FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN (Statens offentliga utredningar 1918:8)

FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN

II. fattigvårdslagstiftningen

DEL IV.

REDOGÖRELSE

FÖR

FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNING OCH FATTIGVÅRD

I EN DEL FRÄMMANDE LÄNDER

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1915

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

1. Norge ..................................................................................... 1

A. Gällande fattigvårdslagstiftning................................................... 1

a) Försörjningsplikt s. 1. b) Försörjningsort och hemortskommun s. 3. cj
Fattigvårdens organisation s. 9. d) Särskilda bestämmelser angående fattigvården
vid bergverk och bruk s. 10. e) Försörjningssätt s. 12.

B. Särskild lagstiftning om åtgärder mot försumliga försörjare m. in. ... 13

C. Statistiska uppgifter................................................................. 20

2. Danmark .............................................................................. 22

A. Gällande fattigvårdslagstiftning................................................... 22

a) Om försörjningsplikt s. 22. b) Den offentliga fattigvården och dess organ
s. 26. c) Försörjningsorten s. 28. d) Om försörjningssättet s. 31. e) Fattigvårdsmyndighets
rätt mot den understödde in. in. s. 33. f) Förhållandet mellan
kommunerna m. m. s. 36. g) Offentligt understöd i fall, då behof vet föranledts
af särskilda omständigheter, in. in. s. 39.

B. Lagstiftningen om hjälpkassor ................................................... 44

C. Ålderdomsuuderstöd.................................................................. 4g

D. Underhållsbidrag till barn och deras mödrar................................. 50

1. Lov indeholdende Bestemmelser om Barn udenfor A''dgteskab og disses

Forceldre samt Lov indeholdende nogle Bestemmelser om Hustruers og Adgtebarns
Betsstilling..............................................................’ 50

a) Barn utom äktenskap och deras föräldrar s. 51. b) Hustrurs och äkta
barns rättsställning s. 08. c) Tillämpning af de under a) och b) behandlade
lagarna s. 59.

2. Lov om Understottelse til Barn af Enhet• den 29 april 1913........ fil

E. Privat välgörenhet .................................................................. g2

a) Köpenhamns understödsförening s. 63. b) Menighedsplejen i Köpenhamn s. 65.

F. Statistiska uppgifter.................................................................. 66

3. Finland .................................................................

A. Gällande fattigvårdslagstiftning...................................

B. 1908 års förslag till ny fattigvårdsförordning för Finland

C. Statistiska uppgifter..................................................

4. Tyska riket ..........................................................

A. Rikslagstiftningen.....................................................

B. Lagstiftning om fattigvård i de olika staterna ..............

C. Der deutsche Vereiu för Armenpflege und Wohltätigkeit

D. Fattigvården och socialförsäkringen.............................

104

106

5. Österrike .............................

6. Schweiz...............................

a) Hemortsrätt in. m. s. 112. b)
rätt gentemot under stödsi a g are s. 117.
Fattigvårdens organisation och former
s. 128. g) Inspektion s. 124.

................................................. 109

................................................. 112

Försörjningsplikt s. 114. c) Samhällets
d) Fattigvårdens omfattning s. 120. e)
s. 121. f) Kostnaderna för fattigvården

7. Frankrike........................................................

A. Sjukvården........................................................

B. Understöd åt åldringar, invalider och kroniskt sjuka

C. Understöd åt barnrika familjer.............................

D. Barnavården .....................................................

E. Fakultativ fattigvård .........................................

127

128
131
134

136

137

8. Belgien

140

9. Nederländerna

143

10. England..............................

A. Historik och statistik m. m. ...

B. Gällande fattigvårdslagstiftning

C. Den privata välgörenheten......

D. Reformförslag .....................

144

150

163

166

1. Norge.

A. Gällande fattigvårdslagstiftning.

Gällande fattigvårdslag i Norge, »Lov om fattig viesenet», är utfärdad
den 19 maj 1900; den aflöste med vissa
1868 om fattig väsendet, som förut gällde, en i städerna och eu för landsbygden.
Förutom i fattigvårdslagen finnas fattigvården rörande bestämmelser
i eu del andra författningar, bland annat i lagen om lösdrifveri,
bettleri och dryckenskap af den 31 maj 1900.

a) Försörjningsplikt.

I första kapitlet af fattigvårdslagen upptagas under rubriken försörjningsplikt
stadganden om både det offentliga fattigväsendets och den enskildes
skyldighet att gifva understöd, hvarjämte lämnas föreskrifter om
den enskilda försörjningspliktens omfattning i vissa fall. Vidare återfinnas
här bestämmelser om fattigvårdsmyndighetens rätt till ersättning af försörjningspliktig
och om dess tillsyn öfver understödstagare.

Rörande den offentliga fattigvården heter det i 1 £ af lagen: En hvar, Offentlig fatsom
saknar medel till sitt lifsupphälle eller till vård och underhåll vid t,!/l ärd''
sjukdom samt är ur stånd att förvärfva sig det nödtorftiga och icke heller
har någon försörjningspliktig, som äger förmåga att understödja honom,
skall, sä vida behofvet ej afhjälpes på annat sätt, erhålla nödig hjälp af
det offentliga fattigväsendet i den utsträckning och på det sätt, som fattigvårdsmyndigheten
finner lämpligt. För understöd, som någon efter fyllda
15 år uppburit för sig själf eller för hustru eller barn, kan fattigväsendet
af honom fordra godtgörelse.

Akta makar äro, så länge äktenskapet icke blifvit slutligen upplöst, y^‘öJiftas
pliktiga att försörja hvarandra. Ömsesidig försörjningsskyldighet åligger plikt™18
vidare föräldrar och barn; dock har barn, hvars föräldrar ej ingått äkten 1

— Fa ttigvå rd »lag silft ni ngen. IV.

skap med hvarandra, försörjningsplikt allenast mot modern, och gäller rörande
faders försörjningsskyldighet för sådant barn, hvad därom är eller \ årder
särskildt stadgadt.

I afseende ä fullgörandet af enskild försörjningsskyldighet stadgas, att
den försörjningsskyldige är, därest ej annat i lag bestämmes (t. ex. i tuberkuloslagen,
i lag om abnorma barns undervisning, i lag om vanartade barns
behandling) och fattigvårdsstyrelsen ej på grund af särskilda förhållanden
finner sådant olämpligt, berättigad att underhålla en behöfvande anhörig
som medlem af sin familj, så länge han behandlar honom försvarligt. År
den, som skall försörjas, gift, och är vederbörande ej försörjningspliktig mot
andra makan, skall understöd lämnas utom hemmet, så vida försörjaren ej
föredrager att taga båda makarna till sig.

Tjänstefolk, Om tjänare insjuknar, försörjes han af husbonden, intill dess tjänste försörjning

förhållandet efter uppsägning eller af annan laglig orsak upphör. En dylik
Vid sjukdom. förSörjningsplikt finnes dock ej, för det fall att tjänaren var sjuk redan
vid tillträdet af tjänsten eller han lider af venerisk sjukdom. Försörjningsplikten
är i öfrigt tämligen begränsad; den omfattar ej bekostande af läkarvård,
medicin och sjukhusbehandling samt upphör alldeles, om sjukdomen
varar längre än 4 veckor.

MUMrers Stadigt tjänstgörande militärer jämte deras hustrur och barn försörjas,

försörjning, när behof af hjälp inträffar under tjänstetiden eller vid dess upphörande,
af vederbörande militära afdelning. Dylikt understöd är ej fattigvård, och
denna försörjningsplikt synes gå före anhörigas. Enligt försvarsdepartementets
cirkulär den 11 februari 1902 har vederbörande militärafdelning
att begära uttalande af kommunens fångvårdsstyrelse om storleken af det
underhåll, som i hvarje fall kan erfordras, samt insända detta uttalande
jämte sitt förslag och upplysningar om de försörjningsberättigades antal,
ålder, behof o. s. v. till departementet för godkännande. Utgifterna bestridas
sedan af militärafdelningens medel, och för hvarje år insändes till
departementet uppgift på de försörjningsberättigade och på utgifternas storlek
samt intyg om behofvets fortvaro o. s. v. Vid utackordering skall nödig
kontroll utöfvas, lämpligast genom ställets pastor.

Ersättning af Om den försörjningspliktige ej uppfyller honom åliggande försörjningsförsörjnings-
.,]■],t eper }iau behandlar den, som skall försörjas, på ett oförsvarligt sätt,
phktl9'' öfvertager fattigväsendet vården. Har så skett, är fattigväsendet be -

rättigadt att erhålla godtgörelse för vården af den försörjningspliktige, där»•st
denne har förmåga att betala ersättningen, utan att lian själf kommer
att sakna det nödvändiga till sitt underhåll eller till uppfyllande af honom
i (Ifrigt åliggande försörjningsplikt. Frågan om den försörjningspliktiges
betalningsförmåga afgöres af fattigvårdsstyrclsen i den kommun, där han
bor; dess beslut kan öfverklagas.

Försättning för lämnad fattigvård kan efter beslut af amtmanuen uttagas
genom utmätning; dock skall framställning göras inom tre år från
den dag, då understödet gafs,

-Den, som åtnjuter fattigunderstöd för sig, make (maka) eller barn Fattigvård»--under 15 år, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Fattigvårdsstyrelsen RtHrphens titlkan
till täckande af sin fordran utan den understöddes samtycke göra hans ^
förmögenhetsrättigheter hos andra gällande.

b) Försörjning sort och hemortskommun.

Hvar kommun (Herred, Kjobstad eller Ladested med eget Form and- Fattigvårdsskab)
har sitt särskilda fattigväsende. \ ld delning åt en kommun eller om- samhälle.
reglering af dess gränser fortsättes ett påbörjadt hemortsrättsförvärf i den
lattigkommun, där vederbörande vid delningen eller omregleringen har och
fortsätter att hafva stadigt hemvist,

Före lagens ikraftträdande funuos på vissa ställen särskilda fattigvårds- Fattigvärdsdistrikt,
och dessa kvarstå oförändrade, till dess ändring häraf beslutats i distrikt.
fastställd ordning. Där en kommun förut var indelad i flera distrikt,
skulle detta dock ej inverka på hemortsrättsförhållandena gentemot andra
kommuner eller fattigvårdsdistrikt. Fattiga, som hafva hemortsrätt i kommun,
men ej i något af dess distrikt, försörjas af kommunen. Äfven om
en kommun är indelad i flera fattigvårdsdistrikt, åligga dock vissa arter af
vård hela kommunen, nämligen vård af sinnessjuka, hvilkas tillstånd kräfver
annan behandling än den vanliga fattigförsörjningen, undervisning af
döfva, blinda och andesvaga, samt sjukhusbehandling af behöfvande under
längre tid än 14 dagar.

I en särskild lag åt den 17 maj 1.904 stadgas, att med konungens Kretsinddsamtycke
en kommun eller ett fattigvårdsdistrikt för eu tid af tre år åt nin''igången
kan delas i flera mindre kretsar, på det sätt att under fattigvårds -

styrelsens tillsyn och bestyrelse hvarje krets själ!'' öfvertager hela eller eu
del åt'' försörjningen af sina fattiga. Anordningen påminner närmast om
roteindelningen hos oss.

Särskilda bestämmelser gälla i viss mån för lvongsbergs offentliga fattigväsen
samt fattigväsendet på Boros och vid statens militäretablissementer.

Vistelsekom- Om någon blir i behof af fattigvård, har han att hänvända sig till

het"autgifvafattigvår dsstyre 1 sen i den kommun, där han uppehåller sig. Denna är då,
fattigvård så vida behof efter lagen föreligger, berättigad och pliktig att understödja
m■ m- vederbörande, med rätt till godtgörelse därför i enlighet med de i lagen

gifna föreskrifter. Den kommun, från hvilken eu person intages å sinnessjukhus
eller annan vårdanstalt, skall anses som hans vistelsekommun, så
länge han stannar å anstalten.*

Hemortsrätts- Hemortsrätt i Norge hafva allenast norska statsborgare äfvensom perf°rmänhetaU
soner! hvilka hafva infödingsrätt utan att hafva statsborgarrätt.

Barn har intill fyllda 15 år föräldrarnas hemortsrätt; tillhöra föräldrarna
olika kommuner, följer barnet i hemortsrättsafseende den af föräldrarna,
hos hvilken det vistas eller senast Ostats. Do båda föräldrarna
eller en af dem, har barnet hemortsrätt i den kommun, som den af föräldrarna
tillhörde, hos hvilken barnet vistas eller senast vistats. Har modern
men icke fadern hemortsrätt i Norge, följer barnet modern.

Den hemortsrätt, som någon har vid fyllda 15 år eller vid utfärdande
af dokument om naturalisation, behåller han, till dess ny hemortsrätt vinnes.

Ny hemortsrätt vinnes genom att efter fyllda 15 år hafva under två på
hvarandra följande år stadigvarande uppehållit sig i en kommun utan att
hafva åtnjutit fattigvård för sig själf, hustru eller barn under 15 år. För
den, som blifvit upptagen till norsk statsborgare eller naturaliserats, räknas
hemortsrättens förvärfvande från tiden för utfärdandet af dokument härom.

Hemortsrättsförvärf afbrytes ej därigenom, att fattigvårdsstyrelsen lämnat
anvisning på arbete (se nedan), ej heller genom understöd, som bestått i

1) skolbarns förseende med läroböcker och skolmateriel,** 2) läkar- eller barnmorskehjälp
eller lämnande af medicin, B) sjukbehandling, som anordnats

* På grund af tvister rörande spörsmålet, från hvilken kommun en person intagits, har utfärdats
eu lag, som gifver närmare regler härför (Lov den 31 juli 1912).

** Om folkskolestyrelsen icke har särskilda medel till sitt förfogande för att sätta fattiga
föräldrar i tillfälle att låta barnen gå i skolan eller för att förse dem med nödiga läroböcker och
skolmateriel, kan skolstyrelsen hänvgnda sig till fattigvårdsmyndigheten, som då har att lämna
nödig hjälp. Denna hjälp betraktas éj som fattigunderstöd. (Folkskoleloven den 15 augusti 1908.)

vpidemisk eller smittosam sjukdom, eller 4) bekostandi

af det all män na för
af begrafning.

Senare vunnen hemortsrätt ersätter tidigare innehafd hemortsrätt. Den
hemortsrätt, som en person har vid fyllda 62 år, behåller lian under sin
återstående lefnad.

Den tid, som fordras för vinnande af hemortsrätt, räknas från och
med deri dag, da den inflyttade bosätter sig i kommunen, till och med den
''lag, da han afflyttar därifrån. För tjänstefolk räknas vistelsen efter den
tid, som aftalats för tjänstens till- och afträdande, äfven om tjänsten i verkligheten
skulle hafva tillträdts eller frånträdts 14 dagar efter eller före den
öfverenskomna tiden.

Hustrun har i regel mannens hemortsrätt, men om han skulle sakna Hustru hem
sådan, bibehåller hustrun den hemortsrätt, som hon hade före äktenskapet, ortsrätt
och kan äfven vinna ny hemortsrätt. Efter mannens död eller äktenskapets
upplösning eller när sammanlefnaden upphör genom skillnad till säng
och säte eller utvandring eller därigenom att mannen egenvilligt öfvergifver
hustrun (hustruns öfvergifvande af mannen synes däremot ej inverka) eller
insattes i straffanstalt, vinner hustrun själfständig hemortsrätt efter vanliga
legler, vid beräkning af tiden tages i betraktande jämväl den tid hon
under sammanlefnad med mannen tillbragt inom ett fattigvårdssamhälle.
Aterupptages sammanlefnaden, får hustrun ånyo mannens hemortsrätt; därest
hustrun under mannens bortovaro antingen vunnit hemortsrätt eller fortsatt
! eller påbörjat hemortsrättsförvärf, men mannen under sin frånvaro ej
v unnit hemortsrätt, skall mannen, när sammanlefnaden återupptages, hafva
hustruns hemortsrätt eller fortsätta den åt honom före sammanlefnadens
upphörande påbörjade och af henne senare fortsatta eller det af henne
påbörjade hemortsrättsförvärfvet, under förutsättning att han kan vinna
hemortsrätt i Xorge.

För den, som på grund af yrke eller eljest är tillfälligt borta från Vistelse, som
sitt hemvist, pågår förvärfvet af hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där (’iut^r grund
lian sist hade sitt hemvist eller dit hans hem senare flyttats. Såsom till- rättsfZvärf
fånigt frånvarande betraktas också den, som, utan att lämna motsvarande m'' m~
vederlag genom arbete eller eljest, för sin utbildning uppehåller sig utom
hemmet.

^ Vid förvärf af hemortsrätt får ej den tid medräknas, då någon för att
erhålla bot för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet

för annan än fattigväsendets räkning vårdas i uppfostrings- eller räddningsanstalt,
i asyl, hospital, sjukhus, vårdhem eller hos enskilda, som icke
äro försörjningspliktiga för honom. Detsamma gäller den tid, någon tillbringar
i rannsakningshäkte samt straff- eller tvångsarbetsanstalt, och den
tid, under hvilken en person på grund af hemortsrättslöshet åtnjuter understöd
af staten.

Hemsänd- Vistelsekom immens fattigvårdsstyrelse kan hemsända och hemortsrätts mra.

9- kommunens styrelse fordra hemsändning eller själf ombesörja afhämtandet af
understödstagare, när understödet synes blifva stadigvarande och hemsändandet
kan ske utan att understödstagarens hälsa lider men däraf samt —
beträffande i Norge hemmahörande personer — utan att deras förmåga att
försörja sig därigenom minskas.

Om hemsändandet, för hvars verkställande, om så behöfves, polismyndighet
kan anlitas, skall liemortssamhällets fattigvårdsstyrelse i god tid underrättas.
Hemsändningskostnaden betalas i dess helhet af hemortssamhället.

Ersättning af Hemortssamhället ersätter ej all fattigvårdskostnad, som utlagts för
henMllTm dess medlemmar af annat fattigvårdssamhälle. Sålunda har ett fattigvärdssamhälle
att ensamt bära kostnad för sådan af detsamma lämnad fattigvård,
som, enligt hvad ofvan angifvits, ej verkar afbrott i hemortsrättsförvärf.
Men ej nog härmed, af öfriga omkostnader kunna blott två tredjedelar fordras
ersatta af hemortssamhället.

I fråga om fattigvård åt barn, hvilkas föräldrar ej ingått äktenskap
med hvarandra och hafva hemortsrätt i olika fattigvårdssamhällen, gäller,
att dessa samhällen skola bära hälften hvar af kostnaden för barnet föi
tiden tills detta fyllt 15 år; kan blott för en af föräldrarna ett hemortssamhälle
påvisas, bär detta ensamt omkostnaderna.

Ersättning af Kostnad för understöd af behöfvande, livilkens hemort ej kan utrönas,
> stnten'' utan att sådant kan läggas vederbörande fattigvårdsstyrelse till last, ersättes
af staten efter samma grunder, som stadgats beträffande hemortskommunens
ersättningsskyldighet; dock kunna kostnaderna äfven helt öfvertagas
af statskassan, om billigheten krafvel- sådant och stortinget anslår
nödiga medel för ändamålet.

Har någon, hvilken haft fast anställning vid allmän vägbyggnad,
] äril vägsanläggning eller liknande, allenast för sådant arbete uppehållit sig
i en kommun under den för förvärf af hemortsrätt bestämda tid och i

(

(ifrigt uppfyllt villkoren för förvärf af hemortsrätt samt därefter icke
vunnit hemortsrätt, godtgöres honom lämnadt understöd af staten efter af
departementet godkänd räkning. I regel lämnas sådant understöd allenast
under en tid af fem ar från den dag han vunnit hemortsrätt i kommunen,
men med stortingets samtycke kan sådan kostnad godtgöras äfven för
längre tid.

Omkostnad för understöd af behöfvande, som icke har norsk statsborgare
eller infödingsrätt, godtgöres af staten i enlighet med de af vederbörande
departement eller i internationella överenskommelser gittra
regler.

En person förlorar hemortsrätt, om han frivilligt varit borta från sin Förlust af
hemortsrättskommun oafbrutet under'' tio på hvarandra följande år samt
under loppet af denna tid icke åtnjutit ersättningsbar fattigvård, icke
vunnit hemortsrätt i annan kommun och icke heller fått hemortsrätt genom
sin hustru.* Har någon, som förlorat hemortsrätt, kommit i behof af fattigvård,
ersätter staten lämnad fattigvård efter samma grunder, som tillämpas,
när en persons hemortsrätt ej kan utrönas.

Hemkommer eller hemsändes en sådan person frän utlandet, skall den
kommun, där han senast haft stadig hemvist, öfvertaga den omedelbara
vården mot ersättning af statskassan, som nyss nämnts.

Därest fattighjälp lämnas åt eu person, som icke tillhör kommunen, Undersökning
skall fattigvårdsstyrelsen snarast möjligt affordra understödstagaren en för- ortsrätten.!"
klaring rörande hans lefnadsomständigheter efter ett af kyrkodepartementet
utfärdadt formulär. Försummar fattigvårdsstyrelsen att upptaga en sådan
förklaring, förloras rätten till ersättning för lämnad fattigvård för tiden,
intill dess förklaring inhämtats.

Senast 14 dagar efter det förklaringen afgifvits, har fattigvardsstyrelsen
att till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där den understödde efter
föreliggande upplysningar antages hafva hemortsrätt, sända meddelande om
understödet jämte den nämnda förklaringen och i öfrigt inhämtade upplysningar.
Underlåtenhet häraf medför förlust af rätten till ersättning för
tiden, intill dess öfversändandet ägt rum.

Öfver gjorda utlägg bör räkning sändas snarast möjligt och, om det
gäller stadigvarande fattighjälp, vid utgången af hvarje halfår. Räkning,

* Bestämmelsen lärer tillämpas, äfven om frånvaron inträffar efter det en person fyllt 62 år
oeh således ej längre kan förändra hemortsrätt.

Processen.

Flyttnings

betyg.

som ej sändes senast ett år efter halfårets utgång, kan icke fordras ersatt,
med mindre tvist om hemortsrätt hindrat öfversändandet.

Fångvårdsstyrelse, som erhållit meddelande eller räkning sig tillsänd,
skall snarast möjligt afgifva förklaring däröfver samt, om krafvet godkännes,
insända likvid.

Dessa föreskrifter gälla också, när kostnaden helt eller delvis skall
mildas af staten eller af en amtskommun.

Tvister mellan kommuner samt mellan kommun och stat om de förpliktelser,
som åligga dem i förhållande till hvarandra enligt fattigvårdslagen,
skola afgöras utan domstols mellankomst. Kunna de tvistande ej
enas om att låta tvisten slitas af eu eller liera af dem själfva utsedda
skiljemän afgöres saken af vederbörande departement. Finner departementet
sig ej kunna afgöra saken utan vidare upplysningar, kan utredning
anordnas genom domstol. Departementets beslut skall förses med motiv
och däri skall bestämmas, huruvida de med utredningen förbundna kostnaderna
skola betalas af staten eller någon af parterna. Skulle departementet
å statens vägnar hafva intresse af tvistens utgång och kommun icke
vara villig att öfverlämna saken till dess afgörande, skall tvisten afdömas
af därtill utsedde personer, af Indika vederbörande kommuner välja hvar
sin och departementet lika många, hvarefter de sålunda valda utse eu

person v^ter mellan kommuner om påföljd af försummelse vid afgifvande

af förklaring öfver behof om ersättning eller vid sakens vidare behandling
följa samma procedur.

Departementets beslut är ej exigibelt, utan niaste vid den tappandes
vägran att betala den vinnande instämma saken till domstol, hvilken dock
anses bunden af departementets beslut, så vida det ej är fråga om departementets
behörighet att afgöra ärendet.

Fattigvårdslagen innehåller äfven föreskrifter om anmälning af flyttningar
från ett fattigvårdssamhälle till ett annat, Fn hvar skall vid utflyttning
medföra och förete ett af polismästare (i stad) eller länsman (pa
landet) utfärdadt intyg, innehållande den inttyttandes och samtliga medföljande
familjemedlemmars namn, ålder och födelseort samt upplysning om
försörjarens ^tidsställning, hemortsrättsförhållanden och tiden för utflyttningen.
Detta intyg skall senast 6 veckor efter inflyttningen förevisas för
påteckning, i stad hos polismästaren och på landet hos länsmannen. Det

aligger den, lins hvilken eller pa hvilken,s mark den intlyttade bosatt sig,
att därom lämna meddelande till nämnda myndigheter inom 4K timmar i
staden och inom 14 dagar pa landet; den, som flyttar till bostad, hvilken
han själf äger, skall själ!'' göra dylikt meddelande. De nämnda ämbetsmyndigheterna
äro skyldiga att föra förteckning öfver inflyttade personer,
upptagande de i intyget förekommande upplysningar. Försummelse att
förete intyg och underlåtenhet att lämna de föreskrift^ meddelandena
straffas med böter (2—20 kronor). Atlydas ändå ej föreskrifterna, behandlas
sakerna enligt de för polismål gällande regler. Om så befinnes nödigt,
inskaffas dessutom felande upplysningar på den inflyttades bekostnad.

c) Fattigvårdens organisation.

I hvarje kommun skall finnas en fångvårdsstyrelse (Fattigstyre), be- Fattigvdrdsstående
av sockenprästen (eller, om inom kommunen finnas flera präster stvrel8emed
själfständigt ämbete, den af dessa, som biskopen utser) samt så många
af stads- eller kommunstyrelsen valda ledamöter, män eller kvinnor, som
styrelsen bestämmer; i stad skall därjämte en medlem af magistraten (eller
efter konungens bestämmande polismästaren eller annan polisämbetsman)
vara ledamot af fattigvårdsstyrelsen.

Bland föreskrifterna om verksamheten bör särskildt nämnas, att hvarje
fattigvårdsstyrelse skall föra protokollsbok, dagbok, kopiebok och förteckning
över understödstagare; departementet lämnar närmare föreskrifter om
böckernas förande.

Om kommun- eller stadsstyrelsen finner det lämpligt och beviljat Anställandet
anslag därtill, kan ledningen af fattigväsendet under fattigvårdsstyrelsens
uppsikt öfverlämnas åt eu af kommunalstyrelsen, resp. magistraten och
»Formandskabet» utsedd tjänsteman. Instruktion för denne fastställes på
fattigvårdsstyrelsens förslag af stads- eller kommunstyrelsen samt skall
dessutom godkännas af kyrkodepartementet. Fattigvårdsstyrelsen anställer,
om medel anslagits därför, en eller flere aflönade fattigföreståndare och
kontorsbiträden. — I öfrigt är hvarje i en kommun bosatt man eller kvinna,
som ej fyllt (10 år, skyldig att utan godtgörelse öfvertaga de uppdrag i
fattigvårdens tjänst, som fattigvårdslagen och kommunens reglemente bestämma.

2 — Fattigvård ölagstiftningen. IV.

Kretsindel- Hvarje fattigvårdssamhälle kan indelas i kretsar till det antal, som stadsntgyn
m.1 eller kommunstyrelsen bestämmer. Om utöfvandet af fattigvården och tillsynen
inom kretsarna skola bestämmelser meddelas i ett af stads- eller
kommunstyrelsen antaget och af departementet godkändt reglemente. Detta
reglemente skall innehålla bestämmelse om: a) kretsarnas antal och utsträckning,
b) ordnandet af tillsynen inom livar krets samt tillsynsmyndighetens
förhållande till fattigvårdsstyrelsen, c) fattigvårdsstyrelsens och de
i dess eller tillsynsmyndighetens tjänst stående mäns och kvinnors skyldigheter
emot behöfvande och understödstagare, samt d) ordnandet af vårdoch
arbetsliem, där sådana finnas. Härförutom upptages i reglementet de
bestämmelser, som stads- eller kommunstyrelsen anser af nöden för fattigväsendets
ordnande och förvaltande.

Ambets- och tjänstemän och i all synnerhet polismyndigheten hafva att
lämna fattigvårdsstyrelsen bistånd i dess verksamhet, utan att denna behöfver
erlägga betalning för förrättningar, attester eller dylikt.

d) Särskilda bestämmelser angående fattigvården vid bergverk och bruk.

Några regler om sättet för utgörande af kostnaderna för fattigvården
finnas ej i fattigvårdslagen. Däremot finnas i lagens fjärde kapitel sammanförda
en del särskilda bestämmelser angående bergverks och bruks deltagande
i fattigvården.

Fondbildning Vid hvarje bergverk, som under ett ar sysselsatt minst BO arbetare
tnd bergverk. eper som vj(} lagens ikraftträdande hade särskilt fattigväsen, skall, äfven
om antalet arbetare sedan minskats, samlas eu fond, hvilken skall hafva till
ändamål att tillförsäkra det fattigvårdssamhälle, där verket ligger, bidrag
till täckande af de ökade utgifter, som kunna komma att drabba fattigväsendet,
därest verket skulle nedläggas. Storleken af fonden liksom verkets
samt eventuellt dess tjänstemäns och arbetares årliga bidrag till fonden
bestämmas af konungen efter förslag af ett utskott, bestående af amtrnannen
som ordförande och två andra ledamöter, den ene representant för
verket och den andre för kommunstyrelsen. Hvart tredje år skall detta
utskott till departementet afgifva utlåtande, om någon ändring bör ske i
fondens eller bidragets storlek; beslut om ändring fattas af konungen, efter
det verket och kommunstyrelsen erhållit tillfälle att yttra sig. Till fonden
öfverföras vissa enligt äldre författningar insamlade medel. När fonden er -

hållit bestämd storlek, afgör konungen efter utskottets hörande, om vidare
bidrag skola utgå och huru räntorna skola användas. Verket har att ställa
sådan säkerhet, soin af departementet godkännes, för uppfyllande av dess
egna, dess tjänstemäns och arbetares förpliktelser med hänsyn till fondens
bildande. Är fonden oj tillräckligt stor, när verket nedlägges, skall verkets
ägare tillskjuta det felande. Fonden förvaltas af fattigvårdsstyrelsens
ordförande, som jämte två ledamöter, en representant för verket och eu
för kommunstyrelsen, bilda fondens styrelse. Närmare bestämmelser om
fondens samlande, förvaltning och styrelse meddelas af konungen. Vid
verkets nedläggande blifver fonden fattigvårdssamhällets egendom; dess
medel få dock endast användas för bestridande af kommunens utgifter för
fattigvårdsändamål. Fondens styrelse och förvaltning ordnas från samma
tid af kommunstyrelsen med departementets godkännande, dock så att
konungens samtycke kräfves för att få använda kapitalet. Skulle vid verkets
nedläggande ett större antal arbetare från verket hafva vunnit hemortsrätt
i annan kommun än den verket ligger uti, kan konungen efter
utskottets hörande bestämma om fondens fördelning mellan vederbörande
kommuner. Fonden skall vara underkastad enahanda kontroll, som är bestämd
för offentliga stiftelsers medel.

Därest pa grund af bergverks drift eu kommun under eu följd af nr Särskilda bibelastas
med eu väsentligt större årlig fattigvårdstunga än det belopp, somd>tigvArden!''
under de senaste 5 åren i genomsnitt betalts af vefket, dess tjänstemän
och arbetare, till verkets eller kommunens fattigväsen, och öfverenskommelse
ej kan träffas om afhjälpande af missförhållandet, äger konungen på
ansökan af kommunstyrelsen samt efter vederbörandes hörande förordna
om utjämning genom att fastställa ett särskildt belopp (saerbidrag) att utgå
under ett eller flera af de 5 följande åren samt gäldas med :i/i af verket
och l/i af kommunen. Om stortinget beviljat medel därtill, kan konungen
bestämma, att bidraget helt eller delvis betalas af statskassan.

Ett vid bergverk påbörjadt hemortsrättsförvärf fortsättes i den kommun,
där personen vid fattigvårdslagens ikraftträdande hade och fortsatt att hafva
fast uppehåll. Bergverks försörjningsplikt enligt äldre lag för utländing
skall i vissa fall fortfara. När verket nedlagts eller nyssnämnda försörjningsplikt
upphört, öfvergå de medel, som tillhöra verkets fattigväsende,
till den kommun, där verket ligger.

De i lagen gifna bestämmelser rörande bergverk skola också gälla Fabriker och

bruk.

för fabriker och bruk, som hafva särskild! fattigväsen; dock kan konungen
på yrkande af ägaren eller kommunstyrelsen tillåta sådan anläggning att
behålla sitt eget fattigväsen enligt tidigare gällande regler. Detta gäller
också bergverk med särskild! fattigväsen, som upphört med bergverksdriften
och uteslutande syssla med förädling af metaller eller annan industriell
verksamhet. Därest vid fabrik eller bruk, som bär särskild! fattigväsen,
detta visat sig mindre tillfredsställande, kan konungen efter vederbö rändes
hörande föreskrifva erforderliga ändringar samt, när flera bruk ligga i hvarandras
närhet och till en del hafva gemensamt fattigväsen, bestämma, att
deras fattigväsen skall helt eller delvis sammanslås eller att ett bruks
fattigväsen helt eller delvis skall ingå i det fattigvårdssamhälle, där
bruket ligger.

e) Försörjningssätt.

Försörjnings- Om sättet för försörjningen innehåller lagen endast helt kortfattade
8ätmänLt''U föreskrifter. Försörjningen skall ske i vård- eller arbetshem, hos enskilda,
medelst understöd i hemmet eller genom intagande i sjukhus* Understödsformen
väljes med hänsyn till behofvets art ocli varaktighet samt den behöfvandes
förmåga att kunna genom eget arbete helt eller delvis försörja
sig själf. Barn, som ej kunna försörjas tillsammans med sina föräldrar,
skola företrädesvis upptagas i familj eller barnhem, där de kunna erhålla
försvarlig vård och god uppfostran; särskild! betonas för fattigvardsstyrelsen
angelägenheten af att barn, som haft understöd, få tillfälle att lära sig eu
sysselsättning, på hvilken de kunna försörja sig.** Utackordering får ej ske
genom auktion (Licitation). I detta sammanhang lämnas också föreskrift
därom, att arbetsföra och friska personer, som hänvända sig till fattigvårdsstyrelsen
med begäran om hjälp vid tillfälligt behof, af fattigvårdsstyrelsen
kunna anvisas aflönadt arbete eller hänvisas till arbetshem.

vård af fat- Rörande vården af fattiga sinnessjuka, finnas särskilda föreskrifter.

tiga sinnes- j en \ag af IT augusti 1848 uttalas, att fattiga sinnessjuka, hvilkas

sjuka m. fl. ~

* I en lag af ilen 6 juni 1885 gifvas särskilda föreskrifter om försörjning af fattiga spetälska
på de för sådana sjuka afsedda anstalter. — Tuberkuloslagen af den 8 maj 1900 förbjuder fattigväsendet
att utan hälsovårdsnämndens tillstånd utackordera tuberkulösa understödstagare eller utackordera
någon i hem, där tuberkulösa finnas. o

•* Vid utackordering af barn till familj eller hem inom annan kommun, betalas ärligt bidrag
för hvarje barn, som besöker folkskolan. För barn, som utackorderats af stiftelse m. fl., utgår ett
dylikt bidrag från staten. (Folkskoleloven den 15 augusti 1908).

sjukdom oj är åt'' sådan beskaffenhet, att do kräfva särskild tillsyn och
bevakning, skola försörjas som andra fattiga.

Uti on lag af don 27 juni 1891 föroskrifvos, att om det kräfves en särskild
behandling och förplägnad utöfver hvad som hör till vanlig fattigförsörjning,
kostnaden betalas af stads- eller amtskommunen, hvilken i sin ordning
erhåller 4/io-delar åter af staten. Amtskommunen kan föreskrifva, att högst
hälften af dess andel betalas af det fattigdistrikt, till hvilket den sinnessjuke1
hör. Om ersättning af den vårdade1 elleT af försörjningspliktig person
sedan erhålles, skall bedoppet fördelas efter enahanda grunder. Vederbörande
departement har utfärdat särskilda föreskrifter om eh1 fall, dä sådan
särskild vård bör lämnas.

Anse t fattigvår dsstyrelsen, att ett dylikt fall föreligger, anmäler den
detta hos distriktets tjänsteläkare. Finner denne, att särskild värd erfordras,
har han att tillika yttra sig om, huruvida elen sjuke kan utackorderas
eller bör intagas på en anstalt för sinnessjuka; i förstnämnda fall meddelar
han närmare regien för utackorderingen och tillsyn öfver hemmet; i senare
fallet har han att inhämta amtmannems mening, men kan i trängande fall
äfven därförutan ombesörja intagande å eu anstalt. Förklarar distriktets
tjänsteläkare särskild vård ej erforderlig, kan fattigvårdsstyrelsen genom
amtmannen begära yttrande i saken från den läkare, som amtet antagit
för afgörande af tvifvelaktiga fall. Särskilda bestämmelser gifvas för att
utröna, om statsbidrag vidare bör utgå till vårelen.

Transportkostnad af fattiga sinnessjuka till och från statens, kommunens
och enskilda godkända sinnessjukanstalter betalas af staten.

Utgifterna för fattiga barns resor till e>ch från de abnormskolor, dit
de hänvisats, samt underhållet där, inclusive beklädnad, bekostas af vederbörande
stads- eller amtskommuu; dock kan bestämmas, att intill en tredjedel
af kostnaden skall godtgöras af fattigvårelssamhället; elet senare anses
hafva rätt till ersättning af barnets föräldrar eller försörjare. (Lov om
abnorme borns undervisning af den 8 juni 1881. Enligt en lag af den
28 juni 1912 äro dessa utgifter icke att anse som fattigunderstöd, om
barnet är norsk statsborgare eller bär norsk infödingsrätt.)

B. Särskild lagstiftning om åtgärder mot försumliga försörjare m. m.

Några föreskrifter om tvångsåtgärder mot understödstagare finnas ej
i 1900 års fattigvårdslag, utan gällde i den delen till eu början allt fort -

Äldre lagstiftning.

farande de äldre fattigvårdslagarna af den (i juni 1863. Från och med den
1 augusti 1907 upphäfdes emellertid föreskrifterna i nämnda lagar genom
den då i kraft trädande lagen om lösdrifveri, bettleri och dryckenskap åt
den 31 maj 1900. Enligt de äldre fattigvårdslagarna kunde fattigvårdssamhällena
hvar för sig eller flera tillsammans upprätta »tvangsarbeidshus» ;
i dessa mottogos efter »politirettens» förordnande bettlare samt lösdrifvare
och till dryckenskap hemfallna personer, som ej försörjde sig med lofligt
arbete; om de ej intogos å tvångsarbetsanstalt, kunde de i stället dömas
till fängelse. 1 tvångsarbetsanstalten kunde också efter amtmannens bestämmande
intagas kringstrykande tattare utan fast bostad. Likaledes
kunde i dessa intagas kvinnor, som öfvergifvit eller undandroge sig att försörja
sina oäkta barn, så att fattigväsendet måst taga hand om dem.
Tvångsarbetsanstalterna upprättas och ledas i Norge efter af konungen
fastställdt reglemente, och på konungen ankommer att bestämma, huruvida
sådan anstalt skall sättas i förbindelse med fängelse eller med de vanliga
»fattigarbeidshusen .

19<)0 års lag Genom 1900 års lag har behandlingen af lösdrifveri, bettleri och förom
lösdrifveri SUTnmelse af försörjningsplikt gjorts till en straffrättslig angelägenhet.
m'' Dessa gärningar betraktas numera som brott och beläggas med straff, som
ådömas af domstolarna; dock har man samtidigt sträfvat efter att bekämpa
dem med andra medel. 1900 års lag innehåller i hufvudsak följande.
Arbetsför person, som går sysslolös samt a) söker sitt uppehälle genom
bettleri eller faller fattigvården till last eller b) på grund af sysslolöshet försummar
sin försörjningsplikt, så att hans familj råkar i nöd, eller c) af
enahanda anledning ej kan betala honom ådömdt bidrag till hustru eller
äkta barn eller oäkta barn under 15 år, skall af polismyndigheten tilldelas
varning och om möjligt genom fattigvårdsstyrelsen på platsen anvisas
arbete. Därest han efter varningens meddelande fortfarande går
sysslolös och underlåter att söka eller utföra af fattigvårdsstyrelsen anvisadt
arbete eller utan orsak lämnar detta arbete eller på grund af dåligt uppförande
måste afskedas därifrån samt innan ett år förflutit från varningens
meddelande gör sig skyldig till sådant förhållande, som omförmäles under
a), b) eller c), straffas han med fängelse. Domstolen kan dessutom i domen
bemyndiga åklagarmyndigheten att insätta den dömde i en tvångsarbetsanstalt
(tvangsarbeidshus) för en tid af högst 18 månader eller, om han
förut i enlighet med förevarande lags bestämmelser varit intagen på sådan
anstalt, i högst tre år; intages han å dylik anstalt, kan fängelsestraffet

helt och hållet eller till nitton del bortfalla. — Den, Horn ej Wt 1(1 ur,
får ej intagas i tvångsarbetsanstalt; person i åldern mellan 1(1 och 18 år
kan intagas i dylik anstalt, endast om han tidigare efter lösdrifvarlagen
eller allmänna strafflagen varit dömd eller samtidigt enligt strafflagen
dömes till högre straff än böter.

Sa snart misstanke föreligger därom, att en person, som hängifvet sig
åt ett lättjefullt lefverne eller stryker omkring, helt eller delvis försörjer
sig genom straffbara handlingar, skall åklagarmyndigheten anställa förhör
med honom och begära upplysning om hans förvärfskällor. Stryker han
omkring från ort till annan eller finnes eljest anledning därtill, kan han
häktas.

Den, som hängifver sig åt ett lättjefullt lefnadssätt eller stryker omkring
under sådana förhållanden, att grundad anledning finnes att antaga,
att han har för vana att helt eller delvis försörja sig genom straffbara
handlingar, som kunna medföra högre straff än böter, straffas för lösdrifveri
med fängelse. Äfven i detta fall kan förordnande meddelas om intagande
i tvångsarbetsanstalt intill 3 resp. <> år, hvarvid straffet kan bortfalla.
Innan åtal väckes, kan åklagarmyndigheten, om sådant anses lämpligt,
uppmana personen att inom viss tid skaffa sig regelbunden sysselsättning,
och erinra honom om att han eljest kommer att åtalas. Enahanda regler
gälla beträffande den, som vanemässigt hängifver sig åt ett lättjefullt lefverne
och för ett kringflackande lif samt genom sitt uppträdande är farlig
för den allmänna säkerheten. — Uppehåller sig en person, mot hvilken
sådana omständigheter förekomma, som här ofvan nämnts, utanför den ort,
där han är bosatt, kan han åläggas att återvända dit och, om så är nödigt,
återsändas dit genom polismyndighets föranstaltande; detsamma gäller rörande
person, som enligt hvad ofvan nämnts underkastats förhör,, men ej kan på
tillfredsställande sätt redogöra för sina förvärfskällor. Om hemsändandet
beslutar domstol. Kan en person, som drifver omkring från ort till
annan, ej påvisa någon plats, där han har fast bostad, kan polismyndigheten
ålägga honom att förskaffa sig sådan och vara honom behjälplig därmed;
vill eller kan han ej skaffa sig sådan, kan myndigheten, om medel
härför anslagits, i enlighet med föreskrifter, som konungen meddelar,
anvisa honom att bosätta sig å viss ort. Lämnar personen, innan 5 år
förflutit, den bostad, dit han återförvisats eller som han förvärfvat sig,
samt drifver omkring från ort till annan utan att kunna påvisa lofligt
förvärf, dömes han för lösdrifveri (se ofvan) och kan efter frigifvandet
ånyo hänvisas att taga sin bostad på viss orf.

It)

Därest någon, som förvärfvat sig bosättningsort efter nyssnämnda regler,
själf eller för sin familj faller fattigvården till last, skola omkostnaderna
bäras till 7S af staten och till 2/s af den kommun, där han vid
nämnda bosättning hade hemortsrätt eller, om han då saknat hemortsrätt,
af staten ensam. I vissa fall, såsom då personen länge varit borta från
hemortskommunen eller dennas ekonomiska bärkraft är liten, kan staten
också öfvertaga hela eller en del af den på hemortskommunen eljest belöpande
andel af utgifterna. Så länge personen i fråga eller hans hustru
är bosatt inom kommunen, fördelas kostnaderna för fattigvård åt dem
eller familjen efter nämnda grund; och detta gäller äfven understöd till
deras barn, som förvärfvat själfständig hemortsrätt i kommunen. Tvister
mellan olika kommuner samt mellan kommun och stat behandlas i samma
ordning som fattigvårdstvister.

I lösdrifvarlagen gifvas vidare bestämmelser om ansvar för bettleri.
Yrkestiggarén samt den, som upprepade gånger bettlat på allmän plats eller
under vandring från hus till hus, straffas med fängelse pa vatten och bröd
i 2—10 dagar eller motsvarande tid på vanlig fångkost; detsamma gäller
den, som använder annan till dylikt bettleri eller låter en i hans vård
varande omyndig deltaga däri. Straffet kommer dock ej till användning,
om någon bettlat på grund af ett oförutsedt nödtillstånd eller på grund af
särskilda omständigheter erhållit polismyndighetens tillstånd. — Sker bettlandet
under hotelser eller under falska uppgifter m. m., blir straffet
fängelse, här liksom i ofvannämnda fall under förutsättning att ej lösdrifvarlagens
föreskrifter i öfrigt komma till användning. Straff stadgas också
för utställande af intyg till bruk vid straffbart bettleri samt för försök att
med falska uppgifter tillnarra sig eller andra gåfvor eller understöd.

Lösdrifvarlagen innehåller dessutom stadganden om ansvar för fylleri
och en del därmed sammanhängande ordningsförseelser samt om straff och
internerings påföljd för alkoholist, som gjort sig skyldig till bettleri eller
faller fattigvården till last eller försummar sin försörjningsplikt m. m.

Slutligen stadgas, att den, som trots varning underlåter att försörja
sin familj, så att denna råkar i nöd, eller försummar att utgifva honom
ålagdt underhållsbidrag till hustru eller äkta barn eller oäkta barn under
15 år, gör sig förfallen till fängelse, så vida han ej dömes efter
strängare lagrum*.

Lagarna den J detta sammanhang bör också redogöras för två den (i juli 1892
6 juli 1892 ______ p

om under- * Svårare försummelse af försörjningsplikt belägges i strafflagen (219 §) med strängare straff.

hallsbidrag.

utfärdade lagar om underhållsbidrag dels till barn, livilkas föräldrar icke
ingått äktenskap med hvarandra, dels till hustru och äkta barn.

Lagen om underhållsbidrag till barn, hvilkas föräldrar icke ingått
äktenskap med hvarandra, bestämmer till eu början föräldrarnas olika skyldighet
att deltaga i kostnaden för barns underhåll och uppfostran. L händelse
af tvist afgör amtmannen, huru mycket som skall betalas, och bestämmer,
i hvilka terminer bidrag skall utgå; ett en gång fastställdt bidrag
kan sedermera förändras. Fadern kan också åläggas att betala förlossningskostnader.
Innan amtmannen träffar sitt afgörande, bör lian i allmänhet inhämta
yttranden i ärendet från fattigvardsmyndigheterna i föräldrarnas hemortskommuner.
Ilar den sökte ej erkänt faderskapet, förelägger amtmannen
honom i bidragsresolutioneu att inom en viss tid vid domstol framställa
yrkande om befrielse från påståendet att han är barnets fader, och under
tiden får bidraget ej indrifvas. Försitter han denna tid, betraktas lian
som barnafader. Lagen innehåller detaljerade regler för domstolstvisten.

Underhållsbidraget kan utan föregående order af amtmannen indrifvas
genom utmätning. Till detsammas gäldande kan fadern tillkommande arbetsförtjänst,
lön eller pension tagas i anspråk; yrkande härom framställes
hos vederbörande utmätningsman (bidragsfogde), hvilken efter samråd med
arbetsgifvaren eller öfverordnad bestämmer, huru mycket som å den hvarje
gång förfallande lönen skall innehållas. Arbetsgifvaren erhåller föreläggande
att icke betala ut beloppet till andra än den bidragsberättigade
eller dennes ombud, vid äfventyr att arbetsgifvaren blir personligen ansvarig
för beloppets gäldande. Föreläggande kan också gifvas beträffande
icke ännu förfallna terminer. Öfver förrättningen kan klagan föras hos
amtmannen. För att dylik exekution skall kunna användas, måste begäran
därom göras inom ett år från det bidraget förfallit till betalning.

Härefter innehöll lagen i sin ursprungliga lydelse bestämmelser om
försörjarens insättande i tvångsarbetsanstalt, men stadgandena härom hafva
upphäfts genom den ofvan refererade lagen om lösdrifveri in. m. Likartade
stadganden hafva emellertid föreslagits till återinförande (se nedan).

Slutligen innehåller underhållslagen stadganden om utvandringsförbud.

\ ill fadern utvandra, innan han fullgjort den honom enligt lagen åliggande
försörjningsplikt, har han ej blott att betala eller ställa säkerhet
för förfallna terminer utan äfven att ställa säkerhet för bidragets framtida
erläggande. Amtmannen kan, efter att hafva hört fattigvårdsmyndigheten
i faderns hemort, medgifva vissa jämkningar i dessa villkor.
Föreligger anledning antaga, att fadern ämnar utvandra utan att full 3

— Fattigt-(''träslag stiftning en. IV.

göra sina förpliktelser, kan polismyndigheten på yrkande af den bidragsberättigade
eller vederbörande fångvårdsstyrelse förbjuda fadern att afresa
och taga lians egendom i beslag; underrättelse om sådan åtgärd skall ofördröjligen
insändas till amtmannen, som bar att pröfva, huruvida åtgärden
skall äga bestånd. Amtmannen kan därvid bestämma, att äfven icke förfallna
terminer genast skola indrifvas genom utmätning samt insättas i
bank. Utvandringsförbud och åtgärderna i öfrigt mot den, som ämnar utvandra,
kunna också vinna tillämpning, innan barnet födts och bidrag bestämts,
om kvinna, som är hafvande, under edsförpliktelse uppger personen
i fråga vara fader till barnet samt upplyser, när och hvarest häfdandet
skett. Utvandraragenter och andra, som ur riket befordra någon, hvilken
på grund af nyssnämnda bestämmelser ej får utvandra, blifva själfva ansvariga
för bidragets betalande. Har fadern utvandrat, men kvarlämnat
egendom, kan betalning uttagas ur denna. Dör bidragspliktig fader, kan
talan föras mot hans dödsbo enligt därom särskildt gällande regler.

Lagen om underhållsbidrag till hustru och äkta barn gör samma bestämmelser
tillämpliga i fråga om utdömande och uttagande af underhållsbidrag
åt dessa samt åt separerad eller frånskild hustru eller barn, som
stanna hos henne.

Proposition Frågan om tillgodoseendet af barnens och mödrarnas rätt har varit

till in 14 drs föremål för stort intresse i Norge under de senare åren och föranledt
sin, hut/. jjera pr0pOSitioner till stortinget. Den senaste af dessa propositioner är afgifven
under år 1914. Genom de där föreslagna författningarna skulle
lagarna af den (i juli 1892 om underhållsbidrag upphäfvas. I deras
ställe skulle komma särskilda lagar, eu lag om barn, hvilkas föräldrar
icke ingått äktenskap med hvarandra, samt en lag om föräldrar och
äkta barn. Den förra af dessa reglerar närmare de utom äktenskap
födda barnens rättsliga ställning, sättet för fastställandet af faderskap
och bidragsplikt, uppfostringsbidragets storlek samt dess utkräfvande. I
sistnämnda afseende är särskildt att märka, att förslaget ånyo fastän
med åtskilliga ändringar upptager de i 1892 års lag från början befintliga
men sedan upphäfda bestämmelserna om tvångsmedel mot den,
som icke erlägger honom ådömda bidrag. Sålunda skall enligt förslaget,
därest bidrag icke kan fås genom kraf, utmätning eller innehållning å
lön m. in., bidragsfogden kunna meddela förordnande om gäldenärens insättande
för en tid af högst 6 månader i tvångsarbetsanstalt eller annan
af konungen för ändamålet godkänd anstalt, intill dess han betalar eller

ställer säkerhet för hvad lian är skyldig eller så stor del, som bidragsfogden
bestämmer. Insättande i tvångsarbetsanstalt må dock ej komma
till användning, då anledningen till att bidraget icke betalts är att söka i
omständigheter, hvilka icke rimligen kunna läggas gäldenären till last. Kj
heller får denna åtgärd begagnas, när den skulle blifva till skada för uppfyllande
af annan gäldenären påhvilande försörjningsplikt eller väsentligen
förminska utsikten till bidragets framtida erläggande. Under inga omständigheter
tår ett insättande äga rum af gäldenär, som är under 21 år eller
oförmögen till arbete (arbeidsudygtig), detta senare ina bero på sjukdom
eller andra orsaker. Utgifterna för förandet till anstalten såväl som
kostnaden för vistelsen därstädes betalas af staten i enlighet med därom
gifna regler. Om enligt anstaltens reglemente, hvilket skall vara vederbörligen
fastställdt, någon andel i arbetets utbyte tillerkännes gäldenären,
utbetalas sådant till bidragsberättigade i viss ordning. I stället för insättande
i tvångsarbetsanstalt kan bidragsfogden förordna om gäldenärens sättande
i arbete hos det allmänna eller bos enskild, så vida han kan anställas
pa sådana villkor, att ett lämpligt belopp erhålles för fullgörande
åt hans bidragsplikt. Den, som anhållits för att insättas i tvångsarbetsanstalt
eller för att sättas i arbete, som nyss sagts, kan fordra att blifva
ställd inför närmaste förhörsrätt, hvilken kan upphäfva utmätningsmannens
beslut, om förutsättningar saknas för tvångsmedlets användande. — Underlåtenhet
att betala ofvannämnda bidrag af den, som har förmåga därtill,
strattas med fängelse intill 3 månader, så vida försörjaren ej dömes efter
strängare bestämmelser. Straff kan dock icke ådömas den, som på
grund åt underlåtenhet hållits till tvångsarbete enligt ofvan anförda bestämmelser.
I sammanhang härmed gifvas stadgande!] till förhindrande
däraf, att försörjningspliktig utvandrar, i hufvudsak anslutande sig till
1892 års lag. — Keglerna om betalning och indrifning af bidrag äro afsedda
att gälla äfven enligt den föreslagna lagen om föräldrar och äkta
barn. Sistnämnda lagförslag innehåller detaljerade bestämmelser om föräldrarnas
rätt att omhänderhafva barnen och om underhållsplikt. Enligt
hvad i förslaget betonas, skulle lagen ej göra ändring i de regler, som
enligt fattigvårdslagstiftningen gälla om föräldrars skyldighet att försörja
sina barn, då de råka i behof af fattigvård.*

* Enligt uppgift, som erhållits under betänkandets tryckning, hafva lagar i de i propositionen
behandlade ämnen utfärdats den 10 april 1915 i enlighet med stortingets beslut. Lagarna afvika
väsentligt från propositionen/hl. a. därutinnan att straff gjorts till den normala påföljden;
sättande till arbete eller intagande i fattigvårdsanstalt kan af domstol därjämte medgifvas, och
vid verkställandet däraf kan straffet bortfalla.

C. Statistiska uppgifter.

Antalet understödstagare i Norge (= understödda hufvudperson er) uppgick
år 1907 till 82,431, livilket utgjorde 35,75 på 1,000 invånare. Största
antalet understödstagare kom på landsbygden, men i förhållande till 1,000
invånare var talet på landsbygden allenast 29,20, under det att detta tal
för städerna steg till 51,59. Aren 1899—1904 visade eu fortgående stegring
af understödstagarnas antal; sistnämnda år var antalet 88,182. Sedermera
har antalet något nedgått. I förhållande till 1907 års siffra visar
år 1909 en ej obetydlig stegring, c:a 1,500 i absolut tal (däraf 500 på
landsbygden och 1,000 i städerna).

Utgifterna för fattigväsendet utgjorde år 1907 i hela riket 11,620,038
kronor. Efter afdrag för kostnader för vård åt sinnessjuka och abnorma,
ersättning från stat, andra kommuner och enskilda m. m., beräknades
fattigväsendets kontanta utgifter till 9,543,387 kronor, däraf på landsbygden
kommer 4,896,882 kronor och på städerna 4,646,505 kronor.
För år 1909 visa utgifterna en ökning med omkring 300,000 kronor (för
landskommunerna utgjorde siffran omkring 370,000 kronor, under det att
stadskommunernas kostnad minskats). Beräknade för hvarje understödd
hufvudperson utgjorde utgifterna för år 1907 i genomsnitt 115,7 kronor
(på landsbygden 102,s kronor och i städerna 133,5 kronor). Genomsnittsutgiften
för inbyggare uppgick till 4,u kronor (3 kronor för landsbygden
och 6,89 kronor för städerna). Äfven dessa genomsnittssiffror äro högre
för år 1909 för hela riket, men också här är det landsbygdens siffra, som
ökats, under det att siffran för städerna nedgått.

Hen norska statistiken innehåller jämväl upplysningar om orsakerna till
behofvet af fattigvården, dock endast för de första gången understödda. I
omkring två tredjedelar af fallen under år 1907 är det sjukdom, andesvaghet,
vanförhet eller lyte (försörjarens egen eller hans familjs), som föranledt behofvet;
i omkring 9 % af fallen upptages ålderdomssvaghet som orsak, och ungefär
i lika många fall angifvas »andra orsaker» (många barn, försörjarens häktande,
missväxt och felslaget fiske); arbetslöshet har förorsakat behof i
omkring 6 % af fallen. Understödet bestod i något öfver hälften af fallen
i läkartillsyn och sjukvård, i eu tredjedel af fallen i penniugeunderstöd, i
omkring 5 % af fallen i naturaprestationer och till omkring 7 % i ut -

ackordering och anstaltsvård; återstående c:a 4 % bestodo i begrafningsocli
heinsändningskostnad in. in.

Antalet fattigvårdsanstalter synes vara stadt i tämligen stark tillväxt;
ar 1895 funnos 47 anstalter och år 1909 hade antalet stigit till 104.

Af de under år 1907 understödda hufvudpersonerna, 82,431, understöddes
8,150 mot ersättning af hemortskommun eller staten.

2. Danmark.

De hufvudsakliga bestämmelserna rörande den offentliga understödsverksamketen
i Danmark äro inrymda i eu lag om fattigväsende! af den 9
april 1891. Dock finnas stadganden därom äfven i flera andra lagar.
Man skiljer nämligen i Danmark mellan egentlig fattighjälp och en del
former af offentligt understöd, Indika uttryckligen förklaras ej skola
betraktas såsom fattighjälp (egentlig Fattighjälp). Utmärkande för understödsverksamketens
utveckling i Danmark under de sénare åren är just
eu sträfvan att i utsträckt grad lämna offentligt understöd under andra
former än den lagstadgade fattighjälpen. Eu understödsverksamhet af
denna art fanns visserligen legaliserad sedan äldre tider, »de Fattiges
Kasse», och eu annan form däraf, »Alderdomsunderstottelsen», tillkom
samtidigt med den nuvarande fattigvårdslagen, men understödsverksamhet
utan fattighjälps natur har under de senare åren fått allt större betydelse
såsom ett led i den danska sociallagstiftningen. Med hänsyn till
dessa omständigheter äro gifvetvis åtskilliga lärdomar att hämta från den
danska lagstiftningen rörande samhällets understödsverksamhet och af de
under denna gjorda erfarenheter. Och det har på grund häraf ansetts
lämpligt att lämna eu tämligen vidlyftig redogörelse för de danska förhållandena
.

