FATT! G VÅRDSLAGSTIFTNIN GS (Statens offentliga utredningar 1918:8)

YTTRANDEN

I ANLEDNING AV

FATT! G VÅRDSLAGSTIFTNIN GS

KOMMITTÉNS BETÄNKANDE

DEN 19 FEBRUARI 1915

ANGÅENDE

FATTIG VÅRDSLAGSTIFTNING EN

STOCKHOLM 1917

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

I nnehållsförtackning.

Överståthallarämbetet ...................................................................

Stockholms stadsfullmäktige .................................................

Stockholms stads fatttigvårdsnämnd.......................................

Kong!. Maj:ts hefallningshavande i Stockholms län............................

Stockholms läns landsting ....................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Uppsala län ...............................

Uppsala läns landsting.........................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Södermanlands län ......................

Södermanlands läns landsting ...........................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Östergötlands lön........................

Östergötlands läns landsting ... .......................................

Norrköpings stadsfullmäktige ...............................................

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping..........................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Jönköpings län..........................

Jönköpings läns landsting ...................................................

Kungl. Majtrs hefallningshavande i Kronobergs lön...........................

Kronobergs läns landsting ...................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Kalmar län.................................

Kalmar läns norra landsting ................................................

Kalmar länp södra landsting ................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Gottlands län ............................

Gottlands läns landsting ........................................ ...........

Kungl. Muj:ts hefallningshavande i Blekinge län ..........................

Blekinge läns landsting ....................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Kristianstads lön........................

Kristianstads läns landsting ................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Malmöhus län ..........................

Malmöhus läns landsting.....................................................

Malmö stadsfullmäktige ....................................................

Fattigvårdsstyrelsen i Malmö................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Hallands län .............................

Hallands läns landsting ..................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Göteborgs och Bohus län............

Göteborgs och Bohus läns landsting ....................................

Göteborgs stadsfullmäktige ..........,.....................................

Drätselkammarens i Göteborg första avdelning .....................

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg ............................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Alvsborgs län ..........................

Alvsborgs läns landsting .....................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Skaraborgs län.........................

Skaraborgs läns landsting ...................................................

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Värmlands län .........................

Värmlands läns landsting ..................................................

Std.

101

104

105

111

112

117

120

126

127

133

134

144

152

156

158

160

161

164

167

168

174

177

179

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län......................

Örebro läns landsting .............................................

Kommitterade, utsedda av Örebro läns landsting.........

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län ..........

Västmanlands läns landsting ..................................

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län .............

Kopparbergs läns landsting........................................

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län................

Gävleborgs läns landsting .....................................

Fattigvårdsstyrelsen i Gävle .................................

Kungl. Majds befallningshavande i Västernorrlands län ........

Västernorrlands läns landsting ..................................

Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands län ..............

Jämtlands läns landsting...........................................

Kungl. Majds befallningshavande i Västerbottens län ..........

Västerbottens läns landsting .....................................

Kungl Majds befallningshavande i Norrbottens län .............

Norrbottens läns landsting .....................................

Domkapitlet i Uppsala.......................................................

» » Linköping ...................................................

» » Skara..........................................................

» » Strängnäs....................................................

» » Västerås.......................................................

» » Växjö.............. ........................................

» » Lund ...................................................

» » Göteborg ................................................

» » Karlstad ...................................................

» » Härnösand ...............................................

» » Luleå .........................................................

» » Visby.........................................................

Stockholms stads konsistorium ..........................................

Svenska kyrkans diakonistyrelse .......................................

Fångvårdsstyrelsen .........................................................

Fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyrå ......................

Statskontoret ...................................................................

Statistiska centralbyrån ....................................................

Svenska fattigvårdsförbundet ..............................................

Protokollsutdrag.......................................................

Ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd

Reservationer ..............''...........................................

Medicinalstyrelsen .............................................................

P. M. angående vissa läkares yttrande ......................

Kammarrätten .................................................................

Protokollsutdrag.......................................................

Socialstyrelsen...................................................................

Protokollsutdrag......................................................

Pensionsstyrelsen ............................................................

Protokollsutdrag.......................................................

Sid.

181

188

192

194

200

203

204

200

209

213

217

220

227

234

240

242

240

249

252

254

256

260

262

265

268

276

277

284

287

290

294

295

298

305

308

311

319

347^

347

349

357

365

383

475

494

512

514

525

Överståthållarämbetet.

Genom nådig remiss den 30 sistlidne april liar Eders Kungl. Maj:t
anbefallt överståthållarämbetet att över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården med liera författningar inhämta yttrande
av stadsfullmäktige i Stockholm samt lämna andra av frågan intresserade
tillfälle att yttra sig och därefter före den 1 december 1915 till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt
utlåtande.

I anledning härav har överståthållarämbetet genom kungörelse
den 13 sistlidne augusti till allmänhetens kännedom meddelat, att yttranden
från av frågan intresserade kundfe till överståthållarämbetet
ingivas före den 1 innevarande november, utan att något sådant yttrande
avhörts. Från Stockholms stadsfullmäktige infordrat underdånigt yttrande
överlämnas härmed jämte ett tryckt exemplar av de yttranden i ärendet,
stadsfullmäktige från en del dem underlydande myndigheter infordrat;
och får överståthållareämbetet för egen del i underdånighet anföra följande.

Efter granskning av det föreliggande lagförslaget och sedan ämbetet
tagit del av de yttranden, som däröver avgivits av fattigvårdsnämnden
och dess båda biträden t. f. fattigvårdsinspektören och t. f. ombudsmannen,
anser överståthållarämbetet sig kunna i huvudsak åberopa vad
fattigvårdsnämnden i ärendet anfört.

I en del avseenden har överståthållarämbetet emellertid kommit
till ett från fattigvårdsnämndens mer eller mindre avvikande resultat,
varjämte överståthållarämbetet även i några fall, där samma resultat
av granskningen ernåtts, ansett vissa synpunkter eller omständigheter
böra särskilt framhållas; och tillåter sig överståthållarämbetet i dessa
avseenden rörande här nedan nämnda paragrafer i lagförslaget anföra
följande.

1 §. Den ökade tydlighet och klarhet rörande den obligatoriska
fattigvårdens omfattning, fattigvårdsnämnden genom en påyrkad om -

arbetning av denna paragraf velat ernå, torde möjligen kunna vinnas
genom att åt paragrafen giva exempelvis följande lydelse »Befinnes
minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom eller av annan
anledning otillräckliga kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom
arbete försörja sig, sakna» (etc. — förslaget).

3 §. Överståthållarämbetet anser sig bär böra fästa uppmärksamheten
vid den modifikation av försörjningsplikten makar emellan, som
numera finnes stadgad i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning.

5 kap. Den föreslagna institutionen för inspektion över fattigvården
synes, såsom fattigvårdsnämnden framhållit, för Stockholm vara
av jämförelsevis ringa betydelse. Att en sådan institution annorstädes,
särskilt på landsbygden, kan komma att utöva ett gott och välgörande
inflytande tager överståthållarämbetet däremot för givet. Så länge den
väsentliga tillsynen över fattigvården kvarstår hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,
synes det dock vara angeläget, att inspektionen icke
erhåller en sådan ställning, att den kan få sken av att vara en tillsynsmyndighet
över Kungl. Maj:ts befallningshavande, utan bör dess verksamhet
begränsas till att vara uteslutande rådgivande åt fattigvårdsstyrelserna
likasom åt Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att en inspektion
av den omfattning, som anges i förslaget till instruktion, skall
kunna för hela riket utövas av de få tjänstemän, kommittén föreslår,
synes icke vara sannolikt, utan torde, om förslaget i dessa delar godkännes,
en betydande personalökning inom kort befinnas nödvändig.

45 §. Om riktigheten av kommitténs förslag i denna paragraf att
låta den faktiska mantalsskrivningen vara bestämmande för hemortsrätten
är överståthållarämbetet liksom fattigvårdsnämnden tveksamt.

Kommittén synes förutsätta, att för ernående av ett effektivt resultat
av kommitténs förslag härutinnan skulle krävas, att åtskilliga förändringar
i nu gällande mantalsskrivningsförfattningar (utöver den av kommittén
föreslagna om införande av viss besvärstid) vidtoges, därvid kommittén
förklarat sig anse det särskilt bliva av nöden att anordna så, att samtliga
rikets medborgare i möjligaste mån alltid äro någonstädes mantalsskrivna.

Skulle sådana ändringar i dessa författningar kunna åstadkommas
och bleve de genomförda samtidigt med den föreslagna fattigvård slagen,
vore måhända intet att erinra mot kommitténs förslag, utan skulle detsamma
tvärtom kunna anses vara det mest lämpliga. Innan så kan
ske, och överståthållarämbetet tvivlar på, att så någonsin blir förhållandet,
synes det överståthållarämbetet nödvändigt att lägga en annan
grund för hemortsrätten än den av kommittén föreslagna.

Olämpligheten av att låta vistelseorten därvid vara bestämmande
torde kommittén erforderligen hava visat. För bedömande av det av
fattigvårdsnämnden framkastade förslaget att låta en persons födelseort
vara avgörande skulle en ny vidlyftig utredning vara erforderlig. Beträffande
slutligen det av fattigvårdsnämnden förordade sättet att låta
mantalsskrivningen vara grundläggande men endast för de verkligt
mantalsskrivna, under det att de vid mantalsskrivning efterskrivna och
de, som ej alls äro i mantalslängd upptagna, skulle anses hava hemortsrätt,
där '' de bort vara mantalsskrivna under sådana förhållanden, att
mantalsskrivningen medför hemortsrätt, finner överståthållarämbetet även
detta sätt olämpligt bland annat av det skäl, att detsamma skulle leda
till nya mantalsskrivningsprocesser utan att hemortsrättsprocesserna i
någon vidare mån därigenom komme att minskas.

Under sådana förhållanden anser överståthållarämbetet bibehållandet
i nu ifrågavarande avseende av gällande bestämmelser angående
hemortsrätten vara att föredraga.

49 och 51 §§. I likhet med fattigvårdsnämnden anser överståthållarämbetet,
att hemortsrättsförvärv bör förhindras ej blott av fattigvård
enligt 1 § utan även av fattigvård enligt 2 §, lämnad av annat fattigvårdssamhälle
än det, där hemortsrätt eljest skulle vunnits.

Likaledes biträder överståthållarämbetet fattigvårdsnämndens erinringar
i övrigt utom beträffande stadgandet i förslaget, att fattigvård
av visst slag, som icke omfattat längre tid än trettio dagar, icke skulle
utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt.

Att ett sådant stadgande skulle i hög grad minska de. hittills i
antal alltjämt växande fattigvårdsprocesserna torde vara obestridligt.

Enligt t. f. fattigvårdsinspektörens mening skulle denna eftersträvansvärda
fördel mer än motvägas av de ökade fattigvårdsutgifter,
en del kommuner, särskilt stadskommunerna, skulle få, och den mängd
försök, som skulle göras att på ett annat samhälle kasta över den försörjningsplikt,
som eljest skulle hava ålegat kommunen.

Dessa invändningar synas dock icke hava vidare betydelse, särskilt
då man betänker, att även stadskommunerna reciprokt i detta avseende
skulle slippa en hel del utgifter för fattigvård, som å andra orter meddelas
i stadskommunerna hemmahörande personer. Icke heller torde
särskild vikt behöva läggas vid den av t. f. ombudsmannen uttalade
fruktan, att vederbörande fångvårdsstyrelse högst ovilligt skulle meddela
främmande fattig ett tillfälligt understöd, då den berövas möjlighet att
få gottgörelse av hemortskommunen. Här är dock fråga om obligatorisk
fattigvård, och med den kontroll, fattigvårdssamhällena komma att bliva

underkastade, torde man ej behöva befara, att de skola söka undandraga
sig sådana skyldigheter, som uppenbarligen åligga dem.

Mera avseende synes däremot böra fästas vid den framhållna
olägenheten av bestämmelsen, att i densamma ligger en lockelse för
vistelsekommunen att utsträcka understödstiden utöver en tid av 30
dagar för att genom ett sådant förlängande av understödet kunna förhindra
hemortsrättsförvärv. Enligt t. f. ombudsmannens egen åsikt
möj liggöres ett sådant förfaringssätt i hög grad genom 1 paragrafens
svårbestämda omfattning. Kominer förut påyrkad omredigering av nämnda
paragraf till stånd, försvåras således samma förfaringssätt. På grund
härav anser överståthållarämbetet icke heller sistberörda anmärkningavgörande
utan hemställer, att kommitténs förslag i denna del måtte
vinna godkännande.

53, 54 och 58 §§. Vid bedömandet av det i dessa paragrafer
omförmälda anmaningsförfarande torde hänsyn böra tagas dels till den
omständigheten att, om förslaget rörande hemortsrättens grundande på
den faktiska mantalsskrivningen godtages, hemortsrätten lättare än nu
kan konstateras, dels ock därtill att, efter påyrkad omredigering av 1 §,
även fattigvårdens obligatoriska karaktär lättare bör kunna fastslås.
Med det i 52 § stadgade förhörsprotokollet tillgängligt bör det därför
bliva lättare än nu för en sökt fångvårdsstyrelse att i klara fall avgiva
ett erkännande.

På grund härav och då förfarandet med litet god vilja hos fattigvårdsstyrelserna
kan komma att åtminstone i någon mån bidraga till
minskandet av fattigvårdsprocesserna, synes detsamma förtjänt att upptagas.

Den i 58 § stadgade påföljden för underlåtenhet att svara å gjord
anmaning och för ogrundat bestridande av framställt krav torde dock
såsom verkande i motsatt riktning (till nya processanledningar) saklöst
kunna utgå och så mycket hellre böra uteslutas, som en dylik föreskrift
lätt kan tjäna till att exempelvis genom ett i allmänhet obehövligt anlitande
av juridiskt biträde fördyra fattigvårdsprocesserna och därmed
ådraga komjnunerna ökade kostnader för fattigvården.

55 och 56 §§. I sitt yttrande har fattigvårdsnämnden vid dessa
paragrafer uttalat önskvärdheten av en bestämmelse om, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande och underlydande tjänstemän hava att lämna fattigvårdsstyrelse
kostnadsfri handräckning i alla mål och ärenden, som avse
utfående av ersättning för lämnad fattigvård. I saknad av närmare
utredning om vad fattigvårdsnämnden härmed åsvftar, anser sig överståthållarämbetet
icke hava anledning att i detta sammanhang yttra

sig härom utan förklarar sig icke hava något att erinra i avseende å
förevarande paragrafer.

57 §. Vad t. f. ombudsmannen anfört rörande det i denna paragraf
intagna stadgande synes åtminstone i viss mån hava sitt berättigande.

Särskilt under de första åren av lagens tillämpning skulle nog eu
hel del försummelser komma att göras, speciellt i de mindre samhällena,
där all expedition ombesörjes av fattigvårdsstyrelseris ordförande; och
en mängd tvister skulle då uppstå, om försummelsen skett utan skälig
anledning eller ep

Den för försummelsen stadgade påföljden, förlust av ett halvt års
ersättning, synes i varje fall över hövan sträng.

59 §. De i denna paragraf föreslagna stadgandena om hemsändning
synas överståthållarämbetet i viss mån icke innefatta en förbättring
utan snarare vara en försämring av de uti detta avseende nu gällande
bestämmelserna. Enligt dessa senare kan hemsändning icke ifrågakomma
annat än, då fattigvården utgått enligt 1 §. Detta anser överståthållarämbetet
särskilt i understödstagarens intresse fortfarande böra gälla.
Vidare synes bestämmelsen om att hemsändning må ske, då fattigvård
utgivits »under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård
kommer att bliva varaktigt» alltför obestämd och kunna komma att giva
upphov till tvister, då det samhälle, dit hemsändning skett, gör anspråk
på den detta samhälle senare i samma paragraf medgivna rätt till
ersättning för »kostnad, som genom översändandet kan hava ådragits
samhället, men för vilken detta eljest icke varit skyldigt att ansvara».
En bestämdare formulering av vad som i detta fall skall anses som
varaktig (eller »icke tillfällig») fattigvård, anser överståthållarämbetet
därför synnerligen önskvärd. Aven synes t. f. ombudsmannens yrkande
om att, då hemsändning av hemortskommunen bestrides, hemsändningsfrågan
bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningshavändes avgörande,
vara värt beaktande.

62 §. Uti processer om fattigvård har hitintills ofta förekommit,
att man för att bestämma den understöddes hemortsrätt vid undersökningen
fått gå tillbaka till hans mantalsskrivning för 20—30 år sedan.
I de flesta sådana mål torde det, sedan målet efter flerårig behandling
avgjorts, befinnas, att den slutligen till ersättning dömda kommunen på
grund av den understöddes mer än 5 åriga bortovaro från kommunen
i sin tur är berättigad till ersättning av staten. På kommunens framställning
om sådan ersättning skola handlingarna i det oftast vidlyftiga
målet då ånyo granskas av Kungl. Maj:ts befallningshavande för att
slutligen bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Dessa processer torde för de dömande myndigheterna vara de besvärligaste.
med den ofta fleråriga utredning, som måste försiggå, då
den understödde vistats kanske på otaliga platser, men, som sagt, icke
sedan många år tillbaka någonstädes under sådana förhållanden, som
föranlett mantalsskrivning.

Bliva strängare mantalsskrivningsbestämmelser införda, torde visserligen
sådana processer komma att minskas, men ännu länge bliva de
nog ofta förekommande.

Till förhindrande härav skulle man kunna tänka sig, att staten
för framtiden skulle åtaga sig ersättningsskyldigheten i alla sådana fall,
där hemortsrätten icke på grund av den understöddes mantalsskrivning
under något av de 5 senaste åren kunnat bindas vid visst fattigvårdssamhälle.

Så snart detta konstaterats, skulle sålunda i processer av ifrågavarande
slag målet kunna avskrivas med hänvisning för sökande kommunen
att i vederbörlig ordning söka ersättning av staten.

En bestämmelse i sådant syfte i den föreslagna lagen anser överståthållarämbetet
önskvärd.

Bestämmelsen om att ett samhälle vid en understödstagares mer
än 5-åriga bortovaro från samhället under vissa förutsättningar för sina
kostnader för denne erhåller gottgörelse av staten torde måhända lämpligen
böra förtydligas så, att därav framgår, huruvida sådan gottgörelse
må utgå, även om understödstagarens bortvaro från samhället
inträffat efter det han fyllt 60 år.

63 §. Överståthållarämbetet finner sig höra påpeka den bristande
överensstämmelse i den tid, som i denna paragrafs andra moment stadgas
för framställning om den understöddes hemsändande, och den i 1 §
av nådiga förordningen den 23 december 1914 i anledning av fattigvårdskonventionen
den 26 maj 1914 stadgade tid för anmälan om fattigvård
åt dansk eller norsk undersåte.

64 §. Fattigvårdsnämnden har påyrkat någon omredigering av
denna paragraf till förtydligande av vissa uppgivna förhållanden.

Någon skyldighet för fattigvårdsstyrelse att omhändertaga och förvalta
understödstagares egendom finner överståthållareämbetet icke kunna
ur paragrafens innehåll utläsas. Vad fattigvårdsnämnden härom anfört
anser överståthållarämbetet därför icke behöva föranleda någon åtgärd,
varemot de förtydliganden, fattigvårdsnämnden i övrigt äskat, synas vara
önskvärda.

65 §. Då den möjligheten icke är utesluten, att i 4 § avsedd
arbetsgivare kan utgöras av kommun eller myndighet, synes rätten att

av annan än understödstagaren uttaga ersättning för lämnad fattigvård
icke böra, på sätt som skett i 65 § 2 monn, begränsas till skyldeman
eller annan enskild person.

Fattigvårdsnämndens uppfattning att försörjningspliktig bör vara
skyldig ersätta fattigvård, som lämnats enligt 2 §, kan överståthållarämbetet
ej dela.

66 §. Stadgandet i denna paragraf anser överståthållarämbetet
böra undergå ett förtydligande i det av fattigvårdsnämnden angivna
syfte.

67 §. Stadgandet i denna paragraf förstår överståthållarämbetet
så, att ersättningsanspråket i det förutsatta fallet skall avvisas av den
dömande myndigheten och att avvisandet är definitivt. Då emellertid
tvekan om tolkningen synes kunna uppstå, är ett förtydligande önskvärt.

70 §. Den här stadgade 2-åriga preskriptionstiden behöver enligt
paragrafens senare del icke iakttagas av det fattigvårdssamhälle, som
efter tvist fått sig betalningsskyldigheten ålagd, utan får detta samhälle
föra talan mot den enskilde inom 60 dagar, efter det Kungl. Maj:ts
befallningshavandes utslag vunnit laga kraft eller kammarrättens utslag
delgivits fattigvårdsstyrelsen i samhället. På grund härav kan det hända,
att den enskilde, som måhända icke haft en aning om vare sig att
fattigvård meddelats eller att tvist om dess ersättande förevarit, i sådana
fall får betala ersättning för många års fattigvård och således kommer
i sämre ställning endast därför, att tvist om ersättningen förut pågått
mellan fattigvårdsstyrelser.

En omredigering av paragrafen till undvikande av ett sådant
missförhållande torde vara önskvärd.

72—78 §§. I dessa paragrafer finnas föreslagna bestämmelser om
arbetsskyldighet för försörjningspliktiga och understödstagare samt om
tvångsbehandling av dem å statens anstalter.

I vad dessa bestämmelser avse understödstagare torde i huvudsak
intet vara att erinra. Med dem kommer man delvis till rätta redan
genom den fattigvård de åtnjuta.

Med hänsyn till »försörjningspliktig» synas bestämmelserna däremot
mindre lyckligt avfattade.

De många och ofta upprepade klagomålen över omöjligheten att
med nu gällande bestämmelser kunna efterhålla försumliga familjeförsörjare
synas icke genom de föreslagna bestämmelserna bliva effektivt
avhjälpta.

Reservanten herr Lindbloms förslag till bestämmelser härutinnan
anser överståthållarämbetet därför böra vinna bifall; dock att ämbetet
Utlåtande ang. fattigvård. 2

finner arbetsskyldighet böra gälla endast i avseende å obligatorisk fattigvård
till minderåriga barn eller hustru.

Åven i avseende å tredskande försörjningspliktigs dömande till
tvångsarbete synes kommittén gått för milt tillväga.

Skall, såsom kommittén föreslagit, i sådant mål efter anmälan av
fattigvårdsstyrelse talan anhängiggöras och utföras av allmän åklagare —
om lämpligheten av vilken bestämmelse överståthållaräinbetet även hyser
tvivel — bör skyldighet finnas för honom att göra framställning hos Kungl.
Mapts befallningshavande. Vidare anser överståthållarämbetet åklagaren
i så fall böra medgivas rätt att häkta en sålunda anmäld person, ja
fråga kan vara, om ej den anmälde obligatoriskt borde, i likhet med för
lösdriveri anhållen person, inmanas i häkte i avbidan å Kungl. Maj:ts
befallningshavandes förordnande. Allt för stor sannolikhet förefinnes, att
i många fall den anmälde eljest skall avvika under ärendets behandling
och'' sålunda undandraga sig det eventuella tvångsarbetet.

Stockholm den 30 november 1915.

Underdånigst

JOH. O. RAMSTEDT.

Erik Bodman.

Bil. 1.

Stockholms stadsfullmäktige.

Över ett av fattigvårdslagstiftningskommittén avgivet förslag till
lag om fattigvården m. fl. författningar har Eders Kungl. Maj:t infordrat
Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga yttrande.

Med anledning av den nådiga remissen hava stadens drätselnämnds
första avdelning, hälsovårdsnämnden och fattigvårdsnämnden avgivit
yttranden, första avdelningen efter hörande av kammarkontoret och
stadens ombudsman, hälsovårdsnämnden efter inhämtande av förste stadsläkarens
utlåtande samt fattigvårdsnämnden efter hörande av t. f. fattigvårdsinspektören
och nämndens t. f. ombudsman. Vid fattigvårds -

nämndens yttrande linnes fogat ett antal reservationer av liera nämndens
ledamöter.

Med anledning av den nådiga remissén få stadsfullmäktige, vilka
på sätt av ovanstående framgår, i ärendet hört de stadens myndigheter,
som kunnat antagas besitta sakkunskap på ifrågavarande område, i
underdånighet överlämna drätselnämndens första avdelnings, hälsovårdsnämndens
och fattigvårdsnämndens omförmälda yttranden i ärendet
jämte, de i samma yttranden åberopade tjänsteutlåtauden, allt i tryckt
exemplar.

Stadsfullmäktiges denna dag i ärendet hållna protokoll varder med
tillhörande yttrande tillika bifogat i tryckt exemplar.

Stockholm den 15 november 1915.

På stadsfullmäktiges vägnar,

Underdånigst
JOHAN ÖSTBERG.

C. G. Barthelson.

Bil. 2.

Stockholms stads fattigvärdsnämnd.

För egen del får fattigvårdsnämnden avgiva följande yttrande.

1 Kap.

Genom den redigering, som givits åt 1 § i förslaget, har kommittén
avsett att utöver vad nu gäller utvidga gränserna för den så
kallade obligatoriska fattigvården, d. v. s. den fattigvård, som åligger
fattigvårdssamhällena såsom en ovillkorlig skyldighet. Att gränserna
för den obligatoriska fattigvården för närvarande äro alltför snäva, är
uppenbart; och fattigvårdsnämnden anser en utvidgning av dessa gränser

med den omfattning, kommittén angivit i sina motiver, vara synnerligen
önskvärd. Enligt dessa motiver avses att träffa varje faktiskt
nödläge, vari en behövande person kommit, som saknar förmåga att
genom arbete förskaffa sig det till livets uppehållande nödvändiga, dock
att härvid jämväl fordras en verklig brist i förmågan att arbeta, i följd
varav arbetslöshet i och för sig ej skulle komma att bedömas enligt
1 §, men däremot dit höra sådana fall som havandeskap och barnsbörd,
nedsatta arbetskrafter eller dylika omständigheter, som göra arbetsförmågan
otillräcklig.

Fattigvårdsnämnden ställer sig emellertid i hög grad tveksam gent
emot den avfattning, som för vinnande av nämnda utvidgning givits åt
1 § i förslaget. Det i sådant syfte valda uttrycket »av annan anledning»
synes nämligen lätteligen kunna tolkas på så sätt, att det medför
en utvidgning av den obligatoriska fattigvården långt utöver vad
som varit avsett. Att fall av arbetslöshet ej skulle kunna inrymmas
under orden »av annan anledning» är sålunda ej klart. Härtill kommer
svårigheten att, med bibehållande av sagda uttryck, fastställa skillnaden
mellan obligatorisk och fakultativ fattigvård, eller den fattigvård, som skall
utgå enligt 1 §, och den fattigvård, som kan ifrågakomma enligt 2 §.

Uppenbarligen föreligger stor svårighet att med avseende härå
finna ett passande uttryck för uppdragande av denna skillnad, men en
sådan gräns är dock oundgänglig, på sätt anmärkts av t. f. fattigvårdsinspektören
och t. f. ombudsmannen, vilkas yttranden i avseende härå
åberopas.

Fattigvårdsnämnden vill alltså beträffande första stycket av 1 §
uttala, att nämnden väl anser, att området för den obligatoriska fattigvården
ej bör göras trängre än vad kommittén enligt sin motivering
avsett, men finner nödigt, att till förekommande av misstolkning stadgandet
omarbetas till mera bestämd tydlighet och klarhet, än detsamma
i förslaget erhållit.

Vad härefter vidkommer den i tredje stycket av 1 § avhandlade
minderårighetsgränsen, synes kommittén hava ställt sig på en numera
alldeles föråldrad ståndpunkt, då den bibehållit denna gräns vid 15 års
ålder. Åtminstone i Stockholm måste det i allmänhet betecknas såsom
fullständigt omöjligt för ett barn om 15 år att själv försörja sig; man
må taga i betraktande, att barnet enligt folkskolestadgan är skolpliktigt
till 14 års ålder, varefter kommer konfirmationsundervisningen och nödig
utbildning i visst yrke eller dylikt. I barnavårdslagarna är också 16
år satt som gränsålder med avseende å barns behandling av barnavårdsnämnden;
och att denna ålder är lämplig som minderårighetsgräns

även i fattigvårdsavseendc utvisas, bland annat, av de ytterst vanliga
fall, att för Stockholms kommun tillhörande barn, som utackorderats,
framställningar göras om förlängda understöd, d. v. s. understöd efter
det barnen fyllt 15 år, på grund av deras fortfarande oförmåga att själva
försörja sig.

Om än i vissa fall, särskilt på landsbygden, må förekomma, att
en 15-åring nått den utveckling, att han har förmåga till självförsörjning,
synes detta dock ej medföra några betänkligheter mot en lagändring
i antytt syfte, då givetvis fattigvården i sådana fall ej behöver
anlitas.

På grund härav och med åberopande av de skäl, reservanterna
inom kommittén herr Lindblom och fröken Pauli anfört, finner sig fattigvårdsnämnden,
i likhet med t. f. fattigvårdsinspektören, böra tillstyrka,
att i förevarande stycke av förslaget minderårighetsgränsen bestämmes
till 16 år, i sammanhang varmed böra vidtagas ändringar i lagtexten
på samtliga de ställen, där minderårighetsgränsen på ett eller annat
sätt angives såsom uppdragen vid en ålder av 15 år.

2 Kap.

Mot vad förslaget härutinnan innehåller har fattigvårdsnämnden
ej någon erinran.

3 Kap.

Då enligt 22 § de föreskrifter, som äro meddelade i detta kapitel,
ej gälla för Stockholms stad, har fattigvårdsnämnden ansett sig sakna
anledning att härom göra något uttalande.

4 Kap.

Då, såsom kommittén uttryckligen uttalat, ingen kan tvingas att
mottaga fattigvård, synes, på sätt t. f. fattigvårdsinspektören anmärkt,
till förekommande av missförstånd böra ske en mindre jämkning i avfattningen
av 23 § sista stycket. En sådan jämkning medför givetvis
ingen inskränkning i den uti andra lagar stadgade rätt och skyldighet
för offentliga myndigheter att, oberoende av varje anmälan och enskildes
önskan, omhändertaga barn, som vanvårdas.

I 27 § och följande avhandlas sättet för fattigvårds meddelande
eller olika understödsformer, varjämte meddelas föreskrift om arbetsanvisning
och tillhandahållande av arbete. Särskilda bestämmelser ha
meddelats om utackordering av behövande, en understödsform, som be -

träffande Stockholms kommun anlitas i stor utsträckning. Fattigvårdsnämnden
instämmer i vad kommittén härom anfört och föreslagit.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om anstaltsvård har
fattigvårdsnämnden ej heller något att erinra, men har dock funnit anledning
fästa uppmärksamhet därå, att bestämmelserna i 33 § om arbetshem
måhända påkalla inrättande av ett särskilt arbetshem för kvinnor i
Stockholm. Arbetshemmet skall enligt kommitténs motivering hava till
uppgift att i viss mån vara en anstalt, där man vill söka påverka sådana
individer, som ej lämpligen kunna emottagas eller behållas i den egentliga
fattigvårdsanstalten, och enligt de föreslagna bestämmelserna i sagda
paragraf få män och kvinnor ej intagas i samma arbetshem, så vida ej
för dem finnas fullständigt skilda avdelningar.

Stockholms stads arbetsinrättning torde motsvara vad lagförslaget
åsyftat såsom arbetshem för män, varemot något egentligt arbetshem
för kvinnor ej finnes i huvudstaden. Å försörjningsinrättningen svsselsättas
väl kvinnor med arbete, varjämte en arbetslokal för kvinnor inrättats
i försörjningsinrättningens filial vid Bondegatan 23, samt å
filialen vid Arsta kvinnor sysselsättas med vävnad, sömnad m. m.; men detta
torde knappast motsvara vad förslaget åsyftar med ett arbetshem, som
skulle mottaga försumliga försörjare och därjämte i allmänhet de kraftigare
och mera svårhanterliga bland de understödstagare, som behöva
intagas å anstalt.

Beträffande vad 35 § innehåller om vård å specialanstalter, finner
fattigvårdsnämnden det i hög grad önskvärt, att skyldigheten för respektive
fattigvårdsstyrelser att bereda sådan vård är i lag fastslagen,
så att icke en fattigvårdsstj^relse av hänsyn till därmed förenade högre
kostnader undandrager sig att i avseende härå vidtaga åtgärd. Särskilt
för tuberkulösa sjuka kan skyldigheten att bereda specialvård ej eftergivas,
så vitt möjlighet finnes att anskaffa sådan anstaltsvård. Den föreslagna
lagtexten synes ock böra tolkas såsom innefattande en ovillkorlig
skyldighet i antydda hänseendet; och skulle även, med hänsyn till det
däri förekommande ordet »bör», någon tvekan härom uppstå, lärer den
i 6 kap. föreslagna inspektionsmyndigheten väl i alla fall tillse, att den
erforderliga anstaltsvården ej undanhålles de behövande. Fattigvårdsnämnden
vill alltså tillstyrka stadgandet i sagda 35 §.

Angående förebyggande fattigvård stadgas i 37 §. Fattigvårdsnämnden
instämmer till alla delar i vad kommittén härom anfört i sina
motiver, men tillåter sig påpeka, att stadgandet, sådant det fått sin avtattning,
torde vara allenast illusoriskt. Naturligtvis är det mycket önsk -

värt, att samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och
understödsföreningar, insättning i sparkassor eller annorledes bereda sig
trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor, men
huru fattigvårdsstyrelserna skola gå till väga för att i sådant avseende
påverka samhällets invånare är svårt att tänka sig.

5 Kap.

* Det i sammanhang med 42 § föreslagna borttagandet ur lasarettsstadgan
av bestämmelsen om kostnadsfri vård av medellösa från annat
landstingsområde kommer att i hög grad beröra Stockholm, som hitintills
nödgats i stor utsträckning bereda kostnadsfri sjukvård åt främmande
fattiga. Borttagandet av denna bestämmelse har vid föregående tillfällen,
då denna fråga varit på tal, ivrigt påyrkats; och de skäl, kommittén
anfört för sitt förslag härutinnan, synas vara ovederläggliga. Fattigvårdsnämnden
tillstyrker alltså på det livligaste vad kommittén i detta
avseende föreslagit.

Den föreslagna bestämmelsen att avgift av fattigvårdssamhälle ej
må uttagas till högre belopp än den lägsta avgift, som bestämts för å
länslasarett eller därmed likställd sjukvårdsinrättning intagna patienters
vård, anser sig fattigvårdsnämnden icke böra motsätta sig, då man
därigenom vinner, att tvist om avgiftens storlek förhindras; det må dock
ej lämnas oanmärkt, att med en dylik bestämmelse, vad Stockholm
angår, ofta kommer att inträffa, att full ersättning för främmande fattigas
vård å kommunens sjukhus icke erhålles.

6 Kap.

I detta kapitel har kommittén föreslagit inrättandet av en central
statens inspektion över fattigvården.

Detta torde nog vara en av de viktigaste nyheterna i förslaget,
ehuru det synes antagligt, att den tilltänkta institutionen får jämförelsevis
ringa betydelse för Stockholm, som redan förut har tjänstemän för
inspektion anställda. För de flesta kommuner i landsorten blir emellertid
en sådan inspektionsmyndighet en betydelsefull sak, som utan tvivel
kommer att verksamt bidraga till fattigvårdens utveckling i god och
enhetlig riktning.

Fattigvårdsnämnden instämmer alltså i vad kommittén anfört om
nödvändigheten av inrättande av en sådan central inspektionsmyndighet,
på samma gång nämnden vill påpeka, hurusom därigenom ett

fruktbringande samarbete med verksamheten för allmän pensionsförsäkring
kan främjas.

Ett anordnande av inspektionsmyndigheten på sätt fröken Pauli i
sin reservation föreslagit och med befogenhet med avseende å fastställande
av reglementen för kommuner och anstalter m. m. anser sig fattigvårdsnämnden
böra avstyrka, likasom fattigvårdsnämnden icke kan biträda
greve Hamiltons, av t. f. fattigvå-rdsinspektören omnämnda förslagom
inspektionens övertagande av svenska fattigvård sförbund et eller annan
enskild institution.

7 Kap.

Ett oerhört stort antal fattigvårdsprocesser hava sin grund i tvister
om, var en nödställd person, som undfått hjälp, har hemortsrätt. Och
uppenbart är, att de kostnader och besvär, som förorsakas av dessa
processer, långt överstiga den nytta, man vinner genom en i följd av
processerna åstadkommen rättvisare fördelning av fattigvårdskostnaderna,
så mycket hellre som det visst icke alltid är säkert, att processernas
utgång leder till ett dylikt resultat. Ett av de angelägnaste syftemålen
med den nya lagstiftningen har fördenskull med rätta varit att söka
minska antalet av dessa processer, så långt sig göra låter utan förfångför
den billiga och rättvisa uppdelningen fattigvårdssamhällena emellan
av fattigvårdskostnaderna.

Kommitténs förslag , i 45 § att låta den faktiska mantalsskrivningen
vara bestämmande för hemortsrätten vilar på historisk grund, något
som väl till stor del varit avgörande för kommittén. Det vill nämligen
synas, som vad kommittén såsom huvudsakligt skäl lör sin ståndpunkt
anför därom, att man måste bygga lösningen av hemortsrättsfrågan på
den nödställdes större eller mindre samhörighet med viss kommun,
innefattar en teoretisk sanning, som i praktiken icke låter sig förverkligas
utan högst betydande modifikationer och hjälpregler. En lösning,
som på enklaste och rättvisaste sätt fördelar fattigvårdskostnaderna,
synes vara den bästa, även om man därvid måste i större eller mindre
mån lämna samhörigheten å sido. Det är fördenskull enligt fattigvårdsnämndens
förmenande visst icke axiomatisk!, att hemortsrätten skall
vila på mantalsskrivningen, även om man av skäl, som kommittén anfört,
ej kan låta vistelseorten vara bestämmande. Andra utvägar kunde
nog tänkas, t. ex. att låta en persons födelseort vara avgörande. Någon
utredning om huru ett stadgande i sådan riktning skulle verka har
kommittén ej förebragt; uteslutet är dock ej, att icke därmed skulle vara

förenade fördelar, fullt uppvägande olägenheterna. Så som saken nu
ligger, anser fattigvårdsnämnden utan tvekan lämpligast att vid den
klivande lagstiftningen i ämnet mantalsskrivningen lägges till grund för
bestämmande av hemortsrätten. Den viktigaste olägenhet, som därav
blir en följd, synes vara, att de kommunala myndigheterna, som i fråga
om mantalsskrivningarna under nuvarande förhållanden så gott som
uteslutande hava sin uppmärksamhet riktad på att tillse, att alla, som
rätteligen tillhöra kommunen, där ock bliva mantalsskrivna för att kunna
inom kommunen beskattas, nödsakas att jämväl i större eller mindre
män öva tillsyn däröver, att ej personer, som rätteligen höra annorstädes
till, likväl inom kommunen mantalsskrivas och falla kommunen
till last. Denna olägenhet är emellertid övervinnelig; och i övrigt anmärkta
olägenheter synas icke vara av beskaffenhet att böra lägga hinder
i vägen för den ifrågasatta lagstiftningen.

Mantalsskrivningen såsom bestämmmande för hemortsrätten bör
dock stadgas endast för det fall, att en verklig mantalsskrivning av en
person ägt rum, således icke beträffande personer, som för år, då fattigvård
för dem ifrågakomma-, vid mantalsskrivning efterskrivits eller ej
alls äro i mantalslängd upptagna. Riktigast och lämpligast synes, att
dessa anses hava hemortsrätt, där de bort vara mantalsskrivna under
sådana förhållanden, att mantalsskrivningen medför hemortsrätt. Härutinnan
instämmer fattigvårdsnämnden till fullo i vad t. f. fattigvårdsinspektören
och t. f. ombudsmannen yttrat.

I själva verket torde ock regler om hemortsrätt, sådana som nyss
angivits, stämma väl överens med vad som ursprungligen varit avsett
med lagtexten i gällande lag, ehuru ordet »författningsenligt», som
fogats till uttrycket »varit eller bort vara», givit anledning till en lagtolkning,
vilken låtit frågan om den faktiska mantalsskrivningen bliva
* betydelselös i fattigvårdsprocesser.

Såsom kommittén i anslutning till gällande lag föreslagit, bör
emellertid mantalsskrivningen ej utan vidare vara avgörande för hemortsrättsfrågan,
utan uppenbarligen måste såsom villkor för förvärv av
hemortsrätt genom mantalsskrivning uppställas fordran på att den, som
flyttar från en kommun till en annan, viss tid efter mantalsskrivning
i sistnämnda kommun kan reda sig själv utan att taga den allmänna
fattigvården i anspråk. De villkor, kommittén i sådant hänseende uppställt
i 49 § 1 mom., föranleda till följande erinringar.

Hemortsrättsförvärv bör hindras ej blott, såsom kommittén föreslagit,
av fattigvård enligt 1 §, utan även av fattigvård enligt 2 §,
lämnad av annat fattigvårdssamhälle än det, där den understödde är
Utlåtande ang. fattigvård. 3

mantalsskriven, detta, på sätt t. f. ombudsmannen anmärkt, särskilt med
hänsyn till den svävande avfattningen av 1 §.

Att visst slag av fattigvård ej bör utgöra sådant hinder, torde
nog vara riktigt; och intet väsentligt synes vara att erinra mot vad i
49 § 1 mom. sägs angående bekostande åt skolbani av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkarhjälp och medicin, som lämnats annorledes än i
förening med vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå, samt
förlossningshjälp och begravningskostnad. Däremot ställer sig fattigvårdsnämnden
tveksam beträffande »fattigvård av annat slag, som icke
omfattat längre tid än 30 dagar». Vad t. f. fattigvård sinspektören och
t. f. ombudsmannen härom anmärkt synes icke kunna frånkännas avgörande
betydelse. Likaså vill fattigvård snämnden ej underlåta att fästa
uppmärksamheten på vad t. f. fattigvårdsinspektören framhållit beträffande
den fria förlossningshjälpen. Denna bestämmelse i samband med
föreslagna ersättningsfria 30 dagar torde med all säkerhet komma att
medföra, att den redan nu avsevärda och i många avseenden ofördelaktiga
tillströmningen till storstäderna, särskilt Stockholm, av unga
kvinnor, som vänta sin nedkomst, kommer att högst väsentligt ökas.

Vad i 46, 47 och 48 §§ samt 49 § 2 mom. föreslagits anser
fattigvårdsnämnden böra vinna godkännande, önskligt hade dock varit,
om den motsägelse mellan 1 § och 49 § 2 mom., som t. f. fattigvårdsinspektören
påpekat, kunnat undvikas.

Fattigvårdsnämnden tillstyrker alltså förslaget i förevarande kapitel
med sådana ändringar, att för bestämmande av en persons hemortsrätt
följande regler i huvudsak bliva gällande, nämligen:

att eu person från sin födelse och intill dess han uppnår 15 (resp.
16) års ålder äger hemortsrätt lika med fader eller moder på sätt
kommittén föreslagit;

att den hemortsrätt, en person vid uppnådd 15 (resp. 16) års ålder
äger i viss kommun, av honom bibehålies intill dess han i annan kommun
förvärvar hemortsrätt;

att, om han mantalsskrives i annan kommun eller, utan att vara
någonstädes mantalsskriven, kommer i sådana förhållanden, att han bör
i annan kommun mantalsskrivas, han förvärvar hemortsrätt i denna
andra kommun, sedan ett år gått till ända utan att han eller annan, för
vilken han enligt 49 § 2 mom. är ansvarig, åtnjutit fattigvård av annat
slag än i 1 mom. av samma paragraf sägs (med reservation för förlossningshjälp
samt fattigvård, som icke omfattat längre tid än 30 dagar);

samt att sålunda i viss kommun förvärvad hemortsrätt bibehålies

intill dess personen efter grunder, som nyss sagts, undfår hemortsrätt
i annan kommun;

med iakttagande jämväl av vad förslaget i övrigt innehåller i 46,
47 och 48 §§.

8 Kap.

Beträffande 51 § erinras om den betänklighet, fattigvårdsnämnden
uttalat i fråga om de i 49 § 1 mom. uppräknade undantag; och instämmer
fattigvårdsnämnden i vad t. f. ombudsmannen yttrat därom,
att förutsättningen för att ersättning enligt 50 § ej skall utgå bör vara,
att fattigvården icke lämnats i samband med fattigvård, som skall av
annan kommun ersättas.

Vad av t. f. ombudsmannen anmärkts beträffande 50 §, 53, 54
och 58 §§, 57 §, 59 §, 60 § och 62 § synes ock vara värt beaktande.

Vid 55 och 56 §§ anser sig fattigvårdsnämnden ej böra göra
någon annan erinran, än att, på sätt t. f. ombudsmannen påpekat, det
synes önskvärt att erhålla en allmän bestämmelse därom, att Konungens
befallningshavande och underlydande tjänstemän hava att lämna fångvårdsstyrelse
kostnadsfri handräckning i alla mål och ärenden, som avse
utfående av ersättning för lämnad fattigvård. Dylik bestämmelse torde
dock måhända lämpligast böra givas annorledes än i fattigvårdslagen.

9 Kap.

Mot innebörden av den lagändring, 64 § avser, finner sig fattigvårdsnämnden
icke böra göra någon erinran, så mycket mindre som
det högst sällan ifrågakommer, att Stockholms, fattigvårdssamhälle tillgodogör
sig omhändertagen persons egendom i vidsträcktare man än
som erfordras till betäckande av de för honom havda kostnaderna.
Stadgandet synes dock tarva någon omredigering till förtydligande av,
dels att fattigvårdsstyrelse ej har legal skyldighet att omhändertaga
och förvalta, med eventuell redovisningsskyldighet, den nödställdes
egendom, huru obetydlig eller huru svårförvaltad denna än må vara,
utan att fattigvårdsstyrelse härutinnan har en rätt, varav den må begagna
sig, där den så finner för gott, dels att handräckning må meddelas av
exekutiv myndighet för realiserandet av denna rätt, dels att egendom,
som blivit omhändertagen, må av fattigvårdsstyrelsen på lämpligt sätt
förvandlas i penningar omedelbart och oberoende av, huruvida eller till
vad belopp fattigvårdskostnad utgått, dels ock att vad stadgandet innehåller
även gäller beträffande egendom, som tillfaller en omhändertagen
person, medan han åtnjuter försörjningen.

Stadgandet i 65 § 1 mom. tillstyrkes.

I fråga om 65 § 2 mom. anser fattigvårdsnämnden, lika med
reservanten i kommittén herr Lindblom, det vara riktigast, att försörjningspliktig
ålägges ersätta all fattigvård, även sådan, som lämnas enligt
2 §. Någon större betydelse synes frågan härom dock ej hava.

Det i 66 § intagna stadgandet avser att lagfästa en praxis, som
alltmer vunnit insteg, särskilt här i Stockholm. Mot ett dylikt lagfästande
är i och för sig intet att erinra. Men skall stadgandet härom
avfattas på sätt i förslaget skett, kommer det i själva verket att innebära
en inskränkning i den nu obegränsade friheten att avstå från
regressrätten, vilket naturligtvis med ett dylikt stadgande skulle kunna
äga rum allenast för de i stadgandet angivna ändamål. Varje sådan
inskränkning avstyrker fattigvårdsnämnden på det bestämdaste. Bäst
synes vara, att hela stadgandet såsom obehövligt uteslutes ur förslaget.

Fattigvårdsnämnden instämmer uti de anmärkningar, som vid 67 §
framställts av t. f. fattigvårdsinspektören och t. f. ombudsmannen. Stadgandet
i denna paragraf är till sitt innehåll synnerligen svårbegripligt.
Det lämnas däri oavgjort, om ett krav skall avvisas på den i stadgandet
angivna grund, och detta definitivt, så att nytt krav ej får ske, då den
nödställde kommer i förbättrade ekonomiska förhållanden, eller om kravet
väl skall kunna bifallas, men ett dömande utslag ej får verkställas, så
länge det hinder, stadgandet omförmäler, fortfar. Fattigvårdsnämnden
tillstyrker, att stadgandet får utgå ur förslaget.

Mot 68 § anser sig fattigvårdsnämnden ej böra göra någon erinran,
varemot vad t. f. ombudsmannen anmärkt beträffande 70 § synes vara
av beskaffenhet att böra vinna beaktande.

I 72 och följande §§ meddelas regler angående den synnerligen
betydelsefulla frågan om skyldighet till arbete för dem, som åtnjuta
fattigvård. Den idealistiska ståndpunkt, kommittén i denna fråga intagit,
synes vara praktiskt ohållbar. Enligt fattigvårdsnämndens förmenande
blir det för fattigvården fullkomligt ändamålslöst att söka lägga den i
en fattigvårdslag stadgade arbetsskyldigheten på någon som helst annan
grund, än att därigenom må fullgöras utebliven ersättning för lämnad
fattigvård. Att nu uppgöra något förslag huru på denna grund arbetsskyldigheten
lämpligast bör ordnas, därtill saknar fattigvårdsnämnden
möjlighet. Fattigvårdsnämnden nödgas fördenskull härutinnan inskränka
sig till ett instämmande uti vad t. f. ombudsmannen anfört och ett
uttalande därom, att reglerna om arbetsskvldighet ovillkorligen måste
underkastas en genomgripande omarbetning, innan förslaget göres till lag.

Vad t. f. ombudsmannen anmärkt rörande 77 § synes vara värt
beaktande.

10 Kap.

Med åberopande av vad t. f. fattigvårdsinspektören och t. f. ombudsmannen
anfört rörande 80 § hemställer fattigvårdsnämnden om sådan
ändring i samma paragraf, att rätt till klagan över vägrad fattigvård ej
medgives beträffande annan fattigvård än den, som faller under 1 §, samt
att dylik klagan endast må avse frågan, huruvida fattigvård må utgå
eller ej, alltså icke frågan om formen för fattigvårds meddelande.

Särskilda yttranden hava avgivits av några bland nämndens ledamöter,
på sätt bifogade utdrag av nämndens vid ärendets slutliga behandling
förda protokoll utvisar.

Stockholm den 19 oktober 1915.

På fattigvårdsnämndens vägnar:

EMIL SUNDBERG.

E. Wallerstedt.

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fått sig anbefallt att över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården in. fl. författningar inhämta
yttrande av landstinget samt lämna kronobetjäningen i orten, fångvårdsstyrelse!'',
kommunalnämnder och andra av frågan intresserade tillfälle
att yttra sig och därefter till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dessa
yttranden och eget underdånigt utlåtande.

Till underdånig åtlydnad härav har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i största möjliga omfattning spritt kommittébetänkandet
inom länet och, såsom ock framgår av bilagda exemplar av länets allmänna
kungörelser den 4 juni 1915, lämnat alla vederbörande tillfälle
att yttra sig över förslaget. Till följd härav hava yttranden inkommit
dels gemensamt från fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden i Sundbyberg
med instämmande av poliskommissarien därstädes, dels ock från
kronofogden i Södertörns fögderi.

Dessa yttranden tillika med yttrande från länets landsting varda
härmed överlämnade; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för egen del underdånigst anföra följande.

I § 1 har kommittén bibehållit stadgandet därom, att med minderårig
skall i detta sammanhang förstås den, som icke fyllt femton år. Två
reservanter (sid. 468—473) hava ansett åldersgränsen böra flyttas till
fyllda sexton år. Befallningshavanden är av den meningen, att utvecklingen
numera fört med sig, att i städer och stadsliknande samhällen
åldersgränsen icke kan sättas lägre än sexton år. Det är för stor risk
att hänvisa en femtonårig gosse eller flicka i städerna, som söker fattigvård,
att själv skaffa sig uppehälle. På landsbygden ställer sig förvisso
frågan enklare. Om man nu icke vill i en allmän lag göra skillnad på

stad och land, vilket annars i detta fall torde kunna ga skäligen väl
för sig, bör enligt befallningshavandens mening hänsynen till det
oavvisliga behovet i städerna föra med sig, att åldersgränsen för alla
i § 1 bestämmes till fyllda 10 år. Eu bestämmelse i denna riktning
för med sig konsekvensändringar i § 4< mom. 2, § 65 mom. 1
och § 92.

Mot stadgandet i § 18, att utom ersättning för vissa utlägg även
arvode såsom ersättning för havda besvär bör kunna utgå till fattigvårdsstyrelsens
ordförande, har befallningshavanden intet att erinra. Men
i analogi med § 51 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, jämförd
med § 74''i samma förordning, samt § 26 i lagen om allmän pensionsförsäkring,
synes uti ifrågavarande § 18 föreskrift böra meddelas
därom, att beslut om beviljandet av sådant arvode skall underställas
Eders Kungl. Mapts befallningshavandes prövning.

De i §§ 26i 37 och 38 meddelade bestämmelserna om förebyggande
fattigvård höra utan tvivel mera hemma i de av fattigvårdssamhällena
utfärdade reglementena för fattigvården än i själva lagen. Motsvarande
bestämmelser återfinnas ock i det av kommittén utarbetade förslaget till
normalreglemente för kommuner i allmänhet, §§ 15, 23 och 24. \ id

sådant förhållande synas dessa bestämmelser med sitt för en lag alltför
specialiserade innehåll böra utgå ur lagtexten och i stället i lagen förekomma
allenast en mera allmänt hållen bestämmelse, som lämpligen kan
ligga till grund för närmare bestämmelser i reglementena. Möjligen
kan i detta hänseende räcka att bibehålla den föreslagna första punkten
i § 26.

Genom § 44 i förslaget införes vid sidan av det länsstyrelserna
åliggande övervakandet över fattigvården en för hela riket gemensam
inspektionsmyndighet, angående vilkens organisation Konungen meddelai
närmare bestämmelser.

Av motiveringen och av upprättade instruktionsförslag framgår,
att inspektionsmyndigheten skulle utgöras av en för hela riket avsedd
inspektör med biträde av instruktörer, förslagsvis tre till antalet.

Inspektörens och instruktörernas verksamhet skulle i allt v äsentligt
vara vägledande och rådgivande. De anmärkningar, instruktörerna
hade att framställa utöver lämnande av råd och anvisningar, skulle överlämnas
till inspektören och av denne liksom hans egna anmärkningar
framläggas inför länsstyrelserna. En avvikelse från den rent rådgivande
verksamheten skulle bestå däri, att inspektören skulle äga att i föreskriven
ordning föra klagan över länsstyrelsens beslut i anledning av
inspektörens anmälan om förekomna missförhållanden.

Befallningshavanden är av den meningen, att den föreslagna inspektionen
icke kan utan rätt avsevärda modifikationer sättas i verket.

I riket finnas över 2,500 fattigvårdssamhällen. Åven med biträde
av tre eller flera skickliga instruktörer är det omöjligt för den ensamme
inspektören att i inspektionshänseende komma till rätta med detta väldiga
arbetsmaterial. En inspektör kan icke medhinna mer än 100 fattigvårdssamhällen
om året. Det skulle då dröja alltför länge, innan en
första inspektion av fattigvården i riket hunnit genomföras, och därtill
kommer, att inspektören under flera år skulle komma att få sin tid
väsentligen upptagen av den honom enligt § 10 åliggande skyldigheten
att granska alla de nya fattigvårdsreglementen, som komme att underställas
hans prövning. Då alla icke omedelbart efterkomna anmärkningar
från instruktörernas sida skulle på sin väg till länsstyrelserna
passera inspektören, skulle en formlig stockning nödvändigtvis uppkomma
hos denne. Någon möjlighet för inspektören att under exempelvis
de närmaste fem åren komma ut på egna inspektionsresor skulle icke
förefinnas.

Det kan därför nog icke hjälpas, att fattigvårdsinspektionen. om
den skall kunna åstadkommas, måste i det väsentliga bibehålla sin natur
av att vara decentraliserad. En länsstyrelse kan icke med skäl påstå,
att den hittills tillämpade inspektionen varit tillräckligt effektiv. Men
bladet har vänt sig, sedan genom samarbete mellan länsstyrelsen, landstinget
och Svenska fattigvårdsförbundet en rationell konsulentverksamhet
införts. Inom Stockholms län har det visat sig, att genom samarbete
först med en fattigvårdskonsulent väsentligen för anstaltsvården och
därefter med en fattigvårdssyster för den öppna fattigvården i det
närmaste alla skäliga krav på fattigvårdsinspektion kunnat uppfyllas.
Om medel funnes att låta dessa besök fortsättas med skäliga mellanrum
och man alltid kunde påräkna en central sammanhållning från fattigvårdsförbundets
sida, så hade man nog all den hjälp, som länsstyrelse
och landsstatstjänstemän behövde för en god ledning av fattigvårdsväsendet
inom länet.

Då man icke kan beräkna, att fattigvårdsförbundet skall vid sidan
av sin banbrytande verksamhet uppehålla konsulentverksamhet inom alla
län, även om landstingen ekonomiskt medverka, är det rimligt, att staten
övertager ordnandet och bekostandet av ifrågavarande instruktörsverksamhet.
Härvid torde man dock icke böra väsentligt avvika från den
redan inslagna vägen. Instruktörerna böra därför ställas direkt till länsstyrelsernas
förfogande. Det allra mesta av vad som intagits i förslaget
till instruktion för statens fattigvårdsinspektör bör med en ringa

omskrivning kunna tillämpas på dessa instruktörers verksamhet. Antalet
instruktörer kan emellertid omöjligt stanna vid tre. Erfarenheten torde
giva vid handen att, såsom redan nämnts, eu instruktör icke kan medhinna
mer än ett hundra fattigvårdssamhällen om året, helst om även
den öppna fattigvården skall bliva föremål för uppmärksamhet och möjlighet
skall beredas att fullgöra de särskilda förrättningar, som av mera
tillfälliga omständigheter föranledas. En mera fullständig inspektion
beträffande varje särskilt fattigvårdssamhälle torde knappast behövas
oftare än vart tredje år. Detta visar ett behov av en instruktör för
varje antal av 300 fattigvårdssamhällen och således ett antal av åtminstone
åtta instruktörer för hela riket.

Emellertid är det långt från befallningshavanden att vilja förneka
behovet av ett enande och bindande element bland alla dessa instruktörer.
Det måste vid konsulentverksamhetens förstatligande finnas ett
organ, som motsvarar fattigvårdsförbundets hittillsvarande verksamhet
på detta område. Det vore visserligen under nuvarande förhållanden
alls icke ur vägen att söka förmå fattigvårdsförbundet att, mot skälig
ersättning för kostnader, fortfarande fullgöra denna funktion. Men
för en avsevärd framtid är dock en mera fast organisation att föredraga.
Vad som behövs framgår väsentligen av följande. Instruktörerna få
stora arbetsområden med åtföljande täta resor. De kunna då knappast på
egen hand följa med litteraturen och utvecklingen i övrigt. Det behövs
någon, som sysslar med att taga kännedom om och följa denna utveckling
inom och utom landet och som därigenom blir i tillfälle att föreslå
allmängiltiga bestämmelser och lägga fram förslag till normalreglementen
och dylikt. En sådan tjänsteman borde ställas i nära samband
med vederbörande statsdepartement. Han skulle hava att kalla instruktörerna
till gemensamma överläggningar och jämväl på annat sätt hålla
dem underkunniga om alla goda uppslag inom fattigvårdsväsendets område
samt verka för uppehållande av likformighet i deras arbete, så
långt en sådan likformighet är av nöden. På det att han måtte bibehålla
känning med den praktiska instruktörsverksamheten, vore det
mycket lämpligt, att han hade ett eget, givetvis mindre omfattande instruktörsdistrikt,
vilket så mycket lättare läte sig göra, som efter angivna
medeltal det bleve rätt svårt att mellan endast åtta instruktörer fördela
2,500 fattigvårdssamhällen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar uttala den förmodan,
att på detta sätt frågan om centralisation eller decentralisation av
instruktörsverksamheten skulle finna en för åtminstone den närmaste
framtiden tillfredsställande lösning.

Utlåtande ang. fattigvård.

Hur än frågan om inspektionen ordnas, är det absolut nödvändigt
att ur § 6 i förslaget till instruktion för inspektören taga bort bestämmelsen
om rätt för inspektören att överklaga befallningshavandes beslut
i anledning av inspektörens erinringar mot fattig vår dsstvrel ser. Det
står på sidan 222 i motiveringen, att samarbete uppenbarligen skall äga
rum mellan fattigvårdsinspektionen och länsstyrelsen. Men det är väl
lika uppenbart, att det enklaste sättet att förkväva ett dylikt samarbete
är att stadga klagorätt för den ena parten i samarbetet mot den andras
förfoganden. Det är ju ock tydligt, att, i synnerhet vid den av kommittén
föreslagna organisationen, inspektören även utan klagorätt icke
har någon svårighet att få tillfälle att inför högre myndighet framlägga
sina bekymmer i förekommande fall.

Sedan i förslagets § 50 lämnats den allmänna bestämmelsen, att
fattigvård ssamhälle, som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att erhålla ersättning
därför av det senare samhället, meddelas i § 51 vissa undantag från
denna regel, vilka undantag tillkommit närmast för att förhindra de
många processer mellan kommunerna, som föras om de obetydliga
belopp, vilka utgå vid fattigvård av mera tilhällig art. Befallningshavanden
finner dessa undantag vara synnerligen befogade; dock kan
befallningshavanden icke vara med om vare sig en så lång utsträckning
som till 30 dagar för vanlig fattigvård, som icke skulle ersättas, eller
bestämmelsen om att, om fattigvården omfattat längre tid än 30 dagar,
den del därav ej skall ersättas, som utgått för så lång tid som de första
30 dagarna. Det har meddelats, att dessa bestämmelser skola så förstås,
att varje fattigvårdsfall skall betraktas för sig och att det alltså kan
tänkas, att flera perioder av 30 dagar förekomma under ett år, ehuru
det icke är någon större fara för att så skall ske, då det gäller en
person, som är i stadigvarande behov av understöd. Enligt § 49 skall
hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledas av fattigvård, som icke
• omfattat längre tid än 30 dagar.

Uti ett system, som ansluter sig till den uppfattningen, att det är
hemorts kommunen, som i regel skall ersätta vistelsekommunens utlägg i
fättigvårdshänseende, är undantaget för 30 dagar för omfattande; det
skulle enligt lämnade statistiska meddelanden bringa upp undantagsfallen
till inemot hälften av alla fall av understöd åt person, som har
hemortsrätt i annat samhälle. Hur nyttigt det än må vara, att antalet
fattigvårdsprocesser minskas, torde således dock någon inskränkning
böra ske i avseende å undantagets omfattning. Befallningshavanden
föreställer sig, att det skulle vara lämpligt, att undantaget begränsades

till 14 dagar, såväl då det gäller den längsta tiden för tillfällig fattigvård
som ock då det är fråga om den första tiden av en längre sammanhängande
fattigvård. Enligt meddelad statistik skalle visserligen härigenom
undantagsfallen minskas med 1,145, men då 1,345 undantagsfall,
allt för år, ändock skulle återstå, vore ju redan därigenom mycket
vunnet. Emedan det måste anses mindre riktigt, att liera 14 dagarsperioder
i detta hänseende skulle kunna förekomma till beräkning under
ett och samma kalenderår, torde vara nödvändigt att föreskriva, att
hemortskommunen skall ersätta fattigvård av ifrågavarande slag, i vad
densamma går utöver sammanlagt 30 dagar under ett och samma
kalenderår.

I händelse av bifall till vad här ifrågasatts måste en mindre
konsekvensändring vidtagas i § 49.

I § 70 föreskrives en preskriptionstid av två år för anhängiggörande
av talan mot understödstagare eller försörjningspliktig om ersättning
för fattigvårdskostnad. Det kunde nog vara nyttigt att få frågan
om tillvaron av någon särskild preskriptionstid för dylika krav besvarad
i lagen. Och det skulle mången gång vara till skälig fördel för understödstagare
eller försörjningspliktiga att inom jämförelsevis kort tid bliva
fria från krav på sig. Men då det nu stadgas, att den behövande har
rätt till fattigvård, så torde å andra sidan fattigvårdssamhällets rätt att
vara bevarat vid sin kravrätt i händelse av förbättrad ställning för understödstagare
eller försörjningspliktig icke böra kringskäras. Det har ock
påvisats, att en fångvårdsstyrelse understundom kan vara mera benägen
att lämna understöd, om återkravsrätt finnes för tillräckligt lång tid
framåt. Under dessa förhållanden vore det nog lämpligast att låta § 70
utgå ur förslaget.

I § 72 meddelas, bland annat, föreskrift om arbetstvång för försumliga
försörjare och i § 74 stadgas, att arbetstvånget skall upphöra,
när anledning föreligger att antaga, att den försörjningspliktige skall
söka efter förmåga försörja sig och de sina. Det är av synnerligen stor
betydelse, att klara bestämmelser om arbetstvång lämnas, så att, som
kommittén yttrar, ovisshet ej må råda på en både för den enskilde och
för fättigvärdsmyndigheterna så viktig punkt. Befallningshavanden har
emellertid kommit till den uppfattning, att kommitténs förslag i dessa
hänseenden måste skärpas, om det skall bliva möjligt att råda bot för
bestående högst allvarliga missförhållanden. I anslutning till kommittéledamoten
A. Lindbloms reservation (sid. 406—468) anser befallningshavanden,
att arbetstvång bör kunna följa även på tillfällig fattig -

vård och fattigvård efter § 2. Den positiva bestämmelsen, att vederbörande
ådragit anhöriga nöd genom lättja, liknöjdhet, dryckenskap
eller dåligt leverne, synes vara att föredraga. Det är av vikt, att
stadgandet om arbetsskyldighet utsträckes att omfatta även vuxna barn
gent emot deras föräldrar. Det är icke fullt lämpligt, att arbetstvånget
ovillkorligen skall upphöra, så snart den försörjningsberättigade
upphör att åtnjuta fattigvård. I stället måste viss maximitid för arbetstvånget
stipuleras.

Enligt § 73 har Konungens befallningshavande att meddela handräckning
för att i arbetet inställa försörjningspliktig, som underlåter att
efterkomma föreläggande av fattigvårdsstyrelse enligt § 72 mom. 2. På
detta sätt vinnes visserligen, att beslutet om handräckning kommer att
föregås av sakkunnig prövning. Men detta är icke den enda utvägen
att erhålla den behövliga sakkunnigheten i prövningen. Denna kan ock
vinnas på det sätt, att handräckningens verkställande, såsom under diskussion
om författningsförslaget ifrågasatts, anförtros åt kronofogdar
och magistrater. En ändring i denna riktning skulle medföra den mycket
stora fördelen av minskad omgång i dessa ärenden, där ett skyndsamt
förfärande oftast är av avgörande betydelse.

I § 80 lämnas förslag till uttryckliga bestämmelser om rätt till
klagan över fattigvårdsstyrelses beslut i åtskilliga fall, bland annat då
någon är missnöjd med beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet
eller till någon del vägrats, eller med beslut i fråga om sättet för fattigvårds
meddelande. Då på sätt kommitterade anmärka (sid. 422) det
hädanefter måste anses vara en rätt för den enskilde att få prövat, om
meddelat avslag å ansökan om fattigvård vilat på giltiga skäl, är intet
att anmärka mot besvärsrätten i detta hänseende. Men därav torde
icke följa, att understödstagare ock skall hava rätt att klaga i besvärsväg
över beslut i fråga om själva sättet för fattigvårds meddelande.
Härom torde det böra lämnas åt fattigvårdsstyrelsen att definitivt besluta.
Det är ock att märka, att frågan om sättet för fattigvårds lämnande
torde mycket bättre lämpa sig för framställning vid inspektion eller för
sådan anmälan hos länsstyrelsen, som hittills ofta nog ägt rum och som
även härefter, oberoende av besvärsrätten, lärer komma att ske. Det
blir mycket lättare för länsstyrelsen att i följd av anmälan än efter
formella besvär söka i godo ordna denna fråga, som väl oftast rör sig
om utbyte i någondera riktningen mellan anstaltsvård och understöd i
hemmet.

