FÖRÄNDRADE LAGBESTÄMMELSER (Statens offentliga utredningar 1898:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

FÖRÄNDRADE LAGBESTÄMMELSER

I FRÅGA OM

MAKARS ANSVARIGHET FÖR GÄLD

OCH OM

BOSKILNAD

STOCKHOLM 1893

KUNOL. BOKTRYCK E RIKT. P. A. NORSTEDT il KÖN ER

i t.i

t f ] ) '' j

. i

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 31 December
1891 anbefalt Nya Lagberedningen att utarbeta det förslag till ändring
i gällande bestämmelser angående boskilnad och dermed sammanhängande

lagstadganden, som kunde finnas erforderligt i syfte att dels lättare
tillfälle till vinnande af boskilnad bereddes hustru, dels hustrus eller
enkas betalningsansvarighet för gäld, soin mannen ensam ådragit det
gemensamma boet, inskränktes eller undanröjdes, har Beredningen på t

grund häraf utarbetat förslag till

l:o Lag angående makars ansvarighet i visst fall,, för gäld i boet;

2:o Lag angående ändring i vissa delar af Förordningen om bo- ,

skilnad och undansättande af egendom i makars bo den 18 September
1862;

och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag
med motiv dertill äfvensom af undertecknad Billing afgifvet särskild!
yttrande.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr Karl
Johan Berg jemlikt nådiga brefvet den 1 Februari 1889 deltagit såväl
i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda förslag
som ock i förslagens granskning; och har Presidenten Berg i ämnet
uttalat de åsigter, som hans härvid bilagda särskilda yttrande utvisar.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

Johan Wold. Herman Billing. Joh. O. Ramstedt.

Stockholm den 21 December 1892.

Förslag

till

Lag

angående makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet.

Med ändring af hvad i 11 kap. Gifterraålsbalken linnes stadgadt
angående makars ansvarighet för gäld, som blifvit af mannen ensam
gjord i äktenskapet eller till fästning och bröllops kostnad, förordnas
som följer:

År gäld, hvarom i 11 kap. 3 § Giftermålsbalken sägs, gjord af
mannen utan att hustrun till betalning deraf sig förbundit, vare hon ej
med sin enskilda egendom för den gäld ansvarig. Räcker ej samfälda
boet till gäldens betalning, fylles bristen af mannens enskilda egendom.
Har hustruns enskilda egendom blifvit använd till betalning af gälden,
njute hon vid bodelning vederlag ur samfälda boet och, der det ej
förslår, ur mannens enskilda egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . ., men skall icke ega
tillämpning i afseende å gäld, som dessförinnan gjord är.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Förordningen om boskilnad och undanskiftande
af egendom i makars bo den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i Förordningen
om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Vilja makar vinna boskilnad, ingifve ansökning derom tillika med
uppteckning af makarnas tillgångar och gäld till Underrätt i den stad,
eller å landet till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. År i stad ej rättegångsdag,
och finnes ej någon satt att å Rättens vägnar inlagor emottaga; då må
ansökningen ingifvas till Rättens ordförande.

2 §•

1 mom. Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 2 eller 4 §
Giftermålsbalken sägs, och kan den gäld ej betalas, utan att hustruns
enskilda egendom eller giftorätt, som för gälden ej svarar, tillgripes,
eller är fara för handen, att efter gäldens betalning vederlag, som hustrun
vid bodelning bör njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon boskilnad
söka. Häftar hustrun för sådan gäld, vare om mannens rätt att söka
boskilnad lag samma.

2 inom. Hustrun ege ock boskilnad söka i de fall, att
makarnas gemensamma bo är belastad med så stor gäld, att den
ej kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den enskilda,
som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen,
att efter gäldens betalning hustrun tillkommande vederlag ej kan till
fullo utgå;

eller hustruns enskilda egendom eller samfäld egendom, deröfver
hon egde råda, utan hennes samtycke blifvit använd till betalning af gäld,
för hvilken hon ej förbundit sig att svara, eller ock för sådan gäld
pantsatt, utmätt, med qvarstad belagd eller satt under förbud att säljas
eller skingras;

eller mannen, genom boets belastande med gäld utan motsvarig
nytta, eller eljest genom försummelse eller vanvård af boets angelägenheter,
kan anses sitt målsmanskap missbruka;

eller han af ondska och motvilja öfvergifvit och förlupit hustrun,
och ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

3 §.

1 inom. Nu är ansökning om boskilnad gjord, som i 1 eller 2 §
sägs; läte Rätten, eller dess ordförande, eller domaren, ändå att han
jäfvig är, genast kalla makarna att å viss dag, sist inom tre veckor,
sig vid Rätten inställa; förordne ock, der vid ansökning, som af begge
makarna gjord är, ej fogats bouppteckning, att sådan uppteckning skall
ofördröjligen verkställas och sist å den för inställelsen utsatta dag till
Rätten ingifvas. Varder ansökning, som af ena maken gjord är, af
andra maken medgifven, eller visas till densamma skälig anledning,
och är ej bouppteckning ingifven; förordne Rätten om verkställande af
sådan uppteckning och utsätte viss dag för dess ingifvande. Bouppteckningen
skall af begge makarna med ed fästas; och hålle Rätten hand
deröfver. Då bouppteckningen besvuren är, varde, der makarna om
boskilnaden ense äro, eller laga skäl för ansökningen visas, till boskilnad
dömdt; och läte Rätten kungörelse derom i allmänna tidningarna införas.

2 mom. Har i sammanhang med fråga om boskilnad make sist
å tid, då bouppteckningen med ed fästes, yrkat att få undanskifta
enskild egendom eller giftorätt; utfärde Rätten offentlig stämning å
makarnas samtliga borgenärer att före klockan tolf å utsatt dag, näst
efter två eller, der särskilda omständigheter kräfva längre tid, sist inom
fyra månader, hos Rätten sig inställa för att öfver det yrkande höras:
är boet å landet, och äskas ej urtima ting; då må inställelsen utsättas
till det lagtima ting, som näst efter två månader infaller. Stämningen
varde så kungjord, som om offentlig stämning i konkurssak är stadgadt.
Sedan borgenärerna, efter stämningen, hörda blifvit, varde, då boskilnad
beviljas, dervid tillika yrkandet om undanskiftande efter lag af Rätten
pröfvadt, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

4 §•

Då boskilnad sökt är, förordne Rätten, der hustrun det begär, god
man att henne biträda. År ansökningen ingifven till domaren å landet;
ege han att tills vidare god man förordna: anmäle dock förhållandet
å nästa rättegångsdag.

5 §•

År egendom i boet till konkurs afträdd, och vill make boskilnad
söka; gifve sin ansökning in sist å tid, som för inställelse i konkursen
är i stämningen utsatt. Sökes boskilnad, och vill make undanskifta
enskild egendom eller giftorätt; begäre ock det inom den tid, nu sagd är:
sker det ej, ege make icke emot borgenärer rätt att egendom sig tillegna.

6 §•

Sökes undanskiftande, ege Rätten, der sökanden det begär, förordna,
att enskild egendom eller giftorätt, hvarom fråga är, skall från boet afskiljas
och sättas under särskild vård, till dess öfver ansökningen dömdt
blifvit. Har make berättigats undanskifta egendom såsom giftorätt, skall,
der så äskas, den egendom, efter ty nu är sagdt, hållas från boet afskild,

till dess skifte sker. Ej må dock giftorätt afskiljas, der andra maken
ställer borgen, som af Rätten godkännes, för hvad vid skifte af samfälda
boet sökanden tillkomma bör.

Har egendom blifvit i nu stadgad ordning från boet afskild, stånde
sökanden fritt att emot borgen, som af Rätten godkännes, egendomen
tillträda; och varde den egendom, som hustrun tillträda får, stäld under
förvaltning af henne eller hennes gode man, der sådan blifvit förordnad.

9 §•

Borgenär ege, utan hinder deraf att ansökning om boskilnad och
undansättande gjord är, den rätt till utsökning af fordran, som honom
eljest enligt lag tillkommit. Enskild egendom, som make söker undansätta,
må dock ej, ändå att den icke blifvit från boet afskild, i mät
tagas för gäld, derför den makes enskilda egendom ej svarar.

Då makars bo till konkurs afträdt är, må ansökning om undansättande
af giftorätt ej hindra samfäld egendoms försäljning.

11 §.

Då till boskilnad mellan makar dömdt är, förfares vid skifte af
samfäld egendom, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i lag
stadgadt. Ej må den egendom skiftas förr än all samfäld gäld, som
veterlig är, gulden blifvit: sker annorledes, svare då makarna, en för
begge och begge för en, för samma gäld.

16 §.

Är boskilnad ej sökt, men vill, vid utmätning i makars bo, den ena
af dem ändock undantaga gods, förty att det är dess enskilda egendom
och ej bör i betalning gå för den gäld, som sökes: visas förord om det
gods gjordt vara, eller företes bevis, att det, i kraft af gåfva eller
testamente, för enskild egendom anses bör; varde godset i qvarstad satt,
och stämme den make, som godset värja vill, borgenären inom tre

månader, eller (lafve sin talan förlorat, der ej undanskiftande af det
gods inom sagda tid blifvit i föreskrifven ordning sökt. Vill borgenär
sjelf stämma, utan att den tid afbida; ätande det honom fritt.

Denna lag skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängiga
före den 1 Januari.....

MOTIV.

Förslag

till

Lag angående makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet.