A. Gällande fattigvårdslagstiftning.

a) Om försörjningsplikt.

offentlig för- Själfva grundstadgandet rörande den offentliga fattigvården finnes i
Si%mT Grundloven af den 28 juli 1866, 84 §, som innehåller följande: »Den,
der ikke selv kan erntere sig eller Sine, og vis Forsorgel se ikke paaligger
nogen Anden, er berettiget til åt erholde Hjselp af det Offentliga, dog
mod åt underkaste sig de Förpligtelse^ som Lovene herom paabyde».

Uti fattigvårdslagens (Lov af den 9 April 1891 om det offentliga

Fattigvaesen) I § Imr denna det allmännas understödjande verksamhet erhållit
följande uttryck: »Det offentlige er pligtigt til åt komme enhver

till Hjielp, för saa vidt eg saa henge han ikke er i Stånd til åt forskaffe
sig og siue det nodvendige til Livets Ophold eller til Kur og Pleje i Sygdornstilfselde,
dog imod Erstatning af den eller dem, hvem det ifolge
nedenstaaende llegler paahviler åt forsorge eller understotte den paagseldende.
Den, der modtager saadan Iljtelp, er underkastet de Förpligtelse^
som Lovene beröm paabyde».

Det offentligas plikt att lämna bistånd till eu hvar, som är oförmögen
att skaffa sig och de sina lifvets nödtorft samt vård i händelse af
sjukdomsfall, sättes i fattigvårdslagen ej i något direkt beroende af
förefintligheten af försörjningspliktig person. Tvärtom säges det uttryckligen,
att den omständigheten, att en privat person är försörjningspliktig
gent emot den behöfvande, ej fritager vederbörande fattig vårdsmyndighet
från att lämna erforderlig hjälp. Fattigvårdslagen fastslår emellertid, i
hvilka fall enskild försörjningsplikt föreligger, samt föreskrifver, att det
allmänna kan uttaga godtgörelse för sina kostnader af den eller dem,
som det enligt fattigvårdslagens stadganden åligger att försörja den behöfvande
eller lämna bidrag till hans försörjning.

Hvad äkta makar beträffar, åligger det mannen att försörja hustrun,
så länge äktenskapet icke är slutligen upplöst; och härvid är det utan
betydelse, om makarna lefva tillsammans eller icke samt om egendomsgemenskap
består mellan dem eller ej. Hustrun har ej någon sådan allmän
försörjningsplikt mot mannen, men om han under bestående äktenskap
faller fattigvården till last, kan hustrun, därest hon har medel eller
inkomster, hvaröfver mannen ej råder, åläggas att lämna bidrag till hans
underhåll.* Fråga om hustrus skyldighet att betala bidrag följer ej samma
regler, som gälla för uttagande af annan försörjningskostnad; underlåtenheten
att betala ett ådömdt bidrag kan väl föranleda utmätning, men beloppet
kan ej fordras »afsonet» (se nedan), och understöd åt mannen till
lians egen försörjning betraktas ej som fattighjälp för hustrun.

Föräldrarna äro skyldiga att försörja sina äkta barn; försörjningsplikten
upphör, när barnen fyllt 18 år och, om döttrarna gifta sig dessförinnan,
med deras äktenskap. Enahanda förpliktelse åligger modern gent -

* I vissa fall kan den af makarna, som föranledt skilsmässa, förpliktas att lämna under
stöd åt den andra äfven efter äktenskapets upplösning (lag den 27 maj 1908).

Enskild för
sörjnings
plikt.

emot sitt oäkta barn; till dessa är fadern skyldig att betala underhållsbidrag
enligt särskilda därför gällande regler.

Den skyldighet att utgifva försörjnings- eller underhållsbidrag, som ena
makan har mot sina äkta eller oäkta barn af andra förbindelser eller gent
emot sina styfbarn, åligger, så länge äktenskapet består, båda makarna såsom
en af äktenskapet härflytande förpliktelse.

Den, som gifter sig med en kvinna, hvilken förut har barn, är
pliktig att försörja hennes i äktenskapet medförda barn, liksom om de
varit hans egna, och detta äfven om äktenskapet med barnens moder upphör.
Kvinna, som gifter sig med en änkling eller frånskild man, blir
för sörjningspliktig mot hans i äktenskapet medförda äkta barn, och äfven
denna förpliktelse fortvarar efter äktenskapets upplösning, för så vidt
denna sker genom mannens död. Barnets fader eller moder, som ej inträdt
i äktenskapet, befrias dock ej härigenom från försörjningsplikt, utan
de skola betala öfverenskommet eller utdömdt bidrag och hafva att
fullgöra sin försörjningsplikt, om styffaderns eller styfmoderns förpliktelser
skulle upphöra eller ej kunna fullgöras Adoptivföräldrar hafva gent
emot adoptivbarn enahanda försörjningsplikt som naturliga föräldrar, och
så länge de äro i stånd att fullgöra denna, kan den ej göras gällande
mot de naturliga föräldrarna; dock inträda de, om barnet födts utom
äktenskapet, i moderns rätt att utfå underhållsbidrag af barnets fader.*

Makar, hvilkas äktenskap upplösts, hafva gent emot det allmänna full
försörjningsplikt för sina barn, utan hänsyn till öfverenskommelse, som
kan hafva träffats härom.

Någon skyldighet för barn att försörja föräldrar förefinnes ej enligt
dansk rätt.

Om försörj ningspliktig icke ordentligt uppfyller honom åliggande försörjningsskyldighet,
bestämmer på därom gjord ansökning amtmannen (i
Köpenhamn öfverpresidenten) hvad som skall betalas; härvid skall hänsyn
tagas till den försörjningspliktiges ekonomi och andra omständigheter. År
försörjaren själf i behof af understöd, kan bidragsplikt ej ådömas (utom
då fråga är om fader till utom äktenskapet födt barn). Ansökan kan
göras af den försörjningsberättigade eller hans förmyndare och af fattigvårdsstyrelsen,
om denna fått inskrida. Behörig att ålägga bidraget är
amtmannen på den ort, där den försörjningspliktige bor. Klagan öfver
beslutet kan föras hos justitieministern. Om den förpliktigades ekono -

Se lag den 27 maj 1908.

2f>

miska omständigheter undergå förändring, kan genom nytt beslut bidragets
belopp ökas eller minskas.

Ådömdt bidrag indrifves och aftjänas efter samma regler, som gälla
för indrifning och aftjänande af faders underhållsbidrag till oiikta barn
(se nedan).

Såsom allmän regel gäller, att den fattighjälp, som lämnas eu behöfvande,
för hvilken en annan enligt nu nämnda föreskrifter är försörj -ningspliktig, betraktas såsom uppburen af försörjaren själf och medför för
honom de med mottagande af fattighjälp förbundna verkningar, därest
han icke är i stånd att uppfylla sina förpliktelser gent emot det allmänna
eller han med uppsåt undandragit sig sin försörjningsplikt. Fattighjälp
till hustrun medför således fattighjälps verkan ej för hustrun utan blott
för mannen; kan understöd däremot anses hafva kommit också barnen till
del, betraktas det som fattighjälp äfven för henne. Öfverenskommelse om
befrielse från försörjningsplikt eller dess öfverflyttande på annan gäller ej
gent emot det allmänna.

Förutom den privata försörjningsplikt, hvarom nu talats, behandlas i
fattigvårdslagen äfven husbondes skyldighet att sörja för sina tjänare. Härom
gälla följande regler. Adrager sig tjänaren sjukdom genom eget förvållande,
har husbonden ingen skyldighet att betala kostnaden för vården. Är husbonden
åter vållande till att tjänaren ådrages kroppsskada eller annan sjukdom,
såsom genom att ålägga tjänaren öfveransträngande eller med särskild
fara förenadt arbete, har husbonden att helt och hållet bestrida
vårdkostnaden. I andra fall än nu nämnts har husbonden att, intill dess
tjänsteförhållandet upphört — genom uppsägning eller af annan laglig grund
— dock ej för längre tid än till första allmänna fardag, som infaller mer
än tre månader efter det läkarbehandlingen tog sin början och i intet fall
öfver sex månader, betala stadgad lön samt dessutom lämna kost och logi, eller
om tjänaren ej stannar i husbondens hus, kostpengar för högst åtta veckor;
kostpengarna bortfalla, om tjänaren erhåller fri vård på sjukhus eller annan
anstalt. Äfven här gäller, att förpliktelserna ej kunna i förhållande till
det allmänna begränsas eller upphäfvas genom öfverenskommelse mellan
husbonden och tjänaren; kunna fattigvårdsmyndigheten och husbonden
ej ena sig om storleken af kostpengarna, bestämmer amtmannen beloppet.
.Husbonden äger att af fattigvårdsmyndigheten bekomma ersättning
för utgifter, för Indika han ej enligt ofvannämnda regler har att själf svara.
Het åligger honom dock i så fall att, omedelbart efter det läkarbehand 4

— Fattigt: nr‘lslag st iftningen. IV.

Htisbontles
försörjningsplikt
mot
tjänare.

Kommunala

fattigvdrds samhällen.

Fattigvårds myndig heterna.

lingen tagit sin början, göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen, vid äfventyr
att styrelsens ersättningsplikt inträder först från den dag anmälan
ingått.

Slutligen erinras i lagen om att för sjukhjälp in. in. i vissa fall gälla
särskilda föreskrifter, nämligen om mästares skyldighet gentemot lärling,
om gilles eller andra näringsidkareföreningars plikter mot betjänte, samt
redares mot sjöfolk.

b) Ben offentliga fattigvården och dess organ.

Den offentliga fattigvården är i regel en kommunal angelägenhet
och hvarje kommun har i allmänhet att både ombesörja den vård, som
ifrågakommer inom dess område, och bekosta denna. Undantag härifrån
gifvas dock i flera afseenden.

Några sammanslutningar mellan kommunerna för gemensamma anordningar
i afseende å fattigvården synas ej existera, om man undantager
att kommuner inom ett och samma amt hafva gemensam tvångsarbetsanstalt.

Fattigvårdslagen innehåller inga bestämmelser rörande den myndighet,
som skall handhafva den kommunala fattigvården, och sådan myndighets
tillsättande. Eeglerna härom finnas för landskommunerna i Lov om Landskommunernes
Styrelse af år 1867, enligt hvilken sockenrådet har att under
amtsrådets* tillsyn ombesörja kommunens fattigvård. Medlem af sockenrådet
är skyldig att åtaga sig uppdrag att vara fattigföreståndare. Hvad
stadskommunerna beträffar, hade man där tidigare särskilda fattigkommissioner
och direktioner, men bestämmelserna härom upphäfdes genom Lov
om Kjobstadskommunernes Styrelse af år 1868, och kommissionernas verksamhet
öfverlämnades åt den allmänna stadsstyrelsen, Byraadet. De närmare
reglerna för stadskommunernas fattigvård skola införas i deras reglementen;
i dessa kan särskildt bestämmas, att oaflönade personer, hvilka ej
tillhöra byrådet, kunna erhålla uppdrag att såsom fattigföreståndare utöfva
särskild tillsyn öfver de fattiga och fattigväsendets anstalter.

I lvöpenhamn ombesörjes fattigvården af magistratens tredje afdel -

* Amtsrådet är en styrelse för amtets (länets) samtliga landskommuner. Det bestar af amtmannen
såsom ordförande samt 7 —13 valda medlemmar.

lång.* För handelsplatserna (köpingarna), däribland Frederiksberg, finnas särskilda
fattigkommissioner samt i städerna i regel en särskild delegation
(t att igud valg), vald af byrädet. Till hjälp åt kommissionerna eller delegationerna
finnas i de större kommunerna vanligen särskilda tjänstemän
(direktör, inspektör, sekreterare, fullmäktig, assistent o. s. v.).

Fattigvårdsmyndigketerna och deras funktionärer, fasta eller tillfälliga,
äro underkastade straff för brott och förseelser i tjänsten; särskiklt kommer
härvid i betraktande, om någon afgifver falska intyg eller förklaringar
eller i intyg eller förklaringar underlåter att lämna upplysningar om förhållanden,
hvilka äro af betydelse för den sak, som det gäller, eller om
han i allmänhet missbrukar sin offentliga ställning, vare sig det blir den
behöfvande eller den kommun, för hvars räkning han handlar, eller försörj
ningskommunen, som blir lidande. Vidare kunna sådana personer
efter omständigheterna dömas att ersätta den kommun, hvars representanter
de äro, för förlust som drabbat denna t. ex. därigenom, att de underlåtit
att i rätt tid insända räkning å fattigvård för person, som har försörjningsrätt
i annan kommun.

Någon speciell inspektionsmyndighet öfver den kommunala fattigvården Inspektion.
finnes ej. I fattigvårdslagen stadgas endast, att fattigvårdsmyndigketerna
(undantagandes i Köpenhamn, hvars fattigvård står under inrikesministeriets
tillsyn) äro med hänsyn till det sätt, hvarpå de fattiga försörjas, underkastade
tillsyn af amtmannen samt att, hvad landtkommunerna angår,
amtsrådets valda medlemmar därvid äro skyldiga att lämna bistånd.

Öfver uppförandet af nya fattigvårdsanstalter öfvas dock särskild uppsikt
och fastställda reglementen skola finnas för alla fattigvårdsanstalter
(se nedan). Årliga redogörelser skola aflämnas till amtstyrelsen om fattighusens
och fattiggårdarnas tillstånd.

* Köpenhamns magistrat hestår af Overpresidiet och 4 afdelningar; i spetsen för Overpresidiet
står Overpresidenten; för en hvar af de andra afdelningarna finnes en borgmästare samt eu
rådman. En del ärenden handläggas i samlad magistrat, men de flesta af borgmästarne hvar å sin
afdelning, i vissa fall i närvaro af rådmannen. Hvarje afdelning har sitt särskilda kontor förbehandling
af'' dithörande ärenden. Under tredje afdelningen höra utom fattigväsendet (Fattiglijselp
och oegentlig Fattighjrelp) äfven ärenden om ålderdomsunderstöd, underhållsbidrag till barn,

»Vsergeraadshorn», bidrag till välgörenhetsinstitutioner m. m.

c) Försörjningsorte n.

Förargelse»- Lagens 2: dra kapitel handlar om »Forsorgelsesstedet», hvarmed afses
stedet. jen kommun, där en behöfvande har Forsergelsesret eller hvad vi i Sverige
kalla hemortsrätt.

För sörj ningsrätt har den behöfvande i den kommun, hvarest han upplyses
hafva efter uppnådda 18 år senast haft fem års > uafbrudt fast
Ophold» utan att under denna tid hafva åtnjutit fattighjälp. Ilar han
samtidigt haft bostad i flera kommuner, anses han hafva fast Ophold på
det ställe, där han haft sitt egentliga hemvist. När tjänsteaftal börjar
och slutar med de vanliga flyttningsdagarna och tjänaren öfvergår från eu
sådan tjänst till eu annan, beräknas vistelsen efter den vanliga flyttningstiden,
äfven om tjänsten lämnas 8 dagar före eller tillträdes 8 dagar efter
denna tid.

Förvärf af försörj ningsrätt kan ej grundas på eu vistelse, som föranledes
af inkallelse till militärtjänst eller af intagning på anstalt för sinnessjuka
eller abnorma eller liknande anstalt eller af insättande i straffanstalt,
arrest eller dylikt. Sådan vistelse afbryter å andra sidan icke ett påbörjadt
förvärf af försörj ningsrätt i en kommun, där vederbörande omedelbart
förut hade fast bostad, men förvärfvet hvital- under nämnda tid, för så
vidt han icke samtidigt haft ett däraf oberoende hemvist i en annan kommun
(t. ex. emedan han är gift), i hvilket fall denna senare kommun
anses vara hans egentliga hemvist.

Födelsekom- Fan det ej påvisas, att någon kommun bör försörja den behöfvande
försörjnings- på grund af nu nämnda regler, skall han försörjas af den kommun, hvilken
kommun och ;|r att anse som hans födelsekommun. Det är ej säkert, att den faktiska
därför, födelseorten härvid blir försörjningsorten, utan lagen lämnar till ledning
för bedömande af frågan om hvilken kommun, som är att betrakta som
födelsekommun, detaljerade föreskrifter. Akta barn anses födt i den
kommun, där föräldrarna vid tiden för barnets födelse hade ett till förvärf
af försörj ningsrätt ägnadt hemvist eller, om de vid denna tid ej hade sådant
hemvist eller detta icke kan utletas, i den kommun, hvarest föräldrarna
då voro försörjningsberättigade. För barn födt utom äktenskap
gäller i detta fall, att som födelsekommun anses den kommun, hvarest
modern å dagen 10 månader före sin nedkomst hade ett till förvärf af
försörjningsrätt ägnadt hemvist eller i brist härpå den kommun, där hon
vid nedkomsten var försörjningsberättigad. Om föräldrarna vid tiden för

barnets födelse eller i det senare fallet modern på tiomånadersdagen före
födelsen åtnjutit fattigvård utanför sin försörjningskommun, anses barnet
födt i förserjningskoinmunen.

Ehuru spörsmålet om en persons legala födelsekommun kan få praktisk
betydelse först efter det lian fyllt 18 år och ofta ej alls behöfver
utredas, gifvas likväl i lagen föreskrifter, gående ut på att från början
lösa denna fråga, hvilket motiveras därmed, att det är förenadt med
stora svårigheter att senare konstatera de förhållanden, som skola ligga
till grund för bedömandet. I sådant hänseende stadgas följande. Vederbörande
pastor skall första veckan i hvarje månad lämna kommunens fattigvårdsmyndighet
uppgift på alla de hos honom under den förflutna månaden
anmälda födda barn (tidigare gjordes anmälan endast i de fall, då pastor
själf ansåg, att sådan borde ske). För att undvika att den faktiska födelsekommunen
enligt nyss angifna regler skall betraktas som sådan, har fattigvårdsmyndigheton
att efter anställd undersökning utan dröjsmål meddela
fattigvårdsmjmdigheten i den kommun, där barnet skall anses födt, underrättelse
om födelsen. Erkänner denna kommun, att barnet har »Fodehjemstedsret»
därstädes, skall detta antecknas i båda kommunernas kyrkoböcker.

I motsatt fall pröfvas tvisten mellan kommunerna i samma ordning som
tvist om försörjningsskyldighet, hvarefter anteckning sker i kyrkoböckerna.

Kan någon legal födelsekommun ej påvisas, göres efter resolution af aintmannen,
att barnet icke har dylik försörjningsrätt i den faktiska födelsekommunen,
anteckning härom i denna kommuns kyrkoböcker. Har ingen
sådan anteckning skett, anses barnet hafva »Fodehjemstedsret» i den faktiska
födelsekommunen, intill dess motsatsen styrkes. Bestämmelserna
komma ej till användning beträffande barn, som födas å Kungl. Fodselsstiftelsen
af dem, som vilja förblifva okända.

Hustru är försörjningsberättigad i samma kommun som mannen. Hustrus och
Anka eller frånskild hustru bibehåller den försörjningsort, hon hade vid
mannens död eller vid skilsmässan, till dess hon själf vinner försörjningsrätt
annorstädes.

Börande äkta barn under 18 år gäller följande. Akta barn äro försörjningsberättigade
å den ort, hvarest deras föräldrar eller den sistlefvande
af dessa har eller vid sin död hade försörjningsrätt. Oäkta barn och barn,
som stanna hos frånskild hustru, hafva moderns försörjningsort. Adoptivbarn
hafva adoptivföräldrarnas försörjningsort. Styfbarn äro försörjnings -

Utländingars

försörjnings rätt.

Försörjning
af personer
utan försörjitingsrätt

(Hjemlöse
trcengende).

berättigade på det ställe, där styffadern eller styfmodern, som är pliktig
att försörja dem, har eller vid sin död hade försörjningsrätt.

Xär en kvinna, som har barn, för hvilka hon är försörjningspliktig,
gifter sig med annan än barnens fader, behålla dessa barn, trots äktenskåpet,
intill fyllda 18 år moderns tidigare försörjningshemort, för det fall
att modern sista året före äktenskapet mottagit fattighjälp.

Utländing kan vinna försörj ningsrätt i Danmark endast om han erhåller
infödingsrätt (efter därom gällande regler); han anses i så fall försörjningsberättigad
i den kommun, hvarest han vid den tidpunkt, då han erhöll
infödingsrätt, skulle varit försörjningsberättigad efter de vanliga för infödda
gällande regler och medräknas därvid vistelse före den nämnda tidpunkten.
Utländsk kvinna, som ingår äktenskap med dansk man, vinner försörj -ningsrätt efter samma regler som infödd hustru. Under förutsättning af
ömsesidighet från annat land kan i traktat bestämmas, att utländing vinner
försörjningsrätt i Danmark lika med infödda.

Infödd dansk, som blifvit statsborgare i ett annat land och som på
grund däraf enligt gällande lagstiftning ej kan utöfva de vid infödingsrätt
fastade rättigheter, förlorar också sin försörjningsrätt. Inträder han på
nytt i nämnda rättigheter, blir han att anse som försörjningsberiittigad i
den kommun, hvarest han, innan han blef statsborgare i annat land, senast
hade sin försörjningsort, intill dess han efter de vanliga reglerna förvärfvat
en ny sådan.

Person, som ej har något försörjningsställe enligt lagens regler, skall
försörjas af den kommun, där han blir i behof af offentligt understöd,
eller, om någon enskild har full försörjningsplikt för honom, af den kommun,
där försörj aren hor. Kostnaden härför godtgöres dock af vederbörande amtsrådskrets.

Om från annat land framställes begäran om mottagande i Danmark
af en behöfvande person, som ej har försörjningsrätt i någon dansk kommun,
samt inrikesministern finner sig böra bifalla en dylik framställning,
kan ministern hänvisa denne person till försörjning i hvilken kommun
som helst, och häraf föranledda utgifter ersättas af statskassan.

Inrikesministern kan också bestämma, att godtgörelse af statsmedel
lämnas för fattigvård åt utländing, som ej äger försörjningsrätt i Danmark,
men likväl ej anses böra hemsändas.

:si

(1) Om försörjningssättet.

1 fråga om försörjnings,sättet stadgar den danska fattigvårdslagen, att Försörj hiva*
de fattiga försörjas genom understöd i hemmet, vård hos enskilda per- mttet
sonor eller intagande å försörjningsanstalt. I häremot förbjudos försörjning
medelst så kallad omgång, och det är ej tillåtet att ombesörja de fattigas
inackordering medelst offentlig auktion. Lagen ålägger fångvårdsstyrelse!i
att draga försorg om att den behövande icke saknar det nödvändiga till lifvets
uppehållande samt vård vid sjukdom, men överlämnar i öfrigt åt styrelsen
att bestämma, huru försörjningen i hvarje särskildt fall skall äga rum.

Fångvårdsstyrelse!! kan till hjälp vid utöfning af sin verksamhet kalla
därtill lämpade män och kvinnor. Dessa frivilliga medhjälpare angifvas skola
hafva till uppgift att besöka de fattiga, särskildt de gamla och svaga, samt,
när understöd erhålles i hemmet, tillse, huru de använda understödet samt
försörja och uppfostra sina barn, äfvensom undersöka dessa fattigas förhållanden
i allmänhet. Medhjälparne hafva i öfrigt att underrätta fattigvårdsmyndigheten
om missförhållanden, som komma till deras kännedom, och
afgifva förslag till deras afhjälpande, samt att, när ansökning göres om
fattighjälp eller de eljest få reda på att någon inom deras distrikt behöfver
hjälp, bistå fattigvårdsmyndigheten vid undersökning af förhållandena
och bestämmande af hvad som bör gifvas.

Till ledning vid bestämmande af försörjningssätt et innehåller lagen,
att den, som »efter sit Forhold» ej lämpligen kan understödjas i hemmet,
bör hänvisas till en försörjningsanstalt (fattighus, fattiggård eller arbetsanstalt)
samt att äkta makar i regel ej böra å anstalterna skiljas från
hvarandra, om de ej själfva önska det. Med läkarens samtycke kan fattigvårdsmyndigheten
inlägga en hvar, som är sjuk och behöfver hjälp, på ett
sjukhus eller sjukafdelning.

Barn, som ej försörjas tillsammans med föräldrarna, skola utackorderas
till pålitliga fosterföräldrar, om sådana finnas, eller intagas i vård- och försörjningsanstalter
under vederbörlig uppsikt enligt fosterbarnslagen. Efter
slutad skolgång skola de i vanliga fall sättas i fast tjänst eller lära, men
de skola stå under fattigvårdsmyndighetens tillsyn och myndighet till fyllda
18 år.

I försörjningsanstalter, hvarest mottagas »vmrdige» gamla eller svaga
personer, som äro oförmögna till arbete eller i ringa grad arbetsföra, eller
där barn uppfostras, få endast i nödfall intagas personer, som genom stridigt
lynne, lättja, dryckenskap eller på annat sätt störa ordningen och gifva

ett dåligt exempel; om sådana intagas, skola de hållas fullständigt afskilda
från de öfriga.

Anmärkas bör, att den öppna fattigvården mer och mer kommer till
användning samt att de gamla fattighusen med amtmännens tillstånd på
liera ställen nedlagts. I städerna utgöras fattighusen numera ofta af ålderdomshem
för äldre personer.

Eu viss kontroll skall utöfvas rörande fattigvårdsanstalterna. JDet
stadgas nämligen, att när kommunen ämnar bygga en ny anstalt eller
ändra eller utvidga eu befintlig, kostnadsförslag, beskrifning och öfriga
upplysningar skola underställas inrikesministeriet, då det gäller städer och
köpingar, samt amtsrådet, då fråga är om landtkommuner. Innan den färdiga
byggnaden får tagas i användning, skola de nämnda myndigheterna
hafva godkänt anstalten såsom lämplig för sin bestämmelse.

För hvarje fattigvårdsanstalt skall finnas reglemente, innehållande
erforderliga bestämmelser rörande anstaltens beläggning och användning i
(ifrigt, om styrelsen och dennas myndighet öfver de intagna samt om de
intagnas förplägning, rättigheter och skyldigheter, om disciplinära åtgärder
in. m. Eeglementet fastställes för städer och köpingar af inrikesministern
samt för landskommunerna af amtsrådet, som därvid har att
följa eu af inrikesministern utfärdad vägledning. Utdrag af reglementet i
lämpliga delar skall finnas upphängdt i anstalten på sådant sätt, att de
intagna kunna göra sig underrättade om bestämmelserna.

Hörande personer, som gjort sig skyldiga till lösdrifveri eller bettleri,
hänvisar fattigvårdslagen till därom gällande lag af den 3 mars 1860. *
Fortgående från arbets- och försörjningsanstalt utan tillstånd bestraffas dock,
om det ej är förbundet med lösdrifveri, endast som ordningsförseelse enligt
fattigvårdslagen.

Tvångsarbete verkställes i Danmark på kommunala tvångsarbetsanstalter,
och fattigvårdslagen ålägger amtsrådskretsarna att hvar för sig upprätta
sådana,- minst en för hvarje krets, med bekvämt läge och af lämplig storlek.
Justitieministern godkänner plan för anstalterna och fastställer deras
reglementen. Å dessa anstalter skola mottagas a) personer, som dömts för
lösdrifveri eller bettleri, b) de som dömts enligt lag den 10 april 1874
rörande anordningar för att motarbeta utbredning af venerisk sjukdom,

* Denna lag stadgar fängelse på vatten och bröd eller, där tvångsarbetsanstalter äro inrättade,
i stället tvångsarbete såsom påföljd för lösdrifveri och bettleri. Enligt senare bestämmelser,
Midlertidig Lov om nogle Aendringer i S« raffelo vgivningen, gälla delvis andra regler; bland annat
stadgas anvisande af viss kommun, som ej får lämnas.

c) personer, dömda enligt lag den 15 maj 1875 om tillsyn öfver främlingar
och resande, samt d) sådana, som straffas med tvångsarbete enligt
41 § fattigvårdslagen. Utgifterna för tvångsarbetets verkställande följa

reglerna för straffverkställighet, utom då tvångsarbetet ålagts enligt fattigvårdslagen,
i hvithet fall vederbörande kommun betalar kostnaden.

e) Fattigvårdsmyndighets rätt mot den understödde m. m.

Den, som efter fyllda 18 år åtnjutit understöd af fattigväsendet, är Understödsskyldig
att ersätta understödet. Godtgörelse skall dock ej utkräfvas, om ningsskylden
understödde ej kan betala, utan att han själf kommer att sakna dighet.

nödigt underhåll för egen del eller blir ur stånd att uppfylla honom åliggande
försörjningsplikt. Ej heller skall godtgörelse uttagas af hans dödsbo,
om hans efterlefvande änka eller barn, för livilka han har full försörjningsplikt,
därigenom skulle bli i saknad af nödigt underhåll. I förstnämnda
fallet afgör fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen, i senare fallet
vederbörande »skifteret», om talan skall väckas. Utanför Köpenhamn kan
sådant beslut öfverklagas hos amtmannen. Har understöd gifvits föräldralöst
barn och dör barnet före fyllda 18 år, är fattigväsendet bero
ttigadt att söka godtgörelse ur dödsboet.

Har en person, som förut fått fattigvård, ej under de sist förflutna fem
räkenskapsåren erhållit understöd för sig eller någon, för hvilken han är
försörjningsskyldig, åligger det kommunalbestyrelsen att, då ansökan därom
göres, efterskänka fordran för nämnda understöd. Förutsättningar härför
äro, dels att sökanden icke af domstol befunnits skyldig till en i den offentliga
meningen vanärande handling, för hvilken han icke erhållit »Hiresoprejsning»,
eller står under tilltal för eu sådan handling, dels att han icke
kan återbetala understödet, utan att komma att sakna hvad som erfordras
till eget underhåll och uppfyllande af försörjningsplikt, som åligger honom.
Fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där han vistas, bedömer, huruvida det
senare är fallet. Efterskänkande af fordran för fattigvård kan äga rum,
därest den understödde icke under loppet af ett år mottagit nytt understöd.
Sådant efterskänkande förekommer stundom utan ansökan genom allmänt
beslut i sammanhang med historiska händelser.

Fattigvårdens ersättningsanspråk står tillbaka för hvarje fordran af
annat slag, som uppkommit, innan fattigvård lämnades.

Enligt förut gällande lag ägde fattigväsendet rätt att behålla all egendom,
som fanns efter personer, hvilka intill sin död varit intagna på sinnes 5

— Fattigvårdslagstiftningen. IV.

sjukhus, lydande under fattigväsendet, utan hänsyn till om värdet öfversteg
kostnaden för dess vård. Denna rätt förklaras i 1891 års fattiglag
skola upphöra. Däremot har fattigväsendet andra utvägar för att trygga
sin rätt. Det kan nämligen, när stadigvarande understöd gifves, låta registrera
den understöddes egendom vid domstol, hvilket har den verkan, att
af ägaren företagna dispositioner öfver samma egendom äro utan verkan.

b™hjidighet Erhållet fattigunderstöd medför också viss verkan gentemot den under m.

m. stöddes person, lian står nämligen, så länge hjälpen varar, under fattigväsendets
tillsyn.

Den, som intages i en fattiggård eller arbetsanstalt, är skyldig att
utan vederlag utföra allt arbete, som af anstaltsstyrelsen ålägges honom,
så vida detta ej öfverstiger hans förmåga och krafter; dock kan han icke
mot sin vilja bortlegas till arbete hos privatpersoner. Understödstagaren kan
ej motsätta sig kommuns anordning att låta försörjningen ske utanför kommunens
gränser. I händelse understödstagare vägrar att ingå på anvisad
försörjningsanstalt, kan fattigvårdsmyndigheten begära polismyndighets bistånd
för intagandet, lian får ej utan fattigvårdsstyrelsens samtycke
lämna anstalt, där han intagits.

Särskildt erinras fattigvårdsmyndigketerna att öfva tillsyn öfver huru
föräldrar, som åtnjuta stadigvarande fattigunderstöd utanför anstalt, uppfostra
sina barn. Om föräldrarna, oaktadt gifven förmaning, icke försvarligen
försörja eller behandla barnen, eller om de låta dem upprepade
gånger försumma skolan eller låta barnen tigga eller icke afhålla dem därifrån,
kunna barnen efter därom från amtmannen för hvarje gång erhållet
bemyndigande skiljas från hemmet och anbringas i vård annorstädes.*

Straff för- Åtskilliga förseelser, hvilka strida mot ordning och sedlighet, kunna enligt

elser.Se 41 § fattigvårdslagen beläggas med straff. Dylika förseelser äro olydnad och
trots mot förman, dryckenskap, bråkigt uppträdande, motvilja mot arbete,
olofligt bortgående från anvisadt arbete eller uppehållsort eller från anstalt,
vårdslöst handterande eller förskingring af fattigväsendets egendom samt annan
»offentlig eller huslig Udyd og Uorden». Påföljden är fängelse eller tvångsarbete
i högst sex månader. Beslut om dylika påföljder fattas af fattigvårdsmyndigheten
å den ort, där den person, som åtnjuter understöd och
förgått sig, uppehåller sig, men samtycke kräfves för hvarje särskildt fall

* Skiljandet från hemmet sker numera genom barnavårdsmyndigheten (Vtergeraadet).

af polismästaren (i Köpenhamn: polisdirektören). Fängelsestraffet aftjänas
ä försörjningsanstalten, om för ändamålet godkänd lokal finnes där, eljest
i vanligt häkte.

Personer, som äro intagna i tvångsarbetsanstalterna, kunna, om anstaltens
reglemente innehåller medgifvande därtill, af anstaltsstyrelsen, efter
samtycke åt polismästaren i hvarje särskildt fall, för gröfre förseelser
åläggas cellstraff under högst 2 månader med skärpning efter omständigheterna
genom förlust af intjänade flitpengar eller inskränkning i dessas
användande eller genom uteslutande från arbete under högst 14 dagar.
Enligt midlertidig Lov om nogle vEndringer i Straffelovgivningen den 1 april
1911 kunna därjämte vid tvångsarbetsanstalterna användas följande disciplinära
straff, nämligen hårdt nattläger, mörk arrest med eller utan inskränkning
i kost, samt för manliga våldsverkare, på hvilka andra straff
visat sig overksamma, prygel. Däremot förbjudes användande af tvångströja,
som förut medgafs i fattigvårdslagen.

Bland personliga inskränkningar för understödstagare är slutligen att
nämna, att mansperson, som under de sistförflutna 5 åren åtnjutit fattigunderstöd,
hvilket ej återbetalts, icke är berättigad att ingå äktenskap med
mindre fattigvårdsmyndiglieten i hans försörjningskommun lämnat tillstånd
därtill. Utländing, som ej vunnit försörjningsrätt i Danmark, kan ej ingå
äktenskap utan att förete intyg från sitt hemland om att han och hans
familj, i händelse de komma i nödtillstånd, mottagas där; undantag kan
dock medgifvas och detta bör ske, särskildt när danska undersåtar i det
andra landet få ingå äktenskap utan sådant bevis.

Förutom dessa i fattigvårdslagen föreskrifna verkningar af fattighjälpen,
medför denna på grund af andra författningar vissa inskränkningar
för den understödde. Sålunda kan meddelad fattighjälp i vissa fall hindra
honom från erhållande af ålderdomsunder stöd och understöd ur kommunala
Hjailpekasser. Vidare bör anmärkas, att Lov om Tilvejebringelse af
Jordlodder för Landarbejdere den 22 april 1904 fastställer som villkor
för förmånen att erhålla sådan jord, att sökanden ej erhållit fattigvård,
som icke återgäldats eller efterskänkts. I vissa sjukkassereglementen stadgas,
att fattigvård utesluter rätt till godtgörelse ur sjukkassan. Slutligen
gäller, att den, som åtnjuter understöd af fattigvården eller tidigare åtnjutit
sådant, som ej efterskänkts eller återbetalts, är förlustig valrätt och
valbarhet till riksdagen och »(fe kommunale F''orsamlinger». Om fattighjälps
inverkan på förvärf af försörjningsrätt är ofvan nämndt.

Andra verkningar
af
understöd.

Vistelsekommuns

skyldighet att
lämna understöd.

Rätt till ersättning
af
försörjningskommun.

Talan om er
sättning.

f) Förhållandet mellan kommunerna m. m.

För den händelse en person vid den tid, då han blir i behof af
understöd, icke betinner sig i den kommun, där han är försörjningsberättigad,
äi'' den kommun, där han för tillfället befinner sig, skyldig att lämna
understödet, intill dess annan kommun erkänt sin skyldighet att mottaga
den behöfvande eller detta afgjorts af vederbörande myndighet. Understödets
art och storlek får ej bestämmas annorlunda, då understödet skall
godtgöras af annan kommun, än då vistelsekommunen själf skall vidkännas
kostnaden.

Yistelsekommunen är emellertid berättigad att af den kommun, som
är pliktig att försörja den understödde, erhålla godtgörelse för s/t af sina
kostnader. Yissa kostnader ersättas dock ej, nämligen: utgifter till läkare
och barnmorska, begrafningsutgifter, understöd, som består i fullgörande
af »Pligtarbejde» eller eljest ej behöfver medföra utgift för kommunens
kassa (bud efter läkare och barnmorska, bevakning af sinnessjuk o. s. v.)
samt utgifter för brefväxling i fattigvårdsangelägenheter; dylika understöd
betraktas för öfrig! ej såsom fattighjälp i förhållande till den understödde.

För att kommun, som lämnar understöd åt person med försörjningsrätt
inom annan kommun, skall kunna erhålla godtgörelse för någon del
af sina utgifter, har fattig vårdsmyndigheten i förstnämnda kommun att
uppfylla vissa föreskrifter. Den skall således ombesörja, att den hjälpsökande
senast förhöres om namn, ålder och födelseort, tid och plats för äktenskaps
ingående, vistelse efter fyllda 18 år, förut erhållen fattighjälp, samt det
inträffade behofvet och orsaken därtill. De erhållna uppgifterna samt öfriga
upplysningar till utredande af försörjningsorten skola strax nedskrifvas,
dagtecknas och underskrifvas så väl af den, hvilken hållit förhöret, som
af den behöfvande, hvilken dessutom skall affordras de legitimationshandlingar,
hvaraf han är i besittning. Underlåtenhet att hålla dylikt förhör medför
förlust af rätten att fordra ersättning för understödet, så vida behofvet ej
kan på annat sätt tillfredsställande utredas.

Då en kommun vill utkräfva ersättning af en annan, har den att utan
dröjsmål anställa den undersökning, som erfordras för att utröna den betalningspliktiga
kommunen, samt därefter med bifogande af ofvan nämnda
förhörsprotokoll och legitimationshandlingar ofördröjligen gifva denna kommun

underrättelse om det inträffade behofvet ocli de i anledning däraf vidtagna
åtgärderna äfvensom framställa fordran pa ersättning för sina kostnader
och efter omständigheterna begära den understöddes hemsändande. Underlåtes
detta, förloras rätten till ersättning.

Den sökta kommunen har att utan dröjsmål svara på framställningen.
Afgifves ej tillfredsställande svar inom 4 veckor efter framställningens
mottagande, har kommunen, så vida den är försörjningspliktig, förlorat rätt
till invändning emot det gifna understödet och kan, då fråga väckts om
hemsändning, men denna fördröjts genom underlåtenhet att svara i rätt
tid, förpliktas att med fulla beloppet betala sökandekommunen dess kostnader
under den tid, hemsändningen fördröjts. Besvaras framställningen
nekande, har sökandekommunen att ofördröjligen vidtaga ytterligare erforderliga
åtgärder för att utleta deu ersättningspliktiga kommunen och
utfå sin godtgörelse.

Senast sex veckor efter utgången af hvarje halfår, under hvilket understöd
utgått, skall räkning öfver kostnaderna tillställas den ersättningsskyldiga
kommunen, om denna kunnat utfinnas och hinder ej mött för räkningens
uppgörande, vid äfventyr att rätten till ersättning eljest går förlorad.
Räkningen skall vara specificerad, så vida det ej är fråga om vård å
en anstalt med fastställda vårdafgifter.

Den omständigheten, att enskild person är försörjningspliktig för den
understödde, utgör ej hinder för vistelsekommunen att med sitt kraf väuda
sig mot försörjningskommunen; den senare har då att i sin ordning söka
ersättning hos den enskilde.

Tvister rörande värdet af lämnadt understöd (in natura) samt om
understödets nödvändighet och storlek afgöras af amtmannen i den krets,
dit den kommun hör, som söker ersättning; om Köpenhamn söker godtgörelse,
afgöres saken af inrikesministern. Rätt till klagan öfver amtmannens
beslut i dessa fall synes ej förefinnas. Tvistighet^- mellan kommunerna
rörande dem eljest enligt fattigvårdslagen inbördes åliggande
förpliktelser afgöras af amtmannen i den krets, dit den sökta kommunen
hör; om Köpenhamn sökes, går tvisten direkt till inrikesministern.
Amtmannens beslut kan öfverklagas hos inrikesministern. Högsta myndigheten
öfver fattigvårdsangelägenheter i hela landet ligger alltså i inrikesministerns
hand. Yisar det sig, att en kommun genom oriktiga uppgifter
eller eljest blifvit befriad från en försörjningsbörda, som bort åligga
densamma, kan inrikesministern bestämma, att kommunen det oaktadt

Hemsänd*
ning.

skall bära alla omkostnader för vederbörandes framtida försörjning. Tvister
i fattigvårdsärenden få enligt lagen ej dragas inför domstol.

Hvad beträffar bevisningen i dessa tvister i öfrigt, föreskrifver lagen
att, när ej på annat sätt kan åvägabringas bevis för de faktiska omständigheter,
hvarpå afgörandet om försörjningskommunen beror, vederbörande
understödstagares egen uppgift är att anse som bevisande, så framt den är
fullkomligt bestämd samt så fullständig och nöjaktig, att understödstagaren
kan antagas hafva tillförlitlig kunskap därom, och andra omständigheter
icke äro för handen, som rubba tilliten till hans förklaring. Het uppställes
dock vidare som villkor, att hans förklaring skall vara afgifven vid polisförhör
under edsförpliktelse.

Fattigvårdslagen innehåller vidare regler rörande hemsändning af vissa
personer. Dessa bestämmelser afse icke blott sådana, som erhållit fattighjälp,
utan äfven straffade personer, arbetssökande och utländingar.

I fråga om personer, som erhållit understöd utom försörjningskommunen,
gäller, att både vistelse- och försörjningskommun hafva rätt att fordra
hemsändning. Då fråga är om ensamma personer, som ej hafva stadigt
arbete samt icke lefva tillsammans med närmare släktingar (föräldrar, barn,
syskon eller lika nära besvågrade), eller om utländingar, »tilrejsende» samt
personer, som under sista året straffats för lösdrifveri eller bettleri, är den
omständigheten, att fattigunderstöd emottagits, tillräcklig för att motivera hemsändningen.
I andra fall fordras, att understödet utgör en väsentlig del af
hvad som åtgår till den understöddes lefnadsbehof, att han under loppet
af de två sista åren (innan fråga väckts om hemsändningen) haft understöd
under minst 6 månader, eller att anledning finnes att antaga, att
understöd blir af nöden för så lång tid; vidare förutsättes, att hemsändandet
kan ske utan att väsentligen förminska den behöfvandes tillfälle
till själfständigt förvärf. När äkta makar, utan att skilsmässa ägt rum,
lefva åtskilda, kan understöd, som lämnas hustrun, ej föranleda till mannens
hemsändande. Om särskilda omständigheter tala därför, såsom att
en person under de sista två åren haft stadigt hemvist i en kommun
utan att där hafva åtnjutit fattigvård, kan amtmannen bestämma, att
personen ej mot sin vilja får hemsändas.

Om någon, som åtnjuter stadigvarande fattigvård i sin försörjningskommun,
bosätter sig i en annan kommun, utan att båda kommunerna
samtyckt därtill, är vistelsekommunen berättigad liemsända honom; kostnaden
för vården ersättes i detta fall till sitt fulla belopp.

Barn, som bibehåller sin moders förutvarande hemortsrätt på den
grund att hon vid äktenskaps ingående med annan än barnets fader åtnjöt
fattigunderstöd, kan, så länge modern eller hennes man lefver, ej
hemsändas till sin egen försörjningskommun, men om det råkar i nöd,
skall försörjningskommunen bidraga till dess underhåll med belopp som
fastställes af den amtman, under hvilken vistelsekommunen hörer.

För själfva hemsändningen och utrustningen därvid gifvas detaljerade
regler. Den skall ske på billigaste väg och det skall tillses, att understödstagarens
hälsotillstånd ej lägger hinder i vägen för verkställigheten. Den kommun,
som skall mottaga understödstagaren, skall på förhand underrättas om
när hemsändningen sker och på hvad sätt. Motsätter den understödde sig
hemsändningen, skall polismyndigheten lämna handräckning för verkställigheten
och polismyndigheten har jämväl eljest att på fattigvårdsmyndighetens
begäran föranstalta om hemsändning.

Utgifterna för hemsändningen fördelas liksom andra fattigvårdsutgifter
med Y4 på vistelse- och ‘i/i på försörjningskommunen. Undantag gifves
dnck; sålunda bäres hela kostnaden af försörjningskommunen, om fråga är
om en förut varaktigt understödd person, som slagit sig ned i en annan
kommun. Vid hemsändning från utlandet bär försörjningskommunen hela
kostnaden för resan från gränsen och hem. När fråga är om sändande
till utlandet, lägges kostnaden på amtsrådskretsen.

I detta sammanhang gifvas slutligen detaljerade bestämmelser om
hemsändning af medellösa straffade personer och arbetssökande.

g) Offentligt understöd i fall, då behofvet föranledts af särskilda

omständigheter, m. m.

Såsom redan framhållits, har i den danska lagstiftningen gjort sig Understöd
gällande en sträf van att afskilja en del områden af den offentliga understödsverksamheten
från den egentliga fattigvården. Bedan uti 1891 tär:
års fattigvårdslag finnas bestämmelser härom. Sålunda betraktas, såsom ti^rärdsla^n
ofvan nämnts, utgifter till läkare och barnmorska, begrafningskostnader,
hjälp, som är föremål för s. k. »Pligtarbejde», och utgifter för brefväxling
i fattigvårdsangelägenheter ej såsom fattighjälp; dessa utgifter ersättas ej
kommunerna emellan, och ett dylikt understöd verkar ej heller afbrytande
å förvärf af hemortsrätt. Vidare uppräknas i fattigvårdslagens kapitel VI
(61—66 §§) en del understödsformer, som ej äro att betrakta som fattig -

hjälp; under årens lopp hafva dessa senare bestämmelser blifvit mer och
mer utvidgade.

Sålunda stadgas i 61 §, sådan den numera lyder:

»De Omkostninger, der udredes af det offentlige til Opdragelse,
Underhold, Försökelse, Kur och Heje for blinde, dovstumme, Idioter, sindssyge,
Epileptikere, vanföre, lemltestede, tuberkulose, skrofulose og Lupuspatienter,
betragtes ikke som Fattighjälp, for saa vidt de paagjseldene ere
anbragte paa Statsanstalter eller paa dertil af Staten godkendte Anstalter
eller ■ af en saadan Anstalt under dennes vedvserende Tilsyn ere anbragte
hos private.»

Statens, kommunens eller andra myndigheters kostnad för dylik
vård kan ej uttagas af den vårdade eller den, som är försörjningspliktig
för honom, och vården medför ej heller några andra af de ofvan
omnämnda påföljderna och inskränkningarna. Kommunerna äro skyldiga
att bekosta sådan vård, då den efter läkares uttalande anses nödig.
Har den vårdade ej försörjningsrätt inom den kommun, där han vistas,
har vistelsekommunen, om den haft några utgifter, rätt att erhålla godtgörelse
af försörjningskommunen efter vanliga regler (nämligen med trefjärdedelar).
Stadgandet gäller blott i fråga om vård å statsanstalter och
af staten godkända anstalter samt af dessa kontrollerad familjevård, men
sådana anstalter finnas i rätt stort antal. Därest vården lämnas å någon
fattigvårdsanstalts sjukvårdsafdelning, betraktas understödet i alla afseenden
som fattigvård.

För blindas uppehåll vid statens blindinstitut skola föräldrarna betala,
men nedsättning i afgiften kan beviljas. Kunna föräldrarna ej betala,
kräfver staten dock ej ut kostnaden af kommunen, med mindre barnet
eller dess föräldrar förut åtnjuta fattighjälp, i hvilket fall fattigväsendet
anses hafva trädt i försörjarens ställe. Döfstumsvården ombesörjes hufvudsakligen
af statsanstalter och bekostas, om föräldrarna ej hafva medel, af
amf sfattigkassan* i den amtsrådskrets eller af kommunalkassan i den stad,
där den döfstumme hade sitt hemvist (Ophold) vid den tid, då han inkallades,
och sedermera skeende förändringar i hemvist inverka ej.

Idiotanstalterna äro af staten godkända. Kostnaden för vården bestrides,
då det gäller obemedlade eller mindre bemedlade, intill hälften
af statskassan. Återstoden betalas af kommunerna efter vanliga regler,

* Amtsfattigkassorna kvarstå från den äldre fattigvårdslagen. Deras uppgift är att komina
sockenkommunerna till hjälp vid särskilda tillfällen, t ex. genom att bestrida utgifter för fattiga
sjuka och abnorma, i all synnerhet sinnessjuka.

dock att, hvad landskommunerna vidkommer, amtsrådet vanligen betalar
hälften.

Anstalterna för sinnessjuka äro dels statsanstalter, dels af staten godkända
anstalter. Här gifves ej statsbidrag, utan kommunerna hafva att
själfva bekosta vården eller erlägga afgift därför, så vida det ej gäller någon,
som är farlig för den offentliga säkerheten.

För epileptiker, vanföra och lyfta samt lupuspatienter gifvas blott
enskilda af staten godkända anstalter, Indika kommunen har att anlita, då
läkaren anser en vistelse där nödvändig. Om den vanföre ej vårdas å
anstalt, utan blott erhåller understöd af kommunen till konstgjorda lemmar,
bandage och dylikt, anses detta som fattighjälp. För hvarje fall kan, såsom
ofvan nämnts, vistelsekommun uttaga ersättning af försörjningskommun
med tre fjärdedelar.

Hvad vården om tuberkulösa och skrofulösa vidkommer, äro, utom
bestämmelsen i 61 §, äfven att märka vissa stadganden i Lov om Statsstotte
til Tuberkuloses Sygebehandling den 10 maj 1912. Enligt denna
lag erhålla af staten erkända sjukhus och vårdhem för tuberkulösa understöd
med bestämdt belopp för vissa patienter, nämligen: medlemmar af
erkända sjukkassor och deras barn under 15 år samt andra patienter,
hvilkas ställning är sådan, att deras egen eller deras försörjares ekonomiska
förhållanden skulle i väsentlig grad försämras, om de af egna medel skulle
betala vården, de senare dock endast om de hafva infödingsrätt eller under
ett år förut haft stadigt hemvist i landet. Det offentligas samtliga utgifter
för obemedlade tuberkulösa å dessa anstalter samt för deras transport till
och från anstalterna betraktas i förhållande till de understödda icke som
fattighjälp. Detsamma gäller om det offentligas utgifter för underhåll af
familjer, hvilkas försörjare vårdas å anstalterna eller i brist på plats i
dessa i de vanliga sjukhusen.

Fattigvårdslagens 62 $ innehåller regler eller hänvisningar till olika
författningar rörande fördelning af kostnaderna för vård af personer, som
lida af venerisk sjukdom eller af epidemiska sjukdomar. Fattigväsendet
har emellertid ingenting att göra med denna vård och bestrider ej heller
kostnaden därför; den är ej heller att betrakta som fattigvård för den
vårdade eller dennes försörjare.

Enligt lag om sjukkassor kunna personer öfver 15 år, som äro utan
förmögenhet (»uformuende») samt icke lida af obotlig sjukdom, blifva medlemmar
i en sjukkassa; om dessa kassor äro erkända af staten, åtnjuta de
statsbidrag. Delaktighet i eu sjukkassa medför rätt till sjukhjälp i en

6— Fattig vårdslag stiftning en. IV.

eller annan form under viss tid. För att uppmuntra sjukkasseverksamheten
liar i 63 § fattigvårdslagen stadgats, att när en i Danmark försörj
ningsberättigad person, som är medlem af en sjukkassa, har emottagit
understöd af kassan utan att vid sidan däraf hafva åtnjutit fattigunderstöd,
samt han, efter det sjukkassehjälpen upphört, fortfarande på grund
af sjukdom är i behof af understöd, skall den hjälp, som kommunen med
anledning däraf lämnar honom, ej anses som fattighjälp, för så vidt och
så länge den ej synes komma att öfverstiga livad han förut erhållit af
sjukkassan. Här afses således en fortsättning på sjukkassehjälpen, ehuru
för understödet förutsättes, att behof af hjälp skall föreligga. Är vistelsekommunen
ej tillika försörjningskommun, kan den fordra godtgörelse för
tre fjärdedelar af sitt utlägg utaf den senare.

Fattigvårdslagen innehåller vidare, 64 §, bestämmelse om understöd
åt danska sjömän, som förlisa på dansk kust och sakna medel att taga
sig fram. Bestyrelsen för den kommun, där de kommit i land, är skyldig
att draga försorg om att de erhålla fri hemresa med kost eller kostpengar
samt nödig beklädnad; kostnaden härför godtgöres kommunen af
statskassan, därest ej rederiet skall betala. — För hemförskaffande af sjömän
från utländsk ort gälla de i sjölagen föreskrifna regler; konsuln ombestyr
hemsändningen och kostnaden utgår på utrikesministeriets stat. Understöd
i Danmark af utländska sjömän från land, med hvilket aftal om ömsesidig
hjälp träffats, utgifves af vederbörande kommun, men ersättes denna af utrikesministeriet.
Dylika understöd äro ej att betrakta som fattighjälp.

Fattigvårdslagens 65 § erinrar om, att regeringen i krigstillfälle sörjer
för att i tjänst inkallad militärs familj erhåller understöd enligt därom
gällande bestämmelser. Sådant understöd skall (se lag den 12 mars 1864)
utgifvas af den kommun, där försörjaren hade fast bostad vid den tid, då
han inkallades i tjänstgöring. Understödet har i intet afseende fattighjälps
verkningar och kan ej heller uttagas hos försörjningskommun. Det inverkar
ej på förvärf af försörjningsrätt. — Kommununderstöd har enligt särskild
lag lämnats »De fattiges Kasser» och vissa föreningar, hvilka lämnat
hjälp vid behof, som uppkommit i anledning af extra ordinär inkallelse
till tjänst i hären eller flottan; intill tre fjärdedelar af kostnaden hafva godtgjorts
af kommunerna, hvilka fått en tredjedel af sitt tillskott ersatt af
staten.

Slutligen innehåller 66 § i fattigvårdslagen ett stadgande, som torde
böra anmärkas. Kär en i en landskommun bosatt familjeförsörjare blifvit
husvill, ehuru han ej saknar medel att erlägga i trakten vanlig hyra,

skull sockenrådet i den kommun, dår han var bosatt, skuffa honom och
familjen nödig bostad mot väldig hyra. Kan öfverenskommelse ej träffas
om hyrans storlek, bestämmes denna af amtmannen. J)et bistånd, som
sålunda lämnas, hur i intet afseende karaktär af fattighjälp.

Förutom dessa i fattigvårdslagen omnämnda och eljest här ofvan
refererade bestämmelser om understöd, som ej skola hafva karaktär af fattighjälp,
finnas i andra delar af lagstiftningen stadganden om att vissa
slag af offentliga understöd ej äro att betrakta som fattighjälp. Detta gäller
beträffande

1) bidrag till i fabriksarbete anställd kvinna (gift eller ogift) under
de första fyra veckorna, efter det hon födt barn (Lov om Arbejde i Fabrikker
in. v. samt det ofientliges Tilsyn dermed den 29 april 1913);

2) bespisning af skolbarn i samband med skolkök och bidrag till af
föreningar anordnad bespisning af skolbarn från fattiga hem; (anordnas
bespisning eljest åt fattiga folkskolebarn för kommunens räkning, har bespisningen
karaktär af fattigunderstöd);

3) kostnad för anskaffande af läroböcker och undervisningsmateriel
för fattiga barn;

4) fri sjukvård på Rigskospitalet i Kobenhavn;

5) vård å Fodselsstiftelsen i Kobenhavn och Fodselsanstalten å Jylland
samt den vidare vård, som därifrån lämnas mödrar, hvilka själfva taga
hand om barnet;

6) understöd ur kommunernas »Iljmlpekasser»;

7) ålderdomsunderstöd;

8) underhållsbidrag, som det allmänna förskottsvis utbetalt till barn
och deras mödrar i vissa fall; samt

9) understöd till änkors barn.

Angående de under 6, 7, 8 och 9 upptagna fall, se nedan under B,
C och I).

Slutligen bör här också erinras om det understöd, som staten och
kommunerna, enligt särskilda lagar, lämna erkända Arbejdslashedskasser.
Se Lov n:r 88 af den 9 april 1907 m. fl. Detta understöd har ej något
med fattigväsendet att skaffa och är ej att betrakta som fattighjälp.
Ur lagen af 1907 må anmärkas, att kommunen (vistelse- eller försörj
ningskommun) är berättigad att utan samtycke af högre myndighet

* Bidraget utbetalas af de kommunala hjälpkassorna, i Köpenhamn genom sjukkassa eller
välgörenhetsförening.

b) enligt sär
skilda författningar.

lämna medlem af en erkänd arbetslöshetskassa bidrag till bestridande af
hans premie till kassan för löpande räkenskapsår, dock högst med en
tredjedel af premien. Detta bidrag förklaras uttryckligen ej skola hafva
de med mottagande af fattighjälp förbundna verkningar.

Yissa trossamfund, såsom det mosaiska, hafva egen fattigvård och
sörja själfva för alla till samfundet hörande personer.

