudet, som låter bokföra
och med kostnadsfri påskrift om uppvisandet förse sedeln eller förbindelsen.
Nämnda kungörelse bör minst två gånger under hvartdera
af dessa år från predikstolarne i riket uppläsas.

Vill den, som sedel sålunda uppvisar, densamma aflemna, ege dertill
rätt och erhålle bevis deröfver af det allmänna ombudet. Sådant bevis
medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt,
som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

Den som anmält fordran, på sätt här är sagdt, ege vid borgenärernes
sammankomster rösträtt som vore fordringen bevakad.

18 §•

Utan hinder deraf att den i 17 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bankens konkurs ega rum; skolande vid utdelningsförslag,
som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, utdelning
beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande beloppet af
sedlar eller andra löpande, tryckta eller graverade förbindelser tillika
med det ytterligare belopp af sådana förbindelser, hvilket, utan att finnas
i bankens räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; och ege borgenär,
sedan han iakttagit hvad i 17 § är stadgadt, att för fordran, som
nu är nämnd, uppbära den derå belöpande utdelning.

19 §.

Ej må bankens konkurs afslutas, förr än den i 17 § stadgade anmälningstid
förflutit.

Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål, som göras
anhängiga före utgången af Juni månad nästkommande år.

Förslag

till förordning angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda

banker.

Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 stadgas som följer:

1 §•

När enskild bank utan konkurs upplöses, vill Konungen uppå anmälan
härom genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af banken utgifven sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt
eller graverad är, att vid förlust af all betalningsrätt inom två år från
kungörelsens datum förbindelsen förete till infriande i banken. Nämnda
kungörelse bör minst två gånger under hvartdera af dessa år från predikstolarne
i riket uppläsas.

2 §•

Bankbolaget är uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den stad, der bankens hufvudkontor
är beläget.

Fråga om afträdande af bolagets egendom till konkurs eller om
årsstämning å dess borgenärer skall ock oberoende af bolagsmännens
hemvist tillkomma underrätten i samma stad.

3 §•

Den ansvarighet för bankens förbindelser, som åligger de solidariske
bolagsmännen, må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än
i förordningen om enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks och sparbanks
konkurs finnes stadgadt.

Denna förordning träder i kraft den 1 Juli nästkommande år.

Förslag

till förordning angående förändrad lydelse af 9, 52 och 79 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i konkurslagen
den 18 September 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift ä borgenärers namn och hemvist, så ock å de
böcker och handlingar som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpligtelse
underskrifven. Är ej bouppteckning bifogad, eller uppstår *
konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflemnar ej gäldenär vid
förklarings afgifvande _bouppteckning; varde, i stad af Rätten och å
landet af Domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson,
kronofogde, länsman, Rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som
till boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig
uppteckning genast ske; bör skriftlig uppgift å borgenärerne och
deras hemvist Rätten eller Domaren ofördröjligen tillställas.

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans
rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, der Rätten
eller Domaren så Höfligt anser, att låta konkursboets kända egendom
under säker vård hallas, och boets angelägenheter bevakas intilldess,
såsom framdeles sägs, gode män utsedda blifvit. Är ej bouppteckning
af gäldenären ingifven; varde förordnande, på sätt nyss nämndt
är, alltid meddeladt. År gäldenären köpman, ege Rätten eller Domaren
pa yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerne att, i stället för
förordnande hvarom nu är nämndt,. uppdraga åt en eller flera skickliga
män att boet jemte de böcker och handlingar, som nämnda öro, omhändertaga,
och med den befogenhet, som tillkommer gode män, boet förvalta
intilldess gode män utsedda blifvit.

Varder annan än den, som domare- eller tjenste-ed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förordnad; svärje inför Rätten eller Domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall och hafve sedan samma

pligt och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka Rättens
ärenden gå.

52 §.

Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, skall försäljning
af boets egendom, sä fort ske kan, ega rum, der ej borgenärerne besluta
uppskof med försäljningen. Sådant uppskof må dock ej emot någon borgenärs
eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande bestämmas
till längre tid än ett dr. Ej heller må sådant beslut lända till inskränkning
i den rätt, i fråga om försäljning af egendom, som enligt lag tillkommer
inteckning skafvare eller borgenär, hvarom i 54 § sägs.

79 §.

Har framstock jäf blifvit af Rätten ogilladt och sökes enligt borgenärernes
ä sammanträde fattade beslut af syssloman eller borgenär ändring
i Rättens dom, det gälle och för de andra borgenärerne, ändå att de ej
i beslutet deltagit. Söker någon borgenär eljest ändring i Rättens dom;
det gälle ej för dem, som ändring icke sökt.

‘ ''• \

MOTIV.

JL skrifvelse den 29 November 1823 anmälde Rikets Ständer, att
deras uppmärksamhet blifvit fästad derpå, hurusom den öfverklagade
förlägenheten i allmänna rörelsen skulle kunna minskas genom upprättandet
af enskilda bolag till bestridande af en sammansatt upplåningsoch
utlåningsrörelse, hvilka oberoende af Rikets Ständers penningeverk
skulle förena de kapitalegandes och kapitalbehöfvandes intressen och
småningom göra den vidsträckta kreditrörelse umbärlig, som dittills måst
för allmän räkning bedrifvas. Då Rikets Ständer ansågo, att diskontrörelsen
hellre borde öfverlemnas åt den enskilda omtanken, än utgöra
föremål för statsförvaltningens omsorg, hemstälde de till Kongl. Maj:ts
godtfinnande, att genom utfärdande af en allmän förordning vissa af
Rikets Ständer föreslagna stadganden måtte varda meddelade med afseende
å bolag, med föremål att till enskilde personer utlåna penningar.

Bland dessa stadganden var upptagen följande bestämmelse:

»För iifrigt skall allt hvad för handelsbolag stadgadt är eller blifver
rörande vederbörligt anmälande, intagande uti Rättens inteckningsprotokoll
och kungörande i allmänna tidningarne om bolagets ingående, ändamål
och dermed skeende förändringar, samt bolagsmännens ansvarighet,
en för alla och alla för en, tillika med hvad som särskildt i afseende på
invisningars utställande af enskilda eller bolag är eller varder föreskrifvet,
äfven för diskontbolagen lända till efterrättelse.»

I öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer föreslagit blef kungörelsen
angående inrättandet af enskilda banker eller diskonter den 14
Januari 1824 af Kongl. Maj:t utfärdad, hvilken kungörelse sålunda i
fråga om bolagsmännens ansvar innehåller nyss anförda bestämmelse.

1824 års kungörelse var utfärdad af Konungen med den befogenhet,
honom enligt 89 § Regeringsformen tillkommer. Den af Rikets Ständer
i skrifvelsen använda formen för deras hemställan tillåter icke något
tvifvel härom. Men genom den af Konung och Riksdag, i den ordning

1824 års
kungörelse.

1830 års lag
för Rikets
Ständers
Bank.

Bolagsordningen
för Skånska
privatbanken
och Fermlands
provincialbank.

Förslag vid
Riksdagen
1834—1835.

87 § Regeringsformen stadgar, stiftade lagen för Rikets Ständers Bank
af den 1 Mars 1830 undantogs denna kungörelse från området för Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt. I denna lags 6 § heter det nemligen:

»Enskilde stånde det fritt att bolag inrätta till bankrörelses bedrifvande,
under iakttagande af hvad genom Kongl. kungörelsen af den 14
Januari 1824 redan angående enskilde bankinrättningar är stadgadt eller
framdeles af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer stadgadt varder»;
och i slutet af lagen tillägges:

»Denna lag må såsom allmän civil lag ej annorledes ändras än på
sätt i Regeringsformens 87 § stadgadt är.»

Någon tillämpning af de i 1824 års kungörelse faststälda grunder
Tör den enskilda bankrörelsen ifrågakom ej förr än år 1830, då på ansökan
af 3 personer Kongl. Maj:t stadfästelseresolution den 14 Oktober
utfärdades ä bolagsreglor och utlåningsreglemente för Skånska privatbanken
i Ystad.

Enligt dessa bolagsreglor skulle de tre uppgifna bolagsmännen ansvara
en för alla och alla för en för privatbankens förbindelser i likhet med
föreskriften i Kongl. kungörelsen den 14 Januari 1824.

Tvenne år derefter den 17 November 1832 stadfästades bolagsreglerna
och utlåningsreglementet för den andra privatbanken, Vermlands
provincialbank. Dessa bolagsreglor innehöllo angående delegarnes ansvarighet,
att för de förskrifningar, invisningar, depositionsbevis eller sedlar,
af hvad namn de vara må, som af provincialbanken utfärdades, lottegarne
trädde i ansvarighet en för alla och alla för en.

Vid Riksdagen (1834—-1835) väcktes fråga om ändring i lagstiftningen
för enskilda banker af Friherre Skogman och Grefve Frölich. Den
förstnämnde föreslog, att delegare i behörigen privilegierad enskild låneoch
sedelbank skulle svara för bolagets förbindelser endast med beloppet
af den aktie eller andel, ‘hvarför han sig i bolaget tecknat. Grefve
Frölich åter ville tillåta inrättandet af banker med sedelutgifningsrätt
antingen såsom aktiebanker, med ansvarighet för delegarne allenast med
aktiekapitalet, men med en grundfond af minst 10 millioner riksdaler,
eller såsom provincialbanker bestående af minst 100 lottegare med solidarisk
ansvarighet, och med en sammanskjuten fond af minst en million
riksdaler. Af sistnämnde motionär föreslogs, att den solidariska ansvarigheten
skulle så förstås »att (i olikhet med proprieborgen, den någon
personligen åtecknat) ansvarigheten ej kommer i fråga förr än sedan,
efter enskildt kraf mot direktionen, bankbolaget blifvit lagsökt att gemensamt
gälda hvad som i bankens redbara tillgångar brista kan, och dervid,
der någon lottegare icke förmår sjelf gälda sin andel, denna andel

måste fyllas af någon eller några bland öfriga lottegare, mot hvilka fordringsegaren
finner godt att vända sin talan.» Med anledning af dessa
motioner blef ett förslag till lag för offentliga bolagshandel- uppgjordt
af sammansatta Banko- och Lag-Utskottet. Utskottet ansåg sig böra
fästa uppmärksamheten derpå att de bolag, som kunde önska att uppstå
till bedrifvande af bankrörelse med egna tryckta eller graverade
kreditsedlar, delade sig i tvenne bestämdt olika slag, det ena hyllande
på större verklig penningeförmögenhet under delegarnes större oafhängighet
af hvarandra, och det andra på inbördes kännedom och förtroende,
hvaraf sig visade att i förra fallet betydligheten af det tillskjutna
kapitalet och i senare fallet gemensam ansvarighet utgjorde hufvudsakliga
säkerheten. I Utskottets förslag upptogos derföre dels aktiebanker,
dels solidariska banker såsom särskilda slag af offentliga bolagsbanker,
hvilka skulle kunna erhålla privilegium till bedrifvande af bankrörelse
med egna tryckta eller graverade kreditsedlar. Det sammansatta Utskottets
förslag blef af Ständerna återreinitteradt och med anledning
deraf af Utskottet omarbetadt, hvarefter, sedan ytterligare jemkningar i
förslaget till följd af Ståndens olika beslut blifvit vidtagna, Ständerna
antogo ett förslag -till lag för enskilda banker, enligt hvilket dylika banker
med sedelutgifningsrätt skulle kunna stiftas, vare sig som aktiebank
med ett grundkapital af minst 500,000 riksdaler silfver specie, eller såsom
solidarisk bank med ett minimum för grundfonden af 250,000 riksdaler
silfver specie, och hvaruti stadgandena angående delegarnes ansvarighet
lyda sålunda:

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

2 §•

Grundas bankinrättningen å delegarnes ansvarighet endast för beloppet
af deras tecknade aktiesumma, kallas den aktiebank; grundas den
på delegarnes ansvarighet, en för alla och alla för en, för fulla beloppet
af bankens förbindelser, kallas den solidarisk bank. — — — —• — —

10 §.

Har banken brustit i betalning af någon ostridig skuld af hvad
namn den vara må, ege borgenären genast för hela beloppet lagsöka en

eller flera af direktionens ledamöter med samma rätt att använda utmätnings-
och bysättningstvång, som lag i allmänhet mot gäldenär medger;
börande härvid bankens tryckta eller graverade invisningar och
kreditsedlar anses i likhet med skuldebref, hvilka lyda å bestämd förfallotid
och jemväl i öfrigt äro af den mest exsekutiva beskaffenhet.

Vare det ock, när banken brustit i betalning, hvar och en af bankens
borgenärer obetaget att väcka fråga om bankens försättande i kon -

III Kap.

Om solidarisk bank.

23 §.

Delegare i solidarisk bank, aktiedelegare likväl undantagne, ansvara
med egendom och personer för uppfyllande af alla bankens förbindelser
i sådan ordning att, derest vid anstälda utmätningsförsök hos direktionens
ledamöter tillgång i lösören saknas för betalning af fordran, den
någon hos banken eger, borgenären är berättigad för bristen vända sig
mot den eller de delegare, honom godt synes.

Har banken kommit i konkurstillstånd, ege borgenären emot hvardera
delegaren den rätt, nu sagd är, änskönt försök till utmätning hos
direktionens ledamöter icke föregått.

24 §.

Solidarisk delegare må ej frånträda bolaget före privilegiitidens slut
utan bolagets samtycke. Beviljas hans afgång, fortfar ansvarigheten ett
är efter kungörelse derom.»

Enär detta förslag af Rikets Ständer antogs endast få dagar före
Riksdagens afsilande, hann detsamma ej att undergå grundlagsenlig
granskning före Riksdagens slut, hvadan i öfverensstämmelse med då
gällande grundlagsbestämmelser det af Rikets Ständer antagna förslaget
förföll. Kongl. Maj:t beslöt likväl vid föredragningen af förslaget genom
Justitie-expeditionen, att handlingarne skulle öfverlemnas till handelsoch
finansexpedionen för att tjena till upplysning och ledning vid förekommande
frågor om enskilda bankinrättningar.

Den omständighet att sålunda det af Rikets Ständer vid Riksdagen
1834—1835 antagna förslaget till lag angående enskilda banker förklarats
skola tjena till ledning vid kommande pröfning af frågorna om
oktroj för enskilda banker, i förening med den uppfattning som under
1830-talet synes hafva varit rådande, att Kong]. Maj:t oaktadt ofvan
angifna stadgande i 1830 års banklag, skulle på grund af sin ekonomiska
lagstiftningsrätt vara oförhindrad att medgifva inrättandet af sedelutgifvande
bankinrättningar, som i fråga om ansvarigheten voro byggda
på i viss mån andra grunder än den i 1824 års författning angifna,
torde kunna antagas hafva varit anledningen dertill, att i några af de
oktrojer, som beviljades under den närmast följande tiden, anträffas
bestämmelser i detta ämne, hvilka stå i uppenbar strid med den i 1824
års kungörelse stadgade ansvarighet såsom i ett handelsbolag. Ty sedan
för den tredje af de enskilda bankerna — dea första enskilda bank för
hvilken i oktrojen utgifvandet af tryckta eller graverade sedlar uttryckligen
tilläts — Stora Kopparbergs läns och bergslags enskilda bank den
14 November 1835 beviljats oktroj, i hvilken angående delegarnes ansvarighet
stadgats, att för de kreditsedlar, invisningar och förbindelser
af hvad namn de vara må, som af banken utfärdades, skulle bankbolaget
ansvara efter allmän lag och Kongl. kungörelsen den 14 Januari 1824,
fann Kongl. Maj:t år 1837 vid beviljandet af oktroj för Östgöta bank,
»att en privatbank kunde, under behöriga garantier, äfven utan aktieegarnes
solidariska ansvarighet uppfylla alla rättmätiga anspråk på ordning
och säkerhet», i följd hvaraf stadfästelse meddelades å det i bolagsreglerna
upptagna stadgandet att aktieegarne utgjorde ett bolag ansvarigt
efter lag; dock ingen utöfver beloppet af innehafvande aktier. I de för
Smålands och Örebro privatbanker sistnämnda år meddelade oktrojer blef
åter i fråga om delegarnes ansvar af Kongl. Maj:t faststäld den bestämmelse,
att bolaget ansvarade »för kreditsedlar, invisningar och förbindelser,
som af centraldirektionen utfärdades, efter allmän lag och Kongl.
kungörelsen af den 14 Januari 1824, så att hvad som bruste i full liqvid,
sedan bankens alla tillgångar gått till betalning, borde af delegarne gäldas
en för alla och alla för ew>.