Den i förevarande lagförslag uttalade grundsats, att hustru ej
skall med sin enskilda egendom vara borgenär ansvarig för gäld,
som mannen under äktenskapet åsamkat boet, i annat fall än att
hon uttryckligen iklädt sig betalningsskyldighet för densamma, har sedan
lång tid tillbaka blifvit från olika håll förordad. Såväl Lagkomiténs
som äldre Lagberedningens förslag till Giftermålsbalk innehålla bestämmelser
i detta syfte. Sedan derefter frågan om makars egendomsförhållanden
på grund af enskilda motioner upprepade gånger varit föremål
för behandling inom Riksdagen, blef i dess den 7 Maj 1884 till Kongl.
Magt aflåtna skrifvelse rörande denna del af lagstiftningen en inskränkning
i nu angifna rigtning af hustrus ansvarighet för boets gäld uppstad
såsom ett af de önskningsmål, som genom en ny lagstiftning borde
uppnås; och emot innehållet af det stadgande, som i öfverensstämmelse
härmed af Nya Lagberedningen intogs i dess den 1 Juli 1886 afgifna
förslag till ändrade lagbestämmelser i detta ämne, gjordes vid förslagets
granskning inom Högsta Domstolen icke någon erinran.

Då nu genom Kongl. Brefvet den 31 December 1891 Lagberedningen
blifvit anbefald att utarbeta det förslag till ändring i gällande
bestämmelser angående boskilnad och dermed sammanhängande lagstadganden,
som kunde finnas erforderligt i syfte att dels lättare tillfälle
till vinnande af boskilnad bereddes hustru, dels hustrus eller enkas betalningsansvarighet
för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma
boet, inskränktes eller undanröjdes, har Beredningen derföre ej

kunnat tveka att i sistnämnda hänseende föreslå den ändring af stadgandena
i 11 kap. Giftermålsbalken, att hustru ej må med sin enskilda
egendom vara borgenär ansvarig för gäld i äktenskapet, med mindre
hon sjelf gjort gälden eller uttryckligen iklädt sig betalningsansvar för
densamma. Deremot har Beredningen, då med afseende å innehållet
af det erhållna uppdraget frågan om hvardera makens förvaltningsrätt
nu icke bort utgöra föremål för dess behandling, ej ansett sig böra
framlägga något förslag syftande till inskränkning i hustrus skyldighet
att med samfäld egendom, hvaröfver hon råder, ansvara för gäld, som
blifvit i äktenskapet af mannen ensam gjord. Ett korrektiv mot missbruk
i detta hänseende från mannens sida kan lämpligen vinnas genom
att, på sätt af Beredningen föreslagits, bereda möjlighet för hustrun
att söka boskilnad, då dylik egendom tillgripes eller äfventyras för gäld,
för hvilken hon ej förbundit sig att svara.

Föreliggande förslag innefattar ändring af 3 och 7 §§ i 11 kap.
Giftermålsbalken och berör allenast indirekt stadgandet i 8 § af samma
kapitel. Att Beredningen icke föreslagit ändrad lydelse af nämnda lagrum
utan, i öfverensstämmelse med hvad flera gånger tillförene vid
liknande fall skett, gifvit förslaget formen af en fristående lag, har sin
grund derutinnan, att en omredigering af nämnda paragrafer icke kunnat
ske utan att öfriga delar af 11 kap. Giftermålsbalken samtidigt erhållit
förändrad lydelse, men en sådan fullständig omarbetning af detta kapitel
allenast af formella skäl icke lämpligen kunnat sättas i fråga.

Att i de fall, då samfälda boet ej förslår till betalning af gemensam
gäld, som gjorts af mannen ensam, hans enskilda egendom, så långt
den förslår, bör gå till gäldens betalning följer naturligen af den föreslagna
inskränkningen i hustruns ansvarighet för dylik gäld. Stadgandet
i 11 kap. 7 § Giftermålsbalken, att der mannens eller hustruns odaljord
blifvit såld till beggederas nytta, enhvar har att fylla af sin jord eller,
der jord ej finnes, af lösören, afser jemväl det fall, att hustruns enskilda
egendom användts till betalning af gäld, som blifvit af mannen ensam
gjord för det gemensamma boets räkning. Klart är, att bestämmelsen
om befrielse för hustrun att med sin enskilda egendom ansvara för så

beskaffad gäld skulle med lätthet kunna af mannen kringgås och således
i många fåll blifva kraftlös, så framt henne ej tillförsäkrades rätt till
fullt vederlag i händelse hennes enskilda egendom blifvit på dylikt sätt
använd. Men enär gälden antages vara gjord till begge makarnes nytta,
bör uppenbarligen vederlaget tagas i första hand ur samfälda boet,
hustruns egen giftorätt således medräknad, och endast i den mån dessa
tillgångar ej förslå, ur mannens enskilda egendom. Att ofvannämnda
stadgande i 11 kap. 7 § Giftermålsbalken fortfarande skulle ega tilllämpning
för det fall, att gälden gjorts af hustrun eller hon förbundit
sig till betalning deraf, torde knappast behöfva anmärkas.

Då tvekan tilläfventyrs kunde uppstå, huruvida de rättsförhållanden,
hvarom här är fråga, böra bedömas efter den lag, som gäller vid den
tidpunkt, då utsökning af gäld eller bodelning eger rum, eller i enlighet
med de stadganden, som voro i kraft, då gälden gjordes, har en föreskrift
tillagts, hvarigenom den senare uppfattningen angifvits såsom
den rigtiga.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar af Förordningen om boskilnad och
undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862.

Då boskilnadsansökning göres, skall enligt gällande lag Rätten alltid,
så framt ej ansökningen genast afvisas såsom obefogad, utfärda offentlig
stämning å makarnes borgenärer för att lemna dem tillfälle att öfver
ansökningen höras. I de fall, då begäran om undanskiftande af egendom
förbindes med boskilnadsansökningen, lärer af skäl, som framdeles
skola anföras, borgenärernas rätt vara i fråga, hvadan för denna
händelse nu gällande bestämmelser om deras hörande böra bibehållas.
Förekommer deremot ej något yrkande om undanskiftande af egendom,
synes det vara mera tvifvelaktigt, om boskilnadsfrågan för borgenärerna
är af sådan betydelse, att de kunna anses ega berättigadt anspråk att
varda deröfver hörde. De komiterade, hvilkas år 1859 afgifna förslag
till förordning om boskilnad m. m. ligger till grund för nuvarande lagstiftning
i ämnet, anmärka om boskilnaden, att den rörer makarne, som
äro de egentliga parterna, omedelbart, men deras borgenärer, som blott
äro intervenienter, endast medelbart eller så, att de ega tillse, det deras
rätt icke genom boskilnaden förnärmas. Att emellertid den rätt, som
genom boskilnaden skulle kunna förnärmas, icke är borgenärernas betalningsrätt,
framhålles uttryckligen i komiterades motiv och har i sjelfva
lagtexten erhållit sitt uttryck i 9 §. Enahanda uppfattning af borgenärernas
ställning linnes uttalad i det utlåtande, som Lagutskottet vid

Riksdagen åren 1859 och 1860 afgaf »i anledning af gjorda anmärkningar
samt skiljaktiga beslut inom Riksstånden vid förehafvande af Utskottets
betänkande i fra^a om antagande af ny konkurslag samt nya
lagar angående boskilnad och urarfvagörelse». I nämnda utlåtande yttrar
Utskottet: »Ingen bevakning af fordringar eger ram och domen i ett
boskilnadsmål gäller således ingalunda borgenärernas betalningsrätt. Derigenom
afgöres icke heller, huruvida den eller den egendomen svarar
för den eller den gälden; domaren bestämmer blott, huruvida, på sätt
den ena maken begärt, boet får klyfvas i två delar eller ej, så att hvardera
maken, hustrun genom sin gode man, får särskildt omhändertaga
och förvalta sin andel i boet, hvarigenom den andra maken sättes ur
tillfälle att samma andel förskingra. Hela boskilnadsprocessen är således
endast en process emellan makarne inbördes, och borgenärerna äro endast
ett slags intervenienter. Dem är medgifvet att höras och bestrida
boskilnaden, icke derför att deras betalningsrätt genom boskilnadsdomen
kan förminskas eller försvinna, utan derför, att de af boets sammanhållning
hafva det intresse, att de derigenom undvika den eljest möjligen
uppstående olägenheten att nödgas på två håll söka betalning för
sina fordringar. Inställa sig ej borgenärerna efter stämningen, så dömer
Rätten makarne emellan ändock, och det är på detta sätt, som boskilnadsstämningen
år emot borgenärerna preklusiv: de varda ej vidare i
saken hörda.»