B. Lagstiftningen om hjälpkassor.

Under det att i Sverige det borgerliga samhällets fattigvård för sin
verksamhets utöfvande tog i anspråk de medel, öfver hvilka kyrkan förut
förfogade för understödjandet af de fattiga (kollektör, frivilliga gåfvor och
andra sådana bidrag), synes man i Danmark hafva lämnat utrymme åt
eu fri understödsverksamhet vid sidan af den offentliga. Sålunda förordnades
genom eu lag af den 8 mars 1856, att de medel, som nedlades i
kyrkornas bössor samt gåfvor, som eljest inflöto till de fattiga, skulle
samlas i »de Fattiges Kasse» samt icke sammanblandas med kommunens
allmänna fattigkassa, utan användas till en »fri Fattigforsorgelse» vid sidan
af den lagstadgade fattigvården. Denna »de Fattiges Kasse» skulle förvaltas
af en särskilt för detta ändamål vald styrelse och understöd därur
tick icke meddelas åt personer, som åtnjöto fattighjälp, utan skulle tilldelas
andra behöfvande, hvilka ansågos böra hjälpas på grund af behof i allmänhet
eller de särskilda svårigheter, som de hade för sina barns undervisning
och skolgång.

Sådana »de Fattiges Kasser» funnos i alla kommuner i Danmark utom
i Köpenhamn. Då de nämnda inkomsterna ej räckte till, anslogo kommunerna
så småningom medel för kassornas verksamhet; beslut härom
kräfde dock, så vidt landskommunerna, anginge, vederbörande aintsråds
samtycke för att bringas till verkställighet. Genom eu lag af år 1904
uppmuntrades de kommunala myndigheterna att lämna bidrag till dessa
kassor, därigenom att kommun, som lämnat direkt penningbidrag, berättigades
att af statskassan erhålla en tredjedel af detta bidrag, dock högst
ett belopp af 10 öre för hvarje invånare i kommunen. Den 4 maj 1907
utfärdades en lag om »Fljselpekasser», som upphäfde bestämmelserna om
»de Fattiges Kasse» och i stället föreskref upprättandet af en »Hjmlpekasse»
i hvarje kommun, undantagandes Köpenhamn, där eu annan anordning

medgafs. Numera gäller i detta hänseende en lag om Hjnelpekasser af
den 29 april 1913.

lljälpkassans uppgift är att stödja »vaerdige tramgende», som hafva
fast bostad inom kassans distrikt och icke åtnjuta fattigunderstöd, i deras
sträfvanden att försörja sig utan att anlita fattigväsendet. I de tidigare
lagarna gåfvos ej några närmare regler för understödets utdelande utan det
hette blott, att »Hjselpen ydes efter Skon i livert enkelt Tilta''Ide». Detta
gäller visserligen fortfarande, men i 1913 års lag gifvas en del föreskrifter
till ledning för bedömandet. Sålunda stadgas, att reseunderstöd ej
får lämnas med mindre vederbörande är tillförsäkrad annat än rent tillfälligt
arbete. Vidare får hjälp ur kassan ej lämnas personer, som åtnjuta
ålderdomsunderstöd, ej heller i fall då eljest ur kommunens kassa kan
lämnas hjälp, som icke har fattigvårds verkan. Tidigare åtnjuten fattigvård
lägger ej hinder i vägen för understöd ur kassan, om minst tre månader
förflutit, sedan fattigvården upphörde; fattigvård åt gift man inverkar
ej för hans änka eller frånskilda hustru.

Understöd från hjälpkassan medför, såsom redan antydts, ej några af
de verkningar, som äro förbundna med mottagande af fattighjälp; dock
har man för att förhindra, att kommunen skall inskränka hjälp af detta
slag till dem, som hafva försörjningsrätt därstädes, eller att den, af fruktan
för att andra skola vinna försörjningsrätt där, skall utesluta dessa, stadgat,
att om en person, som vistas utanför sin försörjningskommun, under loppet
af 3 månader af vistelsekommunens hjälpkassa uppburit minst 15 kronor,
hans förvärf af försörjningsrätt i vistelsekommunen betraktas som hyflande
under en tid af 3 månader efter det hjälpen uppgick till nämnda belopp.

Hjälpkassan förvaltas af en särskild för detta ändamål utsedd styrelse,
som väljes på i lagen närmare bestämdt sätt.

De medel, som förut ägdes af »De fattiges Kasse», skola enligt lagen
tillfalla den kommunala hjälpkassan och till densamma ingå de inkomster,
som förut på grund af lag (böter, afgifter för vissa föreställningar in. in.)
eller enskildas förordnanden tillflutit »De fattiges Kasse». Härförutom kan
sockenrådet utan särskildt samtycke af högre myndighet (sådant fordras
eljest enligt lag om landskommunernas styrelse) af kommunens kassa lämna
direkt bidrag till hjälpkassan. Numera kan detta ske utan begränsning,
men enligt 1907 års lag tick bidrag endast lämnas med ett belopp af intill
30 öre för hvarje af kommunens invånare. Ilar sådant bidrag lämnats,
är kommunen berättigad att härför erhålla ersättning af staten med
högst Vs af sitt bidrag. För nämnda ändamål förfogar regeringen öfver ett

belopp af 250,000 kronor om året, som delas mellan kommunerna i förhållande
till deras bidrag.

Om förandet af hjälpkassornas räkenskaper gifvas särskilda regler;
af räkenskaperna skall framgå, till hvilka personer hjälp lämnats, hjälpens
storlek och varaktighet i hvarje fall samt, därest särskilda omständigheter
hafva förelegat, grunden till att hjälp meddelats. Bäkenskaperna granskas
på vanligt sätt; för kommunernas invånare framläggas dock ej räkenskaperna
fullständigt utan blott ett utdrag af dessa, som ej innehåller namnen
på de understödda.

Hvad Köpenhamn vidkommer, medgifver lagen, att detta understödjande
af »vmrdige trmngende» där kan öfverlämnas åt en eller flera privata
välgörenhetsföreningar, som uppfylla vissa villkor och underkasta sig
gifna regler för räkenskapernas förande. För närvarande är detta uppdrag
öfverlämnadt åt Köpenhamns understödsförening, som erhåller tillskott
till sin verksamhet af kommunen, hvilken i sin ordning för en del af
tillskottet erhåller godtgörelse ur det anslagna statsbidraget.

C. Ålderdomsunderstöd.

Lov om Alderdomsunderstottelse til vserdige traengende undenfor Fattigvaesenet
utfärdades den 9 april 1891, alltså samtidigt med fattigvårdslagen,
men den har sedermera undergått vissa förändringar, senast den 13
mars 1908.

Berättigad till erhållande af ålderdomsunderstöd enligt lagen är den
som, efter att hafva fyllt 60 år, är ur stånd att förskaffa sig själf eller
dem, för hvilka han är fullt försörjningsskyldig, det nödvändiga till underhåll
eller till behandling och vård i händelse af sjukdom. Endast person
med infödingsrätt (därmed likställas frånskild hustru till och änka efter
män med sådan rätt) kan komma i åtnjutande af understödet. Vidare
uppställas följande villkor:

a) att personen icke genom dom förklarats skyldig till en i den offentliga
meningen vanhedrande handling, för hvilken han ej erhållit »iEresoprejsning»; b)

att behofvet icke har sin grund i handlingar, genom hvilka personen
i fråga till fördel för barn eller andra har afhändt sig själf medel
till sitt underhåll, eller i ett oordentligt och slösaktigt lefverne eller på
annat liknande sätt är själfförvålladt;

c) utt personen under de sista, tio åren före ansökningen haft fast
bostad i Danmark samt under denna tid ej gjort sig skyldig till lösdrifveri
eller bettleri eller veterligen fört ett lii'', som i det allmänna omdömet
väcker förargelse (dryckenskap, förvärfsmässig otukt eller dylikt); samt

d) att han icke under de senaste fem åren (i 1891 års text 10 år)
mottagit fattighjälp.

De angifna tidsperioderna kunna dock i vissa fall modifieras. Hjälp
åt det offentliga, som bestått i sjukvård, därunder inbegripet sjukhusvård,
medicin, bandager och dylikt, betraktas ej som fattighjälp, då det gäller
att afgöra om eu person är berättigad att erhålla ålderdom sunderstöd .

Framställning om ålderdomsunderstöd göres i Köpenhamn hos magistraten
och eljest hos vederbörande kommunalstyrelse (Sogne- eller Byraad).
Den skall afmattas enligt fastställdt formulär samt innehålla de upplysningar,
som äro af nöden för att bedöma personens rätt till understöd;
vid densamma skola fogas de legitimationshandlingar och öfriga intyg, som
sökanden kan anskaffa. Ansökningen skall vara försedd med en af sökanden
på heder och samvete afgifven förklaring, att innehållet öfverensstämmer
med verkliga förhållandet; är sökanden ur stånd (t. ex. på grund af sjukdom)
att själf afgifva en sådan förklaring, skall riktigheten af de i ansökningen
lämnade uppgifter bestyrkas af två trovärdiga personer, som
känna sökandens förhållanden.

Myndigheten i fråga har därefter att granska ansökningarna samt
komplettera handlingarna i erforderliga delar, såsom genom att skaffa intyg
från vederbörande myndigheter; om sådant befinnes vara af nöden, kan
föranstaltas om polisförhör med sökanden och andra, som kunna meddela
upplysningar i ärendet. Efter det undersökningen afslutats, har den nämnda
kommunala myndigheten att bestämma, huruvida sökanden bör erhålla
understöd och huru mycket.

Vid bedömandet af sökandens behof tages ej i betraktande understöd
intill ett värde af 100 kronor om året, som sökanden kan hafva från enskild
antingen i form af kontanter eller bostad. Äfvenledes kan den kommunala
myndigheten, därest omständigheterna gifva anledning därtill, underlåta
att taga i betraktande de inkomster, som sökanden har genom lifränta,
legat, pension eller dylikt, eller genom fri bostad, så vida sammanlagda
värdet af denna inkomst och det privata understödet ej öfverstiger
100 kronor årligen.

Hjälp som blir af nöden, innan ärendet slutligen afgjorts, betraktas som
ålderdomsunderstöd, om sådant slutligen beviljas, annars såsom fattighjälp.

I fråga om understödets storlek heter det, att det bör utgöra hvad
som »til enliver Tid» behöfs för den understöddes och hans familjs nödvändiga
underhåll samt behandling och vård i händelse af sjukdom. Understödet
kan utgå så väl i penningar som i naturaförmåner samt, när omständigheterna
tala därför, lämnas genom upptagande i särskilt därför bestämda
asyler eller liknande anstalter.

De regler, som gälla för behöfvande i allmänhet om fria sockenresor,
fri hjälp af läkare och barnmorska samt fri begrafningshjelp, gälla också
i fråga om personer, som åtnjuta ålderdomsunderstöd; om vistelsekommunen
emellertid åsamkas utgift därför, godtgöres denna på samma sätt som ålderdomsunderstödet
(se nedan).

Har den understöddes behof icke haft sin grund i tillfälliga orsaker,
såsom öfvergående sjukdom, arbetslöshet och dylikt, får han behålla det
honom en gång tilldelade understöd, så länge hans förhållanden blifva
oförändrade. Häraf följer alltså, att eu nedsättning eller höjning af understödet
kan äga rum. Företager han sådana handlingar, som, enligt hvad
ofvan sagts, skulle uteslutit honom från ålderdomsunderstöd, eller bortslösar
lian erhållet understöd, indrages detta. Ingår den, som åtnjuter ålderdomsunderstöd,
äktenskap, och blir han därigenom i behof af större understöd
än förut, öfvertager fattigväsendet hans försörjning.

Ålderdomsunderstödet utgifves af vistelsekommunen. Är den understödde
ej försörjningsberättigad där, har vistelsekommunen rätt att erhålla
tre fjärdedelar af kostnaden från försörjningskommunen eller, om ingen
sådan tinnes, af den »otfentlige Kasse», som varit skyldig att utgifva
understödet, om detta varit fattighjälp. Anmälan om meddeladt understöd
skall ofördröjligen göras hos försörjningskommunen. Så länge eu person
åtnjuter ålderdomsunderstöd, hvilar hans förvärf af hemortsrätt i vistelsekommunen.

Har den understödde i sin ansökan lämnat oriktiga upplysningar om
.sina inkomster eller sin förmögenhet, kan kommunen fordra godtgörelse
för det lämnade understödet af honom själf eller af hans dödsbo.

Staten ersätter kommunen hälften af dess utgifter för ålderdomsunderstöd.
Till ledning härför skola kommunerna föra räkenskaper öfver dessa
utgifter särskildt. Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle statens bidrag
ej öfverskjuta 2 miljoner kronor om året, men stadgandet härom har nu
b orttagits.

Klagomål öfver de kommunala myndigheternas beslut få ej dragas
inför domstolarna, utan besvär anföras hos amtmannen, hvilkens beslut,

om besvären ogillas, är slutligt, men eljest kan öfverklagas hos inrikesministern;
den behöfvande måste alltså åtnöjas med amtmannens beslut.
1 Köpenhamn gå besvär öfver magistratens beslut direkt till inrikesministern.
Finner aintmannen vid genomgående af räkenskaperna eller eljest,
att ålderdomsunderstöd meddelats åt oberättigade eller att lagens bestämmelser
eljest åsidosatts, kan han förordna om rättelse. Hans beslut kan
öfverklagas hos inrikesministern.

Tvister mellan kommunerna om deras skyldigheter inbördes enligt
lagen afgöras eljest af amtmannen i den krets, dit den kommun hör, mot
hvilken talan föres; öfver amtmannens beslut kan talan föras hos inrikesministern.
År tvist om Köpenhamns skyldighet, gå klagomålen direkt till
inrikesministern.

Skillnaden mellan fattigvård och ålderdomsutiderstöd betonas med
mycken styrka i Danmark, och lagen ställer också uttryckligen de understödda
»udenfor Fattigvaesenet». Såsom ofvan framhållits, har den danska
lagstiftningen äfven i fråga om eu del andra understödsformer vidtagit
den åtgärden att i ett eller annat afseende befria dem från de påföljder,
som häfta vid åtnjutandet af egentlig fattigvård. I det förslag till Lov
om det otfentlige Fattigvtesen, som framlades vid riksdagen 1890—91,
funnos i ett kapitel med rubrik »Om understottelse under smrlige Forhold»
sammanförda regler om 1) understöd åt personer öfver 60 år, som
ej begått någon vanärande handling samt genom ingående i en sjukkassa
eller eljest på något sätt sökt trygga sig mot att på ålderdomen falla
fattigväsendet till last, 2) hjälp efter det sjukkassas bidrag upphört samt
3) försörjning i krigstid af tjänstgörande militärs familj. I intetdera åt
dessa fall skulle understödet betraktas som fattighjälp och kostnaderna
skulle upptagas under en särskild post i kommunens räkenskaper. Utgifterna
i anledning af »somlige Trangstilfmlde» (döfstumma, blinda, idioter,
veneriskt sjuka, smittosamt sjuka i allmänhet, begrafningskostnader) behandlades
i ett följande kapitel i förslaget.

Under lagens behandling framkom emellertid förslag om att reglera
ålderdomsunderstödet genom en särskild lag. Detta vann bifall och den
nämnda bestämmelsen om ålderdomsunderstöd borttogs ur förslaget till
fattigvårdslag. Genom denna förändring betonades visserligen ytterligare afsikten
att här ej skulle blifva fråga om fattighjälp, men då man å andra sidan
bibehöll såsom utgångspunkt behofvet af understöd och såsom normgifvande

7 — Fattigvårdslagstiftningen. IV.

för dess storlek bestämde, hvad som kräfdes för afhjälpande af detta
behof, skapades härigenom blott en annan art af samhällelig understödsverksamhet
för behöfvande. Mot lagen hafva åtskilliga anmärkningar framställts.
Sålunda har framhållits, att de personer, som befinna sig i den
ställning, att de kunna vänta understöd, ej bekymra sig om att spara något
för sin ålderdom samt att de, när de kommit till 60 års åldern, kräfva
understödet såsom en sin rätt och därför sluta med all verksamhet, ehuru
de bort kunna fortsätta med sitt arbete ännu eu tid framåt. Huru härmed
förhåller sig, är naturligen ej lätt att afgöra.

Hvad som också framkallat betänkligheter mot lagstiftningen är, att
den, sådan den utvecklat sig i praktiken, kräfver så stora bidrag från samhällets
sida. Antalet understödda har sålunda vuxit från 34,732 år 1892
till 80,561 under året ''/4 1911—31/s 1912. Samtidigt hafva utgifterna
stigit från 2,500,000 till öfver 12,000,000 kronor, utaf hvilka summor
staten bidragit med resp. 1,000,000 och 6,000,000 kronor. För räkenskapsåret
1911 —12 utgjorde understödsbeloppet i medeltal 157 kronor
5 öre, uträknadt per understödd individ, men 210 kronor 24 öre, om man
räknar allenast med antalet understödda hufvudpersoner.

Om man i Danmark också erkänner de fördelar, som lagen medfört,
då den under en lång följd af år hjälpt tusentals gamla, som befunnit
sig i oförskylldt nödtillstånd, samt ej tillmäter invändningen om att den
förlamat intresset att sörja för framtiden allt för stor betydelse, uttalas dock
på många håll önskvärdheten af att få till stånd en verklig ålderdomsförsäkring
med bidrag från de försäkrade. Fn kommitté tillsattes år 1903
för öfvervägande af frågan om en allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
men den har ännu icke framlagt sitt betänkande.

D. Underhållsbidrag till barn och deras mödrar.

1. Lov indelioldende Bestemmelser om Korn udeufor .Lgteskab og disses Forseldre
samt Lov indeholdende nogle Bestemmelser om Hustruers og Lgteborus Betsstilling.

Dessa lagar, stadfästade den 27 maj 1908,* innehålla väl i hufvudsak
bestämmelser af rent civilrättslig natur, men de ansluta sig så nära till
fattigvårdslagstiftningen, att de ej kunna förbigås här.

• Genom lagar af den 29 april 1913 hafva i 1908 års lagar gjorts en del förändringar, af
hvilka de viktigaste anmärkas i noter under texten.

Öl

ii) Härin utom äktenskap och deras föräldrar.

Enligt äldre författningar (den 14 oktober 1763 in. H.) gällde, att
fader till barn, som födts utom äktenskapet, skulle lika med modern draga
försorg om dess uppfostran samt, efter förmåga och tillgångar, erlägga
minst hälften af kostnaderna för barnets nödtorftiga underhåll, intill (less
barnet fyllt 10 år, hvilken sistnämnda tid sedan utsträckts först till 14
och senare såsom regel till 18 år.

I lagen af år 1908 hafva faderns skyldigheter gentemot barnet ökats
och framför allt mera detaljerade bestämmelser gifvits om lmns underhållsplikt.
Det stadgas sålunda, att myndigheterna vid afgörandet af frågan om
bidragspliktens omfång skola utgå ifrån, att barnets försörjning skall rätta sig
efter moderns lefnadsförhållanden, att försörjningen i alla händelser skall vara
törsvarlig och icke sämre än i goda fosterhem i trakten, men att den ej heller
skall sträcka sig öfver »almindelig gode Middelkaar». I allmänhet bör, heter
det, faderns bidrag bestämmas till tre femtedelar af samtliga utgifter för.
barnets underhåll, men det kan sättas lägre, när omständigheterna tala
därför, och högre, när det kan antagas, att modern ej utan betydliga
svårigheter är i stånd att fullgöra sin andel af försörjningsbördan, och
modern icke utom äktenskapet har barn under 14 år med en annan man
Därest modern dör eller lämnar landet eller ej anträffas, kan fadern, om
så fordras, åläggas full försörjningsplikt, dock att moderns efterlämnade tillgångar
få tagas i anspråk för fullgörande af den del af försörj ningsskyldigheten,
som ålegat henne. Om barnet aflats vid våldtäkt, bär fadern
alltid full försörjningsplikt.

Faderns bidragsplikt varar, tills barnet fyllt 18 år, men bidraget kan
nedsättas eller bortfalla, sedan barnet fyllt 14 år, om bidraget ej behöfves
eller om fadern har äkta barn, hvilka han ej skulle försörjt i samma ålder.

Särskild! bidrag kan under användning af ofvannämnda regler åläggas
fadern till omkostnader vid barnets dop och konfirmation samt för skolundervisning
och facklig utbildning. Likaledes kan särskild! bidrag föreskrifvas
i anledning af barnets sjukdom eller begrafning, förutsatt att barnet
ej fyllt 18 år. Vid bestämmande af bidrag till skolundervisning och
fackutbildning tages hänsyn till faderns ekonomiska ställning och ej till
moderns lefnadsställning; på faderns yrkande kan förmyndare tillsättas för
att mottaga dessa bidrag och ansvara för deras rätta användande.

Bidraget bör i allmänhet sättas högre för de två första åren samt
erläggas förskottsvis i perioder ej öfverstigande ett hälft år.

Förlikning eller öfverenskommelse mellan föräldrarna om underhållsplikten
är ej bindande utan Overovrighedens (amtmannen och i Köpenhamn
Magistratens Overpresidium) godkännande. Sådant godkännande får
ej lämnas, om de i lagen uttalade grundsatser i väsentlig grad iiro åsidosatta.
Om betalning skall lämnas i en summa i ett för allt, skall denna
summa insättas för beredande af lifränta åt barnet, tills det fyllt 18 år.

Moder kan äfven för egen del framställa anspråk på bidrag af barnafadern,
nämligen till utgifterna vid förlossningen samt hennes underhåll
en månad före och en månad efter barnets födelse. Dylikt bidrag kan
fordras, äfven om modern på grund af enskildas bistånd ej själf hatt
någon utgift. Har fattigväsendet betalt dessa kostnader, inträder detta i
moderns rätt. Krafvet kan göras gällande utan hänsyn till om barnet
födes vid lif eller ej.

Modern behöfver ej vänta, till dess barnet blifvit framfödt, för
att få dess fader ålagd att utgifva så väl de nu nämnda bidragen till modern
som underhållsbidrag till barnet. När sjette månaden af hafvandeskapet
förflutit, kan hon få sin talan därom pröfvad.

Frågor om fastställande af underhållsbidrag upptagas och afgöras af
Overovrigheden. Nekar den sökte till faderskapet, hänskjutes tvisten därom
till domstol; att märka i fråga om domstolsbehandlingen är, att i vissa fall
modern tillätes fylla bevisningen om faderskapet med sin ed samt att, om
flera haft samlag med modern å den tid, som är i fråga, de alla kunna
dömas att betala. Sedan dom meddelats angående faderskapet, upptager
Overovrigheden ånyo till behandling fragan om bidragets fastställande.''
Bidragets storlek kan på ansökan genom nytt beslut förändras, när skäl
därtill äro. Kan den påstådde barnafadern ej anträffas med kallelse,
eftersökes han genom polisen och kan efter en af modern afgifven förklaring
om faderskapet efterlysas i »Politiefterretninger». Tinnes därvid
icke upplysning om honom eller framgår det, att han lämnat landet, kan
sak mot honom ändå anhängiggöras vid den domstol, under hvilken han
sist hört, och offentlig stämning utfärdas då. Om han ej kommer, kan
modern, därest hennes påstående väsentligen bekräftas åt öfriga upplysningar
i saken, tillåtas att gå ed.

De maktmedel, som enligt dansk rätt existera för att få ut ett fästställdt
bidrag af barnafadern, äro i första rummet utmätning i hans egen- *

* Efter bidragets fastställande skall Overovrigheden begära förklaring från den kommun,
hvilken uppgifves vara faderns försörjningskommun, huruvida den erkänner sin försörjningsskyldighet,
samt göra anteckning å resolutionen härom (1913 års lag).

dorn. Kan lian ej anträffas, göras efterforskningar genom polisen och, om
så finnes nödigt, genom efterlysning i »Politiefterretninger»; vinnes ej
heller därigenom upplysning, kan Overovriglieden bestämma, att bidraget
uttages i gods, som gäldenären äger i landet. — Vidare kan förbud
meddelas husbönder och andra arbetsgivare att utbetala ännu icke förfallen
lön med den verkan att, om lönen utbetalas, arbetsgivaren blir
skyldig att själ!'' betala beloppet. Förbudet meddelas på det sätt, att
stämningsmännen delgifva husbonden bidragsresolutionen med föreläggande
för husbonden att ej betala ut en viss del af lönen, förrän underhållsbidraget
erlagts. Indraget behöfver ej vara förfallet till betalning, när
förbudet gifves, men förfallen lön kan ej innehållas för gäldande af icke
förfallet bidrag eller för bidrag, som äro förfallna till betalning för längre
tid tillbaka än ett år. — Kan betalning ej erhållas på detta sätt, kan
modern begära s. k. Afsoning. Penna sker därigenom, att barnafadern
hålles i enkelt fängelse eller, i undantagsfall, till fängelse på vatten
och bröd eller tvångsarbete. Afsoning sker efter Overovrighedens bestämmelse.
För densamma gälla i hufvudsak följande regler. Om fadern
är familjeförsörjare och icke kan betala hela bidraget, bestämmer Overovrigheden
huru stor del han skäligen bör kunna betala och medger då Afsoning
blott för denna del, om den ej betalas. Tiden för Afsoningen bestämmes i
visst förhållande till skulden; längsta tiden är vid fängelse på vatten och
bröd 30 dagar och vid vanligt fängelse 120 dagar. Tvångsarbete kan
blott användas för det fall, att mannen i fråga, efter att hafva aflat barn
utom äktenskap med en kvinna, under hennes lifstid aftal'' barn utom
iiktenskap med en annan kvinna; längsta tiden för sådant tvångsarbete är
180 dagar. Ehuru Afsoning står i visst förhållande till skulden, medför
den ej, att betalningsskyldigheten bortfaller, men den kan ej äga rum
mer än en gång för samma belopp. Det är ej blott modern, som kan
påfordra användande af detta tvångsmedel utan äfven andra personer och
myndigheter, såsom fosterföräldrar, Vaergeraad (bamavårdsmyndighet) och
fattigvårdsmyndighet.

Men det finnes i lagen äfven andra föreskrifter, som göra det möjligt
att hålla efter barnafadern. Sålunda stadgas, att en person, som ålagts att
utgifva bidrag enligt lagen, men ej erlagt till betalning förfallet belopp, skall,
om han byter bostad, göra anmälan därom, i Köpenhamn till magistraten, i
annan stad eller i köping till polisen och på landet till Sognefogden. Flyttar
han till eu annan kommun, skall han göra dylik anmälan i båda kommunerna.
Overovriglieden skall i sina resolutioner om bidrags åläggande erinra

fadern om denna skyldighet samt om påföljden för dess underlåtande. Dylik
anmälningsplikt kan också af polismyndigheten eller domaren särskild!
åläggas en person, mot hvilken framställts yrkande om bidrag enligt
lagen, när förhållandena gifva anledning därtill. Underlåter någon att göra
anmälan, eller lämnar han oriktiga uppgifter i anmälan, stratfas han med
böter från 10—100 kronor. Ilar han haft för afsikt att undandraga sig
sin bidragsplikt, dömes lian till fängelse på vanlig fångkost eller tvångsarbete
i högst två månader, så vida icke högre straff förskyllts. Dessa flyttningsanmälningar
upptagas i ett register, som föres öfver främlingar in. fl.

Till den, som är fader till ett utom äktenskap födt barn, för längre
tid eller på obestämd tid lämna Danmark, innan han fullgjort hela sin
bidragsplikt enligt förevarande lag, är han skyldig att betala bidraget eller
ställa säkerhet därför. Overovrigheden träffar de närmare bestämmelserna
härom och afgör beloppets storlek. Kan ingen bättre säkerhet åstadkommas,
fordras en personlig borgen af två personer, hvilkas ekonomiska ställning
icke är sämre än faderns och hvilkas borgen godkännes af kommunalrådet
i faderns försörjningskommun. Gent emot dessa borgensmän har
man samma tvångsmedel som mot fadern. Borgensförpliktelsen afgifves i
Köpenhamn inför polisdirektören, eljest inför Politiretten, efter det vederbörande
erinrats om de med förklaringen förbundna verkningar.

Föreligger anledning att antaga, att fadern vill lämna landet för längre
eller obestämd tid, utan att hafva förut uppfyllt de honom ålagda förpliktelser,
kan polismyndigheten efter moderns eller andra bidragsberättigades
begäran inställa fadern inför Fogden, som, därest misstanken finnes grundad
och fadern ej gör rätt för sig, beslutar, att han skall insättas i »G;eldsarrest».
Denna fortvarar, intill dess han betalar eller ställer säkerhet eller
beloppet uttagits eller sökanden afstår från krafvet eller fogden anser afsikt
att utvandra ej längre förefinnas, dock ej under längre tid än 9 månader.
Kostnaden för arresten betalas af samma kassor, som i allmänhet
utbetala bidrag enligt lagen.

Katt att påfordra dylika åtgärder tillkommer äfven kvinna, som är hafvande
och styrker detta med intyg af läkare eller barnmorska samt afgifver
förklaring under edsförpliktelse, att den, mot hvilken en sådan
anhållan riktats, är fader till barnet och att hon ej förut varit hafvande
utom äktenskap. Rättegång om bidragsplikt skall dock ofördröjligen anhängiggöra.
Frikännes mannen, betraktas bidraget som fattigvård i förhållande
till modern.

Utvandringsagenter och andra, som med vetskap om förhållandena

f)f>

befordra eu person, hvilken,s utvandring försiggår i strid med nyssnämnda
bestämmelser, blifva ansvariga för det belopp, som den bortreste borde
hafva betalt.

Försummar modern att kräfva underhållsbidrag för barnet inom ett
år efter dess födelse, kan rätten till bidrag begränsas till ett år före ansökningen
och i sådant fall får aldrig mer än 3 års bidrag utdömas.
Begäran om särskildt understöd till dop, konfirmation och fackutbildning
skall göras inom ett år från det kostnaden därför erlagts, vid äfventyr att
rätt till ersättning eljest går förlorad. Vid enahanda äfventyr skall moderns
anspråk på godtgörelse för förlossningskostnad och på bidrag före
och efter nedkomsten göras inom ett år från nedkomsten. Föreligger
skälig anledning till dröjsmålet, kan dock senare väckt kraf upptagas.

För det fall att barnets fader aflider, kan bidraget i vissa fall utgå
af hans dödsbo, och utförliga föreskrifter gifvas så väl härom som om
sättet för bevakande af barnets rätt.

Hvad nu refererats, berör närmast sakens civilrättsliga sida. Men lagens
föreskrifter i öfrigt och särskildt i dess 2:dra kapitel med rubrik »Det
Offentliges Inbetalning af Underkoldsbidrag» sammanbinda lagens bestämmelser
med det allmännas understödsverksamliet; och här möter ånyo
denna sträfvan i danska lagstiftningen att befria vissa arter af offentligt
understöd från fattighjälpens karaktär.

Har enligt ofvan gifna stadganden Overovrigheden ålagt en man att
utgifva bidrag till lians utom äktenskapet födda barn eller till modern
eller fastställt en träffad öfverenskommelse om sådant bidrag, och betalar
han icke i rätt tid bidraget, kan barnets moder,* om hon är försörjningsberättigad
i Danmark, erhålla bidraget af det offentliga, utan att detta
betraktas såsom en henne meddelad fattighjälp. Härunder inbegripas dock
ej ofvannämnda särskilda bidrag till dop, konfirmation, skolundervisning,
facklig utbildning samt sjukvård och begrafning.

För att erhålla bidrag från det allmänna är det ej af nöden för modern
att visa, att hon vidtagit de ofvannämnda åtgärderna mot barnafadern
för exekution af Overovrigliedens beslut; tvärtom är det regel, att modern
vänder sig direkt till det offentliga och sedan låter det offentliga vända
sig mot fadern.

Framställning om utbekommande af bidrag från det offentliga göres
— skriftligen eller muntligen — hos polismästaren i den domskrets, i hvil *

Enligt 1913 års lag kan, när fattigvården öfvertagit barnets försörjning, fattigvårdsmyndigheten
erhålla dylikt bidrag.

ken modern befinner sig, i Köpenhamn hos magistratens 3:dje afdelning.
Ansökningen skall vara åtföljd af Overovrighedens beslut rörande det
fadern ålagda bidrag, så vidt möjligt med bevis att beslutet kungjorts
fadern, samt attest om att barnet lefver och hvar det fostras. Annorstädes
än i Köpenhamn skall ansökningen jämväl vara åtföljd af intyg
från kommunalbestyr elsen i moderns vistelsekommun att hennes förmögenhetsförhållanden
och arbetsförtjänst icke sätta henne i stånd att själf sörja
för barnets försvarliga underhåll och uppfostran.* Modern är därjämte
pliktig att lämna de henne till buds stående upplysningar om faderns
uppehålls- och försörjningsort.

Efter det framställning sålunda behörigen gjorts, utbetalas bidraget
förskottsvis, i Köpenhamn af magistraten ur kommunens kassa samt eljest
af polismästaren ur medel, som ställes till hans förfogande, på landet af
Amtsrepartitionsfonden och i städerna af Ksemnerkassen.

Bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år före ansökningens
inlämnande, godtgöres dock ej i denna ordning. Vidare utgår det offentligas
tillskott ej med mer än s/5 af kostnaden för barns underhåll i ett
godt fosterhem i trakten. Overovrigheden bestämmer för 5-årsperioder
s. k. normalbidrag. För tiden 77 1908—s% 1913 växla dessa årsbidrag
för de två första lefnadsåren mellan 144 kronor (i Köpenhamn) och 60
kronor (på Bornholm) samt under följande åren mellan 120 och 50 kronor.
Förlossningskostnaden skattas till 12 kronor samt vårdkostnaden en
månad före och en månad efter förlossningen vanligen till 12 kronor i
månaden, men i Köpenhamn till 20 kronor. Bidrag utbetalas ej i mindre
poster än för ett hälft år åt gången för att undvika en alltför besvärlig
förvaltning.

Vårdar modern ej själf barnet, utbetalas bidraget till fosterföräldrarna,
därest dessa ej redan erhållit fosterlön eller ändå samtycka till bidragets
utbetalning till modern. — Har föräldramyndigheten fråntagits
modern, är det förmyndaren, som har att göra ansökning om bidragets
utbekommande af det allmänna. Härest modern aflidit eller rest till
utlandet eller försvunnit, göres ansökning af den, som uppfostrar barnet,

* I 1913 års lag stadgas, att detta intyg skall innehålla uppgift, huruvida det kan anses
lämpligt att förskottsvis utbetala beloppet till modern. Om sådant ej anses rådligt, kan beloppet
utbetalas till Vaergeraadet i moderns vistelsekommun (i Köpenhamn magistraten eller godkänd
förening) för att genom dess försorg efter band lämnas till modern eller användas för barnets räkning;
denna myndighet skall då hafva tillsyn öfver att bidraget användes på försvarligt sätt samt
eventuellt bestämma, att beloppet skall begagnas till anskaffande af föda eller kläder åt barnet.

och fordras i sii fall bevis om att barnet är i behof af bidraget. Detta
gäller doek ej, när fattigväsendet tagit hand om barnet.*

Den myndighet, som utbetalar beloppet, liar att samtidigt kräfva
fadern,1 om sä erfordras genom polismyndigheten, på hela det bidrag, han
varit skyldig att utgifva. År hans vistelseort okänd, efterlyses han, och
om upplysning ej erhålles, göres anteckning därom å bidragsresolutionen.
Anträffas han, men betalar ej, företages utmätning för beloppet; utmätning
kan dock underlåtas, därest polismästaren (i Köpenhamn magistraten)
efter förhandling med fadern finner, att någon betalning för beloppet
eller någon del däraf ej är att vänta, hvarom anteckning skall göras
ä Overovrighedens beslut, hvarigenom bidraget bestämts eller godkänts
Härefter är Indraget att betrakta såsom fattighjälp, meddelad åt fadern,
och myndigheten i fråga lämnar underrättelse därom till hans vistelsekommun,
om denna är bekant.

Den myndighet, som utbetalt beloppet, har rätt att erhålla full godtgörelse
därför af den kommun, där barnafadern är försörjningsberättigad,
och har alltså att afkräfva denna beloppet. År försörjningskommunen ej
känd, skall polismyndigheten hålla förhör med fadern för utrönande häraf
samt öfverlämna upplysningarna till den myndighet, som utbetalt beloppet.
Den kommun, mot hvilken krafvet riktas, har att, så framt försörjningsplikten
erkännes, strax insända det utlagda beloppet. Hänvisar denna
kommun på en annan kommun, riktas krafvet mot denna. Kan ej heller
där eller hos annan sökt kommun betalning erhållas, öfverlämnas saken
till afgörande af den amtman, hvarunder polismästaren, som utbetalt beloppet,
hör; dock att Köpenhamns magistrat vänder sig till den amtman, i
hvars krets den kommun ligger, som enligt magistratens åsikt är försörjningspliktig.
Kan upplysning ej erhållas om att fadern är försörjniugsberättigad
i en bestämd kommun eller har han ej försörjningsrätt i Danmark
eller uppehåller han sig i utlandet eller är han död, betalas kostnaden
af vederbörande amf.

Lagens tredje kapitel bär till rubrik Kaadighed ov er Bornet m. m.».
Här lämnas föreskrifter om förordnande af förmyndare för barnet, hvilket
alltid skall ske, då modern ej använder hela det offentligas bidrag för barnets
räkning eller ej själf ordentligt bidrager till underhållet eller utan tillräck -

* Rätt till underhållsbidrag bortfaller, om modern gammanlefver med barnets fader eller
med en annan man, med hvilken hon icke är gift, eller hon får flera barn utom äktenskapet;
är barnet utackorderadt hos andra, kan bidraget dock i allt fall utbetalas till fosterföräldrarna
^1913 års lag).

8 — Fattigvårdilagstiftningen. IV.

ligt skäl aflägsna!’ barnet från ett godt fosterhem. Vidare gifvas föreskrifter
om livem som eljest i moderns frånvaro skall representera barnet
och bevaka dess rätt samt när fadern kan få barnet utlämnadt till sig.

b) Hustrurs och äkta barns rättsställning.

I den särskilda lagen om hustrurs och äkta barns rättsställning fastslås,
att makars skyldighet att utgifva underhållsbidrag till hvarandra i
vissa fall kan fortfara äfven efter äktenskapets upplösning. Har hustrun
erhållit äktenskapsskillnad på grund af mannens brott, kan på hennes
yrkande mannen i skilsmässodomen förpliktas att betala underhållsbidrag
till henne, dock ej längre än till dess hon ingått nytt äktenskap. Om
särskilda skid därtill föreligga, kan en liknande föreskrift också gifvas,
när mannen erhåller skilsmässa på grund af hustruns brott. Huru mycket,
som skall utgå, bestämmes sedermera af Overovrigheden.

Undandrager sig mannen, medan makarna lefva tillsammans, att efter
förmåga försvarligt draga försorg om hustru och barn, kan han af Overovrigheden
åläggas att utgifva bidrag till det gemensamma hushållet samt
till hustrus och barns Övriga förnödenheter, öfver hvilket bidrag hustrun
får råda*.

Sedan ansökning om skillnad till säng och säte eller skilsmässa ingifvits
eller talan i domstols väg ankängiggjorts för erhållande af skilsmässa,
kan Overovrigheden på hustruns begäran, när grundad anledning
därtill föreligger, gifva mannen föreläggande att icke förändra det gemensamma
boets ställning, förrän de nämnda ärendena afgjorts, samt att inkomma
med eu uppgift på boets ställning att tjäna till ledning för eu
blifvande delning. En sådan uppgift kan framtvingas genom att ålägga
honom vite från 10 till 50 kr. för hvarje dag han underlåter att afkunna
den. Öfverträder han föreläggandet att ej förrycka boets ställning, straffas
han med fängelse intill 3 månader; sker det i oredlig afsikt, tillämpas
strafflagens bestämmelser om bedrägeri. För tiden efter det dylik
ansökan ingifvits eller tvist anhängiggjorts kan Overovrigheden, på begäran
af hustrun och när särskilda skäl tala därför, ålägga mannen att
utgifva underhållsbidrag till hustrun och de hos henne varande barnen.

Hvad angår sättet för en sådan talans anställande samt om exekution af
Overovrighedens resolution gäller i tillämpliga delar hvad förut sagts om fast •

Sådant föreläggande kan enligt 19X3 års lag gifvas, äfven om mannen själf är i behof af
understöd af det allmänna.

ställande och indrifvande af bidrag till de utom äktenskap födda barnen.
Äfven här stadgas anmälning vid flyttning och förbud att emigrera,
innan åliggande underhållsskyldighet uppfyllts.

Vidare innehåller lagen regler om utfående af bidraget från det allmänna.
Tillvägagångssättet därvid är i hufvudsak detsamma, som gäller
i fråga om bidrag till utom äktenskapet födda barn och deras moder.
Men själfva rätten att utfå sådant är begränsad till barnen; hustrun kan
ej fa något; dessutom utbetalar det offentliga intet bidrag, med mindre
det äktenskapliga samlifvet mellan makarne upphört. Hustrun kan ej heller
erhålla sådant till sina i äktenskapet inbragta barn eller till adoptivbarnen.
Bidraget kan blott utbetalas till modern själf eller till fosterföräldrarna.
*

Återkräfvande af beloppet af fadern och försörjningskommun följer
samma regler som förskottsbidrag till barn utom äktenskapet. Fattighjälps
verkan inträder äfven här, när utmätning förgäfves försökts eller ansetts
resultatlös eller fadern vid efterlysning ej afhörts inom eu månad.

c) Tillämpning af de under aj och b) behandlade lagarna.

Efter att från början endast hafva haft till syftemål att förbättra
läget för de utom äktenskapet födda barnen och deras mödrar, har lagstiftningen
på detta område genom lagarna af år 1908 kommit att afse
jämväl hustrurna och de inom äktenskapet födda barnen. Därigenom har
eu af de allvarligaste invändningarna mot denna lagstiftning undanröjts.

Anmärkningar hafva emellertid icke saknats gentemot lagstiftningen i
dess nuvarande skick och dess verkningar i praktiken. Iledan den omständigheten,
att det allmänna så att säga åtager sig att betala eu annans skuld, kan
ju vara ägnadt att väcka betänkligheter. Det har vidare påståtts, att lagstiftningens
gagn på det hela taget skulle vara inskränkt till de fall, då
man hade med goda mödrar att göra och att man i dessa fall ej borde
tillskrifva lagarna alltför stor förtjänst, enär sådana mödrar merendels ändå
skulle redt sig själfva och bidragen ofta influtit utan några åtgärder från
samhällets sida. Då mödrarna ofta vore oordentliga, finge barnen det
ej bättre än förut och mödrarna demoraliserades ytterligare, tack vare
de möjligheter, som de sålunda hade att skaffa sig medel till egna utgifter.
Härtill komme, att lagens handhafvande vore förenad! med betydande svå *

Enligt 1913 års lag kan bidraget utbetalas till barnets förmyndare eller annan, som åtagit
sig barnet, Vsergeraadet och fattigvårdsmyndighet.

(jo

vighet och att man ej kunde förekomma missbruk däraf samt slutligen, att det
allmänna genom lagens bestämmelser tillskyndades väsentligt ökade utgifter.

Anmärkningarna mot lagarna hafva bland annat framförts af förut-''
varande borgmästaren och ordföranden å magistratens 3:dje afdelning i
Köpenhamn H. A. Jacobi i ett från trycket utkommet arbete, däri han
till stöd för sina påståenden framlägger ett antal fall ur akter, som han
genomgått. Ur dessa fall drager han följande slutsatser: att bidrag stundom
utbetalas af det allmänna, ehuru fadern redan tidigare betalt; att bidrag begäres
och stundom också erhålles, ehuru föräldrarna fortfarande lefva tillsammans
(fadern flyttar bort på några dagar vid den tid, då bidraget begäres);
att det allmännas medverkan onödigt tages i anspråk i många fall,
då fadern eljest betalt direkt; att bidraget ofta ej kommer barnet till godo
utan af modern bortslösas på lyx och nöjen (att skatta enskilda förmyndare,
som vårda sig om dessa barn, hade visat sig förenadt med svårigheter);
att bidraget ej sällan begäres, ehuru modern själf kunde försörja
barnet och till och med ehuru hon ej haft någon utgift; samt att bidraget
utginge i för stora poster (mödrarna kunde ej hushålla med halfoch
helårsbidrag).

Under det att man på många håll delat de af Jacobi framställda
betänkligheterna med hänsyn till lagens ogynnsamma verkningar samt uttalat
tvifvelsmål, huruvida resultatet för barnens vidkommande stode i
rimlig proportion till det allmännas utgifter och förvaltningens svårigheter,
har man ä andra sidan gjort gällande, att Jacobis undersökning grundade
sig på ett alltför bristfälligt material samt att en del af hans anmärkningar
kunde afhjälpas genom förändringar i lagen utan rubbning af dennas
grundsatser.*

I fråga om utgifterna för understödsverksamheten enligt 1908 års lagar
må här anföras några siffror från Köpenhamn. Under räkenskapsåret
1909—1910 behandlades 5,162 ärenden om understöd åt barn utom äktenskapet
och deras mödrar; understöd lämnades med 535,371 kronor 41 öre.
Däraf ersattes dock af andra kommuner 97,631 kronor 55 öre samt af
fäderna 151,531 kronor 12 öre. Angående äkta barn förelågo 748 ärenden
och bidrag utbetalades med 114,040 kronor 54 öre, hvaraf ersattes
af annan kommun 16,114 kronor 94 öre och af fäderna 15,260 kronor
24 öre. Under räkenskapsåret 1907—08, då rörande understöd åt barn
utom äktenskapet gällt bestämmelser snarlika de ofvan refererade, hade

Se 1913 års lagar och de i noterna anmärkta ändringarna.

(il

iif Köpenhamns kommun i bidrag utgifvits 188,808 kronor 43 öre, dura!
104,353 kronor 98 öre ersatts (af kommuner och fäderna). En betydlig
ökning af utgifterna hade alltså ägt ruin under helt kort tid etter det de
nya lagarna trädt i kraft.

2. Lov om Understottelse til Horn åt* Enkel- den 29 april 1913.

Den förut omnämnda lagstiftningen om understöd åt utom äktenskapet
födda barn och deras mödrar äfvensom åt öfvergifna och frånskilda hustrur
och deras barn framstod snart såsom en orättvisa gentemot änkorna och
deras barn, och det framställdes därför kraf på att afhjälpa detta missförhållande.
Saken var flera gånger föremål för behandling i riksdagen,
hvarvid man också diskuterade frågan, huruvida spörsmålet borde lösas
genom en lag om försörjning eller genom försäkring. Omsider beslöt man
sig för att välja den förra utvägen, hvarvid också varit bestämmande, att
det skulle dröja så länge, om saken skulle ordnas. genom en tvångsförsäkring.
Regeringens förslag omfattade äfven änklingar med barn, men riksdagen
biföll ej förslaget i denna del och vidtog även eu del andra lindringar
däri.

Understödet gifves, enligt hvad i lagen uttryckligen betonas, som bidrag
till utgifterna för äkta eller under äktenskapet adopterade barns underhåll
och uppfostran. Förutsättning är, att änkan synes vara i bebo! åt
hjälp (»dertil skonnes åt v inre traengende»). Behöfvande anses den änka
vara, hvilkens förmögenhet ej öfverstiger 4,000 kronor med ett tillägg åt
500 kronor för hvarje barn under 14 år och hvilkens inkomst ej ötverstiger
2/s af det (enligt lag den 8 juni 1912) från statsskatt i kommunen
fria belopp, dock med tillägg af 100 kronor för hvarje barn under 14 år.
Undantagsvis kan i särskilda fall, äfven då det gäller eu änka i nämnda
ställning, kommunalstyrelsen efter fritt bedömande afgöra, huruvida hon skall
anses behöfvande samt, om så anses vara fallet, om hon skall hafva det
regelmässiga bidraget eller om detta skall nedsättas till hälften. Understödet
utgår med 100 kronor om året, intill dess barnet fyllt 2 år, därefter med
SO kronor till fyllda 12 år samt därpå med 60 kronor, tills barnet fyllt
14 år. I undantagsfall kan understöd utgå tills barnet fyllt 18 år. Understödet
upphör, när modern inträder i nytt äktenskap, när hon veterligen
förer ett lefnadssätt, som väcker allmän förargelse (dryckenskap, skörlefnad
o. s. v.), när hon får understöd af viss beskaffenhet från fattigvården eller

(''ii lijälpkassa eller när hennes ekonomiska ställning väsentligen förbättrats,
utan att sådant kan tillskrifvas hennes eget eller barnens arbete.
Om barnet försörjes för fattigvårdens räkning eller omhändertagits af barnavårdsmyndigheten
(Vaergeraadet), är lagen ej tillämplig på barnet.

Frågor om underhållsbidrag behandlas af kommunalstyrelsen i den
kommun, hvarest änkan, som söker bidraget, har sitt hemvist.* Denna
styrelse har att, sedan ansökning om bidrag inkommit, noga undersöka
hemmets ekonomiska ställning för att kunna bedöma behofvet och öfriga
förhållanden, som äro af vikt för ansökningens afgörande. Beviljas bidraget,
har styrelsen att öfva tillsyn öfver att bidraget användes till barnens
förmån. För att förebygga missbruk kan bestämmas att för beloppet skall
anskaffas föda och kläder till barnen. Om styrelsens anvisningar med
hänsyn till bidragets användande ej följas, göres anmälan hos Vaergeraadet.
För undersökning och tillsyn kan styrelsen anlita enskilda välgörenhetsföreningar.
Besvär öfver kommunalstyrelsens beslut få ej dragas inför domstolarna,
utan afgöras af amtmannen och i sista hand inrikesministern.

Bidragen betalas i förskott kvartals- eller månadsvis af vistelsekommunen.
Kostnaden ersättes till hälften af staten; andra hälften betalas af
vistelsekommunen, hvilken likväl, om den ej är försörjningskommun, har
rätt till godtgörelse med tre fjärdedelar af försörjningskommun. Understödet
förklaras ej hafva fattighjälps verkan, men moderns förvärf af försörjningsrätt
i vistelsekommunen hvilar, så binge hon erhåller understöd åt barnen.

För att kunna bedöma lagens verkningar hade föranstaltats om eu
vidlyftig statistisk undersökning beträffande dem, som kunde tänkas falla
under lagen. Man hade beräknat, att antalet barn ej skulle öfverstiga
30,000, och utgående från ett årligt genomsnittsbidrag af 72 kronor per
barn kommit till eu årlig maximiafgift af 2,160,000 kronor. Enligt regeringens
förslag skulle en tredjedel häraf falla på kommunerna, hvilket
motsvarade ungefär hvad dessa dittills utgifvit för försörjning af änkor och
änklingar med barn.

E. Privat välgörenhet.

Då i Danmark samhälleligt understöd i så många fall befriats från
karaktären af att vara fattighjälp i egentlig mening, kunde man vänta sig,

* Enligt regeringsförslaget skulle för behandling af dessa ärenden för hvarje kommun tillsättas
ett särskildt utskott af tre medlemmar, nämligen amtmannen som fast ledamot samt en
medlem, vald af och inom kommunalrådet, och eu på samma sätt inom hjälpkassan.

att jämförelsevis litet utrymme skulle vara öfver åt (lön privata välgörenheten.
Erfarenheten liar emellertid ådagalagt, att det tinnes mer än nog
utrymme äfven för denna, och i Danmark existerar ett mycket stort antal
välgörenhetsföreningar af olika slag. Det skulle naturligen föra för långt
att här söka lämna någon redogörelse för dessa föreningar och deras verksamhet.
Två af dessa föreningar torde dock erbjuda så stort intresse, att
några upplysningar om dem här äro på sin plats.

a) Köpenhamns Understödsförening.

För att rätt förstå denna förenings ställning bör man erinra sig den
offentliga fattigvårdens organisation i Köpenhamn. I ten ombesörjes, såsom
redan nämndt, af magistratens 3:dje afdelning. Staden är med hänsyn
till den öppna fattigvården indelad i tre kretsar, och i spetsen för hvardera
af dessa står en kretsinspektör. Kretsarna äro åter indelade i distrikt,
14 till antalet, med hvar sin distriktsföreståndare. Dessa inspektörer
och föreståndare äro afiönade samt hafva till sin hjälp aflönade personer.
Några frivilliga medhjälpare efter Elberfeldsystemets grundsatser finnas
däremot ej. På grund af detta förhållande finnes naturligen i Köpenhamn
stora uppgifter för den enskilda välgörenheten. Fin af de största
där verkande föreningarna är Köpenhamns understödsförening.

Denna förening har en alldeles särskild betydelse därigenom, att den,
förutom annat, också fyller den uppgift, som Hjselpekasserne hafva i andra
kommuner. Efter det Köpenhamns kommun redan tidigare användt föreningen
för utdelande af understöd till fattiga inom staden, afslöts under
vintern 1904—05 mellan staden och föreningen en öfverenskommelse om
att föreningen skulle för framtiden utdela de medel, som kommunen
önskade använda enligt lagen af 1904 om statsbidrag till kommunerna
för bidrag till »De Fattiges Kasse», en öfverenskommelse, som äger
bestånd jämväl efter det denna lag år 1907 ersatts af lagen om Hjadpekasser.
Vid denna fördelning gäller såsom regel, att beloppet blott
får användas till understödjande af sådana i Köpenhamn boende familjer,
som tillfälligtvis befinna sig i nödställd belägenhet, och om hvilka
anledning finnes att antaga, att de under vanliga förhållanden skola
reda sig själfva; häraf följer, att understödet bör från början tilltagas så
pass rundligt, att det verkligen bringar den afsedda hjälpen (i allmänhet
minst 50 kronor), men att det ej bör blifva stadigvarande. Vid fördelningen
följer föreningen den principen, att personer, som under de två senaste

åren erhållit annan fattighjälp än sjukhjälp, ej få understöd. Ej heller
gifves bidrag åt dem, som redan åtnjuta ålderdomsunderstöd. Vidare
fordras, att vederbörande skall tillhöra en sjukkassa eller ingå i en sådan,
om han är berättigad därtill. Enligt öfverenskommelsen skall föreningen
så vidt möjligt taga hänsyn till de förslag, som magistratens 3:dje afdelning
kan göra om understöd i vissa fall. Utdelningen ombesörjes af eu
särskild afdelning inom föreningen, »den kommunale Afdeling», hvars styrelse
numera består af 5 ledamöter, valda af föreningen, och 10, valda af
borgarrepresentationen. — Under räkenskapsåret 1 oktober 1909—30 september
1910 ställde Köpenhamns kommun till föreningens förfogande ett
belopp af 220,000 kr. Häraf utdelades 194,500 kr. såsom allmänt understöd
och 7,792 kr. till reshjälp; 7,453 kr. 69 öre åtgingo till administrationen,
hvadan 10,254 kr. 31 öre kunde återbetalas till kommunen.

Såsom tidigare framhållits, existerar i Danmark eu försäkring mot arbetslöshet
enligt en lag af den 9 april 1907. Förutom de bidrag till arbetslöshetens
afhjälpande, som lämnas enligt 1907 års lag, hafva genom särskilda
lagar (af den 1 april 1909 och den 16 april 1910) kommunalstyrelserna berättigats
att för ett år utan högre myndighets samtycke lämna erkända arbetslöshetskassor
ett extra ordinärt bidrag. Sedan sommaren 1910 utdelas det af
Köpenhamns kommun anslagna bidrag till arbetslösa genom Köpenhamns
understödsförening, som alltså äfven i denna del kompletterar kommunens
understödsverksamhet. Vid denna fördelning tillgår så, att hvarje
sökande har att utfylla ett af föreningen tillhandahållet formulär (innehållande
frågor om hans personliga förhållanden, familjens inkomster och
från olika håll erhållna understöd, huru länge han varit arbetslös o. s. v.).
Riktigheten af uppgifterna skall därefter intygas af ordföranden i vederbörande
fackorganisation och för arbetare utom fackorganisationen af en
af understödsföreningens medhjälpare eller annan känd person. Äfven här
är det den kommunala afdelningen, som träffar afgörandet och ombesörjer
utdelningen. Villkor för att erhålla understöd äro bl. a., att sökanden ej
under de senaste två åren mottagit fattighjälp eller varit straffad för våld,
bettleri, lösdrifveri eller annan vanärande handling.

Föreningen står vidare i förbindelse med magistratens 3:dje afdelning
därutinnan, att denna infordrar föreningens yttrande öfver ansökningar om
tillstånd att i tidningarna införa upprop om bidrag från allmänheten till
behöfvande; för detta ändamål gör föreningen en särskild undersökning,
hvarefter betänkande afgifves. Denna verksamhet är ej af något större

omfång. Däremot äro de undersökningar, som föreningen gör åt andra
välgörenhetsföreningar eller privata personer, af så mycket större betydelse.

Föreningen utöfvar äfven för (igen del välgörenhet och utdelade utöfver
det kommunala bidraget under räkenskapsåret 1909—10 öfver
100,000 kr.

Att föreningen kunnat utöfva eu så omfattande verksamhet torde vara
att tillskrifva dess organisation, som är ägnad att skada tillförlitliga upplysningar
om dem, som söka understöd. l)eu har uppdelat staden i 20
afdelningar, och dessa äro åter uppdelade i kretsar, inalles 10H, med hvar
sin föreståndare och dessutom ett antal besökare; tillsammans uppgå medarbetarna
till öfver 350. Härförutom bär föreningen ett register öfver
understödstagare, bestående af öfver 30,000 upplysningsböcker. — Någon
centralisering af den privata välgörenheten i Köpenhamn har man ej lyckats
åstadkomma, ehuru försök därtill gjorts; en del föreningar hafva uppgått
i Köpenhamns understödsförening. Föreningens upplysningskontor anlitas
dock flitigt äfven af öfriga föreningar och det samarbetar äfven med utländska
föreningar.

Föreningen har en låneafdelning och en sparkassa samt lägger an på
att gifva behöfvande möjligheter till förvärf, särskildt genom anskaffande
af symaskiner. — Vidare förmedlar den för behöfvande fria järnvägsresor,
särskildt för arbetarefamiljer, som kommit från landet och vilja återvända
dit, samt bereder dem tillgång till medicin och sjukvård in. m. till nedsatta
priser.

b) Menighedsplejen i Köpenhamn.

I de olika församlingarna i Köpenhamn och dess omnejd tinnes ett organ
för hjälpande af nödställda, som benämnes Menighedsplejen. Denna organisation
är byggd på kyrklig grund, och oftast står församlingens pastor i spetsen
för verksamheten. Menighedsplejens hufvuduppgifter äro sjukvård åt fattiga
samt understöd åt gamla personer och änkor med barn. Sålunda utöfvas
nästan all fri sjukvård i hemmen i Köpenhamn genom Menighedsplejen,
dess diakonissor och sköterskor. Menighedsplejen har dessutom ett stort
antal frivilliga medhjälpare, omkring 700, stundom desamma, som äro ombud
för Köpenhamns Understottelseforening, med hvilken ett samarbete på
flera punkter kommit till stånd. De olika församlingarnas Menighedsplejer
hopsamla själfva medel för sin verksamhet och utöfva denna fullt
själfständigt.

. 9 — Fattigcardslagstiftningen. IV.

