FOLK UNDERVISA NGSKOMMITTÉNSBETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1918:11)

FOLK UNDERVISA NGSKOMMITTÉNS
BETÄNKANDE

, ANGÅENDE

FORTSÄTTNINGS SKOLAN

AVGIVET

DEN 1 AUGUSTI 1914

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1914

[1:11460]

INNEHÅLL.

Sid.

Skrivelse till Konungen...................... i.

Itap. I. Fortsättningsskolans betydelse..................... 1.

En huvudpunkt i kommitténs uppdrag 1. De senare årtiondenas ekonomiska och
sociala utveckling 1. Förändrade förhållanden för den uppväxande ungdomen 3. Nya
uppgifter för skolväsendet 8. Fortsättningsskolans reformering 10. Frågans vikt 11.

Kap. II. Vår nuvarande fortsättningsskola...................13.

Historik 13. Organisation 14. Undervisningsplan 15. Utbredning och lärjungeantal
16. Lärjungar 18.

Kap. III. Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.......21.

Den nuvarande fortsättningsskolans undervisning 21. Det framtida programmets
huvudpunkter 22. Programmets ideella innebörd 25. Metodisk synpunkt 26. Frågan
om den fysiska utbildningen och de friare formerna av uppfostran 28. »Yrkesfortsättningsskolan»
29. Sammanfattning 30. Yrkesfortsättningsskolan i Sverige 31. Yrkesfortsättningsskolan
i utlandet 34.

Kap. IT. Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen........38.

Undervisning om yrket och i yrket 38. Frågan om skolverkstaden 39. Teoretisk
yrkesundervisning 45. Organisatoriska och andra villkor för yrkessynpunktens genomförande
45.

Kap. V. Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och

högre folkskolan ..............................47

Yrkesfortsättningsskolan och yrkesskolan 47. Yrkesfortsättningsskolan och högre
folkskolan 49.

Kap.Yl. Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.......53.

Förutsättningarnas ogynnsamma beskaffenhet 53. De olika förutsättningarnas inverkan
på fortsättningsskolans program 56. Bör reformen uppskjutas? 57. Den nationella
synpunkten 58. Begränsande synpunkter för kommitténs framställning 59.

Kap.YII. Fortsättningsskolans organisation...................60.

Uppdelning i olika typer 60. Förhållandena i utlandet 61. Förutsättningarna i
vårt land för fortsättningsskolans uppdelning 63. Fortsättningsskolans huvudtyper:
a) Jordbruksfortsättningsskolor 66. b) Industriella samt hantverksfortsättningsskolor 66.
c) Handelsfortsättningsskolor 67. d) Särskilda fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom

Kap. VIII.

Kap. XI.

Kap. X.

Kap. XI.

Kap. XII.

Kap. XIII.

Sid.

i anslutning till det Kusliga arbetet 67. Den kvinnliga ungdomens allmänna behov av
utbildning i husligt arbete 68. Behovet av lagbestämmelser om fortsättningsskolans
organisation 70.

Fortsättningsskolans allmänna unclervisningsplan........

Fortsättningsskolans ämneskrets 71. Frågan om kristendomsundervisningen i
fortsättningsskolan 72. Hälsolärans ställning i fortsättningsskolans läroplan 74.
Sammanfattning 77. Lärokursen i arbetskunskap 78. Arbetskunskap i jordbruksfortsättningsskolor
80. Arbetskunskap i industriella samt hantverksfortsättningsskolor
82. Arbetskunskap i handelsfortsättningsskolor 85. Arbetskunskap i fortsättningsskolor
för kvinnlig ungdom i .anslutning till det husliga arbetet 87. Arbetskunskapens
betydelse för allmänbildningen 89. Lärokursen i medborgarkunskap 90.
Lärokursen i modersmålet 92. Timfördelningen 95. Gymnastik och idrott i iortsättningsskolan
97.

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor . .

Allmänna erinringar 100. Fortsättningsskolor i jordbruksbygder 104. Industriella
fortsättningsskolor 106. Hantverksfortsättningsskolor för kvinnlig ungdom, i anslutning
till beklädnadsyrkena 111. Handelsfortsättningsskolor 114. Fortsättningsskolor
för kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet 117.

Fortsättningsskolans lärotider....................

Frågans tidigare behandling 121. Olika möjligheter i avseende på lärotidens fördelning
och förläggning 123. Lärotiden i landsbygdens fortsättningsskolor 124. Lärotiden
i städernas fortsättningsskolor 126. De lokala skolmyndigheternas rätt att bestämma
om lärotiderna 126. Begränsning av skolmyndigheternas rätt att bestämma
om lärotiderna 127. Undervisningstimmens längd 129.

Frågan om skolplikten.........................

I utlandet gjorda erfarenheter 131. Uttalanden i frågan inom vårt land 133.
Skälen för skolplikt 134. Bestämmelser om skyldighet för kommunerna att upprätta
fortsättningsskolor 139. Bestämmelser om ungdomens fortsättningsskolplikt 140: a)
Inträdesåldern samt skolkursens längd och fördelning 142. b) Befrielse i vissa fall
från skolplikten 146. c) Åtgärder i syfte att skolpliktsbestämmelserna må bli effektiva
147. Behövlig ändring i lagen om arbetarskydd 148.

Fortsättningsskolans lärare...........^...........

• Rekryteringen av fortsättningsskolans lärarpersonal 150. Åtgärder för erhållande
av kompetenta lärare 154. Huru kompetensen skall prövas 159.

Fortsättningsskolans förvaltning...................

Samband i förvaltningshänseendo mellan fortsättningsskolan och folkskolan 161.
Den lokala förvaltningen: a) Kyrkostämma och stadsfullmäktige 163. b) Kommunala
fortsättningsskolstyrclser 164. c) Särskilda styrelser för vissa skolor 168. d) Lokalinspektörer
och överlärare 169. e) Lärarrepresentant 170. f) Fortsättningsskolnämnd
i folkskolestyrelse 171. g) Den kommunala fortsättningsskolstyrelsens åligganden och befogenheter
171. h) Egna bestämmelseurkunder för fortsättningsskolan: reglemente och

Sid.

undervisningsordning 172. Förvaltningen på mellanstadiet och den centrala ledningen:
a) Domkapitlen som mellaninstanser 173. b) Fastställelse av reglemente och undervisningsordning
175. c) Avgörande av besvärsmål m. m. rörande fortsättningsskolan 180.
Fortsättningsskolans inspektion 180.

Kap.XIV. Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser..........183.

Lärararvodets storlek 183. Lärararvodets utgörande 187. Utgifter för tillsyn och
ledning 188. Utgifter för skollokaler och Skolmöbler 189. Övriga utgifter 189. Kostnadsberäkningar
190. Övergångsbestämmelser 193.

Bilagor.

Bilaga 1. Statistiska uppgifter..........................197,

Bilaga 2. Fortsättningsskolan i vårt land. Av 1. Franzén.............. 235.

Bilaga 3. Fortsättningsskolan i några främmande länder:

a. Tysklands fortsättningsskolväsen. Av Albert Thorell.......... 285.

b. Österrikes fortsättningsskolväsen. Av Albert Thorell.......... 347.

c. Storbritanniens fortsättningsskolor. Av Hedwig Sidner......... 379.

Bilaga 4. Utdrag ur protokollet över ecklesiastikärenden den 12 januari 1909 ..... 445.

Bilaga 5. Skrivelse till Konungen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening
angående fortsättningsskolan..............451

I—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 12 januari 1909 har Eders Kungl. Maj:t åt
folkundervisningskominittén uppdragit att avgiva yttrande angående frågan
om en omorganisation i praktisk riktning av vårt folkbildnings II

131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

väsen samt inkomma med förslag till de åtgärder, som i berörda hänseende
kunde finnas erforderliga. Bland dessa åtgärder är en förändrad
anordning av fortsättningsskolan enligt kommitténs mening den betydelsefullaste.

På grund härav ävensom med anledning av vissa till kommittén inkomna,
särskilt fortsättningsskolan rörande remisser och skrivelser har
kommittén betraktat frågan om denna skolforms omgestaltning i praktisk
riktning som en av huvudpunkterna i sitt arbetsprogram samt även ansett
sig böra i särskilt betänkande framlägga utredning och förslag till en reform
av fortsättningsskolan. Redan under år 1909 var frågan härom föremål
för principiell behandling inom kommittén, och efter avgivande av
sina betänkanden angående folkskoleseminarierna år 1911, överstyrelse för
folkundervisningsväsendet år 1912 samt folkskoleinspektionen år 1913 har
kommittén, som jämväl varit sysselsatt med frågor rörande folkskolans organisation
och undervisningsplan och därom denna dag överlämnat betänkande,
under år 1913 återupptagit samt numera slutfört sitt arbete med
avseende på fortsättningsskolan.

1 underdånig skrivelse vid avgivandet denna dag av nyssnämnda betänkande
angående folkskolan har kommittén redogjort för sill nuvarande
sammansättning. Av kommitténs ledamöter har undertecknad Sundell, på
därom gjord underdånig anhållan, den 18 december 1908 av Eders Kungl.
Maj:t befriats från deltagande i behandlingen av frågor, som icke röra kristendomsundervisningen.
Undertecknad Ljungberg har icke varit i tillfälle
att inom kommittén deltaga i handläggningen av samtliga de frågor, som
tillhöra föreliggande betänkande, men biträder i allt väsentligt däri gjorda
uttalanden och förslag.

För att närmare studera fortsättningsskolorna i vissa främmande
länder hava undertecknade Dahlgren, Lundewall, Sidner och Tigerschiöld

III

under sommaren 1909, på kommitténs uppdrag och huvudsakligen på bekostnad
av allmänna medel, besökt åtskilliga dylika skolor i Tyskland och
Schweiz. I samma syfte hava undertecknade Sidner och Tigerschiöld
under sommaren 1910 likaledes på kommitténs uppdrag företagit av staten
bekostade studieresor till England och Skottland.

Vid utarbetandet av undervisningsplan för sådana fortsättningsskolor,
som speciellt avse att främja utbildning för handelsyrket, har kommittén
haft tillfälle att rådföra sig med rektorn vid Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut i Stockholm filosofie doktorn Åke W:son Munthe. Därjämte
har kommittén fått mottaga råd och upplysningar av eu i fråga
om fortsättningsskolväsendet i vissa främmande länder särskilt sakkunnig
person, nämligen läraren vid Göteborgs folkskolor Albert Thorell.

Som sekreterare hos kommittén har, jämte förutvarande sekreteraren
undertecknad Franzén, från och med den 10 oktober 1913 tjänstgjort
folkskoleinspektören V. D. M. filosofie kandidaten Patrik Holm vall.

Vid de statistiska arbetena har kommittén biträtts av kanslisekreteraren
i Kungl. ecklesiastikdepartementet filosofie doktorn C. H. Gustafsson.

Bland till kommittén inkomna framställningar beröra följande från
(ti eller annan sida frågan om fortsättningsskolan. Av dessa hava överlämnats

från Eders Kungl. Maj:t

1) den 13 juli 1906: eu av Oskar Eklund, J. Byström m. fl., enligt
uppdrag av den i februari 1905 i Stockholm hållna, av ombud från de
skilda nykterhetssällskapen i Sverige bestående fjärde förbudskongressen,
ingiven underdånig petition angående undervisning i alkohologi;

2) samma dag: Riksdagens skrivelse den 21 april 1906 angående
vidtagande av åtgärder, i syfte att undervisningen i hälsolära vid

vissa offentliga skolor måtte bliva bättre tillgodosedd, än hittills varit
fallet;

3) den 29 november 1906: Riksdagens skrivelse den 27 april 1905
angående nya eller förändrade bestämmelser rörande statens bidrag till
lärares avlöning vid fortsättningsskolor jämte däröver av överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, överstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor samt Stockholms stads konsistorium och samtliga
domkapitel efter vederbörande folkskoleinspektörers hörande avgivna
underdåniga yttranden;

4) den 11 april 1908: underdånig petition av C. H. von Mentzer
m. fl. angående kristendomsundervisningen vid landets folkskoleseminarier

o er

och barnskolor;

5) den 25 maj 1908: underdånig skrivelse från centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärareförening angående ändring i gällande bestämmelser
för fortsättningsskolan;

6) den 12 januari 1909: nådigt brev med anledning av underdånig
skrivelse från hushållningssällskapens ombudsmöte år 1908 angående en
omorganisation i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen;

7) den 6 september 1909: underdåniga yttranden av överstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor och av vederbörande domkapitel efter
folkskoleinspektörernas hörande angående väckt förslag om undervisning
i allmänt medborgerliga och i samband därmed värnpliktigas skyldigheter
;

8) samma dag: Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av
väckt motion om bevarande av sambandet mellan kyrkan och folkskolan;

9) den 13 december 1910: underdånig skrivelse från hushållningssällskapens
ombud rörande anvisande av medel till anordnande av kurser
i lantbruk för folkskollärare och folkskollärarinnor samt till bidrag åt de
i dessa kurser deltagande;

10) den 9 juni 1911: underdånigt betänkande av för ändamålet utsedda
kommitterade angående åtgärder för motarbetande av de smitto o

samma könssjukdomarnas spridning, i vad det avsåge införande av undervisning
i sexuell hygien i rikets undervisningsanstalt!ir;

11) den 31 oktober 1911: Kyrkomötets underdåniga skrivelse den
28 oktober 1910 i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
med anledning av antireligiös agitation bland barn i skolåldern
jämte underdåniga yttranden i frågan av Stockholms stads konsistorium
och samtliga domkapitel, efter vederbörande folkskoleinspektörers hörande,
samt av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor;

från chefen för Kungl. ecklesiastikdepartementet:

12) den 13 juni 1908: handlingar med uttalanden av militära myndigheter
om undervisning i allmänt medborgerliga och i samband därmed
värnpliktigas skyldigheter;

från åtskilliga, föreningar in. fl.:

13) den 17 juli 1907: skrivelse från styrelsen för Hallands läns
nykterhetsförbund angående nykterhetsundervisningen i våra skolor;

14) den 15 januari 1908: skrivelse från Skaraborgs läns lantmannaskoleförbund
med utdrag av protokoll vid förbundets sammanträde
den 6 april 1907 angående åtgärder för höjande av jordbruksnäringen; 15)

den 27 maj 1908: skrivelse från lantbruksundervisningskommittén
angående bland annat införande av undervisning i jordbrukslära och
husdjursskötsel i landsbygdens fortsättningsskolor;

16) den 4 oktober 1909: skrivelse från styrelsen för Sveriges lärares
nykterhetsförbund angående upptagande i normalplanen av hälsolära
med nykterhetsundervisning såsom särskilt läroämne;

17) den 9 maj 1910: skrivelse från folkskoleinspektören E. Westberg
samt medlemmar av lärarpersonalen inom Hälsinglands östra kontrakt
angående upptagande i normalplanen av ämnet hälsolära;

18) den 10 maj 1910: skrivelse från centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärareförening angående undervisning i naturkunnighet,
tillämpad på lanthushållningen, i fortsättningsskolor på den egentliga landsbygden
samt om fortbildningskurser i lanthushållning för folkskolans lärare;

19) den 8 april 1912: skrivelse från styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
angående undervisningens omläggning i praktisk riktning;

20) den 29 september 1912: skrivelse från Carl Sandén och L. G.
Sjöholm angående undervisning i skogsvård;

21) den 19 november 1912: utdrag av protokoll vid Göteborgs stifts
prästsällskaps sammanträde den 17 och 18 september 1912 angående sambandet
mellan kyrkan och folkskolan;

22) den 9 juni 1913: skrivelse från centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärareförening angående anordnande av praktiska överbyggnader
på folkskolan samt fortbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor
m. fl.

Därjämte har kommittén från Kungl. utrikes-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
fått mottaga åtskilliga redogörelser och meddelanden
angående fortså ttn ingsskol väsendet i vissa främmande länder.

Härmed får kommittén till Eders Kungl. Maj:t i underdånighet överlämna
betänkande med utredning och förslag rörande fortsättningsskolan.

I sitt ovannämnda denna dag avgivna betänkande angående folkskolan
har kommittén redogjort för sin uppfattning rörande innebörden
av den uppgift, Eders Kungl. Maj:t ställt för kommittén. I enlighet med
vad därvid anförts, anser kommittén med avlämnande av här föreliggande
betänkande sitt arbete avslutat och det uppdrag Eders Kungl. Magt givit
kommittén utfört.

VII

De i förenämnda handlingar 1—22 gjorda framställningarna äro, i
vad de beröra frågan om fortsättningsskolan, från kommitténs sida besvarade
genom kommitténs här föreliggande betänkande.

Underdånigst:

HARALD DAHLGREN.

N. O. Bruce.

J. Franzén.

E. J. Ljungberg.
Hedwig Sidner.

Alfr. Dalin.

L. J. Jansson.
Elin Lundewall.
C. R. Sundell.

Hugo Tigerschiöld.

Patrik Holmvall.

Stockholm den 1 augusti 1914.

BETÄNKANDE

Kap. I. Fortsättningsskolans betydelse.

Det uppdrag, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 januari 1909 överlämnades
åt folkundervisningskommittén, ä,r i departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet för samma dag angivet genom det vittomfattande
uttrycket »en omorganisation i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen».
Bland de åtgärder, som för genomförandet av eu dylik omorganisation
äro behövliga, torde den betydelsefullaste vara en reform
av vår fortsättningsskola. Att söka framlägga en plan för fortsättningsskolans
omgestaltning har ock för kommittén framstått som en av de
viktigaste, om icke den viktigaste av dess uppgifter.

Betydande förändringar i vårt folks ekonomiska liv och samhällsförhållanden
hava gjort en ökad folkbildning eller, närmare uttryckt,
en förbättring av det uppväxande släktets andliga och kroppsliga uppfostran
till en av våra mest oavvisliga angelägenheter. Om härvid en förbättring
av undervisnings- och uppfostringsväsendets själva grundval, folkskolan,
framstår såsom nödvändig, träder dock i främsta rummet behovet
av ökad undervisning och omvårdnad av ungdomen i den ålder, som ligger
närmast ovanom folkskoleåldern. Uppmärksamheten faller därför i
synnerhet på det led i folkbildningsväsendet, som utgöres av anstalterna
för den praktiska yrkesutbildningen samt av folkskolans olika överbyggnader,
bland dessa framför allt den, som till sitt syfte är beräknad för
den stora huvudmassan av den ifrågavarande ungdomen, fortsättningsskolan.
Här må göras en hastig erinran blott om några av de mest fram 1—131400.

Folkundervisnlngskommitténs betänkande V.

En huvudpunkt
i
kommitténs
uppdrag.

De senare
årtiondenas
ekonomiska
och sociala
utveckling.

2 Fortsättningsskolans betydelse.

trädande dragen i den ekonomiska och sociala utvecklingen, för så vitt
denna utveckling är av betydelse för ifrågavarande område av skolväsendet.

De antydda förändringarna ligga delvis i fortsättningen av företeelser
och åtgärder, som tillhöra förra århundradets tidigare och mellersta årtionden.
Men i det väsentliga höra de till den mansålder, som ligger
närmast bakom oss.

Ej minst viktigå äro de, som falla inom det ekonomiska området.
I detta avseende har man först och främst att erinra om vårt lands snabbt
fortlöpande industrialisering. Jordbruket är alltjämt huvudnäringen. Men
under det att befolkningssiffran för de industriarbetande grupperna av
landets befolkning ännu år 1870 uppgick till blott vid pass 20 % av siffran
för de jordbrukande folkgrupperna, var år 1910 den förra siffran omkring
70 % av den senare. Huru de industriarbetande befolkningsgrupperna
tillväxt i förhållande till befolkningen i dess helhet framgår därav, att

o c 7

»under det industrien jämte handeln och samfärdseln år 1870 upptog
blott 19.8 % av hela folkmängden, upptager den i våra dagar minst 45 % av
densamma.1) I detta industriella uppsving ligger en utveckling till förut
okända ekonomiska möjligheter och till starkare nationellt självbestånd.
Men därmed hava ock de ej enbart lyckliga ekonomiska och sociala förhållanden,
som bruka sammanfattas under uttrycket »den moderna industrialismen»,
satt sin prägel på en stor del av vårt samhällsliv.

Aven inom den gamla modernäringen, jordbruket, hava förhållandena
blivit andra, än de förr voro. Den fortgående jordstyckningen, den
minskade tillgången på arbetskrafter, den stegrade konkurrensen, nödvändigheten
att vid jordbruksdriften mer än förr anlägga affärsmässiga synpunkter,
allt har bidragit till att göra jorden i vida högre grad än tidigare
varit fallet till en handelsvara och kommit jordbruket att antaga
något av industriens skaplynne.

x) De i detta kapitel förekommande statistiska uppgifterna äro i allmänhet hämtade ur
prof. Gustav Sundbärgs arbete »Betänkande i utvandringsfrågan».

Fortsättangsskolans betydelse.

Liknande anblick inöter inom flertalet andra näringsgrenar. Över huvud
''finner man på det ekonomiska arbetets olika områden en tillväxt i intensitet,
vartill föregående tid icke erbjuder någon motsvarighet, i samband
därmed ock en ökad känslighet för konjunkturer, ett tilltagande beroende
av världsmarknaden och till följd därav en ökad svårighet för den enskilde
att beräkna de ekonomiska förhållandena. Härtill kommer samfärdsmedlens
starka utveckling. Denna har i sin mån bidragit till den befolkningens
rörlighet, som likaledes är ett utmärkande drag i vårt nutida ekonomiska
liv.

1 samband och växelverkan med de ekonomiska förändringarna stå
förändringar på samhällslivets område. På en tid av föga mer än trettio
år hava våra sociala förhållanden i väsentlig mån ändrat utseende. Motsättningen
mellan samhällsklasserna har skärpts, arbetarklassen har sammansluta
sig för vinnande av bättre levnadsvillkor, vad man med ett förkortat
uttryck benämner den sociala frågan har allt mera trängt i förgrunden,
den politiska rösträtten har utsträckts till alla samhällslager.

Även vårt yttre läge har förändrats; frågan om vårt nationella oberoende
har på ett allvarligare sätt än förr trätt fram och uppfordrat
till starkare kraftutveckling på det nationella livets olika områden.

Kommittén anför dessa kända sakförhållanden för att därmed fästa Förändrade

förhållan uppmärk

samhet en på hur annorlunda beskaffat inom loppet av några kr-den för deri
111 § uppväxande

tionden läget blivit för landets inbyggare, i allmänhet och således även för ungdomen.
den ungdom, om vilken här är fråga, den nämligen som efter slutad skolgång
i den obligatoriska folkskolan skall ut för att taga del i arbets- och
samhällslivet. Men till de nämnda förändringarna komma andra, med dem
sammanhängande, av särskild betydelse för denna ungdom. Det moderna
arbetslivet är ej blott intensivare än äldre tiders, det är ock så att säga
mera opersonligt. Det ter sig snarast som ett spel mellan opersonliga
krafter, i vilket den enskilde med sina intressen och behov försvinner.

Fortsättningsskolans betydelse.

Det samband mellan människa och människa, som tidigare på ett lyckligt
eller olyckligt sätt förenade arbetsgivare och arbetare, är inom stora områden
försvagat eller brutet- Visserligen ha inom den industriarbetande
befolkningen de ekonomiska och sociala sammanslutningarna i vissa avseenden
medfört en icke obetydlig individuell ofrihet, men i det hela
torde man kunna säga, att för den enskilde möjligheterna blivit flera och
friheten större. Det individuella frihetsbehovet är i varje fall större än
förr, och ej minst hos de unga är obenägenheten stor mot förmyndarskap,
i synnerhet sådant av personlig art. över huvud ha seden och traditionen
allt mera förlorat i inflytande. Det sagda synes gälla även om föräldramyndigheten.
Hemmets förmåga att bestämma och uppfostra är i det
hela minskad. Mångenstädes, särskilt i städerna och industriorterna, är
detta till stor del en följd av yttre omständigheter, såsom ogynnsamma
bostadsförhållanden eller nödvändigheten ej blott för husfadern utan även
för husmodern att söka sig arbete utom hemmet. Även den ökade möjligheten
för de unga att i tidig ålder helt eller delvis bliva självförsörjare
är naturligtvis i sin mån ägnad att lösgöra dem från hemmets auktoritet
och inflytande.

I de skildrade företeelserna ligger i många avseenden en utvecklings
till det bättre, en frigörelse från personligt godtycke och förtryck och ett
starkare erkännande av personlighetens värde och rätt. Men det låter sig
ej förneka, att däri även ligga ökade faror för de unga. De patriarkaliska
förhållandena med deras ofrihet inneburo eu del moraliska förpliktelser,
som långt ifrån alltid funnit nya ansvariga med vilja och förmåga att
övertaga dem. Stå de unga friare, stå de ock värnlösare, och detta i en
omgivning vida mera splittrad och invecklad än den, som bildades av de
tidigare samhällsförhållandena. Att farorna verkligen äro för handen
torde vara uppenbart. Kommittén är för sin del av den uppfattningen,
att man i det hela är berättigad att tänka gott om vår tids ungdom.
På många håll finner man hos densamma en vakenhet och en förmåga av

Fortsättningsskolans betydelse.

uppoffringar för ideella syften, som äro ägnade att hos alla ungdomsvänner
väcka glädje och förtröstan med hänsyn till framtiden. Men å andra sidan
kan det icke förnekas, att stundom bland ungdomen framträda för dess
vänner nedslående yttringar av ringaktning för lag och rätt, av tilltagande
nöjeslystnad samt av bristande religiös och moralisk känsla.

Från samhällets synpunkt är detta i särskild grad värt beaktande,
sedan varje till myndig ålder kommen man erhållit medbestämmanderätt
i samhällets angelägenheter. Den politiska och kommunala rösträttens utvidgning
har hittills endast i ringa mån följts av åtgärder, avsedda att
giva ökad uppfostran till medborgerlig insikt och medborgerlig ansvarskänsla.

Ej heller har så skett i fråga om det villkor för medborgerlig

duglighet, som består i duglighet att utföra ett nyttigt arbete. Här

möter det viktiga spörsmålet om de ungas utbildning för den framtida
arbetsuppgiften, särskilt med hänsyn till det produktiva praktiska
arbetet.

I detta avseende ha de förändrade tidsförhållandena medfört en avgjord
försämring. Inom en mängd yrken, särskilt inom hantverkerierna och
de mindre industrierna, var utbildningen länge en sak, som tillkom vederbörande
förman. När gossen var färdig med skolan, sattes han i lära.
Mästaren betraktade kanske oftast lärlingen som sitt tjänstehjon och behandlade
honom ej alltid väl. Men han var starkt medveten om sin skyldighet
att lära honom yrket och att lära honom detsamma ej blott till

någon del utan från början till slut, att således utbilda lärlingen till yrkesskicklighet.
Numera äro tillfällena till verklig arbetsundervisning för de
unga i många fall svåra att finna. Den i städerna vanliga anställningen som
springpojke eller springflicka bereder väl en jämförelsevis lättförvärvad tillfällig
inkomst men ger ingen utbildning. Fabriksarbetet ger icke heller yrkesskicklighet
i egentligare mening; det inövar i allmänhet blott ett fåtal mekaniska
handgrepp, ofta till en otrolig grad av snabbhet och säkerhet.

Fortsättningsskolans betydelse.

Ej heller inom hantverkerierna och i de mekaniska verkstäderna är det?
i tillräcklig grad och på lämpligt sätt sörjt för arbetsnndervisningen.
Detta gäller ''särskilt städerna. Den stränga affärssynpunkt, som arbetsgivaren
måste fasthålla, om han skall stå sig i konkurrensen, gör, att det
även i fråga om den minderårige arbetaren blir det ekonomiska värdet
av det arbete denne möjligen kan utföra, som kommer i första rummet.
Om en gosse tages i tjänst, kan han sålunda i åratal få syssla blott med
någon måhända skäligen oväsentlig detalj av yrket. Att inviga honom
i detta och uppfostra honom till yrkesskicklighet ingår i allmänhet icke i
förutsättningarna för anställningen, och den minderårige arbetaren är
oftast lika löst bunden som varje annan. På samma gång förvärvandet
av grundligare utbildning sålunda försvårats, har inom många områden
av det tekniska arbetet behovet för yrkesmannen i synnerhet av teoretisk
insikt blivit större.

Vad särskilt beträffar den kvinnliga ungdomen och dess uppfostran
till duglighet i det praktiska arbete, som kanske mer är något annat är
av betydelse för samhällets välfärd, nämligen det husliga arbetet, är att
erinra, hurusom hemmen mångenstädes förlorat förmågan att fylla den
uppgift de tidigare i sådant avseende förstått att väl fullgöra. Orsakerna
äro i det föregående till dels berörda och behöva icke här närmare framläggas.
Till en senare tids förhållanden hör ock, att kvinnlig arbetskraft
kommit till användning på en mängd områden, från vilka den förr var
utesluten. Ej sällan söka sig de unga flickorna redan kort tid efter avslutad
skolgång arbete utanför hemmet, i hantverkerierna, fabrikerna och
handeln, och finna ringa tid att taga del i hemsysslorna. De nämnda
omständigheterna i förening leda därtill, att en allt större del av den
kvinnliga ungdomen växer upp utan att erhålla någon övning i husliga
göromål och utan att lära sig, vad det vill säga att sköta ett hem.

Här har skolan fått försöka träda emellan och övertaga en del av
den uppgift, som förr vilat helt på hemmet. »Huslig ekonomi» har blivit

Fortsättningsskolans betydelse.

ett skolämne vid sidan av det kvinnliga handarbetet. Men vad folkskolan
angår har det nya skolämnet hittills i allmänhet icke upptagits på arbetsordningen
annat än i de folkrikare orternas skolor. I ett stort antal
fall inträffar det, att undervisning i huslig ekonomi kommer att saknas,,
även där den vore i hög grad av behovet påkallad, och i ännu ett stort
antal fall stannar det vid den obetydliga övning, som barnen hunnit
erhålla, innan de vid omkring tretton års ålder avgå från skolan.

Vad nu sagts om de försvårade utbildningsmöjligheterna inom förvärvsarbetet
och det husliga arbetet gäller företrädesvis ungdomen i städerna
och industriområdena. Något annorlunda ställer sig saken naturligtvis
i fråga om ungdomen i jordbruksbygderna, redan av det skäl att hemmet
där såväl i allmänhet som i avseende på arbetsutbildningen äger större betydelse.
Men spörsmålet om arbetsutbildningen framträder även här, ehuru
som led i en fråga av större omfattning. För vårt jordbruk har nämligen,
såsom välbekant är, utvecklingen i vissa avseenden icke varit gynnsam,
och de uppkomna missförhållandena beröra i särskild grad just de yngre
åldersklasserna av landsbygdens befolkning.

Dessa missförhållanden träda i dagen i den företeelse, som brukar
betecknas med uttrycket »landsbygdens avfolkning». På många trakter har
utvandringen till Amerika och inflyttningen till städerna till och med lett
till folkminskning. Sedan mer än 30 år tillbaka har jordbruksbefolkningens

numerär i vårt land gått tillbaka ej blott relativt utan i och för sig. År
1880 var den 3,078,000, år 1910 endast 2,663,000. År 1880 bodde omkring
15 % av Sveriges befolkning i städer, år 1910 24.8 %. Huvudorsakerna
till denna landsbygdens folkminskning torde vara att finna i den bättre
arbetsförtjänst industrien erbjuder och i den ökade användningen av maskinkraft
på jordbrukets område. Så till vida framstår den ifrågavarande
företeelsen såsom ett fullt naturligt led i det ekonomiska framåtskridandet
över huvud. Men å andra sidan tyda de anförda siffrorna på att minskningen
i jordbruksbefolkningens numerär gått längre än som för landet i

Fortsättningsskolans betydelse.

det hela kan vara sunt och lyckligt. Till denna mindre glädjande utveckling
ha flera omständigheter bidragit. Bland sådana må här erinras om de
mindre bildningsmöjligheter och även om de färre tillfällen till förströelse,
som landsbygden har att bjuda på i jämförelse med städerna, om den fördom
mot lantmannaarbetet, som beror av föreställningen om detta arbete
såsom mindre fint och hedrande än industriarbetet, samt om det bristande
intresse, som härrör av bristande insikt i jordbrukets villkor. I sistnämnda
avseende är att ihågkomma, att varje jordägare eller arrendator,
huru litet jordstycke han än brukar, själv i regel är sitt arbetes tekniske
och ekonomiske ledare och att jordbruket i vida högre grad nu än förr
kräver insikt och intellektuell vakenhet av sin utövare. Därför är det i
allmänhet ej längre nog med den traditionella utbildning, som vanns blott
genom deltagande från barndomen i jordbruksgöromålen, och man torde
kunna säga, att även vår landsbygds ungdom med avseende på utbildningen
för sin framtida arbetsuppgift är ställd i en ogynnsammare ställning,
än den tidigare intagit, samt att man häri har en, om ock ingalunda den
viktigaste av de samverkande faktorer, som draga lantbrukarhemmens
söner och döttrar bort från deras hembygd och deras fäders yrke.

* #

ftyd uppgif- Endast antydningsvis har kommittén kunnat erinra om de stora för väsendet,

ändringar, som ägt rum, och peka på de svårigheter och vanskligheter,
som de framkallat för den uppväxande ungdomen såväl i moraliskt avseende
som med avseende på dess utbildning till arbetsduglighet. Uppenbart
är, att man här står inför förhållanden, som ålägga både kyrka och skola
nya förpliktelser och som ställa nya anspråk även på lagstiftningen liksom
ock på de olika sammanslutningarna för religiösa och sedliga syften och
på de stora organisationer, i vilka det moderna arbetslivet tagit sin gestaltning.
Allestädes finner man ock, hurusom krafter, låt vara med
olika uppfattning om mål och medel, söka taga hand om de unga. Det

Fortsättningsskolans betydelse.

offentliga skolväsendet kan givetvis icke befria sig från skyldigheten att
ställa sig i främsta ledet i detta avseende.

Att åt den offentliga lägre yrkesundervisningen måtte givas en rikare
gestaltning, än den hittills ägt, är härvid en fordran bland andra,
och kommittén skall längre fram få anledning att ytterligare understryka
detta. Men den egentliga yrkesskolan kan icke sträcka sig ned till de
tidiga åldersklasser, med vilka man här måste räkna, och den kan över
huvud icke nå till att omfatta de stora ungdomsskaror, om vilka fråga är.
Ej heller ingår det i den uppgift, som yrkesskolan i allmänhet taget uppställer
för sig, att tillgodose den moraliska och allmänt medborgerliga
uppfostran, vilken icke får och icke kan göras till en bisak, när det gäller
ungdom i åldrar ned till det trettonde året. För den skull faller ock
förpliktelsen och ansvaret i förevarande avseende främst på det allmänna
folkundervisningsväsendet.

Endast i ringa mån har folkundervisningsväsendet mött de nva
behov, som den ekonomiska och sociala utvecklingen under de tre, fyra
senaste årtiondena framkallat. Vårt land äger en barnskola, som dock
icke når upp till barnålderns övre gräns. Just när barnet börjar komma in i
de vanskliga övergångsår, då intellektuell och moralisk omvårdnad mer än
någonsin göres det behov, just då måste skolan i de flesta fall lämna det
ifrån sig. Inflytandet av skolans goda ordning och ideella sysselsättningar
upphör, och barnet träder mer eller mindre oförmedlat ut i en ny
omgivning, träder, som det heter, »ut i livet». Om ett sådant förhållande
är betänkligt i och för sig, blir det så ännu mera i en tid, som i särskild
grad innebär svårigheter och faror för de unga.

Vad vi behöva men endast alltför ofullständigt äga är en ungdomsskola
ovanpå barnskolan. Det krav det här gäller kan uppenbarligen
icke tillgodoses av folkhögskolan, som ju är avsedd för äldre ungdom.
Det är en ungdomsskola i omedelbar anslutning till barnskolan

2—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

Fortsättningsskolans betydelse.

vi behöva. Härvid har man dock icke att tänka på den ungdom, som
har möjlighet att ägna sin huvudsakliga tid åt fortsatt skolgång.
För denna finnas den högre folkskolan och den kommunala mellanskolan
samt realskolan. De bildningsmöjligheter dessa eller med dem likartade
läroanstalter erbjuda kunna dock komma endast ett jämförelsevis obetydligt
mindretal till godo, en ringa bråkdel av det stora antal, minst
115,000, som årligen avgår från folkskolan. Det stora flertalet av
folkskolans barn måste efter avslutandet av denna skolas lärokurs omedelbart
ägna sig åt förvärvsarbetet. För dem behöves därför eu skolform,
som ger dem tillfälle att under någon kortare del av året eller
några timmar i veckan sysselsätta sig med skolai’bete, under det att deras
huvudsakliga tid användes för årbetet i den tjänst eller det yrke, som
de tillhöra. Det är behovet av en sådan skolform, som skall fyllas av
forts ät tningsskolan.

Härmed äro fortsättningsskolans uppgift och betydelse angivna, och
av det anförda framgår tillika, att det är fortsättningsskolan, vars utveckling
otrh förbättring tidsförhållandena i första rummet nödvändiggöra.

Fortsätt- Skall fortsättningsskolan kunna fylla sin uppgift och verkligen erhålla

nmgsskolans ° J 110 0

reformering. den betydelse för ungdomen och för samhället, som hon bör äga, är det

huvudsakligen i två avseenden, som hon behöver utvecklas och förbättras.

A ena sidan måste hennes läroplan och hela undervisning bättre än hittills
avpassas efter den ungdoms särskilda behov, för vilken hon är avsedd,
och efter de syften, som tidsförhållandena anvisat, d. v. s. klarare inriktas
mot uppgiften att främja de ungas utbildning för det nutida samhälls- och

arbetslivet. A andra sidan måste hennes ställning inom undervisningsväsendet
göras starkare, än den nu är, så att fortsättningsskolan framträder
icke som en tillfällig anordning utan som ett nödvändigt led bland anstalterna
för den grundläggande medborgerliga bildningen. Med andra ord:

Fortsättningsskolans betydelse.

undervisningen i fortsättningsskolan bör omläggas i praktisk riktning,
och fortsättningsskolan bör göras obligatorisk.

Dessa äro huvudpunkterna i den reform av fortsättningsskolan, angående
vars närmare innebörd och utförande kommittén i här föreliggande
betänkande vill söka lämna utredning och förslag.

Nu kan invändas, att i förhållande till de stora syften, vilka Frågans

... vild.

man vill vinna, en undervisning av den ringa omfattning, som i fortsättningsskolan
kan förekomma, icke mycket förslår och att särskilt den ökade
yrkesutbildning, vars åstadkommande utgör ett av dessa syften, endast
i ringa grad på sådan väg kan ernås. Detta är sant. Men de ifrågavarande
syftena äro så betydelsefulla, att ingen åtgärd, som i någon mån
kan främja deras vinnande, bör underlåtas. Skolan kan icke göra allt,
icke ens det mesta, men den är en viktig faktor. Erfarenheter från utlandet
giva vid handen, att ett väl ordnat fortsättningsskolväsen
med en ändamålsenligt anlagd plan för undervisningen utgör
ett verksamt medel för ungdomens sedliga och intellektuella
uppfostran och även för dess uppfostran till duglighet i förvärvsarbetet.
Visserligen äro i vårt land förutsättningarna för en kraftig
fortsättningsskola mindre gynnsamma än i de länder, från vilka dessa erfarenheter
kunna hämtas, men jämväl hos oss torde mycket vara att vinna
med en i förutnämnda avseenden reformerad fortsättningsskola som medel.

Skall man med en utsträckt undervisning nå den stora huvudmassan av
den uppväxande ungdomen för att såmedelst främja dess sedliga utveckling
och dess utbildning till medborgerlig och praktisk duglighet, då skall det,
såsom här framhållits, ske genom fortsättningsskolan. Helt visst kan man
därför beteckna frågan om fortsättningsskolan som en av våra för närvarande
allra viktigaste skolfrågor.

Att denna fråga är ett statsintresse är uppenbart. Skall den till
någon väsentligare del finna sin lösning, kräver den ett beslutsamt steg.

Fortsättningsskolans betydelse.

Ställningen är i viss mån lik den, som förelåg, då för sjuttio år sedan
vår folkskola genom statsmakternas beslut fick sin lagstadgade tillvaro.
Då gällde det barnen, nu gäller det åldersgruppen närmast ovanom barnstadiet.
Och då som nu hade en förutgående social och ekonomisk utveckling
nödvändiggjort en kraftig åtgärd för folkbildningens höjande.

Kap. II. Vår nuvarande fortsättningsskola.1)

Den överbyggnad på folkskolan, som kallas fortsättningsskola, kännetecknas,
såsom förut sagts, framför allt därav, att den för sin verksamhet
tar i anspråk endast någon kort del av året eller något fåtal timmar i
veckan för att låta lärjungarna ägna sin huvudsakliga tid åt praktiskt
arbete.

Liksom i de flesta länder är den även hos oss en jämförelsevis gammal
skolform. Redan i vår första folkskolestadga av år 1842 finner man en antydning
om densamma. Den framträder där såsom söndagsskola, i vilken skolläraren
under inseende och med biträde av församlingens prästerskap borde
undervisa och förhöra den från skolan avgångna ungdomen för underhållande
av de i folkskolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet
av en sann kristlig bildning». Söndags-fortsättningsskolan fick
endast obetydlig utbredning. Eu senare föreskrift från år 1864, enligt
vilken tillfälle skulle beredas de barn, som avgått från skolan, att »på
bestämda tider under lärarens ledning dels underhålla redan förvärvade
kunskaper, dels ock däri ytterligare förkovra sig», bragte icke heller fortsättningsskolan
till någon nämnvärd utveckling.

Först i slutet av 1870-talet under F. F. Carlsons andra statsrådstid
blev fortsättningsskolan en betydelsefullare beståndsdel av vårt skolväsen
och erhöll den gestaltning, som den i huvudsak ännu äger. Till 1877 års
riksdag avläts nämligen en kungl. proposition om särskilt anslag såsom bidrag
till avlönande av lärare vid fortsättningsskolor. I det statsrådsprotokoll,
som åtföljde den kungl. propositionen, angåvos bestämda grunder för fort -

Historik.

b Se Bil. 2, Fortsättningsskolan i vårt land av J. Franzén.

Vår nuvarande fortsättningsskola.

sättningsskolans verksamhet, varvid fastställdes, att fortsättningsskolan ej
borde vara blott en repetitionsskola, utan att dess uppgift vore »att meddela
en högre undervisning än den egentliga folkskolan.» Kungl. Maj:ts
framställning blev av Riksdagen gillad, och den 11 september 1877 utkom
den kungl. kungörelse, vars bestämmelser, endast med en mindre väsentlig
år 1886 vidtagen förändring, ännu äro de för fortsättningsskolan gällande.

Organisa- Ingen kommun i vårt land är skyldig att inrätta fortsättningsskola,

tWn'' och intet barn är lagligen förpliktat att besöka sådan skola, där den finnes.
Denna är således helt och hållet ställd på frivillighetens grund och beroende
av vederbörandes fria skön. Antalet fortsättningsskolor är icke heller synnerligen
stort. År 1911 uppgick det till endast 2,121.

I fortsättningsskola få endast de barn intagas, som med goda vitsord
genomgått folkskolans hela lärokurs, således de som avgått i enlighet
med folkskolestadgans § 47. För barn, som tillåtits att lämna skolan efter
genomgången mindre lärokurs på grund av bestämmelsen i stadgans § 48,
finnes i många distrikt inrättad en sorts repetitionsskola, kallad ersättninsyskola,
men dessa barn äga icke tillträde till fortsättningsskolan.

Den årliga lärotiden för fortsättningsskolan är bestämd till 180
undervisningstiunnar. Fn del lärjungar genomgå två årskurser, men de
flesta av dem, som besöka skolan, deltaga blott i en årskurs, många av
dem utan att fullständigt genomgå denna. I städerna är fortsättningsskolan
i allmänhet ordnad som aftonskola med några timmars undervisning
i veckan, t. ex. sex timmar, fördelade på två dagar. Även på landsbygden
är en sådan anordning medgiven, men i allmänhet är lärotiden där
samlad under en del av vintern på sex veckor med 30 timmars undervisning
i veckan.1)

*) År 1909 voro endast omkring 6% av fortsättningsskolorna på landsbygden ordnade
som aftonskolor, i städerna däremot omkring 76%. Av de landsbygdsskolor, som icke voro
anordnade som aftonskolor, hade 84.5 % sin lärotid förlagd till tiden före början av vårterminen,
3.8 % till tiden efter slutet av höstterminen, 7.2 % dels till slutet av höstterminen
och dels till början av vårterminen, och 4.5 % till annan tid av året. (Bil. 1, tab. 14,15 och 18)

Vår nuvarande fortsättningsskola.

Fortsättningsskolan får i regel ej inkräkta på folkskolans lärotid.
Dock må »i fall av behov» högst fyra veckor av denna kunna användas
till den fortsatta undervisningen. Detta inträffar endast där skolan
har samlad lärotid. Av landsbygdens fortsättningsskolor år 1909 hade
70.4 % sin tid förlagd helt och hållet utom folkskolans, 25 % använde
två veckor av folkskolans lärotid och 4.6 % inkräktade med fyra veckor
på denna (Bil. 1, tab. 15).

Fortsättningsskolans lärare utgöras numera utan undantag av lärare
och lärarinnor vid folkskolorna. Skolmyndigheterna äro desamma som
folkskolans. För undervisningen användas folkskolans lokaler. Till lärarnas
avlöning utgår statsbidrag med 75 kronor åt varje lärare för en undervisningstid
av 180 timmar, under villkor att skoldistriktet tillskjuter lika
stort belopp.

Läroämnen i fortsättningsskolan äro enligt folkskolestadgan: kristendomskunskap,
modersmålet, räkning, geometri, teckning samt, såvitt möjligt
är, historia och naturkunnighet. I det förutnämnda statsrådsprotokoll,
som åtföljde den kungl. propositionen till 1877 års riksdag, hade departementschefen
rörande undervisningen i fortsättningsskolan uttalat bland
annat, att hänsyn särskilt borde tagas till de läroämnen, som kunde anses
äga större betydelse för lärjungarnas förberedande till insikt och duglighet
i de stycken, som närmast hade avseende på deras blivande levnadskall,
utan att fortsättningsskolan dock trängde in på den egentliga fackbildningens
område, och i den kungl. kungörelsen angående fortsättningsskolan
av samma år heter det om undervisningen i naturkunnighet, att
»i skolor på landet förnämligast de delar av naturläran böra förekomma,
vilka hava betydelse för jordbruket». Den praktiska läggning av fortsättningsskolan,
som sålunda avsågs, blev i 1878 års normalplan icke fasthållen,
ej heller sökte denna normalplan att i någon avsevärdare grad för -

Undervis ningsplan.

Vår nuvarande fortsättningsskola.

Utbredning
och lärjungeantal.

verkliga den tanken, att fortsättningsskolan icke borde vara endast en
repetitionsskola utan företrädesvis borde bygga vidare på den grund, som
undervisningen i folkskolan givit.

Nu gällande normalplan av år 1900 kan varken i fråga om kursplan
eller timplan anses beteckna något nämnvärt framsteg i dessa avser
enden, annat än så till vida att enligt densamma undervisningen i naturkunnighet,
där sådan meddelas, må omfatta »företrädesvis de delar av
naturläran, som hava betydelse för varje orts viktigaste näringar, eller
hälsolära».

Antalet fortsättningsskolor har varit i oavbruten tillväxt och under
de 33 åren från 1878 till och med 1911 stigit från 243 till 2,121.
Antalet skoldistrikt, i vilka en eller flera fortsättningsskolor förekommo,
var sistnämnda år 1,096. Aven barnantalet i fortsättningsskolorna har i
stort sett ökats och uppgick år 1911 enligt den officiella statistiken
till 29,919.

Detta tal är emellertid avsevärt större än antalet av dem, som, under
året inträtt i fortsättningsskolan, enär dels däri inräknats såväl under
året nyinskrivna som under året avgångna lärjungar, dels ock upptagits
såväl första som andra årskursens lärjungar. Av uppgifterna i Bil. 1, tab.
21 och 22 kan beräknas, att inemot 15 % av fortsättningsskolans lärjungar
avgå efter tvåårig kurs. Antalet av dem, som under år 1911 inträtt i
fortsättningsskolan, torde följaktligen hava uppgått till högst 25,600. Jfr
Bil. 2, sid. 260.

Antalet av barn, som årligen lämna våra folkskolor, torde emellertid
för närvarande uppgå till över 115,000, *) och av dessa är det endast en

B Deri officiella statistiken lämnar i detta avseende inga direkta uppgifter och ger
ej heller material för noggrannare beräkningar. Enligt tab. 1—3 över skolvägarnas längd i
Bil. 1 funnos i oktober 1909 i folkskolor och mindre folkskolor sammanlagt 489,042 barn.

Vår nuvarande fortsättningsskola.

mycket obetydlig bråkdel, som övergår till högre folkskolor, allmänna läroverk
och med dem likartade läroanstalter. Den stora huvudmassan, helt
visst att uppskatta till omkring 110,000, går ut i praktiskt arbete efter
avslutad skolgång i enlighet med § 47 och § 48 i folkskolestadgan.1) Då
av de barn, som avgå efter avslutad skolkurs, omkring 85 % hava genomgått
fullständig sådan (Bil. 1, tab. 9), böra de lärjungar, som enligt
nuvarande bestämmelser äro berättigade till inträde i fortsättningsskola,
årligen uppgå till ett antal av inemot 95,000. Härav framgår, att fortsättningsskolan
för närvarande endast upptar ungefär fjärdedelen av de barn,
för vilka den är avsedd. Också utgjorde antalet fortsättningsskolor
år 1911 ej mer än 24.5 % av antalet folkskolor och mindre folkskolor,
och i mer än halva antalet av rikets skoldistrikt saknades fortsättningsskolor.
Städernas fortsättningsskolor äro relativt taget ej mera utan
snarare mindre besökta än landsbygdens. Under de senaste åren har
barnantalet i fortsättningsskolorna visat tendens till nedåtgående, ej blott
i förhållande till barnantalet i folkskolorna utan till och med absolut tao-et.

Redan tidigt har behovet av fortsatt undervisning för de från folkskolan
avgångna barnen blivit insett och funnit uttryck i skolförfattningen,
och den fortsättningsskola, som nu ägt bestånd under en tid av inemot fyra
årtionden, har givetvis utgjort en mycket värdefull beståndsdel av vårt

I de mindre folkskolorna och i folkskolorna av typen litt. F tillhör en del av barnen
småskolestadiet. Approximativt torde denna del kunna beräknas till 34,200 barn. De
övriga 454,842 barnen tillhöra folkskolestadiet och kunna, om man bortser från att ett obetydligt
antal av dem befunnit sig i folkskolans högre avdelning, anses fördelade på de fyra
folkskoleklasserna. Medeltalet för en folkskoleklass blir då i runt tal 113,700. Samma
tal kan anses beteckna antalet av de från folkskolan under året avgående. En motsvarande
beräkning med användning av den officiella statistikens uppgifter ger för samma år 124,500.
För år 1911 fås på samma sätt 127,500. — Det ur kommitténs tabell erhållna talet torde

snarast vara ett minimum. Den officiella statistikens siffror åter äro helt visst för

stora, enär å ena sidan den hittillsvarande uppställningen av primäruppgifterna lätt leder till
dubbelräkning av en del av barnen och å andra sidan i många fall medräknats såväl under
året avgångna som under året nyinskrivna barn. Jfr Bil. 2, sid. 259 ff.

D De av kommittén i Bil. 1 intagna tabellerna n:r 8—10, enligt vilka de efter §

47 och de efter § 48 avgångna tillsamman år 1909 uppgingo till 99,295, hava genomgående

för låga tal, men äro i andra avseenden upplysande.

3—131460. Folkundervisning^ kornmitt ens betänkande V.

Vår nuvarande fortsättningsskola.

Lärjungar.

skolsystem. Men den har dock ingalunda visat den utveckling, som varit
önskvärd och som man haft skäl att vänta, och tänker man jämväl därpå,
att den uppgift, som fortsättningsskolan haft att fylla, under årens lopp
fått allt större betydelse, måste man beteckna den nuvarande fortsättningsskolan
som ett jämförelsevis svagt led i vårt skolväsen.

Orsakerna härtill äro att söka på flera håll. Både i fråga om sin
tillvaro och sitt lärjungeantal har fortsättningsskolan varit beroende av vederbörande
myndigheters och lärares initiativ samt allmänhetens intresse för den
sak det gällt. Även om genom dessa faktorer åtskilligt vunnits, ha de dock
icke förmått att föra fortsättningsskolan framåt till den ståndpunkt, som
önskvärd varit. En omständighet, som härtill ytterligare bidragit, har
varit beskaffenheten av fortsättningsskolans undervisningsplan. Frågan,
i vad mån denna, sådan den av gällande författningar bestämts, varit anpassad
efter tidens fordringar och lärjungarnas behov, skall av kommittén
i det följande upptagas till närmare undersökning.

Här må till sist blott lämnas några statistiska uppgifter angående
de barn, som avgå från folkskolan, och särskilt angående den nuvarande
fortsättningsskolans lärjungar.

Kommittén har i det föregående erinrat därom, att den stora huvudmassan
av folkskolans lärjungar efter avslutad folkskolekurs kommer ut
i praktiskt arbete. Av samtliga avgående folkskolelärj ungar utgöra gossarna
50.2 %, flickorna 49.s %.

Omkring 85% avgå i enlighet med folkskolestadgans § 47, således

efter genomgången fullständig skolkurs. Återstående 15 % avgå enligt stadgans
§ 48. Förhållandet har under årens lopp förändrats till det bättre,
i det att de senares antal blivit allt mindre. Det är gynnsammare i
fråga om flickorna än i fråga om gossarna, i det att av flickorna endast

O O O 7

13% men av gossarna 17 % avgå enligt § 48.s)

x) Procenttalen äro medeltal för femårsperioden 1905—09. (Bil. 1, tab. 9).

Vår nuvarande fortsättningsskola.

De från folkskolan avgåendes ålder är i genomsnitt något över tretton
år. Tar man talen för år 1909 och håller sig till dem, som avgått enligt
§ 47, finner man, att 48.i % av gossarna och 49.i % av flickorna vid
avgången äro i trettonårsåldern, d. v. s. lämna skolan det kalenderår, under
vilket de fylla tretton år. Över tretton år äro 36.\% av gossarna
och 33.8 % av flickorna, under tretton år 15.s % av gossarna och 17.i %
av flickorna (Bil. 1, tab. 5).

Kommittén har hos skoldistrikten sökt erhålla upplysning angående
de från folkskolorna avgående lärjungarnas sysselsättning efter avslutad
folkskolekurs. Det har dock visat sig, att noggranna uppgifter härom
svårligen kunna lämnas, vadan de inkomna uppgifterna (Bil. 1, tab. 11)
äro behäftade med mycken osäkerhet. Enligt dessa uppgifter skulle
emellertid av de lärjungar, som efter avslutad skolkars år 1909 avgått från
folkskolorna (folkskolans högre avdelning, fortsättnings- och ersättningsskolorna
häri inräknade), l.i % övergått till andra läroanstalter och
98.3 % gått ut till praktisk verksamhet eller utan angiven uppgift. Av
de sistnämnda hade i runda tal 34 % gått till jordbruk, 12 % till industri

och hantverk, 3 % till handel, 1 % till sjöfart och kommunikationsverk,

19 % till tjänst i enskilda hem och 4 % till övriga yrken och sysselsättningar
samt 27 % avgått utan angiven uppgift. Tänkas de, som avgått
utan angiven uppgift, fördelade på de olika yrkena och sysselsättningarna
i samma proportion som de övriga, får man, att 47 % gått till jordbruk,
16 % till industri och hantverk, 4 % till handel, 2 % till sjöfart och kommunikationsverk,
26 % till tjänst i enskilda hem och 5 % till övriga yrken

och sysselsättningar.

Enligt av kommittén inhämtade uppgifter (Bil. 1, tab. 19—22) avgingo
år 1909 från 1,872 fortsättningsskolor 23,260 lärjungar. Då antalet fortsättningsskolor
nämnda år enligt den officiella statistiken var 2,013, skulle
uppgift saknas om 141 skolor, vadan hela antalet från fortsättningsskolan

Vår nuvarande fortsättningsskola.

avgångna torde hava varit omkring 25,000.a) Av de ifrågavarande lärjungarna
voro 49.5 % gossar och 50.5 % flickor. Ett antal, uppgående till 14.5 %,
hade deltagit i två årskurser, övriga 85.5 % i en årskurs. Vid avgången
voro i senare fallet de flesta eller 50.5 % i en ålder av fjorton år, 32.3 %
under och 17.2 % över denna ålder. Även i fråga om dem som deltagit
i två årskurser voro de flesta i en ålder av fjorton år, nämligen 51.3 %
av hela antalet. Under fjorton år voro i detta fall endast 9.2 % och över
fjorton år 39.5 %.

]) Enligt den officiella statistiken funnos detta år i fortsättningsskolorna 30,506 lärjungar.
Jfr sid. 16.

Kap. III. Den framtida fortsättningsskolans
allmänna program.

Ehuru fortsättningsskolan med hänsyn till sitt ändamål är att anse
som ett av de viktigaste leden i skolväsendet och ehuru de senare årtiondenas
ekonomiska och sociala utveckling gjort fortsatt skolundervisning för
den från folkskolan utgående ungdomen allt mera nödvändig, befinner sig
vår nuvarande fortsättningsskola, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
i det hela i ett tillstånd av efterblivenhet. Orsakerna härtill äro val,
såsom i det föregående likaledes framhållits, i första hand att söka i de
yttre omständigheter, av vilka skolan såväl i fråga om sin tillvaro inom
skoldistrikten som i fråga om sitt lärjungeantal varit beroende. Till en
del äro de emellertid att finna inom skolan själv.

Att den undervisning, som meddelas i våra fortsättningsskolor,
är av värde både i intellektuellt och i moraliskt avseende torde icke
kunna förnekas. Bland dem som känna förhållandena, särskilt folkskolans
och fortsättningsskolans egna lärare, torde dock en ganska enhällig
mening råda därom, att vår nuvarande fortsättningsskola icke bjuder
sina lärjungar vad den borde. Enligt ordalagen i folkskolestadgans § 5
går dess program ut på att bereda de lärjungar, som genomgått de för
folkskolan fastställda lärokurserna, tillfälle att »dels underhålla redan förvärvade
kunskaper, dels ock däruti ytterligare förkovra sig». Dess av
stadga och normalplan bestämda läroplan gör den knappast till annat
än en fortsättning av folkskolans kurs med ytterligare några läro -

Den nuvarande
fortsättningsskolans
undervisning.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

Det framtida
programmets

huvudpunkter.

timmar, och i det allmänna föreställningssättet är den icke heller något
annat. Med avseende på de ledande synpunkterna för sitt arbete håller
den sig inom folkskolans ram och syftar i allmänhet endast till att befästa
och i någon ringa mån utvidga den allmänbildning, som i folkskolan
inhämtats. Stundom får den ännu i dag snarast karaktären av en repetitionskurs.
Den bjuder i varje fall intet väsentligt nytt.

Häri ligger en svaghet hos den nuvarande fortsättningsskolan. Skall
fortsättningsskolan verkligen fylla sitt ändamål, sådant detta under de senare
årtiondena allt klarare framstått, måste den inrikta sin verksamhet
mot andra och mera bestämda syften.

Från olika synpunkter kommer man med avseende på dessa syften
till enahanda slutsatser. Kommittén vill först betrakta frågan från den
närmast liggande synpunkten, nämligen den pedagogiska eller psykologiska.

Det är väl sant, att någon skarpare gräns i barnets utveckling ej kan
förläggas just till det åldersår, som i genomsnitt för folkskolans lärjungar
betecknar skoltidens avslutning. Men vid denna tidpunkt är det dock,
som barnet oförmärkt börjar inträda i det betydelsefulla utvecklingsskede,
som man plägar kalla övergångsåldern eller den tidigare ungdomsåldern
och som utmärkes av viktiga förändringar både i kroppsligt och i andligt
hänseende. De unga börja i denna ålder få allvarligare förnimmelse av
livet och begynna mera självständigt tänka över dess spörsmål. De ställa
sig mera kritiskt till vad som bjudes dem i hemmet och i skolan, de få
nya intressen och behov. Men härtill komma för folkskolans barn de förändrade
yttre förhållanden, som ofta följa med skolgångens avslutning och
som i många fall medföra eu bestämdare brytning i deras utveckling. Aven
för dem, som stanna i hemmet, gör sig en dylik brytning i viss mån gällande
men ännu mer för det stora antal, som med eller utan någon kortare övergångstid
i och med skolgångens avslutning tar steget »ut i livet». De flesta
komma ut i förvärvsarbetet, det nutida arbetslivet med dess nya och starka in -

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

flytelser. Frågan om den framtida utkomsten börjar sysselsätta dem, och
det yrke eller arbetsområde, som de välja eller av omständigheterna hänvisas
till, blir mer eller mindre bestämmande för deras intresseriktning.
Den arbetsförtjänst, som de erhålla, ger dem eu självständigare ställning
gent emot hemmet. Tillika träda de unga från denna tidpunkt i mera
omedelbart förhållande till det allmänna medborgerliga livet; det lilla
samhälle, skolan, som de förut tillhört, har släppt sitt tag, och de befinna
sig i det stora för alla gemensamma samhället. Den nu i största allmänhet
karakteriserade utvecklingen kan givetvis förlöpa mycket olika i olika
fall, beroende dels på de ungas ålder vid skolgångens avslutande, dels ock
på andra omständigheter. Särskilt är att ihågkomma, att för de barn, som
efter avslutad skolgång i folkskolan under något år kvarstanna i hemmet
utan någon bestämdare sysselsättning, den nämnda övergångstiden blir
jämförelsevis något längre och därmed också brytningen i utvecklingen
mindre tvär än för deras kamrater, som mera oförmedlat måste taga steget
från skolan ut i livet.

Mer än någonsin äro de unga, såsom redan blivit framhållet, i detta
skede av sitt liv i behov av moralisk och intellektuell omvårdnad, och
deras mottaglighet för undervisning har i åtskilliga hänseenden ökats. Men de
behöva en annan sorts undervisning och behandling än förut. Barnskolan
kännes som ett övervunnet stadium; skall skolan förmå att åter draga dem
till sig och öva inflytande över dem, måste den ställa sig i de nya intressenas
och de nya behovens tjänst.

Nu kan skolan i detta fall som i andra ej komma synnerligen
långt med avseende på de särskilda lärjungarnas individuella intressen
och behov. Vid ordnandet av sin läroplan kan den blott anpassa sig, och
även detta i ofullständig grad, efter de allmänna förhållanden, vari flertalet
av lärjungarna befinner sig, och får överlämna åt läraren att i det dagliga
arbetet söka, i den mån sig göra låter, bereda rum för det individuella.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

Vad då fortsättningsskolan beträffar, har den uppenbarligen att i överensstämmelse
med sina lärjungars inre och yttre ställning söka ansluta sin
undervisning till det praktiska livet, arbets- och samhällslivet, nämligen
det arbetsliv, vari flertalet av lärjungarna tar del eller kommer att
taga del, och det samhällsliv, som närmast omger dem. Skolan möter då
lärjungarna på deras eget område. Att bliva skicklig i sitt arbete, att
däri vinna framgång, att bli förtrogen med den samhällsordning, av vilken
man skall bliva beroende och inom vilken man skall mer eller
mindre göra sig gällande, detta är något, som är eller åtminstone lätt
kan göras till föremål för en ung människas intresse. Har skolan i det
avseendet något att giva, då är den åter av betydelse.

Frågan om huvudsyftena för fortsättningsskolans undervisning må
sedan betraktas ur det nutida praktiska livets egen synpunkt.

Den ekonomiska och sociala utveckling, som över huvud taget gjort
fortsatt undervisning av den från folkskolan avgående ungdomen mer
behövlig än tillförene, har tillika angivit de mål, mot vilka denna undervisning
främst har att rikta sig. Kommittén har i betänkandets första
kapitel erinrat om, hurusom nutidens förvärvsarbete såväl i tekniskt som i
ekonomiskt avseende ställer ökade anspråk på sina utövare, på samma gång
möjligheten till utbildning för arbetet inom vidsträckta områden minskats,
och hurusom det nutida samhällsarbetet på ett annat sätt än äldre tiders
kallar alla till deltagande och gör samhället beroende i särskild grad av
de bredare folklagrens insikt och ansvarskänsla. Vad som ur allmänna
pedagogiska grunder anbefaller sig som huvuduppgifter för fortsättningsskolan,
det kräves således av själva tidsläget: ungdomens uppfostran till
större arbetsduglighet och till större medborgerlig duglighet.

Den förra av dessa uppgifter leder till yrkessynpunktens upptagande
i fortsättningsskolans program. Till vilken utsträckning
den där låter sig genomföra är en fråga, som kommittén i nästa kapitel
skall taga upp till närmare skärskådande. Klart är, att dess upptagande

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

närmast innebär, att fortslittningsskolan skall meddela undervisning
om det yrkesarbete, som sysselsätter dess lärjungar eller för
flertalet av dem kommer att bliva den framtida uppgiften, såvitt
möjligt undervisning även i detta arbete. Klart bör ock vara, att
den fackbildning, som fortsättningsskolan sålunda kan giva, i regel icke
kan bliva av någon större utsträckning eller grundlighet och att den
lämpligast bör betecknas som en begynnande fackbildning.

Den sociala uppgiften, uppfostran till medborgerlig duglighet, kan i
själva verket anses i sig innesluta den andra uppgiften, uppfostran till ar- innebörd.
betsduglighet, då ju till medborgerlig duglighet bland annat och ej minst
hör att kunna utföra ett nyttigt arbete. Den medborgerliga bildningsuppgiften
är emellertid icke blott den mest omfattande, den innebär ett starkt
ideellt krav. Fortsättningsskolan varken förmår eller bör ställa sig blott
i de ekonomiska intressenas tjänst och bliva en yrkesskola i detta ords inskränktare
betydelse. Den är framför allt en ungdomsskola, och den kan
icke se bort från det mål, som för en sådan skola alltid måste bliva det
förnämsta, nämligen främjandet av lärjungens utveckling som människa,
d. v. s. hans religiösa och sedliga bildning, hans karaktärsbildning.

Den kan icke begränsa begreppet medborgerlig duglighet till att blott beteckna
yrkesskicklighet och samhällskunskap, utan den måste söka att hos
sina lärjungar utveckla sådana medborgerliga egenskaper som arbetslust
arbetsärlighet, ansvarskänsla, fosterlandskänsla. Härutinnan har den att
bevara den syn på skolarbetet, som i stort sett utmärker våra skolor för
allmän medborgerlig bildning, ej minst våra folkskolor.

Det är vidare tydligt, att för lärjungar, vilkas skolbildning begränsar
sig till vad folkskolan kunnat skänka, behovet av allmänbildning
icke kan anses tillräckligt tillgodosett. De behöva få sin allmänbildning
både kvalitativt och kvantitativt förbättrad, de behöva ytterligare
öva sig i modersmålets skriftliga och muntliga användande, behöva för 4—131460.

Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

Metodisk

synpunkt.

kovra sin färdighet i räkning och sina insikter i naturkunnighet, geografi
och historia o. s. v. Att tillgodose lärjungarnas behov i detta avseende
tillkommer ävenledes fortsättningsskolan och kan räknas in i hennes medborgerliga
bildningsuppgift. Särskilt måste i en sådan bildningsuppgift
modersmålet intaga en rangplats.

Här inställer sig nu den metodiska frågan om de båda huvuduppgifternas
inbördes förhållande i undervisningen. Med avseende härpå vill
kommittén erinra om en i den nutida pedagogiska uppfattningen ofta
framträdande tankegång, som korteligen skulle kunna sammanfattas i uttrycket
allmänbildning genom fackbildning. Under hänvisning till
begränsningens och specialiseringens betydelse i allt studiearbete och till
fackbildningens förmåga /att, där den på rätt sätt meddelas eller förvärvas,
skänka allmänbildning framhåller man, hurusom i allmänhet taget den
kunskap blir bäst tillägnad och får största värdet, som vinnes genom och
under strävandet mot ett praktiskt mål. När därför den unge nått den
ålder och det mått av allmänbildning, att hans fackbildning kan börja,
eller över huvud kommit till den punkt, att densamma bör eller måste
vidtaga, då är det, säger man, fackbildningen, som bör taga ledningen i
bildningsarbetet, på det sätt att allmänbildningen i fortsättningen upptages
allenast som medel för fackbildningen eller erhålles som biprodukt av
denna.

Kommittén vill icke ingå på en undersökning av de psykologiska
grunderna för den nu antydda tankegången och därför ej heller uttala
någon åsikt vare sig i allmänhet om i vilken utsträckning densamma må
äga giltighet eller i vad mån den kan tillmätas betydelse speciellt för den
skolorganisatoriska frågan om tidpunkten för fackbildningens inträdande.
Det synes kommittén emellertid, som skulle denna tankegång angiva den
riktiga metodiska synpunkten för undervisningen i det fall, som här föreligger.
Genom att i fortsättningsskolan yrkesuppgiften göres till utgångspunkt och

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

medelpunkt i undervisningen, böra väsentliga fördelar vinnas. Lärokursens
olika beståndsdelar skola såmedelst för lärjungen förbinda sig till ett sammanhängande
helt, som lättare låter sig fasthålla i minnet, de teoretiska momenten
i undervisningen skola genom den omedelbara tillämpning, som
de erhålla, bliva åskådligare, och de allmänbildande delarna skola för lärjungen
motivera sig såsom behövliga för det praktiska huvudsyftet och
därför ock i högre grad tilldraga sig hans intresse. Även ur allmän koncentrationssynpunkt
måste det, oavsett innebörden i den refererade tankegången,
te sig som synnerligen förmånligt, om såsom koncentrationsämne
kan uppställas ett kunskapsområde, vilket just ur den sistnämnda synpunkten
är så givande som det ifrågavarande.

Ej blott i sitt eget utan ej mindre i den medborgerliga bildningens
intresse bör således j^rkesundervisningen i fortsättningsskolan erhålla
en central plats, i det att den övriga undervisningen, så
långt lämpligen kan ske, inordnas i eller anknytes till densamma.

I viss mån låter samma allmänna tankegång överföra sig även till
skolans karaktärsuppfostrande verksamhet. Det gäller nämligen härvidlag
för skolan först och främst att få ett fast grepp i lärjungen och en god
utgångspunkt för sina strävanden. Kommer nu skolan lärjungens närmast
förnumna intressen till mötes, då har den ock utsikt att vinna det inflytande
över honom, som för ideell påverkan och uppfostran är behövligt.
Och till facket, yrket, den individuella livsuppgiften som utgångspunkt är
det lätt att anknyta de sedliga frågorna och vädjandena. Även den
sociala sidan av skolans karaktärsuppfostrande verksamhet, utvecklandet av
förmågan att inordna de individuella intressena och det egna arbetet i
större intresse- och arbetsområden, kan av en enligt ifrågavarande metodiska
grundsats ordnad undervisning främjas. Särskilt i de fall, där med
en yrkesmässigt anlagd undervisning är förenat praktiskt arbete, skola
tillfällen givas att anordna samarbete lärjungarna emellan för lösandet av

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

gemensamma uppgifter och såmedelst praktiskt inöva dem i en social uppfattning
av arbetets natur.

Frågan om Från de olika synpunkter för frågans bedömande, som i det föregående

deri fysiska J 1 ° °

och‘d''^friare upptagits, kommer man således till väsentligen två huvudsyften för fortformema
sättningsskolans verksamhet: främjandet av lärjungarnas arbetsduglighet,
fostran. vilket leder till införande av arbetsundervisning såsom centralt ämne, och
främjandet av deras framtida medborgerliga duglighet, vilket åter i sig
innefattar intellektuell och moralisk uppfostran i allmänhet.

Klart är emellertid, att fortsättningsskolan i sin egenskap av
ungdomsskola även måste intressera sig för sina lärjungars kroppsliga
hälsa och utveckling. Visserligen vilar hennes hela anordning på den
förutsättningen, att hennes lärjungar befinna sig i praktiskt arbete, ett
arbete vilket framdeles som hittills i regel kommer att utgöras av kroppsarbete.
Men den omständigheten att lärjungarna i fortsättningsskolan i
regel hava mera behov av intellektuell verksamhet än av kroppsrörelse,
utgör intet skäl för den fysiska utbildningens åsidosättande, då ju, såsom
bekant är, kroppsarbetet ofta i särskild grad gör korrektiv kroppsövning
behövlig. Även ur allmän uppfostringssynpunkt vore det att anse som en
fördel, om fortsättningsskolan kunde giva gymnastiken och idrotten en
framträdande plats i sin arbetsordning. Här möter dock ett avgörande hinder
i den ytterst begränsade tid, som man har att räkna med. I den mån
denna knappa tid gör det möjligt, måste fortsättningsskolan framför allt
försöka att fylla sina primära och mest nödvändiga åligganden. Lärjungarnas
fysiska utbildning kan även i bästa fall icke bliva mer än en uppgift
vid sidan om de huvudsakliga och kan icke bliva ett huvudsyfte i
fortsättningsskolans program. Kommittén skall i ett följande kapitel (sid.
97—99) återkomma till frågan.

I detta sammanhang vill kommittén erinra därom, att ungdom i den
ålder, varom här är fråga, icke blott har behov av undervisning och av den

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

tukt och ordning, som tillhör en offentlig skola. Den behöver omhändertagas
även på annat sätt. Gossarna i städerna och industriorterna behöva
en ledning, under vilken de i frihet få organisera sig till mer eller
mindre självstyrda kamratliga sammanslutningar — läsecirklar, diskussionsklubbar,
leklag, idrottsföreningar och dylikt — alla dessa former
för uppfostran och självuppfostran, som äro kända från vår tids ungdomsrörelser
och som, där de tagas i bruk av moraliskt vederhäftiga
och varmhjärtade män och kvinnor, visa sig vara ypperliga medel
i striden mot de fördärvliga inflytelser, för vilka de unga äro utsatta.

Även för flickorna är en ledning i liknande fria former i många fall
behövlig.

Denna verksamhet för och bland de unga kan fortsättningsskolan
icke göra obehövlig eller ersätta. Den är av sådan art, att den över
huvud taget kräver det fria självuppofifrande intresset och dessutom vissa
särskilda personliga egenskaper hos dem, som skola hålla den uppe och
hålla den inom rätta gränser. Men detta hindrar icke, att den från det
allmännas sida kan och bör såväl i ekonomiskt avseende som i andra
avseenden stödjas. Och synnerligen önskvärt är, att sådan fri verksamhet
kan förbindas med fortsättningsskolorna, framför allt därigenom, att dessas
lärare och lärarinnor taga initiativ till och själva deltaga i densamma.

Strängt taget skulle, såsom förut sagts, fortsättningsskolans uppgift »Yrkesfort .

. . sättnings att

främja yrkesdugligheten kunna inräknas i» hennes uppgift att giva skolan-».

medborgerlig uppfostran. A andra sidan är det fackbildningen, som i
metodiskt avseende bör göras till medelpunkt i fortsättningsskolans undervisning.
Fackbildningsuppgiften blir ock det för fortsättningsskolan särskilt
utmärkande. Yrkessynpunktens upptagande i undervisningen är ock
det viktigaste och mest betecknande i den reform av fortsättningsskolan,
som man vill få till stånd. Den nuvarande fortsättningsskolan däremot

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

ligger i det hela i samma linje som folkskolan. Den är liksom denna en
allmänbildande skola och har i överensstämmelse härmed betecknats som
»allmänna fortsättningsskolan». Till skillnad från denna har den i
riktning mot lärjungarnas yrkesverksamhet koncentrerade fortsättningsskolan
blivit benämnd »yrkesfortsättningsskolan».

Samman fattning.

Redan i sitt betänkande rörande seminarierna (Band 1, sid. 10 ff) och
senare i sitt betänkande angående skolöverstyrelse (sid. 79 ff) har kommittén
framställt de grundlinjer av fortsättningsskolans framtida gestaltning, som
här blivit något utförligare angivna, och i det förstnämnda betänkandet
likaledes berört den metodiska synpunkt för undervisningen, som här
förordats (Band 1, sid. 12 och 267). Huvudpunkterna i fortsättningsskolans
program torde, väsentligen med anförande av i nämnda betänkanden
använda ordalag, kunna sammanfattas sålunda:

Fortsättningsskolan skall, i den mån det låter sig göra,
taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsätter dess lärjungar
eller sannolikt skall bliva deras framtida livsuppgift; den
skall i huvudsak samla sin undervisning omkring detta arbete
och såmedelst kunna omedelbart främja de ungas intresse och
duglighet för deras levnadsyrke; samtidigt härmed skall den
fullfölja undervisningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas
sedliga och intellektuella utveckling och deras utbildning
till dugliga samhällsmedlemmar.

Tydligt torde vara, att ett program av denna innebörd drager en
bestämd gräns mellan fortsättningsskolan, den praktiska ungdomsskolan, å
den ena sidan och folkskolan, den allmänna barnskolan, å den andra. Om
den sistnämnda skolans allmänna karaktär och uppgifter, har kommittén
närmare uttalat sig i bet. IV.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

Det program för fortsättningsskolan, som i det föregående angivits,
står i själva verket i full överensstämmelse med tankar, som uttalades,
då vår nuvarande fortsättningsskola år 1877 bragtes till stånd, och ansatser
i dylik riktning kunna spåras i de officiella bestämmelser, som
för närvarande gälla för densamma. En och annan lärare har också, ledd
av praktiskt intresse och pedagogiska överväganden, närmat sin undervisning
i fortsättningsskolan mot de grundsatser, för vilka kommittén
velat göra sig till målsman. Och i det hela torde den allmänna uppfattningen
både inom och utom skolkretsar vara allt annat än ogynnsam fölen
omläggning av fortsättningsskolans läroplan i enlighet med dessa
grundsatser.

Ty den bestämda syftning mot det praktiska livet, som utgör det
väsentligaste i yrkesfortsättningsskolans program, överensstämmer med
yrkanden, som sedan flera år tillbaka med stor samstämmighet gjort sig
gällande såväl bland folkskolans lärare som bland det praktiska livets män.

Frågan om ändrade bestämmelser för fortsättningsskolorna blev till
kommittén överlämnad redan den 29 november 1906 med anledning av en
skrivelse av 1905 års Riksdag angående grunderna för avlöning av lärare
vid dessa skolor och ytterligare genom nådig remiss den 25 maj 1908 av
en underdånig framställning från centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening, en framställning, som angiver synpunkter för fortsättningsskolans
verksamhet, vilka i flera avseenden överensstämma med
principerna för yrkesfortsättningsskolans läroplan och organisation (Bilaga 5).
Den vidgade uppgift, avseende »en omorganisation i praktisk riktning av
vårt folkbildningsväsen», som sedermera den 12 januari 1909 blev av
Kungl. Maj:t åt kommittén anförtrodd, föranleddes av underdånig skrivelse
från hushållningssällskapens ombudsmöte år 1908 (Bilaga 4). Ur denna
skrivelse må här anföras följande uttalande, som särskilt berör undervisningen
i fortsättningsskolan.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

»Det är», heter det i ombudsmötets skrivelse, »ökad yrkeskunskap,
ökat yrkesintresse, ökad arbetslust vi behöva på alla områden. Detta
skall grundläggas redan i ungdomen. Men folkskolan är en barnskola.
Inom dess ram kan visserligen det praktiska intresset väckas och någon
praktisk kunskap och färdighet meddelas, men det är huvudsakligen inom
överbyggnaderna på folkskolan: fortsättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan
och yrkesskolorna, vi skola söka vinna vad vi vilja . . . Jordbruket
är landets modernäring. Av dess avkastning är hela landets
ekonomi mest beroende. Det är därför av den största vikt, att vi genom
ökad kunskap och energi i jordbruksyrket söka höja jordens avkastning.
Hänsyn härtill bör alltså i möjligast mesta mån tagas vid den ombildning
i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen, som vi fordra».

Behovet av en mera praktisk anordning av undervisningen i fortsättningskolan
har ytterligare framhållits i en till kommittén ställd skrivelse
från Lantbruksundervisningskommittén den 27 maj 1908, däri nämnda
kommitté uttalar, att införandet av obligatorisk undervisning i lanthushållning
i våra folkskolor väl icke torde kunna ifrågasättas, men att däremot
en dylik åtgärd allvarligt borde tagas i övervägande i fråga om våra
fortsättningsskolor. En framställning i liknande syfte avläts till kommittén
år 1908 av Skaraborgs läns lantmannaskoleförbund. Vidare har styrelsen
för Sveriges hantverksorganisation i skrivelse till kommittén den 8 april
1912 framhållit behovet av en utvidgad folkundervisning i praktisk riktning,
därvid uttalande organisationens intresse för nämnda fråga samt
Sveriges hantverkskårs villighet att understödja det jämväl från andra håll
framställda kravet på ännu ett obligatoriskt skolår, under vilket undervisningen
kunde så anordnas, att den bleve för olika orter i bästa mening
praktisk (jfr bet. IV sid. 27). Slutligen har frågan om fortsättningsskolans
ombildning behandlats i från centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening till kommittén ingivna skrivelser av den 10 maj 1910

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

och den 9 juni 1913, därvid i båda fallen kravet på undervisningens praktiska
läggning gjorts gällande.

Från senare år föreligga ock uttalanden och förslag av några kommittéer,
vilkas arbete i ett eller annat avseende berört fortsättningsskolans
undervisnings- och uppfostringsområde. Så föreslog Handelsundervisningskommittén
i sitt betänkande år 1910 inrättandet av handelsaftonskolor,
byggande på folkskolan och avsedda för yngre butiks- och kontor sbiträden.
Den s. k. Torpkommissionen påpekar i sitt år 1911 avgivna betänkande
den stora betydelsen av att »landsbygdens ungdom beredes tillfälle att
utvidga sitt i folkskolan förvärvade vetande samt att inhämta grundläggande
kunskap i lanthushållningen». Och slutligen må erinras
om Kommitténs för den lägre tekniska undervisningens ordnande förslag
av år 1912 om »kompletterande lärlingsskolor» för industri och hantverk,
i det huvudsakliga anordnade enligt yrkesfortsättningsskolans grundsatser.
Detta förslag har rönt tillslutning av bland andra Sveriges hantverksorganisation,
som därvid särskilt förordar, att lärlingsskolorna förenas
med skolverkstäder.

I detta sammanhang torde, böra erinras därom, att en del av våra
yrkesskolor, lägre tekniska skolor och smärre handelsskolor i så måtto
närma sig yrkesfortsättningsskolans typ, att de äro avsedda för i praktiskt
arbete sysselsatt ungdom och mottaga lärjungar i ganska tidig ålder samt
meddela undervisning även i en del allmänbildande ämnen. Särskilt äro
i detta avseende att nämna de lägre tekniska yrkesskolorna eller de s. k.
tekniska söndags- och aftonskolorna. Dessa, som uppgå till några och 60
och år 1909 räknade tillhopa över 7,500 lärjungar, av vilka omkring
68 % manliga och 32 % kvinnliga, mottaga lärjungar i alla åldrar.
Många av dfem, att icke säga flertalet, hava fattat sin uppgift vida
mer allmänt än att vara tekniska läroanstalter i vanlig bemärkelse.
Matematik, svenska språket, frihandsteckning, linearritning, välskrivning
och bokföring äro de ämnen, i vilka lärjungarna allmännast begagna

5—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

undervisningen. Över hälften av de manliga lärjungarna och tre fjärdedelar
av de kvinnliga befinna sig i åldrar under 18 år.1) Skolorna kunna
således sägas till eu viss grad tjänstgöra som fortsättningsskolor för ungdom,
som avgått från folkskolorna. Tydligt är, att de flesta såsom sådana
endast mycket ofullständigt fylla de fordringar, som äro att uppställa.
Frånvaron av samhällskunskap i undervisningsprogrammet är något för dem
och övriga yrkesskolor gemensamt, och lärjungarnas ställning till skolan
medger i allmänhet endast i ringa grad en mera uppfostrande och personlig
inverkan från skolans sida.

Aven åtskilliga andra skolor i vårt land erinra genom organisation
och undervisning mer eller mindre om yrkesfortsättningsskolans program.
Sedan ett par år tillbaka äga vi emellertid några verkliga yrkesfortsättningsskolor,
helt anordnade efter de grundsatser, som i det föregående
blivit framställda, nämligen Stockholms stads yrkesskolor, upprättade
enligt ett i slutet av år 1911 av stadsfullmäktige fattat beslut. Skolorna,
som stå under ledning av Stockholms stads folkskoledirektion eller närmare
av en inom direktionen utsedd yrkesskolenämnd, äro för närvarande
fem till antalet: en skola för gossar, anställda i mekaniska verkstäder,
en för gossar i snickareyrket, en för smeder, en för elektriska montörer
och eu för flickor, sysselsatta i klädsömnadsyrket. De äro s. k. endagsskolor,
d. v. s. lärjungarna bevista skolan en hel dag i veckan och arbeta
hos sina arbetsgivare de övriga fem dagarna. I undervisningen ingår
praktiskt arbete i till skolorna hörande väl inredda verkstäder, och till
yrkesundervisningen ansluter sig undervisning i samhällslära, hälsolära
samt räkning, skrivning och läsning.

Yrkesfort- I utlandet finner man yrkesfortsättningsskolans ledande grundtankar

sättnings skolan

i ut- flerstädes ej blott allmänt omfattade såsom riktiga utan ock i stor utsträckl
ande t. _________ J

J) Kommitténs för den lägre tekniska undervisningens ordnande Betänkande av år
1911. Band II. — Se jämväl Bil. 1, tab. 26.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

ning praktiskt tillämpade. Kommittén lämnar i en bilaga till föreliggande
betänkande redogörelser för fortsättningsskolans anordning i tre
av de större kulturländerna, nämligen Tyskland, Österrike och Storbritannien,
och får i det följande ofta anledning att hänvisa till de erfarenheter,
som på det ifrågavarande området blivit gjorda i dessa länder.

I Tyskland,1) där fortsättningsskolan går långt tillbaka i tiden,
uppställde direktör Oskar Pache i Leipzig redan på 1890-talet den fordran,
att lärjungarnas yrke skulle vara utgångs- och medelpunkt för undervisningen
i fortsättningsskolan, och gav därmed den samlande tanken för
den följande tidens reformarbete. Främsta platsen i detta arbete intages av
den kände skolmannen d:r Georg Kerschensteiner, skaparen av Munchens
berömda fortsättningsskolväsen. T fortsättningsskolans program har Kerschensteiner
betonat särskilt den medborgerliga synpunkten, uppgiften för
skolan i allmänhet och fortsättningsskolan i synnerhet att utbilda »användbara
medborgare», därvid då utbildningen till arbetsduglighet träder i förgrunden.
Yrkesfortsättningsskolan är numera såväl i Preussen som i flertalet övriga
tyska stater ett starkt utvecklat led i undervisningsväsendet, och dess besökande
är inom stora områden obligatoriskt för ungdomen intill viss ålder.
Bland stater med väl ordnat fortsättningsskolväsen torde särskilt Baden och
Wurttemberg böra nämnas. Fortsättningsskolan framträder numera i Tyskland
såsom en med folkskolan olikartad läroanstalt, och skiljaktigheten tar sig
till och med i somliga stater uttryck däri, att de båda skolorna stå under
förvaltning av olika centrala myndigheter, exempelvis i Preussen, där folkskolorna
lyda under kultusministeriet, landsbygdens fortsättningsskolor
däremot under jordbruksministeri et och städernas industriella och handelsfortsättningsskolor
under ministeriet för industri och handel. Alltfort
råder i Tyskland en rastlös verksamhet för fortsättningsskolans utveckling.
Såväl myndigheterna som särskilda för fortsättningsskolans främjande
bildade sammanslutningar deltaga i detta arbete, och en betydande littera -

1) Bilaga 3 a, Tysklands fortsättningsskolväsen av Albert Thorell.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

tur, behandlande fortsättningsskolans olika spörsmål, har under loppet av
få år vuxit upp. Då de tyska fortsättningsskolorna kunnat byggas på
en väl ordnad folkskola med i allmänhet åttaårig skolplikt, hava de haft
goda förutsättningar för sin verksamhet. De resultat som nåtts synas
ock i det hela vitsorda det berättigade i de tankar och förhoppningar,,
som lett reformarbetet.

Liksom i Tyskland har i Österrike1) yrkesfortsättningsskolan på kort
tid nått en rik utveckling. Aven här har den kunnat, byggas på en i
regel åttaårig folkskola. Arbetet på dess fortsatta utgestaltande pågår, och
man söker genom olika former av fortsatt undervisning nå alla i förvärvsarbetet
stående ynglingar och flickor. I sina bäst utvecklade former övergå
fortsättningsskolorna till yrkesskolor och utgöra som sådana ett viktigt
led i landets högt stående yrkesskolväsen. I synnerhet i Nedre Österrike
har fortsättningsskolväsendet genom en lag av år 1907 blivit på ett mönstergillt
sätt ordnat.

Om det varit de förändrade förhållandena inom det sociala livet och
näringslivet, den stegrade striden för utkomsten och folkens ekonomiska
tävlan, som varit de verksammaste drivkrafterna i fortsättningsskolväsendets
utveckling inom olika länder, torde så i särskild grad varit fallet i Storbritannien.
Först från omkring år 1900 hava de engelska statsmakterna på
allvar tagit itu med den fortsatta undervisningens förbättring, men i både
England och Skottland finnes redan ett väl utvecklat fortsättningsskolväsen.
2) I allmänhet äro fortsättningsskolorna upprättade av kommunerna.

I Skottland äro kommunerna lagligen förpliktade att upprätta fortsättningsskolor
och kunna också göra dem obligatoriska för ungdomen. Omkostnaderna
bestridas till väsentligaste delen medelst statsbidrag. Eu stor
mängd fortsättningsskolor hava dock tillkommit på enskilt initiativ, ej minst
från arbetsgivarehåll, i det att stora industriella firmor ofta anordnat under *)

Bilaga 3 b, Österrikes fortsättningsskolväsen av Albert Thorell.

2) Bilaga 3 c, Storbritanniens fortsättningsskolor av Iledwig Sidner.

Den framtida fortsättningsskolans allmänna program.

visning för i deras tjänst anställd ungdom. Man finner ej den systematiska
ordning och fasta organisation som i Tyskland och Österrike. Skolornas
besökande är för lärjungarna i de allra flesta fall en frivillig sak,
och skolmyndigheterna utöva stundom en nästan agitatorisk verksamhet för
att få skolorna talrikt besökta. Läroämnena äro olika i olika skolor och
kunna på olika sätt grupperas. Lärjungarna äga i vidsträckt mån valfrihet.
Men de kurser, som skolorna erbjuda, hava genomgående en starkt praktisk
läggning. Särskilt handelsyrkets och industriarbetets krav äro väl tillgodosedda.
Redan den omständigheten, att fortsättningsskolorna, som i
allmänhet lyda under den för den högre och lägre undervisningen gemensamma
högsta skolstyrelsen, tillhöra den tekniska avdelningen inom denna
styrelse, visar deras från de allmänbildande skolornas avvikande natur.

Undervisning
om
yrlcet och i
yrket.

Kap. IV. Yrkessynpunktens genomförande i

undervisningen.

Det mest utmärkande för den framtida fortsättningsskolan bör
enligt det föregående bliva yrkessynpunktens upptagande i dess undervisning.
Frågan blir då närmast den, på vad sätt och i vilken mån detta kan ske.

Klart är, såsom ock blivit sagt, att den ifrågavarande synpunktens,
upptagande innebär, att i fortsättningsskolan skall, i den mån ske kan,
meddelas verklig yrkesundervisning, dels teoretisk sådan, eller undervisning
om yrket, dels ock, så vitt möjligt, praktisk handledning i yrkesarbetet,
eller undervisning i yrket.

Att en undervisning i yrket är önskvärd torde få anses självklart. I många
fall måste dock på grund av de yttre omständigheterna för skolarbetet tanken
på en sådan undervisning vara utesluten. Så i fråga om jordbruksyrket.
Fn verklig undervisning i jordbruksarbetet skulle nämligen förutsätta, att
skolan ägde en lantgård eller ett småbruk till sitt förfogande, där lärjungarna
året om och på alla tider av dagen kunde sysselsättas. Detta är
uppenbarligen omöjligt. Fortsättningsskolan får i ett sådant fall inskränka
sig till en undervisning om det praktiska arbetet och grunderna lör detsamma.
Den får därvid på bästa möjliga sätt utnyttja dels det åskådningsmaterial,
som den äger eller i skolans omgivning kan erhålla, dels och
framför allt den genom deltagande i yrkesarbetet vunna erfarenhet, som
lärjungarna föra med sig.

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

I andra fall åter, såsom där fortsättningsskolan har att samla sin
undervisning kring något industriellt arbete eller något hantverk, kan det
vara möjligare för skolan att åstadkomma en undervisning i yrket. Ett
villkor bland andra härför är då, att skolan är i besittning av en för
ändamålet inredd och utrustad skolverkstad.

Frågan om skolverkstaden såsom del av yrkesfortsättningsskolan Frågan om

skolverksta är

en utomlands, särskilt i Tyskland, mycket debatterad fråga. Dis- den.
kussionen har rört sig därom, huruvida skolverkstaden vore att betrakta
som principiellt och ovillkorligt nödvändig eller den kunde anses
umbärlig, måhända otjänlig. Några av de viktigaste skälen för och emot i
denna diskussion må här anföras.

Skolverkstaden, säger man, motiverar sig först och främst ur allmänna
pedagogiska grunder.

Till att börja med gäller det, åtminstone inom det kunskapsområde,
varom här är fråga, att kunskapen icke kan bliva god och fullständig,
med mindre dess inhämtande åtföljes av praktisk befattning med kunskapsföremålet,
och att kunskapen blir bäst tillägnad, om den uppsamlas och inhämtas
under utförandet av ett praktiskt arbete. Vill man således över huvud taget
vinna ett verkligen värdefullt kunskapsresultat av undervisningen i fortsättningsskolan,
kan man icke undvara skolverkstaden.

För skolans syfte att sträcka sitt uppfostrande inflytande till lärjungens
viljeliv och karaktär är det vidare av oskattbart värde, att
den kan försätta lärjungarna i praktisk verksamhet. Vetandet ensamt
för sig är föga viljeuppfostrande; först handlandet, utförandet innebär
en verklig viljeövning. Fn hantverkares goda karaktärsegenskaper som
hantverkare: noggrannhet, raskhet och redbarhet i arbetet, förvärvas
icke medelst teoretiska utredningar och moraliska framställningar utan
genom övning i att arbeta noggrant, raskt och redbart. Och för skolans
syfte att utveckla det sociala sinnet, villigheten och förmågan att inordna

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

sitt arbete i ett gemensamt arbete, att vara verksam med och för andra,
är det en oersättlig förmån att äga en verkstad, i vilken lärjungarna
kunna få gemensamma arbetsuppgifter att utföra.

Slutligen: skolverkstaden har ett i många avseenden välgörande
inflytande på skolans hela verksamhet. Lärjungens verkstadsarbete ger
bättre än något annat en fast sammanhållning åt arbetsundervisningen i
skolan. De teoretiska insikter, som han inhämtar i fy sik och kemi, i sitt
yrkes teknik och hygien, hans räkneövningar, hans arbete vid ritbräde!
o. s. v., allt detta kan tillämpas på eller anknytas till de praktiska uppgifterna
i skolverkstaden. Denna blir fortsättningsskolans friska och livgivande
medelpunkt, för lärjungen ofta det mest tilldragande, som skolan
har att bjuda.

Till dessa pedagogiska skäl lägger man så de praktiska, d. v. s. de
skäl, som hämtas ur fortsättningsskolans speciella uppgift att befordra sina
lärjungars yrkesskicklighet.

Väl är det sant, att lärjungen först genom flerårigt arbete
i arbetsgivarens verkstad förvärvar sig verklig yrkesskicklighet. Men i
de flesta fall kan dock arbetsgivarens verkstad eller den egentliga yrkesverkstaden
icke göra skolverkstaden överflödig. Det är nämligen att ihågkomma,
att vid lärlingens arbete i yrkesverkstaden huvudsynpunkten måste
bliva icke hans egen utbildning utan arbetets ekonomiska anordning och
drift. Ofta får lärlingen till följd härav under lång tid blott utföra ett
och samma mer eller mindre underordnade göromål, och sent om någonsin
får han överblick över det hela och vinner allsidig förfarenhet i yrket.
Även en välvillig förman med insikt och förmåga att undervisa finner
sällan tid att sysselsätta sig med lärlingen och giva honom förklaringar och
skäl för de tillvägagångssätt, som användas i verkstaden. Endast i ringa mån
har lärlingen tillfälle att anlita egen eftertanke och pröva andra vägar, än dem
han får sig föreskrivna (jfr. sid. 5 och 6). Vad som i sådana avseenden brister i
den utbildning, som yrkesverkstaden i allmänhet giver, det kan skolverk -

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

staden i ganska avsevärd mån utfylla. Den kan ge teoretiska grunder
och skäl för arbetsmetoderna, och den kan låta lärjungen få utföra ej blott
en liten del av ett arbete utan en större del därav eller ett fullständigt helt.
Den kan vidare sysselsätta sig med varje särskild lärjunge och söka främja
hans goda och motarbeta hans dåliga anlag som yrkesarbetare. På så sätt
kan skolverkstaden både medelbart och omedelbart bidraga till att öka
lärlingens yrkesskicklighet och arbetsintresse. — Att arbetet i skolverkstaden
ledes av en fullt yrkesutbildad lärare med förmåga att meddela

undervisning ävensom att skolverkstaden söker att i möjligaste mån följa

med sin tid i fråga om teknik, verktyg o. d. ingår i förutsättningarna vid
diskussionen i frågan.

Mot skolverkstaden anföres i första rummet ett skäl, som talar för
sig självt, nämligen dess dyrhet. Både anläggnings- och driftkostnader
bliva i vissa fall, exempelvis då fråga är om en mekanisk verkstad, rätt
betydande. Och den yrkesutbildade lärarkraft, som skolverkstaden kräver,

lärer i allmänhet ej stå att få till billigt pris. Den ekonomiska synpunk ten

vid själva utförandet av arbetet kan av naturliga skäl icke heller
upprätthållas med samma styrka som i yrkes verkstaden. Det kan icke
undvikas, att särskilt de yngre lärjungarna förbruka mera arbetsmaterial
och använda längre tid, än som gärna inedgives de i yrkesverkstaden
arbetande.

Men man visar ock på en annan svårighet, som stundom ej är
mindre än den ekonomiska, nämligen svårigheten att ställa skolverkstaden

i ett lyckligt förhållande till yrkesverkstaden. A ena sidan bör den förra
med avseende på de tekniska anspråken hållas i jämnhöjd med den senare,

vilket i och för sig ej alltid är en lätt sak. A andra sidan får skolverkstaden
icke ställas i någon sorts överordnad ställning till yrkesverkstaden
och hos lärjungen försvaga auktoriteten av arbetsledningen i
denna. En förklarlig misstro till skolverkstaden både i det ena avseendet
■och i det andra råder ofta bland yrkesmannen, och erfarenheten har visat,

6—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

att arbetsgivare och mästare ofta ställa sig ovilliga eller fientliga mot
tanken på skolverkstäder vid fortsättningsskolorna, menande, att den i dem
meddelade undervisningen måste bliva av underhaltig beskaffenhet eller ock
att den måste komma att i viss man ta lärlingen ur deras händer och göra
honom kritisk gent emot arbetet och ordningen i yrkesverkstaden. Den
farhågan har slutligen uttalats, att tillvaron av skolverkstäder skulle ytterligare
minska arbetsgivarnas känsla av förpliktelse att vårda sig om lärlingarnas
utbildning till yrkesskicklighet.

Kommittén anser visserligen, att yrkesfortsättningsskolan till väsentlig
del kan förverkliga sitt program skolverkstaden förutan. De skäl, som
tala för skolverkstaden, torde dock på ett övertygande sätt ådagalägga,
att den från synpunkten av fortsättningsskolans viktigaste syften är att
anse såsom i hög grad nyttig och behövlig. Mer än något annat är den
ett påtagligt uttryck för och ett medel till främjande av yrkesfortsättningsskolans
strävan att tilldela handafärdighet och praktisk yrkesskicklighet
erkännande i jämbredd med den intellektuella utbildningen och att
sprida insikten om kroppsarbetets ej blott reella utan ideella värde.

Att skolverkstaden nödvändiggör ett visst hänsynstagande till mästarnas
och arbetsgivarnas uppfattning är sant. Men hela yrkesfortsättningsskolan,
med eller utan skolverkstad, bör stå i samförstånd
med det praktiska livets män, både arbetsgivare och arbetare.
Både dess upprättande och dess ledning bör försiggå under medverkan av
yrkesmän (jfr vidare kap. XIII).

Sker detta, så bortfaller större delen av de svårigheter, som anförts som
skäl mot skolverkstaden. Särskilt de Kerschensteinerska fortsättningsskolorna
i Munchen visa på ett övert}7gande sätt, ej blott till vilka resultat den med
skolverkstad utrustade fortsättningsskolan kan komma, utan ock huru den
bör bringas till stånd och förvaltas för att tillvinna sig yrkesmännens
intresse och erkännande. Men även från flera andra håll utomlands skulle
liknande exempel kunna framdragas. Och de nya yrkesfortsättningssko -

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

loma i Stockholm ha givit de första praktiska lärdomarna i vårt land
såväl i fråga om svårigheterna som i fråga om sättet för deras bekämpande.

De svårigheter, som äro förknippade med inrättandet av skolverkstäder,
böra emellertid icke underskattas, i all synnerhet icke de ekonomiska.
Men även där dessa sistnämnda ej lägga hinder för tanken
på erhållandet av skolverkstad, bör man vid en sådans inrättande gå
till väga med varsamhet. Vederbörande yrkesmän böra tagas till råds,
och undervisningen i skolverkstaden bör överlämnas åt en person, som
äger förutsättningar för att vinna deras förtroende, varjämte skolverkstadens
underordnade betydelse i förhållande till yrkesverkstaden bör framhållas.

Visar det sig, att skolverkstad cj kan bringas till stånd, kan i ett
eller annat fall möjligen försök göras med en anordning enligt det s. k.
Frankfurtersystemet: man söker bringa till stånd överenskommelser med
arbetsgivarna (mästarna) därom, att lärjungarna i.yrkesverkstäderna skola få
utföra något antal arbeten efter ritningar, som utförts i skolan. I allmänhet
ha väl ej alla mästare villighet och förmåga att på detta sätt samarbeta med
skolan, men för de lärjungar, i fråga om vilka den nämnda anordningen
kan bringas till stånd, medför den tydligtvis en förmån. Om den lokala
skolledningen tillika besörjer platsanskaffningsverksamhet för lärjungarnas
rakning, är det lättare att ställa det sä, att denna förmån kommer många
lärjungar till godo.T) Frankfurtersystemet har under en följd av år tillämpats
vid fortsättningsskolorna i Frankfurt am Main och torde böra komma
under omprövning, där utsikt finnes för dess genomförande.

Man får i varje fall ej låta det bästa bliva det godas fiende och
avstå från att i fortsättningsskolan meddela arbetsundervisning åt i industri
och hantverk sysselsatta lärjungar, därför att skolverkstad ej kan erhållas.

x) I utlandet finner man ej sällan, att i den lokala skolledningens uppgifter ingår
platsanskaffningsverksamhet för lärjungarnas räkning. Ett vackert exempel härpå erbjuder
bl. a. Edinburgh (Bil. 3 sid. 439).

Yrkessynpnnktens genomförande i undervisningen.

Både i Tyskland, Österrike och Storbritannien utgör skolverkstaden ännu
i det hela snarare undantag än regel, och erfarenheten visar, att trots
saknaden av skolverkstad en intresserande och nyttig arbetsundervisning
kan meddelas.

Kommitténs åsikt i frågan om skolverkstaden kan i överensstämmelse
med det anförda sammanfattas i följande punkter:

Skolverkstaden bör icke anses som en ovillkorligt nödvändig
men väl som en från synpunkten av fortsättningsskolans
viktigaste uppgifter nyttig och önsklig beståndsdel av fortsättningsskolan; dess

upprättande må bliva beroende av ekonomiska, lokala
och personliga förhållanden och bör icke företagas annat ån i samförstånd
med vederbörande arbetsgivare, varjämte bör tillses, att
undervisningen i skol verkstaden kommer att bestridas av en
person, som på samma gång han har förmåga att meddela undervisning
är i besittning av framstående yrkesskicklighet;

lärjungens arbete i skolverkstaden bör hava till uppgift
dels att från vissa synpunkter utfylla de kunskaper, som lärjungen
vinner i arbetsgivarens verkstad, och att i övrigt främja
hans yrkesskicklighet, dels att tjäna som stöd för den övriga
arbetsundervisningen och för skolans karaktärsuppfostrande strävanden.

Såsom ett slags skolverkstäder äro jämväl de för undervisning i
matlagning o. d. avsedda skolköken att betrakta. Att dessa hava en

o o

mycket stor betydelse för utbildningen i praktisk riktning av fortsättningsskolornas
kvinnliga lärjungar är uppenbart. Också torde skolkök jämförelsevis
lätt kunna anordnas åtminstone i de mera tättbebyggda orterna i
vårt land. Om skolköken gäller för övrigt i tillämpliga delar vad ovan
sagts angående skolverkstäder i egentlig mening.

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

Om fortsättningsskolan således icke alltid kan bidraga till lärjungar- Teoretisk
6 _ ö J o yrkeswnder nas

fackbildning genom undervisning i yrkesarbetet, kan den däremot visning.
alltid göra det genom undervisning om detta arbete eller med andra ord
genom teoretisk yrkesundervisning. Den kan i anslutning till lärjungarnas
erfarenheter från deras praktiska arbete meddela undervisning om
grunderna för yrkets teknik och om de verktyg och andra hjälpmedel,
varav det betjänar sig; den kan ge dem undervisning i de delar av naturkunnigheten,
som ha största betydelsen för yrket, samt i räkning, bokföring
och fackritning med tillämpning på yrket; den kan låta dem få noggrannare
kännedom om råvarorna och deras ursprung och om arbetsprodukternas
betydelse och deras spridning i marknaden, lämna dem meddelanden om
lämpliga delar av närings- och arbetslagstiftningen, giva dem goda hygieniska
anvisningar för arbetet och låta dem få göra bekantskap med yrkets
historia.

Det är uppenbart, att även en dylik undervisning är av praktiskt
värde. Den bör ock vara ägnad att höja lärjungens intresse för hans arbete
och höja hans aktning för detsamma.

Att yrkessynpunktens upptagande och genomförande i fortsättnings- Organisato YXsliO/

och

skolans undervisningsplan ställer vissa särskilda fordringar på denna skolas andra reorganisation,
förvaltning, utrustning med lärarkrafter o. s. v. torde framgå yrkessynredan
av den föregående framställningen. Kommittén skall i det följ ande nvmförandc.
upptaga hithörande frågor till behandling och vill här blott rikta uppmärksamheten
på två av de viktigaste villkoren för genomförandet av den
praktiska sidan av yrkesfortsättningsskolans program.

Det ena avser organisationen. Skall fortsättningsskolan kunna
efterkomma det kravet, att den skall göra lärjungarnas yrkesarbete till
huvudföremål och samlingspunkt för sin undervisning, då måste den uppenbarligen
dela upp sig i olika organisatoriska typer allt efter den
olika arten av det arbete, som sysselsätter lärjungarna eller kan anses

Yrkessynpunktens genomförande i undervisningen.

skola bliva deras framtidsuppgift. Till närmare behandling av frågan om
fortsättningsskolans organisation återkommer kommittén i kap. VII.

Det andra av de villkor för de praktiska grundsatsernas genomförande,
som i detta sammanhang böra nämnas, rör lärarkompetensen.
Om skolverkstaden, såsom nyss framhållits, kräver den fullt yrkesutbildade
läraren, så ställer även den teoretiska yrkesundervisningen anspråk i
samma riktning. Den lärare, som skall meddela sådan undervisning, behöver
väl icke äga yrkesutövarnas fulla förtrogenhet med ämnet. Men han har
å andra sidan ej nog med blott en allmän bekantskap med det ifrågavarande
yrket; han behöver en viss yrkeskännedom, sträckande sig
även till de tekniska och ekonomiska sidorna av detsamma. Då nu, såsom
lätt är att inse, den teoretiska undervisningen i fortsättningsskolan
huvudsakligen måste komma att besörjas av folkskolornas lärare,
är det tydligt, att dessa för sin verksamhet i den framtida fortsätta! ngsskolan
i allmänhet bliva i behov av särskild facklig utbildning utöver
den allmänna lärarutbildning, som seminarierna kunnat giva. Härom har
kommittén uttalat sig i sitt betänkande angående seminarierna (Band I,
sid. 13 och 39) och skall till utförligare behandling upptaga frågan i kap.
XII av här föreliggande betänkande.

Kap. V. Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande
till yrkesskolan och högre folkskolan.

Inom omfånget av den ganska begränsade tid, som den framtida
fortsättningsskolan i likhet med den nuvarande kan få att räkna med,
skall denna skola hava att fullfölja även andra uppgifter än yrkesbildningens,
nämligen de uppgifter, vilka i det föregående sammanfattats under
uttrycket medborgerlig uppfostran. Och de lärjungar den får mottaga
skola vid sitt inträde i skolan i allmänhet icke hava hunnit över barnaålderns
utvecklingsstadium. Härav är tydligt, att yrkesundervisningen i
fortsättningsskolan, den må nu bliva både praktisk och teoretisk eller
endast teoretisk, måste få jämförelsevis anspråkslös omfattning och att
yrkesfortsättningsskolan i regel icke skall kunna göra anspråk på att vara
yrkesskola i egentlig mening. Hon blir en praktiskt anlagd ungdomsskola
med syfte att omfatta hela skaran av den ungdom, som avgår från folkskolorna
utan att övergå till andra läroanstalter, och hon skall som sådan
framdeles som hittills komma att tillhöra det allmänna skolväsendets
område.

Yrkesskolan åter sätter yrkesutbildningen ej blott som sin huvudsakliga
utan hittills nästan undantagslöst som sin enda uppgift. Hennes
utgångspunkt är ej den uppväxande ungdomens behov av undervisning och
uppfostran utan näringarnas behov av skickliga yrkesarbetare- Hon begränsar
sig till dem, som kommit in i yrket, med utelämnande av den övriga ungdomen,
därför ock räknande med lärjungar i något mognare ålder och

Yrkesfortsättningsskolan
och
yrkesskolan

48 Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och högre folkskolan.

specialiserande sig på ett vida bestämdare sätt, än fortsättningsskolan annat
än undantagsvis skall kunna göra.

Det är emellertid tydligt, att yrkesfortsättningsskolan kan under vissa
omständigheter utvecklas till sådan form, att den kan betraktas som verklig
yrkesskola. Så har skett flerstädes i utlandet, i det att fortsättningsskolan
erhållit den skarpa specialisering, de yrkesbildade lärare och den utrustning
med avseende på lokaler och materiell, som tillhöra en välordnad yrkesskola,
varjämte lärjungarnas undervisning utsträckts över en följd av år.
Likaledes är det tydligt, att yrkesskolan å sin sida genom att i sin undervisningsplan
upptaga den ideella och allmänt medborgerliga uppfostringssynpunkten
kan antaga yrkesfortsättningsskolans gestalt. Så har visserligen
i allmänhet ej skett, åtminstone icke i vårt land. Men de av Kommittén för
den lägre tekniska undervisningen i dess betänkande år 1912 föreslagna tvåoch
treåriga »kompletterande lärlingsskolorna» för minderåriga arbetare inom
industri och hantverk voro, sådana de av nämnda kommitté skisserats, i alla
väsentliga avseenden sammanfallande med motsvarande av folkundervisningskommittén
åsyftade yrkesfortsättningsskolor (jfr kommitténs betänkande
angående skolöverstyrelse sid. 82—84).

Utvecklingen av de båda ifrågavarande skolarterna, yrkesfortsättningsskolan
och den för minderåriga arbetare avsedda yrkesskolan, kan således
tänkas komma att försiggå efter sammanlöpande linjer. Ju mera fortsättningsskolorna
kunna utbildas till yrkesskolor och yrkesskolorna åter
till ideellt och medborgerligt bildande ungdomsskolor, desto lyckligare för
deras lärjungar. Men desto mera närma sig de båda skolarterna en gemensam
skolform: en ungdomsskola, som, på samma gång den fullföljer
den allmänna skolans ideella strävanden, förmår förverkliga en yrkesskolas
bestämda praktiska syfte.

Det är kommittén angeläget att framhålla, att kommitténs förslag
om yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolans undervisning icke
innebär, att fortsättningsskolan enligt kommitténs mening på så sätt skulle

Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och högre folkskolan. 49

kunna ersätta yrkesskolan. Kommittén skulle finna det mycket beklagligt,
om den efter kommitténs åsikt högst behövliga omläggningen och utvecklingen
av vår fortsättningsskoia skulle i minsta mån hämma strävandet
mot det likaledes viktiga målet att få till stånd ett omfattande och måns;-sidigt yrkesskolväsen. Erfarenheten från andra länder visar, vad eftertanken
för övrigt lätt ger vid handen, att yrkesfortsättningsskolan och yrkesskolan
båda äro nödvändiga.

Lika litet som den ombildade fortsättningsskolan kan minska yrkes T

Öl LSCtLu"

skolans behövlighet, kan den gorå den skolform, som heter högre folkskola, nmgsskolan

0 0 ° \ och högre

överflödig. folkskolan.

Visserligen står den högre folkskolan i likhet med vissa former av
yrkesskolan med avseende på sin uppgift yrkesfortsättningsskolan nära:
den högre folkskolans ändamål anges i den kungl. kungörelsen den 29
oktober 1909 angående anslag till högre folkskolor vara »att bereda barn,
som genomgått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande
kunskaper, tillfälle att inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig
och praktisk bildning, utan att barnen därigenom dragas från
sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning för duglighet och härdighet
vid arbete». Både genom syftning mot det praktiska och genom
uppgift att meddela allmänt medborgerlig bildning äger den således beröring
med yrkesfortsättningsskolan, och den är liksom denna en omedelbar
överbyggnad på folkskolan. Men under det att fortsättningsskolan
har till sin organisatoriska förutsättning, att dess lärjungar under sin mesta
tid äro sysselsatta i något yrkesarbete, varför den ock begränsar sin lärotid
till några få veckor om året eller ett fåtal timmar i veckan, är den
högre folkskolan en »heldagsskola», som under ett läsår, omfattande eu
större del av kalenderåret, dagligen samlar sina lärjungar till skolarbete

7—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

50 Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och högre folkskolan.

och följaktligen är i stånd att meddela dem eu vida grundligare och mera
omfattande undervisning, än fortsättningsskolan kan giva åt sina lärjungar.

För de barn, som äro i tillfälle att 4iven efter avslutad folkskolekurs
mera uteslutande ägna sig åt studiearbete utan att dock kunna eller vilja
inrikta detta på något mera avlägset studiemål, såsom realskolexamen
eller studentexamen, är den högre folkskolan den önskliga skolformen
och uppenbarligen mycket fördelaktigare än fortsättningsskolan. Antalet
av sådana barn är ingalunda obetydligt. De högre folkskolornas sammanlagda
lärjungeantal uppgick läsåret 1911—1912 till 1,374, fördelat på 32
skolor. Men antalet av de barn, för vilka behovet förefinnes av en fortbildningskurs,
sådan som högre folkskolan kan giva, är helt visst betydligt
större. Ty de barn, som efter avslutad folkskolekurs under ett eller flera
år stanna i hemmet i avvaktan på att finna tillfälle att komma in i något
för dem passande yrkesarbete eller i avvaktan på att nå den kroppsliga och
andliga utveckling, som för ett sådant arbete erfordras, utgöra av allt att
döma ett stort antal, och mycket ofta finner man hos barnens målsmän
en livlig önskan, att barnen finge tillfälle att genom fortsatt skolgång
förvärva sig i ökat mått sådana kunskaper och färdigheter, som kunde
komma dem till nytta i deras framtida praktiska verksamhet, vilken denna
än månde bliva. För dessa barn är, som sagt, den högre folkskolan
den lämpliga skoltypen.

Den högre folkskolan bygger således på andra förutsättningar än
fortsättningsskolan och har sin egenartade, från dennas skilda uppgift.
Att den då icke heller kan av fortsättningsskolan ersättas, även om
denna utvecklas och förstärkes på det sätt som av kommittén föreslås,
är uppenbart.

Av det sagda framgår ock, att den högre folkskolan med avseende
på sin uppgift inom vårt undervisningsväsen måste tillmätas en icke ringa
betydelse. Kommittén vill i detta sammanhang och särskilt med hänsyn till
den syftning mot det praktiska arbetet och det medborgerliga livet, som

Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och högre folkskolan. 51

tillhör den högre folkskolans program, framhålla vikten av att den högre
folkskolan vinner den spridning och den effektivitet, som betingas av hennes
uppgift.

1 vissa avseenden äro dess utvecklingsmöjligheter de allra bästa. Skolans
förvaltning är lämpad efter dess egenart och kan anpassas efter skiftande
förhållanden. Överinseendet är mera omedelbart, än vad fallet är med
folkskolan, förlagt till de centrala styrelseorganen. Varje skola har sitt
av Kungl. Maj:t fastställda reglemente med bestämmelser om styrelse,
organisation, läroplan, lärarkrafter, tukt och ordning samt ekonomiska förhållanden.
Varje anordning, som den lokala styrelsen kan visa vara ändamålsenlig
för den särskilda skolan, kan vinna myndigheternas fastställelse
och omedelbart genomföras. Allt efter olika behov på olika orter kan den
högre folkskolan upprättas för ett skoldistrikt eller för flera distrikt gemensamt.
Den gamla bestämmelsen, att högre folkskola ej finge upprättas
i stad, där allmänt läroverk funnes, är genom den förutnämnda
kungl. kungörelsen av år 1909 undanröjd. Statsbidraget till högre folkskolor
— 1,200 kronor för varje läsavdelning (dock högst för två avdelningar
i varje årsklass och högst för fyra årsklasser) samt två tredjedelar
av ordinarie lärares ålderstillägg — utgår under villkor, som erbjuda föga
svårigheter att tillfredsställa.

Skolans lärokurs kan växla från ettårig till fyraårig. Den årliga lästiden
är visserligen i författningen angiven till 30 veckor men kan av
Kungl. Maj:t bestämmas till annan omfattning; den varierade läsåret 1911—
1912 mellan 26 och 39 veckor och var i genomsnitt inemot 32 veckor.
Även i fråga om undervisningstiden för vecka kan timtalet bestämmas
efter vad för varje särskild skola kan befinnas lämpligt. I fråga om undervisningsämnen
och undervisningsplan finnas inga allmänna föreskrifter, utan
i detta hänseende kunna i varje skolas reglemente upptagas bestämmelser,
som tillgodose de lokala förhållandenas särskilda krav.

52 Yrkesfortsättningsskolan i dess förhållande till yrkesskolan och högre folkskolan.

Den högre folkskolan kan sålunda såväl med avseende på organisation
som med avseende på undervisning anordnas på olika sätt allt efter
olika orters önskningar och behov. Den har också redan i flera fall anpassats
efter näringslivets krav inom de bygder, där den är belägen.
I denna riktning synes ock den högre folkskolans utveckling böra fortgå.

Kap. VI. Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar
i vårt land.

Aven i länder, där yi''kesfortsättningsskolan vunnit stor utbredning, har
genomförandet av dess grundsatser varit förenat med mångahanda svårigheter,
och delvis har man måst nöja sig med att uppdraga programmets allmänna
riktlinjer samt överlämna åt utvecklingen att så småningom förverkliga
dess innebörd.

Ännu mer måste så bliva förhållandet i vårt land, där förutsättningarna
för den ifrågavarande skolformen i flera avseenden äro ogynnsammare
än i de angivna länderna.

Vad fortsättningsskolan kan bliva beror i första rummet på hurudan
den grund är, på vilken den bygger sin undervisning, med andra ord på
folkskolans beskaffenhet. En kännare av fortsättningsskolorna i länder
med tysktalande befolkning, nämligen författaren av de som bilagor till
kommitténs betänkande fogade redogörelserna för fortsättningsskolväsendet
i Tyskland och Österrike, yttrar med avseende härpå: »Ett fortsättningsskolväsen,
som har till ändamål något mera och något högre än bi bringandet

eller det fortsatta inövandet av en elementär färdighet i läsning,
skrivning och räkning, kan ej baseras på en folkskola med alltför

knappt tillmätt undervisningstid. Erfarenheten från olika länder visar,

att där grundvalen är dålig, fortsättningsskolan, alla vackra skolprogram
och läroplaner till trots, nedsjunker till att bliva föga annat än en

repetitions- eller ersättningsskola.»x)

Förutsättningarnas

ogynnsamma
beskaffenhet.

Bil. 3, sid. 351.

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

Inför sådana hänvisningar till erfarenheten måste redan den omständigheten
synas betänklig nog, att folkskolans lärokurs hos oss nästan
undantagslöst är endast sexårig, under det att den i de nyssnämnda länderna
i regel är åttaårig. Att vår sexåriga folkskola icke utgör någon
synnerligen stark grund för en överbyggnad av sådant slag som yrkesfortsättningsskolan
måste också erkännas. Det är dock kommitténs bestämda
uppfattning, att en väl inhämtad fullständig lärokurs i en välordnad sexårig
folkskola, helst efter genomförandet av sådana förändringar i dennas läroplan,
som av kommittén föreslagits i betänkandet angående folkskolorna,
i och för sig skall kunna giva de nödiga förutsättningarna för en efter
yrkesfortsättningsskolans grundsatser anlagd fortsatt undervisning.

Däremot måste tanken på våra många svaga skolformer, de »halvtidsläsande»
folkskolorna och de mindre folkskolorna, ingiva så mycket
större „ bekymmer. De mindre folkskolorna uppgingo år 1911 till ett
antal av 2,447, och av de 6,204 folkskolorna hörde vid pass 44 %
till typer, i vilka halvtidsläsning förekommer. Förhållandena visa sig
visserligen mindre ogynnsamma, om man räknar ej med skolorna utan
med den viktigare faktorn barnen. Men ännu år 1911 undervisades
av Samtliga barn i de egentliga folkskolorna och de mindre folkskolorna
omkring 15 % i de sistnämnda skolorna, och av barnen i de egentliga
folkskolorna tillhörde omkring 36 % de halvtidsläsande skoltyperna. Av
samtliga barn på folkskolestadiet kan ett antal av vid pass 40 % anses hava
erhållit den mindre tillfredsställande skolbildning, som följer med förhandenvaron
av de nämnda svaga skolformerna, d. v. s. de mindre folkskolorna
och de halvtidsläsande folkskolorna.

I fråga om dessa skolformer torde det tyvärr gälla, att de endast i
lyckligare fall kunna anses vara i stånd att lämna grund för en enligt yrkesfortsättningsskolans
grundsatser ordnad fortsatt undervisning. Den på en
halvtidsläsande folkskola eller en mindre folkskola byggda fortsättningsskolan
skall i allmänhet endast delvis kunna tillämpa yrkesfortsättnings -

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

skolans läroplan, och den måste använda en stor del av sin tid för att
bättra de brister i lärjungarnas primära kunskaper och färdigheter, som
härröra från folkskolekursens mindre tillfredsställande beskaffenhet.

Med den korta lärotiden av endast sex år är emellertid förbunden
en olägenhet, som gör sig gällande oavsett skolformen, nämligen den
tidiga ålder, omkring tretton år, vid vilken barnen avgå från folkskolan.
Ett barn i denna ålder är i allmänhet icke nog utvecklat i kroppsligt avseende
för att på allvar taga itu med ett yrkesarbete. I många fall blir
barnet gående hemma i ingen eller obestämd sysselsättning och kommer
först något år senare ut i verkligt arbete. Detta gör, att fortsättningsskolan
i fråga om en ej obetydlig del av barnen icke kan, såsom önskvärt
vore, ansluta sin undervisning till »det praktiska arbete, som sysselsätter
dess lärjungar» (sid. 30). Inom många orter, nämligen där en enda
näringsgren behärskar hela arbetslivet, kan skolan visserligen i stället med
fördel samla sin undervisning kring arbetslivet på orten och såmedelst
sysselsätta sina lärjungar med det praktiska arbete, som »sannolikt skall
bliva deras framtida livsuppgift» (sid. 30). Men i många fall måste den
nämnda omständigheten dock förorsaka, att lärokursen, åtminstone under
ett första år, icke kan erhålla en bestämdare praktisk riktning utan måste,
såsom nog även utomlands stundom är fallet, snarast få karaktären av en
förberedelse för ett följande års mera praktiskt anlagda lärokurs.

Den uppdelning av yrkesfortsättningsskolan i olika typer eller linjer
efter olika yrken eller yrkesgrupper, som utgör en förutsättning för
genomförandet av dess program, måste vidare bliva väsentligt svårare i
ett glest befolkat land sådant som vårt än i ett land med tätare befolkning.
Så kunna i ett tätt befolkat land närliggande skoldistrikt eller skolområden
förena sig om gemensam fortsättningsskola och därvid fördela det samlade
lärjungeantalet i grupper efter de förekommande yrkena samt ordna särskild
undervisning åt varje grupp. Där befolkningen är glesboende, låter
sig detta mindre lätt genomföra. Där blir ofta det antal lärjungar, som

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

kan sammanföras till en fortsättningsskola, allt för litet, för att en uppdelning
av skolan i olika linjer rimligtvis skall kunna ifrågakomma.

Aven lärarfrågan ligger hos oss mindre gynnsamt än i de länder,
där fortsättningsskolväsendet funnit en rikare utveckling, i det att hos oss
undervisningen på folkskolestadiet, som bekant, i rätt betydlig utsträckning
bestrides av lärarkrafter, som icke erhållit den för undervisning på detta
. stadium avsedda utbildningen. Hit höra de biträdande lärarinnorna (lärarna)

vid folkskolorna och lärarinnorna (lärarna) vid de mindre folkskolorna, år
1911 tillhopa 3,441 eller nära 28 / av samtliga lärare och lärarinnor i
folkskolor och mindre folkskolor. Dessa lärarkrafter med mindre omfattande
utbildning än den, som meddelas vid folkskoleseminarierna, torde
i regel icke vara att räkna med för undervisningen i en fortsättningsskola
av den åsyftade yrkesfortsättningsskolans art.

Erinras slutligen om de ekonomiska förhållandena, torde de särskilda
svårigheter vara nämnda, som i vårt land möta en reform av fortsättningsskolan.

Be olika Dessa svårigheter måste uppenbart medföra, att yrkesfortsättnings T

OrilZSaVT~

ningamaS'' skolans program i ett stort antal fall icke kan i avsevärdare mån för ''inverkan

fortsätt- verkligas. Vi ha att räkna med att fortsättningsskolan hos oss
ning sskolans °

''program, måste antaga olika grader av utveckling ned ifrån sådana, som
närma sig ersättningsskolans typ, upp till dem, som betecknas av
de högst utvecklade yrkesfortsättningsskolorna.

Kommittén hyser dock, såsom förut sagts, den bestämda meningen,
att en väl inhämtad fullständig lärokurs i en välordnad sexårig
folkskola, helst efter genomförandet av sådana förändringar i
dennas läroplan, som av kommittén föreslagits i betänkandet
angående folkskolorna, skall kunna giva de nödiga förutsättningarna
för en efter yrkesfortsättningsskolans grundsatser anlagd
undervisning. I fråga om de fall, där sådana förutsättningar icke kunna

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

anses föreligga, d. v. s. i fråga om fortsättningsskolor med svagare skolformer
till underlag, får man tänka sig en läroplan mera liknande den
nuvarande fortsättningsskolans, dock med så praktisk läggning, som omständigheterna
möjliggöra. Kommitténs uppfattning är således den, att
allestädes, där förutsättningar för en fortsatt undervisning i enlighet
med yrkesfortsättningsskolans program förefinnas, detta
program bör bestämma den fortsatta undervisningens karaktär
och att i varp fall detsamma bör framstå som det mål, vilket
man, så långt omständigheterna medgiva, söker närma sig.

Uppenbart är emellertid, att fortsättningsskolan hos oss i ett Bär refor .

, - men upp icke

ringa antal rall måste avstå från att antaga den gestalt, som den i skjutas?
enlighet med sin egentliga uppgift borde äga, och att den endast i ofullständig
grad skall kunna fylla sin egentliga uppgift, så länge de väsentligaste
svagheterna i vårt folkskoleväsen icke blivit avhjälpta.

Det kan möjligen synas mindre välbetänkt att under sådana förhållanden
söka inrikta utvecklingsarbetet på fortsättningsskolväsendet och
uppställa nya mål för fortsättningsskolans verksamhet.

Men de ifrågavarande förbättringarna på folkskolans område äro av
den beskaffenhet, att de endast småningom låta sig genomföra, i den mån
de ekonomiska förhållandena och en mera utbredd övertygelse om en
förbättrad folkundervisnings nödvändighet göra det möjligt. Behovet av
ökad omvårdnad om den ungdom, som lämnat folkskolorna, synes däremot
redan nu, såsom kommittén i det följande skall söka ådagalägga,
kunna i ej oväsentlig grad tillgodoses. Och detta behov är enligt
kommitténs mening så viktigt, att en reform av fortsättningsskolväsendet
icke låter sig undanskjuta, även om det program
för fortsättningsskolans undervisning, som av principiella grunder
bör uppställas, därvid till en början endast i ofullkomlig
grad och i ett mindre antal fall kan förverkligas.

8—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

Den nationella
synpunkten.

De jämförelsevis ogynnsamma förutsättningarna för yrkesfortsättningsskolan
i vårt land skulle endast i det fall böra föranleda ett uppskov
med arbetet på en förbättring av fortsättningsskolan, att detta arbete
med hänsyn till de nämnda förutsättningarna vore att anse som lönlöst
eller om den faran kunde anses vara för banden, att det skulle vålla
avbräck i strävandena för folkskolans egen utveckling. Att det ifrågavarande
reformarbetet ingalunda behöver o-öras förgäves och att även ett relativt
oansenligt resultat är av stor betydelse har kommittén i det föregående såsom
sin mening uttalat. Och vad detta reformarbetes inverkan på folkskolan
beträffar, synes man vara berättigad att vänta, att det skall lända folkskolan
till godo. Fortsättningsskolan är i och för sig av värde för folkskolan, i det
att den tillvaratager och bringar till användning mycket av det, som i folkskolan
inhämtats och som eljest lättare skulle gå förlorat. Men strävandet att
göra fortsättningsskolan i möjligaste mån givande och för det praktiska
livet värdefull bör, synes det, komma att utgöra en verksam anledning
även till åtgärder för stärkandet av den grund, varpå fortsättningsskolan
vilar.

Det torde slutligen i detta sammanhang'' böra framhållas, att de
mindre goda förutsättningar för yrkesfortsättningsskolan, om vilka kommittén
erinrat, icke innebära, att den ifrågavarande skolformen skulle vara
något för våra förhållanden främmande, att här således vore fråga om ett
lån från utlandet. Den tankegång, som i denna skolform framträder,
har, såsom redan blivit anmärkt, egentligen varit grundläggande för den
svenska fortsättningsskolan då denna för inemot 40 år sedan upprättades,
och det starkare hänsynstagande till det praktiska livets krav, som utgör
kärnpunkten i denna tankegång, överensstämmer med önskningar och yrkanden,
som för närvarande äro allmänna i vårt land. Om också förutsättningarna
för yrkesfortsättningsskolan i vissa hänseenden äro mindre goda,
äro de däremot i andra så mycket mera gynnsamma. Kommittén vill sär -

Yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i vårt land.

skilt erinra om den svenska slöjdens, ej mindre skolslöjdens än hemslöjdens,
allmänna utbredning och jämförelsevis höga ståndpunkt ävensom om vårt
folks obestridliga tekniska begåvning. Att samma ekonomiska och sociala
utveckling framkallar samma skolform i skilda länder är för övrigt naturligt.
Sin nationella natur får vår yrkesfortsättningsskola genom hela det
innehåll, varom dess undervisning rör sig: svenskt näringsliv, svenskt samhällsliv
och svenskt språk. Och den strävan kommittén haft med avseende
på folkskolans undervisning att giva denna fäste i den bygd och den ort,
där skolan är belägen, har visat sig kunna fullföljas även i fråga om fortsättningsskolan,
där enligt kommitténs förslag så gott som all undervisning
skall taga sin utgångspunkt i det arbete och den omgivning, vari lärjungarna
befinna sig.

Kommittén skall i det följande söka lämna närmare utredning och Bearän sande

syn förslag

angående fortsättningsskolväsendets ordnande. Klart är, att genom-punkter för
° ° ’ ö kommitténs

förandet av de förändringar, som ifrågasättas, måste kräva en viss, må- framställ ning.

hända icke obetydlig övergångstid (sid. 193). Så mycket mindre har kommittén
ansett sig behöva eller böra taga i betraktande alla de olika former
och gradationer, som fortsättningsskolan kan tänkas komma att få allt efter
olika förutsättningar. Kommittén har måst åtnöja sig med angivandet av
frågans huvuddrag och i allmänhet lämnat övergångsförhållanden och
undantagsfall å sido. Den form av fortsättningsskola, som kommittén i den
följande framställningen beträffande organisation, undervisningsplan, arbetstid
och lärare närmast haft för ögonen, är väl icke den högst utvecklade
yrkesfortsättningsskolan, men dock den av yrkesfortsättningsskolans
grundsatser karakteriserade fortsättningsskolan.

Kap. VII. Fortsättningsskolans organisation.

Uppdelning Grundsatsen om undervisningens koncentration kring det praktiska

i olika typer. . . .. , £

arbete, som sysselsätter lärjungarna eller sannolikt skall bliva deras tramtida
livsuppgift, leder, såsom redan i kap. IV framhållits, i organisatoriskt
hänseende följdriktigt till kravet på en uppdelning av fortsättningsskolan
i olika typer allt efter de skilda yrken eller sysselsättningar,
som undervisningen enligt den nämnda grundsatsen har att taga
hänsyn till. Nu är emellertid det praktiska arbets- och förvärvslivet
i vår tid i hög grad differentierat. Särskilt inom storindustrien och
hantverken finnes en mångfald olika yrken och yrkesgrenar; härtill
komma jordbruket och dess binäringar, olika slag av affärsverksamhet
samt husligt arbete. Rent teoretiskt sett vore organisationen ur nu angivna
synpunkt tydligen fullkomlig, därest uppdelningen i typer kunde
drivas ända därhän, att på varje ort upprättades lika många slag av
fortsättningsskolor, som där funnes yrken eller yrkesgrenar representerade.
Så långt torde man i det närmaste ha kommit i en eller annan av utlandets
storstäder. I Berlin t. ex. finnas fackligt organiserade fortsättningsskolor
ej allenast för en mängd skilda yrken utan även för specialiteter
inom samma yrke. Också har man där mer än 100 olika slag av »fackklasser».
I Munchen finnas, enligt senast tillgängliga uppgifter, fackklasser
för mer än 40 olika yrken, i Frankfurt am Main för 20 och i Magdeburg
för 18. I Edinburgh uppgår antalet yrkesklasser av olika slag till 30, varvid
icke medräknats ett rätt stort antal mer eller mindre differentierade
handelsforteättningsskolor.

Fortsättningsskolans organisation.

I de flesta fall kan likväl uppdelningen efter yrken icke ens i större
städer göras fullständig. Många yrken äro företrädda av ett alltför litet
antal lärjungar, för att man för dessas räkning skulle kunna bekosta särskild
undervisning, och således måste lärjungar, tillhörande närbesläktade
yrken, ofta sammanföras i en gemensam skola. Vid lärjungarnas fördelning
blir det därjämte merendels en rest av sådana, som icke alls låta
fördela sig ur ren yrkessynpunkt, särskilt därför att de ännu icke börjat
ägna sig åt något visst yrke. Härtill kommer svårigheten att undervisa
flera olika årsklasser tillsammans. I synnerhet om fortsättningsskolan
blir tre- eller fyraårig, framträder behovet av en uppdelning jämväl
med hänsyn till de olika årgångarna av lärjungar. Klart är, att även
denna omständighet skall till en viss grad motverka strävandet att genomföra
en uppdelning med sträng hänsyn till yrken.

För att reglera hithörande förhållanden hava i åtskilliga tyska stater
ävensom i Österrike och Skottland vissa lagbestämmelser angående organisationen
av fortsättningsskolan utfärdats.

I Preussen finnas sedan år 1911 särskilda dylika föreskrifter för de industriella
fortsättningsskolorna och särskilda för handelsfortsättningsskolorna.
Som allmän grundsats gäller, att vid en skolas uppdelning (Gliederung) skall i
första rummet hänsyn tagas till lärjungarnas antal och i andra rumme ttill
deras yrke eller sysselsättning. Vid fördelning i parallellklasser av lärjungar,
tillhörande samma yrke, bör avseende jämväl fästas vid deras begåvning.
Antalet lärjungar i en klass eller avdelning bör i regel icke
överstiga 30 och icke understiga 20 (i handelsfortsättningsskolor 15).
Delning av klass eller avdelning skall äga rum, när lärjungeantalet
varaktigt överskrider 40. I skolor, där de olika årsklasserna undervisas
gemensamt, är högsta tillåtna lärjungeantalet 30. Som normalform gäller
en skola med tre årsklasser, av vilka var och en åtnjuter skild undervisning.
För lärjungar med ofullständig folkskolebildning upprättas dessutom en

Förhållandena
i utlandet.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

Frågan om
kristendomsundervisningen
i fortsättningsskolan.