Väl är det sant, att genom boskilnaden vissa borgenärer förlora
utsigten att göra sig betäckta för sina fordringar ur egendom, som
framdeles kan tillfalla hustrun. Men det intresse, borgenärerna således
kunna hafva af boets sammanhållning, kan icke erkännas vara af sådan
beskaffenhet, att de på denna grund skulle ega laglig befogenhet att
motsätta sig boskilnaden. Än mindre kan en dylik befogenhet härledas
deraf, att i följd af boskilnaden och det deraf föranledda upphörandet
af egendoinsgemensamheten möjlighet betages borgenärer att
ur makes giftorätt erhålla betalning för gäld, hvarför den giftorätt ej
enligt lag bort svara. Ty i detta hänseende åstadkommer boskilnaden
ej annat, än att den ej gäldbundna maken kommer i åtnjutande af sin

lagliga ratt att skydda sin lott i samfälda boet. Och den af Lagutskottet
påpekade olägenhet för borgenärerna att möjligen nödgas på två
håll utsöka sina fordringar, hvilken olägenhets betydelse för öfrigt i
väsentlig mån förringas af det i 11 § intagna förbudet att skilja boets
egendom innan all veterlig samfäld gäld blifvit gulden, kan icke ensamt
för sig betinga rätt för borgenärerna att uppträda som intervenienter i
boskilnadsfrågan. Samma olägenhet kan uppstå genom äktenskapsskilnad
eller bolags brytande, utan att lagen derför ansett nödigt bereda
fordringsegare utväg att i dylika frågor intervenera till sitt skyddande.
Det lärer väl ock på goda grunder kunna antagas, att derest —
hvad hittills, Beredningen veterlig!, icke inträffat — en borgenär företoge
sig att öfverklaga Rättens beslut i ett rent boskilnadsmål, hans
talan icke skulle komma att till pröfning upptagas, likasom det torde
vara sällsynt att i ett dylikt ärende någon borgenär finner det ens vara
mödan värdt att iakttaga inställelse.

Så vidt Beredningen kan finna, bör det derföre icke möta några betänkligheter
att i nu gällande boskilnadsprocedur vidtaga den förenkling,
att i de fåll, då påstående om undanskiftande af egendom ej väckes,
boskilnadsfråga må pröfvas utan stämning å borgenärerna. Den tidsbesparing,
som härigenom vinnes, saknar ingalunda sin betydelse. I
många fall kan det nemligen för en hustru — och det är ju i öfvervägande
grad hustrun, man genom stadgandena om boskilnad velat
skydda — vara af stor vigt att skyndsamt vinna boskilnad för att hon
t. ex. må sättas i stånd att skydda sin arbetsförtjenst från att för mannens
gäld tillgripas eller att, oberoende af hans medgifvande, börja en
affärsverksamhet.

Men om borgenärerna således icke hafva något berättigadt anspråk
att varda i boskilnadsfrågan hörde, bör icke heller af hänsyn till dem
något hinder möta att låta vinnande af boskilnad ankomma på makarnes
samstämmiga vilja. Och då lagstiftningen redan genom bestämmelser
om äktenskapsförord lemna! det öppet för dem, som ämna ingå äktenskap
med hvarandra, att efter fritt aftal begränsa eller helt och hållet
upphäfva den legala egendom sgemensainheten makar emellan, kan ett

medgifvande för dem att jemväl efter äktenskapets ingående genom öfverenskommelse
hafva denna gemensamhet svårligen sågas ur principiel
synpunkt innefatta något mot vår rättsåskådning stridande, såvida blott
tillvägagåendet så ordnas, att tredje mans rätt ej kränkes. Erbjuder
lagstiftningen tillräckligt skydd i sistnämnda hänseende, så att boskilnaden
icke öppnar några utsigter att kringskära fordringsegares rätt,
lärer det ock kunna antagas för visst, att boskilnad i regeln ej kommer
att sökas i andra fall, än då den är af verkligt behof påkallad.

Af dessa nu i korthet antydda skäl har Beredningen ansett sig böra
såsom hufvudpunkter i sitt förslag uppställa, dels att boskilnad alltid
må kunna af makar vinnas, då de derom äro ense, och dels att boskilnadsproceduren,
förutsatt att fråga om undanskjutande af egendom
ej förekommer, inskränkes till en förhandling inför Rätten emellan makarne,
utan rätt för deras borgenärer att deruti på något sätt deltaga.

Förslagets 1 § afser det fall, att makarne redan från början äro ense 1 §■
om boskilnaden och gemensamt göra ansökning derom. Det bör då
ej förmenas dem att, till besparande af tid, besvär och kostnader, vid
ansökningen foga bouppteckning, naturligen upprättad i väsentligen
samma ordning, som för verkställande af sådan uppteckning efter afliden
person är föreskrifven; och har det ansetts lämpligt att i lagtexten intaga
en föreskrift i detta syfte.

Stadgandet i 1 § af nu gällande boskilnadsförordning afser att be- -2 §■
reda make möjlighet att freda sin egendom för den andra makens enskilda
gäld. Så som detta lagrum för närvarande år affattadt. synes det
emellertid icke vara för sitt ändamål tillfyllestgörande. Om nemligen
ena maken tid efter annan åsamkar sig enskild gäld, dock ej till så stort
belopp, att den vid något tillfälle öfverskjuter sammanlagda värdet af
hans lott i boet och enskilda egendom, der sådan finnes, samt gälden
efter hand betalas af samfäldt bo, så kan den andra maken nödgas åse,
huru dess giftorätt småningom minskas, utan att kunna med utsigt till
framgång söka boskilnad. Till utfyllande af denna lucka har i 1 mom.
af 2 § — hvilket motsvarar nuvarande 1 § — införts det tillägg, att
boskilnad må kunna vinnas, om boets ställning är sådan, att makes

lagliga rätt att vid bodelning bekomma vederlag skulle äfventyra, i
fall andra makens enskilda gäld betalades. Af samma, skäl har ett liknande
tillägg gjorts i 2 mom. första stycket, som motsvarar första stycket
af nuvarande 2 §. Att i första mom. af förslagets 2 § gäldens beskaffenhet
angifvits medelst hänvisning till 2 och 4 §§ i 11 kap. Giftermålsbalken
har sin naturliga förklaringsgrund i de af Beredningen föreslagna
ändrade bestämmelserna rörande hustrus ansvarighet för gäld,
som är i äktenskapet af mannen ensam gjord.

Enligt 16 § boskilnadsförordningeäi kan vid utmätning i makars bo
ena. maken genom företeende af viss angifven bevisning utverka, att
egendom, som maken påstår vara dess enskilda tillhörighet, tillsvidare
endast belägges med qvarstad eller sättes under förbud att säljas eller
skingras, dock med skyldighet för denna make att inom viss tid stämma
borgenären vid äfventyr att hafva sin talan förlorat, sa framt ej boskilnad
inom samma tid sökes. En naturlig följd åt detta stadgande
synes vara, att det sålunda förutsatta fallet — att enskild egendom, hvarom
i nämnda paragraf är fråga, blifvit satt i qvarstad eller under skingringsförbud
för gäld, derför sådan egendom ej bör svara — upptages såsom
eu i och för sig giltig anledning till boskilnad. Beredningen har derföre
ansett ett stadgande i nämnda syfte nu böra i lagen inflyta. Då emellertid
mannen, som i regeln förvaltar det samfälda boet och alltid sin
enskilda egendom, merendels icke saknar utväg att freda denna senare
och han, der i något undantagsfall så ej skulle vara förhållandet, måste
anses vara tillräckligt skyddad genom stadgandet i 1 mom. af 2 §, har
enligt förslaget endast hustrun berättigats söka boskilnad, då sådana omständigheter
inträffa, som i 16 § förutsättas. Denna utväg bör desto
mindre förmenas henne, som den ur vissa synpunkter medför större
fördelar än en stämning å borgenären. Om hon nemligen i sammanhang
med boskilnadsansökningen begär att få undanskifta egendomen
såsom sin enskilda tillhörighet, erhåller hon angående egendomens natur
ett Rättens beslut, som är gällande mot alla borgenärer, under det att
det förklarande i nämnda hänseende, som i stämningsmålet kan komma
att lemnas, ej lärer vara bindande för någon annan borgenär än hennes

motpart. Beredningen har dock ej ansett hustrus rätt att för skyddande
af enskild egendom vinna boskilnad böra inskränkas till det fall, att
sådan egendom blifvit satt i qvarstad eller under skingringsförbud.
Skola dessa åtgärder utgöra giltig grund till boskilnads vinnande, bör
detta tydligen med lika eller än större skäl gälla, om hustrus enskilda
egendom blifvit utmätt eller pantsatt för gäld, derför den ej svarar,
eller ock använd till betalning af sådan gäld — allt naturligen under
förutsättning att hon ej sjelf till åtgärden, den må nu vara af ena eller
andra slaget, lemnat sitt godvilliga samtycke.

Slutligen har det synts Beredningen vara billigt, att i det hänseende,
hvarom nu är fråga, med egendom, som på en eller annan
grund är hustrus enskilda, likställes sådan samfäld egendom, hvaröfver
hon egde råda vid den tid, då det obehöriga förfogandet derom
skedde. Stadgandet vinner härigenom mycket i betydelse. Antalet
äktenskap, i hvilka. hustrun har enskild egendom, lärer nemligen vara
jemförelsevis ganska ringa, medan deremot den genom förordningen
den 11 December 1874 gift qvinna tillerkända rätt att råda öfver egen
arbetsförtjenst har eller i allt fall kan få en mycket vidsträckt tillämpning.
Har nu mannen obehörigen användt frukten af hustruns arbete,
utan att hon å honom öfverlåtit, rätten att deröfver förfoga, eller har
han eljest föranledt någon af de ifrågavarande åtgärder, hvarigenom
hennes arbetsförtjenst äfventyras, synes det ingalunda vara oskäligt, att
hon eger vinna boskilnad för att på detta sätt åtminstone för framtiden
trygga sig mot liknande öfvergrepp.

