FOLKUNDERVISNING8KOMMITTÉN8 BETÄNKANDE I (Statens offentliga utredningar 1913:5)

FOLKUNDERVISNING8KOMMITTÉN8 BETÄNKANDE I

BAND 2

SÄRSKILDA UTREDNINGAR
OCH FÖRSLAG

FOLKSKOLESEMIKARIERNA

STOCKHOLM

KUNGL. nOKTRYCKRlUKT. P. A. NORSTEDT & SÖNEU

1912

[082815]

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

OCH FÖRSLAG.

INNEHÅLL.

Band 1. sm.

Skrivelse till Konungen ........................... i

Kommitténs huvudbetänkande.

Inledning....................................... l

Kap. 1. Organisationen 8.

1. Folkskoleseminariernas ändamål....................... 8.

Seminariernas ändamål enligt nu gällande stadga 8. Seminariet och småskolan 8.
Seminariet och högre folkskolan samt kommunala mellanskolan 9. Seminariet och folkskolans
högre avdelning 10. Seminariet och fortsättningsskolan 10. Folkskollärarnas
fortbildning 14. Sammanfattande bestämmelse angående seminariernas ändamål 15.

2. Seminarierna såsom fackbildnings- och allmänbildningsanstalter....... 16.

Böra seminarierna meddela endast fackbildning? 17. Böra seminarierna meddela endast
allmänbildning? 21. Sammanfattning 27.

3. Den praktiska lärarutbildningen. Seminariernas övningsskolor....... 27.

Om praktisk utbildning före inträdet i seminariet. »Lärarlärlingssystemetj 28. Om
praktisk utbildning efter avslutad seminariekurs 30. Om avbrott i seminariearbetet
till förmån för tjänstgöring vid skola 31. Övningsskolans behövlighet 32. Övningsskolans
allmänna organisation 37. Fortsättningsskolan såsom beståndsdel av övningsskolan
39. Övningsskolans förhållande till seminariet 41. Övningsskolan från ekonomisk
synpunkt 43.

4. Seminariekursens längd............................ 44.

Ifrågasatt förlängning av seminariekursen 44. Skäl mot en förlängning av seminariekursen
46.

5. Inträdesfordringar.............................. 49.

Kunskapsfordringarna för inträde 49. Inträdesåldern 52. Nattvardsbegående såsom
villkor för inträde i seminarium 55. Övriga inträdesfordringar 58.

6. Seminariet och realskolan.......................... 59.

Ifrågasatt rätt för dem som avlagt realskolexamen att utan prövning vinna inträde
vid seminarium 59. Om särskild seminariekurs för dem som avlagt realskolexamen 65.

Sill.

7. Seininariekiirs för studenter......................... (is.

Nuvarande förhållanden 68. Annan anordning av studenternas seminarieutbildning 71.
Studentelementet i folkskollärarkåren 74. Förslag till föreskrifter och undervisningsplan
för ettåriga seminariekurser för studenter 77. Om nu gällande rätt för dem som
avlagt teologisk examen eller viss filosofie kandidatexamen 77.

8. Seininariekiirs för småskollärarinnor in. 11................... 79.

Behovet av kortare seminarieutbildning för kvinnliga inträdessökande med högre förbildning
79. Fördelarna av en särskild kurs i stället för parallellklasser 80. Seminariekurs
för småskollärarinnor 81. Tidigare förslag 83. Kursens längd 86. Inträdesfordringar
89. Kortare seminariekurser för vissa andra kvinnliga inträdessökande 91.
Förening av treårig och tvåårig kurs inom samma läroanstalt 92. Be treåriga kursernas
antal och förläggning 94. Förslag till föreskrifter och undervisningsplan för treårig
seminariekurs 95.

!>. Foikskoleseminarierna och småskoleseininarierna .............. 95.

Nuvarande bestämmelser om småskollärarexamen vid slutet av andra klassens kurs
96. Småskoleseminarierna som »bottenseminarier» 98. »Småskola» och »folkskola» 103.

10. Folkskollärarexamen............................. 104.

Examens allmänna karaktär 104. Folkskollärarexamens allmänna form 107. Betygsgivningen
109. Villkor för godkänd examen 115. Efterprövning i vissa fall 116. Frågan
om en andra lärarprövning 116.

11. Dubbelseniinarier. Samseminarier. Interna!................. 118.

Tillfälliga parallellklasser 118. Bubbelseminarier 120. Samseminarier 124. Internat 128.

Kap. II. Undervisnings plan en.......................... 131.

1. Seminarienndervisning och folkskoleundervisning.............. 131.

Äldre uppfattning 131. Förändrad uppfattning angående seminarieundervisningen i
dess förhållande till undervisningen i folkskolan 135.

2. Ämneskretsen................................. 138.

Ämneskretsen enligt nuvarande stadga och enligt kommitténs förslag 138. »Kunskapsämnen»
och »övningsämnen» 140. Främmande språk i seminarieundervisningen 142.
Ekonomilära 148. Husligt arbete 153.

3. Lärokurser.................................. 153.

Kristendomskunskap 154. Modersmålet 157. Matematik 159. Historia 161. Geografi
164. De naturvetenskapliga ämnena i allmänhet 166. Biologi och hälsolära 170. Fysik
och kemi 174. Ekonomilära 176. Främmande språk 178. Psykologi och pedagogik 178.
Teckning 180. Musik 183. Trädgårdsskötsel 185. Manlig slöjd 190. Husligt arbete
197. Gymnastik med lek och idrott 202.

4. Den praktiska lärarutbildningen....................... 205.

Begränsning av seminariets uppgift i fråga om den praktiska utbildningen 205. Den
praktiska utbildningens anordnande 207. Den praktiska utbildningen och seminariets
övningsskola 213.

5. Timplanen

215.

Sid.

(i. Koncentration................................. 220.

Antalet läroämnen 221. Antalet samtidigt förekommande ämnen 222. Koncentration
enligt associationsprincipen 225. Lärarna och koncentrationen. Konferenser 230.

7. ;Undervisningens frihet............................. 232.

Kap. III. Arbetssättet................................ 235.

1. Äldre och nyare uppfattning......................... 235.

2. Frågan om valfrihet, .v............................ 238.

Valfrihetens betydelse 238. Omöjligheten av en mera genomförd valfrihet vid de
svenska seminarierna 239.

3. Befrielse i särskilda fall från deltagande i undervisningen i visst ämne . . . 243.

Rätt till befrielse under förutsättning av redan förvärvad kunskap och färdighet 243.

Rätt till bortval av visst ämne utan förutsättning av förut förvärvad tillräcklig insikt
i ämnet. Påföljd av underbetyg 244. Stadgeförslag angående möjligheten av underbetyg
och av bortval 249. Rätt till efterprövning 250.

4. Enskilt arbete.................................. 251.

»Fria studier» 251. Begränsning av det enskilda arbetets förekomst 252. Ämnen, vari
enskilt arbete må kunna förekomma 254. Elevens frihet och bundenhet med avseende
på det enskilda arbetet 254. Lärarens befattning med det enskilda arbetet 256. Tid
för det enskilda arbetet 258. Stadgebestämmelser 259.

5. Klassundervisningen.............................. 260.

Läxan och läroboken 260. Föredraget som undervisningsform 261. Produktiv verksamhet
från lärjungens sida 262: a) Frågan och svaret. Det fria föredraget. Diskussionen
263. b) Skriftligt arbete 264. c) Omedelbar befattning med kunskapsmaterialet.
Lärjungelaborationer 265. d) Studieutflykter 266. e) Övningsämnena såsom förmedlare
av teoretisk kunskap 267. f) Den praktiska lärarutbildningens betydelse för de teoretiska
studierna vid seminariet 267. De föreslagna lärokurserna och arbetssättet 268.

(!. Arbetets yttre hjälpmedel .......................... 270.

Läroböckerna. Bestämmandet angående ny läroboks införande 270. Bibliotek och
läsrnm 273. Lokaler och materiell i allmänhet 276.

7. Lärare och elever............................... 278.

Kap. IV. Omvårdnaden om eleverna...................... 280.

1. Omvårdnad i moraliskt avseende........................ 281.

Disciplinens upprätthållande inom seminariet 281. Sedlig omvårdnad i djupare mening
283. Rektor och klassföreståndare 285.

2. Omvårdnad i fysiskt avseende......................... 286.

Prövningen av de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet 287. Seminarieläkaren 290.
Läkarundersökningar 291. Vård av sjuka elever 292. Undervisningslokalerna 293.
Överansträngningsfrågan 294. Undervisning i hälsovård m. m. 299. Gymnastik med
lek och idrott 300.

3. Elevernas ekonomiska förhållanden...................... 302

Tidigare förhållanden 302. Seminarieelevernas nuvarande levnadsförhållanden studieomkostnader
och skuldsättning 303. Behövlig ökning av stipendiebeloppen 305. Anordningar
för förbättring av elevernas levnadsförhållanden 307.

II—082815. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Kap. V. Seminariernas lärare

Sid.

311.

1. Behövliga lärarkrafter............................ 311.

Tjänstgöringens allmänna art vid seminarierna 311. Adjunkts tjänstgöringsskyldighet
312. Tjänstgöringsskyldighet för rektor och biträdande föreståndarinna 315. Bibliotekarietjänst
317. Ledning av laboratorieövningar 317. Undervisningsskyldighetens bestämmande
inom de fastställda gränserna 317. Avdrag i vissa fall i den normala undervisningsskyldigheten
318. Antalet lärartimmar för ämneslärarna 318. Behövliga ämneslärare
324. Övningslärare 327. Övningsskollärare 334. Manliga och kvinnliga lärarkrafter
337.

2. Behörighetsvillkor ocli befordringsgrunder ................. 341.

Behovet av bestämda behörighetsvillkor 341. Ämneslärare; allmänna och särskilda
behörighetsvillkor 344. Lektors- eller adjunktskompetens för ämneslärare vid seminarierna?
344. Förstärkt adjunktskompetens 349. Kvinnliga adjunkters kompetens 352.
Allmänna behörighetsvillkor för ämneslärare 354. Om insikter i pedagogik såsom allmänt
behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 358. Om tjänstgöring vid folkskola
såsom allmänt behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 360. Behörighet
för rektorstjänst 362. Kompetens för undervisning i hälsolära (med alkohologi) 362.
Kompetens för undervisning i ekonomilära 364. Befordringsgrunder vid tillsättning av
ämneslärartjänster 368. Allmänna behörighetsvillkor för övningslärare 369. Särskilda
behörighetsvillkor för lärare i teckning 371. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i
musik 372. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i gymnastik 373. Särskilda behörighetsvillkor
för lärare i trädgårdsskötsel 374. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i
manlig slöjd 375. Särskilda behörighetsvillkor för lärarinna i husligt arbete 376. Om
tjänstgöring vid folkskola som behörighetsvillkor för övningslärare. Befordringsgrunder
378. Behörighetsvillkor för lärare vid,övningsskola 379. Befordringsgrunder vid anställning
av övningsskollärare 380. Om förening av olika slags lärarverksamhet vid
seminariet 381.

3. Tjänstetillsättning och avgäng ur tjänsten.................. 383.

Tillsättning av rektorstjänst 383. Tillsättning av adjunktstjänst 383. Övningslärnres
och övningsskollärares hittillsvarande anställning 386. Övningslärares anställning enligt
kommitténs förslag 386. Övningsskollärares anställning enligt kommitténs förslag 387.
Förfarandet vid övningslärar- och övningsskollärartjänsters tillsättning 391. Lärartjänsters
tillsättning i särskilda fall 394. Extra ordinarie lärares tillsättning 395.
Avgång ur tjänsten 396.

4. Avlöning och pensionering.......................... 398

Behovet av löneförbättring 398. Allmän löneprincip 399: a) Hänsyn till levnadsbehoven
och hänsyn till arbetet 400. b) Löntagarnas indelning efter levnadsbehoven 402.

c) Olika löneplan 404. d) Bemötande av invändningar 405. Den av kommittén förordade
löneprincipen i den offentliga diskussionen 407: a) Riksdagen år 1906 407. b) Saedéns
motion vid riksdagen år 1908 407. c) Allmänna svenska lärarmötet år 1909 409.

d) Löneregleringskommitténs betänkande år 1911 410. e) Förhandlingar inom folkskollärarkåren
år 1911 411. f) Exempel från utlandet 411. Den av kommittén förordade
löneprincipens tillämpning 412: a) Lämpligheten och möjligheten av principens tillämpning
vid seminarierna 412. b) Några statistiska uppgifter 414. c) Löneregleringskommittén
om förhållandet mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehavares löner 417. d) Kom -

Sid.

mitténs tillämpning av den ifrågavarande löneprincipen 419. Manlig ämneslärares avlöning
421. Kvinnlig ämneslärares avlöning 427. Kvinnlig ämneslärares pensionsålder
429. Familjeförsörjande ämneslärarinnas avlöning 433. Rektors avlöning 433. Biträdande
föreståndarinnas arvode 435. Adjunkts ock rektors pensionering 435. E. o.
lärares avlöning 436. Ifrågasatt ny lönereglering för lärare vid folkskoleseminarier och
allmänna läroverk 437. Övningslärares avlöning 440: a) Nuvarande förhållanden 440.
b) Enhetligt beräkningssätt 442. c) Lönebeloppen enligt kommitténs förslag 444.
d) Övningslärares pensionering 451. Övningsskollärares avlöning 454: a) Nuvarande
förhållanden 454. b) Till kommittén inkomna framställningar 456. c) Kommitténs
löneförslag 457. d) Kvinnlig övningsskollärares pensionsålder 461 e) Övningsskollärares
pensionering 462. Ortstillägg 463. Översikt av kommitténs löne- och pensionsförslag
469.

Kap. VI. Seminariernas styrelse......................... 471.

1. Överstyrelse.................................. 471.

Behov av förstärkning i seminariernas centrala ledning 471. Överstyrelse för folkundervisningsväsendet
471. Överstyrelsens befattning med seminarierna 473.

2. Lokalstyrelse................................. 474

Behövligheten av lokalstyrelse 474. Om konsistorierna såsom lokalstyrelser för seminarierna
479. Lokalstyrelsernas sammansättning 484. Lokalstyrelsernas arbetssätt 488.
Lokalstyrelsernas åligganden 488.

3. Rektor och kollegium............................. 493.

Enligt äldre och nuvarande förhållanden 493. Enligt kommitténs stadgeförslag 494.

Kap. VII. Förslag till stadga för statens folkskoleseminarier....... 498.

I. Seminariernas ändamål och allmänna anordning.............. 498.

II. Arbetets allmänna anordning........................ 499.

1. Undervisningens syfte och innehåll §§ 6—9.

2. Undervisningsplan och arbetsordning §§ 10—14.

3. Undervisningsmedel §§ 15—16.

4. Lärotider m. m. §§ 17—23.

5. Vitsord och deras bestämmande §§ 24—26.

6. Intagning i seminarium, inträdesfordringar och inträdesprov §§ 27—36.

7. Flyttning samt avgång utan examen §§ 37—40.

8. Ordning och tukt §§ 41—51.

9. Fysisk uppfostran och sundhetsanordningar §§ 52—58.

III. Folkskollärarexamen............................ 522.

IV. Övningsskolan................................ 526.

V. Rektor samt övriga lärare och tjänstemän................. 530.

1. Lärarpersonalen, dess avlöningsförmåner m. m. §§ 85—91.

2. Lärares skyldigheter §§ 92—105.

3. Rektors ämbete §§ 106—115.

4. Bibliotekarie och läkare §§ 116—118.

5. Lärarkollegiet §§ 119—125.

6. Konferenser §§ 126—133.

Sid.

VI. Tillsättning av lärartjänster........................ 553.

1. Rektorstjänst §§ 134—136.

2. Adjunktstjänst §§ 137—149.

3. Övningslärartjänst §§ 150—154.

4. Lärartjänst vid övningsskola §§ 155—ICO.

5. Tillsättning i visst fall av ordinarie lärartjänst genom kallelse § 161.

6. Extra och vikarierande lärare § 162.

VII. Lärares avgäng ur tjänsten......’................. 569.

VIII. Stipendier................................. 571.

IX. Seminariernas ekonomiska förvaltning................... 572.

X. Seminariernas styrelse och tillsyn..................... 573.

1. Överstyrelsen §§ 173—179.

2. Lokalstyrelsen §§ 180—190.

Kap. VIII. Förslag till undervisningsplan för statens folkskoleseminarier 579.

1. Timplan.................................... 579.

2. Kursplan................................... 581.

Kristendomskunskap 581. Modersmålet 583. Matematik 585. Historia 587. Geografi
589. Biologi och hälsolära 591. Fysik och kemi 593. Ekonomilära 595. Främmande
språk 602. Psykologi och pedagogik 602. Teckning 604. Välskrivning 606. Musik
607. Trädgårdsskötsel 609. Manlig slöjd 611. Husligt arbete 613. Gymnastik med
lek och idrott 615.

3. Ordning för den praktiska lärarutbildningen ................ 617.

Band 2.

Särskilda utredningar och förslag.

Sid.

Kap. IX. Särskilda motiveringar till förslag till stadga........... 1.

Kap. X. Grunder för den föreslagna undervisningsplanen........ 42.

A. Kursplanen .................. 42.

1. Kristendomskunskap.............................. 42.

Behovet av ny kursplan 42. Ämnets tid å timplanen 43. Bibelläsning 44. Gamla testamentet
44. Nya testamentet 45. Kyrkohistoria 47. Tros- och sedelära 49. Religionshistoria
Öl. Kristendomskunskapens metodiska behandling i folkskolan 52.

2. Modersmålet.................................. 55.

Nuvarande kursplan och dess brister 55. Modersmålsundervisningens uppgifter: a) Den
reala synpunkten 56. b) Den formella synpunkten 57. Inträdesfordringar 58. Litteraturläsning
och litteraturhistoria 58. Välläsning 65. Anvisningar rörande talröstens an -

vändning 65. Språklära 66. Övningar i muntlig och skriftlig framställning 69. Modersmålets
metodiska behandling i folkskolan 71.

3. Matematik...................................

Den nuvarande lärokursen 73. Fackutbildningens synpunkt 74. Den formella bildningens
synpunkt 75. Den praktiska bildningens synpunkt 76. Den matematiska lärokursens
tid å timplanen 77. Inträdesfordriugar 78. Undervisningens gång i allmänhet
79. Aritmetik och algebra 80. Räkneundervisningens förhållande till ekonomiläran 82.
Huvudräkning 83. Funktionsbegreppet. Grafisk framställning 83. Geometri 84.
Geometriundervisningens förhållande till linearritningen 86. Matematisk skrivning 87.
Matematikens metodiska behandling i folkskolan 88. Koncentration 89. Enskilt
studiearbete 90.

4. Historia....................................

Inträdesfordringar 92. Ökat utrymme åt allmänna historien 92. Svensk och allmän
historia 94. Det historiska hembygdsstudiet 96. Tillbakaskridande eller framåtskridande
ordningsföljd? 100. Undervisningens anknytning till historiska aktstycken 101.
Historieundervisningens förhållande till den övriga undervisningen 102. Undervisningen
och den historiska utvecklingen 103. Undervisningen och de olika historieuppfattningarna
105. Stats- och kommunalkunskap 107. Undervisningssättet 108. Historiens
metodiska behandling i folkskolan 109.

5. Geografi....................................

Geografien särskilt ämne 110. Inträdesfordringar 110. Seminariets hembygdsstudium:
al Dess förhållande till barndomsskolans hembygdsnndervisning 112. b) Dess förhållande
till den fortsatta geografiundervisningen och seminariets undervisning i övrigt 115.
Allmän fysisk geografi med geologi samt allmän kulturgeografi 117. De främmande
ländernas geografi 118. Sveriges geografi 119. Kurs- och tidsfördelning 120. Den föreslagna
kursens bildningsvärde 121. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 124.

C. Biologi och hälsolära.............................

Den nuvarande undervisningen 125. Biologiundervisningens mål 126. Lärotiden och
dess fördelning 126. Arbetssättet 128. Delad klass och dubbellektioner 128. Exkursioner
129. Skolträdgården 129. Det biologiska arbetsrummet 130. Naturaliesamlingar
130. Feriearbete 131. Anteckningsboken 132. Urval av lärostoff 133. Lärokurserna
och deras fördelning på de tre klasserna: a) Botanik 133. b) Zoologi 135.

Djur- och naturskyddssynpunkten 137. Hälsolära: a) Fysiologiska och biologiska förutsättningar
137. b) Allmän och personlig hygien 138. c) Sexuell hygien 139. d) Späda
barns vård 139. o) Skolsjukdomarna 140. f) Tuberkulosen 140. Alkohologi 140.
Biologiens behandling i folkskolan 141.

7. Fysik och kemi................................

Inträdesfordringar 143. Kursfördelningen 143. Stoffurvalet 146. Arbete med delad
klass 149. Arbetssättet 150. Naturlärans metodiska behandling i folkskolan 152. Enskilt
studiearbete 153.

8. Ekonomilära..................................

Undervisningstiden 155. Undervisnifigsplanen 155. Affärslära och bokföring 155.
Hemmets ekonomi 156. Allmän socialekonomi 156. Det ekonomiska livets utveckling.
Ekonomisk politik 157. Beskrivande framställning av Sveriges näringsliv 158.
Den offentliga hushållningen 159. Ämnets detaljer. Lärobok 160. Metodiska anvisningar
160.

Sid.

9. Främmande språk............................... Ig2.

Undervisningens syfte 162. Kursens förläggning 163. Textläsningen 164. Språklära
166. Tillämpningsövningar 166.

10. Psykologi och pedagogik........................... 168.

Ämnets allmänna karaktär och syfte 168. Allmän psykologi 169. Logik 172. Viktigare
drag av den allmänna undervisningsläran 173. Psykologisk pedagogik 174. Pedagogikens
historia 175. Folkskolans anordning och förvaltning 177. Skolhygien 177.
Allmän undervisnings- och uppfostringslära 178.

11. Teckning....................................ISO.

Nuvarande bestämmelser 180. Reformsträvanden 180. Teckningsarterna i folkskolan
181. Teckningsarterna vid seminariet 181. Profllteckning 183. Penselteckning 185.
Stilisering och mönsterteckning 186. Perspektivteckning 187. Åskådningsteckning 188.
Skissteckning 191. Konsthistorisk teckning 192. Linearritning 193. Undervisningssättet
194. Teckningsundervisningens metodiska behandling i folkskolan 195. Timantalet
19G.

12. Välskrivning................................. igg.

Ämnets ställning 198. Synpunkter för undervisningen 199. Vitsord i välskrivning
199. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 200.

13. Musik..................................... 201.

Ämnets namn 201. Musikundervisningens ändamål 201. Inträdesfordringar 202. Lärokursens
omfattning 204. Valet av sånger 205. Tonbildningsövningar 206. Gehörsövningar
och musikdiktat 206. Tonträffning 207. Individuell sångundervisning 208.

Teori 208. Sångens metodiska behandling i folkskolan 209. Instrumentalmusik 210.
Hemarbete 211. Enskilt arbete: fiolspelning, körsång 212. Lärotiden och dess fördelning
212.

14. Trädgårdsskötsel........................''........ 215.

Ämnets hittillsvarande ställning 215. Ämnets ställning enligt kommitténs förslag 216.
Lärotidens användning 218. Lärostoffets begränsning. Kursplan 219. Undervisningssätt
221. Undervisningsövningar 223. Seminarieträdgården 224. Lärarna 226.

15. Manlig slöjd.................................. 227.

Nya slöjdarter 227. Inträdesfordringar 229. Förberedelse till inträdesprovet 230.
Inträdesprovet 230. Lärokursen 230. Övnings- och modellserier 232. Fyllnadsarbeten
235. Urvalet av slöjdföremål 236. Samband med andra ämnen 237. Undervisningssättet
239. Slöjdens metodiska behandling i folkskolan 241.

16. Husligt arbete................................. 242.

Behovet av undervisning i husligt arbete i folkskolan 242. Klasslärarinna eller facklärarinna?
246. Nödvändigheten av undervisning i »husligt arbete», kvinnlig slöjd och
hushållsgöromål, på seminariet 247. Undervisningens ändamål 249. Behövlig tid för
ämnet och dennas fördelning 250. Inträdesfordringar 251. Slöjdundervisningens omfattning
254. Sömnad 255. Stickning 256. Lagning 256. Symaskinens användning 256.
Pappslöjd 257. Fyllnadsarbete 257. Teoretisk undervisning 258. Slöjdens metodiska
behandling i folkskolan 259. Undervisningsövningar 261. Hushållsgöromål 261. Teoretisk
undervisning 263. Arbetet i skolköket 264. Arbetsfördelning 266. Undervisningsövningar
267. Undervisningslokaler 268. Anslag 269.

Sid.

17. Gymnastik med lek och idrott......................... 272.

Ämnets hittillsvarande ställning i seminarieundervisningen 272. Ämnets tid å timplanen
enligt kommitténs förslag 274. Gymnastik. Övningstidens fördelning 276.
Gymnastikavdelningar 277. Övningarnas art och hedrivande 277. Lek och idrottsövningar
278. Teoretisk undervisning 280. Undervisningsövningar 282. Betygsgivning
282.

B. Ordningen för den praktiska lärarutbildningen.............. 284.

Inledning 284. 1886 års stadgas föreskrifter angående den praktiska utbildningen 285.

De »praktiska övningarna» 286. »Hospiteringen» 286. Fördelar av de nuvarande anordningarna
287. Olägenheter av de nuvarande anordningarna 287. Kommitténs förslag
291. Åhörande av lärares lektioner i övningsskolan, »timbesök» 292. Skolbesök
i förening med övningsarbete, »heldagsbesök» 293. »Gruppövningar» 295. Ovningsperioder
och gruppindelning 296. Övningslektionernas fördelning på övningsskolans
avdelningar 297. Ämnen vid gruppövningarna 299. Hellektioner och dubbellektioner
301. »Serieövningar» 302. Besök i andra läroanstalter 304. Jämförelse mellan nuvarande
och föreslagna tillfällen till övning 305. Ökning eller lindring i arbetet? 307.
Lektionsberedelse 308. Granskning av övningslektioner 309. Behandling av metodiska
frågor 310. Ledare av undervisningsövningarna 311. Förslagets inverkan på övningsskolan
312. Sammanfattning 314. Exempel på anordningen av gruppövningar 314.

Kap. XI. Lokaler och undervisningsmedel.................. 319.

De första seminariebyggnaderna 319. Brister hos seminariebyggnaderna av 1867 års
typ 320. Seminariebyggnaderna av 1899 års typ 321. Bristen hos seminariebyggnaderna
av 1899 års typ 322. Nya krav på seminariebyggnaderna 322. Nybyggnad för Stockholms
seminarium år 1905 323. Förslag till semiuariebyggnad i Luleå år 1907 324. Kommitténs
utlåtande rörande förslaget till seminariebyggnad i Luleå 324. Den fortsatta behandlingen
av frågan om Luleåseminariet 325. Nybyggnad för seminariet i Växjö 326. Seniinariebyggnader
av 1908 års typ 327. Kostnaderna för seminariebyggnader av 1908
års typ 328. Undervisningsmedel 331.

Kap. XII. De manliga seminarierna och värnpliktstjänstgöringen ... 332.

Olägenheterna för seminarierna och deras elever av den militära tjänstgöringstidens nuvarande
förläggning 333. Kommitténs hemställan den 20 december 1907 342. Värnpliktskommissionens
utlåtande 343. Värnpliktskommissionens anmärkningar mot folkundervisningskommitténs
hemställan 344. Modifikation av kommitténs förslag 345.
Värnpliktskommissionen om det modifierade förslaget 346. Värnpliktskommissionens
förslag 346. Särskilt yttrande av värnpliktskommissionens adjungerade sakkunnige
348. Myndigheters yttrande över värnpliktskommissionens utlåtande 350. Kommitténs
uttalande: a) Värnpliktskommissionens förslag 354. b) Olägenheterna av nuvarande
förhållanden 355. c) Kommitténs förslag 356.

Kap. XIII. Den ettåriga och den treåriga seminariekursens anordning 363.

1. Förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser, anordnade i överensstämmelse
med § 3 av förslaget till Seminariestadga

363.

Sid

2. Förslag- till undervisningsplaner för kortare seminariekurser, anordnade i

överensstämmelse med § 3 av förslaget till Seminariestadga........ 369.

A. Undervisningsplan för den ettåriga seminariekursen 369.

B. Undervisningsplan för den treåriga seminnrieknrsen 373.

3. Grunder till förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser...... 382.

Kap. XIV. Behovet av lärarkrafter för folkskolorna............. 396.

1. Historik.................................... 396.

2. Lärarbristens omfattning........................... 399.

Inrättandet av nya tjänster 400. Från tjänsten avgångna lärare 401. Lärarprodnktionen
401. Ärligt överskott eller brist 404. Behovet av fast utgångspunkt för beräkningarna
404. Särskild undersökning rörande lärarbristens omfattning och behovet
av vikarier 405. Lärarbristens omfattning år 1907 407. Lärarbristens fördelning på
manliga och kvinnliga lärare 408. Lärarbristens tillväxt efter år 1907 409.

3. Het framtida behovet av lärarkrafter..................... 410.

Inrättandet av nya tjänster 411. Jämförande beräkning av den framtida nyinrättningen
av lärartjänster 414. Nyinrättade tjänsters fördelning mellan manliga och kvinnliga
lärare 415. Avgång av lärare 416. Hela det årligen uppkommande behovet av
lärarkrafter 417. Tillskottet av lärarkrafter från nu befintliga seminarier 417- Lärarbristens
sannolika omfattning under förutsättning av oförändrad lärarproduktion 418.

4. Åtgärder för lärnrbehovets tillgodoseende.................. 419.

Parallellklasser 419. Ett- och tvååriga seminariekurser 421. Enskilda seminarier
423. De lämpligaste åtgärderna för lärarbehovets tillgodoseende 424. Beräkning av den
behövliga ökningen i det årliga lärartillskottet 424. Grunder för nya seminariers förläggning
och befintliga seminariers utvidgning till dubbelseminarier 425. Förslag till
inrättande av nya seminarier och seminariekurser 431. Förutsättningar för lärarbehovets
tillgodoseende 432. Behovet av fortsatta undersökningar 433.

5. Tabeller.................................... 436.

Kap. XV. Kostnadsberäkning.......................... 468.

Kap. XVI. Särskilda yttranden.......................... 474.

1. Av Harald Dahlgren 474. 2. Av Paul Hellström 476. 3. Av Paul Hellström, E. J.
Ljungberg och Hugo Tigcrschiöld 479. 4. Av Paul Hellström och Hugo Tigerschiöld

480. 5. Av L. J. Jansson och Hugo Tigerschiöld 481. 6. Av Hedwig Sidner 482. 7. Av
C. R. Sundeil 486. 8. Av Hugo Tigerschiöld 490.

Bihang.

Anförande till statsrådsprotokollet den 13 juli 1906 angående kommitténs uppdrag 495.
Anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909 angående kommitténs uppdrag
499. Skrifvelse från översten C. H. Norlander angående gj^mnastikundervisningen 503.

Kap. IX. Särskilda motiveringar

till

Förslag till Stadga för statens folkskoleseminarier.

Såsom framgår av det föregående, har kommittén ansett en helt
och hållet ny stadga för statens folkskoleseminarier erforderlig och därför
uppgjort förslag till en dylik. I flera avseenden har därvid den nya stadgan
för rikets allmänna läroverk tjänat till ledning.

Vid den redaktionella avfattningen av stadgeförslagets bestämmelser
har kommittén tagit direkt hänsyn blott till det fyrklassiga seminariet,
ehuru de flesta av dessa bestämmelser tänkts komma att få sin tillämpning
jämväl vid de av kommittén föreslagna kortare seminariekurserna.

§ 1.

Om seminariernas ändamål se kommitténs framställning Band 1 sid. 8 tf.

Då det i allmänhet torde vara lämpligt, att avgångsexamen från en
läroanstalt har ett särskilt namn och en dylik anordning därjämte bidrager
till att bättre framhålla skillnaden mellan de elever, som avgå utan
att hava avlagt avgångsexamen, och sådana, som avgå efter avlagd dylik
examen, har kommittén föreslagit, att avgångsexamen från folkskoleseminarium
skall benämnas folkskollärarexamen.

§ 2.

Kommitténs åsikter i fråga om anordnande av samseminarier äro
framställda Band 1 sid. 124 ff.

1—082$ 15. Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 3.

Beträffande de i denna § nämnda seminariekurserna av annan omfattning
än det fyråriga seminariets se kommitténs framställning Band 1 sid.
68 ff. och 79 fi. Jfr ock Band 1 sid. 65 ff. Förslag till särskilda föreskrifter
och undervisningsplaner för sådana kurser lämnas Kap. XIII.

§ 4.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 27 ff.

§ 5.

Med benämningen »elev» åsyftas i stadgeförslaget endast lärjunge
i någon av de fyra seminarieklasserna; benämningen »lärjunge» användes
även och företrädesvis om lärjunge i övningsskolan.

§ 7.

Rörande undervisningsämnenas antal och deras förhållande till de
för närvarande i seminarierna förekommande ämnena se kommitténs framställning
Band 1 sid. 138 ff. samt 146. — Om förhållandet mellan »kunskapsämnen»
och »övningsämnen» har kommittén uttalat sin mening Band
1 sid. 140 ff.

Kommittén har funnit sig böra föreslå några förändringar i avseende
på benämningarna å de olika undervisningsämnena. Så ha namnen »svenska
språket» samt »räkning och geometri» utbytts mot de vid andra läroanstalter
vanligen använda benämningarna »modersmålet» och »matematik». Det
senare ledet i namnet »trädgårdsskötsel och trädplantering», vilket ej torde
kunna anses beteckna något kursmoment, som icke omfattas redan av namnets
första led, har funnits böra utgå. Såsom sammanfattande benämning för
kvinnlig slöjd och hushållsgöromål (»huslig ekonomi») föreslår kommittén
»husligt arbete». Beträffande benämningarna »biologi och hälsolära», »psykologi
och pedagogik», »ekonomilära» samt »musik» se kommitténs framställning
Band 1 sid. 173, 180 och 149 samt Band 2 sid. 201.

Rörande ämnet välskrivning se kommitténs framställning Band 1 sid. 139.

Motiveringar till förslag till stadga.

Då i kommitténs framställning understundom användes uttrycket
»läroämne», åsyftas därmed detsamma, som i denna § benämnes »undervisningsämne».

§§ 8 och 9.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 243 ff., 115 ff.

§ 10.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 579 ff. och 232 ff.

§ 11.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 232 ff., 251 ff., 296, 490,
496, 312 ff., 327 ff., 334 ff.

I fråga om kollegiets hörande vid arbetsordningens uppgörande
jämför § 121.

§ 12.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 296 ff.

§ 13.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 251 ff. samt 313.

§ 14.

Att förändringar i arbetsordningen, som förorsakas av lärares sjukdom
eller annan tillfällig anledning, måste vidtagas av rektor, ligger i
sakens natur. Men även beträffande andra tillfälliga förändringar i arbetsordningen,
som nödvändiggöras t. ex. för anordnande av en utflykt,
för vilken den lämpliga tidpunkten ej kan bestämmas längre tid i förväg,
skulle det enligt kommitténs mening vara olämpligt att lämna avgörandet
åt någon annan än rektor, t. ex. åt kollegium eller klasskonferens. Skall
nämligen den för det avsedda syftet lämpligaste tidpunkten kunna tagas
i akt, torde det mången gång vara nödigt, att ett avgörande träffas så
snabbt, att inom den tiden ej ens alla kollegiets medlemmar kunnat anträffas
med kallelse. Jämväl torde det i dylika fall vara av nöden, att
motsatta intressen få underordna sig en enhetlig ledning.

Motiveringar till förslag till stadga.

Med rektors bestämmanderätt följer emellertid för honom även
plikten att tillse, det utbildning av här ifrågavarande art i så stor utsträckning
som möjligt beredes eleverna. Men då det blott för den enskilde
läraren kan vara möjligt att bedöma, vid vilken tidpunkt utflykter i
undervisningssyfte lämpligast böra inpassas i ett ämnes lärogång, har
kommittén ansett, att hans skyldighet att i detta hänseende till rektor
göra framställning i stadgan bör uttryckligen framhållas.

§ 15.

Seminariets behov av bibliotek såsom hjälpmedel för undervisningen
har förut av kommittén framhållits (Band 1 sid. 273 ff).

Redan den olika arten av de för övningsskolans lärjungar avsedda
böckerna synes betinga lämpligheten av deras särskiljande från seminariets
övriga bokförråd till ett särskilt bibliotek för övningsskolan, för vars
skötsel någon av denna skolas lärare på grund av bättre kännedom om
lärjungarna torde kunna äga större förutsättningar än seminariets bibliotekarie,
försåvitt nämligen icke till bibliotekarie utsetts någon av
övningsskolans lärare. Därtill kommer det önskvärda i att seminariet kan
erbjuda sina elever tillfälle att praktiskt göra sig förtrogna med ett lämpligen
sammansatt skolbibliotek och dess skötsel.

Vid sidan av seminariets egentliga boksamling, som bör vara tillgänglig
för både lärare och elever, och av vilken lämpliga delar böra
reserveras för begagnande blott i seminariets läsrum, torde lärarnas behov
av ständigt och lätt tillgängliga uppslagsböcker i de flesta fall påkalla
anordnandet av ett mindre referensbibliotek, uppställt i lärarrummet och
innehållande lexika, läroböcker o. d.

§ 16.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 270 ff.

Mom. 2. Stadgandet är avfattat i huvudsaklig överensstämmelse
med kungl. kung. den 6 juli 1907 angående bestämmandet av läroböcker
i kristendom vid de allmänna läroverken.

Motiveringar till förslag till stagda.

§ 17-

Mom. 1. Gällande lagstiftning (kungl. kung. den 27 augusti 1904)
fastställer seminariets arbetsår till trettioåtta veckor fyra dagar. Genom
den av kommittén föreslagna jämkningen åstadkommes likformighet med
de för de allmänna läroverken gällande bestämmelserna. Härvid är dock
att märka, att den beräknade tiden för arbetsåret av 273 dagar kan något
underskridas vid de allmänna läroverk, där inträdesprövningarna erfordra
mindre tid än en vecka, men vid seminarierna alltid kommer att bliva
effektiv.

Mom. 2. Stadgandena om tiden för terminernas början överensstämma
med hittills gällande författning (kungl. kung. den 11 mars 1904).
— Då redan nu det övervägande antalet seminarier begagnat sig av den medgivna
rätten att efter Kungl. Maj:ts godkännande förlägga inträdesprövningarna
till tiden omedelbart efter vårterminens slut, bär kommittén däri
trott sig finna en anvisning om vad erfarenheten ådagalagt vara fördelaktigast
och därför föreslagit såsom regel vad som för närvarande allmänt
tillämpas.

§ 18.

Nu gällande bestämmelse, att bön skall förrättas varje dag även
efter sista lärotimmens slut, bör enligt kommitténs mening bortfalla beträffande
seminarierna, liksom den borttagits beträffande de allmänna
läroverken. Till stöd för detta sitt förslag kan kommittén åberopa följande
uttalande av 1890 års skollagskommitté: »För att denna förrättning må

försiggå med allvarlig stämning och en viss högtidlighet, vore utan tvivel
nödigt, att ungdomen liksom på morgonen samlades på bönsalen. Då
denna emellertid ofta är upptagen för skrivningar, torde en sådan anordning
ej sällan befinnas outförbar. Bönens förrättande på läsrummet med
varje klass särskilt är åter ofta förenat med så många olägenheter och
svarar så litet mot vad därmed åsyftas, att det torde vara att föredraga
att låta varje obligatorisk föreskrift i detta avseende utgå.» Stadgebestämmelsens
borttagande innebär givetvis intet hinder för bibehållande av
hävdvunnet bruk i detta avseende.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 19.

Mom. 2. Angående frågan om i vad mån den föreslagna undervisningsplanen
bör vara förpliktande för varje särskilt seminarium, se
kommitténs framställning Band 1 sid. 232 ff.

§ 20.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 297.

Mom. 3. I överensstämmelse med det vid seminarierna vedertagna
bruket, som tydligen äger sin grund i ett förefintligt behov, och i likhet
med för de allmänna läroverken gällande bestämmelser föreslår kommittén
uttryckligt stadgande om viss ledighet för eleverna i samband med
den skriftliga avgångsprövningen.

§ 21.

Ehuru gällande seminariestadga blott föreskriver, att upprop med
lärjungarna skall anställas vid höstterminens början, har givetvis vid
seminarierna såväl som vid andra läroanstalter så skett jämväl vid början
av vårterminen. Stadgandet har ansetts böra avfattas i överensstämmelse
med denna praxis.

Att avgöra, vilka erinringar och meddelanden som i samband med
upprop må göras eleverna, har kommittén ansett böra överlämnas åt
rektors bedömande och har funnit det vara så mycket mindre av nöden
att föreslå bestämmelser om uppläsning av vissa delar av seminariestadgan,
som alla elever enligt kommitténs förslag (§ 36) vid början av sin lärokurs
skola erhålla exemplar av denna stadga och kunna anses ha nått den
mognad, att de själva förmå och böra skaffa sig kännedom om sina skyldigheter
och rättigheter. Därtill kommer, att ett ständigt upprepande av
samma bestämmelser lätt blir rent slentrianmässigt och är ägnat att avtrubba
ordalagens innebörd.

§ 22.

Genom att utbyta gällande stadgas uttryck »årsexamen» mot »årsavslutning»
har kommittén velat åt denna akt ge en benämning, som bättre

Motiveringar till förslag till stadga.

överensstämmer med den karaktär, den enligt kommitténs mening bör äga.
Kommittén har emellertid avstått från att föreslå några närmare bestämmelser
för denna årsavslutnings anordnande, i det den ansett lämpligare,
att varje seminarium får tillämpa de för detsamma och lör på dess ort
rådande förhållanden mest passande formerna. Sannolikt skall man finna
det lämpligt att vid årsavslutningen låta någon undervisning förekomma,
icke så mycket i avsikt att framlägga ett av eleverna förvärvat kunskapsmått
som för att lämna allmänheten tillfälle att i någon mån stifta bekantskap
med de vid läroanstalten använda arbetsmetoderna.

Gällande stadgas bestämmelse om elevernas hemförlovande vid höstterminens
slut (§ 40) synes kommittén kunna utgå, i likhet med vad som
skett i den nya läroverksstadgan.

§§ 23-26.

Rörande vitsord och deras bestämmande se kommitténs framställning
Band 1 sid. 109 ff.

§ 25.

Mom. 3. För åstadkommande av större likformighet i betygsgivninsren
de olika seminarierna emellan har kommittén, såsom i annat sammanhang
(Band 1 sid. 114) framhållits, ansett önskligt, att den högsta betygsgraden
endast mera undantagsvis, då elev ådagalagt ovanligare insikt eller
förmåga, må komma till användning. Övriga betygsgrader åter böra enligt
kommitténs mening kunna utdelas för insikter, vilka till omfånget
icke gå utöver den för terminen fastställda kursen. Att uppställa utförandet
av någon utanför denna kurs fallande studieuppgift såsom villkor
för erhållande av högre vitsord torde sålunda i allmänhet icke vara lämpligt,
och betygsgivningen synes i det hela böra bliva beroende av det sätt,
på vilket den fastställda kursen inhämtats.

§ 27.

Då den särskilda rätt till inträde vid seminarium, som enligt § 38 i
gällande seminariestadga tillkommer filosofie och teologie kandidater, enligt

Motiveringar till förslag till stadga.

kommitténs mening ej bör bibehållas (se kommitténs framställning Band 1
sid. 77 ff), ha hittillsvarande bestämmelser om annan intagning än i samband
med inträdesprövningen ansetts kunna bortfalla.

§ 28.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att ansökan om inträde vid
seminarium skall vara inlämnad senast den 10 maj eller ungefär en månad
före inträdesprövningens början, har kommittén avsett att bereda nödig
tid för den i § 34 mom. 1 omtalade granskningen av läkarredogörelserna
samt till uppgörande av plan för inträdesprövningen.

Tillfälle kan därigenom också beredas de inträdessökande att under
tiden beriktiga och fullständiga möjligen formellt oriktiga ansökningshandlingar.
Bestämmande av en sadan ansökningstid synes så mycket mindre
kunna väcka några betänkligheter, som man torde böra förvänta, att de
inträdessökandes beslut att ägna sig åt lärarbanan varit väl övervägt och
i god tid fattat, vadan ingen oförmånligare ställning därigenom bör kunna
anses uppstå för dem.

Stadgandet angående ålder för intagning i seminarium har ändrats
dels formellt, så att uttrycken skola bliva mindre svårförståeliga, dels ock
i sak, i det inträdesåldern höjts såväl i allmänhet för kvinnliga sökande
som ock för både manliga och kvinnliga sökande för inträde i annan klass
än den första. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 52 ff.

Den nu gällande fordran, att sökande skall genom vederbörande
pastorsämbetes intyg styrka, att han är känd för ett gott uppförande, har
icke alltid kunnat upprätthållas. Prästerna förklara ofta, att de icke känna
till sökandens person och sålunda icke kunna meddela det fordrade intyget
om uppförande. För att undvika dylika svårigheter har kommittén
föreslagit, att pastorsämbetets intyg i ämnet må kunna ersättas av motsvarande
intyg från kommunal förtroendeman i sökandens hemort, t. ex.
kommunalstämmas ordförande, kommunalnämnds ordförande eller ledamot,
nämndeman o. d.

Beträffande betyg från läroanstalt, där sökanden åtnjutit undervisning,
har kommittén föreslagit, att alltid avgångsbetyget skall vid ansök -

Motiveringar till förslag till stadga.

ningen företes, detta för att hindra, att sökanden framvisar ett tidigare
erhållet terminsbetyg, vilket i något avseende, t. ex. beträffande vitsordet
för uppförande, ger en förmånligare uppfattning om honom, än han i själva
verket gjort sig förtjänt av.

§ 29.

Den genom nu gällande stadgas § 38 medgivna rätten till inträde vid
seminarium för den, som visat synnerlig duglighet för lärarkallet, även
om han överskridit den eljest fastställda maximiåldern, har av kommittén
ansetts böra bibehållas, då erfarenheten visat, att på detta sätt goda krafter
kunnat vinnas för arbetet i folkskolan. Maximigränser torde dock
böra även i detta fall fastställas, av kommittén föreslagna att i överensstämmelse
med stadgandena i § 28 A c) gälla för inträde dels i första
klassen, dels i annan klass än den första. Det kan rimligen ej anses lämpligt
att i seminarium intaga elever, som skulle komma att begynna sin
tjänstgöring vid folkskolan vid en så hög ålder, att de komma att ha intjänt
det för pensions erhållande fastställda antalet tjänsteår först vid en levnadsålder
väsentligt högre än den, vid vilken skyldighet att avgå ur tjänsten
inträder.

§§ 28 C och 30.

Rörande fordringarna på sökandes kroppsbeskaffenhet för intagning
i seminarium se kommitténs framställning Band 1 sid. 287 ff. samt 58.

§ 31.

Rörande de föreslagna fordringarna för inträde i seminarium se
kommitténs framställning Band 1 sid. 49 tf.

§ 32.

Mom. 1. Bland de skriftliga inträdesproven anser kommittén två vara
av sådan art, att godkända vitsord i dem böra uppställas som villkor för
ätten att deltaga i de muntliga proven, övningar i rättskrivning, vari
envar inträdessökande utan svårighet bör ha kunnat förvärva färdighet,

2—082815 Folkunderv.-kom. bet. J. Folkskelesem. Band 2.

Motiveringar till förslag till stadga.

få enligt kommitténs mening ej vid seminariet upptaga utrymmet för
viktigare grenar av ämnet modersmålet, varför godkänd färdighet i rättskrivning
måste vara ett oeftergivligt villkor för intagning. Och vidare
böra de, som skola tillgodogöra sig seminariets undervisning, ha nått den
allmänna förståndsutveckling och förvärvat den vana att uttrycka sig på
modersmålet, att de kunna godkännas för sitt uppsatsprov.

Vad åter angår de övriga skriftliga proven, stå dessa i närmare samband
med de muntliga förhören i ifrågavarande ämnen. Såväl de ena som
de andra åsyfta nämligen att låta olika sidor av sökandens insikter och
förståndsmognad komma till synes. De kunna därför i viss mån fullständiga
och även beriktiga varandra och böra därför bedömas blott i samband
med varandra.

Mom. 2. Erfarenheten har visat, att mången gång sökande, som utmärkt
sig för god begåvning och i det hela varit väl förberedd för prövningen,
dock i något visst ämne ej kunnat godkännas, vare sig på grund
av otillräcklig förberedelse, bristande anlag eller tillfälligt misslyckande
vid prövningen. Om för dylik sökande inträde omöjliggöres, skulle mången
värdefull arbetskraft berövas folkskolan. Kommittén anser därför, att inträde
bör kunna beviljas även den sökande, som i ett ämne icke erhållit
godkänt vitsord, om han nämligen visat sig äga större kunskaper i andra
ämnen eller på något sätt ådagalagt särskild fallenhet för lärarkallet. Detta
bör nämligen kunna anses vara en borgen för att han, om han vinner
inträde å seminariet, skall äga både förmåga och vilja att genom eget
arbete utfylla den lucka, som vid intagningen i seminariet förefanns i hans
kunskaper. Skulle åter anledningen till underkännandet vara saknad av
anlag för ett visst ämne, bör enligt kommitténs förut utvecklade mening
sistnämnda omständighet, under villkor av vederbörlig kompensation, ej
hindra godkännande i folkskollärarexamen och synes då ej häller böra
hindra intagning i seminariet. Tilläggas må, att här föreslagna stadgande
blott innebär ett utsträckande till andra ämnen av den grundsats, som av
gällande stadgas § 35 fastslås med avseende på ämnet musik.

I fråga om ämnena kristendomskunskap, modersmålet och matematik
böra dock enligt kommitténs mening alla, vilka vinna inträde såsom elever i
seminarium, vid prövningen ha ådagalagt godkända insikter. Dels intaga

Motiveringar till förslag till stadga.

ju nämligen dessa ämnen en framskjuten plats inom såväl seminariets som
folkskolans ämneskrets, dels äro de för seminariet föreslagna lärokurserna
i dessa ämnen av den art, att för deras tillägnande och för deltagande
seminarieundervisningen i dessa ämnen med nödvändighet förutsättes insikt
i de uppställda inträdesfordringarna.

§ 33.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om saknad av godkänt vitsord
i vissa ämnen vid intagning i annan klass än den första stå i överensstämmelse
med stadgandena i § 9 och äro en konsekvens av den tankegång,
som ligger till grund för dessa.

Nu gällande stadgas fordran på »väl vitsordad tjänstgöring i skola»
eller avlagt undervisningsprov för intagning i tredje klassen behöver ej
bibehållas, om enligt kommitténs förslag de egentliga undervisningsövningarna
komma att börja först i denna klass.

Enligt kommitténs mening bör gällande stadgas uttryck »tjänstgöring
i folkskola» utbytas mot »tjänstgöring vid någon under offentlig kontroll
stående läroanstalt». Kravet på föregående lärarverksamhet bör tydligen
åsyfta en därunder förvärvad allmän vana vid undervisning men ej någon
speciell art av undervisningsskicklighet, och ett särställande av folkskolan
i förhållande till andra läroanstalter är ej att anse som önskvärt.

§ 34.

Mom. 1. De föreslagna bestämmelserna avse att på ett ändamålsenligt
sätt ordna granskningen och bedömandet av läkarredogörelser över
de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet, som enligt § 28 C skola vara bifogad
e ansöknin gshandlingarna.

För att de inträdessökande, om vilka det redan av nämnda redogörelser
tydligt framgår, att deras kroppsbeskaffenhet måste utgöra ett hinder
för intagning, må kunna undgå besväret och kostnaden att infinna sig till
prövningen, skola enligt kommitténs förslag läkarredogöreiserna snarast
möjligt granskas av seminarieläkaren och rektor. Dessa kunna därvid av -

12 Motiveringar till förslag till stadga.

skilja sökande av nyssnämnda beskaffenhet, vilka av rektor erhålla underrättelse
härom.

Bland de övriga sökandena kunna finnas sådana, rörande vilkas fysiska
lämplighet för intagning ett avgörande kan ske först efter seminarieläkarens
personliga undersökning, och andra, vilkas lämplighet att deltaga
i seminariearbetet kan bedömas först med kännedom om deras kunskaper
och förständsmognad. Dessa grupper av sökande böra tydligen deltaga i
prövningen, och avgörandet rörande deras lämplighet får uppskjutas till det
kollegiesammanträde, som hålles efter prövningens slut. Seminarieläkaren
bör dessförinnan till rektor hav a avgivit yttrande och skall vara vid kollegiesammanträdet
närvarande för att tillhandagå med nödiga upplysningar.

Mom. 2. Uppenbarligen kunna inga andra av seminariets lärare
än de, som förrättat prövningen, hava något omdöme om de sökandes egenskaper,
varför inga andra lärare synas böra deltaga i det kollegium, som
avgör om intagning.

Mom. 3. Hava några av seminariets elever vid läsårets slut icke uppflyttats
till högre klass, måste tydligen vid intagningen av nya elever plats
hållas öppen för dem såväl i den klass, de senaste året tillhört, som i den,
till vilken de bort bliva flyttade. Sedan det på hösten efter flyttningsprövningarnas
slut blivit avgjort, vilken klass dessa elever komma att tillhöra,
uppstår sålunda en ledig plats för var och en sådan elev. Dessa lediga platser,
till vilka även kan komma en eller annan genom sjukdom eller av
annan anledning ledigbliven plats, skola naturligtvis fyllas i enlighet med
bestämmelserna i § 35.

Mom. 5. 1 många eller de flesta fall torde något välgrundat om döme

om de inträdessökandes särskilda begåvning för lärarkallet knappast
kunna avgivas. Men då denna egenskap onekligen är den för det åsyftade
levnadskallet viktigaste, så bör i de fall, där den verkligen är styrkt,
vid intagning tillbörlig hänsyn tagas därtill.

§ 36.

Lärjungar av den ålder, som seminariets elever vid sitt inträde
nått, synas böra på ett mera självständigt sätt bliva förtrogna såväl med

Motiveringar till förslag till stadga.

1o
O

de förmåner, läroanstalten är avsedd att bereda dem, som med de förpliktelser
dessas åtnjutande ålägger dem. I sådant syfte föreslår kommittén,
att alla elever vid intagning i seminarium skola erhålla ett exemplar
av seminariestadgan, med vars tillhjälp de böra kunna vinna sådan
förtrogenhet. Studiet av seminariestadgan bör emellertid även för dem
klargöra de förhållanden, under vilka läroanstalten arbetar, de allmänna
bestämmelser, som ordna dess verksamhet, och över huvud taget låta dem
stifta närmare bekantskap med arten av den organisation, av vilken de
blivit medlemmar. En sådan insikt skall, synes det, hos dem verka en
känsla av samhörighet med anstalten och bringa dem att bättre fatta sin
medansvarighet för att arbetet vid seminariet verkligen måtte nå det därmed
åsyftade målet.

Det exemplar av vederbörande seminariums senast avgivna årsredogörelse,
som enligt kommitténs förslag samtidigt skall sättas i den nyintagne
elevens hand, bör bidraga till att för honom giva en mer konkret
gestaltning åt stadgans allmänt hållna bestämmelser, att lämna honom
någon kunskap om hans läroanstalts individuella liv, att låta honom i
ett sammanhang överblicka den utbildningskurs, han har att genomgå,
samt särskilt att låta honom på förhand taga kännedom om arten och
omfattningen av det studiearbete, som under den närmaste tiden förestår
honom.

§ 38.

Med uttrycket »tillhört en och samma klass under fyra terminer»
har kommittén velat angiva, att det icke är nödvändigt, att eleven varit
närvarande i klassen och deltagit i undervisningen hela denna tid, utan
att stadgandet skall tillämpas, även om han varit inskriven i klassen och
sedan varit med giltigt förfall frånvarande från undervisningen större eller
mindre del av den angivna tiden. För att minska strängheten i ett dylikt
stadgande har kollegiet medgivits rätt att tillåta undantag, då sjukdom
eller andra giltiga skäl, t. ex. ekonomiska svårigheter, föranleda därtill.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 39.

Det för elev »senast bestämda» vitsordet torde i allmänhet vara det, som
upptagits i nästföregående terminslängd. Inträffar avgången omedelbart
vid slutet av en termin, bör naturligen den då upprättade betygslängden
lända till efterrättelse. Avgår elev, vars kunskaper m. in. senast bedömts
i inträdesprövning eller flyttningsprövning, måste givetvis hänsyn tagas till
de vitsord, han därvid erhållit.

Sista punkten i §:n har tillkommit för att förhindra, att elev, som
gjort sig skyldig till något, som otvivelaktigt komme att medföra sänk*
ning av hans senast erhållna vitsord i uppförande och vilken i anledning
därav lämnat seminariet, skulle ha rätt att erhålla ett avgångsbetyg, däri
nyssnämnda förhållande icke komme till synes.

§ 40.

Stadgandet avser att förebygga, att elevplatser inom seminariet allt
för länge hållas obesatta för att stå öppna för frånvarande elever, om de
till seminariet återvända. Genom bestämmelsen under a) göres det möjligt
att vid höstterminens början i enlighet med § 35 kunna fylla luckor,
vilka uppstå därigenom, att elev, som ej vunnit uppflyttning till högre
klass, icke vill återvända till seminariet. Stadgandet under b) bibehåller
i sak gällande seminariestadgas bestämmelse i § 43 mom. 2 och avser
att bevara rätt till återinträde för med giltigt förfall frånvarande elev,
blott han infinner sig efter förloppet av en tid motsvarande ett läsår; i
motsatt fall besättes hans plats i nyss nämnd ordning.

Exempelvis skall sålunda elev, som från slutet av en vårtermin är
frånvarande under hela följande läsår, få återinträda, om han infinner sig
vid början av därpå följande läsår. Uteblir han då, skall platsen disponeras
för annan behörig sökande. Däremot har kommittén icke ansett
den företrädesrätt böra bibehållas, som nu tillkommer frånvarande elev, att
efter längre tids frånvaro »intaga åtminstone sin vid läroanstalten förut
innehavda plats», så vida han »vid anstålld prövning finnes» därtill »berättigad»;
tydligen skulle nämligen genom en sådan rätts bibehållande
andras berättigade intressen kunna trädas för nära.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 41—51.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 281 ff.

§ 43.

Mom. 3. Givetvis bör det enligt kommitténs mening till bevarande
av ordning och likformighet tillkomma seminariets rektor att bevilja elev
ledighet från undervisningen. I praxis torde dock rektor mången gång
finna det ändamålsenligare att inom vissa gränser uppdraga åt medlärare
att utöva denna rätt, varför en antydan därom inryckts i momentet.

Särskilt synes det av behovet påkallat, att beviljande åt kvinnliga
elever av för hälsoskäl behövlig kortare ledighet lämnas av en kvinnlig
lärare, som bättre kan bedöma behövligheten därav och till vilken eleverna
i sådant fall lättare kunna vända sig. Också härom har kommittén i detta
moment velat ge en antydan.

§ 44.

Se kommitténs framställning sid. 361.

§ 46.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 282 tf.

§ 47.

Mom. 1. Bestämmelsen i nu gällande stadgas § 54, att det åligger
elev att hörsamma sina lärares »tillrättavisning och förmaning», hör enligt
kommitténs mening naturligare tillsamman med övriga disciplinära bestämmelser.
Genom den nya formuleringen har kommittén sökt giva
uttryck för den enskilde lärarens skyldighet att beivra av honom iakttagna
förseelser.

Mom. 3. Visserligen bör enligt kommitténs mening en av kollegiet
ådömd varning ej givas den skärpa, som skulle bli en följd av att
den tilldelades eleven i kollegiets eller andra elevers närvaro. Men för
att förebygga oriktiga framställningar av vad vid sådant tillfälle förekommit
synes det nödigt, att varnings tilldelande sker i vittnens närvaro,
varför kommittén föreslår, att kollegiet vid varje särskilt tillfälle utser
tvänne sådana.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 49.

Stadgandena i sista delen av denna § avse att göra förvisningsstraffet
fullt verksamt och att förebygga bedrägeriförsök.

§§ 52—58.

Beträffande fysisk uppfostran och sundhetsanordningar se kommitténs
framställning Band 1 sid. 286 ff. samt 300.

§ 53.

Jämför § 117 om seminarieläkarens skyldigheter.

§ 56.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 292.

§ 57.

Av sanitära skäl synes det vara nödigt att uttryckligen stadga rätt
för kollegiet att från seminariet avlägsna elev, vars hälsotillstånd gör
honom uppenbarligen olämplig för seminariearbetet eller hälsovådlig för
sin om<nvnin<?.

För att förhindra, att denna åtgärd tillskyndar eleven ökade obehag
genom att den kunde giva sken av att avgången skett på grund av oförmåga
till studiearbete eller av mindre hedrande skäl, bör anteckning göras
i avgångsbetyget om orsaken till avgången.

§§ 59-68.

Rörande folkskollärarexamen se kommitténs framställning Band 1
sid. 104 ff.

§ 60.

Mom. 1. Det skriftliga provet i modersmålet torde i allmänhet
böra försiggå utan några hjälpmedel. Understundom kan det emellertid

Motiveringar till förslag till stadga.

finans lämpligt att utdela ämnen för detta prov, vilkas behandling förutsätter,
att tillgång lämnas till viss litteratur. Bestämmelserna ha därför erhållit
en avfattning, som tillåter en dylik anordning.

Mom. 2. Visserligen skall enligt de i § 64 föreslagna bestämmelserna
utgången av de skriftliga proven ej öva avgörande inflytande på de betyg,
som utdelas i folkskollärarexamen, men då prövningen i alla händelser
måste anses vara av en rätt ingripande art och funnits böra särskilt bedömas,
så är det önskvärt, att plats ej må lämnas för misstankar om partiskhet
vid bedömningen. Kommittén föreslår därför, att varje skriftligt prov
skall bedömas av minst två av kollegiet utsedda lärare samt att de avgivna
vitsorden protokollföras.

§ 65.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 115 ff. samt 249.

Mom. 2. De föreslagna bestämmelserna stå i samband med vad i §§ 9
och 37 föreslagits i fråga om rätt till bortväljande av visst ämne samt
om flyttning.

§ 68.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 116 och 250.

§§ 69—84.

Rörande övningsskolan se kommitténs framställning Band 1 sid. 37 ff.

§ 70.

Mom. 1—3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 37 fl.

Mom. 4. Om ock undervisningstimmarna i övningsskolan, särskilt med
hänsyn till önskvärdheten av likformighet med seminariet, i regeln torde
komma att omfatta 45 minuter, så har dock kommittén genom momentets
formulering velat bereda möjlighet till anordnande även av kortare lektioner.
Att en begränsning: av lektionerna till högst 30 minuters längd i många
fall visat sig fördelaktig, särskilt i småskolan, är erkänt, även om en sådan

3—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Motivsringar till förslag till stadga.

anordnings genomförande vid seminarierna skulle medföra betydande svårigheter
av schemateknisk art.

A andra sidan kan det i fråga om övningsämnena, t. ex. slöjd och
trädgårdsskötsel, stundom visa sig önskvärt för undervisningen, på samma
gång som det måste anses vara ofarligt i hygieniskt avseende, att åt dem
anslå lektioner av längre utsträckning än 45 minuter.

§ 71.

Då elevernas övningsundervisning avser att förbereda dem för verksamhet
bland folkskolans barn med deras mångfaldiga olikheter i avseende
på samhällsställning och begåvning, vore det tydligen oriktigt, om vid intagning
av lärjungar i övningsskolan något slags urval ägde rum, som
komme att från övningsskolan utestänga i nämnda hänseenden betydelsefulla
grupper.

önskvärt synes dock vara, att där huvudsakligen intagas sådana barn,
om vilka man kan hysa förhoppning, att de ej före hela skolkursens genomgående
komma att överflytta till annan läroanstalt. Av vikt är ju nämligen,
att övningsskolans för elevernas utbildning så betydelsefulla högre avdelningar
äga nödigt lärjungeantal. Måhända skulle det därför vara lämpligt,
att vid intagningen i övningsskolan de barn erhölle företräde, vilkas föräldrar
förklarade sin avsikt vara att låta dem kvarstanna i skolan, tills
denna fullständigt genomgåtts.

Å andra sidan synes det tillrådligt, att i övningsskolan ej intagas
barn med i något avseende ytterligt avvikande läggning. Dessa skulle nämligen
kunna i hög grad försvåra eller rent av förrycka elevernas undcrvisningsövningar
och sålunda fullständigt motverka övningsskolans syfte.
Ej heller skulle de under de säregna och i många hänseenden vanskligare
förhållanden, som råda i övningsskolan, få åtnjuta nödig omvårdnad
och handledning.

§ 72.

Mom. 3. Bestämmandet av läroböcker för övningsskolan måste tydligen
i lika måtto vara föremål för intresse från såväl övningsskolans som

Motiveringar till förslag till stadga.

seminariets lärare. Bådadera skola ju nämligen, om ock i olika omfattning,
deltaga i skolans arbete, och för de senare tillkommer även intresset
att kunna bevara enhetlighet mellan seminarieundervisningen och undervisningen
i övningsskolan. Skall tillbörligt inflytande kunna beredas åt
båda dessa parter, synes den befogenhet med avseende på läroböckerna,
som vid vanliga folkskolor tillkommer skolrådet, böra överlåtas åt kollegiet.

§ 73.

Jämför motiveringen för § 15.

§§74 och 75.

Beträffande konferenser för övningsskolan hänvisas till motsvarande
bestämmelser rörande seminariet och till för dem lämnad motivering
(§§ 126-133).

''§ 76.

Mom. 1. För att åt dem av seminariets lärare, vilka leda undervisningsövningar,
bevara tillbörligt inflytande vid bestämmande av vitsord
för uppförande och flit åt övningsskolans lärjungar föreslår kommittén,
att dessa vitsord bestämmas å kollegiesammanträde.

Mom. 2. Då övningsskolans lärjungar, i olikhet med den vanliga
folkskolans, undervisas och betygsättas av flera olika lärare men tydligen
någon enhetlighet vid bestämmande om flyttning eller avgång är nödig,
bör avdelningsföreståndaren vara den, åt vilken detta uppdrag lämnas.

§ 77.

Mom. 1. Liksom kommittén ansett, att formerna för seminariets
årsavslutning ej böra fastställas genom stadgebestämmelser (jfr § 22), finner
den, att även för övningsskolan frihet bör råda i detta hänseende, varför
icke några mot folkskolestadgans § 46 svarande bestämmelser ansetts böra
föreslås.

Motiveringar till förslag till stadga.

Mom. 3. Kommittén har visserligen icke funnit skäl att föreslå
terminligt utdelande av betyg åt övningsskolans lärjungar men har å andra
sidan ansett, att inöjliget bör beredas de föräldrar, som ej äro i tillfälle att
vid år savslutningen taga del av examenskatalogen, att erhålla kännedom
om sina barns framsteg, varför kommittén föreslår, att i samband med
årsavslutningen utskrivna betyg lämnas åt lärjungarna.

§ 78.

Jämför § 47 mom. 1 och 3 av gällande folkskolestadga.

§ 79.

Den här stadgade anmälningsskyldigheten är givetvis nödvändig, för
att vederbörande skolråd skola vara. i stånd att även i fråga om barnen i
seminariets övningskola fylla sina författningsenliga åligganden. Jämför
§§ 36, 39 och 48 av folkskolestadgan.

§ 81.

Det reglemente, som i enlighet med § 10 i folkskolestadgan närmare
ordnar arbetet vid vanlig folkskola, ersättes för övningsskolan i det hela
av seminariestadgan. Denna bör emellertid, lika litet som folkskolestadgan,
gå allt för mycket i detalj. Därför erfordras för de särskilda övningsskolorna
speciella bestämmelser. Vad särskilt angår ordning och tukt,
är det tydligt, att de för seminarieeleverna i detta hänseende gällande
stadgandena ej utan vidare kunna tillämpas på övningsskolans lärjungar,
vilka ju befinna sig på ett helt annat ålders- och utvecklingsstadium.

§ 83.

Nagon inspektionsskyldighet i fråga om seminariernas övningsskolor
åligger, åtminstone enligt nu gällande författning, ej statens folkskoleinspektörer.
Utanordnandet av de för dessa skolors verksamhet nödiga
medlen är nämligen ej beroende av någon dessa inspektörers granskning,

Motiveringar till förslag till stadga.

och deras användning kontrolleras på samma sätt som användningen av
andra till seminariet utgående medel, liksom övningsskolornas verksamhet
är underkastad samma kontroll som seminariernas.

Ännu mindre kan någon inspektionsskyldighet åligga eller åläggas
kommunernas folkskoleinspektörer, då inga kommunernas medel tagas i
anspråk för övningssskolorna.

§ 85.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 324 ft.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 327 ft.

Mom. 4. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 334 tf.

§ 86.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 och 337 tf.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 337 tf.

Mom. 3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 39 och 339.

§§ 87.

Såsom i annat sammanhang framhållits, anser kommittén det vara
önskvärt, att överstyrelsen icke onödigt belastas med handläggningen av
mindre viktiga, ärenden, vilka lika väl kunna avgöras av lokala myndigheter.
Till sådana ärenden synes vara att räkna beviljande av tjänstledighet
åt lärare för styrkt sjukdom, åtminstone då det gäller kortare tid.
Vid sjukdomsfall, som fortvarar under längre tid, torde emellertid vara
lämpligt, att frågan om tjänstledighets beviljande underställes Kung]. Maj:ts
prövning.

§ 89.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 489.

§ 90.

Jämför läroverksstadgan § 126 mom. 2 och 3 samt kungl. kung.
den 20 januari 1882 §§ 1 och 2.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 91.

Mom. 1. Jämför kungl. kung. den 27 augusti 1904.

O O O

Mom. 2. Då vissa av seminariets lärare icke erhålla full sysselsättning
vid seminariet och sålunda icke heller deras avlöning kan sättas så
hög, att den bereder dem anständig bärgning, vore det givetvis orimligt
att förhindra dem att söka anställning vid annan läroanstalt. Skall emellertid
sådan anställning icke medföra olägenheter för seminariet, torde böra
stadgas, att densamma icke får innehavas såsom ordinarie. Erfarenheten
har visat, att åtskilliga svårigheter kunna uppstå, om två läroanstalter
kunna med lika rätt ställa krav på eu och samme lärare.

§ 93.

Mom. I och 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 39, 350
tf''., 356, 381 tf.

Mom 3. Visserligen bör enligt kommitténs i annat sammanhang
(Band 1 sid. 356 tf.) framställda mening lärare vid seminarium icke kunna
åläggas annan undervisning än i de med hans tjänst förenade ämnen. Men
å andra sidan synes det, som skulle ett stadgande, vilket förhindrade, att
även annan undervisning kunde åt honom överlämnas, understundom
kunna vara till skada. Fall kunna nämligen tänkas, då den största reella
kompetensen för undervisningen i ett ämne besittes av annan lärare än
den, till vars befattning ämnet hör. Såsom exempel må nämnas undervisningen
i hälsolära, som, åtminstone vid lärarinneseminarium med manlig
lärare i biologi, ämpligast torde bestridas af gymnastiklärarinnan.

Jämväl torde kunna inträffa, att en lärares ändrade intresseriktning
och fortsatta studier komma att göra honom både kompetent och lämplig
för undervisningen i ett ämne, för vilket han vid sin anställning vid seminariet
saknade förutsättningar. Hänsyn till dylika och likartade fall har
framkallat det i ifrågavarande moment föreslagna stadgandet, vars formulering
gjorts så vid som möjligt för att ge utrymme åt ändamålsenliga anordningar
av olika art. Klart är emellertid, att om en anordning av detta
slag skulle avse en tillökning av en lärares tjänstgöring utöver stadgat
timtal, vilken skulle betinga särskild ersättning, frågan bör underställas

Motiveringar till förslag till stadga.

överordnad, myndighets prövning. Jämför kommitténs framställning Band 1
sid. 381 tf.

§ 94.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 312 ff. samt 256 ff.

§ 95.

So kommitténs framställning Band 1 sid. 327 ff.

§ 96.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 336.

§ 97.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 317.

§ ioi.

Jämför gällande seminariestadga § 28.

§ 103.

Jämför § 176.

§ 104.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff., 298 och
123 ff.

Mom. 1, 7). Kommitténs förslag, att vid seminarierna skola föras
vederbörliga lektionsanteckningar, har framkallats av dess övertygelse, att
sådana anteckningar äro ägnade att befrämja undervisningens jämna framåtskridande.
De lämna därjämte från år till år goda jämförelsepunkter
och kunna tjäna nytillträdande lärare till ledning. Slutligen äro de för
rektor och inspekterande myndigheter ett hjälpmedel att kunna överblicka
undervisningens gång.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff.

§ 105.

Rörande behovet vid vissa seminarier av biträdande föreståndarinna
se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff. samt o38 ff.

Motiveringar till förslag till stadga.

Punkt 5. I fråga om ämnet husligt arbete torde manlig rektor i
allmänhet äga mindre sakkunskap än beträffande något annat av seminariets
undervisningsämnen och är således här mindre än eljest i tillfälle
att ägna undervisningen sin uppmärksamhet. A andra sidan har erfarenheten
visat, att detta ämne mer än de flesta är i behov av stöd och sakkunnig
ledning, då det dess förutan löper fara att isoleras och förbises
och då det dessutom stundom kan böra sättas i samband med anordningar
till främjande av elevernas hälsotillstånd. Den särskilda uppmärksamhet,
som enligt kommitténs mening biträdande föreståndarinnan bör
ägna ifrågavarande ämne, skall således åsyfta ej så mycket kontroll av
undervisningen som fastmer dess stödjande och främjande för att åt ämnet
tillförsäkra den tillbörliga ställningen inom ämneskretsen.

§ 107.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 43, 285, 298, 477 tf., 493 ff''.

§ 108.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 492 tf.

§ 109.

I syfte att underlätta allmänhetens bekantskap med och kontroll
över seminariernas verksamhet föreslår kommittén i § 184, att ojäviga
personer skola såsom vittnen närvara vid inträdesprövningen och folkskollärarexamen.
Men det synes kommittén, som om, detta oavsett, det endast
kan lända till seminariernas bästa, ju noggrannare och tillförlitligare
kännedom om deras verksamhet allmänheten kan vinna: oriktiga, på bristande
insikt beroende omdömen kunna så rättas, och åtgärder och förhållanden,
vilkas berättigande ej utan vidare kan inses, så finna sin förklaring. Kommittén
anser det därför lämpligt, att de personer, som uttrycka önskan att
taga kännedom om seminariets arbete eller närvara vid dess slutprövning,

Motiveringar till förslag till stadga.

sättas i tillfälle därtill, så långt det utan hinder för läroanstaltens verksamhet
är möjligt.

Annorlunda ställer sig saken, om det är fråga om någon längre
tids åhörande av undervisningen; sådant synes för att förebygga missbruk
kunna tillåtas blott genom överordnad myndighets av rektors yttrande
för utgångna beslut.

§ no.

Fördelningen av seminariernas lärjungeförteckningar och årsredogörelser
mellan de olika myndigheter, som böra erhålla exemplar därav
(bl. a. Gymnastiska centralinstitutet enligt nådiga stadgan den 13 juli
1887 § 3), synes enligt kommitténs mening helst böra ske genom överstyrelsens
försorg. Denna har alltså att från seminarierna infordra vederbörligt
antal exemplar.

§ in.

Punkt 4. Enligt praxis ha seminariernas rektorer besvarat de
förfrågningar, som framställts, särskilt rörande inträde i seminarium,
och flerstädes har man till underlättande härav anskaffat tryckta meddelanden
om inträdesfordringar, ekonomiska förhållanden för seminarieelever
in. in. Kommittén har ansett det lämpligt, att denna praxis bevaras och
införes, där så ännu ej skett; uttryckligt stadgande härom har upptagits,
särskilt ''för att rektor med stöd därav må anse sig oförhindrad att
vid dylika förfrågningars besvarande anlita tjänstebrevsrätt.

Punkt 5. Sedan ur de inkomna ansökningshandlingarna nödiga
upplysningar rörande de inträdessökande införts i särskild insökningslängd,
ha tydligen de icke intagna sökandenas handlingar intet värde för seminariet
utan skulle blott utgöra en onödig belastning av arkivet. Det synes
därför lämpligast, att de, där de ej av vederbörande sökande avhämtas, till
dem återsändas.

Punkt 6. För den vanligen använda termen matrikel har kommittén
sökt finna en lämplig försvenskning genom att använda uttrycket
in- och utskrivningsbok.

4—0S2S1S Folkundtro.-kom. btt. 1. Folkskolesem. Band 2.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 112.

Punkt 5. Jämför § 188 punkt 3. Enligt nu gällande bestämmelser
avlämnar rektor räkenskaperna i två exemplar till domkapitlet, som översänder
det ena av dem till kammarrätten, varemot det andra bevaras
i domkapitlets arkiv. Då tydligen lokalstyrelsen, som skall övertaga domkapitlets
granskningsskyldighet, ej har behov av särskilt arkivexemplar, enär
sådant förvaras i seminariets arkiv, så finner kommittén det lämpligast,
att det exemplar av räkenskaperna, som ej är försett med verifikationer,
insändes till överstyrelsen, vilken därigenom får tillfälle till en jämförande
översikt över seminariernas ekonomiska förvaltning.

Punkt 6. Se kungl. kung. den 23 maj 1884.

Punkt 7. Jämför § 170.

§ 113.

Mom. 1. Vid en läroanstalt av den art som seminariet, där
framgången i utbildningsarbetet i så väsentlig grad är beroende av den
personliga handledning, som rektor och övriga lärare kunna ägna eleverna,
synes det föga lämpligt, att rektors tid skall upptagas av rena skrivgöromål,
som med samma resultat kunna utföras av annan person. Även om
det expeditionella arbetets mängd i och för sig åtminstone vid ett enkelseminarium
ej skulle nödvändiggöra skrivbiträdes anställande, har det därför
synts kommittén önskvärt, att denna åtgärd vidtages, då den syjtes ägnad
att icke oväsentligt främja seminariearbetet. Att, såsom skett vid de allmänna
läroverken, stadga, att skrivbiträdet skall utses bland läroanstaltens
lärare, har kommittén ej funnit lämpligt. Dels torde nämligen en sådan
mången gång vara upptagen av annan sysselsättning, då hans biträde åt
rektor vore mest behövligt, dels torde de ifrågavarande göromålen kunna utföras
av person med betydligt lägre utbildning och därför också lägre löneanspråk.

§ 115.

Nu gällande stadga föreskriver, att konsistorium vid förfall för rektor
bör förordna om ämbetets uppehållande. Det har emellertid synts kom -

Motiveringar till förslag till stadga.

inittén nödigt, att genom en stadgebestämmelse förebygges, det avbrott i
rektorsämbetets utövning skulle kunna uppstå, innan överordnad myndighet
hunnit förordna vikarie.

, § H6.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 273 ff samt 317.

§ H7.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 290 ff.

§ H8.

Punkterna 2 och 3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 291.

Punkt 4. Här avses såväl seminariets som övningsskolans lärjungar.

Punkt 5. Fri läkarvård även för övningsskolans lärjungar skulle i
flera hänseenden vara önskvärd. Men då sådan i allmänhet ej medges
åt de kommunala folkskolornas lärjungar, och då dessutom många av
övningsskolornas lärjungar hava rätt att erhålla vård av stads- och distriktsläkare
o. d., har kommittén ej ansett sig kunna framställa något förslag i
sådan riktning, helst som en bestämmelse av denna art skulle nödvändiggöra
eu väsentlig höjning av seminarieläkararvodet. Kommittén vill dock
i detta sammanhang framhålla, att om i samhälle, där seminarium
är beläget, fri läkarvård kommer att beviljas de kommunala
folkskolornas lärjungar, det torde bli nödigt att bereda samma
förmåner även för lärjungarna i övningsskolan, då denna eljest
skulle komma i en avgjort ogynnsam ställning.

Punkt 11. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 230
och 299 ff.

Punkt 12. Jämför § 111 punkt 9.

Punkt 13. För de fall, där seminarieläkaren ej själv vårdat den
sjuke, erhållas de för den statistiska redogörelsen nödiga uppgifterna genom
de intyg, som i enlighet med § 43 mom. 4 skola till rektor avlämnas.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 119.

Enligt gällande seminariestadga (§ 30 mom. 2 och 4) äger, förutom
rektor, vid seminarium tjänstgörande adjunkt och lärarinna med adjunkts
tjänstgöring ävensom den, vilken ensam med fullt ansvar såsom vikarie
förestår adjunktstjänst, rätt att deltaga i kollegiet vid behandlingen av alla
de ärenden, som tillhöra dess handläggning. Övriga lärare tillkommer
sådan rätt, blott då frågor förekomma, som angå deras undervisning eller
övriga verksamhet vid läroanstalten; därjämte kunna de, om rektor finner
det behövligt, även i andra fall av honom kallas att deltaga i överläo-gningarna
men ej i besluten.

För bibehållande av en sådan olikhet mellan seminariets lärare beträffande
ledamotskapet i kollegiet finnas enligt kommiténs mening varken
formella eller sakliga grunder. Redan under nuvarande förhållanden
kunna såväl övningslärarna som övningsskolans lärare anses så fast bundna
vid läroanstalten, att de böra öva inflytande på och dela ansvaret för de
åtgärder rörande dess verksamhet, som av kollegiet beslutas. Och vinna
kommitténs förslag om dessa lärares anställning gillande, blir ju detta
framdeles i ännu högre grad förhållandet. Ej heller synes någon berättigad
skillnad kunna göras mellan de olika grupperna av lärare beträffande
kännedom om och insikt i de föreliggande ärendena, dessa må nu angå
seminariets elever eller beröra läroanstaltens verksamhet och ställning. Vid
samtliga ärendens behandling kunna även de hittills från kollegiet uteslutna
lärargrupperna ha viktiga intressen att bevaka. Och genom den av kommittén
föreslagna utsträckningen av ledamotskapet i kollegiet skulle slutligen berättigade
och vid flera tillfällen uttalade önskningar tillgodoses. Jämför
kommitténs framställning Band 1 sid. 42 och 141.

Däremot böra enligt kommitténs mening tillfälligt eller i mera begränsad
utsträckning vid seminariet tjänstgörande lärare icke genom att
erhålla fullt ledamotskap i kollegiet påläggas det ansvar, som åligger verklig
kollegieledamot; blott vid behandling av sådana frågor, om vilka de
genom sitt undervisningsarbete vunnit direkt erfarenhet och sålunda äro
i tillfälle att lämna upplysningar, synas dessa lärare böra kunna deltaga
i såväl överläggningar som beslut.

Motiveringar till förslag till stadga.

Rörande seminarieläkarens ledamotskap i kollegiet se kommitténs
framställning Band 1 sid. 290 och 296.

§ 120.

Jämför gällande seminariestadga § 30 mom. 2 och 3.

§ 121.

Avgörandet om tid för kollegiesammanträde bör enligt kommitténs
mening i allmänhet tillkomma rektor. Annan ledamot bör dock ha rätt
att göra framställning om kollegiets sammankallande. Uppstår därvid
meningsskiljaktighet mellan rektor och ifrågavarande ledamot, synes, på
det berättigade önskningar ej må kunna undertryckas, avgörandet böra
lämnas åt närmaste överordnade myndighet, nämligen lokalstyrelsen.

I allmänhet böra tydligen de ärenden, som skola behandlas vid kollegåesammanträde,
tillkännagivas vid kallelses utfärdande. Men att i detta
hänseende lämna bestämd föreskrift synes kommittén ej rådligt, då ju efter
kallelses utfärdande frågor kunna uppkomma, som kräva kollegiets omedelbara
handläggning.

§ 122.

Mom. 1. Här föreslagna stadgande innebär ingen ändring i sak,
ty även enligt nu gällande bestämmelser skall rektor uppgöra förslag till
läsordning »efter samråd med övriga lärare». Men kommittén har funnit
det vara lämpligast, att detta samråd sker i kollegiet med dess ordnade
förhandlingssätt och protokollsföring. Tillfälle beredes därigenom den
enskilde läraren att medelst anteckning till protokollet bringa eu avvikande
mening inför lokalstyrelsens prövning.

Mom. 2. Jämför rörande upprättande av förslag till stipendiefördelning
§ 166.

Mom. 3. Bestämmandet av vitsord över avlagd folkskollärarexamen,
som enligt nu gällande bestämmelser sker å sammanträde med de lärare
vilka deltagit i prövningen, bör enligt kommitténs mening överflyttas till
kollegiet. Då nämligen vid denna betygsgivning hänsyn skall tagas till

Motiveringar till förslag till stadga.

de insikter och färdigheter, s.om av eleverna ådagalagts under hela deras
lärotid vid seminariet och vitsord skola bestämmas över elevernas uppförande
och flit, synes inflytande vid vitsordens avgivande böra tillerkännas
även andra seminariets lärare än dem, vilka bestritt elevernas undervisning
i fjärde klassen, liksom genom denna anordning rättvisa vid betygssättningen
bäst torde betryggas.

§ 123.

Samma behov av överläggning och meningsutbyte mellan vederbörande
lärare angående lärjungarna i eu viss klass, som vid de allmänna
läroverken föranlett inrättande av s. k. klasskonferenser, förefinnes naturligen
även vid seminarierna. Vid läroanstalter med ett jämförelsevis så
pass litet lärarantal och så få klasser som seminarierna, åtminstone enkelseminarierna,
torde dock, synes det, detta behov lika bra eller bättre och
med mindre tidsutdräkt kunna tillgodoses genom kollegiesamraanträden,
där de enskilda eleverna och deras förhållanden samt undervisningsarbetet
inom de olika klasserna bliva föremål för överläggning. Där större
klassantal eller andra omständigheter sådant föranleda, må emellertid kollegiet
kunna besluta om ifrågavarande ärendens överflyttande till klasskonferenser.

Då åtskilliga av de ärenden, som vid här omtalade kollegiesammanträden
komma under överläggning, äro av synnerligen grannlaga natur
och då det givetvis ej kan anses lämpligt att registrera alla de iakttagelser
å eleverna, som kunna ha gjorts och som framföras vid dylika sammanträden,
är uppenbart, att en inskränkning av den i fråga om andra kollegiesaminanti-äden
stadgade protokollsföringsskyldigheten härvidlag är av nöden.
Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 298 tf.

§ 124.

Den djupt ingripande betydelsen av de frågor, om vilkas handläggning
hår stadgas, har synts kommittén kräva särskilda bestämmelser till
förekommande av förhastade eller godtyckliga beslut.

Motiveringar till förslag till stadga.

O 1

ÖL

§§ 126—133.

Gällande seminariestadga ålägger rektor att med oavbruten uppmärksamhet
följa undervisningens gång samt att meddela de övriga lärarna de
råd och anvisningar, han finner nödiga, samt ger honom rätt att kalla lärarna
till sammanträde för behandling av de ärenden, över vilka han anser
nödiof att med dem överlägga. I överensstämmelse härmed torde också
i allmänhet vid seminarierna lärarkåren ha sammanträtt för överläggning
om undervisningens lämpligaste anordnande och bedrivande. Därjämte
har naturligtvis mångenstädes ett enskilt fruktbringande tankeutbyte
mellan lärarna rörande dessa spörsmål ägt rum. Då emellertid allt, som kan
bidraga till skapande av enhetlighet och sammanhang i seminariets undervisningsarbete,
enligt kommitténs mening är av avgörande betydelse för framgången
däri, har kommittén ansett hithörande åtgärder böra inordnas som
ett väsentligt led vid planläggningen och ledningen av seminariernas verksamhet.
Kommittén föreslår därför bestämmelser för konferenser mellan
lärarna för åstadkommande av planmässig enhetlighet i utbildningsarbetet.
Sådana konferenser avse dels visst ämne, dels ämnen, som äga nära samband
med varandra, dels den praktiska utbildningen.

Det stora behovet av ändamålsenlig och tidsbesparande anordning av
arbetet har av kommittén redan framhållits (Band 1 sid. 220 ti. samt 295 fl.).
Att i detta hänseende verka främjande skall vara främsta uppgiften för konferenser
i ämnen, som äga inbördes sammanhang. Därigenom bör kunna undvikas,
att tiden förmötes genom dubbel behandling av ett visst kunskapsområde,
som med ungefär lika fog kan upptagas inom olika läroämnen -— ex. erbjuda
biologien och geografien, ekonomiläran och geografien, kyrkohistorien,
profanhistorien och litteraturhistorien —, eller att tvärtom betydelsefulla partier
överhoppas av en lärare, i tanke att de redan på annat håll behandlats.
Icke mindre synes behovet av planmässighet vara i fråga om elevernas
utbildning och den speciella metodiska undervisningen, vilka spörsmål
komma under överläggning vid konferens med de lärare, som undervisa
i övningsskolan, och övriga lärare, som leda elevernas undervisningsövningar.

I fråga om eventuellt inrättande av klasskonferens och överflyttande
på denna av viss kollegiets befogenhet se § 122.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 134.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 358 och 362.

§ 135.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för tillsättning'' av rektolktjänst
överensstämma i huvudsak med gällande författning (kungl. kung.
den 18 febr. 1905) samt med för de allmänna läroverken utfärdade bestämmelser.
Emellertid har kommittén, såväl i fråga om rektors- som adjunktstjänst,
funnit det lämpligt att minska ansökningstidens längd från
nu stadgade sextio dagar till den för ansökning av lärartjänst vid allmänt
läroverk bestämda tiden av trettio dagar. Den förra tiden har synts
onödigt lång, och genom att den utan skäl fördröjer tillsättning kan den
understundom medföra verklig olägenhet, t. ex. då en rektorsbefattning
blir ledig ett par månader före .början av ett läsår.

Vad angår formen för rektorstjänsts tillsättande, anser kommittén, av
lätt insedda skäl, att detta i allmänhet bör ske genom förordnande och
endast undantagsvis genom utnämning, något som omformuleringen av mom.
1 avser att framhäva. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 383.

§ 136.

Samma skäl, nämligen svårigheten att genom vikarie få en lärartjänst
på ett tillfredsställande sätt bestridd, som för de allmänna läroverkens
räkning framkallat bestämmelse om att till rektor förordnad lärares befattning
skall besättas med ordinarie innehavare, förefinnes även i fråga
om seminarierna och har redan föranlett lagstiftning i sådan riktning (kungl.
kung. den 9 juni 1905). Kommittén har dock funnit sådan ändring i denna
kungl. kung. nödig, att stadgandet skall tillämpas, även då adjunkt vid seminarium
förordnas till rektor vid allmänt läroverk. Jämför läroverksstadgan
§ 176.

§ 137.

Mom. 2. Ehuru enligt kommitténs mening adjunktstjänst i allmänhet
bör omfatta två ämnen, torde icke sällan, särskilt vid dubbelseminarierna,
vara lämpligt, att sådan tjänst ledigförklaras blott i ett ämne, och detta
även om ifrågavarande ämne icke skulle helt utfylla den för tjänsten

Motiveringar till förslag till stadga.

stadgade tjänstgöringsskyldigheten. Genom en sådan anordning torde
nämligen understundom ökad möjlighet beredas att för tjänsten förvärva
eu för undervisningen i ett visst ämne val rustad lärarkraft.

Då enligt gällande examensstadga (kungl. kung. den 1 nov. 1907 § 14)
de mot undervisningsämnet fysik och kemi vid seminarium svarande
två examensämnena kunna i filosofisk ämbetsexamen förbindas dels
med varandra men dels också med andra ämnen och då därjämte ifrågavarande
undervisningsämne i allmänhet i lärartjänst vid seminarium måste
förenas med annat undervisningsämne, torde det stundom visa sig svårt
att finna sökande, som förskaffat sig de enligt § 139 föreskrivna vits orden

i de mot tjänstens båda ämnen svarande tre (eller, om det med
fysik och kemi förenade undervisningsämnet är biologi och hälsolära, fyra)
examensämnena. Kommittén har därför funnit nödigt föreslå ett stadgande,
som möjliggör en delning av ämnet, så att dess båda grenar vid lärartillsättning
må kunna betraktas som skilda ämnen och var för sic förenas
med andra ämnen. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 170.

§ 138.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 354 tf. samt 360 tf.

§§ 139—141.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 344 tf.

§§ 144—146.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 383 ff.

§ 144.

Stadgandet överensstämmer i sak med nu gällande författning men
har formulerats i likhet med läroverksstadgans § 182. Jämför gällande
seminariestadga §§ 15 och 21, sådana dessa lyda enligt kungl. kung. den 18
febr. 1905.

§ 145.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 394 tf.

5—082815 Fol kunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 147.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 368 tf., 358 tf.
samt 360 tf.

Mom. 2. Åt den redan genom gällande stadga § 27 mom. 7 (sådant
detta stadgande lyder enligt kungl. kung. den 18 febr. 1905) fastslagna
grundsatsen, att vid tillsättning av lärartjänst hänsyn även bör tagas till
behovet ,av yngre och friskare krafter, har kommittén sökt giva ett otvetydigare
uttryck genom att uttala, att densamma bör gälla såväl i fråga
om sökande, som är ordinarie lärare vid seminarium, som i fråga om
sökande, som är ordinarie lärare vid allmänt läroverk.

Mom. 3. Kommittén har redan haft anledning framhålla de särskilda
egenskaper, som komma att krävas för befattningen som biträdande
föreståndarinna. Då man ej alltid kan förutsätta, att vid seminarium,
där nämnda befattning är eller väntas snart bliva ledig, någon av de befintliga
ordinarie lärarinnorna äger de antydda särskilda egenskaperna,
har det synts kommittén nödigt att föreslå ett stadgande, som ger vederbörande
myndigheter rätt att vid besättande av adjunktstjänst med kvinnlig
innehavare taga hänsyn även till vid seminariet möjligen förefintligt
eller snart inträdande behov i detta hänseende.

§ 148.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 385.

§ 149.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 338.

§ 150.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 386 ff.

§§ 151 och 152.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 369 tf.

Jämför § 145.

§ 153.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 154.

Mom. 1—3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 tf. samt 379.

Mom. 4. Den här stadgade anmälningsskyldigheten för klagande
har till syfte att sätta överstyrelsen i stånd att avgöra, om vid besvärstidens
utgång fullmakt för den utnämnde bör utfärdas eller ej.

§ 155.

Mom 1. I fråga om de av kommittén föreslagna grunderna för anställning
av lärare vid övningsskolan so kommitténs framställning Band 1
sid. 391.

Mom. 2. Med hänsyn därtill, att enligt gällande folkskolestadga
(§ 8 mom. 2) den tid, inom vilken det åligger skolråd att utfärda begärt
tjänstgöringsbetyg, uppgår till trettio dagar, kan ansökningsstiden till
lärarbefattning vid övningsskola ej sättas kortare än till fyrtiofem dagar.

§ 156.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 379 ff. samt 358.

§ 157.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 tf.

§ 158.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 ff.

§ 159.

Se kommitténs framställning Band 1

§ 160.

Jämför § 145.

§ 161.

Se kommitténs framställning Band 1

sid. 380.

sid. 341 ff. samt 358.

§ 162.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 395.

Motiveringar till förslag till stadga.

§§ 163 och 164.

Se kommitténs framställning'' Band 1 sid. 396 ff.

§ 164.

Vid seminariestadgans omarbetning år 1886 infördes den ännu
gällande bestämmelsen, att i händelse lärarinna med adjunkts tjänstgöring
träder i gifte, det må ankomma på konsistoriets beprövande, om hon
må bibehållas vid tjänsten, och att konsistoriet äger att sedermera uppsäga
henne, då läroverkets bästa finnes sådant kräva (setninariestadgan § 21
inom. 3). Några särskilt tvingande skäl till denna åtgärd torde knappast
ha förelegat, och stadgandet har sällan, om någonsin, tillämpats.

Den fruktan, som väl legat till grund för detsamma, nämligen att den
gifta lärarinnan skulle åsidosätta sina plikter mot skolan för hemmet och familjen,
torde ha visat sig ogrundad, och de olägenheter, som kunna följa av gift
lärarinnas tidvis nödvändiggjorda tjänstledighet, synas mer än väl uppvägas
av det välgörande inflytande på elevernas vård och utveckling, som en
gift kvinna och moder är i stånd att utöva. Utan olägenheter ha i många
fall gifta övningslärarinnor tjänstgjort vid seminarierna, och det är att
märka, att någon motsvarighet till den här avhandlade bestämmelsen icke
är stadgad i fråga om folkskollärarinnor. Kommittén har således ej
funnit skäl föreligga för ifrågavarande bestämmelses bibehållande.

§: i65.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 307. Fördelningen mellan de
olika seminarierna av det av riksdagen till stipendier anvisade belopp torde
enligt kommitténs mening bäst kunna verkställas av överstyrelsen, som synes
äga den största sakkunskapen därför. Såsom i angivna sammanhang framhållits,
anser kommittén lämpligast, att de normer, enligt hvilka sådan
fördelning skall ske, fastställas efter överläggning mellan seminariernas
rektorer. I varje fall måste fördelningen tydligen liksom hittills grunda
sig på uppgifter från de olika seminarierna. Önskvärt synes emellertid
vara, att dessa uppgifter bleve mera upplysande, än hittills varit fallet.

Motiveringar till förslag till stadga.

o i

Man kan tänka sig, att de upptoge icke blott det antal elever, som anses
vara i behov av understöd, utan ock en fördelning av dessa elever i exempelvis
tre grupper efter graden av deras behov.

§ 166.

Enligt gällande stadga skall det förslag till stipendiefördelning, som
underställts inspektörs granskning och godkännande, upprättas av rektor
»efter samråd med övriga lärare», vilket sistnämnda uttryck vanligen tolkats
såsom liktydigt med klassföreståndare. Ärendets vikt ej mindre än den benägenhet
till misstydning, som beslut om stipendiefördelning lätt kan
framkalla, synes emellertid enligt kommitténs mening förbjuda, att avgörandet,
om också blott formellt, lägges i rektors hand utan hänvisa dess
behandling till kollegiet, där samtliga lärare äga inflytande på men också
medansvarighet för fattade beslut. Jfr Band 1 sid. 307.

t § 167.

Kommittén har ansett, att huvudsakliga grunden för stipendiefördelningen
bör vara elevernas behov av understöd. Ur nu gällande bestämmelse
har därför strukits ordet »skicklig», som för övrigt lätt kan ge
anledning till olika tolkningar. Den likaledes gällande bestämmelsen, att
elev, som fått vidkännas större resekostnader för inställelse i seminariestaden,
bör erhålla större stipendieunderstöd, synes vara överflödig, då
dels sådan omständighet inbegripes under den vidgade lydelse, som givits
åt punkt b), dels resekostnaderna numer ej torde spela samma roll som
i äldre tid.

§ 168.

Se kungl. breven till domkapitlet i Härnösand den 6 november 1874
och till domkapitlet i Västerås den 5 oktober 1877.

§ 170.

Det har vid upprepade tillfällen visat sig vara till stort gagn, att
rektor kunnat begagna sig av den honom i § 63 av nu gällande stadga givna

Motiveringar till förslag till stadga.

rätten att utan särskild anmälan låta för seminariets räkning verkställa
mindre reparationer, vilka ej uppgå till högre kostnad än 150 kronor för år.
De många formaliteter med ty åtföljande tidsutdräkt, som fordras för att
hos vederbörande myndigheter utverka åtgärd för seminariebyggnadernas
förbättrande i något avseende, hava ofta medfört, att det anmärkta felet
under tiden förvärrats och att kostnaderna för dess avhjälpande alltmera
ökats.

Kommittén har alltså ansett att ifrågavarande bestämmelse bör bibehållas
och blott föreslagit den ändring däri, att intet bestämt belopp
fastslås men däremot skyldighet stadgas för rektor att omedelbart hos
överintendentsämbetet anmäla åtgärd av denna art.

Skall den föreslagna befogenheten för rektor medföra någon verklig
nytta för seminariet, böra emellertid erforderliga medel mot redovisningsskyldighet
på rekvisition hållas rektor till handa hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet och ej tagas ur den i alla händelser vanligen hårt
anlitade materiellkassan. Ett särskilt årligt förslagsanslag torde därför för
ändamålet böra anvisas.

§ 172.

Liksom särskilda föreskrifter rörande förvaltning, bokföring och
kontroll vid de allmänna läroverken komma att utfärdas för vinnande av
likformighet och underlättande av kontrollen, böra enligt kommitténs mening
dylika föreskrifter ock utfärdas för folkskoleseminarierna.

§§ 173—179.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 471 ff.

§ 176.

Sedan riksdagen beviljat nödigt anslag, har från och med år 1897
vid seminariet i Stockholm provårskurs varit anordnad för kvinnliga
lärarkandidater, vilka därom gjort ansökan. Kursen har i huvudsak
varit ordnad på likartat sätt som provårskursen vid de allmänna läro -

Motiveringar till förslag till stadga.

verken. Under senare år ha deltagarna däri erhållit teoretisk utbildning
tillsammans med provårskandidaterna vid dessa läroverk. Kursen har medfört
behörighet till ämneslärartjänst vid seminarium. Inemot ett tiotal
kvinnliga lärarkandidater har vid nämnda seminarium genomgått provårskurs.
1)

Flera skäl, såväl hänsyn till en ändamålsenlig rekrytering av seminariernas
lärarpersonal som ock andra, synas tala för att provårsinstitutionen
vid seminarierna även komine att omfatta utbildning av manliga
lärare.

Tydligt är dock, att därest vid seminarium genomgången provårskurs
även framdeles skall berättiga till anställning allenast vid seminarium,
det knappast kan förväntas, att lärarkandidater i något större antal och
av den beskaffenhet som önskligt vore skola finna med sin fördel förenligt
att genomgå sådan kurs. Det synes emellertid, som borde den kompetens,
en provårskurs vid seminarium bör giva, kunna bliva åtskilligt mera omfattande,
än den för närvarande är.

Med hänsyn därtill, att seminariets huvuduppgift ju är lärarutbildning
och att provårskandidater där erhålla övningsundervisning såväl med
elever av gymnasialstadiets ålder som med lärjungar på realskolestadiets
ståndpunkt torde utbildningen, om icke i alla, så dock i de flesta avseenden
bliva fullgod även för undervisning vid allmänt läroverk. Skäl
synas alltså föreligga att ifrågasätta, det provårskurs vid seminarium gåve
berättigande till anställning jämväl vid allmänt läroverk. Vidare synes
den tanken icke vara utesluten, att med provårskurs vid seminarium skulle
kunna förbindas erforderlig utbildning för folkskollärarexamens avläggande.
Det borde under sådan förutsättning kunna förväntas, att även personer,
som vilja förvärva meriter för anställning som folkskolinspektörer, skulle
finna fördel i att genomgå provårskurs vid seminarium. Utan att närmare
ingå på frågan om provårsinstitutionens utveckling vid seminarierna
anser kommittén med hänsyn till det nu anförda önskvärt, att denna fråga
blir föremål för vederbörligt beaktande.

Förutom de med särskilt anslag av riksdagen anordnade kurserna i
hälsolära och alkohologi för lärare från de allmänna läroverken och semi -

Band 3 sid. 109, not. 3.

Motiveringar till förslag till stadga.

narierna hava genom läroverksöverstyrelsens försorg tid efter annan varit
anordnade utbildningskurser t. ex. i geologi, laboratoriearbete och bibiioteksteknik.
Likartade kurser torde komina att visa sig behövliga även för
lärare vid seminarierna icke blott i nämnda ämnen utan även i andra
t. ex. i talteknik och ekonomilära. Tydligen bör det tillkomma överstvrelsen,
att göra vederbörlig framställning om anvisande av erforderliga
medel för dylika kurser samt att leda och övervaka deras anordnande.

§ 178. .

Såsom i annat sammanhang framhållits (Band 1 sid. 473), finner
kommittén det naturligt, att seminariernas lärare, sedan en överstyrelse
inrättats, komma att i disciplinärt avseende till denria intaga samma ställning,
som de allmänna läroverkens lärare nu intaga till läroverksöverstyrelsen.
Huruvida en förändring i seminarielärarnas nuvarande disciplinära
ställning påkallar kyrkomötets hörande är en fråga, i vilken kommittén
anser sig icke kunna uttala någon mening.

§§ 180—190.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 474 tf.

§ 183.

Mom. 3. Den föreslagna rätten för lokalstyrelsens medlemmar att
deltaga i kollegiets överläggningar bör, kan man hoppas, verka såsom ett
medel att öka deras intresse och känsla av medansvarighet för läroanstalten.
Därigenom blir det dem även möjligt att i förväg sätta sig
in i ärenden, som sedermera skola komma under deras omprövning, och
i första hand vinna kännedom om de skäl, som framföras för olika meningar.
Men då de i de flesta fall sedermera komma i tillfälle att öva inflytande
på de av kollegiet behandlade ärendena och då tydligen kollegiets
beslut bör vara ett uttryck för kollegiemedlemmarnas åskådning, bör rösträtt
inom kollegiet ej tillkomma styrelsens medlemmar. Ett undantag härifrån
måste dock göras för det fall, då styrelsens ordförande övertagit
ordförandeskapet vid kollegiesammanträde. Den tjänstförrättande ordfö -

Motiveringar till förslag till stadga.

randen måste nämligen äga rösträtt för att i händelse av lika röstetal
kunna hava utslagsröst.

§ 184.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 108. Jämför ock motiveringen
för § 109. *

§ 186.

Det har synts kommittén ur alla synpunkter lända till fördel, att
antagande och avskedande av vaktmästare och övrig betjäning överflyttas
från rektor till lokalstyrelsen. För rektor bör det vara en lättnad att ej
ensam behöva bära ansvaret för dylika åtgärder. Och dessutom kan han
vid möjligen förekommande förseelser hänvisa till en utom själva läroanstalten
befintlig myndighet. För den ifrågavarande personalen åter bör
ställningen kännas säkrare och tryggare, då bibehållande eller avskedande
ej längre är beroende av en enda persons godtycke.

§ 187.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 491.

§ 188.

I fråga om den i punkt 2 omförmälda inventeringen se kungl. kung.
den 15 december 1905.

§ 189.

Givetvis bör ledamot av lokalstyrelsen, som är bosatt utom den stad,
där seminariet är beläget, äga rätt att uppbära reseersättning för resa
till och från sammanträde. Däremot torde det, då fråga här är om ett
förtroendeuppdrag, för vars fullgörande å platsen bosatt ledamot tydligen
icke skall uppbära någon ersättning, ej vara erforderligt,, att rätt till
traktamentsersättning tillerkännes å annan plats boende ledamot.

6—082815 Folkunderv.-kom. bet, I. Folk »kol esem. Band 2.

Kap. X. Grunder för den föreslagna under visningsplanen.

A. Kursplanen.

1. Kristendomskunskap.

(Jämför Band 1 sid. 154 och sid. 581.)

Behovet av I (len nu gällande läroplanen för seminarierna har inom de olika

n''phin.Ä" ämneiia den grundsatsen tillämpats, att undervisningen så mycket som
möjligt begränsats till samma kunskapsområden som undervisningen i folkskolan.
Detta gäller också kristendomskunskapen.. Med undantag av den
kyrkohistoriska delen av kursen har nämligen denna lagts helt inom de
råmärken, som utstakats av den biblisk-historiska och kateketiska kursen
vid folkskolan. Kursen å seminariet har endast utgjort en utvidgning av
denna. Det lärostoff, som redan inhämtats i folkskolan och sedan åter till stor
de! behandlats vid konfirmationsläsningen, har enligt gällande läroplan skolat
ytterligare i två koncentriska kurser genomgås å seminariet. Visserligen
har mången lärare trots det olämpliga häruti förstått att väcka lärjungarnas
intresse och aktning för kristendomsämnet. Men uppenbart är, att en
anordning sådan som den hittillsvarande måst medföra den faran, att
lärjungarna, som upprepade gånger fått genomgå samma sak, lätt förlorat
intresset för ämnet och att kristendomsundervisningen icke blivit så fruktbringande
och personlighetsutvecklande, som den bort vara. Kommittén
har i de förslag till kursplaner, den nu lämnar, frångått den principen,
att undervisningen å seminarierna skulle hålla sig inom folkskoleundervisningens
gränser, och den har icke i detta avseende gjort nagot undantag
för kristendomskunskapen. Redan för inträde i seminariet fordras ju folkskolans
kurs i kristendom väl inhämtad, och de vid folkskolan använda
läroböckerna i ämnet komma att vid seminariet bli föremål för behandling
vid framställningen av ämnets metodik samt vid undervisningsövningarna.

Kristendomskunskap.

Därför måste undervisningen i kristendom liksom i andra ämnen vid
seminariet föra utöver folkskolekursen till mera omfattande ock fördjupade

o _ A

kunskaper. Åt den uppfostrande och personlighetsdanande uppgift, som
bör tillkomma undervisningen å seminariet i allmänhet och kristendomsundervisningen
i synnerhet, har kommittén sökt giva uttryck, då den uppställt
som mål för denna undervisning »att med den kristna livsåskådningen
som grundval utbilda lärjungarna till sedliga och självständiga personligheter».

Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, har kommittén, i
■överensstämmelse med från många håll framställda önskemål, ansett sig
böra förorda upptagande i seminarieundervisningen av tvänne nya ämnen,
nämligen främmande språk och ekonomilära, det förra icke minst till förstärkande
av lärarnas fackliga utbildning, det senare för tillgodoseende av
kravet på de praktiskt-ekonomiska kunskaper, som i vår tid äro av så stor
betydelse. Då det vidare varit nödvändigt att åt de naturvetenskapliga
ämnena giva ett utrymme, som bättre motsvarar deras betydelse och den
nutida uppfattningen om rätta sättet för deras studium, samt att bereda
ökad tid åt gymnastiken och idrotten, har det ej kunnat undgås, att
timtalen för flertalet Övriga ämnen måst minskas. Denna minskning bör
enligt kommitténs mening särskilt träffa de ämnen, i vilka mycket av
arbetet kan utföras av lärjungen på egen hand i hemmet, under det de
ämnen, vilkas studium företrädesvis måste ske i skollokalen under läx*arens
omedelbara ledning, böra få jämförelsevis större timtal. Av dessa skäl
ha sådana ämnen som historien, modersmålet och kristendomskunskapen
fått sina förutvarande timtal tämligen starkt reducerade. Detta innebär
emellertid ingalunda, att kommittén skulle förorda en minskning av dessa
ämnens studium i det hela; genom ett förändrat studiesätt bör enligt kommitténs
mening även med minskat timtal lika stora eller till och med större
studieresultat kunna nås. Den nyssnämnda omläggningen av kristendomskunskapens
kursplan har också gjort en reducering av ämnets timtal lättare
genomförbar. Härtill kommer, att den hittillsvarande kursplanen från
början varit avsedd för elever med lägre allmänbildning och mindre andlig
mognad, än kommittén ansett sig för framtiden kunna förutsätta. Kommitténs
förslag omfattar nämligen en höjning av inträdesfordringarna till

Ämnets tid
å timplaner.

Grunderna för undervisningsplanen.

Bibelläs ning.

Gamla testamentet.

seminariet såväl i kristendomskunskap som i övriga ämnen, varmed
torde vinnas icke blott .en större insikt hos lärjungarna i det ifrågavarande
ämnet utan ock en större utveckling och mognad i det hela.

Den begränsning av kristendomsämnets timtal, som föreslagits, innebär
sålunda icke någon ändring i detta ämnes ställning som ett huvudämne
å seminariet. Även beträffande timtalet står det fortfarande jämte
modersmålet och matematiken främst å seminariets undervisningsplan.

Såsom av förslaget till lärokurser framgår, har kommittén givit
bibelläsningen eu framskjuten plats i seminariets kristendomsundervisning.
Den har därigenom velat beteckna insikt i bibeln såsom
den grundläggande delen av kristendomskunskapen. Att vidlyftigare
utveckla skälen härför torde vara överflödigt. Såväl seminarieelevens blivande
verksamhet som lärare i kristendomsämnet vid folkskolan som ock bibelns
grundläggande betydelse, när det gäller kännedomen om den kristna
livsåskådningen och den kristna kyrkans historia, utgöra eu tillräcklig
grund härför. Att det vid bibelns studium är nödvändigt att införa
lärjungarna i ett historiskt betraktelsesätt är å annat ställe i kommitténs
framställning betonat och torde också för envar sakkunnig vara
självklart. Långt ifrån att en historisk betraktelse av bibelns skrifter skulle
innebära en fara för ett religiöst tillgodogörande av dessa, bör den i stället,
om den rätt tillämpas, bli ett medel att nå detta mål. Det historiska
betraktelsesättet vill nämligen just främja en klarare uppfattning av bibelns
religiösa och sedliga tankar genom att låta oss följa dem under deras allt
rikare utveckling fram mot kristendomen såsom höjdpunkten.

I första klassen skall bibelläsningen omfatta utdrag ur det gamla testamentets
.skrifter. Dessa utdrag böra väljas så, att lärjungen sättes i tillfälle
att göra bekantskap med de stora religiösa personligheterna och de viktigaste
tilldragelserna i det israelitiska folkets historia, framför allt med deu
religiösa utvecklingen hos detta folk. Särskild uppmärksamhet bör sålunda
ägnas åt profeternas förkunnelse, och profeter sådana som Amos, Hosea, Jesaja,
Jeremia, Hesekiel måste bli föremål för ett mera ingående studium. Likaledes
bör läsningen omfatta valda psalmer ur Psaltaren, i vilka det religiösa
livet under skilda tider av Israels historia tagit sig poetiskt uttryck. Också

Ivristendomskunskap.

ur andra poetiska skrifter i det gamla testamentet, såsom Jobs bok. Ordspråksboken
och Predikaren, böra lämpliga utdrag läsas. Då för en
riktig uppfattning av förhållandena på Jesu tid erfordras bekantskap med
det sista skedet av Israels inre och yttre historia, århundradena närmast
före kristendomens framträdande, böra även några stycken ur de s. k.
apokryfiska böckerna utväljas till läsning.

Genomgående bör man vid undervisningen i det gamla testamentet
ha i sikte den israelitiska religionens betydelse såsom förberedande kristendomen.
Det gamla testamentet var Jesu och hans lärjungars heliga skrift. I
dess tankar och framtidsförhoppningar levde de. Därför bör vid läsningen av
denna del av bibeln uppmärksamhet ägnas åt de framtidsförväntningar
och messianska förhoppningar, som, växlande för olika tider, städse levat hos
Israels folk. Framför allt böra dock, såsom redan påpekats, det gamla testamentets
religiösa och sedliga tankar framhävas, -varvid uppmärksamhet bör
fästas vid skillnaden mellan sådana, som av Jesus upptagits och fullkomnats,
t. ex. kärleksbudet såsom summan av lagen, och sådana, som endast
tillhörde förberedelsens ståndpunkt och icke fått plats i Jesu evangelium,
såsom den mosaiska vedergällningsrätten och den gammaltestamentliga uppfattningen
av sabbatsbudet. Skall emellertid denna läsning av valda delar
av det gamla testamentet verkligen ge en samlad bild av Israels historia,

O o

måste naturligtvis nödig utfyllnad — vid vissa partier ganska utförlig
sådan — göras, antingen genom lärarens muntliga framställning eller genom
användande av lämplig lärobok.

I samband med framställningen av Israels historia och läsningen av
utdragen ur det gamla testamentets skrifter bör lämnas eu redogörelse för
dessa skrifters uppkomst samt för den gammaltestamentliga kanonbildningens
historia.

I andra klassen omfattar bibelläsningen de nytestainentliga skrifterna.
Först böra valda delar av evangelierna genomgås för att giva eu
bild av Jesu liv och verksamhet. Att i detta sammanhang lämna några
detaljerade anvisningar torde icke vara lämpligt, utan bör det överlämnas
åt den enskilde läraren att följa den plan, han anser för uppnående av
det angivna målet vara tjänligast. Såsom ett önskemål må dock framhållas,
att härvid något evangelium blir grundligare genomgånget. Vid läs -

Nya testamentet.

Grunderna för undervisningsplanen.

ningen av utdragen ur evangelierna böra framhållas de karakteristiska dragen
hos dessa, framför allt den skiftning i framställningen, som möter i
synoptikernas skildring å ena sidan och Johannesevangeliets å den andra.
Huvudsaken bör dock vara att vid läsningen av evangelierna få syn på den
Kristusbild, de tecknat, att sålunda erhålla eu så levande uppfattning som
möjligt av Jesu person och förkunnelse. Aven om ett särskilt evangelium
lägges till grund för framställningen, böra, framför allt när det gäller Jesu
förkunnelse, lämpliga utdrag ur de övriga evangelierna läsas. Särskilt
karakteristiska för Matteus evangelium äro, som bekant, bergspredikan samt
Jesu ord och liknelser om himmelriket. I Lukasevangeliet träffa vi liknelser,
som endast i detta evangelium äro bevarade och som i viss mån sätta sin
prägel på detsamma. För Johan nesevangeliet typiska äro liknelserna om
den gode herden, om vinträdet och grenarna samt vissa av Jesu tal.
särskilt hans avskedsord till lärjungarna dagen före hans död. Sådana
för de olika evangelierna kännetecknande delar torde i varje fall böra
medtagas.

Efter framställningen av Jesu liv och verksamhet bör följa eu
redogörelse för den äldsta kristna menighetens historia. Denna torde lämpligen
lämnas i samband med en översikt av Apostlagärningarna samt under
läsning av valda stycken ur denna skrift. För att vidare belysa aposteln
Paulus person och verksamhet böra naturligtvis läsas utdrag ur de
paulinska breven. Härvid bör man helst tillämpa den grundsatsen, att man
börjar med något brev, som är mera lättfattligt, t. ex. Filipperbrevet.
Även från den synpunkten är detta brev synnerligen lämpligt att lägga till
grund för ett studium av Paulus, att det låter oss blicka in i apostelns personlighet,
hans tankar och känslor vid ett betydelsefullt skede av hans liv.
Jämte det nu nämnda brevet är Galaterbrevet det, som lämnar oss de
bästa upplysningarna om apostelns egen historia. Det senare låter oss också
se honom i hans livs stora strid för kristendomens universalism, dess frigörelse
från judendomen. Galaterbrevet och Romarbrevet ge oss den bästa
inblicken i Paulus evangelieförkunnelse. I det sistnämnda möter denna i
ännu utförligare framställning än i Galaterbrevet. Då dessa båda skrifter
dessutom haft sin stora betydelse för Luthers religiösa utveckling och därmed
för reformationen, torde det vara lämpligt att fullständigt genomgå

Kristendomskunskap.

något av dem. För kännedomen om livet i de kristna församlingarna under
den apostoliska tiden — de religiösa, sedliga och kyrkliga frågor, som
där rörde sig — är Första korinterbrevet särskilt betydelsefullt, varför några
utdrag ur detsamma böra läsas.

I den mån tiden det medgiver, bör sedan följa läsning i lämpligt
urval ur de övriga nytestamentliga skrifterna, varvid särskilt kännedomen
om den johanneiska förkunnelsen bör fullständigas genom läsning av valda
stycken ur Johannes brev och Uppenbarelseboken. Den sistnämnda skriften
ger också en inblick i de första förföljelserna mot de kristna från det
romerska världsrikets sida, varför bekantskapen därmed bildar eu lämplig
övergång till den kyrkohistoriska kursen.

Vid läsningen av de nytestamentliga skrifterna lämnas nödiga meddelanden
om deras uppkomst och författare samt om den nytestamentliga
kanons uppkomst.

För att framställningen av den bibliska historien må bliva så levande
och åskådlig som möjligt, må nödiga historiska och kulturhistoriska upplysningar
lämnas, varjämte kartor och avbildnjngar i möjligaste mån användas.

Till den bild av Jesus och apostlarna, som läsningen av de ny- Ky*
testamentliga skrifterna givit, bör sedan ansluta sig en framställning av
den kristna kyrkans historia, av kristendomens viktigaste gestaltningar
och bärande personligheter från äldsta tid till våra dagar. Intet är bättre
ägnat att ge en fördjupad uppfattning av kristendomen och en säkrare
blick för dess framträdande i nutiden än kännedomen om dess historia,
framför allt kännedomen om dess stora personligheter. Av detta skäl
synes det högeligen önskligt, att kyrkohistorien i seminariets kursplan erhåller
större utrymme, än den för närvarande där intager.

Icke minst vid undervisningen i denna ämnesgren måste emellertid
nödig koncentration iakttagas. Endast det viktigaste av det kyrkohistoriska
stoffet bör behandlas, det som ger uttryck åt det för de olika tiderna
utmärkande och det som är av särskild betydelse för uppfattningen av
nutidens religiösa och kyrkliga liv. Sålunda bör vid undervisningen i
kyrkohistoria undvikas inlärandet av en mängd för det föreliggande syftet
onödiga namn och årtal samt andra enskildheter, som icke ge liv och åskådlig -

Grunderna för undervisningsplanen.

het åt de tilldragelser och personer, man vill teckna, utan endast onödigtvis
belasta lärjungens minne och på sin höjd ha intresse för fackmannen. Vad
man framför allt bör eftersträva är att ge en tydlig teckning av de olika
perioderna och en åskådlig bild av de mest framträdande personligheterna
inom dessa. Därför hellre en levande och fyllig bild av några få företeelser
och personer än en matt teckning av många. Studiet av de kvrkohistoriska
personligheterna erbjuder stort intresse icke blott i religiöst och
historiskt avseende utan ock i psykologiskt. Vad det sistnämnda beträffar,
bör uppmärksamhet särskilt ägnas åt de olika uttryck, som fromhetslivet
tagit sig hos olika personligheter och under olika tider.

Då undervisningen i kyrkohistoria framför allt bör eftersträva att ge
en inblick i kristendomens liv i nutiden, maste vikt särskilt läggas på de
skeden av kyrkans historia, som mer än andra varit av betydelse för kristendomens
gestaltning i vår egen tid. Ett sådant skede är först och främst den
äldsta kristna tiden, vars tankar och livsformer utövat inflytande på hela den
följande utvecklingen, samt vidare reformationstiden, som angivit nya riktlinjer
beträffande såväl åskådning som liv. Men skall det målet nås, att undervisningen
i kyrkohistoria skall medföra en verklig inblick i nutidens religiösa
förhållanden, bör den om möjligt gå fram ända till denna tid och därvid
söka ge en framställning såväl av de världsåskådningar och företeelser på
kulturlivets områden, med vilka kristendomen kommer i beröring, som ock
av kristendomens särskilda uppgifter i nutidslivet. Även om huvudvikten
naturligtvis bör ligga på de evangeliska kyrkornas historia, böra dock de
övriga kristna kyrkorna, vilkas historia i nyare tiden erbjuder åtskilligt av
intresse, icke helt förbises. Viktigast är dock, att lärjungen får kännedom
om den svenska kyrkans historia och dess mer framträdande personligheter
och lär känna den gestaltning, som i vårt land givits åt kyrkoförfattning,
gudstjänstordning och kyrkoår, samt det uttryck fromhetslivet
här tagit i psalmdiktningen.

Vid all historieundervisning gäller det att söka ställa personer och
företeelser i tidshistorisk belysning. Ett viktigt medel för uppnående av
detta mål är att i sä stor utsträckning som möjligt gå tillbaka till källskrifterna
och låta de tider, man vill skildra, själva komma till tals. Intet
kan nämligen vara mer ägnat att föra in i en viss tids tankar och känslor

O O

Kristendomskunskap.

än att få lära känna dem i den tolkning, som denna tid själv givit dem. Då
särskilt den äldsta kyrkans och reformationstidens historia bör bli föremål
för en fylligare framställning, måste man framför allt vid deras behandling
gå till källorna. Vad den gamla tidens kyrkohistoria angår, synes det
lämpligt att utöver vad som lästs ur nya testamentet till belysning av
apostlatidens förhållanden låta lärjungarna läsa sådana utdrag av kyrkofäderna
och Eusebius kyrkohistoria, som belysa martyrtidens historia, varjämte
utdrag ur Augustinus bekännelser böra läsas. Vid behandlingen av
reformationstidens historia genomgås lämpliga utdrag ur den Augsburgska
bekännelsen och framför allt ur Luthers skrifter, t. ex. »Till den tyska
adeln», »Om en kristen människas frihet», »Den stora katekesen».

Viktigt är också att vid undervisningen i kyrkohistoria söka anknytningspunkter
i det lärostoff, som lärjungarna från annat håll inhämtat, särskilt
från den politiska historien och — vad den svenska kyrkan angår — även
från den svenska litteraturhistorien. För att tillgodose detta önskemål
har kommittén såvitt möjligt är låtit kursen i kyrkohistoria gå parallellt
med kurserna i historia och litteraturhistoria.

Även om undervisningen i kyrkohistoria gäller vad förut i sammanhang
med bibelläsningen påpekats, nämligen att man i största utsträckning
bör använda lämplig åskådningsmateriell, såsom kartor och avbildningar.

Till kursen i bibelkännedom och kyrkohistoria bör ansluta sig en
sammanhängande framställning av den kristna tros- och sedeläran. Den
grundläggande insikten häri har lärjungen redan inhämtat vid läsningen
av framför allt de nytestamentliga skrifterna, där han fått lära
känna den kristna trons och sedlighetens huvudsanningar, sådana de mött
i Jesu och apostlarnas förkunnelse. Och vid kyrkohistoriens behandling
av reformationen har han fått göra bekantskap med huvudtankarna i
Luthers religiösa och sedliga livsåskådning. Likväl har enligt kommitténs
uppfattning en mera sammanhängande framställning av den kristna trosoch
sedeläran en uppgift att fylla å seminarierna. Det är nämligen ett
krav, som tänkandet icke heller på det religiösa området kan släppa, att
det vill nå enhet och sammanhang. Av huru stor betydelse bibelstudiet
och det kyrkohistoriska studiet än må vara i jämförelse med en sådan sam 7—082815

Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Tros- och
sedelära.

i>()

Grunderna för undervisningsplanen.

manhängande framställning, torde de dock ej kunna göra den alldeles umbärlig.
Också från den synpunkten försvarar eu mera självständig framställning
av den kristna tros- och sedeläran sin plats, att den måste ge
uttryck åt kristendomens gestaltning i nutiden och därför behandla frågor,
som röra sig i nutidens liv och sålunda måste tränga sig på den tänkande
lärjungen. Denna framställning lämpar sig därför väl att ansluta sig
till den bibliska och kyrkohistoriska kursen och bilda en avslutning och
tillämpning därav.

Men också mera omedelbart har eu ingående framställning av den kristna
tros- och sedeläran sin betydelse för den blivande läraren, som en gång
i folkskolan skall meddela undervisning i detta ämne och som således
behöver en mera vidgad och fördjupad insikt däri, än den i folkskolan
använda läroboken lämnar. Aven på detta område av kristendomsämnet
äro nämligen sammanhängande och ingående kunskaper en viktig förutsättning
för meddelande av undervisning.

Härmed äro också angivna de riktlinjer, undervisningen inom denna
gren av ämnet bör följa. Den bör vara konkret och verklighetstrogen
och i möjligaste mån söka anknytning i lärjungarnas eget tänkande och
egen erfarenhet. Vidare bör den söka anknytning i bibelns egen framställning,
framför allt i Jesu ord och liknelser, vilka äro präglade av
livfullhet och åskådlighet. Såsom allmän grundsats, när det är fråga om
användande av bibelcitat, gäller, att man måste göra klart för sig såväl det
textsammanhang, i vilket citatet står, som ock det större sammanhang, i vilket
det förekommer, om det t. ex. tillhör den gammaltestamentliga förkunnelsen
eller Jesu ord eller apostlarnas vittnesbörd.

Av vikt är också att vid framställningen av tros- och sedeläran söka
samband med de kyrkohistoriska kunskaper, lärjungen redan inhämtat.
Så lär man t. ex. bättre förstå den formulering, den kristna åskådningen
fått i de olika dogmerna, om man ser dessa i tidshistorisk belysning,
d. v. s. såsom framgångna ur en viss tids tänkande. På detta sätt banas
också väg för en riktig uppfattning och värdesättning av dogmerna, i det
man får blicken öppnad för skillnaden mellan det religiösa innehållet —
de eviga sanningaima — och den mänskliga form, i vilken detta innehåll
måst klädas. Även visar sig betydelsen av sambandet med kyrkohistorien.

Kristendomskunskap.

när det är fråga om att anknyta de religiösa och etiska tankarna till
Lnthers lilla katekes. För personer med den förmåga av historisk uppfattning,
som seminarieeleverna på detta stadium böra ha vunnit, få lilla
katekesens ord med Luthers historia som bakgrund större liv och verk1
ighet.

Mer än som förut mången gång skett, bör uppmärksamhet ägnas åt
d.en kristna etiken, vars sammanhang med och särställning från andra
etiska livsåskådningar böra framhållas. Vid framställningen av etiken
erbjuder framförallt Jesu bergspredikan lämplig anknytning, varjämte
Luthers livsideal i dess betydelse för det kristna livet och det allmänna
kulturlivet bör framhållas. Icke minst vid behandlingen av etiken erbjuda
sig en mängd problem av det största intresse för lärjungen. Såväl
den individuella etikens huvudfrågor — plikt- och lyckoproblemet, kallelsearbetets
betydelse för karaktärsdaningen, det sexuella spörsmålet —
som ock den sociala etikens frågor, till vilka hör just den s. k. sociala
frågan, böra bli föremål för behandling och skärskådas i den kristna
etikens ljus.

Kommittén har icke kunnat anse lämpligt att låta religionshistorien få historia
plats som ett självständigt ämne å seminariets kursplan. Detta innebär dock
icke ett underskattande från kommitténs sida av religionshistoriens betydelse.
Allestädes, där religionshistoriska meddelanden äro ägnade att belysa
bibelns utsagor eller klarare framhålla den kristna religionens innehåll,
böra sådana lämnas. Uppenbart är, att man härvid icke bör belasta lärjungens
minne med en mängd detaljer, utan att endast sådant bör medtagas,
som kan ställas i organisk förbindelse med det övriga lärostoff lärjungen
inhämtat. I samband med läsningen av det gamla testamentet böra upplysningar
meddelas om de kananeiska, egyptiska och assvriskt-babyloniska
religionerna. Till den äldsta kyrkohistorien anknyta sig nödiga underrättelser
om den grekiskt-romerska religionen samt parsismen, till medeltidens
kyrkohistoria upplysningar om den germanska religionen och mohammedanismen.
I nyare tidens kyrkohistoria ansluta sig helt naturligt till missionshistorien
nödiga religionshistoriska underrättelser, t. ex. om sulufolkets
religiösa föreställningar såsom typiska för de primitiva folkens religioner,

Grunderna för undervisningsplanen.

Kristendomskunskapens
metodiska
behandling
i
folkskolan.

vidare om de kinesiska religionsformerna samt brahmaismen och buddaismen
— allt religiösa företeelser, med vilka de svenska missionerna företrädesvis
kommit i beröring. Mot slutet av lärokursen torde som sammanfattning
av dessa strödda religionshistoriska meddelanden även böra lämnas en kortfattad
religionshistorisk överblick, fin dylik överblick, måhända helst tagen
i anslutning till studiet av den kristna tros- och sedeläran, bör vara ägnad
att låta kristendomen framstå i sitt förhållande av på samma gång samhörighet
med och motsättning mot religiösa åskådningar och religiöst liv
utanför judendomens och kristendomens område och att ådagalägga å ena
sidan det religiösa behovets allmänmänskliga natur och å andra sidan
kristendomens ojämförliga höghet och värde.

Frågan om kristendomsundervisningen i folkskolan är, som bekant,
för närvarande och sedan lång tid tillbaka föremål för livligt meningsutbyte.
Striden gäller ej minst undervisningens form, närmast beskaffenheten
av de läroböcker, som böra komma till användning. På frågan
härom skall kommittén nu icke ingå, så mycket mindre som kommittén
därmed skulle föregripa förslag, som den ärnar att i annat sammanhang
framlägga. Men huru den nämnda frågan slutligen kan komma att lösas,
torde dock huvuddragen av den kurs i kristendomsundervisningens metodik,
som måste tillhöra undervisningen i kristendomskunskap i seminariet,
kunna angivas.

Under höstterminen i fjärde klassen, då eleverna genomgått största
delen av seminariets kristendomskurs, göres en återblick på folkskolans
kurs i ämnet, särskilt med hänsyn till den metodiska behandlingen. Den
vidgade och fördjupade insikt i kristendomskunskap, som eleverna genom
den föregående undervisningen hava vunnit, bör nu sätta dem i stånd
att med mognare omdöme sysselsätta sig med spörsmålen om barnskolans
religionsundervisning:.

Kurserna för småskolan, den egentliga folkskolan och folkskolans
högre avdelning genomgås i översikt med anslutning till läroböcker, som
användas på dessa skolstadier. Viktigare metodiska frågor, såsom den om
utanläsningen, om det kateketiska framställningssättet, om kristendomsundervisningen
i dess förhållande till undervisningen i skolans övriga läro -

Kristendomskunskap.

ämnen in. fl., böra upptagas till utredning. Framför allt gäller det att
söka giva de blivande lärarna de allmänna huvudsynpunkterna för en fruktbringande
kristendomsundervisning.

Om några av dessa huvudsynpunkter må här erinras. Vid ingen
annan undervisning är det nödvändigare att taga hänsyn till lärjungarnas
psykologiska förutsättningar än vid kristendomsundervisningen. Särskilt
måste barnaläraren förstå och beakta skillnaden mellan barnets och den
vuxnes olika religiösa behov och uppfattningssätt. Han måste äga förmåga
att i berättelsens och den åskådliga bildens form framställa de religiösa
tankar och föreställningar, som av barnen skola uppfattas, och han
måste veta att avstå från det fruktlösa försöket att sysselsätta dem med
frågor, som väl för den vuxne» kunna ha den största betydelse men som
falla helt utanför barnets tanke- och känsloliv. I kristendomskunskap liksom
i skolans övriga ämnen gäller det, att barnen verkligen skola lära
något och lära det val, men kunskapens värde beror bär som annorstädes
inom barnskolans område icke på systematisk fullständighet. Vid kristendomsundervisningen
liksom vid varje annan undervisning gäller det vidare
att söka anknytning till barnets omgivning, det vill i detta fall säga till
de yttringar av religiöst liv, som barnet är i tillfälle att iakttaga. I detta
avseende kommer särskilt det kyrkliga församlingslivet i betraktande med
dess gudstjänster och högtider. Även på kristendomsundervisningen skall
ställas den fordran, att den skall vara praktisk. Praktisk blir den framför
allt genom att lägga tonvikten på det etiska. För utvecklingen av
barnets religiösa liv är det av vikt icke blott att det till dess begrepp lär
känna den kristna tron, utan även och framför allt att det lär känna den
som en källa till goda och modiga handlingar. Mer än vid någon annan
undervisning vilar vid denna den förpliktelsen på läraren, att han skall
iakttaga aktsainhet gent emot ämnet och aktsamhet gent emot barnet.
Härtill hör bl. a., att han skall undvika allt agitatoriskt och polemiskt
framställningssätt, liksom även ett sådant, som lämnar lärjungen oberörd
eller verkar uttröttande på honom. Slutligen, religiös övertygelse kan icke
givas någon, än mindre tvingas på någon, och det är ett missgrepp att
vid skolundervisningen söka göra detta. Men å andra sidan är att ihågkomma,
att eu religionsundervisning, som icke givit lärjungen förnim -

Grunderna för undervisningsplanen.

melse ;iv att religionen är något annat än eu viss krets av föreställningar
och kunskaper, alls icke nått fram till det, varom den enligt sitt namn
skulle handla.

De synpunkter, som varit ledande för kommitténs förslag till plan
för undervisningen i kristendomskunskap, ha ingalunda varit främmande
för seminarierna. Dessas redogörelser från senare år visa, att man flerstädes,
så långt stadgans kursbestämmelser medgivit, sökt att ordna kristendomsundervisningen
efter grundsatser, liknande dem kommittén här framställt.
En huvudsynpunkt i kommitténs förslag har varit att låta bibeln
vara grundvalen för kristendomsundervisningen och att låta Kristi person
träda i undervisningens medelpunkt. De livsinflytelser, som från honom
utgått och ännu alltjämt äro verksamma inom den kristna världen, bliva
bäst uppfattade, sådana de uppenbara sig i kristendomens historia och i
den kristna kyrkans stora religiösa personligheter. Därför har kommittén
låtit kyrkohistorien intaga en framträdande plats i kursplanen. Det
kyrkohistoriska studium, som här åsyftats, bör ock leda fram till förstående
av kristendomens ställning och betydelse i nutiden med den kamp
mellan idealistisk och materialistisk världsuppfattning och de djupgående
samhällsrörelser, som äro för denna tid utmärkande. Och i all synnerhet
bör vid detta studium uppmärksamheten riktas på vårt eget folk, i dess
nutida förhållanden. Men främsta uppgiften för kristendomsläraren vid
hans undervisning, den uppgift som framför andra ställer anspråk på honom,
blir framdeles som hittills att ej blott bibringa kunskap och insikt i de
olika delarna av det omfattande läroämnet utan att jämväl giva lärjungarna
en uppfattning av religionens egentliga väsen och främja deras egen religiösa
och sedliga utveckling.

Modersmålet.

2. Modersmålet.

(Jämför Band 1 sid. 157 och sid. 583.)

Granskar man den för seminarierna gällande kursplanen i »svenska Nuvarande

° i,i kursplan och

språket», skall man finna, att den tar sikte huvudsakligen blott på de- dess brister.
vernas formellt-språkliga utbildning, något som antydes redan av den för
ämnet valda benämningen. De i kursplanen upptagna övningarna i välläsning,
i uppfattning samt muntligt och skriftligt återgivande av lästa
stycken eller av muntliga framställningar, i rättskrivning, i disposition, i
form-, sats- och interpunktionslära samt i språklärans »tillämpning på läsestycken»,
alla syfta de till utveckling av elevernas språkliga färdighet utan
att i någon större grad tillgodose deras behov av ett sakligt värdefullt
innehåll i undervisningen. Det sätt, varpå kursplanen ända intill senaste
tid i allmänhet tillämpats, har icke heller bidragit att minska ensidigheten.

Åt språkläran och rättskrivningen har anslagits huvudparten av ämnets
jämförelsevis rikliga timtal. Ännu i eu årsberättelse av ganska färskt datum
finner man en uppgift, att vid vederbörande seminarium rättskrivningsläran
i första klassen blivit »genomgången och flera gånger repeterad»,
i andra klassen åter repeterad och slutligen i den tredje »ytterligare
genomgången», varjämte dessutom i sista klassen förekommit ett mindre
antal rättskrivningsövningar. Läsningen av »stycken ur den antagna läseboken»,
vilken i början av dennas tillvaro tillförde eleverna åtskilligt nytt
kunskapsmaterial inom olika områden, torde sedermera, då läseboken mången
gång varit i sin helhet känd av eleverna redan före seminariekursens början
och då det däri behandlade faktiska kunskapsmaterialet i bättre sammanhang
meddelats genom undervisningen i de övriga läroämnena, otta ha
öfvergått till en allt mer mekaniserad övning i uppställande av dispositioner
till läseboksstyckena och uppletande av synonyma uttryck. Och den »läsning
av valda stycken ur den fosterländska litteraturen jämte korta med -

Grunderna för undervisningsplanen.

delanden om författarna», åt vilken kursplanen berett ett blygsamt utrymme
i tredje och fjärde klasserna, synes mången gång hava inskränkts till
genomgående av ett mindre antal dikter av Tegnér och Runeberg.

Detta förhållande, som stod i full överensstämmelse med undervisningens
allmänna formella läggning ocli betingades av de härskande åsikterna
om dess syfte, må från början ha ägt sin naturliga förklaringsgrund.
Men klart är, att i män som elevernas förberedelse till inträde i seminariet,
i samband med folkskolans utveckling och under trycket av en allt
starkare konkurrens om lärjungeplatserna, blivit mer och mer förbättrad, har
eu sådan läggning av kurserna liksom en sådan begränsning av undervisningens
uppgift allt mer förlorat sitt berättigande. Följderna därav hava ock
varit ödesdigra, i det undervisningens förnämsta förutsättning och drivande
kraft, elevernas intresse, allt mera slappats, varigenom värdet av den meddelade
undervisningen, allt nit och all god vilja till trots, ännu mer förminskats.

Det har också under trycket av ändrade förhållanden och åskådningar
visat sig omöjligt att kvarstå på den av kursplanen anvisade ståndpunkten.
Seminariernas senaste årsberättelser vittna om huru vid det ena
seminariet efter det andra omläggningar av kursplanen för modersmålet
vidtagits, och omvandlingen synes knappast i avseende på något ämne ha
varit mera genomgripande än beträffande modersmålet. Det är på tiden,
att steget tages fullt ut även i yttre hänseende och att den brytning med
en tidigare uppfattning, som faktiskt redan försiggått eller försiggår, får
synligt uttryck samt stöd och ledning av den officiella kursplanen.

Modersmåls- Den vid seminarierna redan genomförda omläggningen av kursplanen

ningens upp-^)V modersmålet har framför allt åsyftat inskränkning av de rent formella
a) Éen reala ,,vningarna och tillförande av nytt sakligt material genom en utsträckt lässynpunkten.
ning. Kommittén finner eu förändring i denna riktning högst angelägen,
och dess förslag till kursplan är uppgjort med sådant syfte. Att härvid
fortsätta i den riktning, som hittills gällande kursplan, enligt vad ovan
anförts, ursprungligen torde ha åsyftat, genom att anbefalla en läsning
under modersmålslektionerna, som skulle avse att meddela eleverna ett
realencyklopediskt kunskapsinnehåll, kan kommittén dock icke finna riktigt.

Modersmålet.

Utan att underskatta de bidrag till allmänbildningens fullständigande, som
på sådant sätt skulle kunna vinnas, torde man dock nödgas medge, att en
kunskapstillägnelse av dylik art blir allt för tillfällig och planlös för att
vara av verkligt värde samt att samma kunskapsinnehåll med mindre tidsutdräkt,
i bättre sammanhang och under bättre handledning kan och bör
förvärvas inom de olika läroämnen, med vilka det äger naturlig samhörighet.
Ett realt innehåll av högsta bildande och uppfostrande värde, som
icke inom något annat läroämne kan göras tillgängligt för seminarieeleverna,
är däremot den säregna kännedom om svensk natur, svenskt lynne
och svensk odling, som står att vinna genom den fosterländska litteraturen
och dess historia. Då kommittén föreslår en sådan omläggning av kursplanen
för modersmålsundervisningen, att eleverna därigenom införas i och
läras skatta denna litteratur med den rikedom av ädla tankar och av sund
näring för känsla och fantasi, som den kan erbjuda, står detta också i överensstämmelse
med den allmänna uppfattning av seminarieundervisningens syfte,
varåt kommittén velat ge uttryck i § 6 av sitt förslag till seminariestadga.

Ett huvudsyfte för modersmålsundervisningen blir alltså att införa
eleverna i den svenska litteraturen, lära dem förstå och älska
dess yppersta skatter och giva dem förmåga att ur dess förråd
välja sig läsning samt att läsa på rätt sätt.

Men erhåller undervisningen sålunda eu ny viktig uppgift, får dock
den språkligt formella utbildning, som hittills varit dess huvudsakliga syfte,
ingalunda lämnas ur sikte. Färdigheten att i tal och skrift klart och språkriktigt
uttrycka sig är för den blivande läraren av oskattbart värde, och
dess utveckling får allra minst av en lärarbildningsanstalt försummas- Kommittén
hyser visserligen den övertygelsen, att ett sådant studium av den
fosterländska litteraturen, som här föreslagits, rätt bedrivet blir ett kraftigt
hjälpmedel för den formella språkfärdighetens utvecklande. Aven
direkta övningar med sådant ändamål äro dock av nöden, och kommitténs
förslag till kursplan upptager därför för alla seminarieklasserna övningar av
olika slag, vilka skola bidraga till att förverkliga modersmålsundervisning-ens
andra huvudsyfte, nämligen att bibringa eleverna kännedom om
det svenska riksspråket i dess olika stilarter samt utveckla

8—082815 Folkmderv-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

b) Den formella
synpunkten.

Inträdesf
ordringar

Litteraturläsning
och
litteraturhistoria.

Grunderna för undervisningsplanen.

deras färdighet att muntligen och skriftligen på ett språkriktigt,
klart och följdriktigt sätt uttrycka sina tankar. Men den tid, soin
hittills i många fall ägnats åt sådana övningar, kan enligt kommitténs
mening inskränkas, allenast de anordnas på ett planmässigt och ändamålsenligt
sått. Därigenom torde ock den fara för mekanisering, som förr
ofta hotat dem, kunna undfås.

Behovet av formellt språkliga övningar minskas också därigenom,
att de hittills gällande inträdesfordringarna enligt kommitténs mening, vilken
torde bestyrkas av erfarenheten, utan fara kunna höjas. Kravet på
»förmåga att redogöra för det lästa» har sålunda i kommitténs förslag
till inträdesfordringar skärpts till »förmåga att på ett redigt sätt muntligen
redogöra för det lästa». I stället för »förmåga att någorlunda felfritt uppskriva
ett dikterat stycke» bör krävas »säkerhet i rättstavning av svenska ord
samt i användning av skiljetecken inom enklare satsbyggnader», en fordran
som de inträdessökande utan allt för stora svårigheter böra kunna
bliva i stånd att motsvara men som å andra sidan skall i huvudsak befria
seminariet från att behöva offra någon särskild tid åt inlärande av rättstavning
och interpunktion. Kravet på »förmåga att någorlunda felfritt
skriftligen återgiva eu muntlig framställning» skärpes till »förmåga att
redigt och någorlunda felfritt skriftligen redogöra för ett bland flera° uppgivna
lättare ämnen». Och såsom ett nytt moment tillkommer »kännedom
om det allmännaste av form- och satsläran».

Det är kommitténs förhoppning, att insikter och färdigheter av denna
omfattning hos de nyintagna eleverna skola visa sig utgöra tillräcklig
förutsättning för meddelande av en modersmålsundervisning av betydligt
mera bildande, utvecklande och uppfostrande art än'' den, som nu gällande
kursplan utstakar.

Att litteraturläsningens tyngdpunkt måste förläggas till det senaste
århundradets svenska vitterhet, är tydligt. Hit höra ju de flesta av de
författare, vilkas arbeten i främsta- rummet äro ägnade att vidga elevernas
tankekrets eller belysa vår nationella egenart, och här äro de verk att

Modersmålet.

söka, som till form och innehåll kunna utgöra väckande förebilder för
deras egen behandling av modersmålet.

Men seminarieelevens kännedom om svensk litteratur skulle vara allt
för ofullständig, om den icke sträckte sig bortom 1800-talets gräns. Den
märkliga medeltida laglitteraturen, vår främste reformators författarskap,
stormaktstidens nationella renässanssträvanden på litteraturens område,
återspeglingen inom den svenska litteraturen av den fransk-klassiska
strömningen och 1700-talets rationalism — för att nämna några exempel
— innesluta i sig ett bildningsinnehåll av sådant värde, att det ej bör
vara alldeles okänt för den blivande folkskolläraren. Och först bekantskapen
med litterära verk från tämligen skilda tider skall kunna ge honom
någon aning om litteraturens och därmed det allmänna tänkesättets utveckling
samt lära honom uppfatta litteraturen såsom ett uttrvck för eu
viss tids odling.

Då det gäller att meddela en i möjligaste måtto konkret historisk
kännedom om den svenska litteraturen, kunna två olika vägar för framställningen
försökas.