För att stödja verksamheten har bildats ett centralkontor. Detta
centralkontor har till uppgift 1) att hopsamla medel för att stödja Menighedsplejerne
i de fattigare församlingarna, som ej få in tillräckligt stora
summor, 2) att arbeta för Menighedsplejernes gemensamma intressen, särskildt
genom att anordna kurser för utbildande af frivilliga hjälpare, samt
3) att sätta i gång företag, som öfverstiga de enskilda Menighedsplejernes
förmåga. I sistnämnda hänseende bör erinras om några speciella former
af understödsverksamhet, som centralkontoret arbetat för. Den anordnar
skogsturer för gamla under sommaren. Den trätfar anordningar för att
gamla, i staden bosatta personer, under någon eller några dagar blifva
mottagna i familjer, som hafva utrymme därtill, särskild! villaägare och
jordbrukare, en idé, som slagit mycket väl ut samt varit till glädje ej
blott för de gamla utan äfven för dem, som mottagit de gamla och hvilka
ofta förnvat inbjudningen. För motarbetandet af dödligheten bland späda
barn har man på skilda ställen upprättat s. k. Borneplejestationer, där
mödrar, som själfva amma sina barn, få råd af läkare samt dagligen få
afhämta söt mjölk för sig själfva. Centralkontorets verksamhet har år för
år vuxit; under räkenskapsåret 1909—10 understödde den de olika
Menighedsplejerne med öfver 80,000 kronor.

F. Statistiska uppgifter.

Den senaste utförligare redogörelsen för fattigvården i Danmark afser
år 1901 och är därför af mindre intresse. Här må ur nämnda redogörelse
endast anföras, att antalet understödda under nämnda år var
101,915, hvithet utgjorde 4,16 % af folkmängden; af nämnda antal betecknades
49,782 såsom direkt understödda. Dessutom lämnades s. k. oegentlig
fattighjälp (vård af sjuka, särskildt sinnessjuka och abnorma i vissa anstalter,
läkar- och barnmorskehjälp, begrafning, vissa understöd åt sjukkassemedlemmar)
åt 6,596 personer. Kommunernas utgifter för fattigvården
uppgingo för år 1901 till nära 8 miljoner kronor.

Börande utgifterna för samhällelig understödsverksamhet finnas dock
uppgifter äfven för senare år. Till jämförelse med de för Sverige lämnade
siffrorna för år 1907 lämnas bär en uppgift om nämnda utgifter för
finansåret 1907—08:*

Uppgifterna äro hämtade ur Statistisk Aarbog.

Utgifter för fattig närd, ålderdoms under stöd m. m. under tiden
fi 1907—31/s 1908.

	Fattigvård. Kr.	Ålderdoms- understöd. Kr.	Hjälpkassor. Kr.	Summa Kr.
Kommunerna: Köpenhamn............	3,198,000*	967,000	377,000
städer och köpingar.........	1,910,000	1,077,000	311,000
sockenkommuner ............	4,26(5,000	2,661,000	580,000
Summa	9,379,000	4,705,000	1,268,000**	15,352,000
Amtsrepartitionsfonden .......................	450,000			450,000
Amtsfattigkassorna ...............	442,000			442,000
Staten..............''..........	113,000	4,112,000	172,000	4,397,000
Summa	10,384,000	8,817,000	1,440,000	20,641,000

För finansåret 1911—12 finnas uppgifter att tillgå äfven beträffande
understödstagarnas antal. Hela antalet understödstagare utgjorde 134,053
(eller 4,86 % af folkmängden), däraf 71,560 direkt understödda. Härunder
inbegripas då de, som erhållit oegentlig fattighjälp i nyss omförmälda betydelse,
och äfven en del andra fall, hvaremot de, som erhållit ålderdomsunderstöd
eller understöd ur hjälpkassorna, ej medräknats. Antalet af dem,
som åtnjöto fast ålderdomsunderstöd, uppgick den 31 mars 1912 till 60,192
personer, hvartill komma 20,369 personer tillhörande de föregåendes familjer.
Ur hjälpkassorna lämnades under finansåret 1911—12 understöd åt
28,347 personer med 73,823 tillhörande barn, hvartill komma för Köpenhamns
understödsförening 2,742 personer med omkring 5,500 tillhörande
barn.

* Däraf till nybyggnader 1,040,000 kr.

** Häri ingå äfven bidrag till sjukkassor och föreningar.

Utgifterna under finansåret 1911—12 framgå af följande sammanställning:* -

	Fattigvård. Kr.	Ålderdoms- understöd. Kr.	Hjälpkassor. Kr.	Summa. Kr.
i Kommunerna: Köpenhamn.....................	3,203,000	1,466,000	575,000
Frederiksberg..................	361,000	184,000	122,000
provinsstäderna...............	2,585,000	1,500,000	834,000
sockenkommunerna .........	5,119,000	3,337,000	920,000
Summa för kommunerna	11,268,000	6,487,000	2,451,000**	20,206,000
1 Amtsrepartition sfonderna .....................	614,000			514,000
Amtsfattigkassorna ..............................	492,000			492,000
■ Staten.............................................: • •	131,000	5,928,000	345,000	6,404,000 1
Summa	12,405,000	12,415,000	2,796,000	27,616,000

* Ur Statistisk Aarbog, 18:de årg. 1913, sid. 158 o. f.

** Häri ingå jämväl kommunala bidrag till sjukkassor och föreningar.

3. Finland.

A. Gällande fattigvårdslagstiftning.

Den finska allmänna fattigvården regleras hufvudsakligen genom Förordningen
angående allmänna fattigvården i storfurstendömet Finland af
den 17 mars 1879. Till denna författning liar i visst hänseende gjorts
tillägg genom förordningen den 6 augusti 1889, hvarjämte särskilda föreskrifter
meddelats rörande tillsynen öfver fattigvården m. in. Dessutom
återfinnas i förordningen angående lösdrifvare och deras behandling den 2
april 1883 med flera författningar bestämmelser, som hafva afseende å
fattigvården.

Den finska fattigvårdsförordningen öfverensstämmer i väsentliga delar
med den nu gällande svenska, hvilken beträffande såväl innehåll som form
fått tjäna den förra som mönster.

Den offentliga fattigvården är dels obligatorisk, dels frivillig. Jämlikt
§ 2 i förordningen åligger det sålunda kommunen att »till vård och
nödtorftigt underhåll» förhjälpa »minderåriga, vansinniga, vanföra samt af
långvarigare sjukdom eller ålderdomssvaghet lidande, livilka sakna omvårdnad
af annan». Andra nödställda må, enligt § 3, tilldelas understöd, »efter
fattigvårdsstyrelsens pröfning och i enlighet med hvad i sådant afseende
kan vara af kommunen särskilt bestämdt».

Beträffande försörjningsplikten gäller att hvarje arbetsför man eller
kvinna är skyldig att försörja sig själf och sina minderåriga barn äfvensom
mannen sin hustru. Anhörigas försörjningsplikt i öfrigt är så till
vida utsträckt, att skyldigheten att »i mån af behof, å ena, och förmåga,
å andra sidan, hvarandra försörja» åligger alla, som sinsemellan äro i rätt
upp- och nedstigande skyldskap.

I fråga om arbetsgifvares försörjningsplikt finnas också liksom hos
oss föreskrifter i fattigvårdsförordningen, men de afvika i viss mån från våra.

Den offcntliga
fattigvårdens
omfattning.

Enskild försörjningsplikt.

Fattigvårdens

organisation.

Hemortsrätt.

Bestämmelserna rörande fattigvårdssamhällen och fattigvårdsstyrelser
äro i allt väsentligt öfverensstämmande med de svenska föreskrifterna i ämnet.
Det stadgas emellertid som en skyldighet för fattigvårdssamhälle att uppgöra
och antaga förslag till reglemente, livilket sedan skall underställas guvernörens
pröfning. Begler för en distriktsindelning, motsvarande den i svensk
lag upptagna roteindelningen, äro i den finska lagen meddelade.

I hvarje samhälle skall finnas en fatt ig vårdsstyrelse, som utgöres i
stad af ordförande och minst fem ledamöter, efter rådhusstämmas eller
stadsfullmäktiges val, samt på landet af kommunalnämnden eller en på likartadt
sätt vald särskild fångvårdsstyrelse.

En hvar anses hafva hemortsrätt i den kommun, hvarest han eller
hon är »för tiden» mantalsskrifven. Endast om en person under löpande
eller föregående år undandragit sig mantalsskrifning, äger kommun, där
han tidigare varit mantalsskrifven och som sålunda kan blifva betraktad
som hemort, försöka leda i bevis, att personen i fråga bort blifva senare
mantalsskrifven i en annan kommun.

Detta stadgande har emellertid på senaste tiden i den finska praxis
gifvits en tolkning, som fullkomligt öfverensstämmer med den svenska förordningens
motsvarande bestämmelse. Hemortsrätt anses sålunda tillkomma
en person i den kommun, där han senast varit eller bort vara mantalsskrifven.

Den ålder, efter hvilken förvärf af ny hemortsrätt ej vidare kan äga
rum, är enligt den finska förordningen 50 år. Nytt hemortsrättsförvärf är
dessutom uteslutet i fråga om den, som blifvit vanför.

I fråga om afbrott i hemortsrättsförvärf på grund af åtnjuten fattigvård
är stadgadt, att om någon, som inflyttat från ett fattigvårdssamhälle
till ett annat, inom två år efter det han bort blifva i det nya samhället
mantalsskrifven, för sig, hustru eller barn kommer i behof af obligatorisk
fattigvård, det samhälle, där den nödställde senast i två år eller mera varit
mantalsskrifven, skall taga vård om honom.

I fråga om hustrus och barns hemortsrätt är den finska lagstiftningen
öfverensstämmande med den svenska. Mantalsskrifning af värfvadt manskap
vid krigsmakten medför liksom i Sverige ej hemortsrättsförvärf.

Ersättning af Hemortssamhället är skyldigt ersätta vistelsekommun obligatorisk fattig^häUe
^eller var<l- *)(>n tid, inom hvilken ansökning därom skall till guvernören ingifvas,
enskild, är tre månader. Afventyret vid försummelse härutinnan är detsamma som

enligt svenska fattig värds förordningen eller att all rätt till ersättning för
fattigvård, som lämnas därefter cell till dess krafvet anliängiggöres, anses
förfallen. Samma regler gälla om ersättning af enskild försörjningspliktig.

Rörande hemsändning gäller i stort sedt detsamma som i Sverige.

Hemsänd ninq.

Betingelserna för rätt att af staten njuta godtgörelse för lämnad
tigvård äro i hufvudsak desamma som hos oss.

fat- Ersättning af
staten.

T fråga om den fattigvårdssamliället tillkommande husbonderätten öfver Fattigvdrdsden,
som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sin hustru eller sitt min- rätt^mofun
deråriga barn nöd, är att märka, att det uttryckligen är uttaladt, att rätten derstödstajämväl
omfattar den, som genom dryckenskap vållar nöden, och att husbonderätten
inträder i föreliggande fall, oafsedt om den lämnade fattigvården
är obligatorisk eller icke. I öfverensstämmelse härmed är i förordningen
stadgadt, att arbetsförtjänst, som tillkommer någon, medan han står
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, får användas till ersättning ej
blott för till hustru och minderårigt barn lämnad obligatorisk fattigvård
utan äfven för öfrig fattigvård.

Beträffande tvångsåtgärderna gentemot dem, som stå under fattigvårdssamhällets
husbonderätt, är att märka att fattighjon, som visar olydnad eller
begår öfverträdelse mot ordningen vid fattigvårdsinrättning, kan af föreståndaren
straffas genom »att någon tid hållas i enrum eller vid minskad kost».

Bestämmelserna mot tiggeri äro i den finska lagstiftningen liksom i Bestämmelser
den svenska upptagna i fattigvårdsförordningen och öfverensstämma tillmot hMandesitt
innehåll i hufvudsak med de i Sverige meddelade.

Af särskildt intresse i den finska fattigvården är den statsinspektion, Inspektion ofsom
finnes införd där. Fattigvårdsinspektionen i Finland har ägt bestånd verv£a^9''
sedan 1888, då befattningen som fattigvårdsinspektör för en tid af 5 år
upprättades som extra ordinarie tjänst. Genom kungörelse af den 16 augusti
1893 blef densamma ordinarie. Inspektören har numera till sitt biträde
3 s. k. fattig vårdsinstruktörer.

Inspektören, hvilken utses af senatens ekonomidepartement, åligger,
att vaka däröfver, att kommunerna i enlighet med gällande författningar,
reglementen och föreskrifter anordna å dem ankommande fattigvård och
fullgöra sina skyldigheter beträffande fattigväsendet för öfrigt. I sådant

syfte skall inspektören »meddela kommuner och enskilda personer råd och
anvisningar» samt om »fel, brist, försummelse eller missbruk» yppas, »å ort
och ställe därom vederbörande erinra» samt tillika hos guvernören »i afseende
å rättelse eller vidtagande af tjänlig åtgärd anmäla». Befinnes enskild
välgörenhetsförening genom olämpliga åtgärder försvåra eller motarbeta den
kommunala fattigvården, skall inspektören därpå fästa uppmärksamheten
och, i fall rättelse ej följer, anmäla förhållandet hos guvernören. Han
skall vidare med uppmärksamhet följa utvecklingen af landets fattigväsende
samt förskaffa sig kännedom om orsaken till fattigdomen i skilda landsdelar
och om utvägarna till dess förebyggande. På anfordran skall han
afgifva utlåtande och förslag i ärenden, som ligga inom hans verksamhetsområde,
så väl till öfverordnade myndigheter som till kommunerna.

Inspektionen är inriktad dels på eu rådgifvande verksamhet, dels på
utöfvandet af eu sakkunnig kontroll öfver kommunernas åtgöranden i fattigvårdshänseende.
De medel, genom hvilka man söker utöfva denna dubbla
verksamhet, äro dels de personliga besöken i orterna af inspektören och
de tre instruktörerna, hvilka hafva hvar sitt bestämda verksamhetsområde,
dels öfverläggningar med fattigvårdsstyrelserna vid för sådant ändamål med
dem utlysta sammanträden, dels föredrag inför och konferenser med representanter
för fattigvårdsarbetet inom visst distrikt samt slutligen utsändande
af cirkulärskrifvelser i aktuella fattigvårdsfrågor. Som exempel på sådana
cirkulärskrifvelser må här nämnas: skrifvelse om sättet för barns ^ackordering;
om tillsättande af föreståndare för anstalt och de kraf på utbildning,
som böra uppställas för denne; om anordnandet af anstalter, gemensamma
för liera kommuner; om anordnandet af familjevård för sinnessjuka; om
bokföring vid anstalterna; om anlitande i större utsträckning af barnkrubbor
och barnträdgårdar och andra enskilda institutioner för af fattigvården i
hemmet understödda barn; om de resultat, som fattiggårdarna enligt särskild
föranstaltad utredning lämnat. Förutom dessa cirkulärskrifvelser har
till kommunerna utgått under år 1911 ett antal af 1,344 bref från inspektören
och 1,483 från instruktörerna.

Hvad beträffar resorna i kommunerna, hafva under verksamhetsåret 1911
inspektören besökt 51 och instruktörerna 420 kommuner, i hvilka siffror
dock ingå 7, respektive 91 s. k. förnyade besök. Eu stor del af dessa
äro ordinarie inspektionsbesök -— hvarje kommun skall nämligen af distriktets
instruktörer besökas hvartannat år — andra ske på begäran af fångvårdsstyrelse
eller välgörenhetsförening. Andra åter ske, hvad instruktö -

rorim boträffar, pa order af inspektören, till kvilkens kansli anmälan om
något missförhållande inom vederbörande kommun ingått.

Inspektör tillkommer äfven granskning af kommunernas reglementen,
hvilka .senare af guvernören fastställas. Sökes statslån för anstalt, skola
ritningarna af inspektören godkännas. För sådan anstalt skall guvernören
efter af inspektören afgifvet yttrande utse föreståndare bland 3 af fattigvårdsstyrelsen
föreslagna kandidater.

Till inspektörens tjänsteåliggande hör äfven att afgifva utlåtande till
olika myndigheter i spörsmål, som direkt eller indirekt beröra fattigvården.
De utlåtanden, som af inspektören på senare år sålunda infordrats,
hafva bland annat gällt dels en landtdagens petition om allmänt barnaskydd,
dels inom landtdagsutskott föreliggande frågor om sinnessjuk vårdens
och abnormvårdens ordnande, dels slutligen ansökningar från kommuner
eller sammanslutningar af kommuner om statsanslag för torrläggning af
mark, kanalarbete och anordnande af slöjdskola och försäljning af slöjdalster
vid tillfällig större arbetslöshet inom viss trakt. Äfven guvernörerna
pläga, när kommun anför besvär öfver deras föreläggande, af inspektören
infordra utlåtande i saken att biläggas besvären.

Beträffande de resultat, som genom inspektionen vunnits, må i främsta
rummet framhållas den förbättring af anstaltsvården och af formerna för
den öppna fattigvården, som kan konstateras. 34 % af fattigvårdssamhällena
äro numera försedda med anstalt, och anordningarna inom desamma
uppgifvas hafva väsentligt förändrats till det bättre, ej minst genom de
ökade kraf, som numera ställas på fattig vårdsfunktionärer, och de större
möjligheter till utbildning, som äro dem beredda. Särskildt har inspektionen
nedlagt ett omfattande arbete på att åstadkomma förbättringar i fattigvårdens
sinnessjukvård. Äfven den privata anstaltsvården, särskildt anstalter för
abnormvården, samt slöjdskolor och folkbarnträdgårdar, äro föremål för
uppmuntran från inspektionens sida, hvarjämte arbete nedlägges på att förmå
kommunerna att samverka med dylika privata välgörenhetsföretag.

Bland de förändringar inom den öppna fattigvården, som förklaras
hafva inträdt såsom mer eller mindre direkt följd af inspektörens verksamhet,
märkas auktioner ingens upphörande vid understödstagares inackordering
samt införandet af skriftliga kontrakt och en ordnad övervakning
öfver de hem, där de utackorderade mottagas. Det har vidare
blifvit allmänt, att särskild fattigvårdsstyrelse utses äfven på landet samt
att större vikt lägges vid den personliga omvårdnaden om understödstagare.
Såsom ett bevis härpå nämnes, att vårdaresystemet börjar vinna

10 — Fattigvård slagstiftningen. IV.

Fattigvårdens
omfång.

Enskild försörjningsplikt.

insteg äfven i landskommuner. Äfven reformer på barnavårdens område,
åt hvilket område inspektionen ägnat särskild omsorg, hafva uppnåtts, i
det att barns intagande på fattigvårdsanstalt börjat undvikas och att
deras försörjning i barnhem och s. k. skolkolonier eller i enskilda hem
sker under mera betryggande former än förut varit förhållandet.

B. 1908 års förslag till ny fattigvårdsförordning för Finland.

Mot de grunder, hvarpå i hufvudsak såväl den svenska som den finska
fattigvårdslagstiftningen byggts, ha jämväl i Finland åtskilliga anmärkningar
framställts, och en revision af lagstiftningen på förevarande område
har äfven i detta land påbörjats. Fn för sådant ändamål tillsatt kommitté
har ock den 14 maj 1908 afgifvit förslag till ny förordning angående allmänna
fattigvården.

De viktigare förändringar i den gällande lagstiftningen, som af kommittén
föreslagits, äro följande.

Kommittén har ansett sig böra föreslå borttagande af skillnaden mellan
obligatorisk och frivillig fattigvård samt den förut gjorda begränsningen i
fattigvårdens omfång och i förslaget upptagit bestämmelser därom, att det
skulle åligga den allmänna fattigvården att »hjälpa enhvar, som icke är
i stånd att förskaffa sig och de sina hvad till lifvets uppehälle eller till
vård i sjukdomsfall hör».

Vidare har kommittén föreslagit förändringar i stadgandena rörande
anhörigas försörjningsplikt. Skyldigheten att försörja minderåriga barn,
hvarmed förslaget afser barn under 16 år, skall åligga äfven arbetsföra föräldrar
endast »efter förmåga». Detsamma gäller i fråga om man i förhållande
till hustru och har utsträckts att afse arbetsför hustru gent
emot man. Den å skyldskap i rätt upp- och nedstigande led eljest grundade
försörjningsplikten i mån af tillgångar och i fall af behof har i förslaget
inskränkts till föräldrar och barn, hvarvid utsagts att barn af oäkta
börd ej må åläggas att försörja sin fader. — Körande arbetsgifvares försörjningsplikt
föreslås bibehållande af förutvarande bestämmelser.

Fattigvårdssamhällens fördelning i distrikt (rotar) skall enligt förslaget
ej vidare äga rum. Däremot skall, då en landskommuns vidsträckthet eller

geografiska förhållanden påkalla det, densamma kunna uppdelas i högst
fyra af hvarandra oberoende fattigvårdssamhällen.

Fattigvårdsstyrelsen får enligt förslaget ej vidare utgöras af kommunalnämnden,
utan skall i hvarje fattigvårdssamhälle finnas särskild sådan styrelse.

Såsom tillåtna försörjningssätt angifvas: 1) vård och försörjning uti Försörjningsfattigvårdsanstalt,
sjukhus, sinnessjukhus, asyl, barnhem eller annan likartad
inrättning; 2) inackordering i enskilda hem; samt 3) regelbundna
eller tillfälliga understödsbidrag i penningar, naturaprodukter eller annat.

Häremot ifrågasättes förbjudande af sådana försörjningssätt som kringföring
och »hållande å rote», hvarjämte i fråga om minderårig föreslås, att
sådan ej för att komma i åtnjutande af fattigvård må mot föräldrarnas vilja
skiljas från dem, där ej föräldrarna visat sig oförmögna att uppfostra barnet
eller förhållandena eljest äro sådana, att barnet är i behof af skyddsupp
fostran. Barn, som uppnått tre års ålder, får ej vårdas uti fattiggård eller
annan för fullvuxna afsedd fattigvårdsanstalt, så framt därstädes icke finnes
inrättadt ett skil dt barnhem, beläget på behörigt afstånd från den öfriga
anstalten och ställdt under ledning af egen sakkunnig vårdarinna. Barn
i skolåldern skall sättas i tillfälle att genomgå högre folkskola.

Då barn uppnått Ifi års ålder, skall fattigvårdsstyrelsen för detsamma
utse första tjänsten, och kvarstår barnet under styrelsens målsmanskap, tills
det fyllt 18 år.

Ett märkligt stadgande rörande barnavården har vidare upptagits i
förslaget, i det fångvårdsstyrelse i kommun, där särskild uppfostringsnämnd
finnes, kan till denna öfverlämna omsorgen om eu del eller alla minderåriga
understödstagare, hvarvid fattigvårdsstyrelses rättigheter och skyldigheter
beträffande dessa öfvergå till uppfostringsnämnden.

Inackordering af understödstagare skall ske endast hos välkänd person
som äger förmåga att behörigen handhafva dess vård. Skriftligt kontrakt
skall i hvarje fall uppgöras och vårdaren besökas minst fyra gånger årligen.

Vidare innehåller förslaget kortfattade bestämmelser om sjukvård och
vård af sinnessjuka äfvensom vården af blinda, döfstumma, andesvaga,
fallandesjuka, lyfta, lemlästade och med dessa jämförliga personer.

Slutligen hafva fattigvårdsstyrelserna erinrats om att de skola genom
tjänliga åtgärder försöka motarbeta uppkomsten af nöd.

Med afseende å hemortsrätten innehåller förslaget, att sådan förvärfvas Hemortsrätt.
af finsk medborgare i det fattigvårdssamhälle, där han senast under tre

års tid varit eller bort vara niantalsskrifven utan att hafva kommit i behof
af sådan fattigvård, för hvilken ersättning af annat fattigvårdssamhälle
kan sökas.

En nyhet på detta område är införandet af förlust af hemortsrätt,
hvilken inträder efter frånvaro från hemortskommunen under 10 år, utan att
under tiden nytt hemortsrättsförvärf mellankommit eller fattigvård åtnjutits.

Kommittén föreslår vidare själfständigt hemortsrättsförvärf för hustrun
för det fall att mannen under längre tid än 10 år vistats å utrikes ort.
I detta fall skola makarnas minderåriga barn äga samma hemortsrätt som
modern.

Ersättning För att modifiera kommunernas ersättningsanspråk mot hvarandra och

in. in. tvinga vistelsekommunen att jämväl i fråga om understödstagare, som äger
hemortsrätt i annan kommun, iakttaga största möjliga omsorg och sparsamhet,
har kommittén i förslaget upptagit en i dansk och norsk lagstiftning
förekommande bestämmelse, att kommun, som gifvit fattigvård åt i
annan kommun hemortsberättigad person, erhåller ersättning för endast
viss kvotdel däraf. Den del, som enligt förslaget skall ersättas, är tre
fjärdedelar af den kostnad, som belöper på tiden från fattigvårdens beviljande
till dess ersättningskrafvet bevisligen blifvit tillställdt fattigvårdsstyrelsen
i hemortskommunen.

Därjämte skall enligt förslaget ersättning af hemortskommunen för
lämnad fattigvård ej erhållas, om kostnaden för vården under ett år ej
uppgår till mer än 20 mark.

Hemsändning får liksom förut ej äga rum, då den nödställde däraf
skulle lida men till hälsan eller fattigvården endast är tillfällig. Förslaget
uppställer dessutom den fordran, att det skall vara fråga om fattigvård,
för hvilken ersättning kan erhållas. Därest hemsändning skett i strid
mot de i förordningen gifna stadgandena, är det samhälle, genom hvars
åtgärd liemsändandet försiggått, skyldigt att bära däraf förorsakade kostnader,
hvarjämte den nödlidande kan återsändas på bekostnad af detta
samhälle.

Hvad angår fattigvårdssamhälles rätt till ersättning af statsmedel,
hafva bestämmelserna rörande ersättning för fattigvård till manskap vid värfvade
armén uteslutits; hvaremot i anslutning till förslagets stadgande om
upphörande af hemortsrätt efter 10 års frånvaro från hemortskommunen
föreslagits rätt till ersättning för fattigvård, som lämnats den, som ej äger
hemortsrätt. I detta fall äfvensom då fråga är om fattigvård åt den, som

i l

ej är finsk undersåte, ersätter staten endast tre fjärdedelar af fattigyårdskostnaden.
Däremot erhålles full godtgörelse då det gäller någon, hvilkens
hemortsrätt ej kunnat utrönas, samt i vissa fall beträffande den, som
vistats 5 år i kejsardömet Ryssland.

Synnerlig vikt bär tillmätts frågan om den rätt, som bör tillkomma
fattigvårdsstyrelsen emot dem, Indika åtnjuta fattigvård eller som försumma
dom åliggande försörjningsplikt. Förslagets föreskrifter härom förete väsentliga
skiliaktigbeter i förhållande till den gällande lagstiftningen.

Ilusbonderätt och målsmanskap skola fortfarande i hvarje fall tillkomma
fattigvårdsstyrelsen öfver den, hvilken i följd af ålderdomssvaghet, obotlig
sjukdom eller annan orsak af fattigvården omhändertagits till full försörjning,
som kan antagas komma att fortfara, så länge den försörjde

Husbonderätt
och målsman
skap m. m.

lefver. .

Genom tillgångar, som sådan person äger, då han af fattigvården omliändertages,
eller senare erhåller, må fattigvårdsstyrelsen i den mån det är
möjligt göra fattigvårdssamhället godtgjordt för försörjningen, dock att hvad
som är erforderligt för uppehälle åt den försörjdes maka eller minderåriga
barn därur främst utgår, äfvensom att den försörjde själf må behålla sina
andaktsböcker, andra för andaktsöfning afsedda föremål, sina vigsel- och
trolofningsringar samt andra mindre lösören utan nämnvärdt penning! ärde.

Vid beviljande af fattigvård i andra fåll åt dén, som råkat i så nödställd
belägenhet, att han icke kan försörja sig själf, sin maka eller sitt
minderåriga barn, har fattigvårdsstyrelsen tillerkänts möjlighet att själ!
bestämma, antingen att understödstagaren genast skall stå under styrelsens
husbonderätt eller att så skall ske, därest icke understödet inom viss utsatt
tid återbetalas, eller att understödet lämnas utan ersättningsskyl -

dighet.

Den, som står under fattigvårdsstyrelsens husbonderätt, skall vara
skyldig så väl att utföra arbete såsom ersättning för erhållen fattigvård som
äfven, ifall styrelsen så bestämmer, att inträda som hjon i fattig- eller
arbetsanstalt. Afviker sådan understödstagare, kan han återhämtas genom
vederbörande polismyndighet. Dock kan, enligt förslaget, ej utan synnerliga
skäl fader eller moder, som är i behof af fattigvård för minderårigt
barn, skiljas från detta; ej heller kan den, som minst två år bebott egen
stuga, tvingas att för fattigvårds erhållande lämna densamma.

För arbete, som af understödstagare utförts, skall viss aflöning beräknas
och skall den del af densamma, som öfverstiger den understöddes lefnads -

omkostnader, afräknas å fattigvårdsskulden. För aftjenande af skuld må
dock ingen längre tid än 3 år stå under fattigvårdsstyrelses husbonderätt.

Därest den, som står under fattigvårdsstyrelses husbonderätt, skulle
hos annan kunna erhålla förmånligare stadigvarande arbete, samt arbetsgifvaren
förbinder sig att till fattigvårdsstyrelsen inbetala hvad af arbetslönen
återstår, sedan af fattigvårdsstyrelsen godkändt afdrag gjorts för
understödstagarens lefnadskostnader, må han antaga dylikt arbete, så vida
han ej redan med fattigvårdsstyrelsen träffat aftal om viss tids arbete.

irSemmm- Tredska att fullgöra anvisadt arbete äfvensom olofligt afvikande därre
8 a m. m. ifrån behandlas i förslaget som brott, som skall på anmälan af fattigvårdsstyrelsen
af allmän åklagare åtalas vid domstol. För sådan tredska första
resan utgör straffet fängelse från och med 1 till och med 6 månader, för
andra resan fängelse från och med 3 månader till och med 1 år och för
tredje och därpå följande resor från och med 1 till och med 3 år. Beror
tredskan på dryckenskap, skall domstol kunna förordna, att den skyldige,
i stället för att ådömas straff, skall insättas i anstalt för drinkare för en
tid af högst 3 år.

Jämväl lättja och uppstudsighet äfvensom förseelser mot ordningen
inom fattig- eller arbetsanstalt kunna i vissa fall komma att behandlas i
den för brottmål stadgade ordning. I första hand äger föreståndaren för
anstalten bestraffa sådan förseelse med varning, förbud att under viss tid
aflägsna sig från anstaltens område eller med ljus arrest under högst 3
dygn. Följer ej rättelse häraf, eller är förseelsen af svårare beskaffenhet,
skall föreståndaren anmäla saken för fattigvårdsstyrelsen, som äger döma
till ljus arrest under högst 14 dygn med kostförminskning högst hvarannan
dag och hårdt hviloläger för någon del af arresttiden. Hjälper ej heller
detta, kan förseelsen åtalas vid domstol och beläggas med fängelsestraff i
högst 3 månader.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om disciplinär bestraffningsrätt
i fråga om minderåriga.

Enskild ''för Slutligen lämnar förslaget effektivare utvägar för utbekommande af

sörjnings- ersättning af försörjningspliktiga anförvanter och arbetsgivare.

Riktig. Om försörjningspliktig person befinnes ha tillgångar att helt eller del vis

godtgöra fattigvårdskostnad, skall fattigvårdsstyrelsen kunna förelägga
honom att förskottsvis för hvarje vecka eller månad utgifva visst penningebelopp.
Vid fastställande af detta belopp skall afseende föstas såväl

vid den fattiges behof som vid den försörjningsskyldiges ekonomiska
ställning.

Den försörjningspliktige skall emellertid äga rätt att inom 3 veckor
efter delfåendet af dylikt föreläggande efter stämning vid domstol öfverklaga
beslutet. Försummas detta, skall fattigvårdsstyrelsens beslut gå i
verkställighet. Dock kan återvinningstalan sedermera anställas, men denna
omfattar då ej rätt att återbekomma hvad redan utgifvits. Underrättens
utslag i dessa mål kan ej öfverklagas.

Fattigvårdsstyrelsen medgifves vidare enligt förslaget rätt att vid domstol
söka åläggande för fader till oäkta barn, som åtnjuter fattigvård, att
bekosta barnets underhåll och uppfostran.

Har fastställd godtgörelse för lämnad fattigvård icke utgått, eller är
bestämmelse om sådan godtgörelse icke meddelad, och har den, som åtnjutit
fattigvården för sig själf, maka eller minderårigt barn, sedermera kommit
i sådana ekonomiska omständigheter, att fattigvården kan af honom helt
eller delvis ersättas, vare han pliktig härtill, om det kan ske utan att han
förlorar möjlighet att lifnära sig själf och de sina. För fattigvård, hvilken
någon såsom minderårig åtnjutit, må dock ersättning af honom icke utkräfvas.
Talan om ersättning skall anhängiggöras inom 5 år efter det
fattigvård senast meddelades.

Beträffande bestämmelserna om tiggeri hafva tills vidare icke några
förändringar föreslagits, då dessa bestämmelser ansetts böra utgå ur fattigvårdsför
ordningen.

Slutligen har kommittén ansett rättighet böra tillerkännas den, som
icke åtnöjes med fattigvårdsstyrelsens beslut, att anföra besvär däröfver
hos guvernören. Äfven utan att besvär anförts har guvernör, till hvilkens
kännedom kommit, att fattigvårdsstyrelse i ett eller annat afseende
åsidosatt sin skyldighet, att till de försumliga aflåta föreställningar och förelägga
dem viten.

Det ofvan refererade förslaget till ny fattigvårdslag för Finland är
emellertid icke enhälligt. Flere reservationer däremot föreligga, af hvilka
de viktigare är o följande.

Tvenne ledamöter hafva reserverat sig mot den i förslaget upptagna
bestämmelsen om kommuns uppdelning i flera fattigvårdssamhällen samt,
hvad hemortsrätten beträffar, föreslagit såsom hufvudregel, att sådan för -

Tiggeri.

Besvär.

Reservationer
mot förslaget.

värfvas i det samhälle, där någon vid två efter hvarandra följande mantalsskrifningar
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven utan att hafva kommit
i behof af ersättningsbar fattigvård.

Kommitténs ordförande, fattigvårdsinspektören G. A. Helsingius, kar
däremot föreslagit, att rätten till uppdelning i skilda fattigvårdssamhällen
skulle tillkomma äfven landskommun, där befolkningen inom skilda delar
af kommunen lefver under olika närings- och lefnadsförhållanden. Hvad
hemortsrätten beträffar, föreslår han ett system med s. k. variabel öfvertid,
eldigt hvilket den person, som varit mantalsskrifven 1—3 år i en kommun,
skulle därstädes behålla sin hemortsrätt under 1 år efter utflyttningen,
den, som mantalsskrifvits under 4—6 år, skulle erhålla 2 års sådan öfvertid
o. s. v. Har öfvertiden gått till ända, utan att fattigvård meddelats,
skulle ifrågavarande kommuns försörjningsplikt gentemot den utflyttade helt
upphöra. Tidigare förvärfvad öfvertid skulle göras gällande före senare
förvärfvad sådan.

Vidare påyrkar sistnämnda reservant minderårighetsgränsens böjande
till f 8 år eller ett sådant förtydligande af den af kommittén föreslagna
bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt öfver omhändertagna
barn, att däraf klarare framgår, att sådana barn, ehvad de åtnjuta understöd
eller icke, skola förblifva under fattigvårdsstvrelsens tillsyn och fullständiga
bestämmanderätt, intill dess de uppnått 18 år.

I öfrigt anser Helsingius, att förslaget bort upptaga närmare bestämmelser
dels rörande huru förfaras skall, när en person är i behof af fattigvård,
men ej själf vill eller af försörjningspliktig hindras att göra ansökan
därom, dels rörande anstalts vården, särskildt hvad beträffar läkarevården
därstädes, föreståndares kompetens, anstaltens godkännande för sitt ändamål
af offentlig myndighet samt understödstagarnas fördelning på särskilda rum
eller afdelningar, dels slutligen rörande den förebyggande fattigvården.
Bland de i sist berörda hänseende föreslagna stadgandena märkas sådana
om praktisk undervisning i arbete och yrkesutbildning för af fattigvården
omhändertagna barn, om främjande af en sund barnavård i allmänhet
genom upprättande och underhållande, där behof gör sig gällande, af folkbarnträdgårdar,
skolkolonier, arbetsstugor och slöjdskolor, om arbetsanvisning
för arbetsföra understödssökande samt om husbonderätt för fattigvårdsstyrelse
öfver sådan person, som genom dryckenskap eller lättja äfvertyrar sin
egen eller sin familjs utkomst och ej låter sig rättas af styrelsens varning.

Slutligen anser han, att förslaget bort upptaga bestämmelse om att
fångvårdsstyrelse, som finner, att barn kroppsligt eller sedligt vanvårdas

eller att föräldrar ådagalägga oförmåga att handleda det, skall söka förmå
föräldrarna att öfverlämna barnet till uppfostringsanstalt eller till fattigvården
samt att, där saken ej sålunda i godo kunnat ordnas, densamma
skall hänskjutas till vederbörande underdomstol, som skall äga förordna
om barnets skiljande från hemmet. Kommitténs majoritet bär emellertid
ansett, att bestämmelser rörande detta ämne tillhöra den särskilda lag om
skyddsuppfostran, till hvilken förslag af annan kommitté utarbetats.

(''. Statistiska uppgifter.

Hela antalet direkta understödstagare i Finland utgjorde under ar
1907 65,791, däraf 56,260 å landsbygden. T förhållande till totala folkmängden
uppgick antalet samma år i hela landet till 2,21 % och i städerna
till 2,20 %. Under tiden från och med 1898 till och med 1907 har det
relativa antalet understödstagare endast obetydligt varierat. Där för ut liar
motsvarande tal varit högre.

År 1907 funnos 147 fattigvårdsanstalter i landet, däraf 26 i städerna.
I dessa anstalter vårdades vid årets utgång 9,659 personer, af Indika 2,834
i städerna och 6,825 i landsbygdens anstalter. I förhållande till hela antalet
understödstagare utgjorde de i anstalt vårdade 15,79 %. Utackorderade
voro 34,99 % samt i hemmen understödda 48,35 %>■ Under rubriken »rotekjon»
upptagna understödstagare utgjorde 0,87 %. Under perioden 1898
—1907 har antalet i anstalter vårdade något ökats, hvaremot försörjningen
genom rotegång väsentligt aftagit.

Af understödstagarne voro 12,363 under 15 år, och af dem, som voro
öfver 15 år, 21,337 män och 32,091 kvinnor. Af de minderåriga voro
10,265 utackorderade och 1,284 intagna å anstalt. I städerna voro 42,43 %
af understödstagarnas hela antal arbetare (utom fabriksarbetare, som endast
utgjorde 3,29 %) och 13,83 % handtverkare och näringsidkare. Å landsbygden
voro 33,69 % jordbruks- och industriarbetare, 22,57 % »inhyses och
lösa», 14,88 % torpare och backstuguhjon, 10,81 % tjänstefolk 0. s. v.

Af understödstagare under år 1907 voro 10,12 % sinnessjuka eller
sinnesslöa, 3,84 % blinda, enögda eller svagsynta, l,oo % döfstumma, döfva
eller stumma samt 2,97 % behäftade med andra lyten.

Utgifterna för fattigvården under år 1907 utgjorde för hela landet
efter afdrag af brist från föregående år, ersättningar åt andra kommuner
äfvensom skuldbetalningarna, som hänföra sig till föregående ar, 6,637.360

11 — Fattiffcårdslagstfjtningen. IV.

mark. Städernas utgifter uppgingo till 1,663,515 mark och landsbygdens
till 4,973,845 mark. Under hela perioden 1898—1907 hafva utgifterna
för fattigvården varit i ständigt stigande. 25,73 % af totalkostnaden utgöras
af utgifter för utackorderade, 30,07 % för fattig-och sjukvårdsanstalter,
8,47 %, för sjuka och dårar, 3,80 % för förvaltningskostnader o. s. v.

Af utgifterna belöpte under ifrågavarande år på hvarje person af
befolkningen i städerna 3 mark 97 penni, på landsbygden 2 mark 16
penni samt i hela landet 2 mark 42 penni.

Medelkostnaden per direkt understödstagare på landsbygden, som 1907
utgjorde 98 mark 8 penni, har visat eu afgjord tendens att stegras. År
1898 var motsvarande belopp allenast 63 mark 71 penni. I städerna, där
jämväl en konstant stegring af samma medelkostnad kan konstateras, utgjorde
densamma under år 1907 175 mark 63 penni eller nära dubbelt
så mycket som på landsbygden.

Den finska statistiken innehåller slutligen uppgifter rörande orsakerna
till åtnjutande af fattigvård. I 34,68 % af alla fall är ålderdom med däraf
följande oförmåga till själfförsörjning orsaken till fattigvård. Därnäst
äro sjukdom och kroppslyten de oftast framträdande orsakerna. I 14,21 %
af fallen är orsaken ömmande familjeförhållanden, såsom familjeförsörjarens
död eller sjuklighet, familjens talrikhet m. m. För 6,21 % af understödstagarne
uppgifves lättja, håglöshet, slöseri, dryckenskap eller lättsinnigt
lefverne hafva varit orsak till egen eller familjens nödställda belägenhet.

4. Tyska riket.

Lagstiftningen rörande fattigvården är till väsentlig del förbehållen de
olika förbundsstaterua. En viktig del däraf, bestämmelserna rörande hemortsrätten
och åtskilliga sig därtill anslutande förhållanden, har dock reglerats
genom rikslagstiftningen, Gesetz fiber den Unterstiltzungswohnsitz af den
6 juni 1870. Denna lag bildar, kan man säga, grundstommen i den tyska
fattigvårdslagstiftningen; de särskilda staternas fattigvårdslagar hafva stundom
i viss mån karaktären af supplement till nämnda lag (Ausfiihrungsgesetze),
och de härstamma vanligen också från tiden närmast efter rikslagens
tillkomst.

A. Rikslagstiftningen.

Redan på 1850-talet hade vissa överenskommelser trätfats mellan de
tyska staterna om vården af personer, som kommo i behof af fattigvård
inom annan stat än den de tillhörde. Sedermera stiftades en lag, som afsåg
att tillförsäkra tyska medborgare fri flyttnings- och näringsrätt i alla tyska
stater, lteichsgesetz iiber die Freiziigigkeit den 1 november 1867. Ett par
år senare utfärdades den ofvannämnda lagen om understödshemvist, Gesetz
iiber den Unterstiitzungswohnsitz, hvilken länge dock icke gällde i Bayern
samt Elsass-Lothringen. För sistnämnda område blef den gällande den 1
april 1910, och enligt en rikslag af den 30 juni 1913 skall den med
vissa modifikationer gälla äfven för Bayern, ehuru tiden för ikraftträdandet
ännu icke bestämts.

Lagen om understödshemvist har senast genom en lag af den 30 maj
1908 undergått åtskilliga ändringar. I sitt nuvarande skick innehåller
lagen i hufvudsak följande.

Att börja med fastslås, att en tysk medborgare som tillhör en annan
förbundsstat än den, där han befinner sig, med afseende å såväl under -

Allmänt.

Lagen om
understöds
hemvist.

stödets art och omfång som förvärf och förlust af understödshemvist skall
behandlas, som om han tillhörde vistelsestaten.

Organisation.

Förvärf och
förlust af
understödshemvist.

Den offentliga understödsverksamheten skall utöfvas genom lokala
fattigvårdssamhällen (Ortsar men verband) och i vissa fall af fattigvårdssamhällen
af högre ordning (Landarmenverband). De sistnämnda hafva att
sörja för fattigvården i sådana fall, då intet- lokalt samhälle är skyldigt att
bära kostnaderna. I afseende på rättigheter och deras fullföljande äro samhällena
af högre ordning i allmänhet likställda med de lokala. De lokala
fattigvårdssamhällena kunna bestå af en eller flera församlingar eller ett
eller flera godsdistrikt * eller af församlingar och godsdistrikt tillsammans.
Åt hvarje förbundsstat öfverlämnas att genom sin särskilda lagstiftning
träffa närmare bestämmelser rörande sammansättningen och organisationen
af fattigvårdssamhällena, understödets art och storlek, anskaffandet af erforderliga
medel för fattigvårdens behof samt om förhållandet mellan de lokala
fattigvårdssamhällena och samhällena af högre ordning.

Lagen öfvergar härefter till de egentliga bestämmelserna om understödshemvist.
Sådant förvärf vas genom vistelse, giftermål och härstamning.

Beträffande ett på vistelse grundadt förvärf gäller sedan den 1 april
1909, att den, som efter uppnådda 16 år oafbrutet under ett år haft sitt
hemvist inom ett lokalt fattigvårdssamhälle, förvärfvat sig understödshemvist
därstädes. Enligt lagrummets ursprungliga lydelse började förvärfvet först vid
fyllda 24 år, och det kräfdes två års vistelse för att erhålla understödshemvist;
åldersgränsen nedsattes senare till 18 och slutligen till 16 år. Genom
intagande å ett sjukhus, skydds- eller vårdhem anses en sådan vistelse ej
hafva tagit sin början. Där för tjänare eller andra anställda, arrendatorer
eller andra liyrestagare ombyte af bostad äger rum å bestämda genom
lag eller sedvänja fastslagna tider, gäller den vanliga flyttningsdagen som
början för vistelsetiden, så vida ej mer än 7 dagar ligga emellan denna
dag och den faktiska inflyttningsdagen. Börjas vistelsen under omständigheter,
genom Indika den inflyttandes fria själfbestämmande är uteslutet,
börjar året att löpa först med den dag, då dessa omständigheter upphört.
Ett inträdande af sådana omständigheter efter det vistelsen redan påbörjats
har den inverkan, att förvärfvet af understödshemvist hvilar under tiden.

* På flera ställen i Tyskland bilda en eller flera större jordegendomar för sig en kommunal
enhet med vissa funktioner (Gntsbezirke). Godsägaren eller dennes ställföreträdare svarar för utförande
af de uppdrag, som åligga denna särskilda kommun.

Hö

Såsom sådana dot fria själfbestämmandet uteslutande omständigheter betraktas
enligt praxis: intagande i fängelse, kvarkällande på grund af sinnessjukdom,
inkallande till militärtjänst in. in. Som afbrott i vistelsen anses ej ett frivilligt
aflägsnande från orten, om af omständigheterna framgår, att personen
bär afsikt att bibehålla sitt hemvist. Utom i nyssnämnda fall
livilar förvärfvet af understödshemvist äfven under tid, då eu person
åtnjuter offentligt understöd af ett fattigvårdssamhälle.

Rörande liustras understödshemvist gäller som hufvudregel, att hustrun
delar mannens understödshemvist från den tidpunkt, då äktenskapet ingåtts.
Ankor och frånskilda hustrur behålla det hemvist, de hade vid
äktenskapets upplösning, till dess de förlorat detta eller vunnit annat
enligt ofvan gifna bestämmelser. Hustrun har en själfständig ställning i
fråga om förvärf och förlust af understödshemvist, då mannen egenvilligt
öfvergifvit henne. Detsamma gäller, då mannen är i fängelse eller hustrun
på grund af uttryckligt medgifvande från mannen eller henne i lag medgifven
befogenhet lefver skild från honom, under förutsättning dock att
hustrun försörjer sig utan hans hjälp.

Barn, som äro födda inom äktenskap, eller med dem enligt lag
likställda få faderns understödshemvist och bibehålla detta, tills de enligt
därför gifna bestämmelser förlorat detsamma eller förvärfvat annat. Efter
faderns död dela de på samma sätt moderns understödshemvist; i de fall
då modern redan före mannens död, efter hvad ofvan angifvits, förvärfvat
särskildt understödshemvist och barnen följa henne, dela de hennes understödshemvist.
Vid äktenskapets upplösning dela de barn, hvilkas uppfostran
tillkommer modern, hennes understödshemvist. Barn utom äktenskap
hafva samma understödshemvist som modern.

Understödshemvist i ett samhälle förloras dels därigenom att någon
förvärfvar annat understödshemvist, dels genom eu oafbruten frånvaro från
samhället under ett år efter fyllda 16 år. Med afseende å årets beräkning
gäller i motsvarande delar detsamma som vid bestämmandet af året
för förvärf af understödshemvist. Här fastslås särskildt, att anställande eller
förflyttning från ett ämbete till ett annat af offentliga eller privata tjänstemän
ej. är att räkna bland sådana omständigheter, som utesluta frivillighet;
undantag göres för de värnpliktiga, där frivillighet får anses utesluten.

Lagen skiljer på den skyldighet att lämna fattigvård tillsvidare, som-E®^^^f‘
bör tillkomma uppehållskommunen, och understödsliemvistets slutliga för- umnadfatsörjningsskvldighet
(die vorläuflge lind die endgiiltige Unterstiitzungspflicht). tigvdrd.

Beträffande den förra heter det, att hvarje hjälpbehöfvande tysk skall tills
vidare understödjas af det lokala fattigvårdssamhälle, i hvilket han befinner
sig, då behof af hjälp uppstår. Lämnandet af sådant understöd medför
anspråk gent emot understödshemvistet på ersättning för kostnaderna eller
på dess omhändertagande af den behöfvande. Därest enligt den särskilda
förbundsstatens lagar vissa grenar af den offentliga fattigvården (t. ex.
för sinnessjuka, döfstumma) äro öfverlämnade åt Landar men verband, har
detta samma rättigheter och skyldigheter som de lokala fattigvårdssamhällena.

I vanliga fall är anspråket på ersättning att rikta mot den understöddes
understödshemvist. För ett särskildt fall gälla speciella regler. Sjuknar
eu person, som under minst eu vecka varit mot lön eller naturaförmåner
anställd i ett och samma tjänste- eller arbetsförhållande (incl. lärlingsaftal)
på en ort, under fortvaron af detta tjänsteförhållande eller inom en vecka
efter dess slut, har det lokala fattigvårdssamhälle, där denna ort är
belägen, att både lämna och slutligen bekosta erforderlig vård och förpläguad
under de 26 första veckorna efter sjukvårdens början samt, om
vården lämnats af ett annat fattigvårdssamhälle, att ersätta detta kostnaden.
Denna skyldighet sträcker sig äfven till vården af tjänares eller
arbetares anhöriga, som vistas hos honom och dela hans understödshemvist,
såvida icke dessa anhöriga själfva stått i ett tjänste- eller arbetsförhållande,
hvilket för ett annat fattigvårdssamhälle medför enahanda skyldighet,
som nyss sagts. Om en sjukkassa lämnat hjälp under första tiden af
sjukdomen, och fattigvårdssamliället först senare fått inskrida, gäller för
återstående tiden hvad ofvan stadgats. Under sjukdom inbegripes i detta
fall ej hafvandeskap.

Frånsedt de fall, då arbetsorten sålunda skall slutligen bära kostnaden, är
det åter såsom nämnts den kommun, där den understödde har sitt understödshemvist,
som skall bära kostnaden för en persons fattigvård. Kan någon sådan
kommun icke utrönas, skall kostnaden godtgöras af det Landar men ver band,
inom hvars område han befann sig, då behofvet uppstod, eller, om han
var i behof af hjälp, då han utskrefs från straffanstalt, sjukvårdsinrättning
eller skydds- eller vårdhem, af det Landarmen verband, hvarifrån han sändts
till anstalten. Bevis om att något understödshemvist ej kunnat utrönas
anses vara förebragt, om det fattigvårdssamhälle, som fordrar ersättning,
visat sig hafva vidtagit alla de efterforskningar, som efter föreliggande
omständigheter att döma varit ägnade att tjäna till upplysning om hemvistet.
Skulle sedermera visa sig, att den understödde verkligen både ett

understödshemvist, är det samhälle, »om gnidit kostnaden, berättigad! att
af understödshenivistet erhålla godtgörelse såväl för nämnda kostnad som
för senare kostnader.

Hörande beloppet af ersättningen åt det samhälle, som lämnat understödet,
gäller, att beloppet rättar sig efter de beräkningar för offentligt
understöd, som i allmänhet komma till användning i nämnda samhälle;
dock stadgas, att samhället ej får ersättning för allmänna förvaltningskostnader
för fattigvårdsanstalt, ej heller för understöd, som bestått i hjälp af
fattigvårdssamhällets fast aflönade läkare. För sådana vid offentligt understöd
oftare förekommande utgifter, livilkas storlek för dag eller vecka låter
sig fastställa till bestämda belopp, såsom kostnad för underhåll a sjukhus
eller fattigvårdsanstalter, kan i hvarje förbundsstat antingen för hela förbundsstaten
eller för olika områden fastställas och kungöras eu tariff,
hvars siffror ej få öfverskridas vid kraf på ersättning.

Anspråk på ersättning för kostnad enligt lagen preskriberas, om talan
ej väckes inom två år efter utgången af det år, under hvilket fordran uppkommit.

Det fattigvårdssamhälle, som bär att ersätta fattig vårdskostnaden,
är också skyldigt att öfvertaga den fortsatta försörjningen af den understödde,
om understödet icke grundar sig på eu blott öfvergående arbetsoförmåga.
Detta samhälle är också i vissa fall berättigad! att fordra den
understöddes hemsändande, på dess egen bekostnad men genom det samhälle,
som lämnat understödet; detta senare samhälle riskerar att vid
underlåtenhet eller dröjsmål med hemsändandet förlora rätt till ersättning
för kostnad, som uppstått under tiden.

Om eu tvsk undersåte, som ej har något understödshemvist, på begäran
af utländsk statsmyndighet eller på framställning af tysk konsul
eller beskickning öfvertages från utlandet, samt vid hans öfvertagande eller
inom en vecka därefter behof af fattigvård för honom uppstår, åligger
skyldighet att ersätta kostnaden för fattigvård den förbundsstat, där lian
senast haft understödshemvist. Åt de olika förbundsstaternas lagstiftning
är öfverlämnadt att afgöra, hvilket fattigvårdssamhälle inom staten, som
skall öfvertaga förpliktelsen.

Utländsk undersåte erhåller understöd af det lokala fattigvårdssamhälle,
där han befinner sig, då behof af fattigvård uppstår. Den förbundsstat,
till hvilken detta samhälle hör, har att godtgöra kostnaden eller öfvertaga
försörjningen enligt de i hvarje stat gällande regler.

Processen i
fattigvdrdsmdl.

Hörande proceduren i fattigvårdstvister stadgas, att det fattigvårdssamhälle,
som lämnat fattigvård åt en person, hvilken icke kar sitt un derstödshemvist
därstädes, har att anställa förhör med understödstagaren
rörande hans hemort, familjeförhållanden och föregående vistelse samt att
inom sex månader efter det understöd börjat utgå hos det fattigvårdssamhälle,
som antages vara skyldigt att betala kostnaden, till ersättning anmäla
de utgifter, som uppstått eller kunna komma att uppstå, med förfrågan
huruvida anspråket godkännes. Har ej kunnat utrönas, hvilket fattigvårdssamhälle
är ersättningsskyldigt, skall för bevarande af rätten till ersättning
anmälan inom nämnda tid göras hos den statsmyndighet, under hvilken
det sökande fattigvårdssamhället lyder. Om det samhälle, emot hvilket
anspråket riktats, bestridt detta eller icke inom fjorton dagar efter mottagandet
af krafvet godkänt anspråket, i hvilket fall detsamma anses bestridt,
är det samhälle, som lämnat fattigvården, därefter berättigadt att
föra talan om ersättning hos den härför behöriga myndighet, under hvilken
den sökta kommunen hör. Hvilken myndighet, som är behörig, bestämmes i
de särskilda förbundsstaternas lagar. Vederbörande förvaltningsmyndighet, hos
hvilken tvisten väckes, är befogad att å ort och ställe göra undersökningar, inkalla
vittnen och sakkunniga, höra dem på ed o. s. v. I tvister mellan
fattigvårdssamhällen tillhörande olika förbundsstat^1 kan ändring i förvaltningsmyndighetens
utslag sökas hos en särskild för dessa tvister inrättad
domstol, das Bundesamt fur das Heimatvvesen, som har sitt säte i Berlin.
Denna domstol kan emellertid också anlitas för afgörande af tvister mellan
fattigvårdssamhällen i samma förbundsstat, om staten genom lag stadgat
sådant. Preussen och de flesta mindre förbundsstaterna hafva begagnat
sig häraf.

Uttagande af ersättning för fattigvård kan äga rum ej blott på grund
af myndighets utslag utan äfven på grund af skriftligt erkännande från
det sökta fattigvårdssamhället.

Hemsändningen af understödstagare kan undvikas därigenom, att vederbörande
fattigvårdssamhällen öfverenskomma om att understödstagaren får stanna
i vistelsekommunen, mot det att understödsliemvistet åtager sig att betala
ett bestämdt understödsbelopp. Den myndighet, som har att i första instans
döma i fattigvårdstvister mellan samhällena, har att på framställning af
ett af dessa inskrida för att söka få till stånd en sådan öfverenskommelse.
— I vissa fall förbjuder lagen hemsändning, nämligen om den är förbunden
med fara för understödstagarens eller hans anhörigas lif eller hälsa,

eller om orsaken till den bristande förvärf^- eller arbetsförmågan är eu skada
eller sjukdom, som ådragits i krigstjänst eller vid utförande åt eu själ!uppoffrande
handling, eller om bortsändandet från en ort eljest är förbundet med
särskild hårdhet eller betydande olägenhet för dem, som skola bortsändas.

Om öfverenskommelse i dessä fall ej kan träffas, bestämmes den godtgörelse,
som understödshemvistet skall lämna, af den i törsta instans behöriga
myndighet, till hvilken det samhälle hör, där personen befinner sig.

Beslutet kan upphäfvas, när de förutsättningar, som legat till grund för
detsamma, ej längre förefinnas. Ett beslut om hemsändning, som meddelats
af myndighet i första instans, får ej verkställas, sa länge det ännu
är ©afgjordt, om en öfverenskommelse kan komma till stånd, eller beslut
af myndighet icke meddelats i anledning af framställdt yrkande om understödstagarens
kvarstannande mot viss ersättning.

Hemsändningskostnad betraktas som eu del af understödet och betalas
liksom detta. Tvister om behöflighet©!! af särskild transport eller om sättet
för transporten afgöras af den myndighet, dit vistelsekommunen hör.

Såsom redan nämnts, afser lagen om understödshemsvist endast att
reglera förhållandena mellan de olika fattigvårdssamhällena. Enligt liv och underi
lagen uttryckligen framliålles, beröras ej af dess bestämmelser de för- siödstagarens
pliktelser att understödja behöfvande, som hafva sin grund i andra rätts- hos fmye
förhållanden, såsom familje- eller tjänsteförhållande, enskilda öfverens- man.

kommelser o. s. v. Dock stadgas i lagen, att fattigvärdssamhälle, som
utgifvit fattigvård enligt lagen, är befogadt att erhålla godtgörelse för
sådana utlägg, till hvars utgifvande åt understöd,stagareu tredje man är
förpliktad på grund af andra bestämmelser än de i förevarande lag gifna.
Ersättningen utgår i samma omfattning och under samma förutsättningar
som underhåll bort utgå åt understödstagaren. Mot anspråket kan ej den
invändning göras, att fattigvårdssamhället är berättigadt till ersättning af
ett annat fattigvärdssamhälle. ö:.-,...