Huruvida kristendomskunskap bör ingå i fortsättningsskolans läroplan
skulle möjligen kunna ifrågasättas. I utlandets efter yrkesfortsättningsskolans
principer omlagda fortsättningsskolor har kristendomskunskap
i allmänhet icke upptagits som särskilt läroämne. Det bör vidare ihågkommas,
att lärjungarna i regel antingen samtidigt bevista eller kort förut
genomgått konfirmationsskolan och sålunda redan förvärvat eller samtidigt
förvärva det mått av kristendomskunskap, som varje svensk samhällsmedlem
anses i det minsta böra äga. Ävenledes må erinras därom, att fortsättningsskolans
mycket begränsade lärotid i sin mån ställer sig ogynnsamt
mot tanken på upptagande av ytterligare ett ämne i läroplanen.

Men å andra sidan kunna talande skäl åberopas för det ifrågavarande
ämnets förekomst i fortsättningsskolan. Kommittén har, såsom redan flerstädes
framhållits, fattat fortsättningsskolans bildningsuppgift såsom innebärande
ett starkt ideellt krav. Denna skola får icke inskränka sin verksamhet
till att avse blott yrkesskicklighetens främjande eller meddelande av än så
nyttiga kunskaper, den måste söka främja lärjungens utveckling som människa,,
hans personlighets utbildning, hans karaktärs daning. Och i arbetet för ett
sådant syfte är det religiösa momentet av väsentlig betydelse.

Den tid, som åt ämnet kan anslås, måste emellertid under alla förhållanden
bliva jämförelsevis obetjMlig. Detta bör dock icke hindra, att
ämnet upptages i läroplanen. Enligt kommitténs åsikt bör nämligen
kristendomskunskapen i fortsättningsskolan icke vara ett läroämne i vanlig
mening, ett kunskapsämne, vari bestämda lärokurser enligt en viss fastställd
läroplan skola genomgås och inhämtas. Tonvikten måste helt falla
på den ideella uppgiften, på undervisningens uppfostrande, karaktärsbildande
syfte. Och fattas kristendomsundervisningens uppgift på det
sättet, kan dess syfte vinnas även med en kortare lärotid.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som i denna fråga kunna
göras gällande, har kommittén emellertid icke velat göra kristendomsundervisningen
på samma sätt som de i det föregående omförmälda ämnena

Fortsättuingsskolans allmänna iindervi3ningsplan.

till ett i yrkesfortsättningsskolan obligatoriskt läroämne utan ansett, att de
kommunala skolmyndigheterna böra på denna punkt äga en viss frihet.
För att likväl ämnets förekomst i undervisningen icke må bli beroende
av godtycke eller tillfälligheter, synes det vara ändamålsenligt, att ett
eventuellt beslut av kommunal skolmyndighet, att kristendomsundervisning
icke skall i fortsättningsskolan meddelas, med angiven motivering underställes
överordnad myndighets prövning och avgörande. Den fråga det
här gäller står uppenbarligen i ett mycket nära samband med frågan
om läroplanernas granskning och fastställelse. Kommittén ämnar längre
iram i detta betänkande föreslå, att fortsättningsskolornas läroplaner skola
slutligt prövas och fastställas av folkskolöverstyrelsen. Därav följer, att
jämväl den speciella prövning och fastställelse, varom här är fråga, bör i
sista hand tillkomma samma myndighet.

Såsom redan nämnts, bör fortsättningsskolans kristendomsundervisning
icke avse att bibringa lärjungarna ett bestämt kunskapsmått enligt
vissa fastställda lärokurser. Det kan därför icke bli fråga om att framläo-o-a
något förslag till dylika lärokurser. Dock torde några ytterligare antydningar
om beskaffenheten av den kristendomsundervisning, som enligt
kommitténs uppfattning i regel bör förekomma i fortsättningsskolan, i detta
sammanhang vara på sin plats.

Enligt gällande normalplan ingår i den nuvarande fortsättningsskolans
kristendomsundervisning dels läsning i sammanhängande följd av
någon hel bibelbok eller avdelning, dels ock läsning av Luthers lilla
katekes till sammanfattning av den förut genomgångna kursen i kristendomskunskap,
dels slutligen en något fullständigare behandling av läran
om sakramenten. Vad de båda sista kursmomenten vidkommer, anser
kommittén, att dessa icke böra tillhöra den framtida fortsättningsskolans
kristendomsundervisning. Luthers lilla katekes ha ju lärjungarna redan
i folkskolan genomgått och inlärt, och läran om sakramenten, liksom den
kristna trosläran över huvud, ingår i den undervisning, som meddelas i

10 —131460. Folk undervisning skommitténs betänkande V.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

Hälsolärans
ställning i
fortsättningsskolans

läroplan.

konfirmationsskolan. Däremot bör bibelläsning bliva ett huvudsakligt led
i fortsättningsskolans hithörande undervisning. Härvid bör väsentlig vikt
läggas vid kärnpunkterna i den nytestamentliga sedeläran med tillämpning
på vår tids förhållanden. Urvalet av bibeltexter synes i enlighet härmed
böra ske framför allt med hänsyn till deras betydelse för det kristligt sedliga
livet. Jämte bibelläsningen torde även annan undervisning med religiöst
och sedligt uppfostrande syfte böra förekomma. Härvid tänker kommittén
företrädesvis på skildringar av märkligare religiösa personligheter
från olika tider. Dylika skildringar äga otvivelaktigt ett synnerligt värde
just med hänsyn till fortsättningsskolans karaktärsbildande uppgift.

Formen för undervisningen torde i de flesta fall böra vara läsning
jämte samtal om det lästa, framför allt när fråga är om de bibeltexter,
som läggas till grund för undervisningen. Stundom kan ock lärarens
fria föredrag vara att förorda; särskilt blir detta fallet vid de levnadsteckningar
och kyrkohistoriska skildringar, som tänkts skola komma att
ingå i undervisningen;

Frågan om den ställning hälsoläran bör intaga i fortsättningsskolans
läroplan vill kommittén i detta sammanhang upptaga. I det förslag
till undervisningsplaner, som av kommittén utarbetats för folkskolan,
har hälsolära med därtill anknuten nykterhetsundervisning upptagits som
kursmoment i den naturkunnighetsundervisning, som där bör förekomma.
Klart är emellertid, att folkskolans hithörande undervisning, bland annat
på grund av den ringa utvecklingsgrad lärjungarna nått, måste inskränkas
till det allra nödvändigaste och att en fortsatt undervisning i ämnet,
byggande på vad som i folkskolan genomgåtts, därför måste anses i hög
grad önskvärd. Med hänsyn till ämnets stora betydelse skulle det till och
med kunna ifrågasättas, om icke hälsolära borde i fortsättningsskolan upptagas
som ett särskilt läroämne. Kommittén har vid frågans övervägande
kommit till den uppfattningen, att detta icke vore lämpligt. Det huvud -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

sakliga skälet härtill är, att den korta lärotid, som står till förfogande,
nödvändiggör en stark koncentrering av undervisningen och följaktligen
eu begränsning i möjligaste man av ämnenas antal. Det syfte det gäller
torde ock kunna vinnas, om undervisningen i liälsolära inordnas i de i det
föregående omförmälda läroämnen, med vilka denna undervisning närmast
hör samman, med andra ord arbetskunskap och medborgarkunskap. Den
del av hälsoläran, som avser yrkets, d. v. s. verkstadens och arbetets,
hygien, bör sålunda behandlas i samband med arbetskunskapen, varemot undervisningen
om bostadens hygien och den personliga hälsovården lämpligast
låter sig anknyta till undervisningen i medborgarkunskap, närmare angivet,
den del därav, som enligt kommitténs kursplansförslag skulle avse familjen.

I fråga om den personliga hälsovården är det ett moment, som särskilt
påkallar uppmärksamhet, nämligen den sexuella hygienen. En direkt
anledning för kommittén att något utförligare uttala sig i denna fråga
föreligger i den nådiga remiss, varigenom folkundertfisningskommittén anbefallts
att yttra sig över det betänkande, som avgivits av Kommittén för
verkställande av utredning rörande åtgärder för motarbetande av de smittosamma
könssjukdomarnas spridning. Redan i sitt betänkande om folkskolan
(bet. IV, sid. 211 ff.) har folkundervisningskommittén fäst uppmärksamhet
på frågans vikt och ur vissa principiella synpunkter belyst densamma
med hänsyn till undervisningen i det slag av skolor, som nämnda betänkande
avser. Så har framhållits bland armat, att det i allmänhet icke kan vara
lämpligt att anordna skolundervisning om könslivet och könssjukdomarna åt
lärjungar, vilka, såsom i regel fallet är med folkskolebarnen, icke nått den
härför erforderliga åldersmognaden, att dylik undervisning kräver av läraren
ej blott speciella kunskaper utan ock en särskild auktoritet, takt och förmåga,
som icke kan påräknas hos varje lärare, ävensom att ingen lärare synes böra
åläggas att mot sin vilja undervisa i detta grannlaga ämne. Kommittén
har på grund härav icke velat föreslå införande av undervisning i sexuell
hygien i folkskolan. Däremot har kommittén erinrat om vikten av att lä -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

raren även ur den synpunkt, sorn nn är i Iråga, vakar över barnen för att,
om omständigheterna sådant påkalla, med taktfullhet men på samma gång
med bestämdhet ingripa. I stället för att meddela undervisning i klassen
bör alltså läraren, enligt vad kommittén framhållit, allt efter föreliggande
omständigheter i de individuella fallen enskilt giva lärjungarna behövliga
upplysningar och förmaningar.

Vad nu särskilt fortsättningsskolan beträffar, hava visserligen denna
skolas lärjungar, i motsats till folkskolebarnen, i allmänhet nått den kroppsliga
och andliga, utveckling, att de kunna anses mogna för och i behov
av en undervisning om hithörande förhållanden. Men i andra avseenden
äro vanskligheterna vid anordnande av en sådan undervisning här till och med
större än i folkskolan. Den omständigheten, att lärjungarna icke längre
äro barn utan ynglingar och flickor i den tidigare ungdomsåldern, har det
med sig, att anspråken på lärarens auktoritet, takt och förmåga måste ökas.
Härtill kommer, att, flin det över huvud taget är önskligt, att undervisning
och uppfostran, så långt görligt är, individualiseras, detta i särskild grad torde
gälla den undervisning och ledning, varom här är fråga. I varje fall måste
det anses olämpligt, att gossar och flickor i den ifrågavarande åldern angående
dylika ting undervisas gemensamt. Med avseende på de många
fortsättningsskolor, som äro eller bliva anordnade som samskolor, skulle
man därför nödgas uppställa den fordran, att, om sexuell hygien över
huvud skall upptagas i läroplanen, de båda könen vid undervisningen
härom bleve skilda åt. Slutligen möter en svårighet även härutinnan, att
flickornas hithörande undervisning icke lämpligen kan anförtros åt manliga
lärare eller gossarnas åt kvinnliga. På detta område måste lärare och lärjungar
uppenbarligen tillhöra samma kön. Undantag från denna regel
synes endast i det fallet böra medgivas, att skolan för ifrågavarande undervisning
lyckats förvärva en läkare med de erforderliga personliga egenskaperna.

Kommittén finner det föreliggande spörsmålet synnerligen allvarligt och

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan. 77

viktigt och anser det för sin del ensidigt, att från skolans sida något måtte
göras till de ungas upplysning och hjälp. Men med hänsyn till de svårigheter
och vanskligheter, som kunna vara förknippade med anordnande
av dylik undervisning, har kommittén likväl icke ansett sig böra upptaga
den sexuella hygienen såsom särskilt kursmoment i fortsättningsskolans
läroplan. Då förutsättningarna för eu verkligt god och gagnande undervisning
härom äro av så övervägande personlig natur, som i det föregående
angivits, synes det rent av otänkbart, att man skulle kunna göra ifrågavarande
undervisning obligatorisk. Endast där de nämnda förutsättningarna
verkligen äro för handen, bör därför sexuell undervisning komma till stånd.
I varje fall är det, enligt kommitténs åsikt, synnerligen angeläget, att
även läraren i fortsättningsskolan ur den synpunkt, som nu är i fråga,
vakar över sina lärjungar och att han, då omständigheterna därtill föranleda,
i individuella fall enskilt söker giva behövliga upplysningar och
förman iimar.

\ ad sedan angår beskaffenheten av den sexuella undervisningen i
de skolor eller klasser, där den kan komma att meddelas, vill kommittén
särskilt betona vikten av att spörsmålets etiska sida får komma till sin rätt.
1 det avseendet torde det vara lämpligt att anknyta undervisningen till
vad som i medborgarkunskapen meddelats angående familjen och dess
betydelse (jfr sid. 75 och 91). Uppenbart torde ock vara, att de sedliga
vädjandena skola vinna i styrka, om de stödjas av religionens auktoritet.

Med avseende på fortsättningsskolans ämneskrets vill kommittén i
enlighet med det anförda göra följande uttalande: Läroämnena i fortsättningsskolan
böra vara arbetskunskap, medborgarkunskap och
m o de i s in ad e t. Därjämte skall, därest icke i vederbörlig* ordning

Ö Ö

annorlunda beslutas, någon kortare del av lärotiden ägnas åt
kristendoms undervisning.

* *

Samman fattning.

Fortsättningsskolans allmänna uudervisningsplan.

Lärokursen
i arbet.skunskap.

Innan kommittén i nästföljande kapitel framlägger mera detaljerade
förslag till undervisningsplaner för några olika typer av fortsättningsskolor,
vill kommittén här lämna en allmän karakteristik av de lärokurser, som
enligt nämnda förslag höra genomgås i fortsättningsskolans tre egentliga
läroämnen. Därvid är till en början att märka, att, liksom fortsättningsskolan
i sin organisation omedelbart ansluter sig till folkskolan, så äro
ock kurserna så lagda, att undervisningen skall kunna omedelbart bygga
på och tillgodogöra sig den undervisning, som i folkskolan meddelats.
Särdeles angeläget är, att denna synpunkt blir i de olika fallen i praktiken
tillämpad, så att läraren å ena sidan icke underlåter att anknyta sin undervisning
till folkskolekursen, men å andra sidan icke heller onödigt uppehåller
lärjungarna med repetitioner av sådant, som de redan äro förtrogna
med. Det gäller att, allt under det att sambandet med barnskolans undervisning,
i nödfall genom en eller annan kort repetition, upprätthålles,
skrida framåt till nya kunskapsförvärv. Det sagda har avseende såväl på
den teoretiska undervisningen som ock, i tillämpliga delar, på de praktiska
arbetsövningarna.

Vad nu särskilt angår lärokursen i arbetskunskap, ligger det i sakens
natur, att detta ämnes läroinnehåll måste bliva olika i olika typer av fortsättningsskolor.
I jordbruksbygdernas fortsättningsskolor t. ex. måste det
bliva ett helt annat än i industriorternas, i handelsfortsättningsskolor
ett väsentligen annat än i hantverksfortsättningsskolor o. s. v. Detta
hindrar emellertid icke, att det olikartade innehållet kan och bör i de olika
slagen av skolor betraktas och tillrättaläggas efter i stort sett enahanda
synpunkter. Härvid är att ihågkomma, att arbetskunskapen icke egentligen
är ett skolämne i hävdvunnen mening med ett strängt enhetligt
läroinnehåll utan snarare är att betrakta som ett koncentrationsämne,
som i sig uppsamlar lärostoff från olika håll, i syfte att undervisningens
föremål, d. v. s. det yrke eller praktiska arbete, varom i .varje fall är

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

fråga, måtte bliva klarare och allsidigare belyst. Särskilt är det två
huvudsynpunkter, som vid hithörande undervisning alltid böra beaktas.
Det gäller nämligen att företrädesvis fatta i sikte å ena sidan vad man
skulle kunna kallä för det ifrågavarande yrkets naturlära och teknik och
å andra sidan dess ekonomi. Av dessa synpunkter giver sig den förra
så att säga av sig själv, medan däremot den senare icke torde vara lika
självfallen. Och dock är det både för den enskilde och det allmänna av
icke ringa betydelse, att jämväl arbetaren och den mindre yrkesidkaren
lära sig att med sparsamhet och omtanke tillvarataga och utnyttja sitt
yrkes möjligheter liksom ock att de till någon omfattning öva sig med
sådan bokföring och sådana praktiska beräkningar, som tillhöra en rationell
yrkesdrift.

Men det arbete, som utgör undervisningens föremål, kan i de flesta
fall lämpligen betraktas även från andra synpunkter än de nu angivna. Särskilt
i vissa slags fortsättningsskolor blir det av betydelse, att uppmärksamheten
riktas på yrkets hygien. En mängd yrken drivas ju under sådana
förhållanden, att de unga arbetarna väl behöva få undervisning om vad de
ha att iakttaga för att icke genom eller under arbetet taga skada till sin
hälsa. Vidare har närings- och yrkeslagstiftningen så stor omedelbar betydelse
för en del yrken och yrkesgrenar, att det synes ändamålsenligt, att
undervisning om de viktigaste hithörande författningsbestämmelserna meddelas
i samband med de delar av arbetskunskapen, som de närmast avse. Slutligen
kan det i många fall vara ägnat att öka lärjungarnas intresse för
yrkesarbetet, om några korta meddelanden, där tiden det tillåter, lämnas
dem rörande detta arbetes geografi och historia.

I det följande vill kommittén något närmare redogöra för lärokurserna
i arbetskunskap i de olika slagen av fortsättningsskolor. Det
torde då vara lämpligt att förutskicka en erinran om att ifrågavarande
kurser, särskilt på grund av ämnets ovan angivna natur av koncentrationsämne
med ett från flera olika håll samlat undervisningsmaterial, lätt få

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

utseende av att vara alltför omfattande och i det hela ligga över lärjungarnas
utvecklingsgrad. Kommittén anser sig därför redan från början
böra fästa uppmärksamheten på att icke alla de upptagna kursmomenten
nödvändigt böra genomgås i samtliga fortsättningsskolor, som kurserna
avse, ävensom att undervisningsplanerna böra ses från synpunkten av den
elementära form, som undervisningen självfallet måste antaga med hänsyn
till den ringa utveckling lärjungarna i allmänhet nått.

Arbetskunskap
i jordbruks
fortsättningsskolor.

I enlighet med det ovan sagda skulle arbetskunskapen i jordbruksbygdernas
fortsättningsskolor komma att till sin ena huvuddel avse jordbrukets
naturlära, företrädesvis kunskapen om åkerväxterna och husdjuren,
samt den ifrågavarande näringsgrenens teknik, allt naturligtvis i den mycket
begränsade omfattning, som hänsynen till lärjungarnas ålder och förkunskaper
samt den korta lärotiden m. in. påkallar. Undervisningen skulle
alltså komma att röra sig exempelvis om åkerjorden, dess avdikning och
bearbetning, om de odlade åkerväxterna, dessas sådd, behandling under
växttiden, skörd, bärgning och förvaring samt härför erforderliga redskap
och maskiner, om ogräs och växtsjukdomar, om de viktigaste husdjuren
och deras skötsel, om mjölken och dess behandling samt om skogen och
dess vård. Lärjungarna skulle också övas med sådan ritning, som är av
betydelse för jordbrukare, såsom uppgörande av en eller annan enkel ritning
till någon byggnad, samt med några lättare fältmätningsövningar.

Till sin andra huvuddel skulle ämnet komma att avse jordbrukets
och jordbrukarhemmets ekonomi. Visserligen bör den ekonomiska synpunkten
spela in redan vid den undervisning, som mera omedelbart sysslar
med jordbrukets naturlära och teknik, bland annat på det sättet att den
i många fall blir bestämmande vid urvalet av hithörande lärostoff, men
därjämte måste särskild tid avsättas för eu undervisning, som mera direkt
riktar sig på det ekonomiska. Detta blir så mycket behövligare, som många
av lärjungarna i en framtid själva bliva jordbrukare eller ledare av jordbruks -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

arbete. Så böra exempelvis jordbruksprodukternas avsättningsmöjligheter
och vad därmed närmast sammanhänger samt förenings- och försäkringsväsendet
på lanthushållningens område komma på tal vid undervisningen.
Hit höra också övningar i jordbruks- och hushållsbokföring samt i sådana
praktiska beräkningar, som äro av värde för en jordbrukare, såsom beräkningar
rörande jordens utdikning och behandling i övrigt, gödningsämnenas
sammansättning och pris, utsäde och skörd, husdjurens utfodring,
skogens avkastning o. s. v. Av vikt. är härvid, att ej mindre de särskilda
bokföringsposterna än ock alla uppgifter om pris, mått och vikt
in. in. i möjligaste män motsvara verkligheten, så att på samma gång som
lärjungarnas räknefärdighet uppövas, också deras insikt i yrkets ekonomiska
villkor främjas. I samband med bokföringen böra lärjungarna
erhålla kännedom om det viktigaste rörande post-, telegraf- och järnvägsförsändelser
samt övas att ifylla vanligen förekommande blanketter.

Slutligen torde dels jordbrukets allmänna betydelse kunna i korthet
påvisas, dels ock, i den män tiden medgiver, några meddelanden av
större intresse för ungdomen lämnas rörande jordbruksnäringens utveckling
i vårt fädernesland.

I nästföregående kapitel har framhållits, att fortsättningsskolorna på
den egentliga landsbygden i de allra flesta fall måste bliva samskolor.
Däri ligger, synes det, knappast någon olägenhet, då jordbrukarhemmens
kvinnor dela männens intressen och jämväl ofta, särskilt vad småbruken
vidkommer, deltaga i arbetet. Kommittén har därför givit lärokursen i
hithörande skolors arbetskunskap ett sådant innehåll, att det i stort sett bör
kunna lämpa sig för lärjungar av bägge könen. Visserligen kunna i åtskilliga
fall, t. ex. i fråga om de beräkningar och ritövningar, som i skolorna böra
förekomma, olika uppgifter med fördel tilldelas gossar och flickor, men i
det väsentliga torde dock undervisningen kunna vara lika för alla lärjungar.
Är det för flickorna så väl ordnat, att de erhålla särskild undervisning i

11—131460. Folkunder visning skommitténs betänkande V.

Fortsättningsskolans allmänna nndervisningsplan.

husligt arbete (huslig ekonomi eller kvinnlig slöjd), bör för dem den här
föreslagna kursen i arbetskunskap i erforderlig grad minskas.

Arbets- Jämväl i de industriella fortsättningsskolorna samt hantverksfortsätt industnella

ningsskolorna bör det väsentliga undervisningsstoffet i arbetskunskap utväljas

samt i •

liantverlcs- och tillrättaläggas enligt de nämnda huvudsynpunkterna. Uppgiften blir
ningssicolor. sålunda även här i första hand att låta lärjungarna, i den mån det är möjligt,
sysselsätta sig med yrkets (yrkenas) naturlära och teknik. Det gäller då
till en början att, sa vitt möjligt på åskådningens väg, söka bibringa dem
någon materialkännedom eller med andra ord lära dem något om varifrån
råvaran erhålles, huru den framställes och bearbetas till arbetsmaterial,
vilka egenskaper detta bör ha, huru det lämpar sig för olika ändamål
o. s. v. Sedan har undervisningen att taga i sikte de viktigaste verktygen
och arbetsmaskinerna samt deras användning. I de flesta fall, särskilt vad
de industriella fortsättningsskolorna beträffar, blir det nödvändigt att i
samband härmed meddela lärjungarna någon undervisning i elementära
delar av mekaniken och fysiken med stark begränsning till sådant som är
omedelbart tillämpligt på de verktyg, maskiner och maskindelar, som lärjungarna
i fabriken eller verkstaden dagligen hava för ögonen. Även
några av de viktigaste arbetsprodukterna, deras egenskaper och användning
böra bli föremål för undervisning.

Ett betydelsefullt och i många fall oumbärligt hjälpmedel, särskilt
för främjande av insikten i yrkets teknik, blir i de ifrågavarande skolorna
teckningen. Genom övningar häri böra lärjungarna kunna förvärva ej
allenast förmåga att uppfatta enklare arbetsritningar utan ock någon
färdighet att själva avbilda enklare föremål både för fri hand och med
tillhjälp av vanliga ritinstrument. I somliga skolor, t. ex. de i anslutning
till beklädnadsyrkena och de konstindustriella yrkena anordnade,
blir teckningen övervägande frihandsteckning, i andra åter, såsom de för
metall- och trävaruarbetare avsedda, blir den företrädesvis linearritning.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

Den teckning för fri hanel, som även i sistnämnda slag av skolor kan förekomma,
bör huvudsakligen drivas som krokiteckning och på det sättet ställas
i samband med linearritningen (projektionsritningen), att krokierna åtminstone
delvis läggas till grund för densamma. Viktigt är å ena sidan,
att teckningsundervisningen blir så långt möjligt är fackligt ordnad,
blir verklig fackritning, och å andra sidan att skolorna komma att förses
med lämpliga modeller, valda med hänsyn till vederbörande yrken, i syfte
dels att den nämnda fackliga synpunkten måtte kunna i verkligheten genomföras,
dels att undervisningen i metodiskt avseende icke måtte nedsjunka
till allenast ett avbildande av planscher eller förläggstavlor.

Även ur den andra huvudsynpunkten, den ekonomiska, har undervisningen
i hithörande skolor viktiga uppgifter att fylla. Målet för undervisningen
blir ur nu angiven synpunkt ej mindre att i allmänhet söka
utveckla den unge industriarbetarens och hantverkslärlingens sinne för
sparsamhet och omtanke i förvaltandet av inkomst än ock att, i den ringa
mån det är möjligt, giva dem någon inblick i deras respektive yrkens
ekonomiska villkor. För det ändamålet böra lärjungarna övas med räkneuppgifter,
som avse dels arbetarens och arbetarhemmets ekonomi, dels den
industri eller det hantverk, varom i varje fall är fråga. I sistnämnda
hänseende böra förekomma beräkningar, exempelvis om verkstaden, dess
utrymme, upplysning och uppvärmning, om verktyg och maskiner, om
materialkostnader och arbetslöner (timpenning och ackord) m. in. Den
enklare bokföring, som även i dessa skolor bör förekomma, måste givetvis
få en olika omfattning allt efter beskaffenheten av det yrkesarbete, varåt
lärjungarna ägna sig. Med avseende på de inom storindustrien sysselsatta
ligger det i sakens natur, att bokföringen i allmänhet måste begränsas
till sådant, som avser arbetarens egen samt arbetarhemmets ekonomi. Beträffande
däremot hantverkslärlingarna eller i allmänhet lärlingarna inom
sådana yrken, som drivas i mindre skala, synes det lämpligt, att bokföringen
ansluter sig jämväl till själva yrket. I samband med bokförings -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

arbetet böra lärjungarna i dessa skolor, lika väl som jordbruksfortsättningsskolornas
lärjungar, erhålla undervisning dels om det viktigaste rörande
post-, telegraf- och järn vägsförsändelser samt eventuellt förtullning,,
dels ock om sättet för ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

Vidare bör uppmärksamheten i de ifrågavarande skolorna riktas på
yrkenas hygien. I det avseendet bör undervisas dels om verkstadens
hygien i enlighet med lagen om arbetarskydd, dels ock om sådana
omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna
under arbetsdagen, söndagsvila, kroppsrörelse i det fria, nykterhet,
arbetsdräkt och arbetsställning in. m., varjämte lärjungarna böra upplysas
om vad de ha att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma
sjukdomar.

Slutligen torde några meddelanden kunna lämnas även om yrkenas
utveckling och nuvarande ställning i vårt land.

Vad nu sagts om lärokurserna i arbetskunskap i de industriella fortsättningsskolorna
samt hantverksfortsättningsskolorna avser den teoretiska undervisningen
i ämnet. Såsom redan i kap. IV framhållits, är det emellertid ur synpunkten
av fortsättningsskolans viktigaste syften i hög grad nyttigt och
behövligt, att undervisningen i hithörande skolor jämväl kommer att omfatta
praktiskt arbete. Då frågan om skolverkstaden och verkstadsundervisningen
i nämnda kapitel blivit utförligt behandlad, vill kommittén,
med hänvisning till den där lämnade utredningen, här endast ytterligare
betona, att, där praktiskt arbete förekommer antingen i skolverkstad eller
i annan verkstad, men så ordnat att det kan sättas i förbindelse med
skolundervisningen, där bör också den övriga undervisningen i möjligaste
mån ansluta sig till detta arbete (jfr sid. 39 ff.h Lättast torde en dylik
anslutning av den teoretiska undervisningen till den praktiska låta sig
genomföra i fråga om sådana ämnen som fackritning och räkning.

I det slags fortsättningsskolor, varom nu är fråga, torde i många
fall lärjungar från två eller derå yrken komma att undervisas till -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

sammans. Att yrkessynpunktens stränga genomförande vid undervisningen
därigenom skall försvåras, säger sig självt. Framställningen måste
komma att i mycket röra sig mera om det för de olika yrkena gemensamma
än om det för vart och ett särskilt utmärkande. I vissa fall torde dock
individualisering kunna ske. Kommittén har redan erinrat om möjligheten
och lämpligheten av att i dylika skolor anordna gruppundervisning,
så att undervisningen i vissa stycken blir lika för alla lärjungar, i andra
däremot olika för lärjungar, tillhörande skilda yrken (jfr sid. 66). Särskilt
gäller detta fackritningen, som, om den över huvud skall kunna
förekomma i skolor av den blandade typen, med nödvändighet kräver en
viss specialisering med hänsyn till yrkena. År lärjungeantalet icke för
stort, lärer det också på detta område bliva jämförelsevis lätt att åt
olika lärjungar tilldela olika uppgifter. Men även i fråga om vissa delar
av den teoretiska undervisningen i övrigt samt verkstadsarbetet torde den
åsyftade anordningen kunna i någon mån genomföras.

För att nu övergå till handelsfortsättningsskolorna torde först böra Arbetskunerinras
därom, att lärokursen i dessa skolors arbetskunskap synes, med dels fortsätt •

Tiiv gsskolov

hänsyn till de flesta lärjungarnas blivande levnadsställning, böra företrädesvis
taga sikte på sådant, som har avsevärd are praktisk betydelse för idkare
av den mindre handeln och dessas biträden. Vidare är det klart, att lärjungarnas
ungdom och den korta lärotiden även här nödvändiggöra eu
stark begränsning av kursens omfattning.

Vid urvalet och tillrättaläggandet av läroinnehållet återkomma även
i dessa skolor de i det föregående omförm Slida huvudsynpunkterna för
undervisningen. Men då handelsyrket, till skillnad från andra yrken, alltigenom
har karaktär av ekonomisk verksamhet, komma de yrkestekniska
och yrkesekonomiska riktlinjerna för undervisningen att i stort sett sammanlöpa.
Som utgångspunkt för undervisningen lämpar sig i flera hänseenden
bokföringen, i vilken ämnesgren lärjungarna, i enlighet med den nyss an -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

givna nödvändiga begränsningen av lärostoffet, böra få genomgå en kurs
i detaljhandelsbokföring med tillhörande brev och andra affärsskrivelser.
I samband härmed torde det viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser
samt förtullning kunna bli föremål för undervisning, varjämte
några lättfattliga notiser av större betydelse ur handelsman och handelslagstiftningen
böra meddelas. I närmaste anslutning till bokföringen och
vad därmed sammanhänger bör övas räkning. Denna, som i handelsfortsättningsskolorna
givetvis måste tillerkännas ett jämförelsevis stort utrymme,
bör i möjligaste mån drivas som handelsräkning och följaktligen avse
bland annat mynt, även viktigare utländska sådana, samt mått och vikt
jämte dithörande beräkningar, inköps- och försäljningspris, vinst- och
förlustberäkningar, ränta och diskont in. m. I de flesta fall torde lärjungarna
vid inträdet i skolan icke äga så stor färdighet i den allmänna
aritmetiken, att egentliga handelsräkningsuppgifter kunna redan
från början med fördel föreläggas dem. Ändamålsenligt synes därför
vara att först låta dem i korthet repetera de fyra räknesätten i hela tal och
decimalbråk, med syfte särskilt att deras färdighet i snabb räkning måtte
uppövas. Av betydelse är vidare, att lärjungarna emellanåt få göra överslagsräkningar
och såmedelst bland annat vänjas att kontrollera riktigheten
av ett vunnet räkneresultat. Huvudräkning bör, så ofta den kan anses
lämplig, komma till användning.

Till handelsyrkets teknik hör på visst sätt även välskrivningen.
Undervisning häri, innefattande även rubrikstil, bör fördenskull meddelas.
För att särskild tid härför icke i nämnvärd mån må behöva
tagas i anspråk, synes det lämpligt, att välskrivningen övas framför allt
vid de skriftliga arbeten, som tillhöra kursen i modersmålet, samt vid
bokföringen.

Såsom motsvarighet till vad i det föregående betecknats som yrkets
naturlära torde handelsfortsättningsskolans lärjungar böra bibringas någon
kännedom om de brukligaste handelsvarorna, särskilt med hänsyn till i

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

handeln ofta förekommande förfalskningar. Härvid böra varuprov förevisas
och, då så behöves, även experiment anställas.

I den mån tiden medgiver, kunna också några meddelanden av större
intresse ur handelns geografi och historia lämnas.

Då undervisningen därtill osökt giver anledning, bör förpliktelsen av
redbarhet i handel inskärpas och betydelsen för handelsmannen av precision
i alla affärsförhållanden framhållas.

I vissa städer, särskilt sådana som ha livligare förbindelse med utlandet,
torde åtminstone en del av handelsfortsättningsskolans lärjungar
ha behov av undervisning jämväl i något främmande språk. Där förhållandena
sådant påkalla och medgiva, må därför, enligt kommitténs mening,
elementära kurser i exempelvis tyska eller engelska språket kunna inordnas
i fortsättningsskolans undervisning. Deltagandet i dessa kurser
bör dock vara frivilligt från lärjungarnas sida, och kurserna synas böra
förläggas helt utanför den lärotid kommittén tänkt sig som obligatoriskt
minimum för samtliga fortsättningsskolor (jfr sid. 143 tf.).

Återstår att i detta sammanhang nämna något om undervisningen Arbets
i arbetskunskap i sådana fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom, som ifortmtiavse
utbildning för det husliga arbetet. Syftet med denna undervisning för Qvinnlig
skall vara att bibringa lärjungarna några av de viktigaste förutsättningarna anshänhuj
för att kunna sköta ett hem. Teoretiska kunskaper äro härvid otvivelaktigt liga arbetet.
av värde och synas under alla omständigheter böra meddelas. Men en
undervisning om hithörande förhållanden utan samtidig övning i sådana
arbeten och sysslor, som förekomma i ett hem, lämnar icke synnerligen
varaktigt resultat. Det måste därför anses i hög grad önskvärt, att praktiskt
arbete upptages å läroplanen. Detta- skulle helst bestå både i de för ett
hem nödvändiga sömnadsarbetena och i vanliga hushållsgöromål.

Där man nödgas inskränka det praktiska arbetet till sömnadsarbete,
synes det ifrågavarande arbetet böra bestå dels av enklare linne- och kläd -

Fortsätta) ngsskolans allmänna undervisningsplan.

sömnad, dels ock av lagnings- och ändringsarbeten. Där förhållandena
medgiva upptagandet av hushållsgöromål på läroplanen, måste sömnadsarbetena
inskränkas till de för ett hem allra nödvändigaste, såsom
lagnings- och reparationsarbeten, i bästa fall med tillägg av antingen enkel
linnesömnad eller lättare klädsömnad. Hushållsgöromålen böra utgöras av
enklare matlagning, bakning, rengöringsarbeten in. m. I alla de olika slagen
av praktiskt arbete bör undervisningen syfta till att småningom vänja lärjungarna
vid att med ordning och raskhet på egen hand utföra arbetet.

Till de praktiska arbetsövningarna har den teoretiska undervisningen
att söka anknytning. I anslutning till matlagningen kan alltså
lämpligen undervisas om födoämnena, deras ursprung, beredning, näringsvärde
och pris in. m. Till sömnadsarbetet kunna anknytas dels vissa upplysningar
om klädedräkten, såsom om olika tygers pris och hållbarhet,
om klädedräktens ändamålsenlighet och prydlighet in. in., dels ock övningar
i ritning av mönster till klädesplagg samt teckning av mönster för
prydnadssöm, varvid svenska allmogemönster lämpligen kunna tjäna som
förebilder.

Om över huvud taget undervisning i hälsolära har en viktig plats
att fylla i fortsättningsskolan, gäller detta i all synnerhet de kvinnliga
fortsättningsskolorna, då det givetvis är till stor fördel för hemmet, att
den, som skall sköta detsamma, känner till det nödvändigaste i fråga om
hälso- och sjukvård. Flickorna böra fördenskull få lära sig ej allenast det
viktigaste om den personliga hälsovården utan ock något om späda barns
vård, om sjukvård i hemmet, om den första hjälpen vid olycksfall o. s. v-,
varjämte bostaden och dess hygien böra göras till föremål för undervisning.

Ej minst viktigt är, att det husliga arbetet belyses med hänsyn till
hemmets ekonomi. Lämpligt synes därför vara, att lärjungarna övas med
till hushållet hörande beräkningar, såsom angående årsinkomstens fördelning
på de olika utgiftsposterna i större och mindre familjer, köp i större
poster och köp i småposter, matordningar till visst pris per vecka och

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

månad ävensom med enkel hushållsbokföring. Åven hemslöjdens betydelse,
ej minst i ekonomiskt avseende, torde särskilt i detta slags fortsättningsskolor
böra påpekas.

Av den nu lämnade översikten över arbetskunskapens allmänna innehåll
i olika slag av fortsättningsskolor torde framgå, att undervisningen i detta
ämne bör vara ägnad att åt lärjungarna giva vad som i det föregående
kallats en begynnande fackbildning. Det torde vidare vara klart, att kommittén
varit angelägen om att denna fackbildning icke måtte bliva ensidig.
Det är icke uteslutande kännedomen om och övningen i tekniken, allra minst
blott i en eller annan detalj, icke heller uteslutande den yrkesekonomiska
insikten kommittén velat främja utan bådadera i förening.
Härigenom ävensom genom de övriga synpunkter, som vid undervisningen
skola beaktas, har kommittén velat vinna, ej mindre att lärjungarna
genom och under utbildningen för yrket eller levnadskallet måtte få så
att säga en allmän intellektuell träning, än ock att dem måtte bibringas
kunskaper och färdigheter, som visserligen hava betydelse för yrket, men
vilkas värde därigenom ingalunda är uttömt. Om det icke kan förnekas,
att den yrkesutbildning, som inskränker sig till det ideliga sysslandet i
fabriken eller verkstaden med en eller annan detalj av yrket, är ägnad att
verka förslöande på intelligensen och för övrigt på själslivet i det hela,
så lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att en sådan undervisning,
som i det föregående till sitt allmänna innehåll karakteriserats,
har, om den på rätt sätt meddelas och följaktligen bland annat tager
lärjungarnas självverksamhet i möjligaste mån i anspråk, goda förutsättningar
att verka i motsatt riktning, d. v. s. att uppöva lärjungarnas iakttagelseförmåga,
att väcka och skärpa deras eftertanke, med ett ord att
verka livande och stärkande på deras intellektuella förmåga över huvud.
Icke heller torde det påståendet kunna jävas, att den ovan skisserade
undervisningen i fortsättningsskolans centrala ämne giver kunskaper och

12—131460. Folkundervisningshommitténs betänkande. V.

Arbetskunskapens
betydelse
för
allmänbildningen.

Fortsättningsskolans allmänna undcrvisningsplan.

Lärokursen
i medborgarkunskap.

färdigheter, som hava värde även ur andra synpunkter än yrkets.
Lärjungarna få sina insikter i naturkunnighetens olika delar, på det biologiska,
mekaniska, fysikaliska eller kemiska området, ökade. Detsamma
gäller, om än i mindre mån, i fråga om deras historiska och geografiska
vetande. Därjämte uppövas deras färdighet i ritning och räkning o. s. v.
Värdet av undervisningen i arbetskunskap i fortsättaingsskolan blir sålunda
icke inskränkt till det rent fackliga området; den har sin betydelse
även för allmänbildningen.

Av skål, som redan i det föregående anförts, måste medborgarkunskap
upptagas som ett huvudämne i fortsättningsskolans läroplan.
Undervisningen häri bör framför allt avse att stärka de ungas känsla av
samhörighet med och ansvar gent emot andra. Det gäller att för lärjungarna
klargöra, huru de såsom samhällsmedlemmar ha intressen, gemensamma
med andras, huru dessa tillvaratagas och främjas, huru den enskilde
såsom samhällsmedlem har både förmåner och plikter in. in., allt i syfte
att, i den mån det för skolan är möjligt, bidraga till att uppfostra de
unga till att var på sin plats med intresse och ansvarskänsla göra sin
insats i det samhälleliga livet.

Utgångspunkt för undervisningen blir det samfund, som är grundvalen
för hela samhällsbyggnaden, familjen. Skall man över huvud taget kunna
främja de ungas utbildning till dugliga samhällsmedlemmar, lärer det i första
hand bliva nödvändigt, att man söker befordra deras utveckling till goda
familjemedlemmar. Ty just som medlem i det lilla samhället, familjen, är
det framför allt som människan skall uppfostras till att fylla sin uppgift som
medlem i det stora samhället. Angeläget blir därför, att lärjungarna få ett starkt
intryck av vad ett gott hem är och betyder ej minst för barnens uppfostran
och att det göres klart för dem, vilka arbetsuppgifter de särskilda familjemedlemmarna
ha för hemmets bestånd, förkovran och trevnad. Härvid
erbjuda sig osökta tillfällen att tala om betydelsen av ett rätt förhållande

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

mellan föräldrar och barn och mellan syskonen inbördes och särskilt om
det hänsynstagande till varandra, som åligger medlemmarna av en
familj, om hemmets ekonomi, i den mån dylik undervisning icke ingått
i arbetskunskapens lärokurs, om vikten av sparsamhet, om hemmets ordning
och hygien, om nykterhetens betydelse o. s. v. I fråga om hygienen
bör undervisas dels 0*1 bostadens hygien, såsom om betydelsen av frisk
luft, av ljus och renlighet in. in., dels ock om vissa förhållanden, som röra
den personliga hälsovården (jfr sid. 74 ff.).

Från familjen ligger det nära till hands att föra tanken över till
de personer utom familjekretsen, med vilka denna eller dess enskilda medlemmar
oftast komma i beröring,'' umgängeskretsen, grannarna. Det kan
då vara skäl att erinra de unga t. ex. om det gagn och den trevnad ett
gott grannskap kan medföra samt om de förpliktelser av ömsesidig hänsyn
och hjälpsamhet, som åligga grannar.

Härmed vinnes eu naturlig övergång till undervisningen om de samhällen,
som utgöras av kommunen och församlingen. Under anknytning i
möjligaste mån till sådana anordningar och institutioner, som äro för lärjungarna
bekanta, bör undervisningen här till en början avse de för kommunens
och församlingens medlemmar gemensamma intressena, såsom
religionsvården, skolundervisningen och barnavården, fattigvården och hälsovården
in. in. Uppgiften är att klargöra, vilka dessa intressen äro, samt
att utreda, huru de tillvaratagas och främjas. Det blir då tillfälle att tala
om kommunens självstyrelse och organen härför och om den kommunala
rösträtten. Tillgodoseendet av de gemensamma behoven kräver utgifter,
vartill de enskilda i man av tillgångar måste bidraga. Detta påkallar en
undervisning om den kommunala beskattningen. I samband härmed böra
lärjungarna få lära sig även något om självdeklarationen. På grund av
det nära sammanhang, som i verkligheten råder eller bör råda mellan
självdeklaration och bokföring, är det önskligt att dessa båda kursmoment,
av vilka i synnerhet det förra måste få en mycket blygsam omfattning, vid

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

Lärokursen
i modersmålet.

undervisningen ställas i den förbindelse med varandra, som förhållandena

■m

påkalla och medgiva.

Så vidgar sig synkretsen vidare till att omfatta även de större samhällena:
kyrkan och staten. Om bådadera behöva lärjungarna undervisning.
I kursen bör därför ingå undervisning om kyrkostyrelse och kyrklig verkverksamhet,
om medborgarförmåner och medborgarplikter, om statsmaktens
fördelning, om konungen och statsrådet, om riksdagen, om rösträtt och
valbarhet, om skatteväsendet, om försvaret och värnplikten, om länsförvaltningen,
om rättskipningen o. s. v.

I stort sett blir undervisningen i medborgarkunskap lika i alla fortsättningsskolor.
Klart är emellertid, dels att behandlingen av vissa delar av
ämnet måste bliva olika i olika skolor, dels att ämnet även innehåller
åtskilligt, som kan böra förekomma i somliga fortsättningsskolor men däremot
icke i andra. Så synes det självfallet, att exempelvis undervisningen
om organen för kommunens självstyrelse måste bliva en annan i stad
än på landsbygd. Detsamma gäller i viss mån även rättskipningen.
Vidare behöva lärjungarna i jordbruksbygdernas fortsättningsskolor få veta
något om anstalter för lanthushållningens främjande, såsom hushållningssällskap,
undervisningsanstalter för jordbrukare m. in. I lärokursen för
de industriella samt hantverksfortsättningsskolorna bör ingå något om
yrkes- och arbetarlagstiftningen samt om skolor och anstalter för fortsatt
yrkesutbildning. Likaså böra handelsfortsättningsskolornas lärjungar få
upplysning om skolor och anstalter för fortsatt utbildning i handelsyrket.
I fortsättningsskolorna för kvinnlig ungdom tarvas undervisning om husmoderskallets
betydelse, om anstalter för utbildning i olika slag av kvinnlig
verksamhet, om det som särskilt rör kvinnornas ställning, rättigheter
och skyldigheter som medborgare i samhället o. s. v.

Kommittén har redan framhållit, att fortsättningsskolans ideella och
allmänbildande karaktär bör komma till synes bland annat därigenom, att

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

modersmålet får intaga en viktig plats i dess undervisningsplan. Huvudsynpunkten
för undervisningen i detta ämne måste i enlighet härmed bliva
främjandet av lärjungarnas rent personliga utveckling. I den uppgiften
ingår såsom ett betydelsefullt moment väckandet och stärkandet av de
ungas lust för god läsning. Härvid gäller det bland annat att tillfredsställa
det behov av nöjesläsning, som förefinnes hos lärjungarna,
och att göra det på ett sådant sätt, att läsningen blir verkligt utvecklande
för dem. Därjämte framträder också här fortsättningsskolans starkt
praktiska läggning. Undervisningen måste nämligen uppställa som mål för sig
att även främja den användning av modersmålet särskilt i avseende på dess
skriftliga behandling, som är av direkt betydelse för närings- och affärslivet.

För att nu något närmare karakterisera det innehåll, som i överensstämmelse
med det sagda bör ingå i lärokursen, vill kommittén till en
början med avseende på läsningen framhålla följande.

Såsom företrädesvis tjänande det ideella syftet anbefaller sig läsning
av värdefull och intresseväckande litteratur av svenska författare. Kommittén
tänker härvid närmast på sådan modern skönlitteratur, som motsvarar
de nämnda fordringarna, men även annan värdefull litteratur, ägnad
att intressera lärjungarna, bör givetvis kunna ifrågakomma. Härvid äro
längre sammanhängande framställningar, om också blott av en författare,
i allmänhet att föredraga framför smärre ur olika författareverk hämtade
stycken. Vid tillgodoseendet av de ungas behov av nöjesläsning gäller
det att söka leda detta behov in på sunda banor och sålunda uppodla
smaken för en god förströelseläsning. På grund av lärotidens starka
begränsning kan det slags läsning, varom här är fråga, uppenbarligen icke
förekomma i någon större omfattning å lärorummet, men kommittén har
tänkt sig, att läsningen delvis skulle kunna förläggas till hemmet. Härvid
borde iakttagas, dels att hemläsningen bleve på lämpligt sätt förberedd
i skolan, dels att läraren efteråt samtalade med lärjungarna om
det i hemmet lästa.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

Åven till den praktiska bildningsuppgiften kan läsningen taga hänsyn,
i det att jämväl sådana stycken läsas, som nära ansluta sig till lärokursen
i arbetskunskap, alltså skildringar ur jordbrukslivet, det industriella
eller ekonomiska livet o. s. v. Önskligt är, att urvalet härvid sker på ett
sådant sätt, att lärjungarna få göra bekantskap med en eller annan av de
mera betydande märkesmännen på de olika arbetsområdena, särskilt inom
vårt eget land. I de kvinnliga fortsättningsskolorna erbjuda sig som
lämpliga ämnen även skildringar av märkligare kvinnors liv och arbete.

Av betydelse för hithörande undervisning i modersmålet, särskilt
den som bör anknytas till lärokursen i arbetskunskap, är givetvis, att lämpliga
läseböcker finnas att tillgå. Sådana saknas för närvarande, vilket
ju är förklarligt nog, men man torde kunna hoppas, att den ifrågavarande
bristen i och med fortsättningsskolans utveckling i önskvärd riktning skall
avhjälpas.

Även i fråga om de skriftliga övningarna böra de nämnda huvudsynpunkterna,
lärjungarnas personliga utveckling och det praktiska livets krav,
bliva vägledande för undervisningen. Av naturliga skäl kommer särskilt den
senare synpunkten att i avsevärd mån bliva bestämmande för övningarnas natur.
Det gäller nämligen att öva lärjungarna med uppsättande av sådana skrivelser,
som förekomma i det praktiska livet, såsom räkningar, kvitton, rekvisi o tioner,

annonser, fullmakter, ansökningar, affärsbrev in. m. Åt somliga av
dessa skrivelser kan med fördel givas formen av den brevväxling, som är
förbunden med platsansökning eller med uppgörandet av eu affär eller dylikt.
I samband med de nämnda övningarna bör läraren icke underlåta att erinra
lärjungarna om vikten av noggrannhet vid upprättande och vidimering
av avskrifter och om faran av att tanklöst sätta sitt namn på en
handling. Ej minst vid den skrivning, varom här är fråga, har undervisningen
att fullfölja jämväl det syftet att upphjälpa sådana brister i fråga
om rättstavning, interpunktion in. m., som ännu förefinnas hos lärjungarna.
I fortsättningsskolan böra nämligen icke förekomma några fri -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

stående, mer eller mindre systematiska rättskrivningsövningar eller andra
dylika uteslutande formella språkövningar. Snarare bör en sådan läggning
av modersmålsundervisningen konsekvent eftersträvas, att den formella
färdigheten och insikten främjas i och med bibringandet av de sakliga
kunskaper, vilkas meddelande undervisningen har att i första hand betrakta
som sin uppgift. Och vad särskilt rättskrivningsund ervisningen beträffar,
synes det, då fortsättningsskolan saknar tid för eu enbart formell språkbehandling,
vara särdeles lämpligt, att lärjungarna vänjas vid att begagna
ordlistor, en vana varav de i framtiden kunna hava gagn vid modermålets
skriftliga användning.

Den mera personliga synpunkten bör anläggas särskilt vid den
uppsatsskrivning, som i fortsättningsskolan kan förekomma. Undervisningen
häri måste givetvis få en mycket begränsad omfattning, i det att
under hela lärokursen endast helt få egentliga uppsatser komma att skrivas.
Då dessa böra behandla ämnen, liggande inom de ungas egen erfarenhetskrets
och intressen, synes en viss frihet vid ämnesvalet böra medgivas
lärjungarna. I de flesta fortsättningsskolor torde författandet av en eller
annan uppsats kunna givas som en lämplig hemuppgift. Häri bör då ingå
icke blott den slutliga avfattningen eller formgivningen av innehållet utan
ock det förarbete härför, som består i anskaffandet av det nödiga materialet
för uppsatsen.

Beträffande frågan om undervisningstidens lämpligaste fördelning
mellan de särskilda läroämnena torde det vara klart, att en för alla fortsättningsskolor
passande enhetlig timplan icke låter sig uppställa. Skiljaktigheter
härutinnan påkallas med nödvändighet av olikheterna i fortsättningsskolans
organisatoriska anordning. Arbetskunskapen kräver visserligen
under alla förhållanden det ojämförligt största timantalet, men uppenbart
torde vara, att i sådana skolor, där undervisningen i ämnet är förenad
med praktiskt arbete, detta timantal måste bliva större än i skolor,

Tim för delningen.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

där blott teoretisk undervisning förekommer. I övrigt blir den tid, som
bör tillmätas åt arbetsundervisningen, beroende av lärokursens större eller
mindre omfattning i olika skoltyper. Hänsynen till de lärarkrafter, som
finnas att tillgå, kan ävenledes komma att inverka på tidens fördelning
mellan de särskilda ämnena.

Ehuru alltså ingen för alla fortsättningsskolor gemensam timplan
kan uppställas, torde dock vissa allmänna anvisningar i fråga om den
ändamålsenligaste timfördelningen kunna och böra givas. Det är redan
nämnt, att arbetskunskapen kräver det största timantalet. Kommittén anser,
att åt detta omfattande och innehållsrika ämne i regel bör anslås, då
undervisningen är uteslutande teoretisk, omkring hälften, eller, då den jämväl
omfattar praktiskt arbete, omkring två tredjedelar av fortsättningsskolans
hela lärotid. Medborgarkunskapen, som bör få en betydligt mindre omfattning,
torde i regel kunna åtnöjas med ett timantal, som utgör lägst
en tiondel, högst en sjättedel av hela undervisningstiden. I vissa skolor,
särskilt sådana där undervisningen i arbetskunskap och medborgarkunskap
handhaves av samma lärare, torde en del av det lärostoff, som enligt
kommitténs förslag tillhör det förra ämnets lärokurs, såsom yrkets hygien
och yrkeslagstiftningen, med fördel kunna överföras till det senare
ämnet. I sådana fall bör den nämnda proportionen givetvis bliva en
annan, så att medborgarkunskapen får ett något större och arbetskunskapen
ett något mindre timantal än ovan angivits. Modersmålsundervisningen torde,
särskilt med hänsyn till de skriftliga övningarna, i regel påkalla en något
längre undervisningstid än medborgarkunskapen. Enligt kommitténs mening
bör åt densamma anslås lägst en sjättedel, högst en fjärdedel av undervisningstiden.
Beträffande den kristendomsundervisning, som förekommer
i fortsättningsskolan, anser kommittén, att för densamma intill en
tolvtedel av lärotiden bör förbehållas.

De nu lämnade anvisningarna avse skolor av den egentliga yrkesfortsättningsskolans
typ. I många fall kan dock, såsom redan nämnts

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

(sid. 56 och 65), undervisningen icke direkt inriktas på något visst yrkesarbete
utan måste få en mera allmän läggning. I dylika fall bör timfördelningen
givetvis bliva en annan än den bär föreslagna, och särskilt torde
åt modersmålet böra tillmätas ett större timantal, än ovan nämnts.

Då timfördelningen i mycket blir beroende av den organisatoriska
anordningen och denna återigen av ortens näringsförhållanden, synes det
rimligt, att åt de lokala skolmyndigheterna tillerkännes en viss, ej alltför begränsad
frihet vid timplanernas upprättande. I all synnerhet blir anspråket
på rörelsefrihet härvidlag fullt berättigat i alla sådana fall, då undervisningen
utsträckes till att omfatta en längre lärotid än den, som enligt
kommitténs förslag bör vara minimum (jfr sid. 143 ff.).

* *

Vidkommande slutligen frågan om fortsättningsskolans befattning Gymnastik

6 & och idrott

med ungdomens fysiska utbildning har redan i kap. III framhållits, att i fortsättJ
ningsskolan.

det både ur synpunkten av lärjungarnas rent kroppsliga utveckling och ur

allmän uppföstringssynpunkt helt visst vore en fördel, om åt gymnastiken

och idrotten kunde givas en framträdande plats i skolans arbetsordning.

Men tillika har påpekats, att härför ett avgörande hinder möter i den

ytterst begränsade tid man har att räkna med och att lärjungarnas fysiska

utbildning även i bästa fall icke kan bliva mer än en uppgift vid sidan

av de huvudsakliga.

Särskilt i sådana fortsättningsskolor, som hava en utbredd årlig lärotid
med kanske blott fyra eller sex undervisningstimmar i veckan, synes det
bliva rent av omöjligt att inom gränserna för den minsta tillåtna arbetstiden
inrymma undervisning jämväl i ordnad gymnastik. Antingen skulle
denna undervisning återkomma alltför sällan, i vilket fall dess värde bleve
skäligen obetydligt, eller ock skulle den så väsentligt inkräkta på den för
fortsättningsskolans huvudämnen behövliga lärotiden, att undervisningen i
dem bleve i hög grad lidande. Något annorlunda ställer det sig i fort 13—131460.

Folkundervisning skommitténs betänkande V.

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

sättningsskolor, vilkas årliga lärotid är samlad exempelvis på trettio
undervisningstimmar i veckan. Där skulle visserligen med större fördel
någon kortare del av den ordinarie undervisningstiden, t. ex. ett par timmar,
kunna varje vecka användas för gymnastik. Men om ock en gymnastikundervisning
även av så ringa omfattning måste anses vara från hälsosynpunkt
av värde, är det dock klart, att, då hela den obligatoriska kursen
i dylika skolor blir inskränkt till ett fåtal veckor, resultatet med hänsyn
till lärjungarnas fysiska utbildning icke kan bliva synnerligen stort. En
annan svårighet vid ordnandet av hithörande undervisning är den brist
på ändamålsenliga gymnastiklokaler, som ännu allmänt förefinnes i vårt
land. Och denna svårighet torde företrädesvis möta just i sådana skoldistrikt,
där den samlade lärotiden är naturligast och gymnastikövningarnas
inordnande i den obligatoriska undervisningstiden fördenskull förefaller
rimligast, nämligen skoldistrikten på den egentliga landsbygden.

Om sålunda svårigheter av olika slag uppenbarligen äro förhanden
och om fortsättningsskolan på detta område, även där förhållandena äro
gynnsamma, icke kan giva allt vad ungdomen behöver, bör den dock,
enligt kommitténs mening, söka att i varje fall giva vad den kan. Där
lämpliga lokaler stå till buds och ett verkligt intresse för saken finnes,
bör det icke vara omöjligt att för fortsättningsskolans lärjungar få till stånd
undervisning i ordnad gymnastik. Helst bör denna undervisning förläggas
helt utanför den obligatoriska minimitiden, men med den betydelse,
som kommittén i det föregående tillerkänt gymnastiken, skulle kommittén
dock finna det olämpligt, om det förbjödes, att gymnastikundervisningen
till någon del inordnades i denna obligatoriska lärotid. Kommittén
anser således, att, då omständigheterna därtill föranleda, en viss
begränsad del av den minsta medgivna arbetstiden må kunna användas
även för gymnastikundervisning.

Såsom värdefullt komplement till gymnastikundervisningen äro
idrottsövningarna att betrakta. I det hela tjäna dessa båda uppfostrings -

Fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan.

medel samma syften och böra helst samverka vid de ungas utbildning.
Emellertid hava idrottsövningar, där de bliva med förstånd ledda och rätt
bedrivna, sitt stora värde, även om de icke kunna förenas med ordnad
gymnastik. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad i
kap. III yttrats dels om vissa friare former av ungdomsuppfostran, såsom
kamratliga sammanslutningar bland annat för övande av idrott, dels om lämpligheten
och önskvärdheten av att dylika sammanslutningar komma att i sin
verksamhet på något sätt ställas i förbindelse med fortsättningsskolorna på
orten. Vare sig nu en dylik förbindelse på det område, varom här är
fråga, kan åstadkommas eller icke, synes det kommittén i varje fall önskligt,
att idrottsövningar för fortsättningsskolungdomen måtte komma till
stånd allestädes, där förutsättningar härför, bland annat med avseende på
ledare och idrottsplatser, äro för handen. Vad särskilt idrottsplatserna
beträffar, krävas givetvis kostnader för deras anskaffande och iordningställande.
Med hänsyn till det intresse för idrottens främjande, som av
statsmakterna hittills ådagalagts, hyser emellertid kommittén förhoppning
om att anslag av allmänna medel också för detta ändamål skola kunna
erhållas. Att idrottsövningarna icke under några förhållanden böra få
inkräkta på den minimiundervisningstid, som av kommittén föreslagits för
fortsättningsskolan, torde vara uppenbart.

Vidkommande kostnaderna för själva undervisningen i gymnastik
och idrott är kommittén av den meningen, att statsanslag härför bör inom
vissa gränser utgå enligt samma grunder som för den övriga undervisningen
i fortsättningsskolan (jfr kap. XIV).

Kap. IX. Undervisningsplaner för olika typer
av fortsättningsskolor.

Allmänna

erinringar.

Innan kommittén här nedan framlägger förslag till undervisningsplaner
för olika typer av fortsättningsskolor, synes det lämpligt att till förebyggande
av möjliga missförstånd förutskicka några erinringar angående detta
förslag.

Till en början torde då böra framhållas, att förslaget icke gör
anspråk på fullständighet i avseende på antalet fortsättningsskoltyper,
som kunna ifrågakomma. En fullständighet i sådant avseende lärer knappast
vara möjlig att åstadkomma och skulle även vara mindre behövlig för det
syfte, kommittén haft vid läroplanernas uppgörande. Kommittén har
nämligen endast avsett att till närmare belysning av de i det föregående
framställda allmänna grundsatserna giva exempel på undervisningsplaner
för vissa huvudtyper av fortsättningsskolor, som hos oss kunna tänkas
bliva vanliga.

Vad själva innehållet i de särskilda läroplanerna beträffar, kan det
tyckas, som om detta, med hänsyn till den korta lärotiden, vore i vissa
delar alltför omfattande och innehölle alltför många detaljer. Med avseende
härpå må påpekas, att de föreslagna lärokurserna icke så mycket
beteckna, vad som i de olika skolorna nödvändigt skall genomgås, som
fastmera avse att karakterisera läroinnehållet, sådant kommittén tänkt sig
detsamma. För de skolor, som på grund av ogynnsamma förhållanden
nödgas väsentligt inskränka kursernas omfång, kunna de här framlagda

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

101

undervisningsplanerna åtminstone så till vida tjäna till ledning, att de
giva anvisning på det material, som bör komma till användning vid urvalet
av det för typen lämpligaste lärostoffet (jfr sid. 79.).

I sådana fortsättningsskolor, som mottaga lärjungar från bristfälligt
organiserade folkskolor eller från mindre folkskolor, blir givetvis den
grund undervisningen har att bygga på mindre god. Där torde man
fördenskull nödgas avstå från att giva undervisningen den närmare anpassning
efter yrkeslivet, som här föreslagits, för att i stället, åtminstone
under det första läsåret, låta den få den allmännare läggning, som erfordras,för
att bristerna i själva folkskolebildningen måtte i möjligaste mån avhjälpas.
Vid utarbetandet av de här föreliggande undervisningsplanerna har kommittén
icke tagit hänsyn till dylika fortsättningsskolor av en mer allmän
typ; kommittén har närmast haft för ögonen den form av fortsättningsskola,
om vilken i kap. VI yttrats, att den väl icke är den högst utvecklade
yrkesfortsättningsskolan, men dock den av yrkesfortsättningsskolans
grundsatser karakteriserade fortsättningsskolan.

Till en fullständig undervisningsplan hör även läroinnehållets fördelning
mellan de särskilda skolåren. På det förberedande stadium, varpå hela
frågan om fortsättningsskolans framtida gestaltning för närvarande befinner
sig, har det emellertid synts kommittén mindre nödigt att framlägga
förslag till en dylik fördelning. I den normalplan för undervisningen
i fortsättningsskolan, som framdeles torde komma att utarbetas,
böra däremot anvisningar om den lämpligaste kursfördelningen lämnas
till ledning ej mindre för sådana skolor, i vilka varje årsklass åtnjuter
skild undervisning, än ock för sådana, där två eller tre årsklasser undervisas
tillsammans.

Icke heller har kommittén funnit skäligt att förse de upprättade
undervisningplanerna med metodiska anvisningar av den art, som kommittén
föreslagit i fråga om folkskolan. Att det behov av sådana, som

102

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

kan förefinnas, bör tillgodoses vid utarbetandet av den nyssnämnda normalplanen,
synes kommittén uppenbart.

I flera hänseenden förete läroplanerna för de särskilda fortsättningsskoltyperna
sinsemellan ganska stora likheter. Beträffande vissa varandra
motsvarande partier av läroplanerna ligger det också i sakens natur, att
undervisningsstoffet måste bli i stort sett lika i alla fortsättningsskolor. I
vissa andra delar åter, där lärokurserna, med hänsyn till rubriker och
enstaka kursmoment, synas lika, är överensstämmelsen mera skenbar än
verklig. Bakom de till synes lika rubrikerna och kursmomenten kan ofta
dölja sig ett väsentligen olikartat läroinnehåll, beroende på undervisningens
anslutning till olika arbetsområden och den anpassning efter de särskilda
orternas olikartade förhållanden, som den har att i möjligaste mån eftersträva.

Till den olikhet i undervisningen av lärjungar inom en och samma
skola eller skolavdelning, som kan påkallas därav, att lärjungarna tillhöra
skilda kön eller sysselsättas inom olika grenar av det yrkesområde, till
vilket skolan hör, ha undervisningsplanerna icke kunnat taga hänsyn.
Huvudsyftet vid deras utarbetande har nämligen varit, icke så mycket att
åstadkomma fullständighet i olika avseenden, som framför allt att giva
exempel på det material, som över huvud bör komma till användning i
de olika skoltyperna. Klart är emellertid, att, vad samskolorna beträffar,
vissa delar av kursen kunna vara, av jämförelsevis stor betydelse för
gossarna, men däremot av mindre betydelse för flickorna eller tvärtom
och att, vad angår fortsättningsskolor med lärjungar från besläktade
yrken, det som synnerligen väl lämpar sig för vissa lärjungar, icke passar
lika bra för andra. Ur nu angivna synpunkter blir i praktiken en differentiering
av undervisningen av behovet påkallad, en differentiering som
givetvis bör komma till stånd, i den mån arten av själva undervisningen,
lärjungeantalet och övriga förhållanden det medgiva (jfr kap. VII sid. 6S
och 68 och kap. VIII sid. 81.).

Med hänsyn till svårigheten att i en läroplans knappa formulering

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

103

giva uttryck åt den jämförelsevis enkla och elementära form, undervisningen
nödvändigt måste komma att antaga på grund av den ringa utveckling
lärj ungarna i allmänhet nått, har kommittén redan i kapitlet om
fortsättningsskolans allmänna undervisningsplan betonat, att läroplanerna
böra ses just från synpunkten av denna av lärjungarnas utvecklingsståndpunkt
betingade elementära beskaffenhet hos undervisningen (jfr sid. 80).
Då emellertid det där sagda närmast har avseende på lärokurserna i ämnet
arbetskunskap, anser sig kommittén här böra framhålla angelägenheten av
att nämnda synpunkt i erforderlig mån får göra sig gällande också i fråga
om fortsättningsskolans övriga läroämnen, särskilt medborgarkunskap.

Slutligen är att erinra därom, att den av kommittén föreslagna fördelningen
av undervisningsstoffet mellan de tre ämnena arbetskunskap, medborgarkunskap
och modersmålet icke av kommittén betraktas som den
enda möjliga eller ens som den under alla förhållanden ändamålsenligaste
(jfr sid. 96). Beträffande vissa kursmoment kan man vara tveksam, till
vilket ämne de rättast äro att hänföra eller i vilket sammanhang de helst
böra infogas. Den undervisande bör härutinnan äga en viss frihet.
Huvudsaken är, att de behövliga delarna av lärokursen i varje fall komma
med och att en förbindelse mellan samhöriga moment i kursen i möjligaste
mån kommer till stånd, så att den nödvändiga sammanhållningen (koncentrationen)
i undervisningen icke måtte äventyras.

De skoltyper, för vilka förslag till läroplaner i det följande lämnas,
äro: fortsättningsskolor i jordbruksbygder, industriella fortsättningsskolor
i anslutning dels till järnindustri, dels till träindustri, dels till textilindustri,
hantverksfortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till
beklädnadsyrkena, handelsfortsättningsskolor samt fortsättningsskolor för
kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet.

104

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

A. Fortsättningsskolor i jordbruksbygder.

Arbetskunskap.

1. Jordbrukslära.

Olika jordarter och deras egenskaper; åkerjorden; olika slag av åkerjord.
Villkoren för växtens liv särskilt med hänsyn till de odlade växterna.

Åkerjordens avdikning och bearbetning; härför erforderliga redskap. Jordförbättring
och gödsling. De odlade åkerväxterna: olika slag, utsäde och
sådd, behandling under växttiden, skörd, bärgning och förvaring; härför
erforderliga redskap och maskiner. Växtföljd och växelbruk. Ängen och
beteshagen. Ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter.

2. Ilusdj ursskötsel.

Olika slag av husdjur och deras viktigaste raser. Inre byggnad
och livsförrättningar hos några av de husdjur, som hava ekonomisk betydelse.
Fodermedel; utfodringen och dess ekonomi. Husdjurens behandling
och vård. Husdjurens vanligaste sjukdomar. Mjölken och dess behandling.

3. Skogsvård.

Skogsträden och deras tillväxt; avverkning; sådd och plantering
samt övriga åtgärder för skogens återväxt. Skogens ekonomiska betydelse.
Något om skogslagstiftningen.

4. Ritning, innefattande huvudsakligen enkla ritningar till byggnader.
Enklare fältmätningsövningar.

5. Ett jordbrukarhems ekonomi: viktigare utgiftsposter, besparingar,
skuldsättning. Till lanthushållningen hörande praktiska beräkningar, grundade
på gällande priser. Enklare bokföring och i samband därmed det
viktigaste om post-, telegraf- och järn vägsförsändelser samt ifyllande av
vanligen förekommande blanketter. Jordbruksprodukternas avsättning.
Något om förenings- och försäkringsväsendet på lanthushållningens område.
Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar.

Undervisningsplaiier för olika typer av fortsättningsskolor.

105

G. Korta meddelanden om jordbruksnäringen i Sverige, dess utveckling
och nuvarande ståndpunkt. Jordbrukets betydelse.

Medborgarkunskap.

1. Familjen.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras
arbetsuppgifter för hemmets bestånd, förkovran och trevnad. Hemmets
ordning och hygien, även innefattande delar av den allmänna hälsoläran.
Nykterhet. Hemmets betydelse för de ungas uppfostran och familjen såsom
grundval för samhället.

2. Kommunen och församlingen.

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård,
hälsovård, ålderdomspensionering in. m. Kommunens självstyrelse: den
kommunala rösträtten; kommunalstämma och kommunalnämnd; kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. Förloppet av en stämma. Kyrkooch
mantalsskrivning. Den kommunala beskattningen, självdeklaration.
Landsting: sjukvård, undervisningsanstalter in. in.

3. Kyrkoväsende^

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

Medborgarplikter: laglydnadsplikt, skatteplikt, skolplikt, plikt till
samhällsnyttigt arbete, värnplikt. Medborgarförmåner: skydd och säkerhet
till person och egendom; religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet, förenings-
och församlingsrätt, petitionsrätt, arbets- och näringsfrihet, rätt
till undervisning, likhet inför lagen, rösträtt.

14 —131460. Folkunder visningskommitténs betänkande V.

106

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

kronofogde, länsman, fjärdingsman. Rättskipningen: domare och nämnd;
ett tingssammanträde. Läsning av valda stycken ur Sveriges rikes lag.

5. Anstalter för lanthushållningens främjande: hushållningssällskap,
försöksväsendet, kontrollanstalter, undervisningsanstalter för jordbrukare.

Modersmålet.

1. Läsning.

Skildringar ur jordbrukslivet; läsning av värdefull och intresseväckande
modern litteratur av svenska författare.

Anm. En del av litteraturläsningen tänkes förlagd till hemmet.

2. Skrivning.

Övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet,
såsom rekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser, ansökningar
(avskrift och vidimering), affärsbrev, protokoll. — Enkla uppsatser.

Anm. Vid all skrivning bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

B. Industriella fortsättningsskolor.

Arbetskunskap.

a) I anslutning till järnindustri (manufakturverk).

1. Materialkännedom.

Järnmalmer och deras förekomst; en järngruva; järnets framställning
ur malmen, masugnen; tackjärnets förvandling till smidesjärn och
stål; olika järn- och stålsorters egenskaper och användning.

2. Verktyg och maskiner.

Hävstången, blocket, lutande planet, kilen, skruven samt något om
rotationsrörelse, allt med tillämpning på verktyg och maskindelar. Hydrauliska
anordningar, vattenhjulet och vattenturbinen. Gasers och ångors
spänstighet, ångmaskinen, värme och arbete, hästkraft. Förbränningsmotorer.
Den elektriska strömmens magnetiska verkningar, induktionsströmmar,

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

107

dynamomaskiner, elektriska mätinstrument, kraftöverföring. Några av de
viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras användning.

3. Arbetsprodukter: några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper
och användning.

4. Fackritning.

Uppritning av skalor; projektionsritning av verktyg, maskindelar och
arbetsprodukter efter verkliga föremål med eller utan föregående krokiteckning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från järnindustriens
område; timpenning och ackord; något om de faktorer, som ingå i beräkning
av hithörande arbetsprodukters tillverknings- och handelsvärde;
räkneuppgifter i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.
Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-, telegraf-
och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd; omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, kroppsrörelse i
det fria, mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet, sunda
vanor, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga
om tuberkulos och andra sinittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om järnindustrien i Sverige och dess utveckling.

8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).1) * i

1) Där praktiskt arbete förekommer i förbindelse med skolundervisningen, antingen

i skolverkstad eller i annan verkstad, bör den teoretiska undervisningen i möjligaste mån ansluta
sig till detta arbete.

108

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

b) I anslutning till träindustri (snickerifabriker och snickeriverkstäder).

1. Materialkännedom.

De viktigaste av de inhemska träd, som lämna virke till träindustrien;
trädens fällning, transport och försågning; virkets storkning;
träets byggnad; olika virkessorter och deras lämplighet för olika ändamål;
utländska virkessorter.

2. Verktyg och maskiner.

Hävstången, blocket, lutande planet, kilen, skruven samt något om
rotationsrörelse, allt med tillämpning på verktyg och maskindelar. Hydrauliska
pressen, vattenhjulet och vattenturbinen. Gasers och ångors spänstighet,
ångmaskinen, värme och arbete, hästkraft. Förbränningsmotorer.
Något om elektriciteten som drivkraft och belysningsmedel. Några av de
viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras användning.

3. Arbetsprodukter: några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper
och användning.

4. Fackritning.

Uppritning av skalor; projektionsritning av verktyg och arbetsprodukter
efter verkliga föremål med eller utan föregående krokiteckning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från trävaruindustriens
område; timpenning och ackord; något om de faktorer, som ingå i beräkning
av hithörande arbetsprodukters tillverknings- och handelsvärde;
räkneuppgifter i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.
Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-, telegrafoch
järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

6- Yrkets hygien.

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

109

det fria, mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet, sunda
vanor, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga
om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om träindustrien i Sverige och dess utveckling.

8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).1)

c) I anslutning till textilindustri (väverier).

1. Materialkännedom.

Djur och växter, som lämna råämnen till textilindustrien. Framställning
av råämnena: ull, lin, bomull in. in. Råämnenas bearbetning till
garn. Blekning och färgning. Olika garnsorters lämplighet för olika
ändamål.

2. Verktyg och maskiner.

Hävstången, blocket, lutande planet, kilen, skruven samt något om
rotationsrörelse, allt med tillämpning på verktyg och maskindelar. Hydrauliska
pressen, vattenhjulet och vattenturbinen. Gasers och ångors
spänstighet, ångmaskinen, värme och arbete, hästkraft. Förbränningsmotorer.
Något om elektriciteten som drivkraft och belysningsmedel.
Några av de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras användning.

3. Arbetsprodukter: några av de viktigaste arbetsprodukternas
egenskaper, efterberedning och användning.

4. Fackritning.

Enkel stilisering och mönsterritning med färgläggning.

• 5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från vävnadsindustriens
område; timpenning och ackord; något om de faktorer, som ingå i beräkning
av hithörande arbetsprodukters tillverknings- och handelsvärde;

B Se not '') å sid. 107.

Undervisningsplauer för olika typer av fortsättningsskolor.

räkneuppgifter i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.
Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-, telegraf-
och järn vägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

7. Korta meddelanden om textilindustrien i Sverige, dess uppkomst
som stordrift samt dennas utveckling.

Medborgarkunskap.

1. Familjen.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras
arbetsuppgifter för hemmets bestånd, förkovran och trevnad. Hemmets
ekonomi: viktigare utgiftsposter, köp på avbetalning, besparingar, försäkring,
skuldsättning. Hemmets ordning och hygien, även innefattande delar
av den allmänna hälsoläran. Nykterhet. Hemmets betydelse för de ungas
uppfostran och familjen såsom grundval för samhället.

2. Kommunen och församlingen.

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård'';
hälsovård, ålderdomspensionering in. m. Kommunens självstyrelse: den
kommunala rösträtten, stadsfullmäktige och drätselkammare (kommunalstämma
och kommunalnämnd), kyrkostämma, kyrkoråd, skolråd och
barnavårdsnämnd. Förloppet av en stämma. Magistrat, polismyndigheter.
Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala beskattningen, självdeklaration.
Landsting: sjukvård, undervisningsanstalter m. m.

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

3. Kyrkoväsende!.

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

Medborgarplikter: laglydnadsplikt, skatteplikt, skolplikt, plikt till
sammhällsnyttigt arbete, värnplikt. Medborgarförmåner: skydd och säkerhet
till person och egendom; religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet,
förenings- och församlingsrätt, petitionsrätt, arbets- och näringsfrihet, rätt
till undervisning, likhet inför lagen, rösträtt.

Statsmaktens fördelning. Konungen och statsrådet. Riksdagen: det
viktigaste om dess sammansättning och arbetssätt; rösträtt och valbarhet.
Det viktigaste om statens inkomster och utgifter. Skatteväsendet. Försvaret
och värnplikten; hären och flottan. Länsförvaltningen. Rättskipningen:
borgmästare och råd (domare och nämnd). Yrkes- och arbetarlagstiftningen.
Läsning av valda stycken ur Sveriges rikes lag.

5. Skolor och anstalter för fortsatt yrkesutbildning.

Modersmålet.

1. Läsning.

Skildringar ur det industriella livet; läsning av värdefull och intresseväckande
modern litteratur av svenska författare.

Anm. En del av litteraturläsningen tankes förlagd till hemmet.

2. Skrivning.

övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet, såsom
rekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser, ansökningar
(avskrift och vidimering), affärsbrev, protokoll. — Enkla uppsatser.

Anm. Vid afl skrivning bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

C. Hantverksfortsättningsskolor för kvinnlig ungdom

i anslutning till beklädnadsyrkena.

Arbetskunskap.

1. Materialier och arbetsprodukter.

Beklädnadsmaterialiernas beredning och egenskaper; de vanligaste

112

Undervisningsplauer för olika typer av fortsättningsskolor.

tygsorterna; deras igenkännande; deras användbarhet för olika ändamål;
prövning av deras beskaffenhet; deras priser. Kraven på en ur hygienisk
och ekonomisk synpunkt ändamålsenlig och på samma gång smakfull beklädnad.

2. Verktygslära.

De vanligaste symaskinstyperna; symaskinens och de särskilda apparaternas
användning; maskinens skötsel; övriga för sömnadsyrket erforderliga
verktyg.

3. Teckning och fackritning.

Frihandsteckning etter naturföremål och i samband därmed enkla
färgläggnings- och stiliseringsövningar, linjeornament och deras anpassning
till prydande av beklädnadsföremål, färgsammanställningar, eu eller annan
skiss av beklädnadsföremål, allt syftande till att utveckla lärjungarnas sinne
för form, färg och stil. Konstruktion av mönster efter givna normalmått
och efter måttagning.

4. Räkning och bokföring.

Räkneuppgifter, hämtade från arbetsområdet: timpenning och ackord;
kostnadsberäkningar med hänsyn till material- och andra omkostnader,
arbetslöner och vinst. Enklare bokföring i anslutning till yrket och i
samband därmed det viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser
samt om förtullning ävensom ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

5. Beklädnadsyrkenas hantverks- eller fabriksmässiga utövande; jämförelse
mellan inhemska och utländska arbetsprodukter. Hemslöjdens betydelse
; hemslöjdsföreningar.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien: verkstadens beskaffenhet i enlighet
med lagen om arbetarskydd; omständigheter som inverka på arbetsförmågan
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, kroppsrörelse
i det fria, mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet,

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

113

sunda vanor, arbetsställningen, arbetsdräkten. Yad som är att iakttaga i
fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Arbetsövningar.

Förberedande tillskärningsövningar under aktgivande på tygbredder
och tygåtgång; tillskärning och provning samt förfärdigande medelst
maskin- och handsömnad av beklädnadsartiklar.

Med borgar kunskap.

1. Familjen.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras
arbete för hemmets bestånd, förkovran och trevnad. Husmoderns arbete
i och utom hemmet. Hemmets ekonomi: viktigare utgiftsposter, köp på
avbetalning, besparingar, försäkring, skuldsättning. Hemmets ordning och
hygien, även innefattande delar av den allmänna hälsoläran. Nykterhet.
Hemmets betydelse för de ungas uppfostran och familjen såsom grundval
för samhället.

2. Kommunen och församlingen.

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård,
hälsovård, ålderdomspensionering in. m. Kommunens självstyrelse: den
kommunala rösträtten; stadsfullmäktige och drätselkammare, kyrkostämma,
kyrkoråd, skolråd och barnavårdsnämnd. Förloppet av en stämma. Magistrat,
polismyndigheter. Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala
beskattningen, självdeklaration. Landsting: sjukvård, undervisningsanstalter
in. m.

3. Kyrkoväsendet.

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

15—131460. Folkunder visn ing skommitténs betänkande V.

114

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

förenings- och församlingsrätt, petitionsrätt, arbets- och näringsfrihet, rätt
till undervisning, likhet inför lagen, rösträtt.

Statsmaktens fördelning. Konungen och statsrådet. Riksdagen: det
viktigaste om dess sammansättning och arbetssätt; rösträtt och valbarhet.
Det viktigaste om statens inkomster och utgifter. Skatteväsendet.
Försvaret och värnplikten; hären och flottan. Länsförvaltningen. Rättskipningen:
borgmästare och råd. Yrkes- och arbetarlagstiftningen. Läsning
av valda stycken ur Sveriges rikes lag.

Enkel, sammanfattande framställning av det, som särskilt rör kvinnornas
ställning, skyldigheter och rättigheter som medborgare i samhället.
Kvinnliga yrken samt något om val av yrke.

5. Skolor och anstalter för fortsatt yrkesutbildning.

Modersmålet.

1. Läsning.

Skildringar av märkliga kvinnors liv och arbete; läsning av värdefull
och intresseväckande modern litteratur av svenska författare.

Anm. En del av litteraturläsningen tänkes förlagd till hemmet.

2. Skrivning.

Övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet,
såsom rekvisitioner, räkningar, kvitton, annonser, fullmakter, ansökningar
(avskrift och vidimering), affärsbrev, protokoll. -— Enkla uppsatser.

A nm. Vid all skrivning bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

D. Handelsfortsättningsskolor.

Arbetskunskap.

1. Bokföring.

Detaljhandelsbokföring med tillhörande brev och andra affärsskrivelser
samt övriga kontorsgöromål. 1 samband härmed dels det viktigaste om

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

115

post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt förtullning, dels ock notiser
ur bandelsläran och handelslagstiftningen.

2. Handelsräkning.

Kort repetition av de fyra räknesätten i hela tal och decimalbråk,
särskilt för vinnande av färdighet i snabb räkning. Mynt, mått och vikt
jämte dithörande beräkningar. Inköps- och försäljningspris: brutto, tara, netto,
frakter och tullavgifter m. m. enligt gällande taxor; kassarabatt. Vinstoch
förlustberäkningar. Ränta, diskont m. m. Blandningsräkning. Bolagsräkning.

Anm. Lärjungarna böra vänjas att göra överslagsräkningar och särskilt att därigenom
kontrollera rimligheten av ett vunnet räkneresultat. Huvudräkning bör, så ofta den kan
anses lämplig, komma till användning.

3. Varukännedom.

Vanligen förekommande handelsvaror. Inhemska varor och importvaror.
Varors förfalskning. Varors förvaring.

4. Korta meddelanden ur handelns geografi och historia.

5. Välskrivning.

Vanlig skrivstil och rubrikstil.

Anm. Välskrivningen bör framför allt övas vid de skriftliga övningar, som tillhöra
kursen i modersmålet, samt vid bokföringsarbetet.

Vid undervisningen bör vid lämpliga tillfällen framhållas förpliktelsen
av redbarhet i handel och likaledes betydelsen för handelsmannen
av precision i alla affärsförhållanden.

Med borgarkunskap.

1. Familjen.

116

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättniugsskolor.

ring, skuldsättning. Hemmets ordning och hygien, även innefattande delar
av den allmänna hälsoläran. Nykterhet. Hemmets betydelse för de ungas
uppfostran och familjen såsom grundval för samhället.

2. Kommunen och församlingen.

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård,
hälsovård, ålderdomspensionering in. in. Kommunens självstyrelse: den
kommunala rösträtten; stadsfullmäktige och drätselkammare, kyrkostämma
kyrkoråd, skolråd och barnavårdsnämnd. Förloppet av eu stämma. Magistrat,
polismyndigheter. Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala
beskattningen, självdeklaration. Landsting: sjukvård, undervisningsanstalter
in. in.

3. Kyrkoväsende!

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet..

4. Staten.

Medborgarplikter: laglydnadsplikt, skatteplikt, skolplikt, plikt till
samhällsnyttigt arbete, värnplikt. Medborgarförmåner: skydd och säkerhet
till person och egendom; religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet,
förenings- och församlingsrätt, petitionsrätt, arbets- och näringsfrihet, rätt
till undervisning, likhet inför lagen, rösträtt.

rikes lag.

5. Skolor och anstalter för fortsatt utbildning i handelsyrket.''

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

117

Modersmålet.

1. Läsning.

Skildringar ur det ekoinoiniska livet; läsning av värdefull och intresseväckande
modern litteratur av svenska författare.

Anm. En del av litteraturläsningen tankes förlagd till hemmet.

2. Skrivning.

Övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet, såsom
fullmakter, annonser, ansökningar (avskrift och vidimering), protokoll.
— Enkla uppsatser.

Anm. Vid all skrivning bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, må en frivillig elementär
kurs i något främmande språk, t. ex. tyska eller engelska, kunna
anordnas.

E. Fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom
i anslutning till det husliga arbetet.

Arbetskunskap.

1. Praktiskt arbete.

Matlagning, bakning, inläggningar; rengöringssysslor. Lagning och
ändring av klädesplagg samt linnesömnad eller enklare klädsömnad, exempelvis
av barnkläder. Symaskinen, dess användning och vård.

2. Födoämneslära.

Näringsomsättningen i människokroppen och i samband därmed de
för människokroppen nödvändiga organiska och oorganiska ämnena; de
vanligaste födoämnena ur växt- och djurvärlden, deras ursprung, beredning,
näringsvärde och pris; kännetecken på god vara; födoämnenas förskämning
och kännetecknen därpå; födoämnenas förvaring och konservering;
deras användning och behandling vid matlagning. Småbarnskost
och sjukkost. Kryddor, deras ursprung och användning. Njutningsmedel,

118

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor,

deras användning och missbruk. Förfalskning av födoämnen, kryddor
och njutningsmedel.

3. Klädedräkten.

Det viktigaste om beklädnadsmaterialiernas beredning och egenskaper;
blekning och färgning i hemmet av garn och vävnader; olika tygers pris
och hållbarhet; klädedräktens ändamålsenlighet och prydlighet; dess dagliga
rengöring; fläckurtagning; tvätt.

4. Bostaden.

Dess vård och rengöring; möbler och husgerådssaker, deras vård och
användning; sängkläder, deras ändamålsenlighet, vård och rengöring; uppvärmnings-
och betningsmedel; vatten- och avloppsledningar; rengöringsmedel
och deras användning.

5. Hälsolära.

Personlig hälsovård; späda barns vård; några enkla regler för sjukvård
i hemmet; smitta, isolering och desinfektion; den första hjälpen vid
olycksfall.

3. Ritning av mönster till klädesplagg, mönsterteckning efter
svenska allmogemönster, allt i förbindelse med sömnadsarbetet.

7. Hemmets ekonomi.

De viktigaste utgiftsposterna, besparingar, försäkring, kooperation,
köp på kredit, köp på avbetalning. Till hushållet hörande beräkningar,
såsom angående årsinkomstens fördelning på olika utgiftsposter i större
och mindre familjer, köp i större poster och köp i småposter, matordningar
till visst pris per vecka och månad. Enklare hushållsbokföring;
det viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande
av vanligen förekommande blanketter. — Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar.

Medborgarkunskap.

1. Familjen.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

119

arbetsuppgifter för hemmets bestånd, förkovran och trevnad; husmoderskallets
betydelse, några enkla barnuppfostringsregler, husmoderns och tjänarinnans
inbördes plikter och rättigheter; hemmets betvdelse för de ungas
uppfostran; familjen som grundval för samhället.

2. Kommunen och församlingen.

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård,
hälsovård, ålderdomspensionering in. in. Kommunens självstyrelse: den
kommunala rösträtten; stadsfullmäktige och drätselkammare (kommunalstämma
och kommunalnämnd), kyrkostämma, kyrkoråd, skolråd och
barnavårdsnämnd. Förloppet av en stämma. Magistrat, polismyndigheter.
Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala beskattningen, självdeklaration.
Landsting: sjukvård, undervisningsanstalter m. in.

3. Kyrkoväsende!.

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

Medborgarplikter: laglydnadsplikt, skatteplikt, skolplikt, plikt till
samhällsnyttigt arbete, värnplikt. Medborgarförmåner: skydd och säkerhet
till person och egendom, religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet,
förenings- och församlingsrätt, petitionsrätt, arbets- och näringsfrihet, rätt
till undervisning, likhet inför lagen, rösträtt.

Statsmaktens fördelning. Konungen och statsrådet. Riksdagen.
Det viktigaste om statens inkomster och utgifter. Skatteväsendet. Försvaret;
hären och flottan. Länsförvaltningen. Rättskipningen: borgmästare och
råd (domare och nämnd). Läsning av valda stycken ur Sveriges rikes lag.

Enkel, sammanfattande framställning av det, som särskilt rör
kvinnornas ställning, skyldigheter och rättigheter som medborgare i samhället.
Kvinnliga yrken samt något om val av yrke.

120

Undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor.

Modersmålet.

1. Läsning.

Skildringar av märkliga kvinnors liv och arbete; läsning av värdefull
och intresseväckande modern litteratur av svenska författare.

Anm. En del av litteraturläsningen tankes förlagd till hemmet.

2. Skrivning.

övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet,
såsom rekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser, ansökningar
(avskrift och vidimering), affärsbrev, protokoll. — Enkla uppsatser.

. Anm. Vid all skrivning bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

Kap. X. Fortsättningsskolans lärotider.

Såsom redan i ett föregående kapitel framhållits, kan fortsättningsskolan,
på den grund att hennes lärjungar i allmänhet redan trätt ut i
det praktiska arbetslivet, icke under någon större del av året taga deras
huvudsakliga tid i anspråk utan måste, i jämförelse med flertalet andra
läroanstalter, åtnöjas med en ganska begränsad undervisningstid. I fråga
om undervisningstidens ändamålsenligaste förläggning och fördelning hava
olika meningar framträtt. Detta är förklarligt, då det här gäller ej allenast
att anpassa tiderna för undervisningen efter olika förhållanden på skilda
orter utan ock att tillgodose skiljaktiga, stundom stridiga intressen på
samma ort. Så måste ju å ena sidan tillses, att lärotiderna bliva ur
undervisningens synpunkt i möjligaste mån lämpliga, men å andra sidan
får arbetet i yrket icke lida otillbörligt intrång genom ur dess synpunkt
alltför ofördelaktiga undervisningstider. Och under alla förhållanden kräver
hänsynen till lärjungen själv, att tiderna för såväl skolundervisningen som
yrkesarbetet bliva reglerade på ett med hans bästa förenligt sätt.

Upprepade gånger har frågan om de lämpligaste lärotiderna i fort- Frågan.<?
sättningsskolan varit föremål för behandling av skolans myndigheter. I ^handling*
1842 års folkskolestadga, där föreskrifter redan lämnas om ett slags fortsatt
undervisning för den från folkskolan avgångna ungdomen, heter det,
att sådan undervisning bör meddelas på söndagarna, helst under den tid
av året, då ledighet gives från skolan, d. v. s. under ferierna. »Söndags 16—131460.

Folkundervisning skommitténs betänkande V.

122

Fortsättningsskolans lärotider.

läsningen» ansågs emellertid på vissa håll olämplig, och vid 1865—66 årens
riksdag väcktes förslag om dess borttagande och undervisningens förläggande
till en söckendag, då den egentliga folkskolans lärjungar borde vara
lediga från undervisningen. Förslaget vann icke Riksdagens bifall men
understöddes, vad landsbygden beträffar, av det år 1867 i Stockholm på
kallelse av dåvarande ecklesiastikministern samlade folkskoleinspektörsmötet.
1 fråga om städerna uttalade sig samma möte för den fortsatta undervisningens
meddelande i aftonskolor. År 1875 behandlade ett nytt
folkskoleinspektörsmöte samma fråga och tillstyrkte därvid med avseende
på städerna både söndags- och aftonskoleundervisning, ehuru vid mötet
starka betänkligheter uttalades mot undervisningens förläggande till alltför
sena aftontimmar. Med avseende på landsbygden förordades en sammanhängande
lärotid av minst en, högst två månader. Sedan Riksdagen
i ärendet beslutat, utfärdades den 11 september 1877 den i huvudsak
ännu gällande kungl. kungörelsen angående fortsättningsskolorna. I
denna föreskrevs såsom villkor för bidrag till lärares avlöning bland
annat, att den årliga undervisningstiden skulle uppgå på landsbygden till
minst sex veckor med trettio timmars undervisning i varje vecka, vilken
undervisningstid antingen skulle fortgå i en följd eller fördelas på
två terminer, samt i städerna, där fortsatt undervisning lämpligast meddelades
i aftonskola, till så många lärotimmar, som svarade mot ovannämnda
tid. Vidare bestämdes, att av folkskolans ordinarie undervisningstid,
i fall av behov, högst fyra veckor finge användas för den fortsatta
undervisningen.

Större frihet för landsbygdens kommuner i avseende på fördelningen
av fortsättningsskolans arbetstid påyrkades emellertid vid riksdagarna
1882 och 1885. Sistnämnda års Riksdag avlät eu skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om sådan ändring i 1877 års kungl. kungörelse, att
det måtte stå skolråd i landskommun fritt att i samråd med distriktets
folkskoleinspektör indela den för fortsättningsskola stadgade undervisnings -

Fortsättningsskolans lärotider.

123

tiden på det sätt, som för varje fall kunde anses lämpligast och mest
ändamålsenligt. Riksdagens anhållan blev icke i sin helhet av Kungl.

Maj:t bifallen, men genom kungl. kungörelse den 29 april 1886 ändrades
dock hithörande bestämmelser så till vida, att vad 1877 års kungl. kungörelse
innehåller därom, att på landsbygden den årliga undervisningstiden
i fortsättningsskola bör uppgå till minst sex veckor med trettio timmars
undervisning i varje vecka, förklarades icke utgöra hinder för skoldistrikt
att, där särskilda förhållanden därtill föranledde, på skolrådets förslag
anordna fortsättningsskola på landet såsom aftonskola, därest domkapitlet,
efter folkskoleinspektörens hörande, funne en sådan anordning ändamålsenlig.

Sedan dess hava icke några nya föreskrifter angående fortsättningsskolans
lärotider utfärdats.1)

Av den föregående översikten framgår, att man med avseende på Olika möj.
„ . ligheter i av lärotidens

fördelning och förläggning kan urskilja två huvudgrupper seende på
„ . . -i -i t lärotidens

av fortsättnmgsskolor, den ena med en mera sammanträngd och den fördelning

andra med én mera utbredd årlig lärotid. I det förra huvudslaget liggning.
av fortsättnmgsskolor samlas undervisningen på ett mindre antal veckor
med en normal undervisningstid av omkring trettio timmar i veckan
och fortgår antingen i en följd eller fördelas, med ett kortare uppehåll
för mellanliggande ferier, på två terminer. I det senare huvudslaget
av fortsättningsskolor däremot utbredes undervisningen över eu längre
tid av året, vilket kan ske antingen på det sättet, att lärjungarna en hel
arbetsdag i veckan sysselsättas i skolan (s. k. endagsskolor), eller ock så,
att veckans lärotimmar fördelas på flera eller färre dagar med kortare
undervisningstid för varje dag. Det sistnämnda alternativet innebär i sin ord1 *)

*) Riksdagen har år 1905 i sin förut omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t angående
nya eller förändrade bestämmelser rörande villkoren för statsbidrag till lärares avlöning vid
fortsättningsskolor bland annat uttalat det önskemålet, att, där fortsättningsskola, som under
året nyinrättats och blivit anordnad som aftonskola, eller i vilken undervisning meddelats i
ett mindre antal läroämnen än tre, varit i verksamhet en kortare tid än 180 timmar under
ett år, statsbidrag likväl måtte utgå med belopp, som svarade mot undervisningstiden, dock icke
för kortare tid än 60 timmar.

124

Fortsättningsskolans lärotider.

Lärotiden
i landsbygdens
fortsättningsskolor.

ning flera olika möjligheter för undervisningstidens fördelning och förläggning,
beroende dels därpå att två eller flera av veckans dagar kunna
tagas i anspråk för undervisningen med en daglig lärotid av exempelvis
tre eller två timmar, dels därpå att undervisningen kan förläggas ej blott
till aftnarna, såsom gällande författningar synas förutsätta, utan ock till
morgon- och förmiddagstimmarna eller de tidigare eftermiddagstimmarna.

Utom dessa båda huvudslag av fortsättningsskolor med hela den
årliga lärotiden antingen samlad eller utbredd kunna också mellanformer
förekomma, d. v. s. sådana skolor, där under eu del av arbetsåret undervisningstiden
är mera sammanträngd och under den övriga delen mera
utbredd. Om den årliga lärotiden år 180 timmar, kan exempelvis halva
detta timantal samlas på tre veckor med trettio undervisningstimmar i
veckan och den återstående hälften fördelas på ett större antal veckor
med kortare undervisningstid i veckan.

Då de nu omnämnda möjligheterna för fortsättningsskolans anordning
med avseende på undervisningstiden givetvis icke äro för alla
orter och förhållanden lika lämpliga, måste, såsom redan i början av detta
kapitel framhållits, vid bestämmandet av fortsättningsskolans lärotider anpassning
ske efter på vederbörande ort rådande särskilda förhållanden och
behov.

Vad till en början den egentliga landsbygden vidkommer, vill
kommittén, med hänvisning till en mångenstädes redan hävdvunnen praxis,
för sin del förorda den samlade lärotiden och anser, att denna i allmänhet
helst bör förläggas till vintermånaderna, t. ex. januari öch februari eller ock
december, januari och februari med en kortare ferietid vid jul och nyår.
Skälen härtill äro dels nödvändigheten att söka finna en ur jordbruksarbetets
synpunkt lämplig undervisningstid, dels den hänsyn, som här, då folkskolan
ofta har blott en lärare, som väl i regel även blir fortsättningsskolans lärare,
måste tagas till lärotiderna i den egentliga folkskolan. 1 det förra hänseendet

Fortsättningsskolans lärotider.

125

synes undervisningens förläggande till vintermånaderna vara ur jordbruksnäringens
synpunkt särdeles ändamålsenligt, enär lärjungarna då icke hindras
från att deltaga i jordbruksarbetet de tider av året, då denna näring allra
mest är i behov av arbetskrafter. Och i det senare hänseendet är det för
folkskolans lärare uppenbarligen vida lättare att på ett tillfredsställande
sätt handhava undervisningen i fortsättningsskolan, om tiden härför förlägges
till den egentliga folkskolans ferier, än om han under de ordinarie
skolterminernas''eftermiddagar, då han ofta har att undervisa folkskolebarnen
i slöjd, tillika skall fullgöra ett krävande arbete i fortsättningsskolan.

I de trakter av landet, där folkskolans julferier äro korta och
sommarferierna däremot långa, måste visserligen, med den nu förordade
anordningen, en förskjutning av folkskolans terminer äga rum, så att
sommarferierna bliva kortare och vinterferierna i motsvarande grad längre.
Med en beräknad årlig lärotid av 6 veckor i fortsättningsskolan och 347s
veckor i folkskolan bliva, därest julferierna för läraren och eventuellt
fortsättningsskolans lärjungar inskränkas till 2 eller 21/2 veckor, folkskolebarnens
ferier så fördelade, att 8 eller 8V2 veckor komma på de mörkaste
vintermånaderna och 9Va eller 9 veckor på sommarmånaderna. Eu dylik
anordning är redan nu den vanligaste i landsbygdsdistrikt, där fortsättningsskola
finnes. Om den årliga lärotiden i fortsättningsskolan begränsas till
4 veckor, vilket under vissa förutsättningar (jfr sid. 143 ff.) bör vara möjligt,
kunna folkskolebarnens sommarferier få en längd av ända till 11 eller IIV2
veckor. Även i det fall att folkskolans läsår utsträckes till att omfatta
exempelvis 36 veckor (Bet. IV, sid. 24 ff.), synes följaktligen tiden för
sommarlovet kunna bliva tillräckligt lång.

Då kommittén i det föregående betecknat en viss del av vintern
såsom den i allmänhet lämpligaste lärotiden i landsbygdens fortsättningsskolor,
har den företrädesvis tänkt på förhållandena i de egentliga jordbruksbygderna.
I sådan landsbygd åter, där skogshantering är huvud -

126

Fortsättningsskolans lärotider.

näringen, torde det, ur synpunkten av denna närings behov av arbetskrafter
särskilt under vintern, vara ändamålsenligare att förlägga undervisningen
i forsättningsskolan exempelvis till den tidigare delen av sommaren.

Lärotiden i Vidkommande sedan städer och stadsliknande samhällen är utan

städernas

fortsätt- tvivel den mera utbredda lärotiden, med hänsyn till där rådande förhålninqsskolor.
, i r r . . iit

landen, den för fortsättmngsskolan ändamålsenhgaste. Dels torde nämligen
fortsättningsskolan på dylika orter, till följd av den rikligare tillgången
på lärare, icke i samma grad som på den egentliga landsbygden
vara beroende av folkskolans lärotider, dels är det för de i städerna företrädda
yrkena säkerligen tämligen likgiltigt, huruvida de minderåriga
arbetarna under en mera utbredd eller en mera samlad tid besöka fortsättningsskolan,
dels slutligen bör det för lärjungarna själva, som mera i
städerna än på landsbygden äro utsatta för skadliga inflytelser, vara gagneligt,
om de under en längre tid av året stå under skolans omvårdnad.

Då kommittén alltså för städer och med dem jämförliga samhällen
förordar den mera utbredda lärotiden, vill den samtidigt fästa uppmärksamheten
på att det med hänsyn såväl till lärjungarnas förvärvsarbete som
ock till behovet av undervisningens sammanhållning är önskvärt, att tiden
icke alltför mycket splittras. År t. ex. antalet lärotimmar i veckan sex,
vill kommittén i första rummet förorda, att dessa antingen samlas på en
veckodag (endagsskola) eller ock fördelas på två dagar i veckan med tre
undervisningstim mar per dag, och i andra rummet, att de fördelas på tre
dagar med två undervisuingstimmar per dag. Mindre ändamålsenligt torde
det däremot vara, att undervisningstiden splittras ända därhän, att blott
en undervisningstimine kommer på varje skoldag.

De lokala Emellertid äro möjligheterna för förläggningen och fördelningen av

sicoLwundia- „

hetemas rätt fortsättningsskolans arbetstider så talrika och de lokala förhållanden, till
att bestämma
om lärotiderna.

Fortsättningsskolans lärotider.

127

vilka det gäller att här taga hänsyn, så mångskiftande, att största möjliga
frihet synes böra tillerkännas de lokala skolmyndigheterna
vid ordnandet av denna angelägenhet. Endast i tvenne hänseenden
är en begränsning av kommunernas bestämmanderätt på detta område,
enligt kommitténs uppfattning, erforderlig.

Den första begränsningen avser förhållandet till den egentliga folk -Begränsning
''■ , " av skolmyn skolans

undervisningstid. Enligt redan omförmälda nu gällande bestäm- dighetemas
R rätt att be melser

hava skoldistrikten rätt att, i fall av behov, av denna tid för den stämma om

. lärotiderna.

fortsätta undervisningen använda högst fyra veckor (se kap. II, sid. 15).
Folkskolans läsår är emellertid i vårt land i allmänhet så kort, att det, enligt
kommitténs åsikt, icke kan utan verklig skada göras kortare. En beskärning
av den årliga lärotiden synes vara så mycket mindre tillrådlig, som skolplikten
i folkskolan hos oss i verkligheten blir i de allra flesta fall inskränkt
till sex år. Kommittén vill därför göra det uttalandet, att fortsättningsskolans
arbetstid under inga förhållanden bör få inkräkta på
den för folkskolan lagstadgade undervisningstiden.

Den andra erforderliga begränsningen av de lokala skolmyndigheternas
rätt att bestämma lärotiderna avser undervisningstidens utsträckning
till sena aftontimmar. Såväl i vårt land som i andra länder

har på vissa håll framträtt en ganska stark benägenhet att låta undervisningen
ej mindre i de såsom aftonskolor anordnade fortsättningsskolorna
än ock i vissa med dem likartade läroanstalter, såsom hos oss de lägre
tekniska yrkesskolorna, taga sin början, först sedan de minderårigas arbete
för dagen i fabriker, verkstäder eller på andra arbetsplatser redan avslutats.
Det har därför ej sällan inträffat, att undervisningen, som kanske
begynt först omkring kl. 7 på aftonen, i vissa fall utsträckts ända till kl.

9, 9,30 eller 10 på kvällarna. Uppenbart borde dock vara, att detta är
mycket olämpliga tider för meddelande av skolundervisning åt så unga
personer, som här är fråga om. Ej nog med att rätt många lärjungar

128

Fortsättningsskolans lärotider.

redan vid sin ankomst till skolan äro uttröttade av dagens föregående
sysselsättningar; om alla torde med säkerhet kunna påstås, att deras mottaglighet
för undervisning och deras förmåga av intellektuellt arbete över
huvud äro väsentligt mindre under de sena kvällstimmarna än under dagens
Övriga tider. Dessutom måste det, särskilt vad de större städerna beträffar,
ur disciplinär synpunkt anses betänkligt, att lärjungarna dragas från hemmen
under de tider av dygnet, varom här är fråga.

Flerstädes i utlandet har man gjort sådana erfarenheter om den
sena aftonundervisningens menliga följder för både undervisning och disciplin,
att det befunnits nödvändigt att genom särskild lagstiftning förebygga
undervisningstidens utsträckning utöver ett visst klockslag. Så kräves
t. ex. i Preussen i regel som villkor för erhållande av statsbidrag till de
industriella fortsättningsskolorna, att undervisningen ej pågår längre än
till kl. 8 e. in. I Nedre Österrike får undervisningen i samma slag av
skolor ej förläggas till tiden mellan kl. 7 e. in. och 7 f. in. Beträffande
\\ iirttembergs yrkesfortsättningsskolor är föreskrivet, att undervisningen
skall vara avslutad senast kl. 7 e. in. Samma sluttid är fastställd för de
obligatoriska fortsättningsskolorna i Miinchen.

I vårt land hava olika meningar uttalats beträffande den tid på dagen,
då undervisningen i dylika skolor senast bör vara avslutad. Så har t. ex. Kommittén
för avgivande av förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande,
med avseende på de förutnämnda av denna kommitté planerade obligatoriska
lärlingsskolorna, föreslagit, att undervisningstiden skulle förläggas till
vardagar mellan kl. 7 f. in. och 7 e. in. Handelsundervisningskommittén, som
bland annat avgivit förslag till inrättande av s. k. handelsaftonskolor med
en inträdcsålder av 12, i vissa fall 13 år, har däremot ansett sig kunna förorda
afton undervisning sa sent som till kl. 9,30, resp. 10 e. in. Fn förmedlande
ståndpunkt intages av styrelsen för Sveriges hantvcrksorganisation. I sitt
yttrande över den tekniska undervisningskommitténs betänkande hänvisar
denna styrelse bland annat till svårigheten att på mindre och medelstora

Fortsättningsskolans lärotider.

129

platser förvärva lämpliga lärarkrafter för de föreslagna lärlingsskolorna,
om sluttiden lastställes till så tidig timme som kl. 7 e. in., och framhåller
som sin åsikt, dels att tiden för vissa obligatoriska ämnen bör kunna utsträckas
åtminstone till kl. 8 e. in., dels att för frivilliga läroämnen, som
kunna komplettera lärlingsskolans ordinarie undervisning, skolstyrelserna
höra äga full frihet att bestämma eu senare tid än den nu nämnda.

Folkundervisningskommittén anser det visserligen vara lyckligast,
om undervisningen i fortsättningsskolan, där denna anordnats som aftonskola,
avslutas senast kl. 7 c. in. Men då en allmän föreskrift härom
möjligen icke skulle taga tillräcklig hänsyn till industriens och yrkenas
berättigade intressen eller till på vissa orter rådande särskilda förhållanden,
vill kommittén inskränka sig till det uttalandet, att det bör genom
lagstiftning bestämmas, att undervisningstiden i fortsättningsskolan
icke får utsträckas längre än till kl. 8 e. in.

Slutligen vill kommittén i detta sammanhang beröra frågan, huru Undervisning
en undervisnings tim me i fortsättningsskolan rätteligen bör vara. Med mens längd.
avseende på folkskolan har kommittén föreslagit eu inskränkning till fyrtiofem
minuter (Bet. IV sid. 78). Eu dylik inskränkning torde icke vara
lämplig med avseende på fortsättningsskolan, vars lärjungar ej allenast äro
äldre utan därtill ofta, nämligen i alla de fall, då lärotiden är utbredd
över ett större antal undervisningsdagar, ha en betydligt kortare lärotid
för varje skoldag än folkskolebarnen. Kommittén anser därför, att en
undervisningstimme i fortsättningsskolan bör beräknas till sextio
minuter, dock att tiden för en rast av tio minuter mellan
omedelbart pa varandra följande lärotimmar må inräknas i dessa.

17 131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Kap. XI. Frågan om skolplikten.

Vår nuvarande fortsättningsskola, som bland annat kännetecknas
av den fullständiga frånvaron av allt egentligt skotvång, har icke
lyckats vinna den allmänna utbredning i landet, som varit önskvärd. Varken
antalet skolor och skolavdelningar eller antalet i dem undervisade lärjungar
är särdeles stort. Av de i kap. II lämnade statistiska uppgifterna
framg-år, att fortsättningsskolor år 1911 saknades i mer än halka antalet skoldistrikt
och vid det övervägande flertalet folkskolor i riket samt att endast
en jämförelsevis liten del av den från folkskolan avgångna ungdomen besökte
fortsättningsskolan (sid. 17).

Nu skulle man ju kunna tänka, att detta mindre glädjande förhållande
berodde icke så mycket på frånvaron av skotvång, som fastmera
på den nuvarande fortsättningsskolans mindre ändamålsenliga läggning.
Därför ligger ju även det antagandet nära till hands, att, om blott
fortsättningsskolan reformerades i praktisk riktning enligt numera tämligen
allmänt gillade grundsatser och om därtill staten, såsom kommittén längre
fram ämnar föreslå, iklädde sig de huvudsakliga kostnaderna för undervisningen,
så skulle fortsättningsskolor såväl av kommunerna allmänt upprättas
som ock av ungdomen allmänt besökas. Enligt det nämnda antagandet
skulle man alltså, även utan skolgång, kunna åtminstone i allt
väsentligt vinna vad man med fortsättningsskolreformen egentligen åsyftar.
Onekligen ligger det åtskilligt tilltalande i en sådan tankegång, men det
gäller att tillse, i vad mån den i verkligheten är bärkraftig.

Frågan om skolplikten.

131

Med avseende på denna fråga vill kommittén först hänvisa dels till
vissa i utlandet gjorda erfarenheter, dels till några uttalanden av för saken
intresserade personer i vårt eget land.

I flera främmande länder har, såsom redan påpekats, sedan flera I utlandet

gjorda erår
tillbaka ett energiskt och målmedvetet arbete pågått i syfte att få till jarenheter.

stånd sådana fortsättningsskolor, som, på samma gång de verka sedligt
uppfostrande på lärjungarna, söka att genom undervisningens koncentration
kring yrkesarbetet direkt främja deras utbildning för det blivande
levnadskallet. Men under dessa strävanden har man funnit, att det i
längden icke är möjligt att bygga ens en på det sättet reformerad fortsättningsskola
uteslutande på frivillighetens grund. Det har visat sig, att,
där fortsättningsskolors inrättande gjorts till en för kommunerna frivillig
angelägenhet, många kommuner icke inrätta någon dylik skola. Man har
vidare funnit, att, där deltagandet i undervisningen är helt och hållet frivilligt
från lärjungarnas sida, skolgången förr eller senare blir oregelbunden,
till men för undervisningen och därmed även för dem, som regelbundet
besöka skolan. En ändamålsenlig organisation av fortsättningsskolan genom
lärjungarnas uppdelning i skilda årsklasser efter ålder och framsteg och
genom deras gruppering efter olika yrken och sysselsättningar blir där
väsentligt försvårad. Och där blir det slutligen omöjligt att med undervisning
och uppfostran nå dem, som därav mest äro i behov, dem, på
vilka till äventyrs gatans och sysslolöshetens lockelser utöva starkare dragningskraft
än skolan, liksom ock att bereda skolans förmåner åt dem,
vilka på grund av andra förhållanden undandragas dess inflytande.

På grund av dylika erfarenheter har man i Tyskland och Österrike
— de länder, där fortsättningsskolans inre omläggning i praktisk riktning
kanske allmännast och följdriktigast genomförts — icke tvekat att vidtaga
kraftiga åtgärder i syfte att genom ett delvis rätt långt gående skotvång
säkerställa fortsättningsskolan i hennes betydelsefulla arbete för de ungas

132

Frågan om skolplikten.

uppfostran och utbildning. I liera av Tysklands stater och vissa delar av
Österrike hava å ena sidan kommunerna ålagts att inrätta fortsättningsskolor
och å andra sidan den från folkskolan avgångna ungdomen förpliktats
att under två eller tre år besöka dem, och det även på sådana
orter, där den egentliga folkskolan är åttaårig. Där dylik allmän fortsättningsskolplikt
icke finnes, hava dock kommunerna, på grund av gällande
rikslagsti firning, rätt att ålägga åtminstone vissa grupper av ungdom att
besöka på orten befintliga fortsättningsskolor. Att döma av senast vidtagna
ändringar i Tyska rikets Gewerbeordnung1) ävensom av förhandlingarna
i preussiska lantdagen år 1911 rörande det då föreliggande förslaget
till utsträckt fortsättningsskolplikt, synes emellertid, vad Tyskland beträffar,
den övertygelsen mer och mer vinna utbredning, att det icke bör överlåtas
åt de särskilda kommunerna att bestämma, huruvida fortsättningsskola
skall finnas eller icke, utan att deras skyldighet att upprätta sådan bör,
där så icke redan skett, fastställas genom allmän lag.

De i England och Skottland omorda erfarenheterna hava i stort sett
gått i samma riktning. I England hava de dock icke lett till några lagstadganden.
Detta torde kunna förklaras ur engelsmännens allmänna obenägenhet
mot lagbestämmelser, som de icke anse vara absolut nödvändiga,
och ur deras önskan att särskilt på ett sådant område som folkuppfostrans
snarare på övertygandets än tvångs föreskrifternas väg vinna de syften,
vilkas uppnående tidsförhållandena kräva. I Skottland hava emellertid de
erfarenheter man i förevarande avseende vunnit lett till en av de viktigaste
bestämmelserna i den nyaste skollagen (Education Act 1908). I
dennas 10:de paragraf förpliktas skolstyrelserna inom de olika skoldistrikten
att bereda tillfälle för varje »ung person», d. v. s. var och en som
icke fyllt sjutton år, att erhålla lämplig undervisning, som skall vara anordnad
med särskild hänsyn till på orten vanliga yrken och näringar.
Skyldighet för kommunerna att upprätta fortsättningsskolor har därigenom

1) Se bilaga 3 sid. 300 ff.

Frågan om skolplikten.

133

införts. Att bestämma, huruvida de unga skola vara pliktiga att besöka
fortsättningsskolan, är överlåtet åt vederbörande skolstyrelse. Nyss nämnda
lag ger nämligen den för distriktets alla skolor gemensamma skolstyrelsen
rättighet att genom ett slags lokallag (byelaw) ålägga alla unga, som
ej i annan undervisningsanstalt erhålla tillfredsställande undervisning, att
besöka fortsättningsskolan, till dess de fylla sjutton år. Som plikten att
besöka folkskolan upphör, då lärjungen fyller fjorton år, innebär den
sistnämnda bestämmelsen alltså, att kommunerna ha rättighet att ålägga
treårig fortsättningsskolplikt.

Även i vårt land har tanken på en i större eller mindre grad ut- Uttalanden i
sträckt skolplikt för den från folkskolan avgångna ungdomen under de vårt land.
senare åren allt oftare kommit till uttryck i samband med de framförda
önskemålen om eu mera praktisk läggning av vår folkundervisning.
Önskvärdheten eller nödvändigheten av en dylik skolplikt har gjorts gällande
från olika håll, ej blott av skolans representanter utan ock av det praktiska
arbetets egna män.

Så gjordes redan år 1898 av allmänna folkskollärarmötet i Norrköping
följande uttalande: »Utan att inkräkta på den egentliga folkskolans lärotid
bör den fortsatta undervisningen bliva obligatorisk och fortgå minst två
år med undervisningstider efter de olika landsdelarnas behov och förhållanden
och med läroplaner, som tillfredsställa kravet på praktisk undervisning.
» Och folkskollärarmötet för Uppland och Stockholm år 1907 uttalade
som sin åsikt, att fortsättningsskolan snarast möjligt borde bliva
obligatorisk. Samma år var frågan om fortsättningsskolreformen föremål
för överläggningar i Sveriges allmänna folkskollärarförening. Av 263
kretsar, som behandlade ärendet, önskade 173, att fortsättningsskolan
måtte bliva obligatorisk. Genom centralstyrelsen för samma lärarförening
har kommittén under år 1913 fått mottaga ett från arbetsutskottet
inom ledningen av de större städernas lärarkongresser insänt förslag till

134

Frågan om skolplikten.

anordnande av praktiska överbyggnader på folkskolan, vilket förslag upptager
obligatoriska fortsättningsskolor för den ungdom under sexton år, som
icke åtnjuter annan, med fortsättningsskolans likvärdig undervisning.

Bland uttalanden i frågan av det praktiska arbetets och yrkesundervisningens
målsmän förtjäna särskilt följande att anföras. I sin till
Kungl. Maj:t ställda skrivelse rörande en fullständig omorganisation i
praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen har hushållningssällskapens
ombudsmöte år 1908 som sin åsikt framhållit, att fortsättningsskolorna,
om möjligt, borde vara obligatoriska. Den förut omnämnda tekniska
undervisningskommittén har år 1912 föreslagit, att kommun må berättigas
inrätta lärlingsskolor med skolplikt för all i industri och hantverk anställd
ungdom i åldern 14—18 år. Och av kommittén för avgivande av förslag
till lag om lärlingsväsendet i vissa yrken har år 1913 föreslagits den bestämmelsen,
att, om å den ort, där arbetsgivare driver sin rörelse, finnes
av stat eller kommun helt eller delvis bekostad skola, som är lämpad för
komplettering av lärlingens yrkesutbildning, så skall i lärlingskontraktet
intagas föreskrift om skyldighet för lärlingen att genomgå erforderlig
lärokurs i skolan med angivande av kursens omfattning och längd. Och
slutligen har styrelsen för Sveriges hantverksorganisation i sitt yttrande
om den tekniska undervisningskommitténs betänkande framhållit, att, då
en av de viktigaste uppgifterna för de föreslagna lärlingsskolorna vore,
att samhället vunne ett medel att leda och övervaka ungdomens uppfostran
till dugande medborgare, och det sålunda härvid gällde ett ytterst viktigt
kulturellt intresse, så borde, enligt styrelsens uppfattning, förslaget om
skolplikt kraftigt understödjas.

Beträffande kommitténs egen uppfattning av den föreliggande frågan
vill kommittén först och främst framhålla, att den icke betraktar införande
av fortsättningsskoltvång såsom något i och för sig önskvärt. Kommittén
kan förstå dem, som huvudsakligen av ideella skäl på detta om -

Frågan om skolplikten.

135

råde önska frihet i utvecklingen. Icke heller blundar kommittén för de
svårigheter av ekonomisk eller annan art, som otvivelaktigt äro förknippade
med reformens genomförande. Klart synes därför vara, att den åtgärd
det gäller icke bör tillgripas, utan att starka skäl kunna åberopas för densamma.
Men enligt kommitténs åsikt äro sådana skäl för handen.

Det torde icke kunna bestridas, att fortsättningsskolväsendets omorganisation
i den riktning kommittén föreslagit är ett statsintresse av
synnerlig vikt. Med hänvisning till vad i kap. I anförts om fortsättningsskolans
betydelse och om nödvändigheten av dess omgestaltning efter tidsförhållandenas
krav vill kommittén här framhålla, att vad som genom en
förbättrad ungdomsuppfostran står att vinna ej mindre för arbetsduglighetens
främjande än ock för höjande av den allmänna medborgerliga bildningen
utan tvivel innebär för vårt folk i materiellt och andligt hänseende
ett krafttillskott, som icke är att underskatta. Med hänsyn härtill och
till den skarpa tävlan i olika avseenden, som för närvarande är rådande
nationerna emellan, torde man därför kunna säga, att staten för sin egen
skull och ur synpunkten av det allmänna bästa har både rätt och plikt
att här ingripa, i syfte att vad som på detta område behöver göras också
måtte bliva gjort.

Härtill kommer, att den undervisning och uppfostran, varom fråga
är, synes vara av så stort värde för de unga själva, att det icke lämpligen
bör göras beroende av godtycke eller tillfälligheter, huruvida de skola komma
i åtnjutande av sådan undervisning och uppfostran eller icke. Visserligen
vore det, ej minst på detta område, lyckligast, om allt slags tvång kunde
undvikas, men liksom det, såsom förut framhållits, i flera andra länder icke
befunnits möjligt att uteslutande på frivillighetens grund uppbygga ett ändamålsenligt
ordnat fortsättningsskolsystem, så torde det icke heller i vårt
land lyckas att utan någon form av skotvång nå det mål, vartill man med
fortsättningsskolreformen syftar.

Tänka vi på vår ungdoms villighet att besöka fortsättningsskolan,

136

Frågan om skolplikten.

så är det visserligen sant, att många finnas, som lägga i dagen både iver och
uthållighet vid kunskapers inhämtande och som därför gärna och regelbundet
deltaga i den fortsatta undervisningen eller skulle deltaga i sådan,
om den funnes anordnad. Men om många andra gossar och flickor i fortsättningsskolåldern
torde man likväl vara berättigad säga, att de varken
uppnått den förståndsmognad, som behöves för en rätt värdesättning av
fortsättningsskolans undervisning, eller förvärvat den förmåga av uthållig
viljeansträngning, som onekligen kräves, när det gäller att utan stöd av
något yttre tvång regelbundet och till dess avgångsbetyg erhålles deltaga
i en påbörjad undervisningskurs. Därtill måste man räkna även med dem,
som åro avgjort håglösa och ovilliga att lära, som hellre än att besöka
skolan uppsöka sällskap och nöjen av tvivelaktigt värde. Hos en rätt
stor del av den ungdom, för vilken fortsättningsskolan är avsedd, kan
man alltså icke förutsätta den förståndsmognad, det allvar och det intresse,
som ovillkorligen måste finnas, om fortsättningsskolan skall kunna bygga på
ungdomens frivilliga skolbesök.

Men även om de unga allmänt voi’e villiga att besöka fortsättningsskolan,
skulle säkerligen i många fall hinder utifrån resa sig
i deras väg, som det icke stode i deras makt att undanröja. Efter
avslutad folkskolekurs äro de flesta gossar och flickor nödsakade att
arbeta för sin utkomst. De träda in i det av skarp konkurrens präglade
nutida förvärvslivet. Det gäller för dem att så använda sin tid
och sina krafter, att största möjliga vinst erhålles av deras arbete. Och
att så sker är av intresse ej allenast för dem själva utan ej mindre
för dem, i vilkas tjänst de arbeta. Många föräldrar, som i förvärvsarbetet
eller de husliga sysslorna biträdas av sina barn, befinna sig i
en sådan ekonomisk ställning, att de anse sig nödsakade att med eller
mot sin vilja till det yttersta utnyttja barnens arbetskraft. Och vad
angår, sådana minderåriga, som trätt in i det industriella arbetslivet, så
kräver detta mångenstädes av dera, att de inom de gränser, som lagen med -

Frågan om skolplikten.

137

giver, åt detsamma ägna all sin tid och alla sina krafter. Under sådana
förhållanden synes det vara uppenbart, att, där intet lagstadgat skoltvång
för ungdomen förefinnes, där skola många, som borde besöka fortsättningsskolan,
utebliva från densamma, där skall skolgången ofta bliva ojämn
eller upphöra i förtid och där skola de menliga följder för undervisning
och organisation inställa sig, varav man i utlandet under enahanda förutsättningar
haft erfarenhet.

Ses åter frågan från synpunkten av kommunernas ställning till densamma,
är det klart, att man icke allestädes kan påräkna en sådan insikt
om den fortsatta undervisningens värde eller ett sådant intresse för densamma,
att det förefintliga behovet av för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor
skulle, om kommunerna i det avseende, varom fråga är, icke
hade någon som helst laglig förpliktelse, bliva tillgodosett även gent emot
de ekonomiska hänsyn, som kunde göra sig gällande. Tvärtom är det i
hög grad sannolikt, att, därest det överlätes åt kommunerna att själva bestämma,
huruvida obligatoriska fortsättningsskolor skulle inrättas eller icke,
så skulle mångenstädes även i kommuner, där behovet av dylika skolor
vore synnerligen stort, så mäktiga hinder mot deras inrättande uppställas,
att de icke komme till stånd.

Nu beskrivna förhållanden synas alltså vara talande skäl för införande
av fortsättningsskolplikt ej blott i den meningen, att de unga förpliktas
att besöka för dem inrättade fortsättningsskolor, utan ock så, att
kommunerna åläggas att inrätta dylika skolor. Häremot skulle emellertid
möjligen kunna invändas, att de förhållanden, som göra fortsättningsskolor
behövliga och som påkalla skolplikt, dock icke förefinnas i lika hög
grad överallt. På somliga orter, såsom större och medelstora städer samt
vissa tättbebyggda landskommuner med utvecklad industriell verksamhet,
äro de mera framträdande än i andra. Man kunde därför tänka sig en sådan
lösning av frågan, att endast sådana kommuner, som ovan nämnts, skulle
äga skyldighet att inrätta för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor,

18—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

138

Frågan om skolplikten.

medan åt de övriga tillerkändes rätten att, om de själva så önskade, upprätta
dylika skolor. Men en lagstiftning i denna riktning, som under inga
förhållanden kunde anses innebära en slutgiltig lösning av skolpliktsfrågan,
skulle säkerligen i tillämpningen medföra rätt betydande praktiska svårigheter.
Så bleve det förvisso en ingalunda lätt sak att uppdraga gränsen mellan
de kommuner, som borde vara skyldiga, och dem, som borde vara befriade
från skyldigheten att upprätta obligatoriska fortsättningsskolor. Därjämte
skulle utan tvivel de täta flyttningarna från arbetsplats till arbetsplats och
särskilt från landsbygden till städerna komma att i många fall vålla de
förvaltande skolmyndigheterna avsevärda svårigheter vid ordnandet av undervisningen,
om skolplikt förefunnes blott på vissa orter men icke på
andra. Slutligen faller hela den tanken, att det skulle överlåtas åt de särskilda
kommunerna att bestämma, huruvida fortsatt undervisning med eller
utan skolplikt för ungdomen skulle anordnas eller icke, på det redan anförda
skälet, att denna undervisning avser att tillgodose ett statsintresse
av synnerlig vikt.

När den egentliga folkskolan i början av 1840-talet lagstadgades i
vårt land, beslöto sig statsmakterna för att ålägga rikets samtliga kommuner
att upprätta för alla barn, som icke på annat sätt erhölle undervisning,
obligatoriska folkskolor. Det var ett stöld och betydelsefullt steg framåt
i den svenska folkbildningens historia, som då togs. Nu väntar på
genomförande en skolreform av föga mindre betydelse. Mellan förhållandena
då och nu råder onekligen en viss parallellisrn. Då funnos jämförelsevis
få folkskolor inrättade, och endast en ringa procent av samtliga
barn i skolåldern besökte dem. Antalet nu befintliga fortsättningsskolor
är relativt litet, och blott en mindre del av den från folkskolan avgångna
ungdomen åtnjuter fortsatt undervisning. Tidsförhållandena då gjorde
folkskolors allmänna inrättande till ett oavvisligt behov. Nu är behovet
av praktiska fortsättningsskolor på grund av tidsutvecklingens krav minst
lika trängande. Då var nödvändigheten av folkskolereformen åtminstone

Frågan om skolplikten. 139

bland de mera klarseende allmänt insedd. Nu väntar man i skilda kretsar
av vårt folk på att de länge saknade praktiska överbyggnaderna på folkskolan
allmänt skola komma till stånd.

På grund av vad kommittén nu anfört anser sig kommittén böra föreslå,
att allmän lagstadgad fortsättningsskolplikt införes, i det att rikets
kommuner förpliktas att inrätta för ungdomen obligatoriska
fortsättningsskolor.

I avseende på kommunernas skyldighet att inrätta fortsättningsskolorBestämmel i

j ° \ ° ser om

synes det vara lämpligt, att bestämmelser utfärdas liknande dem, vilka för skyldighet
J i o jfor korn närvarande

gälla i fråga om folkskolan. I de smärre kommunerna bör alltså mun ernå att

° 0 upprätta

finnas en och i de folkrikare och vidsträcktare flera fortsättningsskolor. Vad fortsätt ning

sskolor.

det sistnämnda slaget av kommuner vidkommer, har kommittén tänkt sig, att
dessa böra indelas i fortsättningsskolområden, vilkas antal bör bestämmas
med hänsyn till det behövliga antalet fortsättningsskolor. Härvid har icke
förbisetts, att förhållandena i ett eller annat dylikt område kunna vara sådana,
att de för en tid icke medgiva inrättande av fortsättningsskola. Såsom
hinder i sådant avseende kunna tänkas dels bristen på lämpliga lärarkrafter,
dels så litet lärjungeantal, att kostnaderna för en skolas upprättande och
underhåll skulle bli alltför stora i förhållande till elevantalet. Uppskov med
fortsättningsskolas inrättande bör då i första hand och på viss tid kunna
beviljas av den myndighet, som har att granska och fastställa reglementsbestämmelser
angående fortsättningsskolväsendets allmänna anordning inom
kommunen (jfr sid. 175 ff.), och torde frågor härom i regel kunna behandlas
i sammanhang med övriga reglementsbestämmelsers prövning och fastställelse.

Icke heller har kommittén förbisett, att i en eller annan mindre
kommun på landsbygden förhållanden av nyss antydd art kunna förefinnas,
vilka för en tid icke medgiva inrättande ens av en enda fortsättningsskola.
Undantagsvis torde i dylika fall svårigheterna kunna övervinnas, därigenom

140

Frågan om skolplikten.

Bestämmelser
om
ungdomens
fortsättningsslcolplikt.

att två eller flera närliggande smärre kommuner förenade sig om en gemensam
fortsättningsskola. Där en sådan utväg icke är möjlig, bör kommun,
efter ansökan hos Kungl. Maj:t, kunna för viss tid varda befriad
från sin skyldighet i förevarande hänseende.

I fråga om förpliktelsen för kommun att upprätta fortsättningsskolor
går därför kommitténs hemställan ut på följande:

I varje kommun skall finnas en eller, där förhållandena sådant
påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor. Undantagsvis
må dock, efter Kungl. Maj:ts medgivande, tvenne eller flera närliggande
kommuner kunna förena sig om eu gemensam fortsättningsskola,
där ringare folkmängd och övriga förhållanden påkalla
en sådan anordning.

Huruvida kommun må för viss tid helt befrias från skyldighet
att inrätta fortsättningsskola, skall i varje särskilt fall av
Kungl. Maj:t prövas och avgöras.

Att den nu. föreslagna skyldigheten för kommunerna att upprätta
fortsättningsskolor bör inträda, först sedan en viss övergångstid förflutit
efter författnings utfärdande i ärendet, torde i detta sammanhang böra
påpekas (jfr sid. 59 och 193).

Med avseende på ungdomens fortsättning sskolplikt äro i flera hänseenden
allmänna författningsbestämmelser av nöden.

Innan kommittén närmare ingår på denna fråga, vill kommittén
emellertid göra eu erinran angående de barn, som, jämlikt § 48 i folkskolestadgan,
på grund av fattigdom eller svag begåvning erhålla tillstånd
att lämna folkskolan utan att hava inhämtat denna skolas hela lärokurs. För
närvarande gäller, att tillträde till fortsättningsskolan lämnas »endast för
de lärjungar, vilka med goda vitsord genomgått hela den för folkskolan
bestämda lärokursen», vadan ingen lärjunge, som allenast inhämtat folkskolans
minimikurs, äger tillträde till fortsättningsskolan. Klart är, att

Frågan om skolplikten.

141

med den läggning:, som kommittén velat giva åt fortsättningsskolans undervisning,
icke mindre utan snarare större anspråk måste ställas på lärjungarnas
föregående skolbildning och att följaktligen slutsatsen närmast
måste bliva den, att de enligt § 48 från folkskolan avgående barnen framdeles
som hittills icke böra äga rätt att deltaga i fortsättningsskolans
undervisning:. Detta är emellertid i och för sig: betänklig:!, då dessa barn
från en annan synpunkt mera än de övriga äro i behov av fortsatt
undervisning. Och med hänsyn härtill har kommittén sökt efter utväg
att åtminstone minska antalet av dem, som lämna folkskolan enligt nyssnämnda
paragraf. 1 ett föregående betänkande har kommittén också hemställt,
att bestämmelsen i folkskolestadgans § 48 angående tillstånd för
fattiga lärjungar att avgå från folkskolan utan fullständigt genomgången
skolkurs måtte begränsas till att avse de barn, som icke vid skolålderns
slut inhämtat den för skolan i vederbörande reglemente fastställda lärokursen
(Bet. IV sid. 31 ff.). Därest denna hemställan vinner bifall, kommer
givetvis antalet av de ifrågavarande »minimiläsarna» att väsentligt nedgå.
Och kommittén har under sådana förhållanden ansett sig berättigad att på
det stadium, på vilket frågan om fortsättningsskolan för närvarande befinner
sig, se bort från de jämförelsevis få lärjungar i folkskolorna, som i framtiden
kunna väntas komma att avgå enligt folkskolestadgans § 48. Kommittén
vill likväl starkt betona önskvärdheten av att bestämmelser framdeles
måtte komma till stånd, som tillförsäkra även dessa lärjungar på ett
eller annat sätt tillfälle till fortsatt undervisning, exempelvis genom bevistande
av ersättningsskola eller genom partiellt deltagande i folkskolans
undervisning eller på annat sätt. Aven åt dem bland ifrågavarande lärjungar,
som på grund av bristande fattningsgåva icke kunna föras fram
till folkskolans slutmål, borde, om möjligt, beredas någon, helst till manuellt
arbete anknuten, fortsatt undervisning.

142

Frågan om skolplikten.

De allmänna författningsbestämmelser angående ungdomens fortsätt o

o o

ningsskolplikt, som, enligt vad ovan sagts, äro av nöden, böra avse
dels åldern för inträde i fortsättningsskola samt den obligatoriska lärokursens
längd och fördelning, dels befrielse i vissa fall från skolplikten,
dels slutligen åligganden och befogenheter för vissa vederbörande, i syfte
att de givna föreskrifterna om skolplikt må bli effektiva.

a) Inträdes- Vidkommande först frågan om inträdesåldern har kommittén tänkt

åldern samt _

skolkursens sig att barns skolgång i fortsättningsskolan i regel bör taga sin början,
fördelning, så snart det avslutat sin folkskolekurs eller inhämtat häremot svarande
kunskaper. Enligt § 35 i folkskolestadgan räknas barns skolålder från och med
det kalenderår, under vilket barnet fyller sju, till och med det, under vilket barnet
fyller fjorton år. Statistiken utvisar emellertid, att det övervägande flertalet
barn avgår från folkskolan före skolålderns slut. Av samtliga under år
1909 enligt § 47 i folkskolestadgan avgångna barn voro vid avgången från skolan
i medeltal 48,6 procent i trettonårsåldern, d. v. s. lämnade skolan det
kalenderår, under vilket de fyllde tretton år; 16,5 procent voro under
tretton år och 34,9 procent över tretton år (Bil. 1 tab. 10). Nu torde det
icke kunna bestridas, att barn, som redan i tolvårsåldern eller kanske
ännu tidigare lämnat folkskolan, äro alltför unga och därför i regel icke
mogna för omedelbart inträde i fortsättningsskolor av den art, som här avses.
Ej minst med hänsyn härtill har kommittén, såsom redan i annat sammanhang
påpekats (sid. 65), i sitt betänkande om folkskolan hemställt om
intagande i folkskolestadgan av en bestämmelse av innehåll, att lärjunge
icke må tillåtas att avgå från folkskolan före det kalenderår,
under vilket häri fyller tretton år (Bet. IV, sid. 27 ff.). Under
förutsättning att denna hemställan vinner bifall, torde, ur synpunkten av
lärjungarnas önskvärda mogenhet vid inträdet i fortsättningsskolan, icke
några avsevärdare olägenheter vara att befara, om såsom allmän regel fastställes.
att sådant inträde skall ske vid början av den årskurs, som inträffar

Frågan om skolplikten.