I övrigt har befallningshavanden intet att erinra mot kommitterades
förslag. Befallningshavanden tillåter sig uttala den förhoppningen,

att förslaget måtte varda snart genomfört till fördel och nytta för alla
dem, som behöva understöd, och för de myndigheter, som hava att taga
befattning med fattigvårdsärenden.

Stockholm å landskansliet den 15 november 1915.

Underdånigst
MAURITZ SAHLIN.

Daniel Ekelund.

Bil.

Stockholms läns landsting.

I anledning av Konungens befallningskavandes i skrivelse till
Stockholms läns landsting gjorda anmodan att inkomma med yttrande
över förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar får landstinget
meddela, att landstinget beslutat att såsom sitt yttrande godkänna bilagda
av landstingets civilutskott i ärendet avgivna utlåtande.

Stockholm den 1 november 1915.

På landstingets vägnar:

C. J. BECK-FRIIS.

A. M. Beckius.

Bil.

Civilutskottets utlåtande i anledning av Konungens
befallningshavandes skrivelse n:r 36 angående förslag
till lag om fattigvården m. fl. författningar.

Jämlikt föreskrift i nådig remiss den 30 april 1915 har Konungens
befallningsliavande anmodat landstinget att avgiva yttrande över fattig -

vårdslagstiftningskommitténs den 19 februari samma år avgivna betänkande,
innefattande förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar.

Med anledning härav får utskottet anföra följande:

Att nu gällande fättigvårdsförordning av den 9 juni 1871 är i
många avseenden föråldrad och behäftad med stora brister, har sedan
länge varit allmänt erkänt. Den första allmänna svenska fattigvårdskongressen
i Stockholm hösten 1906, vid vilken närmare 500 av landets
kommuner voro representerade, uttalade sig jämväl enhälligt för en
revision av nämnda förordning. Någon tid därefter tillsattes ock av
Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till en ny
fattigvårdslag. Kommittén har utgjorts av landshövding J. Widén, ordförande,
godsägaren Öl. Björklund, fattigvårdsinspektören A. Lindblom,
häradshövding J. Linders, lantbrukaren E. O. Magnusson i Tumhult
och fröken Ebba Pauli; häradshövding Linders har tillika tjänstgjort
såsom sekreterare. Efter flerårigt arbete har kommittén nu framlagt
sitt betänkande.

Kommittén har i sitt förslag icke avlägsnat sig från den historiskt
givna grunden utan sökt att tillvarataga och utnyttja det värdefulla
och utvecklingsmöjliga inom vår svenska fattigvårdsorganisation. Om
sålunda förslaget icke betecknar någon från grunden gående omdaning
av fattigvårdsorganisationen, innehåller detsamma dock ett stort antal
reformer och nya uppslag av stor räckvidd.

En sammanfattning av de mest betydelsefulla av dessa giver, enligt
utskottets uppfattning, vid handen, att kommitterade avsett, bland annat,
att genom erkännande av rätten till fattigvård och skapandet av besvärsrätt
över fattigvårdsstyrelses beslut lägga en ny och mera bärande
grund för fattigvården såsom samhällsinstitution; att genom utvidgning
av området för den obligatoriska fattigvården lämna garanti för att
varje behövande, som är minderårig eller eljest i saknad av arbetsförmåga,
äger rätt till fattigvård1) och att denna fattigvård omfattar ej
blott det nödtorftiga uppehället utan ock den erforderliga vården samt
medel för barnets uppfostran; att genom meddelande av regler dels i
lagen dels i av myndighet fastställda reglementen giva uttryck åt de
former för försörjningen, som böra ifrågakomma; att genom införandet
av en central statens inspektion i möjligaste män förebygga missförhållanden
inom fattigvården eller, där de uppstå, bättre än förut verka
för att de beivras; att genom underlättat hemortsförvärv och inskränk -

9 Arbetslöshet medför ej rätt till fattigvård.

ningar i rätten till hemsänduing leda till, att understödstagare, så långt
detta utan större olägenheter kan ske, få sin försörjning å den ort, de
själva valt till vistelseort; att genom nya regler för ersättning kommunerna
emellan minska antalet processer och förenkla deras behandling;
att genom målsmans- och husbonderättens borttagande avlägsna de socialt
diskvalificerande moment, som ansetts vidlåda fattigvårdstagare; att samtidigt
ersätta dessa från andra rättsområden hämtade begrepp med praktiskt
mera tillfredsställande och, vad försörjarna beträffar, mera verksamma
stadganden; att genom dessa stadgauden, sedda i samband med.
de från lagberedningen väntade förslagen om införsel i lön och om
emigrationsförbud, bereda nya och betydande möjligheter för de försumliga
försörjningspliktigas efterhållande; att genom uttryckliga bestämmelser
legalisera samt bereda större stadga och fasthet åt de olika system för
den öppna fattigvården — vårdare och tjänstemannasystem — vilka
redan förut existera och visat sig oumbärliga för större samhällen; att
genom frånskiljande av sjukvården från fattigvårdens egentliga område
samt fattigvårdsanstalternas uppdelning på två typer framkalla en, ehuru
visserligen endast gradvis inträdande, förbättring inom anstaltsvården till
båtnad för såväl sjuka och abnorma som friska understödstagare; samt
att genom sjukvårdskostnadernas förflyttning till landstingen dels lätta
och utjämna kommunernas bördor dels ock indirekt bidraga till ett
höjande av själva vårdens beskaffenhet.

Då utskottet nu går att lämna en närmare redogörelse för vissa
delar av förslaget, vill utskottet till eu början framhålla, att förslaget
utgår ifrån att kommunerna skola bibehållas såsom bärare av förpliktelsen
att lämna erforderlig fattigvård.

Kommittén har alltså icke anlitat den utväg till fattigvårdstungans
utjämnande, som ofta anvisats, nämligen att utvidga fattigvårdssamhällena;
i vilket avseende, bland annat, föreslagits statens övertagande av
fattigvården, länens och häradenas förklarande för fattigvård ssamhällen
samt tvångsvis åstadkomna sammanslutningar av kommuner. Med vart
och ett av dessa förslag skulle nämligen, enligt kommitténs uppfattning,
vara oskiljaktigt förenade oöverkomliga olägenheter, särskilt i fråga
om det personliga elementets försvinnande från fattigvården och dess
ersättande med schablonmässig understödsutdelning.

Det bör dock här anmärkas, att kommittén icke förbisett, att i
vissa delar av vårt land finnas kommuner av så ringa areal och folkmängd,
att en sammanslagning av desamma till större fattigvårdssamhällen
skulle vara synnerligen önskvärd. Bestämmelser om, huru eu
sådan sammanslagning må kunna äga rum, hava därför upptagits, varvid

initiativet till en sådan åtgärd förutsatts kunna utgå dels från vederbörande
kommuner dels från Konungens befallningsliavande i länet.
Åtgärden skall dock i varje fall vara beroende av kommunernas samtycke
och Kungl.. Maj:ts stadfästelse.

Om kommittén sålunda bibehållit kommunen såsom bärare av fattigvården,
har kommittén emellertid sökt träffa anordningar för att undanröja
därmed förenade olägenheter, nämligen dels den mycket ojämna
bördan för olika kommuner av fattigvårdstungan dels ock svårigheten för
^de små fattigvårdssamhällena att på ett tillfredsställande sätt ordna sin
fattigvård i. dess olika former.

För att nå detta mål har kommittén, bland annat, föreslagit att
överflytta eu del av kommunernas fattigvårdsbörda på landstingen. Kommitterade
beräkna själva, att denna nya börda skulle beträffande sjukoch
abnormvården för samtliga landsting årligen uppgå till inemot
3,000,000 kronor; och skulle, under denna förutsättning och därest utgiften
beräknas lika per invånare, Stockholms läns landsting genom förslagets
realiserande drabbas av eu årlig utgift av c:a 130,000 kronor.

I detta sammanhang vill utskottet beröra samtliga de understödsformer,
förslaget ifrågasätter. Dessa understödsformer äro tre, nämligen
understöd i hemmet, inackordering och anstaltsvård, varemot omgång
(rotegång, sockengång) uttryckligen förbjudits.

Rörande det förstnämnda understödet, som mest begärdes och lättast
missbrukades, är stadgat, att det icke borde ifrågakomma i de fall, då
behovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, ej heller,
där anledning funnes till antagande, att det icke skulle komma till behörig
användning. Denna grundregel kompletteras i reglementet med
ett angivande av de fall, då det i allmänhet borde anses lämpligt att
meddela fattigvård i hemmet, bland vilka fall nämnas de, då hjälp
tarvades endast för ett tillfälligt behov, då den hjälpsökande vistades
hos anhöriga, vilka bidroge till hans försörjning, då äkta makar sammanlevde
och ej borde åtskiljas, samt då föräldrar behövde hjälp för
något hemmavarande barn.

I fråga om anstaltsvården är föreskrivet, att understödstagare, som
på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig
eller andlig brist eller svaghet vore i behov av vård å särskild anstalt,
borde, så vitt ske kunde, beredas dylik vård. I och med förslagom
upprättande av sjukhem för kroniskt sjuka genom landstingens försorg
samt om betydande lättnader i kommunernas kostnader för här
ifrågavarande anstaltsvård, och varom mera här nedan, har kommittén
sökt åstadkomma, att den i nu nämnda paragraf kommunen ålagda

skyldigheten icke skulle komma att för dem kiinnas alltför betungande.
För de beklagansvärda understödstagare, som det här gällde — de abnorma
och svårare sjuka — vore fastslåendet av grundsatsen i fråga av
betydande vikt.

Då det emellertid icke liunas specialanstalter till den storlek och
det antal, att alla, som det behövde, vare sig bland unaerstödstagare
eller övriga medborgare, där kunde beredas plats, samt då den skara
av understödstagare, som ej vore i behov av special-anstaltsvård utan
endast av anstaltsvård, vore både stor och skiftande, har frågan om de
egentliga fattigvårdsanstalterna blivit en fråga av central betydelse för
kommittén.

Det har därvid framstått såsom en nödvändighet, dels att varje
kommun, där ej på grund av det ringa antalet understödstagare alldeles
särskilda förhållanden förelåge, vid behov skulle kunna meddela anstaltsvård,
dels att en förbättring i själva anstalternas beskaffenhet åstadkommes.
Det senare önskemålet har ej ansetts kunna vinnas enbart
genom stadganden i lagen rörande anordningarna å anstalterna, utan
den har såsom förutsättning krävt anordnandet av tvenne arter av anstalter,
ålderdomshem och arbetshem.

För fattigvårdens handhavande skulle sålunda, enligt kommitténs
förslag, förefinnas dels ålderdomshem (den egentliga fattigvårdsanstalten)
dels ock arbetshem.

Ålderdomshemmen skulle främst avse att bereda vård och en lugn
fristad åt klena och ålderdomsbräckliga personer och vore för detta måls
vinnande en hel del anordningar föreskrivna. För varje kommun skulle
finnas ett ålderdomshem antingen så, att en kommun ensam eller flera i
förening uppförde sådant, eller ock så, att en mindre kommun genom
uppgörelse med en annan tillförsäkrade sig platser å den senares anstalt.
Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
kunde anses icke vara i behov av dylikt hem, kunde efter
Konungens befallningshavandes beprövande vara befriat från skyldighet
att underhålla sådant. Kostnaden för ålderdomshemmens upprättande
och vården i dessa skulle fortfarande åligga kommunerna.

Arbetshemmen vore i första rummet avsedda för försumliga försörjare;
dessa skulle här beredas tillfälle att fullgöra dem åliggande
arbetsskyldighet av ° den beskaffenhet, att den icke ansåges kunna fullgöras
annorledes. Å arbetshemmen skulle vidare intagas i någon mån
arbetsföra understödstagare, vilka icke lämpligen kunde emottagas eller
behållas å ålderdomshemmet och ej heller behövde den vård, som detta
avsåge att meddela. Arbetshemmen skulle sålunda bliva anstalter, där
Utlåtande ang. fattigvård. 5

man ville söka påverka sådana individer, som ej vore ägnade för ålderdomshemmen,
de egentliga fattigvårdsanstalterna, med deras karaktär
av i mera fria former anordnade hem.

Beträffande arbetshemmen skulle, i den mån sådana icke komme
till stånd genom kommunernas försorg, landstingen och de städer, som
ej deltoge i landsting, hava skyldighet att upprätta dylika hem. Två
eller flera landsting eller städer skulle kunna förena sig om gemensamt
arbetshem. Landstingen skulle äga bestämma, huruvida och i så fall
vilken avgift kommunerna skulle hava att utgiva för de å arbetshem
intagna. I den mån kommunerna inrättat egna arbetshem, minskades
tydligen det anstaltsbehov, landstinget hade att tillgodose. Under framhållande
av svårigheten att beräkna antalet behövliga platser å arbetshemmen,
har kommittén med ledning av inhämtade statistiska uppgifter
angivit antalet försumliga försörjare till omkring 6,000.

Emot förenämnda uppdelning av anstaltsvården och över huvud
mot att anstaltsvården tillmätes för stort utrymme inom fattigvården
hava herrar Björklund och Magnusson avgivit en reservation, vari de,
huvudsakligen på grund av att jämförelsevis få, i regel mycket stora
kommuner kunde hava behov av en dylik uppdelning av fattigvården
på olika slags anstalter, hemställa, att föreskrift måtte meddelas allenast
därom, att fattigvårdssamhällena skulle, vid behov av anstalt, hava sådan
så inrättad, att understödstagare där kunde beredas lämplig vård och
sysselsättning.

En övergångstid av tio år, under vilken anstaltsväsendet kunde
gradvis utvecklas med tillvaratagande av den erfarenhet, som kunnat
vinnas, har av kommittén föreslagits.

Kommitterade hava vidare ansett, att landstingen borde draga försorg
om upprättandet av anstalter för personer, som lede av annan
kronisk eller obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanför het. Å dylika
anstalter borde beredas vård åt fattiga sjuka emot en av landstinget
fastställd avgift, ej överstigande 3/4 av vårdkostnaden. Denna avgift
skulle vederbörande fattigvårdssamhälle hava att erlägga. Därest dylik
anstalt upprättades av kommun, borde kommunen erhålla gottgörelse av
landstinget, motsvarande V4 av vårdkostnaden.

Kommitterade framhålla emellertid, att frågan om dylika anstalter,
vilka böra ordnas icke enbart med hänsyn till de sjuka, som fattigvården
har att omhändertaga, bör göras till föremål för särskild utredning,
grundad på behovet av anstalter och den sannolika vårdkostnaden.
Härvid bör ock erhållas material för bedömandet av den måttstock, efter
vilken staten lämpligen bör bidraga till dylika anstalter.

Emot detta kommitterades förslag hava herrar Björklund och
Magnusson avgivit en reservation, däri de framhålla, att särskilt bestämmelsen
om att kommun, som upprättat anstalt av nu ifrågavarande slag,
skulle erhålla ersättning av landstinget med 1U av vårdkostnaden skulle
medföra ett premierande av de större kommunerna. I övrigt framhålles,
att det skulle kännas hårt för många kroniskt sjuka i svag ekonomisk
ställning att deltaga i kostnad för eu anstaltsvård, som de icke hava
råd att bekosta sig själva.

Vad beträffar vården av de sinnesslöa framhåller kommittén den
ökade utveckling på detta område, som redan vunnits genom landstingens
ingripande, och uttalar en förhoppning om ytterligare utveckling
i samma riktning.

För anskaffandet av anstalter för sinnessjuka antyder kommittén
ett samarbete mellan stat och landsting. Kommitterade framhålla i detta
sammanhang angelägenheten av, att bristen på anstaltsplatser snarast
möjligt varder på något sätt avhjälpt, i samband varmed kommitterade
erinra om, att frågan om statens bidrag till dylika anstalter vore föremål
för övervägande av särskilt tillkallade sakkunniga.

Emellertid hava kommitterade icke stannat vid dessa åtgärder till
befrämjande av anstaltsvården utan jämväl föreslagit, att landstingen
skulle övertaga kostnaderna för den anstaltsvård, som kommunerna i
vissa anstalter beredde sjuka och abnorma.

Vad först beträffade kostnaderna för vård av sinnessjuka, komme
den utveckling av statens sinnessjukvård, som alltjämt påginge, att medföra
en minskning i kommunernas motsvarande kostnad. Kommitterade
föreslå emellertid, för att ytterligare nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader,
att utgift för vård av fattig sinnessjuk å statens anstalt skulle
i sista hand gäldas av landstinget och, i den mån vård erhållits å av
landsting upprättad anstalt, landstinget självt svara för vårdkostnaden.
Detta skulle däremot icke bliva fallet vid vård å enskild anstalt, enär
kostnaderna å dylika i regel vore mycket höga. Åven vårdkostnad å anstalt
för sinnesslöa eller fallandesjuka borde, såsom redan hittills delvis skett,
stanna å landstingen och det vare sig vården lämnats å landstings- eller
enskilda anstalter; beträffande dessa senare dock endast de, som vore
på något sätt auktoriserade. Detsamma skulle gälla beträffande vårdkostnad
för medellösa å tuberkulos- eller vanföreanstalt, för vilken
åtnjötes statsbidrag. I dylik kostnad skulle även inräknas de för de
vanföra särskilt kostsamma men även oundgängliga bandagen.

Kommitterade erinra vidare om de föreskrifter, som gälla beträffande
gottgörelse för vård av dövstumma eller blinda å anstalt för

undervisning och- vård, samt föreslå, att landstingen icke skola av kommunerna
utkräva de bidrag, vartill landstingen enligt hittills gällande
bestämmelser äro berättigade. *)

Sedan staten beslutat åtaga sig anordnandet av anstaltsvård för
blinda med komplicerat lyte, för vilket ändamål en statsanstalt är avsedd
att uppföras i Lund, har föreslagits, att vårdkostnaden för å anstalten
intagna medellösa skulle gäldas på samma sätt som beträffande
ovannämnda kategori av blinda, i vilket fall kommitterade anse ömkligt,
att kostnaden jämväl finge stanna å landstingen.

Beträffande sättet för landstingens övertagande av kostnaderna,
vilka alltjämt skulle vara att anse såsom av kommunen utgiven fattigvårdskostnad,
skulle kommunerna hava att söka av staten eller därtill
förpliktade enskilda utfå föreskriven gottgörelse, i den mån kommunerna
icke funne sig böra efterskänka sådan rätt gent emot enskilda. Kommitterade
hava sålunda icke velat för dylika kostnader medgiva landstingen
någon regressrätt.

En utgiftspost, som varit ifrågasatt att avlyfta från primärkommunerna
och lägga på landstingen, är avgifterna för sådana fattiga sjuka,
som äro intagna för vård å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga. Med hänsyn till de mindre betydande belopp, vartill dessa
kostnader uppgått 2), och att de merendels utgå allenast för kortare tid
och därför ej kunna bliva i varje särskilt fall synnerligen betungande,
har kommittén emellertid icke velat föreslå kommunernas befriande från
de avgifter, som härför enligt nu gällande bestämmelser utgå.

Utskottet anser sig här böra erinra om, att jämte de krav, som
genom kommitténs förslag skulle ställas på landstingen, även andra
anspråk inom sammanhängande områden med all sannolikhet komma att
ställas på landstingen. Så hava sakkunniga för verkställande av revision
av sinnessjuk stadgan, till vilkas uppdrag jämväl hört att avgiva förslag
beträffande vård av sinnesslöa, i nyligen avgivet underdånigt utlåtande
anvisat på landstingens medverkan för åstadkommande av förbättrad
vård särskilt av obildbara sinnesslöa.

Nämnda sakkunniga hava därvid framhållit såsom en uppgift för
landstingen att anskaffa anstalter särskilt för vård av vuxna obildbara
sinnesslöa, för vilkas vård anstaltsväsendet ännu i vårt land befinner
sig i ett mycket outvecklat stadium. Sakkunniga hava visserligen
ställt i utsikt, att staten skulle kunna lämna bidrag till byggnadskost -

J) Brukar icke utkrävas i Stockholms län.
s) Utgjorde år 1907 sammanlagt 321,560 kronor.

naderna för berörda anstalter, men hava tillika beträffande byggnadsbidrag
till anstalter för obildbara sinnesslöa barn uttalat sig i den riktning,
att landstingen borde helt svara för byggnadskostnaderna för det
antal vårdplatser för sistnämnda kategori av sinnesslöa, av vilka vårt
land alltjämt är i behov.

Åven på sinnessjukvårdens område, där hittills staten ansetts böra,
med vissa undantag, svara för kostnaden för åstadkommande av vårdplatser,
hava de sakkunniga förutsatt betydande utgifter för landstingens
del. De sakkunniga föreslå nämligen, att sinnessjukvården må
uppdelas mellan staten och landstingen på så sätt, att landstingen borde,
om ock med statsbidrag, svara för åstadkommande av anstalter för vård
av kroniska och mera lättskötta fall av sinnessjukdom, till gengäld varför
staten å sin sida skulle omhändertaga de mest svårskötta och farliga
bland de sinnesslöa.

Vidare hava kommitterade för verkställande av en revision av hälsovårdsstadgan
i sitt den 1 april 1915 avgivna betänkande föreslagit, att
förpliktelsen att anordna epidemisjukhus skulle överflyttas från rikets
landskommuner till landstingen. Kommitterade hava vid övervägande
av den form, i vilken staten lämpligen borde bidraga till kostnaderna
för ett bättre ordnande av epidemisjukvården å landsbygden, uttalat sig
i den riktningen, att landstingen borde själva svara för hela den kostnad,
tillskapandet av erforderligt antal epidemisjukvårdsanstalter komme
att medföra. Den av de kommitterade föreslagna statliga understödsformen,
150 kronor för vårdplats, oavsett om den varit belagd, giva
landstingen allenast ett bidrag till den årliga underhållskostnad, dessa
anstalter med all sannolikhet komma att draga.

Kommitterade hava även föreslagit upphävande av den bestämmelse
i lasarettsstadgan, enligt vilken medellös person, som insjuknat
inom främmande lasarettsdistrikts område, äger åtnjuta fri sjukvård,
vilken bestämmelse synes hava avsett att vid behov lättare tillförsäkra
skyndsam vård åt person, som tillhör annat lasarettsområde.

Sedan utskottet här ovan lämnat en redogörelse för fattigvårdskommitténs
förslag, i vad det mera direkt berör landstingen och deras
ekonomi, vill utskottet, beträffande förslaget i övrigt, på grund av dettas
stora omfattning inskränka sig till att redogöra för vissa delar av förslaget,
som varit föremål för olika meningar inom kommittén eller eljest
synas utskottet vara av särskilt intresse.

Vad sammanhanget med försörjningsplikten vidkommer, har kommittén
i lagen i dess helhet behandlat varje nödlidande person såsom
ett självständigt objekt. Man mottager sålunda icke fattigvård »för sin

hustru och sina minderåriga barn», utan en var mottager fattigvård
för sig; och det blir, en senare fråga, huruvida och i vilken utsträckning
anhöriga såsom försörjningspliktiga skola för denna fattigvårds
ersättning ansvara. Reglerna därom höra till ett senare sakens skede;
när fattigvårdsbehov föreligger, skall «det faktiska nödläget ensamt vara
avgörande; och försörjarens tillvaro å samma ort som den behövande
får, där denne icke avhjälper behovet — uraktlåtenheten må nu bero på
bristande vilja eller bristande förmåga — icke vålla, att den, som befinner
sig i nödläget, förblir ohulpen.

Beträffande den förut omnämnda, av kommittén föreslagna rätten
till fattigvård och därav följande besvärsrätt hava herrar Björklund och
Magnusson reserverat sig. De hävda därvid, att den förmån, som staten
velat bereda medborgarna genom att ålägga kommunen att i visst fall
utgiva fattigvård, icke torde kunna hänföras till sådana den enskilde
tillkommande rättigheter, som denne må på rättslig väg kunna göra
gällande, men medgiva, att denna uppfattning kan vara omtvistad, och
grunda därför sitt yrkande på det rent praktiska skälet, att rättelse i
fråga om ett fattigvårdsstyrelsens beslut'', där grundad anledning till
sådan rättelse finnes, snabbast och bäst kunde vinnas genom de nuvarande
utvägarna, nämligen frågans hänskjutande till fattigvårdssamhället eller
anmälan hos Konungens befallningshavande. Det patriarkaliska tillvägagångssättet
med anmälan syntes reservanterna äga obetingat, företräde
framför de formliga besvären.

Vidare hava herr Lindblom och fröken Pauli reservationsvis framfört
kravet på minderårighetsgränsens höjande från 15 till 16 år. ‘)
Reservanterna framhålla, att i hantverk och industri i allmänhet, men
särskilt i större samhällen med deras högre levnadsomkostnader, ungdom
vid 15 år i regel ej kunde förvärva tillräckligt för att bereda sig
bostad, sund föda och vad i övrigt tillhörde det nödiga livsuppehället.
De anse vidare, att i samhällets eget intresse ynglingar och flickor icke
borde vid allt för tidig ålder, då de ännu saknade omdöme nog att bedöma
de olika möjligheter till utkomst, som erbjödes dem, och att i övrigt
ordna sina levnadsförhållanden, hänvisas till att helt reda sig själva i
det ögonblick, då alla existensmedel tröte. Plikten till självförsörjning
bleve här förenad med risken, att de i en sådan situation ginge vilse
i livet.

Nuvarande fattigvårdsförordnings bestämmelser dels om roteindelning
och dels om enskilda fattigvårdssamhällen hava icke i förslaget

‘) En sådan höjning har ägt rum i det finska förslaget till fattigvårdslag av år 1908.

upptagits, utan liar endast i övergångsbestämmelse stadgats, att där
anordning av detta slag funnes, den kunde bestå i förra fallet intill
utgången av 5:te året efter lagens ikraftträdande, i senare fallet intill
dess tiden för överenskommelsen mellan kommunen och det enskilda
samhället utlupit.

De skäl, som bestämt kommittén för att föreslå roteindelningens
upphävande, äro främst att distriktsindelningen, vilken kommittén föreslår
såsom obligatorisk, medförde samma praktiska fördelar, som man
från en del håll ansett, att roteindelningen kunde uppvisa, nämligen
möjlighet för den fattigvårdsutövande myndigheten att äga ingående
kännedom om och utöva en personlig övervakning över de understödda.
Vidare utgjorde roteindelningen, synnerligast som ett utjämnande
av kostnaderna mellan rotarna ej alltid förekomme, ett utslag av
eu strävan, motsatt den som framträtt i kravet på fattig vårdskostnadernas
jämnare fördelning i allmänhet. Slutligen måste i de kommuner,
där rotesystem vore rådande, anstaltsvårdens ordnande på tillfredsställande
sätt möta alldeles särskilda svårigheter. Vad de enskilda samhällena
beträffar, syntes det kommitterade vara principiellt mindre riktigt
att lägga iitövandet av en offentlig förpliktelse sådan som den
allmänna fattigvården i händerna på enskilda personer eller bolag,
särdeles sedan forna tiders mera patriarkaliska förhållanden mellan arbetsgivare
och arbetare försvunnit. Antalet sådana samhällen hade ock
nedgått, så att de år 1911 utgjorde allenast 36, något som i sin
mån måste anses visa, att institutet knappast numera ägde en uppgift
att fylla.

Såsom ovan nämnts, föreslår kommittén, att jämte det övervakande
av fattigvården, vilket såsom hittills skulle äga rum från vederbörande
Konungens befallningshavandes sida, skulle inrättas en central statens
inspektion över fattigvården, bestående av en fattigvårdsinspektör med
tre biträden, inspektörer, vid sin sida. Denna inspektions verksamhet
avsåge huvudsakligen att vara vägledande och rådgivande. Genom resor
i orterna efter vederbörligen fastställd plan skulle tjänstemännen göra
klart för sig fattigvårdens tillstånd i allmänhet, meddela behövliga råd
och anvisningar till befintliga missförhållandens avhjälpande samt, när
sådana icke efterföljdes, anmäla missförhållandet hos Konungens befall -ningshavande för åtgärd. Vid omorganisation av fattigvården, vid uppförande
av anstalter samt vid överläggning och överenskommelser
mellan olika kommuner i och för gemensamma åtgärder i fattigvårdslhinseende
skulle de givetvis ställa sin sakkunskap till förfogande. Någon
rätt att meddela till efterrättelse för fångvårdsstyrelse förpliktande

beslut tillädes dem icke; än mindre skulle de utöva en i något avseende
dömande verksamhet. På anmodan av Konungens befallningshavande
eller annan myndighet skulle de vara skyldiga avgiva yttrande rörande
förhållanden, som berörde deras verksamhetsområde, och inspektören
skulle även självklart äga att till olika myndigheter gorå de framställningar,
som han funne av nöden, samt att, då en hans anmälan hos
Konungens befallningshavande om rådande missförhållande på fattigvårdens
område icke föranlett åtgärd, besvära sig över detta beslut hos
vederbörande högre myndighet.

En sådan central inspektionsmyndighet betecknas av kommittén
såsom en nödvändighet; och tager kommittén tillika avstånd från farhågorna,
att densamma icke skulle taga tillbördig hänsyn till de på de
olika orterna existerande förhållandena genom uttalandet, att det just vore
i föreningen av blick för kravet på enhet och för det berättigade i de
lokala synpunkterna, som en central inspektion måste bliva överlägsen
den lokala.

Gentemot kommitténs förslag rörande en statlig inspektion över
fattigvården föreligga två reservationer. Å ena sidan hava herrar
Björklund och Magnusson inlagt sin gensaga gentemot inrättandet överhuvudtaget
av en annan inspektion än den av Konungens befallningshavande
utövade. De anse en sådan olämplig redan ur synpunkten
att fattigvården bestredes med kommunala och icke med statens medel
samt att fattigvården handhades å kommunens vägnar av oavlönade förtroendemän.
De frukta, att en statsinspektion, om .den komme till
stånd, skulle leda till ett schablonmässigt anordnande av fattigvårdsangelägenheterna,
till förslappande av fattigvårdsstyrelsernas, särskilt
ordförandenas intresse för saken, samt till en gradvis inträdande'' minskning
av den befattning med fattigvårdsärendena, som Konungens befallningshavande
i orterna nu hade till ämbetsplikt att taga, en minskning,
som reservanterna anse ödesdiger. Slutligen anse de, att inspektionen
måste bliva förenad med alltför dryga kostnader.

I motsatt riktning har reservation avgivits av fröken Ebba Pauli,
som ansett, bland annat, att tre instruktörer eller lika många, som för
närvarande äro verksamma i Finland med dess 500 kommuner, icke kunde
vara tillräckligt i vårt land, särskilt under den första 1 O-årsperioden
efter lagens ikraftträdande, under vilken tid anstaltsfrågan vore avsedd
att föras fram mot sin lösning.

För vinnande av hemortsrätt fordras i förslaget allenast, att det år,
för vilket mantalsskrivningen ägt rum, förflutit, utan att fattigvård enligt
1 § meddelats. Huruvida fattigvård meddelats under det år, som när -

mast föregått inflyttning i ny kommun, skulle icke, såsom nu vore fallet,
inverka. Ej heller skulle tillfällig fattigvård samt fattigvård av visst slag
hindra hemortsrättsförvärv.

Beträffande fattigvårdssamhällets rätt mot understödstagare och för
dem försörjningspliktiga personer, har kommittén ansett målsmans- och
husbonderätten över understödstagare, särskilt med hänsyn till den
obestämda karaktären av dessa från andra rättsområden hämtade begi-epp,
kunna och böra undvaras. 1 deras ställe har upptagits en allmän bestämmelse
om, att understödstagare stode under fattigvårdsstyrelsens tillsyn
och vore underkastade arbetsskyldighet samt skyldighet att iakttaga de
ordningsregler, som i anstalternas av Konungens befallningshavande
fastställda reglementen kunde vara upptagna. (71 §.) Rätt för fångvårdsstyrelse
att å anstalt kvarhålla den, som för bettleri eller lösdriveri
skolat ådömas tvångsarbete men på grund av bristande arbetsförhet
därifrån frikallats eller av liknande anledning frigivits från påbörjat
tvångsarbete, har förslagits, och kunde han i sådant fall kvarhållas, intill
dess anledning funnes antaga, att vederbörande skulle söka ärligen försörja
sig. (74 §.) Vidare har ovillkorlig försörjningspliktigs skyldighet
att ersätta fattigvård gjorts beroende av villkoret, att han icke därigenom
komme att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina; varjämte
föreslagits, att arbetstvång icke skulle kunna tillämpas vid tillfällig
fattigvård och fattigvård enligt 2 § eller då fattigvård icke längre utginge.
Mot samtliga dessa bestämmelser har herr Lindblom reserverat sig och
ansett, att stadgandet om arbetsskyldighet borde innebära eu möjlighet
för fattigvårdsstyrelse att hålla till arbete under högst ett år i följd en
var försörjningspliktig, vilkens lättja, liknöjdhet och dryckenskap vållat,
att fattigvård meddelats familjen. Detta stadgande önskar han tillämpat
även på vuxna barn, vilka försummade försörjningsplikten mot föräldrarna.

Åven av fröken Pauli har en avvikande mening, gällande nu berörda
ämne, blivit anmäld. För det arbetstvång, som enligt kommitténs
förslag skulle kunna utövas mot försörjningspliktig, borde enligt denna
reservation en bestämd maximitid sättas, enär det i många fall kunde
tänkas bliva synnerligen svårt för vederbörande att giva fattigvårdsstyrelse
och eventuellt Konungens befallningshavande »anledning antaga»,
att han, väl utkommen från anstalten, skulle söka att »efter förmåga
försörja sig och de sina». Med hänvisning till tvenne tyska lagar
på området (Hamburgs och Preussens) föreslås en maximitid av ett år.
Detta förslag har av kommittémajoriteten avstyrkts av det skäl, att arUtlåtande,
ang. fattigvård. 6

betsskyldigheten därmed skulle få en annan och strängare karaktär
och att den stadgade maximitiden skulle kunna i praxis bliva den
normala.

Innan utskottet går att för sin del uttala sig angående förslaget,
har xitskottet ansett lämpligt att lämna en redogörelse rörande fattigvårdsförhållandenas
nuvarande gestaltning inom länet, sådan densamma
i huvudsak framgår av kommitténs statistiska material.

Antalet understödstagare inom länet uppgår ej fullt till vad som
kan anses utgöra medeltal för riket. Till det eljest i regel gjorda rönet,
att antalet understödstagare stiger i den mån kommunernas folkmängd
är större, har länet att uppvisa beaktansvärda undantag för samhällen
med invånarantal mellan 3,000 och 5,000 och i synnerhet sådana mellan

5.000 och 10,000. I länets stadskommuner med invånarantal mellan

1.000 och 3,000 är jämväl antalet understödstagare anmärkningsvärt
lågt.

Beträffande skillnaden mellan obligatorisk och frivillig fattigvård
kan anmärkas, att den senare använts jämförelsevis mindre än vad i
allmänhet för riket synes hava varit fallet.

Antalet verkliga fattigvårdsanstalter inom länet synes vara förhållandevis
litet, såväl absolut taget, 50 % av antalet kommuner inom
länet, som i förhållande till vad medeltalet för riket utvisar. Förutom
fattighus synas inom länet förefinnas allenast sju fattigvårdsanstalter,
nämligen sex fattiggårdar och ett arbetshus.

I förhållande till antalet understödstagare, 6,614, förefaller antalet
platser vid anstalterna, c:a 1,300, ganska ringa. I allmänhet torde
anstalterna vara något mindre än vad medeltalet för riket anger såsom
det normala. Beträffande anläggningskostnaderna synas länets fattiggårdar
tilltagna efter en något mindre måttstock än i riket i övrigt.

Av länets c:a 60 hithörande anstalter av olika slag synas */s hava
skilda avdelningar för olika kön och omkring XU hava dylika avdelningar
för äkta makar, medan däremot minderåriga, sinnessjuka och
tuberkulösa på allenast resp. 5, 3 och 4 anstalter vårdats å särskilda
rum eller avdelningar.

Medeltalskostnaden per underhållsdag synes å fattighus och fattiggårdar
i länets stadskommuner ställa sig anmärkningsvärt låg.

Av länets c:a 6,600 understödstagare hava 5,600 åtnjutit understöd
jämlikt § 1 och c:a 1,000 på annan grund. I den förra gruppen

förefinnas män och kvinnor till ett antal av 4,600, däiav omkring
1,100 fler kvinnor än män, samt 1,000 tillhörande barn; i den senare
gruppen utgöra kvinnorna nära halva antalet, under det männens antal
uppgår till något över 200 och de indirekt understödda barnens till
c:a 300. Ungefär samma proportion, c:a 5,600 mot c:a 1,000, synes
råda mellan antalet varaktigt och tillfälligt understödda.

Beträffande den proportion, i vilken de olika understödsformerna
kommit till användning inom länet, torde icke någon avvikelse förefinnas
från vad i riket som regel tillämpats.

Omkring 3,100 hava erhållit understöd i hemmet, 800 utackorderats,
1,414 erhållit vård å kommunala anstalter samt 300 erhållit sådan

vård å andra anstalter. .

Av de å kommunala anstalter vårdade hava 344 mottagits å mindre
arbetsstugor, 618 å fattighus, 8 å ålderdomshem, 279 å fattiggårdar, 57
å arbetsinrättning, 34 å barnhem, 64 å kommunernas sjukvårdsinrättningar
samt 10 å andra kommunernas anstalter. Av de i hemmet
vårdade voro 1 sinnessjuk, 29 sinnesslöa, därav 4 barn under 15 år, 10
dövstumma och blinda, 9 vanföra, 37 tuberkulösa, 34 svarare kioniskt
sjuka, 1 genom dryckenskap förfallen och 6 fallandesjuka.

Av	de 193 sinnessjuka ......................	. synas	18	icke	åtnjuta anstaltsvård.
	»	129 sinnesslöa ..........................	»	32			»
»	»	28 dövstumma och blinda	»	20	»	»
»	»	39 vanföra..............................	»	38	»		)>
		50 tuberkulösa .......................	))	48	»	»	»
		76 svårare kroniskt sjuka ..	»	66	»	»	»
»	»	23 alkoholister .......................	»	23		»
»	»	8 fallandesjuka ...........-........	»	8	»	»	»

Några siffror angående den olika utdebiteringen inom länet och
övriga delar av riket synes utskottet i detta sammanhang erbjuda intresse.

Medelutdebiteringen för länets kommuner, uträknad såsom medeltal
av de för de särskilda socknarna för år 1911 anförda utdebiteringstal,
uttryckta i kronor per 100 kronors inkomst, utvisar en siffra av 5.8 8
kronor per 100 kronors inkomst.

Enligt från statistiska centralbyrån erhållet meddelande uppgår den
för riket influtna uppbörden inom landskommunerna till i medeltal 5.4 3
kronor per 100 kronors inkomst; motsvarande tal för stadskommunerna
uppgår till 5.8 9 kronor och samma tal för båda slagen av kommuner
till 5.71 kronor.

Uppbörden per fyrk i landskommunerna inom länet, uträknad såsom
medeltal av för år 1907 uppgivna siffror enbart för fattigvårdsändamål, uppgår
till 22.6 1 öre. r

Högsta kommunala utdebitering inom länet:

Adelsö ................................... 14: — komm.-skatt per 100 kronors inkomst

Vada...................................... 11:— b )) )) j, ))

Rådmansö.............................. 10: 5 0 b » » » »

Muskö.................................... 10: — » » » » „

Lägsta kommunala utdebitering inom länet.

Ed.............................................

Forsmark.................................

Danderyd.................................

Nacka.......................................

1: — komm.-skatt per 100 kronors inkomst
1: 9 0 b b b j> »

2:io b b b b »

2: 8 0 b >) ■» j, ))

Högsta kommunala utdebitering för riket.

Ormunga, Ålvsborgs län............... 27:8 4 komm.-skatt per 100 kronor.

Rolfstorp, Halknds b ............... 24: 9 o b b b b

Karl Gustav, Ålvsborgs b .............. 24: — b b b b

Redslared, b b .............. 23:— b b b b

Lägsta kommunala utdebitering för riket, förutom Sundborn 1:2 9,
Orsa 1: — och Älvdalen 1: — alla i Kopparbergs län:

Film, Uppsala län ................................. 1: so komm.-skatt per 100 kronor.

Norra Kyrketorp, Skaraborgs län...... 1:8 0 b b b b

Brågarp, Malmöhus län........................ 2: — b b b b

Ortofta, b b ........................ 2: — b b b b

Kalmar landsförsamling, Kalmar län 2: 13 b b b b

Av ovanstående framgår, att utdebiteringen för fattigvårdsändamål
i länets kommuner haller sig inom mycket måttliga gränser i jämförelse
med vad som angives såsom medeltal för riket. Härvid är likväl att
märka, att den i ej så få kommuner i länet förefintliga roteindelningen
i avsevärd mån försvårar tillförlitliga jämförelser.

Med hänsyn till de nya uppgifter och ökade bördor, vilka nu äro
ifrågasatta att läggas på landstingen, vill utskottet här erinra om den
kraftiga utveckling, som särskilt under de sista 40 åren utmärkt våra
landsting. Denna utveckling torde bäst belysas av några siffror. Landstingsskatten
för samtliga landsting har från 1873 till 1913 vuxit från

321,000 till 6,500,000 kronor i runda tal eller i det närmaste tjugudubbla
beloppet. På samma tid hava landstingens samtliga inkomster
ökats från 1,500,000 kronor till 14,800,000 kronor eller nära tiodubbla
beloppet. Landstingens utgifter för hälso- och sjukvården hava från 1874
till 1913 stegrats från 1,100,000 till 12,500,000 kronor. Deras utgifter
för folkhögskolorna hava samtidigt stigit från 11,500 till över 200,000
kronor och för övriga undervisningsändamål av de mest olikartade slag
från 154,000 till 1,500,000 kronor. Landstingens tillgångar hava ökats
från 4 miljoner till 50 miljoner och deras skulder från 880,000 kronor
till 22 miljoner kronor, allt i runda tal. Under det de beskattningsföremål,
från vilka den direkta landstingsskatten utgår,-under den angivna
tiden omkring fyrdubblats i värde, har likväl det uttagna skattebeloppet
i förhållande till den givna bevillningsgrunden samtidigt nära
femdubblats, eller från 13.8 till 64.8 öre per 100 kronors beskattad
inkomst.

Beträffande Stockholms läns landsting belöpte sig dettas budget:

för år 1864 till............... kr. 1,595:— att gäldas av upplånade medel;

)> » 1874 )) » 13,765: 3 9 med utdebitering per bevillnings krona

av 9 öre.

» » 1884 » ............... » 77,800:— d:o d:o 9 *) »

» » 1894 » .............. » 89,254: 15 d:o d:o 9 »

» » 1904 » ............. » 185,600: — d:o d:o 21 »

» » 1914 » ............... » 997,500: — med en utdebitering av 6/i0 % å

den i enlighet med § 47 i landstingsförordningen beräknade inkomst,
för vilken enligt samma § landstingsskatt bör utgå, motsvarande en
utdebitering av 60 öre per bevillningskrona.

Då utskottet nu går att för sin del bedöma föreliggande förslag,
vill utskottet utan tvekan uttala, att detsamma i stort sett måste anses
väl fylla därmed avsedda ändamål; och kan till stöd för detta allmänna
omdöme åberopas uttalanden och resolutioner vid andra allmänna svenska
fattigvårdskongressen under juni månad innevarande år.

Vad förslagets särskilda delar beträffar, får utskottet till en

1) Därav 6 öre tillföl]o landstingskassan och 3 öre sjukvårdsfonden.

Utskottets

yttrande.

början anföra, att utskottet icke har något att erinra mot den föreslagna
utvidgningen av den obligatoriska fattigvården. Fastmera synes denna
utvidgning vara överensstämmande med rättvisa och billighet samt till
sin omfattning väl avvägd. Då emellertid ökade kostnader utan tvivel
komma att härav förorsakas, anser sig utskottet böra erinra därom, att
fattigvårdens begrepp, som förut omfattat den offentliga understödsverksamheten
överhuvudtaget, numera genom tillkomsten av socialförsäkringen
och en del offentligt understöd utanför fattigvården å andra sidan
fått en mera inskränkt omfattning. Att härigenom de fall, i vilka
fattigvården behöver inskrida, i sin mån bliva färre, är påtagligt och
måste ur flera synpunkter anses såsom något gott. I detta sammanhang
vill utskottet även erinra om, att enligt den beräkning, som vid
förberedandet av pensionsförsäkringslagstiftningen verkställdes, skulle de
kommunernas utgifter för fattigvården, som genom pensionsförsäkringen
komme att avlyftas, uppgå till i runt tal 10,000,000 kronor. Då emellertid
kommunernas bidrag till pensioneringens genomförande beräknats till

4,750,000 kronor, skulle kommunernas budget alltså, sedan pensionsförsäkringen
fullt genomförts, vinna en lättnad på 5 till 6 miljoner kronor.

Beträffande kommitténs förslag att, med bibehållande av kommunen
såsom bärare av förpliktelsen att lämna fattigvård, i huvudsak överflytta
sjukvårdskostnaderna på landstingen och samtidigt, jämte införande av
ökade skyldigheter ifråga om anstaltsvård, uppdela fattigvårdsanstalterna
på två typer, finner utskottet förslaget väl fylla det avsedda målet att
såväl bereda möjlighet för lättande av kommunernas ojämna fattigvårdsbördor
som ock verka för, att själva vårdens beskaffenhet liöjes till ett
högre plan.

I detta betydelsefulla ämne anser sig utskottet ytterligare höra
göra följande uttalande. Att på landstingen överflytta fattigvården i
sin helhet, även om därmed avsåges allenast ett övertagande av kostnaderna,
skulle enligt utskottets mening vara lika litet tillrådligt som
att lägga fattigvården på staten. Man kan icke tänka sig att lösa
frågan om fattigvården och dess organisation ur den synpunkten att på
en viss samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att
ensam ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. För att erhålla
den ändamålsenligaste vården på det billigaste och bäst avvägda sättet
måste en mångfald av samhälleliga krafter och myndigheter medverka.
Det synes utskottet vidare uppenbart, att, även med god vilja från både
styrelsers och anställd personals sida, en anstalt, som skall hava så vitt
skilda uppgifter, som våra nuvarande fattigvård sanstalter i allmänhet
hava, nämligen att å ena sidan bereda vård och en lugn fristad åt sjuka

och ålderdomsskröpliga personer samt att å andra sidan bereda arbete åt
och till ordnat levnadssätt påverka arbetsföra och friska personer, icke
gärna kan samtidigt fylla dessa uppgifter på ett fullt tillfredsställande
sätt. Genom nu ifrågasatta anordning åter skulle för de gamlas räkning
skapas lugna fristäder i närheten av den trakt, där de tillbringat sin
verksamma tid; och skulle tillika för de arbetsföra inrättas speciella arbetsanstalter,
utrustade med möjligheter att fullt 837sselsätta de intagna och
där tillfälle gåves att tillämpa en efter behovet påkallad disciplin. Ålderdomshemmen
skulle äga den väsentliga fördelen att kunna till arbetshemmet
översända sådana personer, som störde ordningen i hemmen.
Arbetshemmet skulle dock ingalunda förvandlas till något slags straffanstalt,
utan det skulle bliva eu specialanstalt för dem, som kunde eller
borde försörja sig och de sina genom arbete.

Utskottet har ingalunda förbisett de kostnader, som följa av den
ökade skyldigheten i avseende å anstaltsvård och sättet för dennas anordnande.
Åven om i betraktande tages den lättnad, som, enligt vad ovan
framhållits, kan förväntas av pensionsförsäkringen, synes det utskottet,
att kommittén överskattat kommunernas förmåga att gå i land med
denna uppgift. Kommittén yttrar, att det råder icke tvivel att vad,
som fattas i anstaltsväg, bör utan svårighet kunna åstadkommas utan
statens medverkan. Detta är givetvis riktigt beträffande en hel del
kommuner; men det kan ej lämnas ur räkningen, att andra kommuner
hava en så svag ekonomi, att hjälp från annat håll är i hög grad av
behovet påkallad. Enligt utskottets mening är det nödvändigt överväga,
om ej hjälp i någon form kan lämnas kommunerna. I sådant avseende
vill utskottet ifrågasätta, om man ej skulle kunna gå samma väg, som
använts i Finland, nämligen att upprätta en statens lånefond för uppförande
av fattigvårdsanstalter. En annan utväg, som under nuvarande
förhållanden möjligen vore mera genomförbar, vore att ur pensionsförsäkringsfonden
med dess stora tillgångar utlämna billiga lån till uppförandet
av ålderdomshem.

Åven synes det utskottet, att statsbidrag böra ifrågasättas till
landstingen för inrättande av arbetshem.

Därest utskottet, under förutsättning av statsbidrag, anser sig
kunna tillstyrka ej blott landstingets övertagande av förenämnda anstaltsvård
utan även kommitténs förslag i övrigt om landstingens övertagande
av vissa slag av vårdkostnader, måste emellertid utskottet, med
hänsyn till ovissheten om beloppet av de kostnader, som komma att
drabba landstingen, hålla före, att åtminstone under någon övergångs -

tid fattigvårdssamhällena borde bidraga till landstingens nya vårdkostnader
med någon viss del därav.

Slutligen anser sig utskottet rörande anstalts frågan böra framhålla,
att en av förutsättningarna för komitiitténs ståndpunkt i anstaltsfrågan
är, att antalet vårdplatser för de sinnessjuka oavvisligen måste ökas.
Underlåter staten å ena sidan och landstingen med de större kommunerna
å den andra att i detta avseende kraftigt och verksamt gripa in,
då lägges ett väsentligt hinder för åtnjutande av de fördelar, som inrymmas
i kommitténs förslag. Då emellertid denna fråga, såsom förut
nämnts, f. n. är under utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, synes
utskottet all anledning förefinnas, att antalet vårdplatser för de sinnessjuka
inom de närmaste åren kommer att ökas.

Den av kommittén föreslagna rätten till fattigvård och därmed följande
besvärsrätt finner utskottet vara i överensstämmelse med tidens
rättsmedvetande och den anda, som genomgår hela förslaget.

Vad angår det av herr Lindblom och fröken Pauli reservationsvis
framförda kravet på minderårighetsgränsens höjande från 15 till 16 år,
finner utskottet detsamma knappast kunna äga något berättigande rörande
landsbygden men däremot äga ett visst fog i fråga om de av
reservanterna särskilt framhållna områden. Då emellertid i förslaget
finnas särskilda bestämmelser rörande fattigvårdsstyrelses myndighet och
fortsatta tillsyn över de barn, vilka i yngre år helt omhändertagits av
fattigvårdsstyrelserna, samt möjlighet finnes att för de äldre årsklassernas
vidkommande, ifråga om vilka försörjningssynpunkten mera träder i
bakgrunden, ordna saken genom bestämmelser i barnavårdslagen, har
utskottet ansett förslaget i denna del kunna bliva oförändrat.

Kommitténs förslag om upphävande av bestämmelsen i lasarettsstadgan
om fri sjukvård för medellös person, som insjuknat inom främmande
lasarettsdistrikts område, synes utskottet innebära en önskvärd
förändring av de nuvarande överklagade förhållandena.

För sin del kan utskottet ej annat än instämma med herrar Björklund
och Magnusson i de farhågor, vilka av dem uttalats i deras förenämnda
reservation. Utskottet, som anser särskild inspektion behövlig
åtminstone under de närmaste åren efter förslagets eventuella ikraftträdande,
vill emellertid ifrågasätta, huruvida ej en sådan lämpligen skulle
kunna erhållas genom en av vederbörande landsting utsedd nämnd, biträdd,
där så prövades behövligt, av en utav landstinget avlönad instruktör.
Två eller flera landsting kunde förena sig om en instruktör. Det
torde även kunna förväntas, att Svenska fattigvårdsförbundet skulle, i

särskilda fall, på begäran stå till tjänst med sin stora sakkunskap och
härvid verka för ernående av önskvärd enhetlighet vid lagens tillämpning.

Vad angår kommitténs förslag, att ovillkorlig försörj ni ngspliktigs
skyldighet att ersätta fattigvård skall göras beroende av villkoret, att
han icke därigenom kommer att sakna nödiga medel till underhåll för
sig och de sina, finner utskottet den ovillkorliga försörjningspliktens
natur icke vara förenlig med en sådan inskränkning; varjämte utskottet
anser anledning saknas att inskränka tillämpningen av arbetstvång
till ovillkorligt försörjningspliktig.

Beträffande den av herr Lindblom och fröken Pauli reservationsvis
framförda meningen, att en maximitid av ett år bör sättas för fattigvårdsstyrelses
rätt att kvarhålla försörjningspliktiga å anstalt eller i arbete, anser
utskottet en dylik maximibestämmelse kunna vara nyttig, huvudsakligen
i det avseendet, att den borde vara ägnad att förekomma allt för olika
praxis inom olika fattigvårdssamhällan. I saknad av en dylik föreskrift
låter det väl tänka sig, att den ena fattigvårdsstyrelsen skulle komma
att hålla sina försumliga försörjare inspärrade på arbetshemmet endast
ett par månader för att därefter släppa ut dem på försök, medan däremot
den andra fattigvårdsstyrelsen skulle hålla dem inom lås och bom
både ett och två år, kanske längre. En sådan olikhet synes utskottet
icke tilltalande men kan allt för lätt uppkomma, om icke själva lagen
lägger hinder däremot. De av kommittémajoriteten anförda här ovan''
omförmälda farhågorna i fråga om införande av maximitidsbestämmelse
synas utskottet innebära en viss överdrift och ej böra utgöra hinder för
införande av en dylik bestämmelse.

Vad angår kommitténs förslag om borttagande av ro teindelning
och enskilda fattigvårdssamhällen, anser sig utskottet böra tillstyrka förslaget
i denna del.

Slutligen får utskottet, i anslutning till sitt allmänna omdöme angående
förslaget i sin helhet, anföra, att utskottet, åtminstone ur principiella
synpunkter, ej har något vidare att beträffande förslaget erinra.

Utskottet hemställer,

att landstinget behagade avgiva yttrande i ärendet
i enlighet med vad utskottet sålunda anfört.

Stockholm den 21 september 1915.

På utskottets vägnar:

G. LAGERBJELKE.

Utlåtande ang. fattigvård.

Reservationer hava avgivits av

herrar Lindström, Andersson i Solna och Andersson i Nacka, vilka
yrkat, att utskottets utlåtande i fråga om statsinspektionen skolat hava
följande lydelse:

I fråga om ingen del av kommittéförslaget lära meningarna vara
så delade som rörande lämpligheten av en central statens inspektion
över fattigvården ävensom rörande det föreslagna sättet för dess anordnande.
Enligt utskottets uppfattning skulle med en allenast lokal inspektion
genom de särskilda Konungens befallningshavande, även om
till förfogande ställdes ett antal instruktörer, stor risk föreligga att icke
erhålla någon jämnhet i handhavandet av denna funktion. För att ernå
en sådan jämnhet och enhetlighet synes det för utskottet, i likhet med
kommittén, att det kräves en central inspektion. Huruvida det framlagda
förslaget här fullt fyller sitt ändamål, anser utskottet med skäl
kunna ifrågasättas. Det kan nämligen ej gärna förnekas, att den personal,
som föreslagits för inspektionens utförande, är väl liten, för att
inspektionen skall bliva verkligt effektiv. A andra sidan måste det,
särskilt ur kostnadssynpunkt, anses vara en fördel att begynna i smått
och sedermera företaga utvidgningar, i den mån erfarenheter erhållas
och behovet kräver. Detta sista skäl finner utskottet även så vägande,
att utskottet anser sig böra tillstyrka den av kommittén föreslagna an•ordningen.

samt av

herrar Martin och Köhler rörande samma ämne.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län.

För egen del tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att vid avgivande av utlåtande i ämnet följa förslagets paragrafföljd
samt att, där en från förslaget avvikande mening finnes utförligt motiverad
på annat håll, åberopa denna motivering utan att ånyo upprepa
densamma.

§ 1-

På samma gång befallningshavanden instämmer i det av kommitterade
i motiven (sid. 26) åberopade yttrande av överståthållarämbetet
rörande omfattningen av självförsörjningsplikten, anser Eders Kungl. Maj :ts
befallningshavande, i likhet med ett flertal av de vederbörande inom
länet, vilka yttrat sig i frågan, att paragrafens ordalag äro allt för
obestämda. Kommitterade angiva visserligen, att arbetslöshet ej må
räknas såsom sådan »annan anledning», som i förslaget omnämnes, men
ordalagen utgöra ej något hinder för att en tolkning i denna riktning
det oaktat kan komma att ifrågasättas. På grund härav och då meningen
torde vara, att försörjningshindret i varje fall skall förefinnas
hos den behövandes person, vill befallningshavanden föreslå, att emellan
»annan» och »anledning» inskjutas orden »därmed jämförlig».

§ 4‘

Befallningshavanden kan ej instämma i kommitterades åsikt, att
husbondes eller arbetsgivares försörjningsskyldighet ej bör regleras
genom fattigvårdslagstiftningen. När kommitterade tala om »särskilda
författningar», synas de avse en del författningar, som de hoppas framdeles
skola komma till stånd. Intill dess att dessa författningar trätt i
kraft, behöves emellertid, enligt befallningshavandens förmenande, alldeles
givet, att förhållandet regleras genom fattigvårdslagstiftningen, i
vilken riktning detta än må ske. Nu i detta ämne gällande författ -

ningar förslå i detta avseende icke. Befallningsliavanden vill förorda
ett bibehållande av stadgandet i 4 § av 1871 års förordning med tilllägg,
som förebygger den nu synnerligen vanliga praxis, att bestämmelsen
göres illusorisk genom ett emellan husbonde och tjänare träffat
mer eller mindre frivilligt avtal.

§ 31.

Befallningshavanden instämmer i den av herrar Björklund och
Magnusson i deras reservation uttalade mening, att (såsom till exempel
inom vissa delar av Uppsala län, där kommunerna äro mycket små)
detta lagrum i praktiken knappast torde komma i tillämpning i den
omfattning kommitterade synas hava planerat, men vill befallningshavanden
med hänsyn till önskvärdheten av att de smärre kommunerna
gruppvis förena sig om gemensam fattigvårdsanstalt i allt fall förorda
den av kommittén föreslagna lydelsen av lagrummet. Härmed har
Konungens befallningshavande fått ett kraftigt medel i sin hand att
framtvinga dylika gemensamma anstalter, där de ej kunna åstadkommas
på frivillighetens väg.

§ 32.

Uttrycket »barn» över två år torde böra förtydligas så, att åldersgränsen
uppåt angives sammanfalla med den i 1 § omförmälda
åldersgräns.

§ 33.

I avseende å denna paragraf vill befallningshavanden däremot
ansluta sig till den av herrar Björklund och Magnusson avgivna reservation.

§§ 43 och 44.

I avseende å dessa paragrafer tillåter sig Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande
att åberopa det yttrande av undertecknad t. f. landshövding,
som finnes intaget i redogörelsen för den under år 1915 hållna
fattigvårdskongressens förhandlingar.

§§ 45, 49 och 51.

Befallningshavanden finner visserligen kommitténs förslag vara
ägnat att medföra en synnerligen önskvärd förenkling av fattigvårdsprocessen
och förminskning av dylika processers antal, men kan dock ej
avhålla sig från att i avseende å förslaget uttala vissa betänkligheter.

Förslaget synes förutsätta eu mera djupgående reform av mantalsskrivningsförfarandet
än vad innefattas i kommitterades förslag angående
ändrad lydelse av paragraf 12 i förordningen angående mantalsskrivning.
Det fattigvårdssamhälle, vars rätt beröres av underlåten mantalsskrivning
av en viss person, torde väl bliva den kommun, där personen
i fråga senast var mantalsskriven. Någon visshet om att denna
kommun erhåller kännedom om denna, dess rätt till äventyrs mycket
nära berörande fråga, tinnes emellertid icke.

Bestämmelserna att fattigvård, som ej omfattat längre tid än trettio
dagar, ej inverkar på hemortsrätten och ej heller medför rätt till ersättning
av annat fattigvårdssamhälle likasom även att ersättning under
alla förhållanden ej utgår för de första trettio dagarnes fattigvårdskostnader,
kunna komma att för de behövande medföra betydande svårigheter
för erhållande av den omedelbara hjälp, som kan vara av nöden.
Det torde jämväl kunna befaras, att dessa bestämmelser komma att
kringgås på ett eller annat sätt eller att åtminstone försök komma att
göras härtill, försök, som väl i någon mån, men ej helt, torde kunna
hämmas genom den i förslagets § 80 stadgade klagorätt. Det enklaste
sättet för kringgående blir naturligen att under löfte om framtida påökning
meddela den behövande en minimal fattigvård under de första
trettio dagarna.

Oaktat vad sålunda anmärkts anser sig befallningshavanden ej
böra avstyrka förslaget i dessa delar utan har allenast velat påpeka de
olägenheter, befallningshavanden anser kunna åtfölja detsamma, för övervägande
av de ändringar, som möjligen kunna vidtagas för dessa olägenheters
undanrödjande, ändringar, dem befallningshavanden ej tilltror sig
att föreslå.

§ 47.

I avseende å denna paragraf ansluter sig befallningshavanden till
den av herr Lindblom och fröken Pauli avgivna reservation.

§§ 65, 67, 68 och 72.

I avseende å dessa paragrafer ansluter sig befallningshavanden till
av herr Lindblom avgivna reservationer.

§ 77.

Bestämmelsen i paragrafen om anmälan hos allmänna åklagaren
torde böra suppleras med en vederbörande medgiven rätt att, i händelse

allmänna åklagaren vägrar att upptaga eller fullfölja ärendet, vända sig
direkt till Konungens befallningshavande.

§ 80.

Den i paragrafen medgivna klagorätt, vilken väckt åtskilliga betänkligheter
så väl inom kommittén som bland dem, vilka yttrat sig i
ärendet, synes befallningshavanden vara allenast ett legaliserande av
ett, åtminstone inom detta län, redan bestående förhållande. Klagan
hos Konungens befallningshavande över fattigvårdsstyrelses beslut är
rätt vanligt förekommande och har av Konungens befallningshavande
behandlats med stöd av § 46 mom. 4 i nu gällande fattigvårdsförordning.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något
att erinra emot kommitterades förslag, vilket befallningshavanden för
sin del finner synnerligen förtjänstfullt, och vars genomförande skulle
innebära uppfyllandet av många av Eders Kungl. Majrts befallningshavande
hysta önskemål rörande fattigvårdens ordnande och handliavande.

Uppsala slott i landskansliet den 27 november 1915.

Underdånigst
KNUT HAMILTON.

Richard Bring. •

Bil.

Uppsala läns landsting.

Med anledning härav får landstinget, som emellertid på grund av
den korta tid, som stått till landstingets förfogande, icke kunnat företaga
en mera ingående granskning av lagförslagen i fråga, anföra
följande.

Stadgandet i § 44 rörande en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet,
som ytterst tenderar att skapa ett nytt omfattande
ämbetsverk, synes landstinget icke lämpligt, utan torde Konungens befallningshavande,
som redan nu har till sitt förfogande organ för kon -

troll av fattigvården, fortfarande i första hand böra övervaka fattigvårdens
handhavande. I övrigt ansluter sig landstinget till det uttalande
beträffande inspektionen av fattigvården, som vid den nyligen hållna
fattigvårdskongressen i Stockholm gjordes av t. f. landshövdingen i
länet, avseende att, med bibehållande av Konungens befallningshavandes
befogenhet beträffande fattigvården, ställa till Konungens ^ befallningshavandes
förfogande lämpligt antal sakkunniga fattigvårdsinstruktörer.

Ovisst är, huruvida stadgandet i 45 § angående villkor för förvärvande
av hemortsrätt kommer att innebära någon förbättring av
nu gällande lagbestämmelser därom. I varje fall torde förslaget, för
att bliva lag, förutsätta en vida mer omfattande revision av bestämmelserna
angående mantalsskrivning än som kommitterade föreslagit.

Om också genom stadgandet i § 51 angående understöd, för vilket
ersättning från annan kommun icke utgår, en inskränkning i fattigvårdsprocesserna
torde kunna förväntas, så lärer å andra sidan i många
fall stadgandet vara till nackdel för dem, som komma i behov ^av
understöd. Särskilt torde föreskriften, att ersättning för lämnad fattigvård
icke skulle utgå under de trettio första dagarna, bidraga härtill. Det
torde kunna ifrågasättas, huruvida den vinst, som avses med detta stadgande,
uppväger den otvivelaktiga olägenhet, som sålunda skulle åtfölja
densamma.

Stadgandet i § 77 om anmälan hos allmänna åklagaren av person,
som ej av varning låter sig rätta, förefaller överflödigt och tämligen
betydelselöst, alldenstund det ankommer på allmänna åklagaren, huruvida
framställning skall göras hos Konungens befallningshavande om den
felandes dömande till tvångsarbete. Ett direkt hänvändande till Konungens
befallningshavande, såsom för närvarande, synes landstinget lämpligare.

Uppsala den 22 september 1915.

På Uppsala läns landstings vägnar:

O. M. STRÖMBERG.

Gustaf Gyllenkrok.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län.

I allt väsentligt äro kommitténs ifrågavarande betänkande och
förslag enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning
synnerligen förtjänstfulla. Åtskilliga av de erinringar, som Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande ansett sig böra här nedan framställa mot förslaget,
innebära för den skull endast ett uttalande, att ett allt för strängt
fasthållande av de principer, som kommittén lagt till grund för vissa av
de föreslagna stadgandena, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
medföra praktiska olägenheter.

Området för den obligatoriska fattigvården eller den, som åligger
fattigvårassamhällena såsom en skyldighet, har i 1 § av förslaget till
ny fattigvårdsförordning avsevärt utvidgats. Mot denna utvidgning är
i och för sig ej något att erinra, men gränserna för den obligatoriska
fattigvårdens område, vilka i nu gällande fattigvårdsförordning äro jämförelsevis
tydligt utmärkta, synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke i det nya förslaget vara angivna med önskvärd tydlighet. De använda
ordalagen — särskilt uttrycket »av annan anledning» — kunna
med skäl befaras skola föranleda missuppfattningar hos fattigvårdsstyrelser
och understödssökande, som ej hava tillfälle att taga del av
vidlyftig motivering för det ifrågavarande stadgandet. Åven hos de i
fattigvårdsmål dömande myndigheterna torde lagtillämpningen härvidlag,
åtminstone till en början, komma att bliva långt mera ojämn än för
närvarande är fallet.

I 44 § föreslås, att tillsyn över fattigvården skall utövas av en
för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, angående vars organisation
och verksamhet Eders Kungl. Maj:t skulle meddela närmare bestämmelser.
Enligt motiverna skulle inspektionen till en början utgöras
av en inspektör jämte tre instruktörer. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som ej är övertygad om, att en central statlig fattigvårds -

inspektion är oavvisligen nödvändig, hyser emellertid den bestämda
övertygelsen, att den av kommittén tillsvidare föreslagna organisationen
av inspektionsmyndiglieten skulle redan från början komma att visa sig
otillräcklig och att det inom helt kort tid bleve nödvändigt att för inspektionen
inrätta ett dyrbart centralt ämbetsverk.