Det torde vara ovedersägligt, att uppfattningen av de äldre tidsåldrarnas
litteraturalster åtminstone ur vissa synpunkter ställer de största kraven på
lärjungarnas utvecklingsståndpunkt. Visserligen kunna den mera naiva
tankevärld och den mindre fulländade och konstmässiga form, som utmärka
dessa verk, i och för sig svnas skäligen lätt uppfattade. Men å andra
sidan skymma mången gång just dessa egenskaper det poetiska värdet,
och de språkliga avvikelserna försvåra tillägnandet. Och över huvud kräves
för en verklig uppfattning av äldre litteratur eu vaken känsla för relativiteten
och ett klart medvetande av utvecklingsbegreppet samt övning att
även bakom en ofullkomlig yttre omklädnad uppspåra det i varje konstverk
innerst skönjbara, sant mänskliga. Däremot erbjuder vanligen det
till tiden närmare liggande i form och innehåll flera anknytningspunkter
till det av den enskilde läsaren förut erfarna, vilket för honom
underlättar uppfattningen därav. Fäster man uppmärksamheten blott vid
dessa omständigheter, vore tydligen att föredraga eu lärogång, där man
med utgångspunkt från sådan samtida litteratur, som ligger elevernas erfarenhetskrets
nära, stegvis överginge till allt mera avlägsna tidsskeden för

Grunderna för undervisningsplanen.

att inemot studiekursens avslutning na fram till den fornsvenska litteraturen,
vars värde ur estetisk synpunkt och såsom historiskt dokument då
borde framstå sä klart, som det över huvud med seminariets resurser kan
bli möjligt.

En lärogång av denna art tar emellertid uteslutande hänsyn till litteraturläsningen
såsom ett fristående ämne och skulle medföra, att den litteraturhistoriska
redogörelsen tinge eu rakt motsatt ordningsföljd mot de övriga
historiska framställningar, som bjudas lärjungen i den kyrkliga, politiska
och kulturella utvecklingens samt uppfostringskonstens historia.
Skall en sådan motsättning kunna undvikas, vilket kommittén finner
högeligen önskvärt, blir det tydligen nödvändigt, att den litteraturhistoriska
framställningen och därmed litteraturläsningen i huvudsak följa samma
kronologiska ordning, som är naturlig för all annan historisk betraktelse.
Hänsyn till det behov av koncentration och förbindelse mellan de
olika läroämnena, som framkallas av ämnesträngseln på seminariets timplan,
har nödgat kommittén att i första rummet beakta det historiska sammanhangets
krav och således för litteraturläsningen uppställa en lärogång,
som i det hela ansluter sig till den politiska historiens. Nekas kan ej
heller, att uppfattningen av en viss period i litteraturhistoriskt avseende
betydligt försvåras för eleverna, om dess politiska historia är dem jämförelsevis
föga bekant. Aven i och för sig skulle en genomförd tillbakaskridande
lärogång för litteraturläsningen och litteraturhistorien erbjuda
betydande svårigheter. Den nyromantiska strömningen t. ex. skulle
knappast kunna med framgång behandlas inför elever, som saknade kännedom
om 1700-talets förståndsupplysning och klassicism. Och det torde
böra fasthållas, att ett litterärt verks lämplighet för ett visst åldersstadium
icke enbart är beroende av tidpunkten för dess tillkomst.

Den historiska lärokursens anordning tillåter emellertid, att även det
förra av de förut antydda kraven i någon mån tillgodoses. Då nämligen
den profanhistoriska framställningen först i andra klassen når fram till de
tider, från vilka den svenska litteraturen äger sina äldsta minnesmärken,
kan det första läsåret användas till läsning av sådana arbeten, som genom
tankeinnehåll och framställningssätt äro lättast tillsränedisa för
lärjungarna, eller som genom en så att säga påtaglig poetisk skön -

Modersmålet.

het kunna bidraga att odla och utveckla deras estetiska uppfattningsförmåga.
För dylik läsning torde framför allt böra väljas arbeten
med berättande innehåll, som äro av en »enkel, icke invecklad eller alltför
sammansatt konstnärlighet, mera fyllda av handling än av reflexion, sysslande
mera med naturlivets än med själslivets företeelser, mera med fosterländska
än med kosmopolitiska ämnen, bärande i större utsträckning en
glad — ja gärna lustig — prägel än en dyster och sorglig”. Poesien får
icke för mycket tillgodoses på prosans bekostnad. Och skildringarna av
handlingsförlopp i episk form böra ej utesluta dramatiska framställningar,
vilka kunna vara särskilt verkningsfulla i här antytt syfte.

Bland alster av ifrågavarande art kan exempelvis erinras om Heidenstams
Karolinerna, Strindbergs Svenska öden och äventyr samt Mäster Olof,
Selma Lagerlöfs Legender och Jerusalem, Leffler-Edgrens Gusten får pastoratet,
Rydbergs Sägner, berättelser och skisser, Ödmans Min första kondition,
Vikners Min moders testamente, Topelius Fältskärns berättelser,
Blanches Berättelser, Lundgrens En målares anteckningar. Hedbergs Bröllopet
på Ulvåsa, Almqvists Allmogeberättelser, Tegners tal; valda dikter
av Karlfeldt, Fröding, Melin, Snoilsky, Rydberg, Runeberg, Geijer, Tegnér;
kortare isländska sagor i översättning.

Då med andra läsåret den litteraturhistoriska läsningen begynner, bölden
enligt ovan framställda grundsatser gå jämsides med och så nära som
möjligt ansluta sig till den historiska framställningen. Valet av läsning
kommer alltså att till en viss grad betingas av hänsyn till vad som tillika
äger historiskt, särskilt kulturhistoriskt intresse: finnas t. ex. lätt tillgängliga
samtida skildringar av historiska händelser eller personligheter, så komma
de på sin rätta plats, om de kunna sammanflätas med den ungefär samtidiga
historiska framställningen. Det må vara, att på detta sätt utom
själva ämnet liggande hänsyn bli i viss mån bestämmande därför. Men
har man ställt lärjungarnas införande i den odling, som det svenska språket
uppbär, såsom ett av ämnets huvudsyften, äro dock dessa hänsyn ej för
detsamma främmande.

Valet av läsning får emellertid ingalunda bestämmas blott ur synpunkten
av att den skall utgöra historiskt illustrationsmaterial. Jämväl rent litterära
och estetiska hänsyn måste få göra sig gällande. Och även åt den

Grunderna för uudervisningsplanen.

språkliga synpunkten bör lämnas tillbörligt beaktande. Ju tidigare elevens
uppmärksamhet riktas på språkets förändring, dess mer skall hans intresse
för språkliga frågor väckas, dess större hans iver bliva att iakttaga det
språk, som möter honom i tal och skrift, de uttryckssätt han själv begagnar
sig av. Att redan för det tidigare stadiet anbefalla eu rent språkhistorisk
betraktelse kan givetvis ej åsyftas. Det må till eu början vara
nog, att eleverna uppmärksamma avvikelserna och så samla material för
den kortfattade översikt av modersmålets historiska utveckling, som enligt
kommitténs förslag skall tillhöra det sista läsårets grammatiska kurs. Skall
eleven vid sin läsning kunna finna dylikt material, böra tydligen de avtryck
av äldre skrifter, som sättas i hans hand, vara sådana, att de så
långt tillbaka i tiden som möjligt bevara originalets språkliga dräkt. Den
äldre fornsvenskans litterära minnesmärken kunna väl, med undantag för
ett eller annat mindre språkprov, blott läsas i översättning. Men redan
yngre fornsvenska skrifter torde utan allt för stor svårighet kunna läsas på
originalspråket, helst om läsningen underlättas av textupplagor med ordförklaringar
under texten. Den möda, en sådan läsning till en början förorsakar,
får en tillräcklig ersättning i ökad förtrogenhet med det egna
språkets tillgångar.

Vid den fortsatta litteraturläsningen vöre det helt visst till föga gagn
att eftersträva någon systematisk fullständighet i fråga om författare och
arbeten. Med seminariets snävt begränsade tid leder en sådan strävan till
att eleverna alltjämt bjudas blott lösryckta smakbitar men sällan eller aldrig
få röna intrycket av något organiskt helt. Bättre är då att utvälja
ett mindie antal författare och mera fullständigt behandla dem och deras
verk, helst i så ostympat skick som möjligt.

Att litteraturläsningen ej kan undvara stödet av en litteraturhistorisk
lärobok, är tydligt. Men meningarna kunna vara delade om i vilken utsträckning
och på vilket sätt denna bör användas. Efter att något tidigare,
understundom åtminstone, ha betraktats som huvudsaken vid den litteraturhistoriska
undervisningen och begagnats som en vanlig lärobok, där
man läst sida efter sida, har densamma på många håll övergått att användas
blott som biografisk uppslagsbok vid litteraturläsningen. Skall
emellertid något sammanhang i denna läsning vinnas och någon verklig upp -

Modersmålet.

(>3

fattning bibringas eleverna av de för litteraturens utveckling bestämmande
grundtankarna, då får deras bekantskap med den litteraturhistoriska läroboken
icke bli alltför ytlig. Det torde ej kunna undvikas och är knappast
heller att beklaga, att eleverna då och då, för att vinna förbindelse
mellan de lästa verken och författarna, i sin lärobok få inhämta upplysningar
om någon författare eller något arbete, som ej ingått i läsningen;
det synes ej vara orimligt att i fråga om litteraturens historia följa eu
likartad metod som vid framställningen av andra sidor av odlingens utveckling.
Huvudbetoningen måste emellertid liksom vid all historisk undervisning,
läggas på det väsentliga utan överlastning med biografiskt eller
bibliografiskt minneskram.

Klart är, att litteraturläsningen för att giva önskat resultat i någon mån
kräver sakliga och språkliga förklaringar samt en analytiskt utredande innehållsbehandling.
Emellertid torde i det hänseendet snarare felas genom
ett för mycket än genom ett för litet. Allra minst i fråga om rena ordförklaringar
kan fullständighet vara eftersträvansvärd. Ett eller annat verk
torde kunna och böra underkastas eu mera ingående analys, medan åter i
andra fall diktens egen inneboende kraft utan någon lärarens anvisning förmår
öva den rätta verkan på sinnen av den utvecklingsgrad som seminarieelevernas.

Allteftersom de lästa arbetena ge anledning därtill, böra nödiga upplysningar
om versslag och diktarter meddelas. Dessa upplysningar kunna
mot slutet av seminariekursen lämpligen i samband med den grammatiska
undervisningen sammanfattas till en kort översikt av poetikens enklaste
grunder.

I den mån tillfälle därtill kan beredas, bör emellertid enligt kommitténs
mening seminarieelevens litterära synkrets vidgas utöver fosterlandets
gränser. Så föreslås, att första klassens litteraturläsning även må omfatta
några utdrag i översättning av grekernas och romarnas litteratur, vilka
böra bidraga att giva önskvärd åskådlighet åt den i sarnma klass meddelade
framställningen af nämnda folks historia. Sådana utdrag böra givetvis
väljas så, att också de motsvara de ovan angivna fordringarna på läsningen
för ifrågavarande klass. Vidare böra de skandinaviska grannländernas
främsta diktare ej vara seminarieeleverna alldeles obekanta, varför ett

Grunderna för undervisningsplanen.

eller annat av deras verk bör studeras i samband med behandlingen av den
samtida svensk;! litteraturen. Önskvärt är också, att tillfälle må kunna beredas
till läsning av ett eller annat av världslitteraturens mest betydelsefulla
verk i översättning. Oberäknat den betydelse, en sådan läsning kan
hava för uppfattningen av vissa skeden i historien, synes den så mycket
mera önskvärd, som eleverna på detta sätt skola kunna få göra bekantskap
med fullödiga verk även inom sådana arter av diktning, som inom
vår egen litteratur äro mindre starkt representerade.

Läsningen av norsk och dansk litteratur kan naturligtvis endast hava
till syfte att bibringa någon övning i att förstå en dansk eller norsk bok
samt meddela nå^on kännedom om denna litteraturs betvdelse: åt behandlingen
av uttal och grammatiska skiljaktigheter kan endast ett mycket begränsat
utrymme beredas. Hava eleverna vunnit någon vana att röra sig
med dansk och norsk litteratur, skola de framdeles lättare kunna stifta
bekantskap med våra närmaste grannfolks synnerligen värdefulla pedagogiska
litteratur.

Den frågan framställer sig nu: huru vid den föreslagna minskningen
av ämnets hittillsvarande timtal vinna nödig tid för den här förordade
litteraturläsningen, så att denna ej måste begränsas inom ett alltför snävt
utrymme? Visserligen är det kommitténs uppfattning — och denna torde
avgjort ha bekräftats av den erfarenhet, som under de senare åren vunnits
vid flera seminarier — att man med en sådan anordning av kursplanen
och ett sådant tillvägagångssätt vid läsningen, som i det föregående antytts,
kan redan under de åt modersmålet anslagna lektionstimmarna medhinna
litterärt värdefull läsning i mångfaldiirt större utsträckning, än under
äldre tid var vanligt. Men kommittén har därjämte tänkt sig, att betydliga
partier av den litteraturkurs, man önskar se genomgången, kunna
lämnas eleverna såsom hemuppgift till läsning på egen hand. Genom ett
kort förhör, varvid för övrigt förträffliga tillfällen till övning i återberättande
och muntlig framställning erbjuda sig, kontrolleras hemarbetet, innan
den samfällda läsningen fortsattes. 1 fråga om vissa verk torde det t. o. in.
befinnas ändamålsenligt att giva blott en eller ett par elever i uppdrag
att inför klassen redogöra för vissa partier, vilka ej böra eller hinna upptagas
till gemensam läsning. Denna anordning, vilken torde visa sig syn -

Modersmålet.

nerligen tidsbesparande, kommer att ställa stora krav på lärarens pedagogiska
takt och på planmässighet i undervisningsarbetet. Men den skall
också giva detta en omväxling och friskhet, som skall stegra intresset därför
och öka behållningen därav. I detta sammanhang torde böra erinras
om att det vid flera seminarier förekommit, att ett antal elever frivilligt
samlats på tid utom timplanen för att under lärares ledning läsa något av
världslitteraturens främsta verk, en anordning, som synes vara ur alla synpunkter
värd att uppmuntra.

Det har redan betonats, att den främsta synpunkten vid läsningen
hör bliva att låta innehållet komma till sin rätt och på eleverna utöva
hela det reala bildningsinflytande, varav det kan vara mäktigt. Men skall
så bliva fallet, fordras icke blott läsning utan rä/läsning. Vågar också
kommittén, såsom förut nämnts, i detta hänseende förutsätta åtskilligt
större färdighet hos de nyintagna eleverna, än nuvarande stadga gör, sa
är det dock dess mening, att, jämte det välläsningens krav städse under
litteraturläsningen hållas uppe, även särskilda övningar för färdighetens
ökande äro av nöden. Knappast någon färdighet torde nämligen för ett
lyckligt resultat av den blivande lärarens verksamhet vara mera oundgänglig
än just denna. Särskilt under första läsåret torde åtskillig tid
böra ägnas åt direkta välläsningsövningar. Om betydelsen i detta hänseende
av lärarens mönstergilla föreläsande behöver blott erinras, liksom
om den dramatiska litteraturens förmåga att verka eggande genom intressets
spänning och tävlingsmoinentets införande. I

I nära samband med välläsningsövningarna bör tydligen ställas den
översikt av grunderna för talröstens ändamålsenliga användning, som enligt
kommitténs förslag bör tillhöra första klassens kurs, och om vars behövlighet
så mången lärares genom oförståndig användning förstörda röstorgan
bära vittne. Denna översikt måste grunda sig på den i samband
med ljudläran givna framställningen av röstorganens byggnad och
verksamhet samt lämna nödiga anvisningar till förebyggande av deras
missbruk.

Välläsning

Anvisningai
rörande tal
röstens användning.

9—082S15 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Grunderna för unctervisningsplanen.

Språklära.

Då det gäller anordningen av undervisningen i modersmålets språklära,
befinner sig seminariet i en gynnsammare belägenhet än det allmänna
läroverket. Allmänt är nämligen erkänt och av erfarenheten bestyrkt,
att de delar av denna språklära, som i främsta rummet äro ägnade
att utveckla den språkliga uppfattningen och utbilda färdigheten att i tal
och skrift åt tanken ge de lämpligaste uttrycken, hos eleverna förutsätta
en högre grad av utveckling och förståndsmognad än barnets. Det allmänna
läroverkets kursplan förlägger emellertid — om av gammal hävd
eller på verkligt tvingande grunder, må lämnas därhän — modersmålsgrammatikens
inhämtande till skolans lägre stadium, där lärjungarna ännu
sakna de nämnda förutsättningarna. Seminariet åter mottager elever, vilkas
åldersstadium gör dem lämpade för ifrågavarande undervisning. Och
då man, såsom i det föregående antytts, numera torde våga förutsätta, att
de nyblivna eleverna före inträdet i läroanstalten vunnit någon övning i
språklig iakttagelse samt behärska den enklaste terminologien för satsens
och ordets grammatiska behandling, så kan man redan från seminarieundervisningens
början anlägga de synpunkter därför, som ämnets natur
och det avsedda syftet kräva. Den gynnsamma ställning, som språkläran
redan härigenom erhåller, kommer enligt kommitténs förslag att ytterligare''
stärkas genom upptagandet av ett främmande språk på seminariets kursplan,
varigenom undervisningen vinner det förut saknade materialet för
en härvidlag synnerligen fruktbar språklig jämförelse.

Angelägnaste uppgiften för seminariets undervisning i modersmåleta
språklära måste givetvis anses vara att bibringa eleverna kännedom om
det svenska riksspråket och dess viktigaste lagar. Riksspråket skall därvid
studeras i sin motsättning till elevernas vanligen dialektiskt färgade språkbruk,
i sina olika för tal och skrift använda stilarter och med hänsyn tagen
till de språkliga uttryckens beståndsdelar, formning och betydelse. Studiet
av riksspråkets lagar måste emellertid bygga på och anknyta sig vid
eu till medvetenhet höjd uppfattning av elevernas i deras eget språkbruk
mer eller mindre omedvetet tillämpade grammatiska lagar. Härtill skall
slutligen komma en framställning av sådana regler för vissa av riksspråkets
stilarter, vilkas kännedom är behövlig för elevernas egna språkliga
försök, eller vad man vanligen benämner stilistik.

Modersmålet.

(57

Rörande ordningsföljden för behandlingen av grammatikens olika
partier kunna olika sätt tänkas. En anordning i koncentriska kurser,
sådan gällande stadga anvisar,1) torde i äldre tid ha haft något fog för
sig på grund av elevernas fullkomliga obekantskap med grammatisk analys
och terminologi. Med de förutsättningar i fråga om elevernas grammatiska
förkunskaper, från vilka kommittén ansett sig kunna utgå, blir dock
en sådan anordning obehövlig. Och den är i och för sig olämplig på grund
av den splittring i behandlingen av de olika företeelserna, som den förorsakar,
och det slöseri med tiden, som blir en följd därav. Däremot skulle
skäl kunna anföras för en analytisk lärogång, där man, utgående från satsen
eller annan större betydelseenhet, genom analyserande uppdelning småningom
tränger fram till det enskilda ordets beståndsdelar, allt i enlighet
med den lärogång man ofta finner tillämpad vid modersmålsundervisningen
i utlandet. Kommittén har dock med hänsyn till svensk lärobokstradition
funnit det lämpligast att föreslå det motsatta, syntetiska förfaringssättet,
detta så mycket hellre som därigenom i det hela överensstämmelse kan
vinnas med den grammatiska lärogång, som torde visa sig ändamålsenligast
vid studiet av det främmande språket. I varje fall synes det lämpligt att
göra början med ljudläran. Därigenom torde nämligen säkrast medvetandet
om olikheten mellan riksspråket och dialektalt språk väckas hos eleverna,
då skiljaktigheterna på ljudlärans område väl äro de lättaste att
iakttaga.

I enlighet härmed föreslår kommittén, att ljudläran och en del av
formläran skola tillhöra första klassens kurs, att återstoden av formläran
samt satsläran genomgås i andra klassen, att tredje klassens kurs skall
omfatta en språkpsykologisk orientering samt översikt av stilistiken, och
att slutligen i fjärde klassen de under litteraturläsningen gjorda språkhistoriska
iakttagelserna sammanfattas till en kort översikt av svenska språkets
utveckling.

x) För de olika klasserna upptager nuvarande undervisningsplan följande kurser i
grammatik: klass /, »det viktigaste av språkläran, med tillämpning på läsestycken»; klass II.
»språkläran, fullständigare genomgången»; klass III, »språkläran, ytterligare inskärpt, med
fortsatta tillämpningsövningar»; klass IV, »språkläran avslutad».

Grunderna för undervisningsplanen.

Den »översikt av folkskolans kurs i modersmålet», som enligt kommitténs
förslag tillhör fjärde klassens kurs, har kommittén tänkt sig skola omfatta
även en sammanfattande repetition av seminariets kurs i språklära,
nu likväl betraktad ur synpunkten av språklärans behövlighet för och lämpligaste
behandling i folkskolan.

Materialet för den graminatiska undervisningen måste, då det är
fråga om de av eleverna omedvetet tillämpade språklagarna, vara att
hämta från deras egen användning av språket i tal och skrift. Undervisningen
är sålunda att bringa i förbindelse med de övningar i muntlig och
skriftlig framställning, varom talas i det följande. Gäller det åter riksspråkets
lagar, erbjuder sig det språkliga materialet i den lästa litteraturen.
Icke så att förstå, som skulle litteraturläsningen förbindas med
ingående grammatisk analys; intet skulle väl vara mer ägnat att motverka
det önskade resultatet av denna läsning än en dylik misshandling.
Men läraren kan mången gång hämta grundläggande exempel och språkprov
från den lästa litteraturen, och eleverna kunna uppmuntras att där
uppsöka motsvarigheter. Och då det blir fråga om inlärandet av de
stilistiska reglerna, skola förebilder hämtas där.

Givet är, att blott ett rent hevristiskt undervisningssätt, varvid
eleverna själva så långt möjligt få söka ur förelagda exempel utfinna
reglerna, kan vara ägnat att föra lärjungarna till medvetenhet om de av
dem själva tillämpade språklagarna. En sådan metod grundar sig på och
vänjer vid psykisk självanalys; den ger alltså stöd åt de försök att vänja
eleven vid iakttagelse av själsliga förhållanden, som även ur andra synpunkter
böra vara en uppgift för seminariets undervisning. Det skall nog
också i allmänhet visa sia-, att samma hevristiska framställningssätt blir det
mest fruktbringande vid all undervisning i modersmålets språklära och det,
som för eleverna bast klarlägger de graminatiska reglernas verkliga innebörd
och så möjliggör dessas tillämpning vid egen muntlig eller skriftlig
framställning. I synnerhet då det gäller de partier av grammatiken, vilkas
studium föreslagits skola tillhöra de båda högsta klasserna: språkpsykologi,
stilistik och språkhistorisk översikt, torde det mången gång befinnas ändamålsenligt
att låta den första framställningen av vissa avdelningar lämnas
genom elevers referat eller föredrag, eu framställning, som sedermera

Modersmålet.

(19

diskussionsvis beriktigas och utfylles av kamraterna och läraren. Ett rikt
och givande material för framställningar av sådan art står att finna i flera
populärt hållna språkvetenskapliga arbeten från de senaste årtiondena.

Den grammatiska undervisningen måste alltjämt i första rummet
uppsöka och samla sig kring do delar av språkläran, som visa sig behövliga
och fruktbara för elevernas egen språkbehandling. Och om också stödet
av en grammatisk lärobok ingalunda kan umbäras, så får å andra sidan
läroboken aldrig förleda till behandling av sådana partier, vilka blott ur
rent systematisk synpunkt äga betydelse. Ej heller bör framställningen
av det svenska språkets grammatik bli beroende av hänsyn till främmande
språk, om ock, såsom förut framhållits, jämförelsen med sådana är ett
gott hjälpmedel vid dess inhämtande. Allra minst må det svenska
språkets grammatik ställas i beroende av lagarna för ett dött språk, latinet,
som till byggnad och kynne i väsentliga stycken är detsamma olikt. Det är
ju dock med det svenska språkets lagar, seminarieeleven skall göras förtrogen.

Huvudsynpunkten för grammatikundervisningen måste alltjämt bli
att utveckla elevernas förmåga av språklig iakttagelse, väcka deras språkliga
intresse samt uppodla deras praktiska språkförmåga: färdigheten att i tal
och skrift på ett språkriktigt sätt ge uttryck åt sina tankar.

Då det gäller denna uppgift, modersmålsundervisningens andra huvud- övningar
uppgift, vidgar sig undervisningens föremål åter vida utöver det rent språk- musi^ftUgh
1 i o-as gränser. Visserligen gäller det nämligen härvidlag att bibringa- för- framställ o

o co c o c tung.

mågan att finna det riktiga språkliga uttrycket för en tanke, avpassat efter
tillfällets krav på stilart. Men ännu betydelsefullare blir övningen i att
åt det som framställes giva den riktiga ordningen, det inre sammanhanget
och den bindande beviskraften. Kravet på klarhet och reda i tanke och
framställning får naturligtvis icke eftersättas i fråga om något av seminariets
läroämnen. Men blott inom modersmålsundervisningen kan det finnas
utrymme för särskilda planmässiga övningar till bibringande av denna färdighet.
Det muntliga referatet och föredraget, diskussionen och uppsatsen
bliva medlen härför.

Såväl den muntliga som den skriftliga framställningen få från seminarieundervisningens
början sin förberedelse genom övningar att samla och

Grunderna för undervisningsplanen.

ordna material, som sedan framföres dels under formen av korta anföranden,
antingen förberedda i hemmet eller ock improviserade, dels såsom
skriftliga framställningar, utarbetade under en kortare stund på lärorummet.
Materialet för dessa övningar är givetvis att hämta från sådana områden,
inom vilka eleverna äga säker och lättillgänglig insikt, den må nu tillhöra
deras samtidiga eller föregående erfarenhet eller ha meddelats genom undervisningen.
De korta, jämförelsevis hastigt nedskrivna uppsatsernas lämplighet
som material för grammatisk undersökning är i det föregående antydd.
Med hänsyn till värdet för den blivande läraren ej mindre än medborgaren
av färdighet i att utan långvarig förberedelse kunna muntligen
eller skriftligen redogöra för ett sakförhållande eller framställa en kortare
tankeföljd — en färdighet, vars uppövande i vårt land vanligen allt för litet
uppmärksammas — bör åt övningar av här antydd art under hela seminarietiden
ägnas något utrymme, även om de huvudsakligen tillhöra det
första eller de båda första studieåren och längre fram ersättas av andra
övningar.

I män av tilltagande vana och färdighet skola nämligen ur dem
framväxa dels mera uttömmande och omsorgsfullt utarbetade uppsatser,
dels något längre och sorgfälligare förberedda föredrag och diskussioner.

Vid val av ämnen för uppsatserna måste tydligen hänsyn tagas till
den samtidiga undervisningen i de olika läroämnena. Ty om det också
kan vara av stor och oomtvistlig nytta, att eleven en eller annan gång
kommer i tillfälle att ur ett rikare, mera skiftande litterärt material, som
kanske även lämnar motsägande uppgifter, hämta vad han behöver för det
förelagda spörsmålets utredning och så tvingas att väga och välja, sovra och
ordna, så kan dock på seminariet den för ett sådant arbete nödiga tiden
endast undantagsvis stå till buds, och det sakliga innehållet måste således i
allmänhet vara givet på annat sätt. Härvid måste då, under eftersträvande
av så stor mångsidighet som möjligt, väljas sådana partier, som på grund
av sitt intresseväckande innehåll eller den behandling, som vid undervisningen
kommit dem till del, äga särskild aktualitet för eleverna. Men
aktualitet kan också det tankeinnehåll äga, som bibringats av erfarenheten
utanför läroanstalten. Och om också modersmålsundervisningen, genom att
till en mera fullständig, logisk-stilistisk och formell bearbetning upptaga

Modersmålet.

stoff frän övriga Läroämnen, intar ställningen såsom ett i viss mening centralt
läroämne, så blir det å andra sidan en dess icke mindre betydelsefulla
uppgift att bidraga till upprätthållande av förbindelsen mellan seminariets
undervisning och det omgivande livet, mellan skolans framställning samt
den intressekrets och tankevärld, som utom läroanstalten möta eleverna.
Ämnesvalet bör sålunda ej avlägsna från livet, utan det bör vänja de unga
vid att till kritiskt skärskådande och ordnad framställning upptaga även
det sakinnehåll och de åskådningar, som där möta dem. En betydelsefull
roll spelar härvidlag också valet av ämnen för diskussioner. På högsta
stadiet kunna med fördel diskussion och uppsats bringas i förbindelse med
varandra på det sätt, att material, som under en diskussion hopbragts,
sedermera ordnas och skriftligen framställes.

Vad angår valet av ämnen för föredrag, bör tydligen största möjliga
utrymme lämnas åt elevernas individuella intressen, och lärarens sak bör
härvidlag i allmänhet snarare bliva att ge råd och anvisningar än att direkt
förelägga uppgifter. Mången gång skall elevens enskilda arbete lämna
uppslag och material till föredrag. Stundom kunna personliga erfarenheter
och iakttagelser från hembygdens natur eller arbetsliv vara ägnade att
framläggas i föredragsform. Så kan ock vara fallet med erfarenheter, som
vunnits under arbetet inom läroanstalten, särskilt i samband med den praktiska
utbildningen och verksamheten i övningsskolan. Betydelsefullt blir i
varje fall, att de till föredragen valda ämnena ge anledning till insamlande
av ett ej alltför begränsat material, så att övning erhålles i att kritiskt
granska samt logiskt ordna och framlägga ett sådant.

I sammanhang härmed bör erinras om värdet i språkligt bildande avseende
hos den omsorgsfullt utförda skriftliga översättningen från ett främmande
språk.

Rätt ledda bliva övningarna i muntlig och skriftlig framställning
skolans kanske yppersta medel att bidraga till utvecklingen av elevernas
självständiga tänkande.

Om den sammanfattning av det grammatiska studiet med hänsyn till
folkskolans behov och möjligheter, vilken bör utgöra dess avslutning, är
talat i det föregående. Men även de övriga grenarna av modersmålsunder -

Modersmålets
metodiska
behandling
i
folkskolan.

Grundernca för undervisniugsplanen.

visningen i folkskolan, såsom välläsningen, litteraturläsningen, rättstavningen
och uppsatsskrivningen, måste under sista seminarieåret upptagas till
skärskådande ur metodisk synpunkt, naturligtvis under anknytning till vad
som förut blivit genomgånget eller meddelat samt till de under övningsundervisningen
gjorda iakttagelserna.

I anslutning härtill torde, särskilt med hänsyn till nu rådande förhållanden,
en översikt av samtidens barn- och ungdomslitteratur samt av
grunderna för ett lämpligt urval därur, till vägledning för elevernas blivande
uppfostrarverksamhet bland folkskolans barn, väl förtjäna sin plats.
De erfarenheter om skötseln av ett bibliotek, som eleverna under sin vistelse
vid seminariet böra ha förvärvat dels genom användning för eo-en
räkning av läroanstaltens bibliotek och biträde vid skötseln därav (stadgeförslaget
§ 45), dels genom iakttagelse av och befattning med övningsskolans
lärjungebibliotek (stadgeförslaget § 73), böra slutligen sammanfattas
i en kort översikt av grunderna för skötseln av ett skolbibliotek.

Matematik.

3. Matematik.

(Jämför Band 1 sid. 159 och sid. 585.)

Om det är en för folkskoleseminariernas nuvarande läroplan i allmänhet
bestämmande grundsats, att undervisningen vid seminariet bör
begränsas till samma kunskapsområde som undervisningen i folkskolan,
så gäller detta särskilt den föreskrivna kursen i räkning och geometri.
Den utmärker sig för en knapphet, som torde sakna motstycke inom
seminarieundervisningen i andra länder. Undantager man inlärandet av
sättet för utdragning av kvadrat- och kubikrötter, går räkneundervisningen
vid de svenska folkskoleseminarierna, för så vitt den håller sig inom de
av gällande stadga och undervisningsplan utstakade gränserna, icke utöver
den kurs, som återfinnes i folkskolans normalplan. Den algebraiska synpunkten
i vanlig mening, som vid de allmänna läroverken redan från och
med fjärde klassen tillhör matematikundervisningen, saknas helt och hållet.
Vad geometrikursen beträffar, är icke angivet, att för densamma åsyftas
någon annan behandling än den, som i folkskolan och dess högre avdelning
kan förekomma, och till omfånget innehåller den knappast det för en
lärare i folkskolan allra nödtorftigaste.

Att den av stadga och undervisningsplan angivna kursen icke giver
vad folkskolläraren behöver, därom synas ock de i frågan sakkunniga,
bland dem icke minst folkskollärarna själva, vara ense.

Det är under sådana förhållanden rimligt nog, att man vid seminarierna
sökt bringa matematikundervisningen längre, än de stadgade bestämmelserna
giva uppfordran till. Redogörelserna för de senaste läsåren
visa, att man så gott som allestädes överskridit de av dessa bestämmelser
dragna gränserna. Allmänt förekommer algebraisk räkning och utsträc-kes
ekvationsräkningen även till likheter av 2:a graden. Logaritmtabellen är

10—082815 Folkunder».-lcom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Den nuvarande

lärokursen.

Grunderna för undervisningsplanen.

Fackutbild ningens synpunkt.

flerstädes i användning. Vid några seminarier omfattar matematikkursen
även trigonometri. Till dylika utvidgningar höra sedan praktiska tillämpningar
av olika slag, ägnade att giva undervisningen väsentligen ökat innehåll
och intresse.

Kommittén har redan uttalat sig om det i allmänhet taget olämpliga
i att inskränka den blivande lärarens studier till de skolkurser, som
han i framtiden skall behandla, och kommittén har beträffande matematiken
framhållit, att det även i fråga om detta ämne gäller, att först den
vidgade utsikten över kunskapsområdet ger en klarare insikt i dess närmast
liggande delar. Endast den lärare, som i någon mån behärskar sitt
ämne, förstår att skilja huvudsak från bisak och lämpa sin undervisning
efter olika förutsättningar och behov. Med erinran om, att ordet bildning
betecknar något mycket relativt, skulle man kanske kunna angiva
huvudsynpunkten för planläggningen av seminariekursen i matematik liksom
i andra ämnen genom att fråga : vilken bildning är i detta ämne den
för en folkskollärare behövliga? På motsvarande sätt har man, om ock
länge utan noggrannare avvägande, ställt frågan, när det gällt utbildningen
av lärare för de allmänna läroverken, och det är svårt att inse, varför den
icke skulle ställas så, då det gäller utbildningen av folkskolans lärare.

Matematikundervisningen vid seminariet bör i överensstämmelse härmed
åsyfta att giva eleven en god allmänbildning inom de allra viktigaste
delarna av den elementära matematiken. Den får därvid icke åsidosätta
övningen till praktisk färdighet men heller icke avstå från försöket att
utveckla förmågan av matematiskt tänkande och att framkalla det intresse
för ämnet, som först med denna förmåga vinnes. Dessa anspråk nödvändiggöra
en utvidgning av kursen utöver barnskolans kursområde och
ett upptagande ej blott av praktiska utan ock av teoretiska synpunkter
vid ämnets behandling. I seminariet lika väl som i det allmänna läroverket
bör man vid matematikundervisningen eftersträva den grad av
vetenskaplighet, som lärjungens förståndsutveckling möjliggör och fordrar.
Detta betyder icke vare sig i fråga om den ena eller andra läroanstalten,
att man skall inlåta sig på de vetenskapliga undersökningarna av talens

Matematik.

egenskaper och räknelagarnas eller de geometriska axiomens giltighet.

Men det innebär, att man även vid seminariet giver åt de aritmetiska
förfaringssätten den allmänna räckvidd, som ernås genom algebran, och
åt geometrien den stränghet i framställningen, som även på ett elementärt
stadium är möjlig.

En dvlik omläggning av seminariets matematiska kurs är önsklig Den forJ
. 00 0 . 0.j .. mella bild även

med hänsyn till den formellt bildande inverkan, som av akter plägat,u-)i5e,iSSyH.

räknas bland matematikundervisningens förnämsta förtjänster.

Sant är, att matematikens betydelse som formellt bildningsmedel
blivit överskattad och lett till ensidighet i behandlingssättet, så att bade
den praktiska, användbarheten och till och med själva det matematiska
innehållet blivit undanskymda. Men denna dess betydelse bör å andra sidan
heller icke underskattas, allra minst dä frågan gäller seminarierna. I nder den
korta lärotiden måste seminarieeleven på flera områden inhämta ett jämförelsevis
stort mått av kunskapsstoff, och den formella förståndsodlingen kan
icke allestädes bliva i samma grad tillgodosedd. Den logiska utredningen av
tankeverksamheten hinner icke att göras till föremål för någon mera utförlig
behandling; språkundervisningen måste rikta sig på det praktiska; de olika
läroämnena behandlas, såsom rätt är, övervägande empiriskt, och endast
undantagsvis hinner man så långt, att den begreppsmässiga skärpan och de
vetenskapliga synpunkterna kunna i högre grad göras gällande; med ett ord:
seminarieundervisningen är och kommer i det hela att vara en »populär»
undervisning. Däri ligger intet hinder för en levande och fruktbar uppfattning
av kunskapsinnehållet eller för ett både förståndet och karaktären
utvecklande studiesätt. Men sin mindre starka sida får denna undervisning
just i fråga om den formella förståndsodlingen. En brist i detta
hänseende är icke att förneka, och den framträder hos eleverna även i
avgångsklassen: en mindre god förmåga av abstraktion, av finare begreppsurskillning
och av tankeinnehållets logiska ordnande.

Att i seminarieundervisningen, vare sig i dess helhet eller i något av
dess ämnen, lägga tonvikten på den formella sidan av utbildningen vore,
såsom kommittén flerstädes framhållit, ett missgrepp. Men klart är, att
den nämnda bristen måste beaktas och så långt möjligt är avhjälpas. Av

Grunderna för undervisningsplanen.

detta skäl har kommittén bl. a. föreslagit, att lärokursen i ämnet psykologi
och pedagogik skall upptaga en kortfattad kurs i logik, och av samma
skäl bör enligt kommitténs mening matematikundervisningens formellt bildande
inverkan få komma till sin rätt i seminarieundervisningen. Men
skall detta kunna ske, får denna undervisning icke inskränkas till räkneövningar
inom folkskolekursen, utan erhålla ett sådant omfång och en sådan
läggning, som i det föregående angivits.

Usk/bild- Annu viktigare än den formella bildningens synpunkt är den prak mnpunktyM''

t''S^a kodningens. Men de två synpunkterna behöva icke stå i strid mot
varandra. Formellt bildande äro de praktiskt betydelsefulla delarna av
matematiken lika mycket som de övriga. Om den teoretiska synpunkten
bör behärska behandlingssättet, så skall den praktiska bestämma tilllåmpningen.
Detta kan genomföras pa sådant sätt, att sammanhängande
insikter därvid erhållas i åtskilliga det praktiska livets, icke minst affärslivets,
förhållanden och att värdefulla bidrag lämnas till elevens kunskaper
i fysik, kemi, geografi o. s. v. för att icke erinra om det praktiska värde,
som den matematiska kunskapen har i och för sig.

Avon från den praktiska synpunkten visar sig nu eu utvidgning
önskvärd av den matematiska kursen utöver dess nuvarande knappa matt.
hörst det algebraiska betraktelsesättet leder till insikt om den matematiska
formelns innebörd och användning inom geometrien och fysiken samt rnöjliggör
uppfattning av funktionsbegreppet, som inom vidsträckta områden
av naturvetenskapen har genomgående betydelse; med 2:a-grads-ekvat-ionen
bliva många praktiskt värdefulla uppgifter, som eljest erbjuda stora svårigheter,
lätt lösbara, bland dem särskild! sådana, som röra boräkninrr av
vtor och rymder; i logaritmerna erhålles ett förträffligt hjälpmedel för sifferräkningars
utförande, genom vilket många eljest på aritmetisk väg icke
eller endast med svårighet utförbara lätt låta sig verkställa; läran om de
geometriska serierna äger tillämpning pa i praktiskt avseende så betydelsefulla
uppgifter som beräkningen av kapitalvärden, livräntor, sparkassor,
amorteringslån rn. m.; likformighetsläran i geometrien har viktig användning
för klargörandet av grunderna för kartläggning och perspektivisk
teckning, och i trigonometrien möter den praktiska geometrien i sin mest

Matematik.

använda form. De anförda exemplen äro hämtade från det område, som
ligger närmast utanför den nuvarande seminariekursen.

En utvidgning av matematikens kurs vid seminarierna, varmed ock
följer och bör följa en i teoretiskt avseende skärpt och fördjupad behandling
av ämnet, visar sig således önskvärd såväl med hänsyn till seminarieelevernas
framtida uppgift såsom lärare i matematik i folkskolan som ock med
hänsyn till matematikundervisningens formellt bildande betvdelse och det
matematiska vetandets praktiska värde. I vad mån de uppställda önskemålen
kunna nås, beror naturligtvis i väsentlig grad på huru mycken tid
som kan anslås åt ämnet på timplanen.

Kommittén har uppställt för sig den grundsatsen, att åt »de ämnen,
som företrädesvis måste studeras i skollokalen och under lärarens omedelbara
ledning», bör anslås jämförelsevis stort antal timmar, och matematiken hör
givetvis för det stora flertalet lärjungar till dessa ämnen. A andra sidan har
kommittén dels måst söka bereda plats å timplanen för två nya läroämnen
och i någon mån sörja för behövlig tid för en riktigare bedriven undervisning
i naturkunnighet, dels ock velat eftersträva, såvitt möjligt är, eu
förkortning av den tid, som seminarieeleven har att tillbringa på skolbänken
under omedelbar handledning av läraren. Detta har med nödvändi"-het lett till en minskning i timtalen för de flesta ämnen, och även matematiken
har måst erfara en sådan, i det att ämnets sammanlao-da vecko C timtal

för de fyra klasserna, förut 14, i kommitténs förslag blivit 12.
Minskningen belöper sig dock i själva verket till något mera, da ämnets
metodiska behandling, förut förlagd till tid, som å timplanen varit anslagen
åt »pedagogik och metodik», enligt kommittéförslaget huvudsakligen
skall förläggas till ämnets egna timmar. Vad undervisningen i bokföring
beträffar, är den av nuvarande undervisningsplan ställd i sammanhang med
välskrivningsövningarna och skall enligt kommitténs förslag framdeles tillhöra
ekonomiläran.

Sett från ämnets egen synpunkt måste det ju anses beklagligt, att
dess tid sålunda minskas. Det är dock att ihågkomma, att det icke varit brist
på tid, som hittills förhindrat en utvidgning av den nu föreskrivna kursen.
Att man, såsom i det föregående nämnts, vid många seminarier kommit

Den mate
mn fiska
lärokursen
tid å tim
planen.

Grunderna för undervisningsplanen.

Inträdesfordringar.

icke obetydligt utöver denna, visar, att mycket är att vinna genom ett
annat och bättre användande av den tid, som ställes till ämnets förfog-ande.
— Därjämte har man att tillse, vad som kan ernås genom möjligheten
att höja inträdesfordringarna i ämnet.

I detta avseende har man enligt kommitténs mening att iakttaga eu
viss försiktighet. Kommittén har bland allmänna grundsatser i fråga om
inträdesfordringarnas höjande velat tillämpa den, att man icke bör fordra
sådana insikter och färdigheter, vilka den inträdessökande icke kan på
egen hand förskaffa sig eller möjligen inhämta under ledning av folkskolläraren
i sin hemort eller i gynnsamt fall i en folkskolas högre avdelning.
Denna grundsats torde göra det svårt att med avseende på matematiken
gå synnerligen mycket utöver den egentliga folkskolans kurs. Möjligen
skulle man kunna tillägga »ekvationer, företrädesvis numeriska, av l:a graden
med en obekant», något som utöver den egentliga folkskolans räknekurs
upptagits i undervisningsplanen för folkskolans högre avdelning.
Detta tillägg skulle dock, utom för det fåtal, som genomgått denna avdelning
eller eljest erhållit skolundervisning i ekvationsräkning, förorsaka
icke långa svårighet, om man nämligen krävde sådan insikt och färdighet,
att en avsevärdare tidsvinst för seminarieundervisningen därigenom erhölles.
Nöjde man sig däremot med endast eu ringa bekantskap med saken i fråga,
bleve vinsten av dess upptagande i inträdesfordringarna mera skenbar än
verklig. Dels kunde lätt hända, att detta lilla insteg på ett nytt område
bleve till sin betydelse överskattat av den inträdessökande och skymde
hans blick för det som i fordringarna måste vara det huvudsakliga och
oeftergivliga; dels ligger det en fördel däri, att seminaricläraren själv får
införa eleverna i ekvationsläran och därmed på det algebraiska området,
då det för hela det följande arbetet är av vikt, att detta sker på rätt sätt.

Det har därför synts lämpligast att icke utsträcka fordringarna till
omfånget längre, än nyss blivit sagt. Däremot har man att så mycket
mera skärpa dem med avseende på beskaffenheten, d. v. s. man bör inom
det område, som betecknas av kursen för folkskola litt. A, med stränghet
upprätthålla anspråk på fullt säker insikt och verklig färdighet.

Matematik.

Att den nuvarande kursplanen icke bygger på förutsättningen av eu
sådan insikt och färdighet, framgår därav, att seminariekursen i matematik,
såsom förut nämnts, till omfång och art endast föga skiljer sig från
kursen i folkskolan och dess högre avdelning. I själva verket finner man.
att räknekursen i hela första och hela andra klassen håller sig inom den
egentliga folkskolans område, undantagandes det obetydliga tillägget »utdragning
av kvadratrötter»; först i tredje klassen, där räkneundervisningen
avslutas, kommer man med sifferekvationerna in på kursen för folkskolans
högre avdelning. Och vad geometrikursen beträffar, skiljer den sig åtminstone
i första klassen i intet avseende från kursen i den egentliga
folkskolan. Enbart genom ett strängt fasthållande av de fordringar, som
blivit nämnda, skall man således kunna inbespara en mycket betydlig
tid till förmån för en utsträckt undervisning i ämnet.

Om nu de intagna eleverna visat sig i räkning och geometri mot- Undervis.
° . it. ningens

svara de inträdesfordringar, som enligt kommitténs mening kunna och böra gång i alu

uppställas och upprätthållas, behöver matematikläraren vid seminariet man e''
icke längre göra till sin enda uppgift att genom trägen övning åstadkomma
färdighet inom ett till folkskolekursen begränsat område, utan han kan vid
sidan härav ställa sig även den uppgiften att föra sina elever ett stycke
vidare på matematikens fält, därunder fullföljande de teoretiska och praktiska
syften, om vilka i det föregående erinrats. Därvid torde han kunna
skrida framåt i det hela jämförelsevis raskt. Det kommer nämligen icke
an på fullständighet eller utförlighet i behandlingen av de olika kapitlen.

Utan det fäller att rikta sig mot det i matematiskt avseende eller med
avseende på tillämpningen betydelsefulla, att begränsa sig till det jämförelsevis
enkla och typiska. Att så sker är en förutsättning för den föreslagna
kursen. På samma gång gäller det att bygga upp en sammanhängande
och fast kunskap. Hellre än att äventyra klarhet och säkerhet
i uppfattningen må man lämna en eller annan del av kursen helt å sido.
Olikheten i lärarindividualitet liksom olikheten i elevmaterial fordrar, att
läraren i sådant avseende äger frihet gentemot kursbestämmelserna.

Det sagda syftar såväl på räkneundervisningen som på undervisningen
i geometri. Vad denna senare särskilt beträffar, torde man böra

Grunderna för undervisningsplanen.

Aritmetik
och algcbra

beteckna den Euklideiska läroboken, trots dess obestridliga förtjänster, såsom
mindre lämplig för seminarierna. Flera skäl, bland dem icke minst
den knappa lärotiden, göra en lärobok önskvärd, som, särskilt genom att
förbinda algebran med geometrien, underlättar ett snabbare inträngande i
ämnet och tillika skänker ett rikare geometriskt vetande.

Med l:a-grads-ekvationen, vars användning och behandling för närvarande
utgör det viktigaste i kursen för tredje seminarieklassen, kan framdeles
seminariets räkneundervisning begynna. Av stor vikt är därvid att
tillse, att det nya hjälpmedel, som i ekvationen erhålles, icke leden- till
förslöande av elevens mera omedelbara uppfattning och till mekanisering
av hans tänkande. De ifrågakommande uppgifternas lösning även medelst
vanligt resonemang bör aldrig underlåtas, intill dess vid stigande svårighet
ekvationsförfarandet genom de fördelar det erbjuder framstår såsom berättigat.
Ekvationen införes, som brukligt är, i samband med enkla uppgifter såsom
uttryck för den fråga, som i den givna uppgiften föreligger. De allmänna
metoderna för ekvationers hyfsning och lösning böra småningom och av sig
själva få framgå, innan de sammanfattas till regler. Ekvationer med två
eller flera obekanta kunna tidigt upptagas till underlättnad vid problemlösningen
och länge användas utan att föranleda någon svstematisk behandling.

Under det att läraren sålunda gör eleverna bekanta med ekvationen
och dess användning, har han att fullfölja även ett annat syfte, nämligen
att införa eleverna i algebran. Noga är naturligtvis härvid att tillse, att
det algebraiska och det aritmetiska icke åtskiljas och liksom falla vid sidan
av varandra. De algebraiska uttrycken böra för eleverna framträda
såsom av behovet påkallade, sammanfattande och allmängiltiga beteckningar
för aritmetiska utsagor, vilkas innebörd därvid vinner i tydlighet och
skärpa. Ganska länge torde man böra nöja sig med att av den egentliga
algebran upptaga endast sådant, som visar sig behövligt vid ekvationsräkningen
och de geometriska beräkningarna, Först sedan eleverna erhållit
förtrogenhet med det algebraiska betecknings- och betraktelsesättet, göres
räkningen med obestämda tal till föremål för mera fristående behandling
och utvidgas till en fullständigare kurs, omfattande de fyra räknesätten i

Matematik.

hela tal och bråk, alltjämt med undvikande av invecklade och i praktiskt
avseende värdelösa exempel.

1 samband med ekvationsräkningen utvidgas talbegreppet till att omfatta
även det negativa talet, vars betydelse i problemlösningen belyses genom
lämpliga uppgifter. De planiinetriska räkneuppgifterna leda till det irrationella
talet, varigenom talområdet för seminarieeleverna erhåller sin sista utvidgning
och fullständigas till att omfatta alla reella tal. Det vanliga förfaringssättet
för utdragning av kvadratrötter i\r siffertal inläres, varjämte
geometriska konstruktioner och tabeller användas för kvadratrötters erhållande.
Kubikrötter, som senare lätt fås med tillhjälp av logaritmer, tagas tills
vidare ur tabeller. Till bråkläran och det irrationella talbegreppet anslutes
en närmare framställning av begreppen mätning och förhållande samt
de viktigaste satserna om analogier. Proportionslära i vanlig mening, däri
det plägar givas dels bevis för räknelagarnas giltighet för de irrationella
talen, dels en fullständigare behandling av läran om förhållanden, torde
icke behöva upptagas som särskild beståndsdel i seminariekursen. Vad det
irrationella talet beträffar, bör det betraktas såsom ett oändligt icke periodiskt
decimalbråk, med vars rationella närmevärden man räknar. Och förhållandet
mellan två storheter tages såsom förhållandet mellan storheternas
mätetal, då de äro uppmätta med samma enhet, varvid alla satser om
förhållanden och analogier låta sig behandlas som enkla fall av bråk- och
ekvationsräkningen. Åt räkningen med närmevärden ägnas särskild omsorg.
Logaritmerna torde väl lämpligast införas på grundvalen av potensläran.
Såväl denna som läran om logaritmer behandlas uteslutande med syfte att
på genaste väg föra eleverna till insikt och färdighet i de vanliga logaritmernas
praktiska bruk. Fyrställig tabell torde få anses fullt tillräcklig och lämpligast
att använda.

Ekvationsräkningen utsträckes till ekvationer av 2:a graden, men dess .
teoretiska behandling bör i det hela icke gå längre, än ekvationens användning
för lösandet av ifrågakommande uppgifter gör behövligt. Det är
framför allt de geometriska räkneuppgifterna, som leda till 2:a-grads-ekvationernas
upptagande i undervisningen, och dessa ekvationer få också sin
huvudsakliga användning för sådana uppgifters lösning. Även några enklare
fall av 2:a-grads-ekvationer med två obekanta samt av s. k. rotekva 11—082815

Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

Räkneunder
visningens
förhållande
till ekonomiläran.

tioner torde kunna upptagas.1) Slutligen lämnas en kortfattad framställning
av de aritmetiska och geometriska serierna med tillämpning, vad de senare
beträffar, på beräkning av sammansatt ränta.2) Eleverna få härvid sysselsätta
sig med beräkning av kapitalvärden och annuiteter, med upprättandet
av planer för amorteringslån o. s. v. Att även meddela dem de första
elementen av sannolikhetsräkningen och i samband därmed grunderna för
försäkringsväsendet, något som man ofta finner upptaget i matematikkurserna
för tyska seminarier/ lärer icke kunna medhinnas.

I allmänhet bör man ju söka binda den matematiska undervisningen
vid lösningen av uppgifter, som hava sakligt värde och kunna väcka lär*
jungens intresse. Innehållet i uppgifterna måste till att börja med underordnas
det metodiska syftet men bör sedermera bestämmas efter praktiska
synpunkter. Vid räkneundervisningen har man att företrädesvis driva lösning
av sådana uppgifter, som tillhöra vad man kallar affärsräkning: procent,
ränta, handelsrabatt, diskont, medelvärden, bolags- och blanduingsproblem
m. m. och med ett sådant innehall, som hänför sig till hemmets
ekonomi och det allmänna praktiska livet samt vara viktigaste näringar, lantbruket,
skogshushållningen, järnindustrien o. s. v. Exemplen sammanföras
efter det sakliga innehållet, så att eleven under någon tid får sysselsätta sig
med uppgifter tillhörande ett visst område och således hinna att tänka sig
in i detta. — På så sätt kommer matematikundervisningen att stödja den
undervisning i affarslära och bokföring, som av kommittén förlagts till ekonomiläran.
Detta sistnämnda ämne kommer å sin sida att giva en sammanfattning
och ett fullständigande av det ekonomiska innehåll, som ingår i
matematikkursen, och får därigenom samma förhållande till matematiken
som till eu del andra läroämnen. Att undervisningen i affarslära och bokförin^
hellre bör höra till ekonomiläran än till matematiken, torde framgå

av ämnenas egen natur.

1) Sambandet mellan koefficienter och rötter torde böra med några exempel uppvisas,
men de i allmänhet i läroböckerna härtill anknutna tillämpningarna på algebraiska uttrycks
uppdelning i faktorer och reduktioner av vissa dubbelt irrationella uttryck lämnas a sido såsom
ägande ringa praktisk betydelse; likaså den hithörande teorien för maxima och minima.

2) De enkla exponentialekvationer, som härvid i vissa fall erhållas, äro de enda av
sådant slag, som böra förekomma i seminariekursen.

Matematik.

Så nödvändig färdighet i huvudräkning ock är för folkskolläraren,
behöver man dock icke eftersträva en sportraässig förmåga att i huvudet utföra
räkningar med flersiffriga tal. En dylik förmåga går snart förlorad,
och dess praktiska värde är mera skenbart än verkligt. Huvudsaken är,
att eleven vid all räkning vänjes att ha tankarna med sig och icke taga
uppgifterna mekaniskt. Att huvudräkning drives som särskild övning är
emellertid nödvändigt, synnerligast under de båda första seminarieåren. I
allmänhet torde vara lämpligt att använda en kort stund vid lärotimmens
början för sådan övning. När så ske kan, bör man taga innehållet för uppgifterna
ur det område, som eljest för tillfället utgör föremål för undervisningen
i ämnet, varigenom huvudräkningsövningarna erhålla samband med
det övriga arbetet och mera omedelbart komma detta till godo.

Allestädes, där det algebraiska låter sig bringa till åskådlighet genom
geometrisk framställning, bör sådant ske. Det tillkommer i första
rummet fysikundervisningen att giva eleven en elementär insikt i funktionsbegreppet
och vänja honom vid att under användning av rätvinkliga
koordinater grafiskt åskådliggöra en storhets beroende av en annan. Men
även i matematikundervisningen bör, så tidigt lämpligen ske kan, samma
viktiga begrepp införas och uppgifter lämnas, där man med tillhjälp av ett
antal givna sainhöriga värden på grafisk väg erhåller andra sådana. Uppgifter
av detta slag äro av stor praktisk betydelse och kunna hämtas från
många olika områden, och förfaringssättet är ytterst enkelt. I samband med
ekvationsräkningen visas, hurusom en ekvatiön med två obekanta låter sig
geometriskt framställas medelst en linje, rät eller krokig, och hurusom
sifferekvationer kunna approximativt lösas genom sina motsvarande diagram.
Aven ekvationer av högre grad än den andra låta sig på sådant sätt bemästras,
och till och med några enkla uppgifter på maxima och minima
kunna i detta sammanhang företagas till studium.

Den föreslagna kursplanen avser icke, att funktionsbegreppet skulle
göras till en ledande grundsats för undervisningen i dess helhet. Men
allestädes, där ett på detta begrepp grundat föreställningssätt kan anses
befordra eu klar och fullständig uppfattning av en föreliggande uppgift
antingen inom det aritmetisk-algebraiska området eller det geometriska,

Huvudräk ning.

Funktions begreppet.

Grafisk

framställ ning.

Grunderna för undervisningsplaneu.

Geometri.

bör ett sådant föreställningssätt tagas i bruk, och diagrammet på rutat
papper bör vara det städse till hands liggande och ofta anlitade hjälpmedlet
till vinnande av större åskådlighet eller till uppgifters lösande, vare sig
vid sidan av eller oberoende av algebraiskt förfarande. Särskilt må härvid
erinras om kvadratrötternas, logaritmernas och de trigonometriska talens
grafiska framställning samt om diagrammen för sammansatt ränta.

Seminariets kurs i geometri bör hava till huvudsakligt ändamål att giva
en teoretiskt grundad insikt i läran om geometriska konstruktioners utförande
och geometriska storheters beräkning. Härmed är ock angivet, att
den till sitt väsentliga syfte bör vara praktisk.

Folkskolekursen i geometri, som hör till inträdesfordringarna, är att
betrakta som eu kurs i geometrisk åskådningslära. Någon sådan bör således
icke längre behöva genomgås i seminariet annat än i samband med den
metodiska undervisningen, utan man kan omedelbart inlåta sig på den
egentliga geometriska lärokursen. I första hand måste denna givetvis
omfatta vanlig plangeometri. Framställningen av denna bör vara genetisk
och bevisande. Man har emellertid att tillse, att det geometriska innehållet
icke för eleven undanskymmes av bevisföringen; bevis undvikas, där
åskådningen gör till fyllest. Men där bevisning göres, bör den naturligtvis
vara sträng. De satser, som fästas i minnet, inskränkas så mycket som
möjligt till antalet men utnyttjas väl genom övningsuppgifter, som fullständiga
innehållet. Stor vikt lägges vid konstruktionsuppgifterna.

Geometrien sättes väl icke genast, men dock snart nog i förbindelse
med aritmetiken och algebran. Bevisföringens metod övergår från att vara
endast geometrisk till att vara geometrisk eller algebraisk, allteftersom den
ena eller andra metoden enklast leder till målet. Att mätetalet för
rektangelytan är produkten av sidornas mätetal, bevisas lätt för hela och
brutna tal och bör för övrigt vara för eleven bekant redan vid inträdet i
seminariet, och de planimetriska räkneövningarna kunna börja redan i första
klassen i samband med de första satserna rörande parallellogrammers och
trianglars ytstorlek. Med kännedomen om den pytagoreiska satsen och
bekantskapen med de irrationella talen vidgas för eleven fältet för beräkningsuppgifterna,
och ju mera hans insikter i algebran å ena sidan och i

Matematik.

geometrien å den andra hinna framåt, desto närmare kunna de två områ 0

dena förenas.

Med satserna om trianglars likformighet förbindas, i den mån tiden
medgiver, de första grunderna av trigonometrien. Att icke upptaga dessa

1 seminariets geometrikurs vore stridande mot den karaktär man velat giva
åt denna, och de låta sig osökt infoga i det nu nämnda sammanhanget. Någon
större svårighet erbjuda de icke, men ha stort praktiskt värde, även om insikten
i dem begränsas till satserna om den rätvinkliga triangeln samt de
s. k. sinus- och cosinusteoremen. Vid räkningen kunna eleverna, åtminstone
till att börja med, använda själva de trigonometriska talen, icke deras
logaritmer.

Till lämplig årstid förläggas, helst redan i första och andra klasserna,
några enkla övningar i fältmätning, avvägning och kartläggning, förut förberedda
under arbetet i klassen.

Rymdgeometriens hittills vanliga avsöndring från den övriga geometrien
och dess sena införande i undervisningen ha med rätta betecknats som
en ofördelaktig och onaturlig anordning. Det kan icke vara annat än till
gagn för utvecklingen av lärjungens geometriska föreställningsförmåga i
allmänhet, att rymdgeometriska synpunkter tidigt upptagas i undervisningen,
särskilt att rymdgeometriska räkneuppgifter förbindas med de plangeometriska.
Därigenom vinner ock hela geometriundervisningen i intresse
och praktisk betydelse. Aven utan en omkastning av den nuvarande ordningsföljden
mellan plan- och rymdgeometrien — en ordningsföljd, som har
allt för goda skäl för sig för att icke i det hela bibehållas — låter det sig göra
att bringa det rymdgeometriska tidigare in i undervisningen. Askådningsläran
har utgått från och huvudsakligen sysselsatt sig med den geometriska
kroppen och dess egenskaper. Räta prismers och cylindrars rymder
kunna av eleven beräknas, så snart han förstår att beräkna deras bottenytor.
Såväl i fråga om dessa kroppar som i fråga om flera andra kunna
kanter och skärningslinjer, sido- och snittytor med deras vinklar göras till
föremål för beräkning, nät kunna ritas och modeller förfärdigas, innan
ännu någon sammanhängande kurs i rymdgeometri hunnit genomgås.

I den rymdgeometriska kursen för fjärde klassen hava upptagits
»grunderna för projektions- och perspektivritningen», och lämpligheten här -

Grunderna för undervisningsplanen.

av torde icke behöva närmare framhållas. Det i samma kurs upptagna
momentet: »det viktigaste angående konstruktionen av geografiska gradnät»
torde däremot kanske synas mindre berättigat. Men då en elementär kunskap
om de geografiska gradnäten måste anses oumbärlig för den blivande folkskolläraren,
bör ock någon undervisning därom givas honom i seminariet.
Och då väl matematikläraren har bästa möjligheten att sätta en sådan undervisning
i samband med undervisningen inom sitt ämne och de bästa
förutsättningarna att på ett åskådligt sätt meddela den, har det synts
riktigast att också överlåta uppgiften på honom. Klart är, att det icke
kan bli fråga om någon i strängare mening matematisk behandling av
gradnätens konstruktion och att endast de allra vanligaste gradnäten böra
uppmärksammas, varför ock endast ett fåtal lärotimmar bör för det ifrågavarande
ändamålet tagas i anspråk.

Geometri- Något samband mellan lärjungens arbete vid ritbrädet och hans öv undervis-

ö . .

ningens för- riga geometriska studier är i allmänhet icke att finna i svenska skolor,
linearrit- vare sig seminarier eller allmänna läroverk. Detta kan icke anses lyckmngen.
ocj1 jiar klandrat. Att det geometriska innehåll, som i linear ritningen

ingår, skall framställas för lärjungen från en företrädesvis
yrkesmässig synpunkt och utan den teoretiska utredning, som man eljest
är man om att giva åt hans geometriska vetande, må med skäl synas
mindre fördelaktigt, liksom ock att det förträffliga hjälpmedel för geometriskt
studium, som den i detta ämne alltjämt tillämpade projektionsläran
erbjuder, icke skall bliva tillgodogjort för den egentliga geometriundervisningen.
Uppenbart vore det riktigast, om linearritningen kunde inordnas
i geometrikursen. Den svenske matematikläraren saknar dock i regeln
utbildning för att undervisa i linearritning. Det har därför under diskussionen
i denna fråga yrkats, att till geometriundervisningen skulle överflyttas
åtminstone de uppgifter, som utgöras av rent geometriska satser och
dessas mera omedelbara tillämpningar, så att allenast de tekniska tillämpningarna
förbleve föremål för undervisningen i linearritning. Aven för en
sådan anordning möter emellertid ett hinder, nämligen i svårigheten att
inordna projektions- och perspektivlärans grunder i geometrikursen så
tidigt, som för deras tillämpning vid linearritningen är behövligt. Särskilt

Matematik.

vid seminarierna är detta fallet, ty linearritningen bör där ställas i samband
med slöjden och måste därför komma tämligen tidigt i läroplanen.

Man synes därför vid seminarierna få avstå från försöket att ställa
de båda ämnena i det förhållande till varandra, som deras natur eljest
gjorde önskvärt. En ansats till deras närmande har dock gjorts i den föreliggande
matematiska kursplanen genom det för första och andra klasserna
upptagna kursmomentet: »konstruktionsuppgifter, delvis i förening med noggrant
°utförd ritning». Detta har gjorts huvudsakligen i geometriundervisningens
eget intresse. Motsvarande moment i linearritningskursen: »plana
geometriska konstruktioner», har till följd härav kunnat inskränkas till förmån
för det huvudsakliga i denna kurs, projektionsritningen. Klart är,
att i fråga om den konstruktionsritning, som tillhör geometrikursen, icke
åsyftas ett i tekniskt avseende lika prydligt och tidskrävande utförande som
vid den fackmässiga undervisningen; arbetet skall visserligen göras med
matematisk noggrannhet och med användande av cirkelbesticket men kunna
utföras i klassrummet eller i hemmet och på jämförelsevis kort tid. A
andra sidan skall det i överensstämmelse med den matematiska undervisningens
syften kunna förbindas med beräkningsuppgifter och därigenom
bliva innehållsrikare. Att en och annan från geometrisk synpunkt tämligen
värdelös konstruktion, som nu vid linearritningen mekaniskt utföres efter
given föreskrift, skall komma att bortfalla, är knappast att beklaga. Ett
ytterligare samband mellan de ifrågavarande ämnena innebär det förutnämnda
till fjärde klassens kurs i rymdgeometri fogade momentet: »grunderna
för projektions- och perspektivritningen», som bör giva matematikläraren
uppfordran att, i den mån tiden medger, ägna uppmärksamhet i
teoretiskt avseende åt de förfaringssätt, som eleverna vid undervisningen i
linearritning redan inhämtat.

Till en matematisk kurs med den syftning, som i det föregående
blivit angiven för seminariekursen i ämnet, hör med en viss grad av nödvändighet
även matematisk uppsatsskrivning. I detta fall måste det givetvis
bli fråga om helt anspråkslösa uppsatser, dock av sådan art, att de
medföra övning att riktigt använda den matematiska skriften och att redogöra
för en matematisk tankegång. Skriftligt arbete hör i allmänhet taget

Matematisk

skrivning.

Matematikens
metodiska
behandling
i folkskolan.

Grunderna för undervisningsplanen.

tillsammans med varje mera självverksamt studiesätt, och den korta skriftliga
framställningen torde inom seminarierna vinna ökad användning inom
olika ämnen. I fråga om matematiken skall den helt visst befinnas vara
icke blott av hälsosam inverkan på studiearbetet i det hela utan ock särskilt
ägnad att tjäna som prov på elevens insikt och förmåga i ämnet.
Kommittén har ansett, att i folkskollärarexamen bör förekomma ej endast
muntlig prövning i matematik utan ock ett skriftligt prov i form av en
matematisk uppsats (stadgeförslaget § 60). Och i kursförslaget för ämnet
ha för tredje och fjärde klasserna upptagits »några smärre matematiska uppsatser».
Sitt huvudsakliga ändamål torde den matematiska skrivningen fylla,
utan att den behöver förekomma ofta. Rörande innehållet är endast att
erinra, att man även hår har att begränsa sig till enkla och praktiska uppgifter.
Bland sådana torde ock kunna i fjärde klassen förekomma någon
metodisk fråga.

Till höstterminen i fjärde klassen förlägges en metodisk översikt av
•folkskolans matematikkurs. Eleven har då i det närmaste genomgått seminariets
matematikkurs; han har dessutom redan fått börja att själv meddela
undervisning i matematik och därvid fått känna behovet av såväl teoretisk
som metodisk säkerhet. Med den förutsättning för en skarpare uppfattning
och riktigare värdering, som han bör hava vunnit, får han nu
återgå till det område, inom vilket han som lärare skall röra si°\ Att

detta område därvid göres till föremål icke blott för metodiskt utan ock
för teoretiskt studium, ligger i sakens natur, då ju en riktig uppfattning
av ett ämnes metodik icke är möjlig utan ett grundligt inträngande i
ämnet självt.

Man behandlar talsystemet och dess uppkomst, bråkbegreppet och
decimalbråken samt talsystemets utvidgning genom det negativa och det
irrationella talet och belyser ånyo det senares egenskaper genom jämförelse
med de avslutade och de periodiska decimalbråken. Ur läran om de hela
talen upptagas särskilt de praktiskt viktiga frågorna om största gemensamma
divisorn och minsta gemensamma dividenden, om primtal och sammansatta
tal, varvid de även i folkskolan använda reglerna för tals delbarhet
algebraiskt utredas och den egenskap hos de hela talen, som finner tillämp -

Matematik.

ning i det s. k. nioprovet, förklaras. Från såväl aritmetisk som algebraisk
synpunkt repeteras de olika räknesätten med klart fastställande av räkningens
betydelse, med noggrant klargörande av förfaringssättet, med bevis
för räknelagarnas giltighet, i den mån sådana äro för eleven fattbara och
av värde. Särskild vikt lägges vid repetitionen av bråkläran och i sammanhang
därmed vid ett förnyat inskärpande av begreppet förhållande.

Vid allt detta hålles nu det metodiska intresset i sikte, och läraren
söker att leda eleverna fram till synpunkter för en planmässig och säker
metodisk behandling av räkneundervisningen i folkskolan. Icke minst
gäller det därvid för honom att arbeta för en förståndig begränsning och
praktisk läggning av denna undervisning, att framhålla vad däri är huvudsakligt
och vad däri icke bör ingå. Viktigare metodiska frågor upptagas
till diskussion, typiska exempel på tillämpningsuppgifter, som höra till
folkskolans kurs, genomgås, och eleverna övas att själva sammansätta uppgifter
av likartad beskaffenhet. Särskilt betonas härvid vikten av att det
sakliga innehållet i uppgifterna företrädesvis hämtas från det praktiska arbetslivet
i barnens omgivning. Huvudräkningens metodik behandlas. Aven
inledningen till ekvationsräkningen genomgås från metodisk synpunkt.

I geometrien bör den teoretisk-metodiska kursen framför allt avse
den egentliga folkskolans kurs. Denna, som helt och hållet bygger eller
bör bygga på erfarenhet och åskådning, som bör begagna sig av mätning,
vägning, ritning, utklippning, hopvikning o. s. v. samt ställas i samband med
slöjdundervisningen och söka sina tillämpningar inom barnets intressekrets,
förutsätter hos folkskolläraren ej blott pedagogisk förmåga utan även goda
geometriska insikter. Också skall behandlingen av dess metodik giva seminarieläraren
anledning att upptaga även några av de rent geometriska spörsmål,
som tillhöra elementargeometrien, och att anlita elevernas under det
föregående arbetet inhämtade vetande.

Lämpligt är, att läraren i detta sammanhang tecknar för eleverna
några drag ur matematikens, särskilt geometriens, äldre historia. I

I allmänhet taget pågår för närvarande i fråga om skolkurserna i
matematik en strävan att allt mera sammangjuta deras olika delar och
bringa dem in under enhetliga synpunkter för behandlingen. Något dylikt

12—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Koncentra tion.

Grunderna för undervisningsplanen.

Enskilt

studiearbeta.

har ock kommittén eftersträvat i fråga om den föreslagna seminariekursen,
såsom av det föregående torde framgå. Matematikundervisningens huvudsyften
skola verka bestämmande på lärosättet och stoffurvalet; icke den
formella övningen, utan uppgiftens sakliga intresse skall träda i förgrunden;
de olika momenten få icke behandlas vart och ett liksom för sin
egen skull; varje ny del skall organiskt framgå ur det förut givna och
upptagas endast till den utsträckning, vari den visar sig verkligt behövlig
för vinnande av det huvudsakliga mål, man satt sig före; den inom ett
område förvärvade kunskapen skall göras fruktbar inom ett följande. De
olika sidorna av ämnet skola så mycket som möjligt hållas samman och
ställas i förbindelse med varandra: algebran skall icke oförmedlat inträda
liksom ett nytt ämne, utan framgå ur aritmetiken; geometrien skall från
början förbindas med algebran, rymdgeometrien sammanhållas med plangeometrien,
det trigorlometriska ingå som natuidig beståndsdel i planiinetrien;
linearritningen skall, åtminstone i någon mån, ställas i samband
med geometrien i övrigt; funktionsbegreppet med dess geometriska uttryck,
den grafiska framställningen, skall under ett gemensamt betraktelsesätt
sammanföra eu mängd olikartade uppgifter och bilda ett ytterligare föreningsband
mellan geometri och algebra. Utan fasthållandet av sådana synpunkter
skulle den föreslagna kursen sakna koncentration och icke giva ett
sammanhängande helt av kunskap. Det sagda innebär icke, att de olika
beståndsdelarna av en årskurs skola samtidigt förekomma i undervisningen.
Tvärtom ligger det ju i sammanhållningens intresse, att så icke sker. Man
både kan och bör under olika delar av läsåret koncentrera sig på olika
delar av kursen. Därmed vinner man ock i arbetsintensitet och hushållar
bäst med den knappa tid, som står till ämnets förfogande.

För det enskilda studiearbetet erbjuder matematiken lämpliga uppgifter,
i det att åt den intresserade och begåvade eleven kan lämnas att
med hjälp av en utförligare lärobok söka att på egen hand skaffa sig utvidgad
och tillika fördjupad kunskap inom ett eller annat område eller att
genom lösning av uppgifter ur en omfångsrikare exempelsamling vinna
större övning och säkerhet inom någon del av kursen. Särskilt ägnar

Matematik.

sig trigonometrien för ett genom enskilt arbete fortsatt studium; med någon
hjälp från lärarens sida skall även den analytiska geometrien vara
tillgänglig för eleven, van som han genom den grafiska framställningen
blivit vid det analytiska betraktelsesättet. För det arbete han utfört skall
han i de flesta fall lämpligast redovisa skriftligen.

Grunderna för undervisningsplauen.

lnträdesfordringar.

Ökat utrymme
åt
allmänna
historien.

Historia.

(Jämför Band 1 sid. 161 och sid. 587.)

Såsom inträdesfordran i historia skulle kommittén helst önskat uppställa
det mått av insikter i ämnet, som förutsättes för uppflyttning frän
femte läroverksklassen till gymnasiets första ring. Den inträdessökande
borde alltså ha genomgått en sammanhängande, ehuru kortfattad kurs såväl
i svensk historia som ock i allmän. Då emellertid allmänna historien
ej har plats på den egentliga folkskolans undervisningsplan och överbyggnader
på folkskolan ännu i alltför ringa omfattning kommit till stånd, har
det synts kommittén lämpligast att för närvarande avstå från detta krav
och att såsom inträdesfordran till seminariets första klass uppställa endast
kännedom om fäderneslandets och de skandinaviska grannlandens historia.
Att denna kännedom måste vara mera omfattande än den, som kan inhämtas
i den egentliga folkskolan, är uppenbart. Och då ifrågavarande
ämne bättre än många andra ägnar sig för självstudier, har kommittén
ansett, att som inträdesfordran bör kunna uppställas kännedom om Sveriges
och de skandinaviska grannlandens historia till omfattning i huvudsak
motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium.

Den första fråga, som vid uppgörande av planen för seminariets
historieundervisning framställer sig, blir då helt naturligt den: i vilken
omfattning och på vad sätt bör allmänna historien däri ingå?

För närvarande har denna sida av historien ett synnerligen knappt
utrymme sig tillmätt. Såsom ofta framhållits, ha seminariernas lärokurser
fordom ansetts ej böra omfatta väsentligen annat än sådant, som alldeles
omedelbart avsett den undervisning, vilken eleven efter sitt utträde ur

Historia.

seminariet själv skulle ha att meddela barnen i folkskolan. Då nu, såsom
nyss blivit nämnt, folkskolans läroplan icke upptagit någon kurs i allmän
historia, har i enlighet med denna uppfattning seminariernas gällande
undervisningsplan i ämnet kommit att utöver fäderneslandets
historia begränsa sig till »bilder ur allmänna historien» samt »kort översikt
av allmänna historien under nyare tiden». Uttrycket »bilder» har naturligtvis
kunnat fattas på mycket olika sätt, men ofta torde därmed hava menats
knappa notisartade stycken, lösryckta ur det historiska sammanhanget.

Det synes kommittén påtagligt, att en ändring i detta förhållande
är nödvändig. Härför talar ej blott jämförelsen med allmänna läroverket,
där en dubbel kurs i allmän historia ansetts behövlig: en lägre i realskoleklasserna
2—5 och en högre i gymnasialringarna I—IV. Den första av
dessa kurser ådagalägger, att man ansett kunskap i allmän historia vara
en alldeles oumbärlig del av grundläggande allmänbildning. Ensamt
ur sådan synpunkt vore ock ett väsentligt utvidgande av seminariets
undervisning i allmän historia väl motiverat. Härtill komma emellertid
andra skäl, som äro av om möjligt ännu mera genomgripande betydelse.
En något så när fyllig allmänhistorisk undervisning är nämligen
en oumbärlig förutsättning, för att seminarieleverna skola kunna i
önskvärd grad tillgodogöra sig dels undervisningen i Sveriges historia, dels
undervisningen i åtskilliga andra av seminariets ämnen och ämnesgrenar.
Först och främst är tydligt, att med den starka påverkan, som Sverige
under tidernas lopp rönt från övriga land, och med den betydande och
ärofulla del, som vårt folk tagit i världshändelserna, det måste vara omöjligt
att erhålla en någorlunda riktig föreställning om detta folks egna
öden, om de ej få ses i sitt samband med historien i det hela. Härtill
kommer, att seminariernas elever för en del av sin speciella utbildning
ha behov av insikt i allmän historia. De ha nämligen att såsom blivande
undervisare i kristendomskunskap inhämta en ganska ingående kurs i kyrkohistoria,
och de skola därjämte studera pedagogikens och uppfostringsväsendets
historia. Men för att undervisningen i kyrkohistoria samt i pedagogikens
och uppfostringsväsendets historia må medföra avsett gagn,
måste den kunna ansluta sig till en fast stomme av allmänhistorisk kunskap.
Finnes ej en sådan, kommer den att mer eller mindre sväva i luften.

Grunderna för undervisuiugsplanen.

Svensk och
allmän historia.

Hänsynen till såväl folkskollärarnas allmänbildning som deras yrkesbildning
kräver alltså ett väsentligt utvidgande av den undervisning i allmän
historia, som hittills vid våra seminarier meddelats.

Om det sålunda är givet, att i seminariets historiska kurs den allmänna
historien måste vida bättre tillgodoses, än hittills i allmänhet
varit fallet, torde följa närmast i ordningen att bestämma, i vilket förhållande
densamma därstädes lämpligen bör ställas till fäderneslandets
historia.

Närmast till hands och även mest i överensstämmelse med hittills
inom skolvärlden gängse praxis skulle det givetvis vara, om man läte svensk
och allmän historia bilda två från varandra skilda kurser, vilka kunde antingen
följa efter varandra eller ock löpa parallellt vid sidan av varandra.
Med vilkendera anordningen som helst skulle emellertid ett sådant förhållande
de båda ämnesgrenarna emellan vara förknippat med synnerligen stora
olägenheter. Enär seminariet är fyrårigt, skulle den förra anordningen
antagligen innebära, att den svenskhistoriska kursen komme att upptaga
ett par år och den allmänhistoriska likaledes ett par år. Givet är, att
under sådana omständigheter båda kurserna måste löpa fara att bliva
ganska magra översiktskurser av ringa intresse och följaktligen även med
ringa behållning. Lika ofördelaktig bleve dock på grund av tidens begränsning
även den motsatta anordningen: att låta den svenska och den allmänna
historien fortgå vid sidan av varandra och oberoende av varandra alla fyra
klasserna igenom. Timtalet för var och en av ‘dem bleve nämligen i så
fall alltför ringa, för att på någotdera området erforderlig fyllighet skulle
kunna vinnas.

Genom ingen av nu nämnda båda anordningar tillfredsställdes för
övrigt den sunda pedagogiska grundsats, som kräver koncentration, d. v. s.
att det, som i verkligheten hör samman, må, såvitt görligt är, även i undervisningen
få höra samman. Skall denna grundsats komma till sin rätt,
måste vid undervisningen allmän historia och svensk historia på det närmaste
förknippas med varandra. I verkligheten är nämligen sambandet mellan
dem så genomgripande, att icke ens den enklaste svenskhistoriska kurs
kan genomgås, utan att detta samband i någon mån framhålles. Man be -

Historia.

höver blott tänka på sådana historiska företeelser som folkvandringarna,
vikingatågen, kristendomens utbredning, katolska kyrkans grundläggning
och tillväxt, korstågen, riddarväsendet, stadsväsendets uppkomst, reformationen,
trettioåriga kriget, enväldet, den upplysta despotismen, franska revolutionen
o. s. v. för att finna, att så är. Förhållandet är så påtagligt,
att det icke ens på undervisningens lägsta stadium kunnat helt förbises.
Även i kortfattade svenskhistoriska läroböcker hava därför en del upplysningar
och drajr ur världshistorien måst här och var inflätas, och ju större

Ö 0 ,

fordringar som komma att ställas på undervisningens inre helgjutenhet och
sammanhang, ju strängare måste uppenbarligen det kravet vidhållas, att
den svenska och den allmänna historien måste sättas i organisk förbindelse
med varandra.

Att svenska historien härvid måste utgöra undervisningens huvudföremål
och få sig brorslotten av utrymmet tillmätt är givet. Den
är uppenbarligen av det ojämförligen största värdet för seminarieeleverna
ej blott i fråga om deras allmänt medborgerliga bildning utan även med
avseende å deras utbildning till blivande lärare i folkskolan. Men just
för att den svenska historien skall kunna fullt komma till sin rätt, får den
icke behandlas såsom fristående och lösryckt ur sitt allmänhistoriska sammanhang.
Dess personligheter och tilldragelser böra, där så år möjligt,
framställas mot de världshistoriska händelsernas bakgrund; i de flesta fall
torde de först därigenom komma att framstå i en belysning, som gör
deras betydelse påtagligt klar.

Utan en sålunda genomförd inre förbindelse mellan allmänna och
svenska historien torde det knappast vara möjligt att så strängt hushalla
med den knappa tiden, som nödvändigheten fordrar. Anordningen i fråga
är säkerligen den enda, genom vilken det kan bliva tänkbart, att man under
eu kurs av i regeln endast fyra år skall kunna lyckas bibringa eleverna
en någorlunda tillfredsställande helhetsuppfattning av den historiska
utvecklingen och en tillnärmelsevis riktig föreställning om det svenska
folkets uppgift och plats i denna utveckling.

Klart är, att en djupare kännedom om Sveriges historia icke är
möjlig utan bekantskap med de viktigaste dragen av de skandinaviska

Grunderna för undervisningsplanen.

9(5

grannlandens historia och att sålunda alltjämt vid undervisningen i svensk
historia anknytning måste sökas härtill.

D<-ka1 hemSåsom kommittén upprepade gånger haft tillfälle påpeka, har i fråga
bygds- om skolundervisning i allmänhet den tankegången ursprungligen varit härskande,
att det endast kan vara vetandets erhållna resultat, som böra
meddelas, men att undervisningen ingalunda kan sätta som mål att tillika
visa den väg, på vilken kunskapsresultatet erhållits. Sättet för vetandets
bibringande har därför länge på alla områden huvudsakligen varit det
dogmatiskt meddelande.

Så småningom har emellertid i förevarande hänseende inom alla
ämnen en genomgripande ändring ägt rum. Undervisningen har efter hand
blivit omlagd så, att man, med utgångspunkt i den av lärjungarna omedelbart
iakttagna verkligheten, sökt leda dem att, åtminstone i någon mån,
själva finna vägen till kunskapen. Behållningen bör vinnas icke genom
rent överlämnande från läraren till eleverna utan i största möjliga grad genom
dessas eget självverksamma sökande (»hevristisk metod»). Tidigast har —
såsom förklarligt är — en sådan omläggning av undervisningen blivit genomförd
i fråga om matematiken och de naturvetenskapliga ämnena, och ej sällan
har därför den föreställningen gjort sig gällande, att nu antydda förfaringssätt
egentligen endast kunde tillämpas på det matematisk-naturvetenskapliga
området, icke på det s. k. humanistiska. Steg för steg har man emellertid
funnit, att det även inom detta sistnämnda är på sin plats, ehuru av
flera orsaker dess genomförande här varit förbundet med vida större
svårigheter.

Icke minst hava dessa svårigheter gjort sig gällande i fråga om
historieundervisningen. Att det innehåll, varmed denna undervisning rör
sig, till sin art legat den barnsliga och ungdomliga uppfattningen särdeles
nära, har visserligen aldrig kunnat förbises. Därom har ju det starka
intresse, som historiskt berättande alltifrån uråldriga tider förmått tillvinna
sig, burit alltför påtagligt vittnesbörd. Men lika oförnekligt är — åtminstone
vad beträffar den historieundervisning, som i våra barnskolor vanligen meddelats
— att densammas innehåll så till tid som rum mången gång tett
sig för lärjungarna såsom nästan fullständigt saknande samband med den

Historia.

omgivning, vari de själva leva. Det har måst förefalla dem, som om
människorna inom denna omgivning och deras arbeten å ena sidan samt
historiens människor och deras liv å andra sidan vore två alldeles skilda
världar. Att det är iakttagelsen av de förra, som huvudsakligen ger oss
nyckeln till uppfattningen av de senare, samt att vi stå i omedelbar
förbindelse med gångna släkten just genom de alster av dessas egen verksamhet,
som de lämnat efter sig, detta är något, som man vid historieundervisningen
vanligen icke tillräckligt beaktat och som i hög grad bidragit
att giva nämnda undervisning det drag av »opraktiskhet», av isolering
från nutidslivet, som onekligen alltför mycket kännetecknat densamma.

I detta avseende bör mycket kunna vinnas, om undervisningen i
historia likaväl som undervisningen i geografi och naturvetenskap får sin
utgångspunkt och sitt stöd i hembygdsstudium.

Angående hembygdsstudiets ställning inom seminariet har kommittén
tillfälle att utförligare vttra sig vid behandlingen av geografiundervis O

J o o o O

ningen, med vilken detta studium onekligen allra närmast hör samman.

Såsom där påvisas, måste ett av hembygdsstudiets huvudsyften vara
att bibringa en omedelbar konkret bekantskap med hembygdens befolkningsförhållanden
samt dess näringsgrenar och de enklaste yttringarna av
dess samhällsliv (jfr sid. 116). Genom ett dylikt, till den omgivande verkligheten
omedelbart anslutet studium böra eleverna kunna vinna förtrogenhet
med de stora faktorer av fysisk och andlig art, vilka i skiftande former
på alla orter och under alla tider gjort sig gällande, och till vilka
man därför nästan på varje punkt måste gå tillbaka icke blott vid den
geografiska undervisningen utan ock vid den historiska.

Hembygdsstudiets betydelse för historieundervisningen ligger emellertid
ej endast däruti, att det knappast är möjligt att utan bekantskap
med den omgivande verkligheten i nutiden vinna en rätt uppfattning av
förra tiders människoliv. Såsom ovan blivit antytt, öppnar detta studium
därjämte en möjlighet att ej endast liknelsevis skapa oss en föreställning
om forna släkten utan tillika att träda i omedelbar beröring med dem
genom de ända in i nutiden bevarade alstren av deras egen verksamhet.
Det förhåller sig med varje hembygd som med varje hem; den är en

13—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

skapelse icke allenast av naturen utan ock av människorna. Näppeligen
finns det i vårt land en bygd, som ej är rik på talande vittnesbörd från
framfarna dagar. Varje hemman och torp har sitt stycke historia, snart
sagt vavje byggnad likaså. Särskilt kyrkorna med de i dem bevarade föremålen
och de dem omgivande kyrkogårdarna utgöra, ur denna synpunkt sett,
ofta sannskyldiga museer, vilkas studerande under sakkunnig ledning skulle
kunna giva en långt mera åskådlig och levande kunskap av kulturhistorisk
och personhistorisk art, än böcker ensamma i allmänhet förmå skänka.
I många, att icke säga de flesta svenska bygder är det med stöd av gravar,
runstenar, hällristningar och andra fornlämningar av olika slag möjligt
att leda sig väl tusen år tillbaka i tiden, ocli där dylika minnesmärken
saknas, har man ej sällan i själva ortnamnen en kvarlevande historisk
källa, som, enligt vad den nyaste forskningen givit vid handen, lämnar
värdefulla upplysningar från ännu avlägsnare tidsåldrar. Till nu antydda
minnesmärken komma naturligtvis även de urkunder i form av skrivna
handlingar, gamla stadsplaner, kartor och bildverk in. in., vilka seminariestadens
egna allmänna verk och inrättningar i sina arkiv inrymma och
vilka erbjuda det i flera hänseenden säkraste materialet för dess lokaloch
personhistoria. Seminariet äger ju i de flesta fall t. o. in. självt ett
arkiv, genom vars urkunder dess öden kunna följas tillbaka från våra
dagar till dess äldre tider, år bortom år.

Genom att låta historieundervisningen inledas med ett hembygdsstudium
av här i korthet antydd art blir det möjligt att också vid denna
undervisning kunna fortskrida från det närmare till det avlägsnare, att låta
även den historiska kunskapen i väsentlig mån byggas på självverksamhet
och egen iakttagelse samt att alltifrån begynnelsen giva lärjungarna ett
starkt och omedelbart intryck av vad historisk verklighet och visshet i
själva verket innebära.

Just i detta stycke har historieundervisningen, sådan den ofta bedrivits,
icke åtnjutit det bästa anseende, vare sig hos den stora allmänheten
eller bland mera kritiskt skärskådande pedagoger. Det finnes, har en av
våra mest bemärkta pedagogiska tänkare1) yttrat, intet mera bildande läro -

J) I’. A. Siljeström: Smärre skrifter rörande uppfostran ock undervisning, sid. 305.

Historia.

iiinne än människans historia men tillika intet, i vilket undervisningen
bedrives på ett i bokstavlig mening mera bakvänt sätt. »Den historiska
kunskapen bygges upp på sagans och traditionens moln och dimmor,
från vilka den sedan stiger upp ända till vår tid på auktoritetens stege.
Lärjungen får alltifrån början intet begrepp om historisk sanning eller möjligheten
av historisk sanning, icke om någon annan historisk visshet än
föresägandets. Att dessutom vad som föresäges alltför ofta är sken för
verklighet, bisak för huvudsak, gissningar för sanning, osäkra omdömen
för faktum — sådant kommer därtill. Vad nu detta senare beträffar, äro
säkert alla överens därom, att lärare och läroboksförfattare icke kunna vara
nog försiktiga och uppmärksamma, att dylika fel må kunna undvikas. Vad
åter den förra anmärkningen angår, praktiseras allmänt och utan motsägelse
den metoden att släppa in lärjungen i historien, icke genom nutidens vida
öppnade portar utan genom sagoperiodens bakport. Sunda pedagogiska
åsikter föreskriva likväl i det fallet, att lärjungen införes i historia (vilket
icke menar: fullbordar sin historia) genom att gå från det närvarande
till det förflutna. Endast så kan han få något begrepp om vad historia
verkligt är.»

Må vara, att dessa tankar fått en nog starkt tillspetsad form och att
de praktiska slutsatser, man ur dem velat draga, till stor del varit ohållbara;
de anmärkningar mot den gängse historieundervisningen i många av våra
skolor, som i dem innehållas, torde dock i det hela icke kunna jävas.
Vill man i förevarande hänseende något avsevärt vinna, måste denna undervisning
söka sin anknytnings- och utgångspunkt i lärjungarnas kännedom
om hembygdens samhällsförhållanden och historiska minnesmärken. < >eh
samma skäl, som tala för införande också på seminariet av hembygdsstudiet
såsom grundval för den geografiska undervisningen (sid. 112 ff.), äga
giltighet även i fråga om en motsvarande åtgärd med avseende på undervisningen
i historia. Utan en föregående sakkunnig handledning kan det
icke väntas, att den blivande folkskolläraren skall kunna ur historisk synpunkt
planmässigt utforska den bygd, till vilken han får sin verksamhet
förlagd och på ett tillfredsställande sätt förmå tillgodogöra sig de åskådningsmedel
för historieundervisningen, som denna bygds förhållanden kunna
erbjuda.

100

Grunderna för undervisningsplanen.

Tillbakaskridandc

eller framåt
skridande
ordningsföljd? -

Huru berättigat det kravet än må vara, att historieundervisningen
-bör utgå från en av lärjungen känd verklighet, alltså från sådant som
tillhör hans erfarenhetskrets i nutiden, får doek detta krav — såsom understundom
skett — ej drivas över det rimligas gränser.

Ur den gamla pedagogiska grundsatsen »från det närmare till det
avlägsnare» har man på sina håll velat härleda den fordran, att vid historieundervisningen
den kronologiska ordningen borde i möjligaste mån omkastas.
I vårt land torde denna tanke ha stannat på papperet, men annorstädes,
särskilt i Tyskland, har man med stor energi arbetat på att sätta
den i verket. Efter åtskilliga mer eller mindre följdriktiga ansatser i
sådan riktning (exempelvis av Karl Biedermann och den Herbart-Zillerska
skolan) erhöll yrkandet på ett tillbakaskridande (»regressivt») framställningssätt
eu alldeles särskild auktoritet vid den officiella skolkonferensen i
Berlin år 1890, då kejsar Wilhelm gav detsamma sin obetingade tillslutning
med de bevingade orden: »Hittills har vägen, om jag så må säga, lett
från Termopyla: över Canna? till liossbach och Vionville — jag leder ungdomen
från Sedan och Gravelotte över Leuthen och Rossbach tillbaka till
Mantinea och till Termopyla?; jag tror, att detta är den rätta vägen, och
den måste vi med vår ungdom vandra.» 1 enlighet härmed ha ock i Tyskland
en del läroplaner blivit uppgjorda samt läro- och läseböcker utarbetade.

Vid bemödandena att följa den sålunda utpekade vägen har det
emellertid alltmera tydligt visat sig, att den i själva verket är oframkomlig.
Historiens innehåll är vad som sker, och skeendet försiggår i framåtgående
tidsföljd samt måste, i fall det skall kunna uppfattas, även så
framställas. Visserligen förmår vår tanke språngvis förflytta sig ett större
eller mindre stycke tillbaka i tiden, men efter varje språng måste den, i
fall sammanhang skall kunna vinnas, fortskrida framåt igen i kronologisk
ordning; att berätta baklänges strider mot berättandets natur. Ju mera strängt
man söker tillämpa den s. k. regressiva metoden, ju mera uppenbart blir
det därför, att den i sig själv är ett konstleri, som, långt ifrån att kunna
bringa reda i uppfattningen av det historiska förloppet, endast är ägnat
att ohjälpligt inveckla och tilltrassla densamma.

Det riktiga synes sålunda vara att låta den tillbakaskridande ordningsföljden
komma till användning, endast då det gäller att genom ett

Historia.

•101

historiskt hembygdsstudium bibringa lärjungarna un möjligast konkret
bekantskap med de grundläggande begreppen: historisk verklighet, historisk
förändring, historiskt avstånd. När på sådant sätt sammanhanget mellan
nu och fordom gjorts mera levande för Järjungarnas medvetande, har hembygdsstudiet
i sin egenskap av inledande åskådningskurs fyllt sitt syfte,
och den egentliga historieundervisningen kan då med framgång begynna
och fortgå i tidsordning från den förhistoriska åldern intill våra dagar.

Såsom vid behandlingen av geografiundervisningen närmare utvecklas
(sid. 112—115), bör hembygdsundervisningen inom folkskolan erhålla en
mera självständig plats såväl på skolans grundläggande som på dess avslutande
stadium, varjämte studiet av hembygdens förhållanden helt igenom bör fa
tjäna såsom ett huvudsakligt hjälpmedel för vinnande av åskådlighet pa
alla de kunskapsområden, där sådant är möjligt. Något liknande gäller
ock om historieundervisningen icke blott i folkskolan utan ock på seminariet.

Givet är emellertid, att stora och viktiga delar av den historieundervisning,
som seminariet måste meddela, icke på osökt sätt kunna omedelbart
anknytas till föremål och företeelser i hembygden. För att det oaktat
åt denna undervisning bevara den verklighetsprägel, som den ej utan skada
kan umbära, bör man i möjligaste mån grunda densamma på trogna återgivningar
av verkliga historiska aktstycken, vare sig i ord eller bild.
Utomlands, särskilt i Tyskland, har man sedan mer än ett halvt arhundrade
tillbaka i dylikt syfte begagnat sig av för skolans behov lämpade urkundssamlingar
(»Quellenbucher»). Även hos oss hava under senaste tiden
liknande samlingar av valda historiska aktstycken för skolbruk utgivits. Man
kan i detta avseende hänvisa dels till G. Löws »Allmän historia» dels till
Emil Hildebrands och Carl Grimbergs »Ur källorna till Sveriges historia
under nyare tiden», vilket sistnämnda arbete bland annat är avsett just
för seminarierna. Om hjälpmedel av dylik beskaffenhet komme till användning,
skulle omständliga läroböcker bli överflödiga och läxläsningen
kunna i väsentlig mån inskränkas men den verkliga kunskapsbehållningen
det oaktat bliva betydligt större, än hittills i allmänhet varit fallet.

Undervisningens
anknytning
till
historiska
aktstycken.

102

Grunderna för undervisningsplanen.

Till de aktstycken, som vid historieundervisningen böra begagnas,
höra icke blott texter utan ock bilder, helst givetvis sådana, som stamma
just från den tid, till vilken deras ämnen hänföra sig. Bilder av denna
art kunna ofta giva ett långt rikare innehåll än många ord.

Historieundervisninaens
förhållande
till
den övriga
undervisningen.

I samband med det nyss framhållna står frågan om historieundervisningens
förhållande till undervisningen i övriga ämnen.

Om dess förbindelse med geografiundervisningen är i det föregående
nämnt. Synnerligen nära står den ock undervisningen i kristendomskunskap,
i modersmålet och i pedagogik. Kristendomsundervisningen grundar sig
väsentligen på urkunder av icke blott religiöst utan även utomordentligt högt
historiskt värde, och i densamma ingå dessutom två historiska ämnesgrenar,
nämligen allmän religionshistoria och kyrkohistoria. Modersmålsundervisningen
skall enligt kommitténs förslag inrymma en kortfattad framställning
av vårt språks historiska utveckling samt i rätt betydlig utsträckning
därjämte läsning av framstående litteraturalster från olika tidsåldrar,
vilka, om de ock ej kunna räknas såsom historiska dokument i ordets
strängaste mening, dock äro ägnade att giva liv och åskådlighet åt historieundervisningen
samt att belysa en synnerligen viktig sida av utvecklingen.
Detsamma är i hög- grad förhållandet även med den del av undervisningen
i pedagogik, som behandlar uppfostrans och skolväsendets historia.

Som av kommitténs förslag till undervisningsplan framgår, har den
sökt så ordna förhållandet mellan nu nämnda ämnen å ena sidan och
historien å den andra, att de alla genom sin inbördes ordningsföljd skola
komma att på ett ändamålsenligt sätt antingen grundlägga och förbereda
eller ock stödja och utfylla varandra.

Ett nära samband bör äga rum även mellan historieundervisningen
och undervisningen i det nya ämne, som kommittén önskar på
seminariets läroplan infört, nämligen ekonomilära. Historieundervisningen
skulle bli i hög grad ofullständig och förfelad, i fall den icke vid sidan
av annat även kraftigt framhölle de faktorer av ekonomisk innebörd, som
ofta på ett avgörande sätt betingat den historiska utvecklingens gång.
Bland historiska företeelser av djupt ingripande vikt, om vilka ingen riktig
föreställning kan vinnas, utan att de ses även ur ekonomisk synpunkt,

Historia.

103

kunna ruinmas: den förhistoriska kulturen, slaveriet-, koloniväsendet, samhällsbrytningarna
i det gamla Grekland och Rom, folkvandringarna, läns\ äsendet,
livegenskapen, ståndens ursprung och utveckling, städernas uppkomst, korstågens
inverkan på Europas odling, det stora geografiska upptäckterna o. s. %.
Genom det sätt, varpå historieundervisningen behandlar sådana ämnen,
bör den kunna lägga en god grund för den framställning av det ekonomiska
livet, som det är ekonomilärans uppgift att giva.

Slutligen bör påpekas, att historieundervisningen kan sättas i samband
även med sådana ämnen som teckning och musik. \ id undervisningen
i teckning böra, såsom kommittén vid detta ämnes behandling har
tillfälle framhålla, förebilderna i någon om ock ganska begränsad män
väljas från olika historiska tidsåldrar och kulturkretsar och så ordnas, att
de komma att belysa den allmänna historiska framställningen. På samma
sätt kan undervisningen i musik komma att gagna historieundervisningen
och på samma gång själv vinna i intresse, om den upptager folkvisor,
historiska visor, nationalsånger in. m., vilka med sitt musikaliska värde
även förknippa ett historiskt.

Att en framåtskridande ordningsföljd, såsom i det föregående uttalats,
är den för historieundervisningen naturliga, visar sig ännu påtagligare vid
en blick på ämnets art och på det syfte, som man med undervisningen
däruti vill uppnå.

Historiens föremål äro mänskliga händelser och tillstånd, sådana de
framträtt under tidernas lopp, men icke betraktade såsom fristående eller
tillfälligt hopade utan framställda så, som de under individernas och folkens
samliv kommit att utveckla sig ur varandra. Det är utvecklingen,
det inre sammanhanget, som är historiens huvudbegrepp.

Medvetandet härom har icke alltid varit så klart, som det i vår tid
är. Utvecklingsbegreppet har självt haft en lång utveckling att genomgå,
och det kan från historieundervisningens synpunkt hava ett visst intresse
att erinra sig denna utveckling.

Det har, som känt är,funnits en tid, då det historiska intresset riktade sig
framför allt på själva händelsestoffet samt helst sysslade med spännande bragder
och äventyr och då den historiska framställningen därför så gott som

Undervisningen
och
den historiska
utvecklingen.

104

Grunderna för undervisningsplanen.

uteslutande hade formen av episk berättelse. Redan då val- emellertid utvecklingstanken
med, ehuru visserligen ej begreppsmässigt medveten; även
i den enklaste historiska saga förbindas nämligen enskildheterna av en
inre kausalitet, tilldragelserna framgå ur varandra och giva upphov åt varandra,
och ju högre den historiska sagans konst når, ju strängare är den
nödvändighet, med vilken det, som däri försiggår, leder sitt ursprung ur
de handlande personernas själsliga natur.

Tydligare framträder utvecklingstanken i den art av historisk fram*-ställning, som redan under forntiden började steg för steg avlösa den
rent berättande historieformen, nämligen den bedömande och tillämpande
(den s. k. pragmatiska). På detta andra stadium nöjde man sig ej med att
låta händelsernas och livsödenas brokiga kedja passera förbi den inre åskådningen
samt att omedvetet och huvudsakligen estetiskt njuta av den enhetlighet,
som genomgick de skilda länkarna i händelseförloppet och förband
dem till ett harmoniskt helt. Man ville därjämte sammanställa karaktärer
och händelser med varandra efter deras inbördes likheter och
olikheter samt ur jämförelsen dem emellan draga vissa allmängiltiga slutsatser
och lärdomar, ägnade att utgöra rättesnören för handlandet; och
man använde med förkärlek forna tiders personligheter och tilldragelser
såsom uppmuntrande eller varnande exempel för samtidens människor.

Först jämförelsevis sent har emellertid utvecklingstanken mera helt
genomträngt betraktelsesättet. Vår tids historiefrainställning är icke blott
berättande och bedömande, den är därjämte och framför allt orsaksförklarande,
»genetisk», och den sätter som sitt mål att låta mänsklighetens
levnadslopp framstå såsom en oavlåtligt fortgående utveckling. Och det är
först därigenom, att historien sålunda riktat sig på uppdagandet och påvisandet
av orsakssammanhanget i det mänskliga livet, som den blivit en
vetenskap, likställd om ock i mycket olikartad med övriga vetenskaper.

Det säger sig självt, att nu nämnda tre stadier av historisk uppfattning
ingalunda fullständigt avlösa och upphäva varandra. Historien upphör icke
att vara berättande därför, att den därjämte blir bedömande, och den upphör
icke att vara berättande och bedömande därför, att den tillika i allt vidsträcktare
och strängare mån blir orsaksförklarande. Vid historieundervisningen
komma ock helt naturligt alla tre framställningssätten att allt

Historia.

105

ifrån början göra sig gällande, ehuru i väsentligen olika grad allt efter
lärjungarnas ståndpunkt. Under barndomsåldern måste den berättande
formen vara den förhärskande; under övergångsåldern kan i något starkare
mån även bedömandet och tillämpandet komma till; först under ungdomsåldern
låter det tänka sig, att uppfattningen blir i strängare mening
genetisk, så att personligheter och händelser sättas i ett mera vidsträckt
samband med sin omgivning och med tidsomständigheterna samt med
den föregående och efterföljande utvecklingen.

Att en av de främsta uppgifterna för den historieundervisning, som
skall på seminariet meddelas, måste bliva påvisandet av utvecklingen och
dennas huvudsakliga drivkrafter är med hänsyn till det åldersstadium, på
vilket seminarieeleverna befinna sig, utan vidare uppenbart.

Med uppställandet av nu sist angivna fordran är man emellertid inne
på ett område, där den personliga uppfattningen spelar och i viss män
även måste spela en högst väsentlig roll. Med hänsyn till den avgörande
betydelse de motsatta åsikterna på detta område få i fråga om undervisningens
innehåll och läggning torde det vara anledning att i detta sammanhang
erinra även om dessa för fackmannen kända förhållanden.

Inom den historiska undervisningen liksom inom den historiska vetenskapen
ha, såsom allmänt är känt, förts långvariga strider mellan skilda
meningsriktningar: å ena sidan den, som skjuter statslivet och de enskilda
ledande personligheterna i förgrunden, å andra sidan den, som företrädesvis
sysslar med massföreteelserna och kulturtillstånden. Ingen av dessa huvudriktningar
har någonsin varit fullständigt allenarådande; berättelsen om personligheters
levnadslopp och staters öden har städse inrymt kulturhistoriska
drag och skildringar, och vid redogörelsen för kulturens stegvis fortskridande
utveckling har det icke kunnat undgås, att framställningen gärna
kommit att samla sig om sådana personer och stater, vilka på olika områden
under skilda tider varit kulturutvecklingens främsta bärare. Obestridligt
är ju emellertid, att medan under forna tider den förra riktningen
uppenbarligen var den utan all jämförelse övervägande, så har under nyaste
tiden det vetenskapliga intresset därjämte i stigande grad flyttats över på
den senare. De metoder, som på den naturvetenskapliga forskningens fält lett

14—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Undervisningen
och
de olika
historieuppfattningarna.

106

Grunderna för undervisningsplanen.

till så stora framgångar, ha i allt vidsträcktare omfång tillämpats även på
historien, och människorna ha därvid för betraktelsesättet ej sällan reducerats
till rena naturväsenden, lydande i ett och allt under biologiska lagar,
vilka i sin ordning ansetts utan rest uppgå i fysiska och kemiska samt i
sista hand i mekaniska.

Bland de mångahanda hypoteser, som hava sitt ursprung i denna tankegång,
har som bekant en av de mest uppmärksammade blivit den s. k. materialistiska
historieuppfattningen. Enligt denna är utvecklingen i det hela
uteslutande eller så gott som uteslutande bestämd av de rent yttre ekonomiska
betingelserna för livet. De materiella produktionsförhållandena
bilda, heter det, i sin sammanfattning samhällets ekonomiska struktur, den
reala grund, ur vilken rätts- och statslivet sedan höjer sig blott som en »överbyggnad»,
och allt andligt liv förklaras uppkomma endast därigenom, att
dessa produktionsförhållanden »i människornas huvuden omsätta sig i
idéer» samt sålunda komma att »avspegla» sig i de »medvetenhetsformer»,
vilka gå under namnen vetenskap, konst, moral och religion. Det blir
enligt ifrågavarande uppfattning helt enkelt produktionsteknikens fortskridande,
som med naturnödvändighet framkallar, de historiska tilldragelserna
och de historiska personligheterna, och det är följaktligen också
däruti, som man har att söka den uttömmande vetenskapliga förklaringen
till sådana historiska företeelser som kristendomens uppkomst och utbredning,
Luthers reformation, Lionardos konst och Shakespeares sorgespel in. in.

För dylika våldsamma generaliseringar som den nu antydda och
därmed besläktade är naturligtvis historieundervisningen i våra ungdomsskolor
icke rätta platsen. Denna undervisning får visserligen icke förbise,
att de under skilda tider rådande kulturtillstånden äro historiska makter,
som i väsentlig mån inverka på varje enskilds liv och behärska massorna
samt därmed driva utvecklingen i en viss riktning. Den får, såsom kommittén
ock i det föregående framhållit, icke heller förbise, att de ekonomiska
förhållandena äro att räkna bland utvecklingens huvudfaktorer samt
att varje historieframställning, som lämnar dem a sido, maste bli i högsta
grad ensidig och vilseledande. Men minst lika ensidig och vilseledande
skulle den bli, i fall den helt enkelt satte likhetstecken mellan kultur och
materiell -kultur samt uppfattade det andliga livet blott såsom en reflex» av

Historia.

107

det ekonomiska ocli i fall don betraktade kulturtillstånden, med undanskjutande
av personerna och staterna, såsom historiens egentliga, att icke säga
enda verkliga föremål. Uppenbart är ju nämligen, att de s. k. kulturtillstånden
ingalunda äga någon självständig tillvaro, oberoende av människorna,
utan att de tvärtom till sina element — teknik, ekonomi, vetenskap,
konst, religion, uppfostran, samhällsskick — endast äro den samlade behållningen
av människors känslor, tankar och strävanden, vilken som sådan
kommer ej blott de enskilda upphovsmännen till godo utan blir allmän
egendom och överlämnas i arv från släktled till släktled. Vad historien

därför ock i övrigt må vara, alltid är den först och sist skildringen av
människorna, såsom individer och i sitt samliv med varandra.

En av huvuduppgifterna för seminariets historieundervisning måste
vara att bibringa eleverna kunskap om samhällslivet ej blott under förflutna
tider utan framför allt i våra dagar. Ett visst mått av dylik
kunskap utgör numera en så oundgänglig beståndsdel av grundläggande
allmän medborgerlig bildning, att icke ens folkskolan, än mindre fortsättningsskolan
torde i längden kunna visa ifrån sig förpliktelsen att upptaga
någon undervisning häruti på sin läroplan. Så mycket angelägnare måste
det då vara, att den insikt i ämnet, som på seminariet meddelas de
blivande lärarna, kvinnliga såväl som manliga, blir sådan, att den
väcker deras intresse och ger dem förmåga att bibringa detta åt sina
lärjungar.

Den kurs i stats- och kommunalkunskap, som kommittén inrymt
på historiens läroplan, har av lätt insedda skäl fått sin plats vid den historiska
kursens slut. Den kan då stödja sig på den samlade kunskap om
hithörande förhållanden, som eleverna varit i tillfälle att inhämta dels
under hembygd sst udiet, dels även under hela den därpå följande undervisningen
i geografi och historia. Genom att sålunda sättas in i ett konkret
sammanhang bör ämnet kunna undgå den karaktär av torr systematik,
som så gärna velat vidlåda detsamma.

För övrigt gälla för undervisningen i stats- och kommunalkunskap

O o 0 1

på folkskoleseminariet i det hela samma grundsatser som för motsvarande
undervisning på gymnasiet. Såsom i de metodiska anvisningarna till gym -

Stats- och
kommunalkunskap.

108

Grunderna för undervisuiugsplanen.

nasiets kursplan angives, bör ett huvudsyfte för denna undervisning vara
att påvisa, hurusom vårt nuvarande samhällsskick »framgått såsom en produkt
av föregående tiders utvecklingsarbete. Därvid bör ock lärjungarnas uppmärksamhet
fästas vid svensk medborgares rättigheter och skyldigheter
samt nödiga upplysningar meddelas angående det nationella försvarets betydelse
och värnpliktslagens viktigaste bestämmelser».

Undervisning
ssättet.

I)å kommittén vågar hoppas, att en historieundervisning i enlighet
med här framlagd plan skall visa sig fruktbärande, bygger den sin förväntan
härom huvudsakligen på samma omständigheter, som den föreställt
sig skola medföra en liknande verkan även i fråga om andra ämnen,
exempelvis geografien. Dessa omständigheter äro: dels det förhållande, i
vilket historieundervisningen, såsom ovan utvecklats, blivit ställd till undervisningen
i en del Övriga ämnen, dels den strängt enhetliga anordning,
som inom ämnet självt kommit till stånd, icke minst i fråga om den allmänhistoriska
och den svenskhistoriska sidan därav, dels och framför allt
det undervisningssätt, som kommittén tänkt sig begagnat, nämligen anlitandet
i möjligast vidsträckta mån av elevernas själ v verksamhet.

Liksom det geografiska hembygdsstudiet skall grunda sig på studiebesök
och studieutflykter, så ock det historiska; och även i den följande historieundervisningen
böra de komma till flitig användning. Där de historiska
källorna i original ej äro tillgängliga, bör undervisningen, såsom i det
föregående framhållits, i den mån så ske kan, anknyta sig till återgivningar
av texter och bilder från den tid som behandlas. Elevernas intresse för
den episka sidan av historien bör tillgodoses framför allt genom läsning
av berättande verk, varpå seminariebiblioteket bör hava god tillgång, deras
intresse för historisk värdesättning och tillämpning genom deras skriftliga
arbeten och diskussioner.

Vid sidan av det nu angivna bör finnas rum även för läroboken.
Men denna får icke göras till huvudkällan för elevernas historiska vetande;
den skall endast vara ett hjälpmedel, då det gäller att i korta drag
klart sammanfatta och last inprägla vad som väsentligen på andra och
mera givande vägar blivit inhämtat.

Historia.

109

Bland lämpliga föremål för elevernas enskilda arbeten må i främsta
rummet erinras om uppgifter ur hembygdens historia; de erbjuda utan
tvivel de ojämförligt bästa tillfällena att låta eleverna få den inblick i
historieforskningens material och arbetssätt, som en rätt bedriven historieundervisning
bör skänka.

Genom ett sådant undervisningssätt, som kommittén här uttalat sig Historiens
för, böra eleverna under sin studiekurs vid seminariet hava vunnit en viss behandling
förtrogenhet med det undervisningssätt, som, avpassat efter barnens upp- folkskolan
fattningsförmåga, bör bliva vägledande för deras framtida verksamhet som
lärare i historia inom folkskolan. Undervisningen, i ämnets metodik å
seminariet bör alltså hava till syfte att ytterligare klargöra de grundsatser,
av vilka nämnda undervisningssätt bestämmes. Därvid skall således uppmärksamheten
riktas på vikten av att söka anknytningar för historieundervisningen
i hembygdens förhållanden liksom på betydelsen av att även
vid denna undervisning använda åskådningsarbeten och åskådningsteckning.

Och särskild omvårdnad måste ägnas åt utvecklandet hos eleverna av förmågan
att berätta enkelt, klart och sakligt på ett för barnens uppfattning
lämpat sätt.

Grunderna för undervisningsplanen.

Geografien

särskilt

ämne.

Inträdes fordringar.

5. Geografi.

(Jämför liand 1 sid. 164 och sid. 589.)

Länge har enligt allmänna föreställningssättet geografien utgjort endast
ett biämne till historien. I överensstämmelse härmed liar den såväl
på allmänna läroverkens som ock på folkskoleseminariernas undervisningsplan
varit sammankopplad med historien till ett enda ämne, kallat »historia
och geografi». Sedan geografien emellertid under senare hälften av förra
århundradet utvecklats till en vetenskap för sig, bär dess gamla underordnade
ställning till historien ej längre kunnat vidhållas. År 1895 utbröts
till följd härav i de fem lägre läroverksklasserna geografien från
historien och uppfördes å undervisningsplanen såsom ett självständigt ämne
med egna timmar på arbetsordningen, och genom 1904 års reform blev
inom läroverket dess utsöndring från historien fullständigt genomförd. A
seminariernas undervisningsplan däremot har, åtminstone formellt, sammankopplingen
med historien allt hitintills blivit beståndande. Att ifrågavarande
oegentlighet nu bör undanröjas är utan vidare motivering påtagligt.
Kommittén föreslår alltså, att geografien även vid seminarierna skiljes
från historien och hädanefter såväl vid undervisning och betygsgivning
som ock vid lärartillsättning behandlas som ett särskilt ämne. Såsom
lätt inses, innebär detta ingalunda, att all förbindelse mellan geografien
och historien härmed skulle vara avklippt. Tvärtom torde de bada ämnena,
enligt vad kommittén förut varit i tillfälle påpeka, fortfarande kunna
i minst lika hög grad som hittills ömsesidigt stödja och fullständiga
varandra.

Enligt kommitténs förslag till seminariestadga § 31 skall för inträde
i seminariets första klass bland annat fordras »kännedom om d,e olika ländernas,
särskilt fäderneslandets, geografi, till omfattning i huvudsak motsvarande
den, som fordras för inträde å gymnasium».

Geografi.

Av gällande undervisningsplan för realskolan framgår, att vid inträdet
i gymnasiet följande geografiska kurs blivit genomgången: Sveriges
geografi, »fylligt med ingående behandling av landskapstyper, folklivs- och
näringsförhållanden» (klass 1), Norges geografi och en sammanhängande
översikt av Skandinaviska halvön (likaledes klass 1), Europas geografi jämte
en sammanfattande översikt av densamma (klasserna 1, 2 och 3) samt de
främmande världsdelarnas geografi (klasserna 4 och 5), varjämte (redan
i klass 1) givits en översikt av världsdelarna och världshaven jämte korta
upplysningar om jordens form och rörelse.

En grundläggande geografisk kunskap av motsvarande omfattnimj
bör enligt kommitténs mening med skäl kunna förutsättas hos varje inträdessökande
i seminariets första klass. Den, som genomgått en väl skött
småskola och folkskola, bör därstädes till en början ha genomgått en kurs
i hembygdskännedom och härunder blivit förtrogen med de viktigaste typiska
grundföreställningarna inom den allmänna geografien (liksom för
övrigt även inom naturkunnigheten, samhällskännedomen och historien),
varjämte han bör ha lärt att förstå och använda kartan. Av landbeskrivningen,
den s. k. speciella geografien, torde han därpå efter vartannat
ha genomgått fäderneslandets, de övriga skandinaviska ländernas, de övriga
europeiska ländernas och de övriga världsdelarnas geografi. Av vad som tillhör
den matematiska eller astronomiska geografien har han fått åtminstone
någon föreställning om jorden i dess helhet. Har han ytterligare, efter den
egentliga folkskolans genomgående, antingen erhållit fortsatt undervisning i
någon folkskolans överbyggnad eller åtnjutit enskild undervisning eller ock läst
vidare alldeles på egen hand — vilket senare i förevarande ämne låter sig
göra med jämförelsevis större lätthet än i fråga om många andra ämnen —,
torde han ha inhämtat ungefär samma mått av geografisk elementarkunskap,
som är föreskrivet för läroverksklasserna 1—5 och som enligt
kommitténs mening bör förutsättas såsom grundval för seminariets geografiu
nd ervisning.

Då man erinrar sig, att ämnet hembygdskännedom dels ännu ej erhållit
den utveckling i metodiskt hänseende, som önskligt vore, dels hittills
varit främmande för de flesta av våra småskolor och folkskolor samt
att ämnet geografi inom ett stort antal folkskolor av lägre organisations o

o o o

112

Grunderna för undervisningsplanen.

typ fått sig ett ganska knappt utrymme tillmätt, måste man visserligen
förutse, att den geografiska insikt, som enligt det ovan anförda skall av
de inträdessökande fordras, understundom kan komma att med avseende
på sin inre beskaffenhet lämna åtskilligt övrigt att önska. Men även om
så blir fallet, bör genom de nya inträdesfordringarna åtminstone den
fördelen vinnas, att de yttre minnessaker, som inom geografien ej kunna
umbäras, blivit redan före inträdet till rätt betydande omfattning säkert
inpräglade. Genom seminariernas reformerande och i samband därmed
folkskolans höjande skola ock förhållandena även i förevarande avseende
efter hand väsentligen förbättras.

S emmariets
hembygdsstudium,

a) Dess förhållande
till
barndomsskolans
hembygdsundervisning.

Om nu seminarieeleven redan i barndomsskolans lägsta klasser fått sina
geografiska insikter grundlagda på det enda pedagogiskt riktiga sättet, nämligen
genom undervisning i »hembygdskännedom», d. ä. genom konkret bekantskap
med förhållandena i hem och hembygd, skulle det kunna sättas
ifråga, huruvida hembygdsstudium såsom eu särskild beståndsdel av geografiundervisningen
över huvud behöver upptagas på seminariets läroplan.

Vad som givit upphov åt yrkandet, att »hembygdskännedom» såsom
ett särskilt ämne, grundläggande för geografien (liksom ock för naturkunnighet,
samhällskännedom och historia), bör inrymmas på läsordningen för
barndomsskolans lägsta klasser, är den omständigheten, att den geografiska
kunskapen måste ha sin allra första utgångspunkt i barnens omedelbara
erfarenhet, alltså i deras egen iakttagelse av den för dem tillgängliga
närmaste omgivningen, d. v. s. det område av jorden, inom
vilket de under sitt dagliga liv röra sig. Skolans första undervisning i
geografi liksom i andra ämnen måste — har man menat — väsentligen
avse att sanda, fullständiga, beriktiga och ordna den krets av konkreta föreställningar,
som barnen hämtat och allt fortfarande hämta från området för
egen personliga erfarenhet. Angående de föremål och företeelser,

Sill

vilka inom detta område möta dem eller som de genom kortare besök och

e beröring med, är det dem möjligt att

utflykter kunna komma i personli
erhålla ett vetande, som är omedelbart och ursprungligt, medan de däremot
beträffande allt, som ligger utanför samma område, endast kunna
ha eu kunskap, som är medelbar och avledd. Härav följer, att ämnet

Geografi.

113

i sm egenskap av allra första grundläggning för geografisk insikt måste
vara förlagt till småskolan och folkskolans första år samt följaktligen
icke behöver och icke kan i samma egenskap och syfte användas för den
ålder, i vilken seminariets elever befinna sio-.

På folkskolans översta stadium och framför allt inom dess överbyggnader
får hembygdsundervisningen även en annan och mera självständig
uppgift. Den har nämligen där att, såsom beståndsdel av ämnet
geografi, söka göra de unga närmast före deras utträdande i det prakboreerh0a
liv t na^ot mera förtrogna med just den ort
och det samhälle, i vars arbete och utveckling de flesta av dem
inom kort skola hava att göra sin insats och för vars förhållanden
de på grund härav måste vara i alldeles särskild grad intresserade.
Ty^dligt är emellertid, att om en hembygdsundervisning av denna senare
art måste gälla detsamma som om den nyss förut karakteriserade,
nämligen att den, med hänsyn till sitt syfte och sin därav beroende
natur, egentligen avser en vida tidigare ålder än seminarieelevernas.

I betraktande av vad sålunda påpekats, skulle det kunna tyckas, som
om någon hembygdsundervisning överhuvudtaget ej alls borde behöva
förekomma å seminariet i annan form än i egenskap av metodiska anvisningar
åt de blivande lärarna och lärarinnorna angående »hembvgdskännedomens»
ändamålsenliga meddelande å folkskolans lägsta och högsta stadier.
Denna slutsats vilar emellertid på ett förbiseende av vissa omständigheter,
vilka för ämnet i fråga äro i alldeles särskild grad utmärkande.

För det första kan det ingalunda förutsättas, att den hembygdskännedom,
som seminarieeleven under sin barndom inhämtat, är till sitt
stoff sammanfallande med den, som han efter avgången från seminariet
har att meddela sina lärjungar. Eu sådan förutsättning är naturligtvis
ej för handen, såvida seminarieeleven icke med säkerhet kommer att såsom
lärare återvända till alldeles samma bygd, där han själv en gång
varit lärjunge i småskola och folkskola. Men på en dylik tillfällighet
kan man uppenbarligen icke räkna. I de flesta fall torde den hembygd,.om
vilken den från seminariet utgående läraren skall undervisa, bli en helt
annan än den, om vilken han själv såsom barn erhållit undervisning.

15—082815. Follcunrlerv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

114

Grunderna för undervisningsplanen.

Vidare kan det lika litet påräknas, att läraren i dylikt fall skall
kunna alldeles på egen hand själv skaffa sig vad lian för folkskolans hembygdsundervisning
behöver. Ytterst få torde nämligen de enskilda bygder
ännu vara, om vilka en så rik och i alla avseenden tillräcklig beskrivande
litteratur finnes, att den lärare, som får sin verksamhet dit förlagd, skall
kunna ensamt därur hämta erforderlig vägledning för sin undervisning i
hembygdskännedom. För de ojämförligen flesta bygder måste det tvärtom
bli lärarens lott att själv alltifrån grunden sammanbringa, ordna och bearbeta
så gott som hela det erforderliga stoffet. Förmåga att uträtta ett
sådant arbete lär han emellertid i regel ej kunna förvärva på egen hand;
i högre grad än beträffande de flesta övriga ämnen behöver han härvid
sakkunniga lärares omedelbara handledning. Han bör fördenskull under
tiden för sin grundläggande utbildning få vara med om att planmässigt
genomforska den seminariet omgivande bygden, dennas naturliv, samhällsliv
och historiska minnen samt att i bilder, kartskisser och skildringar
återgiva, vad han härunder funnit. Endast pa sa sätt blir han satt i
stånd att framdeles efter liknande metoder allsidigt genomforska den bygd,
där han får sin lärarverksamhet, Utan att han rustats med duglighet härtill,
bär föga utsikt finnas, att han skall kunna ge sin hembygdsundervisning
den levande verklighetsprägel, utan vilken densamma måste anses
väsentligen förfelad.

Det finnes slutligen ännu ett skäl för hembygdsstudiets upptagande å
seminariets läroplan. Hembygdsundervisningens betydelse för folkskolan är
nämligen ej uttömd därmed, att hembygdskännedom skall utgöra ett särskilt
undervisningsämne i denna skola såväl på det grundläggande som pa det avslutande
stadiet. Den har därjämte eu lika viktig uppgift att fylla i så måtto,
att den bör tjäna såsom ett huvudsakligt hjälpmedel för vinnande av åskådlighet,
enär på alla kunskapsområden hembygdens företeelser vanligen erbjuda
de bästa utgångspunkterna, då det gäller att med mera bekanta och lättfattliga
exempel klargöra mera främmande och svårfattliga förhållanden. Hembygden
är ett slags storartat åskådningsförråd eller undervisningsmuseum,
vars tillgodogörande i största möjliga utsträckning ej får försummas. Aven
ur denna synpunkt är det nödvändigt, att varje folkskollärare, såsom nj ss
är nämnt, under sin seminarietid bibringats förmåga att själv skaffa sig

Geografi.

115

en så allsidig och grundlig kännedom om den bygd, dit, han får sin verksamhet
förlagd, att han i full utsträckning kan begagna sig av det oumbärliga
hjälpmedel för åskådliggörande av undervisningen i olika ämnen,
som denna bygds förhållanden i rikt mått erbjuda.

Vid bedömande av frågan om helnbygdsstudiets inrymmande på
seminariets undervisningsplan måste hänsyn tagas till ännu en omständighet
av synnerlig vikt. Hembygdsstudiet vid seminariet är nödvändigt icke
endast som en förberedelse till , den undervisning i folkskolan, vilken seminarieeleven
framdeles såsom självständig lärare skall meddela. Det är
oumbärligt även för den undervisning i olika ämnen, som på seminariet
skall åt honom själv meddelas.

Isynnerhet gäller naturligtvis detta om seminariets geografiska undervisning
och framför allt, om dess undervisning i s. k. allmän geografi. Skall
den allmängeografiska undervisningen erhålla det värde för seminarieelevens
egen bildning och blivande lärarverksamhet i barndomsskolan, som man måste
önska, får den nämligen på inga villkor urarta till ett abstrakt definierande
och systematiserande av de allmängeografiska företeelserna. Tvärtom
måste på varje punkt, där så är möjligt, behandlingen av dessa företeelser
ansluta sig till hembygdsstudiet och utgöra ett slags utvidgning
av detta. :

Så böra de partier av den matematiska eller astronomiska geografien,
som i seminariekursen medtagas, få sin anknytningspunkt i elevernas egna
iakttagelser av 1 sådana naturförhållanden, vilka ha sin grund i jordens dagliga
och årliga rörelse m. m. Vidare bör den fysiska geografien i sina olika
underarter jämte den därmed förbundna geologien grunda sig på enkla
iakttagelser av markens viktigaste beståndsdelar, jordytans fördelning i
land och vatten, hög* och lågland, berg, dalar och slätter samt av luftkretsens
tillstånd och väderlekens växlingar o. s. v. Och på samma sätt
bör framställningen av den biologiska geografien utgå från aktgivandet på
sådana drag i hembygdens natur, vilka i växt- och djurgeografiskt hänseende
äro för densamma bestämmande.

Ur liknande; omedelbara erfarenheter från den närmast omgivande

c!>

verkligheten måste ock de .typiska grundföreställningar om befolknings -

b) Dess förhållande
till
den fortsatta
geografiundervisningen

och seminariets
undervisning
i
övrigt.

116

Grunderna för undervisningsplanen.

förhållanden samt samhälls- och näringsliv härledas, vilka äro den oumbärliga
förutsättningen för att en undervisning av kulturgeografisk innebörd
skall kunna på ett klart och levande sätt uppfattas. Vill man undvika,
att den kunskap av etnografisk, politisk och ekonomisk art, som
studiet av såväl vårt eget som främmande lands geografi bör giva,
kommer att i det väsentliga stanna vid en sken- och ordkunskap, måste
man låta detta studium ha sin rot i en omedelbar konkret bekantskap med
hembygdens befolkningsförhållanden samt dess näringsgrenar och de enklaste
yttringarna av dess samhällsliv. De första grundföreställningarna på
det ekonomiska livets område, såsom behov och förnödenheter, natur och
arbete, arbetsfördelning och arbetsprodukt, tillverkning och förbrukning,
handel och penningar in. m. böra för seminariecleverna bliva klarare och
åskådligare utbildade genom deras aktgivande på de ekonomiska sysselsättningar
och företag av olika slag, som å seminarieorten äro tillgängliga för
iakttagelsen. Likaså bör genom uppmärksammandet av seminariestadens
offentliga verk och inrättningar med därtill knutna samhällsuppgifter och
offentliga arbeten elevernas eftertanke kunna riktas på samhällslärans
viktigaste föremål: familj, kommun och stat, kyrka och skola, fattigvård
och hälsovård, kyrkostämma, kommunalstämma och stadsfullmäktige, rättskipning
och förvaltning m. in. Allt detta naturligtvis icke i form av
ett på definitioner och begreppsdistinktioner byggt system utan i form
av konkreta drag ur livet, ägnade att för eleverna möjliggöra en rätt
uppfattning av de besläktade företeelser på näringslivets och samhällslivets
områden, varmed den geografiska, historiska och ekonomiska undervisningen
på seminariets samtliga följande stadier så gott som oavbrutet kommer
att syssla.

Att det företrädesvis till seminariets första klass förlagda hembygdsstudiet
icke förmår giva den mera begrepp smässig a och strängt systematiska
sammanfattning av hithörande förhållanden, vilken kan vara på sin plats,
sedan lärokurserna i geografi och historia blivit till någon väsentligare
del genomgångna, säger sig självt. Den uppgiften tillkommer givetvis de
framställningar i allmän socialekonomi och ekonomisk politik samt i statsoch
kommunalkunskap, vilka kommittén tänkt sig inrymda i de båda högre
seminarieklassernas kurser i ekonomilära och i historia. Vad hembygds -

Geografi.

117

studiet kan giva är endast de rent grundläggande förutsättningarna. Men
dessa måste det ock giva; utan att så sker, kommer den följande undervisningen
att alltifrån sin begynnelse till stor del sväva i luften.

Av det sålunda anförda framgår, att seminariets geografiska undervisning
enligt kommitténs mening bör inledas med hembygdsstudium men
att detta måste få eu annan karaktär och en större omfattning, än barndomsskolans
hembygdsundervisning kan och behöver äga.

På grundvalen av det studium av seminarieorten och den omgivande Allmän fy°
i . . . sisk geografi

bygden, varmed geogranundervisningen på seminariet sålunda skall inledas med geologi

och vilket även sedermera måste i mån av behov fortsättas, samt med an- \uiturgeo

knytning därjämte till den förberedande kunskap om Sverige och andra grafi land,

som eleverna före inträdet skola hava inhämtat, bör i seminariet

genomgås en kurs i allmän geografi, såväl fysisk geografi som kulturgeografi.

Genom denna kurs böra eleverna erhålla en helhetsuppfattning av
jorden såsom himlakropp, fördelningen av land och vatten, högland och
lågland, berg och slätter, klimatbältena, de viktigaste växt- och djurgeografiska
områdena, de förnämsta människorasernas och folkslagens utbredning,
näringslivets och samhällsformernas geografi, människornas fördelning
efter religion och andlig odling o. s. v.

Inom den fysiskt-geografiska delen därav torde bland annat böra behandlas:
markens viktigaste beståndsdelar, luftkretsen, det rinnande vattnet
och de vulkaniska företeelserna samt de förändringar av jordytan, vilka
äro en följd av luftens, vattnets och vulkanismens inverkan; vidare huvuddragen
av jordens geologiska utveckling, särskilt med avseende på Sverige,
samt växt- och djurvärldens utbredning och fördelning.

Ehuru ifrågavarande allmängeografiska kurs, såsom nämnt är, bör
så mycket som möjligt utgå från iakttagelser i den för eleverna omedelbart
tillgängliga omgivningen, måste givetvis det sålunda samlade ertarenhetsstoffét
på vederbörliga ställen fullständigas med upplysningar om de
viktigaste av de allmängeografiskai företeelser, vilka icke träffas inom denna
omgivning och därför ej där kunna av eleverna iakttagas, bland annat sådana,
som äro för vårt land helt och hållet främmande, exempelvis vulkaner,
öknar, arktisk och tropisk natur, vildeliv, slaveri, lägre samhälls -

118

Grunderna för undervisningsplanen.

och religionsformer m. in. d.,— Sorgfälligt synes man böra undvika att
giva framställningen en utförligt systematiserande och definierande form,
genom vilken den på ett oskäligt sätt skulle upptaga tid och öka arbetsbördan
utan att i motsvarande grad bidraga till klargörande av det geografiska-
orsakssammanhanget och den därav beroende helhetsuppfattningen.

På flera punkter måste såväl undervisningen i allmän geografi som
ock geografiundervisningen i övrigt komma att förutsätta någon kunskap i
astronomisk eller s. k. matematisk geografi. Kännedom om astronomiens allra
första och enklaste grunder tillhör därför ock inträdesfordringarna. Sådana
upplysningar ur den astronomiska geografi cm, vilka eleverna därutöver
behöva för att kunna tillgodogöra sig seminarieundervisningen, bör läraren
vid lämpliga tillfällen meddela, allteftersom behovet gör sig gällande.
Den mera sammanhängande framställningen av jorden såsom himlakropp
(dess form, storlek, ställning, rörelser in. in.) har av skäl, som på annat
ställe (sid. 145 ff.) omförmälas, ansetts böra givas av läraren i fysik i samband
med den astronomiska kurs, som skall ingå i sistnämnda ämne.
Sedan eleverna fått deltaga i denna undervisning, vilken emellertid av hänsyn
till den därför nödvändiga förbildningen i matematik och fysik ej
lämpligen lärer kunna meddelas förr än närmare slutet av seininariekursen,
torde i samband med matematikundervisningen böra genomgås det allra
viktigaste rörande kartors tillkomst: kartprojektioner in. in. (sid. 86).

De främ■ Till nu omnämnda allmängeografiska kurs bör på det närmaste an slag

aeo- sluta sig eu kurs även i speciell geografi, d. v. s. beskrivning av särskilda
grafi. landområden. Sedan eleverna erhållit en något närmare kännedom, än de
på skolstadiet inhämtat, om de natur- och kulturförhållanden, som den
allmänna geografien behandlar, böra de insikter, som de härigenom förvärvat,
få komma dem till godo under ett förnyat genomgående av de
förnämsta främmande ländernas geografi.

Att tillmäta denna del av seminariets geografiundervisning något
bredare rum skulle emellertid säkerligen vara både obehövligt och betänkligt.
Det vore obehövligt, ty den landbeskrivande geografien är obestridligen
den del av ämnet, med vilken eleverna vid inträdet i seminariet äro
jämförelsevis mest förtrogna, och tillika den, i vilken de efter avgången

Geografi.

119

från seminariet med minsta svårighet äro i tillfälle att själva gå vidare,
enär den — i fall nämligen genom hembygdsstudiet och undervisningen i
allmän geografi nödiga förutsättningar erhållits — i stor utsträckning kan inhämtas
genom studerande på egen hand av en synnerligen mångsidig och
fängslande samt ganska lätt tillgänglig litteratur. Att ägna något större
utrymme på seminariets läroplan åt ifrågavarande del av ämnet skulle
vidare vara betänkligt, enär undervisningen, om så skedde, löpte fara att
drunkna i alla de detaljer, på vilka den speciella geografien är så oerhört
rik. Lärarens och elevernas arbete kunde i så fall lätteligen komma att
gå ut därpå, att till de specialgeografiska enskildheter, som eleven redan
före inträdet inhämtat, skulle läggas massor av nya sådana enskildheter,
vilka kanske delvis vore rätt oväsentliga och tillfälliga samt i alla händelser
av ringa betydelse för den blivande lärarens bildning i det hela och
utan något vidare värde för hans kommande undervisning.

Uppenbart är däremot, att den landbeskrivande delen av geografien
erbjuder ett rikt och i flera avseenden utmärkt lämpligt fält för elevernas
enskilda arbete, för fria uppsatser och föredrag samt för välbehövlig övning
i den geografiska skildringens svåra konst in. m. d.

o o o

Genom att med avseende på den speciella geografien i allmänhet Sve’gi^ye,>''
iakttaga den stränga begränsning, som här antytts, vinnes den fördelen,
att något så när tillräcklig tid kan erhållas för den del därav, vari seminariets
geografi undervisning bör få sitt slutmål, nämligen framställningen
av fäderneslandet.

Vid denna framställning torde, efter en överblick över landets ytbildning,
markbeskaffenhet, bevattning och klimat samt dess därav betingade
naturliga näringsområden, företrädesvis böra behandlas följande: de råvarualstrande
näringarna (jordbruk, boskapsskötsel, skogsbruk, bergsbruk,
fiske och jakt), de råvaruförädlande (hemslöjd, hantverk och storindustri),
varubytet (inrikes och utrikes handel), samfärdseln (landsvägar, järnvägar,
kanaler och sjöfart, samt post, telegraf och telefon). I den mån elevernas
naturvetenskapliga insikter sådant medgiva, böra vid undervisningen de
fysiska, kemiska, geologiska, meteorologiska och biologiska förutsättningarna
för de olika näringarnas framgångsrika utövande påpekas. Likaså böra de

120

Grunderna för undervisningsplanen.

anordningar uppmärksammas, som från det allmännas sida i form av lagstiftningsåtgärder,
statsanslag o. d. blivit vidtagna för deras förkovran. För
den händelse framställningen av Sveriges näringsliv fullständigt skolat inrymmas
i geografi undervisningen, borde i samband med handeln givetvis
ha berörts även Sveriges penninge-, kredit-, bank-, sparkasse-, försäkringsoch
bolagsväsende, dess in- och utförsel samt handelsbalans, nationalförmögenheten
och dennas fördelning in. in., varjämte med stöd av statistiken här borde
ha tagits en överblick över kommunernas, landstingens och statens ekonomi.
Tydligt är emellertid, att efter införande på seminariets undervisning*^ lan av
det nya ämnet ekonomilära allt detta närmast har sin plats inom sistnämnda
ämne, där det erhåller en fylligare och mera sammanhängande behandling.

Till den geografiska skildringen av fäderneslandet hör däremot att
med stöd av statistiken giva en överblick över befolkningsförhållandena:
ras- och språkfördelning, födelse och dödlighet, omflyttning, in- och utvandring,
fördelning på yrkes- och förmögen hetsgrupper, o. s. v.

Kurs- och
tidsfördelning.

Genom föregående framställning har även den ordning blivit angiven,
i vilken geografiundervisningens olika delar lämpligast torde böra följa på
varandra. Under första terminen bör den åt geografien anslagna tiden,
beräknad till 2 timmar i veckan, huvudsakligen ägnas åt studiebesök och studieutflykter
i den omgivande bygden, utförda efter en omsorgsfullt genomtänkt
plan. Antagligen torde det befinnas förmånligt att icke fördela denna
tid jämnt på alla veckor under terminen utan samla den företrädesvis i början
därav, vilket, där så låter sig göra, helst torde böra ske genom byte
med historien. En liknande anordning synes vara önsklig även i fråga
om den biologiska undervisningen, och om den även där anlitades,
skulle studiebesök och studieutflykter möjligen kunna bliva i så stor
utsträckning förlagda till första delen av första terminen, att eleverna
under denna tid komme att till rätt stor del befinna sig på rörlig
fot, ett förhållande som emellertid ej torde vara ägnat att väcka betänkligheter,
snarare tvärtom. (Jfr sid. 129.) Andra terminen, fortfarande
med 2 timmar i veckan, skulle enligt kursplanen tilldelas den allmänna
fysiska geografien med geologi. 1 andra klassen, där åt ämnet likaledes
anslagits 2 veckotimmar, borde följa allmän kulturgeografi och de viktigaste

Geografi.

121

främmande ländernas geografi. Till tredje klassen med endast en timme i
veckan skulle förläggas den beskrivande framställningen av Sverige, nämligen
de delar därav, som icke komme att falla inom ekonomilärans område, samt
därjämte slutligen hembygdsundervisningens och geografiens metodiska behandling
i barndomsskolan.

Då hittills historia och geografi räknats såsom ett enda ämne, äro Den föregenom
den nu gällande undervisningsplanen inga särskilda timmar åt geo- kursens
grafien anvisade. 1 allmänhet har undervisning i geografi emellertid före- bl^y^[s
kommit i tre av seminariets klasser med 2 veckotimmar i varje. Enligt
nu föreliggande förslag skulle ämnets samlade tid sålunda bliva i någon
man minskad.

Om det icke desto mindre kan antagas, att den geografiska kurs, som
här blivit förordad, skall i värde kunna fullt mäta sig med, ja, i åtskilliga
hänseenden äga företräde framför den, som hittills i allmänhet inhämtats,
torde grunden härtill vara att söka förnämligast i tre omständigheter.

Den första av dessa omständigheter är det förhållande, vari geografien
enligt planen skulle komma att stå till åtskilliga av seminariets övriga
ämnen, särskilt naturvetenskap, historia och ekonomilära. Framför allt
genom hembygdsstudiet men därjämte även i övrigt skulle geografien kraftigt
bidraga att bereda nämnda ämnen ett underlag av genom elevernas
självverksamhet och egna iakttagelser vunna samt därför hos dem fast rotade
åskådningar, på vilka undervisningen i naturvetenskap, historia och
ekonomilära sedan, allt efter dessa ämnens särskilda art, hade att bygga
vidare. Men till gengäld skulle ock den fysiskt-kemiska, den biologiska
och den historiska undervisningen på mångfaldigt sätt komma den allmänna
och speciella geografien till godo, och genom den till ekonomiläran å dess
högsta stadium förlagda framställningen av Sveriges näringsliv skulle slutligen
geografiens mera grundläggande skildring av samma ämne erhålla en
synnerligen omfattande överbyggnad, vartill motstycke inom seminarieundervisningen
hittills saknats.

En annan förmån, som synes tillkomma den av kommittén föreslagna
undervisningsplanen, är den, att inom ämnet självt en sådan anordning
kommit till stånd, att dess samtliga delar satts i ett strängare samband

16—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesein. Band 2.

122

Grunderna för undervisningsplanen.

med varandra och därför böra kunna giva varandra ett fastare stöd. Syftet
har varit, att hela undervisningsarbetet skall vida mindre än hittills ofta varit
fallet avse att bibringa en massa mer eller mindre isolerade enskildheter, uppräkningar
och sifferuppgifter; det skall tvärtom framför allt rikta elevernas
uppmärksamhet på det genomgående och enhetliga, d. ä. på de stora, allestädes
återkommande natur- och kulturinflytelser, vilka genom sitt växelspel bestämma
de geografiska företeelserna i deras oändligt skiftande mångfald
och vilka därför såsom de huvudsakligen verkande måste gång på gång
träda i förgrunden på undervisningens samtliga stadier: i hembygdsundervisningen,
i den allmänna geografien, i de främmande ländernas geografi
och i framställningen av fäderneslandet. Just det, som för en riktig
uppfattning måste vara det väsentliga, och som ock därför framför allt
förtjänar att inläras, blir härigenom i olika sammanhang och på skilda tider
föremål för upprepat framhållande (s. k. immanent repetition), vadan största
utsikt torde finnas, att det skall bliva grundligt och allsidigt inpräglat.

Vad som framför allt bör kunna bidraga till ett gott resultat av
undervisningen är emellertid det undervisningssätt, som den föreslagna läroplanen
förutsätter. Enligt detsamma skall användandet av lärobok visserligen
icke vara bannlyst; tvärtom kan en lärobok, vid vars avfattande överlastning
med dött material omsorgsfullt undvikits, bliva av god nytta såväl
vid genomgåendet av den allmänna geografien och de främmande kulturländernas
geografi som vid framställningen av fäderneslandet. Men för
läxläsning i detta ords gängse bemärkelse är ämnet i dess här antydda
läggning särdeles litet ägnat. Ett visst minnesförråd av namn är visserligen
vid geografiundervisningen alldeles oumbärligt, men dels bör detta
förråd kunna inskränkas i långt starkare grad, än man hittills i allmänhet
varit böjd att anse, dels får inhämtandet därav på inga villkor ske genom
utanläsning utan måste alltid försiggå genom inpräglande av kartan samt
därjämte söka sitt stöd i bilder och åskådliga skildringar. På samma sätt
böra statistiska tabeller komma till användning, där slutsatser av vikt ur
dem kunna dragas, men någon utanläsning av sifferuppgifter bör icke
ifrågakomma.

Huvudgarantien för de inhämtade kunskapernas säkerhet och praktiska
användbarhet måste först och sist sökas däruti, att de vunnits

Geografi.