143

närmast efter det läsår, då lärjungarna avslutat sin folkskolekurs. Inträdet
kommer då att äga rum tidigast i trettonårsåldern, kanske i flertalet
fall först i fjortonårsåldern. Tilläggas må, att det under normala förhållanden
givetvis är att anse som en väsentlig fördel ej mindre för skolan
än för hemmen, om lärjungarna i ett sammanhang och sålunda utan något
större avbrott få fullgöra hela sin skolgångsskyldighet.

Kommittén hemställer alltså, att som allmän regel måtte fastställas,
att inträde i fortsättningsskola skall ske vid början av den
årskurs, som inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg
från folkskola eller betyg om häremot svarande kunskaper erhållits.

Beträffande sedan frågan hur lång lärokurs i fortsättningsskolan skolplikten
bör avse, har det synts kommittén nödvändigt, att, därest fortsättningsskolans
syfte skall kunna uppnås, den för lärjungarna obligatoriska
undervisningstiden fastställes till en lärokurs av åtminstone 360 undervisningstimmar,
d. v. s. eu tid motsvarande två av den nuvarande fortsättningsskolans
årskurser å 180 timmar. På vissa orter, framför allt i städer och
stadsliknande industrisamhällen, kan det dock vara både möjligt och i hög grad
önskvärt, att skolplikten utsträckes till att omfatta en något längre tid. Kommun
bör därför äga rätt, att, om den själv så finner lämpligt, intill ett
visst maximum av timmar utsträcka skolplikten för lärjungarna. Detta maximum,
som icke må överskridas, torde böra fastställas till 3 X ISO = 540
undervisningstimmar. Till förebyggande av missförstånd vill kommittén
påpeka, att de minimi- och maximital, som här föreslagits, icke avse det antal
timmar, varunder de enskilda lärjungarna nödvändigt skola deltaga i undervisningen,
för att deras skolplikt skall kunna anses fullgjord, utan
endast beteckna längden av själva skolkursen.

I fråga om det antal år, på vilka den fastställda obligatoriska lärotiden
skall fördelas, synes knappast någon meningsskiljaktighet kunna
råda därom, att kursen bör vara minst tvåårig. I många fall, särskilt på
den egentliga landsbygden, där lärotiden vanligen torde bli begränsad till

144

Frågan om skolplikten.

360 timmar, lärer också kursens fördelning på två år kunna anses lämplig.
1 andra fall åter .torde en till två år sammanträngd kurs vara ur
uppfostrings- och undervisningssynpunkt att anse som mindre ändamålsenlig.
Detta gäller fortsättningsskolorna i städerna, framför allt de större, samt
i vissa stadsliknande samhällen i industri bygder, vid större järnvägsstationer
o. s. v. Som allmän regel torde gälla, att ungdomen på dylika orter
mera än på den egentliga landsbygden är i behov av att under en längre
tid stå under skolans uppfostrande omvårdnad. Härtill kommer, att de
typer av fortsättningsskolor, som i städer och med dem jämförliga samhällen
antagligen bliva de vanligaste, såsom industriella fortsättningsskolor samt
hantverks- och handelsfortsättningsskolor, i de flesta fall, och särskilt om
verkstadsundervisning anordnas, torde komma att få en längre lärotid än 360
timmar. I betraktande härav synas goda skäl föreligga för att fortsättningsskolans
kurs i de kommuner och samhällen, varom nu är fråga, utbredes
över tre år. Det skulle till och med kunna ifrågasättas, huruvida det icke
borde genom allmän författning uttryckligen föreskrivas, att lärokursen i städernas
och de stadsliknande samhällenas fortsättningsskolor skulle fördelas på
tre år. Häremot skulle emellertid kunna åberopas dels svårigheten att i
tillämpningen uppdraga gränsen mellan sådana »samhällen», som borde vara
skyldiga, och sådana, som icke borde vara skyldiga att anordna treåriga
fortsättningsskolor, dels önskvärdheten av största möjliga frihet för de lokala
skolmyndigheterna att efter förhållandena i de särskilda orterna på ändamålsenligaste
sätt ordna fortsättningsskolväsendet. På grund härav torde
åtminstone till en början, innan tillräckliga erfarenheter på området vunnits,
sådana föreskrifter, som ovan nämnts, icke böra utfärdas.

I fråga om den obligatoriska lärokursens längd och fördelning vill
därför kommittén göra följande uttalande:

Den för de fortsättningsskolpliktiga obligatoriska lärokursen
skall omfatta en tid av sammanlagt 360 undervisningstimmar;
dock må kommun äga rätt att utsträcka den för lärjungarna obli -

Frågan om skolplikten.

145

gatoriska lärokursen till högst 540 undervisningstimmar. Lärotiden
skall fördelas på antingen två eller tre år.

Av kommitténs förut gjorda uttalande rörande inträdesåldern framgår,
att fortsättningsskolplikten tankes inträda omedelbart efter fullgjord
folkskoleplikt. Klart är emellertid, att omständigheter kunna förekomma,
som göra uppskov med skolgången behövligt. Sådana omständigheter
kunna vara exempelvis sjukdomsfall i den skolpliktiges hem, förestående
flyttning till annan ort, önskan att jämväl uppskjuta inträdet i ett bestämt
yrke o. s. v. Att uppskov med skolgången i dylika fall av den
lokala skolledningen beviljas, är givetvis rimligt. På det att den skolpliktige
icke må bliva för gammal för fortsättningsskolans besökande, är
det emellertid av vikt, att uppskovet icke göres för långt. I regel torde
det kunna begränsas till högst ett år, och i intet fall synes uppskov böra
beviljas för längre tid än till det kalenderår, under vilket den fortsättningsskolpliktige
fyller femton år.

Enligt de här föreslagna bestämmelserna i fråga om inträdesåldern
samt skolkursens längd och fördelning har man att räkna med att den
normala åldern vid avgång från fortsättningsskolan blir femton till sexton
år, därest skolan är tvåårig, och sexton till sjutton år, om den är treårig.
I det fall att inträde sker först i femtonårsåldern och fortsättningsskolan
är treårig med årskursen fördelad på en höst- och en vårtermin, kan
emellertid avgång icke äga rum förr än det kalenderår, under vilket
lärjungen fyller aderton år. Om alltså trettonårsåldern är att beteckna
som fortsättningsskolålderns nedre gräns, kan adertonårsåldern sägas utgöra
dess övre; sistnämnda ålder blir följaktligen även den, då fortsättningsskolplikten
senast bör vara fullgjord. Skulle av någon anledning skolplikten
icke vara fullgjord ens vid adertonsårsålderns slut, må vederbörande
skolstyrelse kunna befria från all ytterligare skolgångsskyldighet.

19—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

146

Frågan om skolplikten.

b) Befrielse
i vissa fall
från skolplikten.

Nyssnämnda fall av befrielse från fortsättningsskolplikten är givetvis
att betrakta som ett mera sällsynt förekommande undantagsfall. Klart är
emellertid, att även andra förhållanden kunna göra befrielse, vare sig fullständig
sådan eller befrielse för viss tid, fullt befogad och att författningsbestämmelser
för sådana fall äro behövliga. Dessa bestämmelser komma
naturligtvis att i första hand avse sådan ungdom, som prövas åtnjuta till
omfattningen fullt motsvarande undervisning, t. ex. i allmänt läroverk eller
flickskola, i folkskolans högre avdelning, i högre folkskola eller kommunal
mellanskola, i lärlings- eller yrkesskola. Självfallet synes därjämte vara,
att minderåriga i sådana kommuner eller fortsättningsskolområden, där
fortsättningsskola av någon anledning icke kunnat inrättas, måste, så länge
dylik skola inom kommunen eller området saknas, vara befriade från fortsättningsskolplikt.
Kommittén vill alltså föreslå, att barn och ungdom
i fortsättningsskolåldern, som prövas åtnjuta annan till omfattningen
fullt motsvarande, undervisning eller som tillhöra kommun
eller område, där fortsättningsskola icke finnes inrättad,
skola vara befriade från skyldigheten att besöka fortsättningsskola.

Klart är, att detta förslag, i vad det rör ungdom i kommun eller
område, som saknar fortsättningsskola, endast avser bestämmelser av tillfällig
art, nämligen för så lång tid framåt, som dylika undantagsfall kunna
tänkas förekomma.

Därjämte vill kommittén påpeka, att befrielse från skolplikt kan
vara motiverad även av andra omständigheter än de nu anförda. Så kan
det exempelvis inträffa, att till eu kommun inflytta minderåriga, som överskridit
den ålder, då inträde i fortsättningsskola senast bör ske, och som
av giltig anledning varit förhindrade att före inflyttningen besöka någon
fortsättningsskola. Om en dylik minderårig vid inflyttningen är i sextonårsåldern
eller ännu äldre, bör han, enligt kommitténs mening, kunna
av vederbörande lokala skolmyndighet förklaras fri från skolplikt.

Frågan om skolplikten.

147

Givet är, att de bestämmelser rörande skolplikten, som i det föregående
av kommittén föreslagits, kunna behöva närmare utformas och fullständigas
med hänsyn till speciella fall, vid vilka här icke torde behövas
fästas avseende.

På det att ovan föreslagna skolpliktsbestämmelser må bli effektiva äro, c) Åtgärder

° 1 _ ’ i syfte att

utöver vad som härom kan komma att stadgas i de särskilda skoldistriktens skolplikts bestämmel fortsättningsskolreglementen,

vissa föreskrifter av mera allmän natur erfor- serna må bli
ö . effektiva.

derliga. Det huvudsakliga ansvaret för skolgångens övervakande kommer

givetvis att vila på den lokala skolstyrelsen. Men för att denna skall
kunna fullgöra sina åligganden härutinnan, är det till en början nödvändigt,
att den har tillgång till en förteckning på alla fortsättningsskolpliktiga,
som äro inom dess förvaltningsområde kyrkoskrivna. Upprättandet
av sådan förteckning synes, i överensstämmelse med
vad som gäller i fråga om folkskolan, böra tillkomma vederbörande
församlings (församlingars) kyrkoherde (kyrkoherdar), varemot
skolstyrelsen själv bör ha till åliggande att draga försorg
därom, att erforderliga anteckningar göras om huru det i
varje fall sörjts för de skolpliktigas undervisning. Vidare synes
det böra åligga dels föräldrar och målsmän att antingen till deltagande
i fortsättningsskolans undervisning på bestämd tid anmäla
sina fortsättningsskolpliktiga minderåriga eller ock, i händelse
dessa annorstädes åtnjuta fullt motsvarande undervisning,
sådant styrka, dels arbetsgivare att ej allenast bereda hos dem
anställda fortsättningsskolpliktiga arbetare erforderlig ledighet
för deltagande i undervisningen, utan även, tillika med föräldrar
och målsmän, vaka över att de ordentligt fullgöra sin skolplikt.

Huru försummelser härutinnan från föräldrars och målsmäns samt
arbetsgivares sida lämpligast böra beivras, är en fråga, som torde påkalla
sakkunnig utredning särskilt från juridisk synpunkt och i vilken kommittén

148

Frågan om skolplikten.

icke anser sig höra avgiva något bestämt förslag. Så mycket står emellertid
för kommittén klart, att det icke är möjligt att för fortsättningsskolans
vidkommande på ett verksamt sätt tillämpa sådana författningsbestämmelser,
som med avseende på folkskolan äro givna i folkskolestadgans
§ 51. Det förfaringssätt, som där anbefalles, är alltför vidlyftigt och
omständligt, för att man ens torde kunna ifrågasätta dess tillämpning på
en skola, vars årliga lärotid kan sammanträngas inom ramen av fyra till
sex veckor. I vissa andra länder, där fortsättningsskolplikt tinnes införd,
kunna för försummelser av nu ifrågavarande art böter eller eventuellt
fängelsestraff ådömas. Hos oss har i det förut omförmälda förslaget
till lag om lärlingsväsendet i vissa yrken föreslagits liknande straffbestämmelser
för sådana arbetsgivare, som i väsentlig män åsidosätta
sina skyldigheter med avseende på hos dem anställda lärlingars skolgångsskyldighet.
På redan angivet skäl inskränker sig kommittén här
till uttalande av det önskemålet, att försummelser från målsmäns och
arbetsgivares sida i fråga om de fortsättningsskolpliktigas skolgångsskyldighet
må kunna hastigare och verksammare beivras, än
vad hithörande för folkskolan gällande bestämmelser medgiva.

Behövlig
ändring i
lagen om
arbetarskydd.

Slutligen vill kommittén i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på
att lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 i visst hänseende behöver ändras,
om deltagandet i fortsättningsskolans undervisning för somliga av dess lärjungekategorier
utan fara för överansträngning över huvud skall bliva möjligt.
I § 10 av nämnda lag heter det: Minderårig1) skall lämnas erforderlig
ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller
fortsatt skolundervisning, som helt eller delvis bekostas av staten eller
kommun. Och i § 13: Beträffande minderårigs användande till bergverks-,
bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete eller till byggnadsarbete,
ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete, skola

r) Med minderårig förstås här den, som är under aderton år.

Frågan om skolplikten.

149

gälla följande bestämmelser: a) den minderåriges arbetstid må ej överskrida,
för minderåriga under tretton år sex timmar av dygnet eller trettiosex timmar
i veckan, för minderårig, som fyllt tretton men ej fjorton år, åtta timmar av
dygnet eller fyrtioåtta timmar i veckan och för annan minderårig tio timmar
av dygnet eller sextio timmar i veckan; b) deltager den minderårige med
arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan undervisning, som i 10 § omförmäles,
vare arbetsgivaren, där den minderårige ej fyllt femton år,
skyldig så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings-
och arbetstiden för dygn ej överstiger den i a) av denna § medgivna
arbetstid.

Om alltså den minderårige fyllt femton år, är visserligen å ena sidan
arbetsgivaren skyldig att lämna honom erforderlig ledighet för bevistande
av fortsättningsskolan, men å andra sidan kan sammanlagda undervisningsoch
arbetstiden per dygn för dylik minderårig, utan hinder av nu anförda
lagbestämmelser, komma att ej oväsentligt överskrida tio timmar. Det
synes emellertid av h}rgieniska och humanitära skäl vai''a billigt, att även
beträffande sådana minderåriga, varom nu är fråga, undervisningstiden får
inräknas i den längsta medgivna arbetstiden. Kommittén anser sig därför
böra föreslå en sådan ändring av punkten b) i nyssnämnda § 13,
att den där givna allmänna föreskriften om arbetsgivares skyldighet
med avseende på begränsning av de minderårigas arbetstid
må komma att gälla även minderårig, som fyllt femton år.

Kap. XII, Fortsättningsskolans lärare.

Rekryte- Hittills har undervisningen i fortsättningsskolan så gott som undan rmgen

av & o &

fortsatt- tagslöst handhafts av folkskolans lärarpersonal. Gällande författningar

mngs- ° le

Slä!-arS synas också förutsätta, att läraren (lärarinnan) i fortsättningsskolan skall
personal. vara vederbörligen examinerad folkskollärare (folkskollärarinna). Fullt
'' naturligt har detta förhållande varit, så länge ifrågavarande undervisning
med avseende på ämnen och kurser i stort sett hållit sig inom folkskolans
ram. Men sedan fortsättningsskolans uppgift att meddela en undervisning,
som mera direkt inriktade sig på lärjungarnas blivande levnadskall, starkare
framträtt, har den tanken växt fram, att för undervisning i fortsättningsskolan
borde kunna användas även andra personer, som därtill vore lämpliga.
Så har redan 1905 års Riksdag i sin förut anförda skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande fortsättningsskolan gjort det uttalandet, »att undervisningen
i fortsättningsskolan skall meddelas av examinerad folkskollärare
(folkskollärarinna), dock att, när dylik lärare (lärarinna) ej finnes
vara i tillfälle eller villig att åtaga sig ifrågavarande undervisning, eller
där sådant för undervisningen i särskilt läroämne anses nödigt, vid fortsättningsskola
må som lärare (lärarinna) anställas även annan person, som
av vederbörande skolråd eller skolstyrelse och folkskoleinspektör befinnes för
ändamålet lämplig». Och i den förut omförmälda framställningen från
arbetsutskottet inom ledningen för de större städernas lärarkongresser
framhålles, att lämpliga lärare i fortsättningsskolan kunna erhållas »från
två läger, från yrkes- och fackmännen och från skolmännen, i första hand
folkskolemännen».

Fortsättningsskolans lärare.

151

För kommittén synes det vara uppenbart, att även framtidens fortsättningsskola,
om den eljest skall vinna den allmänna utbredning, som är
önskvärd, måste för erhållande av lärarkrafter i det övervägande flertalet
fall lita till folkskolans lärarkår. Härför talar iu redan den omständigheten,
att fortsättningsskolan också hädanefter är avsedd att vara en omedelbar
överbyggnad på folkskolan med i regel samma undervisningslokaler
som denna. Emellertid kan den seminarieutbildning folkskollärarna erhållit
icke anses ha gjort dem utan vidare i alla avseenden kompetenta för meddelande
av den undervisning, som i fortsättningsskolan bör förekomma. Detta
gäller i synnerhet den hittillsvarande seminarieundervisningen men har även
sin giltighet i fråga om den utbildning, seminarierna hädanefter komma att bibringa.
Såsom kommittén redan i sitt betänkande om folkskoleseminarierna
framhållit, behöver visserligen även läraren i folkskolan för ett
framgångsrikt utövande av sin uppfostrande och undervisande verksamhet
äga god allmän bekantskap med sin orts arbetsliv, men av läraren i den
framtida fortsättningsskolans centrala ämne, arbetskunskap, måste dock
fordras mera än en dylik blott allmän bekantskap med det förvärvsarbete,
som skall utgöra den samlande medelpunkten för hans undervisning. Av honom
måste krävas en mera ingående kännedom om ifrågavarande yrke eller
yrkesgrupp, en yrkeskännedom, sträckande sig till yrkets eller yrkesgruppens
tekniska och ekonomiska sidor. Och en sådan yrkeskännedom, olika för
olika behov, kan icke givas av seminariet. Klart är emellertid, att den
allmänna bildning och den allmänna pedagogiska förfarenhet seminariet bibringar
sina lärjungar äro av huvudsaklig betydelse jämväl för den lärarverksamhet,
som här avses. Särskilt synes man ha grundade skäl för det antagandet,
att seminarierna hädanefter, bland annat genom de väsentligt stegrade
fordringarna i de naturvetenskapliga ämnena och den nytillkomna
kursen i ekonomilära, skola förmå att hos sina elever lägga en bredare och
säkrare grundval för fortsatta praktiska studier av olika slag, än vad seminarieundervisningen
hittills förmått. Men att dylika fortsatta studier

152

Fortsättningsskolans lärare.

i allmänhet icke kunna undvaras, när det gäller vinnande av kompetens
att i fortsättningsskolan meddela undervisning i arbetskunskap, torde vara
uppenbart.

I fortsättningsskolans övriga ämnen däremot torde de flesta folkskollärare
och folkskollärarinnor, även utan kompletterande studier, vara
väl skickade att meddela undervisning. Detta gäller särskilt modersmålet
och den kristendomsundervisning, som i fortsättningsskolan kan
förekomma, samt även, ehuru åtminstone för närvarande i mindre grad,
medborgarkunskap med hälsolära. Dock bör det enligt kommitténs mening
ingalunda vara uteslutet, att undervisning jämväl i dessa ämnen meddelas
av andra än folkskollärare. För kristendomsundervisningen lärer
man i många fall kunna påräkna en intresserad och sakkunnig medverkan
av församlingarnas prästerskap, och för undervisning i medborgarkunskap
samt hälsolära torde ävenledes i vissa fall särskilt sakkunniga personer
stå att erhålla.

Det ämne, där behovet av speciellt fackbildade lärare mest gör sig
gällande, är emellertid arbetskunskap. Jämte folkskollärare (eller andra
skolman), som genom särskilda studier gjort sig kompetenta, har man här
att tänka på tekniskt utbildade personer samt praktiskt förfarna yrkesmän av
olika slag. Nu torde det emellertid i de flesta fall förhålla sig så, att icke
heller dessa teknici och yrkesmän äro utan vidare kompetenta att i det ifrågavarande
ämnet meddela undervisning. Vad som i regel fattas dem är givetvis
icke insikt och färdighet i yrket utan pedagogisk utbildning och erfarenhet.
En yrkesman kan ju vara mycket skicklig i sitt yrke utan att därför vara
en i alla avseenden lämplig lärare i sitt fack. Jämte en naturlig fallenhet
och lust för lärarkallet samt någon grad av allmänbildning fordras alltså
här ett visst mått av praktisk pedagogisk utbildning.

På somliga orter torde det bliva jämförelsevis lätt att förvärva dylika
fackmän till lärare, i andra trakter däremot blir det svårare. Behovet av dem
är icke heller överallt lika stort. För fortsättningsskolorna på den egentliga

Fortsättningsskolans lärare.

153

landsbygden kunna särskilda facklärare i arbetskunskap knappast i någon
större utsträckning erhållas. Men där torde det också i de flesta fall vara
mindre behövligt att anställa sådana. Folkskolläraren på landet har ej sällan
före sitt inträde på seminariet praktiskt sysslat med jordbruksarbete, och då
härtill kommer, att han så gott som dagligen har tillfälle att i sin omgivning
göra iakttagelser beträffande lanthushållningen, har han därigenom goda förutsättningar
för att kunna förvärva den ytterligare yrkeskännedom, som
han behöver för att kunna i fortsättningsskolan på ett tillfredsställande
sätt undervisa i ämnet. Där möjlighet finnes att för ifrågavarande undervisning
bland insiktsfulla och skickliga idkare av jordbruket erhålla lämpliga
lärare med en mera omfattande fackbildning, är det givetvis ömkligt,
att vederbörande skolstyrelser icke underlåta att begagna sig av denna
möjlighet. För handelsfortsättningsskolorna, som väl endast komma att
inrättas i städer och större köpingar, torde det bliva jämförelsevis lätt att
för den undervisning i handelskunskap, som bör förekomma, förvärva kompetenta
lärare av bägge slagen, d. v. s. dels merkantilt utbildade fackmän,
dels ock folkskollärare eller andra skolman, som på området gjort
sig hemmastadda. I fråga om de industriella fortsättningsskolorna samt hantverksfortsättningsskolorna
har man att företrädesvis bland ingeniörer, verkmästare
och hantverkare se sig om efter lämpliga facklärare i arbetskunskap. För
den teoretiska undervisningen i detta ämne böra även tekniskt kunniga skolmän
ifrågakomma. År fortsättningsskolan förenad med skolverkstad, synes
det däremot vara nödvändigt, att åtminstone verkstadsundervisningen skötes
av en verklig fackman på området, då ingen, som icke genom eget praktiskt
arbete vunnit förtrogenhet med vederbörande yrkes teknik, lärer kunna
på ett tillfredsställande sätt handhava dylik undervisning. Det senast sagda
äger sin tillämpning även på sådana kvinnliga fortsätta ingsskolor, där
praktisk undervisning i husligt arbete meddelas. Här behövas tydligen
fackligt utbildade lärarinnor, såsom skolköks- och slöjdlärarinnor, lärarinnor
i husmoderskolor, hemkonsulenter eller dylika.

20—131460. Folkundervisningslcommitténs betänkande V.

154

Fortsättningsskolans lärare.

Beträffande rekryteringen av fortsättningsskolans lärarpersonal är
kommittén alltså av den meningen, att man i första hand och i det
övervägande flertalet fall har att lita till folkskolans lärarkår,
men att man därjämte särskilt för undervisning i arbetsmanskap
bör, i den mån det är möjligt, söka till lärare erhålla verkliga
fackmän samt slutligen att endast sådana böra anställas för
meddelande av undervisning i skolverkstad, där sådan finnes,
liksom ock att den praktiska undervisningen i husligt arbete i
de särskilda fortsättningsskolorna för kvinnlig ungdom bör anförtros
endast åt fackligt utbildade personer.

Åtgärder
för erhållande
av
kompetenta
lärare.

I det föregående har framhållits, att i de flesta fall varken skolmannen
eller fackmännen kunna anses vara utan vidare kompetenta för undervisning
i fortsättningsskolan. Här framträder därför till besvarande frågan, vilka
åtgärder som böra vidtagas för att såväl det ena som det andra slaget av
lärare må vinna den erforderliga kompetensen.

Redan från början vill då kommittén betona, att det givetvis icke
kan bli fråga om åtgärder, varigenom det förefintliga behovet av utbildade
lärare för ungdomens fortsatta undervisning skulle i hela sin omfattning
kunna omedelbart och på en gång fyllas. 1 ett föregående kapitel har
påpekats, att för genomförandet av de förändringar på fbrtsättningsskolväsendets
område, som av kommittén ifrågasättas, kräves en viss, måhända
icke obetydlig övergångstid (sid. 59). Detta innebär tydligen,att man med avseende
på lärarkompetensen till att börja med icke får hava alltför stora anspråk.
1 många fåll måste man nöja sig med den utbildning lärarna redan äga eller
själva kunna förskaffa sig. Klart är emellertid, att detta icke gör särskilda utbildningskurser,
avseende att dana dugliga lärare för fortsättningsskolorna,
obehövliga. Anordnandet av dylika kurser torde tvärtom vara alldeles oundgängligt,
om eljest den önskade reformen i fråga om fortsättningsskolans
undervisning; skall kunna i verkligheten genomföras. Därför böra enligt

Fortsättningsskolans lärare.

155

kommitténs mening sådana kurser komma till stånd, visserligen icke omedelbart
i någon större omfattning, men så småningom och i den mån
fortsättningsskolväsendets utveckling det kräver.

Tänka vi nu först på folkskolans lärare och lärarinnor, säger
det sig självt, på grund av vad i det föregående anförts, att de kurser,
som för dem behöva anordnas, närmast böra ha till syfte att bibringa
lärarna ett visst mått av yrkeskännedom, nämligen den grad av yrkeskännedom,
som erfordras för att de skola kunna på ett tillfredsställande sätt
meddela åtminstone teoretisk undervisning rörande det yrke eller den
yrkesgrupp, som bör utgöra undervisningens medelpunkt.

Dessa kurser böra fördenskull vara av olika slag allt efter de olika
typer av fortsättningsskola, för vilka det gäller att utbilda lärare. Med
hänsyn till landsbygdens stora behov av fortsättningsskolor torde det i
första hand vara behövligt, att utbildningskurser i lanthushållning för
folkskollärare komma till stånd. Framställning härom har gjorts i tvenne
till kommittén under år 1910 överlämnade skrivelser dels från centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärareförening, dels från hushållningssällskapens
ombudsmöte. I den förra framhålles, att »särskilda
fortbildningskurser, innefattande allmän lanthushållning och husdj ursskötsel,
böra anordnas för folkskolans lärare», och i den senare till Kungl.
Maj:t ställda skrivelsen hemställes om nådig proposition till Riksdagen om
anvisande av årliga anslag av statsmedel att av hushållningssällskapen enligt
de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t kunde komma att meddelas,
användas »till anordnande av kurser i lantbruk för folkskollärare och
folkskollärarinnor samt till lämnande av bidrag åt de i dessa kurser deltagande».
Försök med anordnande av dylika kurser ha redan gjorts av
åtminstone två hushållningssällskap, nämligen i Södermanlands län (1909 och
1910) och i Malmöhus län (1911, 1912 och 1913). I det förstnämnda av dessa
län ha kurserna omfattat dels omkring en veckas föreläsningar i jordbrukslära
och husdj ursskötsel, dels en veckas studieresa till södra Sverige samt

156

Fortsättningsskolans lärare.

Danmark. Såsom deltagare ha mottagits högst åtta lärare i fortsättningsskola,
vilka förklarat sig villiga att med vederbörande skolråds medgivande
tillämpa undervisningen i vissa ämnen på jordbfuket. Föreläsningarna
samt studieresan ha varit kostnadsfria för deltagarna, vilka däremot själva
ägt att bestrida utgifterna för bostad och kost under den tid, föreläsningskursen
pågått. I Malmöhus län ha motsvarande kurser varit mera omfattande
såväl med avseende på den anslagna tiden som med avseende på
undervisningens innehåll. Den år 1913 anordnade pågick i sex veckor,1)
under vilken tid dels teoretisk undervisning meddelades i jordbrukslära, husdjursskötsel,
lantbruksbokföring, geologi, botanik m. in., dels ock praktiska
övningar med fältmätning, avvägning och kartritning förekommo, dels slutligen
även studieutflykter till välskötta lantgårdar företogos. Undervisningen
samt studieresorna in. in. ha bekostats av vederbörande hushållningssällskap,
som även beviljat anslag till stipendier åt samtliga kursdeltagare.

Det berömvärda initiativ, som sålunda tagits av vissa hushållningssällskap,
anser kommittén böra fullföljas, så att landsbygdens folkskollärare
mera allmänt bliva i tillfälle att åtminstone i näston mån förvärva sig den
insikt på lanthushållningens område, som de behöva för att i detta ämne bliva
dugande lärare i sina hemorters fortsättningsskolor. Onskligt är därför, att
dylika kurser genom vederbörande hushållningssällskaps försorg eller medverkan
komma, till stånd även inom andra delar av landet, t. ex. vid härför
lämpade lantbruks- eller lantmannaskolor. Det är emellertid icke tillräckligt
att lita till det enskilda initiativet. För det nämnda syftets
vinnande lärer det bliva nödvändigt, att jämväl staten genom sina organ
själv anordnar kurser av den art, varom nu är fråga. Detta synes
lämpligen kunna ske vid vissa av statens egna läroanstalter. Härvid
ligger det nära till hands att tänka på den under namn av August
Abrahamsons stiftelse å Nääs befintliga anstalten samt de båda lantbruksinstituten
å Ultuna och Alnarp. Huvudämnena vid undervisningen böra

*) 1911 års kurs omfattade två månader.

Fortsättningsskolans lärare.

157

givetvis vara jordbrukslära samt husdjursskötsel. Så långt förhållandena det
medgiva, böra jämte den teoretiska undervisningen praktiska övningar
förekomma. På det att lärarna i landsbygdens fortsättningsskolor må bliva i
stånd att meddela en tillfredsställande undervisning jämväl i medborgarkunskap
och hälsolära, i vilka ämnen särskilt de äldre lärarna torde ha otillräckliga
insikter, är det önskligt, att även dessa ämnen, i den mån det är möjligt,
upptagas på kursernas program. Av vikt är emellertid, att tiden för kurserna
icke blir för kort. För personer, som förut sakna kännedom om jordbruksyrket,
kunna några få veckors föreläsningar och övningar givetvis icke vara
till fyllest. Lämpligast torde bliva, att undervisningen fördelas på två kurser.

Då undervisningen i arbetskunskap i sådana industriella och hantverksfortsättningsskolor,
som sakna skolverkstad, ej sällan torde komma att
uppdragas åt folkskollärare, bliva jämväl för tillgodoseende av deras behov
av yrkeskännedoin särskilda fortbildningskurser i många fall av nöden. Dessa
synas under alla förhållanden böra omfatta teoretisk undervisning, varvid
fackteckning i regel torde komma att spela en framträdande roll. Kan med
den teoretiska undervisningen förbindas praktiskt arbete i det yrke eller
inom den yrkesgrupp kursen avser, är detta givetvis synnerligen fördelaktigt.
Emellertid vill kommittén påpeka, att det för mången lärare just i sådana
fortsättningsskolor, varom här är fråga, bör vara möjligt att även på annat
sätt förvärfva den fackliga insikt han behöver. I utlandet förekommer ej
sällan, att intresserade lärare någon tid själva arbeta i fabriker eller verkstäder,
i syfte att de så grundligt som möjligt måtte lära känna det yrke,
varom de sedan skola undervisa andra. Man torde kunna hoppas, att dylika
exempel ej alltför sparsamt skola vinna efterföljd även i vårt land. Beträffande
de platser, där kurser av nyss omförmält slag helst böra anordnas,
synes det kommittén, som om man härvid närmast hade att tänka på vissa
tekniska läroanstalter såsom de för detta ändamål mest lämpliga.

I den mån särskilda fortbildningskurser i handelskunskap visa sig vara
av behovet påkallade, böra även sådana komma till stånd. Både ur undervis -

158

Fortsättningsskolans lärare.

nings- och kostnadssynpunkt torde det vara lämpligast, att dylika kurser anordnas
vid någon redan befintlig eller blivande läroanstalt för handelsundervisning.

Vad ovan sagts om upptagandet av ämnena medborgarkunskap och
hälsolära på programmen för fortbildningskurserna i lanthushållning gäller
i tillämpliga delar även övriga här omnämnda fortbildningskurser för
folkskollärare.

Vad sedan angår de yrkesutövare, som inom sina respektive fack
vilja ägna sig åt undervisning i fortsättningsskolan, är redan nämnt, att
vad dessa i de flesta fall torde behöva för att bliva dugliga lärare är ett
visst mått av praktisk pedagogisk utbildning. Som emellertid antalet dylika
facklärare till att börja med säkerligen blir jämförelsevis litet, lärer det icke
bliva nödvändigt, åtminstone icke under den närmaste framtiden, att för
deras räkning anordna särskilda kurser. Man torde få antaga, att de personer
det här gäller ej sällan själva skola kunna bereda sig tillfälle till någon
praktisk pedagogisk utbildning. Så bör det icke vara omöjligt för vederbörande
att genom någon tids åhörande av och eventuellt biträdande vid
undervisningen i välskötta fortsättningsskolor förvärva omedelbar kännedom
om huru undervisningen i fortsättningsskolan rättast bör bedrivas. Om
blott övriga förutsättningar för lärarkallet äro förhanden, torde också den
på det sättet vunna pedagogiska utbildningen för det ändamål, som här
avses, kunna i många fall anses tillräcklig.

Beträffande frågan om kostnaderna för de i det föregående omförmälda
utbildningskurserna är det klart, att i främsta rummet staten
måste för dessa kurser, i den mån de behövas och komma att anordnas,
vidkännas utgifter. För främjande av undervisningen i den egentliga folkskolan
har staten redan lämnat ej oväsentliga bidrag till fortbildningskurser
för folkskollärare, bland annat i gymnastik, slöjd, teckning, trädgårdsskötsel
samt alkohologi och hälsolära. Särskilt må erinras om det anslag
å 15,000 kronor till fortbildningskurser för lärare vid folk- och småskolor,

Fortsättningsskolans lärare.

159

som av Riksdagen beviljats såväl för år 1914 som för år 1915. De sålunda
beviljade anslagen hava avsetts förnämligast till bestridande av utgifterna
för själva undervisningen men ock i många fall till understöd åt
de i kurserna deltagande. För sistnämnda ändamål hava bidrag ej sällan
lämnats jämväl av andra, såsom av landstingen i åtskilliga län, en del
hushållningssällskap samt vissa skoldistrikt. Kommittén håller för sannolikt,
att, särskilt vad landstingen vidkommer, dylika personliga understöd
skola kunna påräknas även åt deltagare i kurser, avseende utbildning för
undervisning i fortsättningsskolan. Den möjligheten synes icke heller utesluten,
att vissa sammanslutningar för näringslivets främjande skola finna
med sina intressen förenligt att ekonomiskt underlätta deltagandet i sådana
praktiska utbildningskurser, som här avses.

Att sörja för upprättande och främjande av ifrågavarande utbildningskurser
samt att närmare utreda, huru de i de särskilda fallen böra vara
beskaffade med avseende på ämnen, lärostoff och undervisningsmetoder och
huru lång tid de böra omfatta, allt detta innebär tydligen viktiga uppgifter
och åligganden för den nya överstyrelsen för folkundervisningsväsendet.

På grund av det nu anförda vill kommittén hemställa, att kurser
för utbildning av lärare och lärarinnor i fortsättningsskoior måtte
i mån av behov anordnas samt att anslag av allmänna medel måtte
för ifrågavarande ändamål beredas.

Då i det föregående framhållits, att de personer, bland vilka fortsättningsskolans
lärarpersonal kan komma att rekryteras, i allmänhet icke
kunna anses vara utan vidare och i alla avseenden kompetenta för undervisning
i fortsättningsskolan och att fördenskull särskilda kurser för deras,
utbildning i många fall bliva av behovet påkallade, uppstår den frågan,
huruvida icke för anställning som lärare i fortsättningsskola rimligen borde
fordras, att vederbörande skulle hava antingen med godkända vitsord genomgått
en sådan utbildningskurs eller ock på andra grunder av vederbörande centrala
myndighet förklarats behörig att i fortsättningsskola meddela undervis -

Huru kompetensen

skall prövas.

160

Fortsättningsskolans lärare.

ning. Kommittén håller också för sannolikt, att det i en framtid skall befinnas
lämpligt och kanske nödvändigt att genom lagstiftning fastslå fordran på
en dylik formell kompetens, om undervisningen i fortsättningsskolan eljest
skall kunna bringas upp på önskvärd nivå. Klart synes emellertid vara,
att ett dylikt krav för närvarande varken kan eller bör uppställas. Då
kurser endast så småningom kunna komma till stånd, skulle en lagstiftning
i den angivna riktningen, som vore att omedelbart tillämpa, utan tvivel
hava till följd, att nya fortsättningsskolor av brist på lärare icke skulle
kunna i önskvärt antal upprättas. Mot att det nämnda kravet för närvarande
uppställes talar även den omständigheten, att man ännu icke har tillräcklig
erfarenhet att stödja sig på i avseende på de föreslagna utbildningskursernas
behövliga omfattning samt det lämpligaste sättet för deras anordnande.

Kommittén anser därför, att man tills vidare, med avstående från
fordran på viss formell kompetens, bör åtnöjas med att det i varje särskilt
fall prövas, huruvida vederbörande må anses äga den sakkunskap och duglighet,
in. a. o. den reella kompetens, förutan vilken undervisning i fortsättningsskolan
icke bör åt honom anförtros. Prövningen härav bör i
första hand tillkomma den myndighet, som äger att antaga lärare, d. v. s.
den lokala fortsättningsskolstyrelsen. Om denna får den sammansättning,
som kommittén i ett senare kapitel vill förorda, lärer man också
kunna antaga, att den skall med nödig urskillnings- och omdömesförmåga
fullgöra det uppdrag, som sålunda varder åt densamma anförtrott. Att å
ståtens vägnar härutinnan utöva nödig kontroll bör närmast tillkomma
vederbörande folkskoleinspektör, som dels vid inspektionerna, dels vid
granskningen af statsbidragsrekvisitionerna bör få tillfälle att taga frågan
om lärarens kompetens under särskild omprövning. (Jfr sid. 150.)

Kommittén anser således, att vissa formella kompetensvillkor
för undervisning i fortsättningsskola i varje fall icke för närvarande
böra uppställas, men att däremot den reella kompetensen
bör för varje särskilt fall i viss given ordning prövas.

Kap. XIII. Fortsättningsskolans förvaltning.

Hittills har fortsättnings skolan i alla instanser lytt under samma Samband t

J forvalt myndigheter

som den egentliga folkskolan, och sättet för förvaltningen ningslian J

ö cd o 7 o seencle

av de båda skolarterna har i stort sett varit detsamma. En förändring Me}lan. fort n

sättnings härutinnan

kan synas påkallad av den förändrade karaktär, som fortsätt- 1och
ningsskolan enligt kommitténs förslag skulle få genom upptagande av
arbetskunskap såsom det centrala ämnet i läroplanen. I själva verket har
i vissa främmande länder, t. ex. Preussen och Österrike, en mer eller
mindre fullständigt genomförd skilsmässa i förvaltningshänseende ägt rum
mellan folkskolorna och de i sin undervisning mera yrkesmässigt inriktade
fortsättningsskolorna, i det att de senare, som i regel hava sina egna lokalstyrelser,
sammanförts med läroanstalter för den egentliga yrkesundervisningen
och sålunda kommit att i de högre instanserna sortera under myndigheter,
som hava näringsförvaltningen till sin huvudsakliga uppgift. Så
hava i Preussen de industriella samt handelsfortsättningsskolorna ställts under
den år 1905 inrättade överstyrelsen för yrkesundervisningen, das
Landesgewerbeamt, vilken styrelse i sin ordning sorterar under chefen för
handels- och industridepartementet, varjämte fortsättningsskolorna på den
egentliga landsbygden ställts under jordbruksministerns överinseende. Och
i Österrike är sedan år 1908 departementet för offentliga arbeten högsta
förvaltningsmyndighet för alla industriella fortsättningsskolor.

I åtskilliga andra länder har man däremot varit mera angelägen att
vid förvaltningen sammanhålla fortsättningsskolan med övriga folkundervisningsanstalter.
Särskilt gäller detta de s. k. allmänna fortsättningssko 21—131460.

Folkundervisningskommitténs betänkande V.

162

Fortsättningsskolans förvaltning,

loma i mellersta och södra Tyskland. Dessa skolor, som flerstädes hava
utvecklats till verkliga yrkesfortsättningsskolor, stå utan undantag under
samma ledning som de allmänna folkskolorna. I England och Skottland
är det visserligen i åtskilliga fall olika myndigheter, som handhava vården
och tillsynen av de undervisningsanstalter, varom här är fråga, men anordningar
äro dock träffade, varigenom det kan sägas hava blivit sörjt för en
i stort sett enhetlig ledning av hela folkundervisningsväsendet.

Vad vårt eget land vidkommer, anser kommittén det vara önskligt,
att sambandet mellan fortsättningsskolan och folkskolan vid förvaltningen

° o

upprätthålles, så långt nämligen detta är förenligt med tillvaratagandet av
fortsättningsskolans verkliga intressen. Denna skolform är ju en omedelbar
överbyggnad på folkskolan och såsom sådan ett led i det allmänna
folkundervisningsväsendet. Den har till sin förnämsta uppgift att främja
sina lärjungars sedliga och intellektuella utveckling samt deras utbildning
till dugliga samhällsmedlemmar. Om den också upptagit arbetskunskap i sin
undervisningsplan, vill den därför icke vara en ren yrkesskola. Det synes då
vara fullt naturligt, att den i förvaltningshänseende sammanhålles med andra
anstalter för folkuppfostran och folkundervisning, i all synnerhet med den
allmänna folkskolan. Härför tala jämväl rent praktiska skäl. Såsom förut
framhållits, är fortsättningsskolan i de flesta kommuner hänvisad till folkskolan
för erhållande ej mindre av lämpliga lärare än ock av ändamålsenliga
lokaler. Skulle nu helt och hållet skilda förvaltningsorgan i de olika instanserna
handhava ledningen av de båda skolarterna, vore det fara värt, att i
det ena eller andra hänseendet skulle vid förvaltningen uppstå svårigheter eller
konflikter, som bleve till skada för fortsättningsskolans utveckling. Kommittén
bär redan i sitt betänkande om överstyrelse för fo 1 k u 11 de rvisningsväsendet
som sin åsikt uttalat, att fortsättningsskolan borde ställas
under samma centrala ledning som folkskolan och dess övriga
överbyggnader. Och på nyss angivna skal vill kommittén här framhålla
lämpligheten av att det nämnda sambandet, med de modifikatio -

Fortsättningsskolans förvaltning.

163

ner som av förhållandena påkallas, upprätthålles även vid den
lokala ledningen samt på förvaltningens mellanstadier.

Härvid bör emellertid tillses, att den i särskild mening praktiska
läggning, kommittén velat giva åt fortsättningsskolan, icke genom möjligen
bristande sakkunskap hos de styrande organen äventyras. För fortsättningsskolans
utveckling i rätt riktning är det tvärtom, såsom kommittén
i ovannämnda betänkande ävenledes betonat, synnerligen viktigt,
att det praktiska arbetets män få tillfälle att medverka vid förvaltningen
och därvid göra sin sakkunskap och sina erfarenheter
gällande. Av det följande torde framgå, att kommittén vid avgivande
av sina hithörande förslag varit angelägen, att just denna synpunkt måtte
komma till sin fulla rätt.

Vad nu först angår den lokala förvaltningen, hava hittills kyrkostämmorna
och i städer, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäk- ningen.
ti ae denna myndighet även beträffande fortsättningsskolan haft beslutande-glömma och
rätten i sådana frågor, som äro av företrädesvis ekonomisk natur. Huvud- mäktige.
sakligen på grund av de praktiska skäl, som redan anförts, har kommittén
icke funnit anledning att härutinnan föreslå någon ändring. Kyrkostämman,
resp. stadsfullmäktige, skulle alltså fortfarande äga att besluta
om fortsättningsskolors upprättande och förläggning samt om
nödiga anslag för undervisningens bedrivande.

I fråga om lärotiderna, ett ärende som åtminstone delvis har ekonomisk
innebörd, gäller för närvarande, att kyrkostämman inom de gränser
folkskoleförfattningarna medgiva beslutar angående de tider av året,
de dagar i veckan och de timmar å dagen, då undervisningen skall i
skolorna meddelas. I stad, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige,
beslutar i regel folkskolestyrelsen om lärotiderna; dock erfordras,
vad folkskolan vidkommer, för undervisningens utsträckande utöver den
lagstadgade minimitiden av åtta månader av året stadfullmäktiges med -

164

Fortsättningsskolans förvaltning.

givande. I överensstämmelse härmed föreslår kommittén följande: På
landsbygden samt i stad, där folkskoleväsendet icke lyder under
stadsfullmäktige, skall kyrkostämman besluta om fortsättningsskolans
lärotider. I stad, där den anslagsbeviljande myndigheten
utgöres av stadsfullmäktige, skall beslutanderätten härutinnan
tillkomma fortsättningsskolans kommunala styrelse, dock att
stadsfullmäktiges medgivande skall erfordras för lärokursens utsträckande
utöver 360 undervisningstimmar.

ö) Av stor vikt är givetvis, att de förvaltningsorgan, vilka i ogen munalafort-

~ ~ ~

sättnings- skap av lokala styrelser för fortsättningsskolorna ha att med avseende på
skolstyrelser. . r

dem utöva den närmaste tillsynen och ledningen,
intresserade och i övrigt fullt lämpliga. Jämlikt gällande författningar
hava hittills skolråden, resp. folkskolestyrelserna, utan undantag tjänstgjort
som sådana styrelser. På denna punkt anser kommittén vissa författningsändringar
vara av nöden, i syfte att särskilt den praktiska sakkunskapen
på fortsättningsskolans arbetsområden måtte tillförsäkras behörigt inflytande
på skolornas ledning. Innan kommittén närmare ingår på denna fråga, torde
det emellertid vara lämpligt att i korthet redogöra för huru förvaltningen
på motsvarande stadium är ordnad i några främmande länder.

I Tyskland hava fortsättningsskolorna, med undantag för de s. k.
allmänna, i regel egna styrelser, i vilka det praktiska arbetets intressen
i en eller annan form äro företrädda. Någon allmän lagbestämmelse härom
förefinnes icke i Preussen, men beträffande de industriella fortsättningsskolorna
samt handelsfortsättningsskolorna har den preussiske handelsministern
genom särskilt cirkulär år 1909 fäst vederbörandes uppmärksamhet på
att det ligger i dessa skolors eget intresse och är till gagn för samförståndet
med yrkeskretsarna, om i styrelserna på de särskilda orterna inväljas representanter
för de yrken, vilkas lärlingar och arbetare besöka skolorna, alltså
fabriksidkare, hantverkare och eventuellt köpmän. På det att även den pe -

Fortsättningsskolans förvaltning.

165

dagogiska sakkunskapen må vara i dessa styrelser företrädd, är det vanligt,
att vederbörande fortsättningsskolors föreståndare i dem hava säte och
stämma. Vidkommande de s. k. yrkesfortsättningsskolorna och dem motsvarande
skolor i Wiirttemberg och Baden är i lag föreskrivet, att i
lokalstyrelserna skola finnas representanter för såväl lärarpersonalen vid
dessa skolor som ock för de på orten boende yrkesmannen. I Munchen
har varje fackligt organiserad fortsättningsskola knutits samman med
vederbörande yrkesförening, som erhållit rätt att genom sin styrelse i
viss mån kontrollera ledningen av och arbetet inom sin fackskola. Till
gengäld härför måste föreningen understödja skolan, t. ex. genom att
skänka den ritmodeller och förbrukningsartiklar. Att detta i väsentlig
mån bidragit till att väcka och underhålla arbetsgivarnas intresse för fort O

sättningsskolan säger sig självt.

Även i Österrike äro fackinsikterna på såväl skolans som yrkeslivets
områden i regel företrädda i de lokala styrelserna. Av särskilt intresse
äro hithörande föreskrifter angående den lokala skolförvaltningen i Nedre
Österrike. Jämte den för hela fortsättningsskoldistriktet gemensamma
fortsättningsskolstyrelsen skola för olika områden av distriktet ävensom för
olika slag av fortsättningsskolor inom ett och samma område i regel finnas
s. k. skol utskott. Både i den gemensamma skolstyrelsen och i de särskilda
utskotten måste finnas dels av yrkesmännen själva valda representanter
för de yrken undervisningen avser, dels också någon av de underlydande
fortsättningsskolornas föreståndare.

Den lokala förvaltningen av fortsätta! ngsskolorn a i England och
Skottland har man sökt ordna på ett sådant sätt, att ett gott samarbete
måtte komma till stånd både med folkskolans myndigheter och med det
praktiska arbetets män. Lokalstyrelsen, i vilken medlemsantalet skall vara
minst sex, skall nämligen tillsättas så, att av dessa sex ledamöter fyra
utses av den myndighet, som har att sörja för hela undervisningsväsendet
inom vederbörande grevskap, och två av den kommuns skol -

Fortsättangsskolans förvaltning.

166

råd, för vilken fortsättningsskolan är avsedd. Bland styrelsens medlemmar
bör finnas någon eller några personer, vilka, antingen som arbetsgivare
eller arbetare, äro i besittning av särskild fackkunskap inom de industrier,
som man vid uppgörande av skolans läroplan har att taga hänsyn till.1)

Av den nu lämnade översikten framgår, att man i utlandet allmänt
varit angelägen om att genom lagstiftningen åstadkomma betryggande
garantier för att inom fortsättningsskolornas lokala styrelser må finnas
nödig sakkunskap rörande det praktiska arbete, kring vilket undervisningen
i de särskilda skolorna skall koncentreras. Att kommittén anser dylika
garantier behövliga även hos oss, torde av det föregående vara klart.
Därav följer emellertid icke, att vid sidan av de nuvarande skolråden
eller folkskolestyrelserna skulle, enligt kommitténs mening, under alla förhållanden
tillsättas särskilda kommunala fortsättningsskolstyrelser. T många
kommuner torde just den praktiska sakkunskap, som behöves, redan förefinnas
inom vederbörande lokala skolmyndighet. Säkert är detta händelsen
i de flesta kommuner på den egentliga landsbygden. Den praktiska
sakkunskap, som där är av nöden, är kännedom om jordbruket och dess
binäringar, och sådan kännedom lärer i regel vara till finnandes till och
med hos flertalet av ledamöterna i landsbygdens skolråd. Att då tillskapa
en ny styrelse i syfte att betrygga den praktiska sakkunskapens inflytande
på ärendenas behandling vore tydligen överflödigt.

I andra kommuner däremot kunna förhållandena vara sådana, att
sakkunskap på näringslivets område icke i erforderlig grad förefinnes inom
den lokala folkskolemyndigheten. I sådana kommuner är det givetvis av
behovet påkallat, att fortsättningsskolans ledning anförtros åt en särskild
kommunal styrelse, där det praktiska arbetets intressen bliva på lämpligt
sätt företrädda. Ett annat skäl för tillsättandet av dylik styrelse kan särskilt
i större kommuner vara den omständigheten, att vederbörande skolråd eller
folkskolestyrelse, till följd av den krävande tillsynen och vården om den

v) Angående förhållandena i Edinburgh se bil. 3 sid. 439 ff.

Fortsättningsskolans förvaltning. 167

egentliga folkskolan, saknar nödig tid för eu omsorgsfull ledning jämväl
av fortsättningsskolan.

Att bestämma, huruvida särskild kommunal fortsättningsskolstyrelse
skall tillsättas eller icke, synes i varje fall kunna överlåtas åt vederbörande
kyrkostämma (stadsfullmäktige). Vad åter angår sättet för val
av ledamöter i dylik styrelse, är det av vikt, att formerna härvid bliva
sådana, att det önskvärda samarbetet med folkskolans lokala myndighet
främjas. För vinnande av det syftet torde det vara lämpligt, att skolrådet
(folkskolestyrelsen) tillerkännes rätten att i den kommunala fortsättningsskolstyrelsen
utse det antal ledamöter, som är närmast över hälften.
Övriga ledamöter kunna väljas av kyrkostämman eller i städer med särskild
folkskolestyrelse av stadsfullmäktige och kyrkostämman (kyrkostämmorna)
-enligt de närmare författningsbestämmelser, som härom må bliva
utfärdade.

Det av kommittén nu anförda skulle kunna sammanfattas i följande
punkter:

På landsbygden samt i stad, där folkskoleväsendet lyder
under kyrkostämman, handhaves den lokala ledningen av fortsättningsskolan
av skolrådet eller, där kyrkostämman så beslutar, av en
fortsättningsskolstyrelse, i vilken skolrådet utser det antal ledamöter,
som är närmast över hälften, och kyrkostämman de övriga.

I stad, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige,
handhaves den lokala ledningen av fortsättningsskolan av folkskolestyrelsen
eller, där stadsfullmäktige så besluta, av en fortsättningsskolstyrelse,
i vilken folkskolestyrelsen utser det antal
ledamöter, som är närmast över hälften; övriga ledamöter väljas
av stadsfullmäktige och kyrkostämma enligt de närmare författningsbestämmelser,
som må bliva utfärdade.

Där sådan särskild kommunal fortsättningsskolstyrelse tillsättes,
höra de väljande myndigheterna låta sig angeläget vara

168 Fortsättningsskolans förvaltning.

att tillse, att det praktiska arbetets intressen bliva i styrelsen
företrädda.

■c) Särskilda Genom bestämmelser av nu föreslaget innehåll torde betryggande

Hissa skolor, garantier kunna erhållas för att näringslivets representanter skola komma
att medverka vid fortsättningsskolornas lokala ledning och att sålunda den
allmänna erfarenhet och sakkunskap rörande praktiskt arbete över huvud
taget, som hos dem förefinnes, skall komma skolorna till godo. Emellertid
lärer detta icke under alla förhållanden vara till fyllest. I kommuner,
där fortsättningsskolorna uppdelats '' med hänsyn till skilda yrken eller
sysselsättningar, torde nämligen i många fall för deras ledning erfordras
en mera speciell praktisk sakkunskap, än som tilläventyrs förefinnes inom
den enligt förenämnda grunder valda fortsättningsskolstyrelsen, en sakkunskap
rörande just det slag av praktiskt arbete, som utgör medelpunkten
för varje särskild skolas undervisning. Gäller det t. ex. en kvinnlig fortsättningsskola
med undervisning i husligt arbete, är det givetvis i hög grad
önskvärt, att på detta område erfarna och intresserade kvinnor tagas i anspråk
vid skolans ledning. År det vidare fråga om en industriell fortsättningsskola
av viss typ eller en handelsfortsättningsskola eller en hantverksfortsättningsskola,
böra på hithörande områden sakkunniga fackmän
taga del i skolornas förvaltning. Nu torde det, åtminstone vad
de större kommunerna beträffar, icke vara lämpligt, att alla de olika slag
av praktiskt arbete, vartill de olika typerna av fortsättningsskolor hava att
taga hänsyn, bliva företrädda inom eu och samma styrelse. Kommittén
anser därför, att i sådana kommuner, som ovan nämts, må, då så befinnes
nödigt, kunna för varje skola eller grupp av skolor tillsättas en under den
gemensamma fortsättningsskolstyrelsen sorterande särskild styrelse, som med
avseende på sin sammansättning motsvarar ovan angivna fordran.

Mera torde icke i författningsväg böra föreskrivas angående dessa
särskilda styrelsers sammansättning. Icke heller synes det vara lämpligt,

Fortsättningsskolans förvaltning.

169

att allmänna bestämmelser utfärdas med avseende på formerna för val av
ledamöter i dylika styrelser. Olika förhållanden på skilda orter kunna
nämligen härutinnan påkalla skiljaktiga anordningar. Så kan det i vissa
kommuner befinnas önskligt, att vederbörande yrkesorganisationer såväl bland
arbetsgivarna som arbetstagarna tillerkännas rätt att i styrelserna utse
någon eller några representanter. Ändamålsenliga st torde därför vara, att
hithörande bestämmelser intagas i vederbörande kommuners fortsättningsskolregleinenten.

Det nu sagda kan på följande sätt sammanfattas:

I kommun, där fortsättningsskolorna uppdelats med hänsyn
till skilda yrken eller sysselsättningar, må, då så finnes nödigt,
tillsättas en under den gemensamma fortsättningsskolstyrelsen
sorterande särskild styrelse för varje skola eller grupp av skolor.

Huru denna styrelse skall väljas och vara sammansatt, bör bestämmas
i vederbörande reglemente; dock skall i varje fall det
praktiska arbete, som utgör medelpunkten för respektive skolors
undervisning, vara i sådan styrelse företrätt.

Enligt § 8 mom. 4 i folkskolestadgan har skolråd (folkskolestyrelse) .0 L?ltal~

° v J y mspektorer

rätt att, då medel för ändamålet beviljats, till sitt biträde vid vården och °ver''
tillsynen av underlydande skolor för viss tid antaga en folkskoleinspektör
med de skyldigheter, som i en särskild för honom utfärdad instruktion
angivas. Under samma förutsättning må ock skolråd (folkskolestyrelse)
för viss tid utse erforderligt antal överlärare, vilkas skyldigheter likaledes
skola upptagas i en för dem avsedd instruktion. Där särskild folkskoleinspektör
finnes anställd, äger han att vid skolrådets (folkskolestyrelsens)
sammanträden vara tillstädes och i överläggningarna men ej i besluten
deltaga, med rätt för honom att, där han så önskar, få sin uttalade mening
antecknad i skolrådets (skolstyrelsens) protokoll. Uppenbart synes vara,
att en fortsättningsskolstyrelse kan ha lika stort behov av en inspektörs

22—131460. Fo l ku jidervi sn i n g skom m liten s betänkande V.

170

Fortsättningsskolans förvaltning.

biträde som ett skolråd eller eu folkskolestyrelse ävensom att överlärare
kunna behöva anställas vid de större fortsättningsskolorna. Kommittén
hemställer därför, att kommunal fortsättningsskolstyrelse må tillerkännas
rätt att, där medel därtill blivit beviljade, ej mindre vid
behov antaga särskild inspektör för underlydande skolor än ock
utse erforderligt antal överlärare. Såväl inspektörs som överlärares
skyldigheter böra angivas i särskilda för dem avsedda

J O C?

instruktioner.

e) Lärår- Vidare må erinras om föreskrifterna i § 8 mom. 7 i folkskolestad represen

an . ^^ ang^en(je lärarrepresentant i skolråden. Enligt nämnda stadganden
äger inom varje skoldistrikt en av lärarpersonalen i distriktet vald representant
att vara tillstädes vid skolrådets sammanträden och har därvid,
med en viss inskränkning, samma befogenhet, som enligt vad nyss år sagt
tillkommer lokal folkskoleinspektör. Att motsvarande bestämmelser äro av
behovet påkallade för fortsättningsskolans vidkommande lärer icke kunna
betvivlas.

Vid fortsättningsskolstyrelsens sammanträden bör alltså,
enligt kommitténs mening, av de inom kommunen anställda lärarna
vid fortsättningsskolan, förutom den eller dem, som tilläventyrs
må vara valda till ledamöter i styrelsen, ytterligare en lärare äga
att vara tillstädes; och skall denne utses av fortsättningsskolans
lärare. Om sättet i övrigt för val av dylik lärarrepresentant och
om dennes befogenheter synes i tillämpliga delar kunna gälla vad
angående folkskolepersonalens representant i skolråd är stadgat.

1 kommun, där fortsättningsskolans styrelse utgöres av skolråd
eller folkskolestyrelse och där den av distriktets hela lärarkår
utsedde representanten själv undervisar i fortsättningsskolan,
torde i de flesta fall icke vara erforderligt, att någon särskild
representant för fortsättningsskolans lärare utses.

Fortsättningsskolans förvaltning.

171

Slutligen

att

för handläggning

i detta sammanhang erinras om folskolestvrelses rätt-D Fortsatto
J nmg.sskol -

vissa i hithörande författning närmare angivna

ÖÖA h

ärenden inom sig utse nämnder, som äga att med styrelsens rätt och
befogenhet och enligt styrelsens föreskrifter i dessa ärenden fatta beslut.
Där folkskolestyrelse handhar ledningen av kommunens fortsättningsskolor,
bör denna styrelse, enligt kommitténs mening, äga

handläggning

o ö C1

att jämväl för
sig utse dylika nämnder.

fortsättningsskolärenden ino

nämnd i
folkslcole -

Vad sedan angår den kommunala fortsättningsskolstyrelsens åliggan-#) Fen kom °

° J ai- munala fon den

och befogenheter, synas dessa böra vara i huvudsak lika dem, som för

närvarande med avseende på folkskolan tillkomma skolråd eller folkskole- styrelsens

1 åligganden

styrelse. I korthet angivet skulle alltså dessa åligganden och befogenheteroch ^°gen''
vara ungefär följande: att handhava vården om distriktets fortsättningsskolor
samt vaka över att de arbeta i överensstämmelse med givna föreskrifter;
att antaga och entlediga lärare vid fortsättningsskolorna; att vaka
över att lärarna fullgöra vad dem åligger och att över dem utöva disciplinär
myndighet; att åt lärare utfärda tjänstgöringsbetyg; att antaga lokal fortsättningsskolinspektör
eller överlärare och att för dem upprätta förslag till instruktioner;
att övervaka de fortsättningsskolpliktigas skolgång och i hithörande
ärenden fatta beslut; att upprätta förslag till reglemente och undervisningsordning
för fortsättningsskolorna; att för dessa skolor uppgöra eller
fastställa bestämmelser, avseende rent lokala förvaltnings- och regleringsbestyr
(lokala skolbestämmelser); att, efter vidkommande lärares hörande,
besluta i frågor angående läro- och läseböcker, som skola begagnas vid undervisningen;
att fastställa arbetsordning för de särskilda fortsättningsskolorna;
att bereda de ärenden rörande fortsättningsskolan, som skola av kyrkostämman,
resp. stadsfullmäktige, handläggas, såvida icke, enligt kyrkostämmans
eller stadsfullmäktiges beslut, särskilda personer därtill utsetts; samt
att för varje år för fortsättningsskolan uppgöra utgifts- och inkomstförslag.

172

Fortsättningsskolans förvaltning.

h) Egna be
stämmelseur
kunder fö.

fortsättningsskolan

reglemente
och undervisning
sordning.

Enligt det senast anförda skulle den kommunala fortsättningsskolr
styrelsen bland annat äga att upprätta förslag till reglemente och under•''visningsordning
för underlydande skolor. Hittills hava, jämlikt § 10 i
folkskolestadgan, hithörande föreskrifter brukat intagas i skoldistriktens
folkskolereglementen. Då likväl fortsättningsskolan är avsedd att hädanefter
bliva en mera självständig skolform med i viss mån egen förvaltning, bör
den också, enligt kommitténs åsikt, till ledning för sin verksamhet
hava egna bestämmelseurkunder.

Förutom de föreskrifter av mera allmänt innehåll, angående vilka
kommittén i detta betänkande framlägger förslag och som äro av den
beskaffenhet, att de böra intagas i en allmän författning, behövas nämligen för
fortsättningsskolan, lika väl som för folkskolan, vissa kompletterande bestämmelser,
avseende fortsättningsskolorna i de särskilda kommunerna. I sitt
betänkande om överstyrelse för folkundervisningsväsendet har kommittén, med
hänsyn till den olika administrativa behandling, som synts kommittén böra tillkomma
olika slag av skolärenden, föreslagit, att ifrågavarande kommunala
stadganden rörande folkskolan skulle, sedan vissa rent lokala skolbestämmelser
frånskilts, uppdelas i två huvudgrupper av bestämmelser, av vilka
den ena gruppen, reglementet, skulle avse förhållanden av övervägande ekonomisk
och lokal karaktär, såsom folkskoleväsendets allmänna anordning inom
distriktet samt lärotider, och den andra gruppen, undervisning sordning en,
det arbete, som i skolorna bedreves, samt vad i övrigt vore att iakttaga beträffande
skolornas behöriga vård och förvaltning, sålunda frågor av övervägande
pedagogiskt innehåll. Kommittén, som på grunder, vilka längre fram
skola angivas, anser en liknande anordning med avseende på fortsättningsskolan
ändamålsenlig, föreslår därför, att för fortsättningsskolorna
i en kommun skola, jämte de rent lokala skolbestämmelserna,
finnas tvenne huvudgrupper av bestämmelser,
nämligen dels ett reglemente med stadganden om fortsättningsskolväsendets
allmänna anordning i kommunen samt om läro -

Fortsättningsskolans förvaltning.

173

tiderna, dels en undervisnin^sordning'' med stadganden rörande
undervisningen och därmed närmast sammanhängande frågor.

För att nu något närmare angiva innehållet i de båda föreslagna
huvudgrupperna av bestämmelser vill kommittén härom anföra följande.
Beträffande först det egentliga reglementet skulle dess huvudsakliga innehåll
kunna _ komma att röra sig exempelvis om nedannämnda punkter:
kommunens indelning i fortsättningsskolområden; antalet fortsättningsskolor
och deras förläggning; behövliga lärarkrafter; eventuellt anställda överlärare
och lokalinspektörer; den för lärjungarna obligatoriska undervisningstidens
längd, eventuellt dess utsträckning utöver 360 timmar; det huvudsakliga
angående undervisningstidens förläggning.

Den andra huvudgruppen av bestämmelser, den s. k. undervisningsordningen,
skulle komma att exempelvis innehålla: läroplaner med timfördelning
för de särskilda fortsättningsskolorna; närmare bestämmelser
om ordning och tukt; stadganden om skolplikt och skolgång; om giltigt
förfall; bestämmelser om grunderna för lärjungars uppflyttning till högre
klass och om avgång från fortsättningsskolan; vissa stadganden av mera
instruktionsmässig natur, såsom närmare instruktioner för lokalinspektörer
eller överlärare.

I det följande skall kommittén söka att närmare utreda spörsmålet
om sättet för ifrågavarande bestämmelseurkunders uppgörande
och stadfästelse. Som likväl detta spörsmål är ett led i en fråga av större
omfattning, nämligen frågan om fortsättningsskolans förvaltning på mellanstadiet
samt om dess centrala ledning, vill kommittén först ur en allmännare
synpunkt härom anföra följande.

Till eu början synes då böra erinras därom, att, jämlikt Kungl.
Maj:ts och Riksdagens beslut under år 1913, domkapitlen alltfort
skola inom sina stift vara distriktsstyrelser för folkundervisningsanstalterna.
Då emellertid vad kommittén i sitt betänkande om över -

Förvaltningen
på mellanstadiet

och den centrala
ledningen.

a) Domkapitlen
som
mellaninst
anser.

174

Fortsättningsskolans förvaltning.

styrelse för folkundervisningsväsendet yttrat angående domkapitlens
lämplighet i förevarande avseende, nämligen att de i sin nuvarande
form icke kunna anses i alla avseenden fylla de anspråk, som måste
ställas på förvaltningsorgan för ärenden, tillhörande folkundervisningen,
ej minst torde äga giltighet med avseende på förvaltningen av fortsättningsskolan,
skulle det kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore ändamålsenligast
att, utan anlitande på denna punkt av domkapitlen som mellaninstanser,
ställa ifrågavarande skolform direkt under folkskolöverstyrelsens
ledning och administration. Onekligen skulle därigenom ur synpunkten
av sakkunnig och enhetlig behandling av fortsättningsskolärendena åtskilliga
fördelar stå att vinna. Kommittén har dock icke kunnat undgå
att finna de skäl, som tala emot en sådan anordning, vara av den vikt,
att anordningen icke synes böra förordas. Först och främst skulle nämligen,
då fortsättningsskolorna enligt kommitténs förslag böra vara
obligatoriska, frånvaron av en mellaninstans på det område, varom fråga
är, helt visst komma att medföra, att överstyrelsen i förhållande till de
arbetskrafter, som rimligen kunde ställas till dess förfogande, bleve betungad
med handläggning av en alltför stor mängd av ärenden. Vidare
bör ihågkommas, att domkapitlen i egenskap av administrativa domstolar
i många fall äga en myndighet, som bör kunna bliva till gagn även för
fortsättningsskolans utveckling. Den ifrågasatta anordningen skulle måhända
också väl mycket strida mot det syfte till decentralisation inom
skolförvaltningen, som kommittén vid avgivande av sitt förslag till överstyrelse
för folkundervisningsväsendet fasthållit. Slutligen är att märka, att,
därest domkapitlen befriades från all befattning med fortsättningsskolan,
de ifrågavarande myndigheterna därigenom lätteligen skulle komma att
mindre intressera sig för denna skolforms främjande. Och då, såsom förut i
detta betänkande framhållits, fortsättningsskolans utveckling måste komma
att utgöra ett kraftigt motiv för förbättring av den grundval, varpå hon
bygger, nämligen folkskolan, skulle den ifrågasatta åtskillnaden i förvaltnings -

Fortsättningsskolans förvaltning.

175

hänseende mellan de nämnda skolformerna möjligen komma att på ett
mindre förmånligt sätt återverka på folkskolans utveckling.

På grund härav och med hänsyn jämväl till vad i början av detta
kapitel yttrats om önskvärdheten av att i allmänhet sambandet med folkskolan
måtte vid fortsättningsskolans förvaltning upprätthållas, anser kommittén,
att, liksom folkskolan och folkskoleseminarierna i vissa hänseenden ställts
under domkapitlens ledning, dessa myndigheter också böra i viss mån handhava
administrationen av fortsättningsskolan. Om alltså domkapitlen även framgent
böra deltaga i förvaltningen av sistnämnda skolform, uppstår den frågan,
huru de befogenheter och åligganden, som härvidlag kunna ifrågakomma,
lämpligast böra fördelas mellan domkapitlen å den ena sidan samt folkskolöverstyrelsen
å den andra. Frågan härom blir i det väsentliga ett
spörsmål just angående prövningen och fastställelsen av de i det föregående
omförmälda bestämmelseurkunderna för fortsättningsskolan, nämligen
reglementet och undervisningsordningen.

Med avseende på folkskolan hade kommittén i överstyrelsebetänkandet
föreslagit, dels att det av den lokala skolmyndigheten efter lärarpersonalens hörande
upprättade förslagettill reglemente skulle,sedan folkskoleinspektören avgivit
yttrande, prövas och stadfästas av vederbörande domkapitel, dels att det i
enahanda ordning uppgjorda förslaget till undervisningsordning skulle, sedan
såväl folkskoleinspektören som domkapitlet yttrat sig, prövas och fastställas av
överstyrelsen. Häremot framställdes emellertid av åtskilliga i ärendet hörda
myndigheter vissa anmärkningar. Så anmärktes bland annat, att organisations-
och undervisningsfrågor i regel stode i ett så nära sammanhang
med varandra, att hithörande bestämmelsers slutliga prövning och fastställelse
icke borde anförtros åt skilda myndigheter; att behandlingen
särskilt av de ärenden, som skulle ingå i undervisningsordningen, bleve
alltför omständlig och tidsödande, vilket återigen vore hinderligt för läroplanens
önskvärda rörlighet; att på överstyrelsen genom den föreslagna

b) Fastställelse
av reglemente
och
undervisningsordning.

176

Fortsättningsskolans förvaltning.

anordningen lädes ett detaljarbete, som knappast kunde anses stå i god
överensstämmelse med dess huvudsakligaste och viktigaste uppgifter såsom
ledande och sammanhållande organ; samt att vinsten av det ifrågasatta
granskningsarbetet i överstyrelsen skulle bliva ringa, då läroplanen i de
flesta fall komme att nära ansluta sig till förefintliga normalbestämmelser,
vilka ju måste vara anpassade efter olika förhållanden.

Dessa anmärkningar fann vederbörande departementschef i väsentliga
avseenden tungt vägande och ansåg det vara i hög grad önskligt, att på
förevarande punkt ett mindre omständligt behandlingssätt än det av kommittén
föreslagna kunde utfinnas, utan att det syfte, som kommittén med
sitt förslag velat vinna, därigenom förfelades. I den kungliga propositionen
till 1913 års Riksdag om folkundervisningsväsendets centrala ledning
föreslogs därför angående folkskolereglementenas uppgörande och
prövning ett tillvägagångssätt, som i vissa hänseenden skilde sig från det
av kommittén föreslagna. Reglementet borde nämligen, enligt den kungliga
propositionen, såsom hittills innefatta såväl den grupp av bestämmelser,
som enligt kommitténs förslag skulle tillhöra reglementet, som ock
den grupp, som enligt samma förslag borde tillhöra undervisningsordningen,
varvid den för skoldistriktet avsedda läroplanen alltid komme att i reglementet
inflyta. Det upprättade reglementsförslaget skulle av skolrådet insändas
till vederbörande inspektör, som hade att med eget yttrande överlämna
detsamma till vederbörande domkapitel. Domkapitlet hade att underkasta
det prövning och ägde jämväl att giva det stadfästelse utom i det
fall, att inspektör och domkapitel vore av olika mening beträffande sådana
bestämmelser, som enligt kommitténs förslag skolat intagas i en särskild
undervisningsordning. I sistnämnda fall skulle, innan reglementet i sin
helhet ■ fastställdes, den fråga meningsskiljaktigheten gällde underställas
överstyrelsens avgörande. Med avseende på den sålunda föreslagna anordningen
gjorde Riksdagen endast det uttalandet, att i det fall, då reglementsförslaget
på grund av meningsskiljaktighet mellan inspektören och

Fortsättningsskolans förvaltning.

177

domkapitlet underställdes överstyrelsens prövning, styrelsen borde före
ärendets avgörande inhämta vederbörande skolråds yttrande i saken.

Med anledning av Kung!. Maj:ts och Riksdagens i förevarande fråga
fattade beslut har kommittén, som till fullo inser fördelarna av enkelhet
i förvaltningen, där nämligen sådan kan vinnas utan att andra, viktigare
intressen trädas för nära, tagit i övervägande, huruvida icke även för fortsättningsskolans
vidkommande läroplanen jämte därmed närmast sammanhängande
bestämmelser lämpligen skulle kunna inryckas i själva reglementet
och- sättet för denna urkunds prövning och stadfästelse bliva det,
som enligt det föregående hädanefter skall tillämpas i fråga om folkskolereglementena.
Kommittén har härvid kommit till den uppfattningen, att
detta av derå skäl icke skulle vara tillrådligt. För eu fullt sakkunnig
granskning av fortsättningsskolornas undervisningsordningar fordras givetvis
ej mindre en viss förtrogenhet med de speciella pedagogiska spörsmål,
som tillhöra denna skolform, än ock ett visst mått av insikt och erfarenhet
på det praktiska arbets- och förvärvslivets olikartade områden. För
att dessa fordringar måtte kunna uppfyllas, har kommittén, som redan i
överstyrelsebetänkandet uttalat sig för att överstyrelsen borde slutligen
pröva och fastställa fortsättningsskolornas läroplaner, i det nämnda betänkandet
framhållit nödvändigheten av att någon av överstyrelsens egna ledamöter,
som i särskild grad gjort sig förtrogen med denna skolarts speciella
pedagogiska spörsmål, bleve i tillfälle att inrikta sitt huvudsakliga arbete
på dess främjande. Vidare har kommittén i samma betänkande föreslagit,
att hos överstyrelsen skulle vara anställda praktiskt och tekniskt sakkunniga
konsulenter, nämligen dels en kvinnlig konsulent för frågor rörande undervisning
i husligt arbete, dels ock särskilda sakkunniga speciellt för ärenden
rörande fortsättningsskolan. Nu är det visserligen icke otänkbart, att även
domkapitlen skulle kunna på något sätt anlita dylika speciellt sakkunniga
såsom rådgivare vid fortsättningsskolärendenas handläggning, ehuru det
tydligen måste erbjuda betydande svårigheter att inom de olika stiftsstä 23—131400.

Folkundervisning skommitténs betänkande. V.

178

Fortsättningsskolans förvaltning.

derna eller deras närmaste omgivning erhållla fullt lämpliga personer för
de olikartade uppgifter, som äro i fråga. Uppenbarligen är det vida lättare
för den centrala skolmyndigheten att för ifrågavarande ändamål vid
sig fästa personliga krafter av den art, som här avses. En centralisering
på denna punkt skulle därtill avsevärt främja enhetligheten i ledningen
samt även ur ekonomisk synpunkt vara fördelaktig. Dessa sakkunniga
konsulenter, som borde anställas hos överstyrelsen, äro nämligen
där behövliga även för andra uppgifter än undervisningsordningens prövning.
Så skulle t. ex. den kvinnliga konsulenten för husligt arbete i allmänhet
inom överstyrelsen deltaga i behandlingen av frågor rörande detta
ämne samt även på sitt område utöva inspektion. Vidare skulle de särskilda
sakkunniga, som enligt kommitténs förslag borde anställas speciellt
för ärenden rörande fortsättningsskolan, tagas i anspråk bland annat vid
uppgörande av normerande bestämmelser för denna skolform, vid ordnandet
av kurser för folkskollärarnas fortbildning i praktisk riktning och därjämte,
såsom i det följande skall närmare utvecklas, för biträde vid inspektion
av vissa fortsättningsskolor. Då alltså överstyrelsen för fyllande
av vissa andra betydelsefulla uppgifter med avseende på fortsättningsskolan
i varje fall är i behov av sakkunnigt biträde av inom det praktiska livet
erfarna, fackbildade personer, synes det vara mest ändamålsenligt, att även
den slutliga prövningen och fastställelse!! av fortsättningsskolans undervisningsordningar
anförtros åt samma myndighet.

Härför talar vidare ej minst den omständigheten, att fortsättningsskolan,
sådan kommittén önskar den, är en i vårt land ny skolform, som särskilt
under den tid, då den skall växa upp och taga gestalt ute i orterna, är i
behov av att mera omedelbart än folkskolan ställas under en sammanhållande,
för sin uppgift speciellt rustad central ledning. Någon större fara för att
genom den av kommittén förordade anordningen skulle på den centrala
myndigheten läggas ett alltför betungande arbete samt att vidtagandet av
nödiga ändringar i en gång stadfäst undervisningsordning skulle försvåras

Fortsättningsskolans förvaltning.

179

torde icke förefinnas, då dels antalet fortsättningsskolor givetvis icke karl
bliva lika stort som antalet folk- och småskolor, dels smärre ändringar i
den fastställda undervisningsordningen borde vara den lokala skolmyndigheten
medgivna, utan att desamma behövde i varje fall underställas överordnad
myndighets godkännande.

Kommittén inser visserligen, att de olika förhållanden, som skola
ordnas genom bestämmelser i de nu berörda båda författningsurkunderna,
reglementet och undervisningsordningen, stundom kunna inom de särskilda
skoldistrikten stå i det nära beroende av varandra, att det kan komma att
erbjuda svårigheter att giva dem slutlig fastställelse genom skilda förvaltnino-sorean,
och att ett och annat av det, som här tänkts böra ingå i den
ena författningsurkuliden, i det enskilda fallet kan visa sig vara av natur
att hellre böra tillhöra den andra. Men då det av skäl, som i det föregående
blivit framhållna, icke gärna låter sig göra att överlämna undervisningsordningens
fastställande till distriktsstyrelserna, får man lita till
att lämpliga former för samarbetet mellan de olika förvaltningsorgan, som
tagas i anspråk för de båda författningarnas utformande och fastställande,
skola kunna utfinnas.

Det är under denna förutsättning kommittén vill, vad fortsättningsskolan
beträffar, upptaga det förslag med avseende på reglementets och
undervisningsordningens uppgörande och fastställelse, som av kommittén
tidigare framställts rörande folkskolan. Tillvägagångssättet skulle alltså, i
korthet angivet, bliva följande:

Förslag till reglemente upprättas av vederbörande lokala
skolmyndighet, efter lärarpersonalens hörande och sedan kyrkostämman
(stadsfullmäktige) fattat erforderliga beslut. Härefter
har vederbörande folkskoleinspektör att underkasta förslaget
granskning, varefter det av vederbörande domkapitel slutligen
prövas och fastställes. Det av domkapitlet fastställda reglementet insändes
till överstyrelsen för kännedom.

180

Fortsättningsskolans förvaltning.

Förslag till undervisningsordning upprättas likaledes av den
lokala skolmyndigheten efter lärarpersonalens hörande. Sedan
folkskoleinspektören yttrat sig i ärendet, överlämnar domkapitlet,
efter verkställd granskning, förslaget jämte eget yttrande till överstyrelsen,
som har att slutligen pröva och fastställa detsamma.
Om den fastställda undervisningsordningen skall domkapitlet erhålla
kännedom.

Avgörande
av besvärsmål
m. m.
rörande fortsättningsskolan.

Vad sedan angår den befattning domkapitlen i övrigt hittills haft
med fortsättningsskolans förvaltning löreslår kommittén härutinnan icke
någon ändring. Icke heller ifrågasätter kommittén någon förändring i avseende
på länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med denna skolform.
Domkapitel och länsstyrelser skulle alltså fortfarande handlä^era
besvärsmål rörande fortsättningsskolan. Och länsstyrelserna
skulle det även framgent åligga, att, sedan vederbörande folkskoleinspektör
avgivit yttrande, granska skolstyrelsernas rekvisitioner
av statsbidrag för lärares avlöning samt besluta angående
statsbidragets ut anor duande.

Fortsätt nings skolans inspektion.

Återstår nu att i detta sammanhang nämna något om den inspektion
av fortsättningsskolan, som å statens vägnar bör utövas.

Enligt instruktionen för folkskolöverstyrelsen tillkommer
det denna myndighet att, i den mån det är möjligt, utöva
omedelbar inspektion av fortsättningsskolorna. Men klart är, att,
på grund av överstyrelsens mångahanda andra göromål, ett omedelbart
utövande av inspektionen genom dess egna ledamöter endast i mycket
ringa omfattning kan äga rum. Däremot blir det för överstyrelsen en
synnerligen viktig uppgift att leda och sammanhålla den inspektionsverksamhet,
som med avseende på fortsättningsskolan kan komma att utövas
genom andra personer.

Fortsättningsskolans förvaltning.

181

Härvid är då först att tänka på statens folkskoleinspektörer. Vid
avgivande av sitt förslag till förändrad anordning av folkskoleinspektionen
har kommittén utgått från den förutsättningen, att dessa tjänstemän
även i framtiden skola å statens vägnar handhava vården och tillsynen
av fortsättningsskolorna. Skälen härtill äro bland annat dels
ekonomiska hänsyn, dels det nära sammanhang, som i förvaltningen råder
och bör råda mellan folkskolan och fortsättningsskolan. Att inspektionen
av dessa båda slag av skolor anförtros åt samma personer har man jämväl
i andra kulturländer, t. ex. Skottland och flera tyska stater, ansett lämpligast.

I vissa fall torde emellertid den tillsyn folkskoleinspektörerna kunna
utöva icke vara till fyllest. Särskilt gäller detta sådana industriella och
hantverksfortsättningsskolor, som äro förenade med skolverkstäder, och sådana
kvinnliga fortsättningsskolor, i vilka husligt arbete praktiskt övas.
För ett sakkunnigt bedömande av undervisningen i dylika skolor kräves
givetvis en ingående kännedom om det yrkes eller arbetes teknik undervisningen
avser, en kännedom, som folkskoleinspektörerna i regel icke
kunna äga. I utlandet har man också flerstädes för inspektion av sådana
fortsättningsskolor, som närma sig yrkesskolornas typ, anställt fackligt utbildade
personer. I Preussen t. ex. utövas den huvudsakliga fackinspektionen
av de industriella fortsättningsskolorna av ett slags yrkesskolinspektörer,
s. k. Regierungs- und Gewerbeschulräte, som äro fästa vid dessa
skolors mellaninstanscr (Bezirksregierungen). I Österrike inspekteras motsvarande
skolor av särskilda fortsättningsskolinspektörer, som i regel utses
bland lärarpersonalen vid statens industriskolor, konstindustriella fackskolor
och dylika statsanstalter. Och i England är det, med undantag för jordbruksfortsättningsskolorna,
inspektörerna för den tekniska undervisningen, som
handhava inspektionen av fortsättningsskolorna. a) Hos oss är det utan
tvivel ändamålsenligast att för den fackinspektion, som kan behövas, an -

'') Jfr Bil. 3 sid. 409.

.182

Fortsättningsskolans förvaltning.

lita de särskilt sakkunniga personer, som enligt det föregående böra
ara anställda hes folkskolCveislyrclsen, vilket ju icke hindrar, att denna
myndighet kan i vissa fall uppdraga dylik inspektion även åt andra
därtill lämpliga personer, som icke äro omedelbart bundna vid överstyrelsen.
Kommittén vill alltså här göra det uttalandet, att särskilt sådana
industriella och hantverksfortsättningsskolor, som äro förbundna
med skolverkstad, samt fortsättningsskolor med praktisk undervisning
i husligt arbete böra vara underkastade fackinspektion
samt att denna fackinspektion bör under överstyrelsens
ledning utövas av sakkunniga personer.

Vad slutligen angår den särskilda tillsyn, som kristendomsundervisningen
i fortsättningsskolan kan påkalla, anser kommittén, att den av
kommittén föreslagna förändrade anordningen av fortsättningsskolan
icke behöver medföra någon förändring i fråga om den
allmänna rätt och skyldighet att utöva en sorgfällig uppsikt i
synnerhet över kristendomsundervisningen i skolorna, som enligt
§ 63 i folkskolestadgan tillkommer församlingarnas prästerskap,
och att följaktligen vad i nämnda paragraf härutinnan föreskrives
fortfarande bör äga giltighet även med avseende på fortsättningsskolorna.

Kap. XIV. Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

De med fortsättningsskolors upprättande och underhåll förenade
kostnaderna kunna lämpligen uppdelas i utgifter för lärares avlöning, för
tillsyn och ledning, för skollokaler och skolmöbler, för undervisningsmateriell
samt för uppvärmning, belysning, renhållning o. d.

Bland dessa utgiftsposter, vilka icke alla behöva ifrågakomma i samtliga Lärarkommuner,
där fortsättningsskola upprättats, kommer otvivelaktigt läraravlö- Storlek.
ningen att bliva den mest betydande. För närvarande utgör den lagstadgade
minimilönen för sex veckors eller 180 timmars undervisning i fortsättningsskolan
150 kronor. Detta lönebelopp beslöts redan vid 1877 års riksdag.

I den kungl. proposition, där nämnda avlöning föreslogs, framhölls bland
annat, att undervisningen i fortsättningsskolan utan tvivel krävde större
ansträngning och noggrannare förberedelse än den mindre omfattande undervisningen
i folkskolan och att fördenskull ersättningen till läraren syntes
böra bestämmas jämförelsevis något högre än för undervisningen i
folkskolan. Den dåvarande minimiavlöningen för folkskollärare utgjorde,
oavsett naturaförmånerna, 500 kronor jämte ett ålderstillägg på 100 kronor
efter fem års oförvitlig tjänstgöring, allt för åtta månaders undervisning.
Den år 1877 fastställda ersättningen för undervisning i fortsättningsskolan
blev sålunda ej oväsentligt högre än den för en motsvarande
tids undervisning i folkskolan utgående kontanta avlöningen. Om i folkskollärarlönen
jämväl värdet av naturaförmånerna inräknas, blir visserligen

184

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

förhållandet mellan de bägge ifrågavarande lönebeloppen ett annat, men
även i det fallet torde man, med hänsyn till det dåtida höga penningvärdet,
vara berättigad säga, att avlöningen per läsvecka eller lektionstimme åtminstone
icke blev lägre för undervisningen i fortsättningsskolan än i
folkskolan.

Den i ovannämnda kungl. proposition uttalade grundsatsen om förhållandet
mellan arvodet åt läraren i fortsättningsskolan och folkskollärarens
avlöning anser kommittén vara riktig. Det torde icke kunna bestridas,
att undervisning av lärjungar i fortsättningsskolåldern är mera krävande
än undervisning av folkskolebarn. Härtill kommer, dels att folkskollärarna,
enligt vad kommittén förut framhållit, i allmänhet icke kunna
anses vara utan vidare kompetenta att undervisa i fortsättningsskolans
samtliga huvudämnen utan måste, för vinnande av sådan kompetens, i
många fall genomgå särskilda utbildningskurser, dels att även de yrkesutövare,
som vilja ägna sig åt fortsättningsskollärarkallet, ofta måste för sin
utbildning offra tid eller vidkännas kostnader. Under sådana förhållanden
synes det vara billigt, att för undervisning i fortsättningsskolan icke utgår
mindre utan snarare större ersättning än för undervisning i folkskolan.

Nu har emellertid sedan år 1877 de lagstadgade kontanta minimilönerna
för folkskolans lärarpersonal ej oväsentligt höjts, så att grundlönen
för närvarande är 900 kronor och slutlönen 1,350 kronor för lärare
och 1,200 kronor för lärarinna. Om värdet av naturaförmånerna (bostad
och vedbrand) uppskattas till i medeltal 300 kronor, skulle alltså hela
lönen i högsta lönegraden uppgå till 1,650, resp. 1,500 kronor eller, med
beräkning av i runt tal 1,000 undervisningstimmar pr läsår, till 1 krona
65 öre, resp. 1 krona 50 öre för undervisningstimme. I fortsättningsskolan
är däremot ersättningen för undervisningstimme endast 83.3 öre. På
det att den ovan såsom riktig angivna grundsatsen måtte kunna vinna

185

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

tillämpning, torde därför ersättningen för undervisningen i fortsättningsskolan
icke böra sättas lägre än 2 kronor för undervisningstimme.

för detta belopp tala även andra omständigheter än förhållandet till
den för undervisningen i folkskolan utgående avlöningen. Ett bland skälen
till fortsättningsskolans ringa utbredning i vårt land är utan tvivel svårioheten
att för den i lag bestämda minimilönen erhålla lämpliga lärare. Skola
verkligt dugande sådana kunna förvärvas och skall alltså fortsättningsskolans
undervisning kunna bliva den bästa möjliga, synes det vara nödvändigt, att
avlöningen höjes till åtminstone det nyss angivna beloppet.

En jämförelse med förhållandena i utlandet giver vidare vid handen,
ej blott att den ovan förordade lönegrundsatsen där ganska allmänt tillämpas
utan ock att eu avlöning, ungefärligen motsvarande 2 kronor för undervisningstimme,
i flera främmande länder är rätt vanlig. 1 Preussen
t. ex. betalas åt ordinarie lärare vid städernas och industrisamhällenas
fortsättningsskolor en årslön, som med 500—600 mark överstiger den åt
folkskollärarna på platsen utgående avlöningen. För timlärare växlar arvodet
mellan l.so och 2.so eller undantagsvis 3 mark i timmen. 1 Österrike
är det av staten fastställda maximiarvodet för timlärare i industriella
fortsättningsskolor omkring 1 krona 40 öre i timmen för de lägst avlönade,
vilka undervisa i de s. k. förklasserna, och något mindre än 3 kronor i
timmen för de bäst avlönade. För lärare, som uteslutande tjänstgöra i
fortsättningsskolan, är arvodet betydligt högre. I England och Skottland
beräknas avlöningen för lärare, som icke äro överlärare, oftast för timme
och växlar inom olika trakter och för olika ämnen mellan 2 kronor 25
öre och 4 kronor 50 öre för varje timme.

Ilos oss åtnjuta lärarna vid de lägre tekniska yrkesskolorna i regel
ett arvode per timme av 1—3 kronor. Stundom är avlöningen lägre än 1
krona i timmen. I vissa undantagsfall går den till högre belopp än 3
kronor. Medeltalet synes vara omkring 2 kronor i timmen. Kommittén
för den lägre tekniska undervisningens ordnande anser denna avlöniim

6) \ Ö

-4—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

186

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

vara väl låg och föreslår, att arvodena för lärare i de tillämnade lärlingsskolorna
beräknas till i medeltal 3 kronor i timmen eller 150 kronor för
veckotimme och läroår med iakttagande av att arvodena böra utgå med
något högre belopp för lärare, som en längre tid tjänstgjort vid skolorna.

Då den föreslagna kompetensen för lärare vid sistnämnda slag av
skolor icke är högre än den, som bör fordras av lärare vid fortsättningsskolorna,
kan det tyckas, som om det ovan förordade arvodet av 2 kronor
i timmen vore alltför litet. Härvid må emellertid uppmärksammas, att
detta belopp är avsett att vara minimiavlöning samt att på sådana orter,
där levnadskostnaderna äro jämförelsevis höga, särskilda ortstillägg med all
sannolikhet komma att utgå. Att bestämma om sådana ortstilläggs förekomst
och storlek måste emellertid överlåtas åt de särskilda kommunerna.

Kommittén föreslår alltså, att minimiavlöningen för undervisningstimme
i fortsättningsskolan bestämmes till 2 kronor.

I den mån fortsättningsskolväsendet utvecklas, torde i de större
samhällena hos oss liksom i utlandet lärare komma att anställas med full
tjänstgöring vid fortsättningsskolan. Deras avlöning synes då böra bestämmas
till ett visst årsbelopp såsom grundlön, vartill böra komma ålderstillägg
efter viss tids oförvitlig tjänstgöring. Behövligt är därjämte,
att det sörjes för sådana lärares pensionering och i sammanhang därmed
även för änke- och pupillpensioner åt deras efterlevande änkor och barn.
Art för närvarande framställa detaljerade förslag härom torde emellertid
vara mindre lämpligt, ej allenast därför att man i vårt land saknar erfarenhet
att härutinnan stödja sig på, utan ock med hänsyn därtill att bestämmelser
i sådant avseende under den närmaste framtiden näppeligen
bliva erforderliga.

Med avseende på frågan, huru lång en undervisningstimme i fortsättningsskolan
rätteligen bör vara, vill kommittén erinra om sitt i annat
sammanhang framställda förslag, att en undervisningstimme i fortsätt -

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

187

ningsskolan bör beräknas till sextio minuter, dock att tiden för en rast
av tio minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar må
inräknas i dessa.

Vidkommande spörsmålet huru den ovan föreslagna minimiavlöningen
helst bör utgöras, synes det för kommittén vara uppenbart, att de sedan
år 1877 ännu gällande bestämmelserna om proportionen mellan statens
och kommunens bidrag till fortsättningsskollärarens avlöning icke lämpligen
kunna för framtiden bibehållas. Enligt dessa bestämmelser bidrager
nämligen staten endast med hälften av den fastställda minimilönen. Då
emellertid fortsättningsskolorna enligt kommitténs förslag äro avsedda att
hädanefter bliva obligatoriska och då den nu föreslagna minimiavlöningen
är väsentligt större än den hittills utgående, skulle ett fortsatt tillämpande
av den nämnda proportionen vid avlöningens utgörande helt visst
bliva alltför betungande för kommunerna, i synnerhet för de i ekonomiskt
avseende mindre väl ställda. I fråga om sättet för utgörande
av folkskollärarnas avlöning har Riksdagen under år 1914 beslutat, att
staten skall betala ej allenast nio tiondelar av den kontanta grundlönen
utan ock därutöver samtliga ålderstillägg. Billigt synes vara, att kommunerna,
i fråga om avlöningen av fortsättningsskolans lärare, åtminstone
icke bliva mindre gynnsamt ställda än de, enligt det nämnda riksdagsbeslutet,
böra vara med avseende på utgörandet av folkskollärarlönerna.
Enligt kommitténs mening förefinnas göda skäl för att staten,
med - undantag för de ortstillägg som på vissa håll kunna behövas, helt
övertager fortsättningsskollärarnas avlöning. Många kommuner äro redan
och bliva säkerligen även i framtiden hårt betungade genom utgifter,
bland annat för erforderliga skolhusbyggnader. För andra kommuner
däremot är och blir det jämförelsevis lätt att bära de nödvändiga utgifterna.
Då alltså det kommunala skattetrycket är mycket olika i olika
kommuner, är det tydligen av behovet påkallat, att på detta område en ut -

Lärar arvodets utgörande.

188

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

jamning äger rum. En dylik utjämning skulle åtminstone i någon mån
främjas, därigenom att staten övertoge fortsättningsskollärarnas avlöning.
Därigenom skulle också fortsättningsskolors inrättande betydligt underlättas
för de ekonomiskt svågare kommunerna. På grund av det nu anförda och
med hänsyn jämväl till att det här gäller främjandet av ett synnerligen
viktigt statsintresse, vill kommittén hemställa, att den ovan föreslagna
minimiavlöningen av 2 kronor för undervisningstimme måtte
utgå av statsmedel.

Utgifter för De för fortsättningsskolornas tillsyn och ledning erforderliga utgif tillsyn

och _

ledning, terna äro dels sådana, som förorsakas därav, att vederbörande kommunala
skolmyndigheter för nämnda syfte anställa särskilda tillsynings- och överlärare
eller lokalinspektörer, dels utgifter för den ledning och inspektion
av ifrågavarande skolor, som utövas av statens myndigheter. Frågan
om de nämnda kommunala tjänstemännens löneförmåner liksom ock frågan
om det lämpligaste sättet för dessa löners utgörande torde icke för
närvarande behöva upptagas till närmare prövning.

Med avseende på den ledning och kontroll, som bör utövas av
statens oigan, är kommittén, såsom i kapitlet om fortsättningsskolans förvaltning
. närmare utförts, av den meningen, att staten härvid bör betjäna
sig av samma personer och myndigheter, som hava motsvarande uppdrag
med avseende på folkskolan, d. v. s. av folkskolöverstyrelsen, domkapitlen,
länsstyrelserna och folkskoleinspektörerna, dock med biträde, vad överstyrelsen
beträffar, av på näringslivets olika områden speciellt sakkunniga
personer. För detta ändamål krävas alltså i varje fall icke under den
närmaste framtiden några andra särskilda statsutgifter än den ersättning,
som de nyssnämnda sakkunniga biträdena böra åtnjuta. Redan i sitt betänkande
om överstyrelse för folkundervisningsväsendet har kommittén förordat
anslag; för anlitande av dvdika biträden. I det sammanhanget läm O

J O

nades en antydan om att dessa möjligen skulle kunna tagas i anspråk

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

189

jämväl vid inspektionen av fortsättningsskolorna. Det anslagsbelopp, varom
hemställan gjordes och som förslagsvis upptogs till 4,000 kronor, avsåg
emellertid endast »sakkunnigt biträde vid handläggningen av ärenden rorande
fortsättningsskolan». Nu har kommittén i föreliggande betänkande
(sid. 180 tf.) framhållit önskvärdheten av att särskilt sådana fortsättningsskolor,
som äro förenade med skolverkstad eller i vilka praktisk undervisning
i husligt arbete meddelas, bliva inspekterade av verkligt fackbildade personer,
vare sig dessa utgöras av inom överstyrelsen anställda särskilda
sakkunniga eller andra. För att detta skall bliva möjligt, bör därför,
enligt kommitténs mening, det av kommittén förordade beloppet
höjas, i den mån så visar sig erforderligt, samt avse ej allenast
handläggning inom överstyrelsen av hithörande ärenden utan även
den fackinspektion av vissa fortsättningsskolor, som enligt det
föregående är av behovet påkallad.

För skollokaler och skolmöbler lära i flertalet kommuner knappast Utgifter för

skoll o kaler

några avsevärdare utgifter behöva förekomma. I regel torde fortsättningssko- och skol CD

CD O CD ''"J)l

lans lärjungar komma att undervisas i de för folkskolan avsedda läroruminen
på tider, då dessa icke äro upptagna för folkskolebarnens undervisning.

I vissa större kommuner, särskilt där skolverkstäder upprättas, lärer det
emellertid, ej mindre i vårt land än i andra länder, bliva nödvändigt att
för fortsättningsskolans räkning uppföra egna skolhus. De eventuella
kostnaderna för såväl skollokaler som skolmöbler böra bestridas
på sätt som är föreskrivet i fråga om motsvarande utgifter
för folkskolan.

På samma sätt böra även de utgifter täckas, som erfordras Övriga ut -

för undervisningsmateriell samt för skollokalernas renhållning,
belysning och uppvärmning in. in. Kostnaderna härför bliva i regel
jämförelsevis små och kunna därför icke verka synnerligen betungande

gifter.

ens i de ekonomiskt svagare kommunerna.

190

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

Kostnads beräk ningar.

Vad sedan angår de årliga kostnader för statsverket, som den
av kommittén föreslagna fortsättningsskolreformens genomförande kan
komma att kräva, vill kommittén fästa uppmärksamheten på att inflytandet
av de faktorer, som inverka på dessa kostnader, i många fall icke kan på
förhand bestämmas och att det fördenskull är synnerligen vanskligt att
med någon större grad av noggrannhet söka angiva dessa kostnader.

Det sagda gäller särskilt den kortare eller längre övergångstid, som
givetvis blir av behovet påkallad. Uppenbarligen låter det sig icke för
närvarande beräkna, vare sig huru många fortsättningsskolor som under
den nämnda tiden komma att upprättas, ej heller i vilken utsträckning
det skall bliva möjligt att för de skolor, som beslutas, erhålla
kompetenta lärare. Under sådana förhållanden synes det vara hart när
omöjligt att ens approximativt beräkna kostnaderna för övergångstiden.

Att någorlunda exakt uppgiva, till vilket belopp de årliga kostnaderna
skola uppgå, sedan reformen i det väsentliga genomförts, är ävenledes
så gott som omöjligt. Som exempel på de svårigheter, som vid försök
till dylika beräkningar möta, må erinras om det förhållandet, att den
obligatoriska lärokursen enligt kommitténs förslag skall omfatta lägst 360,
högst 540 undervisningstimmar samt fördelas antingen på två eller på tre
år. Klart synes vara, dels att kostnaderna för den treåriga fortsättningsskolan
icke alltid bliva desamma som för den tvååriga, dels att varje
ökning av den årliga undervisningstidens längd måste medföra en ökning i
statsutgifterna, eftersom statsbidraget är avsett att utgå med visst belopp
för undervisningstimme. Då man nu icke kan på förhand beräkna, i
vilken omfattning kommunerna skola göra sina fortsättningsskolor treåriga
eller utsträcka den årliga lärotiden utöver minimum, är det tydligen redan på
grund härav omöjligt att någorlunda exakt uppgiva de framtida årskostnaderna
för fortsättningsskolväsendet.

Om man således måste avstå från varje tanke på att kunna med
någon grad av noggrannhet angiva de årliga anslagssummor det fram O

Ö OO O O O

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

191

tida fortsättningsskolväsendet kan komma att kräva, torde man dock,
med stöd av vissa statistiska beräkningar, kunna göra sig åtminstone en
ungefärlig föreställning om de årliga kostnader den föreslagna reformen,
när den en gång är i huvudsak genomförd, skall vålla statsverket.

I kapitlet om skolplikten (sid. 139) har kommittén uttalat sig för att
varje kommun skall, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag, vara
förpliktad att upprätta och underhålla åtminstone en fortsättningsskola.
Om nu antalet av de kommuner, som vid övergångstidens slut äga minst
en fortsättningsskola, får antagas bliva lika stort som det nuvarande
antalet skoldistrikt, skulle vid nämnda tidpunkt finnas minst 2,418
fortsättningsskolor. Om man vidare antager, dels att de särskilda årsklasserna
i varje skola kunna undervisas gemensamt av en lärare, dels att
den årliga lärotiden blir i medeltal 180 timmar, skulle statens kostnader
för ifrågavarande skolor, därest statsbidraget utginge med två kronor för
undervisningstimme, komma att uppgå till minst 2,418 X 360 kronor =
870,480 kronor.

Då emellertid förhållandena i många kommuner med nödvändighet
kräva ej mindre upprättandet av liera fortsättningsskolor än ock de olika
årsklassernas undervisning på skilda tider, är det uppenbart, att nyssnämnda
summa ingalunda kan komma att motsvara det verkliga behovet
av anslag för fortsättningsskolväsendet. Den kan blott angiva en viss, låt
vara alltför låg, minimisumma, under vilken det under inga förhållanden
är möjligt att komma, om man nämligen fasthåller kommitténs förutsättningar
i fråga om lärarlöner, skolplikt m. in.

För att få en något riktigare föreställning om det verkliga anslagsbehovet
skulle man möjligen kunna vid beräkningen utgå från antalet
från folkskolorna efter inhämtad fullständig lärokurs årligen avgående lärj
ungar.

Enligt de i Kap. II (sid. 17) lämnade statistiska uppgifterna kan
antalet av de barn, som efter inhämtad fullständig skolkurs årligen avgå

192

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

från folkskolorna och följaktligen jämlikt nuvarande bestämmelser äro berättigade
till inträde i fortsättningsskola, uppskattas till inemot 95,000.
Med hänsyn så väl till den ännu förefintliga årliga tillväxten i rikets folkmängd
som ock till den inskränkning i skolråds rätt att bevilja avgång
trän folkskolan efter inhämtad minimikurs, som av kommittén i bet. IV
(sid. 31 tf.) föreslagits, torde man likväl böra räkna med att omkring 100,000
barn komma att årligen övergå från folkskolorna till fortsättningsskolorna.
Antalet lärjungar i fortsättningsskolorna blir således, därest årsklassernas
antal begränsas till två, omkring 200,000. På. varje lärare bör icke för
samtidig undervisning komma mer än i medeltal 30 lärjungar. Antalet
skolor och skolavdelningar, resp. klasser med skild undervisning, blir följaktligen
omkring G,666. Om nu staten för var och eu av dessa har att
utbetala 180X2 kronor ■= 360 kronor, bliva de årliga statsutgifterna för
fortsättningsskolväsendet i runt tal omkring 2,400,000 kronor.

Kommittén har även gjort en beräkning med utgångspunkt från antalet
i riket befintliga folkskolor och därvid kommit till en slutsumma,
som endast med ett obetydligt belopp understiger den senast nämnda.

Att märka är emellertid, att antalet lärjungar i fortsättningsskolorna
under de närmaste åren efter övergångstidens slut knappast kan förväntas
bliva så stort, som ovan angivits, enär nog eu rätt avsevärd tid torde förflyta,
innan fortsättningsskolväsendet når sin fulla utveckling och en blivande
lagstiftning sin fulla effektivitet.

Vill man ha en ungefärlig föreställning om den ökning i statsutgifterna,
som det enligt kommitténs förslag reformerade fortsättningsskolvåsändet
kan komma att kräva, bör man i varje fall från den summa,
vartill de nu ifrågavarande beräkningarna lett, draga det belopp, varmed
staten för närvarande bidrager till fortsättningsskollärarnas avlöning. Detta
belopp, som utgör jämnt hälften av den för undervisning i fortsättningsskolan
stadgade minimiavlöningen, uppgår till i runt tal 160,000 kronor.

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

193

Den merkostnad, som sålunda blir nödvändig, kan ju synas betydande.
Kommittén är emellertid övertygad därom, att genom de
ökade utgifter för ungdomens fortsatta undervisning och uppfostran, som
här förordas, goda frukter skola kunna erhållas ej allenast för samhällslivet
i det hela genom den medborgerliga bildningens höjande utan ock
särskilt för det ekonomiska livet genom det stegrade intresse för och den
större duglighet i det praktiska arbetet, som en på detta arbete inriktad
obligatorisk fortsättningsskolundervisning bör vara ägnad att medföra.

Flerstädes i detta betänkande har redan framhållits, att den reform, é
som avses, icke kan på en gång genomföras i hela sin utsträckning. Eu
viss övergångstid efter det författning utfärdats i ärendet kräves ovillkorligen
bland annat av den anledningen, att det tydligen icke är möjligt att
omedelbart erhålla kompetenta lärare i tillräckligt antal för alla de fortsättningsskolor,
som enligt kommitténs förslag böra i riket upprättas.

Under denna övergångstid böra kommunerna äga frihet att, till den
omfattning de själva kunna vilja bestämma, ordna sitt fortsättningsskolväsen
i överensstämmelse med de av kommittén framställda grundsatserna.
Skyldighet för kommunerna att så ordna fortsättningsskolväsendet bör däremot
inträda först vid den nämnda tidens slut.

Beträffande frågan, hur lång övergångstiden lämpligast bör bliva,
kunna olika meningar råda. För sin del anser kommittén, att densamma
helst bör bestämmas till eu tidrymd av fem år. Med hänsyn därtill,
att för somliga kommuner avsevärdare svårigheter möjligen kunde möta
att inom den föreslagna tiden författningsenligt ordna fortsättningsskol Ö

O O

väsendet, synes det önskligt, att uppskov i berörda hänseende, då förhållandena
sådant påkalla, må kunna medgivas. På Kung]. Maj:ts särskilda
prövning må det i varje fall bero, huruvida dylikt uppskov skall
beviljas eller icke samt huru lång tid det eventuellt skall avse.

25 —131460. Folkande™ isningskommitténs betänkande V.

h''er gång sestcimmelser.

194

Ekonomiska frågor. Övergångsbestämmelser.

Under de år övergångstiden varar böra kommunerna, såsom redan
nämnts, icke vara förpliktade att anordna obligatoriska fortsättningsskolor
med den lärotid, som av kommittén föreslagits. Däremot synas de böra
äga full rätt att åtnjuta statsbidrag med i detta kapitel föreslagna belopp
för alla sådana fortsättningsskolor, som av dem frivilligt upprättats och
som med avseende på skolplikt och lärotid motsvara de i det föregående
framställda fordringarna. Nu är det ju icke otänkbart, att åtskilliga
skoldistrikt, som redan upprättat en eller flera fortsättningsskolor, icke skola
se sig i stånd att omedelbart göra dessa obligatoriska eller att utsträcka
lärotiden till att omfatta minst 360 undervisningstimmar. För att i dylika
fall den, fortsatta undervisningen icke må behöva för eu tid helt och
hållet nedläggas, synes det vara önskligt, att under övergångstiden statsbidrag
måtte enligt särskilda bestämmelser, som härför bliva erforderliga,
kunna utbetalas jämväl till sådana fortsättningsskolor, som icke äro
för lärjungarna obligatoriska eller som hava en kortare lärotid, än ovan
angivits.

BIL A Ct 0 B.

BILAGA L

Statistiska uppgifter.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

översikt av de viktigaste formerna av småskolor och folkskolor................201.

Tabell 1. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade länsvis efter skolformerna och

efter skolvägarnas längd. Den 1 oktober 1909. Absoluta tal............SOU.

Tabell 2. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade länsvis efter skolformerna och

efter skolvägarnas längd. Den 1 oktober 1909. Procenttal............. 204.

Tabell 3. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade efter skolformerna och skolvägarnas
längd. Den 1 oktober 1909. Sammandrag................ 205.

Tabell 4. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 47 avgångna

barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Absoluta tal..... 207.

Tabell 5. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 47 avgångna

barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Procenttal...... 208.

Tabell 6. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 48 avgångna

barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Absoluta tal..... 209.

Tabell 7. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 48 avgångna

barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Procenttal......210.

Tabell 8. Antal från folkskolor och mindre folkskolor avgångna barn, fördelade efter kunskaps mått

och kön. Åren 1901—1909 ....................• .... 211.

Tabell 9. Antal från folkskolor och mindre folkskolor avgångna barn, fördelade efter kön och

kunskapsmått. Åren 1901—1909 ......................... 212.

Tabell 10. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt § 47 och § 48 avgångna barn (gossar
och flickor), fördelade efter ålder. Åren 1901—1909 .............. 213.

Tabell 11. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt § 47 och § 48 samt från folkskolans
högre avdelningar, fortsättningsskolor och ersättningsskolor till yrken och andra praktiska
sysselsättningar avgångna barn. Läsåren 1/i 1905—30/s 1909 ......... 214.

Tabell 12. Antal lärare och barn vid folkskolor och mindre folkskolor samt antal barn på varje

lärare, fördelade efter littera. Den 1 oktober 1909 ................. 215.

Tabell 13. Antal lärare vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade efter littera samt efter

antal barn på varje lärare. Den 1 oktober 1909 ................. 216.

Tabell 14. Antal fortsättningsskolor, fördelade länsvis efter deras anordning. År 1909 ..... 218.

Tabell 15. Antal fortsättningsskolor, icke anordnade som aftonskolor, fördelade med hänsyn till

undervisningstidens förläggning. År 1909 ..................... 219.

Tabell 16. Antal fortsättningsskolor, anordnade som aftonskolor, fördelade med hänsyn till undervisningstidens
förläggning. År 1909 ....................... 219.

Tabell 17. Antal fortsättningsskolor å landsbygden, icke anordnade som aftonskolor, fördelade med

hänsyn till undervisningstidens förläggning. År 1909. Absoluta tal........ 220.

Tabell 18. Antal fortsättningsskolor å landsbygden, icke anordnade som aftonskolor, fördelade med

hänsyn till undervisningstidens förläggning. År 1909. Procenttal.........221.

200

Sid.

Tabell 19. Antal från fortsättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade länsvis

efter kön och ålder. År 1909 .......................... 222.

Tabell 20. Antal från fortsättningsskolorna efter tvåårig kurs avgångna barn, fördelade länsvis

efter kön och ålder. År 1909 .........•................ 223.

Tabell 21. Antal från fortsättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade efter kön

och ålder. Åren 1901—1909 ........................... 224.

Tabell 22. Antal från fortsättningsskolorna efter tvåårig kurs avgångna barn, fördelade efter

kön och ålder. Åren 1901—1909 ......................... 225.

Tabell 23. Antal från ersättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade länsvis efter

kön och ålder. År 1909 ............................ 226.

Tabell 21. Antal från ersättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade efter kön

och. ålder. Åren 1901—1909 ........................... 227.

Tabell 25. Antal från ersättningsskolorna efter tvåårig kurs avgångna barn, fördelade efter kön

och ålder. Åren 1901—1909 ........................... 228.

Tabell 26. Antal i de lägre tekniska yrkesskolorna ijndervisade lärjungar, fördelade på åldersklasser.
’ Höstterminen 1909 ............................ 229.

Tabell 27. Antal i industriella yrken sysselsatta minderåriga arbetare, fördelade med hänsyn till

yrken och åldersklasser. År 1910 ........................ 230.

Översikt

av de viktigaste formerna av småskolor och folkskolor, med användning av
i 1900 års normalplan och i Sveriges officiella statistik för år 1911
förekommande beteckningssätt.

Småskolor.

1. Fasta småskolor:

litt. a) 2 årsklasser, vardera klassen undervisad av särskild lärare eller
lärarinna (till litt. a räknas även ett fåtal småskolor med 3 årsklasser);
" •

litt. b) 2 årsklasser, samtidigt undervisade av en lärare eller lärarinna
(till litt. b räknas även ett antal skolor med 3 årsklasser); .
litt. c) 2, stundom 3 årsklasser, fördelade på två avdelningar och undervisade
av samma lärare eller lärarinna men på skilda tider (halvtidsläsning); litt.

d) 2 årsklasser jämte folkskolans första, stundom även folkskolans
andra klass, undervisade av samma lärare eller lärarinna antingen
samtidigt eller på skilda tider (i senare fallet halvtidsläsning).

2. Flyttande småskolor: .

litt. g) 2 eller 3 årsklasser, undervisade av samma lärare eller lärarinna;

skolorna flytta mellan oftast 2, stundom 3 till 4 stationer (halvtids-
till fjärdedelstidsläsning).

II. Folkskolor.

1. Fasta folkskolor:

litt. A) 4 årsklasser, varje klass undervisad av särskild lärare eller lärarinna.
(Till litt. A räknas även ett antal skolor med 4 årsklasser,
därav 2 undervisade av var sin lärare eller lärarinna och 2 undervisade
av en och samma lärare eller lärarinna antingen gemensamt
eller på skilda tider: i efterföljande tabeller betecknade som
litt. Af);

litt. B) 4 årsklasser, fördelade på 2 avdelningar, vardera avdelningen undervisad
av särskild lärare eller lärarinna;

26—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

202

Bilaga 1.

litt. B2) 4 årsklasser, fördelade på två avdelningar, vardera avdelningen
med särskild lärare men med avdelningens båda årsklasser undervisade
på skilda tider (halvtidsläsning);

litt. C) 4 årsklasser, uppdelade på 2 avdelningar, undervisade av samma
lärare eller lärarinna på skilda tider (halvtidsläsning);

litt. D) 3 årsklasser (folkskolans högre klasser), undervisade av en lärare
eller lärarinna antingen samtidigt eller på skilda tider (i senare
fallet halvtidsläsning); därjämte ett mindre antal skolor med 4
årsklasser, den lägsta bildande en avdelning och de tre högre en
avdelning;

litt. E) 4 årsklasser, samtidigt undervisade av samma lärare eller lärarinna
;

litt. E) 4 årsklasser jämte 2-, stundom 3-klassig småskola, undervisade av
samma lärare eller lärarinna antingen samtidigt eller på skilda
tider (oftast halvtidsläsning).

2. Flyttande folkskolor:

litt. Gr) 4 årsklasser samtidigt undervisade av en lärare eller lärarinna;
skolorna flytta mellan 2 stationer (halvtidsläsning).

III. Mindre folkskolor.

1. Fasta mindre folkskolor:

litt. H) i regel folkskoleavdelning (oftast 4, men även 3 eller 2 årsklasser)
och småskoleavdelning, undervisade av samma lärare eller lärarinna
antingen samtidigt eller på skilda tider (oftast halvtidsläsning).

2. Flyttande mindre folkskolor:

litt. I) folkskoleavdelning (oftast 4, men även 3 eller 2 årsklasser) och
småskoleavdelning, samtidigt eller på skilda tider undervisade
av samma lärare eller lärarinna; skolorna flytta mellan 2, stundom
3 stationer (halv- till fjärdedelstidsläsning).

203

Tab. 1. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade länsvis efter skolformerna och efter skolvägarnas längd. Den 1 oktober 1909. Absoluta tal.

	1-	2.	3.	4.	5.	c.	7.	«.	9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	10.	17.	18.	19.	20. !	21.	22.	28.	24. [	25. j	20.	27.	28. \|	29.	30.	SL.	32. \|	33.	34. \|	35. j	36. \|	37.	38. \|	39. j	40.	41.	42. \|	43. \|	44.	45.	43. \|	47. 1	48. \|\|	49.	50. \|	51. \|	62. \|\|	53.	54. \|	55.	5li. \|\|	57.	58. \|	59. \|	60. \|\|	61.	t;-2.	53. \|	64. \|\|	55.
	Län.	Litt. A.	Litt. Af.	Litt. B.	Litt. B2.	Litt. C.	Litt. D (samtid).	Litt. 1) (skild tid).	Litt. E.	Litt. P (samtid). ’)	Litt. F (skild tid). •)	Litt. G.	Litt. H (samtid). *)	Litt. H (.skild tid). ‘)	Litt. I (samtid). ‘)	Litt. 1 (skild tid). *)	Samtliga littera.
	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	1 Mer än; 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	1 Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.\| 1	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Summa.	Intill 3 km.	\| 3-5 1 km.	Mer änj 5 km, 1	Summa.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer änj 5 km. j	Summa.	Intill : 3 km. 1	3—5 km.	Mer än] 5 km.	Summa.
1	Stockholms stad		25,088	6		'') 25,094																																			_l															-					i		25,088	6	-	25,094	1
2	Stockholms län . .	4,111	87	1	4.199	lss	15	—	203	2,016	390	119	2.525	5	80	29	114	435	224	107	766	328	153	56	537	32	28	13	73	3,413	1,239	269	4.921	300	73	22	395	700	293	77	1,070	—	—	—	—	972	188	48	1,208	1,025	295	75	1.395	161	45	21	208	—	—		—	13,686	3,110	818	17.614	2
3	Uppsala	»	2,957	14	16	2,OST	—	—	—	—	851	104	24	979	—	—	—	—	240	146	57	443	479	160	32	671	—	—	—	—	2,703	721	161	3,585	622	120	29	771	727	208	28	903	—	—	—	—	402	91	29	522	244	50	2	236	—		- i	—	—	—	—	—	9,225	1,614	378	11,217	3
4	Södermanlands	T> .	4,019	185	29	4,233	108	17	—	125	1,160	247	154	1,561	—	—	—	—	589	239	21	849	296	117	29	442	—	—	—	—	3,639	1,296	383	5,318	91	19	1	in	1,348	491	274	2,113	—	—	__	—	103	16	13	132	498	232	95	825	—	—	—	—	—	—	—	—	11,851	2,859	999	15,709	4
5	Östergötlands	» .	6,368	108	6	6,482	331	6	5	342	751	58	4	813	740	330	87	1,157	5,557	2.149	744	8,450	24	16	6	46	—		—	—	735	149	46	930	61	37	13	in	2,075	948	423	3,446	81	32	25	138	73	24	—	97	1.306	657	139	2.102	105	18	2	125	—	—	—	—	18,207	4,532	1,500	24,239	5
6	Jönköpings	t	0,5 77	7	4	3,588	231	—	—	231	775	40	—	S15	469	30	37	536	2,697	1,588	893	5,178	SO	14	4	98	11	16	15	42	568	156	24	74S	26	6	2	34	1,608	615	179	2,402	1,575	625	124	2,324	5	9	3	17	1,340	438	64	1,842	12	6	—	18	—	—	—	—	12,974	3,550	1,349	17.873	6
7	Kronobergs	» .	831	2	1	834	—	—	—	—	677	50	6	733	65	7	13	85	2,066	1,110	423	3.599	73	9	—	82	—		—	—	615	207	66	888	—	—	—	—	1,726	649	183	2,558	2,091	962	292	3,345	58	—	—	58	1,236	677	154	2,067	—	—	—	—	—	—	—	—	9,438	3,673	1,138	14,249	7
3	Kalmar		2,176	24	4	2.201	335	20	7	302	643	59	9	711	OO.-) ooi	157	98	587	4,267	1,608	445	1,320	116	—	—	116	17	15	18	50	995	211	36	1,242	53	21	6	SO	O 200 6,060	903	213	3,439	1,159	415	124	1,698	88	22	—	no	1,679	558	190	2,427	319	50	4	373	—		—	—	14,502	4,063	1,154	19,719	8
9	Gottlands	> . .	449	12	—	461	—	—	—	—	216	14	2	232	—	—	—	—	63	63	19	145	81	15	1	97	—	—	—	—	1,612	481	123	2,216	617	71	22	710	49	11	—	60	—	—	—	—	43	14	—	57	35	3	9	42	—	—	—	—	—	—	—	—	3,165	684	176	4,025	9
10	Blekinge	» . .	3.355	117	16	3,488	—	—	—	—	1,280	254	24	1,558	292	122	20	434	2,081	523	89	2,693	—	—	—	—	—	—	—	—	2,272	579	129	2,9S0	—	—	—	—	962	373	75	1.410	69	—	—	69	54	7	—	61	964	24 S	22	1,234	104	—	—	104	—	—	_	—	11,433	2,223	375	14,031	10
11	Kristianstads	» . .	1,775	7	—	1,782	276	19	7	302	4,166	618	63	4.S47	—	—	—	—	—	—	—	-	542	184	29	755	—	—	—	—	7,579	1,128	127	8,834	—	—	—	—	1,987	450	68	2,505	108	65	8	181	56	12	—	68	923	181	13	1,117	61	—		61	—	—		—	17,473	2,664	315	20,452	11
12	Malmöhus	T> . .	15,934	no DO	—	15,967	573	2	—	575	6,406	427	29	6,862	—	—	—	—	—	—	—	—	351	107	20	478	—	—	—	—	10,813	684	43	11,540	601	20		621	1,464	132	JO	1,606	—	—	—	—	616	86	—	702	533	10	1	544	—	—	—	—	—	—		—	37.291	1,501	103	38,895	12
13	Hallands	» .	2,758	58	—	2,S16	145	—	—	145	2.171	554	62	2,787	691	444	65	1,200	630	579	203	1,412	47	9	—	56	—	—	—	—	1,277	255	28	1,560	—	—	—	—	402	164	26	592	81	34	16	131	76	17	6	99	1,232	382	115	1,729	—	—	—	—	—	—		—	9,510	2,496	521	12.527	13
14	Göteborgs o. Bolins		14,841	6	—	14,847	166	—	—	166	548	86	IS	652	1,408	167	15	1,590	6,203	1,607	260	8,070	—	—	—	—	—	—	—	—	578	66	—	644	—	—	—	—	725	241	14	9S0	514	137	15	066	86	22	15	123	2,012	444	43	2,499	172	5	5	182	87	30	1	118	27,340	2,811	386	30.537	14
15	Alvsborgs		4,055	58	—	4,113	329	50		379	465	6	9	ISO	883	335	319	1,537	7,367	3,729	1,429	12,525	—	—	—	—	80	—	—	SO	268	68	1	337	95	17	—	112	1,403	426	114	1,943	1,065	422	74	1,561	23	2	—	25	1,240	518	160	1,918	73	13	14	100	—	_	-	—	17.346	5,644	2,120	25,110	15
16	Skaraborgs	» • •	2.153	105	2	2,260	—	—	—	—	542	315	58	915	285	141	62	48S	6,832	3,118	596	10,546	—	—	—	—	525	245	91	801	901	212	77	1,190	134	34	3	171	2,010	564	59	2,633	273	137	33	443	48	11	3	62	364	in	4	479	28	3	—	31	—		—	—	14,095	, 4,996	988	20,079	16
17	Värmlands	>	2,989	45	14	3,048	256	37	5	298	635	42	6	683	990	155	74	1,219	4,684	944	157	5,785	16	4	—	20	—	—	—	—	358	94	28	4S0	14	25	7	46	5,110	1,497	366	6,973	2,968	907	139	4,014	36	27	3	66	1,972	602	145	2,719	331	79	21	431	37	18	43	98	20,396	4,476	1,008	25,880	17
18	Örebro	»	3,253	59	6	3.318	552	54	13	619	3,326	564	156	4,046	113	9	—	122	787	150	41	978	241	45	—	286	—	—	—	—	4,190	1,222	340	5.752	83	13	—	96	990	410	109	1,509	12; 10	1	23	398	79	41	518	600	263	90	853	—	—	—	—	—	—	—	—	14,545	2,878	797	18,220	it
19	Västmanlands	» ■ •	2,985	142	4	3,131	492	120	91	703	1,321	184	21	1,526	—	—	—	—	408	93	19	520	102	71	14	187	50	21	—	71	3,350	1,006	175	4,531	88	29	1	118	843	142	51	1 1,036	37 20	—	57	330	73	6	409	353	49	2	404	56	3	—	59	—		—	—	10,415	1,953	384	12,752	19
20	Kopparbergs		4,037	122	13	4,172	824	135	16	975	4,362	711	no	5,1S3	84	14	—	98	639	101	60	800	1,136	119	66	1,321	124	58	8	190	2,691	268	121	3,0S0	20	2	4	26	2,315	374	142	2,831	83	20	52	155	478	80	51	609	884	133	12	1,029	140	16	10	106	—		—	--	17.817	2,153	665	20,635	20
21	Gävleborgs	3> . .	5,077	29	6	5,112	648	2	—	650	2,233	62	20	2,315	1,524	117	19	1,660	3,996	444	70	4,510	46	12	—	58	—	—	—	—	1,704	160	57	1,921	57	21	1	79	2,349	324	59 2,732	—	—	—	—	346	53	4	403	4,105	479	92	4,676	1,135	182	109	1,426	88 30	22	no	23,308	1,915	459	25,682	21
22	Västernorrlands	» . .	2,971	10	3 1	2,984	244		—	244	2,517	158	17	2.692	1,268	153	11	1,432	2.952	444	114	3,510	168	37	1	206	—	—	—	—	2,073	218	45	2,336	16	—	—	16	2,649	340	78	3,067	300	75	19	394	232	29	O O	264	2,590	420	79	3.089	3,431	364	118	3,913	883	57	16	956	22.294	2,305	504	25,It 3	22
23	Jämtlands	>	545	5	1	551	133			133	1,054	134	79	1,267	48	7	3	58	317	114	71	502	910	337	204	1,451	—	—	—	—	940	142	111	1.193	—	—	—	—	220	47	16	283	227	55	27	309	343	76	24	443	1,392	139	31	1,562	1,294	135	55	1,484	116 15	13	144	7,539	1.206	635	9.380	23
24	Västerbottens	» . . i	862 j	42	3	907	311	1	—	312	1,832	134	13	1,979	—	—	—	—	435	20	—	455	35	1	—	36	—	—	—	—	1.164	178	44	1,336	55	2	—	57	540	19	12	571	102	19	11	132	965	50	76	1,091	3,167	409	114	3,690	7,952	1,063	1,003	10,018	408	61	73	542	17,828	1,999	1,349	21,176	24
25	Norrbottens	i	2.774	61	4	2.839	456	2	—	453	1.761	68	7	1,836	—	—	—	—	257	33	161	306	184	5	4	193	—	—	—	—	1.509	139	71	1,719	168	14	23	205	415	45	27	487	279	17	9	305	1,487	68	46	1.601	3,946	297	96	4,339	3,735	379	238	4.352	197	2	5	204	17,168	1.130	546	18.841	25
26	Hela riket	119 940 1,344	M8 1	121,41 t\|	6,598 \|	480	144 \|	7,222 \| 41,708	5,279	1,0101	47,997	9,197	2,268	852 \|	12,317 \| 53,502 19,026	5,834	78,362	5,255	1,415	466	7,136	839	383	145	1,367	55,947	10,879	2,505	69,331	3,101	524	134	3,759 131,910j	9,666	2,6031	47,209	11,024	3,952	909 \|	15,945 \|	7,31S	1,056	371	8,745	33,640	7,595	1,747	42,982 119,109 2,361	1,581	23,051	\| 1,816 213	173	2,202 \| 403,934	66,441	18,667	4S9,012	26

*) Här ingå även småskolans barn.

Anm. Från 3 skolor i Snavlunda, 1 skola i .Ramsbergs och 6 skolor i Möklinta skoldistrikt hava uppgifter icke erhållits.
26f—131460. Folkunder visning skommitténs betänkande V.

204

Tab. 2. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade länsvis efter skolformerna och efter skolvägarnas längd. Den 1 oktober 1909. Procenttal.

	1.	2.	3.	4.	5.	''t	7.	8.	9	1 o~	" 11.	~I->.	13.	14.	15.	16.	17.	18.	* i».	20.	21. ~	''22.	*" 7:1.	~ -21. ''	25Ö	20.	27.	28.	29.	30.	31.	32.	33.	34.	35. “	36.	37.	38.	39.	40.	41.	42.	43.	44.	4 5.	46.	47.	'' 48.	49.
Län.	lätt. A		Litt. Af.	Litt. 15.	Litt,. I5-.	Litt. C.	Litt.	B (samtid).	Litt.	D (skild till).	Litt. E.	Litt.	F (samtid).	Litt.	E (skild till).	Litt. G.	Litt.	H (samtid).	Litt.	II (skild tid).	Litt	I (samtid).	Litt.	I (skild tid).	Samtliga littera.
Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 kin.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer iin 5 km.	Intill 3 km.	5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3-5 km.	Mer än 5 km.	Intill 3 km.	3—5 km.	Mer än 5 km.
1	Stockholms stad . .		9908	0*02																																			_									99-98	0*02		1
2	Stockholms	lön.....	97-90	2''oj	0*03	92-6!	T 39	—	79-84	15 4-5	4''7!	4-30	70-17	25-44	56-70	29-24	13*97	61-08	28-49	10-43	43*83	38‘36	; 17-81	69-.05	2518	5''47	7 5*95	1848	5''57	65-42	27-38	7’20	—	—	—	80-4 7	15-56	397	73-48	21-15	5''37	77 40	2r64	0*96	—	-	—	77-70	17-66	4-64	2
	Uppsala	» .....	98-09	°''47	o-54	...	—	—	86-02	1063	24s	—	—	—	5417	32-96	12-87	71-30	23 84	477	—	-	—	75*40	20*1 I	4’49	80-67	>5-57	3-76	75-4 0	2I"6o	2*91	—	—	—	77-01	!7''43	5-56	82-4 3	16 89	068	~	—	—	—	—	—	82-24	>439	3-37	3
4	Södermanlands	» .....	94-94	4''37	069	86-40	13 60	—	74-31	15-82	9-87	—	—	—	69-37	28-15	2-48	66*97	2647	6*56	—		—	68-43	24-37	7‘20	81-08	17-12	0*90	63-70	2324	12''97	—	—	—	78-03	12 12	9-85	60-36	2812	I 1*52	—	—	—	—	—	—	75-44	18*20	6*36	4
5	Östergötlands	t .....	98-24	I 67	0*09	96*78	I ''76	I 46	92-37	714	°''49	63-90	28-51	7''52	05* 7 0	25-43	8-8i	52-1 s	34-78	13-04	—	-	—	79-03	1602	4''95	54-06	33-33	II 7.	60-21	27-51	12*28	58-00	23-19	18* 12	75-26	24-74	—	62-13	31-26	6* 6 1	84 00	14-40	I *6o	—	—	—	7511	18*70	6*19	5
6	Jönköpings	» .....	99-60	0*20	0''i 1	100 00	—	—	95 09	4''9*	—	87-50	5’6o	69O	52 08	30-67	17-25	81-63	14-29	4*08	2619	38-10	35''7''	75-93	2086	3''2i	76*47	17-65	5''88	66 94	25-61	7A5	67-77	26-89	5-34	294 i	52 94	17-65	72-75	23-78	3''47	66-67	33''33	—	—	—	—	72-59	19-86	7-55	6
7	Kronobergs	» .....	99 64	0''24	0.12	—	—	—	92-36	6-82	0-82	7647	824	I5''29	57*41	30-84	II 75	89-02	10-98	—	—	—	—	69 26	23-31	7A3	—	—	—	67-18	25-37	7''i5	62-51	2876	8 73	100-00	—	—	59-so	32-75	7’45	—	—	—	—	—	—	66-23	25-78	T 99	I
8	Kalmar	» .....	98-73	1 °9	0''iS	92-5 1	5'' 9 3	1 93	90 43	8*30	I ''27	56*50	2675	16 69	67-52	25-44	7-04	100 00	—	—	3400	3° 00	3600	SOU	1699	2*90	6625	26 25	7-5°	67-55	26-26	6 19	68 26	24''44	7-3°	80-00	20*00	—	69-18	22-99	7''83	85-52	I3''4i	I’°7	—	—	—	73-54	20 61	5-85	8
9	Gottlands	» .....	97-40	2*6o	—	—	—	—	9:1-1 0	6’04	086	—	—		43 ! 5	43-45	I3*JO	83''50	15-47	1*03	—	—	—	7274	2171	S’55	—	—	3-.c	81-67	1833	—	—	—	-	75’ 1 1	24-56	—	74*47	6-38	19 15	—	—	—	—		—	78-63	17''co	4-37	9
10	Blekinge	> .....	9619	3''3 5	0-46	—	—	—	82-16	1630	1 54	67-28	2S-II	4*6l	77-27	19-42	3-5‘	—		—	—	—	—	76-24	J9 43	4 33	—	—		68 23	26-45	5''32	100 00	—	—	88-5-2	11-48	—	718-12	20-10	r7S	Union	_	—	—			81-49	15-84	2''67	10
11	Kristianstads	> .....	99-60	C4O	—	91-39	629	272	85 95	12-75	1 3°	—	-	—	—	—	—	71-70	24-37	3''84	—	—	—	85-79	Iz''77	1 44	—	—	—	79-32	17-96	2*72	59-67	35''9i	4-42	82-35	lT6s	—	82 03	16*2 I	I * 16	lOOoo	—		—			85-43	13-03	1 54	11
12	Malmöhus	» .....	99-70	0*21		99-65	°''35	—	93-36	6*2 2	0*42	—	—	—	—	—		73 43	22-39	418	—	—	—	93-70	593	0 37	96-78	3-22	—	91-lfi	8*22	0''62	-		—	87-75	12*25	—	97 08	1-84	018	—				—	—	95-88	3-86	0*26	12
13 Hallands	» .....	97-0 l	2''o6		100-00	—	—	77-90	19-88	2''22	57-58	37-00	5''42	44 62	4100	14-38	83-93	16*07	—	—	—		81-86	i6''35	1 79	—	—	—	67-91	27-70	4-39	61-83	25-96	12*21	76-77	17-17	606	71-26	22*09	6-65	—	—			—	—	75-92	19-92	4-16	13
14	Göteborgs och Bohus	.....	99 96	0*04	—	lOOoo	—	—	84*05	13-19	2''76	88 56	10*50	°''94	76-87	19-91	3-22	—	—	—	—	—	—	89-75	IO*25	—	—	—	—	73-98	24-511	1 "43	77-18	20-57	2-25	69 02	17-89	12*19	80 51	1777	1*72	94-50	2’7 5	2 75	73*73	25-42	0-85	89-53	9''2I	I *26	14
15	Alvsborgs	> .....	98-59	1 41	—	86-81	1319	—	96-87	1-25	1-88	57-45	2180	20''75	58-82	29 7 7	I I 41	—			100-00	—	—	79-52	20* 18	O3O	84-8-2	1518	—	72-21	21*92	5-87	68-23	27-03	4''74	92-00	8-oo	—	64-65	2701	8’34	73-00	13-00	I4''00	—	—	—	69 08	22*48	8-44	15
16	Skaraborgs	» .....	95-26	465	O09	—	—	—	59-23	3443	6-34	Ö8-40	28-89	12-71	64-78	29-57	5''65	—		—	60-97	28*46	1057	75-71	17-82	6-47	78-36	19-88	1-76	76 34	21-41	2*24	61-62	30-93	7’45	77-4 2	■7''74	484	75*99	2317	084	90-32	968	—	—	—	—	70 20	24-88	4-92	16
17	Värmlands	» .....	98-06	r48	O46	85-00	I2''42	168	92-97	6.15	OS8	81-21	12-72	6 07	80-97	16*32	2*71	80-00	20*00	—	—	—	—	74-58	1959	5 83	30-4 3	54-35	I5''22	73-28	21-47	5''-5	7304	22‘6o	3 46	54*54	40''9i	4''55	72-53	2214	5''3 3	76-80	18-33	487	37-75	18-37	43-ss	78-81	17-30	3-89	17
18	Örebro	> .....	98 04	1-78	0-1 8	89-18	872	2’ IO	82-20	43-94	3''86	92 62	7-38	—	80-47	15 34	4-19	84-27	15-73	—	—	—	—	7284	2T25	5V1	86-46	13’54	—	65 61	27-17	7-22	5217	43A8	4''3 5	76-83	15-25	7-92	62 96	2760	9’44	—	—	—	—	—	—	79-83	15-80	4''3 7	18
19	Västmanlands	» .....	95-34	4''5 3	04 3	69 90	17 0 7	12-94	86*57	1206	1''3 7	—	—	—	78 46	17 89	3-65	54-54	37-97	7-49	70-42	2958	—	73-94	22*20	3 86	74 57	24-58	0-85	81-37	13 71	4 92	64-91	35''°9	—	80-68	17 S5	I''47	87-37	1213	0*50	94-01	5-09	—	—	—	—	81-67	15-32	3*oi	19
20	Kopparbergs	> .....	96-70	2 93	0 31	84-51	13 85	I 64	84-16	13-7-	2''1 2	85-71	14-29	—	79-87	12-63	7-50	85-00	9 Öl	5 00	65-26	30-53	4*21	8737	8*70	3-93	76-92	7-69	1539	81-77	13-21	5*02	53-55	12-90	33-55	78-49	>3->4	8.37	85-91	12*92	I r7	84-34	964	6*02	—	—	—	86-34	10 44	3''22	20
21	Gävleborgs	» .....	99-31	°''S7	0‘l2	99-60	0''31	—	96-46	2-68	O 86	91-81	7-05	1 J4	88-00	985	I ’5 5	79-31	20-69	—	—		—	88-70	8-33	297	72-15	26-58	1-27	85-98	11 86	2*l6	—	—	—	85-86	1315	0 99	87-79	10-24	1 97	79-50	12-76	765	62-86	21-43	15-71	90-75	7-46	I 79	21
22	Västernorrlands	> .....	99-56	O''34	040	100-0O	—	-	9.-1-50	5-87	O 63	88''55	10-6S	0 77	84''10	12-65	3''25	81''55	•7-96	0-49	—		—	88*74	9-33	I*93	100-60	—	—	86*37	I I O9	2-54	76-14	1904	4*82	87-88	10-98	I14	83-84	13-60	2*56	87 68	9-30	3''C2	92-36	5-96	168	88-81	9 18	2o I	22
23	Jämtlands	» .....	98 91	O9I	Oi8	100 00	—	—	83-19	10-58	623	82-76	12-07	5''i7	63*15	22*71	1414	62-71	2343	14-06	—	—	—	78-70	I I *90	931	—	—	—	77*74	i6''6 1	5-65	73-46	I7''8o	8-74	77*42	17-16	5"42	8912	8*90	I -98	87-20	9*10	3*7°	80*55	10*42	903	80-37	1286	6-77	23
24	Västerbottens	» .....	9504	4-63	°''3 3	90-08	072	—	92-57	6-77	0''66	—	—	—	95-60	4-40	—	97-22	278	—	—		—	83-98	1284	3-18	96-49	3’51	—	94-57	3-33	2*io	77 27	14-40	8''33	88-4 5	4-58	6-97	85-83	II08	3 °9	79 38	IO*61	10*01	75-28	11*25	I3-47	84-1 o	9 44	6-37	24
25	Norrbottens	» .....	97 71	215	O14	99 50	0-44		95 92	3''7o	0-38	—	—	—	80-99	10-78	5''*3	95-34	259	2*07	—	—	—	87-78	8*09	4-13	81-95	683	11*22	85-21	9-24	5-55	91-47	5-58	2-95	92-88	4-25	2-87	90-94	6-85	2*21	8582	8*71	5*47	96*57	098	2''45	91-10	6*00	2*90	25
26		Hela riket	98-78	In	0''n 1	91-36	665	>''99	86-90	11*00 1	2‘ 1 0 \|	74-67	18-41	6-92	68-28	2428	744	73-64	19-S3	653	61-37	28''02	10''6i \|	so-09	15-69	362	82-49	13-94	3''57	74 01	2048	5-5.1	69-14	24-78	6 0S \|	83-68	I2o8	4 hI	78-27	17-67	4°6	82 90	10 24	6So	8-2-47	967	7-86	82-60	13-58	3 82	26;

Anm. Se anm. ä tab. 1.