En likartad bestämmelse förekommer äfven i den förnyade oktrojen
för Skånska privatbanken i Ystad den 14 December 1839 samt i den
förnyade oktrojen för Vermlands provincialbank den 17 Oktober 1840.

Vid 1840—1841 års Riksdag väcktes af N. W. Stråle motion i ämnet.
Enligt hans förslag skulle solidarisk bank kallas den, hvaruti delegarne
förbinda sig att, en för alla och alla för en, ansvara för bolagets förbindelser
och utgifna sedlar; innehafvaren af sådan förbindelse eller

Bolagsordningar
för privatbanker

under åren
1835—1840.

Förslag vid
Riksdagen
1840—1841.

sedel skulle dock icke ega rätt att af delegare fordra betalning förr än
direktionen blifvit kräfd, utan att betalning af densamma genast erhållits.
Vid remissen af denna motion framstälde Grefve Frölich ett förslag
till lag för enskilda banker, hvilket hufvudsakligen skiljde sig från
det vid. föregående riksdag af Rikets Ständer antagna deri att sådana
banker ej finge grundas på aktier utan delegarnes solidariska ansvarighet.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet yttrade, att den vid föregående
riksdag föreslagna inskränktare ansvarighet, till följd hvaraf delegare
i aktiebank skulle ansvara endast med sitt insatta kapital, innebure
ett undantag från den allmänna princip om bolagsmäns solidariska
ansvarighet, som i 15 kap. Handelsbalken vore grundlagd, hvarifrån undantag
minst borde ega rum till fördel för sedelutgifvande banker, hvilka
företrädesvis borde underkastas stränga kontroller, helst allmänheten icke
utan en besvärlig granskning af bolagsreglor kunde erhålla kännedom
om, huruvida ett bankbolag vore solidariskt eller aktiebolag. I följd
häraf ansåg Utskottet, att aktiebanker med sedelutgifningsrätt icke vidare
borde få bildas, utan endast banker med solidariskt ansvarige bolagsmän.
Det af Utskottet upprättade förslag till lag för enskilda banker
innehöll i fråga om delegarnes ansvarighet följande bestämmelser: »Till
bankbolags stiftande erfordras minst femtio namngifne delegare, under
solidarisk ansvarighet» (2 §).

»När banken brustit i betalning, skall det vara hvar och en af
bankens borgenärer obetaget att väcka fråga om bankens försättande i
konkurstillstånd» (15 §). — — — ■— — — — — — — — — -— —

»Innehafvare af oinlöst kreditsedel skall jemväl, oberoende af rätten
att söka bankens försättande i konkurs, ega att lagsöka en eller flere af
direktionens ledamöter med samma rätt att använda utmätningstvång,
som lag och gällande författningar i allmänhet medgifva mot gäldenär
för skulder af den mest exsekutiva beskaffenhet» (16 §).--— —

»Hafva direktionens samtlige ledamöter först undergått utmätning,
men full tillgång saknats i deras lösa egendom, skall bristen kunna genom
ny lagsökning utkräfvas under enahanda tvång hos den eller de
lottegare, mot hvilka fordringsegaren finner för godt sin talan rikta» (17 §).

Efter det förslaget blifvit återremitteradt till Utskottet, erhöll 2 §
följande förändrade lydelse: »Till bankbolags stiftande erfordras minst

femtio namngifne delegare under den ansvarighet, som i denna lag bestämmes»;
och anfördes såsom skäl för denna ändring af Utskottet, att
den ansvarighet, som i förslaget bestämmes för alla delegarne i bank -

bolag, icke till fullo öfverensstäminer med det juridiska begreppet af
solidarisk ansvarighet, sådant detsamma uttryckes i 15 kap. 2 § Handelsbalken.
Under förhandlingarne angående Utskottets omarbetade förslag
blef af tvenne Stånd antaget följande tillägg till ofvan anmärkta 15 §,
hvilken i det reviderade förslaget utgjorde den 14 §: »Delegarne i en skild

bank svare en för alla och alla för en för uppfyllandet af bankens
alla förbindelser, på sätt och i den ordning här nedan stadgas».

Under den vidlyftiga debatten angående Utskottets omarbetade förslag,
som egde rum på Riddarhuset den M/2 1841 yttrade i afseende på
den Solidariska ansvarigheten J. A. Gripenstedt följande: »Vid hittills

varande banker här i landet har icke den solidariska ansvarigheten inträdt
förr, än bankens tillgångar blifvit använda; men hvar och en inser
att en sådan ansvarighet är ofullkomlig». Han föreslog derföre, att solidarisk
ansvarighet skulle inträda en månad efter det sedelinvexlingen
upphört och kunna göras gällande mot alla delegare utan afseende på
om de vore medlemmar af direktionen eller icke. Af andra talare åter
uttalades den åsigt, att enligt 1824 års förordning ett aktiebolag skulle
kunna bildas för bankrörelses bedrifvande och af Kongl. Maj:t erhålla
sanktion. Debatten angående ofvan anmärkta §§ i Utskottets förslag
rörde sig i öfrigt hufvudsakligen derom, huruvida ansvarigheten borde
skärpas samt huruvida lagsökning borde anställas mot direjctionens medlemmar,
innan talan finge föras mot annan bolagsman. A andra sidan
anmärktes i Stånden, att den solidariska ansvarigheten borde begränsas,
så att den icke slutligen träffar den rikare deltagaren i större proportion,
än han deltagit i bankrörelsen, på det att större kapitalister ej
måtte afskräckas från inträde i bolaget.

Slutligen blef dock den af Utskottet föreslagna lydelsen af ofvan anmärkta
§§ med nyss anförda tillägg antagen af Riksdagen, hvilken i skrifvelse
den 2 Juni 1841 anhöll, att Kongl. Maj:t måtte upphäfva Kungörelsen
den 14 Januari 1824 och utfärda ny lag för enskilda banker i
öfverensstämmelse med Rikets Ständers ofvannämnda förslag. Af samma
anledning som vid sist föregående riksdag kunde ej heller detta Riksdagens
förslag vinna Konungens sanktion.

Vid 1844—1845 års Riksdag väcktes ånyo åtskilliga motioner om Förslag vid
stiftande af eu lag för enskilda banker och sammansatta Banko- och Lag- ^da9tn
Utskottet föreslog en lag för enskilda banker samt vilkoren för deras
rörelse under uttalande deraf att den författning, i kraft af hvilken enskilda
banker voro tillåtne eller Kongl. kungörelsen den 14 Januari 1824,
jemförd med 15 kap. Handelsbalken, uppenbarligen vore ofullständig.

Uti Utskottets förslag innehöllo 14, 15 och 16 §§ enahanda bestämmelser

rörande delegarnes ansvarighet som det af Rikets Ständer vid näst föregående
riksdag antagna förslaget, endast med det tillägg att innehafvare
af sedel eller invisning, som ej inlöstes, skulle ega att genast erhålla
qvarstad å en eller flere direktionsledamöters egendom samt att, sedan
en månad förflutit, lagsöka en eller flere direktionsledamöter.

I Stånden anmärktes, å ena sidan: att ansvarsbestämmelserna vore
allt för stränga; att tiden för lagsökning mot direktör borde utsträckas
till 6 månader; och att den solidariska ansvarigheten för öfrige bolagsmän
ej borde inträda förr, än det efter bankens utredning visade sig, att brist
uppstode; och å den andra: att anståndstid af eu månad för direktörerna
ej borde medgifvas samt att den solidariska ansvarigheten borde
förverkligas.

Utskottet, dit ärendet återremitterades, vidhöll sitt förslag, och detta
antogs af Rikets Ständer, som i skrifvelse den 24 Maj 1845 öfverlemnade
detsamma till Kongl. Maj:ts stadfästelse.

Kongl. kungö- Deri af Rikets Ständer antagna lagen för enskilda banker blef dock
relsen 1846■ icke af Konungen sanktionerad; hvaremot Kongl. Maj:t, under godkännande
af hvad Rikets Ständer vid förslagets afgifvande anfört om ofullständigheten
af de för dessa inrättningar dittills gällande föreskrifter,
fann sig föranlåten att med begagnande af den rätt, som enligt 89 §
Regeringsformen honom tillkom, och med tillämpning af Kongl. kungörelsen
angående enskilda hanker eller diskonter af den 14 Januari 1824 utfärda
Kongl. kungörelsen angående enskilda banker, hvilka utgifva egna
kreditsedlar, den 9 Januari 1846. Uti ingressen till denna författning
uttalas, att de åsigter, som af Rikets Ständer uti deras förslag blifvit
uttryckta, i väsentlig måtto af Kongl. Maj:t antogos; och 16 § i kungörelsen
innehöll följande bestämmelse: »I afseende å delegarnes ansvarig het

och bolagets rättighet att afdraga ränta och i vissa fall beräkna öfverränta
gälle hvad i Kongl. kungörelsen angående enskilda banker och diskonter
af den 14 Januari 1824 redan stadgadt är».

Senare inom. af denna § upptager åter såsom de ämnen, med afseende
å hvilka bankbolagen skulle vara förpligtade att underkasta sig hvad
framdeles kunde blifva stadgadt: dels preskriptionstiden för inlösen af
enskild banks förbindelser, dels om och i hvad män bevakning deraf i
bankens konkurs eller årsproklama skulle erfordras.

Förordningen I dessa båda ämnen tillika med frågan om forum för bankbolag
den 61ff8toberh\ei, i den ordning som 87 § Regeringsformen föreskrifver, lag stiftad genom
förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende å enskilda
banker den 6 Oktober 1848; i hvilken förordning deremot ej vidrördes
frågan om delegarnes ansvarighet för bankens förbindelser. Vid

o c o

granskningen i Högsta Domstolen af förslaget till denna författning uttalades
visserligen af en ledamot i domstolen, »att bestämda och tydliga
föreskrifter ännu saknades för bedömande af flera vigtiga frågor af olika
beskaffenhet, som måste uppkomma vid en privatbanks konkurs, rörande
delegarnes ansvarighet för bankens skulder i mån af olika förbindelser
vid oktrojens meddelande för hvarje bank särskildt, hvarföre 15 kap.
Handelsbalk^] och förordningen den 14 Januari 1824 icke synas lemna
nog fullständig vägledning». Detta yttrande föranledde dock ej att frågan
om bankdelegarnes ansvar kom under någon vidare behandling i
sammanhang med de till allmän civil lag hänförliga bestämmelserna för
enskilda banker, som meddelades i 1848 års förordning.

I de bankoktrojer, som efter utfärdandet af 1846 års banklag under Benämnda
år och derpå följande åren meddelades, intogos i fråga om delegarnes
ansvarighet en hänvisning till stadgandet i 1824 års kungörelse.

I samtliga dessa oktrojer heter det nemligen, endast med någon olikhet
i redaktionen, att i afseende å lottegarnes ansvarighet för de kreditsedlar,
invisningar och förbindelser, af hvad namn de vara må, som af banken
utfärdas, gäller hvad i Kongl. kungörelsen angående enskilda banker
och diskonter af den 14 Januari 1824 stadgadt är.

Såsom bekant, nedsattes år 1852 en komité för att afgifva förslag Förslag af
till sådant ordnande af kreditförhållandena och låneanstalterna, »hvarige- 1
nom, med fästadt afseende å Rikets Ständers genom grundlagarne förvarade
rätt att bestämma om förvaltningen af Rikets Ständers bank, penpingecirkulationen
och näringarnes utveckling kunde befordras äfvensom
trygghet för framtiden beredas mot de hvälfningar i penningeväsendet,
hvaraf riket i fordna tider rönt känbara olägenheter». Det förslag till
lag för enskilda banker, som af denna komité år 1853 blef afgifvet, innehåller
i fråga om delegarnes i enskild bank ansvar samma bestämmelser
som det af Rikets Ständer vid 1845 års Riksdag antagna förslaget.

Vid 1853—1854 års Riksdag väcktes ånyo förslag till lag angående Förslag vid
de enskilda bankerna. Detta förslag grundade sig väsentligen på nyss- ^f3sda^4
nämnda komitébetänkande, som af Kongl. Maj:t aflemnats till Rikets Ständers
kännedom, och förslaget var i fråga om bankdelegarnes ansvarighet
med komitébetänkandet helt och hållet öfverensstämmande.

Banko- och Lag-Utskottet yttrade vid behandlingen af detta förslag,
att då den solidariska ansvarigheten borde vara lika för enskild banks
alla delegare och stadgandena om qvarstad och utmätning å direktionsledamöternes
egendom endast skulle leda till olikhet i ansvarigheten och
svårighet att erhålla lämplige direktörer, men ej till någon ökad säkerhet
för allmänheten, hade Utskottet i donna del afvikit från korniténs

förslag; men på det ingen ovisshet om tillämpningen af denna ansvarighet
mot enskild banks ledamöter måtte ega rum uti eu särskild paragraf
intagit bestämmelse i afseende på berörda tillämpning. Utskottets
förslag antogs af Rikets Ständer, som i skrifvelse den 4 December 1854
yttrade att de ansågo lagstiftningen för enskilda banker, hvilka utgifva
egna kreditsedlar, böra uti en enda lag sammanföras samt att alla för
så beskaffade banker dittills gällande föreskrifter borde upphäfvas; hvarföre
Rikets Ständer för sin del beslutat »att med upphäfvande af Kongl.
kungörelsen den 9 Januari 1846 angående enskilda banker, hvilka utgifva
egna kreditsedlar, och Kongl. förordningen den 6 Oktober 1848 angående
vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker, må utfärdas
en lag för enskilda banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar», hvari
nedannämnda paragrafer skulle erhålla följande lydelse:

§ 18.

Delegare i enskild bank svaren en för alla och alla för en för uppfyllandet
af bankens alla förbindelser, på sätt och i den ordning här nedan
stadgas.

§ 20.

För fordran hos bankbolag skall bolaget i första rummet sökas.

År fordringen genom utslag faststäld och får borgenär ej betalning
af bolaget, då må på grund af samma utslag utmätning ske hos den af
bolagsmännen, borgenären helst vill.

Vid granskning i Högsta Domstolen af Rikets Ständers förslag anmärktes
bland annat, att innehafvares af enskild banks kreditsedlar rätt
till betalning komme att mer än tillbörligt och nödigt vore inskränkas,
om de, såsom i förslagets 20 § var antydt, skulle, äfven sedan banken
råkat i konkurstillstånd, vara förhindrade att söka de särskilda bolagsmännen
innan de i första rummet hållit sig till banken. Kongl. Maj:t,
som ansåg de framstälda erinringarne mot de delar af förslaget, som
egde gemenskap med civillag, vara af beskaffenhet att hindra detsainmas
antagande i den ordning Rikets Ständer anmält, vägrade sanktion.