123

genom elevernas självverksamhet. Studiebesök och studieutflykter skola
alltigenom utgöra grundvalen för hembygdsundervisningen, och de böra få
tjäna såsom ett huvudmedel för seminariets geografiundervisning även på
dess högre stadier. Åt de iakttagelser, som under sådana studiebesök och
studieutflykter göras, skola eleverna giva uttryck genom teckningar, kartskisser,
reliefer, modeller, diagram, förteckningar, beskrivningar in. in.,
åstadkomna av dem själva under lärarens ledning och medverkan. Så snart
eleverna under det samfällda klassarbetet hunnit få någon förtrogenhet
med den lämpligaste arbetsmetoden för undersökningar av här angiven art,
böra de uppmuntras att själva fortsätta dem. De enskilda arbeten, som
eleverna på geografiens område komma att få utföra, torde i väsentlig
mån böra bestå just i anställandet av jakttagelser på egen hand samt i
dessa iakttagelsers ordnande och bearbetande. Få uppgifter torde vara i
så hö»; grad ägnade för det enskilda arbetet, särskilt under sommarferierna,
som utforskningen i enlighet med hcmbygdsstudiets grundsatser av elevens
egen hembygd eller annan trakt, där han under längre tider vistas. — Om
för de enskilda arbetena väljas sådana uppgifter, för vilkas lösande huvudsakligen
litterära hjälpmedel måste anlitas, bör i alla fall största möjliga
utrymme lämnas åt självverksamheten.

Icke minst av sistnämnda skäl är det av nöden, att seminariets
bibliotek är i tillräcklig grad försett med geografiska skildringar, statistiska
arbeten och kartor av olika slag. Beträffande särskilt dessa senare
synes det vara uppenbaxd, att eleverna böra vid seminariet lära sig
förstå icke blott de vanliga skolkartorna utan ock våra topografiska, geologiska
och ekonomiska kartblad ävensom sjökort, samt att de där böra få
göra bekantskap även med de många värdefulla kartografiska och andra
grafiska framställningar, som åstadkommits över varjehanda ekonoiniskt-geografiska
och kulturgeografiska förhållanden: över vårt lands markbeskaffenhet,
klimat, skogsutbredning, gruvområden, samfärdsmedel (post, telegraf,
telefon, järnvägar, ångbåtslinjer, fyrväsen), folkmängdstäthet, indelningar
av olika slag o. s. v. Då så gott som alla dessa framställningar tillkommit på
statens bekostnad eller med understöd av statsmedel, lärer deras anskaffande
till seminarierna ej behöva vålla de sistnämnda några avsevärda utgifter.

124

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets me
todislca be -

follcskolan.

dighet, att

ämnes rätta behandling i
Vad

Den fullständiga omvälvning på geografimetodikens område, som ägt
handling i ram under de senare åren och som ännu fortgår, gör det till en nödvänå
seminariet en alldeles särskild uppmärksamhet ägnas åt detta
barndomsskolan.

som härvid i främsta rummet kräver beaktande, är dels införandet
av hembygdsundervisning i småskola och folkskola, dels undervisningsmetodens
omläggning i sådan riktning, att kunskaperna i största möjliga
utsträckning vinnas genom frambringande arbete från barnens egen
sida. En synnerligen god ledning i detta hänseende böra eleverna visserligen
erhålla genom det hembygdsstudium och den därtill anslutna undervisning
i geografi, vilka seminariet skall meddela, och vilka i stort sett
måste uppbäras av samma anda, som bör genomgå barndomsskolans undervisning
i hembygdskännedom och geografi. Men därutöver torde vara behövligt,
att seminariets geografilärare genom föredrag och förevisning utvecklar
för eleverna de grundsatser, vilka i den reformerade geografi un dervisningen
kommit till uttryck, samt lämnar anvisning om de hjälpmedel,
av vilka denna undervisning företrädesvis begagnar sig. Härvid synes anledning
förefinnas att särskilt dröja vid betydelsen av de s. k. åskådningsarbeten
av olika slag, vilka äro ägnade att i hittills okänd grad tillvinna
geografien barnens intresse samt att förvandla detta ämne från ett pluggämne
till ett utvecklings- och uppfostringsmedel av högt värde.

Märkas bör emellertid, att folkskolans hembygdsundervisning berör
icke blott dess geografi undervisning utan även dess undervisning i naturkunnighet
och historia samt att åskådningsarbeten böra förekomma ej
endast i nämnda ämnen utan därjämte i de flesta övriga. På grund härav

ha ock de flesta av seminariets lärare anledning att var och en i sin män
syssla med olika delar av hembygdsundervisningens metodik samt med olika
slag av åskådningsarbeten.

Den närmaste handledningen rörande den första hembygdsundervisningens
metodik liksom vid elevernas inhämtande av åskådningsarbetenas
teknik torde böra överlåtas åt vederbörande lärare i övningsskolan, i sistnämnda
hänseende under medverkan, där så kan finnas nödigt, av lärarna i
teckning och slöjd.

Biologi och hälsolära.

125

6. Biologi och hälsolära.

(Jämför Band 1 sid. 170 och sid. 591.)

Utan tvivel är biologien den del av ämnet naturkunnighet, i vilken Den nuva .

. „ -. rande under undervisningen

vid seminarierna hittills bort kunna bliva mest tillfreds- visningen.

ställande. Åt »naturhistorien» äro nämligen enligt nu gällande bestämmelser
anslagna 3 timmar i vardera av klasserna I och II samt någon del av
tiden i klass III, alltså inemot två tredjedelar av de 11 till hela ämnet
anslagna veckotimmarna. Vidare har undervisningen i biologi kunnat
byggas på vissa förkunskaper, enär de inträdessökande förhörts i »läran om
människokroppen, djuren och växterna efter någon kortfattad lärobok».

Att det oaktat samma ogynnsamma ställning, varav den naturvetenskapliga
undervisningen vid seminarierna i allmänhet lidit (se Band 1 sid. 166), gjort
sig gällande även i fråga om undervisningen i biologi, torde böra tillskrivas
särskilt två omständigheter: den har varit förlagd till första och andra
klasserna, under det att de övriga naturvetenskapliga ämnena uppskjutits
till tredje och fjärde klasserna, och trots det att biologien erhållit större
del av den anslagna undervisningstiden än naturkunnighetens övriga grenar,
har denna tid varit allt för knapp i förhållande till det rikhaltiga lärostoffet.

Till första klassen har hälsoläran varit helt och hållet förlagd, varjämte
zoologi och botanik där påbörjats. En sådan anordning kan tyckas
väl motiverad av omsorgen om elevernas fysiska vård, eftersom de därigenom
kunna få en grundlig och välbehövlig undervisning om hur de
böra vårda sin hälsa under studieåren. Likaså bör det ju vara en fördel
att få anknyta undervisningen i zoologi och botanik till de i inträdesprövningen
ådagalagda insikterna.

Men nämnda fördelar hava icke varit tillräckliga att uppväga olägenheterna
av att de biologiska studierna avslutats, innan eleverna erhållit
någon undervisning i fysik och kemi. Då eleverna sålunda saknat de

126

Grunderna för undervisningsplanen.

Biologiundervisningens
mål

Lärotiden
och dess fördelning.

kunskaper i sistnämnda ämnen, vilka krävas för de fysiologiska företeelsernas
förklaring, har den mest bildande och på samma gång från praktisk
synpunkt viktigaste delen av ämnet, nämligen den, som berör livets
betingelser och yttringar, icke kunnat få en tillfredsställande behandling. De
meddelade insikterna hava till stor del måst bliva av samma elementära
art som de före inträdet förvärvade, om än detaljernas antal ökats och omfånget
av artkännedomen inom växt- och djurvärlden vidgats. Då härtill
kommer, att man ansett sig böra söka tillfredsställa de från flera håll (se
Band 1 sid. 166) framställda kraven på upptagande i undervisningen av
en hel del nytt lärostoff, utan att tillgången på tid eller hjälpmedel för
undervisningen ökats i förhållande härtill, är det lätt förklarligt, att undervisningens
resultat i vissa fall inskränkts till en visserligen icke ringa men
nästan uteslutande ur böcker hämtad minneskunskap av företrädesvis
morfologisk-systematisk art. Hur föga ett sådant resultat stämmer med de
berättigade anspråk på biologiundervisningen, vilka å annat ställe uttalats,
är tydligt.

Det å nyss nämnda ställe i kommitténs framställning angivna målet
för biologiundervisningen skulle kunna med bi ord sägas vara att lämna en
så långt möjligt på elevernas egna iakttagelser grundad kännedom om de
levande varelserna, företrädesvis med hänsyn till deras yttre och inre livsförhållanden.
De förändringar i de hittills gällande bestämmelserna, vilka
krävas för detta måls ernående, beröra den åt ämnet anvisade tiden och
dess fördelning på ämnets olika grenar, arbetssättet och hjälpmedlen därför
och slutligen urvalet av lärostoff. I

I annat sammanhang har redan framhållits, att åt biologi undervisningen
icke kunnat anslås mer än 8 veckotimmar. Desto viktigare är det
då, att dessa timmar förläggas så, att tiden på bästa sätt kan utnyttjas.
Av ovan angivna skäl vore det en stor fördel att kunna förlägga dem till
sådan klass, att vissa delar av kemien och fysiken vore genomgångna,
innan biologien börjar. Då det med hänsyn till biologiens ställning till
övriga ämnen, exempelvis geografi och ekonomilära, ej låter sig göra att
uppskjuta undervisningen till de högsta klasserna, måste den liksom hittills

Biologi och hälsolära.

127

börjas redan i första klassen. Men det är att hoppas, att det mått aT,
kunskap om naturföreteelserna, som föreslagits såsom inträdesfordran, tillika
med den redan i första klassen börjande undervisningen i fysik och kemi
skall i sin mån bidraga att möjliggöra en mera ingående framställning av
växternas och djurens livsyttringar. Viktigast är emellertid, att hälsoläran
erhåller en så stark ställning som möjligt. Detta mål vinnes enligt förslaget
dels därigenom, att en stor del av den ökade tid, som anvisats biologien,
kommer hälsoläran till del, dels därigenom, att större delen av lärokursen
i denna del av ämnet förlagts till tredje klassen.

Den från koncentrationssynpunkt fördelaktigaste anordningen, nämligen
att varje år upptaga blott en av ämnets tre grenar till behandling,
omöjliggöres genom nödvändigheten att för växtläran använda tider, då
levande material lättast kan anskaffas. Lärokursen har därför i kommitténs
kursförslag fördelats med hänsyn till att förra delen av höstterminen i första,
andra och tredje klasserna samt senare delen av vårterminen i första och
andra klasserna skola användas till behandling av växtläran. Av den tid,
som i första klassen anvisats biologien, skulle i så fall ett fåtal timmar
användas till en liten kurs i hälsolära. Den övriga tiden i första klassen
jämte ett antal av biologitimmarna i andra klassen anslås till zoologi. Den
återstående delen av de åt ämnet anvisade timmarna skulle komma på hälsolärans
del.

Ämnets lärotid, sammanlagt inemot 290 timmar, har i timplanen
fördelats så, att 3 veckotimmar förlagts till första, 3 till andra och 2 till
tredje klassen. Då det arbetssätt, som i annat sammanhang av kommittén
framhållits såsom önskvärt, i mindre grad lämpar sig för zoologien än lör
biologiens övriga delar, synes det riktigast, att åt läran om djuren icke
ägnas mera tid, än som hittills använts därtill, nämligen högst 72 timmar.
Om vidare omkring 6 timmar i första klassen avsättas lör den ovan nämnda
korta kursen i hälsolära, torde den återstående tiden, 210 timmar, kunna
ungefär lika tagas i anspråk för botaniken och hälsoläran. Fördelningen
av tiden skulle alltså kunna göras exempelvis på följande sätt:

128

Grunderna för undervisningsplanen.

		Botanik:	Zoologi				Hälsolära:
Klass I: höst- o. vårmånader	17	veckor = 51 t:r	—			2	veckor = 6	t:r
vintermånader.....		—	17 veckor =	51	t:r		__
Klass II: höst- o. vårmånader	15	il Oi	__
vintermånader.....			7 » =	21	»	14	» = 42
Klass III: höstmånaderna . .	3	» = G »
Återstående del av året . . .		—	—			33	» = G6	»
		S:a 102 t:r		72	t:r		114	t:r.

Arbetssättet. Det som i betänkandet, Band 1 sid. 167 ff., sagts angående arbetssättet i
fråga om de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet äger i allo tillämpning
på läran om djuren och växterna. Lärobok och läxläsning hava i regeln haft
för stor plats i undervisningen, delvis fullständigt behärskat densamma. Men
skall biologiens stora betydelse komma till sin rätt, måste undervisningen
i alla ämnets grenar så vitt möjligt grundas på lärjungarnas egna iakttagelser.
Lärarens verksamhet kommer därför i många fall att bestå icke i
att meddela kunskap utan i att handleda eleven vid hans försök att själv
förvärva sådan dels genom aktgivande på livet ute i den fria naturen,
dels genom flitigt bruk av alla inom läroanstalten härför tillgängliga hjälpmedel.
Lärjungen skall sålunda vänjas vid att genom upprepade iakttagelser
själv konstatera vissa fakta, ordna dessa och draga slutsatser, kontrollera
slutsatserna genom nya iakttagelser o. s. v. Härvid erbjuder sig för
läraren osökta tillfällen att påpeka vad som lett till äldre och nyare
vetenskapliga teoriers uppställande eller förkastande, såsom t. ex. läran
om självalstring, läran om arternas förändring, härstamnings]äran m. m.
Av stor vikt är det emellertid, att framställningen är så vitt möjligt
objektiv, och att endast sådant upptages, som är av större vetenskaplig
eller praktisk betydelse.

Delad iclass Men eu undervisning av ovan nämnda slag måste ofta vara rent

lektioner, individuell, varför läraren blott med stor svårighet kan undervisa hela
klassen samtidigt. Denna bör därför vissa timmar vara delad. Antalet
lärartimmar bör salunda i varje klass vara en eller två timmar större än
antalet elevtimmar. På grund av svårigheten att anskaffa och förvara
undersökningsmaterial är det även önskvärt, att två av lektionerna läggas

Biologi ocli hälsolära.

120

omedelbart efter varandra, eller om detta befinnes möta svårighet, att åtminstone
utbyte av lektioner vid behov kan ske, så att dubbellektion erhålles
för ämnet.

Ett studium av de levande varelserna just såsom levande förutsätter,
att djur och växter uppsökas och iakttagas i sina naturliga omgivningar.
I den mån detta kan ske med hänsyn till den omgivande traktens växtooh
djurvärld, bör tillfälle därtill beredas dels genom exkursioner i omgivningarna,
dels genom lämplig anordning och användning av seminarieträdgården.
Exkursionerna kunna visserligen varken bliva många eller mycket
långa, och om de därtill, såsom val torde bliva regel, skola företagas
av hela klassen under en lärares ledning, kan kunskapsutbytet icke bliva stort.
Men det oaktat bör deras betydelse icke underskattas. Dels erbjuda de tillfälle
till insamlande av material för kommande lektioner. Dels skola de
giva läraren tillfälle att fästa lärjungarnas uppmärksamhet vid vad som
tinnes att studera. Han skall för dem påpeka allt, som kan väcka det
verkliga intresse hos dem för livet ute i skog och sjö, på åker och äng,
som förmår dem att sedermera genom ihärdiga iakttagelser själva förvärva
kunskap om livet i naturen. Såsom exempel har redan i annat sammanhang
(Band 1 sid. 170) nämnts begreppet biologiskt samhälle. Att ett sådant
karakteriseras icke blott av vissa växter utan även av ett antal djur, blir
lätt uppenbart även för den ytlige betraktaren. Att studera ett speciellt
sådant samhälle blir sedan de enskilda elevernas uppgift under ferierna,
eu uppgift, vars art naturligtvis kommer att bero av den trakt, där eleven
skall vistas.

Av större omedelbart gagn för botanikundervisningen komma besöken
i skolträdgården att vara. Mången lektion både under höst och vår kan
förläggas dit. Trädgården skall nämligen innehålla det mest rikhaltiga material
för den botaniska delen av biologien. För det ändamålet bör ett särskilt
område vara reserverat för inplantering av även sådana växter, som eljest
icke höra hemma i trädgården men som äro viktiga ur dels biologisk, dels
kulturell synpunkt. Till de senare höra i främsta rummet alla våra sädesslag
och foderväxter men även vanligare växter med medicinsk användning,

17—0S2S15. Folkitnderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Exkur sioner.

Skol träd
gården.

Grunderna för undervisningsplanen.

Det biologiska
arbetsrummet.

Naturalie samlingar.

130

spånadsväxter och andra för industrien viktiga växter. De för lantbruket
betydelsefulla växterna kunna möjligen ordnas och odlas såsom ett växelbruk
i miniatyr. Genom samarbete mellan lärarna i biologi och trädgårdsskötsel
kunna anordningar vidtagas, så att vissa delar av undervisningen
i bådas ämnen sättas i direkt samband med varandra, så t. ex. vid undervisningen
om kulturväxterna, om skogssadd och plantering av skogsträd o. s. v.

Till stor del måste elevernas iakttagelser av levande organismer försiggå
i det biologiska arbetsrummet. Till dess utrustning bör därför höra
akvarier och inbyggda växtfönster. Helst bör det — där omständigheterna
så medgiva — finnas två akvarier, ett för söt- och ett för saltvattendjur,
samt likaledes helst två inbyggda växtfönster för växter, som kräva olika
temperatur. På så sätt kunna utan synnerlig svårighet odlas några mindre,
utländska kulturväxter. En del av elevernas arbete i biologirummet skall
bestå dels i att turvis sköta nämnda inrättningar, dels i att studera de
olika organismerna och betingelserna för deras liv, för jämvikten mellan
växt- och djurlivet i akvarierna in. in., dels i att anteckna dessa iakttagelser
och i att avteckna organismerna i olika utvecklingsstadier. Det
övriga laboratoriearbetet skall utgöras av anordnande och observerande av
växtbiologiska försök, dissektioner, enklare mikroskopiska undersökningar,
sterilisering, renodling av bakterier o. s. v. Härför erfordras, att arbetsrummet
är försett med erforderliga hjälpmedel, såsom dissektiorisbestick,
lupper, mikroskop och andra utensilier av olika slag, till det omfång, att
halva klassen kan sysselsättas samtidigt, ehuru icke nödvändigtvis med
samma slags arbete. Det kan nämligen mången gång vara nödvändigt på
grund av svårigheten att skaffa eller förvara material, att de enskilda
eleverna under arbetstimmarna sysselsättas med olika slags undersökningar.
Mycken omtanke och omsorgsfull planläggning av laboratoriearbetet kräves
från lärarens sida, för att såväl tiden som det mången gång med icke ringa
möda och kostnad anskaffade materialet skall på bästa sätt utnyttjas.

Vad angår de stora delar av lärokursen, där undervisningen icke
kan grundas på studium av organismerna i levande tillstånd, måste kunskapen
vinnas i främsta rummet genom flitigt användande och studium av

Biologi och hälsolära.

131

seminariets samlingar. Dessa böra utgöras icke blott av uppstoppade eller
på annat sätt konserverade djur och av pressade växter utan även av delarav
djurkroppar och växter, önskvärt är naturligtvis, att samlingarna äro
så fullständiga som möjligt, men stor artrikedom är dock ej lika viktig
som ett tillräckligt antal exemplar av vissa typiska arter. I fråga om
sådana föremål, som äro så små, att hela klassen icke samtidigt kan tydligt
se och iakttaga detaljerna, är det nödvändigt, att flera, exemplar finnas
fill fördelning inom klassen. I annat fall kommer antingen mycken tid
att förspillas under väntan, att alla turvis skola hinna se föremålet, eller
ock kommer undervisningen, liksom hittills ofta skett, att blott skenbart
grunda sig på åskådning, under det att den förvärvade kunskapen blir en
genom eftersägande förvärvad minneskunskap. Alltså t. ex. hellre tio likadana
smärre samlingar av blott de ur praktisk och biologisk synpunkt
mest typiska insekterna än endast en stor, om än så utmärkt samling, innehållande
tio gånger så många arter. Att det särskilt för de elevers skull,
som välja biologi för enskilt arbete, är av stor betydelse, att samlingarna
även äro artrika och omfattande, är självklart. Det som i detta
hänseende fattas i seminariets samlingar torde dock i de flesta, fall kunna
göras tillgängligt genom museibesök av ett, eller annat slag.

-C* o O O Ö 1

Av stor betydelse för elevernas kommande verksamhet är det, att de
vänjas vid att själva söka hopbringa små samlingar av naturföremål. Det
är därför lämpligt, att läraren vid insamlande av undervisningsmateriell tar
deras hjälp'' i anspråk icke blott under exkursionerna, utan även eljest
någon gång, där detta kan ske utan att bliva för den enskilda eleven betungande.

Den lämpligaste tiden för ett mera självständigt biologiskt studium Feriearbete.
är naturligtvis ferierna. Man må hysa vilken mening som helst om lämpligheten
att ålägga eleverna uppgifter för feriearbete i de särskilda undervisningsämnena
i övrigt, så torde det dock knappast kunna törnekas, att
ferierna till någon del böra få tagas i anspråk för biologien. Det finns
nämligen vissa delar av ämnet, vilka icke kunna studeras under andra
tider än sommarferierna. Den utmärkta anledning till ett för seininarieelevens
fysiska välbefinnande behövligt friluftsliv, som biologistudiet med -

Grunderna för undervisningsplanen.

Anteck ningsboken.

132

för, får heller icke förglömmas, liedan under nuvarande förhållanden
har dylikt arbete förekommit, ehuru det inskränkt sig till insamlande och
bestämmande av ett större eller mindre antal växter. Aven hädanefter
bör växtinsamlandet, utgöra en icke oviktig del av feriearbetet, men icke''
såsom mål i och för sig. De väl pressade växterna och den åtföljande
beskrivningen skola tydligt visa vad som varit arbetets huvudändamål:
icke att insamla 30 eller 50 eller flera växter, utan att lära känna en
särskild vegetationstyp, t. ex. åkern eller ängen med dess karakteristiska
odlade växter och dess ogräs, eller växt- och djurlivet i en särskild sjö, eller
en granskog i hemtrakten med dess växt- och djurvärld e. d. Det är
således i främsta rummet ett eller flera biologiska samhällen, vilka eleven
närmare lärt känna under ferierna, som man skall återfinna i hans herbarium.
Feriearbetet kan oek bestå i observerande av den ena eller andra
växten från frö till frö, av fruktens eller någon annan växtdels beskaffenhet,
i iakttagande av någon viss djurarts samband med det ena eller andra
växtsamhället eller någon viss växt o. s. v. Uppgifterna både kunna och
böra växla allt efter den trakt, där de särskilda eleverna skola tillbringa
sina ferier, och lika växlande måste de samlingar av naturföremål bliva,
som skola bära vittne om resultatet av arbetet.

Feriearbete bör förekomma tre särskilda gånger, nämligen i första
klassen (omedelbart efter intagningen i seminariet) samt i andra och tredje
klasserna.

Om det i allmänhet är nyttigt att studera med pennan i hand, är
detta i all synnerhet fallet i fråga om biologien. Anteckningsboken bör
städse finnas till hands vid arbetet såväl ute i det fria som i museet och
arbetsrummet, vid de biologiska experimenten liksom vid dissekering och
mikroskopering, överallt skola de gjorda iakttagelserna antecknas i ord
eller bild eller på bådadera sätten. I vissa delar av ämnet blir läroboken,
till och med vid repetitionerna, så gott som alldeles undanträngd av anteckningsboken,
och den blir i intet fall den enda eller egentliga kunskapskällan.
Den bör huvudsakligen blott göra tjänst vid sammanfattningarna
av det, som lärjungen inhämtat dels genom de egna iakttagelserna och

Biologi och hälsolära.

133

lärarens utfyllande framställning, dels genom läsning pa egen hand av
större biologiska arbeten.

Vid urvalet av stoff för lärokursen kan huvudsynpunkten icke vara r>rai av

0 1-n lärostoff

någon annan än biologiundervisningen i folkskolan, med hänsyn såväl till
dennas formella betydelse för barnets utveckling som till dess praktiska uppgift
att för lärjungarna förklara de närmast liggande biologiska företeelserna
inom hemtraktens växt- och djurvärld samt beträffande den egna kroppen och
dess vård. Men då de trakter, där de blivande lärarna skola få sin verksamhet,
äro så ytterst växlande, är det i fråga om vissa delar av ämnet omöjligt
att giva lärokursen ett innehåll, som i detalj belyser den levande naturen
i just den trakt, där den enskilde läraren kommer att arbeta. Det
gäller därför att vid undervisningen icke blott meddela seminarieeleven
ett visst mått av kunskap utan i lika hög grad att sätta honom i stånd
att själv förvärva kunskap om och intressera sig för den trakts biologiska
förhållanden, till vilken hans arbete blir förlagt. Denna synpunkt sammanfaller
till stor del med den andra synpunkt, som varit bestämmande
för stoffurvalet, nämligen nödvändigheten av att utvälja sådana delar av
biologien, som lämpa sig för det ovan förordade arbetssättet. Slutligen
har heller icke förbisetts betydelsen av en systematisk överblick av ämnets
olika grenar, varvid även utvecklingsläran och de fakta, som ligga till
grund för densamma, i korthet beröras.

Såsom redan antytts, bör den nyintagne seminarieeleven omedelbart
efter intagningen erhålla uppgift för egna biologiska iakttagelser under
sommaren, för vilka han vid återkomsten till seminariet skall i eu eller
annan form lämna redogörelse. På hösten fortsättas iakttagelserna under
lärarens ledning dels i skolträdgården, dels vid exkursioner, och det insamlade
materialet bearbetas på lärorummet. Till föremal för framställningen
väljas företrädesvis sådana växter och växtfamiljer, vilkas frukter
och frön äga största betydelse ur biologisk, praktisk eller systematisk
synpunkt. Det torde ej få anses obehövligt att påpeka nödvändigheten
av att den morfologisk-systematiska eller delvis rent terminologiska synpunkt,
som länge synts vara bestämmande för undervisningen, ingalunda

Lärokurserna
och deras
fördelning
på de tre
klasserna.
a> Botanik.

134

Grunderna för undervisningsplanen.

bör förbises men dock får träda tillbaka och att huvudvikten lätrares vid
växtlärans biologiska del. Höstfloran lämnar material i synnerhet för
iakttagelser rörande fruktens byggnad, fröspridning, betingelserna för övervintring
in. in. Särskilt under senhösten studeras lämpligen trädens kvistar
och knoppar från sistnämnda synpunkt. Frön av de studerade växterna
insamlas och användas sedan till groningsförsök, då botanikstudiet, efter
fyra till fem månaders vila, på våren återupptages. Det blir då fröets
byggnad, groningen och dess betingelser, groddplantans morfologi in. in.,
som göras till föremål för de biologiska försöken i laboratoriet, till dess
att levande material kan erhållas i det fria. Då sådant under vårterminens
senaste del blir tillgängligt, är tiden inne för ett grundligare
studium av blommans byggnad, av anordningarna för pollinationen
och av insekternas betydelse för växterna i detta hänseende. Sedan någon
bekantskap med blommans morfologi sålunda vunnits, d. v. s. under vårterminen
i första klassen, kan större uppmärksamhet ägnas åt det vetenskapliga
systemet. De uppgifter, som lämnas för sommarens feriearbeten,
kunna givetvis vara av mera krävande art än föregående sommars och
förbindas med uppgifter av zoologiskt innehåll.

Resultatet av sistnämnda feriearbete framlägges under det andra läsårets
första termin, i vissa fall exempelvis i form av enkla föredrag inför
klassen, illustrerade dels genom herbarierna, dels av teckningar. Under
denna termin fortsättes med de fanerogama växterna, företrädesvis viktigare
kulturväxter. Särskilt böra de svenska sädesslagen, de viktigaste
foderväxterna och de skogbildande träden erhålla eu så vitt möjligt allsidigbehandling.

För alla tre de olika grenarna av ämnet biologi är eu kort framställning
av cell- och vävnadsläran nödvändig. Eu dylik framställning, grundad
på eller belyst av mikroskopiska undersökningar, verkställda av eleverna,
torde i allmänhet lättare åstadkommas medelst växtmaterial än medelst
material från djurriket, särskilt om eleverna själva skola utan alltför stor
tidsspillan preparera materialet. Det torde därför vara lämpligt att inleda
undervisningen om växtens inre byggnad med en på enkla mikroskopiska
undersökningar grundad framställning av cellen och vävnadernas funktioner.

Biologi och hälsolära.

135

Då en väsentlig del av kursen i kemi genomgåtts i första klassen
och under andra klassens första termin, böra eleverna i denna klass äga
förutsättning för att kunna tillgodogöra sig växtfysiologiens huvuddrag.
Växtorganismens livsprocesser skola emellertid behandlas icke blott från
synpunkten av deras betydelse för växten själv utan även från synpunkten
av dessa processers betydelse i det praktiska jordbruket, skogsvården och
trädgårdsodlingen, så att framställningen blir av grundläggande betydelse
för motsvarande delar av ekonomiläran. (Jämför Band 1 sid. 151.) I samband
därmed beaktas även artförändringar på grund av växlande inflytelser,
dels tillfälliga, dels av odlaren avsiktligt framkallade.

Laboratoriearbetet torde i denna klass böra utgöras, utom av förutnämnda
mikroskopiska undersökningar, av fysiologiska försök och iakttagelser,
t. ex. över växtnäringens sammansättning, olika ämnens inverkan på tillväxten,
kväveupptagandet, skottens och rotens tillväxt, vattenavdunstningen,
stärkelsebildningen och ljusets betydelse för näringsarbetet, den beredda
näringens kringförande, tillväxtriktningens beroende av yttre retmedel in. m.

I denna klass måste eleverna även få göra bekantskap med några
typiska sporväxter och slutligen med vissa mikroorganismer, framför allt
sådana, om vilka kunskap är nödvändig för förklaringen av en del sjukdomar
hos kulturväxterna.

De åt botaniken i tredje klassen anslagna timmarna äro avsedda för
granskning av föregående sommars feriearbete samt för eu kort överblick
av växtläran särskilt ur systematisk synpunkt. 1

1 lika hög, om icke i ännu högre grad än undervisningen i botanik i>) Zoologi.
löper zoologiundervisningen i skolorna fara att urarta till eu läxläsningskurs
med huvudvikten lagd vid de för systematiken behövliga släkt- och
artkännemärkena. Eleven kommer därför ej sällan till seminariet rustad
med kunskap av företrädesvis nämnda art. På grund därav är det nödvändigt,
att även i zoologien den biologiska sidan redan från seminarieundervisningens
början framhålles, i det att det levande djuret i dess rätta
omgivning samt djurkroppens byggnad och förrättningar göras till föremål
för undervisningen. Ehuru exkursionerna icke kunna giva stor behållning
i denna riktning, bör läraren dock icke försumma att därvid även påpeka,

136

Grunderna för undervisningsplaneii.

vilka djur som bidraga till att giva de biologiska samhällena deras typiska
karaktär. Mycket utöver vad akvarierna erbjuda, torde han emellertid icke
få tillfälle att visa i fråga om levande djur. Desto viktigare är det då,
att läraren försöker att medelst livfulla skildringar framställa djuren mot
deras rätta bakgrund. Även i zoologien bör alltså till en början det biologiska
samhället vara utgångspunkten. Vid de djurgeografiska skildringarna
böra de för fäderneslandets olika trakter typiska djuren naturligtvis
erhålla eu grundligare framställning än övriga regioners.

Läran om djurkroppens byggnad och förrättningar begränsas till en
framställning av de viktigaste organsystemen, grundad delvis på studiet
av tillgängliga preparat men i huvudsak på dissektion av ett mindre antal
typdjur. Vilka djur som skola väljas måste bero av möjligheten att
skaffa material. Naturligtvis skulle det falla sig bekvämast att kunna
utgå från det material, som akvarierna innehålla, och därifrån övergå
till de högre djuren. Men i många fall äro de djur, som där kunna observeras
i levande tillstånd, så små, att deras organsystem icke av nybörjaren
kunna med någon grad av noggrannhet och därför heller icke med
någon verklig vinst studeras genom dissektion. Materialet måste därför
till stor del anskaffas från annat håll. På grund av svårigheten att skaffa
tillräckligt material av samma slag för alla eleverna, torde de mången
gång samtidigt få sysselsättas med studium av olika organ av samma
djur eller ock av olika djur, helst dock tillhörande samma större grupp.
Därför fordras en omsorgsfull planläggning av arbetet, om resultatet skall
bliva det önskade.

I andra klassens kurs skall den mest betydande delen utgöras av
de för vårt land viktigaste husdjuren. De skola beskrivas icke blott från
systematisk och anatomisk utan i synnerhet från fysiologisk och praktisk
synpunkt. I fråga om t. ex. nötkreaturen skall alltså stor uppmärksamhet
ägnas åt de fysiologiska processerna och därmed sammanhängande praktiska
spörsmål, såsom utfodringens sammansättning, dess inflytande på
mjölkens mängd och beskaffenhet, kreatursrasers lämplighet för olika trakter
av vårt land m. in. I anslutning till förutnämnda påvisande av artförändringar
hos växterna bör ärftlighctsprincipen och dess betydelse
inom den praktiska boskapsskötseln beröras. Även den växelverkan, som

Biologi och liiilsoliira.

1B7

inom lantbruket råder mellan å ena sidan jorden och dess avkastning
samt å andra sidan ladugården och dess avkastning torde böra påpekas.

Kursen i denna klass avslutas lämpligen med eu jämförande översikt
av d urkroppens organ ocl dessas viktigaste förrättningar i samband
med dissektion och undersökning av något mindre däggdjur, såsom exempelvis
kanin, hare eller dylikt.

Det torde icke vara överflödigt erinra om vikten av att de djur, som
anskaffas till dissektionsmaterial, icke utsättas för grymhet samt att eleverna
vänjas vid aktning för livet även i dess lägre former. Ävenså höra
alla tillfällen begagnas att fästa elevernas uppmärksamhet vid vad som ur
djurskyddsvänlig synpunkt är att iakttaga vid jakt, slakt, fiske med flera
dylika tillfällen, samt likaledes vid det, som ur naturskyddssynpunkt kan
»röras för att motarbeta eller förhindra den tanklösa grymhet och förstarelselust,
vartill både barn och vuxna allt för ofta göra sig skyldiga i
fråga om såväl djur- som växtvärlden.

Då hälsoläran obetingat måste betraktas som biologiens viktigaste
gren, har, såsom förut nämnts, eu större del av lärotiden avsatts för densamma
än för vardera av ämnets öv riga grenar. Undervisningen skall börja
redan i första klassen, ehuru där med blott så många timmar, som behövas
för att åt de nyintagna eleverna, av vilka flertalet inträtt i alldeles nya
förhållanden både med avseende på verksamhet och omgivning, lämna eu
del enkla föreskrifter angående sättet att ordna för sig i fråga om bostad,
föda, renlighet, arbete och vila in. in.

Sedan zoologikursen avslutats, användes i andra klassen den återstående,
större delen av tiden under vintermånaderna till genomgående av
människokroppens byggnad, varvid som dissektionsmaterial för belysande
av organsystemen användas organ av däggdjur. Sålunda undersökas lämpligen
enstaka organ såsom hjärta, lunga, hjärna, njure, öga o. s. v. av kalv,
får eller svin. Förklaringen av de fysiologiska förloppen grundas dels på
de inhämtade kunskaperna i biologi, kemi och fysik, dels, där så är möjligt,
på av eleverna själva utförda experiment, t. ex. i fråga om salivens, pep 18—082815

Folkunderv.-kmn. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Djur- och
■naturskyddssynpunkten.

Hälsolära.
a) Fysiologiska
och
biologiska
förutsättningar.

138

Grunderna för undervisningsplanen.

si Hets och saltsyrans inverkan på födoämnena, blodets sammansättning, utandningsluftens
volym och sammansättning, musklernas arbetsförmåga in. in.

Hela den åt biologi i tredje klassen anslagna tiden, med undantag
av ett fåtal timmar, som behövas dels till granskning av sommarens feriearbete,
dels till en överblick av ämnets behandling i folkskolan, skall användas
till den egentliga hälsoläran, hygienen. Den korta framställning
av mikroorganismerna, vilken bör inleda densamma, skall grundas på laboratoriearbete
bestående i sterilisering, renodling av bakterier m. in. Den
skall omfatta de vanligaste av de vid födoämnenas beredande, förvaring och
förstöring verksamma bakterierna samt de i synnerhet för barnaåldern farligaste
av de sjukdomsalstrande bakterierna. I fråga om de senare är det för
den blivande läraren särskilt viktigt att få kännedom om sådana för skolans
hygien betydelsefulla omständigheter som inkubationstidens längd och de
lättast iakttagbara kännetecknen på den av eu viss bakterie orsakade sjukdomen,
för att läraren må lättare kunna bedöma, huruvida läkares påkallande
är nödvändigt.

b) Allmän Av andra klassens fysiologikurs skall hava framgått, vilka förutsätt hygien,

ningarna äro för ett sunt och naturenligt levnadssätt. Hygienkursen i
tredje klassen har att påvisa de härför gynnsamma eller hämmande inflytelser,
som härleda sig dels från de personliga vanorna i fråga om mat och
dryck, kroppsrörelse, reidighet, o. s. v., dels från yttre förhållanden, dessa må
bero på av den enskilde eller av det allmänna vidtagna anordningar, såsom
bostaden, dess läge, uppvärmning, luftväxling, renhållning, vattentillgång
och sundhetsanordningar av olika slag in. in. Den bör sättas i närmaste
samband med vad eleverna inhämtat om kroppens organsystem och organens
funktioner, så att exempelvis framställningen i fråga om den personliga
renligheten, tvättning och bad, förbindes med redogörelsen för
hudens byggnad och förrättningar samt kroppens värmeförhållanden, härdning
o. s. v. Undervisningen bör i detta fall icke mindre än i förut
nämnda hänseenden göras så konkret och praktisk som möjligt, genom
att den delvis grundas, delvis tillämpas på erfarenhet, som eleverna kunna
vinna både i hemmet och skolan genom iakttagelser, mätningar och beräkningar.
Så kunna, för att nämna blott ett exempel, vid undervisning om

biologi och hälsolära.

1H9

rumsluften iakttagelser göras i fråga om maximi- och minimitemperatur,
fuktighetsgrad, kolsyrehalt, luftvolym för varje person i ett rum o. s. v.

Lika litet får den viktiga del av den personliga hygienen förbigås,
som berör de sexuella organen och deras funktioner. I skrivelse till
kommittén av den 16 juni 1908 föreslår Svenska läkarsällskapets sektion
för hygien upptagandet av denna gren av hygienen på seminariernas läroplan,
och motiveras förslaget i huvudsak därmed, att »denna undervisning
(om könsorganens byggnad och de mänskliga könsförhållandena) bör bibringas
folkskolans barn av deras ordinarie lärare, men innan detta låter
sig göra, måste emellertid de blivande folkskollärarna genom seminarierna
bibringas kompetens på detta område.»

Aven om det torde kunna ifrågasättas, huruvida detta ämnes upptagande
i folkskolan kan anses under alla förhållanden lämpligt, måste
dock enligt kommitténs förmenande åt detsamma tillmätas stor betydelse
för seminarieeleven personligen, varför det bör ingå i hygienkursen. Framställningen
inledes lämpligast med en kort översikt av motsvarande kapitel
av botaniken och zoologien samt en redogörelse för de viktigaste
dragen av embryologien, den sistnämnda möjligen under demonstration avexempelvis
hönsäggets utveckling (med tillhjälp av termostat). Den skall
omfatta de sexuella organens byggnad och funktioner samt deras hygien
och därmed sammanhängande frågor, som äro av vital betydelse för individen
och samhället: sedlighet ur hygienisk synpunkt, äktenskap och
nativitet, de veneriska sjukdomarna o. s. v. — Särskilt måste emellertid
betonas vikten av att undervisningen i sistnämnda del av hälsoläran ombetros
åt lämplig person. Vid behov bör därför den sexuella hygienen
skiljas från den övriga hälsoläran och undervisningen överlämnas åt annan
härför kvalificerad lärare eller ock åt skolläkaren.

Ett kapitel, som ligger det nyssnämnda nära och som vid lärarinneseminarierna
icke bör förbigås, är grunderna för en rationell vård av späda
barn. Nödig tid för en kort framställning därav kan lätt vinnas, då en
del av vad som eljest tillhör hälsoläran, såsom födans sammansättning, bostadens
vård, kläder och beklädnadsmaterial in. in., vid dessa seminarier
upptages i undervisningen i husligt arbete.

c) Sexuell
hygien.

d) Späda
barns vård

140

Grunderna för undervisningsplanen.

e) Skolsjuk
domarna.,

f) Tuberkn
lönen.

Åt kol/olog i.

Ed synnerligen viktig del av hygienen är den, som berör de s. k.
skolsjukdomarna (närsynthet, bleksot, nervositet, snedrygg o. s. v.) och
deras orsaker (arbetstider och arbetsmängd, belysning, skolbänkarnas form
och storlek, kroppsställning under arbetet o. s. v.) samt möjlighet
och medel att bekämpa dem. Ehuru dessa omständigheter naturligtvis
äfven beröras i pedagogiken, böra de icke lämnas obeaktade i samband
med den allmänna hälsoläran.

Utom åt förutnämnda smittosamma sjukdomar skall uppmärksamhet
ägnas åt tuberkulosen och dess härjningar bland vårt folk. Syftet därmed
hör vara att påpeka å ena sidan faran av smitta och medel till dess bekämpande
men å andra sidan nödvändigheten av att väcka ansvarskänslan
hos den sjuke och förebygga, hos hans omgivning och allmänheten den
rädsla för smitta, som mången gång yttrar sig i obarmhärtighet mot den
lidande.

Såsom eu avslutning av kursen i biologi och hälsolära återstår till
sist läran om njutningsmedlen, förnämligast de alkoholhaltiga dryckerna.
Närmast torde den ju ansluta sig till läran om nervsystemet och dess
funktioner, men då den ger osökt anledning till en återblick på de flesta
av organsystemen och de viktigaste fysiologiska processerna, t. ex. matsmältningen
och näringsupptagandet, förbränningen, kroppsvärmen och
värmeförnimmelsen, nervsystemet och dess betydelse för muskelarbete och
själsarbete o. s. v., torde det vara lämpligast att spara den till sist.

Kursen i alkohologi torde således böra begynna med eu hastig
återblick på de delar av kurserna i kemi, biologi och fysiologi, som närmast
ha betydelse för studiet av de alkoholhaltiga ämnenas natur och verkningar.
Undervisningens närmaste uppgift blir sedan att giva eleverna
kännedom om alkoholens kemiska egenskaper och bildningssätt, om de
olika alkoholhaltiga dryckerna, sättet för dessas framställning, bestämmandet
av deras alkoholhalt o. s. v. Härvid bör framställningssättet i största
möjliga utsträckning vara experimentellt. Därefter kommer den fysiologiska
sidan av ämnet under behandling: de alkoholhaltiga njutningsmedlens fysiologiska
och med dem sammanhängande psykiska verkningar vid måttligt
och omåttligt bruk, alkoholismen som sjukdomsform samt spörsmålet

Iiiologi och hälsolära.

141

om alkoholmissbrukets inverkan på avkomman. Av största vikt är, att
undervisningen grundar sig på vetenskapligt bestyrkta fakta och i det .
hela har en objektiv och lidelsefri karaktär.

För den enskildes ställning till nykterhetsarbetet blir i de flesta fall
kännedomen om alkoholens sociala verkningar av den största betydelsen.

Med avseende på alkoholspörsmålets sociala sida har undervisningen att
giva eu, naturligtvis översiktlig och kortfattad, huvudsakligen statistisk
framställning av de alkoholhaltiga dryckernas förbrukning, av alkoholmissbruket
såsom sjukdoms- och dödsorsak, särskilt av dess samband med
tuberkulosen, könssjukdomarna och sinnessjukdomarna samt av brottsligheten
och fattigdomen. Särskild uppmärksamhet ägnas åt alkoholens
ekonomiska verkningar, dess nationalekonomiska debet och kredit. Till
sist lämnas en kort översikt över nykterhetsrörelsens historia i Sverige
samt över det nutida nykterhetsarbetet i vårt land, i samband varmed
även gives eu till det hufvudsakliga begränsad redogörelse för gällande
lagstiftning angående tillverkningen av och handeln med alkoholhaltiga drycker,
utskänkningen, rusdryckshanteringens beskattning och skattemedlens
fördelning på stat och kommun.

Undervisningen i fråga om lärokursen i alkohologi torde till det
mesta kunna ske genom föredrag under användande av grafiska framställningar
och andra lämpliga åskådningsmedel. Hänvisningar böra ock
göras till värdefullare litteratur i alkoholfrågan.

Fn kort överblick av biologiens ställning i folkskolan och ämnets Bio!,»/;,*,*
metodiska behandling i folkskoleundervisningen måste göras i tredje se- heh"n!h!HJ
minarieklassen, eftersom biologien avslutas i denna klass. Denna överblick
skall utgöra eu sammanfattning av vad som dels påvisats vid seminarieundervisningen,
dels av vad seminaristerna haft tillfälle att iakttaga vid
sina skolbesök. Huvudsynpunkterna för denna framställning skola vara, vad
biologien i folkskolan bör omfatta och hur ämnet bör behandlas vid undervisningen.
I förra avseendet torde det gamla »icke mångahanda utan
mycket» böra tillämpas på det sätt, att barnet skall göra grundlig bekantskap
med sådant, som kan giva hembygdsundervisningen ett rikare innehåll
samt väcka dess intresse för och lära det att förstå den levande

14-2

Grunderna för undervisningsplauen.

naturen, i främsta rummet hemtraktens och fäderneslandets, men även andra
länders, ehuru blott i den mån geografiundervisningen kan sträcka sig
utöver fäderneslandets gränser. Och den kunskap, som om dessa levande
varelser meddelas, skall icke utgöras av morfologiska detaljer och termer
i fråga om vissa i läroboken från systematisk synpunkt valda djur eller
växter, utan av sådant, som bidrar till att ställa dessa varelser på deras
plats i naturen mera än i systemet, och som belyser såväl villkoren för
deras liv och dettas yttringar som växternas och djurens nödvändighet för
varandra, deras betydelse för människorna, den vård och behandling
de därför även böra få o. s. v. Slutligen skall den naturligtvis även
omfatta den egna kroppen och dess vård. Beträffande sättet för kunskapens
meddelande torde huvudsaken vara, att den blivande läraren får blick
för vikten av att barnet vänjes vid att på egen hand söka skaffa sig
kunskap, icke så mycket ur böcker utan från naturen själv, att läraren
således skall leda det till att göra iakttagelser, så vitt detta är möjligt,
på de verkliga naturföremålen eller, i brist på sådana, genom betraktande
av avbildningar o. s. v., alldeles så, som seminarieeleven skall hava lärt
under sin studietid. Blott därigenom kommer också ämnets stora formellt
bildande betydelse till sin rätt jämväl i folkskolan.

Fysik ock kemi.

143

7. Fysik och kemi.

(Jämför Band 1 sid. 17J och sid. 593.)

Om de naturvetenskapliga ämnenas hittillsvarande ogynnsamma ställning
i seminarierna, om deras behov av ökad tid å undervisningsplanen
och förbättrade yttre hjälpmedel har kommittén uttalat sig i föregående
del av sitt betänkande och därvid även framhållit, att det, som sålunda
blivit sagt om de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet, i all synnerhet
gäller fysiken och kemien.

Att i fysik och kemi vid inträdet i seminariet fordra något mera,
än vad folkskolan kan giva, vore uppenbarligen olämpligt. Ett inhämtande
ur bok av någon ytterligare kunskap utan nämnvärd möjlighet för den
studerande till egen iakttagelse skulle föga gagna. Att man däremot
som inträdesvillkor kräver det lilla, som i dessa ämnen rimligen kan
krävas, nämligen folkskolekursen, är endast i sin ordning.

Kommitténs förslag till timplan upptager för läroämnet fysik och
kemi sammanlagt 8 veckotimmar, fördelade på de fyra klasserna med timtalen
3, 1, 2, 2. Lärotidens såväl som kursinnehållets fördelning kan tänkas
olika och torde komma att gestalta sig olika vid skilda seminarier.
De grunder, som bestämt kursfördelningen i kommitténs förslag, skola bär
i korthet angivas.

Knappast någon av naturkunnighetens många olika grenar har sådan
betydelse för studiet av de övriga som kemien. Ett naturhistoriskt
studium, som avser kunskap ej blott om växt- och djurrikets yttre former
utan även och företrädesvis om växternas och djurens yttre och inre
livsförhållanden, kommer icke långt utan kemien; hälsoläran grundar sig i
väsentliga delar på kemien; geologien kan icke undvara den; mellan fysiken
och kemien bliva beröringspunkterna allt dera. Så ej blott på det
rent vetenskapliga området utan också i skolundervisningen. Aven åtskil -

Intrådesfordringar.

Knrsfördel ningen.

144

Grunderna för undervisningsplanen.

li<rt av det, som där behandlas i samband med andra ämnen än de
nn nämnda, blir av lärjungen på ett helt annat och bättre sätt uppfattat,
om han äger någon insikt i kemi, än om han saknar sådan: frågor angående
jordbruket, angående industrier och hantverk, angående handelsvaror
och deras pris, o. s. v. Särskilt i geografien och ekonomiläran träffar
man dylika frågor. Vid sysselsättningen med trädgårdsskötsel och övningen i
metallslöjd komma kemiska kunskaper till nytta, och det uppblomstrande
skolämnet huslig ekonomi faller till betydande del inom kemiens område.
Noo- av, kemien har för en mängd av skolornas och seminariernas läroämnen
betydelse såsom ett grundläggande ämne eller såsom ett hjälpämne,
då man däremot knappast kan säga, att något annat ämne, fysiken undantagen,
har i samma grad motsvarande betydelse för kemien. Detta allt
anvisar åt kemien en jämförelsevis tidig plats i läroplanen, under förutsättning
nämligen att lärjungarna besitta den förståndsmognad, som för
kemiens studium är behövlig.

Kommittén har icke tvekat att med tillämpning av dessa synpunkter
förlägga den lilla kemikurs, som kan förekomma i folkskoleseminarierna,

“er ''

till dessas första och andra klasser. Att denna kurs, som mer än någon
annan inom seminariets läroplan ägnar sig för ett erfarenhetsmässigt och
experimentellt studiesätt, kommer tidigt, torde vara fördelaktigt även därför,
att eleven därigenom från början får ett riktigt begrepp om och ett
rätt grepp i naturvetenskapligt studium i allmänhet.

Samma skäl, som göra det önskligt, att kemikursen förlägges redan
till de båda första klasserna, tala för, att man dit förlägger även vissa
delar av kursen i fysik. Skulle man fästa sig allenast vid nyttan av kunskaper
i fysik för studiet av eu del andra ämnen, skulle man naturligtvis
helst se så stor del av fysikkursen som möjligt förlagd till början
av lärotiden, men hänsynen till ämnet självt, vilket i det hela ställer stora
anspråk på lärjungens tankeförmåga, gör, att man till genomgång på det
tidigaste stadiet bör utvälja endast det för de ifrågakommande andra ämnena
allra behövligaste. Detsamma kunde visserligen sägas även om
kemikursen, men dennas ringa omfattning bjuder, att den icke delas, utan
behandlas i ett sammanhang. I fråga om fysiken torde man ock kunna
något bygga på de kunskaper eleven för med sig vid inträdet på semina -

Fysik och kemi.

Uö

riet, något som val icke i lika grad låter sig göra i fråga om kemien.
Det är i synnerhet biologien, hälsoläran och geografien samt kemien, som
hos lärjungarna kräva vissa förutsättningar av fysikaliska insikter, och ser
man till vad därvid kommer i första rummet, torde det befinnas vara
kännedomen om vätskornas och gasernas fysiska egenskaper, det mekaniska
arbetsbegreppet, viktigare delar av värmeläran, däri lagen om sambandet
mellan värme och arbete, slutligen grunddragen av väderleksläran. Dessa
delar av fysiken torde ock vara lättast tillgängliga för mindre utbildade
lärjungar. Kemien förutsätter visserligen därjämte kännedom om en del
elektriska företeelser, men dessa torde dock kunna i mån av behov upptagas
till nödtorftig behandling vid den kemiska undervisningen.

Ordningsföljden för fysiken och kemien vid undervisningen i första
klassen bör således vara den, att man börjar med fvsiken och först sedan
man genomgått dess kurs övergår till kemien.

Såväl med hänsyn till de svårigheter, som de följande delarna av
fysiken erbjuda, som ock med hänsyn till betydelsen för fysikundervisningen
av matematisk underbyggnad hos eleverna är det önskligt, att
huvudsumman av dess kurs samlas på de två sista seminarieåren. Elektricitetsläran
har i kursplansförslaget förlagts till tredje klassen och erhållit
jämförelsevis stort utrymme på grund av sin stora praktiska betydelse.
Läran om ljuset är förlagd till det sista året särskilt av det skäl, att
man då för dess behandling kan draga nytta av elevernas insikter i likformighetsläran
och bekantskap med de trigonometriska talen. I lärokursen
för samma klass hava ock upptagits de elementära delar av mekaniken, som
kunna behandlas i seminarieundervisningen. Redan i första klassens kurs
ingår något mekanik, och under den fortsatta fysikundervisningen skall
anledning ofta givas till sysselsättning med mekaniska företeelser. Men
bär i fjärde klassen skulle nu mekaniken göras till föremål för en mera
sammanhängande och i någon mån matematisk framställning.

1 ill sista årsklassen har ock förlagts den lilla astronomiska kursen.
Någon kännedom om världsbyggnaden och om jorden som himlakropp har
man att förutsätta hos eleverna redan vid deras inträde i seminariet, varför
geografiundervisningen i dithörande delar icke är ställd alldeles utan
grund. Om man således icke kan anses nödgad att för geografiens skull

19 082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

Stoffurvalet.

146

taga upp den astronomiska kursen strax i början av seminariets lärotid,
är det allt skäl att uppskjuta den till lärotidens sista skede, då elevernas
större förståndsmognad samt deras i matematik och fysik förvärvade insikter
tillåta en på samma gång raskare och fylligare behandling av detta
jämförelsevis svåra område.

Att slutligen undervisningen om fysikens och kemiens metodiska
behandling i folkskolan bör tillhöra fjärde klassens kurs, torde vara tämligen
givet. Den synes dock där icke gärna böra komma senare än omkring
mitten av höstterminen.

Måhända skulle för ämnet fysik och kemi eu timfördelning, som
tilldelade ämnet 4 timmar i första klassen men däremot icke någon timme
i andra klassen, anses lämpligare än den av kommittén föreslagna. Men
ehuru en timfördelning, som ger ett ämne i någon klass endast 1 veckotimme,
i regeln bör undvikas, torde i detta fall den föreslagna anordningen
vara att föredraga. För ett så pass svårt läroämne som kemien måste det vara
mindre fördelaktigt, om dess kurs helt och hållet hänvisas till första seminariekLassen.
I många fall torde dessutom genom timbyte med annat ämne
tiden i andra klassen kunna koncentreras på ena hälften av läsåret med 2
veckotimmar.

Kommitténs kurs- och timplan förutsätter, att fysiken och kemien
handhavas av samma lärare. Detta är dock icke nödvändigt. Man kan
ock tänka sig, att kemi och biologi förenas i en lärares hand. I så fall
torde timplanen för ifrågavarande ämnen kunna få följande utseende:

Kemi samt biologi och hälsolära . . . 5, 4, 2, —.

Fysik.............1, —, 2, 2.

Läraren är även i detta fall oförhindrad att, om han så finner
lämpligt, fördela kemikursen på de två första klasserna i enlighet med den
här föreslagna kursplanen. Den antydda timfördelningen ger emellertid
något mindre tid åt fysiken, än i kommitténs kursplan är förutsatt.

Klart medveten måste seminarieläraren i fysik och kemi vara om
nödvändigheten av att avstå från att eftersträva en fullständighet, som,
med den ringa tid han har till sitt förfogande, lätt skulle kunna göra

Fysik och kemi.

147

seminariets kurs i hans läroämne till endast en innehållsfattig översiktskurs
av ringa värde för elevernas intellektuella utveckling och insikt i
naturkunskapen. Att ur det rika innehållet, däri varje del äger intresse
och betydelse, göra det behövliga urvalet blir för honom eu ingalunda lätt
uppgift. Mindre än någon annan lärare bör han därvid känna sig bunden
av den officiella kursplanen, vilken, om den ej skall få en allt för
omständlig avfattning, knappast kan undvika skenet av att åsyfta eu översiktlig
fullständighet.

Vad som bör utväljas bestämmes dels naturligtvis av sakens betydelse
i och för sig, dels också av de möjligheter den giver till ett hevristiskt
studium. Särskilt beaktande förtjänar sådant, som anknyter sig till undervisningen
i andra ämnen eller i allmänhet är ägnat att stärka intressen,
som seminarieundervisningen i sin helhet åsyftar att främja. Så t. ex.
torde fysikens lära om tonerna närmare erbjuda sig till upptagande i ett
seminarium än i ett allmänt läroverk med hänsyn till den betydelse musiken
äger i folkskollärarens bildning; skioptikonet och mikroskopet, som
äro viktiga verktyg för skolundervisningen, förtjäna en noggrannare behandling
än exempelvis de buktiga speglarna eller Galileis kikare; det
fysikaliska studiet av syn- och hörselförnimmelserna är ägnat att stödja
viktiga delar av elevernas psykologiska insikter; kännedomen om tillvägagångssätten
och de kemiska förloppen vid järnets framställning och förädling
är tillika ett bidrag till kännedomen om en viktig inhemsk näringsgren
och ordnar sig som sådan in i den kunskap om Sveriges land och
folk, vars bibringande utgör ett av seminarieundervisningens förnämsta mål.
o. s. v. Likaså ägnas särskild uppmärksamhet åt de visserligen endast
ytterst elementära drag ur jordbrukets kemi, som kunna upptagas i undervisningen:
det huvudsakligaste angående växtnäringen, åkerjordens bildning
och väsentligare egenskaper, de vanligaste jordförbättringsmedlen och gödningsämnena
samt deras inverkan på växtligheten o. d.

Om sålunda ett urval måste ske, gäller det å andra sidan att
tillse, att elevernas vetande icke blir allt för brottstycksartat och osammanhängande.
Härvid i synnerhet får läroboken sin uppgift i undervisningen.

Särskilt kemikursens planläggning erbjuder svårigheter. Först
erfarenheten lärer kunna med större bestämdhet utvisa, vad i denna kurs

148

Grunderna för undervisningsplanen.

bör och icke bör ingå. Tiden är den minsta möjliga; något mer än hälften
av det för fysik och kemi i första och andra klasserna anslagna timtalet
torde kunna användas för kemiens räkning, varjämte någon liten del av
tredje klassens lärotid kommer kemien till godo, men i allt torde man
icke kunna för den kemiska kursen beräkna mera än omkring 90 undervisningstimmar.

Den rätta lärogången för den inledande undervisningen i kemi är ett
svårt och måhända ännu olöst problem. Men ense torde man vara därom, att
man bär att utgå från erfarenhetsrön, som lärjungen själv kan göra, och
att det är bättre, ju längre man kan hålla sig inom den rena erfarenhetens
område. Insikt om bestämda kvantitetsförhållanden vid de kemiska ämnenas
bildande bör redan tidigt framgå som resultat ur arbetet. Undan för
undan upptagas teoretiska synpunkter. Hur långt man vid seminarieundervisningen
bör gå i teoretiskt avseende, är huvudsakligen en metodisk
fråga. Till insikt om det kemiska teckenspråkets användande till att uttrycka
de bestämda viktsförhållandena vid kemiska förlopp bör man givetvis
söka komma, och det synes både önskligt och möjligt, att man också
söker giva eleverna kännedom om jonbegreppet samt inblick i atomteorien.
Så snart undervisningen i kemi eftersträvar en i någon mån sammanhängande
kunskap, blir det uttrycksmedel, som teorien utgör, svårt att undvara.
Det är icke heller utan värde för seininarieelevens bildning, att han
får någon insikt om det hypotetiska föreställningssättets betydelse för det
vetenskapliga forskningsarbetet och detta på ett område, som kanske mer
än något annat i sådant avseende lämnar utmärkta exempel. Men klart
är, att begränsning bör ske till det allra väsentligaste och att det gäller
att städse göra skarp åtskillnad mellan teori och erfarenhet.

En huvudsynpunkt för stoffurvalet är: icke fackvetande, utan allmänbildning.
För den i laboratoriet arbetande yrkeskemisten kommer eu
del kunskap i första rummet, som från allmänbildningens synpunkt har
ringa intresse, en sak som skolläroböckerna i kemi icke alltid beaktat. Man
bör i stället utvälja sådant, som har allmännare betydelse i naturen eller
finner tilllämpning i tekniken, även om man icke kan göra anspråk på
att därvid allestädes kunna nå fram till en fullständigare förklaring. Eif
syfte bland andra är att giva eleven ett förråd av kemisk varukunskap.

Fysik och kemi.

149

Kommittén liar icke begränsat kursen till endast och allenast den oorganiska
kemien; ett stort antal dithörande grundämnen och deras föreningar,
vanligtvis upptagna även i kortfattade läroböcker, kunna saklöst lämnas
åsido, då däremot någon kännedom om den organiska kemiens viktigaste
ämnesgrupper och reaktioner måste från den nämnda huvudsynpunkten tillmätas
stort värde. En sådan kännedom har den största betydelse för undervisningen
i biologi, i hälsolära och i husligt arbete. Undervisningen
samlar sig kring sådana för n 11 naturkunskap viktiga stycken, som luftens
och vattnets kemiska egenskaper, förbränningen och andningen, födoämnenas
sammansättning och upptagande, åkerjordens uppkomst och egenskaper.
Och i den mån tiden medgiver, ägnas i lämpligt sammanhang
uppmärksamhet åt våra viktigaste kemiska industrier, sådana som lysgasframställningen,
sprittillverkningen, tvålberedningen, sockertillverkningen,
pappersmassefabrikationen, järn- och stålindustrien. Eu och annan industri
kan möjligen göras till föremål för något utförligare behandling, i synnerhet
där den tillika kan studeras genom besök vid industriella anläggningar.

Under genomgåendet av sin kemiska kurs vinner eleven någon kännedom
om våra viktigaste mineral och malmer samt de bergarter, som utgöra
huvudbeståndsdelen av den fasta berggrunden i vårt land och förnämligast
medverkat vid bildandet av dess lösa jordlager, varjämte han erhåller
insikt i det väsentliga av vittringens, kalkstensbildningens och några andra
geologiskt viktiga företeelsers förlopp. I övrigt är geologien i kommitténs
undervisningsplan huvudsakligen hänvisad till geografien (sid. 117). För
en sammanhängande geologisk kurs, som gåve något mera än blott eu
ytlig och föga värdefull kännedom om en del forskningsresultat, har kommittén
icke funnit utrymme. Med den läggning, som kommittén velat
giva åt geografiundervisningen, bliva eleverna dock icke i saknad av geologisk
kunskap. Visserligen få de icke någon fullständigare översikt av den
histoiäska geologien, men de erhålla en av egna iakttagelser stödd insikt
i de geologiskt verksamma krafternas arbete samt bekantskap med det
viktigaste av vårt eget lands geologiska, bildningshistoria.

Då kommittén icke kunnat bereda de naturvetenskapliga ämnena så
mycken tid på timplanen, som från dessa ämnens synpunkt varit önskligt,

Arbete med
delad klass

150

Grunderna för undervisningsplanen.

rbetssättet.

bär kommittén, såsom i annat sammanhang redan omtalats (band 1, sid. 167
tf.), till deras förmån föreslagit eu väsentligare ökning av det åt dem tillmätta
antalet lärartimmar. Fysiken och kemien skulle få för sin räkning
14 lärartimmar, och därmed skulle möjlighet beredas dels till anordnandet
av frivilliga laborationsövningar under lärarens ledning, dels till undervisning
med delad klass, så att läraren under vissa timmar finge arbeta
med endast halva antalet av klassens elever och således hade att genomgå
samma sak först med ena hälften av klassen och sedan med den andra.
Genom eu sådan anordning uppkommer ingen ökning i elevernas arbetstid,
men den undervisning de erhålla kan på ett vida bättre sätt komma dem
till godo. Då 2 lärartimmar skulle anslås för de frivilliga laborationsövningarna,
skulle arbetet under 4 av de 8 undervisningstimmarna kunna
ske med delad klass.

Vilka partier av kursen som böra genomgås med delad klass, beror
i väsentlig mån på metodiska synpunkter och kan ej en gång för alla fastslås.
Att första klassens kurs hör till dessa partier, synes dock tämligen
uppenbart. Med avseende på tillämpningen av anordningen i fråga bör
märkas, att det ej gärna låter sig göra att använda den endast under eu
del av ett läsår eller eu termin, enär väl därigenom uppgörandet av eu för
hela läsåret eller terminen gällande arbetsordning skulle mycket försväras.
Vidare torde man icke kunna behandla samma parti av ämnet under samma
tidsskede dels med delad och dels med odelad klass av hänsyn till de
svårigheter detta skulle medföra i själva undervisningen. Timtalet för
delad klass bör således gälla för helt läsår eller hel termin, och undervisning
med såväl delad som odelad klass under en och samma tidsperiod
förekomma endast i det fåll, att olika kapitel av kursen samtidigt behandlas,
något som åter i koncentrationens intresse helst bör undvikas.
Vad som hår sagts om termin gäller naturligtvis om varje de! av läsåret,
under vilken en given arbetsordning skall äga bestånd (jfr Band 1 sid. 223 tf.).

De väsentliga synpunkterna för arbetssättet äro redan påpekade i
föregående del av betänkandet (Band 1 sid. 265 ff.): experimentet skall utgöra
medelpunkten i undervisningen, och eleven skall själv få utföra experimentellt
arbete. Det har ock framhållits, att, ehuru den tid, som åt fysiken och

Fysik och kemi.

kemien kan anslås, icke medgiver annat än ett mycket ofullständigt genomförande
av ett på elevens eget experimentella arbete grundat lä rosätt, ett
sådant dock bör, i den mån möjligt är, eftersträvas. Sin experimentella
grundbeskaffenhet kan undervisningen i varje fall behålla: där tiden icke
längre räcker till för elevens arbete på laboratoriet, vidtager lärarens framställning,
stödd på av honom med eller utan elevernas medverkan utförda
experiment. Man får således en förening av klassundervisning och laboratoriearbete.

Det är framför allt klassens delning, som skall giva läraren möjlighet
att låta eleverna självverksamt deltaga i undervisningen. Under de
lärotimmar, då han endast har halva antalet av eleverna i klassen omkring
sig, bör arbetet i regeln erhålla karaktären av ett samarbete mellan lärare
och elever, därvid läraren experimenterar med biträde av eleverna eller
dessa med hjälp av läraren. I senare fallet förlägges arbetet till laboratoriet,
där eleverna sysselsättas var för sig eller förenade i grupper om
två eller tre. Klart är, att lärotidens sammanförande på dubbeltimmar
är till fördel för eu sådan undervisningsmetod. I första och tredje
klasserna bör möjlighet till denna anordning av tiden icke saknas.

Lärobok är naturligtvis behövlig, innehållande en sammanhängande
framställning av ämnet i dess helhet. Kanske skall ock en mindre handbok,
som avser att tjäna till ledning för laboratoriearbetet och därvid stödja
läraren i hans verksamhet, vara god att tillgå. Men vid sidan av läroboken
bör den av eleven förda anteckningsboken bliva av stor betydelse
vid undervisningen. Däri bokför eleven sina egna iakttagelser och redogör
medelst teckning och anteckning för de utförda försöken.

Elevlaborationernas plats i lärogången kan vara olika: dels kunna de
komma i efterhand, utgöra tillämpningar av förut genom undervisningen
inhämtad kunskap; dels kunna de gå före, avse en genomarbetning (naturligtvis
mer eller mindre ofullständig) av ett visst område, som sedan av
läi’aren upptages till sammanfattande behandling. Aven i senare fallet
måste läraren naturligtvis sörja för nödig förberedelse. 1 kemien bliva
försöken i allmänhet av kvalitativ art; i fysiken böra de däremot i regeln
vara kvantitiva och ägnade att vänja eleven vid att uppfatta en företeelse
såsom funktion av en annan. Grafisk framställning bör ofta komma till

152

Grunderna för uiidervisningsplanen.

användning. Viktigt är, att eleven blir vand att kunna hjälpa sig med
enkla medel och att själv förfärdiga enklare försöksanordningar. 1 sådant
syfte bör läraren i fysik och kemi söka bistånd av slöjdläraren. Även
ordnade iakttagelser ute i naturen kunna och böra utföras av eleverna, såsom
väderleksobservationer och iakttagelser på stjärnhimmelen. Redan året
innan den astronomiska kursen skall genomgås, bör läraren söka intressera
eleverna för anställandet under någon längre tid av regelbundet återkommande
iakttagelser av himlakropparnas rörelse och giva dem för ändamålet
behövlig ledning.

Vissa partier, såsom väderleksläran, det mesta av den astronomiska
kursen, tekniska tillämpningar, kursmoment av mera teoretisk natur, äro
ägnade att genomgås föreläsningsvis, och i allmänhet blir med undervisningens
fortgång inom ett område lärarens föredragande och förevisande framställning
mer och mer på sin plats och nödvändig med hänsyn till den knappa
tiden. Eu och annan gång torde läraren härvid kunna överlämna någon
mindre krävande uppgift till eu elev, som under hans ledning fått särskilt
förbereda sig därför.

Klart är, att till en studiekurs sådan som den ifrågavarande höra
räkneuppgifter, ej blott i samband med det experimentella arbetet utan i allmänhet
såsom ett icke oviktigt led i undervisningen, tjänande till ett klarare
uppfattande av fysiska och kemiska lagar och till deras befästande i minnet.
Dock torde med avseende på dessa räkneuppgifter böra gälla som grund1
^ de skola utnöra en jämförelsevis underordnad del av arbetet. Att

de skola vara enkla och så mycket som möjligt ansluta si" till verkliga

, # J .JO O o

förhållanden följer av undervisningens allmänna läggning. Vissa slag,
som kräva flitigare övning, såsom t. ex. uppgifter rörande specifik vikt,
upptagas även vid matematikundervisningen. Ofta torde undervisningen i
matematik och fysik komma att bestridas av samma lärare, och de båda
ämnena kunna då på bästa sätt bringas att stödja varandra.

Allt från undervisningens början har läraren tillfälle

och

anledning

Naturlärans
metodiska

behandling i att fasta elevernas uppmärksamhet på behandlingen i folkskolan av de
folkskolan. jfrågavarande delarna av naturkunnigheten. Frågan härom inställer si"
självmant och föranleder samtal mellan lärare och elever om vad som läinp -

Fysik och kemi.

158

ligen kan och icke kan upptagas i folkskoleundervisningen och huru det
som upptages bör i metodiskt avseende behandlas, önskligt är, att läraren
även blir i tillfälle att genom undervisning i övningsskolan med eget
föredöme visa, vad han åsyftar. Har seminarieeleven fått sina egna kunskaper
i naturkunnighet på ett rätt sätt uppbyggda, skall han ock lättare
såsom undervisare få det rätta greppet i ämnet. I fjärde seminarieklassen
göras de ledande synpunkterna för naturlärans metodiska behandling i folkskolan
till föremål för sammanhängande framställning. Därvid gäller det
såväl att anvisa naturläran dess rätta plats i folkskoleundervisningen såsom
eu beståndsdel i barnets kunskap om sin omgivning, med i viss man olika
gestaltning: allt efter denna omgivnings olika art, som ock att fastslå dess
beskaffenhet i metodiskt avseende såsom läroämne i barnskolan, nämligen
att utgöra ett led i en till högre åldersklasser utsträckt och i enlighet därmed
utvecklad »åskådningsundervisning» eller »arbetsundervisning» med
huvudsyfte att utveckla barnets praktiska sinne och förmåga av självverksamhet.
Såväl i ena som i andra avseendet föreligger för folkskolläraren
eu visserligen svår men ock betydelsefull och tacksam uppgift.

För elevernas enskilda studiearbete erbjuda fysiken och kemien ett
obegränsat fält.

Till sådant arbete äro de frivilliga laborationsövningarna, liknande dem
som förekomma vid de allmänna läroverken, att räkna, enär de icke äro
avsedda för samtliga elever. Detta gör ock, att dessa laborationsövningar
icke kunna inordnas i den egentliga, för samtliga elever avsedda kursen.
De bliva sidoordnade med denna, komma att utgöra tillämpningar eller
utvidgningar inom vissa områden av kunskaper, som inhämtats vid den
gemensamma undervisningen. Vid dessa övningar bör läraren naturligtvis
ständigt vara närvarande och leda arbetet. Tolv till femton elever
torde vara det högsta antal, som samtidigt kan handledas av en enda
lärare. I allmänhet måste laborationsövningarna förläggas till eftermiddagarna.
De böra komma såväl fysiken som kemien till godo, så att åtminstone
en termin med en laborationseftermiddag i veckan anslås åt vartdera
ämnet. De kemiska kunna tänkas förlagda exempelvis till andra klassen,
de fysiska till fjärde. Vid beräkning av lärarens tjänstgöring upptages

20 —082815. Folkunder v .-lom. bet. 1. Folhskolesem. Band 2.

Enskilt

studiearbete

154

Grunderna för undervisningsplanen.

en laborationsövning till 2 timmar, vilket icke bör hindra, att den utsträckes
längre, om lärares och lärjungars tid så tillåter.

Skulle seminariet i något fall erbjuda allt för ogynnsamma villkor
för anställandet av dylika laborationsövningar, eller skulle eleverna till allt
för litet antal begagna sig av det givna tillfället, kan den därför anslagna
tiden minskas eller utgå, och de sålunda erhållna lärartimmarna med säker
fördel användas för en ytterligare utsträckt undervisning med delad klass.

Nu nämnda slag av laborationsövningar bilda en regelbundet återkommande
frivillig tilläggskurs med i det hela samma eller likartade uppgifter
för de i kursen deltagande. De böra emellertid icke utgöra det
enda tillfället för eleverna att med begagnande av läroanstaltens hjälpmedel
idka enskilt studiearbete inom fysiken och kemien. Åt den för
dessa ämnen särskilt begåvade och intresserade eleven må möjlighet finnas
att även på andra tider få i laboratoriet sysselsätta sig med arbete efter
överenskommelse med läraren och enligt av honom givna anvisningar.

Ekonomilära.

155

8. Ekonomilära.

(Jämför Band 1 sid. 176 och sid. 595.)

Den åt ämnet ekonomilära anslagna undervisningstiden utgör sammanlagt
fem veckotimmar, vilken tid synes kommittén oundgängligen erfordras,
om ämnets upptagande skall kunna vara till verkligt gagn. Ekonomiläran
är nämligen icke blott mycket omfattande, utan den ställer dessutom
delvis så pass stora krav på tankeförmågan, att undervisningen måste
gå jämförelsevis långsamt framåt; och därtill kommer, att eleverna ej för
detta ämne som för de flesta andra äga några i folkskolan inhämtade förkunskaper.
De fem timmarna ha fördelats på de tre sista åren med eu
timme på vardera av klasserna II och III samt tre på klass I\ . För ett
ämne sådant som detta är nämligen elevernas allmänna mognad av särskild
betydelse, och i synnerhet måste man vara i stånd att bygga på den grund,
som lagts genom de första seminarieårens undervisning i historia och geografi.
A andra sidan är det nödvändigt, att de inhämtade kunskaperna få tid att
mogna, vilket gör en ännu starkare koncentrering av ämnet på klass IV
olämplig.

De allmänna grunderna för undervisningsplanen ha framställts förut
Band 1 sid. 176 tf., och vad som här återstår att motivera är närmast ordningen
för ämnets olika delar. Den torde så mycket som möjligt böra följa den
allmänna pedagogiska regeln att övergå från det bekanta till det obekanta.

Undervisningen i klass II synes därför böra gälla den del av ämnet,
varom eleverna torde äga någon egen erfarenhet, nämligen den enskilda
hushållningen, och sålunda omfatta dels affärslära och bokföring, dels hemmets
ekonomi.

Vad undervisningen i affärslära och bokföring beträffar, skall den
åsyfta att fullständiga de kunskaper av ekonomisk natur, som eleverna erhållit
under matematikundervisningen i och genom sysselsättningen med
räkneuppgifter, vilka röra sig om frågor rörande ränta, handelsrabatt, diskont,

Undervis ningstiden.

Undervis ningsplanen -

Affärslära
och bokföring.

lön

Grunderna för undervisningsplanen.

Hemmets

ekonomi.

Allmän socialekonomi -

medelvärden, bolagsaftärer o. d. Det sakliga innehållet i sådana uppgifter
göres nu till föremål för eu mera systematisk framställning. Undervisningen
upptager till behandling affärslivets allmännare transaktioner, särskilt
från deras tekniska sida, exempelvis köp, lån, inteckningar, frakter
o. s. v. samt olika slag av affärshandlingar, såsom reverser, kvitton, bankanvisningar,
växlar, obligationer, aktiebrev m. in.

Sin sammanfattning och avslutning får denna undervisning i eu elemental*
kurs i bokföring. Åt denna torde kunna givas en något större
omfattning än åt den bokföringskurs, som ingår i realskolans undervisningsplan.
Sistnämnda kurs skall enligt de metodiska anvisningar, som äro
fogade till den för realskolan utfärdade undervisningsplanen, omfatta »bokföringens
grundbegrepp och de viktigaste räkenskapsuttryckens betydelse,
därjämte förandet av vanliga konton, framför allt kassakonto över inkomster
och utgifter samt balanskonto över tillgångar och skulder, vidare memorialanteckningar
över kreditaffärer samt slutligen uppsättandet av kvittenser
och räkningar, avfattandet av reverser och växlar o. s. v.» Eu kurs i bokföring
av detta enkla slag, som dock »tillfredsställer lagens fordringar på
handelsböckers förande» och jämväl innefattar huvudgrunderna till affärslära,
beräknas kunna medhinnas på 15 till 20 timmar. I seminariet torde
väl en något längre tid kunna anslås åt undervisningen i affärslära och
bokföring.

Denna undervisning torde även kunna anläggas så, att den till väsentlig
del kommer att innefatta läran om »hemmets ekonomi», som avslutar
andra klassens kurs i ekonomilära. Denna kurs åsyftar att göra eleverna i någon
mån förtrogna med uppgiften att i sin blivande undervisning såsom folkskollärare
klargöra konsumtionens och över huvud det egna hushållets rätta
ordnande, vilket tydligen är eu fråga av den mest genomgripande praktiska
betydelse.

Med klass III kommer man över till ekonomilärans nationalekonomiska
del. Det skulle i och för sig varit lämpligast att inleda denna med eu
behandling av det ekonomiska livets utveckling; men detta stöter på ett
oöverstigligt hinder i det förhållandet, att historieundervisningen först i
klass IV kan behandla 1800-talets politiska historia och att, alltså eleverna

Ekonomilära.

157

i klass III sakna nödiga förutsättningar att förstå den ekonomiska historiens
viktigaste period.

Av detta skäl blir det nödvändigt att förlägga den allmänna socialekonomien
till klass III, vilket väl låter sig göra, då denna del av ämnet
ej nödvändigt kräver historiska förkunskaper, och vilket dessutom rent av
är fördelaktigt från den synpunkten, att denna del av ekonomiläran behöver
längsta tiden att smältas och tillgodogöras.

Den allmänna social ekonomien måste av redan förut angivna skäl
taga i anspråk ett ganska betydligt utrymme, och man torde därför böra
ägna hela undervisningstiden i klass III åt denna del av ämnet. Aven
med den sålunda anslagna tiden måste emellertid undervisningens resultat
bli mindre tillfredsställande än önskvärt är på grund av nationalekonomiens
egendomliga natur. Det är nämligen utmärkande för nationalekonomien
mera än för de flesta andra vetenskaper, att de olika faktorerna ömsesidigt betinga
varandra och att följaktligen i detta ämne varje särskild del därav i viss
mån förutsätter kännedom om varje annan. Av detta skäl är det knappast
möjligt att draga full nytta av eu nationalekonomisk kurs, första gången
den genomgås. Den rätta lösningen torde under dessa förhållanden vara
att förlägga första genomgåendet av den allmänna socialekonomien till klass
III, men att bereda tid för ämnets repeterande i slutet av klass IV,
då den utförliga beskrivande framställningen av vårt eget lands näringsliv
liksom ämnets övriga delar hunnit genomgås och kunna göras fruktbringande
för denna förnyade behandling av den allmänna socialekonomien.

Med klass IV kan framställningen av det ekonomiska livets utveckling,
jämte den därmed förenade behandlingen av den ekonomiska politiken,
taga sin början, då historieundervisningen nu hunnit fram till den nyaste
tidens historia. Genom att sättas i spetsen för fjärde klassens kurs kommer
denna del av ämnet att direkt leda över till den avdelning, varmed
den har det närmaste sammanhanget, nämligen översikten av Sveriges nuvarande
näringsliv.

Den nu ifrågavarande avdelningen innebär på intet sätt något ingrepp
på den egentliga historiens område. Historieundervisningen måste nämligen
för att erhålla någon enhetlighet taga till sin medelpunkt den politiska ut -

Det ekonomiska
livets
utveckling.
Ekonomisk
politik.

Grunderna för undervisningsplanen.

158

vecklingen och beakta övriga faktorer, även de ekonomiska, egentligen i
den mån de påverka de politiska, såsom exempelvis naturahushållningen
från synpunkten av dess betydelse för vad som kallas feodalismen och den
ekonomiska expansionen såsom förutsättning för nutidens världspolitik.
Den ekonomiska utvecklingen är emellertid ett sammanhängande helt för
sig självt ocli kännedomen därom den bästa utgångspunkten för att förstå
vår egen tids ekonomi. För att ej taga mera tid i anspråk än strängt
nödvändigt torde man emellertid böra inskränka behandlingen av den
ekonomiska utvecklingen före det 19:e århundradet till några få lektioner,
blott avsedda att antyda bakgrunden för sista århundradets ekonomiska
historia, och i övrigt hänvisa denna del av ämnet till historieundervisn
ingen. Vad den nyaste ekonomiska utvecklingen beträffar, måste det
däremot anses uteslutet, att man skulle kunna bereda tillräckligt fyllig
plats däråt inom historiens ram, redan av det skäl att ett så ofantligt
material även därförutan inom denna ram tränges om utrymmet; och därtill
kommer ytterligare, att för dessa nära liggande tiders ekonomiska historia
krävas nationalekonomiska insikter, som icke kunna väntas av historieläraren.
Därjämte skall denna historiska behandling av ämnet innebära en framställning
av nutidens ekonomiska idéer och ekonomiska politik, vilket ej
kan göras på verkligt organiskt sätt annat än i sammanhang med en översikt
av den allmänna ekonomiska utvecklingsgången. Den tid, som skulle
behövts för en fristående behandling av den ekonomiska politiken, skulle
därför antagligen ej vara mycket mindre än den, som bär anslagits åt hela
den nu ifrågavarande avdelningen.

o o

Beskrivande
framställning
av
Sveriges
näringsliv.

Såsom redan antytts, leder den historiska framställningen direkt
över till ämnets ojämförligt vidlyftigaste del, den beskrivande behandlingen
av Sveriges nuvarande näringsliv, som då bör framträda såsom ett
helt, skapat av de historiska och allmänt ekonomiska faktorer, vilka förut
klargjorts. Att ämnets tyngdpunkt bör ligga bär, synes utan särskild
motivering vara uppenbart, dä syftet med dess upptagande i läroplanen ju
framför allt är att skapa förtrogenhet med vårt lands naturliga tillgångar
och produktiva arbete.

Dels för att skapa den rätta uppfattningen om det svenska näringslivets
enhet och sammanhang — de olika näringarnas beroende av var -

Ekonomilära.

159

andra och av landets allmänna karaktär — dels även för att sammanbinda
framställningen med föregående del av ämnet synes den beskrivande avdelningen
böra inledas med en översikt av den svenska folkhushällningen,
varåt måste beredas ett ej alltför litet utrymme. I denna översikt böra
även kunna göras anknytningar till behandlingen av Sverige inom ämnet
geografi, där — såsom på annat ställe i betänkandet anmärkts — de
ekonomiskt-geografiska synpunkterna böra starkt framhållas.

Återstoden av den beskrivande avdelningen bör ägnas åt de olika näringsgrenarna.
Av dessa olika näringsgrenar bör jordbruket göra anspråk
på det ojämförligt största utrymmet. Detta beror icke blott därpå, att
jordbruket fortfarande är vår viktigaste näring, utan framför allt därpå,
att endast inom denna näring det stora flertalet har utsikt att bliva ledare
för ekonomisk verksamhet. Det följer nämligen härav, att för dem, som
undervisas i folkskolan, jordbrukets fysiska och ekonomiska förutsättningar
ha en alltigenom annan betydelse än motsvarande förhållanden inom andra
näringar. Det är också behovet av undervisning i jordbrukets ekonomi vid
folkskoleseminarierna, som närmast föranlett frågan om ekonomilärans upptagande
i undervisningsplanen. Den omläggning av folkundervisningen j
mer praktisk riktning, som tidförhållandena fordra och varom jämväl
hushållningssällskapens ombudsmöte i dess underdåniga, av Kungl. Maj:t
till kommittén överlämnade skrivelse gjort framställning, betingar även, att
redan i seminariet de blivande folkskollärarna göras förtrogna med grunderna
för jordbruksnäringen. Med hänsyn till betydelsen härav bör därför
särskild vikt läggas vid jordbrukssynpunkterna även inom andra delar
av ekonomiläran.

Undervisningens praktiska syfte kräver, att behandlingen av de olika
näringsgrenarna och särskilt av jordbruket tager hänsyn ej blott till de
nationalekonomiska och — i betydligt mindre grad — statistiska momenten,
utan att själva produktionsmetoderna klargöras och i afl synnerhet med hänsyn
till deras ekonomiska betydelse. För den enskilde jordbrukaren böra
de tekniska problemen i första rummet vara ekonomiska, och det är också
från denna synpunkt de här böra huvudsakligen behandlas.

Då undervisningen i statskunskap, vilken ingår i historieundervisningen,
är förlagd till slutet av fjärde klassen, måste det anses lämpligt

De it offentliga
hushållningen.

160

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets

detaljer.

Lärobok.

Metodiska

anvisningar.

att till samma tid förlägga den erforderliga korta framställningen av den
offentliga hushållningen. Att den blivande folkskolläraren behöver någon
kännedom om de kollektiva behoven och sättet för deras täckande, torde
ej behöva särskilt motiveras, då i våra dagar varje medborgare, och sålunda
även de, som av folkskolläraren skola uppfostras, hava del i ansvaret för
den offentliga hushållningen. Det är också uppenbart, att denna kännedom
ej med fördel kan inskränkas till den insikt i den offentliga hushållningens
författningsorganisation, som meddelas genom undervisningen i
statskunskap.

Såsom avslutning på hela kursen kommer därefter repetitionen av den
allmänna socialekonomien.

Huruledes de olika avdelningarna tänkts mera i detalj ordnade,
framgår utan särskild förklaring av den i det föregående meddelade läroplanen.
De där angivna timantalen för underavdelningarna avse blott att
ant}-da deras relativa omfattning. Planen bär gjorts så pass utförlig som
här skett, för att den skall kunna giva någon ledning vid utarbetandet av
de blivande läroböcker i ämnet, som icke kunna undvaras, om det skall
kunna motsvara sitt ändamål.

Ekonomiläran hör uppenbarligen till de läroämnen, i fråga om vilka
undervisningen i stor utsträckning kan och bör antaga föredragets form.
Särskilt gäller detta om den del av ämnets kurs, som förlagts till fjärde
klassen. I denna klass böra eleverna ock ha fått den mognad och erhållit
den studievana, att de äga förmåga att tillgodogöra sig en i sådan form
meddelad undervisning. Den föregående undervisningen i de naturvetenskapliga
ämnena har dessutom givit dem eu mängd för ekonomilärans
studium behövliga förkunskaper, och ännu mera gäller detta om den föregående
undervisningen i historien och geografien. Särskilt må i fråga
härom erinras om de inledande delarna av dessa ämnens lärokurser, som
erhållit karaktären av »hembygdsstudium» och som böra hava tillfört eleverna
ett förråd av konkreta föreställningar, tillhörande det ekonomiska
området och ägnat att bilda en god grund för den mera begreppsmässiga
och systematiska framställning som förekommer i ekonomiläran.

Ekonomilära.

161

Av stor vikt är emellertid, att de hjälpmedel, som kunna finnas till
vinnande av åskådlighet och helhetsintryck, komma till användning. Bland
sådana medel äro att nämna historiska och geografiska planscher och ljusbilder,
geologiska, växt- och djurgeografiska och politiska kartor samt
grafiska framställningar av olika slag. I all synnerhet bör det statistiska
diagrammet bliva av stor betydelse. Vid sysselsättningen med Sveriges
näringsliv torde en och annan utflykt i studiesyfte kunna företagas, exempelvis
till någon välskött lantgård eller någon större industriell anläggning.
Klart är ock, att läraren vid sitt föredrag bör hålla sig i ständig
kontakt med sina åhörare, dels genom då och då framställda frågor, dels
genom att giva eleverna tillfälle att själva framställa spörsmål.

Till lärarens föredrag kunna här och var knyta sig diskussioner över
begränsade ämnen, särskilt sådana av större aktuellt intresse. Sådana diskussioner
skola ock visa läraren, i vad mån hans undervisning blivit rätt
förstådd, och giva honom anledning att upptaga till förnyad behandling
sådant, som blivit mindre väl uppfattat.

Diktamenskrivande måste så långt möjligt undvikas, och eleverna
böra ej allt för mycket betungas med anteckningars förande. Sedan något
parti av kursen blivit genomgånget, böra de dock vara skyldiga att kunna
redogöra för det huvudsakligaste av innehållet.

Givetvis måste det, så länge lämplig lärobok saknas, bliva ganska
svårt för läraren att vinna ett resultat av ordnade och bestående kunskaper.
De faktiska kunskaperna äro dock icke det väsentligaste. Det metodiska
huvudsyftet måste för läraren bliva att genom sin undervisning
väcka intresse för de ekonomiska frågorna och giva eleverna blick för det
ekonomiska sammanhanget mellan företeelserna i historien och samtiden.
Endast därigenom främjas folkskollärarens förmåga och benägenhet att vid
sin undervisning söka anknytning till arbetslivet och de ekonomiska intressena
i den omgivning, i vilken han har sin verksamhet.

Rörande kompetensfordringarna för anställning som lärare i ekonomilära
har kommittén redan i annat sammanhang uttalat sig (Band 1 sid. 364 ff.)

21—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

162

Grunderna för undervisningsplanen.

Undervis ningens syfte.

9. Främmande språk.

(Jämför Band 1 sid. 142 och sid. 602.)

Om det i fråga om samtliga seminariets läroämnen måste anses som
en oundgänglig förutsättning för framgången i undervisningsarbetet och
uppnåendet av det önskvärda resultatet därav, att dess mål är klart uppfattat
och noga begränsat, så gäller detta i all synnerhet om ämnet främmande
språk. Den tid, som med hänsyn till andra ämnens berättigade
krav kan å seminariets timplan avsättas för detta ämne, är nämligen enligt
kommitténs mening så pass ringa — sammanlagt 6 veckotimmar, fördelade
på de tre första klasserna — att om något för elevernas utbildning
verkligen värdefullt resultat skall kunna vinnas, ingen del därav kan få
ägnas åt studier, som icke direkt tjäna ett och samma väl avgränsade syfte.
Bland de olika uppgifter, som kunna föreligga för undervisningen i ett
främmande språk: förmåga att läsa och förstå text, färdighet att i tal och
skrift använda språket, vidgad litterär kunskap, grammatisk insikt i språkets
byggnad o. s. v., måste man alltså inom seminariet utvälja en, på
vilken undervisningsarbetet helt och hållet inriktas, under det de övriga
tillgodoses, blott i den mån de äro förutsättningar för eller direkt kunna
främja den förstnämnda. Vilken uppgift för seminariets undervisning i
främmande språk som bör väljas, därom kan man ej vara tveksam. Uppgiften
måste bliva att sätta eleven i tillfälle att förvärva ett hjälpmedel, varav
han under det fortsatta arbetet för sin utbildning kan hava gagn, att, för
honom öppna eu väg till ett nytt område för allmän bildning och framför
allt för fortsatt pedagogiskt-facklig utlåning, på vilken väg han i mån
av tillfälle och personlig läggning framdeles kan vandra vidare. Det måste
således bli den förstnämnda bland de ovan antydda uppgifterna, nämlig en
att på genaste väg möjliggöra för eleven att med något så när riktigt
uttal kunna läsa det främmande språket och — med hjälp, där
så behöves, av ordboken — riktigt uppfatta innehållet av det lästa.

Främmande språk.

163

Enligt denna grundsats ha också i allmänhet de frivilliga kurser i
tyska och engelska varit anlagda, vilka sedan ett tiotal år tillbaka vid
flera olika seminarier anordnats, vanligen på elevernas begäran, och vilka
enligt samstämmiga vittnesbörd visat oftast goda, stundom förvånande
resultat i fråga om uppnåendet av det föresatta målet.

Men även med en så snäv begränsning av det främmande språkets
studium skall detta dock tvivelsutan giva seminarieeleven ett beaktansvärt
tillskott i hans allmänna språkliga bildning, på samma gång det understödjer
och främjar hans strävanden att lära känna och behärska det svenska
språkets lagar samt kunna begagna sig av dess uttrycksmedel. Och genom
ett väl avpassat val av litteratur skall kunna tillföras honom ett kunskapsinnehåll
av allmänt kulturell art, som ingalunda bör försmås. Över huvud
skall hans andliga synkrets i någon mån vinna en utvidgning, som skall
komma åtskilligt på närmare håll liggande att framträda i klarare belysning
och i riktigare proportioner.

Olika åsikter ha framställts rörande lämpligaste förläggningen av
kursen i främmande språk på timplanen. Så har yrkats, att den borde be-^°
gynna först med andra klassen, varigenom studiet skulle vinna stöd avelevernas
i första klassen förvärvade insikt i modersmålets grammatik. Med
de föreslagna inträdesfordringarna i svensk språklära torde emellertid kunna
förutsättas en tillräcklig grammatisk underbyggnad för ämnets inträdande
i första klassen. Och härför tala flera skäl. Därigenom vinnes nämligen
en för både modersmålet och det främmande språket värdefull samtidighet
i den grammatiska undervisningen, som erbjuder ständiga tillfällen
och anledningar till jämförelser. Så kommer också inlärandet av det nödiga
språkliga minnesgodset att förläggas till den härför bäst lämpade delen
av seminariekursen. Och ju tidigare den insikt och färdighet, som studiet
av det främmande språket kan giva, får komma andra ämnen till godo,
dess bättre fyller detta studium sin uppgift. Däremot synes andra klassen,
där psykologi och pedagogik samt ekonomilära inträda såsom nya
ämnen, föga lämpa sig för upptagande av ytterligare ett nytt ämne. —
Erfarenheter från de förutnämnda frivilliga kurserna synas bestyrka, att
kommitténs uppfattning i detta hänseende äger stöd i verkligheten.

104

Grunderna för undervisningsplanon.

Textläs ningen.

Att ämnets kursplan och sättet för undervisningens bedrivande skola
avpassas efter dess mål, är tydligt. Men såväl kursplan som undervisningsmetod
måste därjämte bliva beroende av seminarieelevernas ålder och utvecklingsståndpunkt,
vilka ställa andra krav i dessa hänseenden än nybegynnarstadiet
i det allmänna läroverket. Särskilt gäller detta om valet av läsning.

Textläsningen intager ju enligt nutida metodisk uppfattning en central
plats vid undervisningen i främmande språk, även där dennas mål
kan givas en större omfattning, än vid seminariet är möjligt. Där måste
den göra det i ännu högre grad.

Vanligen har på den för undervisningen avsedda texten ställts
huvudsakligen det kravet, att den skall vara avfattad på modernt språk
och av roande art. 1 enlighet därmed ha ej sällan använts texter, som
saknat högre litterärt värde och varit blottade på sakligt värdefullt innehåll.
Men seminariets krav på verklighetsinnehåll i undervisningen kan ej
heller i detta fall uppgivas. Den för undervisningen valda texten måste
sålunda, på samma gång den tillfredsställer rent språkliga och metodiska
krav, så långt det är möjligt, vara av den art, att den i och för sig väcker
sakligt intresse och ger sakligt värdefull kunskap.

Närmast erbjuder sig då ett litteraturval med hänsyn till det för
land och folk, natur och samhällsliv säregna. Och härvidlag sammanfaller
seminariets krav med de samtida strömningarna inom språkundervisningsmetodiken,
där fordran blir alltmera framträdande på en textläsning,
som är avsedd att meddela en mångsidig och konkret livfull kunskap
om det främmande landet och dess odling. Också i vårt land ha på
senaste tid utgivits flera läseböcker, vilka torde vara ägnade att motsvara
<>-anska hö<jt ställda fordringar i detta hänseende. Därmed behöver icke läsningen
av skönlitteratur vara bannlyst; även rent vittra alster kunna ju
stundom vara av den art, att de fylla det ovan framställda kravet. Men
såsom föga lämpligt måste det i varje fall betecknas att under hela
lärokursen bjuda seminariets elever endast novellistisk litteratur av den innehållstomma
och föga utvecklande beskaffenhet, som utmärker mer än ett
»textbibliotek».

Men även ett annat område inom litteraturen kan fylla kravet på
värdefullt innehåll och därjämte erbjuda lämpliga anknytningspunkter för

Främmande språk.

lt>5

seminarieelevernas intresse. Ett bland de viktigaste syften, som betinga
undervisningen i främmande språk vid seminarierna, är ju att bereda de
blivande lärarna tillträde till utlandets pedagogiskt värdefulla litteratur.
Det kan då synas rimligt, att seminariets undervisning åtminstone ger en
väckelse till fortsatt sådant studium genom att förmedla bekantskapen med
någon skrift av pedagogiskt innehåll. Blott undantagsvis torde det väl
därvid kunna komma i fråga att gå till de äldre uppslagsgivande pedagogernas
originalskrifter, emedan dessas språk är alltför svårt och dessutom
avvikande från det nutida språkbruket. Men bland moderna arbeten
torde till stil och innehåll lämpade verk stå att finna. Och särskilt synas
biografier över pedagogiska banbrytare, vilka allra minst i fråga om blivande
lärare torde förfela att utöva ett lockande och intresserande inflytande,
kunna erbjuda en lämplig förberedelse och uppfordran till framtida
studium av pedagogisk litteratur på egen hand.

Att undervisningen bör begynna med text, vars språk i avseende på
satsbyggnad o. d. icke för mycket avviker från talspråket, torde man vara
tämligen ense om. Med hänsyn till vad ovan sagts om det innehåll hos
den lästa texten, som synes lämpligast, är det dock tydligt, att man snart
nog måste övergå till ett språk av mera litterär läggning. Den fordran
på den valda textens språkliga form synes emellertid alltjämt böra upprätthållas,
att den skall vara enkel och naturlig.

I fråga om sättet för undervisningens meddelande torde utan tvivel
den förut påpekade åldersolikheten mellan seminariets elever och läroverkslärjungarna
på begynnarstadiet tillåta en eller annan tidsbesparande förenkling
och inskränkning. Vad närmast angår textläsningen, bör, synes
det, den noggranna och med omsorg utförda översättningen icke på något
stadium alldeles lämnas å sido; den äger i och för sig så mycken språkligt
bildande och tankeodlande kraft, att dess försummande skulle medföra
en verklig förlust. Däremot torde den ingalunda alltid vara nödvändig
utan kunna, dess oftare ju större förtrogenheten med språket blir, ersättas
av andra sätt att främja och kontrollera den riktiga uppfattningen av
texten, såsom utfrågning av innehållet, lärjungarnas återgivande därav med
egna ord på modersmålet m. in. Ju större åskådlighet textinnehållet i
sig självt äger eller genom undervisningen erhåller, i dess större utsträck -

166

Grunderna för undervisningsplanen.

ning skall sistnämnda förfaringssätt visa sig tjänligt. Därigenom skall ett
raskare framåtskridande befrämjas och så ett rikare intresse väckas.

Språklära. Vilken ståndpunkt i fråga om språkundervisningen man än må in taga,

är det klart, att med ett sådant syfte för denna undervisning, som
måste vara seminariets, icke en så central plats kan lämnas åt språkläran,
som under äldre tid vanligen tilldelats densamma i vår skolundervisning.
Åt ett grammatikstudium blott för övnings skull och för vinnande av s. k.
formell bildning kan seminariet icke bereda något utrymme; grammatiken
måste, såsom redan förut framhållits, betraktas blott som ett medel och
studeras endast i den utsträckning, som för huvudsyftet, läsfärdighetens
vinnande, samt med hänsyn till den olika behövligheten därav i de båda
ifrågakommande språken, tyskan och engelskan, kan finnas nödigt. Ä andra
sidan får det tänkande över de språkliga företeelserna, som grammatikstudiet
innebär, icke helt och hållet undanskjutas. Förutom den kännedom om
former samt om vanligare och särskilt från det svenska språket avvikande
satsbvggnadslagar, varförutan en riktig uppfattning av språktexten är
omöjlig, synes grammatikundervisningen böra lämna en icke alltför ofullständig
redogörelse för det främmande språkets ljudsystem, byggd på
samma fonetiska grund, som redogörelsen för modersmålets ljudförhållanden
kräver, och meddelad under ständiga jämförelser med de sistnämnda.
Åven åt iakttagelser av synonymisk och stilistisk art bör något, om ock
mycket begränsat, utrymme kunna beredas.

Till främjande av elevernas allmänbildning synes det önskvärt, att,
då tillfälle därtill osökt erbjuder sig, deras uppmärksamhet fästes på lånord,
som från det ifrågavarande språket upptagits i svenskan.

Tillämp- Vad nu sagts rörande omfattningen av grammatikens studium

mngsovmng- måste tydligen gälla även om tillämpningsövningar, tal-, skriv- och
reproduktionsövningar: de ha sitt berättigande och böra komma till användning,
endast i den mån de främja den för textläsningen nödiga språkliga
insikten. Härav följer, att de icke kunna få någon fristående plats
utan ständigt måste ställas i förbindelse med, grunda sig på och åsyfta
ett fullständigare tillägnande av den lästa texten, på samma gång som

Främmande språk.

167

den rent språkliga insikten genom dem befästes och fördjupas. De ifrågavarande
övningarnas betydelse i sistnämnda hänseende må å andra sidan
icke underskattas, och det har därför synts lämpligt att i de föreslagna
kursplansbestämmelserna göra antydan om deras tjänlighet, varvid likväl
förutsättes, att de anordnas så, att de icke medföra någon avsevärdare
ökning av elevernas arbete och icke hindra ett tämligen raskt fortskridande
av läsningen.

Det må slutligen erinras därom, att de elever, vilka redan före inträdet
i seminariet förvärvat en insikt i främmande språk, som kan anses
fullt motsvara seminariets kurs i ämnet eller viss del därav, kunna, om
de så önska, av lärarkollegiet i enlighet med § 8: 2 av stadgeförslaget,
helt eller delvis befrias från undervisningen i detta ämne och så vinna
tid för studier i andra ämnen, vilka för dem kunna bliva mera fruktbringande.

168

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets allmänna
karaktär
och
syfte.

10. Psykologi och pedagogik.

(Jämför Band 1 sid. 178 och sid. 602.)

Inom seminariets ämneskrets intager ämnet psykologi och pedagogik
i viss mån en särställning såsom i synnerlig grad både fackutdanande och
allmän bildan de.

Visserligen finner seminarieeleven ej i detta ämne något kunskapsmaterial
av den art, att det är direkt ägnat att meddelas hans blivande
lärjungar i folkskolan. Men genom undervisningen däri skall han icke
blott erhålla en sammanfattande framställning av de grundsatser för uppfostran
och undervisning, som han under sin kommande verksamhet bör
tillämpa, utan han skall också, och framför allt, genom förvärvad kännedom
om uppfostrans föremål, barnet, samt dettas fysiska och psykiska
egenskaper, lära sig förstå nämnda grundsatsers berättigande och sättas i
stånd att självständigt uppfatta och bedöma dem samt därjämte vinna
någon klarhet över det mål, som bör bliva bestämmande för hans uppfostringsarbete,
liksom över detta arbetes medel, möjligheter och gränser.

A andra sidan är ämnet särskilt ägnat att utveckla hans intellektuella
smidighet och vakenhet, att göra honom bekant med de tankeströmningar,
som under skilda tider behärskat det allmänna kulturarbetet och
därmed också uppfostran, samt att lära honom inse sambandet mellan hans
blivande verksamhet och kulturlivet i dess helhet.

Denna ämnets dubbla syftning måste bliva bestämmande för såväl
stoffval som framställningssätt.

I enlighet med det förut sagda måste en central och grundläggande
beståndsdel av ämnet bliva kännedomen om barnets själsliv. Kommittén
har redan genom valet av benämning för ämnet velat framhäva den betydelse,
som enligt dess mening måste tillmätas psykologien, i främsta rummet
barnpsykologien, och som måste bliva betydligt större, än vad hittills

Psykologi och pedagogik.

169

i allmänhet kommit den till del vid seminarieundervisningen. Under nu
gällande stadgas uttryck: »inledande framställning av det allmännaste rörande
läran om människan såsom uppfostrans föremål» eller »utförligare .
framställning av läran om uppfostrans föremål», kan naturligen rymmas eu
kurs i allmän psykologi och framför allt i barnpsykologi av den omfattning,
som lämpligen kan och bör ifrågakomma vid seminariet, och vid ett
och annat seminarium torde man nog också, särskilt under de senaste åren,
ha låtit den psykologiska kursen svälla ut rätt ansenligt. Men knappast har
detta stått i full överensstämmelse med nuvarande stadgas ursprungliga
avsikter, och ännu mindre kan det sägas med tydlighet framgå av dess
kursbestämmelser. En omfomulering av dessa har därför varit av nöden.

Studiet av barnets själsliv förutsätter emellertid först och främst
kännedom om och vana att iakttaga den vuxnes själsliga liv, ty först eu
jämförelse med detta senare kan bibringa någon verklig och levande kunskap
om barnasjälens väsentliga egenskaper. Och då seminarieeleven i vanliga
fall icke från sin föregående utbildning medför någon insikt om själslivets
allmänna lagar och dessutom saknar den övning i själviakttagelse,
som utgör den oundgängliga förutsättningen för allt psykologiskt studium,
måste seminariets undervisning till en början åsyfta att bibringa honom
sådan insikt och färdighet.

Ämnets första kursmoment blir sålunda grunddragen av den all- Allmän psy .

. , teologi.

männa psykologien. Lärogången för denna kurs ger sig av sig sjaiv: undersökningen
av det psykiska livet får sin naturliga förberedelse och inledning
genom bekantskapen med detta livs kroppsliga organ. Att dessas
anatomiska och fysiologiska beskaffenhet ej får lämnas obeaktad, är uppenbart.
Den nutida psykologiska och pedagogiska forskningen står ju i så
nära beroende av dessa förkunskaper, att den blivande läraren icke bör
sakna en dylik insikt. Jämväl den skolhygieniska kursen förutsätter en
sådan. Vid dessa förkunskapers meddelande böra tydligen alla tillgängliga
åskådningsmedel tagas i flitigt bruk, och även enkla och lätt anordnade
experiment böra få lämna sitt bidrag till klargörande av sinnesorganens
förrättningar. Alltjämt böra också byggnad och funktion sättas i samband
med varandra.

22—082815 Folkunderv.-kom. bet. /. Folkskolesem. Band 2.

170

Grunderna för undervisningsplanen.

Nu vore det tydligen att önska, att framställningen av själslivets
kroppsliga organ komme att gå hand i hand med den undersökning därav,
som tillhör det biologiska och fysikaliska studiet; av en samtidig och flersidig
belysning av föremålet vore här att vänta samma fördelar, som kommittén
på andra områden strävat att åvägabringa genom en sådan anordning.
Läroplanens riktiga anordning inom biologien och fysiken kräver
emellertid, att det närmare studiet av hithörande ting inom nämnda ämnen
kommer på ett något senare stadium, än de enligt vad nyss sagts böra upptagas
till behandling inom psykologien. Att återigen uppskjuta deras behandling
inom psykologien, tills de hunnit genomgås inom biologien eller
fysiken, skulle enligt kommitténs mening innebära ett våldförande av den
naturliga ordningsföljden inom här förevarande ämne. Den önskade parallellismen
i behandlingen står sålunda på denna punkt ej att vinna, Och
det återstår ingen annan utväg än att vid psykologiundervisningen upptaga
ifrågavarande partier i den utsträckning, som för denna undervisnings
syfte är nödvändigt, något som givetvis förutsätter, att psykologiläraren
äger en tillräcklig och väl även för övrigt knappast umbärlig insikt däri.
Då sålunda behandlingen av nervsystemet och sinnesorganen inom olika
ämnen måste förläggas till olika tidpunkter, torde det vara en fördel, att
det är biologien och fysiken, som komma i efterhand. Ty ha lärjungarna
fått uppmärksamheten fäst vid de kroppsliga organens betydelse för det
psykiska livet, är det att förmoda, att den utförligare och ur andra synpunkter
anlagda framställning därav, som senare lämnas dem, skall omfattas
med så mycket större intresse.

Men det får icke förgätas, att de anatomiska och fysiologiska insikterna
i detta sammanhang blott hava ett förberedande syfte, och att således
därav bör upptagas huvudsakligen blott det, som är från psykologisk
synpunkt viktigt. Och icke heller får åt studiet härav lämnas ett så stort
utrymme, att det för mycket inkräktar på tiden för vad som dock måste
vara kursens viktigäste del, undersökningen av det rent själsliga i dess
lägre och högre former, dess mera elementära och dess mera sammansatta
förrättningar.

Sättet för undervisningens bedrivande blir av ej mindre vikt än valet
av lärostoff. Att därvid ingen annan metod än en rent induktiv kan

Psykologi och pedagogik.

171

föra till önskat resultat, är klart. Alla försök att meddela ett på förhand
färdiglagat vetande, en schematiserande översikt eller en i dogmatiskt fastslagna
satser sammanfattad redogörelse eller att ge inblick i något spekulativt
antropologiskt system skulle blott motverka det avsedda syftet, uppövande
av vanan vid själslig iakttagelse. På rent induktiv väg, genom egna
iakttagelser, egna slutsatser och egen begreppsbildning måste lärjungen
under lärarens hjälp och ledning söka förskaffa sig den avsedda kunskapen
samt bringa reda och sammanhang däri.

Huvudkällan för denna kunskap måste bliva elevernas egen inre erfarenhet,
som det alltså gäller att fixera och höja till större medvetenhet.
Så gives dem ock ett hjälpmedel till tolkning av själslivets yttringar hos
andra. Själviakttagelserna måste nämligen kontrolleras och utfyllas genom
iakttagelser av andra personers själsliv. Omedelbart erbjuder sig jämförelsen
mellan de olika eleverna i klassen, en jämförelse som åt själviakttagelsen
ger ett förut ej anat intresse. Iakttagelser från den närmaste omgivningen
framdragas, exempel ur historien och litteraturen uppsökas och sammanställas
med förut vunna erfarenheter, allt syftande till att giva en så
långt som möjligt genom elevens eget arbete vunnen samt därför också
personlig och levande bekantskap med själsliga företeelser samt färdighet
och lust att iakttaga sådana.

Så snart som möjligt bör den för undervisningens huvudsyfte betydelsefulla
jämförelsen mellan den vuxnes och barnets psykiska liv vidtaga
och alltjämt på olika punkter bidraga att giva klarare belysning och fördjupad
uppfattning av de olika företeelserna.

För uppövande av förmågan av psykisk observation skulle en tämligen
kort kurs i allmän psykologi kunna anses tillfyllestgörande. Men
hänsyn till det betydande bildningsvärde, som måste tillmätas detta ämne
i och för sig, kräver, att seminarieelevens bekantskap därmed ej får bliva
allt för ytlig. Jämväl det hos ungdom av den åldersmognad, som seminarieeleverna
äga, ofta förefintliga behovet att vinna klarhet över själslivets
allmännaste företeelser gör en fördjupning av det allmänt psykologiska
studiet önskvärd. Kommittén har därför tänkt sig, att detta studium skulle
fortgå under större delen av andra klassens läsår.

172

Grunderna för undervisningsplanen.

Logik.

Till kursen i ämnet för samma klass böra dock enligt kommitténs
mening fogas ytterligare ett par moment, ehuru av mindre omfattning.

Knappast torde någon meningsskiljaktighet råda därom, att det skulle
utgöra en avsevärd brist i den blivande folkskollärarens studiekurs icke
blott ur den allmänna bildningens utan även ur fackbildningens synpunkt,
om han saknade en genom en mera systematisk framställning vunnen bekantskap
med lagarna för ett riktigt tänkande och om de brister, som i
detta hänseende vidlåda det vardagliga och oskolade tänkandet, icke gjorts
till föremål för hans medvetna iakttagelse och eftertanke. Tydligt är också,
att ämnet psykologi och pedagogik härvid erbjuder de lämpligaste anknytningspunkterna.
Mindre klart är det, till vilket skede av hans utbildning
den kurs i logik, som sålunda bör förbindas med undervisningen i psykologi
och pedagogik, skall förläggas. Vissa av de insikter, som skulle meddelas
genom denna kurs, äro av den art, att de böra kunna förvärvas på
ett jämförelsevis tidigt stadium och att deras förefintlighet skulle vara till
särskilt gagn för undervisningen i andra läroämnen och främja studiearbetet
i det hela. Till sådant gagn måste det vara, om eleven snarast möjligt
får blicken öppen för behovet, ej mindre för det vardagliga tänkandet
än för studiearbetet, av fast och klar begreppsbildning samt lär känna,
huru denna vinnes, samt om han vänjer sig vid att kritiskt och efter logiska
grunder granska sin anordning av ett tankeinnehåll såväl vid muntlig
framställning som vid avfattande av uppsatser eller lektionsutkast o. s. v.
Andra delar av logiken åter, såsom slutlednings- och systemläran, synas
hava sin naturliga plats inemot hela studiekursens slut och lämna största
behållning för elevens utbildning, om undervisningen därom får till främsta
syfte att till elevens medvetenhet och avsiktliga eftertanke höja de tankeförlopp
av olika slag, genom vilka han själv inom skilda ämnen tillägnat
sig sina insikter, och att medelst den så vunna översikten av huvudvägarna
för vinnandet av kunskap giva honom ett ytterligare hjälpmedel
för fortsatt studium.

Båda de här berörda intressena synas värda att vinna beaktande, och
kommitténs kursplansförslag är uppgjort med hänsyn härtill. Begreppsläran
och omdömesläran, vartill naturligt ansluter si" framställningen av

'' <7(7 O

Psykologi och pedagogik.

173

logisk definition och division, närmast som grund för dispositionsläran,
skola i enlighet härmed få sin plats i sammanhang med andra klassens
kurs i allmän psykologi och utgöra en fortsättning på och utveckling av
de antydningar om språkets och tänkandets psykologi, som ingå däri. Behandlingen
av slutlednings- och systemläran åter uppskjutes till fjärde klassen
och anknytes där till en sammanfattande översikt av den allmänna
didaktiken och av de olika läroämnenas metodiska behandling, vilken så
kan utvidgas till en antydan om de olika hufvudsätten för vinnande av
kunskap.

Viktigaste förutsättningen för att det med undervisningen i logik avsedda
målet skall vinnas torde vara, att framställningen i görligaste måtto
befrias från den ålderdomliga, förvirrande och avskräckande terminologiska
omklädnad, som i så många fall gjort studiet av ämnet vid våra läroverk
obegripligt och ofruktbart. De utredningar och regler, som skola framställas,
måste få en enkel och lättfattlig form och alltjämt finna konkret
anknytning och tillämpning i det alldagliga tänkandet eller inom den samtidigt
meddelade undervisningen, och skolastisk spetsfundighet, som saknar
realt underlag, måste utan hänsyn till systematikens krav lämnas å sido.
Det viktigaste blir alltjämt att analysera och utreda exempel (»problem»)
och med ledning av dem söka tränga fram till verklig förståelse av tankeförloppen,
ej att inlära schematiska regler.

För att eleverna skola äga några hållpunkter för sina under det tredje
studieåret begynnande undervisningsförsök i övningsskolan, synes det kommittén
nödigt, att de dessförinnan erhålla några kortfattade anvisningar
ur den allmänna undervisningsläran, såsom rörande lärostoffets anordning
för eu lektion, frågans formulering, skillnaden mellan induktiv och deduktiv,
analytisk och syntetisk framställning in. in., med ett ord det allmännaste
rörande undervisningens teknik. — I viss mån innebär upptagandet
av detta kursmoment på ifrågavarande stadium ett avsteg från den (rent
induktiva) lärogång, som enligt kommitténs mening bör behärska den psykologisk-pedagogiska
undervisningen. Men ovannämnda praktiska hänsyn
synes göra detta avsteg nödvändigt.

Viktigare
drag av de
allmänna
undervisningsläran -

174

Grunderna för undervisningsplanen.

Det psykologiska studium, vartill grunden blivit lagd under andra
läsåret, skall nu i följande klass utvidgas och fördjupas samt koncentrerar
sig då huvudsakligen kring det i skolåldern varande barnet och dess behandling
och övergår därmed till vad man lämpligen torde kunna kalla
psykologisk pedagogik.

Här måste till behandling upptagas de viktigaste av de frågor, som
sysselsätta den samtida barnpsykologiska och experimentellt pedagogiska
forskningen, samt diskuteras de olika undervisnings- och uppfostringsspörsmål,
vilkas lösning förutsätter kännedom om barnets psykiska liv.
Barnets fysiska beskaffenhet kan med hänsyn till sambandet och växelverkan
mellan det själsliga och det kroppsliga därvid tydligen icke lämnas ur sikte.

Eu naturlig anordning av lärostoffet synes böra så mycket som
möjligt anknyta sig till barnets normala utvecklingsgång.

Ut gångspunkten blir då en sammanfattande översikt av barnets fysiska
och psykiska beskaffenhet vid skolålderns inträde. De huvudsakliga
avvikelserna från den vuxnes själsliv uppsökas, t. ex. i fråga om åskådningsförmåga,
föreställningssätt och föreställningskrets, fantasiliv, intressen; förhållandet
mellan den kroppsliga och andliga utvecklingen undersökes; olikheterna
mellan gossar och flickor framhållas o. s. v. Eleverna böra så
vinna en stödje- och anknytningspunkt för egna iakttagelser å barnen i
övningsskolan. Dessa iakttagelser, vilka eleverna givetvis alltjämt böra
räkna bland sina betydelsefullaste studieförvärv, skola sedan läggas till
grund för undersökningen av barnets utveckling under skolåldern. Härvid
äro att taga i betraktande de olika faktorer: hemmet, skolarbetet,
kamratkretsen, som öva inflytande på denna utveckling. Den kroppsliga
tillväxtens normala och abnorma förlopp skildras. De olika själsför1
mögenheterna och deras utveckling bli föremål för särskilt ingående behandling,
då i dem grunderna för undervisningsförfarandet och karaktärsdaningen
framför allt äro att söka. Sinnesiakttagelsen, minnet, fantasien,
tänkandet, uppmärksamheten, intresset in. m. studeras; likaså övningens och
trötthetens problem. Känslo- och viljelivet, exemplets och vanans makt
undersökas. Avvikelser från den normala utvecklingsgången, såsom efterblivenhet
och brådmognad, likasom även störningar av patologisk art uppmärksammas,
och åt den individuella differentieringen ägnas tillbörligt beaktande.

Psykologi och pedagogik.

175

Undersökningen skall alltjämt behärskas och ledas av det pedagogiska
intresset och så vitt möjligt är mynna ut i råd och tillämpningar för
undervisnings- och uppfostringsverksamheten. För de anvisningar rörande
skolarbetets teknik, som meddelats eller meddelas eleven, skall han här
Unna den fullständigare psykologiska motiveringen och förklaringen. Materialet
för kunskapen bör, såsom redan antytts, i icke oväsentlig mån kunna
vinnas genom elevernas egna iakttagelser å övningsskolans barn, anordnade
under lärarens ledning och efter genomtänkt plan. Och studiesättet måste
också här så långt möjligt är bli ett rent hevristiskt.

Kursen får sin avslutning med en redogörelse för de karakteristiska
dragen i ungdomens utveckling under de betydelsefulla övergångsåren närmast
efter skolpliktstidens slut. Härtill anknyter sig naturligt eu översikt av
de åtgärder, som vidtagits eller måste anses önskvärda för de ungas Knäsatta
utbildning och sedliga vård under denna tid.

Många för den blivande lärargärningen betydelsefulla lärdomar böra
genom en lärokurs av denna anläggning kunna förvärvas. Men av icke mindre
vikt blir, att lärarkandidaten genom ett studiesätt av antydd art bringas i
närmaste beröring med barnen och att hos honom kan väckas intresse lör
att iakttaga och förstå barnens själsliv.

Kommer alltså enligt kommitténs förslag psykologien och eu på denna
sig stödjande pedagogisk betraktelse att utgöra en väsentlig eller kanske
den väsentligaste delen av kursen i ifrågavarande ämne, så innebär dock
detta ingalunda, att den historiska framställningen av uppfostran skulle,
såsom stundom yrkats, lämnas ur räkningen. Tvärtom måste enligt kommitténs
mening denna tillmätas en betydelsefull plats i seminarieelevens
pedagogiska utbildning.

Redan vid den från psykologisk synpunkt utgående behandlingen av
de pedagogiska spörsmålen torde läraren understundom finna en historisk
belysning vara ett verksamt medel att förbereda ett djupare inträngande i
och ett klarare uppfattande av en nutida pedagogisk åskådning, i det nämligen
denna får framträda i sin förbindelse med och sin motsättning
till äldre betraktelsesätt.

Pedagogikens
historia.

176

Grunderna för undervisningsplanen.

En mera sammanhängande kurs i pedagogikens historia skall enligt
kommitténs mening genomgås under de båda sista seminarieåren. Visserligen
må det vara sant, att tiden långt ifrån kan räcka till att giva en
framställning av uppfostrans och den pedagogiska teoriens utveckling, tillräckligt
djupgående och detaljerad för att kunna, föra till en mognad
uppfattning av de olika historiskt givna pedagogiska åskådningarna och
deras samband. Och ej kan det förnekas, att de för den blivande lärarens
dagliga arbete direkt tillämpliga anvisningar, som kunna vinnas genom
studiet av pedagogikens historia och de pedagogiska banbrytarnas skrifter,
i rätt betydande utsträckning redan upptagits i samtidens allmänna pedagogiska
åskådning och tillämpas i dess undervisningsarbete, varför de med
mindre tidsutdräkt skulle kunna studeras i en pedagogisk handbok. Men
för att kunna rätt förstå och värdesätta det nuvarande fordras kännedom
om dess historiska förutsättningar, och historien om begångna misstag ger
stöd för omdömet om det nya som erbjuder sig. Historiens lärdomarge dessutom
den bästa grundläggningen för en uppfattning av uppfostrans beroende
av och inverkan på det samhälleliga livet. 1 uppfostrans historia framlyser
också dess samband med kulturlivets övriga yttringar och uppfostringsidealens
beroende av det allmänna tänkesättets huvudriktningar. Här erbjuder
sig sålunda ett tillfälle att låta seminarieeleven göra åtminstone någon
bekantskap med detta tänkandes förnämsta strömningar och dessas
främsta företrädare. Ju vidare alltså ramen för denna undervisning kan
hållas, dess mera fruktbringande och givande kan den bliva.

I övrigt är det naturligt, att vårt eget lands pedagogiska historia
så mycket som möjligt bör ses i samband med den allmänna. Största utbytet
av detta studium torde vinnas, om framställningen ej kommer att
bestå blott av skäligen fristående biografiska meddelanden om en rad pedagogiska
förgångs män och deras verk utan samlar stoffet kring de ledande och
varandra motsatta grundtankarna, deras uppkomst, utveckling och inbördes
förhållande, samt syftar till en genetisk förklaring av det nutida uppfostringsväsendet
i dess olika former. Framställningar av förra slaget kunna vara
sådana, som röra t. ex. motsättningen mellan formalism och realism, humanistiska
och reala bildningsmål, individ ualpedagogiska och social pedagogiska
uppfostringsideal o. s. v. I senare hänseendet erbjuda sig exempelvis utred -

Psykologi och pedagogik.

177

ningar av sådana spörsmål som motsatsen mellan lärd och folklig bildning
och i samband därmed redogörelse för folkskoletankens uppkomst och förverkligande,
åskådningsgrundsatsens framträdande och utveckling, den växlande
uppfattningen av tuktens väsen och medel. En historisk undervisning
av sådan anläggning skall visserligen ställa större fordringar på lärarens
insikt och förmåga men å andra sidan också bliva mera intresseväckande
och givande för både lärjungar och lärare än en kompendieartad, rent biografiskt
hållen framställning.

Studiet av ingående pedagogiska levnadsteckningar, vilkas värde för
uppväckande av intresse och hängivenhet för uppfostrarkallet icke kan
skattas nog högt, torde däremot med fördel kunna överlåtas huvudsakligen
åt elevernas enskilda arbete.

Nödiga underrättelser om uppfostringsväsendet hos forntidens folk
och under medeltiden böra på tillfredsställande sätt kunna meddelas
i samband med den historiska undervisningen rörande dessa tidsskeden.

Kursen i pedagogikens historia i övrigt skulle som sagt enligt kommitténs
förslag tillhöra senare delen av det tredje och förra delen av det fjärde
läsåret. Den yttre historiska ramen därför ha eleverna då redan i huvudsak
förvärvat genom den föregående eller samtidiga politiskt-historiska,
kyrkohistoriska och litteraturhistoriska undervisningen, till vilken framställningen
givetvis alltjämt måste anknytas.

Den historiska behandlingen av folkskolans uppkomst och utveck- Folkskolans
ling får sin naturliga fortsättning i eu redogörelse för hennes nuvarande 0^h°förvaftanordning
och förvaltning i vårt land enligt gällande författningar och ut- n,n3-bildad praxis. Härmed förbindas nödiga övningar för inlärande av folkskolans
bokföring och statistiska redovisning. Givetvis bör denna undervisning
erhålla tillbörlig åskådlighet och verklighetsprägel genom tillämpning
på den med seminariet förbundna övningsskolan, varifrån eleverna också
ha att hämta det behövliga materialet för övningarna i skolbokföring.

Undervisningen i skolhygien, om vars behövlighet för den blivande folk- Skolhygien.
skollärarens utbildning ingen meningsskiljaktighet numera torde råda, synes
kommittén lämpligast böra ställas i samband med den pedagogiska lärokursen.

23—082815 Follcundtrv.-lcom. het. I. FolksJcolesem. Band 2.

178

Grunderna för undervisningsplanen.

Dess praktiska betydelse torde i denna förbindelse klarare framstå och ämnet
därigenom vinna ökat intresse, önskvärdheten av att för denna kurs kunna
tillgodogöra sigalla genom undervisningen i biologi och hälsolära vunna insikter
synes betinga dess förläggande till fjärde klassen. Den torde där
kunna upptagas vid början av läsåret eller också efter genomgåendet av
nyssnämnda kurs i skollagstiftning.

Härvid böra behandlas sådana hos skolbarnet möjligen förekommande
abnormiteter eller patologiska tillstånd, som kunna vara hinderliga för
eller röna inverkan av skolarbetet och som därför påkalla lärarens uppmärksamhet
och ingripande, t. ex. närsynthet, dövhet, ryggradskrökning,
adenoida vegetationer, hysteri, sexuell abnormitet m. m. Vidare redogöres
för de krav, som ur hygienisk synpunkt böra ställas på undervisningens
yttre hjälpmedel, samt för de åtgärder, som äro av nöden för att förebygga
ogynnsamma verkningar på barnens hälsotillstånd av undervisningen
och skollivet. Nödig åskådningsmateriell till belysande av de skolhygieniska
reglerna i fråga om uppvärmning, belysning, skolmöbler o s. v. ctår att
finna såväl inom seminariet självt som i andra skolbyggnader i seininariestaden
och dess närmaste omgivning, varvid exempel både till efterföljd
och till undvikande torde böra uppsökas.

Uppenbart är, att genom en kurs i skolhvgien av den begränsade
omfattning, som seminariet förmår meddela, icke kan givas tillräcklig insikt
åt dem bland eleverna, vilka framdeles komma att såsom lärare i s. k.
hjälpklasser få hand om de psykiskt vanlottade barnens undervisning. För
denna synnerligen krävande verksamhet erfordras givetvis, jämte vissa
personliga egenskaper, särskild utbildning efter seminariekursen. Men
genom seminariets undervisning i skolhygien bör varje lärare ha satts i
stånd att bedöma, om och när ett barn är i behov av den särskilda omvårdnad,
som dylika hjälpklasser avse att lämna.

Allmän un- Som sammanfattande avslutning av hela den psykologiskt-pedagogiska

AochuZfosi- undervisningen inom seminariet skulle enligt kommitténs mening komma
nngstära. en översikt av den allmänna undervisnings- och uppfostringsläran.

Med användande av den kännedom om pedagogiska frågor och den
vana vid dessas behandling samt den personliga lärarerfarenhet, som den

Psykologi och pedagogik.

179

föregående utbildningen bör ha lämnat, och under tillgodogörande av de
insikter, som inom andra undervisningsämnen förvärvats, skall seminarieeleven
sålunda mot slutet av sin studiekurs få till närmare <jransknin<j och
mera systematiskt ordnad behandling upptaga de mest grundläggande spörsmålen
inom undervisningens och uppfostrans område. Här skall givas honom
en sammanhängande framställning av frågorna om lärogång, läroformer
och läroton. De anvisningar rörande de olika läroämnenas metodiska
behandling, som meddelats i sammanhang med undervisningen i dessa ämnen,
sammanfattas under vidare och mera djupgående synpunkter. Och
denna redogörelse för kunskapsmeddelelsens olika vägar vidgas, under anslutning
till en kort översikt av den logiska slutlednings- och systemläran,
till en översikt av de olika hvuvudsätterr för kunskapens vinnande, vartill också,
då så finnes möjligt och lämpligt, kan anknytas en i någon mån kritisk
diskussion av kunskapens väsen. Med stöd särskilt av den insikt av etisk
och sociologisk art, som framför allt kristendoms- och historieundervisningen
samt undervisningen i ekonomilära böra ha lämnat, skall eleven vinna en
översikt av uppfostrans väsen, mål och medel, bildningens begrepp och
arter, bildningsanstalternas olika slag, skolorganisationernas sociala grunder
och uppgifter, de allmännaste principerna för valet av lärostoff m. in. De
moralpedagogiska spörsmålen om tuktens väsen och medel samt om skoldisciplinen
få nu också en mera sammanhängande framställning. Hit hör
jämväl en undersökning av uppfostrarkallets krav på lärarpersonligheten.

Det är ty^dligt, att en översikt av denna art, på samma gång den
kan meddela åtskilligt nytt innehåll, oavlåtligen skall giva anledning till repetitioner
av och sammanfattande återblickar på det förut genomgångna, som
nu emellertid belyses från nya sidor och därigenom vinner nytt intresse
och ökat värde. Den läggning av lärokursen, som här föreslagits, bör sålunda
kunna bidraga till att den pedagogiska insikt seminariet kan bibringa
sina elever vid slutet av deras utbildningskurs är jämförelsevis aktuell för
medvetandet samt att den, därigenom att dess skilda grenar betraktats ur
enhetliga synpunkter, vunnit organiskt sammanhang.

180

Grunderna för undervisningsplanen.

Nuvarande

bestäm melser.

Reform strävanden.

11. Teckning.

(Jämför Band 1 sid. 180 och sid. 604.)

Enligt nu gällande normalplan för undervisningen i folkskolor ocn
småskolor innefattar undervisningen i teckning frihandsteckning och linearritning.
Lärokursen i frihandsteckning utgöres huvudsakligen av teckning
efter företeckning eller förläggstavlor, det vill säga kopiering av andras
teckningar; i fjärde årsklassen tillkommer dock i någon mån teckning av
enkla föremål efter naturen. Lärokursen i. linearritning utgöres av enkla
geometriska figurer och geometriska föremål, bland dessa senare möbler,
slöjdmodeller, husgerådssaker, byggnader m. m.

Den för folkskoleseminarierna föreskrivna lärokursen i teckning går
visserligen något utöver folkskolans, i det den för frihandsteckningen
upptager plana gipser, skugg-gipser och klotsar samt för linearritningen
ytmönster och enklare redskap, men i övrigt är den av samma art som
folkskolans och utgöres således huvudsakligen av kopieringsarbete.

Att detta slag av teckning, som i praxis huvudsakligen varit ordnat
på grundvalen av intresselösa geometriska former, numera icke motsvarar
tidens krav är så allmänt insett och erkänt, att något bevis härför icke
är av nöden. 1 utlandet har man, såsom förut är antytt (Band 1 sid 181), under
de senaste årtiondena allmänt övergivit detta föga naturenliga och synnerligen
opraktiska slag av teckning, och ett intresserat och ihärdigt arbete
har nedlagts på att leda teckningsundervisningen in på nya banor, så
att teckningen redan i skolan får liksom talspråket och skriftspråket vara
ett medel, genom vilket barnet giver uttryck åt sina föreställningar och
känslor.

Även hos oss har under de senaste åren inom läroanstalter av
olika slag pågått ett livligt reformarbete på teckningsundervisningens
område. Beträffande folkskolorna må erinras dels om de fortbildnings -

Teckning.

181

kurser i teckning, vilka sedan flera år tillbaka för folkskolans lärare anordnats
av enskilda skoldistrikt eller smärre lärarföreningar, dels om de
fortbildningskurser av samma slag, vilka årligen sedan år 1907 med statsunderstöd
anordnats av Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse.
Och vad folkskoleseminarierna vidkommer, vittna de senaste
årsberättelserna om att intet enda seminarium numera står helt kvar
på den gamla ståndpunkten. I alla hava mer eller mindre omfattande
försök gjorts till införande av en naturerdigare och mera fruktbärande
teckningsundervisning. Vad frihandsteckningen beträffar, har reformarbetet
även hos oss åsyftat att alltmera låta teckningen i skolan bliva
vad den bör vara, ett avbildande av verkliga föremål, och i fråga om linearritningen
har man sökt att alltmera närma sig det praktiska livets behov.

Den sålunda beträdda vägen finner kommittén vara den rätta, och
har den för avsikt att i överensstämmelse härined upprätta sitt förslag
till kursplan för teckningsundérvisningen i folkskolan.

Enligt kommitténs mening bör frihandsteckningen i folkskolan under
de tre första skolåren (småskolans båda årsklasser och folkskolans första
klass) ingå såsom ett moment i hembygdsundervisningen och höra till det
olikartade formningsarbete, som i samband med denna undervisning kan
förekomma.

Först med fjärde skolåret skulle enligt kommitténs tanke en mera
systematisk teckningsundervisning inträda. Från och med detta skolår
och sedan allt framgent skulle sagda undervisning företrädesvis avse
teckning efter föremål, vilka såväl till färg som form skulle avbildas.
Teckningsarterna skulle vara profilteckning, penselteckning, stilisering och
mönsterteckning samt perspektivteckning. — Linearritningen i folkskolan
skulle avse en direkt tillämpning på det praktiska livets förhållanden och
därför bestå förnämligast i projektionsritning av enkla föremål samt, då så
ske kunde, sättas i omedelbart samband med slöjden.

Med hänsyn såväl till förut nämnda nya principer rörande teckningsundervisningen
som till denna tilltänkta läroplan för folkskolan har kommittén
upprättat sitt förslag till läroplan för seminarierna. I detta förslag

Teckningsarterna
i
folkskola n

Teckningsarterna
vid
seminariet.

182

Grunderna för undervisningsplanen.

ingå följaktligen först och främst samma teckningsarter, som ovan nämnts
i fråga om folkskolan. Men därutöver måste ännu något mera tillhöra
lärarutbildningen.

Mycket av det, som en lärare har att meddela sina lärjungar, åskådliggöres
lättare, bättre och på kortare tid genom en på skoltavlan i hast
uppkastad teckning än genom många ord. Till en lärares fackliga utbildning
måste därför numera med nödvändighet höra, att han förvärvar sig
färdighet i det slags snabbteckning, vilken under senare tiden allmänt
blivit kallad åskådningsteckning.

Särskilt med hänsyn till denna åskådningsteckning är det av vikt,
att varje lärare besitter förmågan att t. ex. i sin anteckningsbok genom
en hastigt uppkastad skiss avbilda ett föremål, som han finner för undervisningsändarnål
tjänligt, och sålunda att själv samla det förråd av bilder,
som för undervisningen kan vara behövligt. Det blir därför nödvändigt
att på seminariets läroplan införa även skissteckning.

Aven om teckningsundervisningens huvuduppgift är av praktisk art,
i det den vill erbjuda lärjungarna teckningen såsom ett uttrycksmedel i det
praktiska livets, framför allt yrkeslivets, tjänst, så må dock icke förgätas,
att denna undervisning även har ett estetiskt syfte, nämligen att öppna lärjungarnas
ögon för skönheten i de former och färger, som natur och konst
erbjuda, och således väcka och uppöva skönhetssinnet. Detta senare bör
visserligen ske alltjämt under den systematiska teckningsundervisningen, men
för dem, som skola bliva lärare och således bland annat få till uppgift
att fästa det uppväxande släktets uppmärksarphet på de skönhetsvärden
vårt folk äger i sin kultur torde dessutom vara av nöden, att de erhålla
någon kännedom om den konst, som inom olika tidsskeden framträtt i vårt
folks klädedräkt, husgeråd, möbler, byggnader in. m. Då vad härtill hör
har sin givna plats icke blott inom historieundervisningen utan även till en
viss grad inom teckningsundervisningen, för så vitt tid därtill kan beredas,
har i seminariets läroplan för den sistnämnda jämväl upptagits en kortare
kurs i konsthistorisk teckning. Därigenom erhåller den blivande läraren
åtminstone någon förutsättning för att i förevarande hänseende genom
teckning på skoltavlan illustrera sin egen historieundervisning i folkskolan.

Teckning.

183

Av nu nämnda teckningsarter är profilteckningen otvivelaktigt den
grundläggande såväl för uppfattningen av former, proportioner och färger
som ock för handens och armens uppövning. På samma gång är profiltecknino-en
även den lättaste. Profilteckningen har därför blivit förlagd
till första och andra årsklasserna.

De föremål, som skola avtecknas, böra tydligen vara av den beskaffenhet,
att de kunna tilldraga sig elevernas intresse. Särskilt böra sädana
utväljas, vilka kunna anses typiska för de olika slag av föremål, som
böra förekomma vid teckningsundervisningen i folkskolan, så att seminariets
elever själva av egen erfarenhet känna till de svårigheter, dessa
erbjuda, när de i sin tur skola uppträda som lärare i seminariets övningsskola.
En självklar fordran på dessa föremål är dessutom, att de i estetiskt
avseende skola vara oklanderliga, så att de med hänsyn till form och färg
kunna främja utvecklingen av elevernas smak. Ur metodisk synpunkt
torde vara lämpligast att till en början använda endast sådana föremål,
hos vilka den perspektiviska, förkortningen gör sig föga gällande och
vilka således te sig för ögat som tvådimensionala, t. ex. blad, ägg, fjärilar
m. fl. Först sedan någorlunda säkerhet i uppfattning och framställning
av dylika föremål vunnits, kan man övergå till sådana, som erbjuda större
svårigheter.

Profilteckningen kan äga rum dels efter verkliga föremål, dels ur
minnet. I båda fallen gäller det på det tidigaste stadiet att under bortseende
från mindre viktiga detaljer fästa uppmärksamheten vid det väsentliga
i formen och att i raska och djärva drag återgiva detta. För detta
ändamål bör teckningen utföras i stor skala och med tillhjälp av grova
materialier, såsom grovt papper, kol, krita och lös blyerts in. m.

För att eleven fortast möjligt skall erhålla det behövliga väldet över
handens och armens muskler, är det önskvärt, att han vid teckningen av
ett föremål med så stor noggrannhet som möjligt gör de iakttagelser, vilka
sedermera skola vara de ledande för hans rörelser. Med hänsyn härtill
torde det vara ändamålsenligt, att det gamla teckningssättet med ideliga
utstrykningar av felaktigheter övergives, och att således torklappar, hartassar
och radergumini icke komma till användning vid den första teckningsundervisningen.
Den, som vet, att en tecknad linje icke får utsuddas, även

184

Grunderna för undervisningsplanen.

om den är felaktig, skärper nämligen frivilligt och avsiktligt sin uppmärksamhet
vid iakttagelsen i betydligt högre grad, än han skulle göra, om
han hade rätt att genast utplåna sin felteckning. Men därjämte kommer
han ock att använda ett större mått av uppmärksamhet och ansträngning för
att vid själva utförandet få handens och armens muskler att följa ögats anvisning.
Den övning, som är behövlig, för att eleven vid sin framställning
av ett föremål ändå till slut, innan han övergår till ett nytt, skall så
mycket som möjligt närma sig den rätta formen, erhålles lämpligare därigenom,
att föremålet tecknas om på nytt papper så många gånger, som
enligt lärarens beprövande är erforderligt. Omväxling kan härvid beredas
genom användning av olika materialier, så att om föremålet först tecknas
med kol, det en annan gång tecknas med krita, en tredje gång med
blyerts.

Nu ifrågavarande teckningar utföras på billigt, oglättat papper.
Lösa ritpappersblad kunna naturligtvis begagnas, men fördelaktigare är,
om bladen äro sammanklistrade till block. På det eleven från början må
vänjas vid frihet och ledighet i rörelserna, fästes ritpapperet eller blocket
på ett lodrätt eller något lutande stativ, som ställes på ritbordet, eller
fastgöres det på insidan av ritbordets uppslagna lock eller på annat sätt,
så att eleven med fri arm utan stöd må kunna utföra sin tecknino-.

Vid de första teckningsövningarna gäller det, såsom förut är sagt,
framför allt att få fram en viss raskhet och bredd i linjeföringen. Fordringarna
på formen böra därför icke vara alltför stora. Först sedan eleven genom
avteckning av flera föremål uppnått en viss fart och säkerhet i handen,
kan någon korrekthet i formen förväntas. I män av tilltagande färdighet
böra dock fordringarna på noggrannhet skärpas. Så småningom kan man
då ock övergå till blyertsteckning på vanligt ritpapper, varvid ur tidsbesparingssynpunkt
radering med mjuk kautschuk må kunna tillåtas. Innan
detta senare sker, bör dock träffsäkerheten hava blivit så stor, att nå^on
fara för kautschukens missbruk icke föreli<>-<rer.

I ill ett föremåls avbildning hör även, att färger och belysningsförhållanden
få komma till sin rätt. Färger, skuggor och dagrar böra
därför redan på ett tidigt stadium iakttagas och i mån av elevens förmåga
avbildas. För detta ändamål torde vara lämpligast att till en början an -

Teckning.

185

vända färgkritor, men å andra sidan bör det icke dröja alltför länge, innan
försök göras även med vattenfärger. Under alla omständigheter bör den
grundläggande undervisningen och övningen i färgläggning med vattenfärg
vara undangjord i första klassen. Huvudvikten måste härvid läggas på
färodräffningar. Även härutinnan gäller det att fasthålla det väsentliga
och att bortse från mindre viktiga nyanser. Till en början väljas därför
föremål, vilkas huvudfärg kan återgivas med jämna toner. Tydligt markerade
skuggor återgivas även med jämna toner, glansdagrar avbildas
genom utsparning. På ett följande stadium däremot, således i andra klassen,
bör ett fullständigare återgivande av färgnyanser, skuggor och dagrar äga
rum. På grundvalen av de studier och försök, som eleverna sålunda själva
fått utföra, kan då i sistnämnda klass en kortare teoretisk framställning
av färglärans och belysningslärans allmänna grunder lämpligen meddelas.

Härmed är ingalunda sagt, att icke vissa föremål även på ett mera
framskridet stadium skulle kunna avtecknas enbart i kontur. Huruvida
så skall ske eller färger och skuggor även skola komina till användning,
måste i varje särskilt fall prövas och det behandlingssätt väljas, som
står i bästa överensstämmelse med föremålets beskaffenhet. Den undervisning,
som är erforderlig rörande själva tekniken samt de olika slag av
teknik, som kunna ifrågakomma — kolteknik, kritteknik, pennteknik
in. m. — meddelas lämpligast i samband med elevernas övningsuppgifter.

Som förut nämnts, har kommittén ansett sig böra på seminariets
läroplan upptaga profilteckning icke blott efter verkliga föremål utan även
ur minnet. För seminariets elever är teckning ur minnet av särskilt
värde, enär färdighet i sådan teckning är eu oumbärlig förutsättning för
att de framdeles skola kunna genom en hastigt uppkastad teckning på
skoltavlan illustrera sin undervisning i olika ämnen. Teckningen ur
minnet i seminariets första klass avser således att i sin mån utgöra eu
inledning till den åskådningsteckning, som sedermera förekommer på läroplanen
för de följande klasserna. Föremålen för teckning ur minnet böra
således väljas med hänsyn härtill. I

I nära samband med profilteckningen står penselteckningen eller
avbildning i vattenfärg utan föregående konturteckning. Penselteckningen

24—082815 77. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskoletem. Band 2.

Pensel teckning -

186

Grunderna för undervisningsplanen.

Stilisering
och mönster
teckning.

förutsätter dock större säkerhet och smidighet vid utförandet. Det har därför
ansetts lämpligt att uppskjuta penselteckningen, tills eleverna genom
profilteckning vunnit någon utveckling av öga och hand samt genom
färgläggning förvärvat någon vana vid penselns förande och vid behandling
av vattenfärgerna. På grund härav har penselteckningen fått inträda först
i andra klassen.

I och för sig utgör penselteckning en god övning för erhållande
av eu säker och lätt hand samt av fart i framställningen, på samma gång
som den tvingar eleven att under arbetet skarpt fasthålla totalformen. Då
den emellertid på sätt, som nämnts, blivit förberedd i första klassen, torde
den dock kunna åtnöjas med ett mindre antal timmar i de båda klasser,
dit den blivit förlagd.

Såväl silhuett-teckning som så kallad japansk penselteckning bör
härunder förekomma. Enär den naturalistiska penselteckningen har största
betydelsen lör de blivande lärarna, bör denna äga företräde framför den
ornamentala.

Som redan nämnts, bör teckningen enligt kommitténs mening i stor
utsträckning komma till användning inom den övriga undervisningen. Ett
ämne, i vilket teckningen rent av måste ingå såsom ett oumbärligt moment,
är slöjden, den manliga såväl som den kvinnliga. I första hand är det
visserligen konstruktionsritning, som kräves för slöjdarbetenas utförande,
men därutöver måste dock även frihandsteckningen emellanåt ta<ras i
anspråk. Så är fallet, då fråga blir om särskild utsmyckning av föremål.
Kommittén har nämligen den uppfattningen, att för främjande
av en ren och i övrigt sund smak hos vårt folk övningar i utsmyckning
av föremål böra tillhöra folkskolans slöjdundervisning. Dylika övningar
böra följaktligen ingå även i seminariets lärokurs. När eu elev sålunda
har att förfärdiga ett skrivställ, ett skrin, en näsduk, en väska eller
dylikt och arbetets utseende kan förhöjas genom lämplig utsmyckning,
föreligger ett osökt tillfälle till undervisning om de allmänna grunderna
för ett föremåls ornering. Föremålets eget krav på ornering kommer
då att bilda utgångspunkten, och eleven kan lätt bringas till insikt om
att orneringen icke är till för sin egen utan för föremålets skull, att den

Teckning.