261*2 —131460. Folkiindervisningskommiitins belänlande V.

205

Tab. 3. Antal barn vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade
efter skolformerna och skolvägarnas längd. Den 1 oktober 1909.

Sammandrag.

1.	2.	3.	4.	6.
Littera.	Antal barn, vilkas skolväg är	Summa.
intill 3 km.	3—5 km.	mer än 5 km.
Absoluta tal.
A............	119,940	1,344	133	121,417
Af............	6,598	480	144	7,222
! B.....................	41,708	5,279	1,010	47,5)97
Ii2........	9,197	2,268	852	12,817
C.........	53,502	19,026	5,834	78,862
D (samtidigt)......	5,255	1,415	466	7,136
D (skild tid)..........	839	383	145	1,367
E.......	55,947	10,879	2,505	69,331
E (samtidigt)......	3,101	524	134	3,759
E (skild tid)........	34,940	9,666	2,603	47,209
G........	11,024	3,952	969	15.945
H (samtidigt).........	7,318	1,056	371	8,745
H (skild tid)............	33,640	7,595	1,747	42,982
I (samtidigt) ....	19,109	2,361	1,581	23,051
I (skild tid).......	1,816	213	173	2,202
Samtliga littera	403,934	06,441	18,667	489,042
Procenttal.
A............	98-78	In	0''i 1	IOO’oo
Af...........	9* 36	665	1''99	IOO00
B...........	86''9 0	11 CO	2’lo	IOO00
B2...........	74-67	18-41	692	IOO 00
C...........	68 28	24-28	7''44	IOO’oo
D (samtidigt).........	73’6+	19-83	653	IOO00
D (skild tid)........	6137	28-01	IO''6i	IOO00
E........	8o''69	15-69	3-62	IOO00
F (samtidigt).......	8Z49	•3-94	3''57	IOO00
E (skild tid)........	74° <	20-48	5-5i	IOO Oo
G..........	69''i4	24-78	608	IOO00
H (samtidigt).......	83-68	IZ08	4-24	IOO00
H (skild tid).......	7827	17-67	4’o6	IOO’oo
I (samtidigt).........	82''90	10-24	6-86	IOO''oo
I (skild tid).........	82-47	9-67	7''86	IOO’oo
Samtliga littera	82-6o	13-58	3''8i	IOO00

Anm. Se anm. å tab. 1.

''V

207

Tab. 4. Anta från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 47 avgångna barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Absoluta tal.

A r.

Gossar.

1905

1906

1907
190S
1909 .

Flickor.

1904

1905

1906 .

1907 .

1908 .

1909 .

1 2-	8.	4.	5.	6.	7.	8-	9.	10. "	11.	12.	13.	14.	15.	16.	17.	18-	19.	20.	21.	22.	23.	24.	25. \|	26.	27.	28. \|	29.	so.	31. \|	32. \|	33.	34.	35.	3G.	37.	38.	39.	-in.	41.	42.	43.	44.	45.	4(1.	47.	48.	49.	so.	51.	52.	53.	54.	55.	Sfi.	57.	58.	59.	(50.	61.	62.	63.	64. i	65.
	Litt. A.			Litt. Af.	Litt B.	Litt. B2.	Litt. C.	Litt. 1)	(samtid).	Litt. D (skild tid).	Litt. E.	Litt. E (samtid).	Litt. F (skild tid).	Litt. G.	Litt. H (samtid).	Litt - II (skild tid).	Litt''. I (samtid).	Litt. I (skild tid).	Sami! i	ga littera.
Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år..	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	\| Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år. i	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.
1,197	3,565	1,451	0,213	82	172	118	372	484	1,145	1,553	3,181	200	382	334	910	2,115	3,930	3,424	9,409	102	297	365	764	52	34	28	114	1,108	2,358	2,883	0,349	41	103	105	249	424	1,351	1,437	3,212	759	1.452	1,253	3,404	82	123	96	301	231	670	713	1,014	26	137	273	430	6	31	39	70	6.909	15,750	14,071	30.730	1
1.268	3,667	1,598	(J,533	69	160	150	379	471	1,318	1,513	3,302	236	377	329	942	2,267	4,023	3,324	9,014	113	281	400	794	34	26	51	in	1,040	2,295	2,885	0.220	36	88	100	224	452	1,268	1,397	3.117	804	1,496	1,291	3,591	61	144	no	315	241	642	692	1,575	17	117	244	378	6	13	32	51	7,115	15,915	14,116	37,140	2
1,193	3,727	1,537	6,457	64	209	154	427	372	1,383	1,443	3,198	208	445	330	983	2,180	3,963	3,067	9,210	103	287	385	775	26	36	37	99	1,008	2,318	2,752	6,078	60	no	107	277	486	1,406	1,405	3,297	801	1,490	1,264	3,555	85	105	133	323	208	6G6	725	1,599	30	115	284	429	6	22	41	09	6,830	16.282	13.664	30,770	3
1,330	4,051	1,646	7,027	Öl	205	183	439	458	1,483	1,457	3.398	236	350	309	895	2,129	4.138	3,109	9,370	115	308	384	807	21	49	39	109	977	2,445	2,771	6,193	55	105	103	263	435	1,439	1,404	3,278	784	1,450	1,128	3,302	62	158	130	350	219	750	804	1,773	38	150	283	471	4	30	56	90	6.914	17,111	13,806	37,831	4
1,33b	4,105	1,659	7,099	57	237	200	494	412	1,484	1,482	3,378	185	422	356	963	2,181	4,062	3,030	9,278	in	300	362	773	27	38	38	103	1,010	2,566	2,904	0,480	38	no	85	233	469	1,482	1,499	3,450	742	1,449	1,115	3,306	69	143	134	340	237	757	784	1,778	SO	133	322	485	10	25	58	93	6,913	17.313	14,028	38,254	5
1,441	4,811	2,068	8,320	124	318	196	038	490	2,029	1,953	4,472	247	610	538	1,395	1,889	3,870	2,606	8,305	135	398	338	871	38	80	40	158	991	2,720	2,877	6,58S	36	84	113	233	428	1.278	1,211	2,917	592	1,111	864	2,567	65	160	114	339	242	837	873	1,952	36	144	301	481	9	26	39	74	6,763	18,476	14,131	39,370	6
1,434	5.050	2,157	8,041	87	330	192	009	515	1,990	1,982	4,487	269	552	558	1,379	1,885	3,770	2,662	8,317	128	376	314	818	38	64	57	159	994	2,821	3,042	6,857	52	88	84	224	475	1,345	1,226	3,046	523	1.032	699	2,254	74	178	148	400	265	960	882	2,107	47	187	307	541	6	31	57	94	6,792	18,774	14.367	39.933
1,326	5.467	2,377	9,170	95	352	196	043	535	2,133	1,955	4,023	284	5SS	563	1,435	1,863	3,956	2,785	8,604	152	425	395	972	50	72	63	185	968	2,992	2,885	6,845	47	115	107	269	440	1,444	1,369	3,253	479	952	724	2,155	72	202	128	402	268	914	890	2.072	SO	167	342	539	8	23	48	79	6,617	19,802	14.827	41,240	8
1.372	5,416	2,502	9,290	no	3S0	167	657	500	2,128	2,056	4,084	276	588	548	1,412	1,877	4,023	2,790	8,090	126	454	358	938	41	77	61	179	964	3,135	3.071	7,170	49	98	104	251	472	1,540	1,417	3,429	429	868	543	1,840	60	196	137	393	297	975	922	2,194	42	196	355	593	5	24	49	78	6,620	20,098	15,080	41,798	9
1.261	3,856	1,906	7,023	51	217	184	452	564	1,300	1,555	3,419	231	414	342	987	2,644	4,063	2,894	9,001	138	346	404	888	46	40	24	no	1,251	2,342	2,836	0,429	43	108	99	250	563	1,357	1,344	3,264	905	1,486	1,130	3.521	96	128	99	323	262	630	665	1,557	30	115	266	411	4	27	40	71	8,089	16,429	13,788	3S.300	in
1,421	4,253	2,011	7,085	62	201	135	39S	548	1,306	1,590	3,444	218	423	■ 293	934	2,582	4,211	2,958	9,751	109	355	409	873	35	33	31	99	1,226	2,416	2,876	0,518	59	100	94	253	574	1,352	1,351	3,277	935	1,463	1,131	3.529	59	148	99	300	261	649	675	1,585	24	149	248	421	6	26	48	SO	8,119	17,085	13,949	39.153	11
1,323	4,369	1,979	7,071	67	238	156	401	484	1,419	1,441	3,344	235	432	280	947	2,698	4,082	3,741	9,521	108	327	358	793	45	38	29	112	1,147	2,401	2,696	0,244	45	80	87	212	543	1,415	1,292	3,250	915	1,451	1,053	3,419	104	121	122	347	258	680	688	1,020	37	134	231	402	6	27	33	00	8,015	17,214	13.186	38,415	12
1.466	4,688	2,184	8,33S	52	201	166	419	504	1,578	1,491	3,573	213	377	309	899	2,706	4,330	2,651	9,087	108	342	430	880	36	37	43	no	1,129	2,510	2,764	6,403	4S	87	99	234	558	1,406	1.285	3,309	S31	1,476	1,082	3,389	79	142	152	373	253	738	713	1,704	46	126	281	453	5	22	54	81	8,034	18,120	13.704	39,858	13
1,319	4,858	2,097	8,274	59	233	198	490	510	1,504	1,462	3,476	198	449	347	994	2,606	4,396	2,757	9,759	95	347	389	S31	54	48	37	139	1,012	2,662	2,758	6,432	51	112	104	207	549	1,643	1,374	3,560	861	1,477	1,026	3,364	87	179	143	409	269	842	744	1.855	36	139	276	451	10	32	40	82	7.716	18,921	13,752	40.3S9	14
	5,512	2,401	9,379	96	301	191	588	543	1,982	2,070	4,595	257	637	418	1,812	2,223	3,712	2,234	8,109	142	448	325	915	45	86	37	168	1,075	2,810	2,871	(>,756	53	98	79	230	512	1.388	1,164	3,064	719	1,094	704	2,517	65	143	138	340	297	798	795	1.S90	47	149	269	405	9	22	35	00	7.549	19,180	13,731	40.400	15
1,441	5,455	2,.)58	9,454	121	345	203	672	609	2,097	1,889	4,595	261	638	476	1,375	2,304	4,001	2.428	8,733	147	385	301	833	43	65	49	157	1,121	2,800	2,868	0,7S9	51	no	109	270	529	1,378	1,177	3,084	676	1,028	614	2,318	67	170	133	370	321	934	788	2.043	Öl	191	313	555	7	33	57	97	7.752	19,630	13,963	41.345	16
1,464	6,103	2,641	10,208	126	377	172	075	568	2,318	1,922	4,SOS	246	636	482	1,363	2,204	4,268	2,393	8,865	150	425	318	893	57	98	50	205	1,016	3,143	2,804	6,963	50	108	97	255	543	1,451	1,283	3,277	568	976	616	2,160	74	212	105	391	340	952	853	2.145	44	350	303	497	12	25	56	93	7,462	21,241	14,095	42,798	17
1,368	6,094	2,822	10,284	131	387	135	053	566	2,239	1,982	4,787	276	665	447	1,388	2,176	4,044	2,432	8,052	135	422	355	912	58	93	57	208	1,072	3,247	2,943	7,202	56	108	103	207	560	1,529	1,360	3,449	504	920	530	1,954	SO	221	131	432	331	974	916	2 221	46	194	314	554	11	22	54	87	7.370	21.159	14.581	43 110	18

Anm. Från 3 skolor i Snaflunda,

1 skola i Ramsbergs och 6 skolor i Möklinta skoldistrikt hava uppgifter ej erhållits. Dessutom saknas uppgifter helt och hållet eller delvis från 163 folkskolor och 94 mindre folkskolor på grund av bristande bokföring samt från 16 folkskolor och 1 mindre folkskola emedan bokföringsböckerna förkommit

rll/tl rrf o r> fri TT o -Péiwli fillnnrlnk rlnlci m al lon ontolan oirn-Sn o.n r, nv.1 ln.4 Jl/,1JSI A O / m _ 0\ J _ 1 _ II 1. i . o . _ 1 fl • 1 /m i r\\ t, n _ _

D"‘ ““ *”4* * ** 1 *"** XKW ““ “■ | a «k I« (Tab. 8), do. -11» .vgtog„ Eo...r och flickor (Tolk 11), do,. .,,01» »flen „gi. gn. dcåuk.åk.Kokoåf Ä 7-7,7^''"ZlnZ kh.lfklåo-TåSo 1 *** * “» *

26j*3—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

208

Tab. 5. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 47 avgångna barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901 -1909. Procenttal

		1.	2.	8. Litt. k	4.	5. \| 6. \| 7. Litt. Af.	8. \| 9. Litt. 15	10.	11. 1 12. Litt. Ii''	13.	14. \| 15. Litt. C	16.	17. Litt.	18. [ 19. I) (samtid).	20. \| 21. \| 22. Litt. i) (skild tid).	28. j 24. Litt. E	25.	26. Litt.	27. \| 28. F (samtid).	29. Litt.	SO. ; 31. F (skild tid).	32. 1 33. Filt. (i	34.
		Å r.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Öv ei-13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 är	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Ö vel-in är.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 är.
1	1901	Gossar.	19-27	57-38	23''35	22*04	46-24	31-72	I5-2I	36 00	4879	2184	41-70	3646	22-34	41-50	36-16	13-35	88-87	47-78	45*62	29 82	24-56	17’4 5	37-14	45''4i	16-46	4137	42-17	1320	42-06	44''74	21*91	41-92	36'' 1 7
2	1902		19-41	56-13	24-46	l8''2I	42-21	39-5*	14-27	39-91	45-82	25-06	40-02	34-92	23-59	41-84	34-57	14-23	35-39	50-38	30-63	23-4 2	45 9 5	16-72	36-90	46-38	1607	39 28	44.65	14-50	40-68	44-82	22-39	41-66	35-95
3	1903 .		18-48	57-72	23-80	14-99	48 95	36-06	n-63	43-24	4S-''3	21 -1 6	45’2 7	33-57	23-67	43-03	33-30	13-29	87-03	49-68	26''26	36-37	37-37	16-58	3814	45-28	2166	39-71	38-63	I4''74	42-61	42-62	22-53	41-91	35-56
4	1901		•8-93	57-65	23''42	11-62	46-70	41-68	I3A8	43-64	4288	26-36	39-11	34-53	22-71	44-13	33''16	1425	38-17	47-58	JO"2?	44-95	35-78	15’77	39-48	44''7 5	20-91	39 93	39-16	''3-27	43-90	42-83	23-32	43-13	33-55
5	1905		lS‘81	57-82	23''37	11-54	47-98	40-48	12’20	43-93	43’Sy	1921	43-82	36-97	23-53	43-80	3267	14-36	38-81	46-8 3	26.21	36-90	36-89	15''5 9	39-60	44-81	16*31	47-21	36-48	1.3-59	42-96	43-45	22-44.	43-88	33''73
G	1906		17-32	57-82	24-86	1943	49-85	30''72	10 96	45-37	43''6?	1770	43-73	3S-57	22-59	46 26	3115	15-5°	45-70	3880	24-05	50 63	25-32	i5"°4	4129	43''67	15-45	36''05	4S-50	14-67	43-81	41-52	23''o7	43-28	33-65
7	1907		16*60	58-44	24-96	14-29	54-19	31-52	11 4-8	44-35	44-17	19-51	40-03	40-46	22-67	45-33	32-00	15-65	45-97	3S-33	23-9°	40-25	35-85	14-50	4114	44-36	23-21	39 29	37-5o	15-60	44-16	40-24	23-20	45'' 19	3101
8	1908		14-46	59-62	25-92	14-77	54-74	3° 49	11-57	46-14	42-29	19-79	40-98	39-23	2r66	45-98	32-36	15-64	43-72	40*64	27-03	38 92	34''° s	14-15	43-71	42-14	17-47	42-75	3978	13''52	■14-39	42-09	22''23	44-18	33-59
9	1909		14-76	58-30	2694	16-74	57-84	25-42	10-68	45-43	43-89	19-55	41-64	38-81	21 ''60	46-29	32-n	1343	48-40	3817	22’9I	43-02	34''oj	1345	43-72	42-83	19-52	39-04	4''''44	I3''77	44-91	41-32	23-3i	47 ■ 11	29-52
10	1901	Flickor.	17-95	54-91	27-I4	11-28	4801	4C71	i6''5°	38-02	45-48	23-41	it 94	34-65	27-54	42-32	3014	»554	38-90	45-50	41-82	36-36	2182	19-46	36-43	44-11	1720	43-20	39.6c	17-25	41-57	41-18	2571	42-20	32 09
11	1902		18 49	55-34	26''17	15-58	50-50	33''92	15-9.	37-92	46-17	23-34	45-29	3I''37	2648	48'' 18	30-34	i2-4s	40-67	46-85	35-3 5	33-34	313''	18 Si	37 07	44-12	43-32	39 53	37-15	lTS''	41-26	41-23	26''49	41-16	32-05
12	1903		17-25	56-95	25-80	<4-53	51-03	33-84	14-48	42-43	43-09	24-Si	45-62	29-57	28-34	42-87	28-79	13-61	41-24	45''1!	40"i8	33-93	25-89	18-37	38-45	43-iS	21*22	37-74	4ro4	1670	43-54	39-76	2676	43-44	30S0
13	1904		17-58	56-2-2	26*20	12-41	47-97	39-62	1411	44-16	4r73	23-7°	41-93	34''37	2794	44-70	27-36	I 2''27	38-87	4886	3103	31-90	37-07	17-63	39 20	43-17	20-51	37-18	44-3I	16-86	44-31	38-83	24-52	4355	31-93
14	1905		15-94	58-71	25-35	12-04	47-55	40-41	14-67	43-27	42-06	19-92	45-17	34''9i	26-71	45-04	28-25	1143	41-76	46 81	3«-85	34-58	26-62	I5-74	41-39	4Z-S7	I9"I0	41 95	38-95	15-39	46-08	38-53	25*60	43-90	30-50
15	1906		15-63	58-77	25-60	16-33	51-19	32-48	11 S1	43-14	45-o5	•9''59	48-55	31-86	27-21	45-44	27''35	i5''52	48-96	35-52	2679	51-19	22j02	15-91	41-59	42-50	23-04	42-61	34" 5	1671	45-30	37-99	28-57	43-t 6	27''97
16	1907		15-24	57-70	27-06	18-45	51-34	30-21	13-25	45-64	4I-II	18-98	46-40	34''62	26-39	45-81	27-80	17-65	46 22	36-13	27''39	41-40	31 21	16-5 1	41-24	42-25	1889	40-74	4° 37	17-15	44-68	38-17	29.16	44-35	26*49
17	1908		1434	59-79	25-87	18-67	55''8 5	25-48	1182	48-21	3997	18-04	46-59	35-37	24-86	48-15	26-99	i6-So	47-59	35-61	27-80	47-81	24" 3 9	•4''59	45''14	.40-27	1961	42-35	38-04	16-57	44-28	39-15	26''29	45-19	2852
18	1909		13-3°	59-26	27-44	20‘o6	59-26	20''6 8	1182	46-77	4>‘4I	1988	47-91	32-21	25-15	46-74	28’! I	14-80	46-27	38-93	278S	44-71	27-41	14-76	44-71	40-53	2O-97	40-51	38-58	16 24	44-33	39-43	25-80	47 08	27-12

85.	86. i	37.	38.	89	10.	41.	12.	43.	44.	45.	46.	47.	48.	49.
Litt.	11 (samtid).	Litt.	tf (skild tid).	Litt.	I (samtid).	Litt.	[ (skild tid).	Samtliga littera.
Under 13 år.	13 ar	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 ar.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	.0 0 Över 1,1 ar‘ 13 år.	U n d er 13 år.	13 är.	Över 13 år.
2/2+	40-87	3C89	14 31	41-61	44-18	5-96	31-42	62-62	7-90	40-79	5131	18''81	42-88	38''3i	1
I9''37	45-71	34''92	15-30	40-76	43-94	4-50	30-95	64''55	11-77	25 49	62-74	19-16	42-84	38 00	2
26*32	32*51	41-17	13*01	41*65	45-34	7*oo	2G-S0	66*20	8*70	31-88	59-42	18-57	44-27	37-16	3
I/''?2	45-14	37''''4	12-35	42-30	45-35	806	31-85	60*09	4-44	33-88	62-23	18-27	45-23	36-50	4
199+	41-33	3873	13''33	42-57	44-10	6"i 9	27-4-2	66 - 3 g	10*76	20-88	62-36	18*07	45 26	36 67	5
19-17	47-20	33-63	I2-40	42 88	44-72	7-48	29-94	62-58	12-16	35-14	52-70	17-18	46-93	35-S9	6
18*50	44-50	37''co	1258	45-56	41-86	8-68	34-57	56-75	638	32-98	60 64	17-01	47-oi	35''9s	7
17-91	50 25	3i-S4	12-94	44-11	42-95	5''57	30-98	63-45	IO-I3	2911	60-76	16*04	48-01	35 95	8
1527	49-87	3486	I3-54	44-44	42*02	7-09	33 05	59-86	641	30 77	62-8 2	15-84	48-08	36-08	9
29-72	39-63	30-65	16 83	40 40	4271	7''3°	27-9 8	64-72	5 63	38-03	56-34	2112	42-89	35''99	10
19-28	48-37	32-35	1647	40-94	42-59	5 70	35-39	58-9!	7-5°	32*50	6o*co	20-73	43-64	35-63	11
29''97	34-87	35''i6	15''S7	41-82	42-31	9''20	33-31	57-46	9-09	40-91	50*00	20-8 6	44-81	34-33	12
2I1S	38-07	4°''75	14-85	43 31	41-84	IO*I5	27-82	62-03	617	27-16	66-67	20-16	45-46	34''3S	13
21*27	43-77	34-96	14-50	45-39	40-11	7<98	30-82	61*20	12*20	39 02	48-78	19*10	46-85	34''°5	14
i8''79	41-33	3988	15-71	42-2-2	42-07	IO I I	32-04	57-85	13 64	33-83	53-03	18-66	I 47-40 1	33''94	15
18* 11	45-95	3594	15''7i	45-72	38-57	9-19	34 41	56-40	7‘ 22	34-02	58-76	18-75	! 47--JS	33-77	16
18-93	54-2-2	2675	I5''85	44-38	39-77	S" S 5	30-18	60-97	12 90	26-88	6022	17-44	49-63	3293	17
18*52	51-16	30.32	14-90	43-85	41-25	8*30	35-02	56-68	12-64	25-29	62*07	17-10	49 08	33 82	18

Anm. Se anm. å tab. 4.

20-j-4 —131460. Fo l kun cl er visning sko mm i 11 éns betänkande V

Tab, 6. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 48 avgångna barn, fördelade efter skolformer Och ålder. Åren 1901—1909. Absoluta tak

	1.	2.	3.	4-	5.	6.	-		•••	10.	11.	12.	13.	14.	15.	10.	17,	il 8.	in.	20.	1 21.	22.	23.	24.	25.	26.	27.	28.	29.	so.	si.	32.	33.	34.	\| 35.	\| 36.	37.	38.	39.	] 40.	41.	42.	1 43.	1 44.	II 45.	46.	1 47.	1 48.	49.	50.	51.	; 52.	II 53.	54.	1 55.	1 50.	57.	58.	1 59.	1 60.	61.	62.	i 03.	1 64.	1 65.
Å r.		Li	it. A.			Lit	t. Af.			Lit	t. 15.			Litt. B5.	Litt. C.	Litt. 1) (samtid).	Litt. D (skild tid).	Litt. E.	Litt. F (samtid).	Litt. F (skild tid).	Litt. G.	Litt. H (samtid).	Litt. H (skild tid).	Litt. I (samtid).	Litt. I (skild tid).	Samtliga littera.
Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	IT lider 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	; Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	\| j Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Summa.
	Gossar.
1	1901.........	261	640	833	1,734	IS	44	60	122	80	222	408	710	7	68	95	170	169	556	1,036	1,761	17	46	84	147	i	2	8	11	177	440	767	1,384	5	21	29	55	52	201	332	585	48	213	366	627	49	73	123	I 245	77	292	471	840	54	224	453	731	6	15	68	SO	1,021	3,057	5,133	9.211	1
2	1902 .........	226	629	854	1,709	16	36	52	104	85	216	431	732	12	48	in	171	161	561	1,086	1,808	14	40	96	150	2	2	9	13	185	425	721	1,331	9	16	18	43	48	211	367	626	49	174	340	563	34	48	119	201	88	283	514	885	39	ISO	488	707	6	21	51	78	974	2,890	5 257	9,121	2
3	19C3.........	263	607	952	1,822	16	44	63	123	72	201	368	641	20	67	107	194	150	555	886	1,591	9	45	79	133	2	7	10	19	168	380	697	1,245	6	15	15	36	33	186	301	520	48	170	332	550	41	64	104	200	101	312	506	919	70	244	456	770	7	19	49	75	1,006	2.916	4 925	8,847	3
4	1904 .........	193	641	856	1,690	14	37	28	79	56	227	329	612	8	41	93	142	161	543	838	1,542	20	55	106	181	5	6	10	21	158	433	671	1,267	6	25	16	47	30	240	334	604	48	164	271	483	51	68	116	235	102	326	507	935	63	239	499	801	1	33	83	117	916	3,083	4,757	8.750	4
5	1905 .........	186	494	809	1,489	20	37	59	116	72	228	317	617	11	71	112	194	138	499	863	1,500	15	75	90	180	—	13	14	27	146	416	609	1,171	7	24	23	54	39	246	369	654	33	137	237	407	35	73	121	229	84	335	480	899	61	241	495	797	3	25	58	86	850	2.914	4,656	8,420	5
6	1906 .........	173	530	883	J ,586	13	43	63	119	67	246	448	761	10	65	126	201	105	456	728	1,289	17	52	106	175	2	15	8	25	125	449	689	1,263	5	14	25	44	31	151	261	443	35	98	181	314	39	78	98	215	104	371	536	1,011	68	277	564	900	4	30	64	98	798	2,875	4,780	8.453	6
i	1907 .........	139	571	885	1,595	27	50	52	129	54	220	438	712	13	66	123	202	SO	436	724	1,240	9	64	83	156	3	11	16	30	137	408	700	1,245	5	22	22	49	18	160	283	461	22	107	138	267	32	75	96	203	92	348	481	021	71	270	511	S52	2	29	72	103	704	2,837	4 624	S.165	7
! 8	1908 .........	122	560	827	1,509	13	39	55	107	70	206	398	674	12	47	116	175	100	438	712	1,250	16	67	83	166	5	13	14	32	124	444	660	1,228	8	24	19	51	33	157	262	452	19	71	146	236	24	87	89	200	101	401	497	099	56	268	565	880	7	23	50	80	710	2,845	4 493	S,048	8
9	1909 .........	93	497	876	1,466	26	52	69	147	40	220	398	658	14	43	170	227	98	446	719	1,263	21	56	93	170	5	12	11	28	144	418	645	1,207	7	27	26	60	30	147	294	471	11	62	113	186	44	99	125	268	92	354	521	967	64	316	667	1,017	7	22	65	91	696	2,771	4,792	8,259	9
	Flickor.
10	1901.........	262	571	735	1,568	13	26	38	77	58	190	258	506	13	56	60	129	126	368	623	1,117	22	46	74	142	7	1	9	17	168	298	498	964	7	22	11	40	59	173	235	467	60	153	233	446	43	69	80	192	103	281	394	77S	50	219	370	630	7	14	Öl	72	998	2,487	3.669	7.151	10
11	1902 .........	224	556	662	1,442	11	27	45	83	71	155	252	478	7	56	73	136	149	357	585	1,091	12	31	81	124	5	6	3	14	162	364	441	967	5	12	9	26	42	177	245	464	48	135	203	386	30	77	106	213	92	280	461	833	60	167	418	645	7	23	54	S4	925	2,423	3,638	6,986	11
12	1903 .........	209	487	694	1,390	21	42	32	95	65	173	207	445	1	49	62	112	119	384	492	995	11	39	60	no	4	1	2	7	150	296	432	S78	10	15	9	34	26	154	199	379	46	in	175	332	42	60	118	220	86	326	441	853	53	241	425	719	6	27	39	72	849	2,405	3,387	6.611	12
13	1904 .........	166	487	668	1,321	16	15	39	70	65	151	233	449	1	25	36	62	118	363	451	932	7	29	59	95	3	2	—	5	149	303	459	911	9	10	14	33	22	152	217	301	64	106	180	350	46	73	93	212	108	270	391	769	69	235	444	748	5	22	55	82	848	2,243	3,339	6.130	13
14	1905 .........	161	423	567	1,151	20	37	59	116	72	228	317	617	11	71	112	194	138	499	863	1,500	15	75	90	180	—	13	14	27	146	416	609	1,171	7	24	23	54	39	246	369	654	33	137	237	407	35	73	121	220	84	335	480	899	61	241	495	797	3	25	58	SO	850	2,914	4,656	8.120	14
15	1906 .........	127	458	640	1,225	13	40	24	77	69	170	253	492	10	45	92	147	100	287	395	782	17	65	56	138	—	5	2	7	153	267	405	825	7	15	9	31	17	112	151	280	11	68	99	178	33	59	87	179	109	349	412	870	73	264	460	797	7	25	53	85	746	2,229	3,138	6,113	3.5\|
16	1907 .........	124	417	625	1,166	15	20	28	63	42	151	256	449	5	53	67	125	81	251	374	706	11	39	72	122	2	5	5	12	140	298	416	854	4	16	12	32	13	101	187	301	22	69	85	176	29	83	74	186	92	322	339	753	77	282	439	798	4	27	78	109	661	2,134	3,057	5,852	16
17	1908 .........	120	388	610	1,118	13	21	35	69	43	154	240	437	6	39	80	125	81	239	379	699	12	48	67	127	3	9	6	18	116	289	405	810	6	11	9	26	18	107	174	209	20	44	71	135	38	82	87	207	103	348	339	700	68	253	492	813	4	23	64	91	651	2,055	3,058	5.761	17
18	1909 ........	90	417	676	1,183	19	32	33	84	41	158	282	481	3	29	80	112	70	241	346	657	9	48	61 1	118	—	2	5	7	126	302	445	873	12	14	7	33	18	117	193	328	21	48	82 \|	151	41	90	102	238	120	368	362	850	64	332	520	916	9	30	63	102	643	2,228	3,257	6,128	18

Anm. Se anm. å tab. 4.

26fs—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

210

Tab. 7. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt folkskolestadgans § 48 avgångna barn, fördelade efter skolformer och ålder. Åren 1901—1909. Procenttal.

	1.	2.	3.	4.	st	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12. i	13.	14.	15.	16.	IT.	18.	19.	20.	21.	22.	23.	24.	25.	26.	27.	28. \|	29. \|	so. j	31.	32. 1	33. 1	34. 1	35. \|	30. \|	37. 1	38. \|	39. \|	40.	41. i	42. \|	43.	44. \|	45. \|	46.	4 7. ]	48. \|	49.
		litt. A		litt. Af.	litt. B	•	litt. B		litt. C		litt.	D (samtid).	litt. D (skild tid).	litt. E	•	litt.	F (samtid).	litt. F (skild tid).	litt. G		litt.	H (samtid).	litt. H (skild tid).	litt.	I (samtid).	litt. I (skild tid).	Samt!illa littera.
	A r.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 är.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 är.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 är.	Under IB år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 är.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 är.	Under 13 år.	13 år.	Över 13 år.
1	Gossar. 1901........	i5''°5	36-91	48-04	14-76	36-06	4918	11-27	31-27	5746	4''12	40-00	55-88	9‘6o	31-57	5S-S3	11-57	31-29	57-14	9-09	18-18	72-73	12 79	31*79	5542	9 °9	38-18	52-73	8*89	34-36	56-75	7''66	33-97	58-37	20*00	29-80	50*20	9-17	34-76	56-07	7*39	30*64	61-97	6-74	16-86	76-40	11*09	33 19	55-70	1
2	1902 ........	13-22	36-81	49''97	15-38	34-62	50*00	11-61	29-51	58-88	7''02	28-07	64-91	8*90	31-03	60*07	9-33	26-67	64OO	!5''3S	15-39	69-23	13-90	31-93	54''i7	20-93	37-21	41-86	7-67	33-71	58-62	8*71	30-90	60*39	16*92	23-88	59-20	9-94	31-98	58-08	5-52	25-40	69*02	7-69	26-92	65-39	10-68	31-69	57-63	2
3	1903 ........	H 44	33-31	5225	13-01	35-77	5 I 22	1123	31-36	5741	IO3I	34-54	55-15	943	34-88	55''69	6-77	33-83	5940	1 °'' 5 3	36-84	52-63	I3-5°	30-52	554S	16-66	41-67	41-67	6-34	35-77	57-89	8-73	30-91	60-36	19-62	30-62	49-76	I0''99	33*95	55-06	9-09	31-69	59-22	9-34	25-33	65-33	H"37	32-96	55''67	3
4	1904 ........	II^	37-93	50-65	17-72	46-84	35-44	9-15	37-09	53''7«	5-64	28-87	65-49	10"44	35-21	54''35	11-05	30-39	58-56	23-81	28-57	47-62	IZ47	34-57	52-96	12-77	5319	34''°4	4-97	39-73	55-30	9-94	33*95	56-11	21*70	28-94	49-36	IO9I	34-87	54-22	7-86	29-84	62*30	0-85	28-21	70-94	10-46	35-21	5433	4
5	1905 ........	I2''49	33-18	54-33	17-24	31-90	50-86	11-67	36*95	51-38	5-67	36-00	57-73	9''20	33-27	57-53	8-33	41-67	50''oo	—	48-15	51-85	1247	35-52	52-01	I2*96	44-4 5	42-59	5-96	37-62	56-42	811	33-66	58-23	15-28	31-88	52-84	9''35	37-26	53-39	7-65	30-24	62-11	3''49	29 07	67-44	10*09	34-61	55-3°	6
6	1906 ........	1°,9°	33-42	55-68	IO92	3614	52''94	S"81	32-32	58-87	4*97	32-34	62-69	8*14	35-88	56-48	9-71	29-72	60-57	8*co	60-00	32''°°	9-90	35-55	54-55	ii-36	31-82	56 82	7*00	34-08	58-92	H15	31-21	57-64	18-14	36-28	45''5s	10*29	36*69	53 02	7-4S	30-4 7	62-05	4*08	30-61	6531	9-44	34-01	56-55	6
7	1907 ........	87I	35-80	55-49	20-93	38-76	40-31	7-58	30-90	6l*52	6-44	32-67	ÖO-S9	645	85*16	58-39	5''77	41-02	53-21	lO*oo	36-67	53-33	I 1*00	32-77	56-23	10*20	44-90	44-90	3-9°	34-71	6r39	8*24	40-07	51-69	15-76	36*95	47-29	IO*oo	37-78	52-22	8-33	31''69	59-98	U94	28-16	69’90	8-63	34-74	56-63	7
8	1908 ........	8‘o8	37-11	54-8i	12-15	36-45	51-40	10-39	30''56	59-05	6-86	26-86	66-28	8*00	35-04	56-96	9-64	40-36	50*00	15-63	40-62	43 7 5	10*09	3616	53-75	15-69	47-06	37''25	7''3°	34-74	57-96-	8*05	30-09	61 ’S6	I2''oo	43-50	44-50	10*11	4014	4975	6*29	30*15	63-56	8-75	28-75	62-50	8*82	35-35	55-S3
9	1909 ........	6''35	33-90	59''75	17-69	35-37	46-94	6-08	33-43	6049	6*17	18-94	74-89	7-76	35 31	56-93	12-35	32-94	54-71	17-86	42-86	39-28	11-93	34-63	5344	I I *67	45-00	4333	6’37	31-21	62*42	5-92	33-33	60-75	16*42	36-94	46*64	9-51	36-61	53-88	6*11	30*18	63''7i	7-45	23-40	69-15	8-43	33-55	58*02	9
10	Flickor. 1901 ........	l6''70	36-42	46-88	16’ 8 8	33-77	49-35	11-46	37-55	5° 99	10*o8	43-41	46-51	11-28	32-95	55-77	15-50	32-39	52-11	41-18	5-88	52-94	1743	30-91	51-66	17-50	55-00	27-50	12-63	37-05	50-32	■3-45	34-31	52-24	22*40	35-94	4166	*3''24	36*12	50-64	7.83	34-27	57-9°	9-72	19-45	70-83	I3-95	34-76	51-29	10
11	1902 ........	I5-S3	38-56	45-91	13-25	32-53	54-22	14-85	32-43	52-72	5-15	41-18	53-67	13-66	32-72	53-62	9''68	25-00	65-32	35-71	42-86	21-43	16*76	37-04	45-60	19-23	46-15	34-62	9-05	38-15	52-80	IZ-44	34-97	52-59	H''09	36*15	49''76	11*05	33-61	55-34	9-30	25-89	64-81	8.33	27-38	64*29	13-04	34-68	52-08	11
12	1903 ........	15-04	35-03	49-93	22*ii	44-21	33-68	1461	38-88	46-5!	0-89	43-75	55-36	11-96	38-59	4945	IO00	35-45	54’S5	57-15	14-28	28-57	17-09	33-71	49*20	29-41	44-12	26-47	6-86	40-03	52-51	13-86	33-43	52-71	19-09	27-27	53-64	10*08	38-22	51-70	7-37	33-52	59-11	8-33	37-50	54''i7	12-79	36-21	51-00	12
13	1904 ........	12-57	36-80	50-57	22*86	21-43	55-71	14-48	33-63	51-89	I-61	40-3-2	58-07	i2’66	38*95	48-39	7-37	30-53	62*10	60 00	40-00	—	1636	33-26	50-38	27-27	30-30	42-43	5-63	38-87	55-50	18*29	30-28	51-43	21*70	34-43	43-87	I4''°5	35-11	50-84	9*22	31-42	59''36	6.10	26-83	67''07	13-19	34-88	51 9 3	13
14	1905 ........	I3''99	36’7 5	49-26	14-28	26-79	58-93	13-62	36-63	49''75	509	38-13	56-78	1218	36-29	5''-53	9-65	34-21	56-14	21*74	34-78	43-48	16*25	3560	4845	19-35	38-71	41-94	7-51	39-91	52-58	I2*2i	37-29	50-50	18-37	32-14	49-49	12*22	36-91	50-87	7-95	30-64	61-41	3-49	27-91	68*60	12*27	35-67	52-06	14
15	1906 ........	I°-37	37-39	52-24	i6-S8	51-95	31 17	14*03	34-55	5142	6-8o	30-Cl	Ö2''59	12-79	36*70	50-51	12*32	4710	40-58	—	71-43	28-57	18-55	32-36	49-09	22-58	48-39	29-03	6*07	40-00	53-93	6-18	38-20	55-62	18.44	32-96	48*60	12-53	40-11	47-36	916	33-12	57''72	8*24	29-41	62-35	12*21	36-46	5*33	15
16	1907 ........	10-63	35-77	53-6°	23-81	31-75	44-44	9-36	33-63	57-01	4*00	42-40	53-6o	n-47	35*55	52-98	901	3197	59-02	l6''66	41-67	4I67	16-39	34-90	48-71	12*50	50-00	37-5o	4-32	33*55	62-13	12*50	39-20	48-30	15-59	44-62	39-79	12*22	42-76	45-02	965	35-34	55-01	3-67	24-77	71-56	11*29	36-47	52-24	lel
17	1908 ........	I0''73	34-71	54-56	18-84	30-44	50-72	9-84	35-24	54''92	4*80	31-20	64*00	n’59	34-19	54-22	945	37-79	52-76	l6*67	50oo	33-33	14-32	35-68	50*00	23-08	42-31	34''61	6*02	35-79	58-19	14-82	32-59	52-59	18*36	39-61	42-03	i3-°4	44-05	42-91	8*36	31-12	6052	4''4°	25-27	7°'' 33	11*30	35-65	53-°5	17
18	1909 ........	761	35-25	57-H	22-62	38-09	39-29	8-52	32-85	5863	268	25-89	7143	10*66	36-68	52-66	7-63	40-68	51 69	—	28-57	71''43	1443	34-59	50-98	36-36	42-43	21-21	5’49	35*67	58-84	''3''?1	31-79	54-30	17-59	38-63	43-78	I4''I2	43-29	42-59	6-99	36-24	56-77	8-82	29-41	6r77	io-49	36-36	53-i5	18.

Anm. Se anm. å tab. 4.

26*}*6—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

211

Tal). 8. Antal från folkskolor och mindre folkskolor avgångna barn, för delade

efter kunskapsmått och kön. Åren 1901—1909.

1.	2-	3. \|	4.	6.	6.	''• 1	8.	9. \|	10.
Å r.	Från folkskolorna enligt § 47 avgångna	Från folkskolorna enligt § 48 avgångna	Från folkskolorna enligt § 47 och § 48 avgångna
	gossar.	flickor.	samtliga.	gossar.	flickor.	samtliga.	gossar.	flickor.	samtliga.
Absoluta tal.
1901......	36,730	38,306	75,030	9,211	7,154	10,305	45,941	45,460	91,401
1902 ......	37,146	39,153	70,299	9,121	6,986	10,107	46,267	46,139	92,400
1903 ......	36,776	38,415	75,191	8.847	6,641	15.4S8	45,623	45,056	90,679
1904 ......	37,831	39,858	77,089	8,756	6,430	15,180	46,587	46,288	92,875
1905 ......	38,254	40,389	78,043	8,420	8,420	10,840	46,674	48,809	95,483
1906 ......	39,370	40,460	79,830	8,453	6,113	14,500	47,823	46,573	94,396
1907 ......	39,933	41,345	81,278	8,165	5,852	14,017	48,098	47,197	95,295
1908 ......	41,246	42,798	84,044	8,048	5,764	13,812	49,294	48,562	97,856
1909 ......	41,798	43,110	84,908	8,259	6,128	14,387	50,057	49,238	99,295
Medeltal.
1905—1909 . . .	40,120	41,621	81,741	8,269	6,455	14,724	48,389	48,076	96,465
Procenttal.
1901......	48-95	51-05	IOO''oo	56-28	43''72	IOO"oo	50-26	49''74	IOO''oo
1902 ......	48-68	51-32	IOO" oo	56-63	43 3 7	IOO''oo	50-07	49 93	100’oc)
1903 ......	48-91	S1 °9	IOO‘co	57-12	42-88	IOO"oo	50-31	49-69	IOO*oo
1904 ......	O t"- OO rf-	5!''3°	IOOoo	57-66	42-34	IOO. 00	50-16	49-84	IOO" 00
1905 ......	4864	51-36	IOO‘oo	50-00	50‘oo	IOO''oo	48-88	5112	IOO"oo
1906 ......	49-32	50-68	IOOoo	58-03	41-97	IOO.00	50-66	49''34	IOO"oo
1907 ......	49''13	50-87	IOO''oo	5825	41 "75	IOOoo	50-47	49''5 3	IOO"oo
1908 ......	49-08	50-92	IOO-oo	r^ C4 OO lo	41 "7 3	IOO’oo	S°''37	49-63	IOO"oo
1909 ......	49-23	50-77	IOO''oo	57-41	42-59	IOO''oo	50-4,	49''5 9	IOOoo
1905—1909 . . .	49-08	50-92	IOO''oo	56-16	43''84	5 OO''00	50-16	49-84	IOOoo

Anm. Sb anm. å täln 4.

212

Tal). 9. Antal från folkskolor och mindre folkskolor avgångna barn, för delade

efter kön och kunskapsmått. Åren 1901—1909.

1.	2-	3.	4.	5.	6.	7.	8-	9. \|	i<k
Å r.	Från folkskolorna av-gångna gossar	Från folkskolorna av-gångna flickor	Från folkskolorna av-gångna gossar och. flickor
	enligt § 47.	enligt § 48.	samtliga.	enligt § 47.	enligt § 48.	samtliga.	enligt § 47.	enligt § 48.	samtliga.
Absoluta tal.
1901......	36,730	9,211	45,941	38,306	7,154	45,460	75,036	16,365	91,401
1902 ......	37,146	9,121	46,267	39,153	6,986	46,139	76,299	16,107	92,406
1903 ......	36,776	8,847	45,623	38,415	6,641	45,056	75,191	15,488	90,679
1904 ......	37,831	8,756	46,587	39,858	6,430	46,288	77,689	15,186	92,875
1905 ......	38,254	8,420	46,674	40,389	8,420	48,809	78,643	16,840	95,4S3
1906 ......	39,370	8,453	47,823	40,460	6,113	46,573	79,830	14,566	94,396
1907 ......	39,933	8,165	48,098	41,345	5,852	47.197	81,278	14,017	95,295
i 1908 ......	41,246	8,048	49,294	42,798	5,764	48,562	84,044	13,812	97,856
1909 ......	41,798	8,259	50,057	43,110	6,128	49,238	84,908	14,387	99,295
Medeltal.
1905—1909 . . .	40,120	8,269	48,389	41,621	6,455	48,076	81,741	14,724	96,465 '' 1
Procenttal.
1901......	7995	20-05	IOOoo	84*26	>S''74	IOO"oo	82-10	17-90	IOOoo
1902 ......	80-28	19-72	IOO’oo	84-86	15-14	IOOoo	82-57	!7''43	IOOoo
1903 ......	8o''6i	19-39	IOOoo	85-26	H''74	IOO"oo	82-92	17-08	IOO''oo
1904 ......	8l ''21	1879	IOO"oo	86''11	13-89	IOO. 00	83''65	i6''35	IOO"oo
1905 ......	8l ''96	l8’04	IOO''oo	82-75	17-25	IOO"oo	82-36	17-64	IOO''oo
1906 ......	82^32	17-68	IOO"oo	86-87	13-13	IOOoo	84-57	1S43	IOO''oo-
1907 ......	83-02	16-98	IOO''oo	87-60	12-40	IOOoo	85-29	14-71	IOOoo
1908 ......	83''67	16-33	IOO''oo	88-13	H-*7	IOOoo	85-89	i4''n	IOO’oo
1909 ......	83-5°	16*5°	IOO"oo	8755	12-45	IOO‘oo	85-51	14-49	i IOO’oo
1905—1909 . . .	82’9i	17-09	IOO" 00	86-57	I3-43	IOO-00	84''74	15-26	IOOoo

Anm. Se anm. å tab. 4.

213

Tält). 10. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt § 47 och § 48

avgångna barn (gossar och flickor), fördelade efter ålder. Åren 1901—1909.

1.	2-	8.	4- 1	5.	6.	7-	8. \|	9. \|	10. 1	11. \|	12. \|	13.
		Enligt § 47.			Enligt § 48.		Enligt §§ 47 och 48.
År.
Under	13 8r	Över	Samt-	Under		Över	Samt-	Under		Över	Samt-
	13 år.		13 år.	liga.	13 år.		13 år.	liga.	13 år.	lo ar.	13 år.	liga.
Absoluta tal.
1901......	14,998	32,179	27,859	75,036	2,019	5,554	8,802	16,365	17,017	37,723	36,661	91,401
1902 ......	15,234	33,000	28,065	72.299	1,899	5,313	8,895	16,107	17,133	38,313	36,960	92,406
1903 ......	14,845	33,496	26,850	75,191	1,855	5,321	8,312	15,488	16,700	38,817	35,162	90,679
1904 ......	14,948	35,231	27,510	77,689	1,764	5,326	8,096	15,186	16,712	40,557	35,606	92,875
1905 ......	14,629	36,234	27,780	78,643	1,700	5,828	9,312	16,840	16,329	42,062	37,092	95,483
1906 ......	.14,312	37,656	27,862	79,830	1,544	5,104	7,918	14,566	15,856	42,760	35,780	94,3!MS
1907 ......	14,544	38,404	28,330	81,278	1,365	4,971	7,681	14,017	15,909	43,375	36,011	95,295
1908 ......	14,079	41,043	28,922	84,044	1,361	4,900	7,551	13,812	15,440	45,943	36,473	97,856
1909 ......	13,990	41,257	29,661	84,908	1,339	4,999	8,049	14,387	15,329	46,256	37,710	99,295
1905-1909 . . .	14,311	38,919	28,511	81,741	1,462	5,160	8,102	14,724	15,773	44,079	36,613	96,465
Procenttal.
1901......	''9 99	42-88	37''>3	IOOoo	12-34	33-88	53-78	IOO''oo	i8''62	41-27	40- II	IOOoo
1902 ......	''9 97	43''25	3678	IOO’oo	11-79	32 99	55-22	IOOoo	i8"54	41-46	40''oö	IOO''oo
1903 ......	1974	44''55	35''7i	IOO‘oo	11-98	34''3 5	53-67	IOO*oo	i8’42	42-81	38-77	IOO''oo
1904 ......	1924	45 3 5	35''4i	IOOoo	11-62	35"°7	535J	IOOoo	17-99	43-67	38-34	IOOoo
1905 ......	j8''6o	46^7	3533	IOO’oo	IO''o9	34"61	55''3°	IOOoo	17-10	44-05	38-85	IOOoo
1906 ......	* 7 9 3	47''17	34*9°	IOOoo	IO’6o	35''°4	54''36	IOOoo	16 so	45-30	37-90	IOO''oo
1907 ......	17-89	47''25	34-86	IOO‘oo	9 74	3546	54-80	IOO‘oo	16*69	45-52-	37-79	IOO''oo
1908 ......	16-75	48-84	34''4''	IOO‘oo	9-85	3548	54-67	IOO''oo	15-78	46-95	37''27	IOO''oo
1909 ......	16-48	48-59	34-93	IOO''oo	9-31	34-75	55-94	IOO''oo	15-44	46-58	37-98	IOO‘oo
1905-1909 . . .	''7-51	47 61	34-88	IOO‘oo	9-93	35''°4	55-03	IOO''oo	l6''35	45 69	37-96	IOO‘oo

Anm. Se anm. å tab. 4.

214

Tal). 11. Antal från folkskolor och mindre folkskolor enligt § 47 och § 48 samt
från folkskolans högre avdelningar, fortsåttningsskolor och ersättningsskolor till
yrken och andra praktiska sysselsättningar avgångna barn..

Läsåren \h 11K15—30/e 15)09.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.
			Ant	al barn a	v g å n g n a
Läsår.	till jord- bruk.	till indu- stri.	till hant- verk.	till handel.	till kommu- nika- tions- verken.	till sjöfart och fiske.	till tjänst i en-skilda hem.	till övriga yrken och syssel- sätt- ningar.	utan att någon uppgift läm- nats.	Summa avgångna barn.
Absoluta tal. Vr 1905—30/e 06 ....	29,010	9,287	5,376	3,330	681	1,414	20,711	2,538	20,902	93,249
V? 1906—so/e 07 ....	30,409	9,131	4,903	3,151	552	1,174	20,892	2,673	21,486	94,371
Vt 1907—30/e 08 ....	32,700	9,071	4,378	3,230	432	1,045	20,692	3,096	22,503	97,147
Vt 1908—30/« 09 ....	33,774	7,965	3,565	3,200	372	842	18,433	3,588	26,483	98,222
Procenttal. Vt 1905—»»/e 06 ....	31 ’ 11	996	5 77	3-S7	0''?3	1-52	22-21	2-72	22-4I	IOOoo
>/t 1906—30/e 07 ....	32-22	9-68	5''20	334	0-58	I24	22-14.	2-83	22-77	IOO-oo
Vt 1907—*>/« 08 ....	33-66	9 34	4''5i	3''3a	o-44	I''o8	21-30	3-19	23-16	IOO"oo
Vt 1908—30/« 09 ....	34-38	8-i 1	3-63	3-26	0-38	0-86	i8-77	3-65	26-96	IOO"oo 1

Anm. 1. Se anm. å tab. 4.

4b». 2. De till andra undervisningsanstalter under läsåret 1908—09 avgångna barnen uppgingo till
ett antal av 1,727 eller 1,7 % av samtliga under året avgångna.

215

Tal). 12. Antal lärare och barn vid folkskolor och mindre folkskolor samt
antal barn på varje lärare, fördelade efter littera. Den 1 oktober 1909.

1.	2-	3. \|	<•
			Medeltal
	Antal	Antal	barn, som
Littera.	lärare.	barn.	varje lärare
			undervisat.
j A samtidigt 9.....................	2,926	121,417	41
\| Af samtidigt......................	192	7,222	38
! B samtidigt......................	1,231	47,997	39
\| B2 på skilda tider...................	214	12,317	58
i C på skilda tider...................	1,297	78,362	6o
D samtidigt......................	1C2	7,136	44
D på skilda tider...................	19	1,367	72
1 E samtidigt......................	1,634	69,331	42
E samtidigt......................	122	3,759	3i
F på skilda tider...................	1,021	47,209	46
\| G på två eller tre stationer...............	283	15,945	56
H samtidigt......................	382	8,745	23
H på skilda tider...................	1,216	42,982	35
I på två eller tre stationer...............	729	25.253	35
Samtliga	11,428	189,012	43
Folkskolor.
Samtidigt.......................	6,267	256,862	4i
På skilda tider.....................	2,834	155.200	55
Samtliga folkskolor	9,101	412,002	45
Mindre folkskolor.
Samtidigt.............. . ■.........	382	8,745	23
På skilda tider.....................	1,945	68,235	35
Samtliga mindre folkskolor	2,327	76,980	33

Anm. Här saknas uppgifter från 10 skolor.

*) Häri ingå även lärare och barn vid Stockholms stads småskolor.
27—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

216

Tab. 13. Antal lärare vid folkskolor och mindre folkskolor, fördelade

Absoluta tal.

1.	2.	3.	1 4.	5.	6.	7-	1 8.	9.	j 10.	li.	1 12.	\| 13.
Littera.		n t	a 1	1 ä r	are	, S	o m	u n	d e r v	1 s a t		Summa lärare.
30 barn och där-under.	31-40 barn.	41-50 barn.	51-60 barn.	I 61-70 71-80 barn. barn.	81-90 barn.	I i 91-100101-110111-120 barn. barn. barn.	mer än 120 barn.
A samtidigtJ).....	779	1,694	382	58	4	9						2,926
Af samtidigt......	30	66	66	27	3	—	—	—	—	—	—	192
B samtidigt......	241	513	306	121	42	8	—	—	—	—	—	1,231
B2 på skilda tider . . .	10	14	43	51	52	30	8	2	4	—	—	214
C på skilda tider . . .	33	140	235	277	244	173	103	47	29	10	6	1,297
D samtidigt......	23	53	37	29	14	4	1	—	1	—	—	102
D på skilda tider . . .	—	1	2	3	1	8	—	3	—	1	—	19
E samtidigt......	283	477	468	271	100	27	5	2	—	—	1	1,634
F samtidigt......	64	30	17	9	2	—	—	—	—	—	—	122
F på skilda tider . . .	141	236	255	209	95	47	19	13	3	1	2	1,621
G på två eller tre stationer	22	38	49	51	62	35	16	9	1 jL	—	—	283
H samtidigt......	303	49	20	7	1	i	1	—	—	—	—	382 ;
H på skilda tider . . .	476	339	241	103	40	12	3	1	-'' ''	1	—	1,216
I på två eller tre stationer	312	182	132	63	33	6	1	—	—	—	—	729
Samtliga	2,717	3,832	2,253	1,27!)	693	360	157	77	38	13	9	11,428
Folkskolor.
Samtidigt.......	1,420	2,833	1,276	515	165	48	6	2	1	—	1	6,267
På skilda tider.....	206	429	584	591	454	293	146	74	37	12	8	2,834
Samtliga folkskolor	1,626	3,262	1,860	1,106	619	341	152	76	38	12	9	9,101
Mindre folkskolor.
Samtidigt.......	303	49	20	7	1	1	1	—	—	_	_	382
På skilda tider.....	788	521	373	166	73	18	4	1	—	1	—	1.945
Samtliga mindre folk-
skolor	1,091	570	393	173	74	19	5	1	—	1	—	2,327

Anm. Här saknas uppgifter från 10 skolor. För skolformerna litt. A, Af, B och B2 har angivets medel’)
Häri ingår även de vid Stockholms stads folkskolor anställda lärare, vilka undervisa småskolans barn.

217

efter littera samt efter antal barn på varje lärare. Den 1 oktober 1909.

Procenttal.

1.	2.	3.	4.	5.	6. [	7. 1	8.	9. \|	10.	n. !	12. 1	13.
Littera.	A	n t a	1	lär	a r e,	s	0 m	u n	d e r v	i s a t	!	Summa lärare.
30 barn och där- 1 under.	31-40 barn.	41-50 barn.	51-60,61-70 barn. barn.	71-80 barn.	81-90 barn.	91-100 barn.	101-110111-120 barn. barn.	mer 1 än 120\| barn.
A samtidigtl).....	26''6 2	57''89	13-06	I ''98	0" 14	O-3I	—	—	—	—	—	IOOoo
Af samtidigt......	15-62	3438	34-38	I4''o6	1-56	—	—	—	—	—	—	IOOoo
B samtidigt......	1958	4r67	24-86	9-83	3-41	065	—	—	—	--	—	I00"oo
B2 på skilda tider . . .	467	6''54	20*09	23-83	24-30	14-02	3''74	0-94	1-87	—	—	100 00
C på skilda tider . . .	2''55	I0''79	18 12	21-36	1881	13-34	7''94	362	2-24	0-77	0*46	IOOoo
D samtidigt......	I4‘20	3Z''7*	22*85	17-90	864	2''47	0"6i	—	0''6i	—	—	I00"oo
D på skilda tider . . .	—	5''2Ö	10-53	15 79	5‘26	42-11	—	15-79	—	5''2Ö	-	IOOoo
E samtidigt......	17-32	29i9	28 64	1659	612	1 "65	o-3i	0" I 2	~~	—	0"o6	IOOoo
E samtidigt......	52-46	24-59	I3-94	7-38	163	—	—			—	—	100 00
F på skilda tider . . .	13-81	23-12	2498	20-47	9-30	4’6o	1-86	1''2J	0''29	0"io	0*20	I00"oo
G på två eller tre stationer	7''77	1343	17-32	18*02	21*91	12-37	565	3-18	°''35	—	—	IOOoo
H samtidigt......	7932	1283	5-24	1-83	0-26	0-26	0-26	—	—	—	—	100 00 1
H på skilda tider . . .	39''>4	2788	1982	8-47	349	0 99	0-25	O’o8	—	0''08	-	I00"oo
\| I på två eller tre stationer	42-80	24-96	l8" I I	8 64	4''5 3	0-82	o''I4	—	—	—	-	IOOoo
Samtliga	23-78	3353	19-72	1119	&07	315	*''37	0*67	0 33	0 II	008	IOOoo
Folkskolor. ■
Samtidigt.......	22-66	45-20	20-36	8''22	263	O.77	0-09	0"o3	0''02	—	0''o2	I00"oo
j På skilda tider.....	7-24	15 14	20 61	20-86	1602	I0-34	5-is	2-6 I	i''3i	0-43	O 29	1 I00"oo 1
Samtliga folkskolor	17-87	35-84	20‘44	12 15	6-8o	3''75	167	083	0*42	0 13	O''io	i IOOoo !
Mindre folkskolor.												1
Samtidigt.......	79-32	12-83	5-24	i-s3	0"26	C26	C26	—	—	—	—	I00’oo
På skilda tider.....	40-51	26-79	19-18	8-53	3''75	°''93	O 21	0*05	—	0*05	—	I00"oo
Samtliga mindre folk-
skolor	46-88	24-50! 16-89	743	318	0 82	0''22	004		0"o4	—	IOOoo

talet barn på vane lärare inom varje skola.

218

Tal>. 14. Antal fortsättningsskolor, fördelade länsvis efter deras anordning.

År 191)9.

1.	2.	1 3.	4.	5.	6.	7.	i ».	1 9.	I 10.
Län.	Antal fortsätt- nings- skolor, från vilka uppgifter inkom- mit.	Fortsättningsskolor, icke anordnade som aftonskolor.	Fortsättningsskolor, anordnade som aftonskolor.
Lands- bygd.	Stä-ll er.	Summa	Lands- bygd.	Stä- der.	Summa
Abso- luta tal.	Pro- cent- tal.	Abso- luta, tal.	Pr°-! cent-tal.
Stockholms län......	53	39	1	\| 40	75-47	11	2	13	24’5 3 j
Uppsala > ......	42	41	—	41	9762	—	1	1	2-38
Södermanlands » ......	85	80	1	81	95-29	1	3	4	.. 1 471:
1 Östergötlands * ......	169	159	2	161	95-27	6	2	8	4''73
Jönköpings * ......	108	99	1	109	9259	3	5	8	7-41
Kronobergs > ......	76	72		72	94''7 3	2	2	4	5-27
Kalmar » ......	155	148	2	150	96-77	—	5	5	3-23
Gottlands » ......	27	26		26	96-50	—	1	1	3''7°
Blekinge » ......	31	22	—	22	7 °’97	3	6	i»	29-03
Kristianstads » ......	5	3		3	60 ''OO	2	—	2	40’CO
Malmöhus > ......	17	3		3	17-65	9	5	14	82’35
Hallands > ......	44	38	1	39	88-64	8	2	5	11-36
Göteb. och Bohus » ......	66	43	5	48	72-73	9	9	18	27-27
Alvsborgs > ......	130	122	—	122	9385	5	3	8	6-15
[ Skaraborgs » ......	203	195	2	197	97-04	2	4	. 6	2-96
Yärmlands » ......	261	253	2	255	97-70	4	2	6	2-30
Örebro » ......	121	117	3	120	99-17		1	1	0-83
Västmanlands » ......	85	81	—	''81	95-29		4	4	4*71
Kopparbergs » ......	59	51	2	53	89-83	5	1		I0''I7
Gävleborgs > ......	es	59		59	8676	4	5	9	■3-24
Västernorrlands » ......	27	13	—	13	48-15	12	2	14	51-85
Jämtlands » ......	15	7	—	7	46’67	7	1	8	53-33
Västerbottens » ......	17	-	_	—	—	16	1	17	IOO"oo
Norrbottens > ......	8	2	— 1	2 !	2^''00	3	3	6	75-00
Samtliga	1,872 1	1,673	22	1,695	90-54	107	70 j	177	9-46
Procent	-	98''70 \|	*''3°	IOOoo	—	60.45	39-55	IOO''co	—

Anm. 1. Fortsättningsskolorna i Stockholms stad äro icke här medtagna, emedan dessa skolor icke äro
så anordnade, att statsbidrag till dem utgår.

Anm. 2. Uppgifter saknas för omkring 140 fortsättningsskolor, vadan de absoluta talen äro för små.

219

Tab. 15. Antal fortsättningsskolor, icke anordnade som aftonskolor, förde lade

med hänsyn till undervisningstidens förläggning. År 1909.

1.	2.	3.		5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.
Fortsättningsskolor.	Antal fortsätt-nings-skolor, frän vilka upp-gifter in-kommit.	Undervisning förlagd	stiden	Undervisningstider pä året.	U ndervisn ingsdagar i veckan.
utom folk- sko- lans tid.	inom folk-skolans tid	V.t:s bör- jan.	H.t:s slut.	V.t:s början och h.t:s slut.	An- nan tid.	Mån- dag till och med fredag.	Mån- dag till och med lördag.	Andra dagar
2 vec-kor.	4 vec-kor.
A landsbygden . . .	1,073	1,178	418	77	1,413	G4	121	75	913	712	48
%	—	7° 41	24''99	4’6o	84*46	3 83	/■23	4-48	5457	4256	2-87
I städer ......	22	17	4	1	14		1	7	3	18	1
%	—	77-27	l8 18	4-5?	6363	—	4''55	3i''82	13-63	8182	43 5
Samtliga	1,095	1,195	422	78	1,427	04	122	82	910	730	49
%	—	70 5°	2490	4''6o	84''i9	3’77	7-20	484	54-04	43-07	289

Anm. Se anm. å tab. 14.

Tab. 16. Antal fortsättningsskolor, anordnade som aftonskolor, fördelade
med hänsyn till undervisningstidens förläggning. År 1909.

1.	2- 1	3.	4.	5.	6. \|	7-	8.	9.
Fortsättningsskolor.	Antal fortsätt-nings-skolor, från vilka uppgif-ter in-kommit.	Undervisningstider på	året.	Undervisningsdagar i veckan.
Hela v. t.	Hela h.t.	Hela läs- året.	Annan tid.	Måndag till och med fredag.	Måndag till och med lördag.	Andra dagar.
A landsbygden .....	107	_	_	2	105	19	10	78
%	—	—	—	i-87	9813	17-76	934	72-90
I städer........	70	—	—	6	64	13	5	52
%	—	—	—	8-57	9i-43	18-57	7-15	74-28
Samtliga	177	—	—	8	109	32	15	130 ''
%		—	—	4-52	95-48	1808	8-47	7345

Anm. Se anm. å tab. 14.

220

Tub. 17. Antal fortsättningsskolor å landsbygden, icke anordnade som afton skolor,

fördelade med hänsyn till undervisningstidens förläggning, ir 1909.

Absoluta tal.

1.		2.	3.	1 4-	5.	6.	i 7-	1	1 9-	10.	1 11-	12.
		Antal fortsätt-nings-skolor, från vilka upp-gifter in-kommit.	Undervisningstiden förlagd	Undervisningstider på året.	Undervisningsdagar i veckan.
L ä n.		utom folk-	inom folk-skolans tid.		H.t:s slut.	V.t:s början och li.t:s slut.		Mån- dagtill	Mån- dagtil och med lördag	Andra dagar.
		sko- lans tid.	2 vec-kor.	4 vec-kor.	V.t:s början	Annan tid.	och med fredag.
Stockholms	län	3f)	18	19	2	31	1	5	2	19	19	1
Uppsala		41	12	28	1	38	1	2	—	17	24	—
Södermanlands	>	SO	50	29	1	55	—	23	2	48	32	—
Östergötlands	»	159	122	36	1	152	5	1	1	85	69	5
Jönköpings	>	99	85	12	2	88	7	4	—	71	23	5
Kronobergs	»	72	57	15	_	64	1	—	7	57	11	4
Kalmar	2>	14S	127	19	2	138	3	3	4	123	19	6
Gottlands		2<i	5	21	—	21	1	4	—	26	—	—
Blekinge		22	13	8	1	4	—	—	18	19	3	—
Kristianstads		3	3	—	—	1	—	—	2	1	2	—
Malmöhus	.	3	3	—	—	2	—	1	—	3	—	—
Hallands	>	38	27	7	4	29	—	6	3	33	1	4
Göteb. och Bohus	3>	43	40	2	1	29	1	5	8	26	16	1
Älvsborgs	>	122	101	21	—	82	14	23	3	51	66	5
Skaraborgs	>	195	121	69	5	182	6	6	1	104	76	15
Värmlands		253	226	20	7	238	8	3	4	62	191	—
Örebro	>	117	67	39	11	102	—	15	—	68	48	1
J Västmanlands		81	27	36	18	78	3	—	—	55	26	—
Kopparbergs		51	23	12	16	32	11	—	8	30	21	—
Gävleborgs	>	59	41	17	1	37	2	14	6	13	46	—
Västernorrlands		13	7	6	—	6	—	4	3	1	12	—
Jämtlands	»	7	3	1	3	4	—	—	3	1	5	1
Västerbottens	J>	—	—	—	—	—		—	—	—	—	_
Norrbottens	)	2	— \|	1	1	—	— \|	2	—	~ 1	2	—
Saintli	gn	1,073 \|	1,17S	418	77 \|	1,413 \|	04 \|	121	75 \|	913 \|	712	48

Anm. Se anm. å tab. 14.

221

Tal). 18. Antal fortsättningsskolor å landsbygden, icke anordnade som afton skolor,

fördelade med hänsyn till undervisningstidens förläggning. År 1009.

Procenttal.

1.	2.	3. \|	4.	5.	6. \|	7.	8.	9. \|	10. \|	11.
L ä n.	Undervisningstiden förlagd	Undervisningstider pä året.	Undervisningsdagar i veckan.
utom folksko- lans tid.	inom folksko-lans tid	V.t:s början.	H.t:s lörjan.	V.t:s början och h.t:s slut.	Annan tid.	Mån- dag till och med fredag.	Mån- dag till och med lördag.	Andra dagar.
2 veckor.	4 veckor.
Stockholms	län	46i5	4872	5‘13	79''49	2-56	12-82	5-13	48-72	48-72	2-56
Uppsala	»	29-27	68-29	2-44	9268	2-44	4-88	—	4146	58-54	—
j Södermanlands	>	625O	36''25	125	68-75	—	28-75	2-50	60*00	40''00	—
Östergötlands	>	76'' 73	2264	063	95-60	3''i4	0''63	0*63	53-46	43''4o	314
Jönköpings	»	85-86	12*12	2*02	88-S9	7''°i	4''°4	—	71''72	Z3''23	5''°5
Kronobergs	>	7916	20-84	—	88 89	I 39	—	9-72	79-16	15-28	556
Kalmar		85-81	12-84	135	93''24	2*03	2*03	2*70	83-11	12-84	4-05
Goltlands		19-23	80*77	—	80*77	3-85	15-38	—	IOO*oo	—	—
Blekinge		59-09	36-36	4''55	1818		—	81-82	86*36	13-64	- ''
j Kristianstads	»	ICO-oo	—	—	33-33	—	—	66-67	33-33	66*67	—
Malmöhus		IOO''oO	—	—	66-6 7	—	33-33	—	ICO''00	—	—
Hallands		7Io5	18*42	io-53	76-3.	—	15-79	7-90	86 84	2-63	10-53
Göteb. och Bohus		93-02	4-65	2-33	67-44	2''33	11 63	18*60	6046	37-21	233
Alvsborgs	>	82-79	17-21	—	67*21	II48	18-85	2*46	4I''8o	54-10	410
Skaraborgs		62*05	35-38	2-57	93''33	3-o8	3''o8	0-5I	53-33	38-98	7-69
Värmlands		89-33	7-90	2-77	94-07	3i6	I19	1-58	24-51	75A9	—
Örebro	>	S7''27	33-33	9-40	87-18		1282	—	58''I2	4r°3	085
Västmanlands	»	3333	44-45	22*22	96*29	3-7i	—	—	67-90	32* 10	—
Kopparbergs	»	45-10	23-53	31" 3 7	62*74	21-57	—	15-69	58-82	41-18	—
Gävleborgs		69-49	28-81	1*70	62-71	3-39	23-73	10*17	22''03	77-97	—
V ästernorrlands	»	53-85	46-15	—	4615	—	3° 77	23-08	769	92-31	—
Jämtlands		42-86	14-28	42-86	57-i4	—	—	4286	14-29	71-42	14-29
Västerbottens	»	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens		—	50*00	50''00	1 -	—	IOO*oo	—	—	IOO*oo	i
Samtliga	7041	24-99	4*60	1 84''46	383	7’23	4-48	1 54 57	42.56	2-87

Anm. Se anm. å talj. 14.

222

Talj. 19. Antal från fortsätt» i n gssk o loma efter ettårig kurs avgångna barn, för delade

länsvis efter kön och ålder. År 1909.

1.	2.	1 3-	j 47	f 5.	1 6.	1 7-	i 8.	9.	\| 10.	1 ll-	1 12-	\| 13.	1 14-	1 15.	16.
L ä n.		Antal avgångna	gossar i åldern	Antal	avgångna flickor i åldern	Summa av- gångna lär- jungar.
under 12 år	12 1 år.	13 år.	! 14 år.	15 år.	16 år eller j mer.	1 L ljumma	under 12 år	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa
Stockholms stad .	—	—	31	198	66	1	296			1 18	88	53		159	455
Stockholms	län	—	16	62	90	23	23	214	—	23	82	90	26	8	229	443
Uppsala		—	16	78	108	It		212	1	22	72	97	14	_	266	418
Södermanlands		1	9	95	277	31	3	424	—	11	92	281	34	1	419	843
Östergötlands		—	36	311	289	71	9	716	1	30	344	379	68	20	842	1.558
Jönköpings	»	2	34	223	290	74	27	650	2	29	237	233	45	16	562	1.212
Kronobergs		—	22	102	211	59	16	410	—	15	98	216	52	7	388	798
Kalmar	>	4	41	247	254	127	34	707	1	50	266	361	127	23	828	1,535
Gottlands		—	—	5	50	20	5	SO	—	—	6	49	23	1	79	159
Blekinge		—	4	49	101	16	3	173	—	6	63	105	62	19	255	428
Kristianstads	»	—	—	2	3	2	14	21	—	1	1	1	7	23	33	54
Malmöhus		—	—	17	155	24	29	225	—	—	9	125	43	9	186	411
Hallands		—	4	33	101	26	7	171	—	2	46	122	34	4	208	379
Göteb. o. Bohus	n>	—	6	90	277	93	V	473	—	4	84	347	86	22	543	1,016
Älvsborgs		1	13	238	361	96	10	719	—	16	211	353	92	21	693	1.412
Skaraborgs		1	32	298	545	145	12	1,033	—	41	359	528	in	17	1,056	2,089
Värmlands		1	45	335	707	215	24	1,327	1	48	377	643	190	22	1281	2,608 I
Örebro		—	12	135	323	84	8	562	—	7	136	323	79	7	552	1,114 i
Västmanlands		—	17	219	124	29	5	394		16	215	157	14	2	404	798
Kopparbergs	>	—	5	74	138	57	5	279	—	3	83	162	63	6	317	596
Gävleborgs	»	—	10	95	197	61	5	368	—	4	94	221	40	7	366	734
Västernorrlands	>	—	1	21	91	70	63	246	—	2	22	88	49	341	195	441
Jämtlands		—	—	7	16	11	13	47	—	—	8:	44	15	16	83	130
Västerbottens		—	—	13	33	7	6	59	—	2	8	50	26	5	91	150
Norrbottens		—	1	13	11	13	8	45	—	2	18\|	20	17\|	8	60	105
Samtliga län	10	824	2,792	4,950	1,438	337	9,851	6	334	2,949	5,083	1,370	293	10,635	19,886 ’ \|
Procent	0*i o	3''29;	28*34!	i0''2 5	i4''6o	3’421!	IOO00	0*06	333	29-39	jo-6 5	13-65!	2-92	IOO*oo	- 1

Anm. Se anm. 2 å tab. 14.

223

Till). 20. Antal från fortsättnings,skolorna efter tvåårig kurs avgångna barn, förde lade

länsvis efter kön och ålder. År 1909.

1.	2.	3.	4-	5.	6.	7.	8.	9.	10.	it-	12.	13.	14.	15.	16.
Län.	Antal avgångna gossar	i åldern	Antal avgångna flickor	i åldern	Summa av- gångna lär- jungar.
under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.
Stockholms stad .	_	3	_		1		4					1		1	5
Stockholms län	—	2	1	18	11	1	33	—	1	3	25	12	1	42	75
Uppsala »	—	—	8	26	6	—	40	—	—	4	19	8	—	31	71
Södermanlands »	—	—	2	10	7	3	22	—	—	—	17	9	4	30	52
Östergötlands »	1	—	12	56	34	4	107	—	3	17	63	26	10	119	226
Jönköpings »	—	1	14	61	34	20	130	—	—	13	39	32	14	98	228
Kronobergs »	—	—	14	42	14	5	75	—		6	64	20	8	98	173
Kalmar ■»	—	—	9	71	70	35	185	—	1	19	73	83	26	202	387
Gottlands »	—	—	—	3	15	3	21	—	—	—	2	15	2	19	40
Blekinge »	—	—	1	6	3	2	12	—	2	—	14	2		18	30
Kristianstads »	—	—	—	1	2	9	12	—	—	1	3	5	1	10	22
Malmöhus »	—	—	—	88	5	2	95	—	—	—	32	9	1	42	137
1 Hallands »	—	—	1	28	21	2	52	—	1	—''	33	12	1	47	99
Göte!), o. Bohus »	—	—	12	23	15	14	64	—	1	7	21	22	11	62	126
Alvsborgs ■»	—	—	11	56	30	9	106	—	1	9	51	36	5	102	208
Skaraborgs >	—	—	15	98	65	17	195	—	—	22	112	58	10	202	397
Värmlands »	—	1	27	140	54	3	225	—	—	30	155	66	7	258	483
Örebro »	—	—	4	37	50	7	98	—	—	3	41	32	6	82	180
Västmanlands »	—	1	9	30	16	4	60	—	—	12	52	19	2	85	145
Kopparbergs >	—	—	2	28	13	4	47	—	—	2	• 37	17	2	58	105
Gävleborgs »	—	—	—	15	13	1	29	—	—	1	18	12	—	31	60
Västernorrlands »	—	—	—	10	13	10	33	—	—	—	5	15	16	86	69
Jämtlands »	—	—	—	1	4	1	6	—	—	—	—	7	5	12	18
Västerbottens •»	—	—	—	1	4	4	!)	—	—	—	6	9	6	21	30
Norrbottens >	—	—	—	—	1	4	5	—	—	—	—	1	2	3	8
Samtliga län	1	S	142	84!»	501	164	1.665	—	10	149	882	528	140	1,709	3,374
Procent	0''o6	0-48	8-53	50-99	30-09 9-85	IOO00	—	0-58	8''72	51-61	30-90	8 19	IOO00	—

Anm. Se anm. 2 å tab. 14.

28—131460. Folkunder visning skommitténs betänkande V.

224

Till». 21. Antal från fortsättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, förde lade

efter kön och ålder. Åren 1001—1909.

1.	2.	3.	4-	5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.	12.	13.	14. 1! 16.	16.
Å r.	Antal	avgångna gossar	i åldern	Antal	avgångna flickor	i åldern	Summa av- gångna lär- jungar.
under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.
Absoluta tal.
1901......	9	293	2,111	3,612	966	216	7,207	12	349	2,297	3,626	862	153	7,299	14,500
1902 ......	5	299	2,136	3,731	1,055	250	7,470	14	325	2,426	3,771	929	166	7,031	15,107
1903 ......	5	252	2,164	3,823	1,015	203	7,402	5	336	2,415	3,896	1,029	173	7,854	15,310
1904 ......	8	304	2,429	4,165	1,143	265	8,314	10	352	2,716	4,240	1,095	229	8,042	10,950
1905 ......	11	284	2,647	4,403	1,379	274	8,998	6	347	2,809	4,287	1,149	207	8,.805	17,803
1906 ......	8	274	2,548	4,633	1,362	313	9,138	10	322	2,871	4,584	1,189	233	9,209	18,347
1907 ......	9	276	2,629	4,781	1,318	302	9,315	4	295	2,856	4,665	1,156	259	9,235	18,550
1908 ......	9	278	2,499	4,565	1,283	289	8,923	12	338	2,809	4,837	1,251	245	9,492	18,415
1909 ......	10	324	2,792	4,950	1,438	337	9,851	6	334	2,949	5,083	1,370	293	10,035	19,880
Medeltal.
1905—1909 . . .	10	287	2,623	4,666	1,356	303	9,245	8	327	2,859	4,691	1,223	247	9,355	18,000
Procenttal.
1901......	0''I2	4''°7	29-29	50-12	13-4°	3-00	IOO"oo	0"i 6	4-78	3147	4968	11 ‘ 81	2*10	IOO"oo	—
1902 ......	0’o7	4‘00	28-57	49-91	I4-II	3''34	IOO 00	O'' 18	426	3C79	49-42	12-17	2-18	IOO"oo	—
1903 ......	0''c>7	348	29''00	51-23	13-60	2-72	IOO"oo	O06	4*28	30-75	49''61	1.3 10	2''20	IOO00	—
1904 ......	o-io	3-66	29-2I	50-09	13-75	3-i9	IOO00	O" 12	4-07	3 *-43	4906	12-67	2-65	IOO00	—
1905 ......	0’ I 2	3''i6	29-42	48-93	15-32	3''°5	IOO00	0-07	3 94	3>9o	48*69	1305	2-35	IOO00	—
1906 ......	0''°9	3''oo	2788	P 7°	14-90	343	IOO00	Oii	3''5°	3117	49-78	1291	2''53	IOO"oo	—
1907 ......	0*i o	296	28''22	5*43	14-15	3-24	IOO00	O-04	3-19	30-93	50-51	12-52	2*8i	IOO00	—
1908 ......	O''io	311	28’oi	51 16	14-78	3''24	IOO00	Öl 3	356	2959	50-96	1318	2-58	IOO 00	—
1909 ......	Cio	329	28-34	50-25	I4''6o	3''42	IOO00	0"o6	3''3 3	29-39	50-65	13-65	2-92	IOO00	—
1905—1909 . . .	O''ii	3''<°	28-37	50-47	14-67	3-28	IOO"oo	O-09	3''5°	3056	50-14	13-07	2-64	IOO"oo	—

Anm. Se anm. 2 å tab. 14.

225

Tab. 22. Antal från fo r tsättn i ngssk o 1 o in a efter tvåårig kurs avgångna barn, förde lade

efter kön och ålder. Åren 1901—1909.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.	"ll.	~ 12.	13.	14.	15.	16.
	Antal	avgångna	gossar i åldern	Antal avgångna flickor i åldern	Summa av-
Å r.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	gångna lär- jungar.
Absoluta tal. 1901......		9	124	723	313	49	1.218		11	143	783	394	50	1,881	2,599
1902 ......	—	8	158	822	399	70	1,457	—	17	186	975	408	48	1,684	3,091
1903 .......	—	7	148	778	382	79	1,394	—	12	189	851	455	60	1,567	2,961
1904 ......	—	3	165	860	354	88	1,470	—	16	229	948	434	70	1,697	3,167 \|
1905 ......	5	12	158	885	419	132	1,611	3	15	191	941	436	75	1,661	3,272
1906 ......	—	5	173	957	449	152	1.786	2	10	192	1,001	447	104	1,756	3,492
1907 ......	1	16	166	854	423	107	1,567	—	7	153	919	476	109	1,664	3,231
1908 ......	—	11	129	774	424	124	1,462	1	7	178	941	529	99	1,755	8,217
1909 ......	1	s	142	849	501	164	1,665	—	10	149	882	528	140	1,709	3,374
Medeltal. 1905—1909 . . .	1	10	154	864	443	136	1,608	1	10	172	938	483	105	1,709	3,317
Procenttal. 1901......		0‘74	IO’i 8	59-36	25-70	4*02	IOOoo		0''8o	io-35	56-70	28-53	3-62	IOOoo
1902 ......	—	°''55	10-84	5642	27-39	4*80	IOO’oo	—	I’°4	1138	59-67	24''97	2''94	IOOoo	—
1903 ......	—	0''5°	1062	55-8.	27-40	5-67	IOO''oo	—	C76	I2"o6	5431	29''04	3-83	IOOoo	—
1904 ......	—	0''2O	I I 23	58-50	24-08	5''99	IOOoo		0 94	•3-49	55-86	25-58	413	IOOoo	—
1905 ......	0*31	0-75	9''81	5493	ZÖOI	8*i 9	IOO‘oo	0''i 8	0-90	11-50	56-65	26-2 5	4-52	IOOoo	—
1906 ......	—	0‘29	996	55-13	25-86	8-76	IOO’co	O-I 1	°’57	10-93	57-01	25-46	5''92	IOOoo	—
1907 ......	O''o6	I 02	IO-59	54-5°	27-00	6-83	IOOoo	—	O-42	9-19	55-23	28"6i	6-55	IOO 00	—
1908 ......	—	°''75	8 83	52-94	29-00	8-48	IOO’oo	o*o6	O-4O	10-14	53-62	30''i4	5-64	IOO"oo	—
1909 ......	0*o6	0-48	8''53	50-99	30-09	9-85	IOO''oo	—	0-58	8-72	51-61	30-90	8*19	IOO"oo	—
1905—1909 . . .	0''o6	0"Ö2	9-58	53-73	27-55	8-46	IOO''oo	0''o6	0-59	IO-o6	54-89	2826	6-14	IOOoo	—

Avm. Se anm. 2 å tab. 14.

226

Tal). 23. Antal från ersättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade

länsvis efter kön och ålder. År 1909.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7-	1 8-	9.	10.	11.	12.	13.	14. \| 15.	16.
Län.	Antal	avgångna	gossar i åldern	Antal avgångna flickor i åldern	Summa av- gångna lär- jungar.
under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.
Stockholms stad .	_	_			7	23	30					3	9	12	42
Stockholms	län
Uppsala		—	—	—	—	—	11	11	—	—	—	—	—	—	—	11
Södermanlands
Östergötlands		—	—	4	29	9	—	42	—	—	4	33	11	—	48	90
Jönköpings
1 Kronobergs
j Kalmar		—	—	—	—	1	3	4	—	—	—	—	—	1	1	5
Gottlands		—	—	—	8	—	—	8	—	—	-•	3	—	—	3	11
Blekinge
Kristianstads		—
Malmöhus	»	—	3	14	9	—	—	20	—	8	40	Öl	49	36	184	210
Hallands															—	—
Göteb. o. Bohus		—	—	1	133	—	—	134	—	—	4	136	—	—	149	274
j Alvsborgs
■ Skaraborgs															—	—
Värmlands		—	—	—	13	—	—	43	—	—	—	19	—	—	19	32
Örebro		—	—	1	12	2	1	10	—	—	—	7	5	—	12	28
Västmanlands		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kopparbergs
Gävleborgs		—	—	6	30	—	—	30	—	—	—	21	—	—	21	57
Västernorrlands		—
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens			—	—	4	4	7	15	—	—	—	1	1	1	3	18
Samtliga	län	—	3	20	238	23	45	335	—	8	48	271	09	47	413	778
Procent	—	O90	7-76	71-04	687	13-43	lOO-oo	—	I 81	10-83	6ri7	15-58	10 61	IOO''oo	—

Anm. Från ersättningsskolorna efter tvåårig kurs hava under år 1909 avgått 17 gossar från Malmöhus län och
3 gossar från Alvsborgs län vid en ålder av 14 år samt 2 flickor från Göteborgs och Bohus län vid en
ålder av 16 år eller mer.

Ä de tabeller, som gälla ersättningsskolorna, saknas på grund av bristande bokföring m. m. uppgifter
för ett mindre antal skolor, vadan, de absoluta talen där äro för små.

227

Till). 24. Antal från ersättningsskolorna efter ettårig kurs avgångna barn, fördelade

efter kön och ålder. Åren 1901—11)09.

1.	'' %	3.	4.	5.	6-	7.	8.	9.	10.	11.	12.	13-	14.	16.	16.
Å r.	Antal avgångna gossar	i åldern	Antal	avgångna flickor i åldern	Summa av- gångna lär- jungar.
under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	13 år.	14 år.	f år.	16 år eller mer.	Summa.
Absoluta tal.
1901......	—	4	68	289	22	258	641	—	19	109	260	51	164	603	1.244
1902 ......	—	2	49	284	37	223	595	—	27	89	231	53	124	524	1,119
1903 ......	—	8	42	288	30	132	500	—	13	94	282	52	88	529	1,629
1904 ......	—	3	62	278	24	109	476	—	34	92	261	63	92	542	1,018
1905 ......	—	10	46	224	27	77	384	—	25	102	221	52	78	478	862
1906 ......	—	10	55	280	25	44	414	—	16	104	275	60	93	548	962
1907 ......	-	8	60	276	17	76	437	—	22	101	274	37	39	473	910
1908 ......	—	10	42	251	33	77	413	—	11	102	258	57	39	467	880
1909 ......	—	3	26	238	23	45	335	—	8	48	271	69	47	443	778
Medeltal.
1905—1909 . . .	—	8	45	254	25	64	396	—	16	92	260	55	59	482	878
Procenttal.
1901......	—	0*62	I0''61	45-09	3''43	40-25	IOO’oo	—	3''*5	i8’c>7	43-J2	8*46	27-20	IOO*oo	—
1902 ......	—	°''34	8-23	47-7 3	6*22	37H8	IOO00	—	5''<5	16-99	44-08	IO-I2	23-66	IOO‘oo	—
1903 ......	—	I*6o	8-40	57-60	ö*oo	26''4o	IOO’oo	—	2*4 6	17-77	53-3i	9-83	16-63	IOO’oo	—
1904 ......	—	0*63	13-03	58-40	5-04	22''9<d	IOO''oo	—	6*27	16-98	48'' 16	1 r62	1697	100‘co	—
1905 ......	—	2’6l	11-98	58-33	7-03	20-05	IOO 00	—	5-23	21-34	46''2 3	10-88	l6''32	IOO00	—
1906 ......		z''42	13-28	67-63	6*04	10-63	IOO00	-	2''£2	18-98	50-18	10-95	l6 97	IOO00	—
1907 ......	—	i-83	13 73	63-16	3-89	17-39	100''co	—	4-65	21-35	57-93	7-82	8’25	100''co	—
1908 ......	—	2’42		60-78	7-99	1864	IOO 00	—	2-35	21-84	55-25	1221	8''35	IOO 00	—
1909 ......	—	O90	7-76	71-04	6-87	13 ''43	IOO00	—	I 81	10-83	6117	15-58	10''6i	IOO''oo	—
1905—1909 . . .	—	2''02	11-37	64-14	6 31	1616	IOO 00	—	3''3*	19-09	53 94	n-41	12-24	IOO00	—

Anm. Se anm. å täln 23.

228

Tab. 25. Antal från ersättningsskolorna efter tvåårig kurs avgångna barn, fördelade

efter kön och ålder. Åren 1901—1909.

1.	2.	3.		5.	6.	7-	8.	9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
	Antal avgångna	gossar 1 åldern	Antal avg	ångna	flickor i åldern	Summa av-
Å r.	under 12 år.	12 år.	13 ar.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	under 12 år.	12 år.	I3 ar.	14 år.	15 år.	16 år eller mer.	Summa.	gångna lär- jungar.
Absoluta tal. 1901......				51		22	73				9	5	7	21	94
1902 ......	—	—	—	54	—	6	(>0	—	—	2	9	2	8	21	81
1903 ......	—	—	—	40	—	5	15	—	—	—	1	4	10	15	(50
1904 ......	—	—	—	40	—	3	43	—	—	1	1	—	2	4	47
1905 ......	—	—	—	37	—	1	38	—	—	—	17	—	1	18	56
1906 ......	—	—	—	19	—	5	24	—	—	—	4	—	—	4	28
1907 ......	—	—	—	28	—	—	28	—	—	1	16	—	2	19	47
190S......	—	—	—	31	—	4	35	—	—	—	1	1	3	5	40
1909 ......	—	—	—	20	—	—	20	—	—	—	—	—	2	2	22
Medeltal. 1901—1905 . . .	—	—	—	27	—	2	2»	—	—	—	7	—	2	9	38
Procenttal. 1901......				6g- 8 6		3°''I4	IOO''oo				42-86	23 8:	33-33	IOO''oo
1902 ......	—	—	—	90’oo	—	IO-oo	IOO''oo	—	—	9-52	42-86	9-52	38-10	IOO''oo	—
1903 ......	—	—	—	88''89	—	I Ii i	IQO''00	—	—	—	6’6j	26''6j	66-66	IOO''oo	—
1904 ......	—	—	—	93-02	—	6''98	SOO''00	—	—	25''00	2$''oo	—	50’oo	IOO 00	—
1905 ......	_	—	—	97''37	—	2-63	IOO''oo	—	—	—	94''44	—	S''5«	IOO''oo	—
1906 ......	—	—	—	79''>7	—	20-83	IOO00	—	—	—	IOO*oo	—	—	IOO''oo	—
1907 ......	—	—	—	IOO’oo	—	—	IOO''oo	—	—	5-26	84‘2I	—	I0’53	IOO00	—
1908 ......	—	—	—	88-S7	—	■l''+3	IOO00	—	—	—	20''oo	20''oo	60 OO	IOO00	—
1909 ......	—	—	—	ICO''oo	—	—	IOO''oo	—	—	—	—	—	IOO''oo	100,00	—
1905—1909 . . .	—		—	93''i°	—		IOO''00	—	—	—	77-78	—	22''22	IOO00	—

Anm. Se anm. å tab. 23.

229

Tab. 26. Antal i de lägre tekniska yrkesskolorna undervisade lärjungar,
fördelade på åldersklasser. Höstterminen 1909]) *)

Åldersgrupp.	Manlig a.	Kvinnliga.
Antal.	Procent.	Antal.	Procent.
Under 14 år................	302	5''9	125	5-2
14-18 ,................	3,002	59-0	1,675	69-2
18-21 >...............	914	17-9	315	13m
21—25 »................	469	9-2	158	6''5
25—30 >...............	240	4-7	83	34
30 år och däröver ..............	166	3-3	64	2-7
Summa	•5,093	100-0	2,420	100-0

*) Uppgifterna i tab. 26 äro hämtade ur Kommitténs för den lägre tekniska undervisningens
ordnande betänkande av år 1912 band II och avse lärjungarna i de 55 skolor, från vilka uppgifter av
nämnda kommitté kunnat erhållas.

230

Tält). 27. Antal i industriella yrken sysselsatta minderåriga arbetare,

Industrigrupper och yrken.	11	år	12	år	13 år	14	år	15	år	16 och 17 år	Summa.
	m.	kv.	m.	kv.	in.	kv.	in.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
1. Stenindustri . . .	4	_	288	56	079	163	838	207	821	160	1,200	233	3,830	825
a. Stenhuggerier och hyvlerier.....	2	_	76	_	137	_	170		203	_	316	__	904
b. Kalk-, cement-, gips-och kritbruk, slam-färgtillverkning . .			3		11		25		30		62		131
c. Porslins-, kakel-, ler-gods- och tegeltill-verkning ......			90	14	283	57	354	102	332	75	499	141	1,558	389
d. Glasbruk, glasslipa-re och glödlamps-fabriker ......	2	—	119	42	248	106	289	105	256	91	323	92	1,237	436
2. Kol- och torvindu-stri (jämte gasverk)	1		3	—	28	2	37	1	41	1	61	5	171	9
3. Mnlinförädlingsin-diutri......	_	_	17		63	___	79	_	75	_	109	_	313
a. Järn- och ståltillverk-ning .......		_	17	_	61		72		70	_	87		307	_
b. Metalltillverkning (utom järn och stål)	—		—	—	2	—	7	—	5	-	22	—	36	—
4. Metallindustri . .	4	—	20!)	10	1,013	61	2,270	124	2,412	152	4,090	215	10,658	562
a. Järn- och stålmanu-faktur .......	1	_	152	1	860	31	1,036	62	848	60	1,261	71	4,158	225
b. Mekaniska verkstä-der och j ärngj uterier	1		76		550	2	889	14	1,147	19	2,156	25	4,819	60
c. Finare järn- och stål-industri (verktyg, in-strument m. m.) . .			7		30		97	2	143	9	204	23	481	39
d. Metallgjuteri och me-tallmanufaktur (ej järn och stål) . . .	2		34	9	173	28	248	46	274	64	469	91	1,200	238

M Uppgifterna i tab. 27 äro hämtade nr kungl. kommerskollegii berättelse om yrkesinspektionens
verksamhet år 1910 och avse sådana minderåriga arbetare, som enligt då gällande bestämmelser varit i
industriellt yrke sysselsatta och i vederbörande registerböeker redovisats. Antalet i tabellen uppgivna
minderåriga arbetare är något större än det antal, som under någon del av året samtidigt sysselsatts,

231

fördelade med hänsyn till yrken och åldersklasser. År 19101)

Industrigrupper och yrken.	11	år	12	år	13	år	14 år	15	år	16 och 17 år	Summa.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	111.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	in.	kv.
5. Varv och skepps-byggeri	—	—	,	—	15	—	24		45		97	—	182	—
6. Träindustri....	122	—	186	12	1,961	67	2,582	121	2,702	131	4,169	252	12,122	583
a. Sågverk, hyvlerier och vedsågerier . .	119	_	502	2	1,497	28	1,992	31	2,095	29	3,251	52	9,456	142
b. Snickerifabriker (för byggnader, möbler, musikinstrument m. m.)......			57	1	827	3	411	5	436	4	689	20	1,920	33
c. Tunnbinderier och fatfabriker.....	2	_	1	_	25	_	40	_	32	_	51	_	151	_
d. Övrig träindustri (bo-bin-, pligg-, kork- och borstfabriker) . . .	1	—	26	9	112	36	139	85	139	98	178	180	595	408
7. Textilindustri . .	—	—	225	202	890	956	893	1,213	820	1,406	1,263	2,444	4,091	6,221
a. Spinnerier, väverier, vadd och filtfabriker	_	_	223	200	847	931	852	1,189	776	1,362	1,166	2,381	3,864	6,063
b. Färgerier och bleke-rier........	_	_	__		18	12	18	9	16	21	69	28	121	70
c. Repslagerier och snör-makerier......	—	—	2	2	25	13	23	15	28	23	28	35	106	88
8. Skinn- och läder-beredningsindustri	—	—	1		12	—	19	i	29	9	50	6	in	9
9. Beklädnadsindustri	—	—	60	38	304	536	415	825	338	784	424	1,281	1,601	3.464
a. Skrädderier och övri-ga fabriker för sömnad och stickning . . .			4	15	37	320	46	529	41	476	33	834	161	2,174
b. Hattfabriker ....	—	—	3	—	11	18	16	24	13	45	25	76	68	163
! e. Sko- och handskfa-briker.......	—		53	23	316	198	353	272	284	263	366	371	1,372	1,127

enär dels minderårig vid varje ombyte av anställning registerförts, dels även sådana minderåriga medräknats,
som blott en kortare tid varit anställda. Vid grupperingen i åldersklasser har den minderåriges
ålder, då han började arbetet, varit bestämmande.

29—131460. Folkwidervisningskommitténs betänkande V.

232

Tab. 27. (Forts.) Antal i industriella yrken sysselsatta minderåriga arbe -

Industrigrupper och yrken.	11	år	12	år	13 år	14	år	15	år	16 och 17 år	Summa.
	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	in.	kv.	m.	\| kv.	m.	kv.
10. Sadelmakeri . . .	_	_	2	_	18	_	24	8	23	3	30	7	92	18
\| a. Sadelmakeri och ta-petseraryrket ....	_	_	2		11		22	8	21	O O	30	7	86	18
j b. Tagel- och stoppfiber-industri......	—	—	~	—	2	—	2		2	—	—		6	—
11. Närings- och njut-ningsämnesindustri	i	_	37	49	243	314	287	427	278	490	304	757	1.150	2,037
a. Kvarnar......	—	—	—		6	2	8	7	14	8	22	14	50	31
b. Bagerier, kaffe-, cho-kolad- och cikoria-fabriker......			8	29	37	192	50	242	65	252	83	375	'' 243	1,090
1 c. Sockerbruk ....	—	—	—	—	4	—	8	_	20	2	37	7	69	9
1 d. Bryggerier, bränne-rier och jästfabriker	—	—	9	_	24	2	4(1	4	57	6	53	14	189	26
e. Mejerier......	—	—	• 1	—	—		—	1	7	i	5	1	13	3
f. Tobaks- och cigarr-fabriker ......	i	_	12	19	153	in	142	145	73	182	56	278	437	735
\| g. Övrig närings- och nj utningsämnesindu-stri........	—	—	7	1	19	7	33	28	42	39	48	68	149	143
12. Pappersindustri .	o	i	97	46	659	320	1.114	508	1,229	618	1,750	962	4,851	2,4551
a. Pappersmassefabriker och pappersbruk . .	i	i	43	8	227	58	4351	138	479	153	743	277	1,928	635
b. Tapetfabriker . . .	—	—	1	1	10	—	22	—	33	3	56	10	122	14
c. Tryckerier .....	i	—	34	14	292	57	494	92	578	117	806	185	2,205	465
d. Bokbinderier och öv-rig pappersindustri .	_	_	19	23	130	205	163!	278	139	345	145!	490	596	1,3411

233

tare, fördelade med hänsyn till yrken och åldersklasser. År. 1910.

Industrigrupper och yrken.	11	år	12	år	13	år	14 år	15 år	16 och 17 år	Summa.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
13. Kemisk-teknisk industri.....			59	26	327	262	452	371	422	411	682	713	1,942	1,788
a. Superfosfat-och andra gödningsämnes- samt syrefabriker ....					11		23		20		45	1	99	1
b. Sprängämnesfabriker (tändrör, fyrverkerier m. in.)......			3	1	4	3	16	11	14	23	29	42	66	80
c. Tändsticksfabriker .	—	—	33	16	191	157	235	200	210	209	365	346	1,034	928
d. Tvål-, ljus- och oije-fabriker......	__	_	7	5	26	43	23	58	19	62	32	114	107	282
e. Övrig kemisk-teknisk industri......	—	—	16	4	95	59	155	102	159	117	211	210	636	492
14. Målnings- och im-pregnera gsi ndn-stil........	_	_	3	_	28	3	32	10	35	2	48	4	141	19
15. Elektrisk helys-ningsindustri och kraftstationer . .	—	—	—	—	—	—	4	—	9	—	20	-	33	—j
16. Tvättinrättningar och ångpannean-läggningar .... i	—	—	2	4	s	12	9	29	6	27	10	26	35	9S
Totalsummor
av samtliga industri-grupper ......	134	i	1,650	443	6,898	2,696	9,079	3,845	9,285	4,193	14,307	6.905	41,353	18,083

BILAGA 2.

Fortsättningsskolan i vårt land

J. FRANZÉN.

;

237

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Tiden 1842-1877.

A. Fortsättningsskolan enligt 1842 års folkskolestadga......... 239.

a. Organisaton. b. Utbredning..........................239.

B. Bestämda lärotider för fortsättningsskolan............... 240.

1. Kung!, cirkuläret 18(i-f ............................240.

2. Förslag om ändrade lärotider......................... 240.

a. Motion vid 1865—1866 årens riksdag.................... 240.

b. Inspektör smötets uttalande år 1867......................242.

C. Bestämd plan för fortsättningsskolan.................. 242.

D. Fortsättningsskolans utbredning och arbetssätt........... 242.

E. Regeringsåtgärder för den fortsatta undervisningens förbättring . 244.

1. Frågans upptagande vid inspektörsmötet 1875 ................ 244.

2. Kungl. proposition vid 1877 års riksdag angående statsunderstöd åt fortsättningsskolan
.................................. 246. II.

II. Tiden 1877—nu A.

Fortsättningsskolans nya organisation................. 249.

1. Inspcktörsmötets yttrande 1877 ........................ 249.

2. Kungl. kungörelsen den 11 september 1877 .................. 251.

8. Anvisningar i 1878 års normalplan......................252.

B. De nya bestämmelsernas tillämpning i skoldistrikten........ 254.

1. Fortsättningsskolans organisation....................... 254.

2. Fortsättningsskolans utbredning....................... 255.

C. Nya ändringsförslag.............................261.

1. I riksdagen..................................261.

a. Inträdesvillkoren och lärotiderna.......................261.

1) Riksdagen 1882. 2) Riksdagen 1885. 3) Kungl. kungörelsen den 29 april 1886

angående lärotiderna på landsbygden.

b. Statsbidraget................................. 264.

1) Riksdagen 1887. 2) Riksdagen 1888. 3) Riksdagen 1889. 4) Riksdagen 1890.

5) Riksdagen 1898.

c. Statsbidraget och fortsättningsskolans organisation.............. 267.

1) Riksdagen 1904. 2) Riksdagen 1905.

238

Av folkskollii spektörema

Sid.

272.

Av kommittén för utarbetande av förslag till folkskolestadga för de större

städerna....................................275

Inom folkskolans lärarkår........................... 276.

а. Nionde allmänna svenska folkskollärarmötet 1883...............276.

б. Tionde allmänna svenska folkskolläraremötet 1888 .............. 277.

c. Sveriges allmänna folkskollärareförening 1889 ................ 277.

d. Tolvte allmänna svenska folkskollärarmötet 1898...............279.

e. Sveriges allmänna folkskollärareförening 1907 ................ 279.

/''. Tionde nordiska skolmötet 1910 ........................ 280.

239

Fortsättningsskolan i vårt land.

Av J. Franzén.

I. Tiden 1842—1877.

A. Fortsättningsskolan enligt 1842 års folkskolestadga.

Fortsättningsskolans uppkomst i vårt land kar sin grund i vår första folk- a.
sholestadga. I § 10 mom. 2 föreskrev nämligen denna stadga följande: »För

underhållande av de i folkskolan förvärvade kunskaper och synnerligen
för befrämjandet av en sann kristlig bildning bör, helst under
den tid av året. då ledighet gives från skolan, skolläraren under inseende
och med biträde, där så ske kan, av församlingens prästerskap
på söndagarna meddela undervisning och anställa förhör med den
ungdom, som utgått från skolan.»

Härmed voro grunddragen för denna skolform angivna: lärjungarna skulle
utgöras av den ungdom, som från folkskolan avgått; undervisningens ändamål
skulle vara underhållandet av de i folkskolan förvärvade kunskaperna — skolan
var således avsedd att utgöra endast en repetitionsskola; såsom lärare i skolan
skulle folkskolans lärare tjänstgöra, i vissa fall därjämte församlingens prästerskap;
undervisningstiden skulle förläggas till söndagarna under den tid av året,
då ledighet gåves från folkskolan.

Det dröjde ganska länge, innan den nämnda bestämmelsen vann någon av- l
sevärd tillämpning. När folkskoleinspektionen år 1861 hade kommit till stånd och
folkskoleinspektörerna blivit ålagda att i sina officiella berättelser lör varje skoldistrikt
angiva, huruvida fortsatt undervisning vore anordnad, samt att redogöra
för denna undervisning beträffande lärotiden, lärare och antal lärjungar (Kohus bet.
III, sid. 136), visade det sig enligt de första inspektörsberättelserna, att det vid
1863 års slut — således mer än tjugu år efter folkskolestadgans tillkomst - icke
fanns någon nämnvärd fortsatt undervisning i riket; en och annan söndagsskola
och något litet ferieläsning var det enda av sådan undervisning, s om kunde uppvisas.
(Kohus bet. III, sid. 146).

30—131460. Folleundervisningskommitténs betänkande V.

Organi sation.

Utbred ning.

240

Bilaga 2.

B. Bestämda lärotider för fortsättningsskolan,

1. K ungt. cirkuläret 1804.

När det sålunda blivit ådagalagt, huru föga den i 1842 års folkskolestadga
givna föreskriften om fortsatt''undervisning vunnit tillämpning, utsändes år 1864
ett kungl. cirkulär, som ålade skolråden tillse, att för de barn, som avgått från
skolan, tillfälle bereddes att på bestämda tider under lärarens ledning dels underhålla
redan förvärvade kunskaper, dels ock däri ytterligare förkovra sig.

Beträffande sättet för tillämpningen av denna bestämmelse uttalade statens
folkskoleinspektörer vid inspektörsmötet år 1864, att tillfälle till fortsatt undervisning
borde beredas de barn, som från folkskolan utexaminerats, dels genom
ofta återkommande förhör, dels genom goda sockenbibliotek; att barn, som försummade
dessa förhör eller eljest visade sig hava glömt bort vad de förut läst,
borde återförvisas till skolan för någon tid; samt att prästerskapet, så långt tid
och krafter medgåve, borde övertaga kristendomsundervisningen med dessa barn,
så att läraren vid förhören finge mera odelat sysselsätta sig med de övriga ämnena
(Koma bet. III, sid. 150 och 151).

Till följd av 1864 års cirkulär anordnades sådana förhör som de nu nämnda
inom en del skoldistrikt. Dessa förhör höllos i de allra flesta fäll enligt föreskriften
i folkskolestadgans § 10 mom. 2 på söndagarna.

2. Förslag om ändrade lärotider.

a. Motion vid 1865—1866 årens riksdag.

1) Motion
av J. E.
Ekelundh.

Av flera skäl funno emellertid folkskolans lärare söndagen mindre lämplig
såsom lärotid för repetitionsskolan. Vid femte allmänna svenska folkskollärarmötet
uttalades därför såsom önskvärt, att fortsättningsskolans lärotider förlädes
till söckendagarna, och kyrkoherden J. E. Ekelundh anmodades att i riksdagen
väcka motion om ändring av förutnämnda stadgande i den riktning mötet angivit.
Så skedde ock. Vid riksdagen 1865—1866 väcktes sådan motion i prästeståndet.
Motionären hemställde därvid, att sagda stadgande måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»För underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och''
ynnerligen för befrämjande av en sann kristlig bildning bör skolläraren,
under inseende och med biträde, där så ske kan, av församlingens
prästerskap, en läsedag i varje vecka under påstående läseterminer
meddela undervisning och anställa förhör med den ungdom,
som från skolan utgått men ännu ej blivit i nattvardsskolan intagen;

241

Fortsättningsskolan i vårt land.

åtnjutande de egentliga skolbarnen den dagen ledighet från skolan.

På församlingens och skollärarens ömsesidiga överenskommelse må
bero, huruvida dessutom på söndagseftermiddagarna, där sådant befinn
es nödigt, någon undervisning i kristendomskunskapen må ungdomen
bibringas.»

Såsom motivering för sitt förslag anförde motionären, att den gällande bestämmelsen
om repetitionsskolans förläggande till söndagarna vore otillräcklig,
overkställbar och orimlig. Emedan största delen av allmogens barn måste sluta
skolgången långt före konfirmationsåldern och i följd därav det inhämtade kunskapsmåttet
hunne förglömmas före nattvardsberedelsen, vore söndagsstunderna
otillräckliga för det avsedda ändamålet. Vidare mötte det på många ställen stor
svårighet att hålla söndagsskolan i regelbunden gång, enär både prästen och klockaren,
vilken sistnämnde ofta vore iörsamlingens ende examinerade skollärare,
vore upptagna med tjänstgöring vid begravningar. I stora och folkrika församlingar
inträffade dylikt nästan söndagligen. Slutligen vore det orimligt, att läraren,
som i löneväg droge föga större fördelar än daglönaren, skulle arbeta ^sju
dagar i veckan, och det vore okristligt, att han icke skulle få åtnjuta sabbats,
vila. Såsom lämplig dag för repetitionsskolan nämnde motionären onsdagen, emeeftermiddagsläsning
då i de flesta fall icke ägde rum. Skulle en och annan
av barnen befinnas särskilt svaga i kristendomskunskap, kunde möjligen, efter
därom med läraren träffad överenskommelse, någon undervisning åt dessa äga
rum på söndagen.

Allmänna besvärs- och ekono niiutskottct, som hade att avgiva betänkande över 2) Utskottets
motionen, erkände, att det vore av vikt, att de kunskaper, som barnen i folk- y ran e''
skolorna inhämtat, framgent underhölles och om möjligt ökades. Ändamålet med
det ifrågavarande momentet i folkskolestadgan vore också att åt de äldre barn,
som lämnat skolan efter att hava genomgått den s. k. minimikursen, vilket merendels
kunde ske före 12 års ålder, bereddes tillfälle till förkovran i redan inhämtade
nyttiga kunskaper, ävensom att, då erfarenheten visat, att de flesta lärjungar
utginge från skolan några ar, innan beredelsen till deras första nattvardsgång
toge sin början, genom fortsatt undervisning hos dem underhålla de bibringade
insikterna i kristendomsläran. Men utskottet kunde icke biträda motionärens
åsikt, att söndagen skulle ur principiell synpunkt vara för ändamålet
olämplig. Bättre vore, att barnen samlades på söndagen kring skolläraren och
prästen för ett sådant ändamål som kristlig bildning, än att de överlämnades åt
sysslolöshetens frestelser. Och någon orimlig fordran på folkskolläraren ställdes
icke, helst han finge en tillökning i sina göromål, även om undervisningen förlädes
till en söckendag. För övrigt behövde allmogen barnen i arbete under
söckendagarna. Skulle de lokala förhållandena på vissa orter göra söndagen

242

Bilaga 2.

3) Riksdagens

beslut.

mindre lämplig för ifrågavarande undervisning, vore det församlingen och skolläraren
enligt författningen obetaget att ordna undervisningen på det sätt, som
bäst befordrade ändamålet. Utskottet föreslog därför, att motionen icke måtte till
någon Rikets ständers åtgärd föranleda.

Samtliga stånden beslöto i överensstämmelse med utskottets förslag, vadan
någon ändring av den nämnda bestämmelsen i folkskolestadgan icke blev av riksdagen
begärd.

b. Inspektör smötets uttalande år 1867.

Frågan om repetitionsskolans lärotid blev kort därefter föremål för folkskoleinspektörernas
behandling. Vid 1867 års inspektörsmöte förekom nämligen
till överläggning frågan om de åtgärder, som ytterligare kunde vidtagas för ett
ändamålsenligt ordnande av undervisningen för de barn, som avgått ur folkskolan.
Mötet uttalade därvid som sin mening, att förhållandenas olikhet i städerna
och på landet krävde olika åtgärder inom dessa olika områden. I städerna, där
avgång från iolkskolau kunde beräknas ske vid yngre år, förordades inrättandet
av aftonskolor; på landet däremot ansågs en av läsdagarna i veckan böra avses
till meddelande av undervisning åt de barn, som icke begagnade den dagliga skolan,
vare sig de tillhörde en för tillfället från undervisning befriad avdelning,
eller de vid yngre år än konfirmationsåldern erhållit avgångsbetyg.

C. Bestämd plan för fortsättningsskolan.

År 1869 togs ett nytt steg till den fortsatta undervisningens främjande.
Då utkom nämligen ett nytt kung!, cirkulär, vilket innehöll den bestämmelsen, att
den fortsatta undervisningen skulle ordnas efter en bestämd plan, och att noggranna
anteckningar skulle föras över lärjungarnas skolbesök.

D. Fortsättningsskolans utbredning och arbetssätt.

På grund av de i det föregående nämnda bestämmelserna uppstodo efter
hand ett slags fortsättningsskolor. Någon nämnvärd fart togo de dock icke. I
den översikt av folkskoleinspektörernas berättelser för åren 1867 och 1868, som
år 1870 utgavs av ecklesiastikdepartementet, heter det om fortsättningsskolan:
»Denna inrättning, ehuru den på många ställen trätt i verket, har likväl, med
undantag för städerna, endast på få orter kommit till någon större utveckling. Orsaken
därtill är förnämligast, att nyttan av en sålunda fortsatt undervisning icke
är allmännare insedd, i följd varav, även där den kommit till stånd, den flerestädes
endast i ringa män begagnas. Där den är ordnad, användes därtill oftast en dag

Fortsättningsskolan i vårt land.

243

i veckan, någon gång två aftontimmar dagligen under sommaren, på sina ställen
även blott en dag varannan vecka, till och med en dag i månaden. Huru långsamt
uppfattningen av denna gagneliga undervisning utvecklar sig, synes även
därav, att, då för år 1865 18,874 lärjungar uppgivas hava begagnat den, deras
antal år 1868 icke uppgick högre än till 21,647.»

Fortsättningsskolorna hade inom olika delar av landet anordnats på olika
sätt. Mestadels utgjorde de dock rena förhörs skolor med utanläsning av katekes,
biblisk historia och psalmer. Ibland förekom även något innanläsning och räkning.
Den föreskrivna undervisningsmetoden dödade emellertid allt intresse hos barnen,
mycket ofta även hos läraren, och fortsättningsskolan blev sålunda en formlig
pina för både lärare och barn. I samma mån som lärarna blevo medvetna härom,
i samma mån uppstod också hos dem en strävan att komma ut ur de nämnda
förhållandena, och så började de göra försök med nya anordningar.

Under dessa trevande försök att anordna den fortsatta undervisningen hittade
en småländsk folkskollärare, Ahlgken i Aringsås, på att samla undervisningstiden
till 6 veckor i följd. Av läroämnen upptog han sådant, som folket i trakten
behövde, såsom skrivning av uppsatser, kvitton, reverser, protokoll m. in.;
bokföring; räkning (praktiska problem ur allmogens liv); naturlära; bibelläsning.
Detta var i slutet av 1860-talet. Sedermera uppstodo liknande kurser i trakterna
däromkring. Dåvarande folkskoleinspektören och riksdagsmannen Abbaham Hundbäck
fann anordningen god, varför han ock sedermera verkade nitiskt för att göra
denna form för fortsättningsskolan på landsbygden känd och utbredd. I städerna
meddelades den fortsatta undervisningen vanligen i söndags- och aftonskolor.

Med fortsättningsskolans utbredning gick det dock fortfarande långsamt.
Härom heter det i den av ecklesiastikdepartementet utgivna översikten av folkskoleväsendets
utveckling under åren 1872—1876: »Ett särskilt intresse fäster sig
vid folkskolans yngsta utgrening, fortsättningsskolan, vilken är ämnad att bringa
till mognad de frön, som under de föregående årens skolundervisning blivit utsådda:
Denna skolart förefinnes ännu, över hela riket taget, knappt mer än i antydningar.
''Fortsättningsskolans vikt’, säger en inspektör, ''börjar att bliva allt mera
erkänd’; en annan omförmäler, att hennes inrättande är på de flesta ställen i fråga,
men blott i några få skolor verkställd. Inom några distrikt har en sammanhängande
fortsatt undervisning kommit till stånd i ett mindre antal skolor; i ett
annat distrikt äro de flera, 20 till 30 (Västergötland, Närke). Inom ett inspektionsdistrikt
(i Småland) är fortsättningsskola redan ordnad i flertalet av skolorna
— och inspektören säger, att hon verkar välgörande och med stor glädje
begagnas. Likaledes heter det i berättelsen för Gottland, att denna inrättning
betydligt framskridit. Det högsta antalet fortsättningsskolor i ett distrikt är 38

244

Bilaga 2-

(Östergötland). På andra orter är den fortsatta undervisningen alls icke ordnad
eller ock ännu endast i sin första början. I allmänhet torde kunna sägas vad en
inspektör anför: att en bättre organisation av fortsättningsskolan är en av de
viktigaste uppgifterna för nästa inspektionsperiod.»

E, Regeringsåtgärder för den fortsatta undervisningens förbättring.

1, Frågans upptagande vid inspektörsmötet 1875.

De sist anförda orden i ecklesiastikdepartementets redogörelse äro tydligen
ett uttryck för den uppfattning, till vilken dåvarande departetementschefen F. F.
Carlson kommit i fråga om fortsättningsskolan. Att han även tidigare hyst
samma uppfattning framgår därav, att han redan år 1875 begärt folkskoleinspektörernas
uttalande i frågan. Vid det inspektörsmöte, som detta år hölls i Stockholm
hade han nämligen uppställt frågan: »Huru sitall den fortsatta undervisningen
efter slutad skolgång bäst ordnas?»

Då de uttalanden, som i denna fråga gjordes, dels ådagalägga de dåvarande
folkskoleinspektörernas syn på den fortsatta undervisningen, dels uppenbarligen
blevo av stor betydelse, när det några år längre fram gällde att giva fortsättningsskolan
en mera lagbunden form, torde några utdrag ur det vid mötet förda
protokollet här vara på sin plats.

Under diskussionen över denna fråga, heter det i sagda protokoll, betonades
av alla talare nödvändigheten och vikten av att en fortsatt undervisning bereddes
åt de barn, som utexaminerats ur folkskolorna. Betydelsen härav hade allt mer
och mer blivit erkänd. Då inspektionen infördes, bestode folkskolan av två arter
undervisningsanstalter, småskolan och folkskolan; så småningom hade en tredje
art tillkommit, nämligen fortsättningsskolan. Den skulle hava till huvudsakligt
ändamål att bevara och befästa de kunskaper, som barnet inhämtat under den
egentliga undervisningstiden, och därigenom göra dessa fruktbärande och vore
sålunda lika viktig och lika förtjänt av omhuldande som de övriga arterna av
folkundervisningsanstalter. Den undervisning, som här åsyftades, borde ej förblandas
med de s. b. repetition sförhören, vilka vore avsedda för ännu i den egentliga
folkskolan kvarstående barn, som under vissa tider vore i saknad av daglig
undervisning, såsom t. ex. vore förhållandet i distrikt med flyttande folkskola
på de rotar, där skolan för tillfället icke hölles, utan det vore av vikt att fasthålla,
att detta vore en undervisning endast för de utexaminerade barnen.

Vad beträffar anordnandet av detta slags undervisning i städerna, ansågs
å ena sidan, att detta lättast skulle låta verkställa sig därigenom, att barnen
undervisades i söndagsskolor eller vissa dagar i veckan i aftonskolor, varvid å
andra sidan beträffande dessa sistnämnda skolor framhölls deras mindre lämplighet,
om, såsom oftast händelsen varit, undervisningen i dem mestadels förlagts

Fortsättningsskolan i vårt land.

245

emellan kl. 6 ock 8 på aftnarna, till ock med emellan kl. 7 ock 9, varav följden
bleve, att barnen komme till skolan uttröttade av det föregående kroppsarbetet
ock således med ringa mottagligket för undervisningen. Just i undervisningens
förläggande till dessa sena timmar av dagen funno liera talare orsaken till att
fortsättningsskolan i städerna hittills ej uträttat vad den borde. Det ansågs
därför behövligt, att arbetstiden i fabriker ock hantverk ställdes så, att tillräcklig
ledighet lämnades barnen från arbetet, på det att de av detsamma ej måtte
hindras att begagna sig av de för dem anordnade tillfällen till undervisning,
varför också nu nämndes såsom önskligt, att denna undervisning kunde bibringas
fabriksbarnen på förmiddagarna med barnen fördelade i avdelningar, som på olika
dagar i veckan skulle undervisas. Men här komme man tyvärr i kollision med
arbetsgivarnas intresse, som oftast ställde alltför stora fordringar på barnets
fysiska arbetskrafter. Den övertygelsen uttalades, att en lag i överensstämmelse
med senaste riksdagsbeslut, vilken föreskreve, huru många timmar i varje vecka
på fabriker arbetande barn där Unge sysselsättas med fabriksarbete, ock huru
många timmar de skulle åtnjuta undervisning, skulle kraftigt verka till undervisningens
höjande bland arbetarna i städerna.

Yad åter anginge upprättandet av ifrågavarande skolor på landsbygden,
anfördes såsom de vanligast förekommande sätt att ordna denna undervisning, att
antingen under en sammanhängande tid av året de till denna kategori hörande
barn Unge dagligen besöka skolan, varvid, där skolorna varit flyttande, denna
fortsatta undervisning varit gemensam för alla rotarna, eller ock att detta tillfälle
till utvidgad undervisning skulle beredas på vissa dagar i veckan under en längre
tid av året. Av dessa alternativ syntes alla talare föredraga det förra, och det
vitsordades även, att, sedan fortsättningsskolan på åtskilliga ställen blivit sålunda
ordnad, den vore vida talrikare besökt.

Beträffande anordnandet av själva undervisningen i fortsättningsskolan
framhölls önskvärdheten av att åtminstone i städerna icke anlitades samma lärare,
som under dagen arbetat i folkskolan. På landet åter finge väl folkskolans lärare
i allmänhet anlitas, då svårigheter skulle möta att på annat sätt ordna undervisningen.
Lärotiden i fortsättningsskolan syntes lämpligare kunna åtminstone
i många delar av landet förläggas till vintern. Men av den vikt vore ifrågavarande
skola, att även folkskoledistrikten på landet borde, om denna undervisning
ej på annat sätt kunde anordnas, anskaffa särskild lärare för detta ändamål.

Med den reservation i fråga om undervisningens meddelande i aftonskola,,
som av några talare blivit gjord, uttalade mötet i sin helhet såsom svar på den
framställda frågan, att den fortsatta undervisningen efter slutad skolgång
borde i städerna ordnas genom inrättande av afton- och söndagsskolor;
vad åter landsbygden anginge, kunde ifrågavarande undervisning
endast på det sätt bliva tillfredsställande ordnad, att de utexa -

246

Billiga 2.

a. Den
lcungl. propositionen.

1) Förslag
angående
fortsättningsskolans
organisation.

minerade barnen erhölle, jämte repetitionsförhören, under någon längre
tid årligen — minst en och helst två månader — sammanhängande
undervisning i en särskild repetitions- eller fortsättningsskola, vadan
det för detta viktiga ändamåls vinnande borde vara ett föremål för inspektionens
kraftiga bemödanden att få lärarkrafterna i folkskolan
så förökade, att de bleve tillräckliga för undervisningens besörjande
både i folk- och repetition sskolan.

Av frågans behandling vid detta möte framgår visserligen att folkskoleinspektörerna
ännu icke sågo något annat i fortsättningsskolan än vad då gällande
författning ursprungligen avsett den till, nämligen en ren repetitionsskola,
vars huvudsakliga uppgift vore att »bevara och befästa de kunskaper, som barnet
erhållit under den egentliga undervisningstiden». Men de hade uppenbarligen
funnit denna form av fortsättningsskola högeligen av nöden, varför de ock ådagalade
ett varmt intresse och en erkännansvärd månhet om att få densamma ordnad
på bästa sätt, särskilt med avseende på lärotiden.

2. Kung!. proposition vid 18T7 års riksdag'' angående statsunderstöd åt fortsättningsskolan.

Regeringen ansåg nu tiden vara inne för en fastare anordning av fortsättningsskolan
och för ett kraftigare understödjande av densamma. Vid riksdagen
1877 framlade Kungl. Maj:t därför en proposition härom.

I statsrådsprotokollet rörande detta ärende hade dåvarande statsrådet F. F.
Carlson förebragt en fullständig utredning. Först redogöres här för de förut
nämnda lagbestämmelserna av 1842, 1864 och 1869. Därefter lämnas en karaktäristik
av fortsättningsskolan, sådan den utvecklat sig under tidsperioden 1842
—1877. Till följd av den rådande friheten hade olika anordningar blivit försökta.
I städerna hade fortsättningsskolan vanligen pågått såsom söndags- och
aftonskola. På landsbygden hade den anordnats antingen 1) vissa dagar under
ferierna eller 2) någon dag i veckan under terminerna vare sig tillsamman med
alla folkskolavdelningarna eller med vissa avdelningar av folkskolan eller särskilt
för sig eller ock 3) med sammanhängande lärokurs oavbrutet under en eller
flera månader. Undervisningen hade antingen bestått enbart i repetition av det
i folkskolan inlärda eller ock hade meddelats en utvidgad undervisning i folkskolans
lärokurs. I fortsättningsskolan hade mottagits icke blott barn, som genomgått
folkskolan och i vederbörlig ordning avgått från densamma, utan även
sådana, som försummat skolgången i folkskolan eller blivit från skolgång av en
eller annan anledning befriade. Fortsättningsskolan hade således i sistnämnda
fall uteslutande varit en hjälpanstalt åt folkskolan.

Fortsättningsskolan i vårt land.

247

Fortsättningsskolans behöflighet hade emellertid blivit alltmera erkänd.
Detta framginge bland annat av lärjungeantalets ökning. Då detta antal ar
1865 uppgick till 18 874 hade det 1875 vuxit till 26 783. Tiden syntes därför,
enligt statsrådets mening, vara inne att föreslå de åtgärder, vilka kunde vara
tjänliga att bringa denna viktiga angelägenhet till den utveckling, som lör folkskolans
högre utbildning i vårt land kunde anses önskvärd, och vilka kunde under
dåvarande förhållanden med hopp om framgång allmännare genomföras.

Vidkommande den lärokurs, som i fortsättningsskolan borde meddelas, syntes
denna, enär fortsättningsskolans uppgift måste vara att meddela en högre
undervisning än den egentliga folkskolan, icke böra inskränkas till ett förnyat
genomgående av den förut inhämtade kursen utan last hellre sä bestämmas, att
jämte nödig repetition lärjungarnas förkovran i insikt och färdighet åsyftades.
Särskild hänsyn borde därvid tagas till de läroämnen, som kunde anses äga
större betydelse dels för uppfostran av karaktär och sinnelag, dels för lärjungarnas
fortskridande utveckling till skärpa och klarhet i uppfattningen, och dels för
deras förberedande till insikt och duglighet i de stycken, som närmast hade avseende
på deras blivande levnadskall, utan att fortsättningsskolan dock trängde
in på den egentliga fackbildningens område.

1 avseende på undervisningssättet torde i denna skolavdelning, där äldre
lärjungar undervisas, böra i flera avseenden iakttagas ett annat förfarande än
som för de yngre barnen vore lämpligt.

I anseende till folkskolans olika utveckling på olika orter och de skiljaktiga
förhållanden, som i övrigt rådde inom landet, syntes en viss frihet böra
äga rum, dels med avseende på fortsättningsskolans organisation inom de olika
skoldistrikten, dels i valet av läroämnen. I alla fortsättningsskolor borde dock
undervisning meddelas i kristendomskunskap, egentligen inhämtad genom bibelläsning,
modersmålet, företrädesvis med övning att skriftligen begagna detsamma,
räknekonst och geometri med avseende på den praktiska tillämpningen, teckning
samt, så snart omständigheterna det medgåve, slöjd - och handarbeten. Därtill
komme vidare undervisning såväl i fäderneslandets historia, som i naturkunnighet,
varvid i skolor på landet förnämligast de delar av naturläran borde göras
till föremål för undervisning, vilka närmast hade betydelse för jordbruket.

Om fortsättningsskolan skulle kunna verka med framgång, borde hennes
årliga undervisningstid uppgå till minst 6 veckor med 30 timmar i veckan. På
landsbygden borde undervisningen pågå antingen 6 veckor i följd eller 6 å 8 veckor,
fördelade på två terminer, eller ock, där förhållandena därtill ansåges föranleda,
en dag i veckan med sex timmars undervisning under hela läsåret. I städerna,
där undervisningen lämpligare kunde meddelas i aftonskolor, borde den
upptaga minst 180 timmar årligen, ordnade pa det sätt, som av skolrådet bestämdes.

31 —131460. Folkundervis ning skommitténs betänkande V.

2) Förslag
om statsunderstöd.

b. Statsutskottets
yttrande.

248 Bilaga 2.

Såsom villkor för inträde i fortsättning sskolan borde fordras att hava fullständigt
genomgått den i folkskolestadgan bestämda lärokursen för folkskolan och
att hava blivit godkänd i den avgångsprövning, som jämlikt kungl. cirk. den 22
april 1864 i folkskolan anställdes. Detta, emedan det vore nödvändigt, att fortsättningsskolans
lärjungar stode någorlunda på samma ståndpunkt, samt att barnen
i allmänhet icke för tidigt sökte inträde i denna skolavdelning med dess kortare
lärotid.

Folkskolans lärare och lärarinnor torde i de flesta fall kunna vara lärare
i fortsättningsskolorna, men de borde för undervisningen i de sistnämnda erhålla
särskild ersättning, och enär undervisningen i fortsättningsskolan utan tvivel
krävde större ansträngning och noggrannare förberedelse än den mindre omfattande
undervisningen i folkskolan, syntes denna ersättning böra bestämmas jämförelsevis
något högre än för undervisningen i folkskolan. Det torde vara billigt,
att för 4 veckors undervisning utöver folkskolans ordinarie lärotid åt läraren bestämdes
ett ersättningsbelopp av 100 kronor och i förhållande därtill för längre
eller kortare tid.

För att uppmuntra kommunerna att inrätta fortsättningsskolor vore det av
stor vikt, att staten lämnade bidrag. Då den grundsats hittills i allmänhet gjort
sig gällande, att kommunen och staten vardera ungefär med lika andelar bekostat
läroanstalterna för folkundervisningen, torde detta förhållande även här böra iakttagas
och sålunda för denna undervisning erhållas statsbidrag med följande belopp:
om varje vecka läses minst 30 timmar, för två veckor 25 kronor, för 4 veckor
50 kronor och för 6 veckor 75 kronor; allt under villkor att ett lika belopp med
statsbidraget lämnades av kommunen. I överensstämmelse med dessa grunder borde
statsbidraget utgå till sådana skolor, där den fortsatta undervisningen meddelades
om aftnarna eller å spridda dagar under årets lopp utan intrång på den lagliga
undervisningstiden.

Om man för de första åren antoge, att behov av statsbidrag för fortsättningsskolors
anordnande ifrågakomme för 600 skolor och beloppet för varje skola
i medeltal beräknades till 50 kronor, skulle ett årligt statsanslag av 30 000
kronor vara för ändamålet erforderligt. Ivungl. Maj:t hemställde därför,
att riksdagen måtte bevilja detta belopp.