Kongl. lunga- Deremot tog Kongl. Maj:t detsamma i öfvervägande i afseende på
''''^November0 delar af förslaget, hvilka innefattade stadganden af ekonomisk och
1855. administrativ egenskap, och lät med anledning deraf den 10 November
1855 utförda kungörelse om vissa ändringar och tillägg vid Kongl. kun -

görelsen den 9 Januari 1846, hvilken kungörelse visserligen gifver ny
lydelse af ofvan anmärkta 16 § i 1846 års banklag, så vidt densamma
afhandlar rättigheten till ränta och öfverränta, men i fråga om ansvarigheten
endast upprepar stadgandet i 16 § af sistnämnda författning, i
det att 16 § 1 mom. i 1855 års kungörelse lyder:

»I afseende på delegarnes ansvarighet galle hvad i Kongl. kungörelsen
angående enskilda banker eller diskonter af den 14 Januari 1824
redan stadgadt är.»

Vid 1856—1858 års Riksdag väcktes åter förslag till ny lagstiftning
angående enskilda banker af derå motionärer, af hvilka en åsyftade
bland annat att solidarisk ansvarighet icke måtte erfordras i och för enskilda
banker vare sig att dessa utgåfvo egna, tryckta eller graverade
kreditsedlar eller icke; en annan åter (Grefve Frölich) ansåg att 1824
års kungörelse borde formligen återkallas. Den sistnämnde framstälde
ett fullständigt förslag till »allmän lag för bankrörelse med rättighet att
utgifva egna tryckta eller graverade kreditsedlar» och föreslog att i bolagsreglerna
för banken borde inflyta förbindelse och öfverenskommelse
om solidarisk ansvarighet, så beskaffad som § 5 i förslaget vidare föreskref,
nemligen att »solidarisk ansvarighet af bankbolag skall så förstås
och tillämpas att först i andra rummet och efter det såväl bankens alla
tillgångar, som direktionsledamöternes blifvit i mät tagne och icke af
Magistraten i staden anses tillräcklige (derom utslag efter 14 dagar efter
anstäldt åtal skall afkunnas) af öfrige bolagets medlemmar skola, en för
alla och alla för en, kännas skyldige gälda de kraf, som sedelinnehafvare
med härmed tilldelad förmånsrätt och derefter andra bankens gäldenärer
vid Rådstufvurätten förmå göra gällande.»

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet fann önskvärdt, att ett förslag
till författning angående enskilda banker af Riksdagen aflemnacles
till Kongl. Maj:ts pröfning; och ansåg Utskottet författningen böra omfatta
jemväl enskilda banker utan rätt att utgifva banksedlar. Ehuru
Utskottet vid jemförelse af de i ämnet utfärdade författningar, nemligen
Kongl. kungörelserna den 14 Januari 1824 och den 9 Januari 1846,
förordningen den 6 Oktober 1848 samt Kongl. kungörelsen den 10 November
1855, ansåg det uppenbart visa sig att dessa lagar innefattade
bestämmelser både af civillags och ekonomisk natur, farm Utskottet
dock för allmänheten önskvärdt att föreskrifterna i ämnet sammanfördes
i en författning. Utskottet uppgjorde derföre förslag till en förordning
angående enskilda banker, hvilken skulle innefatta alla de ämnen, hvarom
i nyssnämnda fyra författningar var lagstiftadt.

I fråga om bolagsmännens ansvar antog Utskottet den solidariska

Förslag vid
Riksdagen
1856—1858.

Finanskomiténs
förslag
1862.

Förslag vid
Riksdagen
1862—1863.

ansvarigheten böra ega rum för bolagsmännen så väl uti banker utan
sedelutgifningsrätt, som i de, hvilka skulle hafva en sådan rättighet;
men Utskottet ansåg att det icke vore erforderligt eller lämpligt, att,
på sätt sistnämnde motionär föreslagit, uti ifrågavarande speciallag bestämma,
huru solidarisk ansvarighet i lagskipningen borde förstås och
tillämpas, enär i allmänna lagen borde sökas de föreskrifter, som tjena
domaren till ledning i alla de speciella fall, der tillämpning af ansvarigheten
komme i fråga. 1 Utskottets förslag till förordning angående
enskilda banker lydde 2 § 1 mom. sålunda:

»De, som om bankbolags stiftande sig förena, böra vara svenske medborgare,
till antalet minst 20, och svaren de en för alla och alla för en
för uppfyllandet af alla bankbolagets förbindelser. De kallas solidariska
bolagsmän.»

Utskottets förslag bifölls af Rikets Ständer, som den 9 Mars 1858
afläto en skrifvelse, i hvilken Rikets Ständer »dels hos Kongl. Maj:t anmälde
att Rikets Ständer för sin del beslutat, dels ock hos Kongl. Maj:t
anhöllo att med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den 14 Januari 1824,
Kongl. kungörelsen den 9 Januari 1846, Kongl. förordningen den 6 Oktober
1848 samt Kongl. kungörelsen den 10 November 1855 måtte utfärdas
en förordning angående enskilda banker af den lydelse skrifvelsen
innehöll».

Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd öfver Riksdagens förslag —
dervid hemställan gjordes af en utaf Högsta Domstolens ledamöter att,
för undanrödjande af ovisshet och skiljaktiga meningar derom, när bolagsmännens
ansvarighet må kunna genom lagsökning göras gällande
mot dem personligen, ett bestämdt stadgande derom borde meddelas —
förordnade Kongl. Maj:t att förslaget skulle öfverlemnas till den komité,
som under år 1858 blifvit tillsatt med uppdrag att bland annat afgifva
utlåtande angående de förändringar, som kunde blifva »behöfliga såväl i
organisationen och sammanhanget af de anstalter, hvilka med penningeoch
kreditväsendet hafva gemenskap, som i de lagar, hvilka dermed stode
i förbindelse».

Af denna komité, den så kallade finanskoinitén, uppgjordes bland
annat ett förslag till lag angående enskilda sedelutgifvande banker,
hvars bestämmelser angående lottegarnes ansvar helt och hållet öfverensstämmer
med den af Rikets Ständer vid 1856—1858 års riksdag antagna
banklagen.

Finanskomiténs förslag angående sedelutgifvande banker upptogs af
särskilde motionärer vid 1862—-1863 års Riksdag, hvars sammansatta
Banko- och Lag-Utskott yttrade: »att ansvarigheten för bankbolagets

förbindelser icke inskränkes allenast till bankbolags grundfond och öfriga
egna tillgångar, utan deremot att bolagsmännen skola vara ansvariga
en för alla och alla för en för bankens samtliga förbindelser, innebär,
genom att bidraga till förtroende) från allmänhetens sida, för banken
en fördel och för allmänheten ökad säkerhet uti den enskilda förmögenhet,
hvilken bolagsmännen kunna ega. Visserligen förekomma å
andra sidan mot den solidariska ansvarigheten anmärkningar, hvilkas
betydelse icke torde kunna förnekas; men då tillämpningen af dylik ansvarighet
med all sannolikhet bör blifva ytterst sällsynt, synnerligen när
det tillika föreskrifves att i hvarje bank skall bildas en reservfond och
att den bank, som gjort så stora förluster att reservfonden och en viss
mindre del af grundfonden gått förlorade, skall ställas under utredning,
lärer ett upphäfvande af nämnda ansvarighet, i hvad angår banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, så mycket mindre böra nu ifrågasättas
som det samma knappast skulle af det allmänna tänkesättet godkännas».

I Utskottets förslag lyder 2 § sålunda:

»Delegarne i sådant bankbolag böra vara svenske medborgare, till
antalet minst trettio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet
af alla bankbolagets förbindelser. De kallas solidariska bolagsmän».

Denna paragraf godkändes af alla fyra Stånden, hos Ridderskapet
och Adeln, Preste- och Borgarestånden utan diskussion och i Bondeståndet
efter en debatt, som dock endast angick frågan om inrymmande
af kommanditdelegare; och aflat Riksdagen den 23 November 1863
skrifvelse, hvari Riksdagen, i enlighet med hvad Riksdagen för sin del
beslutat, anhöll att Kongl. Maj:t med upphäfvande af förenämnde 1824,
1846, 1848 och 1855 års författningar måtte i öfverensstämmelse med
det bilagda, af Rikets Ständer antagna förslaget utfärda lag om enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Sedan Högsta Domstolens yttrande infordrats öfver det af Rikets
Ständer antagna förslaget, i hvilket yttrande frågan om betydelsen af
den solidariska ansvarigheten icke finnes vidrörd, fann Kongl. Maj:t förslaget
icke kunna godkännas.

I Kongl. Maj:ts skrifvelse till påföljande Riksdag angående de lagförändringar,
å hvilka sanktion ej blifvit meddelad, anföres i öfverensstämmelse
med hvad af Högsta Domstolen blifvit anmärkt, såsom skäl
för vägran af sanktion:

att af de uti ifrågavarande förslag antagna stadganden en del ostridigt
vore af civillags natur, hvaremot de öfriga dittills ansetts falla
inom den ekonomiska lagstiftningens område, utan att Rikets Ständer,

så vidt deras framställning föranledde, syntes hafva haft för afsigt att
häri påkalla någon ändring;

att ett sådant sammanförande i eu lag af särskilda till olika grenar
af lagstiftningen hörande ämnen väl förut någon gång egt rum, men
syntes, såsom lätt framkallande tvekan om och i hvad mån de särskilda
bestämmelserna sedermera kunde af Konungen ensam, utan Rikets
Ständers medverkan, upphäfvas eller ändras, ej böra vidtagas i andra
än sådana undantagsfall, då några särskilda fördelar derigenom kunde
vinnas;

att Rikets Ständers vid 1845 års riksdag framstälda förslag till lag
för enskilda banker af lika vidsträckt omfattning som ifrågavarande ej
blifvit i sin helhet bifallet, utan deladt i två särskilda författningar,
hvaraf den ena upptog de stadganden, som ansågos tillhöra den ekonomiska
lagstiftningen och på grund af 89 § Regeringsformen af Kongl.
Magt den 9 Januari 1846 utfärdades, under det den andra, såsom innehållande
de till allmän civillag hänförliga bestämmelserna i den för sådan
lags stiftande föreskrifna ordning, antogs under den 6 Oktober 1848;

att för den föreslagna återföreningen af dessa sålunda dittills i olika
ordning behandlade ämnen några giltiga skäl ej syntes hafva blifvit anförda,
samt

att på grund häraf och med afseende jemväl å de anmärkningar,
som blifvit framstälda emot de delar af förslaget, hvilka vore af civillags
natur, Kongl. Maj:t funnit förslaget i det skick, det af Riksdagen
för dess de! blifvit antaget, icke kunna godkännas.

Kongl. kun- Deremot beslöt Kongl. Maj:t att anbefalla chefen för Finansdepar20
iia"1864 temente*; att i anledning af Riksdagens förslag anmäla frågan om förändrad
lagstiftning för enskilda sedelutgifvande banker med inskränkning
tiU sådana föreskrifter, som kunde i administrativ väg meddelas.

Vid derefter den 20 Maj 1864'') skedd föredragning af ärendet
utaf chefen för Finansdepartementet åberopade bemälde departementschef

J) Med behörigt tillstånd bifogas följande utdrag af det inför Konungen i Statsrådet
rörande 1864 års kungörelse förda protokoll.

Utdrag af protokollet öfver Finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 20 Maj 1864.

Närvarande:

Efter — — — anmälde Departementschefen, Statsrådet Herr Friherre Gripenstedt i
underdånighet:

att sedan, uppå föredragning genom Justitiedepartementet af Rikets senast församlade
Ständers, detta protokoll bilagda underdåniga skrifvelse af den 26 November 1863 med för -

31-

Kongl. Maj:ts beslut, hvarigenom honom blifvit anbefaldt att anmäla
frågan om förändrad lagstiftning för enskilda banker med inskränkning
till sådana föreskrifter, som kunde i administrativ väg meddelas; och

slag till lag om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, Kongl, Maj:t, under
den 26 sistlidne April, jemte förklarande, att förslaget i dess närvarande skick icke kunde
godkännas, i nåder anbefalt Herr Chefen för Finansdepartementet att, i anledning af berörda
förslag, anmäla frågan om förändrad lagstiftning för enskilda, sedelutgifvande banker, med inskränkning
till sådana föreskrifter, som kunde i administrativ väg meddelas, detta ärende nu
vore färdigt att inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragas;

och, efter det Herr Departementschefen dels redogjort för det af Rikets Ständer öfverlemnade
förslagets innehall, äfvensom för de förändringar, hvilka härigenom skulle uppkomma
i nu gällande lagstiftning för enskilda banker, dels ock fästat Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
å de anmärkningar, som vid den i Högsta Domstolen förehafda granskningen af omförmälda
förslag blifvit deremot framstälda, tillstyrkte Herr Departementschefen underdånigst,
det Kongl. Maj:t, i enlighet med dess nådiga beslut den 26 sistlidne April, behagade förklara,
att, då de i §§ 35, 36 och 38 af förslaget intagna bestämmelser — hvarom stadganden
förekomma dels i Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848, angående vissa lagbestämmelser
i afseende på enskilda banker, dels ock i Konkurslagen af den 18 September 1862 —
äro af civillags natur, dessa paragrafer skola från förslaget uteslutas, samt att för öfrig! i följande
paragrafer af förslaget må göras nedannämnda, mindre betydande ändringar och uteslutningar,
nemligen:

att de i § 1 förekommande orden »af bolaget» och »förordningar» må utbytas,
de förra mot: »för bolaget», och det senare ordet emot: »författningar»;

att den i §§ 3, 4, 5, 7, 8, 10 och 25 förekommande benämningen: »kommanditdelegare»
må utbytas emot de mera egentliga benämningarne: kommanditlottegare»
och, i 4 §, »egare af kommanditlotter»;

att ej mindre de i g 24 litt. b. förekommande orden: »efter hvad derom i
§ 27 sägs», såsom mindre egentliga, än äfven hela mom. 2 i § 26, såsom innefattande
en öfverflödig och möjligen till misstydning ledande bestämmelse, må från
förslaget utgå;

samt att, då det syntes böra tillkomma bolaget allena att, efter sig företeende
förhållanden, bestämma minimum af det belopp, bolaget såsom insättning vill emottaga,
och hvarken ur rättssynpunkt eller för det allmännas skull skäl förefunnes
till det i § 31 mom. 2 intagna stadgande derom, »att insättningsbevis med eller
utan utfåst ränta, stridt till viss man, ej må lyda å mindre belopp än 100 rdr
riksmynt», detta stadgande må utgå och momentet erhålla följande ändrade lydelse:

»Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till viss man och innehålla,
att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens säkerhet i banken anmälas»;
hemställande Herr Departementschefen i underdånighet att det från Rikets Ständer nu
inkomna förslag till lag om enskilda, sedelutgifvande banker måtte, med iakttagande af hvad
sålunda blifvit föreslaget, af Kongl. Maj:t i nåder godkännas och, i sammanhang dermed,

Kongl. Kungörelsen den 14 Januari 1824 angående inrättande af enskilda banker
och diskonter;

Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846 angående enskilda banker, hvilka utgifva
egna kreditsedlar, och

tillstyrkte föredraganden, att då de i förslagets 35, 36 och 38 §§ (i
hvilka paragrafer icke förekommer något angående delegarnes ansvarighet)
intagna bestämmelser, hvarom stadganden förekommo dels i Kongl.
förordningen den 6 Oktober 1848, dels i Kongl. förordningen den 18
September 1862, voro af civillags natur, dessa paragrafer skulle ur förslaget
uteslutas, samt att för öfrigt i några paragrafer skulle göras vissa
mindre betydande ändringar och uteslutningar.