Enligt 45 § skulle den faktiska mantalsskrivningen bliva i huvudsak
bestämmande för hemortsrätten. Genom en sådan bestämmelse
skulle tvisterna mellan fattigvårdssamhällen om understödstagares hemortsrätt
visserligen bliva färre och lättare att avgöra än hittills. Men
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande befarar, att den föreslagna bestämmelsen
skulle i många fall — nämligen då en mantalsskrivning,
som ej rätteligen bort ske, icke blivit inom laga tid överklagad — medföra
resultat, som måste förefalla orättvisa. Stadgandet skulle göra det
högst nödvändigt för fattigvårdssamhällena att med största noggrannhet
vaka över, att ej någon bleve utan fulla skäl i samhället mantalsskriven.
Ett sådant övervakande kunde i större samhällen ej bliva fullt verksamt.
Om bestämmelsen i fråga skulle medföra minskning i antalet fattigvårdsmål,
skulle den å andra sidan helt visst föranleda en avsevärd ökning
i antalet mantalsskrivningsmål.

Enligt 51 § skulle ersättning ej utgå för fattigvård, som icke
omfattat längre tid än trettio dagar, varjämte, därest fattigvården omfattat
längre tid, ersättning ej skulle lämnas för den del därav, som utgått
för de första trettio dagarna. Den förra bestämmelsen skulle medföra
minskning av antalet fattigvårdsprocesser, men båda bestämmelserna
skulle i många fall föranleda, att nödställda personer, som vistades utom
sin hemortskommun, o alldeles icke eller endast i otillräcklig omfattning
erhölle fattigvård. Å andra sidan kan åtminstone den förra bestämmelsen
befaras föranleda, att större fattigvårdssamhällen, särskilt städerna,
skulle få vidkännas oskäligt höga fattigvårdskostnader för personer,
som ej där hava hemortsrätt. Vådan därav förefaller desto större,
som, enligt kommitténs motivering, därest för samma person behov av
tillfällig fattigvård uppstått vid olika tillfällen t. ex. under ett år, varje
fall är att betrakta för sig och att någon sammanläggning av de särskilda
tiderna icke får äga rum.

De i nionde kapitlet föreslagna bestämmelserna om behandling av
försumliga försörjare synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
vara tillfredsställande. Tillvägagångssättet måste göras enklare och mera
snabbt verkande. För handräckning enligt 72 § bör fattigvårdsstyrelse
kunna få vända sig direkt till polismyndigheten i den ort, där den
tredskande vistas. Det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
Utlåtande ang. fattigvård. ®

icke lämpligt att, såsom i 77 § föreslagits, låta allmänna åklagaren i
fattigvårdsstyrelsen s ställe avgöra, huruvida framställning bör göras hos
Eders Kungl. Majrts befallningshavande om den felandes dömande till
tvångsarbete. För övrigt delar Eders Kungl. Majrts befallningshavande
den av en ledamot i kommittén uttalade uppfattningen, att ett lagstadgande
behöves om straff för försummad försörjningsplikt.

Rent principiellt sett torde icke kunna göras någon invändning
mot den i 80 § föreslagna, helt och hållet obegränsade besvärsrätten.
Men däremot förefaller det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ovisst, om verkligen behov kan anses föreligga av dylik oinskränkt
klagorätt. På grund av bestämmelserna i 46 § 1 och 4 mom. av nu
gällande fattigvårdsförordning förekomma icke så sällan klagomål hos
Eders Kungl. Majrts befallningshavande över fattigvårdsstyrelsers beslut.
Det visar sig därvid i de allra flesta fall, att klagomålen äro fullständigt
obefogade och egentligen härröra endast av klagandens oi''esonlighet
och bråkighet. Den av kommittén föreslagna obegränsade klagorätten
skulle förmodligen väsentligt öka antalet av dylika klagomål och rent
av innebära eu uppmuntran för bråkiga och oresonliga understödssökande
eller understödstagare att klaga över fattigvårdsstyrelses beslut. Dessa
mål, som ej skulle föranleda klagandena kostnader eller besvär vare sig
hos Eders Kungl. Majrts befallningshavande eller vid målens fullföljande
hos Eders Kungl. Majrts och rikets kammarrätt, komme däremot att
vålla mycket arbete och obehag för fattigvård sstyrelser och stort besvär
för de polismyndigheter, som erhölle uppdrag att anskaffa utredning i
målen. Den föreslagna bestämmelsen torde utan olägenhet kunna ändras
åtminstone så till vida, att besvärsrätt ej medgives över fattigvårdsstyrelses
beslut »i fråga om sättet för fattigvårds meddelande», i all
synnerhet som det just i dylika mål bleve synnerligen svårt att avgöra,
huruvida klagomålen vore befogade eller obefogade.

Här ovan gjorda uttalanden röra mera väsentliga stadganden i de
föreliggande förslagen. Åven i fråga om en del bestämmelser av mindre
vikt anser sig Eders Kungl. Majrts befallningshavande hava skäl att
göra några erinringar.

18 §. Beslut om arvode till fattigvårdsstyrelses ordförande torde,
i likhet med vad som är stadgat om arvode åt ordförande i kommunalnämnd
och pensionsnämnd, höra underställas Eders Kungl. Majrts befallningshavandes
prövning.

70 §■ Den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen om en
preskriptionstid av endast två år synes Eders Kungl. Majrts befallningshavande
ej tillräckligt motiverad.

79 §. Den i slutet av andra punkten av donna paragraf föreslagna
bestämmelsen, om vars lämplighet synas kunna råda olika meningar,
torde i verkligheten bliva föga effektiv.

Nyköping i landskansliet den 30 oktober 1915.

Underdånigst

S. REUTERSKIÖLD.

W. Falilcrantz.

Bil.

Utdrag av protokoll, hållet vid Södermanlands läns landstings
lagtima möte i Nyköping den 21 september 1915.

§ 92.

Sedan Konungens befallningshavande i länet genom resolution den
28 sistlidne maj anmodat landstinget att avgiva yttrande över ett av
fattigvårdslag stiftning skommittén avgivet, samtidigt till landstinget remitterat
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar (ärendet nr 71),
så föredrogs nu ett av fjärde utskottet i ärendet avgivet betänkande av
följande lydelse:

»På grund av ärendets omfattning och den korta tid, som för
dess behandling stått till buds, har det ej varit utskottet möjligt att
ingå i prövning av det föreliggande förslaget i dess helhet. Utskottet
har därför begränsat sin granskning till de delar därav, som beröra
landstingens ställning till den allmänna fattigvården. De förändringar,
som i detta hänseende föreslås, äro först inrättande av arbetshem, avsedda
främst för försumliga familjeförsörjare men därjämte även för i
viss mån arbetsdugliga understödstagare, som ej lämpligen kunna sysselsättas
vid ålderdomshemmen. I den mån de enskilda kommunerna, var
för sig eller flera tillsammans, ej anordna dylika arbetshem, skall det
enligt förslaget tillkomma landstinget att upprätta och driva sådana,
varvid värdet av det utförda arbetet i första hand skall gottgöra driftkostnaden
för hemmen.

Vidare föreslås, att för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, vanföra
och tuberkulösa, som åtnjuta vård på stats- eller landstingsanstalt
eller ock å annan dylik inrättning, som åtnjuter statsbidrag, fattigvårdssamhälle
skall äga att av landstinget erhålla gottgörelse för vad det
visat sig hava utgivit för dylik vård.

Slutligen innehåller även förslaget bestämmelser att, därest landsting
upprättat anstalt för personer, som lida av kronisk eller obotlig
sjukdom, tillfälle till vård av fattiga sjuka där bör beredas, varvid landsting
ej därför äger att för fattigvårdssamhälle fastställa högre avgift
än tre fjärdedelar av vårdkostnaden. Vårdas dylika sjuka på annan av
vederbörande myndighet godkänd anstalt, äger kommun att av landsting
uppbära en fjärdedel av vad den visar sig för dylik vård hava
utgivit.

Vad då först de föreslagna arbetshemmen beträffar, synas de utskottet
kunna komma att fylla ett länge känt behov. Åven i de fall,
där det med nuvarande bristfälliga lagstiftning visat sig möjligt att
genom tvångsarbete förmå tredskande försörjare att fullgöra sin försörjningsplikt
mot hustru och barn, har det för de flesta fattigvårdssamhällen
stött på ofta oöverkomliga svårigheter att själva träffa härför
nödiga anordningar. Genom arbetshemmen skulle dessa svårigheter på
ett lyckligt sätt lösas. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla
nödvändigheten av sådana lagändringar, att kommunen må kunna
göra sin rätt gällande mot dylika försörjare vida snabbare och mer
effektivt än som med såväl den nuvarande som även den föreslagna
nya lagstiftningen är möjligt. Därförutan kunna säkerligen de nya
arbetshemmen ej fylla sin betydelsefulla uppgift.

Ännu viktigare synes utskottet vara överflyttandet från kommunen
till landstinget av kostnaden för vården av abnorma och tuberkulösa
fattiga. Här möta för kommunerna ofta de största svårigheter att fylla''
sin uppgift. Den rationella vård, som vid en större anstalt relativt lätt
och billigt kan anordnas, är för det enskilda fattigvårdssamhället ofta
synnerligen svår och kostsam med de få eller enstaka fall av dylika
sjuka, som kunna komma att påvila det, varför ock i dessa hänseenden
ofantligt mycket försummas. Säkerligen skulle genom den nu föreslagna
reformens genomförande de mest upprörande och uppenbara bristerna
i vår fattigvård undanröjas, både genom den ökade möjligheten att
åstadkomma en rationell vård av dylika fattiga och överflyttandet på
en bärkraftigare kommunal enhet än fattigvårdssamhället av de dryga
och ofta synnerligen ojämnt tryckande bördorna för denna vård.

Detsamma gäller även om landstingsbidragen för obotligt eller

kroniskt sjuka om ock i motsvarande mindre grad, då det här endast
rör sig om eu fjärdedel av kostnaden.

De föreslagna reformerna synas utskottet alltså väl ägnade att i
humanitär riktning förbättra vår fattigvård samt åstadkomma ett synnerligen
önskligt utjämnande av fattigvårdstungan mellan de olika kommunerna.
A andra sidan vill utskottet framhålla, att förslagets genomförande
förvisso kommer att ställa nya stora krav på landstinget såväl
med avseende på åstadkommande av nya eller utvidgade anstalter som
ock för dessas upprätthållande och drift. j\Ien det får därvid ej förbises,
att den ökning i landstingsskatten, som därigenom blir en följd, frånsett
den förbättring i vården det här är fråga om, icke i sig själv innebär
en ökning i skattebördan utan endast en partiell överflyttning därav från
den mindre enheten, kommunen, till den större, landstinget.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att landstinget ville förorda antagandet av ifrågavarande
lagförslag i berörda delar, dock med de förändringar som här
ovan påyrkats.

På utskottets vägnar:

G. SEDERHOLM.»

Utskottets hemställan blev av landstinget bifallen.

Som ovan

In fidem:

Gunnar Funt.

Kung!. Majrts befallningshavande i Östergötlands län.

Kommittén har ^ enligt de till förslaget till lag om fattigvården
hörande motiven utgått från den principen, att den fattigvård staten
tillförsäkrar dem av sina medlemmar, som därav äro i behov, också för
dem, är att anse såsom en rättighet, vilken bör av dem kunna utkrävas.
Riktigheten härav torde dock kunna ifrågasättas. Enligt Eders Kungi.''
Maj:ts befallniugshavandes uppfattning bör en fattigvårdslagstiftning
inriktas på att fostra den enskilde till arbete och sparsamhet, så att han
icke behöver falla det allmänna till last. En lagstiftning i ämnet, byggd
pa den av kommittén sålunda omfattade principen, torde däremot vara
ägnad att försvaga individens vilja till självförsörjning. Visserligen
kunna fall inträffa, då den enskilde kan anses äga rätt påfordra, att
samhället träder hjälpande emellan. Dock torde denna samhällets hjälpverksamhet
icke böra utövas i form av fattigvård, utan skiljas''från
densamma. Skulle svårighet häremot möta, lär denna omständighet
icke utgöra, tillräcklig, grund för att, såsom kommittén ifrågasatt, i
vår. fattigvårdslagstiftning tillämpa principen om individens rätt till
fattigvård.

I övrigt synes kommittén huvudsakligen byggt sitt förslag till
lag om fattigvård på. gällande lagstiftning samt i stort sett endast sökt
råda bot för de brister i densamma, vilka under de senare åren från
derå håll blivit framhållna, ehuru dock i vissa hänseenden rätt genomgripande
förändringar föreslagits.

Sålunda har genom den avfattning, som 1 § i förslaget erhållit,
området för den obligatoriska fattigvården blivit i hög grad utvidgat,
Med den tolkning, som givits åt bestämmelserna i 1 § i gällande fattigv.
ardsförordning, hava gränserna för den obligatoriska fattigvården visat
sig så snäva, att de fall, då fattigvård enligt nämnda förordning skolat
lämnats, icke alltid sammanfallit med dem, där ett verkligt fattigvårdsbehov
varit rådande. En utvidgning av området för fattigvården i fråga

måste sålunda anses påkallad. Dock torde den av kommittén föreslagna
paragrafen genom det däld intagna tänjbara uttrycket »av annan anledning»
erhållit eu mindre lämplig avfattning, ty genom detsamma
torde gränserna för den obligatoriska och den frivilliga fattigvården i
verkligheten komma att sammanfalla. Detta torde vålla osäkerhet och
därav följande ojämnhet vid tillämpningen åtminstone så länge, tills eu
stadgad praxis efter en följd av år hunnit vinnas. En mera distinkt
beskrivning än förslaget upptager för de fall, som böra inrymmas under
obligatorisk fattigvård, torde därför bliva erforderlig.

En nyhet för fattigvårdslagstiftningen är, att i förslaget närmare
angivits de olika former, under vilka fattigvården skall meddelas. Bland
dessa vårdformer intager onekligen anstaltsvården en central ställning.
Förslaget härutinnan synes synnerligen tilltalande, ehuru det å andra
sidan icke kan förbises, att dess realiserande i verkligheten kommer att
tillskynda kommuner och landsting avsevärda ekonomiska uppoffringar.
Också torde man knappast kunna förvänta, att anstaltsfrågan i sin helhet
skall vinna sin lösning inom den i 90 § i förslaget ifrågasatta övergångstiden
utan ett kraftigt ingripande från statens sida.

För vinnande av en jämnare fördelning av den överklagade
ojämnheten i fattigvårdskostnadernas tryck i olika kommuner har kommittén
ifrågasatt åliggande för landstingen att gälda vissa kostnader,
varjämte föreslagits, att området för statens ersättningsskyldighet skulle
utvidgas. Vad kommittén härutinnan föreslagit, anser sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande kunna biträda. Visserligen kan den anmärkningen
med visst fog framställas, att med kommitténs förslag skulle
kommuner med en synnerligen väl ordnad fattigvård komma i en ogynnsammare
ställning än kommuner med en otillfredsställande sådan, enär
de förra utöver sina utgifter för den egna vården jämväl måste deltaga
i de kostnader, som uppstode genom de senares mindre tillfredsställande
fattigvård. Emellertid torde det angivna förhållandet icke hava någon
nämnvärd praktisk betydelse, vadan någon hänsyn härtill icke torde
behöva tagas.

Uti lagförslagets sjätte kapitel har behandlats frågan om uppsikt
över kommunernas fattigvård. Av förslagets innehåll härutinnan samt
av vad kommittén uti motiven rörande förevarande fråga i övrigt anfört,
framgår, att kommittén i verkligheten tänkt sig en fullständig omläggning
av tillsynen över fattigvården inom landet. Några tillräckliga
skäl för en sådan vittgående åtgärd synes kommittén icke hava förebragt;
och anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna i
huvudsak ansluta sig till, vad länets landsting i denna del anfört.

I avseende på hemortsrätten samt fattigvårdssamhällenas inbördes
ersättningsskyldighet har kommittén föreslagit betydelsefulla förändringar.
Enligt förslaget skulle den faktiska mantalsskrivningen med vissa i lagen
angivna undantag vara avgörande för en persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende.
Såsom mantalsskrivningen emellertid är ordnad, kan
onekligen en person bliva mantalsskriven för ett år inom en kommun,
utan att han kommer att under det året vara där bosatt. Men för att
en person skall vinna hemortsrätt inom en kommun, synes dock en
samhörighet böra äga rum mellan denne och samhället i fråga. Detta
kan väl knappast anses äga rum därigenom, att personen endast bliver
mantalsskriven. Därför torde för förvärvande av hemortsrätt böra förutom
mantalsskrivningen fordras, att personen under det år, mantalsskrivningen
avser, jämväl är bosatt inom kommunen. Enligt 49 § i
lagförslaget skulle en person, som under det år, för vilket han mantalsskrivits
inom visst fattig vårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §,
icke vinna hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning. Dock
skulle hinder för förvärvande av hemortsrätt icke föranledas av fattigvård,
som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller
annat, som avsåge att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening
med vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skulle utgå, förlossningshjälp
eller begravningskostnad samt ej heller fattigvård av annat slag
än här nämnts, som ej omfattat längre tid än trettio dagar. För sådan
fattigvård skulle enligt 51 § i förslaget icke heller utgå ersättning från
annat fattigvårdssamhälle, där understödstagaren ägde hemortsrätt.

Aven om man av eu eller annan anledning anser, att vistelsekommunen
själv bör vidkännas kostnaderna jämväl för obligatorisk
fattigvård, då den är endast tillfällig eller mindre omfattande, torde tillräckliga
skäl icke hava anförts för, att detta förhållande bör föranleda
till, att man i de uppräknade fallen frångår grundprincipen, att fattigvård
enligt 1 § hindrar förvärvande av hemortsrätt.

Såsom förut erinrats, skulle i dessa fall hemortskommunen icke
vara skyldig utgiva ersättning. Men då fortfarande de särskilda kommunerna
skola vara fattigvårdssamhällen samt svara för kostnaderna för
fattigvård, lämnad personer, som inom detsamma äga hemortsrätt, torde
knappast anledning förefinnas, att kostnaderna för viss del av den obligatoriska
fattigvården påvila vistelsekommunen. Visserligen hyser kommittén
den åsikten, att genom förslaget antalet tvister fångvårdsstyrelse!-
emellan skulle minskas. Dock synes den icke hava förebragt
någon tillförlitlig utredning, i vilken omfattning denna minskning skulle

kunna antagas äga rum. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning torde genom förslagets antagande minskningen av desamma
likväl icke bliva så stor, att den uppväger olämpligheten av att
frångå ovannämnda grundprincip. Särskilt föreskriften om de fria 30
dagarna torde icke sällan komma att leda till vissa oegentligheter, då,
såsom kommittén själv i motiven erinrat, ersättning icke utgår för
persons vård under 30 dagar, även om sådan vård meddelats upprepade
gånger under samma år.

En anmärkning, som ofta riktats mot den nuvarande lagstiftningen,
är, att fattigvårdsstyrelserna med nu gällande bestämmelser i
stort sett stått rättslösa mot försumliga familjeförsörjare. Kommittén
har också beaktat detta och sökt råda hot härför. Emellertid torde det
kunna ifrågasättas, huruvida frågan genom det föreliggande förslaget
vunnit en lycklig lösning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som villigt erkänner frågans svårlösta beskaffenhet, hyser dock den
farhågan, att samhällena med de föreslagna bestämmelserna fortfarande
skola komma att stå ganska rättslösa mot dylika försörjningspliktiga.
Då det emellertid torde, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppfattning, ligga i det allmännas välförstadda intresse, att sadana
individer, varom nu är fråga, bliva utan tidsutdräkt på ett kraftigt
verkande sätt efterhållna, torde det vara nödvändigt, att lagförslaget
härutinnan omarbetas, för att det allmänna må beredas tillfälle att utan
alltför stor omgång mot dem använda effektiva maktmedel.

Härefter tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande övergå
till en närmare granskning av förslagets detalj bestämmelser; och får
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant hänseende anföra
följande.

På de av reservanterna Lindblom och Pauli anförda skäl anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att med minderårig enligt fattigvårdslagen
bör förstås person, som icke fyllt 16 år.

Enligt 8 § skall reglemente för ett fattigvårdssamhälles fattigvård
antagas av fattigvårdssamhället samt därefter underställas prövning av
länsstyrelse, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock ogilla
detsamma. Fall kunna dock tänkas, då ett samhälle upprepade gånger
antager ett reglemente, som icke kan av vederbörande godkännas, eller
helt och hållet underlåter antaga sådant. Därför synes länsstyrelse böra
äga befogenhet att, då så erfordras, upprätta förslag till reglemente
samt däröver höra fattigvårdssamhället och dess fattigvårdsstyrelse samt
därefter i enlighet med förhållandena meddela beslut i ämnet.

Enligt 11 § 2 mom. i lagförslaget skola suppleanter för leda Utlåtande

ang. fattigvård. 9

möterna i fångvårdsstyrelse utses till halva antalet av dessa, eller, om
ledamöternas antal ej är jämnt, till det antal, som är närmast över
hälften. Då i de fall fattigvårdssamhällena indelas i distrikt, behovet
av flera suppleanter än i förslaget ifrågasatts kan göra sig kännbart
på grund av bestämmelserna i 19 §, att vart och ett av dessa distrikt
skall stå under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen, torde tillfälle
böra beredas samhället att utse ett större antal suppleanter, än
kommittén ifrågasatt.

Kommittén har i 18 § föreslagit, att ordföranden förutom gottgörelse
för vissa honom genom uppdraget åsamkade kostnader skulle,
därest fattigvårdssamhället ansåge, att jämväl ersättning för det med
uppdraget förenade besvär finge till honom utgå, också äga rätt till
arvode till belopp, som samhället med hänsyn till arbetets omfattning
funne skäligt. Då ordförande i kommunalnämnd numera berättigats
till arvode, torde billigheten fordra, att ordförande i fångvårdsstyrelse
även kommer i åtnjutande av sådan ersättning. I likhet med
vad som äger rum i avseende på arvode till ordförande i kommunalnämnd,
torde frågan om storleken av ersättningsbeloppet, som skulle
utgå till ordförande i fångvårdsstyrelse, böra underställas vederbörande
länsstyrelses prövning, även om arvodet till den sistnämnde icke utgår
under enahanda förutsättning som till den förstnämnde.

Understöd i hemmet torde jämväl böra kunna lämnas åt den,
vilkens behov av fattigvård är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet,
därest det kan antagas, att understödet kommer till behörig
användning; och torde 28 § i lagförslaget böra ändras i anslutning
härtill.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig för sin del böra
instämma, i vad stadsfullmäktige i Norrköping uti sitt yttrande anfört
i avseende på 37 § i lagförslaget.

Fattigvårdsstyrelse skulle enligt 65 § i förslaget icke äga rätt
att för fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt femton år, erhålla
ersättning. Starka skäl torde tala för, att den minderårige icke
må anses skyldig att av sin arbetsförtjänst till fattigvårdssamhället
återgälda något av det, som detsamma måst under hans minderårighet
för honom utgiva. Däremot anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att anledning knappast förefinnes att befria den minderårige
från att med andra sina tillgångar hålla fattigvårdssamhället skadeslöst
för dess utgifter för honom.

Vad reservanten Lindblom yrkat i avsende på villkorlig försörjningspliktig
anhörigs ersättningsskyldighet och sådan anhörig åliggande

framtida bidragsskyldighet, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra biträda.

Det åliggande, som enligt 73 § överlämnats till länsstyrelse, torde
utan minsta olägenhet kunna fullgöras av polismyndigheten i orten.

Därest någon icke låter rätta sig av varning, som i 76 § sägs,
må fattigvårdsstyrelse eller, där varning meddelats av styrelse för anstalt,
denna styrelse anmäla saken hos allmänna åklagaren, på vilken
det ankommer att hos länsstyrelsen göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete. Skulle detta förslag, för vars antagande
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning några talande
skäl icke blivit anförda, komma att godkännas, torde dock i de städer,
där poliskammare finnes, allmänne åklagarens åliggande härutinnan
överflyttas på poliskammaren, enär detta synes på grund av poliskammarens
övriga verksamhet lämpligen böra tillhöra densamma.

I anslutning till vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande redan
i början av sitt utlåtande anfört beträffande den av kommittén omfattade
principen om den enskildes rätt till fattigvård, får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande instämma i vad fattigvårdsstyrelsen i Linköping
framhållit i fråga om de uti 80 § mom. 1 intagna bestämmelser.

Då klagan icke får föras över kammarrättens beslut i fattigvårdsmål,
torde desamma icke behöva delgivas parterna mot bevis, som skola
hos vederbörande länsstyrelse förvaras.

Vad slutligen angår övriga av kommittén avgivna författningsförslag
föranleda de icke till något särskilt yttrande från Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes sida.

Linköpings slott i landskansliet den 27 november 1915.

Underdånigst

På landshövdingämbetets vägnar:

Ernst Tliorin.

Carl Fr. Johanson.

Bil. i.

Östergötlands läns landsting.

Av berörda betänkande, vilket givetvis på grund av sin vidlyftighet
endast i de delar, detsamma berör landstingets verksamhetsområde,
blivit föremål för granskning, har landstinget funnit, att kommittén
icke ansluter sig till det på senare tider framkomna förslaget att överflytta
större eller mindre del av fattigvårdsväsendet på landstingen för
att därigenom utjämna fattigvårdsbördan kommunerna emellan, samt
att förty den offentliga fattigvårdens handhavande fortfarande i stort
sett skall bliva en kommunal angelägenhet. Landstinget delar tillfullo
de av kommittén till stöd för denna uppfattning anförda skäl och har
sålunda i princip intet att erinra mot den i lagförslaget genomförda
grundvalen för fattigvårdsväsendets anordnande.

De olägenheter* som emellertid i många fall äro förbundna med
de små fattigvårdssamhällena, har kommittén velat undanröja genom
att genomföra en ny organisation av den betydelsefulla anstaltsvården.
Kommittén har tänkt sig dennas uppdelning på två linjer. I varje
kommun skulle i regel finnas en fattigvårds anstalt, s. k. ålderdomshem,
och för länet i sin helhet skulle anordnas ett eller flera s. k. arbetshem.
I de förra anstalterna skulle de gamla och orkeslösa finna en
sista tillflyktsort, och i de senare skulle försumliga familjeförsörjare
samt mer eller mindre bråkiga element hållas till arbete. Sistnämnda
anstalter skulle upprättas och underhållas av landstingen samt de städer,
som ej i landsting deltaga. Det synes landstinget, som om genom
dessa anordningar en av betingelserna för en verkligt god vård vunnits,
allt efter de olika kategoriernas behov, och vill landstinget förty tillstyrka
lagförslagets bestämmelser härutinnan.

För att ytterligare utjämna kommunernas fattigvårdstunga har
kommittén föreslagit, att staten och landstingen skulle utveckla sin
anstaltsvård för sinnessjuka och sinnesslöa, samt att landstingen skulle
gottgöra kommunerna deras utgifter för vård på såväl stats- och landstingsanstalter
som på enskilda anstalter, vilka åtnjuta statsbidrag. Dessa
utgifter skulle sålunda, i den mån de icke kunde ersättas av den vårdades
egna tillgångar eller av försörjningspliktiga, ersättas kommunen

av det landsting, inom vilket den vore belägen. Enahanda förfaringssätt
skulle äga rum ifråga om avgift för sjuk person å av staten understödd
tuberkulosanstalt eller anstalt för vanföra. Därjämte har föreslagits
upprättande av särskilda landstingsanstalter för vård av svårare
kroniskt sjuka m. ti.

Landstinget finner dessa anordningar synnerligen välbetänkta och
ägnade att jämnare fördela fattigvårdsbördan, samtidigt som garantier
jämväl vinnas för att själva vårdens beskaffenhet lyftes på ett högre
plan, och har för den skull intet att erinra mot förslaget jämväl i denna
del, dock under villkor, att nödiga kontrollbestämmelser stadgas till
förekommande av, att kommunerna icke godtyckligt överflytta så många
som möjligt av sina fattiga på landstingets anstalter, utan att härvidlag
en fullt opartisk myndighet bliver den beslutande.

Ifråga om lagförslaget i övrigt har landstinget endast velat uttala,
att landstinget beträffande inrättandet av en för hela riket gemensam
inspektionsmyndighet ansluter sig till de av reservanterna Björklund
och Magnusson anförda synpunkter ifråga om ett nytt sådant ämbetsverks
obehövlighet och i stället anser, att kontrollen över fattigvårdens
handhavande enklast och lämpligast kan erhållas genom utveckling av
de redan nu genom svenska fattigvårdsförbundets försorg inrättade
fattigvårdskonsulenternas verksamhet, vilken institution visat sig fungera
på ett mycket tillfredsställande sätt.

Linköping den 16 september 1915.

Underdånigst

För Östergötlands läns landsting:
PHILIP KLINGSPOR.

J. A. Åstrand.

Bil. 2.

Norrköpings stadsfullmäktige.

Genom resolution den 21 sistlidna maj har Konungens befallningshavande
anmodat stadsfullmäktige att efter fattigvårdsstyrelsens härstädes
hörande avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs vid
resolutionen fogade betänkande, innefattande förslag till lag om fattigvården
m. m.

Sedan fattigvårdsstyrelsen avgivit infordrat yttrande, dagtecknat
den 26 sistlidna augusti, hava stadsfullmäktige vid sammanträde den 7
innevarande oktober förehaft ärendet till behandling och därvid, på sätt
av bifogade protokollsutdrag inhämtas, beslutit att avfatta sitt yttrade
i överensstämmelse med det av fattigvårdsstyrelsen avgivna.

Till svar å Konungens befallningshavandes resolution få alltså
stadsfullmäktige meddela, att fullmäktige såsom eget yttrande åberopa
fattigvårdsstyrelsens i närslutna tryckta exemplar av stadsfullmäktiges
handlingar för år 1915 nr 110 intagna yttrande i ärendet.

Norrköping den 13 oktober 1915.

På stadsfullmäktiges vägnar:

IVAR SWARTLING.

Bil. 3.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping.

I anledning av beredningsutskottets remiss av den 25 maj 1915
får fattigvårdsstyrelsen härmed avgiva följande yttrande över kungl.
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården.

§ 1. Den välbehövliga förändringen av § 1, som kommittén föreslagit,
är visserligen god, men lämnar genom den givna redigeringen
otvivelaktigt rum för en del tolkningar, som skulle föranleda oräkneliga
processer mellan kommunerna. Särskilt är detta fallet med orden »eller
av annan anledning», som isynnerhet i det sammanhang, vari de förekomma,
säkerligen komma att medföra olika tolkningar. Visserligen har
kommittén i förslagets motivering närmare utvecklat vad den avser, men

det synes styrelsen, att isynnerhet en lag av sådan beskaffenhet, som
det här är fråga om, bör klart och tydligt framhålla de bestämmelser,
varpå man vill grunda lagen.

Detta är också nödvändigt därför, att fattigvårdsstyrelserna härigenom
bliva i tillfälle avvisa obefogade anspråk på fattigvård, vartill
den föreslagna formuleringen säkerligen annars skulle komma att giva
anledning. Men även för flera andra ändamål, där § 1 i lagen åberopas
såsom grundläggande, t. ex. i avseende på ersättning för lämnad fattigvård,
är det nödvändigt, att denna paragraf ges en klar och tydlig
formulering, så att inga misstydningar kunna uppstå.

Styrelsen får därför uttala som eu önskan, att § 1 omredigeras
så, att i lagtexten tydligt angivas de grunder och skäl, som skola förefinnas
för obligatorisk fattigvård, dock utan att göra området för den
obligatoriska fattigvården trängre än vad kommittén avsett. Härvid
bör särskildt framhållas, att bristande arbetsförmåga skall föreligga hos
person över 15 år, för att denna skall vara berättigad till fattigvård.

§ 11. I § 11 har kommittén icke följt den goda princip beträffande
antalet suppleanter, som den i motiveringen uttalat angående
antalet ledamöter i fattigvårdsstyrelserna, eller att detta bör läggas »i
samhällets egna händer, varigenom tillfälle gives att taga hänsyn till vad
som i varje särskilt samhälle kan anses erforderligt för ett riktigt handhavande
av fattigvården».

Att fastställa antalet suppleanter till hälften av ledamöternas antalär
icke lämpligt, enär i en del fattigvårdssamhällen, isynnerhet där vårdaresystemet
tillämpas, det är i full överensstämmelse med § 19 mom. 1,
att en suppleant för varje distriktsdirektör eller kretsföreståndare tillsättes.

Styrelsen anser därför nödvändigt, att 2 mom. i denna paragraf
ändras så, att suppleanternas antal bestämmes till minst hälften av ledamöternas.

§ 14. Stundom inträffar, att såväl fattigvårdsstyrelsens ordförande
som vice ordförande äro bortresta från samhället eller av annan anledning
hindrade att fullgöra sina uppdrag. I anledning härav anser styrelsen,
att en bestämmelse bör införas i § 14 därom, att, när så är förhållandet,
skall styrelsens till tjänstår äldste anträffbara ledamot fullgöra
de åligganden, som äro bestämda för ordföranden i fattigvårdsstyrelsen.
Denna bestämmelse torde böra införas efter, icke i stället för, paragrafens
tredje stycke.

§ 18. Det torde icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida den
föreslagna bestämmelsen i § 18 att fattigvårdssamhället äger, därest det

så aktar nödigt, bevilja ersättning till ordföranden för hans besvär, är
lämplig. Styrelsen anser därför, att denna bestämmelse bör bortfalla.

§19. I åtskilliga fattigvårdsreglementen förekomma bestämmelser
därom, att vårdarna väljas av stadsfullmäktige. Då denna bestämmelse
onekligen ger detta uppdrag större vikt och betydelse, synes styrelsen,
att binder härför ej bör genom lagen läggas och anser därför, att i
mom. 2 § 19 ordet »fattigvårdsstyrelsen» bör utbytas mot »fattigvårdssamhället».

§ 37. Den i § 9 mom. 1 av nu gällande fattigvårdsförordning
fattigvårdssamhällena åliggande skyldigheten att vidtaga tjänliga åtgärder
för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov är i förslaget
till ny fattigvårdslag § 37 överflyttad på fattigvårdsstyrelserna. Då
emellertid sådana åtgärder i allmänhet icke kunna vidtagas utan anslag
och dessa måste beviljas av fattigvårdssamhällena, synes det egendomligt,
att kommitterade föreslagit, att deras vidtagande i första rummet skulle
åligga fattigvårdsstyrelserna. § 37 torde därför böra omredigeras i
det syfte, att det i första rummet hädanefter som hittills åligger fattigvårdssamhällena
vidtaga åtgärder för att förebygga framtida fattigvårdsbehov.

§ 45. Visserligen har det framhållits, att en revision av mantalsskrivningsförordningen
är förestående, men att bygga ett lagförslag på
en lag, som icke finns eller man icke vet, vad den kommer att innehålla,
är enligt styrelsens mening icke möjligt.

Med de många och rika erfarenheter, styrelsen besitter om hemortsrättens
grundande på mantalsskrivningen enligt den nu gällande föfordningen,
kan styrelsen icke tillstyrka de nu föreslagna bestämmelserna.
Med mantalsskrivningen bör ovillkorligen förenas bestämmelser om personens
varaktiga vistande å mantalsskrivningsorten under minst hela det
år, som mantalsskrivningen avser. Härigenom skulle otaliga processer
undvikas och bestämmelserna om hemortsrätten bli klara och bestämda.
Ett orättfärdigt tillvägagångssätt mellan kommunerna angående sådana
personer, som anlitat eller kunna väntas komma att anlita fattigvården,
skulle även förhindras.

Styrelsen vill därför på det kraftigaste framhålla, att § 45 måtte
omredigeras därhän, att däri inryckes en bestämmelse om, att understödstagaren
skall hava varit stadigt boende i mantalsskrivningssamhället
under mantalsskrivningsåret för att han där skall kunna vinna
hemortsrätt.

§47. Enär hustru bör kunna förvärva egen hemortsrätt i de fall,
då sammanlevnaden mellan makarna upphört, anser sig styrelsen böra

föreslå, att till § 47 lägges ett moment av samma lydelse, som herr
Lindblom och fröken Pauli föreslagit i sin reservation (sid. 477), eller
3 mom.

»Har sammanlevnaden mellan makar blivit hävd och mantalsskrives
hustrun därefter gemensamt med mannen i annat fattigvårdssamhälle än
det, där hon vistas, gäller sådan mantalsskrivning icke till bestämmande
av hennes hemortsrätt, utan bibehåller hon den hemortsrätt hon därförut
ägde»,

samt att mom. 3 erhåller den lydelse som mom. 4 i ovan avgivna
reservation.

§ 49. Säkerligen skulle de i paragrafens första moment angivna
bestämmelserna, om de bleve lag, föranleda en hel del orättvisor och
kunna för många kommuner bli mycket betungande. Så skulle t. ex.
bestämmelsen om de 30 dagarna bliva till stor skada och föranleda
många obehag, icke allenast för dem, som äro i behov av understöd,
vilka, om de icke hade hemortsrätt inom den kommun, där de vore
boende, säkerligen skulle under dessa 30 dagar många gånger få lida
nöd, utan även för kommunerna och giva anledning till många tvister.
Fattigvårdsmålens mängd skulle ingalunda därigenom förminskas. Dessutom
föreligger i denna bestämmelse en orättvisa däri, att en kommun
skall betungas med understöd för en annan kommuns fattiga. Isynnerhet
bleve det just sådana kommuner, där lätt tillgänglig expedition finnes,
som i så fall bleve mest betungade. — Detsamma skulle bliva förhållandet
med övriga i momentet uppräknade undantag.

Det enda fall, som kunde kvarstå, vore det första eller bekostande
av kläder åt skolbarn, men då folkskolestadgan redan innehåller en
dylik bestämmelse, synes det överflödigt, att den i fattigvårdslagen åter
upprepas.

Då styrelsen finner, att det vore synnerligen betänkligt, om det
föreslagna stadgandet skulle vinna statsmakternas godkännande, föreslår
styrelsen, att alla dessa i momentet uppräknade undantag måtte ur förslaget
utgå.

§ 49 mom. 2. En stor orättvisa föreligger onekligen i den nuvarande
bestämmelsen, att t. ex. en ogift kvinna, som genom en eller
annan omständighet kommit att lämna omsorgen om sitt barns vård och
fostran åt en kommun och sedan aldrig mera vistats inom densamma,
bibehåller den hemortsrätt hon då hade, så länge detta barns uppfostran
och vård bekostas av denna kommun. Alla hennes fattigvårdsbehov
och huru många barn hon än sedan får, allt skall bekostas av och alla
ha de hemortsrätt i samma kommun. Här föreligger alltså en stor

Utlåtande ang. fattigvård. 1<J

oegentlighet och en stor orättvisa, som bör avskaffas, och sker detta
enklast därigenom, att i mom. 2 § 49 sista raden inskjutas efter »faderns»
orden »eller moderns».

§ 51. Såsom en följd av vad styrelsen yttrat i avseende på mom.
1 § 49, hemställer styrelsen nödvändigt, att § 51 helt och hållet utgår.

§ 53. Genom den föreslagna bestämmelsen i § 53 kommer fattigvårdsstyrelsernas
skriftväxling, som redan förut inom större kommuner
varit rätt ansenlig och dragit icke obetydliga kostnader i porto, att ännu
mera ökas. Styrelsen hemställer därför, att fattigvårdsstyrelserna i
sammanhang med lagens antagande måtte tillerkännas tjänstebrevsrätt
för alla postförsändelser i fattigvårdsärenden.

§ 59. Enär nuvarande bestämmelser om hemsändning av understödstagare
föranlett kommunerna många och stora obehag samt mycket
krångel, är det nödvändigt att dessa bestämmelser bli klara och tydliga.
Lagförslagets. § 59 lämnar dock icke sådana, utan skulle de blott ännu
ytterligare bidraga till förökande av de nuvarande svårigheterna och
föranleda otaliga processer. Risken att skärpa bestämmelserna för att
förekomma missbruk är i detta fall icke stor, ty då ömmande fall föreligg
och man har med rättvisa och humana fattigvårdsstyrelser att
gorå, har det visat sig, att överenskommelse om understödstagarnas kvarblivande
är lätt att få till stånd, under det att i andra fall klara och
tydliga^ bestämmelser äro av nöden. Det synes styrelsen, som skulle
ändamålet enklast kunna vinnas, om andra stycket i § 59 erhöll följande
lydelse: »Hemsändning, som här sägs, må ej äga rum, då understödstagaren
härav skulle lida men till sin hälsa, ej heller må hustru, vilkens
sammanlevnad---åtskilda.»

§ 62. I anslutning till vad styrelsen föreslagit beträffande inom.
1 o§ 49 samt § 51 får styrelsen hemställa, att sista stycket av § 62
måtte utgå ur förslaget.

§ 65 mom. 1. Ej sällan förekomma fall, då eu kommun nödgas
bekosta uppfostran av barn, vilkas anhöriga undandragit sig att fullgöra
detta, och att barnet efter att ha fyllt 15 år bekommer ett större
arv. Det synes då orättvist, att kommunen, som bekostat uppfostran,
icke skulle av detta arv erhålla någon som helst ersättning. Styrelsen
anser ^ därför, att denna rätt bör bevaras åt fattigvårdsstyrelserna och
föreslår därför, att till mom. 1 § 65 göres efter orden »dock icke uttagas»
följande tillägg »av hans arbetsförtjänst». Någon fara att fattigvårdsstyrelserna
i sådant fall skulle av ett mindre arv utkräva allt eller
större delen torde icke behöva föreligga, enär det hittills, då en sådan

rättighet för fattigvårdsstyrelserna i lag förefinnes, icke här åtminstone
förekommit, att man gått tillväga på sådant sätt.

§ 65 mom. 2. 1 huvudsaklig likhet med vad herr Lindblom i sin

reservation (sid. 464) anfört anser styrelsen, att ersättningsplikten i detta
fäll bör sträcka sig lika långt som understödstagarens egen eller att
omfatta all fattigvård och föreslår därför, att ur mom. 2 böra utgå orden
»som enligt 1 § lämnats någon».

§ 67. Då bestämmelserna i lagförslagets 67 § synas vara allt för
svävande och säkert skulle giva anledning icke allenast till otaliga fattigvårdsprocesser
utan ock till olika tolkningar, hemställer styrelsen, att
de måtte helt och hållet utgå. Helt säkert skulle nämligen värdesättandet
av den ersättningsskyldiges betalningsförmåga och ekonomiska
förhållanden ske olika inom olika län och orter. Där icke bestämda
och tydliga föreskrifter kunna givas, är det bättre att de helt och hållet
Titlämnas.

§ 68. Icke utan i nödfall lämnas annat än obligatorisk fattigvård
till personer, som äro i behov därav. De fall, som lämnas efter annan
paragraf än den lista, äro därför få och måste ha starka skäl för att kunna
beviljas. Det förefaller därför underligt, att i § 68 dessa fall skulle
vara undantagna, då där stadgas, att endast fattigvård enligt § 1 skulle
ersättas. Då styrelsen icke delar denna uppfattning, utan anser, att all
av fattigvård sstyrelse beviljad fattigvård bör av försörjningspliktig ersättas,
föreslår styrelsen, att i första stycket av § 68 orden »enligt § 1»
måtte utgå.

§ 70. Då den tid av två år, inom vilken anspråk på ersättning
av understödstagare eller försörj ningspliktig för lämnad fattigvård skulle
kunna göras, synes styrelsen vara för kort, föreslår styrelsen, att den
måtte utsträckas till vanlig preskriptionstid eller 10 år.

§ 71. Ehuru styrelsen visserligen medgiver, att nyttan av prygel
som straff är omtvistad, gives det dock individer, vilka icke förstå, att
det är straff de utsättas för, förrän de känna, att därmed är förenad
kroppslig smärta. Det torde därför icke skada, om denna bestämmelse
om prygel finge inflyta i anstalternas reglementen, isynnerhet i de s. k.
arbetshemmens, då just å dessa anstalter dylika individer bruka samlas.
Styrelsen vill därför föreslå, att i § 71 orden »eller prygel» måtte ur
förslaget utgå.

§ 72. Enär alla personer, som äro intagna å anstalter, böra vara
skyldiga att där uträtta det arbete, de möjligen kunna utföra, isynnerhet
bör detta åligga sådana personer, som icke åtnjuta obligatorisk
fattigvård, synes det styrelsen lämpligast att ur 72 § mom. 1 utesluta

orden »som enligt § 1 eller». Av samma anledning och på grund av
styrelsens förut gjorda förslag höra ur § 72 mom. 2 utgå dels orden
»enligt 1 §», dels ock orden »eller han eljest söker att efter förmåga
försörja sig och de sina».

§ 73. Som genom motioner i riksdagen, genom petitioner och
många uttalanden från olika håll blivit ådagalagt, att de nuvarande
bestämmelserna mot försumliga försörjare dels varit otillräckliga, dels
sådana, att de icke medfört några verksamma resultat, hade styrelsen
väntat, att kommitténs förslag skulle innebära mera effektiva åtgärder.
För att så skall bli förhållandet, fordras enligt styrelsens förmenande
först och främst, att de bli snabba, och härför kräves, att dessa ärenden
så långt sig göra låter handläggas av en och samma myndighet. Det
har nämligen visat sig, att personer, mot vilka fattigvårdsstyrelserna
vidtagit åtgärder i detta syfte, genom att lämnas tid antingen försvunnit
från sina hemorter eller genom att ombyta vistelseorter och län
undgått alla åtgärder. De ha på detta sätt åsamkat icke blott fattigvårdsstyrelserna
utan ock de olika myndigheterna mycket arbete och
mycket besvär, utan att det medfört den ringaste nytta. Härigenom har
ock icke blott respekten för den lilla myndighet, som varit given fattigvårdsstyrelserna,
utan ock respekt för lag och laga myndigheter förslappats
och kommunerna härjämte ådragits dryga och stora kostnader.
När därför en lagändring nu skall äga rum, bör tillses, att den blir
sådan, att de åtgärder, fattigvårdsstyrelserna kunna tillgripa, bli av någon
betydelse, så att de kunna medföra nytta. Länge nog har detta slapphetstillstånd
varat och är det endast genom fullt effektiva åtgärder man
nu skulle kunna, om icke råda bot därpå, dock hindra, ''att det ytterligare
förvärras.

Detta anser styrelsen böra kunna vinnas genom följande förändringar
i lagförslaget: »

Då polismyndighet skall förelägga en försumlig försörj are att inställa
sig för fullgörande av arbete, bör denna myndighet också medgivas rätt
att inställa honom, om han uteblir.

I 73 § böra därför orden »Konungens befallningshavande» utbytas
mot »vederbörande polismyndighet».

§ 74. I mom. 1 § 74 förekommer åter en allt för obestämd föreskrift,
som säkerligen kommer att giva anledning till tvister. När en
försörjningspliktig blivit på fattigvårdsstyrelsens hemställan intagen å
anstalt, synes ock fångvårdsstyrelse kunna tillförsäkras rätt att bestämma,
när det kan anses lämpligt att låta honom lämna densamma. Styrelsen
föreslår därför den ändring av momentet, att efter ordet »arbetet» orden

»när anledning- föreligger» utbytas mot »än till dess fattigvårdsstyrelsen
finner grundad anledning föreligga».

§ 76. Enär vid förseelser av den art, som omförmäles i § 76,
det är viktigt, att även härvidlag snabba åtgärder kunna vidtagas, men
fattigvårdsstyrelserna flerstädes sammanträda blott en gång i månaden
eller ännu mera sällan, synes det styrelsen angeläget, att möjlighet
beredes meddela en dylik varning omedelbart. Ändamålet härmed vinnes,
om i slutet av paragrafens första stycke efter orden »äger fattigvårdsstyrelsen»
göres följande tillägg: »eller den styrelsen lämnar sådant uppdrag,
där den felande icke är» etc.

§ 77. Av samma skäl, som styrelsen förut framhållit, eller dels
för att vinna tid, dels för att ärendet må så långt möjligt är handläggas
av en och samma myndighet, vilken känner till förhållandena, hemställer
styrelsen om följande förändringar i § 77: Att första stycket • erhåller

följande lydelse: »Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som
i 76 § sägs, må fångvårdsstyrelse eller vederbörande styrelse för anstalt,
med bifogande av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet,
hos Konungens befallningshavande i länet eller i stad hos poliskammare,
om sådan finnes, göra framställning om den felandes dömande till
tvångsarbete»; att i andra stycket hela första punkten eller från »Sedan

ytterligare---vid varning» måtte utgå; samt att i tredje stycket,

efter »Konungens befallningshavande» göres följande tillägg: »eller i
stad poliskammare, där sådan finnes, på fattigvårdsstyrelsens därom
gjorda framställning föranstalta om hans häktande» etc. Den föreslagna
tiden, under vilken den felande skulle kunna dömas till tvångsarbete,
synes styrelsen för kort och ej motsvara det brott, till vilket en person
ovillkorligen har måst göra sig skyldig, innan ett bortdömande kan
ifrågakomma. Styrelsen hemställer därför, att i § 77 andra stycket
ordet »en» utbytes mot »tre», ordet »sex» mot »tolv» samt »ett år» mot
»tre år».

För att kunna bereda försumliga försörjare arbete har kommittén
föreslagit upprättande av arbetshem. Då sådana hem äro härför nyttiga
och erforderliga samt uppfylla icke blott ett kommun- utan ock ett
statsintresse, synes det styrelsen rättvist och ägnat att väcka intresset
för sådana hems anskaffande, att staten härtill bidrager, ävensom till
underhåll av å hemmet intagna, varför bestämmelser därom synas böra
i lagen införas.

§ 80. Säkert skulle, om förslagets 80 § bleve lag, klagomålens
antal bliva legio, isynnerhet sedan innehållet hunnit spridas. Med skäl
kan därför ifrågasättas, om det är nödvändigt att giva rätterf till klago -

mål en så vidsträckt formulering. Det har ju visat sig, att i de fall, då
klagomål med den nu medgivna rätten blivit anförda, endast i få fall
dessa blivit bifallna eller föranlett till någon åtgärd. Detta jämte det
ringa antalet anförda klagomål torde bevisa, att fattigvårdsstyrelsernas
sätt att behandla sina understödssökande är gott. Att därför utvidga
rätten till klagomål, så att sådana skulle få anföras över nästan vad
som helst och av vilken som helst, synes styrelsen vara ett väl långt
drivet tillmötesgående. Utan olägenhet synes klagorätten kunna inskränkas
till alla dem, vilka äro föremål för obligatorisk fattigvård, d. v. s. fattigvård
enligt § 1, liksom ock att sättet för fattigvårds meddelande bör
bibehållas fattigvårdsstyrelserna att bestämma.

Styrelsen hemställer därför, att mom. 1 av § 80 erhåller följande
förändrade lydelse: »År någon, som kan anses vara berättigad till fattigvård
enligt § 1, missnöjd med fångvårdsstyrelse^ beslut rörande sökt
fattigvård eller med beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt
som — befallningshavande.»

Då styrelsen nu i huvudsak framställt de önskningar, som den
vid lagförslagets behandling funnit sig böra göra, för att ett så gott
resultat som möjligt skall vinnas, vill styrelsen tillika såsom sin mening
uttala, att förslaget synes ha stora förtjänster framför den nu gällande
lagen, varför önskvärt vore, att det i huvudsak kunde antagas.

Norrköping den 26 augusti 1915.

Å Fattigvårdsstyrelsens vägnar:

CARL AHLSTRÖM.

Carl Landström.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län.

Att nu gällande fattigvårdsförordning i många avseenden är föråldrad,
har länge varit allmänt erkänt. De reformer, som det föreliggande
kommittéförslaget avser, äro huvudsakligen följande:

att genom erkännande av rätten till fattigvård och införande av
besvärsrätt över fattigvårdsstyrelses beslut lägga en ny och mera bärande
grund för fattigvården såsom samhällsinstitution;

att utvidga området för den obligatoriska fattigvården och därigenom
lämna garanti för, att den verkliga oförmågan till självförsörjning,
vilken än anledningen till densamma må vara utom arbetslöshet, medför
rätt till fattigvård och att denna fattigvård skall omfatta ej blott det
nödtorftiga underhållet utan ock den erforderliga vården samt för minderårig
jämväl uppfostran;

att genom meddelande av regler för försörjningens former dels i
lagen, dels i av myndighet fastställda reglementen och genom införandet
av en central statens inspektion förebygga missförhållanden inom fattigvården
eller föranleda, att sådana, där de uppstå, bätti''e än förut kunna
beivras;

att underlätta hemortsrättsförvärv och inskränka rättén till hemsändning
samt därigenom söka åstadkomma, att understödstagare, så
långt detta utan större olägenhet kan ske, få sin försörjning å den ort,
de själva valt som vistelseort;

att genom nya regler för ersättning kommunerna emellan avsevärt
minska processerna till antalet och avsevärt förenkla deras behandling;

att frånskilja sjukvården från fattigvårdens egentliga område samt
uppdela fattigvårdsanstalterna på två typer samt på sådant sätt framkalla
förbättring inom anstaltsvården till båtnad för såväl sjuka och
abnorma som friska understödstagare;

att genom sjukvårdskostnadernas förflyttning till landstingen lätta

kommunernas börda och indirekt bidraga till ett böjande av själva vårdens
beskaffenhet;

att genom målsmans- och husbonderättens borttagande avlägsna de
socialt diskvalificerande moment, som ansetts vidlåda fattigvårdstagare,
samt att samtidigt ersätta dessa från andra rättsområden hämtade begrepp
med praktiskt mera tillfredsställande och, vad försörj ärna beträffa, mera
verksamma stadganden;

samt att genom dessa stadganden, sedda i samband med de från
lagberedningen väntade förslagen om införsel i lön och om emigrationsförbud,
bereda nya och betydande möjligheter för de försumliga försörj
ningspliktigas efterhållande.

Kommittén har i sitt förslag förtjänstfullt sökt att icke avlägsna
sig från den historiskt givna grunden utan tillvarataga och utnyttja det
värdefulla och utvecklingsmöjliga inom vår svenska fattigvårdsinstitution.
Huru kommittén enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes åsikt
lyckats i sina reformförslag, skall Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
nu angiva.

I likhet med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att rätten till fattigvård och skyldigheten att lämna sådan bör
hänföra sig till det verkligen förefintliga behovet och ej bör bortfalla
därigenom, att en enskild person finnes, som enligt lagen har skyldighet
att försörja den behövande men ej vill eller kan fullgöra denna sin
skyldighet. Det avgörande bör därför, på sätt kommittén framhållit, vara,
huruvida den behövande själv befinner sig i ett sådant faktiskt nödläge,
att fattigvård bör meddelas.

Önskvärt hade emellertid varit, att kommittén i sitt förslag till
lagtext tydligare, än som skett, fastslagit denna princip. Uttrycket »av
annan anledning» i § 1 mom. 1 är nämligen ganska svävande. Visserligen
har kommittén i sin motivering sökt att angiva begränsningen av
detta uttryck, men fattigvårdsstyrelsernas och allmänhetens tolkning av
lagen skulle högst väsentligt underlättas, om lagen närmare angiver de
fall, då fattigvård skall lämnas. På stadgandena i denna 1 § grundar
sig nämligen rätten till obligatorisk fattigvård, rätten till ersättning av
den understöddes hemortskommun och försörjningsskyldiga anförvanter
samt fattigvårdsstyrelsernas rätt mot understödstagare och för dem
försörjningspliktiga personer i övrigt. Genom en närmare begränsning
i själva lagen om rätten till fattigvård skulle många tvister och klagomål
kunna förebyggas.

Vid bestämmande av rätten till fattigvård åt minderåriga har
kommittén satt gränsen till femton år. Rörande denna gräns förefinnas

olika meningar bland fattigvårds- och barnavårdsintresserade kretsar.
Inom kommittén hava två reservanter yrkat åldersgränsens höjning till
sexton år. Beträffande landsbygden torde detta krav knappast kunna
äga något berättigande, men vad större samhällen angår kan därför
föreligga ett visst fog. Då emellertid i kommitté förslagets 36 och 79
§§ finnas särskilda bestämmelser rörande fattigvårdsstyrelses myndighet
och fortsatta tillsyn över de barn, vilka i yngre år helt omhändertagits
av fattigvårdsstyrelsen, samt beträffande de äldre årsklasserna, i fråga
om vilka försörjningssynpunkten mera träder i bakgrunden för uppfostringssynpunkten,
möjlighet finnes att ordna saken genom bestämmelser
i barnavårdslagen, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande
förslaget i denna del kunna bliva oförändrat.

En så vitt omfattande klagorätt, som den kommittén i 80 § föreslagit,
synes knappast vara behövlig och ej heller lämplig. Om kommitténs
förslag antages, kommer säkerligen en mycket stor mängd obefogade
besvär att inströmma till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
i synnerhet från sämre och bråkigare individer. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anser sig därför böra ifrågasätta, huruvida icke rätten
till besvärs anförande kunde begränsas att gälla endast sådana personer,
som kunde anses vara berättigade till fattigvård enligt 1 §.

Kommitténs förslag om borttagande av roteindelning och enskilda
fattig vårdssamhällen anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra biträda.

I 19 § 2 mom. föreslår kommittén, att fångvårdsstyrelse må kunna
till sitt biträde kalla vårdare. Då emellertid såväl i Jönköping som flera
andra städer, där vårdare redan äro anställda, dessa väljas av stadsfullmäktige
på förslag av fattigvårdsstyrelsen, samt genom ett sådant
valsätt vinnes, att uppdraget som fattigvårdare blir ansett mera likvärdigt
med andra kommunala förtroendeuppdrag och därför mera gärna
mottages, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att ifrågavarande
moment i 19 § bör ändras så, att nämnda förfaringssätt fortfarande
möjliggöres.

Beträffande den i samma moment av 19 § omförmälda sammanslutning
av vårdare till särskilda distriktsstyrelser får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, under åberopande av vad reservanterna Björklund
och Magnusson inom kommittén i detta hänseende yttrat, hemställa om
sådan ändring i mom. 2 i 19 § och mom. 2 i 24 §, att vårdarnas befattning
såsom biträden åt fattigvårdsstyrelsen icke utsträckes så, att
åt dem uppdrages fattigvårdsstyrelsens beslutanderätt och ansvar.

19 § innehåller vidare i 3 inom., att åt fattigvårdsstyrelse må

Utlåtande ang. fattigvård. 11

genom föreskrift i reglementet kunna uppdragas att utse särskild styrelse
att handhava förvaltningen av anstalt eller utföra viss annan fattigvårdsstyrelsens
angelägenhet. Under hänvisning till nyssnämnda reservation
inom kommittén får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställa,
att 3 mom. så ändras, att nämnda styrelse kommer att stå under fattigvårdsstyrelsens
inseende och vara pliktig att rätta sig efter densammas
föreskrifter.

Beträffande den av kommittén föreslagna nya inspektionsmyndigheten
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att de av kommittén
tilltänkta göromålen för densamma äro så omfattande, att denna myndighet
inom kort måste svälla ut till ett stort ämbetsverk. En ökad
inspektion av fattigvården kan visserligen anses vara önskvärd, men
lämpligaste sättet därför synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vara, att ett lämpligt antal konsulenter eller instruktörer ställas såsom
rådgivande biträden till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande,
samt att överinseendet över fattigvården fortfarande överlämnas
åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och dem underlydande tjänstemän.
Konsulent verksamheten torde böra bekostas av statsmedel.

Kommitténs bestämmelser angående förvärvandet av hemortsrätt
synas ej vara lyckliga. Sådana förhållandena nu äro, skapar den faktiska
mantalsskrivningen ej den samhörighet mellan individen och kommunen,
vilken, såsom kommittén riktigt angiver, bör vara all hemortsrätts grund.
Endast om kyrko- och mantalsskrivningen kan anordnas så, att en persons
mantalsskrivnings- och vistelseort sammanfaller mera allmänt än vad nu
är förhållandet, synes den faktiska mantalsskrivningen böra läggas till
grund för hemortsrätten. Visserligen föreligger för närvarande till Eders
Kungl. Maj:ts prövning ett inom ecklesiastikdepartementet av tillkallade
sakkunniga utarbetat förslag till ändring av gällande förordning angående
kyrkoböckers förande; men, såsom Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande
i sitt över nämnda förslag avgivna yttrande anfört, skulle detta förslag
ej hava sådan verkan, att befolkningen bleve noggrannare skriven, där
den vistades. För detta syftemåls vinnande föreslog Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i nämnda yttrande skärpta bestämmelsers införande
angående skyldigheten för fastighetsägare och hyresvärdar att hos pastorsämbetet
göra anmälan om varje person, som under någon längre tid
hade sin bostad hos dem.

Det föreliggande förslaget skulle leda till anhängiggörandet av
ett stort antal mantalsskrivningsmål, och då i avbidan på dessas slutliga
avgörande fattigvårdsmål mycket ofta skulle få förklaras vilande ett par
år, skulle därigenom föranledas väsentligt ökade fattigvårdsutgifter för

deri kommun, som slutligen dömdes betalningsskyldig i fattigvårdsmålet,
eniir den utdömda ersättningen i regel komme att överstiga den kostnad,
som drabbat samma kommun, om den tidigare fatt övertaga den omtvistade
underhållsskyldigheten.

Kommittén har vidare starkt inskränkt tiden för hemortsrätts vinnande
genom att ej därför fordra, såsom nu är fallet, att fattigvård icke meddelats
under det år, som närmast föregått inflyttning i ny kommun. Kommitténs
förslag skulle enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening göra det lätt för en kommun att göra sig av med understödstagare,
som behöva delvis anlita fattigvården för sitt uppehälle, men
väntas komma att kräva fattigvård i ökad grad, genom att uppmana
dem att flytta till annan kommun, med villkor att de på förhand erhölle
erforderligt mindre understöd under det första mantalsskrivningsåret inom
den nya kommunen.

Den av kommittén åberopade likheten mellan dess förslag och lagen
angående pensionsförsäkring, där mantalsskrivningen har grundläggande
betydelse för kommunernas ansvarighet för pensionsavgifternas erläggande,
brister dock därutinnan, att beträffande pensionsavgifter och pensionsunderstöd
gäller det utgifter, som till sitt belopp kunna överskådas
och beräknas, vilket däremot icke är fallet med fattigvårdsunderstöden.

Riksdagen anhöll i skrivelse den 12 maj 1905 om ändrade bestämmelser
beträffande hemortsrätt och framhöll därvid, att strängare
villkor för hemortsrätts uppkomst än de förut i ämnet gällande borde
stadgas, men härtill har kommittén i sitt förslag icke tagit hänsyn.

Vi dessa nu angivna förhållanden anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att 45 § i förslaget bör omarbetas, så att för hemortsförvärv
erfordras, dels att understödstagare haft sitt huvudsakliga hemvist
i mantalsskrivningssamhället under mantalsskrivningsåret och dels
att vid hemortsrättens inträdande två kalenderår förflutit utan att understödstagare
för sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit fattigvård.

I förslagets 49 § stadgas, att tillfällig fattigvård under 30 dagar
av det första mantalsskrivningsåret ej skulle utgöra hinder för hemortsrätts
förvärvande. Den sålunda föreslagna tiden synes Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande böra minskas till femton dagar.

Enahanda inskränkning synes böra vidtagas i 51 § med avseende
å den tid, för vilken ersättning för fattigvård ej skall utgå.

Offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som i
60 § sägs, synes böra vara berättigad att utkräva full ersättning för
fattigvård utan sådant undantag, som i 51 § angives. Detta torde böra
uttryckligen omnämnas i 60 §.

Om den nu av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna
inskränkning i tiden, för vilken ersättning för fattigvård ej skall utgå,
bifalles, synes tiden för anhängiggörandet av talan i fattigvårdsmål
enligt 55 § kunna minskas till fyrtifem dagar.

Den i 70 § föreslagna tid av två år, inom vilken talan om ersättning
för fattigvårdskostnader av understödstagare eller försörjningspliktig
skall anhängiggöras, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vara väl kort. Mången gång kan det nämligen inträffa, att fattigvårdsstyrelsen
först efter två år, sedan fattigvården börjat utgå, erhåller
kännedom om tillgångar, som understödstagaren eller den försörjningspliktige
ägt. Den vanliga preskriptionstiden tio år synes även i detta
fall böra få gälla.

Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke i denna paragraf
borde införas ett stadgande, att ifråga om talan mot den, som
genom svikliga uppgifter om sin ekonomiska ställning eller genom oredligt
förfarande med sina tillgångar sökt föra fattigvårdsstyrelsen bakom
ljuset i syfte att erhålla fattigvårdsunderstöd eller undandraga sig sin
ersättningsskyldighet för lämnat understöd, icke någon preskriptionstid
bör förekomma.

I 33 § har stadgats skyldighet för landstingen och de städer, som
ej deltaga i landsting, att upprätta och underhålla arbetskem, och i
motiveringen (sid. 161) har kommittén framhållit, att »det bör tillkomma
landstinget att bestämma, om och i så fall vilken avgift skall betalas
för de å arbetshem intagna, varvid naturligen hänsyn bör tagas till,
att avkastningen av de intagnas arbete tillfaller anstalten». Dessa arbetshem,
vilka skulle draga dryga anläggnings- och underhållskostnader,
skulle medföra, att fattigvårdssamhälle, som sände försumliga familjeförsörjare
till arbetshemmen, skulle gå miste om inkomsten av deras
arbete och dessutom få betala för deras vistelse å arbetshemmet. En
sådan anordning skulle säkerligen ej verka i riktning mot ett välbehövligt
efterhållande av försumliga familjeförsörjare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför, att försumliga
familjeförsörjare i regel böra hållas till arbete å de vanliga fattigvårdsanstalterna.
Om detta ej lämpligen kunde ske på grund av de
försumliga försörjarnas dåliga uppförande, torde de i allmänhet kunna
dömas till tvångsarbete och intagas å statens tvångsarbetsanstalter.

Vad anstaltsvård för fattiga sjuka beträffar tillåter sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande till en början framhålla det oavvisliga behovet
av nya vårdplatser för sinnessjuka. Då emellertid denna fråga för närvarande
är under utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, torde

anledning- förefinnas, att antalet vårdplatser för de sinnesjuka inom de
närmaste åren kommer att ökas.

I 41 § 2 mom. liar kommittén förutsatt, att anstalter för vård åt
kroniskt eller obotligt sjuka komma att uppföras såväl genom landstingens
som genom kommunernas försorg, men kommittén har ej velat
föreslå någon ovillkorlig föreskrift därom. I första stycket av samma
mom. har stadgats, att därest sådant sjukhus upprättas genom landstings
försorg, tillfälle till vård för fattiga sjuka bör där beredas. Det synes
kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana sjukhus, då de av landstingen
uppföras, borde anordnas i samband med länslasaretten. Därigenom
skulle de säkerligen vinna större förtroende hos allmänheten, och de
skulle nog kunna inrättas'' med billigare driftkostnader än en vanlig
lasarettsavdelning.

Beträffande anordnandet genom fattigvårdssamhällenas försorg av
sjukhus för kroniskt eller obotligt sjuka delar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande de betänkligheter, som inom kommittén framförts
av reservanterna Björklund och Magnusson (sidd. 454 och 455), och hemställer
därför med dem, att sista stycket av andra momentet i 41 §
måtte ur förslaget utgå.

