FATTIGVARDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN (Statens offentliga utredningar 1917:1)

FATTIGVARDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN

III. LAGSTIFTNINGEN RÖRANDE MINDERÅRIGA FÖRBRYTARE

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄNDRING AV 5 KAP. 3 § STRAFFLAGEN

M. FL. FÖRFATTNINGAR

SAMT TILL

DÄRAV FÖRANLEDDA ÅTGÄRDER I AVSEENDE Å
ANSTALTER FÖR MINDERÅRIGA FÖRBRYTARE

AVGIVNA AV

FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉN

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1915

INNE H A LLS FÖRTEG KNIN G.

Sid.

Skrivelse till Konungen ..................................................................... 5

Förslog till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.................................... It

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 6 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902 angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran .................. 12

kungörelse angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i

nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt å Bona 14

Motiver.

A. Gällande bestämmelser och förslag till ändringar däri.

Gällande bestämmelser ............................................................... 19

Förslag till ändringar vid 1909 års riksdag .................................... 22

Ytterligare framställningar hos Kung!. Maj:t....................................... 23

Kommitténs uppdrag.................................................................. 24

B. De allmänna uppfostringsanstalternas verksamhet.

Statens uppfostringsanstalt å Bona ................................................ 25

Diakonissällskapets hem å Viebäck ................................................ 29

C. Bör tvångsuppfostringsinsti tutet utvidgas? Grunderna för utvidgningen.

Uttalanden vid förarbetena till gällande lag....................................... 31

Förarbetena till ny strafflag......................................................... 32

Nyare anordningar för straffverkställighet beträffande yngre brottslingar...... 33

Kommittén förordar en utvidgning ................................................ 35

Utvidgningen bör begränsas till viss tids frihetsstraff........................... 36

Ifrågasatta nya grunder för tvångsuppfostrans användning:

a) avtjänande av någon del av straffet ....................................... 38

b) återkallande av meddelat förordnande....................................... 38

c) förordnande om tvångsuppfostran utan ådömande av straff ............ 42

d) varning........................................................................... 43

e) den processuella behandlingen av ifrågavarande mål...................... 44

Minderåriga lösdrivares hänvisande till uppfostringsanstalt ..................... 15

T). Utredning rörande erforderliga anstaltsplatser.

Anstalterna otillräckliga för det närvarande behovet ........................... 47

Uppgifter ur rättsstatistiken rörande under år 1914 dömda minderåriga ____ 47

Si.l,

Under åren 1904—OS i fängelserna intagna, till straffarbete dömda minderåriga
................................................................................. 48

Under åren 1909—14 i fängelserna intagna minderåriga ..................... 49

Antalet för tvångsuppfostran lämpliga ............................................. Öl

Antal platser för minderåriga av mankön ....................................... 54

Antal platser för minderåriga av kvinnkön....................................... 55

Beräknat platsantal enligt 1898 års kommittébetänkande ..................... 55

Procenttalet i uppfostringsanstalt intagna av de år 1914 till fängelse dömda 55
Hela antalet erforderliga anstaltsplatser .......................................... 56

E. Anstaltsplatsernas anskaffande.

Särskilda anstalter för de nytillkomna kategorierna? ........................... 57

Stora eller flera mindre anstalter? ................................................ 58

Möjligheten att utvidga de förutvarande anstalterna ........................... 61

Anstalten å Bona. Dess beskaffenhet och omfång. (Bona egendom. — Befintliga
byggnader. — Utgårdarna) ............................................. 62

ledande synpunkter vid en utvidgning av anstalten å Bona .................. 68

Genomförandet av utvidgningen. (Platsen för den nya avdelningen. —
Byggnaderna vid den nya avdelningen. — Verkstadsbyggnad. — Skollokaler.
— lsoleringsavdelning. — Sjukavdelning. — Vattenförhållandena.

— Reservkraft till elektriska anläggningen. — Köket.)..................... 70

Sammandrag av anläggningskostnaderna ......................................... 89

Driftkostnader ........................................................................ AP

Planerad utvidgning av anstalten å Viebttck....................................... 92

/*''. Föreslagna ändringar i gällande bestämmelser.

5 kap. 3 § strafflagen ............................................................... 94

Lag angående verkställighet av domstolsförordnande om tvångsuppfostran

4, 5, 6 och 8 §§.................................................................. 97

Kungörelse om ändrad lydelse av vissa §§ i stadgan för statens uppfostringsanstalt
å Bona..................................................................... 106

Bilagor.

1) 1’. M. rörande behandlingen av minderåriga förbrytare i utlandet.

Norge. —- Danmark. — Finland. —- Tyska riket. — Österrike-Ungarn. —
Schweiz. — Frankrike. — Belgien. — Nederländerna. — England...... 107

2) Ritningar och situationsplan ...................................................... 127

Till Ko n un g eu.

I skrivelse den 16 mars 1909 anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i vad mån ändring skulle kunna ske av 5 kap. 3 §
strafflagen, i syfte att där omförmälda unga förbrytare kunde i större

utsträckning än för närvarande vore medgivet insättas i allmän uppfostringsanstalt,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning
kunde föranleda. Sedan underdåniga utlåtanden i ärendet avgivits
av fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å
Bona samt styrelsen för svenska diakonissällskapet, bär Eders Ivungl. Maj: t
genom remiss den 4 februari 1910 åt den kommitté, som den 21 juni
1907 tillsatts för att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning dels angående
fattigvården och dels angående lösdrivares behandling, överlämnat
riksdagens nämnda skrivelse tillika med de däröver avgivna utlåtandena
med uppdrag att efter verkställande av den vidare utredning, som i detta
ärende vore erforderlig, till Ivungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Jämlikt Eders Kuugl. Maj:ts beslut den 28 maj 1915 har kommitténs
ledamot fröken Ebba Helena Pauli varit befriad från den del av kommittéuppdraget,
som avser nämnda fråga och därmed sammanhängande ämnen,
och har direktören vid statens uppfostringsanstalt å Bona Knut Blomquist
varit förordnad att såsom ledamot i kommittén deltaga i dess arbete i vad
det avser förberörda ärenden. Undertecknad Linders har tjänstgjort såsom
sekreterare.

Följande hos Eders Ivungl. Maj:t gjorda och därefter till kommittén
remitterade framställningar hava av kommittén upptagits till behandling i
sammanhang med förstnämnda fråga:

1) styrelsens för statens uppfostringsanstalt å Bona skrivelse den 22
augusti 1913 om sanatorievård åt elever, lidande av tuberkulos,

2) samma styrelses skrivelse den 13 januari 1915 angående kvarbållande
till fyllda 21 år av elev, som inkommit på anstalt efter fyllda
17 år, samt

3) svenska diakonissällskapets i dess årsredogörelse för år 1914 angående
sällskapets såsom allmän uppfostringsanstalt erkända hem å Yiebäck
gjorda, av Konungens befallningshavande i Jönköpings län förordade framställning
om lagbestämmelser i syfte att bereda sällskapets hem för minderåriga
kvinnliga förbrytare trygghet mot intagande i desamma av med
könssjukdomar behäftade eller i grossess varande elever.

Sedan kommitténs uppdrag beträffande dessa ärenden nu slutförts, får
kommittén härmed överlämna förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 6 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902
angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran samt

kungörelse angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och
31 $8 i nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt
ä Bona.

Vid förslagen hava fogats motiver — i vilka jämväl ingå förslag till
utvidgning av statens uppfostringsanstalt å Bona samt redogörelse för underhandlingar
med svenska diakonissällskapet om anordnande av uppfostringsanstalt
för minderåriga förbrytare av kvinnkön — ävensom eu redogörelse
för hithörande förhållanden i utlandet.

Hörande den föreslagna anläggningen vid Bona bifogas ritningar och
kostnadsförslag.

De remitterade handlingarna återställas härjämte.

Underdånigst

JOHAN WIDÉN.

OLOF BJÖRKLUND. KNUT BLOMMIST. A. LINDBLOM.
JACOB LINDERS. E. O. MAGNUSSON.

Stockholm den 2 december 1915.

LAGFORSLAG.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

tiar brott blivit begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton
ar, och dömes ban härför till böter eller till fängelse i högst ett år eller
till straffarbete i högst sex månader; må domstolen, där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå
det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till
straff, skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres
allenast av böter. Lag samma vare, om straffet utgöres av fängelse
eller straffarbete eller sådant straff och böter samt de förskyllda straffen
tillsammans ej uppgå till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex
månader.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt
stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning
med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

F ö r 81 a g

till

Lag

om ändrad lydelse av 4, 5. (i ocli 8 §§ 1 lagen den 27 juni 1902
angående verkställighet av domstols förordnande om tyångs uppfostran.

Härigenom förordna», att 4, 5, (i och S i lagen den 27 juni 1902
angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran skola
erhålla följande ändrade lydelse:

4 §■

Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän uppfostringsanstalt
intagen, äge anstaltens styrelse, därest sådant finnes för eleven
gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild vård
och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må ock
tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och den myndighet,
som över anstalten äger uppsikt, därtill samtycker.

Då elev sålunda överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställes
i tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att
när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom,
om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder.

Bliver elev sjuk och kan han ej å anstalten erhålla erforderlig vård,
ma styrelsen föranstalta om hans intagande a sjukvårdsinrättning, där han
kan åtnjuta sådan vård. Kvinnlig elev, som befinnes vara havande, äger
styrelsen överlämna till enskilt hem eller inrättning, där lämplig vård kan
beredas.

Över elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. För

.stklan t ändamål ägt t styrelsen påkalla biträde av prästerskap, kommuimleller
polismyndighet.

5 g Da

i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i
sinnesriktning och uppförande, skall lian från anstalten utskrivas. Utan
särskilt tillstånd av den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, må
dock utskrivning ej ske, förr än tvä år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnatt tjuguett år, skall lian utskrivas från anstalten.

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskriven, stånde
han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt vare underkastad
disciplinär bestraffning av dom.

För utskriven elev har styrelsen att, intill dess han fyllt tjuguett år,
utse tjänst eller anställning, vilken han icke utan styrelsens tillstånd må
lämna före denna ålder.

H §■

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän
uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrivit®, övertygad att
hava begått annat brott, vart'' förordnandet förfallet.

Förekomma på eu gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet
oek förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete
samt de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse
i ett år eller straffarbete i sex månader.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar; dock att rörande
tiden för utskrivning av elev, om vilkens intagande i allmän uppfostringsanstalt
förordnande meddelats, innan lagen trätt i kraft, skall gälla
vad för närvarande tinnes stadgat.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i
nådiga stadgan den 15 december 1011 för statens uppfostringsanstalt
å Bona.

Härigenom förordnas, att 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i nådiga
stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt å Bona
skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Styrelsen åligger:

1) att med läkare träffa avtal om bestridande av hälsovården vid anstalten
samt att anlita eljest för sjukvården behöflig personal;

17 8-

Direktören åligger:

—• — — — — — — — — — — — i tjänst eller yrke;

r) att för styrelsen i god tid förut anmäla de åtgärder, som anses
böra vidtagas i avseende å elevs inskrivning såsom värnpliktig; samt

s) att vid styrelsens sammanträden föra protokollet.

Utom direktören skola vid anstalten finnas följande befattningshavare:
en pastor, tillika förste lärare, en lantbruksinspektor, en andre och en tredje

lärare, en verkmästare, en bokhållare, eu maskinist, förmän och husmoder;
skolande lantbruksinspektoren, andre läraren och verkmästaren tillika vara
föreståndare för var sin avdelning vid anstalten.

23 §.

Pastorn och förste läraren, — — — — — — kyrkan i allmänhet
är föreskrivet.

Andre och tredje lärare, vilka skola uppfylla de villkor, som äro stadgade
för anställning såsom lärare vid folkskola, åligger att i enlighet med
den av styrelsen fastställda ordning jämte förste läraren bestrida elevernas
undervisning samt att enligt styrelsens närmare bestämmelser biträda direktören
med expeditionsgöromål.

Därest andre läraren äger därför erforderlig kompetens, är han jämväl
skyldig att mot särskilt anvisat arvode besörja orgelspelning vid gudstjänsterna
och meddela eleverna undervisning i sång.

25 §.

Verkmästaren, vilken skall hava ådagalagt skicklighet och förfarenhet
i vad till hans verksamhetsområde hör, åligger

a) att närmast under direktören hava ledning av yrkesundervisningen
och liantverksutbildningen vid anstalten samt tillse, att vid elevernas sysselsättning
härmed deras arbetsduglighet främjas och utvecklas;

b) att till direktören i god tid anmäla behövliga inköp av materialier
och förbrukningsartiklar samt biträda vid skötsel och redovisning av för
verkstadsdrift och yrkesundervisning erforderliga förråd; samt

c) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i instruktion
eller eljest av styrelsen honom meddelas.

26 §.

I egenskap av avddnhujsföreståndare åligger det lantbruksinspektoren,
andre läraren och verkmästaren:

a) att närmast — — — — — — — — — — — — — — —

- — — — — — — — — — av direktören meddelas.

31 §•

1(5

År pastorn, lantbruksinspektoren, andre läraren, tredje läraren, verkmästaren
eller bokhållaren av sjukdom förhindrad att utöva sin befattning,
skall anmälan därom göras hos styrelsen, som beviljar tjänstledighet och
förordnar vikarie; ägande direktören att förordna om befattningens uppehållande,
till dess styrelsen hinner besluta i ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den.......

MOTIVER.

Motiver.

A. Gällande bestämmelser och förslag till ändringar däri.

De under år 1902 utfärdade författningarna rörande barnavård beteckna
eu väsentlig omgestaltning av samhällets uppgifter i fråga om uppsikten
över och vården av minderåriga. Genom lagen om fosterbarns vård
den 6 juni 1902 reglerades uppsikten öfver barn, som mottagas till fostran
i annans hem. Lagen den 13 juni samma år ordnade frågan om uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Och slutligen
meddelades genom lagar av den 27 juni 1902 bestämmelser avseende
minderåriga förbrytares omhändertagande. Sistnämnda bestämmelser utgjordes
dels av vissa ändringar i 5 kap. strafflagen, dels av lag, innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga,
dels av lag angående verkställighet av domstols förordnande om
tvångsuppfostran.

De till strafflagen hörande stadgandena rörande minderåriga förbrytare
äro efter de genom lagen den 27 juni 1902 genomförda ändringar
af följande innehåll. Gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den
begås av barn, innan det fyllt 15 år (5 kap. 1 §). Begår den brott, som
fyllt 15 men ej 18 år, nedsättes dödsstraff eller straffarbete på livstid till
sådant arbete från och med 6 till och med 10 år; och må jämväl straffarbete
på viss tid nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid, dock ej under 2 månader; är brottet belagt med förlust
av medborgerligt förtroende, har domstolen att efter omständigheterna pröva,
huruvida sådan påföljd bör ådömas (5 kap. 2 §). Har brott blivit begånget
av någon, som fyllt 15 men ej 18 år, och dömes han härför till
böter eller till fängelse i högst 6 månader, må domstolen, där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas föranleda sådant, förordna, att han skall, i stället för att un -

(rällande be»tämmelser.

dergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. I sammanhang
härmed stadgas att, därest på eu gång till verkställighet förekomma
sådant förordnande och annat tidigare meddelat beslut, varigenom
samma person blifvit dömd till straff, detta straff, så vitt det utgöres av
fängelse eller böter och de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till
fängelse i mera än 6 månader, skall anses inbegripet i förordnandet. Inträffar
sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas
(se 8 och 9 §§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om
tvångsuppfostran) är förfallet, skall om det ådömda straffets förening eller
sammanläggning med annat straff och om dess verkställande gälla vad
eljest är föreskrifvet (5 kap. 3 §).

Bestämmelserna om förfarandet i brottmål rörande minderåriga, vilka
inuefattas i den särskilda lagen härom av den 27 juni 1902, äro följande.
Utom vad i allmänhet erfordras för rannsakningens fullständighet skall i
protokollet upptagas upplysning om de förhållanden, under vilka den tilltalade
uppvuxit, samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.
Barnavårdsnämnd skall på begäran av allmän åklagare meddela de i nämndens
protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar i ovannämnda
avseenden ävensom yttranden rörande de omständigheter i övrigt, som kunna
inverka pa bedömande av frågan om lämpligheten av den tilltalades intagande
i tvångsuppfostringsanstalt. Domstol får ej meddela förordnande om
minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre den minderåriges
målsman blifvit, där så ske kan, hörd i målet. Vid underrätt
skall dom avsägas samma dag, rannsakningen blivit till slut förd, eller senast
nästa dag, där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Bagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
den 27 juni 1902 bestämmer till en början, att allmän uppfostringsanstalt
upprättas av staten, men att Konungen äger att såsom
dylik anstalt erkänna jämväl anstalt, som med eller utan statsbidrag
af kommun eller enskilda anordnats för uppfostran av vanartiga minderåriga.
Om uppfostringsanstalten säges, att den skall vara så anordnad,
att en var av dess elever må komma i åtnjutande av den särskilda handledning
och vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan
och arbetsduglighet; elever af olika kön få ej intagas i samma anstalt (1
och 3 §§). Verkställighet af förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt
sker genom Konungens befallningshavandes försorg och äger
ruin utan hinder därav att beslutet ej vunnit laga kraft (2 §). Tiar minst ett
år förflutit, sedan elev blifvit intagen i allmän uppfostringsanstalt, äger an -

statens styrelse, diirest sådant tinnes gagneligt för eleven, tillsvidare eller
för viss tid överlämna honom till enskild vard och tillsyn eller anställa
honom i tjänst eller yrke; denna åtgärd kan ock vidtagas tidigare, om särskilda
omständigheter föranleda det och den myndighet, som äger uppsikt
över anstalten, samtycker därtill. Då dylik åtgärd vidtages, skall förbehåll
göras om rätt för styrelsen att när som helst återtaga eleven; och styrelsen
är skyldig att återtaga eleven, om hans uppförande eller annat förhållande
föranleder därtill. Anstaltens styrelse skall öva uppsikt över elev,
som vistas utom anstalten; den äger för sådant ändamål påkalla biträde av
prästerskap, kommunal- eller polismyndighet (4 §). Då elev vunnit nödig
stadga i sinnesriktning och uppförande, skall han utskrivas från anstalten.
Utan särskilt tillstånd av den myndighet, som äger uppsikt över anstalten,
må dock utskrivning ej ske förrän två år efter det elev intogs i anstalten.
Senast då elev uppnått 20 år skall han utskrifvas (5 §). Under
den tid, elev iir inskriven vid anstalten, står han under dess styrelses
och föreståndares husbondevälde samt är underkastad disciplinär bestraffning
av dem. Styrelsen har att för elev, som utskrives, utse första
anställningen, vilken eleven icke äger lämna utan styrelsens tillstånd förrän
ett år efter utskrivningen (ö §). Misstankes den, som på grund av domstols
förordnande blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, att hava före
intagandet i anstalten begått brott, därför han icke undergått rannsakning,
må, ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsägaren till
åtal angivits, allmän åklagare ej tala därå, utan att Konungens befallningshavande
i den ort, där brottet är begånget, giver lov därtill. Detsamma
gäller, där den, som intagits i allmän uppfostringsanstalt, misstänkes att
hava efter intagandet i anstalten och innan han därifrån utskrivits gjort
sig skyldig till brott (7 §). Varder någon, sedan domstol förordnat om
hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten
utskrivits, övertygad att hava begått annat brott, är förordnandet förfallet.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, är förordnandet
ock förfallet, så framt detta straff är av svårare art än fängelse,
eller ock de förskyllda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än
6 månader (8 §). Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande
i allmän uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan han uppnått 18
år, är förordnandet förfallet (9 §). Slutligen givas (10 och 11 vissa
regler om uttagande hos elev eller hans föräldrar av gottgörelse för elevs
vård och underhåll.

Förslag till
ändringar vid
1909 års
riksdag.

Genom chefens för kungl. justitiedepartementet cirkulär den 31 december
1904 bestämdes, att minderårig av mankön skall intagas i tvångsuppfostringsanstalten
å Bona i Östergötlands lön och minderårig av kvinnkön
i diakonissanstaltens i Stockholm skyddshem för vanartiga flickor å
Sjötorp i Huddinge socken av Stockholms län, att före den minderåriges
avsändande anstaltens direktör och beträffande kvinnorna diakonissanstalteu
skall underrättas om avsändandet, samt att Konungens befallningshavande
tillhandakomna protokoll och utslag i målet skall jämte fullständigt prästbetyg
angående den minderårige, så snart ske kan, översändas till den
anstalt, vari den minderårige intagits. Enligt cirkulär den 28 september
1906 emottagas från och med den 1 oktober 1906 minderåriga kvinnliga
förbrytare i diakonissanstaltens hem å Yiebäck i Jönköpings län.

För verksamheten vid Bona utfärdades eu kungl. stadga den 16 september
1904. En ny stadga fastställdes den 15 december 1911, och
ändrades i samband därmed anstaltens benämning till Statens uppfostringsanstalt
å Bona. Stadgan av år 1911 gäller fortfarande, dock med eu
mindre ändring i 25 4; av den 10 oktober 1913. Inseende och kontroll
över anstalten å Bona utövas enligt stadgan av Konungens befallningshavande
i Östergötlands län. — Över anstalten å Yiebäck utövar Konungens
befallningshavande i Jönköpings län uppsikt.

Genom kungl. kungörelsen den 14 oktober 1904 infördes i 20 § av
kungl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadganden
om tiden för insändande från domstolen till den verkställande myndigheten
av dels skriftligt besked om beslutet angående minderårigs
insättande i allmän uppfostringsanstalt dels rättens utslag och protokoll
i målet.

Yid riksdagen år 1909 väcktes inom andra kammaren eu motion
(nr 18), i vilken med hänvisning till de goda resultat, som vunnits genom
minderåriga förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes
om sådan ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, att domstols rätt
att meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt måtte
utsträckas även till de- fall, då brottet, som den minderårige begått, belädes
med straffarbete i högst 6 månader. Lagutskottet, som avgav utlåtande
över motionen, erinrade, att ekonomiska skäl torde hava medverkat
till att stadgandet i fråga begränsats till dem, som dömts till böter eller
fängelse i högst 6 månader, samt erkände, att hänvisande till allmän uppfostringsanstalt
lämpligen kunde ske i större omfattning än gällande lag

medgåve. I fråga om unga förbrytare talade enligt utskottets åsikt starkare
skiil än eljest för att vid samhällets reaktion mot brottsligheten hänsyn
toges till brottslingens beskaffenhet, de omständigheter, som gjort honom
till den han är, och de förutsättningar till förbättring, som hos honom
kunna förefinnas, och det torde därför vara obestridligt, att i fråga om
unga personer uppfostran oftare vore ett verksammare medel än straff, da
det gällde att rätta eu rättstridig vilja. Enär motionärens förslag till lagbestämmelser
i fråga om straffarbete omfattade de fall, då domen lydde å
sådant straff ända till 6 månader, men beträffande fängelsestraffet stannade
vid den nuvarande begränsningen eller att dylikt straff ådömts i högst b
månader, vilket motsvarade endast 3 månaders straffarbete, ansåg utskottet
sig dock icke kunna förorda motionärens förslag, som härutinnan tydligen
avvek från den i strafflagen eljest antagna grundsatsen beträffande straffarternas
inbördes förhållande. Tillika erinrade utskottet, att statens uppfostringsanstalt
vid Bona med redan gällande lagstiftning var tagen i anspråk
i den utsträckning, att något avsevärt större antal icke med anstaltens dåvarande
omfattning kunde mottagas, samt att, även om kostnadsfrågan icke1
skulle lägga något avgörande hinder i vägen för en önskvärd lagändring i nu
föreslaget syfte, utskottet i saknad av utredning härutinnan icke kunnat bilda
sig någon bestämd mening angående konsekvenserna av motionärens förslag.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde utskottet om skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utredning, i vad mån ändring skulle kunna ske
av 5 kap. 3 £ strafflagen, i syfte att där omförmälda unga förbrytare
måtte i större utsträckning än för närvarande är medgivet kunna insättas
i allmän uppfostringsanstalt, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill eu dylik utredning kunde föranleda. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen, vars skrivelse i ämnet är dagtecknad den
10 mars 1909. Över riksdagens skrivelse hava på grund av erhållna
remisser utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens
uppfostringsanstalt å Bona samt styrelsen för svenska diakonissällskapet.

Ilos Kungl. Maj:t har vidare gjorts en del andra framställningar i fråga
om lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare och deras behandling. Så- ninqar hon
lunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona i skrivelse den 22 Kungl. Maj:t.
augusti 1913 hemställt om vissa åtgärder för beredande av vård åt elever
lidande av tuberkulos, över vilken framställning medicinalstyrelsen avgivit
utlåtande. Styrelsen för anstalten å Bona har vidare i skrivelse den
13 januari 1915 hemställt om ändring i lagen angående verkställighet av

Kommitténs

uppdrag.

domstols förordnande om tvångsuppfostran i syfte att elev, som intagits i
allmän uppfostringsanstalt efter det han fyllt 17 år, måtte kunna kvarhållas
där intill uppnådda 21 år. Slutligen har svenska diakonissällskapet i
sin årsberättelse för år 1914 angående sällskapets hem å Viebäck hemställt
om lagbestämmelser i syfte att bereda hemmen trygghet mot intagande i
desamma av elever, som äro behäftade med könssjukdom eller befinna
sig i grossess, vilken hemställan förordats av Konungens befallnings*
havande i Jönköpings län.

Riksdagens ovannämnda skrivelse med däröver avgivna yttranden har
genom remiss den 4 februari 1910 av Kungl. Maj:t öfverlämnats till
fattigvårdslagstiftningskommittén med uppdrag att efter verkställande av
den vidare utredning, som i ärendet kunde vara erforderlig, till Kungl.
Maj. t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Vidare hava genom särskilda remisser jämväl de tre övriga hos Kungl.
Maj:t gjorda framställningarna, om vilka bär ovan förmälts, överlämnats
till kommittén för att tagas under övervägande vid kommittén eljest givna
uppdrag.

B. De allmänna uppfostringsanstalternas verksamhet.

För minderåriga förbrytare av mankön tinnes, såsom redan nämnts,
en statens uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län, vilken trädde i
verksamhet under år 1905. Anstalten anordnades från början för 9(5
elever. I anstalten hava under tioårsperioden 1905—1914 intagits 407
elever, nämligen år 1905: 16, år 1906: 54, är 1907: 37, år 1908: 32,
år 1909: 26, år 1910: 38, år 1911: 43, år 1912: 46, år 1913: 67 och
år 1914: 48. Medelantalet nyintagna uppgår alltså för år till 40,7. Under
första verksamhetsåret intogos allenast 16, och ett anmärkningsvärt litet antal
nyintagna är jämväl att anteckna för år 1909. För år 1906 uppgick
antalet till 54, en siffra, som överskridits allenast år 1913, då antalet
nyintagna steg till 67. Den stora tillströmningen under år 1913 medförde,
att anstalten under nämnda år tick mottaga ett större antal elever
än det, för vilket den avsetts; vid nämnda års slut uppgick antalet kvarvarande
elever till 121, ett antal, som trots det mera normala tilloppet
under år 1914 då steg till 126, alltså 30 mer än det, för vilket anstalten
beräknats. Ökningen har fortgått under innevarande år, så att antalet i
anstalten betintliga elever den 1 oktober 1915 utgjorde ej mindre än 139
stycken. Genom utskrivning under oktober 1915 nedgick antalet dock
åter, så att detsamma den 1 november 1915 utgjorde 122 elever.

Rörande de straff, som varit ådömda de å Bona intagna eleverna,
men utbytts mot tvångsuppfostran, bär med ledning av anstaltens årsberättelser
gjorts följande sammanställning:

Intagna i anstalten År			Anta	1 d	ö m	1 a
	till fän	g e 1 s	e i		till böter*	Summa
1 man.	2 mån.	3 mån.	4 mån.	o mån.	6 mån.
1905	2	4	2	i	i		6	16
190fi	5	10	8	6	2	8	15	54
1907	6	4	6	3	2	3	13	37
1908	6	3	4	5	2	—	12	32
1909	3	2	4	6	1	2	8	26
1910	6	3	10	5	1	4	9	38
1911 •	3	9	8	6	3	9	5	43
1912	2	8	13	6	1	6	10	46
1913	6	8	12	14	4	8	15	67
1914	4	9	20	4	1	4	6	48
Summa	43	60	87	56	18	44	99	407

Sluten)! uppfnstrini)saiistall
<\ Bona.

* De Ådömda böterna hava växlat mellan 10 och 375 kronor.

Ur årsberättelserna meddelas bär de brott, för vilka de intagna dömts:

• Intag- nings- år	Summa dömda					1)	ö m d	a	f ö	r
Stöld med inbrott eller eljest kva- lificerad	Enkel stöld	Snatteri	Bedrägeri	Förskingring	Förfalskning	Misshandel och andra våldsbrott	Våldtäktsförsök	Otuktsbrott	Djurplågeri	Mordbrand och attentat å järnväg	Skadegörelse	Hemfridsbrott	Fylleri, oljud m. m.
1905	16	3	5	6	1			1	__	_		_■		_	—
1906	54	4	28	13	—	2	1	5	—	—	1	—		—	—
1907	37	4	14	8	1	1	—	4	—	—	_	—	—	3	2
1908	32	1	12	12	—	3	—	3	—	—	~	—	—	1	—
1909	26	1	10	10	1	—	1	1	1	—		1	—	—	—
1910	38	10	9	9	1	3	—	4	—	—	—	1	—	1	—
1911	43	14	15	6	1	1	—	3	—	—	—	1		2	—
1912	46	8	25	4	1	1	—	3	1	—	1	1		—	1
1913	67	20	21	15	—	3	1	1	2	1	—	—	2	—	1
1914	48	9	25	8	—	2	1	3	—	—	—	—	_	—	—
Summa	407	74	164	91	6	16	4	28	4	1	2	4	2	7	4

Enligt från anstalten erhållna uppgifter hade av de intill 1914 års
slut intagna 407 eleverna 88 vid ankomsten till anstalten redan fyllt 17
år; av dessa hade 29 vid ankomsten nått eu ålder av 17 1/z år.

Medelåldern vid inträdet å anstalten utgjorde år 1905 16 år 13 dagar
och har därefter växlat mellan 16 år 2 månader 6 dagar (år 1913) samt
16 år 6 månader 20 dagar (år 1911).

I anstaltens berättelse för år 1914 tinnes en redogörelse för omsättningen
av elever under åren 1905—14, vilken här intages:

»Av samtliga under anstaltens 10 verksamhetsår dit överlämnade

elever, uppgående till ett antal av ....................................... 407,

voro vid 1914 års utgång definitivt utskrivna..................... 211

villkorligt utskrivna ................................................... 40

döda ............................................................... 4

rymda och ej ertappade................................................ 5

avviken till Amerika ......................................... 1

dömda till straffarbete och nr anstaltens minnesbok avförda ... 9

på grund av uppnådd 20-års-ålder avförda ........................ 6

på grund av överrätts upphävande av underrätts förordnande

om tvångsuppfostran hemsända................................. 3

överlämnade till fattigvårdsmyndighet
vid anstalten kvarvarande.............

•>

126 407»

I de desta tall hava eleverna blivit villkorligt utskrivna enligt 4 §
i verkställighetslagen, innan den definitiva utskrivningen ägt ruin. Vill
man alltså hava uppgift på tiden för elevernas vistelse vid själva anstalten,
har man att taga hänsyn till tiden för den villkorliga utskrivningen, för
så vitt denna sedermera efterträtts av eu definitiv utskrivning, utan att
eleven dessförinnan återtagits till anstalten.

Från anstalten hava erhållits följande uppgifter rörande tiden för elevernas
vistelse vid själva anstalten:

de är 1905 anlända eleverna vistades vid anstalten i medeltal 2 år 4 mån.

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

7 dagar
13 »

2 »

11 »

1 »

4 »

10 »

28 »

10 »

Uppgifterna visa, att tiden för elevernas vistelse på själva anstalten
så småningom kunnat göras allt kortare. Vid det låga medeltalet för år
1913 torde dock ej få fästas alltför stor vikt, enär eu del av de under
år 1913 intagua eleverna vid tiden för uppgiftens lämnande (september
1915) ännu varit kvar vid anstalten.

I anstaltens årsberättelser gives på flera ställen uttryck åt att uppfostringsarbetet
burit goda frukter. Uti berättelsen för år 1914 heter det
härom: »Vid undersökning av de elevers uppförande och vandel, som från
anstalten definitivt utskrivits, har det visat sig, att beträffande 69,23 %
uppförandet kan betecknas såsom tillfredsställande eller gott, beträffande
8,24 % såsom tvivelaktigt och beträffande 22,53 % såsom otillfredsställande
eller dåligt. I sistberörda kategori ingå de, som återfallit i brott och
härför blivit straffade. I fråga om några av dessa bör dock anmärkas, att
de efter ett återfall synes hava börjat en bättre vandel.»

I detta sammanhang böra också anföras följande uttalanden av styrelsen.
I berättelsen för år 1912 heter det:

»Såsom ett allmänt omdöme om verksamheten vid Bona under år 1912
har anstaltens direktör och andra befattningshavare inför styrelsen uttalat,
att nämnda verksamhetsår får anses såsom det bästa, de hittills tillryggalagt.
Ett för uppfostringsarbetet välgörande lugn har satt sin prägel på

året. Elevernas uppförande och hela hållning har ådagalagt eu hos dem
växande tro på att samhället genom sina åtgärder med dem avser deras
bästa. För anstaltens befattningshavare har den mera vänliga och förstående
uppfattning av anstaltens verksamhet, som under senare år gjort sig gällande
bland allmänheten, medfört eu betydande lättnad i deras krävande uppgift.»

I berättelsen för år 1913 skriver styrelsen:

»I styrelsens redogörelse för verksamheten vid Bona under år 1912
uttalades bland annat, att nämnda verksamhetsår Unge anses såsom ett av
de bästa dittills tillryggalagda. Ett för uppfostringsarbetet välgörande lugn
hade satt sin prägel på året. Det är med stor tillfredsställelse som styrelsen
konstaterar, att samma omdöme kan avgivas om det under år 1913
vid anstalten bedrivna arbetet. Yäl har detta arbete på grund av under
året inträdd betydande ökning av elevantalet ställt mycket stora krav på
anstaltens befattningshavare, vilka även under relativt lugna förhållanden
inom anstalten hava att kämpa med svårigheter, som icke förekomma i
annan pedagogisk verksamhet, men de hava dock förskonats från allt lör
stora missräkningar. De hava fått erfara eu alltjämt växande känsla av
lättnad i arbetet genom ökad förvissning om att deras strävanden för vilsekommen
ungdoms tillrättaförande icke visat sig resultatlösa, utan tvärtom
synas bära goda frukter.»

Beträffande kostnaden för statens uppfostringsanstalt å Bona må här
nämnas, att för densamma upplåtits vissa delar av kronodomänen Bona,
vilkas taxeringsvärde för år 1914 utgjorde 222,000 kronor. Förbyggande
av själva anstalten — 2 elevbyggnader och 1 ekonomibyggnad — samt planerings-,
väg- och hägnad sarbeten har av riksdagen på extra stat l ör åren
1903—05 anslagits tillhopa 395,000 kronor. Vidare har under åren 1904
—1908 anslagits tillhopa 99,293 kronor 43 öre för ytterligare nybyggnader,
reparationer av befintliga hus in. m. Till inköp af inventarier lör
själfva anstalten har anvisats 25,600 kronor samt till anskaffande av inventarier
för jordbruket m. m. 41,555 kronor.