De rättigheter, hvilka fattigvårdssamhällena med stöd af nyssnämnda AnM»s™
stadgande hafva att göra gällande, äro hufvudsakligen de, som grunda sig enligt c/V/7-på anhörigas underhållsplikt. Het torde därför vara lämpligt att i detta lagen.
sammanhang lämna en kort redogörelse för hufvudreglerna om underhållsplikt
enligt tyska civillagen (Btirgerlickes (tesetzbuch).

Hvad först äkta makar beträffar, bär mannéli att* lämna hustrun
ett underhåll, som svarar mot hans samhällsställning, förmögenhet och

12 — Fattigtårdslagstift ningen. IV.

Strafflagsbestämmelser
om
försumliga försörjare
m. m.

förvärfsförmåga; därest mannen är ur stånd att underhålla sig själ!'', liar
liustrun att lämna honom ett efter hans samhällsställning afpassadt underhåll,
i den mån hennes förmögenhetsställning och förvärfsförmåga medgifva
detta. Underhållet lämnas på det sätt, som bäst öfverensstämmer med den
äktenskapliga samlefnaden. Lefva makarna åtskilda under sådana förhållanden,
att en af dem är berättigad att l ägra återupptagandet af sammanlefnaden
och gör detta, lämnas underhållet i form af ett förskottsvis utgående
penningebelopp. De, som äro skylda i rätt ned- och uppstigande
led, äro förpliktade att underhålla hvarandra. Kött till underhåll har dock
blott den, som är ur stånd att försörja sig själ!*. Minderårigt barn har
anspråk på underhåll af föräldrarna, äfven om det äger förmögenhet,
därest inkomsten af dess förmögenhet och arbete ej räcka till för underhållet.
Kan en person på grund af de förpliktelser, som eljest åligga
honom, ej utan att riskera sin egen ståndsmässiga försörjning utgifva ett
underhåll, är han befriad därifrån. Befinna sig föräldrar i ett sådant läge,
äro de skyldiga att använda alla tillgängliga medel i samma mån för eget
och minderåriga barns underhåll. Denna förpliktelse inträder dock ej, om
en annan underhållsskyldig släkting finnes eller gentemot barn, hvars
underhåll kan bestridas ur inkomsten af dess förmögenhet. Detaljerade regler
gifvas för gifta personers underhållsskyldighet gent emot anhöriga å ömse
sidor, för den ordning, i hvilken de underhållspliktiga skola tagas i anspråk
och de underhållsberättigade erhålla hjälp, samt för underhållets art och
storlek. Barn utom äktenskap har i förhållande till modern och moderns
anhöriga samma rätt som barn inom äktenskap. Fadern är skyldig att till
dess sådant barn fyllt 16 år och, om det är sjukligt, ännu längre utgifva
ett efter moderns lefnadsställuing afpassadt underhåll inclusive kostnaden
för uppfostran och utbildning i ett yrke. Anspråk på bidrag kan väckas
äfven före barnets födelse.

Gemensamma föreskrifter för hela tyska riket finnas vidare beträffande
tvångsåtgärder mot vissa understödstagare och för dem försörjningspliktiga
personer. Vissa stadganden i den tyska strafflagen äro nämligen
riktade mot personer, som underlåta att uppfylla sina plikter mot samhället
i försörjningshänseende. Enligt 361 § Strafyesetzbiich skall fängelsestraff
ådömas:

om någon hängifver sig åt spel, dryckenskap eller lättja till den
grad, att han därigenom råkar i sådan belägenhet, att genom myndighets

försorg främmande hjälp måste anlitas för underhäll af honom själf eller
af person, som han är skyldig att försörja (mom. 5);

om den, som erhåller understöd af den offentliga fattigvården, af
lättja vägrar att fullgöra honom af myndighet anvisadt arbete, som ej
öfverstiger hans krafter (mom. 7); samt

om någon, som är i den ställning, att lian förmår att underhålla
dem, för livilka han är försörjningsskyldig, trots anmaning af vederbörlig
myndighet undandrager sig sin underhållsplikt, med den påföljd att genom
myndighets försorg främmande hjälp måste tagas i anspråk för deras underhåll
(mom. 10).

I sist omförmälda fallet kan i stället för fängelse dömas till böter.
De, som dömas enligt mom. 5 och 7, kunna under fängelsetiden inom eller
utom straffanstalten hållas till arbete, som motsvarar deras färdigheter
och förhållanden, utom anstalten likväl endast under förutsättning att de
kunna hållas afskilda från fria arbetare. Domstolen kan tillika förordna,
att den dömde efter aftjänadt straff skall öfverlämnas åt den öfverordnade
polismyndigheten, och genom ett sådant beslut erhåller denna myndighet
befogenhet att för en tid ej öfverstigande två år låta intaga den dömde
i en tvångsarbetsanstalt (Arbeitshaus) eller att använda honom till allmännyttigt
arbete.

Bestämmelserna i 361 § gälla äfven landsstrykare och bettlare; för de
senare får dock endast i vissa bestämda fall ett öfverlämnande till polismyndigheten
äga rum.

Mot dessa bestämmelser och deras tillämpning hafva från åtskilliga
håll, särskild! från fattigvårdsmyndigheternas sida, gjorts anmärkningar,
gående ut på att bestämmelserna ej skulle vara effektiva nog för att vinna
det därmed afsedda ändamål, nämligen att förminska antalet af dem, som
på grund af försörjningspliktigs försummelse blifva nödsakade att anlita
den offentliga fattigvården. De liufvudsakligaste af dessa anmärkningar
äro följande. Stadgandet i 5 mom. tillämpas först dä det kommit därhän,
att vederbörande ej längre är arbetsför; men då tjänar det ej till mycket
att hänvisa honom till arbete, och ej sällan blir han straffa på grund af
otillräknelighet. Vidare hafva domstolarna uppställt så starka fordringar
på bevisningen om kausalsammanhanget mellan spel, dryckenskap och
lättja, å ena, samt underlåtenhet att försörja, å andra sidan, att fattigvårdsmyndighetema
ofta ej funnit skid att framställa yrkande enligt detta
moment. Hvad beträffar bestämmelsen i 7 inom., är det för små lands -

kommuner ofta svårt att erbjuda något arbete, som anses lämpligt fölen
arbetare i ett visst yrke; genom att skylla på sjukdom eller för
tillfället afstå från fattigvård under uppgift att han skaffat sig sysselsättning,
kan understödstagaren lätt undandraga sig straffpåföljden; enligt
praxis anses lagstadgandet endast gälla en person, som erhållit understöd
för egen del. Man har också från flera håll betonat, att stadgandet
vore utan värde; om man ej kunde hålla sådana personer i anstalt, så
länge behofvet fortfore. Mot stadgandet i 10 mom. har invändts, att bestämmelsen
om anmaning vore onödig, då en hvar måste känna sin plikt i
detta hänseende, och blott ägnad att lämna den skyldige tillfälle att afvika.
Måste eu anmaning ske, vore det bättre, att fattigvårdsmyndigketen eller
dess tjänstemän eller vårdare gåfve denna i form af en uppfordran att i
godo fullgöra sin skyldighet. Vidare anmärkes, att domstolarna vid afgörande
af frågan om försörjarens möjligheter äro allt för måna om att tillgodose
hans egna behof samt för mycket bortse från fattigvårdsrättsliga
samt sociala och etiska synpunkter. I allmänhet synes man vara ense
om att det väsentliga för de kategorier af människor, det här gäller, är
att de hållas till arbete; men hänvisningen till polismyndigheten och intagande
i tvångsarbetsanstalt hafva ej fått så vidsträckt användning som
de förtjänat, och framför allt hafva dessa åtgärder kommit till användning
på ett allt för sent stadium, då bättring knappast längre varit att vänta.
Framför allt anses det vara ett fel, att hänvisning till polismyndighet ej
kan äga rum beträffande den, som dömes efter 10 mom.

Med arbetet på en revision af den tyska strafflagen har saken delvis
kommit i annat läge, i det man därvid försökt att afhjälpa en del af de
anmärkta bristerna. Det torde vara af intresse att se, huru man där sökt
lösa dessa frågor.

Utkastet till ny tysk strafflag* utelämnar helt och hållet 361 § 5
inom., som erkännes snarare hafva varit till skada än gagn i de få fall
bestämmelsen användts. I fråga om 7 mom. har någon ändring ej föreslagits
(utkastet § 305 nr 3); det framhålles, att bestämmelsen, äfven om
den ej kommit till större användning, bör bibehållas på grund af sin preventiva
betydelse. Spörsmålet om ett hänvisande tvångsvis till fattigvårdsanstalt
anses höra till fattigvårdslagstiftningen. Bestämmelsen i 10 mom.
har i vissa hänseenden omredigerats (utkastet § 306 nr 1**), därvid bland

* Vorentwarf za einem deutschen Strafgesetzbuch 1909.

** Med böter högst 300 Mark eller med fängelse i högst 3 månader bestraffas den, som, ehuru
han är i stånd att fullgöra honom lagligen åliggande underhållsplikt, underlåter detta, så att den
underhållsberattigade genom myndighets mellankomst måste understödjas med främmande medel.

annat föreskriften om anmaning'' al'' viss myndighet borttagits, da det ansetts
själfklart, att myndigheterna göra framställning'' om försörjningspliktens
uppfyllande, innan de lämna hjälp, eller samtidigt därmed. I de
sällsynta fall då försörjare!! ej haft kännedom om beliofvet, kan ej ens
vårdslöshet liiggas honom till last, hvadan någon straffbarhet ej föreligger.
Då det gäller att här skydda den offentliga fattigvårdens intressen, har ej kunnat
tagas hänsyn till de fall, da den privata välgörenheten ingripit. Utkastet
upptager (§ 42) eu allmän bestämmelse därom att, om en straffbar handling
bär sin grund i liderlighet eller lättja och gärningsmannen förskyllt minst
4 veckors fängelse, domstolen i vissa i lagen angifna tall — däribland de
nu nämnda •— kan förordna, att den dömde, om han är arbetsför, skall
jämte eller (i visst fall) i stället för undergåendet af frihetsstraffet sändas till
tvångsarbetsanstalt på eu tid af 6 månader till 3 ar; förutsättningen för ett
sådant förordnande är alltid, att det synes erforderligt för att åter vänja
den dömde vid ett lagligt och ordnadt lif. Har domstol lämnat dylikt förordnande,
åligger det öfverordnad polismyndighet att sörja för vederbörandes
intagande i anstalten (eller om det är en utländing för hans utvisande).''
Yisar det sig sedermera, att den dömde ej är arbetsför, och har förordnandet
om hans intagande å tvångsarbetsanstalten förklarats skola träda
i stället för frihetsstraffet, har domstolen att bestämma frihetsstraff af lämplig
längd. Sedan den dömde i tvångsarbetsanstalten tillbragt hälften af
den bestämda tiden, kan den högre polismyndigheten, om han därvid uppfört
sig väl och arbetat flitigt, förordna om att han villkorligt frigifves.
Här bör också erinras om eu annan bestämmelse i utkastet, hvilken i förevarande
fall torde få användning. Het heter nämligen (§ 43), att om en
straffbar handling har sin grund i dryckenskap (Trunksucht), domstolen
kan beträffande den, som dömts till minst 2 veckors frihetsstraff (Gefängniss-
eder llaftstrafe), förordna, att han efter straffets uttjänande må intagas
å en alkoholistanstalt, till dess lian blifvit botad, dock högst för en
tid af 2 år. Vidare kan i visst fall gifvas s. k. värdshusförbud.

Att det likväl ej är meningen att ensamt genom eu blifvande strafflagstiftning
ordna frågan om åtgärder mot försumliga försörjare och lättjefulla
understödstagare .in. fl. framgår af flera omständigheter. Särskildt kan i
sådant hänseende erinras om den preussiska lagen af den 23 juli 1912

B. Lagstiftning om fattigvård i de olika staterna.

Preussen.

Understödsjiliktens
omfång
och rätten
till understöd.

Organisation.

Såsom redan nämnts, regleras fattigvårdsförvälfången i (ifrigt genom
särskilda för hvarje stat gällande lagar. De mindre staternas lagar ansluta
sig i allmänhet till den preussiska lagen, Ausfiihrungsgesetz zu dem Reichsgesetz
fiber den Unterstiitzungswolinsitz af den 8 mars 1871, och härstamma
från samma tid. Andra förete väsentligare afvikelser, och några af dem
äro också af äldre datum. Det skulle blifva för vidlyftigt att här ingå
på en redogörelse för de olika staternas lagar. Redogörelsen har därför
i hufvudsak inskränkts till den nämnda preussiska lagen, och stadganden
i de öfriga lagarna endast undantagsvis berörts.

Hvad först beträffar understödspliktens omfång, innehåller den preussiska
lagen, att hvarje hjälpbehöfvande tysk undersåte skall af det fattigvårdssamhälle,
som är skyldigt att understödja honom, erhålla bostad, oumbärligt
lifsuppehälle och erforderlig vård vid sjukdomsfall, hvarjämte skall sörjas
för begrafning åt affidna fattiga. Där så anses lämpligt, kan understödet
lämnas genom den nödställdes intagande i eu fattigvårds- eller sjuk vårdsanstalt
eller genom anvisande af lämpligt arbete utanför eller inom en
sådan anstalt. Med hänsyn särskildt till vidtagande af åtgärder mot arbetsovilliga
personer samt försumliga familjeförsörjare har genom en lag af
den 23 juli 1912 här gjorts åtskilliga tillägg, för Indika längre fram skall
redogöras.

Det säges i lagen uttryckligen, att den behöfvande ej kan göra ett mot
fattigvårdssamhälle riktadt anspråk på understöd gällande hos domstol (im
Rechtswege) utan blott hos förvaltningsmyndigheterna, Indika emellertid ej
få bifalla anspråk, som gå utöfver det nödtorftiga.

I regel bildar hvarje kommun (eller gods med särskild kommunalförvaltning)
ett fattigvårdssamhälle. Liksom i rikslagstiftningen finnas stadgauden
om sammanslutningar för fattigvård (Gesamtarmenverband) och vid
lagens tillkomst funnos ett ej ringa antal sådana. Ehuru från myndigheternas
sida synes hafva funnits stort intresse för bildande af nya sammanslutningar,
hafva sådana ej i något större antal kommit till stånd, då
därför kräfts överenskommelser mellan kommunerna, men sådana varit svåra
att få till stånd. Genom eu ny lag, Zweckverbandsgesetz af den 19 juli 1911,

bär det dock nu möjliggjorts att äfven tvångsvis kunna få kommunala
sammanslutningar till stånd, bl. a. också för fattigvården, om detta anses
nödvändigt i det allmännas intresse; dock har därvid satts som villkor,
att yrkande framställes af eu viss kvotdel af dem det gäller eller af viss
myndighet.

Förvaltning af fattigvården inom ett fattigvårdssamhälle tillkommer i
regel samma myndighet, som har att enligt gällande författningar förvalta
kommunens öfriga angelägenheter. Kommunen kan dock besluta att tillsätta
eu särskild styrelse (Deputation) för fattig vårdsförvaltningen. Då
derå kommuner eller godsdistrikt sammanslutit sig, regleras förvaltningen
genom ett särskilt reglemente; i regel bildas en representantförsamling af
ombud för de olika kommunerna, och denna församling utser ett förvaltningsutskott,
hvilket i sin ordning väljer en föreståndare.

Preussiska staten förbehåller sig i enlighet med bestämmelserna i
kommunallagstiftningen uppsikt öfver de lokala fattigvårdssamhällenas fattigvårdsförvaltning.
Någon inspektion i egentlig mening liar dock ej på grund
häraf kommit till stånd.

Under de senare åren har en inspektion med begränsadt syftemål från
Landarmenverbands sida kommit till stånd i ett par provinser. Sedan år
1897 har i provinsen Hannover varit anställd en s. k. Landarmenkontrolleur,
med uppgift att undersöka befogenheten och beskaftenheten af de understöd,
som af fattigvårdssamhällena lämnats de hemortsrättslösa, hvilkas vård
provinsen Hannover såsom Landarmenverband har att bekosta. Efter
mönstret från Hannover har sedan år 1910 provinsförvaltningen i SchleswigHolstein
förordnat en af sina tjänstemän att göra dylika undersökningar
inom provinsen. De gjorda undersökningarna hafva föranledt till att förut
utgående understöd i en del fall indragits och i andra nedsatts; vid sidan
af de sålunda gjorda besparingarna betonas nyttan af den mera direkta
förbindelse, som uppstått mellan den centrala provinsförvaltningen och
ortsmyndigheterna samt gifvit anledning till eu rådgifvande verksamhet
från kontrollörens sida.

Fattigvårdssamhällena af högre ordning, Landarmenverbände, sammanfalla
i Preussen i regel med provinserna, och den på dem ankommande
fattigvården handhafves af provinsförvaltningen. Berlin och några andra
större städer bilda egna Landarmenverband.

Dessa fattigvårdssamhällens uppgift är enligt den preussiska lagen

Uppsikt öfver
fattigvården.

Landarmenverband
och
dess uppgifter.

att ombesörja vården ; åt behöfvande sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka,
döfstumma och blinda-, som äro i behof åt anstaltsvård. Skyldigt
att lämna sådan vård är det Landarmenverband, dit den kommun hör,
som är skyldig att i första hand lämna den behöfvande vård, med rätt
dock att kräfva godtgörelse för vårdkostnaden af det Landar men verband,
inom hvars område understödshemvistet är beläget. Landarmenverband
åter erhåller godtgörelse för sina kostnader af den krets (eu sammanslutning
af kommuner), till hvilken understödshemvistet hör, och kretsen har
att bidraga med minst två tredjedelar af kostnaden. Kretsar eller lokala
fattig vår dssa mhäll en, som tidigare sörjt för vården af behöfvande af här
angifna kategorier på ett tillfredsställande sätt, kunna, så länge detta fortfar,
befrias från deltagande i kostnaderna för dylika anstalter, och eu krets
kan äfven för framtiden erhålla tillstånd att själf ombesörja dylik vård.
Kretsen kan då af kommunerna inom densamma uttaga högst eu tredjedel
af utgifterna (intet af förvaltningskostnaderna).

Landarmenverband är berättigadt att direkt öfvertaga vården om sjuka.
Enahanda befogenhet tillkommer också kretsarna och de af flera kommuner
eller godsområden bestående kommunala sammanslutningar, Indika kunna
göra detta särskildt för vården af behöfvande sjuka.

Behöfvande, för hvilken Landarmenverband har att sörja, kan för
vård öfverlämnas till det lokala fattigvårdssamhälle, som i första hand
har att lämna fattigvård, med skyldighet för Landarmenverband att
ersätta vårdkostnaden. Landarmenverband är å andra sidan skyldigt att
i mån af utrymme mot ersättning i sina fattigvardsanstalter till vård
mottaga personer, hvilkas vårdande åligger de lokala fattigvårdssamhällena.

Landarmenverband är skyldigt att understödja de lokala fattigvardssamhällena
inom dess distrikt, då de äro ur stånd att fullgöra sina
förpliktelser. Ett sådant understödjande förutsättes kunna äga rum genom
bidrag i penningar eller genom anordnande af vardanstalter eller på annat
lämpligt sätt.

I afseende å fattigvård åt tyska medborgare, som sakna understödshemvist
och öfvertagas pa begäran af utländsk myndighet gäller att,
om de vid öfvertagandet eller inom en vecka därefter äro i behof åt
fattigvård, skyldigheten att ersätta för dem utgifven fattigvård och öfvertaga
deras försörjning åligger det Landarmenverband, inom hvars område de
senast haft sitt understödshemvist. Kan detta ej utrönas, så hvilar skyl -

digheten på (let Landar men verband, inom hvars område beliofvet af hjälp
först framträdde.

Landarmenverband ilr vidare skyldigt att ombesöija vård å arbetsanstalt
af sådana enligt strafflagen (se ofvan) för lösdrifveri, bettleri, försummelse
af försörjningsplikt in. m. dömda personer, som enligt myndighets
beslut hänvisas till arbetsanstalt.

Ersättning för fattigvård utgår i Preussen enligt en särskild af inrikesministern
efter hörande af vederbörande provinsförvaltning fastställd tariff.
Enligt den senaste tariffen, som gäller från den 1 april 1911, utgör den ersättning
för vården af sjuk eller till arbete oförmögen understödstagare, som
en preussisk fattigvårdsförvaltning får uttaga af eu annan, 90 Pfen nigo
om dagen (för person, som ej fyllt 14 år, 60 Pfennige). Kostnad för
beklädnad beräknas särskildt. Vidare får debiteras särskildt för läkarebehandling,
läkemedel o. s. v. med 20 Pfennige om dagen; vid svårare
sjukdomsfall eller då eljest betydligare utgifter förekomma, behöfver denna
beräkning dock ej följas; vid operationer får debiteras efter lägsta läkaretaxa;
konstgjorda lemmar, dyrare bandage och apparater få upptagas till
själ!''kostnadspris. De angifna afgiftcrna följas vid vård både i anstalter
och i heinmet. Begrafningskostnad ersättes med 25 Mark (15 Mark för
yngre person).

Tvister mellan fattigvårdssamhällen afgöras i första instans af kretseller
stadsutskottet* och i andra instans af distriktsutskottet**. I allmänhet
kan därefter klagas hos det för hela riket gemensamma Bundesamt
för das Heimatvesen.

I fråga om fattigvårdssamhälles rätt till ersättning af försörjningspliktiga
för lämnad fattigvård innehåller den preussiska lagen, att vederbörande
förvaltningsmyndighet (kretsutskottet eller distriktutskottet) kan, på yrkande
af fattigvårdssamhället och efter att hafva öfver yrkandet hört den sökte,
ålägga personer, som enligt civillagen äro underhållsskyldiga mot sina anhöriga,
att utgifva erforderligt löpande understöd i enlighet med dem lagligen
åliggande underhållsplikt. Båda parterna kunna draga tvisten under dom *

En förvaltningsmyndighet med landtrådet såsom ordförande samt af kretsdagen valda
ledamöter och i de större städerna med borgmästaren som ordförande och vid hans sida 4 ledamöter
af magistraten.

** En provinsial förvaltningsmyndighet, bestående af regeringspresidenten som ordförande
och 6 medlemmar, af hvilka två äro ämbetsmän och 4 valda af provinsförvaltningen.

13 — Fatt! Qvar dslag stiftning en IV.

Ersättning
för fattigvård.

Tariff system.

Process om
ersättning.

Enskild bidragsplikt.

Löpande
understöd.

stols pröfning. Förvaltningsmyndighetens beslut kan genast verkställas;
upphäfves det, bär fattigvårdssamhället att återgälda hvad som utbetalts
för mycket, om talan om beslutets upphäfvande väckes inom viss tid.

Ersättning af Ersättning för redan utgifven fattigvård af understödstagare eller

fattigvård, underhållspliktiga anhöriga kan göras gällande endast i domstolsväg.

Laai ^gVj3 I Preussens tidigare fattigvårdslagstiftning (1855) funnos åtskilliga
bestämmelser om tvångsåtgärder mot försumliga försörjare samt arbetsovilliga
understödstagare. Efter det i strafflagen införts straff för tredska
att fullgöra anvisadt arbete och försummelse att fullgöra försörjningsplikt
m. in., ansågos bestämmelser om dylika tvångsåtgärder ej böra upptagas
i fattig vårdslagstiftningen, och sådana återfinnas ej heller i den ofvan refererade
preussiska fattigvårdslagen af den 8 mars 1871. Genom en lag
af den 23 juli 1912 hafva emellertid bestämmelser i samma riktning ånyo
införts. Den nya lagen, hvilken i det af preussiska regeringen framlagda
förslaget betecknades såsom en lag om utöfvande af fattigvård beträffande
arbetsovilliga personer och försumliga försörjare, har i sin slutliga affattning
erhållit formen af en lag om ändring i och tillägg till 1871 års lag.
Den stadgar i hufvudsak följande.

Den, som själf eller för sin hustru eller minderåriga barn erhållit
understöd af den offentliga fattigvårdens medel, kan äfven mot sin vilja
för den tid, under hvilken behofvet af understöd fortfar, intagas i en allmän
arbetsanstalt eller en privatanstalt, som godkänts för en dylik uppgift;
äfven uppfostrings- eller vårdanstalter, särskildt alkoholistvårdanstalter,
vid hvilka tillfälle gifves att sysselsätta de intagna med lämpligt arbete,
komma härvid i betraktande. Den å anstalten intagne är skyldig
att i mån af sina krafter för vederbörande fattigvårdssamhälles räkning
utföra honom anvisadt arbete. Intagande sker på begäran af fattigvårdssamhälle
(vistelsekommun eller hemortskommun) och efter beslut af kretseller
stadsutskott i den ort, där den understödde eller hans anhöriga äro
bosatta eller, i vissa fall, där han har understödshemvist.

Intagande i anstalt får ej äga rum, 1) om behofvet af understöd har
sin grund i tillfälliga omständigheter, 2) om personen, som det gäller, ej
är arbetsför, 3) om han efter förmåga bidrager till sitt eget och sin familjs
underhåll samt 4) om hans intagande å anstalt är förenad med sådan
hårdhet eller sådana olägenheter för hans fortkomst, som ej kunna anses
rättfärdigade af omständigheterna.

«*il

Om krets- eller studsut.skottets behandling åt'' dessa ilreuden cell besvär
(ifver dess beslut gälla de vanliga reglerna för dessa myndigheters
verksamhet. Dock innehåller 1912 ars lag, att beslut skall fattas_efter
föregående muntlig förhandling, att före besluts fattande den, mot hvilken
yrkandet riktats, skall så vidt möjligt lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet
samt att beslutet skall förses med motiv. Med besluts afkunnande
kan anstå i afbidan på utgången af vid domstol väckt talan, huruvida
underhållsplikt föreligger. Besvär öfver beslutet anföras hos distriktsutskottet,
hvars beslut ej får öfverklagas. Krets- eller stadsutskottet kan
uppskjuta verkställighet af sitt beslut; dock skall fattigvårdssamhället höras,
innan beslut om uppskof med verkställigheten fattas.

Verkställigheten ombesörjes af det tättigvardssamhälle, som väckt talan,
men kan, om detta ej är hemortssamhälle, öfverlämnas till det senare. Fattigvårdssamhällena
äro berättigade att lata intaga eu person, som förklarats
skola intagas i eu arbetsanstalt, äfven ä en anstalt utanför samhället eller
att anvisa honom arbete utan att upptaga honom i en sluten arbetsanstalt.

Fattigvårdssamhället har att draga försorg om att eu a arbetsanstalt
intagen person utsläppes, sä snart de lagliga förutsättningarna för hans
intagande ej längre föreligga. Yrkar den intagne upphäfvande af intagningsbeslutet
på den grund, att nämnda förutsättningar bortfallit, beslutar
det krets- eller stadsutskott, som förordnat om hans intagande, däröfver;
om förfarandet härvid gäller detsamma som i fråga om intagandet.

Fattigvårdssamhället kan tillåta den intagne att för viss tid vistas
borta från anstalten (Beurlaubung). Kommer han under denna tid ånyo
i behof af understöd, kan på yrkande af fattigvårdssamhället ordföranden
i det krets- eller stadsutskott, som beslutat om personens intagande å anstalten,
förordna om hans förnyade öfverlämnande till anstalten. Ändring
i beslutet kan af båda parterna sökas antingen genom att påkalla beslut
af krets- eller stadsutskottets kollegium eller genom besvär hos distriktsutskottet.
blår under den för vistelse utom anstalten medgifna tiden något
återtagande ej ägt rum, så anses den permitterade som slutligt frigifven.

Har den å anstalt intagne yrkat att blifva befriad efter förloppet af
tre månader, sedan han intagits eller återsändts till anstalten, eller erhållit
afslag på ett förut framställdt yrkande därom, men fattigvårdssamhället förklarat
sig icke vilja bifalla yrkandet, har ordföranden i det krets- eller
stadsutskott, som förordnat om personens intagande, att meddela beslut i
ärendet; i ordförandens beslut kan ändring sökas hos utskottets kollegium.

Därest eu person under ett år varit intagen a eu anstalt, skall han

100

äfven utan yrkande befrias, och får beslut om nytt intagande ej meddelas
förrän tre månader därefter.

Ur den intagnes arbetsförtjänst godtgöres i första rummet kostnaderna
för hans vistande ä anstalten; af öfverskottet bestrides understödet till
hans anhöriga under tiden för vistelsen; återstoden öfverlämnas till honom
själf, då han utskrifves från anstalten.

För hvarje arbetsanstalt skall finnas ett vederbörligen fastställdt reglemente,
som skall innehålla föreskrifter om intagande å anstalten, om
behandlingen, om sysselsättningens art, om aflöningen samt om beräkningen
af underhållskostnaden. Detta gäller i tillämpliga delar äfven om arbete
anvisas utanför anstalt.

Vederbörande polismyndighet är skyldig att lämna erforderlig handräckning
för verkställighet enligt lagen. Transportkostnaderna falla alltid
på det understödspliktiga fattigvårdssamhället.

I motiveringen till 1912 års lag hänvisas till de tidigare föreskrifter,
som funnits i detta afseende (lag af den 21 maj 1855 m. fl.)., och framhålles,
att de bestämmelser, som i stället införts i strafflagen, ej gjort
afsedd nytta. Vidare pekas på de stora missförhållanden, som föreligga
beträffande försörjningspliktens fullgörande, och den däraf följande belastningen
af kommunernas fattigvårdsbudgeter. Det kräfves, framhåller man,
inga bevis för de fördärfliga följder, som för den allmänna sedligheten och
den offentliga säkerheten äro förenade med försörjarnas försumlighet. Staten
måste sträfva efter att stärka uppfattningen om nödvändigheten af ett sedligt
lif, af äktenskapets upprätthållande och fyllande af plikterna mot familjen;
den måste fordra att personer, som kunna förtjäna sitt uppehälle, men ej
bemöda sig därom, tvingas att använda sin arbetskraft på ett verksamt sätt.
Otillräckligheten af de gällande bestämmelserna bero därpå, att den behöfvande
kan genom att afstå från understödet undandraga sig arbetstvånget
och således ej behöfver stanna å anstalten längre än det lyster honom samt
att han för understöd åt hustru och barn ej kan hållas till arbete. Någon
ersättning kan ej erhållas af honom, enär han alltid skall ställa sig så,
att hvad han förtjänar räcker blott till honom själf och att eljest ej något
kan uttagas af honom.

Eörande verkningarna af 1912 års lag föreligga redan officiella
underrättelser från flera håll, och man synes öfverallt vara af den öfvertygelsen,
att lagen haft goda verkningar. Särskildt framhålles, att blotta
ansökningen om myndighets beslut eller själfva beslutets delgifvande förmått
många att fylla sina förpliktelser.

101

Beträffande fattig vårdssamhällets åtgärder mot understödsstagare och
försörjningspliktig innehåller fattigvårdslagen för llambuif/ af den I 1 september
1907 åtskilliga bestämmelser, som äro åt- intresse.

Den, som åtnjuter understöd för sig eller sina anhöriga (hustru och
barn), är förpliktad att ersätta detta. Anspråk på ersättning får dock
göras gällande endast under förutsättning att den ersättningsskyldige icke
genom dess betalande kommer att sakna det underhäll, som skäligen erfordras
för honom själ!'' och hans till underhåll berättigade anhöriga.

Har en person under loppet af de sista 5 åren af sin lefnad på egen
begäran erhållit fattigunderstöd under minst 150 veckor och detta understöd
ej återbetalts före hans död, har fattigvårdssamhället ensamt arfsrätt
till hans efterlämnade kvarlåtenskap; samhället kan dock afstå från denna
rätt, helt och hållet eller till någon del.

Hamburg.

Ersättning
för lämnad
fattigvård
m. m.

Förutom denna ersättningstalan för lämnadt understöd, liar lagen
också bestämmelser om en talan, som går ut på att erhålla ett åläg- '' bidrag.
gande för en underhållspliktig att lämna sin behöfvande anhörige hvad
denne behöfver för sitt underhåll (laufende Unterlialt). Sådan talan kan
anhängiggöras af det fattigvårdssamhälle, som lämnat understöd, och väckes
hos polismyndighet (Polizeibehörde) i den ort, hvarest den underhållspliktige
har sitt hemvist eller, i saknad af sådant, uppehåller sig. Xär
fråga är om ersättning af fader till barn utom äktenskap, kan dylikt
anspråk endast bifallas, om han i viss ordning erkänt faderskapet eller
hans underhållsplikt fastställts genom dom. Före beslutet skall den sökte
höras. Polismyndighetens beslut kan öfverklagas hos domstol, men går i
verkställighet utan hinder af klagan. Ändras beslutet, har fattigvårdssamhället
att ersätta hvad som kan hafva utgifvits på grund af beslutet; om
klagan ej väckts inom 6 månader efter erhållen del af beslutet, kan den
dömde dock ej fordra att få åter mera än hvad som belöper på tiden efter
det han väckt sin klagan.

Hen angifna bestämmelsen om fastställande af underhållsbidrag är en
nyhet för 1907 års fattigvårdslag. Visserligen saknade fattigvårdsmyndigheten
ej heller tidigare möjlighet att förmå en försörjningspliktig person
att uppfylla sina skyldigheter, i det den dels kunde inverka på understödstagaren,
så att han väckte talan om utfående af honom tillkommande underhåll,
dels kunde begagna sig af den fattigvårdsmyndigheten enligt rikslagen
om understödshemvist tillagda rätt att få godtgörelse för sina redan gjorda utlägg.
Förstnämnda utväg kom dock sällan till användning, då den understödde

102

Arbetstvång.

ej ofta kunde förmås att väcka talan; oftast berodde detta pa ren liknöjdhet,
men i någon mån inverkade väl också, att tillgripandet af eu process
alldeles lösslet familjebandet, och understundom vägrades medverkan till en
process, emedan understödstagaren stod i hemligt samförstånd med den försörjningspliktige.
Det nämnda stadgandet i rikslagen åter medgaf allenast
ersättning för redan lämnad fattigvård och, när understödet fortsatts någon
längre tid (laufende Untersttitzung), måste talan anhängiggöras den ena
gången efter den andra, på grund hvaraf stadgandet ej kom till någon
större användning. I Preussen, Bayern och ett stort antal af de öfriga
tyska staterna hade denna brist aflijälpts. Föreskriften om anlitandet af
förvaltningsförfarandet ansågs motiveradt af anspråkets offentligrättsliga
karaktär och kunde så mycket mindre föranleda betänkligheter, som den
till betalning förpliktade kunde vid domstol föra talan om befrielse.

Den, som för egen del eller för sina anhöriga (hustru och barn, som
ej själfva förvärfva hemortsrätt) åtnjuter fattigunderstöd, kan åläggas att
fullgöra ett hans krafter motsvarande arbete och, om han vägrar att
utföra det honom anvisade arbetet, med tvång hållas därtill. Om sådant
är af nöden, kan han äfven mot sin vilja intagas i eu fattigvårdens arbetsanstalt.
Förutsättning för ett dylikt åliggande är, att åtgärden är
erforderlig för att för framtiden undvika eller minska uppkommet fattigvardsbehof;
det får ej användas, när behofvet förorsakats af tillfälliga
omständigheter.

Beslut om arbetes åläggande och dess verkställighet meddelas af en
särskild myndighet, kommissionen för fattigvårdens arbets väsende. Denna
kommission består af 5 af Armenkollegium på ett år valda ledamöter,
nämligen eu af de senatsmedlemmar, som hafva säte i Armenkollegium, såsom
ordförande, samt två andra ledamöter ur Armenkollegium och två fattigdistriktsföreståndare
eller fattigvårdare; minst en af bisittarne skall vara
behörig att förvalta domareämbete. För att kommissionen skall vara beslutmässig
fordras, att 5 ledamöter eller suppleanter äro tillstädes.

Börande förhandlingarna stadgas, att dessa skola vara muntliga, att
kommissionen kan höra vittnen på ed samt att den understödde skall lämnas
tillfälle att yttra sig och kan begagna biträde vid förhandlingarna.
Endast om fyra ledamöter äro ense därom, kan arbetsplikt åläggas. — Besvär
öfver meddeladt beslut föras hos senaten; beslutet kan också öfverklagas
hos domstol. Klagan hindrar ej verkställigheten, så vida ej senaten
eller domstolen förordnat därom. Verkställigheten ombesörjes af det fattig -

vårdssamhälle, som lämnat understödet (detta betraktas som part i proeessen);
polisförvaltningen lämnar erforderligt bistånd.

Sa snart de lagliga förutsättningarna för arbetstvånget bortfallit eller
dess fortsättning enligt myndigheternas åsikt ej mer erfordras, skall verkställigheten
af beslutet upphöra. Den understödde kan när som helst hos
kommissionen yrka härpå; dock är kommissionen ej skyldig att pröfva ansökningen,
förrän tre månader förflutit från dess föregående beslut, Har
den understödde intagits i eu anstalt och vistats där ett år, skall lian utskrifvas
och får därefter ej ånyo intagas förrän efter 6 månader; man vill
därigenom gifva honom tillfälle att visa, att förutsättningarna för hans
hållande till arbete ej vidare föreligga. Öfver kommissionens beslut kan
äfven i detta fall klagas hos senat eller domstol.

I den mån arbetsförtjänsten icke erfordras till täckande åt uppkomna
kostnader, skall den användas till underhåll åt den understöddes anhöriga,
och om sådana ej finnas, lämnas öfverskottet till honom själ!, när arbetstvånget
upphör.

Armenkollegium har utöfver den vanliga fattigvården äfven att utöfva Specialfonds.
eu förebyggande välgörenhet, nämligen med medel som tillhöra de s. k.
Specialfonds. Till dessa hänföras numera alla gåfvor till Armenkollegium,
för hvilkas utdelning ej gifvits särskilda regler, eller medel,
som utöfver budgeten hopsamlats af Armenkollegium i och för välgörenhet.
Eu särskild kommission (bestående af vissa medlemmar af kollegiet
och vederbörande kretsföreståndare) förvaltar och utdelar dessa medel,
Indika ej få sammanblandas med de vanliga fattigvårdsmedlen. Understöd
därifrån betraktas ej såsom fattigunderstöd i den mening rikslagstiftningen
fattar detta ord. Hufvudregeln för utdelning af understöd från
Specialfonds är att utsikt finnes, att personen eller familjen, som sökt
hjälp, genom ett understöd för en gång kan för framtiden förvärfva sig
eu själfständig existens och ej falla fattigvården till last. Hjälpen kan
lämnas äfven med betydligare belopp. Särskildt användas fonderna för
att lämna sjukvård i fall, där man bär utsikt till botande. Endast personer
med hemortsrätt i Hamburg erhålla understöd, och det fordras vidare,
att personen i fråga ej genom dåligt uppförande gjort sig ovärdig
dylikt understöd. Understödet kan lämnas antingen som gåfva eller som
räntefritt lån; har för understödet inköpts särskilda föremål, kan specialfondskommissionen
förbehålla sig äganderätten till dessa för alltid eller till
dess köpeskillingen återbetalts.

104

Uppsikt öfver
milda stiftelser.

En afdelning af Armenkollegium utöfvar enligt eu lag af den 11 september
1907 öfveruppsikten öfver de i Hamburg varande milda stiftelserna.
Hit höra alla stiftelser, som hafva understödsverksamhet till sin uppgift;
undantagna från uppsikten äro sådana stiftelser, som förvaltas af statliga,
kommunala eller kyrkliga myndigheter, samt s. k. familjestiftelser, i hvilka
det allmänna ej har något intresse att bevaka.

Uppsiktsmyndigheten har till uppgift att vaka öfver att stiftelsens
kapitalförmögenhet ej förminskas och att medlen noga användas enligt därför
gifna regler. Så vidt sådant är förenligt med själfständigheten i de
enskilda stiftelsernas förvaltning, skall uppsiktsmyndigheten genom att förmå
alla stiftelser att samverka med hvarandra och med den otfentliga
fattigvården sträfva att få till stånd en efter riktiga grundsatser ledd och
väl fungerande välgörenhet som ett gemensamt slutmål.

De stiftelser, som stå under uppsikt, hafva att lämna uppsiktsmyndigheten
upplysningar i åtskilliga hänseenden samt tillhandahålla densamma
vissa handlingar, såsom stiftelseurkund, räkenskapsutdrag, förteckning å
understödda (i vissa fall kan befrielse härifrån erhållas).

Uppsiktsmyndigheten har att vid inträffade oegentlighet^- fästa styrelsens
för stiftelsen uppmärksamhet därpå samt förelägga och utdöma viten
för vissa åtgärders företagande. Om detta ej hjälper, har den att anmäla
saken för senaten, som har att besluta i dessa ämnen samt kan entlediga
styrelsemedlem och sätta annan i hans ställe. Vid talan mot styrelseledamot
i stiftelsens intresse kan, så vida ej annat ombud finnes, uppsiktsmyndigheten
uppträda inför domstol.

C. Der deutsche Verein fur Armenpflege und Wohltätigkeit.

Ehuru de olika förbundsstaterna hafva hvar sin fattigvårdslag, synes
fattigvårdens utöfvande i de särskilda staterna ej förete några väsentliga
skiljaktigheter. Delvis kan detta tillskrifvas den omständigheten, att olikheten
i lagarna ofta ej är särdeles stor. Men en faktor af genomgripande
betydelse, som här ej bör förbigås, är det mäktiga inflytande, som utöfvats
af eu enskild, kela riket omfattande förening, der deutsche Verein fur Armenpflege
und Wohltätigkeit. Föreningen, som stiftades år 1880, räknar
bland sina medlemmar de mest betydande representanterna för fattigvården
öfver hela tyska riket, och äfven ett stort antal kommunala fattigvårdsförvaltningar
äro anslutna till densamma. Under sin 35-åriga tillvaro har föreningen,
som håller årliga möten, sammanträdt i olika delar af landet och

därvid beredt alla intresserade tillfälle att deltaga i dess arbeten. Vid dessa
sammanträden hafva efter grundliga inledningsföredrag och uttömmande
diskussioner behandlats snart sagdt alla aktuella frågor inom fattigvården
och välgörenheten samt närgränsande områden. Samtliga inledningsförodrag
och anföranden vid mötena finnas jämte eu (hd andra uppsatser
utgifna under titeln Schriften des deutschen Vereins fur Armenpflege
lind Wohltätigkeit och de till öfver 100 uppgående häftena, derå af betydande
omfång, innefatta tillsammans kanske det värdefullaste verk, som
tinnes i fattigvårdsfrågan. För fattigvården i andra länder finnas fullständiga
redogörelser af föreningens mångårige ordförande och en af den
tyska fattigvårdens mest framstående representanter, den numera aflidne
ledaren af Berlins fattigvårdsförvaltning Emil Munsterberg. Från de olika
staternas sida har föreningens arbete på många sätt gynnats, i det
deras representanter deltagit i föreningens möten. Tack vare det bil i ga
samarbete mellan fattigvårdsfunktionärer och öfriga intresserade, som sålunda
kommit till stånd, hafva de idéer, som på ett ställe uppstått
och utvecklats, snart blifvit hela landets egendom, och därigenom har
fattigvården i olika delar af landet kommit att blifva mera ensartad
än man eljest kunnat vänta. Men äfven på lagstiftningsarbetet har föreningen
utöfvat eu betydlig inverkan; flera förändringar ej blott i de
olika förbundsstaternas lagar utan äfven i rikslagstiftningen hafva tillkommit
på dess initiativ. Någon för hela Tyska riket gemensam, år för
år fortlöpande fattigvårdsstatistik finnes ej (endast tre stater, Bayern, Oldenburg
och Braunschweig, hafva en sådan), dock hafva vid olika tillfällen
undersökningar gjorts. Äfven på detta område har föreningen bidragit
till att samla och fruktbargöra erfarenheter från olika håll, i det den vid
ett par tillfallen (1883 samt 1900/01) föranstaltat om insamlande af material
från ett antal större städer, hvilket material sedan bearbetats och
blifvit föremål för redogörelse i föreningens tidskrift. I samband med förberedande
af föredrag till årsmötena har också insamlats och bearbetats
material i olika frågor.

En ny frukt af föreningens arbete föreligger sedan år 1913 i ett
utkast till en rikslag angående fattigvården. Enligt detsamma skulle gemensamheten
i fattigvårdslagstiftningen gå längre än som skett genom lagen
om understödsliemvist. Nämnda förslag innehåller på samma gång nya
riktlinjer för fattigvårdslagstiftningen i åtskilliga punkter, oafsedt om de
kunde komma till uttryck i rikslag eller särlagar. Sålunda önskar man
enhet beträffande omfattningen och formuleringen af den offentliga fattig 14

— Fattigcdrdslagstiftningen. IV.

1.06

vårdens uppgift, livilket man närmast tänkt sig efter mönstret af den gällande
preussiska lagen (se ofvan). Vidare förordas införande af bestämmelser
om arbetstvång, äfven bär i hufvudsak efter den nya preussiska
lagen, dock att äfven andra underkållspliktiga än de där nämnda skulle
få omhändertagas, särskildt barn, som försumma att försörja sina föräldrar,
samt fäder till utom äktenskapet födda barn. Hvad organisationen beträffar
gå önskemålen i den riktning, att Landarmenverbands verksamhet skulle
utvidgas dels genom en förpliktelse att understödja hårdt betungade kommuner
efter en viss procent af deras utgifter, dels genom att i större utsträckning
öfvertaga anstaltsvård för sjuka och abnorma samt vården om
vanföra och kringvandrande fattiga (Wanderarme). Vid sidan häraf förordas
tvångssammanslutningar mellan hårdt betungade eller alltför små fattigvårdssamkällen
och andra närbelägna samhällen. I fråga om ersättande af
fattigvård göres uttalande till förmån för tariffers införande för hela riket,
men på samma gång framhålles önskvärdheten af att ersättning bör omfatta
äfven annat än de egentliga vårdkostnaderna. Slutligen förordas, att
den nuvarande öfverdomstolen i fattigvårdstvister, das Brmdesamt filr das
Heimatwesen, utvidgas till eu riksfattigvårdsmyndighet med befogenhet att
döma i alla fattig vårdsfrågor. Denna myndighet skulle dessutom hafva
uppgiften att insamla och bearbeta allt fattigvården rörande material, för
livilket ändamål den skulle äga att från samtliga fattigvårdssamhällen infordra
deras förvaltningsberättelser. Hen skulle vidare utöfva upplysningsverksamhet.
Någon inspektion genom särskilda uppsiktsorganer (riks- eller
statsinspektörer) har man icke tänkt sig, utan skalle i detta afseende förblifva
vid uppsikten genom de vanliga. myndigheterna (Landesbehörde)
samt beträffande fattigvårdsanstalterna genom tjänsteläkare. Landarmenverband,
som för vården af sina fattiga anlitar ett lokalt fattigvårdssamhälle
eller som understödjer ett hårdt belastadt samhälle, tillägges befogenhet
att när som helst vidtaga undersökningar om detta samhälles fattigvård
samt att vända sig till statens organ för att få förefintliga missförhållanden
afhjälpta.

D. Fattigvården och socialförsäkringen.

I en redogörelse för den tyska fattigvården torde ej böra lämnas obeaktad
den roll, som den tyska socialförsäkringen spelar i afseende å fattigdomens
förebyggande och därmed också till minskning af fattigvårdens

107

uppgifter. Några bestämnda siffror om socialförsäkringens inverkan pa
fattigvården stå icke att erhålla, då, såsom redan nämnts, Tyska riket
saknar en fortlöpande fattigvårdsstatistik. De summor, som alltsedan 1885
utbetalts i sjuk-, olycksfalls- och invalidförsäkring äro emellertid så enorma,
att denna inverkan måste vara ganska betydande. Många personer, som
eljest vid sjukdom, olycksfall eller iråkad invaliditet skulle fallit fattigvården
till last, hafva med tillhjälp af sin försäkring kunnat försörja sig
själfva. Särskilt framhålles, hurusom numera föräldrarna i större utsträckning
stanna hos sina gifta barn, till hvilkas inkomster föräldrarnas
invalid- och ålderdomsräntor gifva ett välbehöfligt tillskott, samtidigt som
de gamle därigenom få sin försörjning utan att behöfva anlita fattigvården.
I andra fall åter, där försäkringen ej räcker till försörjningen, utan fattigvården
måste träda till, slipper den ifrån med ett ringa bidrag eller erhåller
i den utgående räntan godtgörelse för en ej oväsentlig del af sina
kostnader. I sistnämnda afseende kan nämnas, att under år 1909 till fattigvårdsförvaltningen
i Muneken inbetalts öfver en million mark i sådana
ersättningar. Från skilda kommuner berättas, att de sedan flera år ej
hafva några utgifter för fattigvård. I Sclileswig-Holstein hafva under de
senare åren i flera landskommuner fattigvårdsanstalterna stått obegagnade
och stundom uthyrts till andra ändamål eller sålts. En del landskommuner
hafva i sina anstalter blott ett ringa antal egna understödstagare och
kunna därför mot godtgörelse i desamma mottaga understödstagare från
närliggande städer.

Den lindring, som socialförsäkringen åstadkommit i fråga om fattigvårdens
utgifter, kan emellertid, enligt hvad vissa specialundersökningar
gifvit vid handen, ej utan vidare konstateras genom en hänvisning till fattigvårdsförvaltningens
siffror. Den anda, som ligger till grund för den
öfriga tyska sociallagstiftningen under de senaste årtiondena, har ej lämnat
fattigvården oberörd. Äfven fattigvården har sett sina uppgifter växa så
väl i fråga om de personer, hvilka ansetts böra understödjas, som beträffande
arten och beskaffenheten af den vård, som lämnas. Lindringen genom
socialförsäkringen motväges alltså mer eller mindre af ökade kostnader
på annat håll. I konungariket Bayern, hvarest, såsom redan nämnts,
en fortlöpande fattigvårdsstatistik föreligger, hafva den offentliga fattigvårdens
utgifter, oberäknadt anstalts vården, från år 1901 till år 1907 ökats
med öfver 5 millioner mark. Medräknas anstaltsvården, är ökningen öfver
10 millioner mark, men häri ingå kostnader för eu del sjukvårdsoch
abnormanstalter, som annars ej torde hänföras till fattigvården. Af

108

orsakerna till ökningen i kostnaderna framhållas i första rummet befolkningens
starka tillväxt, som öfvervägande kommer på de mindre bemedlade,
och den starka tillströmningen till städer och industrisamhällen, hvarest
kostnaderna för fattigvården i allmänhet äro väsentligt större än i jordbrukskommunerna.
Vidare sammanhänger ökningen med den vidgade
uppgift, som gifvits åt fattigvårdssamhällena af högre ordning (Landarmenverband)
i afseende å vården af sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka m. fl.
I allmänhet har man, såsom ofvan antydts, att räkna med förbättrade och
dyrbarare anordningar för försörjningen, särskildt å anstaltsväsendets område.
Uträknadt per invånare visar sig också en ökning af kostnaderna
från år 1901 till år 1907, nämligen från 1,5 mark till 1,8 mark.*

* Zeitscbrift des K. Bayer. Statistischen Landesamts 1911. H. 1.

Österrike.

Liksom i Tyska liket är äfven i Österrike fattigvårdslagstiftningen
endast beträffande hemortsrätten och därmed i förbindelse stående frågor
en rikets angelägenhet. I öfrigt ankommer det på de olika länderna inom
monarkien att själfva ordna sin fattigvårdslagstiftning.

Hemortsrätten regleras genom en lag af den 3 december 1863, hvilken
dock undergått väsentliga förändringar genom eu lag af den 5 december
1896. För närvarande gäller härom i hufvudsak följande.

Hemortsrätt (Heimatrecht) i eu kommun innebär rätt till ostörd
vistelse inom kommunen och anspråk på försörjning där vid uppkommet
fattigvårdsbehof. Hvarje statsborgare skall hafva hemortsrätt i en viss
kommun. Hemortsrätt förvärfvas genom födelse, giftermål, upptagande i ett
fattigvårdssamhälle eller erhållande af ett offentligt ämbete i en ort. Barnet
följer faderns eller, om det är födt utom äktenskap, moderns hemortsrätt.
Genom äktenskapet erhåller hustrun hemortsrätt i den kommun, där
mannen är hemortsberättigad. I lagen uppräknas vidare de tjänster, hvilkas
innehafvande förlänar hemortsrätt i den kommun, där tjänstemannen
har sitt säte. För att eljest vinna hemortsrätt fordras, att en person särskilt
upptages i samhället, hvilket kan ske på ansökan af så väl personen
i fråga och hans anhöriga, hvilkas hemortsrätt är beroende af honom, som
intresserade kommuner. Sådant upptagande kan ej vägras österrikisk statsborgare,
som under 10 år frivilligt och oafbrutet uppehållit sig inom en
kommun utan att hafva under tiden åtnjutit fattigvård, dock räknas i sistnämnda
afseende ej ett tillfälligt understöd. De närmare reglerna om vistelsetidens
beräknande äro i åtskilliga afseenden desamma, som i Tyskland
gälla beträffande förvärf af hemortsrätt. Har eu person, som varit berättigad
att på ansökan erhålla hemortsrätt i en kommun, lämnat kommunen
utan att hafva sökt sådan, skall ansökan göras inom viss tid (2 år för
honörn själf och hans anhöriga, 5 år för kommun); eljest kan rätten vägras.
ÖfvdF ansökning om hemortsrätt beslutar i regel vederbörande kommun,

men besvär öfver beslutet kunna anföras hos vederbörande förvaltningsmyndighet.
Kommun kan äfven eljest medgifva hemortsrätt åt en person. i)e
olika länderna kunna fastställa afgifter för medgifvande af hemortsrätt,
där sådan ej erhålles enligt lagens stadgande. Taxor härför finnas också
fastställda. Sålunda erlägges i Wien 400 Ivronen för den, som ej varit
bosatt där i 5 år; vid längre vistelse blir afgiften lägre. Den, som har
hemortsrätt i en kommun, är berättigad att erhålla intyg därom (Heimatschein).

Personer, hvilkas hemortsrätt icke kan utrönas, skola hänvisas till en
viss kommun, i hvilken de anses hafva hemortsrätt, till dess deras verkliga
hemortsrätt utrönes eller de förvärfvat hemortsrätt annorstädes. Detaljerade
regler gifvas för dt'' grunder, efter hvilka en sådan hänvisning
skall äga rum.

Tvister rörande hemortsrätt afgöras af förvaltningsmyndigheterna. Förekomma
därvid tvistiga frågor af civilrättslig innebörd, skola dessa dock
afgöras af domstol. Till domstols behandling höra ock kommunernas anspråk
på ersättning för vårdkostnad af person, hvilken enligt civillagen
är skyldig att svara för den nödställdes underhåll. Den behöfvande kan
ej i domstolsväg göra gällande anspråk på försörjning, men däremot kan
han hos förvaltningsmyndighet anföra besvär öfver hemortskommunens
beslut att vägra fattigvård.

Härutöfver innehåller hemortsrättslagen åtskilliga stadganden, som bestämma
kommunens skyldighet att lämna fattigvård. Där betonas fattigvårdens
subsidiära natur; den inträder först när en person ej förmår skaffa
sig det nödvändiga underhållet af egna krafter och ej erhåller sådant af
dem, som enligt civillag eller af andra grunder äro skyldiga att lämna underhåll.
Den behöfvande kan, heter det, ej fordra någon bestämd sorts försörjning;
däröfver bestämmer kommunen enligt gällande lagar. Arbetsföra
understödssökande kunna hållas till lämpligt arbete, och, om så behöfves,
kaji detta ske tvångsvis. I vissa fall öfvergår skyldigheten att försörja
en person på samtliga kommuner tillhörande ett visst distrikt, så t. ex.
när en hemortsrättslös person hänvisats till en kommun.

Hvad beträffar fattigvårdens utöfvande i de olika till monarkien hörande
länderna, möta stora skiljaktigheter. I vissa länder har den kommunala
fattigvården trängt igenom, i andra åter är den kyrkliga fattigvården
(Pfarrarmeninstitute) eller den af föreningar utöfvade understödsverksamheten
den väsentliga. Där kommunal fattigvård existerar, är det vanligen
kommunalutskottet, som handhar fattigvården med kommunalföreståndaren

som verkställande1 myndighet. T en del kommuner finnas dock särskilda
fattigkommissioner. Uti städerna ombesörjes fattigvården vanligen af deras
förvaltningsmyndigheter; i några finnes Elberfeldsystemet infördt.

Här och där möta särskilda förhållanden. Sålunda bar i Xederösterrike
gjorts ett försök att lägga fattigvårdsförvaltningen i händerna
på fattigvårdssamhällen af högre ordning. — Såsom särskilt väl ordnad
omtalas fattigvården i Steiermark, hvarest på grundvalen af en kommunal
fattigvård utvecklats ett system med sträng individualisering. Här finnas
lokala fattigvårdsstyrelser, och föras särskilda förteckningar öfver de behöfvande
(Armenkataster). Hand i hand med den kommunala fattigvården
arbeta här den kyrkliga och den enskilda välgörenheten, den senare med eu
centralbyrå. I bärandet af fattigvårdsbördan deltaga landet Steiermark och
de flera kommuner omfattande kretsarna. — Staden Wien har sin särskilda
organisation.

112

Förvärf af
hemortsrätt.

6. Schweiz.

Till grund för den offentliga fattigvården och barnavården i Schweiz
ligger ej någon för alla kantonerna gemensam lagstiftning. I förbundsförfattningen
finnes endast stadgad en allmän skyldighet för kommunerna att
lämna sjukvård och begrafningshjälp åt främmande kantons medellösa
medborgare. (Loi fédéral concernant les frais d entretien et de sépulture
des ressortissants pauvres d’autres cantons 22 Juin 1875). Och i civillagen
finnas nedan närmare angifna bestämmelser rörande försörjningsplikt.
Men i öfrigt ankommer lagstiftningen på de särskilda kantonerna.
Dessa hafva löst frågan på olika sätt dels genom att i sina allmänna författningar
på de punkter, som beröra försörjningsplikt, lösdrifvares och
arbetsovilligas behandling, målsmansrätt och förmyndarevård inrycka föreskrifter,
som beröra hithörande förhållanden, dels genom att antaga särlagar
om fattigvård och barnavård. Under sådana omständigheter företer
naturligen verksamheten inom de olika kantonerna djupgående olikheter,
och fullt allmängiltiga uttalanden om densamma kunna knappast afgifvas.
Eu detaljerad redogörelse för gällande författningar och deras tillämpning
inom hvarje enskild kanton skulle a andra sidan blifva alltför vidlyftig
för att kunna påräkna ett allmännare intresse. I det följande kommer
därför att ägnas uppmärksamhet allenast åt en del för den schweiziska
fattigvården i viss mån gemensamma drag, utan att det därför kan förutsättas,
att ens dessa drag öfverallt återfinnas.

a) Hemortsrätt in. m.