Kommitténs förslag i 42 § och den i samband därmed föreslagna
ändringen av gällande lasarettsstadga, så att medellös person, som insjuknat
inom främmande lasarettsdistrikts område, ej vidare skulle erhålla
fri sjukvård, innebär enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
erfarenhet en önskvärd förändring av de nuvarande förhållandena. Det
är nämligen ofta svårt att konstatera, var och när insjuknandet ägt
rum, och det är ofta vid den sjukes intagande å lasarettet ovisst, huruvida
han har hemortsrätt inom landstingsområdet eller utom detsamma.

I likhet med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att ett ålderdomshem skall finnas inom varje fattigvårdssamhälle;
dock att flera samhällen må kunna förena sig om en gemensam
dylik anstalt.

Även om i betraktande tages den lättnad, som kan förväntas av
pensionsförsäkringen, torde det emellertid ej kunna lämnas ur räkningen,
att en del kommuner, särskilt de minsta, hava en så svag ekonomi,
att hjälp i någon form torde behöva beredas dessa kommuner för att
sätta dem i stånd att lämna sådan anstaltsvård, som föreslagits. I sådant
avseende torde det ifrågasättas, om ej en statens kommunallånefond
borde inrättas i enlighet med ett inom finansdepartementet av särskilt
tillkallade sakkunniga utarbetat förslag eller ock, såsom i Finland, en
statens lånefond för uppförande av fattigvårdsanstalter skulle anordnas.

En annan utväg, som under nuvarande förhållanden möjligen vore mera
genomförbar, vore att ur pensionsförsäkringsfonden med dess stora
tillgångar utlämna billiga lån till uppförande av ålderdomshem.

Vad slutligen angår de i förslaget upptagna bestämmelser om
arbetstvång för försumliga försörjare, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att dessa kunna skärpas, så att de ej komma att avse
endast den, som är ovillkorligt försörjningspliktig. Arbetsföra barn,
vilka på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap ligga sina fattiga
föräldrar till last, böra nämligen vara underkastade arbetstvång. Mången
gång kommer eljest, såsom nu är förhållandet, fångvårdsstyrelse att
nödgas bevilja ett sådant barns föräldrar fattigvård i form av intagning
å fattigvårdsanstalten endast på den grund, att ett till föräldrarna lämnat
understöd eljest skulle användas till underhåll av deras arbetsföra barn.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i huvudsak
icke något att erinra emot kommitténs förslag.

Jönköping i land skansliet den 29 november 1915.

Underdånigst
FREDR. PETTERSSON.

J. V. Spens.

Bil.

Jönköpings läns landsting.

Av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län kar
länets landsting anmodats avgiva yttrande över ett av fattigvårdslagstiftningskommittén
avgivet förslag till lag om fattigvården med flera
författningar.

Med anledning härav får landstinget, då på grund av det stora
antal ärenden, landstinget haft att behandla, samt då på grund av lagförslagets
vidlyftiga beskaffenhet landstinget med sin begränsade tid
omöjligen kunnat underkasta förslaget den granskning, som skulle
erfordras för avgivande av ett yttrande av värde, härmed i underdånighet
förklara sig icke kunna tillstyrka bifall till lagförslaget ifråga.

Det vid behandling av ärendet hos landstinget förda protokoll
bilägges härjämte.

Jönköping den 17 september 1915.

Underdånigst

På landstingets vägnar:

AXEL ROMBERG.

Uno Sterner.

Utdrag av protokollet, hållet vid Jönköpings läns landstings
lagtima sammanträde i Jönköping den 16 september 1915.

§ 95.

Angående yttrande över förslag till lag om fattigvården med
flera författningar hade första utskottet avgivit ett nu föredraget, så
lydande betänkande:

Första utskottets betänkande nr 25 till Jönköpings läns landsting 1915,
angående yttrande över förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar.

Med skrivelse den 31 juli 1915 hade Konungens befallningshavande i
länet, med överlämnande av ett av fattigvårdslagstiftningskommittén
avgivet förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar, anmodat
landstinget att över förslaget avgiva yttrande.

Då utskottet haft så många ärenden att behandla samt förslaget
i varje fall är av den vidlyftiga natur, att utskottet med sin begränsade
tid omöjligen kunnat underkasta förslaget den granskning, som skulle
erfordras för avgivande av ett yttrande av värde, får utskottet hemställa,

att landstinget måtte såsom sitt yttrande förklara, att
landstinget på de av utskottet anförda skäl ej ansåg sig kunna
tillstyrka bifall till lagförslaget i fråga.

Jönköping den 16 september 1915.

På utskottets vägnar:

OSKAR ERICKSON.

Utskottets betänkande bifölls av landstinget.

Som ovan.

In fidem:

Uno Sterner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län.

Kommitténs förslag, grundat som det är på en mycket omfattande,
allsidig och ingående undersökning av hithörande frågor, synes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i stort sett synnerligen förtjänstfullt
och ägnat att tillgodose ett länge känt behov av mera praktiska och
tidsenliga samt särskilt med hänsyn till fattigvårdskostnadernas fördelning
bättre avvägda och jämväl i övrigt lämpligare anordningar än dem,
som hava sitt stöd i nu gällande, delvis föråldrade och eljest i mångt
och mycket otillfredsställande bestämmelser.

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda i huvudsak
obetingat ansluter sig till kommitterades förslag i ämnet, ställer sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock tveksam beträffande vissa
bestämmelser i förslaget och anser sig vidkommande andra böra giva
uttryck åt en annan uppfattning än den kommittén företrätt.

Åven med den för den nödställde liberalare tolkning av 1 § i nu gällande
fattigvårdsförordning, vilken under senare tider mången gång tillämpats
och som tenderat till att faktiskt vidga området för den obligatoriska
fattigvården, lägger dock paragrafens ordalydelse ofta hinder i vägen
för en fattigvårdsstyrelse att med utsikt till gottgörelse av annat fattigvårdssamhälle
för förskjuten fattigvård skostnad bevilja fattigvård, oaktat
verkligt nödläge kan vara för handen. Det är för den skull av synnerlig
vikt, att bestämmelser i förevarande avseende komma till stånd,
vilka kunna vara ägnade att i möjligaste mån undanröja sådant missförhållande
och förekomma tvekan vid tillämpning av de föreskrifter,
som avse att reglera gränserna för den obligatoriska fattigvården, synnerligast
som dessa föreskrifter sträcka sina rättsverkningar ut över
skilda områden. Huruvida det föreliggande förslaget i denna del fyller
måttet, torde emellertid kunna i viss män vara föremål för olika uppfattning.
Såsom det vill synas icke alldeles utan fog har man härutinnan
erinrat, att den ifrågavarande paragrafen skulle vid tillämpningen
ofta bereda fattigvårdsmyndigheterna större svårigheter än motsvarande

stadgande i gällande lättigvårdsförordning samt oftare giva uppslag till
tvister fattigvårdsstyrelser emellan och medföra en bevisningsskyldighet,
som mången gång bleve synnerligen svår att fullgöra. Särskilt torde
det icke bliva lätt att i varje fall avgöra, när oförmåga att genom
arbete försörja sig skall anses föreligga. Ännu mera torde måhända
meningarna kunna förutsättas bliva delade i fråga om vilken vård, som
skall anses »erforderlig».

I detta sammanhang torde få framhållas, att paragrafens formulering
i sistberörda avseende lärer böra göras beroende av i vad man
kommitténs förslag i andra delar vinner beaktande. Skulle exempelvis
förslaget om landstingens övertagande av en väsentligare del av kostnaderna
för anstaltsvården icke bifallas, torde det med hänsyn till mindre
bärkraftiga kommuner icke vara tillrådligt att utvidga området för den
obligatoriska vården utöver vad som nu gäller om »nödtorftig» sådan.
Till stöd härför kan hänvisas till vad som an föres å sid. 145 i motiveringen
till kommitténs förslag, jämfört med de statistiska uppgifter, som
återfinnas därstädes å sid. 179—180 och 186.

I ovisshet om huru sistberörda fråga kan komma att ordnas och
med hänsyn till svårigheterna under alla förhållanden att formulera ett
fullt tillfredsställande ändringsförslag i ämnet, måste emellertid Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande, om också icke utan tvekan, lämna
kommitténs förslag i denna del utan vidare erinran.

Någon tvekan kan också tilläventyrs göra sig gällande i fråga
om minderårigbetsgränsen i fattigvårdshänseende. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande har icke kunnat undgå att finna de skål, på vilka
reservanter inom kommittén stött förslag om minderårighetsgränsens
höjning, förtjänta av beaktande. Dock håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
före, att en sådan höjning, lat vara endast med ett år,
skulle, vad landsbygden beträffar, föranleda flera olägenheter än minderårighetsgränsens
bibehållande vid femton år kan medföra; och att i
detta hänseende i lagstiftningen göra skillnad mellan land och stad lärer
icke vara lämpligt.

I vissa stadssamhällen är den kommunala penningförvaltningen
centraliserad, så att drätselkammaren, ett särskilt drätselkontor eller en
särskild tjänsteman har i uppdrag att vara kassaförvaltare även för
fattigvården. Med hänsyn härtill och då vissa bestämmelser i 3 kap.
om fångvårdsstyrelse icke torde kunna anses tillämpliga vid en sådan
anordning, synas dessa bestämmelser böra i någon mån omarbetas för
att ej lägga ''hinder i vägen för en dylik centralisation eller annan lämplig
anordning i avseende å kommunalförvaltningen.

Utlåtande avg. fattigvård. ^

I sina motiv har kommittén upptagit till besvarande ett spörsmål,
som, på sätt kommittén erinrat, ej sällan förekommer i praktiken, nämligen
om naturen av den hjälp, som i vissa nödlägen, då varje dröjsmål
kan vara ödesdigert, lämnas av andra personor än dem, vilka enligt 24
§ i det föreliggande lagförslaget erhållit uppdrag att i trängande fall
handla å fattigvårdsstyrelsens vägnar eller eljest ansetts kunna representera
styrelsen, samt härutinnan anfört huvudsakligen: I flera fall

hade det förekommit, att den, som lämnat hjälp vid ett inträffat nödtillfälle
i en ort, där fattigvårdsstyrelsen ej hade någon representant,
sedermera hos fattigvårdsstyrelsen begärt gottgörelse för sina utgifter
och då detta vägrats, förgäves vänt sig till länsstyrelsen. Då i lagen
givits föreskrifter om sättet för sökande och meddelande av fattigvård,
vore sådant understöd, varom här vore fråga, ej att betrakta såsom
fattigvård, ej heller förelåge här samma trygghet med avseende å vårdens
behövlighet och rätta handhavande, som då vård meddelats av
allmän inrättning eller offentlig myndighet. Därav följde dock icke, att
ett lagligt understöd ej borde av fattigvårdsstyrelsen ersättas. Tvärtom
syntes det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att fattigvårdsstyrelsen,
för det fall att enskild person bistått i ett verkligt nödläge,
befriade honom från besväret att fortsätta med vården samt även
hölle honom skadeslös för vad han utgivit. Något uttryckligt föreläggande
härom syntes dock ej lämpligen kunna givas, utan fattigvårdsstyrelsen
måste hava samma befogenhet som eljest att pröva, huruvida
behov av fattigvård förelåge. Hade fattigvårdsstyrelsen lämnat den
enskilde gottgörelse, måste den anses hava godkänt hans åtgärd och
därmed finge understödet karaktären av fattigvård.

Med dessa antydningar anser sig kommittén hava löst denna fråga,
som beträffande särskilt avlägset belägna ställen i vidsträckta och glest
bebyggda kommuner utan kommunikationer eller med dåliga sådana
ingalunda saknar betydelse. Ifrågasättas torde dock kunna, huruvida
icke, särskilt med hänsyn till eventuell kravrätt mot annat fattigvårdssamhälle,
uttrycklig bestämmelse i detta ämne bör i lagen givas.

I 31 § uti lagförslaget ifråga stadgas, att fattigvårdssamhälle skall
hava anstalt (ålderdomshem) för mottagande av understödstagare, vilka
äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet
eller utackorderas; att flera samhällen dock må förena sig om gemensam
anstalt; samt att fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa
antalet understödstagare kan anses icke vara i behov av anstalt, må
efter Konungens befallningshavandes beprövande vare befriat från skyldighet
att anordna sådan.

1 avseende å förslaget i denna del skulle icke vara något att erinra,
för såvitt icke förevarande stadgande, sådant det i förslaget avfattats,
vore ägnat att tillskapa fattigvårdsanstalter även i kommuner, där sådan
anstalt utan olägenhet skulle kunna undvaras. I princip iiro väl övriga
av kommittén ifrågasatta vårdformer ur flera synpunkter att föredraga
framfor vård å anstalt, och då man har erfarenhet av understödstagares
lätt förklarliga motvilja för dessa anstalter, synas de icke böra där
intvingas, för såvitt lämplig vård på annat sätt kan dem beredas. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande har härmed velat giva uttryck åt den
uppfattningen, att ett stadgande beträffande skyldighet för kommun att
anordna fattigvårdsanstalt bör så avfattas, att därav tydligen framgår,
att skyldigheten föreligger först då ett verkligt behov av sådan anstalt
inom kommunen visas vara för handen. Eders Kungl. Majrts befallningshavande
ansluter sig sålunda i detta stycke till kommittéledamöterna
Björklunds och Magnussons reservation, dock att prövningsrätt i berörda
hänseende i varje fall bör tillkomma vederbörande länsstyrelse.

Kommitterades förslag i fråga om anordnandet av en för hela
riket gemensam inspektionsmyndighet, som skulle hava till uppgift att
jämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande övervaka kommunernas
fattigvård, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke biträda.
De skäl, vilka andragits såsom stöd för de mot kommittéförslaget i denna
del framförda skiljaktiga meningar, synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
starka nog för att inge betänkligheter mot att i förevarande
avseende beträda den väg, kommittémajoriteten anvisat, och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande är förvissad om, att den ifrågasatta
organisationen, utan att kunna åstadkomma åsyftat gagn, skulle
medföra olägenheter av rätt betänklig art, i vilket avseende reservanterna
framhållit beaktansvärda omständigheter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill emellertid icke härmed
hava gjort gällande, vare sig att den övervakande verksamhet i avseende
å fattigvårdens handhavande, som länsstyrelserna, med de resurser över
vilka de för närvarande förfoga, hittills utövat, kan anses tillfredsställande
eller att något avsevärt mera gynnsamt resultat i detta hänseende skulle
kunna ernås med tillämpning av den fattigvårdslagstiftning, som nu
ifrågasatts, om, på sätt reservanterna Björklund och Magnusson föreslagit,
stadgandet i 44 § i förslaget utan vidare uteslötes utan att ersättas
av andra bestämmelser i liknande syfte. Men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
håller före, att länsstyrelserna med på området sakkunnigt
biträde skulle bliva i stånd att var inom sitt län nöjaktigt fullgöra de
funktioner, kommittémajoriteten velat anförtro åt två myndigheter. Till -

räckligt antal sådana biträden — instruktörer eller konsulenter — synes
därför böra för riket utses med var sitt tjänstgöringsområde och med
den befogenhet kommittén velat inrymma åt de av densamma föreslagna
instruktörerna; dock lärer besvärsrätt gent emot länsstyrelse icke lämpligen
böra sådan tjänsteman tillerkännas. Vid val av sådan tjänsteman
för ett distrikt bör givetvis tillses, att den till dylik befattning ifrågasatte
äger nödig kännedom om ortsförhållandena.

Vill man emellertid icke övergiva tanken på en inspektionsmyndighet,
sådan som kommittén tänkt, synes dock icke under några förhållanden
en så omfattande organisation böra tillskapas, innan man efter
någon tids erfarenhet beträffande verkningarna av den nya fattigvårdslagstiftningen
kommit till full insikt om, att en dylik organisation icke
kan undvaras.

Bestämmelserna om hemortsrätt och om ersättning för lämnad
fattigvård har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, om också icke i
alla delar utan tvekan, funnit sig böra lämna utan vidare erinran.
Visserligen kan, på sätt från flera håll och särskilt vid sista fattigvårdskongressen
med skärpa framhållits, den föreslagna bestämmelsen, att den
faktiska mantalsskrivningen skall anses grundläggande för en persons
hemortsrätt i fattigvårdshänseende, i enstaka — kanske många — fall
föranleda avsevärda oegentligheter, och likaledes ha, såsom det vill synas
icke utan fog, allvarliga anmärkningar riktats mot bestämmelserna
rörande bekostandet av fattigvård, som ej omfattat längre tid än 30
dagar, och sådan fattigvårds inverkan i fråga om hemortsrättsförvärv,
men med hänsyn till syftet med dessa bestämmelser och då de farhågor,
på vilka motståndarna till kommitténs förslag i dessa delar grundat sin
förkastelsedom, torde få anses väsentligt överdrivna, lärer vad härutinnan
mot förslaget anförts icke få tillerkännas avgörande betydelse.

Däremot har Eders Kungl. Majds befallningshavande icke kunnat
finna kommitténs förslag angående fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare
och för dem försörjningspliktiga personer i alla avseenden
tillfredsställande.

Behovet av skärpta bestämmelser i avseende å de försörjningspliktiga,
gent emot vilka fattigvårdsmyndigheterna för närvarande ofta
stå så gott som maktlösa, har enligt Eders Kungl. Maj ds befallningshavandes
mening icke i kommittéförslaget erforderligen tillgodosetts,
om också förslaget härutinnan har att uppvisa avgjorda förbättringar.
En ytterligare skärpning härutinnan, i den riktning kommittéledamoten
Lindblom i sin reservation föreslagit, synes därför önskvärd.

Ej heller synas tillräckligt bärande skäl hava förebragts för den

i 70 § föreslagna bestämmelsen angående tvåårig preskriptionstid, vilken
bestämmelse, på sätt under frågans behandling vid fattigvårdskongressen
påvisats, skulle medföra betänkliga olägenheter.

Slutligen får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tillkännagiva
sin anslutning till kommittéledamöterna Björklunds och Magnussons
avvikande mening angående understödssökandes och understödstagares
besvärsrätt över fattigvårds- eller anstaltsstyrelses beslut. Dylik besvärsrätt,
som utan verkligt gagn otvivelaktigt skulle medföra en mängd
trakasserier, kan säkerligen utan olägenhet för de behövande undvaras,
om dessa i stället bibehållas vid sin rätt att få fattigvårdsstyrelses beslut
underställt fattigvårdssamhällets prövning ävensom att genom en anmälan
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande påkalla dess åtgärd. Sistnämnda
utväg, vilken enligt kommitterades förslag fortfarande skulle
stå öppen, anlitas här i länet i rätt stor omfattning och med nöjaktigt
resultat.

Växjö, i landskansliet, den 15 december 1915.

Underdånigst

ALEXIS HAMMARSTRÖM.

S. Lilja.

Bil.

Kronobergs läns landsting.

De reformer, som fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till ny
fattigvårdslag innebära, har landstinget funnit i det huvudsakligaste
välbetänkta.

Visserligen omfattar förslaget till innebörden betydelsefulla förändringar
i nu gällande lag, men detta oaktat har kommittén icke
avlägsnat sig från den historiskt givna grunden, utan sökt att tillvarataga
och utnyttja det värdefulla och utvecklingsmöjliga inom vår svenska
fattigvårdsinstitution.

Detta tillvägagångssätt kan landstinget icke annat än giva sitt
erkännande.

Genom utvidgningen av området för den obligatoriska fattigvården
lämnas garanti för att den verkliga oförmågan till självförsörjning, vilken
än anledningen till densamma må vara, medför rätt till fattigvård, och
att denna fattigvård omfattar ej blott det nödtorftiga underhållet, utan
ock den erforderliga vården samt för barnet uppfostran. Genom meddelandet
av regler för försörjningens former dels i lagen, dels i av
myndighet fastställda reglementen skola missförhållanden inom fattigvården
förebyggas. Underlättat hemortsrättsförvärv och inskränkningar
i rätten till hemsändning skola leda till att understödstagare, så långt
detta utan större olägenheter kan ske, få sin försörjning å den ort, de
själva valt som vistelseort. Nya regler för ersättning kommunerna
emellan skola avsevärt minska processerna till antal och avsevärt förenkla
deras behandling. Sjukvårdskostnadernas förflyttning till landstingen
kommer att lätta kommunernas börda och indirekt bidraga till
ett höjande av själva vårdens beskaffenhet. Slutligen skall genom målsmans-
och husbonderättens borttagande de socialt diskvalificerande moment,
som ansetts vidlåda fattigvårdstagare, avlägsnas på samma gång som
praktiskt mera tillfredsställande och, vad försörjärna beträffar, betydligt
mera verksamma stadganden fått ersätta dessa från andra rättsområden
hämtade begrepp. Dessa stadganden, sedda i samband med de från
lagberedningen väntade, innebära i själva verket nya och betydande
möjligheter för de försumliga försörjningspliktigas efterhållande.

^ ad sålunda föreslagits har vunnit landstingets gillande.

På samma gång som landstinget ansluter sig till det huvudsakligaste
av dessa synpunkter, vill dock landstinget gent emot möjligheten att
lämna de s. k. distriktsstyrelserna viss beslutanderätt i fråga om meddelande
av fattigvård uttala sitt ogillande. Landstinget anser nämligen,
att endast fattigvårdsstyrelsens ledamot för distriktet må kunna i trängande
tall meddela understöd, dock med skyldighet att anmäla detsamma vid
fattigvårdsstyrelsens nästa sammanträde.

Anstaltsvårdens betydelse för fattigvårdens handhav ande torde ej
någon vilja förneka, men å andra sidan kräver anläggandet av dylika
anstalter, så framt de skola motsvara sitt ändamål, betydande kostnader,
varför särskilt med hänsyn till landsbygdskommunerna, av vilka en del
äga endast ringa skatteförmåga, den största varsamhet är av nöden, då
det gäller att ålägga dem anskaffa anstalter. Landstinget vill därför
såsom sin åsikt uttala, att statsmakterna gent emot kommunerna i dessa
avseenden ej böra förfara med större stränghet, än vad som är nödvändigt
för fattigvårdens ändamålsenliga handhavande.

Kommitténs förslag i § 41 mom. 2 sista stycket anser landstinget

höra ur förslaget utgå, enär ett dylikt stadgande ej skulle nämnvärt
förbättra vården av fattiga kroniskt sjuka, men väl öka ojämnheten av
fattigvårdsbördan de olika kommunerna emellan.

Men än vidare bar kommitténs förslag rörande en statlig inspektion
över fattigvården icke kunnat vinna landstingets anslutning.

Val medgiver landstinget, att genom införande av en central statens
inspektion en bel del missförhållanden, som otvivelaktigt förefinnas inom
fattigvården så som den under nuvarande former utövas, bättre än hittills
skulle kunna beivras, ävensom att den tillsyn från samhällets sida, som
för närvarande utövas över fattigvården, är skäligen ojämn och icke
ens kan antagas träffa de enskilda fall, då den är mest av nöden, men
landstingets betänksamhet gent emot en statlig inspektion har detta
oaktat icke kunnat övervinnas.

Redan inom kommittén hava meningarna i denna fråga varit icke
så litet delade. Två reservanter anse en sådan inspektion överflödig
redan ur synpunkten att fattigvården bestrides med kommunala och
icke med statens medel samt att fattigvården handhaves å kommunens
vägnar av oavlönade förtroendemän. De frukta, att en statsinspektion,
om den kommer till stånd, skulle leda till ett schablonmässigt anordnande
av fattigvårdsangelägenheterna, till förslappande av fattigvårdsstyrelsernas,
särskilt ordförandenas intresse för saken samt till en gradvis
inträdande minskning av den befattning med fattigvårdsäredena, som
Konungens befallningshavande i orterna nu har till ämbetsplikt att taga,
en minskning, som reservanterna anse ödesdiger. Slutligen anse de, att
inspektionen måste bliva förenad med alltför dryga kostnader.

En annan reservant anser, att kommitténs förslag är otillfredsställande
i så måtto, att de s. k. instruktionerna äro för få; att vissa
beslut icke bort förläggas till Konungens befallningshavande utan till
fattigvårdsinspektionen, d. v. s. sådana beslut, som innebära allenast
ett avgörande vad som i fråga om yttre, rent praktiska anordningar
kan vara för en bestämd kommun behövligt och nödvändigt, såsom fastställande
av reglementen för kommuner och anstalter och av planer
för de senare, meddelande på begäran av befrielse för viss kommun
från skyldighet att hava reglemente eller att uppföra anstalt samt godkännande
av distriktsindelning för den s. k. öppna fattigvården, yarförutom
denne reservant anser, att det torde kunna resas betänkligheter
mot att lägga beslutanderätten i för kommunerna ekonomiskt betydande
frågor i en enda persons, fattigvårdsinspektörens, hand och angiver
såsom en nära till hands liggande utväg, att avgörande rörande inspektionens
plats inom den högre statsförvaltningen helst redan nu träffas,

och att densamma införlivas med socialstyrelsen såsom en särskild byrå
därstädes.

Då en definitiv åtgärd, säger reservanten, emellertid på frågans
nuvarande stadium synes böra undvikas, föreslås såsom en andra och
lämpligare utväg, att vid fattigvårdsinspektörens och vederbörande byråchefs
inom departementet sida ställas exempelvis trenne av Kungl. Maj:t
utsedda lämpligen kvalificerade och sakkunniga personer, vilka med dessa
tjänstemän skulle dela beslutanderätten i de nämnda frågorna och ledningen
av inspektionens verksamhet i allmänhet. Såsom i viss mån förebildande
institutioner nämnas här bank- och försäkringsinspektionerna.

Landstinget, som tagit de sålunda framlagda förslagen i nogsamt
övervägande, finner sig emellertid icke kunna helt lämna sin anslutning
till något av dem.

Landstinget anser i likhet med reservanterna inom kommittén, att
Konungens befallningshavande böra hava överinseendet över fattigvården,
men att, såsom reservanterna ansett lämpligt, Konungens befallningshavande
skola övervaka fattigvården endast genom sina direkt underlydande
tjänstemän, finner landstinget betänkligt. I stället böra Konungens
befallningshavande enligt landstingets förmenande hava fria händer att
välja personer, åt vilka de vilja anförtro inspektionen av fattigvården.
En lämplig åtgärd finner landstinget vara, att, som fattigvårdskongressen
föreslagit, svenska fattigvårdsförbundet, med tillgodonjutande av för
ändamålet avpassat ökat statsanslag, skulle hava till åliggande att
åt Konungens befallningshavande tillhandahålla för ändamålet lämpliga
krafter, vilka, ställda till Konungens befallningshavandes förfogande,
skulle under dessas ledning utöva sitt arbete och borde förefinnas i sådant
antal, att varje län minst vart tredje år kunde erhålla besök av sådan
instruktör. Härigenom förmenade man, att man å ena sidan skulle
undgå den fara, som under den statliga inspektionens utveckling med
icke litet fog befarades skola inträffa, skapandet av ett nytt betungande
och dyrbart centralt ämbetsverk, och å den andra, att på det lämpligaste
sättet kunna övervinna de svårigheter och avhjälpa de brister, som för
närvarande vidlåda verksamheten på detta område.

Enligt landstingets förmenande skulle, om saken ordnades på detta
nu i korthet angivna sätt, härigenom en mera oavlåtlig och initiativrik
verksamhet från deras sida, som för närvarande hava sig tillsynen
anförtrodd, med all visshet kunna påräknas.

Vad slutligen angår fattigvårdssamhällets rätt mot understödstagare
och för dem försörjningspliktiga personer, ansluter sig landstinget till
den uppfattning, som funnit uttryck i fattigvårdsinspektören Lindbloms

reservation till kommitténs beslut rörande stadgande^ i 1) kapitlet,
enär dessa stadganden uppenbarligen äro av alltför liten skärpa.

Liksom reservanten förmenar därför landstinget, att arbetstvångskall
kunna tillämpas även vid tillfällig fattigvård och fattigvård enligt
2 § samt oavsett om fattigvård icke längre utgår. Stadgandet om arbetsskyldighet
bör dessutom innebära en möjlighet för fångvårdsstyrelse
att hålla till arbete under högst ett år i följd eu var försörj ningspliktig,
vilkens lättja, liknöjdhet och dryckenskap vållat, att fattigvård
meddelas familj. Detta stadgande bör tillämpas även på vuxna barn,
vilka försumma försörjningsplikten mot föräldrar.

Växjö den 23 september 1915.

Underdånigst

På Kronobergs läns landstings vägnar:

K. A. POSSE.

Edvard G. Er. Linnell.

Utlåtande ang. fattigvård.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län.

Eders Kungl. Maj.ts befallningshavande har i det stora hela med
mycken tillfredsställelse tagit del av det betänkande, som nu blivit av
kommitterade till granskning framlagt. Det måste villigt och tacksamt
erkännas, att kommitterades förslag bär vittnesbörd om deras livliga
önskan att kunna åstadkomma verkligen förbättrade förhållanden för
dem, som äro i behov av fattigunderstöd, samt att ordna den kommunala
fattigvården på ett bättre och mera tillfredsställande sätt. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande kan emellertid icke i alla avseenden
dela kommitterades uppfattning, sådan den fått sitt uttryck i lagförslaget,
och för dessa sina avvikande meningar vill Eders Kungl. Maj ds
befallningshavande här nedan redogöra.

I 31, 32 och 33 §§ hava kommitterade fastslagit de vårdformer,
vilka böra komma till användning. Mot förslaget i dessa delar har
reservation avgivits av tvenne kommittéledamöter, vilka påyrkat förändrad
lydelse av ifrågavarande paragrafer. Ehuru det i sak icke torde
vara synnerligen stor skillnad mellan majoritetens och reservanternas
förslag, synes dock detta senare ställa sig i någon mån välvilligare mot
kommunerna utan att därför eftergiva något av kravet på vård åt alla,
som därav äro i behov, och just vård av det slag, som majoriteten förordat.
Med anledning härav och med särskild hänsyn till förhållandena
inom detta lan är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del
böjd att giva företräde åt reservanternas förslag, till vilket Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande alltså ansluter sig.

I 44 § hava kommitterade föreslagit, att jämte det övervakande
av fattigvården, som enligt 43 § skulle åligga Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, tillsyn över fattigvården skulle utövas av eu för hela
riket gemensam '' inspektionsmyndighet, angående vars organisation och
verksamhet Eders Kungl. Maj:t skulle meddela närmare bestämmelser.
Förslag till instruktioner för en fattigvårdsinspektör och för särskilda

instruktörer såsom biträden åt honom hava även blivit av kommitterade
uppgjorda.

Eders Kungl. Majds befallningshavande anser det både lämpligt
och behövligt, att kommunernas handhavande av fattigvården kontrolleras.
Redan nu äger en sådan kontroll rum genom Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande och dess underlydande organ, och meningen
är ju, att denna kontroll fortfarande skall bibehållas. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande inser tillika önskvärdheten och gagnet av, att
särskild sakkunskap ställes till dess förfogande vid fullgörandet av den
ämbetsplikt, som i berörda avseende skall allt framgent Eders Kungl.
Majds befallningshavande åligga; men Eders Kungl. Majts befallningshavande
tror icke, att det skulle vara lämpligt att för detta ändamål
inrätta en särskild statsinstitution med den ställning, som åt den ifrågasatta
centrala tillsynsmyndigheten föreslagits. Det är nämligen Eders
Kungl. Majds befallningsliavandes bestämda övertygelse, att en sådan
institution, som antagligen snart skulle utvecklas till ett stort och dyrbart
ämbetsverk, skulle inrikta sig på att få vara den bestämmande i
fråga om både det detaljerade ordnandet av kommunernas fattigvård och
kontrollen över densamma, och detta skulle föranleda slitningar och
konflikter, vilka för den goda sakens egen skull måste undvikas. Av
denna anledning och i övrigt på skäl, som blivit av reservanter inom
kommittén anförda, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
tillstyrka förslaget om inrättandet av en dylik ståtelig tillsjmsmyndighet
och hemställer därför, att 44 ''§ må ur förslaget utgå. Däremot synes
det Eders Kungl. Majds befallningshavande, att den sakkunskap, till
vilken Eders Kungl. Maj ds befallningshavande anser önskvärt att hava
tillgång vid övervakandet av fattigvården, skulle kunna vinnas på ett
vida enklare, effektivare och billigare sätt, därigenom att ett regelbundet
samarbete anordnades mellan Eders Kungl. Majds befallniugshavande
och svenska fattigvårdsförbundet. Ett dylikt samarbete har i själva
verket på senare tiden redan tillfälligtvis ägt rum inom flera län på det
sätt, att med vederbörande länsstyrelses tillåtelse en av förbundets konsulenter
vid personliga besök undersökt fattigvårdsförhållandena inom
länet och däröver avgivit rapport, som av förbundet tillställts länsstyrelsen.
Enligt vad Eders Kungl. Maj ds befallningshavande har sig
bekant, har den hittills vunna erfarenheten av detta samarbete i allmänhet
varit mycket tillfredsställande. Eders Kungl. Majds befallningshavande
skulle på sådant sätt vid tillsynen över fattigvården ständigt hava tillgång
till sakkunniga, intresserade biträden, på samma gång de olägenheter
och svårigheter skulle undvikas, som torde vara oskiljaktigt för -

100

enade med statsinspektionen. Och vad kostnaderna beträffar, skulle,
även om den nu föreslagna anordningen förutsätter ett förhöjt statsanslag
till fattigvårdsförbundet, utgifterna för kontrollen otvivelaktigt
bliva högst avsevärt mindre, än om densamma ordnades enligt kommitterades
förslag.

I 49 och 51 §§ föreslås, bland annat, att fattigvård, som icke omfattat
längre tid än 30 dagar, icke hindrar förvärv av hemortsrätt, att
ersättning för sådan fattigvård icke utgår, samt att, om fattigvården omfattat
längre tid än 30 dagar, den del därav ej ersättes, som utgår för
de första 30 dagarna. ‘ Motiveringen för förslaget i denna del förefaller
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande otillräcklig. I varje fall synas
bestämmelserna sakna nödig effektivitet och rent av inbjuda till ett
kringgående. Om fattigvårdsstyrelsen vid meddelandet av ett understöd
förklarar detsamma vara avsett för någon längre tid än 30 dagar, skulle
stadgandet i 49 § rörande fattigvårdens inverkan på hemortsrättsförvärv
icke vara tillämpligt. Att nämligen ordet »omfattat» avser tiden, för
vilken fattigvård åtnjutits, icke tiden, varunder utbetalningen skett,
torde vara uppenbart och framgår för övrigt även, av vad kommittén å
sid. 291 anfört, där det heter: »Har fattigvård utgått med visst belopp
utan att därvid sagts något om tiden, för vilken understödet avsetts,
torde större svårigheter ej möta att avgöra, huruvida detta skäligen
svarar mot den tid, för vilken fattigvårdens slutliga gäldande anses böra
åligga vistelsekommunen.» Och om fattigvårdsstyrelsen om ett rent tillfälligt
understöd fastslår, att det avser ett kvartal, bereder sig styrelsen
tillfälle att få */s av understödet ersatt. Säkerligen skall styrelsen därför
icke försumma att begagna sig av denna utväg. Härav framgår
tydligen, att ifrågavarande bestämmelser äro olämpliga och böra ur förslaget
utgå.

Uti 80 § 1 inom. hava kommitterade åt understödssökande och
understödstagare inrymt rätt att anföra besvär över fattigvårdsstyrelses
beslut. Med avseende på stadgandet i det efterföljande 2 inom., varigenom
bibehållits den nu gällande bestämmelsen om skyldighet för
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillhålla samhälle, som underlåter
lämna fattigvård, att sin skyldighet fullgöra, finner Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande den medgivna besvärsrätten tämligen överflödig.
Å andra sidan är det alldeles visst, att därigenom ställts i utsikt
en mycket avsevärd ökning i fattigvårdsprocessernas antal. Det
finns bland understödstagare gott om personer, som aldrig äro nöjda,
därav har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ganska mycken
erfarenhet, och de skola icke försumma att i varje fall, då de ej fått

101

allt vad de velat, även utan laga skäl bringa frågan under Eders Kungl.
Maj:ts befällningshavandes bedömande. Vad kommittcrade sålunda till
minskande av fattigvårds målens antal medelst andra förslag givit med
ena handen, taga de genom denna besvärsrätt ganska väsentligt igen
med den andra. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställer
därför, att uti förevarande avseende det måtte få bero vid nu gällande
föreskrifter.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vid de av
kommitterade utarbetade förslag icke något att erinra.

Kalmar i 1 andskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
C. CEDERCRANTZ.

Karl Mossberg.

Bil. 1.

Kalmar läns norra landsting.

Utdrag av protokoll, hållet vid Kalmar läns norra landstings
lagtima sammanträde i Västervik den 14 september 1915.

§ 42.

Utskottet nr 1 hade i anledning av Konungens befallningshavandes
i länet skrivelse med anmodan, att landstinget över fattigvårdslagstiftningskommitténs
avgivna förslag skulle avgiva yttrande, inkommit med
följande utlåtande:

»Utskottet nr 1 har fått till sig remitterat Konungens befallningshavandes
i länet skrivelse med anmodan, att landstinget över fattigvårdslagstiftningskommitténs
avgivna förslag till lag om fattigvården m. fl.
författningar skulle avgiva yttrande samt därmed till länsstyrelsen inkomma.

Utskottet får med anledning härav föreslå, att landstinget ville
avgiva följande skrivelse:

Till Konungens befallningshavande i Kalmar län.

Med anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse av den
12 maj detta år med anmodan till landstinget att avgiva yttrande över

102

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården samt
därmed i samband stående författningar, får landstinget därom göra
följande uttalande:

Landstinget anser, att kommittén anfört fullgoda skäl för den
meningen, att kommunen hädanefter såsom hittills bör bibehållas såsom
fattigvårdssamhälle och att en övergång till vare sig stats- eller landstingsfattigvård
skulle vara långt ifrån tillrådlig, tvärtom direkt skadlig.
Landstinget delar likaledes kommitténs åsikt därom, att för utjämnande
av vissa slag av fattigvård, som kunna drabba somliga kommuner ganska
hårt och vålla stor olikhet i fattigvårdsbördan kommunerna emellan, bör
lättnad beredas kommunerna därigenom, att stat och landsting utveckla
sin anstaltsvård för sinnessjuka och abnorma, samt därigenom att landstingen
gottgöra kommunerna deras utgifter för vård på såväl stats- och
landstingsanstalter som på enskilda anstalter, som åtnjuta statsbidrag.
I likhet med kommittén anser således landstinget, att landstingen böra
gälda de avgifter, vilka nu drabba kommunerna för fattiga, som vårdas
å statens anstalter för sinnessjuka eller å nuvarande eller i framtiden
inrättade landstingsanstalter för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka
eller å motsvarande anstalter tillhörande stad, som ej deltager i
landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken
åtnjuter statsbidrag eller blivit av Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd.

Detsamma synes böra gälla i fråga om kostnaderna för vård av
dövstumma och blinda, vanföra och tuberkulösa. I alla dessa fall bör
lagstiftningen hava till mål att åstadkomma en jämn fördelning av
kostnaden.

Med tillfredsställelse har landstinget funnit, att kommittéförslaget
vill avskalfa det ovärdiga förfarandet vid bortauktionering av fattiga
och deras försörjning genom.s. k. socken- eller rotegång.

I fråga om inrättandet av arbetshem för försumliga försörjare
m. fl. anser landstinget, att sådana anstalter nog kunna vara behövliga
på vissa orter, men att stor varsamhet bör iakttagas, när det gäller att
ålägga kommuner eller landsting att upprätta dylika, som böra komma
till stånd endast där förhållandena tvinga därtill.

Landstinget har intet att erinra mot kommitténs förslag i fråga
om hemortsrätt och de ändringar, som gjorts i nu gällande bestämmelser
angående ersättningsskyldighet för hemortskommun.

Kommittén har föreslagit, att Konungens befallningshavandes uppsikt
över fattigvården skall bibehållas, men att därjämte skall inrättas
en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, bestående av en fattigvårdsinspektör
och tre instruktörer, som skola äga dels att lämna kom -

103

munerna råd och upplysningar om, hur fattigvården skall skötas, dels
kontrollera, att denna fattigvård är tillfredsställande.

Mot denna statsinspektion av fattigvården hyser landstinget starka
betänkligheter. I vårt vidsträckta land råda stora olikheter i befolkningens
levnadssätt, vanor och åsikter om livets nödtorft på skilda orter.
Det synes då med skäl kunna befaras, att ett statens ämbetsverk med
hela landet som verksamhetsområde skulle få svårt att taga nödig hänsyn
till de olika landsdelarnas skiftande förhållanden, och att följden skulle
bliva ett onödigt betungande av sådana orter, där anspråken på livet
äro mindre än i andra, rikare bygder. Landstinget vill icke bestrida
möjligheten därav, att icke i framtiden en statsinspektion kan komma
att visa sig behövlig, men intill dess erfarenhet därom vunnits, bör det
överlämnas åt Konungens befallningshavande och landstingen att få
ordna tillsynen av lagens efterlevnad på sätt, som dessa myndigheter
finna för varje ort lämpligt.

Landstinget vill betona, att det ingalunda anser all inspektion av
fattigvården obehövlig. Det är endast mot den av kommittén eftersträvade
centraliseringen och likformigheten, som landstinget hyser betänkligheter.
Om varje landsting finge för länet eller landstingsområdet
utse en med ortens förhållanden förtrogen, sakkunnig inspektör med
befogenhet att till Konungens befallningshavande göra anmälan i de
fall, då ingripande från denna myndighets sida behövde påkallas, skulle
detta, enligt landstingets mening, lända såväl de fattiga som de särskilda
kommunerna till större båtnad än de sannolikt ganska sällsynta besök,
som kunde göras av en för ortens förhållanden och sedvänjor främmande
person.

Landstinget vill således för sin del för närvarande avstyrka inrättande
av en statens inspektion över fattigvården.

Om kommittéförslaget i övrigt anser sig landstinget böra uttala
det omdömet, att det synes vara väl genomtänkt och buret av en ärlig
och varm strävan för beredande av en bättre tillvaro för de fattiga, på
samma gång som de särskilda kommunernas ofta tryckande bördor skulle
utjämnas.»

Efter föredragning härav uppstod diskussion, varunder yrkades
dels bifall till utskottets förslag till yttrande oförändrat, dels av herr
Rune bifall till utskottets förslag med uteslutande av avstyrkandet av
inrättande av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet.

Sedan diskussionen förklarats avslutad, framställdes propositioner
på de båda yrkandena och blevo dessa med blandade ja- och nej-rop
besvarade. Herr ordföranden tillkännagav, att han funnit propositionen

104

om bifall till utskottets förslag oförändrat med övervägande ja besvarad,
men begärdes votering, i anledning varav uppsattes, föredrogs och godkändes
följande voteringsproposition.

»Den, som bifaller utskottets förslag, röstar

Ja.

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner nej, har landstinget bifallit herr Runes yrkande.»

Omröstningen utföll med 17 ja mot 5 nej, vadan sålunda landstinget
bifallit utskottets förslag.

Emot detta beslut anmälde herrar Rune och Björling reservation.

Som ovan. In fidem:

Alarik Lindskog.

Justerat:

Hugo Hammarskjöld.

Rätt utdraget, betygar:

Ex officio:

Alarik Lindskog.

Bil. 2.

Kalmar läns södra landsting.

I anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse med
infordrande av landstingets yttrande över av fattigvårdslagstiftningskommittén
avgivet förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar
får landstinget meddela, att landstinget, som icke medhunnit någon
ingående detaljgranskning av förslaget i fråga, emellertid ej funnit
något att erinra mot de huvudprinciper, varpå detsamma vilar.

Kalmar den 30 september 1915.

Å landstingets vägnar:

ALFRED WALDENSTRÖM.

N. Sjöbring.

105

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 anbefalld att inkomma
med underdånigt utlåtande över av fattigvårdskommittén avgivna förslag
till lag om fattigvården m. fl. författningar, får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i underdånighet anföra följande:

Fattigvårdslagen.

1 §. Den obligatoriska fattigvården har genom den föreslagna
lydelsen av denna paragraf ej obetydligt utvidgats. Rätten till fattigvård
har ställts oberoende av, huruvida person finnes, som är skyldig försörja
den behövande. Och genom uttrycket: »av annan anledning» är, såsom
kommittén framhåller, möjlighet beredd att under obligatorisk fattigvård
indraga åtskilliga andra fall, vilka enligt nu gällande bestämmelser icke
kunna dit hänföras.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande instämmer obetingat i
syftet med den föreslagna förändringen, men anser sig böra anmärka,
att uttrycket »av annan anledning» är väl obestämt och därigenom ägnat
att giva anledning till godtycklig tolkning.

Kommittén säger visserligen i motiveringen, att arbetslöshet icke
bör i och för sig berättiga till obligatorisk fattigvård — och denna
mening delar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande — men ifrågavarande
ordalag i paragrafen synas icke lägga hinder i vägen för en
motsatt uppfattning.

Dessutom synes gränsen mellan obligatorisk och frivillig fattigvård
genom berörda uttryck bliva synnerligen svävande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner det därför önskligt,
att en omredigering av paragrafen i förtydligande syfte äger rum.

6 §. Enligt denna paragraf kunna två eller flera kommuner förena
sig till ett fattigvårdssamhälle.

En dylik förening torde i många fall vara att förorda, och särskilt
här i länet med dess många små kommuner synes sammanslagning till
gemensamma fattigvårdssamhällen vara av omständigheterna påkallad.

Utlåtande ang. fattigvård.

106

För eu sammanslagning fordras emellertid enligt förslaget, att
vederbörande kommuner äro därom överens. Denna fordran torde, enligt
vad erfarenheten på andra områden nogsamt givit vid handen, ofta
komma att utgöra ett oöverstigligt hinder för sammanslagning, även
om en sådan eljest är än så önsklig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande ifrågasätter därför, huruvida
icke, där föreliggande förhållanden uppenbarligen giva vid handen, att
en sammanslagning är fördelaktig, denna må kunna åstadkommas även
utan samtycke av vederbörande kommuner.

29 §. Att ovillkorligen fordra upprättande av skriftligt kontrakt
vid utackordering av behövande synes knappast vara av behovet påkallat
och kan möjligen även i ett eller annat fall utgöra ett verkligt binder
för åstadkommande av utackordering. Uttrycket »skall upprättas» torde
därför böra utbytas mot »bör, där så lämpligen ske kan, upprättas»
eller något dylikt.

33 §. För omhändertagande av vissa behövande ävensom försumliga
försörjningspliktiga skall inom varje landstingsområde finnas
nödigt antal arbetshem, om vilkas upprättande landstinget i sista hand
skall draga försorg.

Detta åliggande torde komma att ställa sig ganska betungande
för landstingen. Särskilt blir detta åtminstone fallet med detta läns
landsting, som redan förut är hårt tryckt av utgifter.

Den lindring i fråga om sagda åliggande, som skulle kunna åvägabringas
genom den i paragrafen medgivna anordning, att två eller flera
landsting förena sig om ett gemensamt arbetshem, torde näppeligen
komma detta län till godo. Ty med hänsyn till länets avskilda läge,
synes länet lämpligen böra hava ett eget arbetshem, oaktat behovet av
en sådan anstalt, enligt vad en av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
föranstaltad utredning givit vid handen, eljest måste anses
tämligen ringa.

På grund härav och då arbetshemmen hava ett mål, som sträcker
sig utöver den egentliga fattigvården, i det att hemmens uppgift väl
bör vara att söka återföra där intagna personer till ett ordentligt levnadssätt
och hos dem inskärpa deras plikt såsom familjeförsörjare, anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det icke vara obilligt att begära,
att staten medelst lämnande av statsunderstöd efter någon viss för alla
dylika hem ensartad grund bidrager till deras tillkomst och underhåll.

40 §. Genom att å landstingen i sista hand lägga ansvaret för
kostnaderna för anstaltsvård åt medellösa sinnessjuka, sinnesslöa och
fallandesjuka utjämnas visserligen fattigvårdstungan såvitt angår de

107

enskilda, kommunerna. Men i den mån sålunda fattigvården överflyttas
på landstingen, kommer helt visst bördan dem emellan att olta bliva
synnerligen ojämnt lördelud.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller före, att det måste
betraktas såsom ett önskemål, att fattig vårdsbördan fördelas så jämt som
möjligt över hela riket genom statens övertagande av densamma i den
mån detta kan ske utan alltför stora olägenheter; och i berörda avseende
synes ifrågavarande anstaltsvård med hänsyn såväl till behovets beskaifeuhet
som lättheten att kontrollera detsamma vara ett lämpligt föremål
för statens ingripande.

44- §. Den kontroll över fattigvårdens behöriga handhavande, som
för närvarande åligger befallningshavandena i länen, kan med hänsyn
till de resurser, som därvid stå till buds, icke bliva så effektiv som
önskligt vore. Vid kontrollens utövande har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
huvudsakligen att lita sig till länsmännen, vilka i regel
sakna egentlig sakkunskap på området samt på grund av en mångfald
andra tjänstegöromål icke kunna ägna fattigvårdsförhållandena. någon
mera ingående uppmärksamhet. Skulle därtill genom ifrågasatt indragning
av kronofogdetjänsterna länsmännens arbetsbörda komma att väsentligen
ökas, bliver bristen i berörda avseende än mer påtaglig.

Någon större enhetlighet vid behandling av fattigvårdsfrågor kan
icke heller med nu rådande system vara att förvänta.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser därför den föreslagna
inspektionsmyndigheten vara av behovet påkallad. I denna myndighets
utlåtande lärer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ock kunna påräkna
ett värdefullt stöd, när det gäller att bedöma vissa fattigvårdsärenden,
bland annat, frågor om sättet för fattigvårds utgående och
understödstagares behandling, frågor som enligt förslaget skola kunna
genom besvär av understödstagare dragas under Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes prövning.

Om en särskild inspektionsmyndighet inrättas, synes denna emellertid
böra från början så utrustas, att densamma verkligen blir i stånd
att fylla sin uppgift. Detta torde ej bliva fallet med den av kommittén
föreslagna anordningen. Tre fattigvårdsinstruktörer torde omöjligen
förslå för en effektiv tillsyn över fattigvården i alla kommuner inom
vårt vidsträckta land.

45 §. Kommittén har ställt förvärvande av hemortsrätt i det
närmaste samband med den faktiska mantalsskrivningen. Förslaget i
denna del är otvivelaktigt ägnat att i väsentlig grad minska och förenkla
fattigvårdsprocesserna och ur denna synpunkt värt allt beaktande.

108

Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande anser sig dock icke kunna
förorda tillämpning av ett dylikt stadgande, förrän en omarbetning av
förordningarna om mantalsskrivning och kyrkobokföring ägt rum för
åstadkommande av en noggrannare kontroll över mantalsskrivningens
behöriga verkställande.

51 § jämförd med 49 §. Det i 51 § inrymda stadgandet därom,
att ersättning för viss fattigvård enligt 1 § icke må uttagas av annat
fattigvårdssamhälle, motiveras av kommittén huvudsakligen därmed, att
en sådan anordning skulle bidraga till fattigvårdsprocessernas nedbringande.
Att detta även bliver följden, om stadgandet upphöjes till
lag, torde vara ställt utom allt tvivel. Men detta förhållande synes ej
böra tillmätas någon större betydelse, då fråga är om ett eljest berättigat
ersättningsanspråk.

Genom stadgandets tillämpning komme sannolikt de större kommunerna
att bliva oskäligt betungande.

Det torde även kunna befaras, att fat.tigvårdsstyrelserna i åtskilliga
kommuner komme att bliva mindre benägna att lämna tillfällig fattigvård,
då utsikt saknas att därför erhålla ersättning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig därför böra förorda,
att kommunerna bibehållas vid sin rätt att kräva ersättning av
hemortskommunen även för tillfällig fattigvård. Möjligen kan dock
härvid undantag lämpligen göras för kostnad, som uppstår genom anskaffande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisning.

Med den ståndpunkt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda
intar anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock ej
förhindrad tillstyrka stadgandet i 49 § därom, att tillfällig fattigvård ej
skall utgöra hinder för hemortsrätts förvärvande. Såsom kommittén
framhållit, kan nämligen den omständigheten, att en person kommer i
behov av dylik fattigvård, ej sägas med nödvändighet utvisa en sådan
brist i försörjningsförmågan hos honom, att han ej bör kunna förvärva
hemortsrätt.

52 §. Föreskriften om skyldighet för fattigvård sstyrelse, som vill
av annat fattigvårdssamhälle söka ersättning för lämnad fattigvård, att
föranstalta om utredning i vissa avseenden anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande vara av behov påkallad. Berörda skyldighet bör icke
bliva vidare betungande för fattigvårdsstvrelsen, synnerligast om formulär
till förhörsprotokoll finnes att tillgå.

58 §. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser icke tillräckligt
skäl föreligga för den i paragrafen givna föreskriften om skyl -

109

digliet i vissa fall för fångvårdsstyrelse att gälda rättegångskostnader.

Det torde ej sällan bliva ganska vanskligt för eu fattigvårdsstyrelses
ordförande att bedöma, huruvida och i vad mån ett framställt
ersättningskrav är befogat, och han skulle kanske då, ställd inför risken
att ådraga sin kommun rättegångskostnader, finna sig föranlåten godkänna
ett krav, om vars berättigande han ej vore fullt övertygad.

I detta sammanhang ifrågasätter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
huruvida icke lämpligen bör vidtagas sådan ändring i förordningen
angående expeditionslösen, att lösen upphör att utgå för överståthållarämbetets
kommunikationsresolutioner i fattigvårdsmål.

72—78 §§. De i dessa paragrafer inrymda stadgandena rörande
behandling av försumliga familjeförsörjare och tredskande understödstagare
ansluta sig ganska nära till nu gällande bestämmelser i ämnet.
Att dessa senare visat sig föga ändamålsenliga, lärer ej kunna förnekas,
och det torde knappast vara att förvänta, att de nu föreslagna komma
att i någon högre grad medföra åsyftad verkan. En rent straffrättslig
behandling synes åtminstone i vissa fall, exempelvis då en familjeförsörjare
övergiver hustru och barn i nödställd belägenhet, kunna med
fog ifrågasättas.

Vad nu de särskilda stadgandena angår ansluter sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande till kommittéledamoten fröken Paulis uttalade
särskilda mening om lämpligheten av en begränsning av tiden, varunder
en försörjningspliktig må i en följd kvarhållas å arbetsanstalt.

Den i 77 § föreslagna proceduren att fångvårdsstyrelse^ då den
felande icke låter sig rätta av varning, skall hänvända sig till allmän
åklagare, förefaller mindre tillfredsställande. Enligt förslaget skulle
åklagaren efter mottagen anmälan först hålla förhör i saken, varefter det
skulle bero på åklagaren, huruvida saken skulle hänskjutas till slutlig
prövning av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande eller anmälan tillbakavisas.
Och bleve saken av åklagaren överlämnad till Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, skulle det åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att hålla nytt förhör.

Mot denna procedur kan med fog anmärkas, dels att densamma
medför en onödig omgång, särskilt för det fall att fattigvårdsstyrelsen
till sin anmälan fogat en tillfredsställande utredning, och även kan
bereda den anmälde frist att avvika, i synnerhet som åklagaren icke i
detta fall skulle äga häktningsrätt, dels ock att det icke torde vara
lämpligt att åt åklagaren giva befogenhet att avgöra, huruvida en dylik, av
fångvårdsstyrelse gjord anmälan skall föranleda till någon åtgärd eller ej.

Den i förevarande avseende nu gällande ordningen synes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande vara att föredraga.

Vid förhör, som hålles i saken, bör givetvis den anmälde vara
personligen tillstädes. Till undvikande av uppskov, som förorsakas
genom att den anmälde underlåter att hörsamma kallelse till inställelse,
torde Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej sällan finna sig föranlåten
att låta till förhör hämta den anmälde.

Måhända borde ett stadgande om befogenhet härutinnan inflyta
i lagen.

Läsår ettsstadgan.

Då den nu gällande föreskriften, att medellösa inom landstingsområdet
insjuknade personer, som tillhöra annat landstingsområde, skola
å länslasarett njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt,
icke Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande veterligt föranlett till några
egentliga olägenheter eller visat sig för något landstingsområde särskilt
betungande, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tillräckliga
skäl ej förebragta för den av kommittén föreslagna ändringen, vilken
helt säkert komme att öka fattigvårdsprocessernas antal.

I anledning av kommitténs övriga förslag i ämnet har Eders Knngl.
Maj:ts befallningshavande icke funnit något att erinra.

Visby i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
GUSTAF W. ROOS.

K. P. Lundblad.

Bil.

Gottlands läns landsting-.

Landstinget, som på den korta tid, som stått till dess förfogande,
givetvis icke knnnat ingå i en detaljgranskning av ifrågavarande lagförslag,
får i de delar av detsamma, vilka beröra landstinget, avgiva
följande yttrande:

Då landstingens utgifter för varjehanda ändamål redan nu äro så
stora, att ekonomiska svårigheter möta för påläggande av ytterligare
bördor, böra de arbetshem, som i § 33 av lagförslaget omförmälas, och
vilkas tillkomst väl huvudsakligen får anses utgöra ett statsintresse,
genom statens försorg upprättas.

De utgifter, som enligt §§ 40 och 41 i meranämnda lagförslag äro
avsedda att i ökad grad utgöras av landstingen, böra i stället på staten
överflyttas.

Ehuru den i lagförslagets § 44 omförmälda bestämmelsen om
inrättande av statsinspektion icke direkt berör landstinget, anser sig
dock landstinget oförhindrat i avseende härpå såsom sin mening uttala,
att någon inspektion utöver den, som enligt § 43 i lagförslaget åligger
Konungens befallningshavande i länet, icke synes vara behövlig.

Visby den 22 september 1915.

Underdånigst
På landstingets vägnar:

A. SUNDBLAD.

Gastaf Mehn.

112

10.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län.

Sedan tämligen lång tid tillbaka har den nuvarande fattigvårdslagstiftningen
ansetts i mångt och mycket otillfredsställande, och de tid
efter annan gjorda ändringarna i densamma hava väl i ett och annat
avseende åstadkommit förbättringar utan att dock kunnat verka någon
genomgripande ändring i hela systemet. Det föreliggande förslaget
måste därför hälsas med tillfredsställelse, då det tyckes i stort sett
fylla de krav, man kan ställa på en efter nutida fordringar lämpad
fattigvårdslagstiftning. Endast i vissa detaljer har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande några erinringar att framställa.

Första paragrafen i förslaget synes hava erhållit eu lämpligare
formulering än enligt nu gällande författning. Det enda Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att anmärka mot innehållet i denna paragraf
är, att den gamla minderårighetsgränsen, 15 år, bibehållits. I likhet
med reservanterna A. Lindblom och Ebba Pauli anser Eders Kung].
Maj:ts befallningshavande, att minderårighetsgränsen bort sättas till 16
år. Det kan visserligen vara riktigt, att på landsbygden barn vid 15
års ålder mångenstädes kunna försörja sig själva, men så är icke förhållandet
i allmänhet åtminstone i städerna och de större industrisamhällena.
Där barnen skola uppläras i någon industri eller yrke, hinna
de icke förvärva nog kunskap och skicklighet för att de redan vid 15
års ålder skola kunna fullt försörja sig. Härtill kommer att, enligt
redan väckta förslag, skolplikten skall utökas icke allenast vad angår
folkskolan och obligatorisk fortsättningsskola utan jämväl i fråga om
deltagande i undervisningen i yrkesskolor, och komma givetvis dessa
förhållanden att hindrande inverka på barnens ekonomiska förvärvsmöjligheter.

. Enligt § 8 skall fattigvårdsreglemente, som underställes Kungl.
Maj:ts befallningshavandes prövning, av befallningshavanden antingen
oförändrat fastställas eller också ogillas. Motsvarande bestämmelse om

113

oförändrat fastställande eller ogillande förefinnes jämväl i några andra
författningar, och liar erfarenheten givit vid handen, att denna bestämmelse
mången gång blott är till hinder och tidsutdräkt. Förslag, som
underställas befallningshavandes prövning, kunna i ett eller annat avseende
anses olämpliga, och om detta gäller exempelvis blott en formell
brist hos förslaget, måste detsamma likväl underkännas, varav följden
blir en lång procedur med förnyad behandling hos den korporation, som
har att ursprungligen besluta om förslaget, vilket allt mången gång blott
verkar onödig tidsutdräkt. Det synes därför vara vida att föredraga,
att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid prövning av underställda förslag
skulle hava rätt att vidtaga åtminstone i sak föga betydande ändringar
och därpå meddela fastställelse. Eu sådan ordning synes kommittén
hava tänkt sig vid fastställande av reglementen enligt 31 och 33 §§,
där villkoret om förslagets fastställande i oförändrat skick icke finnes
angivet.

Till ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelse kunna enligt
12 § utses inom fattigvårdssamhället bosatta svenska män eller kvinnor,
som fyllt 25 år. Uttrycket bosätta synes något svävande; menas därmed,
att personerna vid valtillfallet endast behöva vara boende inom kommunen,
eller att de verkligen skola vara medlemmar av kommunen. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande håller före, att formuleringen av denna
bestämmelse lämpligen bör så avfattas, att till ledamöter och suppleanter

1 fattigvårdsstyrelsen kunna utses inom fattigvårdssamhället mantalsskrivna
och där boende svenska män eller kvinnor. Det torde nämligen
icke vara lämpligt, att en tillfällig vistelse inom kommunen gör en
person valbar till ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelsen.

Det torde kunna ifrågasättas, om icke uppgiften å fattigvårdsstyrelsernas
ordförande, som enligt 14 § skall intagas i länskungörelserna,
jämväl borde tillkännagivas i ortstidningarna. Säkerligen kommer meddelandet
i tidningarna lättare och säkrare till allmänhetens kännedom än
en underrättelse i länskungörelserna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställer, huruvida icke
beslut enligt 18 § om arvode till fattigvårdsstyrelses ordförande bör av
Kungl. Maj:t befallningshavande godkännas, detta i likhet med vad som
enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet gäller beträffande
arvode åt kommunalnämndsordförande.

De anmärkningar, som av reservanterna Olof Björklund och E.

O. Magnusson framställts mot bestämmelserna i 19 § 3 mom. och 24 §

2 mom. vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del biträda.

Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande lämpligt, att de

Utlåtande ang fattigvård. 15

114

kontrakt, som enligt 29 § upprättas rörande inackordering av understödstagare,
böra uppvisas för vederbörande polismyndighet, på det att
jämväl denna myndighet må vara i tillfälle kontrollera, att de personer,
som åtaga sig vården, på ett rätt sätt fullgöra sina skyldigheter.

Jämlikt 33 § skall arbetshem vara försett med av Kungl. Maj:ts
befallningshavande fastställt reglemente, men föreskrift saknas, om vem
det åligger att uppgöra förslag till sådant reglemente och underställa
detsamma Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.

Stadgandet i 43 §, att Kungl. Maj:ts befallningshavande har att
vaka över, att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och
den vård, som omständigheterna påkalla, är att hälsa med stor tillfredsställelse,
därest stadgandet får anses innebära en bestämd rätt för Kungl.
Maj:ts befallningshavande att bestämma, i vilken form enligt 27 § fattigvård
i omtvistat fall må utgå. Tolkningen av de nuvarande bestämmelserna
har nämligen gått i den riktningen, att om full försörjning
erbjudes understödstagare å kommunens fattigvårdsinrättning, skulle
kommunen icke kunna förpliktas att i stället utgiva månatligt understöd
till den behövande, även om detta understöd till beloppet vida understege,
vad kostnaden för varje understödstagares underhåll på fattigvår
dsinrättnin gen uppginge till. Att denna tolkning av kommunerna
vid fyrfaldiga tillfällen utnyttjats för att genom hotet om intagning
å fattigvårdsinrättning förmå understödstagare att nöja sig med ett
otillräckligt månatligt understöd, därpå har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
fyrfaldiga exempel, även om på allra sista åren förhållandena
även i detta avseende förbättrats. En understödstagare, som
exempelvis sitter i egen stuga, vill hellre mottaga ett månadsunderstöd
knappast tillräckligt för det allra nödvändigaste till livsuppehället
än övergiva sin gamla boning och omgivningen för att flytta in i
en fattigvårdsinrättning under nya förhållanden och tillsammans med
åtminstone till stor del obekanta personer. Lägges bestämmanderätten
i Kungl. Maj:ts befallningshavandes hand, huruvida i omtvistat fall
understödet skall utgå i form av vård å anstalt eller understöd i hemmet,
kan säkerligen åstadkommas stor välsignelse för mången understödstagare.

Utöver den befogenhet, som enligt 43 § tillagts Kungl. Maj:ts
befallningshavande att vaka över att fattigvården inom länet ändamålsenligt
ordnas och handhaves, har i 44 § föreslagits inrättande av eu för
hela riket gemensam inspektionsmyndigliet för att öva tillsyn över
fattigvården. Eders Kungl. Majrts befallningshavande kan för sin del
icke biträda sistnämnda förslag. Fattigvården måste inom de olika

115

trakterna i vårt land ordnas på ganska olika sätt allt efter de särskilda
ortsförhållandena, och det torde knappast låta sig göra, att en central
myndighet kan sitta inne med kännedom om förhållandena på de olika
trakterna så väl som Kung]. Maj:ts befallningsliavande, vilken myndighet
väl får anses bäst känna till såväl ortsförhållanden som personer inom
respektive län. Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande vill därför på
det bestämdaste avstyrka inrättandet av en gemensam inspektionsmyndighet
såsom varande både olämplig och obehövlig. Däremot vore
det måhända icke utan ett visst värde, om det funnes eu eller några
instruktörer rörande fattigvården, vilka kunde stå till tjänst med yttranden
i sådana fattigvården berörande ärenden, där det kunde vara av
vikt att få göra sig till godo erfarenheterna från olika delar av riket
såsom exempelvis vid granskning av ritningar till nya ålderdomshem,
förändring av äldre sådana eller dylikt.

I 45 § hava kommitterade framställt eu ny princip i fråga om
hemortsrätten, i det att de föreslagit, att mantalsskrivningen skulle vara
avgörande för densamma. Det är visserligen sant, att tillämpningen
av denna princip troligen kommer att nedbringa fattigvårdsmålens antal
hos länsstyrelserna, men denna fördel torde utvinnas allenast på bekostnad
av att mantalsskrivningsärendena bliva desto flera, och det torde
vara otvivelaktigt, vilketdera som härutinnan kan anses fördelaktigast.
Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande för sin del lutar åt den uppfattningen,
att de nuvarande bestämmelserna äro att föredraga.

För att förhindra de många processer mellan kommunerna, som
föras om de obetydliga belopp, vilka utgå vid fattigvård av mera tillfällig
art, har kommittén i 51 § föreslagit ett stadgande därom, att
ersättning icke skulle utgå för fattigvård, som icke omfattat längre tid
än 30 dagar, eller, därest fattigvården omfattat längre tid, ej utgå för
de första 30 dagarna. Då i detta stadgande icke kan anses ligga någon
som helst rättvisa utan detsamma tvärt om, särskilt om flera perioder
av 30 dagars understöd förekomma under samma år, kan vålla en
kommun ganska stor orättvisa, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra avstyrka förslaget härutinnan. Det berättigade i jämväl
övriga stadganden i 51 § synes jämväl vara tvivelaktigt, likasom ock
vad som stadgas i 49 § 1 mom. efter bestämmelsen i dess första punkt.