I riksstaten för år 1916 upptages för anstalten två förslagsanslag,

båda såsom extra anslag, nämligen

avlöningar åt tjänstemännen högst.............................. 26,345 kronor

kost och beklädnad åt eleverna m. in......................... 52,000 »

eller tillhopa 78,345

Årskostnaden per elev under år 1914, då a statsanslaget uppbars 81,420
kronor och medeltalet elever uppgick till 122.2, utgjorde, om allenast det

direkta statsbidraget tages i beräkning, 666 kronur 25 öre. Beräknar man
tillika, att en del av anstaltens utgifter täckas med inkomster från jordbruk,
skog och verkstäder in. in., för år 1914 12,155 kronor 7b öre, uppgick
årskostnaden för elev under år 1914 till 765 kronor 76 öre.

För minderåriga förbrytare av Qvinnkön, om vilka domstol förordna!,
att de skola insättas i allmän uppfostringsanstalt, tinnes ingen statsanstalt,
utan staten har träffat avtal med svenska diakonissällskapet, som i för ändamålet
inrättade hem mottager sådana förbrytare. I början mottogos dessa å
sällskapets skyddshem Sjötorp; men sällskapet anordnade sedermera ett särskilt
hem för dem å egendomen Yiebäck i Almesåkra socken av Jönköpings
län, och detta erkändes genom kungl. brefvet den 16 juni 1906 såsom allmän
uppfostringsanstalt. Här inrättades först ett hem för 12 flickor och därefter
för att tillmötesgå det alltjämt ökade behovet ett andra hem, Björkhaga,
likaledes med utrymme för 12 flickor. För verksamheten i fråga utgår
bidrag af statsmedel. Staten betalar nämligen hyra för hemmens användande
för statens räkning, ersättning för ved, inventarier och telefon in. in. samt
bidrag till avlöning åt personal (2 föreståndarinnor, 2 biträden och 1 lärarinna
samt avlöning åt prästerligt biträde); statsbidraget härför har under
de senare åren utgått med ett belopp av 8,600 kronor. Vidare lämnar
staten ett förslagsanslag för bespisning och beklädnad av eleverna samt beredande
af läkar- och sjukvård, efter eu beräkning av 1 krona för elev och
dag, och ett belopp af 100 kronor för elevs utrustning vid utskrivning från
hemmet. I riksstat^ för år 1916 upptages detta förslagsanslag till 9,000
kronor. För år 1916 har alltså statens bidrag beräknats till 17,600 kronor.

Antalet af de elever, som emottagits i diakonissällskapets hem, utgjorde
vid 1914 års slut 61. Medeltalet nyintagna har alltså varit 6.1 om året.
Fördelade på de olika åren, utgjorde antalet nyintagna år 1905: 1, år
1906: 5, år 1907: 3, år 1808: 7, år 1909: 6, år 1910: 7, år 1911: 7,
år 1912: 9, år 1913: 8 och år 1914: 8. Under tiden till 1914 års slut
utskrevos inalles 35 elever; vid sistnämnda tidpunkt funnos å hemmen 26
elever. Under år 1915 har antalet nyintagna varit synnerligen stort och
utgjorde redan för första halvåret 11. Hå det på grund av den starka
tillströmningen befanns omöjligt att mottaga alla, för vilka inträde begärdes,
såg sig diakonissällskapets styrelse föranlåten att hos länsstyrelserna göra
hemställan, att flera elever ej måtte sändas till hemmen, varefter blott 3
blivit ditsända. Genomsnittstiden för elevs vistelse vid hemmen har utgjort
2 år 5 månader 22 dagar.

Diakonis»-sä It ska/>e t#
hem d l te
bäck.

.'')()

Rörande resultatet av verksamheten har diakonissanstaltens föreståndare
i en till kommittén avgiven promemoria anfört följande:

»Arbetet bland minderåriga förbrytare måste under alla förhållanden
vara ett svårt och tålamodsprövande arbete. Detta har ock diakonissanstalten
fått erfara. I synnerhet under de första åren visade sig detta arbete synnerligen
svårartat. Dels inkom på hemmen en och annan elev, som knappt var
lämplig för sådan fostran, dels voro de lokala förhållandena mera primitiva,
dels ägde man då icke den pedagogiska erfarenhet, som sedan kunnat vinnas.

Under årens lopp har arbetet kommit i goda gängor, eu pedagogisk
tradition har vunnits och de elever, som en längre tid ha vistats på hemmen,
giva de nykomna intrycket av att de trivas väl. Många unga hava
först vid ankomst till vårdhemmet fått eu aning om huru lång tid de hade
att där tillbringa. De hava då — i sitt ungdomliga oförstånd — känt en
missräkning att de icke i stället tingo en kortare tids fängelsestraff. Men
sedan hava de i regel vuxit in i hemmet och lärt sig uppskatta den fostran
de där mottaga. De hava blivit ett med hemmet och dess traditioner och
särskilt vid högtider därstädes kunnat uttrycka den innerliga önskan, att
också deras närmaste hade fått uppleva sådant. När skilsmässans timme
kommer, torde de vara få, vilka icke — trots den lockande friheten ute i
världen — med saknad se tillbaka på en period i livet, då de fingo många
goda intryck och då de under hälsosamt arbete lärde förstå vad arbetsglädje är.

Hemmens belägenhet på landet har visat sig mycket fördelaktig. Den
härliga lantluften bidrager till ett synnerligen gott hälsotillstånd och det
lantliga arbetet har sitt eget behag med sig.

De ledande systrarna äro angelägna att så länge som möjligt stå i
korrespondens med de utskrivna flickorna ävensom att bereda dessa rum
på hemmet, då de önska återkomma dit såsom gäster eller då de tillfälligtvis
kunna bliva utan plats.

Om arbetets frukter kan man icke på få år bilda sig så synnerligen
bestämd uppfattning. Under de första åren, då, såsom nämnt, rätt svåra
objekt erbjödos för fostran, tick man bevittna, att icke så få återgingo till
sitt gamla liv. Men resultatet har påtagligen blivit alltmera gynnsamt,
och så långt mänsklig beräkning kan avgöra, synes inemot 2/s bliva återförda
till ett hederligt och arbetsamt liv. För övrigt vill man ej uppgiva
hoppet att de, som ännu i dag kunna synas förlorade, dock erhållit i sina
hjärtan något gott utsäde, som i sinom tid kan uppspira.

Allt nog, det kan sägas, att detta arbete trots sina förblivande svårigheter
är ett hoppfullt arbete, vars vidare utveckling är högeligen önskvärd.»

C. Bör tvångsuppfostringsinstitutet utvidgas? Grunderna

för utvidgningen.

Redan vid förarbetena till den lins oss nu gällande lagstiftningen i
ämnet väcktes fråga om intagande i allmän uppfostringsanstalt jämväl av
unga personer, som dömts till straffarbete. Vid behandling inom högsta domstolen
av förslaget till ändringar i 5 kap. strafflagen uttalade sig sex av de i
förslagets granskning deltagande justitieråden för utsträckning af det föreslagna
stadgandet därhän, att detsamma skulle kunna tillämpas vid olovligt
tillgrepp, oavsett att brottet vore belagt med straffarbete. Under det eu av
dessa ledamöter ville begränsa bestämmelsen till vanliga tjuvnadsbrott, ansågo
de övriga, att tvångsuppfostran ej borde vara utesluten ens vid lindrigare fall
av inbrottsstöld. Det framhölls, att det, åtminstone i de större städerna, var
just bland sådana unga förbrytare, vilka förövat olovligt tillgrepp, som man
oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade personer, samt att dessa mer
än andra voro utsatta för återfall, vadan det syntes högeligen önskvärt, att
de kunde erhålla den hjälp till åstadkommande av ändrad sinnesriktning,
som vistelsen i en uppfostringsanstalt måste giva. Den ledamot av högsta
domstolen, som ej deltog i nyssnämnda anmärkning mot lagförslaget, ville
sätta högsta åldersgränsen för intagande i uppfostringsanstalt till 16 år,
men ansåg, att i sådant fall begränsningen i fråga om brottets beskaffenhet
kunde sättas så högt, att endast brott, för vilka allmänna straffminima uppginge
till minst ett eller två års straffarbete, undantoges.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling inför
Kungl. Maj:t att, ehuru en så utsträckt tillämpning av tvångsuppfostringssystemet,
som förordats av högsta domstolens flesta ledamöter, även
efter departementschefens mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, det
dock, med hänsyn till de kostnader, som härigenom komme att förorsakas,
för det dåvarande icke borde föreslås någon ändring i det angivna syftet.
Efter att hava redogjort för de beräknade kostnaderna för de anstalter,
som erfordrades enligt förslaget, samt det ytterligare antal platser, vilka
skulle bliva nödiga med den föreslagna utvidgningen, framhöll departementschefen,
att kostnaderna för inrättandet och underhållet av så många
uppfostringsanstalter uppenbarligen skulle bliva större, än att erforderliga
medel lämpligen kunde av riksdagen på eu gång begäras, varjämte det
med fog kunde ifrågasättas, om det vore tillrådligt att, innan någon prak -

Vttalanden
vill fiirarbt
tenn till gäl
lande lag.

fisk erfarenhet här i landet vunnits om det nya systemets verkningar, inrätta
så många anstalter. Lämpligare syntes det departementschefen i alla
avseenden bliva att först efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå
på den inslagna vägen.

I den skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den
med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts förslag, yttrades bland annat,
att riksdagen även för sin del vore övertygad om att tvångsuppfostran i
många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gentemot minderåriga förövare
av tjuvnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, vilkas
brott icke kunde försonas med lägre straff än straffarbete. Eiksdagen, som
vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol borde tillerkännas befogenhet att
under vissa förhållanden i stället för straff meddela varning eller annan
tillrättavisning, ansåg sig dock ej av dessa orsaker böra avslå förslaget, då
dess snara antagande var av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare
anstalter blivit uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde
utsträckas att omfatta derå än de nu i densamma upptagna kategorierna av
minderåriga förbrytare. Men riksdagen höll före, att, i mån som de goda
verkningarna av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen vore
övertygad — såväl Kung]. Maj:t som riksdagen skulle låta sig angeläget
vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde lagens utsträckning till
alla de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara att
påräkna; och i samband med en dylik utvidgning av lagens verkningskrets
torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad mån jämväl
övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde komma
till användning.

Vid behandliug inom riksdagen av förenämnda år 1909 väckta motion
förefanns icke någon meningsskiljaktighet rörande lämpligheten av den då
föreslagna utvidgningen. Fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona och styrelsen för svenska diakonissällskapet hava
var för sig tillstyrkt riksdagens framställning.

Förarbetena Vid förarbetena till ny strafflag bär frågan om behandling av minder ,

tl’ nfagtrn^ ;ll''iga förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av
professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkandet rörande strafflagens
revision (Principerna för en strafflagsreform, del I, sid. 135—150)
har sålunda eu ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet.

I det kommittén hänvisar härtill, vill kommittén i detta sammanhang*
blott framhålla, att professor Thyrén från behandling i uppfostringsanstalt
vill undantaga allenast minderåriga, som begått mycket svåra brott.

Vid bedömande av frågan om utbytande av stratt'' mot insättande i
uppfostringsanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som under
de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff taga särskild
hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att strafftiden utnyttjas
för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de ånyo komma ut i
livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende den framställning,
som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i dess skrivelse den 3
juli 1912. Efter eu uttömmande motivering, vari bland annat redogöres
för det i England använda s. k. Horstalsystemet*, föreslog styrelsen, att i
strafflagen skulle införas eu ny straffart, benämnd korrektionsstratf, tilllämplig
därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort sig saker till
brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete på
viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle komma till användning
jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år gjort sig förfallen
till fängelse eller straffarbete pa högst nämnda tid, men prövades icke
kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt. Vid prövning om
korrektionsstratf borde ådömas, skulle tagas i betraktande, huruvida de
omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och sedermera levat, samt
hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga förutsättningar gåve vid
handen, att hans framtida välförhållande med större sannolikhet skulle
kunna vinnas genom dylikt straff än genom det straff, som eljest vore i
lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen
hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag
till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes en
del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda föreslås, att fånge, som
vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i
huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn
till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes
olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer med hänsyn till sådana
yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet och sättet för dess verkställande
m. m.

Vägra lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens
ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men
vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för att
åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.

Xyarc anord
ninyar för
åt raffverlcstål
liyhct
t inträffande
i/ni/rc brottulivyitr.

* Se sill. 125.

Sålunda för ordnas uti ett av fångvårdsstyrelsen den 3 januari 1914 utfärdat
cirkulär, att till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar skola
sändas, om de ännu ej fyllt 18 år, till straffängelset i Uppsala och, om
de fyllt 18 men icke 19 år, till straffängelset i Gävle. Beträffande fånge,
som på grund av ungdom och anlag äger förutsättning att kunna uppläras
i skrädderi eller sömnad, skomakeri, sadelmakeri, snickeri, måleri eller
borstbinderi, skall enligt cirkuläret särskild anmälan göras för bestämmande
av det fängelse, där straffet skall avtjänas. Uti förstnämnda bestämmelse
har sedermera genom cirkulär den 28 juni 1915 gjorts den ändring, att
till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar, som ännu icke fyllt
19 år, skola sändas, om de äro dömda på kortare tid än 6 månader, till
straffängelset i Gävle och vid en straffarbetstid av 6 månader och därutöver
till straffängelset i Uppsala.

Om det fostringsarbete för tillrättaförande av unga manliga brottslingar,
som med år 1913 begynt vid straffängelset i Uppsala, meddelar
fängelsets predikant enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för nämnda år
följande: »Det gångna årets erfarenheter», säger han bl. a., »berättiga

till oförbehållsamt erkännande av den vidtagna åtgärdens lämplighet.
Först och främst möjliggör den större enhetligheten av fångstammen en
större enhetlighet i fångarnas behandling, som särskilt är av betydelse
för den inre sidan av fångvården. Av vikt synes ock vara att i största
möjliga mån Uppsala fängelses egenskap av gossfängelse får bliva bestämmande
för fängelsets organisation och utrustning i det hela.» — »Desom
haft lust för självstudier av ett eller annat slag, ha försetts med nödiga
hjälpmedel. Över huvud har ett större krav på individualisering under
nuvarande förhållanden gjort sig gällande än förr och har ock i största
möjliga mån tillmötesgåtts. Till uppväckande av stämning av högtidlighet
och andakt ha vid upprepade tillfällen sångstunder ägt rum inom fängelset,
vid vilka körsång utförts. Även efter avslutandet av de söndagliga
gudstjänsterna förekommer stundom solosång, som alltid i likhet med de
större konserterna mötes av uppmärksamhet och tacksamhet från fångarnas
sida. Av utomordentlig betydelse såsom stöd för den uppfostrande
verksamheten är det arbete, som de unga fångarna ha att utföra. I detta
avseende visar sig snickeriet erbjuda stora fördelar framför andra slag av
arbete.» — »Gemensamt arbete i en ljus, rymlig slöjdsal eller ute på trädgårdsfiilten
under bar himmel står för mig som idealet för rationellt anordnat
straffarbete för unga brottslingar. Ett trängande behov är, att tillfälle beredes
till ordentlig gymnastik. Om ock svårigheter därför under nuvarande

:sr>

förhållanden kunna förefinna,s under de kallast»; vintermånaderna, så kan
dock under stom* delen av året gymnastik lätt utföras i sammanhang med
de dagliga promenaderna i fånggårdarna.»

Några av kommitténs ledamöter hava avlagt ett besök å fängelset i
Uppsala för att taga kännedom om verksamheten därstädes. Utmärkande fordon
nya anordningen är framför allt det större utrymme, som lämnats åt
skolundervisning, gymnastik och uppfostrande arbete. Av de 24 i fängelset
vid tillfället intagna sysselsattes ej mindre än 19 med snickeri.
Nar och eu av dessa fångar har sitt arbetsrum (en med stort fönster försedd
cell, vartill dörren hålles låst) med hyvelbänk, verktyg och arbetsmaterialier;
yrkesläraren går från den ene till den andre och undervisar
dem eller infinner sig på deras begäran för att lämna upplysningar. De
nyinkomna sättas ej genast i slöjden, utan fa under den första tiden
syssla med andra göromål såsom att knyta nät, spinna, laga strumpor
o. s. v. Det är avsett, att de unga längre fram skola sysselsättas med
trädgårdsarbete, för vilket ändamål intill fängelset belägen jord väntas bliva
disponibel. För skolundervisningen finnes en särskild säl med plats för 6
fångar (under lektionen hava de skärmar mellan sig, så att de ej kunna
se varandra), och där meddelas undervisning i vanliga skolämnen 3 å 4
timmar i veckan för varje läxlag. Gymnastik bedrives under vistelsen
ute i promenadgårdarna. Enligt vad kommittén erfarit, är det meningen
att söka vidare utbilda det nya systemet vid Uppsalafängelset, och planer
äro å bane att även vid fängelset i Gävle träffa anordningar för de ungas
uppfostran under fängelsetiden.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till
ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det
uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid
måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de
minderårigas uppfostran, som i en enkom för dem avpassad uppfostringsanstalt.
Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostrings
verksam het, som kommit till stånd på grundvalen av 1902 års
lagstiftning, haft en stor uppgift att fylla och även i det stora hela
visat sig motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av de
elever, som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit
laglydiga och arbetssamma medborgare, under det att de, utsläppta efter
ett kortvarigt fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo
med rättvisan eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att

Kommittén
förordar en
utvidgning.

Utvidgningen
bör begränsas
till viss tids
frihetsstraff.

antaga, att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med eu del av dem,
som gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.
Särskilt i fråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott — och
dessa äro de bestå — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta dom
stolen, goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda
uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen
kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget synes
någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av eu utsträckning,
och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda en sådan.

Vad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig eu sådan
inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas
förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid
synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförlarandet till
dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna
arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning
till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna
exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott
än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt,
Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,
som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning
från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt
bör kunna meddelas även vid brott, som beläggas med
straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.

Med denna utgångspunkt är det emellertid dock nödigt att bestämma
eu viss gräns i fråga om strafftidens längd, utöver vilken ej må vara medgivet
att sätta uppfostringsåtgärder i stället för straff''. Såsom professor
Thyrén i sitt ovan citerade arbete framhåller, torde nödvändigheten av eu
sådan gräns visserligen icke vara att söka däri, att icke den, som begått
t, ex. ett mord, skulle vara mottaglig för uppfostringsåtgärder. Utan
denna nödvändighet ligger i den allmänna rättsuppfattningen, som icke
skulle känna sig tillfredsställd med att ett så svårt brott fritoges från
straffpåföljd, samt i allmänpreventiva hänsyn. I fråga om var gränsen
skall läggas, kunna åter olika meningar råda. Det synes dock kommittén
föreligga starka skäl att här stanna vid den gräns av G månaders straffarbete
och däremot svarande 1 års fängelse, som vid 1909 års riksdag
ifrågasattes. I allmänhet torde kunna sägas, att de brott, som beträffande
minderåriga kunna komma att beläggas med högre straff, äro av den svåra

:st

beskaffenhet, att ovan angivna hänsyn icke medgiva strattets bortfallande.
I alla händelser synes det vara försiktigast att vid den nu ifrågasätta
förändringen, som ej avser någon omläggning av tvångsuppfostringsinstitutet,
icke gå härutöver. Härtill kommer, att redan en utsträckning till straffarbete
i 6 månader och motsvarande fängelsestraff, såsom nedan visas,
kommer att medföra rätt stora kostnader för det allmänna.

Å andra sidan synas skid ej föreligga att gå under nämnda gräns.
Av'' de redogörelse!-, som nedan lämnas rörande minderåriga förbrytare
ådömda eller av dem undergångna straff, framgår, att ett jämförelsevis
stort antal sådana personer ådömts straffarbete i 6 månader, samt att eu
betydande del av dessa av fängelsemyndigheterna ansetts lämpliga för
tvångsuppfostran. Gällande strafflag har visserligen för ett jämförelsevis
stort antal brott straffets minimum förlagt vid b månaders straffarbete,
vilka brott därigenom angivas såsom svårare; men även eu stor del av
dessa brott är otvivelaktigt av sådan art, att förordnande om intagande i
uppfostringsanstalt bör kunna ifrågakomma, där omständigheterna i övrigt
tala därför. Härtill kommer, att domstolen med anledning av bestämmelserna
i 5 kap. 2 i; strafflagen kan nedsätta straffet till hälften, och att
alltså (i månaders straffarbete icke beträffande de minderåriga är att betrakta
som en minimigräns för dessa brott i samma mening som för vuxna
brottslingar.

Frågan om gränsen bör läggas vid Ö månaders straffarbete eller sättas
lägre, påverkas i viss mån också av möjligheten att erhålla erforderligt
antal platser å lämpliga anstalter. Såsom nedan närmare beröres, har
kommittén vid utredning av sistnämnda fråga kommit till det resultat,
att hinder ej heller härutinnan bör möta för att välja (1 månaders straffarbete
såsom gräns.

Såsom framgår av den vid betänkandet fogade redogörelsen för den
utländska lagstiftningen kunna olika sätt tänkas för anordnandet av lagstiftningen
rörande minderåriga förbrytare. Det kommittén givna uppdraget
synes emellertid icke giva anledning till att föreslå några ändringar i
huvudgrunderna för lagstiftningen. Så till vida kräves dock eu prövningav
de allmänna grunderna, som ett utsträckande av bestämmelserna i
5 kap. 3 § strafflagen till minderåriga, som dömts till straffarbete eller längre
tids fängelse än 6 månader, kan tänkas kräva föreskrifter utöver dem,
som ansetts nödiga, då användandet av tvångsuppfostran hade eu mera
begränsad omfattning.

Ifrågasatta
vya grunder
för tvdngsuppfostrans

användning.

a) Avtjänande Sålunda har ifrågasatts, att, om ett mera långvarigt straff skall
aavDst8raffet.el kunna utbytas mot tvångsuppfostran, någon del av straffet bär vara verkställd,
innan intagande i uppfostringsanstalt får äga ruin. Med anledning
av ett från svenska fångvårdssällskapet gjort uttalande, att uppfostringsförfarandet
borde utsträckas till alla unga förbrytare i åldern 15—18 år
utan avseende på beskaffenheten av det straff, som blivit dem ådömt, har
fångvårdsstyrelsen i dess yttrande över riksdagens skrivelse den 16 mars
1909 framhållit, att den, som ådragit sig straffarbete på längre tid än 6
månader eller fängelse utöver 1 år, måste anses hava förövat ett brott av
den samhällsfarliga beskaffenhet att fordran på internering och straff icke
av hänsyn till den unge förbrytaren finge eftergivas, utan att han först fått
tillfälle att ådagalägga sin bestående sinnesändring. Skulle behandling i
uppfostringsanstalt för en sådan kunna ifrågakomma, borde detta enligt
fångvårdsstyrelsens mening ske allenast i den ordning, att den unge förbrytaren
först i straffanstalten avtjänade någon del av sitt straff och, om
han härunder ådagalagt pålitligt bättringsuppsåt och fortsatt välförhållande,
sedan efter någon tid överflyttades till uppfostringsanstalten.

Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara mindre lämpligt att,
då ett uppfostringsförfarande mot minderåriga kan tänkas skola komma
till användning, först någon tid halla dem i straffanstalt. Föreligga förutsättningar
för uppfostringsförfarandet, bör detta snarast möjligt komma
till användning, utan att man först håller dem till ett kortvarigt frihetsstraff'',
vars verkningar ej alltid kunna förutses. Skulle alltså en utsträckning
av bestämmelsen i 5 kap. 3 § strafflagen att gälla även sådana personer
under 18 år, vilka dömts till straffarbete i mer än 6 månader eller
fängelse i mer än 1 år, såsom fångvårdsstyrelsen påpekat, kräva en väsentligare
omläggning av hithörande stadgande!! för att erhålla nödiga garantier
för uppfostringsförfarandets rätta tillämpning i sådana fall, synes
härutinnan snarast föreligga ett ytterligare skäl att ej för närvarande gå längre
än till nämnda gräns. Då kommittén också för sin del stannat vid att begränsa
utsträckningen till dem, som gjort sig förvunna till straffarbete i
högst 6 månader eller fängelse i högst 1 år, synes därmed också angelägenheten
att nu tänka på den omgestaltning av stadgandet, som fångvårdsstyrelsen
antytt, vara avlägsnad.

de lamell de Vid eu sådan utsträckning av tvångsuppfostran, som nu ifrågasättes,

lat förord framträder också med större styrka ett annat spörsmål, som även förut
nande. vant föremål för övervägande, nämligen att förordnande om intagande i

uppfostringsanstalt under vissa förhållanden skall kunna återkallas och det
ådömda straffet i stället gå i verkställighet.

Den förut omnämnda motionen vid 1909 ars riksdag innehöll sålunda
en hemställan härom, gående ut på att ett tillägg borde göras till
4 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols
förordnande om tvångsuppfostran av följande innehåll: »Befinnes elev,

som på grund av domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt,
genom dåligt uppförande skadligt inverka på övriga elever och
låter lian sig ej rätta, må styrelsen för anstalten därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande i det län, varest anstalten är belägen. Konungens
befallningshavande äger, då grundade skäl därtill föreligga, att
skilja dylik elev från anstalten samt förordna, att det eleven ådömda straff
skall i vanlig ordning verkställas.» Till stöd för det sålunda föreslagna
stadgandet anfördes, att exempel kunde påvisas, då i anstalt intagen elev
befunnits alldeles oemottaglig för den fostran, anstalten velat ägna honom,
och genom sitt förhållande inverkat skadligt på de övriga eleverna, vadan
hans skiljande från anstalten vore (hiskligt, men att sådant ej läte sig
göra med lagens nuvarande lydelse. Det framhölls i motionen, att det
ingalunda vore lätt att finna en fullt tillfredsställande form för ett sådant
skiljande, men att det torde kunna ske på det sätt, att, åt Konungens
befallningshavande i det län, där anstalten vore belägen, medgåves rätt
att efter anmälan av anstaltens styrelse och efter eu ingående prövning
av alla eleven berörande förhållanden skilja honom från anstalten samt
förordna, att det honom ådömda straffet skulle i vanlig ordning verkställas.

Lagutskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka motionärens förslag i
denna del och anförde såsom skäl härför följande: »Mot motionärens

förslag i denna del torde kunna från mera formell synpunkt invändas,
att det svnes olämpligt att åt administrativ myndighet överlämna att
besluta om ändring av ett utav domstol meddelat, laga kraftvunnet
beslut, något som skulle ske genom ett godtagande av motionärens förslag
till ändring av sistnämnda lagstadgande. Men bortsett härifrån, skulle
av detsamma kunna yppas den faran, att man med tillämpning av ett
sådant stadgande kanske alltför snart komme att uppgiva hoppet om att
kunna med de olika medel, som stå en uppfostringsanstalt till buds, rätta
sådana vanartiga elever, varom här blir fråga. Har det verkligen visat
sig, att uppfostringsarbetet är overksamt, kan även ifrågasättas, om fängelsestraff
eller straffarbete skulle vara lämpligare för vinnande av det sökta
målet. Den möjligheten vore ej heller utesluten, att eu eller annan elev

skulle föredraga att undergå det honom ådömda straffet framför eu längre
tids vistelse å uppfostringsanstalt samt därefter inrätta sitt uppförande.*

Fångvårdsstyrelsen upptog i sitt nyssberörda utlåtande även denna fråga
till bedömande och kom därvid till det resultat, att eu utsträckning av stadgandet
i 5 kap. 3 § strafflagen, så att jämväl minderårig, som dömts till
fängelse i över 0 månader eller till straffarbete, kunde överlämnas till
tvångsuppfostran, borde vara förenad med föreskrift om att uppfostringsförfarandet
vid dåligt uppförande skulle kunna utbytas mot det ådömda
straffet. Styrelsen yttrade härom följande:

»Aven de, som dömts till straffarbete pa kortare till eller fängelse
över sex månader men ej över ett år, torde vara sådana, att deras definitiva
befrielse från undergående av straffet för att i stället intagas i uppfostringsanstalt,
knappast bör helt göras beroende av den uppfattning, domstolen
kunnat om dem förvärva. Visserligen lärer den, som dömes till
sådant straff, nästan undantagslöst före utslagets meddelande ha hållits
häktad; och upplysning om hans sinnesbeskaffenhet och övriga förhållanden
torde således i allmänhet kunna i någon män av häktets tjänstemän meddelas.

Då emellertid prövningen under den relativt korta rannsakningstiden
icke kunnat bliva fullt tillförlitlig, synes en utsträckning av uppfostringsanstaltens
användning för nyssnämnda unga förbrytare böra göras villkorlig,
så att, om den unge under vistelsen i anstalten visar sig mindre
mottaglig för fostran och av dåligt inflytande å kamrater eller dylikt, han
må kunna överflyttas till straffinrättningen för undergående av det ådömda
straffet. Någon reducering av strafftiden i visst förhållande till den tid,
han vistats vid uppfostringsanstalten, synes för sådant fäll knappast påkallad.

Beträffande den myndighet, vilken det må tillkomma att återkalla
domstolens villkorliga medgivande av straffets utbytande mot uppfostran,
tillåter sig styrelsen framhålla, att om, på sätt den så kallade löneregleringskommittén
föreslagit och styrelsen i underdånigt utlåtande denna dag
i anledning av kommitténs förslag ifrågasätter, statens uppfostringsanstalt
å Bona och möjligen blivande andra sådana anstalter ställas under fångvårdsstyrelsens
ledning, beslutet om där intagna unga förbrytares överflyttande
till straffinrättning helt naturligt torde böra fattas av nämnda
styrelse efter framställning från uppfostringsanstaltens föreståndare. Där
den unge intagits i enskild, för ändamålet anvisad anstalt, torde även be -

träffande sådan person fångvårdsstyrelsen under nyssnämnda förutsättning
böra äga att besluta, på det att enhet i förfarandet må ernås.

Skulle statens uppfostringsanstalter av ifrågavarande slag icke komma
att stå under fångvårdsstyrelsen, låge det visserligen mindre nära till hands
att åt sagda styrelse uppdraga att besluta om den unges överflyttande till
fängelset; men då ärendet knappast kan vara av betydelse att böra hänskjutas
till Eders Ivungl. Maj:ts egen prövning, synes fångvårdsstyrelse1]]
även i nu berörda fall böra övertaga uppdraget.»

T de tidigare årsberättelserna från diakonissällskapet rörande verksamheten
vid Viebäck, framhölls upprepade gånger, att domstolarna förordnat
om intagande a uppfostringsanstalt av minderårig]], som icke bort sändas
till sådan anstalt utan hellre avtjäna det ådömda straffet. Årsberättelsen
för år 1909 innehöll också en hemställan om ett tillägg till 4 § i lagen
angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran av
innehåll att elev, som inom viss kort tid efter sin ankomst till uppfostringsanstalt
befunnes vara alldeles olämplig för fortsatt Barnuppfostran,,
skulle på styrelsens för anstalten framställning kunna av lämplig myndighet
skiljas från anstalten och i stället åläggas att undergå det straff, som
varit ådömt, men utbytts mot tvångsuppfostran. Klagomål av dylik art
från Viebäck synas hava varit närmaste anledningen till det ovannämnda i
riksdagen framburna förslaget om tillägg till nyssnämnda lagrum. Kommittén
har vid besök å Viebäck gjort närmare förfrågningar i detta ämne och
därvid erfarit, att man numera ej anser sig behöva någon ändring i detta
avseende. Den förutnämnda svårigheten har nämligen gjort sig mindre gällande,
sedan därstädes upprättats ännu ett hem, varigenom erhållits möjlighet
att placera eleverna efter deras karaktär och uppförande, samt dessutom
anstalter träffats för isolering av alltför besvärliga individer. Från
anstalten å Bona bär ej gjorts gällande något behov av ändring uti förevarande
avseende. För övrigt har från både Bona och Viebäck framhållits,
att domstolarnas tillämpning utav lagen åtminstone de senare åren varit
sådan, att skäl till klagan i angiven riktning icke förefunnes. Utredningen
rörande den minderåriges förhållanden och lämplighet för uppfostran vore
numera i regel mycket fullständig och bedömandet därför också säkrare.
Dessutom betonas, vad som redan framhållits av lagutskottet, att det ej
vore riktigt att uppgiva hoppet om ett gott resultat av uppfostringsarbetet
ens sedan eleven vistats en längre tid på anstalten, utan att man kunnat
konstatera något tillfredsställande resultat av uppfostringsarbetet; det hade
nämligen mer iin eu gång hänt, att elev, om vilken man ännu vid utskriv (i -

c) Förordnande
om tvångsnpp
fostran
utan ådömande
av straff.

ningen hyst föga förhoppningar, efteråt visat sig hava verkligen blivit
påverkad av uppfostringsarbetet och uppfört sig mönstergillt.

Saknaden av bestämmelser därom att elev, som inom uppfostringsanstalt
visar sig särskilt svårbehandlad eller i väsentlig grad stör anstaltens
verksamhet, kan efter myndighets beslut avlägsnas från anstalten och
i stället insättas i straffanstalt för att undergå honom ådömt straff, kan
visserligen synas innebära en viss risk för dessa anstalter, eu risk, som
kan tänkas ökad vid tvångsuppfostrans användning beträffande dem, som
dömts till straffarbete. Emellertid har denna omständighet enligt kommitténs
uppfattning ej så stor betydelse, om man blott tillser, att uppfostringsanstalterna
äro utrustade med möjligheter att vid förekommande fall
disciplinärt behandla och för någon tid isolera dylika elever. Uttalandena
från uppfostringsanstalterna synas giva vid handen, att man åtminstone
numera ej anser sig behöva något stadgande i förevarande hänseende, och
att eu utvidgning av tvångsuppfostringsinstitutet ej bör föranleda någon
ändring härutinnan. Med den utveckling, arbetet på detta område numera
erhållit, bör det ej möta oöverstigliga svårigheter för uppfostringsanstalterna
att finna sig till rätta även med besvärligare ungdomar. Härtill kommer
vidare den av lagutskottet framhållna praktiska risk, som onekligen är förbunden
med möjligheten för en elev att genom dåligt uppförande få tvångsuppfostran
utbytt mot ett till tiden väsentligt kortare straff, liksom det måhända
även kan under vissa förhållanden vara mindre välbetänkt att ställa i
utsikt för anstalten att slippa ifrån en elev, som i början synes besvärlig och
mindre mottaglig för uppfostran. Slutligen möter svårigheten att finna eu
lämplig form för utövande av den prövning, som här skulle äga rum. Det
är förvisso ej utan betänklighet att låta en administrativ myndighet ingå på
en realitetsprövning av frågan, huruvida domstolens beslut om intagande i
uppfostringsanstalt bör bestå eller icke. Kommittén har med hänsyn till
vad sålunda anförts ej funnit skäl att framlägga något förslag till ändring
av nuvarande bestämmelser i ämnet.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen i dess nuvarande lydelse skall domstolen,
även om den meddelar förordnande om tvångsuppfostran, i allt fall
utsätta det straff, som den minderårige förskyllt. I de utländska lagarna
är så vanligen ej fallet, utan förordnandet om uppfostran meddelas
direkt; huruvida i visst fall detta förordnande förfallit och straff skall
komma till användning, prövas av domstolen, då fråga därom senare
väckes. Aven hos oss har vid olika tillfällen påpekats såsom olämpligt att

inäta ut straff, dä detta ej är avsett att komma till användning utan uppfostringsåtgärd
i stället anlitas. (Se förhandlingarna vid kriminalkongressen
i Stockholm är 11)11.)