I de flesta kantoner gäller, att hemortsrätt ärfves inom familj och
släkt, men ej kan genom vistelse förvärfvas. flen kommun, där man
sålunda har hemortsrätt (commune d''origine), har försörjningsskyldighet,
äfven om man aldrig vistats inom densamma. A andra sidan kan dock

hemortsrätt under vissa förhållanden pa ansökan beviljas. Den, som vill
förvärfva sådan, har att söka först medborgarskap i den nya kantonen
och sedan medlemskap (droit de bourgeoisie) inom viss kommun hos dess
kommunalrepresentation, hvarvid erläggande af visst penniugebelopp för
hvarje familjemedlem kan ifrågakomma. Den ursprungliga hemortsrätten
förloras dock ej härigenom, utan försörjningsskyldigheten delas mellan de
båda kommuner, där man sålunda äger hemortsrätt, eller utöfvas ensamt
af den af dem, där man är eller sist varit bosatt.

De officiella förteckningarna på hvarje kommuns medlemmar föras
med hänsyn till dessa hemortsrättsförhållanden, sä att hvarje kommun
alltid kan äga kännedom om de inom densamma hemortsberättigade. Tvisten''
om hemortsrätt synas delvis af denna anledning vara relativt sällan förekommande.

Kantonerna Bern, Neuchåtel och Tessin hafva emellertid särskilda
hemortsrättsregler. I den förra vinnes hemortsrätt genom 2 års vistelse
och förloras genom 2 års bortovaro. De, som varit bosatta utom kantonen
under 2 år, försörjas i regel af kantonen. I Neuchåtel kan kantonsmedborgare
vinna hemortsrätt i hvilken kommun som helst i och med eu
under vissa villkor skedd bosättning, med undantag dock för den, som
ej är arbetsför och fått stadigvarande understöd i förra vistelsekommunen.
Flyttar man utom kantonen, faller dock försörjningen åter på
den ursprungliga hemortskommunen. I Tessin vinnes hemortsrätt genom
2 års vistelse men förloras först genom 20 års frånvaro.

Ersättning för fattigvård, utgifven för annan kantons medborgare,
kan utkräfvas endast af försörjningspliktig, något som t. ex. i Uri ombesörjes
af kantonens och ej af den enskilda kommunens förvaltning.
Inom Glarus skall understödssökande från annan kanton intagas å kantonal
anstalt eller anmälan om fallet inom 8 dagar göras till kantonens öfverstyrelse
för fattigvårds- och förmynderskapsärenden, hvilken bestämmer vårdens
form och delvis bekostar den. Men som regel faller kostnaden för
sådan fattigvård helt och hållet på den kommun, som nödgats utgifva
densamma.

livad åter beträffar ersättning för fattigvård mellan olika kommuner
af samma kanton, finnas i vissa kantoners författningar upptagna regler
härom. I Glarus och Solothurn skall sålunda första vården alltid ersättas,
och hemortskommunen sedan lämnas tillfälle besluta i saken.
Underlåter hemortskommunen att fatta ett sådant beslut, blir den i den

15 — Fattige an Islå g stifint ngen. IV.

Ersättning
för fattigvård.

114

sistnämnda kantonen äfven betalningsskyldig för sedan utgående vårdkostnader.
I Bern tages i fråga om tillfällig fattigvård öfver hufvud taget ej
hänsyn till hemortsrätt, utan alla inom kommunen boende hafva lika rätt
till sådan fattigvård. Stadigvarande fattigvård ersättes däremot af hemortskommunen
under högst 2 år, hvarefter ersättningsskyldigheten faller på
kantonen.

För att motverka de olägenheter, som medfölja ett hemortsrättssystem,
enligt hvilket som regel den understödsbehöfvande måste träda i
direkt förbindelse med sin hemkommun, huru aflägsen från densamma
hans vistelseort än är belägen, har i vissa kantoners författningar stadgats
skyldighet för fångvårdsstyrelse att genom hänvändelse till hemortskommun
söka utverka ett fortgående understöd i de fall, då sådant synes
påkalladt, samt att, först sedan nekande svar ingått, tillgripa hemsändningen.
I andra omgärdas hemsändningen med vissa inskränkningar,
antingen sä att den ej kan påfordras, om anhöriga understödja sökanden
eller denne har arbete, eller får påfördras allenast när missbruk af
understöd föreligger eller det kan ordnas bättre för sökanden i hemorten,
eller slutligen genom att beslut om hemsändning lagts i prefektens
hand. Att verkligen råda bot på olägenheterna torde emellertid ej dessa
bestämmelser förmå.

b) Försörjningsplikt.

Enskildas 1 den för hela landet gällande civillagen (Titre 9 art. 32H—330)

^orSp^n98 stadgas rörande försörjningsplikt följande: .

Enhvar är skyldig att understödja sina anhöriga i rätt uppstigande
eller nedstigande led samt sina syskon, för så vidt de utan sådant understödjande
skulle råka i nödställd belägenhet.

Främst skyldig att fullgöra försörjningsplikt är den, som är närmast
släkt, fader framför farfader, son framför sonson. Mot syskon kan
endast föras talan, om de äro bemedlade (s’ils vivent dans 1’aisance).
Skyldigheten kan ej utsträckas längre än till hvad som är för den försörjningsberättigades
underhåll nödvändigt och för den försörjningspliktige
med hänsyn till hans inkomster möjligt att utgifva.

Åtgärder mot I förslag till för hela landet gällande strafflag (Avant-projet de Code

jid-lrlrjare. pbnal Suisse art. 264)* tinnes upptaget ett grundstadgande rörande för -

summelse af försörjningsplikt, enligt hvilket den, som genom lättja eller
dåligt uppförande sviker sin skyldighet i fråga om att underhålla sin familj
eller underlätta att utgifva fastställdt underhållsbidrag till barn utom
äktenskap, straffas med fängelse. 1 stället för att döma till fängelse, kan
domaren öfverlämna den skyldige till ett arbetshus eller till anstalt för
alkoholister.

I flera kantoners strafflagar finnas mera utförda stadganden i ämnet.
Enligt strafflagen för kantonen Valid skall sålunda den, som är i stånd
att genom sitt arbete eller på annat sätt sörja för dem, gentemot Indika
han har försörjningsplikt, men underlåter detta och så försätter dem
i nödställd belägenhet, dömas till straffarbete i högst (i månader eller till
arbetarkoloni i 6 månader—5 år. (Code pénal Vaudois art. 141—144).

Äfven andra kantoners lagar upptaga liknande bestämmelser. Man
finner stadgande om fängelsestraff för föräldrar, som på grund af lättja,
liknöjdhet och ett liderligt lefnadssätt försumma sin försörjningsplikt och
särskilt för dom, som med vetskap om förhållandet lämna sina barn i dåliga
fosterhem. Fängelset kan stundom ersättas mod vistelse i arbetshus (Glarus).
Den, som utsätter barn, sinnessjuk eller bräcklig person för nöd genom
bristande skydd, vård, föda och läkarvård, straffas med fängelse och i svårare
fall med arbetshus intill 1 år (Luzern, Strafgesetz § 88). Den, som
genom sitt arbete eller på annat sätt kan försörja de sina, men lämnar
dem i nöd eller öfvergifver dem, straffas med 1—6 månaders fängelse
eller 1—3 års arbetshus. (Neuchåtel, Code pénal art. 207).

I fattigvårdslagarna upptages i allmänhet ett grundstadgande af innehall
att skyldigheten att utgifva understöd främst åligger den försörjningspliktige;
först när denne nekar, skall fattigvården inskrida, men behåller
alltid sin regressrätt mot den försörjningspliktige. flen, hvilken
själf eller för sina anhöriga åtnjuter fattigvård, kan i ett flertal kantoner
förbjudas att besöka utskänkningsställe och i eu del fall, om förbudet
öfverträdes, dömas till viss tids vistelse i arbetshus (»colonie disciplinaire»,
»Arbeitshaus»).

Talan mot försörjningspliktig föres i främsta rummet af den försörjniugsberättigade
själf och vid domstol, som bestämmer ej blott det understöd,
som skall utgå (pension alimentaire, Yerwandtschaftsteuer), utan
äfven i eu del fall dess form (Geneve, loi du 20 Mars 1880). Erbjudande
om fri kost i stället för penningeunderstöd kan exempelvis af domstolen
godtagas eller afslås för den försörjningsberättigades räkning.* I

* Tribun:*! de Lausanne, Séance 9 Anét 1911.

Bern kan prefekten bestämma försörjningsbidraget, när fråga är om vuxna
barn eller föräldrar, hvilkas målsmanskap blifvit dem fråntaget. Hustru
och ogift moder måste däremot föra talan vid domstol. Frivilliga föreningar
lämna i en del kommuner fri rättshjälp och tjänstgöra som mellanhänder
mellan försörjningsberättigad och försörjningspliktig. Ifrågavarande
processer förklaras emellertid ej förekomma i synnerligen stort antal, men
å andra sidan anses lagbestämmelsernas tillvaro förebygga försummelse af
försörjningsplikt i stor utsträckning.

Utdömdt försörjningsbidrag kan med vissa inskränkningar i de flesta kantoner
utfås medelst beslag å egendom och lön (saisi), en förmån, som är
medgifven äfven för eu del andra skulder. I en del kantoner (t. ex.
Bern) skall arbetsgivare innehålla lönen, i andra (t. ex. Vaud) kan detta
ej åläggas honom.

Har fattigvården öfvertagit den försörjningsberättigades underhåll, kan
i alla kantoner efter nu gällande civillags tillkomst talan föras vid domstol
äfven i fråga om ett framtida underhållsbidrag. Proceduren skall
i de flesta fäll inledas med eu anmaning från fattigvårdsstyrelse att uppfylla
försörjningsplikten eller betala visst bidrag (Bern, Uri, Neuchåtel)
eller ock med varning (Glarus). Eu förenkling i den eljest vanliga proceduren
har införts i Geneve för dessa mål, hvarjämte, om öfvergifvande från
försörj arens sida föreligger, anmälan kan ske till allmänna åklagaren, som
har att föra talan. När fråga är om barn, hvilkas föräldrar frånkännas
målsmanskapet öfver dem, fastställes beloppet i regel af den myndighet,
som handlägger ärendet i öfrigt (Vormundschaftsbehörde).

Ligger orsaken till den försummade försörjningsplikten i lättja, liknöjdhet,
dryckenskap eller ett lastbart lefnadssätt, kan i allmänhet den
skyldige dömas till viss tids vistelse i arbetarkoloni. Detta sker i en de!
kantoner genom utslag af domstol, i andra på administrativ väg. Sålunda
kan i Uri den försumlige dömas af fattigvårdsmyndighet till arbetshus,
men beslutet skall godkännas af vederbörande »Regierungsrath». I Glarus
kan polisdomstolens ordförande som ensamdomare döma till sådan vistelse.
Medan proceduren pågår, kan förbud att lämna orten utfärdas. I Solothurn
kan, när en familj genom någon dess medlems arbetsovillighet eller dryckenskap
kommit i fattigvårdsbehof, den skyldige mot sin vilja utan domstols
mellankomst intagas i arbetsanstalt, medan familjens försörjning varar. I
Bern kan vid sidan af domstolsvägen eu framställning om den försumliges
intagande i kantonal tvångsarbetsanstalt riktas till kantonens »Conseil
éxécutif», hvilken hör öfverstyrelsen för fattigvården och beslutar i saken.

För icke arbetsföra kan vistelsen a arbetshuset ersättas med lika lån»1 tids
vistelse å en särskild kantonal fattigvårdsanstalt med sträng disciplin (so
nedan). Kantonen Geneve bär en särskild lag af år 1898 om intagande
i arbetshus, enligt hvilken i vissa fall, däribland vid försummelse af försörjningsplikt,
vistelse i arbetshus kan ädömas i stället för fängelsestraff,
därest den förra strafformen anses kunna lända den dömde till upprättelse.
A dömandet kan bär ske allenast genom domstol. Detsamma är
förhållandet i Vand och Neuchåtel, där vistelse i arbetarkoloni eller kortare
tids fängelse med arbete (réclusion) ådömes genom domstol för öfvergifvande
eller blottställande af familjen. Sådan förseelse anses föreligga, äfven när
ådömdt försörjningsbidrag utan giltigt-skäl ej erlagts.

Igångsatt process uppgifves ej sällan hafva kunnat nedläggas, enär
betalning erlagts eller riittelse eljes inträdt.

Tiden för vistelse i arbetarkoloni är i regel 3 månader—2 år,
för recidivister 2— 4 år. Den bestämmes med hänsyn till förseelsens art
och grad, utan att storleken af den utgifna fattigvården i någon män inverkar.
I fall af dryckenskap kan den i regel ersättas med vistelse å
alkoholistanstalt. Där så ej sker, utan alkoholister dömas till arbetshus,
kan villkorlig frigifning mot nykterhetslöfte förekomma. I alla kantoner
kan straffet, där den försummade försörjningsplikten gäller minderåriga,
förenas med ett frånkännande af rätten att utöfva målsmanskapet öfver dessa.

Tiggeri bestraffas i regel första gången med några dagars fängelse''
och vid upprepad förseelse eller vid försvårande omständigheter med straffarbete
i 3 månader—2 är eller till vistelse i arbetarkoloni intill 3 år.

c) Samhällets rätt gentemot under stödstag are.

På ett kraftigt framträdande sätt betonas i de flesta kantoners fattigvårdslagar,
att all fattigvård är ett lån, som när som helst med alla lagliga
medel kan indrifvas. Undantag utgör i regel den hjälp, som lämnas någon
före hans 1 G:de år, men däremot förekommer ej sällan, att kostsam yrkesutbildning,
lämnad mellan 1 (i och 21 år, senare ersättes. I öfrigt upptaga
eu del tyska kantoners lagar bestämmelse för fattigvårdsstyrelse, att penningunderstöd
ej får lämnas i andra fäll än när missbruk ej kan befaras, samt
förpliktelse för den understödde att af all sin förmåga bidraga till sin försörjning,
att lämna uppgift på sitt förvärf, att använda understöd till afsedt
ändamål och att ställa sig gifna anvisningar till efterrättelse. Särskilda
straffbestämmelser för förseelser i nu nämnda hänseenden förekomma. I Uri

118

kan sålunda understödstagares arbetsovillighet, tredska och missbruk af
understöd bestraffas med 24—48 timmars polisarrest. (Uri, Armengesetz
Art. 43—45). Föräldrar eller fosterföräldrar, som vanvårda eller i sedligt
afseende försumma sina barn eller, sedan de omhändertagits, uppmuntra
dem till rymning, »öfverlämnas till statsförvaltningen» för att ådömas straff
I Glarus kan den, som ej efterkommer lämnade föreskrifter etc., anklagas
för polisdomstol såsom den där icke ställer sig offentlig myndighets föreskrifter
till efterrättelse. I N euchåtel kunna de straff, som stadgats för
försummelse af försörjningsplikt tillämpas på dem, som komma i behof
af fattigvård på grund af egen lättja och dryckenskap. I allmänhet kunna
understödstagare förbjudas att besöka utskänkningsställe (t. ex. Glarus,
Wirtschaftsgesetz § 5).

En arbetsskyldighet för understödstagare finnes i eu del tyska kantoner
upprätthållen. I de franska synes detta mindre vara förhållandet, beroende
troligen till stor del på det sakförhållandet, att anstaltsvård sällan
förekommer annat än för sjuka, gamla och bräckliga personer. Understödet
har emellertid här mera karaktären af en medborgerlig rättighet,
som man äger på grund af sin och sina fäders medlemskap inom viss
kommun. Typiskt för detta betraktelsesätt är den i en del orter kvarstående
seden att anteckna understödet åt ogift kvinna eller änka såsom
utgifvet åt den aflidne fadern eller mannen.

Öfver omhändertagna barn har fattigvårdsmyndighet i eu del kantoner
utan vidare mälsmansrätt så länge försörjningen varar (t. ex. i Solothurn)
eller till deras myndighetsålder (t. ex. Geneve.) Uppdraget att utöfva
denna mälsmansrätt öfverlämnas inom den senare kantonen åt eu särskild
medlem af styrelsen. T de flesta kantoner skall dock, när barn skiljas
från hemmet, särskilda förmyndare utses (t. ex. Yaud). T staden Bern
äro en stor del av dessa förmynderskap samlade i en tjänstemans hand
efter mönster af det tyska yrkesförmvnderskapet.

I kantonen Bern kan fångvårdsstyrelse pa förekommen anledning
och efter beslut af öfverstyrelsen för fattigvården i hvarje särskildt fall
erhålla mälsmansrätt öfver äldre personer, som åtnjuta varaktigt understöd.

Genom en särskild lag af år 1912 (Loi sur la police des pauvres
et les maisons d''internement et de travail) har denna kanton närmare
reglerat såväl de disciplinära åtgärderna gentemot understödstagare och
för dem försörjningspliktiga som ock straffbestämmelserna för lösdrifveri
och bettleri. I korthet må här angifvas hvad i det förra hänseendet
stadgats.

11!»

Den, som genom lättja och dåligt uppförande försätter sig själ!'' eller
sina barn i sådan belägenhet, att fattigvård måste lämnas eller behof af
fattigvård kan befaras uppkomma, kan, efter utan verkan meddelad varning,
straffas med fängelse (1 till 8 dagar), likaså den, som af samma anledning
icke betalar enligt fattigvårdslagen älagdt försörjningsbidrag för anhörig.
Samma bestraffning kan tilldelas den, som använder meddeladt
understöd till annat än afsedt ändamål eller förslösar arbetsförtjänst, som
tillkommer honom, samtidigt som fattigvård utgår, samt den understödstagare,
hvilken visar uppstudsighet eller ett oskickligt eller hotfullt uppträdande
mot fattigvårdens representanter.

Uen, som förleder understödstagare inom eller utom anstalt eller villkorligt
frigifven person till dryckenskap, spel eller omoralisk handling,
straffas med böter eller fängelse, likaså den, som uppmuntrar eller förleder
understödd eller i anstalt intagen person till uppstudsighet. Föräldrar
eller fostrare, som af illvilja öfvergifva barn eller utsätta dem för nöd,
straffas med fängelse eller intagas å arbetshus. Den, som af illvilja underlåter
att uppfylla honom i laga ordning ålagd försörjningsplikt, straffas
med fängelse. Personer, som mottagit understödstagare till vård, men
utsätta dem för vanvård eller moralisk fara eller missbruka deras arbetskraft,
straffas med böter eller fängelse i högst 60 dagar.

Genom statens försorg upprättas eu fattigvårdsanstalt med sträng disciplin,
i hvilken skola intagas:

1) understödstagare vid andra fattigvårdsanstalter, Indika genom sitt
dåliga uppförande störa ordningen därstädes eller utöfva ett dåligt inflytande
på öfriga där intagna personer eller upprepade gånger rymt därifrån;

2) nödställda personer, Indika på grund af oregelbundet eller omoraliskt
lefnadssätt hvarken kunna understödjas i hemmet eller utackorderas
och ej heller kunna lämpligen intagas i vanlig fattigvårdsanstalt;

3) personer, som endast på grund af bristande arbetsförmåga ej
kunnat ådömas tvångsarbete.

Intagandet i denna anstalt sker på begäran af fattigvårdsstyrelse, anstaltsföreståndare,
fattigvårdsinspektör etc. och efter beslut af kantonens
(Conseil exécutif. Öfverstyrelsen för fattigvården skall höras i hvarje särskilt
fall. Tiden för intagandet är för personer under 1) och 2) obestämd
och för de under 3) angifna bestämd. Den kan icke understiga 6
månader.

120

d) Fattigvårdens omfattning.

De i kantonernas särlagstiftningar angifna gränserna för fattigvårdens
uppgift torde kunna betecknas såsom vida. Ur lagen om fattigvård och
barnavård för kantonen Vand (Loi sur 1’assistance des pauvres et 1’éducation
des enfants malkeureux et abandonnos) kan citeras följande:

Under statens kontroll och dess högsta öfverinseende skall fattigvården
utöfvas gentemot följande medborgare:

1) föräldralösa barn och de barn, hvilkas föräldrar antingen öfvergifva
eller vanvårda dem eller ock äro oförmögna att uppfostra dem;

2) medellösa personer, Indika genom ålder, sjukdom eller lyte äro
oförmögna till arbete;

3) personer, som oförskyldt kommit i nödställd belägenhet och äro
i behof af tillfällig hjälp.

Fattigvården skall omfatta:

a) Barnens underhåll och uppfostran samt yrkesutbildning. Uppfostran
skall vara riktad på att utveckla barnets fvsik och dess moral såväl
som dess intellektuella förmåga.

b) De sjukas och konvalescenternas vård; de ålderstignas underhåll
och den vård deras tillstånd betingar. Härvid bör emellertid hänsyn tagas
till att de efter kraft och förmåga sysselsättas med lämpligt arbete.

c) Beredande af arbete åt dem, som sakna sådant, samt af understöd
åt nödställda.

Dessa vida bestämmelser motvägas emellertid af andra, ägnade att
förebygga missbruk Sålunda kan i själfva lagtexten finnas stadgadt, att
såvida ej fråga är om yrkesutbildning, hjälp ej skall lämnas annan än den,
som verkligen är oförmögen att försörja sig och de sina, samt att den,
som befinner sig i tillfällig nödställd belägenhet, i regel bör understödjas
endast under väntan på att arbetsanvisning skall kunna lämnas samt, om
sådan ej kan lämnas, genom hjälp in natura, att understöd, som missbrukas,
skall indragas o. s. v. (Uri, Neuchåtel m. fl.).

Praktiskt taget är fattigvården inom olika kantoner och kommuner
till sin omfattning mycket olika, till stor del beroende på att man för
densammas bestridande hufvudsakligen har att lita till afkastning af för
ändamålet doneradt kapital och frivilliga gåfvor. De belopp, till hvilka
dessa inkomster uppgå, äro emellertid i vissa samhällen, särskildt städer,
afsevärda, och fattigvården tager här eu betydande omfattning, både hvad
beträffar antalet understödda och de belopp, som kunna erhållas. A andra

121

sidan kämpa eu (lel landskommuner naturligen med ekonomiska svårigheter.
Denna omständighet leder till att allt större bidrag till fattigvården
under olika former lämnas af kantonerna. (Se nedan.)

e) Fattigvårdens organisation och former.

Fattigvården utöfva^ af kommunen, antingen direkt af dess kommunalrepresentation
eller indirekt genom en särskild fattigvårdsbyrå med en för
densammas ledning utsedd styrelse såsom beslutmässig.

I Geneve är fattigvården för kantonen (staden Geneve med omnejd)
centraliserad inom »1’Hospice general», hvilken ledes afen styrelse på 23 medlemmar.
Anställda tjänstemän sköta byråarbetet, mottaga ansökningar om
understöd och göra första rapporten, under det att vederbörande styrelseledamot
för distriktet gör den andra samt utöfvar den fortsatta öfvervakningen.
Styrelsen uppdelar sig på utskott för anstaltsvården, för tillsynen
af myndlingarna, för yrkesutbildningen o. s. v. En utförd distriktsindelning
synes endast sällan förekomma inom andra kantoner. I en del
städer synes ledningen till stor del ligga i tjänstemäns händer.

I Glarus tinnes en art särskilda, af liera kommuner bestående fattigvårdssamliällen,
»Armenkreise», livilkas omfattning bestämmes med samtycke
af den regeringsledamot, till hvilkens departement fattigvården liör. Den
beslutande myndigheten för dessa kretsar, den så kallade »Armengemeinde»,
tager ungefär samma befattning med fattigvården som kommunalrepresentationen
i andra kantoner. Den väljer fångvårdsstyrelse för kretsen, och
dess ordförande är äfven denna styrelses ordförande.

1 Neuchåtel skall en särskild fattigvårdsstyrelse väljas i de kommuner,
där den kantonala representationen förklarar det nödigt. Vidare kan denna
representation på orter, där det anses nödigt, utse särskilda understödsnämnder,
bestående af representanter för fattigvårdsstyrelsen och för frivilliga
välgörenhetsföreningar på platsen samt nationalkyrkans äldste. Denna
nämnd skall söka centralisera det frivilliga arbetet, förhindra dubbelarbete
samt så vidt möjligt förebygga uppkomsten af fattigvårdsbeliof. Eu
sektion af densamma sysselsätter sig särskildt med nödlidande utan hemortsrätt
på platsen. Åt nämnden kan den eljest af fattigvården utöfvade
barnavården anförtros, särskildt uppsikten öfver utackorderade barn och
lärlingar.

Inom kantonen Bern bör i hvarje kommun finnas två fattigvårds lfi

— Faltigråvdslngxliftningeii. IV.

122

I Jnderstöds
former.

styrelser, en för den stadigvarande och eu för den tillfälliga fattigvården.

Vid sidan af den vanliga fattigvården tinnes inom en del kommuner
eu borgerskapets fattigvård, som lämnar hjälp åt medlemmar inom vissa
yrken och deras anhöriga. Inom Berns kanton har detta skråväsens fattigvård
en förmögenhet av 24 millioner kronor och årliga utgifter på omkring
Y2 million kronor. I juridiskt hänseende äro dess fattigvårdsdirektioner
i vissa afseenden jämställda med fattig vårdsstyrelse, exempelvis i
fråga om rätt att föra talan mot försörjningspliktig.

Hvad understödets former beträffar, lämnas i vissa kantoner företräde
åt arbetsanvisningen och naturaunderstödet. Utackordering förekommer i
ej ringa utsträckning, och vissa kantoner upptaga i sina lagar bestämmelser
om flitig inspektion eller straffbestämmelser för dem, som vanvårda personer,
hvilka de mottagit till vård, vare sig dessa äro barn eller äldre.

Läkarvården är i Geneve ordnad genom särskild lag af år 1900*) och
handhafves af särskilda styrelser, valda till viss del af den kantonala representationen
och till den återstående af Conseil d Etat. Hen bestrides
af vanliga skattemedel. I andra kantoner bestrides den fria sjukhusvården
af fattigvårdsstyrelse, men för den fria sjukvården i hemmet litar man
till läkarnes gratispraktik (t. ex. Yaud). Andra åter hafva ordnad läkarvård i
hemmen genom fattigvårdens försorg (Tessin, Uri), och i fattigvårdslagarna
kan förekomma föreskrift för fattigvårdsstyrelserna att lämna vården till
de sjuka, till barnsängskvinnorna och de bräckliga gamla efter läkarem
anvisningar (Neuchåtel, Glams). Särskilda bad-, sanatorie- och brunnskurer
lämnas här på fattigvårdens bekostnad.

Vad åter angår anstaltsvården, hafva större städer stundom olika anstalter
till sitt förfogande, asyl för gamla och för sjuka, arbetsförmedling,
barnkrubba o. s. v. I övrigt anlitas privata anstalter, särskilt specialanstalter
för sjuka. Men i stort sedt torde anstaltsvården kunna sägas allt
mer blifva en kantonens sak. Kantonerna Solothurn, Bern, Neuchåtel
och Geneve m. fl. hafva sålunda asyler för gamla och sjuka, barnhem eller
arbetsinrättningar af mer eller mindre sträng karaktär o. s. v. Särskilt
anmärkningsvärda äro här Berns 7 uppfostringsanstalter för vanartig ungdom
samt dess ofvan nämnda arbetshus för svårhandterliga understödstagaro
och sådana tiggare och försumliga försörjare, som på grund af minskad
arbetsförmåga ej kunna dömas till tvångsarbete. I denna kanton ordnas

*) Loi sur rorgaoisation de 1’assistance publiqne médieale.

anstaltsvarden i öfrigt distriktvis genuin åtgärder, livilka ärp gemensammii
för dera kommuner ocli som ekonomiskt understödjas af kantonen.

Största intresset inom den schweiziska fattigvården synes emellertid
koncentrera sig kring barnavården. Somliga fattigvardsstyrelser öfverlämna
sina myndlingar i stor utsträckning åt privata föreningar, som pa detta
område anses nedlägga ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Af särskildt
intresse är den omsorg, som af dessa föreningar ocli kommunen nedlägges
pii de ungas yrkesutbildning. Vissa lagar formligen ålägga kommunerna
att tillfredsställande sörja för sådan utbildning. De yrken
myndlingarna kunna välja äro i allmänhet många och af de mest skiftande
slag. Äfven föräldrar, till Indika understöd af fattigvården i öfrigt ej skulle
ifrågakomma, kunna erhålla bistånd, då det gäller att sätta ett barn i
lära för längre tid. Fattigvårdsstyrelsen uppgör då kontraktet rörande
lärlingsförhållandet och öfvervakar dess uppfyllande. De summor, som utgifvas
på ifrågavarande konto, äro proportionsvis mycket stora, och eu
särskild ledamot af fattigvårdsstyrelsen eller eu särskild tjänsteman har
ofta öfvervakandet af lärlingarnas utbildning om hand. Kantonerna understödja
stundom ekonomiskt kommunerna i deras ansträngningar på detta
område. I Bern finnes en särskild lag om statsunderstöd för yrkesutbildning,
af hvilkens förmåner kommunernas myndlingar särskildt komma i åtnjutande.
I Vand och Geneve har kantonen genom en särskild institution
en faveur de 1’enfance abandonné» och »commission de surveillance
de 1’enfanee abandonnée» öfvertagit en stor del af barnavården.

f) Kostnaderna för fattigvården.

Inom de flesta kantoner gäller, såsom ofvan är antydt, att fattigvården
hufvudsakligen bekostas genom en årlig offentlig uppbörd, hvars karaktär är
frivillig, genom kollektör, gåfvor, afkastning af donerade fastigheter och
fonder samt vissa särskilda afgifter eller skatter, med Indika teaterföreställningar
m. in. äro belagda. Vissa tyska kantoner hafva dock em eller annan
art af fattigskatt eller ock förekommer, att uppkommen brist täckes af kommunalt
anslag. Glarus har sålunda för fattigvårdsändamål eu skatt på förmögenhet
och större inkomster, rörande hvilken skatt beslut fattas af ofvannämnda
»Armengemeinde». I Neuchåtel täckes uppkommem bust till V5 af kommunen
och 4/5 av kantonen. Understöd till kommunerna från kantonens sida
förekommer under olika former och i eu allt mera ökad utsträckning. Förde
barn, som kantonen Valid åtager sig, betala sålunda kommunerna eu

124

afgift, hvars storlek är högre eller lägre allt efter kommunens ekonomiska
bärkraft. Afgifterna från kommunen för understödstagare i de kantonaln
anstalterna betacka i regel icke utgifterna, ofta endast hälften af dessa.
I Solothurn och Uri betalar kantonen en betydande del af kostnaderna
för abnorma, döfstumma och vanartade barn samt i den förra Y3 — Aj-i af
kostnaden för försumliga försörjares intagande i arbetshus. I ett fåtal kantoner
slutligen synes utvecklingen gå i riktning mot att fattigvården ekonomiskt
taget blir en kantonal angelägenhet. I Glarus betalar sålunda
kantonen Y2 af kostnaderna för understödstagares underhåll i arbets- och
alkoholistanstalt samt för af läkare förordade särskilda bad- ocli sanatoriekurer,
äfvensom Y3 eller, då fattigvårdssamhället fått åtaga sig
högsta tillåtna förmögenhetsskatt, Y2 af kostnaden för anstaltsvård
för vanartig ungdom, sinnessjuka och åldringar, samt slutligen Y4 — V2
kostnaden för utackordering. I Bern betalar kantonen BO % av kostnaden
för barnavården, viss procent af de utgifter för den varaktiga (50—70 %)
och den tillfälliga (40—50 %) fattigvården, som man nödgats täcka medels
beskattning samt hela kostnaden för vistelse i arbetshus och i uppfostringsanstalter
för vanartiga. Kantonen ombesörjer och bekostar vidare hela fattigvården
till utom kantonen boende kantonsmedborgare samt understödjer i
öfrigt frikostigt kommunerna både i form af anslag till distriktens anstalter,
till sjukvården och yrkesutbildningen, och i form af understöd
vid särskilda nödstillfällen. I allt uppgå kantonens utgifter för den varaktiga
fattigvården till ungefär lika mycket som kommunernas.

g) Inspektion.

Såsom regel gäller att fattigvård och barnavård sta under uppsikt
och kontroll af chefen för »le departement de l’intérieur» eller motsvarande
regeringsledamot i de tyska kantonerna. Benne utfärdar instruktioner,
stadfäster vanligen reglementen, där sådana förekomma, afgör tvister mellan
kommunerna, där dessa ej falla under annan myndighets verksamhetsområde,
samt fördelar de i flera kantoner betydliga kautonsbidragen till fattigvården.

Klagomål öfver vägrad fattigvård eller öfver fattigvårdens beskaffenhet
upptagas i regel af prefekterna och motsvarande tjänstemän inom de tyska
kantonerna, hvarvid dessa verkställa undersökningar och göra framställning
till de kommunala myndigheterna. Yinnes ej rättelse i saken, kan frågan
gå till inrikesdepartementet. I eu del kantoner (t. ex. Xeuolniteli kan

klagan föras direkt lins departementet. 1 (ifrigt ikläder sig statens ingripande
pa detta område pa grund af kantonernas olika storlek och andra
förhållanden rätt skiftande former. I eu del kantoner (Vand, Geneve,
Hem) går, såsom förut blifvit nämndt, detta inskridande så långt, att vissa
delar af barnavården, särskildt omsorgen om vanvårdade eller vanartade
barn, öfvertagits af kantonen. I en kanton (Geneve) utser »le Conseil
dKtat» på departementets förslag visst antal ledamöter i styrelsen för
den byrå, inom hvilken fattigvården för hela kantonen blifvit centraliserad.

För den egentliga inspektionen anlitar departementschefen i eu del
kantoner prefekterna. Dem tillkommer i allmänhet att vaka öfver hithörande
lagars efterlefnad och vården af de fattiga. I vissa kantoner skall prefekten
t. o. in. granska kommunernas inkomst- och utgiftsförslag och öfver
fattigvårdens handhafvande afgifva årsrapport till departementet. I ett fåtal
kantoner har departementet egna tjänstemän för inspektion. I andra
finnes direkt föreskrifvet, att inspektion öfver anstalter, den öppna fattigvården
o. s. v. tid efter annan skall äga rum utan närmare angifvande
genom hvem departementet skall anordna densamma. T Solothurn finnas
3—5 inspektörer tillsatta med särskild uppgift att kontrollera barnavården,
ehvad densamma utöfvas af kommunerna själfva eller af dem till
vissa delar öfverlämnats till privata föreningar. Förteckningar på alla understödda
barn skola här insändas till inspektörerna. Själfva inspektionen i
(''ifrigt öfver kommunernas sätt att handhafva sin fattigvård ligger i denna
kanton hos »der Oberamtmann», hvilken har rätt och plikt att på förekommen
anledning inskrida. I Glarus står vid departementschefens sida
en direktion för fattigvårds- och förmynderskapsärenden, hvilken skall
gifva instruktioner, besluta rörande klagomål öfver fattigvården, göra inspektionsresor
samt i allmänhet verka för ett målmedvetet arbete på fattigvårdens
område. Även i Neuchåtel kunna särskilda delegerade med likartadt
uppdrag utses af departementet.

Inom kantonen Hem är emellertid inspektionen över kommunernas
fattigvård och barnavård i detalj utförd. I spetsen för fattigvården står hären
öfverstyrelse, »Direction de 1''assistance publique», hvilken leder inspektionen,
meddelar anvisningar och särskilda instruktioner rörande fattigvårdens
handhafvande i kommunerna, afgör tvistefrågor mellan kommunerna,
handhafver statsanstalterna och bereder samtliga ärenden, som till slutligt
afgörande skola föreläggas »le Conseil exécutif», exempelvis frågor om
statsbidrag och sammanslagning af kommuner. Vidare tinnes ett kanto -

126

nalt fattig vårdsrad, bestående af 12 af le Conseil exécutif» valda medlemmar
från kantonens olika delar. Detta råd gör uttalanden i af öfver styrelsen
förelagda frågor, framlägger själf förslag till åtgärder, särskildt i
fråga om förebyggande fattigvård, verkar för samarbete med frivillig välgörenhet,
men har dessutom en öfvervakande uppgift. Af detsamma väljas
efter af prefekterna afgifvet förslag distriktsinspektörer, Indika hafva uppsikt
öfver ett mindre antal kommuner hvar, i regel ett 10-tal. Dessa distriktsinspektörer
äro privatpersoner, hvilka åtnjuta reseersättning och dagarfvode,
men ej aflöning. De skola närvara vid viktigare sammanträden inom
fattigvårdsstyrelserna, besöka de personer, hvilka för första gången beviljats
understöd, årligen besöka alla understödda barn samt afgifva förslag till
åtgärd rörande hvarje barns yrkesutbildning o. s. v. De hafva äfven att
afgifva årliga rapporter öfver arbetet inom distriktets kommuner. De äga
sammankalla fångvårdsstyrelse samt kunna fordra omedelbar förändring i
viss persons försörjningssätt. Uppstår konflikt mellan styrelse och inspektör,
afgöres den af öfverstyrelsen för fattigvården.

Hvarje ledamot af fattigvårdsrådet har sitt bestämda verksamhetsområde''
och samlar detsammas distriktsinspektörer och representanter för
kommunernas fattigvård till distriktsmöten, hvilka hafva betydelse särskildt
för frågor om för distriktet gemensamma anstalter.

Förutom distriktsinspektörerna finnas tvenne aflönade, hos öfverstyrelsen
tjänstgörande inspektörer, en för den öppna fattigvården och en för
anstaltsvården. Dessa skola beresa kantonen i dess helhet, göra utredningar
rörande till öfverstyrelsen framkomna klagomål öfver fattigvården,
verka för försumliga försörjares lämpliga efterhållande samt i allmänhet för
enhetlighet inom fattig vårdsarbetet. De hafva vidare den närmaste befattningen
med den öfverstyrelsen åliggande kantonala fattigvården, d. v. s.
fattigvården åt dem, hvilka äro bosatta utom kantonen och genom 2 års
frånvaro förlorat sin kommunala hemortsrätt.

7. Frankrike.

Till grund för den offentliga understöds verksam heten i Frankrike ligger
ingen enhetlig lagstiftning. Vill man finna några hufvudregler för densamma,
får man söka dem i följande satser, formulerade af öfverstjrrelsen
för den offentliga understödsverksamheten (Conseil supérieur de 1’assistanoe
publique):

»Offentligt understöd tillkommer den, som tillfälligt eller varaktigt är
oförmögen att förvärfva det nödvändiga för lifsuppehället och som icke på
annat sätt erhåller hjälp.

Ilen offentliga understödsverksamheten är i främsta rummet eu kommunens
sak. Endast den kommunala enheten är så begränsad, att inom
densamma kännedom om de understödsbehöfvande kan förvärfvas.

Den offentliga understödsverksamheten bör så ordnas, att kommunen
är ekonomiskt intresserad i dess begränsning, men en besvärsrätt öfver
kommunens beslut måste finnas för att förebygga, att denna begränsning
blir för stark.

Den offentliga understödsverksamheten är ett utslag af nationell solidaritet.
Den förmögna samfälligheten måste därför komma den fattigare
till hjälp. Icke med bestämda belopp, men efter en lämpligt afvägd
skala bör staten understödja departementen och dessa kommunerna».

Den obligatoriska understödsverksamheten i Frankrike sönderfaller i
flere afdelningar, nämligen 1) sjukvården, till hvilken kan hänföras understödet
åt sinnessjuka och åt barnsängkvinnor, 2) ålderdoms- och invaliditetspensioneringen,
3) understödet till hornrika familjer samt 4) barnavården.
Härtill kommer den fakultativa fattigvården eller det understöd, som af
kommunen kan lämnas i fall, som ej äro att hänföra till de förut nämnda
kategorierna. Verksamheten inom hvar och en af dessa afdelningar regleras
af eu eller flera särskilda lagar.

A. Sjukvården.

a) Kroppsligt sjuka.

Genom »Loi sur les hospices et höpitaux 22 Janvier, 8 Avril et 7 Aout
1851» är fastslaget, att saknad af hemortsrätt i vistelsekommunen icke
får utgöra hinder för inträde å sjukhus. Anstalter för kroniskt sjuka, invalider
och orkeslösa i behof af vård (hospices) kunna däremot uppställa de
villkor de önska i fråga om de patienter de mottaga. En kommuns samtliga
sjukhus och anstalter af detta slag stå under ledning af en särskild
styrelse (commission des hospices et höpitaux), hvilken äfven utöfvar kontroll
öfver de privata anstalter, hvilka af kommunalrepresentationen anlitas.
Sådan privat anstalt måste emellertid vara godkänd af departemental-representationen
(conseil general).

Sjukvården är i viss mening en departemental angelägenhet, i det att
departemental-representationen bestämmer allmänna regler, gällande för hela
dess område, upprättar förteckningar på de sjukhus och sjukhem, som
få af kommunerna anlitas, samt upprätthåller en särskild byrå för hithörande
ärenden, »service d’assistance médicale gratuite».

Till grund för verksamheten ligger en lag af den 15 juli 1893, »Loi
sur 1’assistance médicale et gratuite», enligt hvilken hvarje fransk medborgare,
som saknar egna medel, under sjukdom skall erhålla fri läkarvård i hemmet
eller, om sådant pröfvas för sjukdomens rätta behandling nödvändigt,
fri sjukhusvistelse. Med sjuk person likställes barnsängskvinna. Gen lämnade
hjälpen kan kräfvas åter af försörjningspliktig, något som dock i
praktiken sällan förekommer.

Beträffande reglerna för hemortsrätten gäller, att sådan vinnes och
förloras genom ett års vistelse och frånvaro. Gen, som under ett år vistats
inom olika kommuner men inom samma departement, har departemental
hemortsrätt. Kostnad för fattigvård åt den, som hvarken har kommunal
eller departemental hemortsrätt, faller på staten. Hustru har mans hemortsrätt
och äkta barn faders, barn utom äktenskap moders.

Hvarje kommun har att öfverenskomma med inom densamma varande
eller närbelägna sjukhus angående mottagandet af dess medellösa sjuka.
En del kommuner träffa sådan öfverenskommelse äfven med sanatorier,
kustsanatorier för barn och andra specialanstalter. Kommunen anställer
vidare nödigt antal läkare och barnmorskor, bland hvilka inom de flesta departement
den sjuke själf kan välja den han önskar anlita. Sjukvården

ordnas i (ifrigt genom eu kommunal hjälpbyrå (bureau d’assistance), hvilken»
styrelse utgöres af representanter för sjukhusen inom distriktet samt
för kommunens fattigvårdsbyrå (bureau de bienfaisance). Finnes ej sjukhus
ijioin kommunen, är fattigvårdsbyråns styrelse även styrelse för lijälpbyrån.
Finnes ej heller fattigvårdsbyrå, gifvas särskilda regler för valet af styrelsen.

Den kommunala byrån för sjukvården upprättar årligen en månad före det
första ordinarie sammanträdet inom stadsfullmäktige eller motsvarande kommunalrepresentation
på landet en förteckning på de personer, Indika äro i
kommunen hemortsberättigade och befinna sig i så fattiga omständigheter,
att de vid behof äga åtnjuta fri sjukvård. En del kunna upptagas såsom
ägande rätt till läkarvård men ej till medicin. Denna förteckning revideras
sedan af byrån hvarje kvartal. Den fastställes af kommunalrepresentationen
vid sammanträde, till hvilket allmänheten ej äger tillträde, och
deponeras sedan hos borgmästaren i stad och motsvarande tjänsteman på
landet, och en kopia insändes till underprefekten. Inom 20 dagar kan
denne och för öfrigt hvarje medlem af kommunen göra anmärkning mot
listan och fordra, att viss persons namn skall utgå från eller uppsättas å
densamma; öfver dessa anmärkningar beslutar en särskild kommitté (Commission
cantonal d’appel), i hvilken underprefekten är ordförande. Skulle
någon person, som icke blifvit upptagen på listan, senare visa sig vara i
behof af fri sjukvård, kan byrån eller i vissa fall borgmästaren besluta,
att han skall erhålla sådan, hvarefter fallet anmäles till kommunalrepresentationen
vid nästföljande sammanträde. Äfven beträffande sjukvård åt
i kommunen icke hemortsberättigade personer beslutar borgmästaren, hvarefter
anmälan sker hos underprefekten och stadsfullmäktige. Dylik sjukvård
ersättes icke för de första 10 dagarne, men betalas sedan af departementet,
som i sin tur äger att föra talan mot den kommun eller enskild person,
som vederbör. Beträffande sjukvård för den, som saknar kommunal hemortsrätt,
beslutar prefekten, och tillkommer det honom att inom en månad
anmäla sålunda beviljad sjukvård till vederbörande departement eller till
inrikesministeriet, allt eftersom det enligt ofvan gifna regler tillkommer
ett departement eller staten att ersätta vården.

Priset för vårddag vid sjukhusen fastställes för hvarje departement af
prefekten efter förslag af sjukhusens ofvannämnda styrelse.

Har kommun ej kunnat täcka sina utgifter för sjukvården med härför
tillgängliga medel utan nödgats upptaga särskild skatt, ersätter deparmentet
viss del af densamma. Har åter departementet för samma ändamål
fått upptaga sådan skatt, ersättes dess utgifter härför till viss del af staten.

17 — Fattigvårdslagstiftningen. TV.

130

Kommunerna kunna förutom de obligatoriska sjukvårdsutgifterna (utgifterna
för arvode till läkare ocli barnmorskor, för medicin, instrument och
bandage samt för sjukhusvård) äfven bevilja extra ordinära anslag till utvidgning
och förbättring af sjukhusen. Statsbidrag kan äfven härför erhållas.

b) Sinnessjukvården.

Sinnessjukvården i Frankrike har ursprungligen varit en kommuna
angelägenhet, men har så småningom öfvertagits af departementen. Hvarje
departement skall äga eu eller flera anstalter, men vid sidan af dessa anlitas
privata, i viss ordning erkända anstalter. Lagstiftningen rörande sinnessjukvården
är af gammalt datum (från år 1838) och lägger kostnaden
helt och hållet på kommunerna; departemental-representationerna lämna
dock i allmänhet frivilligt bidrag till kommunernas utgifter härutinnan.

I hemortsrättshänseende tillämpas numera reglerna i lagen afår 1893 om
sjukvården med den skillnaden, att ersättning för sinnessjukvård ej utgår af
staten. Hen, som saknar hemortsrätt, får därför underhållas af det departement,
som gått i författning om hans internering.

Nytt lagförslag, omfattande ej blott sinnessjuk vården utan äfven vård
af sinnesslöa, epileptiska, alkoholister och kretiner, är under behandling i
Frankrike. Detsamma afser bland annat att fastslå den obligatoriska karaktären
af understödet till dessa kategorier af sjuka, att ersätta de privata
anstalterna med offentliga, att stärka den förut befintliga kontrollen öfver
anstalterna samt att anordna inspektion äfven öfver i hemmet vårdade
sjuka af dessa kategorier.

c) Understöd åt barnsäng skvinnor.

Beträffande barnsängskvinnors arbete tinnes i lag angående arbetsaftal
stadgadt, att frånvaro från arbete under 8 veckor före och efter barnsbörden
icke får föranleda afsked från ar betsan ställningen, om orsaken till
frånvaron uppgifves för arbetsgifvaren. Kvinna, som befinner sig i tydligt
hafvandeskap, kan i öfrigt lämna sitt arbete utan att kunna affbrdras ett
eventuellt vid brott mot aftal utgående skadestånd. (Code du travail et de
la prévoyance sociale, livré I art. 29, ändrad den 17 juni 1913).

Genom lag af den 17 juni 1913 hafva i ämnet gjorts ytterligare stadganden.
Förbud har sålunda utfärdats mot att använda kvinnor till hvilket arbete

i;si

det vara ma, i fabrik eller enskild tjänst, under de första 4 veckorna
efter nedkomst®!!. Samtidigt har införts rätt till understöd under högst S
veckor för kvinna, som stål1 i lönearbete inom fabrik, kontor eller enskildt
hem och måsti'' afbryta detsamma på grund af sin väntade nedkomst. Läkarintyg
beträffande oförmåga att fortsätta arbetet skall presteras, när understödet
sökes före nedkomsten. Förutsättning för understödets utgående är
vidare, att kvinnan iakttager nödig hvila och ägnar barnet tillfredsställande
vard, hvaröfver kontroll skall utöfvas. Understödet kan helt eller
delvis utgå in natura. Mottages sökanden inom någon anstalt, indrages
halfva understödet, om sökanden ej förut har barn att försörja.

Ansökan om understöd göres och understöd beviljas på sätt, som enligt
lag af den 15 juli 1893 gäller för sjukvården. Kostnaderna för lagens
tillämpning fördelas och hemortsrättsfrågor afgöras enligt samma lags regler.

Understödsföreningar och föreningar för moderskydd kunna af en kommuns
kommunalrepresentation erhålla i uppdrag att förmedla allt inom
kommunen utgående understöd enligt ifrågavarande lag. Föreningen äger
då mottaga de från kommun, departement och stat härflytande medlen
för ändamålet samt utöfva den i lagen föreskrifna kontrollen öfver de understödda.
Beslut om understöd i hvarje särskildt fall tillkommer dock
alltid kommunalrepresentationen.

Förening, som önskar mottaga nu nämndt uppdrag, skall vara godkänd
af inrikes- och finansministern efter hörande af öfverstyrelsen för
understödsverksamheten. Öfverenskommelsen mellan föreningen och kommunalrepresentationen
skall gillas af prefekten.

B. Understöd åt åldringar, invalider och kroniskt sjuka.

Genom lag af den 14 juli 1905 har ett obligatoriskt understöd
med karaktär af pension tillerkänts åldringar, hvilka fyllt 70 år, samt
invalider och obotligt sjuka, för så vidt de äro på grund af ålderdom,
invaliditet eller sjukdom oförmögna att genom arbete förvärfva sitt uppehälle
samt ej hafva tillgångar eller försörjningspliktiga anförvandter.

Fn förändrad lagtext af den 31 december 1907 undanrödjer villkoret om
arbetsoförmåga för 70-åringarnas vidkommande. Till hälften invalida personer
(t. ex. den, som förlorat ett ben eller ett öga eller har nedsatt hörsel)
anses ej falla under lagen. Såsom försörjningspliktiga anförvandter

132

betraktas i detta sammanhang föräldrar, farföräldrar, barn, mågar och svärdöttrar
samt svärföräldrar. Kroniskt sjuka barn under 16 år understödjas
enligt barnavårdslagarna (se nedan).

Hemortsrätt i och för erhållande af nu ifrågavarande understöd vinnes
och förloras genom 5-årig frivillig vistelse och frånvaro under i öfrigt
lika villkor som i lag om sjukvården angifvits. Efter fyllda 65 år kan
dock hemortsrätt hvarken vinnas eller förloras.

Understöd kan återkräfvas af den försörjningspliktige samt af den
understödde själf, om han senare får tillgångar, dock ej sedan 5 år förflutit
efter det understödet utgifvits. Het kan vidare under högst 5 år i
sträck utkräfvas af hemortskommun eller -departement i den mån det ej
öfverstigit i denna kommun eller i detta departement utgående understöd
af samma slag. Sådant kraf skall resas inom ett år efter understödets
utgifvande.

Understödsverksamheten utöfvas närmast af departementet, och för
dess bedrifvande meddelar hvarje departemental-representation för sitt område
gällande allmänna regler. Villkoren för utackorderingen fastställas
sålunda af denna myndighet, och eu förteckning å de anstalter, som få användas,
upprättas af densamma. Prefekten äger att bestämma, huru många
personer hvarje anstalt får emottaga, samt att upprätta kontrakt med vederbörande
styrelser angående dagafgift och öfriga villkor, hvilka kontrakt
skola godkännas af öfverstyrelsen för fattigvården.

Hen kommunala hjälpbyrå, som förmedlar sjukvård shjälpen (se
ofvan), upprättar årligen en månad före kommunalrepresentationens första
sammanträde en lista på de personer, hvilka inkommit med ansökan om
understöd och ansetts uppfylla de i lagen fastställda villkoren. Läkarbetyg
behöfver ej biläggas ansökan, men kan byrån själf föranstalta om
läkarundersökning, om den finner sådant påkalladt, och betalas den då åt
hemortskommunen. Äfven särskild undersökning af understödsbeliofvet
kan af byrån företagas. För hvar och en af de inom kommunen hemortsberättigade
föreslås från byråns sida en bestämd summa, om pensionen
skall utgå i penningar. Eljest föreslås anstaltsvård eller ^ackordering,
vid hvilket förslag vederbörandes samtycke dock måste föreligga. Listan
revideras hvarje kvartal, och dessemellan kunna enstaka understödsfall af
byrån anmälas för kommunalrepresentationen.

Öfver ansökningarna beslutar kommunalrepresentationen utan att vara
bunden af byråns förslag i vidare mån än att person, som ej hos byrån
gjort ansökan och öfver hvilkens ansökan densamma sålunda ej haft till -

fälle att yttra sig, ej kan beviljas understöd. Listan deponeras därefter
hos borgmästare i stad och motsvarande tjänsteman på landet, livarjämte
en kopia tillställes prefekten, som har att å tjänstens vägnar granska densamma
med särskild hänsyn till statens intresse. Anmärkningar, som
inom 20 dagar framställas, behandlas af en särskild kommission (Commission
cantonal d’appel), bestående af 7 medlemmar med underprefekten
som ordförande. Denna kommission skall förse sitt beslut, genom hvilket
afslagen ansökan kan beviljas och belopp höjas eller sänkas, med motiv,
och öfver detsamma kunna anföras besvär inom 20 dagar hos inrikesministern
af sökanden själf eller prefekten.

Beträffande de personer, som ej hafva hemortsrätt inom kommunen, anmodar
prefekten vederbörande kommunala eller departementala representation
att fatta beslut i ärendet. För dem, som äga hvarken kommunal eller
departemental hemortsrätt, beslutar en kommission (commission centrale),
bestående af 24 medlemmar, däraf 20 valda af öfverstyrelsen för fattigvården
samt 4 valda af ömsesidighets- och understödsföreningarnas centralförsamling.
(Loi du 30 Décembre 1908.)

Nekar kommun eller departement, som anmodats att fatta beslut i
understödsärende, att bevilja det sökta understödet, delgifves detta beslut
vederbörande, som äger anföra besvär i förut nämnd ordning.

Beviljad pension kan indragas, om de förhållanden, som föranledt
densammas beviljande, ej längre föreligga. Äfven understödets form kan
af förekommen anledning ändras. I praktiken uppgifvas dock dylika förändringar
sällan äga ram, om ej vederbörande får arf eller andra oväntade
och större tillgångar. Den omständigheten, att någon, sedan pension
börjat utgå, lyckas ordna sina förhållanden bättre än förut, uppgifves ej
föranleda pensionens sänkande.

Understödet utgår kontant, i form af ^ackordering eller i form af
vård å olfentlig eller enskild anstalt. Det kontanta beloppet fastställes af
hvarje kommunalrepresentation för dess område; dock kan detsamma ej
understiga 5 francs och ej öfverstiga 30 francs i månaden. Beslutet skall
underställas den departementala representationen, detta på den grund,
att närliggande kommuner ej böra bestämma beloppet allt för olika.
Stanna de båda beslutande församlingarna i olika beslut, går frågan till
inrikesministern, som hör öfverstyrelsen i ärendet. Ofverstiger det fastställda
beloppet 20 francs, skall äfvenledes inrikesministerns godkännande inhämtas.
Hvad som ofverstiger 30 francs ersättes ej af annan kommun eller
annat departement, ej heller af staten.

134

Från det fastställda beloppet skall afdragas halfva den inkomst, som
sökanden uppöfver sig äga eller anses äga. För den, hvilken fyllt 70 ar,
räknas dock icke eventuellt förvärf, sedan lagen förändrats därhän, att
arbetsoförmåga ej för deras vidkommande behöfver föreligga för att rätt till
pension skall existera. Äger sökanden ett af honom själ/ sparadt kapital,
hvars ränta ej öfverstiger 60 francs, räknas det ej; har han uppfostrat 3
barn till deras 16:de år, får under samma förutsättning undantagas eu ränta
af 120 francs. Inkomst och pension få dock sammanlagda ej öfverstiga 480
francs.

Att sakna medel är den grundläggande förutsättningen för rätt till
pension. Den, som innehar eget hem eller värdefullare bohag, anses
sålunda böra afyttra detta, innan rätt till pension inträder.

Nekar kommunalrepresentationen att fastställa eu siffra, eller bestämmer
den eu alltför låg sådan, sker fastställandet a administrativ väg genom
prefekten.

Den kommunala uuderstödsbyran har rätt att af förekommen anledning
utlämna beviljadt understöd in natura. Den erlägger ej sällan hyra
för den understödde och utlämnar det resterande kontanta lie loppet i smärre
poster per månad eller vecka. De, som icke äga kommunal eller departemental
hemortsrätt utan understödjas af staten, vårdas i regel å anstalt.

De utgifter, som torenämnda lag orsakar kommunen och som icke
täckas af för ändamålet särskildt tillgängliga medel, ersättas af departementet
med viss procent allt efter kommunernas större eller mindre ekonomiska
bärkraft, och departementet sålunda tillskyndade utgifter ersättas
på samma sätt af staten. Till de kommuner, som hafva ett osedvanligt
högt antal understödda på folkmängden, utgår dessutom ett särskildt beräknad
t understöd direkt från staten.

C. Understöd åt barnrika familjer.

Genom lag af den 14 juli 1913 har understöd under vissa förhållanden
åt barnrika familjer upptagits bland de obligatoriska understöden, men egendomligt
nog har handhafvandet af detta understöd ej förlagts till samma institution
som den offentliga barnavården i öfrig!, ehuruväl äfven genom den
senare understöd i hemmen under vissa förutsättningar utgår (secours temporaire).
Det har endast stadgats, att understöd enligt ifrågavarande olika
lagar ej samtidigt kunna utgå till samma person eller familj.

Understödsverksamheten utöfvas äfven i detta fall närmast af departe -

melilot oo.l) i nära öfverensstämmelse med reglerna för understödsverksamheten
bland åldringar och kroniskt sjuka. Departemental-representationen
meddelar allmänna regler för arbetet, och prefekten leder detsamma. För
kontrollens utöfvande har han dels att genom tjänstemän utöfva inspektion
öfver de understödda inom de olika kommunerna, dels att tillsätta mestadels
af kvinnor bestående lokalkommittéer med uppgift att övervaka den
vård, som de understödda barnen i sina hem erhålla. Eu sådan kommitté
kan hafva endast viss del af ett stadssamhälle eller eu eller flere kommuner
till sitt verksamhetsområde.

Beträffande ansökningars inlämnande, besluts fattande och besvärs anförande
etc., gäller hvad som stadgats i lag om understöd åt åldringar och
kroniskt sjuka. I lem or tsr ättstor värfvet sker dock genom ettårig vistelse
eller enligt samma regler som beträffande sjukvården.