I motiveringen till 62 § 2 stycket framhålla kommitterade fullt
riktigt, att i praktiken förutsättes för utbekommande av gottgörelse från
staten, att fattigvårdsbehovet inträtt, innan understödstagaren återvänt
till samhället eller åtminstone omedelbart därefter, och detta anse kommitterade
framgå av stadgandet, sådant det avfattats i kommitténs för -

116

slag. Sistnämnda uppfattning kan Eders Kungl. Majrts befallningshavande
emellertid icke finna vara riktig; det i förslaget insatta ordet
»därefter» kan nämligen ej anses helt fylla, vad man därmed avsett.
Då nu paragrafens avfattning bör undergå ett förtydligande, vilket är
fullt riktigt, torde detta ske i sådan form, att hädanefter all tvekan
rörande stadgandets innebörd försvinner. Full tydlighet torde knappast
kunna vinnas annorledes än genom att i paragrafen uttryckligen utsättes,
att fattigvårdsbehovet skall hava inträtt, innan understödstagaren efter
minst fem års oavbruten bortovaro återvänt till samhället eller åtminstone
omedelbart därefter.

I förslaget har uteslutits bestämmelserna i nuvarande fattigvårdsförordnings
31 §, innefattande rätt för fattigvårdssamhälle att under
vissa förutsättningar undfå gottgörelse av staten för fattigvård, som tilldelats
krigsmanskap samt arbetare eller hantverkare vid kronans varv
eller verkstäder. Motiven härför anser Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
ej vara fullt giltiga. Frågan berör här i länet närmast Karlskrona
stad och en del kommuner i dess omedelbara närhet. För sina
stora varvsanläggningar och verkstäder i Karlskrona betalar staten icke
några kommunalutskylder och de där anställda små inkomsttagarna bidraga
i ringa mån till kommunens utgifter men förorsaka ofta med sina stora
familjer ökning i fattigvårdstungan. Eders Kungl. Majrts befallningshavande
anser därför rättvist, att de nuvarande bestämmelserna härutinnan
åtminstone i huvudsak återupptagas i den nya fattigvårdslagstiftningen.

Den i 70 § stadgade tvååriga preskriptionstiden anser Eders Kungl.
Majrts befallningshavande icke vara att förorda. Därest understödstagare
eller försörj ningspliktig kommer i sådana förbättrade ekonomiska förhållanden,
att han blir i stånd att ersätta tidigare fattigunderstöd, torde
kommunen rättvisligen böra hava sin ersättningsrätt öppen för lika lång
tid, som gäller för andra fordringsanspråk.

Enligt 82 § är besvärsrätt medgiven mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i mål, som omförmälas i 80 § 1 och 2 mom. Denna
rätt torde emellertid i de allra flesta fall blott leda till okynnesbesvär
och ett onödigt betungande av kammarrättens arbetsbörda, varför enligt
Eders Kungl. Majrts befallningshavandes förmenande den icke bör medgivas
utan tvärtom ett uttryckligt stadgande göras därom, att klagan
mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut uti nu ifrågavarande mål
icke må föras.

I övrigt har Eders Kungl. Majrts befallningshavande ej annat att
erinra mot ifrågavarande förslag till lag om fattigvården eller mot

117

övriga i kommittébetänkandet förekomniaude författningsförslag än att
de åligganden, som i såväl fattigvård slagen som ändringarna av lagarna
angående blindundervisningen och dövstumundervisningen pålagts landstingen,
synas vara väl stora och ej fullt berättigade.

Karlskrona å landskansli den 31 december 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

Josef Fröberg.

Erik Westerlund.

Bil.

Blekinge läns landsting.

Utdrag av protokollet hållet vid Blekinge läns lagtima landstings
sammanträde i Karlskrona den 15 september 1915.

§ 87.

I anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes skrivelse nr 3
med infordrande av yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till lag om fattigvården m. fl. författningar hade beredningsutskottet
avgivit följande betänkande:

»Utskottet hemställer, att landstinget måtte i ärendet avgiva följande
yttrande.

Den korta tid, som stått till buds för yttrandets avgivande, har
lagt hinder i vägen för en ingående granskning av lagförslaget ifråga,
varför endast en och annan bestämmelse, som mera direkt ingriper på
landstingets verksamhetsområde, kan komma att bliva föremål för ett
uttalande. Bland sådana bestämmelser har stadgandet i § 83 av förslaget
till lag om fattigvården om skyldighet för landstinget att draga
försorg om upprättandet av så kallade arbetshem i den mån sådana
hem icke genom fattigvårdssamhällen eller på annat sätt kommit till
stånd synts landstinget betänkligt. Dessa hem äro avsedda dels för

118

omhändertagandet av behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men
icke lämpligen kunna emottagas å de i 31 § omförmälda ålderdomshem,
dels för beredande av tillfälle att omhändertaga arbetsföra personer, som
icke kunna förmås att draga försorg om de sina. Utan tvivel torde
arbetshemmen mest komma att tagas i bruk för det sistnämnda ändamålet
och således komma att verka såsom ett slags tvångsanstalter även om
tvånget blir av synnerligen lindrig art. Meningen är också att å ett
sådant arbetshem intagen person vid tredska efter erhållen varning skall
kunna ådömas tvångsarbete. Då således arbetshemmen hava ett ganska
starkt släkttycke med tvångsarbetsanstalterna, synes det med fog kunna
ifrågasättas, om icke upprättandet av sådana arbetshem borde bliva en
statens angelägenhet. Genom förslagets stadgande kommer eu mycket
tung utgiftsbörda att påläggas landstingen icke allenast genom anstalternas
uppbyggande utan även genom uppehållande av deras ekonomi,
vilket är så mycket betänkligare, som genom förslagets stadganden i
40 och 41 §§ kommunernas kostnader för vård å anstalt av sinnessjuka,
sinnesslöa, med fallandesjuka behäftade, tuberkulösa och vanföra utan
vidare överflyttas från kommunerna på landstingen.

Förslagets 44 § föreskriver inrättandet av en för hela riket gemensam
inspektionsmyndighet. Behovet och nyttan av att inrätta ännu ett
nytt ämbetsverk för nu ifrågavarande ändamål synes ganska tvivelaktigt.
Sedan gammalt hava de fattiga och elända vänt sig till Kungl. Maj:ts
befallningshavande med sina bekymmer och klagomål, och denna myndighet
synes allt fortfarande böra vara den, åt vilken övervakandet av
fattigvården bör anförtros. Måhända borde något större befogenhet att
rätta missförhållanden än som nu är fallet inrymmas åt Kungl. Majrts
befallningshavande. Landstinget ansluter sig beträffande § 44 därför
till herrar Björklunds och Magnussons i frågan avgivna reservation,
däri yrkas att denna paragraf i dess helhet må utgå.

Stadgandet i § 45 att hemort i fråga om fattigvård skall vara
det fattigvårdssamhälle, inom vilket vederbörande senast varit mantalsskriven,
utan hänsyn till lagligheten av mantalsskrivningen, synes kunna
föranleda en del orättvisor och obilligheter.

Såsom förut påpekats äga kommunerna av landstinget erhålla gottgörelse
för vårdkostnad beträffande åtskilliga sjuklingar. Om nu sådan
gottgörelse vägras, äger enligt förslagets 61 § fattigvårdsstyrelsen att
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande föra talan om utfående därav i
samma ordning, som gäller fattigvårdsmål kommuner emellan. Denna
anordning synes föga tilltalande. Lämpligare synes det vara att kommun,
som gör anspråk på sådan gottgörelse, genom Kungl. Maj:ts befallnings -

119

havande till landstinget inkommer med sina anspråk, vilka av landstinget
behandlas i vanlig ordning. Landstingets beslut kan av den
missnöjde överklagas.

Slutligen vill utskottet framhålla önskvärdheten av att lagförslag,
över vilka landstingets yttranden skola inhämtas och som hava det betydliga
omfång, som det här föreliggande, må där så ske kan i god
tid tillställas samtliga landstingsmän.»

Utan meningsskiljaktighet beslöt tinget att avgiva yttrande i
ärendet i enlighet med vad beredningsutskottet sålunda föreslagit.

Av det justerade protokollet rätt utdraget, betygar

Ex officio:

Arvid Liden.

120

11.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län.

Det föreliggande förslaget till lag om fattigvården vilar i huvudsak
på samma grunder, som nu gällande fattigvårdsförordning. Det
innehåller emellertid åtskilliga förändringar och tillägg, vilka i stort
sett måste betecknas såsom förbättringar i förutvarande förhållanden,
särskilt i de delar, som avse att åstadkomma lindring i primärkommunernas
fattigvårdstunga.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande anser sig dock hava skäl
göra några erinringar mot förslaget.

I 9 § föreskrives, att i varje fattigvårdssamhälle skall finnas en
fångvårdsstyrelse. Många kommuner hava blott några hundratal invånare
och det vore synbarligen att sätta i gång en för stor apparat
att i sådana mindre fattigvårdssamhällen tillsätta särskild fångvårdsstyrelse
vid sidan av kommunalnämnden. Visserligen uppställer förslaget
icke något hinder för, att samma personer insättas i fattigvårdsstyrelsen
som i kommunalnämnden, men även om såsom sannolikt är
personvalet mångenstädes delvis bleve detsamma, komme antalet av de
redan mångtaliga kommunala nämnderna att ytterligare ökas, vilket kan
vara besvärligt nog i små kommuner, där tillgången på lämpliga personer
för de kommunala uppdragens fullgörande är mera begränsad.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föredrager därför bestämmelsen
i gällande fattigvårdsförordning, enligt vilken å landet fattigvårdsstyrelsen
skall utgöras av kommunalnämnden, där ej samhället annorlunda förordnar.
Med bibehållande av denna bestämmelse bleve det i allt fall
obetaget kommun, där det ansåges angeläget att vid fattigvården hava
biträde av kvinnor, förordna om särskild fångvårdsstyrelse.

I 15 § 1 mom. föreskrives, att fångvårdsstyrelse bör hålla ordinarie
sammanträden på regelbundet återkommande tider samt att tid och
ställe för dessa böra av styrelsen till allmänhetens kännedom kungöras.

121

Det torde särskilt i mindre kommuner, där lättigvårdsstyrelsen icke har
att handlägga så synnerligen många ärenden under årets lopp, vara
mindre lämpligt att på förhand fastställa tiderna för styrelsens ordinarie
sammanträden, vare sig de skola äga rum viss dag i månaden eller i
kvartalet. Det kunde nämligen mången gång inträffa, att något ärende
icke förefunnes till handläggning, och då både styrelsen onödigtvis måst
inställa sig och företaga därav föranledda resor. Det skulle säkerligen
även bliva obekvämt för styrelsens egna ledamöter i de fall, då, såsom
är att förutse, de regelbundna sammanträdena ofta komme att sammanträffa
med andra förrättningar av officiell eller enskild natur, vid vilka
styrelsens ledamöter hade viktiga angelägenheter att bevaka. De regelbundna,
förut bestämda sammanträdena synas icke heller erforderliga
för allmänheten vid det förhållande, att ansökan om fattigvård må när
som helst göras hos fattigvårdsstyrelsens ordförande eller någon dess
ledamot ävensom hos prästerskapet i församlingen samt att det åligger
ordföranden att kalla styrelsen till sammanträde, då han finner sådant
nödigt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser för den skull,
att ovannämnda föreskrift om regelbundna, förut kungjorda sammanträden
för fångvårdsstyrelse utan olägenhet kan helt och hållet uteslutas
eller ock genom tillägg modifieras att gälla allenast i kommun, där så
anses nödigt.

Enligt förslagets 19 § 4 mom. äger fattigvårdssamhället meddela
bestämmelser, att personer, som enligt 2 och 3 mom. samma paragraf blivit
utsedda såsom fattigvårdsstyrelsen biträdande vårdare eller ledamöter i
särskilda fattigvårdsanstalter, skola vara skyldiga mottaga sådana uppdrag,
dock att dessa bestämmelser ej må göras strängare än de, som
gälla för ledamöter i fångvårdsstyrelse. Givetvis är ledamotskap i
fattigvårdsstyrelse ett sådant medborgerligt uppdrag, att de kommunmedlemmar,
vilka icke kunna förebära giltig ursäkt, böra hava skyldighet
att mottaga detsamma. Att utsträcka denna skyldighet till av iattigvårdsstyrelsen
utsedda biträdande vårdare och till ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
underordnade anstalter torde däremot hava sina betänkligheter.
Ifrågavarande uppdrag äro dessutom av beskaffenhet, att det
måste vara lämpligare att på fri villighetens väg söka vinna personer
att utföra desamma än att genom tvång förmå därtill.

I 31 § stadgas, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem)
för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej
lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas, dock må
fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
kan anses icke vara i behov av anstalt, efter Eders Kungl. Maj:ts be Utlåtande

ang. fattigvård. 16

122

fallningshavandes beprövande vara befriat från skyldighet att anordna
sådan. Anordnandet av anstalten är sålunda regel och befrielse därifrån
undantag. Enligt den av fattigvårdskommittén lämnade redogörelse
funnos fattigvårdsanstalter av ett eller annat slag i endast 52.9
procent av landets kommuner på landsbygden. Åven om alla dessa
fattigvårdsanstalter, vilket icke torde vara fallet, kunna fylla kravet på
sådan anstalt, som i denna paragraf avses, är det dock ett mycket stort antal
landsbygdskommuner, som är i saknad av varje fattigvårdsanstalt, och
det är givetvis de minst bärkraftiga, i vilka förhållandet är sådant. För
dessa kommuner skulle det bliva mycket betungande, om de icke kunde
undandraga sig skyldigheten att inrätta ålderdomshem. Med hänsyn
till anläggnings- och förvaltningskostnaden för ålderdomshem ställer det
sig uppenbarligen billigare för kommuner, där få understödstagare finnas,
att giva dem kontant understöd eller bereda dem inackordering antingen
i enskilda hem eller möjligen på andra anstalter, om tillgång därpå tinnes, än
att inrätta egna anstalter. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förmenande bör det därför överlåtas åt kommunerna själva att på det
för dem fördelaktigaste sätt inrätta sin fattigvård, endast mot densamma
ej finnes skäl till befogad anmärkning. Kommunerna böra sålunda hava
frihet själva bestämma, om de vilja anordna ålderdomshem. Ett ytterligare
skäl därtill är, att efter den fortskridande tillämpningen av lagen
om allmän pensionsförsäkring man kan antaga, att understödstagarnas
antal skall mer och mer minskas och att understödstagare, som äro
pensionstagare men ieke kunna reda sig endast med sin pension, få tillräckligt
understöd genom erhållande av ett mindre tillskott, med vilket
och pensionen de äro i tillfälle att antingen själva draga sig fram eller
förskaffa sig full försörjning i enskilt hem, något som de flesta föredraga
framför den mera av föreskrifter bundna anstaltsvården. Det
synes i följd härav nu mindre än förut böra ifrågasättas, att kommuner
skola kunna mot sin önskan åläggas anordna ålderdomshem, utan anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att bestämmelsen lämpligen
bör ändras därhän, att fattigvårdssamhälle skall låta sig angeläget
vara att, där så erfordras, inrätta anstalt för mottagande av understödstagare.

Enligt stadgandena i 43 och 44 §§ skall Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppsikt över fattigvården bibehållas, men därjämte
skola för hela riket anställas en fattigvårdsinspektör och tre instruktörer
med uppgift att lämna kommunerna råd och upplysningar, om hur fattigvården
skall skötas, ävensom kontrollera, att denna vård blir tillfredsställande.

123

Att en fullt effektiv fattigvårdsinspektion icke kan av länsstyrelserna
utövas med tillhjälp endast av de organ, som stå dessa myndigheter
till buds, torde vara obestridligt och alldeles särskilt gäller detta
i fråga om den vägledande och rådgivande verksamhet, som ovillkorligen
bör ingå i eu sådan inspektion.

Det av staten understödda svenska fattigvårdsfÖrbundet bär under
de senare åren genom sin konsulentverksamhet inlagt stor förtjänst på
detta område, och någon tvekan kan nog uppstå,_ vilketdera vore mest
ändamålsenligt, antingen att söka ytterligare främja och utveckla denna
konsulentverksamhet eller övergå till en ren statsinspektion, sådan som
kommittén föreslagit. Väljes den senare utvägen, ligger det vikt uppå,
att inspektionen så ordnas, att den icke kommer att allt för starkt ingripa
i kommunernas självbestämningsrätt utan i främsta rummet söker
verka genom sakkunniga råd och upplysningar.

I nu gällande fattigvårdsförordning stadgas såsom grundregel för
förvärv av hemortsrätt, att svensk medborgare skall i fråga om fattigvård
anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast
författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven. I denna grundsats
gör det nu föreliggande förslaget i 45 § den ändring, att hemortsrätt
skall åtnjutas i det fattigvårdssamhälle, inom vilket vederbörande
senast varit mantalsskriven.

Väl torde denna princip, att den faktiska mantalsskrivningen skall
vara avgörande för hemortsrätten, komma att i en del fall möjliggöra,
att hemortsrätt förvärvas i annan kommun än den, där det med hänsyn
till individens samhörighet med kommunen rätteligen bort ske, men
denna olägenhet synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vara
av den betydenhet, att man av hänsyn därtill bör finna sig nödsakad
att avstå från den länge eftersträvade och ytterst välbehövliga reformering
av bestämmelserna rörande hemortsrätten, som härigenom vinnes.
De invecklade och tidsödande tvisterna härom mellan fattigvårdssamhällena
och det av dessa tvister förorsakade oerhörda mångskriveriet måste
få ett slut, och då någon annan utväg att på ett enkelt och praktiskt
sätt ordna saken knappast torde förefinnas, tvekar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke att tillstyrka kommitténs förslag i detta avseende.

Genom införande, på sätt kommittén föreslagit, av viss besvärstid
i fråga om mantalsskrivning och dennas avgörande betydelse för hemortsrätten
bliva kommunerna nödsakade att noggrannare än hittills övervaka,
att icke någon obehörigt där mantalsskrives, och om tillika genorn nya
bestämmelser i mantalsskrivningsförfattningarna sådana anordningar
bliva vidtagna, att största möjliga garanti vinnes för att samtliga rikets

124

medborgare alltid bliva någonstädes mantalsskrivna, torde de fall, där
felaktig mantalsskrivning grundlägger förvärv av hemortsrätt inom orätt
kommun, icke behöva bli synnerligen talrika eller vålla avsevärda
olägenheter.

Enligt 59 § äger fattigvårdssamhälle, som utgivit fattigvård åt
någon, som har hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle, rätt att påfordra
understödstagarens hemsändande, om fattigvården lämnats under
förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet kommer att bliva varaktigt.
Vad som i detta fall avses med varaktigt fattigvårdsbehov säges emellertid
icke, utan har bedömandet därav överlämnats till fattigvårdsstyrelserna
själva. En bestämmelse härom torde dock vara behövlig till undvikande
av tvistigheter mellan fattigvårdsstyrelserna. Då fattigvårdsstyrelse icke
medgivits rätt att söka ersättning för fattigvård, som omfattat kortare
tid än trettio dagar, är det givet, att denna tid måste överskridas för
att behovet skall betecknas såsom varaktigt. Det synes emellertid vara
berättigat att uppställa den fordran, att fattigvården skall hava fortgått
minst sextio dagar, innan hemsändning får ske. Dessutom bör även
gälla, att vid tiden för hemsändningen omständigheterna äro sådana, att
anledning finnes antaga, att fattigvårdsbehovet skall fortfara en längre
tid. Naturligtvis kan hemsändning icke fö förekomma, då fattigvården
endast är av tillfällig beskaffenhet.

I 70 § stadgas, att talan om ersättning för fattigvårdskostnad av
understödstagare eller försörj ningspliktig skall anhängiggöras inom två
år efter det fattigvården börjat utgå, vid äventyr, om det försummas,
att rätt till gottgörelse för kostnad, som utgivits mer än två år före det
ansökningen gjordes, anses såsom förfallen. Dessutom har meddelats
vissa supplerande bestämmelser, i händelse frågan om skyldighet att
vidkännas fattigvårdskostnaden varit föremål för tvist. Vad angår
understödstagare lärer icke kunna åberopas något giltigt skäl, på grund
varav en sådan skulle vara befriad från betalningsskyldighet för honom
lämnad fattigvård i annan män, än som gäller om preskription för fordran
i aftära fall. I sak lärer den inskränkning i fordringsrätten, varom nu
är fråga, icke kunna betyda så mycket för fattigvårdssamhällena, men
principen om den lagliga betalningsskyldigheten torde dock böra upprätthållas.
Den möjligheten är icke heller utesluten, att en understödstagare
kan komma i så förändrade förhållanden, att han kan äga förmåga
återgälda hela den fattigvårdskostnad, ett fattigvårdssamhälle för
honom fått vidkännas, och i sådan händelse synes fattigvårdssamhället
icke böra lida inskränkning i sin lagliga kravrätt. Den enda inskränkning
i betalningsskyldigheten, som i detta fall torde böra stadgas, är att

I2r>

deri icke må göras gällande i så vidsträckt mån, att den betalningsskyldige
kommer att sakna nödiga medel till underhåll för sig och
de sina.

I de fall, då i enlighet mod 76 § av förslaget, fångvårdsstyrelse
eller styrelse för fattigvårdsanstalt meddelat tredskande varning, äger
styrelsen enligt 77 §, därest den felande icke låter rätta sig av varningen,
anmäla saken hos allmänna åklagaren, på vilken det ankommer att, efter
förhör i saken, hos Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande göra framställning
om den felandes dömande till tvångsarbete. Enligt gällande
fattigvårdsförordning tillkommer det allenast vederbörande fattigvårdsstyrelse
att göra sådan framställning, varom nu är fråga. Såsom motiv
för det ändrade stadgandet har kommittén anfört, att den ansett lämpligt
att låta den förberedande utredningen utföras av allmän åklagare och
låta honom hos Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande anhängiggöra
och utföra talan i målet, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle befrias
från besväret därmed och på samma gång den utredning, som Eders
Kungl. Maj:ts befallningsliavande redan vid början av målet hade till
sitt förfogande, skulle bliva mera omfattande och lämpad för sitt ändamål.
De förseelser, som allmänna åklagaren sålunda skulle beivra, om
han funne skäl därtill, äro emellertid icke att likställa med de i strafflagen
omförmälda brott, som må av åklagare efter angivelse av målsägare
åtalas. Det torde därför med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
det är lämpligt ålägga allmän åklagare taga befattning med ifrågavarande
mål, i all synnerhet som, därest han ej funne skäl att utföra
talan, fattigvårdsstyrelsen betoges möjligheten att få saken prövad av
vederbörlig myndighet. Vad angår den förberedande utredningen, som
skulle utföras av allmänna åklagaren, lärer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
om sådan utredning erfordras, vara oförhindrad därom
förordna utan särskild föreskrift i lagen.

I Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, varigenom någon
dömts till tvångsarbete, äger enligt 84 § endast den dömde rätt att
söka ändring. Av vad anledning sådan rätt icke tillerkännes den dömdes
motpart, vare sig det är allmän åklagare eller fattigvårdsstyrelse,
säges icke i motiven till lagen. Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande
är av den uppfattning, att sådan rätt bör dem medgivas likasom rätt att
överklaga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag även i det
fall, att talan om tvångsarbetes ådömande blivit ogillad.

Slutligen anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande höra
instämma med kronolänsmannen W. Holmgren i det av honom i avgivna
yttrandet gjorda uttalande om önskvärdheten därav, att i lagen införes

126

stadgande i syfte, att enskild person, som i särskilt trängande fall
lämnar bistånd åt hjälpbehövande, må vara berättigad att av den egna
kommunen utfå ersättning för honom därigenom åsamkad kostnad, då
det visas, att nödläget varit sådant, att ofördröjlig hjälp varit av behovet
påkallad.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något
att erinra mot förslaget till lag om fattigvården likasom icke heller mot
de andra föreliggande författningsförslagen.

Kristianstads landskansli den 4 december 1915.

Underdånigst

LOUIS de GEER.

TV. Ehrenborg.

Bil.

Kristianstads läns landsting1.

Genom skrivelse den 19 maj 1915 har Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
i Kristianstads län anmodat länets landsting att inkomma
med underdånigt utlåtande över det av fattigvårdslagstiftningskommittén
den 19 nästlidne februari avgivna förslag till lag om fattigvården med
flera författningar.

Sedan landstinget uppdragit åt sitt förvaltningsutskott att för
landstinget avgiva dylikt yttrande, får utskottet jämlikt beslut å sammanträde
denna dag i sådant avseende i underdånighet anföra, att
utskottet icke har något att erinra mot nämnda förslag i vad det avser
bestämmelser, varav landstinget kan komma att beröras.

Kristianstad den 27 november 1915.

Underdånigst

för Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott:

R. G. HAMILTON.

Brynolf Nordgvist.

127

12.

Kungl. Majrts befallningshavande i Malmöhus län.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i underdånighet
göra följande uttalande.

Lag om fattigvården.

Förslaget avser icke en genomgripande omgestaltning av fattigvårdsväsendet
utan mera att på den bestående lagstiftningens grund
åstadkomma efter tidsförhållandena och tidsuppfattningen mera lämpade
bestämmelser, ägnade att bättre än nu är förhållandet åstadkomma garanti
för, att fattigvård kommer den verkligt behövande till del och i den form,
som är för hans belägenhet mest lämpad. Med denna förslagets utgångspunkt
synes detsamma ägnat att avhjälpa åtskilliga brister, som vidlåda
nuvarande ordning, även om allvarsamma betänkligheter mot vissa
delar funnit uttryck i de inkomna yttrandena, och tvekan kan råda,
huruvida på särskilda områden kommitténs förslag innefattar den bästa
lösningen.

1 kap.

1 §. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av den obligatoriska
fattigvården måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anse
vara påkallad, och det måste ock medgivas, att den av kommitterade
åberopade motiveringen på ett ganska tillfredsställande sätt. angiver
utvidgningens innebörd, så att det framgår vad som med obligatorisk
fattigvård förstås. Lika visst torde emellertid icke vara, att lagrummets
formulering lämnar riktig ledning för bedömandet av rätta meningen.
Pirinringarna härom uti åtskilliga av de inkomna yttrandena giva anledning
befara, att så icke är. Det lär icke heller kunna förnekas, att de

128

använda ordalagen utan belysning av den tillgängliga motiveringen
kunna föranleda förtolkning, så att t. ex. arbetslöshet, föranledd av strejk,
som faktiskt utgör hinder för erhållande av arbete, skulle innebära rätt
till fattigvård. En bokstavlig tolkning skulle ock kunna inordna såsom
berättigad till understöd den ganska talrika klass av individer, vilka på
grund av viljesvaghet, utan att dock denna kan betecknas som sjukdom,
äro oförmögna att bereda sig utkomst. Enär det måste betecknas som
mindre tillfredsställande, att en lagtexts rätta mening icke rätteligen
förstås utan med ledning av dithörande motivering, särdeles om lagens
tillämpning i stor omfattning ankommer på personer utan juridisk skolning,
torde det vara önskvärt, om svårigheterna vid en omformulering
läte sig övervinnas. Lämpligast synes sådant kunna ske genom en uppräkning
av mera typiska exempel på de fattigvårdsbehov, som avses.

Med avseende på minderårighetsgränsen ansluter sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande till den av reservanterna Lindblom och Pauli
uttalade ^^ppfattning, att denna gräns bör bestämmas till 16 år.

3 kap.

9 §. Det kan ifrågasättas, huruvida såsom obligatoriskt bör stadgas,
att jämväl på landet särskild ftittigvårdsstyrelse skall vara utsedd.
Kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens uppgifter och funktioner
beröra varandra i mångt, och det synes fördenskull lämpligt, att dessa
uppdrag innehavas av samma personer, där fattigvårdssamhället finner
sådant utan olägenhet kunna ske.

11 §. Suppleanter i fångvårdsstyrelse böra utses till minst hälften
av de ordinarie ledamöternas antal. Behövligheten härav framträder
synnerligast vid genomförandet av anordningen med distriktsindelning,
vilken förutsätter en suppleant för varje kretsföreståndare. Men dessutom
kan det vara erforderligt att hava tillgång på andra suppleanter, därest
förfall för flera ordinarie ledamöter eller suppleanter skulle inträffa.

13 §. Detta lagrum synes böra fullständigas med bestämmelse
därom, att i fattigvårdssamhälle, som omfattar flera församlingar, antingen
den i tjänsten äldste kyrkoherden eller ock den kyrkoherde, som domkapitlet
utser, skall hava säte i fattigvårdsstyrelsen.

14 §. Vissa funktioner påvila fattigvårdsstyrelsens ordförande
jämväl under tiden mellan styrelsens sammanträden. Bestämmelse torde
böra inrymmas om huru förfaras skall, i händelse under berörda tid både
ordföranden och vice ordföranden hava förfall.

19 och 24 §§. Den i dessa lagrum medgivna anordningen att på

129

lämpliga samhällsmedlemmar, som ej tillhöra fattigvårdsstyrelsen, lägga
vissa fattigvårds väsen det rörande bestyr måste anses välbetänkt såsom
ägnad att låta personkännedom samt sakkunskap komma till behörig
användning. I den mån däremot avsett är, att de sålunda utsedda personerna,
sammanslutna till styrelser, skola handla med självständig beslutanderätt
och utan ansvar inför fattigvårdsstyrelsen och utan någon
den sistnämnda påvilande ansvarighet för vad berörda särskilda styrelser
företaga, synes eu sådan fördelning av ansvarigheten kunna bliva betänklig.
Det sammanhållande och reglerande moment, som fattigvårdsstyrelsen
bör utgöra i alla fattigvårdsangelägenheter, skulle tydligen
mera eller mindre gå om intet och förvirring lätt uppstå. Föga egentligt
synes det dessutom vara, att, sedan samhället pålagt fattigvårdsstyrelsen
ett visst uppdrag med därmed förbundet ansvar, styrelsen skulle kunna
i större eller mindre män avbörda sig detta ansvar genom att fördela
det på andra.

4 kap.

31 §. De anstalter, som bär avses, torde lämpligen kunna benämnas
ålderdoms- och sjukhem.

5 kap.

41 § 2 mom. andra stycket. Enligt detta lagrum skall fattigvårdssamhälle,
som inrättat vederbörligen godkänd anstalt för vård av andra
obotligt sjuka än tuberkulösa eller vanföra, vara berättigat att av landstinget
erhålla gottgörelse med en fjärdedel av kostnaden för vården.
Denna bestämmelse har tydligen ingen betydelse för stad, vilken ej
tillhör landstingsområde. Men vidare är det att antaga, att av landstinget
anordnad anstalt av förevarande slag kommer att ganska litet
anlitas åtminstone av från anstalten mera avlägse liggande kommuner
dels för kostnadens skull, vilken säkerligen kommer att ställa sig högre
än kostnaden för vård i hemorten, och dels på grund av de sjukas
kända motvilja att för obestämd tid låta vårda sig på allmän anstalt.
Däremot komma helt visst större och medelstora städer att uppföra
dylika anstalter, utan tvivel väl och dyrbart anordnade, och följden blir,
att kostnaden därför till en viss del kommer att drabba övriga kommuner
inom landstingsområdet utan kompensation i den fördel, som första
stycket av 2:dra momentet avser att erbjuda. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande anser alltså, att andra stycket lämpligen bör utgå.
Utlåtande ang. fattigvård. 17

130

6 kap.

åå §. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande måste ställa sig
synnerligt betänksam gent emot den av kommitterade föreslagna anordningen
med upprättandet av en statens inspektionsmyndighet över fattigvården.
Till en början framstår såsom anmärkningsvärt, att i kommitterades
motivering upprepade gånger betonas, att inspektionens uppgift
skulle vara endast rådgivande och vägledande, men att det i lagtexten
använda uttrycket tillsyn som ock det föreliggande förslaget till instruktion
för inspektionen angiva en befogenhet av vida större räckvidd. Det
lär med fog kunna befaras, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
plikt att övervaka fattigvården och inspektionens uppgift att öva tillsyn
över densamma esomoftast komma att vålla kollision, något som för
fattigvårdens egen del vore att beklaga och som dessutom lätteligen kan
leda till förlamande av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes håg och
intresse att i förekommande fall inskrida till fattigvårdens främjande.
Härmed vare emellertid icke sagt, att icke Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kan vara i behov av sakkunnig hjälp vid fullgörandet av
sin övervakande verksamhet, och det biträde, som sedan några år tillbaka
härutinnan lämnats av de utav svenska fattigvårdsförbundet utsända konsulenterna,
måste betecknas som värdefullt. En fortsatt sådan, eventuellt
av staten understödd verksamhet kan icke vara annat än att förorda. —
Till det nu nämnda må endast tilläggas, att enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavandes övertygelse det icke gärna kan tänkas, att en så
centraliserad inspektionsmyndighet som den föreslagna skall kunna behärska
landets hela fattigvårdsväsende till något verkligt gagn för detta.

7 kap.

å9 § jämförd med 51 §. Den föreslagna anordningen, att fattigvård,
som icke omfattat längre tid än 30 dagar, icke inverkar på förvärv
av hemortsrätt, likasom att ersättning ej utgår för sådan fattigvård, må
visserligen vara ägnad att nedbringa antalet fattigvårdsprocesser. Däremot
kan det befaras, att bestämmelsen stundom kommer att gå ut över
de behövande i så måtto, att fattigvårdsstyrelserna i medvetande om att
gottgörelse för fattigvården ej äger rum komma att visa överdriven
stränghet vid prövning av behovet av fattigvård och tillika vara återhållsamma
vid understödets utmätande.

131

8 kap.

56 §. Erfarenheten om, hurusom i fattigvårdsmål den av parterna
åstadkomna utredningen till bedömande av hemortsrätt och andra på
utgången inverkande omständigheter ofta är ytterst primitiv, låter antaga,
att fortfarande likasom hittills, och detta trots föreskrifterna i den föreslagna
52 §, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande genom underlydande
organ måste i stor omfattning införskaffa bristande utredning.
För ändamålet måste kronolänsmän och fjärdingsmän ofta företaga resor
och annars offra tid och arbete. Billigt synes vara, att för resor^i
dylika ärenden gottgörelse finge utgå antingen av statsmedel eller^i
skäliga fall av den part, som genom uraktlåtenhet att förebringa tillgänglig
utredning föranlett undersökning genom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Utsikten att kunna erhålla sådan gottgörelse skulle
helt visst främja resultatet av undersökningen.

63 § 1 mom. Från några fattigvårdsstyrelsers sida har erinrats,
att tiden, inom vilken fångvårdsstyrelse, som önskar erhålla gottgörelse
av staten för fattigvård, har att därom göra ansökning, borde utsträckas,
eftersom vid årsskiftet det erbjuder svårigheter att få räkenskaperna
uppgjorda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställer, huruvida
icke denna tidsgräns lämpligen kunde bestämmas till februari månads
utgång.

9 kap.''

65 § 1 mom. Därest någon erhållit fattigvård, innan minderårighet,
sgränsen överstigits, men honom därefter tillfaller förmögenhet,
synes det näppeligen motiverat att frånkänna fattigvårdsstyrelsen rätt att
uttaga ersättning för fattigvården.

65 § 2 mom. Att såsom här föreslås, göra ovillkorligt försörjningsskyldig
anhörigs ersättningsplikt, beroende av att den meddelade
fattigvården är obligatorisk, synes ej vara lämpligt. Med den begränsning,
som i 68 § angives, kan någon obillighet ej anses ligga däri. att
jämväl annan fattigvård ersättes.

68 §. I anslutning till vad som anförts beträffande 65 § hemställes,
att bidragsskyldigheten för ovillkorligt försörjningsskyldig göres
oberoende av fattigvårdens natur att vara obligatorisk eller ej. Den
bevisningsskyldighet beträffande fattigvårdens hänförlighet under 1 eller
2 §, som i en rättegång kommer att påvila fattigvårdsstyrelsen, skall i

132

många fall bliva så svåråtkomlig, att möjligheten att efterhålla försumliga
försörjare går om intet.

72 § 2 mom. och 74 §. Med avseende på dessa lagrum ansluter
sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande till de synpunkter, som
funnit uttryck i kommittéledamoten Lindbloms reservation; varjämte
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställer, huruvida icke framför
ordet anledning i båda momenten av 74 § lämpligen borde insättas
ordet grundad.

73 §. Den handräckning, som här avses, synes utan våda kunna
anförtros åt magistrat eller poliskammare i stad samt kronofogde på
landet. Därigenom skulle vinnas en tydligen önskvärd större skyndsamhet,
varjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle undgå
eu ytterligare belastning med göromål utöver den redan stora arbetsbördan.
Särskilt förefaller onödigt att anlita Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för att få åter inställd en person, som avvikit från
anstalten.

76 §. Till underlättande av proceduren vore det lämpligt, att den
varning, varom i detta lagrum förmäles, kunde meddelas av fattigvårdsstyrelsens
ordförande. Vanligen sammanträder nämligen fattigvårdsstyrelsen
endast en gång i månaden.

80 § 1 mom. Att rätt till klagan skall äga rum mot beslut, varigenom
annan än obligatorisk fattigvård vägrats, synes icke stå i samklang
med den icke obligatoriska fattigvårdens natur och icke heller
med bestämmelsen i 2 inom., enligt vilken Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befogenhet att inskrida är begränsad till fattigvård enligt 1 §.

Förordning om vad iakttagas bär med avseende å nödställda svenska
medborgare, som från utländsk ort överlämnas till hemlandet.

Förslagets begränsning att avse endast personer, som av myndighet
i utlandet hemsändas, kan icke vara lämplig. Ofta inträffar, att
personer, som uppehållit sig i utlandet, utan myndighets medverkan taga
sig hem till Sverige antingen så, att de bekosta resan själva eller på
det sätt, att de erhålla tillstånd att avgiftsfritt medfölja ett till Sverige
destinerat fartyg och bekomma kost under resan, allt mot det att de
utföra anvisat arbete å fartyget, Emellertid befinna de sig vid ankomsten
till svensk gränsort i nödställd belägenhet, och mera än önskvärt
måste det vara att kunna bereda en sådan person möjlighet att begiva
sig till hemorten eller att eljest kunna bispringa honom. Hans belägenhet
är oftast högeligen bekymmersam. Naturligtvis förutsättes, att

genom förhör, medförda intyg eller på annat sätt utredes, att personen
anlänt från utlandet, något som icke erbjuder större svårighet.

Vidare håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att
svensk polismyndighet å gränsort, där Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ej har sitt säte, bör beträffande hitsända eller anlända svenska
medborgare äga samma befogenhet som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
likasom förhållandet nu är enligt kungl. kungörelsen den 9
juni 1871. Att, såsom förslaget förutsätter, ordna saken så, att den nödställde
under viss förutsättning skall sändas till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande kan icke annat än ådraga statsverket ytterligare kostnad
utan någon båtnad för den nödställde men till fördröjande av hans
färd till hemorten eller till ort, där han kan bereda sig utkomst.

Mot övriga förslag har Eders Kungl. Maj:ts .befallningshavande ej
funnit något att erinra.

Malmö i landskansliet den 29 november 1915.

Underdånigst
R. De la GARDIE.

Fritz Hallberg.

Bil. 1.

Malmöhus läns landsting.

I skrivelse den 27 sistlidna maj har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus län enligt erhållen nådig befallning anmodat
Malmöhus läns landsting att avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar;

och får landstinget med anledning härav i underdånighet förklara,
att landstinget icke har något att påminna mot ifrågavarande förslag.

Malmö den 22 september 1915.

Underdånigst
Å landstingets vägnar:

G. BILLING.

Nils Andersson.

134

Bil. 2.

Malmö stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige i Malmö, som fått sig anbefallt att efter fattigvårdsstyrelsens
i staden hörande avgiva underdånigt yttrande över
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården m. fl.
författningar, få härigenom i överensstämmelse med sitt enligt vidfogade
protokollsutdrag den 10 i denna månad fattade beslut i underdånighet
åberopa vad stadens fångvårdsstyrelse uti ett i protokollet intaget utlåtande
anfört i ärendet.

Malmö den 17 september 1915.

Underdånigst
Stadsfullmäktige i Malmö
EDW. LINDAHL.

* Walter Ahlström.

FattigvårdsstyFelsen i Malmö.

Bil. 3.

Vid granskningen av det föreliggande lagförslaget må bemärkas,
att kommitterade vid sitt arbete gått fram med största varsamhet, och,
utgående från den nu gällande lagstiftningen, i stor omfattning bibehållit
det värdefulla och utvecklingsmöjliga, som de funnit däri, och
fyllt de luckor, som däri påvisats eller uppstått under den tidrymd av
snart fyrtifem år, som förflutit efter dess utfärdande.

Flertalet av de vidtagna förändringarna har styrelsen funnit vara
förbättringar, vilka styrelsen godkänt både till deras innehåll och deras
form. Av dessa vill styrelsen här anteckna först och främst utvidgningen
av området för den obligatoriska fattigvården så, att all verkligoförmåga
till självförsörjning, oavsett huru eller av vilken anledning

135

den uppkommit, medför rätt till fattigvård, som skall omfatta, icke
blott det nödiga livsuppehället, utan även den erforderliga vården och,
för barnet, dessutom uppfostran; vidare regler för försörjningens former
och effektiv kontroll, som beivrar befintliga missförhållanden inom fattigvården
och förebygger uppkomsten av sådana; vidare uppdelningen av
fattigvårdsanstalterna i två typer för ett bättre fyllande av de olika
ändamål, som blivit dem vardera anvisade; vidare sjukvårdskostnadernas
överflyttande på landstingen till lättande av kommunernas börda och en
del stadganden i syfte att minska rättegångarnas antal samt slutligen
borttagandet av den målsmans- och husbonderätt över fattigvårdstagare,
som nu tillkommer fångvårdsstyrelse, och dess ersättande med nya,
verksamma stadganden, riktade mot försumliga eller tredskande försörjare.

I en del fall har förslaget däremot givit styrelsen anledning till
anmärkningar och motförslag, vilka härnedan upptagits i den ordning,
i vilken kommitterade behandlat dessa frågor.

Kap. 3.

§ Il Bestämmelsen

i 2:dra mom. därom, att suppleanter för ledamöterna
skola utses endast till halva antalet av dessa, finner styrelsen icke vara
ägnad att främja det praktiska fattigvårdsarbetet.

19 § stadgar, såsom regel, att fattigvårdssamhälle, för den öppna
fattigvårdens handhavande, skall indelas i erforderligt antal distrikt,
varje under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen, som bör skaffa
sig noggrann kännedom om de fattiga i distriktet. A id fullgörandet av
detta uppdrag bör emellertid ledamoten vid sin sida hava en suppleant,
som vid förfall för distriktsföreståndaren kan övertaga hans åligganden
och det därmed förenade arbetet. Då emellertid suppleanten för detta
ändamål, likaväl som distriktsföreståndaren, bör skaffa sig en ingående
kännedom om distriktet, så är det tydligt, att varje distriktsföreståndare
behöver sin egen suppleant. Så har enligt bestämmelse i reglementet
även alltid varit fallet här i Malmö, ehuru gällande fattigvårdslag saknar
alla bestämmelser om suppleanter i fångvårdsstyrelse i stad. Då det sålunda
är lämpligt att i alla fattigvårdssamhällen, där distriktsindelning
anordnas, hava minst lika många suppleanter för ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen
som antalet distrikt, torde mom. 2 böra omredigeras i
sådant avseende, förslagsvis med följande lydelse:

»Suppleanter för ledamöterna utses till minst halva antalet av dessa.»

136

§ 13-

Bestämmelsen om kyrkoherdes eller lians ställföreträdares självskrivenhet
att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och beslut
anser styrelsen böra modifieras därhän, att beträffande fattigvård ssamhällen
med flera församlingar befogenhet må kunna medgivas fattigvårdssamhället
att i reglementet upptaga bestämmelser om vilken eller
vilka av församlingarnas kyrkoherdar, som skola vara självskrivna i
styrelsen.

§ 14-

Då det väl kan inträffa, att såväl ordföranden som vice ordföranden
åtminstone under kortare tid samtidigt kunna vara förhindrade
att utöva ordförandeåliggandena mellan styrelsesammanträdena, synes det
vara lämpligt, att styrelsen tilldelas befogenhet att meddela någon sin
ledamot uppdrag att vid dylika tillfällen fullgöra ordförandens åligganden.
Dylik bestämmelse förefinnes i Malmö stads nu gällande fattigvårdsreglemente.

§ 18.

Under åberopande av den i 51 § av lcungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet nyligen gjorda ändring, enligt vilken kommunalnämndens
ordförande numera kan av kommunen tilldelas arvode för sitt
arbete i denna egenskap, har kommittén ansett sig böra, även i fråga
om fattigvårdsstyrelses ordförande både på landet och i stad, föreslå
avvikelse från den hittills följda principen, att kommunala uppdragskola
vara oavlönade. Styrelsen hyser emellertid betänkligheter mot att
sålunda kunna förändra ordförandeskapet från att vara ett oavlönat förtroendeuppdrag
till en avlönad beställning, som måhända skulle kunna
bliva eftersökt mindre av intresse för fattig vårdssaken.

§ 19.

Styrelsen delar den uppfattning om innehållet i paragrafens 2:dra
och 3:dje inom., som uttalats av herrar Björklund och Magnusson i
deras reservation, införd å sid. 445 och 446 i hetänkandet, och instämmer
sålunda i deras yrkande, att nämnda två moment måtte omredigeras
i enlighet med de av dem angivna grunder, därvid klart bör
utsägas, att »vårdarne» icke, varken var för sig eller sammanslutna i
någon slags korporation, äga beslutanderätt i någon fråga utan handla

137

på styrelsens ansvar, samt att såväl dessa som de i inom. 3 ifrågasatta
styrelser för anstalt eller för viss annan fattigvårdsstyrelseus angelägenhet
äro för sina åtgöranden och beslut ansvariga inför styrelsen.

Kap. 4.

§ 24 inom. 2.

Åven detta moment anser styrelsen böra omarbetas i enlighet med
de av herrar Björklund och Magnusson i deras ovannämnda reservation
angivna grunder.

§ 31.

För fyllande av en del fattigvårdsuppgifter har kommittén föreslagit
inrättandet av två olika slags anstalter, vilka efter sina olika uppgifter
skulle kallas »ålderdomshem» och »arbetshem». Den sista benämningen
finner styrelsen fullt riktig, men icke så den förra. I motiverna
framhåller kommittén själv, att »ålderdomshemmet» är avsett icke blott
för åldringar, utan även för hjälpbehövande, som i snart sagt alla åldrar
äro i behov av full försörjning men äro oförmögna till allt i någon
mån ansträngande kroppsarbete, och benämner dessa anstalter även
»sjuk- och ålderdomshem».

Då emellertid icke heller detta namn fullt täcker begreppet om
dessa anstalters egentliga uppgift, som är att åt sina skyddslingar bereda
försörjning, föreslår styrelsen namnet »försörjningshem», vilket
torde vara exakt utan att giva anledning till befogade anmärkningar
ur någon synpunkt.

I denna § behandlas frågan om den förebyggande fattigvårdsverksamheten.
Då härmed avses att genom lämpliga medel förekomma
behovet av fattigvård, inses lätteligen, vilken social betydelse denna
verksamhet bör tillmätas. I nu gällande fattigvårdsförordning är denna
verksamhet helt i förbigående berörd i § 9 mom. 1, och kommittén
har med full förståelse för saken tagit frågan under behandling. Emellertid
synes det, som om en mera konkret och ingående behandling
bort komma denna fråga till del. Enligt styrelsens mening skulle därigenom
vederbörande fattigvårdsmyndigheter och andra för saken intresserade
få sin uppmärksamhet mera inriktade på denna viktiga sida av
fattigvårdsverksamheten.

Utlåtande ang. fattigvård.

138

Kap. 6.

I fråga om uppsikten över kommunernas fattigvård har kommittén
föreslagit, dels att Kungl. Maj:ts befallningshavande, var i sitt län, skulle
behålla den tillsyn över fattigvården, som nämnda myndighet nu har
sig anförtrodd, dels ock att, jämsides med denna, tillsyn över fattigvården
skulle utövas av »en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet,
angående vars organisation och verksamhet Konungen meddelar
närmare bestämmelser».

Av motiverna framgår, att kommittén såsom chef för denna inspektionsmyndighet
tänkt sig en under antingen jordbruksdepartementet
eller civildepartementet sorterande, i Stockholm förlagd, »fattigvårdsinspektör»
med erforderligt antal, till en början tre, »fattigvårdsinstruktörer»
under sig för tillsyns utövande genom inspektionsresor över
hela landet.

Ehuruväl kommittén upprepade gånger framhåller, att inspektionens
verksamhet huvudsakligen skulle bliva »rådgivande och instruerande»,
finner styrelsen de båda uppsiktsmyndigheternas föreslagna
samordnande med varandra innebära våda för kollisioner dem emellan.
Särskilt synes den befogenhet att granska reglementen för kommunernas
fattigvård och för deras anstalter för olika fattigvårdsändamål samt
att, överhuvud, leda organisationen av kommunernas fattigvård i hela
riket, som är den centrala inspektionen tilltänkt, vara vansklig att lägga
i en enda mans, fattigvårdsinspektörens, hand och, åtminstone giva honom
möjlighet att genom trycket av sin ämbetsställning påtvinga en kommun
fattigvårdsinstitutioner, som äro eller åtminstone av kommunens
representanter kunna anses olämpliga.

På grund härav och med hänsyn särskilt till de högst olika förhållanden,
som råda inom olika delar av vårt land, vill styrelsen avstyrka
den föreslagna nya, självständiga och centrala inspektionsmyndigheten.
Då emellertid en inspektion av den art, som hittills utövats
av svenska fattigvårdsförbundets konsulenter med huvudsakligen rådgivande
och vägledande uppgift, utan tvivel i det allmännas intresse är
lämplig och behövlig, är styrelsen av den mening, att saken skulle
bäst främjas, därest till Kungl. Majrts befallningshavandes i varje län
förfogande och under dess ledning ställdes en av staten avlönad person
med huvudsakligen enahanda uppdrag, som tillkommit nämnda konsulenter
och med skyldighet för honom att till Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddela sådana under hans verksamhet förekommande

förhållanden, som kunna vara anmärkningsvärda och i vilka rättelse
icke på annat sätt kunnat åvägabringas. Möjligen kunde för två eller
flera mindre län en gemensam person anställas. För vinnande av enhetlighet
och samarbete i instruktörernas verksamhet bleve erforderligt,
att de erhölle gemensam instruktion.

Kap. 7.

Det må rättvisligen erkännas, att stadgandena angående hemortsrätten
äro de, som erbjuda fattigvårdslagstiftaren de största svårigheterna
och att den övriga europeiska lagstiftuingen på detta område icke innehåller
något, som kan anses absolut efterdömligt.

Till paragraferna 4fi och 47 har kommittén överfört nu gällande
stadganden om den hemortsrätt, som tillkommer hustru, minderårigt
barn och den, som fyllt sextio år, samt kompletterat dem med nya bestämmelser
för hustru, vars man avflyttat från riket; och torde rörande
dessa bestämmelser icke något vara att erinra.

Åven innehållet i paragraf 48, genom vilket en gammal tvistefråga
lösts och bragts ur världen, är tillfredsställande.

Detsamma kan däremot icke sägas om de båda övriga paragraferna
45 och 49 mom. 1, vilka innehålla de föreslagna nya bestämmelserna
om hemortsrätt för övriga samhällsmedlemmar.

Huvudsyftet med dessa bestämmelser angiver kommittén själv vara
att på de större samhällena överföra en stor del av landskommunernas
fattigvårdstunga. Om en sådan lättnad för landskommunernas vidkommande
må vara önskvärd, synes bestämmelsen emellertid komma att
verka synnerligen orättvist för stadssamhällena, särskilt de större städerna,
vilka i allmänhet äro tillräckligt belastade med utgifter för fattigoch
sjukvård. Härtill kommer, att den föreslagna, i samma riktningverkande
bestämmelsen, att hemortskommun skall befrias från skyldighet
att ersätta vistelsekommunens utgifter för en del mer eller mindre
tillfälliga utgifter, såsom läkarhjälp o. d. ävensom fattigvård av annat
slag under de trettio första dagarna, med fog kan befaras gå ut över
de fattiga själva, då det kan antagas, att benägenheten hos vistelsekommunen
att för eu behövande bestrida utgifter, som den icke kan från
hemortskommunen återkräva, icke är synnerligen stor.

På grund härav och då bestämda olägenheter vidlåda dessa bestämmelser,
håller styrelsen före, att de i gällande fattigvårdsförordning
förefintliga föreskrifter i dessa delar äro att föredraga framför de i förslaget
upptagna.

140

Kap. 8.

Under åberopande av vad styrelsen anfört angående innehållet i
§ 49 inom. 1 tinner styrelsen, att den i anslutning därtill upptagna
§51 ävensom sista punkten i § 62 icke böra upphöjas till lag.

§ 63.

Enär ingivandet av häri omförmäld ansökan till Kungl. Maj:ts
befallningshavande är bestämt till januari månad, då fattigvård sstyrelsernas
tid är upptagen av bokslut och en mängd andra extra arbeten,
som sammanhänga med årsskiftet, och svårigheter i anledning härav ofta
möta att under nämnda månad medhinna det med dessa ansökningar
förenade arbete, vilket i större samhällen är ganska vidlyftigt, hemställer
styrelsen, att tiden för ansökningarnas ingivande framflyttas till
februari månads utgång samt att i sammanhang härmed tiden för deras
insändande av Kungl. Maj:ts befallningshavande till Kungl. Maj:t framskjutes
till den 15 april; och torde den tid av trettio dagar, som i
paragrafens 2 mom. föreslagits för framställning till Kungl. Maj:ts
befallningshavande om utlännings hemsändande, utsträckas till sextio
dagar av samma skäl, som föranlett motsvarande förlängning i § 55
av tiden för anhängiggörande av talan om ersättning för fattigvård,
som tilldelats svensk medborgare.

Kap. 9.

1 likhet med reservanten, herr Lindblom, anser styrelsen, att de i
detta kapitel föreslagna åtgärderna mot försumliga eller tredskande försörjare
äro allt för ineffektiva för att hos dessa oftast i hög grad sedligt
förkomna individer inge nödig respekt och råda verklig bot på nuvarande
med rätta starkt överklagade missförhållanden på detta område.

§ 70.

Stjuelsen finner kommittén icke hava förebragt något bärande skäl
för sitt förslag i denna paragraf att, för fattigvårdssamhälles fordran av
understödstagare eller försörjningspliktig på ersättning för lämnad fattigvård,
nedsätta preskriptionstiden från de tio år, som hittills gällt, till
två år. Uppenbart synes vara, att en fattigvårdsstyrelse icke kommer
att göra sin rätt till ersättning gällande i andra fall än då understöds -

141

tagare genom arv, gåva, testamente eller annat därmed jämförligt fång
kommer i besittning av egendom till sådant värde, att detta är tillräckligt
icke blott för skuldens betalning utan även för understödstagarens
egen bärgning; och då det icke lärer kunna påvisas vara
någon skillnad för understödstagaren, antingen sådan egendom tillfaller
honom under andra eller under tionde året efter det fattigvården börjat
utgå, hemställer styrelsen, att hela denna paragraf borttages, desto
mera som den sålunda inskränkta preskriptionstiden otvivelaktigt är
ägnad att verka förlamande på den förebyggande fattig vårdsverksamheten.

§72 mom. 2.

På grund vad av herr Lindblom anfört i sin reservation nr 111,
intagen å sid. 4GG—468 i betänkandet, anser styrelsen, att detta lagrum
bör erhålla det förändrade innehåll, som av honom föreslagits; och
vill styrelsen därjämte ifrågasätta, huruvida icke den försörjningsskyldiges
ifrågavarande plikter böra ytterligare inskärpas genom att hans
försumlighet eller åtminstone hans tredska karakteriseras såsom ett
brott och i strafflagen belägges med lämpligt straff.

§ 73.

Att för den i denna paragraf omförmälda handräckning anlita
Kungl. Maj:ts befallningsliavande och därmed öka dess förut helt visst
tillräckligt stora arbetsbörda synes icke vara av något behov påkallat;
utan lärer denna åtgärd kunna överlämnas åt polismyndigheten på
platsen på samma sätt, som föreslagits i § 72 mom. 2.

I det fall, som avses i denna paragrafs andra punkt, avser ju
åtgärden endast att återställa status quo.

§ 74 mom. 1.

Åven detta lagrums innehåll torde behöva sådan omredigering,
att detsamma bringas i överensstämmelse med vad herr Lindblom anfört
i sin under § 72 mom. 2 omförmälda reservation.

§ 76.

För den här omförmälda varning synes det vara onödigt stor
apparat, att denna skall tilldelas den försumlige inför sittande fångvårdsstyrelse,
särskilt i samhällen av sådan storlek som i Malmö, vars

142

lattigvårdsstyrelse består av tjugo ledamöter; och hemställer styrelsen
fördenskull, att i första punkten efter ordet »fattigvårdsstyrelsen» inskjutas
orden »eller den styrelsen lämnat sådant uppdrag» samt att i
sista punkten orden »inför styrelsen» utgå och ersättas med orden »av
den»; dock bör för den, som efter styrelsens uppdrag utdelar varning,
stadgas skyldighet att å nästa styrelsesammanträde anmäla åtgärden.

§ 77.

I uppgivet ändamål att minska fattigvårdsstyrelses arbete, då tredskande
gjort sig förtjänt av tvångsarbete, har kommittén föreslagit, att
styrelsen skulle anmäla saken hos allmänna åklagaren, som skulle vidtaga
de vidare åtgärder, som för ändamålet erfordrades; men anser styrelsen,
i motsats till kommittén, att proceduren i stället skulle invecklas
och förlängas genom att däri införa en ny person, allmänna åklagaren,
vartill kommer, att styrelsen icke fått någon garanti för att denne delar
styrelsens uppfattning om befogenheten av den åtgärd, som påkallats,
samt för att denne icke av en eller annan anledning lämnar styrelsens
framställning utan avseende.

I anledning härav hemställer styrelsen om paragrafens omredigering
så, att styrelsen erhåller befogenhet att själv med sådan framställning
frånvända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande eller poliskammare,
att den felande må kunna även i andra än de i mom. 2 angivna
fall ådömas sådant arbete i mera än sex månader, att den i mom. 3
föreslagna häktningsrätten utsträckes även till poliskammare, samt att
proceduren i övrigt förenklas i möjligaste måtto.

Slutligen vill styrelsen i detta sammanhang påpeka en brist i nuvarande
fattigvårdsförordning, åt vilken kommittén icke, veterligen,
ägnat någon uppmärksamhet.

Nämnda förordning innehåller nämligen icke något stadgande,
som giver styrelsen rätt att till inställelse inför sig kalla person, som
antingen själv är eller varit föremål för fattigvård eller som, enligt
bestämmelserna i 3 och 4 §§ av föreliggande lagförslag, är ansvarig
för sin familjs eller sina anhörigas försörjning.

Emellertid har många års erfarenhet visat, att styrelsen är i ständigt
behov av att, för en eller annan fattigvårdsangelägenhets ordnande,
kuDna direkt förhandla med sådan person, samt att styrelsen genom
sådan förnandling och genom det tillfälle, som därvid gives att påverka
hans uppfattning om sina plikter, ofta uppnått resultat, som icke på
annan väg kunnat vinnas. Styrelsen hemställer fördenskull, att detta
kapitel kompletteras genom bestämmelser, som tillerkänna fattigvårds -

143

styrelse inkallelserätt av ovannämnda slag, samt rätt att, ifall kallelse
icke åtlydes, hos polismyndigheten erhålla nödig handräckning för den
tredskandes inställande.

Kap. 10.

Då den fattigvård, som i förslagets 2 § omförmäles, skall åtnjutas
antingen i enlighet med de grunder, som fattigvårdssamhället bestämmer
för densammas beviljande, eller ock enligt fattigvårdsstyrelses beslut
i varje särskilt fall, samt fattigvård av detta slag sålunda icke lärer
kunna betraktas såsom en rättighet i samma mening, som kommer att
gälla i fråga om fattigvård enligt förslagets 1 §, finner styrelsen det
varken vara nödigt eller ens rätt att medgiva rättighet till klagan över
beslut uppå ansökan om fattigvård enligt 2 § och hemställer fördenskull
om ändring i sådan riktning av 80 § mom. 1.

Malmö den 27 augusti 1915.

Å fångvårdsstyrelse^ vägnar:

HANS BRODIN.

Emil Gjertsson.

144

13.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län.

Det lider intet tvivel, att de av kommitterade avgivna förslag i
stort sett innebära högst väsentliga förbättringar på fattigvårdslagstiftningens
område. Genom den nya lagstiftningen skulle de kommunala
fattigvårdsorganen i vida större grad, än vad nu är förhållandet, i
sin verksamhet bindas av bestämda normer och såväl därigenom som
genom den skärpta kontroll, förslaget avser att införa, skulle större
garantier vinnas för ett ur understödstagarnas synpunkt tillfredsställande
handhavande av fattigvården. Vidare torde med all säkerhet de föreslagna
hemortsrättsbestämmelserna i förening med stadgandena om inskränkningar
i vistelsekommunens rätt att av hemortskommunen söka gottgörelse
för vissa slag av fattigvårdskostnader verka därhän, att antalet fattigvårdsprocesser
komme att betydligt nedbringas, detta, till lättnad icke
blott för fattigvårdsstyrelserna själva utan även för länsstyrelserna och
en del dem underlydande tjänstemän, och slutligen torde — för att nu
endast framhäva några av förslagets förtjänster — föreskrifterna om
landstingets övertagande eller gottgörande av vissa fattigvårdskostnader
innebära ett icke oväsentligt steg i riktning mot ett utjämnande
av den nu ganska ojämnt tryckande fattigvårdstungan. I vissa punkter
kan Eders Kungl Maj:ts befallningshavande emellertid icke dela kommitterades
uppfattning och lämnas här nedan redogörelse för de synpunkter
och erinringar, vartill särskilda stadganden i de olika författningsförslagen
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande
giva anledning. ■

Lagen om fattigvården.

§ i.

I denna paragraf, som är grundläggande för fattigvårdslagstiftningen
i dess helhet, lämnas bestämmelser om de fall, då ett fattigvårdssamhälle
är skyldigt att bereda fattigvård åt personer, som vistas

145

inom dess område. I förhållande till nu gällande fattigvårdslagstiftniug
innebär förslaget en utvidgning av området för den obligatoriska fattigvården,
under vilken i förslaget hänföras alla de fall, då minderårig
eller den, som i följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan anledning
är oförmögen att genom arbete försörja sig, saknar medel till sitt
uppehälle. Med uttrycket »av annan anledning», hava kommitterade,
enligt vad av motiven framgår, avsett att träffa de fall, då en persons
arbetsoförmåga icke förorsakas av någon direkt sjukdom utan av nedsatta
arbetskrafter, t. ex. efter genomgången barnsbörd eller av allmän
sjuklighet eller dylikt. Det är riktigt, att dylika fall böra inbegripas
under den obligatoriska fattigvården, men det torde starkt kunna ifrågasättas,
huruvida det icke varit lyckligare, om i lagtexten det svävande
uttrycket »av annan anledning» fått ersättas med ett mera bestämt
angivande av de olika omständigheter, som anses kunna förorsaka
arbetsoförmåga. De i motiven särskilt uppräknade orsaker till arbetsoförmåga
hade utan svårighet kunnat preciseras i lagtexten, och även
om det icke skulle låta sig göra att på ett fullt uttömmande sätt i
lagen angiva alla de anledningar, som kunna förorsaka arbetsoförmåga,
torde detta endast i sällsynta undantagsfall kunna föranleda några praktiska
olägenheter. Å andra sidan torde det böra fordras, att ett lagbud,
som skall dagligen tillämpas av särskilda fattigvårdsorgan inom rikets
skilda delar, icke genom sin obestämda formulering giver rum för allt
för olika tolkningar och därav föranledda tvistigheter och rättegångar.
Av kommitterades motivering framgår, att, om oförmågan att genom
arbete försörja sig föranletts av bristande tillfälle till arbete vid allmän
arbetslöshet, detta icke medför ovillkorlig rätt till fattigvård, men med
den avfattning § 1 fått, måste man ställa sig synnerligen tveksam,
huruvida icke även en dylik arbetslöshet enligt stadgandets ordalydelse
utgör anledning till obligatorisk fattigvård.

§ 8.

Detta stadgande uppställer såsom regel, att varje fattigvårdssamhälle
skall hava ett reglemente, innehållande de allmänna grunderna
för ordnande och handhavande av samhällets fattigvård, men att mindre
samhällen efter länsstyrelsens beprövande må kunna befrias från skyldighet
att antaga särskilt reglemente. Med hänsyn till de ganska detaljerade
föreskrifter rörande fattigvårdens handhavande, som lämnas i
själva lagförslaget, vill det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som om särskilda reglementen för de olika fattigvårdssamhällena i allmänhet
icke skulle vara erforderliga. I denna sin uppfattning bestyrkes
Utlåtande ang. fattigvård. 19

146

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande genom innehållet i det normalreglemente,
som av kommitterade utarbetats, och vilket reglemente egentligen
innefattar ett upprepande av lagförslagets föreskrifter i tillämpliga
delar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller fördenskull före,
att det bör överlåtas åt kommunerna själva att avgöra, huruvida särskilt
reglemente för samhällets fattigvård skall antagas, vederbörande inspektionsmyndighet
naturligtvis obetaget att i fråga om samhällen, varest
fattigvården är på ett mindre rationellt sätt ordnad, fordra rättelse därutinnan.
Men dylik rättelse torde kunna vinnas utan antagande av ett
formligt reglemente för fattigvården.

§ 81.

Stadgandet om skyldighet för fattigvårdssamhällena att inrätta särskilda
fattigvårdsanstalter torde för många kommuner bliva synnerligen
betungande. Väl kunna enligt beprövande av länsstyrelserna vissa kommuner
befrias från skyldigheten att anordna dylika anstalter, men härför
fordras, att antalet understödstagare i kommunen kan anses ringa.
Då anstaltsvården torde vara den form av fattigvård, som för vederbörande
understödstagare i allmänhet är den mest motbjudande, samt
då med folkpensioneringens genomförande antalet av de fall, då anstaltsvård
varder behövlig, torde komma att i väsentlig mån nedbringas,
synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke fullt välbetänkt
att göra inrättandet av särskilda fattigvårdsanstalter inom kommunerna
obligatoriskt under annan förutsättning, än att inspektionsmyndigheten
finner en dylik anstalt nödvändig för ett rationellt ordnande av fattigvården
inom samhället.

§§ 40 och 41.

De föreskrifter, som i dessa paragrafer lämnas om rätt för primärkommunerna
att i vissa fall av vederbörande landsting åtnjuta ersättning
för sina kostnader för särskilda slag av anstaltsvård, synas Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i huvudsak vara väl motiverade, samt
ägnade att i sin män utjämna fattigvårdstungan mellan de olika kommunerna.
Ty ehuru det lärer kunna inträffa, att en kommun, som i
allmänhet är av fattigvård i hög grad betungad, icke har att vidkännas
några särskilda kostnader för anstaltsvård åt sina understödstagare, och
en dylik kommun sålunda skulle drabbas av den orättvisan att utom
sina egna kostnader få i form av landstingsskatt deltaga i andra kommuners
kostnader för vissa understödstagare, lärer väl ett dylikt fall
höra till undantagen och såsom regel kunna förutsättas, att en kommun

147

med i allmänhet stor fattigvård också liar stora kostnader för anstaltsvård
åt vissa understödstagare. För att emellertid förekomma, att kommuner,
vilka inrättat särskilda anstalter av det slag, varom i § 40 sägs,
icke härigenom gå miste om landstingets bidrag till kostnaderna för
anstaltsvården i fråga, synes ett tillägg till § 40 av det innehåll, som
av länets landsting föreslagits, vara av behovet påkallat.