Enligt kommitténs uppfattning är det knappast av någon större betydelse
för uppfostringsarbetets framgång, huru nu antydda spörsmål löses.

Några direkta olägenheter av den nuvarande anordningen hava, så vitt
kommittén har sig bekant, icke försports. Tvärtom liar det stundom framhållits,
att den omständigheten att skulden starkt betonas utgör ett medel
att bringa den brottslige till eftertanke och ånger. För övrigt skulle eu
ändring på denna punkt, återverka på frågan om förfarandet i de fall, då
jämte förordnande om tvångsuppfostran till verkställighet förekommer annat
beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff. Till någon sådan
mera vittgående ändring, som alltså skulle bliva erforderlig, torde emellertid
i detta sammanhang skäl ej föreligga.

Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang varit under över- a) varm»
vägande, är, huruvida ej i vissa fall domstol borde tilläggas befogenhet
att meddela tillrättavisning och varning i stället för att förordna om insättande
i allmän uppfostringsanstalt. Hemställan om ett dylikt stadgande
gjordes av åtskilliga ledamöter i högsta domstolen vid granskning därstädes
av de föreslagna stadgandena rörande behandling av minderåriga förbrytare,
och riksdagen ifrågasatte i sin ovanberörda skrivelse den 15 maj .1902
även eu dylik befogenhet. I det betänkande, som avgavs den 17 maj
1902 av den s. k. strafflagskommitten, upptogs också spörsmålet, huruvida
varning skulle med fördel kunna brukas i stället för eller jämte villkorlig
dom. Nämnda kommitté fann emellertid av flera skäl stadgande om varning
icke böra införas och, vad särskilt beträffar minderåriga förbrytare,
ansåg kommittén, att efter ett genomförande av det till 1902 års riksdag
framlagda förslaget om insättande i allmän uppfostringsanstalt samt med
den villkorliga domens användande för yngre förbrytare i därför lämpade
fall, det ej syntes tjänligt att med avseende å dessa införa ytterligare ett
särskilt förfaringssätt.

.Genom införandet i vårt straffsystem av institutet villkorlig dom kar
frågan om befogenhet för domstol att meddela varning fått minskad betydelse.
Den villkorliga domen är, såsom av strafflagskommittén betonas, i
själva verket eu skärpt varning. Med eu utvidgning av stadgandet i 5 kap.

3 § strafflagen till dem, som dömts till fängelse i högst 1 år eller straffarbete
i högst 6 månader, skulle visserligen tvångsuppfostran kunna komma till an -

vändning i fall, da villkorlig dom är utesluten. Emellertid äro stadgandena
om vilkorlig dom för närvarande föremål för revision, i det särskilda sakkunniga
tillkallats inom justitiedepartementet bland annat för detta spörsmål,
och törhända kommer även i fråga om den villkorliga domen eu
utsträckning att äga rum. Eftersom varning är en åtgärd, vilken mera
kommer till användning i sådana fall, då man anser sig kunna avstå från
villkorlig dom, och alltså ligger närmare detta institut än tvångsuppfostran,
bär fattigvårdslagstiftningskommitten ej haft anledning att för sin del till
vidare behandling upptaga förslaget härom.

e) Deu pro
oessuella bo
handlingen
av ifrågavarande
mai

I fråga om den processuella behandlingen av mål rörande minderåriga
förbrytare har i utlandet, såsom även framgår av den härom lämnade redogörelsen,
på senare åren rått ett synnerligen livligt meningsutbyte, som
även pa eu del håll tagit sig uttryck i lagstiftningen. Det gäller införandet
av vad som i diskussionen inom vårt land behandlats under benämningen
»barndomstolar». Uppslaget härtill har närmast varit de i Nordamerikas
Förenta stater införda »Juvenile courts». I samband med eu noggrann
förundersökning och efter domen följande övervakning, bådadera under
domstolens ledning och överinseende, har man velat åt själva domstolsförfarandet
giva en särskild, för de unga mera lämpad karaktär, än det
vanliga förfarandet erbjuder. Till de processuella anordningarna ansluta
sig ock på det närmaste de åtgärder, som anses böra anlitas för tillrättaförandet
av de unga vilsekomna. Enligt de redogörelser som lämnats synes
man med dessa anordningar hava i allmänhet nått synnerligen tillfredsställande
resultat; och även hos oss hava röster höjts för införande av liknande
domstolar eller undandragande i en eller annan form av malen angående
de minderåriga förbrytarna från de vanliga domstolarna.

I det kommittén givna uppdraget ingår icke direkt frågan angående
omläggning av det processuella förfarandet uti nu ifrågavarande mål. Man
har uppenbarligen tänkt sig, att även med bibehållande av nu gällande
regler för det processuella förfarandet en sådan utsträckning av tvångsuppfostrans
användande till ytterligare kategorier av unga brottslingar,
som riksdagens skrivelse i ämnet åsyftar, måste medföra stora fördelar i
avseende å dessas behandling. Erfarenheten har nämligen, såsom förut är
antytt, otvetydigt ådagalagt, att 1902 ars lagstiftning i detta ämne haft
att uppvisa goda resultat; en mycket stor del av de unga vilsekomna,
som eljest sannolikt skulle för framtiden rekryterat förbrytarnas klass, hava
genom tvångsuppfostringens användande återvunnits åt samhället. Kommit -

ten lull'' icke heller för sin del funnit någon förändring liv de proeessiiella
bestämmelserna i detta sammanhang vara av behovet påkallad. Visserligen
äro de bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga,
som gåvos år 1902, föga omfattande, men a andra sidan äro dessa stadgande!
så allmänna, att ett efter förhållandena lämpat förfarande väl kan
utveckla sig. Kommittén tänker här särskilt på anordnandet av eu tillfredsställande
undersökning både före målets hänskjutande till domstol och under
domstolsbehandlingen. Det har ju, såsom pa annat ställe framhalles, från
uppfostringsanstalterna vitsordats, att domstolarna visat sig alltmera förtrogna
med sin ifrågavarande uppgift och att, särskilt under medverkan
av frivilliga krafter, förundersökningarna blivit fullständigare och mera vägledande
för det blivande uppfostringsarbetet; det bör ock vara att förvänta,
att ett dylikt fruktbärande samarbete på den viktiga förundersökningens
område skall än ytterligare utvecklas. Frågan om utbildande av förundersökningen
i brottmål kräver för övrigt liksom varningen särskilt beaktande
i samband med spörsmålet om den villkorliga domen och lärer i sagda
sammanhang göras till föremål för särskild utredning, vilken torde bliva
av betydelse jämväl för behandlingen av brottmål rörande minderåriga.

Vid överläggningar uti det till kommittén remitterade ärendet om
revision av lagen rörande lösdrivares behandling har fråga uppkommit, att
yngre lösdrivare icke skulle underkastas tvångsarbete i de vanliga tvångsarbetsanstalterna,
utan med avseende på dem liksom för minderåriga förbrytare
uppfostringsåtgärder i stället komma till användning. Jämväl uti
nu ifrågavarande sammanhang har detta spörsmål diskuterats.

Enligt undersökningar, som av kommittén verkställts, hava under
åren 1910—1914 för lösdriveri häktats och överlämnats till Konungens
befallningshavande 165 personer i åldern 15—18 år, varav ej mindre
än 116 kommo på Stockholm. Uti 52 av dessa fall har tvångsarbete
ådömts och härav kommo 44 fall på Stockholm. Om Stockholm undantages,
har under hela 5-års perioden i 8 fall dömts till tvångsarbete.
Största delen av de till tvångsarbete dömda minderåriga utgöras enligt
fångvårdsstyrelsens årsberättelser av kvinnor, och deu omständigheten att
de dömda huvudsakligen varit från huvudstaden ger stöd åt den förmodan,
att det i huvudsak varit till lösaktighet förfallna kvinnor, som
dömts.

Därest det skulle bliva fråga om att sända lösdrivare mellan 15 och
18 år till uppfostringsanstalt, torde man emellertid antagligen ej få att

Minderåriga
lösdrivares
hänvisande
Ull uppfostringsanstalt.

räkna med så litet antal dömda, som ovan angivits, och de nämnda siffrorna
torde därför ej kunna läggas till grund för en beräkning av det antal platser,
som i en allmän uppfostringsanstalt kunde erfordras för minderåriga lösdrivare.
En stor del av de minderåriga, som häktats för lösdriveri och
bettleri, frigivas nämligen efter meddelad varning, och mot åtskilliga torde
åtgärder ej vidtagas, emedan myndigheterna finna tvångsarbetet med avseende
på dessa vara en olämplig åtgärd.

Vad först vidkommer kvinnor, vilka hemfallit åt lösaktighet — och dessa
synas utgöra det största antalet av de enligt lösdrivarlagen behandlade
minderåriga — är frågan om deras behandling ett spörsmål av mycket invecklad
beskaffenhet; det bör med avseende å dem undersökas, om deras behandling
som lösdrivare överhuvud taget är lämplig och om ej ett annat
förfaringssätt kan givas, som lämnar större garantier för deras förbättring
och återförande till dugliga samhällsmedlemmar. Den s. k. reglementeringskommittén
har i sitt betänkande av den 31 december 1910 under hänvisning
till det fattigvårdslagstiftningskommittén givna uppdrag rörande
revision av lagstiftningen om lösdrivares behandling ansett sig icke böra
närmare ingå på berörda spörsmål; och fattigvårdslagstiftningskom mitten
kommer också att i sammanhang med behandlingen av nämnda lagstiftning
upptaga denna fråga till närmare övervägande.

Men även spörsmålet om behandling av unga personer, som eljest
göra sig skyldiga till lösdriveri, sj-nes lämpligast höra upptagas till prövning
i sammanhang med lösdrivarlagstiftningen i övrigt. Vilka åtgärder,
som böra vidtagas med avseende å de unga, är nämligen väsentligen
beroende av, huru förfarandet med lösdrivare i allmänhet ordnas och
särskilt i vad mån uppfostringssynpunkten därvid kan mera komma till
sin rätt än för närvarande är fallet samt i sammanhang därmed särskilda
anordningar beträffande ungdomen kunna vidtagas. De kommittén givna
uppdrag beträffande lagstiftningen dels om lösdrivares behandling och dels
om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, giva
kommittén anledning att framdeles upptaga ifrågavarande spörsmål till
förnyat skärskådande i hela dess omfattning.

D. Utredning rörande erforderliga anstaltsplatser.

Eu förändring av 5 kap. 3 g strafflagen därhän, att jämväl minderåriga,
som dömas till straffarbete i G månader och därunder eller fängelse
i över G månader intill I år, kunna sändas till allmän uppfostringsanstalt,
kräver anskaffande av nya anstaltsplatser. De nu befintliga anstalterna
av denna art hava ej från början anordnats för mottagande av så många
elever, som med nu gällande bestämmelser kommit i fråga att sändas till
allmän uppfostringsanstalt, och anstalterna hava därför mast vidtaga provisoriska
anordningar för att kunna mottaga de minderåriga, som överlämnats
dit. Beträffande de kvinnliga förbrytarna har det, som ovan nämts, under
år 1915 gått därhän, att anstalten förklarat sig förhindrad att tillsvidare
mottaga flera elever.Eu utvidgning av anstalterna har därför också ifrågasatts
för täckande av det nuvarande behovet.

För att söka utröna antalet av dem, som med eu utsträckning av
5 kap. 3 § strafflagen på sätt ovan antytts kunna antagas komma att
sändas till uppfostringsanstalt, har kommittén till en början genomgått de
uppgifter rörande under år 1914 dömda personer, som från straffregistret
överlämnats till statistiska centralbyråns avdelning för rättsstatistik. Sådana
uppgifter hava från straffregistret överlämnats rörande dem, som dömts till
urbota bestraffning eller för snatteri ådömts böter. Börande uppgifterna
ifråga är att anmärka, att desamma i eu del fall allenast innefatta upplysning
om domstolen, som ådömt bestraffningen, samt det ådömda straffet.
Då förevarande undersökning avsett allenast sådana dömda, som vid brottets
begående fyllt 15 men ej 18 år, hava alla de fall, där åldersuppgift icke
meddelats, måst lämnas ur räkningen. Möjligt är sålunda, att någon i
nämnda ålder kommit att uteslutas ur redogörelsen, men antagligt är, att
rörande de minderåriga i regel lämnats fullständiga uppgifter, så att de
alla ingå i redogörelsen.

Besultatet av undersökningen framgår av följande sammanställningar.

Under år 1914 dömdes till urbota bestraffning eller för snatteri till
böter 283 personer, som vid brottets begående fyllt 15 men icke 18 år;
härav voro 34 kvinnor. Av de dömda erhöllo 117, därav 19 kvinnor,
villkorlig dom. Förordnande om insättande i uppfostringsanstalt meddelades
rörande 44 minderåriga, därav 8 kvinnor.

A asfalterna
otillräckliga
för det närvarande
behovet.

I ppgifter ur
rättsstatistiken
rörande
under dr
1914 dömda
nindernriga.

Under åren
1904—08 i
fängelserna
intagna, till
straffarbete
dömda minderåriga.

Av återstående 122 personer, rörande vilka straffet skolat bringas till
verkställighet, voro dömda

till straffarbete 105, därav 4 kvinnor,

» fängelse 15, » 3 » , och

» böter 2.

För de 15 till fängelse dömda har straffet i intet fall överstigit 6 månader.
Av de ovannämnda 105 till straffarbete dömda, rörande vilka straffarbetet
skolat verkställas, hade vid brottets begående

11 fyllt 15 men icke 16 år,

46 » 16 » » 17 »,

48 « 17 » » 18 » .

Tiden för straffarbetet uppgick

till högst	2	månader	i	15	fall
» mer än	2	men ej över 3	månader »	29	»
>> » »	3	» » » 4	» »	23	»
3> » »	4	» » »5	» »	8	»
» » »	5	» » » 6	»	13	»
» »	6	man åder		1 7	»

Mer än i/f> av de brott, för vilka straffarbete ådömts, utgjordes av
tillgreppsbrott, i de flesta fallen inbrottsstöld.

Om de 17 fall frånräknas, då straffarbetet uppgått till mer än 6
månader, återstå 88 fåll. I huru många av dessa fall den dömde varit
lämplig att sända till allmän uppfostringsanstalt, därest sådant varit medgivet,
är icke möjligt att bestämma med ledning av de uppgifter, som
legat till grund för undersökningen. Uti 3 av dessa 88 fall var den
dömde kvinna. Till straffarbete i högst 3 månader voro dömda 44 personer,
därav en kvinna.

Uti det utlåtande, som av fångvårdsstyrelsen avgavs över riksdagens
skrivelse den 16 mars 1909, finnes eu sammanställning av uppgifter från
rikets straffanstalter rörande antalet under åren 1904—1908 i fängelserna
intagna unga förbrytare, som varit dömda till straffarbete samt vid brottets
begående fyllt 15 men icke 18 år, jämte tiderna för dem ådömt straffarbete.
Denna sammanställning är av följande lydelse:

År	2 män.	Från 2 till och lind 3 månader	Från 3 till och med 4 månader	Krön 4 till och med 6 månader	Från 5 till och med 6 månader	»Summa
	m.	kv.	in.	kv.	in.	kv.	in.	kv.	in.	kv.	in.	kv.
1904.........	34	5	38	2	32	i	5	—	15	—	124	8
1905.........	45	3	29	4	25	2	8	—	16	1	123	10
1906.........	28	6	37	2	10	2	16	—	19	—	116	10
1907.........	15	1	18	1	12	1	7	—	13	2	65	5
1908.........	7		12	8	15	—	6	—	14	—	54	8

Under samma femårsperiod hade enligt de till fångvårdsstyrelsen inkomna
uppgifterna endast inträffat ett fall, i vilket någon i förenämnda
ålder haft att undergå fängelsestraff å längre tid än sex månader. Detta
fall inträffade ar 19U8, då en 16 års yngling, som villkorligt dömts för
inbrottsstöld till sex månaders fängelse, ådrog sig 50 kronors böter för
snatteri samt förklarades skola avtjäna bägge bestraffningarna med fängelse
i tillhopa sex månader åtta dagar.

För att vinna eu fullständigare överbliek över antalet minderåriga
brottslingar har kommittén med ledning av de uppgifter, som till fångvårdsstyrelsen
månatligen ingå från samtliga straffanstalter över de personer,
vilka under näst föregående månad börjat straffarbete, fängelsestraff eller
tvångsarbete, låtit för åren 1909—1914 uppgöra särskilda förteckningar.
Dessa förteckningar utvisa bland annat följande.

Antal till straffarbete i högst 6 månader dömda personer av mankön i
åldern 15 —18 år, som under nedannämnda år börjat undergå straff:

ålder vid domfällandet summa
15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909 ......... 2 14 20 21 57

» 1910......... 3 10 24 9 46

» 1911 ......... 1 8 14 8 31

» 1912......... 3 18 26 14 61

» 1913 ......... 8 16 33 18 75

» 1914......... 2 16 36 24 78

tillhopa ......... 19 82 153 94 348

Under uren
1909—14 i
fängelserna
intagna
minderäriga.

medeltal för år: 58,0.

Antal till straffarbete i över 6 månader dömda personer av mankön
i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff:

år 1909............... 14

» 1910............... 10

» 1911................ 12

» 1912............... 12

» 1913............... 10

» 1914............... 18

tillhopa 8 2
medeltal för år: 13,7.

Antal till straffarbete i högst 6 månader dömda personer av kvinnkön
i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff:

ålder vid domfällandet summa
15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909......... — — 1 3 4

» 1910......... — — — — —

* 1911......... — — 2 1 3

* 1912......... — 12 3 6

» 1913......... I 13 2 7

»1914......... — 1 2 2 5

tillhopa ......... 1 3 10 11 25

medeltal för år: 4,2.

Antal till straffarbete i över 6 månader dömda personer av kvinnkön
i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff'':

år 1909 ............... -—

» 1910............... 2

» 1911................ 1

» 1912............... 2

» 1913............... —

» 1914............... 2

tillhopa 7

medeltal för år: 1,2.

Antal till urbota fängelsestraff dömda personer av mankön:

ålder vid domfällandet summa
15 år I 6 år 1 7 år 1 S år

ar 1909......... 14 3 5 13

»1910......... — 3 12 15 30

»1911......... — 1 8 5 14

» 1912......... 2 4 3 ''9

» 1913......... — 3 2 6 11

» 1914......... 2 4 5 3 14

tillhopa ......... 3 17 34 37 91

medeltal för år: 15,2.

Tidslängden för urbota fängelsestraff'' översteg endast i ett fall 6
månader.

I flertalet fall har fängelsestraffet ådömts för brott mot krigs- eller
sjölag, för misshandel, våld å polis, hemfridsbrott o. d.

För tillgreppsbrott har fängelsestraff ådömts i relativt få fall.

Antal till urbota fängelsestraff dömda personer av kvinnkön:

ålder vid domfällandet summa
15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909......... — 1 2 — 3

» 1910......... — 1 1—2

» 1911.......... — —

» 1912......... — 1 — — 1

»1913......... — — — 1 1

» 1914......... — — — — —

tillhopa ......... — 3 3 1. 7

medeltal för år: 1,2.

För att i möjligaste mån kunna beräkna, huru många unga förbrytare
utöver vad nu är fallet årligen skulle finnas lämpliga att intagas i uppfostringsanstalt,
därest sådant varit medgivet även beträffande dem, som varit
dömda till straffarbete i högst 6 månader eller till fängelse i högst 1 år, hade

Antalet för
tvdngsuppfostran

lämpliga.

fångvårdsstyrelsen före avgivandet av sitt ovan omförmälda yttrande hört
vederbörande fängelsetjänstemän beträffande dem, som i fängelserna intagits
dr 1908 och sålunda kunnat av tjänstemännen med ledning av förda anteckningar
fullt ihågkommas. Nedan återgivna av styrelsen i yttrandet
gjorda sammanställning, upptagande de under nämnda år till straffarbete i
högst sex månader samt fängelse i högst ett år dömda unga förbrytare,
visar, huru många av dem under de olika strafftidsgrupperna ansetts lämpligen
bort intagas i uppfostringsanstalt.

; r

1 f

f a

r b

e t

Fängelse
från 6 må-nader till

och med

1 år.

Summa

2 män.

från 2 till
och med 3
månader

från 3 till
och med 4
månader

från 4 till
och med 5
mänadcr

från 6 till
och med 6
månader

kv.

tv.

kv.

År 1908 intagna

Av dem lämpliga

för nppfost-

ringsanstalt...

—

Enligt förestående tabell skulle, framhåller styrelsen, användningen av
uppfostringsanstalt för unga förbrytare, dömda till straffarbete i högst tre
månader, ha medfört år 1908 en ökning i antalet till sådan anstalt överlämnade
av 11 ynglingar och 3 flickor. Om användningen varit utsträckt
till dem, som dömts till straffarbete i högst sex månader och fängelse i
högst ett år, skulle hela ökningen för året uppgått till 29 manliga och 3
kvinnliga elever. Under antagande, att ungefärligen samma antal årligen
tillkommer och att vistelsen vid anstalten för en var omfattar i medeltal
två år — vilket likväl måste anses väl kort i synnerhet för dem, som
dömts till straffarbete — skulle, enligt vad fångvårdsstyrelsen antog, behovet
av platser å uppfostringsanstalt ökas vid en utsträckning till straffarbete
i högst tre månader med 22 för ynglingar och 6 för flickor samt
vid den ytterligare utsträckningen med 58 för ynglingar och 6 för flickor.
Då några reservplatser måste beräknas och en förlängning av vistelsen vid
anstalten i vissa fall vore önskvärd, torde de behövliga nya platserna vid

det senare alternativet enligt styrelsens förmenande icke få tänkas färre än
omkring 70 för manliga och 8 för kvinnliga elever.

Då, enligt vad fångvårdsstyrelsens utredning utvisar, antalet unga
manliga fångar, dömda till straffarbete på viss tid ej över 6 månader, i
anmärkningsvärd grad nedgått under åren 1!)07 och 1908, en minskning
som, efter vad fångvårdsstyrelsen antagit, föranletts av lagen den 22 juni
1906 angående villkorlig straffdom, har kommittén ansett nödigt att för ett
senare år göra eu liknande utredning som den av fångvårdsstyrelsen verkställda,
och har kommittén härför valt år 1914. Vederbörande fängelseföreståndare
hava därvid tillfrågats, dels huru många personer dömda för
brott, begånget före fyllda 18 år, under år 1914 intagits i straffanstalt för
undergående av fängelse i mer än 6 månader eller straffarbete, dels huru
många av dessa fångar ansåges hava på grund av sinnesbeskaffenhet och
omgivning samt graden av förståndsutveckling lämpligen bort intagas i
allmän uppfostringsanstalt, därest stadgande därom funnits.

De uppgifter, som därvid erhållits, framgå ur följande sammanställning.

Tid för ådömt straffarbete	Antal i fängelse insatta	Därav enligt [ fängelseförestän-darens uppfatt-ning lämpade för uppfostrings-anstalt
Högst 3 månader..............................	39	21
Mer än 3 men ej över 4 månader ......	22	13
»»4»» »5 »	0	1
» » 6 » > »6 »	12 82	10 45
» >6 månader ..........................	19	13
Summa	101	68

Enligt de erhållna uppgifterna skulle ingen minderårig hava under
året intagits för avtjänande av fängelse i mer än 6 månader. Anmärkningsvärt
är, att av de till straffarbete i mer än 5 månader dömda ett
jämförelsevis stort antal ansetts lämpliga för uppfostringsanstalt.

Jämföras dessa uppgifter med de ovannämnda i fångvårdsstyrelsens
utlåtande upptagna för år 1908, då av 62 till straffarbete i högst 6 månader
dömda ett antal av 31 eller alltså 50 % ansågos lämpliga för uppfostringsanstalt,
visa siffrorna för år 1914 ett något högre procenttal för uppfostringsanstalt
lämpliga, i det att av 82 intagna 45 eller nära 55 % skulle

vara att hänföra under denna rubrik. Stannar man vid straffarbete i 3
månader såsom maximum, skulle av de 27 under år 1908 i fängelserna
intagna 14 eller 51,8 % varit lämpliga för uppfostringsanstalt samt av 39
under år 1914 intagna 21 eller 54 %. Till jämförelse härmed må nämnas,
att av de år 1914 till fängelsestraff dömda minderåriga, tillsammans 99
(därav 40 dömts villkorligt), ett antal av 44, därav 8 kvinnor, på grund
av domstols förordnande skolat sändas till uppfostringsanstalt, vilket utgör
44,4 % av hela antalet till fängelse dömda. Särskiljas i detta fall män och
kvinnor, befinnes det, att av 84 män 36 eller 42,9 % samt av 15 kvinnor
8 eller 53,3 % sänts till uppfostringsanstalt. Då det torde vara att antaga,
att de till fängelse dömda sändas till uppfostringsanstalt i större utsträckning
än som kan antagas komma att äga rum beträffande dem, som
gjort sig förfallna till straffarbete i motsvarande tid, synes man knappast
hava att räkna med förordnande om intagande i uppfostringsanstalt, i fullt
så många fall, som beräknats av fängelseföreståndarna. Yid svårigheten
att här få någon fullt bestämd siffra har kommittén stannat vid det
antagandet att hälften av de till straffarbete i högst 6 månader dömda
skulle lämpa sig för uppfostringsanstalten.

Aför Glinder billigt den ovan lämnade redogörelsen för antalet av dem, som under

ånga av åren 1909—1914 intagits i fängelserna för undergående av straffarbete i
mankön, högst 6 månader, utgjorde dömda minderåriga av mankön i medeltal 58
om året. Törhända är dock detta medeltal för lågt att räkna med, då
antalet under åren 1913 och 1914 intagna utgjorde respektive 75 och 78
samt 1914 års siffra för dem, som av domstolarna under året dömts till
straffarbete i högst 6 månader, stiger till 85. Kommittén har därför ansett
sig böra räkna med ett medeltal av 80. Utgår man från ett årligt
medeltal av 80 till straffarbete i högst 6 månader dömda minderåriga
av mankön och antager man, såsom ovan nämnts, att 50 % av dessa skulle
lämpa sig för uppfostringsanstalt, skulle det årliga tillskottet bliva 40 elever.

För att erhålla uppgift om antalet för dessa erforderliga platser är
det nödvändigt att känna medellängden för elevernas vistelse vid anstalt.
Av de från Bona i sådant hänseende erhållna upplysningarna (sid. 27)
framgår, att eleverna under de senare åren vistats vid anstalten i regel
något över 2 år; medeltiden för vistelsen torde för närvarande kunna beräknas
ej överstiga 2 år 2 månader. Med antagande att 40 årligen hänvisas
till uppfostringsanstalt skulle krävas 87 eller i runt tal 90 nya
anstaltsplatser för minderåriga förbrytare av mankön.

Vad beträttar behovet av platser för minderåriga förbrytare av Iwinnkön,
som dömts till straffarbete i högst G månader, utgjorde antalet under
år 1914 dömda 3. Enligt uppgifterna från fängelserna hade under samma
åt- f> intagits till undergående av bestraffning. I medeltal för åren 1909
_1914 hade 4,2 i åldern 15—18 år undergått straffarbete i högst 6 månader.
Fångvårdsstyrelsen räknar i sitt utlåtande för år 1908 med 8
kvinnor, varav 3, alltså allenast 37,r> %, ansågos lämpliga för uppfostringsanstalt.
I de från fängelseföreståndarna inkomna uppgifterna rörande de
under år 1914 å fängelserna intagna har ej skilts på män och kvinnor.
1 let torde emellertid vara nog att räkna med att 3 till straffarbete i
högst 6 månader dömda kvinnor årligen komma i fråga att sändas till
uppfostringsanstalt. Medellängden för de kvinnliga elevernas vistelse å
uppfostringsanstalt har enligt meddelande från svenska diakonissällskapet
varit i det närmaste 2 x/2 år. För att fylla behovet av platser för ett
beräknat antal av 3 årligen till uppfostringsanstalt hänvisade skulle alltså
krävas 8 platser.

Antal platan''
för minderåriga
a c
kvinnkön.

För jämförelses skull må här anmärkas det platsantal, som beräknades^^4*^
uti det betänkande och förslag angående minderåriga förbrytares behandling, ugt isss års
som under år 1898 avgavs av särskilda kommitterade och vilket ligger till
grund för gällande lagstiftning i ämnet. I nämnda betänkande meddelas
uppgifter å antalet personer i åldern 15—18 år, som under år 1896 undergått
fängelsestraff i högst 6 månader, samt om huru många av dessa kunde
efter den erfarenhet, som vunnits om dem vid fängelset, anses med hänsyn
till vilja och förståndsutveckling icke hava hunnit större mognad, än
att de lämpligen bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa
genom fångvårdsstyrelsen införskaffade uppgifter hade under år 1896
sammanlagt 64 ynglingar mellan 15 och 18 år undergått fängelse i högst
6 månader, och antogos av dessa 27 eller ungefär 42$ snarare liava bort
insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med den av nämnda kommitté antagna
beräkningen av en 3-årig vistelse vid anstalten skulle alltså erfordrats
81 platser.

Någon uppgift, om förhållandet mellan de till fängelse i högst 6 ma- uppyostrings.
uader dömda minderåriga och antalet till uppfostringsanstalt sända, finnes anstalt intagej
i den officiella statistiken. Av de undersökningar, som kommittén
verkställt för år 1914, framgår, såsom redan anmärkts, att nämnda år 99 eue dömda.

personer dömts till fängelse för brott, förövat i åldern 15 — 18 år, samt
att rörande 44 av dessa eller 44,4 % meddelats förordnande om intagande
i uppfostringsanstalt. Törhända skulle antalet av de senare varit större,
om ieke den villkorliga domen kommit till användning; genom denna undgingo
40 att intagas i fängelse, och antalet i fängelse intagna uppgick
därför allenast till 15.

Hela antalet
erforderliga
anslaltsplatser.

Den gjorda utredningen giver således vid handen, att eu utvidgning
av 5 kap. 3 § strafflagen därhän att minderåriga, som dömts till straffarbete
i högst 6 månader, skulle kunna få straffet utbytt mot vistelse å
en allmän uppfostringsanstalt, torde medföra, att omkring 90 platser behöva
anskaffas för manliga och 8 platser för kvinnliga brottslingar i åldern
15—18 år. Enligt kommitténs uppfattning är dock, vad den manliga ungdomen
beträffar, siffran att anse som ett maximum, vilket sannolikt ej
kommer att nås på åtskilliga år. I nästföljande avdelning upptages frågan,
huru detta antal platser lämpligen skall kunna beredas.

F. Anstaltsplatsernas anskaffande.

Frågan om anordnandet av anstaltsplatser för de unga förbrytare, som Särskilda angenom
utsträckning av stadgandet rörande förordnande om insättande i upp-8nytillkomna
fostringsanstalt skulle komma att sändas till sådan, behandlades av fångvårds-kategorierna?
styrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande. Fångvårdsstyrelsen anförde
härom följande: »I händelse sådan ändring av 5 kapitlet 3 ^ strafflagen
kommer till stånd, att uppfostringsanstalt tages i användning även för
unga förbrytare, som dömts till straffarbete, lärer med nödvändighet eu
särskild anstalt böra för dem upprättas. Av verklig vikt måste nämligen
vara, att icke dessa jämförelsevis svårare förbrytare sammanföras vid eu
gemensam anstalt med dem, som dömts till allenast böter eller fängelse
och väl således torde få anses till sin moral mindre fördärvade. Det lärer
med skäl kunna befaras, att de sämre individerna till sig neddraga de
bättre, om de i kamratskap sammanträffa; och även om tänkbart vore,
att full åtskillnad mellan grupperna kunde inom anstalten åvägabringas,
skulle dock den stora olägenheten av samma anstalts användande för de
olika slagen av unga förbiytare kvarstå, att den allmänna uppfattningen
om anstalten och dess elever lätt kunde, till nackdel för de till böter
eller fängelse dömde, påverkas genom därvaron av dem, som dömts till
straffarbete. Olikartade anordningar måste ock i vissa avseenden vidtagas
för de sistnämnda. Antalet sådana torde ock efter ovan framlagda
beräkning bliva nog stort att fylla en anstalt av lämplig omfattning.»

Det synes visserligen, rent teoretiskt sett, som borde en viss sanning
ligga i antagandet att den till strängare straff dömde, skulle vara mera
fördärvad än den, som dömts till ett lindrigare straff; särskilt borde
väl detta kunna sägas om den till straffarbete dömde, gent emot
den, som dömts till fängelse eller böter. I fråga om de minderåriga
torde erfarenheten dock knappast bekräfta riktigheten härav. Beträffande
särskilt de brott, för vilka minderåriga oftast dömas, nämligen tillgreppsbrott,
har den nämnda satsen alldeles icke någon allmän giltighet.
Enligt gällande strafflag skola dessa brott i regel beläggas med
straffarbete, men den allmänna meningen är väl numera, att dessa brott
icke i och för sig äro kännetecknande för någon särskilt stor moralisk
depravation eller oförbätterlighet. Även om man jämför med varandra de
olika arterna av tillgreppsbrott, torde man nödgas erkänna, att de såsom

kvalificerade betraktade arterna, särskilt inbrottsstölden, där straffet endast
i vissa särskilda undantagsfall kan sättas till fängelse, icke i och för sig
alltid utmärka ett djupare sedligt fördärv hos gärningsmannen än vanlig
stöld, för vilken i allmänhet vid synnerligen förmildrande omständigheter
fängelse kan ådömas. Vidare är emellertid att uppmärksamma, att samma
betingelser, som enligt nu gällande lag erfordras för att förordna om tvångsuppfostran
i stället för straff, att nämligen den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling göra sådan
uppfostran lämplig, skulle uppställas även för de till straffarbete dömda.
Likhet komme alltså att förefinnas med hänsyn till uppfostringsmöjligheterna
och detta synes vara det väsentliga även vid bedömande av frågan
om anstalternas anordnande. Med en noggrann prövning härutinnan
från domstolarnas sida — och denna prövnings noggrannhet, stödd på
•''ii omsorgsfull utredning, är en nödvändig förutsättning för uppfostringsarbetets
framgång, även när det gäller dem, som dömts till böter eller
fängelse — synes i själva verket det personmaterial, som skall göras
till föremål för uppfostran, bliva i stort sett detsamma, vare sig det
gäller till fängelse dömda eller sådana, som dömts till straffarbete; och
torde således några betänkligheter ej böra förefinnas mot ett sammanförande
av dem till en och samma anstalt. Kommittén styrkes i
denna sin uppfattning därav, att styrelsen för anstalten å Bona ej haft
något att erinra mot ett sådant sammanförande. Och diakonissällskapets styrelse
har i sitt yttrande över riksdagens skrivelse framhållit, att styrelsen,
under förutsättning att huvudvikten lägges vid en sorgfällig individuell prövning,
icke har något att erinra mot en lämpligt avvägd utvidgning, och detta
så mycket mindre som styrelsen redan i åtskilliga fall kunnat tydligt
konstatera, att elevs mottaglighet för tvångsuppfostran ingalunda står i
direkt förhållande till den till tvångsuppfostran förvandlade strafftidens
kortvarighet; tvärtom hade några av de allra svåraste eleverna varit
ådömda endast obetydliga böter, under det flera av de mesto tacksamma
eleverna varit dömda till relativt långvarigt frihetsstraff''. Åt en dylik
uppfattning har ock givits flerfaldiga uttryck vid kommitténs besök å dessa
anstalter.