Angående denna proposition hade statsutskottet avgivit ett mycket kort utlåtande.
Sedan utskottet refererat den kungl. propositionen, yttrade det endast
följande: »Folkskolans höjande utöver den för henne hittills avsedda ståndpunkt
är otvivelaktigt för den allmänna bildningen av synnerlig vikt, och då de av
Kungl. Maj:t i detta syfte nu föreslagna åtgärder synas utskottet vara de under
nuvarande förhållanden mest ändamålsenliga, har utskottet icke tvekat att
Kungl. Maj:ts förevarande nådiga framställning till bifall förorda, och hemställer

fri CTQ

Fortsättningsskolan i rårt land. 249

alltså, att Riksdagen må till understöd, i enlighet med ovan angivna
runder, för avlöning av lärare vid fortsättningsskolan, för så vitt
ndervisning där meddelas utom den för folkskolan bestämda tid av
åtta månader om året, anvisa ett förslagsanslag av 30 000 kronor.»

Statsutskottets förslag bifölls av båda kamrarna utan diskussion. c. Riksda gens

beslut.

II. Tiden 1877—nu.

A. Fortsättningsskolans nya organisation.

1. Inspektörsinötets yttrande 1877.

Det var ett betydande steg till fortsättningsskolans utveckling, som sålunda
tagits, då riksdagen beviljat statsbidrag åt fortsättningsskolor, anordnade enligt
de grunder, som i den förutnämnda kungl. propositionen angivits. Närmast gällde
det nu att genom en ny författning giva riktning och stadga åt den fortsatta
undervisningen.

Innan sådan författning utfärdades, sammankallade emellertid dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet F. F. Carlson folkskoleinspektörerna till nytt
möte i Stockholm, och behandlades därvid frågan »om tillämpningen under olika
förhållanden av de för fortsättningsskolans verksamhet bestämda grunder.»

Märklig är den förändrade uppfattning rörande fortsättningsskolans uppgift
och anordning, som vid detta möte gjorde sig gällande. I sitt förutnämnda uttalande
till statsrådsprotokollet hade chefen för ecklesiastikdepartementet fullständigt
brutit med den tanken, att fortsättningsskolan skulle vara endast en repetitionsskola,
och förklarat, att »fortsättningsskolans uppgift måste vara att meddela
en högre undervisning än den egentliga folkskolan». Till denna av ecklesiastikministern
uttalade mening anslöto sig nu de flesta av mötesdeltagarna. Den avdelning,
som hade att förbereda frågan, var »fullt ense om att med fortsättningssko.
la förstå en sådan skola, vars lärjungar hava fullständigt genomgått den i
folkskolestadgan bestämda lärokurs och blivit godkända i den avgångsprövning,
som jämlikt kungl. cirkuläret av den 22 april 1864 i folkskolan anställes, och
vilken i sin verksamhet icke inskränker sig till ett blott återhämtande av det i folkskolan
genomgångna utan ock verkligen meddelar ett högre mått av kunskap än den.
egentliga folkskolan avser att bibringa». Och under överläggningen ansågo de flesta
talare, att fortsättningsskolan borde ordnas så, att man framför allt avlägsnade
tanken på att göra densamma till en repetition sskola.

Beträffande gränsen mellan folkskolan och fortsättningsskolan eller med
andra ord villkoren för inträde i fortsättningsskolan förefunnos dock ännu olika

250

Bilaga 2.

meningar. A ena sidan anfördes, att det vore obilligt att från fortsättningsskolan
utestänga de barn, som på grund av fattigdom avgått från folkskolan efter att
hava inhämtat endast minjmikursen; därför borde även dessa barn hava tillträde
till fortsättningsskolan. Å andra sidan framhölls vikten av att lyfta denna skola
sa, att den verkligen fortsatte vid den gräns, där man ansäge folkskolan rätteligen
böra sluta, eller där folkskolans alla ämnen blivit genomgångna. Annars
äventyrade man att nedtrycka den egentliga folkskolan i stället för att höja den,
utom det att fortsättningsskolans bestämmelse förrycktes. Intoges nämligen i den
sistnämnda dels sådana barn, som blott inhämtat folkskolans minimum, dels sådana,
som genomgått hela dess kurs, bleve följden, att fortsättningsskolan splittrades
i en mängd klasser, samt att undervisningen förlorade den kraft, den borde
hava, och som otvivelaktigt skulle vinnas, om skolan finge mottaga barn med någorlunda
god och jämn underbyggnad. De barn, som icke fullständigt inhämtat
folkskolans kurs, borde i stället återförvisas till folkskolan. I Karlstads stift
gåves exempel på fortsättningsskolor, där barn intagits, som genomgått endast
minimikursen. Där hade fortsättningsskolan varit till föga gagn. Annorlunda
hade förhållandet varit inom den del av Uppsala stift, där man för inträde i
fortsättningsskolan fordrat ett kunskapsmått, som icke så litet överstege minimum.
Yad som särskilt därvid förtjänade att uppmärksammas vore, att, under
det antalet barn i folkskolan, som inhämtade det för inträde i fortsättningsskolan
bestämda kunskapsmått, i början icke varit särdeles stort, detta antal sedermera
hade ökats. En sådan återverkan på den egentliga folkskolan vore otvivelaktigt
en av fortsättningsskolans vackraste framtidsuppgifter. Skulle inträdesfordringarna
nu inskränkas så, att jämväl betyg i folkskolans minimum berättigade till inträde,
vore det att befara, att antalet folkskolebarn, som inhämtade mer än minimum,
skulle minskas i stället för ökas. Folkskolan skulle därav taga skada, och det
kunde hända, att fortsättningsskolan företrädesvis bleve en skola för de underyngre
åren försumliga.

Beträffande fortsättningsskolans lärotid ansåg mötet, att fortsättningsskolan
på landsbygden föga kunde uträtta, om den icke vore i verksamhet under en
sammanhängande tid av 1—2 månader, förlagda till den del av året, då de äldre
barnen minst behövdes i hemmen, d. v. s. till december, januari och februari månader.
Önskligt vore visserligen, att fortsättningsskolans lärotid förlädes helt
utanför folkskolans, men om detta icke läte sig gorå. borde åtminstone icke mer
■än högst en månad av folkskolans lästid tagas i anspråk åt fortsättningsskolan.

I fråga om fortsättningsskolans läroämnen ansåg den förut nämnda avdelningen,
att undervisningen borde koncentreras på några vissa ämnen, och när det
sedan gällde att närmare bestämma dessa, uttalade sig avdelningen ordagrant
lika med den kungl. propositionen (sid. 247). Vid överläggningen ansågo de flesta
talare, att man i fortsättningsskolan skulle söka giva en så intressant blick som

Fortsättningsskolan i vårt land.

251

möjligt över de ämnen, som behandlades, med särskild hänsyn, där så kunde ske,
till det, som vore av värde i det praktiska livet och såmedelst framkallade kärlek
till vetande och håg för självverksamhet.

Till slut erinrade statsrådet om inspektionens stora betydelse även för
fortsättningsskolan och lade inspektörerna på hjärtat att fästa skolrådens uppmärksamhet
på fortsättningsskolans vikt, att söka verka för dess upprättande
och tillhandagå med goda råd i avseende å dess anordnande.

2. Kung!, kungörelsen den 11 september 1877.

Den 11 september 1877 utkom den nya författningen angående forssättningsskolan.
Enligt denna författning, som fortfarande med ett enda undantag är
gällande, skulle skoldistriktet erhålla statsbidrag till understöd för avlönande av
lärare vid folkskolans högsta avdelning eller den s. k. fortsättningsskolan, under
förutsättning att denna komine att ordnas huvudsakligen efter följande allmänna
grunder:

att därstädes lämnades tillträde endast för de lärjungar, vilka med goda
vitsord genomgått föregående avdelningars kurser;1)

att på landsbygden den årliga undervisningstiden uppginge till minst sex
veckor med trettio timmars undervisning i varje vecka, vilken undervisningstid
antingen kunde fortgå i en följd eller fördelas på två terminer, och i städerna, där
fortsatt undervisning lämpligast meddelades i aftonskola, till så många lärotimmar,
som svarade mot ovannämnda tid; samt

att undervisning i varje fall meddelades i kristendomskunskap, huvudsakligen
inhämtad genom bibelläsning, modersmålet, företrädesvis med övning att
skriftligen begagna detsamma, räknekonst och geometri med avseende på den praktiska
tillämpningen därav, och teckning, samt vidare, så vitt möjligt, i fädernéslandets
historia och i naturkunnighet, varvid i skolor på landet förnämligast de
delar av naturläran borde förekomma, vilka hade betydelse för jordbruket.

Skoldistrikt, som ordnade fortsättningsskolan i huvudsaklig överenstämmelse
med förutnämnda grunder, skulle såsom understöd för de lärares avlöning, som
i denna skola undervisade utom folkskolans ordinarie undervisningstid, av vilken
i fäll av behov högst fyra veckor finge till den fortsatta undervisningen användas,
erhålla bidrag av allmänna medel sålunda, att för värjo lärare, som medde -

'') På det att intet missförstånd rörande denna bestämmelse skulle kunna äga ram, intogs i
»Formulär för de uppgifter, som böra bifogas ansökning av skolråd om understöd till avlöning av lärare
vid fortsättningsskola» en punkt av följande lydelse: »I denna (dessa) fortsättningsskola (skolor)
lämnas tillträde endast för de lärjungar, som med goda vitsord genomgått lärokurserna i folkskolans
föregående avdelningar, och sålunda Jår icke någon lärjunge deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan,
som endast genomgått folkskolans minimikurs*.

252

Bilaga 2.

•lade dylik undervisning under en tid motsvarande två veckor om året, statsbidrag
utginge med 25 kronor, under en tid motsvarande fyra veckor med 50 kronor och
under en tid motsvarande sex veckor med 75 kronor, under villkor att skoldistriktet
för lärarens avlönande tillsköte lika stort belopp.

3. Anvisningarna i 1S78 års normalplan.

Återstod nu fortsättningsskolans utformande i praxis i överensstämmelse
med nu nämnda författning. Närmast förelåg då behovet av en undervisningsplan
i enlighet med de givna bestämmelserna. Då Kung! Maj:t den 5 oktober
1877 uppdrog åt en kommitté, bestående av fem folkskoleinspektörer, att utarbeta
förslag till normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor, låg det ock
nära till hands att av denna kommitté vänta ett förslag till normalplan även för
undervisningen i fortsättningsskolorna. Kommittén ansåg emellertid, att någon
bestämd lärokurs för fortsättningsskolan då icke borde uppställas, enär denna
skola ännu icke vunnit stadgad organisation. Den första normalplanen, av år
1878, kom därför icke att erhålla någon fullständig undervisningsplan för fortsättningsskolan.
Följande allmänna anvisningar angående läroämnen och timfördelning
hade dock i nämnda normalplan blivit intagna:

Kristendomshunsltap. Läsning i sammanhängande följd av någon hel bibelbok
eller avdelning därav samt av Luthers lilla katekes, till sammanfattning av
den förut genomgångna kursen i kristendom skunskap.

Modersmålet. Skrivövningar: rättskrivning; uppsatsskrivning: berättelser,
beskrivningar och de vanligast förekortmande affärsskrivelser. Läsövningar, avseende
både välläsning och redogörelse för innehållet. Härvid kunna lämpligen
genomgås sådana stycken i läseboken, som i folkskolans föregående avdelningar
ej förekommit till behandling.

Räkning och geometri. Övningar att på blandade praktiska uppgifter tilllämpa
de fyra räknesätten i hela tal och bråk; beskrivning och mätning av plana
och solida figurer; enkel bokföring.

Historia. Bilder ur fäderneslandets historia och ur den allmänna historien
(Läseboken Avd. IY och V).

Naturkunnighet. Läran om kroppars jämvikt och rörelse något utförligare,
fortsatt framställning av läran om naturföreteelserna; beskrivning av mineralier,
berg- och jordarter.

Teckning. Frihandsteckningens tredje kurs, omfattande teckning av enklare
plansidiga och cylindriska klotsar i omväxlande ställningar samt enklare redskap
och möbler. Linearritning: de första grunderna.

Fortsättningsskolan i vårt land. 253

Lärotimmarnas fördelning.

	I skolor utan slöjd.	I skolor med slöjd.
Kristendomskunskap ....	4	4
Modersmålet-........	10	8
Räkning och geometri . . .	5	4
Teckning.........	5	4
Historia.........	2	2
Naturkunnighet......	4	3
Slöjd...........		5
Summa	30	30

Jämför man nu dessa normalplanens anvisningar rörande fortsättningsskolan
med samma normalplans lärokurser för folkskolan, finner man, att anvisningarna
rörande fortsättningsskolan endast genom upptagandet av affär sskrivelser,
bokföring och bilder ur den allmänna historien peka utöver lärokursen för folkskolan,
och att normalplanen således ingalunda i förevarande avseende sökt göra
riktigt allvar av vad regering och riksdag med fortsättningsskolan åsyftat år
1877. Ännu mindre har normalplanen sökt förverkliga det önskemålet, som av
de flesta talare vid det sjätte inspektörsmötet 1877 uppställdes, nämligen att fortsättningsskolan
skulle ordnas så, »att man framför allt avlägsnade tanken på att
gorå densamma till en repetitionsskola». Tvärtom hava anvisningarna, om man bortser
från de förutnämnda undantagen, formulerats så, att de närmast väcka tanken
på folkskolekurserna, och varken i anvisningarna själva eller i motiveringen har med
ett enda ord antytts för lärare och lärarinnor, att det här gällde att gå utöver folkskolans
lärokurser, och således att få till stånd en skolform, som verkligen vore
en fortsättning av eller, som det ock redan då hette, en överbyggnad på folkskolan.
I )en praktiska läggning, som statsmakterna uppenbarligen avsett åt fortsättningsskolan,
hade visserligen i någon mån kommit till synes genom upptagandet av
affärsskrivelser och bokföring samt därjämte på timplanen alternativt slöjd. Men
i övrigt hade normalplanen ingenting, som angåve, att man i fortsättningsskolan
skulle taga sikte på lärjungarnas blivande levnadskall. I ämnet kristendcmskunskap
hade den däremot utöver bibelläsning satt in katekes.

254

Bilaga 2.

B. De nya bestämmelsernas tillämpning i skoldistrikten.

1. Fortsättningsskolans organisation.

Givet är, att de nya bestämmelserna skulle bliva av stor betydelse för
fortsättningsskolans utveckling. Men det ligger i sakens natur, att denna skola
dock icke på en gång kunde omskapas, utan att genomförandet av de avsedda
förbättringarna krävde sin tid.

Detta gäller framför allt fortsättningsskolans organisation. Den viktigaste
bestämmelsen i detta avseende var den, som uppställde fullständigt genomgången
folkskolekurs såsom villkor för inträde i fortsättningsskolan, och som således avsåg
att uppdraga en bestämd gräns mellan folkskola och fortsättningsskola och
därigenom göra fortsättningsskolan till eu verklig överbyggnad på folkskolan.
Såsom förut nämnts, hade gränsen mellan folkskola och fortsättningsskola under
den gångna tiden varit flytande, ja mångenstädes hade till och med den uppfattningen
varit allmän, att fortsättningsskolan snarare vore avsedd att bereda tillfälle
åt sådana barn, som av en eller annan orsak icke dragit tillbörligt gagn av
den vanliga folkskoleundervisningen, att under en kortare tids skolgång nödtorftigt
inhämta vad som blivit försummat, än att verka för barnens förkovran och
tillväxt i kunskaper och färdigheter. Under sådana omständigheter kan det icke
väcka någon förundran, om föräldrar och skolråd på vissa orter till eu början
hade svårt att rätta sig efter den nya bestämmelsen rörande tillträdet till fortsättningsskolan.
Lättare var det tydligen att få undervisningen ordnad i överensstämmelse
med normalplanens anvisningar.

För att vinna kännedom om i vad mån såväl den nya författningen av 1877
som normalplanens anvisningar kommit till efterlevnad under de närmaste åren efter
författningens tillkomst, upptog chefen för ecklesiastikdepartementet frågan till
behandling vid inspektörsmötet 1881. Till besvarande framlades då följande frågor:

■ l:o) Hav den normalplan för folium der visning en, som jämlikt Jcitvgl drevet
den 11 oktober 1878 blivit skolråden delgiven för att tjäna till ledning vid uppgörandet
av läroplaner och läsorclmngar för skolorna, i allmänhet vunnit tillämpning i
fortsättningsskolan ?

2:o) Äro fortsättning sskolorna, på sätt kungl. kung. den 11 sept, 1877 stadgar,
ställda i riktigt förhållande till folkskolorna?

På den första frågan svarade mötet, att de för undervisningen i fortsättningsskolorna
upprättade läroplaner och läsordningar i allmänhet överensstämde
med normalplanen, men att i ett eller annat särskilt läroämne den kurs icke kunnat
genomgås, som normalplanen upptoge, emedan man i folkskolorna icke hunnit
bibringa barnen så mycket, som normalplanen förutsatte. Detta gällde särskilt
kursen i teckning.

Fortsättningsskolan i vårt land.

255

Vid överläggningen rörande den andra frågan framhölls till en början vikten
av att icke, såsom ofta plägade ske, förblanda vad som vore egentlig fortsättningsskola
— ordnad enligt kungl. kung. d. 11 sept. 1877 och avsedd att utgöra
en överbyggnad till folkskolan — med sådana nästan överallt på landsbygden
förekommande skolor, vilka ingenting annat vore än repetitionsskolor.
Vad de egentliga fortsättningsskolorna anginge, hade den avdelning, som haft att
förbereda frågan, uttalat den åsikten, att i städerna, företrädesvis de större, ett
sådant förhållande ägde rum mellan folkskolan och fortsättningsskolan, som den
åberopade kungl. kungörelsen bestämde, och att detta även kunde sägas om vissa
delar av landsbygden, under det att på andra orter ett riktigt förhållande dem
emellan ännu icke kommit till stånd. Som skäl till det sistnämnda angavs, dels
att folkskolan på sådana ställen stode lågt, dels att någon eftergift torde göi’as,
där föräldrarna vore angelägna att få barnen uppflyttade i fortsättningsskolan,
förr än deras kunskap gjorde dem därtill fullt berättigade. I detta avdelningens
uttalande instämde mötet.

Beträffande den nämnda eftergiften för föräldrarnas önskningar synes emellertid
chefen för ecklesiastikdepartementet C. G. Hammarskjöld, hava varit av
den meningen, att sådan eftergift icke borde göras, när det gällde skolor med
statsbidrag. Sedan frågan av mötet slutbehandlats, fäste han nämligen inspektörernas
uppmärksamhet på nödvändigheten av att föreskrifterna i kungl. kung. av
1877 noga efterlevdes, när det vore fråga om statsbidrag till dessa skolor.

Så småningom synes också bestämmelsen om villkoren för inträde i fortsättningsskolan
hava blivit i stort sett genomförd. Att fortsättningsskolan också
uträttat åtskilligt gott, där denna bestämmelse upprätthållits, lider intet tvivel.
Redan efter den första inspektionsperiodens slut kunde folkskoleinspektörerna
intyga detta. I den översikt över folkskoleväsendeis utveckling under åren 1877
—1881, som ecklesiastikdepartementet på grundvalen av inspektörernas berättelser
utgivit, heter det nämligen härom: »Där rätteligen ordnade fortsättningsskolor
kommit till stånd, avgiva inspektörerna vittnesbörd därom, att de varit till
ganska mycket gagn och verkat välgörande icke minst i så måtto, att de utövat
ett hälsosamt inflytande på den egentliga folkskolans behandling av lärokurserna
i de särskilda ämnena och särskilt på ett noggrannare upprätthållande av föreskrifterna
om avgångsprövning av de barn, som ordentligt genomgått folkskolan
och därigenom blivit berättigade att i fortsättningsskolan upptagas.»

2. Fortsättningsskolans utbredning.

Yad man närmast skulle hoppas såsom en följd av beslutet om statsunderstöd
åt fortsättningsskolan v^r tydligen, att fortsättningsskolan skulle erhålla

32—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

256

Bilaga 2.

en större utbredning, och att den fortsatta undervisningen således skulle komma
ett betydligt större antal av landets barn till godo. Uppenbart är också, att statsunderstödet
verkat i denna riktning. Antalet fortsättningsskolor i riket har nämligen
i stort sett befunnit sig i ständigt stigande! Det kan dock icke sägas, att
fortsättningsskolan i detta avseende tagit någon större fart, ännu mindre att
den vunnit en sådan utbredning, som önskligt hade varit.

Det första året efter det den nya författningen trött'' i gällande kraft eller
år 1878 utdelades statsbidrag till 243 fortsättningsskolor. Vid inspektionsperiodens
slut år 1881 hade enligt folkskoleinspektörernas berättelser antalet sådana
skolor icke stigit till mer än 435. Dessa voro synnerligen ojämnt fördelade inom
rikets olika stift. Största antalet fanns inom Linköpings stift, som hade 63 fortsättningsskolor.
Därnäst kom Skara stift med 59, Karlstads stift med 58 och
Göteborgs stift med 53 fortsättningsskolor. Inom Lunds, Uppsala och Kalmar
stift hade ett jämförelsevis ringare intresse visat sig för dessa skolor. I Härnösands
stift voro endast 2 och i Visby stift 3 dylika skolor anordnade.

Såsom skäl till uraktlåtenheten att anordna fortsättningsskolor anförde
folkskoleinspektörerna dels svårigheten i vissa trakter, särdeles i det sydligaste
Sverige, att utan intrång på den för folkskolan passande lärotiden kunna bereda
lämplig sammanhängande tid för undervisningen i fortsättningsskolan, dels den omständigheten,
att för många folkskolor endast ett mindre antal barn före kon firma.,
tionsåldern avginge med fullständiga avgångsbetyg, dels obenägenhet hos församlingarna
att anslå det lilla bidrag, som fordrades såsom villkor för statsbidragets
erhållande. .

Frågan om orsakerna till att fortsättningsskolor icke inrättades hade även
berörts av 1881 års inspektörsmöte. Vid detta anmärktes beträffande Lunds stift,
att stora svårigheter yppat sig med avseende på lärotiden. Den enda för folkskolan
fullt tjänliga tiden i detta stift vore senhösten och vintern, och då även fortsättningsskolan
förlagts till denna tid, hade den haft ett i högsta grad menligt inflytande
på folkskolan. Flera inspektörer icke blott från städerna utan även från landsbygden
framhöllo ock det mäktiga hinder för fortsättningsskolans utveckling,
som läge i det dåvarande förhållandet, att barn nästan obegränsat Unge användas
till arbete i fabriker. Exempel anfördes på att 13 års barn bundes i sådant arbete
icke blott 12 timmar om dagen utan även om natten. Sådana barn bleve
oftast fördärvade både till kropp och själ, och det vore mer än önskligt, att man
snart erhölle en lagstiftning till stävjande av detta onda.

Fortsättningsskolans utbredning från och med år 1882 till och med år 1911
framgår av följande tabell, vilken är sammanställd efter uppgifter, som erhållits
i ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning.

257

Fortsättningsskolan i vårt land.

Antal skoldistrikt och forlsättningsskolor, till vilka statsbidrag utgått, samt antal folk''
skolor och mindre folkskolor under åren 1882-1911.

Å r.	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.	Folkskolor och mindre folkskolor i hela riket.
Skol- distrikt.	Fortsätt-nings-skolor. j	Skol- distrikt.	Fortsätt- nings- skolor.	Skol- distrikt.	Fortsätt- nings- skolor.
1882 .......	270	400	33	82	303	482	5 020
1883 .......	319	474	33	112	352	580	5 020
1884 .......I	345 j	519	39	128	384	047	5 269
1885 .......	366	554	36	126	402	680	5 401
1886 .......	384	588	49	130	423	718	5 451
1887 .......	399	607	40	128	439	735	5 494
1888 .......	410	633	41	126	451	459	5 593
1889 .......	426	655	46	134	472	789	5 653
1890 .......	440	677	47	142	487	819	3 768
189]........	452	704	48	146	500	850	5 897
1892 .......	467	713	48	146	515	859	5 944
1893 .......	489	749	49	147	538	890	5 974
1894 .......	504	788	47	137	551	925	6 066
1895 .......	532	835	52	141	584	970	6184
1896 .......	557	882	53	151	010	1033	6 263
, 1897 .......	568	914	55	152	623	1070	6 344
1 1898 .......	602	997	58	168	060	1105	6 457
1899 .......	655	1088	60	156	715	1240	6 607
, 1900 .......	705	1195	63	148	768	1343	6 764
1901.......	722	1259	66	158	788	1417	7 245
1902 .......	767	1380	62	157	829	1537	7 415
1903 .......	832	1481	65	158	897	1 039	7 619
1904 .......	885	1 580	65	170	950	1750	7 758
1905 .......	934	1684	64	153	998	1837	7 849
1906 ......	978	1768	66	165	1044	1 033	7 992
1907 .......	990	1817	61	147	1051	1 904	8159
1908 .......	968	1816	64	151	1032	1 9(57	8 282
1909 .......	996	1878	59	135	1055	2 013	8 402 ''
1910.......	1022	1927	57	136	1079	2 003	8 548
; 1911 .......	1038	1982	58	139	1090	2121	\|j 8 651

258

Bilaga 2.

Jämför man antalet fortsättningsskolor i hela riket med summan av antalet
folkskolor och mindre folkskolor, finner man en ständigt fortskridande ökning
i fortsättningsskolornas antal. Så utgjorde de år 1882 9.6 %, år 1886 13.i %, år
1891 14.4 år 1896 16.5 % år 1901 19.5 %, år 1906 24.2 % och år 1911 24.5 % av
antalet folkskolor och mindre folkskolor. (Se vidare tabellen å sid. 260 kol. 4.)

Av den officiella statistiken framgår därjämte, att fortsättningsskolorna
hava sin jämförelsevis största utbredning inom Värmlands, Skaraborgs, Östergötlands,
Kalmar, • Älvsborgs, Örebro, Jönköpings och Kronobergs län, under det de
äro svagast representerade i Kristianstads, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens,
Blekinge, Malmöhus, Gottlands och Västernorrlands län.

Beträffande det antal barn, som erhållit del av fortsättningsskolornas undervisning,
finnes tyvärr ingen officiell statistik före år 1901. Från och med år
1901 har däremot sådan statistik blivit utarbetad. Denna utvisar följande

Antiil barn i fortsättningsskolorna under åren 1901—1911.

Å r.	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.
1901...........	19 483	5154	24 637
1902 ...........	20 752	5 663	26 415
1903 ...........	21 207	6 300	27 507
1904 ...........	23 036	5 713	28 749
1905 ...........	23 873	6199	30 072
1906 ...........	23 875	6 208	30 083
1907 ...........	23 480	6 541	30 021
1908 ...........	23 088	6 626	29 714
1909 ...........	24 246	6 260	30 506
1910...........	24 156	5 882	30 038
1911...........	24 106	5 813	29919

Denna tabell angiver dock icke det exakta antalet barn, som erhållit fortsatt
undervisning. Vissa fortsättningsskolor hava nämligen två årsklasser, och
antalet barn i båda dessa årsklasser äro här intagna. Samtliga de barn, som
tillhöra andra årsklassen, äro således i denna tabell upptagna två gånger, nämligen
dels det år, då de tillhörde första, och dels det år, då de tillhörde andra
årsklassen. Vill man nu veta det verkliga antalet barn, som inträtt i fortsättningsskolan
och där erhållit undervisning, efter det de lämnat folkskolan, måste
man alltså från summorna i ovanstående tabell för varje år taga bort det antal
barn, som tillhörde andra årsklassen. Om detta antal kan dock den officiella

Fortsättningsskolan i vårt land.

259

statistiken icke lämna upplysning, eftersom inga uppgifter därom ingå från de
särskilda skoldistrikten. Kommittén bär emellertid infordrat och erhållit uppgifter
dels å det antal barn, som avgått från fortsättningsskolan efter ettårig
kurs, dels å det antal, som avgått efter tvåårig kurs, såsom framgår av tabellerna
19—22 i detta betänkande. De absoluta talen å dessa tabeller äro visserligen
för små, emedan uppgifter där saknas för 140 fortsättningsskolor, men de
torde dock kunna tjäna till ledning för beräkningen av det antal barn i samtliga
fortsättningsskolor, som avgått efter tvåårig kurs. Man torde nämligen icke begå
något större misstag, om man antager, att förhållandet mellan det antal barn, som avgått
efter ettårig, och det antal, som avgått efter tvåårig kurs i de nyssnämnda
140 fortsättningsskolorna, är detsamma som mellan de båda kategorierna av barn i
de 1 872 fortsättningsskolor, från vilka kommittén erhållit uppgifter. Beräknar man
efter nu nämnda grunder det verkliga antalet barn, som under åren 1901—1911
inträtt i fortsättningsskolan och där erhållit undervisning, får man de tal, som
återfinnas i kol. 7 å tabellen på sid. 260 och som torde vara tillnärmelsevis riktiga.

Nu inställer sig den frågan: huru förhåller sig detta antal barn till hela
det antal, som lämnar folkskolan? Icke heller sistnämnda antal kan erhållas
direkt ur den officiella statistiken. Denna statistik innehåller nämligen för varje
år endast uppgifter å samtliga de barn, som finnas i rikets folkskolor och mindre
folkskolor. Då nu vissa av dessa skolor rymma även småskoleavdelningar. måste
tydligen barnen i de sistnämnda först frånräknas. Några exakta siffror har man
emellertid icke här att tillgå, varför en approximativ beräkning måste verkställas.
En sådan beräkning har skett på det sätt, att medeltalet barn i varje årsklass
inom dessa småskoleavdelningar beräknats och det antal, som sålunda fallit på
småskolans två årsklasser, dragits ifrån hela barnantalet. Sedan antalet barn i
folkskolornas och folkskoleavdelningarnas fyra årsklasser sålunda erhållits, finnes
lätt antalet barn i medeltal inom varje årsklass och således antalet från folkskolan
avgångna barn i medeltal under de olika åren, varefter svaret på den nyss nämnda
frågan rörande förhållandet mellan antalet barn, som inträtt i fortsättningsskolan,
och antalet barn, som avgått från folkskolan kan givas (se tabellen å sid. 260
kol. 8). Såsom framgår av det anförda blir svaret approximativt, men det torde
dock hava sitt värde.

Av kol. 3 och 4 i nämnda tabell framgår, att antalet fortsättningsskolor
under åren 1901—1906 befunnit sig i en ganska jämn stigning. Under dessa år
har. antalet av dessa skolor ökats med 4.7 procent av antalet folkskolor och
mindre folkskolor. Under åren 1907—1911 har däremot ett annat förhållande
inträtt. De båda första av dessa år förete proportionsvis en minskning, och den
ökning, som under de tre senaste åren ägt rum, har varit jämförelsevis obetydlig.
År 1911 utgör hela ökningen från år 1906 endast 0.3 procent av antalet folkskolor
och mindre folkskolor..

260 Bilaga 2.

Antal folkskolor och fortsättning-sskolor samt beräknat antal barn i folkskolor och fortsätt

ningsskolor under åren 1901—1911.

i. i c.	3.	4.	5.	C.	7.	s.
Å r.	Antal folk-skolor och mindre folkskolor.	Antal fort-sättnings-skolor.	Antal fort-sättnings-skolor i pro-cent av an-talet folk-skolor och mindre folkskolor.	Antal barn i samtliga folkskole-klasser.	Antal från folkskol e-kla.sser avgångna barn.	Antal barn, som inträtt i fortsätt-ningsskola.	Antal barn i fort.sätt-ningsskolan i procent av antal från folk-skoleklas-ser avgång-na barn.
1901........	7 245	1417	19.5	468 800	117 200	20 892	17.8
1902 ........	7 415	1537	20.7	470 400	117 600	21 924	18.7
1903 ........	7 619	1 639	21.5	474 400	118 600	23 051	19.5
1904 ........	7 758	1 750	22.5	478 800	119 700	24 207	20.2
1905 ........	7 849	1 837	23.4	482 000	120 500	25 411	21.1 v''
1900........	7 992	1933	24.2	485 200	121 300	26 002	21.4
1907 ........	8 159	1 964	24.1	488 800	122 200	25 578	20.9
1908 ........	3 282	1 967	23.7	493 200	123 300	25 287	20.5
1909 ........	8 402	2 013	24.0	498 000	124 500	26 083	20.9
1910........	8 548	2 063	24.1	503 600	125 900	25 712	20.4
1911........	8 651	2121	24.5	510 000	127 500	25 641	20.1

Barnantalet i fortsättningsskolorna synes förete ett något så när motsvarande
förhållande. De absoluta talen i kol. 7 visa en stigning under åren
1901—1906, men från och med år 1907 upphör stigningen, och barnantalet är
sedan i stort sett i sjunkande. Jämför man sedan barnantalet i fortsättningsskolorna
med antalet från folkskoleklasserna avgångna barn, samt procenttalen i
kol. 8 och kol. 4, finner man, att stigningen av barnantalet i fortsättningsskolorna
ingalunda hållit jämna steg med stigningen av antalet fortsättningsskolor. Och
under det procenttalet i kol. 4 under åren 1901—1911 stigit från 19.5 till 24.5
och sålunda ökats med 5.o procent, har procenttalet i kol. 8 stigit från 17.s till
20.i och alltså ökats endast med 2.3 procent. Detta vill med andra ord säga, att
under det antalet fortsättningsskolor under åren 1901—1911 i stort sett varit i
stigande, har barnantalet i fortsättningsskolorna under hela denna tid proportionsvis
varit i sjunkande. Huvudsakliga anledningen till detta anmärkningsvärda
förhållande torde vara att söka däri, att undervisningen i de flesta fortsättningsskolor
icke i nämnvärd mån gått utöver folkskolekursen och icke heller erhållit
den praktiska läggning, som regering och riksdag år 1877 avsett. Detta framgår

Fortsättningsskolan i vårt land.

261

särskilt av vissa folkskoleinspektörers yttranden i de avgivna berättelserna för
åren 1905—1910. Se vidare härom sid. 273 ff.

C. Nya ändringsförslag.

1. I riksdagen.

a. Inträdesvillkoren och lärotiderna.

1) Riksdagen 1882.

Redan tidigt, efter det 1877 års författning börjat tillämpas, visade det
sig, att man icke överallt var riktigt nöjd med densamma. Detta gällde särskilt
bestämmelserna rörande villkoren för inträde i fortsättningsskolan, lärotiderna och
statsbidraget, varför yrkanden på ändringar i dessa bestämmelser snart nog
framkommo.

Vid 1882 års riksdag väckte Ola Andersson i Burlöv motion i Andra a) Motion av
kammaren om skrivelse till Kung! Maj:t angående ändring eller förklaring utiglniBwrlöv
kungl. kung. den 11 september 1877 rörande fortsättningsskolor. Motionären ansåg,
att man måhända ej borde från fortsättningsskolan avvisa dem, som vare sig till
följd av sjukdom, fattigdom eller av andra orsaker icke hade »med goda vitsord
genomgått föregående avdelningars kurser» i folkskolan, och allra minst de inträdessökande,
vilka möjligen på annan väg förvärvat sig däremot svarande kunskapsmått.

Därjämte ville han genom sin motion vånna en förklaring eller förändring i stadgandet
rörande fortsättningsskolan, varigenom ej hinder förefunnes att jämväl på
landsbygden, där förhållandena härför lämpade sig, anordna fortsättningsskolan
såsom aftonskola. Det vore motionären visserligen ej obekant, att sådant undantag
någon gång hade gjorts, men att detta kunde behöva och till fromma för
saken själv böra utsträckas framginge utav en nyligen till Kungl. Maj:t i sådant
syfte ingiven petition från Lunds stifts allmänna folkskollärarmöte i Malmö
år 1881. Motionären hemställde därför, att Riksdagen måtte anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes meddela sådan ändring eller förklaring uti kungl.
kung., den 11 september 1877 angående fortsättningsskolor, att dels
stadgandet att hava med goda vitsord genomgått föregående avdelningars
i folkskolan kurser något jämkades och mildrades, och dels att det
måtte stå skolråden fritt att, i samråd med distriktets folkskoleinspektör,
indela tiden för fortsättningsskola på sätt för varje fall kunde
anses lämpligast och till ändamålet bäst ledande.

Andra kammarens första tillfälliga utskott ansåg, att det för undervis- b) Utskottets
ningens bedrivande skulle vara allt utom nyttigt, om man i fortsättningsskolan Vttrandeintoge
lärjungar, som med hänsyn till de föregående studiernas halt och omfatt -

262

Bilaga 2.

c) Andra
kammarens

beslut.

ning stode på flera olika ståndpunkter, och om sålunda någon jämkning eller
mildring åvägabragtes i kravet på att med goda vitsord hava genomgått föregående
folkskoleavdelningars kurser. Däremot kunde det enligt utskottets mening
icke anses väsentligt, att dessa kurser inhämtats just i folkskolan. Yad beträffade
tiden för fortsättningsskolans hållande, funnes större byar och fiskelägen,
där fortsättningsskolan lika väl som i städerna kunde anordnas såsom aftonskola.
Kungl. Maj:t hade ock bifallit särskilda kommuners i detta syfte gjorda ansökningar.
Yad dessa kommuner velat ernå, hade ock i vidsträcktare kretsar känts
såsom ett önskemål, vilket framginge av den i motionen omnämnda petition,
vilken av Lunds stifts allmänna folkskollärarmöte, samlat i augusti månad sistlidet
år (1881), genom utsedda kommitterade den 30 påföljande december till Kungl.
Maj:t ingivits. I samma petition hade angivits såsom huvudsakligaste skälet till
att fortsättningsskolan inom stiftet vunnit så ringa framgång »svårigheten att
med avseende å tidsindelningen så ordna detta slags skolor på landsbygden, att
de komme i full överensstämmelse med föreskrifterna i kungl. kung. den 11 sept.
1877», utan att dock förhindra eller inkräkta på folkskolans undervisningstid. På
grund härav hade mötet beslutat att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning
om sådan ändring eller förklaring av sagda föreskrifter, att det inom
Lunds stift måtte stå skolråden fritt att i samråd med distriktets folkskoleinspektör
indela tiden för fortsättningsskolor på sätt för varje fäll kunde anses
lämpligast och mest ändamålsenligt, dock så att varje dylik skola fortginge under
minst 180 timmar årligen.

De omständigheter, av vilka denna framställning motiverades, förekomme
emellertid icke endast inom Lunds stift. Även i övriga delar av landet funnes
platser, där fortsättningsskolan utan men skulle kunna anordnas som aftonskolor,
och där detta vore fallet, torde lika förhållanden betinga lika rätt. Utskottet
hemställde alltså, att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels om sådan ändring av kungl.
kung. den 11 sept. 1877, att tillträde till fortsättningsskola måtte
lämnas icke blott de lärjungar, vilka med goda vitsord genomgått
folkskolans föregående avdelningars kurser utan även dem, som utan
att hava genomgått sagda avdelningar dock på nöjaktigt sätt styrkt
sig äga det kunskapsmått, som för folkskolans lärjungar medförde
rätt till inträde; dels ock om den förklaring av berörda kungl. kung.,
att det måtte stå skolråd i lantkommun fritt att i samråd med distriktets
folkskoleinspektör indela den för fortsättningsskolor stadgade tiden på
sätt för varje fall kunde anses lämpligast och mest ändamålsenligt.

Yid frågans behandling i Andra kammaren uppstod en lång och delvis
skarp debatt, huvudsakligen mellan motionären och lektor Abraham Rundbäck i

Fortsättningsskolan i vårt land.

263

Växjö, vilken senare motsatte sig den föreslagna skrivelsen, dels emedan han ansåg
denna skrivelse i sin första punkt onödig — de, som på annat ställe än i folkskolan
inhämtat folkskolans lärokurs vore redan berättigade till inträde i fortsättningsskolan
—, dels emedan han av flera skäl fann aftonskolan vara en olämplig
form av fortsättningsskola. Andra kammaren biföll dock med 131 röster mot
J29 utskottets förslag.

Frågan kom emellertid icke till behandling i Första kammaren, varför den d) Frågan
då förföll. förfaller.

2) Riksdagen 1885.

Vid 1885 års riksdag fördes den ånyo fram genom en motion i Andra kam- a) Motion av
maren av Jons Bengtsson i Gullåkra, vilken förnyade hela den av Ola Anders- JönsBengts .

-r, . . ,, J SOU l Idull son

i Burlov förut gjorda hemställan. åkra.

För den första punkten, förslaget om mildring av villkoren för inträde i b) utskottets
fortsättningsskolan, hade motionären icke anfört något skäl. Efter att hava på- yttrande.
visat detta yttrade Andra kammarens första tillfälliga utskott härom: »Då en
sådan »mildring» icke skulle kunna genomföras, utan att fortsättningsskolans
egentliga i själva dess benämning angivna bestämmelse vedervågades, undervisningen
härinom i följd av lärjungarnas ojämna kunskapsinått sönderbrötes och
det åsyftade arbetsresultat förfelades, finner sig utskottet böra hemställa, att vad
motionären rörande mildring av villkoren för inträde i fortsättningsskolor i motionens
förra del anfört, må av riksdagen lämnas utan avseende». Denna hemställan
bifölls av Andra kammaren.

I fråga om motionens senare del, som avsåg lärotiden för fortsättningsskola
på landsbygden hänvisade utskottet till vad som av motsvarande utskott
anförts år 1882 och hemställde, att Riksdagen i skrivelse måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om sådan ändring av kungl. kung. den 11 sept. 1877, att
det måtte stå skolråd i lantkommun fritt att i samråd med distriktets
folkskoleinspektör indela den för fortsättningsskolor stadgade undervisningstiden
på sätt för varje fall kunde anses lämpligast och mest
ändamålsenligt.

Utskottets förslag bifölls av båda kamrarna, vadan en skrivelse i överensstäm- c) Eiks melse

härmed avläts till Kanal. Maj:t. dagens

• J beslut.

3) Kung!, kungörelse den 29 april 1886 angående lärotiderna på landsbygden.

Denna Riksdagens skrivelse hade till följd, att en ny kungl. kungörelse
utfärdades den 29 april 1886, i vilken Kungl. Maj:t förklarade sig hava funnit
gott i nåder förordna, »att vad kungörelsen angående anslag för lärares avlöning
vid fortsättningsskolor den 11 sept. 1877 innehåller därom, att på landsbygden

33—131460. Folkunder visning skommitténs betänkande V.

264

Bilaga 2.

den årliga undervisningstiden i fortsättningsskola bör uppgå till minst sex veckor
med trettio timmars undervisning i varje vecka icke utgör hinder för skoldistrikt
att, där särskilda förhållanden därtill föranleda, på skolrådets förslag anordna
fortsättning sskolor på landet såsom aftonskolor, därest domkapitlet efter folkskoleinspektörens
hörande finner en sådan anordning ändamålsenlig, samt att, där fortsättningsskola
på landet anordnas som aftonskola, undervisning därstädes skall,
i likhet med vad genom nämnda kungörelse är för städer föreskrivet, årligen
meddelas under minst 180 timmar.»

b. Statsbidraget.

1) Riksdagen 1887.

År 1887 väcktes av J. Andersson i Lysvik motion i Andra kammaren
om statsbidragets höjning till fortsättningsskolorna, så att det komme att utgå
med 2/s av \ärarens avlöning, på det möjlighet skulle beredas även mindre bemedlade
kommuner att inrätta dylika skolor. Statsutskottet kunde emellertid
icke förorda förslaget, emedan det vore i saknad av utredning om kostnaderna,
vadan motionen blev av riksdagen avslagen.

•2) Riksdagen 1888.

Följande år väckte K. E. Holmoren i Andra kammaren motion med
samma yrkande. I motiveringen framhölls dels fortsättningsskolans viktiga plats
i folkundervisningen, dels skoldistriktens behov av lättnad i utgifterna för samma
undervisning, dels ock önskvärdheten av likställighet mellan de olika skolorna
för folkundervisningen. För att denna motion icke skulle av statsutskottet avstyrkas
på grund av bristande utredning, bifogade motionären Kungl. Maj:ts
cirkulär till domkapitlen rörande utanordnande av statsbidrag till fortsättningsskolorna
för år 1886.1)

‘) Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär till domkapitlen hade dessa statsbidrag varit följande:

Uppsala stift........ 31 skoldistrikt, 4145 kronor

Linköpings j........ 93 s 9 200 »

Skara »........ 84 » 5 475 »

Strängnäs »........ 32 » 2 850 »

Västerås »........ 37 » 3 075 »

Växjö »........ 52 » 3 975 >

Lunds »........ 17 » 2 375 »

Göteborgs »........ 31 » 3 850 »

Kalmar »........ 12 > 1250 »

Karlstads »........ 28 » 5 500 »

Härnösands »........ 5 > 250 >

Visby »........ 3 » 175 >

Summa 425 skoldistrikt, 42 120 kronor.

Fortsättningsskolan i vårt land.

265

Statsutskottet erkände nu det avsevärda i kravet på lättnader i kommunernas
skattebördor, men ansåg sig likväl icke böra, utan att framställning från
Kungl. Maj:t och föregången noggrann undersökning av de på frågans bedömande
inverkande omständigheter därtill föranledde, tillstyrka bifall till motionen.

Även denna motion avslogs i båda kamrarna.

3) Riksdagen 1889.

Vid 1889 års riksdag framkom ånyo förslag om större statsbidrag till
fortsättningsskolorna. Detta dock i sammanhang med förslag om större statsbidrag
även till övriga folkundervisningsanstalter. I Andra kammaren hemställde
nämligen C. A. Ekeborgh, J. Ericsson och Aug. Petersson om Riksdagens
beslut, att statsbidraget skulle i stället för med 2/-° utgå med 4/5 av
den lön, som åtnjötes av lärare och lärarinnor i folkskolor, mindre
folkskolor, småskolor och fortsättningsskolor sam t biträdande lärare
och lärarinnor i folkskolor, varjämte Gr. Mellin och C. T. Lind föreslogo
bland annat, att lärare- och lärarinnelöner vid mindre folkskolor, småskolor
och fortsättningsskolor skulle utgå med Ds från staten och j/b
från kommunen. Även dessa förslag motiverades därmed, att kostnaderna för
skolväsendet kändes för kommunerna alltför betungande. »Under sådana förhållanden»,
heter det i den förstnämnda motionen, »nödgas kommunerna naturligt
nog, i stället för att på sitt skolväsen göra nya uppoffringar, noga betänka sig,
innan några nya utgifter till folkskolans fromma beslutas. Att, då folkskoleväsendet
ovedersägligen ännu tarvar fortsatt utveckling, denna måste av pekuniära
skäl hämmas, måste för folkskolans vänner kännas nedslående och bekymmersamt.»

Det enklaste medlet att undanrödja dessa allt annat än glädjande förhållanden
vore enligt motionärernas mening, att staten övertoge hela lärarpersonalens
vid folkskolan avlöning, men tidpunkten för bifall till ett förslag i sådan riktning
torde då ännu icke vara inne, varför motionärerna stannade vid det förut
nämnda förslaget.

Statsutskottet ansåg sig emellertid -»icke böra tillstyrka Riksdagen att besluta
åtgärder, vilka i så hög grad som de ifrågavarande skulle öka statsverkets utgifter
för folkskoleväsendet», och motionerna avslogos av båda kamrarna.

4) Riksdagen 1890.

År 1890 väckte kontraktsprosten C. A. Ekeborgh åter motion i Andra a) Motion av
kammaren om ändring i villkoren för statsbidrags utgående till fortsättnings- "

skolor. Med allt skäl borde och kunde dessa skolor enligt motionärens mening
betraktas som själva kronan på våra folkskolor. Det oaktat och ehuru tillfälle

266

Bilaga 2.

b) Statsutskottets

yttrande.

c) Riksdagens

beslut.

till erhållande av statsbidrag för sådana skolor i mera än 12 år erbjudits åt
alla församlingar i vårt fädernesland, vore det dock endast ett helt litet antal
församlingar, i vilka fortsättningsskolor blivit inrättade. Om orsaken till detta
för den verklige folkskolevännen nedslående, för att icke säga sorgliga faktum
och om möjligheten att avlägsna denna orsak säger motionären: »Bland villkoren
för erhållande av statsbidrag förekommer, att skoldistrikt för lärarens avlöning
skall tillskjuta ett statsbidraget motsvarande belopp. Då emellertid beslut om
sådant tillskott skall fattas å kyrkostämma, är det långt ifrån givet, att beslutet,
om tillskott vägras, överensstämmer med den åsikt, som flertalet föräldrar och
målsmän hyser om fortsättningsskolans gagn eller nödvändighet.

Lätt låter det tänka sig, och i praxis förekommer det även ofta nog, att
ifråga''varande beslut dikteras av några få personer, som, då de för egna barn
icke behöva eller vilja anlita fortsättningsskolan eller möjligen icke inse nyttan
av samma skola, begagna sig av sitt på fyrktalet grundade stora inflytande för
att hindia inrättandet av en undervisningsanstalt, som dock i så mångas ögon är
synnerligen önskvärd.

Det synes mig därför vara av nöden, att gällande föreskrifter angående
villkoren för erhållande av statsbidrag till nämnda skolor ändras i den riktningen,
att fortsättningsskolans vara eller icke vara lägges så att säga mera
i händerna på barnens föräldrar och målsmän, än vad för närvarande fallet är.»

Motionären föreslog därför följande tillägg till kungl. kungörelsen den
11 sept. 1877. »Vägrar skoldistrikt att tillskjuta detta belopp, får statsbidraget
ändock lyftas, om föräldrar eller målsmän till minst 10 barn
inom distriktet detsamma tillskjuta, dock under villkor att fortsättningsskolan
och dess medel ställas under skolrådets ledning och förvaltning.
»

Statsutskottet hemställde, att motionen måtte av Riksdagen lämnas utan
avseende, emedan den garanti för att en skola av ifrågavarande slag icke inom
alltför kort tid koinme att upphöra, som kunde anses vara åstadkommen därigenom,
att statsbidragets utgående gjorts beroende av den kommunala myndighetens beslut
att jämväl tillskjuta medel, genom den av motionären föreslagna anordningen skulle
komma att helt och hållet undanryckas.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag.

5) Riksdagen 1898.

År 1898 upptog A. Norrman i Andra kammaren åter den förut i riksdagen
fiamföida tanken om ökat statsbidrag till lärares avlöning i fortsättningsskolan.
Med stöd av huvudsakligen samma skäl, som tidigare anförts för liknande
förslag, hemställde motionären, att Riksdagen måtte besluta, att statsanslaget

Fortsättningsskolan i vårt land.

267

till fortsättningsskolor hädanefter måtte utgå med 2/3 av hela kostnaden
eller högst 100 kronor för år. I denna motion instämde fem
andra av kammarens ledamöter.

Statsutskottet kände sig icke övertygat därom, att en höjning av statsanslaget
till fortsättningsskolor i den omfattning, som av motionären föreslagits,
skulle komma att medföra inrättandet av nya sådana skolor och ansåg icke heller
för övrigt skäl förefinnas att företaga någon förändring i förhållandet mellan de
från stat och från kommun utgående bidrag till uppehållande av dessa skolor,
varför det hemställde, att motionen icke måtte bifallas.

Utan diskussion beslöto båda kamrarna i enlighet med utskottets förslag.

c. Statsbidraget och fortsättning sskolans organisation.

1) Riksdagen 1904.

Det utan tvivel mest betydande av de förslag till fortsättningsskolans utveckling,
som i riksdagen framkommit, framställdes år 1904, då C. R. Johansson
med instämmande av 8 andra ledamöter i Andra kammaren föreslog, att Riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser rörande
anslag för lärares avlöning vid fortsättningsskolor enligt följande grunder:

att antalet läroämnen i dylik skola bestämdes till minst 3, vilka av vederbörande
skolråd eller skolstyrelse skulle väljas bland de ämnen, som tillhörde lärokursen för den
egentliga folkskolan eller folkskolans högre avdelning; dock att i fortsättningsskola, som vore
avsedd uteslutande för lärjungar, vilka redan under minst ett år bevistat sådan skola, antalet
läroämnen måtte kunna vara mindre än 3;

att undervisning i fortsättningsskola skulle meddelas av examinerad folkskollärare
eller folkskollärarinna eller ock av lärare (lärarinnor), som ägde behörighet för anställning
vid allmänt läroverk eller vid av staten upprättad teknisk läroanstalt;

att fortsättningsskola i regeln skulle hava en årlig lärotid av 180 timmar och kunna
anordnas antingen med daglig undervisning enligt de bestämmelser, som i detta avseende
gällde för egentliga folkskolan, eller ock såsom aftonskola;

att avlöningen till lärare eller lärarinna i fortsättningsskola skulle utgå med minst
150 kronor för en undervisningstid av 180 timmar, av vilket belopp statsverket tillsköte
två tredjedelar eller 100 kronor och vederbörande skoldistrikt en tredjedel eller 50
kronor; och

att där fortsättningsskola varit i verksamhet under kortare tid än 180 timmar under
ett år, statsbidrag likväl måtte utgå med belopp, som enligt nyss angivna grunder svarade
mot undervisningstiden, dock icke för kortare tid än 60 timmar.

Härjämte borde fortfarande gälla de dittills tillämpade bestämmelserna dels om tillträde
till fortsättningsskolorna, dels därom, att på landsbygden i fall av behov högst 4
veckor av folkskolans ordinarie undervisningstid måtte kunna användas för den fortsatta
undervisningen.

a) Motion
av C. it.
Johansson
m. fl.

a) Motionärernas

förslag.

268

Bilaga 2.

fl) Motivering.

I motiveringen erinrade motionären därom, att mer än 26 år förflutit, sedan
knngl. kung. den 11 sept. L877 utfärdades, att folkskolestadgan under denna tid
icke mindre än två särskilda gånger blivit omarbetad, och att en stark utveckling
av folkskoleväsendet ägt rum, i synnerhet i städerna och i andra större samhällen,
men att det oaktat sagda kungl. kungörelse ännu gällde i sin ursprungliga lydelse
utom i ett par oväsentliga punkter. Under sådana omständigheter kunde man
icke vänta att bestämmelsen i nämnda kungl. kungörelse skulle motsvara den
dåvarande tidens behov och krav i fråga om fortsatt undervisning.

Förnämligast i två avseenden voro de gällande bestämmelserna mindre
lämpliga. För det första vore antalet obligatoriska läroämnen, 5 st., för stort,
då undervisningstiden utgjorde blott 180 timmar och icke torde kunna i avsevärd
mån förlängas. Både för det praktiska livet och för sin andliga utveckling hade
lärjungen större gagn av att förvärva en grundligare insikt eller färdighet i
vart och ett av ett mindre antal ämnen än av att ägna en ytligare uppmärksamhet
åt flera. För det andra syntes det vara en olägenhet, att någon valfrihet i
fråga om läroämnen icke vore medgiven. Fortsättningsskolan måste vara ordnad
på sådant sätt, att den kunde tillgodose olika lärjungars olika behov och intressen.
I små skoldistrikt på landet läte det sig visserligen icke göra att tillgodose varje
särskild lärjunges behov eller önskan med avseende på ämnesval, men i stället
borde i sådana fall hänsyn kunna tagas till ortens näringsförhållanden och till
befolkningens anlag och intressen i allmänhet. I städer och andra större samhällen,
där flera fortsättningsskolor kunde anordnas bredvid varandra, borde däremot
individens krav med hänsyn till ämnesvalet i ganska utsträckt grad kunna
tillgodoses. Men villkoret härför vore, att fortsättningsskolans läroämnen icke
vore en gång för alla oeftergivligt fastslagna utan av vederbörande skolråd kunde
få väljas med hänsyn till behovet och förhållandena i varje skola.

Beträffande kretsen av läroämnen, inom vilket ett sådant val borde få äga
rum, syntes gränserna för denna icke heller böra dragas för snävt. Visserligen
komrne i fortsättningsskolorna det huvudsakligaste intresset alltid att samla sig
kring sådana ämnen, vilka ä ena sidan lämnade största möjliga utrymme för lärjungens
vid denna ålder vaknande håg för självständigt arbete och å andra sidan
medförde omedelbart och påtagligt gagn för det praktiska livet. Men dels kunde
härvidlag undantag förekomma, till vilka åtminstone i större skoldistrikt med
flera fortsättningsskolor hänsyn borde kunna tagas, dels förefunnes möjlighet att
ordna undervisningen även i mera teoretiska ämnen på ett sätt, som svarade mot
lärjungarnas behov och intressen, och därför syntes intet av de läroämnen, som
ingå i läroplanen för folkskolan och folkskolans högre avdelning, böra uteslutas
från möjligheten att kunna upptagas i fortsättningsskolan. Snarare syntes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke även ett eller annat ämne utöver dem, som ingå
i nämnda läroplan, borde upptagas, t. ex. rena fackämnen för yrkesmän. Tills

269

Fortsättningsskolan i vårt land.

vidare borde man dock enligt motionärens mening avsta från det sistnämnda,
dels emedan svårigheter skulle uppstå bland annat i fråga om anskaffande av
lärare, dels emedan vissa av folkskolans ämnen jämte sin art av allmänt bildande
jämväl i viss mån äga karaktär av fackämnen, t. ex. ritning och bokföring, dels
slutligen emedan fortsättningsskolan ingalunda finge uppgiva sin bestämmelse att
tillika och i första rummet befordra allmänbildningen.

Undervisningen i fortsättningsskolorna borde naturligvis fortfarande i
regeln meddelas av den egentliga folkskolans lärare och lärarinnor. Då det emellertid
kunde tänkas inträffa, dels att i fortsättningsskolor med flerårig kurs särskilt
utbildad facklärare kunde komma att erfordras i t. ex. teckning eller
dylikt ämne, dels att i något skoldistrikt vederbörande folkskollärare eller folkskollärarinna
ej vore i tillfälle att åtaga sig undervisningen även i fortsättningsskolan,
syntes bestämt hinder ej böra läggas i vägen för anställande vid fortsättningsskola
av annan lärare, som då borde hava kompetens för anställning vid
allmänt läroverk eller vid av staten upprättad teknisk skola.

Under den jämförelsevis långa tid, som förflutit, sedan gällande bestämmelser
rörande fortsättningsskolorna först började tillämpas, hade naturligvis förr
yrkanden framställts om ändring i dessa bestämmelser. I flertalet fall hade dessa
yrkanden, såvitt det vore motionären bekant, gått ut därpå, att fortsättningsskolorna
borde göras obligatoriska. Den synpunkten hade alltså därvid skjutits
i förgrunden, att fortsatt undervisning borde beredas åt så många som möjligt,
ja åt alla, som genomgått folkskolan och icke övergått till högre läroanstalter.
Naturligtvis vore detta en ytterst viktig synpunkt, och ifrågavarande yrkanden
angåve i ett avseende det mål, vartill man måste syfta i fråga om den fortsatta
undervisningen. Men å andra sidan innebure frågan om denna undervisnings
organisation i pedagogiskt och praktiskt avseende en angelägenhet av icke mindre
vikt, och efter motionärens mening borde denna fråga vinna sin lösning, innan
fortsättningsskolan gjordes obligatorisk. Det vore motionärens mening, att om
man gåve fortsättningsskolorna en för deras uppgift bättre lämpad organisation,
.skulle man främja deras tillväxt i antal och således därigenom närma sig samma
mål, som skulle vinnas genom att göra dem obligatoriska. För samma syfte gåves
därjämte ett ännu mera verksamt medel, nämligen att öka statsbidraget till samma
proportion som för folkskollärares avlöning.

I avseende på villkoren för utbekommande_ av statsbidrag borde slutligen
medgivas, att sådant bidrag finge utgå, även om undervisningstiden icke uppgått
till 180 timmar under ett år, naturligtvis med belopp, som svarade mot undervisningstiden.
Detta för att det skulle bliva möjligt att för lärjungar, vilka
redan under ett år bevistat fortsättningsskolan, anordna fortsättningskursen i
blott ett eller två läroämnen, vilka kurser då i regeln komme att erhålla ett
mindre årligt timantal än 180. Men samma medgivande påkallades även av det förhållandet,
att läsåret i eu mängd skoldistrikt började med höstterminen, varav bland

270

Bilaga 2.

annat följde, att under höstterminen nyinrättade fortsättningsskolor i sådana skoldistrikt
icke gärna under första året av sin tillvaro kunde pågå 180 timmar, där
de vore anordnade såsom aftonskolor. Dock borde statsbidrag icke utgå för fortsättningsskola,
med mindre den varit i verksamhet under en viss föreskriven
minimitid, t. ex. 60 timmar under ett år.

b) Motionens Motionen remitterades till Andra hammarens forsta tillfälliga utskott. Detta.

Andra kärn-fann motionärens syftemål befogat och ville på de av honom anförda skälen i
maren. huvudsak tillstyrka bifall till vad i motionen föreslagits. I några särskilda punkter
a) Utskottets kade dock ij30m utskottet en från motionärens mening avvikande uppfattning
yttrande, gjort sig gällande, och utskottet hade därför funnit sig böra föreslå vissa ändringar
i de av motionären formulerade grunderna för nya bestämmelser.

Sålunda hade utskottet till en början funnit sig icke böra förorda en så
vidsträckt valfrihet beträffande läroämnen, som den motionären föreslagit. I fortsättningsskolans
första klass borde enligt utskottets mening undervisning i värjo
fall meddelas i kristendomskunskap, till vilket ämne även kyrkohistoria kunde
räknas, modersmålet och matematik.

Med avseende på lärare i fortsättningsskolan ville utskottet begränsa skolrådets
rätt att anställa annan person än folkskollärare till de i motiveringen till
motionen angivna fall, varjämte utskottet ansåg det obehövligt och kunna leda
till svårigheter att för en dylik person bestämma andra eller strängare kompetensvillkor,
än att han av vederbörande skolråd och folkskoleinspektör befunnits för
ändamålet lämplig.

Beträffande det av motionären föreslagna medgivandet, att statsbidrag
skulle kunna erhållas även för fortsättningsskola, som varit i verksamhet kortaretid
än 180 timmar, ansåg utskottet detta medgivande böra begränsas till att gälla
endast för de av motionären angivna fallen. Vad an ginge den omständigheten, att.
läsåret i en mängd skoldistrikt började med höstterminen, erinrade utskottet där- ■
om, att denna omständighet tidigare föranlett ett liknade medgivande i fråga om
statsbidragen till folk- och småskolor och sålunda följdriktigt borde leda till det.
nu föreslagna medgivandet rörande statsbidrag till fortsättningsskolor, vilkas lästerminer
börja och sluta samtidigt med lästerminerna i folkskolan och småskolan.

I övliga punkter hade utskottet icke haft något att anföra mot vad motionären
föreslagit.

Grunderna för nya bestämmelser rörande anslag till lärares avlöning vid
fortsättningsskolor bleve således enligt den avfattning, som utskottet ville föreslå,
följande:

att i fortsättningsskola undervisning skulle meddelas i det eller de läroämnen, som
vederbörande skolråd eller skolstyrelse bestämde, dock att i första årsklassen av dylik ’skola
undervisning i varje fall skulle meddelas i kristendomskunskap, modersmålet och matematik -

Fortsättningsskolan i vårt land. 271

att fortsättningsskola i regeln skulle hava eu årlig lärotid av 180 timmar och kunna
anordnas antingen med daglig undervisning enligt de bestämmelser, som i detta avseende
gällde för egentliga folkskolan, eller ock såsom aftonskola;

att undervisningen i fortsättningsskola skulle meddelas av examinerad folkskollärare
(folkskollärarinna), dock att, där dylik lärare (lärarinna) ej funnes vara i tillfälle eller villig
att åtaga sig ifrågavarande undervisning, eller där sådant för undervisningen i särskilt läroämne
ansåges nödigt, vid fortsättningsskola måtte som lärare (lärarinna) anställas även annan
person, som av vederbörande skolråd eller skolstyrelse och folkskoleinspektör befunnes för
ändamålet lämplig;

att avlöningen till lärare (lärarinna) i fortsättningsskola skulle utgå med minst 150
kronor för en undervisningstid av 180 timmar, av vilket belopp statsverket tillsköte två
tredjedelar eller 100 kronor och vederbörande skoldistrikt en tredjedel eller 50 kronor;

att där fortsättningsskola, som under året nyinrättats och blivit anordnad såsom aftonskola,
eller i vilken undervisning meddelats i ett mindre antal läroämnen än 3, varit i verksamhet
under kortare tid än 180 timmar under ett år, statsbidrag likväl måtte utgå med
belopp, som enligt nyss angivna grunder svarade mot undervisningstiden, dock icke för kortare
tid än 60 timmar; samt

att vad nu vore stadgat dels därom, att tillträde till fortsättningsskolorna måtte beviljas
endast de lärjungar, vilka med goda vitsord genomgått föregående avdelningars kurser,
dels därom, att på landsbygden i fall av behov högst 4 veckor av folkskolans ordinarie undervisningstid
måtte kunna användas för den fortsatta undervisningen, fortfarande måtte
förbliva gällande.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna rörande fortsättningsskolan,
att statsbidrag till denna skola komme att utgå enligt
av utskottet föreslagna grunder.

Vid ärendets behandling i Andra hammaren yrkades bland annat, med instämmande
i motionen för övrigt, upphävandet av den bestämmelsen, genom vilken
skoldistrikt medgives rätt att använda intill 4 veckor av folkskolans lärotid till
fortsättningsskolan. Denna mening gav sig uttryck i en begäran om ärendets
återförvisande till utskottet. Votering kom slutligen att anställas mellan utskottets
förslag och förslaget om återremiss, och biföll Andra hammaren därvid
utskottets förslag med 92 röster mot 84.

Frågan gick därefter till Första hammaren. Även denna kammare remitterade
motionen till sitt första tillfälliga utskott. Detta föreslog, att hammaren
skulle biträda Andra hammarens beslut utom i avseende på den punkten, som gällde
vissa obligatoriska läroämnen, i vilken utskottet anslöt sig till motionärens yrkande
oförändrat. Vid frågans behandling i kammaren fäste emellertid biskop
Billing uppmärksamheten på att motionen hade bort remitterats till statsutskottet,
emedan den innehölle en punkt av ekonomisk art. Som det vill synas huvudsakligen
av denna formella anledning blev utskottets hemställan av hammaren avslagen,
vadan frågan således vid denna riksdag hade förfallit.

34—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

ft) Andra
kammarens
beslut.

c) Motionens
behandling i
Första kammaren.

272

Bilaga 2.

2) Riksdagen 1005.

a) Motion av
C. B. Johansson.

Följande år förnyade hr C. R. Johansson sin motion i Andra kammaren,
varvid motionären dock i ett par punkter anslöt sig till den uppfattning, som
under förra årets riksdag gjort sig gällande inom såväl Första som Andra kammaren.

b) Utskottets Frågan hänsköts nu till sammansatta stats- och lagutskottet. Detta fann

yttrande. fgrslaget 0m en förändring i fortsättningsskolans organisation beaktansvärt och
förordade bifall till motionärens förslag utom i en punkt. I motsats till motionären
ansåg nämligen utskottet, att undervisningen i kristendom, huvudsakligen
m eddelad genom bibelläsning, samt i modersmålet, företrädesvis med övning att
skriftligen begagna detsamma, borde fortfarande vara obligatorisk. Förslaget om
böjning av statens bidrag till fortsättningsskolorna kunde utskottet däremot icke
biträda. Statsbidraget till dessa skolor borde icke jämställas med statsbidraget
till folkskolorna, emedan fortsättningsskolorna icke voro obligatoriska, och emedan
kommunerna icke till dessa skolor lämnade något bidrag in natura. I de flesta
punkter anslöt sig således utskottet, såsom förut nämnts, till motionärens förslag.
Men dessutom förutsatte utskottet, att även i andra avseenden förändrade bestämmelser
rörande villkoren för statsbidragets utgående kunde erfordras för vinnande
av motionens huvudsakliga syfte. Utskottet hemställde därför, att Riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
lå ta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya eller förändrade
bestämmelser rörande villkoren för statens bidrag till lärares
avlöning vid fortsättningsskolor.

Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna utan diskussion.

Riksdagens skrivelse har sedermera remitterats till folkundervisningskommittén.

2. Av folkskoleinspektörerna.

Vid det åttonde inspektörsmötet år 1894 hade ecklesiastikdepartementet till
besvarande! framlagt följande fråga: Huru bör den fortsatta undervisningen anordnas
för att bliva ändamålsenlig och allmännare spridd? Mötet avgav följande svar:

1) Den fortsatta undervisning, som påbjudes i folkskolestadgans § 5 mom. 1,
har burit liten frukt, men tiden synes ännu icke vara mogen för att den särskilda
fortsättningsskolan, om vilken 2:a momentet i samma § handlar, blir obligatorisk.

2) Den särskilda fortsättningsskolan synes i flyttande skolor och skolor med
avdelningsläsning icke böra få inkräkta på den egentliga folkskolans undervisningstid
av 8 månader utan i sådana skolor alltid förläggas helt och hållet utom

273

Fortsättningsskolan i vårt land.

denna tid; vid övriga skolor må fortsättningsskolan kunna förläggas inom de 8
månaderna med 2 veckor, och det synes vara önskvärt, att fortsättningsskolans
tid där utsträckes till 8 veckor.

3) Fortsättningsskolans undervisningstid må helst fortgå i en följd och,
endast där särskilda omständigheter därtill föranleda, fördelas på två terminer.

4) Där barn mer än ett år besöka fortsättningsskolan, höra de fördelas i
två klasser med skilda lärokurser.

5) För att fortsättningsskolan må bliva allmännare spridd, synes statsbidraget
för densamma höra utgå med tva tredjedelar av lärarens avlöning, i enlighet med
de grundsatser, som i allmänhet följas vid statsbidrags anordning åt lärare vid
folk- och småskolor.

Efter år 1894 har intet inspektörsmöte hållits, och något samfällt uttalande
av folkskoleinspektörerna har följaktligen icke sedan dess kunnat komma
till stånd. Vill man inhämta folkskoleinspektörernas mening i frågan under tiden
efter år 1894 har man att hålla sig till de berättelser, som inspektörerna avgivit
efter varje inspektionsperiods slut. Det, som här närmast intresserar, är tydligen
den riktning, i vilken folkskoleinspektörernas tankar för närvarande gå beträffande
dels den nuvarande fortsättningsskolans brister, dels de förbättringar av fortsättningsskolans
organisation och undervisning, som äro av nöden. Här må därför
anföras några av inspektörernas uttalanden i de år 1911 tryckta berättelserna
för inspektionsperioden 1905—1910. Så säger:

D. Viotti (Uppland): »Så länge statsbidrag erhålles endast för skolor, ord nade

enligt kungl. kung. den 11 sept. 1877, d. v. s. efter samma typ för alla orter, kan
denna skoltyp icke få något uppsving eller bliva av någon nämnvärd betydelse.;

H. E. Herrmansson (Uppland): »Så länge fortsättningsskolorna äro fakul tativa

och till lärarnas avlönande lämnas blott hälften i statsbidrag, är det ytterst
svårt att förmå församlingarna anslå medel till deras inrättande.»

E. Westberg (Hälsingland): »Rörande intresset för dessa skolor gäller fortfarande
. . ., att deras betydelse ännu icke är uppskattad av föräldrarna, och att
de därför ej heller i sin nuvarande form torde hava förutsättning att fylla sin
uppgift. Huru de böra anordnas torde vara en av vår skolas mest svårlösta frågor,
på samma gång som den är dess mest trängande. Pa en punkt torde önskningarna
kunna mötas, och där borde de ock snarast möjligt förverkligas, nämligen
att de böra vara obligatoriska. Varje barn borde efter avslutad skolgång i
den vanliga folkskolan, resp. mindre folkskolan, vara skyldig att deltaga i någon
fortsättningskurs av ett eller annat slag, och sådana kurser borde skolråden åläggas
att anordna efter behovet på olika platser . . .»

A. B. Alvin (Östergötland): »Önskligt vore, att fortsättningsskolorna blevo

obligatoriska och utsträckta till flera år, så att barnen under sin mest kritiska

274

Bilaga 2.

tid fortfarande vore under skolans fostrande vård, särskilt som föräldra- och
husbondemyndigheten nu är ganska ringa och barnen efter sin konfirmation ofta
lämnas alldeles vind för våg och ofta utsättas för ansvars- och samvetslösa kamraters
dåliga inflytande.»

A. Beifrare (Västergötland): »Av brist på fullt antal elever voro fortsättningsskolorna
1910 inställda i 6 skoldistrikt . . . Önskligt vore, att hela lästiden
förlädes utanför folkskolans lästid . . . Tyvärr omfattas icke dessa skolor med
något större intresse varken från föräldrarnas eller elevernas sida.»

E. Th. Hedelin (Dalarnej: » . . . Alltså även nu en minskning i frekvensen.
Orsakerna härtill] äro flera. Huvudfelet synes ligga i skolornas anordning.
En snar omläggning av fortsättningsskolan, så att den mer anpassas efter de
olika orternas särskilda praktiska behov, synes vara en allmän önskan.»

J. O. Garpe (Dalarne): I Västerdals kontrakt ha försök med fortsättningsskola
gjorts vid Vansbro i Järna, vid kyrkskolan i Malung och i Flöda. De ha
åter upplösts av brist på intresse. 21 fortsättningsskolor ha varit i verksamhet
under perioden, 15 blott det sista året. Ett ganska sorgligt kapitel.»

A. Garfvé (Dalarne): »Det synes mig vara nödvändigt, att vid den om organisation

av den fortsatta undervisningen, som är att vänta, undervisningen
i forsättningsskolorna göres obligatorisk för till fortsättningsskolornas område
hörande barn.»

J. A. Fransen (Småland): »Min mening är fortfarande, att denna art av
skolor behöver snarast omorganiseras, så att undervisningsämnena bliva färre och
hela anordningen får en mera praktisk läggning.»

Nils Larsson (Skåne): »Aftonskolan — fortsättningsskolan — är på landet
med dess vintermörker och dåliga vägar fullständigt eller så gott som värdelös.
»

E. Thulin (Skåne): »På frivillighetens väg kan man ej ernå fortsatt undervisning
för mer än ett fåtal barn. . . . Det enda riktiga härvidlag torde därför
vara: obligatoriska fortsättningsskolor med böter för föräldrar, målsmän och husbönder,
ifall barnen försumma undervisningen.»

S. Baki (Skåne): »Dessutom finnas tre fortsättningsskolor . . . Dessa senare
hava dock icke lyckats tillvinna sig något allmännare intresse och synas
icke i sin nuvarande opraktiska form lämpa sig för landsbygden . . .»

O. A. Gunnelius (Värmland): »Nu gällande föreskrifter rörande fortsättningsskolan
göra det svårt att få denna skola så organiserad, att den icke blir,
såsom den nu tyvärr i de flesta skoldistrikt är, endast en repetitionsskola. Skulle
det därför i någon stöime utsträckning bliva anorlunda än nu, tarvas det ändring
i folkskolestadgan och normalplanens bestämmelser rörande denna skoltyp.

jP. Holmvall (Ångermanland): »Med hänsyn till denna undervisnings stora
betydelse synes det emellertid vara önskvärt, att de särskilda skoldistrikten få

Fortsättningsskolan i vårt land.

275

befogenhet att göra deltagandet i fortsättningsskolorna obligatoriskt för alla från
folkskolan avgångna barn, som icke på annat sätt erhålla tillfredsställande undervisning.
»

E. Eriksson (Jämtlands län): »Då denna skolform snart torde komma att
användas så, att det blir möjligt att bättre lämpa den efter ortens förhållanden,
torde den ock få större utbredning. Ett önskemål är därjämte, att den göres
obligatorisk för de barn, som efter avgång från folkskolan ej övergå till andra
skolor.»

G. Kellström (Grottland): »Intresset för fortsättningsskolan visar sig icke

så stort och allmänt, som önskligt vore. . . . Endels torde bristen på intresse bero
på skolans mindre ändamålsenliga anordning.»

3. Av kommittén för utarbetande av förslag till folkskolestadga för de större städerna.

Även den femmannakommitté, som år 1895 tillsattes av Kungl. Maj:t
för att utarbeta förslag till en särskild folkskolestadga för rikets större städer,
har uttalat sig i frågan. Kommittén har nämligen föreslagit, att fortsättningsskolorna
i de större städerna skulle göras obligatoriska. Härom heter det i
kommitténs utlåtande bland annat:

Sedan fullständig klassindelning införts i folkskolorna, kan numera ett stort antal
barn redan ganska lång tid före det år, under vilket de fylla fjorton år, avgå från skolan.
Vid fyllda tolv år hava många barn fullständigt genomgått den egentliga folkskolans samtliga
klasser. Att redan så tidigt fritaga barnen från skotens ledning och vård medför emellertid,
särskilt i de större städerna, stora vådor för barnens sedliga utveckling, och skolans viktigaste
uppgift, att genom sin uppfostrande verksamhet stärka och utveckla barnens sedliga
egenskaper, förfelas ej sällan, då barnen vid så tidig ålder och under just de år, då de kanske
mest äro i behov av skolans uppfostrande verksamhet, undandragas dess ledning, helst
som de flesta vid denna tidiga ålder ej kunna erhålla arbetsanställning.

För att avhjälpa detta missförhållande, och för att barnen skola erhålla tillfälle att
dels underhålla redan förvärvade kunskaper, dels ock däri ytterligare förkovra sig, hava
redan för närvarande åtskilliga föreskrifter om fortsatt undervisning funnits nödiga.

Ehuru nödvändigheten av fortsättningsskolor allmänt erkännes, har man dock ej
velat, att inrättande av dylika skall genom lag ovillkorligen påbjudas. Såsom skäl härför
har man anfört bland annat, att, då skolväsendet redan nu kräver dryga uppoffringar från
församlingarnas sida, ytterligare kostnader icke höra pålägges dem, så framt de icke själva
vilja och anse sig kunna bära dem. Om än detta skäl äger tillämpning på de mindre och
fattigare skoldistrikten, böra dock de större distrikten icke bliva alltför mycket betungade av
de kostnader, som fortsättningsskolors underhållande skulle kräva. Under alla omständigheter
får man icke taga uteslutande hänsyn till kostnaden, då det är fråga om så viktiga
intressen som barnens uppfostran, och då det gäller att avhålla dem från att tillbringa sin
tid i lättja och självsvåld, varigenom de lätt kunna steg för steg utvecklas till dagdrivare,
kanske förbrytare. Kommitterade hava därför ansett sig böra föreslå, att i de städer, för
vilka denna stadga skulle komma att gälla, och i vilka städer mera än annorstädes fordras,

276

Bilaga 2.

att barnen icke under den viktigaste perioden av sin utvecklingstid lämnas på egen hand,
inrättandet av fortsättningsskolor skall bliva obligatoriskt.

Då emellertid undervisningen i fortsättningsskolan, som bör anknyta sig till de i den
egentliga folkskolan genomgångna kurser, jämväl har till mål icke blott att befästa, utan
fastmer att utvidga det i den egentliga folkskolan inhämtade, vetande, som för det praktiska
livet är användbart och gagnande, böra i densamma endast intagas de barn, som förvärvat
det för folkskolan föreskrivna fulla kunskapsmåttet. Skulle alla de, som erhållit avgång från
folkskolan, där intagas, och således jämväl de, som erhållit tillstånd att lämna folkskolan i
enlighet med § 48 i gällande folkskolestadga, skulle ändamålet med fortsättningsskolan i hög
grad förryckas. Undervisningen skulle nämligen då huvudsakligen komma att bestå i genomgående
av folkskolans lärokurser och sålunda vara av föga gagn för dem, som redan till fullo
inhämtat dessa. Det är därför nödvändigt att begränsa tillträdet till fortsättningsskolan till
dem, som sedan de med goda vitsord genomgått hela den egentliga folkskolans lärokurs,
erhållit avgångsbetyg från denna skola. Men då måste på annat sätt sörjas för dem, som
icke kunna intagas i fortsättningsskolan. Kommitterade hava därför föreslagit, att för dessa
barn skulle inrättas särskilda skolor, ersättningsskolor, vilkas egentliga uppgift skulle vara att
bibringa sina lärjungar de kunskaper, som bort inhämtas i den egentliga folkskolan, men
som lärjungarne av en eller annan anledning icke kunnat där förvärva.

Det är av vikt, att den fortsatta undervisningen så anordnas, att den tillgodoser både
barnets sedligt-religiösa utveckling och dess bildande för det praktiska livet. Men då deltagandet
i detta på olika orter kräver olika förutsättningar, hava kommitterade ansett lämpligt,
att så stor frihet som möjligt lämnas de särskilda skolstyrelserna att var efter sin orts.
behov ordna denna undervisning.

Av samma skäl, som tala för att frågan, huruvida tillfälle till fortsatt undervisning
skall beredas eller icke, ej bör lämnas åt skoldistriktens fria avgörande, har det ansetts nödvändigt
att stadga fortfarande skolpliktighet för de barn, som före skolålderns slut erhållit
avgångsbetyg från den egentliga folkskolan; och hava kommitterade därför föreslagit, att
dessa barn skola åtminstone ett^år, dock icke längre än till och med lästerminen
näst före den, under vilken de fylla fjorton år, vara pliktiga att begagna
undervisningen i fortsättnings- eller ersättningsskola. i.

i. Inom folkskolans lärarkår.

a. Nionde allmänna svenska follzskollärarmötet 1883.

Inom folkskolans lärarkår har ett livligt intresse för fortsättningsskolan
och dennas utbredning alltjämt förefunnits. Då man snart nog fann, att det, trots.
1877 års bestämmelser gick trögt med upprättandet av nya fortsättningsskolor,
började man inom lärarkretsar och vid möten söka komma orsakerna till detta
förhållande på spåren samt överlägga om de åtgärder, som borde vidtagas.

Vid det nionde allmänna Svenska folkskollärarmötet i Uppsala år 1883 upptogs
sålunda till behandling följande fråga: Om de för fortsättningsskolans anordning
fastställda grunderna befunnits ändamålsenliga, huru kan ett allmännare upprättande
av fortsättningsskolor befrämjas? Frågan inleddes av folkskoleinspektören, seminarieadjunkten
H. E. Herrmansson, som fäste uppmärksamheten på fortsättningsskolans
ringa utbredning, oaktat 6 år förgått, sedan kungl. kung. d. 11 sept. 1877

Fortsättningsskolan i vårt land.

277

utfärdats. I rikets 2,338 skoldistrikt med mer än 4,470 folkskollärartjänster
funnes endast 546 fortsättningsskolor1), som åtnjöte statsbidrag eller blott 12 %
av skolornas antal. Orsakerna vore bland annat folkskolans låga ståndpunkt på
samtliga orter, svårigheten att ordna lärotiden enligt författningarna, skoldistriktens
obenägenhet att för ändamålet anslå medel, föräldrarnas bristande insikt om skolans
nytta. Orsaken vore däremot icke att söka i ovillighet hos lärarna. »Mången
skollärare», säger inledaren, »vore säkerligen villig att t. o. m. utan annan ersättning
än det bidrag staten nu lämnar till lärarens avlöning åtaga sig den läsning
utöver 8 månader, som för denna saks genomförande skulle erfordras. Jag kan
ej underlåta att här omnämna huru inom tvänne av de skoldistrikt, som äro ställda
under min inspektion, skollärarna av egen nitälskan utan någon som helst ersättning
av vare sig staten eller skoldistrikten haft fortsättningsskolor i verksamhet
6 ä 7 veckor om året, varav 3 ä 4 veekor utom folkskolans ordinarie undervisningstid.
» På inledarens förslag gjorde mötet följande uttalande: För t sä ttningsskolors
allmännare upprättande beror 1) på den egentliga folkskolans
fullständigare utveckling samt på det, varav denna betingas, 2) på erhållande
av ökat statsbidrag till lärarens avlöning att om möjligt utgå,
även om skoldistriktet ej lämnade något anslag, 3) på möjligheten att
för saken vinna hemmets intresse.

b. Tionde allmänna svenska folkskollär armötet 1888.

Frågan upptogs åter på programmet för det 10:e allmänna svenska folkskollärarmötet
år 1888. Efter ett utredande inledningsföredrag av Fridtjuv
Bero och en längre överläggning uttalade detta möte med överväldigande majoritet
(1,200 ä 1,300 mot 50 å 100) såsom sin åsikt, att den av lagen redan erkända
grundsatsen om ordnad undervisning även under övergångsåldern
borde närmare bestämmas och så tillämpas, att en dylik undervisning
komme alla till godo; samt att de för övergångsåldern avsedda undervisningsanstalter,
som av stat eller kommun upprättades, borde ordnas
såsom överbyggnader på den egentliga folkskolan.

c. Sveriges allmänna folkskollärareförening 1889.

Inom Sveriges allmänna folkskollärareförening har frågan om fortsättningsskolans
organisation och undervisning upprepade gånger varit föremål för behandling.
År 1888 ingav Norra Tjusts krets till centralstyrelsen för nämnda
förening en motion rörande fortsättningsskolan. Kretsen uttalade därvid som sin
åsikt,

0 Vid 1883 års slut funnos enligt den officiella statistiken endast 482 fortsättningsskolor.

278

Bilaga 2.

att folkskolan borde bliva obligatorisk likasom små- och folkskolorna,
att sålunda varje skoldistrikt borde förpliktas att inrätta en eller flera sådana skolor,
att varje barn borde vara skyldigt att bevista en dylik skola, samt
att undervisningen i densamma borde ordnas såsom en fortsättning av undervisningen
i folkskolans fjärde årsklass;

att tills allt detta bleve genom allmän lag påbjudet, varje skoldistrikt, som upprättat
fortsättningsskola, måtte äga genom sitt reglemente stadga, att alla distriktets barn borde
genomgå nämnda skola.

På begäran av den nämnda kretsen utsände centralstyrelsen år 1889 frågan
till behandling inom föreningens alla kretsar. Rörande fortsättningsskolans behövlighet
yttrade centralstyrelsen då bland annat:

Då barnet genomgått den fullständiga folkskolekursen, är det i allmänhet
inemot 13 år. Det inträder då i den brytningstid, som man kallar pubertetseller
övergångsåldern, och som utmärker sig genom sin synnerligen stora mottaglighet
för såväl onda som goda inflytelser. En fast och klok ledning samt en
regelbunden undervisning äro då mer än någonsin eljes av nöden. Den råhet och
förvildning, som ofta känneteckna den s. k. halvvuxna ungdomen, bero vanligen
därpå, att man .just under detta avgörande skede i allmänhet lämnar densamma
vind för våg utan moralisk ledning och utan sund andlig näring.

I intellektuellt hänseende utmärkes ifrågavarande ålder genom väsentligt
ökad mognad och ett på grund härav betydligt ökat intresse för sådana ämnen,
som mera direkt förbereder för det praktiska livet. Under den egentliga barndomen
saknas ännu den rätta mottagligheten för dylika ting. De omedelbart praktiska
frukter, man i våra dagar allt mera fördrar av folkskolans arbete, kunna följaktligen
aldrig i någon betydligare grad vinnas, förrän den fortsatta undervisningen
bliver allmän.

Men om sålunda den fortsatta undervisningens nödvändighet är en sak, varom
folkbildningens vänner äro ense, så torde däremot meningarna vara något delade
om när och huru densamma skall komma alla till del. Tämligen tydligt är, att
det icke under den närmaste framtiden kan bliva tal om att genom lagbud göra
fortsättningsskolan obligatorisk över hela riket. Sådant har visserligen kunnat
ske i andra land: i Sachsen, i Baden, i Schweiz m. fl. Där har medvetandet om
folkbildningens välsignelse samt om nödvändigheten av sedlig och intellektuell
ledning särskilt under övergångsåldern blivit så allmänt och så levande, att alla
vederbörande funnit fortsättningsskolan vara ett tvingande behov. Så långt har
man dess värre ännu ej hos oss kommit. Yi måste därför nöja oss med att så
småningom steg för steg söka närma oss det mål, som mera gynnsamt lottade
nationer redan vunnit.

Där ett antal föräldrar visa sig så varmt intresserade för sina barns uppfostran,
att de vilja bereda dem ordnad undervisning även under övergångsåldern,
där borde skoldistriktet vara lagligen förpliktat att anordna fortsatt undervisning.

Fortsättningsskolan i vårt land.

279

Likaså borde, där distriktets valda förtroendemän visat sig så livligt övertygade
om den fortsatta undervisningens nödvändighet, att de inrättat fortsättningsskola
och enats om att densamma borde vara obligatorisk, skolrådet vara berättigat
att genom sitt reglemente göra den sådan.

På fabriks- och andra större industriorter borde 1881 års förordning om
minderårigas användande i arbete efterlevas och skoldistriktet således vara skyldigt
att inrätta fortsättningsskola och ungdomen skyldig att begagna densamma.

Centralstyrelsen anmodade kretsarna besvara fyra särskilda frågor, om den
fortsasta undervisningens behövlighet överhuvud taget, om skoldistriktets förpliktelse
att anordna sådan undervisning, om målsmäns förpliktelse att låta barnen
begagna densamma samt om den obligatoriska undervisningens behövlighet särskilt
på industriorter.

Samtliga liretsar med undantag av tre uttalade såsom sin bestämda mening,
att fortsatt undervisning vore behövlig, och flertalet var av den åsikten, att undervisning
förr eller senare borde bliva obligatorisk; de flesta av dessa menade, att
detta borde ske steg för steg, andra att det borde ske på en gång. I fråga om
de tre sista punkterna funnos dock ganska avsevärda minoriteter, som sålunda
stodo tveksamma, när det gällde lämpligaste vägarna att nå målet. På grund härav
beslöt centralstyrelsen att tills vidare lämna frågan om den fortsatta undervisningens
obligatoriska karaktär å sido och i stället söka verka för dess allmänna
anordnande på frivillighetens väg.

d. Tolvte allmänna svenska folkskollärarmötet 1898.

Frågan om fortsättningsskolan var åter föremål för överläggning vid tolvte
allmänna svenska folkskollärarmötet år 1898. Därvid antogs följande resolution:
Utan att inskränka på den egentliga folkskolans lärotid bör den fortsatta
undervisningen bliva obligatorisk och fortgå minst två år med
undervisningstider efter de olika landsdelarnas behov och förhållanden
och med läroplan, som tillfredsställer kravet på praktisk undervisning.

e. Sveriges allmänna folkskollärareförening 1907.

Allteftersom åren gingo, trädde behovet av fortsatt undervisning och uppfostran
för de barn, som lämnat folkskolan och övergått till arbete i yrken och
näringar, skarpare i dagen. Att barnets avgång från skolan vid en tidpunkt i dess
utveckling, då det just börjar kunna få ett mera fruktbringande sätt tillgodogöra
sig skolans hälsosamma inflytande, då dess behov av uppfostrande ledning är som
mest trängande, och då faran av att det lämnas åt sig självt är som störst, är ett av de
svåraste missförhållandena i vår skolorganisation började tydligen bliva allt mera

35—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

280

Bihang 2.

klart. Denna uppfattning kom år 1906 till uttryck i ett av kommerskollegium avgivet
utlåtande rörande orsakerna till ock botemedlen mot emigrationen. Kommerskollegium
yttrade nämligen följande: »Den infödde amerikanske arbetaren går ut i
världen bättre rustad för sitt värv än deras yrkeskamrater annorstädes, dels på
grund av folkskoleundervisningen, dels på grund av den flitigt använda undervisningen
i fortsättnings- och yrkesskolor, vilket gör honom mera reflekterande och
ger honom större förmåga att kritiskt bedöma och esomoftast förbättra de använda
arbetsmetoderna», och rekommenderade såsom botemedel mot den svenska arbetarens
underlägsenhet i detta avseende bland annat en utsträckt och mera praktiskt
anlagd folkskoleundervisning. Aven från allmänheten läto esomoftast .vid möten
och inom pressen klagomål höra sig över folkskoleundervisningens otillräcklighet,
och uppmärksamheten riktades allt mera på behovet av en förbättrad fortsatt
undervisning.

Då frågan om en reformering av den fortsatta undervisningen sålunda bland
allmänheten uppenbarligen börjat mogna, och då meningarna rörande denna fråga
inom folkskolans lärarkår av flera tecken att döma börjat stadga sig, utsände centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening år 1907 frågan till allmän
behandling inom föreningens kretsar. Kretsarna uttalade sig då ganska enhälligt
bland annat för en förändring av de nu gällande bestämmelserna rörande
fortsättningsskolans uppgift. Denna uppgift borde enligt kretsarnas mening vara:
att på lärjungarna öva ett sedligt uppfostrande inflytande samt att i
anslutning till folkskolans lärokurs öka lärjungarnas kunskapsförråd,
huvudsakligen genom meddelande av sådana insikter och färdigheter,
som efter förhållandena å varje särskild ort äro av omedelbar
nytta för det medborgerliga och praktiska livet.

Med anledning av kretsarnas uttalanden ingav föreningens centralstyrelse
den 23 maj 1908 till Kungl. Maj:t en underdånig skrivelse rörande fortsättningsskolans
omorganisation, vilken skrivelse den 25 maj samma år remitterades till
folkundervisningskommittén (Bil. 4).

f. Tionde nordiska skolmötet 1910.

Även vid det nordiska skolmötet år 1910 har frågan varit föremål för behandling.
Efter ett inledande föredrag av dåvarande överläraren Alfred Dalin
i Huskvarna om folkskolan och yrkesundervisningen gjorde detta möte på inledarens
förslag följande uttalande: För den ungdom, som efter slutad folk skolekurs

inträder i yrke, böra fortsättningsskolor med anslutning till
näringslivet upprättas. För att i möjligaste mån kunna avpassa deras
undervisning efter olika yrken eller yrkesgrupper böra de uppdelas i
lämpligt antal parallella linjer, så att lärjungarna måtte erhålla kän -

Fortsättningsskolan i vårt land.

281

nedom om sådant, som kan förhjälpa dem att rätt förstå och med framgång
utöva sitt yrke, t. ex. yrkets naturlära, yrkets geografi och historia,
yrkets räkning, geometri och teckning. Därjämte böra för
lärjungarnas ålder väl avvägda kurser i hälsolära, samhällslära samt
modersmålets litteratur förekomma i alla fortsättningsskolor.

För att få dessa skolor allmänt och på lämpligt sätt inrättade
och skötta, synes vara nödigt, att de väsentligen underhållas av staten,
och att avlöningen för undervisningen anpassas efter de krav, som
måste ställas på densamma.

BILAGA 3.

Fortsättningsskolan i några främmande länder.

BILAGA 3 a.

TYSKLANDS FORTSÅTTNINGSSKOLYÅSEN

ALBERT THORELL

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Fortsättningsskolväsendet i allmänhet..............289.

1. Historik...................................289.

2. Allmän översikt...............................292.

Olika skolformer s. 292. — Förvaltning, Skolplikt s. 295.

3. Stater med allmän fortsättningsskolplikt.................. 296.

II. Fortsättningsskolväsendet i några enskilda stater......297.

A. Preussen................................... 297.

1. Städernas och industrisamhällenas fortsättningsskolor........... 297.

a. Historik................................. 297.

b. Skolplikt..................................300.

c. Undervisningstiden............................302

d. Skollokaler................................303.

e. Undervisningen ............................. 304.

1) Allmänna synpunkter.......................... 304.

2) Undervisningen i de industriella fortsättning sskolorna......... 305.

Timfördelning s. 305. — Allmänna grundsatser s. 306. — Yrkes- och medhorgarkunskap:
Uppgift, Stoffurval s. 306. — Metodiska anvisningar s. 307. —
Skriftliga arbeten s. 308. — Räkning s. 308. — Bokföring s. 309. Teckning
s. 310. — Verkstadsarbete s. 311. — Kristendomskunskap s. 312.

3) Undervisningen i handels/''ortsättningsskolorna.............313.

Timfördelning s. 313. — Handelslära s. 314. — Räkning, — Bokföring, Övriga
läroämnen s. 315.

4) Berlins läroplan för s. k. olärda arbetare...............316.

f. Lärare..................................318.

Antal s. 318. — Yrke s. 319. — Utbildning: Kurser s. 319. — Handelsskollärarnas
utbildning, Preussens seminarium för lärare i de industriella fortsättningsskolorna
s. 321. — Löner s. 322.

g. Statistik................................. 322.

36—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

288

Innehållsförteckning.

Sid.

2. Landsbygdens fortsättningsskolor...................... 323.

a. Historik................................. 323.

b. Nuvarande förhållanden......................... 326.

Utbredning, Underhåll s. 326. — Undervisningstiden, Organisation s. 327. —
Lärare s. 327. — Undervisningen s. 328. — Exempel på läroplaner s. 329. —
Slutord s. 331.

B. Sachsen................................... 332.

Allmänna fortsättningsskolor s. 332. — Industriella fortsättningsskolor s. 332. —
Handelsskolor s. 333.

C. Bayern....................................333.

1. Fortsättningsskolväsendet i allmänhet................... 333.

Söndagsskolans. -333. — Yrkesfortsättningsskolor s. 334.

2. Miincliens fortsättningsskolväsen......................335.

Eortsättningsskolorna för manlig ungdom före sekelskiftet s. 335. — De nya
skolornas organisation s. 336. — Verkstadsarbetet s. 337. — Forsättningsskolorna
för den kvinnligaungdomen s. 338.

D. Wurttemberg......................... . ...... 338.

Söndagsskolan, Allmänna fortsättningsskolor, Yrkesfortsättningsskolorna, Organisation
s. 339. — Undervisningen, Skolstyrelser s. 340. — Lärare s. 341.

E. Baden.....................................341.

Allmänna fortsättningsskolor s. 341. — Yrkesskolor s. 342. — Yrkesfortsättningsskolor
s. 343. — Statistik s. 344. — Slutord s. 345.

289

Tysklands fortsättningsskolväsen.

I. Fort sättiiingsskol väsendet i allmänhet.

1. Historik.

Fortsättningsskolor, d. v. s. skolor för deri ur folkskolan avgångna, i allmänhet
redan med förvärvsarbete av någon art sysselsatta ungdomen, hava
funnits i Tyskland sedan mer än två århundraden tillbaka. Redan på sjuttonhundratalet
förpliktades ungdomen i vissa sydtyska stater att under eu eller två
timmar varje söndag deltaga i den undervisning i kristendomskunskap, läsning
och skrivning, som av prästen eller läraren meddelades. Visserligen hette det,
att ungdomen var skolpliktig till det adertonde eller tjugonde levnadsåret, men
strängt genomfört blev väl detta skolgång knappast i någon stat, ofta redan av
den orsaken, att det saknades nödiga lärarkrafter och undervisningslokaler. Som
dessutom lektionstimmarna voro fåtaliga och lärjungarnas förkunskaper i regel
ytterst minimala, kunde något nämnvärt resultat näppeligen vinnas genom denna
undervisning, i synnerhet som till allt detta kommer, att lärarna själva ej hade
erhållit någon egentlig utbildning för sitt kall.

Då nittonde århundradet inbröt, hade de befintliga fortsättningsskolorna
närmast karaktären av ersättningssTcolör. Folkskolorna besöktes nämligen fortfarande
mycket oregelbundet, varför många, då de utträdde ur folkskoleåldern,
nästan helt och hållet saknade skolkunskaper. Här hade nu söndagsskolan —
fortsättningsskolan — att träda emellan och efter förmåga utfylla de förefintliga
luckorna och bristerna i folkskolebildningen.

Men då folkskolan under början av nittonde århundradet blivit mera tillfredsställande
ordnad, erhöll fortsättningsskolan en ny uppgift. Man märker,
hur snart det i folkskolan inlärda åter förgätes, särskilt av dem, som träda ut i
tungt kroppsarbete, och anordnar därför fortsättningsskolorna, vilka nu bliva
verkligt obligatoriska i ett par stater, såsom repetitionsslcolor. De sydtyska staternas
allmänna fortsättningsskolor, vilkas uppgift i allmänhet angives vara att

290

Bilaga 3.

befästa och utvidga de i folkskolan förvärvade kunskaperna, visa fortfarande, att
de ha sin rot i äldre tiders ersättnings- och repetitionsskolor, även om de under
tidernas lopp alltmer utvecklat sig till verkligti fortsättning sskolor.

Under senare hälften av nittonde århundradet har emellertid fortsättningsskolan
erhållit ett alldeles nytt innehåll, så olikartat mot det redan angivna, att
själva namnet fortsättningsskola kan verka vilseledande. Bättre vore måhända
att använda det mot »Fortbildungsschule» mera svarande ordet fortbildning sskola.
I själva verket har denna skola mer och mer kommit att med avseende på sitt
ändamål och den undervisning, som meddelas inom den, bliva olikartad med folkskolan,
till vilken den sålunda med hänsyn härtill, och bortsett från att den alltid
bygger omedelbart på folkskolan, icke, där den är bäst ordnad, utgör någon
direkt fortsättning. I det följande kommer emellertid det i vårt land gängse
namnet att användas.

En av orsakerna till denna fortsättningsskolans inre och yttre omdaning
är den under senare delen av nittonde århundradets första hälft skeende omgestaltning
av näringslivet, som blev en följd dels av den överallt införda näringsfriheten,
dels av ångkraftens allt allmännare användning i produktionens och
samfärdselns tjänst. Utbildningen i den praktiska läran hos mästare och arbetsgivare
blir ej längre ensamt för sig nog, då nu de i handel och industri sysselsatta
behöva helt annan téoretisk utbildning än förut för att bestå i den in- och
utländska konkurrensen. Den, som vill komma framåt, måste göra sig bekant
med den nya teknik, som på alla områden banar sig väg. Framför allt får man
blicken öppnad för fackritningens stora betydelse. De många olika slag av lägre
och högre tekniska skolor, ritskolor m. fl., som växa fram, måste här bortses
ifrån, men det i detta sammanhang betydelsefulla är, att även fortsättningsskolan
röner inverkan av den allmänna tidsströmningen. Redan på åttiotalet framhölls
av RiickUn, föreståndaren för Pforzheims yrkesskola, att ämnet affärskännedom
borde vara det centrala ämnet i fortsättningsskolan. Tio år senare fordrar den
om fortsättningsskolans utveckling synnerligen förtjänte direktor Oskar Packe i
Leipzig, att lärjungarnas yrke skall utgöra utgångs- och medelpunkten för all
undervisning i fortsättningsskolan, en fordran som blivit så gott som en lösen vid
allt reformarbete på fortsättningsskolans område under de senaste årtiondena.
Särskilt i de större städerna har denna princip i allt större utsträckning kunnat
förverkligas.

De utvidgade politiska rättigheter och plikter, som det nyskapade tyska riket
bringat de enskilda medborgarna, ha slutligen givit fortsättningsskolorna ännu en
uppgift, den att uppfostra sina lärjungar till klarseende och plikttrogna statsmedborgare.
Denna fortsättningsskolans uppgift har i synnerhet av Kerschensteiner,
den berömde organisatorn av Munchens fortsättningsskolor, kraftigt betonats.

291

Tysklands fortsättningsskolväsen.

Framför allt i Preussen, där ända tills de senaste åren fortsättningsskolorna
endast med anlitande av bestämmelser i den för hela tyska riket gällande »Gewerbeordnung»
kunnat göras obligatoriska och detta endast för i handel och industri
sysselsatt ungdom, hava fortsättningsskolorna osökt kunnat utveckla sig till
yrkesskolor. Men även i Sydtyskland går utvecklingen åt samma håll, ehuru
tradition och vana, i enstaka fall också en motsatt uppfattning av dessa skolors
ändamål, i många fall verkat hämmande.

Jämsides med kravet på att fortsättningsskolan skall omdanas till en yrkesskola,
framträder numera överallt det ännu mera omfattande kravet, att den skall
göras obligatorisk för all den ungdom, som ej i andra skolor erhåller undervisning.
Man anser, att för den uppväxande ungdomen en ny uppfostringsfaktor är nödvändig,
då de redan förefintliga i större eller mindre grad ha mistat en del av
sin betydelse. Bjärtast framträder detta, då forna tiders patriarkaliska förhållande
mellan mästare och lärlingar jämföres med nutida förhållanden. Numera
är det ju sällsynt, att lärlingarna erhålla kost och husrum hos sina mästare.
Men därmed undandragas de också sina mästares kontroll och tillsyn under fritiden.

I synnerhet blir detta fallet med de stora massorna fabriksarbetare och övriga icke
yrkeslärda arbetare. Men detta anses så mycket ödesdigrare, som just alla dessa
redan tidigt förtjäna jämförelsevis mycket penningar och därför tidigt kunna gorå
sig oberoende även av sina föräldrar. Kyrkan slutligen synes, också den, mista
sitt inflytande över ständigt växande skaror. Ej underligt då, om man med
blicken öppen för den tilltagande råheten och stegrade kriminaliteten hos ungdomen
söker skapa en ny uppfostringsfaktor, som i någon män skall kunna motverka
de osunda inflytelser, ungdomen mera än förr är utsatt för.

Men för att fortsättningsskolan härvidlag skall kunna uträtta något,
fordrar man ej blott, att den blir obligatorisk, utan också att den måtte få sig
tilldelat ett ej alltför snävt begränsat antal undervisningstimmar och att dessa
förläggas till en tid på dygnet, då ungdomen är så pass spänstig till kropp och
själ, att den i någon mån är mottaglig för undervisning och uppfostran. . Utvecklingsgången
är därlör också i Tyskland numera den, att där fortsättnings
skolan förut varit endast fakultativ, den nu göres obligatorisk, och att, där man
förr åt den anslagit två ä tre timmar i veckan, man nu söker giva den minst
dubbla timtalet. De sena aftontimmarna, då lärjungarna uttröttade till kropp
och själ komma till skolan, undvikas alltmer, och man söker om möjligt förlägga
undervisningstimmarna till tiden före klockan sju på aftonen. I samband häimed
framträder för fortsättningsskolorna också behovet av egna undervisningslokaler och
fast anställda lärare. Men i och med allt detta framtränga också nya problem,
som måste lösas. Undervisningstiderna måste förläggas så, att de ungas arbetsgivare
ej få anledning till berättigat missnöje, och de nya fortsättningsskollärarna
behöva eu mera omfattande utbildning än den, som genom kortvariga

Olika

skolformer.

292 Bilaga 3.

kurser hittills kunnat beredas de vid fortsättningsskolorna anställda timlärarna.

Emellertid råder i Tyskland just nu en rastlös verksamhet att allt fullkomligare
utdana fortsättningsskolväsendet. Härvid hör man icke blott ihågkomma
de olika myndigheternas i vissa stater verkligt storstilade reformsträvanden
utan också det mera anspråkslösa upplysnings- och reformarbete, som utföres
inom de olika sammanslutningarna av för fortsättningsskolan intresserade
personer. Här må endast såsom i detta avseende betydelsefulla nämnas de tre stora
föreningarna för yrkesskolväsendets främjande: »Der Yerband deutscher Gewerbeschulmänner»,
»Der deutsche Yerein fur das Fortbildungsschulwesen» och »Der
deutsche Yerband fur kaufmännisches Unterrichtswesen». Genom sina facktidskrifter
och sina talrikt besökta möten möjliggöra de utbyte av tankar och erfarenheter
mellan fackmän från hela Tyskland och kunna således verka i viss män
utjämnande, så att motsatserna icke bliva alltför stora, fast skolväsendet hör till de
områden, som de enskilda staterna inom det tyska riket själva hava rätt att ordna.

Trots detta äro emellertid förhållandena på fortsättningsskolans område så
olikartade inom de olika staterna, att det ingalunda är lätt att vinna en något
så när tillförlitlig helhetsbild av detta skolväsen. Detta så mycket mer, som
terminologien ingalunda överallt är ensartad och utvecklingen dessutom går så
snabbt,. att all hithörande litteratur utomordentligt snart vei''kar föråldrad och
kan bliya vilseledande.

2. Allmän översikt.

Det tyska uttrycket »Fortbildungsschule» har ett väsentligt rikare innehåll
än det närmast motsvarande svenska uttrycket »fortsättningsskola». »Fortbildungsschulen»
kallas icke blott de skolor, som äro anordnade för den redan i förvärvslivet
stående ungdomen och som därför endast kunna lägga beslag på sina lärjungar
under ett jämförelsevis litet antal timmar i veckan, utan även en hel del
av de skolor för övergångsåldern, som giva en allmänt teknisk utbildning eller
eu mera speciell yrkesutbildning och därvid under det eller de år, skolkursen
varar, helt taga sina lärjungars tid i anspråk. Endast de förstnämnda kunna på
grund av utrymmesskäl i det följande bliva föremål för någon uppmärksamhet.
Ävenledes måste här bortses ifrån de fortsättningsskolor, som med stöd av »Gewerbeordnung»
upprättats av hantverks- och andra yrkesföreningar (Innungen).
Dessa »Innungsschulen», vilka helt naturligt redan från början organiserats som
fackskolor och i många fall även åsyftat att giva rent yrkesteknisk bildning, hava
utan tvivel lämnat många uppslag, som varit till gagn vid de moderna, offentliga
fortsättningsskolornas utgestaltande. Ju mera det egentliga fortsättningsskol -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

293

väsendet går framåt, desto mera gå emellertid »Innungs-»skolorna tillbaka i antal
och betydelse. På många ställen hava de helt nppgått i det fackligt ordnade fortsättningsskolväsendet.
Till fortsättningsskolorna kommer här däremot t. ex. Badens
»Gfewerbeschulen» (indnstriskolor) att räknas, då de i verkligheten ingå som
ett led i fortsättningsskolväsendet där och endast till namnet skilja sig från välordnade
»gewerbliche Fortbildungsschulen» å andra håll.

Men även med den begränsning, som sålunda här gjorts, erbjuder det tyska
forsättningsskolväsendet en brokig mångfald av olika skolformer. Enklast
torde vara att till en början indela fortsättningsskolorna i allmänna fortsättningsskolor
och yrkesfortsättningsskolor. De förra hava ursprungligen haft och hava i
många fall ännu till uppgift att befästa och utvidga den i folkskolan förvärvade
allmänbildningen. Dem påträffar man i de stater, som på 70-talet eller dessförinnan
införde allmän fortsättningssbolplikt, således i Bayern, Wurttemberg, Sachsen,
Baden, Hessen och ett antal mindre stater. I Preussen däremot, där man
med vissa undantag endast med stöd av »Gewerbeordnungs» bestämmelser kunnat
införa obligatoriska fortsättningsskolor, hava dessa från början mer eller mindre
kommit att stå i yrkesutbildningens tjänst och hava således blivit ett slags lägre
yrkesskolor. Mellan de båda huvudslagen av fortsättningsskolor går emellertid numera
ingen skarp gräns. På landsbygden börja skolorna i såväl Syd- som Nordtyskland
bliva rätt ensartade, i det man även vid undervisningen i de allmänna
fortsättningsskolorna tager hänsyn till ortens näringsliv, således i främsta rummet
till lantbruket med dess binäringar; i de större städerna och industriorterna utvecklas
även de allmänna fortsättningsskolorna till verkliga yrkesfortsättningsskolor.

Yrkesfortsättningsskolorna, och härvid får man huvudsakligen tänka på
yrkesfortsättningsskolorna för gossar eller rättare ynglingar, kunna i sin ordning
lämpligen indelas i industriella fortsättningsskolor, handelsfortsättningsslcolor och
landsbygdsfortsättningsskolor. I de industriella fortsättningsskolorna undervisas å
en del orter endast de unga arbetare inom hantverket och storindustrien, som
äro eller kunna anses som lärlingar, medan den stora mängden så kallade »olärda»
arbetare få undvara undervisningen eller gå i de allmänna fortsättningsskolorna.
I Preussen däremot, där man icke har några allmänna fortsättningsskolor, låter
man alla de unga arbetare, som man kan nå med gällande bestämmelser, gå i
yrkesfortsättningsskolor. Man får sålunda två huvudslag av klasser: klasser för

lärlingar och för s. k. olärda arbetare.

Som den ledande principen för undervisningen i yrkesfortsättningsskolorna
är att låta yrket vara det centrala, varomkring all undervisning samlar sig,
har man slutligen funnit det nödvändigt att, i den utsträckning det låter sig
göra, uppdela skolorna i fackklasser. Fullkomligast kan detta ske i storstäderna,
där man kan få olika klasser för en stor mängd yrken. I Berlin har man t. o. m.

294

Bilaga 3.

fackklasser för olika specialiteter inom samma yrke. Där har man därför också
fått mer än 100 olika slag av fackklasser. I Munchen har man fackklasser för
41 olika yrken, i Frankfurt am Main för 20, i Magdeburg för 18 o. s. v. Kan
man för samma yrke upprätta parallellklasser för en och samma årgång lärjungar,
så är eu indelning efter lärjungarnas förkunskaper och begåvning vanlig. De
bäst begåvade, eller med andra ord de, som genomgått folkskolans alla åtta (sju)
klasser, kunna då erhålla en bättre och mera djupgående undervisning, än om de
hade måst sammanföras med dem, som endast hunnit genom fem eller sex klasser
folkskolan.

Yanligare än detta är emellertid, framför allt i medelstora och mindre städer,
att man icke inom varje yrke eller åtminstone inom flertalet yrken har tillräckligt
många lärlingar för att kunna bilda rena fackklasser i fortsättningsskolan.
Då söker man i stället bilda klasser för grupper av närbesläktade yrken. Icke
ovanligt är sålunda, att man har följande fem slag av klasser: 1) klasser för metallarbetare,
2) för träarbetare, 3) för dem, som ägna sig åt näringsmedelsindustrien,
4) för dem, som ägna sig åt beklädnadsindustrien, 5) för dem, som tillhöra de dekorerande
yrkena. Här blir svårigheten att utarbeta tillfredsställande läroplaner
ofantligt mycket större, än då man blott behöver tillgodose ett bestämt yrke.
Men kan man slutligen icke bilda mer än två olika yrkesskolor, en för de företrädesvis
konstruerande, en för de dekorerande yrkena, eller måste man, som i
mycket små samhällen, förena alla de olika slagen lärlingar i samma yrkesskola,
så bliva svårigheterna ännu mycket större. Särskilt kommer då teckningsundervisningens
ordnande att erbjuda många vanskligheter. Exempel på hur man i de
olika fallen ordnar undervisningen och söker övervinna svårigheterna givas längre
fram i redogörelsen för vissa enskilda staters skolväsen. Även de s. k. »olärda»
arbetarnas undervisning kommer att där beröras.

För handelsfortsättningsskolorna och fortsättningsskolorna på landsbygd
med i huvudsak åkerbruksidkande befolkning kunna tillfredsställande läroplaner
ganska lätt utarbetas. Att däremot låta yrket bliva det för undervisningen centrala
i sådana landsbygdsskolor, där ett stort antal — ibland fullt hälften •— äro lärlingar
eller industriarbetare är ogörligt, så vida även dessas intressen skola tillgodoses.
Intressant är dock att se, hur man arbetar för att även åt dessa skolor
utforma undervisningsplaner, som bereda möjlighet för att åt alla en väckande
och för livet betydelsefull undervisning skall kunna givas.

Fortsättningsskolorna för den kvinnliga ungdomen hava icke på långt när
nått en sådan utveckling och betydelse som fortsättningsskolorna för den manliga
ungdomen. Där de äro obligatoriska, omfatta de vanligen ett mindre antal såväl
skolår som undervisningstimmar pr vecka än gosskolorna. Yerkliga yrkesskolor,
utom hushållsskolorna, finnas knappast för andra än dem, som ägna sig åt handelsyrket,
och även sådana endast å enstaka orter. Ju mer kvinnorna ägna sig åt

Tysklands fortsättningsskolväsen.

295

yrkesarbete, desto mera trängande blir emellertid behovet av yrkesskolor även för
den kvinnliga ungdomen. Men problemet att ordna undervisningen i dessa blir
dubbelt svårt, då de unga flickorna icke som ynglingarna måste räkna med ett
yrke, utan med två. Huru flickornas utbildning för såväl yrkesarbetet som verksamheten
i hemmet bäst skall ordnas, är ännu en olöst fråga.

Då Tysklands fortsättningsskolor med avseende på sitt ursprung och del -Förvaltning.
vis ännu med avseende på sitt ändamål äro av tvåfaldig art, framträder också
en viss dubbelhet med avseende på deras ledning och förvaltning. De allmänna
fortsättningsskolorna, som ursprungligen endast åsyftade en komplettering och repetition
av det i folkskolan inlärda, stå utan undantag under samma förvaltning
som folkskolorna. De tillhöra således i regel ministeriet för »Kultus und Unterricht».
I Preussen lyda däremot de industriella och handelsfortsättningsskolorna
under ministeriet för »Handel und Gewerbe», medan landsbygdsfortsättningsskolorna
sortera under lantbruksministern. Även i övriga stater bruka de egentliga yrkesfortsättningsskolorna
sortera under det ministerium, som har på sin lott att främja
de olika yrkenas utveckling. Men då de allmänna fortsättningsskolorna allt
mer utveckla sig till yrkesskolor, har man i de större stater, där fortsättningsskolan
tillhör kultusministeriet, funnit sig nödsakad att för fortsättningsskolorna
skapa under ministeriet lydande centrala myndigheter, i vilka sakkännedomen på
handelns och industriens område är representerad. Även i de lokala myndigheterna
söker man allt mer få företrädare för de yrken, vilkas intressen fortsättningsskolorna
hava att tillgodose.

Innan en mera ingående redogörelse lämnas för de större staternas fort- Skolplikt.
sättningsskolor, må till sist meddelas en översiktlig framställning av skolpliktens
utsträckning i de stater, som hava infört allmän fortsättningsskolplikt. Ätt märka
är emellertid, dels att i alla tyska stater fortsättningsskolor hunna, göras obligatoriska
för vissa grupper av ungdom på grund av de bestämmelser i »(rewerbeordnung»,
som i redogörelsen för Preussens skolor äro angivna, dels att i några mindre
stater kommunerna hava rätt att göra sina fortsättningsskolor obligatoriska. Dessa
stater äro Braunschweig (från år 1908), Schwarzburg-Rudolstadt (från år 1875),

Reuss yngre linjen (från år 1900) samt Lippe (från år 1902). Samma rättighet hava
kommunerna i de preussiska provinserna Hessen-Nassau, Hannover och Schlesien.

Detta innebär, att skolplikten här han utsträckas utöver vad »Glewerbeordnung»
ger rättighet till, således, vad som har den mest omfattande innebörden, även till
dem, som äro sysselsatta inom lantbruket och med detta besläktade näringsgrenar.
Även torde böra påpekas, att nedanstående siffror endast angiva ett minimum
av skolplikt, ett minimum, som med stöd av rikslagstiftningen eller de
respektive landens egna lagar i stor utsträckning överskrides.

37—13 1460. Folkundervisninigskommitténs betänkande V.

296

Bilaga 3.

3. Stater med allmän fortsättningsskolplikt.

Stater. .	Skol-plikt i folksko-lan ut-tryckt i år.	Skol-plikt i fortsätt-nings-skolan uttryckt i ar.	Minimi-antalet vecko-timmar under hela året, då ej annat angives.	Närmare förklaring över lästidcn.	Införd sedan år 4 * 6)	Fortsätt-ningsskolan obligatorisk för (Gossar = G.) (Flickor - F.).
Bayern.......	7	3	2»)	Sön- eller söekendagar.	1803	G.; F.
Sachsen .......	8	3	2	Sön- eller söekendagar.	1873	G.; F.3)
		1 ^	1 ,	Söndagar.	1836	G.; F.
‘Wtirttemberg ....	7	) 1 2	2	40 veckor. Helst socken-	1895	G.; F. 4)
				dagar.
				1 Kan inskränkas till 3		f G. (2 år)
Baden.......	8	2	2	< veckotimmar.	1874	)
				under vinterhalvåret.		l F. (1 år)
Hessen.......	8	3	4	4—5 vintermånader.	1874	G.; F.4)
Sachsen-Weimar . . .	8	2	4	5 vintermånader.	1874	G.; F.46)
Sachsen-Heiningen . .	8	2	4	Kan inskränkas till 6 vecko-	1875	G.; F. (sen
				timmar under vinterhalv-		1908)
				året.
			1 2	Hela året.	)	I G.;
Sachsen-Altenburg . .	8	2			»907	\
			l 4	4—5 vintermånader.	J	\ F. (1 år)
Sachsen-Koburg . . .	8	2	2	Vinterhalvåret.	1874	G.; F. 4)
Sachsen-Gotha ....	8	3	\|2	Hela året.	J-1874	G.; F. 4)
			1 4	Vinterhalvåret.
				Vinterhalvåret.	I
Schwarzburg-Sonders -	8	2	4	Undantagsvis blott 2 vecko-	71876	G.; F. (sen
hausen ......				timmar.	J	1906)
W aldeck......	8	2	4	Endast på söekendagar.	1855	G.

4) Avser endast året för skolpliktens fullständiga genomförande. Nuvarande lagar bära ofta ett
annat årtal. Tabellens alla övriga uppgifter gälla nuvarande förhållanden.

2) Häri är tiden för den obligatoriska kristendomsundervisningen ej inberäknad.

s) Fortsättningsskolplikten kan av kommun utsträckas till att gälla även flickorna, dock endast
för en tid av två år.

4) Fortsättningsskolplikten kan av kommun utsträckas till att gälla även flickorna.

6) Ännu år 1908 var dock den kvinnliga ungdomen överallt befriad från skolplikt. Nn ha städerna
Weimar och lena upprättat obligatoriska fortsättningsskolor för flickor.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

297

II. Fortslittiiiiigsskolväsendet i några enskilda stater.1)

A. Preussen.

1. Städernas och industrisamhällenas fortsättningsskolor.

a. Historik.

Övertygelsen om att folkskolorna icke ensamt för sig voro tillräckliga att
i överensstämmelse med den dåvarande preussiska landslagens fordringar bibringa
den unge statsborgaren »de i det stånd han tillhör för envar förnuftig människa
nödvändiga kunskaperna» hade redan mot slutet av adertonde århundradet fört
till upprättandet av fortsättningsskolor i Preussen. Även här voro de emellertid
intet annat än repetitionsskolor, som hade till ändamål att hos sina lärjungar befästa
och om möjligt utvidga de i folkskolan erhållna kunskaperna. Någon skolplikt
förekom icke, och någon nämnvärd betydelse lyckades dessa söndags- och
aftonskolor icke vinna.

Möjlighet till bättre ordnade förhållanden bereder Nordtyska förbundets
»Grewerbeordnung» av år 1869. I denna bestämmes, att kommunerna kunna införa
skolplikt för industriella arbetare, som äro under 18 år, och att dessas arbetsgivare
äro skyldiga att bereda dem den för skolbesöken nödiga ledigheten. Dessa
bestämmelser gingo sedan in i tyska rikets »Gewerbeordnung» och hava för Preussen,
Elsass-Lothringen och många andra stater allt framgent kommit att utgöra den
förnämsta rättsliga grundvalen för fortsättningsskolväsendet.

‘) Då en i någon mån mera ingående redogörelse för fortsättningsskolväsendet i åtminstone en
av de tyska staterna synes önskvärd, har Preussens fortsättningsskolor blivit föremål för en något
bredare och övriga större staters för en mera sammanträngd framställning. Vad som säges om organisationen
av och undervisningen i de preussiska skolorna gäller naturligtvis i viss mån även övriga
staters skolor, varför angående dessa endast det särskilt egenartade ansetts böra framhållas.

298

Bilaga 3.

Den för grundandet av allmänna obligatoriska fortsättningsskolor så gynnsamma
folkstämningen under början av 70-talet begagnade man sig nämligen icke
av i Preussen. Däremot fann man sig år 1874 föranlåten att bevilja statsunderstöd
åt industriella fortsättningsskolor, detta framför allt därför, att det i de nyförvärvade
provinserna Hessen-Nassau och Hannover fanns ett stort antal sådana
skolor, som redan förut åtnjutit statsbidrag. Då av politiska hänsyn ändring
häri icke kunde göras, blev i stället hela landet delaktigt av samma förmån. I
samband härmed utfärdade kultusministern, under vilken fortsättningsskolorna
då lydde, de första allmänna bestämmelserna för dem. Enligt dessa skulle fortsättningsskolorna
hava till ändamål att hos sina lärjungar befästa och komplettera
folkskolebildningen samt att därutöver giva dem en bildning, som kunde höja
deras arbetsduglighet. Man utgick ifrån, att fortsättningsskolan skulle bestå av
en lägre och en högre avdelning, av vilka vardera kunde indelas i flera uppstigande
klasser, samt att undervisningstiden skulle i varje klass utgöra 16 veckotimmar.
I lägre avdelningen skulle alla folkskoleämnen läsas med undantag av
kristendomskunskap, i den högre avdelningen skulle man särskilt sträva efter att
höja lärjungarnas yrkesduglighet. Urvalet av läroämnen skulle ske med. hänsyn
till förhållandena å orten. Som lämpliga ämnen för högre avdelningen, jämte
folkskoleämnena, nämndes fysik, kemi, handelsräkning, bokföring, handelskorrespondens
samt för hantverksfortsättningsskolorna teckning. För teckningen skulle
ända till 8 veckotimmar få användas. I högre avdelningen skulle ett visst bortval
av sådana ämnen, som icke åsyftade yrkesutbildning, få äga rum, dock icke
av ämnen, som hade till uppgift att verka sedligt fostrande.

Det bör ej förvåna, att dessa bestämmelser, som räknade med en lästid av
16 timmar per vecka, ej erhöllo någon praktisk betydelse. I en ny förordning
av år 1884 erkänner därför kultusministern öppet, att man ej får räkna med mer
än 6 undervisningstimmar i veckan. Fortsättningskolans lägre, allmänbildande
avdelning tages bort, och fortsättningsskolans uppgift angives vara att, såvitt
detta genom skolundervisning låter sig göra, utrusta lärjungarna med de för
deras yrken erforderliga kunskaperna och färdigheterna. Läroämnena böra inskränkas
till dem, som närmast motsvara hantverksståndets behov, tyska, räkning
med geometri samt teckning. Vid undervisningen i de olika ämnena skulle man
städse hava det praktiska livets fordringar i sikte.

Även sedan de industriella fortsättningsskolorna år 1885 på förslag av
Uismarck, som då var handelsminister, överflyttats till handelsministeriet, fortfor
förordningen av år 1884 att gälla. De nya bestämmelser, som år 1897 utfärdades,
inneburo ej heller mycket nytt. Man håller fast vid ämnena tyska, räkning med
geometri och bokföring samt teckning. Undervisningens uppgift att främja arbetsdugligheten
och arbetsglädjen inom yrket framhålles, men dessutom betonas
också fortsättningsskolans plikt att giva eu såväl sedligt-religiös som statsborger -

Tyskl ans fortsättningsskolväsen:

299

lig fostran. Härmed har en i 1884 års bestämmelser förbisedd uppgift för fortsättningsskolan
blivit beaktad, även om den ej fått den omfattning och närmare
utformning som i senare bestämmelser.

Eu åtgärd av statsmakterna, som varit av en djupt ingripande betydelse
för fortsättningsskolväsendets fortsatta, systematiskt skeende reformering och utveckling,
är inrättandet år 1905 av den myndighet, som fått namnet »das LandesgewerbeamU.
Denna överstyrelse, som består av en ordförande och sex ordinarie
medlemmar, har till uppgift, att deltaga i uppsikten över yrkesskolväsendet i dess
helhet liksom ''över övriga inrättningar avsedda att främja hantverk och industri,
att utarbeta redogörelser över dessa skolors inrättningar och utveckling, att samla
och ordna i in- och utlandet utkommande arbeten rörande yrkesskolväsendet och
åtgärder för industriens främjande, att slutligen i alla hithörande angelägenheter
stå handelsministern till tjänst med råd och upplysningar. De ämbetsberättelser,
som vart annat år av denna myndighet utgivas, lämna intressanta och utförliga
framställningar angående det preussiska yrkesskolväsendets nuvarande ställning
lika väl som riktlinjer för dess fortsatta utveckling. Att Preussens industriella
och handelsfortsättningsskolor under de senaste åren gjort ett så storartat uppsving
är i icke ringa grad detta ämbetsverks förtjänst, liksom man säkerligen i
främsta rummet har »das Landesgewerbeamt» att tacka för att de under de senare
åren framkomna nya lagarna, förordningarna och lagförslagen innebära och möjliggöra
ett så raskt framåtskridande på yrkesundervisningens område.

Bestämmelserna av 1897 hava nämligen hastigt blivit föråldrade, detta icke
minst beroende på den lyckliga omständigheten," att de voro så allmänt hållna,
att de kunde tillåta en rask utveckling, en utveckling som av myndigheterna
gärna sågs, även då den gick långt förbi, vad gällande bestämmelser från början
avsett. Dessa utgingo nämligen huvudsakligen från förhållandena i mindre samhällen,
då vid slutet av 90-talet inga storstäder hade obligatoriska industriella
fortsättningsskolor. År 1900 införde emellertid Magdeburg obligatoriska fortsättningsskolor,
och alla övriga preussiska storstäder hava raskt följt efter. I närvarande
stund hava alla städer i Preussen med mer än 60,000 innevånare obligatoriska
fortsättningsskolor. Sådana finnas också i de flesta städer med mer än
10,000 invånare liksom i en mängd mindre samhällen. Så lycklig denna utveckling
än varit, så har man dock sökt komma ännu längre. Oavsett att en del
medelstora städer icke infört skolplikt, hava en del städer begränsat denna till
att gälla endast en del av'''' den arbetande ungdomen, vanligen den i handel och
hantverk sysselsatta, medan däremot fabriksarbetare och övriga icke yrkeslärda
arbetare fått bliva utan undervisning. Slutligen hava »Grewerbeordnungs» hittillsvarande
bestämmelser blott gjort det möjligt att nå en del av ungdomen. Ett
stort antal, t. ex. dem, som varit sysselsatta vid järnvägarnas verkstäder, vid
spårvagnsväsendet o. s. v., har man ej kunnat göra skolpliktiga, liksom ej heller,

300

Bilaga 3.

vad än värre varit, den under längre eller kortare tid arbetslösa ungdomen. För
att komma ifrån dessa oegentligheter utarbetades i »Landesgewerbeamt» och framlades
av regeringen i mars 1911 för lantdagens »andra kammare» ett lagförslag,
som skulle lagfästa, vad som redan var uppnått, samt utfylla bestående luckor
och i någon ringa mån överallt utsträcka skolplikten.

Lagförslagets viktigaste innehåll var följande. Alla samhällen med mer
än 10,000 invånare skulle förpliktigas att upprätta och underhålla fortsättningsskolor.
Alla i privat eller offentlig tjänst sysselsatta manliga personer under 18
år skulle i 3 år vara skolpliktiga. Undervisningen skulle omfatta 240 timmar
under året, i regel fördelade på 40 veckor. Undervisningstiden skulle ligga mellan
7 på morgonen och 8 på aftonen. Samhällena skulle få rätt att utsträcka skolplikten
till att gälla även kvinnlig ungdom. Rätt att införa skolplikt skulle
givas alla samhällen med mindre än 10,000 invånare. Arbetsgivarna skulle vara
skyldiga att anmäla, när arbetare hos dem till- eller avträdde sin tjänst, att bevilja
den för skolbesöken nödvändiga fritiden samt tillhålla hos dem anställda
att punktligt'' och regelbundet besöka skolan.

Lagförslagets grundtankar vann bifall inom alla partier, från olika håll
önskade man t. o. m. en utvidgning av skolplikten ända ned till samhällen med
endast 5,000 invånare. Men då majoriteten •— centrum och flertalet konservativa
— fordrade, att kristendomsundervisning skulle införas som obligatoriskt ämne
och att i samband därmed fortsättningsskolorna skulle sortera under både kultusoch
handelsministern, kunde enighet mellan regering och kammare ej vinnas, och
regeringen lät förslaget falla. .

Kort därefter vunno emellertid fortsättningsskolans vänner en de! av vad
de eftersträvat, då tyska riksdagen den 5 december 1911 gjorde en del viktiga
ändringar av »Gewerbeordnung», däribland även av den paragraf, som gäller fortsättningsskolorna.
Så lades i all tysthet en ny, bredare och säkrare grundval för
fortsättningsskolväsendet i Preussen.

Samma år utfärdades slutligen nya bestämmelser rörande de industriella
fortsättningsskolornas och handelsfortsättningsskolornas organisation och läroplaner.
Dessa bestämmelser, i vilka all hänsyn tages till de allra sista årens utveckling
på samma gång som de lämna rörelsefrihet och utrymme för ny utveckling,
skola så småningom, men senast från och med år 1914, tjäna till efterrättelse.
De komma att i det följande närmare beröras.

b. Skolplikt.

Den enda rättsliga grundvalen för fortsättningsskolväsendet i Preussen, bortsett
från provinserna Hessen-Nassau, Hannover och Schlesien, utgör § 120 av

Tysklands fortsättningsskolväsen. 301

»Reichsgewerbeordnung». I sin från flen 1 april 1912 gällande nya avfattning
lyder den sålunda:

1) Industri- och handelsidkare äro skyldiga att giva dem bland sina arbetare
under 18 år, vilka besöka en av kommun eller stat som fortsättningsskola
erkänd undervisningsanstalt den härför behövliga och, om så erfordras, av vederbörande
myndighet fastställda ledigheten. På söndagar får undervisning äga rum
endast om undervisningstimmarna förläggas så, att lärjungarna icke hindras från
att besöka »högmässogudstjänsten» eller en för dem med de kyrkliga myndigheternas
samtycke anordnad särskild gudstjänst.

2) Som i denna lag avsedd fortsättningsskola räknas också anstalter, i
vilka undervisning i handarbete och hushållsgöromål meddelas kvinnlig ungdom.

3) För de i moment 1 angivna arbetarna kan genom reglementsbestämmelser,
utfärdade av en kommun eller av flera kommuner gemensamt, fortsättningsskolplilct
införas, såvida icke sådan på grund av landets egna lagar redan finnes. Skyldigheten
att besöka fortsättning sskola bortfaller icke därför, att arbetslöshet inträder.
På samma sätt kunna de för genomförandet av denna förpliktelse erforderliga
bestämmelserna fastställas. Särskilt kunna genom ett för orten gällande reglemente
de skyldigheter bestämmas, som för tryggande av en regelbunden skolgång
åligga den skolpliktige, hans föräldrar, förmyndare och arbetsgivare, samt de
föreskrifter utfärdas, genom vilka ordning i fortsättningsskolan och ett anständigt
uppförande av lärjungarna skall tryggas. Från förpliktelsen att besöka fortsättningsskolan
äro de befriade, som besöka en Innungs- eller annan fortsättningseller
fackskola, försåvitt undervisningen i denna skola av de högre förvaltningsmyndigheterna
erkännes som tillräcklig ersättning för den allmänna fortsättningsskolundervisningen.

4) Den i moment 3 angivna skolplikten kan i en kommun eller ett större område
införas genom anordning av den högre för rättning smyndigheten, om, även efter
en av denna, på anhållan av arbetsgivare eller arbetare inom kommunen eller området,
till vederbörande lokalmyndighet riktad anmodan härom, de ifrågavarande
reglementsbestämmelserna icke av den lokala myndigheten utfärdas. Övriga i moment
3 avsedda bestämmelser fastställas i detta fall av den högre förvaltningsmyndigheten.
Besvär såväl mot den högre förvaltningsmyndighetens anmodan som anordningar
kunna anföras hos landets centrala myndighet. Timplanen fastställes och
bekantgöres av den härför enligt landslag i frågakommande myndigheten.

Det i lagen nya eller ändrade har angivits genom kursivering. Sålunda
har förut endast den kvinnliga ungdom kunnat göras skolpliktig, som haft anställning
i handel. Nu kunna också alla kvinnliga arbetare under 18 år inom
industrien åläggas skolplikt. Dä allt flera flickor gå i verklig yrkeslära, har
detta sin stora betydelse, men, vad mera är, för den stora hären av fabriksarbeterskor
kan nu en ytterst välbehövlig, planmässig utbildning för hemmets ar -

302

Bilaga 3.

bete möjliggöras. Andra förbättringar äro, att tillfällig arbetslöshet ej inverkar
på skolplikten och att timplanen ej som förut måste fastställas genom reglementsbestämmelser,
en mycket ovig och till ständiga tvister mellan skola och arbetsgivare
ledande anordning.

Moment 4 innebär något alldeles nytt. Förut stod det i kommunernas fria
skön att upprätta fortsättningsskolor. Nu kunna de tvingas därtill, såvida från
arbetsgivare eller arbetare, som av saken beröras, anhållan om obligatoriska fortsättningsskolor
göres. Härmed hava myndigheterna fått ett kraftigt medel i sin
hand gentemot för fortsättningsskolan likgiltiga kommuner. Blotta befintligheten
av denna bestämmelse kan'' bliva till nytta.

Enligt § 150 av Grewerbeordnung straffas överträdelser av bestämmelserna
i § 120 eller av de i enlighet därmed upprättade lokala reglementena med böter
intill 20 mark eller, om dessa ej kunna betalas, med intill 3 dagars fängelse.

För inom handel och bergsbruk sysselsatta personer gälla ävenledes alla
här anförda bestämmelser.

Slutligen må tilläggas, att av politiska skäl handelsministern sedan år 188(>
haft rätt att i Västpreussen och Posen med enbart statsmedel upprätta och underhålla
i § 120 avsedda obligatoriska fortsättningsskolor. Denna rättighet har i
ganska stor utsträckning kommit till användning.

c. Undervisningstiden.