Med anledning häraf hemstälde departementschefen att det från
Rikets Ständer inkomna förslaget till lag om enskilda sedelutgifvande
banker måtte, med iakttagande af hvad sålunda blifvit föreslaget, af
Kongl. Maj:t godkännas och i sammanhang dermed bland andra Kongl.
Kungörelsen den 14 Januari 1824 varda upphäfd; och blef denna hemställan
af Kongl. Maj:t bifallen. Så utfärdades Kongl. Kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 20
Maj 1864; och innehåller denna författnings ingress, att Kongl. Maj:t —
som funnit sig förhindrad att i oförändradt skick antaga det af Rikets
Ständer öfverlemnade förslaget, hvilket jemväl omfattade ämnen, som
voro af civillags natur — funnit godt att, med upphäfvande af Kongl.
Kungörelsen den 14 Januari 1824 rörande inrättande af enskilda banker
och diskonter, Kongl. Kungörelsen den 9 Januari 1846 angående
enskilda banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar och Kongl. Kungörelsen
den 10 November 1855 om vissa ändringar och tillägg vid 1846
års förenämnda kungörelse, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets
Ständers förslag till efterrättelse för de enskilda sedelutgifvande banker,
hvilka derefter inrättades eller erhöllo förlängd oktroj, gifva de
stadganden, som i författningen innehållas. I ordagrann öfverensstämmelse
med Rikets Ständers förslag innehåller 2 § i denna kungörelse
angående delegarnes ansvarighet:

Kongl. Kungörelsen den 10 November 1855 om vissa ändringar och tillägg vid
sistnämnda Kongl. kungörelse

varda upphäfne, samt att Kongl. Maj:t behagade låta allmän kungörelse i ämnet utfärda sådan
den tinnes detta protokoll bilagd.

Uti hvad Föredragande Herr Departementschefen härvid tillstyrkt instämde Statsrådets
ö frige ledamöter.

Kongl. Maj:t behagade i nåder gilla och bifalla hvad Statsrådet i förestående----mål

i underdånighet yttrat och hemstält.

In fidem Protocolli,

Mildhog Lundgren.

Delegarne i sådant bankbolag böra vara svenske medborgare, till antalet
minst trettio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet
af alla bankbolagets förbindelser. De kallas solidariska bolagsmän.

Allt sedan 1864 års förordning blifvit utfärdad, hafva de bankoktrojer, Bankaktie,-som meddelats, sammanstämmande innehållit i fråga om lottegarnes an- efter 1864-svar följande bestämmelse: »Lottegarne svaren en för alla och alla för en
för uppfyllandet af bolagets alla förbindelser».

Någon framställning rörande lagstiftningen angående bankdelegarnes Motion vid
ansvarighet förekom sedermera icke förr än vid 1871 års riksdag, då en 1871 års
motionär i Andra Kammaren erinrade, hurusom enligt hans tanke den Rlksda9''
i 2 § af kungörelsen den 20 Maj 1864 stadgade solidariska ansvarigheten
vore föga betryggande, i det att, i händelse bankbolaget ej kunde
fullgöra sina förbindelser utan försattes i konkurs, inträdde icke dermed
någon rättighet att mot delegarne i bolaget göra gällande anspråk på
fullgörande af bolagets förbindelser, utan först sedan bankbolagets konkurs
hunnit utredas och dess tillgångar fördelas. Då nu vid konkursutredningars
långsamma fortgång ett flertal af år kunde förgå innan
konkursen vore utredd och detta rymliga anstånd kunde begagnas så,
att rättigheten att af de efter utredningen qvarvarande delegarne utkräfva
hvad i konkursen brustit icke blefve mycket värd, föreslog motionären
ett stadgande derom, att, om bankbolag gjorde konkurs eller
om dess rörelse till följd af oförmåga att inlösa dess sedlar instäldes,
skulle för bankens solidariska bolagsmän inträda skyldigheten att genast,
en för alla och alla för en, uppfylla bankbolagets förbindelser så, som
bolagsmännens egna. Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet erinrade,
att det föreslagna stadgandet vore af civillags natur, och då enligt ingressen
till 1864 års kungörelse Kongl. Maj:t funnit sig böra ur det af
1862—1863 års Riksdag antagna lagförslag utesluta sådana stadganden,
som ansågos tillhöra civillag, torde det af motionären ifrågasatta stadgande
icke kunna uti omförmälda kungörelse inrymmas; hvadan Utskottet,
som för öfrigt ansåg den tolkning af allmän lag, som förslaget innefattade,
icke vara af behofvet påkallad, afstyrkte bifall till motionen. Betänkandet
bifölls af Första Kammaren utan diskussion och af Andra
Kammaren efter yttranden af två ledamöter, hvilka dock icke framstälde
något yrkande.

Till 1874 års Riksdag aflat Kongl. Majrt proposition med förslag K0ngi. Kun.
tiH författning angående sedelutgifvande banker, deri delegarnes ansva- den
righet bestämdes på samma sätt som i kungörelsen 1864, allenast med ^
det tillägg i den paragraf, hvari ansvarigheten bestämmes, att bankbolaget
kunde ingås för viss tid eller ock utan någon tidsbestämning. Men

detta tillägg uteslöts af Riksdagen, som i enlighet med Banko- och LagUtskottets
utlåtande beslöt att ifrågavarande paragraf skulle bibehållas
vid samma lydelse, som den i kungörelsen den 20 Maj 1864 erhållit;
och Riksdagens beslut härutinnan blef ock godkändt af Kongl. Maj:t, i
följd hvaraf 2 § af den i ämnet utfärdade kungörelsen den 12 Juni
1874 är lika lydande med motsvarande paragraf i 1864 års författning.

Motioner vid Vid 1879 års Riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, deruti
1879 och 1880 uppmärkSamheten fästes å de stridiga meningar och uppfattningar, som
are<iagar\S~ förefuimes, beträffande beskaffenheten och vidsträcktheten af den. ansvarighet,
som i afseende å enskilda sedelutgifvande banker må åligga
de solidariska bolagsmännen, och motionären föreslog att Riksdagen
måtte för sin del besluta och till Kongl. Maj:t med begäran om stadfästelse
öfverlemna en förordning innefattande bestämd och tydlig förklaring
hvad som i afseende å det ämne, hvilket är föremål för omförinälda
stridiga meningar och uppfattningar, må vara med gällande lagar
och författningar öfverensstämmande.

Sedan Lag-Utskottet på anförda skäl hemstält, att motionen icke
måtte till någon vidare åtgärd föranleda, och denna hemställan blifvit
af Första Kammaren bifallen samt frågan sålunda vid 1879 års Riksdag
förfallit, väcktes af samme motionär vid 1880 års Riksdag ny motion i
ämnet, hvaruti föreslogs att Riksdagen för sin del skulle besluta den
förklaring af lagen i fråga om den solidariska ansvarigheten för delegare
i sedelutgifvande enskild bank, att, då sådan bank icke förmår att efter
ordalydelsen fullgöra sina förbindelser, en hvar, som eger förfallen fordran
hos banken, eger att för sin fordran söka hvem han vill af de
solidariska bolagsmännen.

Lag-Utskottet hemstälde, att då genom skrifvelsen den 3 Januari
1879 komiterade blifvit bemyndigade att taga i öfvervägande bland
annat frågan om hvilka särskilda föreskrifter må finnas lämpliga för utredning
af tillgångar, som blifvit till borgenärers förnöjande afträdda af
enskilda banker, samt att i ämnet afgifva förslag, motionen icke måtte
af Riksdagen bifallas, och Utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Sådana äro hufvuddragen af lagstiftningens utveckling i fråga om
bankdelegarnes ansvar, etter det 1824 års kungörelse blifvit utfärdad.

I fråga om betydelsen af den i 1864 och 1874 års författningar Betydelsen af
förekommande bestämmelsen, att delegarne skola svara en för alla och dsZ anpart
alla för en för bankbolagets förbindelser, hafva, såsom bekant, tvenne hetm enligt
särskilda uppfattningar blifvit framstälda, den ena att, så snart bankrö- nu oälland«
relsen i följd af bankens oförmåga att fullgöra sina förbindelser blifvit ’

instäld, en hvar, som har förfallen fordran hos banken, eger att genast
för samma fordran söka hvilken af de solidariska bolagsmännen, han
vill; den andra åter att, först efter det banken blifvit utredd och dervid
ådagalagts att brist förefinnes samt denna blifvit till beloppet bestämd,
bankens borgenärer ega att med sina anspråk vända sig mot de solidariska
bolagsmännen.

Den föregående redogörelsen för hvad i fråga om lagstiftningen angående
enskilda banker förekommit synes dock komiterade otvetydigt
gifva vid handen, att de solidariska bankdelegarnes ansvarighet äfven i
de bankbolag, hvilka erhållit oktroj under 1864 eller 1874 års banklagar,
icke är annan än den, som i 15 kap. Handelsbalken stadgas för
solidariska delegare i handelsbolag.

Ty då i 1824 års kungörelse sådan ansvarighet uttryckligen var
stadgad samt i 1846 års kungörelse i fråga om bankdelegares ansvarighet
hänvisning gjordes till förstnämnda kungörelse, synas ej mindre förhandlingarne
i bankfrågan, under tiden emellan 1846 och 1864, än äfven
det sätt, hvarpå 1864 års författning tillkommit, förbjuda hvarje antagande
att det derstädes förekommande stadgandet att delegarne i bankbolaget
skola svara »en för alla och alla för en för uppfyllandet af alla
bankbolagets förbindelser» skulle beteckna någon annan eller ringare
ansvarighet än den, som enligt dittills gällande författningar solidariska
delegare i bankbolag ålegat.

Erinrar man sig nemligen:

att såväl de äldre bankoktrojer, hvilka före 1846 undantagsvis medgifvit
en mindre sträng ansvarighet, än den i 1824 års kungörelse stadgade,
som ock de under tiden mellan 1824 och 1864 års banklagar
väckta förslag, hvilka afsett att i viss mån inskränka bankens fordringsegares
rätt att vid bankens obestånd för utbekommande af sina fordringar
omedelbart vända sig mot de solidariska bolagsmännen, städse innehållit
särskilda bestämmelser afsedda att åstadkomma den i hvarje fall
åsyftade inskränkningen i den ansvarighet för de solidariska bolagsmännen,
som härflyter af stadgandena i allmän lag;

att af Högsta Domstolen vid granskning af 1853 års förslag — det
sista af de utaf Riksdagen antagna förslag, hvilket innehöll någon föreskrift
afsedd att gifva specialbestämmelser angående den ordning, i hvil -

ken de solidariska bolagsmännen i banken skulle sökas — anmärkts:
»att innehafvares af en enskild banks kreditsedlar rätt till betalning
komme att mer än tillbörligt och nödigt vore inskränkas, om, såsom i
detta förslags 20 § vore antydt, de skulle äfven sedan banken råkat i
konkurstillstånd vara förhindrade att söka de särskilda bolagsmännen
innan de i första rummet hållit sig till banken»;

att under den tid, som närmast föregick utfärdandet af 1864 års
kungörelse, af Riksdagen och sammansatta Banko- och Lag-Utskottet uttalats
dels att de äldre förslagens bestämmelser angående ordningen, hvari
bankens fordringsegare skulle kunna göra gällande sin rätt mot de solidariska
bolagsmännen, ej voro lämpliga, dels ock att i speciallag ej borde
bestämmas huru solidarisk ansvarighet borde förstås och tillämpas i lagskipningen,
enär i allmän lag borde sökas alla dylika föreskrifter;

att af sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid 1862—1863 års
Riksdag blifvit anfördt att mot den solidariska ansvarigheten visserligen
förekomme anmärkningar, hvilkas betydelse icke kunde förnekas, men
att, då tillämpningen af dylik ansvarighet med all sannolikhet borde
blifva ytterst sällsynt, upphäfvande af nämnda ansvarighet, hvilken genom
att bidraga till förtroende från allmänhetens sida för banken innebure
en fördel, icke borde ifrågasättas och knappast skulle af det allmänna
tänkesättet godkännas; samt

att i såväl Rikets Ständers vid sistnämnda riksdag antagna lagförslag
som 1864 års kungörelse stadgandet att delegarne skulle »en för alla
och alla för en svara för uppfyllandet af bolagets alla förbindelser» förekommer,
utan att - dervid fogats någon som helst inskränkande bestämmelse
;

torde en sådan tolkning af detta stadgande icke kunna anses tillåtlig
att deri inlägges en inskränkning med afseende å den ordning, hvari
ansvarigheten skall mot delegarne göras gällande, hvilken varit helt och
hållet okänd för de bankoktrojer, som under de nästföregående tjugu
åren blifvit utfärdade och hvilken går vida längre än hvad i något föregående
af Riksdagen antaget förslag förekommit.

Till enahanda slutsats synes man äfven komma, om man tager i betraktande
det sätt, hvarpå 1864 års författning tillkommit. Sedan Kongl.
Maj:t funnit det af Rikets Ständer vid 1862—1863 års Riksdag antagna
förslag till lag angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar — hvilket förslag innehöll åtskilliga bestämmelser af civillags
natur — icke kunna i oförändradt skick antagas, uppdrogs åt chefen
för Finansdepartementet att framlägga ett förslag till förordning i
de delar af ämnet, hvilka icke voro af civillags natur. Såsom redan i

det föregående är nämndt angifver denne departementschef vid ärendets
föredragning inför Konungen uttryckligen sig hafva från den utaf Riksdagen
antagna förordning afskiljt de stadganden, som voro af sådan natur;
hvarefter öfriga stadganden såsom rent administrativa af Kong!. Maj:t
genom 1864 års banklag utfärdades. Då emellertid i denna författning
ett undantag från nämnda grundsats gjordes genom intagandet i författningen
af den allmänna civillagens område ostridigt tillhörande bestämmelsen
om de solidariska delegarnes ansvarighet, så lärer väl detta icke
kunna annorledes förklaras än att bestämmelsen icke ansågs innebära
något annat än ett upprepande af hvad som förut i detta hänseende var
stadgadt genom 1824 års kungörelse.

Derjemte torde kunna erinras att endast under denna förutsättning
synes det kunna i någon mån förklaras att 1824 års kungörelse blifvit
i ingressen till 1864 års kungörelse upphäfd. Innehölle nemligen denna
kungörelse något annat i detta ämne än hvad som i 1824 års kungörelse
föreskrefs, skulle dess upphäfvande af Konungen ensam, utan Ständernas
samtycke, stå i uppenbar strid mot förut anförda stadgande i lagen för
Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830, att vilkoren för enskilda bankbolag
skulle bestämmas genom af Konung och Riksdag stiftad lag. Under
nyssnämnda förutsättning deremot synes upphäfvandet af ifrågavarande
författning genom kungörelsen af år 1864 — om det ock i formelt
afseende torde lemna rum för anmärkning — i materielt hänseende
icke hafva inneburit någon rubbning af hvad förut såsom lag gälde.

Lika litet som sålunda från den positiva lagstiftningen kan hemtas
stöd för den åsigt, att den solidariska ansvarigheten icke skulle kunna
göras gällande mot delegarne i bankbolaget förr än efter det den insolventa
banken blifvit utredd och bristen deri bestämd, lika litet torde
eu sådan åsigt kunna grundas på det förhållande, i hvilket enligt allmänna
rättsregler bolaget och de särskilda solidariska bolagsmännen stå
till hvarandra i fråga om bolagets gäld. Uppfattar man nemligen bolaget
icke såsom en sjelfständig juridisk person utan endast såsom ett
förhållande mellan de särskilda delegarne, hvilka sålunda sjelfve äro gäldenärer
i fråga om bolagets förbindelser, är det uppenbart att med en
sådan uppfattning icke kan förenas den åsigt, som icke tillåter bolagets
borgenärer att förr, än den gemensamma bolagsförmögenheten blifvit så
långt den förslår använd till gäldens betalning, få utsöka sin fordran
hos de egentliga gäldenärerna, de solidariska bolagsmännen. Men äfven
om bolaget antages vara en juridisk person och sålunda ett sjelfständigt
rättssubjekt, synes deraf icke kunna hemtas något stöd för påståendet,
att de solidariska bolagsmännen endast såsom ett slags löftesmän skola

ansvara för bolagets gäld. Ty af den omständighet, att bolaget enligt
denna uppfattning betraktas såsom i vissa afseenden skiljdt från bolagsmännen,
är man nemligen icke berättigad att draga någon slutsats, att
bolagsmännen, der de stå i ansvar för bolagets gäld, endast göra detta
för den brist, som kan uppstå i bolagets tillgångar, då man ju icke deraf,
att flere gäldenärer ansvara för en skuldförbindelse, kan sluta något
derom, huruvida flere eller färre af gäldenärerne stå endast i subsidiärt
ansvar.