Störa eller
flera mindre
anstalter ?

Om man alltså i strafflagens karaktäriseriug av olika slags brott såsom
varande av svårare eller lindrigare beskaffenhet icke bör hämta stöd
för ett särskiljande ur uppfostringssynpunkt av de unga brottslingar, som
överlämnas till uppfostringsanstalt, och man alltså ej heller har anledning

att. från de minderåriga, som pa grund av nu gällande lag sändas till uppfostringsanstalt,
för en särskild dylik anstalt avskilja dem, å vilka detta
institut genom utvidgningen skulle bli tillämpligt, borde tilläventyrs ett
åtskiljande äga rum enligt andra grunder. Detta kunde synas särskilt
angeläget eller lämpligt nu, då genom institutets utvidgning ett avsevärt
ökat antal unga brottslingar skall komma att underkastas uppfostran.

Det spörsmål, som härvid i synnerhet framställer sig till besvarande,
är det om den lämpligaste storleken av de allmänna uppfostringsanstalterna.
I denna fråga har under den diskussion, som förts angående förevarande
ämne, mycket olika meningar gjort sig gällande. Somliga hava förordat
större anstalter och andra föredraga smärre hem. Kommittén vill här
särskilt erinra om det uttalande, som gjorts av professor Thyrén i det
förut omnämnda arbetet »Principerna för eu strafflagsreform» (s. 145):
»Vare sig», säger han, »det från början, på grund av brottets eller brottslingens
beskaffenhet, eller ock genom vad sedan inträffar, t. ex. återfall
i brott, visar sig olämpligt att överflytta eller bibehålla den minderårige
i privat hem, måste anstaltsbehandling tillgripas. Då nu i fråga om
minderåriga i det allra längsta cell-livet bör undvikas och sålunda gemensamhet
(om dagen) är nödig, så är det här mer än någonsin nödvändigt
att med största omsorg uppdela dem i olika grupper, så att
den ömsesidiga skadliga påverkan må bliva så ringa som möjligt. Oavsett
den självklara åtskillnaden efter kön, böra de sålunda uppdelas
efter olika ålder, olika grad av fördärv, olika begåvning. De utpräglat
begåvade böra icke undervisas eller arbeta tillsammans med svagt begåvade,
vilket plägar lända båda parterna till skada. Därför bör uppfostringsanstalten
icke vara stor — icke heller i form av flere till ett helt
förenade avdelningar; flere på olika orter belägna små anstalter äro att
föredraga; såvitt möjligt ute på landet, även där annat arbete förekommer
än jordbruk, vilket är oundgängligt beträffande de minderårige, som antingen
äro kroppsligen oduglige till jordbruk eller visa så ringa intresse
därför, att man måste taga för givet, att de efter utskrivningen icke
stanna vid jordbruksarbete utan söka sig in i stadslivet: i dylikt fall är
det bättre, att de ordentligt lära ett yrke, som åtminstone giver dem någon
utsikt att kunna ärligen försörja sig i de förhållanden, varunder de måste
antagas komma att tillbringa sitt liv.»

Här förordas alltså avgjort mindre, på skilda håll belägna anstalter.
Otvivelaktigt äro, såsom också framhålles, avsevärda förmåner förenade
med den starkare klassificering, som kan åstadkommas medelst små an -

(50

stalter. Tänker man närmast på den sida av uppfostringsarbetet, som
består i påverkan i etiskt avseende å de unga, kan det ej förnekas, att
den lilla anstalten, där föreståndaren — husfadern eller husmodern eller
bådadera — stå i ständig beröring med sina skyddslingar, giver fostraren
rikligare tillfällen att lära känna dem och att påverka dem. Fäster man
sig åter vid möjligheterna att lämna skyddslingarna en mångsidig och
praktisk utbildning, torde man få erkänna, att den stora anstalten i regel
har betydande företräden. I en stor anstalt kan yrkesutbildningen till*
godoses på ett helt annat sätt. Därigenom att ett flertal yrken kunna
upptagas och skickliga yrkesmän anställas som ledare, linnes möjlighet att
låta eleverna lära ett yrke, som passar för deras individuella anlag och
kroppskrafter. Men även då det gäller karaktärens daning, har den stora
anstalten vissa förmåner, som ej böra förbises. Då uppfostringsarbetet är
fördelat på flera händer, där var och eu har sin uppgift, kan, under förutsättning
naturligen av ett gott samarbete, bedömandet av eleven bliva allsidigare
och säkrare samt därmed också påverkan göras i eu riktning, som
bättre för till målet.

Naturligtvis ligger det eu fara i, att en del mindre välartade individer
sammanföras med andra i eu anstalt, och denna fara kan vara i viss mån
större, då anstalterna äro stora. På grund härav har man också i de
större anstalterna sökt genomföra eu klassificering av eleverna genom att
skilja dem i mindre grupper eller avdelningar. Fn dylik klassificering kan
genomföras på flera sätt. Där den drivits som längst, består den stora
anstalten av flera i särskilda byggnader inrymda avdelningar, som ledas
av en husfader eller husmoder och hava sin egen inre hushållning samt
egentligen endast hava den ekonomiska förvaltningen och överledningen
gemensam. På andra ställen bo flera grupper i en och samma byggnad
och äta i eu gemensam matsal. Vid bedömandet av frågan huru långt
man skall gå för att avvärja faran för påverkan från kamrater, bör ej
helt lämnas ur räkningen, att det inflytande, som individer av olika ålder,
begåvning och lynnen öva på varandra, icke alltid är av ondo, utan att
en dylik nötning, om man så får kalla den, inom anstalten likaväl som i
livet utanför har sin fostrande betydelse. Detta torde gälla ej minst de
åldersklasser, varom här är fråga. Man må blott tillse, att de goda impulserna
bliva de övervägande. Vad särskilt de manliga eleverna beträffar,
har man ock anledning att lägga vikt vid don fostran både till kropp och
själ, som ligger i ett gemensamt deltagande i kroppsövningar och i utbildning
av elevernas anlag för sång och musik o. s. v., vilken fostran

speciellt vid de stora anstalterna utgör en ingripande faktor i elevernas
liv och där kan anordnas mod större planmässigliet och framgång än vid
de små anstalterna.

Huru stor eu anstalt kan vara, beror tydligen på de möjligheter, som
föreligga i fråga om lokaler och personal; om man kan hålla ordning och
reda på anstalten samt på samma gång lära känna och påverka eleverna.

T utlandet har man flerstädes anordnat stora anstalter; ett antal av 250
elever och ännu derå förekommer ganska ofta, särskilt ifråga om statsoch
kommunalanstalter. Men man har då oftast gruppindelningar i en
eller annan form. Överhuvud taget gäller som regel, att man ej längre
tvekar att göra anstalten stor, om man genom inre anordningar kan skaffa
sig trygghet för ett verksamt uppfostringsarbete.

Vid övervägande av frågan om stora eller flera små anstalters företräden
måste också tagas i betraktande, att anläggningskostnaden ställer
sig betydligt billigare med en större anstalt än med flera mindre skilda
anstalter. Underhållet blir också givetvis, för individ räknat, vida billigare
på en större anstalt, än om samma antal elever fördelas på flera små anstalter.

I själva verket förhåller det sig så, att, om man vill skaffa möjligheter
att omhändertaga alla minderåriga brottslingar, som böra göras till föremål
för uppfostran, låter sig detta ej gorå med rimliga kostnader, om
man ej skulle få anlita större anstalter. Även om det är sant, att staten
icke bör draga sig undan kostnaderna för omhändertagande av de unga
brottslingar, som genom uppfostran kunna avhållas från att fortsätta på
brottets bana och återvinnas åt samhället, är det dock eu angelägenhet av
vikt att tillse, att detta mål må kunna vinnas, utan att kostnaderna, som
användas på dessa personer, komma i alltför stort missförhållande till vad
staten är i tillfälle att utgiva för uppfostran av de laglydiga unga.

. På grund av dessa nu anförda förhållanden har kommittén ansett, att
hos oss ett godt resultat av tvångsuppfostringsinstitutet, jämväl vid en utsträckning
av detsamma till ytterligare kategorier av unga brottslingar,
med fördel bör kunna uppnås utan anlitande av den kostsamma utvägen
att anordna flera smärre anstalter.

För kommittén har det legat så mycket närmare till hands att noga M^aheten
undersöka möjligheten att beträda denna väg, som, på sätt nedan närmare de förutvaskall
visas, de redan befintliga anstalterna genom sin beskaffenhet och om-™”* antalfattningen
av de områden, som stå till deras förfogande, väl ägna sig för en Uuw''
utvidgning, varigenom uppenbarligen tvångsuppfostringsinstitutets utsträck -

ning skall väsentligen underlättas. Härtill kominer, att det goda resultat
av uppfostringsarbetet å desamma, varom erfarenheten, på sätt förut berörts,
bär vittne, manar till att draga största möjliga nytta av de nuvarande
anstalternas metoder och arbetssätt även för det nytillkomna uppfostringsarbetet.
Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har ock i
sitt den 22 oktober 1909 avgivna utlåtande över riksdagens skrivelse i ämnet
utgått från att så skulle kunna ske, varvid emellertid är att märka, att
styrelsen beräknat antalet på grund av lagändringen erforderliga platser
till 50 och anstalten i dess helhet för 150 elever.

''"nona" 1 Vid den undersökning, som av kommittén verkställts för utrönande,

'' huruvida erforderligt antal nya platser lämpligen kunde anskatfas genom
beskaffenhet en utvidgning av anstalten å Bona, har framgått, att förhållandena därstädes
och omfång. till vida efter år 1909 undergått förändring, som antalet av de vid anstalten
intagna numera uppgår till omkring 120, och att anledning ej synes
föreligga att antaga, att någon nämnvärd minskning skall inträda i avseende
å tilloppet till anstalten. Då sovplatser från början varit beräknade för
allenast 96 elever, har åt det överskjutande antalet elever sovplatser provisoriskt
beretts i de tämligen rymligt tilltagna korridorerna utanför de
egentliga sovplatserna samt förrummen till dessa korridorer. Enligt vad
kommittén erfarit, har anstaltens styrelse ingått till Kung! Maj:t med begäran
om anslag för att fylla behovet av sovplatser på ett lämpligare sätt,
ehuru alltjämt med anlitande av utrymmet i de nu befintliga elevbyggnaderna,
så att vardera av dessa komme att rymma 68 elever. Under
förutsättning att denna styrelsens framställning vinner bifall, skulle man
alltså hava att räkna med ett redan befintligt antal av 136 elevplatser.
En utvidgning av anstalten å Bona att omfatta ytterligare omkring 90
elever skulle alltså innebära, att densamma komme att rymma 226 elever.

Såsom ovan antytts, har man att vid frågans avgörande fästa särskilt
avseende vid anstaltens nuvarande beskaffenhet och de anordningar,
som därstädes låta sig genomföra. Bet synes därför vara lämpligt att till
en början lämna en kort beskrivning av anstalten, sådan den nu befinnes.

Bona egen Ivronodomänen Bona, varest statens uppfostringsanstalt för minder åriga

förbrytare av mankön är inrättad, är belägen i Västra Ny socken,
Aska härad och Östergötlands län på ett avstånd av omkring 7 kilometer
från Karlsby järnvägsstation å statsbanan Krylbo—Mjölby.

1 beskrivningen till ekonomiska kartverkets karta över Aska härad
upptages arealen av de hemman av egendomen Bona, vilka tagas i anspråk
för uppfostringsanstalten, sålunda:

	Tomt, träd-gård och åker	Skoglös äng	Skogsmark	Impediment	Summa
	Td.	Kpl.	Td.	Kpl.	Td.	Kpl.	Td.	Kpl.	Td.	Kpl.
Bona, l/4 mtl frälse med
skattetorpet Kostens-	28	24			138	19	68	24	226	3
Dansbränna, 1/t mtl krono-
	42	16		_	131	25	21	25	196	2
Frängsjö, 1/2 mtl krono-
	16	19		12	232	22	101	26	369	15
Bockfall, Va mtl frälse ... Eldsbränna eller Tryfall,	80	5		255	17	93	1	433	18

v4 mtl kronoskatte......	50	29	—	—	477	11	7	21	535	29
Ubbelsby, V, mtl frälse...	26	31	—	—	386	25	70	—	483	24
Tillsammans	2-15	23	20	12	1,622	23	356	Öl	2,244	27

Beträffande den ekonomiska förvaltningen lämnas i anstaltens årsberättelse
för år 1914 bland annat följande uppgifter:

»Nötkreatursbesättningen vid årsskiftet bestod av 3 tjurar av ren
ayrshireras, 84 kor och betäckta kvigor, 18 kvigor i åldern x/2—2 år, 9
kvigkalvar och 2 tjurkalvar, alla av ren eller övervägande ayrshireras.

Till egendomens mejeri har under året från ladugården lämnats 195,538
liter söt mjölk mot 171,541 liter under år 1913.

I mejeriet har under redogörelseåret tillverkats 5,516,5 kg. smör med
en medelåtgång av 27,7 liter söt mjölk till varje kg.

Hela den producerade mjölkmängden har efter förädling, försäljning
eller utfordring i medeltal lämnat 9,32 öre per liter.

Sedan ladugården debiterats för alla kostnader (jämväl för stråfoder
och halm), har en nettovinst av 2,341 kronor 4 öre uppkommit. Det har
i föregående årsredogörelse påpekats, att till dylikt resultat naturligtvis
bidragit, att all mjölkning utföres av elever och att driftkostnaderna genom
elevers deltagande i djurens övriga skötsel bliva lägre vid anstalten än på
en vanlig egendom.

Svinskötseln lämnar fortfarande tillfredsställande resultat. Under redogörelseåret
uppkom en nettovinst härå av 709 kronor 65 öre. Vid årsskiftet

funnos i svinhuset 52 djur, därav 10 smågrisar. Under året ha slaktats
32 djur, av vilka 27 gått till anstalten och de övriga försålts. Anstalten
har debiterats ett pris av 90 öre per kg. fläsk. Övriga till anstalten lämnade
jordbruksprodukter bokföras till pris, som av styrelsen tid efter annan
bestämmas efter förslag av lantbruksinspektoren.

Utvecklingen av ladugårdsdriften och mjölkproduktionen framgår av
följande sammanställning:

Antal

år	kor o. bet. kvigor	ungnöt	liter mjölk
1904 (från 14/:i	1...... 28	11	39,875
1905 ...........	....... 43	27	71,319
1906 ...........	....... 47	34	80,478
1907 ..........	....... 50	35	91,893
1908 ...........	....... 59	37	124,288
1909 ..........	...... 59	33	123,847
1910 ...........	....... 59	24	140,493
1911 ...........	....... 59	31	133,895
1912 ...........	....... 79	31	154,772
1913 ...........	....... 79	30	171,541
1914 ...........	...... 84	29	195,538

roduktionen	av säd och	foderrotfrukter kg. säd	samma år hl. potatis	var följande hl. foderrotfr.
1904	(ingå	vallar) ....		59,730	27 5	128
1905	(ett skifte vallar)		88,131	252	420
1906	(två	skiften vallar)...	79,970	434	1,339
1907	( »	» »		56,193	233	2,647
1908	( »	» »	)•••	63,281	434	3,465
1909	( *	» »	)...	80,960	374,5	3,<''02
1910	( *	» »	)■••	96,249	445,5	3,473
1911	( »	» »	)...	85,570	374	2,970
1912	( *	» »	)...	97,830	435	3,374
1913	( »	» »	)••■	98,157	477	4,542
1914	( *	» »	)...	89,153	410	3,125

Under redogörelseåret skördades 47,763 kg. råg, 41,390 kg. havre
och blandsäd, 410 hl. potatis, 3,125 hl. rovor, 122,1 50 kg. hö och 120,000

kg. halm. I betraktande av den svåra torka, som rådde under 1914 års
sommar, måste den inbärgade skörden anses vittna om att Bona egendom
numera är i god kultur och att dess avkastniugsmöjligheter utnyttjas.

Den till anstalten börande åkerjorden utgör omkring 250 tunnland,
fördelade på 4 olika gårdar. Avståndet till utgården Bockfall (omkr. 85
tunnland) är 4 km., till utgården Tryfall (omkr. 40 tunnland) 3 km. och
till utgården Ubbelsby (omkr. 25 tunnland) 3 km. Såväl vid huvudgården
Bona (bildad av l/i mtl frälse Bona med skattetorpet Kostenshult, */<
mtl kronoskatte Ilansbränna och ]/2 mtl kronoskatte Frängsjö) som vid
tva av utgårdarna är åkerjorden mycket splittrad. Endast vid Bockfall ligger
jorden i sammanhängande skift. Själva jordegendomen, som i enskild
mans band utan tillgång till den arbetskraft, varöver anstalten förfogar,
bleve ganska dyrskött, måste under nuvarande förhållanden anses lämna
rätt tillfredsställande avkastning. Såväl under åren 1912 och 1913 som
under redogörelseåret ha av elever under ledning av förmän utförts omfattande
dikningsarbeten. Trädesskiften täckdikas med rör. Cirkulationen
är sexårig.

De av anstalten disponerade egendomarnes taxeringsvärde är 222,000
kronor. I de olika hemmanens taxeringsvärde ingå de till desamma hörande
skogar och skogsmarker med rätt höga belopp.

Under redogörelseåret ha skogsprodukter sålts för tillsammans 4,895
kr. Liksom under åren 1911, 1912 och 1913 har det timmer, som icke
behövdes för egendomens räkning, övertagits av domänstyrelsen för försågning
vid Karlsby kronoparks ångsåg. Husbehov svirket sågas med anstaltens
cirkelsåg med användande av i huvudsak anstaltens egen personal.
Till försäljning lämplig björkved utsorteras fortfarande. Därav såldes 133
järn vägsfamnar till ett pris av 22 kr. per famn fritt å banvagn i Karlsby.

För anstaltens räkning användes endast sekunda eller affallsved.

Sammanlagda värdet av till anstalten från dess jordbruk under redogörelseåret
lämnade livsmedel utgjorde 12,013 kr. 75 öre. Av utgifterna
för elevers kosthåll, uppgående för år 1914 till 19,225 kr. 96 öre, utgöra
de kontanta inköpen utanför anstalten ett belopp av 7,212 kr. 21 öre.

För anstaltens behov har från egendomen lämnats ved till ett bokfört
värde av 2,627 kr. 65 öre samt kördagsverken för en bokförd kostnad
av 1,566 kr. 72 öre. Kördagsverkena äro beräknade efter det självkostnadspris,
som debiterats jordbrukets egna konton.

Såväl ved som körningar hava i årets räkenskaper upptagits å jordbrukets
vinst- och förlustkonto såsom bidrag till anstaltens driftkostnader.

Befintliga

byggnader.

Egendomen har dessutom betalt alla utskylder, uppgående till ett belopp
av 1,155 kr. 19 öre, varjämte av dess avkastning lämnats ett belopp
av 10,335 kr. 8 öre till täckande av utgifter för anstalten.

Kostnaden för'' underhåll av jordbrukets byggnader bar under året
uppgått till 2,360 kr. 45 öre.»

Hörande de nu vid Bona betintliga byggnaderna in. in. hänvisas till
den vid betänkandet fogade situationsplanen över anstalten, vilken jämväl
upptager de byggnadsplatser för eu ny avdelning, som kommittén låtit undersöka
(A, B och C), samt de av kommittén föreslagna nybyggnader
ävensom en undersökt sträckning för en ny kanal- och vattenledning.

De nuvarande elevbvggnaderna äro två, å situationsplanen utmärkta med
2 och 4, av vilka nr 4 (A-avdelningen) rymmer de elever, som sysselsättas
i hantverk, samt nr 2 dem, vilka användas vid jordbruket (B-avdelningen).
Avståndet mellan dessa båda byggnader är 120 meter. Mitt emellan dem
ligger ekonomibyggnaden (1) samt öster om elevbyggnaden nr 4 smedja
(6), vedskjul (7) och ångpannehus (8); siffrorna 3 och 5 utmärka klosettbvggnader.
Söderut från ekonomibyggnaden på andra sidan den s. k. kvarndammen
och dennas tillflöde från den ovanför liggande Bocksjön ligger direktörsbostaden
(29) samt öster om denna visthusbod (28), matkällare (27), iskällare
(25) och vattenreservoar för ladugården (26). I riktning söderut från
direktörsbostaden ligger trädgården med växthus (30), vilken längre bort
vidgar sig åt öster och når fram till vägen från Karlsby järnvägsstation.
Norr om den östliga delen av trädgården finnes eu parkliknande
mycket kuperad hage med storvuxen tallskog. På östra sidan om vägen
från Karlsby ligger en annan hage, i vilken en skjutpaviljong är utmärkt;
området söder därom längs vägen består på en sträcka av omkring 70
meter av åkermark, varefter skog vidtager; bär ligger invid vägen en tormansbostad
(31). Strax norr om den förenämnda parken leder en väg från
Karlsbyvägen in till anstalten, varifrån åter en annan väg leder norrut
och på andra sidan anstalten träffar Karlsbyvägen. A det område, som
begränsas av dessa tre vägar, ligga de flesta av anstaltens övriga byggnader.
Här finnas sålunda 2 bostadshus för personal (10 och 11), spannmålsmagasin
(12), stall (13), redskapsbod (14), pudretthus (16), ladugård
(17), torvströbod (18), svinhus (19 och 20), loge (21), vedbodar (22),
kvarn och mekanisk verkstad (23) samt snickarverkstad och mejeri (24).
På detta område ligger ock idrottsplatsen (39). Intill kvarndammen ligger
ett bostadshus (9); siffrorna 15, 33 och 34 utmärka förmansbostäder. Pas -

torns bostad av betecknad med 35; en förmansbostad ligger ett stycke norr
om anstalten (36); vid 37 tinnes ett båtskjul ocli vid 38 eu paviljong.

Uti de båda elevbyggnaderna finnas eu trappa upp sovrum för
eleverna samt vaktrum, a nedre botten på ändarna dagrum och ett
tjänsterum samt i mitten med ingång på långsidan en bostad om 3 rum
och kök för avdelningsföreståndare (i byggnaden n:o 4 andre läraren, och i
byggnaden n:o 2 lantbruksinspektoren) och eu bostad om 2 rum och kök för
förman. Elevernas sovrum, 4 i varje byggnad, äro uppdelade i en korridor
åt ytterväggen samt innanför denna 12 s. k. sovboxar, vilka äro skilda
från korridoren genom ett glest gallerverk av rundjärn i trä med dörr
till värjo box; dessa boxar erhålla alltså ljuset genom korridoren. Inåt
begränsas boxen av en längs genom mitten av byggnaden gående mur,
och boxarna skiljas från varandra genom mellanväggar av korrugerad
plåt. I varje rum eller box finnas jämte säng en stol och en hylla;
plats för nattkärl är anordnad i en med lucka försedd nisch i muren, i
vilken evakueringskanaler äro framdragna. I korridoren äro tvättställ
anbragta. Korridorens längd är 19 meter och dess bredd 2,40 meter.
Sovboxarna äro 2 meter i längd och P/2 meter i bredd. Höjden i korridorer
och sovboxar är 3,30 meter. På mitten av övre våningen är
förlagt ett vaktrum med utgång till alla 4 korridorerna och med trappnedgång
till nedre våningen. Utanför varje korridor ligger ett förrum,
från vilket utgång leder till den för två avdelningar gemensamma trappan.
A vinden finnas förvaringsrum för kläder.

Ekonomibyggnadens källarvåning upptages av kök, förrådsrum, bagarstuga
och diskrum. A nedre botten ligger i mitten matsal, å norra
ändan sjukavdelning samt å södra ändan styrelserum, mottagningsrum för
läkaren och ytterligare 2 rum, av vilka det ena användes till skolsal och
det andra till musikövningar för eleverna. Våningen eu trappa upp upptages
i mitten av kyrkan med sakristia; på norra ändan finnes en isoleringsavdelning
och på södra ändan skolsalar. Uti tornvåningen finnas bostadsrum
för husmodern och kökspersonalen och ett gästrum samt ovanför
dessa vattenreservoaren.

Angpannehuset inrymmer å nedre botten ångpannerum, badavdelning,
tvättstuga och en mindre målarverkstad samt en trappa upp en
verkstad för skräddare och eu för skomakare, den senare lokalen egentligen
avsedd till torkvind. Av de båda byggnaderna vid kvarnfallet (23 och 24)
innehåller den ena kvarn och mekanisk verkstad och i källaren elektricitetsverk
samt den andra en större snickarverkstad och i källaren mejeri.

t>8

Kraften i fallet från kvarndammen uttages medelst två turbiner, som tillsammans
beräknas lämna cirka 25 hästkrafter.

utgårdama. Vid Bock fall finnes en stuga med 1 rum och kök å nedre botten,
som disponeras av en där anställd ladugårdsförman; hos denne äro inackorderade
två av anstaltens elever, vilka hava ett gemensamt sovrum å övre
våningen i samma hus. Till gården höra stall med redskapslider samt
ladugård och därmed sammanbyggda logar. Vidare tinnes en byggnad
innehållande 1 rum och kök, vilken står obebodd och användes till matsal
för elever, som om dagarna sysselsättas vid Bockfall.

Byggnaderna vid Ubbelsby bestå av boningshus med 1 rum och
kök, som bebos av eu dagsverkare, 1 mindre stall, 1 ladugårdsbyggnad
med loge och 1 redskapslider.

A gården Tryfall finnes ett boningshus i 2 våningar med 4 rum och
kök i vardera våningen, vilka lägenheter vid anstaltens anläggning inreddes
till bostad för pastorn och en lärare. Den senare flyttade aldrig dit, men
pastorn bodde där under några år, varefter han överflyttades till anstalten,
då det befanns förenat med alltför stora olägenheter, att han bodde så långt
borta. En flygelbyggnad innehåller 3 rum och kök samt bebos av en förutvarande
nattvakt vid anstalten, varjämte ett av rummen användes till
matsal för eleverna, då de arbeta vid gården. I en andra flygelbyggnad
äro inrymda visthus- och vedbodar. Dessutom finnas stall, ladugård och
loge, av vilka stall och ladugård dock ej äro i användning, då det skulle
bli för kostsamt att hålla folk vid Tryfall för djurens skötande.

Ledande syn- Av vad kommittén förut anfört framgår, att kommittén icke tänkt sig

DIlTtKLPt'' Vid ^ J O

en utvidgning uppfostringsarbetet med avseende å dem, som blivit dömda till straffarbete,

av anstalten höra bedrivas på annat sätt än den verksamhet, som nu äger rum vid
å Bona. x . . 0

Bona. En ny avdelning bör därför ej vara avsedd särskilt för de elever,
som skulle tillkomma efter den föreslagna ändringen av 5 kap. 3 § strafflagen,
utan särskiljandet bör äga rum efter grunder, som finnas lämpliga med hänsyn
till verksamheten vid anstalten. Kommittén har tänkt sig, att till den
nya avdelningen skulle hänföras en del av de elever, som sysselsättas vid
jordbruket samt i stall och ladugårdar, nämligen sådana, som efter en
tids vistelse vid anstalten visat sig lämpliga för den något större frihet,
som komme att medgivas vid denna avdelning. En naturlig anordning
blir då, att densamma ställes under ledning av lantbruksinspektoren såsom
avdelningsföreståndare. Till sitt förfogande bör han hava tillräckligt antal

(i; t

förmän, vilka, jämte det de deltaga i arbetet cell handleda eleverna däri,
tillika hava uppsikt över eleverna under deras fritider.

Den nya avdelningen bör å andra sidan ingå såsom eu del i den
nuvarande anstalten. Allt vad expeditionen och ekonomien vidkommer
bör vara gemensamt, skolan och kyrkan likaledes. Direktör, pastor, lärare
och bokhållare böra i fråga om den nya avdelningen och dess elever
hava samma uppgifter som beträffande den nuvarande anstalten. Maten
erhålles från gemensamt kök. Sjuk- och isoleringsavdelningarna bliva gemensamma.

Eleverna vid den nya avdelningen skulle, såsom nämnt, sysselsättas
vid jordbruket. Enligt vad kommittén vid besök å Bona inhämtat, kan
egendomen så väl i jordbruket som i skogsbruk och andra med jordbruket
sammanhängande arbeten lämna full sysselsättning åt det ökade antal elever,
varom nu är fråga, åtminstone under en avsevärd tid framåt, helst tillfälle
tinnes till nyodlingar. Därest sådant erfordras för beredande av ökad
tillgång till arbete, kan ock till anstalten läggas åtskilliga staten tillhöriga
områden, som äro belägna intill Bona.

Om utvidgningen av anstalten anordnas på nu beskrivet sätt, synas
de olägenheter, vilka ur uppfostringssynpunkt anföras mot stora anstalter,
vara till väsentlig del undanröjda. Yad den nya avdelningen beträffar,
skulle den få ett från den övriga anstalten avskilt läge, och dit komma
blott elever, som någon tid vistats inom anstalten, vadan därstädes
kan medgivas en något större frihet och härigenom bliva tillfälle till en
viss klassificering av eleverna. A den gamla anstalten, varest antalet
svårbehandlade elever blir relativt större än nu, kan uppfostringsarbetet
visserligen bliva något besvärligare än för närvarande, men med den
uppdelning, som äger rum både i bostadslokalerna och under arbetet,
torde svårigheterna ej bliva mera avsevärda. En lättnad kommer här att
vinnas, därest de provisoriska anordningar med hänsyn till sovlokalerna,
som under några år förefunnits, komma att upphöra och mindre avdelningar
med särskilda lokaler skapas för de övertaliga eleverna, i vilket hänseende
anstaltens styrelse nyligen gjort framställning hos Ivungl. Maj:t.

En omständighet, som enligt kommitténs förmenande bör tillmätas stor
vikt, då det gäller att avgöra, huruvida eu utvidgning av anstalten å Bona
bör företagas eller en helt ny anstalt byggas, är, såsom förut antytts, att vid
Bonaanstalten under dess mer än 10-åriga tillvaro samlats rika erfarenheter
rörande uppfostringsarbete av den art, varom här är fråga. Flera av anstaltens
befattningshavare hava varit anställda därstädes under flera år,

somliga sedan anstaltens början, och, även om det bör kunna tänkas, att
en eller annan av dem skulle vilja flytta över till en ny anstalt, om eu
sådan skapades, så blir det naturligen ej lika lätt att på två ställen erhålla
den kontinuitet, som arbeten av denna art kräva. Utan betydelse
är ej heller, att befolkningen i trakten börjat vänja sig vid anstalten och
uppskatta dess verksamhet, så att anstalten bland densamma har gynnare
och vänner.

Ur ekonomisk synpunkt sett ställer sig en utvidgning vida fördelaktigare
än upprättandet av en fullständigt ny anstalt. De många anordningar,
som kunna göras gemensamma, om den nya anstalten kombineras
med den nuvarande anstalten å Bona, komma att medföra besparingar i
flera avseenden. Den nya avdelningen ingår i administrationsliänseende i
den gamla anstalten, så att styrelse, direktör och bokhållare fungera för
det hela; kostnaderna för skol- och konfirmationsundervisningen bliva mindre
än om sådan skulle meddelas på två ställen; utgifterna för mathållningen
och sjukvården likaledes o. s. v.

Ehuru den nuvarande anstalten ej anlagts med tanke på eu utvidgning,
synas de lokala förhållandena, såsom redan anmärkts, likväl synnerligen
väl lämpa sig för eu sådan. Visserligen kommer, enligt vad nedan
visas, den nya avdelningens tillkomst att påkalla en del förändringar och
kompletteringar av de gamla anordningarna. En del av dessa förändringar
äro dock sådana, att det under alla förhållanden skulle blivit av nöden
att genomföra dem i en nära framtid. Förhållandet är nämligen, att
anstalten vid Bona bestått så länge och utvecklats så mycket, att det nu
kräves omdaningar på flera områden. Styrelsen för anstalten har också
hos Kungl. Maj:t nyligen gjort framställning om vissa utvidgningar och
förändringar.

Genomföran- Vad beträffar läget för den nya avdelningen hava flera platser varit
vidgningen föreslagna. För att kunna bilda sig eu klar uppfattning om de olika
Platsen för platsernas lämplighet har kommittén föranstaltat om undersökning av bygg den

nya nadsgrund m. m. genom ingenjörsfirman Bonnet & C:o i Stockholm. De

avdelningen. piatser) som särskilt undersökts, äro å den vid betänkandet fogade situationsplanen
över anstalten betecknade med Litt. A, B och C. Av dessa
föreslår kommittén platsen vid C, belägen omkring 500 meter från den nuvarande
anstaltens ekonomibyggnad, såsom den ur olika synpunkter lämpligaste.
Här förefinnes god byggnadsmark; läget är friskt och vackert,

varjämte gott utrymme finnes för de förmansbostäder, som böra läggas i

niirlieten, och för eventuella utvidgningar. Vidare kan man pa detta avstånd
giva avdelningen eu viss karaktär av särskild anstalt på samma
gång man utnyttjar de olika fördelar, som huvudanstaltens närhet erbjuder.
Hörande markens beskaffenhet på denna plats har undersökningsförrättaren
gjort följande uttalande: »Området består huvudsakligen av åt

söder lutande, buskbeväxt mark inramad mellan åkerlappar. A den del
av området, där byggnaderna föreslagits, mellan höjdkurvorna 12 och 13,
synes berget på några ställen i dagen. Av den nu utförda borrningen
framgår, att marken till största delen består av mosand, i vilken på flera
ställen finnes inbäddade större och mindre stenar och därunder ett lager
av sand och grus av olika konsistens samt på några ställen av pinmo.
Dessa lager äro av hård och fast beskaffenhet. Endast i några punkter i
nordöstra delen av det borrade området har ett lager av stenig sand anträffats.
Detta lager har vid undersökning visat sig mindre fast, troligen
till följd av de rådande grundvattenförhållandena. Antagligt är dock, att
vid dränering och torrläggning detsamma blir fullkomligt fast.»

Huru kommittén tänkt sig elevbyggnaderna anordnade, framgår av
de vid kommitténs skrivelse till Kung! Maj:t fogade, av arkitekten David
Lundegårdh i Stockholm upprättade ritningarna. För att åskådliggöra
kommitténs förslag hava några av dessa ritningar reproducerats och fogats
vid detta betänkande.