Namnet söndags- och aftonskolan, som fortsättningsskolan fordom hade,
talar tillräckligt tydligt om vilka undervisningstider, man då fick åtnöja sig med.
Men även härvidlag har utvecklingen gått raskt. Man har alltmer insett det
obilliga i att beröva den arbetande ungdomen dess rätt till en vilodag, och söndagsundervisning
tillätes sedan 1904 vid de obligatoriska fortsättningsskolorna i Preussen
endast då i något enstaka undantagsfall man icke på söckendagar kan erhålla
lokaler, där teckning kan äga rum under dagens ljusa timmar. Knappast
något har väl mera bidragit till att göra gamla tiders fortsättningsskola impopulär
och betydelselös än de jämte söndagsundervisningen allmänt förekommande sena
kvällslektionerna. Trötta till* kropp och själ, olustiga och därför också kinkiga
och bråkiga kommo de unga arbetarna efter slutat dagsverke till skolan för att
mellan t. ex. 1/2 8 och Va 10 på kvällen erhålla undervisning. Det bör ej förvåna,
varken att denna medförde ringa resultat, eller att disciplinen i dessa skolor lämnade
mycket övrigt att önska. De sena vandringarna i stora hopar från skolan
medförde också många ledsamheter, och mången god borgare klagade över att
han stördes i sin nattsömn av de stojande hemåtvandrande skarorna. Att
skolans avsedda uppfostrande inflytande neutraliserades genom allt detta är uppenbart.

Tysklands fortsättningsskolväsen. 303

Så småningom har man därför sökt åstadkomma bättre förhållanden. År
1900 fastställdes, att ingen undervisning fick äga rum efter kl. 9 på kvällen, och
år 1904 stadgades, att undervisningen skulle sluta senast kl. 8. Härmed har
undervisningstiden kommit att helt eller delvis inkräkta på arbetstiden. Ur den
synpunkten sett, att yrkesfortsättningsskolans undervisning är ett led i yrkesutbildningen,
är detta fullt berättigat, men att olägenheter uppstå för arbetsgivarna
härigenom, såväl för den, som har en enda lärling, som för den, som har
flera, inordnade i arbetslagen, får ej förbises. Genom samråd mellan skolans
myndigheter och hantverks- och andra arbetsgivaresammanslutningar å de enskilda
orterna lyckas man dock i de flesta fall ordna saken till belåtenhet för
båda parterna. Härvidlag får man ta hänsyn till det säregna hos varje enskilt
yrke. För somliga yrken passar morgontimmarna, för andra eftermiddagstimmarna.
Säsongarbetarna kunna ha större timtal pr vecka under vissa tider av
året, om de under den brådaste tiden erhålla motsvarande ledighet. Vid anordnandet
av parallellklasser få dessa olika lästider, för att ej alla de unga arbetarna
samtidigt skola dragas ifrån arbetet hos sin arbetsgivare.

Även vid de vanligen 6, för klasser utan teckning ibland endast 4, veckotimmarnas
fördelning söker man såvitt möjligt tillgodose arbetsgivarnas önskemål.
Vanligen fördelas de 6 timmarna på 3 dagar, ofta blott på 2 och i undantagsfall,
något som ur uppfostringssynpunkt näppeligen är att rekommendera, förläggas
de alla till en och samma veckodag.

Trots allt har man ännu ej helt kommit ifrån söndags- och de sena kvällslektionerna.
I de industriella fortsättningsskolorna voro under år 1911 79 % av
lektionstimmarna förlagda till tiden före 8 på aftonen under söckendagarna, 11 %
till tiden efter 8 och 10 % till söndagarna. I handelsfortsättningsskolorna voro
motsvarande tal 87, 12 och 1 %. Att tiden efter 8 ännu får användas beror på
att en de! skolor hava mer än 6 undervisningstimmar i veckan. Siffrorna för år
1911 voro dock något gynnsammare än för år 1910, som i sin ordning stod framför
alla föregående. Även vad denna detalj beträffar går man således, utan att
släppa målet ur sikte, fram med all nödig varsamhet.

d. Skollokaler.

Fortsättningsskolans utveckling till en självständig skolform visar sig också
däri, att egna skollokaler eller, i större samhällen, skolbyggnader mer och mer
ställas till dess förfogande. Hittills har det] vanliga varit, att man fått använda
lärosalar, som under större delen av dagen disponerats av andra skolor,
isynnerhet folkskolor. Detta har bland annat haft den stora olägenheten med sig,
att de i övergångsåldern befintliga, halvvuxna unga människorna fått nöja sig
med skolbänkar, som varit avsedda endast för barn. Ått därigenom icke blott

38—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

304

Bilaga 3.

skolarbetet försvårats, utan att också ungdomen i fortsättningsskolan därav kunnat
beredas rent fysiskt obehag, är uppenbart.

Men i samma mån den tidigare delen av dagen tages i anspråk för undervisningen,
nödgas man också skaffa fortsättningsskolan egna skollokaler, som då
kunna erhålla en för dess lärjungar lämplig inredning. I åtskilliga städer har
man uppfört präktiga byggnader uteslutande för fortsättningsskolans räkning,
medan den i andra erhållit byggnader, som förut använts för andra skolor. Berlins
fortsättningsskolor ha sålunda erhållit fem f. d. folkskolebyggnader och två nybyggnader,
Frankfurt am Mains två vackra och väl inredda nybyggnader, Erfurts
universitetets forna lokaler o. s. v. Även i storstäderna får man i regel vara
nöjd, om man för fortsättningsskolan har ett enda eget skolhus. Skolvägen spelar
icke för så stora lärjungar en avgörande roll. Viktigare är då, att man på
samma plats kan samla så många som möjligt, så att en klassindelning, uppyggd
med hänsyn till lärjungarnas olika yrken, kan komma till stånd.

e. Undervisningen.

1) Allmänna synpunkter.

Normerande för undervisningen under i varje fäll den närmaste framtiden
komma de av regeringen den 1 juli 1911 utfärdade bestämmelserna angående de
industriella fortsättningsskolornas och handelsfortsättningsskolornas organisation
och läroplaner att bliva. Vad de industriella fortsättningsskolorna beträffar, träda
dessa i stället för bestämmelserna av år 1897. För handelsfortsättningsskolorna
hava inga fullt officiella bestämmelser förut förekommit.

Uttryckligt framhålles, att de nya bestämmelserna icke avse att pressa de
olika skolornas läroplaner in i ett bestämt schema, utan att hänsyn efteråt som
förut skall tagas till de olika lokala förhållandena. Från och med läsåret 1914—
1915 skall emellertid i allt väsentligt läroplanerna överallt hava bringats till överensstämmelse
med de nya förordningarna.

Vid utarbetande av dessa har man icke valt samma väg som i Österrike, där
redan 25 olika läroplaner, var och en för sitt yrke eller för sin grupp av yrken, utarbetats,
och där ytterligare ett lika stort antal skall utfärdas, så fort de hinna
bliva färdiga. I Preussen har man valt att som förut, åtminstone för närvarande,
uteslutande betona det för alla fortsättningsskolor gemensamma. Nedan detta innebär
dock i och för sig icke litet, ty trots alla skiftningar arbeta de olika slagen
av fortsättningsskolor under i mycket likartade förhållanden. Sålunda stå ju. deras
lärjungar alla på samma utvecklingsståndpunkt. De äro barn, då de inträda
i skolan, och ynglingar, då de lämna den. Lika äro också lärjungarnas levnads -

Tysklands fortsättningsskolväsen. 305

förhållanden. De komma från folkskolan och ha inträtt i det praktiska arbetslivet,
varmed eu större eller mindre grad av självständighet inträtt. Slutligen
äro också fortsättningsskolornas yttre villkor lika, i det för skolan blott 6, otta
blott 4, i gynnsammaste fall 8 veckotimmar sta till förfogande, medan det praktiska
arbetet har rätt till huvudparten av lärjungarnas tid och intresse.

Med hänsyn till dessa omständigheter har man, för att kunna fullt utnyttja
den korta skoltiden, funnit sig böra låta undervisningen så nära som möjligt
ansluta sig till livet, till yrkesarbetet. Därigenom att man sålunda vädjar till
en hos dem sund och berättigad egoism, har man, som Keiisciiensteiner säger, funnit
det bästa hjälpmedlet för att vinna de unga människornas intresse. Och har man
vunnit deras intresse, sä har man också en möjlighet att verka uppfostrande på
dem. Alltså griper man det stoff, som kan på samma gång främja den unges
yrkesutbildning och hans uppfostran, och knyter undervisningen om samhälle och
stat samman med undervisningen om den enskilde och hans arbete. I överensstämmelse
härmed kallar man icke längre det centrala ämnet tyska utan yrlcesoch
med b or g arkuns kap och tar sålunda härvid hänsyn till undervisningens innehåll
och icke till dess form. Fullt konsekvent är man dock icke, ty då man behållit
t. ex. namnen räkning och teckning, fäster man sig fortfarande vid undervisningens
formella sida, då ju även dessa ämnen hava till uppgift att bibringa
yrkesutbildning. Den egentliga yrkeskännedomen anses i sin ordning vara av
tvåfaldig art, fackkunskap och affärskännedom. I rena fackklasser, där en fackman
meddelar undervisningen, kommer den förra att utgöra en huvuddel av yrkeskännedomen.
Undervisar däremot en icke-fackman eller äro många yrken representerade
inom samma klass, kan endast föga rent fackligt stoff medtagas. Där
kan i stället den för alla yrkesidkare så viktiga och även i fackklasserna nödvändiga
affär skännedomen något utförligare behandlas.

2) Undervisningen i de industriella fortsättningsskoiorna.

I de industriella fortsättningsskoiorna böra enligt de nya bestämmelserna
undervisningstimmarna fördelas så, att yrkes- och medborgarkunskap erhåller 2,
räkning och bokföring 2 samt teckning (eller fackkunskap för yrken, som ej
behöva teckning) 2 veckotimmar. Är timtalet högre än 6, kunna de överskjutande
timmarna användas för fackritning, fackkunskap eller arbete i skolverkstäder.
Även är det i detta fall tillåtet, att i fortsättningsskolan införa obligatorisk
undervisning i gymnastik och lek. För klasser utan teckning eller fackundervisning,
särskilt således klasserna för »olärda» arbetare, får ämnet yrkes- och
medborgarkunskap 4 timmar, såvida man icke har 2 gymnastiktimmar eller antalet
lästimmar, vad man dock söker förhindra, nedsättes till 4 timmar i veckan.
Har man för de barn, som ej ännu äro nog mogna att intagas i den lägsta av de

Timfördel ning.

306

Bilaga 3.

tre ordinarie klasserna, inrättat en förlclass, sa lördelas där de 6 timmarna lika
mellan ämnena tyska, räkning och teckning.

A1rundn<t- EÖ1'' UndervisninSen 1 fortsättningsskolan uppställa de nya förordningarna

grUgerSa bl. a. följande allmänna grundsatser.

Vid undervisningen skall hänsyn tagas till det egenartade hos övergångsåldern.
Den stegrade hederskänslan och åtrån efter självständighet böra tagas i
anspråk vid lärjungarnas uppfostran. Särskilt viktigt är, att man hos de unga
söker befrämja utdanandet av en på sedligt-religiös grund vilande karaktär.

I överensstämmelse med fortsättningsskolans uppgift bör undervisningsstoffet
vara sådant, att det tjänar lärjungarnas yrkes- och livsintressen och höjer
arbetsglädjen. Framför allt utväljas därför åskådliga exempel från yrkesarbetet
och de lokala förhållandena. Av stor vikt är en rätt begränsning av mängden
stoff. Blott så mycket stoff bör bjudas, att det blir tid för ett verkligt genomarbetande
därav, för övning och repetition. Vid urvalet bör hänsyn tagas till lärjungarnas
förbildning, egendomligheterna hos yrket samt lärarnas utbildning för arbetet
inom fortsättningsskolan. Ett annat undervisningssätt än i barnskolan
måste här användas. Varken vid behandlingen av nya uppgifter eller vid repetition
får en undervisning, bestående av frågor och svar, vara helt förhärskande.
Aven samtal i friare form eller kortare sammanhängande framställning från såväl
lärarnas som. lärjungarnas sida bör komma till användning. Målet måste
alltid vara, att lärjungarna göras oberoende av lärarens ledning samt sporras till
att även efter avgången från skolan självständigt arbeta på sin fortbildning.

Rörande ämnet yrkes- och medborgarkunskap, det centrala ämnet, stadgas
i huvudsak följande.

Yrkes-och Ämnet har till uppgift:

kunskap: a) sa långt som möjligt fördjupa lärjungarnas förståelse för yrket och

Uppgift, att uppfostra dem till ett tänkande, pliktmedvetet arbete (fackkunskap),

b) att giva den för den enskilde nödvändiga kännedomen om affärslivet
(affärskännedom),

c) att bibringa insikt om sammanhanget mellan den enskilde personen och
hans yrke å ena sidan samt det gemensamma livet i familj, skola och verkstad,
i kommun, stat och rike å andra sidan, att förklara viktigare offentliga inrättningais
tillkomst och väsen, att främja vördnaden för författning och rättsordning,
kärleken till hembygd, fädernesland och härskare samt att uppställa höga
mål för den enskildes arbete i det allmännas tjänst (medborgarkunskap).

stoffurval. . För klasser med lärjungar från flera olikartade yrken bör sådan stoff utväljas,
som är av lika stor betydelse för alla yrkena. Ur fackkunskapen kunna

Tysklands fortsättningsskolväsen.

307

olott de allra viktigaste råvarorna och arbetsmetoderna i korthet behandlas, för
övrigt måste affärskännedom och medborgarkunskap utgöra det centrala i undervisningen.
Sålunda kan exempelvis behandlas: fortsättningsskolan, lärlings- och
arbetskontrakt, arbetsbevis, post och järnvägar, annonser o. d., köp, skuldförhållanden,
brand- och livförsäkring, föreningsväsendet, Gewerbeordnungs föreskrifter
angående lärlingar och gesäller; vidare kommunen och inrättningar därinom (sparkassor,
belysning, brandkår o. s. v.), skatterna, arbetarskydd och arbetarförsäkring,
domstolar, de förnämsta myndigheterna, det viktigaste angående statens och
rikets författning och förvaltning, angående krigshären, flottan och kolonierna.

För klasser med lärjungar tillhörande ett enda yrke eller en grupp av besläktade
yrken kommer härtill behandlingen av råvaror, verktyg, maskiner och
arbetsmetoder (fackkunskap), såvida eu fackligt bildad lärare är att tillgå. Men
även i detta fall skall tillräcklig tid avsättas för ämnena affärskännedom och
medborgarkunskap.

I klasser för fabriksarbetare, som erhålla en viss lärlingsutbildning, behandlas
blott så mycket ur ämnet affärskännedom, som är av vikt även för en arbetare,
som allt framgent icke kommer att bli sin egen.

I klasser för s. k. olärda arbetare (d. v. s. arbetare, som icke erhålla någon
egentlig yrkesutbildning) böra särskilt följande ämnen komma under-behandling:
arbets- och samfärdsförhållanden, hälsolära (näring, klädedräkt, bostad,
kroppsvård, arbete och vila), undervisning om ett passande uppträdande, ekonomiska
och statsborgare ga ämnen.

Undervisningen i fackkunskap har att i möjligaste måtto utgå från förfarings- Metodiska
sättet i verkstaden, bör betona det för lärlingen nödvändiga samt skall såvitt anvisningar.
möjligt förtydligas genom experiment, prover, modeller, skisser o. s. v.

Vid undervisningen i affärskännedom bör man utgå ifrån inom hantverket
ofta återkommande affärstransaktioner. Sålunda låter det sig göra att med hjälp
av exempel utreda spörsmålen om inköp och försäljning, växelns betydelse i
affärslivet och med densamma förenade faror, försändelsers avsändande med post
och järnväg o. s. v. Likaledes erbjuda lärlingskontrakt, annonser och meddelanden
i tidningar, sparkassebok och försäkringskontrakt goda anknytningspunkter Aven

i medborgarkunskap bör man ansluta undervisningen till det närmast
liggande, såsom t. ex. till skolreglementet, sjukkassans stadgar, skattsedeln, kommunens
utgifts- och inkomstplan och liknande. Förklaringar över ekonomiska
och rättsliga grundbegrepp måste träda tillbaka, att lämna en systematisk framställning
av hithörande frågor är ej fortsättningsskolans sak. Men väl lämpar
det sig att hänvisa på enskilda inrättningars historiska utveckling och stora mäns
förebildliga verksamhet. Framför allt skall ynglingen vinna den övertygelsen, att
även han är bestämd till att deltaga i de offentliga angelägenheterna och därför

Skriftliga

arbeten.

Räkning.

308 Bilaga 3.

blir för dem medansvarig. Varje indikande av partipolitik i skolan måste
strängt undvikas.

Av stor betydelse för utbildningen av dugliga statsborgare kan framför
allt gymnastiken och idrotten bliva, om genom dem de unga fostras till personligt
mod, självtukt och frivilligt underordnande.

Eleverna skola lära att självständigt och utan väsentliga fel utarbeta de i
affärslivet och det borgerliga livet allmännast förekommande skrivelserna samt
att klart och bestämt uttrycka sig angående saker, som ligga inom deras erfarenhetsområde.

De skriftliga arbetena ansluta sig på det närmaste till yrkes- och medborgarkunskapen.
Alltså behandlas i främsta rummet: vanliga brev, affärsuppsatser,
som beröra postens och järnvägarnas varutransport, köp- och skuldförhållanden,
arbets- och försäkringskontrakt, annonser samt inlagor till myndigheterna.

Då de skriftliga arbetena hava att befästa det i yrkes- och medborgarkunskapen
behandlade stoffet, bör en särskild tidsödande förberedelse undvikas. Isynnerhet
vid undervisningen i affärskorrespondens framgå ur den affärstransaktion
det gäller skrivningens förutsättning och ändamål samt ekonomiska och rättsliga
följder.

En korrekt avfattning av brev, cirkulär, affärsannonser, räkningar, kvitton,
inlagor o. s. v. inövas.

Utom affär suppsatserna skrivas 4 till 6 andra uppsatser över enkla och väl
begränsade ämnen, hämtade från den övriga undervisningen.

Rättskrivning får övas endast i förklassen samt den egentliga yrkesfortsättningsskolans
lägsta klass. Den bedrives då så, att de i yrkeslivet oftast förekommande
orden och uttrycken särskilt inövas.

Särskild undervisning i välskrivning får ej meddelas, men alla skriftliga
arbeten skola vara snygga och ordentliga.

Endast i förklassen får systematisk undervisning i språklära förekomma.
Huvudvikten skall i fortsättningsskolan läggas på reglernas användning. I yrkeslivet
ofta förekommande fackuttryck och främmande ord förklaras. Einnas goda
tyska uttryck, användas dessa i stället för de utländska.

Innanläsning får endast i förklassen bedrivas som ett särskilt ämne. Vid
undervisningen i yrkes- och medborgarkunskap får man ej utgå från framställningen
i en läsebok. Däremot kunna lämpliga läsestycken tillfälligtvis tjäna till
att komplettera den muntliga undervisningen. Men framför allt böra lärjungarna
intresseras för att under sin fritid läsa goda böcker, särskilt böcker ur skolbiblioteket.

Angående räkneundervisningen stadgas, att den skall stå i yrkes- och medborgarkunskapens
tjänst samt bearbeta det där behandlade stoffet, i den mån det

Tysklands fortsättningsskolväsen.

309

ägnar sig för en talmässig behandling. Lärjungarna skola ledas till att själva
uppsöka och lösa såväl de för yrkeslivet som de för det borgerliga livet nödvändiga
uppgifterna och att med stöd av valda räkneexempel bättre förstå enskilda inrättningar
inom yrket och samhället.

Formellt har räkneundervisningen till uppgift att bevara och stegra den i
folkskolan förvärvade räknefärdigheten.

Vid urvalet av uppgifter tages i första hand hänsyn till det i sakundervisningen
behandlade området, först i andra hand till räknesvårigheten. Rent
systematisk räkning tillätes blott i förklasser och svaga första klasser. Även
där skola dock uppgifterna hämtas från förhållandena i det dagliga livet.

Såvida undervisningen i yrkes- och medborgarkunskap det tillåter, övas i
lägsta klassen särskilt de fyra räknesätten i hela tal och bråk, i mellanklassen
procenträkning. I högsta klassen behandlas grundsatserna för uppgörandet av
kostnadsförslag. Dock bör som förberedelse härtill i de två lägre klasserna övas
enkla material- och löneberäkningar.

Beräkning av ytors och kroppars storlek övas i alla klasser, så långt det
är nödvändigt, för att inom yrket förekommande vanliga uppgifter av ifrågavarande
art med säkerhet skola kunna lösas.

Prisberäkningar böra såvitt möjligt ansluta sig till skisser och teckningar,
förfärdigade under teckningsundervisningen.

Undervisningen i bokföring bör hava till mål att få lärjungarna dels att fram- Bokföring.
deles ordentligt sköta sina affärsangelägenheter, dels att på ett sparsamt, ändamålsenligt
sätt använda sina inkomster för de personliga behoven och för hushållet.

Som en förberedelse beräknas i de båda lägre klasserna utgifterna för en
enskild person och för en familj under en vecka, en månad, ett år, allt i överensstämmelse
med förhållandena på orten, och beröras på orten förefintliga anordningar
för sparsamhetens befrämjande.

I mellanklassen övas en ordnad hushållsbokföring, medan i högsta klassen
40 timmar, som tagas från tiden för räkneundervisningen, användas för hantverksbokföring.
I klasser för »olärdas arbetare och lärlingar i fabriker lägges
särskild vikt vid hushållsbokföringen; hantverksbokföring kan få övas med dem
men är icke nödvändig. I enklassiga skolor (d. v. s. skolor, där lärjungar ur alla
tre årgångarna sammanföras i en klass) är det lämpligt att under varje vinterhalvår
använda en veckotimme för bokföring.

En ordnad bokförings värde och fördelar betonas eftertryckligt och åskådliggöres
genom exempel ur livet. Vid undervisningen i hantverksbokföring böra
teoretiska utredningar ej förekomma mera, än vad som är alldeles nödvändigt.

Till de faktiska förhållandena inom olika yrken, priser, affär sed vänj or o. s. v.
tages all möjlig hänsyn.

310

Bilaga 3.

Teckning.

För teckningen gälla fortfarande bestämmelserna av år 1907, vilka visat
sig vara praktiska och ändamålsenliga, och sålunda äro att betrakta som en avdelning
av de nya bestämmelserna. Angående teckningsundervisningen stadgas i
huvudsak nedanstående.

Alla de lärjungar erhålla undervisning i teckning, som för sitt yrke kunna
hava gagn därav. Målet för denna undervisning bör vara att sätta lärjungarna i
stånd att förstå arbetsritningar och om möjligt själva utföra sådana till inom
deras yrken vanliga arbeten. För de mera tekniska yrkena höra minst två, för
de mera konstnärliga yrkena minst fyra veckotimmar anslås åt teckningen.

Teckningen bör bedrivas rent fackligt. Endast lärjungar, som ännu ej
handskats med cirkel och linjal, börja med en kort förberedande kurs i ritverktygens
användning. Rent teoretisk projektionsritning (såsom projiciering av
punkter, linjer och matematiska kroppar o. s. v.) bör ej förekomma. De i lärjungarnas
yrken förekommande tillämpningarna av den beskrivande geometrien övas
i stället på uppgifter hämtade från det praktiska livet.

Vid teckningsundervisningen bör antalet lärjungar i klassen ej överskrida 30
stycken. För att uppgifterna skola kunna anpassas efter yrket, är det nödvändigt
att så tidigt som möjligt indela lärjungarna i fackklasser. Detta låter sig lättast
genomföras å platser med ett större antal lärjungar. År lärjungeantalet inom ett
yrke så stort, att flera klasser kunna bildas, inrättas årsklasser med olika kurser.

Då vid ett ännu större lärjungeantal parallellklasser för samma årsklass
bildas, kan vid lärjungarnas fördelning på dessa hänsyn tagas till deras olika
begåvning och prestationsförmåga. Å de allra minsta orterna är en indelning
i olika klasser omöjlig. Men tillåta omständigheterna det, bör man söka att
åtminstone bilda 2 eller 3 klasser, varvid lärjungar från närbesläktade yrken
sammanföras. Därvid kan det vara lämpligt att föra tillsamman å ena sidan
dem, som för sina yrken hava användning av linearritning, och å andra sidan dem,
som företrädesvis hava gagn av frihandsteckning. Till det förra slaget höra i allmänhet
alla, som ägna sig åt rent tekniska (byggnads- och maskintekniska) yrken,
till det senare slaget de, som ägna sig åt de dekorerande yrkena (dekorationsmålare,
stuckatörer, litografer m. fl.). Om lärjungarna tillhörande beklädnadsindustrien
(skräddare, skomakare in. fl.) äro för få för att bilda en särskild fackklass,
hänföras de till den klass, som huvudsakligen har frihandsteckning.

Fackritningen för de konstruerande (rent tekniska) yrkena börjar med
krokiteckning efter modeller. Efter de sålunda utförda skisserna uppritas sedan
föremålen med tillhjälp av passare och linjal. Ehuru ändamålet med skissen
huvudsakligen är att å den få införd sifferuppgifterna angående de olika måtten,
bör den dock, på det att hand och öga må övas, ritas tydligt och med riktiga
proportioner. Alla skisser behöva ej renritas. Endast några få renritas med an -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

311

vändning av tusch, ett större antal däremot med blyerts. Som modeller användas
såvitt möjligt tillverkningar från lärjungens eget yrke. Efterbildningar av
annat material eller i förändrad storlek undvikas. Lämpliga modeller kunna i
regel lätt anskaffas (för murare: tegelstenar, formstenar och bearbetade stenar;
för snickare: stycken av profillister, hörn av dörrar; för metallarbetare: plattor,
skruvar, mindre verktyg, maskindelar; för sadelmakare: remmar, spännen, gördlar
o. s. v.). Har lärjungen kommit så långt, att han behärskar framställningen
av enklare enskilda delar, bör han efter av läraren gjorda skisser få utföra fullständiga
arbetsritningar.

För lärjungar tillhörande de dekorerande yrkena (målare, stuckatörer, guldsmeder,
konstsmeder, konstsnickare, litografer m. fl.) är en tillräcklig övning av
hand och öga av största vikt. De böra därför icke blott erhålla övning i fackritning
utan också i fri konstnärlig teckning efter föremål, naturformer och
mönstergilla förebilder. Teckningen efter förebilder får dock aldrig bestå blott
och bart i kopiering. Men för de flesta, särskilt för dekorationsmålare, är det av
vikt att vinna tillräcklig färdighet i att förstora och för särskilda ändamål omändra
givna skisser. Jämte teckningsundervisning bör undervisning i modellering,
om så låter sig göra, införas för stuckatörer och andra hantverkare, som kunna
hava gagn därav för sin yrkesutövning.

Lärjungar från sådana yrken, som företrädesvis äro konstruerande men
närma sig konstindustrien (snickare, svarvare, stenhuggare, smeder m. fl.) kunna,
■sedan de tillräckligt övats i linearritning, även erhålla undervisning i sådan
konstnärlig teckning, som kommer de dekorerande yrkena till del.

Fackritning för beklädnadsindustrierna börjar likaledes med skisser med
utsatta mått efter till yrket hörande färdiga arbeten eller enskilda delar därav
(besättningsdelar, spännen, ficklock, ärmspjäll, kapuschonger m. m.). Därutöver
övas endast sådan fackritning, som förekommer i de respektiva verkstäderna. I

I Preussen har man till att börja med ställt sig mycket skeptisk gentemot
den kände Munchen-pedagogen Kekschensteiners fordran, att skolundervisningen
skall bygga på det arbete, som utföres i särskilda skolverkstäder. Mer och
mer vinner emellertid Kerschensteiners idéer terräng och hava av allt att döma även
i Preussen framtiden för sig. Hätt stor uppmärksamhet har även ett av direktor
Neuschåfer i Frankfurt am Main gjort försök att förena lärlingsutbildningen å
mästarnas '' verkstäder med skolarbetet tilldragit sig. Han har kommit överens
med ett större antal arbetsgivare, att de skola låta lärlingarna varje år få utföra
ett par arbeten å verkstaden efter av dessa i skolan utförda ritningar. Yilka
arbeten, som härvid skola ifrågakomma, beror på överenskommelse mellan skolan
och arbetsgivarna. Utan tvivel är uppslaget beaktansvärt och medför i motsats
till anordnandet av verkstäder i skolan föga kostnad; det förefaller dock, som

39—131460. Folkundervisningshommitténs betänkande V.

Verkstads arbete.

312

Bilaga 3.

Kristendomskan
skap.

om det skulle bliva svårt att i större utsträckning omsätta i praktiken. De hittills
gjorda erfarenheterna tyda icke på att denna väg att förena teori och praxis
i allmänhet kan bliva framkomlig.

I bestämmelserna av 1911 intages gentemot de båda nämnda metoderna
att bringa den teoretiska och praktiska utbildningen i samklang en visserligen
avvaktande men dock sympatisk hållning. Sålunda säges bland annat:

Till komplettering av yrkeskännedomen och teckningen kan verkstadsarbete
införas. I regel bör detta blott ske, då de yrkesmän, som därav beröras, äro med
därom. Verkstadsundervisningen skall alltid meddelas av fackmän och kan, såsom
för typografer, skomakare, skräddare och tapetserare, komplettera teckningsundervisningen
eller, såsom för kypare, konditorer och frisörer, träda i ställe
för denna.

Yarest vid hantverks- och andra fackskolor verkstäder finnas och de lokala
förhållandena tillåta det, kan deras verkstäder också göras tillgängliga för lärjungarna
i fortsättningsskolan. Kunna ej några sådana arrangement träffas,
kan fortsättningsskolan själv få skaffa sig för verkstadsundervisning nödiga anordningar;
dock böra i regel inga dyrbara verkstadsinredningar anskaffas. Införandet
av verkstadsundervisning liksom användandet av hantverksskolornas
verkstäder får endast ske med »regeringspresidentens» bifall.

Där ingen verkstadsundervisning kan meddelas, kan ett samarbete mellan
skola och verkstad möjliggöras därigenom, att i mästarnas verkstäder utföras arbeten
efter ritningar, som efter en bestämd plan blivit förfärdigade i skolan.

Såsom redan är omnämnt, föll det av regeringen för Preussens lantdag
framlagda förslaget till lag angående fortsättningsskolorna i landets större och
medelstora städer på den grund, att regeringen ej ville tillåta att i enlighet med
majoritetspartiernas önskan religionsundervisning infördes som obligatoriskt ämne.

Körande detta ämne gå således meningarna mycket i sär. Å ena sidan
framhålles, att fortsättningsskolan icke minst har till uppgift att vara en uppfostringsanstalt
och att därför detta ämne är nödvändigt, men häremot invändes,
att det kan göra större skada än nytta att tvinga ungdom, som kanske genom
arbetskamraters inflytande själva ej längre tro på de kristna sanningarna, att
dock undervisas om dessa. I Munchen, där kristendomsundervisningen är obligatorisk
och huvudsakligen meddelas av prästerskapet, giva dessa lektioner anledning
till flera disciplinmål än några andra. Enligt uppgift av en där undervisande
katolsk prästman upphetsas de unga av äldré kamrater mot detta skolämne.
Vidare framhåller man, att all undervisning i fortsättningsskolan bör vara uppfostrande
och att den kan bliva detta icke minst därför, att den innebär en uppfostran
till arbete och ett påvisande av hur man genom plikttroget arbete gagnar
icke blott sig själv utan också sina medmänniskor. Slutligen anser man, att fort -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

313

sättningsskolans timtal är så minimalt, att om denna skola skall få någon betydelse
för yrkesutbildningen, tiden ej får plottras bort på nya ämnen. Då vännerna
av obligatorisk kristendomsundervisning gå så långt, att de fordra endast
en halv timme i veckan för ämnet, en lektionstid för kort att bliva av någon egentlig
betydelse för ämnets egen del, tror man, att den egentliga avsikten med dessa
strävanden är att bereda kultusministern och prästerskapet inflytande lika väl på
fortsättningsskolans som på folkskolans ledning.

Kan således kristendomsundervisningen ej för närvarande upptagas som
obligatoriskt ämne på den preussiska fortsättningsskolans läroplan, ställer man
sig dock mycket sympatisk gentemot en icke obligatorisk undervisning i ämnet.
I de i detta avseende ännu gällande bestämmelserna av år 1897 uppmanas vederbörande
att ställa fortsättningsskolornas lokaler till prästerskapets förfogande och
för övrigt vidtaga lämpliga anordningar, så att möjlighet beredes för prästerna
att, vad tiden beträffar, i den närmaste anslutning till den övriga undervisningen
anordna en undervisning för fortsättningsskolans lärjungar med mål att fördjupa
deras religiösa kunskaper och att hos dem väcka och stärka det religiösa sinnet.

3) Undervisningen i handelsfortsättningsskolorna.

Bestämmelserna angående handelsfortsättningsskolornas och de vid de industriella
fortsättningsskolorna förekommande handelsklassernas organisation och läroplaner
hava till stor del samma innehåll som bestämmelserna för de industriella
fortsättningsskolorna. Endast de mera betydande avvikelserna från dessa komma
här att beröras.

I förklasserna, om sådana finnas, skola 3 veckotimmar användas för undervisningen
i tyska och 3 för räkning eller också 3 för tyska, 2 för räkning och 1
för skrivning.

Av de sammanlagt 18 veckotimmarna för de tre egentliga fortsättnings -

skoleklasserna skola användas

för handelslära med tyska och affärskorrespondens .... minst 6,

» räkning...................... » 5,

» bokföring..................... » 3,

» medborgarkunskap................. » 1.

De återstående 3 timmarna kunna ägnas åt handelsgeografi, åt skrivning och

stenograf! eller åt handelslära, räkning och bokföring, vilka ämnen då få
ökat timtal.

Går antalet timmar utöver 6 pr vecka, kunna de överskjutande timmarna
få användas för de redan angivna ämnena eller för främmande språk, välskrivning
och maskinskrivning. Under samma förutsättning förordas även införandet
av obligatorisk undervisning i gymnastik och lek.

Tim för delning.

314

Bilaga 3.

Handels lära.

Äro de obligatoriska veckotimmarna blott 6, anses t. ex. följande timfördelning
lämplig:

Lägsta Mellan- Högsta
klassen. klassen. klassen.

Handelslära med tyska och affärskorrespondens.....3 2 2

Räkning.......................2 2 1

Bokföring.......................— 1 2

Handelsgeografi och medborgarkunskap.........1 1 1

Härtill bör komma 1 timmes gemensam välskrivning för alla dem ur de
tre olika klasserna, som hava en dålig handstil.

Även annan fördelning av timmarna medgives, under villkor att en för
långt gående söndersplittring av ämnena på enstaka veckotimmar undvikes. Så
långt möjligt är, bör av undervisnings- och uppfostringsskäl undervisningen i
klassen samlas på en hand.

Angående de obligatoriska läroämnena bestämmes i huvudsak följande.
Handelsläran har till uppgift att meddela lärjungen de viktigaste fackkunskaperna
och därigenom uppfostra honom till tänkande, pliktmedvetet arbete.
Med ämnena tyska och affärskorrespondens bör detta ämne sammansmältas till
en enhet.

Urvalet och fördelningen av lärostoffet bestämmes med hänsyn till lärjungarnas
förkunskaper och lokala förhållanden; i allmänhet redogöres mest ingående
för varuhandeln. Till behandling bör i regel förekomma:

i lägsta Mässen: lärlingen i affär och skola, butiksinredningen, kundernas
expediering, inköp och försäljning, post och järnvägar,

i mellanklassen: varuhandeln, kreditväsendet, särskilt växlar och checker,
i högsta klassen: bank och börsväsen, inlagor till myndigheterna o. d.,
det viktigaste angående handelsståndet, handelsbolag och kompanjonskap, sammanfattande
repetitioner.

Vid undervisningen utgår man från typiska affärstransaktioner, som så
långt det är möjligt sammanbindas med varandra. Även de rättsliga och ekonomiska
spörsmålen belysas med konkreta exempel. Tillfälligtvis kan också hänvisningar
på inrättningars historiska utveckling, t. ex. postväsendets, växelns,
börsens, bidraga till att göra undervisningen mera givande och intressant.

För att främja lärjungarnas statsborgerliga uppfostran bör, då så lämpar
sig, kraftigt betonas, att handelsverksamheten ej blott skall åsyfta egna ekonomiska
fördelar, utan att den vilar på sedliga grundvalar och har en stor uppgift
att fylla i nationalekonomiens tjänst. Ur denna synpunkt betraktas också
t. ex. förhållandet mellan affärsinnehavaren och de hos honom anställda, betydelsen

Tysklands fortsättningsskolväsen.

315

av ärlighet i affärslivet, kreditens förutsättningar, stränga växellagars ändamålsenlighet,
penning- och tullväsendets enhetlighet o. s. v.

Räkneundervisning eu skall, såvitt detta osökt låter sig göra, nära ansluta
sig till undervisningen i handelslära. Men då färdighet i räkning är av stor betydelse
för köpmannen, kan en systematisk räkneundervisning ej undvaras.
Blott sådant stoff bör emellertid utväljas, som har betydelse för livet. Därför
höra t. ex. frågor efter tid och kapital i rånte- och diskonträkning, mycket sammansatta
bråktal, sammansatt regula de tri o. d. undvikas. Priser och övriga

uppgifter skola motsvara verkliga sakförhållanden.

I allmänhet behandlas:

i för klassen: repetition av de fyra enkla räknesätten; tyska mynt, mått
och vikter,

i l:a klassen: de fyra enkla räknesätten i hela tal och bråk; världs handelns

viktigaste mynt, mått och vikter; beräkning av järnvägsfrakter o. d.,
kedjeräkning,

i 2:a klassen: procent-, rånte- och diskonträkning, inledning till varu r

åkning,

i 3:e klassen: kontokuranträkning, obligationsräkning, varuräkning (forts.).

Utom detta systematiskt uppställda stoff givas då och dä uppgifter från
kommun- och statshushållningen, skatte- och försäkringsväsendet m. m.

Är lärjungarnas förbildning god, kunna de olika räknearterna behandlas
på tidigare stadium än här angivits. Lämnar deras förbildning mycket övrigt
att önska, inskränkes stoffet efter behov.

Lärjungarna skola lära sig förstå såväl det enkla som det dubbla bokhålleriets
väsen samt ernå skicklighet i att föra böcker och göra självständiga
bokslut.

För det enkla bokhålleriet läggas förhållandena i en mindre minuthandel
till grund. Som förberedelse härtill lämpar sig hushållsbokföring.

Vid undervisningen i dubbelt bokhålleri läggas huvudvikten därpå, att
lärjungarna lära sig förstå och tillämpa grundbegreppen, att de klart fatta
kontonas byggnad och inbördes sammanhang, samt att de kunna göra bokslut
fullt säkert.

Till grund för den s. k. amerikanska bokföringen, om denna övas, kan
läggas affärsverksamheten vid en fabrik. Vid lämpliga tillfällen beröras lagbestämmelserna
angående bokföring och deklarationsskyldighet.

Ehuru en vacker handstil är av stor betydelse för den unge köpmannen,
förordas obligatorisk undervisning i välskrivning endast för dem, som skriva

Rakning.

Bokföring.

Övriga

läroämnen

316

Bilaga 3.

dåligt. För övrigt får man nöja sig med att tillhålla lärjungarna att vid utförandet
av de skriftliga arbetena alltid sträva efter att erhålla en vacker och
■flytande handstil.

Vid ett timtal utöver 6 pr vecka kunna ämnena stenografi och maskinskrivning
göras obligatoriska. 1 motsatt fall bör, såvitt det på något sätt låter
sig göra, anordnas valfria kurser i dessa ämnen. Aven kan, där så anses önskvärt,
tid anslås för övning i rundslcrift och andra mera dekorativa arter av
skrivning.

Undervisning i främmande språk kan ej heller göras obligatorisk. Tvärtom
böra endast de, som äro säkra i tyska språket, erhålla sådan undervisning. Ingen
lärjunge får samtidigt börja studera tvenne språk. Man bör påvisa för lärjungarna,
att det är mera praktiskt att först göra sig skicklig i ett språk än att
läsa flera samtidigt. Om lärjunge genom bristande flit blir till hinder för klassen
i sin helhet, bör han ej längre få vara med om denna undervisning. Om ej särskilda
förhållanden äro rådande, bör engelska språket ha företräde, då det är lättast
att lära och i allmänhet det för köpmannen betydelsefullaste.

4) Berlins läroplan för s. k. olärda arbetare.

De nya riktlinjer för arbetet inom fortsättningsskolan, som nu berörts,
komma icke att verka på något sätt revolutionerande. Med allt det nya de i
jämförelse med äldre bestämmelser innehålla äro de dock blott ett resultat av
utvecklingen på området och kunna anses fastslå såsom normalt, vad som under
det senaste årtiondet arbetat sig fram. Blott i de stadssamhällen, där man ansett
sig böra betrakta fortsättningsskolan mera som en allmänbildande än som en
yrkesbildningsskola, torde några mera genomgripande förändringar av skolornas
läroplaner och arbetssätt visa sig nödvändiga. Smärre modifikationer torde väl
överallt visa sig nödvändiga.

I de flesta större och många mindre städer har man sedan något eller några
år tillbaka mycket värdefulla, självständiga läroplansarbeten, som mycket väl
kunde tjäna som illustration till de refererade bestämmelserna. Exempel på läroplaner
för vissa slag av fackklasser och klasser med lärjungar från flera varandra
närastående yrken ■— huru intressanta de än kunna vara — förbjuder dock utrymmet
att här upptaga.

En enda specialplan må emellertid omnämnas, men icke en läroplan för en
yrkesfortsättningsskola i detta ords snävaste betydelse utan den under medverkan
av »das Landesgewerbeamt» utarbetade läroplanen för »Gross-Berlins» 15,000 icke
yrkeslärda unga arbetare. Den har varit gällande sedan påsken 1911.

Huru ändamålsenligt det annars är att anpassa läroplanerna efter de lokala
förhållandena, så har detta visat sig föga lämpligt i det komplex av olika

Tysklands fortsättningsskolväsen.

317

samhällen, som sammanfattas under namnet »Gfross-Berlin», då det nämligen gäller
de »olärda» arbetarna. Dessa, som till större delen utgöras av arbetspojkar — icke
lärlingar — i verkstäder och fabriker, springpojkar och kontorspojkar, byta ofta
plats, allteftersom tillfälle till högre lön erbjuder sig. Än hava de sålunda
sysselsättning i Berlin, än i Charlottenburg, än i Schöneberg eller en annan förort.
När de så inträda i en ny klass, kunna de till en början ej rätt följa med
undervisningen, då de undervisats efter en helt annan läroplan och således sakna
de nödiga förkunskaperna. Efter att under flera år hava laborerat med dessa svårigheter
grep man sig an med arbetet att åstadkomma en ny, gemensam läroplan.
Därvid sökte man tillgodogöra sig erfarenheterna såväl från Berlin med förorter
som från andra håll.

Urvalet av stoff beredde, som alltid för de olärda arbetarna, stora svårigheter,
då en uppdelning av lärjungarna efter yrken ej låter sig göra — ombyte
av sysselsättning sker ju när som helst och ofta av en ren nyck — och då således
arbetet inom ett visst yrke ej kunde göras till det centrala för undervisningen.
Men det stoff man har valt, har man ansett vara ägnat att göra den
unge arbetaren dugligare i sin dagliga gärning, att hålla hans intresse för undervisningen
vid makt och att tillika främja hans uppfostran till en god statsborgare.

Läroämnen äro yrkes- och medborgarkunskap, skrivning och räkning. De
båda senare skola nära ansluta sig till yrkes- och medborgarkunskapen, så att det
där meddelade stoffet under skriv- och räkneundervisningen ytterligare bearbetas.
Under tredje skolåret lämnas någon undervisning i enklare bokföring. All undervisning
utgår från konkreta exempel, och rent teoretiska utredningar undvikas.

Läroplanens bestämmelser om vad som ur yrkes- och medborgarkunskap
hör genomgås må här anföras. Däremot torde det vara obehövligt att närmare
påvisa, hur man i detalj tänker sig kombineringen mellan de tre läroämnena. I

I klassen.

Den unge arbetarens personliga förhållande.

1. Hans inträde i förvärvslivet: val av yrke; arbete krävande yrkesutbildning jämfört
med annat arbete; erhållandet av anställning; arbetets betydelse; fortsättningsskolan.

2. Hans ställning inom den nya omgivningen: arbetsbok; arbetsordning; passande
uppträdande; plikter mot arbetsgivaren; hållning gentemot arbetskamraterna
och mot allmänheten.

3. Hälsovård: personlig hälsovård; hälsovård i bostad och verkstad; första hjälpen
vid olycksfall; den för arbete lediga tidens användande för gymnastik, vand •

ring och lek, för vinnande av bildning, kunskaper och underhållning.

Antal.

318 Bilaga 3.

4. Välfärds- och försäkringsinrättningar åsyftande understöd vid sjukdom, olycksfall
samt invaliditet och ålderdom.

II klassen.

Den unge arbetaren i sin verksamhet.

1. Hans verksamhet i varuutbytets tjänst (som springpojke): samfärdsmedlen i
staden; järnvägarna; postväsendet; bank- och penningväsen.

2. Hans verksamhet å arbetsplatsen (som hantlangare o. d.): viktigare produkter
av Berlins hantverk och industri; exempel på arbetsdelning och arbetsgemenskap.

3. Hans arbetslön: avlöningens betydelse; olika slag av avlöning; löneskydd; arbetslönens
användning på ett förståndigt sätt.

4. Hans ställning som arbetare i rättsligt avseende: exempel på tjänste- och arbetskontrakt;
beställningar, uppdrag och deras utförande.

5. Arbetets betydelse: arbetets värde för den enskilde; möjligheter att komma
framåt; arbetets värde för stat och samhälle; arbetet förr och nu.

III klassen.

Arbetaren som medlem av samhället.

1. Arbetaren i sin familj: familjen som grundval för sedlighet och välfärd; föräldrarnas
plikt att sörja för bostad och uppehälle åt familjens medlemmar;
sparsamhet; försäkringar; föräldramyndighet och underhållningsplikt; arv och
testamente; förmynderskap; barnens plikter.

2. Arbetaren som föreningsmedlem: ekonomiska föreningar såsom byggnads- och
sparkasseföreningar; yrkessammanslutningar; föreningar för fortbildning och
nöjen.

3. Arbetaren som medlem av kommunen: kommunens allmännyttiga inrättningar;
offentlig hälso-, sjuk- och fattigvård; inrättningar för fortbildning; skatter;
kommunens förvaltning; hemortsrätt.

4. Arbetaren som statsborgare: a) något om för hela riket gemensamma ämbetsverk
och myndigheter; kejsare, förbundsråd och riksdag; rikets inkomster, här
och flotta; b) något om ämbetsverk och myndigheter inom staten; konung och
lantdag; statens inkomster; rättsväsendet.

f. Lärare.

För de 400,000 lärjungarna i Preussens industriella och handelsfortsättnings skolor

erfordras ett ofantligt stort antal lärare. År 1910 voro vid de industriella

fortsättningsskolorna 15,322 och vid handelsfortsättningsskolorna 2,378 lärare an -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

319

ställda. Av dessa hade vid de förstnämnda skolorna 499 och vid de sistnämnda
241 denna sin plats som huvudsyssla. För det stora flertalet utgör således arbetet
i fortsättningsskolan endast en bisyssla. Detta är uppenbarligen endast en
nödfallsutväg. Arbetet i fortsättningsskolan kräver om något sin man. För att
kunna rätt skötas fordrar det grundliga såväl förstudier som fortsatta studier.
Utvecklingen går därför åt det hållet, att man i stället för timlärare alltmer anställer
ordinarie lärare. Från 1904 till 1910 femdubblades antalet ordinarie lärare,
medan antalet timlärare knappt steg med 50 /. Utgör de förras antal visserligen
ännu blott en ringa del av de senares, så får dock härvid ihågkommas, att
då de hava full tjänstgöring i fortsättningsskolan, 24 timmar pr vecka, medan de
övriga blott hava ett fåtal timmar vardera, kommer en avsevärd del av undervisningen
att bestridas av ordinarie lärare. År 1912 kom på dessas lott 1/3 av
samtliga lektionstimmar.

En fråga, som mycket debatteras, är, vilka som helst böra anställas som Yrke.
fortsättningsskollärare. Det gäller väl i allmänhet att välja mellan folkskollärare
och fackmän av någon art (hantverkare, tekniker, ingenjörer, ritare m. fl.). För
mindre samhällen komma huvudsakligen folkskollärare i fråga, liksom dessa under
ett tidigare skede varit nästan de enda, som kunnat påräknas för fortsättningsskolan.
Ju mer undervisningen specialiseras, desto mer gör dock behovet av fackligt
utbildade lärarkrafter sig gällande, varför under de senare åren antalet lärare
ur fackmännens led procentvis stigit hastigast. För närvarande utgöra de
ungefär 1/e av hela antalet. Erfarenheten har rörande de båda lärarkategorierna
visat, dels att från båda hållen utmärkta lärare kunna erhållas, men dels också
att båda parterna behöva en speciell utbildning för detta kall. Folkskollärarna
måste genom praktiskt arbete och teoretiska studier införas i det yrkes teori och
praxis det gäller, och fackmännen behöva framför allt införas i undervisningskonsten.
Detta senare har ofta förbisetts, men följden därav har blivit, att man
känt sig besviken på resultatet av deras arbete i skolan.

Det stora flertalet av de folkskollärare, som undervisa i fortsättningsskolan, utbildnin
har nog måst på egen hand skaffa sig den erforderliga utbildningen, dels Kurser.
genom studium av facklitteratur, varav det för alla specialiteter gives mer än nog,
dels också i många fäll genom praktisk yrkesutövning. Det senare är naturligtvis
ytterst ändamålsenligt men kan knappast fordras av andra än dem, som hava
utsikt att vinna ordinarie anställning. En stor mängd lärare hava emellertid under
längre eller kortare tid haft anställning på kontor eller i verkstäder för att komma
in i yrkestekniken. Icke alldeles ovanligt är, att lärare avlägga praktiskt gesällprov
inom något yrke.

40—131460. Folkitndervisningskommitténs betänkande V.

320

Bilaga 3.

Ett så omfattande och viktigt skolsystem som de preussiska fort sättnings -skolorna kan dock icke i längden undvara särskilda anordningar för lärarutbildningen.
Man började med att genom kortvariga kurser söka komplettera självstudierna.
Härvidlag har »Der deutsche Verein för das Fortbildungsschulwesen»
gått i spetsen. Från och med år 1898 har den varje år anordnat en 6-veckors burs
för fortsättningsskollärare. Till en början ägde kurserna rum vartannat år i
Frankfurt am Main, vartannat år i Leipzig; numera äro de uteslutande förlagda
till Leipzig. Dessa kurser hava icke avsett att utbilda lärare för något särskilt
slags yrkesfortsättningsskola utan hava sökt att så långt möjligt tillgodose allas
behov. Ett urval hav därför alltid kunnat göras bland den mängd föredrag över
vetenskapliga och metodiska ämnen, som bjudits. Kompletterade genom besök i
fortsättningsskolorna på platsen, hava dessa kurser åtminstone haft förmågan att
bibringa sina deltagare förståelse för fortsättningsskolans egenartade uppgift och
arbetssätt, liksom de ock givit en god vägledning för fortsatta självstudier.

Likartade kurser hava under de senaste åren anordnats, framför allt genom
statens försorg, i allt större utsträckning. Staten har anordnat 4-veckors mera
allmänna kurser dels för lärare i handelsfortsättningsskolor, dels för folkskollärare,
som undervisa i industriella fortsättningsskolor, dels slutligen för fackmän,
som önska undervisa i något annat ämne än teckning i fortsättningsskolan. Men
dessutom hava i nästan alla större städer, även detta delvis på tillskyndan av
statsmyndigheterna, för ny till trädan de lärare kurser ägt rum, som letts av vederbörande
fortsättningsskolors föreståndare. För sådana kurser hava i allmänhet
onsdags- och lördagseftermiddagarna tagits i anspråk.

Utom dessa allmänna kurser förekomma en stor mängd specialkurser för
ämnet teckning, det ämne, som minst lämpar sig för självstudier. Även härvidlag
har staten tagit ledningen. Teekningskurserna äro av 4 slag, 6-veckors
förberedande kurser, små fackkurser, blandade fackkurser samt — endast för
fackmän — 2-veckors kurser till införande i teckningsundervisningens metodik
för något visst yrke. De s. k. små fackkurserna sträcka sig blott över en tid av
två veckor och avse utbildning för något visst yrke. Eftersom de äro så kortvariga,
har man tänkt sig. att samma person skulle kunna så småningom genomgå
flera stycken och sålunda lära sig behärska teckningsundervisningen för flera
yrken. För tillträde till dem fordras att hava genomgått en förberedande kurs
eller på annat sätt styrkt sin kompetens. Systemet med förberedande kurser och
små fackkurser börjar avlösas av s. k. blandade kurser. 1 dessa söker man efter
eu kortare förberedande undervisning låta deltagarna utbilda sig för flera med
varandra närbesläktade yrken. De taga således hänsyn till förhållandena i de
medelstora och mindre samhällena. År 1910 anordnades av staten i olika delar
av landet 6 förberedande kurser, 23 små och 13 blandade facbkurser. De senares
antal hade år 1911 ökats till 15.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

321

Utom de av staten föranstaltade kurserna äga i de flesta större städer
teckningskurser rum vid hantverks- och konstindustriella skolor för lärare vid
stadens fortsättningsskolor. De pågå i regel under onsdags- och lördagseftermiddagarna.

Måste man åtnöja sig med en sådan utbildning som den här antydda för Handelstimlärarna
i fortsättningsskolan, så har man länge insett, att den är otillräcklig
för dem, som i egenskap av föreståndare eller ordinarie lärare skola uppbära
fortsättningsskolan och föra den vidare framåt.

Bäst ställt har det i detta avseende varit för handelsfortsättningsskolorna,
som från handelshögskolorna erhållit väl utbildade lärare. Sådana högskolor
finnas i Berlin, Frankfurt am Main, Köln, Aachen samt dessutom i Leipzig och
Mannheim. Till alla utom den i Aachen hava även folkskollärare tillträde. Efter
minst två års studier kan handelslärarexamen avläggas.

Man har för de industriella fortsättningsskolor nas lärare fordrat likartade Preussens

utbildningsmöjligheter och begärt upprättandet av en »Gewerbehochschule». Så

långt hava myndigheterna ej gått, men ett viktigt steg har i år (1913) tagits, i industriella

det att i Berlin ett åtminstone till att börja med ettårigt seminarium för fort- jortsätt J

° ning sskolor.

sättningsskollärare upprättats. Till inträdesprovet, som höils vid påsktiden i ar,

hade omkring 300 sökande anmält sig, dels lärare, dels tekniker och hantverkare;

18 yrkesmän och 3 lärare mottogos utan att de behövde genomgå prov. Ett stort
antal fingo på grund av otillräckliga förkunskaper ej ens deltaga i provet. Av
de övriga måste lärarna underkasta sig en facklig prövning, fackmännen prövning
i allmänbildande ämnen. Resultatet motsvarade ej i någotdera fallet förväntningarna.
I seminariet intogos 60 av de sökande.

Alla skola deltaga i undervisningen i pedagogik, metodik samt affärskännedom
(räkning, bokföring, affärskorrespondens) och medborgarkunskap. För övrigt
pågår undervisningen på tre sektioner. I en av de tre avdelningarna skall metallindustrien
särskilt studeras, i en annan byggnadsindustrien, medan i den tredje
lärare för de dekorerande yrkena utbildas.

De erfarenheter, man vinner under detta första år, komma att bliva bestämmande
för seminariets fortsatta utdaning. Måhända måste det framdeles göras
tvåårigt. Men tillsvidare har man beslutat stanna vid att betydligt skärpa inträdesfordringarna.
Sålunda kommer ovillkorligt att fordras av folkskollärarna,
att de före inträdesprovet under en längre tid ägnat sig åt praktiskt arbete samt
vid en fackskola skaffat sig behövlig såväl teoretisk fackutbildning som färdighet
i fackritning. Man kommer ej heller att mottaga andra yrkesmän än dem, som
redan genom mera tillfälligt arbete i fortsättningsskolan eller på annat sätt styrkt
sig hava fallenhet och begåvning för lärarkallet.

Bilaga 3.

Löner.

322

Att en så omfattande utbildning kan fordras, beror naturligtvis därpå, att
lönevillkoren för dem, som i fortsättningsskolan hava ordinarie anställning, äro
jämförelsevis gynnsamma. I allmänhet hava ordinarie fortsättningsskollärare 500''—
600 mark större lön än folkskollärarna på platsen, varför de bliva fullt jämställda
med mellanskolornas lärare. För att nämna siffror hava fortsättningsskollärarna i
Charlottenburg och Schöneberg, de platser där lönerna äro högst, 3,400 till 5,800-mark, i Aachen 3,050 till 5,450 mark, i Altona 2,820 till 5,220 mark, i Berlin
3,100 till 5,450 mark, i Danzig 3,3(0 till 5,460 mark, i Frankfurt am Main 4,010-till 5,410 mark o. s. v. Fn fortsättningsskolföreståndare (direktor) har i regel
ännu förmånligare lönevillkor. Ofta går lönen upp till 7,000 mark, ibland, som
i Berlin, stiger den till 8,000 mark, ja, i Magdeburg, Charlottenburg och Frankfurt
am Main utgör högsta lönegraden 9,000 mark eller därutöver. Men så hava
dessa chefsplatser också varit mycket krävande, och det har under det nu pågående
utdaningsarbetet varit av vikt att hava rätte mannen på rätta platsen.

För ti mlärarna är däremot arvodet mycket blygsamt, 1,50 till 2,50 eller
undantagsvis 3 mark pr timme. För årstimme betalas i östra Preussen 60, efter
resp. 5 och 10 tjänsteår 80 resp. 100 mark, i det övriga Preussen vanligen 80
resp. 90 och 100 mark. Blott i de västra provinserna, där levnadsomkostnaderna
äro högre, stiger arvodet till 120 mark pr årstimme.

g. Statistik.

De industriella fortsättningsskolornas och handelsfortsättningsskolornas
utveckling och betydelse framgår i viss mån även av nedanstående siffror.

År 1904 funnos i Preussen 1,183 industriella fortsättningsskolor med och
107 utan skolplikt. I de förra undervisades 174,494, i de senare 27,222 lärjungar.
År 1908 hade de obligatoriska skolorna ökats till 1,651 med 286,822 lärjungar, medan
de fakultativas antal sjunkit till 68 med 17,659 lärjungar.

År 1904 funnos 221 handelsfortsättningsskolor med och 69 utan skolplikt.
De förra hade 22,603, de senare 9,067 lärjungar. År 1908 funnos 327 obligatoriska
men blott 54 fakultiva handelsfortsättningsskolor. De obligatoriska skolorna hade
det sistnämnda året 39,540, de fakultativa 8,191 lärjungar. Utvecklingen går som
synes åt det hållet, att de fakultativa anstalterna så småningom förvandlas till
obligatoriska, och gäller detta både de industriella och handelsfortsättningsskolorna.

Endast i handelsfortsättningsskolorna finnas också kvinnliga lärj ungar. År
1908 voro av de obligatoriska skolornas lärjungar 2,693, av de fakultativas 1,929
flickor.

Utgifterna för de industriella fortsättningsskolorna i Preussen utgjorde år
1910 9,684,601 mark.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

323

Härav bestreds:

av kommunerna..............52 % ----- 5,053,578 mark

y> staten.................35 % — 3,341,147 »

» föreningar och kretsarna........2 ^ = 182,459 *

genom skolavgifter............H % = 1,107,417 »

Utgifterna för handelsfortsättningsskolorna utgjorde samma år 2,250,636 mark.
Härav bestreds:

av kommunerna..............19 % — 428,103 mark

» staten.................14 % = 318,681 »

s handelskammare och föreningal''.....10 % = 232,449 »

genom skolavgifter och av enskilda.....57 % — 1,271,403 »

Statens bidrag utgör icke en viss lika procent för alla skolor utan utgår
efter särskild överenskommelse i varje fall mellan statsmyndigheterna och vederbörande
kommun. Kommunernas egen ekonomiska bärkraft tages det härvid alltid
hänsyn till. En förutsättning för att statsbidrag skall lämnas är numera, att
kommunerna i enlighet med Gewerbeordnungs § 120 införa obligatoriskt skoltvång.

Yarje lärjunge i Preussens industriella fortsättningsskolor kostar i genomsnitt
28 mark om året, varje lärjunge i handelsfortsättningsskolorna 43 mark.
Härvid hava kostnaderna för skollokalerna icke blifvit medberäknade.

2. Landsbygdens fortsättningsskolor.
a. Historik.

Preussens tländliche Fortbildungsschulem, få icke utan vidare karaktäriseras
som lantmannaskolor. Ett stort antal av deras lärjungar, i genomsitt 45 %, äro
hantverkslärlingar, handelsbiträden eller med annat än jordbruksarbete sysselsatta
grovarbetare. Redan av denna orsak har lantbruksundervisning ej kunnat bliva det
i landsbygdens fortsättningsskolor allmänt dominerande ämnet. Men å andra
sidan är uttrycket landsbygdens fortsättningsskolor icke heller fullt tillfredsställande,
ty även i de större samhällena å landsbygden finnas, särskilt i vissa landsdelar,
en mängd fortsättningsskolor, som kalla sig och, så långt möjligt är, söka
i realiteten bliva industriella fortsättningsskolor. Från dessa bortses det här, de
höra till de i föregående avdelning behandlade skolorna, och avses här således
endast förtsättningsskolorna å den rena landsbygden. Man skulle måhända kunna
rubricera dem som lantliga fortsättningsskolor, ett uttryck som dock knappast
lämpar sig att använda.

324

Bilaga 3.

Landsbygdens fortsättningsskolor således, för att hålla fast vid denna term,
hava i Preussen varken vunnit den kvantitativa eller kvalitativa utveckling som
städernas. Orsaken härtill har väl till icke ringa grad varit, att man ej lika
lätt som för de industriella fortsättningsskoiorna kunnat utvälja undervisningsstoff,
som haft förmågan att intressera lärjungarna och göra skolan populär.
-Dessa skolors historia vittnar också om ett visst tvekande och famlande hos myndigheterna,
som måhända ännu icke har övervunnits.

Redan år 1876 utsände kultusministern, under vilken minister fortsättningsskolorna
då sorterade, ett cirkulär, i vilket betonades, att det i hög grad vore
önskvärt, att fortsättningsskolor allmänt upprättades för landsbygdens ungdom,
dels för att höja såväl den allmänna folkbildningen som landsbygdens näringsliv,
dels för att sedligt stärka den yngre generationen bland landsbygdens befolkning
och bekämpa den alltmer framträdande tuktlösheten. I en bilaga härtill lämnas
riktlinjer lör landsbygdsfortsättningsskolornas organisation. Det heter i den
bland annat:

»Landsbygdens fortsättningsskolor hava till uppgift att befästa och komplettera
sina lärjungars folkskolebildning samt ytterligare utvidga den, så vitt möjligt
med särskild hänsyn tagen till lantbruket och andra landsbygdens näringsgrenar.
— — — — — —

Folkskolläiarna pa platsen böra, om detta later sig göra, vara lärare i
fortsättningsskolan. Dock är därmed ej uteslutet, att någon annan, t. ex. en särskild
kompetent fackman, anställes som lärare i fortsättningsskolan, särskilt då
det gäller undervisning i ämnen av teknisk art. ''

Som läroämnen kunna ifrågakomma: modersmålet, räkning med geometri,
naturlära, geografi, fosterlandets historia, sång, gymnastik och teckning. Det är
självklart, att alla dessa ämnen ej samtidigt kunna övas, utan att ett lämpligt
urval bör göras. I varje fäll bör emellertid sörjas för att fortsättningsskolan
icke antager karaktären av en folkskola utan betraktar som sin uppgift att befästa,
komplettera och utvidga de i folkskolan förvärvade kunskaperna samt att
stärka lärjungarnas sedliga kraft.---

Framstående lantmän och medlemmar av styrelserna för lantmannaföreningar
böra ombedjas att deltaga i vid fortsättningsskoiorna förekommande prov
och inspektioner.»

De citerade bestämmelserna främjade endast föga fortsättningsskolornas utveckling
på landsbygden. Dessa åsyftade ännu länge endast att meddela allmänbildning
och voro föga annat än repetitionsskolor, i vilka det i folkskolan inlärda
ånyo genomgicks. Detta motsvarade ej vad man i vida kretsar allmänt önskade:
en undervisning, som asyftade näringslivets höjande. År 1890 kommo dessa skolor
under lantbruksministern och erhöllo sedan sa småningom en mera praktisk utgestaltning
av undervisningen samt ett därmed i samband stående större lärjunge -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

325

antal. Att märka är nämligen, att de vid denna tid ännu ingenstädes i Preussen
kunde göras obligatoriska.

Iden preussiska myndighet, som bär namnet »das Landesökonomiekollegium»,
har från och med år 1890 vid upprepade tillfällen framställt önskemål angående
landsbygdsfortsättningsskolornas inre och yttre omdaning. I uttalandet av 1890
framhålles möjligheten av att i vissa landsdelar, där befolkningen härför är sympatiskt
stämd, göra dessa skolor obligatoriska. Även betonas vikten av att vid
undervisningen icke blott det i folkskolan inlärda repeteras utan att också nytt,
på lärjungarnas framtida yrke syftande stoff bjudes. Detta senare framhålles
ännu kraftigare i ett uttalande år 1895, där det säges:

»Det vore önskvärt, att förordningen av år 1876 upphävdes och att en ny
förordning utkomme, som reglerade saväl landsbygdsfortsättningsskolornas läroplan
som tillsynen över dem. Undervisningen bör motsvara småbrukarens behov
och i alla ämnen taga hänsyn till att lärjungarna redan hava sysselsättning inom
lantbruket och därför böra erhålla för detta yrke nyttiga kunskaper. Undervisning
i verklig lantbrukslära är önskvärd, men bör tillåtas endast, om vederbörande
lärare har de härför behövliga kunskaperna. Det är nödvändigt att för folkskollärare,
som undervisa i dessa skolor, tillfälle gives att i härför särskilt inrättade
kurser erhålla facklig och metodisk fortbildning.»

Dessa önskemål hava uppenbarligen synts ministeriet gå för långt. Förordningen
av år 1876 upphävdes icke, men i stället utkom 1895 eu ny skrivelse från
regeringen, som innehöll värdefulla förklaringar och kompletteringar till denna.
Till att börja med konstateras, att landsbygdens fortsättningsskolor, i motsats
till städernas, i större delen av landet ej vunnit någon nämnvärd utveckling.
En väsentlig orsak härtill anser man vara, att undervisningen ej anpassats efter
lantbefolkningens behov, i det den ej varit av praktisk betydelse för denna befolknings
näringsliv, utan inskränkt sig till en repetition av det i folkskolan inlärda,
på samma gång som den rört sig i samma hjulspår som undervisningen i
folkskolan. Därefter påvisas, att förordningen av 1876 dock härför ingalunda behöfver
upphävas, då det redan i denna framhålles, att undervisningen såvitt
möjligt skall taga särskild hänsyn till lantbruket och andra yrken på landsbygden.
Därpå redogöres för huru undervisningen i tyska, räkning, skrivning
och naturlära bör gestaltas för att bliva icke blott allmänbildande utan också av
betydelse för lärjungarnas levnadskall. Särskilt kan undervisningen i naturlära
bliva av omedelbar nytta för lantbrukaren. Den kan nämligen röra sig om sådana
ämnen som åkerjordens arter och egenskaper, växternas och djurens liv, näring
och värd, kulturväxternas fiender bland växter och djur o. s. v. Huruvida däremot
undervisningen kan och bör erhålla en mera facklig karaktär bör vara beroende
dels av i hur stor utsträckning lantbruket är representerat bland skolans
lärjungar, dels av tillvaron av för sådan undervisning lämplig lärarkraft. Miss -

326

Bilaga 3.

lyckat vore att begära en fackligt gestaltad undervisning av en lärare, som icke
själv vore fullt hemmastadd på området. Hänvisningen i 1876 års förordning,
att för sådan undervisning taga i anspråk duktiga, allmänbildade lantbrukare
bringas därför åter i åtanka, varjämte fackkurser för folkskollärare ställas i
utsikt.

Under det nya seklet hava landsbygdsfortsättningsskolorna gått raskt framåt.
Medan de år 1900 räknade 16,000 och år 1904 28,000 lärjungar, hade de läsåret
1908 1909 mer än 56,000 lärjungar. Denna sistnämnda ofantliga stegring har i
någon män orsakats av att genom lag av år 1904 kommunerna i Hessen-Nassau
erhållit rätt att för icke mer folkskolepliktiga personer under 18 år göra även
landsbygdens fortsättningsskolor obligatoriska. Samma rätt hava under de allra
sista åren medgivits även kommunerna i Hannover och Schlesien, vadan lärjungeantal
eu i landsbygdens fortsättningsskolor helt säkert numera väsentligt överstiger
antalet under året 1908—1909. En hemställan från representationerna för
provinserna Pommern, Westfalen, Brandenburg och Sacbsen, att nämnda lag måtte
utsträckas till att gälla också dessa provinser, har ännu ej vunnit statsmakternas
bifall men tyder dock på att inom en icke allt för långt avlägsen framtid kommunerna
inom hela Preussen komma att erhålla rätt att gorå fortsättningsskolan
obligatorisk även för landsbygdens ungdom. Därifrån är emellertid steget långt
till att, såsom i Sydtyskland, inrättandet av fortsättningsskolor blir obligatoriskt
även för kommunerna själva.

b. Nuvarande förhållanden.

Utbredning. Med avseende på skolornas fördelning på de särskilda provinserna råder

stor ojämnhet. Främst står enligt statistiken för år 1908—1909 Hessen-Nassau
med 730 skolor, därav ända till 687 för lärjungarna obligatoriska, och 12,944 lärjungar,
därnäst kommer Schlesien med 394 skolor och 8,084 lärjungar, Hannover
med 472 skolor och 6,685 lärjungar, Rhenprovinsen med 316 skolor och 6,020 lärjungar
samt Ostpreussen med visserligen 527 skolor men blott 4,692 lärjungar.
Sämst lottade äro Västpreussen med 106 skolor och 1,037 lärjungar och Sachsen
med 113 skolor och 1,648 lärjungar.

Underhåll. Av de jämförelsevis ringa årliga kostnaderna för dessa skolor betalar staten

det mesta, i medeltal fullt 2/s. Statens bidrag är emellertid ingalunda likformigt.
I provinserna Ost- och Västpreussen samt Posen bestrider staten så gott som ensam
underhållet av skolorna — dessa äro ju ett led i förtyskningssträvandet.
Även i fechlesien, Pommern och Scbleswig-Holstein betäckas kostnaderna till en
väsentlig del genom statsbidraget, medan däremot i västra Tyskland statens bidrag
icke motsvarar hälften av omkostnaderna. Här bidraga i stället kretsar,

Tysklands fortsättningsskolväsen.

327

kommuner och ibland lantmannaföreningar i så mycket högre grad till skolornas
underhåll. I västra Tyskland upptagas skolavgifter, några mark, rätt allmänt
av lärjungarna.

På grund av arbetsförhållandena å landsbygden har man på få ställen vågat Undervisutsträcka
skoltiden till att omfatta mer än vintermånaderna. Man anser det vara ningstiden.
ett önskemål att få ungefär samma veckotal för fortsättningsskolan som för folkskolan,
cirka 40, men för närvarande omfattar läsåret så gott som utan undantag
endast 20 veckor för landsbygdens fortsättningsskolor. Yanligt är, att skolorna
pågå under månaderna november—mars; ibland inträffar en förskjutning av tiden,
så att första hälften av november är fri från undervisning, medan första hälften
av april i stället tages i anspråk.

Även timtalet pr vecka är särdeles lågt. Man talar om 6 till 8 timmar
som det normala, men i verkligheten har man sällan mer än 4 veckotimmar. Lästiden
blir således 80 timmar pr år eller tillsamman 240 timmar under hela skoltiden,
som i regel omfattar tre år. Med avseende på lärotimmarnas förläggning
råder mycket olika förhållanden. Bäst voro otvivelaktigt, om de uttoges på t. ex.
två förmiddagar, men då plägar i regel varken skollokol eller lärarkrafter stå
till disposition. Tiderna 3—5 eller 4—6 anses också önskvärda, men ännu är nog
det vanligaste, att man läser 6—8 eller 7—9 på kvällarna, tider som lämna mycket
övrigt att önska.

De flesta skolorna äro enklassiga. Detta innebär, att alla tre årsklasserna Organisaundervisas
samtidigt av samme lärare. Att någon uppdelning i allmänhet ej låter ti0nsig
göra framgår redan därav, att år 1909 av 3,781 skolor 1,586 skolor hade mindre
än 10 lärjungar, 1,521 skolor 10 till 20 och endast 674 skolor, därav mer än
hälften i provinserna Hessen—Nassau och Schlesien, mer än 20 lärjungar. Mycket
sällan har man därför treklassiga skolor, d. v. s. skolor, där varje årsklass erhåller
särskild undervisning. Något vanligare äro de tvåklassiga skolorna, i vilka
lägsta årsklassen undervisas ensamt för sig och de båda högre årsklasserna sammanslås
till en skolklass. Någon uppdelning efter yrken kan så gott som aldrig
ifrågakomma, utan bondsöner och bonddrängar, hantverkslärlingar av alla slag,
handelsbiträden och unga grovarbetare undervisas gemensamt. Landsbygdens fortsättningsskolor
tillhöra således i motsats till städernas en mycket outvecklad
skolform, varför problemet att för dem skapa tidsenliga läroplaner erbjuder många
vanskligheter.

Därtill kommer lärarfrågan. Bedan i 1876 års cirkulär uttalades den Lärare.
tanken att för mera facklig undervisning fackmän, alltså i regel lantbrukare,
skulle kunna anställas som lärare, även om det ordinära vore, att folkskolans

41—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

328

Bilaga 3.

Undervis ningen.

lärare undervisade även i fortsättningsskolan. I själva verket är det endast i
undantagsfall andra än folkskollärare undervisa i fortsättningsskolorna på landsbygden.
År 1909 voro av de 5,243 lärarna 190 präster och 38 fackmän, medan
alla de övriga voro folkskollärare. För att fortsättningsskolan skall garanteras
tillgång på lärarkrafter, förpliktigas numera folkskolans lärare vid sin anställning
att vid anfordran även undervisa vissa timmar i veckan i fortsättningsskolan.
Härmed sammanhänger faran för fortsättningsskolan att fortfarande bliva en allmänbildande
skola, kanske en repetitionsskola. För folkskolans lärare ligger
frestelsen nära att, såvida de icke för ändamålet fått särskild utbildning, låta
undervisningen till såväl innehåll som form bliva likartad med folkskolans, men
därmed förlorar den också förmågan att intressera lärjungarna. För att få undervisningen
i fortsättningsskolan höjd, har man därför gripit till två utvägar. Den
ena är, att man vid seminarierna infört undervisning även i lantbrukslära, en
synnerligen praktisk åtgärd i det avseendet, att den träffar så gott som alla blivande
lärare i landsbygdens fortsättningsskolor, men ej utan nackdelar, då redan
förut ämnena trängas med varandra vid seminarierna. Den andra utvägen är,
att regeringen såsom för de industriella skolornas så ock för landsbygdsskolornas
lärare anordnar kurser i rätt stor utsträckning. Vid dessa undervisas ej blott i
på lantbruket tillämpad naturkunnighet, man söker också tillgodose lärarnas behov
av fortsatt utbildning i andra ämnen: ekonomilära, medborgarkunkap och fort sättningskolans

speciella pedagogik och metodik. Ett väsentligt fel även med
dessa kurser är, att de äro alltför kortvariga; vanligen upptaga de blott en tid
av 4 veckor, beroende på att folkskollärarna i Tyskland hava så korta sommarferier.
Bland de i regel många sökandena göres av vederbörande myndighet ett urval.
De, som få* deltaga i kurserna, erhålla stipendier.

Betalningen för arbetet i dessa fortsättningsskolor motsvarar i ingen mån
det arbete, som är förenat med denna undervisning eller i varje fall borde vara
förenat därmed i form av grundliga förstudier, noggrann förberedelse och en omfattande
korrigering av skriftliga arbeten. Vanligen betalas i östra delen av
landet 1 mark i timmen, i västra 1,5o eller någon gång 2 mark, alltså i medeltal
knappast hälften av vad undervisningen i folkskolan betalas med, sedan
en lärare kommit upp i högsta lönegraden.

Fortsättningsskolan på landsbygden får icke vara en repetitionsskola, där
man inskränker sig till att åter genomgå en del av det i folkskolan inlärda; den
får icke heller bliva en fackskola med lärd anstrykning, där en systematisk lantbruksundervisning
meddelas. Så långt synas alla vara ense. Men när det sedan
gäller att inom dessa gränser giva bestämda riktlinjer för undervisningen, gå
meningarna mycket i sär. Därom vittna en mängd privata eller för mindre områden
gällande läroplaner, som under de senaste åren utkommit. Någon normal -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

329

plan, gällande för hela landet, gives det nämligen icke, lyckligtvis kan man säga,
ty meningarna behöva nog stadga sig först, men inom vissa kretsar (län) har
av myndigheterna läroplaner uppställts, som skola tjäna till ledning vid utarbetandet
av de enskilda skolornas läroplaner.

I regel äro dessa läroplaner avsedda för enklassiga skolor. Lärostoffet är
alltså fördelat på trenne av varandra oberoende kurser, varav följer att somliga
lärjungar få vid inträdet i fortsättningsskolan börja med sådant stoff, som för
andra utgör andra eller tredje årskursen. Man kan visserligen med denna
anordning icke gå från det lättare till det svårare, men olägenheten härav mer
än uppväges av att alla tre årsklasserna i varje ögonblick erhålla direkt undervisning
av läraren. Den knappa tiden söker man vanligen på bästa sätt utnyttja
därigenom, att de två sammanhängande timmarna indelas i tre 40-minuters
lektioner. Någon avkortning av timmarna genom friminuter ifrågasättes naturligtvis
icke. Koncentration av undervisningen söker man alltid åstadkomma,
åtminstone såtillvida att undervisningen i skrivning och räkning ansluter sig
till det i skolan centrala ämnet och således kompletterar och fördjupar undervisningen
i detta.

Vore nu sakläget så . enkelt, att alla fortsättningsskolans lärjungar sysslade
med lantbruk, så vore problemet att uppställa ett centralt läroämne, det
egentliga undervisningsstoffet alltså, jämförelsevis lätt, men då ända till hälften
av lärjungarna kunna ha annan sysselsättning, försvåras problemet.

Lättast komma de från svårigheterna, som bortse från den ena gruppen lär- Exempel på
jungar och uppställa en läroplan, särskilt avpassad efter lantbrukets behov. Så läwplaner.
gör t. ex. en läroplansförfattare vid namn Paul Thiel. Han upptager som centralt
ämne yrkeskännedom, infattande i sig lantbrukslära samt medborgarkunskap,
så fördelade, att olika grenar av lantbruksläran får utgöra de två årskurserna
och medborgarkunskap jämte hälsolära den tredje. Ett år behandlas sålunda
t. ex. ämnena: de lösa jordarterna, dränering, jordens bearbetning, ut mattning

och gödsling, sådd, växternas byggnad och vård, lantbrukarens vänner
resp. fiender på fältet, ängsodling, skörden, skogen, köks- och fruktträdgården,
något ur läran om väderleksförhållandena. Nästa år behandlas ämnena: boskapsskötselns
betydelse för åkerbruket, husdjurens förädling, viktigare raser, näring,
vård och sjukdomar, mjölkens behandling, höns- och biskötsel samt de till ekonomiläran
hörande ämnena åkerbrukets historia, det tyska bondeståndets historia,
bondgården (hypotek, kartor, byggnader m. m.), husbönder och tjänare, olika slags
lanthushållning, kapital, penningar, kredit, ocker, försäkringsväsendet, inrättningar
till stöd för lantbruket (kreditanstalter, föreningar, lantbrukskammare, lantbruksskolor
m. m.), ekonomisk samhörighet förr och nu. Tredje årets kurs, hälsolära
och medborgarkunskap, erbjuder intet säreget.

330

Bilaga 3.

En sådan läroplan, som den nu omnämnda, förordas av många även för
skolor med blandat lärjungematerial. Man motiverar då detta med att större
delen av landsbygdens hantverkare även något syssla med lantbruk eller med
någon därmed samhörig binäring. Vanligare är dock, att man söker göra rättvisa
åt båda hållen.

En utväg är då att huvudsakligen tillgodose den kontingents behov, som
sysslar med lantbruket, men att för hantverkslärlingarna anordna särskild undervisning
i teckning, det vanligen för dem oumbärligaste ämnet. Härmed är man
emellertid inne på alla svårigheter, som följa med att de mest skilda yrken skola
tillgodoses genom fackligt gestaltad ritundervisning under samma timme och av
samme lärare, en lärare, av vilken man således fordrar, att han skall icke blott
fylla de stora fordringar folkskolan ställer på honom och vara hemmastadd på
lantbrukets område utan dessutom vara ett stycke tusenkonstnär. Denna väg
synes således framkomlig, endast om man för ritundervisningen har tillgång till
någon lämplig fackman, något på landsbygden högst ovanligt.

I normalplanen för kretsen Wiesbaden söker man lösa problemet på så sätt,
att man förordar avdelningsläsning i vissa ämnen. De lärjungar, som ägna sig
åt lantbruksarbete, undervisas i på lantbruket tillämpad naturlära, de övriga i
geometri samt därmed förenad ritning. Medan ena avdelningen erhåller direkt
undervisning, upptages den andra med s. k. tysta övningar. I ekonomilära och
lagkunskap undervisas alla gemensamt. Att i en skola med så begränsad tid som
fortsättningsskolan under en del av tiden undandraga lärjungarna direkt undervisning,
anses dock av de flesta vara olämpligt.

Därför ser man också, huru andra förorda en undervisning, däri hänsyn
till alla tages på det sättet, att eu del av stoffet särskilt är av betydelse för
lantbruket, en del för övriga näringsgrenar. Därav följer å ena sidan, att för
vardera gruppen en del av undervisningen blir skäligen ointressant och å andra sidan,
vad värre är, att undervisningen icke kommer att bli stort annat än ett ytligt
prat om allt möjligt. Det blir icke en undervisning i yrkenas teori utan blott
allmänt hållna samtal om. olika yrken.

Läroplanen för kretsen Merseburg förefaller i detta avseende typisk. Där
förordas sålunda, utom en hel del veckopensa med betydelse för lantbruket, sådana
ämnen som »smeden, vagnmakaren, byggnadsarbetaren, tegelbruket, elektricitetsanläggningar,
skräddaren, skomakaren, bagaren, slaktaren, köpmannen».
Att här få ut något av värde för var och en enskild lärjunge torde väl vara
ogörligt.

Det ser också ut, som om man i skolor med blandad lärjungeuppsättning
mer och mer sökte utvälja stoff, som vore av betydelse för alla, vilket yrke de
än tillhöra. Till och med »das Landesökonomiekollegium» säger härom 1908:
»Praktisk blir undervisningen därigenom, att å ena sidan de ekonomiska förhål -

Tysklands fortsättangsskolväsen. odi

landena, å andra sidan de kommunala och statsliga organisationerna få bli det
centrala för undervisningen. Till detta ämne — medborgarkunskapen ansluta
sig övningar i tyska, räkning och bokföring. Undervisningen i medborgarkunskap
kompletteras med undervisning angående ämnen ur naturläran och näringsgeografien,
som nära ansluta sig till det förstnämnda ämnet».

En läroplan uppbyggd efter dessa principer har utarbetats av folkhögskolföreståndaren
Fr. Lemblce. Läroämnen äro medborgarkunskap, tyska, räkning,
bokföring samt, om timtalet överstiger 4 pr vecka, även naturkunnighet. Men stoffet
ur det sistnämnda ämnet är icke särskilt valt med hänsyn till lantbruket
utan bestämmes av vad som vid samma tidpunkt genomgås i medborgarkunskap.
Det kan icke undvikas, att därigenom vissa partier, som höra tillsamman, godtyckligt
lösryckas från varandra, och att en del detaljer etter någon tid återkomma.
Detta gäller de två årskurserna. För den tredje upptages ur naturkunnighet
endast hälsolära.

Medborgarkunskapen är så långt möjligt tänkt som en hemortslmnslcap, i
vilken hemortens ekonomiska och sociala inrättningar och anordningar särskilt
beaktas. Härigenom vinnes möjlighet att göra den åskådlig och konkret. Under
ett av läsåren behandlas ämnena: »hemorten ■— främmande trakter» samt samfärdseln.
Det talas då om varuutbytet med andra trakter, landsvägar, järnvägar
(tidtabell, person- och godstrafik, biljett- och trausportpriser), postväsen, penningväsen,
naturalie- och penninghushållning, torgdagar, prisers uppkomst och tillkännagivande,
inköps- och försäljningsföreningar. Under nästa läsår redogöres
för hemtraktens ekonomiska inrättningar, såsom försäkringsföreningar och
olika slag av försäkring, mejeriföreningar, andelsmejeriet, spar- och lånekassor,
fackföreningar, lantbruks- och handelskammare. Det tredje läsåret är ägnat
åt samhällsläran. Det talas då om kommunen, dess förvaltning, utgifter, skatter,
uppgift, tjänstemän, om kretsen och provinsen, om domstolar, lantdag och riksdag,
om hur lagar uppstå, om arbetarlagstiftning, sjuk-, olycksfalls- och invaliditetsförsäkring.

Måhända kommer man att samla sig kring en sådan gestaltning av undervisningen
som den sist antydda överallt, där landsbygdens fortsättningsskola
ej utan stora olägenheter kan organiseras som en icke blott allmänbildande
utan också yrkesutbildande skola. Härom är det emellertid ännu för tidigt att
yttra sig.

Preussen har på fortsättningsskolväsendets område länge varit efter de
sydtyska staterna, men erkännas måste, att ett imponerande arbete nu utvecklas,
för att Preussen även härvidlag måtte rycka upp i främsta ledet. Såväl i städerna
som på landsbygden erhålla fortsättningsskolorna snart sagt för varje år
en ändamålsenligare och fullkomligare utformning, och vad arbetet inom skolan

Slutord.

332

Bilaga 3.

beträffar, står man väl knappast någonstädes före, om man bortser från Miinchens
fortsättningsskolor samt Badens och Wiirtembergs »Gewerbeschulen». Ännu torde
det dock dröja länge innan fortsättningsskolan överallt i Preussen blir obligatorisk
för den manliga ungdomen, för att nu icke beröra den ännu mera fjärran liggande
frågan, när den för den kvinnliga ungdomen skall göras allmänt obligatorisk.
I detta avseende stå de medelstora och många av de små tyska staterna
före den största förbundsstaten.

B. Saclisen.

Allmänna Sachsen hör till de stater, som hava obligatoriska fortsättningsskolor. En mngsskolor.

ligt en lag av den 26 april 1873 äro nämligen alla ur folkskolan avgångna gossar
fortsättningsskolpliktiga under tre år, såvida det icke på annat sätt sörjes för
deras fortsatta undervisning. Minsta lästiden i de allmänna fortsättningsskolorna
är 2 timmar i veckan, men kommunerna hava rätt, och uppmanas därtill i en
kunglig förordning av 1907, att utsträcka lästiden till 3 ä 4 eller helst 6 timmar
i veckan. För flickorna kan av kommunerna skolplikt för en tid av två år införas.
Denna rätt* har man begagnat sig av endast å sju orter, varför i verkligheten
Sachsen har fortsättningsskolplikt endast för den manliga ungdomen.
Liksom i övriga tyska stater kunna föräldrar och husbönder, som äro skuld till
att lärjungar försumma skolan, ådömas böter, som, om de ej kunna erläggas, förvandlas
till fängelsestraff''. Högsta bötesbeloppet är 30 mark.

Namnet allmänna fortsättningsskolor är numera vilseledande. Även i
Sachsen organiseras fortsättningsskolorna i städerna allt fullständigare som industriella
fortsättningsskolor, med flera eller färre fackavdelningar, samt handelsfortsättningsskolor.
I landsbygdens fortsättningsskolor tages alltmer vid undervis?
ningen hänsyn till lantbrukets behov. Ju mer undervisningen har höjts, desto mer
hava de bättre elementen dragits till dessa skolor, medan fordom de bättre lärjungarna
i stor utsträckning gingo till de privata skolorna och de allmänna fortsättningsskolorna
fingo hålla till godo med det mindrevärdiga lärjungematerialet.

För lärarnas fortbildning anordnas sedan 1907 årligen tvenne 4-veckors
kurser, en i Chemnitz och en i Bautzen. Vid den förra erhålla lärarna utbildning
för städernas, vid den senare för landsbygdens fortsättningsskolor.

Industriella Bredvid de s. k. allmänna fortsättningsskolorna finnas en hel del yrkes nfngsskolor

s^°^or) som kunna anses som fortsättningsskolor, även om de delvis syfta mot
högre mål. Bland dessa märkas 54 undervisningsanstalter, som i motsats till de
förut nämnda skolorna kallas industriella fortsättningsskolor. Av dessa äro 16
kommunala anstalter, de övriga hava grundats av föreningar eller av enskilda per -

Tysklands fortsättningsskolväsen.

333

soner. Till sin betydelse liksom organisation äro de mycket olika. Medan den
industriella fortsättningsskolan i Chemnitz har 1,460 lärjungar och 58 lärare, har
den minsta skolan 2 lärare, 12 lärjungar och summa 4 undervisningstimmar i
veckan. De bästa allmänna och de större industriella fortsättningsskolorna äro
varandra olika huvudsakligen med avseende på namn och ursprung. Bortsett
från 5 mindre skolor befriar besöket av en industriell fortsättningsskola från den
allmänna skolplikten. Ett villkor är naturligtvis ordentlig skolgång, varför i
stater med obligatoriska fortsättningsskolor ett indirekt skoltvång förefinnes vid
övriga ungdomsskolor.

Till de anstalter, som få tjäna som full ersättning för den allmänna fortsättningsskolan,
höra också så gott som alla de 67 handelsskolorna. De motsvara
antingen fullständigt vanliga handelsfortsättningsskolor, eller också hava
de såväl avdelningar med heldagsundervisning som treklassiga avdelningar för
handelslärlingar. Lärlingarna erhålla undervisning under ända till 10 timmar i
veckan. Av handelsskolorna uppbäras 9 av kommuner, de övriga vanligen av
föreningar, i några fall av enskilda. Skolavgifter upptagas i de industriella
fortsättningsskolorna och handelsskolorna men däremot icke i de allmänna fortsättningsskolorna.

C. Bayern.

1. Fortsättningsskolväsendet i allmänhet.

I Bayern äro fortsättningsskolorna obligatoriska ända sedan 1803. Enligt
eu kurfurstlig förordning av detta år skulle i alla städer, köpingar och kyrkobyar
upprättas söndagsskolor, i vilka under alla sön- ock högtidsdagar (med
undantag för skördetiden) den manliga och kvinnliga ungdomen skulle erhålla
undervisning. Skolplikten räckte för båda könen från det 12:e till och med
det 18:e levnadsåret. Obligatoriska läroämnen voro: religion, läsning och skrivning.
Andra ämnen fingo läsas. Undervisningen skulle pågå två timmar i följd.

Sedan folkskolan blivit obligatoriskt sjuårig, bestämdes i en förordning av
1864 att fortsättningsskolplikten upphörde under det kalenderår, under vilket
den skolpliktige fyllde 16 år, så framt denne nämligen bleve godkänd i den vid
läsårets slut förekommande avgångsprövningen. I motsatt fall kunde fortsatt
skolplikt åläggas för en tid av intill ett läsår.

De nu gällande bestämmelserna datera sig från den 4 juni 1903. Såväl
gossar som flickor skola under 7 år besöka folkskolan, till dess de fyllt 13 år
således, och under 3 år söndagsskolan. Undervisningen får numera förläggas till

Handels skolor.

Söndags skolan.

334

Bilaga 3.

en eller flera söckendagar. Minsta timtalet utgör, oberäknat tiden för religionsundervisningen,
som ofta blott är en halvtimme, två timmar men kan få ökas
till tre timmar.

Yrlcesfort sättnings skolor.

Besöket av söndagsskolan kan ersättas genom besöket av en »fortsättningsskola»,
såvida i denna utom de fackliga ämnena även söndagsskolans ämnen
läsas. Med fortsättningsskolor menar man icke blott yrkesfortsättningsskolorna
utan också fackskolor och »Innungsschulen». Kommunerna hava slutligen erhållit
rätt att låta söndagsskolorna helt avlösas av yrkesfortsättningsskolor, vilka sålunda
i Bayern kunna göras obligatoriska för all ungdom under 16 år och således
icke blott för den del av ungdomen, som beröres av »Gewerbeordnungs» bestämmelser.
Gäller det däremot att utsträcka skolplikten utöver den nämnda åldersgränsen,
maste detta ske med tillhjälp av »Gewerbeordnung». Yrkesfortsättningsskolorna,
som under de senaste årtiondena i allt större utsträckning fått träda
i stället för de fullkomligt otidsenliga söndagsskolorna, äro av tre slag: industriella,
handels- och lantbruksfortsättningsskolor.

De med avseende på lärjungeantalet betydelsefullaste av dessa äro de
industriella forts ältning sslcolom a. Kormerande för dessa skolor är en förordning
av 1870. Enligt denna kunna de antingen vara anslutna till en realskola eller,
såsom överbyggnader till folkskolan, självständiga anstalter. Varje sådan skola
skall bestå av en elementaravdelning och flera fackavdelningar. Endast eiementaravdelningen
kan göras obligatorisk. Denna gjorde, åtminstone till en början,
knappast skäl för namnet yrkesskola, då den enligt bestämmelserna blott hade
till uppgift att befästa och utvidga det i folkskolan inhämtade kunskapsstoffet
samt därjämte giva tillfälle till övning i teckning. Först under de senare åren
har man allmännare övergått till en indelning av lärjungarna efter yrken och en
därmed i samband stående specialisering av undervisningen. I de icke obligatoriska
fackavdelningarna för den mera försigkomna ungdomen har däremot alltid
undervisningen anpassats efter det yrke lärjungarna tillhört.

De för elementaravdelningen föreskrivna ämnena äro religion, tyska, räkning
och teckning. Undervisningen pågår vanligen 4 till 6 timmar i veckan.
Som lärare tjänstgöra i allmänhet folkskollärare men också realskollärare, yrkesmän
samt, vad religionsundervisningen beträffar, präster. För lärarnas fortbildning
anordnas även i Bayern kurser av olika slag och olika tidsutsträckning.

Även handels fort sättning sskolor förekomma dels som självständiga skolor,
dels förenade med realskolorna.

Lantbruksfortsättningssliolorna pågå vanligen blott under fyra vintermånader
varje år med 4 lästimmar i veckan. Deras lärjungar måste därför under den
övriga delen av året besöka söndagsskolan. Som de icke äro obligatoriska, har
man kunnat taga ut steget att helt anpassa undervisningen efter lantbrukets

Tysklands fortsättningsskolväsen. 335

behov utan att härvid behöva taga någon hänsyn till övriga yrken å landsbygden.

De olika skolarternas omfattning framgår av följande sifferuppgifter alla
avseende förhållandena under skolåret 1907—1908. Söndagsskolorna besöktes av
det ojämförligt största antalet, 295,901 lärjungar. Närmast därefter komma de
industriella fortsättningsskolorna med 54,777, sedan lantbruksfortsättningsskolorna
med 6,616 och sist handelsfortsättningsskolorna med 3,328 lärjungar.

Allt som allt, Bayern har visserligen varit bland de stater, som allra först
genom lagar regelbundit fortsättningsskolväsendet, men står numera med avseende
på fortsättningsskolorna i det hela taget efter många andra tyska stater. Ända
tills för ett årtionde sedan fanns där intet särskilt beaktansvärt, nu har emellertid
förvånande hastigt i residensstaden Miinchen framvuxit ett fortsättningsskolväsen,
som måhända är det förnämsta i världen. En skapelse av chefen för
Munchens skolväsen, den snillrike och handlingskraftige pedagogen d:r G. Kerschensteiner,
har det i såväl hela Europa som Nordamerika väckt stor uppmärksamhet.

De idéer, som ligga till grund för det, ha brutit sig igenom icke blott t. ex. i
Skottland, i Kanada och här i Sverige (Stockholm) utan, vad som härvidlag
kanske säger mera, delvis även, ehuru ej utan starkt motstånd, i det övriga
Tyskland. Trots det begränsade utrymmet måste därför några rader ägnas
Miinchens fortsättningsskolväsen ensamt för sig.

2. Munchens fortsättningsskolväsen.

Då d:r Kerschensteiner år 1895 övertog ledningen av Munchens skolväsen, Fortsättfunnos
i Miinchen för den manliga ungdomen, bortsett från ett litet fåtal svagt ''lornaför
besökta och nästan betydelselösa privata gesälls- och lärlingsskolor, tvenne skol- manlig ungorganisationer,
som skulle tjäna yrkesutbildningen: sekelskiftet.

1. Den obligatoriska, treåriga s. k. yrkesfortsättningsskolan med omkring
180 klasser.

2. Tre icke obligatoriska hantverksskolor för mästare och gesäller med
omkring 50 klasser.

Eortsättningsskolan var organiserad efter 1860- och 1870-talens principer
och avsåg således endast att komplettera och utvidga folkskolans undervisningDen
var en allmän fortsättningsskola, som, då den icke var uppdelad med hänsyn
till lärjungarnas olika yrken, ej heller kunde taga någon särskild hänsyn till vad
var och en för sin yrkesutbildning behövde. Kerschensteiner säger sig också snart
hava kommit till insikt om att skolan var »för lärjungarna likgiltig, för arbetsgivarna
besvärlig och för lärarna ett föremål för fåfänga omsorger». Man var bara
glad, då lärjungarna efter att ha fyllt 16 år äntligen sluppo ut ur skolan. Endast
ett mindretal fortsatte i hantverksskolorna, vilka skolor för sin del huvudsakligen

42—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

336

Bilaga 3.

De nya skolomas
organisation.

excellerade med alla sorters teckning, då resultaten av teckningsundervisningen
voro det man lättast kunde glänsa med vid en utställning.

Slutligen fann Kerschensteiner, att även den praktiska utbildningen kos
mästarna var mycket bristfällig. De mindre hantverkarna sysslade nästan uteslutande
med reparationsarbeten, så att lärlingarna ej blevo i tillfälle att få vara med
om förfärdigandet av något nytt; kos de större arbetsgivarna blev till följd av
en allt längre gående arbetsfördelning utbildningen alldeles för ensidig.

Men Kerschensteiner stannade icke vid att konstatera missförhållanden utan
framlade eu storartad organisationsplan för Munchens yrkesskolväsen, en plan som
i allt väsentligt under de följande åren blivit förverkligad. Nydaningsarbetet tog
en tid av åtta år. Fullt färdig stod den nya organisationen först från och med
läsåret 1906—1907.

Aven det nya skolsystemet består av två avdelningar, den obligatoriska
3- eller 4- ånga fortsättningsskolan och den därpå byggande fakultativa
avdelningen för mästare och gesäller. Den förra, som det här närmast gäller,
bestar dels av en mängd facbskolor för lärlingar, dels av allmänna fortsättningsskolor
för dem. som icke äro lärlingar eller ännu ej erhållit arbete, samt för sådana
lärlingar, för vilka man ej upprättat någon fackskola. För upprättande av
en fackskola fordras nämligen, att i hela staden skall finnas åtminstone 20 lärlingar
inom yrket. År antalet så litet, måste de olika årsklasserna naturligtvis undervisas
tillsamman.

År 1912 funnos inom fortsättningsskolan 55 fackskolor, representerande
tillsammans 41 olika yrken. Varje fackskola består av ett större eller mindre
antal klasser. I allmänhet samlar man nämligen till samma skolhus alla lärlingar
tillhörande ett visst yrke, då man därigenom bättre blir i tillfälle att fullt
utnyttja dels de rika samlingarna av undervisnings- och åskådningsmateriell, dels
skolverkstäderna med deras oftast dyrbara utrustning. Att skolvägen blir lång
kan ej hjälpas. För övrigt få lärjungarna köpa spårvägskort till ett pris av 2
mark pr halvar. Endast yrken med ett särdeles stort antal utövare hava erhållit
två eller flera fackskolor, som då förlagts till olika skolhus. I vilken utsträckning
detta kunnat ske, synes av sifferuppgifterna angående fackskolornas och de
av dem företrädda yrkenas antal. Varje fackskola har en särskild föreståndare,
allmänhet en av lärarna. Högsta ledningen i ett skolhus utövas av en direktor,
som själv brukar vara föreståndare för en eller ett par fackskolor.

Vid läsårets slut år 1912 gingo av de 9,617 manliga lärjungar, som då
voro inskrivna i fortsättningsskolan, 6,989 i de industriella fackskolorna, 1,577 i
handelsfortsättningsskolan men blott 1,019 i de allmänna fortsättningsskolorna.
Att märka är, att de sistnämnda skolornas lärjungeantal sjunker för varje år.
De allmänna fortsättningsskolorna äro fördelade på 11 olika folkskolehus.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

337

Handelsklasserna hava ett eget skolhus. För de övriga fackklasserna jämte avdelningen
för mästare och gesäller har man 6 präktiga skolhus, de flesta nyuppförda.
Två av dessa hava dock avdelningar, som enbart upplåtits åt folkskolorSom
exempel på gesäll- och mästarskolornas omfattning och betydelse må slutligen
nämnas, att de år 1912 räknade 2,837 lärjungar, fördelade på 135 klasser Varje

s. k. fackskola har knutits samman med vederbörande yrkesförening,
som erhållit rätt att genom sin styrelse i viss mån kontrollera ledningen av och
arbetet inom sin fackskola men därför till gengäld måste understödja skolan
genom att skänka den ritmodeller och förbrukningsartiklar. Det viktigaste härvidlag
är, att arbetsgivarna härigenom förmåtts att allmänt intressera sig för
fo rtsättningsskolorna.

Genom undervisningen och arbetet inom yrkesskolornas såväl lägre som
högre avdelning vill Kerschensteiner, att lärjungarna skola erhålla en icke blott
rent teknisk utan också kommersiell och statsborgerlig utbildning. Ja, grundtonen
i allt vad Kerschensteiner skriver och säger om såväl högre som lägre skolor är
att lärjungarna skola uppfostras till dugliga statsborgare. Ett av medlen härför
är att giva dem en grundlig yrkesutbildning.

Det som skiljer Miinchens fortsättningsskolor från de mest utvecklade i
-det övriga Tyskland, det som därför ådragit sig mest uppmärksamhet och vållat
mest strid är, att det praktiska arbetet i särskilda skolverkstäder gjorts till
medelpunkt och utgångspunkt för allt arbetet inom skolan. Detta har av många
fattats så, att Kerschensteiner vill, att skolan skall ersätta mästareläran. Men
Kerschensteiner själv framhåller kraftigt, att en god mästarelära aldrig kan ersättas
av skolverkstäder. Däremot skall den, såsom förut är framhållet, ofta
bristfälliga eller ensidiga mästareläran genom arbetet i skolverkstäderna kompletteras.
Med denna begränsade uppgift synes det vinna även arbetsgivarnas bifall.

Ur metodisk synpunkt är det vidare av stor betydelse, att den övriga
undervisningen har detta konkreta underlag att bygga på. Säkert är, att undervisningen
om arbetets rent tekniska detaljer i det övriga Tysklands skolor ofta
-synes hänga i luften. Man kan icke ens förutsätta en likartad erfarenhet hos
klassens olika lärjungar. I Munchen kan all sådan undervisning givas, just då
den behöves och i samband med det praktiska arbetet. Fackritningen liksom
räkningen ställes naturligtvis också i närmaste samband med verkstadsarbetet.
Ritningar utföras efter modeller, och efter ritningarna utföres sedan arbetet.
Innan lärjungarna gå till ett nytt arbete, uppgöra de noggranna kostnadsberäkningar,
som de efteråt, sedan arbetet är färdigt, bliva i tillfälle att kontrolleraSom
samma lärare ej undervisar i både de teoretiska ämnena och verkstadsarbetet,
blir det i praktiken dock ej alltid så helt med denna ämnenas kombinering
med varandra.

Verkstads arbetet.

338

Bilaga 3.

Fortsättningsskolorna
för
den kvinnliga
ungdomen.

Sin icke minsta betydelse har verkstadsarbetet däri, att genom detta lärjungarnas
intresse vunnits för deras fortsättningsskola. De förstå nu, vilket
gagn de hava av den för sin yrkesutövning, och äro tacksamma för den. Att de
uppskatta undervisningen synes t. ex. av den stora tillslutning, som gesäll- och
mästareskolorna numera kunna glädja sig åt.

Då ensamt fackritning och praktiskt arbete fått sig tillmätt ett timtal av
i allmänhet 5 timmar i veckan, utgör lärotiden i Mtinchens fortsättningsskolor 8
till 10 timmar pr vecka, olika för olika fackskolor och årsklasser. Detta ovanligt
höga timtal uttages antingen på en veckodag, eller, vad som ur vissa synpunkter
är bättre, på tvenne veckodagar. Ingen obligatorisk undervisning får
äga rum på söndagarna eller efter kl. 7 på kvällarna.

Kostnaden för ett sådant fortsättningsskolväsen som Miinchens blir naturligtvis
ansenlig. Ensamt fortsättningsskolorna för den manliga ungdomen kräva
inemot 1,000,000 mark. Kerschensteiner har beräknat, att till följd av den genomförda
nyorganisationen de annars nödvändiga kostnaderna ökats med omkring 44 %.

Eör Miinchens kvinnliga ungdom är fortsättningsskolväsendet ej lika fullkomligt
organiserat. Till att börja med har åttonde folkskoleklassen först från och
med höstterminen år 1913 gjorts obligatorisk även för flickorna. Den stora mängden
flickor går vidare endast i »söndags- eller onsdagsskolan» med dess o timmar pr vecka.
Endast ett mindretal går till den allmänna kvinnliga fortsättningsskolan, en skola
delad i två avdelningar: en hushålls- och en handelsavdelning. Den förra har 6,
den andra 9 obligatoriska lärotimmar i veckan. De, som genomgått åttonde
folkskoleklassen, behöva endast gå ett år i den annars treåriga »söndags- och
onsdagsskolan». Såväl åttonde klassen som den sistnämnda skolan äro liksom de
allmänna fortsättningsskolornas hushållsavdelning organiserade som husmodersskolor,
ehuru läroplanerna visa olikheter, beroende på skolornas olika art och det
timtal, de förfoga över.1)

År 1912 hade »söndags- och onsdagsskolan» 7,800 lärjungar, de allmänna
fortsättningsskolorna för flickor 2,330 lärjungar och den åttonde folkskoleklassen
för flickor 1,380 lärjungar.

Kostnaderna för flickornas fortsatta undervisning uppgår till ungefär 400,000
mark pr år.

D. Wurttemberg.

Tävlande med varandra om främsta rangplatsen med avseende på sitt fortsättningsskolväsens
utdaning stå de båda grannländerna Wurttemberg och Baden. Har
Baden länge stått främst, så synes Wiirttemberg nu vilj a rycka förbi sin medtävlare.

0 Från och med höstterminen 1914 stola fortsättningsskolorna för flickor Hiva obligatoriska
samt omfatta två årsklasser.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

339

Redan år 1559 har Wiirtemberg söndagsskolor. Vid sjnttonhundratalets
början hava de tagit fast gestalt. I en förordning från 1739 heter det, att allt
ungt folk måste gå i söndagsskolan, tills de gifta sig, för att de ej måtte glömma
det i folkskolan inlärda eller tillbringa söndagarna på ett syndigt sätt. I söndagsskolan
skulle de sjunga ågon andlig sång, läsa i bibeln, repetera sina bibelspråk
och psalmer, läsa ett brev och sluta med läsningen av en bön och välsignelsen.
År 1836 nedsättes tiden för skolplikten, så att denna upphör, då lärjungarna
fylla 18 år.

Den anspråkslösa söndagsskolan med sin undervisningstid av eu timme i
veckan under tre år är fortfarande den fortsättningsskola, som det stora flertalet
av den kvinnliga och ett litet fåtal av den manliga ungdomen besöker.

Jämförda med söndagsskolan beteckna de allmänna fortsättningsskolorna
av år 1895 ett stort framsteg. De äro visserligen blott tvååriga, men timtalet är
höjt till 80 lästimmar pr år, att fördelas på antingen 40 eller 20 läsveckor.
Dessa skolor äro obligatoriska för den manliga ungdomen ■— några få kommuner
hava dock hittills sluppit inrätta sådana •— och kunna av kommunerna få upprättas
och göras obligatoriska även för den kvinnliga ungdomen. Finnas för en
eller båda kategorierna inga allmänna fortsättningsskolor, inträder skyldigheten
att i stället besöka söndagsskolan.

År 1909 besökte 2,590 ynglingar och 30,542 flickor söndagsskolan samt
22,951 ynglingar och 18,797 flickor den allmänna fortsättningsskolan.

Yad som emellertid kommit Wurttemberg att åter intaga en framskjuten
plats med avseende på fortsättningsskolornas organisation är en lag av den 22
juli 1906. Ur de mycket detaljerade bestämmelserna, som skulle träda i kraft
den 1 april 1909 men ännu ingalunda överallt, på grund av bristande tillgång
på för ändamålet utbildade lärarkrafter eller andra orsaker, kunnat vinna tilllämpning,
må endast det allra viktigaste här anföras.

Varje kommun, i vilken under tre på varandra följande år i genomsnitt
minst 40 skolpliktiga manliga arbetare, som icke fyllt 18 år, haft anställning
inom de industriella och merkantila yrkena, är skyldig att för dessa upprätta
en obligatorisk yrkesfortsättningsskola, vilken icke åter får nedläggas, så länge
de nämnda arbetarnas antal ej sjunker ufider 30. Tillåter lärjungeantalet det,
upprättas en särskild handelsfortsättningsskola och en särskild industriell fortsättningsskola.
Fackklasser inrättas så långt detta är möjligt, dock böra ej
gärna för fackklassers åstadkommande flera årsklasser sammanslås till en enda klass.
Skolorna kunna organiseras med 3 eller 4 årskurser. Dock upphör skolplikten
i varje fall med tilländagången av den skoltermin, under vilken lärjungen upp -

Söndags skolan.

Allmänna
fortsättningsskolor.

Yrkesfort sättnings skolorna.

Organisa tion.

340

Bilaga 3.

Undervis ningen.

Skolsty relser.

når 18 års ålder. För flickorna kunna särskilda yrkesfortsättningsskolor upprättas,
eller också kunna de få hänvisas till de för den manliga ungdomen bestående
skolorna. Flera grannkommuner kunna förena sig om samma yrkesfortsättningsskola.
Finnas i tvä eller flera grannkommuner minst 60 arbetare av förut
omnämnda slag, kunna dessa kommuner genom de högre myndigheternas försorg
även .utan eget samtycke förenas till ett fortsättningsskoldistrikt, om en av
kommunerna begär detta. För skollokaler och inventarier sörjer alltid kommunen
själv, övriga omkostnader delas mellan kommun och stat.

Undervisningen i yrkesfortsättningsskolan måste pågå under minst 280»
timmar under vart och ett av de tre läsåren. Finns en fjärde årsklass, kan timtalet
i denna sättas lägre. Intet hinder möter att inskränka undervisningstiden
under någon del av året, blott det fastslagna minimiantalet lästimmar pr år ej därigenom
underskrides. Önskvärdheten av att detta timtal i stället över skrid es
framhålles kraftigt. Undervisningen skall förläggas till söckendagarna och sluta
senast kl. 7 på aftonen.

I industrislcolorna, som de industriella fortsättningsskolorna också benämnas,
skall den obligatoriska undervisningen vara dels av yrkesteknisk, dels av
merkantil art. Läroämnena av förra slaget — yrlceslcännedom — äro: industriell
räkning, tillämpad kemi, materiallära och därmed förenad undervisning om verktyg,
maskiner och arbetsteknik, projektionslära, frihandsteckning samt antingen
fackritning eller modellering. Läroämnena av merkantil art sammanfattas under
namnet affärskännedom. De äro: affärsräkning, affärskorrespondens, bokföring,,
ekonomilära och medborgarkunskap. Jämte denna undervisning skall utanför
minimitiden anordnas verkstadsarbete, såvida ett behov härav förefinnes.

Handelsfortsättningsskolornas eller, som de också kallas, handelsskolornas
obligatoriska läroämnen äro: modersmålet, handelsräkning, bokföring och kontorsarbeten,
konomilära, handelsrätt och medborgarkunskap. Utanför minimitiden
kan som obligatoriska eller valfria läroämnen upptagas även andra ämnen,,
såsom främmande språk, handelsgeografi med varukännedom, handelns historia,
välskrivning, stenograf! och maskinskrivning.

Undervisas även kvinnlig ungdom i yrkesfortsättningsskolorna, bör för
denna även undervisning i hushållslära införas; om så erfordras, inom den fastslagna
minimitiden.

Så långt de nya förordningarna, som därjämte innehålla detaljerade bestämmelser
om de nya skolornas såväl överstyrelse som lokala styrelser. Särskilt
har man sökt skapa garantier för att fackinsikterna på såväl skolans som
yrkeslivets område skola bliva på ett betryggande sätt representerade.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

341

Under den nu pågående nydaningsperioden erbjuder lärarfrågan stora
svårigheter. Helst vill man hava ordinarie lärare, men ett tillräckligt antal
med tillfredsställande utbildning finnes ännu ej. Ett litet antal väl utbildade
lärare erhåller man visserligen varje år därigenom, att även folkskollärare från
Wiirttemberg genomgå det med byggnadsfackskolan i Badens huvudstad förenade
seminariet för utbildande av yrkesskollärare. Men bortsett från att dessa
endast äro utbildade för vissa slag av yrkesskolor, är deras antal alltför ringa,
år 1909 t. ex. endast 13. Att utan vidare anställa fackmän — arkitekter, ingenjörer,
mekaniker o. s. v. — som lärare är ej heller någon god lösning av frågan.
Å ena sidan vinner man sällan de dugligastes medverkan, då dessa ej gärna åtnöja
sig med de blygsamma inkomsterna i skolan, å andra sidan kunna dessa
fackmän vanligen ej användas för undervisning i alla skolans ämnen eller i olikartade
fackavdelningar. Fördenskull har man från och med år 1909 inrättat kurser
för med god såväl allmänbildning som fackbildning försedda tekniker, som
vilja utbildas för arbetet inom yrkesfortsättningsskolorna. Yarje kurs upptager
en tid av lVr år. Till en början skall genom dessa kurser lärare för de maskintekniska
yrkena utbildas.

För vid yrkesfortsättningsskolorna fast anställda lärare och föreståndare
finnas tre olika löneskalor. Lärare utan särskild yrkesskollärarexamen äro jämställda
med lärarna i de allmänna läroverkens lägsta klasser och hava en avlöning,
som från 2,500 mark i lägsta stiger till 4,000 mark i högsta lönegraden. Lärare
med sådan examen äro jämställda med lärarna i läroverkens mellanklasser. Deras
löner äro i lägsta lönegraden 2,900, i högsta 4,800 mark. Föreståndare för
skolor med mer än 500 lärjungar äro jämställda med lärarna i läroverkens högsta
klasser. De Lava i lägsta lönegraden 4,000 och i högsta 5,900 mark. Härtill komma
i 41. städer ortstillägg å lägst 100 och högst 500 mark.

Åt lärare, som innehava sin tjänst vid fortsättningsskolan som bisyssla, betalas
i yrkesfortsättningsskolorna 2—3 mark, i söndagsskolorna och de allmänna fortsättningsskolorna
ända ned till 1 mark pr timme.

E. Baden.

Som en helhet betraktat står Badens fortsättningsskolväsen särdeles högt
och har tvivelsutan fått tjäna som mönster, då vissa andra tyska stater omorganiserat
sina fortsättningsskolor. I mycket erinrar det om fortsättningsskolväsendet
i Wiirttemberg, sådant som detta nu blivit utformat.

Även den badensiska fortsättningsskolan har haft tre utvecklingsgrader:
söndagsskolan, den allmänna fortsättningsskolan samt yrkes- eller yrkesfortsättningsskolan.
Söndagsskolor har man redan år 1759, och 1834 göres den allmänna
fortsättningsskolan i viss mån obligatorisk.

Lärare.

Allmänna

fortsätt nings skolor.

342

Bilaga 3.

Yrkes skolor.

Grundvalen för de nuvarande allmänna fortsättningsskolorna är en lag av
den 18 februari 1874. Enligt denna lag äro gossarna under två år och flickorna
under ett år, sedan de hunnit ur folkskoleåldern, skyldiga att besöka fortsättningsskolan.
Folkskolan är i Baden som i de flesta tyska stater åttaklassig. Undervisningen
skall pågå minst 2 timmar i veckan under hela året, men kan i undantagsfall
få förläggas till vinterhalvåret, dock under villkor att timtalet ökas till
minst 3 timmar pr vecka. Skolans mål är att befästa och utvidga de i folkskolan
förvärvade kunskaperna under strängt aktgivande på att lärjungarna lära sig att
förstå deras värde för livet och att tillämpa dem vid sin yrkesutövning. Läroämnena
äro läsning, skrivning och räkning, men undervisningen skall läggas så,
att även övriga folkskolans ämnen, allt efter de olika lokala behoven, bliva beaktade.

För flickorna kan fortsättningsskolan få gestaltas som en hushållsskola,
där flickorna utom handledning i skolköksarbete erhålla en efter deras framtida
levnadsuppgift anpassad teoretisk undervisning. De få sålunda dels lära sig utföra
de skriftliga arbeten och beräkningar, som äro förbundna med ett hushålls
skötande, dels mottaga undervisning angående sådana för en husmoder viktiga
ämnen som bostaden, eldning, belysning, tvätt, klädedräkt, födoämnenas näringsvärde,
rationella sammansättning och bevarande, sjukvård o. d.

Jämte de allmänna fortsättningsskolorna med sitt låga timtal och sin mera
allmänbildande undervisning har Baden ett ständigt stigande antal yrkesfortsättningskolor.
De betydelsefullaste av dessa äro de ända sedan 1830-talet förefintliga
»yrkesskolorna». Bestämmande för deras utveckling hava de olika, förordningarna
av 1834, 1868 och 1907 varit. Vid sidan av yrkesskolorna, som huvudsakligen
förekomma i de större och medelstora städerna och som motsvara andra
lands yrkesfortsättningsskolor, hava i en del mindre samhällen mera anspråkslösa
skolor, »yrlcesfortsättningsslcolon, vuxit upp. Bådadera kunna med stöd av »Gewerbeordnung»
och en särskild lag för Baden av år 1904 göras obligatoriska i
den allmänna fortsättningsskolans ställe för i handel och industri sysselsatta personer
av båda könen, som ännu icke fyllt 18 år.

De egentliga yrkesskolorna äro av två slag: handelsskolor och industriskolor.
Där ej särskilda handelsskolor förekomma, upprättas handelsavdelningar
vid industriskolorna. Är lärjungeantalet tillräckligt och övriga förhållanden göra
det önskvärt, uppdelas såväl industriskolorna som handelsskolorna i fackavdelningar.
För lärjungar, som ej hava tillräckliga förkunskaper för att kunna draga
nytta av undervisningen i yrkesskolan, inrättas förberedande klasser. Oberäknat
den förberedande klassen, äro yrkesskolorna minst treklassiga.

Vid handelsskolorna få skolavgifter intill en höjd av 30 mark upphäras.
Lärjungar, som blott undervisas i enstaka ämnen, s. k. gäster, kunna åläggas en
avgift av intill 6 mark för varje ämne.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

343

I industriskolorna får avgiften för dem, som äro skyldiga att deltaga i
undervisningen, bortsett från vissa mindre viktiga undantagsfall, ej sättas högre
än till 10 mark. För dem, som frivilligt besöka skolan, kan avgiften sättas 5
mark högre. Av gäster kan en avgift av 5 mark för varje ämne få uttagas.

Med avseende på skolornas underhåll hava förutvarande invecklade bestämmelser
från och med år 1910 blivit förenklade på så sätt, att staten bestrider 55 %
av utgifterna för löner och arvoden, medan kommunen, som upprättat yrkesskolan,
får betala resten samt sörja för lokaler o. d.

Lärarna vid yrkesskolorna hava i allmänhet detta sitt arbete som huvudsyssla.
De äro ganska väl avlönade — lönerna växla i högsta lönegraden mellan
4,200 och 5,950 mark. Som lärare anställas dels akademiskt bildade personer,
dels från det med byggnadsfackskolan i Karlsruhe förenade seminariet utexaminerade
yrkesskollärare. Kursen vid detta seminarium omfattar 7 terminer. För
att vinna inträde vid seminariet fordras att antingen hava avlagt folkskollärarexamen
eller också att hava genomgått minst 7 klasser av en mellanskola. I förra
fallet erfordras därjämte en kortare, i senare fallet en längre praktisk utbildning.

Körande undervisningstiden i handelsskolorna bestämmes, att den för de
obligatoriska ämnena skall utgöra minst 6 timmar i veckan samt förläggas till
tiden före kl. 7 på aftonen. Ingen undervisning får förläggas till söndagarna eller
pågå längre än till kl. 9 e. m. på söckendagarna. Läroämnena äro desamma
som i Wurttembergs handelsskolor med det undantaget, att i Baden även ämnet
handelsgeografi med varukännedom är obligatoriskt.

I industriskolornas lägsta klass utgör minimitiden 9 timmar, i de båda
högre klasserna 8 timmar pr vecka. I regel skall undervisningen pågå under hela
året men kan för yrken med säsongarbete få förläggas till den av arbetet minst
upptagna delen av året, om timtalet i motsvarande grad höjes. Finnas särskilda
fackavdelningar, där undervisning i teckning på grund av ämnets obehövlighet
för yrkesutövningen ej förekommer, kan den obligatoriska undervisningen inskränkas
till två årskurser. Även i industriskolorna skall undervisningen äga
rum endast under söckendagarna och avslutas senast kl. 9 på kvällen. För den
obligatoriska undervisningen bör emellertid företrädesvis förmiddagarna tagas i
anspråk.

Samma obligatoriska läroämnen förekomma som i Wurttembergs skolor
blott med den olikheten, att i Baden tiden för verkstadsarbetet, om sådant förekommer,
får inräknas i den fastställda minimitiden, och att kalkylering upptages
som ett särskilt ämne. Även här sammanfattas läroämnena under tvenne
huvudrubriker: yrkeskännedom och affärskännedom. I

I större landskommuner, där man å ena sidan ej hade råd att skaffa sig
en dyrbar »yrkesskola» men där å andra sidan ett behov av yrkesundervisning

43—131460. Folkundervisning skommiiténs betänkande V.

Yrkesfortsättning
sskolor.

344

Bilaga 3.

Statistik.

gjorde sig gällande, började man under förra århundradets senare årtionden upprätta
s. k. yrkesfortsättningsskolor. Sedan de vnnnit en viss betydelse, ansåg sig
staten skyldig att även med avseende på dessa skolor ingripa såväl ledande som
understödjande. .Deras organisation fastställdes sålunda genom en lag av år 1891.
Dessa skolor bilda en övergångsform mellan de allmänna fortsättningsskolorna
och yrkesskolorna. Om de förra påminna de t. ex. därigenom, att undervisningen
i dem till allra största delen bestrides av folkskollärare, som dock dessförinnan
vanligen genomgått en 5-veckors utbildningskurs, samt därigenom att för
dem folkskolans lokaler i allmänhet måste tagas i anspråk. Med yrkesskolorna
hava de samhörighet på så sätt, att de äro underordnade samma myndigheter som
dessa samt genom sin undervisning direkt avse att tjäna yrkena, i främsta rummet
hantverket.

Hittills hava de blott haft tvååriga kurser, men en tredje årskurs får tillfogas.
Undervisningen skall pågå under 8 timmar i veckan. Under vartdera
året användes för projektions- eller fackritning 3, för affärsuppsatser och räkning —
i ändra årsklassen även bokföring — 3 och för frihandsteckning 2 timmar i veckan.
Undervisningen i teckning får förläggas även till söndagarna, men i övrigt
skall undervisningen fördelas på minst två söckendagar.

För varje skola lämnas ett statsbidrag av intill 400 mark. Understödet
kan dock beräknas även på annat sätt. Man har nämligen börjat att även för
dessa skolor anställa lärare, som hava arbetet i fortsättningsskolan som huvudsyssla.
De få då undervisa i liera grannkommuners fortsättningsskolor. I detta fall betalar
staten för varje sådan lärare ett fast bidrag av 1,500 mark. I övrigt få
behövliga medel åstadkommas av de till ett skoldistrikt sammanslutna kommunerna.
En i fortsättningsskolan fast anställd lärare erhåller 300 mark utöver årliga
lönen för folkskolans lärare: 1,400 mark i lägsta, 3,200 mark i högsta lönegraden.

De olika skolornas betydelse för landet framgår i viss mån av följande
sifferuppgifter. År 1906 voro de allmänna fortsättningsskolorna besökta av
21,590 manliga och 11,012 kvinnliga1) lärjungar, varjämte 113 kommuner hade
anordnat skolköksundervisning för 6,147 flickor. Samma år funnos i 127 industriella
fortsättningsskolor 2,515 lärjungar, i 51 industriskolor 10,218 lärjungar,
i 11 handelsskolor och 17 med industriskolor förenade handelsavdelningar 2,804
manliga och 870 kvinnliga lärjungar. De s. k. gästerna hava häri icke inberäknats.
År 1910 hade industriskolorna ökats till 56 med 13,800 lärjungar och de industriella
fortsättningsskolorna till 138 med 3,008 lärjungar. Även handelsskolorna
visa någon ökning med avseende på såväl lärjungeantal som antalet skolor.

0 Att märka härvidlag är, att flickskolorna äro blott ettåriga.

Tysklands fortsättningsskolväsen.

345

Man är i Baden stolt över. sina fortsättningsskolor och anser dem stå Slutord.
främst i världen. Säkert är att Baden med avseende på sitt fortsättningsskolväsen
intager en mycket framskjuten plats, särskilt därigenom att där liksom i
Wiirttemberg ej blott de större städerna utan även de mindre samhällena hava mönstergillt
ordnade fortsättningsskolor. Yad utbildandet av lärare för yrkesskolorna
beträffar, har Baden utan all gensägelse sedan lång tid tillbaka gällt som
föregångsland. Seminariet i Karlsruhe har härvidlag ansetts fylla även mycket
högt ställda anspråk. Som av det föregående framgår, arbetar Baden allt fortfarande
på att vidmakthålla sin ledande ställning på fortsättningsskolans område.

)

BILAGA 3 b.

ÖSTERRIKES FORTSÄTTNING SSKOLVÄSEN

ALBERT THORELL

349

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Folkskolor och lägre yrkesskolor i Österrike...............351

1. Folkskoleväsendet................................351

De egentliga folkskolorna, Borgarskolorna s. 351. — Fortbildningskurser s. 352.

2. Det lägre yrkesskolc väsendet..........................353

Översikt, De högre industriskolorna s. 353. —Fackskolorna och lärverkstäderna, Yerkmästareskolorna,
De allmänna hantverksskolorna, De industriella fortsättningsskolorna
s. 354. — Statistik s. 355.

II. De industriella fortsättningsskolorna i allmänhet............356

Allmän översikt, Ändamål, Underhåll s. 356. — Huvudslag, Förklasser, Gruppundervisning
s. 357. — Undervisningstiden, Normalplaner, Skollokaler s. 358. — Skolplikt
s. 359. •— Arbetsgivarnas förpliktelser, Lärarutbildningen s. 360 — Lärarnas tillsättning
s. 361. — Arvoden s. 362. •—• Skolornas lokala ledning s. 363. — Den centrala ledningen,
Inpektion s. 364.

III. De industriella fortsättningsskolorna i Nedre Österrike........365

Nedre Österrikes skollag, Skolplikt, Skolornas underhåll s. 365. — Lärare s. 366.
Förvaltningens olika instanser, Skolutskott, Skolråd, Tillsyningsman s. 367.

IV. Normalplanen för de allmänna industriella fortsättningsskolorna . . 368

1. Timplan.....................................368

2. Lärostoff....................................369

Geometri och projektionslära, Geometrisk projektions- och frihandsteckning s. 369. —
Fackritning s. 370. — Affärsuppsatser jämte utdrag ur Gewerbeordnung, Industriell räkning
s. 371. — Industriell bokföring, Materiallära s. 372. — Teknologi och motorkännedom,
Lagkunskap s. 373. V.

V. Normalplanen för de fackliga fortsättningsskolorna för snickarelärlingar.
......... ...........................374

1. Timplan.....................................374

2. Lärostoff.....................................374

Undervisningsspråket, Räkning (Förklassen), Affärskorrespondens, Räkning (Fackklasserna),
ELalkylering s. 375. — Bokföring, Medborgarkunskap, Fackritning s. 376. —
Teknologi, Motorkännedom, Konstruktionslära s. 377. — Yerkstadsundervisning s. 378.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

I. Folkskolor och lägre yrkesskolor i Österrike.

1. Folkskoleväsendet.

Ett fortsättningsskolväsen, som Lar till ändamål något mera och något De egentliga

högre än bibringandet eller det fortsatta inövandet av en elementär färdighet i folk°
. . . ° ° skolorna.

läsning, skrivning och räkning, kan ej baseras på en folkskola med alltför knappt

tillmätt undervisningstid. Erfarenbeten från olika länder visar, att där grundvalen
är dålig, fortsättningsskolan, alla vackra skolprogram och läroplaner till
trots, nedsjunker till att bliva föga annat än en repetitions- eller ersättningsskola.

Österrikes fortsättningsskolor måste i detta avseende anses vara gynnsamt
situerade, då folkskolan i Österrike är obligatoriskt åttaårig. Eolkskoleplikten
räcker således bär som i Tyskland och de flesta av kantonerna i Scbweiz från
och med barnens sjunde till och med deras fjortonde levnadsår. Detta innebär
ju ingalunda, att alla barn hinna genom den obligatoriska skolans alla åtta årsklasser.
Här som överallt måste naturligtvis ett stort antal till följd av kvarsittning
avgå från någon lägre klass. Det förefaller också, som om dispensering
från skollagens bestämmelse om åttaårig skolplikt, åtminstone å landsbygden,
icke vore alltför ovanlig. I varje fall klagar man i städernas fortsättningsskolor
över de bristande skolkunskaperna bos i synnerhet de lärjungar, som genomgått
landsbygdens folkskolor. Därför har man även i Österrike måst tillgripa den
nödfallsutvägen att vid fortsättningsskolorna upprätta förklasser, där de svagaste
elementen nödtorftigt förberedas för inträdet i den egentliga fortsättningsskolan.

Liksom i vissa andra land är det i Österrike vanligt, att folkskolan i sina Borgarhögsta
klasser uppdelas på två linjer. Den linje, i vilken de mera omfattande skolorna.
lärokurserna genomgås, kallas då borgarskolan. Har folkskolan blott en linje,
och detta är väl ännu det vanligaste, kallar man ofta de tre högsta klasserna
inom den åttaklassiga folkskolan för borgarskolan.

Inom borgarskolan i sin ordning kan återigen en linjeuppdelning äga rum
eller å mindre orter, där en linjeuppdelning ej är möjlig, en anpassning efter
näringslivets å orten behov. För att underlätta en sådan differentiering av bor 44—131460.

Folkundervisning skommitténs betänkande V.

352

Bilaga 3.

Fortbild ningskurser.

garskolans undervisning har Nedre Österrikes »Landesschulrat» utgivit ett antal
mönsterläroplaner för olika slags borgarskolor.

Utan att föreskriva olika ämnen för de olika goss-, respektive flickskolorna,
eller ens rubba på den fastställda timplanen — något olika för goss- och flickskolor
■— bar man sökt visa, huru undervisningen kan gestaltas olika allt efter
de bildningsbehov man vill tillfredsställa. De ämnen, som man härvid givit ett
för de särskilda skolorna något olikartat innehåll, äro naturkunnighet, räkning
med bokföring samt geometri.

För borgarskolorna för gossar hava utarbetats fyra läroplaner, av vilka en
främst tager hänsyn till hantverkets, en till den övriga industriens, en till handelsnäringens
och en till lantbrukets behov.

För flickskolorna finnas två läroplaner, en för de skolor, som framför allt
söka främja flickornas utbildning för verksamheten inom hemmet, och en för de
skolor, som samtidigt härmed vilja förbereda flickorna även för förvärvsarbete utom
hemmet.

Någon långt gående differentiering är det emellertid icke tal om. Men
även då det stoff, de olika läroplanerna upptaga, till synes är ensartat, framhålles
städse, att det bör erhålla sin närmare gestaltning allt efter skolans speciella
uppgift.

För de lärj ungar, som fullständigt genomgått den egentliga folkskolan eller
borgarskolan och sålunda icke längre äro skolpliktiga, kan vid folk- eller borgarskolan
fortbildningskurser (Lehrkursen) anordnas. Dessa, som icke äro analoga
med de egentliga fortsättningsskolorna och i motsats till dessa ej kunna göras
obligatoriska, kunna vara av synnerligen växlande art och omfattning. Dock
skola de, åtminstone då det är fråga om fortbildningskurser för gossar, alltid
syfta mot ett bestämt praktiskt mål och ej åsyfta blott en viss allmänbildning.
För flickorna, för vilka inga s. k. mellanskolor finnas, kunna de göras även rent
allmänbildande.

Där på landsbygden för dessa fortbildningskurser läroämnen utväljas,
genom vilka man vill giva för lantbruket och trädgårdsskötseln värdefulla kunskaper,
synas de i någon mån motsvara Tysklands lantbruksfortsättningsskolor.
Några bestämda normer för de med de egentliga folkskolorna förbundna fortbildningskurserna
finnas emellertid ännu ej. Det framhålles blott, att de böra anpassas
efter å orten förefintliga behov.

Däremot framhålles det i skolförfattningarna såsom önskvärt, att med borgarskolorna
förenas ettåriga fortbildningskurser med syfte, vad gossarna beträffar,
att förbereda för inträde vid en del högre skolor (lärarseminarier, statsindustriskolor,
högre handelsskolor, kadettskolor m. fl.) och, vad flickorna beträffar,
att antingen förbereda för vissa dylika skolor eller också att meddela de för
skötandet av ett hushåll viktigaste kunskaperna och färdigheterna.

Österrikes fortsättningsskolväsen. '' 353

I dessa fortbildningsklasser mottagas endast elever, som under alla tre åren
i borgarskolan deltagit i dennas icke obligatoriska undervisning i ett främmande
språk eller också visa sig äga motsvarande kunskaper. Men så öppnas också för
dem, om de genomgå en sådan klass, många bildningsanstalter, dit förut endast
lärjungar fråd mellanskolorna haft tillträde.

2. Det lägre yrkesskolväsendet.

Kunna Österrikes fortsättningsskolor genom sin för varje år allt större utbredning
och genom sin strävan att nå alla i förvärvslivet stående ynglingar och
flickor med visst fog hänföras till de allmänna folkundervisningsanstalterna, så
utgöra å andra sidan de bäst utvecklade bland dem -— de industriella fortsättningsskolorna,
till vilka oegentligt nog även handelsfortsättningsskolorna räknas
— ett viktigt led i den ståtliga rad av yrkesskolor, som under de senaste 30 ä
40 åren upprättats i Österrike. Man har där skapat yrkesskolor för varje industri,
ellt yrke och för varje kategori av dessa yrkens utövare, skolor för såväl den yngste
lärlingen som för gesällen och mästaren, skolor slutligen icke blott för de manliga
yrkesutövarna utan också, om än i mindre utsträckning, för de kvinnliga.

Man skulle kunna indela yrkesskolorna i tre huvudslag: sådana som förbereda
för ett yrke, sådana som utbilda sina lärjungar i ett bestämt yrke och
sådana som fortbilda till någon yrkesgren hörande personer.

Men då därigenom alltför olikartade skolor skulle komma att sammanföras,
är nedanstående gruppering mera upplysande, så mycket mer som den är baserad
icke blott på skolornas ändamål utan ock på deras kvalitativa ståndpunkt:

1. De högre industriskolorna,

2. Fackskolorna och lärverkstäderna,

3. Verkmästareskolorna,

4. De allmänna hantverksskolorna,

5. De industriella fortsättningsskolorna.

De högre industriskolorna, i enskilda fall också kallade högre fackskolor,
hava till ändamål att utbilda unga personer med god allmänbildning till självständiga
konstindustriidkare, byggmästare, ledare av mindre industriella etablissement
eller tekniska och artistiska tjänstemän i större fabriker och ateljéer. För inträde
fordras att hava antingen genomgått de fyra lägre klasserna av en mellanskola
eller med mycket goda vitsord en borgarskola. Däremot är det ej alldeles
nödvändigt att före inträdet i skolan hava ägnat sig åt praktiskt arbete. Skolorna
meddela såväl allmän som facklig bildning. Undervisningen är i övervägande
grad av teoretisk natur, men även undervisning i praktiskt arbete gives, ehuru
denna undervisning ej vid alla skolor är obligatorisk. Lärotiden vid dessa skolor
är i allmänhet fyra, vid ett par högre fackskolor fem år.

Översikt.

De högre
industriskolorna.

354

Bilaga 3.

Fackskolorna
och
lärverkstäderna.

Verk mästare skolorna.

De allmänna
kantrerksskolorna.

De industriella
fortsättning
sskolorna.