§§ 43 och 44.

Enligt stadgandena i dessa paragrafer skulle länsstyrelserna bibehållas
vid skyldigheten att var inom sitt län övervaka fattigvårdens
handhavande, men därjämte inrättas särskild inspektionsmyndighet, vilken
skulle genom iuspektionsresor övervaka fattigvården inom de särskilda
kommunerna samt hos länsstyrelserna göra anmälan om iakttagna missförhållanden,
men utan rätt att giva kommunerna bindande förelägganden.
Inspektionsmyndighetens uppgift skulle bliva av huvudsakligen
rådgivande beskaffenhet såväl i förhållande till länsstyrelserna som till
de kommunala fattigvårdsorganen. Mot denna anordning synas vägande
invändningar kunna framställas. Om länsstyrelsernas övervakande av
fattigvården med nu gällande föreskrifter icke alltid blivit tillräckligt
effektiv, torde detta knappast få tillskrivas bristande fackkunskap
hos länsstyrelsernas ämbets- och tjänstemän, utan fastmera den omständigheten,
att länsstyrelsernas tid varit så upptagen av andra göromål,
att någon ingående inspektion av fattigvårdsförhållandena i de
särskilda kommunerna icke kunnat ifrågakomma, utan länsstyrelserna i
regel måst inskränka sig till att ingripa i sådana fall, då missförhållanden
i fattigvårdshänseenden genom klagomål kommit till länsstyrelsernas
kännedom. En fullt effektiv inspektion av fattigvård sväsendet i de olika
länen torde kunna åstadkommas med bibehållande av länsstyrelserna
såsom enda inspektionsmyndighet, om hos varje länsstyrelse anställdes
en särskild tjänsteman med speciell uppgift att genom årliga inspektionsresor
taga del av fattigvårdsförhållandena i länet samt i övrigt vara
föredragande i fattigvårdsärenden. En dylik anordning skulle även ur
synpunkten av länsstyrelsernas alltjämt växande arbetsbörda vara gagnelig.
Olägenheterna med en central inspektionsmyndighet torde förnämligast
ligga däri, att denna myndighet i saknad av lokal- och personalkännedom
icke kan förväntas taga tillbörlig hänsyn till varje orts speciella
förhållanden, utan lätt frestas att söka reglera fattigvårdsförhållandena
inom riket i dess helhet efter en enhetlig schablon. Dessutom
torde systemet med två inspektionsmyndigheter, av vilka den ena visserligen
endast skulle vara rådgivande, knappast vara att tillråda och

148

lätteligen kunna medföra stridigheter mellan de bägge myndigheterna,
något som i sista hand komme att lända fattigvården själv till skada.
Skall därför en särskild inspektionsmyndighet inrättas, torde åt densamma
böra förlänas en mera självständig och i förhållande till länsstyrelserna
överordnad ställning, och torde länsstyrelsernas befattning
med fattigvården i så fall — frånsett avgörandet av rena ersättningsmål
mellan olika kommuner eller mellan kommuner och enskilda
— kunna inskränkas till att verkställa eller övervaka verkställigheten
av inspektionsmyndighetens beslut. Ekonomiskt sett torde den anordning
för inspektionens handhavande, som av Eders Kungl. Majrts befallningshavande
ovan förordats — eller anställandet inom de olika länen
av särskilda tjänstemän för fattigvårdsärenden — knappast ställa sig
ofördelaktigare än inrättandet av en central inspektionsmyndighet,
vilken för utövande av sin verksamhet, om icke omedelbart så dock
inom en icke avlägsen framtid, torde komma att kräva ett ganska stort
antal tjänstemän.

§§ 45—49.

Innan kommitterade närmare redogöra för de riktlinjer, efter vilka
desamma vilja lösa hemortsrätts problem et, hava kommitterade till granskning
upptagit den s. k. uppehållsteorin, enligt vilken varje fattigvårdssamhälle
är skyldigt att utan rätt till gottgörelse av annan kommun
(hemortskommunen) lämna understöd åt samtliga inom dess område
vistande personer, som äro i behov av dylikt understöd. Kommitterade
hava för sin del icke kunnat gilla sagda teori och ett starkt stöd för
riktigheten av kommitterades uppfattning ligger onekligen däri, att sagda
teori hittills icke blivit tillämpad inom något land, möjligen med undantag
av Nederländerna beträffande vissa slag av fattigvård. Emellertid
torde det icke kunna förnekas, att uppehållsteorin, om densamma kan
praktiskt genomföras, erbjuder mycket väsentliga fördelar i flera hänseenden.
Ur understödstagarnas synpunkt torde särskilt böra framhållas,
att,, därest hemortsrättsinstitutet borttages, understödstagarna icke behöva
befara att till följd av meddelad fattigvård bliva försända till eu ort,
varest de måhända icke på länge vistats och med vilken de ej heller i
övrigt äga något gemensamt. Vidare komme genom tillämpning av
uppehållsteorin alla eller nästan alla ersättningsfrågor mellan olika
fattigvårdssamhällen att av sig självt bortfalla samt i följd därav de nu
synnerligen talrika, ofta ganska invecklade och svårutredda fattigvårdsprocesserna
att till största delen försvinna. De skäl, som av de sakkunniga
anförts emot uppehållsteorin, synas Eders Kungl. Maj :ts befall -

149

ningshavande icke fullt övertygande. Kommitterade anse, att, därest
vistelsekommunen skulle själv vidkännas alla kostnader för sina fattiga,
detta skulle verka därhän, att intresset för den kommunala fattigvården
komrae att slappas, då eu kommun, som väl ordnat sin .fattigvård, lätteligen
kunde bliva utsatt för eu talrik inflyttning av personer, som sedan
komrae att falla fattigvården till last. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kan icke till fullo dela dessa kommitterades farhågor, då det
torde höra till undantagsfallen, att eu person väljer sin uppehållsort
med tanke på att inom kort behöva anlita fattigvården. För kommunerna
ligger under alla omständigheter den frestelsen nära till hands att utan
full hänsyn till understödstagarnas intressen söka anordna sin fattigvård
på billigast möjliga sätt, men benägenheten härför, som för övrigt bör
motarbetas genom en effektiv kontroll, torde knappast bliva större, om
hemortsrätten borttages, än under nuvarande förhållanden. Genom tilllämpande
av uppehållsteorin komme visserligen fattigvårdstungan att
drabba de särskilda kommunerna något annorlunda än nu, sannolikt
komme städerna och de större industrisamhällena att bliva lidande på
en dylik förändring, men då dessa samhällen i regeln äro de mest bärkraftiga,
kan anförda omständighet knappast anses såsom någon egentligolägenhet.
Ehuru Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande för sin del
villigt medgiver, att genomförandet av eu på uppehållsteorin grundad
fattigvårdslagstiftning i praktiken komme att stöta på åtskilliga svårigheter,
samt därför ej heller anser sig kunna bestämt förorda antagandet
av detta system, håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl
före, att vid övergången till en ny fattigvårdslagstiftning frågan om
borttagande av hemortsrättsinstitutet och tillämpandet av uppehållsteorin
— med hänsyn till denna teoris obestridliga förtjänster — torde böra
ägnas en sorgfällig prövning. Skall emellertid oftanänmda institut
med alla av detsamma följande stridigheter och processer fortfarande
bibehållas, vill det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som
om de av kommitterade föreslagna bestämmelser i ämnet innefatta väsentliga
förbättringar och förenklingar i förhållande till nu gällande lag.
Särskilt gäller detta föreskriften om den faktiska mantalsskrivningsorten
såsom grundläggande för hemortsrätten. Mot denna föreskrift hava
emellertid anmärkningar framställts, gående ut därpå, att en person, som
under en tillfällig vistelse inom något fattigvårdssamhälle låter kyrkooch
mantalsskriva sig därstädes, skulle kunna genom denna mantalsskrivning
förvärva sig hemortsrätt inom kommunen. Om denna anmärkning
är riktig, drabbar densamma mindre kommitterades förslag än
bestämmelserna i gällande mantalsskrivningsförordning, och den anmärkta

150

olägenheten torde utan svårighet kunna avhjälpas genom ändringar i
sistnämnda förordning. Då genom statens försorg årligen anordnas en
officiell förrättning i syfte just att bestämma den ort, varest en var
skall anses bosatt, synes det egendomligt, om icke lagstiftningen skulle
kunna begagna sig av sagda förrättning jämväl för avgörande av en
persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende. Mot bestämmelserna i övrigt
rörande hemortsrätten har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande intet
annat att erinra, än att av skäl, som i annat sammanhang skall närmare
utvecklas, bland de kategorier av fattigvård, som enligt § 49 sakna
betydelse för förvärv av ny hemortsrätt, icke bör upptagas all fattigvård,
som varat kortare tid än 30 dagar.

§§ 50-63.

Dessa paragrafer innehålla bland annat bestämmelser, som reglera
fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet i fråga om utgiven
fattigvård. Kommitterade hava i sina förslag utgått ifrån önskvärdheten
av att nedbringa antalet fättigvårdsprocesser, dels genom att från fattigvård,
som berättigar till ersättning, undantaga vissa kategorier av i
allmänhet mera tillfällig fattigvård, dels ock genom att meddela bestämmelser
om skyldighet för fattigvårdsstyrelse att, innan rättegång tillgripes,
söka med sin motpart träffa godvillig uppgörelse. I princip
ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande härvidlag fullständigt
till kommitterades ståndpunkt. Det bör icke vidare få förekomma, att
en fattigvårdsstyrelse för erhållande av gottgörelse av annan kommun
med belopp, som i många fall uppgår till endast några kronor och som
alltså för de bägge kommunernas ekonomi icke är av någon som helst
betydelse, besvärar statens myndigheter med årslånga utredningar och i
många fall tillskyndar kronobetjäningen kostnader, som vida överstiga
det omtvistade ersättningsbeloppet. Vidare måste det vara fullt på siu
plats, att vistelsekommunen, innan rättegång anbängiggöres, söker att i
godo ordna saken med sin motpart, något som under nuvarande förhållanden
alltför ofta underlåtes. Bland de fattigvårdskostnader, vilka
enligt § 51 i förslaget kommunerna emellan icke skulle ersättas, hava
kommitterade emellertid — jämte vissa uttryckligen angivna slag av
fattigvårdskostnader — jämväl upptagit kommunens utgifter för fattigvård
av annat slag, som icke omfattat längre tid än 30 dagar. Då
en dylik fattigvård, särskilt om densamma beträffande någon person
förekommer periodvis under olika delar av året, onekligen lärer kunna
förorsaka en kommun ganska betydande utgifter, synes det icke vara
billigt att helt och hållet betaga kommunen möjligheten att få ersättning

för dylika kostnader. Ifrågasättas karl, om icke i stället för den av
kommitterade föreslagna tidsbestämningen något visst minimibelopp
kunde fastslås, till vilket fattigvårdskostnad i varje händelse skall uppgå
för att ersättas av hemortskommunen. Därest i enlighet med vad Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande nu uttalat någon ändring göres i § 51,
torde konsekvensen fordra, att motsvarande ändring göres i § 49 beträffande
de kategorier av fattigvård, som icke inverka på hemortsrättsfrågan.
Mot de processuella föreskrifterna i nu ifrågavarande paragrafer
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke någon annan erinran
att framställa, än att ''§ 58 synes böra fullständigas med ett stadgande
om skyldighet för en kommun, som genom ohemula påståenden föranlett
särskilda polisundersökningar i ett fattigvårdsmål, att ersätta kostnaderna
för dessa undersökningar. I de fall, då någon av parterna icke kan
ådömas ersättningsskyldighet i förevarande hänseenden, torde det vara
billigt, att statsverket och icke, såsom nu är förhållandet, vederbörande
kronobetjänt får vidkännas dessa kostnader. Det måste nämligen anses
principiellt oriktigt, att en statsfunktionär, åt vilken anförtros ett särskilt
uppdrag, själv får betala de med uppdraget förenade kostnader.

§§ (34—79.

Dessa stadganden avse bland annat att reglera fattigvardssamhällets
rätt emot personer, vilka genom att försumma dem åliggande försörj ningsskyldighet
ådraga samhället kostnader. Ehuru förslagets föreskrifter
härutinnan måhända i vissa avseenden innebära en förbättring i förhållande
till gällande lag, torde dock såsom allmänt omdöme kunna
uttalas, att kommittémajoritetens förslag icke lämnar fattigvårdssamhället
tillräckliga medel att snabbt och effektivt ingripa gentemot försumliga
familjeförsörjare. I sådant hänseende torde det särskilt höra framhållas,
att även tillfällig fattigvård, därest densamma utgått enligt § 1 i förslaget,
bör utgöra tillräcklig anledning för vidtagande av tvångsåtgärder
mot den försumlige. Det av reservanten fröken Pauli väckta förslaget
om stadgande — i samband med den nya fattigvårdslagstiftningen
av straff för person, som underlåter att försörja sin familj torde även
förtjäna att tagas i allvarligt övervägande. I övrigt anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna i nu förevarande avseende i
huvudsak ansluta sig till det uttalande, som finnes intaget i det vid
sammanträde med ett antal fångvårdsstyrelse!'' i länet förda protokoll.

152

§ 90.

Därest, på sätt Eders Kung! Maj:ts befallningshavande föreslagit,
stadgandet om ovillkorlig skyldighet för kommunerna att anordna särskilda
fattigvårdsanstalter kommer att utgå ur förslaget, torde föreskrifter
i de i § 90 angivna hänseenden icke vidare vara erforderliga.

Mot återstående paragrafer i fattigvård slagen samt de av kommitterade
i övrigt utarbetade förslag har vid den granskning, som av
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunnat verkställas, icke förekommit
anledning till erinran.

Halmstads slott i landskansliet den 11 november 1915.

Underdånigst
A. ASKER.

E. von der Lacken.

Bil.

Hallands läns landsting.

Det föreliggande förslaget åsyftar bland annat att genom att överflytta
en del av den kommunala fattigvårdstungan på landstingen söka
något utjämna det på de särskilda kommunerna vilande olika trycket av
denna skattebörda. Detta syfte synes dock landstinget icke i nämnvärd
mån kunna härigenom uppnås. Fall torde ock kunna uppvisas,
där detta syfte komme att motverkas genom förslagets bestämmelser.

Att betänkandet innebär uppslag till en förbättrad fattigvårdslagstiftning,
finner landstinget obestridligt, och landstingens ekonomiska
medverkan för detta ändamål torde vara erforderlig. Det bör dock härvid
erinras om de år efter år stigande dryga utgifter, som landstingen
och icke minst Hallands läns landsting åtagit sig särskilt för ett tidsenligt
ordnande och upprätthållande av allmänna sjukvården. Att alltför
stor och för framtiden oberäknelig del av fattigvårdskostnaderna

153

överflyttas på landstingen, synes därför betänkligt. Att i den omfattning,
kommittén föreslagit, befria kommunerna från nu utgående bidrag till
vård å allmän anstalt för tuberkulösa eller för vanföra m. fl. sjuka
fattiga synes icke tillrådligt och skulle, där kommun själv anordnat och
bekostar sådan vård, vålla orättvisor.

Landstinget föreslår följande ändrade lydelse av § 40 andra stycket:

Lag samma vare beträffande avgift eller kostnad för vård, som
lämnats å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken
tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, eller å kommuns
eller enskild anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken
blivit av Konungen för ändamålet godkänd.

I § 41 mom. 1 föreslås sådan ändring, att landstinget må, där
fattig för vård intagits å genom landstingets försorg upprättad anstalt
för tuberkulösa eller vanföra, fastställa en avgift, ej överstigande tre
fjärdedelar av vårdkostnaden, som vederbörande fattigvårdssamhälle har
att erlägga för å sådan anstalt intagen fattig.

I fråga om uppsikt över kommunernas fattigvård föreslår kommittén
i § 44, att jämte det övervakande av fattigvården, som tillkommer
Konungens befallningshavande, tillsyn över fattigvården skall utövas av
en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, om vars organisation
och verksamhet Konungen meddelar närmare bestämmelser. I fråga om
inspektionens organisation förordar kommittén en fattigvårdsinspektör
med tre biträden, instruktörer. Det är uppenbart, att en sådan inspektion,
handhavd av fyra i allmänhet med de lokala förhållandena icke
förtrogna personer, skulle i vårt vidsträckta land bliva i stort sett
verkningslös och icke komma att motsvara sina kostnader. Och om
denna statsinspektion framgent skulle utvecklas för att få någon betydelse
och motsvara sitt ändamål, komme den att medföra betydande utgifter
för statsverket genom anställande av ett alltjämt ökat antal inspektörer.
Landstinget får därför hemställa, att § 44 måtte ur förslaget utgå, och
att § 43 må erhålla följande lydelse:

Konungens befallningshavande har att vaka över, att fattigvården
inom länet i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden
ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att behövande komma i
åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla.
Konungens befallningshavande äger, där den så finner nödigt, uppdraga
åt lämplig person att inspektera fattigvården i länet samt lämna råd
och upplysningar i fattigvårdsangelägenheter.

De föreslagna bestämmelserna i 7 kap. om hemortsrätt, varigenom
företagen mantalsskrivning i allmänhet skulle läggas till grund för
Utlåtande ang. fattigvård. 20

154

förvärv av sådan rätt, synas landstinget synnerligen olämpliga och skulle
i inånga fall leda till oreda och orättvisa. Det bleve nämligen en enkel
sak att endast genom en anmälan vid mantalsskrivningsförrättning överflytta
försörjningsplikt för fattiga från den ena kommunen till den
andra. Slitningar och processer kommunerna emellan skulle genom en
sådan bestämmelse snarare till- än avtaga. Och en enskild individ skulle
kunna utan någon som helst grund fritt få välja det samhälle, där han
önskar finna försörjning, och blott genom en man talsskri vningsåtgärd
tvinga sig på vilken kommun det behagar honom, utan att han där
haft någon verksamhet eller ens någonsin vistats. Landstinget anser
föreskriften i § 22 i nu gällande fattigvårdsförordning vara vida att
föredraga framför den nu föreslagna § 45 om hemortsrätt.

Stadgandet i § 33 om arbetshem för omhändertagande av dels
behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men ej lämpligen kunna
mottagas eller behållas å försörjnings- och ålderdomshem, dels ock försörj
ningspliktiga, vilka av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete, berör ock
särskilt landstingen och ställer krav på deras budgeter. Landsting skulle
nämligen tillkomma att draga försorg om upprättande av dylika hem,
varvid två eller flera landsting kunna förena sig om gemensamt arbetshem.

Detta förslag synes landstinget gott, enär det är av vikt, att försumliga
familjeförsörjare m. fl. må kunna hållas till allmänt arbete, då
de försumma sin plikt att sörja för sina familjers och anhörigas underhåll,
och att arbetsföra personer, som blivit av en eller annan anledning
till tunga för fattigvården, må tillhållas att själva bidraga till sitt uppehälle.
Men skall något resultat vinnas med denna anordning, är det
nödigt, att samhällets rätt gent emot försumliga familjeförsörjare skarpare
bestämmes än som sker i förslagets kap. 9. Stadgandet i § 68, att
understöd skall hava utgått efter § 1 samt varit stadigvarande, för att
ersättning skall kunna utkrävas eller åtgärder vidtagas mot försumliga
familjeförsörjare, synes neutralisera fattigvårdsmyndigheternas rätt gent
emot understödstagare och försörjningspliktiga. Ty det kan bliva svårt
att styrka, att understödet utgått efter den tänjbara § 1. Och den försumlige
försörj aren och hans familj torde utan svårighet kunna anordna
ett avbrott i understödsbehovet, varigenom understödet upphör att vara
stadigvarande och fattigvårdsstyrelses anspråk förfalla. Vidare skulle
de föreslagna bestämmelserna gent emot försumliga försörjare i tilllämpningen
leda till en vidlyftig och långsam procedur med mycket
tvivelaktig utgång. För att ett gynnsamt resultat i detta viktiga
avseende skall kunna ernås, är ett skyndsamt och effektivt ingripande
från myndigheternas sida av vikt.

Vad slutligen angår förslagets § 1, vilken bestämmer, i vilka fall
rätt till fattigvård av det allmänna uppkommer, synes denna särskilt
genom det svävande uttrycket »eller av annan anledning» vara alltför
oklar och obestämd samt kunna giva anledning till olika tolkningar,
varigenom kommuners krav sins emellan på ersättning för lämnad fattigvård
skulle föranleda en mängd processer, och talrika klagomål från
understödssökandes sida över vägrad fattigvård skulle framkallas. En
omredigering av denna paragrafs lydelse synes därför landstinget vara
synnerligen av nöden.

Halmstad den 27 september 1915.

Underdånigst

A Hallands läns landstings vägnar:

S. B. BRUHN.

Fr. de Bronikowsky.

156

14.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län.

Det är uppenbart, att i en fråga av så ingående betydelse som den
förevarande olika åsikter starkt bryta sig mot varandra. Vid granskning
av meningsyttringar, som framkommit i ämnet, är det också givetvis
mången gång vanskligt att giva den ena företräde framför den andra.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill emellertid såsom sin mening
hava uttalat, att föreliggande av de kommitterade avgivna förslag och
betänkande i väsentliga delar är att betrakta såsom mycket förtjänstfulla.

Beträffande de särskilda delarna i förslaget till lag om fattigvården
fäster man sig först vid den utvidgning av begreppet fattigvård, som
kommit till uttryck i § 1. Den brist, som vidlåder motsvarande bestämmelse
i nu gällande lagstiftning, varigenom många fall av ömmande
natur äro uteslutna från att komma i beaktande ifråga om fattigvårds
meddelande, har till synes bortfallit genom att förslaget upptagit förutom
ålderdom och sjukdom även »annan anledning» till oförmåga att
genom arbete försörja sig. Men å andra sidan torde med visshet
kunna förutsättas, att den föreslagna avfattningen, som inrymmer snart
sagt vilket fall som helst, är ägnad att giva upphov till en mängd
tvister, som skulle kunna undvikas genom ett tydligare utsägande av
vad som avses med uttrycket »eller annan anledning». Kan en förtydligande
omformulering här åstadkommas, vore en sådan givetvis
synnerligen önskvärd.

En annan fråga av grundläggande natur möter oss i förslagets
sjunde kapitel om hemortsrätten. Denna har i huvudsak bundits vid
mantalsskrivningsorten. En förenkling i fattigvårdsprocessen, där ju
med nuvarande bestämmelser denna fråga är en bland de svåraste, har
därigenom utan tvivel vunnits, men, då mantalsskrivnings- och vistelseorten
ju icke alltid sammanfalla, sker detta med nödvändighet mången
gång på billighetens bekostnad.

I sammanhang med frågan om hemortsrätt har föreslagits, att då

157

någon under det år, för vilket lian mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälje,
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, lian ej skulle förvärva hemortsrätt
på grund av nämnda mantalsskrivning1, såvida icke fattigvården
utgjorts av visst närmare angivet slag eller, i annat fall, icke omfattat
längre tid än trettio dagar. Även om denna bestämmelse skulle utan
för stor olägenhet kunna bibehållas, synes dock stora betänkligheter
resa sig mot det i 51 § upptagna förslaget, att kommun icke skulle
vara ersättnihgsberättigad för fattigvård, som lämnats för kortare tid
än trettio dagar eller, där fattigvården omfattar längre tid än trettio
dagar, för den del därav, som utgått för de första trettio dagarna. För
stora kommuner kanske ej frågan har så stor betydelse, men säkerligen
skulle en sådan bestämmelse kännas mycket betungande för de mindre
kommunerna, som ha svårt att bära fattigvårdsbördan redan beträffande
sina egna medlemmar. Då man dessutom icke kan förbise de försök,
som på vissa håll även under nuvarande förhållanden göras att överskicka
behövande till andra kommuner för att undgå att belastas med
försörj ningsskyldighet, torde frestelsen härutinnan genom bestämmelse
om mistning av ersättning för fattigvård, lämnad till inom annan kommun
hemortsberättigad, bliva ännu större. Visserligen har anförts, att medel
till motverkan av försök i sådan riktning funnes i fattigvårdssökandens
besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov
ingripa. Men utan stadgande om påföljd för dylika försök torde genom
nämnda bestämmelser icke mycket vara vunnet. Då det skäl, som anförts
för upptagande av i 51 § omförmälda stadgande, att fattigvårdsprocessernas
antal skulle minskas, icke torde vara tillräckligt tungt vägande
emot de nackdelar, som givetvis därigenom skulle uppstå, synes det
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ändamålsenligast, att de föreslagna
bestämmelserna i berörda paragraf i sin helhet uteslutas.

Genom det föreliggande förslaget har onekligen ett stort framsteg
gjorts ifråga om åtgärder mot försumliga försörjningspliktiga personer.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening torde det dock
vara önskvärt, att större effektivitet i detta avseende ernås och synes
de av reservanten Lindblom härom uttalade riktlinjer vara värda beaktande.

I förslagets 33 § har intagits bestämmelse om, att personer under
aderton år ej må intagas i arbetshem. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke denna åldersgräns bör sänkas att omfatta endast minderåriga.
Möjlighet synes nämligen böra lämnas öppen att i sådant arbetshem
intaga vissa personer i åldern mellan femton och aderton år. Då
försörjningspliktig underlåter att efterkomma föreläggande, som angives

158

i § 72, har Konungens befallningshavande att enligt förslagets 73 §
meddela handräckning för hans inställande till arbetet. Detta handräckningsförfarande
torde för undvikande av onödig omgång enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande kunna uppdragas
direkt åt kronofogde eller magistrat. Beträffande föreskriften i § 77
att den, som icke låter rätta sig av varning, som i § 76 sägs, må kunna
anmälas hos allmänna åklagaren, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
åberopa, vad poliskammaren och stadsfiskalen i Göteborg härutinnan
anfört. Den procedur, som i samma 77 § föreskrives, synes väl
omständlig. Åtminstone torde det ytterligare förhör, som omförmäles
i paragrafens andra stycke, kunna göras beroende på, om vederbörande
finner sådant förhör erforderligt.

För undvikande av att genom den i § 80 av förslaget medgivna
besvärsrätt myndigheterna onödigtvis betungas, synes besvärsrätten böra
inskränkas till fall, där vederbörande äro berättigade till understöd enligt
§ 1.

Göteborg, i landskansliet, den 30 november 1915.

Underdånigst
GUST. LAGERBRING.

James Lithander.

Bil. 1.

Göteborgs och Bohus läns landsting. I

I likhet med vad hittills varit fallet och i överensstämmelse jämväl
med vad kommitterade föreslagit, synes det landstinget i stort sett fortfarande
böra åligga kommunerna att handhava den offentliga fattigvården
och att sålunda den önskvärda utjämningen av skatterna till
kommunerna icke lämpligen kan åstadkommas genom landstingens eller
statens övertagande av fattigvårdstungan i dess helhet.

Beträffande därefter de landstinget vidkommande enskildheterna
av kommitterades förslag, har landstinget särskilt velat anföra följande.
Den nya lagen fordrar, att kommunerna skola var för sig eller vid behov

159

liera i förening inrätta så kallade ålderdomshem, där sådana ej redan
finnas, för gamla och orkeslösa fattiga. För försumliga familjeförsörjare
och i övrigt något arbetsföra personer, som äro i behov av anstaltsvård
men ej lämpligen böra vistas tillsammans med de å ålderdomshemmen
intagna, skulle genom landstingens och de större fattigvårdssamhällenas
försorg upprättas så kallade arbetshem. Denna anordning synes landstinget
vara fördelaktig, då härigenom säkerligen möjlighet kommer att
beredas för en tillfredsställande behandling av varje slag av understödstagare.
Ej heller ur ekonomisk synpunkt synas allt för stora betänkligheter
böra resas däremot, då mindre och ekonomiskt svagare kommuner
kunna sluta sig tillsammans eller i allt fäll inrätta sina anstalter var
och en efter sina förhållanden. Landstinget biträder jämväl kommitterades
förslag, att staten och landstingen skola söka utveckla sina vårdanstalter
för sinnessjuka och sinnesslöa samt att landstingen skulle i föreslagen
utsträckning gottgöra kommunerna deras utgifter för vård, som beretts
nämnda sjuka ävensom tuberkulösa och vanföra å såväl stats- och landstingsanstalter
som enskilda anstalter, vilka åtnjuta statsbidrag. Jämväl
kommitterades förslag om uppdelning av kostnaden för vård av andra
kroniska eller obotligt sjuka, som vårdas å av landsting eller fattigvårdssamhälle
inrättad anstalt, finner landstinget skäligt, ävensom att avgift
för fattiga sjuka, som äro intagna å länslasarett, av landsting underhållen
sjukstuga eller annan med länslasarett likställd sjukvårdsinrättning,
må uttagas av fattigvårdssamhälle allenast efter lägsta belopp, som
bestämts för å anstalten intagna patienters vård.

Landstinget finner, att åtgärder mot försumliga familjeförsörjare
äro högeligen av behovet påkallade i samband med ändring av fattigvårdsförordningen,
men anser, att det kan ifrågasättas, om ej de av
kommitterade föreslagna bestämmelserna borde ytterligare skärpas.

Beträffande slutligen den av kommitterade föreslagna, för hela
riket gemensamma inspektionsmyndigheten anser val landstinget densamma
kunna vara till nytta, men vågar landstinget dock ej nu yttra
sig över, huru en dylik kontroll lämpligen bör anordnas.

Göteborg den 11 oktober 1915.

Underdånigst

På landstingets vägnar:

M. LYCKHOLM.

Thord von Sydotv.

160

Bil. 2.

Göteborgs stadsfullmäktige.

över fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari 1915 avgivna
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar få stadsfullmäktige
i Göteborg härmed avgiva infordrat yttrande och i sådant avseende,
jämlikt sitt beslut den 7 dennes och med bifogande av ett
exemplar av stadsfullmäktiges tryckta handlingar i ärendet åberopa däri
återgivna utlåtanden av fattigvårdsstyrelsen och drätselkammarens första
avdelning.

Göteborg den 11 oktober 1915.

Underdånigst

På stadsfullmäktiges vägnar:

AXEL CARLANDER.

Fredr. Hegardt,

Bil. 3.

Drätselkammarens i Göteborg första avdelning.

För egen del får avdelningen tillkännagiva, att avdelningen, som
huvudsakligen lärer hava att pröva förslaget ur synpunkten av stadens
ekonomi, i detta avseende ej funnit anledning till anmärkning emot detsamma.

Göteborg den 14 september 1915.

På avdelningens vägnar:
GUSTAF BOMAN.

T. Petri.

161

Bil. 4.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg-.

Sedan fattigvårdsstyrelsen i Göteborg anmodats avgiva yttrande
i anledning av ett av utsedda kommitterade avlämnat förslag till lagom
fattigvården m. fl. författningar, får styrelsen härmed anföra följande.

På uppdrag av styrelsen har direktören vid härvarande fattigvård
A. Hård av Segerstad granskat berörda lagförslag samt däröver till
styrelsen inkommit med utlåtande, som här bifogas. I vad direktören
i detta utlåtande anfört, finner sig styrelsen kunna i allt väsentligt
instämma. Av de synpunkter, direktören i sagda utlåtande framfört,
anser sig emellertid styrelsen böra understryka några, vilka synas
styrelsen särskilt beaktansvärda.

I motiveringen till lagförslaget anföra kommitterade, att de vid
förslagets utarbetande utgått från den principen, att den fattigvård, som
staten tillförsäkrar dem av sina medlemmar, vilka äro i behov därav,
också bör av dessa kunna utkrävas såsom en dem tillkommande rätt.
För sin del kan dock styrelsen icke finna denna utgångspunkt fullt
riktig. En fattigvård slagstiftning byggd på denna princip torde vara
alltför ägnad att inverka försvagande på den enskildes vilja att genom
arbetsamhet och sparsamhet själv sörja för sitt uppehälle. Snarare synes
man böra giva fattigvården ett i detta hänseende uppfostrande moment
genom att bygga lagstiftningen på grundvalen av den enskildes skyldighet
att så ordna för sig, att han icke behöver falla det allmänna till
last. Härmed vill dock styrelsen icke hava förnekat, att många fall
äro sådana, att en den enskildes rätt till samhällets hjälp måste erkännas.
Men i dessa fall torde, såsom direktören i sitt utlåtande framhållit,
samhällets hjälpverksamhet icke böra utövas i form av fattigvård.
I likhet med direktören skulle därför styrelsen finna det lyckligast, om
dessa fall kunde utskiljas från fattigvården. Härvid syftar styrelsen förnämligast
på de fall, där de hjälpbehövande åtnjuta pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring. Kan emellertid en dylik anordning ej
vidtagas, synes dock detta ej utgöra tillräckligt skäl för att i lagstiftningen
införa ovannämnda princip om den enskildes rätt till fattigvård.

På sätt direktören framhållit torde § 1 böra omformuleras så, att
därav tydligt framgår, att anledningen till fattigvårdsbehovet skall vara
arbetsoförmåga.

Utlåtande ang. fattigvård.

162

I lagförslaget har införts bestämmelse om en för hela riket gemensam
inspektionsmyndighet, som jämte Konungens befallningshavande
skall öva tillsyn över fattigvården. Styrelsen drager skarpt i tvivelsmål,
huruvida nyttan av en sådan inspektion skulle komma att motsvara de
därmed förenade kostnaderna. I allmänhet torde det övervakande genom
Konungens befallningshavande, som redan nu äger rum, hava visat sig
tillfyllest till förekommande av missbruk. I likhet med direktören anser
därför styrelsen tillräcklig anledning icke förefinnas för införande av
en dylik inspektion.

Emot den föreslagna bestämmelsen om, att den faktiska mantalsskrivningen
skall läggas till grund för hemortsrätten, måste styrelsen
framställa invändning. Redan med de nuvarande bestämmelserna om
hemortsrätt torde det ej så sällan förekomma, att en kommun försöker
få sin försörjningsskyldighet överflyttad på annan kommun genom
förändring av mantalsskrivningsort. Om lagen i denna del erhåller den
föreslagna lydelsen, skulle detta tillvägagångssätt sannolikt komma att
än mera praktiseras, varigenom motsättningarna i kommunerna i fattigvårdshänseende
skulle ytterligare skärpas, något som säkerligen ej är
ägnat att förbättra fattigvårdsförhållandena. Styrelsen anser sig därför
böra såsom sin bestämda mening uttala, att endast verklig vistelse inom
en kommun under så lång tid och under sådana omständigheter, att en
samhörighet mellan kommunen och den enskilde därigenom kan uppstå,
bör utgöra grund för hemortsrätt.

• Enligt förslaget skulle fattigvård, som ej omfattat längre tid än
30 dagar, ej utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, liksom en kommun
ej heller skulle vara berättigad att av annan kommun erhålla ersättningför
kortare tids fattigvård. På de skäl, som direktören anfört, måste
styrelsen uttala, att styrelsen finner denna bestämmelse synnerligen
otillfredsställande. Styrelsen kan därför ej annat än på det livligaste
instämma i direktörens hemställan om berörda bestämmelses uteslutande
ur lagen.

Vad beträffar de föreslagna bestämmelserna om samhällets rätt
gent emot försumliga familjeförsörjare kan styrelsen icke underlåta att
uttala den farhågan, att med dessa bestämmelser samhället skulle komma
att stå ganska rättslöst gent emot dylika individer. Enligt styrelsens
mening måste det emellertid anses vara av synnerlig vikt, att samhället
är i tillfälle att verksamt efterhålla ifrågavarande personer. Styrelsen
anser det därför högst angeläget, att lagförslaget i denna del omarbetas,
så att samhället erhåller effektiva maktmedel härför, samt att dessa medel
kunna utan allt för stor omgång bringas till användning.

163

Till slut vill styrelsen i anledning av den i lagförslagets § 80
stadgade rättigheten till besvär över fattigvårdsstyrelses beslut rörande
ansökan om fattigvård samt sättet för fattigvårds meddelande säsong sin
uppfattning uttala, att tillräckligt vägande skäl synas saknas för införande
av denna besvärsrätt, då man väl knappast torde kunna påstå, att
frånvaron av en dylik rätt hittills förorsakat några värre missförhållanden.
Skall emellertid en sådan besvärsrätt införas, anser styrelsen i likhet
med direktören, att den bör begränsas till sådana fall, då ansökningen
grundar sig på § 1 i fattigvårdsförordningen.

I övrigt får styrelsen hänvisa till det av direktören i ärendet avgivna
utlåtandet, i vilket styrelsen såsom ovan nämnts finner sig kunna
i allt väsentligt instämma.

Göteborg den 13 september 1915.

På fattigvårdsstyrelsens vägnar:

ÅR VID HJORTZBERG.

A. Gärde.

164

15.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län.

Av de nja grundsatser, som förslaget till lag om fattigvården
avser att införa i vår fattigvårdslagstiftning, synes den ifrågaställda
utvidgningen av den obligatoriska fattigvårdens omfattning vara påkallad av
den nutida rättsuppfattningen på ifrågavarande område. Önskligt synes
dock vara, att ytterligare ett steg i denna riktning toges därhän, att
minderårighetsbegreppet i fattigvårdshänseende utsträcktes att omfatta
barn intill sexton års ålder. De skäl, som för en sådan utsträckning
anförts i reservationer vid kommittébetänkandet, synas böra tillmätas
avgörande betydelse. Å andra sidan torde uttrycket »av annan anledning))
i 1 § av lagförslaget kunna föranleda till eu vidsträcktare tolkningav
skyldigheten att lämna fattigvård, än som avsetts.

I motsats mot nu gällande fattigvårdsförordning stadgar lagförslaget
ovillkorlig skyldighet för fattigvårdssamhälle att hava särskild
anstalt för mottagande av understödstagare, där ej i undantagsfall Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande finner befrielse kunna medgivas. Eders
Kungl. Majrts befallningshavande underkänner icke vikten av de skäl,
som föranlett detta kommitténs förslag, och inser till fullo önskvärdheten
av, att anstalter finnas för alla fattigvårdssamhällen. Men anledning
saknas förvisso icke att noga besinna, huruvida den nuvarande
tiden är lämplig för fastställande av en så sträng bestämmelse som
den ifrågavarande, vilken för många kommuner torde kunna medföra en
alltför kännbar ökning av den redan förut tunga fattigvårdsbördan.
Skulle bestämmelsen ur fattigvårdssynpunkt finnas oavvisligen nödvändig,
böra åtminstone samtidigt från statens sida vidtagas åtgärder för att
för fattigvårdssamhällena lätta de ekonomiska svårigheter, som därav
kunna bli eu följd, och i varje fall bör i lagen inrymmas befogenhet
för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att vid prövning av frågor
om befrielse från skyldigheten att anordna anstalt taga hänsyn till även
andra omständigheter än den i 31 § i lagförslaget angivna, att på

165

grund av det ringa antalet understödetagare behov av anstalt icke anses
föreligga, ävensom att medgiva iippskov med anordnandet utöver den
i övergångsbestämmelserna stadgade tid av tio år från lagens trädande
i kraft.

För att förmå fattigvårdssamhällena att i god tid taga frågan
om anstalts ordnande i övervägande torde böra stadgas viss tid, inom
vilken ansökning om befrielse, där sådan önskas, bör vara gjord.

Åläggandet i 90 § för länsstyrelserna att under övergångstiden
söka åstadkomma ordnande av anstalter och åvägabringa överenskommelser
om gemensamma sådana lärer med länsstyrelsernas nuvarande organisation
och resurser och med hänsyn till de otaliga uppgifter av andra slag,
som åligga dessa myndigheter, få anses överstiga deras förmåga och
torde därför böra helt och hållet överlämnas åt fattigvårdsinspektionen.

För de sannolikt talrika fall, där mellan flera kommuner, vilka
finnas icke böra åläggas att var för sig hålla fattigvårdsanstalt, överenskommelse
om anordnande av gemensamma sådana icke kan komma till
stånd, torde möjligen vara lämpligt, att i lag bestämmes något sätt att
genom beslut av Eders Kungl. Majd eller underordnad myndighet fastställa
distrikt av två eller flera fattigvårdssamhällen med skyldighet att
hålla gemensam anstalt. Motsvarande bestämmelse torde måhända även
finnas nödig i fråga om landstingens skyldighet att anordna arbetshem.

Såsom framgår av de gensagor, som redan inom kommittén och
sedermera från skilda håll framkommit, synes det i 44 § i lagförslaget
intagna stadgandet om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet
för fattigvården vara det av kommitténs förslag, som kommer att möta
det starkaste motståndet. Eders Kungl. Maj ds befallningshavande delar
också de betänkligheter, som uttalats med hänsyn till möjligheten av
denna institutions utveckling till ett centralt ämbetsverk med makt att
även mot de lokala fattigvårdsmyndigheternas vilja reglerande ingripa
på olika områden för dessas verksamhet, och håller före, att en sådan
utveckling skulle medföra menliga följder för såväl den kommunala
självstyrelsen som för själva fattigvården. Om nödvändigheten av en
fackmässig inspektion känner sig emellertid Eders Kungl. Maj ds befallningshavande
övertygad av de skäl kommittén anfört men förnämligast
av insikten om, att länsstyrelserna icke förfoga över vare sig fackmässigt
skolade organ eller nödig tid för en tillfredsställande tillsyn
över fattigvården. Då Eders Kungl. Maj ds befallningshavande således
anser sig behöva tillstyrka en statsinspektion, sker det likväl under
förutsättning, att i 44 § i lagen intagas uttryckliga bestämmelser ägnade
att avlägsna grunden för ovanberörda betänkligheter. I kommitténs

166

motiv för förslaget förklaras, att inspektionen skall »jämte utövande av
kontroll över huru fattigvården liandhaves, huvudsakligen hava en rådgivande
och instruerande verksamhet». Om med dessa uttryck avses,
att inspektionen skall äga rätt att meddela för de kontrollerade
och instruerade bindande föreskrifter, bör sådant icke tillstädjas. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening bör i lagen inspektionens
befogenhet inskränkas till att meddela fattigvårdsmyndigheterna upplysningar
och råd, avgiva av ämbetsmyndigheter infordrade yttranden i
ärenden rörande fattigvården samt hos Eders Kungl. Maj:t eller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande göra de framställningar, som kunna föranledas
av under inspektionens ämbetsverksamhet gjorda iakttagelser.

De av kommittén föreslagna stadgandena om hemortsrätt synas
äga stora företräden framför de nu gällande och vara ägnade att underlätta
avgörandet av frågor om dylik rätt och minska antalet av de nu
så talrika och för alla myndigheter, som därmed hava befattning,
besvärliga hemortsrättstvisterna. I fråga om hustrus hemortsrätt anser
dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande det ytterligare steg till lösande
av hustrus bundenhet vid mannens hemortsrätt, som föreslagits av reservanterna
Lindblom och Pauli, vara att förorda, i följd varav enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening 47—49 §§ samt 59 § andra
stycket i lagförslaget böra avfattas enligt deras förslag och paragrafföljden
från och med 8 kapitlet undergå därav påkallad ändring.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej annan
erinran att göra mot ifrågavarande lagförslag än att det synes önskligt,
om utöver de i 5 kapitlet föreslagna stadganden till utjämning av
fattigvårdstungan mellan olika fattigvårdssamhällen ytterligare åtgärd
att komma utomordentligt betungade sådana till hjälp kunde från statens
sida komma till stånd, samt att, då det ej kan vara tal om hemortsrätt

1 riket för den, som ej är svensk medborgare, i föreskriften i 63 §

2 mom. om handlingar rörande nödställd sådan person ordet »hemortsrätt»
torde böra utbytas mot orden »nationalitet och senaste boningsort
i hemlandet».

Kommitténs förslag till förordning om vad iakttagas bör med
avseende å nödställda svenska medborgare, som från utländsk ort överlämnas
till hemlandet, innebär ett förverkligande av länge närda önskemål
hos de gränskommuner, som beröras av den där avhandlade trafiken.
Det stadfäster och förbättrar de metoder för behandling av hithörande
ärenden, som delvis på sidan om gällande författningsstadganden under
årens lopp framtvingats av förhållandena, vadan dess antagande måste
av Eders Kungl.. Maj:ts befallningshavande livligt förordas.

167

Mot övriga av kommittén upprättade författningsförslag liar Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande oj heller något att anmärka i annan
måtto än att, i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ovan uttalade mening beträffande statens fattigvårdsinspektörs befogenhet,
ur instruktionerna för fattigvårdsinspektören och fattigvårdsinstruktörerna
böra avlägsnas sådana bestämmelser, som kunna anses inrymma någon
rätt för dessa funktionärer att omedelbart utöva någon myndighet över
fattigvårdens övriga organ.

Vänersborg i landskansliet och landskontoret den 25 november 1915.

Underdånigst

På Landshövdingämbetets vägnar

L. Th. Jacobson. B. Hendeberg.

Bil.

Alvsborgs läns landsting.

I anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse den 11 sistlidna
maj med anmodan till Ålvsborgs läns landsting att avgiva yttrande
över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag
om fattigvården m. fl. författningar får landstinget tillkännagiva, att då
den tid, som står landstinget till buds, är allt för knappt tillmätt för
att medgiva landstingets ledamöter att taga erforderlig kännedom.om
nämnda kommittés synnerligen vidlyftiga betänkande, landstinget icke
ser sig i tillfälle att uttala sig över betänkandet.

Vänersborg den 23 september 1915.

På landstingets vägnar:

C. A. BENGTSSON.

Magnus Herrlin.

168

16.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län.

Nu gällande författning angående fattigvården, som tillkom för
snart femtio år sedan, kan, om också sedan dess en del ändringar vidtagits
i densamma, givetvis icke längre motsvara de krav, som numera
med skäl kunna ställas på en rationell fattigvård. Dess bestämmelser
äro i vissa stycken icke heller uttömmande, vadan rättstillämpningen
måst supplerande träda emellan. Särskilt hava bestämmelserna om förutsättningarna
för fattigvårdens meddelande i tillämpningen lett till en
hårdhet gent emot de understödsbehövande, som understundom varit
upprörande. Att hava funnit en form, som bättre motsvarar nutida uppfattning
om samhällets skyldighet att bispringa de nödställda, är en av
det föreliggande förslagets viktigaste förtjänster. Likaledes upptager
betänkandet viktiga förslag till åtgärder i och för lättande av de mindre
bärkraftiga kommunernas fattigvårdstunga. Åven i hemortsrättsfrågan
äro i förslaget att anteckna flera enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening lyckliga uppslag. På grund härav och då behovet av
nya och ändrade bestämmelser i ämnet bäst torde tillgodoses genom
utfärdande av en helt och hållet ny författning, samt kommitterades
förslag i stort sett måste anses tillfredsställande, finner sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande hava skäl tillstyrka, att förslaget lägges till
grund för ny lagstiftning i ämnet.

Vid granskning av förslaget har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
emellertid funnit anledning till följande erinringar.

Enligt 1 § i förslaget skall rätt till fattigvård tillkomma minderårig
eller den, som i följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan
anledning är oförmögen att genom arbete försörja sig och därjämte
saknar medel till sitt livsuppehälle. Genom tillägget av orden »eller
av annan anledning» hava bestämmelserna om förutsättningarna för rätt
till fattigvård erhållit en vidare formulering än enligt nu gällande förordning.
Visserligen måste nämnda formulering ofta nog komma att

169

giva anledning till tvekan, när lättigvärdsbehov enligt berörda lagrum
kan anses föreligga, och göra tillämpningen av stadgandet mera osäker
och vacklande. Såsom förut nämnts måste emellertid förändringen anses
innebära så stora fördelar, att densamma likväl måste hälsas med tillfredsställelse.
De nuvarande bestämmelserna giva nämligen vid tilllämpningen
ofta anledning till upprörande hårdhet och uppenbara orimligheter,
såsom till den genom upprepade prejudikat fastslagna regeln,
att arbetsför kvinna skall kunna utan understöd av fattigvården försörja
sig själv och liera, ända till åtta, minderåriga barn. ''Snart nog torde
väl också genom praxis någorlunda enhetlighet uti tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelser komma att utbilda sig.

I § 4 har stadgats, att i händelse det »enligt särskilda författningar»
åligger husbonde eller arbetsgivare att lämna tjänare eller
arbetare underhåll och vård, det skall åligga honom att gent emot det
allmänna ansvara för, att detta underhåll fullgöres. Detsamma synes
böra gälla även, där sådan skyldighet åligger någon på grund av ingångna
avtal.

Under § 6 saknas, men torde lämpligen böra införas bestämmelser
rörande sättet för upplösning av ingångna föreningar mellan flera kommuner
till ett fattigvårdssamhälle.

Enligt det förevarande förslaget har Konungens befallningshavandes
befattning med fattigvården blivit i flera avseenden utvidgad. Så skall
Konungens befallningshavande enligt § 8 pröva och fastställa reglementen
för fattigvården i de särskilda fattigvårdssamhällena, enligt § 31 fastställa
reglemente för ålderdomshem och enligt § 33 för arbetshem samt
enligt § 34 pröva plan för uppförande av ålderdomshem och arbetshem.
Bestämmelserna torde, särskilt för ett län som Skaraborgs, innefattande
omkring 270 kommuner, åtminstone den första tiden medföra betydligt
arbete och möjligen göra ytterligare arbetskrafter erforderliga. Då
emellertid onekligen vissa fördelar kunna förväntas därav för ett ändamålsenligt
och enhetligt ordnande av fattigvården, torde befogade anmärkningar
mot förslaget i dessa delar icke kunna framställas.

Kommitterade hava föreslagit, att landstingen skola övertaga en
del av de förpliktelser, som nu åligga fattigvåx*dssamhällena beträffande
fattigvården. Bland annat skall det tillkomma landstingen att draga försorg
om upprättande av arbetshem för omhändertagande av dels behövande,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas
eller behållas å ålderdomshem, dels ock försörjningspliktiga, vilka
jämlikt stadgandet i 72 § 2 mom. av fattigvårdsstyrelsen förelagts arbete.
Lämpligheten av denna anordning torde helt visst kunna ifrågasättas;
tUtlåtande ang. fattigvård. 29

170

och vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta avseende åberopa
vad landstinget i förevarande hänseende anfört. Bestämmelsen torde
icke heller uppmuntra kommunerna till inrättande av dylika arbetshem,
då de i allt fall måste bidraga till kostnaderna för anordnande av de
för landstingsområdena gemensamma anstalterna.

I likhet med landstinget finner sig Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
icke heller kunna tillstyrka kommitterades förslag om anordnande
av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet. Då länsstyrelserna
genom sina underordnade myndigheter hava betryggande
möjlighet till effektiv tillsyn å fattigvårdens handhavande, anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande en dylik central inspektion ej blott
onödig, utan med hänsyn till de olikartade förhållanden, som råda inom
olika landsdelar, och de olika grunder för fattigvårdens ordnande, som
följaktligen kunna böra tillämpas, mindre ändamålsenlig. Det kan helt
visst också antagas, att denna inspektionsmyndighet inom kort skulle
komma att svälla ut till ett omfångsrikt och för statsverket kostsamt
ämbetsverk. Däremot skulle givetvis såväl fattigvårdssamhällena som
länsstyrelserna i många fall hava fördel av tillgång till skolade, statsavlönade
konsulenter eller instruktörer.

Enligt 59 § i förslaget åligger det vederbörande polismyndigheter
att lämna fattigvårdsstyrelserna handräckning för verkställande av hemsändning
eller avhämtning av understödstagare. Kostnaderna härför
torde böra förskjutas av den fångvårdsstyrelse, som gör framställning
om handräckningen. Att detta också varit kommitterades mening, framgår
av motiven. Uttryckligt stadgande härom synes emellertid lämpligen
böra inflyta i nämnda lagrum.

I § 70 har föreslagits, att talan om ersättning för fattigvårdskostnad
av understödstagare eller försörjningspliktig skall anhängiggöras
inom två år efter det fattigvården börjat utgå, vid äventyr att eljest
rätt till gottgörelse för kostnad, som utgivits mer än två år före ansökningen,
anses förfallen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan
emellertid ej finna, att en dylik preskriptionsbestämmelse, åtminstone
beträffande ersättning av understödstagare, under alla förhållanden äger
fog för sig. Understödstagaren kan ju t. ex. tänkas erhålla arv, sedan
han i flera år uppburit understöd. Till att för sådant fall befria honom
från skyldighet att återbära bekommet understöd utöver vad som utgått
under de två sista åren, synes anledning icke föreligga. Då bestämmelserna
i 67 § lämna garantier mot missbruk av den fattigvårdssamhälle
tillkommande rätt till ersättning, torde någon särskild preskriptionsbestämmelse
beträffande understödstagare icke heller vara påkallad.

171

Kommitterade hava i § 73 föreslagit skyldighet för Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande att meddela handräckning för inställande till
arbete av försörj ningspliktig, som underlåter efterkomma av fångvårdsstyrelse
givet föreläggande att fullgöra anvisat arbete, och för återhämtande
av understödstagare eller försörj ningspliktig, som olovligen
avviker från anstalt, där han är intagen. Att besvära länsstyrelsen med
ifrågavarande handräckning synes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke vara behövligt. Den prövning av förutsättningarna
för den äskade handräckningens meddelande, som här kan ifrågakomma,
torde nämligen icke vara av mera invecklad natur, än att de underordnade
polismyndigheterna, magistraterna i städerna och kronofogdar
eller länsmän på landet, kunna anförtros att lämna sådan handräckning.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tillåter sig alltså föreslå en
ändring i denna riktning i kommitterades förslag.

Vidare stadgas i § 74 mom. 2, att den, som gjort sig förfallen
till bettleri eller lösdriveri, samt på grund därav att han varit i behov
av fattigvård överlämnats till fångvårdsstyrelse och för vård intagits å
fattigvårdsanstalt, ej är berättigad lämna anstalten, med mindre anledning
finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja
sig. Något medel att göra nämnda förbud effektivt synes emellertid
kommitterades förslag icke anvisa vare sig uti ifrågavarande lagrum
eller i de avgivna och i § 71 åberopade förslagen till reglementen för
ålderdomshem eller arbetshem. Ådömande av tvångsarbete torde nämligen
i allmänhet icke kunna tillgripas ifråga om personer av ifrågavarande
kategori, vilka oftast icke lära vara arbetsföra.

I motsats till vad som för närvarande anses gälla, skulle enligt
kommitterades förslag besvär av de enskilda få anföras mot Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut, varigenom gjord framställning
om understöd avslagits. För att minska kammarrättens arbetsbörda
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dylik besvärsrätt icke
böra medgivas, och detta desto mindre, som kammarrätten knappt torde
få anses äga samma förutsättningar att bedöma en persons behov av
fattigvård som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i orten. Någon
olägenhet av nu gällande begränsning i besvärsrätten torde icke heller
hava gjort sig gällande. Skulle en central inspektionsmyndighet komma
att inrättas, kunde möjligen besvärsrätten göras beroende av anslutning
av denna myndighet.

Mom. 2 av 82 § i förslaget är lika lydande med 48 § 3 mom. i
gällande fattigvårdsförordning och innebär således ingen förändring i
vad som för närvarande gäller. Emellertid anser Eders Kungl. Maj:ts

172

befallningshavande, att i lagrummet lämpligen borde införas en uttrycklig
bestämmelse därom, att, såsom redan nu måste anses vara fallet, besvär
mot tidigare beslut i fattigvårdsmål endast må föras i samband med
klagan över det i huvudsaken sist meddelade utslaget.

I sammanhang med frågan om besvärsrätten finner sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande föranlåten till följande uttalande. Erfarenheten
har visat, att fattigvårdsstyrelserna i synnerligt stor utsträckning
begagna sig av sin besvärsrätt över Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
utslag i fattigvårdsmål. Sålunda förekomma ofta besvär i mål.
där tvisten rör sig om endast en eller annan krona. Att i många fall
besvären äro att anse som rena okynnesbesvär, vilka skulle uteblivit,
om talan icke varit kostnadsfri, är alldeles påtagligt; och ändring i
utslaget vinnes säkerligen ej i mer än kanske ett fall av tio. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande anser fördenskull, att något borde
göras för att förhindra, att kammarrätten i onödan besväras med fattigvårdsmål.
Att finna någon utväg härtill, som på samma gång är praktisk
och effektiv, men ej heller kränker någons berättigade intresse, är helt
visst icke så lätt. Den utväg, som kanske läge närmast till hands,
nämligen 1 att stadga visst minimibelopp, som tvisten borde gälla, för
att besvär skulle få anföras hos kammarrätten, torde icke kunna tillgripas,
då rättegången i många fall torde gälla mer hemortsrättsfrågan
med hänsyn till blivande fattigvårdsrisk än just det meddelade understödet.
Däremot skulle möjligen kunna fastställas en viss revisionsskilling,
ett något så när högt belopp, som klagande fångvårdsstyrelse hade att
erlägga för att få fullfölja talan och som den ägde återbekomma i
händelse ändring vunnes i överklagade beslutet.

I 92 § av förslaget hava upptagits vissa bestämmelser att gälla i
stället för stadgandena i nuvarande fattigvårdsförordning till förekommande
av bettleri m. m. Kommitterade hava motiverat dessa bestämmelsers
upptagande bland övergångsbestämmelserna därmed, att kommitterade
ansett ifrågavarande bestämmelser icke böra för framtiden
bibehållas i fattigvårdslagen, utan böra inarbetas i författningarna rörande
lösdriveri och barnavård. Då emellertid ifrågavarande stadganden icke
torde kunna anses såsom övergångsbestämmelser i vanlig mening, torde
desamma, därest de ej kunna överföras till andra författningar, böra
upptagas i en särskild förordning.

I det nya förslaget till fattigvårdslag förekomma lika litet som i
nu gällande fattigvårdsförordning några bestämmelser om skyldighet att
gälda ränta å ersättningsbelopp. På sätt kommitterade anfört, torde
ock i allmänhet någon ränta å understöd icke böra utgå. Fall kunna

173

emellertid inträffa, då rätt till ränta måste anses principiellt ofrånkomlig,
såsom då enskild person nödgats meddela understöd, enär fångvårdsstyrelse
underlåtit lämna fattigvård, oaktat verkligt behov förelegat. Ett
typiskt fall kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra från sin
ämbetsutövning i länet. En fångvårdsstyrelse hade ålagts lämna en
person understöd vid äventyr, att vederbörande länsman eljest ägde mot
lega anskaffa nödig fattigvård. Då fattigvårdsstyrelsen underlät taga
vård om den nödställde, träffade länsmannen överenskommelse med
enskild person om fullgörande av underhållet, varefter fattigvårdsstyrelsen
i särskilt utslag ålades ersättningsskyldighet. Innan målet hunnit avgöras,
hade emellertid ett par år förflutit, varunder länsmannen fått
förskjuta kostnaden för underhållet. Vare sig nu denna kostnad förskjutits
av länsmannen eller den enskilde, med vilken uppgörelse träffats,
skulle det alltid inneburit en obillighet mot den, som sålunda fått försträcka
ifrågavarande medel, vilka han kanske själv måst mot ränta
upplåna, om han icke genom tillerkännande av ränta erhölle full gottgörelse
för sina utlägg. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser
fördenskull ett stadgande, att ränta under vissa förhållanden må tillerkännas
part, dock icke fattigvård sstyrelse, böra upptagas i den nya
fattigvårdslagen.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något
att erinra vare sig mot kommitterades förslag till lag om fattigvården
eller övriga i betänkandet innefattade förslag.

Mariestad i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
FABIAN DE GEER.

Josef Fischer.

174

Bil.

Skaraborgs läns landsting.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län i
skrivelse den 26 sistlidna maj enligt nådig befallning anmodat Skaraborgs
läns landsting att avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
den 19 februari innevarande år avgivna förslag till lag om fattigvården
m. fl. författningar, har landstinget den 22 nästlidna september beslutit
uppdraga åt sitt förvaltningsutskott att å landstingets vägnar avgiva
det begärda yttrandet; och får i anledning härav landstingets förvaltningsutskott
underdånigst anföra följande.

Förvaltningsutskottet får till eu början framhålla, att då den jämförelsevis
korta tid, som stått utskottet till buds för granskning av
kommitténs omfångsrika betänkande, icke medgivit en ingående granskning
av alla dess särskilda detaljer, utskottet sett sig föranlåtet att
inskränka sitt yttrande till vissa punkter, som närmast kunna a’nses
beröra landstinget.

I 1 § av kommitténs förslag till lag angående fattigvården, vilken
paragraf motsvarar 1 § i nu gällande fattigvårdsförordning och innefattar
de grunder, efter vilka fattigvård utgår, har tillagts bestämmelsen, att
den, som »av annan anledning)) än ålderdom eller sjukdom är oförmögen
att genom arbete försörja sig, skall erhålla fattigvård. Denna nya bestämmelse
skulle helt visst i tillämpningen kunna komma att medföra
avsevärd stegring i fattigvårdssamhällenas utgifter. Under förutsättning
emellertid att vid tillämpningen av nämnda bestämmelser de grunder,
som angivas i motiven till kommitténs förslag, komma att följas, finner
sig utskottet sakna skäl till erinran mot förslaget i denna del.

Enligt 13 § i förslaget är kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår, bibehållen vid sin nuvarande rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlingar och beslut. Förvaltningsutskottet håller före,
att de, som skola deltaga i besluten, böra vara bosatta inom samhället,
enär de eljest icke torde kunna äga den personliga kännedom om förhållandena,
som erfordras för ett rätt handhavande av fattigvården.
Rätt ofta företrädes kyrkoherdens ämbete av unga, oerfarna och i synnerhet
med annexförsamlingarnas förhållanden mindre förtrogna personer.
Att under sådana förhållanden medgiva personer, vilka icke hava skyldighet

175

att bidraga till fattigvårdssamhällenas utgifter, rätt att deltaga i beslut,
som i de flesta fall medföra utgifter för samhällena, synes näppeligen
välbetänkt. Förvaltningsutskottet anser därför nämnda paragraf böra
erhålla ungefär följande avfattuing: »Kyrkoherden eller den hans tjänst
förestår äger rätt deltaga i fattigvård sstyrelsens förhandlingar och, därest
han är inom fattigvårdssamhället bosatt, även i besluten. I annexförsamling,
där komminister finnes anställd, äger denne eller den hans
tjänst förestår nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes.»

119 och 24 §§ har kommittén föreslagit anordnandet av särskilda
distriktsstyrelser. I denna del ansluter sig emellertid förvaltningsutskottet
i alla delar till vad herrar Björklund och Magnusson i sin vid betänkandet
fogade reservation under punkt I anfört.

Lagförslaget upptager vidare förpliktelse för landstingsområde att
anskaffa nödigt antal arbetshem, vilka anordningar skulle vara genomförda
inom tio år efter lagens trädande i kraft. Denna utsträckning
av vad i nu gällande fattigvårdsförordning i detta avseende finnes
stadgat, kan förvaltningsutskottet ej förorda. Dels medför nämligen
denna bestämmelse helt visst avsevärda ytterligare utgifter, dels torde
med skäl kunna ifrågasättas, om det ändamål, som med bestämmelsen
avses, också verkligen vinnes, och dels torde tillräcklig anledning att
ålägga landstingen denna skyldighet icke vara förhanden. Att sådana
arbetshem, som de av kommittén här föreslagna, där personer med vitt
skilda anlag för arbete skola sammanföras och alla förses med lämpligt
arbete, där kunniga arbetsledare för varje slag av arbete erfordras, och
där byggnader för alla dessa behov måste uppföras, skola komma att
draga stora anläggnings- och underhållskostnader samt medföra betydliga
utgifter för förvaltningen och driften, är uppenbart. Förslaget avser
visserligen, att arbetsprodukten skall giva någon ersättning för nämnda
kostnad och för den lämnade fattigvården. Erfarenheten torde emellertid
hava ådagalagt, att intet arbete avkastar mindre än det, som utföres
vid större tvångsarbetsanstalter. Den större fostran till arbetsflit och
ett allvarligt fullgörande av sina plikter, som vore att förvänta hos
dem, som varit intagna i dessa större arbetshem, i förhållande till dem,
som vore intagna å ålderdomshem eller fattiggårdar i hemorts- eller
närbelägna kommuner, torde icke heller kunna antagas bliva av någon
större betydelse. Med den avfattning 31 § samt 9 kapitlet i lagförslaget
erhållit, torde nämligen fattigvårdsstyrelserna icke sakna utvägar att
anvisa arbete för de arbetsföra inom egen eller närgränsande kommun.

Beträffande vad förslaget i 44 § innehåller ifråga om inrättandet
av en för hela riket gemensam inspektionsmyndigliet får förvaltnings -

176

utskottet för sin del biträda vad kommittéledamöterna Björklund och
Magnusson i sin reservation anfört, och instämmer således i det slut,
vartill reservanterna i denna del kommit. Inrättandet av nya ämbetsverk
och statstjänster synes utskottet böra föranledas av ett känt behov,
vilket härigenom också i verkligheten tillgodoses. Att en inspektör
även med biträde av instruktörer skulle hinna utföra honom enligt
förslaget tillkommande åligganden, torde emellertid icke vara möjligt.
Aven om inspektionen till en början tillsättes med av kommittén föreslaget
blygsamt antal personer, är anledning antaga, att detta ämbetsverk
inom några år skall erfordra talrik personal med därav föranledda
stora statsanslag. Att brister i fattigvården förefinnas, kan naturligtvis
icke bestridas. Detta torde dock icke böra tillskrivas brist på inspektion
och avhjälpes säkerligen icke heller genom inrättandet av en riksinspektionsmyndighet.
För detta ändamål synes den numera av länsstyrelserna
utövade inspektionen få anses tillfredsställande. Nekas kan ej,
att fattigvården under de senare åren betydligt förbättrats till förmån
för de behövande. I den män den allmänna folkpensioneringen i sin
verksamhet mer och mer utvecklas, torde också denna institution komma
ej blott att underlätta handhavandet av fattigvården utan ock att minska
de direkta fattigvårdsutgifterna.

Såsom slutomdöme kan förvaltningsutskottet ej underlåta uttala
den åsikten, att därest blott de förändringar uti nu gällande bestämmelser
rörande fattigvården, som av kommittén föreslagits i 5 kapitlet av förslaget
till lag om fattigvården, och varigenom ett stort steg skulle
komma att tagas till utjämning av fattigvårdsbördan emellan de olika
fattigvårdssamhällena, bliva genomförda, med övriga förändringar uti
fattigvårdslagstiftningen enligt utskottets mening kan anstå, till dess
erfarenhet vunnits angående verkningarna av lagen angående allmän
folkpensionering.

Mariestad den 19 oktober 1915.

Underdånigst

För Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott:

CARL PERSSON.

Josef Fischer.

177

17.

Kungl. Majrts befallningshavande i Värmlands län. ''

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har för sin del funnit
de föreslagna föreskrifterna i ämnet ägnade att väsentligen undanröja
de anmärkningar, vilka med ändrade tidsförhållanden i särskilda hänseenden
allt starkare framträtt mot den nu gällande fattigvårdslagstiftningen.

Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda anser, att
omförmälda förslag i det stora hela äro av beskaffenhet att böra vinna
godkännande, håller dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande före,
att förslagen i vissa delar äro mera vittgående, än som varit av nöden.
I fråga härom synes den reservation, som avgivits av kommittéledamöterna
O. Björklund och E. O. Magnusson, vara förtjänt av beaktande;
och ansluter sig för den skull Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till de av nämnda reservanter gjorda uttalanden. Framför allt
är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av den uppfattningen, att
den av de kommitterades flertal ifrågasatta tillsynen över fattigvården
av en särskild inspektionsmyndighet icke bör komma till stånd. Med
de uppgifter, som tillagts sagda myndighet, skulle densamma säkerligen
redan från början icke motsvara sitt syfte utan att kräva en betydlig
tillökning av arbetskrafter; och, oavsett de kostnader detta skulle medföra,
synes ett fortgående på sålunda inslagen väg icke vara ändamålsenligt.
Efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening kan
övervakandet av fattigvårdens behöriga handhavande ske genom länsstyrelserna
och deras underordnade; och även om en ytterligare tillsyn i
sådant hänseende skulle finnas erforderlig, torde förverkligandet av detta
syfte kunna vinnas på annat sätt än genom den föreslagna nya tillsynsmyndigheten.

1 fråga åter om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare
och för dem försörjningspliktiga personer synes därutinnan föreslagna
bestämmelser icke vara tillräckligt verksamma; och då Eders Kungl.
Utlåtande ang. fattigvård. 23

178

Maj:ts befallningshavande funnit de av kommittéledamoten A. Lindblom
i avseende härå framhållna synpunkter äga berättigande, vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande jämväl uttala sin anslutning därtill.

Vad angår förslagen i övrigt får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
allenast anföra, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser fångvårdsstyrelse höra vara berättigad att, såsom hittills, omedelbart
hos länsstyrelsen påkalla ådömande av tvångsarbete, då av styrelsen
vederbörande meddelad varning visat sig icke medföra åsyftad verkan.

I sammanhang med föreliggande förslag anser sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande jämväl böra beröra ett spörsmål, som synes förtjänt
av uppmärksamhet, nämligen huruvida en länsman bör undfå gottgörelse
eller icke för sina av undersökning i fattigvårdsärende föranledda
kostnader. Till följd av en sådan undersökning får länsmannen i regel
— särskilt vid resa, som för undersökningen påkallas — vidkännas
utgifter, som mången gång kunna kännas ganska betungande. Då förrättningar,
varom här är fråga, ofta nödvändiggöras allenast på grund
av fattigvårdsstyrelses uraktlåtenhet att förebringa en utredning i målet,
som utan större omgång kunnat framläggas av styrelsen själv, måste
det betraktas såsom obilligt, att bördan av dessa utredningar pålägges länsmännen,
utan att dessa undfå ersättning ens för de dem därigenom åsamkade
kostnader, och detta så mycket mer som dylik ersättning i allt större
omfattning beviljats för utgifter uti andra, länsmännens egentliga tjänsteverksamhet
närmare tillhörande ärenden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
finner det alltså kunna med skäl ifrågasättas, att gottgörelse
för kostnader beredes länsmännen vid undersökningar, som av
dem på länsstyrelses anmodan verkställas i fattigvårdsmål, en gottgörelse,
som i särskilda fall, efter de i § 58 av den föreslagna nya
lagen om fattigvården angivna grunder, torde böra gäldas av fångvårdsstyrelse,
men eljest stanna å statsverket. Beträffande sådan gottgörelse
lärer för övrigt bestämmelserna i kungl. kungörelsen den
Öl december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för
vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m. i tillämpliga
delar kunna bliva gällande.

Karlstad i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
GERIi. DYRSSEN.

Georg Samuelson.

179

Bil.

Värmlands läns landsting.

Utdrag av protokollet vid Värmlands läns femtitredje lagtima
landsting i Karlstad den 23 september 1915.

§ 153.

Föredrogs följande:

»Särskilda utskottets utlåtande i anledning av Konungens befallningsliavandes
skrivelse med anhållan, att landstinget ville avgiva yttrande
över av fattigvårdslagstiftningskommittén avgivet förslag till lag om
fattigvården m. fl. författningar, avgivet den 23 september 1915.

Utskottet som med livligt intresse tagit del av förevarande länge
väntade lagförslag, finner detsamma synnerligen värdefullt och uttalar sin
förhoppning, att detsamma inom den uärmaste framtiden måtte resultera
i en Välbehövlig ny lag om fattigvården.

På enstaka punkter har emellertid utskottet ansett sig böra framställa
några erinringar. Så har det synts utskottet billigt, att den kostnad,
landstingen i vissa fall hava att ersätta kommunerna för anstaltsvård,
helt eller delvis övertages av staten, liksom att staten jämväl i övrigt i
högre grad än vad som föreslagits bidrager till kostnaden för fattigvården.

Med hänsyn till de föreslagna hemortsrättsbestämmelserna har utskottet
ställt sig tveksamt, huruvida den faktiska mantalsskrivningen
bör tillmätas den avgörande betydelse för hemortsrättsförvärvet, som
förslaget fäst vid densamma; men då utskottet ej ser sig i stånd att
peka på något i detta avseende lämpligare rättsfaktum, har utskottet ej
velat avstyrka förslaget härutinnan.

Beträffande bestämmelserna om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare
och för dem försörjningspliktiga personer har utskottet enhälligt
velat i likhet med den innevarande sommar hållna fattigvårdskongressen
på det kraftigaste ansluta sig till de av herr Lindblom avgivna
reservationer. Därjämte har utskottet velat föreslå den förändring
i avseende å lydelsen av sista punkten i 79 § 2 mom., att densamma
skulle erhålla följande utseende:

»och äger styrelsen, intill dess sådan person fyllt aderton år, för
honom utse tjänst eller anställning, såvida han ej på annat sätt erhållit
sådan tjänst eller anställning, som av styrelsen befinnes lämplig.»

180

I avseende å den i 44 § föreslagna fattigvårdsinspektionen har
utskottet ej kunnat undgå att känna sig påverkat av de synpunkter, vilka
av herrar Björklund och Magnusson framförts i deras reservation, om än
utskottet gärna vill medgiva, att en inspektion han medföra nytta. Skulle
med bibehållande av Konungens befallningshavande såsom övervakande
myndighet jämväl annan inspektion anses erforderlig, synes det utskottet
lämpligare, att fattigvårdsinspektörer tillsättas och avlönas av landstingen.

Utskottet får sålunda hemställa,

att landstinget med hänvisning till de önskemål, som av utskottet
uttalats i avseende å statens bidrag till fattigvården samt i fråga om
fattigvårdsinspektionen, därest sådan anses erforderlig, måtte förklara
sig för sin del tillstyrka antagande av förevarande lagförslag med de
ändringar, som föreslagits, dels av utskottet beträffande lydelsen av 79 §,
dels ock av herr Lindblom samt av herrar Björklund och Magnusson i
deras här ovan omförmälda reservationer.

Mot utskottets beslut har herr ordföranden i så måtto reserverat
sig, som han för sin del icke velat föreslå landstinget att tillstyrka bifall
till herrar Björklunds och Magnussons reservation.

Karlstad den 23 september 1915.

På det särskilda utskottets vägnar:

PER CLARHOLM.

Efter föredragning härav uppstod diskussion, därunder yrkades
dels bifall till det av utskottet avgivna förslag till yttrande, dels av herr
Lindh bifall till samma förslag med den förändring, att beträffande den
av kommitterade föreslagna, för hela riket gemensamma inspektionsmyndigheten,
landstinget borde uttala, att landstinget ansåge densamma
säkerligen vara till nytta, men att landstinget dock icke nu vågade yttra
sig över, huru dylik kontroll lämpligen borde ordnas; och beslöt landstinget
genom votering, därvid före röstsedlarnas öppnande en röstsedel
avlades, med 31 röster mot 29, som avgåvos för det av herr Lindh
formulerade yrkandet, att avgiva infordrat yttrande i ärendet i överensstämmelse
med uttskottets förslag. En blank sedel hade under omröstningen
avlämnats.

Som ovan. In fidem:

Erik Sundblad.

181

18.

Kungl, Majrts befallningshavande i Örebro län.

Emot 1871 års fattigvårdsförordning hava under dess tillämpning
företrädesvis i tre viktiga punkter anmärkningar förekommit av den
betydelse, att ändrad lagstiftning därutinnan visat sig vara av behovet
påkallad. Först och främst gäller behovet av ändring frågan om den
s. k. obligatoriska fattigvården, sådan denna finnes bestämd och begränsad
i § 1 i nämnda förordning i dess förhållande till fattigvård av sådant
slag, som avses i § 2 av samma förordning, eller den s. k. frivilliga
fattigvården. Den praxis, som i detta hänseende utvecklat sig, har ofta,
och icke sällan med fog, givit anledning till missnöje. Ordalydelsen i
§ 1 har föranlett en allt för snäv tolkning av vad som billigtvis borde
få innefattas i begreppet obligatorisk fattigvård. Exempelvis må anföras,
att, om i en arbetarfamilj av man och hustru med ett flertal minderåriga
barn mannen i följd av sjukdom befunnits vära oförmögen till
arbete och förty ostridigt berättigad till fattigvård enligt § 1 men
hustrun vore frisk och arbetsför, det förklarats, att — utan avseende
därå att familjen varit uteslutande hänvisad till mannens och fadrens
arbetsförtjänst och vid tiden ifråga utan några medel till sitt uppehälle
och att barnen såsom minderåriga varit dagligen och stundligen i behov
av moderns tillsyn och vård — modern och barnen icke vore berättigade
till obligatorisk fattigvård. Dessa skulle nu i stället vara berättigade
till fattigvård enligt § 2, men då denna fattigvård vore »frivillig» och
sålunda beroende av fattigvårdsstyrelsens eller fattigvårdssamhällets
godtycke, har följden ofta blivit den, att sådan fattigvård vägrats, uppenbarligen
med hänsyn därtill, att samhället icke kunde därför påräkna
någon ersättning. Men även om i ovananförda fall modern vore sjuklig
och svag — där det icke kunde med läkarbetyg styrkas, att hon lede
av bestämt angiven »sjukdom» — bleve förhållandet detsamma. I ett
mycket betydande antal fall av mer eller mindre växlande art har
saken, varom tvisten rört sig, gällt ett fattigvårdsbehov av ovan angiven

182

eller likartad beskaffenhet. Uppenbarligen har i dessa fall nöden ofta
varit så allvarlig och krävande även för hustrun och barnen, att understöd
med nödvändighet varit även för dem av behovet påkallat och
fattigvården fördenskull bort träda hjälpande emellan. I övrigt har i
praxis tolkningen av förutsättningarna, huruvida fattigvård enligt § 1
eller § 2 varit för handen, varit svävande och icke endast i ett mycket
stort antal fall givit anledning till tvist, utan ock hos de dömande
myndigheterna varit föremål för stridiga meningar, ledande till alldeles
motsatta domslut. Dessa nu anförda förhållanden hava av kommittén
vitsordats. Kommittén har ansett erforderligt, att begreppet obligatorisk
fattigvård finge en vidsträcktare omfattning, varvid kommittén gjort
följande uttalande (sid. 28):

»I själva verket bör nämligen det allmännas skyldighet att träda till
och lämna fattigvård sträcka sig till varje faktiskt nödläge, vari eu
behövande person kommit, som saknar förmåga att genom arbete förskaffa
sig det till livets uppehållande nödvändiga, denna oförmåga må
hava härlett sig av vilken orsak som helst och således icke endast av
minderårighet, ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte.»

Detta uttalande kan, även enligt Eders Kung!. Maj:ts befallningshavandes
mening, anses vara ett lämpligt uttryck för vad med fattigvård
enligt § 1 rätteligen bör förstås.

Kommittén har emellertid vid redigeringen av § 1 i förslaget
ansett tillräckligt att giva uttryck åt sitt ovannämnda uttalande genom
tillägg av orden »av annan anledning». Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
finner detta icke tillfyllest. För den, som vid en blivande lagtillämpning
är hänvisad uteslutande till lagtexten utan tillgång till lagförslagets
motiver, lämnar nämnda tillägg icke tillräcklig ledning för
det rätta bedömandet av dess innebörd. § 1 utgör såväl i det föreliggande
förslaget som i nu gällande fattigvårdsförordning ett kardinalstadgande,
varpå hela fattigvårdslagstiftningen i väsentlig mån vilar, och
det är fördenskull av synnerlig vikt, att nämnda paragraf erhåller en till
sitt innehåll i möjligaste mån uttömmande och till formen fullt tydlig
och klar ordalydelse. Det synes fördenskull erforderligt, att ifrågavarande
paragraf omredigeras på det sätt, att vad kommittén framhållit såsom enligt
dess mening rätta begreppet av obligatorisk fattigvård må i förslaget
på ett tydligare sätt inrymmas, även om detta måste ske på det sätt,
att kommitténs definition därpå med lämplig ordalydelse däri intages.

En annan del av gällande fattigvårdslagstiftning, som befunnits
otillfredsställande och som enligt allmänna meningen kräver ändring,
avser hemortsrätten.

183

Själva huvudstadgaudet därom i § 22 av gällande fattigvårdsf
orörd ning innehåller, att ifråga om fattigvård skall svensk medborgare,
för vilken behov därav uppstår, anses — med vissa undantag och modifikationer
— hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han
senast författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven.

Denna grundsats har, såsom väl känt är, i tillämpningen föranlett
en betydande mängd fattigvårdstvister, vilkas antal år efter år ökats
och vilka numera utgöra eu ansenlig del av såväl länsstyrelsernas som
kammarrättens arbetsbörda, och allmänt har den meningen gjort sig
gällande, att nuvarande lagstiftning om hemortsrätten i fattigvårdshänseende
kräver en genomgående omläggning. Åven riksdagen har i
skrivelse den 12 maj 1905 påkallat ändrade bestämmelser, ägnade att,
såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan kommunerna
om ersättning för lämnad fattigvård. Härtill kommer, att gällande bestämmelser
om hemortsrätten även i väsentlig grad vållat, att fattigvården
trycker mycket ojämnt på de särskilda fattigvårdssamhällena.
Åven om det får medgivas, vad kommittén i denna del erinrat, eller att
detta ojämna tryck i mycket väsentlig mån sammanhänger med den
kommunala beskattningens tryck även i andra hänseenden och över
huvud, kvarstår likväl det förhållandet, att fattigvårdstungan just genom
det sätt, varpå den faller på kommunerna i följd av hemortsrättens
tillämpning, trycker mycket ojämnt.

Det radikalaste sättet, varigenom hemortsrättstvisterna skulle bortfalla,
vore att det samhälle, varest en person uppehåller sig, då behov
av fattigvård för honom uppstår, icke blott avhjälper behovet utan även
själv slutligen stannar för kostnaden därför utan rätt att därför söka
ersättning av annat fattigvårdssamhälle. Kommittén har väl funnit vissa
fördelar följa av en dylik anordning men ansett sig på anförda skäl
icke kunna förorda densamma. Ehuru flera avsevärda skäl kunna tala
för en dylik anordning, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sig, med avseende å vad kommittén däremot anfört, icke heller för sin
del böra förorda densamma.

En annan anordning, som även varit föremål för kommitténs utredning,
den s. k. medfödda hemortsrätten, skulle innebära, att ett fattigvårdssamhälle,
som lämnat fattigvård, skulle äga att för ersättnings utbekommande
vända sig emot understödstagarens födelsekommun, givetvis
med vissa modifikationer, då det gäller hustru eller barn o. s. v. Denna
anordning, som enligt vad utredningen angiver, har förebilder i vissa
främmande länder, torde även innebära icke oväsentliga fördelar. Då i
detta fall hemortskommunen vore på förhand given, skulle alla hemorts -

184

rättstvister bliva obehövliga. Därigenom skulle icke heller de större
städerna och arbetarcentra behöva slutligen stanna för all den fattigförsörjning,
som nu drabbar dessa samhällen, utan fattigvårdstungan
jämnare fördelas över landet. Därtill kommer en rätt avsevärd omständighet.
Med de sociala anordningar, som numera på statens föranstaltande
åstadkommits i barnavård, folkskolbildning, folkpensionering
in. m., skulle under nämnda förutsättning kommunen finna sig uppfordrad
att med omsorg följa och vaka över de fattiga barnens uppfostran
och utveckling med tanke på, att kommunen framdeles kunde
bliva nödsakad till försörjningsskyldighet. Vill man undvika de olägenheter,
som i större eller mindre grad måste följa av den så kallade förvärvade
hemortsrätten, synes en lagstiftning med hemortsrätten förlagd
till födelsekommunen förtjäna beaktande. Kommittén har emellertid för
sin del förkastat även denna anordning, med erkännande dock av vissa
dess fördelar, samt uttalat sig för den förvärvade hemortsrättens princip,
vilken redan ligger till grund för nu gällande lagstiftning, under förmenande
att den i en ‘kommun inflyttande just genom inflyttningen
vinner en viss samhörighet med kommunen, vilken samhörighet får
anses grundläggande för hemortsrätten.

Kommitténs principiella förslag går nu därpå ut, att en person
skall anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han varit
senast mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen
avser, kommit i åtnjutande av fattigvård. Kommittén har sålunda
till grund för hemortsrätten lagt den faktiska mantalsskrivningen.
Någon prövning av frågan, huruvida denna mantalsskrivning varit behörig
eller icke eller i vilken kommun understödstagaren rätteligen bort
bliva mantalsskriven, skulle sålunda icke vidare erfordras. Givet är, att
då härigenom ett betydande antal hemortsrättstvister komma att förebyggas,
en avsevärd lättnad skulle beredas de dömande myndigheterna.
Men erinras må dock, att då, vad den lösa arbetarbefolkningen vidkommer,
varifrån de fattigvård krävande understödstagarna företrädesvis
rekryteras, en nyinflyttad ofta omedelbart efter mantalsskrivningen lämnar
kommunen och begiver sig till annan ort utan att återkomma, en hemortsrätt,
grundad på en sådan mantalsskrivning, skall synas den försörjningsskyldiga
kommunen ingalunda billig och rättvis, och icke lärer
i sådant fall någon verklig samhörighet med kommunen kunna åberopas
till stöd för hemortsrätten. Aven om alltså kommitténs förslag i denna
del kommer att medföra vissa lättnader i fattigvårdsprocessen, torde
dock den föreslagna nya lagstiftningen i fråga om hemortsrätt få anses

185

realiter vila på väsentligt svagare principiella grunder än nu gällande
fattigvårdsförordning.

Efter det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda granskat
förslaget dels i fråga om vad som bör innefattas i begreppet obligatorisk
fattigvård och dels beträffande hemortsrätten, går Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande att granska förslaget med avseende å fattigvårdssamhälles
rätt till tvång sbehandling av understödstagare och för dem försörjningspliktiga
personer, i vilket avseende nu gällande lagstiftning
ansetts icke lämna erforderliga eller tillfredsställande bestämmelser.

Av de myndigheter, som handhava fattigvården, har ofta med
skärpa framhållits, hurusom gällande fattigvårdsförordning saknar tillräckligt
effektiva bestämmelser för att nämnda myndigheter må kunna
gent emot tredskande understödstagare och för dem försörjningspliktiga
göra gällande den husbonderätt, som under vissa förutsättningar tillkommer
nämnda myndigheter. Sålunda har i det fall, då understödsgare
eller försörjningspliktig haft sig förelagt att inställa sig hos fattigvårdsstyrelee
för fullgörande av anvisat arbete, men underlåtit att hörsamma
föreläggandet, laglig befogenhet saknats för länsstyrelsen att
handräckningsvis hämta och inställa den tredskande. Vidare i det fall,
då försörj ningspliktig, som är intagen å försörjningsanstalt, vägrar fullgöra
honom föresatt arbete, har det förmenats med nu gällande lagstiftning
möta alltför stora svårigheter och för mycken omgång för
fattigvårdsstyrelsen att med tvångsmedel effektivt vinna hörsamhet.
Dessa överklagade förhållanden har kommittén i sitt lagförslag sökt
avhjälpa. De i sådant syfte föreslagna bestämmelserna synas dock icke
vara i alla delar fullt klara och tydliga, men torde genom en blivande
tillämpning kunna vinna erforderlig fullständighet. I vissa punkter
kommer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande härnedan i tillfälle till
särskilda erinringar.

Slutligen och innan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avslutar
den principiella granskningen, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
erforderligt alt yttra sig över den av kommittén ifrågasatta
inspektionsmyndigheten.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill ifrågasätta, huruvida
tiden redan nu är inne för inrättande av en statsinspektion av den omfattning,
som kommittén tänkt sig. Redan nu har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i rikets län i 28 § i gällande landshövdinginstruktion sig
anbefallt att vaka däröver, att fattigvården inom länet i enlighet med
därom gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhaves, så
att de behövande erhålla den vård och det understöd, som omständigUtlåtande
ang. fattigvård. 24

186

heterna påkalla, samt tiggeri avböjes och hämmas. Genom den befattning,
som enligt förslaget skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i fråga om inrättande av ålderdomshem och arbetslön)
och reglementens fastställande för desamma, bliver Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande givetvis i tillfälle att erhålla en noggrann och detaljerad
kännedom om det sätt, varpå fattigvården inom varje kommun är
organiserad och handhaves. Kommittén har, enligt egen uppgift, med
den ifrågasatta inspektionsmyndigheten avsett att därigenom utöva
huvudsakligen en rådgivande och instruerande verksamhet. Men en
sådan verksamhet har redan sedan några år tillbaka utövats på frivillighetens
väg av svenska fattigvårdsförbundet genom dess konsulenter.
Denna organisation har visserligen tillkommit på enskilt föranstaltande,
men åtnjuter för sin verksamhet understöd av statsmedel. Det synes
kunna ifrågasättas, huruvida icke det kunde uppdragas åt nämnda organisation
att emot åtnjutande av statsmedel genom lämpliga konsulenter
utöva en sådan rådgivande verksamhet, som kommittén avser, åtminstone
tillsvidare och intilldess en statsinspektion må befinnas vara av ett verkligt
behov påkallad.

Efter förestående principiella erinringar rörande det föreliggande
förslaget till lag om fattigvården finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anledning till följande erinringar beträffande lagförslagets
text.

§ 1 i förslaget anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kräva
omarbetning i enlighet med den motivering, som Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande redan härovan angivit.

§ 59, 4:de stycket. Enligt kommitténs motivering skall den i denna
punkt omförmälda kostnad avse icke allenast transportkostnaden utan
även underhållskostnad av sådan beskaffenhet, som i lagrummet finnes
närmare angiven. Då detta icke med tydlighet framgår av lagrummets
nuvarande lydelse, torde en omredigering erfordras, förslagsvis så
lydande:

»— — —» — — —b — — —» — — — pliktigt att ersätta
icke allenast transportkostnaden, utan även den underhållskostnad, som
genom översändandet »— — —» — — —» — — —» — — —

§ 62. Då enligt motiveringen till denna paragraf (sid. 320) viss inskränkning
gäller med avseende å omfattningen av den ersättning, som
av staten lämnas, men detta icke tydligt utmärkes genom den avfattning,
som givits åt första stycket av denna paragraf, synes en omredigering i
nämnda del erforderlig.

§ 72. Då enligt motiverna (sid. 388 lista raden uppifrån) den

187

arbetsskyldighet, som i denna och följande paragrafer omiörinäles, avser,
icke att skaffa fattigvårdsstyrelsen ersättning för en tidigare lämnad fattigvård,
utan att förmå den arbetsskyldige att för framtiden fullgöra försörj
ningsskyldigheten, men denna uppfattning icke överensstämmer med
den hittills gällande meningen, enligt vilken arbetsskyldigheteu ansetts
utgöra ett avtjänande av redan Lämnad fattigvård, torde den nya uppfattningen
böra uttryckligen framhållas.

§ 73. Då under handräckningsförfarandet kan inträffa, att den
försörjningspliktige, som undfått del av föreläggandet, befiunes hava, då
han skall hämtas och inställas, lämnat den ort, varest han befann sig,
då föreläggandet delgavs honom, utan att kunskap vunnits, varthän han
begivit sig, föreligger för Kungl. Maj:ts befallningshavande frågan,
huruvida han då skall efterlysas. Då sådan åtgärd måste anses nödvändig
för vinnande av ändamålet med den äskade handräckningen, bör
uttryckligt stadgande intagas i denna paragraf om Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befogenhet att föranstalta därom.

§ 77. Enligt § 92 mom. 1 skall Kungl. Maj:ts befallningshavande
behandla bettlare över femton år såsom lösdrivare på sätt i lagen angående
lösdrivares behandling är stadgat; och enligt § 7 i nämnda lag
stadgas vissa hinder för ådömande av tvångsarbete med föreskrift, huru
för sådant fall med den anhållne skall förfaras. I § 77 åter saknas
motsvarande hänvisning eller andra bestämmelser beträffande de eventuella
hinder, som må möta för tvångsarbetes ådömande. Bestämmelserna
i detta lagrum fordra komplettering i angivet hänseende.

Med ovan angivna erinringar lämnar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
det föreliggande förslaget till lag om fattigvården i övrigt
utan anmärkning.

Beträffande övriga föreliggande författningsförslag likasom i fråga
om de framlagda instruktionsförslagen hava de icke föranlett till särskild
erinran.

Örebro slott i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
KARL J. BERGSTRÖM.

O. Hammar.

188

Bil. 1.

Örebro läns landsting.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län med
skrivelse den 21 maj 1915 anmodat länets landsting att avgiva underdånigt
yttrande över den så kallade fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården med flera författningar samt landstinget
med anledning härav uppdragit åt särskilda kommitterade att å dess
vägnar avgiva det begärda yttrandet, få kommitterade i underdånighet
anföra följande:

Det har naturligen icke varit kommitterade möjligt att anställa
någon mera ingående granskning av förslagets olika detalj er, utan hava
kommitterade härutinnan måst inskränka sig till sådana delar av detsamma,
som på ett eller annat sätt synts beröra landstingets rätt och
ekonomiska intressen. Som en förtjänst hos förslaget synes till en
början kunna anmärkas, att detsamma utgår från och bygger på gällande
lagstiftning samt söker tillvarataga och utveckla vad, som i vår svenska
fattigvårdsorganisation äger möjlighet till utveckling. Trots att förslaget
sålunda icke betecknar någon från grunden gående omorganisation av
fattigvården, innehåller detsamma dock ett stort antal reformer och uppslag
av största räckvidd. Om ock dessa i vissa avseenden kunna vara
av nog så tvivelaktig innebörd, förmena emellertid kommitterade, att
förslaget i stort sett måste anses väl fylla därmed avsedda ändamål;
och med hänsyn till de brister i vissa hänseenden, som vidlåda vår nu
gällande fattigvårdslagstiftning, vore det sålunda, enligt kommitterades
åsikt, önskvärt, om förslaget i huvudsak vunne vederbörande myndigheters
gillande.

Vad förslagets särskilda delar beträffar, är det närmast frågorna
om upprättande genom landstingens försorg av så kallade arbetshem
samt om landstingens deltagande i kostnaderna för vissa i lagförslaget
avsedda sjuka, som mera omedelbart beröra landstingens intressen, men
då förslaget emellertid i ett par andra frågor — om hemortsrätten och
den tilltänkta statsinspektionen — innehåller principer av största betydelse,
hava kommitterade funnit sig böra ägna jämväl dessa något skärskådande.

Då kommittén löst frågan om en persons hemortsrätt genom att
låta denna bliva beroende endast av den faktiska mantalsskrivningen,

189

torde den icke hava träffat det lyckligaste valet bland de sätt, som stått
den till buds. Åtminstone kunna kommitterade ingalunda känna sig
övertygade om lämpligheten av en sådan anordning och kommitterade
hålla bestämt före, att bestämmelsen med nu bestående bestämmelser
om mantalsskrivning är alldeles oantaglig. Då i mantalsskrivningsförordningen
nämligen stadgas, att envar skall mantalsskrivas, där han
är bosatt, men vid upprättande av nu föreslagna bestämmelse om hemortsrätt
icke träffats anstalter, varthän sådana personer i mantalsskrivuingshänseende
skola föras, som icke kunna anses någonstädes »bosatta»,
utan dessa alltjämt — måhända år efter år — skola stå kvarskrivna i
den kommun, där de en gång bott, är det ju uppenbart, att bindandet
av hemortsrätten vid senaste mantalsskrivningsort kan medföra stora
orättvisor och obilligheter. Utan tvivel skall ock ett stadgande i sådan
riktning särskilt efter den utvidgade besvärsrätt, som kommunerna enligt
förslaget vidare skulle tillerkännas, i stället för att, såsom kommittén
förmenat, minska antalet tvister mellan dem, snarare öka dessa.

Med avseende å vad kommittén i denna del anfört och då lagförslaget
i vad det avser frågan om förvärv av hemortsrätt är grundat
å en författning, vars reviderande väl ställts i utsikt, men om vars
blivande innehåll man saknar all kännedom, vilja kommitterade i underdånighet
uttala önskvärdheten av, att i samband med en eventuell omändring
av bestämmelserna om hemortsrättsförvärv — särskilt i sådan
riktning, som förslaget innebär — gällande bestämmelser om mantalsskrivning
underkastas en revision, varigenom det allenast kan bliva
möjligt att närmare bedöma räckvidden av de föreslagna nya hemortsrättsbestäm
melserna.

I 33 § av lagförslaget har stadgats skyldighet för landsting att
upprätta så kallade arbetshem till nödigt antal inom varje landstingsområde
för omhändertagande av dels behövande, vilka äro i behov
av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna * emottagas eller behållas å
ålderdomshem, dels ock vissa försörjningspliktiga, vilka av fattigvårdsstyrelse
förständigats att fullgöra arbete. Åven om man icke kan förneka
nyttan av de föreslagna arbetshemmen över huvud eller att sådana
anstalter kunde inom vissa landstingsområden anses vara av behovet
påkallade, så kunna kommitterade ej biträda förslaget om en lagstadgad
skyldighet för varje landstingsområde att upprätta sådana
arbetshem. Kommitterade hålla i stället före, att det vore lämpligare,
att inrättandet av arbetshemmen överlämnades åt landstingens fria bestämmande.
Sedan landstingen existerat mer än femtio år, har man
rätt att vänta sig och finner också, att landstingen städse visa förståelse

190

för tidens krav och inblick i olika förhållanden såsom genom att uppföra
anstalter för olika allmännyttiga ändamål, varför kommitterade äro
livligt övertygade, att, då verkligt behov av förevarande arbetshem inom
de olika landstingsområdena uppstår, respektive landsting skola självmant
draga försorg om, att de komma till stånd. Härvidlag anse kommitterade
dock, att, då det är i statens intresse sådana anstalter upprättas,
staten jämväl bör träda hjälpande emellan för att mera rättvist
utjämna de betydliga kostnaderna, sådana byggnadsföretag komma att
draga. Ifrågavarande paragraf bör därför, anse kommitterade, ändras
därhän, att, då behov av arbetshem visar sig, landstinget äger att göra
framställning om statsbidrag därtill.

Såsom av det ovananförda framgår, förutsätter kommitténs förslag,
att landsting i större grad, än vad hittills varit fallet, skall deltaga i
kostnaden för vården av vissa kategorier sjuka.

Anmärkningsvis anse sig kommitterade här böra meddela, att
Örebro läns landsting redan nu i ganska avsevärd grad bidrager till
vården av de tuberkulösa och delvis — fastän i mindre omfattning —
av de sinnesslöa. Sålunda har landstinget tre egna tuberkulossjukhus,
varjämte landstinget bidrager till uppehållande av driften vid ett'' fjärde,
det så kallade Örebro stads sjukhem, å vilka sjukvårdsinrättningar
kommunerna i länet åtnjuta förmånen att få sina sjuka vårdade mot
en väsentligt lägre avgift än självkostnadspriset. Härutöver har landstinget
en sinnesslöanstalt för sinnesslöa barn i åldern 6—12 år, där
kommunerna få nämnda barn vårdade för ett belopp av 100 kronor
om året, under det självkostnaden uppgår till omkring 500 kronor för
varje barn, därav staten dock bidrager med visst belopp årligen för
varje barn.

Med förslaget att låta landstingen bekosta vården av sinnessjuka
med flera har fattigvårdslagstiftningskommittén ju närmast avsett att i
någon mån utjämna de kostnader, som härutinnan kunna drabba kommunerna.
Tanken att åstadkomma en dylik utjämning finna kommitterade
väl i princip riktig. Med genomförande av kommitténs förslag
härutinnan skulle visserligen lättnad vinnas i fattigvårdens tryck inom
kommunerna, och det kan på^ goda grunder antagas, att denna lindring
komme i sjmnerlig grad de mest betungade kommunerna tillgodo, men
man har dock härmed icke åstadkommit någon utjämning i egentlig
mening av kommunernas fattigvårdsutgifter. Såsom kommittén nämligen
i sina motiv själv medgivit, är det icke möjligt att med någon säkerhet
beräkna, vilka kommuner den här tilltänkta lindringen komme att gagna.
Uppenbart är ju ock, att under det kommuner, som vore hårt betungade

191

av utgifter för sinnessjuka med liera, men eljest icke hade några mera
avsevärda utgifter för sin fattigvård, skulle göra en otillbörlig vinst,
andra däremot, som väl hade betydande utgifter för fattigvård i allmänhet,
men vilkas utgifter för sinnessjuka med flera vore relativt små,
skulle på ett mycket kännbart siitt drabbas av en mångdubbel skattebörda.

Då landstinget under år 1913 hade att yttra sig över riksdagens
skrivelse angående lindring i de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvård,
beslöt landstinget ock såsom sin mening uttala, att bästa
sättet för ordnande av lindringen i de mindre bemedlades kostnader för
hospitalsvård vore, att riksdagen beviljade ett anslag, av vilket mindre
bemedlade sinnesjuka, möjligen även hårt betungade kommuner, kunde
erhålla hjälp till erläggande av de stadgade avgifterna för sinnessjukas
vård å hospital.

Det uttalande, landstinget här gjort, eller att staten direkt skulle
övertaga ansvaret för utjämningen av kostnaderna för sinnessjuka med
flera, anse kommitterade innefatta den enda riktiga norm för lösande
av uppgiften härutinnan. De ifrågasatta ökade kostnaderna för landstingen
skulle säkerligen för flera av dessa bliva så betungande, att deras
ekonomiska bärkraft ej skulle räcka till för övriga nödiga utgifter i och
för länens utveckling i andligt och materiellt hänseende.

Slutligen återstår att med några ord beröra frågan om den utav
kommittén i 44 § av lagförslaget omförmälda gemensamma inspektionsmyndigheten.
Värdet och nyttan av denna har ju bland fattigvårdsfunktionärer
och fattigvårdsintresserade varit föremål för synnerligen
olika meningar. Nekas kan ej heller, att det är ganska vanskligt att
fatta slutligt bestämmande till frågan.

Det kan rimligtvis icke begäras, att Konungens befallningshavande
i länen med den mängd andra ämbetsgöromål, dessa myndigheter hava
att utföra, skola få tid övrig att på något effektivare sätt ingripa inspekterande
i kommunernas fattigvårdsarbete. Den betänkligaste och mest
i ögonen fallande svagheten hos den hittills bedrivna inspektionen torde
ock hava varit just den, att inspektionen skett alldeles för sent eller
först, sedan missförhållandena under år bestått. Någon tvekan om nödvändigheten
av en bättre ordnad inspektion synes därför icke böra råda.
Härutinnan har ej heller, kommitterade veterligen, förefunnits meningsskiljaktighet.
Då kommitterade haft att välja mellan de olika sätt att
anordna en effektiv fattigvårdsinspektion, som stått till buds, hava kommitterade
ansett sig böra giva företräde åt den i lagförslaget omförmälda
statsinspektionen huvudsakligen därför, att, då Konungens befallningshavande
i länen, enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke

192

kunna medhinna att effektivt utöva denna inspektion, kommitterade
ansett endast av staten avlönade, av länskorporationer fullt oberoende
personer äga förutsättningar att med tillräcklig oväld och opartiskhet
handhava uppdraget.

Samtidigt med det kommitterade sålunda uttala sin anslutning till
kommittéförslaget, i vad det avser inrättande av den i 44 § av förslaget
omförmälda statsinspektionen, vilja kommitterade emellertid icke underlåta
att med eftertryck framhålla nödvändigheten och önskvärdheten av,
att inspektionsmyndigheten icke tilltages i allt för stora proportioner,
enär det eljest vore att befara, att den redan från början komme att
betraktas med en viss misstro från allmänhetens sida.

Örebro den 10 december 1915.

Underdånigst
Å kommitterades vägnar:

GUSTAF TISELL.

Bil. 2.

Protokoll, hållet vid sammanträde i Örebro den 10 december 1915
■ med de av Örebro läns landsting utsedda kommitterade
för avgivande av underdånigt yttrande över den s. k.
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om
fattigvården m. fl. författningar.

Det antecknades, att avfattningen av det underdåniga yttrandet, i
vad det anginge den föreslagna statsinspektionen, fattats av herrar
Lagerberg, Juhlin och Olofsson, under det herrar Tisell och Zetterstedt
i huvudsak yttrade följande:

»Beträffande i 44 § ifrågasatt en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet
för fattigvården ansluta vi oss till den av herrar Björklund
och Magnusson inom kommittén avgivna reservationen. På skäl,
som av dessa anförts, kunna vi ej finna annat, än att nämnda stadgande
icke är av behovet påkallat. Fattigvården måste för att rätt tjäna sitt
ändamål rättas efter de olika orternas behov och att i ett land med sådan

193

utsträckning som Sverige olika lokala förhållanden äro rådande, torde
ingen förneka. En byråkratisk statsinspektion skulle otvivelaktigt komma
att energiskt arbeta på att stöpa anordningarna över hela riket i samma
form. Då enligt förslaget fattigvården skulle vara en gren av den kommunala
självstyrelsen, måste en dylik byråkratisk institution verka hämmande
på kommunernas initiativ till förbättringar i olika riktningar.
Säkerligen komme att ur fattigvårdsinspektionen så småningom växa
fram ett nytt ämbetsverk. Tillsynen över fattigvården bör utövas av
Konungens befallningshavande med biträde möjligen av en för ändamålet
särskilt anordnad inspektion, inrättad för varje län av vederbörande
landsting, som torde hava tillfälle att anordna inspektionen med mindre
kostnader och med större effektivitet, än om inspektionen skulle utövas
av genom staten tillsatta inspektörer. Jämväl torde det kunna förväntas,
att svenska fattigvårdsförbundet skulle, i särskilda fall, på begäran stå
till tjänst med sin stora sakkunskap och härvid verka för ernående av
önskvärd enhetlighet vid lagens tillämpning.))

In fidein:
Harald Bergelin.

Utlåtande ang. fattigvård.

25.

194

19.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.

Det framlagda förslaget till lag i ämnet synes giva vid handen,
att kommitterade i allmänhet haft klar blick för den nuvarande fattigvårdslagstiftningens
många brister, för vilka kommitterade sökt och
även, enligt Eders Maj:t Kungl. befallningshavandes förmenande, i de
flesta fall lyckats råda bot. Det är emellertid i ett par mycket viktiga
avseenden kommitterade, enligt vad det förefaller, icke tagit tillräcklig
hänsyn till nuvarande missförhållanden eller ock överskattat betydelsen
av de av dem föreslagna medlen till bristernas undanröjande. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande avser den nuvarande ojämna fördelningen
på fattigvårdssamhällena av fattigvårdstungan samt processraseriet
i fattigvårdsärenden kommunerna emellan. Kommitterade, som
beaktat och anfört flera exempel på, huru ojämnt fattigvårdsbördan
drabbar olika kommuner, hava icke velat taga steget fullt ut till eu
fullständig utjämning, något som icke kan ske annorledes än genom
de nuvarande små fattigvårdssamhällenas utvidgning, utan hava velat
bibehålla rikets 2,500 kommuner som fattigvårdssamhällen, med rätt
visserligen för dessa att på frivillighetens väg sammansluta sig till större
samhällen. Denna rätt finnes i visst avseende redan i gällande lagstiftning,
utan att den, såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
känner, kommit till någon allmännare användning. Kommitterade hysa,
farhåga för, att »det personliga i fattigvården» skall äventyras genom
för stora fattigvårdssamhällen, och hava sökt att på annat sätt befordra
utjämningen. Det är då huvudsakligen genom överflyttande på landstingen
av anstaltsvården för sinnessjuka, vanföra och tuberkulösa detta
skulle ske. Denna anordning får ej underskattas, men är dock ej tillfyllest.
Visserligen trycker kostnaden för dessa sjuka tungt och ojämnt,
men lika ofta vållar övertagandet av exempelvis en stor familj, vars
försörjare är oförmögen kanske under en följd av år att fullgöra sin
försörjningsplikt, betänkliga rubbningar i en mindre kommuus ekonomi.

195

Kominitterade föreslå dessutom, till lättande av kommunernas börda, att
vården av obotligt sjuka skall omhändertagas av landstingen mot en
ersättning av hemortskommunen av aU av kostnaden. För såvitt kommitterades
beräkning av kommunernas nuvarande årskostnad för dessa
sjuka, 300 kronor, är riktig, kommer landstingens bidrag i berörda avseende,
eller Vi av kostnaden, icke att lindra för hemortskommunen.
Kostnaden för de blivande sjukhemmen torde, efter den erfarenhet man
här i länet har rörande byggnader av detta slag, icke komma att understiga
5,000 kronor för varje sjuksäng, vilket innebär en årskostnad av
300 kronor enbart i detta avseende. Lägges därtill den övriga kostnaden
för patienten, inses lätt, att kommunens blivande bidrag kommer
att överstiga dess nuvarande kostnad. Eu annan sak är, att vården blir
bättre och människovärdigare, men utjämnande och lindrande i kostnadsavseende
kommer ej landstingens övertagande delvis av denna anstaltsvård
att verka.

Man skulle nu kunnat förmoda, att, då här ovan anförda medel
till fattigvårdsbördans utjämnande näppeligen kunna anses vara tillfredsställande,
en mot vad nu är fallet ökad kostnad skulle läggas på staten.
Så är emellertid ej fallet. Tvärtom har i de avseenden, staten nu enligt
29—31 §§ fattigvårdsförordningen lämnar ersättning, en lindring för

staten föreslagits, i det att kostnaden för viss tillfällig fattigvård och
även annan fattigvård under de första 30 dagarna icke skall ersättas
av staten. Det är svårt att bedöma, huru detta kommer att verka — icke
torde det innebära någon väsentlig större kostnad för kommunerna,
lika litet som att lindringen för staten blir avsevärd — men det anförda
må tjäna till exempel på den tydligt framträdande tendensen i
lagförslaget att skona staten och ställa den, i den män det låter sig
gorå, utanför angelägenheten av vården om de fattiga. Staten bör
visserligen, på de skäl kommitterade anfört, icke övertaga fattigvården
helt och hållet eller till någon avsevärd del, men om kommunerna
skola bibehållas såsom fattigvårdssamhällen, bör staten, i de fall fattigvårdens
principer därigenom ej äventyras, i väsentligt högre grad än
lagförslaget avser tjäna som regulator för fattigvårdstungans ojämna
tryck.

Kommitterade framhålla ofta den lindring i fattigvårdsavseende,
• som den nya pensionslagstiftningen kommer att medföra för kommunerna.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande bör man
ej räkna härmed. Om någon lindring i fattigvårdstungan därigenom
uppkommer, vilket är tvivelaktigt, skall denna lindring helt säkert mer
än väl uppvägas av kommunernas lagstadgade bidrag till pensioneringen,

196

enkannerligen kommunernas betalningsansvar för grundavgiften, vilket
visat sig drabba hårdare än av lagstiftaren beräknats.

Alltnog, det viktiga spörsmålet om en rättvisare fördelning av
kommunernas ojämna fattigvårdsbörda kan icke anses vara löst genom
det föreliggande lagförslaget. De möjligheter, som även med kommunernas
bibehållande såsom fattigvårdssamhällen stått till buds, hava
ej heller till fullo utnyttjats, i det att statens reglerande ingripande icke
tagits i anspråk i den grad, det kunnat ske. Emellertid kan full rättvisa
i förevarande avseende ej skapas, med mindre fattigvårdssamhällena
göras större, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därför föreslå,
att varje landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting,
måtte göras till fattigvårdssamhälle.

Härigenom skulle även den andra olägenheten med det föreliggande
lagförslaget, de många och förhatliga fattigvårdsprocesserna, vara
till stor del bragt ur världen och hela fattigvårdslagstiftningen vinna i
enkelhet. I ställt för 2,500 tvistande kommuner bleve dessas antal
omkring 30 och de konstlade bestämmelserna i lagförslagets 51 §
kunde saklöst bortfalla.

Kommitterade vilja emellertid ej veta av en sådan centralicering
av fattigvården. De göra gällande, att det personliga i fattigvården,
som enligt deras förmenande är huvudsakligt för fattigvårdens framgångsrika
handhavande. vida mindre skulle eggas att framträda och
verka än nu. Och dock är i särskilt ett fall i vårt land eu vida mer
omfattande centralisering av fattigvården genomförd, utan att, så vitt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande känner, någon olägenhet därav
i det av kommitterade anmärkta hänseendet försports. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande avser huvudstaden, vars samtliga församlingar
sammanslagits till ett fattigvårdssamhälle, vilket till folkmängden är
lika stort som två medelstora landstingsområden. Det är alldeles säkert,
att genom den centraliseringen olidliga förhållanden undvikits, och att
en decentralisering av huvudstadens fattigvård nu förefaller otänkbar.
Det finnes ingen anledning förmoda, att ej samma fördelar skulle vinnas
genom en centralisering av landsbygdens fattigvård. Avstånden behövde
ej föranleda någon större olägenhet, då ju i varje kommun borde
fortfarande finnas en fattigvårdsstvrelse, som omhänderhade den omedelbara
tillsynen över de fattiga.

I övrigt har lagförslaget föranlett Eders Kung. Maj:ts befallningshavande
till följande erinringar.

§ 1. Lagrummet innebär en utsträckning av den obligatoriska
fattigvården till varje faktiskt nödläge, föranlett av oförmåga till arbete.

197

Stadgandet skiljer sig således högst väsentligt från nu'' gällande bestämmelser,
enligt vilka anledningen till behovet skall vara minderårighet,
sjukdom, vanförhet eller lyte. Den omständigheten att nära anhöriga
linnas, som äro pliktiga att omhändertaga den nödställda, förringar ej
behovet, där detsamma faktiskt ej av dessa eller andra avhjälpes. Aven
förringas ej behovet av den omständigheten, att någon egendom möjligen
finnes, då densamma ej är tillhands att tagas i anspråk. Man
har således velat undanröja alla de orimligheter, till vilka 1 § i nu
gällande fattigvårdsförordning givit upphov, och man måste hälsa detta
uppslag med tillfredsställelse. Otaliga äro de exempel, som kunna anföras
på fall, där fångvårdsstyrelse tillämpat fattigvårdsförordningens
hela stränghet i det avseendet. Och det mest betänkliga är, att en
stor del fångvårdsstyrelse!- på fullaste allvar anse, att de sakna befogenhet
ingripa hjälpande, då behovet ej grundar sig på någon i 1 §
oförmäld omständighet, även om nöden är aldrig så skriande.

Om man således måste i det avseendet med tillfredsställelse hälsa
kommitterades förslag till lydelse av 1 §, så innebär dock dess formulering
en olägenhet, som nu ej finnes. För närvarande är det enligt
lagens lydelse och gällande praxis ingen svårighet att rent objektivt
konstatera, när ett behov av s. k. obligatorisk fattigvård föreligger.
Enligt den föreslagna formuleringen blir förhållandet ett annat. Åven
den, som »av annan anledning» än sjukdom in. m. är oförmögen att
genom arbete försörja sig, kan bli föremål för obligatorisk fattigvård.
Givet är, att denna formulering gör begreppet obligatorisk fattigvård
mycket tänjbart, samt att olika meningar kunna i de olika fallen bliva
rådande, om vad som är att hänföra till obligatorisk eller frivillig fattigvård.
Denna olägenhet är så mycket större, som den lämnade fattig-
vården har betydelse även i hemortsrättsfrågan och dess art således
mången gång kommer under vederbörande myndighets omprövning först
långt efter behovets tillgodoseende, nämligen i tvist rörande ett senare
uppkommet behov.

Kommitterade hava ej förbisett denna svårighet, som måste giva
anledning till många tvister, men hava icke givit någon anvisning, huru
det verkliga behovet skall styrkas. Kommitterade framhålla, att det bör
fordras en verklig brist i förmågan att arbeta. Denna brist i arbetsförmågan
kan givetvis i många fall såsom hittills styrkas med läkares
intyg, nämligen vid behov på grund av ålderdom, lyte och sjukdom.
Åven vid sjuklighet, som enligt nuvarande bestämmelser och utbildad
praxis ej grundar obligatorisk fattigvård, men enligt den föreslagna
lydelsen kan grunda sådan, har man att lita till läkaren. En frisk ensam -

198

stående kvinna med derå -minderåriga barn bör anses vara oförmögen
att med arbete försörja sig och barnen, då all hennes tid torde tagas i
anspråk för barnens vård. Åven andra exempel kunna tänkas, då fullt
friska personer av en eller annan anledning påtagligen äro oförmögna
att med arbete försörja sig. Men gränsfall givas och måste ju bedömas
med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Fattigvårdsstyrelsen
skall visserligen enligt 25 § i förslaget noga pröva behovet, innan det
tillgodoses, samt enligt 52 § i och för rättegång verkställa och protokollföra
en till detaljerna närmare bestämd utredning. Försiktigheten
synes, i förbigående sagt, bjuda, att fattigvård styrelsen till samhällets
egen säkerhet även i andra fall än för omedelbar rättegång verkställer
en sådan utredning. Denna utredning kan dock vid bestridande ej utgöra
full bevisning, särskilt rörande behoAret och dess anledning. I de
fall, då behovet icke faller inom området för läkares bedömande, kan
visserligen blivande praxis avgöra, vilken bevisning skall vara tillfyllest.
Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande vore det
dock lyckligt, om i 1 § stadgades, huru behovet skall styrkas, och vill
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant avseende föreslå intyg
av vederbörande ojävig läkare, pastor eller polismyndighet. Givet är,
att intygen böra sorgfälligt motiveras, så att intygets värde kan av
vederbörande myndighet bedömas. Det väsentliga är, att denna myndighet
har vid behovets uppkomst vederbörligen konstaterade fakta att hålla
sig till; eljest kommer det hela att sväva i luften, såvida ej en senare
utredning, vilket nog ej alltid låter sig göra, kan bringa ändring i detta
förhållande.

§ 14. Fattigvårdsstyrelsen utser inom sig för varje år en kassaförvaltare.
Det synes olämpligt, att kassaförvaltaren skall utses inom
styrelsen, då särskilt i städerna kassan lämpligen handhaves av annan
än styrelseledamot, vilken sistnämnde måhända saknar tid till denna ofta
besvärliga befattning.

40 §. Då anstaltsvård för sinnessjuka understundom är mycket
svår att erhålla och årslångt dröjsmål med intagning av anmäld sinnessjuk
icke är ovanligt, synes, om kommunerna skola bibehållas som fattigvårdssamhällen,
ersättning till kommun för vård av sinnessjuk person
böra utgå redan från det ansökning om intagning bifallits. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande borde staten förse
landet med erforderligt antal hospital. Att, såsom kommitterade anse,
lägga denna angelägenhet, låt vara med statsunderstöd, på landstingen,
vilka även skola betungas med en hel del andra anstalters uppförande,
måste helt naturligt fördröja beredandet av tillräckligt utrymme för de

199

sinnessjuka. Rättvisan kräver således, att fattigvårdssamhälle under
väntan på sökt anstaltsvård för sinnessjuk person beredes ersättning för
den betydligt kostsammare vården i hemorten.

45—49 §§. Kommitterade anse, att samhörigheten mellan individen
och fattigvårdssamhället bör vara grunden för hemortsrätten. En
presumerad ettårig vistelse av sådan art, att personen anses böra inregistreras
såsom i borgerligt avseende tillhörande en viss kommun, eller
med andra ord den faktiska mantalsskrivningen blir bestämmande för
hemortsrätten, dock att åtnjuten fattigvård enligt 1 § under mantalsskrivningsåret
upphäver mantalsskrivningens inverkan i hemortsrättsavseende.
Dessa bestämmelser innebära en betydlig förenkling i nuvarande
inkrånglade stadganden rörande hemortsrätten och böra särskilt
ur den synpunkten föredragas. Dock borde väl en mantalsskrivning
på grund av endast tilltänkt inflyttning icke medföra hemortsrätt. Undantag
härutinnan gives i den nuvarande 25 § och borde kunna inflyta i
den blivande lagstiftningen. Visserligen kan kommunen i besvärsväg
bliva befriad från den menliga följden av en mantalsskrivning, som icke
grundar sig på faktisk vistelse, men även om detta förbisetts, bör en
sådan mantalsskrivning icke medföra hemortsrätt, då ju samhörigheten
mellan individen och kommunen här helt och hållet saknas.

Anmärkas bör, att den sannolika minskningen i fattigvårdsprocesser
till följd av förenklade bestämmelser rörande hemortsrätten sannolikt
kommer att uppvägas av ökat antal besvärsmål rörande mantalsskrivning.
Dessa mål, som även komma under länsstyrelsernas prövning, bliva dock
av mindre komplicerad art.

51 §. Ersättning av hemortskommunen skall icke utgå för, bland
annat, förlossningshjälp. Kommunerna skola givetvis ej undandraga sig
att lämna sådan ersättningsfri hjälp, men nog bör det bliva betungande
för större städer med barnbördshus, dit medellösa, ogifta barnaföderskor
numera vid tiden för sin nedkomst ofta söka sig, att vidkännas denna
kostnad, som rätteligen bort åligga hemortskommunen. Med stadgandet
riskeras ock, att kommunen, av omtanke för sin ekonomi, tillhandagår
endast med den oundgängligt nödvändiga vården, samt att stadgandet
således kommer att gå ut över den nödställda.

För fattigvård av annat slag, som icke omfattat längre tid än
trettio dagar, utgår ej heller ersättning av hemortskommunen. Stadgandet
är i hög grad vanskligt, då det inverkar på hemortsrätts frågan.
Det torde vara nödvändigt att till det vid prövningen av behovet förda
protokoll alltid antecknas, vilken tid det beviljade understödet avser.
Men det kan ej heller vara riktigt att överlåta åt vistelsekommunen att

200

bestämma, om understödet skall avse exempelvis 30 eller 35 dagar, då
den omständigheten är av'' vikt ej blott för erhållande av ersättning av
. hemortskommunen utan jämväl i hemortsrättsfrågan. Det torde" möta
stora svårigheter att finna någon väg ur anmärkta svårighet, men nödvändigt
är, om stadgandet skall bibehållas, att begreppet »fattigvård,
som icke omfattat längre tid än trettio dagar», noggrannare definieras.
Detsamma kommer eljest att förorsaka myndigheterna oöverkomliga
svårigheter och öka i stället för, något som väl avses med stadgandet,
minska anledningarna till fattigvårdstvister.

Mot de övriga författningsförslagen har Eders Kungl. Majrts befallningshavande
ej någon erinran att göra.

Västerås slott i landskansliet den 23 november 1915.

Underdånigst

CLAES WERSÅLL.

Georg Enhörning.

Bil.

Västmanlands läns landsting.

Av betänkandet framgår, att kommittén, som anslutit sig till och
b}7ggt på den nuvarande fattigvårdsförordningen, lyckats åstadkomma
eu del i och för sig nog så betydelsefulla reformer. Men enligt landstingets
mening torde dock de sedan länge och med all rätt överklagade
missförhållandena, särskilt beträffande de ojämnt tryckande fattigvårdskostnaderna,
i stort sett komma att fortfarande förefinnas.

Framför allt från landsbygdskommunerna ha klagomålen rörande
fattigvårdsbördorna framförts med allt större styrka under de senare
årtiondena, liksom man också ständigt klagat över de många och tidsödande
processerna.

Det torde även vara obestridligt, att berörda missförhållanden i
hög grad inverka menligt för de understödsbehövande och att de dessutom
utgöra ett hinder för åstadkommande av god och väl ordnad
fattigvård.

201

Kommittén liar visserligen sökt att i någon man lätta på kommunernas
fattigvårdsbörda genom att landstingen åläggas ersätta kommunerna
helt eller delvis deras utgifter för vård å statsunderstödda anstalter
av fattiga sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa, vanföra och
obotligt sjuka. Men dessa åtgärder synas emellertid landstinget endast i
ringa mån komma att leda till en utjämning av fattigvårdsbördorna, då
kommunernas fattigvårdsutgifter årligen uppgå till 24 miljoner kronor
och då enligt kommitténs egna beräkningar åtgärderna ifråga endast
skulle komma att överflytta från kommunerna till landstingen omkring
3 miljoner — ett belopp, som ungefär motsvarar ökningen i kommunernas
fattigvårdsutgifter under åren 1907—1909.

Att, som kommittén anser, låta anstå med mera djupgående åtgärder
i utjämningssyfte till dess på skatteteknisk väg kan ernås en
utjämning även på andra områden, finner landstinget för sin del mindre
välbetänkt. Visserligen vore det önskvärt, att denna svåra fråga kunde
bringas till en lösning på denna av kommittén angivna väg, men härvid
torde så stora svårigheter möta, att de av fattigvårdsbördorna mest
tryckta kommunernas väntan på lindring kan bli oskäligt lång.

Beträffande åtgärder i syfte att minska processernas antal har
kommittén bland annat föreslagit, att fattigvårdssamhälle, som enligt
förslagets 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom
annat samhälle, icke skulle äga rätt att erhålla ersättning av hemortskommunen
för de första 30 dagarnas underhåll. Denna bestämmelse
torde visserligen leda till en minskning av tvisterna mellan kommunerna
men å andra sidan kan med skäl befaras, dels att den behövande i
många fall icke skulle erhålla erforderlig hjälp och dels, att i vissa fall,
då understöd ej kan undvikas, detta onödigt utsträckes utöver de 30
dagarna, för att den hjälpbehövande icke skall vinna hemortsrätt i
vistelsekommunen.

Landstinget anser sålunda, att de av kommittén föreslagna åtgärderna
i syfte att utjämna kommunernas fattigvårdsbördor och minska
processernas antal icke i allt äro tillfredsställande.

För att råda bot för nämnda missförhållanden ha ett stort antal
fattigvårdsstyrelser uttalat sig för, att staten övertager hela fattigvården
eller ock att fattigvårdssamhällena göras större.

Landstinget håller för sin del före, att den förstnämnda utvägen
icke torde vara lämplig. Däremot anser landstinget, att önskemålet om
större fattigvårdssamhällen redan nu bör vinna beaktande.

En mera .omfattande utjämning av fattigvårdsbördorna skulle
enligt landstingets mening kunna ernås, om varje landstingsområde och
Utlåtande ang. fattigvård. '' 26

202

varje stad, som ej deltager i landsting, var för sig finge utgöra ett
fat.tigvårdssamhälle.

Genom en sådan anordning skulle även processernas antal komma
att minskas väsentligt, då fattigvårdssamhällena, nu omkring 2,500, bleve
reducerade till endast ett 30-tal.

Dessutom torde det kunna antagas, att vården av de fattiga inom
dessa större fattigvårdssamhällen skulle kunna ordnas på ett mera tillfredsställande
sätt, än som enligt kommitténs förslag skulle bli fallet,
utan att medföra större kostnader än som i varje fall blir oundgängligt
för att åstadkomma en god vård av de fattiga.

Landstinget förutsätter, att fattigvården fortfarande inom varje
kommun närmast skulle handhavas av å kommunalstämma eller stadsfullmäktige
utsedda styrelser, oaktat landstinget åtager sig kostnaderna.

Tillsynen över fattigvården anser landstinget, i likhet med kommittén,
böra utövas av Konungens befallningshavande och en för ändamålet
särskilt anordnad inspektion. Denna senare bör dock inrättas av
landstingen, vilka torde ha möjlighet att kunna ordna inspektionen med
mindre kostnader och att även uppnå större effektivitet än om inspektionen
skulle utövas genom av staten tillsatta inspektörer. Önskvärd
enhetlighet ifråga om fattigvårdens ordnande bör kunna vinnas därigenom,
att de av respektive landsting upprättade inspektionsinstruktionerna
underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

Ifråga om ålderdomshemmen instämmer landstinget med kommittén
däruti, att sådana hem för vården av de fattiga böra åstadkommas i
tillräckligt antal. Landstinget håller emellertid före, att även detta,
liksom upprättande av arbetshem, lättare och bättre kan förverkligas, om
fattigvårdssamhällena göras större.

De farhågor kommittén hyst om landstingets övertagande av fattigvården
böra genom en ändamålsenlig organisation i här antydd riktning
kunna undanröjas. För en dylik organisations genomförande
kräves givetvis en särskild utredning.

Landstinget, som sålunda i viktigaste delar icke kan ansluta sigill
kommitténs förslag, vill därför under åberopande av vad här ovan
anförts förorda en ny utredning i ärendet.

Västerås den 17 oktober 1915.

Underdånigst

För Västmanlands läns landsting:

JOHN KARLSSON.

Victor Åsberg.

203

20.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län.

Såsom allmänt utlåtande över det föreliggande förslaget tillåter sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förklara, att detsamma enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening innebär ett viktigt steg
framåt till fromma för Sveriges folk.

En särskild fördel finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
däri, att uppställningen i väsentliga delar anknyter sig till den gamla
lagen, trots de betydande reformförslag, som av det nya förslaget omfattas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som mot förslagets olika
delar icke har något väsentligt att erinra, tillåter sig följaktligen underdånigst
hemställa, att förslaget måtte upphöjas till lag.

Falun i landskansliet den 27 november 1915.

Underdånigst

F. HOLMQUIST.

N. Sunnerholm.

204

Bil.

Kopparbergs läns landsting.

Utdrag av protokoll, hållna vid Kopparbergs läns landstings
sammanträden i Falun följande dagar 1915.

Den 22 september förmiddagen.

§ 29.

Föredrogs följande av allmänna utskottet avgivna utlåtande:

»Till allmänna utskottet har för beredning överlämnats Konungens
befallningshavandes resolution med infordrande av landstingets yttrande
över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag
angående fattigvården m. m.

Vid den granskning av betänkandet och lagförslaget, vilken av
utskottet företagits, och som med hänsyn till den korta tid utskottet
haft till sitt förfogande icke kunnat omfatta annat än de delar av förslaget,
som i avsevärd grad angå landstinget såsom anslagsbeviljande
myndighet, har utskottet inhämtat, att enligt förslaget kommunen visserligen
skall bibehållas såsom fattigvårdssamhälle, men att de olägenheter,
som äro förbundna med små fattigvårdssamhällen, skola avhjälpas eller
motverkas därigenom, att anstaltsvården i en del fall överflyttas på
landsting och stat.

I vad landstinget angår innefattar förslaget sålunda bestämmelser
om skyldighet för landstinget beträffande dylik vård dels av, bland annat,
vissa fattiga, som äro arbetsföra, och dels av sjuka fattiga.

I det förra hänseendet stadgas, att det skall åligga landstinget att
inrätta och underhålla s. k. arbetshem, vilka äro avsedda i främsta rummet
för försumliga försörjare, vilka av fångvårdsstyrelse förelagts arbete,
samt därjämte för en del i någon mån arbetsföra understödstagare, under
det att fattigvårdssamhällena själva skola helt och hållet svara för upprätthållande
av s. k. ålderdomshem, avsedda för omhändertagande av
övriga understödstagare.

Ifråga åter om fattiga sjukas vård skulle det åligga landstinget
följande:

l:o) Kan av fattigvårdssamhälle, som eljest har att vidkännas kostnaden
för fattigvård, icke hos värdar eller försörjningspliktig person

205

uttagas gottgörelse för lämnad vård åt sinnessjuka å statsanstalt eller
för sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka för vård å landstingsanstalt
eller å anstalt, som åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen godkänd,
eller för tuberkulösa eller vanföra å anstalt, som åtnjuter statsbidrag, är
fattigvårdssamhället berättigat att utfå gottgörelse av landstinget;

2:6) För vård å landstingsanstalt av fattiga personer, som lida av
annan kronisk eller obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet, äger
landstinget icke fastställa och av fattigvårdssamhälle uttaga högre avgift
än som svarar mot 3U av vårdkostnaden, likasom å andra sidan fattigvårdssamhälle
är berättigat att av landstinget erhålla gottgörelse med
en fjärdedel av kostnaden för sådan fattigs vårdande å särskild anstalt
eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet anordnad under läkares tillsyn
stående, av förste provinsialläkaren godkänd särskild avdelning; samt

3:o) För fattiga sjuka, som intagits å länslasarett eller därmed
likställd sjukvårdsinrättning eller av landsting underhållen sjukstuga, får
hos fattigvårdssamhälle uttagas avgift allenast efter det lägsta belopp,
som bestämts för vård av å anstalten intagen patient.

Under hänvisning till den sålunda lämnade redogörelsen får utskottet,
som anser de föreslagna bestämmelserna såsom syftande till
en utjämning av kommunernas fattigvårdstunga vara principiellt berättigade
och i övrigt välgrundade, hemställa,

att landstinget måtte förklara sig tillstyrka ifrågavarande
bestämmelser i vad de angå landstinget såsom anslagsbeviljande
myndighet under förutsättning, att staten icke blott lämnar över
hela riket likformiga bidrag åt landstingen för vissa vårdanstalters
byggande och upprätthållande utan också kommer
att i fall av behov genom sitt ingripande förhindra, att ekonomiskt
svaga landstingsområden jämförelsevis alltför hårt betungas
genom bestämmelsernas tillämpning.»

Utskottets hemställan blev av landstinget bifallen.

In fidem:
John Fahlroth.

206

21.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län.

1 allt huvudsakligt biträder Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
fattigvårdslagstiftningskommitténs lagförslag rörande fattigvården, vilket
förslag obestridligen äger stora förtjänster och innehåller avsevärda förbättringar
i den nu gällande lagstiftningen i ämnet. I några punkter
måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock uttala sina tvivel,
huruvida kommittén kan anses hava kommit till den bästa lösningen
av de föreliggande spörsmålen. ''

Enligt § 1 i förslaget skall fattigvård lämnas, så snart minderårig
eller den, som i följd av ålderdom eller sjukdom eller »av annan anledning»
är oförmögen att genom arbete försörja sig, saknar medel till sitt
livsuppehälle, och behovet icke annorledes avhjälpes. Det synes önskvärt,
att detta stadgande förtydligas något för att bättre framhäva, vad
som av kommittén åsyftats, nämligen att oförmågan till arbete skall
bero av någon subjektiv anledning hos den nödställde, om obligatorisk
fattigvård skall utgå. Det kan sägas, att även arbetslöshet är en orsak,
som under vissa förhållanden medför oförmåga för vederbörande att
genom arbete försörja sig, men en sådan omständighet har ju ansetts
icke skola föranleda till obligatorisk fattigvård.

Beträffande hemortsrätten i fattigvårdshänseende föreslå kommitterade,
att den faktiska mantalsskrivningen skall under visst förbehåll vara
för denna fråga avgörande. Häremot kan nog med fog göras den anmärkning,
att en person under nuvarande förhållanden lätt kan bliva
mantalsskriven å en ort, om han blott tillfälligtvis uppehåller sig där
vid tiden för mantalsskrivningen, utan att han har för avsikt att bliva
bofast därstädes. Den samhörighet emellan samhället och individen, som
enligt kommitterades mening vinnes genom mantalsskrivningen, är således
visst icke alltid för handen. Sker mantalsskrivning av en person å
viss ort, utan att den har sin grund i en mera stadigvarande vistelse
på orten, kan det därföre nog: förefalla obilligt, att en dylik förrättning

207

skall bliva bindande för hemortsrätten i fattigvårdsavseende. Men å
andra sidan medför kommitténs förslag i denna del en så väsentlig förenkling
i proceduren för tvister mellan fattigvårdssamhällen rörande
ersättning för fattigvård, att man för att vinna detta eftersträvansvärda
mål icke får fästa synnerligt avseende vid nyssnämnda oegentlighet.
Emellertid torde, om kommitténs förslag varder godkänt, detta böra
föranleda därtill, att mantalsskrivningsförrättningarna måste försiggå
med större omsorg, än vad som nu är fallet.