Stadgandet i andra stycket af 2 § i gällande boskilnadsförordning
torde kunna antagas afse alla slags missbruk af den i mannens målsmanskap
inbegripna rätten att förvalta boets ekonomiska angelägenheter.
Det sätt, hvarpå en viss form af dylikt, missbruk, nemligen boets
belastande med gäld utan motsvarig nytta, i förordningen särskilt
omnåmnes, synes emellertid vara egnadt att förrycka den omfattande
betydelse, som eljest med fog kunnat och bort inläggas i de allmänna
uttrycken »försummelse eller vanvård af boets angelägenheter». Den af
Beredningen vidtagna redaktionsförändring afser således endast att tyd -

ligare uttrycka den mening, som redan nu torde rätteligen böra i detta
stadgande inläggas.

I afseende å boskilnadsförordningens 2 § tredje stycket har Beredningen
vidtagit en mindre jemkning i ordalagen för att bringa dem till
närmare öfverensstämmelse med uttryckssättet i 13 kap. 4 § Gifterraålsbalken;
och vill Beredningen tillika erinra derom, att den af Kongl.
Maj:t den 21 November 1890 tillsatta komité för utarbetande af förslag
till ändringar i kyrkolagen m. m., efter verkstäld omarbetning af nämnda
kapitel i Giftermålsbalken, framlagt ett deraf föranledt förslag till en
något förändrad lydelse af förevarande stadgande i boskilnadsförordningen.

Det har på senare tider blifvit ifrågasatt, att hustru borde ega
erhålla boskilnad äfven i det fall, att mannen utan hennes samtycke
förfogat öfver gemensam fast egendom. Ett stadgande i denna rigtning
skulle otvetydigt innebära en ganska väsentlig inskränkning i mannens
förvaltningsrätt öfver det gemensamma boet, helst om detta stadgande,
på sätt meningen synes vara, skulle omfatta ej blott den fastighet af
kommunikabel natur, som hustrun infört i boet, utan äfven gemensamt
förvärfvad fast egendom, ja till och med sådan fastighet, som tillförts
boet af mannen. Under inga förhållanden vill Beredningen tillstyrka
ett sådant stadgande, såvidt det skulle beröra den egendom, som, derest
laglig egendomsgemensamhet ej funnes, skulle tillhört mannen. Att i
afseende derå inskränka mannens förvaltningsrätt vore att beröfva honom
den fördel, man från många håll sträfvar efter att tillvinna hustrun,
nemligen rätt för make att fritt råda öfver den egendom, han eller hon
tillfört boet.

Mera tvifvelaktig ställer sig deremot frågan i afseende å annan gemensam
fastighet. Men att göra mannens ensidiga förfogande öfver
sådan egendom till en boskilnadsanledning för hustrun har dock Beredningen
för sin del icke ansett lämpligt. Man får nemligen i det nu
tänkta fallet ej förutsätta såsom regel, att egendomen användes för obehörigt
ändamål. År detta förhållandet, kan förfogandet, om det är af
någon betydenhet, lätteligen föranleda boskilnad på någon af de grunder,
Beredningen i sitt förslag upptagit, eller åtminstone vara en bidragande

orsak dertill. Frågan blir således egentligen, huruvida beträffande
dylika förvaltningsåtgärder mannen eller hustrun i sista hand skall ega
bestämmanderätt. Ty att mannen, derest han icke sjelf önskar boskilnad,
skulle genom att utan hustruns medgifvande vidtaga en sådan
åtgärd vilja utsätta sig för att få boskilnad sig påtvingad är föga
sannolikt. Och så länge mannen har den hufvudsakliga delen af det
samfälda boet under sin förvaltning, synes det Beredningen ej kunna
vara med boets bästa öfverensstämmande att i afseende å vissa dispositioner
medgifva hustrun bestämmanderätten.

I 1 § har af skäl, som vid detta, lagrum framhållits, införts en före- 3 §.
skrift att makar, som gemensamt söka boskilnad, redan vid ansökningens
ingifvande böra förete bouppteckning. Har detta försummats, bör sådant
dock ej föranleda dertill, att ansökningen afvisas, utan allenast till ett
föreläggande om ansökningens kompletterande i nämnda hänseende. För
närvarande skall föreläggande om boupptecknings verkställande meddelas
af Rätten, hvilket är en naturlig följd deraf, att enligt gällande
lag boskilnadsansökning alltid förutsättes vara gjord af ena maken
allena, och något förordnande om bouppteckning tydligen ej bör gifvas,
innan Rätten förvissat sig om, att ansökningen icke är helt och hållet
obefogad. Om deremot boskilnad, på sätt Beredningen föreslagit, alltid
skall beviljas, då makarne äro derom ense, erfordras i det fall, att ansökningen
är gjord af begge, för anbefallande af bouppteckning icke
något förhör eller någon undersökning. Beredningen har derföre ansett
sig böra föreslå, att, för tids vinnande, i förutsatta händelsen föreläggande
om boupptecknings verkställande skall genast meddelas af Rätten, om
ansökningen dit ingifvits, men i annat fall af Rättens ordförande eller,
å landet, af domaren, utan hänsyn till möjligen förefintligt jäfsförhållande.
Är äter ansökningen gjord allenast af ena maken, kan tydligen
förordnandet om boupptecknings verkställande såsom hittills ej
meddelas af annan än Rätten, sedan den vid hållet förhör funnit förhållandena
vara sådana, att ansökningen ej bör genast afslås, makarne
dock obetaget att dessförinnan ingifva bouppteckning.

Enligt 3 § boskilnadsförordningen skall föreläggande om bouppteckning
alltid meddelas, då ansökningen ej bestrides. Enär det emellertid
kan inträffa, att andra maken uteblifver från Rätten och således ej
bestrider ansökningen, men att denna ändock helt och hållet saknar
grund, har detta stadgande så affattats, att om ansökning, som af ena
maken göres, ej uttryckligen af den andra medgifves, skålig anledning
till ansökningen bör visas, innan vidare åtgärder för ärendets behandling
vidtagas.

Ifrågasättas kan, huruvida skyldigheten för makarne att låta uppteckna
sitt bo bör bibehållas äfven för det fall, att undansättande af
egendom ej begäres och borgenärers hörande således icke eger rum.
Härvid är dock först och främst att märka, att vid alla de tillfällen,
då boskilnadsansökningen grundats på den ekonomiska ställningen i
boet, en tillförlitlig uppteckning å dess tillgångar och gäld ej rätt väl
kan för ärendets behöriga utredning undvaras. Och äfven eljest synes
det, då fråga uppstått om häfvande af egendomsgemensamheten mellan
makar, böra i hög grad bidraga till ordning och reda, om eu fullständig
boförteckning upprättas, hvartill kommer, att eu sådan i allt fall måste
vara att tillgå vid det skifte, som bör följa på boskilnaden. Beredningen
har följaktligen ansett de föreslagna ändrade bestämmelserna om rätt
att vinna boskilnad icke böra i denna punkt verka någon rubbning af
nu gällande föreskrifter.

Enär makars egendomsgemensamhet genom boskilnad häfves, bör
beslutet derom på något sätt bringas till allmänhetens kännedom.
Det kunde härvid ifrågasättas, att detta borde ske medelst en anteckning
om boskilnadsdomen i äktenskapsförordsprotokollet. En dylik anteckning
i protokollet hos den domstol, som handlagt boskilnadsärendet, skulle
emellertid i många fall förfela sitt ändamål, då nemligen för den händelse,
att makarne sedermera ändrat hemvist, det ej sällan kunde visa
sig svårt eller omöjligt att tillförlitligen utröna, vid hvilken domstol
underrättelse i ämnet borde sökas. Mot en föreskrift, att anteckningen
skulle göras i protokollet hos den domstol, till hvilken äktenskapsförord
mellan makarne ingifvits eller bort ingifvas, möter åter den betänklig -

heten, att säker kunskap om hvilken denna domstol är ofta nog icke
skulle kunna vinnas af den Rätt, som handlagt boskilnadsärendet och
åt hvilken omsorgen med kungörandet synes böra anförtros. Beredningen
har derföre ansett lämpligast, att offentliggörandet sker medelst
kungörelse i allmänna tidningarne, hvilken kungörelse skall genom
Rättens försorg på inakarnes bekostnad införas.

Då boskilnad beviljats, skall enligt 11 § boskilnadsförordningen
vid skifte af samfäld egendom förfaras, som om delning af död malis
qvarlåtenskap är i lag stadgadt. Sedan all veterlig samfäld gäld blifvit
gulden, eg a alltså makarne att, efter lagliga grunder och således jemväl
med tillämpning af gällande bestämmelser angående vederlag, vid skiftet
uttaga hvar sin enskilda egendom och sin andel i den samfälda egendom,
som kan finnas öfrig. Rättens beslut om boskilnad verkar icke
i och för sig någon ändrad fördelning af förvaltningen af boets egendom,
utan denna fortgår oberoende deraf såsom förut ända till skiftet.
Innan detta skett äro således makarnes borgenärer af ansökningen om
boskilnad och Rättens deröfver meddelade beslut oförhindrade att uttaga
sin betalning jemväl ur sådan boets egendom, som rätteligen ej svarar
för deras fordringar. Särskild! i de fall, då boets ställning är sådan,
som i förslagets 2 § 1 mom. och första, stycket af 2 mom. förutsattes,
äfventyrar alltså den ena maken, att dess lott i samfälda boet eller enskilda
egendom tillgripes för betalning af gäld, hvarför den ej svarar,
utan att kunna påräkna vederlag af andra maken; och jemväl eljest,
kan genom obehöriga åtgärder från ena makens sida den andres rätt
sättas på spel. För att, bereda skydd mot dessa olägenheter medgifver
gällande lag make rätt att, då boskilnad blifvit sökt, begära undansättande
af enskild egendom och giftorätt.