Berättigad till understöd är hvarje medborgare, som har att försörja mer
än tre inom äktenskapet födda eller erkända barn under 13 ar, och hvilkens
inkomster äro otillräckliga att uppfostra dem. År fadern på grund af
moderns frånfälle, afvikande eller annan liknande orsak ensam om försörjningsplikten,
är han berättigad till understöd redan för det tredje barnet
under 13 år, och den moder, som under liknande förhållanden är ensam
om försörjningsplikten, är berättigad till understöd redan för det andra
barnet af samma ålder.

Med barn under 13 år är likställdt barn mellan 13 och 16 år, för
hvilket föräldrarna uppgjort lärlingskontrakt under vissa angifna villkor.

Hafva vid föräldrars frånfälle eller afvikande barn omhändertagits af
annan anförvandt eller släkting, blir denna understödsberättigad.

Understödet utgår med af kommunalrepresentationen bestämdt ärligt belopp,
som ej kan understiga 60 francs och ej öfverstiga 90 francs för hvarje
understöd! barn. Beslut härom skall godkännas åt departemental-representationen
och af inrikesministern. Vill kommun fastställa högre belopp än
90 francs, faller kostnaden för förhöjningen ensamt på kommunen.

Understödet utgår månadsvis och kan af förekommen anledning utgå
som hyra eller eljest in natura. Det utbetalas då från den departementala
institutionen till den i det föregående omnämnda kommunala understödsbyrån
för sjukvården, som ombesörjer saken.

Från det fastställda understödsbeloppet sker icke, såsom i fråga om
understöd till åldringar, afdrag på grund af den understöddes inkomster.
De föräldrar, livilkas inkomster »anses otillräckliga» för familjens underhåll,
erhålla sålunda alla samma belopp för hvarje understöd! barn, oberoende

136

af graden af deras nödställda belägenhet. Nödställdliet af mera tillfällig
art, orsakad af arbetslöshet, sjukdom, föräldrarnas eller endera^ af dem
dryckenskap etc., faller emellertid icke under lagen. Endast den är berättigad
till understödet, hvilkens inkomster under vanliga och normala förhållanden
anses otillräckliga för familjens underhåll.

Har understöd beviljats, upphör det blott, när understödt barn fyller
13 år, slutar sin lärlingstid eller dör, eller när en väsentligare förändring
till det bättre i familjens ekonomiska förhållanden inträder.

Kostnaden för lagens tillämpning är så fördelad, att endast en ringa
del faller på kommunerna. Het öfriga bäres af departementen och
staten.

I nära sammanhang med förenämnda lag har upptagits till behandling
ett lagförslag, afseende att bereda ekonomiska lättnader för de kommuner
och sociala företag, hvilka vilja inrätta billiga bostäder och koloniträdgårdar
för bamrika familjer.

D. Barnavården.

Hen franska offentliga barnavården är en helt och hållet departemental
angelägenhet och handhafves af en särskild institution, »service des
enfants». Hen kommunala samfälligheten har allenast att erlägga viss del
af kostnaden för i kommunen hemortsberättigade barns vård.

Barnavårdsinstitutionen tillkommer:

1. Att omhändertaga och uppfostra fattiga föräldralösa barn, hittebarn
och barn, som af sina föräldrar »öfvergifvas», d. v. s. öfverlämnas till barnavårdsinstitutionen
med afstående från alla föräldrarättigheter (Orphelins
pauvres, enfants trouvés, enfants abandonnés).

2. Att omhändertaga och uppfostra dels barn, hvilkas föräldrar på
grund af brott mot dem eller långt drifven vanvård förklarats förlustiga
sitt målsmanskap, dels barn under straffmyndighetsåldern, hvilka anklagats
för brott, men anses hafva handlat utan full insikt om handlingens brottslighet
och af sådan anledning öfverlämnats till skyddsuppfostran (Enfants
maltraités, delaissés ou moralement abandonnés).

3. Att lämna tillfällig vård dels åt barn, hvilkas föräldrar intagits
på sjukhus eller i fängelse eller af annan liknande anledning är o urstånd -

Hatta att varda dem, dels åt barn, hvilkas föräldrar anklagats eller dömts
för att kafva misshandlat eller vanvårdat dem (Enfants en depot, enfants
en garde).

4. Att understödja oeh öfvervaka värden af de änkors, frånskilda
och öfvergifna hustrurs samt ogifta mödrars barn, hvilka icke utan ett
understöd från det allmänna kunna under sina första lefnadsår vårdas af
sina mödrar (Enfants secourus).

5. Att öfvervaka vården af fosterbarn (Protection des enfants du
premier, åge).

En utförligare redogörelse för barnavårdsinstitutionens verksamhet skall
lämnas i samband med kommitténs betänkande rörande barnavården.

E. Fakultativ fattigvård.

Den fakultativa fattigvården utöfvas af en kommunal understödsbyrå
(bureau de bienfaisance). Dess styrelse utgöres af borgmästare i stad och
motsvarande tjänsteman på landet som ordförande samt medlemmar, valda
till visst antal af kommunalrepresentationen och till ett annat, högre antal
af prefekten. Förrättadt val kan i dess helhet eller för viss ledamots vidkommande
upphäfvas af inrikesministern. Kvinna kan väljas af prefekten
men ej af kommunalrepresentationen. I en del större städer finnas
dessutom distriktsstyrelser, som handhafva det egentliga praktiska arbetet,
hvar och en för sin del af staden. Vid fattigvårdsstvrelsens sida står
vidare i en del kommuner eu kommitté af kvinnor, hvilka undersöka fattigvårdsbehofvet
och öfverlämna understödet i hemmen. I och för undersökning
af understödsbehofvet, hvilken undersökning för denna gren af fattigvården
är erkänd såsom nödvändig, finnas slutligen i en del kommuner
aflönade besökare anställda.

Byråns inkomster bestå af räntor å doneradt kapital eller fastigheter,
gåfvor, kollektör i kyrkor och å allmänna platser, vissa skatter på offentliga
nöjen (droit des pauvres) samt eventuellt af anslag från kommunalrepresentationen.
Den årliga budgeten och år sredogörelsen skola godkännas
dels af kommunalrepresentationen, dels af prefekten.

Det understöd byrån beviljar utgår uteslutande som understöd i hem
och till största delen in natura. För verksamheten kan kommunalrepresentationen
fastställa vissa allmänna regler; sålunda kan beslutas, att me 18

— Fattige ård slagstiftningen. IV.

138

dellösa åldringar, som fyllt (i4 ar, skola äga uppbära visst belopp i månaden,
att ammande mödrar med visst antal barn i hemmet skola erhålla
visst understöd, o. s. v.

Öfver beslut, som fångvårdsstyrelse fattat, kan ej föras klagan, och
meddeladt understöd kan ej återkräfvas hvarken af försörjningspliktig eller
af den understödde själf.

Understödsbyrån kan vid sidan af sin egentliga verksamhet upprätta
eller understödja af privata föreningar upprättade företag såsom mjölkdroppe,
klinik, barnkrubba, barnbespisning eller arbetsförmedling.

I en del kommuner saknas den fakultativa fattigvården alldeles, i
andra är dess verksamhet af ringa omfattning, i åter andra af synnerligen
stor omfattning. Den omständigheten, att inom fattigvårdsstyrelsen de af
kommunalrepresentationen valda befinna sig i minoritet, uppgifves föranleda
till att denna representation stundom är mindre villig votera anslag till
densamma, utan låter ifrågavarande anslag i stället utgå till dess eget
»utskott för understöds- och skolärenden , hvilket utskott då i sin tur
utöfva!’ verksamhet i form af upprättandet af barnhem och sådana företag
till barns och äldres fromma, som ofvan blifvit omnämnda. I en del fall
kan representationen bemyndiga detta utskott eller ock borgmästare eller
annan motsvarande tjänsteman att af tillgängliga anslag utdela understöd
vid af eldsvådor eller andra tillfälliga omständigheter orsakad nöd. Hela
denna verksamhet ligger emellertid utom den egentliga fattigvården, hvarför
kommunen icke öfver i sådana barnhem intagna barn bär någon målsmansrätt,
liksom den ej mot föräldrarna eller främmande kommun har
några som helst rättigheter.

Den splittring i det offentliga understödsarbetet, hvilken, såsom af
ofvan lämnade redogörelse framgår, i Frankrike gör sig gällande, har icke
kunnat undgå att menligt inverka på dess utöfning, j )e fasta tariffer, enligt
hvilka allt obligatoriskt understöd utgår, framkallar beliofvet af att i vissa
fåll kunna supplera detsamma, och den fakultativa fattigvården, egentligen
afsedd för de fall, Indika icke komma under förutnämnda lagars område,
blir därför dessutom en institution, som supplerar obligatoriskt understöd
med fakultativt understöd. Att samma individer samtidigt understödjas
af två eller tre institutioner kan ej förhindras, om man än genom att
granska de olika »listorna» söker inom de olika institutionerna erhålla känne -

dom om hvarandras åtgärder. I ögonen fallande Ur oek det dubbelarbete,
som blir eu oundviklig följd af arbetets uppdelning pa sa många olika
grenar.

Till behandling inom deputeradekammaren och senaten föreligger
ett lagförslag, genom bvilket all den understödsverksamliet, som utöfvas af
kommunen, skulle centraliseras inom en byrå och under eu styrelses ledning.
Genom samma lagförslag afses äfven att vinna eu i viss man ingående
kontroll öfver privata välgörenhetsföretag.

Högsta öfverinseendet öfver den offentliga understöds verksam heten och
barnavården utöfvas af chefen för inrikesdepartementet, och hithörande
ärenden handläggas af eu särskild byrå inom detta departement. Vid inrikesministerns
sida står den förut nämnda öfverstyrelsen för fattigvården
(Conseil supérieur de 1’assistance publique), som har att afgifva utlåtande
i eu del frågor, innan desamma af ministern afgöras eller af honom föreläggas
regeringei i.

l)en befattning, som den särskilda byrån inom inrikesministeriet tager
med fattigvården och barnavården, sträcker sig icke blott till arbetets allmänna
planläggning utan äfven till dess detaljer. Såsom af det föregående
framgått, skola olika beslut underställas inrikesministern för godkännande
och andra frågor häuskjutas till hans afgörande. Till prefekterna utsändas
vidare ministeriella skriv elser och cirkulär, genom Indika lagbestämmelserna
kompletteras och förklaras samt detaljerade regler för arbetets olika grenar
meddelas och villkor för de anstalter, Indika åtnjuta offentligt understöd,
fastställas. Arbetsplan för hvarje departemental barnavårdsinstitution samt
reglementen för de kommunala fattigvårdsbyråerna, där sådana förekomma,
skola vidare fastställas inom inrikesministeriet.

För utöfvande af den egentliga inspektionen öfver departementens
och kommunernas sätt att utöfva understödsverksamlieten har inrikesministern
till sitt förfogande 9 inspektörer, Indika under resor i orterna skola
göra sig förtrogna med förhållandena därstädes och öfver resultatet af sina
iakttagelser afgifva rapporter.

140

8. Belgien.

Bestämmelserna om Belgiens fattigvård återfinnas i tre lagar af den
27 november 1891, nämligen loi sur 1''assistance publique, loi sur l''assistance
médicale och loi pour la répression du vagabondage et de la
mendicité.

I förstnämnda lag uppställes den grundprincipen, att den behöfvande
skall erhålla hjälp af den kommun, inom hvars område han befinner sig
vid tiden för fattigvårdsbeliofvets uppkomst. Straff hafva stadgats till förhindrande
af åtgärder i syfte att öfverflytta denna understödsplikt på annan
kommun.

Beträffande organisationen är att anteckna, att i Belgien liksom i Frankrike
vården af de fattiga ombesörjes af kommunala anstalter (hospices och
höpitaux). I hvarje kommun skall dessutom finnas en under stödsby rå (bureau
de bienfaisance). Fattigvårdsförvaltningen är öfverlämnad åt en kommission,
som består af 5 medlemmar. Borgmästaren i stad eller motsvarande
tjänsteman å landet äger föra ordet vid förhandlingarna och deltaga i besluten.

Det åligger de nämnda anstalterna och understödsbyrån att efter måttet
af sina tillgångar bestrida omkostnaderna för fattigvården. Aro tillgångarna
otillräckliga, få kommunerna subsidiärt lämna erforderligt tillskott.

Kommunerna skola ombesörja sjukvården af de fattiga inom sina distrikt,
vare sig detta sker genom upprättande af särskilda sjukvårdsafdelningar
inom fattigvårdsanstalten eller genom aftal med sjukhusen eller genom
öppen fattigsjukvård.

Hemortsrätt (domicile de secours) förvärfvas genom födelse eller oafbruten
treårig vistelse i en kommun efter uppnådda 21 år. Hustru har
mannens hemortsrätt. Anka, frånskild hustru samt hustru, som skilts till
säng och säte från mannen eller hvilkens man försvunnit eller bor i utlandet,
bibehåller mannens hemortsrätt, tills hon själf förvärfvat annan. Akta
barn delar faderns resp. moderns hemortsrätt. Oäkta barn har sin moder»
hemortsrätt.

141

Hem ortsrättsför värf afbrytes ej genom bortovaro från kommunen, om
icke den sammanlagda bortovaron under tre år öfverskridit s<‘x månader.
Underofficerares och soldaters vistelse i eu kommun för aktiv tjänstgöring,
fångars, internerade eller försörjda personers vistelse i en välgörenhetsanstalt,
sjukhus eller hem, där de understödjas af den offentliga välgörenheten,
inräknas ej i vistelsetiden, när det gäller att beräkna tiden för förvärf
af hemortsrätt. En redan vunnen hemortsrätt kan förloras endast
genom förvärf af eu ny.

Hemortskommunen åligger att ersätta all kostnad för sjukvård i anstalt.
I fråga om öppen fattigvård ersättas endast sådana kostnader, som
uppkomma för understöd åt familjen under familjefaderns sjukhusvistelse
och vidare understöd åt barn under 16 år samt åt åldringar öfver 70 år.
För personer, som sedan mer än en månad bo i kommunen, är ersättningsplikten
begränsad till tiden från och med elfte dagen efter intagandet.
Beträffande arbetare, lärlingar och tjänstehjon, som intagits till vård på
grund af någon i följd af arbetet liden skada, finnes ingen ersättningsskyldighet.
Sjukhusens och vissa andra anstalters begrafniugskostnader ersättas
icke utan ingå i deras allmänna omkostnader.

Ersättningens utbekommande är beroende på iakttagandet af viss ansökningstid.
Försummas denna, godtgöras endast kostnader, som belöpa
å tiden tio dagar före ansökningen och därefter. Hemortskommunen kan
påfordra den understöddes hemsändande, om det kan ske utan fara för hans
hälsa. Storleken af de kostnader för vård på de förutnämnda anstalterna
(hospices och liöpitaux), som skola ersättas, bestämmes årligen genom kungligt
beslut.

På en för provinsen gemensam kassa (fonds commun) hvila utgifterna
för sinnessjuka samt bildbara döfstumma och blinda. Bidrag till denna
kassa lämnas af staten och den provins, för hvilken den är inrättad, med
en fjärdedel af hvardera samt med hälften af de kommuner, som tillhöra
provinsen. Ivassan förvaltas af ett ständigt utskott inom provinsrådet.

Utgifter för personer, som icke äga hemortsrätt i Belgien, bäras
af staten.

I ofvannämnda lösdrifvarlag af den 27 november 1891 finnas bestämmelser
gifna om upprättande af tre slag af anstalter, gemensamt benämnda
établissements de correction. De bestå af 1. dépöts de mendicité, 2.
maisons de refuge och 3. écoles de bienfaisance. Dépöts de mendicité äro
uteslutande afsedda för internering af arbetskraftiga personer, som i stället
för att förvärfva sitt uppehälle genom arbete yrkesmässigt bettla, och för

142

sådana, som till följd af arbetslöshet, dryckenskap och sedeslöshet lefva
såsom lösdrifvare och s. k. soutenörer. Maisons de refuge äro ett slags
mellanting mellan arbetshus och fattighus och skola vara ett hem för sådana,
som på grund af ålderdom, sjukdom eller annan arbetsoförmåga
kommit i det läge, att de börjat bettla. Här kunna också intagas personer,
som frivilligt anmäla sig till intagande å hemmet. Écoles de bienfaisance
äro bland annat afsedda för yngre personer, som på grund af
tiggeri, lösdrifveri eller dylikt dit hänvisas. De kunna i stort sedt betecknas
såsom tvångsuppfostringsanstalter.

Underhållskostnaderna för de å ifrågavarande anstalter intagna personerna
bäras efter särskilda för olika fall angifna fördeIningsgrunder af
staten samt vederbörande provins och kommun.

År 1900 har af en för ändamålet tillsatt kommission afgifvits ett betänkande
rörande omorganisation och nydaning af fattigvården i dess helhet.
Härvid föreslås, att de skilda sjukhusförvaltningarna och välgörenhetsby
raeri) a skulle sammanslås till eu understödskommission (commission d’assistance)
och att möjlighet skulle beredas för ekonomiskt svaga kommuner
att sammansluta sig till större enheter i fattigvårdsafseende (union intercommunale).
De förutnämnda provinskassorna (fonds’ communs) skulle bibehållas.
Den kommunala fattigvårdsmyndigheten skulle enligt förslaget
bestå af eu efter kommunens storlek afpassad kommission, i hvilken kommunalrådets
medlemmar icke skulle fä utgöra flertal, men hvari under alla
omständigheter en arbetare och framför allt kvinnor skulle vara medlemmar.
Vidare föreslås inrättandet af ett högre understödsråd (Conseil supérieur
de 1’assistance publique) och eu central inspektionsmyndighet. De behöfvande
skulle uppdelas i tre klasser: 1. de arbetsoförmögna (minderåriga,
åldringar, sjuka m. fl.); 2. de arbetskraft^, som sakna arbete; och 3. de
arbetsovilliga. Därjämte föreslås bestämmelser, åsyftande att vinna ett intimare
samarbete mellan den offentliga fattigvården och den enskilda
välgörenheten.

9. Nederländerna.

Nederländernas nu gällande fattigvårdslag daterar sig från den 28
juni 1854 med en däri den 1 juni 1870 vidtagen ändring.*

Genom denna lag skiljes mellan

1. offentliga fattigvårdsanstalter (stats-, provins- och kommunala anstalter)
;

2. kyrkliga fattigvårdsinrättningar;

3. privata välgörenhetsföreningar och stiftelser; samt

4. blandade anstalter, Indika förvaltas af vederbörande civila myndighet
med biträde af cn kyrklig myndighet eller en enskild förening.

Lagens grundtanke är, att fattigvårdens handhafvande i regel skall
vara öfverlämnad åt kyrkliga och enskilda förvaltningar samt att en borgerlig
fattigvårdsanstalt blott är berättigad att hjälpa, sedan den öfvertyga!
sig om, att den fattige icke kan få något understöd från nämnda
förvaltningar och att sålunda verklig nöd föreligger. Lagen har afsett att
lämna största möjliga rörelsefrihet åt kyrkliga och enskilda anstalter utan
annan begränsning än att statens rätt icke trädes för nära. Det åligger
alla icke offentliga anstalter att lämna regeringen regelbundna meddelanden
angående förvaltningen.

Sedan år 1870 utgör vistelsekommunen hemort i fattigvårdsafseende.
Behöfvande sinnessjuka hafva dock hemortsrätt i den kommun, dit de i
borgerligt afseende höra.

För lämnad öppen fattigvård hafva anstalterna återkrafsrätt gent emot
den understöddes släktingar och kunna erhålla godtgörelse för lämnad
fattigvård ur den understödde eventuellt tillfallande tillgångar eller efter
hans död ur hans kvarlåtenskap. Beträffande sluten vård är denna rätt
inskränkt till inkomsten af hans förmögenhet eller till hans kvarlåtenskap.

* Den 1 september 1912 har en ny lag om fattigvården trädt i kraft. Genom denna har
bl. a. skapats möjlighet till ett samarbete mellan de förutvarande organisationerna, hvarjämte den
borgerliga fattigvården ställts på en bredare basis.

144

Medeltidens

fattigvård.

Drottning
Elisabets fattigvårdslag.

10. England.*

A. Historik och statistik m. m.

Under medeltiden var fattigvården i England liksom hos oss en kyrklig
angelägenhet, hvartill medlen erhöllos dels genom frivilliga bidrag och
dels genom afkastningen af kyrkogodsen. Fattigvårdslagstiftningen under
denna tid gick hufvudsakligen ut på att reglera tiggeriet. Tiggarne ålades
sålunda att hos fredsdomarne förskaffa sig anvisning på visst område, inom
hvilket de kunde få tigga, och de, som ej rättade sig efter sålunda meddelade
anvisningar, drabbades af kroppsstraff. Endast sådana personer,
som voro oförmögna till arbete, kunde erhålla tiggarepass. Arbetsföra tiggare
straffades med fängelse eller spöslitning samt vid iteration med stympning
eller hängning. Sedan kyrkogodsen i samband med reformationen
sekulariserats, öfvertog staten omsorgen om de fattiga. Men staten fann
det snart af flera skäl lämpligast att öfverflytta denna omsorg på kommunerna.
Redan genom en lag af år 1536 förklarades sålunda hvarje socken
och stad skyldig att försörja och sysselsätta sina fattiga. Denna grundsats
bekräftades genom en lag af år 1572, som jämväl åsatte all jord en särskild
skatt för bestridande af kommunens fattigvårdsutgifter. Tre år därefter
lagstadgades de arbetsföra fattighjonens internering i arbetsinrättningar.

Genom drottning Elisabets berömda fattigvårdslag af år 1601 fastslogos
sedan de grunder, på hvilka det engelska fattigvårdssystemet
ännu i dag anses hvila. Sålunda lagfästes till en början anhörigas och
makars privata försörjningsplikt till förekommande af fattigvårdssamhällenas
oskäliga betungande. Vidare förordnades, att hvarje kommun skulle sörja
för att de till densamma hörande fattiga, som voro oförmögna att arbeta,
erhölle nödigt uppehälle samt att de arbetsföra hölles till lämpligt arbete.
Sistnämnda åliggande inskärptes i synnerhet beträffande barn och unga
personer, hvilka skulle sättas i tjänst eller lära. Tiggeri skulle under *

Redogörelsen för den engelska fattigvården iir utarbetad af borgmästaren i Södertälje
Jakob Pettersson.

ur»

tryckas och straffa», såvida det ej undantagsvis 1 > 1 i tv it vederbörligen tillätet.
Medel till fattigvården skulle anskaffas genom eu på jordens nettoafkastning
lagd skatt, hvars belopp skulle anpassas efter fattigvårdsbehofvet.
För fattigvårdens handhafvande skulle fredsdomarne inom hvarje kommun
utse två till fyra ansedda personer att vara syssloman (overseers). Den
beslutande myndigheten kom efterhand själffallet att utöfvas af sockenstämmorna
(the vestries).

Under senare delen af 17:de och större delen af 18:de århundradet
var frågan om behandlingen af de arbetsföra fattiga det centrala problemet
för den engelska lagstiftningen på detta område, men de försök att lösa
detsamma, som från diametralt motsatta ståndpunkter gjordes, voro föga
framgångsrika. Till eu början sökte man (år lö(!2) fylla bristen på lämpliga
regler om hemortsrätten genom att medgifva kommunerna rätt att
inom 40 dagar efter inflyttningen utvisa inflyttade fattiga personer — eu
bestämmelse, som ibland tillämpades så, att äfven fattiga sjuka utvisades
och lämnades att do på landsvägarne. Vidare sökte man begränsa antalet
arbetsföra understödssökande genom att i en lag af år 1722 upphöja den
slutna fattigvården till den normala understödsformen samt förordna, att
ingen understödssökande, som vägrade att mottaga uppehälle i en arbetsinrättning,
hade rätt till understöd i annan form. De nu nämnda bestämmelserna
ledde i tillämpningen till stor hårdhet mot de fattiga och sopades
därför bort af de mäktiga humanitetsströmningar, som under senare hälften
af 18:de århundradet gjorde sig gällande i England. Genom the Gilberts
Act af år 1782 blef arbetsinrättningstvånget så godt som alldeles upphäfdt.
Däri stadgades nämligen, att angränsande kommuner kunde förena sig om
inrättande af fattigvårdsinrättningar (äfven dessa kallades »Workhouses»)
för orkeslösa personer samt fader- och moderlösa barn, men att fattigvårdsstyrelserna
skulle vara skyldiga att för alla andra fattiga bereda lämpligsysselsättning
i närheten af deras hem. Genom samma lag stadgades ock,
att fredsdomarne skulle för hvarje kommun tillsätta särskilda fattigvårdsstyrelser
och besökare för fattigvårdens handhafvande, och samtidigt härmed
inskränktes »overseers» befogenhet till att insamla medel härför. I
samma humana riktning gingo äfven åtskilliga andra lagar. Sålunda förbjöds
år 1795 att från en socken utvisa en person på grund af fruktan
för att han framdeles skulle falla fattigvården till last, och året därpå
upphäfdes fullständigt de genom 1722 års lag stadgade inskränkningarna
i rätten till öppen fattigvård.

li> — Fattigvardslagstiftningen. TV.

1700-talets

fattigvård.

146

Tiden 1793—1815 var för England en nästan oafbruten krigsperiod.
Därunder ökades nöden oerhördt. Under trycket häraf och i hägnet af
1780- och 90-talens lagstiftning inträdde missförhållanden, som på eu
del håll blefvo rent outhärdliga. Den öppna fattigvården fick allt mer
oroväckande proportioner och lämnades i stor utsträckning utan någon
kontroll.

Äfven i den slutna fattigvården härskade misshushållning och brist
på ordning och tukt. Lata, arbetsföra fattighjon erhöllo där ofta bättre
föda och större komfort än den arbetande och skattebetalande befolkningen
kunde förskaffa sig.

Nu anförda sätt att handhafva fattigvården verkade i hög grad demoraliserande
på understödstagarne själfva: de blefvo slöa, supiga och ohederliga.
Det kunde inträffa, att unga par gingo direkt från bröllopsceremonien till
arbetshuset, där de framlefde sitt lif som gifta och fingo sina barn uppfödda
på kommunens bekostnad. I en större stad beräknades det, att 30
procent af det kontanta understöd, som fattigvården utdelade, samma dagutdelningen
skett omsattes i brännvin. Den frie arbetaren blef genom
detta system på arbetsmarknaden sämre ställd än fattighjonen. Likaså
klagade de jordbrukare och industriidkare, hvilka ej kunde komma
öfver billig arbetskraft från fattigvården, att det var dem omöjligt att uthärda
konkurrensen med dem, som i detta hänseende voro mera lyckligt
lottade. Slutligen växte fattigvårdstungan på sina håll till en outhärdlig
höjd: mindre jordbrukare resonnerade på allvar om det ej för dem vore i
i alla afseenden bättre att blifva fattighjon.

1834 års fat- I )et nu skildrade tillståndet blef till alla sina detaljer och konsekventiavar
ds reform,

ser klarlagdt genom en år 1832 af regeringen tillsatt kommitté, hvilken
i sitt år 1834 afgifna betänkande sammanfattade sitt reformprogram i följande
två principer:

1. Den arbetsföre understödstagarens ställning måste genom arbete,
disciplin och frihetsinskränkningar så anordnas, att den blef mindre lockande
och tilldragande än den fattigaste frie arbetares.

2. Allt understöd till arbetsföra personer och deras familjer — med
undantag endast för sjukvård och yrkesutbildning — borde lämnas uteslutande
i väl ordnade arbetsinrättningar.

Om fattigvården ordnades i öfverensstämmelse med dessa principer,
skulle enligt kommitténs mening arbetsinrättningen blifva ett verksamt
vittnesbörd om verkligheten af de understödssökandes fattigvårdsbehof: en -

147

dast den verkligt behöfvande kunde nämligen väntas vara hågad att under
sådana villkor begära offentligt understöd. Kommittén var ej blind för
att ett dylikt system i enstaka fall kunde leda till hårdhet. Men botemedlet
häremot vore att söka i den privata välgörenheten. Om den offentliga
fattigvården själf ville försöka att för dylika undantagsfall suspendera
den allmänna regeln, skulle hvarje särskildt undantag lämna dörren öppen
för eu hel klass af bedrägliga fall och regeln sålunda med tiden fullständigt
upphäfvas.

Åt tre af omförmälda kommittés medlemmar gafs nu i uppdrag att
med nästan diktatorisk myndighet, »såsom de funne lämpligt», omorganisera
det engelska fattigvårds väsendet. Bland de reformer, som dessa kommitterade
genomförde, märkas följande. Genom sammanslagning af ett flertal
primärkommuner till en union bildades i stället för de förutvarande 15,500
fattigvårdssamhällena 643 sådana med större ekonomisk bärkraft och större
möjlighet såväl att åstadkomma erforderliga fattigvårdsanstalter och större
likformighet i understödsarbetet som att jämnt fördela fattigvårdstungan.

I sammanhang härmed skildes sockenstämmorna fullständigt samt fredsdomarne
och tillsyningsmännen till väsentlig del från den befattning de
förut haft med fattigvårdens administration, och denna lades i stället i
händerna på folkvalda fattigvårdsstyrelser, eu för hvarje union. För åstadkommande
af ledning och kontroll af landets hela fattigvårds väsen inrättades
en centralmyndighet i London. Allt understöd till arbetsföra personer
utom i väl ordnade arbetsinrättningar förklarades olagligt. En arbetsinrättning
anordnades i hvarje union, och de förut gällande hemortsrättsbestämmelserna
blefvo väsentligt förenklade.

Fattig vårdsfrågans utveckling i England efter 1834 karaktäriseras af Lagstiften
allt klarare differentiering af problemet och en smidigare anpassning ninQ™^fter
af behandlingen efter olika klassers behof. Denna utveckling har möjliggjorts
genom den ingripande ledning, som utöfvats af den centrala fattigvårdsmyndigheten,
samt den väl skolade stab af aflönade tjänstemän, som
utfört det lokala understödsarbetet. Den stränga arbetsinrättningsprincipen
har under årens lopp i tillämpningen undergått väsentliga modifikationer,
och på de enstaka orter, där man sökt upprätthålla densamma, har dess
hårdhet utjämnats genom ingripande af den enskilda välgörenheten, som
i England utöfvar en storartad verksamhet till lindrande af nöden.

Fattigvårdslagstiftningen har efter är 1834 undergått en mängd detaljändringar.
Bland dessa må särskildt följande nämnas. År 1853 in -

148

Statistiska

uppgifter.

fördes genom the Act for better administration of Charitable Trusts en
särskild kontroll och öfvervakning af välgörenhetsfondernas förvaltning. Genom
the Bastardy Acts af åren 1845, 1872 och 1873 samt the Poor
hav Amendment Act af år 1868 har frågan om ersättning för underhåll
åt oäkta barn i detalj ordnats. Sistnämnda lag äfvensom den året förut
utfärdade Metropolitan Poor Act lade äfven grunden till en reform af
fattigsjukvården. Genom lagar af 1861, 1865 och 1876 hafva de gamla
stränga villkoren för vinnande af hemortsrätt successivt lindrats och på
samma gång möjligheten att hemsända främmande kommuners fattiga väsentligen
inskränkts. The Union Chargeability Act af år 1865 har delvis
utjämnat fattigvårdsbördorna inom de särskilda fattigvårdssamkällena, och
the Pocal Government Act af ar 1894 har i vissa afseenden ändrat fattigvårdsstyrelsernas
sammansättning och organisation. Genom the Unemployed
Workmen Act af år 1905 hafva åtgärder till lindrande af arbetslösheten
organiserats. Slutligen har barnavården i viktiga stycken reformerats genom
the Guardianship of Tnfants Act af 1886, the Custod}'' of Children
Ant af 1891, the Prevention of Cruelty to Children Act af 1894 samt
the Children Act af 1908.

Icke blott genom en framsynt lagstiftning på det speciella fattigvårdsområdet
utan äfven genom omfattande och genomgripande åtgärder i andra
afseenden har man under de sista årtiondena i England sökt förbättra den
fattigaste befolkningens ställning. Sålunda hafva på tre och ett hälft årtionde
utgifterna för folkundervisningen tiodubblats i syfte att bättre rusta
de sämst lottades söner och döttrar för kampen för tillvaron. Denna kamp
har ytterligare underlättats genom en väsentligt förbättrad hälsovård, som
bland annat resulterat i eu afsevärd sänkning af mortaliteten. Såsom en
följd af förbättrad folkuppfostran har man trott sig kunna konstatera en
höjning af folkets allmänna moraliska nivå, framträdande bland annat i
det proportionsvis stadigt sjunkande antalet oäkta födda barn. Under
sistnämnda tidrymd hafva arbetslönerna i allmänhet stigit, och antalet arbetare,
sysselsatta i de yrken, där lönerna stigit mest, har ökats hastigare
än arbetarebefolkningen i dess helhet. Samtidigt härmed hafva den mindre
bemedlade befolkningens utgifter för föda, bostadshyra, kläder, bränsle och
lyse minskats med öfver 20 procent. De högre lönerna och de minskade
lefnadskostnaderna hafva bland annat visat sitt resultat i en enorm ökning
af de kroppsarbetande klassernas besparingar i frivilliga understödskassor,
fackföreningar och sparbanker. Jämsides med alla dessa förhållanden, som

14*1

tyda i)ä eu förbättring i den kroppsarbetande befolkningens ställning öfver
hufvud taget, bär man visserligen kunnat påvisa eu fortgående nedgång i
antalet af fattigvården understödda personer till år 1901. Men därefter
har antalet understödstagare i förhållande till folkmängden långsamt men
stadigt ökats. Hvad som gör denna ökning särskildt betänklig är, att
den helt och hållet beror på stark tillväxt af antalet vuxna manliga understödstagare,
under det samtidigt antalet understödssökande kvinnor och barn
nedgått. Förhållandet mellan antalet män, underhållna i arbetsinrättningar
och hela den vuxna manliga befolkningen var 1901 större än 1891 i
hvarje årsklass från 45 -och uppåt, och 1906 voro dessa siffror större än
1901 i alla årsklasser. Frågan om arbetslöshetens rationella bekämpande
är därför i England det mest aktuella problemet på detta område.

Hvad totalkostnaderna för fattigvården i England angår, så utgjorde
de under räkenskapsåret Yio 19 0 5 — 30/<i 1906 öfver 14 1/‘> millioner
£ eller 8 shilling 7 l/i pence per capita af hela befolkningen, hvilket sistnämnda
belopp utgör 1 shilling 7 pence mera än motsvarande siffra året
25/:i 1871—2o/s 1872. Antalet understödstagare utgjorde den 1 januari 1908
928,671 eller 2.29 % af hela befolkningen, och under hela räkenskapsåret
1906—1907 utgjorde antalet af dem, som erhöllo legal fattigvård, 1,709,436
eller 4.77 % af hela befolkningen. Af sistnämnda antal erhöllo endast
573,929, d. v. s. omkring en tredjedel, understöd i inrättningar, medan
återstående 1,206,684, d. v. s. två tredjedelar af hela antalet, erhöllo
understöd i. hemmen. Dessa siffror ådagalägga tydligt, att 1834 års arbetshusprincip
icke längre strängt upprätthålles.

Från 1871 till 1906 har antalet understödstagare i arbetshusen ökats
med 76.4 % och underhållskostnaderna för arbetsinrättningarna med 113 %\
ränte- och amorteringsutgifterna för desamma hafva fyrdubblats och lönerna
till tjänstemännen tredubblats.

Totalkostnaderna för den öppna fattigvården ha från år 1871 till år
1906 minskats med 5.84 %. Samtidigt härmed har antalet personer, som
mottagit sådan fattigvård, minskats med 31.l %. Understödsbeloppet per
understödstagare i den öppna fattigvården liar således väsentligt ökats och
utgjorde räkenskapsåret 1905—1906 7 £ 2 sh. 7 d. I den slutna fattigvården
utgjorde samma år understödsbeloppet per understödstagare 27 £
15 sh. 10 d., d. v. s. ett omkring fyra gånger så stort belopp som medelbeloppet
af individuellt understöd i den öppna fattigvården.

Den gemensamma medelkostnaden för både öppen och sluten fattigvård

utgjorde per understödstagare år 1871: 7 £ 12 sh. 1 d. samt år 1906:
15 £ 12 sh. 6 d.

Fattigvårds- Hvad som är gällande rätt på fattigvårdens område bestämmes visser rattens

källor. en j första hand af en mängd parlamentsakter, som i ämnet utfärdats
allt sedan drottning Elisabets tid och af hvilka de yngre ofta endast i ett
eller annat afseende modifiera de äldre. Någon kodifikation af dessa lagar
har ej blifvit verkställd. Vid sidan häraf har den centrala fattigvårdsmyndigheten
genom ett stort antal förordningar (orders) i detalj reglerat själfva
nnderstödsarbetet. De viktigaste af dessa förordningar äro the Outdoor
Relief Prohibitory Order af år 1844, the General Consolidated Order af
år 1847 och the Outdoor Relief Regulation Order af år 1852. Luckorna
i de skrifna lagarne och förordningarna utfyllas genom the Common Law,
d. v. s. den rätt, hvars källor utgöras af domstolarnes anteckningar öfver
afdömda mål, de offentliggjorda prejudikatsamlingarna och rättsdoktrinen.

B. Gällande fattigvårdslagstiftning.

Den centrala Hela det engelska fattigvårdsväsendet står sedan 1871 under ledning
myndigheten regeringsdepartement, the Local Government Board, som tillika har

inseende öfver hälsovården. Ehuru detta departement till formen är kollegialt,
har dess chef i själfva verket nästan autokratisk myndighet och
kan t. o. m. utfärda orders utan att rådfråga de öfriga ledamöterna.

Ledningen af den lokala fattigvårdsförvaltningen utöfvas genom följande
medel:

1) orders och circulars,

2) kontroll öfver de lokala tjänstemännen,

3) befogenheten att sanktionera fattigvårdsstyrelsernas beslut att upptaga
lån,

4) revision af fattigvårdsstyrelsernas räkenskaper,

5) infordrande af upplysningar och särskilda redovisningar,

6) officiella undersökningar samt

7) inspektion.

The Local Government Boards orders hafva, såsom förut antydts, samma
bindande verkan som parlamentsakter och publiceras i den officiella
tidningen. De kunna vara antingen speciella, gällande ett enda fattigvårds -

samhälle, eller generella, soin afse två eller flere sådana. öireulars innehålla
råd och anvisningar rörande understödsarbetet.

Hvad förhållandet till fattigvårdstjänstemännen beträffar, äger the
Local Government Board bestämma kvalifikationerna för desamma samt
fastställa lönestaterna för de viktigare tjänstebefattningarna. Dessutom
måste fattigvårdsstyrelsernas beslut om de senares besättande och om afsättning
från desamma underställas centralmyndighetens pröfning, liksom
denna äger själf afsätta tjänstemännen.

Bevisionen af fattigvårdsstyrelsernas räkenskaper verkställes af the
Local Government Boards revisorer (Auditors). Dessa kunna ålägga en
fattigvårdsstvrelse att själf ersätta fattigvårdssamhället en olaglig eller obehöflig
eller oskäligt stor utgift. Ofta inskränker sig dock revisorn till att
anmäla anmärkningsvärda fall för the Local Government Board, som i
anledning däraf kan meddela föreställningar och varningar. Öfver revisorernas
difinitiva beslut kunna vederbörande anföra besvär hos the Local
Government Board eller den centrala öfverdomstolen i allmänna civila och
kriminella mål (the High Court of Justice). Om en fattigvårdsstvrelse i
något fall känner sig tveksam beträffande befogenheten af en ifrågasatt
utgift, är det ej ovanligt, att den i förväg inhämtar the Local Government
Boards yttrande däröfver.

Inspektionen handhafves af 14 allmänna inspektörer, 2 biträdande inspektörer
för London, en dylik för Lancashire, f inspektris för vissa fattigvårdsinrättningar
i London, 2 läkareinspektörer och 3 inspektriser för
utackorderade barn. Inspektörerna hafva endast att gifva fattigvårdsstyrelserna
och deras tjänstemän råd och anvisningar samt att till centralmyndigheten
inrapportera upptäckta missförhållanden. Hvarje allmän inspektör är
skyldig att årligen bevista åtminstone ett sammanträde af hvarje fångvårdsstyrelse
inom hans distrikt. De lokala fattigvårdsfunktionärerna själfva
synas i allmänhet sätta stort värde på den hjälp och det stöd, som genom
inspektionen lämnas dem.

Af ofvanstående framgår, att the Local Government Board nominellt har
en ganska vidsträckt myndighet. Faktiskt är dock dess makt ganska kringskuren,
å ena sidan genom parlamentets gransknings- och bevillningsrätt
och å andra sidan genom de lokala myndigheternas motstånd mot alltför
mycket byråkratisk ledning. Man anser därför i England, att the Local
Government Board visserligen är i stånd att förhindra dålig förvaltning,
men icke att framtvinga god sådan.

Den lokala
fattigvårdsförvaltningen.

För fattigvårdens lokala administration är England indeladt i (143
fattigvårdssamhällen (Unions), de flesta af dessa omfattande ett flertal kommuner.
Invånareantalet i hvarje fattigvårdssamkälle utgör i medeltal 55,000,
men i de minsta fattigvårdssamhällena endast 2,000—10,000. Förvaltningen
liandhafves af en fångvårdsstyrelse (tlie Board of Guardians), bestående af
oaflönade män och kvinnor, valda för tre år i sänder af de i fattigvårdssamhället
ingående primärkommunerna på deras sockenstämmor. Afgående ledamot
kan återväljas. För valbarhet erfordras endast tolf månaders vistelse i
kommunen. År 1894 afskaflades den förut gällande valbarhetscensus, men
på samma gång tillerkändes fattigvårdsstyrelserna rätt att med sig adjungera
ett begränsadt antal utomstående personer. I städerna handlägga fattigvårdsstyrelserna
endast fattigvårdsangelägenheter, medan de på landsbygden, liksom
våra kommunalnämnder, äfven ombesörja andra förvaltningsärenden,
särskildt angående hälsovården. Fattig vårdsstyrelsernas medlemsantal är
mycket växlande; i en del fattigvårdssamhällen uppgår det till öfver 100.
Besluten fattas dels af styrelsen in pleno, dels af vissa för särskilda uppgifter
tillsatta nämnder. l)en nämnd, som bär att besluta om understöd i
hemmen, kallas the Belief Committee.

Hvarje fattigvårdsstyrelse har till sitt biträde eu stab af aflönade
tjänstemän, och dessas inflytelserika ställning torde, näst den starka centralisationen,
vara det mest utmärkande draget i den engelska fattigvårdens
organisation. Bland tjänstemännen märkas the Clerk, som sköter skriftväxlingen
och är styrelsens juridiska biträde, the Treasurer. som har hand
om kassan och bokföringen, och the Relieving Officers, som verkställa
undersökningen af de understödssökandes förhållanden, utdela de understöd,
som lämnas i den öppna fattigvården, samt öfvervaka användningen
däraf.

Såsom ett minne af den fattigvårdsorganisation, som fanns före ar 1 834,
hafva eu del af fredsdomarnes och tillsyningsmännens funktioner på detta
område bibehållits. Sålunda äga fredsdomarne (the Justices of the Peace
eller Magistrates) att inspektera arbetsinrättningarna och afgifva rapport
däröfver, att lämna understöd till gamla och svaga personer äfvensom vid
plötsligt inträdande nöd samt att utse tillsyningsmän. Större betydelse har
emellertid fredsdomarnes indirekta befattning med fattigvården, bestående i
handläggning af mål angående försummelse af privat försörjningsplikt, lösdrifveri
och disciplinära förseelser af fattighjon. Sysslomännen (the Overseers)
hafva hufvudsakligen att upprätta och för taxeringskommittéerna framlägga
värderingslängder, på Indika fattigskatten grundas, att eventuellt öfverklaga

taxeringsnämndernas beslut, samt att pa grund åt den fastslagna taxeringen
uträkna fattigskatten, för fredsdomarne framlägga skattelängderna för godkännande
och därefter indrifva skatten.

De olägenheter, som voro förenade med den gamla sockenförvaltningen,
hafva ingalunda fullständigt aflägsna^ genom de efter år 1834 genomförda
administrativa reformerna, som å andra sidan i sin ordning främjat uppkomsten
af andra missförhållanden. Sålunda kan man ännu i dag på åtskilliga
håll finna, att socknen på ett mindre lyckligt sätt bevarar sitt
särskilda förhållande till de ledamöter i fattig vård sstyrelsen, som där
representera densamma. I åtskilliga fattigvårdsstyrelser äro ledamöterna
fortfarande mest intresserade af att bevilja understöd åt sina grannar, och
den publicitet, som deras verksamhet nu genom tidningarna erhåller, utsätter
dem i högre grad än förut för påtryckningar från valmännens sida. Det
saknas ej heller exempel på att de, som aspirera på lediga platser i fattigvårdsstyrelser,
söka vinna popularitet genom att utlofva att rösta för beviljande
af fattighjälp på liberala villkor. En stor del af väljarne betala
nämligen inga direkta skatter och sakna därför omedelbart intresse för en
sund kommunalhushållning. Många af dem kunna rent af betraktas som
presumtiva understödstagare. Allmänbetens intresse för dessa val är visserligen
för det mesta obetydligt. Emellanåt händer dock, att de politiska
partierna sätta in sin energi på ett dylikt val för att pröfva sin styrka
med hänsyn till ett förestående parlamentsval. Äfven har det inträffat, att
vid val af fångvårdsstyrelse alla platserna besatts med »nya män», emedan
valmännen varit missnöjda med de afgåendes ställning t. ex. till vaccinationsfrågan,
som på landsbygden faller inom fattigvårdsmyndigheternas
domvärjo.

Föremål för fattigvårdssamhällenas offentliga försörjningsplikt är enligt Offentlig och
engelsk lag endast den, som är utblottad (destitute), d. v. s. den, som är
utan materiella medel att uppehålla lifvet eller att afvärja de faror, som plikt
hota hans lif eller sätta hans hälsa eller förvärfsförmåga på spel. En sjuk
person anses »utblottad», om han saknar medel att förskaffa sig den läkarebehandling,
som hans tillstånd kräfver. Den, som sålunda kan blifva föremål
för offentligt understöd, anses äfven hafva lagligt anspråk därå. Anspråket
omfattar visserligen endast »det absolut nödvändiga», men detta
begrepp har under de sista årtiondena blifvit i hög grad uttänjdt.

20 — Fattigcurdslagstiftningen. IV.

154

Den offentliga försörjningsplikten begränsas af den privata försörjningsplikten
i de fall, där den understödsbehöfvande har anhöriga, som äro skyldiga
att draga försorg om honom. Den allmänna regeln om den privata
försörjningsplikten kan formuleras sålunda:

1) Föräldrar äro skyldiga att försörja sina minderåriga barn.

2) Föräldrar äro skyldiga att försörja sina vuxna barn, farföräldrar
och morföräldrar skyldiga att försörja sina barnbarn samt barn skyldiga att
försörja sina föräldrar, under förutsättning att barnen — resp. barnbarnen
eller föräldrarna — äro utblottade samt på grund af blindhet, sjukdom,
ålderdom eller annan sådan orsak urståndsätta att arbeta.

3) Gift man är skyldig att försörja sin hustru, och hustru, som har
enskild egendom, är skyldig att försörja sin man.

Gent emot äkta barn är fadern primärt och modem sekundärt försörjningspliktig,
men i förhållande till oäkta barn inträder försörjningsplikten
i omvänd ordning. Försörjningsskyldigheten varar, tills barnet fyller 16
år. Dock upphör den i fråga om oäkta barn tidigare, om barnet dessförinnan
kan själft försörja sig — hvilket merendels anses kunna ske vid 13
års ålder — eller, där barnet är af kvinnligt kön, blir gift. Undantagsvis
beräknas minderårigheten räcka, tills barnet fyller 19 år, nämligen då
en minderårig förbrytare dömts till intagning i en reformatory school, i
hvilket fall föräldrarna kunna förpliktas ersätta staten kostnaderna för barnets
underhåll, tills det uppnått nämnda ålder.

Beloppet af det underhåll, föräldrar äro skyldiga att bekosta sina barn,
har i flere lagar bestämts till högst 5 shilling i veckan. Undantagsvis
kan detta belopp höjas till 1 pund i veckan, nämligen för det fall att föräldrar
blifvit förvunna till grymhet mot sitt barn samt detta på grund
häraf tagits ifrån dem och satts under särskild persons vård.

Föräldrars och vuxna barns ömsesidiga försörjningsplikt gäller icke till
förmån för oäkta barn, som ej heller äro underkastade densamma. Farföräldrars
och morföräldrars underhållsskyldighet är icke sekundär i
förhållande till föräldrars. För att en farfader skall kunna åläggas att
underhålla barnbarn, erfordras således icke bevisning om att barnens fader
är oförmögen därtill. Domstolen äger i sådant fall att efter pröfning af
alla kända omständigheter afgöra, huruvida barnens underhåll lämpligen
bör åläggas fadern eller farfadern. Likaså kan, om en gift kvinna erhåller
fattigunderstöd, skyldigheten att ersätta detta efter omständigheterna åläggas
antingen hennes man eller hennes barn.

För att en gift kvinna skall kunna åläggas att underhålla barn eller
barnbarn, förutsattes, att hon har enskild egendom.

Den slutna fattigvården (Indoor ''Relief) meddelas i följande olika slag Försörjninu
af anstalter, nämligen arbetsinrättningar (Workhouses), sjukhus (Infirmaries), ens formf''>-sinnessjuk anstalter (Lunatic Asylums), barnhem (Schools) och härbärgen
(Vägrant Wards).

Arbetsinrättningarnas antal är lika stort som antalet fattigvårdssamhällen,
enär hvarje sådant måste hafva sin anstalt. (>2 % åt de till den
slutna fattigvården hörande understödstagarne vårdas iinnu i inrättningar,
gemensamma för friska och sjuka, unga och gamla, oförvitliga och brottslingar,
hvilket förhållande i hög grad försvårar individualisering i behandlingen.
Till följd häraf verkar den moderna engelska arbetsinrättningen
mycket ojämnt såsom afskräckningsmedel. Den utöfvar genom den försörjning
och den komfort, den erbjuder, stark dragningskraft just på den
klass, som den borde afskräcka, och den verkar genom sin disciplin och
sitt sammanförande af olikartade element afskräckande på en del gamla
och orkeslösa, för hvilka den är afsedd att vara en tillflyktsort.

Anstaltsvård åt sjuka fattiga lämnas dels i sjukafdelningar på arbetsinrättningarna
och dels i särskilda sjukhus. De senare, hvilka delvis fylla
samma uppgift som länslasaretten hos oss, hafva tillkommit på det sättet,
att ett flertal fattigvårdssamhällen bildat ett gemensamt sjukhusdistrikt för
omhändertagande af fattiga, lidande af vissa svårare sjukdomar.

För barnavården användas dels arbetsinrättningarnas barnafdelningar,
dels distriktsbarnhem (District-Schools), gemensamma för ett flertal fattigvårdssamhällen,
dels samhällen af småhem (Cottage Homes) och dels spridda
smahem (Scattered Homes). Enligt Cottage-Homes-systemet anordnas byar af
små stugor, af hvilka hvar och en hyser en arbetarefamilj, som har till uppgift
att mot ersättning uppföda och fostra ett visst antal fattigvårdsbarn. Till
hvarje by hör ett skolhus och ofta äfven en kyrka. Enligt Scattered-Homessystemet
åter inhyses en grupp om 12—16 barn under en af fattigvården
antagen husmoder i en liten lägenhet på landet eller i stad, och barnen
få sin teoretiska undervisning i ortens allmänna folkskola. Utom nu
nämnda understödsformer förekommer äfven utackordering samt anställande
af gossar å skeppsgossefartyg m. m.

Vid hvarje arbetsinrättning finnes för tillfälligt härbärgerande af arbetssökande
och andra kringströfvande fattiga eu s. k. Casual eller Yagrant
Ward, som står under tillsyn af eu relieving officer.

Den öppna fattigvården (Outdoor Belief) är reglerad genom de af the
Local Government Board utfärdade Outdoor Eelief Prohibitory Order af är
1844 samt Outdoor Eelief Eegulation Order af år 1852. Enligt den förra,
som hufvudsakligen endast gäller landsbygden och småstäderna, äro fattigvårdsstyrelserna
förbjudna att lämna understöd åt arbetsföra män och
kvinnor i annan form än genom intagning i arbetsinrättning. Dock medgifves
undantag för fall af plötslig och trängande nöd, sjukdom, olyckshändelse,
lyte, begrafning, änkestånd under det första halfåret samt jämväl
senare, om änkan har äkta, men ej oäkta, barn, äfvensom försörjarens häktning;
likaså medgifves undantag för soldat- och båtsmansfamiljer samt familjer,
hvilkas försörjare afvikit. Med ungefär samma undantag förbjudes att lämna
understöd till personer, som ej hafva hemortsrätt i vistelsekommunen, äfvensom
att med fattigvårdens medel betala hyra för fattiga hyresgäster. I
särskilda fall kan eu fångvårdsstyrelse erhålla the Local Government Boards
tillstånd att lämna öppen fattigvård i strid mot nu meddelade bestämmelser.
Sker sådant utan centralmyndighetens tillstånd, löper fattigvårdsstvrelsen
risken att på anmärkning af vederbörande revisor själf få ansvara för utgiften.
The Outdoor Eelief Eegulation Order, gällande för de större städerna,
tillåter understöd i hemmen åt arbetsföra kvinnor och arbetsföra
män, åt de senare dock endast under förutsättning att de under den tid
de åtnjuta understöd hållas till arbete af fattigvårdsstyrelsen och icke erhålla
arbetslön från något annat håll samt att åtminstone hälften af understödet
lämnas i matvaror, bränsle och andra till lifvets nödtorft hörande
artiklar. Fattig vårdsstyrelserna äro berättigade att i särskilda fall göra afvikelser
från sistnämnda bestämmelser, men hvarje sådan afvikelse skall
med angifvande af skälen därför inom 21 dagar anmälas för the Local
Government Board, som pröfvar åtgärdens befogenhet.

De nu nämnda bägge författningarna tillämpas mycket olika på olika
orter allt efter vederbörande fångvårdsstyrelse!^ större eller mindre stränghet
vid handhafvande af sitt uppdrag. Särskildt har det visat sig omöjligt
att stricte tillämpa desamma i tider af svårare arbetslöshet. För
att lindra detta onda, som i England antagit oroväckande proportioner,
har man äfven anlitat andra utvägar än dem fattigvården erbjuder.
Sålunda har man dels i stor skala genom den privata välgörenheten
beredt tillfälligt understöd åt de arbetslösa och dels genom anordnande
något år tidigare än behofvet egentligen kraft af större kommunala vägoch
gatuanläggningar etc. beredt dessa provisorisk sysselsättning mot eu
arbetslön, som något understigit den normala. Då de nu nämnda åtgärderna

visat sig medföra åtskilliga allvarsamma olägenheter, liar man genom tlie
Unemployed Workinen Aet af är 11)05 gjort ett försök att efter mera
rationella principer organisera samhällets verksamhet till arbetslöshetens
bekämpande. Enligt denna lag skall i London styrelsen för hvar och en
af de särskilda kommuner, af Indika staden består, (the Borough (louneil)
utse en nödhjälpskommitté (Distress Cominittee), bestående dels af medlemmar
af fattigvårdsstyrelsen och dels af andra på detta område erfarna
personer, och i spetsen för dessa kommittéer skall stå eu centralstyrelse
med uppgift att planlägga och leda kommittéernas arbete till arbetslöshetens
bekämpande. Vidare skall en dylik kommitté utses i hvarje landsortskommun
och stadsdistrikt utanför London med eu folkmängd af minst
50,000 personer äfvensom i de mindre kommuner och distrikt, där the Local
Government Board finner det nödvändigt. Dessa nödkjälpskommittéer
hafva att göra sig förtrogna med arbetsförhållandena inom sina respektive
distrikt samt att, när arbetslöshet inträder, förmedla arbete åt sådana
arbetslösa, som efter verkställd undersökning befinnas kunna rekommenderas.
För utförande af denua uppgift äro kommittéerna berättigade att
upprätta särskilda arbetsförmedlingsanstalter samt att, om så erfordras,
ombesörja arbetssökandes emigration eller flyttning till annan trakt af
landet. Beträffande det arbete, som genom kommittéerna anskaffas åt
arbetslösa, är föreskrifvet, att det skall i och för sig vara till verklig och
aktuell nytta samt att det skall bereda full och oafbruten sysselsättning åt
de arbetslösa. Ersättningen för detsamma skall sättas lägre än den arbetslön,
som vid samma tid under vanliga omständigheter utgår till vanliga
grofarbetare. Kostnaderna för de i the Unemployed Workmen Aet påbjudna
åtgärderna bestridas dels med statsanslag, dels med bidrag af kommunerna
och dels med frivilliga gåfvor.

Man anser i England, att 1905 års lag gjort nytta genom att möjliggöra
ett grundligare studium af arbetslöshetens invecklade problem samt
genom att skapa tillfälle till individualisering i behandlingen af de arbetslösa
äfvensom till samverkan på detta område mellan fattigvårdsstyrelser,
kommunala myndigheter och den privata välgörenheten. De praktiska resultaten
anses dock ej motsvara den stora apparaten och de dryga kostnaderna.

I England gäller liksom hos oss den allmänna regeln, att understöds- Hemortsrätt
plikten åligger det fattigvårdssamhälle, inom hvilket den behöfvande vistas, mmen
att, om den understödde har hemortsrätt inom ett annat fattigvårdssamhälle,
det understödjande samhället har regressrätt mot det senare. En

158

person erhåller hemortsrätt inom ett fattigvårdssamhälle genom att där
förvärfva eller arrendera fastighet eller vinna anställning som lärling i ett
yrke eller erlägga kommunalskatt eller genom tre års vistelse inom kommun,
tillhörande fattig vårdssamhället. Hustrun erhåller sin mans, äkta
barn under 16 år dela sin fars och oäkta barn under 16 år sin mors hemortsrätt.

Ett fattigvårdssamhälle, som nödgas lämna understöd åt en person,
tillhörande annat fattigvårdssamhälle, har rätt ej blott att få ersättning
härför af det senare, utan äfven att hemsända understödstagaren. Denna
regel har emellertid i understödstagarnes intresse väsentligt modifierats
genom stadgandena, att hemsändning ej får förekomma, då vederbörande
understödstagare ett år vistats inom det fattigvårdssamhälle, som lämnat
understödet, eller då änka faller fattigvården till last inom tolf månader
efter mannens död eller då understödet föranledes af tillfällig sjukdom.

1 samma afseende har ytterligare stadgats, att en person, som under minst
fem års tid oafbrutet uppehållit sig i England, därefter ej får hemsändas
till Irland. Dessa inskränkningar i hemsändningsrätten äro resultatet af
en kompromiss mellan sträfvandena att alldeles afskaffa hemortsrättsinstitutet
och fruktan för införandet af statlig fattigvård i stället för den kommunala.