187

fördenskull måste vara beroende såväl av föremålets ändamål och form
som av det material, av vilket det är förfärdigat, och att orneringen
tillsamman med föremålet måste hilda ett helt och giva ett harmoniskt
intryck. Sättet för dylik ornering och de olika motiv, som härför lämpa
sig, punkt-, linje-, växt- och djurmotiv, böra naturligtvis komma på tal
vid slöjdundervisningen, men lika självfallet är, att den övning i mönsterteckning,
som härför är erforderlig, måste förläggas till teckningsundervisningen.

Ett villkor för att elevernas smak härvid skall utvecklas i god
riktning är visserligen, att seminarierna äga tillgång till föremål med goda
mönster, särskilt de värdefulla allmogemönster, som äro typiska för vissa
orter, och att eleverna få studera såväl de motiv, som i dessa mönster
kommit till användning, som ock det sätt, på vilket sagda motiv utnyttjats.
Men av ännu större betydelse är det dock, att eleverna få sin
uppmärksamhet särskilt riktad på de motiv, som erbjudas inom den omgivande
naturen, och att de erhålla någon övning i att genom stilisering
tillgodogöra sig dessa motiv i självständiga kompositionsförsök. I seminariets
läroplan har därför upptagits någon övning i stilisering och
mönsterteckning, i den mån den kan sättas i förbindelse med slöjden.

Att denna övning förlagts till seminariets andra och tredje klasser, sedan
den o-enom en eller annan utsirning förberetts i första årsklassen, torde
icke tarva någon särskild motivering.

Samtliga de teckningsarter, som i kursplanen förlagts till första Pers<peM
klassen, avse att återgiva föremålen i profil med bortseende från den
tredje dimensionen. Avsikten härmed har varit, att icke alltför många
svårigheter skulle hopas i denna klass och att eleverna således skulle
få ägna mera tid åt sådan teckning, som skulle giva tillfälle till handens
och ögats formella uppövning. Men å andra sidan är övningen att återgiva
den tredje dimensionen av den vikt, att den icke alltför länge må uppskjutas.
Perspektivteckningen har därför fått inträda i kursplanen för
seminariets andra klass.

På det eleverna må erhålla en riktig uppfattning av perspektivet,
synes lämpligt, att till en början välja sådana föremål, som kunna utgöra

188

Grunderna för undervisningsplanen.

typer för de stereometriska grundformerna, såsom fyrkantigt litermått,
syskrin, dricksglas, cylindrisk ask m. fl. dylika. Givet är, att eleverna
genom egna iakttagelser böra finna skillnaden mellan föremålets verkliga
och synbara form och således vänjas vid en sådan uppfattning av föremålets
tre dimensioner, som är erforderlig, då dessa skola återgivas i ett plan.
Härvid torde emellertid vara av nöden, att eleverna, sedan tillräckliga iakttagelser
blivit gjorda på sådana föremål, hos vilka perspektivet tydligast
framträder, erhålla även någon teoretisk undervisning om de allmänna grrunderna
för perspektivbildens uppkomst. Sådan undervisning kan lämpligen
meddelas vid genomgåendet av det första föremålet inom perspektivteckningen.
I samband härmed må även meddelas nödiga anvisningar
rörande de olika sätt, på vilka eleverna själva kunna kontrollera sina
egna teckningar. Dessa anvisningar komma då att framstå såsom givna
konsekvenser av vad de genom den föregående teoretiska undervisningen
inhämtat.

Till perspektivteckningen hör emellertid, för så vitt en trogen bild
skall erhållas, icke blott avteckning av föremålets form utan även återgivande
av färg- och belysningsföreteelser. Då de senare äro oskiljaktigt
förbundna med den förra, torde vara lämpligast, att de ända från början
tagas med i bilden.

Perspektivteckningen bör äga rum efter föremål av alla slag:
husgeråd, möbler, konst-industriella föremål och naturföremål m. fl.

Åskådnings- En teckningsart, som vid lärarutbildningen kräver särskilt beak tecknmg.

fan(je, gr (jen förutnänmda åskådningsteckningen.

Redan förut hava nog de flesta av folkskolans lärare insett fördelarna
av att undervisningen göres åskådlig för barnen genom teckningar på skoltavlan.
De hava också, i den mån de förmått, begagnat sig av detta undervisningsmedel.
Men deras förmåga har tyvärr i allmänhet icke sträckt
sig synnerligen långt. Askådningsteckning har aldrig ingått i deras utbildning,
icke ens någon särskild kritteknik. Då de velat göra sin undervisning
åskådlig medelst teckningar, hava de därför vanligen måst på förhand
utföra dessa teckningar under sina fritider och däråt ägna ganska

Teckning.

189

mycken tid. Teckningarna hava då ofta även utförts mera detaljerat, än
som för ändamålet varit nödigt.

Sedan man emellertid börjat uppfatta teckningen som ett allmänt
uttrycksmedel och förvärvat någon erfarenhet om densamma såsom sådant,
har man särskilt i utlandet men även i vårt eget land snart nog
kommit till insikt om att den såsom åskådningsteckning kan tagas i undervisningens
tjänst till betydligt större utsträckning, än vad förut skett.
På senare tid har därför pågått ett ivrigt arbete för sådan åskådningstecknings
införande i skolorna. Enligt kommitténs mening är man härvid
på rätt väg.

Om alla folkskolans ämnen torde det gälla, att läraren mången gång
behöver genom en teckning på skoltavlan illustrera sin undervisning. Detta
gäller framför allt om sådana skolor, som lida brist på ändamålsenlig undervisningsmateriel!.
Men även om skolan är aldrig så rikt utrustad med
sådan materiell, kan den nämnda teckningen icke undvaras. En mängd
föremål, som vid undervisningen måste behandlas, kunna aldrig komma
inför barnens ögon, och av dem, som kunna stå skolan till buds, äro somliga
i sin helhet eller till sina delar så små, att de icke erbjuda möjlighet
för tillräckligt skarpa omedelbara iakttagelser. Visserligen kan en del av
dessa föremål ersättas med planscher, men i de flesta fall måste läraren
tillgripa en skissteckning på skoltavlan, om han vill, att barnen skola erhålla
verkliga föreställningar och icke blott en död ordkunskap. För övrigt
har denna åskådningsteckning det stora företrädet, att bilden kan växa
fram under lektionen och att dess olika delar således kunna framträda just
i det ögonblick, då barnen hava behov av desamma och då deras Öga är
som mest öppet för att av teckningen draga fördel. Därjämte besparar den
läraren långa tidsödande beskrivningar och innebär således för undervisningen
en högst värdefull tidsvinst.

Ett oundgängligt villkor för att åskådningsteckningen skall medföra
nu nämnda fördelar är emellertid, att läraren besitter nödig färdighet i
detta slags teckning. Som redan antytts, bör den nämligen även äga karaktären
av snabbteckning. Även om den i någon mån förberedes genom
annan teckning, kräver dock åskådningsteckningen, som skall utföras
på skoltavlan, och som har sin egen speciella teknik, sin särskilda ganska

190

Grunderna för undervisningsplanen.

betydande övning. Vid lärarutbildningen bör följaktligen åskådningsteckningen
intaga ett framstående rum. I överensstämmelse med denna
uppfattning har åskådningsteckning uppförts å kursplanen för alla seminariets
årsklasser. Härvid må dock märkas, att endast friarmsövnirigar såsom
förberedelse till denna teckning upptagits i första klassen.

Dessa friarmsövningar äro formella övningar eller s. k. drillövningar,
vilka hava till uppgift att förläna tecknaren herravälde över armens och
handens muskler och därmed den fart och smidighet samt på samma
gång den säkerhet i rörelserna, som är oundgänglig, om någon större
färdighet i teckning skall uppnås. Härtill hör även, att blicken löses från
den punkt, där pennspetsen eller kritspetsen för tillfället befinner sig, och
vidgas att på en gång omfatta det fält, där bilden skall framträda.

Vid dessa övningar tecknas de grundformer, vilka allmänt återfinnas
hos föremålen i natur och konst, såsom cirklar, ellipser, äggformer, hjärtforiner,
spiraler, slingor, räta linjer, regelbundna ytor m. m. men även sådana
enkla föremål, i vilka dessa grundformer tydligt ingå, såsom blad, blommor,
frukter, fiskar, fjärilar, husgeråd m. m.

Vid den egentliga åskådningsteckningen däremot måste eleven övas
att avteckna enbart sådana föremål och företeelser, som kunna tänkas förekomma
vid undervisningen i folkskolan. Härvid bör intet av skolans ämnen
förbises, men särskilt kräva hembygdsundervisning, naturkunnighet, geografi,
historia och modersmålet beaktande. Det ligger i sakens natur, att dessa teckningar
bliva huvudsakligen typteckningar, typer av varjehanda ting från hemmet
och hembygden, däribland även människor och djur i rörelse; av blad,
blommor, blomställningar, frukter, örter, buskar och träd; av olika slags
djur, deras huvud, fötter, skelett in. m.; av föremål, som åskådliggöra
fysiska och kemiska försöksanordningar samt fysikens och kemiens tilllämpningar
inom det praktiska livet, såsom pumpar, vattenledningar,
lokomobiler, optiska instrument, elektriska ledningar och apparater in. in.;
av geologiska bildningar och geografiska grundformer; av broar, kanaler, båtar
och andra till samfärdseln hörande ting; av gruvor, masugnar och järnverk,
timmerhuggning, timmerflottning och sågverk, redskap och maskiner
för jordbruksarbete och mejerihantering, jämte mycket annat, som tillhör
vårt folks näringsliv: av verktyg, vapen, dräkter, husgeråd, byggnader

Teckning.

191

m. m. från olika perioder av vårt folks historia; dessutom typteckningar
för illustrering av sagor och berättelser vid inodersmålsundervisningen
förutom en mängd teckningar till förtydligande av nya begrepp, som möta
barnen särskilt vid den första läsningen men även vid undervisningen i
kristendomskunskap, räkning m. in.

Vid åskådningsteckningen måste läraren uteslutande teckna ur minnet.
De viktigaste typerna måste han därför hava förut tecknat så många
gånger, att de ligga till hands för honom liksom av sig själva på samma
sätt som formen • på en bokstav eller en siffra. En sådan ståndpunkt
förutsätter tillbörlig övning dels för förvärvande av säkra minnesbilder,
dels för erhållande av den tekniska färdigheten.

För att seminariets elever skola erhålla tillfälle till sådan övning,
bör helst finnas tillgång till så stort antal skoltavlor, att ett större antal
elever på en gång kan sysselsättas med åskådningsteckning. Lämpligast torde
vara, att fortlöpande tavlor uppsättas utefter de tre av teckningssalens
väggar, som icke äro försedda med fönster. Skulle denna väggyta icke
medgiva utrymme för en hel klass, bör åtminstone så stor tavellängd
finnas, som erfordras för att halva klassen skall kunna samtidigt erhålla
undervisning och övning i åskådningsteckning. En del av dessa tavlor
böra vara vita eller gråa, på det man vid åskådningsteckningen icke må
vara hänvisad till framställning av enbart negativa bilder. Att teckningarna
skola utföras med kritor av olika färg liksom att eleverna böra erhålla
så fullständig undervisning som möjligt i själva krittekniken, faller av sig
självt.

Vid insamlande av det omfattande material, som erfordras till alla
de förut nämnda övningarna i åskådningsteckning, kan skissteckningen
bliva av ovärderlig nytta för den elev, som förstår att därav begagna sig.
Skissen är nämligen en framställningsform, av vilken en tecknare betjänar
sig, då han i en hast vill fånga bilden av ett föremål eller en företeelse,
som han endast för tillfället har under sina ögon. Men därjämte användes
skissen även då man vill för sig själv eller andra i vissa avseenden
åskådliggöra sina tankar. Den förut nämnda åskådningsteckningen är således
också skissteckning, ehuru en särskild art av sådan. För en lärare

Skiss teckning -

192

Grunderna för undervisningsplanen.

Konst historisk teckning.

som har att använda skissen i båda nu nämnda syften, blir alltså skissteckningen
av utomordentlig betydelse. Den har därför blivit inrymd i
läroplanen för alla seminariets årsklasser.

En skissteckning kan giva antingen en schematisk eller en mera
detaljerad bild. Inom undervisningen i andra ämnen kan man hava bruk
för bådadera, allteftersom man behöver fästa lärjungarnas uppmärksamhet
på de väsentliga dragen eller på någon detalj hos det föremål, varom
fråga är, men allramest koinmer dock den schematiska skissen till användning.
Seminariets elever måste således erhålla övning i såväl schematisk
som detaljerad skissteckning men framför allt och allra mest i den
förstnämnda. I första klassen måste skissteckningen självfallet, åtminstone
för de flesta eleverna, bliva uteslutande profilteckning, i de följande
klasserna bör tecknas även i perspektiv, då för tydlighetens skull så
kräves. 1 en skiss är vanligen konturteckning tillräcklig, men i vissa
enstaka fall kan även en lättare skugg- och färgbehandling med fördel
komma till.

Den egentliga undervisningen i skissteckning efter föremål meddelas
lämpligast i lärosalen. Där böra ock de första övningarna av detta slag
utföras. Det ligger dock i sakens natur, att den övervägande delen av
skissteckning efter föremål utföres utanför lärosalen, och att eleverna härvid
teckna i särskilda för ändamålet lämpade skissböcker. 1 valet av föremål
för dessa teckningar bör eleven visserligen äga största möjliga frihet,
så att skissboken kan bliva ett uttryck för hans individuella intressen.
Detta bör dock icke hindra, att han med tanke på sin blivande undervisning
i folkskolan begagnar skissboken även till insamlande av förut
nämnda material för åskådningsteckningen. Om ock ett åläggande i detta
avseende icke bör anses ifrågakomma, så kunna dock några goda råd och
anvisningar vara synnerligen befogade.

För att icke skissteckningen skall försummas eller urarta, är det
nödvändigt, att skissböckerna på vissa bestämda tider granskas av teckningsläraren.

Bland de föremål, som eleverna skola avteckna, böra, såsom förut angivits,
även sådana ingå, som i någon mån äro uttryck för de historiska

Teckning.

193

konststilarna, såsom klädedräkter, husgeråd, möbler, byggnader in. in.
Med den korta tid, som står till buds, kan det dock icke bliva möjligt
att göra denna del av teckningskursen något mera omfattande. Det
blir därför nödvändigt att inskränka sig till några viktigare typformer
inom de olika konstperioderna. Härvid är tydligen önskvärt, att teckningen
äger rum efter originalföremål, och att seminarierna således i den
mån görligt är själva förskaffa sig sådana. Då emellertid detta icke kan
tänkas ske i någon större utsträckning, böra eleverna för ändamålet beredas
tillträde till de historiska museer, som förefinnas i seminariestäderna.
Men därjämte böra de uppmuntras till att begagna de tillfällen till avteckning
av konsthistoriska föremål, som under ferietider eller vid utflykter
under lästerminerna kunna givas vid besök å orter med historiska
samlingar eller minnesmärken. Då det mesta av materialet för detta slag
av teckning således helt säkert är att söka på andra håll än vid seminariet
självt, kommer den konsthistoriska teckningen att till största delen taga
form av skissteckning.

Beträffande den föreslagna lärokursen i linearritning må först erinras
därom, att kommittén ansett sig böra till matematikundervisningen
förlägga en ganska avsevärd del av den förutvarande teckningskursen,
nämligen flertalet av de geometriska konstruktioner, som tillhöra matematiken.
Då dessa konstruktioner i alla fall vid matematikundervisningen

måste bliva föremål för en grundlig behandling, har det ansetts riktigt,
att eleverna just i sammanhang därmed även få utföra de noggranna konstruktionsritningar,
som förut tillhört kursen i linearritning. För att å
andra sidan matematikundervisningen icke därigenom må alltför hårt belastas,
har det ansetts lämpligt att i linearritningen behålla allt sådant,
som tillhör den egentliga tekniken rörande nämnda geometriska konstruktioner,
således den undervisning och de övningar, som äro erforderliga, för
att eleven skall vinna den behövliga kännedomen om ritinstrumentens
användning. För detta ändamål torde dock utförandet av endast ett ringa
antal konstruktioner vara tillfyllestgörande. Därvid torde vara lämpligast,
att sådana konstruktioner utväljas, av vilka eleverna hava mest behov vid
den följande projektionsritningen, och att denna konstruktionsritning för 25—082S15

Folknnderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Linear ritning.

194

Grunderna för undervisningsplanen.

Undervisningssättet.

lagges så tidigt, att den är undangjord, innan den behöver komma i tilllämpning
inom matematikundervisningen.

Åt projektionsritningen, som har användning inom nära nog alla
yrken och som således ur rent praktisk synpunkt är den betydelsefullaste
delen av linearritningen, hör enligt kommitténs mening största delen av
den tid, som kan avsättas åt linearritningen, ägnas. Otvivelaktigt avvinnes
projektionsritningen ökat intresse, om den sättes i omedelbar förbindelse
med den manliga slöjden, på sätt som längre fram i motiveringen för
kursplanen i manlig slöjd angives.

Då man vid projektionsritningen har behov av att framställa vissa
föremål i förminskad, andra föremål eller delar av sådana i förstorad skala
och olika skalor således med nödvändighet tillhöra projektionsritningen,
måste skalors uppritande och användning bliva föremål för särskild undervisning.

För bibringande av kännedom om parallellperspektivet och dess användning
krävas endast några få enkla exempel, varför undervisningen
härom bör kunna avfärdas på mycket kort tid. Även linearperspektivet
har kommittén tänkt sig behandlat i största korthet med några få enkla
övningsuppgifter, varigenom eleverna inhämta grunddragen av perspektivläran.
Med denna grundval böra de elever, som så önska, sedermera antingen
under teckningslärarens ledning på de timmar, som äro anslagna
för enskilt arbete, eller på egen hand med tillhjälp av tillgängliga handböcker
kunna inhämta utförligare kunskaper om linearperspektivet.

Undervisningen kan meddelas antingen såsom ren klassundervisning,
i vilket fall alla elever i klassen även vid sina teckningsövningar följas åt
och således alltid teckna samma föremål, eller såsom ren individundervisning,
varvid varje elev får skrida framåt i kursen i mån av förmåga och
erhålla sin särskilda undervisning, då sådan är behövlig, eller ock kan eu
modifierad klassundervisning förenas med en modifierad individundervisning.
I det förstnämnda fallet komma de för teckning mera begåvade
eleverna att i sina teckningsövningar bindas av de andra och sålunda
hämmas i sin utveckling. Vid den rena individ undervisningen åter hinner
läraren omöjligen att för varje elev upptaga ämnets särskilda delar till grund -

Teckning.

195

lig behandling, vadan undervisningen såsom sådan kommer att lida. Om
däremot hela klassen undervisas gemensamt rörande sådana stycken, som
tarva en utförlig och noggrann utredning, t. ex. de olika teckningsarternas
ändamål och teknik, färglära, belysningslära m. in., och varje elev
för övrigt lämnas frihet att i mån av sin individuella begåvning skrida
framåt i sina egna teekningsövningar och han därunder erhåller de ytterligare
anvisningar, som kunna vara av nöden, kommer säkerligen det bästa
resultatet att uppnås. I all synnerhet kräves det, att eleverna vid skissteckningen
erhålla en sådan frihet.

Då teckningsläraren är den, som skall handleda eleverna vid deras Teckningsundervisningsövningar
i seminariets övningsskola, bör det även tillkomma ni^ge^smsme
honom att meddela den metodiska undervisning rörande teckningen i folk- he\

skolan, som kan vara av nöden. folkskolan.

Denna undervisning måste först och främst omfatta teckningen såsom
ett undervisningsämne, genom vilket barnen skola förvärva sig en
viss teknisk färdighet. I densamma bör därför ingå en redogörelse för de
synpunkter, ur vilka en detaljerad läroplan för teckningsundervisningen i
folkskolan lämpligen kan upprättas, varvid bland annat de olika teckningsarterna
i folkskolan och den lämpligaste ordningen dem emellan, olika
teckningsmanér samt urvalet av föremål och deras inbördes ordning bör
upptagas till behandling, vidare böra i densamma ingå anvisningar rörande
undervisningssättet och sättet för korrigering av barnens teckningar samt
rörande sådant, som är att iakttaga i fråga om den yttre ordningen (teckningsmateriellens
handhavande, anspråk på snygghet, färdiga teckningars
förvaring m. m.).

Då emellertid huvudprincipen för teckningsundervisningens anordning:
i folkskolan är, att barnen må sättas i stånd till att använda teckning
som ett uttrycksmedel, är det av vikt, att denna princip tillämpas
ända från barnens inträde i skolan och sedan allt framgent under hela
skoltiden, så att de erhålla erforderlig vana att genom en teckning förtydliga
sin mening, då så lämpligen kan ske. Vid undervisningen i skolans
alla ämnen böra barnen därför få utföra eu mängd teckningar av
olika slag. Denna teckning kräver sin särskilda metodik, som tydligen då

Grunderna för undervisningsplanen.

också måste ingå i ovan nämnda undervisning för seminariets elever. Det,
som härvid särskilt måste bliva föremål för behandling, är denna tecknings
betydelse, vad som ägnar sig för sådan teckning inom varje särskilt ämne
och på olika åldersstadier samt huru teckningen skall utföras.

Tiden för denna metodiska undervisning bör bestämmas med hänsyn
till elevernas undervisningsövningar i övningsskolan och således fördelas på
sätt, som för dessa övningar kräves.

Timantalet. Med upptagandet av i det föregående angivna moment i kursplanen

kan det synas, som om den föreslagna lärokursen skulle bliva drygare än
den nuvarande och således kräva längre tid, och att kommitténs förslag
om minskning av antalet veckotimmar från nuvarande 9 till 8 alltså skulle
vara mindre välbetänkt. Det må då erkännas, att kommittén med tanke
på teckningens stora betydelse icke blott såsom läroämne utan även och
framför allt såsom princip vid undervisningen i andra skolans ämnen gärna
för sin del skulle sett, att ett större antal veckotimmar än det nu föreslagna
hade kunnat tilldelas teckningsundervisningen vid seminariet. Detta
har emellertid icke kunnat ske, utan att andra läroämnens lika berättigade
anspråk skulle trädas för nära. Men därjämte må man vid bedömande av
frågan om den behövliga tiden för kursens genomgående erinra sig först
och främst den minskning, som kursen i linearritning undergått, då en del
av densamma överförts till matematikundervisningen, vidare det sätt för teckningsundervisningens
bedrivande, särskilt i de första årsklasserna, som kommittén
tänkt sig. Det gamla tidsödande och föga utvecklande småpetandet
med fina linjer, som ända från den första geometriska figuren skulle vara
fullt felfria och som därför mångfaldiga gånger måste strykas ut och tecknas
om, tills den önskade korrektheten uppnåtts, skulle icke vidare förekomma.
I stället skulle teckningarna från början utföras i raska och grova
drag, varvid fart i uppfattning och utförande skulle bliva en huvudsynpunkt.
Med ett sådant teckningssätt skall eleven tydligen på en given tid
medhinna betydligt flera föremål, liksom han ock kommer att på samma
tid erhålla betydligt större övning, än vad förut varit fallet. Ytterligare
må ihågkommas, att 2 veckotimmar avsatts, under vilka läraren skall med -

Teckning. 197

dela undervisning åt de elever, som vilja sysselsätta sig med enskilt arbete
i teckning.

Härtill kommer slutligen en synpunkt, som ingalunda må förgätas,
nämligen den fordran på »någon färdighet i teckning av enkla föremål
efter naturen», som blivit uppställd såsom villkor för inträde vid seminariet.
I icke så få av vårt lands folkskolor erhålla lärjungarna redan undei''-visning och övning i teckning av föremål efter naturen, och med den
raska utveckling, som teckningsundervisningen i folkskolan fortfarande
företer, torde det icke dröja länge, förrän lärjungarna i vårt lands folkskolor
i allmänhet erhålla sådan undervisning och övning. I varje fall
torde det hädanefter icke bliva svårt för den, som vill söka inträde vid
seminarium, att förskaffa sig tillgång till den förberedelse, som kan vara
erforderlig, för att han vid inträdesprovet skall kunna ådagalägga den ifrågavarande
färdigheten. Man har därför anledning antaga, att den nämnda
bestämmelsen om inträdesfordran i detta ämne icke skall bliva blott och
bart en bestämmelse på papperet, utan att den verkligen skall tillförsäkra
eleven en ganska god grund, på vilken arbetet vid seminariet skall
kunna bygga, och sålunda medföra ett hastigare framåtskridande inom lärokursen.
Med hänsyn till nu anförda synpunkter hyser kommittén den
övertygelsen, att den uppställda lärokursen skall kunna medhinnas på de
föreslagna 8 veckotimmarna.

198

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets

ställning.

12. Välskrivning.

(Jämför Band 1 sid. 138 och sid. 606 .)

Kommittén har i det föregående redogjort för den ställning inom
seminariets undervisningsplan, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma
välskrivningen. Därvid har ock betonats, att kommitténs förslag
icke innebär någon mindre värdering av detta ämnes betydelse
och att det icke avser att medföra eller bör komma att medföra någon
minskning i fordringarna på den blivande lärarens färdighet i välskrivning;
för de elever, som, i trots av noggrant upprätthållna inträdesfordringar,
befinnas vara i behov av undervisning i välskrivning skall
sådan undervisning fortfarande förekomma vid seminariet.

Sådana fall kunna nämligen inträffa, då en elev, som vid inträdesprovet
företett »en jämn och redig handstil», efteråt visar sig vara i besittning
av för liten färdighet och därför kommer till korta, när det vid
seminariearbetet gäller att med den vårdade handstilen förena en viss
snabbhet i utförandet. Likaså kan det förekomma, att en elev, som vid
inträdet å seminariet varit i besittning av en god handstil, under det
myckna skrivarbetet vid seminariet så småningom glömmer att ägna tillbörlig
uppmärksamhet åt själva stilen och att denna till följd härav efter
hand försämras. Slutligen låter det också tänka sig, att en elev icke
äger färdighet i det slag av välskrivning, som erfordras för att vid undervisning
i välskrivning genom föreskrivning åskådliggöra bokstävernas form,
inbördes avstånd in. m. 1 alla dessa fall är särskild undervisning i välskrivning
behövlig.

På det nämnda undervisning må i rätt tid komma de elever till
godo, vilka därav äro i behov, bör varje lärare, som har något att
skaffa med elevernas skrivning, öva noggrann tillsyn över denna, och då
hälst han finner någon elev vara i behov av särskild undervisning i välskrivning,
därom lämna meddelande åt rektor, som har att pröva förelig -

Välskrivning.

199

o-ande fall och, om han så finner nödigt, hänvisa eleven till vederbörande

O 7

lärare för erhållande av undervisning.

Då således denna undervisning bör anordnas endast för vissa elever,
har kommittén ansett, att den bör förläggas till tid utom den ordinarie
timplanen och meddelas av teckningsläraren.

Som redan antytts, har ifrågavarande undervisning till uppgift att
för varje särskilt fall avhjälpa förefintliga brister. Till följd härav måste visningen.
den avpassas efter varje elevs ståndpunkt, så att t. ex. den, som företei
brister i bokstävernas formande, erhåller undervisning i vad dit hör, och
den, som icke uppnått erforderlig snabbhet vid skrivningen, får sysselsätta
si o- med övningar för skrivhastighetens ökande med bibehållande av stilens
karaktär i övrigt. En bestämd åtskillnad måste göras mellan s. k. förskriftsstil
och egentlig handstil. Bådadera äro för en lärare lika behövliga.
Beträffande de elever, som erhålla undervisning i den förra, bör därför
särskilt tillses, att denna undervisning icke får inverka hindrande för
förvärvande av en rent individuell handstil eller för bevaiande av en sa
dan, för den händelse den redan förut av eleven förvärvats.

Av vad förut nämnts om undervisningens uppgift följer, att undervisningen
bör för varje elev fortgå så länge, tills den förefintliga bristen
kan anses avhjälpt. Skulle någon elev efter genomgången välskrivningskurs
sedermera återfalla till en försämring i stilen, bör han tydligen a^
rektor kunna hänvisas till genomgående av ny kurs.

Även i fråga om nödvändigheten av vitsord i välskrivning har kom- Vitsord

o i VCi l~

mittén förut uttalat sig (Band 1 sid. 139). skrivning.

Bestämmandet av vitsord i välskrivning tillkommer tydligen läraren
i ämnet. Enär den uppnådda färdigheten framför allt ger sig tillkänna i
den dagliga skrivningen, böra företrädesvis de skriftliga arbeten, som eleven
utfört, läggas till grund för bedömandet. Sådana fall låta dock tänka
sig, då vederbörande lärare för en rättvis betygsättning, i synnerhet vid
jämförelse mellan olika elever, därutöver kan anse sig hava hjälp av särskilda
för ändamålet anordnade prov. Det ligger då i sakens natur, att
han icke bör vara förhindrad att anställa sådana.

200

Grunderna för undervisningsplanen.

todiska be .Den erforderliga undervisningen rörande ämnets metodiska behand handling

i liug i folkskolan meddelas lämpligast i samband med eleveras undervisfolkskolan.
ningsövningar i välskrivning. Härav följer, att den också bör meddelas av
den lärare, som har att handleda eleverna vid nämnda undervisningsövningar.
Önskvärt är, att denna undervisning utsträckes till den omfattning,
som är erforderlig, för att eleverna skola förmå självständigt bedöma olika
skrivmetoder, sa att de icke framdeles vid sin egen undervisning i folkskolan
råka ut för faran att stelna i en viss sådan. Skulle någon elev för
dessa övningar behöva särskild undervisning och övning i förskrivning på
skoltavlan, må han för detta ändamål kunna hänvisas till det förut nämnda
enskilda arbetet under ledning av läraren i ämnet.

I nära samband med välskrivningens metodiska behandling i folkskolan
står ämnets hygien. Obestridligt är nämligen, att barn till följd
av ogynnsamma förhållanden vid skrivningen i skolan kunna ådraga sig
kroppslig skada, i synnerhet närsynthet och ryggradskrökning. Välskrivningens
hygien är därför en sak, som i hög grad kräver beaktande vid
lärarutbildningen. Enär de nämnda skadorna huvudsakligen förorsakas av
olämpliga skolbänkar och felaktig kroppshållning, måste frågorna om skolbänkarnas
konstruktion och den rätta kroppshållningen framför allt bliva
föremål för behandling. Vid undervisningen om den sistnämnda böra
även upptagas sådana frågor, som med denna stå i nära sammanhang, såsom
om pennhållning och pennföring, om papperets läge samt om upprätt
och lutande skrift, så att eleverna erhålla någon kännedom om vad man
har att iakttaga, för att de yttre anordningarna vid skrivningen skola
komma att stå i överensstämmelse med och icke i strid mot lagarna för
seendet.

Som förut är nämnt, hör visserligen ifrågavarande undervisning
samman med undervisningen om ämnets metodiska behandling i folkskolan
och bör således upptagas i samband med denna, i den mån så ske
kan. Men å andra sidan har välskrivningens hygien också åtskilligt gemensamt
med teckningens hygien, varför vissa delar av den förra lämpiigen
kunna upptagas till behandling i samband med teckningsundervisningen.

Musik.

201

13. Musik.

(Jämför Band 1 sid. 183 ock sid. 607.)

Då i kommitténs stadgeförslag den hittills använda benämningen Ämnets
»musik och sång» utbytts mot musik, innebär denna namnförändring intet 1 namnunderskattande
av sångens betydelse såsom den viktigaste delen av musikundervisningen
i seminariet. Förändringen betingas dels av det teoretiska
skälet, att sången ju i själva verket endast är den ena huvudgrenen av mir
siken och att även den andra grenen därav, nämligen instrumentalmusiken,
skall odlas vid seminarierna, dels av det praktiska skälet, att benämningen
»musik och sång» förorsakat en viss oklarhet vid bedömandet av vitsord
givna vid statens övriga läroanstalter, där betygen i »musik» i regeln gälla
endast sång.

Det har på annat ställe i kommitténs framställning (Band 1 sid. 183) be- Musikundertonats,
att musikundervisningens huvuduppgift vid seminarierna skall vara ändamål
att bibringa den blivande läraren och lärarinnan förmåga att hos sina lärjungar
väcka kärlek till sång och lära dem sjunga samt att leda deras
sång. Men skall Sveriges lärarkår hos Sveriges barn kunna väcka kärlek
till sång och därigenom göra det svenska folket till ett sjungande folk,
för vilket sången är till glädje och hjälp i livet, måste den enskilde läraren
själv vara besjälad av entusiasm för sång, av sångarglädje. Att hos de
blivande lärarna ingjutes ett levande intresse för sång, måste därför betraktas
som det första steget mot nämnda mål. Vidare måste eleven
lära sig det riktiga musikaliska hörandet. Liksom det vid teckningsundervisningen
gäller att bibringa en riktig uppfattning av t. ex. avstånd,
måttförhållanden, ljus och skugga, så gäller det vid musikundervisningen
att hos eleven utbilda förmåga av ett rätt musikaliskt hörande, så att
han får öra icke blott för tonernas höjdförhållanden utan även för deras
klangfärg, deras rytmiska och harmoniska förhållanden, för en välljudande,
fri sångton och för ett språkligt korrekt, efter textens innehåll lämpat
föredrag. Blott därigenom skall det bliva honom möjligt att även själv

26—082815 Folkunder v.''kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Inträdes fordringar.

202 Grunderna för undervisningsplanen.

åstadkomma sådan sång, som kan mana fram lyftande och bärande
känslor.

Aven en i fråga om tonbildning, textbehandling och rytmik ovårdad
sång kan visserligen stundom gripa och elda, men det sker blott, då den
vid något tillfälle bryter fram såsom uttryck för en stark känsla. Den
hänförelse, som så väckes, härflyter dock icke från sången i och för sig,
och den lever och dör med den känsla, som framkallade densamma. Den
vårdade sången däremot äger i sig själv förmågan att väcka och underhålla
rena och ädla känslor.

Skall musikundervisningen uppfylla sitt ändamål, är det dessutom
nödvändigt, att den uppmuntrar de unga till att oftare och mer, än vad
för närvarande vanligen är fallet vid seminarierna, giva sina känslor luft
i sång, men det är dock icke nog med att det sjunges, ty lika mycket
beror på hur det sjunges.

Redan i den kungl. propositionen av år 1840 angående upprättande
av läroanstalter för utbildning av folkskollärare framställdes det kravet på
den, som skulle antagas till elev, att han skulle äga insikt i kyrkosång.
Visserligen fasthölls icke denna fordran i stadgan av år 1842, men i
stället föreskrevs, att seminarieeleverna skulle erhålla undervisning i kyrkosång
och för folkskollärarbetygs vinnande »äga skicklighet i kyrkosång,
åtminstone med begagnande av i senare tid uppfunna hjälpmedel». Åven
denna fordran har sedermera betydligt modifierats. Visserligen borde bestämmelsen
i § 34 av nu gällande stadga, att inträdessökande skall äga
»förmåga att ur minnet sjunga några enklare sånger och psalmer», innebära
garanti för att eleven vid avgång från seminariet skall kunna uppfylla
det i 1842 års stadga uppställda villkoret för folkskollärarbetygs
vinnande, men så är långt ifrån förhållandet. Hittills gällande bestämmelser
medgiva, att inträdessökande, »som saknar musikaliska anlag», dock
på vissa villkor får antagas samt att elev må erhålla betyg över avlagd
folkskollärarexamen, om han i icke mer än två övningsämnen erhållit
lägre vitsord än godkänd. Härigenom har det blivit möjligt, att årligen
ett större eller mindre antal (stundom ända till 25 %) elever intagits, vilka
saknat musikaliska anlag och på den grund utan vidare befriats antingen

Musik.

203

från både sång och instrumentalmusik, eller från blott sång. Följden
därav har blivit, att från seminarierna utexaminerats ett motsvarande antal
folkskollärare, vilka i ämnet musik och sång icke erhållit godkänt
vitsord och således icke heller förvärvat förmåga att undervisa i sång
i folkskolan. Detta har i alldeles särskild grad varit fallet med de i fjärde
klassen intagna studenterna. Med avseende på dessa hava av kommittén
bestämmelser föreslagits, vilka avse att bättre än förut tillgodose deras
utbildning icke blott i sång utan i alla de s. k. övningsämnena (se Förslag
till kortare seminariekurser, § 5).

Om således de nu gällande bestämmelserna från en sida sett mindre
än som vore önskvärt främjat sångundervisningen, hava de å andra sidan åt
folkskolan tillvaratagit mången i övrigt god lärarbegåvning, som skulle utestängts
från seminariet, om kravet på musikaliska anlag strängt upprätthållits.

Det har synts kommittén nödvändigt, att sådana bestämmelser
träffas, att å ena sidan åt folkskolan tillförsäkras flera lärare än förut,
som äro i stånd att undervisa i sång, och å andra sidan på samma gång
för henne tillvaratagas så många som möjligt av de krafter, som vilja
ägna sig åt hennes tjänst. För förstnämnda ändamåls vinnande innehålla
§§ 37 och 65 av stadgeförslaget bestämmelser om att, såväl
för flyttning från klass till klass som för betyg över avlagd folkskollärarexamen,
godkänt vitsord får saknas blott i ett av vissa ämnen, däribland
musik, och blott under villkor av överbetyg i andra ämnen.
För det senare av nyssnämnda önskemål, nämligen att möjliggöra inträde
på folkskollärarbanan även för sådana personer, vilka icke hava vunnit
den utveckling i musikaliskt avseende, att de äga »förmåga att ur minnet
sjunga några enklare sånger och psalmer», har inträdesfordran i någon
mån sänkts. Enligt kommitténs mening är förmågan att sjunga ett antal
inlärda sånger, varför ju förutsättes sångröst, i själva verket å ena
sidan en alltför stor fordran att kunna upprätthållas, såsom ju ock erfarenheten
och det genom den hittillsvarande stadgan medgivna undantaget
tydligt utvisa, å andra sidan dock icke tillräcklig garanti för att vederbörande
kan komma att bliva en bättre undervisare i sång än mången
inträdessökande, som är i saknad av sångröst. Förefinnes däremot hos
sökanden musikaliskt gehör, så finnes ock möjlighet för honom att under

204

Grunderna för undervisningsplanen.

sin vistelse vid seminariet nå vederbörlig utveckling för att kunna med
framgång leda sång i skolan.

Av detta skäl har såsom inträdesfordran föreslagits förefintliffheten
av musikaliskt gehör. Bestämmelsen att den sökande bör kunna sjunga
en enkel psalm eller sång efter eget val är att betrakta blott som
en anvisning angående enklaste sättet för honom själv att ådagalägga, att
han äger gehör.

Det torde knappast behöva påpekas, att det icke sällan förekommer
fall, dä en inträdessökande på grund av heshet, målbrott, examensrädsla
eller andra samverkande orsaker icke kan frambringa så pass många
sammanhängande toner, som innehållas i den enklaste sång, men det
oaktat kan vara i besittning av goda musikaliska utvecklingsmöjligheter.
Det gäller därför att konstatera dessas befintlighet på annat sätt än det
nyss nämnda: han får ådagalägga sitt musikaliska gehör exempelvis genom
att avgiva omdöme om höjdförhållandet mellan toner, vilka av läraren
framställas för honom till jämförelse, på instrumentet uppsöka en
viss föresjungen eller förespelad ton, han kan få tillstånd att vissla en
melodi, eller ock på andra sätt, som den erfarne musikläraren äger till sitt
förfogande, prövas i detta hänseende.

Lärokursens Skall det förutnämnda syftet med ifrågavarande ämne ernås, måste

musikundervisningen hädanefter som hittills meddelas under de tre formerna
säng, musikteori och instrumentalmusik, av vilka sången enligt kommitténs
mening skall uppfattas som målet, teorien och det instrumentala
arbetet såsom medel dels till att utveckla och skärpa den blivande lärarens
tonsinne, dels till att underlätta hans framtida verksamhet som sån°-

lärare i folkskolan. I enlighet härmed ha lärokursens olika delar i kursplanen
ordnats så, att sången ställts i främsta rummet, teorien i andra
och den instrumentala musiken i tredje rummet, varjämte kursplanen
även ansetts böra genom noggrannare riktlinjer för sångstudiet betona
detta undervisningsområdes större betydelse och bevara det å ena sidan
för överdrift i fråga om förvärvandet av teknisk färdighet, men å andra
sidan även för åsidosättandet av sådant, som alltid måste utjjöra huvudsaken:
förvärvandet av förmåga att med mjuk och ledig tonbildning

Musik.

205

sjunga icke blott rent utan även korrekt i hänseende till rytmik och textbehandling.

Kommitténs åsikter angående vad som bör sjungas vid seminarierna
äro redan i annat sammanhang (Band 1 sid. 185) framlagda. Här må blott
ytterligare betonas, att urvalet av sånger måste göras omsorgsfullt dels
med . avseende å svårighetsgraden, dels i fråga om textinnehållet. De valda
sångerna skola nämligen i båda sistnämnda avseenden vara avpassade dels
för barnen i små- och folkskolan, dels för séminarieeleverna själva. Men
i båda fallen skola de naturligtvis helst vara av sådan art, att >:sången
ädla känslor föder» och att ett förråd av sånger samlas, genom vilka
såväl barn som vuxna vid olika tillfällen kunna giva sina känslor luft.

Betydelsen av den unisona sången är även på nyssnämnda ställe i
betänkandet framhållen. Det är emellertid självklart, att sången i stämmor
såsom medel för vinnande av större säkerhet och i allmänhet för utveckling
av tonsinnet icke kan vid undervisningen umbäras. Såsom övergång
till sådan sång lämpa sig bäst enkla tvåstämmiga sånger, i vilka även
andra stämman uppträder såsom självständig melodi. Det torde knappast
behöva påpekas, att stämmorna böra ombytas mellan elevgrupperna
och att eleverna böra göras uppmärksamma på den av stäm växlingen möjligen
betingade tonartsförändringen. Angående den flerstäminiga körsången
se i det följande sid. 212.

Ehuru musik undervisningen icke längre, såsom förhållandet var vid
början av seminariernas verksamhet, uteslutande skall hava skicklighet i
kyrkosång som mål, får denna sångart dock under inga omständigheter
åsidosättas. Tvärtom bör allt göras för att väcka kärlek till densamma.
Ett medel härtill jämte andra är utan tvivel sjungandet av åtskilliga av
de gamla rytmiska koralerna, vilka torde tilltala unga sångare mera, än
vad de brukliga hseffnerska sättningarna av psalmmelodierna göra.

Ehuru sångundervisningen skall avse bland annat att giva eleverna
säkerhet i sång efter noter, måste naturligtvis de första melodierna inövas
gehörmässigt, dels därför att flertalet elever saknar behövlig säkerhet i att
läsa notskrift, dels även därför att alla eleverna genom egen erfarenhet
böra lära känna det sätt att inöva melodier, som de vid sin verksamhet i
skolan mest torde komma att begagna.

O O

Valet av
sånger.

206

Grunderna för undervisningsplanen.

Ton bildnings övningar.

Gehörsövningar

och musikdiktat.

Inövandet av nyssnämnda olika slags sånger kan emellertid icke taga
sin början under de första lektionerna omedelbart efter första höstterminens
början. En del av de nyintagna eleverna äro nybörjare i sång, även
om de såsom barn deltagit i skolsången, av de andra däremot, som redan
nått en viss färdighet, hava många skaffat sig mer eller mindre betänkliga
ovanor i fråga om sättet för tonbildningen. Det blir därför i regeln
nödvändigt att uppskjuta de egentliga sångstudiernas början, till dess att
eleverna förvärvat de nödvändiga förutsättningarna för ett rationellt begagnande
av röstorganet. Början skall sålunda göras med särskilda tonbildningsövningar,
bestående av andnings-, resonans- och artikulationsövningar
i samband med en lättfattlig undervisning om röstorganets byggnad
och verksamhetssätt. Även sedan sångövningarna börjats, böra tonbildningsövningar
aldrig försummas utan i regeln ingå som ett moment i varje
sånglektion, men de böra ledas endast efter praktiska syften och vara
fria från onödigt teoretiserande. Helst böra de alltid utföras omedelbart
före sångens början, på det att resultatet av övningen lättare må överföras
på sången. — Emedan en mjuk, lätt röstbehandling är av största betydelse
icke blott för den blivande läraren själv utan ännu mer för hans
framtida verksamhet som sångledare, må avseende även fästas vid sångorganets
utbildning till vinnande av böjlighet och jämnhet. Dock böra
endast enklare röstskolningsmedel, såsom t. ex. i hastigare tempo på lämpliga
stavelser sjungna durskalor och figurerade treklanger, därvid komma
till användning.

Skall eleven erhålla förmåga att riktigt återgiva toner och sedan
lära andra att göra detsamma, måste han vara i stånd att väl uppfatta
och bedöma hörda toner. De s. k. gehörsövningarna hava till uppgift att
utveckla och skärpa hans förmåga att urskilja toners höjd- och längdförhållanden
ävensom olika tonsläkten. Dessa övningar böra taga sin början
redan under första terminen, särskilt för uppfattande av mollklangen, och
fortsättas under alla de följande. Så snart eleven vunnit nödig bekantskap
med nottecknen, är det lämpligt att låta honom i skrift återgiva toner, som
för ändamålet sjungas eller spelas av läraren. Naturligtvis måste till en början
endast ett par toner i sänder »diktöras», vilkas allmänna höjdförhållanden
eleverna angiva i sina notböcker. Nästa steg blir, att de dikterade to -

Musik.

207

nernas intervall noggrant bestämmas med noter och siffror, och slutligen
upptecknas med notskrift flera toner efter varandra, av vilka dock den
första bekantgöres. På samma sätt övas tonernas längdförhållanden, rytmen,
genom diktat, i det att läraren anger toner av växlande längd, under
det att eleverna räkna och notera i sina böcker. Slutligen övas båda formerna
av musikdiktat. Då på högsta stadiet små tongrupper i olika tonarter
diktei’as, kunna redan sjungna lättare sånger användas som underlag
för övningen.

Då en viss grad av allmän musikalisk utveckling är nödvändig, för
att undervisningen i tonträffning skall bliva fruktbärande, bör denna taga
sin början först sedan eleven hunnit bliva tillräckligt förtrogen med
notskriften, fått sitt öra övat för uppfattning av de särskilda tonhöjderna i
dessas förhållande till motsvarande noter samt blivit tillräckligt hemmastadd å
klaviaturen för att med denna som åskådningsmedel lättare bilda sina tonföreställningar.
Därigenom skall han hava blivit rustad för att tillgodogöra
sig undervisningen om huruledes de av honom gehörmässigt inövade
meloditonerna uttryckas i notskrift.

Såsom musikaliskt underlag för tonträffningsövningen användas
dels lättare sånger och koraler, dels stycken ur något lämpligt arbete
i primavista sång, och böra dessa med hänsyn till enkelhet och lättfattlighet
väljas med mycken omsorg. De må till en början röra sig uteslutande
inom tonsläktet dur och tonarter med få förtecken. De gehörmässigt
inlärda mollmelodierna lämpa sig på det första stadiet blott som
exemplifikation av ett andra tonsläkte med motsatt känsloinnehåll.

Särskild vikt bör vid tonträffningen läggas vid att lära eleven skilja
mellan hela och halva tonsteg, så att han både teoretiskt och praktiskt kan
bilda dessa intervall från vilken ton som helst. Då ordningsföljden mellan
hela och halva tonsteg inom de särskilda kyrkotonarterna är olika, ägna
sig dessas skalor som övningar för att bibringa eleverna färdighet i ett
medvetet sjungande av hela och halva tonsteg. Det säger sig självt, att
eleven, för att dessa övningar skola kunna företagas, icke behöver någon
som helst teoretisk kännedom om kyrkotonarterna. Men den grad av färdighet
han fått genom nämnda övning prövas och ökas, därigenom att han

Tonträff ning.

208

Grunderna för undervisningsplanen.

sedermera får sjunga olika kyrkotonarter från en och samma ton, naturligtvis
i vissa fall efter transponering till lämplig tonhöjd.

Individuell

sångunder visning.

Alla de till sångundervisningen anslagna timmarna äro avsedda för
klassundervisning. Det är emellertid nödvändigt att emellanåt i fråga
om de enskilda eleverna kontrollera resultatet av den åt hela klassen givna
undervisningen, särskilt med avseende på tonbildning, textuttal och föredrag.
Det torde därför vara behövligt att då och dä använda några minuter
av den tid, som eljest är avsedd för den enskilda elevens undervisning
i spelning, till individuell sångundervisning.

I nära anslutning till sångundervisningen och på de åt densamma
anslagna timmarna skall den förut nämnda musikteorien meddelas. Dess
första del bör utgöras av den kortfattade framställning av röstorganets
byggnad och vård, på vilken tonbildningsövningarna skola grundas och som
skall åsyfta att bibringa kunskap om arten och verksamheten hos de kroppsliga
organ, genom vilka tonen utformas och erhåller resonans.

Härvid måste beträffande textbehandlingen hänsyn tagas även till
modersmålets ljudlära. Särskilt i avseende på denna, men för övrigt ifråga
om hela den här avhandlade delen av lärokursen gäller, att samarbete mellan
musikläraren och läraren i modersmålet, som har att undervisa om talröstens
behandling, är av största vikt till förekommande av onödiga upprepningar.

För tidsbesparingens skull böra de grundläggande delarna av den
allmänna musikläran meddelas på de timmar, som äro avsatta för klassundervisningen,
d. v. s. sångtimmarna. Dit hör först och främst notskriften
med dess vanligaste tecken, vidare de viktigaste av musikens föredragstecken
i mån av behov samt läran om rytm och accent och om enkla
och sammansatta taktarter.

Alldenstund tonartsläran erbjuder nybörjaren stora svårigheter, må
denna upptagas till behandling, först då eleverna kunna anses hava förvärvat
erforderlig notkännedom och lärt sig att praktiskt och teoretiskt
skilja på hela och halva tonsteg. Och då det är av stor betydelse för
all fortsatt musikteoretisk undervisning, att tonarterna inövas grundligt,
må under första året knappast genomgås flera tonarter än sådana, som
hava högst två förtecken.

Musik.

209

Redan under andra året bör läran om de moderna tonarterna fullständigt
genomgås samt inskärpas genom övningar i skalkonstruktion från
vilken ton som helst; särskilt gäller detta durtonarterna, då intervalläran
baseras på dessa. Beträffande kyrkotonarterna bör däremot knappast mer
än de yttre kännetecknen på dorisk och frygisk tonart inläras.

Intervalläran genomgås i andra klassen, sedan C-durskalans intervall
grundligt inlärts i första klassen. Av harmoniläran genomgås för övrigt
i såväl dur som moll huvud- och bitreklangerna samt fyrklangen (dominantseptimackordet)
och dessa ackords omvändningar. Såsom ett förträffligt
medel att fördjupa kännedomen om treklangerna och göra eleven
förtrogen med de allmänna reglerna för ackordförbindelser och dissonansers
upplösning bör, i den mån tiden medgiver, företagas analysering av någon
enkel fyrstämmig koral eller annan sång.

Det har ofta visat sig, att ett orgelharmonium — det instrument,
som vid ledningen av sången i folkskolan allmänt användes — på grund
av lärarens okunnighet om dess konstruktion och rätta behandling blir så
vanvårdat, att det illa tjänar sitt ändamål. De vanligaste fel, av vilka det
lider, skulle dock med största lätthet kunna av läraren själv avhjälpas, i
synnerhet av den lärare som är slöjdkunnig. Det är därför av vikt, att
vägledning lämnas den blivande läraren om hur han bör handhava sitt
instrument för att dels förekomma fel, dels avhjälpa uppkomna sådana.

På de åt sång och musikteori anslagna timmarna måste även med- Sångens medel
as eu kort framställning av elementarsångens metodik. Dess viktigaste handling i
moment torde utan tvivel vara undervisningen om barnröstens rätta be- folkskolan
handling icke blott vid sång utan även vid läsning. Därvid bör i synnerhet
betonas barnröstens ömtålighet och faran av dess överansträngning
samt nödvändigheten av varsamhet vid dess behandling såväl under skolsången
som under de första läsövningarna. Dess övriga moment utgöras
av anvisningar om hur eleven såsom blivande lärare har att förfara dels
vid gehörmässigt inlärande av sånger, dels vid meddelandet av kunskap
och färdighet i tolkning av notskriften, såväl vid tonträffning i allmänhet
som vid inövandet av ett särskilt sångstycke efter noter.

27—082815. Folkunder v.-kom bet. I. Folkskol esein. Band 2.

210

(irunderna för undervisningsplanen.

Då kännedom om treklangerna härvid spelar en betydelsefull roll,
bör den nämnda framställningen av elementarsångens metodik icke iframikomma,
förrän treklangsläran är grundligt genomgången. Som de egentliga
undervisningsövningarna i sång äro förlagda till fjärde klassens gruppövningar,
torde således början av fjärde läsåret vara lämpligaste tiden för
metodik undervisningens meddelande.

Instrumen talmusik.

Den instrumentala musikens betydelse vid seminarierna är redan i det
föregående (sid. 204) framhållen. Från vilkendera av de där anförda synpunkterna
den än betraktas, torde det kunna anses oavgjort, vilket instrument
som bäst lämpar sig för seminariet. Kunde seminarierna räkna på
att alltid erhålla elever med säkert gehör och i allmänhet större musikalisk
begåvning, vore av de tre instrument, som kunna ifrågakomma: fiol, piano,
orgel, otvivelaktigt fiolen av flera skäl att föredraga. Men då de inträdessökandes
gehör och musikaliska begåvning mången gång äro så pass
svaga, att en för dem fruktbringande undervisning i fiolspelning icke är
tänkbar, och dä dessutom icke alla musiklärare äga nödiga förutsättningar
att kunna meddela undervisning däri, har kommittén, särskilt med tanke
på de blivande lärarnas arbete i folkskolan, ansett, att den obligatoriska
undervisningen i instrumentalmusik egentligen bör avse orgelspelning.
Angående fiolspelning se i det följande sid. 212.

De tekniska studierna böra emellertid icke börja vid orgel har moniet
utan vid pianot, särskilt därför att pianospelet är ägnat att giva åt fingrarnas
lvftmuskler en behövlig övning, vilken däremot vid orgelspelet,
på grund av dettas legatonatur, nästan helt uteblir. Spelmuskler, som
övats endast vid orgeln, lida därför brist på de rörelsemöjligheter, som
äro nödvändiga för all klaviaturtouchering, för så vitt spelet skall
Dl i va klart och bestämt. Av dessa skäl måste under hela första året och
någon dol av det andra nybörjarna uteslutande övas i pianospel, varvid i
synnerhet fästes uppmärksamhet vid handställning och fingersättning.
Sedan spelmuskulaturen därigenom erhållit vederbörlig förmåga att lyda
viljan vid de invecklade rörelserna å tangenterna, börjas orgelspelningen,
som alltså bör bedrivas under minst två och ett halvt år.

Musik.

211

Att vid övergången från piano- till orgelspel det senares egenart
måste uppmärksammas är självklart. Som studieföremål användes vid
orgelspelningen huvudsakligen koraler och preludier. Det torde vara
överflödigt att påminna om att elevens uppmärksamhet bör fästas vid
orgelstilens allvar och värdighet och anvisning givas om vilka slags kompositioner
som med hänsyn därtill böra komma till användning vid orgelspelning.

Vid lärostoffets fördelning på de särskilda årsklasserna har det varit
nödvändigt att utgå från den förutsättningen, att alla eleverna äro nybörjare
vid inträdet i första klassen; ävenså måste vid klassundervisningen i sång
och musikteori naturligtvis alltid hänsyn tagas till genomsnittselevens utvecklingsmöjligheter.
Helt annorlunda ställer sig saken i fråga om instrumentalmusiken,
vari undervisningen alltid måste vara individuell, och
de fordringar, som kunna ställas på elevernas framsteg, alltså kunna få
växla högst betydligt. Därvid kan det mången gång vara frestande att
försöka föra en för spelning särskilt väl begåvad elev, vilken kanske redan
vid inträdet äger någon färdighet, så långt som möjligt, t. ex. genom att
ålägga honom att ytterligare förkovra sig i pianospel, att vid orgeln öva
sig i transponering eller i pedalspelning eller att i något annat avseende gå
utöver kursen. Allt dylikt arbete måste dock å elevens sida vara frivilligt.

Således skall på sådan elev tillämpas § 9 av stadgeförslaget angående befrielse,
eller ock står det honom fritt att i enlighet med § 13 av stadgeförslaget
välja dylika spelövningar till enskilt arbete.

Om eleverna under den jämförelsevis korta tid, som kan anslås åt Hemarbete.
musiken, skola hinna förvärva vederbörlig färdighet, är det nödvändigt, att
hädanefter liksom hittills eu del hemarbete förelägges dem. Det hemarbete
i sång, som hittills bedrivits, torde i regel hava omfattat dels vokaliser,
dels sånger. Hur fördelaktigt för röstens skolning dylikt arbete än kan
vara, bör det dock av flera skäl icke krävas som obligatoriskt. Dels bör
sådan övning av rösten och utveckling i sångkonsten, som därmed åsyftas,
kunna i behörig grad vinnas genom arbetet med de sånger, vilka eleven instuderar
under lärarens omedelbara ledning tillsammans med klassen, dels
är det antal sånger, som han hinner inlära under lektionerna, tillräckligt
stort, för att han med avseende på sin blivande lärarverksamhet skall

212

Grunderna för undervisningsplanen.

Enskilt
arbete: fiol
spelning,
körsång.

Lärotiden
och dess
fördelning.

kunna anses hava förvärvat ett ganska avsevärt förråd av melodier, varjämte
han ock bör hava vunnit färdighet att på egen hand inlära nya sådana. Men
sådant hemarbete måste undvikas även av det skäl, att ämnet icke kan umbära
hemarbete av annat slag, övningsarbete vid instrument. För vinnande av
färdighet i orgelspelning kräves ovillkorligen hemarbete, först vid pianot,
sedan vid orgelharmoniet. Skulle hemarbete åläggas även i sång, bleve arbetet
i ämnet musik alltför betungande för flertalet elever.

Såsom förut påpekats, bör musiken i likhet med övriga undervisningsämnen
kunna bli föremål för det föreslagna enskilda arbetet. Att så
bör vara fallet t. ex. med längre drivna studier i piano- eller orgelspelning,
har redan nämnts. Även bör, vid seminarier, där musikläraren äger behövliga
förutsättningar för att meddela undervisning däri, av elev, som så
önskar, fiolspelning kunna väljas för enskilt arbete i musik.

Ehuru kommittén av skäl, som å annat ställe (Band 1 sid. 184) angivas,
ansett sig böra utesluta den fierstäminiga körsången från den obligatoriska
musikundervisningen, underskattar kommittén icke denna musikarts stora
betydelse. Den fierstäminiga körsången har en alldeles särskild förmåga
att utbilda det harmoniska sinnet hos de däri deltagande; dessutom lämnar
den dem tillfälle att i rytmiskt och dynamiskt avseende samarbeta för
åstadkommande av musikaliska skönhetsuttryck och därunder även göra
fraseringsstudier. Betydelsen härav för den musikaliska utbildningen torde
vara obestridlig. Men ej mindre beaktansvärd är den vederkvickelse, som
sysselsättningen med denna sångart erbjuder, eu vederkvickelse, som
seminariet bör bereda åt sina elever vid deras ansträngande arbete och av
vilken mångas behov är så stort, att de utan tvivel skulle söka förskaffa
sig den på egen hand, även om arbetsordningen icke beredde tillfälle därtill.
För att icke förfela sin uppgift på grund av bristande insikt hos
eleverna att rätt bedriva densamma bör körsången ställas under musiklärarens
ledning. Av dessa skäl har den föreslagits böra tillhöra de ämnen,
i vilka eleverna efter eget val kunna idka studier under lärares handledning.

De ä timplanen för ämnet musik avsatta åtta veckotimmarna avse
endast de två grenar av ämnet, i vilka klassundervisning kan och bör
meddelas, nämligen sång och musikteori.

Musik.

213

På grund av olikheten i avseende på timtalen för ämnena manlig
slöjd och husligt arbete hava de åt övningsäinnena anslagna timmarna icke
kunnat fördelas lika vid lärar- och lärarinneseminarierna. Musiken har
av denna anledning vid lärarseminarierna erhållit i andra klassen en timme
mindre och i tredje klassen en timme mer än vid lärarinneseminarierna.
Därav betingas några mindre modifikationer i fråga om den framlagda
kursplanen, vilka dock blott beröra första och andra klasserna. Kursplanen
är uppgjord med hänsyn till timfördelningen vid lärarseminarierna.

Instrumentalmusiken, som kräver individuell undervisning, måste
förläggas till tid utom de nämnda åtta timmarna. Större delen av arbetet
för förkovran i denna ämnesgren måste den enskilda eleven utföra såsom
hemarbete på tiden mellan de lektioner han ensam erhåller. Önskvärt
vore det visserligen, att varje elev en gång i veckan genom en sådan
lektion erhölle behövliga anvisningar och rättelser, men en så ofta förekommande
»uppspelning» skulle sannolikt medföra allt för mycket hemarbete
för eleven. En lektion av 15 minuters längd varannan vecka torde
visserligen i allmänhet, då fråga är om förvärvande av någon mera betydande
färdighet, kunna betraktas som ett minimum av undervisning för
nybörjare i spelning, men för det måls vinnande, som musikundervisningen
vid seminariet åsyftar, måste nämnda undervisningstid under alla omständigheter
anses vara det mesta, som där kan avsättas åt hvarje elev och
blott förekomma undantagsvis, nämligen då antalet elever i klassen icke
uppgår till det normala antalet av 30. I regeln torde en lektion om 12
minuter varannan vecka komma att bliva maximum. Härför krävas i eu
klass av 30 elever 4 lärartimmar. Kommittén föreslår detta timtal för
alla fyra klasserna, alltså sammanlagt 16 timmar instrumentalmusik. Hur
de för varje klass bestämda timmarna skola fördelas på eleverna, antingen
med för varje elev omkring 12 minuters lektion varannan vecka, eller med
omkring 18 minuters lektioner var tredje vecka o. s. v., må naturligtvis
avgöras av den enskilde läraren. Otvivelaktigt torde dock lektioner med
kortare mellantider vara för nybörjarna fördelaktigast.

I överensstämmelse med den nu gällande stadgans anvisning bär
undervisningen i instrumentalmusik hittills till stor del varit förlagd till
tider, då klassen i övrigt varit upptagen av något annat övningsämne.

214

Grunderna för undervisningsplanen.

önskvärt vore det visserligen frän synpunkten av undervisningen i sistnämnda
ämnen, att detta förhållande upphörde. Det verkar nämligen alltid i
icke ringa män störande, att den ene eleven efter den andre avlägsnar
sig för att hava längre eller kortare musiklektion, och anordningen medför
därjämte alltid tidsförlust för ettdera eller båda ämnena. Skulle den nämnda
anordningen upphöra, bleve det emellertid nödvändigt, att ett antal undervisningstimrnar
förlädes till eftermiddagarna. Då sistnämnda utväg enligt
kommitténs förmenande skulle medföra ännu större olägenheter, torde
emellertid seminariearbetet i det hela vara bäst betjänt av att den hittillsvarande
anordningen bibehålies. Alltså böra lektionerna i spelning vid behov
kunna förläggas till sådana timmar under den ordinarie arbetstiden, då hela
klassen eller en del därav är upptagen av något ämne, som icke ovillkorligen
kräver klassundervisning, såsom laboratoriearbete, slöjd, teckning o. s. v.
Dock må naturligtvis tillses, dels att musiktimmarna förläggas så, att de
nämnda ämnena icke onödigtvis tagas i anspråk, dels även att eleverna
vid förflyttningen från det ena lektionsrummet till det andra icke använda
mer tid, än som är oundgängligt.

Den tid, som enligt timplanen anvisats åt ämnet musik, kan skenbart
tyckas vara ungefär den samma, som ämnet hittills haft till sitt förfogande.
I själva verket har den dock betydligt ökats. Även hittills har
visserligen vid de flesta seminarier 2 veckotimmar i varje klass varit upptagna
på arbetsordningen för undervisning i sång. Den ena timmen har
dock på många håll använts till flerstämmig körsång, stundom blott av
de med bättre sångröst utrustade eleverna i de tre högre klasserna.
Till följd härav hava de övriga eleverna, just de, som skulle hava behövt
mesta övningen, erhållit blott en timmes undervisning i veckan. Genom
de av kommittén föreslagna anordningarna har däremot sörjts för att alla elever
skola erhålla undervisning under hela den på timplanen upptagna tiden
men att därjämte de för ämnet särskilt intresserade skola vara i tillfälle
att på tid utom timplanen erhålla undervisning i flerstämmig körsång
eller annan gren av musiken, en omständighet som bör kunna bidraga till
att i avsevärd mån förbättra resultatet av musikundervisningen i det hela.

Trädgårdsskötsel.

215

14. Trädgårdsskötsel.

(Jämför Band 1 sid. 185 och sid. G09.)

Efter att ett par år ha varit villkorligt upptaget å seminariernas
läroplan fick ämnet »trädgårdsskötsel och trädplantering» genom seminariereglementet
av år 1865 en fastare ställning, i det därigenom föreskrevs, att
å seminarium skall meddelas undervisning »i trädgårdsskötsel, under den tid
av året som därtill erbjuder tillfälle, i varje klass (av seminariets dåvarande
trenne) minst två timmar» i veckan. Först så småningom och

stegvis beviljades emellertid åt de olika seminarierna de för undervisningens
bedrivande nödiga medlen, varför ämnet ej lika länge haft hemortsrätt
vid alla seminarier.1) Bestämmelsen om undervisningens bedrivande
»under den tid av året, som därtill erbjuder tillfälle», synes åsyfta eu

undervisning av företrädesvis praktiskt utövande art. Större utrymme för

teoretisk undervisning bereddes genom 1886 års stadga, som, vid sidan av det
höst och vår förekommande arbetet i trädgården, föreskrev eu veckotimmes
undervisning i ämnet i varje klass under den övriga delen av läsåret. Denna
anordning i förening med vissa yttre förhållanden har medfört, att ämnet
i allmänhet vid seminarierna fått en alltmera teoretisk karaktär. Redan
den omständigheten, att sålunda inom ett ämne, vars pedagogiska och
praktiska värde framför allt ligger i det samtidiga förvärvandet av färdighet
och insikt, det teoretiska kunskapsförvärvet fått bli huvudsaken, har
haft ogynnsamma verkningar för dess ställning. Men även andra omständigheter
ha verkat hämmande och bidragit till att undervisningen, såsom
i allmänhet torde erkännas, icke alltid burit den frukt, som varit önsklig.

Dessa omständigheter ha varit flera. Förutom det att eleverna på
grund av sommarlovets förläggning ej äro tillstädes under eu del av
den för praktiskt trädgårdsarbete gynnsamma tiden, så förorsaka vid man -

Ämnets hittillsvarande

ställning.

l) Band 3 sid. 69, 86.

216

Grunderna för undorvisniugsplanen.

Ämnets
ställning
enligt kom
mitténs föi
slag.

liga seminarier militärövningarna en inskränkning i det förut knappt
tillmätta timtalet. Mången gång har trädgårdsskötseln fått vika för
andra ämnens krav. De trädgårdar, där övningsarbetet skulle utföras, ha
icke överallt varit av önskvärd beskaffenhet, och brist på nödiga medel
har flerstädes förhindrat deras effektiva utnyttjande. De lärarkrafter, som
seminarierna med de beviljade, synnerligen anspråkslösa löneförmånerna
kunnat förvärva för ämnet, ha, även om de i fackligt avseende varit fullgoda,
icke alltid ägt den allmänbildning och det pedagogiska omdöme, som
varit behövliga för att åt ämnet kunna vinna full jämställdhet med andra
ämnen inom ämneskretsen. Med de övriga »övningsämnena» har trädgårdsskötseln
fått dela lotten att bliva en smula, sedd över axeln av »kunskapsämnena»,
men bland övningsämnena bär den kanske haft den svåraste
ställningen.

Ej underligt därför, att särskilt de personer, vilka ämnet närmast ligger
om hjärtat, trädgårdslärarna vid seminarierna samt trädgårdsskötselns måls''
män i allmänhet, ansett en ändring i förhållandena vara av nöden. Kommittén
har också från olika håll fått mottaga framställningar om beredande av
bättre ställning åt detta ämne vid seminarierna såväl som i folkskolan. Dessa
framställningar hava blott kunnat styrka kommittén i dess redan förut hysta
åsikt om trädgårdsskötselns betydelse såsom läroämne vid dessa läroanstalter.
De skäl, som härvid varit vägledande för kommittén, ha i det
föregående framställts (Band 1 sid. 186 tf.) och behöva här ej upprepas. Sammastädes
har ock angivits, vilket syfte seminarieundervisningen i ämnet
enligt kommitténs mening kan och bör hava. Uppgiften kan enligt kommitténs
åsikt, som i detta hänseende sammanfaller med de närmast sakkunnigas,
facklärarnas, icke vara att utbilda yrkes trädgårdsmästare,
utan att giva blivande lärare och lärarinnor förmåga att
göra trädgårdsskötsel till ett läroämne, som är ägnat att verka
uppfostrande på barnen och bliva av praktisk nytta för deras
framtida förvärvsarbete, således att meddela dem teoretisk och praktisk
duglighet att till bästa nytta för sina blivande skolbarn handhava
eu skolträdgård. Klart är dock, att i och med detsamma insikter kunna
förvärvas, vilkas yttersta syftning når längre än till här angivna
gränser: mycket av det som gäller om »det intensivaste jordbruket», träd -

Trädgårdsskötsel.

217

gårdsskötseln, finner tillämpning även på jordbruket i allmänhet, och
övningen i kroppsligt arbete, ställd i förbindelse med teoretisk kunskapstillägnelse,
bör vidga blicken för kroppsarbetets betydelse och värde. Sluto-iltist
kan dock icke, lika litet i trädgårdsskötsel som i de flesta andra
ämnen, den utbildning, som seminariet förmår meddela, anses vara; fortsatt
utbildning i ämnet skall för folkskollärarna bliva i många fall behövlig
och i alla fall önsklig.

Även med denna av ämnets och läroanstaltens natur betingade begränsning
av uppgiften skulle eu ökning av ämnets timtal kunna anses
önskvärd. Kommitténs förslag innebär också någon ökning åtminstone av
den tid, som hittills i de flesta fall varit anslagen åt det praktiska trädgårdsarbetet.
Då det emellertid under kommitténs vägande och jämkande mellan
mängden av motsatta krav icke varit densamma möjligt att tillmötesgå de
önskningar, som i förutnämnda framställningar uttalats i fråga om trädgårdsskötselns
veckotimtal, så har den sökt att åt ämnet bereda en så gynnsam
ställning å timplanen, som görligt varit, i det ämnet förlagts till tredje och
fjärde klasserna vid manliga och till andra och tredje klasserna vid kvinnliga
seminarier.

Denna ämnets förskjutning uppåt skall, kan man våga hoppas, bidraga
till att i elevernas och allmänhetens föreställning giva det en
starkare ställning och större betydelse. Därigenom vinnes ock ett stöd
av och eu förbindelse med andra läroämnen, som, rätt utnyttjade, helt
visst skola verka välgörande på undervisningen. Den teoretiska framställningen
skall kunna tillgodogöra sig insikter, som eleverna förut inhämtat
inom andra läroämnen; så t. ex. hava eleverna vid undervisningen
i geologi (geografi), biologi, fysik och kemi förvärvat kännedom om
jordarterna och deras bildning, grunderna för gödselläran, om växtens
livsvillkor och om dess fiender inom djurvärlden. Och genom den
ungefär samtidiga framställningen av ekonomiläran skall trädgårdsskötselns
nationalekonomiska och sociala betydelse finna tillbörlig belysning.
Ä andra sidan böra elevernas nyssnämnda förut vunna insikter
röna en befruktande inverkan av att betraktas under synpunkter från en
praktisk tillämpning, som omedelbart kan iakttagas, och så förbindas med
ett levande åskådningsmaterial. Det synes också vara uppenbart, att de

28—082S15 Folkunder v.-hom. let. 1. Folkskolescm. Band 2.

218

Grunderna för undervisningsplanen.

Lärotidens

användning

strödda upplysningar från geologiens, fysikens, kemiens och biologiens
kunskapsområden, vilka utgöra ämnets nödvändiga förutsättningar, inhämtas
på ett pedagogiskt sett riktigare sätt, om det sker i naturligt
sammanhang med de ämnen, till vilka de höra, än om de skulle meddelas
lösryckta ur detta sammanhang under ett ökat antal åt trädgårdsskötsel
anslagna och till ett tidigare stadium förlagda lärotimmar. Men
framför allt måste det betonas, att kommitténs förslag avser att förebygga
tidsödande upprepningar och sålunda överensstämmer med samma till
tidsbesparing syftande grundsatser, som kommittén sökt genomföra i hela
sitt förslag till arbetsplan.

Det åt ämnet anslagna timtalet, sammanlagt för seminariet i dess
'' helhet 5 timmar i veckan, bör enligt kommitténs mening fördelas mellan
praktiskt arbete och teoretisk undervisning på det sätt, att den senare upptager
högst en tredjedel av tiden. Beräknas läsåret till 36 effektiva arbetsveckor,
kunna således exempelvis under 12 av dessa veckor sammanlagt
10 timmar i varje vecka i båda klasserna, tillsammans sålunda 120 timmar,
ägnas åt arbetet i trädgården, varefter för den teoretiska undervisningen återstå
sammanlagt omkring 60 timmar. För att möjliggöra en sådan koncentration
av undervisningstiden torde utbyte böra ske med andra övningsämnen, företrädesvis
slöjden. Det praktiska arbetet samlas på dubbeltimmar, och i den
utsträckning så är möjligt förläggas dessa till förmiddagarna. I regeln må
ej mer än hälften av klassen samtidigt sysselsättas med sådant arbete. De
enligt ovanstående exempel på tidsfördelningen för den teoretiska undervisningen
avsedda 60 timmarna torde böra fördelas på båda läsåren och komma
då att med en timme i veckan för vardera klassen upptaga den del av läsåret,
som ej lämpar sig för utearbete, och även att under några veckor falla
jämsides därmed, något som tydligen blott kan vara till gagn för undervisningen.
Detta för den händelse man anser, att undervisningen i ämnet
bör liksom hittills vara utbredd över hela läsåret. Skulle det åter
anses förmånligare att sammantränga hela undervisningen i ämnet till den
för det praktiska trädgårdsarbetet lämpliga tiden av året, så att detta arbete
alltjämt får äga stödet av samtidighet och närmaste förbindelse med den
teoretiska undervisningen, synes även en sådan anordning utförbar. För

Trädgårdsskötsel.

219

ämnet ekonomilära, som upptagits å kommitténs förslag till undervisningsplan,
torde man nämligen åtminstone för en tid framåt nödgas anskaffa lärarkraft
utanför seminariets ordinarie lärarpersonal. En timväxling mellan detta
ämne och ämnet trädgårdsskötsel, så att det förra dreves med ökat veckotimtal
under vintermånaderna, det senare på samma sätt under höst och
vår, synes då icke omöjlig att åstadkomma och så mycket lättare kunna
genomföras, i fall, såsom kommittén i annat sammanhang uttalat sig för,
seminariearbetet ordnas efter särskilda arbetsplaner under olika delar av
läsåret. T vissa fall skulle det måhända genom en sådan anordning
befinnas lättare att förvärva lämplig lärarkraft för ekonomiläran, och koncentrationsintresset
skulle ju alltid vinna därpå. Inom de ungefärliga
gränser, som förut angivits, bör emellertid enligt kommitténs mening tidsfördelningen
vid det enskilda seminariet få genomföras på det sätt, som
betingas av de lokala förhållandena och som enligt vederbörandes åsikt
bäst kan gagna undervisningen.

I detta sammanhang torde böra erinras därom, att § 14 i kommitténs
stadgeförslag, som ger rektor rätt att bestämma om sådana förändringar
i den fastställda arbetsordningen, vilka påkallas av för elevernas utbildning
gagneliga sysselsättningar, kan lämna utrymme för de tillfälliga anordningar,
som kunna befinnas önskvärda för att möjliggöra ett arbetes
utförande vid den därför gynnsammaste tidpunkten.

För urvalet av vad som vid undervisningen skall förekomma måste Lärostoffets
alltjämt ämnets huvudsyfte och undervisningens rent pedagogiska ändamål ''Kursplan9
bliva bestämmande. På läraren ställes alltså den fordran, att han bland
det rika materialet utväljer just det, som med hänsyn tdl givna förhållanden
bäst står tillsammans med detta syfte, samt avväger och begränsar
den utförlighet, med vilken de valda partierna skola behandlas.

Blir sålunda stoffvalet vid den teoretiska undervisningen beroende av
det praktiska arbetet, är detta senare å sin sida avhängigt av de klimatiska
förhållandena i den trakt, där varje seminarium är beläget. Det vore orimligt
att i ett land med sådana växlingar i detta hänseende som vårt tänka
sig en fullt enhetlig kursplan för ämnet trädgårdsskötsel överallt genomförd.
År detta ämne, såsom så ofta betonas, ett i särskild mening praktiskt
ämne, bör det vara praktiskt även i det hänseendet, att undervis -

220

Grunderna för undervisningsplanen.

ningen däri helt får avpassas efter verklighetens krav. Med mindre fogån
i fråga om de flesta andra ämnen kan man alltså här tala om en
»normalplan», som skulle vara i samma grad tillämplig lör undervisningen
på varje särskild plats. Det slutliga avgörandet måste härvidlag i sista
hand tillkomma den sakkunnige och ansvarige lärarens sunda omdöme.

Det är med klart medvetande härom, som kommittén framläsro-er
ett förslag till kursplan, där den sökt tillämpa nyss angivna grundsatser
för urval och begränsning. Även en annan grundsats i avseende på kursplanen,
som i huvudsak kommit till uttryck redan i gällande bestämmelser
och som lättare torde kunna överallt genomföras, har kommittén sökt iakttaga,
nämligen att till olika årskurser förlägga de olika huvudområdena inom
trädgårdsskötseln. Den förra årskursen samlar sålunda det praktiska arbetet
liksom de teoretiska utredningarna kring köksträdgården samt hushållsväxternas
livsvillkor och vård. 1 senare årskursen åter behandlas
fruktträdgården och i någon mån prvdnadsträdgården, vartill sluter sig
en direkt på den blivande lärarverksamheten syftande framställning- av grunderna
för en skolträdgårds anordnande och skötsel samt av grunderna för
mindre trädgårdars anläggning.

Att framställningen av trädgårdsskötselns nationalekonomiska betydelse,
såsom förut antytts, bör meddelas i samband med den allmänna
redogörelse för vårt näringsliv, som tillhör ekonomilärans kursplan, synes
självklart. En sådan anordning torde vara bäst ägnad att tillförsäkra denna
framställning tillräcklig sakkunskap och bringa de faktiska sifferuppgifterna
in under enhetliga och omfattande synpunkter. Men vid sidan därav torde
för den vakne och insiktsfulle läraren i trädgårdsskötsel många tillfällen
erbjuda sig att låta trädgårdsodlingens och småbrukets värde i ekonomiskt,
socialt och etiskt hänseende få tillbörlig belysning, att fästa uppmärksamheten
på de rationella metodernas betydelse för denna gren av näringslivet
och därmed för alla dess grenar samt att påvisa det intensiva, av klok beräkning
ledda arbetets vinst.

I annat sammanhang har framställts, att den av riksdagen förordade
undervisningen i skogsvård, vad angår dess teoretiska del, enligt kommitténs
förslag skall förbindas med undervisningen i biologi, under det övningarna
i skogsplantering få försiggå på särskild tid under en skogsmans

Trädgårdsskötsel.

221

ledning, övningar i uppdragning av skogsträdsplantor åter synas, i den
män seminarieträdgården kan lämpa sig därför, böra ske i samband med
uppdragning av andra trädplantor och stå under ledning av läraren i trädgårdsskötsel.

Understundom har man vid undervisningen i trädgårdsskötsel låtit
eleverna uppgöra förslag och ritningar till trädgårdsanläggningar, och
mycken vikt har lagts vid ett noggrant utförande av dessa arbeten. Det
har också någon gång yrkats, att utförandet av dylika ritningar allt framgent
borde utgöra ett viktigt moment i ämnets kursplan. Kommittén finner
det emellertid uppenbart, att den färdighet, som eleverna därigenom kunde
vinna, skulle under deras blivande verksamhet komma till alltför ringa
användning, för att man skulle ha rätt att på dess förvärvande offra
något av den knappa och därför dyrbara tid, som kunnat anvisas åt
ämnet. Att, såsom också föreslagits, låta utförandet av sådana ritningar
utgöra ett moment i teckningskursen, synes icke heller vara lämpligt,
och man torde med skäl kunna betvivla behövligheten av denna övning.
Ha eleverna vunnit färdighet att använda linjal och passare samt
fått en klar uppfattning av fordringarna på en skolträdgård eller småbrukarträdgård,
torde de med ledning av tillgängliga förebilder utan svårighet
kunna komma till rätta med den väl ej alltför ofta mötande uppgiften
att uppgöra en planritning till eu sådan trädgård. Vid förefallande
behov kan dessutom sakkunnig hjälp för dylika uppgifters lösande erhållas
genom vederbörande länsträdgårdsmästare. Härmed har på intet sätt förnekats,
att det kan vara ett gott pedagogiskt medel att en eller annan
gång låta eleverna sammanfatta sina förvärvade insikter samt pröva och
skärpa sitt omdöme genom att utarbeta en plan för växtföljden i en trädgård
av visst slag eller göra ett utkast till användningen för trädgårdsändamål
av en given terräng. Den noggrant utförda trädgårdsritningen
kan däremot bli en frukt av någon intresserad elevs enskilda arbete.

Liksom valet av lärostoff måste bestämmas av sambandet mellan det Unden-i*-praktiska arbetet och den teoretiska kunskapstillägnelsen, så blir detta nin3s8at ■
samband vägledande även för undervisningens anordning, metoden. Det
praktiska trädgårdsarbetet skall vara medelpunkten, och alla elever skola

222

Grunderna för undervisningsplanen.

sålunda, så långt tiden medgiver, deltaga i samtliga de arter därav, som
kunna förekomma, så att de icke framdeles stå främmande och tafatta
inför de uppgifter, som möta dem. För många av dem kommer deltagandet
i det praktiska arbetet icke att innebära något nytt. Men icke
få av dem, särskilt vid de kvinnliga seminarierna, komma härigenom
för första gången i tillfälle att utföra ett mera ansträngande rent kroppsligt
arbete. För sådana elever böra trädgårdssysslorna bidraga att lära dem
förstå dylikt arbetes villkor och värde samt giva detsamma dess tillbörliga
uppskattning. Lärarens personliga föredöme blir härvid den bästa drivkraften.

Bör sålunda elevernas arbete i trädgården till beskaffenheten icke skilja
sig från det, som utföres av lejda arbetskrafter, så måste dock dess främsta
kännetecken vara, att det alltid är förbundet med insikt om orsak och syfte,
om det riktiga tillvägagångssättet och de bästa hjälpmedlen. Endast därigenom
kan det få sitt fulla pedagogiska värde, förmå väcka och intressera samt förhindras
från att bliva en rent mekanisk sysselsättning. Till arbetet i trädgården
måste alltså den teoretiska undervisningen ansluta sig, förberedande
de arbetsuppgifter som föreligga eller förklarande och närmare belysande de
iakttagelser som gjorts, de erfarenheter som vunnits. En lektion i trädgården
kan sålunda t. ex. inledas med en kort redogörelse för det arbete,
som skall företagas, sättet för dess utförande och syftet därmed;
under därpå följande teoretiska lektion framdragas dessa utredningar å
nyo och utvecklas närmare under belysning från det redan utförda arbetet.
Eller ock får trädgårdsarbetet tjäna som tillämpning och bekräftelse av
redan meddelade teoretiska framställningar. Läxläsning ur bok om växter,
som icke iakttagits eller icke komma att förevisas, om arbets- och odlingsmetoder,
som icke försökts eller icke skola försökas, måste däremot i
detta fall betraktas såsom en form av kunskapstillägnelse, som är av mindre
värde och som därför bör så långt möjligt undvikas. 1 stället bör trädgårdsskötsel
vara ett ämne, som går i spetsen för andra i strävandet att
förbinda teorien med praktiken.

Skall emellertid elevernas utbildning bliva så mångsidig som önskvärt
och möjligt, är det av nöden, att arbetena i seminarieträdgården ordnas
efter en bestämd och väl utarbetad plan. Det må vara sant, att dessa arbeten
i mycket äro beroende av väderlekens tillfälliga växlingar och sålunda

Trädgårdsskötsel.

223

ej kunna på förhand noga bestämmas. Men det må dock ej få och kan med
klok omtanke och beräkning ej heller behöva bliva beroende av en ren
slump, huruvida eu elev under sin vistelse vid seminariet kommer i tillfälle
att deltaga i ett visst arbete eller ej. Att i detta hänseende söka så
mycket som möjligt, göra sig oberoende av de yttre omständigheternas inverkan
blir en av lärarens angelägnaste uppgifter.

Kommitténs kursplansförslag anger, att en del av den för ämnet
bestämda tiden skall användas till undervisningsövningar. Detta förutsätter
givetvis, att ämnet har plats på övningsskolans arbetsplan. Så har
hittills endast undantagsvis varit fallet, och kommittén finner häri en
ytterligare anledning till det icke alltid tillfredsställande resultatet av undervisningen
i ämnet. Något bestämt timtal för trädgårdsskötsel inom övningsskolan
anser sig kommittén icke böra i detta sammanhang föreslå, men den
har tills vidare tänkt sig sammanlagt 3 veckotimmar för dess båda högsta
avdelningar under den för trädgårdsarbete lämpliga årstiden. Vid var och
en av övningsskolans lektioner i ämnet, vilka måste förläggas till tid, då seminarieeleverna
äro lediga, skulle en grupp av dessa elever, utgörande exempelvis
en tiondel av en klass och sålunda i normala fall omfattande 3
elever, närvara och under trädgårdslärarens överinseende leda folkskolebarnens
arbete. För utjämning av veckotimtalet kunna dessa elever under
motsvarande tid befrias från trädgårdsarbete. Beräknas tiden för detta arbete
liksom i det föregående till omkring 12 veckor under ett läsår, skulle
under denna tid varje elev i en seminarieklass minst 3 gånger få deltaga
i ledningen av arbetet i skolträdgården. Under längre tid än
ett år torde undervisningsövningarna ej böra pågå, men ej heller kortare,
för att de flesta av trädgårdens arbeten må kunna därvid förekomma.

Olika synpunkter kunna emellertid göras gällande rörande dessa övningars
lämpligaste förläggning. Önskar man, att eleverna före sina undervisningsövningar
skola ha hunnit genomgå så mycket som möjligt av sin egen
kurs, borde övningarna tydligen uppskjutas till hösten och våren i fjärde
klassen. Vid sistnämnda tidpunkt komma de emellertid att kännas betungande
genom samtidigheten med förberedelserna för avgångsprövningen.
Dessutom skulle de, synes det, bliva pedagogiskt värdefullare, om de finge

Undervisningsöv
ning ar.

224

Grunderna för undervisningsplanen.

Scminarie trädydrden -

försiggå under en vår och därpå följande höst, varigenom eleverna finge
tillfälle att deltaga i skörden av sådant, som de förut varit med om att så.
Det torde därför vara lämpligast, att undervisningsövningarna förläggas till
våren i tredje klassen och hösten i fjärde klassen. Givetvis böra de elever,
som för varje gång skola deltaga i sådana övningar, på förhand underrättas
om vad som under lektionen skall förekomma för att få tillfälle
till förberedelse.

Redan har antytts, att eu av anledningarna till trädgårdsskötselns
mindre gynnsamma ställning i den hittillsvarande seminarieundervisningen
på åtskilliga platser varit beskaffenheten av de jordområden, som avsatts för
ändamålet. Utrymmet har stundom varit otillfredsställande, själva jordmånen
av mindre lämplig beskaffenhet, läget ogynnsamt o. s. v. För de
seminarier, som under senaste årtiondet försetts med nya byggnader (Stockholms
seminarium av naturliga skäl undantaget), ha emellertid upplåtits fullt
tillräckliga och lämpliga områden för trädgårdsanläggning. Man torde kunna
vara förvissad om att denna grundsats skall följas även vid de nybyggnader
som förestå, så att inom de närmaste åren nästan alla de svenska
seminarierna kunna väntas vara försedda med ur utrymmessynpunkt fullt
tillfredsställande trädgårdar. Det gäller, att dessa anordnas på det för
undervisningen mest gagnande sättet.

I allmänhet torde seminarieträdgårdarna ha innefattat en köksväxtavdelning,
en avdelning för fruktträds- och bärbuskodling samt, i mån av
utrymme, även ett med parkträd planterat område. Att förstnämnda
båda avdelningar måste förekomma i varje seininarieträdgård är självklart.
Att seminarietomtens läge i de flesta fall skall göra det nödvändigt, att
vissa delar därav anordnas som skvddsplantering och därför huvudsakligen
planteras med parkträd, är också tydligt. Men skola elevernas undervisningsövningar
.kunna anordnas på ändamålsenligaste sätt och med största
vinst för deras blivande verksamhet, så böra de försiggå inom en avdelning
av seminarieträdgården, som kan tjäna som mönster för en skolträdgård
och som huvudsakligen skötes av övningsskolans lärjungar. Erfarenheten
torde ha ådagalagt olämpligheten av att skolbarnen och seminarieeleverna
sköta samma övningsfält. Seminarieträdgården bör sålunda omfatta en på

Trädgårdsskötsel.

225

lämpligt sätt ordnad skolträdgård. Ytterligare en uppgift skall seininarieträdgården
fylla, nämligen att lämna material för botanikundervisningen.
Någon del av densamma bör således avskiljas för sådant ändamål. Genom
lärares och lärjungars gemensamma intresse kan denna avdelning småningom
erhålla ett allt rikare förråd av typväxter, och tillfälle kan här beredas till
anställande av biologiska experiment, såsom odlingsförsök av olika slag o. d.
Denna avdelning av trädgården kommer också att stärka sambandet mellan
trädgårdsskötseln och botaniken och måste i samma mån bli föremål för
både biologilärarens och trädgård slärarens omvårdnad.

Där förhållandena göra det lämpligt, torde i seminarieträdgården
böra finnas några bikupor. Därigenom kan tillfälle beredas eleverna till
iakttagelser av såväl biologisk som praktisk art.

Sedan länge har det varit föremål för olika åsikter, dels huruvida
seininarieträdgårdarna böra vara försedda med växthus, dels huru försäljningen
av deras alster lämpligast bör ordnas. Förefinnes ett mindre
växthus, kan detta givetvis vara till nytta för vinterförvaring av växter
samt uppdragning av vissa plantor. Men kommittén anser sig böra
betona, att ett vid seminariet möjligen befintligt växthus icke kan få
utvecklas därhän, att det i någon högre grad lägger beslag på trädgårdslärarens
tid och intresse. Med den givna begränsningen i undervisningens
syfte skulle ett större växthus sakna pedagogiskt berättigande, och fara
kan föreligga, att det koinme att förrycka undervisningen. Om uppehållandet
av ett dylikt större växthus ej skulle kräva en betydlig ökning av
anslaget till trädgårdens underhåll, måste det tydligen också medföra en
förskjutning av seminarieträdgården hän mot handelsträdgårdens typ, vilket
med hänsyn till undervisningens intressen icke kan anses önskvärt.

En allmännare utveckling av seininarieträdgårdarna i sådan riktning
skulle även i andra hänseenden visa sig vara olämplig. Redan under
nuvarande förhållanden ha från yrkesmännens sida framförts klagomål över
en konkurrens från seminarieträdgårdarna, som betecknats såsom osund
och icke värdig en statens inrättning. Enligt kommitténs mening finge
sådana klagomål fog för sig, om seminarieträdgårdarna under utnyttjande
av den obetalda arbetskraft, som står till deras förfogande, förändrades till
i större skala drivna handelsträdgårdar, vilkas produkter försåldes till under 29—082815

Folkunder v.-kom. bet. Fulkskolesem. Band 2.

22(5

Grunderna för undervisningsplanen.

Lärarna.

pris. Men däremot vore det oriktigt att fordra, att de alster, som seminarieträdgården,
ordnad och skött på ett rationellt och med undervisningens
krav bäst överensstämmande sätt, kan lämna, icke skulle tillvaratagas och
ekonomiskt tillgodogöras. Att uraktlåta detta skulle innebära ett klandervärt
åsidosättande av seminariets skyldighet att uppfostra sina elever till
ekonomisk insikt och omtanke. Framför allt måste det emellertid betonas,
att undervisningen icke får i något hänseende bli lidande, därigenom att
handelsträdgårdsintressen, för seminariets eller för enskild persons räkning,
tillgodoses.

Därför är det också nödigt, att trädgårdarnas underhåll ej göres
beroende endast av den växlande och ovissa inkomst, som försäljningen
av produkter kan lämna, utan nödiga anslag för behövlig arbetshjälp och
andra omkostnader böra framdeles som hittills ställas till seminariernas
förfogande.

Kommitténs förslag angående kompetens och avlöning för trädgårdslärarbefattning
har framställts i annat sammanhang (Band 1 sid. 374 11’.,
446 och 448 11''.), och kommittén hyser den förhoppningen, att dess antagande
skulle kunna vid seminarierna binda lärarkrafter, som skulle vara
i stånd att åt trädgårdsskötseln giva den ställning vid dessa läroanstalter,
som bör tillkomma den. Ett villkor bland andra för att detta skall lyckas
är, att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan trädgårdsläraren
och de lärare, särskilt läraren i biologi, till vilkas undervisning
trädgårdsläraren har att taga hänsyn vid sitt eget undervisningsarbete.

Manlig slöjd.

227

15. Manlig slöjd.

(Jämför Band 1 sid. 190 och sid. 611.)

Som förut å Band 1 sid. 194 tf. utvecklats, har det synts kom- Nya slöjdmittén
önskvärt, att den manliga slöjden i folkskolan kommer att erbjuda
bland annat en större mångsidighet i arbetets art. Man borde därför i
folkskolan icke nödvändigt stanna enbart vid träslöjden utan, i den mån
så ske kan, i större utsträckning än hittills upptaga även andra slöjdarter.

Enär träslöjden har karaktären av verkligt kroppsarbete och därför förutsätter
ganska utvecklade krafter hos lärjungarna, har den i regel icke kunnat
inträda tidigare än i folkskolans tredje årsklass. Där man varit särskilt mån om
barnens utbildning i praktisk riktning, har man emellertid icke kunnat undgå
att känna ämnets sena inträde såsom en betänklig olägenhet och detta så
mycket mera, som barnets behov av frambringande verksamhet särskilt på
de tidigaste åldersstadierna gör sig starkt gällande. Härtill kommer, att
barnet genom dylik verksamhet i flera avseenden röner en personlig utveckling,
som det genom den övriga undervisningen i skolan icke kan
uppnå. I flera skoldistrikt har man därför ansett det önskvärt, att praktiskt
arbete i någon form upptoges på läroplanen för småskolans och
folkskolans alla årsklasser. Denna uppfattning är även kommitténs.

Till en början kan dylikt praktiskt arbete lämpligen utgöras av sådana
lättare arbetsarter, vilka kunna förekomma i samband med den första
undervisningen, såsom vikning och utklippning av papper, flätning av papper
och spån, modellering i lera eller plastilina, lättare sömnad m. m., och
vilka skulle kunna sammanfattas under benämningen åskådnings- eller forinningsarbeten.
Sådana formningsarbeten hava redan mångenstädes ej blott i utlandets
utan även i vårt eget lands skolor kommit till användning. De flesta
av hithörande arbeten äro emellertid av den enkla beskaffenhet, att de
endast under de första skolåren motsvara lärjungarnas behov av frambring -

228

Grunderna för undervisningsplanen.

ande verksamhet. Som en naturlig fortsättning under den närmast följande
tiden, innan träslöjden kan vidtaga, erbjuder sig då pappslöjden,
vilken ställer större krav på lärjungarna än förutnämnda smärre arbeten
men dock icke fordrar så stora kroppskrafter som träslöjden.

Försök med pappslöjd hava i vårt land gjorts vid Stockholms folkskolor
samt i folkskolorna på några andra orter. Samtliga dessa försök
hava slagit särdeles väl ut. Endast några få huvudslag av övningar hava
utförts. Några enkla, praktiskt användbara föremål hava förfärdigats, såsom
nyckelmärken, skrivbokspärmar, portföljer, askar, pennfodral, sparbössor
in. fl. Det behövliga materialet har utgjorts av papp, pappersremsor för
kantning, papper för överklädning och klot för sammanfästning. Kostnaderna
för pappslöjdens anordning i en folkskoleklass hava visat sig jämförelsevis
ringa.

Om pappslöjden sålunda särskilt lämpar sig för ett tidigare stadium i
folkskolan, så är metallslöjden åter en arbetsart, som passar huvudsakligen
för de högre årsklasserna samt för folkskolans överbyggnader. Aven med
denna slöjdart hava försök gjorts, huvudsakligen i några städer. I de
folkskolor, där metallslöjd hittills kommit till användning, har den dock
vanligen anordnats såsom ett särskilt ämne med sin bestämda övningsoch
modellserie. Därmed är emellertid icke uteslutet, att vissa slag av
metallslöjd, såsom mejsling, filning, borrning in. in., skola kunna hava sitt
berättigande även i sådana skolor, där man icke har möjlighet att anordna
fullständig undervisning i denna slöjdart. Metallarbeten skulle i så fall
kunna förekomma i samband med träarbeten, så att vissa föremål förfärdigades,
vilka bestode dels av trä, dels av metall, t. ex. portörspade, kratta,
hammare. Men även smärre föremål enbart av metall skulle kunna ifrågakomraa,
såsom ritspets, rivjärn, kakspade, litermått ro. fl., om icke annorlunda
så i egenskap av fyllnadsarbeten för de snabbast arbetande lärjungarna.

Försök med de nämnda nya slöjdarterna hava redan gjorts vid ett
par seminarier. Vid ett har pappslöjd varit anordnad såväl för övningsskolans
barn som för seminariets elever. Vid ett annat har metallslöjden
erbjudit fyllnadsarbeten för de lärjungar i övningsskolan och för de seminarieelever,
som medhunnit mera än den bestämda modellserien i träslöjd.

Manlig slöjd.

229

Materialet har utgjorts av järn och bleck. Kostnaderna hava varit obetydliga.
Båda dessa försök hava lämnat goda resultat.

De slöjdarter, som således enligt kommitténs mening förnämligast
böra komma till användning för gossarna i folkskolan vid sidan om träslöjden,
äro dels de förutnämnda formningsarbetena i samband med hembygdsundervisningen,
dels pappslöjd och metallslöjd. Härav följer, att
samma nya slöjdarter måste till en viss grad upptagas även vid de manliga
folkskoleseminarierna. Vid dessa skulle således kursen i manlig slöjd
komma att sträcka sig betydligt över den nuvarande, som utgöres endast
av den för övningsskolan antagna övningsserien och som därför vid de
flesta seminarier icke omfattar något annat än träslöjd.

Att på sammanlagt 10 veckotimmar — det timtal, vid vilket kommittén
med avseende på detta ämne nödgats stanna — medhinna en så pass
utvidgad kurs, som här avses, är otänkbart. Det ifrågavarande slutmålet
skulle emellertid kunna nås, om en del av den nuvarande kursen i träslöjd
vore inhämtad redan före inträdet vid seminariet, d. v. s. om vissa
inträdesfordringar uppställdes även i manlig slöjd.

Vid bestämmandet av dessa inträdesfordringar måste man helt avstå
från det kravet, att den inträdessökande skall äga insikt om den pedagogiska
slöjdens betydelse och anordning. Någon kännedom om anordnandet
av en modellserie, även om den inträdessökande själv genom arbete efter
en viss sådan serie förberett sig till inträdet, vore orimligt att begära.
Däremot torde man med skäl kunna fordra, att den sökande förvärvat färdighet
i sådana inom snickerislöjden förekommande enkla övningar som
olika slag av sågning, hyvling, borrning, täljning, stickning med stämjärn,
huggning och urhålkning samt i sådana enkla sammansättningar som spikning,
skruvning, plattning, spårfogning (= halvt i halvt) och fogning, ävensom
att han därunder, om möjligt med iakttagande av goda arbetsställningar,
erhållit färdighet i de behövliga verktygens rätta hållande och förande.
Huruvida dessa färdigheter uppnåtts genom utarbetandet av den ena eller
andra serien av föremål är av ingen betydelse. Förefinnas de blott i tillbörlig
grad hos den sökande, torde man kunna beräkna, att en årskurs i
träslöjd med 4 timmar i veckan därigenom blivit inbesparad.

Inträdes fordringar.

230

Grunderna för undervisningsplanen.

Förberedelse
till inträdesprovet.

Inträdes provet.

Lärokursen.

Dessa inträdesfordringar torde numera icke innebära någon orimlighot,
enär de icke gå utöver vad som kan inhämtas i en vanlig folkskola,
där undervisning i manlig slöjd meddelas. Visserligen är det sant, att sådan
slöjd ännu icke förekommer inom alla folkskolor i vårt land, men den har
dock blivit införd i ett jämförelsevis stort antal skoldistrikt. Under år 1908
utgick statsbidrag för manlig slöjd till icke mindre än 1,507 av rikets 2,409
skoldistrikt, således till ungefär 63 procent av samtliga distrikt. Den, som
ärnar söka inträde vid ett folkskoleseminarium men icke i sin egen folkskola
erhållit undervisning i slöjd, torde kunna förvärva sig det erforderliga
måttet av slöjdkunnighet antingen i en annan folkskola inom samma
eller närliggande skoldistrikt eller ock hos en skicklig snickare.

På grund av den jämförelsevis korta tid, till vilken inträdesprovet
måste vara inskränkt, kan detta prov tydligen icke bestå däri, att den
sökande fullständigt förfärdigar något föremål. Detta är icke heller behövligt,
då den sökande endast skall visa sig vara i besittning av vissa färdigheter.
För utrönande av huruvida dessa äro för handen är det tillräckligt,
att han efter vederbörande slöjdlärares beprövande får utföra ett antal
övningar. Under förutsättning, att provet genom iordningställande av
lämpligt virke, iståndsättande av verktygen m. in. blivit tillbörligen förberett,
kan det mycket väl anställas med grupper på 10 till 15 sökande
samtidigt. Vid provets bedömande måste huvudvikten falla på verktygens
hållande och förande och därmed på den uppnådda säkerheten vid
övningens utförande. Det faller nämligen av sig självt, att t. ex. den,
som icke vunnit så mycket herravälde över en hyvel, att han kan föra
den rätt och alltså förhindra dess nedfallande vid arbetsstyckets ändar,
icke heller kan hyvla en yta plan och således icke heller besitter tillbörlig
säkerhet i hyvelövningens utförande. Men jämte säkerheten måste även
fordras en viss grad av snabbhet i arbetet, enär detta utgör ett i färdigheten
ingående moment. Att övningarna måste utföras i goda arbetsställningar
är redan förut antytt.

Då kommittén velat vid seminariet bereda plats för nya slöjdarter,
har den därmed ingalunda velat ställa dessa på alldeles samma plan som
träslöjden. Tvärtom anser den, att träslöjden av flera skäl och särskilt

Manlig slöjd.

231

på grund av den stora utbredning, den erhållit inom vårt lands skolor,
bör ställas såsom den förnämsta. I överensstämmelse härmed har också
den mesta tiden eller 8 veckotimmar anslagits åt denna slöjdart.

Härvid må dock erinras, att träslöjden enligt kommitténs mening
bör omfatta icke blott snickerislöjd, såsom hittills vanligen varit fallet,
utan även svarvningsslöjd. I ett ganska stort antal folkskolor är den senare
grenen av träslöjd redan införd, och önskvärt vore utan tvivel, att den
framdeles komrae till användning i ännu större utsträckning, detta dels
på grund av det synnerligen stora intresse, den alltid förmår tillvinna sig
från lärjungarnas sida, dels därför att den ger en övning och utbildning,
som icke kan erhållas enbart genom snickerislöjden. Härtill kommer, att
svarvning är ett arbete, som jämförelsevis lätt läres, emedan det erbjuder
endast ett fåtal grundformer, av vilka sedermera alla andra sammansättas.

Av de nya slöjdarterna äro utan tvivel de, som kunna hänföras till
formningsarbeten, lätt inlärda av personer med den utveckling, som seminariets
elever äga. Dels på grund härav, dels emedan dessa slöjdarter
ingå såsom en del av hembygdsundervisningen i folkskolan, anser kommittén,
att seminariets elever helst böra förvärva den behövliga färdigheten i
samband med undervisningsövningarna i nämnda ämne i folkskolan. Den
tid på läroplanen, som är anslagen åt manlig slöjd, skulle därigenom komma
att användas för de återstående tre slöjdarterna: pappslöjd, träslöjd och
metallslöjd.

Vid bestämmandet av den ordning, i vilken dessa tre slöjdarter
skola följa på varandra vid seminariet, kan det tänkas, att samma synpunkt
finge göra sig gällande, som är den avgörande i fråga om ordningen
inom folkskolan, nämligen den olika svårighetsgraden. I så fall
skulle träslöjden föregås av pappslöjden och efterföljas av metallslöjden. Då
emellertid inträdesprovet i träslöjd förutsätter, att eleven förut icke obetydligt
sysselsatt sig med denna slöjdart och därvid förvärvat en viss färdighet,
synes det naturligare, att slöjden vid seminariet till en början får
utgöra en omedelbar fortsättning av det redan påbörjade slöjdarbetet och
att detta icke avbrytes genom inskjutande av en ny slöjdart. Kursen
i träslöjd har därför blivit förlagd till seminariets två första klasser och
kursen i de båda nya slöjdarterna till seminariets tredje klass.

232

Grunderna för undervisningsplanen.

Av dessa nya slöjdarter erbjuder pappslöjden inga nämnvärda svårigheter,
sedan kursen i träslöjd förut blivit genomgången. De förnämsta
verktyg, som här komma till användning, äro linjal, vinkelhake, passare
och kniv, och de övningar, som pappslöjden erbjuder, utgöra endast ett
fåtal. Den behövliga kännedomen om och färdigheten i densamma kan
därför förvärvas på jämförelsevis kort tid, vadan det synes lämpligast
att förlägga kursen i pappslöjd till tredje klassens första lästermin.

Metallslöjden får då, såsom tillbörligt är, den fyra veckor längre
vårterminen i tredje klassen till sitt förfogande. Det kan emellertid synas,
som om även denna tid vore för kort för ett sådant ämne som metallslöjd.
Det bör då genast medgivas, att den icke kan räcka till för genomgående
av en så fullständig övnings- och modellserie, som erfordras, för att de
utgående eleverna sedermera skulle utan vidare kunna tjänstgöra såsom lärare
metallslöjd, där denna slöjdart anordnats såsom ett särskilt ämne. Men
så fullständig utbildning har heller icke här avsetts. Kommittén har endast
åsyftat en kortare kurs, genom vilken eleverna skulle förvärva sig kännedom
om några lättare övningar inom metallslöjden och sålunda sättas i
stånd att såsom lärare i folkskolan till omväxling med träslöjden upptaga
åtminstone något metallarbete, då omständigheterna i övrigt så medgåve.
En sådan kortare kurs bör kunna medhinnas på den angivna tiden.

Övnings-och Enligt den nu gällande undervisningsplanen för folkskoleseminarierna

modellserier, i . .... . , „

har lärokursen i slöjd hittills utgjorts av den för övningsskolan antagna
övningsserien jämte lämpliga fyll nåd sarbeten efter elevernas anlag och förmåga.
Rörande övningsserien för övningsskolan äro dock inga särskilda
bestämmelser givna. Det har således varit överlämnat åt varje särskilt
seminarium att fastslå övningsserien för sin övningsskola och därmed
lärokursen för seminariets elever. Syftet med denna åt seminarierna beviljade
frihet är uppenbart. Man har icke ansett nödvändigt, icke ens lämpligt,
att slöjden överallt anordnades på samma sätt, utan man har velat
lämna möjlighet öppen för de seminarier, som så önskat, att göra försök
såväl med olika slöjdarter som med olika modellserier och olika undervisningsmetoder
inom samma slöjdart.

Manlig slöjd.

233

Seminariernas årsberättelser visa emellertid, att den sålunda beviljade
friheten i fråga om slöjdens anordning endast i ringa utsträckning blivit
begagnad. Försök med annan slöjdart vid sidan om träslöjden synas hava
gjorts endast vid tre seminarier, och vad särskilt snickerislöjden beträffar,
har Nääs modellserie använts vid alla seminarier utom ett. Då nu snickerislöjden
varit den väsentliga — något som är helt naturligt i vårt
land —, har således vid lärarutbildningen i slöjd i stort sett rått en
till och med i enskildheter gående uniformitet, beroende på modellseriens
förhärskande inflytande. Som förut är antytt, har detta visserligen å ena
sidan förlänat undervisningsmetoden en viss fasthet och stadga, men å
andra sidan har det medfört eu bundenhet i uppfattningssättet, från vilken
de i skolorna utgångna lärarna sedermera haft svårt att frigöra sig. Tv
även om det ingår i slöjdundervisningens teori, att modellserien skall rätta
sig efter de praktiska behoven på olika orter, så faller det av sig självt,
att den lärare, som vid seminariet varit strängt bunden vid en viss modellserie
och därutöver på sin höjd fått förfärdiga en extra modell eller ett
fyllnadsarbete, varken i teoretiskt eller praktiskt avseende kommer att stå
tillbörligt fri gentemot denna modellserie och att han därför icke heller
förvärvar sig den förmåga av nya uppslag, som erfordras, för att han skall
kunna med avseende på urvalet av föremål lämpa sin slöjdundervisning
efter förhållandena å den ort, där han som lärare har att verka, eller efter
de barns individualitet, som han har att uppfostra. Ett oförtydbart
bevis härför utgöra de nuvarande uppvisningarna av slöjdalster, särskilt vid
landsbygdsskolorna. I kusttrakter, i jordbruksbygder, i skogsbygder, på
industriorter — överallt finner man i allmänhet den vid seminariet begagnade
modellserien oförändrad.

Härmed är ingalunda sagt, att modellserier inom de olika slöjdarterna
skulle för undervisningen vid seminariet kunna undvaras. Tvärtom torde
sådana vara nödvändiga, så vida man icke vill gå till en motsatt ytterlighet
och förfalla till planlöshet i undervisningen. Givet är nämligen, att en senffnarieelev
lika litet som en folkskolelärjunge bör få sig förelagd en uppgift,
som han icke på sitt förhanden varande utvecklingsstadium mäktar lösa.
A andra sidan bör icke heller föreläggas honom en uppgift, som är så
lätt, att han genom dess utförande icke föres ett steg framåt. Härav

30—0S2815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band

234

Grunderna för undervisningsplanen.

följer, att de arbeten, genom vilka han skall vinna egen utbildning, måste
väljas och ordnas med hänsyn till den olika svårighetsgrad, som de erbjuda.
Men likaväl som det är en oumbärlig förutsättning för den, som skall
vara lärare i andra ämnen, att lians egna kunskaper sträcka sig utöver
dem, som han skall meddela lärjungen, att han sålunda behärskar lärostoffet,
så att han vid sin undervisning icke nödgas vara slav av en lärobok, likaväl
torde det vara ett oeftergivligt villkor för den, som skall vara lärare
i slöjd, att han äger kännedom om flera föremål, som lämpligen kunna
utföras i slöjden, än om dem, som ingå i en honom given modellserie, och
att han äger insikt i de grunder, enligt vilka föremålen i en modellserie
böra väljas och ordnas, eller med andra ord, att han även inom detta ämne
äo-er en översikt, som gör att han kan behärska detsamma. Av denna
anledning måste redan seminarieeleven föras fram till ett visst mått av
självständighet gentemot olika modellserier, så att han sedermera, dä så
kräves, själv förmår sammansätta nya sådana.

Den pedagogiska slöjdens förnämsta uppgift är enligt kommitténs
mening att utveckla lärjungens öga till att se skarpt och därigenom förmedla
en riktig och klar uppfattning samt hans hand till att noggrant
utföra det sålunda uppfattade eller med andra ord att utveckla en god iakttagelseförmåga
och meddela en allmän handafärdighet. Att en sådan icke
vinnes därigenom, att ett stort antal föremål tillverkas, utan fastmera därigenom,
att färdighet förvärvas i flera olika slag av »övningar», torde numera
vara allmänt insett. Huvudvikten kommer därför icke att falla på modellerna
utan på övningarna. Dessa senare äro alltså det grundläggande
inom slöjden. Det första, man ur metodisk synpunkt har att göra, är
därför att bestämma de övningar inom varje slöjdart, som man vill upptaga,
och att ordna dessa efter svårighetsgraden. Därnäst följer att utvälja
lämpliga föremål, modeller, såsom underlag för de bestämda övningarna.
Den sålunda uppkomna modellserien blir alltså fullständigt beroende
av övningsserien.

Första villkoret för att den blivande läraren skall kunna förvärva
sig någon självständighet i förhållande till modellserierna blir då, att han erhåller
kännedom om övningsserierna samt om grunderna för dessas fastställande.
Men därjämte kräves tydligen, att en viss rörlighet förefinnes inom de

Manlig slöjd.

23.'')

modellserier, efter vilka han vid seminariet arbetar. En sådan rörlighet bör
i någon mån kunna vinnas därigenom, att varje nummer i övningsserien
företrädes av liera olika föremål inom modellserien, mellan vilka eleven fritt
får välja. Men även om elevens föreställningskrets genom en sådan anordning
betydligt vidgas, torde man dock icke böra stanna härvid. Förfärdigandet
av föremål i enlighet med seminariets modeller är i vissa avseenden
huvudsakligen blott en kopiering. För utveckling av elevens eget omdöme
och framför allt av hans egen uppfinningsförmåga torde vara nödigt, icke
blott att han därjämte får rätt att efter fritt val utbyta modeller inom seminariets
serie mot andra av honom själv föreslagna föremål, för så vitt nämligen
dessa senare giva tillfälle till samma övningar, utan även att han
rent av uppfordras att på vissa tider inkomma med förslag till dylikt byte.

Som säkerhet för att han för sig själv klargjort de nya föremålens beskaffenhet
och planen för deras utförande kan lämpligen fordras, att lian för
dessa föremål upprättar eu arbetsritning och eu arbetsordning, som av
vederbörande lärare granskas och godkännes, innan utförandet påbörjas.

Utom nu nämnda åtgärder för utveckling av elevens självständighet
i fråga om modellserien torde för detta ändamål vara lämpligt, att övningsserien
begränsas och att sådana modeller, som äro mycket tidsödande
utan att giva motsvarande vinst i nya övningar, undvikas. För slöjden
gäller nämligen detsamma som för andra ämnen, att kursen bör vara så
avvägd, att alla normalt begåvade elever utan större ansträngning kunna
medhinna densamma. Blir den detta, så följer därav, att många elever
medhinna mera och somliga ganska mycket mera än vad som motsvarar
den bestämda modellserien, allt i mån av deras olika arbetshastighet. Den
tid, som de snabbare arbetande eleverna sålunda få till övers, kan då
lämpligen användas till utförande av fyllnadsarbeten.

Nämnda fyllnadsarbeten kunna vara av olika slag. Inom träslöjden Fyllnadsligga
närmast till hands sådana arbetsarter, som avse ytornas ytterligare e en''
bearbetande och förskönande på föremål, soin eleven redan förfärdigat.

De arbetsarter, som förnämligast kunna komma i fråga, äro dels sådana,
genom vilka ytan erhåller annan färg samt större hårdhet och glans,
såsom betsning, fernissning, boning och polering, dels sirning och snidning.

236

Grunderna för undervisningsplanen.

I speciellt praktiskt avseende hava de förstnämnda den största betydelsen.
Det kan nämligen icke nekas, att ett föremål, som för sin användning
kräver ytans bestrykning på ett eller annat sätt, icke utan denna bestrykning
kan betraktas såsom färdigt. Även om det på grund av den begränsade
tiden icke är möjligt för alla seminariets elever att få göra bekantskap med
dessa arbetsarter, vore det dock eu vinst, om ett större antal av dem finge
göra det. De sistnämnda arbetsarterna, sirning och snidning, erbjuda ma
övningar av högt värde. Särskilt kunna de lämna värdefulla bidrag till
utvecklingen av eu god smak. För detta ändamål vore önskvärt, att de1
gamla allmogestilarna i första rummet komme till användning. Dessa äro
av den art, att en lärare med ledning av givna mönster lätt kan själv
sammansätta former, som passa för olika ytor.

Utom nu nämnda slag av fyllnadsarbeten bör tydligen den elev, som
så önskar och sådant medhinner, få utföra slöjdföremål efter fritt val,
vare sig dessa motsvara någon modell eller icke, och detta ej blott inom
träslöjden utan även inom de övriga slöjdarterna.

Urvalet av Av vad nu blivit sagt följer, att de föremål, som av eleverna skola

slöjclföremal. förfär(jigas vj,| seminariet, ingalunda behöva vara efterbildningar av övningsskolans
modellserie. I vissa hänseenden måste man dock ställa samma
anspråk på föremålen, vare sig de utföras av eleverna vid seminariet eller
av barnen i övningsskolan: de böra vara ur skönhetssynpunkt tilltalande
samt därjämte praktiskt användbara och lämpade efter förhållandena vid
seminariet eller i den omgivande trakten.

I förstnämnda avseende kräves särskilt, att de erhålla smakfulla former
samt rena och väl avputsade ytor. Sistnämnda fordran måste tydligen
upprätthållas även i sådana fall, då ytorna med hänsyn till föremålets användbarhet
tarva ytterligare behandling: boning, polering eller dylikt. Enär
den svenska hemslöjden särskilt ur skönhetssynpunkt erbjuder mycket,
som är mönstergillt, vore det önskvärt, att den pedagogiska slöjden tillgodogjorde
sig, vad som från densamma kan vara att hämta.

Att blott sådana föremål böra förfärdigas, som på ett eller annat
sätt kunna komma till nytta i det praktiska livet, torde vara självklart.
Hittills hava emellertid valts nästan endast sådana, som hava använd -

Manlig slöjd.

237

ning i hemmen eller vid lek och idrott. Givet är visserligen, att dylika
föremål även för framtiden böra upptagas. Vid bestämmandet av urval
och form torde dock härvid större hänsyn, än vad hittills skett, böra tagas
till gängse förhållanden inom hemmen just i den trakt, där seminariet är
beläget, samt vid de lekar och idrottsövningar, som där äro vanliga, så
att man t. ex. vid förfärdigandet av ett klappträ eller ett bollträ icke väljer
en form, som ingen i trakten vill ha, ehuru den på en annan ort kan
vara omtyckt. Detta i synnerhet, på det seminariets elever må inför sina
ögon hava ett konkret exempel, som visar, vad man har att iakttaga, då man
skall ordna en modellserie, som motsvarar förhållandena å en viss ort.

Men det synes kommittén, som om man vid ett seminarium icke
borde stanna vid denna begränsning med avseende på u rvalet av föremål.
För seminarieelever, som sedermera skola bliva lärare, torde det vara av
vikt, att uppmärksamheten riktas även på sådana ting, som kunna användas
till hjälp vid undervisningen i andra ämnen, bland annat i naturkunnighet.
Försök härmed hava gjorts åtminstone i ett seminarium. Varje elev
har på lämpligt stadium fått förfärdiga några enkla fysikaliska apparater,
som han sedermera under fysiklektionerna fått förevisa och förklara inför
sina kamrater i klassen. En dylik anordning kan så mycket lättare äga
rum, då man har att tillgå icke blott träslöjd utan även papp- och metallslöjd.
Vinsten härav är dubbel. Den förnämsta torde vara, att den lärare,
som vid seminariet erhållit uppslag i dylik riktning, icke behöver stå
alldeles rådlös, om han för sin undervisning i skolan finner sig vara i behov
av en eller annan mindre apparat eller något annat åskådningsmedel, som
icke finnes i skolans materiellsamling. Men den närmast till hands liggande
och kanske mest påtagliga fördelen är elevernas ökade intresse såväl för
slöjden som för det andra skolämne, i vars tjänst slöjden ställes.

Ett dylikt samband mellan slöjden och övriga undervisningsämnen,
varigenom det ena ämnet får stödja det andra, är, såsom tidigare framhållits,
av flera skäl önskvärt.

Inom alla slöjdens grenar har man att handskas med geometriska
storheter, med konstruktioner av linjer, parallellogrammer, trianglar, månghörningar
och cirklar samt med utformande av pelare, cylindrar, pyrami -

Samband
med andra
ämnen.

238

Grunderna för undervisningsplanen.

der och käglor. Då lärjungen sålunda själv genom sitt arbete skall framställa
den ena geometriska storheten efter den andra och därigenom får liksom
till skänks det mest konkreta åskådningsmaterial, faller det av sig
självt, att han också bör utnyttja detta material för vinnande av geometrisk
kunskap till den utsträckning, som härvid är möjlig. Ett villkor för
att detta skall ske är dock, att läraren har sin uppmärksamhet riktad härpå,
så att de tillfällen, som erbjudas, icke försummas. A andra sidan
kommer den sålunda förvärvade kunskapen lärjungen till godo vid det
fortsatta arbetet i slöjden.

Det ämne, som står slöjden närmast, är dock teckningen. Knappast
något slöjdarbete kan utföras utan föregående konstruktion på arbetsstycket.
För övning härutinnan är, såsom förut nämnts, särskilt pappslöjden ett utmärkt
medel. Härtill kommer, att projektionsritning är det slag av teckning,
som har största användningen i det praktiska livet. Projektionsritningen
är nämligen oskiljaktigt förbunden med arbetet inom en stor mängd
yrken, och dessutom har vem som helst vid något tillfälle behov av att
kunna förstå eu enkel ritning till ett verktyg, en möbel eller dylikt och
till och med att kunna härtill själv kasta upp en skiss. Ur denna synpunkt
bör särskilt projektionsritningen uppmärksammas. Nu kan det icke nekas,
att slöjden ger särskild anledning till övning i dylik ritning, under förutsättning
att modellserien ordnas med hänsyn även härtill. Modellerna
måste i så fall till en början erbjuda tillräckligt enkla ritövningar och dessutom
ordnas med hänsyn till stigande svårigheter även inom ritningen.
Den naturliga arbetsgången torde då vara, att eleverna först rita det föremål,
som skall förfärdigas, i lämplig skala samt i behövligt antal projektioner
och sedan utföra sitt arbete efter denna ritning. Lämpligast torde
därför vara, att eleverna få i slöjden hastigt göra ett arbetsutkast till det
ifrågavarande föremålet och sedermera på den åt teckning anslagna tiden
renrita detsamma. Utkastet kan i så fall få tjäna till ledning vid slöjdarbetets
utförande.

Tydligt är, att även andra ämnen böra ställas i samband med
slöjden, i den mån så ske kan. Dessutom torde vara fördelaktigt, att
eleverna få göra smärre reparationer av undervisningsmateriell eller verktyg,
såsom lagning av en karta eller en plansch, en kratta eller en spade, då

Manlig slöjd.

239

sådant utan större tidsutdräkt kan ske, på det de sedermera i sill verksamhet
såsom lärare icke må stå handfallna inför smärre skador, som tarva
skyndsamt avhjälpande.

Beträffande sättet för meddelande av undervisningen i slöjd •hava
olika meningar gjort sig gällande. A ena sidan har man ansett, att den
huvudsakliga undervisningen borde givas åt hela klassen gemensamt och
att lärjungarna till följd härav ständigt borde följas åt vid fortskridningen
inom övningsserien, så att alla på samma gång förfärdigade samma föremål
ur den för alla fastställda modellserien, varvid lärjungar, som ägde större
arbetshastighet, finge utarbeta föremål med förut inlärda övningar, medan
de inväntade de långsammare. Ä andra sidan har man hållit före, att
lärjungarna borde få fortskrida efter modellserien alldeles oberoende av
varandra och att varje lärjunge därför i allt borde undervisas för sig.

Båda dessa undervisningssätt hava blivit tillämpade och visat såväl
fördelar som olägenheter. I det förstnämnda fallet har man dels erhållit ro i
undervisningen, vadan denna kunnat bliva tillbörligen åskådlig och grundlig:,
dels vunnit tid för övervakande av arbetet. Men å andra sidan hava
de lärjungar, som på grund av sin större begåvning skulle kunnat fortskrida
hastigare inom övningsserien, hållits tillbaka och sålunda hindrats
att nå den utveckling, som de annars skulle kunnat vinna. Med den sistnämnda
metoden har man avsett, att undervisningen skulle kunna avpassas
efter varje lärjunges individuella behov, att varje lärjunge skulle få
utföra så många övningar, som han på grund av sin begåvning kunde medhinna,
och att en lärjunge med större arbetshastighet sålunda aldrig skulle
i sin utveckling behöva hejdas av en långsammare. Erfarenheten har emellertid
ådagalagt, att även denna metod ensam för sig har sina stora olägenheter.
I en slöjdavdelning med t. ex. 20 lärjungar måste läraren på varje
sådan punkt, där alla lärjungar tarva undervisning, upprepa samma sak 20
gånger efter varandra. Detta har till följd, att undervisningen för honom
själv så småningom kommer att bära enformighetens drag och på grund
härav mister något av den friskhet och den förmåga av eggelse, som borde
utmärka densamma. Och när läraren dessutom är starkt upptagen med
övervakandet av arbetsställningarna, övningarnas rätta utförande m. m. samt

Undervisningssätt
et.

240

Grunderna för undervisningsplanen.

med granskning av lärjungarnas arbeten och han till följd härav ofta får
liten tid för själva undervisningen, erhåller denna en jäktande karaktär,
som gör, att den förlorar även i åskådlighet och grundlighet och för litet
tager lärjungarnas självverksamhet i anspråk.

• Mellan dessa båda ytterligheter, ren klassundervisning och ren
individundervisning, har en tredje uppfattning sökt hålla en medelväg.
Man har visserligen icke velat hejda en lärjunge med större arbetshastighet
och tvinga honom att hålla sig på ett lägre utvecklingsstadium, då
han på grund av sin begåvning skulle kunna nå fram till ett högre, men
man har icke heller velat försaka de fördelar, som den gemensamma
undervisningen erbjuder. Gemensam undervisning åt hela slöjdavdelningen
eller åt grupper inom densamma har därför meddelats rörande sådana
moment inom slöjden, som varit särskilt lämpade för dylik undervisning,
såsom arbetsställningarna, verktygen och deras olika delar, verktygens
hållande och förande under arbetet, deras skärpning och vård i övrigt
samt till en viss grad även arbetsgången vid förfärdigandet av slöjdföremålen.
Följden härav har blivit, dels att man erhållit den ro i undervisningen,
varom förut talats, dels att man fått tid till övervakande av
lärjungarnas arbete, dels ock, vad som är synnerligen värdefullt, att tid
vunnits även för ytterligare undervisning åt de lärjungar, som därav särskilt
varit i behov. De i förevarande hänseende mera begåvade lärjungarnas
utveckling har tillgodosetts, dels därigenom att dessa lärjungar i mån
av förmåga fått obehindrat fortskrida inom övningsserien, dels därigenom
att de tillåtits förfärdiga ett eller annat föremål efter eget val, dels och
förnämligast därigenom att nya arbetsarter vid lämpliga tillfällen för dem
införts såsom f} llnadsarbeten. Sådana arbetsarter häva inom träslöjden
mestadels utgjorts av de här förut föreslagna: fernissning och polering samt
sirniim och snidning.

O O

Med detta tredje förfaringssätt har man således vunnit de viktigaste
fördelar, som med de båda förstnämda avsetts, på samma gång som man
i väsentlig mån undgått deras olägenheter, och anser kommittén därför
önskvärt, att det måtte komma till användning såväl inom folkskolan som
inom seminariet.

Manlig slöjd.

241

För att de blivande lärarna själva i sin tur skola kunna på ett Slöjdens
ändamålsenligt sätt tillrättalägga slöjden för de barn, som de sedermera fä behandling
om hand, fordras uppenbarligen, att de vid seminariet erhålla någon under- J0,,'''',''0,an
visning om slöjdens betydelse som uppfostringsmedel samt om slöjdens
anordning i folkskolan. I det senare avseendet böra särskilt upptagas till
utredning sådana punkter som grunderna för övningsseriernas fastställande,
urvalet av modeller, parallellnummer i modellserien, barnens frihet att
själva: välja slöjdföremål, slöjdens samband med andra undervisningsämnen
i folkskolan, fyllnadsarbeten, hygieniskt goda arbetsställningar samt sättet
för undervisningens meddelande och arbetets övervakande. För denna teoretiska
undervisning torde dock några få timmar — 6 till 8 — vara
tillräckliga. Lämpligast torde vara att förlägga densamma till höstterminen
i tredje klassen, bland annat av det skäl, att pappslöjden lättast kan
avstå den härför behövliga tiden.

31—082815. Folkunderv -kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

242

Grunderna för undervisningsplanen.

16. Husligt arbete.

(Jämför Band 1 sid. 197 och sid. fil3.)

Då seminarierna i allmänhet anses överanstränga sina elever1) och
det därför är nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka lektionstimmarnas
antal, må man ju med skäl fråga, huruvida »undervisningen i
de husliga arbeten och göromål, som tillhöra kvinnan» för folkskollärarinnans
utbildning kan vara av så stor betydelse, att denna försvarar upptagande
på lärarinneseminariernas undervisningsplan av det nya ämnet
husligt arbete, som skall omfatta dels kvinnlig slöjd (s. k. handarbete),
dels olika slags hushållsgöromål. Svaret härå är redan på annat ställe givet
(Band 1 sid. 197 tf.). Dock må här ytterligare framhållas några av skälen
till att åt detta ämne måste beredas plats på seminariernas timplan, t. o. in.
om härför skulle krävas avknappning av tiden för andra, enligt mångens
tanke viktigare ämnen.

Ehuru det i detta sammanhang icke är rätta platsen för en allsidig
utredning av det ifrågavarande ämnets betydelse för barnskolan, må den
dock skärskådas från några viktiga synpunkter.

Behovet av Redan för småskolan är ämnet av den största betydelse. Dess lär viniThus-

jungar hava varit vana vid ett rörligt liv i hemmet, där de från morgon
tigt arbete i pvj-,|] Varit verksamma med att inhämta kunskap under ideligt sysslande

folkskolan. o .... .... .

med konkreta föremål. 1 skolan måste de övergå till ett stillasittande,
i yttre mening overksamt och därför för dem tröttande mottagande av en
del mer eller mindre abstrakt kunskap. Med glädje hälsar barnet då varje
lektion, där det självt får vara verksamt med sina händer. Småskolan
äger ju visserligen redan några sådana ämnen, men att bland dessa slöjden
icke upptagits i normalplanen, måste väcka undran. Bör detta ämne finnas

l) Band 3 sid. 15G.

Husligt arbete.

243

i någon av skolans avdelningar, så får det allra minst vara uteslutet ur
småskolan. På grund av flera omständigheter kan av det husliga arbetet
endast handarbetet upptagas i småskolan. Detta arbete kan visserligen
icke giva samma mångsidiga övning av musklerna, som träslöjden
ger, men det erbjuder dock utmärkta tillfällen till uppövning av ögat och
handen och av dessas samverkan, av form- och ordningssinne. Det lämpar
sig därför, i sina enklare former, väl för småskolans barn, för gossar
likaväl som för flickor.

För flickorna i folkskolan är likaledes handarbetet av ovärderlig
nytta. Såväl den kvinnliga slöjden som efter barnaålderns krafter avpassade
övningar i hushållsgöromål äro medel, genom vilka deras iakttagelseoch
omdömesförmåga övas och de uppfostras till snygghet, omtänksamhet,
sparsamhet, noggrannhet och punktlighet. Båda måste därför anses som
utmärkta medel för den kroppsliga och själsliga utvecklingen och i det
hänseendet jämförliga med skolans övriga ämnen. Men denna det husliga
arbetets betydelse för barnens uppfostran är icke den enda. Synnerligen
stor är även dess betydelse på grund av det vida fält för tillämpningar
och befästande av kunskap och färdighet i andra ämnen, som det erbjuder.
Om vid undervisningen i naturlära, räkning, teckning m. in. vederbörlig
hänsyn tages till undervisningen i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. så
måste undervisningen i de förstnämnda ämnena bliva betydligt mera praktisk
och för flickans kommande verksamhet gagnande, än vad hittills i
regeln varit fallet. Och om möjligen av någon dessa fördelar skulle anses
vara av underordnat värde och icke kunna uppväga olägenheten av de
många ämnenas trängsel på läsordningen jämte uppoffringen av tid, tagen
från övriga skolämnen, så torde man icke kunna underkänna ett tredje
enligt kommitténs mening kraftigt talande skäl för de ifrågavarande ämnenas
plats på folkskolans undervisningsplan likaväl som på flickskolornas i
allmänhet: skolan måste åt det för hemmets vård och underhåll nödvändiga
husliga arbetet återgiva dess småningom förlorade anseende. Under de
senare årtiondena hava stora förändringar inträtt med hänsyn till arbetsmetoder
och i samband därmed i fråga om husmoderns förhållande till
hemmets ekonomi. Då förut själva råvarorna till såväl föda som kläder
bearbetades i hemmen, i stad såväl som på landsbygden, av husmodern

244

Grunderna för uudervisningsplauen.

med biträde av familjens övriga kvinnliga medlemmar eller tjänare, framträdde
tydligare resultat av hennes arbete till familjens bästa än nu, då
i städerna allt och på landsbygden eu stor del dylikt arbete övertagits av
yrkesarbetare. För en ytlig betraktare tyckes eu husmoders uppgift egentligen
blott bestå i utgivandet av det, som husfadern med möda hopbringar.
Den insikt, omsorg och möda, som fordras för att med planmässighet och
sparsamhet, renlighet och ordning sköta ett hem, har förbisetts, och sä
har alltmer utbrett sig en benägenhet till underskattande av det arbete,
som direkt gäller hemmets vård och som i det mindre bemedlade hemmet
utföres av husmodern ensam. Det är i socialt hänseende av största vikt,
att en förändring härutinnan kommer till stånd och att även undervisningsväsendet
söker härtill bidraga i den man så är möjligt.

Och att möjlighet föreligger att i skolan allmänt införa såväl kvinnlig
slöjd som ock hushållsgöromål har blivit allt mer erkänt.

Då knappast något av skolans ämnen är av så stor praktisk betydelse
som kvinnlig slöjd, genom vilket ämne flickan erhåller icke blott formell
utbildning utan eu för hela hennes kommande levnad användbar och nödvändig
färdighet och genom vilket hon, redan från första stund hon börjar
mottaga undervisning däri, kan komma i tillfälle att utföra ett efter hennes
ålder avpassat, för hemmet gagnande arbete och dä anordnande av undervisning
däruti icke kräver synnerligen stora kostnader, i synnerhet om den
ombesörjes av den ordinarie lärarinnan under den henne åliggande arbetstiden,
torde den kvinnliga slöjdens införande som obligatoriskt undervisningsämne
ej stöta på oövervinneliga svårigheter. Mot undervisning i det
husliga arbetets andra gren, »huslig ekonomi», hushållsgöromål, i den egentliga
folkskolan anföras däremot åtskilliga skäl, såsom barnens ungdom,
kostnaden, obehövligheten, då det finnes dels påbyggnader på folkskolan,
dels vandrande skolkök, hushållsskolor o. s. v., vilka skäl här må med
några ord bemötas.

Det har redan betonats, att undervisningen måste vara anordnad med
hänsyn till barnens ålder. Liksom barn i småskolan icke äro för unga
för de första övningarna i handarbete, äro flickor i folkskoleåldern icke för
unga för S3^sslande med husliga göromål av alla slag, om dessa blott avpassas
efter deras krafter. För tungt blir däremot arbetet, om, såsom

Husligt arbete.

24:»

ibland skett, undervisning i huslig ekonomi förenas med bespisning av
ett antal spisgäster, kanske ända till tre eller fyra gånger så många som
de arbetande barnen. Arbetet bör därför vara inskränkt till sysslor inom
s. k. »hushåll» bestående blott av de arbetande barnen själva. — Kostnaden
behöver icke heller verka avskräckande. 1 de mindre skolorna på landsbygden,
där en lärarinna ensam sköter hela skolan, bliva klasserna, även
i E-skolor med ett fyrtiotal barn, så små, att högsta folkskoleklassen icke
kan i medeltal innehålla mer än 5 flickor. Har lärarinnan intresse för
saken och kommunen vill bekosta lämplig inredning, skulle undervisningen
mångren gräns kunna försigrgrå i lärarinnans kök. I fråga om större skolor
med flera och större klasser måste däremot ett särskilt rum inredas till
skolkök, vilket, om icke för ämnet särskilt anställd lärarinna finnes, disponeras
för undervisningen av de olika lärarinnorna i tur och ordning.1) —
Hur mycket gagnande arbete lärarinnan med »det vandrande skolköket» än
utfört och kommer att utföra på landsbygden genom att undervisa de
vuxna, kan hon dock icke i fråga om barnen, även om hon har större
yrkesskicklighet än folkskollärarinnan, utöva samma inflytande som denna.
Hon kan visserligen på den tre till sex veckor långa kursen inlära eu del r
faktisk kunskap och färdighet, men ämnet kan icke få samma uppfostrande
betydelse, som då det av den ordinarie lärarinnan behandlas i samband
med den övriga undervisningen. Icke ens i fråga om flickor, vilkas ålder
och förut inhämtade kunskaper hänvisa dem till folkskolans överbyggnader,
kan kursen vid »det vandrande skolköket» betraktas annat än som eu nödfallsåtgärd.
Aven de behöva, utom tillfälle till ökad insikt och större
övning och färdighet i husligt arbete, all denna undervisnings uppfostrande
inflytande. Detta kan ske, blott om undervisningen utsträckes över längre
tid, helst genom hela folkskolans högre avdelning eller fortsättningsskolan.

I överensstämmelse med det ovan anförda och på grund av ämnets
stora betydelse ur pedagogisk och praktisk synpunkt vill kommittén framhålla
nödvändigheten av att obligatorisk undervisning i husligt arbete, d. * i

'') I Skottland har man på inånga ställen, där undervisning i husligt arbete (Household
management) införts i folkskolor på landsbygden, tillgripit utvägen att anbringa eu spis
tillika med skåp för de nödvändiga husgerådssakerna, i det vanliga klassrummet, som en dag

i veckan förvandlas till skolkök.

246

Klasslärarinna
eller
facklärarinna? -

Grunderna för undervisningsplanen.

v. s. kvinnlig slöjd och hushållsgöromål, avpassad efter barnens ålder och
utveckling, införes i folkskolan. Undervisningen i kvinnlig slöjd bör taga
sin början redan i småskolan och fortsättas i hela den egentliga folkskolan.
I dennas högsta klass och fortsättningsskolan skall även meddelas undervisning
i hushållsgöromål, och denna undervisning bör förläggas till sådan
tid, att varje flicka sättes i tillfälle att deltaga i densamma, innan avgångsbetyg
från folkskolan meddelas henne.

Skall »husligt arbete» kunna, såsom det bör, slå eu brygga mellan
två förut från varandra skilda, starkt begränsade områden: å ena sidan
skolans teoretiska undervisning, å den andra hemmets arbeten och det
praktiska livets krav, måste undervisningen i detta ämne ombesörjas av en
lärarinna, som är väl förtrogen med barnen, så att hon vet, till vilken
grad hon kan taga i anspråk deras fysiska och intellektuella förmåga. Bäst
bör därför den lärarinna, som undervisar klassen i övriga ämnen, naturligtvis
under förutsättning, att hon har insikt och färdighet icke mindre
än intresse för ämnet, kunna meddela undervisning i husligt arbete på ett
för barnens utveckling allsidigt gagnande sätt, så att å ena sidan övriga
ämnen få tjäna till att belysa och öka intresset för det husliga arbetet
och å andra sidan detta får bidraga till att göra undervisningen i de förra
mera praktisk.

I vissa tall är det dock nödvändigt att anlita annan person för denna
undervisning, nämligen då klassen i andra ämnen undervisas av lärare.
Om undervisningen i detta fall genom utbyte av ämnen kan uppdragas
åt en folkskollärarinna, såsom hittills skett i fråga om kvinnlig slöjd, är det
säkerligen lämpligt, att, i likhet med vad fallet är exempelvis i Norge,
undervisningen i naturkunnighet, åtminstone hälsolära, för flickorna uppdrages
åt lärarinnan i husligt arbete. Denna erhåller därigenom ett
vida bättre grepp både på barnen och på sitt ämnes samband med den
övriga skolundervisningen. Där eu sådan anordning icke kan vidtagas,
torde eu för undervisning i husligt arbete vederbörligen utbildad småskollärarinna
kunna ombesörja undervisningen.

I folkskolans överbyggnader är den fackbildade lärarinnan, skolkökslärarinnan
såväl som slöjdlärarinnan, rätta personen att handhava

Husligt arbete.

247

undervisningen. Om man ansage, att facklärarinnans stöiie insiktei och
färdighet i ämnet äro av så stor fördel för undervisningen, att denna
även i folkskolan borde helt och hållet anförtros åt henne, kan man av
ekonomiska skäl dock icke anställa sådan lärarinna annat än på jämförelsevis
få platser i vårt land. De flesta av landsbygdens folkskolor skulle då
icke komma att meddela undervisning i de ifrågavarande ämnena. Detta
kan visserligen tyckas vara av mindre betydelse för de välbärgade bondehemmen,
där döttrarna vanligen i hemmet kunna få lära vad de i förevarande
hänseende behöva, men så är icke fallet med flertalet av landsbygdens
döttrar. De, som äro i största behov av sådan undervisning,
skulle nödgas sakna densamma eller få nöja sig med att vänta, till dess
ett vandrande skolkök möjligen förirrar sig till deras trakt och giver dem
en kort kurs i matlagning; den så viktiga handarbetsundervisningen finge
de däremot kanske alldeles umbära.

Skall man vinna någon garanti för att alla de flickor, som i folkskolan
mottaga uppfostran och undervisning, skola kunna få någon undervisning
i detta ämne, måste det således sörjas för att folkskollärarinnan
eller småskollärarinnan är i stånd att meddela densamma.

Av det ovan sagda framgår nödvändigheten av att ämnet husligt
arbete, såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål, får intaga eu betydande
plats på läroplanen för de kvinnliga seminarieeleverna. Mången, som är
villig erkänna det berättigade i detta krav angående undervisningen i
kvinnlig slöjd, anser det dock obehövligt i fråga om hushållsgöromålen, och
detta företrädesvis av två skäl: för undervisningen i folkskolan kräves
facklärarinnans grundligare utbildning, och vidare är på seminariet detta
ämne till hinder för det övriga seminariearbetet, som redan har för knapp
tid i förhållande till det önskade resultatet.

Den första av dessa invändningar är redan bemött; det må blott
tilläffo-as, att folkskolan är och måste förbliva anordnad enligt klasslärarsystem,
icke enligt facklärarsystemet. Det är då nödvändigt, att lärarinnan
på seminariet erhåller utbildning i alla de ämnen, som förekomma i
hennes skola.

Nödvändigheten
av
undervisning
i ''husligt
arbete>,
kvinnlig
slöjd och
hushållsgöromål,

på seminariet.

248

Grunderna för undervisningsplanen.

Den andra invändningen kan möjligen synas mera berättigad, eftersom
de redan förut av studiearbetet och dettas splittring på många olika ämnen
ansträngda seminarieeleverna komma att belastas med ett nytt sådant i och
med upptagande av undervisning i hushållsgöromål. Det kunde snarare, menar
man, varit behövligt att utelämna handarbetsövningarna, som av mången
betraktas som ren tidsspillan; den därtill anvisade tiden kunde väl behövas
för andra ämnen. Det är icke här platsen att försvara de särskilda ämnenas
berättigande på undervisningsplanen och att väga dem mot varandra med avseende
på deras värde. Att det ifrågavarande ämnet kräver ett förhållandevis
stort timantal, må ju erkännas, men att detta icke är för stort i förhållande
till ämnets betydelse, torde kunna påstås. Det skall nämligen bidraga
till att åt den blivande lärarinnans hela utbildning förläna, en mera praktisk
läggning, väl behövlig särskilt därför, att hon genom ensidigt sysslande
med bokliga kunskapers inhämtande under ungdomsåren ofta hålles
alldeles utanför hemmets arbeten och det praktiska livets förhållanden.
Denna omständighet har utan tvivel varit orsak till att mången folkskollärinnas
undervisning blivit opraktisk och föga överensstämmande med
verkligheten, då det gällt att ur det dagliga livet hämta exempel och ti 11-lämpningar, liksom hon för egen del varit opraktisk och tafatt i fråga om
en del materiella och ekonomiska förhållanden, som kunna vara av stor
betydelse såsom främjande eller hämmande ett framgångsrikt arbete i folkskolan.
Det är alltså icke uteslutande med hänsyn till att de själva skola
komma att undervisa i dessa ämnen, som de blivande lärarinnorna under
sin seminariekurs behöva undervisning i husliga arbeten av olika slag.
Det är lika mycket för att, till gagn för undervisningen i åtskilliga andra
ämnen, hos dem väcka ett verksamt intresse för sådant arbete, även i de
fall, då de icke själva få undervisa däruti. Av detta skäl kan det ifrågavarande
ämnet ingalunda betraktas såsom hinderligt för utan måste tvärtom
anses såsom i hög grad främjande för seminariets uppfostrande verksamhet
i det hela.

1 i 11 sist må även påpekas värdet för lärarinnan själv personligen av
att under sin utbildningstid få fylla den betänkliga brist i hennes allmänbildning,
som obekantskapen med husligt arbete måste anses vara. Varje
kvinna förutsättes ju alltid skola vara i stånd att sköta ett hem, vare sig

Husligt arbete.

i>4!>

det blott är för henne själv ensam eller även för andra. Men då är det
ock nödvändigt, att den blivande lärarinnan under sin studietid vid seminariet
får förvärva den under uppväxtåren för skolarbetets skull ofta försummade
övningen i de för ett hems skötande nödvändiga arbetena.

Av ovan angivna skäl anser kommittén, att, då skolans bästa kräver,
att folkskollärarinnan, där så är möjligt, undervisar sina lärjungar i alla
ämnen och att hon i varje fall bör äga bekantskap med och intresse för
alla de ämnen, i vilka klassen undervisas, och då vidare seminarieeleverna
äro i behov av det uppfostrande inflytande, som eu pedagogiskt ordnad
undervisning i kvinnligt hemarbete utövar, undervisning i husligt arbete,
omfattande kvinnlig slöjd och hushållsgöromål, bör införas
såsom obligatoriskt ämne för folkskoleseminariernas kvinnliga
elever.

Innan man kan bedöma, dels huruvida och i vad mån eu omläggning
av den nuvarande undervisningen i kvinnlig slöjd är behövlig, dels
hur undervisningen i hushållsgöromål bör ordnas, är det nödvändigt att
klargöra, vad som bör vara målet för undervisningen i dessa ämnen vid
seminariet.

Vid undervisningen i husligt arbete i vad sla^s skolor som helst
måste av varje lärarinna krävas eu viss grad av yrkesfärdighet och praktiskt
omdöme samt undervisningsskicklighet tillika med blick för ämnets pedagogiska
betydelse. Något ingående på skälen till att dessa fordringar
måste anses oundgängliga torde i detta sammanhang vara överflödigt, då
de dels tydligt framgå av vad som på annat ställe sagts om betydelsen
av det ifrågavarande ämnet för folkskolan, dels komma att längre fram,
i fråga om undervisningens metodik, ytterligare beröras.