Det torde äfven böra erinras att vår civillag med undantag för sådana
bolag, som i sjölagen omförmälas, icke känner annan ansvarighet
för bolagsmän än den, som i 15 kap. Handelsbalken stadgas, och den,
som gäller för delegare i aktiebolag enligt föreskrifterna i förordningen
den 6 Oktober 1848, från hvilken förordnings bestämmelser bolag, som
bedrifva bankrörelse med egna tryckta eller graverade förbindelser, äro
uttryckligen undantagna, med förklarande att om sådana bolag stadgas
särskildt.

På sålunda anförda skäl synes det koiniterade vara otvifvelaktigt,
att 1864 års kungörelse icke ändrat eller i något afseende förringat den
ansvarighet, som enligt den äldre lagstiftningen ålåg delegare i sedelutgifvande
banker. DS den sist utfärdade nu gällande författningen,
Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874, i sin 2 § endast upprepar den
bestämmelse, som motsvarande paragraf i 1864 års kungörelse innehöll,
utan att vid förhandlingarna angående 1874 års författning frågan
om betydelsen af detta stadgande varit vidrörd, torde man vara fullt
berättigad att antaga, att stadgandet angående den solidariska ansvarigheten
äfven i denna författning icke kan annorlunda tolkas än att solidariska
bankdelegare äro ansvarige på samma sätt som delegare i ett
handelsbolag.

Hvad i Kongl. förordningen den 6 Oktober 1848, angående vissa
bestämmelser med afseende på enskilda banker, stadgas derom att, i
händelse af enskild sedelutgifvande banks konkurs, med utdelning till
de borgenärer, som ej ega förmånsrätt, skall anstå intill dess två år förflutit
från den i samma förordning föreskrifna särskilda kungörelses utfärdande,
synes komiterade icke med rätta kunna anföras såsom en invändning
mot riktigheten af den af komiterade antagna betydelsen af
delegarnes solidariska ansvarighet. Deraf att en viss tid, längre eller
kortare, blifvit föreskrifven innan utdelning i en gäldenärs konkurs får
ega rum, kan ej dragas någon slutsats, huruvida öfriga gäldenärer, hvilka
kunna stå i betalningsansvar för den fordran, som i konkursen göres
gällande, få sökas antingen först sedan konkursen blifvit utredd och ut -

delningen för fordringen i densamma bestämd, eller ock oberoende af
nämnda förhållanden uti konkursen.. Ännu mindre kan en dylik omständighet
inverka på afgörandet af frågan, huruvida bankdelegaren må
kunna sökas för bolagets hela gäld eller endast för bristen. Redan den
allmänna konkurslagen innehåller ju bestämmelser om viss tid, inom
hvilken utdelning af gäldenärs tillgångar ej får ega rum; och dessa stadganden
hindra ej fordringsegaren att hos solidarisk medgäldenär eller
proprie löftesman, utan att afvakta utdelningen i konkursen, utsöka hela
beloppet af sin fordran.

Ej heller torde af den omständighet, att tillämpningen af den solidariska
ansvarigheten, så fattad som ofvan angifvits, skulle, der dess användande
verkligen ifrågakomme, medföra mångfaldiga förvecklingar och
svårigheter, kunna dragas den slutsats att en dylik tillämpning icke varit
af lagstiftaren åsyftad. På sätt redan i det föregående blifvit anmärkt,
utvisa nemligen de förhandlingar, som vid stiftandet af banklagarne förekommit,
otvetydigt att lagstiftaren uppfattat den solidariska ansvarigheten
å ena sidan såsom en lämplig garanti derför, att af delegarne tillräcklig
omsorg användes å ett ändamålsenligt handhafvande af bankens
angelägenheter, och å den andra såsom ett tjenligt medel att befästa
förtroendet för banken från allmänhetens sida; men att lagstiftaren ansett
att tillämpningen af en dylik ansvarighet i följd af öfriga i banklagen
stadgade försigtighetsmått, afsedda att förekomma det en insolvent
bank fortsatte sin rörelse, med all sannolikhet ytterst sällan om ens
någonsin^skullej behöfva förekomma.

Ehuru sålunda enligt komiterades uppfattning någon tvekan icke Behofvet af
bör kunna förefinnas derom, att den ansvarighet, som åligger solidariska bestämmelser

7 o 1 o cd om sättet hvar*

bankdelegare, mot dem kan göras gällande på enahanda sätt, som den ipå den solida*
hvilken 15 kap. Handelsbalken stadgar för solidariska bolagsmän i ettrigheteTslTu
handelsbolag, synes det dock komiterade vara uppenbart att saknaden göms gaiaf
särskilda föreskrifter angående det sätt, hvarpå denna ansvarighet landeskall
mot delegarne i banken göras gällande, utgör en ej oväsentlig brist,
hvars afhjelpande är synnerligen af behofvet påkallad. Att en dylik
brist ej kan anses förefinnas i fråga om delegarne i ett vanligt handelsbolag
är lätt förklarligt. Ett sådant bolag består nemligen enligt regeln
af några få delegare, hvilkas ekonomiska bestånd är så nära förbundet
med det gemensamma bolaget, att då detta råkat på obestånd, äfven de
solidariske bolagsmännen i regeln äro insolvent^. I följd häraf blifver
den naturliga och rätta påföljden af bolagets obestånd, att äfven de
solidariske bolagsmännen afträda sina enskilda tillgångar till konkurs.

De allmänna bestämmelserna i utsöknings- och konkurslagarne äro så -

himla fullt tillräckliga att utan orättvisa mot bolagsmännen låta bolagets
fordringsegare komma till sin rätt.

Helt annorlunda måste förhållandet blifva, om ett enskildt bankbolag,
oktrojeradt i öfverensstämmelse med 1874 års banklag, skulle
råka på obestånd. Ej mindre genom banklagens föreskrift om ett minimiantal
af solidariske bolagsmän — hvilket antal mångdubbelt öfverskrides
af det faktiska antalet i hvarje nu befintlig sedelutgifvande enskild
bank — än ock genom föreskriften att banken, så snart dess reservfond
och 10 procent af den grundfond, som de solidariske bolagsmännen insatt,
gått förlorade, skall ställas under utredning och bolaget upplösas,
har lagstiftaren i hvad på honom ankommer sökt förebygga, att bankens
obestånd ovilkorligen skall vara åtföljdt af delegarnes ruin. Koiniterade
anse sig ock, utan att befara någon motsägelse, kunna antaga, att förhållandena
i verkligheten med afseende å nu förefintliga enskilda banker
motsvara hvad lagstiftaren åsyftat, i det bland de enskilda bankernas
solidariske delegare förefinnes ett ej ringa antal personer, hvilka vid ett
inträffadt obestånd af den bankinrättning, hvari de hafva del, kunna åstadkomma
nödiga tillskott för att bankens fordringsegare skola erhålla sin
liqvid, utan att de derföre, förutsatt att ej mera af dem utkräfves än
hvad för sagda ändamål behöfves, sjelfva blifva urståndsatte att för sig
göra rätt. Med afseende å sådane bankdelegare måste nu gällande rättsregler,
hvilka tillåta bankbolagets fordringsegare att, sedan banken kommit
på obestånd, samtliga vända sig mot en och samma delegare och
hos honom utsöka sina fordringar, innebära ett hvarken lämpligt eller
rättvist tillvägagående, hvilket derjemte föga är egnadt att tillgodose
fordringsegarnes verkliga fördel. Ty den, hvilken på sådant sätt kan
af ett flertal af bolagets fordringsegare ansättas, har icke någon annan
utväg än att afträda sin egendom till konkurs, och då sålunda fordringsegarnes
obegränsade rättighet att göra den solidariska ansvarigheten
gällande mot hvilken bolagsman de vilja icke medförer någon annan
verkan än att vid bankens obestånd samtlige dess delegare nödgas göra
konkurs, bidrager denna rättighet uppenbarligen ej dertill att fordringsegarne
skyndsamt och med minsta möjliga besvär kunna utfå sin rätt.
Hvilken förlamande inverkan å den allmänna rörelsen inom vidsträckta
kretsar en dylik följd af en banks obestånd måste medföra, torde det
vara tillräckligt att här endast antyda. Uppenbarligen skulle den allmänna
krediten och rörelsen inom en hel provins komma att undergå
de svåraste skakningar, der någon af de nuvarande solidariska enskilda
bankerna måste under konkurs utredas och samtidigt dermed hundradetals
solidariska delegare skulle afträda sina enskilda tillgångar till konkurs.

Af det anförda framgår af huru stor vigt ej mindre för det allmänna
och fordringsegarne hos banker än ock för de solidariska delegarne
det måste blifva att finna en sådan anordning i fråga om utkräfvandet
af de solidariske bolagsmännens ansvar för bankens förbindelser,
att å ena sidan fordringsegarne så skyndsamt som möjligt komma
i åtnjutande af sin rätt, och å den andra de delegare i banken, hvilka
kunna fullgöra hvad för sådant ändamål erfordras, icke må blifva nödsakade
att sådant oaktadt afträda sina tillgångar till konkurs.

En anordning, som uppfyller nyssnämnda fordran, hafva komiterade
ansett sig kunna finna i ett förfarande närmast öfverensstämmande med
det, som i England vid utredande af insolventa bolag användes. Såsom
bekant användes enligt den i detta ämne gällande lag af år 1862 [An
Act for the Incorporation, Regulation and Winding-up of Trading Companies
and other Associations 25 & 26 Vid, c. 89 (7 Augusti 1862)] härvid
hufvudsakligen följande förfarande: Vare sig bolagets liqvidation

och upplösning skall försiggå genom domstols åtgärd, eller frivilligt utan
domstols mellankomst, eller under domstols uppsigt, uppgöres och fastställes
en förteckning å dem, hvilka äro skyldige att göra tillskott för
gäldande af bolagets skulder, tillika med liqvidationskostnaden, hvarefter
domstolen eller liqvidator tillsatt af domstolen, eller, vid frivillig upplösning,
den eller de af bolagsmännen utsedde liqvidatorerne ega att
hos de tillskottskyldige bolagsmännen, inom gränserna för deras betalningsskyldighet,
uttaxera det belopp, som af domstolen eller liqvidatorn
anses behöfligt, för att bolaget skall kunna fullgöra sin betalningsskyldighet.
En dylik uttaxering får, i den mån domstolen eller liqvidatorn
finner den nödvändig för att bolaget skulle kunna fullgöra sina förbindelser,
ega rum vare sig före eller efter det beräkning skett angående
tillräckligheten af bolagets aktiva, och vid bestämmande af uttaxeringens
belopp eger domstolen att taga i betraktande, huruvida några af
dem, å hvilka uttaxeringen göres, icke kunna erlägga den å dem belöpande
andelen vare sig hel och hållen eller till någon del. Uttaxeringen
upprepas till dess antingen tillräckliga medel finnas för liqviderandet
af bolagets förbindelser eller icke längre någon solvent betalningsskyldig
återstår.

Genom ett dylikt system synes komiterade — förutsatt att nödiga
uttaxeringar ske med tillräcklig skyndsamhet ■— å ena sidan fordringsegarnes
rätt blifva nöjaktigt tillgodosedd, hvadan äfven från deras synpunkt
detta system torde vara vida att föredraga framför det närvarande,
och å den andra för de solidariske bolagsmännen, så vidt ske kan, beredas
möjlighet att, så länge tillgång hos dem verkligen finnes att full 6 -

Förfarandet
i England.

JJufvudbestämmelserna

i komiterades
förslag.

gorå hvad för liqviden af bolagets skulder är nödigt, undvika ett under
sådana förhållanden helt och hållet obehöfligt afträdande af deras tillgångar
till konkurs, en fördel, som för dem sjelfve och för det allmänna
ej torde kunna nog högt uppskattas.

Komiterade hafva derföre ej tvekat att föreslå följande hufvudregler
angående sättet, hvarpå vid inträffadt obestånd af en enskild sedelutgifvande
bank de solidariske delegarnes ansvarighet mot dem skall göras
gällande. Sedan bankens tillgångar, så fort ske kan, uppskattats af en
nämnd, sammansatt på sådant sätt, att, enligt komiterades uppfattning,
dess opartiskhet är fullt betryggad, blifver det belopp, som utöfver det
uppskattade värdet af dessa tillgångar erfordras för fullgörande af bankens
förbindelser, genast uttaxeradt å de solidariske bolagsmännen, i förhållande
till det antal lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver
bankens delegare innehar. Hvad sålunda blifvit uttaxeradt skall inom
trettio dagar vara inbetaldt eller godkänd säkerhet derför stäld. Inflyter
ej hela det uttaxerade beloppet eller uppstår eljest behof af ytterligare
tillskott för liqvid af bankens skulder, skall, intilldess det felande beloppet
erhållits, fortsatt uttaxering ega rum å de solidariske bolagsmän,
hvilka icke afträdt sina tillgångar till konkurs. Till dessa stadganden
hafva komiterade derjemte fogat några bestämmelser, dels åsyftande att
förebygga det solidarisk delegare, sedan bankens konkurs börjats, skall
kunna afhända sig egendom borgenärerne till förfång, dels eljest enligt
komiterades uppfattning nödiga för vinnande af eu skyndsam och säker
utredning af bankbolagets till konkurs afträdda tillgångar.

Slutligen och till bemötande af en invändning, som möjligen kunde
göras, att, enligt komiterades förslag, lagen skulle erhålla eu obehörig
retroaktiv verkan, få komiterade erinra, att då ifrågavarande lagförslag
icke innehåller något annat än regler om sättet, huru den solidariska
ansvarigheten skall göras gällande, och förslaget sålunda faller inom
processens och specielt konkurslagens område, utan att ur privaträttslig
synpunkt i minsta mån förringa fordringsegarens rätt mot bankdelegarne
på grund af deras solidariska ansvarighet, lärer enligt allmänt antagna
rättsregler ifrågavarande författnings tillämpning å redan oktrojerade
bolags konkurser, hvilka taga sin början efter det författningen trädt i
kraft, utan betänklighet kunna ega rum äfven med afseende å de fordringar
hos bolagen, hvilka redan vid nämnda tidpunkt tillkommit. Ett
likartadt tillvägagående egde ock rum vid antagandet af 1862 års konkurslag,
i det att stadgandena i 3 och 6 kapitlen af denna lag gjordes
tillämpliga i fråga om hvarje fordran, som bevakats i konkurs, handlagd

enligt nämnda lag, oberoende deraf om fordringen tillkommit före eller
efter det lagen trädt i kraft.

Skulle sådant oaktadt tvekan i förevarande hänseende uppstå, torde
densamma få anses helt och hållet förebyggd genom det af komiterade —
i likhet med hvad iakttogs vid stiftandet af 1862 års konkurslag — föreslagna
stadgande att förslagets bestämmelser icke skola vinna tillämpning
i de konkurser, hvilka taga sin början före den 1 Juli året näst
efter det, under hvilket lagen promulgeras.

Förslag till förordning angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks

och sparbanks konkurs.

I Kap.