En fångvårdsstyrelse kan, i stället för att hemsända en understödstagare,
hörande till ett främmande fattigvårdssamhälle, efter öfverenskommelse
med fattigvårdsstyrelsen i det senare och mot ersättning af denna
lämna honom non-resident-relief i vistelsekommunen. Denna utväg att
undvika hemsändning förekommer i rätt stor utsträckning. Flere städer
hafva till och med träffat generella överenskommelser att icke under några
förhållanden hemsända understödstagare till hvarandra.

Under räkenskapsåret 31/:i 1905—31/s 1906 uppgick totalbeloppet åt
de ersättningar, som fattigvårdsstyrelserna utbetalade för understöd åt personer,
Indika uppehälle sig utom sina hemortssamhällen, till 270,728 £.
Sistnämnda dag uppgick antalet personer, soin åtnjöto non-resident-relief,
till 21,884, af hvilka omkring hälften utgjordes af åldringar. Antalet
personer, som hemsändas från det ena fattigvårdssamhället till det andra,
uppgår årligen till omkring 12,000.

Tvister mellan fattigvårdssamhällena angående underhållsplikt och
hemsändning afgöras af de allmänna domstolarna. Dessa processer medföra
mycket arbete och stora kostnader för de tvistande. Kostnaderna
uppgingo sålunda året sl/s 1905—31/.s 1906 för hela England till 21,530 ii,

159

däri ej inbegripet hvad som åtgick till aflönande åt'' tjänstemän. 1 större
fattigvårdssamhällen brukar ett flertal personer vara anställda uteslutande
för utförande af detta slags arbete. För undvikande af de dyrbara processerna
bruka somliga fattig vårdsstyrelser hänskjuta sina hemortsrättstvister
till afgörande af the Local Government Board såsom skiljedomare.

När 1834 års lag sammanslog socknarna till större fattigvårdssamhällen
med gemensam förvaltning, lämnade den hvarje sockens särskilda ansvarighet
för de till den hörande fattigas underhåll nästan orubbad. Fattig vårdsstyrelsen
kunde visserligen, om den så fann lämpligt, omlägga den finansiella ansvarigheten
så, att hela fattigvårdssamhället blef ett enda beskattningsdistrikt med
gemensam ansvarighet för fattigvårdsutgifter, men denna befogenhet blef i
regel ej tagen i bruk. Då denna anordning emellertid ledde till stor ojämnhet
i beskattningen, lades genom the Union Chargeability Act af år 1865
alla fattigvårdsutgifter på fattigvårdssamhällets gemensamma fond, och i
sammanhang härmed bestämdes, att hvarje socken inom fattigvårdssamhället
skulle bidraga till denna fond i förhållande till beloppet af dess beskattningsbara
egendom och inkomst. För Londons vidkommande har utjämningen
gått ett steg längre, i det att för dess trettio fattigvårdssamhällen bildats
en gemensam fond, till hvilken hvarje fattigvårdssamhälle gör inbetalningar
i förhållande till sin beskattningsbara egendom och inkomst och hvarifrån
utgå bidrag till vissa fattigvårdskostnader.

Det på hvarje primärkommun belöpande bidraget till fattigvårdssamhällets
fattigvårdsutgifter åstadkommes genom en på kommunens fastigheter
efter hyres- eller arrendevärdet lagd särskild fattigskatt (Poor Rate), hvars
debitering och indrifning, såsom förut nämnts, verkställes genom särskilda
syssloman (Overseers) under fredsdomarnes öfverinseende. Ursprungligen
och egentligen är det fastighetens innehafvare (hyresgäst eller arrendator),
som skall svara för denna skatt. Men på grund af svårigheten att i
många fall indrifva densamma hos personer med små inkomster, förekommer
i stor utsträckning, dels på grund af öfverenskommelse och dels på
grund af de lokala myndigheternas beslut, att fattigskatten debiteras husägaren
eller jordägaren i stället för hyresgästerna eller ar rendatorerna.

I syfte att uppmuntra vederbörande till förbättringar i vissa grenar
af fattigvården har staten tid efter annan frikostigt beviljat fattigvårdssamhällena
statsanslag. För närvarande utgå sålunda nedanstående statsbidrag
till följande kommunala fattigvårdsutgifter:

Fattigvdrds kostnadernas fördelning.

160

1) hälften af fattigläkarnes aflöning och hälften af fattigmedicinen i
London;

2) bidrag till alla fattig vårdstjänstemäns aflöning och till fattigmedicin
m. m. i landsortens fattigvårdssamhällen;

3) 4 pence per patient i veckan för alla sådana fattiga sinnessjuka,
som vårdas å annan anstalt än arbetsinrättningar;

4) skolafgiften för de fattigvårdens barn, som från arbetsinrättningar
sändas till folkskolor;

5) bidrag till täckande af den brist, som för ett fattigvårdssamhälle
kan uppkomma till följd af viss jords befrielse från fattigskatt.

Totalbeloppet af fattigvårdssamhällenas statsbidrag uppgick året 31/.-s 1905
—3''lj3 1906 till öfver 2 ]/2 millioner d. v. s. till omkring 20 procent

af hela fattigvårdskostnaden.

Statsbidragens utdelning förmedlas af grefskapsråden. På grund af
bristande kontroll och andra omständigheter verkställes emellertid denna
utdelning mycket ojämt, så att den andel af fattigvårdsutgifterna, som
måste täckas med kommunal beskattning, växlar emellan 38 procent i
somliga fattigvårdssamhällen och 83 procent i andra. Denna omständighet
i förening med fattigdomens olika utbredning inom olika fattigvårdssamhällen,
olikhet i möjligheterna att af de understödda och deras anhöriga
utfå ersättning för lämnadt understöd samt skiftande praxis vid meddelande
af understöd och utsökande af ersättning hafva föranleda att beskattningen
för fattigvårdsändamål i hög grad varierar inom olika landsändar. Skattebeloppet
per pund växlar sålunda mellan 2 pence och 2 shilling 5 pence.

Fattigvård* Hvad först beträffar ersättning af under stödstag ar en själf, så kan
StiU ersättning fättigvårdsstyrelsen enligt Common Lav af dennes egendom uttaga ersättaf
den under-ning för hans underhåll under en tid af sex år jämte kostnaden för hans
hans^anhö- begrafning- På grund af stadgande i 1834 års Poor Lav Amendment
viga. Behand Act har den centrala fattigvårdsmyndigheten ytterligare gifvit fattigvårdslsumliga
för-''styrelserna rätt att förklara hvarje understöd åt personer öfver 21 års
sorjare. ålder för lån samt att för lånets återbetalning utsöka låntagarens innestående
arbetslön. För utöfvande af denna befogenhet förutsättes emellertid,
att understödstagaren uttryckligen samtycker till att mottaga understödet
såsom lån. Om sålunda en utblottad person vägrar att samtycka till en
dylik anordning eller ej är af den sinnesförfattning, att han lagligen kan
afgifva en förklaring i detta hänseende, äro fattig vår dsmyndigheterna ej
desto mindre skyldiga att bereda honom den vård, som hans tillstånd krafvel’.

De flesta fattigvardsstyrelser begagna sig icke alls eller endast i ringa
utsträckning af sin rätt att lämna fattigunderstöd såsom lån, och där detta
sker, är det endast en obetydlig del af understöden, som i rättegångsväg
atervinnes. Detta förhållande förklaras därmed, att processen i dylika mål,
som i regel handläggas af de allmänna civila domstolarna i bagatellmål,
är besvärlig, osäker och dyrbar. Ej sällan ogillas fattigvårdsstyrelsernas
talan på den grund, att svarandens betalningsförmåga ej anses styrkt.

Eu fattigvardsstyrelse har, oafsedt om understödet lämnats såsom lån
eller ej, rätt att utsöka ersättning därför af understödstagarens försörjningspliktiga
anhöriga, om de hafva »erforderlig betalningsförmåga». Beträffande
tolkningen af sistnämnda uttryck synes ingen säker praxis råda.
Så mycket är emellertid visst, att domstolen med hänsyn till den försörj -ningspliktiges betalningsförmåga kan sätta ersättningsbeloppet lägre än den
summa, som af fattigvardsstyrelsen beviljats vederbörande i understöd. För
att ersättningsskyldighet i dylika fall skall kunna åläggas, förutsättes
vidare, att den person, hvilkens understöd frågan gäller, fortfarande åtnjuter
fattigvård.

Mål af nu nämnda slag handläggas summariskt af närmaste fredsdomare
eller polisdomstol, hvars utslag ej kan i högre instans öfverklagas,
men väl af samma domstol återkallas, då skäl därtill föreligga. Om
svaranden ej fullgör den betalningsskyldighet, som i dylikt mål ålagts
honom, kan fattig vårdsstyrelsen omedelbart erhålla utmätning af svarandens
egendom.

1 fråga om skyldighet för oäkta barns fader att utgifva ersättning
för understöd, som lämnats barnet, hafva en del särskilda bestämmelser
meddelats. Sålunda hav stadgats, att om på talan af modern till ett oäkta
barn barnafadern genom utslag förpliktas att lämna bidrag till dess uppehälle,
och barnet sedan faller fattigvården till last, vederbörande fredsdomare
på ansökan skall förordna en fattigvårdstjänsteman att för fattigvårdssamhällets
räkning uppbära det modern tilldömda underhållsbidraget.
År sådant utslag ej förut meddeladt, då barnet faller fattigvården till last,
kan fattigvårdsstyrelsen efter stämning till vederbörande fredsdomare eller
polisdomstol få barnafadern förpliktad att jämväl för framtiden till fattigvårdsstyrelsen
utgifva bidrag till barnets uppehälle. Utslag i sådana mål,
i livilka barnamodern alltid skall höras såsom vittne, kunna i högre instans
öfverklagas, men anförda besvär hindrar ej verkställigheten genom utmätning.

Det är helt och hållet öfvcrlämnadt åt fattigvårdsmyndiglieternas eget

*21 — Fa 11 ig r a väglag stiftning en. IV. *

godtfinnande att afgöra, ej blott huruvida i förekommande under,stödsfall
ersättning skall utsökas af den understöddes försörjningspliktiga anhöriga,
utan äfven huruvida hela understödet eller endast en del däraf skall utkräfvas
samt hvilken eller hvilka anhöriga som skola sökas. Den fria
pröfningsrätt, som fattigvårdsstyrelserna i detta afseende åtnjuta, har haft
till följd den mest fullständiga brist på enhetlig praxis. I eu del fattigvårdsstyrelser
begagnar man sig i största möjliga utsträckning af rätten
att utkräfva ersättning af de anhöriga för lämnad fattigvård. I andra
följer man den principen att utkräfva ersättning för understöd i hemmen,
men icke för anstaltsvård. Somliga fattig vårdsstyrelser hafva upprättat
formliga taxor för utkräfvande af ersättning, därvid bidragsbeloppen bestämts
efter de försörjningspliktigas taxerade ekonomiska bärkraft. Andra
fångvårdsstyrelse!1 tillsätta särskilda »Ability of Relatives Committees»
med uppdrag att i förekommande understödsfall undersöka, huruvida understödstagaren
har anhöriga, särskildt söner, som äro i stånd att helt eller
delvis ersätta understödet. För sådant ändamål införskaffa dessa kommittéer
löneuppgifter från resp. arbetsgivare och inkalla de försörjningspliktiga
inför sig för att vid muntligt förhör lämna upplysningar angående sin
ekonomi. Rätt vanligt är äfven, att, innan stämning uttages, fattigvårdsstyrelseu
genom korrespondens med vederbörande försörjningspliktige söker
förmå denne att godvilligt åtaga sig att betala visst ersättningsbelopp.
Åtskilliga fångvårdsstyrelse!1 hafva för princip att, då ett ersättningsutslag
erhållits mot eu försörjare, efterskänka den skuld, hvari han på grund af
äldre dylika kan häfta till fattigvården, detta i syfte att gifva honom en
»clear start». I många fattigvårdssamhällen slutligen göres ej i något fall
försök att af försörjningspliktiga anhöriga utfå ersättning för lämnad fattigvård
.

I England förekommer ej sällan, att vederbörande försörjningspliktiga
genom flyttning till annan ort söka undkomma fattigvårdsstyrelserrias ersättningskraf.
Eu del fångvårdsstyrelse!1 hafva därför anställt särskilda tjänstemän
med hufvudsaklig uppgift att efterspana försörjare, som häfta i
skuld till fattigvården, och dessa tjänstemän å skilda orter inom riket stå
sinsemellan i förbindelse och lämna hvarandra bistånd vid arbetets utförande.

Antalet utslag, hvarigenom barnafader på stämning af barnamodern
eller vederbörande fattig vårdsstyrelse ålades utgifva underhållsbidrag till
oäkta barn, utgjorde år 1905 (>.<>93, och antalet sådana, hvarigenom andra
försörjningspliktiga dömdes ersätta lämnad fattigvård, uppgick samma år

till 4.715. Totalbeloppet af de ersättningar, som af försörjningspliktigu
erlades till fattigvården, utgjorde året 1905—31/;! 190(5 442.555 £,
d. v. s. 3 % af hela fattigvårdskostnaden.

Försummelse af privat försörjningsplikt medför ej blott ersättningsskyldighet,
utan är under vissa omständigheter äfven belagd med sträf.
För att denna påföljd skall kunna inträda, förutsattes jämte förmåga hos
den försumlige att fullgöra sin underhållsplikt, antingen att försummelsen
afser ett af domstol till beloppet fastställa, till betalning förfallet underhållsbidrag
eller att försummelsen, vare sig underhållsplikten blifva t af domstol
fastställd eller ej, redan medfört fattigvårdssamhälles betungande. I
förra fallet betraktas försummelsen —- liksom hvarje underlåtenhet att betala
eu domfäst skuld, som man kan betala — såsom ett drag af vanvördnad
mot domstolen, men straffhotets egentliga uppgift är i själfva verket att
pa ett effektivt sätt framtvinga betalning. Tiden för fängelsestraffet får
i regel ej öfverstiga sex veckor, men om försummelsen afser underhållsbidrag
till oäkta barn är maximitiden satt till tre månader. Om försummelsen
åter redan medfört fattigvårdssamhälles betungande, betraktas den
som eu art af lösdrifveri och bestraffas liksom detta brott med strängt
straffarbete (härd labour) under eu tid af högst ett år. Dylika förseelser
åtalas af allmänna åklagaren efter angifvelse af fångvårdsstyrelse eller
fattigvårdstjänsteman. Brottet anses preskriberadt sex månader efter det
fattigvården i anledning däraf tagits i anspråk eller, om brottet består i
öfvergifvande, två år efter dess föröfvande.

Fredsdomarnes och polisdomstolarnes praxis i fråga om tillämpligheten
af nu nämnda straffbestämmelser samt straffmätningen enligt desamma
synas vara ganska växlande. Tiden för frihetsstraffet brukar dock i regel
ej öfverstiga fjorton dagar.

C. Den privata välgörenheten.

Fn framställning af det engelska fattigvårdsväsendet, som endast behandlar
den legala understödsverksamlieten, måste alltid blifva ofullständig.
Den legala fattigvården med sitt förbud mot understöd till dem, som ej
äro utblottade, och med sitt stränga arbetsinrättningstvång kompletteras
nämligen i väsentlig mån genom en omfattande privat välgörenhet, Nödvändigheten
af detta komplement insågs redan af 1834 års kommitterade.
»När fattigvård slagen i sin tillämpning leder till verklig hårdhet», yttrade

de, »måste botemedlet däremot sökas hos den individuella barmhärtigheten,
eu dygd, som intet system af tvångsfattigvård kan eller bör ersätta».
Ivommitterade kunde härvid hänvisa på den mängd storartade donationer
till välgörande ändamål, som redan på den tiden funnos i England. Dessa
stiftelser hafva under de årtionden, som därefter förflutit, väsentligt ökats
i antal, och värdet af deras fonder uppgår nu till enorma kapital. Jämte
alkastningen häraf har välgörenhetsarbetet att disponera de summor af
frivilliga bidrag, .som därför årligen insamlas dels genom kyrkorna och
dels genom en mängd privata föreningar. Endast för London uppgår sålunda
totalbeloppet af de medel, som årligen ställas till den privata välgörenhetens
förfogande, till 12 millioner £.

För åstadkommande af en mera tillfredsställande administration åt de
på donationer grundade välgörenhetsstiftelserna ställdes dessa år 1853
under tillsyn och kontroll af ett särskildt ämbetsverk, the Charity Commission.
Detta verk kan infordra hvarje sådan stiftelses räkenskaper för
granskning, inkalla deras styrelser till förhör och afskeda tjänstemän. Dess.
tillstånd erfordras för försäljning och utarrendering af fastigheter samt för
nybyggnader etc., och i händelse af brottsligt förfarande hos vederbörande
förvaltare bär denna myndighet att hos generalprokurator^ göra anmälan
härom för anställande af åtal. Stiftelser, hvilkas årsinkomst uppgår till
minst 50 £, kunna dock endast på egen begäran ställas under tillsyn af
the Charity Commission. Eeligiösa stiftelser, äfvensom sådana, som uteslutande
uppehållas med årliga eller tillfälliga bidrag, samt stiftelser med
syfte att meddela undervisning och uppfostran äro alldeles fritagna därifrån.
De sistnämnda stå i stället uuder tillsyn af undervisningsdepartementet
(the Board of Education).

Under tidernas lopp har det på grund åt bristande samarbete ofta
visat sig svårt att hålla i sär den legala fattigvårdens och den privata
välgörenhetens olika uppgifter. För att härutinnan åstadkomma mera reda
och ordning utfärdade år 1869 den kände statsmannen G. J. GoscheD i
egenskap af president för the Foor Law Board ett cirkulär, som kan anses
som eu klassisk formulering af de gamla engelska fattigvårdsprinciperna
och hvaraf därför här lämuas ett utdrag. »Det är ytterst angeläget», säger
Goschen, »att man söker åstadkomma samarbete mellan de myndigheter,
som stå i spetsen för den offentliga fattigvården, och dem, som förvalta
medel, anslagna till utöfning af enskild välgörenhet, för att dels icke
samma personer må åtnjuta understöd från bägge hållen, dels de betydliga
summor, som af allmänheten lämnas till välgörande ändamål, blott

ma användas i de fall, där icke offentligt understöd bör gifvas. Områdena
för offentligt understöd och enskild välgörenhet böra noga skiljas
från hvarandra. Af allmänna medel böra endast sådana personer understödjas,
som äro fullkomligt utblottade och hjälplösa, och under inga omständigheter
bör sådant understöd lämnas såsom bidrag till arbetslönen.
Därför bör man strängt hålla fast vid arbetsinrättningsprincipen. Endast
så kan man skaffa sig visshet om att den hjälpsökande personen fullständigt
saknar egna resurser och att understödet ej kommer att utgöra
(dt lönebidrag. 1 enskilda fall kan väl tillämpningen af dessa principer
synas ej blott bard, utan äfven oekonomisk, då det onekligen är billigare
att lämna eu person ett mindre bidrag till hvad han genom eget arbete
kan förtjäna än att fullständigt underhålla honom i arbetshuset. Men vid
sådana omständigheter får af hänsyn till det allmänna bästa intet afseende
fästas. Ty både för hela den kroppsarbetande befolkningen och genom
de slutliga följderna äfven för öfriga skattdragande är ingenting skadligare
än arbetslönernas komplettering med allmänna medel. Blott genom ett
orubbligt fasthållande vid principerna minskas de faror, som eu lagligt
ordnad fattigvård alltid medför.

Ur dessa principer framgår, på hvilket område den enskilda välgörenheten
kan och bör verka. Först och främst bör den omfatta dem, som,
ehuru icke fullständigt hjälplösa, std på gränsen till armod; här kan den
förebygga, att dessa hemfalla åt den offentliga fattigvården. Vidare kan
den åtaga sig dem, som utan egen skuld råkat i ekonomisk nöd och därför
förtjäna, att till dem särskild hänsyn tages. I detta fall är dock nödigt,
att den enskilda välgörenhetens målsmän samverka med de offentliga
myndigheterna,, så att ej båda parterna understödja de behöfvande på
samma sätt. Om myndigheterna hjälpa med penningar, kan på enskild
väg understöd lämnas i kläder, verktyg o. d.

Men vill den privata välgörenheten handla rationellt, är det nödvändigt,
att äfven den organiseras. Alla de enskilda välgörenhetsföreningarna
måste handla i samförstånd med hvarandra och med den legala
fattigvården.»

I anslutning till detta cirkulär ålade Ooschen fattigvårdsinspektörerna
att verka för samarbete mellan myndigheterna och välgörenhetsföreningarna
i syfte att sammanföra och inordna alla arter af fattigvård i ett enda
system, i hvilket de särskilda lederna skulle sammanhållas af den legala
fattigvårdens tillsyningsman. Dessa skulle gifva föreningarna anvisning
på de personer, som lämpligast borde enskildt understödjas, och förening -

ärna å sin sida borde fästa tjänstemännens uppmärksamhet på dem, som
behöfde legal fattigvård.

Enligt de riktlinjer, som Groschen sålunda uppdragit, bildades år 1870
Londons organiserade välgörenhetsförening (the Charity Organisation Society),
som sedan fatt tjäna som mönster för ett flertal dylika föreningar, hufvudsakligen
i de större städerna. Denna förening har till syfte »att förekomma
ocli genom tillfällig hjälp lindra nöd». Personer, som man ej
kan hoppas varaktigt rädda från armod, öfverlämnas åt den legala fattigvården.
T föreningens tjänst äro anställda tillsyningsman (District-visiters),
som utreda och inför styrelsen föredraga alla inom distriktet anmälda
under stödsfall. Genom distriktskommittéer, spridda öfver hela staden, står
föreningen i förbindelse med de offentliga myndigheterna. En ledamot
af föreningen är i regeln alltid närvarande vid fattig vårdsstyrelsernas sammanträden,
därvid han lämnar redogörelse för föreningens verksamhet samt
meddelar underrättelse om de fall, med Indika vederbörande välgörenhetsföreningar
ansett sig ej kunna taga befattning. A andra sidan bruka
fattigvårdsstyrelserna till the Charity Organisation Society remittera sådana
understödsfall, som anses ej böra upptagas af den offentliga fattigvården.

I Liverpool m. fl. städer har under de senaste åren utbredt sig eu
rörelse i syfte att anordna den privata välgörenheten efter Elberfeld-systemet,
med hufvudvikten lagd på de frivilliga besökarnes omsorg om de
individuella fallen. Äfven denna rörelse åsyftar att ställa välgörenheten i
samband och samverkan med den offentliga fattigvården.

D. Reformförslag.

År 1905 tillsatte den engelska regeringen eu kommitté med uppdrag
att afgifva förslag till reform af fattigvårdslagstiftningen. Denna kommitté
delade upp sig i två meningsgrupper, eu majoritet om tio och eu minoritet
om fyra ledamöter, Indika grupper afgifvit hvar sitt särskilda betänkande,
som publicerats år 1909.

1. Majoritetens förslag.

Majoriteten har i sitt betänkande särskild! riktat uppmärksamheten pa
bl. a. följande brister i det nuvarande fattigvårdssysttmet:

ltiT

frånvaron af allmänt intresse för fattigvårdsarbete och val af fattigvardsstyrelser,
hvilket missförhållande till stor del beror därpå, att fattigvården
icke står i organiskt samband med de öfriga delarna af den lokala
förvaltningen;

den allmänna arbetsinrättningens olämplighet såsom afskräckningsmedel
för de arbetsföra; sammanförandet i sådana inrättningar af alla
klasser utan tillräcklig klassifikation; saknaden af systematisk, välvillig
och återupprättande hjälp;

svårigheten att locka dugliga personer från det sociala arbetsfältet
samt medborgare i ledande ställning att ägna sig åt fattigvårdsarbefet;

den allmänna ökningen i kostnaderna för fattigvården, hvilken ökning
icke alltid åtföljts af en mera effektiv förvaltning;

saknaden af erforderlig kontroll och kontinuitet i fattigvårdspolitiken
hos den centrala fattigvårdsmyndigheten.

Kommittémajoriteten sammanfattar sin kritik af den engelska fattigvården
sålunda, att dess missförhållanden ej härröra af brist på allmänanda
eller välvilja mot de fattiga eller af brist på fonder eller på sociala
arbetare, utan af bristen på organisation och metod samt saknaden af
förtroende för dem, som handhafva systemet.

Kommittémajoritetens förslag till afhjälpande af dessa missförhållanden
går ut dels på eu omdaning af förvaltningsmaskineriet och dels pa
en, omläggning af metoderna för understödsarbetet. Följande reformer
föreslås i afseende a

omdaning af förvaltningen:

a) Afskaf ande af benämningen fattigvård.

Denna benämning framkallar enligt majoritetens förmenande idéassociationer
om hårdhet och än mer om hopplöshet, Indika skulle utgöra ett
allvarsamt hinder för genomförande af kommitténs reformförslag. Det
föreslås därför att utbyta densamma mot benämningen offentligt understöd
(Public Assistance).

b) Skapandet af större adminislrationsområden.

Kommittémajoriteten vill ersätta de nuvarande fattigvårdssamhällena
med grefskapen — the counties — motsvarande våra län, och de med

168

dera likställda större städerna och föreslår, att i sammanhang härmed
primärkommunernas nuvarande beskattningssätt för fattig vårdsändamål
skall öfverflyttas på grefskapsråden, närmast motsvarande våra landsting.

Genom en sådan reform hoppas kommittémajoriteten vinna följande
fördelar. Inom större samhällen sknlle det blifva lättare att för fattigvårdsarbetet
erhålla män och kvinnor med insikt, oegennytta och duglighet
än nu är fallet. Om arbetet blir mera omfattande och därigenom mera
maktpåliggande, kan man förvänta, att det äfven skall blifva mera lockande
för dugliga förmågor. Inom större samhällen med skärpta fordringar
på de ledande personerna hoppas man äfven det skall blifva möjligt att
ernå eu mera likformig tillämpning af de riktiga fattig vårdsprinciperna.
Med ökning af samhällenas bärkraft skulle vidare möjliggöras den nödvändiga
klassiticeringen af understödstagarne genom upprättande af särskilda
anstalter för olika grupper af behöfvande. Och slutligen skulle
genom en sådan reform trycket af fattigvårdstungan på de skattdragande
utjämnas och utvägar yppas till erforderlig förbättring af fattigvårdstjänstemännens
ställning.

c) Uppdelning af under stödsarbetet

mellan

a) eu central grefskapsnämnd för den centrala förvaltningen och
kontrollen samt

b) lokala nämnder för pröfning af understödsbehofvet i hvarje särskild!
fall och utförande af öfrigt detaljarbete.

Ilen centrala fattigvårdsmyndigheten i grefskapet skulle enligt majoritetens
förslag bestå af en nämnd, hvars storlek skulle bestämmas, af the
Local Government Board och hvars medlemmar skulle för tre år i sänder
utses af grefskapsrådet, till hälften inom dess egen krets och till hälften
utom densamma bland män och kvinnor, kända för erfarenhet i den
lokala fattigvårdens tjänst. En tredjedel af nämndens medlemmar skulle
afgå årligen, men kunna återväljas, om de befunnes fortfarande kvalificerade
för uppdraget.

Lokala fattigvårdsnämnder ifrågasättas till eu början för hvarje union,
men sedermera för så stora områden, som den centrala grefskapsnämnden
med samtycke af the Local Government Board finner lämpligt bestämma.
Ledamöterna i dessa lokala nämnder skulle för tre år i sänder utses dels
af centralnämnden, dels af vederbörande primärkommuners allmänna för -

liui

valtande korporationer och dels af styrelsen för den inom distriktet befintliga
frivilliga välgörenhetsverksainlieten, därest denna blifvit behörigen
organiserad. Valbarheten skalle vara inskränkt till personer, som förvftrfvat
erfarenhet i fattigvårdens eller välgörenhetens tjänst. Minst en
tredjedel af ledamöterna skalle utgöras af kvinnor. Eu tredjedel af de
valda skulle afgå årligen, men kunna återväljas.

''Till de utgifter, som centralnämnden finner nödvändiga för fattigvårdens
handhafvande inom grefskapet, resp. staden, skulle det åligga
vederbörande grefskapsråd att bereda medel antingen genom anvisning a
befintliga fonder eller genom beskattning.

d) Ändring i förhållandet mellan de oajiönade under stödsmyndigheterna
och deras aflönade tjänstemän.

Majoriteten vill efter utländskt mönster gifva tjänstemännen, särskilt
the Clerks och tlie Kelieving Officers, eu mera autoritativ och inflytelserik
ställning än de nu hafva. För vinnande af detta syfte föreslås skärpta
kompetensvillkor för de viktigare fattig vårdstjänster na, oafsättlighet inom
vissa gränser, bättre befordringsförhållanden samt bättre aflönings- och pensionsförhållanden.
I spetsen för staben af the Kelieving Officers skulle stå
eu superintendent, som skulle blifva understödsnämndens högra hand. The
Clerk skulle kallas offentlig understödsdirektor och ej få förena annan tjänst
med denna,

e) lievision af the Local Government Boards åligganden.

Därigenom att de nuvarande 643 fattigvårdsstyrelserna skulle ersättas
af 133 centralnämnder, en för hvarje grefskap, förväntar majoriteten, att
det skulle blifva lättare för the Local Government Board att leda och
kontrollera fattigvardsarbetet i hela riket — eu uppgift, som majoriteten
anser böra fortfarande förbehållas detsamma, endast med öfverflyttande af
en del befogenheter på centralnämnderna.

För att underlätta de nya lokala myndigheternas arbete bör enligt
kommittémajoritetens mening the Local Government Board åläggas dels att
kodifiera existerande fattigvårdsförordningar dels ock att låta utarbeta eu
liten handbok till instruktion och ledning för de lokala myndigheterna.

Vidare föreslås, att the Local Government Boards myndighet ökas sa
till vida, att det erhåller befogenhet att tvinga de lokala myndigheterna

22 — Fattigt årthlagstift ningen. IV.

att anskaffa erforderliga byggnader samt att genomföra lämplig klassifikation
af nnderstödstagarne.

Fattigvårdsinrättningar skulle endast få byggas enligt af the Local
Government Board godkända normalplaner, och sträng kontroll skalle utöfvas
öfver att dessa planer följdes. Om en lokal myndighet vägrade fullgöra
sina skyldigheter i ett eller annat afseende, skulle the Local Government
Board äga utse särskilda personer att i dess ställe tills vidare utföra
alla eller en del af dess funktioner.

Slutligen skulle the Local Government Board äga befogenhet att tvinga
två eller flera grefskapsnämnder att samverka med hvarandra för omhändertagande''
af vissa grupper af understödsfall, som ej på annat sätt lämpligen
kunde behandlas och i fråga om hvilka öfverenskommelse härutinnan ej i
godo kunde träffas mellan respektive grefskap.

f) Höjande af statsbidragen till fattigvården.

Kommittémajoriteten föreslår, att dessa bidrag skulle höjas till 5 millioner
£ per år och att i de fall, där understödsadministrationen eller någon
gren däraf ej befunnes tillfredsställande, the Local Government Board skulle förklara
vederbörande fattigvårdssamhälle oberättigadt att erhålla statsunderstöd.

Hvad vidare angår

metoderna för understödsarbetet,

sammanfattar kommittémajoriteten de principer, som böra vara ledande
för detta, sålunda:

a) Behandlingen af. de fattiga, som begära offentligt understöd, bör
afpassas efter individens behof och, om den lämnas i en inrättning, ordnas
genom klassifikation.

b) Den offentliga understöd sverk sam heten bör samverka med distriktets
privata välgörenhet.

c) Get sålunda etablerade understödssystemet skall innefatta åtgärder
i syfte att förekomma, bota och återupprätta.

d) Allt skall göras för att hos dem, som understödjas, fostra viljan till
sj anständighet och själfförsörjning.

171

a) Under stud i anstalter.

Majoriteten föreslår afskaffande af de allmänna arbetsinrättningarna
och upprättande af särskilda anstalter ffir

a) barn,

b) gamla och orkeslösa,

c) sjuka,

d) arbetsföra män,

e) arbetsföra kvinnor,

f) lösdrifvare,

g) siunesslöa och epileptiker.

Alla fall af understöd i anstalt skulle'' tid efter annan revideras.

Grefskapsnämnden skulle tillerkännas rätt att — under vissa garantier
mot missbruk — aflägsna understödstagare från och kvarhålla dem i
anstalterna.

Inom hvarje anstalt skulle införas klassifikation pa grundvalen af uppförandet
före och efter inträdet däri.

b) Understöd i hemmen.

Kommitténs majoritet vill ej — liksom 1832 års kommitté — afskaffa
denna understödsform för arbetsföra, dels emedan densamma är nödvändig
för eu kurativ behandling af fattigdomen samt dess afskaffande
skulle innebära hårdhet i många fåll, och dels emedan denna understödsform,
om den användes med förstånd och under sträng kontroll, kan vara
ett godt medel att återställa understödstagarne till oberoende.

framtidsmålet bör emellertid enligt majoritetens mening vara att lämnande
af understöd i hemmen helt och hållet öfverlämnas åt den frivilliga
hjälpverksamheten.

Tills vidare föreslås:

att hjälp i hemmen — utom i fall af plötslig och trängande nöd —
endast får lämnas efter grundlig undersökning;

att sådan hjälp skall vara tillräcklig att af hjälpa understödsbehofvet;
att de understödda skola vara underkastade övervakning;
att för övervakningens underlättande aktbildningssystemet för protokollsföring
införes hos alla understödsnämnder;

att öfvervakningen skall afse äfven de moraliska och sanitära förhållanden,
under Indika understödstagarna lefva;

att frivilliga krafter skola anlitas för vården af individuella fall; samt

att eu gemensam order utfärdas för reglerande af allt understöd i hemmen.

c) Barnavård.

Barns underhall i arbetsinrättningar bör enligt kommittémajoritetens
mening ej anses såsom ett tillåtet sätt att försörja dem.

Utackordering af barn skulle användas i större utsträckning, dock
under förutsättning, att omsorgsfull och ständig inspektion utöfvas, helst
genom dugliga kvinnliga tjänstemän.

Myndigheterna borde, då barn erhålla understöd i föräldrarnas hem,
öfvervaka, att barnen erhålla nödig föda och sund bostad samt att de ej
uppväxa i omoralisk omgifning. Yidgad rätt att fråntaga lastbara föräldrar
deras barn föreslås.

Olfentligt understödda barn skulle stå under tillsyn till 21 ars ålder.

Aktningsvärda änkor skulle ej skiljas från sina barn, utan i stället
erhålla så stort underhåll, att de kunde helt ägna sig åt barnens värd.

Kommittémajoriteten rekommenderar ingående samverkan med undervisningsmyndigheterna,
men opponerar sig mot förslaget att på dessa helt
öfverflytta fattigbarnsvården.

d) Vården om de (jamla.

Klassifikation af de gamla i anstalterna påyrkas med hänsyn dels till
deras fysiska tillstånd och dels till deras uppförande före och efter
intagningen å anstalten Särskild hänsyn påkallas för vissa gamla
personers önskan och förmåga att hjälpa sig själfva med matlagning,
bäddning etc.

Inrättande af särskilda ålderdomshem för ett litet begränsad! antal
personer, där sådant låter sig göra, förordas.

Beträffande understöd i hemmen erinras, att eu del gamla, hjälplösa
personer måste äfven mot sin vilja kunna föras till en anstalt för att erhålla
den vård, hvaraf de äro i behof.

e) Beträffande sjukvården

har kommittémajoriteten eu mängd speciella förslag, hvaribland märkas:

a) inrättande åt särskilda sjukvårdsnämnder, dels för hela grefskapet
och dels för kommunerna för att hjälpa understödsmyndigheterna i deras arbete;

b) inrättandet af ett helt system af ett slags kooperativa fattigapotek
med en stab af särskild! anställda läkare samt möjlighet för delägarna i
ett sådant apotek att fä gratisbehandling ä vissa privata eller kommunala
sjukvårdsinrättningar; arbetare skulle pa tjänligt sätt uppmuntras att ansluta
sig till dylika företag;

c) betalning genom understödsmyndigheterna af medlemsafgifterna i
kooperativa apotek för vissa personer, som åtnjuta understöd i hemmen,
såsom gamla, änkor med små barn etc.;

d) upphäfvande af bestämmelsen att politisk rösträtt förloras genom
fri sjukvård under vissa omständigheter.

fj Beträffande den privata väte/örenheten

föreslås arbetsfördelning mellan denna och den offentliga understödsverksamheten
i sjette att åt välgörenheten särskildt öfverlämnas att meddela
understöd i hemmen, att lämna personliga råd åt nödlidande, att förekomma
nöd, att besöka de hjälpsökande etc. Kommittémajoriteten tänker sig, att den
privata välgörenheten skulle kunna få understödsfall åt sig anvisade antingen
mot ersättning eller utan sådan af den offentliga understödsmyndiglieten.

För genomförande af denna plan föreslås inrättande vid sidan af de
offentliga understödsmyndigheterna af ett v ä Ig orenhet sr åd för hvart grefskap
och en välgörenhet skommitté för hvar union. Rådet skulle bestå af representanter
för särskilda slag af välgörenhetsinrättningar, den offentliga understödsmyndiglieten,
själfhjälpsföreningar och fackföreningar. Kommittén skulle
bestå af representanter för den frivilliga välgörenheten samt andra socialt
intresserade personer.

Rådet skulle ha till uppgift att samla och förvalta fonder för välgörenhet,
tillhandahålla kommittéerna medel för deras arbete och öfvervaka detsamma.

För öfrigt anser majoriteten ensidigt, att representanter för den privata
välgörenheten inväljas i de offentliga understödsmyndigheterna och att
dessa myndigheter i sina byggnader inrymma lokaler för välgörenlietskommittéerna.

För samarbetets underlättande skulle slutligen välgörenhetskommittéerna
vara skyldiga föra register öfver egna och den offentliga understödsverksamhetens
understödsfall samt vara berättigade att få upplysningar och hjälp
af de offentliga fattigvårdsinspektörerna.

174

g) Arbetslösheten.

Till förekommande af nöd till följd af arbetslöshet föreslås ett ganska
vidtomfattande och kompliceradt system af åtgärder, innefattande:

I. Permanenta preventiva åtgärder:

a) arbetsförmedlingsanstalter;

b) förlängning af den skolpliktiga åldern för gossar från 14 till 15 år;

c) genomgripande åtgärder i syfte att bereda de unga arbetarno yrkesskicklighet; d)

statens och kommunernas öfvergång från systemet att använda tillfälliga
arbetare till systemet att begagna sig af fast anställda arbetare;

e) försäkring mot arbetslöshet enligt Gentsystemet.

II. Andrad organisation af understödsarbetet på detta område:

a) inrättande af särskilda nämnder för ändamålet i hvarje understödsdistrikt,
stående i samverkan med arbetsförmedlingsanstalterna, de offentliga
understödsnämnderna och välgörenhetskommittéerna;

b) inrättandet af arbetarekolonier af flere olika slag pa landsbygden,
däribland interner i ngskolonier för de arbetsskygga.

III. Ofvergående åtgärder:

a) ordnande af statens och kommunens arbeten på ett affärsmässigt
sätt, därvid arbetare skulle antagas och afskedas endast med hänsyn till
sin lämplighet eller olämplighet för arbetet;

b) arbetslönerna skulle vid de allmänna arbetena bestämmas efter
lönerna på arbetsmarknaden;

c) arbetarne skulle uttagas bland arbetsförmedlingsanstalternas klientel;

d) i undantagsfall skulle understödsmyndigheterna få lån af statsmedel
för utförande af dylika arbeten.

h) Enskildas försörjningsplikt

bör enligt majoritetens mening i vissa afseenden skärpas och dess framtvingande
underlättas.

Understödsbehöfvaude skulle erhålla rätt att själfva direkt mot sina
försörjningspliktiga anhöriga föra talan om underhåll, och understödsmyndigheterna
skulle berättigas att föra sådan talan redan innan den hjälpbehöfvande
faktiskt fallit det allmänna till last.

Ersättning för lämnadt understöd skulle kunna utkräfvas äfven sedan
vederbörande upphört att åtnjuta understöd.

Äfven undra släktingar än de, som nu äro lagligen försörjningspliktiga,
borde förmås att godvilligt bidraga i ifrågavarande afseende, då de äro i
stånd därtill.

i) Försörjning sbidrag till oäkta barn.

Kom nätteln aj oriteten anser, att proceduren i dylika mål bör förenklas
och att understödsmyndigketernas rätt att utkräfva bidrag bör utvidgas.
I sådant hänseende framhålles särskild! önskvärdheten, att då utslag angående
bidragsskyldighet eu gäng erhållits, vare sig af modern eller understöd
smyndigheten, den, som därefter faktiskt underhåller barnet, skulle
kunna begära verkställighet af utslaget, äfven om det ej tillkommit på
dess yrkande, samt att understödsmyndighet skulle kunna erhålla förhöjning
af bidrag, som en gång fastställts på moderns yrkande. Därjämte
föreslås, att fadern till ett oäkta barn skall kunna åläggas att ersätta det
allmänna understöd, som lämnats till barnets moder.

För att icke gifva anledning till ett återknytande af förbindelsen
mellan det oäkta barnets fader och moder föreslås slutligen, att domstolen
skall, där omständigheterna därtill föranleda, förordna eu utomstående person
att för moderns räkning af fadern uppbära det utdömda underhållsbidraget.

I detta sammanhang föreslås specialisering i behandlingen af ogifta
mödrar, gående ut på inrättande af särskilda anstalter för

a) relativt oskyldiga förstföderskor, Indika skulle ställas under vård
af den frivilliga välgörenheten,

b) depraverade, notoriskt omoraliska kvinnor, Indika skulle underkastas
tvångsinternering och tvångsuppfostran, samt

c) sinnesslöa kvinnor, Indika skulle komma under en efter deras abnorma
tillstånd afpassad tvångsbehandling.

För denna gren af understödsarbetet föreslås inrättandet af eu särskild
kvinnokommitté med rådgifvande befogenhet i hvarje fattigvårdssambälle.

j) Tvångsbehandling fdetention).

Såsom förut antydts, förordas i vissa fall tvångsbehandling. Kommittémajoriteten
förklarar emellertid, att den med detta uttryck icke afser vare
sig- straff eller inspärrning, utan endast beredande af de yttre förutsättningar,
som erfordras för att under eu sammanhängande tidsperiod under -

kasta vissa grupper af individer eu efter deras tillstånd alpassad behandling
i syfte att förbättra dem fysiskt eller moraliskt — till gagn för dem
själfva och samhället.

Såsom orsaker, berättigande till tvångsbehandling, nämnas

a) mycket hög eller mycket späd ålder;

b) kropps- eller sinnessjukdom;

c) framhärdande i last eller sam hällsfarliga vanor.

Till c) hänföras följande understödsfall:

ogifta, notoriskt omoraliska mödrar;

försörjningspliktige, som vägra fullgöra sin försörjningsplikt med det
resultat, att de själfva eller deras familjer falla det offentliga understödsväsendet
till last;

understödstagare, som vägra att rätta sig efter de villkor, hvarunder
understöd lämnats, eller att fullgöra förelagdt arbete;

spelare, drinkare och lättingar, som på grund af sin lastbarhet för
egen eller sina familjers räkning maste anlita offentligt understöd.

T vån gsbekandlingen, som i vissa fall skulle kunna utsträckas öfver
eu tid af högst 3 år, skulle allt efter de särskilda fallen äga rum i ålderdomshem,
sjukhus, bo ma vårdsanstalter, arbetshus eller arbetskolonier.

Förordnande om tvångsbehandling skulle endast kunna meddelas åt
polisdomstol pa framställning af vederbörande grefskapsnämnd för offentlig
understödsverksamhet.

k) Hemortsrätten.

Majoriteten erkänner att, teoretiskt sedt, mycket kan anföras till stöd
för afskaffande af alla hemortsrättsbestämmelser. Praktiska betänkligheter
tala dock starkt emot en sådan åtgärd. I sådant afseende framhålles särskilt
följande:

T större städer begränsa för närvarande heinortsrättsbestämmelserna i
viss mån vistelsekommunens ansvarighet för den nöd, som alltid uppstår
bland de nyinflyttade i eu rörlig och föränderlig befolkning.

Om hemortsrätten alldeles afskaftäs, kan man vidare befara, att understödsmyndigheterna
skola ägna olika behandling åt kommunens gamla
invånare och åt nvinflyttade — i syfte att afskräcka fattiga från att inflytta
dit.

Slutligen åberopas, att det förefinnes »en allmän känsla» af det billiga
däri att en kommun svarar för underhållet af de persöner, som genom

vissa band, såsom börd, giftermål eller fortsatt vistelse it ro fästade vid
densamma.

Majoriteten nöjer sig således med att i afvaktan på erfarenhet af
den föreslagna organisationsrefonnen — tills vidare endast föreslå följande
modifikationer i de gällande hemortsrättsbestämmelserna:

a) Hemortsrätt skall vinnas icke inom visst fattigvård ssam lull b;, utan
inom visst grefskap.

b) Hemortsrätt skall kunna vinnas endast genom födelse, härstamning,
giftermål eller viss tids vistelse (ej såsom förut genom innehaf af fastighet,
anställning, hyrande af bostad samt betalning af fattigskatt).

c) Tiden för den vistelse, som medför hemortsrätt, nedsättes från 3
till 1 år.

d) Tvister angående hemortsrätt skola hänskjutas till the Local Government
Board såsom skiljedomstol med rätt för denna myndighet att
remittera svårare fall till domstols afgörande.

2. Minoritetens förslag

är i sin kritik af bestående förhållanden strängare och i sina reformförslag
radikalare än majoriteten. Minoriteten inskränker sig sålunda ej till
att konstatera de allmänna blandade arbetsinrättningarnas skadliga inverkan
på alla klasser af understödstagare samt den fullständiga frånvaron af
principer vid. handhafvandet af den öppna fattigvården. Den anser, att
den nuvarande ordningen för omhändertagande af späda barn och deras
mödrar uppmuntrar och befordrar oregelbundna sexuella förbindelser och
alstrandet åt eu undermålig och degenererad afkomma samt att genom fattigvårdens
försummelse många tusen fattiga barn i skolåldern af brist på
lifvets nödtorft stanna i växten och fördärfvas. Den framhåller, att inskränkandet
af fattigsjukvården till personer, som kunna bevisa sig vara
utblottade, innebär uppskof med den nödvändiga behandlingen och i många
tall vägran att lämna sådan, samt att de afskräckande former, under Indika
sjukvården lämnas, föranleda många verkligt fattiga sjuka att vanvårda
sina sjukdomar hellre än att anlita densamma. Inhysandet i de allmänna
blandade arbetsinrättningarna af tiotusentals sinnesslöa personer, däribland
massor af barn, utan försök att uppfostra eller förbättra dem, brännmärkes
såsom eu offentlig skandal. Beträffande de växlande metoder, som användas
för behandlingen af de arbetsföra fattiga, anser kommittéminori 23

— Futtigt ård«Lagstif(ningen IV.

tetcn, att do, åtminstone såsom do tillämpas i städerna, Uro ägnade att
befordra lättja och tillfällighet sarbete samt därigenom utbreda demoralisation
och fattigdom i stor skala. De gällande bestämmelserna om ersättning
af försörjningspliktiga anhöriga för lämnadt understöd betecknas såsom
dunkla och inbördes oförenliga samt påstås i tillämpningen leda till
hårdhet och förtryck å ena sidan samt till demoraliserande slapphet å den
andra. Slutligen fram hålles, att hemortsrättsbestämmelserna förorsaka onödiga
kostnader och mycken hårdhet mot understödstagarna samt att de
anslag af statsmedel, som utgå till fattigvårdsmyndigheterna, fördelas efter
godtyckliga och orättvisa grunder.

Den liufvudsakliga orsaken till tiertalet af de anmärkta missförhållandena
finner kommittéminoriteten ligga i själfva anordningen af den nuvarande
fattig vårdsadministrationen. Att anförtro åt en och samma myndighet
omsorgen om späda barn och åldringar, skolbarn och arbetsföra,
sjuka och friska, är enligt minoritetens mening detsamma som att intvinga
denna myndighets uppmärksamhet på de lijälpbehöfvandes egenskap att
vara utblottade och deras behof af understöd, hvaraf med nödvändighet
följer förbiseende af de olikartade metoder för att bota och förbätti a, som
de särskilda fallen påkalla. 1 den legala fattigvårdens natur ligger således
tendensen att i fråga om anstaltsvård föredraga den allmänna blandade
arbetsinrättningen med dess promiskuitet framför en väl afpassad serie af
spädbarnshem, skolor, sjukhus och ålderdomshem samt att, beträffande den
öppna fattigvården, låta samma tillsyningsman utan åtskillnad lämna alla
»fattiga» utan förbehåll samma understöd i penningar eller förnödenheter
i stället för att åstadkomma den specialiserade hembehandling, som hvarje
särskild grupp af fall efter behofvets olika orsak och art kräfver.

1 anslutning till ofvanstående kritik nöjer sig minoriteten ej med att
liksom majoriteten föreslå afskaffande af benämningen fattigvård, utan påyrkar
slopande af själfva den samhällsinstitution, som med detta uttryck
betecknas. Dess förslag går sålunda ut på eu uppdelning mellan ett flertal
särskilda myndigheter af de befogenheter och skyldigheter, som för
närvarande tillkomma fattigvårdsstvrelserna. Härvid skiljes till eu början
mellan vården af icke arbetsföra hjiilpbehöfvande och vården åt arbetsföra
hj älpbehöf van de. Vården af de icke arbetsföra skulle för hvarje grefskap
utöfvas af fyra, utaf grefskapsrådet utsedda särskilda nämnder, nämligen:

1) Skolnämnden — för barn i skolåldern,

2) Hälsovårdsnämnden — för späda barn, sjuka och sådana gamla,
som kräfva anstaltsvård,

;{) Ifospitahnämnden — för sinnessjuka och sinnes,slita af alla grader
och åldrar,

4) Pensionsnätnnden för gamla, som åtnjuta ålderdomspensioner.

Dessa nämnder skulle under grefskapsrådeus öfverinseende bereda de
olika klasser af hjälpbehöfvande, som anförtroddes åt dem, den särskilda
behandling, som deras tillstånd pakallade, antingen i skolor, sjukhus, asyler
och andra för de olika ändamålen särskild! atsedda inrättningar eller i
hemmen. Kostnaden för värden skulle utsökas hos de vårdades försörjningspliktiga
anhöriga, dock endast i de fall, da dessa kunde anses väl i
stånd att fullgöra ifrågavarande ersättningsplikt.

Till biträde åt grefskapsrådet vid fullgörande af dess understödsfunktioner
skulle anställas en aflönad registrator med en stab af underordnade
tjänstemän, Indika skulle hafva till åliggande

a) att föra ett för hela grefskapet gemensamt register öfver alla personer,
som inom detsamma åtnjöte hjälp åt samhället;

b) att af försörjningspliktiga anhöriga utkräfva ersättning för lämnadt
understöd; samt

c) att efter vederbörande nämnders förslag fastställa beloppet af de
understöd i hemmen, som kunde anses erforderliga.

Registrator^ skulle äfven till sitt förfogande hafva eu upptagningsanstalt,
i hvilken provisorisk vård kunde lämnas åt icke arbetsföra personer
i afvaktan på definitivt beslut af vederbörande nämnd.

Minoriteten föreslår vidare, att de för närvarande under olika titlar
utgående statsbidragen till kommunernas fattigvård skulle ersättas af ett
enhetligt statsanslag till de nya hälsovårdsnämnderna, hvilket skulle fördelas
mellan dessa i förhållande dels till deras bruttoutgifter och dels till
fattigdomen i deras respektive distrikt.

Slutligen föreslås beträffande nu nämnda grenar af understödsverksamheten,
att hvar och en af dessa skulle stå under öfverinseende oeh
ledning af sitt särskilda regeringsdepartement »dier departementsbyrå.
Skolnämnderna skulle sålunda sortera under undervisningsdepartementet
(the Board of Education), hälsovårdsnämnderna under hälsovårdsdepartementet
(the Public Health Department), hospitalsnämnderna under kontrolldepartementet
(the Board of Control) och pensionsnämnderna under inrikesdepartementet
(the Home-Office).

Hvad därefter angår vården af arbetsföra hjälpbehöfvande, så föreslås
inrättandet af ett nytt statsdepartement, »arbetsdepartementet», som skulle
hafva till uppgift att så organisera den nationella arbetsmarknaden, att

180

arbetslöshet förekommes. Under departementet skulle finnas sex byråer,
nämligen:

1) nationella arbetsförmedliugsbyrån,

2) arbetslöshetsförsäkringsbyrån,

3) underhålls- och utbildningsbyrån,

4) industriregleringsbyrån,

5) emigrations- och immigrationsbyran och

6) statistiska byrån.

Den förstnämnda af dessa byråer skulle hafva till åliggande ej blott
att göra sig underrättad om öfverskott och brist på arbete af alla slag på
särskilda orter samt att förhjälpa arbetssökande till sysselsättning utan
äfven att planmässigt kringskära existensmöjligheterna för allt tillfällighetsoch
säsongarbete genom anordningar i syfte att i största möjliga utsträckning
bereda stadigvarande arbete för de kroniskt arbetslösa. Arbetsgivare,
som lämnade tillfällighetsarbete (d. v. s. för kortare tid än eu månad i
sträck), skulle genom lag förpliktas att uteslutande använda arbetare, som
blifvit åt de in anvisade af den nationella arbetsförmedlingen.

Genom arbetslöshetsförsäkringsbyrån skulle i öfverensstämmelse med
Gent-systemet årligen lämnas statsunderstöd till fackföreningar och andra
dylika föreningar, ej öfverstigande hälften af de understödsbelopp i anledning
af arbetslöshet, som af dem utbetalats under nästföregående år.

För åstadkommande af erforderlig yrkesutbildning bland ungdomen
föreslås förbud mot barns användande i industriellt yrke före femton års
ålder, inskränkning af arbetstiden för personer mellan femton och aderton
år till 30 timmar i veckan samt åläggande för desamma att lika många
timmar i veckan deltaga i undervisningen vid lämpliga yrkesskolor, hvilkas
upprättande skulle åligga de lokala skolmyndigheterna. 1 sammanhang
härmed föreslås att bemyndiga arbetsministern att för järnvägs-, sparvägsoch
ornnibusarbetare inskränka arbetstiden till 48 eller åtminstone till 60
timmar i veckan.

I syfte att minska kvinnoarbetet inom industrien och befordra eu
bättre barnavård föreslås, att alla fattiga mödrar, som hafva barn att försörja,
skola af staten erhålla hvad som erfordras för deras och barnens fulla
underhåll, dock under villkor, att hemmen uppfylla hygienens kraf samt
att mödrarna helt och hållet ägna sig åt vården af barnen och icke bereda
sig arbetsförtjänst inom något industriellt yrke.

Åt de arbetslösa män, för hvilka icke genom arbetsministerns försorg
aflönadt arbete genast kunde beredas, skulle staten lämna uppehälle under

181

villkor, att do underkastade sig den fysiska och intellektuel In utbildning,
soin för deras arbetsduglighet kunde finnas erforderlig. I sådant afseende
skulle underhålls- och utbildningsbyrån anställa särskilda tjänstemän å skilda
orter inom riket, lins Indika hjälpsökande arbetsföra män skulle hafva att

kunde

anmäla sig för att undersökas, huruvida och i hvilka afseende» dt

i behof af yrkesutbildning. På grundvalen af denna undersöknim

le därefter hänvisas antingen til

särskilda

yrkesutbildningsanstalter

vara
skulle

eller till någon jordbrukskoloni i grannskapet, och under tiden skulle jämväl
deras familjer förses med uppehälle i hemmen på statens bekostnad.
Arbetslösa kvinnor utan barn att försörja skulle beredas utbildning och
provisorisk försörjning på samma sätt.

Sistnämnda byrå skulle äfven upprätta en eller liera tvångsarbetskolouier
för lösdrifvare, tiggare, försumliga försörjare samt sådana, som
gjoit sig skyldiga till upprepad tredska eller olydnad under vistelsen vid
någon af de här ofvan nämnda anstalterna.

För att möta de periodiskt återkommande industriella lågkonjunkturerna
föreslås, att staten skulle begagna sig af det förhållandet, att det
linda dylika tider finnes lika mycket oan vänd! kapital som oafvändt
arbete, samt genom industriregleringsbyran ordna och fördela landets efterfrågan
på arbete. I sådant afseende ifrågasättes, att alla regeringsdepartement
skulle för tio år framåt uppgöra en plan för de allmänna arbeten,
som behöfva utföras, och att det härför erforderliga beloppet, beräknadt
till minst 40 millioner £} icke skulle fördelas lika på alla år, utan sparas
för tider af arbetsbrist. Ifrågavarande arbeten, till hvilka äfven borde
höra skogsodling och landvinning i stor skala, skulle endast utföras genom
de bästa för ändamålet passande arbetskrafter, som kunde erhållas, anställda
i vanlig ordning och aflönade efter gängse arbetspris.

Emigrations- och immigrationsbyrån skulle i främsta rummet hafva
till uppgift, att genom intim förbindelse med vederbörande regeringar förskaffa
sig upplysning om de egenskaper och den utrustning, som kräfdes
af dem, som hafva för afsikt att utvandra till de brittiska kolonierna,
äfvensom om utsikterna för dessa inom olika vrken samt att härom underrätta
underhålls- och utbildningsbyrån. Därjämte skulle byrån öfvervaka
samt, om så erfordrades, hämma immigrationen af främmande arbetare.

Den statistiska byrån slutligen skulle hafva att för hela riket insamla
och bearbeta alla tillgängliga upplysningar angående arbetsmarknaden,
temporär eller permanent nedgång inom alla industrier, arbetslönernas storlek
och arbetstidens längd samt fluktuationerna i tillgängen på arbetskraft.

182

Stödd pa detta material, skulle byrån vara i stånd att pålitligt och i gud
tid förut beräkna inträdet af begynnande låg- och hög-konjunkturer, och
med ledning däraf skulle tiden för de förutnämnda allmänna arbetena
fastställas samt premierna för arbetslöshetsförsäkring bestämmas. Statistiken
skulle äfven lämna utbildningsbyrån upplysning om kvilket slag af yrkesutbildning,
som under den närmaste framtiden mest erfordrades. Och slutligen
skulle densamma lämna stöd för beräkningar, i hvad mån det vore
önskvärd! att befordra emigration af arbetskraft ur landet eller tillåta immigration
till detsamma.

Ett på kommittéminoritetens betänkande grundadt lagförslag framlades
af enskild motionär i underhuset år 1910, men hann då ej slutbehandlas.
Något regeringsförslag på grundval af kommittébetänkandet har ännu icke
framlagts för parlamentet.