Fackskolorna och lärverkstäderna hava till mål att utbilda sina lärjungar i
ett visst hantverk. Huvudvikten ligger på den praktiska undervisningen i lärverkstäder
och ateljéer samt på teckning eller modellering, medan den teoretiska undervisningen
träder tillbaka. Utbildningen i fackskolorna tager tre till fyra, i lärverkstäderna
två år. Lärverkstäderna ersätta den treåriga mästarläran, fackskolorna
icke blott denna utan också en del av den för en självständig yrkesutövning
erforderliga gesäiltiden. För inträde vid dessa skolor fordras i regel fullgjord
folkskoleplikt.

Under de senare åren hava många av dessa skolor ombildats till anstalter,
som avse att lämna fortbildning åt yrkenas utövare, i detta fall således åt mästare
och gesäller. Man övergår i Österrike mer och mer från systemet utbildning,
som man icke anser hållbart, till systemet fortbildning.

Därigenom komma de nämnda skolorna att till sitt ändamål bliva tämligen
ensartade med verkmästareskolorna, vilka hava till uppgift att på möjligast korta
tid, vanligen två år, giva arbetare med tillräcklig praktisk erfarenhet den teoretiska
och om möjligt praktiska fackbildning, de behöva för att kunna skapa sig
ett vidare och mera givande verksamhetsfält såsom hantverksmästare, verkmästare,
ritare etc.

De allmänna hantverksskolorna (vid byggnads- och konstslöjdskolorna benämnda
»avdelningen för folkskolepliktiga gossar») hava till uppgift att giva sina
lärjungar, vilka vid 12 års ålder inträda i skolan och således ännu äro skolplik tiga,

en bättre förbildning för de industriella yrkena än den, de kunna erhålla i

den allmänna folkskolan. Lärotiden omfattar 2—3 år med inemot 30 timmars

teoretisk undervisning pr vecka samt i l:a klassen 6, i 2:a klassen 9 och i 3:e

klassen 14 timmars praktisk verkstadsundervisning.

Dessa skolor hava till en början av myndigheter och skolman omfattats med
stort intresse, men då man icke alls lyckats för dem intressera vare sig arbetsgivare
eller föräldrar och målsmän, håller denna skolform numera på att alldeles
försvinna i Österrike. Ju mer teckningsundervisningen i folkskolan utvecklas
och slöjdundervisningen tillkämpar sig en plats på skolschemat, dess mindre existensberättigande
erhåller också i verkligheten denna förberedande yrkesskola.

En helt annan utveckling har beskärts de s. k. industriella fortsättningsskolorna.
Om än dessa skolor äro av anspråkslös art, vad lärjungarnas förbildning,
antalet skoltimmar och därmed också undervisningens omfattning beträffar, så
torde de dock, då de nå de stora skarorna yrkesarbetare, få anses som en av de
allra viktigaste yrkesskolformerna i Österrike. Inga andra skolor hava heller under
de senaste åren gjort så stora framsteg som dessa. Av utomordentlig betydelse
är framför allt den raskt skeende omdaningen av de s. k. allmänna industriella
fortsättningsskolorna till fackliga fortsättningsskolor.

Tack vare de i Österrike införda gesäll- och mästarproven är man numera

Österrikes fortsättningsskolväsen.

355

inom bantverkskretsar allmänt enig om icke blott att dessa skolor hava en uppgift
att fylla, utan att de äro alldeles nödvändiga som en komplettering till mästarläran.

Talrikast och bäst utvecklade äro fortsättningsskolorna i Nedre Österrike,
varför dessa i det följande komma att särskilt omnämnas. Innan en mera
ingående redogörelse lämnas för de industriella fortsättningsskolorna, må några
siffror angående yrkesskolväsendet anföras.

Under skolåret 1910—1911 funnos i Österrike 2,789 industriella läroanstalter
med 265,391 lärjungar, nämligen 8 industriella centralanstalter med 15,641
lärjungar, 27 statsindustriskolor med 17,520, 7 byggnads- och konstslöjdskolor med
3,730, 181 fackskolor för enskilda yrkesgrenar med 25,672, 16 lärverkstäder med
408, 6 allmänna hantverksskolor med 1,898, 1,340 industriella fortsättningsskolor
med 173,900 samt 1,050 yrkesskolor för kvinnlig ungdom med 27,482 lärjungar.

Huru många lärjungar som komma på var och en av de förut nämnda fem
huvudslagen av yrkesskolor, visar emellertid denna statistik ej, då indelningen i
densamma skett efter likhet i administrativt hänseende och ej efter skolornas olika
uppgift. Tvärtom finnas ofta vid eu och samma undervisningsanstalt flera olika
slags yrkesskolor.

Synnerligen vanligt är, att med de egentliga yrkesskolorna förenats s. k.
öppna teckningssalar1) och fortsättningsskolor, varigenom deras lärjungesiffra blir
väsentligt högre, än den annars skulle varit. Detsamma gäller de allmänna
hantverksskolorna. År 1902—1903 funnos då i de befintliga 11 hantverksskolorna
tillsamman 3,651 lärjungar, men av dessa voro blott 868 skolornas ordinarie
lärjungar, medan de övriga besökte de med dem förenade fortsättningsskolorna,
teckningskurserna eller specialkurserna. Under antagande av samma proportion
nu skulle i dessa skolor numera knappast finnas tillsamman 500 ordinarie lärjungar.
A andra sidan har de industriella fortsättningsskolornas lärjungeantal
stigit från 128,556 läsåret 1906—1907 till 173,900 år 1910—1911, häri icke för
någotdera året antalet lärjungar vid de med de övriga yrkesskolorna förenade
fortsättningsskolorna inräknat. Jämför man härmed, vad som förut sagts om
fackskolor och lärverkstäder, synes utvecklingsgången tydligen vara den, att de
skolformer, som helt eller delvis avse att ersätta mästarläran äro stadda i tillbakagång,
medan de, som avse att komplettera mästarläran eller att lämna fortbildning
åt dem, som redan äro mästare eller gesäller, ständigt tilltaga i antal
och betydelse.

0 Dessa erbjuda mästare och gesäller tillfälle att under lärares handledning uppgöra ritningar
med användande av anstaltens plansch- och modellsamlingar.

Statistilc.

356

Bilaga 3.

Al Imän
översikt.

Ändamål.

Underhåll.

II. De industriella fortsättningsskolorna i allmänhet.

Av de skolor i Österrike, som motsvara vad man här i Sverige förstår
under ordet fortsättningsskolor, äro de industriella fortsättningsskolorna de utan
all jämförelse betydelsefullaste. Kent teoretiskt sett stå de bland de främsta i
världen. Genom sin enhetliga ledning och organisation, sin i stor utsträckning
genomförda fackliga uppdelning, genom de skolverkstäder, som de icke sällan
blivit försedda med, utmärka de sig framför varje annat lands i sin helhet taget.
En annan sak är, att några enskilda stater i Tyskland och vissa kantoner i Schweiz
måhända lyckats skapa fortsättningsskolesystem, som även teoretiskt taget äro
fullt jämförliga med det bästa Österrike har att uppvisa. Säkert är, att Österrike
på fortsättningsskolans område i vissa fall varit banbrytande och lämnat
uppslag, som man i många andra kulturland — Tyskland, Schweiz, Skottland,
Kanada, Sverige — börjat tillgodogöra sig.

Av de olika landen i det egentliga Österrike, den del av dubbelmonarkien
som det här är fråga om, har Nedre Österrike de bäst utvecklade fortsättningsskolorna.
Detta land har också en särskild fortsättningsskollag, vars bestämmelser,
i den män de avvika från de för det övriga Österrike gällande, längre
fram komma att beröras. Sedan den 1 september 1912 har också Salzburg en
egen lag angående fortsättningsskolan, men då den i huvudsak är likartad med
Nedre Österrikes, behöver åt den ingen särskild uppmärksamhet ägnas.

Fortsättningsskolväsendet i Österrikes alla övriga länder regleras genom
eu förordning av år 1883, vilken dock under årens lopp erhållit eu mängd tillägg
och förändringar. Den redogörelse, som härmed lämnas angående Österrikes fortsättningsskolor,
innehåller det väsentliga av de nu gällande bestämmelserna.

I det normalreglemente, som år 1908 utfärdats, angives de industriella fortsättningsskolornas
ändamål vara att giva lärlingar och andra yngre arbetare hos
industriidkarna en teoretisk och så vitt möjligt även praktisk undervisning i de
konstindustriella, tekniska och merkantila ämnen, som kunn a vara dem till nytta,
då de utöva sitt yrke, och sålunda bidraga till att höja deras förvärvsduglighet.

Formuleringen synes ej vara den lyckligaste. Ett så krasst betonande
enbart av nyttighetsprincipen tyder på att man ej fått blicken öppnad för fortsättningsskolans
stora uppgift även ur statsbo rgerlig och ren uppfostringssynpunkt.
I någon mån vittna också de utgivna normalplanerna härom. Kent praktiskt
taget blir väl dock divergensen mellan det mål, Österrikes fortsättningsskolor
sträva mot, och det, man vill vinna genom fortsättningsskolorna andra
änder, ej så stor, som olika skolprograms formulering kan giva vid handen.

Av Österrikes fortsättningsskolor är det stora flertalet kommunala inrättningar,
en del äro av privat natur, medan slutligen de, som äro förenade med

Österrikes fortsättningsskolväsen.

357

statens yrkesskolor, i likhet med dessa, i regel helt och hållet underhållas av
staten. De förstnämnda slagen uppehållas huvudsakligast genom de anslag, som
beviljas dem av kommunerna, hantverksföreningar, handels- och hantverkskammare
samt de enskilda landen. Sedan år 1883 hava de dock att med säkerhet påräkna
även ett statsanslag av intill V3 av samtliga årsomkostnaderna.

Statsbidraget erhålles emellertid endast under villkor av bland annat,

att skolornas lokaler motsvara de anspråk, som kunna ställas på dem,

att läroplanen uppställes i enlighet med de givna föreskrifterna, och

att undervisningen anförtros åt lärare, som genom sin utbildning lämpa sig

härför,

vilket allt staten förbehåller sig rätt att pröva genom sina härför utsedda
inspektörer.

Såsom redan är antytt, äro fortsättningsskolorna av två huvudslag:

a) Allmänna industriella fortsättning sskolor, vilkas undervisning är begränsad
till ämnen, som i lika hög grad äro till nytta för alla lärlingar, vilka yrken
de än tillhöra, och

b) fackliga fortsättning sskolor, vilka avse att meddela en ingående fackligfortbildning
inom ett bestämt industriellt yrke eller en grupp besläktade yrken.
Till de fackliga fortsättningsskolorna räknas också handels fortsättnings skolorna,
vilka skola tjäna till handelslärlingarnas fortbildning.

De allmänna industriella fortsättningsskolorna bestå i regel av två årsklasser,
men om så anses behövligt kan en tredje årsklass få inrättas.

Vid de fackliga fortsättningsskolorna äro tre årsklasser det normala. En
fjärde årsklass får ej inrättas, även om genom arbetet i de med de fackliga fortsättningsskolorna
rätt allmänt förenade skolverkstäderna tiden för den mera teoretiska
undervisningen måste avsevärt inskränkas.

För lärlingar, vilka ej genomgått de för folkskolan obligatoriska kurserna
eller ej fullkomligt behärska undervisningsspråket, inrättas vanligen särskilda
förklasser. Dessa hava till ändamål att meddela lärjungarna de allmänna kunskaper
i undervisningsspråket, i skrivning, räkning och teckning, som de behöva för
att kunna tillgodogöra sig undervisningen i en fortsättningsskola. Mycket svaga
lärjungar kunna bliva kvarsittare i förklassen. Dock få de i intet fall hållas
kvar i denna klass mer än högst två år.

Tillhör ett större antal av den allmänna fortsättningsskolans lärjungar
samma eller med varandra nära besläktade yrken, söker man så vitt möjligt anordna
gruppundervisning inom klassen. Härigenom kommer den allmänna fortsättningsskolan
att i viss mån likna och ersätta fortsättningsskolans högsta form,
fackskolan. Huru denna gruppundervisning vanligen ordnas, framgår av den
normalplan för de allmänna industriella fortsättningsskolorna, av vilken längre
fram ett sammandrag skall meddelas.

Huvudslug.

Förläasser.

Grupp undervis ning.

358

Bilaga 3.

Undervis ningstiden.

Normal planer.

Skollokaler.

Vid de allmänna industriella fortsättningsskolorna skall skolåret omfatta
minst 7 och högst 8 (i Nedre Österrike högst 10) månader. Undervisningen får
ej pågå under tiden för folkskolornas huvudferier.

Vid de fackliga fortsättningsskolorna fastställes skolårets början och längd
under hänsyn till de särskilda förhållandena inom det yrke det gäller.

För säsongarhetare kan således skolåret betydligt förkortas, under villkor
dock att det sammanlagda timtalet pr år ej understiger timtalet i de skolor, som
hava normalt skolår.

Antalet veckotimmar för de enskilda kategorierna skolor, i allmänhet 8
eller 10 pr vecka, bestämmes genom de för dessa fastställda normalplanerna.

Lärotimmarna skola förläggas till tiden mellan 7 f. m. och 7 e. m. och så
långt möjligt ingå i den ordinarie arbetstiden. I enstaka undantagsfall kan
undervisningen få pågå till kl. 8 e. m. Även söndagsförmiddagarna få tagas i
anspråk för undervisningen, dock endast för två lektionstimmar, på det att lärjungarna
ej må hindras från att deltaga i den offentliga förmiddagsgudstjänsten.

Ledan år 1903 utkom en normalplan för de allmänna industriella fortsättningsskolorna.
Tvivelsutan har den haft ett stort och gagnande inflytande på
fortsättningsskolornas inre utveckling. Den icke blott kräver, att även de allmänna
skolornas undervisning skall direkt anpassa sig efter näringslivets behov, utan
lämnar också en mängd värdefulla anvisningar angående det sätt, varpå detta
kan ske.

Men man har icke stannat härvid. För att underlätta upprättandet av
fackliga fortsättningsskolor och befria skolstyrelser och lärarkårer från ett svårt
och tidsödande förarbete hava genom ministeriets försorg en mängd normalplaner för
de viktigaste och talrikast representerade yrkenas fortsättningsskolor utarbetats.
De första av dessa utkommo år 1908, och sedan hava i rask följd nya utkommit.

Med avseende på timtal och upptagna läroämnen äro fackskolornas normalplaner
varandra rätt lika. Största olikheten är den, att ämnet teckning bortfaller
för vissa skolor och att i samband därmed timtalet kan nedsättas från 8, resp.
10, till 6, resp. 8, timmar pr vecka. De högre timtalen för skolor såväl med som,
utan teckning gälla de skolor, som hava infört verkstadsundervisning.

Huru stora skiljaktigheter med avseende på de rent fackliga ämnena de
olika normalplanerna än uppvisa, hava de för de mera allmänna liksom för de industriellt-merkantila
ämnena blivit varandra nästan fullkomligt lika. Detta utesluter
naturligtvis ej, att undervisningen i alla fall kommer att även i dessa
ämnen anpassas efter det yrke, för vilket fackskolan upprättats.

En av de utgivna läroplanerna, den för fackskolorna för snickarlärlingar,
återgives längre fram.

Högst sällan hava fortsättningsskolorna förmånen att disponera över egna
byggnader. Wiens industriella fortsättningsskolor, som för egen räkning nyss

Österrikes fortsättningsskolväsen.

359

■erhållit ett jättelikt skolpalats, en byggnad som kostat mer än 4 x/2 miljoner
österrikiska kronor och rymmer cirka 7,000 lärjungar, utgöra härvidlag ett säkerligen
ganska enastående undantag. I allmänhet måste här som i de flesta andra länder
fortsättningsskolorna åtnöja sig med lokaler, som under större delen av dagen äro
upptagna för andra ändamål. Som regel gäller, att fortsättningsskolorna få begagna
folk- och borgarskolornas undervisningslokaler,, för vilka i så fall kommunerna
ej få beräkna någon lokalhyra.

Arrangemanget är icke det bästa, ehuru ofta det enda möjliga. Så måste
undervisningen förläggas till tider, då folk- och borgarskolorna själva ej behöva
disponera sina lokaler, alltså till kvällarna eller i bästa fall ett par eftermiddagar
i veckan. För teckningsundervisningen, då fullt dagsljus är behövligt, måste
söndagsförmiddagen tagas i anspråk. Som teckningslokaler måste alltså för de
många fortsättningsskolklasserna de vanliga skolrummen användas, även om en
teckningssal skulle finnas i skolhuset. Att få en skyddad plats för teckningsutensilierna
visar sig ej heller alltid lätt. Bänkar, som äro avsedda för folkskolans
lärjungar, bliva förde ibland nästan vuxna lärjungarna i fortsättningsskolan
•allt annat än bekväma. Att anställa lärare enbart för fortsättningsskolan går ej
heller gärna för sig, så länge endast ett fåtal tjänstgöringstimmar kan uttagas
på annan tid än kvällarna.

Men att uppföra särskilda fortsättningsskolebyggnader blir för mindre samhällen
allt för dyrbart. Därför söker man på många ställen i Österrike lösa
spörsmålet så, att då nya skolhus uppföras för folkskolornas räkning, ett par
lokaler inredas i vindsvåningen särskilt för fortsättningsskolorna. Kostnaderna
bliva då icke oövervinneliga.

Enligt Österrikes Grewerbeordnung äro alla lärlingar skyldiga att, såvida Skolplikt.
de icke redan genomgått den industriella fortsättningsskolan eller erhålla en med
denna skolas likvärdig undervisning, regelmässigt besöka de bestående allmänna
eller fackliga fortsättningsskolorna, resp. förklasserna till dessa, på sätt som i
gällande läroplaner föreskrives.

Denna förpliktelse begynner med den dag de inträda i mästarläran och upphör
ej, förrän skolan fullständigt genomgåtts eller lärlingstiden är till ända.

Skulle en lärling av disciplinära skäl hava för någon tid utestängts från
undervisning, eller skulle han genom egen förskyllan ej vunnit den avsedda utbildningen
i skolan, kan lärlingstiden förlängas med intill ett halvt år. Samma
kan förhållandet bliva, om han ej vid lärlingstidens slut kan bestå i den föreskrivna
gesällprövningen. Och om lärlingstiden utsträckes, inträder, såsom av det sagda
framgår, i allmänhet även en utsträckning av skolplikten i motsvarande grad.

Som någon skyldighet för kommunerna att upprätta for.tsättningsskolor ej
består i några andra delar av landet än Nedre Österrike och Salzburg, finnes
skolplikten på många ställen endast på papperet. Men från och med det, att fort 45—131460.

Folkundervisning skommitténs betänkande V.

360

Bilaga 3.

Arbetsguld
nas förplii
telser.

Lärar utbild ningen.

sättningsskolor upprättats inom ett distrikt, äro lärlingarna därstädes också skolplikt^.
Till distriktet räknas icke blott det samhälle, där skolan finnes, utan
också ett område däromkring med 3 kilometers radie från skolhuset räknat.

Rörande arbetsgivarnas skyldigheter föreskriver Gewerbeordnung bland
annat, att arbetsgivare äro pliktiga att bevilja lärlingarna den ledighet från
arbetet de behöva för att kunna deltaga i den för lärlingarna obligatoriska skolundervisningen,
att tillhålla dem att besöka skolan samt att inom viss tid hos
skolans ledning anmäla dem, som påbörja, resp. avsluta, mästarläran.

Bryter arbetsgivare häremot, kan han ådömas böter av intill 20 österrikiska
kronor, varjämte han i visst fall, nämligen om han ej lämnar för skolbesöken nödig
ledighet från arbetet, för bestämd tid eller för all framtid kan mista rätten att
anställa lärlingar eller minderåriga arbetare.

Även sådana arbetare, som icke äro lärlingar och således icke äro skolpliktiga,
hava rätt att, om de så önska och plats för dem kan beredas, deltaga i de allmänna
eller fackliga fortsättningsskolornas undervisning, till dess de uppnått 18
års ålder. Även åt dem måste i så fall arbetsgivarna lämna den ledighet från
arbetet, som för ett regelbundet besök av skolan är erforderlig. Finnas för den
kvinnliga ungdomen inga industriella fortsättningsskolor, äro arbetsgivarna skyldiga
att i och för besöket av handarbets- eller hushållsskolor, där sådana finnas,
bevilja flickorna en motsvarande ledighet.

Som de bästa skolprogram äro värdelösa, om skolornas lärare ej hålla
måttet, söker man genom ett för varje år större antal fackkurser främja fortsättningsskollärarnas
fortbildning. Redan under år 1908 genomgingo mer än 700
lärare sådana kurser, därav 87 personer ur hantverksståndet. För lärarnas fortbildning
betalas årligen mer än 115,000 österrikiska kronor.

Fackkurserna äro av tre slag:

1) fackkurser för utbildande av teckningslärare,

2) fackkurser för utbildande av lärare i de industriellt-merkantila ämnena,

3) fackkurser i något enstaka ämne.

Fackkurserna för utbildande av teckningslärare omfatta två delkurser på
vardera tre månader. Ändra delkursen avhålles under första eller andra året
efter första kursen.

Följande ämnen och timtal äro fastställda:

Kurs I.

Geometri och projektionslära, geometrisk teckning och projektionsteckning 12 timmar.
Frihandsteckning i förbindelse med skisseringsövningar efter fackföremål 10 »

Modellering........................... 4 »

Formlära för byggnads- och konstindustrien........• 6

Pr vecka 32 timmar.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

361

Kurs II.

Fackteckning för byggnadsindustrien i förening med föredrag över

byggnadskonsten........................10 timmar.

Fackteckning för den mekaniskt-tekniska industrien i förening med

föredrag över maskinläran....................10 »

Fackteckning för konstindustrien................. 5 »

Fackteckning för beklädnadsindustrien............... 5 >,

Teknologiska förklaringar (trä, metaller, byggnadsmaterialier etc.) . . 2 »

Pr vecka 32 timmar.

Undervisningstimmarna fördelas så, att två eftermiddagar i veckan bliva
fria från undervisning. Dessa eftermiddagar användas för exkursioner till verkstäder
och fabriker.

Fackkurserna för utbildande av lärare i de merkantila ämnena vara blott
tre veckor och äro i regel, i motsats till de förut nämnda kurserna, förlagda
till sommarferierna.

Läroämnena äro:

Industriell räkning....................... g timmar.

Industriell affärskorrespondens................... 4 »

Handels- och växellära........... 4 >;

Lagkunskap....................... 4 t

Industriell bokföring och kalkylering................12 »

Pr vecka 32 timmar.

Med undervisningen skola praktiska övningar vara förenade.

Undervisningen i båda slagen fackkurser skall baseras på den för de allmänna
fortsättningsskolorna utgivna normalplanen och läggas så, att kursdeltagarna
bliva fullt hemmastadda med den däri föreskrivna lärogången.

Det tredje slaget fackkurser avser att giva lärare i de fackliga fortsättningsskolorna
behövlig fortbildning. Programmen för dylika kurser fastställas
för varje särskilt fall av »ministeriet för offentliga arbeten».

Utom här omnämnda kurser anordnas i större städer för där bosatta fortsättningsskollärare
kurser av olika slag och olika fortvara. Då en sådan kurs kan
utsträckas över en tidrymd av en eller ett par terminer, anslås åt densamma vanligen
blott ett jämförelsevis litet antal timmar i veckan.

I Österrike liksom i andra länder med en större mängd fortsättningsskolor
utgöres det stora flertalet av fortsättningsskolans lärarkår av lärare vid folk,
skolorna, häri inbegripna borgarskolorna, där sådana finnas. Men detta utesluter

Lärarnas

tillsättning.

362

Bilaga 3.

Arvoden.

ej, att man strävar efter att åt fortsättningsskolorna vinna även och så långt som
möjligt personer med praktisk erfarenhet eller åtminstone gedigen fackbildning.

Ja, gällande bestämmelser föreskriva, att då vederbörande skolutskott efter
av fortsättningsskolans föreståndare uppgjort förslag väljer lärare, skola i främsta
rummet de komma i fråga, vilka idkat tekniska, konstindustriella eller merkantila
studier och därjämte gjort sig förtrogna med det yrke, som den ifrågavarande skolan
avser att tjäna. I andra rummet böra de ifrågakomma, som genom att deltaga i
för fortsättningsskollärare anordnad feriekurs förberett sig för arbetet inom fortsättningsskolan.
Först i tredje rummet komma således de för detta arbete icke
särskilt förberedda lärarna vid de allmänna skolorna.

En annan sak är att man i Österrike liksom å många andra håll ibland
känner sig besviken på resultatet av den undervisning, som meddelas av det
praktiska livets män. Endast det att upprätthålla den för ett resultatbringande
skolarbete nödvändiga disciplinen bland ett trettiotal svårhanterliga ungdomar
erbjuder icke sällan oövervinneliga svårigheter för den, soin icke genom flerårigt
skolarbete vunnit den nödvändiga erfarenheten.

TJppgiften att meddela undervisningen klart och enkelt och på ett efter
lärjungarnas ståndpunkt och utvecklingsgrad avpassat sätt löses ej heller tillfredsställande
av alla s. k. fackmän, även om de bland dem, som av naturen besitta en
viss lärarbegåvning, med tiden tillkämpa sig den nödiga undervisningsförmågan.

Det ser därför ut, som om, så länge inga särskilda utbildning sanstalter
finnas för lärare i fortsättningsskolan, för de mera allmänna ämnena lärare lämpligast
vinnas därigenom, att lärare i de allmänna folkundervisningsanstalterna
genom särskilda, icke alltför kortvariga kurser beredas för arbetet i fortsättningsskolan.
För de rent fackliga ämnena däremot äro utan all gensägelse fackmän
med praktisk erfarenhet de enda lämpliga.

Lärares och föreståndares honorar bestämmas av skolutskotten. Härvidlag
har dock staten fastställt ett visst maximum, som ej får överskridas.

Som föreståndararvode får sålunda lämnas högst 200 österrikiska kronor, om
skolan består av tva klasser, högst 250, om den består av tre klasser, samt högst 300,
om den består av fyra klasser, om den alltså har såväl en förklass som en tredje
klass. För varje parallellklass kan vidare arvodet höjas med 50 österrikiska kronor.

För lärarna har man två löneklasser. Till den högsta, inom vilken lärarna
kunna erhålla intill 16 österrikiska kronor i månaden för veckotimme höra

1) de lärare, som hava sin huvudsakliga sysselsättning vid yrkes-dagsskolorna,

2) de, som själva äro yrkesmän, och

3) de, som hava en högre konstnärlig eller teknisk förbildning.

Alla övriga fortsättningsskollärare höra till den lägre löneklassen. Åt
dessa lärare betalas högst 10 österrikiska kronor i månaden för veckotimme, om de ej
genomgått särskild utbildningskurs och ej erhållit fäst anställning1), högst 12 *)

*) Brokar erhållas efter två års oförvitlig tjänstgöring i fortsättningsskolan.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

363

kronor efter genomgången kurs eller erkållen fastare anställning och högst 14
kronor efter sammanlagt 10 års tjänstgöring i fortsättningsskolorna, så framt
nämligen den omnämnda fastare anställningen vunnits.

Arvodena för tjänstgöring i förklasserna understiga för lärarna i den lägre
löneklassen i allmänhet de här nämnda arvodena med 2 kronor.

För de lärare, som den 1 januari 1910, då dessa bestämmelser trädde i
kraft, hade bättre lönevillkor än de här angivna, behövde ingen nedsättning göras .

Reducerade till svenskt mynt äro således avlöningarna i allmänhet mycket
anspråkslösa. Maximiarvodet för de lägst avlönade lärarna i förklasserna stiger
som synes ej högre än till ungefär 1.4 o kronor för lektionstimme, och för de häst
avlönade i den högre löneklassen når arvodet ej upp till 3 kronor i timmen.

För lärare, som uteslutande tjänstgöra i fortsättningsskolan, blir arvodet
emellertid betydligt högre. I Wien är begynnelselönen för dessa, sedan de senast
efter två års tjänstgöring erhållit fast anställning, 3,000 österrikiska kronor.

Med till att börja med tvååriga och längre fram tre- eller fyraåriga intervaller
stiger lönen till 7,200 österrikiska kronor i högsta lönegraden, eu lönegrad,
som dock ej uppnås förrän efter 31 ordinarie tjänsteår.

Redan efter 19 års ordinarie tjänstgöring uppnås emellertid en lön av
6,000 österrikiska kronor.

Då tjänstgöringstiden i Wien i allmänhet är 21 timmar i veckan och läsåret
omfattar 10 månader, skulle således timarvodet, beräknat i svenskt mynt, bli
i lägsta lönegraden ungefär 2.40 kronor, i högsta ungefär 5.7 5 kronor och för
den,*som inträder i sitt 20:e tjänstgöringsår, ungefär 4.so kronor.

Det högsta arvode, som i Österrike gives åt någon fortsättningsskolföreståndare,
är det, som överdirektören för Wiens fortsättningsskolor erhåller, nämligen
6,400 österrikiska kronor i lägsta och 9,800 österrikiska kronor i högsta
lönegraden, en i jämförelse med de löner, som betalas direktörerna i vissa tyska
städer, mycket måttlig summa.

Närmaste ledningen av de industriella fortsättningsskolorna på en viss plats
utövas av det för detta ändamål valda skolutskottet.

I regel består ett sådant skolutskott av

a) borgmästaren på platsen eller dennes ställföreträdare;

b) en representant för de hantverkare eller industriidkare, för vilkas arbetare
skolan är inrättad;

c) en representant för vardera av de korporationer, som lämna skolan ett
årligt understöd av minst 100 gulden;

d) en representant för den handels- eller hantverkskammare, som eventuellt
understöder skolan.

Skolornas

lokala

ledning.

364

Bilaga 3.

Korporationer eller handels- och hantverkskammare, som lämna årliga
bidrag av minst 500 gulden, ha rättighet att insätta två, de, som årligen lämna
1,000 gniden, ha rättighet att insätta tre representanter i skolutskottet.

Skolans föreståndare har rätt att deltaga i skolutsköttets förhandlingar
men har ej rösträtt, om han ej blivit vald till utskottsledamot.

En av skolutskottets medlemmar utses av vederbörande minister eller av
en utav denne härför befullmäktigad myndighet till undervisningsförvaltningens
representant inom skolutskottet. Han har särskilt att övervaka, att de av staten
anslagna medlen rätt användas samt att de av ministeriet utfärdade förordningarna
noggrant följas. Däremot har han icke rätt att giva några anvisningar angående
undervisningen i skolorna e. d. De anmärkningar, han i enskilda fall kan finna
sig böra göra, skola genom de av regeringen utsedda inspektörerna tillställas
undervisningsförvaltningen.

Den centra- Före år 1908 sorterade Österrikes fortsättningsskolor under kultusministern,

a e nmgen. men fr^n den g juli 1908 sortera alla industriella skolor, således även de industriella
fortsättningsskolorna, under »ministern för offentliga arbeten». Endast
handelsfortsättningsskolorna stå fortfarande under kultusministerns överinseende.
Under de år som förflutit, sedan den nämnda förändringen i yrkesskolväsendets
förvaltning ägde ruin, har en mängd viktiga reformer genomförts eller planerats,
och särskilt fortsättningsskolväsendet synes i stort sett vara statt i raskt uppsving.

Inspektion. Den kraftigaste kontrollen över fortsättningsskolorna utövar staten genom

de av vederbörande minister utsedda fortsättningsskolinspektörerna. Erå A år
1907 och tills vidare är landet indelat i 16 inspektionsdistrikt, vartdera med en
inspektör. Nedre Österrike är härvid icke medräknat. Dessa inspektörer, som
endast ha tillsyn över de verkliga industriella fortsättningsskolorna och således
ej över handelsfortsättningsskolorna, utses bland lärarpersonalen vid statens
industriskolor, konstindustriella fackskolor och dylika statsanstalter.

För inspektörerna är en mycket ingående och detaljerad instruktion utfärdad.
I allmänhet kan sägas, att inspektörernas uppgift icke blott är att omsorgsfullt
kontrollera arbetet vid och ledningen av skolorna utan också att intressera
vederbörande för att nya fortsättningsskolor upprättas och att bestående
allmänna fortsättningsskolor förändras till fackliga eller erhålla fackavdelningar
samt slutligen att med råd och upplysningar stå till tjänst vid skolors upprättande
eller omorganisation.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

365

in. De industriella fortsättningsskolorna i Nedre Österrike.

Av de österrikiska kronländerna har Nedre Österrike sina fortsättnings- Nedre Österskolor
bäst ordnade. Detta beror naturligtvis icke minst därpå, att rikshuvud- rikes skollag.
staden är belägen i detta land. Medan för riket i sin helhet fortsättningsskolornas
organisation och verksamhet regleras genom förordningar, hava fortsättningsskolorna
i Nedre Österrike ända sedan 1868 varit föremål för verklig lagstiftning. Den
för dem nu gällande lagen bär årtalet 1907. Efter hand som man vinner klarhet
över huru fortsättningsskolorna bäst böra utformas, kommer väl så småningom
överallt de mera lättändrade förordningarna att efterträdas av lagar i detta ords
egentliga bemärkelse. Sålunda har ju, som redan är nämnt, sedan den 1 september
1912 även landet Salzburg en egen fortsättningsskollag, vilken i allt väsentligt
överensstämmer med den för Nedre Österrike. Utan tvivel komma förhållandena
i Nedre Österrike på fortsättningsskolans område att verka förebildliga även
för andra landsdelar. De komma därför att här beröras, i den mån de förete
mera väsentliga avvikelser från det allmänna fortsättningsskolväsendet.

Den betydelsefullaste olikheten torde väl då vara den, att, medan i riket i Skolplikt.
dess helhet upprättandet av fortsättningsskolor är en för kommunerna frivillig
sak, en förpliktelse härtill kan inträda för kommunerna i Nedre Österrike. Lagen
föreskriver nämligen, att om på en viss ort eller i flera varandra närliggande
orter under tre på varandra följande år ha funnits i genomsnitt minst 30 (i
Salzburg 20) fortsättningsskolpliktiga lärjungar, så skall för dem en allmän industriell
fortsättningsskola upprättas. Orterna anses vara varandra närliggande,
då skolvägen för de ifrågavarande lärlingarna ej kommer att överstiga tre kilometer.

Om under samma förutsättningar minst 30 lärlingar tillhöra samma yrke
eller nära besläktade yrken, så skall för dem en facklig fortsättningsskola upprättas,
oavsett om en allmän fortsättningsskola finnes eller ej.

Medan i övriga délar av riket den för lärlingarna stadgade skolplikten
mången gång endast finnes på papperet, måste den således här, åtminstone i alla
större samhällen, bliva en verklighet.

Kan det påvisas, att antalet lärlingar inom ett skoldistrikt under de två
senast förflutna åren ej överskridit 20, så kan fortsättningsskolan åter få upplösas.

Angående utgifterna för fortsättningsskolorna är stadgat, att de i första Skolornas
hand skola bestridas genom de inkomster, som erhållas genom mule)hall.

a) skolavgifter,

b) böter och

c) statsbidrag, understöd från handels- och hantverkskammare m. fl., donationer,
gåvor o. s. v.

366

Bilaga 3.

Lärare.

Statsbidragets storlek fastställes för varje särskilt fall för sig, dock får
det ej gärna överstiga en tredjedel av samtliga inkomsterna. Motsatsen är däremot
icke sällsynt. Huru knappt statsbidraget kan tillmätas ekonomiskt välsituerade
samhällen, synes av den beräknade utgifts- och inkomststaten för år
1913 för Wiens fortsättningsskolor, som slutar på en utgiftssumma av 2,979,800''
österrikiska kronor, medan som statsbidrag blott beräknas 312,000 österrikiska
kronor, alltså föga mer än 10 %.

Den del av utgifterna, som ej genom de redan nämnda inkomsterna kan
bestridas, skall täckas av

i Wien utom Wien

a) samtliga industriidkare inom fortsättningsskoldistriktet med 45 % 35 %

b) landet Nedre Österrike med............... 25 % 30 %

c) kommunerna inom distriktet med............ 20 % 20 %

d) samtliga industriidkare i Nedre Österrike med . ....... 10 % 15 %

Ur de fonder, som genom alla här nämnda inkomster erhållas, få också
medel tagas för upprättande och underhåll av lärlingshem och likartade på lärlingarnas
fostran syftande inrättningar samt för främjandet av fortsättningsskollärarnas
fortbildning t. ex. genom feriekurser och facktidskrifter.

Anmärkas bör, att skolavgifterna icke kunna spela någon avsevärd roll
som inkomstkälla, då av de fortsättningsskolpliktiga lärlingarna ingen annan skolavgift
får uppbäras än ett bidrag till inköp av undervisningsmateriell på högst
2 österrikiska kronor.

Som lärare i fortsättningsskolorna kunna anställas antingen lärare i offentliga
eller privata skolor eller också fackmän, d. v. s. personer, som äga erfarenhet
inom hantverkets, storindustriens, konstens eller affärslivets områden.

för fackmännen äro inga särskilda kompetensvillkor fastställda. Deraslämplighet
skall fastställas i varje enskilt fall. Gäller det att anställa fackmän
som föreståndare för fortsättningsskolor, måste dock deras lämplighet ur pedagogisk
synpunkt vara det avgörande.

För att skolman skola kunna erhålla anställning i fortsättningsskolor fordras,
att de allraminst hava avlagt folkskollärarexamen. Finns på platsen en
borgarskola, böra dock lärare med kompetens för undervisning i borgarskolan
hava avgjort företräde framför dem, som enbart hava avlagt folkskollärarexamen.

År utbildningen i övrigt lika, äga de personer företräde, som genomgått,
för forts ättningsskollär are avsedd kurs eller annan för uppgiften betydelsefull
fackkurs.

Anställningen är till att börja med blott provisorisk men blir efter visa
tids, högst två års, oförvitlig tjänstgöring av fastare natur, så att lärare, såvida,
ej skolan eller skolavdelningen upplöses, ej kan avskedas utan efter ett halvt år

Österrikes fortsättningsskolväsen.

367

förut skedd uppsägning. Sådan uppsägning måste för att vara giltig godkännas
av den närmast över skolrådet stående myndigheten.

Fortsättningsskolorna i Nedre Österrike sortera som i övriga delar av riket Förvaltantingen
under »ministeriet för offentliga arbeten» eller under kultusministeriet. ””mstanser
Närmaste instansen härunder är den för hela Nedre Österrike gemensamma landsskolstyrelsen.
Den rent lokala tillsynen utövas av fortsättningsskolråden eller, och
detta är det vanligaste, av dessa jämte de under dem stående skolutskotten.

I regel skall varje fortsättningsskola hava sitt eget skolutskott. Finnas Skolutskott.
emellertid i en kommun flera allmänna fortsättningsskolor, bildas för dem blott
ett skolutskott. Samma blir förhållandet, om i en kommun flera fackliga fortsättningsskolor
finnas av samma slag.

Finnes i ett distrikt blott en allmän fortsättningsskola eller också flera
varandra närliggande allmänna fortsättningsskolor, bildas intet skolutskott, utan
skolrådet besörjer då omedelbart skolornas tillsyn och förvaltning.

I skolutskotten söker man i möjligaste mån få såväl de pedagogiska som
de rent fackliga intressena företrädda. Utom en av kommunens representation
vald företrädare skall sålunda i utskottet insättas en representant för skolrådet,
fortsättningsskolans föreståndare och en av skolrådet vald tillsyningsman över
skolan samt å andra sidan fyra yrkesmän, valda av yrkesmannen själva. Lyda
flera fortsättningsskolor under utskottet, har skolrådet att bestämma, vilken av
dessas föreståndare skall ingå som medlem av utskottet.

Även distriktens fortsättningsskolråd söker man giva en sammansättning, Skolråd.
genom vilken den erforderliga sakkunskapen blir företrädd så allsidigt och grundligt
som möjligt. Utom av sex representanter valda av yrkesmännen själva skall
skolrådet sålunda bestå av en av landsskolrådet utsedd medlem, tre representanter
för olika för näringslivets främjande förefintliga myndigheter, en representant för
de till fortsättningsskoldistriktet hörande kommunerna samt föreståndaren för en
av de industriella fortsättningsskolorna.

För staden Wien gälla med avseende på utskottens och skolrådens sammansättning
särskilda, i någon mån från de här angivna avvikande bestämmelser.

Tillsynen över skolorna utöva skolråden genom de till skolutskotten hörande Tillsyningstillsyningsmännen.
Dessa hava skyldighet att besöka skolorna och att sedan ingiva mänberättelse
till skolrådet över de iakttagelser de gjort beträffande undervisning,
disciplin m. m. Däremot hava de ej rätt att giva lärare eller skolföreståndare
några föreskrifter eller att i lärjungarnas närvaro framställa några anmärkningar
mot lärarna. Den egentliga inspektionen utövas även här av särskilt tillsatta
inspektörer.

46—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

368

Bilaga 3.

IT. Normalplanen för de allmänna industriella fortsättnings skolorna.

I. Timplan.

Läroämnen.	Timmar ] Förbi, j I .kl.	r vecka II. kl.	III. kl.
Undervisningsspråket . . . .................	2	_	_	_
Skrivning.........................	1	—	—	—
Räkning..........................	2	—	—	—
Teckning..........................	2(3)	—	—	—
Geometri ock projektionslära.................	—	1	—	—
Geometrisk teckning, projektions- och frihandsteckning.....	—	3(4,5)	—	—
Fackritning........................	—	—	4 (5, 6)	4 (5, 6)
Industriell räkning och industriell bokföring.........	—	2	3	—
Affärsuppsatser.......................	—	2	1 (17b	—
Materiallära........................	—	—	—	3
Teknologi och motorkännedom................	-	—	—	3
Lagkunskap ........................	—	—	—	1

Med avseende på timplanen är att märka, att den tredje årsklassen blott i
undantagsfall förekommer samt att siffrorna inom parentes angiva högsta tilllåtna
timtalet pr vecka.

Från teckningsundervisningen liksom från undervisningen i geometri och
projektionslära kunna de lärjungar befrias, som ej hava gagn därav för sin yrkesutövning.
Lärjungarna i tredje klassen hava antingen materiallära eller teknologi
och motorkännedom.

I dessa ämnen anordnas gruppundervisning, varigenom på varje grupp
lärjungar kommer endast en eller högst två av de i timplanen upptagna sex
veckotimmarna. Glruppundervisningen kan även anordnas så, att varje grupp
har ämnet tre timmar i veckan under endast en del av läsåret.

Endast undantagsvis få andra ämnen förekomma än de angivna, och i
varje fäll måste åt de obligatoriska ämnena den i timplanen fastställda minimitiden
anslås.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

369

2. Lärostoff.'')

Geometri och projektionslära.

Vid undervisningen i geometri och projektionslära har man att med modeller
som åskådningsmaterial samtala om och framställa geometriska kroppar.
Samtidigt söker man bibringa lärjungarna insikt om dessa kroppars egenskaper,
från dem avledda figurer, linjer och vinklar samt om därmed i samband stående
konstruktioner. De kroppar, som härvid komma i fråga, äro prisma, pyramid,
cylinder, kägla och klot.

Geometriska konstruktioner, projektionsritning och frihandsteckning.

Alla lärjungar, som äro skyldiga att deltaga i teckningsundervisningen,
övas först gemensamt i hanterandet av ritmateriellen. Sedan de genom några
enkla övningar vants att hantera passare, ritlinjal och dragstift, ritas ett par
enkla geometriska ornament, varjämte de med blyerts få teckna några enkla bladeller
blomformer efter företeckning å svarta tavlan eller efter väggplanscher.

Sedan dessa gemensamma övningar avslutats, anpassas undervisningen efter
det yrke lärjungarna tillhöra. Somliga komma då att få undervisning i såväl
geometriska konstruktioner som projektionsritning och frihandsteckning, andra
huvudsakligen i ett eller två av dessa ämnen.

De, som tillhöra byggnads- och de mekaniskt-tekniska yrkena, samt svarvare,
korgmakare, klensmeder, möbelsnickare och sadelmakare fortsätta med
geometriska konstruktioner efter förläggsplanscher, som väljas med hänsyn till en
var lärjunges yrke. Murare t. ex. rita profiler av gesimser, bandornament o. d.,
smeder nyckelskyltar och järnstaket, snickare parkettmönster o. s. v. Under
skolårets tre sista månader sker ritningen efter enkla till respektive lärjungars
yrken hörande modeller, såsom tegelstenar, enkla träsammansättningar o. d.

Alla ritningar utföras först med blyerts och renritas sedan omsorgsfullt.

Den kontingent av lärjungarna, som deltager i frihandsteckning en, upp--delas i två grupper, av vilka den första i sig innefattar alla dem, för vilka ytornamentet
har betydelse, såsom målare, bokbindare, boktryckare, litografer, trädgårdsmästare,
skräddare, skomakare, vävare och snickare, och den andra dem, för
vilka det plastiska ornamentet har betydelse, såsom bildhuggare, svarvare, klensmeder,
guldsmeder, tapetserare och stenhuggare.

De, som höra till förstnämnda gruppen, utföra efter planscher ytornament,
öva sig i att pålägga färger samt kunna slutligen få lov att öva sig i teckning *)

*) Av utrymmesskäl medtages endast det, som kan vara av särskilt intresse, ock även detta
endast i sammandrag.

370

Bilaga 3.

efter naturavgjntningar och naturformer, såsom blommor, blad, frukter och grenar.
De, som höra till den andra gruppen, teckna efter enkla modeller blad- och
blomsterornament, gesimser, urnor o. d. samt kunna till sist, även de, få utföra
teckningar och skisser efter naturavgjutningar och naturformer.

Fackritning.

a) Fackritning för byggnadsindustrien. Viktigare byggnadskonstruktioner i
sten, trä och metall ävensom fullständiga föremål avtecknas, de senare med ledning
av modeller eller skisser med utsatta mått. Vid val av modeller och förläggsplanscher
tages alltid hänsyn till lärjungens yrke.

Dör ex. byggnadssnickare upptager läroplanen teckning av dörr- och fönsterdetaljer,
panelningar, fullständiga dörrar, fönster och portar jämte dithörande
fullständiga arbetsritningar.

Murare rita murförband, bågar, dörr- och fönsterkonstruktioner, valv o. s. v.
samt få därefter utföra fullständiga enkla byggnadsritningar.

Timmermän avteckna träsammansättningar, takkonstruktioner, vanliga takstolar
och enkla träbyggnader med dithörande arbetsritningar.

För byggnadssmeders, kakelugnsmakares, plåtslagares och stenhuggares
fackritning upptager läroplanen likartade anvisningar.

b) Fackritning för den mekanisk-tekniska industrien. I början tecknas efter
modeller och först längre fram efter planscher, vilka såvitt möjligt förtydligas
genom modeller. Vid teckningen efter modeller göras först skisser med utsatta
mått och därefter mera noggrant utförda ritningar.

De yrkesutövare, som hänföras till denna grupp,, äro kopparsmeder, vanliga
smeder, mekaniker, urmakare, tunnbindare och vagnmakare. Läroplanen ger närmare
anvisningar om huru för de olika lärjungarna undervisningen skall kunna
anpassas efter vars och ens yrke.

c) Fackritning för konst- och beklädnadsindustrien. Allt efter de olika lärjungarnas
yrke ritas efter modeller, efter planscher eller naturformer. Vid val
av planscher och konstindustriella föremål tages noggrann hänsyn till lärjungarnas
teckningsfärdighet. I synnerhet de lärjungar, som tillhöra de konstindustriella
yrkena, hava att ytterst sorgfälligt utföra sina teckningsarbeten.

Läroplanen anvisar, huru teckningen skall kunna göras facklig för följande
olika slag av lärlingar: målare, bildhuggare, bokbindare, boktryckare, litografer,
guldsmeder, svarvare, möbelsnickare, korgmakare, sadelmakare, tapetserare, skomakare
och skräddare.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

371

Sålunda säger den t. ex.: Skräddare teckna mönster till klädespersedlar

efter förläggsplanscher, först med bibehållande av å dessa angivna mått,
sedan med mått, som ändrats med ledning av självständigt gjorda måttagningar.
Teckningarna utföras med blyerts i hel eller halv naturlig storlek. Skickligare
lärjungar få närmare studera människokroppens byggnad.

Affärsuppsatser jämte utdrag ur Gewerbeordnung.

I. klass. Övningar i rättskrivning samt elementär uppsatsskrivning. (Bortfaller
i skolor, som hava särskild förklass.) — Hälsoregler.

Allmänt över affärsuppsatsers avfattning. Affärsannonser och offentliga
tillkännagivanden. Affärsbrevens ändamål och uppställning. Postverkets bestämmelser
rörande de olika slagen postförsändelser. Cirkulär. Beställningar. Förfrågningar.
Post anvisningar. Telegram. Kvitton. Pant- och skuldsedlar m. m.

II. klass. Hälsoregler. — Intyg- Fraktsedlar. Tulldeklarationer. Keverser.
Kontrakt. Fullmakter.

Inlagor till myndigheterna, men blott sådana, som av yrkesmännen själva
i det praktiska livet utföras.

Grunddragen av yrkeshygienen samt lagstiftningen angående skyddsinrättningar
inom industrien, allt under särskild hänsyn till de yrken lärjungarna
tillhöra. (Bortfaller i skolor, som hava en tredje klass.)

Innan sådana affärsuppsatser skrivas, som beröra föreskrifter i Gewerbeordnung,
genomgås och förklaras dessa. Bland annat behandlas ämnena: arbetsoch
lärlingskontrakt; sammanslutningar av yrkesmän; myndigheter, som särskilt
hava med de industriella yrkena att göra; straff på grund av överträdelser av
Gewerbeordnung.

Industriell räkning.

I. klass. Lärokursen för denna klass omfattar hela tal, decimalbråk, allmänna
bråk med tillämpningar samt yt- och rymdberäbningar. II.

II. klass. Procent och ränteberäkning. Tara-, brutto- och nettovikt, övervikt,
rabatt, diskont, provision o. s. v. Förklaring av de i priskuranter vanliga
beteckningarna angående kvalitet, förpackning och priser. Beräkning av varors
inköpspris med ledning av priskuranter och räkningar och under hänsyn till olika
omkostnader. Beräkning av industriprodukters försäljningspris under aktgifvande
på material- och driftkostnader, arbetslöner, driftkapital m. m. Uppgörandet av
enkla kostnadsförslag. De i handel och industri vanliga betalningsmedlen. Guldoch
silvermyntfot.

372

Bilaga 3.

För båda klasserna skola räkneexemplen med avseende på innehåll och
form vara anpassade efter de i klassen representerade yrkena.

Industriell bokföring.

Industrimännen som köpman. Det viktigaste ur växelläran med övningar
i att utfärda växlar. Ändamålet med bokföring. De för industrimännen viktigaste
affärsböckernas inrättning och förande.

I början undervisas alla lärjungarna gemensamt. Längre fram delas de i
grupper. Lärjungarna inom varje grupp få då möjligast självständigt och med
ledning av en affärsredogörelse för det inom gruppen talrikast företrädda yrket
bokföra affärstransaktionerna, avsluta böckerna och upprätta ett inventarium.

Vid undervisningen berörda notor, räkningar och växlar utskrivas fullständigt.
Lärjungarnas uppmärksamhet fästes på handelslagens föreskrifter rörande
affärsböckernas förande och beviskraft, affärsbrevens bevarande, skyldigheten
att upprätta inventarium in. m.

Materiallära.

a) För närings- och njutningsmedelsindustrien. Näringsmedlens beståndsdelar
(vatten, stärkelse, socker, fett, äggvita, salter, cellulosa). Vattnet, dess beståndsdelar
och föroreningar, liltreringsanläggningar. Mineralvatten. — Köttet, dess
beståndsdelar, fel och sjukdomar. Kokning, stekning. Köttextrakt. Köttets
konservering. Mölk, smör, ost, ägg. Säd, mjöl. Bakning. Jäst, bakpulver, surdeg.
— Skidfrukter, potatis. Frukt och fruktkonserver. Svampar, grönsaker.
Kaffe och kaffesurrogat. Te, kakao, chokolad, kryddor. — Jäsning. Alkohol, öl,
vin. Destination. Brännvin.

b) För murare och stenhuggare. De olika slagen natursten med särskild hänsyn
till ortens förhållanden. Väderlekens inflytande på olika slags byggnadssten.
Hårdhet, bärförmåga, porositet. — Konstgjord byggnadssten. Kalk, murbruk, cement,
betong. Gips. Stuckaturarbeten. — Träet, dess byggnad och egenskaper.
De vanligaste träslagen. Svällning och hoptorkning. Träets fel, sjukdomar och
konservering. Metaller,'' särskilt järnet. Glas. Målarfärger, kitt, polityr- och
slipningsmedel. Byggnadsgrund och grundvatten.

c) För beklädnadsindustrien. Bomull, lin, hampa, jute. Ull, siden, konstsiden,
hästhår m. m. Spånad, vävning, appretur. — Djurhuden. Garvning. Läder.
Pälsverk. Hygienisk klädedräkt.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

373

Teknologi och motorkännedom.

a) För träarbetare. Träet, dess byggnad och egenskaper. De vanligaste
träslagen. Svällning och hoptorkning. Träets fel, sjukdomar och konservering.
De tekniska fulländningsarbetena (slipning, betsning, polering och målning o. s. v.).
De viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna för träbearbetning. Skyddsinrättningar.

b) För metallarbetare. Järnet, hur det erhålles och dess egenskaper (tackjärn,
stångjärn, stål). De vanligaste metallerna och metallegeringarna (koppar,
zink, tenn, bly, aluminium, mässing, nysilver o. s. v.). Verktyg och arbetsmaskiner
för metallbearbetning. Skyddsinrättningar.

c) Motorkännedom för båda grupperna. Förklaring av begreppet mekaniskt
arbete. Motstånd mot rörelsen. Flytande och gasformiga kroppars jämvikt
och rörelse. Vattenhjul och turbiner. Ångmaskinen och de viktigaste motorerna
för småindustrien. Kraftöverföring.

Lagkunskap.

De viktigaste bestämmelserna ur Gewerbeordnung (repetition). Stadganden
angående patent, fabriksmärke och mönsterskydd. Byggnadsordningen. Stadganden
angående matvarors tillverkning och försäljning. Självdeklaration. Bestämmelser
angående sjukkassor och olycksfallsförsäkring.

Grunddragen av yrkeshygienen. Allmänna grundsatser angående förhindrandet
av olycksfall inom industrien.

374

Bilaga 3.

V. Normalplanen för de fackliga fortsättningsskolorna för

snickarelärlingar.

1. Timplan.x)

	Fackskola utan verkstads-undervisning.	Fackskola med verkstads-unc] ervisning.
Läroämnen.	Timtal pr vecka i	Timtal pr vecka i
	För- klas- sen.	I.	II.	III.	Till-	För- klas- sen.	I.	II.	III.	Till-
	fackklassen.	sam.	fackklassen.	sam.
Undervisningsspråket.........	3		—	—	3	3	—	—	--''	3
Räkning...............	3	—	—	—	3	3	—	—	—	3
Merkantila ämnen (affärskorrespondens, räkning, kandering, bokföring'') . . .	—	3	2	1	6	_	3	2	1	6
Medborgarkunskap..........	—	—	—	1	1	—	--	—	1	1
Fackritning.............	2	4	5	4	15	2	3	4	3	12
Snickareyrkets teknologi samt motor-kännedem.............	_	1	1	1	3		1	1	1	3
Konstruktionslära...........	—	—	—	1	1	—	—	—	1	1
Verkstadsundervisning.........	—	—	—	—	—	2	3	3	3	11
Tillsammans	8	8	8	8	32	10	10	10	10	40

2, Lärostoff.2)

Som främsta grundsatsen gäller, att undervisningen i sin helhet blott har
att taga hänsyn till snickareyrkets rent praktiska behov och att teoretiska förklaringar
av allmän art blott böra förekomma i den mån de äro absolut nödvändiga
för de fackliga partiernas förstående.

-1) Lästiden skall omfatta minst 7 månader årligen. En förberedande klass bör upprättas, endast
då särskilda förhållanden göra det oundvikligt.

Organiseras en facklig fortsättningsskola undantagsvis med blott två fackklasser (med eller
utan förklass), bör den i översikten angivna ämnesfördelningen bibehållas liksom det för varje ämne
föreskrivna timtalet. Men det längre fram upptagna lärostoffet bör meddelas i så koncentrerad form,
att lärjungarna likväl erhålla en avslutad bildning, fast av lägre grad.

De i översikten angivna timtalen utgöra ett minimum. Det är tillåtet att öka timtalet för
fackämnena, särskilt för verkstadsundervisningen.

2) Utom det här nedan upptagna lärostoffet skall 1—2 timmar vid början av varje läsår användas
för en kortfattad undervisning angående de viktigaste hälsoreglerna samt vad som bör till ett passande
uppträdande i och utanför skolan. Under läsåret bör också vid lämpliga tillfällen vikten av hälsans
rätta vårdande inskärpas, och särskilt bör rusdrycksbrukets skadliga följder i fysiskt och moraliskt
avseende med eftertryck framhållas.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

375

Undervisningsspråket,

Läsning av läsestycken med fackligt eller allmänt industriellt innehåll.
Samtal över det lästa samt muntligt återgivande av innehållet. Repetition av
rättskrivningsläran. Ordklasser och satsens enkla delar. Rättskrivningsövningar.
Skriftligt återgivande av korta läseboksstycken. Enkla brev med fackligt innehåll.

Räkning. (Förklassen.)

Repetition av de 4 enkla räknesätten i hela tal och decimalbråk. Enkla
allmänna bråk samt dessas förvandling till decimalbråk. Bråks förkortning och
förlängning. Enkla material- och prisberäkningar. Huvudräkning övas jämte
.skriftlig räkning varje lärotimme.

Affärskorrespondens.

Affärsbrev (cirkulär, offerter, beställningar, brev med räkningar, kravbrev,
hrev, som medfölja betalningar) under samtidig undervisning om de bestämmelser,
.som gälla för olika slags postförsändelser. Utfyllande av post-, järnvägs- och tullblanketter.
Kvitton, skuldsedlar, intyg, betyg, lärlings-, löne- och tjänstekontrakt,
fullmakter. Inlagor till myndigheterna. Tillkännagivanden, affischer, annonser.

Räkning. (Fackklasserna.)

De i affärer brukliga betalningsmedlen. Mått och vikt.

Lösning av praktiska exempel ur affärslivet med tillhjälp av reguladetri,
medeltals- och bolagsräkning under särskild hänsyn till allmänna bråk och huvudräkning.
Kvadrat- och kubikrotsutdragning med tillhjälp av tabeller.

Övningar i att läsa järnvägstidtabeller samt att beräkna biljettpris och
fraktomkostnader.

Procent- och ränteräkning. Tara-, brutto- och nettovikt, övervikt, rabatt,
diskont, provision m. fl. facktermer.

Kalkylering.

Förklaring över i prislistor vanliga beteckningar på inom facket använda
råmaterials, halvfabrikats och hjälpartiklars kvalitet, förpackning och priser.

Träet som handelsvara.

Mätning och beräkning av fanér och träsortiment med ledning av priskurant
och räkning och under hänsynstagande till olika omkostnader och avdrag.

De olika slagen av arbetslön.

Beräkning av snickarevarors tillverkningspris under hänsyn till materialåtgång,
arbetslöner och allmänna affärsomkostnader.

47—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

376

Bilaga 3.

Beräkning av försäljningspriset under hänsyn till betalningsterminer, rabatt
som måste lämnas, försäljningsomkostnader m. m.

Uppgörande av kostnadsförslag med ledning av ritningar och givna normalpriser.

Bokföring.

Snickaren som affärsman. Det viktigaste av växelläran med övningar i att
utskriva växlar.

Bokföringens ändamål, uppställningen och förandet av de för en snickeriaffär
viktigaste aftärsböckerna, affärsböckernas beviskraft, affärsbrevens tillvaratagande.

Bokföring för en snickeriaffär med avslutning av böckerna och upprättande
av inventarium.*)

Medborgarkunskap.

Staten. Grunddragen av dess författning och förvaltning.

Medborgarnas rättigheter och plikter.

Ämbetsverk. Undervisningsväsendet, särskilt det industriella. Hären.
Domstolarna. Skatter och tullar. Sanitetsväsendet. Byggnadsordning. Fattigvård.
Produktion och samfärdsmedel. Utställningsväsendet. Försäkringsväsendet,
särskilt liv-, brand-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Penninginstitut. Kontanta
penningars ändamålsenliga placering. Gtewerbeordnungs viktigaste bestämmelser,
särskild hänsyn tages till föreningsväsendet. Patent-, fabriksmärke- och
mönsterskyddslagen.

Ingående undervisning om yrkesmännens ekonomiska sammanslutningar
och dessas förvaltning. Byggnader för gemensam verkstadsrörelse. Anstalter för
leverans av drivkraft.

Skriftliga övningar i att uppsätta självdeklarationer. Anmälningar till
sjuk- och olycksfallsförsäkring. Anmälan rörande olycksfall under arbetet.

Fackritning.

Korta förklaringar över geometriens och projektionslärans grundbegrepp,
utgående från åskådningen.

Övningar i noggrann mätning av föremåls längd, tjocklek och urhålkning.

Talrika övningar i att avrita fackföremål (träsammansättningar, lådor, små
möbler, snickareverktyg, delar av dörrar och fönster, fönstermodeller, dörrmodeller
o. s. v.) och i att på fri hand framställa med mått försedda skisser i rithäften
samt att rita upp en del av dem på ritbräde!. Återgivande ur minnet av en -

») Alla såsom »merkantila» betecknade ämnen kombineras så långt som möjligt med varandra,
särskilt i II och III fackklassen. Undervisningen i alla dessa ämnen skall därför meddelas av en och
samma lärare.

Österrikes fortsättningsskolväsen.

377

skilda ritningar. Förfärdigande av arbetsritningar med alla snitt och detaljer
efter planscher, skisser och fotografier.

Utförligare perspektivlära för begåvade lärjungar.

Möbelsnickarna skola i alla klasser undervisas i teckning efter naturformer
samt i stilisering.

Vid alla övningar i fackritning skola blott vissa ritningar uppdragas med
tusch, de övriga utföras endast med blyerts.

Teknologi.1)

Träets byggnad, tekniska egenskaper och konservering. De vanligaste träslagen
och deras användning i snickerierna.

Olika tillvägagångssätt vid det praktiska arbetet.

Kort översikt över de redskap, som användas för att sönderdela och fasthålla
virket.

De viktigaste verktygen för virkets bearbetning med särskild hänsyn till
nyare konstruktioner.

De material och hjälpartiklar, som jämte virket användas vid träarbetet,
visas och förklaras (järn, mässing, koppar, zink, tenn, aluminium, elfenben, sköldpadd,
lim, spikar, skruvar, lås, gångjärn, dörrklinkor, glassorter, kakel o. s. v.).

Omnämnande av de viktigaste fulländnings- och försköningsarbetena.

Anordning av enkla transmissioner. De viktigaste träbearbetningsmaskinerna
(borr-, såg-, hyvel-, fräs-, slip- och fasoneringsmaskiner m. fl.). Undervisning
om olycksfallsmöjligheter och om medlen att förekomma olycksfall. Snickerifabriker.

Snickareyrkets hygien. Första hjälpen vid olycksfall.

Motorkän nedom.2)

Olika slag av rörelse. Mekaniskt arbete (effektivitet, hästkraft, verkningsgrad).

Motstånd mot rörelsen. Värme, förbränning. Det viktigaste angående flytande
och gasformiga kroppars jämvikt och rörelse. Vattenhjul och turbiner.

Ångmaskinen och de för snickareyrket viktigaste motorerna med särskild
hänsyn till anläggningskostnader, säkerhetsåtgärder, kraftförbrukning och driftomkostnader.

Konstruktionslära.

Träsammansättningar i allmänhet.

För byggnadssnickeriet: Olika slag av golv. De viktigaste konstruktionsformerna
lör dörrar, portar, fönster, persienner, fönsterluckor, trätrappor, glasväggar,
skyltfönster, stegar, gymnastikapparater.

I I och II klass 1 timme i veckan, i III klass 1 timme varannan vecka.
J) 1 timme varannan vecka i III klass.

378

Bilaga 3.

För möbelsnickeriet: Möbelkonstruktion i allmänhet; konstruktionsformer

för bord, stolar, fåtöljer, solfor, sängar, skåp, buffeter, urfodral, spegelramar, skrivbord
och andra kontorsmöbler, skolbänkar o. s. v. Samtal om de möbler, som
behövas för salonger, sov-, mat-, herr- och flickrum, barnkammare, kontor, väntrum,
kök, värdshus, kaféer, alfärslokaler, skolor, sjukhus.

Undervisningen i konstruktionslära åskådliggöres genom skioptikonbilder.
Åt möbeltillverkningens historiska utveckling ägnas någon uppmärksamhet.

Verkstadsundervisning.

a) Övningar i fulländnings- och försköningsarbeten, såsom slipning, blekning,
betsning, färgning, boning, polering, fernissning, lackering, inläggningsarbeten
och imitationer, trämålning, träetsning o. s. v.

b) Övningar i framställning av byggnads- och möbelsnickeriarbeten. Enkla
arbeten efter av lärjungarna själva utförda ritningar.

Yid övningarnas anordnande böra särskilt sådana arbeten uppmärksammas,
som lärjungen ej är i tillfälle att få utföra hos sin mästare.

BILAGA 3 e.

STORBRITANNIEN S FORTSÄTTNIN G SSKOLOR

HEDWIG SIDNER

381

I NNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Historik.....................................384-

Söndagsskolor ock aftonskolor för vuxna s. 384. — De statsunderstödda aftonskolornas
första skede s. 386. — Andra skedet s. 387. — Tredje skedet s. 388.

II. Kort översikt av folkskoleväsendet................... 390.

Skollagstiftning och organisation s. 390. — Halvtid släsande barn s. 391. — Statistik s. 391. —

Den engelska folkskolan s. 392. — Folkskolorna i vissa städer s. 393. — Högre folkskolor s. 394.

— Londons centralskolor s. 394. — Den skotska folkskolan, bottenskola s. 395. Primärskolan
s. 395. — Mellanskolan och sekundärskolan s. 396. — Tilläggsknrserna s. 397.—Läroplaner
s. 398.

III. Fortsättningsskolorna............................401.

1. Allmän översikt. Fortsättningsskolan frivillig s. 401. — Mångfalden av skolformer s. 402. —
Läsårets längd. Dagskola eller aftonskola s. 402. — Statsbidrag och ekonomi s. 403. —
Lärjungeavgifter s. 404. — Lärarkompetens s. 40o. — Överlärare s. 406. Lärares avlöning
s. 406. — Förvaltning och inspektion s. 407.

2. De engelska fortsättningsskolorna. Undervisningsämnens. 410. — Yrkesfortsättningsskolor

s. 411. — Yrkesskolor s. 411. — Läroplaner s. 411. — Kurser för fortsättningsskolor på landsbygden
s. 412. — Fortsättningsskolor upprättade av arbetsgivare s. 414. — Stat och kommun
som arbetsgivare s. 416. — Åtgärder för att draga de unga till fortsättningsskolorna s. 416.

3. De skotska fortsättningsskolorna. Skollagen av år 1901 s. 419. — Skollagen av år 1908
s. 419. — Kommunerna skyldiga att upprätta fortsättningsskolor s. 420. — Statistik s. 420. —
Fortsättningsskolor i jordbruksdistrikt s. 421. — Fortsättningsskolor av olika typer s. 422. —
Undervisningsämnen s. 423. — Den skotska folkskolans mål s. 426. Läroplanen s. 426.
Exempel på lärokurser s. 426. — Edinburghs fortsättningsskolor: a) Fortsättningsskolnämnden
och det sakkunniga rådet s. 439. b) Sambandet med högre tekniska läroanstalter s. 440. c)
Skolornas differentiering. Skolverkstäder s. 440. d) Åtgärder för ökande av lärjungeantalet
s. 441.

Slutord.......................................442

383

Storbritanniens fortsättningsskolor.

Av Hedwig Sidner.

Frågan om den från folkskolan utgångna ungdomens fortsatta undervisning,
avseende deras personliga utveckling och medborgerliga uppfostran icke
mindre än deras mera direkta förberedelse till det blivande levnadsyrket, är ett
problem, som sedan mer än ett årtionde är aktuellt i hela Storbritannien. Den
torde till och med kunna betraktas som det för närvarande mest brännande spörsmålet
på undervisningens område. Problemet är icke nytt, utan det var, så som
i den följande historiken skall visas, föremål för uppmärksamhet under hela det
förra århundradet. Försöken att lösa detsamma voro dock blott sporadiska och
planlösa och ledde därför till föga tillfredsställande resultat. Så mycket blev
dock klart, att fortsatt undervisning åt de unga icke komme att bära mycken
frukt, om man icke först gjorde det bästa möjliga för barnen. Såväl statens som
enskildas bemödanden inriktades därför under senaste delen av 18-hundratalet på
att åstadkomma en bättre grundval för den fortsatta undervisningen, dels genom
att förbättra folkskolans undervisningsmetoder, dels genom att kvarhålla barnen
i folkskolan och dess överbyggnader, åtminstone så länge som intill den lagstadgade
skolålderns slut.

Sedan det blivit tydligt, att ett i avsevärd mån förbättrat resultat av
folkskolans undervisning vunnits, Har man med fördubblat intresse upptagit fortsättningsskolfrågan.
Den ena grundliga utredningen efter den andra angående
densamma har under det gångna årtiondet utförts, och resultaten därav hava bragts
inför offentligheten. Den följande framställningen är i vissa delar, särskilt i
fråga om de statistiska uppgifterna, grundad på två av dessa utredningar.*) l

l) Continuation Schools in England and Elsewhere, Manchester University Series 1908, samt Board of
Education: Report of the Consultative Committee on Attendance, compulsory or otherwise, åt Continuation
Schools, London 1909.

Övriga källor för framställningen hava varit

Board of Education: Gode of Regulations for Public Elementary Schools 1912, Regulations for
Technical Schools 1912, Reports etc.,

Scotch Education Departement: Code of Regulations for Day Schools, for Continuation Classes
1912, Reports relating to Continuation Classes etc.,

London County Council: Report of the Education Committee 1913, samt vidare Reports och
Syllabuses från ett antal städer i England och Skottland.

48—131460 Folkundervisningskommitténs betänkande V.

384

Bilaga 3.

Söndagsskolor
och
aftonskolor
för vuxna.

I. Historik.

Såsom i ett av kommitténs föregående betänkanden (I: 4 sid. 295 tf.) framhållits,
har undervisningsväsendet i Storbritannien ända intill de senaste årtiondena
i huvudsak varit enskilda personers, de stora sällskapens eller kommunernas
sak. Staten har ej ingripit, förrän det blivit tydligt, att de enskildas ansträngningar
icke lett till åsyftat resultat, och ingripandet har icke bestått i annat än
beviljandet av till en början helt obetydliga anslag. Småningom hava anslagen
dock höjts och läroanstalterna ställts under noggrann kontroll av staten genom
dess inspektörer. Denna utvecklingsgång gäller fortsättningsskolorna icke mindre
än folkskolorna. Fastän den från folkskolorna utgående ungdomens fortsatta
undervisning spelat en mycket viktig roll i historien om Storbritanniens sociala
utveckling under hela 1800-talet, har den under hälften av denna tid fortgått
utan något som helst understöd från staten, och ända intill denna dag fortgår den
i ett icke ringa antal fall alltjämt oberoende av allt understöd från statsmakternas
sida.

Första upprinnelsen till fortsättningsskolan voro de redan under 1700-talet
rätt allmänt förekommande söndagsskolorna, av vilka flertalet torde ha upprättats
av Sällskapet för utbredande av kristlig kunskap (the Society for the Promotion of
Christian Knowledge) samt av Vännernas sällskap (the Society of Friends), d. v. s.
kväkarna. Ehuru dessa skolor egentligen voro avsedda för att meddela kunskap
i kristendomens sanningar åt barn, kommo de lika mycket att meddela undervisning
åt äldre, och deras verksamhet måste i regel även inriktas på att meddela
läsfärdighet, om de skulle kunna vinna sitt egentliga syfte.

Nästa led i utvecklingen mot de nuvarande fortsättningsskolorna var upprättandet
av »aftonskolor för personer över 14 år.» De första skolorna av detta
slag funnos redan omkring år 1800. Men de fortsatte endast undantagsvis med
sin verksamhet under någon längre följd av år. Endast en, den i Nottingham,
har fört en oavbruten mer än hundraårig tillvaro. Deras syfte var ursprungligen
detsamma som söndagsskolornas, men småningom utvidgades ramen för deras verksamhet,
och undervisning meddelades även i andra ämnen, som kunde vara av
intresse för lärjungarna, såsom skrivning, historia och geografi. Särskilt i
Leicestershire hava de ända in i våra dagar fortsatt med sin verksamhet, som har
till syfte icke blott att meddela kunskaper i vissa ämnen utan att »fördjupa samfundsandan
genom att förena människor i fritt studium av livets djupare problem,
sedda i deras förhållande till den genom evangelierna uppenbarade idealmänniskan».
''

I jämnbredd med de ur söndagsskolan framvuxna anstalterna för vuxnas
undervisning upprättades såväl i England som i Skottland s. k. hantverkare -

Storbritanniens fortsättningsskolor.

385

institut (Mechanics’ Institutions). De ledde sin upprinnelse från professorn vid universitetet
i Glasgow John Anderson, som under åtskilliga år hållit föreläsningar
i experimentell fysik för yrkesarbetare och vid sin död testamenterade sin förmögenhet
till upprättandet av ett universitet, vid vilket skulle hållas föreläsningar
även för arbetare. Hantverkareinstituten upprättades, för att tillfälle skulle beredas
åt yrkesarbetare att erhålla undervisning i de grenar av naturvetenskaperna,
som vore av praktisk betydelse för deras respektive yrken. Institutens antal tillväxte
hastigt, så att år 1850 funnos i England 610 sådana med 102 000 lärjungar
samt i Skottland 55 med 12 500 lärjungar. Dessa anstalters tillvaro blev dock i
regel ganska kort. Det befanns, att flertalet arbetare hade alldeles för bristfällig
underbyggnad för att kunna draga någon verklig nytta av dessa första försök till
systematisk teknisk undervisning. Många av instituten upphörde därför snart,
andra funnos visserligen kvar, men deras verksamhet inskränktes till enstaka
föreläsningar.1)

Det var icke förrän mot slutet av 1800-talet, sedan skollagen av år 1870 under
någon tid fått utöva sitt inflytande, som utsikterna för dessa institutioners verksamhet,
liksom för den tekniska undervisningen i allmänhet, började ljusna, i det
att undervisningen kunde bygga på det högre mått av kunskaper,, som de förbättrade
folkskolorna meddelade. Flera av de gamla hantverkareinstituten ombildades
då småningom till tekniska lägre och högre skolor (Polytechnics) av den art,
som f. n. finnes till stort antal i de engelska städerna och vilkas aftonklasser äro
viktiga led i anordningarna för den fortsatta undervisningen.

Bland de märkligare försöken, som under 1800-talet gjordes för att förbättra
den kroppsarbetande ungdomens allmänbildning och yrkeskunskaper, äro de anstalter,
som uppstodo på initiativ av arbetarna själva. Efter mönster av ett av en
prästman, B. S. Bayley, i Sheffield år 1842 upprättat »arbetarläroverk» (Working
men’s College) upprättades dylika, först i London och sedan i flera andra städer.
De underhöllos och förvaltades av arbetarna själva. Till en början meddelades
undervisning endast i humanistiska ämnen. Men man fann snart, att för att dessa
läroanstalter skulle bliva av större gagn för arbetarna, borde i dem bedrivas även
sådana studier, som hade direkt betydelse för de industrigrenar och yrken, i
vilka lärjungarna voro anställda. Föreläsningar i naturvetenskapliga ämnen,
företrädesvis kemi, med tillämpning på olika yrken infördes därför också. I en
av de senast upprättade läroanstalterna av detta slag, Ruskin College i Oxford,

’) Det anmärkningsvärdaste av instituten var utan tvivel det i Manchester, inrättat 1824. Dess
byggnad var den första i England, som var utrustad med lokaler och materiell för undervisning i naturvetenskapliga
ämnen. Institutet meddelade systematisk undervisning i kemi och mekanik, och dess
egentliga syfte angavs vara »att framställa och undervisa i de vetenskapliga lagar, av vilka maskinbyggarens,
färgarens, timmermannens, murarens och andra hantverkares yrken bero.» Under mer än 50 år
hämmades dock dess verksamhet av dess lärjungars dåliga skolunderbyggnad.

386

Bilaga 3.

vilken började sin verksamhet 1899, lägges särskilt an på arbetares utbildning
för det medborgerliga och politiska livet.1)

De stats- De här ovan nämnda olika slagen av anordningar för fortsatt undervisning

Wn<laftov-''la de kroppsarbetande klasserna avsågo egentligen den äldre ungdomen och hade
skolornas alla härflutit från enskilt initiativ. På denna väg tillkommo ock anordningar för
forsta skede. att tillvarataga och undervisa alla de barn, som antingen alls icke besökte någon
s. k. dagskola eller som lämnade den med alltför bristfälliga kunskaper. Aftonskolor
och »trasskolor», i vilka senare barnen även fingo undervisning i något
praktiskt yrkesarbete, hade under åtskilliga år underhållits av kristligt eller filantropiskt
intresserade personer, innan staten år 1851 började lämna understöd till
deras verksamhet. Statsbidrag lämnades från och med nämnda år till sådana aftonskolor,
som stodo i direkt förbindelse med en dagskola, men blott på villkor att
dagskolans ordinarie lärare undervisade i aftonskolan och på samma gång avstode
från halva tjänstgöringen i dagskolan. Behölle läraren hela tjänstgöringen
i dagskolan, lämnades åt aftonskolan endast anslag till materiell. Sistnämnda
anslag gavs även åt aftonskolor utan samband med någon dagskola. Redan efter
ett par år måste bestämmelsen om att överlärare, som undervisade i aftonskola
icke finge hava full tjänstgöring i dagskolan, upphävas, då den i hög grad försvårade
möjligheten att erhålla lärarkrafter för aftonskolorna. Villkoren för anslags
erhållande måste göras betydligt mindre stränga: 1) undervisningen skulle
i gossklass bestridas av manlig lärare, i flickklass av kvinnlig lärare, i blandad
klass av gift lärare; 2) lärare skulle innehava vederbörligt betyg om hedrande
vandel och fallenhet för undervisning samt hava blivit godkänd vid av inspektören
anställt skriftligt förhör; 3) skolan skulle vara i verksamhet minst 60
aftnar årligen. Anslagets storlek bestämdes efter antalet lärjungar, som varit
närvarande minst 50 aftnar under året. Bestämmelsen, att statsanslaget icke fick
vara större än summan av lärjungarnas avgifter, gjorde det emellertid så gott
som omöjligt att på landsbygden fä aftonskolor till stånd.

I den år 1862 utgivna folkskolestadgan blev aftonskolans syfte tydligt uttalad.
»Dess uppgift är icke att meddela högre (secondary) undervisning utan
fortsatt elementär undervisning (continued elementary instruction). Några av lär 0

Såsom syftet med dess verksamhet angives »att förhjälpa arbetare till att höja sin klass,
icke till att höja sig själva över densamma». Anstalten mottar begåvade arbetare, som anses utöva inflytande
på sina kamrater och som kunna tänkas komma att spela en roll i det politiska livet. Den
är i överensstämmelse med engelska förhållanden inrättad såsom internat. Hot en avgift av 950 kr. pr
år erhålles undervisning, husrum och kost. Inträdesvillkoret är att kunna prestera två godtagbara int yg
om hedrande vandel samt intyg om god hälsa. Undervisningen omfattar dels lektioner i olika ämnen
samt uppsatsskrivning, dels övningar i föredrags hållande och diskussioner. Särskild vikt lägges vid
vistelsen i internatet och den välgörande disciplin, som följer därmed. Medel till avgiften erhålles van -ligen genom av fackföreningar upprättade stipendier eller kamraters direkta understöd.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

387

jun garn a, som äga förutsättningar att kunna gå något längre, torde bli glada att i
''skolan finna en plats, där de kunna få arbeta vidare och erhålla hjälp därvid. Ändamålet
med arbetet i aftonskolan är dock blott att befästa och öka kunskaperna i
de elementära ämnena, varför lärjungar, som genomgått folkskolans sjätte årskurs,
icke böra vara förhindrade från att ytterligare examineras och sålunda förvärva
ökat anslag åt skolan.» Därmed kom fortsättningsskolan att till staten och dess
inspektion intaga samma ställning som folkskolan, och anslagen bestämdes efter
samma grunder, som vid nämnda tidpunkt följdes vid bestämmande av anslag till
denna, nämligen vissa shillings lör varje barn, som vid av inspektören anställt
förhör godkändes i läsning, skrivning och räkning.

Antalet i fortsättningsskolorna undervisade lärjungar började därefter hastigt
stiga, så att det från 14 073 år 1863 ökades till 83 457 år 1870, vilket år kan
sägas utgöra övergången från de statsunderstödda fortsättningsskolornas första
till deras andra utvecklingsskede.

År 1870 antogs den för hela folkundervisningsväsendet i England viktiga
första skollagen (Education Act 1870), åtföljd 1872 av den motsvarande skotska
skollagen (Scotch Ed. Act 1872). Genom dessa lagar ålades kommunerna förpliktelsen
att genom valda skolråd sörja för upprättandet av folkskolor (be vidare
härom kommitténs bet. 1: 4, sid. 297). Ehuru dessas antal således hastigt ökades,
sjönk däremot antalet fortsättningsklasser stadigt, och antalet lärjungar i
dessa klasser utgjorde år 1884 blott något mer än en fjärdedel av vad antalet
varit år 1870. Två år senare tillsattes en kunglig kommission för att undersöka
vad inflytande skollagarna utövat, särskilt även i fråga om fortsättningsskolorna.
Det konstatefades, att dessa senare flerstädes förde en tynande tillvaro och på ett
och annat ställe alldeles indragits. Orsaken härtill måste sökas i den omständigheten,
att skollagarna fastslagit, att anslag blott skulle beviljas för lärjungar
under 18 år och endast för »elementär undervisning», vilket fattades i sin vanliga
betydelse d. v. s. läsning, skrivning, räkning (de så kallade tre R’n: reading,
vvriting, ''rithmetic). Då folkundervisningen under de gångna 15 åren väsentligt
förbättrats, måste antalet av dem, som hade intresse av att i fortsättningsskolan
erhålla nämnda slag av undervisning, minskas. Kommittén avgav efter att från
flera håll ha infordrat yttranden år 1888 sitt betänkande, vari den som sin mening
angav, bland annat, att aftonskolsystemet borde grundligt revideras, att ingen
övre åldersgräns borde fastställas, att någon examen i elementarämnena icke borde
förekomma, att skolråden borde ha frihet att bestämma ämnen och kurser, ehuru
under kontroll av undervisningsdepartementet, samt att, om än aftonskolornas
egentliga syfte vore att underhålla och öka de kunskaper folkskolan givit, det
dock för den närmaste tiden bleve nödvändigt att i aftonskolorna repetera en del
av den undervisning, som meddelades i folkskolan — detta särskilt för de barns

Andra

skedet.

388

Bilaga 3.

räkning, vilka av en eller annan orsak vore befriade från hela eller någon del
av undervisningen i folkskolan. — Utom detta enhälliga uttalande av kommittén
avgavs av ett antal medlemmar ett särskilt yttrande, varuti framhölls, att vid
omorganisationen av aftonskolesystemet hänsyn måste tagas till ungdomens behov
av hälsosamma kroppsövningar, detta från synpunkten av både kroppslig utveckling
och moralisk disciplin, att undervisningen borde vara av den art, att den
kunde väcka elevernas intresse och ansluta sig till deras liv och sysselsättningar,
att den borde vara i viss män teknisk och öva handafärdighet, skärpa syo och känsel
samt uppfostra lärjungarna till att uppfatta och njuta av ett väl utfört arbete
och vacker form, att läsningen skulle vara av sådan art, att den fyllde sinne
och fantasi med ädla föredömen, och slutligen, att musik borde få bidraga till
att förädla lärjungarnas smak och uppfostra dem till att uppskatta det rena nöje,
som sång kan giva i hemmet och annorstädes. Korteligen: aftonskolan skulle
taga hänsyn till lärjungarnas hela personlighet och förhållanden.

Såväl minoritetens särskilda yttrande som kommitténs utlåtande bar frukt,
det förra genom bildandet av föreningen för rekreativa aftonskolor», det senare
genom parlamentsbeslut 1890. Den nämnda föreningen arbetar alltjämt för att
genom anordnande av undervisning i praktiska och »rekreativa» ämnen till aftonskolorna
i landets olika delar locka gossar och flickor, som slutat folkskolan,
»på det att de må skyddas från gatornas faror och det goda skolan uträttat hos
dem icke må gå förlorat, samt på det att de genom lämplig undervisning må
beredas för sitt kommande yrke». Parlamentet beslöt 1890 dels att upphäva bestämmelsen
om att aftonskolorna för att få statsanslag skulle meddela den förut
nämnda elementärundervisningen, dels att individuell examinering i till densamma
hörande ämnen icke skulle behöva ifrågakomma för lärjungar, som fått
intyg om godkända insikter enligt femte folkskoleklassens kurs.

Från är 1891 till och med år 1902 kan det tredje skedet i de statsunderstödda
aftonskolornas historia räknas. Det kännetecknas av en hastig utveckling
och på samma gång differentiering, föranledda dels av den ofta reviderade stadgan
(the Code), dels av de bemödanden, som från arbetsgivares sida gjordes, att tillförsäkra
fortsatt undervisning åt de från de alltjämt förbättrade folkskolorna utgående
gossar och flickor, som önskade erhålla sådan, icke blott under de betydelsefulla
övergångsåren utan över huvud så länge de kände sig antingen för sitt yrke
eller för sin personliga utveckling behöva sådan. 1893 utkom särskild stadga för
aftonskolorna, vilka däri för första gången officiellt benämnas »aftonfortsättningsskolor»
såsom motsats dels till folkskolan, som oftast kallades dagskolan, dels till
de tekniska skolorna, som visserligen räknades till anstalterna för fortsatt undervisning
men hade sin undervisning förlagd tidigare på dagen än kl. 4 e. m. De viktigaste
förändringarna, som den nämnda stadgan medförde, voro, att varje övre

Storbritanniens fortsättningsskolor.

389

åldersgräns borttogs, att ingen lärjunge skulle vara nödsakad att mot sin vilja
deltaga i undervisningen i något av elementarämnena och att anslagen skulle
utdelas på grund av de vitsord undervisningen i sin helhet erhöll av inspektören
i stället för på grund av varje enskild lärjunges vid förhör ådagalagda kunskaper.
Däremot fick icke någon lärjunge under 14 år mottagas utan att av undervisningsdepartementet
hava förklarats fri från skolplikt i fråga om folkskolan. År
1893 uppgick antalet av i aftonfortsättningsskolorna inskrivna lärjungar till 115 582
och nådde år 1900 upp till 509 251.

Under hela den föregående tiden hade fortsättningsskolorna räknats tillhöra
folkskolorna och såsom dessa sorterat under undervisningsdepartementet, genom vilket
de även mottagit största delen av sina statsbidrag från de för folkskolorna beviljade
medlen. Därjämte hade de även erhållit statsbidrag (för teckning och vissa
tekniska ämnen) genom det s. k. departementet för naturvetenskap och konst. Samtidigt
med dessa fortsättningsskolor hade alltsedan 1859 funnits ett mindre antal
fortsättningsskolor av annan typ, inrättade uteslutande med hänsyn till utvecklande
av yrkesskicklighet. Dessa skolor hade underhållits av det nämnda departementet
för naturvetenskap och konst, som även ombesörjt kurser för utbildande av
lärare i nämnda skolor. År 1890 hade ganska rikliga medel för utbildningen i
tekniska yrken och handel ställts till de nyupprättade och med befogenhet som lokala
skolmyndigheter utrustade landstingens (County Councils) förfogande. Det nyvaknande
intresset för yrkesskicklighetens ökande och industriens förbättrande förmådde
de lokala skolmyndigheterna att förbättra de nyssnämnda tekniska aftonskolorna
och i vissa fäll ombilda dem till tekniska läroverk (Polytechnics), som
fingo sitt understöd från departementet för naturvetenskap och konst. Rivalitet
mellan aftonfortsättningsskolornas styrelser och de tekniska skolornas ledde till
vissa förvecklingar, som tycktes bliva olycksbringande för de förra. Dessa blevo
beskyllda för att hava överskridit sin befogenhet genom att använda kommunens
skattemedel till undervisning åt personer över 15 år. De hade nämligen icke rätt
att använda dem annat än för barns undervisning. Vid en rättegång, föranledd
av en revisors vägran att godkänna Londons skolråds utgifter för fortsättningsskolorna,
fastslogs det prejudikat, att skolstyrelsen icke hade rättighet att använda
kommunens medel, som bestämts för folkskolan, till undervisning åt personer, som
icke voro barn. Den nämnda konflikten mellan de tekniska skolorna och aftonfortsättningsskolorna
löstes år 1902, då de två nämnda anslagsutdelande departementen
(the Science and Art Departement och the Education Departement) sammanslogos
i den nya skolöverstyrelsen (the Board of Education) och landstingen fingo all
såväl högre som lägre undervisning lagd irnder sig samt aftonskolorna officiellt
förklarades icke räknas till folkskolan utan till anstalterna för högre undervisning.
Erån år 1902 kan fortsättningsskolan i England alltså anses hava kommit
i sitt nuvarande skede.

390

Bilaga 3.

För att en framställning rörande den nuvarande fortsättningsskolans uppgift
och arbetssätt skall kunna rätt förstås, torde den böra föregås av några meddelanden
om den grund, på vilken fortsättningsskolan har att bygga, folkskolan.

!!. Kort översikt av folkskoleväsendet i Storbritannien.1)

Skollag- Såsom redan nämnts, utfärdades år 1870 Englands första allmänna skollag

ocl/orqa- (^lementary Education Act 1870). Ehuru Skottland redan tidigt haft jämförelsenisation.
vis väl sörjt för folkundervisningen, utfärdades även för denna del av »de förenade
rikena» en motsvarande lag år 1872. Dessa lagar ålade kommunerna att genom
valda skolråd (School Boards) sörja för upprättande av folkskolor (Public Elementary
Schools) samt gåvo föräldrar rätt att i nämnda skolor erhålla undervisning
åt sina barn i åldern 5 till 14 år. Staten bidrog till skolornas underhåll med
omkring 9 kr. för varje barn. Lagen av år 1876 förändrade den åt föräldrarna
givna rättigheten till skyldighet för dem att sörja för att deras barn mellan 5
och 14 år finge undervisning i läsning, skrivning och räkning.

De nämnda lagarna förlänade även åt skolråden makt att genom ett slags
«lokallagar» (byelaws) bestämma huruvida barnen efter uppnådd viss ålder (för
närvarande 11 år) skulle fortsätta med heltidsläsning till fyllda 14 år, eller om
de, på vissa villkor fastställda genom den allmänna lagen, skulle äga rätt att bliva
så kallade halvtidsläsare (halftimers). Utom lokallagar, som fortfarande utfärdas
och upphävas av kommunerna själva, hava sedan år 1870 tillkommit ett flertal
allmänna skollagar, i viss mån olika för Skottland och England, utfärdade av
parlamentet. Som en av de viktigaste av dessa torde lagen 1902 kunna anses.
Den lade omsorgen om både den lägre och högre undervisningen inom ett distrikt
på samma myndighet (the Local Education Authority), som.även måste sörja för de
konfessionella läroanstalterna, vilka förut icke erhållit understöd av allmänna medel.

De villkor, som enligt dessa allmänna lagar gälla för befrielse från fullgörande
av skolplikten, sammanhänga med folkskolans allmänna organisation. Yarje
skola skall åt alla barn inom de olika ålderskategorier, som bestämmas genom skollagarna
och lokallagarna, årligen meddela undervisning under minst 400 halva skoldagar
(meetings of the school) av minst 21 2 timmes längd. Dessa fördelas i regel
med 10 i veckan, varav 5 om 21/2 och 5 om 3 timmars längd, så att hela lästiden
för veckan uppgår till 271/2 timmar och läsåret till minst 40 veckor.2) Lördagen är

!) Ehuru Wales har i viss män särskild förvaltning i fråga om sitt folkskoleväsende, räknas detta
dock i den följande framställningen till Englands, eftersom det lyder under den engelska skolöverstyrelsen.
(Se het. III sid. 246.)

2) På de minsta skotska öarna, där barnantalet är mycket litet, fara ambulerande lärare omkring
till hemmen och undervisa under minst 13 veckor årligen i varje hem.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

391

vanligen helt och hållet fri, eller ock äro halva onsdagen och halva lördagen fria.
I dessa timmar äro icke inräknade de, som äro anslagna till religionsundervisning,
för vilken staten icke lämnar något anslag, fastän sådan allmänt förekommer i
skolorna. (Angående religionsundervisningens ställning och Education Act 1902
se kommitténs betänkande I: 4 sid. 290—300.)

Såsom nyss nämnts här ovan, finnas halvtidsläsande barn (halftimers), nämligen
barn, som äro sysselsatta i lönearbete och därför på vissa villkor erhållit
befrielse från halva skoltiden, antingen halva skoldagen, halva veckan eller halva
läsåret. Om och vid vilken ålder över den genom skollagen (Education Act)
fastställda lägsta minimigränsen barn inom ett distrikt skola erhålla halv
befrielse, ävensom hur länge skolplikten skall vara, bestämmes genom »lokallagar
na», vilka för att bliva gällande måste godkännas av skolöverstyrelsen i England,
resp. undervisningsdepartementet i Skottland. Men de allmänna skollagarna fastslå,
på vilka villkor befrielsen får meddelas. I Skottland upphör för närvarande
ett barns skolplikt icke förrän vid slutet av den termin, under vilken barnet fyllt
14 år, i England upphör den samma dag barnet fyller 14 år, för såvitt icke
lokallagen för distriktet bestämt en annan lägre ålder, dock aldrig under 12 år.
•Genom lokallag kan bestämmas

att barn, sysselsatta med jordbruksarbete, få, sedan de fyllt 11 år, fortsätta
sin skolgång med blott 250 halva läsdagar årligen, tills de fyllt 13 år, då
deras skolplikt upphör,

att barn, som fyllt 12 år, få bliva halvtidsläsare, om de under vart och
ett av 5 år deltagit i skolans undervisning under minst 300 halva läsdagar, samt

att barn, som fyllt 13 år, erhålla avgångsbetyg från folkskolan, om de
under vart och ett av 5 år deltagit i undervisningen under minst 350 halva
läsdagar.

Finnas däremot icke för hela skoldistriktet gällande bestämmelser angående
befrielse eller avgång från skolan före 14 år medgives ingendera, och böter
intill 18 kr. kan åläggas målsman, som icke sörjer för att barnet besöker skolan.
Barn, som vid 14 år icke hunnit igenom folkskolans lärokurser eller som fortsätta
i någon av folkskolans överbyggnader, få begagna sig av dess undervisning intill
16 år, som är den åldersgräns, över vilken statsbidrag för folkskolans lärjungar
i regel icke får utbetalas.

Av den första av de nyss nämnda rättigheterna i fråga om stiftande av
lokallagar begagna skolmyndigheterna i England sig så föga, att det vid en år
1907 verkställd noggrann undersökning befanns vara blott 400 av omkring 620 000
barn i 12:e levnadsåret, som voro halvtidsläsare. Då detta utgör icke fullt 0.07 %
av nämnda antal, kan man säga, att så gott som alla barn hava heltidsläsning

49—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Halvtidsläsande
barn.

Statistik.

392

Bilaga 3.

intill fyllda 12 år. Efter detta år bliva dock många halvtidsläsare. Exakta
uppgifter om antalet sådana barn föreligga icke, men omkring 58 % av befolkningen
bo i distrikt, där halvtidsläsning är medgiven. Antalet barn, som erhålla
avgångsbetyg före fyllda 14 år, torde, såvitt av tillgängliga siffror är att döma,
år 1908 hava uppgått till omkring 33 %. Av dessa utgöra de barn, som icke
fyllt 13, 3 % och 13-åringarna utgöra något mer än 30 %. De sistnämnda siffrorna
äro medeltal för hela landet. Londons skolstatistik däremot visar helt andra siffror.
Tack vare stora ansträngningar, särskilt av de i London liksom inom många
andra skoldistrikt för övervakande av skolgången tillsatta kommittéerna (Attendance
Committees) avgår före 14 år blott ett antal av omkring 75 lärjungar på
10 000, d. v. s. 0.75%. — I Skottlands städer tillåtes ett ytterst ringa antal barn
lämna skolan tidigare än vid fyllda 14 år. I Glasgow utgjorde det år 1907 blott

0.06 / och i Edinburgh 0.26 % av dessa städers antal barn i åldern 12—14 år. I
hela Skottland utgjorde det däremot 4 / av 12- och 13-åringarna. Under den tidr
som förlupit sedan tillkomsten av 1908 års skollag, torde detta procenttal sannolikt
hava högst väsentligt minskats. Då även i England allmänt röjes en starkt
utpräglad tendens att förlänga skolgången, torde, fastän icke exakta siffror äro
tillgängliga, med rätt stor grad av visshet kunna påstås, att antalet av dem, som
i Storbritannien lämna folkskolan före 14 år, för närvarande sannolikt är betydligt
mindre, än vad de här ovan nämnda talen angiva.

a I varje folkskola skall finnas en småbarnsavdelning (Infants division), i regeln

’ avsedd för barn under 7 år, en nedre avdelning (Junior division), avsedd för barn
under 10 år, samt en övre avdelning (Senior division), avsedd för barn över 10 år.
Ingen bestämd föreskrift angående ålder vid inträde i de olika avdelningarna
finns dock annat än den, att skolåldern inträder, då barnet fyllt 5 år. '' (I vissa
fall lämnar staten dock bidrag även för barn under 5 år).

Den engelska folkskolestadgan angiver omfattningen av läroplanen i dess
helhet (the curriculum) men överlämnar fördelningen därav i de särskilda årskurserna
åt de enskilda skolorna. Någon bestämd normalplan för denna fördelning
finnes icke fastställd, utan skolstyrelsen uppgör kursplanen för skolan i allade
särskilda ämnen, som undervisningen i skolan skall omfatta. Den underställe»
närmast inspektörens prövning, men både kursplan och timplan hänskjuta» till
skolöverstyrelsen i sådana fall, där inspektören finner skäl till anmärkning mot
kursfördelningen i fråga om något särskilt ämne eller där avvikelser från den
fastställda allmänna läroplanen önskas. Sådana avvikelser äro nämligen medgivna,
om blott vägande skäl förebringas, och kunna bestå antingen däruti, att kursen i
något visst ämne får utvidgas på något annat ämnes bekostnad eller att något
ämne upptages, som icke förekommer i den allmänna läroplanen. Särskilt gäller
detta förändringar, som avse att modifiera läroplanen efter befolkningens förhål -

Storbritanniens fortsättningsskolor.

393

lanclen och sysselsättningar i olika trakter. Så tillåter stadgan exempelvis, att i
landsbygdsskolor naturkunnighet får upptaga större del av timplanen än eljest är
fallet, varvid tiden för historia och geografi i motsvarande grad minskas, att i de
högsta klasserna av skolor helägna i kusttrakter undervisning i navigation får
införas o. s. v. Alen i alla sådana fall prövar skolöverstyrelsen, huruvida den
uppgjorda kursplanen motsvarar sitt ändamål, kompetent lärarkraft finnes att tillgå
och barnen kunna antagas stanna i skolan tillräckligt länge för att hava någon
verklig nytta av undervisningen.

Skolåldern inträder, som förut nämnts, redan då barnet fyller 5 år. Som barnen
då naturligtvis äro mycket olika utvecklade, blir den tid de tillbringa i småbarnsavdelningen
av folkskolan växlande mellan 1 och 3 år. På grund av det i
hela Storbritannien rådande examensväsende!, vilket leder sitt ursprung från det av
ålder brukliga sättet för statsbidrags utbetalande (Se komm:s bet. I: 4 sid. 297 ff.),
är kontrollen vid övergång från lägre till högre klass i allmänhet ganska
sträng, varför även i folkskolans övriga avdelningar kvarsittning ofta förekommer.
Av dessa skäl fördelas det kunskapsmått folkskolan beräknas skola meddela
på blott 6 eller 7 årskurser, fastän den obligatoriska skolåldern omfattar 9
hela år. Normalt begåvade barn, som regelbundet besöka skolan, bomma i regel
att tillbringa sitt 13:e år i (be eller 7:e klassen. Som naturligt är, hinna dock
icke alla sa, långt. Men därjämte finns det i allmänhet ock ett icke ringa antal
tidigt utvecklade och för skolarbetet mera begåvade barn, som redan vid 12 års
ålder ha genomgått skolans alla klasser. Som de i alla fall äro skolplikti ga
intill den dag de fylla 14 år, måste de, där ej lokallagar finnas, som medgiva att
de avgå efter genomgången 7:e klass, fortfarande gå kvar i folkskolan, för såvitt
icke deras målsman skulle hava råd att betala de höga avgifter, som krävas i
ett läroverk, eller de, såsom i ett fåtal fall kan ske, lyckas erhålla ett stipendium
(scholarsnip), som sätter dem i stånd att besöka ett dylikt. I

I åtskilliga städer har man vidtagit anordningar för att förmå folkskolans Folksko.
. ° o , ... i loma i

lärjungar att frivilligt stanna kvar i skolan så länge som möjligt. Man soker^a städer.

nämligen giva undervisningen i de högsta klasserna en sådan läggning, att den
till någon del direkt förbereder barnen för deras kommande förvärvsarbete. Antalet
sådana städer är ganska stort. Av de medelstora städerna må ett par nämnas.

I S:t Helens (98 000 inv.) uttagas gossar och flickor till den 3- eller ibland 4-åriga
kursen i högre folkskolan på det sätt, som här nedan (sid. 394 ff.) beskrives i fråga
om London. Sedan de fyllt 14 år och skolplikten sålunda upphört, erhålla de
stipendier av högst 128 kr. årligen såsom hjälp till föräldrarna för deras underhåll
under ytterligare 2 skolår. För alla flickorna i vissa av stadens skolor äro under
de tre sista skolåren lärotimmarna uppdelade så, att halva tiden användes till
teoretisk undervisning i de vanliga skolämnena, under det att den övriga tiden

394

Bilaga 3.

användes till praktiskt arbete: matlagning, tvätt och strykning, städning och
rengöringsarbeten (houswifery) samt sömnad.1)

I York (SO 000 inv.) måste alla lärjungar såväl gossar som flickor vid fyllda
12 år välja eu av de tre linjer, enligt vilka de sista skolårens kurser äro planlagda:
handelslinjen, industri- eller yrkeslinjen och linjen för husligt arbete, av
vilka den första är avsedd för både gossar och flickor, den andra för endast gossar,
den tredje för endast flickor. Denna anordning har medfört det goda, att
lärjungarna stanna ovanligt länge i skolan, ofta ända till sitt like år. Liknande
anordningar äro vidtagna i åtskilliga andra större och mindre städer, såsom Liverpool,
Manchester m. fl.

Hög, e folk- X städerna och de tätast befolkade skoldistrikten på landet finnas även

SCO o». aY staten understödda påbyggnader på folkskolan med heltidsläsning, motsvarande
i vissa fall en högre folkskola, i andra fall en »folkskolans högre avdelning» med
yrkesläggning.

För att en skola skall erkännas som högre folkskola och erhålla det fastställda
ärliga statsbidraget av 27 till 54 kr. pr lärjunge, måste skolöverstyrelsen
först och främst anse tillräckliga skäl föreligga till skolans upprättande. Skolan
måste vara ämnad att giva 3- högst 4-årig undervisning, under lika lång årlig
lästid som den vanliga folkskolan, åt barn över 12 år, vilka under minst 2 år varit
lärjungar i folkskola och genomgått dennas högsta klasser. Intagning sker endast
i den högre folkskolans lägsta klass. Tillåtelse att stanna kvar i den högre
folkskolan längre än till fyllda 16 år medgives icke annat än på särskild ansökan.
Läroplanen bör vara uppgjord så, att vissa ämnen äro valda med hänsyn till barnens
kommande sysselsättning, under det att däremot de övriga ämnena skola
avse deras allmänna utveckling och ökandet av deras i folkskolan förvärvade kunskaper.
De senare ämnena, som äro obligatoriska för alla högre folkskolor, äro
engelska språket och litteraturen, elementär matematik, historia och geografi, vartill
komma teckning och slöjd för gossarna och husligt arbete (domestic subjects) för
flickorna. Syftemålet med undervisningen får icke vara förberedelse till inträde i
någon klass i läroverk för högre (secondary) undervisning eller examina av annat
slag än sadana, som fordras för tekniska yrken eller befattningar inom industrier
och yrken på hemorten.

cfntralsko slag av dylika skolor, ehuru med i viss mån olika anordning äro de i

lor. London under de sista fyra åren upprättade högre folkskolor, som benämnas »centralskolor»,
därför att varje skola är ett centrum, till vilket barn från olika folk '')

Undervisningen är under den till praktiskt arbete anslagna tiden förlagd till en särskild
liten byggnad, inrättad som ett välbärgat arbetarehem och upplåten till bostad åt tre lärarinnor. I denna
få lärjungarna bättre tillfälle, än som kan erhållas i ett skolkök, att förrätta alla inom ett hem förekommande
sysslor.

Storbritaniens fortsättningsskolor.

395

skolor sändas för fortsatt undervisning. De äro avsedda att giva gossar och flickor,
vilka kunna hava möjlighet att kvarstanna i skolan till 15 ä 16 års ålder, en
undervisning av värde för dem, om de sedan skola ägna sig åt handelsyrket eller
industriellt arbete. Lärjungarna utväljas ur folkskolan redan vid omkring 11 års
ålder. Urvalet grundas dels på en allmän stipendietävlan (Junior County Scholarships),
dels på lärjungarnas framsteg och uppförande inom folkskolan. De, som
lyckats bli antagna till stipendiater, erhålla stipendier, som sätta dem i
stånd att besöka skolan efter den obligatoriska skolålderns slut. Centralskolorna
skilja sig från de vanliga högre folkskolorna däruti, att lärjungarna äro särskilt
utvalda och att den fullständiga 4-åriga kursens läroplan bildar ett omsorgsfullt
utarbetat helt. De skilja sig från läroverken (the secondary schools) däruti att
de äro folkskolor (public elementary schools), d. v. s. lämna avgiftsfri undervisning,
och att deras läroplan är uppgjord med hänsyn därtill, att den undervisning lärjungarna
erhålla skall sätta dem i stånd till att, då de lämna skolan vid 151 ■''a års
ålder, förtjäna sitt uppehälle. — Av de 44 centralskolor, som 1912 funnos i verksamhet
i London, hade 16 en läroplan, som avsåg förberedelse för handelsyrket,
19 avsågo att förbereda för industriella yrken, och 9 hade läroplaner av båda slagen.

De av stat och kommun gemensamt underhållna läroanstalterna för barn De» skotska
och ungdom bilda i Skottland sedan något mer än ett tiotal år ett organiskt helt,
bestående av folkskolan, numera benämnd primärskolan (the Primary School), och
dess båda påbyggnader, mellanskolan (the Intermediate School) och sekundärslcolan
(the Secondary School), alla tre i lika grad så kallade public elementary
schools, d. v. s. utan alla slags avgifter tillgängliga för såväl gossar som flickor.

Primärskolan skall enligt stadgan meddela »en helt och hållet på engelska Primärspråket
grundad undervisning åt barn, som i regeln äro under 14 år». Dess kur- skolan.
ser äro emellertid liksom den engelska folkskolans avpassade så, att barnet beräknas
i regel skola tillbringa 2 år i småbarnsavdelningen, 3 år i nedre folkskoleavdelningen
(junior division) och 2 år i övre folkskoleavdelningen (senior division)-De barn med god begåvning, som utan avbrott besökt folkskolan, kunna alltså vid
12 års ålder hava genomgått dess kurs. Intill dess 1901 års skollag utfärdades,
voro sådana barn berättigade till att erhålla det intyg, som utgjorde avgångsbetyg
(Merit Certificate). Ett mycket stort antal barn hinner dock icke så snart igenom
kursen utan först vid 13 eller 14 år. Men antingen lärjungarna genomgått den
egentliga folkskolekursen vid 12 eller 13 år, måste de för närvarande i regeln gå
kvar i »dagskolan», det vill säga i primärskolan, till slutet av den termin de
fylla 14 år och erhålla först då nyssnämnda avgångsbetyg.

Eör 12-åringarna kunna dock två vägar stå öppna. Angående dem
samråda överläraren, klassläraren och inspektören om, huruvida gossen eller flic -

396

Bilaga 3.

kan anses äga så god begåvning och hava visat sådan flit och pålitlighet i arbetet,
att hans eller hennes övergång till högre skolform kan anses lämplig. Utfaller
denna undersökning till barnets förmån, sätter överläraren sig i förbindelse med
barnets föräldrar för att förvissa sig om, huruvida de äro villiga att förbinda sig
att låta barnet fortsätta sin skolgång till 15—16 år. I händelse så är fallet,
överflyttas barnet till mellanskolan. Anses däremot barnets begåvning icke vara av
den art, att det skulle kunna hava gagn av undervisningen i den sistnämnda skolan,
eller skulle föräldrarna sätta sig emot den längre skoltiden, har barnet att övergå
till den för både 12- och 13-åringar avsedda »tilläggskursen» (the supplementary
course).

Mellanskolan
och
sekundärskolan.

Mellanskolans uppgift är att meddela minst 3-årig undervisning i folkskolans
ämnen, företrädesvis matematik och naturkunnighet, samt i främmande språk.
En viss specialisering förekommer, och de lärjungar, som ämna övergå till handel
och yrken, få en i någon mån härför avpassad undervisning, som avslutas med
examen för erhållande av mellanskolebetyg. De lärjungar däremot, som anses
äga goda förutsättningar för att med framgång kunna fortsätta sina studier, kunna,
efter att under den sista terminen ha varit föremål för överlärarens särskilda uppmärksamhet
och därefter underkastats prövning av inspektören, få fortsätta i sekundärskolan,
om föräldrarna ge sitt bifall därtill. Sekundärskolan är uppdelad
på flera linjer. I någon av dessa undervisas nu lärjungarna, tills de i regeln vid
omkring 18 år avlägga en examen, motsvarande studentexamen, som ger dem
tillträde till universitet och andra högre utbildningsanstalter.

I såväl mellanskolan som sekundärskolan meddelas, som förut nämnts, fullständigt
avgiftsfri undervisning. Om någon avgift betalas, gäller den endast skrivoch
ritmateriell samt böcker. (I primärskolan är även all materiell avgiftsfri.)
Varje mellanskola mottar lärjungar från flera närliggande primärskolor, liksom varje
sekundärskolä uppsamlar lärjungar från flera mellan- och primärskolor. En del
sekundärskolor äro nämligen anordnade med 6-årig kurs direkt ovanpå primärskolan,
andra däremot mottaga lärjungar från mellanskolan och hava då blott
3-årig kurs. Utom dessa nyinrättade avgiftsfria sekundärskolor finnes ett ganska
stort antal icke avgiftsfria men dock statsunderstödda dylika skolor. Statsanslaget till
dessa lämnas dock icke för barn under 12 år eller för sådana barn över 12, som läsa
lägre kurser än mellanskolans, och i alla händelser lämnas det blott med villkor
av visst antal friplatser. Under de första 7 åren, efter det 1901 års skollag
anbefallt inrättande av dessa skolformer, upprättades nya skolor eller ombildades
förut befintliga till så stort antal, att år 1908 funnos 170 dylika högre skolor
med omkring 22,000 lärjungar i ålder mellan 12 och 19 år. (»Det är skolmyndigheternas
klara och oavvisliga skyldighet att, såvitt möjligt, tillse, att icke den
tillfälligheten, att en lärjunge, som är i stånd att draga fördel av den högre

Storbritanniens fortsättningsskolor.

397

undervisningen, har sitt hem i en avlägsen del av skoldistriktet, utestänger honom
från det tillfälle till att erhålla dylik undervisning, vilket beredes för andra
lärjungar inom distriktet.» Undervisningsdepartementets cirkulär.) För att specialisering
lättare skall kunna ske och fackutbildade lärarkrafter erhållas, anses
en dylik skola helst icke böra upprättas för mindre än 300 lärjungar. Naturligtvis
är det ej möjligt att överallt genomföra ett sådant krav, men ovannämnda
cirkulär påpekar, att så väl kommunernas medel som statsanslagen icke böra användas
till upprättande av många små mellanskolor. Däremot böra i mindre
kommuner bemödandena gå ut på att för begåvade lärjungar underlätta begagnandet
av den större skola, som finnes på närmaste håll. Statsanslag kan utgå för
ersättning till lärare, som meddelar enskild undervisning åt lärjunge, vilken genom
att på detta sätt inhämta mellanskolans första årskurs kan något år få uppskjuta
övergången till mellanskolan och komma i högre klass. Staten utdelar dessutom
stipendier till behövande lärjungar, dels för att giva föräldrarna hjälp med lärjungens
underhåll, dels och i synnerhet för att bekosta de dagliga resorna till och från
skolan, där denna är belägen på större avstånd än 2 engelska mil (d. v. s. omkring
3 km.). Där flera barn i ett samhälle skola begagna mellanskolan i ett annat
samhälle, ombesörjes i vissa fall av kommunen lämpligt fortskaffningsmedel. Aven
bill sekundärskolans lärjungar lämnas motsvarande former av understöd. År
1908 utdelade staten stipendier till ett belopp av 292 940 kr. åt ett antal lärjungar
vid mellanskolor, med i medeltal 100 kr. pr lärjunge, och 257 600 kr. åt
ett antal lärjungar vid sekundärskolor, med i medeltal 168 kr. pr lärjunge. Oaktat
den hjälp, som staten sålunda lämnar, blir det naturligtvis dock ett relativt fåtal
av primärskolans lärjungar, som fortsätta till mellan- och sekundärskolan. I

I tilläggskurserna är det därför, som flertalet av dem, som före 14 år avsluta Tilläggskurden
egentliga folkskolan, fortsätta sin skolgång. Tilläggskurserna motsvara när- serna.
mast en »folkskolans högre avdelning» av den svenska folkskolan. Lärjungen skall
nämligen i dem kunna erhålla undervisning i folkskolans kunskaps- och övningsämnen
på samma tider och till samma antal timmar samt under lika stor de! av
året som i folkskolan. Men mera vikt skall fästas vid kunskapernas praktiska
tillämpning samt vid verkstadsarbete, trä- och metallslöjd för gossarna, sömnad
och husligt arbete för flickorna. Undervisningssättet bör ock vara ett annat än i
folkskolan. Klassundervisning till samma omfattning som i folkskolan bör icke
förekomma, utan läraren skall lämna uppgifter, som till stor del skola lösas under
lärjungens enskilda arbete. Undervisningen bör i fråga om ämnesval vara
avpassad efter förhållandena på trakten, och i de större samhällen, där flera tillläggsklasser
anordnas samtidigt, bör den vara specialiserad med avseende på lärjungarnas
sannolikt blivande eller i vissa fäll redan påbegynta förvärvsarbete.

För dessa lärjungar medgives nämligen halv befrielse från skolarbetet, dock blott

Läroplaner.

398 Bilaga 3.

i sådana skoldistrikt, där anordningar träffats, för att lärjungarna skola under
14—16 års åldern kunna taga igen den tid, som försummas genom den halva befrielsen.
Befrielsen från skolgång kan gälla ena hälften av skoldagen eller vissa
dagar i veckan under hela läsåret eller halva skoltiden, vanligen sommarhalvåret.
Den tid, som försummas, skall sedan tagas igen i fortsättningsskolans första avdelning,
varom mera här nedan. Där en sådan avdelning (se sid. 423) icke finnes inrättad,
meddelas ingen befrielse, utan lärjungen måste fortsätta primärskolan till slutet av
den termin han fyllt 14 år. Tilläggsklassernas kursplaner äro i allmänhet avsedda
för två år, fastän de flesta av dess lärjungar i regeln icke hava mer än ett år
kvar av sin skolpliktiga tid. Man avser härmed att söka förmå dem att kvarstanna
i skolan under någon tid efter det 14:e året, vilket även i icke så fä fäll
lyckas, sedan föräldrar och målsmän kommit underfund med att dessa tilläggskurser
hava stort värde för deras barn vid förvärvsarbetet. I de större städerna inrättas
i de särskilda skollokalerna klasser med olika slags kurser, så att den lärjunge,
som vill ingå i en handelstilläggsklass, får övergå till en annan av stadens
skolor än den, som vill taga del uti en för blivande järnarbetare eller snickare
avsedd tilläggsklass. Mångenstädes begagnas de för mellanskolan uppförda byggnaderna
även för tilläggsklasserna, vilka därigenom begagna samma laboratorier
och verkstadslokaler som denna. Bidrag från staten till underhåll av tilläggsklasser
utdelas till ett visst belopp pr barn (45 kr.), vilket belopp kan ökas eller
minskas med 1/io alltefter inspektörens vitsord angående undervisningen.

Till ledning vid uppgörandet av läroplanen för tilläggsklasser lämnar
stadgan exempel på några typiska läroplaner, bland vilka val kan göras.
Ehuru undervisningen i en tilläggsklass i regel bör vara anordnad i överensstämmelse
med någon av dessa läroplaner, är det dock tillåtet, att modifikationer
göras, om blott planen anses lämpad för förhållandena i den trakt, där skolan
är belägen, och godkännes av vederbörande överordnade, d. v. s. inspektören och
undervisningsdepartementet. Anvisningar lämnas ock i fråga om dylika särskilda
läroplaners uppgörande; så förordas för skolor i kusttrakter, att med geometri och
naturkunnighet skall kombineras navigation, för vilket ämne en detaljerad kursplan
lämnas, o. s. v.

Döljande utdrag ur stadgan anger de vanligast förekommande läroplanernas
innehåll.

I. Ämnen gemensamma för alla tilläggsklasser.

A. Engelska språket.

Huvudändamålet är att uppväcka smak för god litteratur. Medlen härför äro:

1) Systematisk läsning i hemmet efter vederbörlig ledning vid urvalet av
böcker; 2) en bestämd plan för det sätt, på vilket det i hemmet lästa kontrolleras,

Storbritanniens fortsättningsskolor.

399

förklaras och prövas i skolan; 3) inpräglande i minnet, efter samtal och behövliga
upplysningar, av lämpliga stycken pa vers och prosa; 4) systematisk undervisning
om och övning i uppsatsskrivning.

B. Vissa allmänbildande ämnen, som är o av vild för varje lärjunge att lämna,
vilket levnadsyrke han än kommer att hava. Däribland kunna särskilt nämnas:

1) Hälsolära (the laws of health); 2) affärsförhållanden, besparingar, penningplacering,
försäkringar; 3) yrkes- och arbetsförhållanden; 4) statsinstitutionerna
(institutions of government, under which we live); 5) det brittiska väldet (the
Empire), dess historia, utbredning och ekonomiska förhållanden; kolonierna och
de utkomstmöjligheter de erbjuda; 6) studium av hemortens natur samt 7) gymnastik
och sång.

Anm. Det! är högeligen önskvärt, att generalsstabskartan över det distrikt,
i vilket skolan är belägen, kommer till flitig användning vid studiet av hemortens
såväl biologi som geografi.

Det är icke ovillkorligen nödvändigt, att alla de under avdelning B härovan
nämnda ämnena — med undantag av 1) hälsolära — läsas av alla lärjungarna.

II. Ämnesgrupper, av vilka för varje til läggsklass måste utväljas eu

viss, nämligen för

1. Handelsklasser.

1. Aritmetik: a) aritmetikens grunder studerade och exemplifierade i sin
tillämpning på verkliga affärstransaktioner; b) övningar i snabb räkning och i
bruket av genvägar och förenklade räkneoperationer, särskilt vid förvandling av
engelska mynt och sorter till sådana enligt decimalsystem;

2) bokföring: grunderna för bokföring tillämpade vid enkla övningar i
räkenskapers förande;

3) vanliga affärs skriv el ser, såsom kvitton, fakturor, räkningar, växlar, deras
ändamål och riktiga formulering;

4) välskrivning: systematiska övningar avseende förvärvandet av snabbhet
i förening med läslighet och vackra bokstavsformer;

5) stenograf: (valfritt ämne).

2. Yrkesklasser.

1) Geometri och mätning: a) konstruktion och mätning av figurer uppritade
enligt skala medels passare, gradskiva o. s. v.;

b) konstruktion av kurvor och deras användning;

c) mätning av regelbundna solida figurer.

50—131460. Folkundervisning skommitténs betänkande V.

400

Bilaga 3.

Anm. Undervisningen måste alltigenom behandla konkreta exempel, och
vid begagnande av matematiska instrument måste dessas riktiga användning ävensom
noggrannhet vid mätningarna betraktas som ett huvudsyfte med undervisningen.

2) Tillämpad aritmetik, omfattande i synnerhet decimalbråk, metersystemet
och affärsräkning av sådant slag, som i allmänhet förekommer inom yrkeslivet;

0) träslöjd eller metallslöjd (eller båda): verkstadsarbete efter ritningar
gjorda av lärjungen själv;

4) mekanik: de enklaste satserna inom mekaniken samt (med mera försigkomna
.lärjungar) några enkla problem i maskin- och byggnadskonstruktion.

3. Lantbruksklasser.

1) Hembygdens natur (nature study) studeras med syfte att göra lärjungarna
förtrogna med

a) berggrund, jordarter, åkerjord och växter,

b) ogräs och skadeinsekter, deras utvecklingsskeden och medel till deras

utrotande,

c) växternas blomning, vindblommor och insektblommor,

d) luftens, vattnets och jordmånens inflytande på växt- och djurlivet.

Anm. Undervisningen i ovanstående ämnen skall vara av alltigenom praktisk
art. Fördenskull måste skolträdgård anläggas och användas. Tillfälle till
iakttagelser angående biskötsel och bin bör, där så är möjligt, beredas, och om i
grannskapet finns någon jordbruksförsöksanstalt, böra de fördelar för undervisningen,
som eu sådan erbjuder, begagnas. — I)å skolträdgård finnes och undervisningen
med tillhjälp av denna erhåller tillräckligt praktisk läggning, kan
skolan erhålla särskilt anslag.

2) Geometri liksom i yrkesklasser men med tillämpning företrädesvis på
fältmätning och lantmäteri;

0) läsning av tidningarnas redogörelser för handelsmarknaden, därpå grundade
övningar och beräkningar;

4) bokföring;

5) träslöjd eller metallslöjd (valfritt).

4. Kurser i husligt arbete.

1) Hushållsgöromål omfattande:

a) vården av bostad, möbler, kläder,

b) inköp för hushållet och hushållsräkenskapers förande,

c) matlagning,

d) tvätt och strykning,

e) sömnad, särskilt lagning, stoppning och tillklippning.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

401

Anm. I alla de ovanstående ämnena måste undervisningen ske i förening
med praktiskt arbete.

2) Hälsolära: Fullständigare framställning av sådana delar av den ovanstående
under B 1) nämnda lärokursen, som hava särskild betydelse för såväl
individens som familjens hälsoförhållanden;

3) aritmetik, tillämpad vid beräkningen av priser och den praktiska användningen
av sorträkning;

4) ritning efter skala, tillämpad vid mönsterritning (valfritt);

5) klädning ssömnad samt användning och vård av symaskinen (valfritt).

111. Fortsättningsskolorna i Storbritannien.

1. Allmän översikt.

Fastän det engelska och det skotska fortsättningsskolväsendets högsta
ledning utövas av olika myndigheter — det förras av den engelska skolöverstyrelsen,
det senares av det skotska undervisningsdepartementet —• och efter skild
lagstiftning, är den anslagsbeviljande myndigheten i båda fallen det engelska
parlamentet. Det är då naturligt, att i många fall stor likhet skall finnas mellan
fortsättningsskolorna i de båda länderna. I huvudsak äro bestämmelserna ifråga
om statsbidragens storlek och sättet för deras beräkning, i fråga om skolornas förvaltning
och inspektion, lärares kompetens och avlöning m. m. lika, men i de
mindre väsentliga detaljerna förefinnas dock vissa olikheter. Några av de viktigaste
gemensamma dragen skola här nedan först anföras.

Redan i det föregående (sid. 394 ff.) har redogörelse lämnats för åtgärder
vidtagna för de barns räkning, som avslutat sin egentliga folkskolekurs, innan
de uppnått den ålder av 14 år, som befriar dem från vidare skyldighet att besöka
skolan. De nämnda anordningarna: tilläggsklasser, högre folkskolor m. m., torde
med ett visst berättigande kunna sägas utgöra första ledet i den fortsatta undervisningen.
Av de 7 till 8 hundratusen barn, som årligen lämna folkskolorna, är
det dock blott ett mindre antal, som får tillfälle att begagna sig därav. Det
större antalet måste söka tillfälle till att förkovra sina kunskaper med tillhjälp
av fortsättningsskolorna, där sådana finnas, om de unga överhuvud önska öka
sitt mått av vetande. Fortsättningsskolorna äro nämligen (år 1913) i hela Storbritannien,
med undantag av omkring 20 skoldistrikt i Skottland, frivilliga i den

Fortsätt ingsskolan frivillig.

402

Bilaga 3.

meningen, att det kommer an på de unga själva att besöka dem eller ej. I England
äro de frivilliga även i den meningen, att det ankommer på kommunerna
att avgöra, huruvida fortsättningsskola skall anordnas.

Mångfalden Såsom det för en främling mest i ögonen fallande i fråga om dessa skolor

Tormer *orc^e kunna nämnas mångfalden av skoltyper, alltifrån den korta kursen i något
enstaka ämne, snart sagt vilket som helst, fortsättningsklassen, vilken sedan gammalt
räknats och fortfarande mångenstädes på landsbygden räknas som fortsättningsskola,
till de stora »fortsättningsskolecentra» (continuation class centres, även
benämnda institutes och technical schools1), vilka lämna undervisning i alla
möjliga teoretiska och praktiska ämnen i klasser avsedda för personer av olika
åldrar och med olika förkunskaper, den 12- och 13-åriga folkskolegossen och -flickan
lika väl som deras lärare och lärarinna, lärpojken lika väl som gesällen eller
mästaren o. s. v.

Icke blott i den lilla byskolans fortsättningsklasser utan även i de stora centra
är undervisningen i de särskilda ämnena ofta anordnad i form av spridda kurser utan
sammanhang med varandra. Stundom äro dessa kurser på landsbygden, då det
gäller tekniska ämnen, anordnade i likhet med de svenska »vandrande skolköken»3),
eller ock äro de anordnade såsom en serie lektioner eller föreläsningar till ett
antal för vissa ämnen av blott 10 men i regel av 20 timmar.

Under de senaste åren har man dock först i Skottland och sedan även i
England börjat införa andra former av fortsatt undervisning, vilka närmare ansluta
sig till föreställningen om en skola. Staten söker på allt sätt uppmuntra
anordnandet av sådana s. k. gruppkurser (group courses). I dessa äro vissa ämnen
sammanställda dels så, att de bilda en direkt fortsättning på folkskolundervisningen,
dels så, att de skola främja utbildningen för något visst yrke, vare sig
handel, hantverk eller industri. Dessutom förekomma ett stort antal klasser för
högre specialutbildning i visst yrke samt fristående kurser av så att säga mera
rekreativ art, såsom sång, gymnastik m. m. v

Läsårets Läsåret, avbrutet av ferier vid jul, räcker vanligen 25 till 30 veckor med

l“lofa undervisning 3 gånger i veckan under 2 lektioner om 60 minuter varje gång. I
aftonskola, de större skolorna (continuation class centres) förekommer någon gång förmiddagsläsning,
men i regel skall undervisningen vara förlagd till tid efter kl. 4, lördagarna

:) Icke att förblanda med polytechnics (tekniska skolor och yrkesskolor).

2) Så förekommer inom vissa lantbruksdistrikt, exempelvis i Staffordshire, vandrande mejeriskolor.
Den lokala skolmyndigheten för grevskapet sänder till olika kommuner en lärare eller lärarinna för att
under ett par veckor undervisa i ost- och smörberedning och ditsänder även mejeriet bestående av en
kolossal vagn innehållande, utom alla slags kärl och utensilier, ett stort tält, som uppställt lämnar en
ypperlig lokal.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

403

efter kl. 1 e. m., eftersom den egentligen är avsedd för i yrken anställd ungdom.
Fortsättningsskolorna äro således fortfarande afton- eller rättare kvällsskolor.

Särskilt i de större städerna äro de öppna ganska sent, vanligen blott två timmar
antingen mellan 7 och 9 eller Va 8 och V210 e. m. utom lördagarna, då de
äro i verksamhet tidigare på aftonen. I några större städer äro fortsättningsklasserna
för i post och telegraf anställda ynglingar »dagklasser», och det är ifrågasatt
att förvandla de för minderåriga avsedda fortsättningsklasserna i allmänhet
till en-dags yrkesfortsättningsskolor efter Munchenersystemet. Ehuru flertalet
arbetsgivare tyckes inse den stora betydelse fortsättningsskolor enligt nämnda
system kunna hava såväl för de ungas personliga utveckling som för deras yrkesutbildning,
anse de svårigheterna för yrket av att lämna de minderåriga arbetarna
en hel dags frihet från arbetet för att bevista skolan alltför stora. De
välja därför andra sätt att uppmuntra sina unga arbetare till att besöka fortsättningsskolorna.
(Se sid. 414 ff.). Oaktat det stora nit och intresse för
fortsättningsskolan, som för närvarande förspörjes, gör dess egenskap av att vara
aftonskola, att den karakteriseras som en skola, »bestående av trötta lärjungar,
undervisade av trötta lärare och inspekterade av trötta inspektörer»1), och man
befarar, att den i de flesta fall måste förbli sådan, så länge man ej kan få undervisningen
förlagd tidigare på dagen.

I likhet med alla skolanslag i Storbritannien beräknas statsbidraget till Statsbidrag.
fortsättningsskolorna efter ett visst belopp för varje lärjunge, som deltagit i under-oc^
visningen under en viss tid. Detta belopps storlek bestämmes med hänsyn till
de krav, som i varje särskilt ämne måste ställas på lokal, materiell och lärarkrafter
och som även i fråga om ett och samma ämne naturligtvis kunna vara
mycket olika inom de olika avdelningarna. I fråga om vart och ett av alla de
särskilda ämnena skall den tid, under vilken lärjungen varit närvarande vid undervisningen,
räknas i perioder om 20 timmar, vare sig dessa varit fördelade under
längre tid eller de koncentrerats på ett fåtal veckor. Har lärjungen varit närvarande
under mindre än 14 timmar av perioden, får han icke medräknas vid
statsbidragets bestämmande. Kurser kortare än 20 timmar kunna erhålla anslag, om
vederbörande myndighet finner ämnet vara av den art, att en så kort kurs kan
vara lämplig (t. ex. 10 timmars kurser i barnavård, sjukvård o. s. v.), eller om det
ingår som del av en längre sammanhängande kurs på minst 4 timmar i veckan under
20 veckor. För samma lärjunge får anslag ej utgå för mer än sammanlagt 160
timmar årligen, det vill säga 8 kurser på 20 timmar. Därav- få dock icke mer än 60
timmar utgöras av ämnen tillhörande den grupp av ämnen, som här ovan benämnts
rekreativa. — Det lägsta belopp, som staten betalar pr elev och 20 timmars period, är *)

*) I Report of the L. C. C. Education Committee 1913.

404

Bilaga 3.

1 kr. 35 öre. Det utbetalas för sång, gymnastik och andra ämnen, i vilka klasserna
kunna vara jämförelsevis stora. För en klass om 40 elever erhålles sålunda
i statsbidrag 54 kronor för 20 timmar. Det högsta belopp som beviljas är 13 kr. 50
öre pr lärjunge och 20 timmars period. Det utgår för sådana ämnen, som kräva
både högt kvalificerad lärarkraft och dyrbara lokalanordningar, materiell och förbrukningsartiklar
vid undervisningen, och där en lärare icke anses kunna med
framgång undervisa mer än högst 20 elever. Mellan de båda nämnda beloppen
finnas flera andra för sådana teoretiska ämnen, som fordra olika grad av kompetens
hos läraren men i vilka ett större antal lärjungar utan svårighet kunna
undervisas samtidigt. För kristendomsundervisning lämnas till fortsättningsskolan
liksom i fråga om folkskolan intet statsanslag.

Det sammanlagda beloppet av statens bidrag till fortsättningsskolorna inom
ett distrikt får i regeln icke överstiga 75 % av den verkliga kostnaden för lärares
avlöning, materiell och andra omkostnader för själva undervisningen. Hyra för
lokal, ränta på lån o. dyl. får icke inräknas i nämnda kostnader utan måste tilllika
med 25 / av driftkostnaderna bestridas genom andra medel: kommunalskatt,
anslag från privata personer eller donationsmedel. Sistnämnda båda
inkomstkällor äro ingalunda ovanliga, då en mängd fortsättningsskolor från början
uppstått på enskilt initiativ, ehuru de sedan övertagits av det allmänna.
I vissa delar av Skottlands kusttrakter och på öarna, där befolkningen är gles
och kommunikationerna äro svåra, så att klasserna måste göras jämförelsevis små,
eller kommunen eljest har särskilt ogynnsamma ekonomiska förhållanden, kan anslaget
efter framställning av inspektören höjas, dock icke utöver 88 % av ovan
nämnda kostnader.

Det egendomliga sättet för statsbidragets bestämmande medför den fördelen,
att skolstyrelserna i hög grad måste beflita sig om att skaffa så många lärjungar
som möjligt och förmå dem att stanna kvar i skolan. Men det frestar ock till
att överfylla klasserna med lärjungar. Ett maximum av 40 lärjungar i klassen är
därför fastställt som villkor för anslags erhållande i fråga om ämnen, i vilka
undervisningen icke kräver praktiskt lärjungearbete bestående av laborationer,
verkstadsarbete e. dyl. I fråga om ämnen, soin kräva arbete av nämnda slag, får
antalet lärjungar i klassen icke överstiga 20.

Lärjunge- Eftersom statsbidraget till fortsättningsskolorna utgår från de till den högre

avgifter, undervisningen beviljade beloppen, skall i regel avgift erläggas av fortsättningsskolornas
lärjungar, såvida icke skolöverstyrelsen (i Skottland undervisningsdepartementet)
efter särskild framställning av den lokala styrelsen medger, att
undervisningen må bliva avgiftsfri för hela skolan eller för viss lärjunge. Lärjungeavgifterna
kunna dock icke i någon mån öka skolans tillgångar, ty statsanslaget
minskas med ett belopp motsvarande de nämnda avgifterna. Dessa be -

Storbritanniens fortsättningsskolor.

405

gagnas särskilt i fråga om de yngre lärjungarna som ett slags premier avsedda
att kvarhålla dem i skolan så länge som möjligt. Avgiften återlämnas nämligen
i de flesta fall vid läsårets slut. Detta gäller dock blott lärjungar, som varit
närvarande vid undervisningen 75 till 90 / av undervisningstiden. Avgiftens storlek
är densamma, antingen lärjungen erhåller undervisning i ett eller flera ämnen,
eller ock är avgiften till och med större för ett ämne än för en hel grupp av
ämnen, vilken bestämmelse avser att förmå lärjungen till att samtidigt taga två
eller flera av de ämnen, vari undervisning meddelas.

Skolavgifterna och deras användning äro således i själva verket länkar i
den långa kedja av anordningar, som vidtagits för att förmå ungdomen att på
frivillighetens väg begagna sig av den fortsatta undervisningen. (Se vidare härom
sid. 416 fl''.)

Såväl i Skottland som England sökas lärarkrafterna för de klasser av
fortsättningsskolan, som utgöra det närmaste ledet ovanpå folkskolan, egentligen
bland folkskolans lärarpersonal, och detta anses som en viktig faktor i fråga om
framgången av fortsättningsskolans verksamhet. Dock kan ingen uteslutande på
grund av sitt folkskollärarbetyg bliva antagen som lärare vid statsunderstödd
fortsättningsklass eller skola (centre). Därför föranstaltas vid universitet, tekniska
högskolor och lantbruksskolor ett stort antal kurser för folkskollärares
utbildning till undervisare i olika teoretiska och praktiska ämnen, som icke
ingått i deras föregående lärarutbildning. Högsta betyget i studentexamen
(»pass in Higher Grade åt the leaving Certificate Examination») kan även godkännas
som kompetens i visst ämne; dock kan i detta fall, då det gäller undervisning
i främmande språk, kandidaten åläggas särskild tentamen genom av departementet
utsedd person eller personer. Skolstyrelsen föreslår lärare till de
särskilda ämnena, och skolöverstyrelsen (i England) eller undervisningsdepartementet
(i Skottland) prövar i varje enskilt fall vederbörandes kompetens såsom
lärare i det ifrågavarande ämnet. Kan den godkännas, erhålles anslag på här
ovan angivna viilkor. För att en lärare skall erhålla rättighet till provtjänstgöring
under en termin, fordras examensbetyg i det ämne undervisningen gäller
samt så vitt möjligt praktisk erfarenhet i det yrke, det slags affärsverksamhet
eller den industri, som undervisningen i det ifrågavarande ämnet avser. Av
lärare i de högre tekniska avdelningar och yrkesavdelningar, som även räknas
till fortsättningsskolorna, fordras i fråga om de humanistiska ämnena akademisk
examen för lärarbefattning och i fråga om övriga ämnen någon motsvarande
examen t. ex. från teknisk högskola, högre lantbruksskola, gymnastisk högskola
eller musikkonservatorium, samt i fråga om trä- eller metallslöjd intyg om genomgången
kurs samt avlagt prov på yrkesskicklighet. Vissa av de nämnda högre

Lärarkom petens.