Ehuru det komiterade lemnade nådiga uppdrag närmast torde hafva
varit föranledt af behofvet att erhålla särskilda i lag bestämda former,
hvarunder de solidariske bolagsmännens i enskild sedelutgifvande bank
ansvarighet kunde, när så erfordrades, göras gällande, har åt komiterades
uppdrag gifvits en större omfattning, i det komiterade anmodats att
inkomma med förslag till de föreskrifter, som kunde befinnas lämpliga
för utredning af tillgångar, som blifvit till borgenärers förnöjande afträdda
af enskilda banker och andra dermed jemförliga bolag och affärsfirmor.
Då den särskilda ställning, bankerna, ej blott de sedelutgif*
vande, utan ock aktiebankerna och sparbankerna intaga, synts påkalla
särskilda, uteslutande för dem afsedda föreskrifter beträffande utredningen
af deras till konkurs afträdda tillgångar, att tillämpas vid sidan
af eller i vissa fall i stället för den allmänna konkurslagens bestämmelser,
hafva komiterade ansett i en förordning böra sammanföras alla för
bankers konkurs ifrågakommande särskilda stadganden, såväl de, hvilka
skulle gälla banker i allmänhet, som de endast för sedelutgifvande banker
afsedda, varande de förra inrymda i förslagets 1 kapitel.

1 och 2 §§.

Konkurslagens bestämmelser rörande förvaltningen af en gäldenärs
till konkurs afträdda tillgångar genom fordringsegarnes valda förtroendemän,
under kontroll i visst afseende af Rättens ombudsman, hafva icke
synts fullt tillräckliga, när det gäller konkursutredningen för banker,
institutioner så beskaffade, att redan deras normala verksamhet ansetts

påkalla en ganska vidsträckt kontroll, utöfvad af offentlig myndighet.
Att låta denna kontroll från det allmännas sida upphöra, när en bank
råkat i konkurstillstånd, lärer näppeligen af någon ifrågasättas; tvärtom
torde hänsynen till den stora allmänhet, som kan antagas stå i affärsförbindelse
med en bank och af hvilken allmänhet det stora flertalet
endast med största svårighet kan sjelf bevaka sina intressen under bankens
utredning, ställa det anspråk på det allmänna, att offentlig myndighet
bör efter en banks iråkade konkurs på ett än mera verksamt
sätt än förut öfvervälla de allmänhetens intressen, som af bankens utredning
äro beroende. Detta skulle ock efter komiterades mening låta
sig verkställas utan att man alltför mycket skiljer sig från hvad den allmänna
konkurslagen bestämmer rörande formen för förvaltningen af gäldenär
tillgångar, om offentlig myndighet utsåge en person att jemte de
af borgenärerne valde förtroendemän fungera såsom god man och syssloman.
Ett sådant allmänt ombud finge det bästa tillfälle att oafbrutet
följa utredningens gång, hans yttrande måste inhemtas rörande hvarje
förvaltningsåtgärd och det lider intet tvifvel, att han ej i allmänhet i
följd af sin ställning skulle komma att utöfva ett ganska stort inflytande
bland do öfrige gode männen och sysslomännen. Tager man, såsom redan
är antydt, hänsyn till den mängd af fordringsegare i en banks konkurs,
som icke kan ega tillfälle att tillstädeskomma på borgenärssammanträden
eller ens besitter förmåga att bedöma hvad dess intressen i
fråga om bankens utredning kräfva, kan det icke annat än vara af stor
betydelse, att i förvaltningen af konkursboets angelägenheter deltager
en person, utsedd af offentlig myndighet och således oberoende af den
majoritet bland fordringsegarne, som kan hafva bestämt utgången af godmans-
och sysslomansvalen, samt egande särskildt till uppgift att tillse,
det hvarje borgenärs lagliga rätt blifver behörigen iakttagen.

Ehuru detta af offentlig myndighet utsedda ombud icke i allmänhet
skulle ega större befogenhet än som tillkommer en hvar god man eller
syssloman, hafva komiterade dock ansett honom böra, lika med Rättens
ombudsman, ega rätt att sammankalla borgenärerne att höras öfver ämnen,
som boet och dess förvaltning röra, likasom att hos Rätten anmäla
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller försummelse
vid fullgörande af sitt uppdrag, genom hvilka bestämmelser
tillfälle blifvit honom lemnadt både att oberoende af medförvaltarnes
uppfattning hänskjuta under borgenärernas pröfning de ärenden, han finner
påkalla en sådan pröfning, och äfven att beifra ett sådant förfarande
å dessa medförvaltares sida, hvilket kan vara för förvaltningens behöriga
gång menligt.

Då den offentliga kontroll, bankerna för närvarande äro underkastade,
till väsentlig del utöfvas af chefen för Finansdepartementet
eller genom hans ombud, såvidt fråga är om sedelutgifvande bank eller
aktiebank, under det att förordningen angående sparbanker den 1 Oktober
1875 ställer dessa under Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes särskilda
tillsyn, hafva komiterade iakttagit denna skiljaktighet, när det galt att
föreslå den myndighet, hvilken skulle utse det i konkursförvaltningen
deltagande allmänna ombudet. Genom valet af den myndighet, hvilken
det sålunda skall tillkomma att utse den person, som jemte de af borgenärerne
utsedde gode männen och sysslomännen skall öfvertaga bankens
utredning, hafva komiterade äfvenledes trott sig vinna en tillräcklig garanti
derför att vid nämnde utredning en i bankrörelsens skötande erfaren,
fullt opartisk person kommer att deltaga. Att låta domstol — åt
hvilken tillsättandet af Rättens ombudsman är anförtrodt — tillika utse
ifrågavarande allmänna ombud, synes icke vara lämpligt, alldenstund
hos domstolen icke i allmänhet kan förutsättas nödig kännedom om de
personer, hvilka kunna antagas vara de lämpligaste till att erhålla ett
dylikt uppdrag.

3 och 4 §§.

Då en banks räkenskaper måste vara så inrättade, att de angifva ej
mindre namnen på insättarne å depositions-, upp- och afskrifnings- eller
annan dylik räkning i banken, än ock beloppet af den fordran hvarje
sådan räkningshafvare eger, synes fråga kunna uppstå, huruvida icke
eljest stadgad bevakningsskyldighet för fordringsegare i konkursbo skulle
kunna i fråga om dylika fordringsegare något modifieras.

Uppgift å dessa fordringsegare tillika med beloppet af hvars och
ens fordran synes nemligen vid nyss angifna förhållande kunna enligt
regeln med fullkomlig säkerhet hemtas ur bankens räkenskaper, utan
att man i allmänhet behöfver befara att i fråga om dessa fordringar,
äfven om de på sådant sätt angifvas, någon befogad tvist vare sig om
hvilken som är fordringens rätta innehafvare eller om fordringsbeloppet
skall i konkursen uppkomma. Äfvenledes måste redan med gällande
lagstiftning dylika fordringsegare i många fäll för att vid sin bevakningsinlaga
kunna foga bevis om sin fordran ur bankens räkenskaper
äska besked rörande storleken deraf, och det blefve således äfven
under hittills varande förhållanden i dessa fall konkursförvaltningens
uppgift att tillhandahålla dylika fordringsegare de för dem nödiga bevisen
för deras fordringar. Hvilken lättnad både i besvär och kostnad,

särdeles för de många bland dessa insaltare, hvilka. helt och hållet sakna
förfarenhet i sådana ämnen, det skulle blifva, om dylika deras fordringar,
sådana de finnas i bankens räkenskaper upptagna, anmäldes i konkursen,
utan att de sjelfva voro förpligtade att i eljest stadgad ordning desamma
i konkursen bevaka, torde vara uppenbart; och äfven för konkursdomstolen
och konkursförvaltningen bör genom ett dylikt tillvägagående vinnas
icke oväsentliga fördelar, då de derigenom skulle befrias från behandlingen
och granskningen af den mängd af bevakningsinlagor med
bilagda fordringsbevis, som eljest skulle inkomma från ifrågavarande
slag af fordringsegare. Till fördel för alla synes man derföre kunna
stadga skyldighet för gode männen att under anslagstiden enligt bankens
räkenskaper uppgöra förteckning å de bankens borgenärer, hvilka
på grund af depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan dylik räkning
hafva fordringar, låta denna förteckning å inställelsedagen blifva
föredragen samt befria dessa fordringsegare från förpligtelsen att sjelfva
i konkursen på eljest föreskrifvet sätt bevaka de sålunda anmälda fordringarna.
På skäl, som redan i det föregående äro angifna, anse sig
komiterade cga fullt fog för antagandet att genom en dylik anordning
icke några förvecklingar eller annan oreda skall i konkursförfarandet
kunna uppstå.

Genom föreskriften, att förteckningen å dessa fordringsegare och beloppet
af eu hvars fordran skall under viss tid före inställelsedagen hållas
tillgänglig för genomseende, hafva komiterade velat lemna dem tillfälle
att förvissa sig om, huruvida deras fordringar blifvit å förteckningen
riktigt upptagna, så att den, hvilken eger fordran på grund af insättning
i banken, men finner densamma icke vara upptagen eller oriktigt
angifven å förteckningen, må kunna genom bevakning i vanlig ordning
göra sina anspråk i konkursen gällande.

" Förteckningens föredragning å inställelsedagen kommer enligt förslaget
att motsvara bevakning af deri upptagna fordringsbelopp i eljest
stadgad ordning och att för de fordringsegare, hvilkas fordringar i förteckningen
förekomma, medföra samma förmåner och befogenhet, som
om de sjelfve samma fordran bevakat. Proceduren i fråga om granskningen
af sådana anmälda fordringar, jäf deremot samt yrkande att sådana
fordringar skola med ed fästas blifver densamma, som i allmänna
konkurslagen stadgas.

I fråga om sättet, hvarpå innehafvare af sedel eller annan löpande,
tryckt eller graverad förbindelse, utgifven af enskild sedelutgifvande
bank, skall i bankens konkurs göra sina anspråk på betalning lagligen
gällande, meddelas särskilda bestämmelser i förslagets 2:a kapitel.

Med afseende å öfriga fordringsegare hos bank, hvilka ega fordran,
som icke grundar sig på insättning af medel hos banken eller på
sedel och dermed likstäld tryckt eller graverad förbindelse, utan t. ex.
på vexel eller banken lernnad försträckning m. m., saknas i allmänhet
ofvan angifna förutsättningar för att man skulle kunna låta hittills föreskrifven
bevakning enligt konkurslagen ersättas af det utaf komiterade
i fråga om räkningshafvarne föreslagna förfarandet, i följd hvaraf förstnämnde
fordringsegare fortfarande hafva att iakttaga konkurslagens allmänna
föreskrifter i fråga om sättet, hvarpå de må kunna göra sin rätt
till betalning ur konkursboet gällande.

5 §.

Bestämmelsen i 67 § konkurslagen, att af arfvode för konkursboets
förvaltning tage Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda
bestämmer, en tredjedel och gode männen eller sysslomannen två delar,
har visat sig leda dertill, att stundom, i synnerhet i större konkurser,
Rättens ombudsman erhållit ett vida större arfvode än som motsvarar
det med hans uppdrag förenade besvär, och sistlidne Riksdag
beslöt ock för sin del en ändring af nämnde paragraf i syfte att bereda
borgenärerne tillfälle att besluta en fördelning af arfvodet, som vore
mera afpassad efter måttet af den olika tid, omtanke och arbete, ombudsmannen
samt gode männen och sysslomannen måste offra för sina
uppdrag. En dylik bestämmelse synes i fråga om bankers konkurs vara
ovilkorligen af behofvet påkallad, ty vid en sådan konkurs blifva omfattningen
och betydelsen af gode männens och sysslomännens arbete
så väsentligen större än Rättens ombudsmans, att ett bibehållande af den
nu stadgade fördelningen af arfvodet skulle leda till synnerlig obillighet.
Komiterade hafva derföre ansett det böra stadgas, att borgenärerne skola
utsätta arfvode särskilt för Rättens ombudsman och särskildt för gode
männen och sysslomännen. Skulle emellertid den af sistlidne Riksdag
beslutade ändring af 67 § konkurslagen vinna Kongl. Majrts godkännande,
erfordras naturligtvis icke att i den särskilda förordningen angående
bankers konkurs intages första delen af förslagets 5 §, som i hufvudsak
helt och hållet öfverensstämmer med Riksdagens beslut.

Derjemte hafva komiterade ansett det vara nödigt att i lag bestämma
det allmänna ombudets andel i det gode männen och sysslomännen
tillkommande arfvode, på det att han icke må göras i detta afseende
beroende af borgenärernes beslut eller behöfva derom inlåta sig
i någon öfverenskommelse med sina medförvaltare, hvilket skulle kunna

verka menligt för den mera sjelfständiga ställning han i förhållande till
dem bör intaga.

II Kap.

6 och 7 §§.

I förslagets andra kapitel, som innehåller särskilda bestämmelser angående
enskilda sedelutgifvande bankers konkurs, inrymmas först de stadganden
(6—16 §§), som angå sättet, hvarpå de solidariske bolagsmännens
i en sådan bank ansvarighet skall efter bankens iråkade konkurs
göras lagligen gällande. Då detta, på sätt redan angifvits, skulle enligt
komiterades åsigt, ske genom en utaf konkursförvaltningen verkstäld uttaxering
hos dessa bolagsmän af det belopp, som för godtgörande af bankens
fordringsegare erfordras utöfver bankens tillgångar, och då, för att
icke fordringsegarne må obehörigen uppehållas i utfående af sin rätt,
uttaxeringen hos bolagsmännen bör ega rum så snart som möjligt och
utan att afvakta realisationen af bankens egna tillgångar, blir det af synnerlig
vigt för bestämmande af det belopp, som genom uttaxering behöfver
anskaffas, att en tillförlitlig uppskattning af bankens tillgångar,
så fort ske kan efter inträffandet af bankens konkurs, företages och att
dervid tillgångarne beräknas endast till det belopp, hvartill de vid tiden
för uppskattningen kunna realiseras, så att icke värderingsnämnden genom
att taga hänsyn till ett i framtiden möjligen stegradt värde äfventyrar
att uppskatta bankens tillgångar för högt och såmedelst föranleder,
att det uttaxerade beloppet tilltages lägre än som sedermera visar sig
behöfligt, en olägenhet, som, om den än kan afhjelpas genom en förnyad
uttaxering, dock alltid skulle vålla tidsutdrägt och kunna medföra
den våda, att under tiden, åtminstone med afseende å en del solidariska
bolagsmän, deras förmåga att fullgöra sina förbindelser minskats.

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ af förslaget i fråga om värderingsnämndens
sammansättning torde till fyllest visa, att komiterade velat bereda
båda de stridiga intressen, som vid en dylik uppskattning måste
förefinnas — nemligen bankens fordringsegares och de solidariske bolagsmännens
•— tillfälle att göra sig hörda, men på samma gång genom att
i nämnden insätta det till deltagande i konkursförvaltningen förordnade
allmänna ombudet gjort det slutliga afgörande! beroende af en sakkunnig
och opartisk pröfning, som endast har till ögonmärke, att värderingen
fyller sin uppgift, så att hvarken fordringsegares rätt äfventyras eller

bankens delegare tillskyndas större uppoffring än som för fordringsegarnes
förnöjande påkallas. Lika angeläget nemligen som det är att fordringsegaren
skyddas i sin rätt att både utfå sin fordran och att utfå
den så skyndsamt som möjligt, lika angeläget måste det ock vara att vid
den rubbning af affärsförhållandena inom en ort, som inträder genom ett
större bankfallissement, det allmänna misstroende, som då uppstår, icke får
göra sig gällande ända derhän, att äfven redbara tillgångars värde oskäligen
underskattas, hvilket ju har till följd, att bankdelegarnes solidariska
ansvarighet får anlitas i en utsträckning, som endast ökar de ekonomiska
förvecklingarne, ofta icke minst till skada för bankens fordringsägare,
davilkas sak säkerligen vinner mest derpå, att de till betryggande
af deras rätt nödiga förfoganden vidtagas under ett sansadt och lidelsefritt
bedömande af de för handen varande förhållandena.