De nämnda fordringarna ställas dock ej överallt i lika grad på
lärarinnan. I större samhällen, där folkskoleklassernas antal är mycket
stort, anförtros stundom ansvaret för undervisningen i det ifrågavarande
ämnet åt en föreståndarinna eller inspektris för »handarbete» och kanske
även åt eu särskild sådan för »huslig ekonomi». Därjämte ombesörjes en
stor del av undervisningen i kvinnlig slöjd och kanske hela undervisningen
i hushållsgöromål av facklärarinnor. Folkskollärarinnans uppgift blir

32—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkslcolesem. Band 2.

Undervis ningens ändamål.

250

Grunderna för undervisningsplanen.

i detta fall oftast inskränkt till att i överensstämmelse med bestämda,
in uti de minsta detaljer givna föreskrifter undervisa de mindre barnen
i de första handgreppen och grunderna i fråga om sömnad
och stickning under förfärdigande av ett för klassen och terminen bestämt
arbete; i övriga husliga arbeten undervisar hon alls icke.
Yrkesskicklighet behöves i detta fall i jämförelsevis ringa grad. Det
krav, som dock måste ställas på henne, är, att hon med vaken blick för
ämnets pedagogiska betydelse undervisar på sådant sätt, att barnens utveckling
därigenom främjas.

I skolor, där klasslärarinnan ensam ansvarar för undervisningen i husligt
arbete, måste man däremot av lärarinnan utom tillräcklig yrkes- och
undervisningsskicklighet fordra förmåga att klokt och självständigt bedöma,
hur undervisningen skall ordnas för att dels främja barnens formella utbildning
och på samma gång meddela teknisk färdighet, dels tillgodose
den berättigade fordran, barnens icke mindre än föräldrarnas, att lärjungen
skall få tillverka för honom själv och hans hem, under dess för handen
varande förhållanden, brukbara och nyttiga artiklar.

Då seminarierna hava att utbilda lärarinnor för folkskolan på landsbygden
såväl som i städerna, för skolan av E-typen lika väl som för den
av A-typen, måste undervisningen i husligt arbete ordnas med hänsyn
till sådana skolor, där den ordinarie folkskollärarinnan ensam ombesörjer
den. Såsom mål för undervisningen i husligt arbete vid seminariet
måste sättas utbildandet av lärarinnor, som, inseende ämnets
betydelse ur praktisk och ekonomisk icke mindre än ur
pedagogisk synpunkt, äga förmåga att ordna undervisningen i
överensstämmelse med sin skolas, och i vissa fall även den enskilda
lärjungens, särskilda villkor och behov.

Behövlig till Redan i den nuvarande stadgans timplan är åt ämnet »slöjd», således

och dennas vid lärarinneseminarium liksom vid lärarseminarium, anvisad en tid av
fördelning, sammanlagt 10 till 12 veckotimmar. Om av skäl, som längre fram (sid.

253 ff) anföras, den fordran måste uppställas, att kvinnliga inträdessökande
skola ådagalägga vederbörlig färdighet i kvinnlig slöjd, och undervisningen
för övrigt oinlägges i överensstämmelse med det föreliggande för -

Husligt arbete.

251

slaget, kommer tiden att kunna utnyttjas bättre än förut, varför antalet
timmar för sistnämnda ämnesgren kan inskränkas något. Då nödig tid
likväl måste beredas även för undervisningen i ämnets andra gren, lnishållsgöromål,
har kommittén föreslagit, att för ämnet husligt arbete avsättes
en tid av sammanlagt 16 veckotimmar.

Dessa timmar böra enligt kommitténs mening ungefär lika fördelas
mellan ämnets båda grenar. För att eleverna skola få en välbehövlig omväxling
mellan sitt teoretiska arbete och mera praktiska sysselsättningar,
böra lektionerna fördelas på alla fyra seminarieåren.

Under det att i flera av utlandets seminarier ämnets båda grenar
behandlas fullt skolmässigt vid lektioner av växlande längd — från en
till högst tre timmar —, så att åt teoretisk undervisning, handarbete och
husliga sysslor, som kräva kortare tid, anslås vanliga en-timmeslektioner
•samt åt matlagning och dylika sysslor 2, högst 3 timmar, synes man i
vårt land hava enats om att undervisningen i hushållsgöromål bör ordnas
så mycket som möjligt i likhet med arbetet i hemmet, där den ena
sysslan måste stå i förbindelse med och utföras samtidigt med den andra.
Det har därför i de svenska läroanstalterna blivit praxis, att den till hushållsgöromål
anslagna tiden samlas till arbetsdagar av i regeln 5 timmars
längd, varav dock dagligen en del, högst 45 minuter, anslås till
teoretisk undervisning. Som detta funnits vara det enligt svenska förhållanden
fördelaktigaste, har även det föreliggande förslaget uppgjorts
i överensstämmelse därmed. Då dessa förberedelser alltid krävas, innan
lektionen i slöjdsalen kan börja, och den arbetande även behöver en stund
för att komma riktigt i gång, så att hon med vederbörlig energi och fart
kan utföra sitt arbete, är det även i fråga om den kvinnliga slöjden önskvärt
att erhålla längre lektioner än de vanliga om 45 minuter.

Där förhållandena medgiva det, bör alltså undervisningen i kvinnlig
slöjd helst förläggas till dubbeltimmar. Hushållsgöromålen måste under
alla förhållanden samlas på arbetsdagar om minst fyra, högst fem timmar.
Vid den teoretiska undervisningen i ämnet kan hela klaåsen undervisas
samtidigt. De timmar, under vilka eleverna själva äro sysselsatta med de
olika göromålen, måste klassen däremot vara delad i avdelningar. Erfarenheten
har nämligen visat, att det är omöjligt att på ett tillfredsställande

252

Grunderna för undervisningsplanen.

sätt undervisa mer än 16, allra högst omkring 20 samtidigt arbetande
elever. Av de fem timmarna kan alltså, där så finnes lämpligt, eu timme
frånskiljas för den teoretiska undervisningen och förläggas till någon dag
före det praktiska arbetet, eller oek kan den teoretiska lektionen gå omedelbart
före detsamma.

För undervisningen i husliga göromål är det till stor fördel att
få bygga på elevernas förut vunna insikter i biologi samt i fysik och kemi,
men vid handarbetsundervisningen är detta icke i samma grad fallet, utan
det är tvärtom viktigt med hänsyn till undervisningsövningarna, att kursen
däri genomgås i de lägre klasserna. Det synes därför lämpligast, att
handarbetet förlägges till första och andra klassen med sammanlagt 6
timmar, att i tredje klassen 5 timmar delas mellan handarbete och husliga
göromål, antingen så, att höstterminen tages till handarbete och vårterminen
till husliga göromål, eller sfi, att under hela läsåret den ena halvan av
klassen har handarbete och den andra husliga göromål alternerande med
varandra, alltså i medeltal 21 /2 veckotimme för vardera grenen av ämnet,
samt att till sist fjärde klassen får 5 timmar under hela läsåret till
h u sh ållsgöromål.

Mot detta förslag torde1 kunna väntas dels den invändningen, att de
högsta klassernas tid är för dyrbar till att tagas i anspråk för detta
ämne, dels den, att elevernas intresse där är så uteslutande upptaget av
deras studier, att det icke räcker till för dylikt arbete; intresse för detta
kan man möjligen paräkna i första klassen, då allt på seminariet är nytt
för seminaristen, men icke heller längre.

Den underskattning av de praktiska sysselsättningarna, som dylika
invändningar röja, vill kommittén just söka motverka genom att förlägga
undervisningen i husligt arbete även till de högsta klasserna, då eleverna
gärna uppskatta såsom mera viktiga de1 ämnen, som tillhöra dessa klasser.
— för övrigt är den föreslagna timplanen uppgjord med hänsyn
till att åt eleverna i tredje och fjärde klassen må beredas så mycken
tid som möjligt för enskilda studier och undervisningsövningar. Det husliga
arbetet upptager ju visserligen ett ganska stort timtal av klassens
lektionstid, men med lektionerna i detta ämne följer i regeln intet hemarbete.
Skulle däremot ämnet med större timtal förläggas till första

Husligt arbete.

253

och andra klassen, bleve det nödvändigt att i tredje och fjärde klassen
använda motsvarande antal timmar för några av kunskapsämnena, och det
därmed följande hemarbetet skulle inkräkta allt för mycket på den för
ett mera självständigt studium avsedda tiden. Även från denna synpunkt
sett är det således lämpligare att utbreda undervisningen i husligt arbete
över alla fyra seminarieåren än att samla den med större antal timmar
på de lägre klasserna.

Av ovan angivna skäl föreslår kommittén sålunda, att till undervisning
i husligt arbete, omfattande kvinnlig slöjd och hushållsgöromåi,
anslås eu tid av 16 lektioner i veckan, vilka fördelas på följande sätt:
Kvinnlig slöjd: klass 1 4 t:r, klass II 2 t:r, klass III 21 2 t:r, kl. I\ —
Hushållsgöromåi: » I — » 11 — » III 21/? » » IV 5 t:r.

Skall undervisningen i kvinnlig slöjd för framtiden bliva av den
betydelse för folkskolans lärjungar och därmed för hela vårt folk, som
man har rätt att vänta av densamma, måste först och främst målet för
den undervisning, som vid seminariet meddelas i ämnet, fattas klart i
sikte och undervisningen i alla avseenden anordnas med hänsyn därtill.

Ett oeftergivligt villkor härför är, att från början elevernas intresse

Inträdesf''ordringar.

för undervisningen i ämnet väckes.

I stället för att, såsom hittills varit fallet, i första seminarieklassen,
där eleverna ännu icke äga förmåga att uppskatta ett övningsarbetes värde
från pedagogisk synpunkt, upptaga deras tid med nybörjarövningar för
vinnande av en färdighet, som de redan äga, tillämpade på helt enkla föremål,
avsedda för barn i små- och folkskolan, måste man därför låta dem
börja med sådant, som de kunna märka för dem själva verkligen medföra
framåtgående i skicklighet. På grund härav bör undervisningen omläggas
så, att den kommer att bygga vidare på den grund av förut förvärvad
färdighet, som varje inträdesbesökande besitter i större eller mindre grad,
och sålunda meddela dem eu för dem själva, icke blott för deras framtida
arbete i skolan, värdefull insikt och färdighet. Det är sålunda nödvändigt
att giva hela undervisningen en nv utgångspunkt.

För att detta skall kunna ske, kräves det dock, att alla eleverna
äro i besittning av en färdighet, som kan anses utgöra tillräcklig

G O " GG

254

Grunderna för nndervisningsplanen.

Slöjdunder visningens omfattning.

grund att bygga lärarinneutbildningen på. Då slöjdundervisning redan
tinnes införd i ett antal folkskolor, liksom ock i alla flickskolor, samskolor
och småskoleseminarier, kan det icke anses vara eu obillig fordran, att
kvinnliga inträdessökande skola ådagalägga, att de äga god färdighet i
handarbete av den art och det omfång, som äro föreskrivna för folkskolan,
nämligen »stickning, linnesömnad, stoppning, lappning». Detta
kan ske dels genom företeende av intyg om och uppvisande av förut
förfärdigade arbeten såsom prov på den sökandes skicklighet, dels därigenom
att, i de fall då de företedda intygen icke kunna anses tillfredsställande
eller sådana alldeles saknas, de sökande underkastas en prövning
inom nyssnämnda gränser. Likaledes kan man fordra, att i fråga om
hushållsgöromål skall förebringas intyg om färdighet åtminstone av samma
omfattning, som kan vinnas genom en folkskolekurs eller kurs vid vandrande
skolkök om minst 20 arbetsdagar. Naturligtvis bör ett intv°- om
motsvarande färdighet vunnen på annat sätt även kunna godtagas. Och
böra vitsorden för båda grenarna av ämnet inverka på utgången av inträdesprövningen
i det hela i samma grad som vitsorden för övriga övningsämnen.
I

I överensstämmelse med de förut nämnda kraven på folkskollärarinnan
måste slöjdundervisningen i seminariet omfatta

1) planmässigt ordnade övningar för utvecklande och ökande av den
före inträdet vunna färdigheten i och användningen av olika kvinnliga
h and aslöjder, i främsta rummet sömnad såväl för hand som på maskin,
men även andra sådana, av praktisk betydelse på grund av stor användbarhet
eller av estetiskt värde för uppodlande av en sund smak;

2) meddelande av sådana insikter angående arbetsmaterialier, priser
klädedräkt in. in., som äro behövliga, för att den vunna färdigheten skall
kunna på det mest praktiska sätt användas och tillämpas vid tillverkning
av allehanda för eleven själv eller ett välordnat enkelt hem användbara
persedlar;

3) framställning av grunderna för eu praktisk pedagogisk slöjdundervisning
i små- och folkskolan samt tillämpning härav vid uppgörande
av övningsserier samt vid undervisningsövningar i skolan.

Husligt arbete.

2.r> 5

Som den mekaniska färdigheten i sömnad och stickning redan förefinnes,
skall arbetet bestå i tillämpande av denna färdighet på s. k. linnesöm,
d. v. s. vid tillverkning av underkläder och föremål, tillhörande ett
hems linneförråd, samt på enkel klänningssöm. Det, som väljes härtill,
bör vara av den art, att tillverkandet kräver omdöme och ettertanke
mera än blott mekanisk övning.

Då den begränsade tiden icke medgiver förfärdigande av många
persedlar och själva det mekaniska utförandet av arbetet, chui u tids
ödande, är vida mindre svårt än det klok beräkning och omtanke krävande
förberedande arbetet, bör företrädesvis det sistnämnda övas. Detta förberedande
arbete består av måttagning, mönsterritning och tillklippning.

Sedan grunderna för måttagning till ett bestämt plagg angivits, få
eleverna taga mått till detsamma på sig själva, på varandra eller på barn
i övningsskolan; därefter ritas mönster, och slutligen klippas av mjukt
papper alla de särskilda delar, varav plagget skall bestå, så att eu pappersmodell
av detta kan sammansättas. Dessa pappersmönster, försedda
med antecknade behövliga anvisningar för deras användning, förvaras för
att i likhet med övriga handarbeten framläggas vid årsavslutningen.

Av alla eleverna förfärdigas på ovannämnda sätt mönster till de för
varje klass bestämda arbetsmodellerna. Lärarinnan bestämmer sedan, hur
många av de så förberedda arbetena som skola fullständigt utföras av
varje elev. Då det för alla eleverna är en stor fördel att få se även andra
arbeten utförda än blott dem, som de själva kunna medhinna, och det
också är av största intresse för dem att själva få bestämma, vilka eller
åtminstone hurudana persedlar de skola tillverka, bör varje elev fa ettei
lärarinnans beprövande utvälja, naturligtvis inom vissa gränser, modell,
storlek, material o. s. v.

De tillverkade persedlarna böra vara fullt användbara, av ändamålsenligt
snitt och utarbetade i alla detaljer men utan pedanteri. De kunna
vara avsedda antingen för elevens eget bruk eller för barn av viss uppgiven
ålder. Särskilt kan det vara av stort värde för den blivande lärarinnan
att skaffa sig modeller av i hygieniskt och praktiskt avseende lämplio*
klädedräkt såväl för barn i skolåldern som för späda barn.

Sömnad.

Grunderna för undervisningsplanen.

■Stickning.

Lagning.

■Symaskinens
anvcincln
ing.

256

Bland övningarna för vinnande av ökad färdighet bör även strumpstickning
förekomma, Visserligen skall själva färdigheten i stickning
vara av eleven inhämtad före inträdet vid seminariet, men det torde i alla
fall vara nödvändigt, att dess tillämpning på stickning av strumpor icke
förbigås. Men även härvid gäller det att tillse, att tiden icke förslösas
pa enbart den mekaniska övningen. Vad som egentligen behöver inläras,
är den beräkning, som är nödvändig för formandet av strumpor av olika
storlek, och bör denna beräkning sedan tillämpas vid förfärdigande av eu
strumpa, helst en mindre barnstrumpa, som icke kräver så mycken tid.

Oumbärlig för ett hems vård och ekonomi är tillämpningen av
sömnadsfärdigheten på lagning av olika slag. Sådan tillämpning, omfattande
lappning och stoppning av linne-, ylle- och bomullspersedlar,
bör därför tillhöra kursen. Skall denna övning, såsom därmed avses,
bidraga till att uppfostra till sparsamhet och klok omtanke, får den
emellertid icke tillgå så, att nytt tyg sönderklippes för att sedan lappas
och stoppas igen. Detta är visserligen ett bekvämt sätt att framvisa,
oklanderligt påsatta lappar och regelbundet formade stoppar, men det
bör icke tillåtas ens som förövning. Det har nämligen visat sig, att både
lärarinnor och elever äro mycket benägna för att inskränka hela lagningsarbetet
till en dylik förövning i stället för att gripa sig an med det vida
svårare arbetet att utföra verklig lagning av nötta och söndriga kläder,
vilket arbete särskilt för det mindre bemedlade hemmet är av så ovärderli"-

nytta. Till de för varje elev obligatoriska arbetena bör därför även höra
verklig lappning och stoppning av söndriga persedlar, således blott lagning
av sådant, som behöver lagas. Material härför måste anskaffas av elever
och lärarinna från eget eller andras hem.

En stor del av den åt handarbetsundervisningen anslagna tiden har
ej sällan av eleverna använts till att med den mest minutiösa noggrannhet
utföra sådant arbete, som medels symaskin skulle kunnat verkställas på färre
minuter, än därtill använts timmar. Sådant bör icke vidare förekomma.
Pa grund av den stora tidsvinst och därav följande möjlighet till ett större
resultat av handarbetsundervisningen, som symaskinens användning medför,
bör bland de obligatoriska övningarna även upptagas symaskinens
användning och skötsel. Då symaskinen har blivit en även i de enklaste

Husligt arbete.

257

hem ganska vanlig nödvändighetsartikel, är det att förvänta, att de flesta
seminarieelever redan vid inträdet skola äga någon bekantskap med dess
användning, varför den färdighet, som är erforderlig för att med fördel
kunna i vissa fall begagna maskinsömnad i stället för sömnad för hand,
icke bör bliva svår att ernå. 1 fråga om tillverkande av klädesplagg ocli
dylikt må gärna den regeln tillämpas, att allt svs på maskin, som icke
sys bättre för hand.

Då pappslöjd är en art av handarbete, som synnerligen väl lämpar Pappslöjd.
sig för både småskolan och de lägre folkskoleklasserna, är det av vikt,
att de blivande lärarinnorna icke äro alldeles främmande för denna slöjdart.
Kommittén föreslår därför att slöjdundervisningen även vid lärarinneseminarierna
skall omfatta några övningar för vinnande av färdighet i
användningen av de för pappslöjden nödvändiga verktygen. Om denna
kurs genomgås, sedan eleverna redan erhållit någon undervisning i geometriska
konstruktioner, är det av de erforderliga verktygen knappast mer
än pappspetsen och falsbenet, som äro eleven obekanta. För den första
undervisningen nödig färdighet torde därför kunna vinnas genom en kort
kurs omfattande omkring 20 lektioner.

Ehuru klassundervisning kan vara lämplig vid inlärande av ett för Fyllnadshela
klassen alldeles nytt förfaringssätt, bör den blott undantagsvis användas.
På grund av elevernas olika anlag och olika flit är nämligen den
tid, ett arbete kräver av de särskilda eleverna i en klass, mycket växlande.

Det är därför nödvändigt att taga stor hänsyn till de individuella anlagen
särkilt vid bestämmandet av vilka och huru många föremål varje elev
i klassen skall förfärdiga. Utöver dessa må enskilda elever, som kunna
medhinna mera, eller som, jämlikt § 13, mom. 2 av stadgeförslaget, välja
att utföra enskilt arbete i kvinnlig slöjd, sysselsättas med någon gren därav,
som, ehuru i och för sig värdefull, dock icke kan, på grund av bristande
tid och av svårighet i fråga om anordningarna, upptagas såsom obligatorisk.
Detta s. k. fyllnadsarbete bör utgöras av någon slöjdart .av betydelse
ur praktisk eller estetisk eller ur rent pedagogisk synpunkt (såsom exempelvis
pappslöjden), men i alla händelser sådan, att verklig undervisning kräves
för vinnande av färdighet. I den mån omständigheterna medgiva, bör
eleven få välja bland sådana slöjdarter och prydnadsarbeten, som kunna bi 33—082815

Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskol esem. Band. 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

2.r>8

draga- till uppodlande av en sund smak och ingiva intresse för tillvaratagandet
av nationella och möjligen befintliga för trakten karakteristiska hemslöjdarter
och enkla konstnärliga motiv. Såsom exempel härpå kunna nämnas
enkel vävning, spanad, knyppling, enklare konstsömnad av olika slag o. s. v.
(men icke vanlig virkning och s. k. tapisseriarbete). Lika litet vid dessa
fyllnadsarbeten som vid den övriga slöjdundervisningen bör blott mekanisk
färdighet åsyftas, utan det pedagogiska värdet av övningen bör
först och främst tillvaratagas. Vid vävning bör eleven icke väva ett stycke
på en förut uppsatt väv, utan hon bör, efter att ha fått lära de erforderliga
beräkningarna, själv sätta upp och väva eu kort väv. Till prydnadsarbeten
bör hon icke blott rita av ett mönster, utan hon bör, vid behov i
samråd med teckningslärarinnan, själv sammansätta eller komponera mönstret
till sitt arbete.

Vid allt slags arbete, såväl mönsterritning och tillklippning som
sömnad och i allmänhet vid förfärdigande av de bestämda föremålen, bör stor
vikt läggas vid noggrannhet och prydlighet, men kravet härpå får dock
icke på bekostnad av snabbhet i utförandet drivas därhän, att den på arbetet
nedlagda tiden blir oproportionerligt stor i förhållande till den vunna
arbetsprodukten. Eleven måste vänja sig vid raskhet i arbetet icke mindre
än vid ordning och prydlighet. Det är därför nödvändigt, att lärarinnan
beräknar och på förhand omtalar, huru många arbeten som måste vara
färdiga under terminen och huru många timmar hon ungefärligen anser
behövas för varje arbete, varvid hon naturligtvis bör taga hänsyn till de
med klenare anlag utrustade eleverna.

Teoretisk

undervis ning.

Då handarbetsundervisningen avser utbildandet av verkligt insiktsfulla,
lärarinnor, får den icke, såsom hittills varit fallet, inskränkas till de
nämnda övningarna i vissa slöjdarter, utan den synes kommitterade böra
omfatta även undervisning om åtskilliga med den kvinnliga slöjden sammanhörande
och för dess ändamålsenliga ordnande viktiga frågor av dels mera
allmänbildande, dels särskilt för skolarbetet betydelsefull art. Denna undervisning
kan fortgå jämsides med det praktiska arbetet i form av samtal någon
stund vid början eller slutet av lektionstimmen eller, då så befinnes lämpligt,
på någon enstaka timme. Deu allmänbildande delen bör i huvudsak

Husligt arbete.

2.‘>9

omfatta en på åskådning grundad framställning av de vanligaste beklädnadsämnena
och deras användning till klädedräkten. Dit hör

1) beskrivning av råvaran — ull, lin, bomull m. m. ■—, dess bearbetning
för hand och medels maskin (härvid är tillfälle att påpeka den kvinnliga
hemslöjden och dess betydelse jämförd med fabriksarbetet), dess
egenskaper (värmeledande förmåga, hållbarhet i fråga om slitning, tvätt
o. s. v.), dess pris och användbarhet för olika, ändamål m. in.;

2) framställning av de allmänna grunderna för en från hygienisk,
ekonomisk och estetisk synpunkt ändamålsenlig beklädnad dels för kvinnor,
dels för barn, späda barn såväl som barn i skolåldern, jämte påpekande
av vanliga missförhållanden i fråga härom, framkallade dels av okunnighet,
dels av en förvänd smakriktning; samt,

3) i samband med mönsterritning och tillklippning, förslag till en
fullständig beklädnad för barn av viss uppgiven ålder, med angivande av
material och kostnadsberäkning.

Till denna allmän bildande och grundläggande undervisning bör an- Slöjdens
slutas en mera fackbildande, vars olika moment äro dels handarbetsundervisningens
hygien, dels dess metodik. Det är sålunda icke nog, att seminarielärarinnan
vid behandlingen av eleverna tillämpar hygienens krav, så
att hon tillhåller dem att sitta raka o. s. v., utan hon måste under samtal
lära dem att ägna uppmärksamhet åt så viktiga moment som kroppsställningen
under arbetet, synförmågans vård, trötthetssymtomen och deras
orsaker (felaktiga handgrepp och rörelser, dålig ställning o. s. v.). Likaledes
är det icke tillräckligt, att lärarinnan själv vid sin undervisning
följer pedagogiska grundsatser, utan hon bör för sina elever tydligt
påpeka dessa och lära dem att vid undervisningsövningarna avsiktligt
tillämpa dem. För detta ändamål böra såväl den modellserie, vilken i
huvudsak följes vid undervisningen i övningsskolan, som barnens arbeten
i de klasser, till vilka undervisningsövningarna i ämnet äro förlagda,
göras till föremål för en ingående granskning. I sammanhang härmed bör
varje elev, för att vänjas vid självständigt arbete, åläggas att på egen
hand, utan ledning av lärarinnan, ehuru naturligtvis under slöjdlektionerna,
efterbilda någon eller några av de svårare modeller, som användas i sko -

260

Grunderna för undervisningsplanen.

lan, och uppmuntras till att uttänka och förfärdiga någon ny. Däremot
böra eleverna icke få till åliggande att utföra alla de modeller, som
begagnas i övningsskolan. Detta vore ett onödigt slöseri med den dyrbara
utbildningstiden och skulle för den blivande lärarinnans framtida
arbete vålla mera skada än nytta. En modell, som det ena året för eu
viss klass lämpar sig väl som övningsarbete, kan nästa år eller i en skolklass
som arbetar under andra förhållanden, vara mindre lämplig. En vaken
och intresserad lärarinna söker därför alltjämt förbättra modellerna och
öka deras antal för varje övning. Slöjdserien hinner i hennes skola icke
att bli stereotyp. Har hon däremot vant sig att anse eu viss modells efterbildande
såsom målet för undervisningen, låter hon klass efter klass upprepa
densamma, och hennes undervisning blir schablonmässig och opraktisk.
Den blivande lärarinnan måste därför lära sig inse, att hon för sig
själv bör uppställa soin mål meddelandet av färdighet i den ena eller andra
slöjdarten, men att hon därjämte måste noga se till, att övningsarbetet
väljes med hänsyn till det, som för barnet — och i de flesta fall även
för föräldrarna — gäller som målet: tillverkandet av ett användbart och
nyttigt föremål.

Det är av denna orsak nödvändigt, att undervisningen i slöjdmetodik
vid seminariet även omfattar en framställning av grunderna för uppgörande
av en pedagogiskt ordnad modellserie, och att eleverna genom att själva
uppgöra förslag till sådan övas i aktgivande på de båda huvudsynpunkterna
härvidlag: den metodiska och den praktiska. De uppgjorda förslagen
granskas av lärarinna och kamrater gemensamt, och var och en bör ur dem
tillvarataga det, som kan vara av värde för hennes kommande verksamhet.
Därigenom bör det vid det framtida arbetet ute i skolan bliva lättare för
henne att välja och uttänka samt progressivt ordna sådana för hennes
skola passande modeller, att barnens arbete och kostnaden för materialet
icke nedläggas endast på förvärvandet av färdighet utan även, såvitt möjligt
är, omedelbart komma hemmen till godo. Blott därigenom blir det
även för andra än pedagogiskt bildade personer tydligt, att skolarbetet i
fråga om kvinnlig slöjd verkligen avser att vara ett arbete för livet och
hemmet.

Husligt arbete.

2<il

De anteckningar, som eleven vid handarbetsundervisningen, icke
mindre än i fråga om t. ex. laboratoriearbete och dylikt, måste föra,
böra bland annat såsom sammanfattning av den meddelade metodiken
innehålla ett förslag till en progressivt ordnad handarbetsundervisning,
där övningarna inträda i mån av svårighet, med angivande för varje
övning av ett antal föremål, vilkas förfärdigande lämpar sig för den
ifrågavarande övningen, och bland vilka lärarinnan således sedermera kan
välja, sedan hon prövat, huruvida icke förhållandena i den trakt, där hennes
verksamhet blivit förlagd, eller barnens ekonomiska förhållanden göra
förä n d ringar 11 öd vändiga.

Under de båda sista seminarieåren skola eleverna erhålla tillfälle att 1''nderm*

. . x . lii i-i*i inngsövnin

pa undervisningen i skolan tillämpa den meddelade praktiska färdigheten gar.
och teoretiska kunskapen. För att undervisningsövningarna skola bliva
mera effektiva, än vad förut varit fallet, hava sådana i kommitténs förslag
upptagits icke blott, såsom förut i stadgan föreskrivits, vid heldagsbesöken
i övningsskolan utan även vid gruppövningarna. Vid den efter dessa lektioner
följande kritiken, men ännu mer vid eu eller annan av de åt behandlingen
av metodiska frågor anvisade timmarna erhålles tillfälle till
att ytterligare belysa och befästa de grundsatser, som böra följas vid undervisningen.

* *

Av skäl, som förut framhållits (sid. 24b och 249), behöver den blivande KushålU gör

omal.

lärarinnan under sin utbildningstid i regeln för sin egen personliga uppfostran
få deltaga i arbete med vanliga hushällscjuromäl. Men skall hon komma att
undervisa däri, om än blott till det ringa omfång, som kan ifrågakomma i den
egentliga folkskolan på landsbygden, behöver hon äga icke blott så mycken
färdighet i själva handgreppen, att hon kan ledigt utföra dem inför klassen,
utan hon måste förstå att på ett målmedvetet sätt anordna och utföra
arbetena under ett klokt användande av tillgängliga materialier och hjälpmedel.
Hon behöver alltså en kunskap och färdighet i dessa göromäl,

262 Grunderna för undervisningsplanen.

vilken blott kan vinnas genom planmässig teoretisk och praktisk undervisning.

Den tid, som kan anvisas åt denna undervisning, är emellertid ringa,
jämförd med den, som kräves, då insikter och färdighet skola förvärvas
uteslutande genom erfarenhet, vunnen under sysslande i hemmet med dylikt
arbete. Det är därför nödvändigt att för undervisningen i hushållsgöromål
tillgodogöra sådana på andra områden inhämtade kunskaper,
som kunna underlätta uppfattningen av hur dessa göroinål skola på det
ur hygienisk, ekonomisk och praktisk synpunkt mest ändamålsenliga sätt
förrättas. Detta låter sig bäst göra, om undervisningen, såsom ovan föreslagits,
förlägges till seminariets båda högsta klasser.

I vissa utländska seminarier, där de obligatoriska kurserna i handarbete
i allmänhet gå vida utöver de för svenska seminarier hittills gällande,
inskränker man sig, med hänsyn till den knappa tiden, till att upptaga
ämnet hushållsgöromål såsom frivilligt. I de skotska seminarierna hava de
kvinnliga eleverna att välja mellan att under seminarieåren läsa de för
akademisk examen i vissa ämnen föreskrivna kurserna eller ock att genomgå
en kurs i hushållsgöromål, omfattande teoretisk undervisning, praktiskt
arbete samt undervisningsövningar, sammanlagt omkring 250 timmar. 1
de franska seminarierna däremot, vilka som bekant äro ordnade som internat,
är såväl teoretisk som praktisk undervisning i det husliga arbetets båda
grenar obligatorisk. Eleverna erhålla övning i hushållsgöromål icke blott
på bestämda undervisningstimmar utan även för övrigt vid det dagliga
livet i läroanstalten, så att t. ex. städning av vissa av anstaltens lokaler
(icke blott skolköket) helt och hållet åligger semina rieeleverna i tur och
ordning.

Aven om det från vissa synpunkter sett möjligen kunde vara nyttigt
att följa, de franska seminariernas föredöme i sistnämnda avseende, vore
eu sådan anordning vid de svenska seminarierna näppeligen möjlig, utan
måste elevernas övning i de olika göromalen inskränkas till bestämda
lektionstimmar, vilka, såsom förut nämnts, böra, upptaga större delen av
den åt ämnet anvisade tiden av 5 timmar i veckan under 3 terminer. Denna
tid torde böra så fördelas mellan teoretisk undervisning och praktisk utövning,
att den förra erhåller 1 timme, den senare 4 timmar i veckan.

Husligt arbete.

26o

I)å det praktiska arbetet ställer rätt betydliga anspråk på elevernas
fysiska krafter, medför det under den första tiden ofta stor trötthet. Det
måste därför anses synnerligen önskvärt, att eleverna den dag, de undervisas
i hushållsgöromål, icke hava annat arbete på seminariet, lör såvitt
även den teoretiska lektionen tages samma dag och de således få fem
lektionstimmar; i annat fall böra de hava högst 2 lektionstimmar före lektionerna
i hushållsgöromål. Åtminstone bör under inga omständigheter
någon lektion i annat ämne förläggas till tid efter dessa.

Då på grund av arbetets art raster icke kunna såsom vid den övriga
undervisningen uppdela tiden i 45-minuterslektioner, tages i stället eu
längre rast om 30 minuter, som användes till den gemensamma middagsmåltiden.

Den redan nämnda teoretiska delen av ämnet måste omfatta icke
blott undervisning om vissa sysslor utan en klar framställning av de förhållanden,
som i allmänhet inverka på familjens ekonomiska villkor men
alldeles särskilt det kvinnliga arbetets betydelse för hemmet från denna
synpunkt.

Vid den teoretiska undervisningen bör därför framhållas, huru hus"
hållsgöromålen skola bedrivas för att befordra familjemedlemmarnas hälsa
och välbefinnande med därav beroende arbetsförmåga till båtnad för hela
familjens ekonomiska välstånd. 1 fråga om matlagningen bör icke blott
det mekaniska förfaringssättet vid vissa rätters tillagning omtalas och
förevisas, utan de vanligaste födoämnenas egenskaper, sammansättning,
näringsvärde, pris, smältbarhet, jämte därav beroende lämplighet för finska
och sjuka, späda barn eller vuxna o. s. v. framhållas och i samband
därmed förslag till matordning för hem och skolkök uppgöras. \ iktigf
är det, att eleverna därvid även göras uppmärksamma på vilka stora olikheter
som just med avseende på matordning och kosthåll förekomma
olika trakter av vårt land och huru nödvändigt det är att även vid undervisningen
i hushållsgöromål i skolan taga hänsyn därtill. Likaså böra de för
matlagningen oumbärliga hjälpmedlen, såsom spis, bränsle, kokkärl m. in.''
ävensom de för bostadens vård, kökets rengöringsarbeten samt kläders
tvättning nödvändigaste hjälpmedlen beskrivas, och rationella grunder för

Teoretisk
undervisni
nii.

2«4

Grunderna för undervisningsplanen.

Arbetet i
skolköket.

deras användning framhållas. Under allt detta bör hänvisning till och tilllämpning
av elevernas redan förut i biologi, fysik och kemi vunna insikter
göras, så ofta detta är till gagn för undervisningen.

Skola matlagning och övriga arbeten inom hemmet utföras på ett i
bästa mening praktiskt sätt, måste därvid hänsyn tagas även till annat
än hygienens fordringar: familjens ekonomiska förhållanden måste vederbörligen
beaktas. Därför bör också till den teoretiska undervisningen höra
eu kort framställning av de grunder, enligt vilka ett hems tillgångar skola
på lämpligt sätt utnyttjas till familjemedlemmarnas bästa, samt uppgörande
av vad man skulle kunna benämna hemmets budget. Denna må grundas
på den erfarenhet, eleverna efter någon tid kunnat vinna rörande kostnaderna
för matlagning och övriga arbeten i skolköket samt vid handarbetsundervisningen.
Kostnaderna för arbetet i skolköket böra därför
åtminstone under någon tid bokföras av eleverna. Med ledning därav
uppgöres förslag till fördelning av årsinkomster av olika storlek på för en
familj nödvändiga utgiftsposter. Denna undervisning bör anknytas till den
framställning av hemmets ekonomi, som eleverna förut erhållit vid undervisningen
i ekonomilära.

Slutligen skall ock lämnas en framställning av de grunder, enligt
vilka undervisning i ämnet bör ordnas och skolköksarbete bedrivas i folkskolan.
1 samband därmed uppgöras plan och kostnadsförslag för sådan
undervisning i en folkskoleklass.

Det praktiska arbetet skall åt eleverna bereda tillfälle till att lägga
hand vid alla slags inom ett enkelt men välskött hem nödvändiga sysslor
samt att förvärva någon övning i att med klok omtänksamhet anordna
dessa göromål och på ett praktiskt sätt förrätta dem, d. v. s. under iakttagande
av sparsamhet med penningar, tid och krafter samt med tillgodoseende
av ordning och snygghet.

Till detta arbete höra följande göromål:

1) tillagning av en sund och välsmakande, ehuru enkel och prisbillig
föda, företrädesvis sådan, som kan tänkas lämpa sig för ett väl skött
arbetarhem, men även i mån av tid något därutöver: bakning av enklare
brödsorter; viktigare födoämnens inköp och förvaring, inläggningar in. in.;

llusligt arbete.

i>«5

2) rengöringsarbeten, omfattande dels diskning och rengöring av
kokkarl och övriga husgerådssaker, dels städning av hela den för undervisningen
i ämnet använda lokalen (köket, matsalen, tvätt-, stryk- och
mangelrum o. s. v.) med vad därtill hör;

3) tvätt, mangling och strykning av det till skolköket hörande
linneförrådet ävensom av elevernas under arbetet begagnade förkläden in. in.

Matlagning och de densamma åtföljande oundgängliga rengöringsarbetena
samt städning utgöra de dagliga göromål, som böra sysselsätta
flertalet av de arbetande eleverna. De övriga eleverna övas med sådana
inom ett hem mera tillfälligt förekommande sysslor som bakning, inläggningar
av matvaror, tvätt, mangling, strykning, rengöring och polering av
husgerådssaker in. fl. så kallade tillfälliga göromål.

Vid undervisningen i matlagning förfar man i inånga av utlandets
läroanstalter antingen så, att alla eleverna efter att hava åsett »förevisningslektion»
av lärarinnan tillreda samma anrättning som hon men i så små
portioner, att det blott blir tillfälle till att smaka därpå, eller ock få
eleverna tillaga de särskilda rätterna i större mängd men blott till försäljning,
utan att de, som tillagat dem, få tillfälle att förvissa sig om
deras beskaffenhet. Sistnämnda förfaringssätt följes mången gång även i de
svenska hushållsskolorna, där man måste giva eleverna mycken och mångsidig
övning. — I de svenska skolköken däremot är man icke tillfredsställd
med någotdera av nu nämnda förfaringssätt, eftersom man vill, att
skolkökets arbete skall så mycket som möjligt avbilda hemmets. Av denna
orsak tillredes där dagligen av vissa bland lärjungarna ett middagsmål, bestående
av två rätter för ett antal personer, motsvarande eu familj om 4 till
6 medlemmar. Dessa anrättningar förtäras sedan av alla de i skolköket arbetande
i sällskap med lärarinnan,och i vissa fall ett fatal matgäster.

Även vid seminarieundervisningen torde otvivelaktigt sistnämnda
förfaringssätt vara det för våra förhållanden mest lämpliga, vilket naturligtvis
dock icke behöver utgöra något hinder för att eleverna vid ett eller
annat tillfälle för att få mera övning tillverka annat och mer, än som kan
konsumeras i skolköket. Särskilt kan detta ske i fråga om bakning, eftersom
denna övning bör förekomma varje arbetsdag men icke allt bröd kan
förtäras av de arbetande.

34—082815 Folkunderv.-kom. btt. 1. Folkxkolescm. Band 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

Arbetets
fördelning.

2(i(S

De rätter, som skola tillagas,- böra- med avseende på såväl ingrediensernas
pris som de för tillagningen nödvändiga husgerådens beskaffenhet och
mångfald, vara av enkel och prisbillig art och, såsom förut framhållits, blott
undantagsvis gå utöver vad ett ordentligt, välskött arbetarhem mäktar prestera,
som befolkningens levnadssätt i detta hänseende företer tämligen stor olikhet
i olika trakter av vårt land, bör elevernas uppmärksamhet fästas vid detta
förhållande, och vid valet av rätter hänsyn tagas därtill. — Synnerligen
viktigt är, att eleverna fa lära sig, att och huru en välsmakande och sund föda,
särskilt lämpad för ett hem av ovannämnda beskaffenhet, kan åstadkommas
inom hemmet med en kostnad, som är ringa, jämförd med den, som hemmets
uppehållande medels inköp av färdigberedda matvaror ådrager detsamma. Ett
viktigt moment i det dagliga arbetet är därför beräkning och bokföring avkostnaden
både för middagsmålet och för övriga matvaror, som tillagas,
samt jämförelser mellan denna kostnad och gängse priser.

Enligt på förhand uppgjord ordning böra för varje arbetsdag 2, högst
3 elever infinna sig någon timme före den övriga avdelningen för att
vidtaga sådana förberedelser för arbetet, i vilka blott ett fåtal elever behöva
deltaga, såsom jäsdegars beredande, uppköp in. in. Åt dessa elever
kan även uppdragas att tillaga eu enkel fruko''strätt eller varm frukostdryck,
som de övriga eleverna före arbetets början kunna intaga.

Den mest ändamålsenliga anordningen av arbetet torde vara, att de
dagliga göromalen fördelas på b till 10 elever. Om utrymmet vid spisarna
så medgiver och eleverna anses behöva, mera övning i matlagning, kunna
ytterligare ett par elever sysselsättas på samma sätt. Samtidigt därmed
åro exempelvis 4 elever sysselsatta med tillfälliga g öroi nål, såsom bakning,
inläggning och beredande av matvaror, som framdeles skola användas, förberedelser
för den gemensamma måltiden, såsom dukning o. s. v., under
det att de övriga arbeta, i tvättstugan eller i stryk- och mangelrummet.
Om tid och utrymme medgiva, ina de där arbetande eleverna därvid ombesörja
tvätt och strykning av sina i skolköket använda arbetskläder.

Sedan middagen i god ordning serverats och intagits av lärarinna
och elever gemensamt, böra de genom dagens arbete i de särskilda lokalerna
nödvändiggjorda rengöringsarbetena vidtaga. Städning och rengöring av
matsal och övriga rum hörande till skolkökslokalen bör ombesörjas av

Husligt arbete.

2*17

eleverna utan hjälp av städerskor. — Från arbetet efter middagsmålet böra
de elever vara befriade, vilka utfört de förut nämnda förberedelserna till
darrens göromål.

Redan förut har framhållits önskvärdheten av att den från seminariet
utgående lärarinnan fått de nödvändiga förutsättningarna för att kunna
undervisa folkskolans flickor i de för ett hems vård nödvändiga göromål eu.
Undervisningsövningar äro därför icke mindre nödvändiga i detta ån i
andra ämnen. Dessa övningar kunna utgöras av dels s. k. deruonstrationseller
förevisningslektioner, dels ledning av skolbarnens arbeten i skolköket.

Förevisnings- eller demonstrationslektionerna hava till syftemål att
på ett tydligt och åskådligt sätt inför en hel klass förevisa och beskriva
de särskilda ämnen och hjälpmedel, som begagnas vid arbetet, samt förklara
handgreppen och förfaringssättet vid deras användning. Det är nämligen
stundom för tids vinnande önskvärt, att, där sa utan olägenhet kan ske,
klassundervisning användes. Som seininarieeleven i regeln blott ett fatal
vån°er kan komma i tillfälle att leda barnens arbete i skolköket, är det
nyttigt, att dylika förevisningslektioner hållas av varje elev inför och med
klasskamrater, som få kritisera hennes tillvägagående. Dessa lektioner böra
vara helt korta, och i regeln böra därför två elever kunna undervisa varje lektionstimme.
Vid de egentliga övningslektionerna med barnen måste de undervisandes
antal bero av skolklassens storlek och utrymmet i skolköket. Fn
grupp av 6 barn anses lämplig vid övningslektion, emedan den ger tillfälle
för den undervisande att samtidigt handleda och övervaka arbeten av
de olika slag, som dagligen böra förekomma i skolköket. År antalet barn
7 till 12, delas de därför i 2, är antalet 13 till 18, i 3 grupper. Varje
grupp undervisas av en seminarieelev. för en mindre van lärarinna är
uppgiften att samtidigt övervaka både matlagning, bakning, rengöringsarbeten
in. fl. tillfälliga sysslor ganska svår. Det är därför lämpligt,
att till eu början en särskild elev leder de tillfälliga sysslor, som förrättas
av ett mindre antal barn (ett eller två) ur varje grupp. Om den
skolklass, som skall undervisas, utgöres av 12 barn ( 2 grupper), kan

undervisningen lämpligen ordnas så, att 2 elever leda arbetet vid spisarna
och 1 elev leder de tillfälliga arbetena.

. Uiider risnhiys örninyar.

Grunderna för undervisningsplanen.

Undervis ningslokale) -

26»

Skulle på grund av svårigheter vid utarbetandet av arbetsordningen
detta sätt att ordna undervisningen ej vara utförbart, torde undervisningsövningarna
böra inskränkas till de dagar, då fjärde klassens elever hava
heldagsbesök i skolan. Den hospiterande eleven kan då följa sin klass till
skolköket och där övertaga undervisningen av eu grupp barn. Visserligen
kommer i dylikt fåll undervisningsövningen att inskränkas till ett fåtal
timmar. Men faran härav torde ej vara så stor. Det viktigaste är ju
dock, att seminarieeleven förvärvar insikt och färdighet i ämnet, och den
undervisningsvana, som hon förvärvar i andra ämnen, skall säkerligen
komma även detta ämne till godo, om hon som lärarinna får tillfälle att
undervisa däri.

En svårighet, som alltid yppar sig vid förslaget att införa husligt
arbete såsom undervisningsämne vid folkskoleseminarierna, är anskaffandet
av behövlig lokal. För undervisningen i kvinnlig slöjd såväl som för undervisning
i hushållsgöromäl behövas särskilt avpassade rymliga lokaler. Då särskilda
lokaler härför anordnats i de stora folkskolehusen i städerna, har
man ofta förlagt handarbetsrummet till vinden och skolköket till vindseller
jordvåningen. Någon annan orsak härtill torde knappast finnas, än
att man av ekonomiska skäl ansett sig böra tillvarataga även utrymmen, som
ej passa till klassrum. Emellertid må de nämnda lokalerna vara förlagda till
vilken våning som helst, blott de äro luftiga och tillräckligt ljusa. Om
i någon lokal i skolhuset höjden till taket bör vara större än den normala,
så är det i skolköket, där imman från kokningen och hettan från spisarna
alltid bidraga till att göra tillräckligt luftombyte mer än eljest önskvärt.
Och om i något rum belysningen bör vara bättre avpassad än i de andra,
sa är det i handarbetsrumraet, där såväl sömnaden för hand som maskinsömnaden
kräver mycket god sådan i alla delar av rummet, om ej elevernas
ögon skola taga skada.

För handarbetsundervisningen behöves eu stor sal, helst liggande så,
att den har rikligt ljus utan att vara solbelyst under lektionstiden. Den
bör vara utrustad med för sömnad liksom ock för ritning och tillklippning
avpassade bord, stolar av ändamålsenlig modell, väggtavlor, minst 2 till 3

Husligt, arbete.

269

svinaskirier och om möjligt- eu vävstol, skäp för arbetenas och materialförrådets
förvaring in. m.

För undervisningen i hushällsgöromål behöves utom ett stort kök
med 2 eller 3 så mvcket som möjligt fristående dubbelspisar, också, om så
låter sig göra, ett mindre, helt enkelt sådant med 1 eller 2 enkelspisar
för undervisningsövningarna med barnen. Stadiga men enkla bord (icke
med marmorskiva eller dylikt), som lämna tillräckligt rymliga arbetsplatser
för alla de i köket samtidigt arbetande, böra naturligtvis även finnas.
Vidare behövas ett matrum med enkla möbler, tambur eller toalettrum
för förvaring av elevernas arbetskläder, en mindre tvättstuga samt ett
mangel- och strykrum.

Då i ett enkelt hem alla sysslor i regeln förrättas i köket, liksom
även måltiderna där intagas, kan det tyckas överflödigt och olämpligt att
hava sa många rum för skolkökets räkning. Här må därför framhållas,
dels att lokalen skall rvrnma 15 till 20 samtidigt arbetande, dels att
flera rum erbjuda bättre tillfälle till arbeten av olika slag.

Såsom materiell vid undervisningen behöves en uppsättning av alla för
ett enkelt hem nödvändiga husgerådssaker såväl för köket och matrummet
som för tvättstugan och strvkrummet. Antalet exemplar av dvlika nödvändiga
saker bestämmes efter de arbetandes antal, så att för varje par arbetande
elever finnes ett med kökskärl och utensilier försett förvaringsskåp. Av
nyttiga och behövliga men icke absolut oumbärliga saker böra blott enstaka
exemplar finnas. Härvid är att märka, att allt visserligen bör vara av god
beskaffenhet, men husgeråden liksom lokalernas utrustning, i synnerhet den
vid undervisningsövningarna använda, böra vara av enkelt slag, på det att
de undervisande icke må vänjas vid mer, än de kunna tänkas sedermera
få tillgång till.

Utom kostnaderna för uppsättning av fullständig samling inventarier
kräver undervisningen i huslig ekonomi ett årligt anslag avpassat efter
det arbete, som i skolköket skall utföras. Vid de fyra seminarier, där ämnet
hittills införts, hava utgifterna för matlagningen bestritts genom elevernas
avgifter för de av dem intagna måltiderna. Fördelen av att på
sådant sätt öva eleverna i sparsamhet är visserligen obestridlig. Men då många

Attftloy.

(iiunderna för undervisningsplauen.

270

av eleverna äro i sådana ekonomiska villkor, att de väl kunde behöva den
hjälp, som låge däruti, att de på sina arbetsdagar i skolköket avgiftsfritt
finge intaga sina måltider, anser kommittén det önskvärt, att ett årligt
anslag beviljas, som bör vara så pass stort, att det medgiver avgiftsfria måltider
åt de arbetande eleverna och lärarinnan men dock icke beräknas större,
än att klok omtanke måste övas vid dess användning, för att det för månad
eller vecka bestämda beloppet skall räcka till. Dessutom kräves ett mindre
årligt anslag till inventariernas underhåll och till förbrukningsartiklar vid
rengöringsarbeten och dylikt.

* *

Att den utbildning, som genom den i det föregående skildrade undervisningen
i husligt arbete tillförsäkras eleverna, icke kan bliva så grundlig,
som önskvärt vore, erkännes villigt. Dock bör den, ehuru betydligt kortare än
den, som under en lärarinnekurs vid eu fackskola meddelas, i alla fall kunna
bliva av ganska stort värde. Det får nämligen icke förglömmas, att de, som
vid seminariet i dettas tvä högsta klasser skola mottaga undervisning i ämnet,
genom sina förutgående studier i närstående ämnen, sådana som biologi
och hälsolära, fysik och kemi in. m., äro betydligt bättre förberedda
att kunna tillägna sig undervisningen än flertalet elever i fackskolan. Dessa
senare måste använda eu stor del av sin tid i skolan till undervisningen
i de nämnda ämnena, under det att seminarieeleverna få använda
den åt ämnet anslagna tiden uteslutande till förvärvande av insikter
och färdighet i det ifrågavarande ämnet självt. Genom sina kunskaper
i pedagogik och sin i andra ämnen vunna undervisningsvana äga
seminarieeleverna även betydligt större1 förutsättningar för att kunna på
kortare tid förvärva erforderlig undervisningsskicklighet i de husliga
göromålen, än de genom en kurs i fackskola för undervisning i folkskolan
förberedda lärarinnorna, vilkas hela övning i att undervisa inskränker
sig till de få »provlektionerna». I ett avseende måste dock seminarieutbildningen
i detta ämne alltid stå efter fackskoleutbildningen: färdigheten
i de olika göromålen kan icke bli lika stor, särskilt i den synnerligen
viktiga matlagningen. Man må visserligen beklaga detta, men i alla

Husligt arbete. 271

fall bur man icke underskatta den stora fördel, som ämnets införande vid
seminarierna, om än till ovan beskrivna begränsade omfång, obestridligen
medför. Härigenom yppar sig nämligen en möjlighet att under nuvarande
förhållanden sprida till hela vårt land, även de avlägsna bygderna.,
insikter i och aktning för detta, arbete, som är av den största betydelse för
hemmets uppfostrande inflytande icke mindre än för vårt folks materiella
välstånd.

272

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets hittillsvarande

ställning i
seminarieundervisningen.

17. Gymnastik med lek och idrott.

(Jämför Band 1 sid. 202 och sid. 615).

I annat sammanhang har kommittén haft anledning erinra om den
utveckling, som ägt rum inom de svenska seminarierna i avseende på undervisningen
i gymnastik. Där har påvisats, att detta ämne i och med den
kursplan, som år 1894 utfärdades för seminarierna, vid dessa läroanstalter
erhållit en ställning, vilken är fullt jämförlig med och i mänga fall överträffar
den, som i övriga europeiska länders seminarieundervisning tillkommer
detsamma. Men där har oek erinrats om det förhållandet, att det
i vårt land mer än annorstädes vakna medvetandet om kroppsuppfostrans
stora betydelse för vårt folk under de senaste åren vid de flesta seminarier
åstadkommit en väsentlig ökning av det åt gymnastiken anslagna timtalet.
Gällande stadga bestämmer detta timtal till 12 timmar i veckan sammanlagt
för seminariets fyra klasser. Men enligt de senaste årsredogörelserna
för de manliga seminarierna har för övningar och teoretisk undervisning i
gymnastik använts vid 4 av dessa seminarier 24 timmar, vid 1 seminarium
2372 timmar, vid 2 seminarier 20 timmar och vid 1 seminarium 182/s
timmar i veckan, vadan medeltimtalet för de manliga seminarierna utgör
2274. Vid de kvinnliga seminarierna har för samma syfte anslagits i 1
fall 23 timmar, i 2 fall 1G timmar, i 1 fall 1572 timmar och i 2 fall det
av stadgan anvisade timtalet, 12 timmar i veckan. Medeltimtalet för de
kvinnliga seminarierna uppgår alltså till 153/4. Till här angivna timtal
kommer vanligen en eller annan timme för elevernas praktiska utbildning
till gymnastikledare.

Trots den utveckling, som sålunda under de senare åren kännetecknat
gymnastikundervisningen vid våra seminarier, kan dock dennas nuvarande
ställning enligt kommitténs mening icke anses såsom i alla avseenden
tillfredsställande. I denna sin uppfattning har kommittén styrkts genom
till densamma från intresserade personer ingivna framställningar.

Aven med allt erkännande åt de särskilda seminariernas behov av
rörelsefrihet i fråga om timplanens anordning måste det anses mindre lämpligt,
att så stora växlingar i timtal som de nyss angivna råda, då det

Gymnastik med lek och idrott.

273

gäller ett undervisningsämne av den för elevernas utbildning betydelsefulla
art som gymnastiken. I de flesta fall synes jämväl en ökning av
ämnets timtal vara av nöden. Men bliva också’ förhållandena i detta
hänseende mera tillfredsställande, kan doek enligt kommitténs åsikt det
behov, varom här är fråga, därmed icke anses fullt tillgodosett. Den
åsikten torde ha vunnit allt mera erkännande, att den korrektiva gymnastiken
som sitt komplement kräver leken och idrotten. Gymnastik, lek
och idrott bilda tillsammans ett helt för kroppsuppfostrans främjande och
fullständiga varandra i detta hänseende. Visserligen äro lekar och idrottsövningar
icke alldeles främmande för våra seminarier utan hava där övats
dels enskilt och frivilligt, dels vid vissa tillfällen till omväxling med den
ordnade gymnastiken. Men den ställning de på detta sätt erhållit måste
anses vara alltför svag och beroende av tillfälliga omständigheter. Finner
sig kommittén sålunda böra påyrka, att lekar och idrottsliga övningar bliva
obligatoriska för seminariets samtliga elever samt ställas under gy mnastiklä
rarens ledning, så bör enligt dess i det föregående uttalade mening en
dylik utvidgning av ämnets omfattning också få sitt uttryck i dettas benämning,
och kommittén har därför föreslagit, att ifrågavarande ämne å
seminariets läroplan må benämnas gymnastik med lek och idrott.

De förändringar i nuvarande anordningar för gymnastikundervisningen
vid seminarierna, som kommittén finner särskilt önskvärda, gå ut därpå,
att det för gymnastikövningar anslagna timtalet ökas utöver det nu
i de flesta fall förekommande,

att tid avsättes för teoretisk undervisning i ämnet,
att ämnet erhåller större antal lärartimmar, så att gymnastikavdelningarnas
antal kan ökas och därmed de i samma avdelning undervisade
elevernas antal minskas, samt

att övningar i lek och idrott bliva obligatoriska för seminariets samtliga
elever och att särskild tid för dessa övningar avsättes å timplanen.

Genom det förslag till bestämmelser, som härmed framlägges, har
kommittén, som livligt behjärtar den kroppsliga uppfostrans betydelse, sökt
tillgodose dessa önskemål, så långt det med seminariets möjligheter och
under nödigt hänsynstagande till andra berättigade krav på seminarieundervisningen
varit görligt. Kommittén hyser också den förhoppningen, att

35—0S2S15 Folkunderv.~1coni. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

274

Grunderna för undervisningsplanen.

ett genomförande av detta förslag skall bereda kroppsuppfostran eu väsentligt
förbättrad ställning vid våra lärarbildningsanstalter och därmed
bidraga till främjande av vårt folks fysiska hälsa.

Ämnets till Först måste undersökas, vilken tid som bör och kan anslås åt ämnet.

åenligtlkom- Kommittén finner det självklart, att såväl vid manliga som vid kvinnliga

mltttlag seminarier samtliga elever dagligen böra erhålla ordnad kroppsövning. Behovet
av ordnad kroppsrörelse för motverkande av de ogynnsamma inflytelser
i fysiskt hänseende, som det med studiearbetet förenade stillasittandet alltid
utövar, är vid seminariet, och i afl synnerhet det manliga, om möjligt
större än vid andra läroanstalter, enär dels den knappt tillmätta studietiden
gör arbetet mer än vanligt forcerat, dels en stor del, vid manligt
seminarium flertalet, av dess lärjungar förflyttats från ett friskt lantliv till
det stillasittande livet i staden. Härtill kommer, att seminariet icke blott
har att tillgodose elevernas personliga behov av kroppsutbildning utan även
måste bibringa de blivande folkskollärarna nödig insikt och färdighet att
kunna med framgång leda undervisningen i ämnet inom folkskolan.

Vid bestämmandet av den dagliga undervisningstidens längd har
kommittén ansett sig finna den säkraste ledningen i den ovan omtalade utveckling
i detta hänseende, som under de senaste åren ägt rum vid seminarierna.
Det är nämligen att märka, att de yttre betingelserna för denna
utveckling, särskilt möjligheten att erhålla anslag till bestridande av kostnaderna
för en ökning i antalet lärartimmar, vid alla seminarier såväl
manliga som kvinnliga i det hela varit desamma, varför ock antalet lärartimmar
i medeltal varit detsamma vid de kvinnliga som vid de manliga
seminarierna. Det synes sålunda, som om erfarenheten av det verkliga behovet
varit vägledande vid bestämmandet av ämnets timtal. Såsom förut
nämnts, utgör det sammanlagda timtal, som för varje vecka anslagits åt övning
och teoretisk undervisning i gymnastik för seminariets fyra klasser, i
genomsnitt vid manliga seminarier 221/4 timmar och vid kvinnliga seminarier
153/4 timmar. Då utvecklingen sålunda fört till eu icke oväsentligt högre
timsumma vid manliga än vid kvinnliga seminarier, synes detta utgöra eu
bekräftelse av den uppfattningen, att det för tillgodoseende av unga mäns
kroppsliga hälsa och utveckling kräves ett större mått av gymnastisk övning,

Gymnastik med lek och idrott.

275

än som är erforderligt för unga kvinnor. Därmed sammanhänger, att eu
del av det gymnastiska rörelseförrådet ju lämpar sig att utföras endast av
män, något som också talar för nödvändigheten av eu längre daglig övningstid
för dem.

Då kommittén som nämnts funnit en ökning av den för närvarande åt
gymnastiken anslagna genomsnittliga övningstiden önskvärd, föreslår den alltså
med bibehållande av den nyssnämnda proportionen mellan manliga och
kvinnliga seminariers nuvarande timtal för ämnet, att det sammanlagda
veckotimtalet för gymnastisk övning höjes vid kvinnliga seminarier från nuvarande
medeltal 153/4 till 18 timmar och vid manliga seminarier från
nuvarande medeltal 221/4 till 24 timmar. Därjämte föreslår kommittén,
såsom i det följande närmare utvecklas, ått för varje klass vid såväl manligt
som kvinnligt seminarium avsättas till övningar i lek och idrott samt
till teoretisk undervisning sammanlagt 2 timmar i veckan. Den tid, som
enligt kommitténs förslag skulle anslås åt ämnet gymnastik med lek och
idrott, uppgår alltså för kvinnliga seminarier till 26 timmar och för manliga
seminarier till 32 timmar i veckan.

De nämnda timsummorna utgöra enligt kommitténs mening det
högsta, som under nuvarande förhållanden kan vid seminarierna avses för
ifrågavarande ämne. Vad särskilt angår de kvinnliga seminarierna, är tydligt,
att en övningstid vid dessa seminarier av samma utsträckning som
den, som föreslagits för de manliga seminarierna, skulle kunna utnyttjas
till gagn för eleverna, och kommittén skulle för sin del icke varit obenägen
för ett förslag i sådan riktning, därest icke detta skulle medfört en
allför stor ökning av de kvinnliga seminariernas sammanlagda veckotimtal.
Såsom framgår av det redan sagda, hyser emellertid kommittén den förhoppningen,
att den föreslagna tiden skall visa sig vara tillräcklig för det
föreliggande syftet. Knappast torde man nämligen behöva befara, att
icke eleverna under denna tid skola kunna erhålla nödig kroppsrörelse,
detta så mycket mer som enligt kommitténs förslag vid kvinnligt seminarium
varje klass skall utgöra en särskild gymnastikavdelning. Härför
talar den erfarenhet, som vunnits vid jämförliga kvinnliga läroanstalter.
Även bör ihågkommas, att just det timtal, som utgör skillnaden
mellan den åt gymnastiken anslagna tiden vid manliga seminarier

Grunderna för undervisningsplanen.

276

och den tid, som skulle tillkomma ämnet vid de kvinnliga seminarierna, vid
dessa sistnämnda enligt kommitténs förslag skall ägnas åt ämnet hushållsgöromål.
Och även om man måste erkänna, att den rörliga sysselsättning,
som åtföljer undervisningen häri, icke kan ersätta den gymnastiska övningen,
synes det dock klart, att den medför eu omväxling i arbetet av
sådan art, att den i någon mån minskar behovet av ordnad kroppsrörelse.

Att tiden jämväl skall visa sig tillräcklig att bibringa även de
kvinnliga eleverna nödig personlig färdighet att kunna med framgång leda
gymnastikövningarna i folkskolan, synes så mycket mera sannolikt, som
en bety dligt större procent av de kvinnliga eleverna än av de manliga efter
utträdet ur folkskoleåldern bevistat offentliga läroanstalter och där deltagit
i ordnade gymnastikövningar. \)

Den åt gymnastikövningarna anslagna tiden skall enligt kommitténs
förslag såväl vid manliga som vid kvinnliga seminarier oavkortad användas
för det avsedda syftet, i det omklädning skall försiggå på tid utom lektionerna,
som enligt § 19 mom. 4 av stadgeförslaget avdrages från närmast
föregående och efterföljande ledighet.

Gymnastik.

Övningstidens
fördelning.

Beträffande fördelningen av den för gymnastikövningarna bestämda
tiden mellan seminariets olika klasser råder för närvarande vid de särskilda
seminarierna ganska stor olikhet. I vissa fall har timsumman lika
fördelats mellan klasserna, i andra har åt de högre klasserna givits eu
längre övningstid än åt de lägre, i andra slutligen tvärtom. Den av
kommittén för manliga seminarier föreslagna tiden medger tydligen, att
för varje klass anslås en lektion om 45 minuter dagligen, och denna anordning
synes då vara den lämpligaste. Vad angår de kvinnliga seminarierna
har det synts kommittén vara den ändamålsenligaste fördelningen
av tiden att åt första klassen anslå lektioner om 45 minuter samt åt de
övriga klasserna lektioner av 30 minuters längd. Genom att så bereda en nå -

x) Av de statistiska utredningarna (Band 3, sid. 390) framgår, att av de under åren
1901—1910 i seminarierna intagna manliga eleverna, tillsammans 2,363, endast 369 eller
15 % hade efter utträdet ur folkskoleåldern vistats vid läroanstalter, där ordnad gymnastik kan
antagas hava förekommit. Av de under samma år intagna kvinnliga eleverna åter, sammanlagt
1,746, hade icke färre än 1,188 eller 68 % efter utträdet ur folkskoleåldern undervisats
vid läroanstalter av nyssnämnd art.

Gymnastik med lek och idrott. 277

got längre övningstid åt forsta klassens elever, vilkas övning på grund av
ojämnheten i deras föregående utbildning och behovet av de gymnastiska rörelsernas
förevisande inför avdelningen torde kräva jämförelsevis längre tid,
skulle måhända den gymnastiska utbildningen biist främjas. Anses det äter
lämpligare, att även vid kvinnligt seminarium alla elever erhålla gymnastiklektioner
av samma tidslängd, torde inga hinder finnas för en dylik anordning;
lektionerna komme i sådant fåll att omfatta i det närmaste 35
minuter.

Eleverna vid ett manligt seminarium utan parallellklasser skola enligt
kommitténs förslag delas i tre gymnastikavdelningar. Beträffande elevernas
fördelning på dessa avdelningar kunna olika sätt tänkas. En lämplig fördelning
synes vara att låta den första gymnastikavdelningen omfatta första
klassen, den andra avdelningen andra och tredje klasserna och den tredje
avdelningen fjärde klassen. Härigenom beredes läraren tillfälle till större
individuell omvårdnad om de elever, som torde bäst vara i behov därav,
nämligen de nyss intagna och de snart från läroanstalten avgående. Vid
kvinnligt seminarium åter, där som nämnts övningstiden för tre klasser
föreslagits bliva något kortare än vid manligt seminarium, har det svnts
kommittén lämpligast, att varje klass bildar en gymnastikavdelning för sig,
varigenom ett bättre utnyttjande av övningstiden blir möjligt. Denna anordning
synes önskvärd även ur den synpunkten, att därigenom antalet
lärartimmar blir detsamma vid kvinnligt seminarium som vid manligt.

Att gymnastikundervisningen vid svenska seminarier har att bygga
på det svenska gymnastiska systemet är en självklar sak. Av en mångårig
erfarenhet kan också hämtas stöd och ledning för en ändamålsenlig
anordning av seminarieundervisningen i gymnastik i enlighet med det
nämnda systemets grundsatser. Och kommittén har icke funnit skäl föreligga
att ifrågasätta någon annan riktning för gymnastikmetodikens utveckling
än den, som anvisas av nämnda erfarenhet. Det är väl känt,
att utvecklingsarbetet på ifrågavarande område under de senaste årtiondena
varit livligt och att den svenska gymnastikens målsmän, med vaken blick
för fåran av stillastående och mekanisering av ett visst metodiskt förfaringssätt,
strävat att på ett allt rikare och mångsidigare sätt utforma sitt
systems grundtankar och att därigenom också tillvinna det de bredare

Gymnastik ivaclningar.

Övningarnas
art och bedrivande.

5278

Grunderna för undervisningsplanen.

Lek och
idrott»-

övningar.

folklagrens intresse, så att gymnastiken i förening med leken och idrotten
må bliva, vad den för visso kan bliva, ett det yppersta medel för folkhälsans
bevarande. Att den utveckling, som sålunda ägt rum, skall komma
att fortgå, därom torde någon anledning till tvivel icke finnas.

Jämte de vanliga gymnastiska dagövningarna böra understundom
för varje avdelning förekomma dagövningar med lösa redskap och med
stöd eller hjälp av kamrater. Tydligen är det även fördelaktigt, om gymnastikövningarna
vid lämplig väderlek bedrivas i det fria. För detta ändamål
äro vissa enkla redskapsanordningar erforderliga.

Om ett slag av övningar, vilka böra förbindas med gymnastikundervisningen,
nämligen övningar i simning och livräddning, har kommittén,
såväl i betraktande av sakens vikt som på grund av gjord framställning,
ansett skäl att särskilt erinra. Med hänsyn härtill har också föreslagits
en stadgebestämmelse (stadgeförslaget § 54:4) med åläggande för rektor
att såvitt möjligt bereda eleverna tillfälle att inhämta färdighet i simning.
Men även om i något fall omständigheterna icke skulle tillåta
detta, torde eleverna dock böra erhålla undervisning och övning i torrsiinning,
liksom även undervisning om sättet att rädda drunknande samt
återkalla skenbart drunknade till liv överallt bör förekomma.

Gymnastikens egen natur synes förbjuda en fördelning av lärokursen
mellan de olika klasserna, som innebure något mer än rent allmänna och självklara
uttalanden. Liksom hittills far denna fördelning bero på och anpassas
efter elevernas utvecklingsståndpunkt och andra förhandenvarande förhållanden.
Kommittén har därför icke funnit skäl att för detta ämne såsom
för andra framlägga kursplansförslag, som upptager någon sådan fördelning
av lärokursen mellan de olika klasserna.

Såsom förut nämnts, har kommittén ansett det nödigt, att åt lekar
och idrottsövningar anslås en bestämd tid, och kommitténs förslag innebär,
att denna tid skall för varje elev utgöra omkring två timmar under
en eftermiddag i veckan. Till ersättning för denna minskning i elevernas
fritid bör hemarbete till dag efter idrottsövning så mycket som möjligt
inskränkas och bestämmelse härom införas i stadgan (stadgeförslaget § 12
mom. 1).

Gvmnastik med lek och idrott.

279

Då särskilda förhållanden kunna ge anledning därtill, bör tydligen den
å arbetsordningen upptagna tiden för gymnastik, lek och idrottsövningar
kunna förskjutas, så att exempelvis under eu vecka tre timmar disponeras
för idrottsutflykt med eu avdelning men idrottsövningen för denna avdelning
följande vecka inskränkes till en timme eller för samma syfte avdelningens
gymnastiklektion under dag för idrottsövning sammanslås med de till
lek och idrott anslagna timmarna o. s. v. Stadgeförslagets § 14 mom. 1 ger
också rektor rätt att företaga de utbyten av lärotimmar eller andra förändringar
i den fastställda arbetsordningen, som vid särskilda tillfällen eller
på vissa platser kunna visa sig nödiga för att åt idrottsövningen vinna den
lämpligaste tidpunkten på dagen.

Kommittén anser lämpligast, att seminariets elever vid idrottsövningarna
fördelas i två avdelningar, den ena omfattande första och fjärde
klasserna, den andra de båda övriga. En sådan fördelning torde bäst befordra
den idrottsliga samövningen och lämna tillfälle till utbildande hos
eleverna av förmågan att leda lekar och idrottsövningar.

Valet av de idrotter eller lekar, som skola övas, måste givetvis bli
beroende av olika landsdelars förhållanden, årstid o. d. Önskvärt synes vara,
att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt de former av lek och idrott, som av
gammalt äga hemortsrätt i den trakt, där varje seminarium är beläget. Om
vikten av att de idrottsliga övningarna vid seminarierna icke få urarta till
sportmässiga ensidigheter och överdrifter torde* knappast i detta sammanhang
behöva erinras, då ju dessa övningar skola stå under ledning av lärare,
som fått sin utbildning i det lingska gymnastiksystemets anda och sålunda
böra känna villkoren för en harmonisk kroppsutbildning.

Skall emellertid idrotten kunna vid seminarierna tillgodoses pa det sätt
och i den utsträckning, som kommittén finner önskvärt, är det, såsom på annat
ställe i kommitténs framställning betonats (Band 1 sid. 301), nödvändigt, att
seminarierna förses med tillräckliga lekplatser eller idrottsplaner och lämplig
materiell. Vad beträffar de seminarier, för vilka nya lokaler under de senaste
åren uppförts, har också, i den mån så varit möjligt, behovet av tomtutrymme
för anordnande av idrottsplan vunnit tillbörligt beaktande, och det
är tydligt, att så bör bliva förhållandet allt framgent.

280

Grunderna för undervisningsplanen.

Teoretisk

undervis ning.

Den personliga övningen och färdigheten i gymnastik, lek och idrott
utgör emellertid icke en tillräcklig grund för den lärarutbildning i detta
ämne, som seminariet måste giva sina elever. Vid sidan därav fordras hos
dem också en teoretisk insikt rörande förutsättningarna för och de ledande
grundtankarna i det gymnastiksystem, de som lärare skola tillämpa, liksom
rörande de allmänna reglerna för lekars och idrottsövningars rätta bedrivande.
Klart är, att undervisningen härom kommer att stå i nära beröring
med undervisningen i hälsolära och liksom denna stödja sig på de
insikter om människokroppens byggnad och förrättningar, som skola meddelas
vid den biologiska undervisningen. Den stärkta ställning, som kommittén
i sitt förslag sökt bereda åt biologien och särskilt åt hälsoläran,
skall visserligen underlätta den teoretiska undervisningen i gymnastik men
ingalunda göra en sådan överflödig.1)

Att jämte den ökade tid för övningarna i gymnastik och idrott,
som, enligt vad ovan anförts, kommitténs förslag till timplan upptager»
också avsätta särskild tid för nyssnämnda teoretiska undervisning har
icke synts kommittén möjligt. Tillfälle till meddelande av sådan undervisning
bör emellertid kunna beredas inom den åt ämnet anslagna tiden.
Under de dagar, då idrottsövningar förekomma, torde genom dessa
elevernas personliga behov av kroppsrörelse kunna anses vara nöjaktigt
tillgodosett, och den till dessa dagar förlagda gymnastiktimmen bör därför
utan större olägenhet kunna användas för den teoretiska undervisningen.
Vidtages denna anordning för tredje och fjärde klasserna, skulle
således den teoretiska undervisningen under två studieår erhålla en timme
i veckan. Vid manligt seminarium, där andra och tredje klasserna skulle
tillsammans bilda eu gymnastikavdelning, finge i så fall under dagen för
idrottsövning andra klassen hava gymnastikövning för sig, under det tredje
klassen å annan tid erhölle teoretisk undervisning i gymnastik. Skulle
denna anordning av någon anledning befinnas mindre lämplig, torde dock

J) I annat sammanhang (Band 1 sid. 230 och 381) har påvisats, att det icke sällan torde
befinnas lämpligt att låta undervisningen i hälsolära ingå bland den undervisning, som bestrides
med lärarkrafter utom de ordinarie ämneslärarnas krets, samt att det likaledes kan befinnas
lämpligt att överlämna denna undervisning åt seminarieläkaren eller gymnastikläraren. Där
sistnämnda anordning lämpligen kan genomföras, torde den kunna vara till fördel för dea
teoretiska gymnastikundervisningen.

Gymnastik med lek och idrott.

281

tid för sådan undervisning på annat sått kunna vinnas. Aven om seminariets
yttre hjälpmedel för idrottsövningarna åro av önskvärd beskaffenhet,
komma under vissa tider av året och även eljest vid många tillfällen
väderleksförhållandena att lägga hinder i vägen för anordnande av lekar
och idrottsövningar i det fria. ''Till någon del kunna dessa val även bedrivas
inomhus. Men lämpligare och av större värde för elevernas utbildning
synes det vara, att den för idrottsövningarna anslagna tiden i
sådana fall användes för teoretisk undervisning, anordnad på det sätt
och under de former, som förhållandena medgiva: en mera lektionsmässigt
ledd undervisning kan omväxla med föredrag av läraren eller
kanske en och annan gång av en elev, som framlägger resultatet av
sitt till gymnastiken förlagda enskilda studium, allmännare frågor inom
kroppsvårdens område kunna upptagas till gemensamt meningsutbyte o. s. v.
Vilken av dessa anordningar än väljes, torde med hänsyn till hälsoläransförut
antydda förstärkta ställning behovet av tid för den teoretiska gymnastikundervisningen
därmed vara fyllt, så långt det med seminariets resurser
är möjligt. Ihågkommas måste nämligen alltid, att seminariets
korta utbildningstid i detta ämne lika litet som i andra kan meddela en
utbildning av samma omfattning som läroanstalter med ett speciellt utbildningssyfte.
Den genom seminarieundervisningen lagda grunden behöver
här såsom i andra fall en utveckling genom lärarens självstudium och
genom särskilda utbildningskurser.

Vid den teoretiska undervisningen måste till behandling upptagas
sådana frågor som de om rörelsernas inverkan på inre och yttre organ,
gymnastiken såsom uppfostringsmedel, den gymnastiska namnläran, de gymnastiska
övingarnas släktindelning, det gymnastiska rörelseförrådet, dagreningens
byggnad, stegringens betydelse, gymnastikövningarnas ledning under
olika folkskoleförhållanden, fel och deras rättande, gymnastikredskap
och olika lokalers förseende med sådana in. fl. Hit hör vidare redogörelse
för lekars och idrottsövningars betydelse, karaktär och indelning, för fordringarna
på lekplatser och lekmateriell, för principerna för idrottstävliimars
rationella anordnande m. in.

3$-—OS2815 Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

2 82

Grunderna för undervisningsplanen.

Undervis ningsöv ningar -

Betygs givnvng.

Kommitténs förslag till anordning av (lön praktiska lärarutbildningen
i gymnastik framställes i annat sammanhang (sid. 300 tf.). Här må
blott erinras därom, att kommittén sökt, så långt det varit den möjligt,
se denna utbildning tillgodo ocli att den tid, som skulle anslås för praktiska
övningar i detta ämne, är fierdubbelt, större, än den, som kan avsättas
för något annat av seminariets undervisningsämnen.

Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats (Band 1 sid. 287 ff.), finner
kommittén det önskvärt, att vid intagning av elever i seminariet nödig hänsyn
tages därtill, att deras kroppsbyggnad och hälsotillstånd tillåta dem att deltaga
i undervisningen i ämnet gymnastik med lek och idrott. Det oaktat kan det ju
tänkas inträffa, att en elev under studietiden vid seminariet drabbas av olycksfall
eller sjukdom, som, utan att omöjliggöra hans deltagande i seminarieundervisningen
i övrigt, sätter honom ur stånd att deltaga i de gymnastiska
och idrottsliga övningarna. Att eu sådan omständighet skulle kunna anses
som tillräcklig anledning för elevens avlägsnande från seminariet, kan väl
knappast på allvar sättas i fråga, lika litet som man t. ex. skulle kunna
påyrka en elevs förvisande från seminarium därför, att han av någon anledning
blivit oförmögen att uthärda den kroppsliga ansträngning, som är
förenad med utförandet av vissa slag av träslöjd och trädgårdsarbete, eller
därför, att han förlorat sin sångröst. Men även om eu elev av sådan anledning
icke skulle kunna förvärva den personliga färdighet i gymnastik och
idrott, som förutsättes för godkänt vitsord i ämnet, så bör intet hinder finnas
för att han genom att närvara vid övningarna och deltaga i den teoretiska
undervisningen förvärvar insikt såväl om det gymnastiska systemets
förutsättningar och ledande grundtankar som om särskilda rörelseformer.
Erfarenheten har ådagalagt, att det för eu dylik elev icke är omöjligt att
förvärva sådan färdighet i ledningen av gymnastiska och idrottsliga övningar,
att han såsom lärare skulle vara i stånd att på ett ganska tillfredsställande
sätt besörja undervisningen i gymnastik inom en folkskola, om än icke med
samma framgång som en i alla hänseenden utbildad lärare.

Den undervisningsskicklighet i gymnastik och idrott, eu sådan elev
kunnat förvärva, övar ju inflytande på och får sålunda sin värdesättning genom
det allmänna vitsord för undervisningsskicklighet, som han erhaller, varjämte

Gymnastik med lek och idrott.

281!

hans förmåga i nämnda hänseende helt visst kommer att särskilt beaktas vid
bestämmandet av vitsord över hans sätt att behandla barnen i seminariets övningsskola.
Men då det synes både i och för sig rättvist och till framtida ledning
för utnämnande myndigheter lämpligt, att även eu förefintlig insikt af nyssnämnd
art kommer till uttryck i elevens betyg, böra enligt kommitténs mening
i ämnet gymnastik med lek och idrott skilda vitsord utdelas för insikt och för
färdighet. Enär ju likväl i detta ämne en insikt, som saknar stödet av personlig
färdighet, icke kan vara lika värdefull som den insikt, vilken äger
detta stöd, och då den personliga färdigheten här måste tillmätas den
största betydelsen, torde jämte de särskilda vitsorden för insikt och färdighet
böra tilldelas eleven ett vitsord för ämnet i dess helhet, vid vars bestämmande
huvudsakligt avseende fästes å hans färdighet.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén i § 24: a av stadgeförslaget
föreslagit bestämmelser rörande betygsgivning i ämnet gymnastik med lek
och idrott.

Av det anförda torde framgå, att kommittén sökt hålla i sikte betydelsen
av att seminarierna ägna tillbörligt beaktande åt sina elevers kroppsutveckling
och utbildning såsom gymnastikledare och att den sökt så långt
som möjligt tillmötesgå de önskningar, som i detta hänseende framställts.
Att ännu längre gående fordringar på utrymme för gymnastiken å timplanen
måst avböjas, har såsom förut antytts sin grund i nödvändigheten
att söka jämnt avväga skilda men i lika grad berättigade intressen.

284

Grunderna för undervisningsplanen.

Inledning.

B. Ordningen för den praktiska lärarutbildningen.

(Jämför Band 1 sid. 205 och sid. G17.)

l)en för en blivande folkskollärares utbildning viktiga övningen i
att handhava eu skola och åt dess lärjungar meddela en på kännedom
om barnanaturen och de olika ämnenas bildningsvärde grundad uppfostrande
undervisning borde lärarkandidaten bäst kunna vinna, om lian
i eu folkskola under en erfaren och skicklig lärares ledning finge dels
åhöra undervisningen, dels själv deltaga i arbetet och därigenom göra direkt
bekantskap med folkskolans organisation och arbetssätt.

1 de flesta främmande länder sörjer man för de blivande folkskollärarnas
praktiska utbildning på likartat sätt som i vårt land. Men även
andra anordningar förekomma. På vissa håll låter man de blivande lärarna
redan före seminarietiden arbeta i folkskolan ett eller flera år under ledning
av skickliga, härtill bemyndigade lärare och, sedan seminariearbetet,
som då mest omfattar teoretiska studier av allmänbildande art, avslutats,
åter fortsätta sitt arbete i folkskolan något eller några år, innan de avlägga
fullständig examen eller mottaga sitt slutliga lärarbetyg, som berättigar
dem att söka ordinarie plats. I andra länder åter måste allmänbildningen
inhämtas före inträdet vid seminariet, och seminarieutbildningen är då
uteslutande facklig, varför större delen av den jämförelsevis korta seminariekursen
användes till arbete dels i folkskolor i närheten av seminariet,
dels i seminariets övningsskola, varefter eu första lägre examen avlägges.
Denna, måste inom bestämd tid efterföljas av eu förnyad sådan. Sedan
den unge läraren ytterligare ökat sina teoretiska kunskaper, kan ytterligare
en examen avläggas för vinnande av högre lärardiplom. Detta betyg skall

Den praktiska lärarutbildningen.

285

således utvisa resultatet dels av den vid seminariet meddelade grundläggande
utbildningen dels av lärarens fortsatta arbete på att förkovra och
utveckla sin skicklighet såsom undervisare och uppfostrare.1)

Även i vårt land har man icke varit obenägen för att låta seminarietiden
föregås av en förberedande tjänstgöring, men av flera skäl avstod
man därifrån. Ehuru eu sådan förberedande tjänstgöringstid, varunder
läraraspiranten omväxlande mottager och meddelar undervisning och hans
anlag därigenom prövas, medför den fördelen, att för lärarkallet alldeles
obekväma personer icke gärna kunna inkomma vid seminarierna, är dock
ofta den olägenheten förbunden därmed, att läraraspiranterna, som oftast
äro för unga och outvecklade att kunna göra verkligt lärorika iakttagelser
och reflektera över den undervisning, som meddelas, lätteligen frestas till
en kritiklös, blott och bart mekanisk efterapning av dess yttre teknik och
därunder kunna förvärva ovanor, från vilka de sedermera kanske aldrig
äro i stånd att frigöra sig. Även provtjänstgöring efter seminariekursens
avslutande har varit ifrågasatt, men förslaget därom avslogs av riksdagen,
emedan ''man ansåg, att seminarieutbildningen borde innebära borgen för
tillräcklig lärarskicklighet.2)

1 folkskolan, sådan denna ter sig i den med seminariet förenade
övningsskolan — en skolform, som på grund av flera omständigheter
rätt mycket skiljer sig från den verkliga folkskolan såväl i städerna
som på landsbygden — förvärva de svenska folkskollärarna under sin utbildningstid
vid seminariet den för läraranställnings vinnande nödvändiga
övningen i att undervisa. Detta sker, enligt föreskrift i seminariestadgan av
år 1886 och en kungl. förordning av år 1894 därigenom, att eleverna i de tre
högre klasserna dels på bestämda timmar övas i att under lärares handledning
och i sina kamraters närvaro undervisa övningsskolans barn,
opraktiska övningan, dels turvis hela dagen vistas i skolan, åhöra undervisningen,
deltaga i vården av barnen under rasterna och, »därvid, när så
lämpligen ske kan, under vederbörande lärares handledning och uppsikt

!) Se vidare angående denna sak redogörelserna för främmande länders lärarutbildning.

2) Band 3 sid. 61.

1886 års
stadgas f öre
skrifter an
gående den
praktiskaut
bildningen.

286

Grunderna för undervisningsplanen.

De >praktiska
övningarna» -

> Hospi teringen».

övas att meddela undervisning i de särskilda övningsämnena» (»följa undervisningen
i skolan», vanligen benämnt »hospitering»).

De praktiska övningarna taga sin början med klass II, vars elever
undervisa i övningsskolans småskoleavdelning. Klasserna III och IV undervisa
i folkskoleavdelningen eller folkskoleavdelningarna, där mer än en
sådan finnes. Åtminstone till de första lektioner eleven skall hålla har
han att några dagar i förväg utarbeta ett skriftligt lektionsutkast, antingen
fullständigt utfört eller i form av en kort disposition, vilket granskas av läraren,
som därvid påpekar felaktigheter i innehåll eller form. Lektionstimmen
fördelas oftast mellan två elever, under det att antingen alla eller en del av
klassens övriga elever tillika med en lärare, övningsskolans lärare eller eu av
seminarielärarna, sitta såsom åhörare. Omedelbart efteråt eller ock på särskild
därtill anslagen tid granskas de hållna lektionerna. Till dessa praktiska
övningar hava i klass II anslagits 2 timmar, i klass III 2 timmar och i
klass IV 6 timmar i veckan. För att den enskilda eleven skall få tillräckligt
tillfälle till övning utan att för varje lektion, som han själv håller, behöva
åhöra lika stort antal lektioner som han har klasskamrater, är det
medgivet, att klasserna må uppdelas i grupper, vilka samtliga övas i undervisning
i olika avdelningar av övningsskolan under det för klassen föreskrivna
antalet timmar i veckan. Övningsskolans anordning samt bristen
på utrymme och lärarkrafter hava dock försvårat tillämpningen av denna
föreskrift. Därför har endast undantagsvis förekommit annan uppdelning
än i två grupper. I regeln åhör således varje seminarieelev, om
klassen består av 24 till 30 elever, 11 till 14 av sina kamraters lektioner
för varje lektion, som han själv håller.

Hospitering en åsyftar att giva eleverna tillfälle dels att åhöra erfarna
och skickliga lärares undervisning, dels att se skolans arbete
på närmare håll och komma i beröring med både lärare och barn.
Varje elev hospiterar antingen en (lag i sänder eller dera i följd, i
allmänhet högst tre. Består klassen av 24 elever, erhåller varje elev
under ett läsår av omkring 36 veckors längd tillfälle till sammanlagt
högst 9 dagars hospitering; består den av 30 elever, erhåller var och en
omkring 7 hospiteringsdagar. Om elevantalet icke understiger 24 till
30 i klassen, beredes härigenom åt varje elev möjlighet att under sin

De» praktiska lärarutbildningen.

2X7

seminarietid vistas högst 472, minst 3 veckor i övningsskolan, ocli han bör
alltså kunna förvärva rätt god kännedom om denna skolas arbete och arbetssätt.

De med ovannämnda anordningar förenade fördelarna äro tydligen
högst avsevärda. Sammanräknas de timmar, som under hela seminariekursen
användas till de praktiska övningarna, erhålles för varje elev en summa
av omkring 360 timmar, motsvarande 12 hela läsveckor i folkskolan.
Den tid som eleven får tillbringa i skolan dels som åhörare, dels som
undervisare, utgör alltså, om hospiteringsdagarna medräknas, 15 till 16 veckor.

Den blivande läraren erhåller under de »praktiska övningarna» tillfälle
till utveckling och övning av sina anlag som undervisare. Vid terminens
början får han vanligen på den åt dessa anslagna tiden i något
eller några ämnen höra, huru en lärare i praktiken omsätter det som
i pedagogik- och metodikundervisningen teoretiskt meddelats. Genom
granskningen av lektionsutkastet före lektionens hållande fästes hans uppmärksamhet
vid misstag, vartill han eljes skulle göra sig skyldig, och
han bör därför med eu känsla av trygghet kunna framträda såsom undervisare
inför skolklassen och skaran av kamrater, som äro hans åhörare.
Därjämte bör åhörandet av kamraternas lektioner och deltagandet i den
lektionerna åtföljande kritiken medföra värdefulla lärdomar. Han sättes
därigenom även i stånd att för längre eller kortare tid följa de särskilda
ämnenas behandling i folkskolan och sålunda få bättre överblick av hela
undervisningen i de olika ämnena, än vad hospiteringen medgiver.

Hospiteringen erbjuder honom tillfälle att se, hur de särskilda läroämnena
av erfarna lärare behandlas och begagnas i uppfostringssyfte, och
att deltaga i arbetet i skolan samt i vården och uppfostran av barnen.
Han får iakttaga dessa både under arbetet och leken — det senare icke
det minst viktiga för att lära känna deras anlag och lynnen — och
öva sig att rätt behandla dem. Sålunda får han under hospiteringen
åtnjuta en direkt handledning i utvecklingen av sina anlag som uppfostrare,
,vilken icke lätt skulle kunna vinnas genom andra medel.

De ovan nämnda, obestridligen stora fördelarna av den nuvarande
anordningen av den praktiska utbildningen motvägas emellertid av betyd -

Fördelar air
de nuvarande
anordningarna.

Olägenheter
av de nuvarande
anordningarna.

288

Grunderna för undervisningsplanen.

liga olägenheter, till stor del föranledda av övningsskolans ringa omfattning
samt bristen på tillräckliga lärarkrafter och lokaler.

Redan förut har nämnts, att icke mindre än omkring 360 timmar av
seminarieelevens utbildningstid användas till »praktiska övningar». Det oaktat
kan i en klass på 30 elever, som delats i två grupper, den enskilde
eleven under hela undervisningstiden icke få tillfälle att undervisa mer än
sammanlagt högst 24 timmar, vilket måste anses som en allt för knapp
tid. Däremot har han att närvara vid mer än 330 av kamrater hållna
lektioner. För att avhjälpa detta missförhållande har man på senare år i
enstaka fall vid de praktiska övningarna uppdelat klass IV i mindre grupper
av 7 till 10 elever, av vilka grupper några övats i undervisning, under
det de övriga sysselsatts på annat sätt. Därigenom har antalet åhörda
elevlektioner nedbragts något. Men icke desto mindre bär det i klass IV
belöpt sig till närmare 200 hela lektioner.1)

För att förhindra, att för lång tid förflyter mellan de lektioner, vid
vilka eleven själv får undervisa, har man ofta uppdelat övningslektionerna
i 2 halvlektioner (vardera av blott 22 minuters längd). Huru önskvärt det
än är, att eleven ej nödgas flera veckor å rad vara blott åhörare, måste
•dock denna uppdelning anses vara eu mindre lycklig anordning, både på
grund därav att elevens tid för det teoretiska arbetet splittras sönder genom
50 till 60 lektionsberedelser, och därför att det oupphörliga ombytet
av undervisande inverkar alltför störande på barnen i övningsskolan.

Icke fullt tillfredsställande såväl med avseende på de sistnämnda
som på elevernas egen övning är även den ordning, i vilken ämnena
inträda vid de praktiska övningarna, och fördelningen av övningstiden
inellan de särskilda ämnena.

Det kan, för att nämna ett exempel, knappast anses pedagogiskt
riktigt att, såsom hittills skett, emedan andra klassen även betraktats som
avgångsklass för lärarkrafter i småskolan, låta eleverna i denna klass, som äro
nybörjare i att undervisa, öva sig i ett så viktigt och på samma gång
svårt ämne som kristendomskunskap i småskolan. Visserligen kunna eleverna^
i denna klass äga de för sådan undervisning nödvändiga kunskaperna

J) I det följande benämnes en lektion av 45 minuters längd hellektion, eu lektion av
22 minuters längd halvlektion.

Den praktiska lärarutbildningen.

289

i ämnet, men man kan icke av dem kräva den mogenhet och psykologiska
blick, som eleverna i högre klasser böra ha vunnit och som är nödvändig
för att bringa undervisningen till överensstämmelse med de små barnens utvecklingsgrad.

Lika litet tillfredsställande är den åt undervisningsövningarna anslagna
tidens fördelning på de olika ämnena. Det är självklart, att i de
ämnen, som i folkskolan kräva den mesta tiden, kristendom, modersmål
och räkning, beliöves mer övning än i de övriga. Enligt gällande stadga
förekomma de därför ock vid de praktiska övningarna i alla klasser, och
varje elev håller ett jämförelsevis stort antal lektioner i vart och ett av
dem i såväl småskolan, som folkskolans olika klasser. Däremot medger
tiden i fråga om skolans övriga ämnen i regeln icke mer än en hellektion
(eller två halvlektioner på ett av skolans stadier. Det händer därför, att
elever vid sin avgång från seminariet icke hållit mer än en enda lektion i
historia, geografi och naturkunnighet samt i de särskilda övningsämnena.

Då eleverna i klass II skola börja att turvis hospitera i småskolan,
hava de i allmänhet ännu icke blick för det, som är att iakttaga i skolan.
De kunna visserligen lära något av den rent yttre tekniken och
instinktmässigt efterbilda vad de se och höra, men det övriga går lätt
förlorat, därför att de icke äro mogna för att på egen hand göra iakttagelser
och reflektera över dessa. Visserligen få de under samma läsår
börja mottaga undervisning i psykologi och pedagogik, men denna undervisning,
som meddelas hela klassen, kan icke lätt sättas i något samband
med den turvis för varje elev inträdande hospiteringen, varför denna för
större delen av klassen icke blir så värdefull, som den kunde vara. Till
och med då eleverna blivit bättre förberedda för densamma, såsom fallet
är med eleverna i klass III och IV, vilka böra vara mera mogna för ett
verksamt och för deras utbildning värdefullt aktgivande på och åhörande
av lektioner, blir ofta en del av hospiteringstiden förspilld, dels på grund
därav att flera timmars åhörande är ganska tröttande, så att eleven icke
kan med tillbörlig uppmärksamhet följa även mönstergilla lektioner, då alltför
många följa efter varandra, dels därför att eu hel del lektioner äro
av den art, att de, ehuru kanske i och för sig mönstergilla, icke kunna
erbjuda mycket av så stort intresse för en tillfällig åhörare, att det upp 37—082815.

Folkunderv.-kom, let. 1. Folkskolesem. Band 2.

290

Grunderna för undervisningsplanen.

väger tidsförlusten. Så är t. ex. fallet med lektioner, där barnen större
delen av tiden äro upptagna av eget arbete, som vid lektionens början förberetts
av läraren, sasorn t. ex. uppsatsskrivning, rättskrivning o s. v.
Dylika lektioner, vid vilka den hospiterande eleven tvingas till fullständig
passivitet, kunna icke verka annat än förslöande.

Lika skadligt verkar åhörandet av en del långt ifrån mönstergilla
elevlektioner, både därför att den hospiterande eleven icke får höra den
efterföljande kritiken och därför att han, i synnerhet om den undervisande
tillhör eu högre seminarieklass än han själv, mer eller mindre påverkas
av vad han hör och ser samt börjar efterhärma felen icke mindre
än förtjänsterna. Ett dylikt suggererande inflytande torde vara orsaken
til! att vissa egendomliga uttryck och maner vid undervisningen stundom
gå i arv från klass till klass av seminarister, trots alla försök att utrota dem.

En annan olägenhet, som knappast kan undvikas, då åhörandet av
undervisning i skolan skall ske endast genom heldagshospitering, är den
ojämna fördelningen av de ämnen, i vilka den enskilda eleven får
åhöra undervisning. Hospiteringen kan nämligen endast med svårighet
anordnas annorlunda än så, att det blott är elevernas namn och bemödandet
att giva alla eleverna lika antal dagar i skolan, som bestämmer ordningen
för densamma i klassen. Följden härav blir, särskilt om eleverna,
såsom stundom sker, hospitera blott en dag i sänder, att en elev visserligen
får höra läraren hålla ett antal enstaka lektioner i olika ämnen
men det kanske kommer att bero av en slump, huruvida han får höra
lärare undervisa i dem alla. Eleven far ej heller tillfälle att höra
lärarens behandling av ett ämne under en sammanhängande följd av lektioner
eller se, hur pass hastigt han skrider framåt, i vad mån rekapitulation och
repetition användas o. s. v. Det är dä ej underligt, att seminarieeleven,
då han själv skall undervisa, lätt kommer att taga sin uppgift såsom
isolerad för sig, utan tanke på att den skall stå i organiskt sammanhang
med föregående och efterföljande, av annan lärare givna lektioner.

Slutligen hava de nuvarande anordningarna för den praktiska utbildningen
i vissa avseenden menligt inverkat på det övriga seminariearbetet.
Alltid måste ju detta i viss mån lida av den splittring av elevernas
krafter, som blivit eu följd av att den praktiska utbildningen löper

Den praktiska lärarutbildningen.

291

jämsides med den teoretiska. Särskilt hospiteringen, då eleven hela dagen
är frånvarande från den övriga undervisningen, måste åstadkomma betänkliga
luckor i såväl kunskaper som färdigheter. Men även de »praktiska
övningarna» bidraga till att åstadkomma sådana, i synnerhet därigenom att
de elever, som hava att bereda sig på att hålla övningslektioner, ofta äro
så helt upptagna av tanken därpå, att de ha föga tid eller intresse för
annat studiearbete. I de klasser, där »praktiska övningar» förekomma, blir
därför, särskilt vid de kvinnliga seminarierna, arbetsintensiteten i fråga om
de teoretiska studierna ofta mycket ojämn.

Ehuru en del av nämnda olägenheter aldrig kunna helt undvikas,
bliva de genom de hittills gällande bestämmelserna mera kännbara, än de
behövde vara. Detta beror dels därpå, att den praktiska utbildningen är
ungefär lika fördelad på icke mindre än tre av de fyra studieåren, dels
därpå att övningslektionerna icke äro samlade på korta tidsperioder utan
utbredda över hela året, dels slutligen därpå, att antalet åhörare vid varje
lektion är mycket stort, nämligen halva, stundom hela klassen. För att i
någon mån undvika dessa olägenheter har man vid vissa seminarier redan
infört åtskilliga förändringar, varför de i det föregående berörda förhållandena
icke i lika grad gälla alla seminarier. Särskilt må påpekas, att vid
några seminarier en viktig åtgärd vidtagits för att öka elevernas tillfälle
till övning i att undervisa, nämligen anordningen av de under benämningarna
»serielektioner», »inånadslektioner», »sammanhängande undervisning»
o. s. v. bekanta, mera sammanhängande övningslektionerna.

De i det föregående påvisade olägenheterna av den nuvarande fack- Kommitténs
liga utbildningen under seminariekursen kunna med få ord sägas bestå i ■r''>rslnndess
störande inverkan på de teoretiska studierna och dess mera extensiva
än intensiva art. Då nya bestämmelser träffas, böra dessa därför avse
dels att tillförsäkra åt den teoretiska undervisningen eu något länyre tid
än förut, ostörd av undervisningsövningar, dels att betrygga den åt dessa
övningar anslagna tidens bättre utnyttjande och arbetsintensitetens ökande.

292

Grunderna för undervisniugsplanen.

Ahörande
av lärares
lektioner i
övningsskolan,

itimbesök»,

I)et efterföljande förslaget avser att åstadkomma detta under bevarande
av de med de förut tillämpade anordningarna förenade fördelarna.

För att elevernas arbete med ökandet av deras allmänbildning icke skall
hindras av det till fackutbildningen hörande, borde — kunde det synas — det
senare helst icke vidtaga förrän efter det förras avslutande. På annat ställe
(Band 1 sid. 207 ff.) är redogjort för orsakerna till att kommittén icke föreslagit
eu sådan anordning. Om det förra arbetet fördelas på samtliga fyra
seminarieår, är det visserligen omöjligt att mycket begränsa tiden för det
senare. Dock anser kommittén, på grund av här ovan påvisade olägenheter
av de nuvarande anordningarna, att den praktiska delen av fackutbildningen
för lärarkallet, hellre än att som nu vara utbredd över tre hela år,
i huvudsak bör vara begränsad inom de båda sista åren. Åtminstone bör
det viktigaste momentet av den praktiska utbildningen, de undervisningsövningar,
som motsvara de i nuvarande stadga föreskrivna »praktiska övningarna»,
vara förlagt till tredje och fjärde klasserna.

Redan i andra klassen måste eleverna dock i någon mån förberedas
för dessa övningar. Detta torde bäst åstadkommas därigenom, att de i
nämnda klass få åhöra av lärare hållna lektioner- Men en ovan person
förmår, såsom förut framhållits, icke att timme efter timme med stadiguppmärksamhet
följa undervisning, vore den än av yppersta slag, och
han kan icke reflektera mvcket över vad han hör och ser. Det är där j för

nödvändigt att till eu början inskränka vistelsen i skolan till en timme
i sänder. Men inte ens denna timme kommer att bli väl använd, om icke
eleven på förhand får någon anvisning om vad han därunder kan göra till
föremål för iakttagelse. Det gäller därför att ordna åhörandet av lektioner
så, att eleven allt från den första timmen han tillbringar i skolan får ett
bestämt mål i sikte och vet, vad han skall iakttaga. Av dessa skäl föreslås
i det följande, att en lektionstimme i veckan under hela läsåret i klass II
användes till åhörande av lektioner i skolans olika avdelningar efter av
rektor i samråd med vederbörande lärare på förhand uppgjord plan, som
finnes anslagen i klassrummet eller på arinat sätt delgives eleverna, samt
att läraren i psykologi och pedagogik före varje lektion lämnar en efter
samråd med den i skolan undervisande läraren bestämd uppgift på vad

Den praktiska lärarutbildningen.

293

som särskilt skall göras till föremål för elevernas uppmärksamhet. Uppgiften
kan omfatta psykologiska iakttagelser av ett eller annat slag, iakttagelser
från den allmänna didaktikens område eller i enstaka fall rörande

° . o

de särskilda ämnenas metodik. Åhörandet av lektioner fortsättes i klass
III ehuru blott till ett antal, som motsvarar ett medeltal av omkring en
halv lektion i veckan, men med ökande av kraven på elevernas uppmärksamhet
och förmåga att iakttaga. För att i allmänhet underlätta anordningen
av dessa skolbesök utan att behöva rubba skolans arbetsordning kan
seminarieklassen uppdelas i grupper, i likhet med vad som längre fram omnämnes
i samband med »gruppövningarna». Kommittén förester för här
nämnda slag av utbildning benämningen timbesök.

Ö O Ö

Först sedan eleven under en termin åhört enstaka lektioner och kommit
till insikt om vad han därigenom kan lära, torde han kunna anses i
stånd att draga nytta av längre vistelse i skolan.

Andra klassens elever skola därför under vårterminen, i likhet med
vad för närvarande är föreskrivet, hela dagar vistas i skolan. Detta slag
av skolbesök, för vilket kommittén föreslår benämningen heldagsbesök, bär
delvis till syfte att giva ökat tillfälle till åhörande av lärarlektioner, men
dess huvudsakliga uppgift är dock att giva eleven tillfälle till förvärvande
av kännedom om skolans anordningar samt till att under lärarens
handledning och ensam med honom och barnen dels börja hålla lektioner
i lättare ämnen, dels deltaga uti tillsynen över barnen under rasterna
och träda i ett mera personligt förhållande till både lärare och barn,
än vad som kan ske, då han blott enstaka timmar besöker skolan. Under
timbesöken är det mest av läraren i hans egenskap av undervisare, soin
eleven får lära, under heldagsbesöken har han mera tillfälle att därjämte
lära även av uppfostraren.

Har åhörandet av lektioner under andra seminarieåret väl förberett
eleverna för de längre besöken i skolan och fortsättas timbesöken även
under det tredje året, torde heldagsbesöken utan svårighet kunna för varje
elev inskränkas till sammanlagt högst 15 dagar, fördelade på en tid
motsvarande 2 läsår, nämligen på vårterminen under det andra och höstterminen
under det tredje samt hela eller större delen av det fjärde se -

Skolbesök i
förening
med övningsarbete,
iheldagsbesök
i .

294

Grunderna för undervisningsplanen.

minarieåret. Om dessa skolbesök infölle först i tredje klassen, hunne
eleverna visserligen bliva ännu bättre förberedda för dem, men då förlorade
de sin betydelse i ett viktigt avseende. För elever, som aldrig
förut undervisat, oeh för sådana, som äro blyga och försagda, är det nämligen
en stor fördel att få göra sina första försök som undervisare utan annan
åhörare än den handledande läraren. Härtill bereda heldagsbesöken möjlighet,
om de börja redan i klass 11. De lämna nämligen nybörjarna tillfälle
till övning i att uppträda inför en klass oeh tillägna sig någon vana häruti,
innan de skola börja de egentliga undervisningsövningarna med ett antal
kamrater soin åhörare och utsatta för den strängare kritik, som då måste
beledsaga lektionerna.

Att fortsätta heldagsbesöken under hela det tredje läsåret skulle
däremot allt för mycket störa det teoretiska arbetet, vilket just i klass
III torde, liksom hittills varit fallet, bliva tämligen betungande, på grund
av att åtskilliga ämnen där skola avslutas. Därför föreslås, att heldagsbesöken
i klass III förläggas endast till höstterminen. I klass IV däremot bör
arbetet med den fackliga utbildningen bedrivas med största intensitet, och
därför skola heldagsbesöken där förekomma hela eller större delen av året
och även giva eleverna någon övning i skolskötsel mera på eget ansvar.

Fn svårighet, som vid hospiteringen ofta möter seminarieeleven, är,
att han icke vet vad som fordras av honom och vilken befogenhet han
har gent emot barnen. Obekant och ovan som han är med skolans anordning,
är det ej ens säkert, att han minns detaljerna av vad som därom
säges honom. Lika stor svårighet medför det för övningsskolans lärare att
för varje ny elev, som visar sig, behöva upprepa samma saker. Om
heldagsbesöken skola bliva till största möjliga gagn, är det därför nödvändigt,
att vissa enkla föreskrifter angående elevens åligganden och arbete
lämnas honom, icke blott muntligt utan avfattade i skrift eller tryck.
Det torde kunna anses fördelaktigt, om ock ej nödvändigt, att låta
dessa föreskrifter utfylla första sidorna i den anteckningsbok, utan
vilken ingen elev bör infinna sig i övningsskolan och i vilken han kan
anteckna iakttagelser angående skolan och barnen såväl som de uppgifter,
som förelagts honom, och vilken bok han bör på anfordran uppvisa för
rektor och vederbörande lärare. Vid skolbesöken bör eleven alltså ständigt

Den praktiska lärarutbildningen.

295

vara verksam, antingen såsom en vaken iakttagare och referent av andras,
lärares och barns, arbete eller ock såsom själv undervisande.

Heldagsbesöken böra omfatta minst två dagar i sänder och ordnas så,
att alla eleverna erhålla ungefär lika många dagar i skolan, dock med iakttagande
av att de elever, som förut alls icke äro vana vid undervisning,
böra erhålla något större antal dagar än de elever, som förut haft tillfälle
att förvärva någon övning i undervisning. Då barnen i småskolan
äro mindre kritiska, än de större barnen i övningsskolan snart bliva,
torde klass II böra besöka småskolan, klass III och IV folkskoleavdelningarna.
Under den första dagen böra eleverna i regeln icke deltaga
i undervisningen, men under var och en av de följande dagarna böra
de undervisa två lektioner eller delar av lektioner, eu i ett övningsämne
och en uti något lättare kunskapsämne. Redan första dagen böra de av
skolavdelningens föreståndare erhålla upplysning om i vilka ämnen de skola
undervisa, på det att de må under dagens lopp kunna göra klart för sig,
vad de behöva veta för sina lektioner, och av vederbörande lärare begära
nödvändiga upplysningar, övningen i att handhava en skolavdelning under
både arbets- och fritid och att därvid mera på eget ansvar vara uppfostrare
bör eleven vinna genom heldagsbesöken under det fjärde seminarieåret.
Den sista dagen han besöker skolan bör han helt och hållet leda
den och hålla alla de lektioner, som ej äro anslagna till gruppövningar.
Skolans lärare bör den dagen komma såsom tillfällig besökare och först
vid skoldagens slut framställa sina anmärkningar.

Heldagsbesöken äro visserligen betydelsetulla moment av elevernas
fackutbildning genom de tillfällen, de erbjuda eleverna till att göra iakttagelser
och till att själva förvärva övning i att undervisa och handhava
barnen. Men de kunna dock icke anses vara tillräckliga härför. Hädanefter
liksom hittills behövas särskilda övningslektioner. Vid dessa böra eleverna
undervisa dels under lärares ledning, fördelade i grupper och med
ett antal kamrater som åhörare, dels på egen hand var för sig och därvid
hålla en sammanhängande följd av lektioner i samma ämne.

Vid bestämmande av tidpunkten för dessa övningars inträdande
måste hänsyn tagas till att de teoretiska studierna böra fortgå ostörda så

> Gruppövningar*.

296

Grunderna för undervisningsplanen.

länge som möjligt, åtminstone tills eleverna hunnit förvärva de kunskaper,
som behövas för att val behärska de ämnen, i vilka de skola undervisa,
och tills de genom undervisningen i psykologi och pedagogik samt åhörande
av lektioner hava fått en grund för sin praktiska lärarutbildning lagd,
på vilken sedan genom övningslektionerna skall byggas vidare. Med hänsyn
härtill anser kommittén, att dessa övningar, som på grund av sättet för deras
anordnande av kommittén benämnas gruppövningar, böra taga, sin början
i klass III och med ökad tid fortsättas i klass IV. I klass III, där ännu
teoretisk undervisning meddelas uti ett flertal ämnen, av vilka några skola
avslutas i klassen, kunna av elevernas arbetstid liksom hittills i medeltal
härtill anslås blott 2 veckotimmar, i klass IV däremot ett större antal.
perioder9och För att den enskilda elevens teoretiska arbete ej skall mer än nödigt

grUningdel'' störas av tanken Pa och förberedelsen till övningslektioner, bör han under vissa
bestämda delar av läsåret vara alldeles fri från sådana. Fördenskull uppdelas
läsåret i ett jämnt antal perioder och klassen likaledes i elevgrupper,
av vilka halva antalet under eu viss period övas i att undervisa under dubbelt
så många timmar i veckan som det nyssnämnda medeltalet av 2 veckotimmar,
varemot de övriga äro på seminariet sysselsatta med något ämne,
som kräver eller medgiver delad klass — såsom laboratorieövningar, slöjd,
teckning o. s. v. —, eller ock äro de sistnämnda grupperna lediga från
klassarbete för att i stället bedriva enskilda studier. Vid början av liv
period vidtaga för de sistnämnda grupperna övningslektioner, under det
att de grupper, som förut haft sådana, bliva fria därifrån och få arbete
av nyssnämnda slag under den nya perioden, varefter åter ombyte sker.

Då det i synnerhet är genom att själv undervisa, som eleven skall utbildas
till lärare, måste det anses önskvärt, att den enskilda elevens tillfällen
härtill ökas. Av detta skäl bör gruppen innehålla blott ett fåtal
elever. Såsom maximum torde böra sättas 5. Eleven får då åhöra 4
kamratlektioner för var lektion, som han själv håller. Om klassen innehåller
30 elever, uppstå 6 elevgrupper. Är klassen mindre, kan antalet
elever i gruppen sättas lägre, varigenom eleverna få ökat tillfälle att undervisa
eller att åhöra lärarlektioner.

Vid bestämmande av periodernas längd måste hänsyn tagas till läsårets
längd, gruppernas storlek samt nödvändigheten att bereda tid för

Den praktiska lärarutbildningen.

297

eleverna att vid början av varje period, då undervisningsövningen i för
eleverna nya ämnen vidtager, åhöra en eller flera lärarlektioner i dessa
ämnen. Det här föreliggande förslaget är byggt på antagandet, att en
normalklass innehåller 30 elever, att gruppen omfattar nyssnämnda högsta
antal elever, d. v. s. 5, att varje elev i gruppen skall under perioden hålla
lika många lektioner som antalet övningslektioner i veckan för hela gruppen,
d. v. s. 4 i klass III, 6 i klass IV, och att för varje period den lärare,
som leder undervisningsövningar, i regeln skall vid periodens början
undervisa lika många lektioner, som i hans ämne under perioden komma
på en elevs lott. Periodens längd har därför beräknats till 6 veckor. Därigenom
erhåller varje elev i medeltal en övningsvecka, sedan de handledande
lärarna undervisat under den första veckan av perioden. Om läsåret beräknas
innehålla 36 övningsveckor, erhållas 6 sådana övningsperioder.
Visserligen kommer under varje period av tillfällig anledning en eller
annan timme att bortgå. Men om antalet lärarlektioner i samma mån
inskränkes, kan varje elev ändock erhålla det förut nämnda antalet lektioner.

Annan uppdelning kan naturligtvis göras, men då de för varje elev
i timplanen upptagna övningstimmarnas antal måste anses som ett minimum,
kan antalet grupper icke sättas lägre. Beträffande periodens längd
däremot måste det uppgivna antalet veckor betraktas såsom ett maximum,
då alltför långa perioder verka tröttande. Mycket korta perioder verka
däremot genom de täta ombytena störande.

Den föreslagna åtgärden att uppskjuta undervisningsövningarnas in- , Ovnings.
° ° VI J b n lektionernas

trädande till tredje klassen nödvändiggör emellertid en förändring med avse- fördelning
ende på den sko lavdelning, med vilken de skola taga sin början. Hittills Jkolans''navhar
detta enligt stadgans föreskrift varit småskoleavdelningen och detta av delningar.
flera skäl. Andra klassen har hittills även haft till ändamål att utbilda lärarkrafter
för småskolan och av denna anledning varit hänvisad till denna
skola för sina praktiska övningar. Detta skäl för ett fasthållande vid småskolan
såsom det enda skolstadium, på vilket de första undervisningsövningarria
skola röra sig, förfaller, då det nämnda målet för andra seininarieklassens
arbete enligt kommitténs förslag ej vidare skall föreligga och
det ej heller längre är i denna klass utan i den tredje, som de egentliga
undervisningsövningarna skola börja.

;58—082815. Folkunder v.-horn, bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

29*

Grunderna för undervisningsplanen.

Ett annat skäl för den hittills följda ordningen är, att man ansett
den blivande lärarens övning i att undervisa böra skrida fram genom
skolan i samma ordning som barnets undervisning och att för nybörjaren
undervisningen är lättare på småskolestadiet än på de följande skolstadierna.
Då, såsom förut påpekats, småskolans barn äro mindre kritiska, än vad
folkskolans barn vid ett seminarium i allmänhet mycket fort bliva, torde
det vara lämpligt, att elevernas första försök att uppträda inför skolklass
även hädanefter göras i småskolan. Därför hava ock dit förlagts de första
heldagsbesöken, vid vilka eleven bör få undervisa blott i de kunskaps- och
övningsämnen, där det mest kommer an på det tekniska förfaringssättet.
Härmed har dock kommittén ingalunda velat säga, att undervisningen i
småskolan i allmänhet skulle kräva mindre skicklighet än undervisningen i
folkskolan. Tvärtom torde man kunna påstå, att det för den ovane läraren
oftast är lättare att undervisa lärjungar, som redan inhämtat de första elementen
i ett ämne, varvid det således blott är fråga om att bygga vidare
på en redan lagd grund, än det är att undervisa nybörjare och således
själv lägga grunden. I ämnen sådana som läsning, skrivning och räkning
äro de tekniska svårigheterna minst lika stora vid den grundläggande
undervisningen som vid den fortsatta undervisningen på det nedre folkskolestadiet,
och ett ämne av den art som kristendomskuriskap kräver av
den i småskolan undervisande eu mognad och förmåga att bedöma vad
och huru man skall tala till de små barnen, som en nybörjare i undervisning
sällan äger. Det är ock en av många gjord erfarenhet, att det i
mer än ett avseende är svårare att undervisa små barn än större. Det
torde alltså med fog kunna påstås, att tungt vägande skäl finnas för eu
förändring, åsyftande att inom övningsskolans avdelningar på delvis annat
sätt än hittills fördela den undervisning, som motsvarar de hittills föreskrivna
»praktiska övningarna».

De egentliga undervisningsövningarnas inträdande först i tredje klassen
utesluter emellertid möjligheten av att alla elevgrupperna kunna börja
sina övningar i samma avdelning av övningsskolan. En sådan anordning
skulle dels med nybörjarundervisning alltför tungt belasta en
och samma skolavdelning, dels omöjliggöra de tre gruppernas övning

Den praktiska lärarutbildningen.

299

samtidigt, vilket åter kornme att inedföra stora olägenheter vid uppgörande
av klassens arbetsordning. Det måste därför anses lämpligast,
att tredje klassens grupper begynna sin undervisning i var sin skolavdelning.

Vid bestämmandet av de ämnen, i vilka eleverna skola meddela Ämnen vid

i 9rHPP~

undervisning, måste hilnsyn tagas, dels till vilka ämnen som under arbetet övningarna.
i folkskolan erbjuda största svårigheten och i vilka övning och handledning
därför bäst behövas, dels till att de valda ämnena icke må för nybörjaren
medföra större svårigheter, än att han skall kunna till gagn för barnen
sköta undervisningen.

Såväl för elevernas egen som för barnens skull måste det anses önskvärt,
att elevernas undervisningsövningar koncentreras på så få ämnen i sänder
som möjligt. Att låta eleven under en hel period undervisa i endast
ett ämne skulle dock utesluta möjligheten att medhinna övning i samtliga
folkskolans undervisningsämnen. Därför föreslår kommittén den anordningen
att låta varje elev, där så är möjligt, under varje period hålla två
hellektioner i samma ämne. Av denna orsak bör varje ämne helst förekomma
2 gånger i veckan, men vissa ämnen kunna ändock upptagas blott
1 timme, dels därför att övningsundervisning i ämnet förekommer både i
tredje och fjärde klassen, dels därför att minst två elever kunna inom
samma skolavdelning samtidigt undervisa var sin klass och det oaktat
erhålla vederbörlig tillsyn av den handledande läraren, såsom fallet är
med undervisningen i teckning och välskrivning samt slöjd.

För varje elev i en grupp av tredje klassen finnes under en period
tillfälle att undervisa 4 lektioner, för varje elev i en grupp av fjärde klassen
G lektioner. Alltså medhinner varje elev i tredje klassen 2 ämnen, om
vartdera ämnet har 2 lektioner i veckan på skolans läsordning; har det
flera än 2, måste lärokursen i detsamma uppdelas så, att en sammanhängande
del därav genomgås av läraren på särskild tid, den andra delen vid
gruppövningarna under 2 timmar i veckan; har däremot ämnet endast 1
timme på läsordningen, medgives, med undantag för de nämnda övningsämnena,
under perioden i regeln blott 1 timme åt varje undervisande elev.

1 tredje klassen böra därför icke förekomma mer än 2, högst 3 olika under -

300

Grunderna för undervisningsplanen.

visningsämnen under perioden. I fjärde klassen däremot bör enligt samma
grunder varje grupp under en period undervisa i minst 3, högst 4 ämnen.
Därigenom får eleven tillfälle till att på något stadium undervisa i alla
småskolans och folkskolans ämnen.

Av ovan angivna skäl utväljas av småskolans undervisningsämnen
för tredje klassen exempelvis räkning, hembygdskunskap och modersmål,
tör fjärde klassen kristendomskunskap och sång. — För undervisningen i
de nedre folkskoleklasserna torde naturkunnighet och räkning kunna anses
vara. de lättaste, varför dessa ämnen jämte teckning upptagas vid tredje
klassens gruppövningar. Till fjärde klassens väljas i stället ämnen, som
erbjuda större svårighet och äro av olika karaktär mot de nämnda. Sådana
äro exempelvis kristendomskunskap och geografi. — I de övre folkskoleklasserna
torde för tredje klassens elever räkning och modersmål samt
övningsämnena, exempelvis slöjd, erbjuda minsta svårigheten. Fjärde klassens
gruppövningar böra inom sistnämnda avdelning av övningsskolan
däremot omfatta räkning och geometri, historia och naturkunnighet.

Vid gruppövningarna böra dock icke trädgårdsskötsel, hushållsgöromål
och gymnastik förekomma. Trädgårdsskötsel, som kan övas endast
under början av höstterminen och sintet av vårterminen, måste upptagas
på särskild tid (se sid. 223 ff.), hushållsgöromål likaså, eftersom detta ämne
icke kan fördelas på 45-minuters lektioner utan kräver en samlad tid av
3 till 4 timmar åt gången (se sid. 267 och 268). övningslektioner i
dessa ämnen måste därför anordnas på andra tider än de åt gruppövningar
anslagna.

Icke heller gymnastik behöver upptagas på sistnämnda tid. Den erforderliga
undervisningsövningen i detta ämne, vilket i förhållande till
övriga undervisningsämnen harj ett avsevärt stort timantal på arbetsordningen,
kan mera effektivt vinnas på annat sätt. Redan då eleverna i
andra klassen hava heldagsbesök -i småskolan, få de börja leda ordningsrörelser,
gångarter och gymnastiska lekformer. Vidare böra de elever ur
tredje och fjärde klasserna, som hava heldagsbesök, tillika med eu elevgrupp,
bestående av en elev ur tredje klassen och två elever ur fjärde klassen,
turvis för varje dag infinna sig vid den åt övningsskolans gymnastik anslagna
tiden för att under lärarens ledning meddela undervisning. Genom

Den praktiska lärarutbildningen.

301

denna anordning kommer varje elev, innan han lämnar seminariet, att i
regeln hava fått deltaga i undervisningen omkring 30 lektioner. Slutligen
erhålla tredje och fjärde klassens elever någon övning i att vid lek
och idrott handleda barn därigenom att de få turvis tjänstgöra som lekledare,
då, i den mån lokal- och väderleksförhållanden medgiva, lek och
idrott anordnas för övningsskolans barn.

Undervisningsövningen i de tre sistnämnda ämnena kan anses så
tillräckligt tillgodose även den undervisande elevens eget behov av övning
i samma ämnen, att han bör vara befriad från deltagande i den undervisning,
som i detta ämne meddelas seminarieklassen under eu tid motsvarande
den, då han är upptagen av övningslektion.

Den förut antydda bristen'' på sammanhang i elevernas undervisning,
som uppstår, då de blott få hålla halvlektioner, anse kommitterade böra lektioner.
motverkas först och främst genom att eleven alltid skall hålla hel lektion,
där skolans arbetsordning angiver sådan. Därigenom tvingas han till att sätta
sig in uti vad som under föregående lektion genomgåtts, innan hans nya
uppgift företages till behandling. Vidare böra, sedan han fått någon övning,
föreläggas honom uppgifter, som kräva två hellektioner. Denna anordning
låter honom erfara något mera läraransvar, än vad fallet är, då han
skall svara för en uppgift omfattande blott en lektion. I sådana ämnen,
som förekomma två gånger i veckan på läsordningen, böra fjärde klassens
elever alltid erhålla sådan dubbel uppgift. En 6 veckors period medgiver
i denna klass åt varje elev i gruppen 6 hellektioner, alltså kan han få
eu dylik för 2 hellektioner avpassad uppgift i vartdera av 3 särskilda
ämnen. — Med avseende på klass III ställer sig saken något annorlunda.

Det kan nämligen ifrågasättas, huruvida icke nybörjaren möjligen har
större nytta av att efter sin första lektion i ett ämne få åhöra några lektioner
i samma ämne, innan försöket upprepas. På det särskilda seminariets
iö v n i n gs k o n fer e n s > ankommer att avgöra, huru i detta avseende skall
ordnas i tredje klassen. Dock bör även där varje elev hålla hellektioner.
Härigenom koncentreras hans arbete med övningslektionerna inom en
kortare tidsperiod, och de inverka därigenom mindre störande på det övriga
arbetet än halvlektionerna.

302

Grunderna för undervisningsplaucn.

> Serieövningar.

Ett förtydligande exempel på gruppövningarnas anordning finnes
upptaget å sid. 314 tf.

Så länge eleverna undervisa blott enstaka timmar och under ständig tillsyn,
kommer deras uppmärksamhet oftast att riktas uteslutande på den föresliggande
uppgiften såsom ett helt för sig, som måste vara avslutat inom den
tillmätta tiden och som sedan skall noga granskas. Den undervisande tänker
därför mången gång mest på åhörarna och den kommande kritiken, varemot
skolklassens och det enskilda barnets behov blir en bisak liksom
även lektionens sammanhang med den övriga undervisningen i ämnet.
Vid gruppövningarna, vilka såväl för den undervisande elevens egen som
för de närvarande kamraternas skull måste beledsagas av eu så vitt möjligt
grundlig granskning, kan dessutom lätt den faran föreligga, att den
handledande läraren, under sitt försök att föra elevens utveckling in på
en sund och riktig bana, mot sin vilja trycker alltför mycket av sin
egen individualitets prägel på elevens undervisning, varigenom denna lätt
blir opersonlig och schablonmässig. Ett medel ägnat att motverka detta
är, att eleven redan vid undervisningsövningarna under seminarietiden får
tillfälle att fritt röra sig inom icke allt för snäva gränser. Även för att
eleven må få eu viss frihet för sin individualitet och tillfälle att erfara
läraransvar, både i fråga om undervisning och upprätthållande av disciplin,
i något större utsträckning, än vad som är möjligt, då eu i klassen närvarande
lärare genom sin auktoritet lägger band både på den undervisande eleven och
på barnen, bör enligt kommitterades förmenande den förut omnämnda och vid
vissa seminarier redan under ganska lång tid prövade anordningen med sammanhängande
undervisning, meddelad av enskilda elever, överallt införas och
ytterligare utvidgas. Där denna undervisning förekommit, har varje elev i
klass IV fått hålla en följd av 4 högst 8 lektioner i samma ämne under
läsåret. Resultatet av denna undervisning såväl som det intresse och den
tillfredsställelse, varmed eleverna i regeln omfatta den, visar, att man
genom dess anordnande slagit in på en riktig väg. I kommitterades förslag
beräknas därför dessa undervisningsövningars antal ökat så, att varje
elev skall undervisa i 2 särskilda ämnen, i vartdera ämnet en lektionsföljd
omfattande 6 lektioner.

Den praktiska lärarutbildningen.

303

Vid vårterminens slut torde de från klass III uppflyttade eleverna
böra få giva ti 11 ko ti na, vilka ämnen var och en helst önskar för dessa lektioner,
varefter vid arbetsordningens uppgörande tages den hänsyn till de
uttryckta önskningarna, som förhållandena medgiva.

Serieövningar hållas lämpligast av elever, som för tillfället äro fria
från gruppövningar, varför antalet timmar i en serie föreslagits lika med
antalet veckor i perioden. En elev medhinner alltså under en period eu
serie av lektioner i ett ämne eller i en ämnesgren, som har 1 lektion i
veckan på skolans arbetsordning. Har ämnet 2 lektioner, medhinna under
perioden två elever var sin serie.

För två serier åt var och en av alla eleverna erfordras, då perioden
omfattar 6 veckor, under var och en av de sex perioderna tillfälle till 10
serier. På skolans läsordning måste därför 10 timmar i veckan reserveras
för detta ändamål. För att underlätta anordningarna kan den ena eller
andra av folkskoleavdelningarna under dessa timmar vara uppdelad i klasser,
som undervisas i olika rum, d. v. s. såsom skolformen litt. A. Småskolan
bör dock vara befriad från dylik undervisning.

Undervisning med serieövningar torde kunna meddelas i såväl kunskaps-
som övningsämnen, dock av samma elev icke i mer än ett av de senare.

Den lärare, som i skolan svarar för det för serieövningen bestämda
ämnet, lämnar vid periodens början åt den elev, som skall undervisa, en
uppgift krävande omkring 6 lektioner, vilken uppgift eleven själv fördelar
på dessa. Särskilt under den första lektionen, men även någon gång under
de följande, gör läraren besök i klassen; under den sista får den undervisande
eleven anställa förhör på det genomgångna, eller ock kontrolleras på
annat sätt resultatet av undervisningen. Den elev, som skall fortsätta, där
en undervisande slutar, bör i regeln vara närvarande under den eller de
sista lektionerna.

För att serielektionerna icke skola nödvändiggöra elevernas frånvaro
från den teoretiska undervisningen, böra de, där detta låter sig göra, förläggas
till sådana timmar, då klassen i övrigt är ledig från arbete inom
läroanstalten. Enär klass IV icke sysselsättes på seminariet lika många
veckotimmar som de övriga klasserna, torde en sådan anordning kunna
irenom föras. Om 3 elever samtidigt undervisa var sin av folkskolans av -

304

Grunderna för undervisningsplanen.

Besök i
andra läroanstalter.

delningar under 2 timmar, och 2 elever undervisa under 2 andra veckotimmar
exempelvis de nedre och övre folkskoleklasserna, fordra de 10
serieövningarna för veckan endast 4 timmar på fjärde klassens schema.
Uppdelas skolavdelningarna i klasser på det sätt, att t. ex. 4 elever kunna
undervisa samtidigt under 2 timmar i veckan och 2 elever under 1 timme,
behövas blott 3 timmar på fjärde klassens arbetsordning o. s. v. Genom att, i
likhet med vad ovan föreslås, förlägga serieövningarna till timmar, som i
övrigt äro fria från undervisning, möjliggöres det även för de 5 elever, som
vid gruppombytet skola övertaga undervisningen men som under perioden
äro upptagna av gruppövning, att infinna sig såsom åhörare vid de sista serielektionerna
i det ämne, som var och en skall övei''taga vid periodens slut.

Då den med seminariet förenade små- och folkskolan på grund
av sin karaktär av övningsskola, där antalet lärare, de undervisande eleverna
inberäknade, är lika stort som lärjungarnas, aldrig kan komma att
arbeta under fullt normala förhållanden, kommer bekantskapen med densamma
icke att bli detsamma som bekantskap med den verkliga folkskolan
jämte dess överbyggnader. Det är emellertid av stor vikt för den unge
läraren att ha fått se något av arbetet uti denna, innan han själv vinner
anställning där; det måste därför anses som en stor fördel, om han redan
under sin utbildningstid får se någon eller några typer av folkskolan och
fortsättningsskolan i fullt arbete. Detta kan blott ske genom tillfälliga
besök, efter på förhand uppgjord plan, i stadens och den närmaste traktens
folkskolor. Då fjärde klassens elever både genom sin teoretiska och
praktiska fackbildning äro bäst i stånd att draga fördel av dessa besök,
böra sådana förekomma blott i klass IV. Det är att hoppas, att svårigheter
från skolmyndigheternas sida att erhålla tillstånd härtill icke skola
möta, då det är i det allmännas intresse att få så väl förberedda lärare
som möjligt och dessutom den kommun, i vilken seminariet är beläget,
har den fördelen av detsamma, att den erhåller kostnadsfri undervisning
för ett antal barn, som eljes skulle åsamka stadens skolväsende ökade
kostnader. För många av seminariets elever kan det även vara av intresse
och gagn att få någon föreställning om undervisningen i andra slags
läroanstalter för barn och ungdom t. ex. allmänna läroverk, flickskolor

Den praktiska lärarutbildningen.

305

o. s. v. Ett eller annat besök i sådana läroanstalter bör i allmänhet utan
svårighet kunna åvägabringas.

Ofta får en lärare en och annan lärjunge, som i kroppsligt eller
själsligt avseende är undermålig. Det tillkommer då läraren att söka
prövä, till vilken grad barnet är i stånd att till gagn för sig självt och
utan skada för sina kamrater deltaga i undervisningen tillsammans med
normala barn. För att i någon män förberedas härför bör den blivande
läraren, där möjlighet härtill finnes, under seminarietiden få göra besök
exempelvis i skolor för själsligt efterblivna barn och idioter eller för blinda,
dövstumma, lytta och vanföra. Vikten av att den blivande läraren får någon
kännedom om eller åtminstone intresse för, hur undervisningen av sådana
barn skiljer sig från undervisningen av normalt utvecklade, är påtaglig.

De nämnda slagen av skol besök äro av den stora betydelse för lärarens
fackbildning, att tid härför måste beredas. Detta kan ske därigenom,
att högst fyra halva eller två hela läsdagar vardera terminen under fjärde
seminarieåret anslås till sådana besök. De kunna exempelvis företagas,
efter erhållet tillstånd av vederbörande skolstyrelse, antingen av hela eller
halva klassen under lärares ledning eller ock turvis av två elever åt ffån^en,
vilka permitteras från den övriga undervisningen för att göra dylika besök.
Det sistnämnda förfaringssättet gåve nog det bästa tillfället till att lära
känna arbetssättet i läroanstalten i fråga, men det förra medför den fördelen,
att iakttagelserna kunna göras till föremål för diskussion under lärares
ledning inom klassen, och torde därför lämna största behållningen. Den
erforderliga tiden må vid behov tagas från de, enligt § 13 mom. 3 i stadgeförslaget,
för elevernas enskilda studier avsatta 2 dagarna i varje månad.

1 vad mån det för undervisningsövningarnas omlägrgnino- ansrivna
syftet: ökat tillfälle till övning ehuru under kortare tid och med bättre
utnyttjande av tiden, kan vinnas genom de föreslagna anordningarna, framgår
av nedanstående jämförelse med de tillfällen till övning, som f. n.
vanligen finnas vid seminarierna.

Vid denna jämförelse äro halvlektionerna reducerade till hellektioner,
läsveckornas antal under läsåret är beräknat till 36 och elevernas antal i
klassen till 30.

39—082815. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Jämförelse
mellan nuvarande
och
föreslagna
tillfällen
till övning.

306

Grunderna för undervisningsplanen.

1. Enligt nu vanligen förekommande anordningar.

a) Varje elev »följer skolan» omkring 21 dagar. Därunder åhör han
lektioner, dels lärares, dels kamraters, samt undervisar i övningsämnena,
om tillfälle härtill gives i skolavdelningen.

b) Vid de »praktiska övningarna», då klassen oftast är uppdelad i 2
grupper, få eleverna, i några seminarier vid läsårets, i andra vid terminens
början, vanligen åhöra en eller flera lektioner hållna inför klassen av de
handledande lärarne. Dessa lektioner inräknas här i de åhörda elevlektionerna,
då uppgift om deras antal icke kunnat erhållas. Sålunda får
varje elev

åhöra kamrater själv hålla

omkring högst

i klass II.......67 lektioner 5 lektioner

i klass III.......67 » 5 »

i klass IV....... 200 » 15 »

summa 334 lektioner 25 lektioner
2. Enligt de föreslagna anordningarna.

a) Varje elev har skolbesök minst 14 dagar, varunder han undervisar
15 till 20 timmar i både kunskaps- och övningsämnen och för övrigt åhör
lärares och kamraters lektioner. Dessutom åhör han i andra klassen enligt
på förhand uppgjord ordning på särskild tid utom heldagsbesöken omkring
36 lärarlektioner (vartill ytterligare kommer ett antal dylika lektioner i

klass III). b) Vidare får han	åhöra lärare	åhöra kamrater	själv hålla
vid gruppövningarna i klass III ......	12 lektioner	48 lektioner	14 lektioner
i klass IV ..... .	18 »	72	19
vid serieövningarna i klass IV......	_ »	4 »	12 »
summa	30 lektioner	124 lektioner	45 lektioner

Med färre elever i gruppen vinnes ökning i de av varje elev hållna
lektionernas antal.

Den praktiska lärarutbildningen.

1307

Härtill komma ytterligare övningslektioner på särskild tid dels i
trädgårdsskötsel, dels i gymnastik (omkring 30 lektioner för varje elev)
och i husliga göromål (omkring 10 timmar för varje elev i fjärde klassen).

Antalet av varje elev hållna lektioner ökas därigenom till omkring 80 (för
kvinnliga elever till närmare 90).

Av denna jämförelse framgår, att enligt det föreliggande förslaget

minskas de åhörda kamratlektionernas antal till föga mer än en
tredjedel,

beredes rikare och regelbundet tillfälle till åhörande av lärarlektioner
och

ökas elevernas övning i att undervisa såväl i kunskapsämnen som
i övningsämnen.

Seminarieeleverna hava alltid varit ganska mycket betungade av ökning eller
det förberedelsearbete, som de »praktiska övningarna» krävt. l)et kan
därför tyckas vara en vansklig sak att — såsom bär föreslagits — högst
väsentligt öka övningslektionernas antal. Då kommittén likväl ansett detta
nödvändigt, har kommittén icke tänkt sig, att arbetet härmed skall komma
att verka betungande i förhållande till timantalets ökning. Tvärtom må
man våga hoppas, att elevernas tid icke skall behöva tagas i anspråk lika,
mycket som förut. Oavsett elevernas i det föregående påpekade bättre
underbyggnad i fråga om kunskapsmaterialet, bör det nämligen innebära
en avsevärd lättnad i beredelsearbetet, att detta för varje gång samlas på
två genom blott ett par dagar skilda lektioner i ett och samma ämne.

En annan sak, som bör bidraga att göra undervisnino-sövnin^arna
mindre betungande, är den föreslagna anordningen, att varje elev skall få
tillfälle att hålla sina första lektioner utan andra åhörare än läraren och
att vid de följande lektionerna de närvarande kamraternas antal skall inskränkas
till fyra. Härigenom komma lektionerna att berövas sin högtidliga
prägel, vartill även bör bidraga den omständigheten, att de under övningsperioderna
följa tätt på varandra.

Huruvida antalet övningslektioner skall kunna ökas utan att medföra
en ökad arbetsbörda för eleverna, beror emellertid i väsentlig grad
av det sätt, varpå förberedelsen till dessa lektioner sker.

308

Grunderna för undervisningsplauen.

Lelclions beredelse.

Synnerligen viktigt, icke blott för arbetet under seminarietiden utan
för elevens hela kommande lärarverksamhet, är, att han får vänja sig vid
en omsorgsfull men icke för tidsödande beredelse till de lektioner, han
skall hålla, I regeln har hittills så långvarigt arbete av seminarieeleven nedlagts
på denna förberedelse, att det icke stått i rimlig proportion till det
åstadkomna resultatet. Följden har blivit, att den unge läraren, då han
kommit ut i självständig lärarverksamhet, helt naturligt icke kunnat fortsätta
på samma sätt som under seminarietiden, varför han i stället mången
gång gått till motsatt ytterlighet och upphört med all förberedelse.
Att arbetet för särskilt de första övningslektionerna blivit så tidsödande,
torde till största delen bero på elevernas ringa teoretiska underbyggnad.
Då man på grund av lärokursernas omläggning och undervisningsövningarnas
framskjutande har anledning hoppas, att nämnda olägenhet för
framtiden skall minskas, böra eleverna hädanefter, då de börja undervisa,
kunna behärska sitt ämne så pass mycket, att för undervisningen i småskolan
och den egentliga folkskolan den direkta förberedelsen företrädesvis
kan bestå uti ett ordnande av kunskapsinnehållet och sammanförande av
åskådningsmedel. Som omtanken om skolans lärjungar kräver, att alltför
grova misstag förebyggas, bör dock i svårare ämnen dels läraren vid
uppgiftens lämnande, vilket i regeln bör ske blott någon dag eller få
dagar före lektionens hållande, giva nödiga anvisningar, dels eleven skriftligen
utarbeta en plan eller ett utkast, som visar, hur han ämnar lösa
uppgiften, och som av läraren genomses.

Lektionsutkast kunna som bekant vara av två slag. Det ena är det,
som består i nedskrivande av hela lektionen i den form, i vilken den
undervisande ämnar hålla den, med alla frågor och meddelanden på förhand
formulerade. Det andra består i eu disposition av ämnet med angivande
av vad som skall upptagas och i vilken ordning samt hur den
undervisande ämnar gå till väga vid utvecklingen av svårare moment av
den föreliggande uppgiften. Nybörjaren skriver med förkärlek på förstnämnda
sätt, och inlär sedan hela lektionen som en utanläxa, vilket för honom medför
vissa ganska stora faror. Dels binder han sig själv vid en på förhand
in i minsta detaljer uppgjord tankegång, som han nödgas genomföra utan
avseende på sina lärjungars behov, och tvingar således in dem i ett mången

Deii praktiska lärarutbildningen.

309

gång mycket konstlat schema. Dels blir hans undervisning i hög grad
opersonlig, då han »läser upp» sin lektion under synbar ansträngning att
icke förlora någon av de detaljer, han mödosamt inlärt.

För att från början vänjas vid att taga all hänsyn till sina lärjungars
svar liksom även att vid lektionerna begagna ett enkelt och
naturligt talspråk bör därför eleven helst hålla sina första lektioner
utan annan skriftlig förberedelse än några korta minnesanteckningar.
Att någon gång vid undervisningen i didaktik hela klassen ålägges att
att skriva ett fullständigt utkast till en lektion över ett bestämt ämne,
torde däremot kunna anses som en gagnelig övning, då det ger eleven
tillfälle att erhålla en grundligare kritik av lektionens formella sida än
den, som bör förekomma vid övningslektionerna. Dylika »skrivna lektioner»
böra däremot icke få förekomma som beredelse till lektioner, som
verkligen skola hållas. Först sedan eleven hållit några lektioner i lättare
ämnen och vid undervisningen i didaktik fått lära sig, hur han skall skriva
lektionsutkast, bör han till gruppövningar i svårare undervisningsämnen
utarbeta sådana. Skola dessa bliva av verkligt gagn, måste de granskas
av de lärare, som leda undervisningsövningarna. För att icke verka för
betungande på eleverna får denna granskning dock icke vara mycket detaljerad.

Nybörjarnas första lektioner äro naturligen de, som giva mesta anledning
till grundlig och detaljerad kritik. Ofta hava de säkert även gjorts
till föremål för en sådan. Det må dock ifrågasättas, om den tidiga kritiken
kan vara till verkligt gagn för de gryende läraranlagen. Snarare torde man
kunna antaga, att dessa skulle hava gott av att under de första övningslektionerna
lämnas alldeles utan direkt kritik och att lärarens handledning
således blott borde gå ut på att uppmuntra den undervisande till att röra
sig fritt och otvunget med sin uppgift, innan någon direkt granskning av hans
arbete företages. Av denna anledning torde läraren i klass II böra inskränka
sin kritik till det minsta möjliga. Däremot måste i klass III de flesta övningslektioner
hädanefter liksom hittills göras till föremål för granskning både
från saklig och allmänt didaktisk synpunkt. Om uppmärksamheten därvid
riktas mera på förtjänsterna än på ofullkomligheterna och kritiken icke

Granskning
åt! övningslelctioner -

310

Grunderna för undervisningsplanen.

urartar till ett småaktigt utplockande av detaljfel, torde den komma att
förlora mycket av sin oroväckande karaktär. An mer bör detta bliva
fallet, då det icke längre blir hela eller halva klassen utan högst fyra
elever, som skola deltaga i densamma, och den dessutom i regeln måste
förläggas idke till lärotimmen utan till eu stund av ledigheten omedelbart
efter lektionen. Endast i undantagsfall bör granskningen av enskilda lektioner
förekomma i samband med den behandling av metodiska frågor,
vilken närmare beskrives hämedan.

I klass IV däremot, där eleverna fått mera vana vid undervisning
och säkerhet i uppträdande inför klassen och därför kunna ådagalägga
större frimodighet, bör gärna en lektion då och då göras till föremal
för en mera ingående kritik. Önskvärt är, att en lektion i vart och
ett av de ämnen, som förekomma vid fjärde klassens gruppövningar, underkastas
eu dylik, varvid det sätt, på vilket principerna för undervisningen i
det ifrågavarande ämnet blivit tillämpade vid lektionen, noggrant belyses.

Även serieövningarna böra, ehuru de icke på samma sätt som gruppövningarna
granskas för varje gång, dock vara underkastade någon kontroll
av den lärare, som givit uppgiften; särskilt gäller detta den sista lektionen,
då resultatet av de föregående lektionerna i någon mån skall framläggas.

Behandling För att behållningen av undervisningsövningen skall bliva större

aVffågorSkasåväl för den undervisande som för åhörarna och komma undervisningen
i de särskilda ämnenas metodik till godo, böra enligt kommitténs mening
vissa timmar anslås till ett slags konferens, vid vilken ledaren av övningen
tillsammans med de under perioden undervisande elevgrupperna samtalar
om iakttagelser som gjorts och om frågor, vartill undervisningsövningen i ett
visst ämne givit anledning. Då det är flera lärare, som leda övningarna,
måste den härför anslagna timmen delas mellan dem så, att för varje
vecka turvis en lärare disponerar konferenstimmen. Som endast eu mindre
del av klassen i regeln varit närvarande vid de lektioner, som närmast
skola giva stoffet för diskussionen, bör konferenstimmen oftast användas
icke till detaljerad kritik av enskilda lektioner utan till samtal om
frågor av mera allmänt intresse. Dessa kunna uppställas antingen av läraren
eller av någon av de elever, som hållit eller åhört lektioner i ämnet,

Den praktiska lärarutbildningen.

311

och böra eleverna uppmuntras att fritt och oförbehållsamt framlägga sina
åsikter. I klass III bör den för perioden härför bestämda veckotimmen
användas dels till samtal av nyssnämnda art, dels till den framställning
av småskoleämnenas metodik och teknik, som läraren i småskolan bäst kan
iriva. Några timmar behövas därvid för en kort kurs i de viktigaste s. kåskådnings-
eller formningsarbeten, som vid hembygdsundervisningen i
små- och folkskolan skola utföras av lärare och barn. Kursen skall endast
avse att meddela eleverna den grundläggande kännedomen om och någon
färdighet i dessa arbetens teknik, särskildt i fråga om de enkla modelleringsarbeten,
som för nämnda undervisning äro nödvändiga.

Den med konferenstimmens delning mellan flera lärare förenade
svårigheten vid arbetsordningens uppgörande behöver icke verka avskräckande,
då densamma häves därigenom, att i nödfall under en
enstaka timme då och då en seminarieklass kan sysselsätta sig på egen
hand och en skolklass kan anförtros åt den åhörande eleven.