I fråga om anordnandet av byggnaderna har man haft att välja
mellan att uppföra tre särskilda byggnader, var för sig bildande eu särskild
avdelning med plats för 25 ä 30 elever med egen matsal och även i övrigt
fullt självständiga anordningar, eller att låta byggnaderna få en viss gemenskap
med varandra. Såväl beskaffenheten av den valda byggnadstomten som
ock angelägenheten att i möjligaste mån nedbringa byggnadskostnaderna och
göra tillsynen och förvaltningen så billiga som möjligt hava bestämt kommittén
att välja det senare alternativet. Därvid föreslås, att den ena av
byggnaderna görcs något större med plats för 40 elever och att i denna
inrymmes en så stor matsal, att ytterligare ett fyrtiotal elever kunna där
intaga sina måltider. Vidare föreslås 2 paviljonger med utrymme för 20 i
vardera. Då den ovan gjorda beräkningen, att 90 platser erfordras, sannolikt
är väl hög, har här endast föreslagits 80 platser. Skulle elevantalet
bliva högre, synas möjligheter företinnas att anordna en mindre koloni vid
någon av utgårdarna. Början härtill tinnes redan vid Bockfall och en utvidgning
därav har varit ifrågasatt. Den gemensamma matsalen, vilken göres

Byggnaderna
vid den nya
avdelningen.

i två avdelningar, skulle tillika tjäna som samlingssal för den nya avdelningens
elever, varest direktören, pastorn och avdelningsföreståndaren kunde
sammanträffa med dem, och där föredrag och förevisningar kunde hållas.
Stora byggnaden anordnas med sovplatser i övre våningen samt matsal, serverings-
och diskrum, dagrum och bostad för eu förman å nedre botten. I källarvåningen
finnas ångpannerum, badrum och isoleringsrum (för tillfällig avstängning).
Något kök har icke föreslagits, utan maten lagas i anstaltens förutvarande
kök och forslas därifrån till den nya avdelningen, därest den icke, såsom i
många fall måste äga rum, föres till elevernas arbetsplatser, i skog och mark.

Såsom ovan nämnts, äro sovrummen i de nuvarande elevbyggnaderna
vid Bona anordnade såsom boxar, liggande vid innersidan av en i byggnadens
längdriktning löpande korridor. I stället för detta boxsystem bär
det varit ifrågasatt, att i den nya avdelningen anordna gemensamma sovrum
för 3—6 elever, eu anordning, som antogs skola lättare kunna medgiva
att förläna ett vanliga bostäder mera liknande utseende åt sovavdelningen.
Av anstaltens tjänstemän har emellertid allmänt uttalats, att det
vore oundgängligt att bibehålla systemet med ensamrum eller liknande
anordning, varvid det starkt betonades, att man eljest ej kunde göra övervakningen
effektiv och särskilt att fara förelåg, att elever med osedliga och
perversa böjelser kunde komma i tillfälle att öva ett skadligt inflytande på
kamraterna. Dessutom har framhållits, att de bästa pojkarna tyckte om
att hava ett eget rum, även om det ej vore så bekvämt och rymligt,
samt att många av dem höllo de av dem bebodda boxarna så städade och
prydliga, att det vore tydligt, att de satte värde på sina rum. Kommittén har
därför avstått från planen på gemensamma sovrum; dock håller kommittén
före, att sådana böra kunna komma till användning vid mindre avdelningar
med särskilt utvalda elever, t. ex. om avdelningar anordnas vid
utgårdarna, vilket varit ifrågasatt och i viss mån förekommer vid Bockfall.
I syfte att göra sovplatserna mera rumsliknande och mindre boxartade
än de nuvarande, har även varit påtänkt att förlägga dem åt
byggnadens ytterväggar, varigenom de skulle erhålla direkt dager, under
det att mot den i mitten löpande korridoren anbragtes vanliga dörrar i
stället för gallergrindar. Då en sådan anordning emellertid skulle medföra
olägenheter i bevaknings- och andra avseenden, har kommittén
funnit sig böra i huvudsaklig mån bibehålla det gamla, praktiskt prövade
och väl vitsordade systemet, varvid kommittén dock sökt utbilda
detta system på ett sätt, som gjorde det mera tilltalande. I sådant
avseende föreslås, att de nu använda mellanväggarna av korrugerad plåt

ersättas med väggar av rabbits samt att framsidorna på sovboxarna ocli
dörrarna därtill utföras i järnkonstruktion med rutor av tjockt glas utom
å övre delen av framsidan, där gallret för luftväxlingens skull bibehålies
öppet. En vid kommitténs skrivelse fogad ritning åskådliggör den anordning,
som kommittén tänkt sig för sovboxarnas framsida.

Kostnaden för de nya elevbyggnaderna, som äro avsedda att uppföras
av sten under tegeltak, hava av ingenjörsfirman Ernst & Alf Rignér beräknats
till 113,000 kronor för den större elevbyggnaden samt till 100,000
kronor för de båda flygelbyggnaderna, därav 52,000 kronor för den östra
och 48,000 kronor för den västra flygeln. Härtill komma utgifter för 2
uthusbyggnader 1,000 kronor. I priserna ingå terasseringsarbeten och
stängsel, men icke ledningar för värme, vatten och avlopp samt elektrisk
belysning och ej heller arkitekt- och kontrollarvoden, vilka beräknats särskilt.
Yäganläggning till den nya avdelningen antages kunna utföras för
ett belopp av omkring 1,500 kronor.

Konsulterande ingenjören F. Oscar Xilsson i Stockholm, som av kommittén
anlitats för beräkning av kostnaderna för värmelednings införande
i de föreslagna nybyggnaderna vid Bona, har beräknat kostnaden för värmelednings
införande till 13,000 kronor för den stora elevbyggnaden och till
5,000 kronor för vardera av flyglarna, oberäknat arvode för ritningar och
kontroll. Därvid har förutsatts, att i den större elevbyggnaden insättes
en ångpanna, som även räcker till för flyglarnas uppvärmning. För att
kunna elda anläggningen med ved, vilket uppgivits vara ekonomiskt fördelaktigt
och äger rum i den nuvarande anstalten, har beräknats en panna
av smidesjärnstyp samt varmvattensystem; om ångsystem med gjutna pannor
skulle komma till användning, kan anläggningen göras omkring 5,000
kronor billigare, men eldningen måste då ske med koks.

Vid uppgörande av förslag till vatten- och avloppsledningar har kommittén
anlitat konsulterande ingenjören Albin Svensson i Stockholm. Enligt
dennes beräkningar uppgår kostnaden för vattenledning från anstaltens ledningsnät
till den nya avdelningen ävensom yttre avloppsledningar till 7,600
kronor. Kostnaden för vatten- och avloppsledningar inom den större elevbyggnaden
har beräknats till 8,300 kronor samt för dylika ledningar inom
östra flygelbyggnaden till 2,800 kronor och inom västra flygeln till 2,900
kronor. — Kommittén återkommer längre fram till det av ingenjören
Svensson uppgjorda förslaget, vilket jämväl avser förbättrade anordningar
för vattenanskaffning vid den nuvarande anstalten (sid. 83).

Den nya avdelningen kan erhålla ström till elektrisk belysning från

Verkstads byggnad.

anstaltens förutvarande elektricitetsverk. Elektriska aktiebolaget A. E. G.,
som utfört den betintliga anläggningen å Bona och av kommittén anmodats
att göra undersökningar och förslag till utvidgning därav, har beräknat
kostnaden för huvudledningar från kraftstationen till den nya avdelningen
till 4,350 kronor samt de inre ledningarna i den större elevbyggnaden till
1,500 kronor och i flyglarna till sammanlagt 1,350 kronor, vartill komma
lampor för ytterbelysning vid avdelningen och vägen från den gamla anstalten
600 kronor. Börande erforderliga anordningar för reservkraft hänvisas
till bolagets nedan avgivna yttrande (sid. 88J.

Bostad för avdelningsföreståndaren vid den nya avdelningen (lantbruksinspektoren),
till vilken bostad kommittén låtit uppgöra ritningar, liar beräknats
kunna uppföras för 17,000 kronor. Dä endast tre lägenheter för
förmän inrymts i elevbyggnaderna, måste ett antal sådana, 8 stycken, uppföras
särskilt. Någon ritning härför har icke uppgjorts; enligt vad direktören
å Bona meddelat, har styrelsen därstädes beräknat, att eu förmausbostad
enligt på styrelsens föranstaltande uppgjord ritning bör kunna uppföras
för 5,700 kronor. Dessa bostadshus uppföras av trä.

Tid anordnande av anstalten å Bona utgick man tydligen från att
eleverna i huvudsak skulle sysselsättas i jordbruket och trädgården. Verkstadsarbetet
tillgodosågs däremot mindre, i det, förutom de betintliga
verkstäderna i byggnaderna vid kvarnfallet, allenast inrättades en gemensam
arbetssal för skrädderi och skomakeri i ångpannehuset, varjämte eu
smedja uppfördes. Emellertid liar behovet av ökade verkstadsutrymmen
under anstaltens verksamhet framträtt med allt större styrka. Nyssnämnda
arbetssal krävdes snart för skrädderiarbetet ensamt, och för skomakeriarbetet
togs i anspråk en därintill belägen torkvind. En provisorisk målarverkstad
anordnades i ångpannehuset, och snickeriverkstaden utvidgades genom
anlitande av en intill liggande lokal.

Enligt redogörelsen för anstaltens verksamhet under år 1914 utgjordes
nämnda år

å skräddarverkstaden.................. 2,821 elevdagsverken

» skomakarverkstaden ............... 1,611 »

» snickarverkstaden ......... 2,361 »

» in ålar verkstaden ...,................. 612 »

» smedjan och mekaniska verkstaden 3,010 »

Summa 10,415 »

Samtidigt utgjorde antalet elevdagsverken i jordbruket och dess binäringar
19,508 samt vid renhållning, tvätt, kök, bageri, ångpanneeldning och
bränsleberedning 6,405.

Med ett medeltal av 300 arbetsdagar om året kunna alltså omkring
35 (dever beräknas vara sysselsatta i något av nämnda hantverksarbeten.

lledan under nuvarande förhållanden klagas vid anstalten över otillräckligt
utrymme i verkstadslokalerna och tydligt är, att med en utvidgning
av anstalten ännu flera elever kunna komma i fråga att sysselsättas
med hantverksarbeten. Tillgång till arbete för verkstäderna saknas ej
heller. Enligt vad anstaltens föreståndare uppgivit, kunna de i skräddarverkstaden
sysselsatta ej ens medhinna att tillverka vad som åtgår för
anstaltens behov; härtill kommer, att det är synnerligen lätt att vid utskrivandet
skaffa sysselsättning för de elever, som lärt sig skrädderiyrket
vid anstalten, samt att arbetetet lämpar sig för en del klent byggda elever.
Även skomakeriarbete kräves för anstaltens egen räkning i större utsträckning
än nu kan medhinnas, och detta yrke lämpar sig också för en del
mindre kraftiga elever. Den nuvarande skomakarverkstaden anses för
övrigt behövlig för sitt ursprungliga ändamål, torkvind, och skräddarverkstaden
erfordras som reparationsverkstad för maskinistens behov
och till utvidgning av tvätt- och torkningsanordningarna. Målacrverkstaden
är, såsom redan nämnts, allenast provisorisk och alltför liten.

Eu särskild verkstadsbyggnad synes alltså redan med anstaltens nuvarande
utveckling vara av behovet påkallad. Kommer den av kommittén
föreslagna utvidgningen till stånd, blir, såsom nyss antyddes, därmed också
behovet av verkstäder större På grund härav har kommittén låtit arkitekten
Lundegårdh uppgöra ritningar till en ny verkstadsbyggnad, belägen
ungefär på den plats, där vedskjulet nu ligger, vilket senare flyttas något
åt norr. Den nya verkstadsbyggnaden upptager å nedre botten en målarverkstad
och en verkstad för diverse arbeten såsom sadelmakeri, tapetserararbeten
och bokbinderi. En trappa upp finnes en verkstad för skrädderiarbeten
med plats för 25 elever och en verkstad för skomakeriarbeten
med plats för 15 elever. Den invid vedskjulet belägna smedjan, som
har ett olämpligt läge på grund av vindförhållandena och för övrigt bör
ligga i närheten av den mekaniska verkstaden, bör helst flyttas, men kan
tills vidare bibehållas å sin plats.

Kostnaden för verkstadsbyggnaden, som bör uppföras av sten, har av
firman Eignér beräknats till 33,000 kronor. Härtill komma kostnader för
värmeledning, till vilken ånga erhålles från de nuvarande högtryckspan -

Skollokaler.

Isolerings

avdelning.

norna i ångpannehuset, 4,000 kronor, för vatten- ock avloppsledningar
1,000 kronor, samt för elektrisk belysning 1,000 kronor, allt enligt beräkningar
av samma personer, som uppgjort förslagen beträffande elevbyggnaderna.

Anstaltens nuvarande skollokaler bestå, såsom redan nämnts, av två
rum i ekonomibyggnaden. Härjämte användes som skolsal ett rum i
samma byggnad, som egentligen är avsett till samlingsrum för personalen
vid överläggningar. Dessa lokaler äro emellertid alltför små och anstaltens
styrelse har därför hos Kungl. Maj:t gjort framställning om anslag till ett
nytt skolhus, vilket jämväl skulle innehålla bostäder för två lärare. Därjämte
har styrelsen begärt att få anställa en tredje lärare vid anstalten.
Kommittén vill här allenast framhålla att, om dess förslag till utvidgning
av anstalten bifalles, behovet av den sålunda föreslagna ökningen i lärarekrafter
och utvidgning av skollokalerna blir än mera trängande.

Från anstaltsstvrelsens sida har vidare gjorts framställning rörande
byggande av ett gymnastikhus och även behovet härav måste naturligen
bliva större, om en utvidgning av anstalten kommer till stånd.

Enligt den för anstalten å Bona gällande stadga kan elev, som bryter
mot föreskriven ordning, i svårare fall tillrättavisas genom avskiljande från
övriga elever under arbete, måltider, fritid och sovtid under högst 14 dagar.
För dylika fall finnes, såsom förut är nämnt, en trappa upp i anstaltens
ekonomibyggnad eu isoleringsavdelning, bestående av 6 rum. Börande
användandet av denna art av tillrättavisning inhämtas av anstaltens årsberättelser,
att avskiljande från övriga elever dels ensamt dels i samband
med annan tillrättavisning förekommit: år 1905 i 1 fall, år 1906 i 29 fall,
år 1907 i 46 fall, år 1908 i 36 fåll, år 1909 i 28 fall, år 1910 i 28
fall, år 1911 i 17 fall, år 1912 i 10 fall, år 1913 i 15 fall och år 1914
i 31 fall.

Vid kommitterades besök å Bona har framhållits önskvärdheten av
att kunna inomhus sysselsätta åtminstone vissa av de i isoleringsavdelningen
insatta eleverna på ett lämpligare sätt än med de småarbeten, som
kunna utföras i de till utrymmet obetydliga isoleringsrummen. Som en
utväg föreslogs att härför anlita den under isoleringsavdelningen befintliga
sjukavdelningen, med vilken direkt kommunikation finnes. Denna avdelning
anses i flera hänseenden olämplig för sitt ändamål och förslag har
även, såsom nedan närmare beröres, väckts om eu särskild sjukhusbyggnad.

Under kommitterades förhandlingar har anstaltens föreståndare i detta
sammanhang berört ett annat önskemål, som vid anstaltens utvidgning
komme att göra sig ännu mera gällande. En och annan av de till anstalten
hänvisade eleverna har, utan att kunna kallas sinnessjuk, befunnits
undermålig i själsligt hänseende (imbecill). Över sådana elever måste hållas
eu oavlåtlig tillsyn, för att de icke skola rymma eller eljest ställa till
förargelse och oreda. Det har ifrågakomma, att blott för eu enda sådan
individ disciplinen måste åtstramas för hela den avdelning, till vilken lian
hör. Dylika elever borde, åtminstone under någon tid, innan de hunnit
vänja sig vid anstaltens tukt och ordning, sysselsättas för sig under ständig
tillsyn. Därest sjukavdelningen anordnades som arbetsavdelning för de å
isoleringsrummen insatta, skulle här också kunna sysselsättas de nyssnämnda
eleverna, åt vilka kunde beredas sovplats i de rum, som utom
själva sjuksalen nu höra till sjukavdelningen, därest de icke om nätterna
kunna vistas i de vanliga sovrummen.

På grund av de nedan angivna allvarliga anmärkningar, som de
medicinska myndigheterna riktat mot den nuvarande sjukavdelningen vid
Bona, torde ett förbättrande av denna ej kunna undgås, och kommittén
har också avgivit förslag härtill. Emellertid är det enligt kommitténs uppfattning
av ej mindre vikt, att de lokaler, som äro avsedda för att upptaga
de oroliga elementen inom anstalten, äro ändamålsenligt anordnade,
så att de, på samma gång de erbjuda nödig trygghet för ordning och
säkerhet inom anstalten, även lämna möjlighet för uppfostringsarbetets
fortgående; avstänguingen i enrum bör för dessa ynglingar ej drivas längre
än absolut nödvändigt. Kommittén finner därför de från anstaltens sida
framställda äskandena i detta avseende förtjäna den största uppmärksamhet.
Kravet på anordnande vid uppfostringsanstalterna av en särskild avdelning
med skärpt bevakning och vissa säkerhetsåtgärder har på de senare åren
i utlandet framträtt med allt större styrka, och på flera av de nyare anstalterna
finnes också en sådan stängd avdelning. Med utnyttjande av den
nuvarande sjukavdelningen skulle å Bona kunna anordnas en dylik isoleringsavdelning
utan nämnvärd kostnad. Den väsentliga kostnaden kommer på
omändring av fönsterna, vilka böra utbytas mot s. k. hospitalsfönster.
Sådana hava tidigare genom anstaltens försorg insatts i isoleringsavdelningen
i stället för de förutvarande cellfönstreu; och även de nödiga arbetena för
sjukavdelningens omändring på sätt här föreslagits torde kunna verkställas
av anstalten.

Sjukavdel

ning.

Nuvarande sjukavdelningen vid Bona består af eu sjuksal med
plats för 9 patienter, varjämte finnes ett isoleringsrum för elever, behäftade
med smittosam sjukdom. Dessutom finnes badrum, apoteksrum och
ett rum för sjukvårdare. Sjukavdelningen har hittills ej använts i någon
större utsträckning, enär eleverna vid lindrigare sjukdomsfall fått ligga
i sina sovrum även på dagen samt i svårare fall sänts till sjukhuset i
Vadstena.

I fråga om sjukavdelningen vid Bona har kommittén från lvungl.
Maj:t fått mottaga en särskild remiss av den 12 februari 1915. I skrivelse
den 22 augusti 1913 har nämligen styrelsen för anstalten, med förmälan
att till anstalten nyligen ankommit en med lungtuberkulos behäftad
elev samt att de anordningar och den personal, som stode till buds för
sjukvården vid anstalten, icke vore till fyllest för beredande af rationell
tuberkulosvård, hos Kungl. Maj:t hemställt dels om bemyndigande att av
anstaltens medel låta bereda där intagen elev vård å tuberkulossanatorium
dels om uppdrag åt medicinalstyrelsen att utreda, varest sådana elever
lämpligen borde intagas. Denna hemställan förordades av Konungens befallningshavande
i Östergötlands län. Medicinalstyrelsen, vars utlåtande
inhämtades, förklarade sig i yttrande den 28 november 1913 ej hava
något att erinra mot ett sådant bemyndigande, som styrelsen begärt, men
ville beträffande frågan i övrigt yttra sig först efter det eu av dess ledamöter
på ort och ställe tagit förhållandena i betraktande.

Sedan chefen för medicinalstyrelsen den 8 mars 1914 besökt
Bona och däröver avgivit berättelse, insände medicinalstyrelsen till
Kungl. Maj:t denna berättelse, vilken åberopades såsom dess utlåtande.
Berättelsen över besöket vid anstalten, vilket ägde rum i närvaro av medicinalrådet
B. Stenbeck, v. ordföranden i anstaltens styrelse regementsläkaren
C. Vahlquist samt anstaltens direktör K. Blomquist och dess läkare medicine
licentiaten C. Ekman, är av följande innehåll:

»Det upplystes, att under åren 1905 — 1913 6 fall av tuberkulos
yppat sig bland å anstalten intagna elever och framhöllo de närvarande
representanterna för anstalten, att å anstalten förefintliga sjukvårdsförhållanden
icke kunde anses tillfredsställande och hurusom de så gott som omöjliggjorde
rationell behandling av tuberkulosfall.

Utvägen att, vid uppträdande av tuberkulos hos elev, söka inträde
för denne å sanatorium eller tuberkulossjukhus diskuterades därefter. Anstaltens
direktör framhöll emellertid så vägande skäl mot en dylik anordning,
att denna utväg torde få anses utesluten.

Vid besiktning av anstaltens sjukavclelning befanns denna vara försedd
med fönster endast åt väster och i övrigt olämplig för vård av lungsiktiga,
varjämte det för smittsamma sjuka avsedda isoleringsrummet var
förlagt med yttervägg åt norr samt försett med endast ett fönster åt öster.
Det kan därför endast med svårighet vid kall väderlek hållas varmt.

Det till avdelningen hörande större rummet var beläget vång om vägg
med anstaltens stora matsal, där 125 elever inmarschera till måltider 5
gånger om dagen och i vilken gymnastik, i saknad av därför särskild
lokal, jämväl övades. Att detta måste verka synnerligen störande för de
sjuka, är tydligt. I ett som allt tycktes den i övrigt synnerligen väl inrättade
anstalten lida brist på tidsenliga anordningar för god sjukvård
samt helt och hållet sakna möjligheter att bereda sanatorievård.

Det lämpligaste synes mig därför, såsom också av anstaltens direktör
framhölls, vara att genom uppförande av eu särskild sjukhusbyggnad sörja
för vården såväl av tuberkulösa som övriga sjuka.

Eu synnerligen lämplig plats för en sjukpaviljong tinnes i anstaltens
omedelbara närhet, belägen i en skogspark på en sluttning mot söder och
med för nordliga vindar skyddat läge. Till denna plats torde, såvitt genom
okulärbesiktning kunde utrönas, anstaltens vatten- och avloppsledningar
utan allt för stora kostnader kunna dragas. Vid paviljongen borde en
ligghall uppföras för vården av de lungsjuka samt en mindre avdelning för
smittsamma sjukdomsfall anordnas.

Kostnaderna för en sådan paviljong bleve visserligen jämförelsevis
höga i förhållande till elevantalet, men om, såsom av anstaltens direktör
ifrågasattes, vid denna paviljong sanatorievård kunde beredas även för å
övriga uppfostringshem inom riket intagna elever, vilka visat sig lida av
tuberkulos, skulle den säkerligen komma att bliva till stort gagn och jämväl
fylla eu kännbar brist.

I övrigt hänvisande till bilagda av anstaltens direktör till mig överlämnade
P. M., får jag hemställa, att medicinalstyrelsen ville hos Kungl.
Maj:t tillstyrka uppförandet vid anstalten, på sätt ovan antytts, av en
mindre sjukpaviljong, avsedd för vård av elever, som lida av tuberkulos
eller annan sjukdom.»

Uti den vid nämnda berättelse fogade P. M. från anstaltens direktör
fram hålles bland annat, att antalet med tuberkulos behäftade personer vid
Bona hittills varit så litet, att en tuberkulosavdelning för dessa knappast
kunde ifrågasättas; att frågan emellertid tedde sig annorlunda, om en vid anstalten
uppförd tuberkulospaviljong även kunde tagas i anspråk för elever

vid skyddshemmen i riket; att antalet tuberkulösa barn i dessa hem visserligen
icke kunde vara synnerligen stort, då hemmen i regel icke mottoge
sjuka barn, hur mycket de än på grund av vanart eller vanvård vore
i behov därav; att genom en tuberkulospaviljong, avsedd för vänartad eller
brottslig ungdom från hela landet, en lucka i samhällets barnavård skulle
fyllas; att en särskild tuberkulosavdelning vid Bona borde inrättas även
därför att anstaltens sjukavdelning icke syntes motsvara berättigade fordringar
på en dylik, samt att, om en tuberkulospaviljong uppfördes,
densamma borde inrymmas i samma byggnad som sjukavdelningen.

Styrelsen för anstalten å Bona, som sedan lämnades tillfälle att yttra
sig över medicinalstyrelsens förslag, anförde i skrifvelse den 13 januari

1915, att det varit dess avsikt att upptaga frågan om sjukpaviljongen i
samband med framställning om anslag för anstaltens verksamhet under år

1916, men att styrelsen avstått därifrån på grund av rådande statsfinansiella
förhållanden samt att styrelsen ansåge sig icke nu böra ifrågasätta
uppförande av den av medicinalstyrelsen föreslagna sjukpaviljongen, men
ankölle att vid en lämpligare tidpunkt få återupptaga ärendet. Med hänsyn
till förslaget att i paviljongen skulle beredas sanatorievård även för de
å skyddshemmen intagna barn, som lede av tuberkulos, syntes det styrelsen
önskligt, att frågan härom utreddes av fattigvårdslagstiftningskommittén,
som enligt kungl. brevet den 20 november 1908 hade att taga i
övervägande, huruvida och i vilken omfattning lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902
tarvade omarbetning, och inkomma med förslag därtill. I denna hemställan
instämde Konungens befallningshavande i Östergötlands län, varefter ärendet
av Kungl. Maj:t remitterades till kommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörande av dess uppdrag.

Yad först angår den ifrågasatta åtgärden att vid en å Bona inrättad
avdelning för tuberkulösa bereda plats även för elever från skyddshemmen,
som lida av dylik sjukdom, stöter eu dylik anordning på särskilda
svårigheter redan därutinnan, att kostnaden för den vård, som lämnas
i skyddshemmen, utgår efter andra grunder än kostnaden för vården av
eleverna å Bona, och det synes knappast föreligga skäl att häri vidtaga
någon huvudsaklig ändring. Enligt kommitténs mening kan det dessutom
vara ägnat att förrycka Bonaanstaltens uppgift och försvåra arbetet å anstalten,
om där skulle från hela riket sammanföras vanartade barn, behäftade
med tuberkulos. Kommittén anser sig därför icke kunna förorda
förslaget härom. Frågan om lämpliga åtgärder beträffande vanartade barn,

som på grund av tuberkulos eller annan smittsam sjukdom äro i behov av
särskild vård, bar kommittén ieke ännu varit i tillfälle att behandla, utan
kommer att framdeles ägna detta ämne eu ingående undersökning.

Alldeles oavsett nu nämnda förhållande synes det kommittén, att
anledning förefinnes att söka ordna sjukvårdsförhållandena å Bona på
ett mera tillfredsställande sätt. Mot den nuvarande anordningen hava
gjorts så allvarliga anmärkningar av medicinalstyrelsen, att åtgärder synas
böra vidtagas i en eller annan form. Då, såsom ovan framhållits, de nu
använda lokalerna äro behövliga för och lämpligen kunna utnyttjas till
arbetsavdelning för mera svårbehandlade elever, och några andra till
sjukvårdsändamål lämpade lokaler ej finnas att tillgå, har kommittén ansett
sig böra föreslå byggandet av eu mindre sjukstuga för anstaltens behov.
Med den av kommittén föreslagna utvidgningen framträder för övrigt
även på detta område ett starkare krav på att erhålla tillräckliga och
lämpliga lokaler.

Den nya sjukstugan skulle förläggas till den plats i närheten av
anstalten, vilken omförmäles i chefens för medicinalstyrelsen ovan intagna
berättelse och däri framhålles såsom synnerligen lämplig (se bifogade
situationsplan över anstalten). Den närmare anordningen av sjukstugan framgår
av do vid kommitténs skrivelse till Kungl. Maj:t fogade ritningar av arkitekten
Lundegårdb. Sjukstugan är avsedd att uppföras av trä; å nedre botten
finnas 3 sjukrum, det ena för 4 och de två övriga vartdera för 2 patienter,
samt därintill en ligghall för tuberkulösa; vidare äro å ncdra botten förlagda
omläggningsrum, badrum, kök, rum för sjuksköterska och förrådsrum. Å
vindsvåningen kunna framdeles i mån av behov inredas 2 sjukrum med
2 platser i varje. Sjukstugan förses med centraluppvärmning; vatten och
elektrisk belysning erhallas från anstaltens ledningar. Kostnaderna för
sjukstugan uppgå enligt gjorda beräkningar till 2o,000 kronor; centraluppvärmning
däri har beräknats kosta 1,900 kronor, anordnandet av
vatten- och avloppsledningar 2,500 kronor samt elektriska ledningar 700
kronor; alltså tillhopa 25,100 kronor.

Vid de undersökningar, som kommittén gjort för att utröna lämplig-Vattenförhil‘
heten av att till anstalten å Bona förlägga en ny avdelning, har korn- en
mittén särskilt haft sin uppmärksamhet riktad på den viktiga frågan om
tillgång till vatten för fyllande av olika behov. Närmast till hands har
därvid legat, att vatten till den nya avdelningen skulle erhållas från den
förutvarande anstalten. Emellertid befanns vid undersökning om möjlig 1L -

heten och lämpligheten härav den nuvarande vattenledningen vid Bona
lämna rum för åtskilliga anmärkningar, vadan kommittén ej ansåg sig
kunna utan vidare föreslå eu dylik anordning. Fråga uppstod då, huruvida
erforderligt vatten för den nya avdelningen kunde erhållas genom
att gräva en brunn i närheten. Utförda undersökningar gjorde det sannolikt,
att vatten kunde erhållas, men någon säkerhet för att sådant
stode att få i tillräcklig mängd kunde ej vinnas utan anställande av
borrningar i större omfattning, vilket skulle medfört betydande kostnader.
Då av kommittén anlitad sakkunnig i första rummet förordade en
anslutning till den nuvarande anstaltens vattenledning och åtgärder för
denna vattenlednings förbättrande, ansåg sig kommittén böra föranstalta
om närmare undersökningar för att utröna, huru sådana förbättringar
skulle låta sig genomföras. Härvid framfördes från anstaltens sida ett annat
önskemål, nämligen att genom upptagande av eu ny kanal från Bocksjön
till kvarndammen samt dränering av det träskartade område, genom vilket
den nuvarande avloppskanalen från sagda sjö löper, söka torrlägga denna
mark, som därigenom kunde vinnas för odling, på samma gång man
därvid bleve befriad från en besvärande fuktighet från detta område.

Efter okulär besiktning föreslog kommitténs sakkunniga biträde, att
vatten till anstaltens vattenledning skulle tagas direkt från Bocksjön, i
den s. k. Badviken, belägen omkring 160 meter väster om elevbyggnaden
B (nr 2 å situationsplanen), att ledningen härför skulle läggas i terrängen
mellan nämnda byggnad och trädgårdsmästarebostaden (nr 33 å situationsplanen)
och dragas till eu uppsamlingsbrunn i närheten av ångpannehuset,
att för den nämnda kanaliseringen eu kanal skulle upptagas i samma
sträckning som vattenledningen och utmynna i nuvarande kanaldiket strax
ovanför en där befintlig bro samt att dränering av det träskartade område,
varigenom den nuvarande kanalen passerar, skulle ske genom eu dammbyggnad
ovanför den nya kanalens utlopp och eu dräneringsledning från
träsket under kvarndammens botten, utmynnande nedanför dammluckorna
vid kvarnen.

Sedan ingenjörsfirman Bonnet & C:o verkställt jordborrningar och avvägningar
för dessa arbeten samt inkommit med beskrivning och ritningar
häröver, har ingenjören Svensson beräknat kostnaden för utförande av nyssnämnda
arbeten och därvid kommit till det resultat, att anläggningskostnaden
för kanalen skulle belöpa sig till omkring 21,000 kronor samt kostnaden
för en i samband med detta kanaliseringsarbete utförd vattenledning
med uppsamlingsbrunn och pumpanordningar till 13,000 kronor.

Med hänsyn till den höga kostnaden fann sig kommittén icke böra
nu upptaga förslaget om den ifrågasatta kanaliseringen. Då på grund
härav ansågs nödigt att utreda möjligheten att taga vatten till vattenledningen
tran nedre delen av den nuvarande kanalen, där vattnet i varje
lull antogs vara bättre än i kvarndammen, uppdrogs åt ingenjören Svensson
att avgiva utlåtande rörande vattens anskaffande dels från Dock sjön (Badviken)
utan samband med kanalanläggning dels från nedre delen av den
befintliga kanalen.

Bet av ingenjören Svensson härefter avgivna utlåtandet iir av följande
innehåll:

»Pa uppdrag har undertecknad den 7 och 17 sist! september besökt
Bona Tvångsuppfostringsanstalt för att därstädes göra besiktning av vattenanskaftningsförhållandena,
och får jag härmed över samma avlämna följande

l Hatande:

I. Nuvarande förhållanden.

A. Vattenanska fthincj.

Vatten för bad, tvättning, matlagning, disk etc. tages nu från den
s. k. kvarndammen, och är vattnet här synbarligen mycket förorenat,
dels emedan kloakledningar från dagvattenbrunnar etc. utmynna i dammen,
dels på grund av att orenligheter från omkringliggande platser nedrinna
i densamma.

För analysering av vattnet togs i närheten av intaget för pumpledningen
ett prov. Kemiskt-tekniska byrån härstädes har gjort en analys
på vattnet, och visar analysen, att vattnet innehåller såväl salpetersyra
som ammoniak, och är alltså vattnet olämpligt för hushållsbehov och isynnerhet
till dricksvatten, vartill det, enl. uppgift på platsen, ej sällan användes,
och att fortfarande använda vattnet på sätt, som nu sker, anser
jag innebära stor risk i hygieniskt hänseende.

B. Vattenuppfordrimj och reserv.

\ attnet uppfordras medelst eu i pannrummet uppställd ångpump till
eu i ekonomibyggnadens torn befintlig reservoar av järnplåt.

Ben nuvarande pumpen, som under årens lopp blivit mycket sliten,
så att den snart nog är obrukbar, är icke tillräcklig vare sig för event.
eldsläckning eller för eu utvidgning av anstalten. Bessutom finnes ej

någon reservpump, och då ovannämnda reservoar endast rymmer c:a 7
kbm., ett förråd icke ens tillräckligt för en dags behov under nuvarande
förhållanden, företinnes den risken, att, om pumpen av en eller annan
orsak kommer ur funktion, blir anstalten utan vatten. Den nuvarande
bottenventilen på sugledningen till pumpen är dessutom förlagd ute i dammen
och skyddad av eu stenhög, så att genom densamma är ventilen
oåtkomlig. Uppstår ett fel på botten ventilen, löper man den risken, att anstalten
även i detta fall blir utan vatten.

Förutom ovannämnda pump tinnes i mejeriet uppsatt eu s. k. hydraulisk
vädur, vilken uppfordrar vatten till direktörsbostaden och ladugården,
och tages vattnet även här från ovannämnda damm.

Enligt lämnade uppgifter händer det emellertid ganska ofta, att väduren
stannar, och blir då såväl direktörsbostaden som ladugården utan
vatten, såvida ej den primitiva reservoar, som nu tinnes kombinerad med
väduren, innehåller så mycket vatten, att det räcker, tills väduren åter
blivit igångsatt; och med den ringa vattenmängd väduren lämnar, inträflar
det allt som oftast, att reservoaren är tom, då väduren stannar.

I samband härmed anser jag mig böra påpeka, att vattenförhållandena
i direktörsbostaden äro i högsta grad otillfredsställande. Förutom de olägenheter,
som här ovan nämnts, tinnes exempelvis ett badrum, som dock
icke står i förbindelse med vattenledningen.

C. Avloppsledningarna.

Mot dessa fann jag ej anledning till några egentliga anmärkningar
annat än att, såsom jag här ovan nämnt, ledningar från dagvattenbrunnar
etc. utmynna i kvarndammen.

I elevbyggnaderna hade tvättställen, som voro av emalj, gjutjärn, gått
sönder, så att desamma inom närmaste tiden torde behöva utbytas.