Överlärare.

Lärares avlöning.

406 Bilaga 3.

tekniska aftonklasserna genomgås ofta av folkskollärare, som vilja utbilda sig lör
undervisning i den lägsta avdelningen av fortsättningsskolan.

I yrkesfortsättningsskolklasser med verkstadsarbete, meddelas denna del av
undervisningen av yrkesmän, lör vilka särskilda pedagogiska kurser anordnas.

Lärare med någon av ovannämnda kvalifikationer, vilken med av departementet
erhållna goda vitsord under minst en termin undervisat en klass i något
ämne, upptages på departementets förteckning över för undervisningen i detta
ämne kompetenta lärare.

I brist på särskilt utbildade lärare kunna dock både i England ock Skottland
även andra personer anställas, om de av inspektören förklaras äga tillfredsställande
undervisningsförmåga. Ofta anställas dessutom vid den lokala
skolmyndigheten (Local Edukation A_uthority) för grevskapet tjänstemän med
sådan utbildning, att de vid behov kunna sändas till den ena eller andra platsen
för att giva en kurs i något tekniskt ämne av ett eller annat slag. Särskilt gäller
detta undervisningen i lantbruket och dess binäringar.

Vanligen förestås fortsättningsskolan av någon av de ordinarie lärarna
eller lärarinnorna i den folkskola eller högre folkskola eller i det tekniska läroverk
(polytechnic), vars lokaler på aftnarna användas för fortsättningsskolan.
Bland denne föreståndares (responsible teacher) viktigare åligganden kunna, utom
den honom åliggande undervisningsskyldigheten, särskilt nämnas dels den noggranna
registreringen av lärjungarna och det minutiösa förandet av de olika anteckningsböckerna,
som äro så nödvändiga för beräkning av statsanslaget, dels
åtgärderna för att sprida kunskap om fortsättningsskolan och för att förmå de
unga att besöka densamma. I de största städernas fortsättningsskolor finnas både
överlärare, som ägna hela sin tid åt fortsättningsskolan, och sådana, som hava
halv tjänstgöring i folkskolan tillika med sin överlårarbefattning vid fortsättningsskolan.

Den omständigheten, att statsbidragets storlek bestämmes efter antalet lärjungar,
torde kunna ingiva föreställningen, att även lärarnas löner skulle bestämmas
med hänsyn därtill. Så är i någon mån fallet i fråga om överlärarnas
löner, som i regel äro större, då lärjungeantalet överstiger vissa bestämda gränser.
Även i fråga om något visst ämne kan det visserligen här och där hända, att
skolstyrelsen ökar minimilönen med visst belopp för varje lärjunge, nämligen
om ämnet anses så viktigt, att man vill förmå läraren till att särskilt anstränga
sig för att locka lärjungar till att begagna undervisningen. Så är exempelvis
fallet med undervisningen i trädgårdsskötsel, för vilken läraren i vissa trakter
(t. ex. Staffordshire) får 4 kr. 50 öre för varje elev utom ett belopp av 90 till 108
kr. för 40 timmars undervisning. Men villkoren för och beloppet av lärarnas av -

Storbritanniens fortsättningsskolor.

407

Ilning måste i övrigt vara på förhand bestämda, oberoende av lärjungeantalet, och
av skolöverstyrelsen, resp. undervisningsdepartementet, godkända, innan statsbidraget
utbetalas.

I mindre skolor har överläraren intet särskilt arvode utan erhåller omkring
50 % större avlöning för timme än övriga lärare. I större skolor växla överlärarnas
löner mycket, beroende på om de äro helt och hållet upptagna av arbetet i
fortsättningsskolan eller ej. I Edinburgh, där överläraren ofta har full tjänstgöring
i folkskolan, är lönen högst 900 till 1 080 kronor för 3 aftnar i veckan 2
timmar varje afton. I London erhålla manliga och kvinnliga överlärare med
dylik tjänstgöring 270 kr. pr veckoafton, d. v. s. 810 kr. pr år. I Londons
största fortsättningsskolor, där överläraren är skyldig att ägna hela sin tid åt
skolan, erhåller han, om antalet lärjungetimmar överstiger 50 000 för läsår, första
året 4 500 kr. Fortsätter antalet lärjungetimmar att stiga, eller håller det sig
åtminstone omkring 50 000, får han under 10 år 180 kr. årligen i tillägg till lönen;
således är 6 300 kronor hans högsta lönegrad. Skulle däremot lärjungetimmarna
under 2 på varandra följande år gå under 50 000, måste han finna sig i att få
sina lönevillkor tagna under omprövning, kanske reducerade. Överlärare i skolor,
där lärjungetimmarna understiga 50 000 men icke äro färre än 40 000 årligen,
hava dessutom halv tjänstgöring i folkskolan. De erhålla till en början 3 600
kronor, som ökas med 180 kronor om året till 4 500 kronor. Överlärarbefattningar
vid fortsättningsskolor för kvinnliga lärjungar innehavas i England av
kvinnor. Dessas avlöningar i de högst avlönade befattningarna äro i regel betydligt
lägre än ''männens, sa att de förras högsta lönegrad ofta sammanfaller med de
senare» lägsta. Då avlöningen utgår för veckotimme, äro beloppen de samma för
manliga och för kvinnliga såväl överlärare som lärare i sådana ämnen, i vilka
undervisningen meddelas än av en lärare, än av en lärarinna. Skulle en fortsättmngsskolas
lärjungeantal gå ned under ett visst fastställt minimital under 2 på
varandra följande år, skall orsaken härtill noga undersökas av skolstyrelsen, och
överläraren kan, såsom ovan nämnts, fä sin lön reducerad.

Avlöningen för lärare, som icke är överlärare, beräknas oftast för timme
och växlar inom olika trakter av England och Skottland och för olika ämnen
mellan 2 kr. 25 öre och 4 kr. 50 öre för varje timme (60 minuter) men är lika
stor för manlig och kvinnlig lärare.

Såsom vid redogörelsen för folkskoleinspektionen i Storbritannien framhållits Fö>
(Komm:s bet. III, sid. 245—250), skall inom varje grevskap en institution (County ocJ
Council), närmast motsvarande ett svenskt landsting eller i städerna dessas stadsfullmäktige,
utgöra den lokala skolmyndigheten (i England benämnd Local Education
Authority, i Skottland vanligen School Höand). Den har att antingen
direkt eller genom en undervisningsnämnd (Education Committee) sörja för hela

51—131460. Folkimelervisning skommitténs betänkande V.

''vältning
i inspektion.

408

Bilaga 3.

undervisningsväsendet inom grevskapet. Den har således både att upprätta skolor
av alla slag, högre som lägre, och att sörja för att'' skolornas undervisning blir
sådan, att den kan godkännas (the schools must be efficient). Även fortsättningsskolors
inrättande beror av densamma så till vida, att den har att tillsätta en
styrelse, som skall åtaga sig att ordna fortsättningsskolan och svara för dess ekonomi.
Denna styrelse skall bestå av minst sex ledamöter, varav fyra valts av den
nämnda skolmyndigheten och två av den kommuns skolråd (Minor Ed. Auth.), för
vilken skolan är avsedd. Bland styrelsens medlemmar bör finnas dels någon person,
som har tid att oftare besöka skolan och följa dess verksamhet i allmänhet, således
ett slags ansvarig styrelseledamot, dels någon eller några personer i besittning
av särskild fackkunskap, vare sig som arbetsgivare eller arbetare,
inom de industrier, som man vid uppgörande av läroplan för fortsättningsskolan
tar hänsyn till. Närmaste tillsynen av skolan och handhavandet av dess ekonomi
tillkommer styrelsen, men denna ansvarar i regel blott inför den lokala
skolmyndigheten. Den sistnämnda däremot är det, som mottager statsbidragen
och inför den centrala myndigheten bär ansvaret, såväl i fråga om användningen
av statsbidraget som i fråga om skolans verksamhet från pedagogisk
synpunkt.

Den centrala myndigheten, det vill säga i England skolöverstyrelsen (the
Board of Education), i Skottland undervisningsdepartementet (the Education Department)
utövar dels omedelbart, dels medelbart genom sina inspektörer högsta
ledningen av fortsättningsskolorna. Den lokala skolmyndigheten måste till densammas
granskning och godkännande insända skolornas räkenskaper för året, om
statsbidraget skall utbetalas, samt läroplanen i dess helhet såväl som de särskilda
kursplanerna. Då läroplanen i regel blott kan omfatta ett fåtal av de många olikartade
ämnen, som finnas upptagna bland dem, för vilka statsbidrag kan erhållas,
måste skälen, varför det ena eller andra ämnet upptagits, angivas och läroplanen
således beledsagas av en motivering. Försummar den lokala skolmyndigheten i$
något avseende sina åligganden, kan den centrala myndigheten antingen minska
statsbidraget eller helt och hållet indraga detsamma. Den kan emellertid ock i
vissa fall i någon mån öka statsbidraget. Den bestämmer vidare skolavgifternas
storlek samt huruvida de i fråga om enskilda lärjungar eller hela klasser kunna
efterskänkas. Vid tillsättning av lärare måste dennes kompetens hava blivit godkänd
av den centrala myndigheten.

Kontrollen över lärarnas sätt att sköta undervisningen utövar den centrala
nlyndigheten genom statsinspektörerna.

De här ovan angivna grunderna för statsbidrags utdelande nödvändiggöra
mycket noggrann skolbokföring och anteckning av lärjungarnas antal och skolgång.
Skolorna måste även av denna orsak underkastas noggrann kontroll av
statens inspektörer. Av dessa kunna flera ha till åliggande att besöka samma

Storbritanniens fortsättningsskolor.

409

skola, på grund därav att för vissa av de ämnen, som förekomma vid undervisningen,
finnas särskilda inspektörer. T England utövas inspektionen över fortsättningsskolan
av inspektörerna för den tekniska undervisningen (se nästa stycke!) Dessa utgöras av
en högste inspektör, 5 överinspektörer och 27 distriktsinspektörer samt 3 kvinnliga
inspektörer. Överinspektörerna dela sig emellan de 9 större inspektörsområdena och
hava till sitt biträde de 27 distriktsinspektörerna, av vilka 21 dessutom hava att
dels verkställa särskilda inspektioner i fråga om undervisningen i något visst
ämne, dels biträda skolöverstyrelsen i frågor rörande dessa ämnen, liksom de 3
kvinnliga inspektörerna hava var sin gren av husligt arbete samt yrkesskolorna för
flickor sig anförtrodda. I Skottland utövas inspektionen lika noggrant som i England
men icke av särskilda inspektörer utan av de vanliga inspektörerna för folkskolorna.
(Angående inspektörerna, se komma bet. III, sid. 243.)

2. De engelska fortsättningsskolorna.

Såsom i det föregående (sid. 389) påpekats, betraktades aftonskolorna i
England ända intill år 1902 såsom en del av folkskolan. Vid nämnda tidpunkt
förklarades de tillhöra den tekniska undervisningen. Emedan det departement
(Science and Art Dep.), som haft att sörja för sistnämnda slag av undervisning,
då sammanslogs med den från och med år 1900 fungerande överstyrelsen (Board
of Ed.), kommo fortsättningsskolorna ändock alltjämt att sortera under denna,
ehuru de icke längre tillhörde den byrå av skolöverstyrelsen, som har om hand
förvaltningen av folkskolorna, utan den, som har förvaltningen av de tekniska
skolorna sig ålagd. År 1912 vidtogs emellertid den förändringen, att vissa av
landsbygdens skolor delvis lades under »1 antbruksöverstyrelsen» (Board of Agriculture
and Fisheries). Från nämnda år utdelas nämligen statsanslaget för ämnen,
som ingå i speciella lantbrukskur ser, inrättade för den jordbrukande befolkningen,
genom lantbruksöverstyrelsen. Denna utövar även inspektion över undervisningen
i ifrågavarande ämnen, vilken undervisning alltmer lägges i händerna
på fackmän sorterande under departementet.

De statsunderstödda egentliga fortsättningsskolorna mottaga visserligen
lärjungar vid så tidig ålder som fyllda 12 år men endast sådana, som fått avgångsbetyg
från folkskolan och äro anställda i lönearbete. Antalet lärjungar i
åldern 12—14 år var år 1907 blott omkring 18 % av hela lärjungeantalet, varemot
lärjungarna i åldern 15—21 år utgjorde 50 / och lärjungarna över 21 år omkring
32 %. Fortsättningsskolorna äro, såsom förut nämnts, i regel aftonskolor,
d. v. s. undervisningen skall vara förlagd till tid efter kl. 1 på lördagen och efter
kl. 4 under veckans övriga 5 arbetsdagar. Även det fåtal skolor, som har
sin undervisning förlagd tidigare på dagen, måste för åtnjutande av statsan -

410

Bilaga 3.

Undervis ningsämnen -

slag förete intyg om att lärjungarna äro anställda i lönearbete, detta må sedan
vara springpojkens, hantverkarens, kontoristens eller vilket annat som helst.

För att anslag skall kunna erhållas, måste vidare undervisningen meddelas
• i överensstämmelse med föreskrifterna för någon eller några av de av skolöverstyrelsen
bestämda ämnesgrupperna (divisions), och anslagens storlek är bestämd
till olika belopp för var och en av dessa grupper.

Den s. k. förberedande klassen (the Preparatory Class) omfattar undervisning
i folkskolans ämnen och är avsedd i synnerhet för sådana lärjungar, som erhållit
befrielse från folkskolan före 14 år, men även för andra lärjungar, som
behöva dylik undervisning.

Till den första avdelningen (division I) räknas de humanistiska ämnena
(levande eller döda språk, geografi, historia, logik, psykologi, metodik), samt biblioteks
vård m. fl., som göra kurser inom denna avdelning särskilt passande för lärare,
vidare handelsskoleämnen (räkning, handelskorrespondens, bokföring, stenografi,
maskinskrivning m. in.); hit räknas ock kurser i olika ämnen till förberedande av
studentexamen (matrieulationexamination).

Andra avdelningen (division II) omfattar olika konstarter av betydelse för
industrien. Kurserna inom denna avdelning kunna vara satta i direkt samband
med praktisk undervisning i ett visst yrkes teknik.

Den tredje avdelningen (division III) omfattar handaslöjd i trä, metall eller
annat material. Undervisningen skall ske i samband med teckning och kan även
få inbegripa användning av maskiner men måste i främsta rummet befordra allmän
handafärdighet. Kursen får läggas så, att den kan anses utgöra en förberedelse
till flera besläktade yrken men får icke vara så specialiserad, att den endast
äger tillämpning på en yrkes- eller industrigren.

Enligt bestämmelserna för den fjärde avdelningen (division IY) kan anslag
erhållas för varje gren av naturvetenskap eller matematik antingen den är av mera
allmänbildande art eller är vald med hänsyn till någon viss yrkesgren. Inom denna avdelning
förekomma fysiska och kemiska laborationer såsom illustration till de
vetenskapliga principer, som ligga till grund för och tillämpas vid någon viss
grupp av yrken eller industrier, samt verkstadsarbete av högre slag, i den man
sådant även är nödvändigt för nyssnämnda ändamål men däremot icke för att
bibringa en viss teknisk färdighet. De kurser som genomgås omfatta matematik
och någon eller några av naturvetenskapens grenar tillämpade på byggnads- och
snickeri-industrien, maskin- och metall-industri, bergsbruk och metallurgi, kemisktteknisk
industri, elektrotekniska yrken, textilindustri, garveri- och lädervaruindustri
samt slutligen även på allehanda andra yrken, som icke kunna inräknas
i de föregående, t. ex. farmakopén, instrumentfabrikation, urmakeri, kvarnindustri

o. s. v.

Storbritanniens fortsättniugsskolor.

411

Femte avdelningen (division V) omfattar kurser i allt slags husligt arbete
för hemmets räkning (matlagning, sömnad, tvätt, sjukvård o. s. v.) samt kvinnliga
yrken i allmänhet efter olika platsers och trakters behov, exempelvis klädningssömnad,
konstsömnad, spetsarbete, modistarbete, konditoriarbete, mejerihantering, hönsoch
biskötsel, korgflätning. Undervisningen i de fyra sistnämnda ämnena, som
äro avsedda för jordbruksbefolkningen, sker ofta i form av »vandrande» kurser,
d. v. s. en lärarinna håller en kurs på den ena platsen efter den andra inom ett
distrikt och för med sig för undervisningen behövlig materiell.

Den sjätte avdelningen (division Yl) slutligen omfattar endast gymnastik,
men skolstyrelserna väntas skola söka förmå så många som möjligt av deltagarna
i kursen att även taga något annat ämne.

I de flesta engelska städer finnas fortsättningsskolor, i vilka undervisning yrkesfortmeddelas
i flera eller färre av de olika ämnen, vilka ovan uppräknats såsom till- sättningshörande
respektive avdelningar. Ofta äro två eller tre ämnen, vanligen till- sJcolor■

lämpad matematik eller någon gren av de naturvetenskapliga ämnena samt teckning
och verkstadsarbete, sammanförda till en sammanhängande kurs (group course),
som är avsedd för lärlingar eller arbetare inom ett visst yrke och sålunda utgör
ett slags yrkesfortsättningsskola. En sådan kurs, som är beräknad att kräva 3
till 5 år och avser att bibringa en fullständigare yrkesutbildning, avslutas ofta
med ett lägre eller högre yrkesprov. London har ett flertal sådana aftonskolor
i samband med de tekniska läroverken (polytechnics).

Men därjämte finnas i London, liksom i några andra städer, dels ett antal Yrkesskolor.
verkliga yrkesskolor (trade schools) för fullständig utbildning i vissa yrken, dels
förberedande lärlingsskolor. Till de förstnämnda böra exempelvis skolor, där flickor
under en 2- eller 3-årig kurs få fullständig utbildning i något av beklädnadsyrkena,
i husligt arbete eller i fotografering. Till det andra slaget höra skolor, där
gossar få förberedande undervisning, innan de antagas som lärlingar, exempelvis
i något av byggnadsyrkena eller i boktryckeri- eller i guldsmedsyrket in. fl. Båda
slagen av skolor äro synnerligen väl utrustade »dagskolor» och stå under yrkesmän
nens egen inspektion, på det att yrket skall inläras på ett sätt, som vinner
dessas gillande. En närmare beskrivning på dessa yrkesskolor ingår emellertid
icke i planen för denna redogörelse.

Till ledning vid undervisningens anordnande utgiver skolöverstyrelsen Läroplaner.
årligen en volym innehållande mer eller mindre detaljerade läroplaner för de ovan
uppräknade ämnena. Såsom exempel härå samt på den stora friheten i valet av
ämnesgrenar icke mindre än i valet av ämnen anföres ur nämnda volym för år
1909—10 förteckningen på de olika ämnena, bland vilka val kan göras vid anordnande
av en sammanhängande kurs (group course) för en fortsättningsskola på

412

Bilaga 3.

Kurser för
fortsättning
sskolor
på landsbygden.

(Courses in
Rural Science
and Rural
Technology.)

landet. De principer, som skola ligga till grund för undervisningen, framgå av
de ur samma källa hämtade och här nedan anförda bestämmelserna angående en
sådan kurs avsedd för de yngsta lärjungarna, det vill säga de från folkskolan
nyss avgångna gossarna och flickorna.

De nämnda bestämmelserna hava följande lydelse.

»I läroplanen för en aftonskola på landsbygden böra de olika ämnena kombineras
så, att de bilda ett sammanhängande helt och kunna förmå eleverna att
åtminstone 2 ä 3 år besöka skolan. Avseende måste därför fästas vid elevernas
ålder och förut förvärvade insikter. Exempelvis måste den undervisning, som
meddelas de vuxna, stå i så nära samband som möjligt med deras förhandenvarande
eller framtida verksamhet; för gossar däremot, som nyligen slutat skolan,
kan undervisningen, åtminstone första skolåret, vara av mera allmän beskaffenhet,
ehuru den även här direkt bör ansluta sig till landsbygdens arbeten. Vidare kan
det kanske vara nödvändigt att för sådana vuxnas räkning? som ha glömt största
delen av vad de lärt i skolan, repetera de första grunderna i ett eller annat ämne.

Vilka än de blivande eleverna månde vara, bör arbetet avpassas med
hänsyn till de lokala näringarnas krav, d. v. s. för manliga elever vanligen med
hänsyn till lantbruket jämte därå stödd industri. Men å åtskilliga håll måste antagligen
anordningar vidtagas för undervisning även i andra industrigrenar. Ehuru
de i olika skolor antagna läroplanerna kunna förete stora olikheter, komma sannolikt
alla yrkesskolor på landet att böra bestå av två skilda avdelningar: den
förberedande och den tekniska. I de flesta aftonskolor på landet är det för närvarande
nödvändigt att ha en åtminstone ettårig förberedande kurs. Eu sådan
banar lätt väg för den därpå följande tekniska.

Ämnen för tekniska kurser kunna väljas bland följande.

1. Aritmetik och geometri tillämpade
på jordbruket.

2. Teckning.

3. Växten och åkerjorden.

4. Eörberedande experimentell kurs i
fysik och kemi (progressivt ordnade
försök och iakttagelser angående luft,
vatten, mineraliska ämnen, växt- och
djurämnen).

5. Mätning och vågning (likaledes helt
och hållet experimentell kurs).

6. Vänner och fiender bland insekterna.

7. Praktisk trädgårdsskötsel.

8. Teoretisk undervisning i trädgårdsskötsel.

9. Snickeriarbete.

10. Korgflätning.

11. Biskötsel.

12. Hönsskötsel.

13. Hovslageri.

14. Smör- och ostberedning.

15. Åkerbrukslära.

16. Husdjurshygien och första hjälpen
vid olycksfall.

17. Husdjursbesättningen.

18. Jordbrukets ekonomi.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

413

Den förberedande kursen bör avse att vidga och utfylla undervisningen i
folkskolan. Mera än förr bör vikt läggas vid lantliga sysslor och arbeten, då
kursen även måste ha till syfte att öva elevernas uppfattning av och vidga deras
intresse för landsbygdens arbeten. Den bör göra eleverna mera vakna och påpassliga,
mera redo att tillgodogöra sig de tillfällen till andlig och materiell utveckling,
som erbjudas. Följande anordning brukar i regel vara lämplig för denna
kurs: a) En kväll i veckan något eller några av ämnena läsning, skrivning, uppsatser,
medborgarlära, geografi, räkning och åkerbrukskemi, b) Eu andra kväll
snickeri eller annan slags slöjd jämte ritning och mätning och under sommarmånaderna
trädgårdsskötsel.

Någon bestämd gräns finns emellertid ej mellan dessa båda grupper av
ämnen. Rakning ingår ju i mätning, och vilken som helst av rituppgifterna
skulle kunna ge stoff till en kortare uppsats. Syftet med undervisningen i en
kurs omfattande några av ovannämnda ämnen har här allmänt antytts; men skulle
kursen i någon skola inskränkas till ett år, finge omfånget av de upptagna ämnena
naturligtvis i hög grad bero av förhållandena på ort och ställe.

Läsestyckenas innehåll bör vara lämpat för landsbygden. De kunna t. ex.
avhandla kommunalnämnden och kommunalstämman; kooperation; hypotekslån,
gångbara priser; småbruk och arrende; biologi, husdjuren, årsväxt; fysiska fenomen
såsom regn och nederbörd (jämte mätning), temperatur, vattnets tre tillstånd,
luften, barometern. Där så är behövligt, bör läsningen åskådliggöras medelst materiell,
ritning och experiment.

Lämpliga ämnen för skrivning äro formulär till brev, adresser, inlagor,
räkenskaper, hopsättande av veckobudget för arbetarfamiljer o. s. v.

Undervisningen i räkning bör i regel inskränkas till sådana beräkningar,
som sannolikt kunna förekomma i elevernas arbeten eller levnadsförhållanden, och
bör omfatta uppgifter sådana som t. ex. om kapital erforderligt för småbruk,
odlingskostnader, fraktkostnader i fråga om olika fortskaffningsmedel o. s. v.
Av särskild vikt är å ena sidan kunskap om pris å byggnadsämnen, frösorter,
lantbruksprodukter och kreatursfoder, å andra sidan enkel beräkning av rektangulära
ytor, rymden av en sädeslår eller vattencistern eller andra dylika
föremål.

Teckningsövningar böra i synnerhet omfatta ritningar (med angivande av
skala) av hönshus, svinstior, bikupor, trädgårdsanläggningar, enkla träredskap och
möbler jämte beräkningar av därtill erforderlig mängd virke och kostnad för
detsamma.

Lektionerna i snickeriarbete böra omfatta även övning i att tillverka de
föremål som ritats.

Undervisningen i geografi bör till en början omfatta hembygdslära och bör
icke förbigå sådana ämnen som samfärdsel och förbindelse med större platser

414

Bilaga 3.

medelst landsväg, järnväg, kanaler eller post. Vidare bör meddelas kunskap om
sådana platser i hemlandet eller utomlands, som konkurrera med hembygden i
fråga om industrien.

Endast därför att det är lättare att på detta sätt kunna åskådliggöra det
hela, hava ämnena i kursen så som här ovan skett särskilt uppräknats. Kursen
omfattar i själva verket blott ett enda ämne, och dess innehåll kunde säkerligen
utan svårighet finnas i en enda läsebok. I stoffet för innanläsningen kan läraren
finna många ämnen, som lämpa sig för att återgivas muntligen eller i form av
uppsatser, ävensom mycket, som kan tydliggöras genom aritmetiska beräkningar
eller i övrigt leda till sådana.

Ovannämnda förberedande kurs lämpar sig för gossar eller unga män. En
dylik, särskilt avsedd för flickor och unga kvinnor, bör ordnas med bestämt
syfte att främja deras utbildning i husliga göromål eller i annat till jordbruket
eller hemslöjden hörande arbete, som sedermera torde bomma att bli deras lott.
Dessa synpunkter måste vara bestämmande vid valet av ämnen för läsning, skrivning,
uppsatser, geografi och räkning, och i denna kurs bör snickeriarbete och
geometri ersättas med något slag av husliga göromål.

En fullständig kurs i hushålIsgöromål för hustrur och döttrar till jordbruksarbetare
bör omfatta lektioner i matlagning, tvätt, stickning, stoppning
och lagning, tillverkning av underkläder och barnkläder jämte förande av hushållsräkenskaper
och undervisning om sådant, som i allmänhet hör till ett
arbetarhems ekonomi. Särskild vikt bör läggas vid hälsolärans första grunder
samt^ vid näringsförloppet, vid urvalet av och priset på sådan föda, som eleverna
ha råd att köpa, vid en riktig proportion mellan utgifterna för mat, kläder, hyra
in. in. samt vid uttänkandet av maltider och matordning, lämpade för en arbetarfamiljs
behov och tillgångar. En kurs av detta slag uppfyller dock ej sitt ändamål,
^ om ej lärarinnan klart inser, att hon måste begränsa sig till det trånga
område, som arbetarhemmens ekonomi nödvändiggör.» I

Fortsättning
sskolor
upprättade
av arbetsgivare.

I England äro de av kommunerna upprättade fortsättningsskolorna alltjämt
otillräckliga, och många sådana tillkomma, liksom tidigare varit fallet, genom enskilt
initiativ, särskilt från arbetsgivarhåll. Det vaknande medvetandet om betydelsen
i fråga om hela landets plats på den industriella marknaden av att arbetarnes
allmänna intelligens och yrkesskicklighet höjas, torde kunna anses som en
betydande faktor, kanske den verksammaste, för att bringa till liv intresset för ungdomens
fortsatta undervisning. Följden härav har varit, att ett stort antal större
arbetsgivare själva sörjt för undervisning åt de hos dem anställda minderåriga
(»young persons» under 17 år).

Föregångaren i nämnda avseende, maskinfirman Mather and Platt i Salford,
hade under 31 är sin egen tekniska skola, som alla i firman anställda lärlingar

Storbritanniens fortsättningsskolor.

415

måste besöka.1) Denna firmas exempel följdes småningom av ett antal större firmor,
särskilt inom järn- och maskinindustrien i olika delar av landet.

Särskilt anmärkningsvärd i samma avseende torde firman Clayton and
Shuttleworth i Lincoln kunna anses vara. Denna bar i likhet med de nämnda
firmorna egen skola, vilken alla lärlingar måste besöka och där de erhålla icke
blott undervisning utan böcker och all materiell fritt. Men därjämte bar firman
i fråga om de lärlingar, som anses förtjänta av en särskild belöning för flit och
skicklighet, infört en form av utbildning, som förenar den moderna yrkesskolans
fördelar med fördelarna hos det gamla sättet att utbilda yrkesarbetare hos en
mästare, av vilken lärlingarna fingo lära yrkets alla grenar. De av lärlingarna i
de olika verkstäderna, som anses värda uppmuntran, erhålla nämligen tillfälle att
genomgå en fullständigare utbildning för yrket än de andra. De nämnda lärlingarna
ställas under uppsikt av eu »superintendent», vars åliggande det är att
övervaka, undervisa, råda och befordra dem från den ena arbetsarten och lokalen
till den andra, tills de fått lära yrkets alla grenar.

Bland firmor, som själva upprättat fortsättningsskolor åt sina yngre arbetare,
förtjänar även nämnas den stora chocoladfirman Rowntree and Co i York.
Denna firma har i synnerhet sörjt för sina kvinnliga biträden, i det att firman
inom sina stora anläggningar har en fortsättningsskola, som alla de kvinnliga
biträdena måste besöka 3 timmar i veckan, tills de fyllt 17 år. Som de antagas
omedelbart efter avslutad folkskolekurs, således i regel vid 13 till 14 år, måste
de deltaga i undervisningen omkring tre år. Skolan är icke avsedd för lärjungarnas
utbildning i yrket, utan den avser dels deras fysiska utveckling, dels deras
utbildning i allmänt kvinnliga och husliga sysslor.2) Birmans övriga manliga
och kvinnliga biträden uppmuntras att besöka stadens fortsättningsskolor, dels
därigenom att de få sluta arbetet en timme tidigare den dag de besöka förtsättningskolan,
dels därigenom att firman betalar terminsavgifter för föreläsningar
samt böcker och materiell för alla, som erhålla goda vitsord från de läroanstalter
de besöka. Liknande anordningar äro vidtagna av vissa stora affärsfirmor i London,
t. ex. firman Harrod, som har egen handelsskola, besökt av flera hundra av
de yngsta manliga och kvinnliga biträdena.

1) Då stadens fortsättningsskolor år 1905 utvecklats därhän, att firmans egen skola icke kunde
anses nödvändig, upphörde den, men lärlingarna hava nu förpliktelse att besöka stadens fortsättningsskola.

'') Den treåriga skoltiden fördelas så, att lärjungarna alla åren ha 1 gymnastiklektion i veckan.
Under första och andra året ha de den ena terminen under 2 tim. i veckan matlagning, under den andra
klädsömnad och hälsolära. Tredje året ha de likaledes under ena terminen 2 tim. matlagning, under den
andra klädsömnad och barnavård. Den tid de tillbringa i skolan inräknas i de 48 arbetstimmarna i
veckan och är icke förlagd till kvällarna utan till morgon- och förmiddagstimmar. En anmärkningsvärt
stor plats på läroplanen taga kostnadsberäkningarna för olika hushåll: man och hustru med 2, 3 eller
4 barn o. s. v., samt beräkningar över huru långt de av firman utbetalda arbetslönerna av olika storlek
kunna anses räcka för familjer med olika medlemsantal. I denna skola, som står under skolöverstyrelsens
inspektion, undervisas årligen 850 flickor.

52—131460. Folkunder visning skommitténs betänkande V.

416

Bilaga 3.

Ett stort antal firmor, som icke så verksamt som de nämnda sörjt för sina
unga arbetare och biträden, göra dock så mycket, att de medgiva arbetstidens förkortning,
utan avdrag i avlöningen, med 1 till 3 timmar under de dagar, då fortsättningsskolans
arbete pågår. Till sådana arbetsgivare höra bland andra 14 stora
järnvägsbolag; 7 av dem tillåta, att de inom bolagets olika yrkesgrenar anställda
unga få besöka sådana skolor även på förmiddagen. Detsamma är förhållandet
hos åtskilliga maskinfirmor. 1 några fall erhålles en halv eller en hel dags ledighet
utan avdrag i veckopenningen. Andra gå längre och uppställa som villkor
för de yngsta biträdenas antagande, att de besöka fortsättningsskolor, och avskeda
dem, som icke fullgöra den åtagna förpliktelsen.

Stat och Till de arbetsgivare, som i sin tjänst mottaga ett mycket stort antal av

kommun sa- <je 14-åriga gossar, som sluta folkskolan, höra statens ämbetsverk samt kommunala

SOTYh CV) OCTSm . , . .

givare, verk och inrättningar, (xossarna användas där till att förrätta större delen
av de göromål, som i de svenska ämbetsverken besörjas av vaktmästare. Av de
17 000 gossar, som användas inom post- och telegrafverken, kunna blott ett ringa
antal, ungefär 40 /, räkna på att få stadigvarande sysselsättning där för framtiden.
Man anser sig därför böra sörja för deras framtid åtminstone så mycket,
att man dels, där så anses behövligt, upprättar särskilda fortsättningsskolor för
dem, dels giver dem ledighet, utan avdrag av deras veckopenning, till att besöka
de kommunala fortsättningsskolorna.

Åtgärder för De arbetsgivare, som på förut nämnda sätt ådagalägga sitt intresse för

att draga fortsättningsskolan, torde kunna sägas göra detta i sitt eget eller sitt yrkes väl6fortsätt-1
förstådda intresse. Det bedrives emellertid även på andra håll en energisk verkningsskolan.
samhet för att förmå barnen att besöka fortsättningsskolorna. Dessa bemödanden
. utgå dels från lokala skolmyndigheter och skolstyrelser, dels från lärarhåll. De
riktas först och främst på att, redan medan barnen gå kvar i folkskolan, fästa
deras och deras målsmäns uppmärksamhet på fortsättningsskolan och förmå barnen
till att besluta sig för att omedelbart övergå till denna. Så viktigt anser man
detta vara, att man stundom inrättar särskilda fortsättningskurser på sommaren
för att därigenom förhindra, att barnen skola hava vant sig från skolarbete, innan
höstterminen börjar.

Den förut omnämnda konsultativa kommittén framhåller ock i sitt betänkande
år 1909 nödvändigheten av att åtgärder vidtagas för att förmå de barn,
som lämna folkskolan, att utan tidsutdräkt övergå till fortsättningskolan. Kommitténs
undersökningar giva vid handen, att där ej några anordningar i nämnda
syfte vidtagas, dröjer det vanligen minst 3 år, innan de unga av sig själva
söka att erhålla fortsatt undervisning. De erhålla nämligen ofta, så fort de
slutat skolan, ett jämförelsevis väl avlönat arbete och erfara därför icke något
behov av ökade kunskaper. Detta goss- och flickarbete leder i regel icke till

Storbritanniens fortsättningsskolor.

417

någon befordran, och vid 17, 18 år börja de märka, att bristen på kunskaper
gör det omöjligt för dem att för framtiden bättre vinna sin utkomst. Då först,
när det ofta är för sent, komma de av sig själva till fortsättningsskolorna.

Dör att förhindra dem från att just under de viktiga övergångsåren försumma
de tillfällen till undervisning, som erbjudas, använder man olika medel. I vissa
delar av England har överläraren till åliggande att till den lokala skolmyndigheten
insända meddelande om varje barn, som lämnar folkskolan. Genom nämnda
myndighets försorg erhålla styrelserna för alla de olika fortsättningsskolorna inom
grevskapet kännedom om nämnda barn inom deras distrikt och försöka närma sig
vart och ett av dem för att förmå dem att börja i fortsättningsskolan. Detta sker
genom de särskilda befattningshavare, som i övrigt hava till uppgift att övervaka
skolgången i folkskolan (attendance officers).

Ett exempel på tillvägagångssättet må anföras, men för att förstå det
måste man ihågkomma, att i England lärjungarna hava rätt — vilken de ofta
begagna sig av — att lämna skolan den dag de uppnå 14 år. 1 Halifax, en stad
på omkring 107 000 invånare, överlämnas varje vecka av den tjänsteman, som har
överinseende över nyssnämnda befattningshavare, till den tekniska skolans rektor, vilken
på samma gång är rektor för fortsättningsskolorna (organiser of the evening
•continuation schools) en förteckning på de barn, som under den löpande veckan hava
lämnat folkskolorna. Följande måndagsmorgon besöker en av tjänstemännen från
rektorsämbetets byrå dessa barns hem, påpekar för föräldrarna fördelarna av att
barnet besöker fortsättningsskolan och den betänkliga förlust det gör genom att
låta längre tid förlöpa, innan det börjar skolan. Äro föräldrarne ohågade eller
liknöjda lör saken, söker han reda på gossen själv och söker övertala honom att
omedelbart börja fortsättningsskolan. Under samma vecka gör han ännu ett
besök för att förvissa sig om resultatet av det första besöket. De barn, som
lämna folkskolan under den tid fortsättningsskolan har ferier, besökas i augusti
månad omedelbart före fortsättningsskolans början. Resultatet av dessa besök är
i allmänhet gynnsamt, i det att tidtals ända till 66 / av gossarne, som lämnat
folkskolan, omedelbart övergått till fortsättningsskolan.

Liknande förfaringssätt förekomma på åtskilliga ställen både i England
och Skottland. Flerstädes nöjer man sig dock med att kringsända cirkulär till
föräldrarna med underrättelse om fortsättningsskolorna och med inbjudan till dem
att infinna sig i skolan till personlig överläggning med läraren om vilken form
av fortsättningsarbete, som barnen böra välja. Stora summor utgivas även på
annonsering o. dyl. (I London ensamt är för läsåret 1913—1914 ett belopp av
36 000 kronor anslaget härtill.)

Mycket stor vikt, i fråga om möjligheten att förmå harnen att övergå till
fortsättningsskolan, tillmätes den omständigheten, huruvida folkskolläraren även
är lärare i fortsättningsskolan eller icke.

418

Bilaga 3.

Har det lyckats förmå barnen att börja fortsättningsskolan, är ju mycket
vunnet. Men det gäller ock att förmå dem taga icke blott ett ämne utan en sammanhängande
kurs (group course) och att kunna behålla dem kvar i skolan så länge
som möjligt. Det första syftet söker man vinna genom att sätta terminsavgiften
för ett ämne lika hög eller t. o. m. betydligt högre än för hela kursen. För att
nå det andra syftet användas flera olika medel. Såsom redan (å sid. 404) omnämnts,
äro terminsavgifterna i många fall att betrakta som ett sådant medel, i
det att de i regel vid terminens slut återlämnas till alla minderåriga lärjungar,
d. v. s. sådana, som icke fyllt 17 år, om de varit närvarande minst 80 eller 90 %
av antalet lektioner. Vidare anställas tävlingar och examina samt utdelas pris
och betyg, vilka sistnämnda visa sig vara av värde för de unga, då det gäller
för dem att skaffa sig plats. I fortsättningsskolorna på landet, där svårigheterna
i regel äro större, har det visat sig av stor betydelse, då det gällt att kunna
hålla lärjungeantalet uppe, att det funnits någon inflytelserik person, som intresserat
sig för skolan och ofta besökt densamma. Det kraftigaste medlet härvidlag
är dock arbetsgivarnas inflytande, då de, såsom förut nämnts, betala terminsavgifterna
och vägra att anställa andra minderåriga än sådana, som regelbundet
besöka fortsättningsskolan.

3. De skotska fortsättningsskolorna.

Även i Skottland var ännu under de första åren av 1900-talet skolrådens
genom lag givna ansvar för folkundervisningen inskränkt till barn i åldern mellan
5 och 14 år. Skolråden ägde visserligen rättighet att använda kommunens medel
till att med bistånd från staten anordna fortsatt undervisning, men de hade icke
skyldighet att göra det. Den fortsatta undervisningen berodde därför liksom i
England till icke ringa del av frivilliga ansträngningar från enskilda personers
och föreningars sida. I Skottland började skolråden visserligen tidigare än i
grannlandet känna förpliktelsen att göra sitt bästa för att giva ungdomen över
den lagstadgade skolåldern tillfälle till inhämtande av ökade kunskaper. Men de
försök, som av skolråden mångenstädes gjordes att bereda dylika tillfällen, voro
dock icke satta i något slags system. De fortsättningsklasser (evening classes),
som än här, än där upprättades, utgjordes blott av spridda kurser i de mest olikartade
teoretiska och praktiska ämnen från och med latin och matematik till och
med klädnings- och hattsömnad.

Under senare år hava anordningarna för ungdomens fortsatta undervisning
i allmänhet lagts efter två olika linjer: dels har man genom inrättandet av
de förutnämnda s. k. tilläggsklasserna (supplementary classes, omnämnda sid. 397 ff.)
försökt kvarhålla ungdomen i folkskolan även efter den lagstadgade skolålderns
slut, dels har den undervisning, som meddelats i aftonklasserna, ordnats med

Storbritanniens fortsättningsskolor.

419

hänsyn till handelsyrliets och olika industriella yrkens krav på de i dem anställda
arbetarna. .Resultatet av dessa bemödanden att uppmuntra till förlängd
skolgång i folkskolan och att i någon mån systematisera aftonskolornas arbete
har blivit en stadig tillväxt i antalet lärjungar i sistnämnda skolor, särskilt i
sådana aftonskolor i de större städerna, vilka meddela undervisning av mera
teknisk art.

Nämnda tillväxt måste dock i främsta rummet tillskrivas lagstiftningen under Skollagen av
det första decenniet av innevarande århundrade. Grenom de nyaste skotska skollagar- m
na hava nämligen högst betydelsefulla steg tagits i fråga om föreskrifterna angående
den tid, under vilken barn åläggas att besöka icke blott folkskolan utan även
dess påbyggnader. I lagen av år 1901 tages särskild hänsyn till de barn, som
vid tidiga år komma ut i arbete och därigenom kunna hindras från skolgång.

Lagen förbjuder varje person att i sin tjänst eller i arbete av något slag taga barn
under fyllda 12 år samt likaledes barn, som fyllt 12 men icke 14 år, såvida barnet
icke av distriktets skolstyrelse erhållit befrielse från skolgång. Vidare bemyndigar
lagen skolstyrelsen att åt enskilda barn över 12 år bevilja partiell, d. v. s.
halv, befrielse från skolgången. Befrielsen meddelas på vissa villkor beträffande
den tid och det sätt, varpå barnet skall fortsätta med sin skolgång intill fyllda
14 år. Villkoren bestämmas så, som skolstyrelsen för det enskilda barnets förhållanden
anser lämpligast. Men varje skolstyrelse, som medgiver sådan befrielse,
är ålagd att föra register över alla på så sätt befriade barn, tillika med anteckningar
om de omständigheter, som föranlett befrielsen och villkoren för densamma
i varje enskilt fall.

Dessa anteckningar granskas av inspektören, som har att beivra missförhållanden
genom anmälan hos undervisningsdepartementet. Skollagen bemyndigar
departementet att när som helst infordra nämnda förteckning och redogörelse.
Om departementet efter vederbörlig undersökning finner, att skolgången
inom ett distrikt är mindre tillfredsställande och att skolstyrelsen visat slapphet
vid beviljande av befrielse, kan departementet ålägga skolstyrelsen att återtaga
tillståndet till befrielse. Underlåter skolstyrelsen att inom viss tid sörja för bättre
skolgång, kan departementet tvinga skolrådet till mera nit genom att minska
eller innehålla statsanslaget för folkskolorna inom distriktet.

Ehuru skollagen av år 1901 ganska väl hade sörjt för barnens kvar -Skollagen av
hållande i skolan intill den dag de fyllt 14 år, var man emellertid ingalunda ®r 1808-belåten med de möjligheter till undervisning, som erbjödos de unga över nämnda
ålder. Ännu begagnade sig icke på långt när alla skolråd av rättigheten att använda
kommunens medel till inrättande av fortsättningsskolor. Skollagen av år
1908 torde äga sin största betydelse för folkundervisningen genom sina bestämmelser
angående denna sak.

420

Bilaga 3.

Kommuner- De för den. fortsatta undervisningen betydelsefullaste punkterna finnas i

att upprättanämnda lags 10:e paragraf. Den ålägger varje skolråd att inom sitt distrikt uppfort
sätt- råtta vederbörligt antal fortsättningsskolor för ungdom över 14 år. I dessa
ningsskoloi. gp0[0rs olika klasser skall meddelas undervisning dels uti ämnen valda med
hänsyn till de yrken och industrier, som äro allmänna inom distriktet, jordbruk
inbegripet på trakter där sådant idkas, dels uti engelska språket och litteraturen.
Skulle skolrådet icke fullgöra denna sin plikt, skall departementet, efter
gemensam anmälan av minst 10 skattebetalande inom distriktet, göra undersökning
om förhållandet. Denna kan leda till att departementet innehåller hela eller
någon del av det statsbidrag till distriktets hela skolväsen, som skolrådet har att
förvalta. Den andra synnerligen viktiga punkten är den, som medgiver de lokala
skolmyndigheterna rätt att utfärda förordning om obligatorisk skolgång. De kunna
utfärda förordning, som dels ålägger ungdomen plikten att besöka fortsättningsskolan
under viss tid intill fyllda 17 år under förutsättning, att fortsättningsskola
finns inom 2 engelska mils (något mer än o knes) avstånd, dels ålägger arbetsgivare
att på bestämda tider till skolrådet lämna uppgift om i arbete anställd ungdom i
den ålder, att nämnda förordning tiger tillämpning på dem, samt om de tider, under
vilka dessa arbetare äro upptagna av sitt arbete. Eu tredje viktig punkt är den, som,
där fortsättningsskolan gjorts obligatorisk, förbjuder arbetsgivare eller annan
person, vare sig att hindra skolpliktig att besöka fortsättningsskolan genom att
förlägga hans arbetstid till sådana timmar, då undervisningen i fortsättningsskolan
pågår, eller att giva honom sä lång arbetstid, att summan av denna och
skoltiden någon dag eller vecka överstiger den för minderåriga i lag fastställda
högsta arbetstiden. Överträdelse av denna paragraf bestraffas med böter första
gången intill 18 kr., andra gången, vare sig överträdelsen gäller samma minderåriga
person eller eu annan, intill 90 kr. Lika straff drabbar målsman, som icke
vederbörligen tillser, att hans myndling besöker fortsättningsskolan eller som
hindrar honom från att besöka densamma.1)

Statistik. Skollagen av år 1901 tyckes ha utövat en synnerligen god inverkan på skol gången.

Statistiken visar nämligen, att år 1905 voro av barn i 13—14 års åldern,
d. v. s. de åldersgrupper, inom vilka befrielse medgives och som omfattade ett antal
av 178 521 barn, endast 7 822 eller 4.3 / befriade från heltidsläsning, men av dessa

J) En bestämmelse i 1908 års skollag, vilken icke direkt berör fortsättningsskolan men som av
folkskolans lärarpersonal tillmätes stor betydelse, är den rätt, som lämnas skolråden att fordra, att barn
skola besöka folkskolan till slutet av den termin, varunder de fyllt 14 år. Den föreskrift, som förut
gällt och. som ännu gäller i England (se sid. 417), innehöll, att skolplikten räckte till den dag barnet
fyllde 14 år, och hade till följd, att föräldrar, som blott av tvång läto sina barn gå kvar i skolan,
begagnade sig av bestämmelsen så, att de togo barnet ur skolan samma dag det fyllde 14 år. Detta
medförde givetvis den olägenheten, att många barns skolgång tvärt avbröts utan hänsyn till omöjligheten
att under sådana omständigheter kunna göra kursen till ett avslutat helt.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

421

voro blott 2 045, det vill säga något mer än 1.1 % av hela antalet barn överfyllda
12 år, befriade utan villkor, de övriga 5 777, d. v. s. 3.2 /, voro befriade på vissa
villkor. Dessa bestodo i många fall däruti, att barnet skulle besöka skolan halva läsåret,
halva veckan eller ock halva läsdagen, men oftast ålades förpliktelsen att intill
fyllda 14 år besöka aftonskolan, där sådan fanns anordnad. I trakter, där sådan
icke fanns, medgavs då liksom sedermera ingen befrielse före 14 år. Det har
således sedan 1901 funnits ett slags obligatorisk fortsättningsskola, som dock
snarare var att likna vid en folkskola med halvtidsläsning. Någon större svårighet
att förmå de från undervisningen i folkskolan befriade barnen till skolgång
i fortsättningsskolan förefanns icke, då skolstyrelsen hade makt — vilken makt
den ock i full utsträckning begagnade sig av — att taga tillbaka tillåtelsen till
befrielse från folkskolan i händelse av försumlighet i besökande av aftonskolan.

Statistiken visar även tydligt, vilken betydelsefull inverkan skollagen
av år 1908 haft på utvecklingen av fortsättningsskolorna. Under det att
dessas antal under åren 1902—1909 ökats från 736 till 755 d. v. s. i medeltal med
ungefär 3 skolor om året, ökades de åren 1909—1912 till 1126, d. v. s med i
medeltal 124 skolor årligen. Antalet klasser ökades i förra fallet från 1 181 till
1 306, i senare fallet till 2 018, och antalet lärjungar från 81 681 till 108 813 i förra
fallet, men under åren 1909—1911 till 137 180 (uppgift för 1912 icke tillgänglig).
Sistnämnda ökning torde emellertid närmast kunna tillskrivas det myckna
arbete, som i Skottland icke mindre än i England nedlägges på att draga ungdomen
till fortsättningsskolorna. Det är nämligen ännu blott omkring ett tjugutal
kommuner som begagnat sig av sin rättighet att göra fortsättningsskolan
obligatorisk. Bland städer, som begagnat sig av denna sin rätt, må nämnas
Grlasgow med en befolkning av över 1 miljon och Kircaldy med omkring 50 000
invånare.

Om den undervisning, som före de nämnda skollagarnas tillkomst kom de
unga i åldern 12 år och däröver till del, i allmänhet ansågs otillfredsställande,
gäller detta i synnerhet förhållandena i jordbruksdistrikten samt kust- och skärgårdsdistrikten.
Även i dessa trakter både visserligen på åtskilliga ställen fortsättningsklasser
då och då uppstått men också ofta fått läggas ned igen på grund
av det ringa elevantalet, och den undervisning som meddelats hade i det hela varit
av löga egentligt värde. De enda undervisningsämnen, som i regel något uppskattats,
tyckas hava varit rent tekniska ämnen och sådana praktiska ämnen som de för
flickor avsedda ämnena matlagning och sömnad. Beträffande skolorna på landsbygden
synes emellertid skollagen av år 1908 på många trakter hava medfört
goda verkningar. Inspektörerna i vissa distrikt framhålla, att ökningen i antalet
fortsättningsskolor inom deras distrikt beror på att sådana upprättats i jordbrukstrakter,
där under många år inga försök gjorts till fortsatt undervisning. De

Fortsät tringsskolor

jordbruksdistrikt.

422

Bilaga 3.

anse det dock ingalunda säkert, att det jämförelsevis stora antalet skall kunna
bibehållas. Det är enligt deras förmenande lätt att i industriorter, på grund av
befolkningens talrikhet och behovet av teknisk utbildning för yrkena, allt framgent
bibehålla fortsättningsskolor. I jordbruksdistrikt är det annorlunda: befolkningen
är ofta glesare, och utflyttningar eller emigration kunna mycket hastigt
beröva en församling större delen av lärjungeantalet i fortsättningsskolan. Dessutom
känner man icke så mycket behovet av specialiserad undervisning i dylika
trakter. Jordbrukaren och hans arbetare betrakta oftast den praktiska erfarenheten
såsom den enda nödvändiga yrkesskolan. En utväg, som av inspektörerna
föreslås för att åt de unga i dylika trakter bereda undervisning, är att, där lärjungeantalet
i fortsättningsskolåldern är mycket litet, tillåta dem, som anmäla
sig, att under vintern deltaga i folkskolans undervisning, såsom i tilläggsklass
(supplementary course), fastän de fyllt 14 år och sålunda äro ur folkskolåldern.
Detta anses icke omöjligt med hänsyn till det sätt, på vilket undervisning i sådan
klass skall bedrivas (se härom sid. 397), och möjligheten att erhålla bidrag därtill
av staten. På de flesta ställen försöker man sig på att upprätta aftonklasser,
vilka dock i många fall ej äro bättre än de gamla.

Inspektörerna i andra jordbruksdistrikt hava däremot funnit intresset
för fortsättningsskolorna vara tydligt. Därtill hava särskilt de mera systematiska
kurser i jordbrukslära bidragit, vilka upprättats i ett antal distrikt. Till dessa kurser
har läroplanen uppgjorts av något högre lantbruksinstituts lärare, och undervisningen
har ombesörjts antingen av nämnda lärare eller av någon för denna undervisning
särskilt kvalificerad folkskollärare.

Fortsätt- I och med det att skollagarna gåvo möjlighet att göra fortsättningsskolan

ning sskolor obligatorisk, blev det även nödvändigt att fastställa bestämdare former för den
typer. undervisning skolan var avsedd att meddela. I stället för de isolerade korta
kurserna fordras för närvarande, att fortsättningsskolan i regeln skall giva undervisning
i vissa samhöriga ämnen, valda antingen med hänsyn till de från folkskolan
avgångna lärj ungar, vilka icke hunnit tillägna sig de kunskaper, som meddelas
på folkskolans högsta stadier, eller med hänsyn till de i fortsättningsskolåldern
mellan 14 och 16 år varande lärjungarna, som kommit in uti eller förbereda
sig för något visst yrke. I det förstnämnda fallet skola de sammanställda ämnena
avse att fortsätta och komplettera folkskoleundervisningen, i det senare att
giva såväl teoretisk undervisning, inriktad på något visst yrke eller sysselsättning,
som grundläggande övningar för vinnande av allmän handafärdighet och
färdighet i bruket av verktyg. Men dessutom skola fortsättningsklasser även
kunna anordnas, i vilka personer över 17 år kunna få tillfälle att förkovra sig i
något eller några för deras yrke, vilket detta än vara må, eller för deras personliga
utveckling gagneliga ämnen.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

423

De av undervisningsdepartementet föreslagna ämnen, bland vilka skolstyrelserna
böra välja vid sammanställande av läroämnen ock kurser, uppdelas i fyra
olika grupper eller »avdelningar».

Avdelning I (division I) omfattar ämnen, som äro en direkt fortsättning
på folkskolekursen. Engelska ock räkning måste alltid ingå i läroplanen, men
för övrigt skall denna vara uppgjord i enligket med någon av kurserna för de
olika typerna av tilläggsklasser (se sid. 397). Skolstyrelsen kan dock taga upp
även andra ämnen på läroplanen, blott denna uppgöres på ett planmässigt sätt,
som vinner undervisningsdepartementets gillande.

En kurs inom denna avdelning är obligatorisk för alla unga, som erkållit
kalv befrielse från primärskolan med villkor att besöka fortsättningsskolan, intill
dess de där mottagit undervisning samma antal timmar som det befrielsen gällde.
Genomgående av denna avdelning är obligatoriskt även för alla sådana inträdessökande
till de följande specialiserade kurserna, som visserligen fullgjort sin folkskoleplikt,
men som därunder icke hunnit genomgå minst en kelårskurs i tilläggsklass
enligt någon av de förutnämnda huvudtyperna.

Undervisningen skall meddelas på minst två dagar i veckan under minst
20 veckor. Oftast meddelas undervisning i ämnen tillhörande denna grupp 6 timmar
i veckan under minst 24 veckor. Längre tid förekommer ofta, men såsom
förut nämnts lämnas icke statsbidrag för mer än sammanlagt 160 timmar för
varje lärjunge.

Avdelning II (division II) omfattar en mångfald ämnen, teoretiska-'' ock
praktiska. I själva verket kan vilket slags ämne som helst, som »medgiver ett
systematiskt framställningssätt», av departementet gillas, om det kan anses såsom
lämpligt för de på en trakt förhandenvarande förhållandena. De till denna avdelning
körande fortsättningsklasserna skola nämligen avse att meddela grundläggande
kunskaper av betydelse för lärjungar, som förbereda sig för visst yrke,
vare sig handel eller industri eller något annat yrke.

Inträdesvillkor för lärjunge i denna avdelning äro, att lärjungen skall,
den dag han inträder i klassen, kava fyllt 16 år. Även yngre personer mottagas,
om de tillbragt minst ett år i en härför av departementet godkänd tilläggsklass
eller deltagit i en kurs på minst 30 dagar inom en avdelning tillhörande grupp I
och av dess styrelse erhållit tillfredsställande vitsord eller tillbragt minst ett år
i en mellanskola eller sekundärskola. Men det ankommer på skolstyrelsen att
tillse, att endast sådana lärjungar antagas, som icke blott nått den ålder utan
ock äga sådana kunskaper, att de kunna tillgodogöra sig undervisningen. Skulle
inspektören finna, att enskilda lärjungars eller hela klassens kunskapsnivå är för
låg, kan departementet minska eller indraga anslaget.

De ämnen, bland vilka skolstyrelserna vid upprättande av klasser tillhörande
denna avdelning hava att välja, äro ordnade inom 9 olika grupper:

53—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

Under visnings ämnen.

424

Bilaga 3.

a) engelska ämnen, omfattande modersmål, geografi, historia, »en medborgares
liv och skyldigheter»;

b) språkgruppen, omfattande vilket språk som helst, levande eller dött,
som godkännes av departementet;

c) handelsskolämnen, såsom räkning, skrivning, bokhålleri, stenografi, handelskorrespondens
in. fl. ämnen, samt vilket språk som helst, om blott undervisningen
avser dess användning inom affärslivet;

d) skön konst såsom teckning, modellering m. m.;

e) matematik: geometri, algebra, trigonometri, dynamik;

f) naturvetenskap: teoretiskt studium eller laborationer i fysik eller kemi
eller biologi eller viss gren därav;

g) tillämpad matematik och naturvetenskap: 1) praktisk matematik även
innefattande teknisk aritmetik och bruk av matematiska instrument och tabeller;
konstruktionsritning, 2) matematik och naturvetenskap tillämpade på vissa yrken
och industrier; maskin- och byggnadskonstruktion, skeppsbyggeri, elektrisk industri,
gruvdrift, navigation, åkerbruk, trädgårdsskötsel eller vilken annan näring
eller industri som helst, blott principerna för densamma från naturvetenskaplig
synpunkt lämpa sig för systematisk framställning.

För deltagande i en kurs i vissa av ämnena under g) kräves förut genomgången
kurs i motsvarande delar av e) och f);

h) handaslöjd (handwork): grundläggande undervisning i bruket av för
snickeri- och järnarbete behövliga verktyg, utarbetande av därtill hörande arbetsritningar,
praktisk och teoretisk undervisning i sådana ämnen som sömnad, matlagning,
tvätt, mejeriarbete;

i) 1) ambulansarbete (praktik och teori), 2) gymnastik (får inräknas i de
ämnen, för vilka statsbidrag erhålles, blott under förutsättning att deltagare i
gymnastikkursen även deltager i undervisningen i något av föregående ämnen).

De klasser, som upprättas i enlighet med föreskrifterma för avdelning III
(division III) äro närmast att jämföra med ett slags yrkesskolor med både
teoretisk och praktisk undervisning. Denna skall vara ordnad i vissa bestämda
kurser, som avse att sätta lärjungarna i stånd att med god uppfattning utöva
vissa yrken (the intelligent practice of particular crafts). De särskilda klasserna
kunna omfatta: a) handelskurser; b) konst och konstindustriella kurser; c) mekaniskt
verkstadsarbete av flera olika slag; d) skeppsbyggeri; e) navigation;

f) arkitektur; g) byggnadsyrken; h) textilindustri; i) kemiska industrier; j) boktryckerikonst;
k) kvinnliga yrken; 1) jordbruk och jordbrukets binäringar; m) andra
härovan icke nämnda industrier eller sysselsättningar.

Undervisningsplanen för varje ämne skall avse minst treårig kurs och
måste av skolans styrelse underställas undervisningsdepartementets granskning
och godkännande. För varje sådan kurs skall finnas en förste lärare (principal

Storbritanniens fortsättningsskolor.

425

teacher), som måste äga praktisk erfarenhet i det yrke eller den industri, som
undervisningen är inriktad på, och lärarna i allmänhet måste äga högre kompetens
än lärarna i motsvarande ämnen inom avdelning II. Inträde i första årskursen
är medgivet personer över 17 år, som antingen av en distriktsinspektör särskilt
prövats och befunnits vara i stånd att kunna draga nytta av undervisningen eller
som ha tillbragt mer än ett år i en folkskoletilläggsklass av viss typ och erhållit
godkänt avgångsbetyg eller som tillbragt två år i en mellanskola av viss typ.
Avgångsbetyg från mellanskola berättigar till inträde i andra årskursen av dessa
fortsättningsklasser,. liksom avgångsbetyg från någon av sekundärskolans linjer
berättigar till en tredje årskurs av motsvarande slags fortsättningsklass. För
personer, som icke anses äga förutsättningar för att kunna draga fördel av dessa
kurser men som äro angelägna att komma i åtnjutande av dem, upprättas, då
tillräckligt antal lärjungar finnes, en förberedande ettårig klass.

En kurs inom denna avdelning måste omfatta minst 20 veckor med två
lektioner i veckan om en timmes längd, i händelse undervisningen är av endast
teoretisk art, om minst 1 V2 timme, i fall den är förenad med laboratorie- eller
verkstadsarbete. Då kursen omfattar mer än två lektioner i veckan, kan engelsk
litteratur eller historia även få ingå i densamma.

Dessa kurser, vilka begagnas av i alla slags yrken anställda befattningshavare
och arbetare, yngre och äldre, som äro angelägna att förkovra sig i någon
av sitt yrkes grenar, äro de, som från staten erhålla det största bidraget. Handelskursens
andra t. 0. m. fjärde eller följande årskurs understödjes för period om
20 veckor med 9 till 22.5 kr. pr veckotimme för varje elev. Under förutsättning,
att undervisning och materiell uppfylla departementets fordringar på att verkligen
framställa och åskådliggöra de vetenskapliga grunderna för förfaringssättet i ett
yrke och icke blott dess tekniska metoder, understödjas de industriella kurserna
under andra t. 0. m. fjärde året med 12 till 31.5 kr. pr elev och veckotimme.

Slutligen finnes en avdelning IV (division IY), bestående av s. k. hjälpklasser
(auxiliary classes) omfattande vissa ämnen, som betraktas mera såsom rekreation
för personer i övrigt strängt upptagna av sitt förvärvsarbete. De ämnen, i vilka
undervisning meddelas, äro gymnastik, exercis (military drill), sång, träsnideri,
konstsömnad, deklamation eller annat ämne, som av undervisningsdepartementet
godkännes. Dessa klasser äro tillgängliga för alla, som fullgjort sin skolplikt,
men blott inom vissa gränser. En och samma lärjunge får icke deltaga i ämnen
tillhörande denna avdelning mer än sammanlagt 40 timmar pr läsår, och i intet
ämne får undervisning meddelas mer än två timmar i veckan. Departementet
förvissar sig om, att styrelsen vidtager åtgärder för att förmå personer,
som anmäla sig till dessa klasser, att även deltaga i undervisningen inom
ämnen tillhörande andra avdelningar. Liksom i England ämnesgruppen Yl, så

426

Bilaga 3.

är ock i Skottland denna grupp IV nästan att betrakta blott som ett medel att
draga lärjungar till de andra klasserna.

Den skotska Karaktäristiskt för det skotska undervisningssystemet i allmänhet är även

fortsätt- anordningen av fortsättningsskolan. Också den representerar en eller flera pinnar

nin98måimS''1 ^en s- ^ bildningsstegen (educational ladder). På samma gång som den omedelbart
ansluter sig till folkskolan och i viss man (för ett mindre antal 14- och 15-åringar) ersätter denna, är den avsedd att utgöra vissa led i en under flera år fortsatt
yrkesutbildning för personer, som kanske börjat på lägsta trappsteget, men som
hava anlag och ihärdighet nog att kunnna arbeta sig upp i sitt yrke, antingen
detta är handel, post, telegraf eller dylikt eller något tekniskt yrke, industri eller
hantverk. Dess läroplaner för ämnen inom avdelning II och i synnerhet inom
avdelning III skola därför i regel vara så lagda, att de kunna direkt förbereda
till ansvarsfullare befattningar inom yrket eller ock förbereda till inträde i någon
läroanstalt av högre slag. Åt unga av båda könen skall därför i de sammanhängande
kurserna eller i spridda »klasser» meddelas undervisning avpassad dels
för dem, som genomgått antingen blott folkskolans tilläggsklasser eller ock rnellanskola
eller sekundärskola men kommit in uti ett yrke och ämna fortsätta i en
högre teknisk läroanstalt, dels för yrkesarbetare, som önska förkovra sig i någon
viss gren av sitt yrke av vad slag detta än må vara, och som därjämte söka litet
hälsosam förströelse från sitt arbete genom att deltaga uti undervisningen i något
visst teoretiskt eller praktiskt ämne.

Läroplanen.

Läroplanen för en fortsättningsskola uppgöres av skolstyrelsen men
skall underställas undervisningsdepartementets prövning, för att statsbidrag
skall erhållas. Den bör i regel alltid upptaga den kurs, som tillhör avdelning I,
samt flera eller färre kurser i ämnen tillhörande de tre övriga avdelningarna.

Exempel på Såsom exempel på läro- och kursplaner an föras här dels en sådan för den

lärokurser. a;Qmänt förberedande första avdelningen, dels några typiska lärokurser för vissa
ämnen tillhörande de övriga avdelningarna. De äro hämtade ur läroplanen för
Edinburghs fortsättningsskolor för läsåret 1913—14.

Avdelning I.

(Alla lärjungarna måste taga engelska, aritmetik och ett praktiskt ämne.)

1. Engelska. Läsning, hemma och i klassen, av valda böcker; genomgång
av och samtal om det lästa; inlärande utantill av valda kortare stycken; undervisning
om och övning i uppsatsskrivning.

2. Aritmetik. Lägre avdelningen: vikter och mått, förhållande, decimalbråk
och allmänna bråk, huvudräkning. Högre avdelningen. Handelslinjen:
förhållande, enkel ränta, vinst och förlust, medeltal; myntsorter grundade på

Storbritanniens fortsättningsskolor.

427

decimalsystem, huvudräkning. Industriella linjen: kvadratrötter, mätning av
enkla ytor, myntsorter grundade på decimalsystem, huvudräkning.

3. Det Brittislca riket, (the Empire). Dess historia, tillväxt och handel;
kolonierna och de utkomstmöjligheter de erbjuda.

4. Medborgarkunskap (Citizenship). En medborgares levnadsförhållanden
och plikter.

5. Hälsolära. A. Hälsans sju gyllene regler: om värme (hur den
underhålles genom föda, kläder, eldning och kroppsrörelse); om födan (näringsvärdet
hos olika slag av födoämnen, lämplig föda utan alltför stor kostnad); om renlighet
med avseende på kroppen, hemmet, kläderna o. s. v.; om ljus och kroppsrörelse;
om vila; om frisk luft (regler för luftväxling); om självbehärskning.
B. Försiktighetsmått mot sjukdomar; vården av sjukrummet; vanliga åkommor
och deras botemedel; medel att förekomma smittosamma sjukdomars spridande.

6. Teckning (för gossar). Geometrisk konstruktionsritning: uppgörande av
skalor, ritning efter skala, konstruktion av plana figurer såsom trianglar, fyrsidingar.
mångsidingar, cirklar jämte därmed sammanhängande problem. Frihandsteckning:
teckning av enkla föremål och grupper av sådana.

7. Snickeriarbete (för gossar). Alla vid grövre och finare snickeriarbete
vanligen förekommande sammansättningar efter av lärjungarna utförda arbetsritningar.

8. Vanliga affär sskrivelser. Fakturor, räkningar, kvitton, växlar o. s. v.
Deras syfte och formulering.

9. Linnesömnad. Bitning av mönster till underkläder enligt given skala; tillklippning
och sömnad av förkläden, lintyg, byxor efter lärjungens eget val; praktisk
lappning och stoppning.

10. Matlagning (teoretisk och praktisk undervisning). Födoämnenas olika
näringsvärde och de olika sätten att bereda dem genom kokning, stuvning, rostning,
stekning, ugnsstekning, ångkokning; tillagning av soppor, fisk, grönsaker,
puddingar; te, kaffe, cacao; gröt; användning av överlevor; sjukkost. Rengöringsarbete
vid slutet av varje lektion.

11. Tvätt och strykning. Förberedande undervisning om tvätt; förberedelserna
till tvätt; sköljning och blåning av duktyg, sänglinne och underkläder;
vridning, torkning, mangling och strykning; tvätt och strykning av kulörta bomullstyger,
stärksaker, ylle.

12. Klädning ssömnad. Uppritning av livmönster medels normalmått; att
klippa till individuella mönster med tillhjälp av normalmönster men efter måtttagning;
att förfärdiga ett fodrat klädningsliv. Beräkning av erforderliga materialier
och totalkostnad.

13. Modistarbete. Olika sätt att förfärdiga hattstommar och bekläda dem
med lämpligt tyg; måttagning för hattar; tillklippning av material på rak led,

428

Bilaga 3.

på snedd eller efter mönster; olika sätt att förfärdiga veck, öglor, knutar, rosetter
och annan slags klädsel till hattar; fållning av siden och sammet; hattfoder och
dess insättande.

Typiska kurser av detta slag i Edinburghs skolor omfatta a) för gossar utom
de obligatoriska ämnena n:r 1 och 2, även n:r 7 samt ett av n:r 3, 4, 6, 8, b) för
flickor utom de obligatoriska ämnena n:r 1 och 2 alltid ett av n:r 9, 10, 11 eller
12 samt ett av n:r 3, 4, 5, 8. De obligatoriska ämnena läsas i alla de 15 fortsättningsskolor,
förlagda i stadens olika delar, som hava kurser tillhörande grupp
I; de övriga ämnena äro olika fördelade, allteftersom skolan är avsedd för gossar
(fyra skolor) eller flickor (sex skolor) eller för bådadera. (I åtta av skolorna undervisas
dessutom i geografi, då en del av lärjungarna utgöras av 14-åringar eller 15-åriugar, som i fortsättningsskolan skola taga igen de timmar, som de försummat
i primärskolan, på grund av att de haft halv befrielse från den senare.)

Avdelningarna II ocli III.1)

Förberedande handelskurs.2)

(Engelska, aritmetik samt ett av de övriga ämnena äro obligatoriska).

Engelska. Läsning av något värdefullare verk, samtal över det lästa;
sats- och formlära så mycket, som fordras för rättande av vanliga grammatikaliska
fel; uppsatsskrivning med särskilt avseende å affärsbrev.

Aritmetik. Huvudräkning; övning i snabb summering; enkla bråk, såväl
allmänna bråk som decimalbråk; sorträkning, metersystemet; fakturor; procenträkning;
enkel ränta.

Handelsgeograf. Huvuddragen av de Britiska öarnas geografi med särskilt
avseende fäst vid de stora affärscentras läge och utveckling; samfärdsmedel; de
förnämsta järnvägslinjerna; export och import; världens handelsvägar.

Elementär affär steknik. Korrespondens; adressering av brev och försändelser
till enskilda personer, firmor och myndigheter; mottagning och avsändning av
brev och gods; postboken, allmänna meddelanden rörande befordran av brev och
paket; penningförsändelse per post; förklaring av affärstermer; uppsättande av
vanliga affärsformulär.

M Till avd. II räknas en »klass» (class), d. v. s. tillfälligt deltagande under en termin i ett
eller flera ämnen; till avd. III räknas en för två eller tre år avsedd lärokurs i vanligen två eller
flera samhörig^ ämnen.

a) Personer, som önska genomgå den sammanhängande 3-åriga kursen men icke anses äga tillräckliga
förkunskaper, måste genomgå denna kurs.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

429

Bokföring. Annotering av enklare transaktioner i försäljningsjournalen, i
inköpsjournalen och i kassaboken; införing av dessa poster i huvudboken; balansering
av kassaboken; utförande av försöksbalans i huvudboken, avslutande av
huvudbokens konton och utförande av bokslut; fakturor och kvittenser.

Stenograf. Ljudbeteckning, dess grunder; ljudenlig stavning; konsonanter;
vokaltecken; förkortningar o. s. v. (Prydlighet och riktigt formande av bokstäverna
fordras.)

Gymnastik.

Husligt arbete av olika slag (för flickor).

Den treåriga handelskursen.

1. Engelska. Första året. Enkla affärsbrev, med uppmärksamhet ägnad
åt form, uppställning och interpunktion; flitig övning i att skriva efter diktamen;
ordlista över affärstermer; uppmärksamhet fästad vid ordens stavning, och
betydelse; satsbyggnad; satsfogning och satsbindning; uppsatsskrivning; hemläsning:
Walter Scott, Nigels äventyr.

Andra året. Som ovan men med ökad vikt lagd vid stavningen; allmänna
ordförteckningar; upprepade övningar i diktamensskrivning efter tidningsuppsatser,
ledare, tal och dylikt; övning i svårare affärskorrespondens; fortsatt
satslära, skrivning av redogörelser, cirkulär, annonser, uppsatser. Hemläsning:
Nigels äventyr.

Tredje året. Grammatik och satsanalys; framställning av de vanligaste
syntaktiska felen; sammanförande av olika satstyper till perioder; interpunktionslära;
disposition av innehållet vid korrespondens och i olika slags handlingar;
övning i återgivande av innehåll och i avfattande av redogörelser; utväljande och
ordnande av material för avhandlingar; synonymer och deras användning; huru
ett lexikon användes; urval av ord och uttryck hämtade från klassiska och moderna
främmande språk.

Lärobok: »Engelsk prosa från Mandeville till Ruskin».

Hemläsning. Eleverna böra läsa minst två värdefullare arbeten under
terminen.

2. Affär saritmetik. Första året. Penningvalörer, enkel och sammansatt
penningräkning, vikter och mått använda i handeln; fakturor och rabatt på
räkningar; decimal- och vanliga bråk; decimalräkning av penningar; proportionsräkning
tillämpad på skatt till kommun och stat och på utdelning till borgenärer;
procenträkning; enkel ränta; vinst och förlust; huvudräkning.

Andra året. Enkel och sammansatt ränta; diskont och nuvärde; aktier
och obligationer; försäkringar, provisioner och mäklararvode; medeltalsberäkning;
myntkurs; kedjeräkning; proportionell delning och delägareskap; huvudräkning.

(Anm. Lärarens uppmärksamhet fästes på betydelsen av att alltjämt göra

430

Bilaga 3.

lärjungarna förtrogna med olika sätt att göra approximativa beräkningar samt på
fördelen av att under det andra året införa användandet av logaritmtabeller.)

3. Stenografi. Första året. Ljudbeteckningens principer; de stenografiska
tecknen; lätta läsövningar.

Andra året. Ljudbeteckningens principer; de stenografiska tecknen för
sammandragningar och fraser; övning i skrivning efter diktamen; läsning av stenografiska
anteckningar.

Tredje året. Undervisningskurs med särskild hänsyn till utbildningen
till reporter; övning i skrivning efter diktamen; läsning och skrivning av stenografiska
referat.

4. Maskinskrivning. Första året. Maskinens mekanism; allmän kännedom
om dess delar; undervisning om och övning i att rengöra löstagbara delar,
typerna och maskinen i allmänhet. Tangentbordet, gruppering av bokstäverna för
att underlätta bildandet av ständigt återkommande ord; avstånd mellan ord och
rader; interpunktionstecken. Övning i kopiering av kortare vanliga brev, fakturor
och stenogram.

Andra året. Maskinskrivning av affärsskrivelser; maskinskrivning av brevkort;
tabellskrivning; bokföring medelst skrivmaskin; mångfaldigande medelst kolpapper.

5. Bokföring. Första året. Bokföringens föremål; huvudboken; debet
och kredit; personliga-, egendoms-, inkomst- och utgiftskonton; fullbordande och
balansering av huvudbokens konton; dubbel bokföring; försöksbalans; enkla journalinföringar;
dagbok, fakturabok, kassabok; avslutande av böckerna; godskonto, inventering,
bruttovinst; vinst och förlustkonto; nettovinst; kapitalkonto, uttagningar, bokslut.

Andra året. Uppläggning av böcker; journalföring; kassaföring och bankaffärer
medförande diskontering; försäljningar och inköp, som förorsaka reklamering;
handlandes varukonton, vinstock förlustkonto, kapitalkonto och bokslut; växlar
och checkar; formulär därtill, deras användning; böcker för mottagna och betalbara
växlar; bolagskap; bolagsmäns konton; uttagningar, löner, ränta och vinstfördelning;
osäkra fordringar, nedskrivningar.

6. Affärsteknik. Första året. Yttre korrespondens. Avsändning av brev;
frankering; bilagor. Brevbok; brevkopior; kolkopior; registrering; brevkontroll.
Postbefordran; postala bestämmelser och avgifter; järnväg och post. Telegram;
avfattning; avgifter. Postbok och kassabok för småposter; användning; olika
metoder; balansering. Brevskrivning; rekvisita för affärskorrespondens. Kvittenser;
vad som konstituerar ett lagligt kvitto; stämpelavgifter; kassarabatt,
(xodsförsändning; orderböoker; kolkopior; kvittenser. Fakturor; allmänna anmärkningar;
affärsrabatter; beräkningar. Debet och kreditanteckningar. Kontokuranter.
Affärstermer och förkortningar, deras användning och innebörd. Penningremissor;
kontant; frimärken; postanvisningar till in- och utlandet; telegrafpostanvisningar;

Storbritanniens fortsättningsskolor.

431

växel; check. Bankteknik; bankväsendets ursprung och gradvisa utveckling; skotska
systemet; Bank of England; öppnande av bankräkning; upp- och avskrivningsbok;
kapitalräkning; depositionsräkning; torra checkar och checkar till en persons order
accepterade checkar.

Anm. Verkliga handlingar skola visas och förklaras för lärjungarna; kopior
skola tagas därav på blanketter, som tillhandahållas.

Andra året. öppnandet av en affär; lämpliga lokaler; hyra; nödvändigt
kapital. Brevskrivning; inledande affärsannonsering; inköp av varor; utestående
räkningar; nya affärsförbindelser. Fakturor; inkommande och avgående. Bankteknik;
allmänna och särskilda accepter; endossement; vägrade checkar; att avsluta
ett konto; returnerade checkar; överskridande av bankkonto, uttagningar på kredit
och andra lånemetoder. Pengar; lagligt betalningsmedel; bankräntor. Växlar;
användning; inländska växlar; stämpelpappersskatt; växelkontrahenterna; löpetid;
respitdagar; betalningsvägran; diskontering; presentering för betalning; skuldsedlar;
utländska växlar; stämpel; dragning av och handel med utländska växlar.
Varuskeppningar; konnossement; certeparti; tullar; tullfria nederlagsmagasin o. s. v.
Assuranser; olika slag, såsom brand-, olycks-, livförsäkringar; sjukdomsförsäkring;
ersättningskrav. Kreditiv; dess användning i affärer. Kapitalplacering; aktier
och obligationer. Inventering; förberedande slutfcrsäljning; värdering; affärsavveckling.
Affärstermer och förkortningar; svårare termer i bruk inom affärslivet.

Anm. Verkliga handlingar visas och förklaras för lärjungarna, kopior
därav tagas på blanketter, som tillhandahållas.

7. Handelsgeografi. Handelsprodukter av vegetabiliskt, animaliskt och mineraliskt
ursprung; transportmedel till lands och vatten; det förenade konungariket
Storbritanniens läge, ytbildning, kustlinje; klimat; naturprodukter; industrialster,
inländska kommunikationsmedel; in- och utförsel; förnämsta hamnar; handelsvägar
och affärsförbindelser med främmande länder.

8. Franska. Första året. Gframmatiska regler, enklare samtalsuttryck
och meningar; översättning av lättare korta historier eller av en enkel fortlöpande
berättelse; enklare fransk uppsatsskrivning; uttal.

Andra året. Såsom föregående år; samtalsövningar, översättning och
uppsatsskrivning av svårare art; allmän kännedom om fransk grammatik; oregelbundna
verb; affärstermer och fraser; enklare affärskorrespondens.

9. Tyska. Första året. Grammatiska regler, enklare samtalsuttryck och
meningar; översättning av lättare korta historier eller av en enkel fortlöpande
berättelse; enkel tysk uppsatsskrivning; uttal.

Andra året. Såsom föregående år; samtalsövningar översättning och uppsatsskrivning
av svårare art; allmän kännedom om tysk grammatik; oregelbundna
verb; affärstermer och fraser; enklare affärskorrespondens.

54—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

432

Bilaga 3.

10. Esperanto. Första året. G-rammatiska regler, hela tiden tillämpade
på samtalsövningar.

Andra året. Full kännedom om formlärans och syntaxens regler. Skrivning
efter diktamen och även hög läsning av meningar ur esperantotexter. Översättning
av affärshandlingar och annat till engelska. Att skriva ett affärsbrev
på esperanto. Uppsatsskrivning på esperanto och upprepade samtalsövningar angående
någon fråga för dagen eller av intresse för affärslivet.

11. Gceliska språket. Första året. Grammatiska regler; lättare samtalsuttryck
och meningar; översättning av lättare korta historier eller av en enklare
fortlöpande berättelse; enkel gmlisk uppsatsskrivning; uttalslära.

Andra året. Såsom föregående år; samtalsövningar; översättning och
uppsatsskrivning av svårare slag; allmän kännedom om grekiska grammatiken;
oregelbundna verb.

Tredje året. Översikt av gceliska grammatiken; kritisk läsning av svårare
stycken hos berömda författare; diktamensskrivning; uppsatsskrivning; samtalsövningar.

Två- (ev. tre-)årig kurs för mekaniska arbetare.

Förberedande kurs.1)

1. Engelska.

a) Läsning av valda böcker i hemmet och i skolan med särskild uppmärksamhet
ägnad åt arbeten, som behandla de olika faserna av industriens utveckling,
samt åt levnadsteckningar av framstående industriella föregångsmän.

b) Systematisk undervisning och övning i uppsatsskrivning; övningsuppgifterna
böra delvis äga tillämpning på kursens praktiska arbete. Skrivning av
affärsbrev.

2. Yrlcesr åkning.

Övningar i användningen av vikter och mått; enkla bråk; decimalbråk;
metersystemet; procenträkning; längd- och rymdproblem; algebraiska tecken och
termer; de fyra räknesätten; enkla ekvationer; lätta diagram.

3. Geometri och linearritning.

Användning av passare, linjal, vinkellinjal, transportör; ritning efter skala
samt konstruktion av enkla skalor; enkla geometriska konstruktioner, perpendiklar,
parallella linjer, halvering av linjer och vinklar; trianglar, fyrsidingar, cirklar.

’) För elever, som icke äga tillräckliga förkunskaper att komma i första årskursen.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

433

4. Praktiskt arbete.

Brittiska längdenheter och metersystemets längdenheter; längdmätning i
tum och centimeter; medelvärden; mätning av kurvors längd; beräkning av förhållandet
mellan cirkelns omkrets och diameter; ytenheter; plana figurers yta funnen
genom mätning och beräkning; rymdenheter; mätning och beräkning av kubens,
prismats, cylinderns, könens och sfärens rymd; mätning av volymen genom deplacementsmetoden;
användning av mätglas; enkla experiment för att åskådliggöra
mekanikens enklaste lagar.

5. Verkstadsarbete. Utförande av de bästa vanliga sammansättningarna,
som användas i timmermans- och snickeriarbete. Arbetsritningar och detaljritningar
utföras av eleverna själva.

Första året.

1. Matematik.

Aritmetik och mätning: bråk, decimalbråk; procenträkning, medeltal;

kvadratrötter; beräkningar efter enkla formler använda i maskinarbete; beräkning
av yta, rymd och vikt, av enkla, plana och solida figurer, som allmänt förekomma
i praktiken. Algebra: de fyra räknesätten; enkla ekvationer och problem;
lätta bråk och parenteser; grafisk framställning av enkla ekvationer och
experimentella resultat; uppdelning i faktorer.

2. Maskinritning.

Kontrollering av olika instrument, deras vård och användning; mätning
av linjer och vinklar; projektion av enkla geometriska kroppar med användande
av pappers- eller pappmodeller, förfärdigade av eleverna; trianglars och
parallellogrammers egenskaper med resonerande förklaringar; skalkonstruktion;
ytan av plana figurer, uppritad efter givna dimensioner till skala; cirkelns enkla
•egenskaper. Verkliga formen av sneda sektioner av enkla geometriska kroppar
samt av enkla maskindetaljer; projektion av sneda kroppar; utveckling av kroppars
yta. Proportionerade frihandsskisser av olika enkla maskindetaljer; efter
dessa skisser utförda fullständiga arbetsritningar i skala.

3. Verkstadsövningar.

Arbete vid skruvstäd och bänk: beskrivning och användning av maskinarbetarens
fickverktyg, platta och tvärskurna mejslar och huggjärn; kontrollering
av vinkelhakar, av 12-tumstocken med hjälp av verkstadslikaren; enkla avskärnings-
och filningsövningar; kontrollering av plana ytor; användning av navare och
stämpeljärn; användning av gängborr; gängande av skruvar till givna muttrar;
filning av hörn och vinklar; kallnitning; nitstämplar; försänkningsnitning;
modellskivor. Svarvning: beskrivning och användning av svarvverktyg; centreringsoch
mätningsmetoder; skärverktygets ställning; rå- och putsskär; svarvning av
axeltappar av olika diameter. Smidesarbete: smedjans form och användning; härd -

434

Bilaga 3.

■verktyg; metoder för erhållande av bläster; tändning; skötsel av elden; försiktighetsåtgärder
att iakttaga vid upphettning av metaller.

Andra året.

1. Matematik.

Aritmetik och mätning: felprocent, antal decimaler nödvändiga vid praktiska
beräkningar; numerisk insättning i algebraiska och trigonometriska formler;
användning av logaritmer; ytor, volymer och vikter. Algebra och trigonometri:
bråk och parenteser, mera invecklade ekvationer, problem ledande till
första gradens ekvationer med en eller derå obekanta, lösta algebraiskt och
grafiskt; uppdelning i faktorer med aritmetisk tillämpning, grafisk härledning av''
teorem; definitioner av sinus, kosinus och tangent för en vinkel med tillhörande
problem; mätning av vinklar i absolut mått.

2. Maskinritning.

Svårare projektioner av geometriska figurer; sneda sektioner genom, geometriska
figurer och genom enkla maskindelar; bestämmande av oregelbundna figurers
ytor o. s. v. Proportionerade frikandsskisser av olika slags nitar och fogar,
av flänskopplingar, olika typer av axellager och av hänglager; fullständig arbetsritning
i skala efter någon av dessa skisser.

3. Värme, valfritt.

4. Elektricitet, valfritt.

5. Verkstadsövningar.

Städ- och bänkarbete: svårare övningar i skärning och filning; ythamring;
vässning och vård av verktyg; enkla skenmätare; enkla modeller av metallplåt
och modellskivor för sådana.

Svarfning: vässning och vård av verktyg; verktyg för svarfning av gjutjärn,
stål och mässing; svarvning av raka och avsmalnande föremål; handsvarvning
efter bågkonturer; skruvgängning; borrning i stänger. Smidesarbete: iordningsställande
och härdning av verktygen; glödgning; härdning; sättshärdning; böjning;
enkla smiden; rörkrökning. Maskinarbete och montering: tillverkning av smärre
sammansatta maskindelar, såsom »Lewis bult», hackbult, axellager, rätvinklig pådragningsventil,
kullager, självsmörjande lager, finare verktyg.

Treårig kurs för plåtslageriarbetare.

Lärjungar, som genomgå denna kurs på tillfredsställande sätt, erhålla utan särskild
examen inträde vid någon av yrkeskurserna i den högre tekniska skolan
(Heriot-Watt College).

Storbritanniens fortsättningsskolor.

435

Första året.

1. Yrlcesr ältning. Vikter och mått använda vid mekaniskt verkstadsarbete;
allmänna bråk och decimalbråk; förkortade räknemetoder; metersystemet;
proportionslära; procenträkning; kvadratrötter; kvadraters, rektanglars, trianglars
och cirklars ytor; mätning av volym.

2. Geometri och linearritning. Ritinstrumenten; praktiska metoder att draga
parallella och vinkelräta linjer; konstruktion av vinklar; skalor och teckning
efter skala; konstruktion av fyrsidingar, trianglar, cirklar och mångsidingar; allmänna
problem om linjer och plana figurer; kroppars bottenplan, höjd, sektioner
i ortografisk projektion.

3. Verkstadsarbete. De olika sätten att sammanfoga metaller genom lödning,
nitning o. s. v.; att släthamra, urhålka; att bruka de för yrket behövliga
maskinerna.

Andra året.

1. Yrltesrältning. Kalkylering. Mätning av ellipser, ovaler och andra
plana figurer, som förekomma i verkstadsarbete. Beräkning av ytinnehållet hos
jämnt avsmalnande föremål med cirkelrunt eller kvadratiskt tvärsnitt. Beräkning
av avsmalnande kärls rymd.

2. Förfärdigande av modeller och schabloner till kvadratiska, elliptiska, jämnt
och ojämnt avsmalnande föremål.

3. Verkstadsarbete i likhet med föregående år.

Tredje året.

1. Yrkesrältning. Mätning av oregelbundna figurer samt av yta och rymd
hos alla slags i praktiska livet begagnade kärl. Kostnadsförslag.

2. Förfärdigande av modeller och schabloner. Svårare övningar.

3. Verkstadsarbete i likhet med föregående år.

Treårig kurs i husligt arbete.

Lärjungar, som icke äga förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig
undervisningen, måste först genomgå nedanstående förberedande kurs i engelska,
aritmetik och matlagning (eller linnesömnad eller klädningssömnad), varjämte lärjunge,
som så önskar, kan få deltaga i gymnastik.

Första årets kurs omfattar ämnena matlagning, linnesömnad och klädningssömnad.
Andra årets kurs omfattar matlagning och tvätt samt klädningssömnad
eller modistarbete. Tredje årets kurs omfattar husmodersarbete och modistarbete
eller klädningssömnad samt hygien och sjukvård i hemmet.

436

Bilaga 3.

Förberedande kurs.

1. Engelska. Läsning och studium (reading and stu dy) hemma och i
skolan av valda böcker. Uppsatsskrivning; av grammatikens grundregler så mycket,
som behövs för att tala och skriva riktigt.

2. Aritmetik. Repetition av de fyra räknesätten i hela tal och bråk; hushålls-
eller affärsräkning; bruket av måttband och mätning.

3. Matlagning. De oumbärligaste och bästa husgerådssaker som användas vid
enkel, god matlagning. Nödvändigheten av renlighet och olika slag av rengöring.
Ordning och snygghet i diskrummet. God enkel matlagning; gröt och välling;
att koka, steka och »förlora» ägg; att steka färskt och rökt fläsk; soppor och
buljong; att koka och steka fisk; stuvningar; potatis; olika matlagningsmetoder

4. Linnesömnad. Ritning av mönster till enkla beklädnadspersedlar efter
vissa enkla normalmått, såsom till förkläden, lintyg, byxor; att klippa till, sammantråckla
och sy någon av ovannämnda persedlar efter elevens eget val; praktisk
lappning och stoppning.

5. Klädningssömnad. Mönsterritning och måttagning; att rita mönster
till ett blusliv medelst normalmått eller medelst avprovning samt att tillverka ett
sådant.

6. Hälsolära. (Laws of health). Kroppens viktigaste organ och deras
funktioner; luft och vatten, deras sammansättning och viktigaste föroreningar;
föda; kroppens vård; luftväxling; avloppsledningar; smittas spridande; första hjälpen
vid olycksfall; kroppsrörelse.

7. Gymnastik.

1. Matlagning''.

Första året. Födoämnenas näringsvärde, förklaring av meningen med de
olika metoderna för matlagning: kokning och stuvning, stekning vid öppen eld,
i ugn, i panna, ångkokning; beredning av buljong och soppor; att tillaga kött-,
fisk- och grönsaksrätter, puddingar, enkla tårtor, kakor, »scones»; näringsvärdet
hos och tillagning av havremjölsrätter; enkel sjukmat; uppläggning och servering;
spisens eldning och skötsel; årstider och priser. Rengöringsarbete vid slutet av
varje lektion.

Andra året. Olika födoämnens smältning i människokroppen. Fortsatta
övningar i enkel matlagning samt några mera invecklade rätter; inläggningar;
enkla middagar; vegetarisk kost och sjukkost; om inköp och förvaring av födoämnen;
årstider och priser. Rengöringsarbeten vid slutet av varje lektion.

Tredje året (egentligen avsett för kokerskor och personer, som utbilda sig
för detta yrke). Dietetiska matsedlar och tillagning av rätter för sjuka; soppor,

Storbritanniens fortsättningsskolor.

437

geléer, äggrätter, drycker, sötsaker; lättare rätter, mellanrätter, sallader, kakor
skötseln av buljongskitteln, skafferiet och handkammaren; förskärning och uppläggning.
Rengöringsarbeten vid slutet av varje lektion.

2. Tvätt och strykning’.

Första året. Inledande upplysningar. Klädernas sortering, förberedelser
för tvätten, tvättning, sköljning, blåning, torkning, mangling och strykning av
enkla bomulls- och linnekläder. Tvätt och behandling av ylle, kulörta tyger och
stärksaker.

Andra året. Förberedelserna till stortvätt; vården och bruket av bykkärlen;
hårt och mjukt vatten; bruket av såpa, soda, ammoniak och ättika. Tvätt av
yllekläder och strumpor. Föreskrifter i fråga om hängning och torkning av kläder;
desinfektion; blekning; borttagande av té-, frukt- och rostfläckar. Strykbordets
anordning. Bruket av stärkelse, borax och talg vid stärkning. Tvätt, stärkning
och strykning av perkal, muslin, kragar och manschetter; stärkning med okokt
stärkelse; bruket av terpentin; repetition av föregående års arbete.

Tredje året. Källvatten; hur hårt vatten göres mjukt; vattnets verkan
på såpa; såpans beståndsdelar och tillverkning; flanell och ylletyger, deras egenskaper
och ursprung, olika värmegraders inverkan på dem; bomulls- och linnetyger;
att tvätta lakan, underkläder och duktyger. Valet av bykkärl och pris därpå.
Tvätt och behandling av kragar, manschetter, skjortbröst; föreskrifter för stärkning
och glansstrykning; att bereda gummivatten; alkaliers inverkan på färgade föremål;
att tvätta och stryka muslin, silke och spetsar; att tvätta, stärka, stryka
och glansstryka en skjorta. Återblick på hela kursen.

3. Husmodersarbete (Housewifery).

Hemvård. Kökets, diskrummets och alla husgerådssakernas rengöring och
vård. Skötsel av diskbänk och avloppsledning: Skötsel och rengöring av spis rör,

spis och rost. Rengöring och vård av möbler. Beredning av skur- och polermedel.
Borddukning, vården av glas, porslin och dylikt.

Matlagning. Att uppgöra matsedlar och föra hushållsbok; tillagning av middagar
till ett pris av 30 till 45 öre per portion; något finare matlagning; sjukmatlagning;
småbarnsmat.

Tvätt. Hur tvätt bör ordnas, mangling, strykning, hopläggning.

Sömnad. Stoppning och lappning av hemmets linneförråd; ändring av beklädnadspersedlar;
att stadvända lakan, omkläda stolar, sy överdrag till möbler
o. s. v.

Hygien. Enkla meddelanden i fråga om personlig och bostadshygien; vården
om och uppfödande av spädbarn och småbarn; behandling av huggsår, brännsår,
skrubbsår, enkla förband; innehållet i en samaritlåda.

438

Bilaga 3.

4. Linnesömnad.

Första året. Bitning av mönster till dag- och nattlinnen; att klippa till
och sy ett sådant med användning av olika slags styng, såsom fåll-, fäll- och efterstyng
samt rynkning och knapphålssöm.

Andra året. Utkast till kvinno- och barnkläder, tillklippning och
.förfärdigande av sådana med användning av fårstyng, fåll-, kast- och fällstyng,
rynkning, knapphålssöm, »kråkspark».

Tredje året. Tillklippning av underkläder, kamkoftor, nattröjor och
enkla blusliv, provning och förfärdigande av några dylika persedlar; anvisningar
i fråga om urval och kostnad för material.

5. Klädningssömnad.1)

6. Modistarbete.1)

7. »Första hjiilpen», sjukvård i hemmet, hygien och nykterhet.

Första hjälpen vid olycksfall. Meddelanden om människokroppens anatomi.
Fysiologi: blodomlopps-, andnings-, matsmältnings- och nervsystemen. Cirkulation,
puls, blodbrist; antal andetag, frisk luft, hosta, håll, konstgjord andning; tänderna;
matsmältningen och störningar där uti, kolik, förstoppning; svimning, kvävning,
hjärtklappning, konvulsioner; huvudvärk, hysteri, slag, konvulsioner, fallandesot,
förlamning. Fel i benbyggnaden, engelska sjukan, ryggradskrökning. Åtgärder
vid förgiftningsfall. Främmande kroppar i öra, näsa, ögon och strupe. Mindre,
yttre skador, förband. Antiseptisk särbehandling, omläggningar och bandage.
Sår, brännblåsor, brännsår, vrickning, sträckning, benbrott — deras egenskaper
och behandling. Övning i anläggning av förband vid sträckningar, ledvrickningar
och benbrott. Övning i behandling av öppna sår, olika sätt att stanna yttre
blödning.

Sjukvård i hemmet. Sjukrummet, sängen, sängkläderna, ombyte av lakan

o. s. v. Tillsyn och vård av den sjuke: temperaturmätning, pulsens hastighet,
andningen, ingivande av medicin, den sjukes diet. Övriga detaljer i sjukvården,
såsom utvärtes läkemedel; undvikande av liggsår; värmande omslag, isblåsa m. in.
Smittsamma sjukdomar, desinfektion.

Hygien och nykterhet. Luften och dess beståndsdelar; ventilation, uppvärm~
ning, belysning. Vattnet och dess beståndsdelar, källor, filtrering, vattenledning,
en vattencisterns konstruktion. Benhållning och sanitära inrättningar. Hur ett
sunt bostadshus bör vara inrättat; grunden, väggarna, yttertaket, förstugor, inner -

J) Ay utrymmesskäl uteslutes den detaljerade kursplanen.

Storbritanniens fortsättningsskolor.

439

tak, golv. Mat och dryck, bruk och missbruk; vatten, té, kaffe, cacao, alkohol.
Personlig hygien, kläder, vanor, sättet att äta; tvättning och bad; kroppsrörelse,
vila.

Beträffande skolmyndigheternas samarbete med arbetsgivare och yrkes- Edinburghs
män och en därav beroende praktisk anordning av undervisningen står enligt ^^sÉalor
statens överinspektörs officiella redogörelse Edinburgh i främsta rummet av de a) Fortsättskotska
skoldistrikten. _ nämndfnoch

Inom denna stads skolstyrelse (Board) skall en särskild nämnd (the Board’s det sakkunStanding
Committee on Cont. Classes) handlägga alla ärenden rörande stadens niga
fortsättningsskolor samt rörande den kommunala upplysnings- och platsförmedlingsbyrån
för den från folkskolan utgående ungdomen (the Educational Information
and Employment Bureau). I samband med nämnden står ett sakkunnigt
råd (Advisory Council) som utgöres av omkring 120 medlemmar, valda av dels
offentliga myndigheter (såsom stadsfullmäktige m. fl.), dels hantverksmästareföreningar,
arbetarefackföreningar och arbetsgivare. Bland dessa medlemmar skola
utom representanter för olika yrken även finnas ett antal sakkunniga i uppfostringsfrågor
(educational experts).

Rådet är uppdelat på ett antal sektioner (Sectional Committees of the
Advisory Council). År 1913 var sektionernas antal 22. Varje sektion representerar
jantingen ett visst yrke eller några närstående yrken. Sektionens åliggande
är 1) att besöka och inspektera de fortsättningsklasser, som beröra det yrke
eller de yrken, som sektionens medlemmar företräda, 2) att framlägga förslag
i fråga om nämnda klassers läroplaner, skolverkstadens utrustning för sitt
ändamål och åtgärder, som avse att öka intresset för undervisningen, 3) att yttra
sig om lärarnas kompetens, 4) att lämna råd och bistånd i fråga om åtgärderna för
ungdomens placering inom yrket, samt 5) att årligen avlämna redogörelse till
skolstyrelsen angående nämnda förhållanden. Sektionen fullgör sina åligganden
på så sätt, att dess medlemmar efter kallelse av ordföranden gemensamt avlägga
besök i de skolor och klasser, som äro anordnade i anslutning till det yrke eller
•den yrkesgrupp, som sektionen företräder. Omedelbart efter varje sådan inspektion
hålles ett sammanträde för formulerande av gemensamt uttalande angående undervisningens
beskaffenhet m. m. i den ifrågavarande skolan. Alla sektionerna,
d. v. s. hela rådet, sammanträder en gång om året. Den till fortsättningsskolnämnden
årligen avgivna redogörelsen innehåller, utom nämnda inspektionsberättelser,
framställningar och förslag rörande inrättande av nya yrkesklasser,
läroplaner, verkstadens inredning och utrustning m. m. Edinburghs skolstyrelse
hyser stor förhoppning om att sektionernas verksamhet skall kraftigt bidraga
till att höja den tekniska undervisningen och fritaga densamma från beskyllning 55—131460.

Folkundervisningskommitténs betänkande V.

440

Bilaga 3.

, en att varken vara tidsenlig (up to date) eller följa de riktlinjer, som de förnämsta
industriernas praktiska behov anvisa.

b) Samman- En för framgången av fortsättningsskolväsendet i Edinburgh betydelsefull

<lre Tekniska enständighet är den, att dess fortsättningsskola i de flesta fall för lärj ungarna
läroamtal- öppnar utsikten till att, då de genomgått densamma, kunna ytterligare förter''
värva ökade kunskaper och skicklighet i sitt yrke. Ett stort antal av fortsättningsskolkurserna
stå nämligen i direkt samband med högre anstalter för teknisk utbildning,
så att den, som samvetsgrant genomgått vissa klasser och äger begåvning och
energi, omedelbart kan övergå till sådan högre anstalt, antingen till kortare aftonkurser
eller, om han erhållit stipendium, till fullständig högre utbildningskurs
till ingenjör, t. ex. vid mekanisk verkstad, vid teknisk fabrik, vid konstindustriell
anstalt o. s. v. Sålunda stå flera av fortsättningsklasserna i samband med
Edinburghs högre tekniska läroverk (Heriot-Watt College), konsthögskola (College
of Art), högre lantbruksskola (College of Agriculture) och högre läroanstalt för
husligt arbete (Edinburgh School of Cookery and Domestic Economy). I de flesta
fall är undervisningen under de treåriga fortsättningsskolkursernas två första
år förlagd till primärskol- och mellanskollokalerna, varemot den det tredje
året är förlagd till någon av de nämnda högre anstalterna, en anordning som givetvis
hos de unga bidrager till att väcka tanken på att gå vidare. (Verkliga yrkesskolor,
där hela utbildningen för ett yrke kan försiggå, i likhet med dem, som
finnas exempelvis i London, har Edinburgh däremot egentligen icke.)

c) Skolornas Flera av skolorna äro i lika grad tillgängliga för manliga och kvinnliga

Tin''Crensk~l lä™aD and-ra däremot för antingen endast manliga eller endast kvinnliga.

1verkstäder. Fortsättningsskolornas differentiering och specialisering på olika yrken är i Edinburgh
driven synnerligen långt. Detta gäller icke blott den teoreretiska undervisningen
utan även det praktiska arbetet. Med Mtinchen som förebild och direkt
påverkad genom föredrag av d:r G. Kerschensteiner har Edinburghs skolstyrelse
under de sista åren upprättat ett stort antal skolverkstäder för allehanda slags
yrken. De särskilda yrkena hava valts efter framställning av yrkesutövarna
själva, arbetsgivare eller arbetare. Den i detta avseende viktigaste är Tynecastleskolan,
som innehåller ett 20-tal olika slags verkstäder för, bland andra,
mekaniska arbetare, gelbgjutare, plåtslagare, gjutare, byggnadsarbetare, möbelsnickare,
tapetserare, vagnmakare, gipsarbetare, skrädderiarbetare, ateliersömmerskor
inom olika beklädnadsyrken, träskulptörer o. s. v. I andra skolor finnas
verkstäder för bokbindare, portföljmakare, bagare, konditoriarbetare o. s. v.
I vissa mellanskolors laboratorier och teckningssalar hållas kurser för gruvarbetare,
för arbetare i kemiska fabriker o. s. v. Primärskolornas, mellanskolornas och
sekundärskolornas lokaler användas för handelsfortsättningsskolor, allmänbildande

Storbritanniens fortsättningsskolor.

441

kurser och pedagogiska kurser för sådana yrkesmän, som vilja utbilda sig till
lärare i fortsättningsskolor.

Mångfalden av utbildningsmöjligheter är i själva verket så stor, att man
knappast gör sig skyldig till överdrift, om man säger, att varje ung människa,
som verkligen vill öka sina kunskaper, kan få tillfälle att göra det.

Edinburghs fortsättningsskolor torde jämväl kunna anses utgöra en syn-^^«rder
nerligen god exponent av hur långt man medelst systemet frivilliga fortsättnings- av lärjungeskolor
kan komma i fråga om den fortsatta undervisningen. Bland deras nära antalet.
11000 lärjungar finnas årligen i regel icke mindre än mellan 65 och nära 70 /„
av de gossar och flickor, som just slutat primärskolan. Detta anmärkningsvärda
förhållande kan tillskrivas flera orsaker. Den viktigaste torde vara den otroliga
energi, som utvecklas av den s. k. organisatören (the organiser) av Edinburghs
fortsättningsskolväsen samt av överlärarna vid folkskolor och fortsättningsskolor.

Den förstnämnde har utom avgivande av förslag till huru många och vad slags
klasser, som skola upprättas, samt inspektion av undervisningen bland annat det
mycket krävande arbetet att träda i förbindelse med arbetsgivare av alla slag
samt med arbetarna inom olika yrken1) för att intressera dem för yrkesfortsättningsskolorna.
Överlärarnas ansträngningar riktas, såsom överallt både i England
och Skottland är fallet, på att intressera föräldrarna för dessa skolor och
förmå barnen att omedelbart efter slutad folkskolekurs övergå till dem.

Men icke alla unga hava vilja eller utväg att begagna sig av dessa möjligheter.
Oaktat de förut omnämnda anordningarna för att skaffa lärjungar, oaktat
annonseringar och cirkulär i inånga tusental kommer man icke åt alla, som
man ville hava till skolan. Årligen är det mellan 30 och 35 > av de från primärskolan
utgående, som icke besöka fortsättningsskolan. Några förhoppningar om
att detta förhållande skall förändras till det bättre hyser man knappast, i synnerhet
sedan det visat sig, att antalet inskrivna läsåret 1912—13 icke obetydligt
minskats, jämfört med de närmast föregående årens, som företett en jämn ökning.

Att detta skulle vara en ren tillfällighet, tror man icke, utan man ser däri ett tecken
till att resultatet av bemödandena att förmå de unga att frivilligt besöka skolan
redan passerat kulmen, och man befarar, att man skall få se antalet ytterligare
sjunka, om ej nya åtgärder vidtagas. Det medel man, enligt beslut i mars 1913,
tyckes ämna tillgripa är att förvandla kvällsskolan till dagskola och såmedels
kunna till skolan locka lärjungar, som av trötthet efter en lång arbetsdag avhållits
från att besöka densamma. Man vågar dock icke taga detta steg fullt ut på en gång, *)

*) Såsom exempel på omfattningen av detta arbete kan nämnas, att den nuvarande organisatören,
mr D. M’Nally, läsåret 1911—12 gjorde 980 besök hos olika arbetsgivare; samma år höllos 125
möten med arbetare, varvid antingen organisatören eller någon medlem av skolstyrelsen eller båda höllo
föredrag.

442

Bilaga 3.

Slutord.

då det anses kunna förorsaka för stora olägenheter inom industrien och därigenom
göra arbetsgivarna, som man lyckats kraftigt intressera för skolan, avogt stämda
mot densamma. Det har därför föi’eslagits, att dag- och aftonskola skulle kombineras,
varigenom lärjungarna icke skulle behöva ledighet från sitt arbete mer än 2 till 3
timmar i veckan. De övriga lärotimmarna skulle förläggas till kvällarna liksom
hittills.

Huru väl Edinburghs fortsättningsskolor i många fall än äro organiserade,
torde de emellertid böra anses i sin mån behäftade med samma brister som Storbritanniens
övriga. Frånsett de olägenheter, som alldeles direkt bero på att de icke
äro obligatoriska, torde den mest framträdande bristen vara, att ett alltför ensidigt
avseende fortfarande liksom tidigare fästes vid den rena yrkesutbildningen, under
det att betydelsen av undervisning i ämnen av mera direkt uppfostrande art förbises.
Edinburghs skolstyrelse har i mycket tagit Miinchens fortsättningsskolor
till förebild, men det tyckes, som om den icke uppfattat, att de sistnämnda skolornas
styrka icke ligger ensamt uti den stora hänsyn, som tages till den specialiserade
yrkesutbildningen, utan minst lika mycket uti den omsorg, som ägnas åt
lärjungarnas uppfostran i etiskt och socialt avseende. Man tyckes dock småningom
börja fä ögonen öppna härför. Under läsåret 1912—13 infördes kurser i medborgarkunskap
(Citizenship) i överensstämmelse med ett uttalande från undervisningsdepartementet,
att »ett av de viktigaste syftena med fortsättningsskolorna bör
vara att ingjuta känslan av det ansvar och de plikter icke mindre än av de förmåner
och rättigheter, som samhällslivet medför». Stora förhoppningar tyckes
skolstyrelsen dock icke fästa vid dessa kurser. »De hava ett visst värde, men det
är tvivelaktigt, huruvida någon betydligare procent av fortsättningsskolornas lärjungar
skola kunna förmås att genomgå en kurs i detta ämne, så länge fortsättningsskolorna
äro frivilliga».

* *

Att frivilligheten både i fråga om besökandet av skolan och i valet av
ämnen utgör det största hindret för ett framgångsrikt arbete i fortsättningsskolan,
erkännes för närvarande på många håll såväl i England som Skottland. Detta
framgår med all tydlighet av de grundliga undersökningar och enheter, som nyligen
företagits bland personer intresserade av ungdomens uppfostran. Mest betydande
äro de utredningar, som anställts av den engelska skolöverstyrelsens
konsultativa kommitté. I sin år 1909 avgivna redogörelse för denna sin verksamhet
förklarar den såsom sin mening, att »så länge som lagen icke ålägger dels alla,
de lokala skolstyrelserna att upprätta tillräckligt antal fortsättningsskolor, dels
alla gossar och flickor under 17 år att besöka sådana skolor, dels slutligen alla
arbetsgivare att sörja för att de hos dem anställda unga arbetarna få lämplig tid

Storbritanniens fortsättningsskolor.

443

att besöka skolan, så länge skall ett mycket stort antal minderåriga komma att
sakna den fortsatta undervisning, som de så väl behöva».

Den nämnda kommittén betonar emellertid även kraftigt vikten av att
först och främst åldern för halv befrielse samt för avgång från folkskolan höjes.
De viktigaste av de förslag, som avgivas i fråga härom, äro, att halv befrielse
bör få medgivas blott efter fyllda 13 år och icke för andra än gossar anställda i
jordbruksarbete, för alla andra icke före fyllda 14 år, samt att lärjungar mellan
14 och 16 år icke böra få avgå från folkskolan på annat villkor, än att målsman
kan uppvisa intyg på att lärjungen har lämplig sysselsättning (is suitably em ployed).

De förslag, som konsultativa kommittén framlägger i fråga om fortsättnmgs skolan,

ansluta sig i allt väsentligt till stadgandena i skotska skollagen av år
1908 (se sid. 419). Orsaken, varför kommittén, trots sitt här ovan citerade bestämda
uttalande angående nödvändigheten av skoltvång även i fråga om fortsättningsskolan,
i sina förslag icke går längre än den skotska skollagen, angives
i dess betänkande vara, att kommittén icke får glömma de praktiska svårigheter,
som skulle ställa sig i vägen för införandet i hela landet av obligatoriska fortsättningsskolor,
att det vore ovist att påtvinga nationen en åtgärd, för vilken
den allmänna meningen i många distrikt ännu vore oförberedd, och att ett förhastat
försök i denna riktning därför skulle kunna uppväcka fientlighet, vilket ett
gradvis skeende framåtskridande däremot icke komme att göra. Ehuru man i
Storbritannien alltså visserligen inser betydelsen av att de gossar och flickor, som
lämna folkskolan, erhålla fortsatt undervisning, har man dock icke ansett tiden
ännu vara mogen för att genom lagstadganden sörja för att alla verkligen erhålla
sådan.

BILAGA 4.

Utdrag ur protokollet över ecklesiastikärenden den 12

januari 1909.

Utdrag ur protokollet över ecklesiastikärenden hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1909.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anförde härefter
följande:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingiven underdånig skrivelse har hushållningssällskapens
ombuds möte år 1908 med bifall till en av greve Gilbert Hamilton
väckt motion hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
huruvida icke med det snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i
praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fortsättningsskolan,
högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna, så att det
hela bleve satt i ett system, vilket bibringade på varje utvecklingsstadium det
därför och med hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slag av
praktiska kunskaper och färdigheter.

Som stöd för denna framställning har mötet åberopat vad motionären i
föreliggande ämne yttrat. Denne anför bland annat följande:

''Alla torde vi vara ense därom, att, därest vårt land skall tillväxa i kraft
och välmåga, vi måste bättre tillvarataga landets rika naturliga tillgångar. För
detta ändamål är det emellertid nödvändigt, att vårt folk erhåller en mera praktisk
utbildning på alla områden, än vad den nuvarande folkskolan med dess frivilliga
och tillfälliga överbyggnader kan erbjuda. Åt den formella bildningen har
lämnats stort rum i vårt folkbildningsväsen, men föga eller intet åt yrkesutbildningen
eller åt den tidiga inriktningen av intresse för det blivande praktiska livsvärvet.
Sverige har länge varit ansett som ett land, där folkbildningen stod mycket
högt. Gäller det procenttalet invånare, som kunna läsa och skriva, må det
ännu vara sant, men gäller det folkets utbildning för blivande levnadsyrke och
grundläggande av intensitet i arbetet, behöva vi icke resa långt för att finna, att
vi äro efterblivna. Danmark, Sachsen, Turingen och Baden t. ex. hava härutinnan
mycket att lära oss. Och dock hava vi säkerligen icke sämre folkmaterial, kanske
snarare bättre.

56—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

448

Bilaga 4

Det har för kort tid sedan offentligen uttalats, att en förbättrad folkbildning
i praktisk riktning är vår viktigaste fråga, är vårt lands livsfråga. Däri
instämmer jag och vill för egen del söka föra denna fråga framåt.

Grenom att bibringa folket verkliga yrkesinsikter giver staten åt detsamma
de bästa hjälpmedel för skapande av individuell och därmed allmän välmåga.
Det är ökad yrkeskunskap, ökat yrkesintresse, ökad arbetslust vi behöva på alla
områden. Detta skall grundläggas redan i ungdomen. Men folkskolan är en
barnaskola. Inom dess ram kan visserligen det praktiska intresset väckas och
någon praktisk kunskap och färdighet meddelas, men det är huvudsakligen inom
överbyggnaderna på folkskolan: fortsättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan
och yrkesskolorna, vi skola söka vinna vad vi vilja. Dessa fortsättningsskolor
böra om möjligt vara obligatoriska och lämpa sig efter de lokala förhållandenas
behov. I jordbruksbygder bör fortsättningsskolan sålunda lägga huvudvikten på
bibringande av kunskap i och intresse för jordbruksyrket, i industriorter på den
där förhärskande industrien, i städerna på handel, industri och hantverk. I vårt
vidsträckta, mestadels glest befolkade land kunna nog svårigheter på flera håll
möta att göra fortsättningsskolan obligatorisk, men där så ej kan ske, torde syftet
kunna vinnas på annat sätt genom statens understödjande mellankomst.

Jordbruket är landets modernäring. Av dess avkastning är hela landets
ekonomi mest beroende. Det är därför av den största vikt, att vi genom ökad
kunskap och energi i jordbruksyrket söka höja jordens avkastning. Hänsyn härtill
bör alltså i möjligast mesta mån tagas vid den ombildning i praktisk riktning
av vårt folkbildningsväsen, som vi fordra.’

Frånsett vägarna, vore för motionären huvudsaken att kraftiga åtgärder
med det snaraste vidtoges att i Sverige måtte genomföras en ny organisation i
praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fortsättningsskolan,
högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna, så att det
hela bleve satt i ett system, vilket bibringade på varje utvecklingsstadium det
därför och med hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slag av
praktiska kunskaper och färdigheter.

Motionären kände intet säkrare och i längden verksammare medel att höja
landets produktion och därigenom dess kraft inåt och utåt än bättre praktisk utbildning
och utnyttjande av landets eget folkmaterial. På denna väg utjämnades
och avhjälptes också de största sociala missförhållandena.

Den fråga, som sålunda blivit väckt av hushållningssällskapens ombud, är
utan tvivel av synnerlig vikt för vårt land. Det lärer icke kunna förnekas, att
vår folkbildning för närvarande är för litet inriktad för att fostra ungdomen för
det blivande levnadskallet. Helt naturligt är det, att de, som först gåvo impulsen
till vår folkskoleutbildning, funno det framför allt vara angeläget, att barnen
i folkskolorna kommo i åtnjutande av de första grunderna för all bildning, och

Utdrag ur protokollet över ecklesiastikärenden den 12 jan. 1909. 449

det är även naturligt, att man sedermera byggt vidare i denna riktning och sökt
giva folkskolebarnen allt högre och högre mått av kunskap. Det är emellertid
fara värt, att man därvid kommit att förbise vikten av att de unga jämväl erhålla
utbildning för sin blivande verksamhet ute i livet. Såsom redan anförts, har
denna del av utbildningen blivit i hög grad uppmärksammad flerstädes utomlands,
och det är förvisso icke för tidigt att densamma även hos oss vinner beaktande.
Då en kommitté redan är tillsatt för att förebringa utredning och inkomma med
förslag uti på dagordningen stående folkskolefrågor, jag syftar härmed på den s. k.
seminariekommittén, synes det icke kunna ifrågasättas annat, än att densamma
erhåller i uppdrag att utreda jämväl den nu väckta frågan.

Väl är det sant, att nämnda kommitté närmast blivit tillsatt för utarbetande
av förslag till ombildning av våra folkskoleseminarier, men oavsett att kommittén
redan för fullgörande av detta uppdrag nödgas taga under omprövning
arten av vår folkskoleutbildning och de förändringar i densamma, som kunna
synas vara önskvärda — har kommittén jämväl erhållit i uppdrag att taga under
övervägande, huruvida en ändring i riktlinjerna för folkskolan vore behövlig, och
hava härjämte inkomna framställningar rörande normalplan för folkskolan m. m.
hänskjutits till kommittén. Härigenom har kommittén redan erhållit uppdrag att
sysselsätta sig med de frågor, vartill den nu föreliggande uppenbarligen hör. Uti
en skrivelse, som kommittén den 30 november 1908 till mig avlåtit med anledning
av en utav mig framställd förfrågan, huru långt kommitténs arbete fortskridit och
inom vilken tid dess utlåtande kunde tänkas komma att avgivas, har också kommittén
meddelat, bland annat, att den genom sitt redaktionsutskott under nästlidna
höst underkastat spörsmålet om en mera praktisk läggning av folkskoleundervisningen
en förnyad noggrann omprövning.

Det är emellertid att märka, att när ifrågavarande kommitté för 21;é år
sedan tillsattes, huvudvikten lades vid omorganisationen av folkskoleseminarierna
och att till följd härav vid kommitténs sammansättning särskild vikt icke lades
vid att representanter för nu ifrågavarande intresse blevo insatta i kommittén.
Det synes mig därför lämpligt att dylika representanter nu få inträda i kommittén
samtidigt med att förevarande fråga överlämnas till densamma. Visserligen
torde dessas deltagande i kommitténs arbeten särskilt bliva av vikt, när kommittén
går att i detalj behandla frågorna om folkskolans normalplan och om fortsättningsskolan,
vilken detalj behandling kommittén, enligt vad den anmält, ännu icke företagit,
men det torde även vara av vikt för kommittén, att den erhåller den behöriga
sakkunskapen på ifrågavarande område, redan innan den avgiver sitt betänkande
angående folkskoleseminariernas omorganisation. I sin berörda skrivelse har kommittén
förmält sig hava anledning antaga, att dess förslag i denna del skall kunna
avgivas under tidigare delen av instundande vår. Det skulle förvisso vara mycket
att beklaga, om kommitténs tillökning med ytterligare några ledamöter skulle i

450

Bilaga 4.

avsevärd mån fördröja avgivande av sistnämnda förslag, och det kan naturligen
icke vara min mening att ifrågasätta att tillsättningen av de nya kommittéledamöterna
skulle hava till påföljd en ny behandling av hela frågan om folkskoleseminariernas
ombildning, men det synes mig dock vara lämpligt, att de nya kommittéledamöterna
få göra sina åsikter gällande, redan innan kommittén avgiver sitt
förslag angående seminarierna, i den mån kommittén kan finna dessa åsikter böra
vinna beaktande redan vid avgivande av berörda förslag.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kung!] Maj:t måtte anmoda ifrågavarande kommitté att avgiva yttrande
angående den väckta frågan om en omorganisation i praktisk riktning av vårt
folkbildningsväsen samt inkomma med förslag till de åtgärder, som kommittén i
berörda avseende kan finna erforderliga, ävensom till ledamöter i kommittén i nåder
förordna, utöver de redan utsedde, jämväl bruksägaren Erik Johan Ljungberg,
kanslirådet Hugo Tigerschiöld och föreståndaren för kemisk-växtbiologiska anstalten
inom Norrbottens län, filosofie doktorn Paul Hellström.»

I denna hemställan förenade sig statsrådets övriga ledamöter, och tillstyrkte
statsrådet, att föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
i detta ärende finge offentliggöras.

Yad statsrådet sålunda i underdånighet hemställt behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ur protokollet
Gustaf Tottie.

BILAGA 5.

Skrivelse till Konungen från centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärareföreniiig
angående fortsättningsskolan.

Till Konungen.

Frågan om den fortsatta undervisningen, d. v. s. om ordnad skolundervisning
åt de barn, som genomgått den obligatoriska folkskolekursen, är ett av
vår folkbildnings allra viktigaste spörsmål. Yad som på lagstiftningens väg
hittills åtgjorts för att bereda tillfälle till fortsatt uppfostran och undervisning
åt nyss nämnda ungdom, är visserligen ingalunda obetydligt, men ännu återstår
mycket, innan frågan kan sägas ha fått en efter tidsomständigheterna tillfredsställande
lösning.

De bildningsanstalter, som för sagda ändamål stå till buds, omnämnas i
§ 5 av allmänna folkskolestadgan och utgöras av högre avdelning av folkskola,
högre folkskola samt fortsättningsskola. Den högre folkskolan har
emellertid hittills fått en jämförelsevis ringa utbredning i vårt land, och vad folkskolans
högre avdelning beträffar, är det nog endast barn i vissa städer och
andra större samhällen, som hava förmånen att för sin fortsatta utbildning få
draga nytta av densamma. Den stora massan av vårt lands skolungdom är för
närvarande, för tillgodoseende av sitt behov av praktiskt-medborgerlig bildning,
utöver vad som kan erhållas i den egentliga folkskolan, huvudsakligen hänvisad
till fortsättningsskolan.

Vid sådant förhållande ligger det största vikt uppå, att denna skolartdels
är tillgänglig för så många barn som möjligt, dels i övrigt är så organiserad, att
den på ett tillfredsställande sätt kan fylla sitt ändamål.

I båda dessa avseenden har hittills mycket brustit.

Enligt senaste officiella uppgifter funnos i vårt land under år 1906 endast
1,928 statsunderstödda fortsättningsskolor inrättade. Detta innebär, att den vida
övervägande delen av våra folkskolor ännu sakna fortsättningsskola. När därtill
kommer, att deltagandet i undervisningen vid de jämförelsevis få fortsättningsskolor,
som finnas, är frivilligt från lärjungarnas sida, så finner man, att
det är en sorgligt stor procent av den svenska ungdomen, som helt och hållet
undandrages skolans uppfostrande inflytande just under den för såväl karaktärsdaningen
som den praktiskt-medborgerliga utbildningen mest betydelsefulla tiden
av dess liv.

Enligt folkskolestadgans bestämmelse (§ 5 mom. 8) må fortsättningsskola
inrättas, »där sådant finnes lämpligt». Att man ännu inom så många skol -

454

Bilaga 5.

distrikt icke funnit lämpligt att inrätta fortsatt undervisning av ifrågavarande
slag torde till stor del sammanhänga med de brister, som enligt nu för fortsättningsskolan
gällande bestämmelser vidlåda denna skolarts organisation. Uppenbart
är, att fortsättningsskolan i sin nuvarande form icke i tillräcklig grad kunnat
tillvinna sig folkets förtroende. Men detta förtroende är dock en livsbetingelse
för fortsättningsskolans sunda utveckling.

En kraftig uppryckning av fortsättningsskolan torde bäst åstadkommas
därigenom, att den underkastas en grundlig inre omdaning, varigenom väg
beredes för det slutliga målet: fortsatt undervisning intill viss ålder för alla från
den egentliga folkskolan utexaminerade barn.

På Sveriges allmänna folkskollärareförenings program bar frågan om fortsättningsskolans
tidsenliga utveckling stått i snart tjugu år. Hinder av varjehanda
slag häva emellertid hittills ställt sig i vägen för uppnående av positiva
resultat i fråga om fortsättningsskolans omdaning. Förhållandena hava nödgat
centralstyrelsen att huvudsakligen inrikta sina strävanden på att främja genomförandet
av sådana reformer, som utgjort nödvändiga förutsättningar för fortsättningsskolfrågans
lösning och på tillbakavisandet av sådana strävanden, som varit
ägnade att försvåra eller hindra densamma. Frågan har emellertid alltmer
mognat. Inom folkskolans lärarkår i landet har man under de senare åren dels
på grund av gjorda erfarenheter, dels på grund av upplysningar, som inhämtats
från motsvarande skolförhållanden i utlandet, kommit fram till en allt mer stadgad
mening rörande de riktlinjer, efter vilka en ombildning av fortsättningsskolan
bör äga rum.

Gång efter annan hava ock till centralstyrelsen från föreningens kretsar
och enskilda medlemmar inom densamma ingivits framställningar i ärendet. Då
därtill kommit, att detta spörsmål nära sammanhänger med de på dagordningen
stående frågorna om en ny normalplan för rikets folk- och småskolor samt ny
folkskolestadga för rikets större städer, har centralstyrelsen slutligen funnit tiden
vara inne att till föreningens samtliga kretsar utsända frågan om fortsättningsskolan
för att utröna deras mening angående den behövliga reformens omfattning
och beskaffenhet. Kretsarna anmodades sålunda att under 1907 taga spörsmålet
under omprövning samt att därvid formulera sina uttalanden såsom svar på följande
frågor:

1) Anser kretsen en ändring i folkskolestadgans § 5 mom. 2 behövlig i syfte
att på ett lämpligare sätt angiva fortsättningsskolans uppgift?

2) Om så är, huru anser kretsen denna uppgift böra i korthet uttryckas?

3) Anser kretsen ändamålsenligt att i fortsättningsskolan vissa läroämnen
bliva obligatoriska, andra valfria?

4) Vilka ämnen anses höra vara obligatoriska:

Skrivelse från Sveriges allmänna folkskollärareförening.

455

a) för gossarna?

b) för flickorna?

5) Vilka ämnen böra vara valfria:

a) för gossarna?

b) för flickorna?

6) Vilka andra önskemål vill kretsen uttala i föreliggande ärende?

Enligt de till centralstyrelsen inkomna protokollsutdragen bar ärendet
behandlats av 263 röstberättigade kretsföreningar.

1. Såsom svar på den första frågan hava 249 kretsar uttalat den meningen,
att en ändring i folkskolestadgans § 5 mom. 2 i syfte att på ett lämpligare
sätt angiva fortsättningsskolans uppgift är behövlig, varemot 10 kretsar ansett
en dylik ändring obehövlig. Fyra kretsföreningar hava lämnat frågan obesvarad.

2. Samtliga kretsföreningar, som ansett den ovannämnda ändringen i folkskolestadgan
behövlig, hava ock besvarat den andra frågan och angivit, huru de
anse fortsättningsskolans uppgift i korthet böra uttryckas. Svaren på denna
fråga hava i avseende på formuleringen varit mycket skiftande. I huvudsak gå
emellertid de olika förslagen till formulering ut därpå, att fortsättningsskolans
uppgift bör vara: att på lärjungarna öva ett sedligt uppfostrande inflytande
samt att i anslutning till folkskolans lärokurs öka lärjungarnas
kunskapsförråd, huvudsakligen genom meddelande av sådana insikter
och färdigheter, som efter förhållandena å varje särskild ort äro av
omedelbar nytta för det medborgerliga och praktiska livet.

3. Den tredje frågan, huruvida kretsen ansett ändamålsenligt, att i fortsättningsskolan
vissa ämnen bliva obligatoriska, andra valfria, har av 204 kretsföreningar
besvarats jakande. Av de 53 kretsar, som besvarat frågan nekande,
hava 50 ansett, att det bör överlåtas åt de lokala skolmyndigheterna att i samråd
med vederbörande folkskoleinspektör och lärare å varje särskild ort bestämma
fortsättningsskolans läroämnen, under det de tre övriga önska, att i folkskolestadgan
uttryckligen måtte fastslås, vilka ämnen som skola förekomma i fortsättningsskolan.

4 och 5. Flertalet av de kretsföreningar, som besvarat den tredje frågan
med ja, hava ock angivit, vilka ämnen som enligt deras mening böra vara för alla
fortsättningsskolor obligatoriska, och vilka som böra vara valfria. De ämnen, som
av ett större antal kretsföreningar ansetts böra vara obligatoriska för såväl gossar
som flickor, äro kristendom (flertalet angiva »kristendom i form av bibelläsning»):
163 kretsar, modersmål: 204 kretsar, och räkning: 200 kretsar. Dock ha
icke mindre än 112 av de kretsföreningar, som föreslagit vissa obligatoriska ämnen,
uttalat önskvärdheten av, att »övriga ämnen» måtte få bestämmas av de lokala
skolmyndigheterna i enlighet med de olika orternas behov.

57—131460. Folkundervisningskommitténs betänkande V.

456

Bilaga 5.

6. Bland övriga önskemål, som av ett större antal kretsar uttalas i anslutning
till den sjätte frågan, märkas följande:

att fortsättningsskolan måtte göras obligatorisk (173), att lärokursen i
fortsättningsskolan bör omfatta minst 2 år (107), att fortsättningsskolans lästid
måtte förläggas helt och hållet utom den åt folkskolan avsedda tiden (58), att de
lokala myndigheterna måtte erhålla frihet att anordna lästiden i fortsättningsskolan
på lämpligaste sätt (37), att lönen för läraren vid denna skolart måtte utgå
i proportion till innehavd lön i den egentliga folkskolan (66), att den måtte
bestämmas i proportion till folkskolans högsta lönegrad (25), samt att statsbidraget
höjes till 3/s av lönen (97).

Enligt ovan omnämnda bestämmelse i folkskolestadgans paragaf 5 skall
målet för fortsättningsskolans undervisning vara, natt efter bestämd plan under
lärarens ledning dels underhålla redan förvärvade kunskaper, dels ock däruti
ytterligare förkovra sig». Denna bestämmelse, som hittills varit normerande för
arbetet i fortsättningsskolan, har enligt centralstyrelsens mening varit till mycket
stort hinder för fortsättningsskolans inre utveckling och dess därav beroende
utbredning.

Först och främst möter här en bristfällighet i rent pedagogiskt hänseende
Utan tvivel föranleder föreskriften om att skolan skall underhålla redan förvärvade
kunskaper — vilken föreskrift i allmänhet blivit uppfattad såsom innebärande
en fordran på repetition av det i folkskolan genomgångna — att undervisningen
till sitt innehåll och till sin metod bliver i det närmaste enahanda
med den, som lärjungarna under barnaåren förut erhållit. Men detta medför, att
den kommer att sakna den fläkt av friskhet och liv, som gärna följer med ett
nytt läroinnehåll och nya förfaringssätt, samt den så hälsosamma och nödvändiga
eggelsen för lärjungen till vetgirighet och självverksamhet.

Av en dylik formulering av fortsättningsskolans mål följer vidare, att skolans
undervisning icke kan tillgodose det rent praktiska bildningsbehov, som hos
ungdomen vid denna ålder förefinnes, och utan vars tillfredsställande fortsättningsskolan
med sin korta lärotid näppeligen kan vinna vare sig lärjungarnas
eller deras målsmäns förtroende.

Kraftigt och enhälligt hava ock kretsföreningarna uttalat, att en ändring
i de nuvarande bestämmelserna rörande fortsättningsskolans uppgift
bör komma till stånd.

Att kretsföreningarnas önskemål så enhälligt mynnat ut i kravet på praktisk
undervisning, är helt följdriktigt. Fortsättningsskolan är avsedd huvudsakligen
för de barn, vilka genast efter avgången från folkskolan söka sig till
näringarna och där komma i förvärvsarbete, den ene i jordbruk, den andre i fa -

Skrivelse från Sveriges allmänna folkskollärareförening.

457

brik, den tredje i hantverk, den fjärde i handel o. s. v. Kravet på praktisk undervisning
bör i främsta rummet innebära, att densamma skall vara ägnad att
skickliggöra lärjungen att taga verksam del i det praktiska livets sysselsättningar.
Därtill hör, att den skall öppna lärjungens blick för värdet och betydelsen
av sådana sysselsättningar, att väcka och stärka hans håg för dem samt bidraga
att utrusta honom med de därför nödiga kunskaperna. Men då nu livet företer
en rik mångfald av yrken och arbeten, olika för skilda orter och olika för män
och kvinnor, synes det självfallet, att eu skola, som åsyftar att jämte sin allmänt
uppfostrande och karaktärsdanande uppgift även tillgodose nämnda praktiska
krav, måste anpassa sin undervisning med hänsyn härtill. Därjämte bör
fortsättningsskolan, så långt det är förenligt med lärjungarnas ålder, meddela
sådan borgerlig bildning, som den vuxne måste äga för att rätt kunna fylla sin
plats i det nutida samhällslivet inom kommun och stat.

I samma mån som fortsättningsskolan förmår giva sådana praktiskt-medborgerliga
kunskaper, som de unga kunna hava omedelbar nytta av i de levnadsförhållanden,
under vilka de efter slutad skolkurs komma att upptaga kampen
för tillvaron, i samma mån skall ock folkets kärlek till och förtroende för denna
skolart växa.

I folkskolestadgans paragraf 12 mom. 4 bestämmas de läroämnen, som för
närvarande skola förekomma i fortsättningsskolan, nämligen: »kristen domskunskap,
modersmålet, räkning, geometri, teckning, samt, så vitt möjligt är, historia
och naturkunnighet».

Uppenbart är emellertid, att kravet på undervisningens avpassande efter
olika orters olika behov7 av praktisk bildning, nödvändigt måste hava till följd,
att man lossar på den nuvarande uniformiteten i avseende på läroämnen och lärokurser.
Fortsättningsskolorna inom exempelvis ett industrisamhälle och ett jordbruksområde
bör vara av helt olika typer. Visserligen kan det ju tänkas, att
ett och annat ämne skulle kunna anses vara av beskaffenhet att böra förekomma
på alla fortsättningsskolors läroplan. Men lämpligast och mest ändamålsenligt
synes centralstyrelsen vara, att intet läroämnne göres obligatoriskt för
alla fortsättningsskolor, utan att, i enlighet med vad som framhållits av ett
stort antal kretsar, det måtte överlåtas åt de lokala skolmyndigheterna
att tillsammans med vederbörande lärare och inspektör bestämma såväl
läroämnen som lärokurser för ortens fortsättningsskola.

Centralstyrelsen anser därför, att de för fortsättningsskolan normerande
bestämmelserna lämpligen böra anordnas på det sättet, att i folkskolestadgan
blott angives målet för denna skolas verksamhet, under det att i normalplanen
införas förslag till ämnesgrupper och lärokurser för olika typer av fortsättningsskolor,
passande för med hänsyn till näringslivet olika områden.

458

Bilaga 5.

På grund, av det ovan anförda får centralstyrelsen i underdånighet anhålla,

det Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes gå i författning
om ändring i nu gällande bestämmelser för fortsättningsskolan
i så måtto, att målet för fortsättningsskolans
verksamhet ävensom läroämnen och lärokurser i nämnda skola
komma att bestämmas i enlighet med de grunder, centralstyrelsen
här ovan angivit.

Underdånigst

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening.
Dess verkställande utskott:

(Namnunderskrifter.)

Stockkolm den 23 maj 1908.