Enligt den nuvarande stadgan är ledningen av de praktiska övningarna
i småskolan överlämnad i den lärares händer, som förestår småskolan.
Denna i och för sig riktiga grundsats har däremot icke kunnat
tillämpas i fråga om undervisningen i folkskolan. Det har nämligen ansetts
nödvändigt, att den lärare, som undervisar i ett ämne på seminariet,
även leder undervisningsövningarna i ämnet i skolan, dels på grund av sin
större fackkunskap, dels på grund av önskvärdheten av att seminarieläraren
står i så nära kontakt som möjligt med övningsskolan. Ty blott i det fall,
att seminarieläraren själv deltager i skolans arbete, kan han bedriva elevernas
undervisning i sitt ämne så, att den blir i bästa mening praktisk
med hänsyn till deras framtida arbete. Hur beaktansvärd denna synpunkt
än är, må man ifrågasätta, huruvida fackläraren, som kommer till övningsskolan
såsom en tillfällig gäst, är lämplig som ledare av elevernas undervisningsövningar,
huruvida icke för deras utbildning är av lika stor
betydelse, att de därvid få åtnjuta den erfarne folkskollärarens handledning.
Det är för den blivande läraren visserligen gott att få lära sig, hur man
i varje enskilt ämne söker nå bästa möjliga resultat. Men det är onaturligt
att vid undervisningen av så små barn som lärjungarna i de nedre folkskole -

Ledare av
undervisning
sövningarna.

312

Grunderna för undervisningsplanen.

klasserna timme efter timme låta en ny lärare försöka driva de små
framåt intill det yttersta måttet av deras krafter. Detta är ju till eu
viss grad ett nödvändigt ont vid ett seminariums övningsskola, där den
ena eleven efter den andra skall uppträda som lärare, men det är just
därför desto mer nödvändigt, att åtminstone på det lägre stadiet en reglerande
kraft finnes. Eleverna böra få tillfälle att i övningsskolan so den
enhetliga ledningen inom en skolavdelning, där icke fack- utan klasslärarsystemet
tillämpas. Där vet läraren, till vilket mått lärjungarna under en
föregående lektion blivit ansträngda och vad som därför kan fordras av
dem. Han känner vart barns individuella läggning och kan rätta sig
därefter på ett helt annat sätt än seminarieläraren, som har med barnen
att göra endast en eller två timmar i veckan. Av dessa skäl måste det anses
önskvärt, att ledningen av undervisningsövningarna delas mellan seminaric-
och övningsskollärarna mera jämnt, än hittills varit fallet, och att
icke blott småskolans lärare utan även folkskolans deltaga uti ledningen av
gruppövningarna och kontrollen av serieövningarna. Särskilt bör den del av
undervisningsövningarna, som är förlagd till folkskolans nedre klasser, icke
mindre än den till småskolan förlagda helst anförtros åt dessa avdelningars
föreståndare, varemot seminariets lärare böra deltaga i ledningen av övningarna
i de övre folkskoleklasserna och i avdelningen för fortsatt undervisning.
Men det bör dessutom åligga varje seminariets lärare såsom en
skyldighet — oavsett om han har sådan ledning sig anförtrodd eller icke
— att begagna alla tillfällen till att göra sig förtrogen med övningsskolans
arbete i hans eget eller detta närstående ämnen.

Förslagets Såsom redan förut antytts, kan seminariets övningsskola icke vara

inverkan på ....... . , .

övnings- en normalskola i den mening, att arbetet där pagar pa ett för en vanlig

skolan. sm;\- eller folkskola fullt normalt sätt. Behandlingen av lärjungarna erbjuder
i vissa fall mindre, i andra fall större och andra svårigheter än i
en vanlig folkskola. Undervisningen störes av de oupphörliga ombytena
av undervisare, av vilka en del äro nybörjare. Det är därför nödvändigt
att vidtaga sådana anordningar, att seminarieelevernas behov av övning
kan tillgodoses, utan att skolans lärjungar bliva mer än nödigt lidande
därpå.

Den praktiska lärarutbildningen.

313

Hittills har för de praktiska övningarna krävts sammanlagt för de
tre seminarieklasserna omkring; 20 timmar i veckan. Enligt den föreslagna
anordningen med gruppövning behövas i klass III 4 lektioner i
veckan för varje grupp, alltså 12 lektioner i veckan. I klass IV'' behövas
av samma anledning 6 lektioner åt vardera av 3 grupper, alltså 18 i veckan.
För 2 lektionsserier om 6 lektioner åt varje elev behövas under året 360
lektioner eller i medeltal 10 lektioner i veckan. Härtill komma ytterligare
lektionerna under heldagsbesöken, vilkas antal torde bliva minst 15 i veckan.
Summan av de för elevernas övning erforderliga lektionerna på skolans
arbetsordning blir alltså mer än dubbelt så stor som förut.

För att förebygga den alltför stora belastningen med elevlektioner
har kommittén föreslagit, att övningsskolan vid ett enkelt seminarium
skall omfatta minst fyra avdelningar nämligen utom småskola en folkskola
enligt litt. B samt en folkskolans högre avdelning. Tillfällen för eleverna
att göra bekantskap med olika skolformer ävensom att erhålla ökad övning,
utan att barnen under allfor många timmar skola nödgas sakna
undervisning av sina egna lärare, vinnes genom den egentliga folkskolans
tillfälliga uppdelning dels i klasser enligt litt. A, dels i två paralella
B-skolor, vardera omfattande hälften av barnantalet i de särskilda klasserna.
I båda fallen kommer den egentliga folkskolan att för tillfället
bestå av fyra avdelningar i stället för två. För att eleverna skola förvärva
någon erfarenhet även av den på landsbygden vanliga skolformen litt.
E, är det dock nödvändigt, att vid några av deras timbesök, heldagsbesök
och gruppövningar alla fyra folkskoleklasserna under några få timmar
i veckan undervisas gemensamt. Aven vid sådana tillfällen kunna
emellertid, där så befinnes lämpligt, klasserna tudelas och undervisning
enligt litt. E således meddelas samtidigt i två lärosalar.

Genom övningsskolans utvidgning kommer antalet av de timmar,
under vilka barnen måste sysselsättas med tysta övningar, att bliva väsentligt
minskat. Halvlektionernas utbytande mot hd- och dubbellektioner
samt de vid gruppombytena inskjutna lärarlektionerna skola medföra den
fördelen att ombytena av lärare bliva färre samt att skolans lärjungar
även under den åt gruppövningarna anslagna tiden emellanåt
få åtnjuta sina egna lärares undervisning, vilken vid behov kan upp 40—082815.

Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

314

Grunderna för undervisningsplanen.

Samman fattning.

Exempel
på anordningen
av
gruppövningar.

hjälpa den ojämna elevundervisningen. På samma gång som de föreslagna
förändringarna medföra ökade tillfällen till övning för seminarieeleverna,
medföra de således även för övningsskolan så pass avsevärda fördelar,
att dessa kunna mer än uppväga de därmed förbundna olägenheterna.

Enligt kommitténs förslag skall alltså den praktiska övningen vid
utbildningen för lärarkallet förvärvas därigenom, att eleverna

1) åhöra undervisning

i övningsskolan, där de dels gruppvis på bestämd tid äro närvarande
vid lärarlektioner (»timbesök»), dels en i sänder vistas hela skoldagar
och följa undervisringen i en bestämd avdelning (»heldagsbesök»);

i andra läroanstalter, såsom folkskolor, yrkesskolor, abnormskolor in. fl.,
där de under lärares ledning göra enstaka besök, klassvis eller ett par i sänder;

2) deltaga i skolarbete och under lärares ledning övas

i att undervisa, då de dels under heldagsbesöken, varje dag utom
den första, hålla 2 lektioner efter anvisning av skolavdelningens föreståndare,
dels gruppvis på bestämda timmar under särskild lärares ledning
undervisa i någon av skolans avdelningar (»gruppövningar»), dels turvis
på egen hand hålla en sammanhängande följd av lektioner i ett eller flera
ämnen (»serieövningar»); samt

i att handhava skobi, då eleven vid vistelsen i skolan får dels dagligen
deltaga såväl i vården om barnen som i andra delar av lärarens arbete,
dels till sist på eget ansvar under en dag helt och hållet sköta
skolavdelningen och svara för undervisningen.

* *

I överensstämmelse med å sid. 295 ff. angivna synpunkter kunna gruppövningar
exempelvis ordnas så, att eleverna i

klass III undervisa: i småskolan i räkning 2 lektioner, modersmål 1 lektion,
hembygdskunskap 1 lektion, summa 4 lektioner; i folkskolans nedre klasser
i naturkunnighet 2 lektioner, räkning 1 lektion, teckning och välskrivning 1 lektion,
summa 4 lektioner; i folkskolans övre klasser i modersmål 2 lektioner, sång
1 lektion, slöjd 1 lektion, summa 4 lektioner;

klass IY undervisa: i småskolan i kristendomskunskap 2 lektioner, modersmål
1 lektion, sång 1 lektion, summa 4 lektioner; i folkskolans nedre klasser

Den praktiska lärarutbildningen.

315

i kristendom skunskap 2 lektioner, modersmål 2 lektioner, hembygdskunskap och
geografi 2 lektioner, summa 6 lektioner; i folkskolans övre klasser i kristendomskunskap
1 lektion, räkning och geometri 2 lektioner, historia 2 lektioner, naturkunnighet
2 lektioner, teckning och välskrivning 1 lektion, summa 8 lektioner.

Dessa lektioners fördelning mellan de olika eleverna torde klargöras genom
följande exempel på gruppövningarnas anordning i en klass av högst 30 elever.

Klassen uppdelas i 0 grupper A, B och C, samt D, E och F. De tre första
hava undervisningsövning, de tre senare äro lediga från sådan övning och sysselsättas
på de åt halva klassens gruppövningar bestämda timmarna med annat arbete
t. ex. laboratoriearbete. Efter en period av 6 veckor göres gruppombyte så,
att grupperna D, E och F hava undervisningsövningar samt A, B och C sysselsättas
på samma sätt som D, E och F under den första perioden. Efter 0 veckor
sker åter gruppombyte men så, att gruppen A kommer att undervisa i samma
ämnen och skolavdelning som förut gruppen B, denna i de ämnen och den avdelning,
söm förut gruppen C, den sistnämnda i samma ämnen och avdelning som
förut gruppen A. Vid tredje periodens slut sker åter gruppombyte, och grupp
D börjar då undervisa i den skolavdelning och de ämnen, som förut grupp E
(jämte grupperna A och C) haft o. s. v.

Vid den sjätte (sista) periodens slut har var och en av de (i grupperna
undervisat i samma skolavdelningar och ämnen under lika lång tid, och alla
klassens 30 elever hava, såsom här nedan synes, fått lika mycket övning.

Klass III.

l:a perioden:

Gruppen A (bestående av eleverna a, b, c, d, e) undervisar i småskolan:
räkning 2 lektioner, modersmål 1 lektion, hembygdskunskap 1 lektion, summa 4

lektioner.

l:a veckan:
2:a »

3:e

4:e »

5:e »

6:e »

lärarna undervisa under alla fyra övningstimmarna;
eleverna a och b undervisa en lektion var i räkning, c i modersmål,
d i hembygdskunskap;

eleverna e och c undervisa i räkning, a i modersmål, b i hembygdskunskap
;

eleverna d och a undervisa i räkning, b i modersmål, e i hembygdskunskap
;

eleverna d och c undervisa i räkning, c i modersmål, a i hembygdskunskap; eleverna

b och e undervisa i räkning, d i modersmål, c i hembygdskunskap.

316

Grunderna för undervisningsplanen.

Gruppen B (bestående av eleverna f, g, fe, i, j) undervisar i de nedre folkskoleldasserna:
naturkunnighet 2 lektioner, räkning 1 lektion, teckning och välskrivning
1 lektion (varunder 2 elever undervisa samtidigt), summa 4 lektioner.
l:a veckan: läraren undervisar alla övningstimmarna.

2:a » eleverna f och g undervisa var sin lektion i naturkunnighet,

fe undervisar i räkning, i och j undervisa båda samtidigt var
sin av skolavdelningens båda klasser i teckning och välskrivning; 3:e—6:e

veckan: eleverna sköta undervisningen växelvis, tills alla haft sina
4 hellektioner.

Gruppen C (bestående av eleverna fe, l, m, n, o) undervisar i de övre folkskoleklasserna:
modersmål 2 lektioner, sång 1 lektion, slöjd 1 lektion (varunder
2 elever undervisa samtidigt), summa 4 lektioner.

l:a veckan: läraren undervisar alla fyra övningstimmarna;

2:a » eleverna fe och l undervisa var sin lektion i modersmål, m i

sång, n och o undervisa båda samtidigt var sin av skolavdel ningens

båda klasser i slöjd;

3:e—6:e veckan: under dessa veckor omväxlas på samma sätt som inom de
båda grupperna A och B.

Under perioden har alltså var och en av de fem eleverna
i gruppen A hållit 2 hellektioner i räkning, 1 i modersmål, 1 i hem bygdskunskap,

allt i småskolan;

i gruppen B hållit 2 hellektioner i naturkunnighet, 1 i räkning och 2 i

teckning och välskrifning i de nedre folkskoleklasserna;

i gruppen C hållit 2 hellektioner i modersmål, 1 i sång, 2 i slöjd i de

övre folkskoleklasserna.

2:a perioden:

Gruppen D undervisar i småskolan, i likhet med vad här ovan angivits i
fråga om grupp A,

gruppen E undervisar i likhet med grupp B och

gruppen F undervisar i likhet med grupp C *

allt med samma resultat i avseende på antal timmar och ämnen, som för
nämnda grupper.

3:e perioden:

Grupperna A, B, C övas såsom under l:a perioden, dock så att A undervisar
i de nedre folkskoleklasserna, it i de övre folkskoleklasserna och G i småskolan.

Den praktiska lärarutbildningen.

317

4:e—0:e perioderna:

Under dessa omväxlas så, att varje grupp vid läsårets slut undervisat lika
många lektioner i samma ämnen och skolklasser som alla de övriga grupperna.

Enligt nu beskrivna anordning kommer varje elev i klass III att under
läsåret hålla sammanlagt minst 14 hellelctioner.

Klass IV.

Ordningen för denna klass blir likartad med den för klass III angivna.
Enda olikheten består i det större antalet timmar och ämnen, i det varje elev i
klass IY övas i medeltal 3 veckotimmar under året, d. v. s. 6 lektioner i veckan
under 3 perioder, i sammanlagt 11 till 12 olika ämnen. Yarje elev håller, där så
låter sig göra, två hellektioner i samma ämne, innan en annan elev tar vid.

l:a perioden:

Grupp A undervisar i småskolan: kristendom 2 lektioner, modersmål 1
lektion, sång 1 lektion; i de övre folkskoleklasserna: naturkunnighet 2 lektioner,
sammanlagt 6 lektioner.

Grupp B undervisar i de nedre folkskoleklasserna: kristendomskunskap 2
lektioner, modersmål 2 lektioner, hembygdskunskap och geografi 2 lektioner, sammanlagt
6 lektioner.

Grupp C undervisar i de övre folkskoleklasserna: kristendomskunskap 1
lektion, historia 2 lektioner, räkning och geometri 2 lektioner, teckning (välskrivning)
1 lektion (vid vilken 2 elever undervisa samtidigt) sammanlagt 6 lektioner.

Vid periodens slut företages ombyte av grupper, och detta upprepas, i likhet
med vad som i fråga om klass III förut beskrivits.

Varje elev i klass IV kommer enligt denna anordning att under läsåret
undervisa 2 hellektioner i nästan alla skolans ämnen, tillsammans minst 19 lelctioner.

Gruppövningarna i båda klasserna giva alltså varje elev tillfälle att undervisa
sammanlagt minst 33 lektioner.

318

Grunderna för undervisningsplanen.

De läroämnen, som enligt ovanstående förslag skulle förekomma vid gruppövningarna,
och dessa ämnens veckotimtal i övningsskolans olika avdelningar
skulle alltså bliva följande:

	Klass III.	Klass IV.
	Små- skolan.	Nedre folkskole- klasserna.	Övre folkskole- klasserna.	Små- skolan.	Nedre folkskole- klasserna.	Övre folkskole- klasserna.;
Kristendomskunskap.........	_	_	_	2	2	1
Modersmål.............	i	—	2	1	2	— \|
Räkning och geometri........	2	1	—	—	—	2
Historia..............	-	—	—	—	—	2
Hembygdskunskap och geografi ....	1	—	—	—	2	—
Naturkunnighet...........	—	2	—	—	—	2
Teckning och välskrivning......	—	1	—	—	—	1
Sång................	—	—	1	1	—	—
Slöjd................	—	—	1	—	—	—
Summa timmar	4	4	4	4	6	8

Kap. XI. Lokaler och undervisningsmedel.

I den berättelse om de svenska folkskoleseminariernas uppkomst och De första
utveckling, som åtföljer kommitténs framställning, redogöres närmare för byggnade
lokaler och undervisningsmedel, som under olika tider ställts till semi- dana
nariernas förfogande.

Först på 1860-talet började åtgärder vidtagas för att förskaffa
seminarierna egna lokaler. År 1864 kunde Lunds seminarium inflytta i
en på domkapitlets föranstaltande uppförd byggnad, och följande år överläts
till Stockholms seminarium den från början åt Växelundervisningssällskapet
upplåtna lokal, där seminariet dittills varit inrymt och vilken
nu genom vederbörandes försorg underkastades en välbehövlig förbättring.

Med år 1865 begynte ett årtionde av livlig byggnadsverksamhet
för seminariernas räkning. Nämnda år anslog riksdagen medel till uppförande
av byggnad för Linköpings seminarium men anhöll tillika, att ett
program för seminariebyggnader måtte utarbetas. Så skedde genom en
av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, och dess förslag fastställdes år 1867 till
efterrättelse, närmast för seininariebyggnaden i Linköping. Under de närmast
följande åren beviljades av riksdagen eller anvisades av Kungl. Maj:t
medel för uppförande av nya byggnader för seminarierna i Skara (år
1868), Växjö (år 1872), Härnösand (år 1872), Karlstad (år 1875) och
Göteborg (år 1875). Seininariebyggnaden i Skara uppfördes enligt den
fastställda normalritningen. Vid de övriga byggnadernas uppförande tilllämpades
med en eller annan avvikelse eu i vissa hänseenden förändrad
plan, som dock i avseende på utrymme i det hela överensstämde med
normalprogrammet. För Uppsala seminarium uppläts (år 1869) elementarläroverkets
dittills begagnade lärohus. I överensstämmelse med nyssnämnda

O O J

.''520

Lokaler och undervisningsmedel.

Brister hos
seminariehyggnaderna
av
1867 års typ.

förändrade plan uppfördes också byggnader för de nyinrättade seminarierna
i Falun (år 1881) och Umeå (år 1885), varemot det nyinrättade seminariet
i Kalmar erhöll lärohus genom en enskild donation (år 1876).

Den plan, som utarbetats av nämnda kommitté och som sålunda
med större eller mindre förändringar tillämpades för de här berörda nybyggnaderna,
upptog undervisningssalar för tre seminarieklasser, ett större
och ett mindre rum för övningsskolan samt ett mindre reservrum, en
samlingssal, ett lärarrum, vilket tillika användes som arkiv- och biblioteksrum
samt som expeditionsruin för rektor, ett mindre materiellrum samt
rum för den person, som ombesörjde eldning och städning. Fn våning,
vanligen övervåningen, var inredd till bostadslägenhet för rektor.

I den mån seminarieundervisningen utvecklades genom upptagande
av nya läroämnen och införande av förändrade undervisningsmetoder,
visade sig de enligt 1867 års plan uppförda byggnaderna alltmera otillräckliga
och olämpliga. Efter seminariernas utvidgning med en fjärde
klass år 1878 måste utrymme för denna på olika sätt beredas. I några
fall kunde detta ske genom förändring av byggnaderna, men eljest måste
nämnda klass undervisas i samlingssalen, som givetvis var föga lämpad
för detta ändamål. Behovet av egen gymnastiksal var på flera ställen
kännbart, då svårigheter uppstodo att få förhyra sådan. Svårt visade det
sig ock att anskaffa lämpliga lokaler för undervisningen i slöjd, sedan
detta ämne införts å seminariets arbetsplan. Att på ett tillfredsställande
sätt bedriva undervisningen i teckning och musik utan därför lämpade
lokaler var knappast möjligt. 1 ännu högre grad gällde detsamma om undervisningen
i naturkunnighet, särskilt sedan grundsatsen om denna undervisnings
belysande genom experiment vunnit beaktande. För eu önskvärd
utvidgning av övningsskolan med en avdelning för fortsatt undervisning
saknades vid de flesta seminarier utrymme, och i allmänhet voro övningsskolans
lokaler för små, särskilt med hänsyn därtill att större eller mindre
grupper av seminarieelever ofta skola åhöra undervisningen. Till följd av
vissa lärosalars för ringa utrymme måste på flera ställen ett mindre
antal seminarieelever mottagas, än eljest varit möjligt. I män av undervisningsmateriellens
tillväxt blevo de för dess förvarande avsedda utrymmena
otillräckliga, varigenom materiellens tillbörliga vård och användning

ö / ö c5 o

Lokaler ocli undervisningsmedel.

321

försvarades. På grund av läroruminens mindre lämpliga förläggning kom
t. ex. undervisningen i musik stundom att verka störande på annan undervisning.
Samtliga de nu nämnda seminarielokalerna lämnade också
mycket övrigt att önska i fråga om uppvärmning och luftväxling, liksom
andra anordningar av hygienisk betydelse helt och hållet saknades. Följderna
härav gå vo sig tillkänna i eu sjuklighet hos eleverna, som stundom
tog en oroväckande omfattning. Vid många tillfällen visade det sig medföra
betydande sanitära vådor, att bostadslägenheter för rektor och betjäning
inrymts i samma byggnad och med samma trappuppgång som lärorummen.
Vissa förbättringar hava vidtagits å de flesta av dessa seminariebyggnader,
men de kvarvarande bland dem måste enligt nutida fordringar
betecknas såsom i nästan alla avseenden otillfredsställande.

De tomtområden, som upplåtits åt seminarierna, voro i flera fall
allt för små för att medgiva en ändamålsenlig anordning av undervisningen
i trädgårdsskötsel och lämna eleverna utrymme för nödig kroppsrörelse.

Då det växande behovet av lärarkrafter för folkskolan föranledde Seminarieupprätfandet
av nya seminarier i Landskrona (år 1900) och Strängnäs (år hfv "im!
1901), sökte man i flera hänseenden avhjälpa de brister, som vidlådde de års f''JVbefintliga
seminariebyggnaderna, och tillgodose de behov, som gjort sig
gällande. Inom överintendentsämbetet uppgjordes år 1899 ett program
till lokaler för det förstnämnda seminariet, vilket i huvudsak tillämpades
även vid uppförandet av byggnad för det senare.

Den nya typ av seminarieanläggningar, som härmed kom till utförande,
skilde sig från äldre sådana framfor allt därigenom, att bostadslägenheterna,
åtminstone den för rektor avsedda, förflyttades från huvudbyggnaden
till en särskild byggnad samt att de för undervisningen avsedda
lokalerna ökades både till storlek och antal. Sålunda innehöll huvudbyggnaden
rum för de fyra seminarieklasserna jämte ett reservrum, o rum för
övningsskolan, 1 rum för undervisningen i naturkunnighet, särskilda salar
för undervisningen i musik, teckning och slöjd, samlingssal, lärarrum ocli
expeditionsrum för rektor samt ett biblioteksrum. Gymnastiksalen förlädes
till en särskild byggnad, som även inrymde en badavdelning. An 41

- 082815. Folkuuderv.-kom. bet. /. Folksholesem. Band 2.

,‘522

Lokaler och undevvisningsmedel.

Brister hos
seminariebyggnaderna
av 1899
års typ.

Nya lcrav p>
seminariebyggnaderna.

ordningarna för uppvärmning och luftväxling voro av tillfredsställande
beskaffenhet.

För båda de nya seminarierna hade av vederbörande kommuner
upplåtits betydliga tomtområden (i Landskrona 4 har, i Strängnäs 2,8 har),
vilka lämnade gott utrymme för såväl trädgårdsanläggning som rymlig
lek- och idrottsplan.

Den sålunda företagna utvidgningen och förbättringen av byggnadsplanen
medförde givetvis ökade kostnader. Under det att den dyrbaraste
av de äldre byggnaderna, den i Göteborg, inberäknat kostnaderna
för en betydligt senare uppförd gymnastiksal, betingade ett pris av
117,200 kronor, stego kostnaderna för seminarielokalerna i Landskrona till
218,000 kronor.

I huvudsaklig överensstämmelse med den i Landskrona och Strängnäs
följda planen uppfördes, efter det år 1904 anslag beviljats, ny byggnad
för Härnösands seminarium och beslöts ar 1906 ny byggnad för Växjö
seminarium.

Betecknade 1899 års typ för semina riebyggnader ett avgjort
och betydande framsteg i jämförelse med de äldre byggnaderna, visade
det sig dock snart, att vid dess utarbetande den pedagogiska sakkunskapen
icke fått i tillbörlig grad göra sig gällande. De nya byggnaderna
lämnade från början rum för allvarsamma anmärkningar, åt vilka gavs
uttryck redan i de årsredogörelser för seminarierna, där dessa byggnaders
tillkomst och beskaffenhet omtalas. Särskilt gällde anmärkningarna det
förhållandet, att vissa lokaler, framför allt övningsskolans lärosalar samt
ritsalen, tilltagits för små.

i Det livliga intresse för uppfostringsfrågor och den starka utveck ling

av de pedagogiska åskådningarna, som i vårt land utmärkte åren närmast
före och efter sekelskiftet och varav bland annat läroverksreformen
av år 1904 var ett resultat, hade emellertid sträckt sig även till seminarierna.
Man fann det uppenbart, att första förutsättningen för genomförande av
de reformer på folkundervisningens område, som ansågos nödvändiga, var
en förbättrad lärarutbildning. Därav följde, att lärarbildningsanstalterna,
seminarierna, också borde tillgodoses på ett bättre sätt, än hittills varit

Lokaler och undervisningsm.edel.

823

fallet, i avseende på såväl lärarkrafter som lokaler och undervisningsmateriell.

I senare hänseendet har särskilt det allt starkare framträdande
kravet på att undervisningen skall i så stor utsträckning som möjligt
taga i anspråk och söka utveckla elevernas själ v verksamhet varit betydelsefullt.
Detta gäller givetvis i främsta rummet den naturvetenskapliga,
undervisningen. Klart är nämligen, att sådana undervisningslokaler,
som varit tillfyllestgörande, så länge ingen annan fordran ställdes på
sistnämnda undervisning, än att läraren skulle belysa lärobokens framställning
genom att låta eleverna få åse ett eller annat experiment,
måste visa sig alldeles otillräckliga, då det gällde att låta lärjungarna
var för sig själva undersöka, själva anställa experiment, »laborera». För
den väsentliga tillökning av undervisningsmateriellen, som detta undervisningssätt
nödvändigt förutsatte, krävdes också flera och större förvaringsrum,
än som tidigare förekommit. Men även i fråga om övriga
kunskapsämnen borde elevernas självverksamhet få komma till sin rätt.
Härvid framträdde framför allt behovet av ett val försett, studiebibliotek
med därtill hörande läsrum, där eleverna efter lärarnas anvisningar
kunde få öva sig att på egen hand komma tillrätta med lämpliga studieuppgifter.
Åt övningsämnena borde ägnas större uppmärksamhet, och
särskilt borde slöjdundervisningen för de manliga eleverna utvecklas
genom upptagande av nya slöjdarter, i första rummet metallslöjden, och
»huslig ekonomi» borde bliva ett obligatoriskt ämne för kvinnliga elever.

1 illämpad på elevernas speciella lärarutbildning, »de praktiska övningarna»,
medförde grundsatsen om elevernas självverksamhet kravet på minskat
åhörande av kamraters lektioner men ökade tillfällen för varje elev
att själv undervisa. Villkoret härför var eu utvidgning av övningsskolan
och ökat lokalutrymme för densamma.

Dessa krav, vilka med alltjämt ökad styrka gjorde sig gällande Xybyqqnad
såväl inom fackmannakretsar som i den offentliga pedagogiska diskussionen, holms semiövade
ett bestämmande inflytande vid utarbetandet av den plan till ny dr’im.
byggnad för Stockholms seminarium, som godkändes av riksdagen år 1005.

Detta var så mycket mera naturligt, som redan förut vid ifrågavarande

324

Lokaler och undervisningsmedel.

Förslag till
seininariebyganad
i
Luleå år
1907.

seminarium kraftiga ansatser gjorts att tillgodose dylika önskemål. Den
nya byggnaden för Stockholms seminarium innehåller sålunda såväl demonstrations-
som laborationsrum för undervisningen i naturkunnighetens
olika grenar jämte nödiga materiellrum, biblioteks- och läsrum för eleverna,

större salar för övningsskolan in. in.

Trots det offentliga erkännande, som genom beslutet om Stockholms
seminariebyggnad sålunda givits åt de nya åskådningarna och fordringarna,
var den plan till byggnad för ett nytt seminarium i Luleå, som framlades
för 1907 års riksdag, i allt väsentligt överensstämmande med den, som
kommit till utförande i Landskrona, Strängnäs och Härnösand. Tydligt
var, att detta förslag, vid vars uppgörande nyssnämnda åskådningar sålunda
föga beaktats, icke skulle mottagas med tillfredsställelse av för seminarieundervisningen
intresserade kretsar, utom som inom riksdagen. Statsutskottet,
som hade att behandla propositionen, beslöt att jämlikt 46 § riksdagsordningen
infordra yttrande över byggnadsförslaget av folkundei visnings
kommittén, då benämnd »seminariekommittén», och genom beslut den 19 april
1907 anbefalldes kommittén att skyndsammast avgiva sådant yttrande.

Kommitténs
utlåtande
rörande förslaget
till
seminariebyggnad
i
Luleå.

Redan från början av kommitténs behandling av frågan om seminarimas
omorganisation har det stått klart för densamma, att en oundgänglig
förutsättning för att vid dessa läroanstalter kunna åstadkomma eu undervisning
och ett arbetssätt, som svara mot seminariernas syfte, är, att de
i avseende på yttre hjälpmedel bliva väsentligt bättre tillgodosedda,
än tidigare varit fallet. När genom det nyssnämnda uppdraget ett tillfälle
lämnades kommittén att före avgivandet av dess slutliga betänkande uttala
sig med avseende på seminariernas behov av undervisningslokaler, ville
kommittén därför, så utförligt den synnerligen knappt tillmätta tiden
medgav, upptaga spörsmålet härom till utredning.

I sitt den 24 april 1907 till riksdagens statsutskott avgivna yttrande
vilket av statsutskottet återgavs i dess utlåtande över propositionen om
eminariebyggnad i Luleå, redogjorde sålunda kommittén näimare föi de
lokaler, som utom de förut vanligen förekommande och i ritningarna till
seminariobyggnaden i Luleå upptagna, enligt dess mening vore behövliga,
samt framställde de anmärkningar, vartill nämnda ritningar i övrigt gåvo

Lokaler och undervisningsmedcl. o-*»

anledning. Slutligen angav kommittén såsom sin mening, att det växande
behovet av lärarkrafter hellre borde fyllas genom utvidgning av befintliga
seminarier än genom inrättande av nya enkelklassiga seminarier.

Med anledning av de av kommittén framställda anmärkningarna
och önskemålen i avseende på de föreliggande ritningarna till seminariebyggnad
i Luleå beslöt statsutskottet att avstyrka propositionen om uppförande
av en sådan byggnad. »Utskottet erkänner visserligen , hette
det, »behovet av att ett seminarium för de nordligaste delarna av vårt
land snart blir inrättat och anser dess förläggande till Luleå vara av
förhållandena fullt motiverat, men då, såsom av seininariekommitténs ovanintagna
yttrande framgår, kommittén mot ändamålsenligheten av den
föreslagna seminariebyggnaden framställt anmärkningar, som, om än utskottet
icke kunnat ingå i närmare prövning av desamma, dock synas vara
av den betydenhet, att de måste anses förtjäna beaktande, innan byggnadsföretaget
fastställes och utföres, har utskottet ansett olägenheten av ett uppskov
med frågan icke vara så tungt vägande, att den bör verka till fastställande
redan nu av eu byggnadspinn, som i eu framtid kan komma
att visa sig ofördelaktig för undervisningens behöriga upprätthållande. Utskottet
anser sig därför föranlåtet att avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet, dock med uttalande av den förhoppning, att Kungl. Maj:t
måtte redan till nästa års riksdag, efter förnyad omprövning av ärendet
------, framlägga förslag till nybyggnad för seminariet .

Vad utskottet i detta hänseende föreslagit vann riksdagens godkännande.

1 anledning av detta riksdagens beslut anbefallde Kungl. Maj:t överintendentsämbetet
att låta utarbeta nya ritningar till seminariebyggnad i
Luleå, varvid de önskemål, som av seminariekommittén uttalats, i huvudsak
borde tillgodoses. Förändringen åvägabragtes förnämligast genom inskjutande
av en ny våning samt genom vaktmästarbostadens förläggande
till en särskild byggnad. I enlighet med överintendentsämbetets omarbetade
förslag framlade Kungl. Maj:t förnyad proposition i ärendet till 1908
års riksdag, under uttalande av »att de av (seminarie)kommittén framförda
synpunkterna, särskilt beträffande lokalerna för den naturvetenskapliga
undervisningen, äro av mycken vikt, då det gäller anordnande av ett nytt

Den fortsatta
behandlingen

av frågan
om Luleäseminariet.

Lokaler och midervisniiigsinedel.

Nybyggnad
för seminariet
i Växjö.

326

seminarium, särskilt i betraktande av den sannolikt ganska betydande förändring
av seminarieundervisningen, som är att förvänta. De flesta av
dessa synpunkter hava ju ock, såsom kommittén själv erinrar, vunnit beaktande
vid utförandet av de nya byggnaderna vid Stockholms folkskoleserninariuin».
De vidtagna förändringarna medförde eu ökning av kostnadsförslaget
från kronor 261,800 till kronor 892,750.

Statsutskottet fann visserligen ökningen av kostnadsbeloppet synnerligen
hög, men ville dock ej motsätta sig beviljandet av det äskade anslaget,
och riksdagen biföll Kungl. Maj:ts framställning.

Genom 1907 års riksdags beslut rörande seminariebyggnad i Luleå
kom tydligen frågan om uppförandet av nya lokaler för Växjö seminarium,
vilket, såsom nämnts, beslutats av 1906 års riksdag men vid
denna tid ännu ej påbörjats, i ett nytt läge. Redan under frågans förberedande
behandling hade av seminariets rektor och inom domkapitlet
anmärkningar framställts mot de utrymmen, som avsetts för den naturvetenskapliga
undervisningen. Skäl syntes nu föreligga att underkasta de
uppgjorda ritningarna en bearbetning för bättre tillgodoseende av de framställda
önskemålen. Så mycket större anledning härtill förefanns, som de
inkomna entreprenadanbuden gåvo vid handen, att den av riksdagen anslagna
byggnadssumman, kronor 246,250, skulle komma att överstigas med
icke mindre än 49,750 kronor.

Sedan därför ritningarna omarbetats enligt den nya för Luleaseminariet
uppgjorda planen, framlades för 1908 års riksdag proposition om
höjning av byggnad sanslaget till Växjö seminarium med 89,750 kronor,
varav 40,000 kronor beräknades för byggnadens utvidgning och återstoden
avsågs till täckande av den genom entreprenadauktionerna ådagalagda stegringen
av byggnadskostnaderna. Statsutskottet förklarade sig »i likhet med
Kungl. Maj:t anse, att de naturvetenskapliga ämnena böra i fråga om utrymmet
tillgodoses i större mån, än som är fallet i den för närvarande
till utförande fastställda byggriadsplanen», samt förordade därför den begärda
ökningen av byggnadssumman. Framställningen vann också riksdagens
bifall. Sammanlagda byggnadsanslaget för detta seminarium uppgick
alltså till 336,000 kronor.

Lokaler och undervisningsmedel. oa2<

Vid förberedandet av de seminariebyggnadsfrågor, som närmast efter
de nu nämnda förelegat till riksdagens behandling, nämligen för semina- ''
rierna i Göteborg och i Falun, upptogs den i kommitténs ovannämnda
yttrande till statsutskottet vid 1907 års riksdag framställda planen om
seminarier med dubbel uppsättning av klasser, s. k. dubbelseminarier.
Därjämte hade vid utarbetandet av de förslag till nya lokaler för nämnda
seminarier, vilka framlades genom propositioner till 1909 och 1911 års
riksdagar, de förut berörda synpunkterna i avseende på utrymme för den
naturvetenskapliga undervisningen, läsrum för eleverna in. in. beaktats. I
sistnämnda hänseende gjorde departementschefen i framställningen till 1909
års riksdag rörande om- och nybyggnad för Göteborgs seminarium, jämte
det skälen för seminariets utvidgning till dubbelseminarium angåvos, följande
uttalande.

»Tillkomsten av de två seminarierna i Luleå och Växjö utmärker,
om ej alla tecken missvisa, inledningen av ett betydelsefullt skede i den
svenska folkskoleundervisningens utveckling. Det är nog icke blott en tillfällighet,
att dessa seminarier blivit till under en tid, då ropet på en reformering
av folkskolan i mera praktisk riktning allt starkare låtit höra
sig. Fn ökad insikt hos våra folkskollärare i naturkunskap och en därav
härflytande ökad förståelse av denna kunskaps betydelse för det praktiskalivets
behov måste nämligen anses som ett viktigt steg till förverkligande
av den begärda reformen.»

Båda de nu nämnda propositionerna lämnades av statsutskottet utan
anmärkning och blevo av riksdagen bifallna. För om- och tillbyggnaden
av seminariet i Göteborg, där den befintliga byggnaden till eu del kunde
användas och något nytt gymnastikhus icke erfordrades, beviljades 429,000
kronor. Hade fullständig nybyggnad, även innefattande nytt gymnastikhus,
varit av nöden, torde, att döma av en jämförelse med andra seminariebyggnader,
byggnadskostnaden hava uppgått till 520,000 a 530,000
kronor. Det beviljade anslaget för seminariebyggnaden i Falun uppgick
till 502,100 kronor. 1 ingendera av nämnda byggnadsanslag ingick tomtkostnad.

Då det sålunda genom statsmakternas vid flera tillfällen fattade beslut
måste anses vara fastslaget, att vid uppförande av byggnader för våra

Seminariebyggnailer

iv 1908 års

typ■

328

Lokaler ocli undervisniiigsmedel.

folkskoleseminarier de önskemål bör;i vinna beaktande, åt vilka kommittén
genom silt förut berörda yttrande till statsutskottet vid 1907 års riksdag
fått giva uttryck och om vilkas berättigande kommittén alltjämt är livligt
övertygad, finner kommittén icke anledning att i detta sammanhang ytterligare
ingå på frågan om seminarielokalernas ändamålsenliga anordning. I
annat sammanhang (sid. 431 tf.) föreslår kommittén, att vissa av de seminarier,
vilkas nuvarande byggnader äro mest otillfredsställande i hygieniskt
avseende och i fråga om undervisningens anordnande, skola under de
närmaste åren utvidgas till dubbelseminarier och således i sammanhang
därmed erhålla nya byggnader, och anser kommittén, att dessa byggnader
böra uppföras i väsentlig överensstämmelse med den här berörda typen.

liiter genomförandet av denna plan skulle bland seminariebyggnaderna
av den äldre typen kvarstå byggnaderna i Karlstad, Umeå och Skara.
Uppenbart är, att även dessa byggnader, så snart förhållandena det medgiva,
böra ersättas av nya mot undervisningens krav bättre svarande.

som

byggnader av den

erinringar böra göras.

Kostnaderna till belysande av frågan om de kostnader,

Jäv semi- ■ ■ , , .

nariebygg- nya seminarietypen betinga, torde ett par '' ''

iMtäårs^yp. först erbjuder sig därvid eu jämförelse med kostnaderna för semina riebyggnader

av enkelseminariets typ. Såsom ovan angivits, uppgingo
dessa för de under 1900-talets första år uppförda seminariebyggnaderna
(inberäknat rektorsbostad m. in.) till omkring 220,000 kronor. Den allmänna
stegringen i byggnadskostnader medförde emellertid snart eu ökning
av kostnaderna för byggnader av denna typ. Så uppgingo dessa för
seminariebyggnaden i Härnösand till omkring 237,000 kronor, beräknades
i det första förslaget till scminariebyggnad i Luleå till 261,800 kronor
och skulle, såsom entreprenadanbuden utvisade, för scminariebyggnad av
samma typ i Växjö ha uppgått till 296,000 kronor (mot beräknade
246,250 kronor). Utan någon avsevärd ökning av utrymmena eller dyrbarare
utrustning i övrigt hade sålunda under några år på grund av den
allmänna stegringen av priser å materialier och arbete kostnaderna för
byggnader av denna typ ökats från omkring 220,000 kronor till nära 300,000
kronor. Då vidare de i det föregående omtalade stegrade fordrin^arr

byggnader av

denna art, vilka betingades

rna pa

6—av de ändrade åskådningarna

Lokaler ock undervisningsmedel.

329

om undervisningens bedrivande, skulle tillgodoses, medförde detta eu ökning
av kostnaderna med åtminstone 50,000 till 60,000 kronor, såsom framgår
av kostnaderna för de utförda seminariebyggnaderna i Stockholm (kr.
368,850), Växjö (kr. 336,000) och Luleå (kr. 392,750).

Byggnadskostnaderna för ett enkelseminarium, motsvarande nutida
krav, måste sålunda med de priser, som vid dessa byggnaders utförande
voro rådande, beräknas till i genomsnitt 365,000 kronor.

Av de ovan angivna kostnadsberäkningarna för de nya seminariebyggnaderna
i Göteborg och Falun framgår, att kostnaderna för byggnader
till ett dubbelseminarium av den i det föregående berörda typen
under förutsättning av oförändrade priser och i övrigt likartade byggnadsförhållanden
torde kunna uppskattas till omkring 500,000 å 550,000 kronor.
Då effektiviteten i avseende på lärarutbildningen hos ett dvlikt
dubbelseminarium är alldeles densamma som hos två enkelseminarier,
finner man, att användningen av dubbelseminarietypen medför eu besparing
i byggnadskostnader, som för varje fall kan beräknas till omkring
200,000 kronor. Sedd ur eu något annan synpunkt kan saken även
uttryckas så, att tillämpningen av nyssnämnda byggnadstyp gjort det möjligt
att, trots de senaste årens betydligt stegrade byggnadskostnader, på ett
tillfredsställande sätt tillgodose de under samma tid väsentligt ökade
fordringarna på undervisningslokaler, utan att byggnadskostnaderna, för
utexaminerad elev räknat, ökats. Beaktas därjämte, att driftkostnaderna
bliva icke oväsentligt lägre för ett dubbelseminarium än för två
enkelseminarier, torde det vara uppenbart, att frågan om beredande av
bättre lokaler för seminarieundervisningen genom användande av dubbelseminarietypen
blivit löst på ett i ekonomiskt hänseende fördelaktigt sätt.

Söker man åter en . belysning av kostnaderna för dubbelseminariet
genom jämförelse med byggnadskostnaderna för läroanstalter av annan art,
torde de högre allmänna läroverken närmast böra komma i betraktande.
Aven om seminariets lärokurser äro andra än läroverkets, kunna de fordringar,
som ur undervisningens synpunkt måste ställas på lokaler för det
förra, icke bliva mycket mindre än de, som gälla i fråga om det senare,
särskilt som i seminarieundervisningen ingå två obligatoriska övningsämnen
utom de, som tillhöra läroverkets undervisning, nämligen slöjd eller

42—0S2S15. Folkunderv.-kom. het. /. Folkskolesem. Band 2.

Lokaler och uiidervisniiigsmedcl.

330

husligt arbete och trädgårdsskötsel, av vilka särskilt det förra kräver ett avsevärt
lokalutrymme. Dubbelseminariet får i serninarieklasserna omkring
240 elever och i övningsskolan minst 150 barn, sammanlagt alltså omkring
400 lärjungar, och kommer sålunda att ha samma lärjungeantal som
ett högre allmänt läroverk med 10 gymnasialavdelningar om 25 lärjungar
och 5 realskoleklasser om 30 lärjungar, tillsammans 15 avdelningar.

De förändrade åskådningarna i fråga om den naturvetenskapliga
undervisningens bedrivande ha som bekant även vid ett flertal av de allmänna
läroverken framkallat behov av nya eller utvidgade lokaler för denna
undervisning. I de flesta fall har man där kunnat tillgodose de mest
trängande behoven genom tillbyggnad och omändring av de befintliga läroverkshusen.
En jämförelse mellan dessa byggnadsarbeten och de nya dubbelseminarierna
med avseende på kostnaderna bär tydligen intet värde i
förevarande avseende. Men för några allmänna läroverk ha under de senaste
åren uppförts eller stå under uppförande nya byggnader, och eu
jämförelse med dessa bör kunna vara belysande för frågan om dubbelseminariernas
kostnader.

Någon jämförelse med högre realläroverkets å Östermalm nya byggnad
kan givetvis icke komma ifråga, då denna byggnad är avsedd för ett
närmare dubbelt så stort antal lärjungar som ett dubbelseminarium och
vid dess uppförande även andra hänsyn än de rent pedagogiska voro att
beakta. Däremot är det anmärkningsvärt, att byggnaden för realskolan å
Kungsholmen, vilken togs i användning år 1907, betingade en kostnad
av 820,076 kronor (utan bostad för rektor). Detta skolhus inrymmer f. n.
ej mer än 330 lärjungar, fördelade i 11 avdelningar, och har i reserv blott
ett par klassrum jämte eu teckningssal och ett par mindre rum.

För läroverket i Hudiksvall uppföres f. n. nybyggnad. Detta läroverk
har i gymnasiet 57 och i realskolan 121, tillsammans 178 lärjungar,
fördelade i 11 avdelningar. Den nya byggnaden, som icke omfattar bostad
för i''ektor, kommer att kosta omkring 410,000 kronor, vilket pris betraktas
som synnerligen lågt och uppgives bero på särskilda gynnsamma omständigheter.

Även för läroverket i Jönköping står nytt läroverkshus under uppförande.
Läroverket omfattar gymnasium om 148 lärjungar i 8 avdel -

Lokaler och undervisiiingsiiiedcl.

ningar samt realskola med 332 lärjungar i 13 avdelningar, sammanlagt
480 lärjungar i 21 avdelningen. Den nya byggnaden, som beräknas rymma
ytterligare ett hundratal lärjungar, omfattar icke rektorsbostad och icke
heller gymnastiklokal eller lokaler för biblioteket, då användbara sådana
redan finnas. Kostnaderna för den nya byggnaden beräknas bil 056,000
kronor, och skulle nyssnämnda lokaler jämväl behövt nybyggas, hade kostnaderna
helt visst kommit att närma sig 800,000 kronor.

Härav synes framgå, att kostnaderna för de hittills beslutade dubbelseminarierna,
jämförda med här meddelade kostnadsbelopp, äro ganska
måttliga, och det torde sålunda vara uppenbart, att de framställda kraven
på utrymme för undervisningen icke varit obilliga samt att vid byggnadstypens
utarbetande sparsamhet och enkelhet vunnit tillbörligt beaktande.

Vad angår seminariernas förseende med undervisningsmateriell, har
försiggått en utveckling ungefär likartad med den, som ägt rum i fråga
om deras byggnader. De anslag, som tidigare beviljats till inköp av böcker
och materiell, hava varit mycket obetydliga och alldeles otillräckliga för
sitt ändamål. I den man insikten blivit allmännare om nödvändi"''-

• O

heten av att hjälpmedel av denna art ställas till undervisningens förfogande,
hava ifrågavarande anslag något ökats. Visserligen sakna de seminarier,
som hava gamla byggnader, ännu i stor utsträckning behövlig undervisningsmateriell,
och de för anskaffande av dylik anvisade medlen äro alltför
knapphändiga. Men åt de seminarier, som under senaste årtionde erhållit
nya lokaler, har efter framställning av vederbörande myndigheter beviljats
anslag till inredning och möblering samt till inköp av undervisningsmateriell,
som, åtminstone vad angår de senast beviljade beloppen, medgiva
anskaffande av undervisningsmedel i den utsträckning, att berättigade
krav därmed få anses tillgodosedda. Då det torde kunna antagas, att riksdagen
också framdeles vid ifrågakommande nybyggnader för seminarier
skall vara villig att anslå medel för dessas utrustande på likartat sätt med
undervisningsmedel, finner kommittén icke heller i detta avseende anledning
att framlägga någon ytterligare utredning eller framställa några
förslag.

Undervis ningsmedel.

Värnpliktstjänstgöringen.

Kap. XII. Lärarseminarierna och värnpliktstjänstgöringen.

Allteftersom den genom 11)01 års härordning bestämda ökningen
av de värnpliktigas tjänstgöring hunnit genomföras, har det visat sig, att
det för vissa grupper av värnpliktiga är förenat med stora olägenheter att
fullgöra dem åliggande tjänstgöring. Till dessa värnpliktiga höra studerande
vid högre läroanstaler av olika slag. Alldeles särskilt kännbara
hava olägenheterna visat sig vara för seminariernas elever, vilka till betydande
antal befinna sig i den ålder, att tiden för deras värnpliktstjänstgöring
till större eller mindre del sammanfaller med studietiden. Då deras
utbildning för lärarkallet ju helt och hållet är beroende av deras deltagande
i den å seminarierna meddelade undervisningen och utbildningstiden vid
dessa läroanstalter dessutom är knappt tillmätt, måste till och med ganska
korta avbrott i elevernas studiearbete medföra ogynnsamma verkningar. Så
mycket mer då avbrott av den omfattning, som fullgörandet av värnpliktstjänstgöringen
kan framkalla. Vid skilda tillfällen hava därför seminariemyndigheterna
framhållit de olägenheter som visat sig och påyrkat åtgärder
för deras avhjälpande.

Redan tidigt har kommitténs uppmärksamhet riktats på dessa olägenheter,
och kommittén avlät i anledning härav den 20 december 1907 till Kungl.
Maj:t en underdånig hemställan i ärendet. I denna lämnades en på tillgängliga
statistiska uppgifter stödd framställning av de svårigheter, som yppat sig
vid seminarieelevernas fullgörande av sin värnpliktstjänstgöring, samt framlades
förslag till sådan ändring i värnpliktslagen och i inskrivningsförordningen,
att de överklagade olägenheterna därigenom skulle i det hela kunnat
undanröjas. Efter behandling inom generalstaben och av 1907 års generals -

Värnpliktstjänstgöringen.

kommissions delegerade blev denna kommitténs framställning hänskjuten till
de sakkunniga, som enligt nådigt bemyndigande av den 25 juni 1909 tillkallades
för att inom la,^försvarsdepartementet biträda med verkställande av
utredning och utarbetande av förslag i fråga om lättnader åt vissa kategorier
värnpliktiga. 1 de sakkunnigas, eller, som de vanligen benämna sig, »värnpliktskommissionens»,
arbete, i vad det avsåg folkskoleseminarierna, har kommitténs
ledamot H. Dahlgren deltagit såsom adjungerad. Kommissionen
avgav den 8 juli 1910 betänkande rörande de studerande vid bland annat
folkskoleseminarierna. Över detta kommissionens betänkande ha efter nådig
remiss underdåniga yttranden avgivits av militära och civila myndigheter,
bland dem lärarkollegierna vid de manliga seminarierna.

Kommittén vill i det följande redogöra för de olägenheter, som föi
seminarierna och de värnpliktiga seminarieeleverna framkallas av nu gäl
lande bestämmelser i avseende på värnpliktstjänstgöringens fullgörande liksom
för de förslag till dessas undanröjande, som under ärendets hittillsvarande
behandling framkommit, samt angiva sin egen uppfattning av
dessa förslag.

Den svenske mannens värnplikt inträder enligt värnpliktslagens § 1 Olägenheter 1

_ . , vt.n. för spmi -

det kalenderår, då han fyller 21 år, och han har att detta år inställa signa for

^o narierna och

till

mönstring.

Blir han därvid godkänd, inskrives han, och följande år, deras elever

---- --------- 0 w av den mili hans

andra värnpliktsår, under hvilket han fyller 22 år, börjar hans ut- tära ■
bildnino-. Enligt generalorder den 3 januari 1910 n:r 1 skall värnpliktig dens imva °

o o .,,1, . e . .T ,1 ., 1 • 1 rande för allmänhet

tilldelas infanteriet.

seminarieelev i allmänhet tilldelas infanteriet. Hans utbildning
sålunda att omfatta följande tjänstgöringsomgångar:

2:a värnpliktsåret: rekryttjänstgöringen 150 dagar, omkring 13 april

—10 september,

l:a repetitionsövningen 30 dagar, omkring 11 september—10
oktober,

3:e värnpliktsåret: 2:a repetitionsövningen 30 dagar, omkring 11 september—10
oktober,

4:e värnpliktsåret: 3:e repetitionsövningen 30 dagar, omkring 11 september—10
oktober.

, rande för komiliei

Jäggning.

Värnpliktstjänstgöringen.

334

Hela utbildningen omfattar alltså under 2:a värnpliktsåret 180 dagar
och under vart och ett av 3:e och 4:e åren 30 dagar, sammanlagt 240
dagar eller 8 månader.

Het är tydligt, att de så förlagda militära tjänstgöringstiderna för
många värnpliktiga seminarieelever komma att helt eller delvis infalla
under deras studietid vid seminariet och i större eller mindre utsträckning

i r>

sammanfalla med seminariets arbetstider.

Den nyssnämnda regelmässiga förläggningen av värnpliktstjänstgöringen
kan emellertid komma att undergå förskjutningar genom de värnpliktigas
användande av den rätt till förtidstjänstgöring eller till uppskov
med tjänstgöringen, som under vissa förhållanden är medgiven.

Rätten till förtidstjänstgöring innebär, att den unge man, som så
önskar och som befinnes hava nått tillräcklig kroppslig utveckling, får inskrivas
redan det år, då han fvller 20 år, och begynna sin tjänstgöring
följande år.

Uppskov med tjänstgöringen kan beviljas bland andra sådan värnpliktig,
för vilken »tjänstgöringens fullgörande skulle medföra avsevärt avbräck i
fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom — — — väsentliga svårigheter
eller olägenheter . Sådant uppskov kan beviljas för rekryttjänstgöringen
till det år, då den värnpliktige fyller 24 år, d. v. s. med 2 år,
och för var och en av de 3 repetitionsövningarna med 1 år. Utnyttjas
uppskovsrätten helt och hållet, kan alltså rekryttjänstgöringen fullgöras
det år, då den värnpliktige fyller 24 år, l:a repetitionsövningen det år, då
han fyller 25 år, 2:a repetitionsövningen det år, då han fyller 27 år, och 3:e
repetitionsövningen slutligen det år, då han fyller 29 år.

Då de personer, som söka inträde vid seminarium, mången gång icke
kunnat fatta beslut därom redan ett par år i förväg, liksom det icke sällan
händer, att inträde vinnes först efter 2 till 3 ansökningar, varigenom möjligen
gjorda beräkningar omintetgöras, och då i varje fall under nuvarande förhållanden
utsikterna att vinna inträde äro ytterst ovissa, kan det icke annat
än i undantagsfall förväntas, att de nyinträdande seminarieeleverna hava
kunnat genom förtidstjänstgöring till någon del avvärja den kollision mellan
studierna och värnpliktstjänstgöringen, som kan komma att uppstå. Däremot
kan denna kollision i åtskilliga fall förhindras genom användande av rätten

Värnpliktstjänstgöringen.

335

till uppskov med eu eller flera tjänstgöringsomgångar. Icke alltid torde
seminarieeleverna i den utsträckning som det varit möjligt ha begagnat
denna utväg. Men vill man vinna en överblick av de förhållanden, som
bli en följd av nu gällande bestämmelser för inskrivning och tjänstgöring,
är det tydligen riktigast att taga med i räkningen samtliga de uppskovsmöjligheter,
som kunna medgivas och vederbörligen utnyttjas.

Med användande av den statistiska undersökning rörande de manliga
seminarieelevernas åldersfördelning under kalenderåren 1904 1908, varpå

den ovan nämnda värnpliktskommissionen grundat sin utredning, får man
följande översikt, upptagande dels de under sagda tid i seminarierna intagna,
dels de från seminarierna efter avlagd avgångsexamen avgångna
eleverna, angivna i medeltal för år. översikten utgår från den icke fullt
riktiga förutsättningen, att alla elever intagits i första klassen och sålunda
genomgå seminariets samtliga fyra klasser. Då endast ett ringa antal vinner
inträde i högre klass än den första, bli de härigenom uppkommande felen
dock föga betydande, och de torde fullständigt utjämnas, om man räknar
med medeltal mellan intagna och avgångna. __

1.	2		3	.	4.	5	■ 1	6	■ i igna 1904	7.	8	0
Årligen intagna i mode för åren 1904—1908	tal av liga gna.	V ärnpliktstjänstgöringens inverkan på studiearbetet:	Årligen avgåi tal för åren	i medel--1908.	Medeltal av in-tagna och av-gångna.
j Ålders-'' klasser.	Antal.	i * sam inta	I % av samtliga av-gångna.	Antal.	Ålders- klasser.	, . , 1 % av ^nta '' samtliga.
17-1!)		146		59.7	kunna fullgöra all tjänst-	64.4		132		19-23	139	62.0
					göring efter avslutad se-
					minariekurs.
20	27		11-1)				12.8		26	24	26.5	lu-9l
21	16		6.6		drabbas av kollision mel-		5.5		11 !	25	13.5	6.t	,
22	17	84	6.8	34.1	lan tjänstgöring och semi-	30.6	5.6	63	12	20	14.5	73.5 6.2	32.4
23	14		5.4		nariekurs.		3.8		8	27	11	4.6
i 24	10		4.2				2.0		6	28	8	3.6
25		15		6.2	kunna ha fullgjort all	5.1		10		29-		12.5	5.6;
					tjänstgöring före påbörjad
					seniinariekurs.
	245	100 0		100.0	205			225 100.0

Värnpliktstjänstgöringen.

336

Till frågans ytterligare belysning meddelas ur de till kommitténs
betänkande fogade statistiska redogörelserna motsvarande siffror för de
följande kalenderåren, 1909—1910.

1.		2.		i \| 4.	5.	6.	7.	i 8			4.
Ärligen intagna i för åren 1909—	medeltal 1910. ; Värnpliktstjänstgöringens	Ärligen ial för	avgångna åren 1909	i medel--1910.	Medeltal av in-tagna och av-gångna.
Ålders- klasser.	Antal.	I ^ av ! ''nver^an på studiearbetet: samtliga intagna.	I % av samtliga av-gångna.	Antal.	0 Ålders- klasser.	Antal.	I °/o av samtliga.
17-1»		145.5		1 54.6'' kunna fullgöra all tjänst-	65.9		144.5	19-23	145		60.2
				göring efter avslntad se-
				.. ! minariekurs.
20	26.5		9.9			(10.3		22,5	24	24.51		10.11
21	27.5		10.3	drabbas av kollision mel-		6.6		14.5 i	25	21.0		8,5
22	14.5	102 0	5.5	38.3 lan tjänstgöring och semi-	30.4	5.7	66.5	12.6	26	13,5	■b4.5	5.6	34.4
23	19.0		7.1	nariekurs.		4,1		9.5	27	14.5		5.8
24	14.5		5.5			3.4		. 7,5	28	11.0.		4.4
25		19.0		7.1; knnna ha fullgjort all	3.7		8.0		29-		13.5		5.4
				i tjänstgöring före påbörjad

	206.5	100. o	lOO.o	219.0		243	lOO.ol

Förestående tabeller lämna upplysning om det antal elever, som
under sin seminariekurs måste en eller flera gånger vara frånvarande från
undervisningen på grund av värnpliktstjänstgöring. Enär vissa av nämnda
elever måste två eller t. o. in. tre gånger under sin studietid fullgöra värnpliktstjänstgöring,
blir tydligen antalet fall av frånvaro större än antalet
elever, för vilka frånvaro nödvändiggöres.

Vill man vinna eu översikt av huru många frånvarofallen kunna antagas
i gynnsammaste fall bliva, bär man att tillse, huru de värnpliktiga
åldersgruppernas tjänstgöring med användande av uppskovsrätten bör ordnas
för att i minsta mån inverka störande på seminariestudierna.

Man har därvid att utgå från den förutsättningen, att avbrott i dessa
studier äro till större skada, iu längre fram under lärokursens gång de
förekomma. Till fjärde klassens vårtermin kan värnpliktstjänstgöringen
överhuvud icke förläggas utan att omöjliggöra den värnpliktiges avgångsexamen.
Och såväl under höstterminen i fjärde klassen som vårterminen

Värnpliktstjänstgöringen.

337

i tredje klassen kan, särskilt med hänsyn till den praktiska utbildningen,
eu tids frånvaro näppeligen ersättas. Även i det fall, att tiden för frånvaro
därigenom något förlänges, torde man alltså böra tänka sig värnpliktstjänstgöringen
förlagd till första och andra klasserna samt tredje klassens hösttermin.
A andra sidan måste tjänstgöringen uppskjutas, så mycket att
man, med användande av uppskovsrätten, må kunna undvika så många
tjänstgöringsomgångar som möjligt. En granskning av förhållandena leder
då till följande översikt1):

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Alder vid intagning	Antal ele-ver för år, medeltal av intagna och av-gångna.	I % av hela medeltalet	Ålder och värnpliktstjänstgöring i klass:
i seminariet.	elever.	I. ht.	I. vt. II. ht.	II. vt. III. ht.	III. vt. IV. ht.	IV. vt.
20 år.......	24.5	10.1	20 år	21 år	22 år rekrytövn. 1. rep.-övn.	23 år	24 år
21 år.......	21	8.5	21 år	22 år	23 år rekrytövn. 1. rep.-övn.	24 år	25 år
22 år.......	13.5	5.6	22 år . rekrytövn.	23 år 1. rep.-övn.	24 år 2. rep.-övn.	25 år	26 år
i 2i) år.......	14.5	5.8	23 år 2. rep.-övn.	24 år 3. rep.-övn.	25 år	26 år	27 år
1 24 år .......	11	4.4	24 år 3. rep.-övn.	25 år	26 år	27 år	28 år
	84.6	34.4

Resultatet blir alltså, att man har att räkna med följande frånvarofall:

i klass 1, höstterminen: terminens början—12 september: 22-åringarna* 2),
årligt medeltal för samtliga seminarier 13.5 elever, 5.6 %, för varje seminarium
1.5 elever;

\) Då talen för åren 1909—1910 tydligen bäst återgiva de närvarande förhållandena,
användas dessa tal i den följande framställningen.

2) Med 22-åringar, 23-åringar o. s. v. åsyftas i den följande framställningen de elever,
som vunnit inträde i (första klassen av) seminariet det kalenderår, under vilket de fyllde
respektive 22, 23 o. s. v. år.

43—082815 Folkunderv.-lcom. bet. /. Folkskolesem. Band 2.

338

Värnpliktstjänstgöringen.

9 september—12 oktober: 23- och 24-åringarna, årligt medeltal för
samtliga seminarier 25.5 elever, 10.2 %, för varje seminarium 2.5 elever;

i klass II, höstterminen: 9 september—12 oktober: 22- och 23-åringarna,
årligt medeltal för samtliga seminarier 28 elever, 11.4 %, för varje
seminarium 3 elever;

vårterminen: 11 april—terminens slut: 20- och 21-åringarna, årligt
medeltal för samtliga seminarier 45.5 elever, 18.6 %, för varje seminarium
5 elever;

i klass III, höstterminen: terminens början—12 september: 20- och 21-åringarna, årligt medeltal för samtliga seminarier 45.5 elever, 18.6 %,
för varje seminarium 5 elever;

9 september—12 oktober: 20-, 21- och 22-åringarna, årligt medeltal
för samtliga seminarier 59 elever, 24.2 /, för varje seminarium 6.5 elever.

Ser man saken från de värnpliktiga elevernas synpunkt, tinner man
för de olika åldersklasserna följande frånvarotider:

1 ! Åldersklasser.	Antal elever i medeltal för år.	I % av det år-liga medel-talet.	Tjänstgöring, som kolliderar med terminerna:	På grund härav bortgår från studietiden:
20-åringar . .	24.5	10.1	rekrytövn. 1. rep.-övn.	från vårterminen i klass II 2 månader samt från höstterminen i klass III 7 veckor;
j 21-åringar . .	21	8.5	rekrytövn. 1. rep.-övn.	från vårterminen i klass II 2 månader samt från höstterminen-i klass III 7 veckor;
22-åringar . .	13.5	5.6	rekrytövn. 1. o. 2. rep.-övn.	från höstterminen i klass I 2''/a veckor, från höstterminen i klass II nära 5 veckor (eventuellt från höstterminen i klass I 7 vec-kor) samt från höstterminen i klass III nära 5 veckor;
23-åringar . .	14.5	p1 bo	2. o. 3. rep.-övn.	från vardera av höstterminerna i klasserna I och 11 nära 5 veckor;
24-åringar . .	11	4.4	3. rep.-övn.	från höstterminen i klass I nära 5 veckor.

Den kollision mellan seminariestudierna och värnpliktstjänstgöringen,
som framgår av nu lämnade översikt, är såsom förut nämnts den, som.

Värnpliktstjänstgöringen.

339

genomsnittligt sett, kan väntas ifrågakomma i gynnsammaste fall, d. v. s.
med ändamålsenligaste utnyttjande av uppskovsrätten. Men klart är, att
förhållandena vid det enskilda seminariet i många fall kunna komma att
ställa sig betydligt ogynnsammare. Dels finnes ingen trygghet för att eleverna
med anlitande av tillgängliga utvägar verkligen ordna sin värnpliktstjänstgöring
på det med hänsyn till studierna lämpligaste sättet. Dels är elevernas
fördelning mellan de skilda åldersklasserna vid olika seminarier
wanska växlande. Under det att de av elevernas frånvaro framkallade
olägenheterna sålunda vid vissa seminarier göra sig i mindre grad gällande,
bliva de vid andra så mycket mera kännbara, vilket framgår av
följande översikt av de intagna elevernas åldersfördelning vid de olika
manliga seminarierna i medeltal för kalenderåren 1909—1910.

1.	2-	3.	4.	5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.	12. [ 13.	14.	15.	16.! 17-	18.	19.	20.	21.
Ål-dersår, som upp-nåddes under det ka-lender-år, då inträde v-anns.	Luleå.	Uppsala.	Härnö- sand.	Linköping.	Strängnäs.	Medeltal för samt-liga semi-narier.	Göteborg.	Växjö.	Lund.	Karlstad. I % av An- samt- j liga tal. t in- ; tagna.!
An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	1 % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.	il % av An_\| samt- , , ]''ga ial- i in-tagna.	An- tal.	I % av samt-liga in-tagna.
—19	9.5	37.25	10.5	43.75	11.5	40.35	15.0	58.83	17.0	51.52	16.2	54.73	24.5	60.50 20.o! 62.50 •	21.5	65.15	16.0	65.31
20	2.5	9.80	2.0	8.33	1.5	5.26	2.0	7.84	4.5	13.64	2.9	9.80	7.0	17.29	2.51 7.81	2.5	7.57	2.0	8.16
21	3.0	11.77	4.0	16.67	5.5	19.30	2.0	7.84	2.0	6.00	3.1	10.47	3.0	7.41	2.5 7.81	3.0	9.09	2.5	10.21
2	3.5	13.73	1.0	4.17	1.0	3.51	2.0	7.84	1.5	4.54	1.6	5.41	1.5	3.70	3.0 9.38	0.5	1.52	o.»	2.04
23	1.0	3.92	2.0	8.33	3.5	12.28	2.5	9.81	4.0	12.12	2.1	7.09	1.5	3 70	1.0 3.12	20	6.00	1.5	6.12
24	2.0	7.84	2.0	8.33	1.5	5.26	2.0	7.84	1.5	4.54	1.6	5.41	■1.5	3.70	1.5\| 4.69	2.0	6.06	0.5	2.04
	12.0	47.06	11.0	45.83 13.0	45.61	10.5	41.17	13.5	40.90	11.3	38,18	14.5	35.80 10.5 32.81	10.0	30.30	7.0	28.57
25 —	4.0	15.69	2.5	10.42	4.0	14.04		—	2.5	7.58	2.1	7.09	1.5	3.71	15 4.69	1.5	4.55: 1.5	6.12
	25.5	100.00	24.0	100.no	100.oo\|\|a5.61 lOO.ooljsS. o	100.00	29.6	100.oo	40.5	100 00 32.0 100.00 33.0	lOO.00l24.5hoo

Denna översikt visar, att vid 5 av de 9 manliga seminarierna antalet
intagna elever, för vilka kollision mellan studier och värnpliktstjänstgöring
nträder, uppgår till mer än 40 % av samtliga intagna, under det nämnda

340

Värnpliktstjänstgöringen.

antal vid 4 seminarier understiger medeltalet för samtliga seminarier. Seminarierna
i norra och östra delarna av landet stå sålunda, enligt vad tabellen
utvisar, i en egendomlig motsättning till seminarierna i södra och västra
Sverige, i det de förra förete en relativt hög intagningsålder och större
kollision mellan seminariestudier och värnpliktstjänstgöring, under det de
senare uppvisa lägre intagiringsålder och sålunda mindre kollision. Denna
motsättning torde; väl sammanhänga med olikheter i avseende på de folkklasser,
varifrån seminarieeleverna utgå, om vilka det torde vara säkrast
att icke uttala några förmodanden.

Eu frånvaro från undervisningen, som i avseende på tidslängd och
de frånvarandes antal kan få en sådan utsträckning, som förestående
översikter utvisa, måste uppenbarligen i större eller mindre grad inverka
störande på denna undervisning. Detta blir i särskild grad fallet, dä
undervisningen, såsom förhållandet är vid seminariet, har till sitt förfogande
en synnerligen snävt begränsad tid och därjämte på grund av
sin särskilda uppgift är av en högeligen invecklad beskaffenhet. I detta
hänseende är särskilt den frånvaro, som infaller i början av ett läsår,
ogynnsam, enär åtskilligt av det som genomgåtts, under det vissa elever
varit frånvarande, måste tagas om, sedan dessa infunnit sig, för att de skola
sättas i stånd att tillgodogöra sig den följande undervisningen. Såsom utvisas
av den förut lämnade översikten, kommer detta att i särskild grad
gälla om höstterminen i klass III; det torde utan överdrift kunna påstås,
att resultatet av denna termins arbete genom frånvaron för värnpliktstjänstgöringen
försvagas ungefär lika mycket, som om terminen förkortades
med eu månad. De manliga seminariernas utbildningsmöjligheter,
vilka redan förut försvagats genom de för närvarande anbefallda skjutövningarna,
vilka pågå under 14 dagar varje hösttermin, bliva så än mera
underlägsna de kvinnliga seminariernas, vilka äro fria från dylika störande
inverkningar.

Till eu sänkning av de manliga seminariernas bildningsnivå bidrager
även den omständigheten, att de elever, som på grund av frånvaro för
värnpliktstjänstgöring visa efterblivenhet i ena eller andra ämnet, anse sig
ha rätt att i fråga om betygssättning och uppflyttning ställa stora anspråk

Värnpliktstjänstgöringen. 341

på lärarnas undseende, då frånvaron ju icke förorsakats genom deras eget
förvållande.

Kunde också lärarna frigöra sig från alla hänsyn mot de på grund av
värnpliktstjänstgöringen frånvarande eleverna, något som mången gång knappast
kan ske utan att det goda förhållandet mellan lärare och elever äventyras,
skulle likväl, i de fall, där icke sådana elevers kvarsittning bleve
en följd därav, den allvarliga olägenheten att kvarstå, ett antal folkskollärare
årligen komme att utgå med en svagare utbildning, än de utan hinder
av värnpliktstjänstgöringen skulle kunnat erhålla. I avseende på elevers
kvarsittning tillstöter återigen en annan svårighet, den nämligen, att det
oftast icke är möjligt att i nästföljande klass bereda utrymme för så pass
många kvarsittare, som det här kan bliva fråga om. Denna omständighet
är givetvis också ägnad att förmå lärarna att hellre avpruta något på
sina fordringar än att döma elever att för en tid avbryta eller helt och
hållet avsluta sin studiekurs, därför att de haft att fullgöra eu medborgerlig
skyldighet.

Samtliga dessa olägenheter, vilka med större eller mindre styrka
gjort sig kännbara vid alla manliga seminarier, ökas, ocli deras verkningar
bliva än ödesdigrare, i den mån seminariearbetet övergår från läxläsningav
läroböcker till ett av läroanstalten och dess undervisningsmedel beroende
studium och i samma mån som seminariearbetets intensitet ökas.
För genomförandet vid de manliga seminarierna av den studiearbetets
omläggning i dylik riktning, som kommittén i det föregående funnit sig
böra förorda, utgör sålunda den nuvarande anordningen av elevernas värnpliktstjänstgöring
ett väsentligt hinder.

Vad eleverna angår må blott erinras om de personliga olägenheter,
det för dem medför, om de nödgas utgå från seminariet med sänkta vitsord i
avgångsexamen och sålunda med minskade befordringsutsikter för framtiden
eller om de på grund av kvarsittning nödgas bekosta ett femte seininarieår.
För 22-åringarna kommer det att erbjuda särskilda svårigheter
att vinna inträde vid seminarium, då inträdesprövningen infaller under pågående
rekrytövning och de sålunda i saknad av tillfälle till repetition av
inträdeskurserna, komma att ligga under i tävlingen med andra inträdes -

V ii rnpli ktstj ä n stgöri ngen.

Kommitténs
hemställan
den 20 december
1907.

34 2

sökande.1) Ett bevis härför finner man i förestående tabeller (sid. 4 och 5),
vilka utvisa, att antalet intagna 22-åringar är både absolut och relativt
mindre under tiden 1909—1910 än under tiden 1904 — 1 908, medan antalet
intagna 23- och 24-åringar i båda hänseendena ökats.

Det antagande, som stundom framställts, att de av värnpliktstjänstgöringen
framkallade avbrotten i seminariearbetet skulle komma att minskas
genom eu fortgående sänkning av elevernas ålder, visar sig vid närmare
undersökning sakna allt fog. Detta framgår redan genom en jämförelse
mellan de båda nyssnämnda översikterna och visar sig ännu tydligare
genom kommitténs statistiska utredningar rörande elevernas ålder (jfr Band
3 sid. 406). Enligt dessa ha nämligen de i första seminarieklassen undervisade
eleverna av de åldersgrupper, för vilka kollision uppstår mellan
värnpliktstjänstgöring och seminariestudier, i procent av hela antalet manliga
elever i samma klass utgjort genomsnittligt under åren 1896—1900
26.74 ”/-., åren 1901 —1905 30.si > och åren 1906 —1910 34.66 %, under det
att eu motsvarande minskning inom de yngsta åldersklasserna ägt rum.
Denna omständighet torde väl sammanhänga därmed, att behovet av omsorgsfull
förberedelse för inträdesprovet tillväxt, i samma mån som konkurrensen
vid intagningen stegrats.

De olägenheter, som den ifrågavarande kollisionen mellan seminarieundervisningen
och värnpliktstjänstgöringen kan vålla, äro, såsom av det
föregående torde framgå, av så pass allvarlig art, att det är all anledning
att tillse, om de genom lämpliga åtgärder kunna undanröjas.

1 sin förut nämnda underdåniga hemställan den 20 december 1907
föreslog kommittén, efter att med användande av vid denna tid tillgängliga
siffror ha lämnat en redogörelse för arten och omfattningen av de avbrott
i seminariearbetet, som den utsträckta värnpliktstjänstgöringen kunde
väntas komma att medföra, att olägenheterna skulle avlägsnas genom en
utsträckning av rätten till uppskov med rekryttjänstgöringen till det år,

*) Den av värnpliktskommissionen å sid. 66, noten, i dess betänkande gjorda antydningen,
att inträdessökande av denna åldersgrupp skulle kunna få undergå inträdesprövning vid seminariet
före början av den militära tjänstgöringen, d. v. s. i början av april, är tydligen icke
utförbar, då vid denna tidpunkt knappast något tillfälle för anordnande av en inträdesprövning
kan beredas och i varje fall eu uppdelning av denna prövning på två olika tillfällen
skulle omöjliggöra en rättvis jämförelse mellan de sökande.

Värnpliktstjänstgöringen. 343

då den värnpliktige fyller 26 år, samt genom beviljande av rätt till
förnyat uppskov med repetitionsövningar. Kommittén hemställde sålunda:

»att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder dels fölen
sådan förändring av 17 § av värnpliktslagen den 14 juni 1901.
att i punkt c av dess första moment ordet tjugufyra utbytes mot
tjugusex, dels ock för införande uti inskrivningsförordningens § 28
mom. 3 av ett stadgande, att förnyat uppskov med repetitionsövning
må beviljas beväringsman, för vilken tjänstgöringens fullgörande
skulle medföra avsevärt avbräck i påbörjad lärokurs».

Under förutsättning av ett bifall härtill skulle ingen annan kollision
behövt,förekomma, än att 22-åringarna varit frånvarande under 272 vecka
av höstterminen i klass I.

* *

Folkundervisningskommitténs framställning blev, såsom sagts, efter att
ha granskats av generalstaben och 1907 års generalskommissions delegerade,
överlämnad till den förut nämnda värnpliktskommissionen, vilken i »Utredning
och förslag i fråga om lättnader åt vissa kategorier värnpliktiga», avgivna
den 8 juli 1910, uttalar sig såväl om nämnda framställning som rörande
ifrågavarande spörsmål i sin helhet.

De allmänna militära förutsättningar, på vilka kommissionens uttalanden
och förslag, närmast i vad de angå seminariernas elever, grunda
sig, synas hava varit följande.

1. Någon förändring i avseende på de nu bestämda tidpunkterna
för de olika tjänstgöringsomgångarnas förläggning är under den närmaste
framtiden icke att förvänta, och en sådan är dessutom i vissa avseenden
icke att önska, enär sommarmånaderna ur militär synpunkt äro lämpligare
för de värnpliktigas utbildning än vintermånaderna.

2. Värnpliktiga seminarieelever skola tilldelas infanteriet för att där
i allmänhet utbildas till reservunderbefäl.

3. För eu tillfredsställande utbildning av reservunderbefäl är en
längre sammanhängande övningstid (minst 6 månader) nödvändig; en fördelning
på två år av rekrytövningen för reservunderbefälsämnen är därför
icke möjlig.

V''ärn pliktskommissionens
utlåtande.

344

Värnpliktstjänstgöringen.

Värnpliktskommissionens
anmärkningar

mot folkundervisningskommittins

hemställan.

Såsom framgår av den ovan återgivna ordalydelsen av folkundervisningskommitténs
hemställan, innebar densamma förslag till förändringar
i tre hänseenden:

1) att uppskov med rekryttjänstgöringen skulle kunna beviljas intill
det År, då den värnpliktige fyller 2(1 år,

2) att förnyat uppskov skulle kunna beviljas med repetitionsövning, samt

3) att sådant uppskov skulle beviljas, när tjänstgöringen koraine att
medföra avsevärt avbräck i påbörjad (ej såsom enligt gällande författning
fortskriden) lärokurs.

Mot den förstnämnda förändringen invänder kommissionen först och
främst, att dess genomförande skulle åstadkomma en minskning i arméns
tillgång på reservunderbefäl, visserligen icke — såsom det medgives å sid.
33 — under fredsövningarna men vid mobiliseringstillfälle, i det antalet
tjänstår i första uppbådet genom sådant uppskov skulle minskas. Därtill
komme, »att personer, som uppnått 25 ;i 26 års ålder, torde få anses
föga lämpade att genomgå en skola av sådan art som en rekrytskola, liksom
det säkerligen icke heller vore tilltalande för individen själv*.

Mot förslagets andra moment gör kommissionen den anmärkningen,
att en utsträckning av mellantiden mellan rekrytövningen och den första
repetitionsövningen eller mellan de olika rcpetitionsövningarna skulle förringa
övningarnas militära värde.

Mot båda nu nämnda moment av förslaget anrnärkes slutligen, att
kommittén vid deras framställande »väl ensidigt» låtit sig ledas av en »farhåga
för att det intrång i studierna, som värnpliktstjänstgöringen medför för en
del seminarieelever, skulle komma att återverka på effektiviteten av seminarieundervisningen
i sådan grad, att därigenom det med denna undervisning
avsedda statsintresset skulle lida avbräck», »men mindre tagit hänsyn till
eleverna, vilka det åligger icke enbart att tjäna det för seminarierna måhända
viktigaste intresset utan jämväl att foga sig i de fordringar, som försvarsväsendet
ser sig tvunget att ställa på dem». För eleverna vore det
nämligen enligt kommissionens mening fördelaktigast, om de kunde under
samma fyraårsperiod såväl genomgå seminariekursen som fullgöra den militära
tjänstgöringen; att fullgöra den sistnämnda efter avslutad seminariekurs
kunde för seminarieeleven »ej sällan leda till betydande svårigheter, vilka i

Värnpliktstjänstgöringen. 345

sin ordning återverka på hans förmåga att fylla det med seminarieutbildningen
avsedda ändamålet».

Förslagets tredje moment fann sig kommissionen däremot böra tillstyrka,
ehuru enligt dess mening den uppfattning av lagstadgandets innebörd,
som förändringen avsåge att garantera, i själva verket kommit till
uttryck redan i dess nu gällande lydelse.

Med anledning av de mot kommitténs förslag riktade invändningarna ^ilodifikaföreslog
berr Dahlgren under värnpliktskommissionens överläggningar eu mittens för
modifikation därav, innebärande, att förnyat uppskov med repetitionsövning s-ag
skulle kunna beviljas blott i fråga om andra och tredje repetitionsövningen
och i varje fall endast en gång. Förslaget hade följande lydelse:

»Värnpliktig elev vid folkskoleseminarium må kunna erhålla
uppskov till nästföljande år med första tjänstgöringen samt förnyat
uppskov med samma tjänstgöring varje gång för ett ar;
dock att tjänstgöringen skall taga sin början senast det år han
fyller 26 år.

Värnpliktig elev vid folkskoleseminarium må kunna erhållä
uppskov med repetitionsövning till nästföljande år samt, i fråga
om 2. och 3. repetitionsövning, en gång förnyat uppskov med
sådan, övning.»

Ett genomförande av detta förslag skulle visserligen icke fullständigt
avlägsna all kollision mellan seminariearbetet och värnplikttjänstgöringen
men dock i hög grad minska den. Efter ett mer eller mindre fullständigt
utnyttjande av den föreslagna uppskovsrätten skulle nämligen all
tjänstgöring kunna förläggas utanför seminariekursen med undantag av eu
repetitionsövning för vardera av åldersklasserna 22-åringar, 23-åringar och
24-åringar samt veckdr av rekryttjänstgöringen för 22-åringarna. Följande
fall av frånvaro skulle alltså kvarstå:

i klass I, höstterminen: terminens början—12 september: 22-åringarna, ärligt
medeltal för samtliga seminarier 13.5 elever, 5.6 f, för varje
seminarium 1.5 elever;

9 september—12 oktober: 24-åringarna, årligt medeltal för samtliga
seminarier 11 elever, 4.4 Z, för varje seminarium 1 elev;

44—082815 Folkundevu.-kom, bet. I. Folkskolesem. Band 2,

346

Värnpliktstjänstgöringen.

Värnplikt 8-kommissionen
om det
modifierade
förslaget.

Värnpliktskommissionens
förslag.

i klass 11, höstterminen: 9 september—12 oktober: 22- och 23-åringarna,

årligt medeltal för samtliga seminarier 28 elever, 11.4 f, för varje

seminarium 3 elever.

Det är tydligt, att förbättringen från seminariernas synpunkt skulle
vara högst betydande.

Icke heller detta förslag har emellertid värnpliktskommissionen ansett
sig kunna förorda. Dess invändningar däremot äro följande.

1. Förslaget avlägsnar ej all kollision mellan seminariearbete och
värnpliktstjänstgöring.

2. Elevernas ekonomiska intressen förbises liksom i kommitténs ursprungliga
förslag.

3. Anmärkningen mot det för länga uppskovet med rekryttjänstgöringen
kvarstår, och även enligt det modifierade förslaget kunna uppskoven
med repetitionsövningarna bliva för långa.

4. »Skulle den ifrågasatta åtgärden komma att begränsas till endast
seminarieelever, bleve visserligen de militära olägenheterna mindre
kännbara, men å andra sidan finge den då i hög grad karaktären av ett
undantag, som enligt kommissionens mening innebure en så mycket allvarligare
orättfärdighet, som endast en viss grupp av studerande erhölle
eu — låt vara ej alltför eftersträvansvärd — rättighet framför andra, och
det oaktat härigenom försvarets intressen koimne att bliva lidande.»

Kommissionen finner det härav framgå, att de ifrågavarande olägenheterna
kunna avlägsnas endast genom en omläggning av seminariernas
terminer och studiekurser.

Vid en granskning av de för seminarierna nu gällande studieplanerna
har kommissionen trott sig finna, att seminarieundervisningen är
delad i tvenne hälfter, i det genomgåendet av andra klassen bildar avslutningen
av en särskild kurs, småskollärarkursen, medan genomgåendet av de
två återstående högre klasserna medför kompetens för folkskollärarbefattning.
Härav hänvisades man enligt kommissionens mening att tänka sig en sådan
anordning, att den längre tjänstgöringsomgången, d. v. s. första tjänstgöringen
jämte 1. repetition sövningen, bleve inskjuten mellan dessa båda hälfter.

Värnpliktstjänstgöringen.

347

I anslutning till denna tankegång bär kommissionen utarbetat ett
förslag till omläggning av terminsindelningen vid seminarierna.

Enligt detta förslag skulle vårterminen i klass II avslutas redan den
10 april och höstterminen i klass III begynna först den 12 oktober. Under
mellantiden skulle, delvis genom anlitande av uppskovsrätten, så mycket
av den seminarieeleverna åliggande värnpliktstjänstgöringen kunna fullgöras,
att sedermera blott återstode en repetitionsövning för vardera av grupperna
23-åringar och 24-åringar, tillsammans i årligt medeltal 25.5 elever eller
10.2 S, vilken övning finge fullgöras under studietid. Genom förtidstjänstgöring
skulle med denna anordning även en del av de seminarieelever,
som nu få fullgöra sin tjänstgöring efter seminariekursens slut, till sin
ekonomiska fördel kunna fullgöra densamma under seminarietiden.

Den minskning av studietiden, som inpassandet av ett sådant avbrott
däri skulle medföra, tänker sig kommissionen kunna ersättas dels genom
indragning av de nu vid de manliga seminarierna påbjudna skjutövningarna,
vilka borttaga flera arbetsdagar i början av varje hösttermin, dels
genom minskning av påsklovet och indragning av vissa andra lovdagar,
dels slutligen genom förlängning av de återstående 6 lästerminerna.

/ En beräkning med utgångspunkt från den nuvarande seminariekursens
dagantal, 1,060 dagar, tiden för inträdesprövningarna oberäknad,
leder kommissionen till följande terminsindelning för seminariekursens
fyra läsår:

Klass I
Klass II
Klass III

Klass IV

| höstterminen 22 augusti—22 december 123 \

\ vårterminen 7 januari—12 juni 157 1

( höstterminen 22 augusti—22 december 123 1

(vårterminen 7 januari—10 april 94)

( höstterminen 12 oktober—22 december 72 |

1 vårterminen 7 januari—12 juni 157 I

I höstterminen 22 augusti—22 december 123 {

I vårterminen 7 januari—12 juni 157 I

280 dagar

217 dagar

229 dagar
280 dagar

Summa 1,006 dagar

Den tid, som behöves för att ersätta skillnaden mellan dessa 1,006
dagar och de hittillsvarande 1,060 dagarna, kan enligt kommissionens me -

348 Värnpliktstjänstgöringen.

ning vinnas dels genom borttagandet av skjutövningarna, som beräknas giva
en ökning i arbetstiden motsvarande 44 dagar under seminariekursen, dels
genom indragningen av lovdagar.

Värnpliktskommissionen är medveten om att åtskilliga anmärkningar
kunna från seminariernas sida göras mot en dvlik anordning. Men den
finner dessa anmärkningar i det hela icke vara av någon allvarligare betydelse.
Ur militär synpunkt måste militärövningarnas försvinnande betraktas
som en förlust. Deras militära betydelse kunde dock icke skattas så
högt, och om därmed, »samtidigt med det värnpliktsövningarna kunna utföras
under för eleven gynnsammare förhållanden än nu, den fördelen beredes
försvarsväsendet, att de uppskovssökande bliva färre och de förtidstjänstgörande
flera, så synes det icke vara obefogat att låta denna synpunkt
(förlusten av militärövningarna) träda i bakgrunden.»

Kommissionen förbiser emellertid ingalunda, »att de invändningar,
vilka ur både undervisnings- och militär synpunkt äro att göra, tillsammantagna
möjligen kunna, åtminstone under närvarande förhållanden, befinnas
väga tyngre än de obestridliga fördelar, som vinnas för eleverna.
År detta fallet, så återstår nog intet annat, än att eleverna få underkasta
sig nu gällande bestämmelser.»

Kommissionen framställer sålunda icke den ovan nämnda anordningen
såsom sitt förslag utan anger den som det enda möjliga alternativet
till de nuvarande förhållandena.

I avseende på de såsom icke vapenföra inskrivna värnpliktiga eleverna
vid folkskoleseminarier (och vissa andra läroanstalter) föreslår slutligen
kommissionen, att dessa skola uttagas till skrivbiträdesbefattning, att
uppskov med tjänstgöringen må kunna medgivas dem till och med det år.
då de fylla 26 år, samt att tjänstgöringen skall fullgöras i en följd antingen
under tiden januari—augusti eller under tiden juni—januari, allt
efter den värnpliktiges eget val.

Särskilt ytt- I ett till värnpliktskommissionens betänkande fogat särskilt yttrande

rande av 1 oj

värnplikts- bär dess vid behandlingen av frågor rörande folkskoleseminarierna adjun nenTadjun-

gerade sakkunnige närmare angivit, vilka verkningar enligt hans mening
gerade sakkunnige.

Värnpliktstjänstgöringen.

349

den av kommissionen ifrågasatta förändringen av seminariernas terminsindelning
och arbetsordning skulle utöva på dessa läroanstalter.

Till en början anmärkes, att kommissionen vid sitt försök att lösa
konflikten mellan seminarieelevernas värnpliktstjänstgöring och studier i
första rummet haft elevernas fördel, särskilt deras ekonomiska intresse, för
ögonen. Ehuru behjärtansvärd vore dock denna synpunkt icke den viktigaste.
Det gällde nämligen här folkskolans intresse. Den åtgärd, som
för eleven skulle underlätta fullgörandet av hans värnplikt, finge icke försvåra
och därigenom försvaga verksamheten hos den läroanstalt, vilken
skänker honom utbildningen för hans framtida uppgift som lärare i folkskolan.
I detta avseende gåve den av kommissionen anvisade åtgärden anledning
till grundade farhågor.

De viktigaste av dessa betänkligheter, vilka var för sig i yttrandet
närmare utvecklas, vore följande.

1. De stora tekniska svårigheter, som denna åtgärd skulle medföra,
vore, även om de överhuvud skulle befinnas lösbara, allt annat än betydelselösa.
Det skulle bliva mycket svårt att fördela lärarnas arbete i enlighet
med den var och en av dem åliggande tjänstgöringsskvldigheten. Man
finge minst fyra gånger under läsåret och med hänsyn till elevernas praktiska
utbildning i övningsskolan sannolikt fem eller sex gånger förändra
arbetsordningen.

2. Under sådana omständigheter bleve genomförandet av en ändamålsenlig
och läroanstaltens ändamål främjande arbetsplan vtterligt försvårat,
och det vore knappast möjligt, att seminariernas arbete under de
ifrågasatta nya förhållandena skulle kunna ordnas så, att icke villkoren
för undervisnings- och studiearbetet försämrades och således resultatet av
seminariernas verksamhet försvagades.

3. På annat sätt skulle studiearbetet vid seminarierna försvåras
därigenom, att tiden för elevernas vistelse vid läroanstalterna skulle icke
obetydligt förkortas, även om icke antalet läsdagar i strängaste mening
minskades. Denna lärotidens förkortning skulle kräva en ökning av arbetsintensiteten,
som icke vore möjlig, utan att faran för överansträngning
bleve ökad och den slutliga behållningen av studierna förminskad.

350

Värnpliktstjänstgöringen.

4. Den arbetstid, varmed den för klasserna II och III minskade
tiden skulle ersättas, vore från studiesynpunkt icke lika värdefull som
den förlorade. För ämnen sådana som biologi och trädgårdsskötsel skulle
förlusten av två vårmånader och en höstmånad vara mycket ogynnsam. Den
långa vårterminen, 157 dagar, utan annat avbrott än det till 4 dagar förkortade
påsklovet, vore icke heller någon för studiearbetet gynnsam anordning.

5. De olägenheter för utbildningsarbetet, som de nuvarande förhållandena
medföra, gällde huvudsakligen ett mindretal av eleverna. Aven
om den ifrågasatta anordningen skulle vara ägnad att i någon mån förbättra
utbildningsmöjligheterna för detta mindretal och dessutom bereda
ett annat mindretal elever en fördel av ekonomisk art, måste denna
fördel köpas med en till viss grad försvagad utbildning för de övriga,
flertalet av eleverna. Men då det vore allmänt erkänt, att de svenska folkskollärarnas
utbildning ingalunda kunde tåla något avbräck utan tvärtom
behövde förstärkas, låge häri ett huvudsakligt skäl mot den ifrågasatta
anordningen.

6. Den betänkligaste följden av den tilltänkta åtgärden vore emellertid
den utsträckning av seminarielärarnas årliga tjänstgöringstid, som
skulle nödvändiggöras därav. Redan under nuvarande förhållanden hade
det visat sig svårt för seminarierna att i konkurrensen med de allmänna
läroverken förvärva lärarkrafter av önskvärd beskaffenhet. Varje försämring,
även den obetydligaste, i seminarielärarnas förhållanden i jämförelse
med läroverkslärarnas vore därför av ödesdiger betydelse för seminarierna
med hänsyn till rekryteringen av deras lärarkår. Fn så pass kännbar
försämring som den här ifrågasatta skulle helt visst hava till följd, att
seminarielärarna undan för undan sökte sig över till de allmänna läroverken,
och man skulle för de lediga platserna icke kunna påräkna dugliga
sökande.

Myndigheters
yttranden
över
värnplikt 8-kommissionens
utlåtande.

Värnpliktskommissionens betänkande har, såsom förutnämnts, genom
nådig remiss för yttrandes avgivande tillställts de särskilda militära myndigheterna
samt styrelserna för och lärarkollegierna vid de läroanstalter,
vilkas lärjungar betänkandet avser. De högre militära myndigheterna hava

Värnpliktstjänstgöringen.

351

i sin ordning infordrat yttranden av dem möjligen underlydande regementseller
kårchefer, vilka yttranden, med undantag för I. och II. arméfördelningen,
bilagts deras egna framställningar.

Arméförvaltningen, chefen för fortifikationen, överfältläkaren och
kavalleriinspektören samt 14 regements- eller kårchefer hava, i några fall
under erinran om att den knappa tiden eller andra omständigheter förhindrat
ett sorgfälligare studium av kommissionens betänkande, förklarat
sig intet hava att erinra med anledning därav.

Alla övriga militära myndigheter hava mera utförligt uttalat sig om
betänkandet i dess helhet eller vissa enskildheter därav, avstvrkande eller
tillstyrkande eller under framställande av ändringsförslag. I de uttalanden,
där kommissionens förslag rörande seminarierna särskilt beröras, nämligen av
cheferna för I., 111. och VI. arméfördelningarna samt cheferna för Bohus regemente,
Jämtlands fältjägarregemente och Livregementets grenadjärer, framhålles
mer eller mindre bestämt, att kommissionens alternativa förslag till ny
terminsindelning vid seminarierna icke synes genomförbart. »Denna föreslagna
terminsindelning skulle emellertid, synes det, komma att bereda så väsentliga
rubbningar uti undervisningsverksamheten och sådana olägenheter för lärarpersonalen
vid sagda läroanstalter, att det statsintresse dessa representera skulle
bliva därpå i hög grad lidande.» (Chefen för III. arméfördelningen). Förslaget
till omläggning av seminariernas terminsindelning kan tjäna som exempel
på »vilka invecklade och oegentliga förhållanden förslaget innehåller för
att få det hela att ’gå ihop’. Det kan ju icke verka tilltalande, att så
stora förändringar göras inom arbetsordningen till förmån för ett fåtal
elever men till nackdel för flertalet, lärarkåren i sig själv icke förglömmandes.
» (Chefen för Bohus regemente.)

Jämväl kommissionens förutnämnda allmänna militära utgångspunkter
för behandlingen av den föreliggande frågan upptagas i flera av de militära
myndigheternas utlåtanden till granskning, och det uttalas i avseende på
dem anmärkningar och tvivelsmål, vilka visa, att desamma av de militära
myndigheterna näppeligen omfattas med sådan enhällighet, som värnpliktskommissionens
framställning ger anledning att förmoda.

De nämnda anmärkningarna och invändningarna gälla samtliga kommissionens
allmänna utgångspunkter. Men i särskild grad rikta de sig

Värnpliktstjänstgöringen.

352

mot grundförutsättningen för kommissionens hela betänkande, nämligen
antagandet, att den nu bestämda tiden för de olika tjänstgöringsomgångarnas
förläggning under en avsevärdare tid framåt kommer att bliva oförändrad.
Kommissionens uttalanden i denna fråga hava givit anledning
till starka gensagor från många håll, och förmodanden och förhoppningar
hava framställts om en snar och genomgripande förändring i detta avseende,
varvid även har betonats, att vintertjänstgöringens värde av kommissionen
underskattats.

Mot kommissionens antagande, att seminarieelever liksom övriga
studerande i allmänhet böra uttagas till reservunderbefäl, ha vägande invändningar
framställts, och det har betonats, att den viktigaste egenskapen
hos reservunderbefälsämnen icke vore ett visst mått av allmänbildning utan
medfödda befälsegenskaper, vilka, enligt vad erfarenheten visat, mången
»rånar i länart större mått voro till finnandes hos andra kategorier värnpliktiga.
Det har även erinrats därom, att denna uppfattning också kommit
till synes i de utfärdade föreskrifterna angående utväljande av reservunderbefäl.
Ty under det att tidigare var föreskrivet, att detta utväljande
skulle ske bland värnpliktiga, som förvärvat ett visst angivet mått av allmänbildning,
så har denna bestämmelse på grund av från många håll
framställda klagomål ändrats därhän, att till reservunderbefäl skola i allmänhet
utväljas de värnpliktiga rekryter, vilka härför äga förutsättning
(generalorder den 1 april 1909 n:r 360).

Av särskilt intresse i avseende på här föreliggande spörsmål är, att
flera bland de militära myndigheterna, bland dem tre av arméfördelningscheferna,
ansett sig kunna, mot vederlag av eu större eller mindre utsträckning
av tjänstgöringstiden, förorda en uppdelning av de studerande
värnpliktigas tjänstgöring av sådan art, att denna i betydligt mindre grad
än nu är händelsen skulle sammanfalla med läroanstalternas läseterminer
och i stället kunna till sin huvudsakligaste del förläggas till sommarferierna.
Därvid har ock från åtskilliga håll uttalats, att eu så lång
sammanhängande första tjänstgöringstid som den av värnpliktskommissionen
fordrade icke kan anses som ett oundgängligt villkor för åstadkommande
av en »jod utbildning av seminarieeleverna till reservbefäl.

Värnpliktstjänstgöringen.

353

De civila myndigheter, som haft att yttra sig över kommissionens
förslag med avseende på seminarierna, äro domkapitlen i Uppsala, Linköping,
Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå
samt lärarkollegierna vid de i samma städer förlagda manliga seminarierna.

Såväl domkapitlen som seminariekollegierna hava samtliga, under instämmande
i de betänkligheter, som uttalats i herr Dahlgrens särskilda
yttrande, bestämt avstyrkt den av värnpliktskommissionen ifrågasatta omläggningen
av seminariernas terminsfördelning samt förklarat, att de nuvarande
förhållandena, såsom medförande mindre olägenheter, hellre må bibehållas.

Seminariernas lärarkollegier äro fullständigt eniga om att den nämnda
omläggningen skulle bliva till skada för dessa läroanstalter. De betänkligheter
en sådan anordning väcker äro, heter det, »av så allvarsam natur,
att det kan ifrågasättas, om seminarierna skulle kunna förverkliga dem
föresatta mål under de förhållanden, som skulle uppstå genom verkställandet
av värnpliktskommissionens omgestaltningsplaner». Det vore »orimligt
att söka utkräva större uthållighet och intensitet i arbetet vid seminarierna».
(Uppsala seminarium.) »Genom förslaget skulle visserligen ekonomisk
fördel tillskyndas vissa elever men ej lättnad i deras förberedelse
för sitt kall, men däremot mycket stora svårigheter, ja uppenbar skada
tillfogas hela seminariearbetet.» (Linköpings seminarium.) »Förslaget är
oantagligt, och kollegiet skulle på det högsta beklaga, om den militära utbildningen
av seminariernas elever icke kan på annat sätt tillgodoses.»
(Strängnäs seminarium.) »Förslaget skulle leda till stor skada för det
statsintresse, som folkskoleseminarierna ha att tillgodose.» (Lunds seminarium.
) Uppdelningen av studietiden på läsår av olika längd vore »av
för seminarieundervisningen i dess helhet synnerligen ödesdiger art». (Göteborgs
seminarium.)

Med lika stor samstämmighet hava ifrågavarande civila myndigheter
uttalat sig för det av folkundervisningskommittén framställda förslaget i
dess modifierade form såsom den enligt deras mening lämpligaste utvägen
att undvika kollision mellan värnpliktstjänstgöring och studier för seminarieeleverna.

I avseende på detta förslag anmärkes, att kommissionen ej synes
hava haft anledning hysa betänkligheter däremot, då den »just haft till

45—082815 Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Värnpliktstjänstgöringen.

Kommitténs

uttalande.

a) Värnpliktskommissionens

förslag.

354

uppdrag att förbereda en undantagslagstiftning». (Linköpings seminarium.)
»Seminarierna äro stat sanstalter, som staten håller vid makt icke till förmån
för några enskilda utan för ett ändamål, som är livsviktigt för staten.
När det nu ifrågasatta undantaget behöves för seminariernas elever, så är
det ett undantag, som staten gör i sitt eget välförstådda intresse.» (Karlstads
seminarium.)

Dessutom har kollegiet vid Strängnäs seminarium uttalat, att det
anser en utsträckning av rätt till uppskov med rekryttjänstgöringen till
det år, då den värnpliktige fyller 25 år (i stället för 26 år enligt kommitténs
förslag) jämte den föreslagna rätten till förnyat uppskov med
andra och tredje repetitionsövningen såsom eu möjlig lösning av frågan,
dock under villkor att rätten till förtidstjänstgöring utsträckes och större
frihet vid valet av vapenslag medgives.

Rektor vid Växjö seminarium har i särskilt yttrande förordat bifall
till kommissionens förslag i avseende på de icke vapenföra värnpliktiga.

* *

Såsom nyss nämnts, hava samtliga seminariemyndigheter enhälligt
och kraftigt avstyrkt det förslag till omläggning av seminariernas terminsindelning,
som värnpliktskommissionen alternativt framlagt. Jämväl de
militära myndigheter, vilka direkt uttalat sig därom, hava funnit de av
förslaget framkallade betänkligheterna så stora, att de icke ansett sig kunna
förorda detsamma.

Då det väl icke på allvar torde kunna ifrågasättas att genomföra ett
organisationsförslag av denna art, om vilket samtliga sakkunniga myndigheter
förklarat, att dess genomförande skulle vara till stor skada för de
intressen de äro satta att företräda, finner kommittén icke anledning att
här till närmare granskning upptaga det ifrågavarande förslaget. Kommittén
kan i detta avseende helt och hållet instämma i det förut omnämnda
uttalande, som av dess förutnämnde med värnpliktskommissionen adjungerade
ledamot gjorts. Det torde efter den belysning av förslagets verkningar,
som av honom lämnats, vara klart, att förslaget kommer i strid med
den grundsats, som kommissionen själv uppställt för lösandet av den föreliggande
uppgiften, nämligen att »icke någon sådan omläggning av läroan -

Värnpliktstjänstgöringen.

355

stalternas terminer in. in. får sättas ifråga, att därigenom lösandet av dessas
uppgifter i avsevärd mån försvåras». Särskilt vill kommittén med all
styrka betona, att ett försättande av seminariernas lärarkår i eu sådan
undantagsställning, som här ifrågasatts, efter all sannolikhet skulle hava
de menligaste följder för rekryteringen av denna kår och därmed
träffa dessa läroanstalter i deras ömtåligaste punkt. Därjämte är det, såsom
i annat sammanhang framhållits, en av grundtankarna i kommitténs förslag
i fråga om seminariernas organisation, att den hittills, på papperet mera än i
verkligheten, kvarstående uppdelningen av seminariekursen i två avdelningar,
på vilken värnpliktskommissionen stöder sitt förslag, skall försvinna och
kursen bliva fullt enhetlig och sammanhängande. Ett upptagande av nu
avhandlade förslag skulle också nödvändiggöra en fullkomlig omarbetning
och omläggning av kommitténs i det föregående framlagda förslag till
timplan och kursplaner.

Däremot anser sig kommittén böra tillstyrka, dels vad kommissionen
föreslagit angående rätt till tjänstgöringens påbörjande redan under
första värnpliktsåret (§ 27, mom. 1 värnpliktslagen)J), dels förslaget
att i § 17, mom. 1 c av värnplikt slagen ordet »framskriden» utbytes
mot ordet »påbörjad», dels ock kommissionens förslag i fråga om
icke vapenföra värnpliktiga (sid. 348).

Med seminariemyndigheterna är kommittén fullt enig också därom, b) Olägenheatt
de nuvarande förhållandena i avseende på de värnpliktiga seminarie- ärande för -elevernas tjänstgöring innebära mindre allvarliga olägenheter, än värnplikts- ^Uavde».
kommissionens alternativa förslag skulle medföra. Den i det föregående
lämnade redogörelsen för kollisionen mellan värnpliktstjänstgöring och studier
vid seminarierna och de därav framkallade olägenheterna icke blott
för enskilda elever utan även för läroanstalternas verksamhet i det hela
visar emellertid, att dessa olägenheter äro av tillräckligt allvarlig art för
att göra eu förändring önskvärd.

I avseende å de olägenheter, som drabba seminarierna, anser sig kommittén
böra framhålla, att den sammanfattande redogörelse för värnplikts -

J) Värnpliktskoraraissionens betänkande sid. 18—19.

356

Värnpliktstjänstgöringen.

tjänstgöringens och studiernas förhållande till varandra, som värnpliktskommissionen
lämnat i sitt betänkande, icke är fullt uttömmande, vad
angår omfattningen av elevernas frånvaro från undervisningen för fullgörande
av värnpliktstjänstgöring. Kommissionen uppskattar det antal
elever, som av nämnda anledning hindras deltaga i undervisningen, till
i medeltal 2 elever för seminarieklass. En jämförelse med den i det
föregående- lämnade utredningen visar, att kommissionen vid sin beräkning
icke tagit hänsyn till två omständigheter. Dels måste flera av de
värnpliktiga eleverna två eller till och med tre gånger avbryta sin seininariekurs
för värnpliktsövningars fullgörande, vadan antalet frånvarofall blir
betydligt större än antalet personer, som nödgas vara frånvarande, dels
komma av skäl, för vilka ovan redogjorts, frånvarofallen att hopas i vissa
av seminariets klasser, under det andra gä jämförelsevis fria, en omständighet
som gör deras inverkan på undervisningen så mycket kännbarare.

Kommittén finner det sålunda alltjämt, såsom i dess förut omnämnda
underdåniga framställning betonats, högeligen önskvärt, att här berörda
olägenheter genom lämpliga åtgärder undanröjas.

c) Kommit- Kommittén anser sig därför böra till förnyat skärskådande upptaga

téns förslag. g-^ j nämnda framställning gjorda förslag om utsträckning av rätten till
uppskov med värnpliktstjänstgöringen, närmast i den något modifierade
form, vari det framförts inom värnpliktskommissionen.

Visserligen skulle, såsom förut visats, ett genomförande av detta
modifierade förslag icke fullständigt avlägsna kollisionen mellan studier
och värnpliktstjänstgöring. Men den frånvaro från undervisningen, som
sedermera av denna orsak skulle förekomma, bleve dock med hänsyn till
både varaktigheten och antalet personer så pass obetydlig, att någon svårare
olägenhet för undervisningen knappast skulle framkallas därav, och
de frånvarande eleverna torde utan större svårigheter kunna återtaga den
förlorade tiden. Då vidare det modifierade förslaget uttryckligen anges
gälla allenast seminarieelever, de enda, till vilka kommittén har att taga
hänsyn, samt då det åtminstone i en punkt lämnar mindre anledning till
militära betänkligheter, finner kommittén icke anledning att längre vidhålla
sitt förslag i dess ursprungliga form.

Värnpliktstjänstgöringen.

357

Undersöker man då närmare, vilka följder i avseende på seminarieelevernas
fullgörande av sin värnpliktstjänstgöring ett bifall till det
modifierade förslaget skulle medföra, finner man följande. De i seminariet
intagna 20-åringarna, i medeltal 24.5 elever årligen, skulle komma att
begynna sin värnpliktstjänstgöring det år de fylla 25 år, skulle sedan
kunna fullgöra den utan begagnande av uppskovsrätt i fråga om repetitionsövningarna
och komme sålunda att avsluta den det år de fylla 27 år.'')
Nästa åldersgrupp, 21-åringarna, i medeltal 21 elever årligen, komme att
begynna sin tjänstgöring det år de fylla 26 år och avsluta den det år de
fylla 28 år. Vidare komme 22-åringarna, i medeltal 13,5 elever årligen,
att efter en gång förnyat uppskov med andra repetitionsövningen fullgöra
denna det år de fylla 26 år och den tredje repetitionsövningen det är de
fylla 27 år. Slutligen komme 28-åringarna, i medeltal 14.5 elever årligen,
att efter en gång förnyat uppskov med tredje repetitionsövningen fullgöra
denna det år de fylla 27 år. Som synes, komme tjänstgöringen i varje
fall att avslutas tidigare, än som med utnyttjande av nu gällande uppskovsrätt
kan bliva fallet, i det att andra och tredje repetitionsövningarna kunna
fullgöras de år, då den värnpliktige fyller respektive 27 och 29 år. Det
till två år utsträckta tidsavståndet mellan tvenne repetitionsövningar skulle
också tagas i anspråk blott för två jämförelsevis små åldersklasser och för
vardera endast en gång. Och även för dessa skulle icke längre tid komma
att förflyta mellan värnpliktstjänstgöringens påbörjande och avslutande, än
med användande av nu gällande uppskovsrätt kan bliva fallet. I fråga om
repetitionsövningarna komme sålunda den föreslagna utsträckningen av uppskovsrätten
i sak endast att innebära en annan fördelning'', eller om man
så vill eu koncentrering, av redan medgiven sådan rätt. Det senes, som
om detta ur militär synpunkt icke borde medföra några större olägenheter.

Knappast borde detta heller vara fallet med en utsträckning av uppskovsrätten
i avseende på tjänstgöringens påbörjande, som icke skulle behöva
tagas i anspråk av flera personer, än som ovan angivits. Att med
hänsyn till elevernas kroppsbeskaffenhet några hinder för tjänstgöringens

*) Någon anledning att antaga, att den utexaminerade läraren skulle komma att
begagna sig av uppskovsrätt, torde icke finnas, då det för honom bör vara ett starkt intresse
att snarast möjligt få sin tjänstgöring avslutad.

Värnpliktstjänstgöringen.

358

fullgörande vid denna ålder skulle förefinnas kan knappast antagas, då det
gäller personer, vilka under fyra år haft daglig övning i gymnastik. I avseende
på förståndsutvecklingen och därmed möjligheten att tillgodogöra
sig utbildningen till reservunderbefäl böra de uppenbarligen genom sina
fortsatta och avslutade seminariestudier ha vunnit. Betänkligheterna avse
ju också framför allt den minskade tillgången på reservunderbefäl vid
mobiliseringstillfälle. Såsom av kollegiet vid Strängnäs seminarium anmärkts,
kunde denna olägenhet avhjälpas, om skyldigheten att tjänstgöra
i första uppbådet bestämdes, icke efter inträdet i värnpliktsåldern, utan
efter tiden för rekryttjänstgöringens påbörjande.

Vissa av de militära myndigheternas uttalanden synas giva anledning
förmoda, att de olägenheter ur försvarets synpunkt, som det ifrågavarande
förslagets förverkligande skulle medföra, ej komme att bliva så stora, att
de kunna anses alltför avskräckande. Så bär av chefen för VI. arméfördelningen
framhållits, att »därest i fråga om seminarieeleverna denna anordning
(uppskov med rekryttjänstgöringen till det år, då den värnpliktige
fyller 26 år) skulle visa sig vara enda lösningen, torde man från militärt
håll i folkbildningens intresse böra godkänna densamma, möjligen med
kompensation i form av repetitionskurser i gymnastik och skjutning för
folkskollärare, vilka kurser skulle vara ägnade att gagna försvarets intressen:
.

Av betydelse är ock, att samtliga de i ärendets behandling inom seminariekollegierna
deltagande militärt utbildade gymnastiklärarna vid seminarierna,
vilka ju äro de enda militärer, som varit i tillfälle att förskaffa
sig någon på personlig erfarenhet grundad kännedom om seminariernas
organisation och verksamhet, instämt i kollegiernas uttalande
för folkundervisningskommitténs modifierade förslag. Så meddelas i protokollet
rörande lärarkollegiets vid Lunds seminarium behandling av
frågan, att kollegiets flesta medlemmar helst velat förorda folkundervisningskommitténs
ursprungliga förslag, men sedan av dess militära
ledamot upplysts, att detta förslag vore oförenligt med de militära intressena,
anslöt sig kollegiet enhälligt till den av herr Dahlgren framställda
modifikationen därav. 1 särskilt avgivet yttrande har gymnastikläraren vid
Härnösands seminarium kapten A. Aberg framhållit såsom sin uppfattning, att

V ärnpliktstjänstgöringen.

350

bland »de olika förslagen torde givetvis rektor Dahlgrens vara det från seminarieutbildningens
och statens synpunkt fördelaktigaste. Det kommer att
medföra den minsta kollisionen med de militära kraven på att framför allt
erhålla reservunderbefälsämnen ur seminarieelevernas leder.»

Värnpliktskommissionen har också själv medgivit, att om den ifrågasatta
utsträckningen av uppskovsrätten konnne att begränsas till endast
seminarieelever, bleve de militära olägenheterna därav mindre kännbara.
Kommissionens huvudanmärkning mot förslaget blir därför den, att med
en dylik begränsning finge åtgärden »i hög grad karaktären av ett undantag,
som enligt kommissionens mening innebure en så mycket allvarligare
orättfärdighet, som endast eu viss grupp av studerande erhölle en — låt
vara ej allt för eftersträvansvärd — rättighet framför andra, och det oaktat
försvarets intressen härigenom komme att bliva lidande». — — — På
så sätt skulle, fortsätter kommissionen, »principen om allas lika berättigande
kränkas, och alla andra kategorier värnpliktiga, för vilka fullgörandet av
denna medborgerliga plikt medför mer eller mindre kännbara svårigheter,
kunna då, även de, göra samma anspråk på eu undantagslagstiftning. Avvisas
dessa krav, sker en orättvisa — godkännas de, minskas försvarets,
effektivitet i betänklig grad».

Värnpliktskommissionens obenägenhet mot att bringa till stånd eu
undantagslagstiftning på det ifrågavarande området är förklarlig, då eu
sådan lätt kan komma att innebära eller uppfattas såsom innebärande eu
obehörig förmånsrätt för någon viss grupp av värnpliktiga. Men ifrågasättas
kan, om icke hela det uppdrag, som av Kungl. Maj:t blivit kommissionen
förelagt, nämligen att »utarbeta förslag i fråga om lättnader åt
vissa kategorier värnpliktiga», är av natur att leda till förberedandet av
en undantagslagstiftning. Och kommissionens farhåga för att ett bifall
till ifrågavarande till sina verkningar ytterst begränsade förslag skulle
kunna verka prejudicerande i fråga om andra kategorier värnpliktiga borde,
om den vore grundad, gälla även de undantag från gällande värnpliktsförfattningar,
som kommissonen själv föreslagit i avseende på vissa andra
grupper av studerande. Denna farhåga synes alltså icke behöva tillmätas
alltför stor betydelse.

Värnpliktstjänstgöringen.

3H0

Men vidare anser sig kommittén böra uttryckligen betona, att för
den händelse värnpliktskommissionen med ovan återgivna uttalande velat
som sin uppfattning antyda, det kommittén med sitt förslag skulle åsyftat
att bereda seminariernas elever en fördel framför övriga värnpliktiga, denna
uppfattning icke träffar det rätta, Kommittén har varit fullt medveten
om att, något som ju också värnpliktskommissionen i annat sammanhang erkänt,
ett uppskov med värnpliktstjänstgöringen till tiden efter seminariekursens
avslutande i de allra flesta fall komme att bereda seminarieeleven
icke ringa olägenhet, framför allt av ekonomisk art. Ett dylikt uppskov
kan alltså ingalunda betraktas som en förmån, som skulle beredas seminarieeleven
framför andra värnpliktiga, utan bör snarare anses som ett
offer, vilket han måste göra i syfte att för sin framtida verksamhet i statens
tjänst vinna den bästa möjliga utbildning. Det förhåller sig alltså icke
så, att bär förefinnes en motsättning mellan ett statsintresse (det militära)
och ett privatintresse (seminariernas). Det är i stället tvänne statsintressen,
av vilka intetdera kan tillmätas en underordnad betydelse, som konflikten
gäller. Seminarierna hava att besörja utbildningen av lärare för det överväldigande
stora flertalet av landets barn, och av deras förmåga att fylla
sin uppgift blir alltså beskaffenheten av den undervisning, som skall komma
dessa barn till del, beroende. Kommittén har därför måst betrakta det
som ett statsintresse av icke mindre vikt än andra dylika, att sådana
förhållanden undanröjas, som kunna verka hämmande på seminariernas
verksamhet eller som kunna ha till följd, att lärare utgå från dem med
eu svagare utbildning. Seminarierna intaga bland samtliga de läroanstalter,
som värnpliktskommissionens utredning avser, en undantagsställning,
i det de uteslutande hava till uppgift att främja ett direkt statsintresse.
Aven i det hänseendet intaga seminarierna bland nämnda läroanstalter
en särställning, att elevernas tillgodogörande av utbildningen i så hög
grad är beroende av deras oavbrutna närvaro vid läroanstalten och att
eu avsevärdare lucka i utbildningen icke kan fyllas annat än genom kursens
förlängning med ett helt år. Dét synes därför icke vara ägnat att
väcka några betänkligheter, om seminariernas elever komme att i någon
män intaga en särställning även i fråga om värnpliktstjänstgöringens fullgörande.

Värnpliktstjänstgöringen.

3 til

Kommittén kan alltså icke finna de skäl, som anförts mot ifrågavarande
förslag, vara avgörande.

Därest icke någon av de anordningar, som av vissa bland de förutnämnda
militära myndigheterna ifrågasatts, skulle befinnas erbjuda eu
lämpligare lösning av den bär berörda frågan, eller denna genom någon
inom den närmasfe framtiden vidtagen omläggning av de militära tjänstgöringstiderna
skulle bringas i nytt läge, måste enligt kommitténs uppfattning
det av densamma framlagda förslaget i dess förutnämnda modifierade
form anses vara det, som är bäst ägnat att avhjälpa det ifrågavarande
missförhållandet och på samma gång fylla den fordran, som av
värnpliktskommissionen med rätta . uppställts, nämligen att »dels icke
lämna försvaret en valuta varken kvalitativt eller kvantitativt väsentligen
mindre värd, än den, som med nuvarande ordning vinnes, dels icke heller
vara till skada för det statsintresse, som de olika läroanstalterna hava
att tillgodose».

Under åberopande av vad ovan anförts får kommittén därför föreslå,
att åtgärder vidtagas för eu sådan förändring av 17 § av
värnpliktslagen den 14 juni 1901 samt av 28 § av inskrivningsförordningen,
att värnpliktig seminarieelev må kunna erhålla
dels uppskov med första tjänstgöringen till och med det år,
då han fyller 2 6 år,

dels en gång förnyat uppskov med vardera av andra och
tredje repetitionsövningarna.

Från seminariernas sida synes näppeligen någon annan åtgärd kunna
vidtagas för avlägsnande av de olägenheter, som framkallas av kollisionen
mellan seminariearbetet och värnpliktstjänstgöringen, än att värnpliktig
elev genom en uttrycklig bestämmelse i seminariestadgan ålägges att med
begagnande av de möjligheter, som gällande författningar medgiva,
söka få sin värnpliktstjänstgöring så ordnad, att den i minsta
möjliga mån menligt inverkar på hans seminarieutbildning, för
vilket ändamål han bör inhämta råd och upplysningar av rektor.
I anslutning härtill har § 44 i kommitténs förslag till seminariestadga
avfattats.

46—082815 Fol kunder v.-ko in. bet. 1. FollcsTcolesem. Band 2.

362

Värnpli ktstj änstgöri ngen.

Kommittén har slutligen att i detta sammanhang angiva sin mening
rörande det av värn pliktskommissionen väckta förslaget om borttagande av
de nn vid de manliga seminarierna påbjudna skjutövningarna.

Utan något närmare ingående på frågan torde det vara uppenbart,
att dessa övningar, vilka med eu sammanlagd timsumma av 60 timmar
varje hösttermin pågå under något mer än två veckor och därvid upptaga
över hälften av den dagliga arbetstiden, i icke oväsentlig grad inverka störande
och försvagande på seminarieundervisningen och särskilt äro ägnade
att i fråga om studieresultatet ställa de manliga seminarierna i en ogynnsam
ställning i jämförelse med de kvinnliga. Då nu dessa övningars
värde för seminarieelevernas militära utbildning enligt värnpliktskoramissionens
mening synes vara ganska ringa, torde det böra bliva föremål för
närmare omprövning, huruvida tillräckligt skäl tinnes för deras bibehållande.

Kap. XIII. Den ettåriga och den treåriga seminariekursens
anordning.

(Band 1 sid. 68 och 79.)

1. Förslag
till

Föreskrifter för

kortare seminariekurser, anordnade i överensstämmelse
med § 3 av förslaget till Seminariestadga.

§ i De

seminariekurser, som i denna författning komma i betraktande,
äro ettåriga, avsedda för elever, som avlagt studentexamen, samt treåriga,
avsedda dels för elever, som avlagt småskollärarinneexamen, dels ock för
andra kvinnliga elever. Kurserna avslutas med folkskollärarexamen.

§ 2.

Den, som önskar vinna inträde vid den ettåriga kursen, skall med
egenhändigt skriven ansökning senast den 10 augusti det år, då inträde
åsyftas, anmäla sig hos rektor och därvid till ansökningen foga i huvudskrift
eller behörigen styrkt avskrift:

A) vederbörande pastorsämbetes intyg, varav framgår, att sökanden

a) är döpt medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning
förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång,

b) haft naturliga eller skyddskoppor, samt

c) vid början av nämnda år ännu icke fyllt tjugusex år men, då
fråga är om manlig inträdessökande, fyllt sjutton år och, då fråga är om
kvinnlig inträdessökande, fyllt aderton år;

3(54

Ettårig och treårig seminariekurs.

B) intyg av pastorsämbete eller kommunal förtroendeman i hemorten
av innehåll, att sökanden är känd för ett gott uppförande;

C) av legitimerad läkare enligt fastställt formulär avgiven redogörelse
för av honom verkställd undersökning rörande sökandens kroppsbeskaffcnhet;

D) studentbetyg utvisande bland annat, att sökanden vid flyttning
till tredje ringen erhållit godkänt vitsord i geografi, samt, därest han undergått
fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen, betyg över sådan prövning;

E) av vederbörande utfärdat betyg över den tjänstgöring såsom
lärare vid någon under offentlig kontroll stående läroanstalt som sökanden
må hava haft;

F) andra intyg, genom vilka sökanden vill styrka sina insikter oeh
färdigheter eller sin fallenhet för lärarkallet.

§ 3.

Den, som önskar vinna inträde vid den treåriga kursen, skall med
egenhändigt skriven ansökning senast den 10 augusti det år, då inträde
åsyftas, anmäla sig hos rektor oeh därvid till ansökningen foga i huvudskrift
eller behörigen styrkt avskrift:

A) vederbörande pastorsämbetes intyg, varav framgår, att sökanden

a) är döpt medlem av svenska kyrkan oeh efter där åtnjuten konfirmationsundervisning
förklarats berättigad till konfirmation och nattvardso-åns:,

b) haft naturliga eller skyddskoppor, samt

c) vid början av nämnda år fyllt aderton år men ännu icke fyllt
tjugunio år;

B) intyg av pastorsämbete eller kommunal förtroendeman i hemorten
av innehåll, att sökanden är känd för ett gott uppförande;

C) av legitimerad läkare enligt fastställt formulär avgiven redogörelse
för av honom verkställd undersökning rörande sökandens kroppsbeskaffenhet;

D) 1) om inträde sökes i första klassen,

a) betyg över avlagd småskollärarinneexamen,

b) av vederbörande utfärdat tjänstgöringsbetyg, utvisande, att sökanden
efter avlagd småskollärarinneexamen under minst tre år med
goda vitsord tjänstgjort i småskola eller annan under offentlig kontroll
stående läroanstalt; eller

Förslag till föreskrifter.

o65

2) om inträde sökes i annan klass än den första,

a) avgångsbetyg från under offentlig kontroll stående läroanstalt, där
sökanden må hava åtnjutit undervisning,

b) av vederbörande utfärdat betyg över tjänstgöring såsom lärarinna
vid någon under offentlig kontroll stående läroanstalt, som sökanden må
hava haft;

F) andra intyg, genom vilka sökanden vill styrka sina insikter och
färdigheter eller sin fallenhet för lärarkallet.

§ 4.

Prövning med de inträdessökande förrättas vid höstterminens början
i av rektor uppgjord ordning och pågår två till sex dagar.

§ 5.

1. Med den, soin söker inträde i den ettåriga kursen, anställes prövning i

ekonomilära, trädgårdsskötsel och slöjd; samt därjämte i

sådana i det fyrklassiga seminariets undervisning ingående ämnen
eller ämnesgrenar, vilka även tillhöra gymnasiets undervisning men i vilka
sökanden i studentexamen eller därefter undergången fyllnadsprövning icke
erhållit godkänt vitsord.

2. För godkänt vitsord fordras
i ekonomilära:

insikter motsvarande det fyrklassiga seminariets kurs i allmän affärslära
och bokföring;

i trädgårdsskötsel:

insikt i odlingen av de vanligaste köks- och blomsterväxterna, förvärvad
genom deltagande i trädgårdsarbete;
i manlig slöjd:

träslöjd: förmåga att förfärdiga enkla föremål med huvudsakligen
sådana sammansättningar som borrtappning, slitsning, gradning och lättare
sinkning; någon kännedom om slöjdverktygens skärpning och justering;
i kvinnlig slöjd:

insikter och färdigheter motsvarande kursen för första och andra
klasserna i det fyrklassiga seminariet;

366

Ettårig och treårig seminariekurs.

i annat ämne:

insikter och färdigheter motsvarande seminariets kurs i ämnet med
undantag av sådana delar därav, som ingå i den ettåriga kursens undervisningsplan.

§ 6.

1. Med den, som söker inträde i den treåriga kursens första klass, anställes
prövning i ämnena kristendomskunskap, modersmålet, hembygdskunskap,
psykologi och pedagogik samt husligt arbete och därjämte i sådant
övningsämne, vari sökanden icke erhållit godkänt vitsord i småskollärarinneexamen.

Vid förhör i kunskapsämne böra frågor även till skriftligt besvarande
föreläggas sökandena.

2. För godkänt vitsord fordras
i kristendomskunskap:

närmare kännedom om Israels folks utveckling till tiden för Israels
rikes undergång, inhämtad genom läsning av stycken ur gamla testamentet,
företrädesvis ur Moseböckerna, Samuelsböckerna, Konungaböckerna samt
A mos och Hosea böcker;

bekantskap med några psalmer ur Psaltaren efter eget val;

närmare kännedom om Jesu bergspredikan samt bekantskap med
Apostlagärningarna och något av Pauli brev, som särskilt är ägnat att belysa
hans personlighet (Filipperbrevet eller Galaterbrevet);

kännedom om reformationstidens kyrkohistoria;
i modersmålet:

bekantskap med svensk litteratur från 1800- och 1900-talen, förvärvad
genom läsning av exempelvis sådana arbeten som Tegnérs Fritiofs saga och
Nattvardsbarnen, Geijers dikter, Stagnelius Vladimir den store, Runebergs
Fänrik Ståls sägner, Elgskyttarna, Hanna och Julkvällen, Almqvists Allmogeberättelser,
Fredrika Bremers Grannarna, Topelius Fältskärns berättelser,
Hedbergs Bröllopet på Ulvåsa, Viktor Rydbergs Vapensmeden, Snoilskys
Svenska bilder, Levertins Svenska gestalter, Heidenstams Karolinerna,
Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Drottningar i Kungahälla; någon
kännedom om de lästa arbetenas författare;

Förslag till föreskrifter.

367

grundligare insikt i den allmänna satsläran;

förmåga att muntligen och skriftligen giva en redig och språkligt
vårdad framställning av ett lättare ämne;
i h em bygd sk u nskap:

på egna iakttagelser grundad kännedom om hemtraktens växt- och
dj urvärld;

kännedom om hembygdslandskapet (eller annat svenskt landskap), även
innefattande kunskap om dess befolknings- och näringsförhållanden och så
vitt möjligt vunnen genom egna iakttagelser;
i psykologi och pedagogik:

bekantskap med något arbete ur den pedagogiska litteraturen, behandlande
barnets själsliv eller någon sida av dess uppfostran;

kännedom om grunddragen av den allmänna undervisningsläran och
om den särskilda undervisningsläran med avseende på de läroämnen, som
förekomma vid den första barnundervisningen;

kännedom om den svenska folkskolans anordning och förvaltning
enligt gällande författningar;

någon bekantskap med Comenius, Francke, Rousseau, Pestalozzi,
Fröbel och Rudenschöld;

i husligt arbete:

färdighet i strumpstickning och linnesömnad samt i lagning av
linne- och ylleplagg;

i annat övningsämne:

sådan färdighet, som fordras för godkänt vitsord i småskollärarinneexainen.

§ 7.

1. Med den, som söker inträde i den treåriga kursens andra eller tredje
klass, anställes prövning i samtliga de ämnen, som förekomma i kursens
föregående klass eller klasser, vederbörande lärare dock obetaget att, om
den sökande så önskar, helt eller delvis befria från prövning i ämne, där
sökanden företer vitsord från någon under offentlig kontroll stående läroanstalt.

2. För godkänt vitsord fordras

i främmande språk: insikter motsvarande dem, som berättiga till
godkänt vitsord i folkskollärarexamen, samt

368

Ettårig och treårig seminariekurs.

i övriga ämnen: de insiktei* och färdigheter, som krävas för uppflyttning
till den klass, i vilken inträde sökes.

Inträdessökande till kursens tredje klass, som icke företett intyg om
väl vitsordad tjänstgöring under minst två terminer vid någon under offentlig
kontroll stående läroanstalt, skall i seminariets övningsskola avlägga

o oO

undervisningsprov.

§ 8.

Efter det sådan inträdesprövning, som i §§ 5, 6 och 7 sägs, blivit
avslutad, hålles under rektors ordförandeskap sammanträde med de lärare,
som förrättat prövningen, jämte de lärare, som skola bestrida undervisningen
i den ifrågavarande kursen, samt seminarieläkaren, varvid vitsord
över de avlagda proven avgivas och beslut fattas angående intagning.

För intagning fordras godkänt vitsord i samtliga avlagda prov, dock
att det undantag, som i § 33 av seminariestadgan sägs, må äga tillämpning
på inträdessökande såväl till den ettåriga kursen som till den treåriga
kursens samtliga klasser. Vid bestämmandet av vilka sökande må vinna
inträde, skall, under tillämpning av föreskrifterna i § 24 mom. 3 samt §§
29, 30 och 34 mom. 4 och 5 av seminariestadgan, hänsyn tagas såväl till de
sökandes enligt §§ 2 eller 3 härovan förebragta intyg som till deras över
prövningen erhållna vitsord, varjämte i avseende på intagning i första
klassen av den treåriga kursen beaktas, att, där icke andra och tredje
klasserna av denna kurs omfatta parallella avdelningar, i nämnda klass
intagas högst tjugu elever.

§ 9.

Undervisningen ordnas med huvudsaklig ledning av undervisningsplaner,
som av Kungl. Maj:t utfärdas.

§ 10.

I övrigt gälla för de ifrågavarande seminariekurserna i tillämpliga
delar seminariestadgans föreskrifter.

Förslag till undervisningsplaner.

369

2. Förslag

till

Undervisningsplaner för kortare seminariekurser, anordnade
i överensstämmelse med § 3 av förslaget till
Seminariestadga.

Efterföljande undervisningsplaner, innefattande timplan och kursplan
samt ordning för den praktiska lärarutbildningen, skola vid uppgörande
av arbetsordning för kortare seminariekurser tjäna till huvudsaklig ledning
och blott så till vida vara bindande, att de i timplanerna angivna veckotimsummorna
icke må överskiddas.

I avseende på nämnda undervisningsplaner gälla i tillämpliga delar
de till undervisningsplanerna för det fyrklassiga seminariet fogade anmärkningarna.

A. Undervisningsplan för den ettåriga seminariekursen.

I. Timplan.

	Manliga elever.	Kvinnliga elever.
Kristendomskunskap...............	2	2
Modersmålet.................■.	*	2
Hälsolära................	1	1
Ekonomilära................	3	3
Psykologi och pedagogik.............	0	5
Teckning....................	1	i
Musik...................	2	2
Trädgårdsskötsel................	3	3
Slöjd...................	4	—
Husligt arbete................	—	6
Gymnastik med lek och idrott..........	6	4
Praktisk utbildning...............	9	9
Summa timmar i veckan	38	39

47—082815. Folkunderv.-lcom. bet. I. FolksJcolesem. Band 2.

370

Ettårig och treårig seminariekurs.

2. Kursplan.

Kristendomskunskap.

Bibelläsning med särskild vikt lagd vid profeternas förkunnelse samt
vid Jesu liv och den apostoliska förkunnelsen. Svenska kyrkans författning,
gudstjänstordning, kyrkoår och psalmer.

Översikt av folkskolans kurs i kristendomskunskap med särskild
hänsyn till ämnets metodiska behandling.

Modersmålet.

Grunderna för talröstens ändamålsenliga användning; språkpsykologi
och stillära. Vägledande översikt av den samtida barn- och ungdomslitteraturen
samt grunderna för skötseln av ett skolbibliotek.

Översikt av folkskolans kurs i modersmålet med särskild hänsyn till
ämnets metodiska behandling.

Övningar i muntlig och skriftlig framställning.

Hälsolära.

Personlig hygien, även innefattande sexuell hygien; vid lärarinneseminarium
därjämte grunderna för späda barns vård. Allmän hygien;
första hjälpen vid olycksfall; skyddsåtgärder mot smittosarmna sjukdomar,
särskilt tuberkulosen. Alkoholens och nikotinets verkningar och betydelse
för den enskilde och samhället.

Ekonomilära.

Det fyrklassiga seminariets lärokurs utöver inträdesfordringarna för
den ettåriga kursen.

Psykologi och pedagogik.

Några förberedande meddelanden ur den allmänna undervisnings läran.

Framställning av de för uppfostran betydelsefullaste företeelserna i
och lagarna för det i skolåldern varande barnets förnimmelse-, känslo- och

Förslag till undervisningsplaner.

o—-|

D( 1

viljeliv och i samband därmed behandling av de förnämsta bland de undervisnings-
och uppfostringsfrågor, vilkas lösning företrädesvis är beroende
av kännedomen om barnets natur. Skolhygien.

Pedagogikens historia. Den svenska folkskolans anordning och förvarning
enligt gällande författningar.

Allmän uppfostringslära, utgörande en sammanfattande framställning
av uppfostrans begrepp, mål och medel, bildningens väsen och arter samt
olika slag av bildningsanstalter, ävensom av fordringarna på uppfostraren
och dennes personliga egenskaper.

Teckning.

Friarmsövningar med krita och kol; åskådningsteckning; skissteck ning.

Teckningens metodiska behandling i folkskolan.

Musik.

Sång. Tonbildningsövningar; tonträffningsövningar; koraler; eu- och
tvåstäminiga sånger; svenska mässan.

Teori. Översikt av harmoniläran; orgelharmoniets byggnad och vård.
Sångens metodiska behandling i folkskolan.

Instrumentalmusik. 0rgelspelning.

Trädgårdsskötsel.

Praktiskt arbete. Trädgårdens höst- och vårarbeten, företrädesvis med
hänsyn till fruktträds, bärbuskars och parkväxters förökning och vård
samt köksväxters sådd och plantering. Uppdragning av skogsträdsplantor.
Skolträdgårdens höst- och vårarbeten under övningslektioner med övningsskolans
barn.

Teoretisk undervisning. Det fyrklassiga seminariets lärokurs.

Manlig slöjd.

l\äslöjd. Förfärdigande av enkla föremål med huvudsakligen följande
sammansättningar: svårare sinkning och tappning. Svarvning. Verk -

372 Ettårig och treårig seminariekurs.

tygen, deras riktiga användning och vård, skärpning och justering av
verktyg.

Pappslöjd. Förfärdigande av några enkla föremål av papp.

Metallslöjd. Förfärdigande av enkla föremål av metall, huvudsakligen
medelst mejsling, filning, borrning, nitning, falsning, börtling och
lödning.

Teoretisk undervisning. Slöjdens betydelse som uppfostringsmedel
samt dess hygien; slöjdens metodiska behandling i folkskolan.

Husligt arbete.

Slöjd (1 t:e). Den kvinnliga slöjdens hygien och ämnets metodiska
behandling i folkskolan; grunderna för uppgörande av övningsserier jämte
förfärdigande av enstaka ur någon viss synpunkt viktiga modeller särskilt
de modeller, som förekomma vid undervisningsövningarna. Förfärdigande
av några enkla föremål av papp.

HushålIsgöromäl (5 t:r) såsom i tredje och fjärde klasserna av det
fyrklassiga seminariet.

Gymnastik med lek och idrott.

Övning och teoretisk undervisning i gymnastik samt i lek och idrott
såsom i fjärde klassen av det fyrklassiga seminariet.

3. Ordning för den praktiska lärarutbildningen.

Timbesök i olika avdelningar av övningsskolan, 1 veckotimme under
läsåret.

Heldagsbesök i övningsskolans olika avdelningar, för varje elev i
regel 3 dagar i följd i samma avdelning med full tjänstgöring sista dagen,
under läsåret sammanlagt omkring 9 dagar.

Gruppövningar, i medeltal 5 veckotimmar för varje grupp av högst
5 elever.

Serieövningar, för varje elev 6 undervisningstimmar i vartdera av 2
ämnen, under läsåret sammanlagt 12 timmar.

Förslag till undervisningsplaner.

373

Besök i andra läroanstalter, företrädesvis folkskolor och fortsättnings skolor.

Behandling av metodiska frågor. De olika ämnenas metodiska behandling
vid den tidigaste barnundervisningen, översikt av folkskolans
lärokurser i ämnena räkning och geometri, historia, geografi och naturkunnighet
med särskild hänsyn till dessa ämnens metodiska behandling.
Lektionsgranskning.

B. TJndemsningsplan för den treåriga seminariekursen.

I. Timplan.

	K	las	s \|	_ Summa. !
	I.	II.	in. 1	\|
Kristendomskunskap...........	3	O 3	3	9
Modersmålet...............	3	3	3	9
Matematik................	5	3	2	10
Historia.................	1	2	2	5
Geografi .................	1	2	1	4
Biologi och hälsolära...........	4	3	—	7
Fysik och kemi..............	4	2	2	8 1
Ekonomi lära...............	—	2	3	5
Främmande språk.............	3	2	1	6
Psykologi och pedagogik.........	—	3	3	6
Teckning.................	4	1	1	«
Musik..................	3	1	1	*
Trädgårdsskötsel.............	2	2	1	5
Husligt arbete..............	—	2	5	7
Gymnastik med lek och idrott.......	4	4	4	12
Praktisk utbildning ............	—	3	3	3
Summa timmar i veckan	36	38	35	109

Anm. Den tid, som i ovanstående timplan är anslagen till främmande språk i
klasserna II och III, skall i fråga om elever, vilka icke fullgjort i § 3 D 1 b) omtalad tjänstgöring,
användas för den praktiska utbildningen.

374

Ettårig och treårig seminariekurs.

2. Kursplan.

Kristen domskunskap.

Klass I (3 t:r). Valda delar av gamla testamentets skrifter, företrädesvis
profeterna; valda delar av evangelierna samt av de apostoliska
breven. I samband bärmed en kort redogörelse för de bibliska böckernas
uppkomst och författare samt för kanonbildningens historia.

Klass 11 (3 t:r). Kyrkohistorien till slutet av 1700-talet med särskild
uppmärksamhet fäst vid dogmhistorien samt vid den svenska kyrkans
historia.

Kort framställning av den kristna tros- och sedeläran i anslutning

o o

till nya testamentet samt kyrkohistorien och Luthers lilla katekes, påbörjad.

Klass III (3 t:r).
klassiga seminariet.

Samma kurs som för fjärde klassen av det fyr Modersmålet.

Klass I (3 t:r). Läsning, i anslutning till den historiska kursen, av
valda stycken i översättning ur den grekiska och romerska forntidens litteratur;
likaledes och med stöd av eu kort lärobok i svensk litteraturhistoria
läsning av valda stycken ur den fornnordiska litteraturen och medeltidslitteraturen.

De för läsning och föredrag viktigaste delarna av svenska språkets
ljudlära; modersmålets form- och satslära under jämförelse med det
samtidigt studerade främmande språket.

Grunderna för talröstens ändamålsenliga användning. Samlande och
ordnande av material för anföranden, föredrag och uppsatser; övningar i
muntlig framställning, även innefattande deltagande i en ordnad överläggning;
uppsatser en gång i månaden, dels korta, utförda på lärorummet,
dels utförligare, utarbetade på för ändamålet given fritid.

Klass II (3 t:r) och III (3 t:r). Samma kurser som för tredje och
fjärde klasserna av det fyrklassiga seminariet.

Förslag till undervisningsplaner.

375

Matematik.

Klass I (5 t:r). Praktiska, företrädesvis ur näringslivet och affärslivet
hämtade räkneuppgifter, dels utan, dels med användning av ekvationer av
l:a graden; irrationellt tal och kvadratrot; det viktigaste av läran om storheters
förhållande; enkel algebraisk räkning till den omfattning, som för
klassens övriga kurs i matematik är behövlig; funktionsbegreppet i förening
med grafisk framställning. Satser om räta linjer, vinklar, trianglar, fyrsidingar,
cirklar samt in- och omskrivna figurer; ellipsens viktigaste egenskaper;
geometriska konstruktions- och beräkningsuppgifter, delvis i förening
med noggrant utförd ritning; enkla fältmätnings- och avvägningsövningar.

Klass II (3 t:r). Logaritmer; ekvationer av 2:a graden; serier med
tillämpning på lättare uppgifter rörande sammansatt ränta; enkel algebraisk
räkning såsom i föregående klass. Figurers likformighet; de första grunderna
av trigonoinetrien; satser ur rymdgeometrien; plan- och rymdgeometriska
beräkningsuppgifter även med användande av trigonornetriska
tabeller. Några smärre matematiska uppsatser.

Klass III (2 t:r). Samma kurs som för fjärde klassen av det fyrklassiga
seminariet.

Historia.

Klass I (1 t:e). Framställning av den förhistoriska kulturen, i anslutning
i den mån så ske kan till iakttagna fornminnen; såsom fortsättning
härav forntidens allmänna kulturhistoria i huvuddrag; Sveriges historia
under dess forntid och medeltid i sammanhang med huvuddragen av
medeltidens allmänna historia.

Klass II (2 t:r) och III (2 t:r). Samma kurser som för tredje och
fjärde klasserna av det fyrklassiga seminariet.

Geografi.

Klass 1 (1 tre). Kort framställning av de viktigaste främmande
ländernas geografi.

376

Ettårig och treårig seminariekurs.

Klass 11 (2 t:r). Hembygdsstudiurn och i anslutning därtill genomgående
i huvuddrag av den allmänna fysiska geografien samt av den allmän
n a kultu rgeografien.

Klass III (1 t:e). Samma kurs som för tredje klassen av det fyrklassiga
seminariet.

Biologi och hälsolära.

Klass I (4 t:r). Botanik. Studium av traktens biologiska samhällen.
Betydelsefullare familjer av fröväxterna, studerade dels ur biologisk, dels ur
praktisk synpunkt; växtbestämning medelst flora, Växtodlingsförsök, företrädesvis
groningsförsök.

Zoologi. Framställning från biologisk synpunkt av för olika djurgeografiska
områden utmärkande arter och deras betydelse i naturens
hushållning; framställning av djurrikets viktigaste typer, särskilt med hänsyn
till den inre byggnaden, i samband med undersökning av döda djurkroppar;
de varmblodiga djurens inre byggnad något fullständigare.

Klass II (3 t:r). Botanik. Fortsatt studium av fröväxter, några
viktigare sporväxter; växtens inre byggnad, särskilt vedstammens, i samband
med enkla mikroskopiska undersökningar och växtodlingsförsök. De
för vårt land viktigaste kulturväxterna, deras odling och ekonomiska betydelse.
Grunderna för skogsvården i anslutning till framställningen av
skogen såsom biologiskt samhälle.

Hälsolära. Människokroppens livsverktyg och deras förrättningar, i
samband med undersökning av enstaka organ av däggdjur; de mest betydelsefulla
mikroorganismerna. Personlig hygien även innefattande sexuell
hygien samt grunderna för späda barns vård; allmän hygien; första hjälpen
vid olycksfall; skyddsåtgärder mot smittosamma sjukdomar, särskilt tuberkulosen.
Alkoholens och nikotinets verkningar och betydelse för den enskilde
och samhället.

Översikt av folkskolans kurs i biologi med särskild hänsyn till
ämnets metodiska behandling.

Förslag till uudervisningsplaner.

377

Fysik och kemi.

Kl ass 1 (4 t:r). Samma kurs som för första och andra klasserna av
det fyrklassiga seminariet.

Kl ass II (2 t:r) och III (2 t:r). Samma kurser som för tredje och
fjärde klasserna av det fyrklassiga seminariet.

Ekonomilära.

Kl ass II (2 t:r). Samma kurs som för andra och tredje klasserna
av det fyrklassiga seminariet.

Kl ass III (3 t:r). Samma kurs som för fjärde klassen av det fyrklassiga
seminariet.

Främmande språk.

Klass I (3 t:r), II (2 t:r) och III (1 t:e). Samma kurser som för
första, andra och tredje klasserna av det fyrklassiga seminariet.

Psykologi och pedagogik.

Kl ass II (3 t:r). Psykologi, även innefattande delar av logiken och
företrädesvis behandlande de för uppfostran betydelsefullaste företeelserna
i och lagarna för det i skolåldern varande barnets förnimmelse-, känslo- och
viljeliv och i samband därmed behandling av de förnämsta bland de undervisnings-
och uppfostringsfrågor, vilkas lösning företrädesvis är beroende
av kännedomen om barnets natur. Pedagogikens historia påbörjad.

Kl ass III (3 t:r). Samma kurs som för fjärde klassen av det fyrklassiga
seminariet.