II. Anordningar erforderliga för utvidgning av anstalten.

Genom de arbeten, som utförts, synes det, som om stora svårigheter
med åtföljande höga kostnader skulle finnas för att erhålla grundvatten,
tillräckligt för anstaltens hela förbrukning, och har jag därför tänkt mig,
att vattnet skulle tagas från Bocksjön, och skulle detta lämpligast kunna
uppfordras medelst en elektromotorpump; men då de elektriska anordningarna
icke utan avsevärda kostnader tillåta ett dylikt system till daglig
användning, så har man för den dagliga driften endast att välja på
att bibehålla det nuvarande systemet, d. v. s. att uppfordra vatten medelst

ångpump, men som förut nämnts, rymmer reservoaren endast 7 kbm., och
med de uppfordringsanordningar, som nu finnas, är detta vid eu utvidgning
av anstalten alldeles otillräckligt.

Ett säkert och bra sätt för frågans lösning vore att å lämplig plats
uppföra ett tillräckligt högt vattentorn, rymmande flera dagars behov av
vatten, men då kostnaden härför med erforderliga ledningar (pumpen måste
även i detta fall utbytas) ställer sig avsevärt hög, bör man icke reflektera
på eu dylik utväg, utan anser jag, att man i stiillet, för att få ned kostnaden,
borde utbyta den nuvarande ångpumpen mot en större samt dessutom
uppsätta eu reservpump. Denna bör dock icke vara beroende av
ångpannorna.

VattenanskafFningen kan ske på tvänne olika sätt, antingen att taga
vattnet direkt från Bocksjön från en punkt belägen c:a 160 meter väster
om elevbyggnaden B. i den s. k. Badviken, och leda detsamma medelst
självtryck till närheten av pannrummet, där uppsamlingsbrunn göres, från
vilken sugledningarna utgå, eller ock kan man utsträcka en sugledning
från pannhuset till nuvarande kanalens nedre del, och låta pumpen direkt
uppfordra vattnet.

För att undersöka vattnet ha 3:ne prov tagits, ett i Badviken, ett i
Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp samt ett prov vid kanalens nedre del.

Kemiskt-tekniska byrån har verkställt analys på proven, och ha
följande resultat erhållits:

Prov 1. Från Bocksjön, c:a 160 m. väster om elevbyggnaden B.

Totalhalt fasta ämnen ...

Salt (klornatriu m).......

Syreförbrukning (för de

förbränning) var ......

Salpetersyra ...............

Ammoniak..................

Milligram pr liter:

....................... 103

organiska ämnenas

....................... 7,r>

...................... frånvarande

Prov 2. Från Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp.

»Totalhalt fasta ämnen ........................... 122

Salt (klornatrium)................................ 18

Syreförbrukningen (för de organiska ämnenas

förbränning) var .............................. 12,5

Salpetersyra ....................................... frånvarande

Ammoniak ......................................... »

Prov 3. Taget vid kanalens nedre del (vid bron).

»Totalhalt fasta ämnen ........................... 140

Salt (klornatrium)............................... 18

Syreförbrukningen (för de organiska ämnenas

förbränning) var .............................. 11,''*

Salpetersyra ...................................... frånvarande

Ammoniak ........................................ »

Mot saltlialten förefinnes sålunda ej anmärkning. Halten organiska
ämnen, som mätes av syreförbrukningen för deras förbränning, är tämligen
hög (t. ex. i Stockholms vattenledningsvatten är syreförbrukningen c:a 6
milligram pr lit.); men äro de såsom indicier på skadliga organiska ämnen
ansedda salpetersyra och ammoniak frånvarande.»

Om man närmare granskar de olika resultaten, finner man, att prov
n:o 1 är bäst och sedan n:o 3, under det att provet n:o 2 visat det
sämsta resultatet.

Som av ovanstående framgår är vattnet icke idealiskt, men då skadliga
ämnen saknas, och då syreförbrnkningen, som visserligen är relativt
hög, dock icke är så stor, att den kan anses farlig, anser jag, att vatten,
taget från något av dessa ställen, väl kan användas till de avsedda
ändamålen.

Genom att anlägga filtrer kan vattnet givetvis göras förstklassigt,
men då detta medför stora kostnader, anser jag, att om grus- och sandutfyllningar
göras, härigenom vattnet förbättras och de organiska ämnena
(syreförbrukningen) betydligt minskas, så att vattnet blir ännu bättre.

Att taga vattnet från Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp, skulle
fordra en lång sugledning, på vilken lätt kan uppstå fel, och då vattnet
där är sämre, synes det vara mindre lämpligt att taga vatten därifrån,
då de båda andra utvägarna stå öppna. De båda andra alternativen äro
i tekniskt avseende jämnställda, men anläggningskostnaden för sugledning
blir c:a 8,500 kr. billigare än att taga vattnet direkt från Bocksjön (Badviken).
Oaktat vattnet på det sistnämnda stället är något bättre, anser
jag mig dock, på grund av den stora skillnaden i kostnaden, böra förorda,
att vattnet tages från kanalens nedre del och detta i all synnerhet,
som utsikter finnas att förbättra vattnet, om kanalen upprensas och iordningställes
samt det omkringliggande träsket dräneras. Genom dessa
arbeten skulle dessutom en ur hygienisk synpunkt önsklig dränering av
träsket erhållas.

Pumpar, ledningar m. m.

Den i pannrummet befintliga ängpumpen utbytes mot eu större ocli
uppsattes dessutom i maskinhuset som reserv eu elektromotorpump, ocli
förbindas pumparna med de nuvarande tryckledningarna. Reservoaren bibehålles
oförändrad. Från den befintliga huvudledningen vid maskinhuset
dragés en ledning, vilken förgrenar sig till nybyggnaderna med undantag
av sjukstugan, till vilken ledning dragés från befintlig ledning mellan
ekonomibyggnaden och elevbyggnad I!. Dessutom framdrages en ledning,
som förenas med ledningen från väduren, och få alltså samtliga tappningsställen
inom anstalten vatten från Bocksjön.

Inomhus framdragas ledningar till de olika tappningsställena.

Från nybyggnaderna, med undantag av sjukstugan, neddrages avloppsledning
till det dike, som utmynnar i sjön (träsket) öster om anstalten.
Från sjukstugan neddrages en ledning, som förenas med befintlig kloakledning
vid ekonomibyggnaden.

Anläggningskostnad.

Kostnaderna för ovannämnda anläggningar har jag approximativt beräknat
till följande siffror:

Sugledning från kanalens nedre del, med tillhörande grävningsarbeten,
pumpar med tillbehör samt erforderliga

anordningar för intaget ..................................... Kr. 9,200: —

Alternativ: ledning från Bocksjön (s. k. Badviken) med

samlingsbrunn vid pannhuset jämte tillhörande grävningsarbeten,
pumpar med tillbehör kronor 17,700: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för elevbyggnaderna
samt förbindning med nuvarande ledning från väduren » 7,600: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för verkstadsbyggnaden » 200: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för sjukstugan......... » 1,400:.—

Ledningar med tillbehör inomhus i elevbyggnaden (huvudb.)

och i gården till densamma................................. » 8,300: —

Ledningar inomhus i västra flygeln samt ledningar i gärden
till d:o ................................................... » 2,900: —

Ledningar inomhus i östra flygeln samt ledningar i gården
till d:o ................................................... » 2,800: —

Ledningar inomhus i verkstadsbyggnaden .................. » 800: —

Ledningar inomhus i sjukstugan.............................. » 1,100: —

Summa

kr. 34,300

Reservkraft
till elektriska
anläggningen.

Köket,

Uppenbarligen bör frågan om den nya avdelningens anknytande till
den förutvarande anstaltens vattenledning göras beroende därav, att vattenanskaffningen
till den senare kommer att ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Enligt det av ingenjören Svensson avgivna utlåtandet skulle detta
kunna ske för en kostnad av 9,200 kronor, och det vatten, som därvid
erkålles, kan för framtiden göras ännu bättre genom att vidtaga ett även
eljest önskligt iordningsställande av den nu befintliga kanalen. Kommittén
anser sig därför böra för sin del förorda detta förslag till ordnande av
vattenanskafiningen. På eu blivande undersökning må bero, huruvida och
på vad sätt ett iordningsställande av kanalen och en dränering av det
träskartade området invid densamma må äga rum.

A id anstalten finnes, såsom ovan omnämnts, redan nu en elektrisk
belysniugsanläggning, vilken drives medelst vattenkraft. Elektriska aktiebolaget
A. E. G. anför i sitt avgivna kostnadsförslag rörande den elektriska
anläggningen vid anstalten, att det visat sig, att vissa tider den
befintliga vattenkraften är otillräcklig eller till följd av torka helt och
hållet försvinner, varför föreslås, att såsom reservkraft anskaffas en fotogenmotor
av tillräcklig styrka att driva hela centralen. Däremot framhålles,
att den elektriska utrustningen i kraftstationen vid företagna mätningar
visat sig tillräcklig för ifrågasatta utvidgningar av anläggningen. Eu
fotogenmotor med tillbehör beräknas kosta 5,325 kronor. — I sammanhang
härmed har även beräknats kostnaderna för en med elektrisk kraft driven
centrifugalpump, som skulle tjäna som reservpump för den ovan omnämnda
ångpumpen; priset härför uppgår till 1,250 kronor. Eu sådan ingår emellertid
även i den av ingenjören Svensson gjorda beräkningen.

Något kök skulle, såsom redan nämnts, ej inrättas i den nya avdelningen.
Köket i den gamla anstalten är så stort tilltaget, att där kan
lagas mat även för det större antal elever, som efter utvidningen skulle komma
att finnas vid anstalten. Anordningarna i köket äro emellertid ej tillräckliga
vid en sådan utvidgning. Enligt ett av ingenjören Svensson uppgjort förslag
skulle härför erfordras ett skåp för kokning av potatis och fisk, en större
soppkokningsgryta och eu ångkokapparat för kaffe, varjämte golvet vid
grytorna bör förses med golvsifon och de befintliga diskanordningarna av
gjutjärn utbytas mot kopparlådor. Kostnaderna härför, inberäknat erforderliga
ledningar, hava beräknats till 5,500 kronor.

Kostnaderna för de bär ovan av kommittén föreslagna anläggningarna
utgöra alltså:

1 elevbyggnad för 40 elever, inberäknat huvudledningar
för värme, vatten och avlopp samt elektricitet till den
nya avdelningen och ledningar för sådant ändamål

inom byggnaden............................................. 148,350 kronor

1 elevbyggnad för 20 elever, östra flygelbyggnaden med

ledningar för värme, vatten och avlopp samt elektricitet 60,475

1 d:o, västra flygelbjrggnaden, med d:o..................... 56,575 »

2 uthusbyggnader ............................................. 1,000 »

1 bostad för lantbruksinspektoren ........................... 17,000 »

1 förmansbostad ................................................ 5,700 »

7 förmansbostäder ............................................. 39,900 »

1 verkstadsbyggnad med ledningar för värme, vatten och

avlopp samt elektricitet.................................... 39,000 »

1 sjukstuga med d:o .......................................... 25,100 »

vattenledningens omläggning och utvidgning ............... 9,200 »

reservmotor för elektriska anläggningen..................... 5,325 »

anordningar i köket ................... 5,500 »

väganläggning ................................................... 1,500 »

ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden............... 23,000 »

Summa 437,625 kronor.

Såsom redan framhållits, avse eu del av de beräknade kostnaderna
arbeten, som krävas för den förutvarande anstaltens försättande i bättre
skick. De kostnader, som den nya avdelningen i och för sig betingar,
utgöra för

3 elevbyggnader med uthus ................................. 266,400 kronor

bostad för lantbruksinspektoren .............................. 17,000 »

8 förmansbostäder ............................................. 45,600 »

anordningar i köket.................... 5,500 »

väganläggning ................................................... 1,500 »

eller 336,000 kronor;

Sammandrag
av ättläggningukostnaderna.

oberäknat utgifter för ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden.

Driftkost nader.

Därest en av styrelsen föreslagen ändring i de gamla elevbyggnaderna
kommer till stånd, behöver den nya avdelningen från början utbyggas

allenast för 40 elever, och kostnaderna bliva då

1 elevbyggnad och 1 uthusbyggnad ........................ 148,850 kronor

bostäder för avdelningsföreståndare och 5 förmän......... 45,500 »

utvidgningar i kök och väganläggning ..................... 7,000 »

eller tillhopa 201,350 kronor;

oberäknat utgifter för ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden. Härav
torde för första byggnadsåret erfordras allenast 150,000 kronor, enär bostäder
för avdelningsföreståndare och förmän, som beräknats av trä, icke
behöva påbörjas förrän påföljande år samt eu del andra arbeten också
kunna anstå till andra byggnadsåret.

Till anskaffande av inre inventarier för elevbyggnaderna har kommittén

beräknat

för den större byggnaden....................................... 11,00 0 kronor

för de båda mindre byggnaderna.............................. 5,300 »

Summa 16,300 kronor

Inventarier för verkstadsbyggnaden hava ej medtagits i beräkningen,
då en del sådana finnas och nya endast behöva anskaffas efter hand samt
möbler och inredning kunna tillverkas vid anstalten. — Då sängar, sängutrustningar
samt för sjukvården i övrigt erforderliga artiklar redan finnas,
har någon kostnad för anskaffande härav ej heller beräknats. Möbler och
utrustning i övrigt för sjukstugan torde kunna tillverkas vid anstalten.

Överflyttandet av lantbruksinspektoren såsom föreståndare för den nya
avdelningen kräver inrättandet av en ny avdelningsföreståndarebefattning för
den nuvarande B-avdelningen, som för närvarande förestås av lantbruksinspektoren.
Enligt vad kommittén erfarit, har vid anstalten mer och mer framträtt
behovet av en befattningshavare, som närmast direktören har att leda
yrkesundervisningen och hantverksutbildningen vid anstalten, biträda vid
inköp av därtill hörande materialier och förbrukningsartiklar samt hava hand
om förråd av dessa artiklar. Kommittén har för sin del funnit, att en dylik
befattningshavare, som lämpligen kunde kallas verkmästare, skulle hava en
viktig uppgift att fylla samt på samma gång vara lämplig att handhava
den avdelning av eleverna, som företrädesvis sysselsattes i hantverksyrkena.
Såsom verkmästare och avdelningsföreståndare torde han böra er -

‘11

hålla jämte bostad med bränsle en årlig kontant lön av 2,100 kronor jämte
två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring.

T den av anstaltens styrelse till Knngl. Maj:t gjorda framställningen om
anstaltens anslagsbehov för år 1917 ingår, såsom redan nämnts, lön till en
tredje lärare, vadan något anslagsbelopp för donna befattning icke av
kommittén upptagits.

Vidare erfordras ett antal förmän för det ökade antalet elever. Mod
beräkning att för elevernas handledning i arbetet i medeltal kräves eu
förman för 10 elever, skulle för on ny avdelning om SO elever behövas
8 förmän, varjämte för anstaltens inre skötsel och nattbevakningen torde
krävas 2 å 3 förmän. Om avdelningen till en början blott utbygges för
40 elever, erfordras tillsvidare anslag för 6 förmän, vilka efter den nu
gällande staten för Bona skulle hava, utom bostad med bränsle samt beklädnadsersättning,
1,100 kronor i lön med två ålderstillägg, vartdera å
100 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring.

Då den nya avdelningens tillkomst naturligen kommer att ej oväsentligt
öka arbetet för särskilt direktören, pastorn och bokhållaren, samt lantbruksinspektoren
genom den nya anordningen erhåller en mera ansvarsfull
ställning än hittills, synes billigheten kräva, att dessa befattningshavare erhålla
någon tillökning i sina löneförmåner. Kommittén har tänkt sig, att
denna ökning lämpligen kunde sättas till 500 kronor för vardera av direktören
och pastorn-förste läraren, till 400 kronor för lantbruksinspektoren
och till 200 kronor för bokhållaren. Direktören och pastorn skulle härigenom
komma i samma löneställning som motsvarande tjänstemän vid
centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten vid Svartsjö.

Vid planläggning av den nya sjukstugan har också tagits i beräkning
rum för sjuksköterska. Någon tjänst å stat för sjuksköterska har
kommittén likväl ej upptagit, då behov av en ständigt anställd sköterska
ej ens efter den nya avdelningens tillkomst antagits skola förefinnas. liksom
nu torde vid förekommande behov sjuksköterska kunna erhållas från
annat håll. Emellertid har det ansetts lämpligt att i anstaltens stadga
intaga en bestämmelse om styrelsens befogenhet att anlita för sjukvården
behövlig personal (10 § i stadgan).

Den ökning i lönestaten, som enligt kommitténs förslag skulle uppkomma,
utgör alltså 15,800 kronor, eller, om man räknar med att avdelningen
i början endast utbygges för 40 elever, 10,300 kronor.

Vad beträffar driftkostnaden i övrigt, torde denna kunna beräknas
med ledning av statsanslaget för kost och beklädnad av eleverna m. m.,

Plauerad
utvidgning
av angtalteu
å Viebfick.

vilket under de senast förflutna åren efter eu beräkning av 120 elever
utgjort 52,000 kronor. För 40 elever skulle alltså den årliga underhållskostnaden
uppgå till 17 333 kronor.

Hela personalen vid Bolla är för närvarande uppförd å extra stat och
frågan om dess uppförande på ordinarie stat bar uppskjuta i avvaktan
på genomförandet av den i 1909 års riksdagsskrivelse begärda ändringen
av 5 kap. 3 § strafflagen. Därest den av kommittén föreslagna ändringen
av nämnda lagrum samt kommitténs förslag om utvidgning av Bona för
beredande av nödigt antal platser för minderåriga förbrytare av mankön
kommer att slutligen godkännas, böra tydligen åtgärder vidtagas för att
sätta personalen på ordinarie stat. Kommittén har emellertid ansett sig
icke böra ingå på en prövning av lönestaten i andra punkter än de, som
varit eu direkt följd av dess förslag till utvidgning.

De av kommittén bär ovan med hänsyn till personalen framlagda
förslagen kräva några ändringar i Kungl. Maj:ts stadga för anstalten och
kommittén har avgivit förslag till kungörelse om ändrad lydelse av densamma.

Anstalten å Bona står för närvarande under en särskild styrelse,
vilken lyder under justitiedepartementet. De av kommittén framlagda förslagen
till utvidgning böra ej föranleda till någon ändring häri.

Då de anordningar, som hittills träffats för uppfostran av minderåriga
förbrytare av kvinnkön, synas hava fyllt sitt ändamål och det på grund därav
framstod som önskligt, att uppfostringsarbetet även i fråga om dem, som
förskyllt straffarbete i högst 6 månader, ombesörjdes av diakonissällskapet,
avlät kommittén den 21 augusti 1915 till sällskapets styrelse en skrivelse
med förfrågan, huruvida sällskapet kunde vara villigt att åtaga sig en dylik
uppgift samt huru i sådant fäll detta arbete enligt styrelsens mening lämpligen
kunde genomföras, och angav kommittén därvid, att högst 12 anstaltsplatser
krävdes för dessa till straffarbete i högst 6 månader dömda.

I anledning av denna framställning har sällskapets styrelse i skrivelse
den 8 november 1915 meddelat kommittén att, då ingen väsentlig karaktärsåtskillnad
torde finnas mellan den av kommittén omnämnda kategorien och de
elever, för vilka de nuvarande hemmen vore avsedda, styrelsen vore villig
att, i den mån plats kunde beredas, å Yiebäck mottaga elever av den i
kommitténs skrivelse omnämnda kategorien. Styrelsen uppgav därvid tilllika,
att styrelsen, i anledning av förfrågan från statsrådet och chefen för
justitiedepartementet om utvidgande med hänsyn redan till den nu gällande
lagstiftningen av verksamheten vid Yiebäck med ett tredje hem,

<>3

i skrivelse den 25 oktober 1915 erbjudit sig att å Viebäck uppföra ett
hem för högst 18 elever; och erinrade styrelsen, att möjligheten att
mottaga de elever, kommittén ifrågasatt, bleve i väsentlig mån beroende
på, i vilken omfattning de två gamla och det tredje nu föreslagna hemmet
komme att upptagas av de elever, för vilka de egentligen voro avsedda,
samt att, om de elever kommitténs skrivelse avsåge komme att uppgå till
något större antal, det torde bliva nödigt att för ändamålet uppföra ett
fjärde hem, för vilket plats å Viebäck kunde beredas.

Uti den ovannämnda skrivelsen till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har styrelsen närmare redogjort för anordnandet av det i
skrivelsen omförmälda tredje hemmet och beräknat den ersättning, som av
staten borde lämnas för bemmets upprätthållande.

Bet av diakonissällskapet gjorda erbjudandet att övertaga uppfostringsarbetet
även med sådana unga kvinnor, som enligt den föreslagna utvidgningen
av 5 kap. 3 § strafflagen skulle komma i fråga att insättas i allmän uppfostringsanstalt,
synes kommittén erbjuda den bästa möjliga lösning av
förevarande fråga. Enligt kommitténs uppfattning äro de av sällskapet
redan anordnade liemmeu inrättade och ledda på ett sätt, som giver de
bästa möjligheter för ett gott resultat, och de rörande verksamheten framlagda
siffrorna bestyrka också framgången av uppfostringsarbetet. Vad beträffar
det av sällskapet föreslagna sättet för anordnande utav ett nytt
hem, finner kommittén det nya hemmet, uti vilket, enligt den i skrivelsen
till chefen för justitiedepartementet lämnade redogörelsen, särskilda säkerhetsanordningar
skulle komma att vidtagas, kunna fylla den uppgift, som
hemmet skulle få jämväl i fråga om de till straffarbete dömda. Spörsmålet
om den ersättning, staten bör lämna för vården, torde komma att prövas
i samband med frågan om avhjälpande av nu föreliggande brist på anstaltsplatser,
vadan kommittén ej ansett sig böra ingå på frågan härom.

F. Föreslagna ändringar i gällande bestämmelser.

5 Kap. 3 § strafflagen.

Av dou utav kommittén här ovan föreslagna utsträckningen av tvångsuppfostringsinstitutet
föranledes direkt ingen annan förändring i lagstiftningen
härom, än att i 5 kap. 3 § strafflagen samt i 8 § av lagen angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran den 27
juni 1902 gives uttryck åt den höjning av fängelsestraffets maximum till
ett är och den utsträckning till straffarbete i högst 6 månader, varom
ovan talats. Kommittén har ock avgivit förslag till ändrad lydelse av
dessa båda lagrum.

Inom den sålunda föreslagna gränsen skulle domstolarna alltså hava
att välja de fall, som kunna lämpa sig för uppfostringsanstalterna. Beträffande
de omständigheter, som därvid höra vara vägledande, torde de
nuvarande bestämmelserna hava fyllt sill uppgift, och klagomålen, där sådana
framkommit, hava gått ut på att de angivna grunderna icke följts så
noga, som ske bort. Såsom ovan framhållits, hava de anstalter, som hava
att utföra uppfostringsarbetet, på de senare åren ansett sig kunna konstatera
en ändamålsenligare tillämpning. Det riktiga urskiljandet av de för
tvångsuppfostran lämpade fallen sammanhänger naturligen med den större
eller mindre fullständighet, med vilken undersökningarna rörande de minderårigas
förhållanden utförts. Eu jämförelse mellan dessa undersökningar
nu och under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande visar, enligt vad
från anstalterna meddelats, att undersökningarna i de till anstalten hänvisade
fallen numera i regel äro mycket fullständiga och giva eu god
bild av elevernas föregåenden och deras omgivning. Särskilt böra därvid omnämnas
de förundersökningar, som utförts av föreningen Skyddsvärnet
genom dess centralbyrå i Stockholm samt filialer i Göteborg och Malmö.
Sannolikt är. att den allt större framgången i uppfostringsanstalternas arbete
också berott på en ökad möjlighet för anstalterna att fylla sin uppgift,
sedan deras erfarenhet blivit större.

lledan förut bär framhållits, att det kommittén lämnade uppdraget ej
synes böra föranleda, att kommittén ingår på grunderna för tvångsuppfostringsinstitutet
eller föreslår lagändringar i andra avseenden än som omedelbart
sammanhänga med den utsträckning av institutet, som här är ifråga.

Inom kommittén liar dock vid behandlingen av ämnet väckts ett spörsmål,
som synts kommittén vara av beskaffenhet att böra föranleda förslag
från dess sida.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen skall, därest på en gång till verkställighet
förekomma förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt
och annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd
till straff, detta straff, så vitt det utgeres av fängelse eller böter och de
förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än G månader,
anses inbegripet i förordnandet. Och i 8 § av verkställighetslagen
stadgas att, om på eu gång till verkställighet förekomma förordnande om insättande
i allmän uppfostringsanstalt och annat beslut, varigenom samma
person blivit dömd till straff, förordnandet är förfallet, så framt detta straff
är av svårare art än fängelse eller ock de förskyllda straffen tillsammans
uppgå till fängelse i mera än 6 månader.

Med dessa stadganden är den möjligheten ej utesluten, att ett ringa
bötesstraff kan föranleda därtill att förordnandet förfaller. En sådan anordning
står visserligen i överensstämmelse med den regel, som domstolen har
att tillämpa, då den på samma gång har att bedöma flera brottsliga handlingar,
på vilka böra följa dels fängelse och dels böter. Domstolen har
då att se till, huruvida de förskyllda straffen tillsammans uppgå till fängelse
i högst 6 månader; kommer genom sammanläggning av fängelsestraffet och
det emot böterna svarande förvandlingsstraffet det förskyllda straffet att
överstiga fängelse i G månader, kan förordnande om insättande i uppfostringsanstalt
ej meddelas. Emellertid bliver förhållandet praktiskt sett ej
fullt lika, då domstolen har i sin hand att på samma gång utmäta straffet
och meddela dylikt förordnande. Om den dömde befinnes lämplig för uppfostringsanstalt,
kan nämligen domstolen genom eu jämkning i straffet
inom den i strafflagen fastslagna latituden förhindra, att det i 5 kap. 3 §
strafflagen stadgade maximum av 6 månader överskrides. En dylik möjlighet
att taga hänsyn till föreliggande omständigheter finnes däremot ej,
då domstols beslut förekommer till verkställighet.

Det kan också invändas, att sådana fall högst sällan torde kunna
inträffa och att man för dylika sällsynta fall kan anlita samma utväg, som
hittills kommit till användning vid ett par tillfällen, då verkställighet av
ådömt bötesstraff skulle föranlett avbrytande eller inställande av uppfostringsarbetet,
nämligen att hos Kungl. Maj:t begära bötesstraffets efterskänkande
i nådeväg. Lämpligast torde dock vara, att genom stadgande i lagen förebygga
en sådan verkan av ådömda böter.

Yad här sagts om oegentlighet^! i det påpekade förhållandet med
avseende å nu gällande bestämmelser är enligt kommitténs uppfattning i
än högre grad tillämpligt med den av kommittén föreslagna utsträckningen
av tvångsuppfostringsinstitutet, då det nämligen kan komma till användning,
även då straffet uppgår till fängelse i 1 år eller straffarbete i 6
månader; det är då ännu mera orimligt, att ett ringa bötesstraff skulle
verka därhän att förordnandet förfaller.

Kommittén har på grund härav föreslagit en sådan förändring av stadgandet
i 5 kap. 3 § strafflagen att, då på samma gång till verkställighet
förekomma förordnande om insättande i uppfostringsanstalt och ett tidigare
meddelat beslut, var genom samma person dömts allenast till böter, bötesstraffet
anses inbegripet i förordnandet. I överensstämmelse härmed har
föreslagits en motsvarande ändring i 8 § av lagen om verkställighet av
domstols förordnande om tvångsuppfostran.

För de redaktionella jämkningar, som de i förevarande lagrum vidtagna
ändringarna i övrigt medfört, lärer någon särskild motivering ej
erfordras.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att en utsträckning av
domstols rätt att förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt även
till sådana unga förbrytare, som förskyllt straffarbete i sex månader, skulle
kunna föranleda, att en person, som förklaras skola intagas i allmän uppfostringsanstalt,
tillika ådömes förlust av medborgerligt förtroende. Då
det enligt 5 kap. 2 § strafflagen tillkommer domstolen att efter omständigheterna
pröva, huruvida sådan förlust bör ådömas den, som vid
brottets begående fyllt 15 men ej 18 år, torde det emellertid ej behöva
befaras, att dylik påföljd ådömes samtidigt med det förordnande meddelas
om intagande i uppfostringsanstalt, och något uttryckligt förbud däremot
synes ej behöva stadgas. Kommittén har för övrigt ansett sig så mycket
mindre äga skäl att föreslå något stadgande, varigenom möjligheten av ett
sådant domslut skulle förebyggas, som förslag föreligger till borttagande
av påföljden förlust av medborgerligt förtroende.

Den nya lagens ikraftträdande måste göras beroende av tillgången på
anstaltsplatser. Det synes alltså böra överlämnas åt Kung! Maj:t att
bestämma tiden härför.

Lag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångs nppfostran.

4 §■

Vid uppfostringsarbetet beträffande minderåriga förbrytare av kvinnkön
hava särskilda svårigheter mött därutinnan, att till uppfostringsanstalt
ankomna elever stundom funnits behäftade med smittsam könssjukdom
eller varit i havande tillstånd. I. den av diakonissällskapets styrelse till
Kungl. Maj:t ingivna berättelsen över verksamheten vid hemmen Viebäck
och Björkhaga under år 1914 anföres härom följande: »Hälsotillståndet
har, tack vare flitigt arbete och ett härligt klimat, varit synnerligen gott.
Dock anser diakonissanstalten det nödigt att i detta sammanhang i underdånighet
erinra om det missförhållandet, att ingen laglig föreskrift blifvit
given om att kvinna, som intages på sådan fostringsanstalt, skall vara fri
från smittsam sjukdom samt ej vara rådd med barn. Flere av de under
de gångua åren inträdande flickorna ha varit behäftade med smittsam
sjukdom. Att däri ligger en stor fara är gifvet, helst om sjukdomen är
av smygande natur. Så fort sådan sjukdom kunnat konstateras, hava hemmens
föreståndarinnor varit nödgade att skicka de unga till länets kurhus,
där de då en längre tid måst vistas i en omgivning, som icke varit ägnad
att giva dem den fostran, som lagstiftningen åsyftat. Liknande svårigheter
möfer, där kvinnan vid intagningen är i grossess. Då det icke kan
vara lämpligt, att hava sådan kvinna å vårdhemmet tillsammans med de
övriga, har man nödgats på annat sätt anskaffa vård för den intagna, tills
barnet fötts samt moder och barn kunnat skiljas från varandra.»

Konungens befallningsha vande i Jönköpings län, som har uppsikt över
dessa hem, förordade, att denna styrelsens framställning vunne beaktande,
och anförde därvid bland annat: »Behovet af en sådan lagbestämmelse är
uppenbar, då det visat sig, att vid flera tillfällen fall förekommit, då unga
kvinnor, som intagits å vårdhemmet, utan att man därstädes ägt kännedom
om deras hälsotillstånd, efter någon tid måst avföras till kuranstalt eller
förlossningshem. Så t. ex. måste under det år, redogörelsen omfattar,
tvenne sådana unga kvinnor intagas å härvarande länssjukhus’ kuravdelning
och en lämna hemmet under förlossningstiden. Under innevarande

år (1915) har redan inträffat ett fall, tillhörande den förstnämnda kategorien.
j>

De sålunda gjorda framställningarna hava sedermera jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 16 april 1915 överlämnats till kommittén för att tagas
i övervägande vid fullgörande av kommittén lämnade uppdrag.

Enligt vad kommittén erfarit, är det ej blott svårigheten att erhålla
lämplig plats på annat håll för dylika elever, som vållat bekymmer. En
viss tvekan har gjort sig gällande redan därom, huruvida anstalten ägde
förflytta dessa elever från anstalten till annan plats. Vidare har det synts
tvivelaktigt, huru förfaras skulle med den från staten utgående ersättningen
för dessa elevers vård och underhåll under den tid, de vistats borta
från anstalten, samt vem som borde bestrida de ökade kostnader, vilka
i vissa fall kunna uppstå för deras överflyttande och vårdande å annan
plats.

På grund av de stora svårigheter, med vilka uppfostringsarbetet bland
de minderåriga förbrytarna av kvinnkön är förenat, synes det vara dubbelt
angeläget att så vitt möjligt undanrödja de särskilda olägenheter, som för
en anstalt måste vara förenade med att hava under sin behandling sådana
elever, som avses i nyssnämnda framställning.

Vad först beträffar befogenheten för allmän uppfostringsanstalt att
överflytta elev till annan plats för erhållande av erforderlig vård vid
sjukdom, förefinnes ingen särskild föreskrift därom. Måhända har man
ansett en sådan rätt ligga i sakens natur eller kunna motiveras genom en
analogisk tillämpning av 19 £ 25 mom. av kungl. förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16
februari 1864, varest stadgas, att om häktad person bliver sjuk och han
ej kan vårdas inom häktet, han då skall förvaras å annat ställe, där
han kan njuta tjänlig vård. Vid stateus uppfostringsanstalt å Bona hava
elever flera gånger vid svårare sjukdomsfall varit intagna å allmänt sjukhus.
I ett särskilt fall, då fråga var om en sinnessjuk elev, har anstaltens
styrelse — med förmälan att eleven såsom sinnessjuk vore oemottaglig för
sådan fostran, som anstalten vore avsedd att lämna, samt att hans kvarhållande
å anstalten medförde stort men för anstaltens uppfostringsarbete
med övriga där intagna elever — hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes förordna
om elevens snara intagande å sinnessjukanstalt. Kungl. Maj:t biföll
styrelsens hemställan samt förordnade att, om eleven tillfrisknade från sinnessjukdomen
och av sådan anledning utskrevs från sin nessj u kan stal ten,
innan han fyllt 20 år, han skulle återföras till uppfostringsanstalten.

Såsom nämnt framställer sig, därest uppfostringsanstalten icke tillhör
staten, här också spörsmålet om vem, som skall betala vården ä hospitalet
eller sjukhuset, samt huruvida anstalten bör kunna påräkna den eljest
bestämda avgiften av staten för eleven.

Det svåraste i denna fråga är emellertid beträffande de kvinnliga
eleverna att finna den lämpliga platsen för deras vistelse, så länge de äro
smittförande eller eljest behöva åtnjuta särskild behandling. Att sända
elever, som kommit till anstalten för att uppfostras, till eu kuravdelning
vid ett allmänt sjukhus, bör tydligen ej tillgripas utan mycket tvingande
skäl. Av derå anledningar kan det ej heller under alla förhållanden låta
sig göra att vid hemmen å Yiebäck vidtaga erforderliga anordningar för
dessas behandling. Då diakonissällskapet äger ett större sjukhus i Stockholm,
hade kommittén tänkt sig såsom den närmast till hands liggande utvägen,
att med smittsam könssjukdom behäftade elever skulle kunna
mottagas där; dessa elever kunde då fortfarande bliva föremål för sällskapets
fostrande verksamhet. Kommittén riktade därför ock till sällskapets
styrelse en förfrågan, huruvida sådant läte sig göra. Styrelsen har besvarat
denna fråga nekande, men samtidigt framhållit att, om frihet lämnades
sällskapet att ingå avtal med sjukhus, som för detta ändamål kunde
befinnas lämpligt, och om staten ville vidkännas de utgifter, utöver den
redan anslagna dagkostnaden av eu krona, som kunde komma att påfordras,
denna fråga förts så långt, som den för närvarande kunde komma.
Även för kommittén synes det vara den bästa utvägen att låta sällskapet
efter för handen varande omständigheter sörja för vård av på detta sätt
sjuka elever; och torde för sådant fall staten böra åtaga sig kostnaden för
vården samt gottgöra sällskapet dess utgifter efter de grunder, varom
överenskommelse kan bliva träffad.