Med detta rättsinstitut afses att lemna make tillfälle att omedelbart
och innan den samfälda gälden blifvit betald genom Rättens mellankomst
vinna en sådan fördelning af boets egendom, att maken kan förhindra,
att dess enskilda egendom och lott i samfälda boet obehörigen
tillgripas för gäld eller af andra maken förskingras. För åstadkommande
häraf måste, i den mån ansökningen om undansättande dertill föran 4 -

leder, Rätten afgöra, om den i boet befintliga egendomen tillhör makarne
samfäldt eller någon af dem enskildt; och äfven storleken af
hvardera makens andel i samfäld egendom kan, i händelse tvist derom
uppstår, blifva föremål för Rättens pröfning. Dessa frågor röra visserligen
omedelbart endast makarne, men äro dock af den beskaffenhet,
att beslutet derom, hvilket jemväl för borgenärerna måste blifva bindande,
i ganska väsentlig mån kan inverka äfven på deras rätt. Då
tillika stundom kan inträffa, att ena maken söker gynna den andre på
borgenärernas bekostnad, har Beredningen, såsom förut blifvit antydt,
ansett, att makarnes borgenärer fortfarande bör lemnas tillfälle att yttra
sig öfver ansökning om undanskiftande.

Mot nu gällande bestämmelser rörande förevarande ämne kunna utan
tvifvel vissa anmärkningar framställas. Att på ett fullt tillfredsställande
sätt ordna dessa förhållanden torde emellertid näppeligen vara möjligt
utan rubbning af de grunder, hvarpå nuvarande lagstiftning i ämnet är
byggd; men uppgörande af förslag till en så genomgripande lagändring,
hvilken skulle komma att beröra jemväl andra lagar, särskild! konkursoch
urarfvalagarne, har synts Beredningen falla utom gränsen för dess
nuvarande uppdrag. Beredningen har derföre hufvudsakligen bibehållit
nu gällande bestämmelser och deri blott vidtagit de mindre jemkningar
och förtydliganden, som funnits vara af behofvet påkallade.

Ehuru Beredningens förslag skarpare än hittills skett skiljer mellan
sjelfva boskilnaden och frågan om undanskiftande, har Beredningen dock
saknat anledning att ifrågasätta någon ändring i nu gällande anordning,
enligt hvilken yrkandena om boskilnad och undanskiftande skola i ett
sammanhang och samtidigt af Rätten pröfvas. Härigenom kan visserligen
någon gång inträffa, att borgenärernas inkallande varder ändamålslöst,
nemligen i det fall att boskilnadsansökningen afslås och således
påståendet om undanskiftande icke kan till någon vidare åtgärd föranleda.
Möjligheten af en sådan oegentlighet är dock af ringa betydenhet i
jemförelse med de olägenheter, som skulle uppkomma, om hvardera
frågan gjordes till föremål för särskild procedur. Företoges nemligen
yrkandet om undanskiftande till pröfning, innan boskilnadsansökningen

blifvit genom laga kraftegaride beslut bifallen, kunde den oformligheten
uppstå, att undanskiftandet bifölles, under det att boskilriaden afsloges.
Om deremot med afgörande af påståendet om undanskiftande finge
anstå, intill dess boskilnadsärendet blifvit slutligen pröfvadt, skulle,
i synnerhet då talan fullföljdes i den senare frågan, en tidsförlust
uppkomma, som kunde för sökanden medföra ödesdigra följder. I 3 §
hafva derföre sådana ordalag valts, som tydligen utmärka, att der yrkande
om undanskiftande väckts, boskilnadsansökningen ej må pröfvas förr än
i sammanhang med nämnda yrkande.

Nu gällande boskilnadsförordning kan lemna rum för skiljaktiga
meningar, dels huruvida påstående om undanskiftande af egendom må
framställas af annan make än den, som sökt boskilnad, och dels inom
hvilken tid sådant yrkande bör göras för att till pröfning upptagas.
I båda dessa punkter lemnar Beredningens förslag tydliga föreskifter.
Hvad angår behörigheten att väcka sådant yrkande, så bör det, enligt
Beredningens åsigt, desto mindre förvägras den make, som ej sökt boskilnad,
att begära undanskiftande, som genom ett dylikt förbud maken
skulle kunna blifva förhindrad att åtnjuta sin lagliga rätt t. ex. i fråga
om befrielse att med enskild egendom ansvara för viss gäld, och det
dessutom med hänsyn till såväl boets utredning som det förestående
skiftet måste betraktas såsom en fördel att genast från början erhålla
en så omfattande pröfning som möjligt af de frågor, hvilka beröras af
yrkanden om undanskiftande. Beträffande åter tiden, inom hvilken dylik
ansökan skall göras, så är, vid det förhållande att borgenärerna ej skola
kallas, med mindre yrkande om undanskiftande framställes, och att sådant
yrkande skall samtidigt med boskilnadsansökningen pröfvas, redan
häraf gifvet, att för väckande af sådan fråga en viss tidpunkt måste
bestämmas; och synes härtill särdeles väl lämpa sig det tillfälle, då bouppteckningen
beedigas. Först då äro begge makarne i stånd att med
full säkerhet bedöma boets ställning och med ledning deraf framställa
sina påståenden.

Stämningstiden, som för närvarande i boskilnadsmål är minst tre,
högst fyra månader, har ansetts lämpligen kunna göras lika med den

för konkurssaker bestämda, eller minst två, högst fyi’a månader. En sådan
förkortning af minimitiden synes hafva desto större skäl för sig, som
tiden för den offentliga stämningens utfärdande enligt Beredningens förslag
i vissa fall kan komma att något framskjutas.

d §. Då det kan inträffa, att redan vid det första förhöret inför Rätten
bouppteckningen edfästes och således tiden för ingifvande af ansökning
om undansättande tilländagå^ men det kan vara af vigt för hustrun
att dessförinnan ega biträde af en god man för afgörande af frågan, om
och i hvilken utsträckning undansättande af egendom bör sökas, har i
4 § intagits en föreskrift, att der ansökningen om boskilnad ingifvits
till domaren å landet, denne eger att tills vidare förordna god man,
hvarom anmälan dock bör göras å nästa rättegångsdag.

o §. Med anledning deraf, att gränsen mellan boskilnad och undansättande
blifvit, på sätt förut framhållits, i förslaget skarpare än i nu
gällande lag uppdragen, har en jemkning i lydelsen af 5 § blifvit erforderlig.

0 §. Ändamålet med makes ansökning om undanskiftande af egendom
skulle uppenbarligen lätt nog förfelas, om maken saknade utväg att
skydda egendomen under den stundom icke obetydliga tid, som kan
komma att förflyta, innan öfver ansökningen blifvit slutligen döindt. I
6 § af nu gällande boskilnadsfö rörd ning stadgas derföre, att den egendom,
som man eller hustru undansätta vill, skall under särskild vård sättas,
till dess öfver ansökningen dömdt blifvit. Den förändrade affattning
af detta stadgande, som i förslaget upptagits, afser att tydligt utmärka,
att förordnande om dylik utbrytning af egendom skall meddelas af
Rätten och endast i det fall, då sökanden det begär, samt att Rätten
eger ingå i en förberedande pröfning af ansökningen och således i fall,
då den synes obefogad, afslå denna anhållan. Så bör exempelvis ske,
då egendom, som make vill undansätta, påstås vara sökandens enskilda
tillhörighet, men detta af andra maken bestrides och något stöd derför
ej förekommer. Och likaså kan, med hänsyn till stadgandet i 9 § andra
stycket, vid boskilnad i förening med konkurs något afskiljande af giftorätt
endast undantagsvis komma i fråga.

Af nyssberörda bestämmelse, att egendom, som här afses, skall vara
under särskild vård »till dess öfver ansökningen dömdt blifvit», och den
derpå följande föreskriften om lyftningsrätt mot borgen, synes böra följa,
att i händelse ansökning om undanskiftande af Rätten bifalles, sökanden
derefter skall utan borgen kunna utfå egendomen. A andra sidan
förefaller det, som om ett sådant uttagande af egendom ej rätt står i
öfverensstämmelse med stadgandet i 11 §, att boets egendom ej må
skiljas förr än all samfäld gäld, som veterlig är, gulden blifvit. För
att åstadkomma klarhet härutinnan har Beredningen, med hemställan
att sistnämnda föreskrift måtte komma att afse allenast samfäld egendom
och ordet »skiljas» utbytas mot »skiftas», i 6 § föreslagit ett tillägg, enligt
hvilket giftorätt, som blifvit för undanskiftande afskild, ej må före det
slutliga skiftet af sökanden tillträdas annat än mot borgen; hvaremot
make ovilkorligen skulle ega utfå enskild egendom, så snart Rätten medgifvit
dess undanskiftande. Fn sådan skilnad mellan dessa båda slag af
egendom kan, eldigt Beredningens uppfattning, väl försvaras, då hustru,
om hvilken i dessa fall nästan uteslutande är fråga, i allmänhet har vidsträcktare
rätt i afseende å sin enskilda egendom än sin giftorätt, och
hennes enskilda egendom, särskilt om Beredningens nu framlagda förslag
till ändrade bestämmelser rörande makars ansvarighet för viss gäld
antages, i långt mindre glad än hennes giftorätt kan tagas i anspråk
för boets gäld. Dertill kommer, att Rätten i sin dom måste uttryckligen
och i detalj ange den egendom, som tillhör make enskilda hvaremot
Rättens beslut angående giftorätt ofta nog måste blifva mera obestämdt.
I)å emellertid afskiljande af giftorätt, innan boet ännu blifvit
utredt och skulderna betalta, utan tvifvel i många fall kan medföra skada
eller olägenhet, har Beredningen velat bereda den make, som önskar
hindra en sådan splittring af boet, möjlighet dertill genom ställande
af borgen utaf den beskaffenhet, att andra maken derigenom är fullt
skyddad.