Vigten af det uppdrag, som skulle tillhöra värderingsnämnden, har
föraxdedt komiterade att låta bankens fordringsegare särskildt välja den
ledamot i nämnden, som skall representera dem, i stället för att låta
detta åliggande utöfvas af någon bland de af dem valde gode männen.
Härigenom få fordringsegarne tillfälle att till detta grannlaga uppdrag
kalla äfven en person, som möjligen icke skulle vilja åtaga sig det mödosamma
och långvarigare uppdraget att fungera såsom god man.

Representanten för de solidariske bolagsmännen synes böra utses
direkt af dem och icke af bankens styrelse, då det låter tänka sig, att
efter bankens inträffade konkurs styrelsen icke alltid är i åtnjutande af
sådant förtroende från delegarnes sida, att det skulle vara lämpligt låta
styrelsen utse det ombud, som i ett delegarne så nära berörande ärende
skall föra deras talan. Då bolagsordningen för någon bank i fråga om
sammankallande af bolagsstämma kan innehålla sådana bestämmelser angående
tiden för kungörandet o. s. v., att deras iakttagande skulle vålla
längre uppskof med verkställande af valet af den värderingsman, hvilken
skall utses af de solidariske delegarne, än som är förenligt med
den skyndsamhet, hvarmed ifrågavarande värdering bör verkställas, hafva
komiterade ansett lämpligast att låta ifrågavarande val ske inför Rättens
ombudsman, hvarjemte i förslaget intagits stadgapden angående kungörelse
om valet, åsyftande att å ena sidan det samma skall kunna ske
med tillräcklig skyndsamhet, och å den andra möjlighet för de solidariske
bolagsmännen ändock förefinnas att om tid och ort för valet erhålla
erforderlig kännedom.

8—12 §§.

I dessa paragrafer äro föreskrifter meddelade angående verkställandet
af den uttaxering, medelst hvilken, enligt hvad ofvan är anfördt,
den ansvarighet för bankens förbindelser, som åligger de solidariske
bolagsmännen, bQj, efter komiterades åsigt, emot dem göras gällande,
äfvensom om indrifning af uttaxerade belopp. Sedan beloppet af bristen
i bankens tillgångar blifvit utrönt genom den i 6 § föreskrift^
värdering, skall enligt 9 § hvad till bristens fyllande erfordras genast
af gode männen eller sysslomannen uttaxeras å bankens samtlige solidariska
bolagsmän i förhållande till hvars och ens andel i bolaget, och
det uttaxerade beloppet skall inom trettio dagar efter det kungörelse
om uttaxeringen blifvit första gången i allmänna tidningarne införd till
konkursförvaltningen inbetalas eller ock nöjaktig säkerhet derför ställas.

Det har nemligen synts komiterade med skäl kunna befaras att en
ovilkorlig föreskrift om kontant liqvid af det uttaxerade beloppet inom
de föreskrifna trettio dagarne skulle för mången af delegarne, äfven om
han icke saknade tillgång att verkställa inbetalningen, medföra nödvändigheten
att afträda sina tillgångar till konkurs. Ty antagligt är att
bankens obestånd inträffar å en tid, då svårighet att ögonblickligen anskaffa
penningar äfven å fullgod säkerhet möter, och i allt fall kräfves
härför mången gång vidtagandet af åtgärder, för hvilka trettio dagar
måste blifva ett för kort tidrum. Ett stadgande, hvarigenom delegarne
berättigas att inom föreskrifven tid ställa nöjaktig säkerhet för hvad å
dem blifvit uttaxeradt och derigenom beredes lättadt tillfälle att i reda
penningar anskaffa det uttaxerade beloppet, synes derföre behöfligt; och då
det äfven för bankens fordringsegare icke kan vara annat än en olägenhet
att delegare, hvilka kunna verkställa föreskrifna inbetalningar, ändock
nödsakas att afträda sina tillgångar till konkurs, bör ifrågavarande
stadgande anses lika fördelaktigt för fordringsegarne som för delegarne
i banken.

Med afseende på nödvändigheten deraf, att uttaxeradt belopp må
kunna med största möjliga skyndsamhet indrifvas, har komitén icke
tvekat föreslå, att utmätning derför må, utan omgången af domstols eller
öfverexekutors anlitande för åläggande af betalningsskyldighet, omedelbart
af utmätningsman verkställas. Nöjaktig visshet derom att obehörig
utmätning icke på grund af detta stadgande kommer att ega rum torde
vara vunnen derigenom, att för utmätnings verkställande erfordras Rättens
ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp, för hvilket den bolagsman
häftar, hos hvilken utmätning sökes.

Men jemte denna rätt att vinna omedelbar utmätning synes ett
stadgande vara af nöden att bolagsman, som brustit i sin skyldighet
att betala eller ställa säkerhet, skall på gode männens eller sysslomännens
yrkande afträda sin egendom till konkurs. Utom det att häri
måste ligga den kraftigaste maning för bolagsmannen att uppbjuda hela
sin förmåga att fullgöra sin betalningsskyldighet, är det nödvändigt att
gode männen och sysslomännen hafva i sin makt att genom bolagsmannens
försättande i konkurstillstånd bereda sig möjlighet att få upphäfda
sådana aftal, som omförmälas i 3 kap. konkurslagen, och hvilka eu
solidarisk bolagsman, som genom bankens konkurs och med-bolagsmäns
insolvens ser sig hotad af ruinerande uttaxeringar, måhända kan frestas
att afsluta, i afsigt att på omvägar åt sig sjelf eller åt anförvandter
rädda sin egendom.

Väljer bolagsmannen den i 10 § honom medgifna rätt att ställa
pant eller borgen för hvad han bör betala och är den stälda säkerheten
af gode männen eller sysslomännen godkänd, är ett rådrum af sex månader
— en tid, som i allmänhet torde vara tillräcklig för uppsägning
och inkassering af utestående fordringar eller anskaffande af lån — bolagsmannen
beviljadt med betalningen af den på honom belöpande uttaxering.
Med afseende derå att bankens obestånd kan antagas vålla
förlägenhet inom hela den ort, der banken haft sin verksamhet och
hvarest de flesta bolagsmännen sannolikt äro boende, har det synts böra
borgenärerne i bankens konkurs medgifvas att lemna ytterligare anstånd,
dock ej öfver sex månader. Bolagsman, som under en tid af ett år
icke är i stånd att anskaffa nödiga medel, torde icke heller sedermera
kunna fullgöra detta och medgifvande af längre anstånd synes derföre
ändamålslöst och endast ledande till ett obehörigt dröjsmål med konkursutredningen.

Bestämmelserna i dessa paragrafer äro afsedda att vinna tillämpning
icke blott då, såsom ofvan angifvits, brist i bankens tillgångar visar
sig vid den i 6 § oinförmälda värdering, utan äfven i de antagligen
mera sällsynta fall, då under konkursutredningens fortgång befinnes att
bankens tillgångar icke förslå till betäckande af bankens gäld, så långt
som vid värderingen beräknats, eller ock brist uppkommer derigenom
att vid värderingen okänd gäld sedermera yppar sig.

På det bolagsman, som för sitt tillskott ställer säkerhet, icke må
genom räntebesparing vinna en fördel framför den, som kontant inbetalar
sitt tillskott, är i 12 § föreslagen skyldighet för den förstnämnde att
erlägga ränta; och har räntefoten synts böra genom ett bestämdt stad -

gande fastställas, dervid komiterade, i öfverensstämmelse med hvad i 9
kap. Handelsbalken föreskrifves, ansett densamma böra utgöra sex för
hundra.

13 §.

Då bland bolagsmännen i enskild bank otvifvelaktigt finnes sådana,
som äro oförmögne att fullgöra dem enligt uttaxeringen åliggande betalning
eller derför ställa nöjaktig säkerhet, måste den första uttaxeringen
i bankens konkurs efterföljas af andra, genom hvilka det belopp,
som sålunda icke influtit, uttages hos de solidariska delegare, hvilka ännu
hafva tillgångar. I 13 § är följaktligen föreslagen skyldighet för gode
männen eller sysslomännen att för belopp, som ej af vederbörande inbetalas,
verkställa ny uttaxering å dem bland de solidariske bolagsmännen,
som icke äro försatte i konkurstillstånd, samt att der någon bolagsman
brister i fullgörande af den betalning, som enligt denna andra
uttaxering honom åligger, för det bristande beloppet företaga en tredje
uttaxering likaledes å de bolagsmän, hvilka då icke afträdt sina tillgångar
till konkurs o. s. v., intill dess det felande beloppet blifvit betäckt.

14 §.

Enligt 10 § lemnas väl gode männen och sysslomännen medel i
händerna att efter det uttaxeradt belopp är till betalning förfallet förhindra
betalningsskyldig bolagsman att undanskaffa och förskingra sin
egendom; men då det är af största vigt att genast efter konkursens
början kunna förekomma sådan förskingring, är i 14 § stadgad rätt för
gode männen och sysslomännen att, der fara är att solidarisk bolagsman
undansticker eller förstör sina. tillgångar, erhålla qvarstad å bolagsmannens
gods. Som beloppet af det tillskott, bolagsman har att göra, i allmänhet
icke kan varda bestämdt under loppet af den tid af trettio dagar,
inom hvilken enligt 154 § utsökningslagen talan skall för qvarstadens
fortfarande giltighet anställas, och dessutom eftertaxeringar enligt
13 § i de flesta fall äro att emotse, har här ett stadgande funnits nödigt,
att qvarstaden gäller, ändå att talan ej anställes inom den i ofvannämnda
paragraf af utsökningslagen föreskrifna tid.

15 §.

Komiterades förslag åsyftar att, så vidt ske kan, den enskilda solidariska
bankdelegaren skall befrias från nödvändigheten att afträda sin

egendom till borgenärernas förnöjande, oaktadt banken gjort konkurs.
Men det låter tänka sig att, då banken instält sina betalningar, och redan
derförinnan, då rykten om bankens obestånd äro i omlopp, en delegare
skall, under förutseende af sin genom bankens obestånd vållade
ruin, söka åt sig sjelf eller åt anhöriga bevara något af sin egendom
eller ock gynna sina egna borgenärer med betalning. Till förekommande,
så vidt möjligt är, af ett sådant tillvägagående har det synts nödig’t
stadga, att, der solidarisk delegare inom sex månader efter början af
bankens konkurs afträder sina tillgångar till borgenärernas förnöjande,
sistnämnda konkurs, i fråga om återvinningstalan, som deri af gode
männen‘eller sysslomännen i bankens konkurs anställes, skall räknas såsom
börjad redan den dag bankens konkurs börjades. De aftal, med afseende
å hvilka enligt 36 § konkurslagen återgångstalan kan anställas
äro: gåfva af fast eller lös egendom, köp, byte, lega eller annat sådant
aftal, der af missförhållandet emellan de å ömse sidor utfästa vilkor
skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har egenskap af gåfva; betalning
af icke förfallen gäld och betalning af förfallen gäld med annat än vanliga
betalningsmedel; aftal, hvarigenom förbindelse blifvit ingången eller
egendom afhänd, borgenärerna till förfång och under sådana omständigheter,
att den, med hvilken aftalet ingicks, haft skälig anledning att sådant
antaga; samt ställande af pant för skuld, vid hvars tillkomst sådan
säkerhet ej varit betingad. Det synes komiterade vara uppenbart att
beskaffenheten af samtliga ofvannämnda aftal är sådan, att genom den
i förevarande paragraf föreslagna utsträckning i den tid, under hvilken
dylika aftal kunna komma att återgå, någon menlig inverkan å den allmänna
rörelsen icke kan befaras uppkomma.

Slutligen kan, enligt bestämmelserna i nämnda 36 § i konkurslagen,
återgångstalan jemväl anställas i det fall att under de sista trettio dagarne
före konkursens början lös egendom blifvit för någon borgenärs
fordran i mät tagen och försåld. Äfven i detta fall synes den föreslagna
utsträckningen af återgångstiden ovilkorligen vara af behofvet
påkallad, på det att icke en bankdelegares enskilda fordringsegare
skola, genom de föreslagna reglerna angående sättet för utkräfvandet
af den solidaiäska ansvarigheten för bankens förbindelser, komma i tillfälle
att på bekostnad af fordringsegarne i banken erhålla liqvid bos
en i verkligheten insolvent bankdelegare.

16 §.

Genom föregående stadgande!) torde åt bankens fordringsegare för
utbekommande af deras rätt vara beredd all den trygghet, som kan

vara på bankdelegarnes solidariska ansvarighet beroende; men rättvisan
fordrar ock, att den bolagsman, som på grund af de i 13 § föreskrifna
uttaxeringar nödgats, till följd af andre bolagsmäns underlåtenhet att
fullgöra sin betalningsskyldighet, tillskjuta mera än på hans lott i banken
belöper, må utaf de i betalning bristande bolagsmännen återbekomma
så mycket deraf som möjligt; och som bevakning af hvarje solvent bolagsman
för sig i de andres konkurser skulle medföra stort besvär och
hopa massor af bevakningshandlingar i konkurserna, är här föreslagen
skyldighet för gode männen eller sysslomannen i bankens konkurs att i
solidarisk delegares konkurs bevaka hvad denne är skyldig tillskjuta.
Efter slutlig utredning af såväl bankens som bankdelegarnes konkurser,
sker liqvid mellan de bolagsmän, som tillskjutit mer än som svarar mot
deras lott i banken, och fördelning dem emellan af de medel, som, på
grund af gode männens eller sysslomännens i denna paragraf föreskrifna
bevakningar, kunna från de insolventa bolagsmännens konkursmassor
hafva influtit. Något särskildt stadgande derom att en dylik liqvid
emellan delegarne skall ega rum torde dock icke vara behöfligt att i
förevarande författning intaga, då sådant synes otvifvelaktigt följa af
det inbördes förhållande, som på grund af bolagsaftalet eger rum dem
emellan.

17 och 18 §§.

17 § öfverensstämmer med förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 i hvad
den innefattar stadganden om bevakning i bankbolags konkurs och anmälan
i banken af fordran, som grundas på sedel eller annan tryckt
eller graverad förbindelse. Till allmänhetens beqvämlighet och för att
så mycket som möjligt förekomma att en i konkurs försatt banks sedlar
fortfarande blifva utelöpande, är dock här tillagdt, att innehafvare af
bankens sedlar må utbyta dem mot bevis af det utaf chefen för Finansdepartementet
förordnade ombud derom att sedlarne blifvit i banken
aflemnade, hvilket bevis medför enahanda rätt i konkursen som de sedlar,
det representerar. Härjemte har upptagits ett uttryckligt stadgande
derom, att anmälan af fordran enligt denna paragraf medför rätt till
deltagande i öfverläggningar och beslut å borgenärssammanträden.