I fråga om elever, som äro havande, förefinnes ju möjlighet för deras
intagande å barnbördshus kortare tid före förlossningen. Men det är naturligen
högst olämpligt, att elev under havandeskapet överhuvud taget
vistas vid uppfostringsan,stalten; och det skulle uppenbarligen blifva för
dyrt att på anstalten vidtaga särskilda anordningar för dessa sällsynta fall.
Lämpligaste utvägen torde vara, att sådan elev genom anstaltens försorg
tillsvidare överlämnas till enskild vård eller tillsyn. Törhända finnes även en
och annan förening, som i sina hem för mödrar kan mottaga sådana elever
samt också efter barnsbörden behålla dem jämte barnen. Även för dessa
fäll synes staten böra påtaga sig de särskilda kostnader, som för vården
under havandeskapet och barnsbörden måste utgivas av anstalten.

100

Då det beträffande sistberörda kategori av kvinnliga elever lärer vara
än mera tveksamt, huruvida uppfostringsanstalten kan hava rätt att låta
dem vistas utanför anstalten för det ändamål, som här avses, har kommittén
för undanrödjande av denna tvekan ansett ett uttryckligt stadgande
härom böra intagas i 4 § av lagen angående verkställighet av domstols
förordnande om tvångsuppfostran.

I samband härmed har ock ansetts lämpligt att uttryckligen stadga
att, därest elev, som insjuknat, ej kan beredas erforderlig vård å anstalten,
han må intagas å sjukvårdsinrättning, där sådan vård kan beredas. Härav
lärer enligt kommitténs mening utan vidare följa, att staten ansvarar för
kostnaden för denna vård under tiden till dess eleven varder definitivt
utskriven från uppfostringsanstalten.

5 och 6 §§.

Enligt Kung! Maj:ts remiss den 5 februari 1915 har kommittén vid
fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget också att taga i övervägande
en av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona den 13
januari 1915 hos Kungl. Maj:t gjord framställning av följande lydelse:

»Enligt § 6 av lag angående verkställighet av tvångsuppfostran den
27 juni 1902 har styrelse för allmän uppfostringsanstalt att för elev, som
utskrives, utse första anställningen, vilken eleven icke äger att utan styrelsens
tillstånd lämna, förrän ett år efter utskrivningen förflutit.

Under statens uppfostringsanstalts å Bona hittillsvarande verksamhet
har det ofta visat sig förenat med svårigheter att så ordna med anställningarne
för utskrivna elever, att det nyss anförda lagstadgandet om förbud
att lämna anställningarna utan styrelsens tillstånd kunnat tillämpas.
Särskilt ifall elev vid överlämnandet till anstalten befunnit sig i adertonårsåldern
och efter två års vistelse därinom uppnått tjugu års ålder, då
han enligt stadgandet i § 5 av ovan åberopade verkställighetslag måst från
anstalten utskrivas, har det icke sällan inträffat, att elev, i vetskap om att
han icke kunde, såsom fallet är med eu enligt § 4 av samma lag villkorligt
utskriven elev, till anstalten återtagas, snart nog lämnat den med både
kostnad och besvär anskaffade fasta platsen för att i bästa fall övergå till
tillfälligt arbete, men vanligen för att stryka sysslolös omkring. Visserligen
har styrelsen sökt att i någon mån råda bot för detta missförhållande
genom att i de avtal angående tjänster eller arbetsanställningar, som

upprättats med elevers husbönder och arbetsgivare, låta inrycka eu bestämmelse
om skyldighet för dessa att vid elevers olovliga avvikande ur tjänsten
ofördröjligen vidtaga sådan åtgärd för den avviknes återhämtande, som
i § 52 av gällande legostadga för husbönder och tjänstehjon omförmäles,
men mången gång hava även husbönder pa landet icke varit hågade att
binda sig vid dessa aftal, varav ett formulärexemplar här bifogas (bil. 1) *,
och beträffande elever, som anställas i yrken eller å större verkstäder, liar
det knappast kunnat ifrågasättas att tillämpa legostadgans bestämmelser.
Man har för att bereda elever passande anställningar och utkomstmöjlighet
fått rätta sig efter förhandenvarande förhållanden.

Givet är ju, att det måste vara förenat med nästan oöverstigliga svårigheter
att bestämma avtalen angående elevers anställningar så, att eleverna
blefve fästade vid dessa på ett sätt, som gjorde det möjligt att säkert
uppnå den avsikt, som tydligen förelegat vid avfattningen av lagens bestämmelse
om att utskriven elev icke äger lämna den för honom utsedda
anställningen, förrän ett år efter utskrivningen förflutit, nämligen att kvarhålla
eleven vid ett ordnat arbetsliv och förhindra hans återfall i skadliga
levnadsvanor. Det har visat sig, att elever, som efter ungefär två års
vistelse inom anstalten, placerats i tjänster eller yrkesanställningar utanför
densamma med tillämpning av § 4 av mera nämnda verkställighetslag och
bundna genom avtal enligt här bilagda formulär (bil. 2)*, i regel hållit sig
kvar på sina platser och endast undantagsvis behöft till anstalten återföras.
Hittills vunnen erfarenhet har ock givit vid handen, att risken att
bliva återinsatt i det mera bundna livet på anstalten varit en verksam
hämsko på vissa elevers benägenhet för att vilja draga sig ur ordnade
arbetsförhållanden utanför anstalten samt att ett eller annat år, visserligen
under den så kallade villkorliga utskrivningens band, men dock under en
vanlig tjänares eller arbetares villkor, varit den bästa vägen för elevernas
övergång till fullständig medborgerlig självbestämningsrätt. Då tvångsuppfostringsförfarandet
ju avser att utan straffåtgärder söka genom en fostran
och utbildning, som börjas och grundiägges inom anstalten, men under
viss prövotid fortsättes utanför densamma, tillrättaföra brottslig ungdom,
har styrelsen, som funnit prövotiden utanför anstalten vara av den allra
största betydelse för eleverna, utan att den på något sätt lagt på dem
något obehörigt tvång eller förorsakat något för dem skadligt intrång i
deras rörelsefrihet, tagit under omprövning på vad sätt en dylik prövotid

Denna bilaga har här uteslutits.

102

skulle kunna anordnas på ett effektivare sätt än som anvisas i £ 6 av
gällande verkställighetslag om tvångsuppfostran.

Styrelsen har därvid funnit, att 1890 års tvångsuppfostringskommitté
i sitt den 26 oktober 1898 avgivna förslag till lag om tvångsuppfostran
i nu förevarande avseende föreslagit särskilda bestämmelser rörande
sådana elever, vilka vid intagandet i anstalten varit äldre än sjutton år,
i det att nämnda kommitté i § 11 av sitt lagförslag ansåg böra stadgas,
att dylik elev finge under anstaltens vård och uppsikt kvarhållas intill
uppnådda tjuguett år. I motiveringen till detta lagförslag anfördes bland
annat (kommittébetänkandet sid. 144), att »i regel kommittén ansett, att
en elev icke bör förbliva i anstalt utöver uppnådda tjugu års ålder. Endast
för så framt han vid intagandet redan fyllt sjutton år, synes ett
undantag härifrån böra göras, enär eljest den tid, lian kom me i åtnjutande
av anstaltens vård och uppsikt, mången gång bleve alltför knappt tillmätt,
och bör lian därför i sådant fall kunna därstädes kvarstanna intill uppnådd
myndig ålder».

Sannolikt bar man vid överarbetningen av tvångsuppfostringskommitténs
förslag i nu förevarande avseende velat ernå likformighet i fråga om
den maxim ålder, som skulle stadgas för vistelse inom anstalten, genom att
giva § 0 i lagen om verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
den lvdelse, den nu äger, och trott sig genom stadgandet av förbud
för elev, som utskrivits, att utan styrelsens tillstånd lämna den för
honom utsedda anställning, förrän ett år förflutit från utskrivningen, kunna
i viss mån bereda vård av och uppsikt över den utgående eleven under
en för honom kritisk period. Såsom sådan måste nämligen nästan alltid
det första året, efter det eleven lämnat anstalten, betecknas.

Emellertid svnes man hava förbisett, att stadgandet av ett förbud
utan påföljd för dess överträdande är föga verksamt. A ad tvångsuppfostringskommittén
förutsåg och ville förekomma med avseende å nu förevarande
fall vid verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran,
har inträffat.

Het svnes stvrelsen därför böra tagas i övervägande, huruvida icke en
lagändring i riktning mot vad tvångsuppfostringskommittén föreslog i sitt
ovan angivna betänkande borde komma till stånd.

Härigenom bleve det möjligt att sätta sådana elever, vilka ankomma
till anstalten efter fyllda sjutton år, i tjänster eller yrkesanställningar villkorligt,
i enlighet med § 4 i verkställighetslagen, då de började närma
sig tjuguårsåldern, och på sådant sätt, före den definitiva utskrivningen,

behålla dem för erforderlig tid under effektiv uppsikt. Att döma av hittills
vid anstalten vunnen erfarenhet skulle det icke annat Un undantagsvis
behöva förekomma, att elev återfördes till anstalten efter fyllda tjugo
år, och ännu mera siillan torde det bliva nödigt att utan försök till tillämpning
å honom av ovan anförda § 4 kvarhålla elev å anstalten till
myndighetsåldern.

Då till fattigvårdslagstiftningskommittén för behandling överlämnats
riksdagens skrivelse den 1(5 mars 1909 om ändring av 5 kap. 3 strafflagen,
avseende att unga förbrytare må i större utsträckning kunna insättas
i allmän uppfostringsanstalt, och dä nämnda kommitté vid den åt densamma
uppdragna omarbetningen av lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn torde komma att fä under
övervägande jämväl andra frågor, som beröra sättet för unga lagöverträdares
behandling, synes det styrelsen lämpligt, att det lagändringsförslag,
som styrelsen här ovan motiverat, linge bliva föremål för fattigvårdslagstiftningskommitténs
granskning och utlåtande i samband med av densamma
behandlade frågor och förslag.

På grund av vad sålunda blivit anfört far styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona härmed i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t ville uppdraga åt fattigvårdslagstiftningskommittén
dels att taga under omprövning lämpligheten af att elev, som
intagits i allmän uppfostringsanstalt efter det han fyllt sjutton år, må kunna
där kvarkållas intill uppnådda tjuguett är, dels utarbeta det lagändringsförslag,
vartill styrelsens förevarande framställning må giva anledning.»

T likhet med styrelsen anser kommittén, att åtgärder böra vidtagas
för att så mycket som möjligt trygga resultatet av det uppfostringsarbete,
som från anstalternas sida nedlagts. Därvid synes man ej behöva hysa några
betänkligheter mot att inskrida, så länge eleven icke nått myndig ålder.
I regel blir det dock icke fråga om att hålla eu så gammal elev tvär vid
anstalten, utan bestämmelsens förnämsta betydelse är, att anstaltens styrelse
däri har ett kraftigt medel att påverka den villkorligt utskrivne att förhålla
sig väl.*) Erfarenheten har tydligt visat, vilket kraftigt medel den
villkorliga utskrivningen är, så länge det tinnes möjlighet att inskrida, när
elev bryter mot villkoren. Numera utskrivas i regel alla elever vid Bona först
villkorligt, och den slutliga utskrivningen vidtages först vid 20-års åldern.

*) I »principerna för en straff lagsreform» uttalar professor Thyrén, att ett utsläppande på
prov ur uppfostringsanstalt med återinsättande, därest provet icke bestås, synes fullkomligt på sin
plats, intill den tidpunkt, då internaten fyller 21 år.

104

Då det ej torde finnas någon särskild anledning, varför eu bestämmelse
att med utskrivning kan uppskjutas till 21 ar skulle begränsas till den,
som vid intagandet i anstalten var äldre än 17 år, har kommittén föreslagit,
att den ifrågasatta ändringen skulle genomföras på det sätt, att 5 £
andra stycket erhåller följande lydelse: »Senast då elev uppnått tjuguett
år, skall han utskrivas från anstalten». Denna ändring påkallar en
jämkning i 6 § andra stycket.

Enligt 6 § andra stycket har styrelsen att utse första anställningen
för den utskrivne. Från anstalternas sida har uppmärksamheten fästats därpå,
att det ej sällan inträffat, att elev efter helt kort tid lämnat eu åt honom
utsedd anställning, samt att enligt gällande bestämmelser anstaltens styrelse
saknar befogenhet att sätta honom i ny anställning. För att råda bot härpå
har den önskan uttalats, att det borde stadgas, att anstaltsstyrelsen har att
bestämma över den utskrivnes anställande, intill dess han fyllt 21 ar.
Kommittén har ansett eu förändring härutinnan lämplig och framlagt förslag
till den ändring av 0 § andra stycket, som påkallas härav.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra beröra ett spörsmål,
som redan föranlett en särskild framställning från styrelsen för uppfostringsanstalten
å Bona. Enligt värnpliktslagen den 17 september
1914 är varje svensk man värnpliktig frän och med det kalenderår,,
under vilket han fyller 20 år, och är skyldig att inställa sig till inskrivning
under detta år. Laga förfall för uteblivande från inskrivning
eller tjänstgöring är bland annat att vederbörande sitter i häkte. Huru
i detta fall skall förfaras med den, som är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
därom saknas bestämmelser, men i anledning av en från styrelsen
för uppfostringsanstalten a Bona hos Kungl. Maj:t gjord framställning om
utfärdande av bestämmelser rörande de å anstalten intagnas inskrivning
och tjänstgöring som värnpliktiga, har av chefen för generalstaben uttalats,
att laga förfall enligt hans uppfattning syntes föreligga i behörigen styrkt
form, där styrelsen för anstalten genom utfärdat intyg vitsordade, att elevs
inställelse skulle inverka på hans fortsatta fostran. Generalstabschefen
ansåg, att så väl detta som åtskilliga andra i styrelsens skrivelse avsedda
ändamål kunde uppnås utan ändringar i gällande värnpliktslag eller inskrivningsförordning.
På grund härav föraidedde styrelsens framställning
icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Eftersom inskrivning till värnpliktig för svensk man numera äger rum
under det kalenderår, då han fyller 20 år, kommer det tydligen ej sällan att

105

inträffa att, redan med uppnådda 20 år såsom åldersgräns för utskrivning
från uppfostringsanstalt, fråga uppstår om vidtagande av de för inskrivning
erforderliga åtgärder, medan elev befinner sig i anstalten eller i allt fåll
medan han såsom villkorligt utskriven står under anstaltens tillsyn. Dä
anstaltens myndighet binder elevens rörelsefrihet, synes för eleven hans
kvarstående inom anstalten eller under dess tillsyn för honom utgöra laga
förfall. Huruvida eleven under denna tid bör inskrivas såsom värnpliktig,
måste vara överlämnat åt anstaltens bedömande. Genom utsträckning av
åldersgränsen för utskrivning till 21 år, uppkommer i ännu flera fall
frågan om elevs inskrivning och tjänstgöring såsom värnpliktig. Det
ligger då naturligen än mera vikt uppå, att från anstaltens sida nödiga
anmälningar göras, så att den, som bör fullgöra sin värnplikt, också kommer
att göra detta å lämpligaste tid, och kommittén har därför ansett
nödigt, att i stadgan för anstalten lämnas en föreskrift för anstaltens
direktör att i god tid förut hos anstaltsstyrelsen göra anmälan om erforderliga
åtgärder för inskrivning av värnpliktiga elever.

8 §.

Rörande de här genomförda ändringarna hänvisas till vad ovan anförts
om motsvarande ändringar i 5 kap. 3 § strafflagen.

Liksom lagen om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen bör ändringen
av 8 § i förevarande lag ej träda i tillämpning, förrän Konungen
förordnar därom. Däremot skulle hinder ej möta, för att de ändrade bestämmelserna
i 4, 5 och 6 §§ trädde i kraft tidigare. Kommittén har dock
ej trott sig böra föreslå någon åtskillnad i detta hänseende, men däremot
har det ansetts nödigt att uttryckligen förklara, att de ändrade bestämmelserna
om tiden för utskrivningen icke skola gälla, då förordnande om
tvångsuppfostran meddelats, innan nya lagen trätt i kraft.

106

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och
31 §§ i nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens
uppfostringsanstalt å Bona.

De i denna stadga föreslagna ändringarna torde ej kräva vidare motivering
än den, som i vissa delar lämnats här ovan (sid. 76, 90—91 och
104—105).

107

Bil otid 1.

Promemoria

rörande

behandling av minderåriga förbrytare enligt utländsk rätt.

Den svenska lagstiftningen i förevarande ämne intager så till vida eu
särställning, som en bestämd åtskillnad göres mellan å ena sidan minderåriga,
som begått brott efter fyllda 15 men före fyllda 18 år, och å
den andra sidan dem, som före fyllda 15 år gjort sig skyldiga till
brottslig handling eller till vanart. De förstnämnda lagforas inför domstol,
som under de i 5 kap. 3 § strafflagen angivna förutsättningar förordnar
om deras insättande i de allmänna uppfostringsanstalter, som särskilt för
detta ändamål inrättats. De senare åter behandlas enligt lagen om uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn av barnavårdsnämnd;
för dem äro avsedda de enligt nyssnämnda lag upprättade
skyddshemmen. Personer i åldern 15—18 år, som gjort sig förfallna
till lösdriveri eller bettleri, falla under lagen om lösdrivares behandling.
I den utländska lagstiftningen förefinnes i regel ej denna åtskillnad i
behandlingen av minderåriga förbrytare i övergångsåren samt de straffomyndiga
och de vanartade. Även de förra kunna komma att omhändertagas
av barnavårdsmyndiglieterna, liksom domstolarnas verksamhet i många fall
sträcker sig till de vanartade samt till dem, som begått brott i den ålder,
då deras gärning är strafflös; och någon bestämd skillnad mellan anstalter
för de olika kategorierna förefinnes ej. På grund härav är det ej lätt att
göra några direkta jämförelser mellan förhållandena hos oss och i andra
länder. Kommittén har dock ansett det lämpligt att redogöra för eu del
hithörande stadganden och förslag samt lämna några data rörande en del
anstalter för omhändertagande av brottslig ocli vanartad ungdom.

Enligt norska strafflagen av år 1902, är gärning, som eljest är straffbar,
strafflös, om den begås av någon, som ej fyllt 14 år. För straffbar gär -

Norge.

108

Danmark.

ning, som förövats före fyllda 18 år, får frihetsstraff på lifstid ej användas,
och annat straff kan inom samma straffart nedsättas under det eljest bestämda
minimum. Personer under 18 år få icke underkastas fängelse på
vatten och bröd. Uti »Lov om losgjsengeri, betleri og drukkenskab» av
år 1900 stadgas, att personer under 16 år icke få intagas i tvångsarbetsanstalt
samt att detta får ske beträffande personer i åldern 16—18 år,
endast då de förut dömts till högre straff än böter eller enligt strafflagen
dömas till sådant straff samtidigt med att de dömas enligt lösdrivarlageu.
»Lov om behandling av forsomte horn» den 6 juni 1896, som i regel
avser barn under 14 år, kan tillämpas jämväl på barn mellan 14 och
16 år, som förövat en straffbar handling, vittnande om sedligt fördärv;
barnavårdsmyndigheten (Ysergeraadet) kan vidtaga åtgärd med sådant
barn, under förutsättning likväl att åtalsmyndigheten icke finner sig böra
väcka åtal.

Uppfostran av vanartad och brottslig ungdom ombesörjes i Norge i
s. k. Skolehjem. Enligt den officiella statistiken funnos år 1913 i Norge
6 skolhem för gossar och 3 för flickor. Av skolhemmen för gossar må
särskilt nämnas Bastu skolehjem; detta hem är nämligen statsanstalt och
av eu strängare karaktär än de övriga. Hit sändas barn över 12 år, vilka
begått grövre brott eller eljest visat sig vara i högre grad sedligt fördärvade;
elever från de övriga mildare skolhemmen kunna i vissa fall överflyttas
hit. Basto skolhem har plats för 150 elever, fördelade på 5 hem. Av
de övriga skolhemmen för gossar har »Toftes 11 a ve» plats för 150 elever;
de andra äro mindre. Skolhemmen för flickor äro alla statsanstalter.
Härjämte finnas i 4 av de större städerna tvångsskolor, vilka egentligen
äro avsedda för skolkande barn, men även användas som upptagningsoch
observationsanstalter för vanartad och brottslig ungdom.

Hen danska lagen om »Behandling av forbryderske og forsomte Barn
og unge Personer» den 29 april 1905 stadgar, att de i lagen omförmälda
uppfostrings- och förbättringsåtgärder komma till användning på personer
under 18 år, vilka begått en straffbar handling, som vittnar om »sedelig
Lord servet se eller Vanrogt»; dock kan barnavårdsmyndigheten (Vsergeraadet)
besluta beträffande dem, vilkas ålder icke ovillkorligen utesluter
straffbarhet, endast om åklagaren avstår från åtal eller verkställigheten
af ådömt straff underlåtes, vilket kan ske under villkor att gärningsmannen
överlämnas till uppfostran enligt nämnda lag. Uti det betänkande
rörande revision av nämnda lag, som avgavs i december 1911,

lon

föreslås, att minderåriga förbrytare i vissa fall kunna efter uttjänt straff
genom barnavårdsinyndighetens beslut intagas i uppfostringsanstalt. »Midlertidig
lov om nogle yEndringer i Straffelovgivningen» av den 1 april 1911,
stadgar att, om straffet för eu person i åldern 14—18 år icke synes
komma att överstiga »eu lavere grad af strafarbejde», justitieministern kan
bestämma, att åtalet bortfaller, under villkor att den skyldige antingen
omkändertages av barnavårdsmyndigheten enligt 1905 års lag, eller undantagsvis
annan betryggande utväg anlitas samt lian därtill ställes under lämplig
övervakning (högst till 21 år). Gör han sig inom viss tid skyldig till nytt
brott eller bryter han väsentligen mot de honom av den förordnade
övervakningsmyndigheten givna föreskrifter, återupptages målet efter justitieministerns
bestämmande. Enligt det ar 1912 framlagda stratflagsförslaget
skulle åklagarmyndigheten kunna avstå från åtal, då straffet antages ej
komma att överstiga 2 års straffarbete, och denna myndighet skulle då
också kunna återupptaga målet; eljest ligger bestämmandet fortfarande hos
justitieministern.

Uppfostringsanstalterna för vanartad och brottslig ungdom äro i Danmark
dels statsanstalter dels -privata eller kommunala anstalter, som blivit
vederbörligen godkända. Statsanstalterna — Braaskovgaard för 70 manliga
elever, därav 20 i »den lukkede Afdeling», och Yejstrup pigehjem
för 30 kvinnliga elever — äro avsedda för särskilt svåra barn, som fyllt,
gossarna 16 och flickorna 14 år. Aven en del av de övriga uppfostringsanstalterna
äro avsedda för särskilt svåra barn, nämligen 5 för gossar
med plats för 18 å 70 elever och 4 för flickor med plats för 20 ä 40
elever. De vanliga uppfostringsanstalterna för gossar äro tre med respektive
120, 100 och 80 platser. Dessutom finnas en del upptagnings- och
observationshem. Utav de 46 elever, som den 31 december 1910 voro
intagna å Braaskovgaard, hade alla utom tre befriats från åtal för brott eller
eller från straff'', under villkor att de omhändertogos av barnavårdsmyndigheten.
Aven på den strängare uppfostringsanstalten skolehjemmet »Proven»,
som tillhör sällskapet »Famgselshjelpen», hade de flesta eleverna intagits
av nämnda anledning, A de övriga strängare anstalterna för gossar hade
omkring liälvten blivit intagna av samma orsak. Av de å Yejstrup
pigehjem intagna hade två tredjedelar inkommit under enahanda villkor.
Såsom anmärkningsvärt må meddelas, att en del av eleverna å Braaskovgaard
erhåller sin yrkesutbildning hos hantverkare i trakten och därför
om dagarna vistas utanför anstalten.

Finland.

Tyska riket.

Den i Finland gällande strafflagen förklarar handling, som begås av
barn före fyllda 15 år, strafflös, men, om barnet fyllt 7 år, kan domstol
förordna om dess agande eller insättande i uppfostringsanstalt. 5 id brott,
begångna i åldern 15—18 år, kan straffnedsättning äga rum. I sammanhang
med det år 1905 avgivna förslaget till lag angående skyddsuppfostran,
vilken avser vanartad ungdom och barn under 15 år, som begått brottslig
handling, avgavs också förslag till vissa ändringar i strafflagen. Sistnämnda
förslag innehåller rörande minderåriga mellan 15 och 18 år, som begått
brottslig gärning, att, där brottslingens sinnesbeskaffenhet och omgivning
samt hans förståndsutveckling och mottaglighet för uppfostran prövas
föranleda sådant, domstolen må förordna, att han skall i stället för att
undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt. Här
tinnes alltså ingen begränsning med hänsyn till straffets art eller strafftidens
längd. Har han gjort sig förfallen till flera straff och den domstol,
vilken ådömt det strängaste straffet, förordnat om hans insättande i uppfostringsanstalt,
går förordnandet i verkställighet och de i övrigt ådömda
straffen anses inbegripna däri; i annat fall skola straffen sammanläggas. Förekomma
på eu gång till verkställighet förordnande om intagande i uppfostringsanstalt
i stället för ådömt straff och dom, som lyder å straff'', ankommer
det på hovrätten att på anmälan bestämma, huruvida de ådömda
straffen skola efter sammanläggning verkställas eller inbegripas i förordnandet.
Därest någon, som enligt domstols förordnande intagits i uppfostringsanstalt,
uttages därifrån för att undergå honom ådömt straff, må efter
omständigheterna göras skäligt avdrag å straffet.

Finska staten har tre uppfostringsanstalter, nämligen två för gossar,
Kotiniemi med ISO platser i 4 avdelningar och Ivoivala med 70 platser,
samt en för flickor, Wuorela, med 60 platser.

Enligt gällande tysk strafflag (56 g) kan en för brott tilltalad, som
fyllt 12 men icke 18 år, frikännas, om han vid gärningens begående icke
ägde förmåga att inse dess brottslighet, och domstolen har i så fall att bestämma,
huruvida han bör öfverlämnas till föräldrarna eller insättas i en
uppfostrings- eller förbättringsanstalt, varest han kan kvarhållas, så länge
vederbörande förvaltningsmyndighet finner sådant erforderligt, dock icke
längre än till fyllda 20 år. För minderårig i denna ålder, som äger förmåga
att inse gärningens brottslighet, nedsättes straffet. Vidare tages i
strafflagen så till vida hänsyn till minderårigheten, som kvinna under 18 år,
vilken antingen står under polisuppsikt för förvärvsmässig otukt och bryter

111

mot de henne givna föreskrifter eller som utan att stå under sådan uppsikt
driver förvärvsmässig otukt, ej får i likhet med äldre sändas till tvångsarbetsanstalt,
utan skall intagas i en förbättrings- eller uppfostringsanstalt
eller asyl.

I utkastet till ny tysk strafflag (Vorentwurf 1909) sättes den absoluta
straffriheten vid 14 år. Beträffande den, som fyllt 14 men ej 18 år
vid gärningens begående, finnes jämte stadgande om nedsättning av straffet
tillika en föreskrift av innehåll att, om gärningen synes hava sin egentliga
grund i en försummad uppfostran eller det eljest är att antaga, att
uppfostringsåtgärder krävas för att vänja gärningsmannen vid ett laglydigt
leverne, domstolen jämte eller i stället för frihetsstraff kan förordna
om gärningsmannens överlämnande till uppfostran under statens tillsyn;
arten av och tiden för uppfostringsåtgärden bestämmes efter härom gällande
lagar, dock kan domstolen föreskriva, att gärningsmannen skall intagas i
en uppfostrings- eller förbättringsanstalt. Verkställande av frihetsstraff beträffande
ungdom skall enligt utkastet äga rum i för dem uteslutande
bestämda anstalter eller avdelningar, varvid fullt tillräkneliga skola hållas
avsöndrade från mindre tillräkneliga, vilka senare intagas i uppfostringseller
vårdanstalter, som stå under statens uppsikt.

Ordnandet av skyddsuppfostran för minderåriga ligger utanför den tyska
rikslagstiftningen. För Preussen gäller i detta avseende en lag av den 2 juli
1900. Enligt denna kan minderårig, som ej fyllt 18 år, hänvisas till
skyddsuppfostran, om han begått en straffbar handling, för vilken han på
grund av sin ungdom icke kan straffrättsligt behandlas, samt med
hänsyn till handlingens beskaffenhet, föräldrarnas eller fostrarnas person
och övriga levnadsförhållanden skyddsuppfostran är erforderlig för att förhindra
den minderåriges fortgående sedliga fördärvande. Skyddsuppfostran
kan fortgå, tills vederbörande fyllt 21 år.

Verkställigheten av skyddsuppfostran åligger kommunerna (die Kommunalverbände),
vilka använda sig dels av sådana uppfostringsanstalter, som
upprättats av enskilda eller olika sällskap, dels av egna anstalter. I stor
utsträckning tagas av olika religiösa sammanslutningar upprättade anstalter
i anspråk, särskilt inre missionens och katolska kyrkans för barns
och ungdoms skyddande och tillvaratagande anordnade institutioner. I en
ministeriel! förordning av den 17 december 1900, innehållande bestämmelser
rörande verkställighet av den ifrågavarande ungdomsskyddslagen
uttalas bland annat önskvärdheten av att anstalterna inrättas för ett
antal av 80- 200 elever. Under senare år hava lantdagarna i de olika

112

Österrike.

provinserna beviljat betydande anslag till anläggning av nya anstalter och
hava dessa i regel byggts för ett antal av omkring 200 elever; varjämte
i förbindelse med anstalterna flerstädes anordnats särskilda avdelningar för
dels psykiskt defekta, dels av tuberkulos angripna och dels särskilt svårbehandlade
elever, vilka senare anbringas i isoleringsbyggnader. De nyare
anstalterna ordnas vanligen efter följande principer: omkring en för anstalten
gemensam förvaltningsbyggnad, som förlägges så att den underlättar
ledningens översikt av det hela och bildar ett naturligt centrum,
placeras för olika grupper (skolpliktiga och icke skolpliktiga, i jordbruk
sysselsatta äldre elever, hantverkare o. s. v.) avsedda byggnader (med
plats för 25, 30, 40 elever) på sådant avstånd dels från centrum, dels
inbördes, att de olika grupperna kunna under det dagliga livet hållas
skilda från varandra under arbete och vila, men också lätt sammanföras,
då sådant är lämpligt, såsom vid gudstjänster, festligheter och andra
tillfällen.

Den preussiska statistiken för år 1907 upptager 368 uppfostringsanstalter.
Till de nyaste och bäst anordnade anstalterna räknas allmänt
anstalterna i Bkeindahlen, Solingen och Ficktenhain, alla belägna i Ilhenprovinsen
och avsedda för ett elevantal mellan 200 och 245. Provinsen
Sachsens anstalt i Nordhausen är avsedd för omkring 200 elever. Provinsanstalten
i Brandenburg, förlagd invid Strausberg, har gång efter annan
utbyggts med nya avdelningar, senast en avdelning för psykiskt defekta,
så att den numera kan mottaga omkring 350 elever. — Staden Berlins
uppfostringsanstalt, upprättad år 1886 och belägen vid förstaden Lichtenberg,
har plats för 210 elever i åldern upp till 21 år.

De preussiska för elever av mankön avsedda statsanstalterna för verkställighet
av skyddsuppfostran enligt 1900 års lag samt tvångsuppfostran
i enlighet med 56 § strafflagen äro Hardehausen (120 elever), ''Wabern
(180 elever), Conradshammer (80 elever) och Steinfeld (300 elever). Dessa
anstalter äro icke nybyggda såsom anstalter, utan äro dels gamla slott
eller kronodomäner, dels förutvarande kloster, som apterats för sitt nuvarande
ändamål.

Österrikiska strafflagen av år 1852 har åldern för tillräkneligheten
så lågt som vid 10 år. Gärning, som eljest är att hänföra till brott
(Yerbrechen), straffas, då den begåtts av någon i åldern 10—14 år, såsom
förseelse (Ubertretung). Påföljden är insättande i ett avskilt förvaringsställe
(Verschliessung an einem abgesonderten Yerwahrungsorte) under en

tid av eu dug intill (i månader. Vid förseelser tillämpas mot sådana
minderåriga aga i hemmet, varning eller förebyggande åtgärder genom
polismyndighetens försorg. Ungdom (icke fyllda 20 år) och bristfällig uppfostran
utgöra i allmänhet straffmildringsgrunder.

Rörande proceduren i mål mot minderåriga hava föreskrifter givits i
en del ministeriella förordningar. Detsamma gäller i fråga ofn verkställighet
av dem ådöint straff. Genom eu lag av ar 1885 påbjöds upprättande i
de olika kronländerna av tvångsarbets- och förbättringsanstalter, av vilka de
senare skulle upptaga lösdrivare och bettlare, som ej fyllt 18 år, samt de
minderåriga, som enligt strafflagens ovannämnda bestämmelser borde insättas
a särskilt förvaringsställe. T flera kronländer hava dock sådana förbättringsanstalter
ännu icke blivit upprättade, utan i stället anordnats avdelningar
vid tvångsarbetsanstalterna.

Enligt ett av regeringen är 1912 framlagt förslag till strafflag är den,
som vid tiden för en eljest brottslig gärnings begående icke fyllt 14 år,
icke straffbar. Om huslig tuktan icke anses vara tillräcklig för hans till
rättaförande, kan han överlämnas till skyddsuppfostran. Den, som vid
tiden för brotts begående fyllt 14 men icke 18 år, är icke straffbar, om han
på grund av sin utveckling ej haft förmåga att inse det orätta i sin handling
eller, om han haft en sådan insikt, att handla därefter; vid frikännande
på denna grund kan lian av domstolen överlämnas till skyddsuppfostran, om
detta anses lämpligt för att förbättra honom eller att skydda honom från
att bliva sedligt fördärvad, detta dock endast om han vid domens meddelande
icke fyllt 18 år. Prövas lian vara ansvarig för sin handling,
kan domstolen tilldela honom varning eller uppskjuta verkställigheten av
straffet och ställa honom under uppsikt, med eller utan inskränkning beträffande
vistelseort, eller döma till lägre straff än det eljest föreskrivna.
Vidare kan domstolen, då det gäller mindre brott (Vergehen eller fiber
tretung), och den minderårige ej förskyla frihetsstraff i mer än tre månader,
i stället för att ådöma straff förordna, att den dömde överlämnas
till skyddsuppfostran, om detta synes lämpligt för att bättra honom eller
skydda honom från att förfalla. Det förutsättes, att han ej heller vid
domens meddelande fyllt 18 år. Även efter uttjänt straff kan skyddsuppfostran
förekomma; domstol äger förordna härom, då med hänsyn till den
unges personliga förhållanden utsikt finnes att härigenom främja hans
förbättring. Skyddsuppfostran måste i detta fall taga sin början, innan
<len dömde fyllt 18 år.

Uti ett samtidigt framlagt förslag till ändringar av straffprocessförord lö -

114

Ullgarn.

ningen givas föreskrifter rörande förfarandet i mål mot minderåriga (under
18 år), därvid särskilt omnämnes vidtagande av förberedande åtgärder.
Här medgives också inrättandet av ungdom sdomstolar.

Ett särskilt förslag till lag om ungdomsstralfrätt (Jugendstrafrecht) har
varit framlagt av regeringen, och antogs av kerrehuset år 1910. Samtidigt
framlades också ett förslag till lag om skyddsuppfostran. Det förstnämnda
innehåller delvis samma bestämmelser, som sedan införts i strafflagsförslaget.