Stadgandet att borgenär utan hinder af boskilnadsansökning eger
påkalla utmätning eller försäljning af sådan i boskilnadsförordningens
6 § afsedd egendom, som är för gäld intecknad eller pantsatt, har Be -

redningen uteslutit. Att detta är borgenärens rätt ligger nemligen i
sakens natur och framgår äfven af 9 §. Dessutom kan åt ifrågavarande
stadgande gifvas den tydning, att egendom, om hvars ställande under
särskild vård Rätten förordnat, skall, derest den ej är intecknad eller
pantsatt, vara fredad för all gäld, äfven om denna är af beskaffenhet
att enligt lag böra ur sådan egendom utgå, ett skydd, för hvilket något
giltigt skäl icke synes förefinnas. Att, sedan intecknad eller pantsatt
egendom blifvit. till betäckande af annans fordran såld, make, som eljest
haft rätt att tillträda egendomen, i stället får lyfta öfverskottet å köpeskillingen,
torde ej behöfva i lagen särskild! uttalas.

9 §■ Enligt 16 § boskilnadsförordningen kan, då boskilnad ej är sökt,
make under vissa vilkor skydda sin enskilda egendom från att utmätas
för sådan gäld, derför den egendom ej bör gå i betalning. Vid jemförelse
af 9 och 16 §§ kan deremot tvekan uppstå, huruvida, sedan boskilnad
blifvit sökt, make eger på enahanda sätt för dylik gäld freda
den egendom, han eller hon söker undansätta såsom sin enskilda, men
som ej blifvit stäld under särskild vård eller af maken lyft eller tillträdd.
För att undanrödja denna tvekan har Beredningen nu hemstält.
om ett tillägg till 9 § af det innehåll, förslaget utvisar. Derigenom
kan make visserligen för utmätning skydda äfven den enskilda egendom,
hvars preliminära afskiljande från boet blifvit af Rätten förvägradt, men
då borgenären fortfarande eger få sådan egendom belagd med qvarstad
eller satt under skingringsförbud samt skyddet för utmätning, derest
det är obehörigt, ej räcker längre än till dess frågan om undansättande
blifvit slutligen afgjord, har Beredningen förmenat, att genom en sådan
utsträckning af skyddet borgenärernas rätt ej kan anses för nära trädd,
likasom å andra sidan detta skydd, då egendomen i allt fall ej räddas
från qvarstad och skingringsförbud, icke för maken innebär någon egentlig
lockelse att handla mot bättre vetande.

I öfrig! har Beredningen i denna paragraf icke vidtagit någon annan
ändring än att bestämmelsen i sista stycket om lyftningsrätt af köpeskilling
uteslutits. Detta stadgande kan nemligen endast ytterst sällan
komma till användning, och lämpligheten af att på detta sätt konkurs -

boet före deri slutliga utredningen kan, om ock mot borgen, beröfvas
något af de medel, som influtit genom realiseringen af det samfälda
boet, torde äfven starkt kunna ifrågasättas. Den i förslaget qvarstående
bestämmelsen rörande samfäld egendoms försäljning bör ej föranleda
till någon missuppfattning i afseende å konkursförvaltnings rätt öfver
enskild egendom, hvars undanskiftande påkallats. Så länge frågan derom
ej blifvit af Rätten slutligen afgjord, bör nemligen konkursförvaltningen
i regeln ej realisera sådan egendom; och sedan dom i undanskiftningsärendet
fallit, skall beträffande såväl enskild som samfäld egendom denna
dom utgöra rättesnöret för konkursförvaltningens vidare åtgöranden.
Häftar enligt domen den enskilda egendomen för någon bevakad gäld,
är således uppenbart, att konkursförvaltningen eger att till betalning af
denna gäld använda samma egendom i den mån så erfordras.

I fråga om den redaktionsförändring, Beredningen i 11 § vidtagit, IT §.
hänvisas till hvad vid 6 § blifvit derom yttradt.

Enahanda skäl, som anförts vid 5 §, hafva föranledt den jemkning 16 §.

af ordalagen i 16 §, som Beredningen föreslagit.

• . maj ;>"(! • ■ ‘ i1'' lli!

Särskild! yttrande

Rådmannen Billing.

Nya Lagberedningens förslag till bestämmelser rörande undansättande
af giftorätt vid boskilnad utan konkurs, — hvilka bestämmelser,
enligt den af pluraliteten uttalade uppfattning, i hufvudsak ansluta sig till
nu gällande lag — har jag ej kunnat biträda, i främsta rummet derföre,
att jag ej förmått för mig göra klart, hvad ett sådant undanskiftande, i
och för sig betraktadt, innebär och betyder. Då make begärt att få undanskifta
viss egendom såsom sin enskilda tillhörighet, har Rätten, åtminstone
enligt Beredningens förslag, att, efter pröfning af de skäl, som
anförts eller eljest föreligga, rörande egendomens natur afgifva ett förklarande,
som blifver bindande gent emot en hvar borgenär. Men sedan
egendomens natur blifvit lagligen konstaterad, är frågan, i hvad mån maken
med densamma svarar för boets särskilda gäldposter, att utan vidare afgöra
enligt allmänna lagens stadganden i detta hänseende; och betydelsen,
såväl för sökanden som för borgenärerna, af enskild egendoms undanskiftande
ligger derföre i öppen dag. Helt annat synes förhållandet vara
med undanskiftande af giftorätt. Då någon bevakning af fordringar i boet
icke eger rum, lärer domstolen i boskilnadsärendet icke ega tillfälle eller
ens befogenhet att, med ledning allenast af bouppteckningen, inlåta sig
i någon pröfning, huruvida eller i hvilken mån make med sin giftorätt
är ansvarig lör gälden. Hvad kan då Rättens uttalande i anledning

af gjord ansökning om undanskjutande af giftorätt utan samband
med konkurs komma att innehålla? Såvidt jag kan finna, näppeligen
något annat än ett i de allmännaste ordalag uttryckt bifall till ansökningen.
Då det nemligen alltid är en möjlighet att i boet yppas
gäld af den art, att sökandens giftorätt ej bör derför svara, synes
ansökningen aldrig kunna afslås. Af motiven till förslagets 3 §

framgår visserligen, att Beredningen tänkt sig, att Rätten skulle kunna
komma att i undanskiftningsärendet inlåta sig i en pröfning, ej blott
hvilken egendom i boet vore samfäld, utan äfven huru stor del deraf
folie på hvardera makens lott. Då nu åtminstone den senare frågan
ej lärer kunna afgöras, utan att jemväl förefintliga vederlagsanspråk
upptagas till bedömande, så skulle i sjelfva verket Rätten komma att
fungera såsom en skiftesrätt och dess beslut i undanskiftningsfrågan utvecklas
till en skiftesdom af ganska egendomlig natur, då den komme
att afse allenast tillgångarne i boet och i allt fall icke innehölle någon
bindande uppgörelse, hvilken icke kan åstadkommas förr än vid det slutliga
skifte, som ju i alla händelser framdeles skall ske. Att med denna
uppfattning skäl kan förefinnas för borgenärernas hörande må ej bestridas.
För min del betviflar jag emellertid, att en sådan mening
kommer att inläggas i det af Beredningen föreslagna stadgandet rörande
sjelfva decisionen i undanskiftningsfrågan, derest detta stadgande varder
lag. Och skulle så ske, är det, efter min åsigt, så långt ifrån att förslaget
ansluter sig till nu gällande bestämmelser i ämnet, åtminstone
såsom dessa hitintills i praxis allmänneligen uppfattats och tillämpats,
att det fasthellre inlägger en helt ny, djupgående betydelse i förevarande
rättsinstitut. En så genomgripande förändring synes mig dock hvarken
vara teoretiskt rigtig eller med nuvarande anordning af boskilnadsproceduren
i öfrigt möjlig att genomföra. Vid sådant förhållande kan jag
ej inse, hvarföre borgenärerna skola höras öfver en ansökning, som ej
berör deras rätt och hvilken de i allt fall icke kunna med utsigt till
framgång bestrida. Deras hörande föranleder, efter min åsigt, onödigtvis
tidsutdrägt och kostnader, och fara synes vara för handen
att genom stadgandena om undanskiftande af giftorätt de fördelar

man velat, vinna genom förenkling af den rena boskilnadsproceduren
komma att i väsentlig mån gå förlorade. Tillåtelsen att undanskifta
giftorätt är ju, enligt Beredningens förslag, allenast en förberedelse
till eller förutsättning för en åtgärd, som eger verklig betydelse,
men hvaröfver borgenärerna icke skulle höras, nämligen giftorättens
afskiljande från det samfälda boet. Då nu sådana omständigheter
alltid kunna inträffa, att det varder af vigt för en make — i de
flesta fall naturligen hustrun — att få afskilja sin lott i boet och sjelf
öfvertaga förvaltningen deraf, så synes man på goda grunder kunna
antaga, att i de flesta fall yrkande om undansättande af giftorätt
kommer att i boskilnadsmål framställas och att således den vidlyftigare
proceduren med borgenärers instämmande hädanefter som hittills blifver
den regelmessiga. På dessa nu i största korthet antydda skäl har jag
ansett bestämmelserna om undansättande af giftorätt vid boskilnad utan
konkurs såsom betydelselösa böra ur lagen utgå och ersättas med stadganden
om rätt för hustru att, då boskilnad sökts, få sin giftorätt från
det gemensamma boet afskild, dervid, då förhållandena kunna vara sådana,
att hela giftorätten icke lämpligen må afskiljas men ansökningen
ej af sådan orsak bör afvisas, det bör lemnas öppet ej mindre för sökanden,
om hon så vill, än ock för Rätten, om skäl dertill finnes, att
begränsa afskiljandet till viss del af hustruns lott i samfälda boet.