48—082815. Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

378

Ettårig och treårig seminariekurs.

Teckning.

Klass I (4 t:r). Frihandsteckning. Profilteckning, dels ur minnet, dels
omedelbart efter verkliga föremål, jämte enkel färg- och skuggbehandling;
penselteckning samt övning i stilisering och mönsterteckning huvudsakligen
efter naturmotiv, i den mån sådan övning kan sättas i samband med
slöjden. De allmänna grunderna för perspektivbildens uppkomst; perspektivisk
konturteckning och skuggning efter ett fåtal typiska modeller samt
perspektivteckning, dels ur minnet, dels omedelbart efter naturföremål, liusgerådssaker
och konstindustriella föremål jämte färg- och skuggbehandling.
Askådningsteekning; skissteckning. — Några fornnordiska ytmönster samt
byggnadsdelar och ornament från medeltida minnesmärken eller konstföremål,
tecknade efter verkligheten.

Linearritning. Ett fåtal plana geometriska konstruktioner i anslutning
till den geometriska kursen; skalors uppritande och användning. Projektionsritning
i given skala jämte material beteckning av slöjdmodeller och
andra föremål efter förutgången mätning och arbetsskiss; parallellperspektiv;
linearperspektiv.

Kl ass II (1 tre). Frihandsteckning. Perspektivteckning såsom i föregående
klass. Askådningsteekning; skissteckning. — Några byggnadsdelar
och ornament tillhörande renässansstilen, tecknade efter verkligheten.

Kl ass III (1 tre). Frihandsteckning. Samma kurs som i fjärde
klassen av det fyrklassiga seminariet.

Musik.

Klass I (2 trr). Sång. Tonbildningsövningar; tonträffningsövningar;
musikdiktat. En- och tvåstämmiga sånger i såväl dur som moll;
koraler.

Teori. Tonbildningslära grundad på en enkel framställning af röstorganets
byggnad. Läran om rytm, takt och accent; de viktigaste av musikens
föredragstecken. Konstruktion av dur- och mollskalor; kyrkotonarter.
Intervalläran.

Förslag till undervisningsplaner.

379

Instrumentalmusik, övningar å piano såsom förberedelse för orgelspelning;
övningar å orgel: lättare koraler.

Klass II (1 t:e) och III (1 t:e). Samma kurser som i tredje och
fjärde klasserna av det fyrklassiga seminariet.

Trädgårdsskötsel.

Klass I. Praktiskt arbete. Skörd och förvaring av köksväxter; köksträdgårdslandens
höstberedning; läggning av löv- och komposthögar. Bänkars
läggning och skötsel; plantors skolning; ympning; köksträdgårdslandens
vårberedning; ettåriga köksväxter sådd och plantering.

Teoretisk undervisning. Jordförbättring genom avdikning, djupgrävning,
jordblandning, kalkning, gödningsämnen av olika slag in. in.; jordens
höst- och vårbehandling; de vanligaste köksväxterna och deras skötsel;
växelbrukets betydelse såväl för trädgården som för lantbruket.

Klass II. Praktiskt arbete. Fruktens skörd och förvaring; förökning
av fruktträd, bärbuskar och parkväxter genom frösådd, avläggning
och sticklingar; okulering och ympning; gödsling, klippning och beskärning
av träd och buskar; skyddsåtgärder mot fruktträdens och bärbuskarnas
fiender. Plantering av fleråriga köks- och prydnadsväxter. Uppdragning
av skogsträdsplantor. Skolträdgårdens vårarbeten, delvis under övningslektioner
med övningsskolans barn.

Teoretisk undervisning. Frukt- och bärväxter lämpliga för odling
i olika trakter av vårt land, deras uppdragning, plantering, skötsel, skyddande
mot skadedjur, kyla in. in.; ett-och fleråriga prydnadsväxter; blomsterodling
i boningsrum.

Klass III (höstterminen). Praktiskt arbete. Skolträdgårdens höstarbeten,
delvis under övningslektioner med övningsskolans barn.

Teoretisk undervisning. Grunderna för en skolträdgårds anordnande
och skötsel, den botaniska avdelningen, barnens avdelning; de allmännaste
grunderna för mindre trädgårdars anläggning (exempelvis för ett småbrukarhems
behov).

380

Ettårig och treårig semlnariekurs.

Husligt arbete.

Klass II (2 t:r). Slöjd. Framställning av beklädnadsmaterialiernas
egenskaper och användning; fordringarna på en ur olika synpunkter ändamålsenlig
klädedräkt. Ritning och tillklippning av mönster samt kostnadsberäkning
för en fullständig enkel beklädnad åt barn i första levnadsåret
eller barn i skolåldern. Den kvinnliga slöjdens hygien och ämnets metodiska
behandling i folkskolan; grunderna för uppgörande av övningsserier jämte
förfärdigande av enstaka, ur någon viss synpunkt viktiga modeller; granskning
av övningsskolans modellserie, särskilt de modeller, som förekomma
vid undervisningsövningarna. Förfärdigande av några enkla föremål av papp.

Kl ass III (5 t:r). Hushällsgöromål såsom i tredje och fjärde klasserna
av det fyrklassiga seminariet.

Gymnastik med lek och idrott.

Övning och teoretisk undervisning i gymnastik samt i lek och idrott
såsom i andra, tredje och fjärde klasserna av det fyrklassiga seminariet.

3. Ordningen för den praktiska utbildningen.

Kl ass II. Timbesök i olika avdelningar av övningsskolan, i medeltal
V2 veckotimme. Heldagsbesök i övningsskolans folkskoleavdelningar,
för varje elev minst 2 dagar i följd, under läsåret sammanlagt 4 dagar.
Gruppövningar, i medeltal IV2 veckotimme för varje grupp om högst 5
elever. I samband därmed behandling av metodiska frågor, i medeltal 1
veckotimme.

För de elever, som ej fullgjort i § 3 D 1 b) omtalad tjänstgöring,
dessutom:

Timbesök i olika avdelningar av övningsskolan, i medeltal V2 veckotimme.
Heldagsbesök i övningsskolans småskoleavdelning, för varje elev
minst 2 dagar i följd, under läsåret sammanlagt minst 4 dagar. Grupp -

Förslag till undervisningsplaner.

381

övningar, i medeltal 1 veckotimme för varje grupp om högst 5 elever.
Behandling av metodiska frågor, i medeltal V2 timme i veckan, omfattande
några förberedande meddelanden ur den allmänna undervisningsläran samt
de olika ämnenas metodiska behandling i småskolan.

Klass III. Heldagsbesök i övningsskolans folkskoleavdelningar och
avdelningar för fortsatt undervisning, för varje elev 3 dagar i följd i
samma avdelning med full tjänstgöring sista dagen, under läsåret sammanlagt
6 dagar. Gruppövningar, i medeltal IV2 veckotimme för varje grupp
av högst 5 elever. I samband därmed behandling av metodiska frågor, i
medeltal 1 veckotimmef. Serieövningar, för varje elev 6 undervisningstimmar
i vartdera av 2 ämnen, under läsåret sammanlagt 12 timmar. Besök i andra
läroanstalter, företrädesvis folkskolor och fortsättningsskolor.

För de elever, som ej fullgjort i § 3 D 1 b) omtalad tjänstgöring,
dessutom:

Gruppövningar, i medeltal 1 veckotimme för varje grupp om högst
5 elever.

382

Ettårig och treårig seminariekurs.

3. Grunder
till

Förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser.

§ l.

T kommitténs framställning Band 1 sid. 68—95 ävo redan de skäl
anförda, som föranlett framläggandet av förslag till bestämmelser angående
i § 3 av förslaget till seminariestadga omnämnda utbildningskurser
av annan omfattning än de fyrklassiga seminariernas. De kategorier
av inträdessökande till seminarierna, för» vilka, enligt i nämnda sammanhang
angivna grunder, kortare kurser ansetts böra upprättas, äro dels studenter,
för vilka den här föreslagna ettåriga kursen är avsedd, dels småskollärarinnor,
som i den föreslagna treåriga kursen skola erhålla utbildning för att kunna
övergå till arbete i folkskolan, dels ock sådana kvinnliga inträdessökande, som
på grund av föregående studier äga förutsättningar att under två år utbildas
för avläggande av folkskollärarexamen.

En ettårig seminariekurs kan vara av mera tillfällig natur och
inrättas, då så anses behövligt och lämpligt, vid lärar- eller lärarinneseminarium,
i förra fallet för manliga, i senare fallet för kvinnliga studenter.
En treårig (och tvåårig) seminariekurs måste självfallet vara
av mera permanent natur. Då numera endast ett fåtal manliga lärarkrafter
finnas vid småskolan och således blott i något enstaka fall manlig inträdessökande
skulle kunna uppfylla de nödvändiga inträdesfordringarna men
det däremot finnes ett mycket stort antal kvinnor med förutsättningar
härför, är den treåriga kursen avsedd endast för kvinnliga elever.

Målet för de förkortade kurserna, av vilken tidsomfattning de än må
vara, måste vara detsamma: en folkskollärarexamen i allt väsentligt likartad
med och skänkande samma kompetens som den, med vilken de fyrklassiga
seminariernas lärokurs avslutas.

Grunder till förslag till föreskrifter.

383

§ 2.

De allmänna villkor angående intagning vid seminarium, som i Band
1 sid. 52—59 av kommitténs framställning äro anförda, äga sin tillämpning
även i fråga om sökande till den ettåriga kursen. Bestämmelserna
i denna § äro därför i huvudsak föreslagna i överensstämmelse med § 28
av stadgeförslaget.

Olikheten i fråga om tiden för ansökningshandlingarnas inlämnande
sammanhänger med den enligt § 4 härnedan förändrade tidpunkten för inträdesprövningen.
Övriga avvikelser från nyssnämnda § 28 betingas därav,
att sökande till denna kurs bör jämställas med sökande till högre klass än
den första av det fyrklassiga seminariet i fråga om åldersgränserna samt
att han genom studentbetyg skall styrka sig äga ett visst mått av kunskaper
tillika med den förståndsutveckling, som är erforderlig, för att han
på ett år skall hinna förvärva nödig utbildning för sitt blivande kall.

Att av studenterna fordra sådan tjänstgöring, som enligt § 33 av
stadgeförslaget är villkor för inträde i seminariets fjärde klass, är enligt
kommitténs mening varken nödigt eller lämpligt. Studenten skall genom
förebringande av de enligt moment D) av denna § fordrade vitsorden och
genom den vid inträdet undergångna prövningen hava visat sig äga en
allmänbildning, som gör det möjligt för honom att få använda större delen
av seminarieåret till sin fackliga utbildning, vilket ingalunda är förhållandet
med seminarieeleverna vid deras inträde i fjärde klassen, enär dessa i
nämnda klass skola inhämta en betydande del av lärokursen i flera av seminariets
kunskapsämnen. Då en sådan tjänstgöring naturligtvis icke heller
ofta står den nyblivne studenten till buds, skulle fordran på densamma
icke blott ett år fördröja inträdet vid seminariet, vilket visserligen ingalunda
från utbildningens synpunkt behövde betraktas såsom något ont, utan
den skulle sannolikt alldeles omöjliggöra densamma. Har student emellertid
varit i tillfälle att fullgöra sådan eller annan tjänstgöring, skall
naturligtvis intyg härom förevisas och öva inflytande vid intagningen.

384

Ettårig och treårig seminariekurs.

§ 3.

Aven för inträdessökande till den treåriga kursen gälla i huvudsak
de allmänna fordringar för inträde, som innehållas i § 28 av stadgeförslaget.
Endast punkt A c) samt punkt D) hava fått något ändrad lydelse. Skälet härtill
ligger i öppen dag. De nuvarande bestämmelserna angående lägsta
åldern vid småskollärarinneexamens avläggande tillika med fordran på föregående
tjänstgöring — i överensstämmelse med de Band 1 sid. 90 av kommitténs
framställning anförda skälen — utesluta möjligheten för småskollärarinna
att vid tidigare ålder än 21 till 22 år intagas vid den ifrågavarande
kursen. Den föreslagna minimiåldern av 19 år kan alltså icke gälla småskollärarinnor,
vilka ensamma skola hava rätt till inträde i kursens första
klass, utan blott inträdessökande till någon av de båda högre klasserna.
Det kunde då tyckas naturligare att höja inträdesåldern för dessa till större
likhet med de i klassen uppflyttade småskollärarinnornas, men kommittén
har ansett, att detta skulle medföra ett onödigt fördröjande av seminariekursen
för dem, som förvärvat de för inträde i högre klass erforderliga
betingelserna och som ju böra likställas med sökande till högre klass
än den första vid det fyrklassiga seminariet. Några olägenheter av den
åldersskillnad, som härigenom kan komma att uppstå mellan småskollärarinnorna
och de nyintagna eleverna, torde icke behöva befaras, då ju även
de sistnämnda böra hava nått den utveckling och mognad, att seminariearbetet
med fördel och utan ansträngning kan bedrivas av dem.

Med tanke på småskollärarinnorna har kommittén däremot föreslagit
eu höjning av den övre åldersgränsen. Långt ifrån alla småskollärarinnor
kunna så tidigt som vid aderton år börja sin verksamhet i skolan.
Ej heller är det så lätt för dem att efter blott några få års arbete dels
avgöra, huruvida de böra fortsätta sin utbildning för att övergå till folkskolan,
dels bestämma sig för och skaffa sig medel till en treårig vistelse
vid seminarium. Tjugunio år har därför föreslagits som lämplig övre åldersgräns.
Därigenom vinnes också överensstämmelse med den av kommittén
föreslagna åldersgränsen för sådan sökande till annan klass än den första,
som genom tjänstgöring i skola eller annorledes visat sig äga särskild
fallenhet för lärarkallet (stadgeförslaget § 29).

Grunder till förslag till föreskrifter.

385

Da det är småskollärarinnans under tjänstgöring i småskolan vunna
erfarenhet, som i främsta rummet skall göra det möjligt för henne att på
kortare tid än fyra år förbereda sig till folkskollärarexamen, är det nödvändigt,
att hon förebringar intyg om väl vitsordad tjänstgöring under eu tid så
pass lång, att hon därunder verkligen hunnit förvärva en nämnvärd erfarenhet
i att undervisa och behandla barn. ''Enligt kommitténs på annat
ställe uttalade mening (se kommitténs framställning Band 1 sid. 90) måste
i detta hänseende tre år anses vara ett minimum. Ehuru under så kort tid
icke synnerligen stor erfarenhet kan vinnas, har kommittén icke velat föreslå
fordran på längre tjänstgöringstid för att icke hindra unga lärarinnor från
att fortsätta sin utbildning, medan de ännu hava i jämförelsevis friskt
minne även sådana vid småskoleseminariet förvärvade insikter, för vilka
de i småskolan icke haft direkt användning.

Till vad som i det föregående (sid. 383) säges om anledningen till
att av inträdessökande till andra klassen icke bör fordras föregående tjänstgöring,
må läggas, att dessa inträdessökandes allmänbildning och särskilt
deras kunskaper i främmande språk, vilka skola medgiva deras befrielse
från deltagande i undervisningen i detta ämne, skola underlätta det teoretiska
arbetet och medgiva lika mycken tid åt den praktiska utbildningen
som den, som i det fyrklassiga seminariet användes härtill. Av sökande
till tredje klassen däremot måste, såsom i § 7 sägs, fordras sådan tjänstgöring
eller däremot svarande prov, som i seminariestadgans § 33 föreskrives
i fråga om inträde i det fyrklassiga seminariets fjärde klass.

§ 4.

De skäl, som föranlett bestämmelsen i § 17 av stadgeförslaget
angående ;tiden för inträdesprövningens anställande, tala visserligen för att
även prövningen för inträde i de kortare seminariekurserna förlägges till
vårterminens slut. Men för de studenter, som vilja söka inträde och som
antagligen i många fall göra detta samma år de avlagt sin studentexamen,
erbjuder sommaren det bästa tillfället till fyllande av möjligen befintliga
luckor, särskilt i fråga om övningen i trädgårdsarbete. Även för
småskollärarinnan, som under läsåret har att sköta sitt skolarbete och

49—082815. Folkunderv.-lcom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

386

Ettårig och treårig seminariekurs.

blott äger de lediga stunderna till de studier, varigenom hon skall förkovra
sig i insikter, är det av stor betydelse, att hon får sommarlovet till
en mer sammanhängande studietid, innan hon skall infinna sig till prövningen.
Hänsyn till dessa omständigheter har föranlett förslaget, att inträdesprövningcn
till de förkortade kurserna förlägges till höstterminens
början.

Då, såsom av § 5 framgår, de ämnen, i vilka studenterna skola
prövas, äro jämförelsevis få, torde prövningen av de sökande till den ettåriga
kursen i allmänhet medhinnas på 2—3 dagar. Sökande till den treåriga
kursens första klass skola visserligen även prövas blott i ett fåtal ämnen,
men då i regeln även ett rätt stort antal sökande till andra klassen torde
anmäla sig och dessa, där de ej förete sådana vitsord, som göra prövning
obehövlig, skola prövas i första klassens samtliga ämnen, synes prövningen
för intagning av elever i den treåriga kursen i allmänhet komma att kräva
lika mycken tid som inträdesprövningen vid ett fyrklassigt seminarium.

Med avseende på anordningarna bör prövningen i allt väsentligt ansluta
sig till vad som i stadgeförslagets § 32 föreskrives. I detta sammanhang
må betonas nödvändigheten av att de sökandes förståndsutveckling
och allmänna mognad så vitt möjligt genom prövningen komma till
synes. Det sätt, på vilket denna förrättas, kommer nämligen otvivelaktigt
att bestämma uppfattningen av lämpligaste sättet för förberedelsearbetets
bedrivande och avgöra, huruvida detta skall bliva ett mekaniskt minnesarbete
eller ett bildande studium. Av nämnda skäl bör ock den i § 32 av
kommitténs stadgeförslag föreskrivna skriftliga prövningen användas i så
stor utsträckning som möjligt.

§ 5.

Ehuru den allmänbildning, som genom studentbetyget vitsordas, i det
hela måste skattas ganska högt, följer ej därav, att en ettårig seminariekurs
skall kunna giva studenten fullgod utbildning'' för folkskollärarkallet.
Visserligen böra studentens kunskaper i de ämnen, i vilka han erhållit godkänt
vitsord i studentexamen eller i fyllnadsprövning efter denna examen,
betraktas såsom fullt jämförliga med och i vissa ämnen betydligt mera om -

Grunder till förslag till föreskrifter.

387

fattande än de, som seminariets lärokurser i samma ämnen avse att meddela.
Men seminariets läroplan upptager även några ämnen, vilka icke förekomma
på gymnasiets. Synnerligen önskvärt vore det visserligen, att i fråga
om dessa kunna få avstå från kravet på förut förvärvade kunskaper och
färdigheter för att i stället förlägga hela undervisningen däruti till den
ifrågavarande kursen. En sådan anordning är dock svårligen utförbar, då
hela utbildningstiden skall inskränkas till blott ett år. Om icke studentens
praktiska utbildning för lärarkallet skall bliva svagare än övriga seininarieelevers,
kräves för densamma så stor del av undervisningstiden under
seminarieåret, att den återstående delen icke blir tillräcklig, för att åt den
övriga undervisningen skulle kunna givas den omfattning, som är behövlig.
Särskilt gäller detta om undervisningen i de nyss berörda ämnen, vilka
alls icke ingå i gymnasiets lärokurs, nämligen pedagogik, ekonomilära,
instrumentalmusik, trädgårdsskötsel, manlig och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål.
Åtminstone i fråga om några av dessa ämnen måste därför
vissa kunskaper och insikter fordras av den inträdessökande. Kommitténs
förslag uppställer inträdesfordringar i tre av dem, nämligen ekonomilära,
trädgårdsskötsel och slöjd.

Helst borde så stor del av lärokursen i vart och ett av nämnda
ämnen vara inhämtad, att den till omfattningen motsvarade vad som i de
tre första klasserna av det fyrklassiga seminariet blivit genomgånget. Då
det dock beträffande ekonomiläran sannolikt skulle möta rätt stor svårighet
att utan handledning förvärva de nödiga kunskaperna, så hava fordringarna
i detta ämne inskränkts till den del därav, som lättast torde
kunna på förhand inhämtas, nämligen den till ämnet hörande kursen i allmän
affärslära och bokföring.

Om studenten skall kunna för sitt arbete i folkskolan få något verkligt
gagn av den undervisning i trädgårdsskötsel, som skall meddelas ho o

öra ö o

nom under det år han tillbringar vid seminariet, är det icke tillräckligt,
att han besitter endast sådana kunskaper, som förvärvats genom läsning, utan
han måste hava insikt av den art, som vinnes genom personligt deltagande
och övning i trädgårdsarbete. Det slag av dylikt arbete, i fråga om vilket
det torde vara lättast att finna tillfälle till övning, är helt visst grönsaks -

388

Ettårig och treårig seminariekurs.

och blomsterodling, varför ock de föreslagna inträdesfordringarna. begränsats
till denna del av ämnets kurs.

Den omständigheten, att av seminariets lärokurs i manlig slöjd
träslöjden är både den del, som kräver mesta övningen, och den, i vilken
före inträdet i seminariet en tillfredsställande undervisning lättast torde
kunna erhållas, har varit bestämmande vid avfattandet av inträdesfordringarna.
Aven i fråga om kvinnlig slöjd äro tillfällen till vinnande av
någon insikt och färdighet i allmänhet lätta att erhålla. Färdigheten i
sömnad och stickning samt dess tillämpning vid förfärdigande och lagning
av enklare beklädnadspersedlar har den kvinnliga studenten delvis förut
inhämtat, och hon kan utan större svårighet skaffa sig den ytterligare
undervisning hon behöver för att fullgöra de här uppställda kraven.

Men även i sådana seminariets ämnen, som förekomma på gymnasiet,
måste i vissa fall anställas prövning. På grund av dels olikheten
mellan latingymnasiets och realgymnasiets läroplaner, dels den i tredje
och fjärde gymnasieringen medgivna rätten till bortval kan det nämligen
hända, att på sökandenas studentbetyg saknas vitsord i ett eller flera av
de ämnen, som tillhöra seminariernas läroplan. Olägenheterna av att under
sådana omständigheter utan vidare intaga studenter för att låta dem efter
ett års arbete vid seminariet avlägga folkskollärarexamen hava visat sig
vara allt för stora, för att kommittén skulle kunna föreslå, att så skall
ske även hädanefter. För att studentens kurs vid seminariet icke må för
mycket splittras mellan teoretiska studier av allmänbildande art och det på
den kommande lärarverksamheten inriktade fackmässiga utbildningsarbetet,
vore det egentligen önskvärt, att varje student, som söker inträde, kunde
förete intyg om att han antingen i studentexamen eller i fyllnadsprövning
efter densamma erhållit godkänt vitsord i alla de av gymnasiets
ämnen, vilka även tillhöra seminarieundervisningen. En sådan fordran
vore dock knappast billig, då gymnasiekurserna i flera fall gå betydligt utöver
seminariets. Det skulle säkerligen även möta stor svårighet för student, som
önskade komma in vid den ifrågavarande seminariekursen, att finna tillfälle
till undergående av fyllnadsprövningen på sådan tid, att hans inträde vid seminariet
icke komine att fördröjas ett helt år efter studentexamens avläggande.
Kommittén, som icke ansett det välbetänkt att föreslå efterskänkande

Grunder till förslag till föreskrifter.

389

av någon del av den för folkskollärarexamen föreskrivna utbildningen,
har därför ansett riktigast, att student, vilken saknar godkänt vitsord
i sådant ämne, som förekommer såväl i gymnasiet som i det fyrklassiga
seminariet, skall för att kunna intagas i den ettåriga kursen vid företagen
prövning visa sig äga kunskaper och färdigheter i ämnet, till omfånget dock
begränsade till det fyrklassiga seminariet^ lärokurs. Denna fordran måste
Sälla realstudenten lika väl som latinstudenten. Har den förre bortvalt
exempelvis historia, biologi eller teckning, eller har latinstudenten bortvalt
något av de nämnda eller andra ämnen eller utbytt teckning och
matematik mot grekiska, så böra både den ene och den andre, för såvitt
de icke kompletterat sitt studentbetyg genom fyllnadsprövning, undergå
inträdesprövning.

Vid granskningen av det företedda studentbetyget måste vederbörlig
uppmärksamhet ägnas åt läroverksstadgans och seminariestadgans olika
benämningar för vissa undervisningsämnen samt åt den omständigheten,
att eu benämning, som inom den ena stadgan betecknar ett fullständigt
ämne, inom den andra kan beteckna blott en del av ett sådant. I läroverksstadgans
»biologi» innefattas även hälsolära, ehuru denna gren av ämnet icke
nämnes. »Filosofisk propedeutik» motsvarar åtminstone i huvudsak en gren
av seminariestadgans »psykologi och pedagogik»; fysik och kemi, som äro
två ämnen i läroverksstadgan, motsvara blott ett ämne i seminariestadgan.

Ett ämne, som icke förekommer i studentexamen men i vilket dock
undervisning meddelas såväl i latin- som realgymnasiet, är geografi.
Ehuru undervisningen däri avslutas i andra gymnasieringen, skall det därvid
utdelade vitsordet införas i studentbetyget. Under inga omständigheter
kan fordran på godkänt vitsord efterskänkas i detta för undervisningen
i folkskolan betydelsefulla ämne, varför den student, som vid flyttning från
andra till tredje gymnasieringen icke erhållit godkänt vitsord i geografi,
måste undergå inträdesprövning, om han ej genom fyllnadsprövning förvärvat
detsamma.

39n

Ettårig och treårig seminariekurs.

§ 6.

Bristen på enhetlighet i fråga om tillämpandet av fordringarna för
godkänt vitsord i den prövning för anställning som lärare vid småskola,
vilken föreskrives enligt Kungl. Maj:ts nåd. stadga den 28 maj 1897, utgör,
såsom på annat ställe påpekats, ett bestämt hinder för möjligheten
att medgiva småskolans lärarinnor rätt till inträde i den treåriga kursen
blott på grund av sitt i nämnda examen erhållna betyg.

Vid uppställandet av fordringarna för godkänt vitsord i den prövning,
som alltså måste anställas med de sökande till första klassen, har
kommittén haft för ögonen önskvärdheten av att de mottagna eleverna
besitta ett kunskapsmått så pass stort, att det treåriga seminariearbetet
icke blir för mycket betungande för dem. Lättast borde detta vinnas
genom att uppställa som inträ desfordran det kunskapsmått i varje ämne,
som enligt kommitténs mening bör krävas för uppflyttning i andra seminarieklassen.
Kommittén har dock icke kunnat besluta sig härför. Visserligen
får icke det kravet avprutas, att småskollärarinnan skall hava inhämtat
ett kunskapsmått motsvarande ungefär en fjärdedel av det fyrklassiga
seminariets lärokurs, men detta krav bör gälla omfånget av hennes
kunskaper i det hela, icke varje särskilt undervisningsämne. Behörig hänsyn
måste nämligen tagas till svårigheten för henne att anskaffa de hjälpmedel
och den handledning, som äro behövliga för vissa ämnens studium.
Vidare bör på det arbete, som nedlägges vid förberedelse för inträdesprovet,
ställas den fordran, att det skall vara av sådan art, att den småskollärarinna,
som icke lyckas vinna inträde, icke behöver betrakta detsamma såsom
förspilld möda. Hon bör tvärtom känna, att hon, oavsett om hon
kommer in vid seminariet eller icke, dock genom detsamma vunnit en saväl
för henne själv personligen som för hennes fortsatta arbete i småskolan
värdefull tillökning i insikter och färdigheter. Inträdesfordringarna hava
därför i kommitténs förslag inskränkts till sådana ämnen, i vilka småskollärarinnan
under sin verksamhet i småskolan och med hänsyn till föregående
utbildning lättast kan förkovra sig antingen på egen hand eller med
den handledning, som kan stå henne till buds i hemtrakten, men oav -

Grunder till förslag till föreskrifter.

391

sett huruvida de så vunna insikterna och färdigheterna motsvara dem,
som vid det fyrklassiga seminariet förvärvas i första eller annan klass.

Till dylikt förberedelsearbete lämpar sig i första rummet kristendomskunskap.
Detta ämne erhåller i regeln en jämförelsevis grundlig behandling
vid småskoleseminarierna, och förutsättningarna för att lärarinnan skall kunna
genom studier på egen hand förkovra sina kunskaper äro jämförelsevis
stora. Det kunde då tyckas i sin ordning att uppställa fordran på goda
insikter i ämnets särskilda grenar till det omfång, som kväves för småskollärarinneexamen.
Kommittén har likväl, i detta liksom i andra ämnen,
i vilka småskollärarinnan erhållit godkänt vitsord, icke föreslagit inträdesförhör
enligt fordringarna för småskollärarinneexamen annat än i fråga
om sådana delar därav, som utgöra nödvändiga förutsättningar för studier
i enlighet med de nyssnämnda grunderna för de föreslagna inträdesfordringarna.
Då kommittén anser den dogmatiska delen av ämnet kristendomskunskap
icke rätt väl lämpa sig för dylikt studiearbete på egen hand,
har denna del uteslutits. Den föreslagna fordran för godkänt vitsords
vinnande innebär däremot, att den förtrogenhet med nva testamentet, som
lärarinnan förvärvat vid småskoleseminariet, under läsning av »ett av evangelierna
och särskilt Jesu bergspredikan» skall hava underhållits och att
hon skall hava ökat sin bibelkunskap genom läsning av vissa delar av såväl
gamla som nya testamentet. Därigenom skola också hennes förut förvärvade
kunskaper i bibliska historien hava utvidgats och fördjupats. Då
läsningen av de s. k. skriftprofeterna, för att bliva rätt belysande för det
israelitiska folkets historia, otvivelaktigt kräver mera handledning, än vad
som i regel står småskollärarinnan till buds, föreslås såsom fordran blott
bekantskap med profeterna Amos’ och Hoseas böcker, medan i övrigt fordringarna
i fråga om gamla testamentet inskränkts till de'' skrifter, som
behandla tiden intill Israels rikes undergång, och därför blott de nämnda
profeterna medtagits. För att hindra förberedelsearbetets urartande till
utanläsning eller till inlärande av en mängd fakta och data i den historiska
framställningen och i stället uppmuntra till en med eftertanke och
urskillning gjord läsning under försök att intränga i innehållet har såsom
syftemålet med läsningen av gamla testamentet framställts kännedom om
den utveckling hos Israels folk, som i de antörda bibliska böckerna kan

392

Ettårig och treårig seminariekurs.

spåras, samt fordran uppställts på förtrogenhet med några få psalmer ur
psaltaren, eu förtrogenhet, som icke skall ådagaläggas genom ett ordagrant
återgivande ur minnet utan genom en enkel redogörelse för deras innehåll.
Av samma anledning har den läsning av nya testamentet, som sträcker
sig utöver den för småskollärarinneexamen erforderliga, anknutits till
aposteln Paulus. En annan del av kursen i kristendomskunskap, som
väl lämpar sig för arbete på egen hand, är kyrkohistorien. Men kommittén
har dock blott vågat föreslå ett tidevarv av densamma, detta av det
skäl, att ingen undervisning i allmän historia är föreskriven vid småskoleseminarierna.
Studiet av reformationstidevarvet torde dock finna tillräckligt
stöd i bekantskapen med fäderneslandets historia.

En del av lärokursen i modersmålet vid det fyrklassiga seminariet,
vilken kräver mycken tid men som med ganska god behållning kan genomckt
handledning och som därför lämpar sig för småskollärarinnans
förberedelsearbete, är läsning av 1800- och 1900-talens svenska författare.
Vid uppställandet av fordringarna i modersmålet för inträde i
det treklassiga seminariet har därför i främsta rummet sådan läsning ansetts
böra ifrågakomma. Denna läsning skall hava sin betydelse icke blott
ur litteraturhistorisk synpunkt, utan den skall lika mycket avse att öka de
inträdessökandes allmänbildning, odla deras smak och uppöva deras öra för
språket. Vid urvalet har hänsyn tagits till att både innehåll och form
måste vara av jämförelsevis lättfattlig art, varför fullständighet från litteraturhistorisk
synpunkt i fråga om de föreslagna författarna icke kunnat
eftersträvas.

I det föregående har påpekats nödvändigheten av att förberedelsearbetet
blir något annat än ett mekaniskt inlärande av vissa pensa. 1 överensstämmelse
härmed är det, som fordringar uppställas i hembygdskunskap,
ett ämne, som icke1 särskilt nämnes vare sig inom seminariets
ämneskrets eller i småskollärarinneexamen och i vilket insikter icke böra förvärvas
genom läsning av särskild lärobok. Kommittén har därmed velat
betona nödvändigheten av att småskollärarinnan, om hennes arbete på egen
hand verkligen skall befordra hennes utveckling, uppövar sin iakttagelseförmåga
och icke blott sitt minne, att hon vänjer sig vid att själv ur naturen
och livet samla kunskap, om än av mycket elementär art och inom ett helt

Grunder till förslag till föreskrifter.

893

ringa område, i stället för att blott inlära en viss läroboks framställning.
De kunskaper i geografi och naturkunnighet, som hon inhämtat vid småskoleseminariet,
hava ansetts tillräckliga som grund för förvärvande av
förtrogenhet med hemtraktens natur, vare sig därmed förstås födelsebygdens
eller den trakts, där hon har sin verksamhet förlagd.

Det enda kunskapsämne, i vilket hela den för småskollärarinneexamen
föreskrivna kursen icke blott förutsättes såsom den grund, på
vilken de för inträde fordrade insikterna skola byggas, utan även föreslagits
att ingå i inträdesprövningen, är psykologi och pedagogik. I synnerhet
vid jämförelse med fordringarna för uppflyttning i det fyrklassiga seminariets
andra klass, varvid inga kunskaper alls i detta ämne krävas, kunna
de här föreslagna fordringarna tyckas väl stora. Orsakerna till att kommittén
föreslagit dem äro flera. Då det är småskollärarinnans föregående
fackutbildning och verksamhet, som skall utgöra grunden för utbildningstidens
förkortning, har det ansetts i sin ordning att just i detta ämne uppställa
de största fordringarna. De förut förvärvade insikterna kunna i detta
ämne på ett helt annat sätt än i andra ämnen hållas aktuella av den i
tjänst varande småskollärarinnan, som under varje lektion skall tillämpa
dem. Det bör därför ock vara av intresse för henne att i detta ämne
mera än i något annat förvärva vidgade kunskaper, så mycket mer som
hon i sin klass har både åskådningsmaterial och medel till att pröva halten
av de vunna insikterna. Just för att hennes intresse för ämnet skall ökas,
är i psykologi icke något bestämt pensum angivet, utan har det föreslagits,
att hon själv skall få utvälja den gren av läran om barnets själsliv
eller uppfostran, som mest tilltalar henne. Bekantskap med vissa av
pedagogikens stormän har däremot ansetts vara en oeftergivlig fordran.

Aven om den färdighet i övningsämnena, vilken förvärvats för vitsordet
godkänd i småskollärarinneexamen, anses som tillräcklig förutsättning
för att småskollärarinnan skall kunna på tre är tillägna sig för folkskollärarinneexamen
erforderlig färdighet, är det nödvändigt att för särskilda
fall föreskriva prövning i vissa av dessa ämnen för inträde i den treåriga
kursen. Småskollärarinnan kan nämligen hava blivit godkänd i sin examen,
fastän hon erhållit lägre vitsord än godkänd eller alldeles saknar

50—082815. Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

394

Ettårig och treårig seminariekurs.

vitsord i icke mindre än två övningsämnen. I sådant fall måste hon alltså
i dylika ämnen prövas efter fordringarna för småskollärarinneexamen.

Det torde emellertid kunna befaras, att det fyrklassiga seminariets
lärokurser i alla övningsämnena icke skola kunna medhinnas, om icke
någon väsentligare de] undangjorts före inträdet. Det måste därför anses
nödvändigt, att i ett av övningsämnena så stor färdighet skall vara förvärvad,
som gör det möjligt att inskränka seminarieundervisningen till den
metodiska handledning, som kräves för arbetet i folkskolan. Kommittén
har föreslagit handarbete såsom det därtill lämpligaste ämnet, då lärarinnan
utan svårighet bör kunna förkovra sin förut förvärvade färdighet häri
till det omfång, som de föreslagna inträdesfordringarna angiva, och detta
till praktisk och ekonomisk nytta för henne själv, även om hon icke skulle
lvckas vinna inträde vid seminariet.

§ 7.

De båda högsta klasserna av den treåriga kursen kunna, såsom förut
påpekats, i viss mening även betraktas såsom en för unga kvinnor med
mer omfattande allmänbildning än småskollärarinnornas särskilt avsedd
tvåårig seminariekurs. Inträde till denna kommer sannolikt att sökas av
elever, utgångna från exempelvis de högre flickskolorna eller från någon
av gymnasiets ringar. Men intet intyg från någon viss läroanstalt skall
berättiga dem till inträde, utan de skola prövas i varje ämne, som förekommer
i första klassen, därest icke läraren i ett ämne finner de företedda
vitsorden vara av den art, att han anser prövning överflödig. Endast de,
som ådagalägga goda insikter och färdigheter i fråga om första klassens
lärokurser i de särskilda ämnena, kunna intagas, eftersom de i det hela
skola undervisas tillsammans med de från första klassen uppflyttade småskollärarinnorna.

Då de sistnämnda hava en minst treårig lärarinneverksamhet att bygga
sin fortsatta fackutbildning på, kunde det möjligen synas berättigat att av
sökande till andra klassen fordra något motsvarande. Kommittén har
dock icke velat föreslå detta utan ansett, att dessa sökande böra jämställas
med sådana seminarieelever, som uppflyttas i det fyrklassiga semi -

Grunder till förslag till föreskrifter.

395

nariets tredje klass och först i denna klass börja deltaga i de egentliga
undervisningsövningarna. För att deras praktiska fackutbildning icke
må bliva underlägsen den i det fyrklassiga seminariet meddelade, anser
kommittén emellertid, såsom synes av anmärkningen till den bifogade
timplanen, att de i andra klassen nyintagna böra ägna mer tid till
åhörande av undervisningen i övningsskolan och till undervisningsövningar,
än vad småskollärarinnorna behöva. Men om de icke skola bliva alltför
mycket betungade med arbete under de två seminarieåren, måste
de i stället befrias från något av de till lärokursen hörande ämnena.
Detta kan dock ske blott under den förutsättning, att de redan vid inträdet
äga kunskaper i ämnet fullt jämförliga med dem, som förvärvas vid seminariet.
Ett ämne, i vilket de här ifrågavarande inträdessökandena i allmänhet
torde äga kunskaper t. o. m. betydligt utöver seminariets lärokurs,
är främmande språk, och har därför hela detta ämnes lärokurs föreslagits
som inträdesfordran i fråga om sökande till andra klassen.

Inträdessökande till tredje klassen böra enligt kommitténs mening i
allt likställas med dem, som söka inträde i det fyrklassiga seminariets
högsta klass, och således bör även § 33 av stadgeförslaget äga tillämpning
på dem.

§ 8.

I fråga om intagning av de elever, som prövats i de särskilda ämnena
eller jämlikt § 8 av stadgeförslaget förebragt sådant intyg i visst ämne,
att prövning kan anses obehövlig, har kommittén funnit samma föreskrifter
böra gälla som i fråga om intagning vid det fyrklassiga seminariet. Angående
orsaken till inskränkningen av elevantalet i första klassen se kommitténs
framställning Band 1 sid. 92 ff.

§ 9-

Det ligger i sakens natur, att de för det fyrklassiga seminariet
föreslagna tim- och kursplanerna icke annat än i vissa punkter kunna äga
tillämpning i fråga om den treklassiga seminariekursen. Vid uppgörandet
av tim- och kursplanerna för båda de kortare kurserna har dock alltid
hållits i sikte nödvändigheten av att söka åstadkomma en lärarutbildning,
som, om än i en eller annan detalj något olika, dock i det hela är
likvärdig med de fyrklassiga seminariernas.

Kap. XIV. Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

1. Historik.

Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lärarkrafter för den
svenska folkskolan har, sedan den tid då en ordnad utbildning av dylika
först begynte i vårt land, undergått många växlingar.

Bestämmelsen i 1842 års stadga angående folkundervisningen, att
»i varje stadsförsamling och varje socken på landet bör finnas minst
en, helst fast skola, med vederbörligen vid ett seminarium godkänd lärare»,
framkallade givetvis en stark efterfrågan på lärare, och under några år
framåt var tillströmningen '' till de efter hand ordnade seminarierna stor.
Det högsta elevantalet nåddes år 1848, men från år 1851 sjunker det
hastigt. Det närmaste, av den nya stadgan föranledda behovet av lärare
var tillgodosett, nya lärartjänster upprättades sedan blott sparsamt, och någon
regelbunden avgång genom pensionering eller av andra orsaker hade ännu
ej begynt. Snart föranledde emellertid behovet av förbättrad undervisning
upprättande av nya lärartjänster, och därmed stiger från och med år 1859
seminariernas elevantal. Detta nya lärarbehov var dock snart fyllt, och vid
mitten av 1860-talet vunno de röster gehör, som redan under det föregående
årtiondet flera gånger påyrkat eu inskränkning av seminariernas antal; fyra
av de första tretton seminarierna upphörde med sin verksamhet. Det
oaktat utexaminerades under åren 1868—72 ett överskott utöver behovet
av lärare för ordinarie lärarplatser, vilket sannolikt uppgick till omkring 300
lärare. Detta överskott absorberades emellertid under de närmaste åren av
1870-talet, och inemot detta årtiondes slut torde någon brist på lärarkrafter
ha rått. Den härav föranledda efterfrågan framkallade i sin ordning stark
tillströmning av elever till seminarierna, vilka år 1875 ökats med två ny -

Historik.

397

upprättade. Utexamineringen av lärare blev på grund härav högst väsentligt
ökad, särskilt under 1880-talets förra hälft (högst år 1884 med 367
utexaminerade), och synes under hela årtiondet nästan varje år ha överstigit
behovet. Vid årtiondets slut hade utexaminerats flera hundra lärare utöver
behovet för ordinarie platser. Behovet av vikarier kan för denna tid
ej närmare beräknas, men det torde ofta, kanske i de flesta fall, ha tillgodosetts
genom oexaminerade lärare, överproduktionen av lärare medförde
en växande svårighet för de utexaminerade att erhålla anställning.
Av de år 1888 utexaminerade eleverna hade så t. ex. blott eu fjärdedel löfte
om anställning. Många fingo söka sig befattning som informatorer, renskrivare
m. in. Några togo t.o. in. plats som småskollärare.1) Följden härav
visade sig i en mot årtiondets slut fortgående minskning i tillströmningen
av elever till seminarierna och därav beroende minskning i antalet
utexaminerade. Under åren 1890—94 utexaminerades sålunda i medeltal
231 elever årligen mot 337 under 1880-talets fem första år. Då detta
antal understeg det årligen uppkommande behovet och då därjämte inrättandet
av nya lärartjänster, som under 1880-talets sista år varit starkt
begränsat, med det nya årtiondet tog ny fart,2) dröjde det ej länge, innan
lärarbrist inställde sig.

Från och med år 1895 tillkom en faktor, som dels med ens framkallade
behov av ett stort antal lärare, dels kom den troligen redan då befintliga
bristen att bliva mera märkbar. På grund av bestämmelserna i en den
1 juni 1894 utfärdad förordning angående avlönande av vikarie för sjuk
lärare inträdde nämligen från och med följande år en betydlig stegring i
behovet av sjukvikarier med formell kompetens.

År 1897 påyrkades genom motion i andra kammaren utredning av behovet
av ökade lärarkrafter samt åtgärder med anledning därav. Andra
kammarens första tillfälliga utskott, till vars behandling motionen hänvisades,
företog en med hänsyn till den tid och de hjälpmedel, som kunde
stå utskottet till buds, grundlig utredning av förhållandet mellan tillgång

J) Under åren 1886—89 90 stycken: se andra kammarens första tillfälliga utskotts
betänkandeoii:o 22 vid 1897 års riksdag.

2) Aren 1886—1890 nyinrättades 481 tjänster, åren 1891—1895 däremot 594 och
åren 1896—1900 748 tjänster.

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

398

och behov av lärarkrafter. Utskottet kom till den slutsatsen, att under
1880-talet ratt överflöd på lärare men att under 1890-talet någon brist
inträtt, vilken dock syntes på väg att utjämnas utan särskilda åtgärder.
Utskottet yrkade med anledning härav, att motionen ej skulle föranleda
till någon åtgärd, vilket också blev andra kammarens beslut.

De siffror, som utskottet hade att tillgå, synas i det hela ha varit
riktiga, även om det årligen uppkommande behovet av lärare under tioårsperioden
1886—1895 vid närmare granskning visar sig ha varit något större, än
dessa siffror utvisade. I betraktande av de starka växlingar mellan överskott
och brist på lärare, som den föregående tiden företett, och under
erinring om 1880-talets överfyllnad på lärarbanan och därav förorsakade
olägenheter finner man det helt naturligt, att utskottet ur dessa siffror drog
ovannämnda slutsats. Under den fortsatta prövning av frågan, som under
de senare åren ägt rum, har det emellertid blivit klart, att vid 1897 års
undersökning, som var den första i sitt slag, en del viktiga synpunkter ej
tillräckligt beaktats. Dels hade utskottet i fråga om upprättande av nya
tjänster och lärares avgång räknat med medeltal men ej sökt finna något
uttryck för den stegring, vilken faktiskt, om också med vissa växlingar, ägt
rum i båda dessa hänseenden. Behovet av nya lärarkrafter underskattades
därför. Dels hade uppmärksamheten ännu ej riktats därpå, att årligen ett
genom föreliggande statistiskt material visserligen icke kontrollerbart antal
av de utexaminerade aldrig ägna sig åt folkskolans tjänst. Slutligen har
tillräcklig hänsyn icke tagits till behovet av sjukvikarier, vilket dock vid
denna tid icke kunde närmare beräknas.

Utskottet hade uppskattat det årliga behovet till omkring 300 utexaminerade
seminarieelever. Men oaktat detta antal under de närmaste åren
uppnåddes, blev det snart tydligt, att lärarbristen ingalunda minskades utan
snarare tilltog. Klagomålen häröver föranledde regeringen att, efter domkapitlens
hörande, år 1899 ingå till riksdagen med begäran om anslag till
inrättande av tillfälligt ordnade parallellklasser vid två seminarier, ett
manligt och ett kvinnligt. I statsverkspropositionen fortsattes med användande
av samma beräkningsgrunder den förutnämnda statistiska utredningen
från år 1897, och departementschefen uppskattade med stöd därav det
årliga behovet av nya lärarkrafter till minst 330. Den kungliga propositionen

Liirarbristens omfattning.

399

framkallade en motion om upprättande av ett kvinnligt seminarium i Skåne.
Riksdagen beviljade medel till de begärda parallellklasserna och anhöll om
utredning rörande den genom motionen väckta frågan.

Anordningen med parallellklasser var ju av rent tillfällig natur, och
då behovet av lärare visade sig alltjämt kvarstå, beviljade riksdagen åren 1900
och 1901 efter framställning av Kungl. Maj:t medel till upprättande av nya
seminarier i Landskrona och Strängnäs. Härmed ansågs, enligt vad chefen för
ecklesiastikdepartementet uttalade i framställning till 1902 års riksdag, »behovet
av lärare och lärarinnor under den närmaste framtiden vara tillgodset t».

Från och med år 1903 började verkningarna av de vidtagna åtgärderna
visa sig, och antalet från seminarierna utexaminerade elever, som
åren 1897—1902 i medeltal utgjort 308 för år, växte därigenom, sä att
det under åren 1903—1908 i medeltal uppgick till 363 årligen. I enlighet
med det antagande om det årliga behovets storlek, som av chefen för
ecklesiastikdepartementet gjordes år 1899 och vidhölls år 1902, borde härmed
lärarbristen i huvudsak hava varit avhjälpt. En år 1906 i anledning av
interpellation i riksdagen inom ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning
verkställd undersökning, vars siffror sedermera visat sig i det väsentliga
vara riktiga, syntes också giva vid handen, att det årliga tillskottet av nya
lärarkrafter under tioårsperioden 1896—1905 fullt motsvarat det behov,
som årligen uppstått genom inrättande av nya tjänster samt lärares avgång.
Om betydelsen av denna undersökning i och för bedömande av den vid
en viss tidpunkt befintliga lärarbristen gäller emellertid tydligen detsamma,
som förut anförts rörande den år 1897 företagna undersökningen. En från
allt flera håll intygad erfarenhet har också ådagalagt, att lärarbrist verkligen
gjort sig gällande. Och det har härigenom blivit allt mera tydligt,
att de siffror, som framgått ur allt hittills tillgängligt material, icke kunnat
återspegla det verkliga förhållandet med avseende på tillgång och behov av
lärarkrafter för folkskolorna.

2. Lärarbristens omfattning.

Då kommittén måste anse det tillhöra det uppdrag, som givits densamma,
att även i detta hänseende framlägga utredning och förslag,

Po c ''

400

Behovet, av lärarkrafter för folkskolorna.

Inrättandet
av nya
tjänster.

hav den därför funnit det nödvändigt att så grundligt som möjligt undersöka
alla de för statistisk behandling åtkomliga faktorer, som kunna antagas
vara av vikt vid frågans bedömande.

Till en början har kommittén sökt anskaffa så noggranna och tillförlitliga
siffror som möjligt rörande de två omständigheter, av vilka det
årligen uppkommande behov et av lärarkrafter i första rummet är beroende,
nämligen inrättandet av nya tjänster och avgången av lärare, den må vara
förorsakad av pensionering, död eller annan anledning. De ifrågavarande
siffrorna äro att hämta dels ur den officiella folkskolestatistiken, dels ur
redogörelser från folkskollärarnas pensionsinrättning.

Uppgift om inrättandet av nya tjänster under ett visst år erhålles
genom att draga det vid årets början befintliga antalet lärartjänster från
antalet tjänster vid samma års slut. ’) Givetvis böra härvid medräknas de
tjänster, som bestridas såväl av e. o. lärare vid folkskolorna som av lärare,
vilka hava anställning vid högre folkskolor, vid folkskoleseminariernas övningsskolor,
vid småskoleseminarier o. d., för så vitt de äro behöriga till
anställning också vid folkskolor samt äro delaktiga i folkskollärarnas pensionsinrättning.

Hela antalet lärartjänster samt antalet årligen nyinrättade sådana
tjänster under åren 1876—1909 framgår av tabell 1 (sid. 436 ff.).

I avseende på tabellens siffror är att märka, att det upptagna antalet
e. o. lärare (kol. 14—16) för åren 1876—1881 är för högt i förhållande
till de för de följande åren angivna antalen, detta av den anledning
att biträdande lärare, av vilka icke alltid fordras folkskollärarkompetens,
före år 1882 inräknades bland e. o. lärare. Härav förklaras också den minskning
i antalet e. o. lärare och i slutsumman för år 1882, som tabellen
företer. Någon verklig minskning i antalet lärartjänster vid folkskolorna

'') Jämväl ur pensionsinrättningens redogörelser kunna uppgifter hämtas rörande antalet
nyinrättade tjänster (= ökningen av kassans delägare.) Dessa uppgifter återge dock det
verkliga förhållandet på ett ofullständigare sätt. Dels inräknas nämligen bland kassans delägare
vissa lärargrupper utanför folkskollärarkåren (vissa barnhems och andra uppfostringsanstalters
lärare). Dels upptages eu nyinrättad befattning i pensionsinrättningens register
icke förr, än den blivit besatt med ordinarie innehavare, ehuru den kau under en längre tid
förut ha uppehållits av vikarie och sålunda krävt en examinerad lärarkraft. Jfr Band 3 sid. 134.

Lärarbristens omfattning.

401

ägde således icke rum detta år. Ä andra sidan torde de siffror, som ange
antalet »ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor» (kol. 2—4), åtminstone
för de senare åren vara något för låga. Bland dessa lärare och
lärarinnor äro visserligen inräknade de lärarinnor, som undervisa i Stockholms
stads småskoleavdelningar, emedan de skola hava avlagt folkskollärarinneexamen.
Men då numer samma kompetensfordringar för tjänstgöringen
i småskola gälla även i en eller annan stad utom Stockholm, så
skulle siffrorna i denna kolumn rätteligen ökas med ett icke närmare käntantal
lärarinnor, vilka i statistiken räknas som småskollärarinnor. Antalet
torde f. n. ej vara mera betydande men kommer väl framdeles att ökas.

— Siffrorna för år 1909 äro approximativa och kunna således komma att
undergå någon förändring.

Uppgifter om från tjänsten avgångna lärare äro att hämta ur pensions- f,ån tjänsten
avgångna

lärare.

Lärarpra duktiunen.

51 —08281» Fotkunderv -kom. bet. I. Fulkskolesem. Band 2.

inrättningens redogörelser. Talen för åren 1876—1909 äro sammanställda
i tabell 2 (sid. 440 tf.).

Bland siffrorna i kol. 2—4 å denna tabell, antalet pensionerade, äro
några ägnade att väcka uppmärksamhet. Så förete åren 1902 och 1903 i
jämförelse med föregående och efterföljande år höga pensioneringssiffror.
Detta är i ännu högre grad fallet med åren 1907, 1908 och väl även år 1909.
Orsaken härtill är i båda fallen densamma, nämligen uppskov med avskedstagandet
för erhållande av större pensionsbelopp. De höga siffrorna för
åren 1902 och 1903 äro sålunda en följd av 1900 års löne- och pensionsreglering,
och stegringen för åren 1907—1909 står i samband med 1906 års
löne- och pensionsreglering. Under vanliga förhållanden skulle de antal,
varmed de under dessa år pensionerades antal överstiger de normala antalen,
varit fördelade på de närmast föregående åren, vilka ju i sin ordning
förete abnormt låga siffror. Räknar man med medeltal för 5-årsperioder,
utjämnas, såsom tabellen visar, i väsentlig mån dessa oregelbundenheter i
det statistiska materialet.

Härmed har alltså redogjorts för de båda faktorer, som bestämma
det årligen uppkommande behovet av nya lärarkrafter för ordinarie och
extra ordinarie tjänster. Detta behov skall tillgodoses genom de från

•102

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

seminarierna utgående nyblivna lärarna. Det tillskott, som uppstår genom
beviljande av dispens åt icke examinerade personer, är så ringa, att det
icke kan anses öva något egentligt inflytande på ställningen i det hela,
varför det här icke tages i betraktande.

Huru stort det antal av nya lärarkrafter varit, som seminarierna årligen
lämnat, finner man av de statistiska redogörelser, som äro bifogade
kommitténs framställning. För översiktlighetens skull hava ifrågavarande
siffror här sammanförts i tabell 3 (sid. 44 2), varvid även s. in. och fil. kandidater,
som avlagt folkskollärarexamen, medräknats.

I tidigare undersökningar rörande lärarbristen har antalet från seminarierna
utexaminerade lärare beräknats såsom faktiskt tillskott av nya
lärarkrafter för folkskolorna,, d. v. s. man har utgått från den förutsättningen,
att samtliga (eller i det närmaste samtliga) de från seminarierna utexaminerade
lärarna verkligen tagit anställning vid folkskolorna. Den dagliga erfarenheten
visar emellertid, att åtskilliga av de utexaminerade seminarieeleverna
icke ägna sig åt tjänstgöring i folkskolorna utan övergå till annan sysselsättning.
Huru stor den reduktion är, som det från seminarierna utgångna antalet
nya lärare på detta sätt undergår, därom finnas i den officiella statistiken
inga som helst uppgifter. De upplysningar av mera privat natur, som seminariernas
rektorer möjligen skulle vara i stånd att anskaffa, kunna tydligen
blott avse de närmaste åren efter det lärarkandidaterna lämnat läroanstalterna
och i varje fall aldrig bli fullständiga. Ett försök att bland de i
skolrådens statistiska uppgifter eller i pensionsinrättningens register förtecknade''
lärarna och lärarinnorna återfinna de under vissa år från seminarierna
utexaminerade skulle dels medföra ett synnerligen omfattande och
tidsödande arbete, dels stöta på oövervinneliga hinder i de veterligen ganska
talrika namnförändringarna.

En möjlighet att finna stöd för ett omdöme i detta hänseende synes
likväl erbjuda sig genom en granskning av de enligt senast utgivna folkskolematrikel1)
i tjänst varande ordinarie och extra ordinarie lärarna med
hänsyn till tiden och platsen för deras utexaminering. De tal, som
framgå ur en sådan granskning, kunna sedan jämföras med talen för

!) Svensk folkskole-matrikel, omfattande uppgifter t. o. in. den 1 juli 1910, utgiven
av (''las Gustafsson.

Lärarbristens omfattning.

403

de under samma år från samma seminarier verkligen utexaminerade.
Emellertid är det tydligt, att härvid blott de senaste åren kunna komma
i betraktande, enär bland något äldre årsklasser den i det föregående omtalade
avgången genom dödsfall eller av annan anledning måste ha gjort
sig gällande och förminskat antalet av de f. n. i tjänst befintliga. Ej heller
kunna de allra sista årgångarna medräknas, enär sannolikt åtskilliga bland
till dem hörande lärare ännu tjänstgöra som vikarier och därför icke finnas
upptagna i matrikeln. En dylik undersökning har inom kommittén utförts
för åren 1900—1907, varvid för jämförelses skull även åren 1908 och 1909
medtagits. Undersökningen har givit det resultat, som framgår av tabell 4
(sid 444 ff.).

Siffrorna för de manliga seminarierna visa en anmärkningsvärd överensstämmelse'',
vilken talar för resultatets riktighet. Endast Uppsala seminarium
utgör ett undantag. Anledningen härtill är emellertid fullt tydlig
och bör sökas däri, att det blott är från detta seminarium, som något avsevärt
antal s. in. och fil. kandidater utexamineras. Dessa taga i allmänhet
icke anställning som folkskollärare utan ägna sig vanligen åt prästerlig
verksamhet. Medräknas ej Uppsala seminarium, höjes medelprocentsiffran
för de manliga seminarierna för åren 1900 — 1907 till 89.44.

Så mycket större äro växlingarna i avseende på de kvinnliga seminarierna.
Varpå dessa bero torde ej närmare kunna angivas. Det må
dock erinras därom, att bär spelar in eu så pass oberäknelig faktor som
giftermål under den närmaste tiden efter avgången från seminariet.

Betraktar man medelprocenttalen för de olika åren, skall man
finna, att de med ett par obetydliga undantag bilda från båda slutpunkterna
stigande serier, vilka såväl för manliga, för kvinnliga som för samtliga
seminarier nå sin högsta punkt med år 1905. Med avseende på de
detta år utexaminerade synas alltså de i det föregående nämnda felkällorna
vara så vitt möjligt avlägsnade, i det nämnda lärare i allmänhet
hunnit vinna anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie, men a andra
sidan avgång genom döden eller av annan orsak bland dem ännu gjort sig
föga märkbar. Det torde därför icke vara för djärvt att antaga, att man
har att betrakta nämnda års siffror (ungefär 92.5 % för manliga och 82.5 %
för kvinnliga utexaminerade) som ett tämligen tillförlitligt uttryck för det

404

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Ärligt över
skott eller
brist.

Behovet
av fast utgångspunkt

för beräkningarna.

antal från seminarierna utgånga, som i normala fall verkligen taga varaktigare
anställning i folkskolans tjänst. Härav skulle följa, att man för
att finna det faktiska tillskottet av nya lärarkrafter måste räkna med ett
avdrag pa antalet från seminarierna årligen utexaminerade, uppgående till
7.5 % för manliga nyexaminerade lärare'' och till 17.5 % för kvinnliga nyexaminerade
lärare. Men har det, såsom sannolikt är, även tidigare förhållit
sig på liknande sätt, är härmed eu viktig orsak funnen till att äldre
undersökningar befunnits vara missvisande.

Med hänsyn till de alltjämt vidgade möjligheterna för folkskollärare
att fortsätta sin utbildning och så vinna anställning av annan art än vid
folkskolan torde man kunna vänta, att denna avgång av nyexaminerade
lärare till annan sysselsättning än inom folkskolan snarare kommer att
ökas än avtaga. Det har likväl ansetts försiktigast att vid de följande beräkningarna
icke uppskatta den högre än till 6 % för manliga och 15 %
för kvinnliga utexaminerade lärare.

Sammanställer man talen för det årligen uppkommande behovet av
lärarkrafter för ordinarie och extra ordinarie befattningar med talen för det
årliga tillskottet av lärarkrafter, skulle därav framgå det överskott eller den
brist, som för varje år uppstått. Eu sådan sammanställning återfinnes å tabell
5 (sid. 446 tf.). Där bär räknats dels med antalet från seminarierna årligen
utexaminerade lärare oförminskat, dels med detta antal efter en minskning
i enlighet med det nyss sagda av 6 % för manliga och 15 % för kvinnliga
lärare.

Emellertid är det tydligt, att om eu sådan sammanställning av årligen
uppkommande behov och årligt tillskott av nya lärarkrafter för eu följd
av år skall kunna giva tillförlitlig upplysning om det verkliga förhållandet
mellan hela antalet tjänster och hela antalet befintliga lärarkrafter vid
slutet av den undersökta perioden, måste också förhållandet mellan tjänster
och lärarkrafter vid denna periods början vara känt.

Nu kan emellertid den officiella statistiken icke1; för någon tidpunkt
lämna en sådan upplysning. Det är redan härav klart, att en beräkningav
denna art, även om den utsträckes över en jämförelsevis lång följd av
år och även med tillgång till fullt exakta tal för de faktorer, som skola

Lärarbristens omfattning. 405

tajnis i betraktande, måste mer eller mindre sväva i luften. Härtill kommer,
att, såsom den nyss gjorda utredningen visar, varje möjlighet saknas
att närmare bestämma, huru stort det faletiska tillskottet av lä rarkrafter
varit vid skilda tidpunkter av den undersökta perioden, d. v. s. huru stor
del av de från seminarierna utexaminerade lärarna som under olika ar
verkligen tagit anställning vid folkskolorna. Slutligen lämnar eu undersökning
av detta slag ingen som helst upplysning om behovet av vikarier
för tjänstlediga lärare eller ä vakanta platser.

Dessa förhållanden ådagalägga, att den hittills använda undersökningsmetoden
icke kan leda till ett tillförlitligt resultat. Kommittén har
därför måst slå in på eu ny väg och genom eu undersökning av helt annan
art sökt finna den saknade utgångspunkten för beräkningar rörande behovet
och tillgången av lärarkrafter.

Den tankegång, varpå denna undersökning grundar sig, är följande.

För det fall att folkskollärartjänst icke uppehälles av ordinarie innehavare,
vilken ju (frånsett sällsynta undantagsfall) måste hava avlagt folkskollärarexamen,
uppställer gällande lagstiftning såsom villkor för erhållande
av statsbidrag till tjänstens avlönande, att densamma skall bestridas
av vikarie med samma kompetens som ordinarie innehavare samt att statsbidrag
till avlönande av vikarie, som saknar sådan kompetens, må utgå,
blott om vederbörande folkskolinspektör vitsordar, att vikarie med nyssnämnda-
kompetens icke kunnat erhållas.

Under förutsättning att ett tillräckligt antal fullt kompetenta lärarkrafter
tinnes att tillgå, torde alltså böra förutsättas, att befintliga lärartjänster
i regeln äro besatta med ordinarie innehavare eller fullt kompetenta vikarier1).

*) Med benämningen »fullt kompetenta» betecknas i den följande framställningen
examinerade icke-pensiouerade lärare; under benämningen »mindre kompetenta» sammanföras
för enkelhetens skull alla övriga. Då sålunda under benämningen »mindre kompetenta»
inbegripits även pensionerade lärare, hvilka tjänstgöra såsom vikarier, har icke därmed
åsyftats något omdöme om sådana vikariers verkliga kompetens i enskilda fall. Genom k. kungörelsen
den 14 september 1906 angående avlöning åt vikarier vid folkskolor och småskolor
har emellertid stadgats, att folkskollärare, som uppnått 60 års ålder och i vederbörlig ordning
förklarats berättigad till hel pension, skall vara skyldig att avgå från tjänsten, men att vederbörande
skolstyrelse äger rätt att låta med avskedet anstå, därest och så länge den pensionsherättigades
fortsatta tjänstgöring anses vara gagnelig för folkskolan. Det torde därför kunna
anses som sannolikt, att lärare, vilken före fyllda 60 år avgår från tjänsten utan att begagna

Särskild
undersökning
rörande
lärarbristens
omfattning
och behovet
av
vikarier.

Beliovet av lärarkrafter för folkskolorna.

406

Förefintligheten av mindre kompetenta vikarier utvisar alltså tillvaron av
brist på fullt kompetenta lärarkrafter, och omfattningen av denna brist bör
i stort sett sammanfalla med antalet mindre kompetenta vikarier.

Det gällde sålunda att för ett visst år fastställa behovet av vikarier
samt de använda vikariernas kompetens. Följaktligen erfordrades det uppgift
om samtliga under detta år förekommande ledigheter, förorsakade vare
sig av tjänstledighet eller av vakans, samt om vikariernas kompetens. Men
det erfordrades även uppgift om de olika vikariatens tidslängd. Antalet
behövliga vikarier kunde nämligen icke vara lika med antalet ledigheter,
enär understundom samma ledighet under året uppehållits av flera personer
och sålunda motsvarade flera vikariat. Och å andra sidan kunde
antalet behövliga vikarier icke heller antagas sammanfalla med antalet
vikariat, enär samma person under aret kunnat uppehålla, flera sådana1).

Då de för en undersökning av ifrågavarande art behövliga siffrorna
icke stå att finna i de årligen till ecklesiastikdepartementet ingående statistiska
uppgifterna rörande folkskoleväsendet, fann kommittén det nödvändigt
att anskaffa dem genom en särskild undersökning medelst utsända frågeformulär.
I enlighet med förut angivna synpunkter avfattades dvlika formulär,
som utsändes till alla skolråd i riket. Undersökningen gällde året 1907.

Det inkomna materialet har sedan bearbetats ur åtskilliga synpunkter2).
De i förevarande hänseende viktigaste resultaten av denna undersökning
finnas sammanförda i tabell 6 (sid. 450 tf.), vilken utvisar dels antalet
ledigheter under år 1907, dels antalet vikariat under samma är fördelade

sig av medgivandet att kvarstå till uppnåendet av sistnämnda ålder, i allmänhet föranletts därtill
av minskad arbetsförmåga, liksom att lärare, som efter uppnådd ålder av 60 år icke av
skolstyrelsen i det distrikt, där han varit anställd, medgivits rätt till fortsatt tjänstgöring, i
allmänhet icke kan anses fullt lämplig som vikarie, helst då eu tjänstgöring som vikarie under
nya och ovana förhållanden torde ställa väl så stora krav på lärarens duglighet och förmåga
som en fortsatt tjänstgöring under kända och invanda förhållanden. Det valda beteckningssättet
torde därför stå i överensstämmelse med gällande författnings innebörd, även om intet
formellt hinder för pensionerad lärares anställning som vikarie förefinnes.

x) Till belysning av lärarbristens fördelning syntes upplysningar önskvärda jämväl om
de genom vikarier skötta skolornas organisatoriska beskaffenhet (littera enligt normalplanen),
om skollokalernas belägenhet och om lärarbostädernas beskaffenhet.

2) Vid materialets bearbetning har Stockholms stad icke medräknats. Någon lärarlirist,
har nämligen aldrig där gjort sig märkbar, och då dessutom särskilda åtgärder där
vidtagits för att tillgodose behovet av vikarier, öva förhållandena i huvudstaden intet inflytande
på ställningen i övriga delar av riket.

Lärarbristens omfattning.

407

efter tidslängden uttryckt i månader, och med angivande i antal och procenttal
av vikariernas olika beskaffenhet: »examinerade icke pensionerade»,
»andra».

Såsom förut nämnts, måste det tal, som anger den under ifrågavarande
år förefintliga lärarbristen, försåvitt denna kan närmelsevis beräknas» 0
vara inneslutet i antalet mindre kompetenta vikarier.

Det kan ej alldeles sammanfalla med sistnämnda tal, ty ofta ha flera
vikarier anlitats för uppehållande av samma ledighet. Till en början måste
sålunda det genom denna personväxling vid ledigheters bestridande ökade
antalet mindre kompenta vikarier reduceras till det antal, som utan en
sådan personväxling skulle varit erforderligt. Av de inkomna primäruppgifterna
framgår, att den nämnda person växlingen huvudsakligen gäller
vikariat med högst 4 månaders tidslängd. Då antalet ledigheter utgjort
1339, men vikariaten uppgått till 1661, uppkommer ett tal för personväxlingen
av 322. Förlägges detta tal uteslutande till vikariaten ä högst
4 månader, så blir, då dessa vikariat uppgå till 1076 och de mindre
kompetenta vikarierna å dessa vikariat, äro 480, dessas andel i nämnda tal
— tö87°6 X 322 — 144. Med detta belopp skall alltså siffran 480 minskas, och
man erhåller talet 336. Antalet mindre kompetenta vikarier å vikariat
av mer än 4 månaders längd utgör 318. Hela det beräknade antalet mindre
kompetenta vikarier uppgår således till 654, vilket tal alltsa skulle angiva
maximigränsen förden år 1907 befintliga lärarbristen1).

A andra sidan måste en minimigräns för bristens omfattning sökas.
Det nyssnämnda talet 654 anger nämligen, huru många de mindre kompetenta
vikarierna skulle hava varit, ifall var och eu av dem under aret
uppehållit endast ett vikariat. Primäruppgifterna visa emellertid, att det
förekommit en växling även i det avseendet, att samma person i vissa fall
under året uppehållit mer än ett vikariat. Detta har naturligtvis varit,
möjligt blott i det fall, att de av honom bestridda vikariaten tillsammans

l) Möjligen borde denna gräns egentligen sättas något lägre, emedan ombytet av mindre
kompetenta vikarier kan antagas vara relativt större än av kompetenta sådana; med andra ord:
de förras andel i personväxliugstalen skulle kanske vara jämförelsevis större än de senares. Härom
kan emellertid ingen upplysning vinnas, ocli då det i varje fall endast kan bli fråga om helt
obetydliga tal, så torde någon hänsyn till denna omständighet varken kunna eller behöva tagas.

Lärarbristens

infattning
år 1907.

408

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

icke omfattat längre tid än 8 månader, liksom icke heller de olika vikariatsplatserna
fått vara belägna på allt för långt avstånd från varandra. Bortser
man från sistnämnda omständighet och gör det antagandet, att varje
vikarie varit i oavbruten tjänstgöring, om också på skilda platser, under
sammanlagt 8 månader av året, så finner man på följande sätt bristens
minimigräns. Varje vikariat a 1 månad motsvarar Vs läsår, varje vikariat
å 2 månader 2!» läsår o. s. v., '') varför de å tab. 6 meddelade tal, som
ange antalet vikariat av mindre kompetenta vikarier, skola reduceras till
| -95+ |120 +i -98 + 1''167 +1-131 +1-49 + |14+ 1-124 = 417.

Detta tal utgör alltså minimigränsen för lärarbristen och kan naturligtvis
icke beteckna den verkliga bristen, då en sådan förflyttning av
vikarierna, som därav skulle förutsättas, icke är tänkbar.

Det rätta talet för lärarbristens omfattning måste vara att söka
mellan de båda angivna yttergränserna, 654 och 417. Och då det statistiska
materialet icke ger någon ledning för ett förläggande av detta tal
närmare vare sig den ena eller den andra gränsen, är man vid en beräkning
hänvisad till det antagandet, att det ungefär sammanfaller med medeltalet
mellan de båda gränstalen eller 535. — Uppdelas detta tal enligt samma
proportion, vari talen för vikariat vid vakans å ena sidan och för vikariat
vid tjänstledighet å den andra stå till varandra, finner man, att av de genom
talet angivna behövliga nya lärarkrafterna 270 skulle erfordrats för
uppehållande av vikariat vid vakans, »vakansvikarier» 265 för uppehållande
av vikariat vid tjänstledighet, »tjänstledighetsvika rier».

Lärarbristens
fördelning
på
manliga och
kvinnliga
lärare.

Gäller det åtgärder för lärarbristens avhjälpande, äro emellertid även
uppgifter om dess fördelning mellan manliga och kvinnliga lärare av nöden.

*) Rent matematiskt sett torde en uppskattning av de vikariat, som varat högst 1 månad,
till en tidslängd av i medeltal 1/ie läsår, av dem, som varat högst 2 månader, till 3/ig
läsår o. s. v., kunna anses som riktigare. Man skulle på så sätt få talföljden

+ • 95 + iV 120 + iV 98 + + • 11)7 4- + 131+1+49 + + 14 + 1+ 124 = 367.

Da emellertid statsbidrag icke lämnas för sjukvikariat på kortare tid än 1 månad,
varför kortare sådana vikariat sällan torde ifrågakomma och i varje fall icke medräknats vid
undersökningen, och då vidare siffrorna visa, att ett mycket stort antal vikarier varit anställda
för termin (4 eller 5 månader) eller för läsår (8 månader) och dessa vikarier sannolikt
endast i undantagsfall tjänstgjort kortare tid än hela månader (åttondelar av läsåret), torde
den ovan använda uppskattningen komma verkligheten närmare.

Lärarbristens omfattning. 409

Det insamlade materialet ger i detta hänseende ej fullständig upplysning.
Men antager man, att det mindre antal ledigheter, om vilka man ej känner,
huruvida de gällde manlig eller kvinnlig tjänstinnehavare, bör fördelas
efter samma proportion som de ledigheter, om vilka man äger sådan
upplysning, skulle, såsom framgår av tabell 7 (sid. 452), bristen till 67.14 % ha
gällt lärare och till 32.so % lärarinnor. Proportioneras så i enlighet härmed
de angivna gränsvärdena, visar sig bristens maximigräns utgöra för
manliga lärare 439 och för kvinnliga 215 samt minimigränsen för manliga
280 och för kvinnliga 137. Medeltalet utgör för manliga lärare 360 och
för kvinnliga 175. — För uppehållande av vikariaten vid vakans skulle därav
erfordrats 181 manliga och 89 kvinnliga lärare och för vikariaten vid
tjänstledighet 179 manliga och 86 kvinnliga lärare.

Den sålunda för År 1907 uppvisade lärarbristen har emellertid ökats
under de följande åren på grund av det underskott av nya lärarkrafter,
som dessa år företett. Slutgiltiga siffror föreligga ännu icke för 1910; men
under åren 1908 och 1909 uppkom, såsom tabell 5 utvisar, ett nytt behov
av lärarkrafter, som översteg tillskottet med resp. 167 (70 manliga och
97 kvinnliga) och 144 (28 manliga och 116 kvinnliga), sammanlagt 311
lärare (98 manliga och 213 kvinnliga). Tager man hänsyn till den i det
föregående nämnda sannolika avgången till annan sysselsättning av nyexaminerade
lärare, beräknad till 6 % för manliga och 15 % för kvinnliga
nyblivna lärare, uppgår bristen för dessa år till resp. 203 (83 manliga
och 120 kvinnliga) och 182 (42 manliga och 140 kvinnliga), eller tillsammans
385 (125 manliga och 260 kvinnliga).

Läggas dessa siffror till de förut för år 1907 erhållna, så tar man följande
tal för

lärarbristens omfattning vid 1910 års början.

	Man-	K vinn-	Samt-
	liga.	liga.	liga.
Maximigräns........	....... 564	475	1,039
Minimigräns........	....... 405	397	802
Medeltal''..........	....... 485	435	920

52—082815 Folktitiderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Lärarbristens
tillväxt
efter
år 1907.

410

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Såsom det sannolikaste resultatet av den gjorda utredningen kvarstår
alltså, att bristen på fullt kompetenta lärare för folkskolorna vid 11110 års
början uppgick till 485 manliga och 435 kvinnliga eller tillsammans 920 lärare.
Vid en beräkning av huru stor del av detta antal skulle erfordrats för
uppehållande av vikariat vid tjänstledighet har man att använda procenttalet
för antalet mindre kompetenta tjänstledighetsvikarier under år 1907,
beräknat på hela antalet lärare under samma år. Då detta procenttal är
3.i, skulle det vid början av år 1910 behövliga antalet tjänstledighetsvikarier
uppgått till 277, varav 187 manliga och 90 kvinnliga.

3. Det framtida behovet av lärarkrafter.

De uppgifter, som framgått ur den hittills gjorda undersökningen,
lämna material för beräkningar rörande det framtida behovet av lärarkrafter.
I avseende på alla sådana beräkningar bör det emellertid fasthållas,
att de måste anses såsom ganska ovissa. Flera av de förhållanden,
till vilka man här har att taga hänsyn, äro nämligen beroende av utifrån
kommande och för statistisk beräkning oåtkomliga inflytelser, som oförmodat
kunna ge utvecklingen eu ny riktning. Så skulle t. ex. eu i utsikt
ställd lönereglering för folkskolans lärarkår, fördröja många lärares avskedstagande
och så för några år sänka siffrorna för pensionerade, på samma sätt
som skedde i samband med I 900 och 1906 års löneregleringar. Fn av sådan
anledning framkallad minskning i behovet skulle ju dock blott vara tillfällig
och snart efterföljas av eu motsvarande stegring. En verklig minskning
i behovet skulle däremot framkallas av ett eventuellt beslut, varigenom
lärarpersonalens pensionsålder höjdes.1) A andra sidan kunde genom någon
administrativ åtgärd inrättandet av nya befattningar komma att påskyndas
och därmed behovet av lärarkrafter att ökas. Varje beräkning av det
framtida behovet får sålunda eu mycket problematisk giltighet.

D De verkningar eu höjning av pensionsåldern skulle inedföra torde dock icke böra
skattas allt för högt. Rätt att avgå med pension tillkommer som bekant folkskollärare vid
55 levnads- och 30 tjänsteår. Den medgivna rätten att under vissa förhållanden kvarstå utöver
nämnda ålder medför emellertid, att den faktiska pensioneringsåldern är åtskilligt högre
än 55 år. Enligt uppgifter från folkskollärarnas pensionsinrättning har den faktiska pensioneringsåldern
under de senäste årtiondena varit i oavbruten stegring och uppgick i medeltal
under åren 1905 —1908 för manliga lärare till 60.76 år och för kvinnliga lärare till 60.oi år.

Det framtida behovet av lärare.

411

För att i möjligaste män vinna tillförlitlighet åt de beräkningar
rörande lärarbehovet under den närmaste framtiden, som borde utföras,
har kommittén vänt sig till eu sakkunnig person, förste revisorn fil. d:r
K. Beckman. Till grund för den undersökning, som av honom utförts,
lades dels de i det föregående meddelade talen för behov och tillskott av
lärarkrafter för tiden till och med år 1906, dels det likaledes meddelade
resultatet av den särskilda undersökningen rörande den år 1907 befintliga
lärarbristen. Då emellertid sedan dess siffrorna för årligen uppkommande
behov och tillskott under åren 1907, 1908 och 1909 blivit kända, och då
dessa voro ägnade att medföra en förskjutning av det vunna resultatet, har
beräkningen inom kommittén gjorts om under begagnande jämväl av sistnämnda
material.

Vid eu beräkning av det framtida förhållandet mellan behovet och
tillgången av lärarkrafter för folkskolan har man uppenbarligen att taga i
betraktande samma faktorer, som enligt vad förut anmärkts betinga det
nuvarande behovet, nämligen nyinrättningen av tjänster, avgången av lärare
samt tillskottet av nya lärarkrafter. Den för det närvarande konstaterade
lärarbristen måste också medtagas i beräkningen.

Frågar man sig då först, till vilka slutsatser i avseende på det framtida
nyinrättandet av lärartjänster den hittillsvarande utvecklingen ger
anledning, torde man böra inskränka sig till en granskning av det statistiska
materialet för de senaste tjugu åren. Dels företer, som förut antytts,
statistiken från äldre tid vissa ojämnheter, dels torde blott de tendenser,
som framträtt under den senaste tiden, kunna anses i någon man upplysande
för framtiden.

Sammanföras siffrorna för nyssnämnda år till femårsgrupper, finner
man följande tal för stegringen i nyinrättandet av tjänster:

År.	Antal nyinrättade tjänster.	Stegring från föregående femårsperiod.
1890 — 1894...............	566	—
1895—1899 ...............	715	149
1900—1904 ...............	803	88
1905-1909 ..............	1,146	343

Inrättandet
av nya
tjänster.

412

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Stegringen från den erm femårsperioden till den andra har i medeltal
utgjort 193.1) Men då det visar sig, att den senaste periodens stegring
högst väsentligt överträffar de föregående periodernas, torde beskaffenheten
hos den senaste periodens stegring böra något närmare undersökas.

Klart är, att inrättandet av nya tjänster kan framkallas av två
huvudsakliga anledningar. Dels behövas de nya lärurkrafterna för undervisningen
a\r det jämsides med folkmängdens ökning alltjämt tillväxande antalet
skolpliktiga barn; en ökning av denna art innebär tydligen i och för sig ingen
förbättring av skolväsendet, den förebygger blott eu genom ökning av det
barnantal, som undervisas av varje lärare, framkallad försämring därav.
Dels beror ökningen på skoldistriktens strävanden att förbättra skolväsendet
genom införande av bättre skoltyper (C-skola förändras till B-skola,
mindre folkskola övergår till folkskola, en flyttande skola ersättes av två
fasta o. s. v.) eller, vid bibehållande av förutvarande typ, genom minskning
av det antal barn, som undervisas av samma lärare. Det förra slaget
av ökning måste, för den händelse landets folkmängd alltjämt tillväxer
och dess skolväsen icke försämras, fortgå med tämligen konstanta belopp.
Det senare slaget åter blir i hög grad beroende av lagstiftnings- och administrativa
åtgärder samt ekonomiska och andra faktorer och kommer således
att fortgå med synnerligen växlande siffror.

Det torde också ligga i sakens natur, att efter eu period av kraftig
utveckling folkskoleväsendet skall ha förts fram till den ståndpunkt, som
för tillfället anses vara den önskvärda, eller åtminstone så långt, som
förhandenvarande tillgångar befinnas medgiva, och att därefter följer eu
tid, då man huvudsakligen får begränsa sig till att bevara de resultat,
som förut uppnåtts. Att utan vidare liigga talen från en period av stark
utveckling till grund för framtidsberäkningar, kan tydligen icke vara
berättigat, lika litet som siffrorna från eu period av relativt stillestånd
kunna vara en lämplig grundval därför.

Redan på förhand synes det vara tydligt, att den jämförelsevis
stora stegringen i inrättandet av lärartjänster under åren 1905—1909 icke

B Eu förskjutning av femårsperioderna med endast ett år ger ett icke oväsentligt
förändrat resultat. Någon tillförlitligare grund för ifrågavarande beräkning synes dock icke
kunna vinnas.

Det framtida behovet av lärare.

4 lo

beror på någon ovanlig stegring i tillväxten av antalet skolpliktiga barn
utan huvudsakligen framkallats av strävanden att förbättra folkskoleväsendet.
Och detta bestyrkes till fullo genom eu översikt av förhållandet
mellan ökningen av antalet i de egentliga folkskolorna undervisade barn
och antalet vid samma skolor nyinrättade tjänster under åren 1889—1908.
Se tabell 8 (sid. 453) x). Denna översikt utvisar, att under de båda senaste
årtiondena nyinrättningen av lärartjänster till hälften eller närmare två
tredjedelar avsett skolväsendets förbättring.

Spörsmålet blir alltså det, huru lång varaktighet man kan vänta
för den period av stegrad nyinrättning av tjänster, vars början tiden
1905—19092) tydligen utgör. Uppenbarligen kan därom ingenting med
visshet sägas; man kan ej komma längre än till mer eller mindre sannolika
förmodanden. Ett djupare grundat omdöme skulle ju bl. a. förutsätta
ett fullständigt program för utvecklingen av den svenska folkskolan och dess
överbyggnader, vilket kommittén allra minst i detta sammanhang kan framlägga.
Här spela också, såsom nämnts, in faktorer av ekonomisk och annan
art, vilka fullständigt undandraga sig allt bedömande. Jämväl av tillgången på
lärarkrafter och sålunda av de åtgärder till främjande därav, som komma
att vidtagas, blir nyinrättningen av tjänster beroende. Ty klart är, att
nya tjänster ej komma att inrättas, om det saknas kompetenta personer
att besätta dem med.

Utan att inlåta sig på något närmare angivande av riktlinjer för
folkskoleorefanisationens utveckling torde man emellertid kunna antaga, att

x) Före år 1901 räknades i den officiella statistiken alla i Stockholms stads folkskolor
undervisade barn såsom undervisade i egentliga folkskolor, emedan de samtliga undervisas av
lärarinnor, som avlagt folkskollärarinneexamen. Men i den statistiska redogörelsen för nämnda
år överfördes de barn, som undervisades i de två lägsta årsklasserna av ifrågavarande skolor,
till kolumnen »barn, som undervisats i småskolor», där de sedermera alltjämt redovisats.
För vinnande av likformighet har emellertid i förevarande översikt nämnda barn även för
åren 1901 — 1909 medräknats bland »i egenliga folkskolor undervisade barn».

2) Inrättandet av nya tjänster för skolväsendets förbättring har, såsom tabellen utvisar,
i själva verket tagit sin början redan med slutet av 1890-talet. Då emellertid tillväxten av
antalet folkskolebarn omkring sekelskiftet var abnormt låg, behövdes för det ökade barnantalet
ett mycket litet antal nya lärarkrafter, vadan de absoluta talen för nyinrättning av
tjänster i alla händelser förete en jämförelsevis liten stegring. Till belysning meddelas siffrorna
för den årliga ökningen i medeltal av samtliga i folk- och småskolor undervisade barn unde r
samma perioder: åren 1889—1893 4,240, åren 1894—1898 (1,069, åren 1899—1903 3,104
och åren 1904 -1908 5,495.

414

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

den närvarande perioden av stegring icke så snart skall upphöra. Intresset
för avlägsnande av de sämsta skolformerna och för minskning av de onaturligt
höga lärjungetalen torde väl ännu icke vara uttömt, och även utvecklingen
av fortsättningsskolan och andra folkskolans överbvggnader förutsätter
en rikligare tillväxt av lärarkrafter vid folkskolorna.

Den senaste femårsperiodens stcgringstal kan dock icke utan vidare
läggas till grund för framtidsberäkningar. Betraktar man nämnda period
såsom början av den större perioden av ökad nyinrättning av tjänster, är
det tydligt, att stegringen inom en period av sist angivna art icke rimligen
kan bli så stor som stegringen från eu tid av stillestånd till en tid
av stegring. Vill man åter anse den sistnämnda börjad redan med föregående
femårsperiod (jfr not2 sid. 418), så inverkar dock här det anmärkta
ringa behovet av nya tjänster på grund av barnantalets ringa tillväxt.

Närmast liar man då att hälla sig till det förutnämnda medeltalet
för de trq sista femårsperiodernas stegring, 193. För att icke räkna för
högt torde man böra stanna vid det antagandet, att stegringen under närmast
följande femårsperioder skall uppgå till 175. Sannolikhetsberäkningen
ger då för de närmaste åren det resultat, som tabell i) (sid. 454)
utvisar.1) Av denna tabell framgår, att antalet för varje år nyinrättade
tjänster, som för år 1910 skulle uppgå till 230, ar 1924 skulle hava stigit
till 328 samt att hela antalet tjänster, som vid slutet av år 1909 uppgick
till 8,923, år 1924 skulle hava ökats till 13,108.

Jämförande Den beräkning rörande det sannolika inrättandet av nya lärar ^^len^fram-1’tjänster

vid folkskolorna under den närmaste framtiden, som nu lämnats,
tida nym- grundade si" såsom nämnts på den tendens, som i detta hänseende gjort

rättningen n ^ 1 . ^

av lär ar tjän- sig gällande under de senaste tjugu åren. Den faktor, som, då det gäller
inrättandet av nya lärartjänster vid folkskolan, måste anses vara den primära,
nämligen ökningen av antalet i folkskolorna undervisade barn, bär
sålunda vid denna beräknings uppgörande icke tagits i betraktande. Med

'') Sannolikhetsberäkningens utgångspunkt iir tydligen att hämta nr eu medeltalsbcräkning
för nyinrättandet av tjänster under föregående tid. Försiktigheten synes därvid bjuda
att icke utgå från närmaste femårsperiod med dess starka stegring. I stället har valts medeltalet
för de senaste tio åren, vilket torde lämna större trygghet mot eu överskattning.

Det framtida behovet av lärare. 415

hänsyn till de vittgående konsekvenser av ekonomisk art, vartill förevarande
undersökning kan ge anledning, har emellertid kommittén ansett
det önskvärt, att det förut vunna resultatet kontrolleras genom en undersökning
med nyssnämnda ökning i dess förhållande till folkmängdsökningen
såsom utgångspunkt.

I tabellerna 10 och 11 (sid. 445 ff.) redogöres för resultatet av
denna undersökning.

Sedan i tabell 10 talen för förhållandet mellan folkmängd och antalet
i de egentliga folkskolorna undervisade barn å ena sidan samt mellan
sistnämnda barnantal och antalet lärartjänster vid folkskolorna å den andra
uträknats för de senaste tjugu åren (1890—1909), har beräknats den stegring
från femårsperiod till femårsperiod, som visar sig inom den förra
relationst aisserien, och den sänkning från femårsperiod till femårsperiod,
som framträder inom den senare relationstalsserien. Därefter har i tabell
11 den sannolika årliga folkmängden för åren 1910—1924 beräknats med
tillhjälp av folkökningsmedeltalet för tioårsperioden 1900—1909, 7.is %.
Med användande av de förut vunna talen för respektive stegringen och sänkningen
inom de två relationstalsserierna har slutligen beräknats, huru mänga
barn som under vart och ett av åren 1910—1924 böra komma att undervisas
i de egentliga folkskolorna samt hur många lärartjänster som böra
erfordras för dessa barns undervisning.

Enligt denna beräkning skulle antalet lärare vid folkskolorna år 1924
uppgå till 3,056. Resultatet av denna beräkning visar sålunda en överraskande
samstämmighet med de genom den föregående beräkningen vunna
talen (tabell 9), en omständighet, söm synes ägnad att öka sannolikheten av
de gjorda beräkningarna.

Vad angår fördelningen mellan manliga och kvinnliga lärarkrafter av
det beräknade framtida antalet tjänster, måste en uppskattning därav stödja
sig på de tendenser i detta hänseende, som hittills visat sig vid inrättandet av
nya tjänster och vilka framgå av beräkningarna i tabell 12 (sid. 457).

Den senaste femårsperioden företer som synes eu stegring i procenttalen
för nyinrättade kvinnliga tjänster. Men då den närmast föregående
perioden i stället visar en minskning i förhållande till därförut gående period,

Nyinrättad
tjänsters
fördelning
mellan man
liga och
kvinnliga
lärare.

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

416

synes man böra räkna med medeltalet för samtliga fyra perioderna, d. v. s.
nyinrättade tjänster böra beräknas bliva till omkring 40 % besatta med manliga
och till omkring 60 % med kvinnliga lärare. Att taga hänsyn till ännu avlägsnare
tid torde i betraktande av de under senare tid väsentligt ändrade åskådningarna
om kvinnans användbarhet i folkskolearbetet knappast vara lämpligt.
Givet är, att valet, av manliga eller kvinnliga innehavare för nyinrättade
tjänster blir beroende icke blott av vederbörande skolråds önskningar utan
även av den större tillgången på det ena eller andra slaget av lärare.
Full visshet kan man sålunda icke äga, att de nämnda siffrorna äro ett
adekvat uttryck för skolrådens önskningar. Någon tillförlitligare beräkningsgrund
torde emellertid icke stå att finna.

Avgång av Övergår man så till en beräkning av det sannolika antalet ledigheter,

IC'' som under de närmaste åren kunna väntas uppstå genom lärares överflyttning
till pensionsstaten, dödsfall eller avgång av annan orsak, synes
ingen annan grund för eu sådan beräkning kunna förefinnas än eu undersökning
av förhållandet under föregående tid mellan hela lärarkårens
storlek och antalet avgångna lärare. Visserligen står icke antalet av de
under ett visst år avgångna i direkt avhängighet av lärarkårens storlek
under samma år. Men då lärarkårens storlek alltjämt, om ock med vissa
växlingar för enskilda år så dock i det hela någorlunda konstant, tillväxer,
och då orsakerna till lärares avgång böra kunna antagas i det hela
verka tämligen konstant, bör dock eu medeltalsberäkning av förhållandet
mellan antalet befintliga och antalet avgångna lärare under eu följd av år
lämna eu ganska tillförlitlig grund för''en framtidsuppskattning.

Fn beräkning av avgångsprocenten för de sista 20 åren 1890—190!)
ger det resultat, som utvisas av tabell 13 (sid. 458).

Sammanföras talen, såsom skett å tabellen, efter 5-årsperioder, finner
man, att procenttalen för manliga lärare hållit sig någorlunda konstanta, ehuru
med någon ökning för den sista perioden, men att procenttalen för kvinnliga
lärare visa en nästan oavbruten och för de båda senare perioderna betydlig
steoring. Sistnämnda förhållande är helt naturligt, då först med de senare
åren de kvinnliga lärarna i någon större utsträckning begynt uppnå pensionsåldern.
Sedan fullt normala förhållanden i detta hänseende inträtt, torde på

Det framtida behovet av lärare.

417

grund av de kvinnliga lärarnas jämförelsevis stora avgång av annan orsak än
pensionering eller dödsfall ( jfr tab. 2 sid. 440) avgångsprocenten komma att bliva
genomsnittligt högre för dem än för de manliga lärarna. Då därjämte proportionen
mellan manliga och kvinnliga lärare alltjämt förskjuter sig till förmån
för de senare — dessa utgjorde 1890 24 %, 1895 27 %, 1900 30 %, 1905
33 % och 1:»09 37 % av hela lärarantalet —, synes man för framtiden ej
kunna räkna med lägre avgångsprocent än medelprocenten för den senaste
5-årsperioden, d. v. s. omkring 3 %>. För denna mening talar också den
omständigheten, att man framdeles torde ha att vänta en ökad avgång av
lärare för fortsatta studier och för tjänstgöring inom andra läroanstalter,
högre folkskolor och kommunala mellanskolor.

Efter hela lärarantalets fördelning för varje år mellan manliga och Hela clet årkvinnliga
lärare kan man med ledning av det nu funna procenttalet bo- komrnanSe
räkna det årligen uppkommande behovet för ersättande av avgångna lärare. he!;^''reJ:r.av
Sammanläggas så antalet nyinrättade tjänster och antalet avgångna lärare, krafter.
finner man för det sannolika årligen uppkommande behovet av manliga
och kvinnliga lärarkrafter under de närmaste åren, frånsett behovet av
lärare för täckande av den i det föregående konstaterade bristen på lärare,1)
de tal, som anges å tabell 14 (sid. 459).

Förskjutningen i förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärare
skulle enligt denna beräkning härmed fortgå med i det närmaste samma
stegring som under de föregående 20 åren. De kvinnliga lärarna skulle
nämligen utgöra år 1914 39.5 %, år 1919 42 % och år 1924 44 & av
hela antalet lärare i folkskolorna.

Slutligen har man vid beräkningens utförande att taga hänsyn till Tillskottet
det sannolika tillskottet av lärarkrafter och därvid även taga i betraktande krafter från
den ökning däri, som framkallats av de senaste i detta hänseende vidtagna
åtgärderna. Dessa äro följande.

1) Givet är, att behovet av vikarier för tjänstlediga lärare kommer att tillväxa, i

samma mån som lärarkåren tillväxer. Men då å andra sidan behovet av vikarier å vakanta

tjänster kommer att minskas, i samma mån som vakanserna alltefter lärarbristens avlägsnande
reduceras till sitt normala antal, synes vid den förevarande beräkniugen hänsyn icke

behöva tagas till behovet av lärare för uppehållande av vikariat.

53—082815 Folkanderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

418

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Lärarbristens
sannolika
omfatt
ning under
förutsättning
av of ör
ändrad
lärarproduk
tion.

Ett nytt manligt seminarium har upprättats i Luleå, vilket varit i
verksamhet från år 1907 och utexaminerat sina första elever våren 1911. Vid
Stockholms seminarium har inrättats en särskild klass för kvinnliga studenter,
från vilken lärarinnor avgingo första gången år 1910. Från en liknande
klass för manliga studenter vid Växjö seminarium ha elever utexaminerats
första gången år 1911. Göteborgs seminarium har anordnats för mottagande
av dubbel uppsättning elever (s. k. »dubbelseminarium») och kommer
därför att från och med år 1914 lämna dubbla antalet utgående lärare.
Samma förändring skall enligt beslut av 1911 års riksdag företagas
med Falu seminarium; från detta kommer sålunda ett ökat antal lärarinnor
att utexamineras tidigast från och med år 1917. Dessutom har
examensrätt beviljats åt två enskilda seminarier, ett i Stockholm och ett i
Göteborg; från det förra utgå lärarinnor från och med år 1910, det senare
utexaminerar lärarinnor första gången år 1912.

Under förutsättning att övriga seminariers utexaminering kan hållas
uppe vid samma ståndpunkt som för närvarande och att de nyinrättade
klasserna i allmänhet komma att lämna omkring 30 nya lärare vardera
årligen, skulle antalet från seminarierna utexaminerade samt det beräknade
faktiska tillskott av lärarkrafter under de närmaste åren bli det,
som angives å tabell 15 (sid. 460)

En sammanställning av talen för det under varje år uppkommande
.behovet av lärare och talen för det beräknade årliga tillskottet av lärare
från nu befintliga seminarier lämnar upplysning om huru stor ökning i
-tillskottet skulle erfordras för täckande av det årligen uppkommande be-
hovet, oavsett den nu befintliga lärarbristen. Tager man slutligen denna
brist, till den omfattning som konstaterats vid början av år 1910, till utgångspunkt
samt ökar densamma med årligen uppkommande brist, erhåller
man det resultat, som tabell 16 (sid. 461) utvisar. Av denna tabell finner
man, att om inga åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende vidtagas, lärarbristen,
vilken beräknades vid 1910 års början omfatta 920 lärare (485
manliga och 435 kvinnliga, jfr sid. 410), för varje år skulle tillväxa med
större eller mindre belopp och vid slutet av år 1924 uppgå till ett antal
av 2,542 lärare, därav 1,005 manliga och 1,537 kvinnliga.

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende. 419

Vid beräkningen av den befintliga lärarbristen togs, såsom förut
nämnts, hänsyn till behovet av vikarier för alla ledigheter, ledigheten må
ha framkallats av vakans, tjänstledighet för sjukdom eller tjänstledighet av
annan orsak. Skulle man anse, att behovet av vikarier för tjänstlediga
lärare alltjämt bör i samma utsträckning som hittills tillgodoses genom
mindre kompetenta lärarkrafter, hade man att för varje år från talen i
kol. 11—13 av tabell 16 draga ett mot antalet mindre kompetenta tjänstledighetsvikarier
under år 1907 svarande antal lärare. Såsom förut nämnts
(sid. 410), är procenttalet för ifrågavarande vikarier, beräknat å hela antalet
lärare under år 1907, 3.i. Efter afdrag av ett i enlighet härmed beräknat
antal tjänstledighetsvikarier, skulle den samlade lärarbristen utgöra vid
slutet av

1909 . .	. . 298	manliga, 345 kvinnliga, summa 643
1914 . .	, . 392	» 588	» » 980
1919 . .	. . 491	» 915	» » 1,406
1924 . .	. . 740	V 1,409	» » 2,149

lärare

Såsom härav framgår, skulle av en sådan anordning någon avsevärdare
minskning av lärarbehovet icke vara att vänta.

4. Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

De åtgärder, som äro att vidtaga för tillgodoseende av det ökade
behovet av lärarkrafter, skola tydligen ha ett dubbelt syfte: dels skall
genom dem det årliga tillskottet av lärarkrafter bringas till motsvarighet

O Ö Ö O

med det årligen uppkommande behovet, dels skall den för närvarande befintliga
bristen på lärarkrafter fyllas.1)

*) Liksom i den föregående framställningen äro också i det följande noga att särliålla
uttrycken: årligen uppkommande behov av lärarkrafter =- summan av alla under ett
visst år uppkommande vakanser och under samma år nyinrättade tjänster; årligt tillskott av
lärarkrafter = antalet under ett visst år från seminarierna utexaminerade nya lärarkrafter
med avdrag av 6 % för manliga lärare och 15% för kvinnliga lärare; årligt överskott eller
årlig brist = skillnaden mellan under ett visst år uppkommande behov och samma års tillskott
av lärarkrafter; den nu befintliga lurarbristen = den (genom den föregående undersökningen)
konstaterade bristen på lärarkrafter vid 1910 års början.

Parallell klasser.

420

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Att det förra måste ske genom upprättande av ett tillräckligt antal
nya seminarier eller utvidgande av befintliga sådana, är tydligt.

Däremot kunna olika sätt tänkas för det senare syftets tillgodoseende.
Närmast ligger den tanken, att ett behov, som är av tillfällig natur, bör
tillgodoses genom inrättningar, som likaledes hava en tillfällig natur och
äro ordnade så, att de utan inverkan på systemet i övrigt kunna upphöra,
då bristen är avlägsnad. Man har därvid att tänka på provisoriskt
inrättade seminarier eller seminarieklasser.

Att upprätta nya seminarier av provisorisk art skulle knappast vara
möjligt. Förutom att det torde erbjuda betydliga svårigheter att kunna
till förhyrning anskaffa lokaler av nödig omfattning, som åtminstone någorlunda
motsvarade nutida fordringar på seminariebyggnader, skulle
det sannolikt visa sig omöjligt att finna behövliga lärarkrafter av önskvärd
beskaffenhet, som vore villiga att binda sig vid läroanstalter, vilkas
verksamhet efter några år skulle upphöra. Och slutligen skulle de medel,
som behövdes för anskaffande av nödiga inventarier och undervisningsmateriell,
knappast kunna anses vara på bästa sätt använda, då den läroanstalt,
för hvilken de inköpts, blott under en kortare tid skulle vara i
verksamhet.

Liknande betänkligheter, om också icke av fullt samma styrka, äro
förbundna med en plan att vid redan befintliga seminarier provisoriskt inrätta
fullständiga uppsättningar av fyra parallellklasser. De kostnader, som
vore förbundna med en sådan anordning, bleve så avsevärda, att det vore
ett slöseri att icke giva utvidgningar av denna omfattning ett varaktigare
bestånd. Men vidtages en dylik utvidgning i avsikt att allt framgent bibehållas,
så har man därmed nått fram tdl den seminarietyp, »dubbelseminariet»,
som kommer till utförande i och med fullbordandet av de
beslutade nybyggnaderna för seminarierna i Göteborg och Falun.

Det är tydligt, att olägenheterna vid båda de nu nämnda provisoriska
anordningarna bliva i huvudsak desamma, vare sig det gäller fyrklassiga
seminarier, eller fråga blir om treåriga seminariekurser av det
slag, som kommittén i det föregående föreslagit.

Gäller det åter tillfälliga parallellkurser, omfattande allenast en s. k.
vandrande klass vid varje seminarium, av den art som inrättades år 1899,

421

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

så har kommittén i annat sammanhang (Band 1 sid. 118 ff.) uttalat sig om do
olägenheter av flera slag, som enligt dess mening äro förbundna med eu sådan
anordning och som avgjort tala mot ett anlitande av denna utväg. Hår må blott
erinras därom, att effektiviteten av sådana kurser är skäligen ringa. Efter
4 år kan ett seminarium, där sådan parallellklass inrättats, avlämna ett
dubbelt antal nyexaminerade lärare, och därefter dröjer det ytterligare 4
år, innan något extra tillskott därifrån erhålles. Som den befintliga lärarbristen
måste anses motsvara 30—35 avgångsklasser, ungefär hälften manliga
och hälften kvinnliga, skulle alltså för dess täckande erfordras mer
än två uppsättningar elever från sådana parallellklasser vid samtliga 15 seminarier,
vilkas utbildning, åtminstone vad gäller manliga elever, skulle
draga eu tid av 8 år. Då dessutom vissa seminariers nuvarande lokaler
under inga omständigheter medgiva inrymmande av nya klasser, skulle
erfordras ännu flera uppsättningar av parallellklasser från de seminarier,
som möjligen kunde bereda plats för sådana.

Olägenheterna av vandrande klasser bliva naturligtvis alltid ungefär EU- och
° . o r tvaanga se de

samma, vare sig den kurs eleverna skulle genomgå omiattar fyra eller minariekur tre

år. De anmärkningar, vartill parallellklasser av nu nämnda slag giva
anledning, skulle däremot icke i samma grad drabba en anordning med
parallellklasser, vilkas elever utexaminerades efter blott ettårig seminariekurs
och vilka sålunda anordnades jämsides med fjärde klassen av befintliga
seminarier. Kommittén har i det föregående (sid. 363 ff.) framlagt plan för
undervisningens anordnande vid sådana ettåriga seminariekurser, avsedda
för studenter, och såsom förut nämnts äro kurser av denna art redan i
verksamhet vid seminarierna i Stockholm och Växjö. För ett skyndsamt
ökande av tillgången på lärarkrafter äro desamma tydligen det lämpligaste
medlet, då ju nya lärare från dem kunna utgå efter blott ettårig
utbildningstid. Då vidare deras inrättande icke kräver några betydligare
kostnader, kunna de vid behov utan större olägenhet indragas.

I annat sammanhang (Band 1 sid. 74 ff.) har kommittén uttalat sig
angående de olika meningar, som kunna råda om lämpligheten av en starkare
tillströmning av studenter till folkskolUlrarbanan. Vad åter angår den
stundom framställda invändningen, att det vore till ringa gagn att

422

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

utbilda studenter för folkskollärarkallet, emedan det vore att befara, att de
utexaminerade studenterna i stor utsträckning skulle ägna sig åt annan
verksamhet, torde den knappast äga stöd i erfarenheten. Sifferuppgifter
om utexaminerade studenters anställning i folkskolans tjänst föreligga blott
från Växjö seminarium. Av 29 därstädes under åren 1888—1907 utexaminerade
studenter ha 25 eller mer än 86 procent blivit lärare i folkskolor,
därav 12 eller'' 41 procent på landsbygden. Dessa siffror tyda på
att studenterna i nära nog samma utsträckning som andra från seminarierna
utexaminerade ägna sig åt lärarverksamhet inom folkskolan. Även om
talen från andra seminarier skulle visa sig mindre gynnsamma, bör ihågkommas,
att utbildningen av folkskollärare genom ettårig kurs ur seminarieutbildningens
synpunkt ställer sig väsentligt billigare än utbildningen vid
det fyrklassiga seminariet.

Vad slutligen beträffar sannolikheten att kunna påräkna kompetenta
sökande till ettåriga kurser, har i nyss antydda sammanhang meddelats
uppgifter om antalet inträdessökande studenter till de ettåriga kurserna
i Växjö och Stockholm. Det jämförelsevis stora antalet sökande till den
förstnämnda kursen synes giva vid handen, att sådana böra kunna påräknas
för ytterligare en kurs för manliga studenter. Med hänsyn därtill, att
antalet kvinnliga studenter snabbt tillväxer och att folkskollärartjänster
ekonomiskt sett torde tillhöra de bättre bland de befattningar, som äro
tillgängliga för kvinnor, finnes anledning förmoda, att tillräckligt många
sökande skola anmäla sig till två ettåriga kurser för kvinnliga elever utom
den vid Stockholms seminarium redan befintliga.

Lämpligaste platserna för förläggningen av ettåriga kurser för manliga
studenter synas vara Uppsala och Lund, sedan därvarande seminarier
försetts med nya lokaler och utvidgade övningsskolor. Vid ettdei’a
av dessa seminarier bör därför en ny ettårig kurs inrättas, och såsom
redan antytts i 1910 års statsverksproposition, torde den nu i Växjö
befintliga kursen framdeles böra överflyttas till det andra av dessa seminarier.
Vad angår förläggningen av nya kurser för kvinnliga studenter, bör
erinras om kommitténs förut framställda förslag om anordnande av treåriga
seminariekurser för vissa grupper av inträdessökande. För eu treårig kurs
jämte en ettårig skulle erfordras samma antal lärarkrafter och samma lokal -

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

423

utrymme som för ett fyrklassigt enkelseminarium, med undantag därav att i
förra fallet kräves lärare och lokaler för en större övningsskola. Förändras
ett befintligt fyrklassigt seminarium så, att det kommer att omfatta en ettårig
och en treårig kurs, skulle dess utexaminering bliva lika stor, som om
det utvidgats till dubbelseminarium. Kommittén finner det därför lämpligt,
att sådan förändring vidtages med tills vidare två kvinnliga seminarier,
och anser, att man med hänsyn till seminariestädernas belägenhet därvid
bör välja i främsta rummet Kalmar seminarium och i andra rummet Skara
seminarium.

Möjligen bör även en provisorisk kurs av annat slag för utbildning
av kvinnliga lärare inrättas. Vid uppgörandet av sin förutnämnda plan
för treåriga seminariekurser har kommittén förutsatt, att det kommer att
finnas vissa kvinnliga inträdessökande, för vilka en tvåårig utbildningstid
vore tillfyllestgörande, och därför föreslagit, att ett visst antal platser
skola avses för sådana sökande. Måhända skall det visa sig, att tillgången
på inträdessökande av detta slag är så pass stor, att en särskilt inrättad
tvåårig kurs skulle kunna erhålla tillräckligt antal elever. Visar det sig
då möjligt att vid något av de befintliga fyrklassiga kvinnliga seminarierna
anskaffa nödiga lokaler för undervisningen av två parallellklasser
samt för utvidgning av övningsskolan, torde de olägenheter, som
alltid äro förbundna med en provisorisk anordning av denna art, icke
behöva bliva så stora, att tanken på inrättandet av en sådan kurs bör uppgivas.
Det seminarium, som därvid närmast borde komma ifråga, synes
vara det i Landskrona.

Såsom i det föregående nämnts, hava två enskilda folskoleseminarier,
ett i Stockholm och ett i Göteborg, fått examensrätt sig beviljad. Huruvida
flera sådana seminarier än de båda nämnda kunna tänkas bliva eller
böra bliva inrättade, därom finner sig kommittén icke hava anledning
uttala någon mening. 1 varje fall har kommittén vid utförandet av
de beräkningar, som meddelas i det följande, icke ansett sig kunna
taga hänsyn till en så oviss möjlighet. Däremot har givetvis, såsom
också redan anmärkts, tillskottet från de båda nu befintliga enskilda seminarierna
inräknats i »tillskottet från nu befintliga seminarier».

Enskilda

seminarier.

424

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

De lämp- Av det föregående torde vara klart, att sådana åtgärder för lärar gärdernaför

behovets tillgodoseende, åt vilka lämpligen kan givas en provisorisk karaktär,
lärarbeho- blott i mycket begränsad utsträckning stå till buds. Det kan sålunda icke

V6ZS iiiigodo-, ...

seende, bliva möjligt att genom åtgärder av denna art avlägsna den befintliga lärarbristen;
man måste genom inrättande av nya seminarier eller utvidgningav
befintliga sådana under den närmaste framtiden sörja för en så stor
ökning i den nuvarande lärarprodunionen, att därigenom icke blott det
alltjämt ökade behov, som årligen uppkommer, tillgodoses utan ock ett så
stort överskott utöver detta behov uppstår, att detta under några års förlopp
kan fylla den befintliga lärarbristen.

Det är tydligt, att genomförandet av en sådan plan skall erbjuda icke
ringa svårigheter. A ena sidan lämna de flesta av de åtgärder, som kunna
vidtagas, först efter 3 till 4 år något resultat. Och vidare synes det för
undvikande av kostnadernas alltför starka anhopning och för vinnande av
tid till åtgärdernas vederbörliga förberedande bliva nödvändigt att fördela
deras genomförande på en följd av år. A andra sidan är det ju högeligen
önskvärt, att lärarbristen så snart som möjligt måtte bliva avlägsnad.
Av sistnämnda skäl torde det bliva nödvändigt att för de närmaste åren
söka åstadkomma ett nägot större årligt lärartillskott, än som enligt de
gjorda beräkningarna skulle erfordras vid den tid, då bristen skulle vara
täckt. Detta torde emellertid icke böra medföra några betänkligheter, då
ju, såsom förut påvisats, åskilliga av de föreslagna seminariekurserna äro
av den art, att de utan större svårighet kunna indragas, om och när en
minskning i lärarproduktionen befinnes önskvärd. För säkerhets skull torde
i fullmakt för de seminarielärare, vilkas anställande betingas av tillkomsten
av sådana kurser, böra inryckas sedvanligt förbehåll om skyldighet för
dem att vid behov underkasta sig förflyttning till annat seminarium.

Beräkning I enlighet med här angivna grundsatser och med tillämpande av

hövliga öt- de i det föregående gjorda antagandena rörande lärarbehovets omfattning

''årliga lärar-har uPPgjorts en beräkning av den ökning i det årliga tillskottet av lärare,

tillskottet, som under tiden till och med år 1924 är nödig såväl för fyllande av det

sannolika årligen uppkommande lärarbehovet som för avlägsnande av den
nu befintliga lärarbristen. Se tabell 17 (sid. 462).‘

Åtgärder för lärarbekovets tillgodoseende.

425

I avseende på nämnda antaganden rörande lärarbehovets omfattning
bör betonas, något som redan förut framhållits och som i det följande
ytterligare skall utvecklas, att de blott kunna äga en viss grad av sannolikhet
och därför böra kontrolleras genom fortsatta undersökningar. Då
nu flera av de åtgärder, kommittén i nyssnämnda plan ämnar föreslå, äro
avsedda att beslutas först efter 3 till 4 år och vid denna tid större visshet
bör hava vunnits om den riktning utvecklingen kommer att taga,
kunna de föreslagna åtgärder, som möjligen visa sig obehövliga, inställas
och överproduktion av lärarkrafter så undvikas.

Kommittén anser sig också böra närmare angiva, genom vilka åt- Grunder för

gärder från det allmännas sida den tänkt sig en sådan ökning av lärar- ners”fJr tillskottet,

som enligt förestående beräkning synes bliva erforderlig, lämp ligast

kunna åstadkommas. seminariers

° i ••ni -*i • utvidgning

Vid avgörandet av, i vilka delar av landet nya seminarier böra in- till dubbelrättas
eller befintliga sådana utvidgas till dubbelseminarier, gäller att tillse, seminarie>-iom det kan utrönas, var lärarbehovet företrädesvis gör sig gällande. Visserligen
hava förbättringarna i vårt lands kommunikationsväsen medfört
att tillströmningen av inträdessökande till varje seminarium icke i samma
grad som förr är begränsad till den trakt, där detsamma är beläget. (Jfr
Band 3 sid. 312—331.) Och likaså har det blivit allt vanligare, att
de utexaminerade lärarna söka sig anställning på andra orter än i hembygden.
Seminariernas belägenhet har således numera icke samma avgörande
betydelse för tillgodoseendet av de olika bygdernas lärarbehov
som i äldre tid. Men detta oaktat måste med hänsyn till det betydelsefulla
däri, att folkskolans lärare äga den största möjliga förtrogenhet med
de trakters befolkning och förhållanden, där deras verksamhet blir förlagd^
det alltjämt betraktas som ett viktigt önskemål, att nya seminarier upprättas
särskilt i de delar av landet, där det största lärarbehovet är rådande.

Vid undersökningen av lärarbehovets fördelning måste hänsyn tagas
såväl till den befintliga lärarbristen som till det framdeles genom inrättande
av nya lärartjänster ökade behovet.

54—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band. 2.

426

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna. •

a) Lärar- Den för år 1907 konstaterade bristens fördelning synes tydligast

delning på framgå genom en översikt av den procentiska förekomsten inom de olika
<le fänm. lånen av vikariat, som bestritts av mindre kompetenta vikarier. (Jfr sid.

407 tf.) En dylik översikt, angivande antalet genom mindre kompetenta
vikarier uppehållna vikariat i procent av samtliga tjänster inom varje län1)
och jämväl upptagande de förstnämnda vikariatens fördelning mellan olika
skolformer, lämnas i tabell 18 (sid. 464 ff.).

Ordningsföljden mellan de olika länen med hänsyn till procenttalet
av mindre kompetenta vikarier blir följande: Kronobergs län (18.5! %),
Värmlands län (17.53 :»), Västerbottens län (15.05 %), Gävleborgs Lön (13.51 %),
Skaraborgs län (13.43 f*), Västernorrlands län (12.05 %), Alvsborgs län
(ll.oo °o), Norrbottens län (11.8:'' %), Göteborgs och Bohus län (11.50 %),
Kalmar län (10.56 tf), Jönköpings län (10.39 y), Blekinge län (10.20 /),
Örebro län (10.no %), Gottlands län (9.89 %), Västmanlands län (9.o:> /),
Jämtlands län (9.49 >), Kristianstads län (7.03 %), Kopparbergs län (7.02%),
Uppsala län (7.5? %), Södermanlands län (6.74 %), Malmöhus län (6.00 /),
Stockholms lön (5.73 °/i), Hallands län (5.:3 %), Östergötlands län (4.13

De län, som visa ett högre procenttal än 10 i-, gruppera sig naturligt
i tre huvudområden. Det sydligaste omfattar Blekinge, Kalmar, Kronobergs
och Jönköpings län med ett genomsnittligt procenttal av 12.44 /.
I västra Sverige bilda Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs och
Värmlands län ett annat område med en genomsnittsprocent av 13.57 %.
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län utgöra ett
nordligt huvudområde med ett genomsnittligt procenttal av 13.i 1 %. Av
de övriga länen ansluta sig Örebro och Västmanlands län med en genomsnittsprocent
av 9.81 % till det västliga området och Jämtlands län med
ett procenttal av 9.49 % till det norra området.1)

Sambandet mellan de nämnda huvudområdena för lärarbristens fördelning
år 1907 och förhållanden, vilka bero av landets topografiska beskaffenhet,
synes vara omisskännligt. Men tydligt är ock, att tillgången

1) En beräkning af antalet mindre kompetenta vikarier i procent av samtliga vikarier
(icke såsom i tabellen av samtliga tjänster) ger i huvudsak samma resultat, i det de
högsta procenttalen visa sig förekomma inom samma tre huvudområden omfattande samma
län, blott med det undantag att Gävleborgs län utgår och ersättes av Jämtlands län.

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

427

på lärar krafter inom ett län ingalunda beror av den omständigheten, huruvida
inom länet finnes seminarium eller icke; Kronobergs och Värmlands
län, vilka båda äga seminarier men likväl förete det högsta procenttalet
mindre kompetenta vikarier, utgöra i detta hänseende slående bevis och
bestyrka vad ovan sagts om de utexaminerade lärarnas spridning. Möjligt
är ju, att denna till någon del kan förklaras ur olika lynnesdrag hos
befolkningen inom olika län.

Översikten å tabell 18 lämnar ock upplysning om huru de mindre
kompetenta vikarierna fördelat sig mellan de olika skolformerna eller, vilket
i det hela måste innebära detsamma, i vilken grad de olika skolformerna
varit begärliga för vikarier med full kompetens. Såsom på förhand
kan väntas, visar det sig vara de svagaste skolformerna, lift. F och G, i
fråga om vilka anskaffandet av fullt kompetenta vikarier erbjudit de största
svårigheterna, i det procenttalet mindre kompetenta vikarier här är väsentligt
högre än inom övriga skolformer.

ö O o

Då det emellertid kan tänkas, att den för år 1907 konstaterade fördelningen
av lärarbristen möjligen berott av en tillfällighet och sålunda
icke utan vidare kan antagas återge ett mera konstant förhållande, har det
synts önskvärt att genom en undersökning för något följande år kontrollera
det vunna resultatet. Huru de mindre kompetenta vikarierna under
åren efter år 1907 fördelat sig mellan länen, är ju dock icke känt, och
en undersökning därom, som måst grundas på utsända frågeformulär,
skulle blivit alltför omfattande.

I stället har med stöd av uppgifterna i senaste folkskolematrikel
undersökts, i vilken omfattning vakanta tjänster förekommo inom de olika
länen den 1 juli 1910. Givetvis kan icke varje vakans betraktas som ett
bevis för en på orten befintlig lärarbrist; den kan helt naturligt bero därpå,
att tjänstens ordinarie innehavare genom pensionering eller av annan anledning
avgått och efterträdare ännu icke hunnit tillsättas. Men i stort sett
måste likväl ett procentiskt större antal vakanser inom en trakt ådagalägga
större svårighet för denna trakt att fylla uppkomna luckor. Däremot kan
icke det absoluta antalet vakanta tjänster uppfattas såsom uttryck för den
t. ex. inom ett län förefintliga lärarbristens omfattning, då å ena sidan

428

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

åtskilliga vakanta tjänster kunna bestridas av fullt kompetenta vikarier
och å andra sidan behov kan föreligga av vikarier för tjänstlediga lärare.

Resultatet av den nätunda undersökningen ineddelas i tabell 19
(sid. 466 tf.), som upptager antalet den 1 juli 1910 vakanta tjänster, fördelade
mellan de olika länen, mellan städer, köpingar och liknande samhällen å ena
sidan samt landsbygden å den andra samt mellan olika skolformer, allt i
absoluta tal och i procent av samtliga tjänster av varje slag inom länet.

Av talen i kol. 4 och 5 av denna tabell framgår, att städer och därmed
jämförliga samhällen icke förete flera vakanser, än som kunna hava uppkommit
av fullt normala anledningar, varför de torde böra lämnas ur räkningen.
Tager man sålunda hänsyn endast till landsbygden och ordnar länen efter
de i kol. 7 angivna procenttalen, uppkommer följande serie: Kronobergs
län (18.nr %), Värmlands län (18. • 5%), Västerbottens län (16."5 %), Göteborgs
och Bohus län (16.5!) %), Kalmar län (16.30 %), Norrbottens lön
(16.uo
(14.04 %), Kristianstads län (13.30%), Älvsborgs län (12.70 %), Västernorrlands
län (12.70%), Uppsala län (l 2.17 %), Blekinge län (11.ro %), Örebro län
(8.78 %), Gävleborgs län (8.to %), Stockholms län (8.-17 %), Hallands län
(8.n'' %), Östergötlands län (7.so %), Skaraborgs län (7.70 %), Södermanlands
län (7.70 %), Kopparbergs län (6.»:i %), Gottlands län (5.05 %), Malmöhus
län (4.0) %).

Om ock denna ordningsföljd i jämförelse med den förut (sid. 426)
funna innebär åtskilliga avvikelser, vilka åtminstone delvis synas bero av
olikheten i avseende på beräkningsgrund, är dock överensstämmelsen i det
hela tydlig. Länen med de högre procenttalen bilda också nu tre huvudområden.
Det sydliga området omfattar samma län som förut samt därjämte
Kristianstads län; genomsnittsprocenten är 15.07 %. Det västra området
har minskats med Skaraborgs län, vars procenttal i detta fall är
jämförelsevis lågt, men i stället utvidgats åt nordöst med Västmanlands
och Uppsala län; procenttalet för detta område är i genomsnitt 14.83 Z.
Från det norra området kan avskiljas Gävleborgs län, som har ett jämförelsevis
gynnsamt procenttal, under det talet för Jämtlands län är jämförelsevis
högt; genomsnittsprocenttalet för området är 15.14 Z.

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

429

överensstämmelsen mellan de båda undersökningarnas resultat synes
ägnad att stärka deras sannolikhet.

Vad åter angår frågan, inom vilka delar av landet det största behovet
av lärare för besättande av nyinrättade tjänster under den närmaste
framtiden kan väntas uppstå, synes det, som om något svar därpå, under
nuvarande förhållanden åtminstone, knappast skulle kunna givas. De
faktorer, som därvid måste tagas i betraktande, äro många och delvis
av sådan art, att även mycket omfattande undersökningar icke kunna
väntas därom lämna någon tillförlitligare upplysning.

Såsom ett viktigt önskemål måste det givetvis anses, att mindre goda
skolformer ersättas av bättre sådana, något som i många fall medför inrättande
av nya folkskolor. Så torde det kunna betraktas som önskvärt,
att i allmänhet en skola av typen litt. G. ersättes av två skolor litt. E.,
liksom att skola litt. C. förändras till skola litt. B. eller uppdelas på två
skolor litt. E., detta särskilt i de ofta förekommande fall, då barnantalet
är för stort för en lärarkraft. Icke sällan ha emellertid skolor av nämnda
typer ett så litet barnantal, att det knappast torde kunna ifrågasättas, att
för deras undervisning anställa ytterligare lärarkrafter. Av antalet inom
ett län befintliga skolor av C-typ eller G-typ kunna således icke utan vidare
några slutsatser dragas rörande antalet inom samma län behövliga
nya lärartjänster. A andra sidan är det synnerligen vanligt, att en skola
av bättre typ, särskilt litt. D. eller E., har ett så stort barnantal, att detta
uppenbarligen bör delas på två skolor. De höga lärjungetalen synas emellertid
ingalunda förekomma blott i vissa trakter, utan sådana återfinnas i
nästan alla landets delar. Av betydelse i förevarande hänseende är vidare
befolkningstillväxten och nativiteten i olika trakter, vilken som bekant är
underkastad mångfaldiga*växlingar. De olika kommunernas framtida finansiella
bärkraft är en icke mindre betydelsefull men svårbestäm bar faktor.
Slutligen komma åtgärder av ifrågavarande art att i mycket bliva beroende
av de personliga krafter, vilka äro verksamma på de olika platserna.

Det torde med hänsyn till nu antydda omständigheter vara säkrast
att avstå från varje försök att förutsäga, i vilka delar av landet nyinrättning
av folkskolor företrädesvis kan väntas ifrågakomma.

b) Det framtida
lärarbehovets

sannolika
fördelning.

430

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Hav den nu utförda undersökningen varit ägnad att bestyrka vad
som ovan framhållits, att på grund av de nyexaminerade lärarnas ökade
spridning till andra trakter än den, där de fått sin utbildning, förekomsten
en viss trakt av ett seminarium icke utgör garanti för att dess läraibehov
blir tillgodosett, torde dock av densamma framgå, att ökning av
lärartillgången är behövlig särskilt i landets sydöstra, västra och norra
delar samt i något mindre grad i trakten norr om Mälaren.

Härtill har hänsyn tagits vid uppgörandet av det förslag i fråga
om inrättandet av nya seminarier och seminariekurser, som kommittén i
det följande lämnar. Hänsyn har därvid även tagits till den omständigheten,
att vissa av de nu befintliga seminarierna äro i trängande behov av
nya lokaler och att nybyggnad för dessa seminarier lämpligen bör ställas i
samband med deras utvidgning till dubbelseminarier. Vid valet av dessa
seminarier liksom vid bestämmandet av ordningsföljden för deras förseende
med nya lokaler har avseende fästs vid det uttalande, som gjorts
i 1909 års statsverksproposition -1) I övrigt ha de uppslag, som framkommit
vid behandlingen i riksdagen av frågan om lärarbristen, beaktats
samt, i den mån de av kommittén befunnits lämpliga, upptagits.

Vid förslagets uppgörande har det beräknats, att de nyinrättade avgångsklasserna
skola omfatta 30 elever vardera. Vidare har av förut
angivna grunder antagits, att 94 / av utexaminerade manliga elever
och 85 % av utexaminerade kvinnliga elever komma att taga stadigvarande
anställning vid folkskolor.

Skall det bliva möjligt att med stöd av de genom den föregående
undersökningen vunna uppgifterna uppgöra en plan för vidtagande av de
åtgärder, som lärarbehovets tillgodoseende kräver, måste man tydligen

}) I samband med framläggande för 1909 års riksdag av förslag om utvidgning av
Göteborgs seminarium till dubbelseminarium göres i statsverkspropositionen (sid. 381) följande
uttalande: »Också torde man för framtiden, då fråga uppstår om nybyggnad eller mera omfattande
ombyggnad av någon seminariebyggnad, böra taga under omprövning, buruvida det
ej vore lämpligt, att seminariet ifråga ändrades till dubbelseminariuni, och tillåter jag mig
att i detta sammanhang omnämna, att redan nu föreligga åtskilliga underdåniga framställningar
om nybyggnad eller ombyggnad, nämligen'' för seminarierna i Falun, Uppsala, Lund
och Linköping, varjämte förslag inkommit om inrättande av ett nytt kvinnligt seminarium i
mellersta Norrland.» Framställningar om nybyggnad hava sedermera gjorts jämväl för seminarierna
i Karlstad och Umeå.

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

431

räkna med bestämda tal för varje års behov och tillskott. Man måste
därför också utgå från bestämda årtal för inrättandet av de erforderliga

O o

nya seminarierna eller seminariekurserna.

I anslutning till dessa grunder och med stöd av beräkningarna i tabell
17 har kommittén tänkt sig följande ordning för inrättandet under de
närmaste åren av nya seminarier och seminariekurser vara den lämpligaste.

År 1912. Kalmar seminarium förändras till att
kurs jämte en ettårig kurs för kvinnliga studenter.

omfatta en tre-Förslag till
. .. . . inrättande

V ld början av av nya semi läsåret

1912—1913 intagas elever i den ettåriga kursen. Hösten 1913 in- ”eminarie--

tagas elever såväl
klass.

den

ettåriga

kur

•sen som i

den treåriga kursens första kurser.

En ettårig kurs för manliga studenter inrättas hösten 1912 vid
Uppsala eller Lunds seminarium. Valet dem emellan hör bero av möjligheterna
att förhyra lämpliga lokaler.

Nybyggnad för Uppsala seminarium påbörjas, beräknad för dess
utvidgning till dubbelseminarium. Under förutsättning att nödiga lokaler
kunna förhyras, till dess nybyggnaden hunnit uppföras, intages i första
klassen dubbla antalet elever. Från detta seminarium skulle i så fall utexamineras
dubbla antalet lärare från och med år 1916.

År 1913. Skara seminarium förändras i likhet med Kalmar seminarium.
Från dess ettåriga kurs utexamineras alltså elever första gången

år 1914.

Nybyggnad för utvidgning av Lunds seminarium till dubbelseminarium
påbörjas, och på samma sätt som förut vid Uppsala seminarium
intages i första klassen en dubbel uppsättning elever, vilka sålunda skulle
komma att utexamineras år 1917.

På lämplig plats i Norrland påbörjas uppförandet av lokaler för
ett kvinnligt seminarium, omfattande ett fyrårigt enkelseminarium jämte
ett treårigt. Seminariets verksamhet begynner samma år i tillfälligt anskaffade
lokaler. Elever kunna utgå från den treklassiga avdelningen från
och med år 1916 och från den fyrklassiga från och med år 1917.

432

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Förutsättningar
för
lärarbehovets
tillgodoseende.

År 1914. Samtidigt med påbörjande av nybyggnad för utvidgning
av seminariet i Linköping till dubbelseminarium intages i dess första
klass dubbelt elevantal på samma sätt som förut vid seminarierna i Uppsala
och Lund. Dubbelt antal lärare skulle alltså utexamineras från detta
seminarium från och med år 1918.

Vid Landskrona seminarium anordnas i tillfälligt anskaffade lokaler
en parallellklass till tredje klassen, i vilken intagas sådana inträdessökande,
vilkas föregående studier och övriga utbildning sätta dem i stånd
att under två år erhålla nödig förberedelse för folkskollärarexamens avläggande.
Från detta seminarium kan därefter dubbla antalet lärarinnor
utexamineras från och med år 1916. Skulle behovet framdeles
visa sig mindre, än som beräknats, kan denna kurs utan större svårighet
indragas.

År 1915. På lämplig plats i mellersta eller södra Sverige påbörjas
uppförandet av lokaler för ett kvinnligt dubbelseminarium, som, allt efter
den erfarenhet man vunnit om tilloppet av sökande av olika slag, kan
ordnas antingen som ett treårigt dubbelseminarium eller som ett fyrårigt
enkelseminarium jämte ett treårigt. Påbörjas seminariets verksamhet samma
år i tillfälligt anskaffade lokaler, kunna lärare utexamineras i förra fallet
från båda kurserna från och med år 1918, i senare fallet från den treåriga
kursen från år 1918 och från den fyråriga från år 1919. Beräkningen å
sid. 00 ansluter sig till det senare alternativet.

Skulle det, såsom ovan (sid. 419) ifrågasatts, anses riktigast, att behovet
av tjänstledighetsvikarier fortfarande i jämförelsevis samma utsträckning
som år 1907 tillgodoses genom mindre kompetenta lärarkrafter, och
man sålunda skulle räkna med de tal för lärarbristens omfattning, som
angåvos å sid. 419, hade man tydligen att i förestående plan vidtaga en
mindre väsentlig reduktion, så att densamma koinme att svara mot det i
någon mån minskade behov, som skulle framgå ur ett sådant beräkningssätt.

Till grund för här meddelade beräkning och plan ligger den
förutsättningen, att den starka tillströmning till seminarierna av väl kva -

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

433

lificerade inträdessökande, som de senare åren uppvisat, snarare skall
tillväxa än avtaga. Det bör därför erinras därom, att så kan väntas
bliva fallet, endast för den händelse att folkskollärarkårens avlöningsförhållanden
ordnas på ett sätt, som kan göra anställning vid folkskolan i
någon mån lockande även ur ekonomisk synpunkt. Visserligen torde
tjänstgöringen där i och för sig innebära mycket, som för personer med
en viss intresseriktning och sinnesläggning verkar tilldragande. Men
uppenbart är, att om ställningen blir sådan, att arbete inom industri och
jordbruk eller lägre tjänstemannaanställning inom statens och kommuners
verk, för vilka ingen eller åtminstone en föga kostbar utbildning kräves,
komma att erbjuda den duglige och arbetsamme bättre ekonomiska villkor
än folkskollärarbanan, så skola i många fall de ekonomiska synpunkterna
segra över de mera ideella, och antalet av åtminstone manliga inträdessökande
vid seminarierna skall hastigt avtaga.

Vad angår möjligheterna för de särskilda folkskolorna att finna nödiga
lärarkrafter, kommer detta givetvis, även vid en fullt riktigt avvägd
tillgång på dylika, att för de sämst utrustade bland dem erbjuda vissa
svårigheter. De allra flesta av de utexaminerade lärarna skola nämligen
helt naturligt sträva efter att vinna så förmånliga anställningar som möjligt.
Särskilt är det känt, att icke få nyblivna kvinnliga lärare av naturliga
skäl hysa betänkligheter mot att antaga platser i landsbygdens glesare
befolkade trakter, varför de, om stadigvarande anställning icke kan vinnas
i stad, föredraga att uppehålla tillfälliga vikariat vid stadsskolor under
avvaktan på att tillfälle skall erbjuda sig till erhållande av tjänst av önskad
beskaffenhet. Bland de omständigheter, som, såvitt man av ingångna upplysningar
kan döma, synas bidraga till att göra lärartjänster mindre tilldragande,
äro att nämna dels en skolas egenskap av att vara flyttande eller
att hava ett mycket stort antal lärjungar, dels dess avlägsenhet från kommunikationer,
dels lärarbostadens mindre goda beskaffenhet.

Den föregående utredningen torde ha givit vid handen, att flera
olika beräkningsgrunder erbjuda sig, såväl då det gäller en uppskattning
av den nu befintliga lärarbristens storlek som vid en beräkning av det
framtida lärarbehovets omfattning. Till utgångspunkter för förestående

55—0S2S15. Folkunderv.-kom. bet. /. Folhslcolesem. Band 2.

Behovet av
fortsatta
undersökningar.

434

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

beräkning och plan hava valts de bland dessa möjligheter, som enligt
kommitténs mening äga den största sannolikheten för sig.1) De skäl, som
kommittén därvid haft att stödja sig på, äro i det föregående angivna.

Av den föregående framställningen torde emellertid också ha framgått
huru stora de vanskligheter äro, som, åtminstone med användande
av nu tillgängligt statistiskt material, äro förbundna med en beräkning
av ifrågavarande art. Det är därför, såsom redan framhållits, också uppenbart,
att inga fullt exakta resultat kunna vinnas därigenom.

Skall emellertid vid genomförandet av de åtgärder för ökning av
tillgången på lärarkrafter, som tydligen äro nödvändiga, någon trygghet
kunna vinnas för att å ena sidan behovet genom dem verkligen blir tillgodosett
men å andra sidan eu ur flera synpunkter betänklig överproduktion
av lärarkrafter undvikes, så synes det kommittén oundgängligt, att dessa
åtgärder grundas på fortsatta statistiska undersökningar.

Gjorda beräkningar giva vid handen, att vilken av förutnämnda möjligheter
för uppskattning av lärarbehovet än väljes, skulle de åtgärder
för lärartillskottets ökning, som eidigt kommitténs ovan framlagda plan
borde vidtagas åren 1912 och 1913, bliva behövliga. Då dessutom en
inskränkning av lärarproduktionen när som helst utan större svårighet kan
vidtagas genom minskning av de ettåriga kursernas antal, torde inga betänkligheter
av ifrågavarande art behöva förefinnas mot genomförandet av
de för nämnda år planerade åtgärderna. Däremot bör enligt kommitténs
mening, innan beslut fattas om de åtgärder, som enligt nämnda plan
skulle påbörjas åren 1914 och 1915, verkställas en ny undersökning av liknande
slag som den, vilken utförts av kommittén beträffande år 1907.

'') Valde man till utgångspunkt för beräkningen av den samlade lärarbristen vid varje
års slut, icke medeltalet för bristens omfattning vid 1910 års början, utan något af de gränstal,
som framgingo av den gjorda undersökningen rörande lärarbristens omfattning (sid. 407
tf.), skulle givetvis talen för bristens omfattning vid slutet av varje följande år på motsvarande
sätt förändras. Talen för år 1924 enligt dessa alternativ skulle bliva: 2,661 och 2,424.
Vida större inverkan på beräkningens resultat skulle det utöva, om man utginge från det
antagandet, att samtliga från seminarierna utexaminerade elever toge stadigvarande anställning
vid folkskolorna, och sålunda icke beräknade något avdrag å antalet från seminarierna
utexaminerade. Även vid en sådan uppskattning av det årliga tillskottet av lärarkrafter
kunde man givetvis utgå från vilket som helst av de förutnämnda alternativa talen för
bristens omfattning vid 1910 års början. Talen för den samlade bristens omfattning vid
slutet av år 1924 enligt dessa alternativ bleve följande: 1,806, 1,687, 1,569.

Åtgärder för lärarbehovets tillgodoseende.

435

Blott genom en dylik undersökning vinnes, såsom redan framhållits, en
fastare grundval för ett bedömande av det verkliga lärarbehovet. En
sammanställning av resultaten från två sådana undersökningar skulle
också helt visst lämna viktiga upplysningar om såväl lärarbehovets tillväxt
som det faktiska lärartillskottets storlek. Lämpligt synes vara, att en
sådan undersökning omfattar år 1912 och såvitt möjligt utföres under år
1913.

Aven sedermera torde det komma att visa sig behövligt att med
vissa års mellanrum företaga liknande undersökningar för att så vinna
tillförlitlig grund för de åtgärder i avseende på ökning av lärartillskottet,
vilka folkmängdens tillväxt och folkskoleväsendets utveckling alltjämt
komma att nödvändiggöra.

336

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 1. Ordinarie och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor och

samma läroanstalter

1-	2. \|	3. \|	4- 1	5.	6.	7-	8.	»■	in. \|
Vid slutet av år				O r	dina	r i e lä	rart	och	lära-
vid folkskolor.	vid högre folkskolor.	vid folkskoleseminariornas övningsskolor, småskole-seminarier och enskilda skolor delaktiga i folk-skollärarnas pensions-inrättning.
Man- liga.	Kvinn-liga. j	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.
1876 ..........		332	3,683			_	_	1	i
1877 ..........		384	3,839		—	—	9	6	15
1878 ..........	3,477	393	3,870	_	—	—	9	6	15
187!)..........	3,541	425	3,966			—	9	6	15
1880 ..........	3,614	467	4,081	—	_	—	10	8	18
1881..........	3,659	532	4,191	—	—	—	It)	10	20
1882 ..........	3,706	591	4,297	15	—	15	10	12	22
1883 ..........	3,797	662	4,459	15		15	10	15	25
1884 ..........	3,865	741	4,606	15	—	15	20	17	37
1885 .........	3,928	776	4,704	14	—	14	25	18	43
1886 ..........	3,935	809	4,744	12	—	12	26	19	45
1887 ..........	4.011	857	4.868	12	—	12	26	19	45
1888 ..........	4,104	923	5,027	12	-	12	27	19	46
1889 ..........	4.112	958	5,070	12		12	28	19	47
1890 ..........	4,114	986	5,100	12	—	12	29	20	49
1891..........	4,150	1,031	5,181	12	—	12	29	20	49
1892 ..........	4,202	1,128	5,330	13	-	13	31	20	51
1893 ..........	4,222	1.198	5.420	12	_	12	31	22	53
1894 ..........	4,474	1,393	5,867	14		14	32	23	55 \|
1895 ..........	4,506	1,489	5,995	14	—	14	34	25	59
1896 ..........	4.540	1,564	6,104	17	—	17	35	27	62
1897 ..........	4,562	1,635	6,197	16	1	17	35	27	62
1898 ..........	4,648	1,670	6,318	16	1	17	39	30	69
1899 ..........		1,775	6,180	17	2	19	40	20	70

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

437

vissa andra läroanstalter samt antalet under varje år nyinrättade lärartjänster vid
under åren 1876—1905).

1 11.	\| 12.	13.	1 14-	15.	!l 16.	17.	i 18.	I 19.	20.	\ 21.	1 22.
r i n n o r	JE. o. lärare och lära-rinnor vid folk-skolor.	Samtliga ordinarie och e. o. lärare och lära-rinnor vid folkskolor m. fl. skolor.	Under året nyinrättade tjänster.
	Samtli	ga.
Man- liga.	! Kvinn-liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	i Samma.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.
3,352	332	3,684	297	260	557	3.649	592	4,241		_	i _
3,464	390	3,854	291	231	522	3,755	621	4,376	106	29	135
3,486	399	3,885	334	275	609	3,820	674	4.494	65	53	118
3,550	431	3,981	330	322	652	3,880	753	4,633	60	79	139
3,624	475	4,099	290	351	641	3,914	826	4,740	34	73	107
3,669	542	4,211	269	359	628	3,938	901	4,839	24	75	99
3,731	603	4,334	239	223	462	3,970	826	4,796	32	— 75	— 43
3,822	677	4,499	230	251	481	4,052	928	4,980	82	102	184
3,900	758	4,658	241	253	494	4,141	1,011	5,152	89	83	172
3,967	794	4 761	230	320	550	4,197	1,114	5,311	56	103	159
3,973	828	4,801	264	346	610	4,237	1,174	5,411	40	60	100
4,049	876	4,925	247	362	609	4,296	1,238	5,534	59	64	123
4,143	942	5,085	222	305	527	4,365	1,247	5,612	69	9	78
4,152	977	5,129	240	324	564	4,392	1,301	5,693	27	54	81
4,155	1,006	5,161	261	370	631	4,416	1,376	5,792	24	75	99
4,191	1,051	5,242	282	392	674	4,473	1,443	5,916	57	67	124
4,246	1,148	5,394	274	360	634	4,520	1,508	6,028	47	65 ,	112
4,265	1,220	5,485	287	369	656	4,552	1,589	6,141	32	81	113
4,520	1,416	5,936	88	235	323	4,608	1,651	6,259	56	62	118
4,554	1,514	6,068	84	234	318	4,638	1,748	6,386	30	97	127
4,592	1,591	6,183	94	237	331	4,686	1,828	6,514	48	80	128
4,613	1,663	6,276	in	265	376	4,724	1,928	6,652	38	100	138
4,703	1,701	6,404	112	297	409	4,815	1,998	6,813	91	70	161
4,762	1,807 j	6,569	126	279	405	4,888	2,086	6,974	73	88 ;	161

438

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 1 (Forts.). Ordinarie och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor

samma läroanstalter

1.	2-	3. \|	4-	5. \|	6.	7*	8.	9. j	10. \|
Vid slutet av år				O r	dina	r i e lä	rare och	lära-
vid folkskolor.	vid högre folkskolor.	vid folkskoleseminariernas övningsskolor, småskole-seminarier och enskilda skolor delaktiga i folk-skollärarnas pensions-inrättning.
Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.
1900 ..........	4,788	1,860	6,648	18	2	20	46	31	77
1901..........	4,872	1,993	6,865	18	2	20	46	33	79
1902 ..........	4,920	2,097	7,017	21	4	25	46	34	80
1903 ..........	4,974	2,185	7,159	21	4	25	47	36	83
1904 ..........	5,064	2,269	7,333	22	4	26	47	38	85
1905 ..........	5,127	2,395	7,522	22	4	\| 26	47	42	89
1906 ..........	5,186	2,521	7,707	23	4	27	47	47	94
1907 ..........	5,313	2,619	7,932	28	9	1 37	47	50	97
1908 ..........	5,354	2,770	8,124	37	10	47	47	53	100
1909 ..........	5,398	2,926	8,324	47	22	69	47	59	106

Behovet av liirarkrafter för folkskolorna.

439

och vissa andra läroanstalter samt antalet under varje år nyinrättade lärartjänster vid
under åren 1876—1909.

1 11.	12.	13.	14.	16.	16.	17.	18.	iy.	20. 1 21.	22.
rinn	o r Samtliga.	E. o. lärare och lära-rinnor vid folk-skolor.	Samtliga ordinarie och e. o. lärare och lära-rinnor vid folkskolor m. fl. skolor.	Under året nyinrättade tjänster.
Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- Kvinn-liga. ; liga.	Summa.
4,852	1,893	6,745	120	269	389	4,972	2,162	7,134	84 76	160
4,936	2,028	6,964	109	191	300	5,045	2,219	7,2414	73 57	130
4,987	2,135	7,122	124	188	312	5,111	2,323	7,434	66 104	no
5,042	2,225	7,267	131	193	324	5,173	2,418	7,591	62 95	157
5,133	2,311	7,444	137	196	333	5,270	2,507	7,777	97 89	186
5,196	2,441	7,637	147	204	351	5,343	2,645	7,988	73 138	211
5,256	2,572	7,828	151	225	376	5,407	2,797	8,294	64 152	216
5,388	2,678	8,066	147	264	411	5,535	2,942	8,477	128 145	273
5,438	2,833	8,271	170	258	428	5,608	3,091	8,699	73 149	222
5,492	3,007	8,499	166	258	424	5,658	3,265	8.923	50 1 174	224

440

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 2. Avgångna lärare vid folkskolorna uiuler åren 1876 -190!).