I Ungarn har på de senare åren ägnats mycken uppmärksamhet åt
lagstiftningen rörande behandlingen av minderåriga förbrytare. Sålunda
genomfördes år 1908 åtskilliga förändringar i strafflagen och den 31 mars
1913 utfärdades en lag om ungdomsdomstolar, vilken reglerar ej blott den
processuella sidan av domstolarnas verksamhet utan även lämnar föreskrifter
om de åtgärder, som skola vidtagas med de unga.

Huvuddragen i de straffrättsliga bestämmelserna äro följande. Gärning,
som eljest straffas, är strafflös, då den begåtts av någon, vilken ej
fyllt 12 år. Domstolen har för sådant fall att överlämna honom till hemmet
eller de myndigheter, som hava att omhändertaga försummade eller
vanartade barn. Full straffmyndighet inträder vid fyllda 18 år. Behandlingen
av den, som i åldern 12 —18 år begått brott, är beroende på,
huruvida den minderårige prövas hava ägt intellektuell och moralisk mogenhet.
Saknas sådan mogenhet, komma straffrättsliga påföljder ej till
användning, men domstolen vidtager för varje fall lämpade åtgärder. Om
en förflyttning från den dittillsvarande omgivningen icke är absolut nödvändig,
underkastas den minderårige uppfostran i hemmet, med eller utan
aga; är en förflyttning från omgivningen av nöden, förordnar domstolen om
intagande i en korrektionsanstalt. Då tillräcklig intellektuell och moralisk
mogenhet föreligger, kan domstolen allt efter graden av den minderåriges
mogenhet samt efter inflytandet från hans omgivning sätta honom i frihet
under övervakning, förordna om korrektionell uppfostran eller döma till fängelse;
bötesstraff var från början uteslutet, men infördes genom 1913 års lag.
Därest de nämnda åtgärderna icke synas lämpliga, kan domstolen inställa
det processuella förfarandet samt anförtro den tilltalade åt föräldrarna
eller förordna, att han agas hemma eller i skolan; domstolen kan också
tilldela honom varning inför sittande rätt.

Lagen den 31 mars 1913 om ungdomsdomstolar innehåller regler om
inrättande av domstolar för behandling av mål om ansvar å minderåriga

och rörande förbrytelser mot dem samt om processen vid handläggning av
dylika mål, men den giver som nämnt oek föreskrifter om åtgärder,
som domstolarna kunna vidtaga beträffande minderåriga. De ungerska
ungdomsdomstolarnas huvuduppgift är att behandla brottmål rörande minderåriga,
som vid brottets begående fyllt 12 men icke 18 år. Härvid undantagas
dock pressförbrytelser och vissa svårare brott, som begåtts efter
fyllda 15 år. Ungdomsdomstolens befogenhet sträcker sig i vissa fall även
till barn under 12 år, som begått brottslig handling, samt till ungdom
under 18 år, som löper fara att sedligt fördärvas.

Ungdomsdoinstolen verkställer själv förundersökning samt har att, redan
innan åklagaren framställt yrkande, besluta och låta verkställa nödiga åtgärder
för att undandraga den minderårige från de faror, som hota från
hans omgivning, och bereda honom lämplig vård. Låter domstolen den
minderårige kvarbliva i hemmet, kan en övervakare förordnas, men om
fara möter från omgivningen, avlägsnas barnet därifrån samt överlämnas åt
ett enskilt hem, barnaskyddsförening eller en statens korrektionsanstalt eller
barnasyl. Sedan domstolen vidtagit erforderliga skyddsåtgärder, överlämnas
handlingarna i målet till åklagaren (eu särskild ungdomsåklagare), som
har att framställa yrkande i målet, men kan underlåta detta, om han
finner den minderårige icke besitta tillräcklig intellektuell och moralisk
mogenhet, eller om den begångna gärningen var av ringa vikt samt målets
nedläggande synes önskligt med hänsyn till den minderåriges framtid och
sedliga utveckling, på samma grunder kan en redan väckt talan nedläggas.

Efter det åklagaren yttrat sig, kan domstolen, när detta är i den
minderåriges intresse, avgöra målet utan annan förhandling än den minderåriges
hörande. Domstolen kan därvid besluta enligt strafflagen eller sätta
honom i frihet under övervakning eller hålla honom under uppsikt i ett
lämpligt rum i domstolsbyggnaden under en tid av 3—12 timmar mellan
klockan 8 på morgonen och klockan 8 på aftonen, med indragning eller
förminskning av kosten, eller, då den straffbara handlingen är av synnerligen
ringa vikt, inställa det rättsliga förfarandet. År den brottslige redan
ställd under skyddsuppfostran eller avtjänar han frihetsstraff, kan domstolen
besluta, att han erhåller disciplinär bestraffning i anstalt, varest han
är intagen. Domstolen kan i den minderåriges intresse förordna om här
nämnda åtgärder, även om åklagaren ej för talan i målet.

Därest domstolen finner målet ej höra avgöras utan förhandling, vidtager
sådan efter de närmare regler, som lagen angiver. Efter förhandlingarnas
avslutande har domstolen att antingen avkunna utslag i målet,

Schweiz

llti

varigenom den anklagade frikännes eller dömes till varning, frihetsstraff
eller böter, eller också förordna om uppfostringsåtgärder, eller inställa
förfarandet.

Den domstol, som dömt, kan, om skyddsuppfostran av någon anledning
ej anses böra verkställas eller fortsättas, i stället förordna om andra
åtgärders vidtagande. Om vid adömande av frihetsstraff tillika förordnats
om skyddsuppfostran samt under straffets avtjänande den dömde ådagalagt
sådant uppförande, att uppfostringsåtgärd ej är av nöden, kan domstolen
befria härifrån. Domstolen kan ock beträffande minderårig, som
håller på att avtjäna frihetsstraff, förordna om vidtagande av uppfostringsåtgärder
efter uttjänt straff.

De regler, som givits rörande ungdomsdomstolarnas verksamhet, gälla
i vissa delar även andra domstolar, då de handlägga mål mot minderåriga.

Då ett barn eller eu för straffbar handling icke misstänkt minderårig,
som ej fyllt 18 år, är utsatt för fara att sedligt fördärvas, kan ungdomsdomstolen
i trängande fall vidtaga följande åtgärder: 1) tillhålla fostraren
att strängare vaka över den minderårige och omsorgsfullare uppfostra
honom; 2) uppmana fostraren att aga den minderårige, hålla
honom i skolan eller hindra honom från skadligt umgänge; samt 3)
förordna en person att övervaka hans uppfostran. Om så är nödigt,
kan den minderårige skiljas från sin omgivning och sättas i eu statens
barnasyl eller eljest omhändertagas i avvaktan på att förmynderskapsmyndigheten,
vilken har att vidtaga åtgärder för värnlösa barns omhändertagande,
hinner fatta beslut.

Ungerska staten har 5 tvångsuppfostringsanstalter, 4 för manliga och
eu för kvinnliga skyddslingar. Den senare har 280 platser; av de förra
har en 300, eu 280, en 150 och eu 80 platser. Anstalterna äro uppdelade
i familjer med 20 it 30 skyddslingar i var familj. Innan skyddslingarna
tilldelas en viss familj, hållas de först någon tid i en observationsavdelning.
I anstalterna mottagas ej blott dömda personer, utan
skyddslingar kunna också i vissa fall vinna inträde på begäran av föräldrar
och målsmän. Härförutom finnas 7 tvångsuppfostringsanstalter, som
tillhöra föreningar. Ungdomsfängelser enligt det s. k. Borstalsystemet
finnas till ett antal av 13 med plats för 1,229 fångar.

Lagstiftningen rörande behandling av minderåriga, som begått brott,
är i Schweiz för närvarande olika i de olika kantonerna. Någon redogörelse
har därför ej ansetts böra lämnas för de nuvarande förhållandena.

Av intresse är däremot förslaget till gemensam strafflag för Schweiz (april
1912), vilket förslag innehåller synnerligen uttömmande bestämmelser uti
förevarande hänseende. I förslaget skiljes mellan barn under 14 år och
minderåriga, som fyllt 14 men icke 18 ar (jugendliche), samt slutligen
andra omyndiga eller sådana, som fyllt 18 in eu icke 20 ar.

Mot barn under 14 år, som begått eu straffbar handling, etableras
oj något straffrättsligt förfarande; förslaget innehåller emellertid utförliga
föreskrifter för barnens behandling även i sådant fall, därest, barnet fyllt H
är; men målet behandlas då icke av domstol utan av särskild myndighet
(barndomstol, särskild ungdomsskyddsmyndighet, förmvnderskapsdomstol
O. S. V.).

I fråga om ungdom mellan 14 och 18 år, som begått brott, är det
domaren, som handlägger ärendet. År den brottslige vanvårdad eller vanartad,
sänder domaren honom till eu särskild tvångsuppfostringsanstalt,
varest lian kvarhålles, så länge hans uppfostran fordrar det, dock minst
ett år och ej längre än till dess han fyllt 20 år; i därför lämpade fall
kan den brottslige också överlämnas åt eu lämplig familj till uppfostran,
dock under förbehåll att han in sättes i anstalt, så snart det visar sig, att
familjuppfostran ej är lämplig. Kan den brottslige ej lämpligen intagas
i en dylik anstalt eller ej kvarbliva där, insättes han i eu för sådana fall
avsedd korrektionsaustalt för ungdom, där han kvarhålles, tills han blifvit
förbättrad, dock minst ett och högst 12 år. Vederbörande uppsiktsmyndighet
beslutar om förtida utskrivning från dessa båda arter av anstalter.
T samråd med representanter för skyddsverksamheten skottår denna myndighet
honom anställning och övervakar honom samt kan därvid uppställa
vissa villkor. Bryter han mot dessa, eller missbrukar han eljest friheten,
innan ett år förflutit efter utskrivningen, tages han tillbaka till anstalten.
Om den minderåriges tillstånd kräver särskild behandling, såsom om han
är sinnessjuk, sinnesslö, blind, dövstum, epileptisk, begiven på rusdrycker
eller ovanligt efterbliven i sin utveckling, anordnar domaren den behandling,
som tillståndet kräver. Om den brottslige icke är vanvårdad och
lians tillstånd ej kräfver någon särskild behandling, kan domaren giva
honom eu tillrättavisning eller bestraffa honom medelst insättande i enrum
(abgesonderte Einschliessung) på eu tid av 3 dagar till 2 månader.
Sådan inneslutning får ej äga rum i lokal, som användes till straff- eller
arbetsanstalt för vuxna. Avstängningen kan uppskjutas cell ersättas med
en prövotid på 6 månader till 1 ar med eller utan uppsikt; bryter den
minderårige trots meddelad varning mot givna föreskrifter eller förverkar

Frankrike.

1 18

han eljest det honom visade förtroendet, sättes avstängningen i verkställighet.

Då gärningsmannen behnnes samhällsfarlig eller fråga är om mycket
svåra brott, komma undantagsvis även för minderåriga vanliga straff
till användning. I dessa fall har dock domaren att mildra straffet i likhet
med vad som gäller för dem, som förövat brott mellan 18—20 år, d. v. s.
straffen kunna nedsättas långt under de vanliga och de dömda hållas, sä
länge de äro omyndiga, ständigt skilda från fångar, som nått myndig ålder.

Har någon, som vid brottets begående ej fyllt 18 år, vid tiden för
behandlingen av målet inför domstol fyllt 18 år, har domstolen, om ej de
förstnämnda åtgärderna beträffande brottslingar i åldern 14—18 år anses
lämpliga, att döma honom efter fri prövning, dock ej i något fall strängare,
än om han begått brottet i åldern 18—20 år. Villkorlig dom kan i sådant
fall användas, även om tiden för frihetsstraffet överstiger den tid av
ett år, som eljest är stadgad för användande av villkorlig dom.

I Frankrike infördes nya bestämmelser rörande minderåriga förbrytare
genom en lag av den 22 juli 1912 om ungdomsdomstolar och skyddsuppsikt,
vilken författning ändrar vissa paragrafer i strafflagen. Enligt den
nya författningen ställes den, som vid brotts begående ej fyllt 13 år,
icke inför kriminaldomstol, utan civildomstolen bestämmer om de åtgärder,
som böra vidtagas beträffande honom. Mål angående förbrytare i
ålder 13—18 år behandlas inför kriminaldomstol, men denna fungerar
därvid såsom ungdomsdomstol, och särskilda regler gälla för förhandlingen.
Domstolen kan för en sådan förbrytare alltid besluta skyddsuppsikt av en
därtill utsedd person eller förening. Prövas den, som begått en brottslig
gärning efter fyllda 13 men före fyllda 18 år, ej hava insett gärningens
brottslighet, frikännes han, men kan allt efter sakens beskaffenhet återlämnas
till hemmet eller omhändertagas av enskild person eller förening
samt därvid tillika ställas under skyddsuppsikt till fyllda 21 år; han kan
också sändas till en uppfostringsanstalt (colonie pénitentiaire) med skyldighet
att Qvarstanna där under i domen bestämd tid, som dock ej får sträckas
längre än till fyllda 21 år. För det fall att en person i åldern 13—16
år gjort sig skyldig till brott och han prövas hava insett gärningens brottsr
lighet, bestraffas han genom att på längre eller kortare tid insättas i en
uppfostringsanstalt av strängare art (colonie correctionnelle); vid ringare
brott dömes sådan minderårig till lägre straff, högst hälften av det, som
i allmänhet följer på brottet.

I in

Enligt belgiska barnaskyddslagen av den J o maj 1912 skall den, som
vid eit brotts begående icke fyllt .16 år, ställas inför en särskild ungdomsdomarc,
och i stället för straff beslutas andra åtgärder. Domaren kan sålunda,
oavsett brottets beskaffenhet, tilldela den brottslige varning och lämna
honom åter till hemmet med föreläggande för vårdaren att bättre fylla sin
uppgift eller också förordna, att den brottslige intill myndighetsåldern överlämnas
till enskild person eller till välgörenhets- eller uppfostringsanstalt; eller
kan domaren »ställa honom till regeringens förfogande», till dess han nått
myndig ålder och vid svårare brott långt över denna tid. I tvivelaktiga
fall kan domaren låta läkare undersöka den brottslige och, om därvid bofinnes,
att den brottslige är kroppsligt eller själsligt mindervärdig, så att
han ej förstår att bedöma sina handlingar, ställer domaren honom till regeringens
förfogande för att intagas i eu vård- eller specialanstalt. Föreligger
svår vanart, förordnar domaren, att han ställes till regeringens förfogande
för att intagas i eu statens tvångsuppfostringsanstalt för en tid
av 2—10 år och vid svårare brott för ännu längre tid. Överlämnandet
till regeringens förfogande kan också ske villkorligt och domaren bestämmer
villkoren för ett sådant uppskov.

Gossar och ynglingar, som »ställas till regeringens förfogande», fördelas
efter sin ålder vid inträdet mellan fyra nedangivna anstalter (»Ecoles
de bienfaisance de 1’hitåt») nämligen

i Ruysselede, avsedd för barn under 13 år,
i Moll och Ypres, avsedda för gossar mellan 13 och 16 år.
i S:t Hubert, avsedd för ynglingar mellan 16 och 18 år.

Utom dessa fyra anstalter finnes en särskild disciplinäravdelning vid
centralfängelset i Gent, varest särskilt lastbara eller svårartade element
intagas. Denna avdelning sorterar under den centrala fängelsemyndigheten,
men en ny institution av nu ifrågavarande art är avsedd att upprättas
och förläggas under den centrala myndigheten för uppfostringsanstalterna.
Vid anstalten i Ypres finnes en särskild avdelning med sträng
isolering för sådana elever, vilka återförts till anstalten, efter det de blivit
på prov utsatta i tjänst, eller vilka icke iakttagit gott uppförande, sedan
de fått återvända till sina anhöriga.

Elever av kvinnkön fördelas mellan anstalterna i Beernem och Namur,
alltefter som de vid inträdet icke uppnått eller överskridit 13 års ålder.

Vid 1911 års början utgjorde antalet inskrivna barn och unga personer
1,673 gossar och 613 flickor, fördelade på ovanangivna anstalter
sålunda:

Helgien.

Neder länderna.

1 20

Gossar:

Anstalten i Kyusselede.................................... 473

» » , annex för småbarn............ 138

» i Moll .......................................... 293

» i Ypres............... 375

» i S:t Hubert............... 260

Disciplinäravdelningen i Gent ........................... 87

Avdelningen för återinsatta i Ypres .................. 47

Flickor:

Anstalten i Yamur .......................................... 452

» i Beernem ....................................... 161

De holländska lagarna rörande brottslig ungdom promulgerades den
12 februari 1901 och trädde i kraft den 1 december 1905. Den speciella
kriminallagen rörande barn innehåller särskilda bestämmelser om
straffminskningar o. d. beträffande minderåriga lagöverträdare. En särskild
straffverkställighetslag innehåller grunder och föreskrifter för åtgärder beträffande
ifrågavarande lagöverträdare.

Yad angår straff och rättsprocedur gäller följande:

A. Den som, innan han fyllt 16 år, begått en enligt allmänna strafflagen
straffbar gärning, kan återlämnas till sina föräldrar, utan att något
straff ådömes.

B. Om den brottslige icke återföres till sina föräldrar, kali han i
följande fall ställas till regeringens förfogande, utan att något straff ådömes:

I. då den straffbara gärningen är en överträdelse (contra ven tion)
samt begåtts

a. av minderårig under 14 är, som under senast förflutna två år
redan två gånger lagligen övertygats om brott eller uppsåtlig överträdelse,
samt

b. av minderårig i åldern mellan 14 och 18 år, som under senast
förflutna två år en gång gjort sig skyldig till liknande gärning;

II. då den straffbara handlingen är eu förseelse (délit), om den
brottslige är under 18 år.

C. Då minderårig varken återlämnas till sina föräldrar eller ställes
till regeringens förfogande, kan han straffas på följande sätt:

I. då den straffbara handlingen är en överträdelse (contravention)

a. medelst varning; eller

b. då ännu icke två år förflutit från det han lagligen övertygats om

121

annan lagöverträdelse, genom insättande i särskild anstalt eller genom adöinande
av böter;

II. då den straffbara handlingen är ett brott (criinej

a. minderårig under 14 år medelst varning, böter eller insättande i
särskild anstalt samt

b. minderårig mellan 14 och 1K år med böter eller insättning pa
särskild anstalt,

D. Med avseende a minderåriga mellan 16 och 18 år kunna ovan
anförda bestämmelser helt åsidosättas och i stället tillämpas de rättsregler,
som gälla beträffande vuxna personer.

E. Alla minderåriga under 18 ar kunna ställas till regeringens förfogande
även mod ådömande av frihetsstraff, då de begått brott, för vilket
kan ådömas ett straffmaximum av 8 ar eller mer. Detta straff, som icke
får ådömas med mer än hälften av maximum, kan icke verkställas, sa
länge den minderårige är ställd till regeringens förfogande. Villkorligt
uppskov med straffets verkställande kan vidare beviljas, under det att ä
ändra sidan straffet kan förklaras vara verkställt, genom att strafftiden inräknas
uti den tid, varunder uppskov beviljats. Straffet är i varje fåll
förfallet, då den dömde uppnått 25 års ålder.

Av denna översikt framgår, att lagstiftarens avsikt varit att utforma
ett system, enligt vilket domstolarna äga rätt och plikt att med avseende
å dem, som icke uppnått 18 års ålder, taga hänsyn till alla förhandenvarande
omständigheter, vilka skola noggrant prövas.

V ad därefter angår verkställighetslagens föreskrifter märkes först, att
ställandet till regeringens förfogande kan ske dels genom insättande i en
statens uppfostringsanstalt, dels genom överlämnande till enskild välgörenhetsinstitution.
Överflyttning från anstalt av det ena eller andra slaget
kan förekomma.

Ställandet till regeringens förfogande kan icke äga rum med avseende
å den, som uppnått myndig ålder (21 år), och kan villkorligt upphöra
tidigare, varjämte det kan definitivt upphävas före myndighetsåldern,
därest sådant med hänsyn till förhållandena prövas lämpligt.

Förutom insättande i allmän uppfostringsanstalt på nu angivet sätt
kan internering i eu s. k. tuktskola äga rum, vilket dock är en rent
penitentiär åtgärd. Tiden för interneringen bestämmes på förhand av
domstolen och växlar mellan eu vecka (såsom förvandlingsstraff för böter)
och ett år. Dylikt förordnande kan även meddelas villkorligt.

Insättande i tuktskola kan också äga rum med avseende å sådana

122

minderåriga, vilka givit sina föräldrar ocli målsmän allvarliga anledningar
till missnöje på grund av dåligt uppförande. Om sådant insättande förordnar
distriktsdomstol på föräldrars eller målsmäns ansökan (»correction
paternelle«) för högst ett år. Förtida frigivning kan äga rum på order
av justitieministern och kan ock ske, då ändamålet med interneringen
anses uppnått.

I händelse till enskild anstalt överlämnade minderåriga, som ställts
till regeringens förfogande, drabbas av allvarlig kroppslig eller själslig sjukdom,
kunna de överlämnas till specialsjukhus och utbytes det annars för
vård i enskilt anstalt bestämda statsbidraget mot en helt eller delvis av
statsmedel utgående ersättning för vårdkostnaden.

Av holländska statens olika uppfostringsanstalter må i första rummet
erinras om upptagnings- och ohservationsanstalten ä Kruisberg, till vilken
sändas alla sådana minderåriga, om vilkas ställande till regeringens förfogande
beslut fattats och som icke omedelbart överlämnas till enskild, av
staten såsom uppfostringsanstalt erkänd institution eller ock till enskild
sammanslutnings vård och tillsyn. Efter intagning å upptagningsanstalten
i Kruisberg underkastas minderårig intill eu månads observation i enrum,
därunder dels anstaltens psykiatriskt bildade läkare bär att avgiva utlåtande
över den minderårige dels anstaltens övriga tjänstemän skola genom
ifyllande av tryckta formulär lämna sitt omdöme om den internerade. Då
observationstiden, som även omfattar en period, under vilken den minderårige
får vara tillsammans med andra elever, kan anses avslutad, lämnas,
efter förslag av anstaltens direktör, från justitieministeriet besked om vart
den minderårge skall för sin uppfostran överlämnas. Den minderårige
kan nu anförtros antingen åt enskild förening, som åtager sig att placera
vederbörande i privat familj, eller åt enskild förening, som bar egen
uppfostringsanstalt, eller ock sändas till någon av statens uppfostringsanstalter.

De härför avsedda statsanstalterna äro tre till antalet. Av dessa har
anstalten i Amersfoort endast skola vdelning och plats för 150 elever. Anstalten
Yeldsicbt vid Avereest, ombyggd år 1910, kan mottaga 270 elever,
fördelade i grupper på 15 ä 16 med eget dagrum, egen lekplan och var
sin inom avdelningen isolerade sovplats (box). Yarje grupp ledes av en
hantverksmästare eller lärare med hjälp av ett »uppfostrande biträde». Av
sistnämnda funktionär fordras, att han genomgått en särskild utbildningskurs
och efter provtjänstgöring befunnits lämplig för sin uppgift. Yarje
elevgrupp väljer inom sig en ordningsman, och kallas dessa ordningsmän

på bestämda tider till överläggningar inför direktören i frågor, som röra
anstaltens inre liv. Ilantverksavdelningen består av 180 elever och jordbrnksavdelningen
av 90 elever. Egentligen utgöra dessa avdelningar en
anstalt var för sig. Gemensamheten består i kyrka, sjukhus, beklädnadsdepot,
kök och sportplatser. Verkstäderna äro förstklassiga, och yrkesundervisningen
får gå i första hand; huruvida arbetet betalar sig, blir eu
underordnad fråga. Anstalten har ett boktryckeri, i vilket 30 elever sysselsättas.
Gen tredje statsanstalten är belägen i Alkmaar och är avsedd för
de äldsta och mest fördärvade av de till regeringens förfogande ställda
minderåriga. Där mottagas även sådana minderåriga, vilka efter villkorlig
utskrivning måste till anstalt återföras eller sådana, som från observationsanstalten
anförtrotts åt enskild familj eller åt enskild anstalt, men återlämnats
åt statens försorg. — Vid upptagningsanstalten i Kruisberg finnes
en särskild avdelning för minderåriga, behäftade med psykiska defekter.

Den engelska barnavårdslagen, »the Cliildren Ant», av den 21 de- lågland,
cember 1908 utgör i huvudsak eu sammanfattning av de före nämnda
tid gällande författningarna rörande skydd för barn och unga personer.

Lagen omfattar följande huvudavdelningar:

I. skydd av späda barns liv;

II. skydd av barn och unga personer mot vanvård och misshandel;

III. åtgärder mot unga personers tobaksbruk;

IV. uppfostringsanstalter (reformatory and industrial schools);

V. unga förbrytares behandling;

VI. allmänna bestämmelser angående rättegångsförfarandet m. m.

Xågra av engelska staten upprättade eller helt underhållna reformatory
and industrial schools finnas icke. De äro alla grundade av privatpersoner
eller enskilda sällskap, men genom att de underkasta sig statens inspektion
kunna de erhålla erkännande såsom allmänna uppfostringsanstalter (certified
schools) och komma i åtnjutande av statsbidrag. Enligt ett betänkande,
avgivet den 1 maj 1913 av eu för undersökning av de allmänna uppfostringsanstalternas
organisation och arbetssätt tillsatt parlamentarisk kommitté,
funnos i England och Wales 137 »reformatories» och 133 »industrial
schools».

Ordningen för barns och unga personers överlämnande till uppfostringsanstalterna
beskrives i nämnda kommittébetänkande sålunda:

Det åligger polismyndigheten att under vanlig tjänsteutövning vidtaga
åtgärder mot barn och unga personer, som gjort sig skyldiga till förseelser

124

i , offences»). Beträffande sådana barn och unga personer under 14 ar,
vilka omförmälas i § 58 av Ohildren Act (ungefär motsvarande dem, som
avses i svenska lagen angående vanartade och i sedligt avseende försummade
barn) är såsom polismyndighets åliggande stadgad skyldighet att
ställa inför domstol sådana barn, som enligt bestämmelserna i förenämnda
paragraf böra sändas till industrial schools, därest icke den lokala skolmyndigheten
eller enskild person ingriper. När domstolen finner skäl
föreligga för ett barns eller eu ung persons överlämnande till allmän uppfostringsanstalt,
utfärdas av domstolen förordnande härom med angivande
av uppfostringsanstaltens art. Vid valet av dylik erhåller domstolen till sin
ledning förslag från vederbörande lokala myndighet. I vissa städer verkställes
förundersökningen av do lokala folkundervisniugsmyndigheterna, och
lämna dessa domstolen även underrättelser till vägledning vid valet av
uppfostringsåtgärd.

Minderårig brottsling skall vara över 12 år och under Ib år för att
kunna sändas till reformators'' school. Interneringstideu är minst tre och
högst fem år. Förordnandet om insättande kan ej meddelas för längre
tid än till den dag, då den intagne uppnår 19 års ålder. För att kunna
överlämnas till en industrial school får ett barn icke hava överskridit 14
års ålder och kan det där kvarhållas intill uppnadda 16 års ålder.

Överlämnandet till reformator}- school förutsätter, att den unge blivit
lagligen övertygad om sådant brott, som i fråga om fullmyndig person är
belagt med fängelse eller straffarbete. Flertalet av de i industrial schools
intagna barnen hava beträtts med bettleri eller varit hemlösa eller saknat
försvarlig föräldravård eller haft sitt hemvist i hus, där sedeslösa eller
kriminella personer utövat skadligt inflytande på dem. Aven barn under
12 år, vilka gjort sig skyldiga till brott, kunna sändas till industrial
schools, och gäller detta i vissa fall också dylika barn under 14 år.

Beträffande barn och unga personer, vilka vid domstol anklagats för
begången förseelse (juvenile offendera), kan domstolen meddela följande
beslut:

a) fullständigt frikännande;

b) frikännande mot avgiven förklaring, att gott uppförande skall för
framtiden iakttagas;

c) frikännande under nyss angiven förutsättning, men med tillagt förordnande
om övervakning av särskild för sådant ändamål anställd person
(probation officer);

1 2f>

(1) överlämnande till vard och tillsyn ;tv anhörig eller annan lämplig
person;

e) överlämnande till uppfostringsanstalt (indnstrial school);

t) överlämnande till förbättringsanstalt (reformator)’ school);

g) adömande av aga;

Ii) adömande av böter, skadestånd eller ersättning för kostnad;

i) den anklagades föräldrar eller målsman dömas till böter, skadestånd
eller ersättning;

j) uttagande av säkerhet av den anklagades föräldrar eller målsman
för den anklagades goda uppförande;

k) den anklagades överlämnande till upptagningsanstalt (place of defens
on);

l) adömande av fängelsestraff, i händelse den anklagade uppnått 14
år; samt

in) den anklagades behandling på annat lagenligt sätt.

lfa åldern för dem, som i England sändas till uppfostringsanstalterna,
satts så lågt som vid 16 år, bör här också erinras om behandlingen av
unga förbrytare, som överskridit denna ålder. I en särskild lag om förekommande
av brott (Prevention of (''rimo Ant 1908) stadgas att, om eu
person i åldern 10 — 21 år gjort sig skyldig till brott, varför han skulle
dömts till straffarbete eller fängelse, samt det på grund af hans brottsliga
vanor och böjelser eller umgänge med personer av dålig karaktär
synes lämpligt, att han göres till föremål för eu behandling, som på
samma gång är ägnad att verka uppfostrande och reagera mot brottet,
så kan domstolen i stället för att döma honom till straff förordna om
hans insättande under sträng disciplin i eu »Borstal institution för eu
tid av 1 — 3 ar. Med detta namn betecknas särskilda ungdomsfängelser,
i vilka man vid straffverkställigheten söker i möjligaste mån främja de
ungas uppfostran och yrkesutbildning. Fängelset i Borstal var det första,
som ombildades efter denna princip. Domstolen skall före meddelandet
av sådant förordnande införskaffa utlåtande från fängelsekommissionen
om åtgärdens lämplighet samt verkställa en noggrann utredning rörande
brottslingens karaktär, hälsotillstånd och levnadsförhållanden. Om insättande
i eu dylik anstalt kan domstolen ock förordna, dä eu minderårig,
som för brott varit intagen i eu förbättringsanstalt (reformator)-school), bryter mot givna föreskrifter och därför skulle kunnat dömas
till fängelse. Vederbörande statssekreterare kan förordna, att i fängelse
intagen person i åldern 16—21 år, om sådant befinnes lämpligt, över -

12H

Hyttas från fängelset till en Borstal institution, och gäller om en sålunda
överflyttad samma regler som för en till dylik anstalt dömd. I övrigt
innehåller lagen bestämmelser om villkorlig utskrivning, övervakning efter
utskrivning, överflyttning till fängelset av dem, som göra sig skyldiga till
dåligt uppförande o. s. v. — Genom en senare lag (Criminal Justice Administration
Act 1914) hava vissa förändringar gjorts i den nyssnämnda
lagen; bland annat har minimitiden för vistelsen satts till 2 år.

RITNINGAR OCH SITUATIONSPLAN

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Afdelning för 80 elever.

IraS

I&iiiiiiiiiiii

niHiinintr.iiM»

jJMHMgS

imiiiiiii

illMMV&ji&j

MJlKijri;

''iJiZ.Ti&jXi

mmm

wmm

N''

mini!'' iiiiim

gHMHK) f -

!T7i>iimilli : •

C/Cst*

cA£c/m / nerv. /^4T”

bä*~.

åå

130

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt

å Bona.

Afdelning för 80 elever.

Planer af de olika våningarna i hufvudbyggnaden (40 elever).

I.TOAU

■QVtt''

ocrv*

OCH- DISK''

-avA''

-ioole iaineo -

■T,AnS7C.RV/V

•KADPQV/A

•HAT OAL.

PASS -

KAPP*

/CfiAdI*

Iw^ytT

• VESTIBUL

AATDAL

•D AÖQV/V

•DAGBVA -

RVAV

•Q.VAV

[vi/id i

•VEDAA1DA''

Dill

lana!

•DOTTER DUV1-

131

WWWWWWp™

''öaoAD

•TVATOtAu»

VAKT

•UV/*A

''K O R. R.
TvATTOTAli

TVATTÖTAlt

FÖRRÅD

röRCAD

■ ^.go

CiALXO/iG

-ÖVERPIA/I

■AVKlAcinirt<^- L.

•ÖAlbOTV -

■TVA6/1W1630VA''

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Afdelning för 80 elever.

Fasad och bottenplan af östra flygeln (20 elever).

norr''

Hårtång*

IQIOIOIOIOI

_ m i □

''T|Ä/iarc«

''ttvn -

Q.VAV

VAKT# OCH

DAGD.VA -

lOj/rjéjaQAD

KAPPR.VA

prAo -TOAli

DlÖToIoTÖl

-BOTTC/IPUV-»-

•VER. A/IDA -

58B1HB

■S I

iyws&JS •

'' ."Kila;

.x uä

•;ä i-ili

W* bi

sfi pa»

km «■

R! i Hi

m is

H4 (iS

a.i

is sa

uiai vi

& »i

«a vi

■ni

IV il

IIII

H av

ml 5iS;

.v i.a

roj au:.

■aliMa

UI It#

t oa ma k

•>l''v

■M1

Sllilliiii»

IEhUSSB

132

Ragata»

n År

H värn der mm

/	/Trfo sr os/ ? / Ayyefsrerc/trsr
z	År/cuöyc/y/ncrc/trs/ rf
3	rf/o*seS/~é>ygrgr/7Grc/.
+	yp<?f7<3>c/es7 rf.
s	rf/
6	*5/7ieaÅ/c7
7	Vec/srf/tr/.
e	rfr/JfyOc?s7S7<; // esj-
9	Åfeso/r / ''/7 /%x/S oj/rre/.
JO	rfoossrc/s/jöojrfsol.
1/	Do
12	SyOess/ssK/tsssrcycrj/sr
13	tlcrj/jrf///.
/•$>	rf^e/j/rcryOj//c/es''
/S
16	rfc/e/ne rf År ees.
/7	ÅtO /crc/tsyrSs-tn''
18	7~on rj/noAo</.
19	%S tssssAc/o.
20	Do
2/	L.oyc
2Z	VecÅ&ocÅon
ta	/Sva™ m<-A. verAs/. val aA//a/aA Aaar/aA,//™
2*	Ssr/cAonc ucoAj tc/e/ oc/, ssiyen/.
SS	ÅJ rf eyrfes ne.
ze	\ter Ålem neger iso ers- /ere/oy&ne/os?
27	Åter/rf er //csn e .
28	V/JÅ/p c/j OocÅ.
29	Dsnerf/ö/j^oj/ere/.
30	l/ox/rf c/j .
31	/ré>nmro/7j60jÅo*y.
J2	t/Å/oye .
33	rfo nss? eysrsS oj/esc/.
3+	Do
3S	rferj Åonj A OJ/er c/.
3£	rfö s’sn/ey/7 o A o o åkt c/ ssr. sr/
37	rfex/j/eyc//.
38	rf er is/// ost c? .
39	/ c/no//syr/esÄs.

°9Ö''

Statens uppfostringsanstalt
å Bona.

Situationsplan.

Bock sjön

B osse?

Bona

er tf v/~.

till rfoj/enJtef/Å;

& ^''*3 un na.

Bock - s] ö rv