Lika med Beredningens flertal anser jag giftorätts preliminära afskiljande
vara en åtgärd, rörande hvilken borgenärer icke ega giltigt
anspråk att varda hörde. Deras rätt kan nämligen icke anses blifva försämrad
utan snarare bättre skyddad derigenom att egendom, som annars
skulle af mannen förvaltas utan att denne för egendomens förvaltning
stält någon säkerhet, öfverlemnas åt en ansvarig förvaltares vård eller
omhändertages af hustrun mot borgen, som Rätten pröfvat vara fullgod.
Om jag således härutinnan instämmer med Beredningens flertal, är jag
deremot af skiljaktig mening i fråga om sättet och vilkoren i öfrigt för
giftorätts afskiljande. Till en början anser jag det alltid böra vara
hustruns giftorätt, som från boet afskiljes. Erfarenheten visar, att det
så godt som alltid är hustrun, som har anledning att söka boskilnad,

och det är för henne som afskiljandet af giftorätten hufvudsakligen eger
betydelse, icke minst derföre att hon på detta sätt erhåller ett medel
att skydda sin egendom gent emot mannen. Denne åter, som i regeln
förvaltar det samfälda boet, kan knappast tänkas hafva annat intresse
af att få sin giftorätt utbruten, än att han dymedelst säkrare skulle
kunna skydda densamma från att tillgripas för hustruns enskilda gäld.
Men för sådant undantagsfall synes det mera lämpligt att anvisa honom
den utvägen att påfordra afskiljandet af hustruns lott i boet, desto
hellre som, i händelse han skulle nödgas gå i författning om afskiljande
af sin giftorätt, det föga rimliga förhållande kunde inträffa, att han
alldeles icke eller endast mot borgen finge omhänderhafva sin egen lott
i boet, men deremot utan att ställa någon säkerhet förvaltade hustruns.

Då, såsom förut är nämndt, enligt min mening tillräckligt skäl ej
förefinnes att låta afskiljandet af hustruns giftorätt betingas af en föregående
ansökning om dess undansättande, följer deraf att hustrun när
som helst innan slutlig bodelning skett bör kunna påfordra ett dylikt
afskiljande. En sådan anordning medför ganska beaktansvärda fördelar
för henne. Enligt 11 § boskilnadsförordningen får boet ej skiftas
innan all samfäld gäld, som veterlig är, blifvit gulden. Då nu gäld
ej i följd af boskilnad till betalning förfaller, kan det dröja länge,
måhända flera år, innan skifte sker. Härunder kunna omständigheter
inträffa, hvilka. vid den tid, då boskilnadsansökningen gjordes anhängig,
ej förutsågos och som göra det angeläget för hustrun att få.
tillträda sin lott i boet; och då hustrun genom boskilnaden erhållit en
mera sjelfständig ställning och full förvaltningsrätt, bör det ej förvägras
henne att, närhelst hon finner omständigheterna sådant påkalla, sjelf
omhändertaga förvaltningen af sin lott i boet. Särskildt bör märkas,
att hustrun härigenom får i sin hand ett synnerligen verksamt medel
att hindra en tredskande make från att onödigtvis uppskjuta boets skiftande,
hvartill kommer att hustrun emellertid för sitt nödtorftiga uppehälle
blir i mindre grad än hittills beroende af mannens godtycke.

Enligt 6 § i Beredningens förslag skall giftorätt, som make berättigats
undansätta, alltid, der så äskas, från boet utbrytas och hållas

afskild, der ej andra maken staller vederbörlig säkerhet för hvad vid skifte
af samfälda boet bör tillkomma den, som sökt undanskiftandet. Den utväg,
som sålunda beredts make att hindra afskiljandet, nemligen borgens ställande,
anser jag dock icke vara tillfyllestgörande. Ej sällan, t. ex. då boets
tillgångar finnas nedlagda i en fabriks- eller annan affärsrörelse, skulle
en brådstörtad separation af tillgångarne medföra mycket förlustbringande
följder, medan det mången gång kan erbjuda oöfverstigliga svårigheter
för den make, som vill sammanhålla boet, att ställa erforderlig
borgen. Det synes mig derföre lämpligt att makes — enligt mitt förslag
hustrus — rätt att påfordra separation göres beroende jemväl deraf, att
märklig skada icke kan antagas derigenom skola tillskyndas boet, helst
ju äfven sökandens verkliga fördel på detta sätt bäst tillgodoses.

Då det i 6 § boskilriadsförord ningen nu intagna stadgande att egendom,
som hustru lyfta eller tillträda får, skall ställas under förvaltning af
henne eller hennes gode man, der sådan blifvit förordnad, naturligen
bör hänföra sig såväl till hennes giftorätt, hvarom, enligt mitt nedanstående
förslag, skulle handlas i 4 §, som ock till den i 6 § omförmälda
enskilda egendom, borde förenämnda stadgande, om dess bibehållande
vore nödigt, af redaktionella skäl utbrytas och erhålla en sjelfständig
plats under eget paragrafnummer, hvilket åter skulle föranleda en rubbning
af paragrafföljden. Men ifrågavarande stadgande, med den lydelse
det erhållit genom förordningen den 11 December 1874, synes vara
helt och hållet öfverflödigt, då det ju ej gerna kan ifrågasättas, att
egendomen skulle förvaltas af någon annan än hustrun eller hennes
gode man. Jag har derföre ansett det saklöst kunna borttagas, såsom
följd hvaraf jemväl sista punkten i 12 § bör utgå.

Beredningen, som uteslutit sista satsen i andra stycket af 9 §, har
ansett nödigt bibehålla den del af samma stycke, som innehåller, att i
konkurs ena makens ansökning om undanskiftande af giftorätt ej må
hindra samfäld egendoms försäljning. Äfven detta stadgande har jag
ansett böra utgå såsom sjelfklart men möjligen vilseledande i afseende å
behandlingen af enskild egendom, som make sökt eller berättigats undanskifta.

Sammanhanget mellan innehållet af 4 § i det förslag till ändrad
lydelse af boskilnad sförord ningen, som bär nedan skall af mig framläggas,
och sista stycket i förslagets 9 § torde vara så lätt insedt, att
någon redogörelse derför icke erfordras. Likaledes lärer det vara klart
att med min uppfattning 8 § af Förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af
egendom i död makes bo den 18 September 1862 bort åtminstone så
till vida ändras, att den der förekommande bestämmelse om undanskiftande
af giftorätt bortfölle. Deremot har jag icke ansett mig böra
ifrågasätta, att jemväl i död makes bo afskiljande af giftorätt skulle
tillåtas, och detta hufvudsakligen på den grund, att då sterbhusdelegarne
ega deltaga i boets förvaltning, de redan härigenom hafva tillräckliga
medel att hvar för sig skydda sin rätt. A andra sidan finnes, så vidt
jag kan se, intet skäl att ställa en frånskild hustru i sämre ställning
än den, som vunnit boskilnad. I detta syfte har 17 § boskilnadsförordningen
omredigerats, dervid den nuvarande bestämmelsen om tiden för
undanskiftnings sökande, — hvilken bestämmelse erhållit en, såsom det
synes, mindre tillfredsställande affattning och i allt fall icke lärer vara
af sakförhållandena betingad — icke blifvit bibehållen.

Slutligen har jag ej trott mig kunna underlåta att föreslå någon
ändring af 20 § i förordningen om urarfvagörelse m. m. Detta lagrum
stadgar, dels att arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort,
och ej heller sökt att få den dödes egendom undanskifta, i allmänhet
svara solidariskt för »den dödas gäld», och dels att efterlefvande
make, som försummat att sin egendom afträda, och ej heller ansökning
om dess undanskiftande gjort, står med arfvingarne i lika ansvar.
Enligt stadgandets ordalydelse skulle ensamt ansökningen om
undanskiftande verka till befrielse från den strängare betalningsskyldigheten.
Utan att här vilja försöka en tolkning af dessa svårtydda stadgande^
har jag dock ansett det vara uppenbart, att i händelse rätten
att undanskifta giftorätt utan egendomsafträde upphör, 20 § icke kan
lemnas orubbad. Det synes nämligen föga rimligt att eu ansökning
om undanskiftande af enskild egendom, kanhända afseende allenast

något enstaka föremål af ringa värde, skall medföra den verkan, som i
förevarande lagrum omförmäles. Befrielse från solidariskt betalningsansvar
bör — frånsedt de fall, då arfvinge blifvit stäld eller sjelf stält
sig helt och hållet främmande för dödsboet — vinnas endast genom
egendomsafträdc; och har derföre en ändring af 20 § föreslagits i öfverensstämmelse
med min nu uttalade uppfattning.

Med hänsyn till hvad nu anförts har jag ansett följande förändrade
lydelse böra gifvas åt nedannämnda paragrafer i

Förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars

bo den 18 September 1862.