I fråga om tiden för utdelning i bankbolags konkurs innehåller deremot
18 § ett stadgande, afvikande från det i ofvannämnda förordning
i detta hänseende gifna, i det att förslaget innehåller att, utan hinder
deraf att den stadgade anmälningstiden af två år icke förflutit, utdelning

i bankens konkurs må ega rum. Men då tillika stadgas skyldighet för
konkursförvaltningen att vid utdelningsförslag, som upprättas inom två
år efter utfärdandet af den i 17 § omförmälda kungörelse, beräkna utdelning
å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande beloppet af
sedlar eller andra löpande tryckta eller graverade förbindelser tillika
med det ytterligare belopp af sådana förbindelser, hvilket utan att finnas
i bankens räkenskaper upptaget kan vara anmäldt, samt antagas kan,
att samtliga af banken utgifva sedlar och andra förbindelser, hvarom i
denna paragraf handlas, snart nog efter konkursens början blifva i banken
anmälda, synes fruktan derför att, der flere sådana förbindelser äro
utelöpande än bankens böcker utvisa, innehafvare, som dröjt att anmäla
sin fordran, skulle kunna lida förlust, icke böra föranleda bibehållande
af det i 1848 års förordning meddelade förbud mot all utdelning under
två år. Härigenom vållas nemligen otvifvelaktigt stor olägenhet ej
mindre för innehafvare af behörigen anmälda sedlar och dylika förbindelser,
än äfven för innehafvare af fordringar, grundade på förbindelser
utstälda till viss man, hvilka senare förbindelser nu, i motsats mot det
år 1848 rådande förhållande, i allmänhet till beloppet vida öfverväga
bankernas utelöpande sedlar och öfriga löpande tryckta eller graverade
förbindelser. Skulle, till gäldande af en sent anmäld sedelfordran, medel,
till följd af föregående utdelningar, i bankens konkursbo saknas,
är innehafvaren af fordringen dock betryggad i sin rätt genom den ansvarighet
för bankens förbindelser, som åligger de solidariske bolagsmännen
allt intill dess bankens samtliga i föreskrifven ordning anmälda
skulder blifvit betalda.

Förslag

till förordning angående vissa lagbestämmelser med afseende på

enskilda banker.

Då komiterade i förslaget till förordning angående bankers konkurs
sammanfört alla de särskilda stadganden, som med afseende å dylika konkurser
af komiterade ansetts erforderliga, och deribland äfven föreskriften
om hvad innehafvare af enskild banks sedel eller annan tryckt eller

graverad löpande förbindelse har att iakttaga för att i bankens konkurs
gorå sin rätt till betalning gällande, hvarom för närvarande bestämmes
genom förordningen den 6 Oktober 1848 angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker, skulle således derigenom en väsentlig
del af sistnämnda förordning upphäfvas, och då samma förordnings
stadganden, att den för skuldfordran i allmänhet bestämda preskriptionstid
ej eger rum i afseende å enskild banks tryckta eller graverade
förbindelser samt att bevakning efter årsstämning ej heller är
erforderlig, blifvit upptagna i förordningen den 4 Mars 1862 angående tioårig
preskriptionstid och om årsstämning, hvilken undantager nyss angifna
slag af enskilda bankers förbindelser från de allmänna bestämmelserna
i nyssnämnda hänseende, synes 1848 års förordning lämpligen kunna
ersättas med en ny förordning, hvari behålles den nu gällande förordningens
rubrik, men af dess innehåll endast stadgandena om preskriptionstid
för bankens sedlar och tryckta eller graverade förbindelser, när
enskild bank utan konkurs upplöses, samt om forum för enskild bank.

Härjemte och då komiterade i förslaget till förordning angående.bankers
konkurs angifvit det sätt, hvarpå solidariske bolagsmäns ansvarighet
för en sedelutgifvande banks förbindelser skulle efter komiterades tanke
på det lämpligaste sätt emot dem göras gällande, hafva komiterade, för att
undanrödja all tvetydighet rörande den ställning bankens fordringsegare
och bolagsmännen intaga till hvarandra, ansett i denna författning böra
intagas (3 §) ett särskilt stadgande, som uttryckligen angifver, att de
senares solidariska ansvarighet icke får i annan ordning göras gällande.
Eljest låter det tänka sig att fråga kan uppstå, huruvida ej den enskilde
fordringsegaren hos banken, som icke fått sin förfallna fordran af banken
betald, skulle kunna, utan att banken försattes i konkurstillstånd
eller, der banken blifvit i sådant tillstånd försatt, oberoende af hvad i
bankens konkurs förelöper, med stöd af den rätt, som onekligen tillkommer
fordringsegarne hos annat solidariskt bolag, som icke fullgjort
sina förbindelser, omedelbarligen vända sig mot en eller flera af bolagsmännen
för utfående af sin fordran. Det inses lätt, att, om sådant vore
medgifvet, sedan banken blifvit i konkurs försatt, hela betydelsen af det
särskilda förfarande komiterade föreslagit med afseende på tillämpningen
af den solidariska ansvarigheten vore förfelad. Och då något behof att
tillämpa bolagsmännens solidariska ansvarighet i fråga om en bank, som
ej afträdt sina tillgångar till konkurs, icke kan inträda förrän banken
kommit i den ställning att konkurslagen lemnar den enskilde fordringsegaren
tillfälle att med all erforderlig skyndsamhet få banken försatt i
konkurs, synes äfven i detta fall, genom den fordringsegaren anvisade

utvägen att efter bankens försättande i konkurs få bolagsmännens solidariska
ansvarighet tillämpad, tillräckligt vara sörjdt för fordringsegarnes
rätt.

Bestämmelsen att den solidariska ansvarigheten icke må tillämpas i
annan ordning än i förslaget angifves, kan icke heller enligt komiterades
åsigt uppfattas såsom någon inskränkning i bolagsmännens solidariska
ansvar, — man har blott tillsett att när den solidariska ansvarigheten behöfver
tagas i anspråk sådant sker på ett sätt, som betryggar alla bankens
fordringsegares rätt och hvilket icke låter bolagsmännen drabbas
af ett tyngre ansvar än som för skyddande af nämnda rätt är behöfligt.

F ö r slag

till förordning angående förändrad lydelse af 9, 52 och 79 §§ konkurslagen.

Då i komiterades uppdrag ingår att taga i öfvervägande frågan om
hvilka särskilda föreskrifter må finnas lämpliga för utredningar af tillgångar,
som blifvit till borgenärers förnöjande afträdda, icke blott af enskilda
banker och öfriga bankbolag, utan äfven af andra bolag och affärsfirmor
jemförliga med förstnämnda bolag, har detta föranledt komiterade
att tillse, huruvida genom ändringar i den allmänna konkurslagen
skulle kunna afhjelpas de olägenheter, hvilka, enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, i vissa afseenden kunna vara förbundna med det
nuvarande konkursförfarandet, när det vinner tillämpning å utredningen
af mera omfattande konkursbon. Det har nemligen synts komiterade uppenbart,
att, om än den egendomliga ställning, enskilda banker, aktiebanker
och sparbanker intaga, kan påkalla och rättfärdiga, att med afseende
å deras konkurser gifvas särskilda föreskrifter, utöfver eller vid
sidan af den allmänna konkurslagen, en undantagslagstiftning deremot
icke är lämplig med afseende å något visst slag af andra gäldenärer,
utan att den allmänna konkurslagen bör inrymma alla de föreskrifter,
som i fråga om öfriga gäldenärers konkurs kunna finnas erforderliga.
Icke heller hafva komiterade ansett sig kunna tillstyrka att vid sidan
af konkursförfarandet i vår lagstiftning införes en ny form för utred 8 -

ning af gäldbundet bo, på sätt ifrågasatts uti de vid de senaste riksdagarne
väckta förslag om särskild lag angående »afveckling under administration»
af gäldenärs tillgångar. Dels i komiterades den 24 November
1879 afgifna betänkande rörande konkurslagstiftningen för jernvägsaktiebolag,
dels ock i Lagutskottets vid de senaste riksdagarne afgifna betänkanden
öfver väckta förslag om införande af ett lagstadgadt administrationsförfarande
hafva redan blifvit anförda de skäl, hvilka enligt
komiterades uppfattning bestämdt tala emot införlifvande med vår lagstiftning
af detta nya institut. Härmed vilja komiterade dock icke bestrida,
att icke vissa af de anmärkningar mot nu gällande konkurslagstiftning,
hvilka af anhängarne utaf administrationsförfarandet framhållits
till stöd för deras yrkanden, äro af den beskaffenhet att de böra
uppmärksammas; men de erforderliga rättelserna böra efter komiterades
tanke ske genom ändringar i konkurslagen och icke genom tillskapande
af ett förfarande, som antingen icke skulle erbjuda betryggande garantier
för fordringsegarnes rätt eller ock, derest man skulle i förfärandet
inlägga sådana garantier — som dock ej skett i de framlagda förslagen —
måste komma att hufvudsakligen endast till namnet skilja sig från den
vanliga utredningen genom konkurs af en gäldenärs tillgångar.

Bland de med rätta anmärkta bristerna i nu gällande konkurslag
möter först saknaden af en fullt tillfredsställande form för förvaltningen
af gäldenärens tillgångar under tiden från den offentliga stämningens utfärdande
och intildess gode män blifvit utsedde, hvilken tid kan utgöra
ända till tre veckor och derutöfver. Om nemligen gäldenären drifvit eu
omfattande handelsrörelse eller en större industriel verksamhet eller idkat
t. ex. skeppsredareaffärer, kan en dylik verksamhet icke ögonblickligen afbrytas,
eller länder åtminstone ett dylikt afbrott helt säkert boet till skada.
Men det stadgande, som i 9 § konkurslagen förekommer, att Rätten skall
förordna en person att gäldenärens böcker och andra handlingar, som
hans rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga samt att, der
så nödigt anses, låta konkursboets kända egendom under säker vård hållas
och boets angelägenheter bevakas, hvilar på förutsättningen, att den verksamhet,
gäldenären utöfvat, helt och hållet skall afbrytas, och uppdraget
att bevaka boets angelägenheter torde endast afse de rättsliga åtgärder,
som kunna ifrågakomma för skyddande af desamma. Denna uppfattning
har åtminstone i praxis gjort sig gällande, och nekas kan icke, att lydelsen
af ifrågavarande stadgande ej gifver stöd för antagandet, att den
enligt nämnda föreskrift förordnade personen skulle ega vidtaga några
egentliga förvaltningsåtgärder. Det är denna brist i lagstiftningen, komiterade
velat afhjelpa, genom ett tillägg till sist åberopade paragraf, deri

komiterade anvisat gäldenären eller den borgenär, som yrkar derpå, eu
utväg att genom Rättens förordnande för den tid, som föregår godmansvalet,
få till stånd en förvaltning utrustad med samma befogenhet, som
tillkommer gode männen. Då komiterade ansett behofvet af en oafbruten
förvaltning icke kunna i någon afsevärd mån göra sig gällande i andra
fall, än der gäldenären är köpman eller, enligt detta ords betydelse
i konkurslagen, drifvit sådan rörelse, att han varit skyldig föra handelsböcker,
har stadgandet blifvit inskränkt till gäldenärer, som äro köpmän.

Den andra anmärkningen, som efter komiterades tanke med fog kan
göras mot gällande konkurslag, afser föreskriften i 52 § konkurslagen,
att sedan afgjordt är att ackord ej kommer till stånd må ej mot någon
borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande försäljning
af boets egendom uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än
som till kungörelse derom nödig är.

Denna föreskrift kan onekligen i vissa fall för borgenärerne medföra
skada. I följd af de större affärsförhållanden, som här i landet under
tiden efter konkurslagens antagande uppstått, inträffar numera att till
konkurs afträdes tillgångar af den beskaffenhet och omfattning, att deras
försäljning icke utan stor förlust låter sig verkställas inom den i 52 §
konkurslagen bestämda korta tid, hvari emot gäldenärens eller en enda
borgenärs bestridande någon förlängning nu icke kan ske, äfven om sådant
uppenbarligen skulle leda till en fördelaktig realisation. Det är
med den nuvarande föreskriften icke ens möjligt för borgenärernes flertal
att få försäljningen uppskjuten till en årstid, som mera lämpar sig
derför.

Men att t. ex. kunna afvakta sjöfartens öppnande, att, i fråga om
varulager och upplag, kunna anordna försäljningen så, att ej hela lagret
behöfver på en gång afyttras, att vinna längre rådrum för egendoms
utbjudande under hand eller för att lemna spekulanter tillfälle
att vidtaga åtgärder för att bereda sig till öfvertagandet af en större
affär, kan dock vara af den vigt för en gynsam realisation, att det synes
böra vara borgenärernes flertal medgifvet att besluta ett visst uppskof
med försäljningen, och att det icke bör få bero på en enda gäldenär
att omintetgöra hvad o flertalet i detta; afseende finner för konkursboet
vara fördelaktigast. A andra sidan och då konkurs innebär liqvidation
åt fordringsegarne så långt tillgångarne förslå, kan med de principer,
hvarå konkurslagstiftningen hvilar, ej vara förenligt, att med liqviden
uppskjutes huru länge som helst, och komiterade hafva derföre icke
velat förorda, att uppskof med realisationen får beslutas för längre än
ett år. Det är likaledes klart att ett sålunda beslutadt uppskof icke

kan verka någon inskränkning i inteckningshafvares rätt att få intecknad
fast egendom utan uppskof försåld i öfverensstämmelse med hittills
gällande föreskrifter samt att panthafvare äfven bibehålies vid den rätt.
hvarom förmäles i 54 § konkurslagen.

Med dessa båda ändringar i konkurslagen synes det komiterade att
man i hvad på lagstiftningen ankommer undanröjt de med rätta öfverklagade
olägenheter, som den nuvarande konkurslagstiftningens tillämpning
å konkurser af större omfattning ej sällan fört med sig.

Slutligen hafva komiterade ansett sig böra fästa uppmärksamheten
på ytterligare ett stadgande i konkurslagen, hvars tillämpning visat sig
medföra en viss olägenhet för borgenärerne. I 79 § stadgas att, om
någon borgenär söker ändring i i Rättens dom angående tvistiga fordringar,
det ej gäller för de borgenärer, som ändring icke sökt. Detta
stadgande har af domstolarne blifvit tolkadt så, att äfven om borgenänerne
å sammanträde beslutat att fullfölja talan mot underrätts eller
Hofrätts dom, hvarigenom framstäldt jäf mot annan borgenärs bevakning
blifvit ogilladt, talan, som på grund af sådant beslut blifvit anstäld,
upptagits till pröfning endast i fråga om de borgenärer, som å sammanträdet
varit nävarande. Om ock ett dylikt stadgande väl står tillsammans
med grundsatsen, att hvarje borgenär bör sjelf eller genom ombud
under konkursens fortgång städse iakttaga och bevaka sin rätt, kan dock
icke nekas, att grundsatsens tillämpning i förevarande afseende länder
mången borgenär till skada, under det att den, som vunnit derpå, varit
en borgenär, hvars fordran blifvit genom lagakraftvunnen dom ogillad
och hvilken följaktligen måste antagas i sjelfva verket varit obehörig att
för sin fordran erhålla utdelning i konkursen. Det bör icke heller förbises,
att då den ändring, högre Rätt meddelar i underrätts beslut angående
en i konkursen bevakad fordran, länder till fördel endast för
dem, som fullföljt talan mot sistnämnda beslut, utdelningsförslagen blifva
mycket invecklade och lätt föranleda nya tvister. Komiterade hafva derför
ansett sig böra föreslå, att den talan, som enligt beslut å borgenärssammanträde
fullföljes i högre Rätt, bör gälla äfven till förmån för de
borgenärer, som ej i beslutet tagit del, och ett dylikt stadgande synes jemväl
stå i öfverensstämmelse med den redan i 76 § konkurslagen befintliga
föreskriften, att jäf emot bevakad fordran, gjordt af en eller flere
borgenärer, gäller ock för de andra, ändå att de ej i jäfvet deltagit.

Ett särskilt skäl för komiterade att föreslå ändring i denna paragraf
har ock legat deri, att, då komiterade i sitt förslag till förordning
angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks eller sparbanks konkurs
förordat befrielse från bevakning för vissa slag af fordringar just

i syfte, att det större flertalet fordringsegare i dylika konkurser icke
onödigtvis må betungas med åtgärder för bevakande af sin rätt, samma
hänsyn synes böra leda dertill, att den enskilde borgenären icke behöfde
särskildt draga försorg om att hans rätt bevakades, när det gälde fullföljd
af talan i högre Rätt mot underdomstols beslut om tvistiga fordringsanspråk.