1.	2.	1 3-	II 4.	5.	1 «■	1 7-	8.	1 9-	1».	ii.	12.	\| 13.
År.	Till pensionsstaten överflyttade.	Avgångna genom döden.	Övriga avgångna.	Samtliga avgångna.
Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.	Man- liga.	1 Kvinn-liga.	! Sum-ma.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.
1876 .....	j 51		51	32	1	33	26	8	34	109	9	11S
1877 .....	103	1	104	25	1	26	29	12	41	157	14	171
1878 .....	104	1	105	36	2	38	16	18	34	156	21	177
1879 .....	108	—	108	24	3	27	13	11	24	145	14	159
1880 .....	98	2	100	27	1	28	16	9	25	141	12	153
1881.....	69	1	70	39	3	42	18	19	37	126	23	149
1882 .....	77	1	78	26	2	28	14	16	30	117	19	136
1883 .....	81	—	81	32	6	38	25	20	45	138	26	164
1 1884 .....	62	—	62	34	1	35	13	13	26	109	14	123
j 1885 .....	55	4	59	33	3	36	27	17	44	115	24	139 \|
. 1886 .....	57	4	61	33	K O	38	20	17	37	11(1	26	136 1
1887 .....	58	—	58	28	2	30	16	17	33	102	19	121
1 1888 .....	48	—	48	34	3	37	26	10	36	108	13	121
j 1889 .....	73	3	76	26	3	29	16	22	38	115	28	143
\| 1890 .....	75	2	77	39	3	42	21	22	43	135	27	162
1891.....	67	4	71	26	4	30	14	13	27	107	21	128
1 1892 .....	74	1	75	41	2	43	15	27	42	130	30	160
1893 .....	70	4	74	49	5	54	12	20	32	131	29	160
1894 .....	67	11	78	26	3	29	17	15	32	no	29	139
1895 .....	64	2	66	30	6	36	15	24	39	109	32	141
1896 .....	68	5	73	37	10	47	15	17	32	120	32	152
1897 .....	63	7	70	26	5	31	17	29	46	106	41	147 1
! 1898 .....	61	4	65	28	9	37	19	24	43	108	37	145
CO £ to	66	7 i	73	20	4	24	15	26	41	101	37	138
1900 .....	72	8	80	34	5	39	18	42	60	124	55	179 ;
1901.....	70	10	80	31	12	43	21	27	48	122	49	171
1902 .....	117	18	135	30	8	38	11	37	48	158	63	221
1903 .....	97	8	105	28	8 !	36	17	39	56	142	55	197;
1904 .....	67	13	80	33	8	41	23	48	66	123	64	187 ;

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

441

Tabell 2. (Forts.). Avgångna lärare vid folkskolorna under åren 1876 1909.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8. 1	9.	10.	11.	12.	18.
	Till pensionsstaten överflyttade.	Avgångna genom döden.	Övriga avgångna.	Samtliga avgångna.
År.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.	Man- liga.	Kvinn-j liga.	Sum- ma.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Sum- ma.
1905 .....	54	15	69	'' 38	14	52	25	47	72	117	76	193
1906 .....	34	22	56	30	14	44	22	42	64	86	78	164
1907 .....	153	35	188	33	7	40	26	45	71	212	87	299
1908 .....	168	32	200	29	8	37	19	60	79	216	100	316
1909 .....	137	32	169	41	17	58	25	56	81	203	105	SOS
1876—1879 . .	366	2	368	117	7	124	84	49	133	567	58	623
1880—1884 . .	387	4	391	158	13	171	86	77	163	631	94	725
1885—1889 . .	291	11	302	154	16	170	105	83	188	550	no	660
1890-1894. .	353	22	375	181	17	198	79	97	1.76	613	136	749
1895—1899 . .	322	25	347	141	34	175	81	120	201	544	179	723
1900—1904 . .	423	57	480	156	41	197	90	188	\| 278	669	286	933
1905-1909 . .	546	136	682	171	60	231	117	250	367	834	446	1,280
Medeltal för år. 1876—1879 . .	91	(»)	92	29	2	3i	21	12	33	H1	15	>56
1880-1884 . .	77	I	78	32	2	34	17	l6	33	126	''9	MS
1885—1889 . .	58	2	ÖO	3*	3	34	21	17	38	no	22	132
: 1890-1894 . .	7i	4	i 75	36	4	40	l6	•9	35	123	27	150
1895-1899 . .	65	s	70	28	7	! 35	l6	24	40	109	36	»45
1900—1904 . .	85	II	96	3i	8	39	18	38	56	134	57	IQI
1905 -1909 . .	109	27	136	34	12	! 46	24	5°	74	167	89	256

56—082815.

Folkunderv.-kom. bet. I.

Folkskolesem. Band. 2.

442

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 3. Från seminarierna utexaminerade nya lärarkrafter under åren

1876-1909.

1.	2.	1 3.	4.	1. \| 3.	4.
År.	Manliga.	1 Kvinnliga.	ii Summa.	År.	i Manliga.	Kvinnliga	i Summa.
1876 .....	178	76	254	1900 .....	182	135	317
1877 .....	184	61	245	1901.....	193	130	323
1878 .....	216	65	281	1902 .....	177	127	304
1879 .....	194	96	290	1903 .....	204	164	368
				1904 .....	191	158	349
1880 .....	198	106	304
1881.....	202	96	298	1905 .....	199	159	358
1882 .....	236	129	365	1906 .....	205	155	360
1883 .....	218	133	351	1907 .....	216	155	371
1884 .....	217	150	367	1908 .....	219	152	371
				1909 .....	225	163	388 [
1885 .....	204	135	339
1886 .....	200	119	319	1876—1879 . .	772	298	1,070
1887 .....	183	120	303	1880—1884 . .	1,071	614	1,685
1888 .....	195	129	324	1885—1889 . .	951	635	1,586
1889 .....	169	132	301	1890-1894. .	686	472	1,158
				1895-1899 . .	836	602	1.438
1890 .....	142	117	259	1900—1904 . .	947	714	1.661
1891.....	136	87	223	1905—1909 . .	1.064	784	1,848
1892 .....	137	77	214	Medeltal för
1893 .....	139	87	226	år.
1894 .....	132	104	236	1876—1879 . .	193	75	268
				1880—1884 . .	214	123	337
1895 .....	148	107	255	1885—1889 . .	190	127	317
1896 .....	160	119	279	1890—1894 . .	137	94	231
1897 .....	174	129	303	1895-1899 . .	167	12 I	288
1898 .....	167	126	293	1900-1904 . .	189	143	332
1899 .....	187	121	308	1905-1909 . .	213	157 1	370

444

JJeliovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 4. Antalen av vid de olika folkskoleseminarierna under aren 1900—190b

den 1 juli 1910 innehade ordinarie eller

1.	1 2.	1 3.	1 4.	1 ib	'' 6.	1	1 «.	: 9.	1 i"-	1 11.	; 12.	13.	14.	1 15.	16.
	År 11)00.	År 1901.	År 1902.	År 1903.	År 1904.
Seminarier.	ut- exa- mine- rade.	'' An-] ställ-i da. \| 1	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade	ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade	ut- exa- minc- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami nerade.	ut- exa- mine- radc.	An- ställ- da.	An-I ställ-da i % -av ut-exami-nerade	ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade.
Manliga. seminarier:
Uppsala . . .	30	24	80.00	32	23	71.88	28	24	85.71	31	22	70.97	28	22	78-57
j Linköping . .	27	21	77-78	28	27	96.43	26	22	84.62	24	22	91.67	29	29	IOO.00
Strängnäs . .
Växjö ....	22	18	81.82	25	22	88.00	30	27	90.00	23	20	86.^6	29	27	93.10
Lund ....	35	30	85.71	32	30	93-75	29	26	89.66	31	30	96.77	31	29	93-55
Göteborg . . .	27	26	96.30	31	27	87.10	27	23	85-19	49	47	95.92	27	22	81.48
Karlstad . . .	20	17	85.OO	26	24	92.3.	21	20	95-H	22	19	86.36	21	21	IOO.00
Härnösand . .	21	18	85.7t	19	17	89.47	16	16	IOO.OO	24	23	95.83	26	23	88.46
Samtliga man-
liga seminarier	182	154	84.62	193	170	88.08	177	158	89.27	204	183	89.71	191	173	90.58
Kvinnliga seminarier:
Stockholm’ . .	30	22	73-33	28	21	75.00	30	22	73-33	32	29	90.63	29	29	IOO.co
Skara ....	35	31	88.57	35	24	68.57	28	19	67.86	30	23	76.67	30	27	9000
Falun ....	20	13	65.OO	15	12	80.00	19	17	89.47	19	16	84.21	19	16	84.21
Landskrona. .	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	27	17	62.96
Kalmar . . .	26	22	84.62	26	21	80.77	26	24	92.3.	56	42	75.0°	28	23	82.14
Umeå ....	24	18	75.00	26	16	61.54	24	13 \|	54-i7	27	23	85.19	25	18	72.00
Samtliga kvinn-
liga seminarier	135	106	78.52	130	94	72.31	127	95	74-8°	164	133	8l.IO	158	130	82.28
Samtliga se- j minarier .	317	200	82.02	i 323	204	8,.73	304	1 253	83.22	308	316	85-87	349	303	86.82

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

445

utexaminerade folkskollärare samt antalen ar dem bland dessa lärare, vilka
«xtra ordinarie anställning vid folkskolor.

17.	18. \| 19.	20.	~ 21.	22.	23.	24.	25.	26.	27.	28.	29.	30.	31.	32.
År 1905.	År 1906.	År 1907.	År 1908.	År 1909.	Åren 1900 1907.
TJt- exa- mine- rade.	An- A ställ- f ": da i % stall- / , 1 av ut- da. 1 exami- nerade.	ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade.	ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade.	ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade.	Ut- exa- mine- rade.	An- ställ- da.	An-ställ-da i % av ut-exami-nerade.	Medel-procent av anställda.
27	26 96.30	30	25	8333	29	28	''96-55	26	17	65.38	29	16	55-17	82.55
25	22 88.00	26	22	84.62	27	23	85.19	27	21	77-78	25	11	44-oo	88.68
25	22 88.00	26	23	88.46	27	24	88.89	27	15	35-56	30	18	60.00	88.46
23	23 \| 100.00	24	20	83-33	29	24	82.76	29	22	75.86	28	13	46.43	88.29
28	27 96.43	32	26	81.25	33	29	87.88	32	22	68.75	32	23	71.88	QO44
28	24 85.71	31	29	93-55	28	23	82.14	26	24	92.31	32	19	59-38	89 .I I
20	18 1 90.00	18	18	IOO.00	26	19	73.08	24	20	83-33	27	19	70.37	89.66
23	22 95.63	18	14	77-78	17	17	IOO.00	28	23	82.14	22	12	54-55	91.46
199	184 92.46	205	177	86.34	216	187	86.57	219	164	74-89	225	131	58-2*	88.45
30	27 90.00	26	16	61.54	21	9	42.86	23	11	47-83	27	10	37-°4	77 43
31	27 I 87.10	31	21	67-74-	32	26	81.25	33	26	78.79	33	20	60.61	78.57
16	14 87.50	18	17	94-44	18	16	88.89	15	10	66.67	20	12	ÖO.OO	84.03
29	211 72.41	29	25	86.2 I	29	20	68.97	30	26	86.67	30	18	ÖO.OO	72.81
27	23 85.19	28	25	89.29	28	24	85.71	28	21	75.00	27	16	59.26	83 27
26	19 1 73.08	23	14	60.87	27	20	74.07	23	23	IOO.00	26 1 11	42.31	69.80
159	131 ! 82.39	155	118	76.13	155	115	7419	152	117	76.97	163	81	53-37	77-94
858	315 87.99	360	295	81.94	371	302	81.40	371	281	75-74	3S8	218	5619	83 93

446

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 5. Årligen uppkommet behov av nya lärarkrafter vitl folkskolorna

1.	2.	3.	4.	1 5-	6.	1 -	1 8-	9.	10.
År.		Ärligen uppkommet	behov	av nvi	lärarkrafter
för nyinrättade tjänster. Manliga. Kvinnliga. ] Summa.	för Manliga.	avgångna lärare. Kvinnliga.;'' Summa.	Manliga.	samtliga. Kvinnliga.	Summa.
1876 .......	_	r		109	9	118
1877 .......	106	29	135	157	14	171	263	43	306
1878 .......	65	53	118	156	21	177	221	74	295
1879 .......	60	79	139	145	14	159	205	93	298
1880 .......	34	73	107	141	12	153	175	85	260
1881.......	24	75	99	126	23	149	150	98	248
1882 .......	32	- 75	- 43	117	19	136	149	— 5b	r 93
1883 .......	82	102	184	138	26	164	220	128	348
1884 .......	89	83	172	109	14	123	198	97	295
1885 .......	56	103	159	115	24	139	171	127	298
1886 .......	40	60	100	no	26	136	150	86	236
1887 .......	59	64	123	102	19	121	161	83	244
1888 . ......	69	9	78	108	13	121	177	22	199 .
1889 .......	27	54	81	115	28	143	142	82	224
1890 .......	24	75	99	135	27	162	159	102	261
1891.......	57	67	124	107	21	128	164	88	252
1892 .......	47	65	112	130	30	160	177	95	272
1893 .......	32	81	113	131	29	160	163	no	273
1894 .......	56	62	118	no	29	139	166	91	257
1895 .......	30	97	127	109	32	141	139	129	268
1896 .......	48	80	128	120	32	152	168	112	280
1897 .......	38	100	138	106	41	147	144	141	285
1898 .......	91	70	161	108	37	145	199	107	306
1899 .......	73	88 i	161	101	37	138	174	125	299
1900 .......	84	76	160	124	55	179	208	131	339
1901.......	73	57	130	122	49	171	195	106	301
1902 .......	66	104	170	158	63	221	224	167	391
1903 .......	62	95	157	142	55	197	204	150	354
1904 .......	97	89	186	123	64	187	220	153	373

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

447

och från seminarierna utexaminerade lärarkrafter under åren 1876—1909.

11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.	18.	19.
Från seminarierna utexaminerade nya lärarkrafter.	Överskott ( + ) eller brist (—) (utan avdrag å tillskottet från seminarierna).	Överskott ( + ) eller brist ( —) efter avdrag å tillskottet från seminarierna av 6 % för manliga och 15 % för kvinnliga lärarkrafter.
Manliga.	Kvinnliga.	Samma.	Manliga.	Kvinnliga.	Summa.	Manliga.	Kvinnliga.	Summa.
178	76	254			_
184	61	245	-79	+	18	- 61	-90	+ 9	- 81
216	65	281	- 5	-	9	- 14	-18	- 19	- 37
194	96	290	-11	+	3	- 8	-23	- 11	- 34
198	106	304	+ 23	+	21	+ 44	+ 11	+ 5	+ 16
202	96	298	+ 52	-	2	+ 50	+ 40	- 16	+ 24
236	129	365	+ 87	+ 185	+ 272	+ 73	+ 166	+ 239
21S	133	351	- 2	+	5	+ 3	— 15	— 15	- 30
217	150	367	+ 19	+	53	+ 72	+ 6	+ 30	+ 36
204	135	339	+ 33	+	8	+ 41	+ 21	- 12	+ 9
200	119	319	+ 50	+	33	+ 83	+ 3S	+ 15	+ 53
183	120	303	+ 22	+	37	+ 59	+ 11	+ 19	+ 30
195	129	324	+ 18	+ 107	+ 125	+ 6	+ 88	+ 94
169	132	301	+ 27	+	50	+ 77	+ 17	+ 30	+ 47
142	117	259	-17	+	15	_ 2	-26	- 3	- 29
136	87	223	-28	-	1	- 29	-36	- 14	- 50
137	77	214	-10	—	18	- 58	-48	- 30	- 78
139	87	226	-24	-	23	- 47	-32	- 36	- 68
132	104	236	-34	+	13	- 21	-42	- 3	- 45
148	107	255	+ 9	—	22	- 13	± o	- 38	- 38
160	119	279	- 8	+	7	- 1	-18	- 11	- 29
174	129	CO ce	+ 30	-	12	+ 18	+ 20	- 31	- 11
167	126	293	-32	+	19	- 13	-42	± o	- 42
187	121	308	+ 13	-	4	+ 9	+ 2	— 22	- 20
182	135	317	-26	+	4	- 22	-37	- 16	- 53
193	130	323	- 2	+	24	+ 22	-14	+ 4	- 10
177	127	304	-47	—	40	- 87	-58	— 59	-117
204	164	368	± o	+	14	+ 14	-12	- a	- 23
191	158	349	-29	+	5	- 24	-40	- 19	- 59

448

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 5. (Forts.). Årligen uppkommet behov av nya lärarkrafter vid folk -

1.	2.	3.	4-	5.	6.	7-	8.	9.	10.
År.		Årligen	uppkommet	1) e h 0 v	av nya lärarkrafter
för nyinrättade tjänster.	för avgångna lärare.	samtliga.
	Manliga.	Kvinnliga.	Summa.	Manliga. Kvinnliga, jl Summa.	Manliga. \| Kvinnliga.	Summa.
11105.......	73	138	211	117	76	193	190	214	404
1900.......	64	152	216	86	78	164	150	230	380
1907 .......	128	145	273	212	87	299	340	232	572
1908 .......	73	149	222	216	100	316	289	249	538
1909 .......	50	174	224	203	105	308	253	279	532
1877-1879 ....	231	161	392	458	49	507	689	210	899
1880—1884 ....	261	258	519	631	94	725	892	352	1,244
1885-1889 ....	251	290	541	550	no	660	801	400	1,201
1990-1894 ....	216	350	566	613	136	749	829	486	1,315
1895-1899 ....	280	435	715	544	179	723	824	614	1.438
1900—1904 ....	382	421	803	669	286	955	1,051	707	1,758
1905—1909 ....	38S	758	1.146	834	446	1,280	1,222	1,204	2,426
1877-1909 ....	2.009	2,673	4,682	4,299	1,300	;5,599	6,308	3,973	10.281
Medeltal för år.
1877-1879 ....	77	54	131	153	l6	169	230	70	300
1880-1884 ....	52	52	IO4	126	>9	*45	178	7*	249
1885-1889 ....	5°	58	108	no	22	*32	160	80	240
1890-1894 ....	43	70	i*3	123	27	150	166	97	263
1895—1899 ....	56	87	*43	109	36	*45	165	*23	288
1900—1904 ....	76	84	160	134	57	191	2IO	141	35*
1905—1909 ....	77	152	229	167	89	256	244	24I	485

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

449

skolorna och från seminarierna utexaminerade lärarkrafter under åren 1876—1909.

11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.	18.	1	19.
Från seminarierna utexaminerade nya lärarkrafter.	Överskott ( + ) eller brist (—) (utan avdrag å tillskottet från seminarierna).	Överskott (+-) eller brist (—) efter avdrag å tillskottet från seminarierna av 6 % för manliga och 15 % för kvinnliga lärarkrafter.
Manliga.	Kvinnliga.	Summa.	Manliga.	Kvinnliga.	Summa.	Manliga.	Kvinnliga.	Summa.
199	159	358	+ 9	_	55	- 46	- 3	- 79		82
205	155	360	+ 5.4	-	75	- 20	+ 43	- 98	—	55
216	155	371	-124	-	77	-201	-137	-100	—	237
219	152	371	- 70	-	97	-167	- 83	-120	—	203
225	163	388	- 28	-	116	-144	- 42	-140	-	182
594	222	816	- 95	+	12	- 83	-131	- 21	—	152
1,071	614	1,685	+ 179	+ 262	+ 441	+ 115	+ 170	+-	285
951	635	1,586	+ 150	+	235	+-385	+ 93	+ 140	+	233
686	472	1,158	—143	-	14	-157	-184	- 85	—	269
836	602	1,438	+ 12	-	12	O +1	- 38	-102	-	140
947	714	1,661	-104	4-	7	- 97	-161	-100	-	261
1,064	784	1,848	-158	-	420	-578	-222	-537	-	759
6,149	4,043	10,192	-159	+	70	- 89	-528	-537	-	1,065
198	74	272	- 32	+	4	- 28	- 44	/	—	5''
214	123	337	+ 36	+	52	+- 88	+- 23	+ 34	+	57
190	127	3''7	+ 3°	+	47	+- 77	+ ''9	+- 28	+	47
>37	94	231	- 29	—	3	- 32	- 37	- ''7	-	54
167	121	288	+ 2	-	2	+ O	- 8	— 20	-	28
189	143	332	— 21	+	2	- 19	- 32	- 19	-	5i
213	''57	37°	- 3''	-	84	-115	_ 44	-107	-	151

57—082815 Folkunder v.-kom bet. 1.

Folkskolesem. Band. 2.

450

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 6. Antal vikariat och ledigheter vid folk -

1.	2-	3.	4-	5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.	1-2	18.
	Vikariat vid tjänstledighet för sjukdom.	Vikariat vid annan tjänstledighet.
	Antal.	I % av samt-liga vi-kariat	Examinerade icke pensio-nerade vika-rier.	Andra vika-rier.	Antal.	I % av samt-liga vi-kariat	Examinerade icke pensio-nerade vika-rier.	Andra vika-rier.
		inom grup- pen.	Antal.	1 * inom grup- pen.	Antal.	I * inom grup-pen.		inom grup-pen. :	Antal.	I % inom grup- pen.	Antal.	I % inom grup-pen.
Vikariat å, tid t. o. m. 1 män.	140	22.58	70	O O ö in	70	50.00	28	13-79	19	67.86	9	32-14
2 »	146	23-55	73	50.00	73	50.00	33	16.26	17	51.52	16	48.48
3 »	97	15.65	48	49.48	49	50.52	28	13-79	15	53-57	13	46.43
4 »	100	16.13	58	O O ce >-/n	42	42.00	61	9 ö ko	50	81-97	11	O 00
5 »	81	13.06	36	4444	45	55-56	33	16.26	21	63.64	12	36.36
6 >	23	3-71	13	56.52	10	43-48	9	4-43	8	88.89	1	II.II
7 j	7	I>3	5	71-43	2	CO in	1	0 49	1	IOO. 00	—
8 »	26	4.19	18	69.23	8	3°-77	10	4 93	7	70.00	3	30. OO
Summa	620	IOO. 00	321	51-77	299	48.23	203	IOO.co	138	67.98	65	3202
Stockholms stad	247		247		-	__	53		53		i -
Summa	867		508		299		256		191		65 \|

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

451

skolorna under år 1907 samt vikariernas kompetens.

14.	15.	16.	17. \|	18.	19.	20.	21.	22.	23. \|	24.	25.	26.	27.	28.
Vikariat vid vakans.		Samtliga	vikariat.		Ledigketer.
Antal.	I % av samt-liga vi-kariat	Examinerade icke pensio-nerade vika-rier.	Andra vika-rier.	Antal.	I % av samt-liga vi-kariat	Examinerade icke pensio-nerade vika-rier.	Andra vika-rier.	Man-	Kvinn-	Sam-
	inom grup- pen.	Antal.	I % inom grup- pen.	Antal.	1 * inom grup- pen.		inom grup- pen.	Antal.	I % inom grup-pen.	Antal.	1 % inom grup-pen.	liga.	liga.	ma.
35	4-i 8	19	54.29	16	45-71	203	12.22	108	53.20	95	46.80	—	—	—
(10	7.16	29	48.33	31	51.67	239	14.39	119	49-79	120	50.21	—	—	—
99	II.Si	63	63.64	36	36.36	224	13-49	126	56.25	98	43-75	—	—	—
* 249	29.71	135	54.22	114	4578	410	24.68	243	59-27	167	40.73	—	—	—
148	17.66	74	50.00	74	50.00	202	15-77	131	50.00	131	50.00	—	—	—
89	IO.62	51	57-3°	38	42.70	121	7.28	72	59-5°	49	40.50	—	—	—
18	2.15	6	33-33	12	66.67	20	1-57	12	46.15	14	53 85	—	—	—
* 140	I6.7I	27	19.29	113	80.71	170	10.60	52	29-55	124	70.45	—	—	—
838	IOO.00	404	48.2 I	434	51.79	1,601	IOO.oo	803	51.96	79S	48.04	899	440	1,339
12		12		_		312	_	312	__	_	_	_	_	307
850		41G	434		1,973		1,175		79S			1.040

452

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 7. Ledigheter vid folkskolorna under år 1907.

1.	2.	3.	4-	6.	6.
	L	e d i g h	eter	ä	Summa ledig- heter.
L ä n.	tjänster för manliga lärare.	tjänster för kvinnliga lärare.	nyi nrät-tade tjänster.	tjänster, för vilka uppgifter ej lämnats.
Riket utom Stockholms stad:
Stockholms län............	30	17	2	5	54
Uppsala » ............	25	13	—	—	38
Södermanlands > ............	35	16	3	7	Cl
Östergötlands » ............	31	15	4	1	51
Jönköpings » ............	22	11	8	2	43
Kronobergs » ............	33	5	7	1	46
Kalmar » ............	33	15	10	1	59
Gottlands > ............	14	3	1	—	18
Blekinge » ............	24	10	5	1	40
Kristianstads » ............	44	7	7	—	58
Malmöhus > ............	92	25	2	2	121
Hallands » ............	11	10	6	1	28
Göteborgs och Bohus > ............	36	40	6	11	93
Alvsborgs » ............	47	16	1	8	72
Skaraborgs » ............	46	9	4	2	61
Värmlands » ............	57	8	14	19	98
Örebro » ............	44	17	3	3	67
Västmanlands > ............	21	18	3	2	44
Kopparbergs > ............	20	30	7	3	60
Gävleborgs > ............	36	35	6	6	83
Västernorrlands > ............	30	20	15	1	66
Jämtlantis > ............	9	4	6	2	21
Västerbottens > ............	5	11	12	—	28
Norrbottens » ............	12	15	2	—	29
Summa	757	370	134	78	1,339
Procent	56-53	27.63	IO.OI	5 83	IOO.00
Summan av talen i kol. 4 och 5 fördelad efter
proportionen mellan kol. 2 och 3.......	899	440	—	—	1,339
Procent	67.14	32.86	—	—	IOO.00
Stockholms stud	—	—	—	—	307
Ifela riket	—	—	—	—	1,646

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

453

Tabell 8. Antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn och antal nyinrättade
folkskol lärartjänster under åren 1890—1909.

1.	2.	3.	4.	5-	6.
Å r.	Antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn.	Ökning (+) eller minsk-ning (—) un-der året av an-talet i de egent-liga folksko-lorna under-visade barn.	Under året nyinrättade folkskollärar-tjänster.	Antal under året nytill-komna barn fördelat på antalet under året nyinrät-tade lärar-tjänster.	För ökningen i barnantalet nödiga lärar-krafter efter 40 barn för lärarkraft.
1890 .............	399,782	+	3,775	99	38	94
1891.............	401,410	+	1,628	124	13	41
1892 .............	403,871	+	2j461	112	22	62
1893 .............	410,378	+	6,507	113	58	163
1894 .............	417,483	+	7,105	118	60	178
1895 .............	423,404	+	5,921	127	47	148
1896 .............	430,793	+	7,389	128	58	185
1897 .............	437,060	+	6,267	138	45	157
1898 .............	442,242	+	5,182	161	32	130
1899 .............	444,163	+	1,921	161	12	48
1900 .............	443,867	_	296	160		_
1901.............	448,397	+	4,530	130	35	113
1902 .............	450,147	+	1,750	170	10	44
1903 .............	453,541	+	3,394	157	22	85
i 1904 .............	459,836	+	6,295	186	34	157
1905 .............	464,028	+	4,192	211	20	105
1903 .............	468,537	+	4,509	216	21	113
1907 .............	472,808	+	4,271	273	16	107
1908 .............	476,751	4-	3,943	222	18	99
1909 ............	485,172	+	8,421	224	38	211
Medeltal för år.
1890—1894 ^..........	—	+	4,295	113	38	108
1895-1899 ..........	—	+	5,336	143	39	134
1900-1904 J..........	—	+	3,135	161	20	80
1905—1909 ..........	—	+	5,067	229	23	127

454

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 1). Sannolika antalet nyinrättade tjänster samt hela antalet tjänster
vid folkskolorna under åren 1910—1924.

1.	2.	3.
År.	Antal nyinrättade tjänster under varje år.	Antal tjänster vid varje års slut.
1909 ..............		8,923
1910..............	230	9,153
1911..............	237	9,390
1912..............	244	9,634
1913..............	251	9,885
1914..............	258	10,143
1915..............	265	10,408
1916..............	272	10,680
1917..............	279	10,959
1918..............	286	11,245
1919..............	293	11,538
1920 ..............	300	11,838
1921..............	307	12,145
1922 ..............	314	12,459
1923 ..............	321	12,780
1924 ..............	328	13,108

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

455

Tabell 10. Folkmängd, antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn
samt antal lärare vid folkskolorna under åren 1890—1909.

1.	2.	3.	4- 1	5.	6.
o År.	Folkmängd vid årets slnt.	Antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn. 1	Antal i de egentliga folkskolorna undervisade jarn på tusen invånare.	Antal lärare vid folksko-lorna vid årets slut.	Antal barn på varje ; lärare, i
1890 ..............	4,784,981	399,782	83 55	5,792	69
1891.............	4,802,751	401,410	83.58	5,916	68
1892 .............	4,806,865	403,871	84.O2	6,028	67
1893 .............	4,824,150	410,378	85.07	6,141	67
1894 .............	4,873,183	417,483	85.67	6,259	67
1895 .............	4,919,260	423,404	86.O7	6,386	66
1896 .............	4,962,568	430,793	86.81	6,514	66
1897 .............	5,009,632	437,060	87.2+	6,652	66
1898 .............	5,062,918	442,242	87-35	6,813	65
1899 .............	5,097,402	444,163	87.14	6,974	64
1900 .............	5,136,441	443,867	86.42	7,134	62
1901.............	5,175,228	448,397	86.64	7,264	62
1902 .............	5,198,752	450,147	86.59	7,434	6l
1903 .............	5,221,291	453,541	86.86	7,591	ÖO
1904 .............	5,260,811	459,836	87.41	7,777	59
1905 .............	5,294,885	464,028	87.64	7,988	58
1906 .............	5,337,055	468,537	87.79	8,204	57
: 1907 .............	5,377,713	472,808	87.92	8,477	56
1908 .............	5,429,600	476,751	87.81	8,699	55
1909 .............	5,476,441	>) 485,172	O ro OO 00	8,923	54

j Approximativt tal.

456

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 11. Beräknad folkmängd, sannolikt antal i de egentliga folkskolorna
undervisade barn samt sannolikt antal lärare vid folkskolor under åren

1910—1924.

1.	2.	3.	4-	1 5-	6.
År.	Folkmängd vid årets slut.	Antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn.	Antal i de egentliga folkskolorna undervisade barn på tusen invånare.	Antal lärare vid folksko-lorna vid årets slut.	Antal barn på varje lärare. \|
1910..........	9 5,520,518	489.449	88.66	9,064	54
1911............	5,560,155	494,298	88.9O	9,326	53
1912...........	5,600,077	499,191	OO Vp	9,600	5Z
1913...........	5,640,286	504,129	89.38	9,885	5i
; 1914 ..........	5,680,783	509,112	89.62	9,983	5-
1915.........	5,721,571	514,083	89.85	10,282	50
1916 ........	5,762,652	519,157	90.09	10,595	49
1917.......	5,804,028	524,278	9°-33	10,923	48
1918.......	5,845,701	529,445	9057	11,265	47
1919........	5,887,673	534,660	90.81	11,376	47
1920 ........	5,929,946	539,862	91.04	11,736	46
1921........	5,972,523	545,172	91.28	12,115	45
1922 .........	6,015,406	550,530	91.52	12,512	44
1923 ........	6,058,597	555,937	91.76	12,635	44
1924 .........	6,102,098	561,393	92.00	13,056	43

l) Exakt tal.

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

457

Tabell 12. Fördelningen mellan manliga och kvinnliga lärare av nyinrättade
tjänster vid folkskolorna under åren 1890—1909.

1.	2.	3. \|	4.	5.	6. \|	7.
Å r.	A b s	o 1 u t a	tal.	P r	0 c e n t t	a 1.
Manliga lärare.	Kvinnliga lärare.	Samtliga lärare.	Manliga lärare.	Kvinnliga lärare.	Samtliga lärare.
1890 .............	24	75	99	24-24	75-76	IOO''oo
1891......•......	57	67	124	4597	54°3	IOO''oo
1892 .............	47	65	112	41-96	5804	IOO''oo
1893 .............	32	81	113	28-32	71-68	IOO-oo
1894 .............	56	62	118	47-46	52’54	IOO''oo
1895 .............	30	97	127	23-62	7638	IOO00
1896 .............	48	80	128	37-5°	62''50	IOO00
1897 .............	38	100	138	27-5+	72-46	IOO''oo
1898 .............	91	70	161	56-52	43A8	IOO00
1899 .............	73	88	161	45-34	54-66	ICO''oo
1900 .............	84	76	160	52-50	47-50	IOO''oo
1901.............	73	57	130	56-15	43-85	IOO-oo
1902 .............	66	104	170	3882	61-18	IOO00
1903 .............	62	95	157	39-49	6051	IOO00
1904 .............	97	89	186	5215	47-85	IOO-oo
1905 .............	73	138	211	3460	65-40	100 O O
1906 .............	64	152	216	29-63	70-37	IOO-oo
1907 .............	128	145	273	46''8 9	53“	IOO-oo
1908 .............	73	149	222	32-88	67-12	IOO00
1909 .............	50	174	224	2232	77-68	IOO-oo
Medeltal för år.
1890—1894 ..........	43	70	113	3805	61-95	IOO-oo
1895-1899 ..........	56	87	143	39 >6	6084	IOO-oo
1900-1904 ..........	76	84	160	47''5°	52-50	IOO-oo
1905—1909 ..........	77	152	229	33-62	6638	IOO-oo
1890—1909 ..........	63	98	161	39 13	60 87	IOO 00

58—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

458

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 13. Befintliga och avgångna lärare vid folkskolorna under åren

1890—1909.

1.	2-	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.
	Manliga lärare.	Kvinnliga lärare.	Samtliga lärare.
År.	Befint-liga vid årets början.	Av- gångna under året.	Avgångna i % av befintliga.	Befint-liga vid årets början.	Av- gångna under året.	Avgångna i % av befintliga.	Befint-liga vid årets början.	Av- gångna under året.	Avgångna i % av befintliga.
1890 .....	4,392	135	3-07	1,301	27	2.08	5,693	162	2.85
1891.....	4,416	107	2.42	1,376	21	*•53	5,792	128	2.21
1892 .....	4,473	130	2.9i	1,443	30	2.08	5,916	160	2.70
1893 .....	4,520	131	2.90	1,508	29	1.92	6,028	160	2.65
1894 .....	4,552	no	2.42	1,589	29	I 83	6,141	139	2.26
1895 .....	4,608	109	2-17	1,651	32	1.94	6,259	141	2.25
1896 .....	4,638	120	2.59	1,748	32	1.83	6,386	152	2.38
1897 .....	4,686	106	2.26	1,828	41	2.24	6,514	147	2.26
1898 .....	4,724	108	2.29	1,928	37	1.92	6,652	145	2.18
1899 .....	4,815	101	2.10	1,998	37	1.85	6,813	138	2.03
1900 .....	4,888	124	2-54	2,086	55	2.64	6,974	179	2-57
1901.....	4,972	122	2.45	2.162	49	2.27	7,134	171	2.40
1902 .....	5,045	158	3-13	2,219	63	2.84	7,264	221	3-o+
1903 .....	5,111	142	2.78	2,323	55	z-37	7,434	197	2.65
1904 .....	5,173	123	2.38	2,418	64	2.65	7,591	187	2.46
1905 .....	5,270	117	2.22	2,507	76	3-°3	7,777	193	2.48
1906 .....	5,343	86	I.6l	2,645	78	2-95	7,988	164	2.05
1907 .....	5,407	212	3-9*	2,797	87	3 11	8,204	299	3-6+
1908 .....	5,535	216	3-9°	2,942	100	3+o	8,477	316	3-73
1909 .....	5,608	203	3.62	3,091	105	3+o	8,699	308	3-5+
Medeltal för år.
1890-1894 . .	4,471	123	a-75	1,443	27	1.87	5,914	150	3.5+
1895—1899 . .	4,694	109	3 32	1,831	36	1.97	6,525	145	3.22
1900 -1904 . .	5,038	134	2.66	2,242	57	2.5+	7,279	191	2.62
1905—1909 . .	5,433	167	3-°7	2,796	89	3-18	8,229	256	3 11

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna,

459

Tabell 14. Det sannolikt erforderliga antalet manliga och kvinnliga lärarkrafter
till täckande av årligen uppkommande behov av lärare under åren

1910-1924.

1.	2. 1	3. \|	4- 1	5.	6. \|	7- 1	8.	9. \|\|	10. 1
År.	Nyinrättade tjänster nnder varje år.	Antal tjänster vid varje års slut.	Årlig avgång av lärare.	Erforderliga nya lärar-krafter till täckande av år-ligen uppkommande behov.
Man- liga.	Kvinn- liga.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Snmma. !
1909 ......			5,658	3,265	_	_	_	—	—
1910......	92	138	5,750	3,403	170	98	262	236	502
1911......	95	142	5,845	3,545	172	102	267	244	511
1912......	98	146	5,943	3,691	175	106	273	252	525
1913......	100	151	6,043	3,842	178	in	278	262	540
1914......	103	155	6,148	3,997	181	115	284	270	554
1915......	106	159	6,252	4,156	184	120	290	279	569
1916......	109	163	6,361	4,319	187	125	296	288	584
1917......	112	167	6,473	4,486	191	130	303	297	600
1918......	114	172	6,587	4,658	194	135	308	307	615
1919......	117	176	6,704	4,834	197	140	314	316	630
1920 ......	120	180	6,824	5,014	201	145	321	325	646
1921......	123	184	6,947	5,198	205	150	328	334	662
1922 ......	126	188	7,073	5,386	208	156	334	344	678
1923 ......	128	193	7,201	5,579	212	162	340	353	693
1924 ......	131	197	7,332	5,776	216	167	'' 347	364	711

460

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 15. Det sannolika antalet från nu befintliga seminarier utexaminerade
elever och det beräknade tillskottet av lärarkrafter under åren 1910—1924.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.
	Manliga lärare.	Kvinnliga lärare.	Summa.
År.	Från semi-narierna ut-examinerade.	Efter avdrag af 6 %.	Från semi-narierna ut-examinerade.	Efter avdrag av 15 %.	Från semi-narierna ut-examinerade.	Efter avdrag.
1910.......	231	217	220	187	451	404
1911.......	266	250	219	186	485	436
1912.......	266	250	249	212	515	462
1913.......	266	250	249	212	515	462
1914.......	296	278	249	212	545	490
1915.......	296	278	249	212	545	490
1916.......	296	278	249	212	545	490
1917.......	296	278	0 285	242	581	520
1918.......	296	278	285	242	581	520
1919.......	296	278	285	242	581	520
1920 .......	296	278	285	242	581	520
1921.......	296	278	285	242	581	520
1922 .......	296	278	285	242	581	520
1923 .......	296	278	285	242	581	520
1924 .......	296	278	285	242	581	520

*) Från Falu seminarium kan år 1917 och följande år beräknas avgå dels 30 elever från den
nyinrättade fjärde klassen, dels ett på grund av större lokalutrymme utöver det nuvarande ökat antal
elever från den förutvarande fjärde klassen.

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

461

Tabell 16. Det sannolika förhållandet mellan behov och tillskott av lärarkrafter
under åren 1910—1924, därest inga åtgärder vidtagas för ökande av

tillskottet av lärarkrafter.

1.	2-	3.	4. i	5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.	12. \|	13.
År.	Under året uppkom-mande behov av nya lärarkrafter.	Tillskott under året av lärarkrafter från nu befintliga seminarier (efter avdrag).	Under året uppk mande brist (—	)m- ).	Samlad lärarbrist vid årets slut.
Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.	Man- liga.	Kvinn- liga.	Summa.;
1909 . .							_	_		_	485	435	920
1910 . .	262	236	502	217	187	404	— 45	— 49	—	94	530	484	1,014
1911 . .	267	244	511	250	186	436	— 17	— 58	—	75	547	542	1,089
1912 . .	273	252	525	250	212	462	— 23	— 40	—	63	570	5S2	1,152
1913 . .	278	262	540	250	212	462	— 28	— 50	—	78	598	632	1.230
1914 . .	284	270	554	278	212	490	— 6	— 58	—	64	(»4	690	1,294
1915. .	290	279	569	278	212	490	- 12	— 67	—	79	616	757	1.373
1916 . .	296	288	584	278	212	490	— 18	— 76	—	94	634	S33	1,467
1917 . .	303	297	600	278	242	520	— 25	— 55	—	80	659	88S	1,547
1918 . .	308	307	615	278	242	520	— 30	— 65	—	95	689	953	1.642
1919 . .	314	316	630	278	242	520	— 36	— 74	—	no	725	1,027	1,752
1920. .	321	325	646	278	242	520	— 43	— 83	—	126	768	1,110	1,878 ,
1921 . .	328	334	662	278	242	520	— 50	— 92	—	142	81S	1.202	2.020
1922 . .	334	344	678	278	242	520	— 56	— 102	—	158	874	1.304	2,178
1923 . .	340	353	693	278	242	520	— 62	— in	—	173	936	1,415	2.351
1924 . .	347	364	711	278	212	520	- 69	— 122	—	191	1,005	1,537	2,542

4fi2

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 17. Behövlig ökning i det årliga tillskottet av lärarkrafter för folkskolorna
nnder åren 1910—1924.

1.	“i-	3.	4.	5.	6.		8.	\ 9.	I 10.	11.	in-	\| 13.
År.	Under året uppkom-men brist efter till-skott från nu befint-liga seminarier.	Samlad lärarbrist vid årets slat utan ökning av den nuvarande lärarproduktionen.	Behövligt tillskott un-der året av lärarkraf-ter från nyinrättade seminarier och kurser.	Återstående lärarbrist vid årets slut.
Man- liga lärare.	Kvinn- liga lärare.	Samma.	Man- liga lärare.	Kvinn liga lärare.	Summa.	Man- liga lärare.	Kvinn liga lärare.	Summa.	Man- liga lärare.	Kvinn- liga lärare.	Summa.
1909 ....	_	_	_	485	435	920				485	435	920
1910 ....	45	49	94	530	484	1,014	—	—	—	530	484	1,014
1911 ....	17	58	75	547	542	1,089	—	—	—	547	542	1,089
1912 ....	23	40	63	570	582	1,152	—	—	—	570	582	1,152
1913 ....	28	50	78	598	632	1,230	28	25	53	570	607	1,177
1914 ....	6	58	64	604	690	1,294	28	50	78	548	615	1,163
1915 ....	12	67	79	616	757	1,373	28	50	78	532	632	1,164
1916 ....	18	76	94	634	833	1,467	56	100	156	494	608	1,102
1917 ....	25	55	80	659	888	1,547	84	125	209	435	538	973
1918 ....	SO	65	95	689	953	1,642	112	150	262	353	453	806
1919 ....	36	74	no	725	1,027	1,752	113	175	387	277	352	629
1920 ....	43	83	126	768	1,110	1,878	112	175	287	208	260	468 •
1921 ....	50	92	142	818	1,202	2,020	112	175	2S7	146	177	323
1922 ....	56	102	158	874	1,304	2,178	112	175	287	90	104	194
1923 ....	62	in	173	936	1,415	2,351	112	175	287	40	40	so !
1924 ....	69	122	191	1,005	1,537	2,542	112	175	287	(+ 5)	( + 13)	( + 16)

464

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 18. Av mindre kompetenta vikarier uppehållna

1.	2.	3.	4-	3.	6.	7- 1
		Av mindre kompe-tenta vikarier uppe-hållna vikariat.	Av mindre
1	ä n.		I % av samtliga tjänster.	Litt. A.	Litt. B.
		Antal.	Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tjänster.
Stockholms	län...........	20	5-73	1	I.O9	2	2.63
Uppsala	»...........	17	7.52	1	1.79	2	8.33
Södermanlands	»...........	22	6.74	—	—	1	3-33
Östergötlands	>...........	19	4.13	5	34°	—	—
Jönköpings	»...........	32	10.39	2	2.56	—	—
Kronobergs	»...........	38	OO	—	—	—	—
Kalmar	»...........	34	10.56	4	7.41	2	9.09
Gottlands	»...........	11	9.82.	3	25.00	2	33-33
Blekinge	>...........	24	I0.26	2	2.33	4	II.II
Kristianstads	»...........	31	7.63	—	—	3	3>i
Malmöhus	»...........	53	6.06	17	4.56	11	7.05
Hallands	>...........	13	5-33	—	—	6	6.82
Göteborgs o. Bohus	>...........	63	II.5O	14	4 33	—	—
Älvsborgs	>...........	50	11.90	5	5.68	1	2.27
Skaraborgs	T...........	47	''343	—	—	2	7.14
Värmlands	»...........	72	>743	4	5-13	3	IO.00
Örebro	»...........	38	IO. 00	6	7.41	4	4-35
Västmanlands	*...........	28	9.62	5	5.68	8	20.00
Kopparbergs	>...........	33	7.62	2	1.85	3	2.31
Gävleborgs	■»...........	50	I3-SI	5	4.50	6	IO.00
Västernorrlands	J>...........	43	12.65	5	6.02	3	4.41
Jämtlands	»...........	13	949	—	—	—	—
Västerbottens	»...........	23	15.65	1	2.63	5	0° 00 -A
Norrbottens	J>...........	24	II.82	9	12.oo	1	3-i 3

Samtliga län

798

9.85

4.04

5 39

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

4 <>5

vikariat vid folkskolorna under år 1907, fördelade länsvis.

1 8-	9.	10.	11. 1	12.	13.	14.	15.	16.	17.
kompetenta vikarier uppehållna vikariat fördelade efter olika skoltyper.
Litt. C.	Litt. D.	Litt. E.	Litt. F.	Litt. G.
Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av [ samtliga tjänster.	Antal.	I ^ av samtliga tjänster.
	_		_	11	IO.I9	6	13.64
—	—	—■	—	5	5-8<	8	18.60	1	IOO.oo
—	—	2	22.22	10	8.62	* 9	16.36	—
5	3 3»	—	—	—	—	9	10.84	—	—
4	4-35	—	—	3	30.00	9	17.65	14	25.00
9	17-3I	—	—	1	oc 00	10	31-^5	18	26.87
6	5-94	—	—	4	14.81	12	l6.22	6	*4.63
1	33-35	1	33-33	2	3-23	2	7.69	—	—
3	8.i i	—	—	8	17.02	7	30-43	—	—
1	IOO.oo	2	11.76	13	6.77	9	OO	3	50.00
—	—	2	14.29	14	5-h	9	I406	—	—
3	8-33	—	—		9.09	1	6.67	—	—
33	25.98	—	—	1	7.14	6	35-29	9	64.29
23	I!-73	—	—	3	3°.O0	7	16.28	11	33 33
23	•3-77	—	—	6	b 00	13	21.67	3	37-5°
13	13.68	—	—	2	25.00	32	30.48	18	1915
—	—	—	—	16	II II	11	26.83	1	50. OO
1	II. II	2	50.00	5	4.63	6	14.63	1	IOO.oo
1	5.56	6	22.22	7	9-59	14	19.44	—	—
18	21.43	—	—	5	11.36	16	23.88	—	—
5	8.06	—	—	10	21.28	16	25.81	4	36 36
1	9.09	5	15-63	2	IO.00	3	37-5°	0	40.00
6	66.67	—	—	7	21.21	4	28.57	—	—
i	It.II	—	—	6	11.32	6	26.09	1	12.50
157	11.98	20	9-57	144	9.18	225	20.23	92	2534

59—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

466

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Tabell 19. Yakanta tjänster vid folkskolorna

1.	2.	3.	4.	5.	1 6-	t 7.	8.	! 9- 1
Län.	Antal vakanta tjänster.	V akanta tjänster i % av samtliga tjänster.	Antal vakanta tj änster i städer, köpingar och mu-nicipal-samhäl-len.	Vakanta tjänster i % av samtliga tjänster inom samma samhäl-len.	Antal vakanta tjänster å lands-bygden.	Vakanta tjänster i % av samtliga tjänster å lands-bygden.	V a	kanta
Litt. A.
Antal.	I % av samtliga tjänster.
Stockholms	län.....	2<S	6.52	_	_	26	8.47	_	_
Uppsala	>.....	23	9 35	-	—	23	12.17	2	2.94
Södermanlands	>.....	21	5.90	3	2.40	18	7-79	4	3-45
Östergötlands	■».....	30	6-15	3	2.05	27	7.89	3	I.73
Jönköpings	).....	37	10.82	—	—	37	1510	—	—
Kronobergs	>.....	41	17.23	1	00	40	18.87	2	6.9O
Kalmar	».....	45	''3-23	—	—	45	I6.3O	—	—
Gottlands	>.....	5	4 39	—	—	5	5.05	—	—
Blekinge	».....	23	9.24	3	3-85	20	II.70	3	3.00
Kristianstads	>.....	53	12.18	4	5.80	49	•3-39	1	1.82
Malmöhus	>.....	24	2.51	3	066	21	461	2	0.45
Hallands	>.....	18	7.09	2	313	16	8.42	2	2.74
Göteborgs och Bohns	>.....	41	7.04	6	1.62	35	*6-59	6	1.65
Älvsborgs	>.....	45	I0.00	1	0.94	44	12.79	1	0.88
Skaraborgs	>.....	25	6.68	—	—	25	7-79	—	—
Värmlands	>.....	70	15.52	1	1.27	69	18 55	5	5.38
Örebro		29	7.25	1	1.23	28	8.78	2	2.11
Västmanlands		35	12.07	2	3-64	33	14.04	3	353
Kopparbergs		31	6.75	3	5-45	28	6.93	7	5.38
Gävleborgs	».....	28	6.53	1	O.9O	27	8.49	1	O.64
Västernorrlands		38	10.03	1	I.I 2	37	12.76	2	1.94
Jämtlands		19	12.84	1	3-57	18	15 00	—	—
V ästerbottens		20	*3 89	—	—	20	16.95	1	3 33
Norrbottens		24	10.26	—	—	24	l6.00	1	I.OÖ
	Samtliga län	751	6-57 1	36	1.48	715	11 29 1	48	1.78

Behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

467

(len 1 juli 1910, fördelade länsvis.

\| xo.	11.	12.	13.	14.	15. \|	16.	17.	\| 18.	19.	20.	21.
tjänster	förde	1 a d e	e f t e	r olika s	koltyper.
Litt. B.	Litt. C.	Litt. D.	Litt. E.	Litt. F.	Litt. G.
Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I ^ av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tjänster.	Antal.	I % av samtliga tj änster.	Antal.	[ I % av samtliga ] tjänster.
5	5-4-3	1	10.00	I	8.33	14	II.97	5	135-	_	_
2	6.67	—	—	—	—	11	I3-25	8	l8.6o	—	—
3	6.00	—	—	—	—	11	8.80	3	6.52	—	—
1	1.85	7	4.76	—		—	—	19	24.05	—	—
1	3 8s	12	11.76	-		3	I500	14	22.95	7	20.59
1	4-55	4	6.06	—	—	3	15-00	18	36.00	13	26.53
1	3-33	11	II. II	—	—	2	5.88	27	29-35	4	I6.67
—	—	1	33-33	—	—	1	1.69	3	11.54	—	—
2	5-2Ö	3	8.82	—	—	5	9.09	10	47.62	—	—
4	3.28	—	—	3	I6.67	31	1649	13	26.00	1	O O ö •/-I
4	z.22	—	—	—	—	12	OO	6	IO.17	—	—
—	—	6	16.67	—	—	7	19.44	3	20.00	1	0 0 in N
1	2.17	23	18.70	—	—	2	10.53	4	20.OO	5	45-45
i 2	5-00	26	12.62	1	33-33	—	—	9	17.31	6	23.08
1	313	12	6.98	1	II.II	3	9.68	6	IO.00	2	33-33
1	2.50	7	7-oo	—	—	1	7.14	39	28.89	17	25.00
3	2.73	—	—	—	—	13	9 35	10	27.78	1	50.00
2	4-55	2	22.22	—	—	16	>4- 55	11	28.95	1	100.00
3	2.08	—	—	—	—	9	11.39	12	>7-39		—
1	1.22	6	7.89	—	—	7	13-7*	13	21.67	—	—
4	417	3	5-77	1	14.29	7	13-21	20	31 75	1	20.00
1	2.38	1	12.50	6	(7-14	9	2903	—	—	2	33-33 ''
2	3 85	—	—	—	—	8	22.86	8	53 33	1	3.3-33
2	3-7°	1	20.00	1	20.00	12	23 53	6	3158	1	16 67 ''
47	3.07	126	971	14	Q O.I4	187	II 29	266	23.19	63	24.71

Kap. XV. Kostnadsberäkning.

Flera av de förslag i fråga om folkskoleseminariernas organisation
och arbetssätt, som kommittén i det föregående framställt, äro givetvis av
den natur, att för deras genomförande erfordras ökning av de för närvarande
under åttonde huvudtiteln till seminarierna utgående anslagen.
Detta gäller dels det av kommittén förordade arbetssättet vid seminarierna,
som i fråga om flera seminarier kommer att erfordra höjning av anslagen
till undervisningsmateriell och förbrukningsartiklar samt utvidgade undervisningslokaler,
dels vissa föreslagna åtgärder för förbättrande av elevernas
hälsovård och ekonomiska förhållanden, dels förslagen i fråga om
antalet lärarkrafter vid seminarierna och lärarnas avlöning, dels ock föreslagna
åtgärder för tillgodoseende av behovet av lärarkrafter för folkskolorna.

Vad först angår behovet av undervisningsmateriell och förbrukningsartiklar
samt av förbättrade undervisningslokaler, är detta mycket olika
vid olika seminarier. Vissa av dem hava redan för detta ändamål fått
sig beviljade anslag, som satt dem i stånd att på önskvärt sätt tillgodose
behoven, och äga fullt tillfredsställande undervisningslokaler. Andra seminarier
däremot äro ytterst svagt utrustade med undervisningsmateriell
och uppbära anslag, som tydligen icke äro för behovet tillräckliga, liksom
vissa seminariers lärohus äro mindre tillfredsställande. Det är under sådana
förhållanden icke möjligt att lämna någon översikt av huru stor
ökning i hittills för ifrågavarande ändamål utgående anslag som kan bliva
erforderlig eller vilka förbättringar i fråga om seminariebyggnader kunna
vara av nöden. Hädanefter som hittills får det bero på prövning i varje
särskilt fall efter framställning av vederbörande, vilka belopp kunna finnas
erforderliga för tillgodoseende av de anslagsbehov, som ett förbättrat arbetssätt
vid seminarierna kommer att göra behövlio-a.

O O

Kostnadsberäkning.

469

Lika litet kan ett överslag nu göras av de kostnader, vilka bliva
förenade med genomförandet av åtgärder för tillgodoseende av folkskolans
lärarbehov.

Såsom kommittén upprepade gånger betonat, äro de utredningar,
som med stöd av nu tillgängligt material i detta hänseende kunnat åstadkommas,
icke av den natur, att man på dem skulle kunna grunda en
tillförlitligare kostnadsberäkning för någon följd av år. För utförande av
en sådan beräkning skulle bland annat erfordras utredningar rörande
kostnader för erforderliga tomtområden och lärohus, vilka icke kunna utföras
annat än för varje särskilt fall.

De med kommitténs förslag förbundna kostnader, vilka för närvarande
kunna närmare beräknas, äro sålunda de, som skulle erfordras dels
för genomförande av förstärkningen av seminariernas lärarpersonal och av
den föreslagna löneförbättringen, dels för förbättring av elevernas ekonomiska
förhållanden.

Till belysning av dessa kostnaders omfattning lämnar kommittén i
det följande en översikt av seminariernas lönestat,

dels för den nuvarande lärarpersonalen enligt nu gällande avlöningsbestämmelser,

dels för samma lärarpersonal enligt de av kommittén föreslagna avlöning
sbestämmelserna,

dels för den av kommittén föreslagna förstärkta lärarpersonalen i enlighet
med sistnämnda bestämmelser.

Vid beräkningen av lönestaten enligt nu gällande avlöningsbestämmelser
har hänsyn tagits till de under år 1911 i tjänst varande lärarna,
vilka upptagits med dem på grund av tjänstålder tillkommande avlöningsbelopp;
för vakanta tjänster har beräknats ordinarie avlöning i första
lönegraden.

Vid beräkning av lönestaten för samma lärarpersonal enligt de av
kommittén föreslagna bestämmelserna har fördelningen av manliga lärare
efter civilstånd skett i enlighet med de uppgifter rörande den år 1911
befintliga lärarpersonalen, som kunnat anskaffas.

Vid beräkning av lönestaten för den förstärkta lärarpersonalen i enlighet
med kommitténs förslag hava vid de kvinnliga seminarierna upp -

470

Kostnadsberäkning.

tagits 2 manliga och 3 kvinnliga ämneslärare; vid de manliga seminarierna
hava alla 5 ämneslärarna upptagits såsom manliga. Av lärarna vid övningsskolan
hava vid varje manligt seminarium upptagits 3 manliga och 1
kvinnlig och vid varje kvinnligt seminarium 1 manlig och 3 kvinnliga.
För föreslagna nyinrättade tjänster har beräknats ordinarie avlöning
i första lönegraden, och hava sagda tjänster fördelats på gifta och ogifta
i samma proportion, som år 1911 förefanns mellan dessa båda kategorier.

Folkskoleseminariernas lönestat för år 1911 enligt nu gällande lönesatser.

	Lön och tjänst-görings-pängar.	Ålders -tillägg.	Över- timmar.	Summa.
15 rektorer ........................	75,000	8,000		83,000
49 manliga adjunkter....................	147,000	39,000	—	180,000
13 kvinnliga » ..................	27,300	10,000	—	37.300
9 manliga teckningslärare.................	9,000	1,400	700	11,100
6 kvinnliga » ................	6,000	1,400	1,900	9,300
10 manliga musiklärare...................	14,000	2,200	5,200	21,400
5 kvinnliga > .....:.............	7,000	1,400	3,500	11,900
9 manliga gymnastiklärare.................	8,100	2,000	1,300	11,400
6 kvinnliga > .................	5,400	400	850	0,650
14 manliga lärare i trädgårdsskötsel (12 å 1,200, 2 å 400) . . .	15,200			15,200
1 kvinnlig > .............	1,200	—	—	1,200
9 manliga slöjdlärare.................	9,900	O o ''''Jl	1,050	11,350
5 kvinnliga » ...................	5,000	er — o	280	0,080
1 kvinnlig lärare i husligt arbete..............	1,300		—	1,300
3 kvinnliga lärare i hushållsgöromål (1 ä 400, 1 ä 700, 1 ä 1,500)	2,6i >0		—	2,(100
20 manliga lärare i övningsskola..............	40,000	8,100	—	48.100
3 » » ..............	6,300	1,500	_ 1	7,800
13 kvinnliga » ..............	22,100	3,900	— 1	20,000
2 » » ....	3,600	500	—	4,100
Samma	400.000;	81,000	14,780	501,780

Kostnadsberäkning. 471

Folkskoleseminariernas lönestat för år 1911 enligt kommitténs förslag.

		Lön och tjänst-görings-pängar.	Ålders- tillägg.	Summa.
Rektorer:	11 manliga gifta..........	66,000	3,000	69,000
	4 > ogifta ..........	20,000	500	20,500
Adjunkter:	35 » gifta..........	140,000	36,000	176,000
	14 » ogifta..........	44,800	3,000	47,S00
	13 kvinnliga............	33,800	10,000	43.S00
Teckningslärare:	4 manliga gifta..........	6,240	600	6,840
	5 » ogifta..........	6,500	1,200	7,700
	6 kvinnliga............	7,020	2,000	9,020
Musiklärare:	9 manliga gifta..........	29,160	3,200	32,360
	1 > ogift..........	2,700	—	2,700
	5 kvinnliga............	12,150	2,000	14,150
Gymnastiklärare:	5 manliga gifta..........	15,600	2,400	18.000
	4 > ogifta..........	10,400	400	10,800
	6 kvinnliga............	14,040	600	14,640
Lärare i trädgårdsskötsel:	11 manliga gifta..........	18,700	4,400	23,100
	3 > ogifta..........	4,500	600	5.100
	1 kvinnlig.............	1,400	—	1,400
Slöjdlärare:	5 manliga gifta..........	13,200	2,000	15,200
	4 > ogifta..........	8,800	200	9,000
	5 kvinnliga............	7,200	2,000	9,200
Lärare i husligt arbete:	1 » ............	2,430	200	2,630
D:o i hushållsgöromål:	3 > ............	5,130	—	5,130
Lärare i övningsskolan:	14 manliga gifta..........	37,800	11,200	49,000
	9 > ogifta..........	20,700	1,600	22,300
	15 kvinnliga............	30,000	10,800	40.800
	Summa	558,270	97,900	656,170

Anm. 1. För ämneslärarc vid seminarierna i Stockholm och Göteborg tillkomma ortstillägg ungefär
motsvarande de i dessa städer till ämneslärarna vid de allmänna läroverken utgående kommunala
hyresbidragen. För övningslärarc och övniugsskollärare vid seminarierna i Stockholm
och Göteborg och för samtliga lärare vid seminarierna i Umeå och Luleå tillkomma ortstilllägg
med 200 kronor för kvinnlig lärare och manlig ogift lärare samt 300 kronor för manlig
gift lärare.

Anm. 2. För lärare i trädgårdsskötsel vid seminarier med större trädgårdar kunna tillkomma lönetillägg
med 300 kronor.

472

Kostnadsberäkning.

Folkskoleseminariernas lönestat för år 1911 med förstärkning av lärarpersonalen

i enlighet med kommitténs förslag.

		Lön och tjänst-göri ngs-pängar.	Ålders- tillägg.	Summa.
Rektorer:	11 manliga gifta.........	66,000	3,000	69,000
	4 > > .........	20,000	500	20,500
Biträdande föreståndarinnor	6 arvode ä 300 ..........	M 1,800	—	1,800
Adjunkter:	40 manliga gifta.........	160,000	36,000	196,000
	17 » ogifta.........	54,400	3,000	57,400
	18 kvinnliga...........	46,800	10,000	56,800
Teckningslärarc:	4 manliga gifta.........	6,240	600	6,840
	5 > ogifta.........	6,500	1,200	7,700
	6 kvinnliga...........	7,020	2,000	9,020
Musiklärare:	9 manliga gifta .........	29,160	3,200	32,360
	1 > ogift.........	2,700	—	2,700
	5 kvinnliga...........	12,150	2,000	14,150
Gymnastiklärare:	5 manliga gifta.........	15,600	2,400	18 000
	4 » ogifta.........	10,400	400	10,800
	6 kvinnliga...........	14,010	600	14,640
Lärare i trädgårdsskötsel:	11 manliga gifta.........	18,700	4,400	23,100
	3 » ogifta.........	4,500	600	5,100
	1 kvinnlig............	1,400	—	1,400
Slöjdlärare:	5 manliga gifta.........	13,200	2,000	15.200
	4 » ogifta.........	8,800	200	9,000
	5 kvinnliga...........	7,200	2,000	9,200
Lärare i husligt arbete:	1 > ...........	2,430	200	2,630
D:o i hushållsgöromål:	5 » ...........	8,550	—	8,550
Lärare i övningsskolan:	20 manliga gifta.........	54,000	11,200	65,200
	13 > ogifta.........	29,900	1,600	31,500
	27 kvinnliga...........	54,000	10,800	64,800
Timlärare:	9 manliga ogifta ä 2,300 .....	20,700	—	20,700
	6 kvinnliga ä 1,900 .......	11.400	—	11400
	Summa	687,590	97,900	785,490

*) Arvode.

Kostnadsberäkning.

•473

Till »stipendier för seminarieelever» är å riksstatens åttonde huvudtitel
för år 1911 uppfört ett anslag å 93,750 kronor. För en ökning av
de till seminarieeleverna utgående stipendiebeloppen i enlighet med kommitténs
förslag (Band 1 sid. 307.) skulle erfordrats eu ökning av ifrågavarande
anslag med 190,340 kronor till 284,090 kronor.

60—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Kap. XVI. Särskilda yttranden.

1. Av Harald Dahlgren.

De av kommittén föreslagna lärokurserna synas mig i det hela icke
sträcka sig utöver vad man av en nutida folkskollärare med skäl kan
fordra i fråga om bildning och kunskaper och vad han för sin läraruppgift
behöver. Jag delar ock med kommitténs övriga ledamöter den åsikten,
att en förlängning av utbildningstiden är eu åtgärd, som icke bör vidtagas,
därest den icke visar sig oundgängligen nödvändig, och jag inser,
att särskilt ekonomiska hänsyn nu skulle hava gjort det mindre lämpligt att
i enlighet med från flera håll hörda yrkanden föreslå seminariekursens
utsträckning från fyrårig till femårig. Den utveckling i organisatoriskt
avseende, som vårt undervisningsväsen befinner sig i och som måhända i
en icke avlägsen framtid kan leda till seminarieutbildningens byggande
på andra förutsättningar än de nu befintliga, är ock eu omständighet, som
i detta avseende manar till en viss försiktighet.

Men jag kan ej underlåta att uttala en betänksamhet, varåt jag inom
kommittén givit uttryck, i fråga om möjligheterna för de seminarieelever,
vilka utan förut erhållen något vidsträcktare skolundervisning vinna inträde
i seminariet, att på det sätt och med den behållning, som kommittén
åsyftat, under en lärotid av endast fyra år tillägna sig det rika innehåll,
som undervisningsplanen erbjuder. Det är särskilt i fråga om genomförandet
i väsentligare omfattning av det fruktbärande och personligt utvecklande
arbetssätt, vilket kommittén med all rätt förordat, som utsikterna
förefalla mig väl ogynnsamma, och det synes mig därför icke osannolikt,
att erfarenheten kan komma att ådagalägga svårigheten av att på den
ifrågavarande tiden, utan att för eu del av eleverna faran av överansträngning
inträder, nå det åsyftade och önskliga bildningsmålet.

Särskilda yttranden.

475

Jag hyser emellertid den tillförsikten, att nämnda svårighet skall bliva
allt mindre, i samma män tillfällena till erhållande av eu utöver omfånget
för den egentliga folkskolans verksamhet utsträckt undervisning ökas, särskilt
i samma mån den högre folkskolan och den kommunala mellanskolan
utvecklas och bliva mera allmänna.

Att seminariernas lärokurs företer eu stor och brokig mångfald av
olika kunskaps- och övningsämnen ligger i bildningsuppgiftens natur. Det
är att beklaga men knappast att ändra. De två nya ämnen, som av kommittén
upptagits i läroplanen, främmande språk och ekonomilära, synas
mig båda äga en så hög grad av betydelse och berättigande, att det icke
bör kunna bliva fråga om någotdera ämnets avlägsnande. Men då utbildningstiden
är så kort, som den är, och blir så hårt tagen i anspråk för
studiearbetet, som den helt visst måste bliva, tror jag, att det hade varit
välbetänkt, om ekonomilärans kurs något mera begränsats. De invändningar,
som även i övrigt från pedagogisk synpunkt äro att framställa
mot denna kurs, sådan den i kommitténs förslag föreligger, skulle därmed
ock till det väsentliga kunnat förebyggas.

Det bör beaktas, att kommitténs strävan att åt undervisningen i seminarium
och folkskola giva eu praktisk riktning icke betecknas ensamt
eller ens huvudsakligen av detta läroämne. Allestädes, där så varit möjligt,
har kommittén i kursplanerna gjort anknytning till näringslivets och särskilt
jordbrukets förhållanden. Och vad undervisningen i folkskola och
fortsättningsskola angår, torde i fråga om kommitténs avsikter kunna
hänvisas till de principiella uttalanden, som gjorts i föreliggande betänkande
Band 1 sid. 10—15. Ekonomilärans införande har, enligt min uppfattning,
till huvudsakligt syfte att fullständiga och under enhetliga synpunkter
sammanfatta det innehåll av ekonomisk natur, som ingår i eller,
därest det ej upptagits i ekonomiläran, skulle hava ingått i en del andra
läroämnens kurser, att därvid hos de blivande folkskollärarna grundlägga
intresse för ekonomiska frågor samt giva dem eu översikt över vår folkhushållning:
och en inblick i samhällsförhållandenas ekonomiska sammanhang;.
Detta betydelsefulla och med de förhandenvarande tidsbehoven väl överensstämmande
syfte skulle, synes det mig, kunna vinnas, även om åt ämnets
kurs gåves mindre omfattning, än den i kommitténs förslag erhållit.

476

Särskilda yttranden.

2. Av Paul Hellström.

Kommittén har beträffande seminarielärarnas ställning så mycket
som möjligt sökt föreslå sådana bestämmelser, som varit ägnade att göra
dessa lärare jämställda med de allmänna läroverkens lärare. Och i den
mån kommittén redan i denna del av sitt betänkande haft anledning att
ingå på folkskollärarnas ställning har kommittén med hänsyn till allmänna
kompetensfordringar o. d. jämfört dessa med lärarna i kristendom vid de
allmänna läroverken. Denna kommitténs grundsats gillar jag och anser,
att emot dess tillämpning inga bindande skäl kunna anföras.

I två olika avseenden har kommittén emellertid på, såsom jag anser,
allt för svaga grunder föreslagit en avvikelse från den nämnda grundsatsen.

Det ena gäller den i mom. 3 av § 138 i kommitténs förslag till
Stadga för statens folkskoleseminarier intagna bestämmelsen rörande de
allmänna villkoren för sökandes behörighet till adjunkt stjänst. I gällande
stadga för de allmänna läroverken förekommer den bestämmelsen, att sökanden
skall vara »känd för hedrande vandel samt, därest tjänsten omfattar
undervisning i kristendom, bekänner sig till den rena evangeliska läran».
Kommittén har däremot föreslagit, att motsvarande bestämmelse skulle ha
följande lydelse: att sökanden »är känd för gudsfruktan och goda seder
samt, därest tjänsten omfattar ämnet kristendomskunskap, bekänner den
rena evangeliska läran».

Enligt min åsikt ligger det något ifrån religiös synpunkt mindre
tilltalande i kommitténs förslag i jämförelse med det i läroverksstadgan
använda uttrycket, som jag anser, att det varit riktigast att upptaga även
i den nya seminariestadgan. Med detta yrkande har jag icke åsyftat någon
förändring i de fordringar, som nu ställas på läraren. Men ordet »gudsfruktan»
har synts mig beteckna en inre sinnesförfattning, som, hur viktig
och önskvärd dess förhandenvaro ock är, icke kan göras till föremål
för officiell prövning och därför icke heller bör uppställas som ett behörighetsvillkor.
Ett vitsord om gudsfruktan torde väl aldrig hava avfordrats
någon sökande, och ett sådant vitsord skulle väl näppeligen kunna

Särskilda yttranden.

477

av officiell myndighet utfärdas. En stadgebestämmelse, som uppställer
gudsfruktan som behörighetsvillkor för tjänsteanställning, blir diirför lämnad
utan avseende både av de utnämnande myndigheterna och av de sökande.
Vid sådant förhållande synes det mig, som skulle dess kvarstående
snarast kunna leda till ett försvagande av den allvarliga innebörd, som
ordet gudsfruktan bör äga.

En persons vandel är däremot något, som kan intygas och som i
varje tjänstgöringsbetyg vitsordas. I stället för uttrycket »goda seder»
har jag önskat uttrycket »hedrande vandel», enär detta förekommer i det
för tjänstgöringsbetyg åt lärare vid de allmänna läroverken fastställda
formuläret. Den föreliggande punkten i seminariestadgan skulle härigenom
i sin helhet få lika lydelse som motsvarande bestämmelse i stadgan för de
allmänna läroverken.

Den andra punkten, i vilken kommittén gjort en enligt min åsikt
omotiverad avvikelse ifrån den ovan angivna grundsatsen, enligt vilken kommittén
velat jämställa folkskollärarna med kristendomslärarna vid de allmänna
läroverken, gäller de allmänna villkoren för inträde i fol/cskoleseminarium.

Kommittén har i denna fråga utgått därifrån, att då samtliga folkskollärare
äga skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, och staten
under nuvarande förhållanden ej har råd att lämna seminarieutbildning
åt andra än sådana, som enligt grundlagens bestämmelser äro behöriga
att erhålla lärarbefattning, med vilken följer undervisningsskyldighet i
ämnet kristendomskunskap, så bör i seminariet ej emottagas andra elever
än sådana, som fylla detta allmänna villkor.

Emot denna grundsats har jag ingen invändning att göra. Också
har kommittén genom sitt förslag till allmänna bestämmelser för kompetens
till lärarbefattning i kristendomskunskap vid seminariet för dylika
lärare föreslagit i stort sett samma kompetensvillkor som för kristendomslärarna
vid de allmänna läroverken eller att sökanden »bekänner den rena
evangeliska läran».

Men då det gäller inträde vid seminarium, har kommittén ansett
sig böra uppställa strängare villkor, nämligen att sökanden skall vara
»döpt medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmations -

478 Särskilda yttranden.

undervisning behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång».

Därigenom har kommittén fordrat något annat och mera av de
blivande folkskollärarna än av lärarna i kristendom vid de allmänna läroverken
och vid seminarierna. Ty, såsom under debatten om denna
fråga vid 1910 års riksdag påvisats, behöver bestämmelsen om att den
sökande skall »bekänna den rena evangeliska läran» numera icke innebära
någonting annat än, att han är kyrkoskriven i svensk församling eller att
han med andra ord är »medlem av svenska kyrkan».

Också uttalade sig riksdagens Andra kammare för denna sistnämnda
formulering, då frågan vid 1910 års riksdag var föremål för båda kamrarnas
behandling. Första kammaren godkände däremot för sin del den
formulering, som kommittén här gjort till sitt förslag.

De skäl, som i riksdagen anförts för den ena och den andra av
dessa båda uppfattningar, finnas utförligt meddelade i riksdagens tryckta
handlingar och hava även ganska utförligt blivit refererade i kommitténs
betänkande sid. 55—58, till vilka jag därför tillåter mig att hänvisa.
Till de många goda skäl, som där finnas angivna för den av Andra kammaren
omfattade ståndpunkten, ber jag att få foga ytterligare en synpunkt.

Den förnämsta olikheten emellan de båda förslagen är den, att Första
kammaren velat bibehålla doptvånget såsom inträdesvillkor under det
att detta tvång bortfaller med den av Andra kammaren godkända formuleringen
av ifrågavarande inträdesvillkor, ty såsom § 31 i kommitténs
stadgeförslag närmare utvisar, erfordras under alla omständigheter en så
pass omfattande kristendomskunskap, att den mer än väl täcker det kunskapsmått,
som konfirmationsundervisningen kan hava meddelat.

I praktiken kommer därför den bestämmelse, som Första kammaren
godkänt och kommittén upptagit, att endast leda därtill, att av två i övrigt
alldeles likställda inträdessökande, som båda på grund av religiösa
betänkligheter icke ansett sig beredda att, låta sig konfirmeras och sedan
gå till nattvarden, den ene skulle vinna inträde, därför att hans föräldrar
i hans späda barndom fört honom till dopet, under det att den andre i
samma situation skulle vägras inträde, därför att hans föräldrar, ehuru
de voro medlemmar av svenska kyrkan, på grund av sin religiösa över -

Särskilda yttranden.

479

tygelse icke ansett sig böra låta döpa sitt barn. Men att på detta sätt
låta en inträdessökande vid en statens läroanstalt bliva lidande för sina
föräldrars religiösa övertygelse synes allt för mycket överensstämma med
uppfattningen från en tid, då straffet för en försummelse eller ett brott
gick ut ej blott över den skyldige själv utan även över hans barn och
andra anhöriga.

På grund därav synes det mig rättvisast, att båda de här ifrågavarande
grupperna av inträdessökande, såväl de i barndomen döpta som de
icke döpta, med hänsyn till rätten att vinna inträde vid statens folkskoleseminarier
bliva fullt jämställda.

Och då denna jämställdhet kan vinnas med den av Andra kammaren
godkända formuleringen av det ifrågavarande villkoret, men däremot icke
kan vinnas med den av Första kammaren godkända och av kommittén upptagna
formuleringen och då den förra formuleringen av detta inträdesvillkor
dessutom är ägnad att jämställa de blivande folkskollärarna med
lärarna i kristendom vid de allmänna läroverken och seminarierna, så anser
jag, att folkundervisningskommittén bort hemställa, att den i nu gällande
seminariestadga förekommande bestämmelsen om rätt till inträde vid folkskoleseminarium
måtte ändras därhän, att villkoret »att hava begått Herrens
nattvard» utbytes mot villkoret »att vara medlem av svenska kyrkan».

3. Av Paul Hellström, E. J. Ljungberg och Hugo Tigerschiöld.

Onekligen har ett ingående studium av ett främmande levande språk
ett stort bildningsvärde och får ökad praktisk betydelse i samma mån
som förbindelserna mellan folken utvecklas. Kravet, att ett främmande
språk må införas även på folkskoleseminariets läroplan, bör därför icke
förvåna. Men skall detta studium få något verkligt bildningsvärde och
någon praktisk betydelse, måste studiet vara inträngande, i synnerhet om
det gäller ett så svårt språk som det tyska.

Hade det alltså, med hänsyn till kostnaderna, varit möjligt att göra
seminariekursen femårig i stället för såsom nu fyraårig, hade det uppenbarligen
varit lätt att bereda detta nvå ämne tillräckligt utrvmme på

480

Särskild;! yttranden.

läroplanen. Annorlunda blir det, då kursen är endast fyraårig. Här formligen
trängas ämnena. Att åt det främmande språket vinna mer utrymme,
än det som kommittén föreslagit, genom att minska på lärotiden för något
annat ämne är icke görligt. Särskilt hava vi därvid velat framhålla nödvändigheten
av den lärotid, som anvisats för det ävenledes nya ämnet
ekonomilära, vilket för seminarieeleverna måste anses hava en mycket
större betydelse även i bildningsavseende än ett främmande språk. Den
korta tid, som sålunda kunnat anvisas åt det främmande språket, medger
icke något ingående studium av detsamma utan endast ett mer eller
mindre ytligt tillägnande, som åtminstone vad mindre begåvade elever angår
synes mer ägnat att förvirra än att fördjupa serninariebildningen.
Under sådana förhållanden måste man vara betänksam, huruvida icke denna
tid kunde bättre användas genom att giva den åt de övriga ämnena på
läroplanen. Det är alltså icke så mycket mot det främmande språkets
upptagande på läroplanen vi ställa oss tveksamma som fastmera mot att
taga detta steg, då det icke är möjligt att göra det mer effektivt.

4. Av Paul Hellström och Hugo Tigerschiöld.

Kommittén har föreslagit, att students hittillsvarande rätt till inträde
utan prövning i seminariets fjärde klass skall bortfalla ocli att i stället
vid vissa seminarier skola upprättas särskilda ettåriga seminariekurser,
afsedda för studenter. Vid dessa seminariekurser skulle studenter emellertid
enligt kommitténs förslag icke äga rätt till inträde utan inträdesprövning.

Emot detta sistnämnda förslag anse vi oss böra anmäla vår reservation.

Även om i folkskollärarexamen uti ett eller annat ämne ingår en
mera omfattande kurs än i studentexamen, så anse vi det ifrån såväl
principiell som praktisk synpunkt olämpligt, att då en särskild lärarutbildningskurs
anordnas för studenter, denna kurs ifrån början skall blivaså
anordnad, att godkänd avgångsexamen till universitetet icke skall berättiga
till inträde vid folkskollärarkursen.

Enligt vår åsikt hade kommittén, då den föreslagit upprättandet av
särskild utbildningskurs för studenter, bort giva denna kortare seminarie -

Särskilda yttranden.

481

kurs en sådan organisation, att det för de i densamma intagna lärjungarna
beretts möjlighet att under kursens fortgång komplettera sina till äventyrs
allt för svaga kunskaper i ett eller annat ämne, som för folkskollärarkallets
utövande kan anses vara av väsentlig betydelse, i stället för att,
såsom kommittén gjort, hänvisa den unge studenten till att använda den
sommaren, som ligger emellan studentexamen och inträdet vid folkskollärarseminariet,
till studiearbete för studentexamens kompletterande. Denna
sommaren borde hellre få användas till en i de flesta fall endast allt för
välbehövlig vila efter det ofta enerverande arbete, som föregått studentexamen.

Vi anse därför, att den för studenter avsedda seminariekursen bör
givas en sådan organisation, att godkänd studentexamen berättigar till
inträde vid densamma utan någon särskild inträdesprövning.

5. Av L. J. Jansson och Hugo Tigerschiöld.

§ 86.

Kommittén har föreslagit, att vid lärarseminarium minst halva antalet
av adjunktsbefattningar skall bestridas af män, varav följer, att vid
sådant seminarium intill halva antalet av dessa befattningar kan bestridas
av kvinnor. Detta förslag kunna vi icke biträda. Vi finna det nämligen
mindre lämpligt, att manliga seminarieelever i en ålder af 17—26 år och
stundom mer skola undervisas av kvinnor. Hur specificerade kursplanerna
för de olika läroämnena än må vara, lämna de och böra de lämna
rum för den olika behandling av ämnet, som må bero på lärarens temperament
och uppfattning. Det lider sålunda intet tvivel, att samma ämne
kommer att behandlas olika, allt efter som det är eu manlig eller eu kvinnlig
lärare, som handhar undervisningen däri. Det synes oss riktigast, att
män därvid erhålla den uppfattning och behandling av ämnet, som kan
härröra därav, att läraren är en man.

Icke heller lär det bliva så lätt för kvinnliga seminarieadjunkter
att upprätthålla disciplinen bland manliga elever i denna ålder. Lyckas
det, lär det icke ske utan en viss överansträngning, beroende därpå, att

61—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

482

Särskilda yttranden.

lärarinnan för att upprätthålla respekten måste ständigt aktgiva på sig
själv. Man kan således med skäl förmoda, att de kvinnliga adjunkterna
vid lärarseminarierna bliva utnötta före pensionsåldern, vilken kommittén
emellertid föreslagit skola höjas från 55 till 60 år.

Härtill kommer jämväl en annan omständighet. Kommittén har
föreslagit, att seminarieeleverna skola komma i åtnjutande av en bättre
omvårdnad än hittills i fysiskt och moraliskt avseende, vilken omvårdnad
skall sträcka sig jämväl till deras ekonomiska och andra privata förhållanden;
och har kommittén med rätta framhållit, att de manliga seminarieelevernas
utbildningstid vid seminariet för dem »ofta är en andlig brytningstid,
hvarunder de ställas inför svårlösta spörsmål av flerfaldig art».
Vi hemställa, huruvida den omvårdnad, som de manliga seminarieeleverna
sålunda behöva och som kommittén avsett skall ägnas dem, bör anförtros
eller med någon utsikt till framgång kan anförtros åt kvinnor, helst omvårdnaden
icke sällan torde komma att beröra rent privata och för elevernas
manlighet känsliga förhållanden.

Då varje ämneslärare icke kan anses lämplig att tjänstgöra som
klassföreståndare, kan det redan nu stundom inträffa, att man finner anledning
gå utom ämneslärarnes krets vid valet av klassföreståndare. Det är
uppenbart, att då kvinnliga adjunkter vid lärarseminarier icke få utses
till klassföreståndare, kommitténs förslag, att intill hälften av adjunkterna
vid lärarseminarierna kan vara kvinnor, kommer att öka svårigheterna
att bland adjunkterna få tillräckligt antal lämpliga klassföreståndare.

6. Av Hedwig Sidner.

1. Rörande ämnet ekonomilära.

Ehuru i allo delande kommitténs uppfattning angående nyttan och
nödvändigheten av att, genom upptagande av ämnet ekonomilära på seminariernas
undervisningsplan, giva de blivande folkskollärarna de nödvändigaste
förutsättningar för ett rätt förstående av det ekonomiska livet, kan
jag icke biträda kommitténs förslag i de delar därav, som röra den före -

Särskilda yttranden.

483

slagna lärokursens omfattning och det för densamma anvisade antalet
lärotimmar.

Ekonomilärans betydelse såsom sammanförande till ett organiskt helt
de i den övriga undervisningen från olika synpunkter berörda företeelserna
inom det praktisk-ekonomiska livet i vårt land torde näppeligen kunna
överskattas. Men då dylika företeelser beröras inom de flesta av seminariets
övriga ämnen, såsom matematik, geografi, historia, biologi, kemi

o. s. v., och de ekonomiska synpunkterna enligt kommitténs förslag till
kursplan skola i alla de nämnda undervisningsämnena upptagas till behandling,
synes mig ekonomilärans egentliga uppgift böra vara att giva en
ordnande, sammanfattande och förklarande överblick av dessa företeelsers
inre sammanhang och dymedels bibringa en riktig uppfattning av vårt
lands ekonomiska liv i nutiden.

För att fylla nämnda uppgift är enligt mitt förmenande den föreslagna
kursen i vissa punkter onödigt omfattande. Så torde i viss mån
vara fallet med den del, som innehåller »allmän socialekonomi». Denna
kräver jämförelsevis stora förkunskaper och allmän mognad hos den studerande,
om framställningen skall lämna någon verklig behållning. I motiveringen
till kursplanen framhålles ock, att denna del av ämnet är
mycket svår och därför kräver jämförelsevis lång tid (43 t:r, därav 1 t:e
i veckan ett helt läsår och, till fördjupande av kursen, 7 t:r under det följande
året). Hur värdefull från allmänbildande synpunkt och för personer,
vilkas verksamhet ligger nära eller inom affärslivet, viktig den allmänna
socialekonomien obestridligen är, torde man nödgas ifrågasätta nödvändigheten
av att varje blivande folkskollärare och lärarinna genomgår en kurs
däruti, vilken om än icke på långt när lika omfattande, dock till sin läggning
närmar sig den grundläggande kurs, som Handelshögskolan meddelar
sina studerande. Helt annorlunda skulle denna framställning te sig, om
den vore ämnad för folkskollärare, som genom sin verksamhet uti exempelvis
ett större industricentrum redan fått blick för de många och svåra
spörsmålen på dylika arbetsområden och vilja under fortsatta studier göra
sig förtrogna med sådana.

Det behöver ingalunda innebära ett underskattande av vårt lands
modernäring att anse »beskrivande framställning av Sveriges näringsliv»,

484

Särskilda yttranden.

som beräknats kräva 72 t:r, allt för brett anlagd i de partier av densamma,
som omfatta den tekniska delen av jordbruksläran, boskapsskötseln
och mejerihushållningen. För de mellan 60 och 70 av seminarieeleverna,
som aldrig tagit befattning med och av vilka ett mycket stort antal icke
ens på nära håll åsett lantbruksarbete i någon form, kunna de många
detaljerna i de tekniska delarna knappast vara av något värde. De kunna
tvärtom befaras bidraga till att minska snarare än till att öka intresset för
de viktiga och lärorika allmänna synpunkter, som böra vara huvudsaken
även i den ifrågavarande beskrivande framställningen. För dem av
de blivande lärarna, som ämna söka sig plats uti en jordbruksbygd och
därför skulle vilja göra sig kompetenta till lärarbefattning i fortsättningsskola
inom dylik bygd, är nämnda kurs däremot näppeligen tillräcklig.
För den yrkeskännedom på lanthushållningens område, som nämnda lärare
behöva förskaffa sig, måste helt visst sörjas genom verksammare åtgärder
än den föreslagna kursen, och det vore knappast lyckligt, om denna, inskjuten
som den är i trängseln av seminariets många olika ämnen och
ställd utan samband med praktiskt arbete, skulle anses göra tillfyllest för
nämnda lärares behov av utbildning.

Då den föreslagna lärokursen i ekonomilära efter mitt förmenande
alltså icke torde i sin helhet kunna anses nödvändig eller ens lämplig för
flertalet seminarieelever, kunde ju kanske ifrågasättas, om ej ekonomiläran
bort hänföras till de ämnen, i fråga om vilka bortval, jämlikt § 9 av
stadgeförslaget, i vissa fall kan ske, såsom fallet är med främmande språk,
musik, m. fl. Detta vore dock, synes det mig, på grund av ämnets stora
betydelse såsom ett nödvändigt medel för bibringande av en rätt uppfattning
av vårt lands ekonomiska förhållanden ingalunda önskvärt.

Men då det ock å andra sidan måste anses som verklig misshushållning
med de ungas tid att ålägga alla seminarieeleverna att läsa hela den
föreslagna kursen, oavsett om de äga förutsättningar för att verkligen tillgodogöra
sig dess olika partier eller icke, anser jag, att lärokursen bör i
förutnämnda delar kunna förkortas och vissa partier av jämförelsevis
alltför svår eller av rent teknisk art böra dels anvisas som enskilt arbete
åt för ämnet särskilt intresserade elever, dels sparas till kurser för lärares
fortsatta utbildning.

Särskilda yttranden.

485

Med dylika till lämpligt omfång gjorda inskränkningar av lärokursen
bör ock den för dess obligatoriska del erforderliga tiden kunna inskränkas
med minst 1, sannolikt 2 t:r i veckan. Därigenom komine en välbehövlig
minskning i det väl stora antalet veckotimmar, varunder eleverna äro upptagna
av klassarbete å lärorummet, att vinnas till förmån för enskilt arbete
av teoretisk eller praktisk art, i överensstämmelse med § 13 av
stadgeförslaget.

Genom här ovan påvisade inskränkning av lärokursens innehall
skulle dessutom lättare vinnas möjlighet att förena ämnets olika grenar
på en lärarkraft och den i betänkandet framhållna svårigheten att erhålla
kompetenta lärare minskas.

2. I lönefrågan.

Kommittén har i sitt löneförslag hävdat principen, att lönesystemet
bör innehålla tre olika löneplan med jämförelsevis stor skillnad mellan det
första och andra och jämförelsevis liten skillnad mellan det andra och
tredje samt att lönegraderna böra vara flera för familjeförsörjare än för
icke familjeförsörjare.

Det hade varit önskvärt, att kommittén i sitt löneförslag genomfört
denna princip. Så har emellertid icke skett i fråga om antalet lönegrader.
I ett fall har visseidigcn för familjeförsörjare föreslagits större
antal lönegrader än för vissa icke familjeförsörjare inom samma kategori
av lärare, i det att för gifta manliga adjunkter föreslagits fyra, för kvinnliga
adjunkter tre lönetillägg. Men för övriga icke familjeförsörjare inom
nämnda kategori har däremot föreslagits samma antal lönegrader som för
familjeförsörjarna.

Det hade enligt mitt förmenande varit riktigast, att kommittén i
överensstämmelse med sin uttalade princip upptagit endast 3 lönetillägg
för de manliga icke familjeförsörjarna. Därigenom hade visserligen lönen
för de ogifta manliga adjunkterna kommit att i högsta lönegraden med
300 kr. understiga de nuvarande lönerna, men då dessa bestämts med
hänsyn till den manlige adjunktens förutsatta egenskap av familjeförsörjare,
förefinnes enligt mitt förmenande intet skäl att i de fall, då denna förut -

486

Särskilda yttranden.

sättning saknas, fasthålla vid nuvarande lönebelopp. Kommittén har emellertid
ansett sig böra föreslå ett 4:de lönetillägg om 300 kr. för de ogifte
manlige adjunkterna, men, såsom nyss nämnts, i fråga om de kvinnliga
inskränkt antalet till 3. Därigenom skall den skillnad, som förefinnes i
avlöningsförmånerna för manlig ogift och kvinnlig adjunkt, och som är
ämnad att markera skillnaden i den ogifte manlige och den kvinnliga
adjunktens levnadsbehov, ökas från 600 kr. under den förra delen av deras
tjänstgöringstid till 9()0 kr. under den senare delen därav.

Då det icke torde kunna uppvisas något giltigt skäl till antagandet,
att den ogifte manlige adjunktens levnadsbehov skulle tillväxa i högre
grad eller hans lärareduglighet med åren ökas hastigare än hans kvinnliga
arbetskamrats, synes mig den föreslagna skillnaden icke berättigad, utan
anser jag, att kommittén bort för även de kvinnliga adjunkterna föreslå
ett fjärde ålderstillägg av 300 kronor.

7. Av C. R. Sundell.

Vid förestående kommittébetänkande angående förnyade bestämmelser
rörande folkskoleseminarierna i riket får jag härmed tillkännagiva
min från flertalets avvikande mening i några punkter.

Allra först får jag betona, att min ställning i kommittén sedan början
av år 1909, enligt vilken jag med nådigt medgivande varit befriad
från behandlingen i kommittén av frågor, som icke röra kristendomsundervisningen,
hänvisar mig till begränsning inom det så begränsade
området, och får jag, vad detsamma beträffar, göra följande erinringar:

1. Angående den åt kristendomsundervisningen anvisade tiden.

Jag anser densamma vara för knappt tillmätt med hänsyn till de
för ämnet uppställda lärokurserna och de i kursplanen angivna riktlinjerna
för studiet därav. Ytterst beror detta på att kommittén gjort försöket (jfr
Band I, s. 49) att så väsentligt, som skett, utvidga de särskilda ämnenas
kurser utan att utvidga seminariekursen med ett femte läsår. Då därtill
tvenne nya läroämnen införts med ett ej obetydligt utrymme på timpla -

Särskilda yttranden.

487

nen samt flera av de förut befintliga ämnena måst erhålla ett vidgat utrymme,
har kristendomsämnet, liksom flera av seminariets huvudämnen,
trängts tillbaka på ett sätt, som måste göra det önskade undervisningsresultatet
alltför tvivelaktigt.

Visserligen har kommittén sökt en hjälp i detta trångmål genom
uppställande av förhöjda inträdesfordringar i detta ämne liksom i flera andra,
men min mening är, att kommittén därvid hyser alltför höga tankar om
såväl de kunskaper och den mognad, vilka vore en frukt av undervisningen
i folkskolan, som om de självstudier, genom vilka de i alla fall bristande
kunskaperna skulle förvärvas. Så mycket mer som detta kunskapsmått
skulle vara en grund, på vilken seminariet utan tillfälle till egentlig
förstärkning finge bygga vidare medelst ett för eleverna i väsentliga delar
nytt studiesätt.

Men om det nämnda försöket att behålla en fyraårig kurs nu av
flera skäl ej kan undvikas, har jag inom kommittén yrkat på åtminstone
ytterligare en (1), till fjärde klassen förlagd veckotimme, och vidhåller
jag detta yrkande under den, såsom mig synes, tillräckliga hänvisningen
till lärokursens omfattning.1)

2. Angående bestämmelsen om konfirmationsberättigande i stället för
nattvardsbegående såsom villkor för inträde i seminarium.

1 överensstämmelse med min inledande anmärkning här ovan anser
jag mig hava rätt att beröra denna punkt, enär densamma, om den än
icke direkt angår kristendomsundervisningen vid seminariet, dock på ett
intimt sätt berör kristendomsundervisningen vid folkskolorna, vilken även
ligger inom området för kommitténs beaktande och förslag.

Jag delar härvid den av det i kommittébetänkandet åberopade tillfälliga
utskottet vid 1910 års riksdag uttalade meningen, att något stadgande
i detta avseende är nödvändigt såsom en garanti för uppfyllelsen
av regeringsformens stadgande (§ 28) även beträffande lärarbefattningar
vid folkskolan, men jag delar icke dess uppfattning, att den i nuvarande

J) Detta yrkande avser även timplanerna för de föreslagna ett- och treåriga seminariekurserna.

488

Särskilda yttranden.

stadga (§ 32) förekommande bestämmelsen lämpligen kan ersättas med en
fordran, att den inträdessökande bör vara »medlem av svenska kyrkan».
Om den sakliga åtskillnaden mellan innebörden av detta'' uttryck och regeringsformens
uttryck: »bekänna den rena evangeliska läran» anhåller jag
att få anföra ett af hofrättsassessorn m. in. K. J. Ekman den 11 december
1907 avgivet yttrande av följande lydelse:

»Det i Regeringsformens § 28 förekommande uttrycket:
''bekänna den rena evangeliska läran’ är väl, juridiskt sett, såtillvida
likbetydande med uttrycket: ''tillhöra den evangelisk-lutherska
kyrkan’, att varje svensk undersåte, som bekänner den rena evangeliska
läran, räknas tillhöra den svenska evangelisk-lutherska
kyrkan. Men uttrycken täcka varandra likväl icke, ej ens juridiskt
sett, enär till svenska evangelisk-lutherska kyrkan i vissa
fall räknas även främmande trosbekännare. Före år 1860 var så
icke fallet. Men sedan genom kungl. förordningen den 23 oktober
1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar
för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, de straffbestämmelser
— med undantag av ämbetets förlust för präst —,
vilka dittills varit stadgade för den, som afföll från den rena
evangeliska läran, blivit upphävda, har man, även juridiskt sett,
att räkna med den möjligheten, att jämväl främmande trosbekännare
kunna tillhöra svenska kyrkan. Något tvång för den,
som omfattat främmande lära, att utträda ur svenska kyrkan
existerar nämligen ep I kungl. förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning den 31 oktober
1873 § 3 stadgas allenast: ''har medlem av svenska kyrkan omfattat
främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda,
give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden’ etc. Då det
sålunda beror på den främmande trosbekännaren själv, huruvida
han vill ur svenska kyrkan utträda eller ej, kan omöjligen den
uppfattningen, ens ur juridisk synpunkt, göras gällande, att var
och en, som rättsligen tillhör svenska kyrkan, även skulle i rättsligt
avseende räknas vara av ''den rena evangeliska läran’. Ett
utbytande av uttrycket ''bekänna den rena evangeliska läran’ mot

Särskilda yttranden.

489

uttrycket: ''tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan’ innebär sålunda,
juridiskt sett, en ändring i sak.»

Kommittén har också icke följt det nämnda utskottets flertal. A
ett tidigare skede har densamma uppställt såsom villkor för inträde i seminariet
att vara inom svenska kyrkan konfirmerad men slutligen utbytt
detta mot fordran att inträdessökande bör vara döpt medlem av svenska
kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats
berättigad till konfirmation och nattvardsgång.

Jag anser ej den i nuvarande seminariestadga befintliga bestämmelsen
om begående av H. H. nattvard vara alltför sträng, då det gäller blivande
lärare i kristendomskunskap i folkskolan. Den är helt enkelt uttrycket
för vår folkkyrkas åsikt om en full evangelisk bekännelse i noggrann
överensstämmelse med skriftens utsago i Korintierbr. 11:26.

Att kyrkan ej med denna fordran kan vinna någon garanti för det
inre sinnelaget, är sannt, men därifrån och till ett uppgivande av samma
fordran själv är inför ett opartiskt tänkande ett långt steg. Därmed skulle
ock lämnas ett obestritt utrymme såväl för den religiösa likgiltigheten som
för den subjektivitet, vilken ofta kläder sig i samvetsbetänkligheternas
mantel. En eftergift för denna subjektivitet är farlig och erbjuder ingen
rationell hållpunkt: man från träder först själva nattvardsbegåendet, sedan
konfirmationen, snart ock plikten att deltaga i konfirmationsundervisningen
och har då banat väg till bekännelsélöshetens ståndpunkt under den missvisande
signaturen: »ledamotskap av svenska kyrkan». Jag tror ej, att
vårt svenska folk vill en sådan regress beträffande de personer, vilka skola
vara deras barns undervisare i kristlig lära och kyrklig åskådning, och
känner mig därför förpliktad att uttala en allvarsam gensaga mot den
föreslagna förändringen. r)

3. Beträffande den föreslagna förändringen av § 15 i nu gällande

seminariestadga.

I nämnda paragraf stadgas, att lärare i kunskapsämne vid seminarium
och vid övningsskolan bör bekänna sig till den rena evangeliska läran,

x) Det här sagda avser även inträde i de föreslagna ett- och treåriga seminariekurserna.

62—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

490

Särskilda yttranden.

• men enligt kommitténs förslag skulle detta villkor nu begränsas till de fall,
där tjänsten omfattar ämnet kristendomskunskap. Jag gillar kommitténs
förslag, att undervisning i kristendomskunskap anförtros endast åt lärare,
som sökt sådan befattning och uppfyllt därför stadgad särskild kompetens,
samt att övriga ämneslärare fritagas från detta villkor. Men däremot anser
jag detta villkor fortfarande böra gälla övningsskollärare såsom kristendomslärare
i skola, som motsvarar folkskola, och detta så mycket mer som
stadgeförslagets § 161 i visst undantagsfall bereder möjlighet för utnämning
till sådan plats av person, som icke fullgjort alla för behörighet till
tjänsten föreskrivna villkor.

I sammanhang härmed anser jag, att villkoret av bekännelse till den
rena evangeliska läran bör ingå bland villkoren för behörighet till rektorstjänst,
även i det fall, att rektor såsom ämneslärare bestrider undervisning
i annat läroämne än kristendomskunskap. Rektor har nämligen beträffande
seminariets alla undervisningsgrenar och således även med avseende på
kristendomsundervisningen den ledande, övervakande och bedömande uppgiften
(stadgeförslaget §§ 106—108), att han väl må anses vara — om
än indirekt — ansvarig även för kristendomsundervisningens vederbörliga
och rätta bedrivande, och måste det därför vara uteslutet, att till rektor
vid seminarium skulle kunna förordnas person av främmande trosbekännelse.

8. Av Hugo Tigerschiöld.

I nu gällande seminariestadga finnes en föreskrift (§21 mom. 3),
som avser att icke obetingat medgiva kvinnlig adjunkt att efter ingånget
äktenskap kvarstå i tjänsten.

Någon motsvarande föreskrift har kommittén icke föreslagit, till följd
varav något hinder icke skulle möta för kvinnlig adjunkt att efter ingånget
äktenskap kvarstanna i tjänsten. Detta kan jag icke finna lämpligt i
synnerhet icke beträffande kvinnliga adjunkter vid de manliga seminarierna,
vid vilka enligt kommitténs förslag kvinnliga adjunkter skulle få
anställas till visst antal. Man må dock besinna, att eleverna äro unga

Särskilda yttranden.

491

män i en ålder av 17—26 år. Fall har dessutom redan inträffat, att
kvinnlig adjunkt vid lärarinneseminarium ingått äktenskap med lärare vid
samma seminarium. Sådana fall kunna tänkas oftare förekomma, om enligt
kommitténs förslag även vid lärarseminarierna kunna anställas kvinnliga
adjunkter.

)

BIHANG

Anförande till statsrådsprotokollet angående kommitténs uppdrag.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Tians Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 juli 1906.

Närvarande:

Föredragande departementschefen, statsrådet Hammarskjöld yttrade:

»Redan länge har frågan om eu förbättrad utbildning av folkskolans lärare
och lärarinnor varit föremål för uppmärksamhet hos såväl folkskolans egna målsmän
som hos den för folkbildningen intresserade allmänheten.

Åtskilliga underdåniga framställningar berörande omförmälda fråga föreligga
också för närvarande till Eders Kungl. Maj:ts prövning; och anhåller jag i underdånighet
att nu få i korthet redogöra för dessa framställningars innehåll.

Uti en den 5 januari 1906 dagtecknad petition bär centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening, å denna förenings vägnar, dels utförligt utvecklat
de inom föreningen omfattade önskemålen beträffande seminariernas bildningsmål,
organisation, läroplaner m. m., dels ock anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i
nåder snarast möjligt vidtaga åtgärder för en ombildning av rikets folkskoleseminarier
ävensom, i den mån förhållandena sådant medgåve, bringa de av centralstyrelsen uttalade
önskemålen till förverkligande.

Härjämte har föreningen Svenska folkskolans vänners förvaltningsråd uti
underdånig skrivelse den 28 februari 1906 anhållit, att Eders Kungl. Maj:t vid en
blivande seminariereform täcktes fästa avseende vid vissa av förvaltningsrådet uttalade
önskemål i fråga om kristendomsundervisningens anordnande vid seminarierna.

Vidare hava Oskar Eklund, J. Byström m. fl. enligt uppdrag av den i februari
1905 i Stockholm hållna, av ombud från de skilda nykterhetssällskapen i Sverige
bestående fjärde förbudskongressen i underdånighet anhållit, att Eders Kungl. Maj:t

496

Biliang.

täcktes snarast möjligt föranstalta om en effektiv undervisning i alkohologi samt för
sådant ändamål föreskriva kunskap i alkohologi såsom ett nödvändigt villkor för
läraranställning vid folkskola ävensom vidtaga kraftiga åtgärder för att de vid de offentliga
skolorna redan anställda lärarna måtte bliva kompetenta att undervisa i alkohologi.

Uti en av åtskilliga lärare i musik och sång vid folkskoleseminarier i riket
i april 1905 gjord underdånig ansökning, över vilken infordrade underdåniga utlåtanden
avgivits dels av Stockholms stads konsistorium, efter vederbörande seminarierektors
hörande, dels ock av musikaliska akademien, som inhämtat sin läroverksstyrelses
yttrande, har framställts förslag om vissa ändringar av § 14, § 19 mom. 1 b
och § 36 i nådiga stadgan för folkskoleseminarierna i riket. I anledning av denna
framställning har Fredrika Bremer-förbundets styrelse sedermera inkommit med en
underdånig ansökning i ämnet.

Ytterligare hava lärare och lärarinnor i nyssnämnda övningsämnen vid vissa
folkskoleseminarier uti eu den 3 september 1905 dagtecknad underdånig skrivelse
anhållit om vidtagande av åtgärder för anställande av en inspektör i musik och sång
vid folkskoleseminarierna, över vilken framställning vederbörande domkapitel samt
Stockholms stads konsistorium etter seminarierektorernas hörande i underdånighet
yttrat sig, varefter musikaliska akademien, som jämväl härom inhämtat sin läroverksstyrelses
yttrande, avgivit infordrat underdånigt utlåtande i ärendet.

Samtliga de av mig nu omnämnda framställningarna, vilka avse iner eller
mindre väsentliga ändringar i fråga om seminarieundervisningen, synas mig böra
göras till föremål för slutlig prövning i ett sammanhang. Enär framställningarnas
olika syften emellertid otvetydigt ådagalägga behovet av en omfattande utredning
rörande seminarieundervisningeus anordnande, men de tillgängliga arbetskrafterna
inom ecklesiastikdepartementet ej kunna anlitas för en sådan utredning, anser jag,
med särskild hänsyn till önskvärdheten av utredningens skyndsamma verkställande,
att densamma bör uppdragas åt en kommitté.

Till denna kommitté torde därjämte höra, för att tagas i övervägande vid
anställandet av kommitténs utredning, överlämnas dels ett år 1900 uppgjort förslag
till kurser i naturkunnighet vid folkskoleseminarierna jämte yttranden, som däröver
avgivits av vederbörande domkapitel och Stockholms stads konsistorium, dels överstyrelsens
för rikets allmänna läroverk uti underdånig skrivelse den 6 mars 1906
framställda förslag angående den kompetens, avlagd realskoleexamen bör medföra,
för så vitt samma förslag avser, att nämnda examen skulle berättiga till inträde vid
folkskoleseminariernas andra klass, ävensom de av vederbörande domkapitel och
Stockholms stads konsistorium över förslaget avgivna underdåniga utlåtanden, dels
den av riksdagen i skrivelse den 21 april 1906 gjorda hemställan, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte, att undervisningen i hälsolära vid våra offentliga
skolor måtte bliva bättre tillgodosedd än hittills varit fallet, dels och eu av
läraren vid Göteborgs folkskolor, musikläraren C. O. Holmberg i underdånig skrivelse

497

Anförande till statsrådsprotokollet angående kommitténs uppdrag.

den 30 december 1905 gjord framställning rörande sångundervisningen vid svenska
skolor, i vad framställningen avser vidtagande av åtgärder till åstadkommande av
större enhet i skolsångsundervisningen i allmänhet, jämte de yttranden, som över
framställningen avgivits av musikaliska akademien och dess läroverksstyrelse samt
av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

Slutligen anser jag, att kommittén vid fullgörandet av sitt uppdrag hör taga
under övervägande, huruvida i avseende på folkundervisningen må kunna tagas hänsyn
till riksdagens skrivelse den 13 maj 1904 angående skydd för vårt lands natur
och naturminnesmärken jämte däröver av vetenskapsakademien avgivet utlåtande;
viljande jag erinra därom, att nådiga kungörelsen den 2 mars 1906 angående undervisningsplan
för realskolan i de metodiska anvisningarna rörande biologi, punkten 6,
innehåller bestämmelse därom, att vid lämpliga tillfällen bör framhållas betydelsen
av skydd för vårt lands natur och naturföremål.

På grund av det nu anförda och då för bedömande av vad som hör göras för
att bereda folkskollärare och folkskollärarinnor lämplig utbildning även torde böra
komma under omprövning frågan, huruvida en ändring i riktlinjerna för folkskolans
utveckling är behövlig, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt eu
kommitté att efter verkställd granskning av gällande bestämmelser rörande organisationen
av och planen för folkskoleseminarierna i riket ävensom av övriga i omedelbart
samband därmed stående föreskrifter rörande folkundervisningen, avgiva det
utlåtande och de förslag, vartill nämnda granskning kan föranleda.»

I vad departementschefen sålunda hemställt förenade sig statsrådets övriga
ledamöter; och tillstyrkte statsrådet vidare, att Kungl. Maj:t täcktes förordna till
ordförande i kommittén ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande
statsrådet Fridtjuv Berg samt till ledamöter rektorn vid folkskoleseminariet i Uppsala
Harald Magnus Dahlgren, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
Lars Johan Jansson i Djursätra, ledamoten av riksdagens första kammare, bruksdisponenten
Otto Mauritz Strömberg, folkskoleinspektören, kyrkoherden i Västra
Stenby församlings pastorat Carl Reinhold Sundeil och rektorn vid folkskoleseminariet
i Kalmar Johan Anders Olof Wickbom;

varjämte statsrådet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte

dels bemyndiga chefen för ecklesiastikdepartementet att, på framställning av
kommittén, tillkalla andra sakkunniga personer för att i mån av behov vid behandlingen
av särskilda frågor deltaga i kommitténs arbeten,

dels förordna:

att kommittén, som äger att antaga sekreterare, skall sammanträda å ort och
dag, som av ordföranden bestämmes;

att kommittén är berättigad att hos vederbörande myndigheter omedelbarligen
äska meddelandet av de upplysningar, som för utförandet av det kommittén lämnade
uppdrag finnas av behovet påkallade;

63—082815 Folkunder c.-kom. bet. /. Folskolesem. Band 2.

498

Bihaug.

att för ilen tid, varunder kommitténs sammanträden pågå, arvode skall utgå
till ordföranden med tio kronor samt till ledamöter och tillkallade särskilda sakkunniga
med fem kronor, om de äro bosatta å den ort, där kommittén sammanträder,
eller på grund av annat allmänt uppdrag därstädes uppehålla sig, men i annat fall
med tio kronor, allt för dag räknat;

att kommitterade och tillkallade särskilda sakkunniga äga för de av uppdraget
föranledda resor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, därest de ej i
annan egenskap för dessa resor erhålla gottgörelse av allmänna medel; skolande ersättningen
beräknas efter den i gällande resereglemente upptagna tredje klass eller
efter den högre klass, enligt vilken vederbörande på grund av innehavande ämbete
är berättigad att uppbära sådan ersättning; samt

att de till arvoden jämte resekostnads- och traktamentsersättning åt kommitterade
och tillkallade särskilda sakkunniga erforderliga belopp skola av statskontoret
förskjutas av under händer varande medel för att framdeles på särskild anmälan
gottgöras;

dels förklara sig vilja på framställning av kommittén eller dess ordförande
besluta om lämpligt arvode åt sekreteraren hos kommittén och om anvisande avmedel
till övriga för kommittén erforderliga utgifter;

dels föreskriva, att kommittén eller dess ordförande skall i slutet av år 1906
och, om kommittén då ännu ej fullgjort sitt uppdrag, vid slutet av följande kalenderår,
under vilket kommittén arbetat, till ecklesiastikdepartementet insända uppgift,
mellan vilka tider kommittén sammanträtt samt huru långt dess arbeten under året
fortgått;

dels ock — under erinran till kommitténs ordförande om riksdagens underdåniga
skrivelse den 24 april 1867, n:o 29, och Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 10
maj 1867, varom närmare förmäles i andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 26, vid 1901 års riksdag — förordna, att utdrag av statsrådsprotokollet angående
detta ärende skall kommittén meddelas.

Vad statsrådet sålunda hemställt och tillstyrkt behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ex protocollo
Seth Flodin.

Anförande till statsrådsprotokollet angående kommitténs uppdrag.

499

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1909.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anförde härefter
följande:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingiven underdånig skrivelse har hushållningssällskapens
ombuds möte år 1908 med bifall till en av greve Gilbert Hamilton väckt
motion hemställt,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke med det
snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk riktning av hela
vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan
och de särskilda yrkesskolorna, så att det hela bleve satt i ett system,
vilket bibringade på varje utvecklingsstadium det därför och med hänsyn till lokala
förhållanden bäst lämpade mått och slag av praktiska kunskaper och färdigheter.

Som stöd för denna framställning har mötet åberopat vad motionären i föreliggande
ämne yttrat. Denne anför, bland annat följande:

»Alla torde vi vara ense därom att, därest vårt land skall tillväxa i kraft och

välmåga, vi måste bättre tillvarataga landets rika naturliga tillgångar. För detta

ändamål är det emellertid nödvändigt, att vårt folk erhåller en mer praktisk utbildning
på alla områden än vad den nuvarande folkskolan med dess frivilliga och tillfälliga
överbyggnader kan erbjuda. Åt den formella bildningen har lämnats stort
rum i vårt folkbildningsväsen, men föga eller intet åt yrkesutbildningen eller åt den
tidiga inriktningen av intresse för det blivande praktiska livsvärvet. Sverige har
länge varit ansett som ett land, där folkbildningen stod mycket högt. Gäller det

procenttalet invånare, som kunna läsa och skriva, må det ännu vara sant, men

gäller det folkets utbildning för blivande levnadsyrke och grundläggande av intensitet
i arbetet, behöva vi icke resa långt för att finna, att vi äro efterblivna. Dan -

500 BUiang.

mark, Sachsen, Tiiringen och Baden t. ex. hava därutiunan mycket att lära oss.
Och dock hava vi säkerligen icke sämre folkmaterial, kanske snarare bättre.

Det har för kort tid sedan offentligen uttalats, att en förbättrad folkbildning
i praktisk riktning är vår viktigaste fråga, är vårt lands livsfråga. Däruti instämmer
jag och vill för egen del söka föra denna fråga framåt.

Genom att bibringa folket verkliga yrkesinsikter, giver staten åt detsamma
de bästa hjälpmedel för skapande av individuell och därmed allmän välmåga. Det
är ökad yrkeskunskap, ökat yrkesintresse, ökad arbetslust vi behöva på alla områden.
Detta skall grundläggas redan i ungdomen. Men folkskolan är en barnaskola.
Inom dess ram kan visserligen det praktiska intresset väckas och någon praktisk
kunskap och färdighet meddelas, men det är huvudsakligen inom överbyggnaderna
på folkskolan: fortsättniugsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan och yrkesskolorna
vi skola söka vinna vad vi vilja. Dessa fortsättningsskolor böra om möjligt vara
obligatoriska och lämpa sig efter de lokala förhållandenas behov. I jordbruksbygder
bör fortsättningsskolan sålunda lägga huvudvikten på bibringande av kunskap i
och intresse för jordbruksyrket, i industriorter på den där förhärskade industrien,
i städerna på handel, industri och hantverk. I vårt vidsträckta, mestadels glest befolkade
land. kunna nog svårigheter på flera håll möta att göra fortsättningsskolan
obligatorisk, men, där så ej kan ske, torde syftet knnna vinnas på annat sätt, genom
statens understödjande mellankomst.

Jordbruket är landets modernäring. Av dess avkastning är hela landets
ekonomi mest beroende. Det är därför av den största vikt att vi genom ökad kunskap
och energi i jordbruksyrket söka höja jordens avkastning. Hänsyn härtill
bör alltså i möjligaste mesta mån tagas vid den ombildning i praktisk riktning avvårt
folkbildningsväsen, som vi fordra.»

Frånsett vägarna, vore för motionären huvudsaken att kraftiga åtgärder med
det snaraste vidtoges att i Sverige måtte genomföras en ny organisation i praktisk
riktning av hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan och fortsättningsskolan,
högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna, så att det hela bleve
satt i ett system, vilket bibringade på varje utvecklingsstadium det därför och med
hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slag av praktiska kunskaper
och färdigheter.

Motionären kände intet säkrare och i längden verksammare medel att höja
landets produktion och därigenom dess kraft inåt och utåt än bättre praktisk utbildning
och utnyttjande av landets eget folkmaterial. På denna väg utjämnades och
avhjälptes också de största sociala missförhållandena.

Den fråga, som sålunda blivit väckt av hushållningssällskapens ombud, är
utan tvivel av synnerlig vikt för vårt land. Det lärer icke kunna förnekas, att vår
folkbildning för närvarande är för litet inriktad för att fostra ungdomen för det blivande
levnadskallet. Helt naturligt är det, att de, som först gåvo impulsen till vår

501

Anförande till statsrådsprotokollet angående kommitténs uppdrag.

folkskoleutbildning, funno det framför allt vara angeläget, att barnen i folkskolorna
kommo i åtnjutande av de förstå grunderna för all bildning, och det är även naturligt,
att man sedermera byggt vidare i denna riktning och sökt giva folkskolebarnen allt
högre och högre mått av kunskap. Det är emellertid fara värt, att man därvid kommit
att förbise vikten av att de unga jämväl erhålla utbildning för sin blivande
verksamhet ute i livet. Såsom redan anförts har denna del av utbildningen blivit
i hög grad uppmärksammad flerstädes utomlands och det år förvisso icke för tidigt
att densamma även hos oss vinner beaktande. Då en kommitté redan är tillsatt för
att förebringa utredning och inkomma med förslag uti på dagordningen stående folkskolefrågor,
jag syftar härmed på den s. k. seminariekommittén, synes det icke
kunna ifrågasättas annat, än att densamma erhåller i uppdrag att utreda jämväl den
nu väckta frågan.

Väl är det sant, att nämnda kommitté närmast blivit tillsatt för utarbetande
av förslag till ombildning av våra folkskoleseminarier, men oavsett att kommittén
redan för fullgörande av detta uppdrag nödgas taga under omprövning arten av vår
folkskoleutbildning, och de förändringar i densamma, som kunna synas vara önskvärda
— har kommittén jämväl erhållit i uppdrag att taga under övervägande,
huruvida en ändring i riktlinjerna för folkskolan vore behövlig och bafva härjämte
inkomna framställningar rörande normalplan för folkskolan m. m. hänskjutits till
kommittén. Härigenom har kommittén redan erhållit uppdrag att sysselsätta sig med
de frågor, vartill den nu föreliggande uppenbarligen hör. Uti eu skrifvelse, som
kommittén den 30 november 1908 till mig avlåtit med anledning av en utav mig
framställd förfrågan huru långt kommitténs arbete fortskridit och inom vilken tid
dess utlåtande kunde tänkas komma att avgivas, har också kommittén meddelat,
bland annat, att den genom sitt redaktionsutskott under nästlidna höst underkastat
spörsmålet om en mera praktisk läggning av folkskoleundervisningen en förnyad
noggrann omprövning.

Det är emellertid att märka, att när ifrågavarande kommitté för 21/a år sedan
tillsattes, huvudvikten lades vid omorganisationen av folkskoleseminarierna och att
tillföljd härav vid kommitténs sammansättning särskild vikt icke lades vid att representanter
för nu ifrågavarande intresse blevo insatta i kommittén. Det synes mig
därför lämpligt att dylika representanter nu få inträda i kommittén samtidigt med att
förevarande fråga överlämnas till densamma. Visserligen torde dessas deltagande i
kommitténs arbeten särskilt bliva av vikt, när kommittén går att i detalj behandla
frågorna om folkskolans normalplan och om fortsättningsskolan, vilken detaljbehandling
kommittén, enligt vad den anmält, ännu icke företagit, men det torde även vara
av vikt för kommittén, att den erhåller den behöriga sakkunskapen på ifrågavarande
område redan innan den avgiver sitt betänkande angående folkskoleseminariernas
omorganisation. I sin berörda skrivelse har kommittén förmält sig hava anledning
antaga, att dess förslag i denna del skall kunna avgivas under tidigare delen av

502

instundande vår. Det skulle förvisso vara mycket att beklaga, om kommitténs tillökning
med ytterligare några ledamöter, skulle i avsevärd män fördröja avgivande
av sistnämnda förslag, och det kan naturligen icke vara min mening att ifrågasätta
att tillsättningen av de nya kommittéledamöterna skulle hava till påföljd en ny behandling
av hela frågan om folkskoleseminariernas ombildning, men det synes mig
dock vara lämpligt, att de nya kommittéledamöterna få göra sina åsikter gällande
redan innan kommittén avgiver sitt förslag angående seminarierna, i den mån kommittén
kan finna dessa åsikter böra vinna beaktande redan vid avgivande av berörda
förslag.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte anmoda ifrågavarande kommitté att avgiva yttrande angående
den väckta frågan om en omorganisation i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen
samt inkomma med förslag till de åtgärder, som kommittén i berörda
avseende kan finna erforderliga, ävensom till ledamöter i kommittén i nåder förordna,
utöver de redan utsedde, jämväl bruksägaren Erik Johan Ljungberg, kanslirådet
Hugo Tigerschiöld och föreståndaren för kemisk-växtbiologiska anstalten inom Norrbottens
län, filosofie doktorn Paul Hellström.»

I denna hemställan förenade sig statsrådets övriga ledamöter, och tillstyrkte
statsrådet, att föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet i
detta ärende finge offentliggöras.

Vad statsrådet sålunda i underdånighet hemställt behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ur protokollet:

Gustaf Tottie.

Skrivelse angående gymnastikundervisningen.

503

Protokoll, fört vid folkundervisningskommitténs sammanträde den 15

september 1911.

Närvarande: herr Ordföranden, fröken Sidner, herrar Dahlgren, Hellström,
Jansson och Tigerschiöld; vid behandlingen av det i § 4 omförmälda ärende jämväl
överste C. H. Norlander såsom av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallad
sakkunnig för ämnet gymnastik med lek och idrott.

§ 4.

Företogs till behandling seminarieutskottcts förslag till kursplan jämte motivering
samt till uttalande i huvudbetänkandet rörande ämnet gymnastik med lek och
idrott. Den för detta ämne tillkallade sakkunnige, överste C. H. Norlander, framställde
därvid de anmärkningar och önskemål, vartill han tunnit det föreliggande
förslaget giva anledning. I diskussionen härom deltogo samtliga de närvarande.

Herr Norlander anhöll att få skriftligen avfatta sitt yttrande i ämnet, vilken
anhållan av kommittén bifölls; och skulle herr Norlanders skrivelse bilåggas dagens
protokoll.

Justerat den 22 nov. 1911.
Harald Dahlgren.

In fidem

K. E. Sandberg.

Bil. till prot. den 15 sept. 1911.

Skrivelse från översten C. H. Norlander.

»Gymnastik med lek och idrott.»

».Ämnets hittillsvarande ställning i seminarieundervisningen.»

Här må påpekas i samband med »kursplanen 1894 för seminarierna», att
denna förbättring torde hava tillkommit på grund av upprepade framställningar inom

504

Biliang.

gymnastiklärarkretsar och närmast etter det möte, som på grund av från Centralinstitutet
utgånget förslag hölls av seminariernas gymnastiklärare 1892 i Stockholm
och vartill de sammankallats av regeringen (Ecklesiastikdepartementet). Deras utarbetade
förslag insändes sedermera till departementet.

»Ämnets tid u timplanen enligt kommitténs förslag» och >övningstidens fördelning».

Det faktum, att på de kvinnliga seminarierna hittills övats mindre gymnastik
än på de manliga torde hava helt andra orsaker än »erfarenhet av det verkliga behovet.
» Hänvisande till mina i egenskap av tillkallad sakkunnig förut insända inlägg
nämligen »Betänkandet februari 1909» samt skrivelserna maj 1911 och augusti 1911,
varuti det betonas, att kvinnorna äro i behov av fullt ut lika mycken tid till gymnastik
som männen, ett yrkande varuti, enligt min icke så alldeles ringa erfarenhet,
i min egenskap av mångårig gymnastiklärare vid högre kvinnligt läroverk, på
lektors begäran tillsyningsman i gymnastik å kvinnligt landstingsseminarium i trettio
år, rådgivare i gymnastik åt kvinnliga kurser å folkhögskolor samt såsom varande i
oavbruten kontakt med eu mängd av landets bästa gymnastiklärarinnor vid högre
läroanstalter, seminarier, flickskolor, folkskolor in. in. samt med i utlandet praktiserande
sådana, tror jag mig mycket väl känna kviunogymnastikens »tillstånd och
behov» varje verkligt intresserad och duglig gymnastiklärarinna instämmer, även
om hon icke lyckats skaffa sina framställningar gehör, ber jag få uttala, att eu
motivering till inskränkning av kvinnliga seminariernas övningstid icke kan byggas
på vad som hittills blivit »daglig erfarenhet».

Såsom de verkliga orsakerna få anses: gymnastiken för den kvinnliga ungdomen
äi i allmänhet mindre väl tillgodosedd över hela landet; jämförelsevis få kvinnliga
läroanstalter hava daglig och obligatorisk gymnastik; de, som hava att bestämma
över dessa läroverks övningar, hava icke själva rationellt övat gymnastik under
deras utbildningstid; alla läroverk hava icke kompetenta lärarkrafter; av allt detta
har följden blivit, att insikten om gymnastikens betydelse för kvinnors utveckling är
både ringa utbredd och mycket ofullständig. Anser sig kommittén vara nödsakad
hålla på de föreslagna timsummorna, bör det betraktas och angivas såsom en av
omständigheterna framtvingad nödfallsutväg, vad de kvinnliga seminarierna angår,
och bör ej stöd härför sökas i vad som rätteligen bör benämnas »hittills rådande
missförhållanden».

Det bör ock ihågkommas, att den vuxna kvinnan under 5—8 dagar varje
månad av periodvis återkommande orsaker är förhindrad att deltaga i gymnastik, en
inskränkning, som är till stor olägenhet för en i normal följd gående uppfattning
och inövande av rörelseformerna.

Gymnastiken i folkskolorna och de kvinnliga läroverken står i allmänhet
mycket lågt och min erfarenhet, bekräftad av gymnastiklärarinnor, är att jämförelsevis

505

Skrivelse angående gymnastikundervisningen.

mycket få kvinnliga seminarister före sitt inträde i seminarium deltagit i val ordnad
gymnastik. Däremot torde de kvinnliga inträdessökandena hava förskaffat sig en
bättre teoretisk underbyggnad än de manliga. Härav föranledes jag till den uppfattningen,
att den teoretiska undervisningen borde kunna i motsvarande grad inskränkas
i de kvinnliga seminarierna. Dessa skola utbilda lärarinnor med god hälsa,
något som dess värre under nuvarande förhållande icke alltid är fallet. [Se Dr. G.
Stéenhoffs broschyr »Hälsotillståndet inom lärarkåren», som talar ett varnande språk
särskilt beträffande lärarinnornja. Detta är fullt ut lika nödvändigt för kvinnliga som
ör manliga lärares blivande verksamhet. Härför finnes emellertid ingen garanti, om
inskränkningar skola göras i den tid, som även för kvinnliga seminarieelever måste
anses nödvändig. Enligt kommitténs förslag skulle kvinnorna få i regel '',3 mindre
övning i månaden än männen!

Yad ovan anförts om gymnastikundervisningen i de kvinnliga seminarierna
torde nedbringa betydelsen av kvinnliga seminarielärjungars föregående övningar i
gymnastik till ett mycket obetydligt värde.

Det är visserligen sant, att kvinnor icke böra eller kunna utföra alla eller
samma rörelser, som skola genomgås av män; men man bör därvidlag också ihågkomma,
att stegringen av övningarna går betydligt långsammare för kvinnorna och
att antalet av rörelser alldeles icke blir mindre däriöre att de äro svagare. Eller
med andra ord: mäns och kvinnors rörelser skilja sig i fråga om ansträngningsgrad
och stegring, men kvinnors dagövningar innehålla samma mängd av rörelser
eller till och med flera sådana och samma rörelsevarv och kvinnornas övningar kräva
därför minst lika lång tid som männens till utförande, i synnerhet som kvinnorna
därunder behöva eu vilostund, om ock av kortaste utdräkt.

Om hushållsgöromålen för kvinnliga seminarister hava någon betydelse i den
angivna riktningen, så är den åtminstone högst obetydlig och kan på intet vis ersätta
eller uppväga den minskning i tid för gymnastikövningarna, som blir en följd
härav. Hushållsgöromålen utföras dessutom oftast i en sådan kroppens form, att en
fullgod, tillräckligt läng gymnastiklektion just är efter dessa, i likhet med allt annat
yrkesarbete, av behovet påkallad. Hushållsgöromålen kunna således icke ens närmelsevis
ersätta den korrektiva gymnastiken.

Trettio (30) minuter hava alltid ansetts såsom ett nödfallsminimum av tidslängd
för en dagövnings genomgående var som helst; men då det gäller blivande
lärarinnors utbildning, så måste otillräckligheten härav stå klar för en var. Allt
som oftast skall en förklaring av rörelser äga rum, rörelser utbytas av olika anledningar,
rättelser givas med tydliggörande av skälen, en och annan fråga hör givas
och besvaras. Lektionen bör över huvud av brist på tid icke få prägel av jäktande
och nervös brådska, vilket lätt blir följden av en 30 minuters gymnastiklektion även
med uteslutande av de omnämnda förklaringarna.

64—082815 Folkunderv.-kom bet. I. Folkskolesem. Band 2.

506 Biliang.

Om eu minskning av den normala gymnastiktidens (45 minuters) längd verkligen
är nödvändig, vilket dock förefaller anmärkningsvärt i betraktande av det
större teoretiska kunskapsmått, varav de kvinnliga inträdessökandena, jämförda med
de manliga, otvivelaktigt äro i besittning, så böra minst 35 (trettiofem) minuter anslås
såsom lektionens minsta tidslängd, men med rättighet för rektor att i samråd
med gymnastiklärarinnan på angivna skäl utsträcka lektionen till samma tidslängd
som vid de manliga seminarierna eller 45 minuter. Härigenom skulle säkerhet beredas
att åtminstone för första klassens elever erhålla eu särdeles välbehövlig övningstidslängd,
utan förkortning av de övriga avdelningarnas 35 minuters lektioner, som
på fullgoda skäl böra och kunna tillökas.

Några med kvinnliga seminarier jämförliga läroanstalter i gymnastiskt hänseende
finnas enligt min uppfattning icke andra än Gymnastiska centralinstitutet,
där ej mindre än en timmas gymnastiklektion anses såsom minimum.

45 minuters lektioner även för kvinnliga seminariernas alla klasser är den
tidslängd, varigenom den gymnastiska utbildningen bäst främjas.

»Övningarnas art och bedrivande».

»Simning och livräddning-».

Angående simundervisningen i vatten skulle möjligen sista delen av maj och
första hälften av september månader kunna ägnas däråt, ehuru vattnets och luftens
temperatur ofta då är så låg, att någon längre tids undervisning för icke simkunniga
knappast kan äga ram. Finnes inbyggd simbassäng med uppvärmt vatten vid behov
tillgänglig, kan denna undervisning drivas under hela året. Enklast och mest ändamålsenligt
torde tillsvidare vara, att de nyintagna elever, som icke kunna simma,
förskaffa sig denna färdighet under första årets sommarferier, för att under därpå
följande somrar underhållas och förkovras. Kontrollerande härav borde vid varje
läsårs början ske av gymnastikläraren och rektor för manliga och gymnastiklärarinnan
och en annan lärarinna för kvinnliga lärjungar.

Torrsimning kan delvis inövas under gymnastiken.

»Lek- och idrott sövning ar».

Om gymnastiktimmen sammanslås med lek- och idrottsövningstiden, böra
denna sammanlagda tids övningar börja och sluta med några gymnastiska övningar
såsom en lämplig inledning och en god och hälsosam avslutning på dagens övningar.
Lek och idrott böra såsom allmän regel föregås och efterföljas av några enkla formbestämda
gymnastiska rörelser.

Lekplatserna böra vara tillräckligt stora, väl uuderdikade, gräsbevuxna och
omgivna av en tre meter bred sandgång. Denna senare skall utgöra en alltid.

Skrivelse angående gymnastikundervisningen.

507

tillgänglig och jämförelsevis torr uppehållsplats, ty under regn och snöslask bör den
gräsbevuxna lekplanen icke få beträdas. Sandgången bör följa områdets mer eller
mindre regelbundna form och skall jämväl under regnväder kunna brukas såsom
bana för gång och löpning.

»Teoretisk undervisning».

Hälsolärans sammanslående med den teoretiska gymnastikundervisningen är
helt säkert den enklaste utvägen att tillgodose dessa båda viktiga ämnen på det
mest praktiska sättet, såsom det också redan tillämpats på ett par seminarier, på
flera folkhögskolor och på efter Lingskt mönster upprättade anstalter i utlandet.
Kommittén synes också icke ställa sig alldeles avvisande mot detta förslag. Därav
skulle otvivelaktigt den bästa behållningen vinnas för seminariernas och därmed för
hela landets ungdom. Biologi bör med största lätthet däm ti ingå.

Den föreslagna utvägen att 3. och 4. klasserna skulle använda idrottsdagens
gymnastiktimme till teoretisk undervisning kan icke bliva tillfyllest, så mycket
mindre som 3. och 2. klass gymnastisera tillsammans. Hälsolärans och all fysiologisk
och anatomisk undervisnings överflyttande till gymnastikläraren kan helt visst jämte
andra angivna utvägar giva tid även till den teoretiska undervisningen i sin helhet
och möjligen även till besparing av tid. Det bör i alla händelser icke tagas
såsom regel att på grund av teoretisk undervisning utesluta praktisk gymnastik på
lek- och idrottsdagar.

I sammanhang härmed måste påpekas, att enligt kommitténs förslag ingen
särskild »tid avsatts till teoretisk undervisning» (se sid. 2), utan denna har tagits
från gymnastiken, hvilken således faktiskt för 3. och 4. klasserna skulle upphöra att
bliva, vad kommittén (sid. 3) »finner självklart» nämligen »daglig». Den skulle reduceras
för dessa klasser till 5 timmar i veckan i stället för 6, vadan sammanlagda
veckotimtalet för gymnastisk övning blevo 22 i stället för 24. (Se sid. 4). Då nu
emellertid den teoretiska undervisningen, för att bliva tillfyllestgörande, måste taga
sin början redan i 1. klassen (se det mycket vidlyftiga programmet härför sid. 13,
vartill bör läggas de viktiga, svårinlärda och tidsfordrande kommandoövningarna)
och fortgå under seminarietidens alla fyra år, skulle med samma tillvägagående
ävenledes 1. och 2. klasserna berövas vardera en gymnastiktimma i veckan och således
sammanlagda timmarna för gymnastik i veckan bliva 20 i stället för 24 för de
manliga och i samma proportion nedsatt för de kvinnliga eleverna.

Aven enligt kommitténs andra förslag eger man ingen säkerhet för denna
frågas lyckliga lösning; ty, om väderleken icke lägger absolut hinder i vägen för
övningar utom hus, blir ingen tid övrig för den teoretiska gymnastiken. Och det
bör ihågkommas, att övningar utomhus numera äro både önskvärda och möjliga
även i kyla och nederbörd. Uti nutida gymnastikhus, vilka äro försedda med omklädnadsrum
och möjligheter till avtvättning av kroppen och klädombyte, beredes

508 Eihang.

ett lämpligt tillfälle att undervisa de blivande lärarna, huru man skall sköta sig
efter en vistelse utomhus även under mindre gynnsamma väderleksförhållanden,
vilket allt i sin tur kommer landets ungdom till gagn. Vidare erinras om att, när
väderleken ovillkorligen hindrar övningar utomhus, många lekar och i idrottsformer
förekommande färdigheter med fördel kunna och böra övas i gymnastiksalen. Så är
t. ex. förhållandet med bollens hanterande, vissa spring- och danslekar och i synnerhet
simrörelsernas mera sammansatta former och livräddningsövningar, vilka alla
taga mycken tid.

Dessutom har ju rektor både möjlighet och rättighet att genom utbyte av
lektioner utjämna de binder, som kunna uppstå av en och annan gång rådande allt
för svåra väderleksförhållanden.

Det är mycket sant, att man ej kan begära samma utbildning i gymnastik
bos folkskolläraren som hos den fackligt utbildade gymnastikläraren; men det
måste begäras, att de blivande lärarna skola få så grundlig utbildning som möjligt
under sina fyra läroår, och då måste denna ske målmedvetet och med största allvar
och så omfattande, att de verkligen förstå sakens vikt och bibringas största möjliga
intresse därför och lust till vidare förkovran, och då gäller det att väl begagna de
bästa utvägarna.

Ett intensivt och omfattande upplysningsarbete om rationella kroppsövningars
innebörd, mål och medel är i vårt land starkt av nöden, såvida en vidsynt lagstiftning,
stödd på allmänna medvetandet, skall kunna åt allt Sveriges folk förskaffa
och bevara den fond av hälsa, som är villkoret för all kultur, och såvida vår nation
skall på detta område kunna behålla den rangplats, som Ling och hans lärjungar
tillkämpat densamma. I båda dessa hänseenden är fara på tärde, såsom erfarenheten
allt för ofta giver vid handen. Visserligen har en avsevärd del av nationen
övat mer eller mindre god gymnastik under uppväxtåren, men ganska få hava icke
dess mindre fått tillfälle att något djupare intränga uti dess innehåll eller närmare
lära känna de principer, varpå den vilar, och dess riktiga tillämpning.

Att landets folkskollärare härvidlag kunna och böra bliva denna kroppskulturs
bästa bärare ut till själva folket är självfallet; men då måste åt dem på seminarierna
givas tillfälle till teoretiska studier och handledning däruti, och ej heller
får förbises, hurusom lekars och idrottsövningars teori måste genomgås, för att
förstå, att rörelser måste inledningsvis läggas till grund för färdighet i lekar av
olika slag, för att göra dessa så tilldragande som möjligt. De av kommittén föreslagna
utvägarna torde tå betraktas ensamt såsom nödfallsutvägar utan fast underlag.
Genom den första skulle såsom ovan visats faktiskt en timme i veckan förloras för
den praktiska gymnastiken i 3. och 4. klasserna. Om denna timme skall någon gång
disponeras på annat sätt, bör den användas till jämte de två lektimmarna eu tre
timmars utflykt. Dessutom, om, såsom kommitténs mening ju är, 2. och 3. klasserna
gymnastisera tillsammans och 3. kl. undervisas i teori, bleve 2. kl. utan sysselsätt -

Skrivelse angående gymnastikundervisningen.

509

ning eller ock måste arbetsordningen för den dagen omläggas. På självstudier är ej
att lita och utbildning genom särskilda kurser skulle, för att bliva för alla fruktbärande,
göras obligatoriska, vilket torde möta svårigheter. Denna av kommittén
föreslagna utväg torde med lika stort eller större skäl kunna användas med avseende
på levande språk; i så fäll bleve åtminstone för tre klasser tillräcklig tid till även
omskrivna teoretiska kunskapers inhämtande.

För undervisnings meddelande bör tiden helt naturligt vara mycket rundligt
tilltagen. Gymnastiken står ensam i sitt slag. Läsäuinen stödja varandra. Gymnastiken
stödjes däremot icke av något annat ämne men stödjer alla andra genom sitt
disciplinerande inflytande. Jämförelse med något annat undervisningsämne kan därför
icke anses hållbar. Gymnastiken med leken och idrotten representerar kroppsuppfostran
gent emot all den andra andliga kulturen och är ett av villkoren därför.
Skall folkskolläraren såsom sig bör — och här behövs mycket — kunna undervisa
i gymnastik, måste han ock härför erhålla tillräcklig utbildning. Denna uppfattning
måste anses såsom den enda rätta.

»Betygssättning».

Det är föga sannolikt att en seminarist, som vid intagandet på seminariet
varit fullt frisk, skulle ådraga sig sådan sjukdom, att han ej efter tillfrisknandet
skulle kunna deltaga i gymnastikövningarna. Skulle ett sådant förhållande emellertid
inträffa, bör varje fäll bliva föremål för särskild prövning. Utbildad tuberkulos
bör t. ex. utgöra ett bestämt hinder för lärarkallet. Jämförelse mellan gymnastik
och träslöjd, trädgårdsarbete, sång in. in. är, såsom ofta framhållits, ur uppfostrarsynpunkt
överhuvud och framför allt ur kroppsuppfostrarsynpunkt oegentlig. Eu
genom olycksfall framkallad mindre vanförhet bör åter icke lägga hinder i vägen
för fortsatt utbildning, om övriga fordringar fyllas.

Erfarenheten har, såvitt jag vet, dock ännu icke ådagalagt, att eu från gymnastik
befriad seminarieelev kunnat på vad som förstås med ordet »tillfredsställande»
sätt, undervisa i en skola. Mina iakttagelser från en 5-årig folkskolinspektionsverksamhet
gå i alldeles motsatt riktning. I alla de folkskolor, varest läraren såsom
krympling, lytt eller sjuklig under sin seminarietid icke kunnat deltaga i gymnastiken,
ligger denna fullständigt nere.

I avseende på betyg, må gärna färdighet hava ett särskilt sådant. Men då
undervisningsförmåga är huvudsak för den blivande läraren och denna förmåga beror
på insikt, synes mig, att insikt och förmåga att undervisa böra sammanfattas uti ett
betyg, och detta betyg bör icke sammanblandas med eller uppgå uti annan undervisnings
betyg. Undervisningsskickligheten i de teoretiska ämnen har ytterligt ringa,
om ens någon betydelse för den gymnastiska. Undervisning i kristendom, räkning,

510

Bihang.

historia, geografi, språk o. s. v. övar intet infiytande till det bättre eller sämre för
undervisning i gymnastik, lekar och idrottsövningar eller vad som innefattas i begreppet
god fysisk uppfostran såsom bästa grundvalen för den andliga utbildningen.
Därför bör ej intyget om förmåga häruti sammanföras med det »allmänna vitsordet
för undervisningsskicklighet». I alla händelser bör ett särskilt sådant utdelas för
undervisningsförmåga och lärarskicklighet i den kroppsliga utbildningen och ett
sådant bör även vara eu god vägledning för en tillsättande myndighet.

»Gymnastik med lek och idrott».

»Teoretisk undervisning». Här bör tilläggas efter »kommandoord»: »och i
samband därmed kommandoövningar».

Anmärkningar.

1. Vid kvinnliga seminarier bör önskemålet ävenledes bliva, att lektionen
utsträckes till 45 minuter, vilket i verkligheten icke torde möta oöverstigliga hinder.
Om jag förstått rätt, har det väckt motstånd, att kvinnliga seminariernas arbetstid
per vecka sammanlagd för alla klasserna, genom att gymnastiken uttages till sin
riktiga utsträckning, skulle på papperet överskrida de manligas. I verkligheten torde
dock med kommitténs förslag om 30—35 minuters lektioner de återstående 15—10 minuterna
av 45 minuters timmen icke kunna på bättre sätt disponeras, än att dessa
minuter till lärjungarnas båtnad utvunnes till gymnastik. Det hela är således eu
ren formsak. Formuleringen bleve enligt min mening bäst så här: »lektionens längd
45 minuter» eller om 30—35 minuter skall bibehållas: »med rätt för läraren (lärarinnan)
att för gymnastiskt ändamål disponera den återstående tiden intill 45 minuter».
Den teoretiska undervisningen sammanslås bäst med undervisningen i hälsolära
och biologi.

Slutord.

Då det av allt att döma, för kommittén står klart och även villigt erkännes,
att fysisk uppfostran är nödvändig för att kunna skapa, fullkomna och bevara hälsa,
villkoret för människans kroppsliga och andliga förmåga och handlingskraft, och då
tydligt är, att med lämpliga bestämmelser för seminarierna även dessas lärjungar
skulle därmed vinna ökad arbetsförmåga också på det intellektuella området och
större möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen även i de andra ämnena samt
att göras kompetenta att såsom lärare verka för folkhälsa åt allt Sveriges folk, tilllåter
jag mig ännu en gång i känslan av mitt ansvar såsom sakkunnig att till slut
upprepa och framhålla de punkter, varom ännu en viss osäkerhet tyckes råda.

511

Skrivelse angående gymnastikundervisningen.

Dit hör först frågan om tillräcklig tid till gymnastiklektionen. Denna har
nämligen icke blott en dietisk uppgift och en viss betydelse för färdighets vinnande,
utan den skall även framkalla och uppöva den blivande lärarens eller lärarinnans
egenskaper såsom ledare av kroppsövningar. Lektionerna kräva således samma
utsträckning för kvinnor, som för män eller 45 minuter och kunna ej förkortas därför,
att en del kvinnliga elever haft tidigare personlig gymnastik, även om denna,
vilket torde vara undantag, varit än så god. Huru litet en sådan, såsom den bedrives
vid allmänna läroverken, i det hela betyder för de blivande lärarna, bevisas
bäst av det sakförhållandet, att i seminariets högsta klass intagna studenter i regel
äro sina kamrater bland seminaristerna både praktiskt och teoretiskt alldeles påfallande
underlägsna, för att nu ej tala om svårigheten att utbilda dessa studenter
till goda instruktörer.

Rektor bör därför hava rättighet att utsträcka gymnastiken för kvinnliga seminarister
till 45 minuter.

Den andra punkten berör tiden till gymnastikens och idrottens teori, utan att
denna avsättes på gymnastikens bekostnad, som därigenom skulle upphöra att
vara daglig, en av huvudprinciperna i Lingska systemet, vilken ock av kommittén
erkänts vara riktig. Beträffande utvägen att förlägga teorien till tid för idrott, då
denna hindras av ogynnsam väderlek, har jag sökt visa, att många lekar och idrottsformer
kunna numera och böra med fördel övas inomhus, när väderleksförhållandena
omöjliggöra utförandet utomhus. Dit höra först övningar i bollens hanterande, vissa
danslekar, gymnastiska lekformer och framför allt simrörelsernas mera sammansatta
former samt livräddningsövningar. Härav torde tydligen framgå, att de s. k. idrottstimmarna
icke lämna mycken eller ens någon tid över till den teoretiska undervisningen.
Jag ber att ännu en gång få betona, att genom gymnastiklärarens övertagande
av hälsoläran och dithörande ämnen tid kan bäst skaffas härtill, något varför
kommittén i princip icke ställer sig avvisande.

Genom att göra även dessa båda ovanstående av mig sä ofta och energiskt, såsom
de bästa, fasthållna förslag, till sina, skulle kommittén, vilken genom sitt arbete
även på den kroppsliga uppfostrans område redan inlagt stora förtjänster och visat
sig både förstående och tillmötesgående, lägga slutstenen till en väl behövlig genomgripande
reform, vartill ett sådant tillfälle som nu kanske aldrig mera förekommer,
och kommittén skulle därigenom helt visst förvärva sig samtids och eftervärlds tacksamhet
och erkännande och göra vårt land till, vad det bör vara, foregångslandet
även på den fysiska uppfostrans område, d. v. s. göra vårt prisade system till hela
folkets egendom.

Jag hoppas så mycket mera, att kommittén skall taga steget fullt ut, som
den har att stödja sig först och främst på alla fackmäns uttalanden och fordringar,
bland andra sådana som »Svenska gymnastiklärarsällskapet» med Centralinstitutets
pedagogiska avdelning i spetsen, vidare på en mängd resolutioner antagna på gym -

512 Biliang.

nastiklärar- och andra lärarmöten och kongresser. Bland sådana anser jag såsom ej
minst betydelsefull sjunde Svenska seminarielärarmötets i Landskrona d. 4 augusti
1905 enstämmigt antagna resolution. Detta möte bevistades av omkring 70 deltagare
och hade att bland sig räkna kansliråd, rektorer och framstående seminarielärare,
med ett ord ett stort antal av vårt lands mest erkända pedagoger.

Resolutionen (se förhandlingarna) lyder som följer:

»Sjunde svenska seminarilärarmötet uttalar sitt gillande av och sin anslutning
till de åsikter och förslag i fråga om den gymnastiska undervisningens ordnande
vid våra seminarier, som av inledaren (dåvarande överstelöjtnant Noriander)
uttalats» o. s. v.; det vill med andra ord säga i huvudsak alldeles samma förslag
(se förhandlingarna), vilka jag nu i egenskap av tillkallad sakkunnig åt folkundervisning
skommittén haft äran inför denna kommitté framlägga.

Då alltså i teorien alla dessa förslag av så många auktoriteter förklarats principiellt
riktiga, erbjudes för kommittén, synes mig nu, ett enastående maktpåliggande
och hedrande tillfälle att i praktiken fullt och helt omsätta desamma.

Lund i november 1911.

C. II. Noriander.

Tillkallad sakkunnig.