3 §■

1 mom. Nu är — — — — — — — (lika med Beredningens
förslag).

2 mom. Har i sammanhang med fråga om boskilnad make sist å
tid, då bouppteckningen med ed fästes, yrkat att få undanskifta viss
egendom såsom sin enskilda; utfårde Rätten offentlig stämning å makarnas
samtliga borgenärer att före klockan tolf å utsatt dag, näst efter
två eller, der särskilda omständigheter kräfva längre tid, sist inom fyra
månader, hos Rätten sig inställa för att öfver det yrkande höras: är
boet å landet, och äskas ej urtima ting; då må inställelsen utsättas till
det lagtima ting, som näst efter två månader infaller. Stämningen
varde så kungjord, som om offentlig stämning i konkurssak är stadgadt.
Sedan borgenärerna, efter stämningen, hörda blifvit, varde, då boskilnad
beviljas, dervid tillika yrkandet om undanskiftande efter lag af Rätten
pröfvadt, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

3 mom. När boskilnad blifvit sökt, förordne Rätten, der hustrun
det begär, god man att henne biträda. År ansökningen ingifven till
domaren å landet; ege han att tills vidare god man förordna: anmäle
dock förhållandet å nästa rättegångsdag.

I)å boskilnad sökt år utan att makarnas bo blifvit till konkurs afträda
förordne Rätten, der hustrun det äskar, att egendom, motsvarande
hennes giftorätt eller någon del deraf, skall från samfälda boet afskiljas
och sättas under särskild vård och förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen
dömd! blifvit och, der den bifalles, boet skiftas skall. Sådant
afskiljande må dock ej tillåtas, der mannen visar skälig anledning, att
boet deraf skulle lida märklig skada, eller han ställer borgen, som af
Rätten godkännes, för hvad hustrun vid skifte af samfälda boet tillkomma
bör. Mannen ege ock söka, att hustruns giftorätt skall, efter
ty nu är sagdt, afskiljas och sättas under särskild vård och förvaltning.

Vill hustrun innan skiftet tillträda egendom, som blifvit i nu stadgad
ordning afskild, hafve der lof till, der hon för den egendom ställer
säkerhet, som nyss är nämnd.

6 §•

Har make sökt undanskifta enskild egendom, ege Rätten, der sökanden
det begär, förordna, att egendomen skall under särskild vård
och förvaltning sättas, till dess öfver ansökningen dömdt blifvit; och
må i ty fall sökanden genast tillträda egendomen, der för densamma
ställes borgen, som af Rätten godkännes.

9 §•

Borgenär ege, utan hinder deraf att ansökning om boskilnad och
undanskiftande gjord är, den rätt till utsökning af fordran, som honom
eljest enligt lag tillkommit. Egendom, som make söker undanskifta
såsom sin enskilda, må dock ej, ändå att den icke blifvit, efter hvad i
6 § skils, från boet afskild, i mät tagas för gäld, derför den makes enskilda
egendom ej svarar.

Har hustruns giftorätt blifvit, i den ordning 4 § föreskrifver, från
boet afskild; varde frågan, huruvida make bör, efter ty i 11 kap. Giftermålsbalken
eller eljest i lag finnes stadgadt, med sin giftorätt för gäld
i boet svara, för hvarje särskild! fall pröfvad, då påstående om gäldens
betalning mot maken väckes. Är allenast någon del af hustruns giftorätt
afskild, vare lag samma om pröfningen af hennes skyldighet att
med hvad sålunda afskildt blifvit för gäld svara.

12 §.

Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen
om boskilnad gjord är, genom arf, gåfva, testamente eller
annorledes, tillfaller ena maken, såsom enskild egendom ansedd. Hustru
vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld, som under
äktenskapet derförut gjord är, ändå att hon för den gäld i borgen gått
eller lika med mannen till betalning sig förbundit, utan så är, att hon
sjelf gälden gjort i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden utgöres af böter eller skadestånd för
gerning, hvarför hustrun svara bör.

17 §.

Är äktenskap genom skilnad upplöst, skall om undanskiftande af
enskild egendom och afskiljande af hustruns giftorätt, så ock, der sådant
afskiljande skett, om pröfning af makes skyldighet att med sin giftorätt
för boets gäld svara i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad här
ofvan finnes stadgadt för det fall att boskilnad blifvit sökt.

Derjemte böra, enligt min mening, nedanstående paragrafer af

Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo den 18

September 1862.

ändras till följande lydelse:

8 §•

Vill efterlefvande make eller arfvinge undanskifta enskild egendom;
söke det inom tid, som för egendomsafträde stadgad är, och gifve bouppteckningen
till Rätten in. Rätten utfärde i anledning deraf offentlig
stämning å borgenärerna, på sätt i 3 § af Kongl. Förordningen om boskilnad
stadgadt är: och varde sedan med saken så förfaret, som i
nämnda förordning sägs.

Hafva sterbhusdelegare egendom ej afträda vare för lagsökning
ej frie.

20 §.

Arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort, svare, en för alla
och alla för en, för den dödas gäld, utan så är, att de äro från all
delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckning tillstädes
varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet eller af
arfvet förmån njutit: i dessa fall vare sådan arfvinge från ansvarighet
för gäl den fri.

Har efterlefvande make försummat att sin egendom afträda; stånde
han eller hon med arfvingarna i lika ansvar.

Särskilt yttrande

Presidenten Berg.

Under Beredningens förhandlingar angående boskilnadslagén har jag
i fråga om bestämmelserna rörande undanskiftande af giftorätt vid boskilnad
utan konkurs samt öfrige dermed sammanhängande ämnen, deri
skiljaktiga meningar inom Beredningen yppats, i allt väsentligt delat
de af Rådmannen Billing i hans reservation uttalade åsigter och således
äfven hufvudsakligen biträdt det af honom framlagda förslag till förändrad
lydelse af §§ 3, 4, 6, 9, 12 och 17 i boskilnadslagén.

I händelse detta förslag skulle blifva såsom lag antaget, synes mig
emellertid deraf en i någon mån mera omfattande förändring äfven af
urarfvalagen påkallas än Rådman Billing ifrågasatt. På sätt med den
af honom förordade förändring af 8 § i nyss nämnda lag lärer åsyftas,
anser äfven jag att giftorätt i död makes bo ej må för gäld af någondera
sidans sterbhusdelegare undanskiftas utan att samfälda boet till
konkurs afträdes. Men vid sådant förhållande synes mig också det i
samma § förekommande af Rådman Billing bibehållna stadgandet om
undanskiftande af enskild egendom utan egendoms afträdande böra såsom
mindre lämpligt och dessutom med hänsyn till innehållet af 18 § möjligen
vilseledande ur lagen utgå. I händelse egendomsafträde å någondera
sidan sker, skall nemligen, enligt 9 §, påstående om undanskiftande
af enskild egendom, der sådant ifrågakommer, i konkursmålet framställas
och pröfvas, och något sådant särskildt förfarande, som i 8 § förutsättas, lärer
då vara obehöflig^ Finnes ej gäld i boet eller kan den befintliga gälden
med den gemensamma egendomen betalas, så att konkurs ej blifver nödig,
torde ej heller i afseende å sterbhusdelegarne emellan tilläfventyrs uppkommande
tvister om undantagande från skiftet af viss egendom, såsom

den dödes eller den efterlefvande makens enskilda tillhörighet, stadgandena
i 8 § ega tillämpning. För upptagande och pröfning af en så beskaffad
tvist är nemligen hvarken iakttagande af den för anspråkets
väckande i 8 § stadgade tid eller borgenärernas hörande erforderligt.
Och äfven i det fall, att det samfälda boet ej lemnar full tillgång till
gäldens betalning, men sterbhusdelegarne ändå, utan att afträda egendomen,
sjelfva öfvertaga densamma, synes mig ett undanskiftande, enligt
8 §, af enskild egendom vara betydelselöst, enär i allt fall sterbhusdelegarne,
på sätt Rådman Billing också framhållit, ej böra undgå att
personligen och således äfven med den enskilda egendomen ansvara för
all den gäld, för hvilken samfälda boet häftat.

På grund af hvad jag sålunda anfört, har jag för min del ansett
att 8 § i urarfvalagen borde helt och hållet upphäfvas och att 9 § i
samma lag, der nu saknas bestämmelse för det fall, att sterbhusdelegare
väl afträdt sin giftorätt, men ändå vill för viss gäld undanskifta någon
del deraf, borde gifvas en något mera omfattande lydelse af ungefär
följande innehåll:

»Vill efterlefvande make eller arfvinge för gäld i boet undanskifta
giftorätt eller enskild egendom, afträde boet till konkurs inom den i
5 § stadgade tid och göre i sammanhang dermed eller sist å den tid,
som för inställelse i konkursen är i stämningen utsatt, skriftlig ansökning
om undanskiftandet.

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt och vill sterbhusdelegare
å andra sidan egendom undanskifta, gifve ock skriftlig ansökning
derom sist å sagda inställelsetid till Rätten in.

Om pröfning af ansökning, hvarom i denna § förmäles, galle hvad
i 10 § af förordningen om boskilnad stadgadt finnes.»

I fall detta mitt förslag blifver godkändt, lärer såsom följd deraf
ur 12 § urarfvalagen böra uteslutas de der förekommande bestämmelser,
som afse undanskiftande utan egendoms afträde.

Angående 20 § nämnda lag har jag biträdt Rådman Billings förslag.