Utgående från principen, att en persons senaste mantalsskrivningsort
är avgörande för hemortsrätten, göres av kommittén härvid det förbehåll,
att ifrågavarande personer under det år, som mantalsskrivningen
avser, å samma ort icke åtnjutit fattigvård, som varat längre tid än 30
dagar. Ett sådant stadgande kan lätt föranleda därtill, att, där ett mera
tillfälligt behov av fattigunderstöd föreligger, fattigvården utsträckes
längre, än som är oundgängligen nödigt, blott för att förhindra, att
den nödställde skall förvärva hemortsrätt inom kommunen. Å andra
sidan kan kommitténs förslag, att ersättning icke gäldas av hemortskommunen
för fattigvård, som utgått under de första 30 dagarna, medföra
en viss obenägenhet att bevilja tillfällig fattigvård, oaktat verkligt
behov därav föreligger. Allt detta gör, att man måste hysa starka betänkligheter
mot lämpligheten av kommitténs förslag i nyss angivna
hänseenden.

I fråga om fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av försörjningspliktiga
personer ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
till den av fattigvårdsinspektör Lindblom reservationsvis uttalade mening,
att denna rätt till ersättning icke bör, såsom kommittén föreslagit, begränsas
endast till fattigvård enligt 1 § utan omfatta all fattigvård, som
beviljats den nödställde. Särskilt bör detta gälla ovillkorligt försörjningspliktig
person. Samma förhållande bör råda beträffande ovillkorligt försörjningspliktig
persons skyldighet att utgiva bidrag till den försörjningsberättigades
underhåll, där behovet av fattigvård är stadigvarande.

Kommitterades förslag, att talan om ersättning för fattigvårdskostnad
av understödstagare eller försörjningspliktig skall anhängiggöras
inom två år, efter det fattigvården börjat utgå, vid äventyr, om det
försummas, att rätt till gottgörelse för kostnad, som utgivits mera än
två år före det ansökningen gjordes, anses förfallen, finner Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande sig icke kunna biträda. Det synes obilligt, att, i
händelse understödstagare eller försörjningspliktig t. ex. genom arv, gåva
eller av annan anledning kommit i så god ekonomisk ställning, att han är
i stånd att ersätta den utgivna fattigvården, fattigvårdssamhälle skall vara

208

betaget rätt att utfå ersättning för allt vad som utgivits i fattigvårdshänseende.
Gent emot understödstagaren själv bör denna rätt vara
obegränsad till tiden, och i förhållande till den försörjningspliktige synas
de vanliga bestämmelserna om preskription av fordran böra gälla.

Kommitténs förslag rörande proceduren för en tredskande understödstagares
dömande till tvångsarbete innebär icke någon förenkling i
det nu rådande förfarandet utan tvärt om.

Fattigvårdsstyrelse, som funnit sig föranlåten att meddela varning,
bör ock vara berättigad att direkt hos Konungens befallningshavande
göra framställning om tvångsarbetes ådömande, i händelse varningen ej
haft åsyftad verkan. En så att säga censurering av styrelsens åtgärder
i saken hos allmänna åklagaren, så att det skall bero på honom, om
framställning skall göras eller icke angående tvångsarbetes ådömande,
är icke ägnat att stärka styrelsens auktoritet i förhållande till understödstagaren.
Och ett ytterligare förhör av åklagaren, innan det förhör
hålles, varom Konungens befallningshavande förordnar, är dessutom,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, alldeles
onödigt omständligt.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om en särskild inspektionsmyndighet
vid sidan av Konungens befallningshavande för utövande av
tillsyn över fattigvården i riket, så finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
det nog vara önskvärt, att en dylik särskild kontroll utövas
över de kommunala myndigheternas handhavande av fattigvården, men
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser kommitténs förslag till
inspektionens anordnande icke vara tillfredsställande, särskilt för att en
effektiv kontroll å ort och ställe skall bliva möjlig.

Gävle slott å landskansliet den 29 november 1915.

Underdånigst
Landshövdingämbetet:

Zach. Nordin.

Jakob Andréen.

209

Bil. 1.

Gävleborgs läns landsting.

Utdrag av protokoll, hållet vid Gävleborgs läns lagtima landsting
den 15 september 1915.

§ 171-

Föredrogs och godkändes följande utlåtande:

Utskottets för allmänna hushållningen m. m. utlåtande i
anledning av det till landstinget för yttrande remitterade förslag
till lag om fattigvård.

Angående det av den s. k. fattigvårdskommittén utarbetade förslag
till ny fattigvårdslag, varom landstingets yttrande infordrats, har utskottet
funnit sig böra framhålla följande av det vidlyftiga lagförslagets
huvudpunkter, vilka speciellt röra landstingens deltagande i fattigvården.

Kommitténs förslag till fattigvårdslag ansluter sig i det närmaste i
fråga om uppställningen till gällande fattigvårds förordning, och har trots
sina betydande reformförslag icke behövt gå mycket utanför den historiskt
givna grunden.

Av förslagets grundprinciper märkes först och främst, att primärkommunen
bibehålies såsom fattigvårdssamhälle. Kommittén framhåller
uttryckligt och motiverar det jämväl utförligt, att den icke velat övergå
till stats- eller landstingsfattigvård. Huvudskälen härtill äro, att själva
fattigvårdens intresse talar däremot, att den individuella vård, som erfordras,
svårligen skulle kunna tillfredsställande utövas av statens organ,
och att i varje fall en sådan statlig vård skulle bliva onödigt dyr.
Samma synpunkter gälla även i huvudsak landstingens övertagande av
fattigvården.

Men kommittén avvisar icke blott sålunda statens eller landstingens
ombesörjande av fattigvården, utan även tanken, att de skulle bekosta
densamma i dess helhet. Fattigvårdsspörsmålet är av så invecklad art,
att för erhållande av ändamålsenligaste och billigaste och bäst avvägda
Utlåtande avg. fattigvård.

210

vård en mångfald samhälleliga krafter och myndigheter, däribland även
staten själv, måste samverka. Om kommunerna helt befrias från utgifterna
för fattigvården, skulle detta vid deras handhavande av densamma
borttaga deras eget ekonomiska intresse, vilket kunde befaras bliva
ödesdigert både från kostnadssynpunkt och för understödstagarnas rätta
vård, varjämte det skulle nödvändiggöra svår och dyrbar kontroll å de
olika kommunerna och förlama dessas intresse, särdeles för den så viktiga
individuella vården.

Förslagets ledande synpunkter beträffande landstingens deltagande
i fattigvården äro däremot, att detta bör gå ut på förbättrad anstaltsvård,
och, indirekt, på en utjämning av fattigvårdstungan emellan kommunerna,
eller snarare: på lättnader i dessas fattigvårdstunga. Någon
utjämning i direkt eller egentlig mening av denna har kommittén icke
ansett sig böra föreslå, enär en dylik bör ske efter skattetekniska grunder
och omfatta även andra områden än fattigvården.

Bland de föreslagna vägar, på vilka landstingen skulle bereda
kommunerna lättnader i fattigvårdstungan, märkes först kommitténs förslag
om arbetshem.

Förutom kommunernas allmänna fattigvårdsanstalter, av kommittén
kallade »ålderdomshem», skulle »arbetshem», i den mån icke även sådana
av kommunerna upprättats, åligga landstingen, resp. städer, som icke
deltaga i landsting.

Arbetshemmen avses av kommittén i första rummet för försumliga
försörjare men även för en annan kategori, nämligen i någon mån
arbetsföra under stödstag are, för dessas hållande till arbete.

Landstingen skola enligt förslaget bestämma, om och i så fall
vilken avgift skall betalas för de å arbetshem intagna med hänsvn
fästat därvid, att avkastningen av dessas arbete tillfaller anstalten.

Kommittén beräknar, med en enligt dess eget medgivande approximativ
siffra, antalet försumliga försörjare i landet till omkring 6,000.
Någon ledning för bedömandet av erforderliga anstaltsplatser för arbetshemmens
andra kategori synes icke ens approximativt kunna givas.

Rörande arbetshemmens beskaffenhet och skötsel lämnas i kommitténs
förslag endast ganska allmänt hållna anvisningar. Reglementen
för arbetshemmen skulle underkastas Konungens befallninghavandes
prövning. Arbetshemmen synas i förslaget avsedda att, om ock med
erforderlig skärpning i regimen, alltjämt tillhöra fattigvårdsanstalternas
kategori och näppeligen att administreras i stil med eller utgöra något
liknande t. ex. statens tvångsarbetsanstalter.

Vidare lättnader i kommunernas fattigvårdstunga avser kommittén

211

skola beredas därigenom, att stat och landsting utveckla sin anstaltsvård
för sinnessjuka och abnorma, att landstingen gottgöra kommunerna
deras utgifter för vård på så väl stats- och landstingsanstalter som på
enskilda anstalter, vilka åtnjuta statsbidrag, samt att särskilda landstingsanstalter
för vård av svårare kroniskt sjuka upprättas.

Beträffande sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka framhåller
kommittén, att kostnaderna för deras vård ofta äro för de enskilda kommunerna
synnerligen betungande, men att det icke vore riktigt att ordna
ersättningen för kommunernas kostnader så, att de utan vidare finge av
stat eller landsting uppbära gottgörelse för dessa utgifter. Någon
norm för ett rättvist bestämmande av dessa ersättningar kan nämligen
icke angivas, och det är icke riktigt, att gottgörelse lämnas för en vård
av underhaltig beskaffenhet med belopp, »som kanske i allt fall skulle
bliva dryga nog».

Detta understryker principen om anstaltsvården, varjämte samtidigt
betonas, att även innan anstalts frågan är tillnärmelsevis löst, kommunernas
kostnader för hospitalsvården å statens hospital ävensom å landstingens
egna dylika samt å enskilda anstalter, som åtnjuta statsbidrag,
böra av landstingen ersättas.

Angående sättet för landstingens övertagande av dessa kostnader,
anser kommittén, att kommunerna såsom hittills böra svara för de fastställda
avgifternas erläggande till vederbörande anstalt, vilka avgifter
äro att anse såsom av kommunen utgiven fattigvård. I de fall, då
skyldighet till gottgörelse för av kommunen utgiven fattigvård skall
åligga staten, har kommunen att göra denna rätt gällande. Endast för
vad som slutligen drabbat kommunen, har denna att utfå gottgörelse
av sitt landsting. I händelse landstinget avslår begäran härom, bör
kommunen äga rätt att utsöka sin fordran på gottgörelse genom
Konungens befallningshavande.

Beträffande llinda och dövstumma fattiga föreslår kommittén, att
kostnaderna för deras vård helt övertagas av landstingen.

Angående kroniskt sjuka fattiga märkes i kommitténs förslag, att
bland dessa de tuberkulösa och de vanföra sammanföras i en särskild
kategori, som likställes med de sinnessjuka däruti, att kostnaderna för
deras anstaltsvård helt övertagas av landstingen. För övriga kroniskt
sjuka föreslås partiell ersättning av kostnaderna för deras anstaltsvård
skola påvila landstingen.

Kommittén har i fråga om kostnaderna per år för vården av ovannämnda
kategorier abnorma eller kroniskt sjuka anfört statistiska upp -

212

gifter, och i allmänhet synas dessa kostnader numera kunna beräknas
till upp emot 300 kronor per individ.

På tal om de å landstingen sålunda överflyttade kostnaderna för
vissa delar av fattigvården åberopar kommittén, att »för de skattskyldiga
inom landstingsområdena komme en sådan anordning icke att
innebära någon ändring i vare sig grunderna för kostnadernas utgående
eller deras belopp, utan allenast en jämnare fördelning av dem emellan
de särskilda kommunerna inom området».

Av lagförslagets övriga huvudpunkter må även erinras om inrättandet
av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, avseende
dels att lämna anvisningar för och dels att öva kontroll över de enskilda
kommunernas fattigvård. Denna inspektion har av reservanter inom
kommittén ansetts göra för starkt ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt
och även från andra håll rönt gensagor.

Utskottet har för sin del vid övervägande av kommitténs lagförslag,
i vad det rör landstingen, icke funnit skäl till några erinringar
mot däri uppställda principer, men har icke haft tillfälle att i detalj
granska dess olika bestämmelser.

Utskottet får därför hemställa:

att landstinget måtte såsom yttrande över fattigvårdskommitténs
förslag till lag om fattigvård förklara, att den av
landstinget företagna granskning av förslaget icke givit anledning
att emot de för detsamma uppställda principer göra någon
erinran, så vitt beträffar landstingens deltagande i fattigvården.

Gävle den 15 september 1915.

På utskottets vägnar:

NILS SONESSON.

Ur detta justerade protokollet rätt avskrivet; betygar

Ex officio:

C. Rosenberg.

218

Bil. 2.

Fattigvärdsstyrelsen i Gävle.

Såsom infordrat yttrande angående »Förslag till lag om fattigvården»
får Gävle stads fångvårdsstyrelse härmed vördsamt inlämna
bifogade för Gästriklands samtliga fattigvårdsstyrelser gemensamma
yttrande.

Gävle den 30 november 1915.

På fattigvårdsstyrelsens vägnar: .

NILS HOLMSTRÖM.

Verkställande direktör.

För att avgiva ett gemensamt yttrande över »Förslag till lag om
fattigvården, avgivet den 29 april 1915 av Kungl. fattigvårdslagstiftning
skommittén,» hölls å tingshuset i Gävle den 9 oktober 1915 en
sammankomst med representanter för fattigvårdsstyrelserna inom Gästrikland.
De till ett 50-tal uppgående mötesdeltagarna enade sig om följande
uttalanden, vilka i form av resolutioner enhälligt antogos.

Dessa voro:

1) att mötet kraftigt uttalar sin anslutning till kommitté förslaget
i dess krav på att arbetshem, ålderdomshem och barnhem vardera
skiljas från varandra;

2) att mötet uttalar sin från fattigvårdslagstiftningskommittén
avvikande åsikt angående hemortsrättsbestämmelserna och anser, att, om
ej lyckligare bestämmelser kunna erhållas, de nu gällande äro att
föredraga;

3) att mötet påpekar nödvändigheten av en omredigering av § 1
med tydligare angivna gränser för området för den obligatoriska fattigvården,
vilka gränser dock ej må sättas snävare än vad lagstiftningskommittén
synes hava avsett;

(Detta uttalande avser särskilt önskvärdheten av, att orden »av
mman anledning» genom exemplifiering förtydligas eller ock utbytas
mot mera bestämt begrepp.)

214

4) att mötet instämmer i andra allmänna fattigvårdskongressens
uttalande angående de försumliga familjeförsörjarna, varigenom mötet
sålunda uttalar sig för herr A. Lindbloms vid fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande fogande reservationer rörande:

a) ovillkorligt försörjningspliktig anhörigs ersättningsskyldighet,

b) ovillkorligt försörjningspliktig anhörigs framtida bidragsskyldighet,
samt

c) försörjningspliktig persons arbetsskyldighet.

Ett av en mötesdeltagare väckt förslag till uttalande i den riktningen,
att med antagande av en ny fattigvårdslag borde anstå, tills
verkningarna av den nya pensionslagen hunnit visa sig, blev av samtliga
övriga mötesdeltagare enhälligt avslaget. Det samstämmiga avslaget
härå torde med fog kunna tolkas som ett positivt uttalande från mötet
om önskvärdheten av en ny lags snara ikraftträdande.

Förutom dessa i form av resolutioner gjorda uttalanden, framkom
diskussions vis en del yttranden angående olika detaljer i förslaget. Många
av de på detta sätt framställda anmärkningarna mot lagförslaget mottogos
av mötet oemotsagda och, ehuru det icke ansågs nödigt att fatta
resolution i varje sådan detalj, torde det vara lämpligt att till vederbörande
myndigheter framföra även dessa uttalanden. Mötets instämmande
i dem torde i de flesta fall vara lika enhälligt som i resolutionsuttalandena.

Av dessa uttalanden må nämnas:

§ 19 mom. 2

Bör få följande ändrade lydelse: »För ändamål, som i mom. 1

sägs, må enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet till fattigvårdsstyrelsens
biträde kallas därför skickade etc.»

(Detta för att samhällena själva i sina fattigvårdsreglementen må
få avgöra, huruvida vårdare m. m. skola väljas av kommunrepresentationen
eller av fattigvårdsstyrelsen. Det förstnämnda förfarandet torde
nu åtminstone i större städer vara vanligast.)

§ 47.

Uttalades anslutning till fattigvårdsinspektör Lindbloms och fröken
Paulis reservation angående hustrus förvärvande av egen hemortsrätt-.

215

§ 4!) mom. 1 samt § 51.

Uttalades, att föreskriften om de 30 dagarna borde utgå ur lagförslaget.

(Detta då man befarade, att annars å ena sidan tillfällig hjälp
ofta kunde komma att nekas, därför att ersättning ej kan erhållas, och
å andra sidan att tillfällig hjälp, som måst lämnas, kunde onödigtvis
förlängas till att överstiga 30 dagar för hindrande av hemortsrättsförvärv.
)

§ 65 mom. 1.

Denna bör ändras så, att fattigvårdsstyrelsen må ha befogenhet
att göra sin rätt gällande, då arvsmedel utöver viss angiven storlek
tillfalla barn efter fyllda 15 år och som uppfostrats på samhällets
bekostnad.

Paragrafen kan också ändras så, att efter orden »dock icke uttagas»
fogas »av vad han själv förvärvat».

§ 70.

Preskriptionstiden bör bibehållas vid tio år.

(Detta därför att fattigvårdsstyrelsen lättare må kunna lämna
understöd i avvaktan på framtida ekonomisk förbättring för understödstagaren
eller lämna understöd på ålderdomen såsom förskott på
vid dödsfall utfallande livförsäkring, förskott å försäljningsvärde
av bo, som anses ej böra berövas understödstagaren, så länge han
lever o. s. v.)

§ 71

I första raden bör ordet »tillsyn» utbytas mot »myndighet» eller
»uppsikt.»

(Detta för att bibringa understödstagaren ett något kraftigare intryck
av fattigvårdsstyrelsens auktoritet.)

Mot kapitel 9 riktades en allmängiltig anmärkning, att lagförslaget
intager en alltför reserverad hållning gent emot fattigvårdsstyrelserna.
Det ansågs, att fattigvårdsstyrelserna med den sammansättning,
som de hava, och den intima kontakt med förhållandena, som de äga,
borde kunna tilldelas större befogenhet gent emot försumliga familjeförsörjare.
Lagförslagets procedurer äro allt för vidlyftiga och tidsödande
för att kunna skapa den strängare behandling av försumliga
familjeförsörjare, som lagstiftningskommittén tycks ha tänkt sig. Så

216

t. ex. bör i § 13 »Konungens befallning skavande» utbytas med »vederbörande
polismyndighet». För att förhindra den försumlige att avvika
från orten torde lämpligen den befogenhet, som i § 73 mom. 1 tilldelas
Konungens befallningshavande, i stället tilldelas i stad polismyndighet
och på landet kronofogde eller ännu hellre kronolänsman.

(Ang. detta kapitel hänvisas för övrigt till den av mötet enhälligt
antagna resolutionen.)

§ 80.

Det ansågs att klagan ej borde få föras angående »stittet för fattigvårds
meddelande».

217

22.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län.

Vid granskning av förslaget till lag om fattigvården har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit detsamma i sina huvuddrag vara
värt allt erkännande.

Den däri i § 1 föreslagna utvidgningen av den obligatoriska fattigvården
torde ock vara icke allenast, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
av egen ämbetsverksamhet vid upprepade tillfällen erfarit,
av praktiskt behov påkallad, utan även principiellt riktig och avpassad
efter nutidens krav på det allmänna.

De anmärkningar, som från flera håll inom länet framställts emot
paragrafens avfattning eller att stadgandet vore alltför svävande och
otydligt, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke biträda. Stadgandets
formulering synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fullt
lyckligt återgiva den grundsats, åt vilken kommittén velat med stadgandet
giva uttryck, eller att det allmännas skyldighet att lämna fattigvård
inträder så snart behov eller nödläge föreligger.

Däremot är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tveksam, huruvida
kommitténs förslag att bibehålla deu i gällande fattigvårdsförordning
bestämda minderårighetsgränsen i fattigvårdshänseende till femton år
kan anses för nutida förhållanden vara väl avvägt. Kommitténs majoritet
åberopar till stöd för sin mening, att de unga, särskilt på landsbygden,
i normala fall vore i stånd att försörja sig själva, då de uppnått femton
års ålder, vid vilken tidpunkt de i regel skulle hava avslutat sin skolgång.
Fattigvårdsstyrelsen i Sundsvall har härom anmärkt, att barn
till betydande antal, åtminstone i städerna, icke äro i stånd att fullt försörja
sig själva vid femton års ålder. Enahanda torde ock förhållandet
vara med flertalet barn inom industridistrikten. De skäl, som reservanterna
inom kommittén Lindblom och Pauli åberopat, anser Eders Kung!.

Utlåtande ang. fattigvård. 28

218

Maj:ts befallningshavande vara värda beaktande och får på grund därav
förena sig om den mening de i denna del uttalat.

Emot förslagets 6 kap. och i sammanhang därmed emot de utarbetade
förslagen till instruktion för statens fattigvårdsinspektör och
instruktion, för statens fattigvårdsinstruktörer föranlåtes Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande jämväl framställa några erinringar.

I sin motivering har kommittén framhållit, att den i 44 § föreslagna
inspektionsmyndighetens främsta uppgift skulle utgöras av att
vara en rådgivande och instruerande myndighet. Men detta bör ock,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, vara denna myndighets
enda uppgift. Med strängt fasthållande av att denna myndighets
befogenhet icke utsträckes härutöver har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke något att erinra mot förslaget i denna del. Emellertid
framgår av såväl lagförslagets avfattning i denna del som ock de
angivna instruktionsförslagen, att åt inspektören och instruktörerna skulle
lämnas i uppdrag att över handhavandet av fattigvården utöva kontroll
och »tillsyn». Det lärer kunna tagas för visst, att detta deras åliggande
esomoftast skall komma i kollision med den befogenhet, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande enligt gällande förordning och instruktion har
att öva tillsyn över fattigvården och som av kommittén föreslagits skola
bibehållas i jämnbredd med inspektionsmyndighetens tillsyn. Om »tillsynen»
över fattigvården överlämnas åt särskild inspektionsmyndighet,
bör utan allt tvivel Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande fritagas från
skyldigheten att utöva samma tillsyn, och dess åliggande inskränkas till
att allenast efter anmälan eller framställning av inspektören meddela de
beslut, som enligt lagens bestämmelser i övrigt kunna på Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande ankomma. Särskilt anmärkes såsom tämligen
olämplig den föreslagna bestämmelsen i instruktionen för inspektören
om »samråd» med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Lika med
kommittén finner väl Eders Kungl. Maj:ts befallninghavande det vara
uppenbart, att samarbete bör äga rum mellan fattigvårdsinspektionen
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, liksom mellan andra statsmaktens
organ, men erfarenheten torde full väl hava ådagalagt, att lagstadgat
»samråd» icke kan vara att tillråda. Det samarbete, som avses,
bör icke baseras på annat förhållande än att varje organ har sin bestämda,
noggrant avgränsade funktion, vare sig såsom vägledande, beslutande
eller verkställande.

Lämpligheten av att låta den ifrågasatta inspektionen utsträckas
även till den enskilda välgörenheten torde ock kunna ifrågasättas. Det
kan befaras, att, åtminstone i vissa fall, intresset för det frivilliga väl -

219

görenhetsarbetet härigenom avmattas och tilläventyrs rent upphör. Detta
är visserligen ett radikalt, men näppeligen tillrådligt sätt att verka
»för att fattigvårdens syften icke motverkas genom det enskilda välgörenhetsarbetet».

Såsom kommittén anmärkt, hava vitt skilda uppfattningar gjort sig
gällande om bästa sättet att lösa spörsmålet om hemortsrätten. Emot
nu gällande hemortsrättsbestämmelser hava ock, såsom det synes med
skäl, framställts anmärkningar, i främsta rummet emot stadgandenas
otydlighet och svårighet i tillämpningen. Kommitténs förslag att låta
den faktiska mantalsskrivningen bliva bestämmande för hemortsrätten
är tvivelsutan av formellt praktisk fördel framför nu gällande stadganden.
Huruvida den materiella rätten härigenom bliver fullt tillgodosedd, därom
är dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke förvissad. Visserligen
kan det antagas, att vederbörande kommun skall söka tillse, att
icke någon obehörigen mantalsskrives i kommunen, men det förtjänar
bemärkas, att större kommuner icke kunna vederbörligen iakttaga sina
intressen i dessa frågor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar
därför för sin del uttala den mening, att ifrågavarande spörsmål icke
blivit av kommittén löst på tillfredsställande sätt.

Emot kommitténs förslag i övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke något att erinra.

Härnösand i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
C. M. STRÖM.

Kristian Wik.

220

Bil.

Västernorrlands läns landsting1.

Utdrag av protokoll, hållet vid Västernorrlands läns femtitredje
lagtima landstings sammanträde å rådhuset i Härnösand
den 16 september 1915.

§ 130.

Efter det Konungens befallningshavande med överlämnande till
landstinget av vederbörande kommitterades förslag till lag om fattigvården
m. fl. författningar anmodat landstinget att före den 1 instundande
oktober till Konungens befallningshavande inkomma med yttrande
däröver, hade landstinget överlämnat handlingarna i detta ärende till
ekonomiutskottet för beredning, varjämte till utskottet remitterats ett
av landstingets förvaltningsutskott avgivet förslag till yttrande i samma
fråga; och hade med anledning därav ekonomiutskottet avgivit ett så
lydande betänkande:

»Till Västernorrlands läns landsting.

Sedan Konungens befallningshavande med överlämnande till landstinget
av kommitterades förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar
anmodat landstinget att före den 1 oktober till Konungens befallningshavande
inkomma med yttrande däröver, har landstinget överlämnat
handlingarna i detta ärende till ekonomiutskottet för beredning,
varjämte till utskottet även remitterats förvaltningsutskottets förslag till
yttrande i samma fråga.

Utskottet, som tagit del av nämnda förslag, ansluter sig visserligen
i huvudsak till detsamma, men har dock ansett sig böra göra en del såväl
uteslutningar som tillägg däruti, vilka alla återfinnas i en till detta betänkande
fogad bilaga. Med hänvisande till denna bilaga, vilken sålunda
utgör utskottets förslag till yttrande, hemställer utskottet,

att landstinget måtte till Konungens befallningshavande avgiva
nämnda förslag såsom eget yttrande.

Härnösand den 14 september 1915.

På ekonomiutskottets vägnar:

J. O. HÖGBERG.

221

Bilaga till ekonomiutskottets
betänkande i ovanberörda ärende.

Över komrnitteradeb förslag'' till lag- om lattigvård in. 11. författningar
får Västernorrlands läns landsting vördsamt avgiva infordrat
yttrande, och får landstinget i sådant avseende anföra följande.

Landstinget tillåter sig till en början framhålla, att de förväntningar,
man hyst rörande ett utjämnande av den högst ojämnt tryckande
fattigvårdsbördan, genom det nu föreliggande lagförslaget blott i ringa
grad kunnat bringas till verklighet.

Vad man av en lagstiftning på detta område i första hand har
att fordra är, att de verkligt behövande på det i varje särskilt fall
lämpligaste sättet erhålla, vad de behöva. I andra rummet kommer
frågan om, hur denna hjälp skall kunna åstadkommas, utan att bördan
därav skall bliva allt för betungande för skattedragarna.

Enligt av kommitterade lämnade utredningar framgår, att fattigvårdskostnaderna
jämförda dels mellan kommunerna inbördes och dels
mellan land och stad trycka högst ojämnt, ty fattigvårdskostnaderna på
landsbygden belöpa sig till kronor 2.7 0 per gammal bevillningskrona,
medan samma kostnad i städerna uppgår till endast kronor 1.05; och uppgår
samma kostnad inom 61.3 procent av landskommunerna i Västernorrlands
län till mellan kronor 2.5 0 och kronor 5.— per bevillningskrona.

En fullt effektiv utjämning av fattigvårdsbördan hade endast ernåtts
på det sätt, mena kommitterade, att staten helt och hållet övertagit all
fattigvård. Kommitterade anse emellertid eu sådan utväg icke tillrådlig,
emedan en sådan förändring skulle medföra en alltför vidlyftig och
dyrbar apparat och dessutom fattigvården i praktiken komme att bliva
alltför schablonmässig. Landstinget delar visserligen i allo denna kommitterades
mening, men landstinget kan dock icke underlåta att framhålla,
att även andra vägar än den berörda bort kunna leda till en i
möjligaste mån jämlik och rättvis fördelning av fattigvårdsbördan, om
t. ex. landstinget i vidsträcktare mån, än vad lagen förutsätter, genom
bidrag till i fattigvårdshänseende synnerligen hårt betungade kommuner
kunnat träda hjälpande emellan.

Emot kommitterades förslag rörande landstingets övertagande av
kostnaden för sjukhusvård åt alla sinnessjuka och tuberkulösa ävensom delvis
vård av andra sjuka har landstinget icke något att erinra, ehuru det ej
är säkert, huruvida det kan verka i så utjämnande syfte, som kommitterade

222

avsett. Givetvis kommer det dock att medföra en lättnad för kommunerna,
en lättnad, som i sin vissa mån kommer de fattiga sjuka till godo.

Vidare hava kommitterade föreslagit inrättande på landstingets
bekostnad av länsarbetshem för sådana personer, som behöva anstaltsvård
eller vilka skola fullgöra sk}ddighet till arbete, som de ej lämpligen
på annat sätt kunna förmås att utföra.

Genom ett slutligt antagande av dessa förslag kommer visserligen
en ökad börda att läggas på landstingens budget, men då kostnaderna
för berörda ändamål i varje fall måste utgöras av länets innebyggare,
har landstinget ingenting att invända emot dessa förslag. Dock bör
landstinget självt få bestämma den tidpunkt, då behov av den i förslaget
antydda länsarbetsinrättningen är för handen.

Beträffande förslaget i övrigt vill landstinget göra följande erinringar.

Beträffande § 1 förordar landstinget avgjort den lydelse, som denna
paragraf liar enligt nu gällande lag, framfor den föreslagna nya, då
uttrycket i denna Dav annan anledningD är alltför svävande och lätt kan
leda till betänkliga konsekvenser.

I § 49 föreslås ändrade stadganden rörande hemortsrätts förvärvande.
Enligt nu gällande lag vinner den, som ej under löpande
år erhållit fattigvård, hemortsrätt i inflyttningsorten efter ett års vistelse
där under sådana förhållanden, att han där blivit eller bort bliva
mantalsskriven.

Enligt kommitterades förslag behöver sådan nyinflyttad person
däremot blott hava blivit mantalsskriven för att vinna hemortsrätt i inflyttningskommunen,
utan att hans inflyttning behöver efterföljas av en
verklig bosättning.

Detta ändringsförslag är enligt landstingets mening en försämring
av nu gällande bestämmelser, i synnerhet som hemortsrätt kan vinnas
i inflyttningskommunen efter ett års vistelse, även om den nyinflyttade
under första året erhåller viss i paragrafen omnämnd fattigvård. Denna
sistnämnda bestämmelse synes kunna leda till godtycke och oegentligheter
av betänklig art, ty i ena fallet kan en högst väsentlig fattigvård
till en nyinflyttad ej blott icke alls uttagas hos utflyttningskommunen,
utan även betrygga den nyinflyttades nya hemortsrätt, medan i ett
annat fall en jämförelsevis ringa fattigvård till en nyinflyttad (såsom
sjukhuskostnad) kan uttagas och jämväl stänger honom från ny hemortsrätt.

Vad kommitterade anfört till stöd för sitt förslag i denna del kan
landstinget icke gilla, utan anser, att nu gällande bestämmelser i detta

223

avseende hava ett avgjort företräde. Eu lag bör vara sfi avfattad, att
den stöder sig på erkända rättfärdighetskrav och så vitt möjligt avlägsnar
alla möjligheter till ett mindre samvetsgrant handhavande av
lagens tillämpning.

I detta sammanhang anser sig landstinget tillika höra påpeka det
oegentliga däri, att i samma § 49 föreslås, att ersättning för fattigvård,
huru dyrbar som helst, som ej varar längre än en månad, ej får uttagas
av annat i övrigt betalningsskyldigt samhälle. Detta är en nyhet i förslaget,
som torde möta den allra största motvilja, och landstinget kan
icke förorda förslagets antagande i denna del.

Vidare anser landstinget, att proceduren för utsökande av ersättning
för fattigvård föreslagits väl omständlig, särskilt rörande sökande
fattigvårdsstyrelses utredningsskyldighet, som kan tänkas ledas till ett
partiskt handhavande av fattigvården.

Att fattigvård sstyrelse, som av annat samhälle vill utsöka kostnad
för fattigvård, i eget intresse vill lämna alla på målets utgång gynnsamt
inverkande upplysningar, är enligt vanlig rättegångsordning naturligt
och behöver ej lagstadgas, men det måste förefalla orimligt, att rätt till
ersättning, på sätt i § 54 föreslås, skall förloras, om vederbörande fångvårdsstyrelse
skulle förbise i vissa avseenden föreskrivna, oväsentliga och
i de flesta fall betydelselösa, men i alla händelser både tidsödande och
besvärliga förberedande formaliteter särskilt beträffande uppgörelsen
under hand mellan fattigvårdsstyrelserna, som förvisso i ett ovanligt
högt procenttal fall skulle avböjas.

Val kan det goda syftet att förminska processernas antal vara
värt åtskillig ansträngning, men då nu gällande lag icke lägger hinder
i vägen för direkta uppgörelser mellan fattigvårdsstyrelserna, synes
obehövligt att påbjuda försök till obligatorisk underhandsuppgörelse.
Att sådant kan gå i stadssamhällen och större samhällen med avlönade
fattigvårdsfunktionärer är klart, men att pålägga kommunalnämnds- eller
fattigvårdsordförandena i de många landsortskommunerna ett dylikt
arbete synes ej vara tilltalande.

Bestämmelsen i § 57 angående tid för räkningars insändande å
fordran för lämnad fattigvård och äventyret att förlora rätt till betalning,
om räkning ej insänts i rätt tid, jfr likaledes, enligt landstingets
åsikt, obillig och ur den avsedda ordningssynpunkten omotiverad.

De kommunala fattigvårdsorganen äro nämligen, i synnerhet på
landsbygden, alldeles icke eller högst obetydligt avlönade, men arbetet
och omtankarna ökas årligen. Man bör därför icke pålägga dessa organ
nya, för varje annan lagstiftning om affärsmellanhavanden främmande

224

skyldigheter med korta preskriptionstider o. d., därest icke trängande
behov sådant påkalla. Något trängande behov av den antydda bestämmelsen
anser landstinget icke föreligga.

Den till 2 år (se § 70) förkortade preskriptionstiden för utsökande
av ersättning för fattigvård hos enskild person torde i de flesta fall leda
till de enskilda personernas fullständiga fritagande från ersättningsskyldighet,
medan däremot dylika ersättningar, om preskriptionstiden vore
längre, i flera fall skulle kunna utfås, då bättre ekonomiska förhållanden
för den betalningsskyldige inträtt t. ex. genom ett erhållet arv eller
dylikt. Ehuru frågan om dylik ersättning icke har någon synnerlig
ekonomisk betydelse för kommunerna, synes det likväl mindre lämpligt,
att samhällets rätt i detta avseende rubbas, och ansvarskänslan för de
betalningsskyldiga blir naturligtvis ännu mindre, än den är, om de veta,
att de efter eu kort tid äro fria från krav.

Beträffande vidare fattigvårdsstyrelses rätt att enligt den föreslagna
lydelsen av § 79 öva tillsyn över barn, som uppfostrats av fattigvården,
intill myndig ålder och att utöva målsmansrätt för dem, tills de uppnått
18 år, kan det med fog sättas i fråga, huruvida eu sådan bestämmelse
är så lycklig eller så nyttig, som avsetts. Att fattigvårdsstyrelse,
såsom i § 36 föreslås, bekostar av fattigvården uppfostrade barn nödigutrustning
och tillser, att de erhålla efter begåvning och allmänna förutsättningar
lämpliga och passande platser, är påtagligen både välbetänkt
och lämpligt, men också i de allra flesta fall tillfyllest. Ett sådant
barn, varom bär är fråga, är icke själv förvållande till att dess uppfostran
skett på fattigvårdens bekostnad. Det kan därför av denna
anledning synas obilligt, om barnet ända till 18 års ålder — i vissa
fall ända till 21 år — skall känna trycket av den fullkomligt oförvållade
fattigvården under barnaåren. Ju förr en dylik understödstagare
befrias från fattigvårdsstyrelsens målsmanskap, dess förr lär han
sig att stå på egna fötter; det är att befara, att han i annat fall vänjer
sig att se fattigvården som sin tillflykt, och därigenom minskas eggelsen
till självhjälp.

Landstinget kan slutligen icke underlåta att påpeka bristen i det
nya förslaget av bestämmelser rörande åtgärder mot försumliga familjeförsörjare,
erkannerligen de oäkta barnens fäder.

De delar av kommitterades förslag, som här ovan underkastats
granskning, tillstyrker landstinget till antagande i sådan förändrad form,
att de antydda synpunkterna komma i betraktande, varemot landstinget
i övrigt tillstyrker lagförslagets antagande oförändrat.

225

Emot förslaget till normalreglemeute för fattigvården, ålderdomshem
och länsarbetshem ävensom emot föreslagna ändringar i andra författningar,
i den mån de icke strida emot landstingets i detta yttrande
uttalade åsikter, har landstinget intet att erinra.»

Under den i ärendet uppkomna diskussionen yrkades dels av herr
J. G. Walles bifall till förvaltningsutskottets av särskilda kommitterade
utarbetade förslag, dock att nionde stycket i förslaget borde erhålla
följande lydelse: »Då kommitterade efter mångårigt arbete emellertid

icke ansett sig kunna föreslå en så vittgående reform, vill landstinget
för sin del ingalunda påkalla eu så genomgripande förbättring, som
genom den antydda utvägen, vederbörligen reglerad och utformad samt
möjligen något modifierad, med god vilja sannolikt kunnat åstadkommas»,
dels av herr 1. Vennerström, med vilken herrar G. P. Österdahl
och F. Th. Jonsson förenade sig, återremiss till ekonomiutskottet, dels
av herr Frans Kempe bifall till ekonomiutskottets förslag och dels av
herr E. O. E. Högström bifall till samma förslag med den modifikation,
att i stället för utskottets erinran mot § 1 i lagförslaget en så lydande
mening borde inryckas: »Det synes landstinget vara synnerligen önskvärt,
att § 1 erhåller en tydligare formulering.»

Herr ordföranden framställde, efter det diskussionen förklarats avslutad,
proposition å de olika yrkandena och fann därvid propositionen
på bifall till herr Högströms förslag vara med övervägande ja besvarad,
varöver begärdes votering, därvid herr ordföranden fann landstinget hava
med övervägande ja till kontraproposition antagit herr Kempes yrkande.

Då häröver begärdes votering, godkände landstinget följande
voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen vill antaga herr
Kempes yrkande, röstar ja, den, det ej vill, röstar nej; vinner nej, har
landstinget till kontraproposition i huvudvoteringen antagit herr Vennerströms
yrkande.

Voteringen, som skedde med slutna sedlar, utföll med 34 ja mot
26 nej, vadan landstinget till kontraproposition i huvudvoteringen antog
herr Kempes yrkande.

Sedan därefter landstinget till voteringsproposition i huvudvoteringen
antagit följande förslag:

Den, som bifaller herr Högströms yrkande, röstar ja, den det ej vill,
röstar nej; vinner nej, har landstinget godkänt herr Kempes yrkande;
Utlåtande ang. fattigvård. 29

226

skreds till votering med slutna sedlar, som utföll med 32 ja mot
26 nej; och hade landstinget sålunda beslutat avgiva utlåtande i ärendet
i enlighet med herr Högströms yrkande.

Mot detta landstingets beslut anmälde herrar Österdahl och Vennerström
följande reservation:

»Reservation.

Under landstingets debatt om fattigvårdskommitténs förslag till ny
fattigvårdslag ha vi uttalat den uppfattningen, att landstinget borde
underlåta att uttala sig om det vidlyftiga utlåtandet i hela dess vidd
och i alla dess detaljer, emedan landstinget på grund av den korta tid,
som stått det till buds, omöjligen kunde ge förslagets många betydelsefulla
principfrågor den ingående behandling, som varit på sin plats
både vid godkännande och kritik. Vi reservera oss därför mot det
fattade beslutet och anse, att landstinget bort bifalla Vennerströms förslag,
att landstinget skulle begränsa sitt utlåtande till att gälla blott
de delar av fattigvårdskommitténs betänkande, som rörde landstingen.

Gust. P. Österdahl. Ivar Vennerström.»

In fidem:

Axel Bönquist.

227

23.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län.

Emot de av kommittén utarbetade lagförslag torde icke i stort
sett någon anmärkning vara att göra.

Kommittén har sökt att, med bevarande av de huvudgrunder,
varpå den gällande fattigvårdslagstiftningen är byggd, därifrån avlägsna
vad som kan vara bristfälligt och föråldrat.

De uppgjorda förslagen äro alltså visserligen icke att anse såsom
en omläggning av principerna i fattigvårdslagstiftningen, men de komma
dock i allt fall att medföra rätt väsentliga förändringar i de av dem
reglerade förhållanden, varför det torde hava sitt stora intresse att i de
av förslagen huvudsakligen berörda delarna av fattigvårdsförordningen
ägna förslaget en något mera ingående granskning.

De delar, som därvid av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
avses, äro de, som röra den obligatoriska fattigvården, hemortsrätten,
fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet och fattigvårdsprocessen
samt slutligen uppsikten över kommunernas fattigvård.

Beträffande den obligatoriska fattigvården kan man mot avfattningen
av 1 §, som innehåller bestämmelser om denna fattigvård,
anmärka, att den är för obestämd. Uttrycket »eller av annan anledning»
är ju så omfattande, att därunder kan insorteras snart sagt vad
som helst.

Då emellertid å ena sidan torde vara hart nära omöjligt att finna
ett fullt adekvat uttryck, som omfattar alla de fall, då denna obligatoriska
fattigvård må anses föreligga, och å den andra det torde stöta på lika
oöverstigliga hinder att uppräkna alla de möjliga nödlägen, som kunna
påkalla ett obligatoriskt ingripande från fattigvården, har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande endast ansett sig böra fästa uppmärksamheten
härå.

Någon egentlig olägenhet eller svårighet vid tillämpningen lärer
nog icke behöva härav uppstå.

228

Förutsättningen för stadgandet om den obligatoriska fattigvården
är ju, att ett verkligt nödläge för en viss person är för handen, och att
sålunda ett oavvisligt behov av ett ingripande från fattigvårdssamhällets
sida föreligger.

Ett sådant sakförhållande torde nog i allmänhet utan större svårighet
kunna konstateras.

Beträffande hemortsrätten upptager 45 § i kommitterades förslagföljande
bestämmelser:

»I fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses, med nedan
stadgade undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom
vilket han senast varit mantalsskriven, utan att hava under det år, som
mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar
inverkan på förvärv av hemortsrätt.»

De undantag, som omnämnas i 46 och 47 §§, gälla dels åldersgränsen
60 år, efter vilken åldersgräns en person icke kan förvärva
självständig hemortsrätt, dels hustrus och minderåriga barns hemortsrätt,
dels ock från riket avflyttad mans och hans här kvarlämnade familjs
hemortsrättsförhållanden.

Motsvarande bestämmelse återfinnes i gällande fattigvårdsförordning,
22 §, där det stadgas:

»I fråga om fattigvård skall svensk medborgare, för vilken behov
därav uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hava hemortsrätt i
det fattigvårdssamhälle, varest han senast blivit eller bort bliva mantalsskriven.
» De undantag, varom talas i 23 och 24 §§, hava avseende
på delvis samma förhållanden, som nu föreliggande författningsförslag
berör, men därjämte kommer ytterligare undantagsfall upptagna under
25 §, som stadgar följande:

»Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behov
av fattigvård enligt 1 § under det första kalenderår, för vilket han, till
följd av inflyttning, blivit eller bort bliva mantalsskriven inom visst
fattigvårdssamhälle, eller har den, som med avseende å tilltänkt inflyttning
mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat, anses
han icke hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han
sålunda blivit eller bort bliva mantalsskriven, utan behåller han den
hemortsrätt, han näst därförut ägde. Detsamma gäller, där någon under
det första kalenderåret, för vilket han, till följd av inflyttning, blivit
eller bort bliva mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, eller under
det näst förut gående året för sig, hustru eller minderårigt barn av
annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.»

Jämför man nu stadgandena, såsom de föreligga i 22 § i gällande

229

lag och 45 § i författa ingsförslaget, (inner man, i motsats mot vad från
åtskilliga håll påståtts, att det icke föreligger någon som helst principiell
skillnad dem emellan.

Mantalsskrivningen är i båda fallen grundläggande och till grund
för mantalsskrivningen ligger vistelse i orten.

Det i 22 § befintliga uttrycket »eller bort bliva mantalsskriven»
förändrar därutinnan ingenting. Detta uttryck visar blott på, att fel
kan begås vid mantalsskrivningen.

För övrigt visar erfarenheten, att det endast är i rena undantagsfall,
som en utredning i fattigvårdsmål kan åstadkomma eller verkligen
åstadkommit ett rubbande av den genom den faktiska mantalsskrivningen
förvärvade hemortsrätten.

Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande således anser, att
någon principiell skillnad i fråga om hemortsrätts förlust och förvärv
icke finnes emellan det uppgjorda förslaget och gällande lag, kommer
nog förslaget, om det upphöjes till lag, ändå att medföra vissa, ej
obetydliga förändringar i nu ifrågavarande avseende; men detta beror
icke på en förändring i principerna utan därpå, att författningsförslaget
borttagit det i 25 § omförmälda undantaget ifrån bestämmelsen om
mantalsskrivningens grundläggande verkan.

På grund av de i nämnda paragraf givna undantagsbestämmelser
kan man säga, att en treårig fattigvårdsfri vistelse nu erfordras för
hemortsrätts vinnande. Att ett sådant sakernas tillstånd icke kan anses
vara lämpligt, torde icke bestridas av dem, som någon tid sysslat med
hithörande frågor.

Frånsett den osäkerhet, som orsakas härav och det otal fattigvårdsmål,
som i denna osäkerhet hava sin första upprinnelse, leder ju
ett sådant stadgande till uppenbar orättvisa.

Till belysande härav vill Eders Kungl. Maj:ts befallninghavande
anföra ett ofta förekommande exempel.

En person har varit mantalsskriven i en kommun och under det
år, mantalsskrivningen avser, inom kommunen kommit i behov av och
erhållit fattigvård, som kommunen såsom personens dåvarande hemort
fått betala. Vid mantalsskrivningen för nästa år upptages han i en
annan kommun och är under hela detta år frisk och betalar sina utskylder
till denna kommun. Han flyttar nästa år till en tredje kommun
och kommer där ånyo i behov av fattigvård.

Var äger han då hemortsrätt? Icke i den kommun, där han varit
nästföregående år och till vilken han fullgjort sina utskylder, utan i det

230

samhälle, där lian varit för två år sedan och som redan förut varit betungat
av fattigvård för honom.

Något vägande skäl för bestämmande av hemorten efter sådana
grunder torde icke kunna uppletas.

Fast hellre kan man säga, att den orättvisa, som redan nu så ofta
kan konstateras vid tillämpningen av oftanämnda 25 §, kommer med
all sannolikhet att allt skarpare framträda med den större rörlighet, som
alltmera utmärker särskilt arbetarbefolkningen.

Med en sådan lag kommer nog utvecklingen att medföra, att
födelsekommunen allt oftare kommer att drabbas av fattigvårdstungan,
något som väl ändå får anses icke stå överens med åskådningen
åtminstone inom vårt land.

Visserligen kan man i de redan nu förekommande fall, då en
kommun genom mindre vackra medel söker kasta försörjningsbördan
över på annan kommun, se eu förklaring till den på vissa håll uttalade
farhågan, att de nya bestämmelserna skulle giva ökad näring åt frestelsen
för vissa kommuner att genom manipulationer vid mantalsskrivningen
söka på annan kommun överflytta personer, som av en eller annan anledning
kunna befaras inom en närmare eller fjärmare tid falla fattigvården
till last, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller
ändock före, att dessa nya bestämmelser icke skola komma att i någon
nämnvärd grad öka den trafik i detta hänseende, som redan nu förekommer.

Enligt vad erfarenheten visar, äro dessa fall, ehuru de förekomma
oftare än vad de borde, dock att räkna till undantag; att skriva lagar,
som icke kunna kringgås, torde för övrigt höra till det omöjliga.

Det måste naturligen bliva ett strängare tillämpande av mantalsskrivningsförordningen,
då mantalsskrivningen kommer att på detta
sätt bliva grundläggande för hemortsrätten i fattigvårdshänseende; och
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att förfarandet vid mantalsskrivningarnas
förrättning redan nu giver vederbörande myndigheter
medel i händerna till förekommande av obehörig mantalsskrivning. Med
ett sådant noggrannare förfarande lärer väl varje kommun, som det vill,
kunna sägas äga medel att skydda sig mot obehörig mantalsskrivning
och den kommun, som icke själv söker att, vad på den ankommer,
skydda sig mot försök i den vägen, torde med all säkerhet till största
delen hava sig själv att skylla.

Det sätt, varpå kommitterade söka lösa hemortsrättsfrågan, innebär
alltså enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande en
väsentlig förbättring av och äger stora företräden framför nu gällande

231

lagstiftning, och torde samma omdöme gälla i vad förslaget avser att
åstadkomma en rättvisare fördelning av fattigvårdskostnaderna, ehuru
man naturligen icke därmed kunnat skapa en så fullständig utjämning,
som önskligt varit.

Beträffande skyldigheten för eu kommun att ersätta av annan
kommun meddelad fattigvård medför förslaget en nyhet, nämligen att
icke all fattigvård, som meddelats enligt 1 §, skall ersättas.

51 § upptager stadgandena härom. Ibland de fall, då fattigvård
sålunda icke skulle komma att ersättas, förekommer även det, då fattigvård
ej omfattar längre tid än 30 dagar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har naturligtvis icke något
att erinra mot själva principen eller att en under viss kort tid meddelad
fattigvård icke bör ersätfas, men håller Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande före, att den av kommitterade föreslagna tiden av
30 dagar är väl så rundligt tilltagen.

Låt en kommun t. ex. vid flera tillfällen under året hava meddelat
en person fattigvård, varje gång under 30 dagar, så förefaller det verkligen
hårt, om ej ersättning därför skulle lämnas.

Det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om man
skulle kunna bestämma tiden till ett visst antal dagar, sammanlagt under
hela året.

Då en sådan föreskrift emellertid skulle medföra en förändring i
föreskrifterna om den tid, inom vilken ersättningstalan skall anhängiggöras,
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast velat med sin
anmärkning påpeka förhållandet.

I fråga om de processuella föreskrifterna synas dessa i viss mån
icke vara fullt tydliga.

Huru skall t. ex. fattigvårdsprocessen utföras emellan en kommun
och ett landsting? Skall processen först föras emellan primärkommunerna
och skall den kommun, som därvid blivit dömd, sedermera göra
sin ersättningstalan gällande emot den större samfälligheten?

Det förefaller så enligt motiveringen till förslaget. Men då kan
ju ofta bliva fallet, att vid denna slutliga ersättningstalan landstinget
gör invändning, varigenom ersättningskravet avvisas.

Uti motiveringen till 60 §, som innehåller bestämmelser om sättet,
huru i visst fall offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning
skall av fattigvårdssamhälle utfå ersättning, hava kommitterade anfört
följande: »den skyldighet att svara för fattigvård under de första 30
dagarna, som åligger vistelsekommunen, kan ej gärna tillämpas på in -

232

rättning eller anstalt, som här är i fråga, utan ersättning bör kunna
uttagas för hela vårdkostnaden.»

Det förefaller Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande, som om
paragrafen bort innehålla stadgande härom. Utan ett sådant torde väl i
allmänhet få förutsättas, att för reglerande av dessa förhållanden samma
bestämmelser gälla som mellan enskilda fattigvårdssamhällen inbördes.

Likaså synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om
föreskrift bort givas om den tid, inom vilken ansökning enligt denna
paragraf bör göras.

I fråga slutligen om uppsikten över kommunernas fattigvård innehåller
lagförslaget föreskrift därom, att denna uppsikt, som hittills handhafts
av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande, skall
delas emellan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och en för hela
riket gemensam inspektionsmyndighet.

Omfånget för inspektörens verksamhet framgår av det av kommittén
uppgjorda förslag till instruktion för denne tjänsteman.

Såsom skäl för inrättande av eu central fattigvårdsinspektion har
kommittén anfört:

»Av större betydelse vore, om man kunde gå den första av riksdagen
antydda vägen, nämligen att framkalla en mer än hittills oavlåtlig
och initiativrik verksamhet av de fattigvårdens utövning kontrollerande
myndigheterna. Med dessa myndigheter avses här Konungens
befallningshavande, kronofogdar och länsmän samt väl också provinsialläkare.
Det lärer dock svårligen kunna antagas, att dessa myndigheter
skulle kunna få möjlighet att fylla det antydda värvet. Konungens
befallningshavandes tid och krafter äro så pass upptagna av göromål,
att man icke kan tänka på att ytterligare lägga på denna ämbetsmyndighet
att utöva eller anordna och övervaka en effektiv fattigvårdsinspektion;
än mindre lärer man kunna i detta avseende lita till dess
underordnade, kronofogdar och länsmän. Åven om provinsialläkarna
gäller, att de äro så upptagna av sin egentliga verksamhet, att de icke
kunna tänkas lämna något vidare arbete åt inspektionen över fattigvården
annat än i vad som kan röra de rent hygieniska kraven.

Men det är för övrigt icke möjligt att med anlitande av de nämnda
ämbetsmyndigheterna eller tjänstemännen ernå just den inspektion, som
man vill vinna. Det gäller nämligen här icke så mycket att erhålla en
fiskaliserande polisuppsikt i syfte att upptäcka och beivra eller få avhjälpt
ett eller annat missförhållande inom fattigvården, utan huvudvikten
vid statstillsyn över fattigvården ligger därå, att denna hör vara vägledande
och rådgivande. Svårigheten i de uppgifter, som åligga de kommunala

233

fattigvårdsmyndigheterna, ökas alltmer. Allt större och större krav
ställas på dem i mån som samhället utvecklas; de behöva en myndighet
med statlig auktorisation att vända sig till för att rådfråga, när det
gäller att anordna fattigvården på ett rationellt sätt. Erfarenheterna
från Finland, där statsinspektionen utvecklat sig ur en enskild persons
mera provisoriska rådgivande verksamhet, tala härvid ett tydligt språk.
Och vi kunna från vårt eget land hava skäl att åberopa erfarenheterna
av svenska fattigvårdsförbundets ovannämnda konsulentverksamhet.

Slutligen och icke minst bör framhållas, att fattigvårdens tillfredsställande
ordnande och handhavande inom samhället för dess medborgares
trevnad har mycket stor vikt; det är en ''samhällelig angelägenhet
av ingripande betydelse. Statsmakten kan i vår tid icke vara
försvarad med att låta fattigvården i det praktiska handhavandet
behandlas såsom en lokal fråga, vilken, frånsett vad som göres på lagstiftningsvägen,
det är överlämnat åt de lokala myndigheterna att reglera.
Fn central inspektionsmyndighet över fattigvården är i vår tid en nödvändighet.
»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får för sin del tillkännagiva,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ställer sig tveksam i
fråga om nyttan och behovet av en dylik central myndighet.

Oavsett att förhållandena i Sverige med dess utsträckning äro
synnerligen olika inom olika delar av landet, något som med all säkerhet
kommer att i hög grad lägga hinder i vägen för en central myndighet
att fullgöra de åligganden, som enligt lagförslaget är avsedda
att utgöra denna myndighets huvudsakliga uppgift, förefaller det, som
om kollision lätt nog skulle kunna uppstå emellan de myndigheter, som
enligt förslaget skulle dela ansvaret för den lagenliga uppsikten över
fattigvården i riket.

Men även om man skulle lämna åsido denna omständighet — med
god vilja böra naturligtvis dylika möjligheter utan större svårigheter
kunna röjas ur vägen — anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
starka skäl tala emot inrättande av en dylik central institution.

På sätt i motiverna angives, ligger huvudvikten vid en statstillsyn
över fattigvården därå, att denna bör vara vägledande och rådgivande,
och är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i fråga om behovet och
nödvändigheten- av en tillsyn med sådan innebörd fullt ense med kommitterade,
men förverkligandet av ett dylikt syftemål torde nog kunna
vinnas utan anordnande av en central organisation.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreställer sig, att detta
syfte skulle kunna ernås på det sätt, att riket indelas i ett visst antal
Utlåtande ang. fattigvård.

234

distrikt, och i vart och ett av dessa tillsättes en fattigvårdsinstruktör,
intendent eller konsulent, vad man nu må kalla honom. Dessa tjänstemän
skulle fä till huvudsaklig uppgift att tillhandagå samhällen och
myndigheter med råd och anvisningar och själva äga förslagsrätt hos
vederbörande myndigheter; och kunde såsom ledning för dem i deras
tjänsteutövning utfärdas instruktion i huvudsaklig överensstämmelse med
de av kommittén för inspektören och instruktörerna uppgjorda instruktioner.
Anledning till slitningar emellan olika myndigheter med i mycket
sammanfallande befogenhet och ansvar komme därigenom att i väsentlig
grad bortfalla, på samma gång hänsyn därigenom skulle komma att
tagas till de för-varje ort rådande olika levnadsvillkor och övriga förhållanden.

Östersund i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst

På landshövdingämbetets vägnar:

J. Eurenius. Axel Andersson.

Bil.

Jämtlands läns landsting-.

Jämlikt föreskrift i nådig remiss har Konungens befallningshavande
anmodat landstinget att avgiva yttrande över av utsedda kommitterade
den 19 februari 1915 avgivet betänkande, innefattande förslag till lagom
fattigvården med flera författningar.

Sedan landstinget---i anledning härav uppdragit åt under tecknade

att å landstingets vägnar avgiva berörda yttrande, få vi,
under livligt beklagande att borgmästaren I. von Stapelmohr av sjukdom
varit förhindrad att deltaga i våra överläggningar, härmed anföra
följande.

Att gällande förordning om fattigvården av den 9 juni 1871 i
många avseenden är föråldrad och behäftad med stora brister, har sedan
länge varit allmänt erkänt. Att råda bot härför har varit kommitterades
uppgift och är det med glädje man finner, att kommitterade i sitt förslag

235

icke avlägsnat sig från den historiska utvecklingen, utan sökt tillvarataga
och utnyttja vad som i vår svenska fattigvårdsörganisation äger
möjlighet till utveckling. Om än förslaget sålunda icke betecknar någon
från grunden gående omorganisation av fattigvården, innehåller dock
detsamma ett stort antal reformer och uppslag av största räckvidd.
Må här blott i största korthet erinras om, att kommitterade avsett att
genom erkännande av rätten till fattigvård och skapandet av besvärsrätt
över fattigvårdsstyrelses beslut lägga en mera bärande grund för fattigvården
såsom samhällsinstitution, förslaget om fattigvårdskostnadernas
mera rättvisa fördelning och en central inspektionsmyndighet för
fattigvården.

Då ifrågavarande betänkande för yttrande remitterats till bland
andra landstinget, anse vi, att därmed avsetts att lämna landstinget
tillfälle att yttra sig i första hand över förslagets bestämmelser i vad
de avse landstingen, och komma vi att i det följande taga huvudsaklig
hänsyn till nämnda bestämmelser.

Ett första stadgande av denna art möter i § 33. Kommitterade
föreslå där lagstadgad skyldighet för landstingen att upprätta s. k.
arbetshem till nödigt antal inom varje landstingsområde för omhändertagande
av dels behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej
lämpligen kunna emottagas eller behållas å ålderdomshem, dels ock vissa
försörjningspliktiga, vilka av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. Även
om nian icke kan förneka nyttan av de föreslagna arbetshemmen över
huvud eller att sådana anstalter kunde inom vissa landstingsområden
anses vara av behovet påkallade, så kunna vi ej biträda förslaget om
en lagstadgad skyldighet för varje landstingsområde att upprätta sådana
arbetshem. Vi hålla i stället före, att det vore lämpligare, att inrättandet
av arbetshemmen överlämnades åt landstingens fria bestämmande. Sedan
landstingen existerat mer än femtio år, har man rätt att vänta sig och
finner också, att landstingen städse visa förståelse för tidens krav och
inblick i olika förhållanden såsom genom att uppföra anstalter för olika
allmännyttiga ändamål, varför vi äro livligt övertygade, att, då verkligt
behov av förevarande arbetshem inom de olika landstingsområdena uppstår,
respektive landsting skola självmant draga försorg om att de
komma till stånd. Härvidlag anse vi dock, att, då det är i statens
intresse sådana anstalter upprättas, staten jämväl bör träda hjälpande
emellan för att mera rättvist utjämna de betydliga kostnaderna, sådana
byggnadsföretag komma att draga. Ifrågavarande paragraf bör därför,

236

anse vi, ändras därhän, att, då behov av arbetshem visar sig, landstinget
äger att göra framställning om statsbidrag därtill.

Sedan genom statens övertagande av 9/io av folk- och småskollärarpersonalens
avlöning en avsevärd lättnad uti och utjämning av
kommunernas bördor för folkundervisningen åvägabragts, torde en av
de allra väsentligaste orsakerna till det i allt fall kvarstående hårda
skattetrycket och dess ojämna fördelning emellan de olika kommunerna
vara att söka just uti fattigvårdskostnaderna. Kravet på eu jämnare
fördelning kommunerna emellan av fattigvårdsbördan är därför fullt
berättigat. Kommittén anser sig hava funnit, att det är just utgifterna
för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, som
på ett oskäligt sätt höjt ett mindre fattigvårdssamhälles utgifter. För
åstadkommande av en utjämning av kostnaderna i nu nämnda hänseenden
föreslår därför kommittén i 40 och 41 §§ att lägga dessa kostnader på
de störrre kommunala enheterna—landstingen. Huruvida ändamålet med
denna överflyttning i själva verket ernås genom den föreslagna åtgärden
torde dock vara synnerligen ovisst, och kunna vi ej finna, att den
utredning i nämnda hänseende, som stått kommitterade till buds, lämnar
någon möjlighet till en ingående prövning härav. Om sitt ifrågavarande
förslag yttrar kommittén själv (sid. 200—201 i motiven): »Med genomförande
av de utav kommittén i förevarande kapitel framställda förslag
skulle visserligen lättnad vinnas i fattigvårdens tryck inom kommunerna,
och det kan på goda grunder antagas, att denna lindring kommer i
synnerlig grad de mest betungade kommunerna till godo, men man har
dock icke härmed åstadkommit någon utjämning i egentlig mening av
kommunernas fattigvårdsutgifter. Det är nämligen icke möjligt att med
någon säkerhet beräkna, vilka kommuner lindringen kommer att gagna,
och uppenbart är, att den icke verkar i jämn proportion till skattetrycket».
Vad kommittén här yttrar är fullt riktigt, då den åsyftade
utjämningen av skattetrycket icke kan på denna väg ernås. I vissa
fall skulle till och med motsatsen bliva följden. Kommuner finnas, där
fattigvården är synnerligen betungande utan att förorsakas av avgifter
för vård av sinnessjuka etc. Ett landstingens övertagande av kostnaderna
för vården av ovan nämnda sjuka skulle för sådana kommuner
ej medföra någon lättnad, tvärt om skulle dessa kommuner få vidkännas
ökad landstingsskatt, medan i stället andra kommuner med ett stort
antal sinnessjuka, men i övrigt små utgifter för fattigvård in. m., skulle
njuta en otillbörlig lättnad. Av kommitténs utredning finner man vidare,
att kostnaden i hela riket för den vård av sinnessjuka m. fl., som
ifrågasatts skola överflyttas på landstingen, beräknats till omkring 3

237

miljoner kronor för år. Då sammanlagda kostnaden för lattigvårdeu
uppgår till i runt tal 27 miljoner kronor och sålunda allenast ‘/9 av
samfällda kostnaden för fattigvården skulle avlyftas från primärkommunerna
för att mera rättvist utslås på alla kommunerna inom landstingsområdet,
kunna vi ej finna, att den åsyttade utjämningen i nämnvärd
mån vinnes. Ännu ett skäl mot förslaget ligger däruti att, såsom
erfarenheten visar, kostnader, som landstinget skall vidkännas, alltid
bliva proportionsvis mycket högre än om den enskilde eller primärkommunen
skall utgöra kostnaden. Kommittén har funnit (motiven
sid. 54), att fattigvården, om den skulle handhavas av staten, skulle
bliva betydligt dyrare än den nu är. \ i anse, att detsamma skulle
bliva resultatet, om landstingen skulle svara för nu ifrågavarande kostnader.
De ifrågasatta ökade kostnaderna för landstingen skulle för
flera av dessa bliva så betungande, att deras ekonomiska bärkraft ej
skulle räcka till för övriga nödiga utgifter i och för länens utveckling
i andligt och materiellt avseende. Vad Jämtlands län beträffar må
erinras om, att landstinget har dryga utgifter för lantmannaskola, folkhögskola,
småskollärarinneseminarium, dövstumskola, bidrag till vanföreanstalterna,
lasarettstillbyggnaden, fyra sjukstugor, sinnesslöanstalten i
Hräcke, tuberkulossjukliemmet Solliden, marklösen för inlandsbanan
samt ränta och amorteringsbidrag för tvärbanan, för att nu nämna blott
några av de drygaste utgifterna. Den största sannolikhet finnes ju
också för, att landstinget av eget initiativ i framtiden såsom hittills kan
finna lämpligt vidtaga åtgärder för länets bästa, och är det därvid naturligen
i högsta grad önskvärt, att landstinget icke är förlamat av alltför
tyngande bördor. Vi vilja ytterligare hänvisa till att landstinget år 1913
i anledning av riksdagens skrivelse angående lindring i de mindre
bemedlades kostnader för hospitalsvård avgivit det yttrande, »att landstingens
befattning med sinnessjukvården icke bör utsträckas över de
skyldigheter, som åligga landstingen på grund av bestämmelserna i
gällande lasaretts- och sinnessjukstadgar, samt att den nedsättning i
kostnaderna för mindre bemedlades vård å hospital, varom talas i riksdagens
skrivelse, lämpligen bör åstadkommas genom ett av riksdagen
beviljat anslag.» Ett landstingens deltagande i kostnaderna för fattigvården
torde jämväl kräva ändring i 1 § av gällande förordning om
landsting.

Frånsett vad vi nu yttrat rörande förslaget i denna del vilja vi mot
41 § 2 mom. 2 stycket anmärka, att intyg om en tillfredsställande vård
bör kunna utfärdas även av annan läkare än förste provinsialläkaren,

238

vars hjälp ej alltid lärer vara så lätt att tillgå i ett vidsträckt landstingsområde
som t. ex. Jämtlands.

Beträffande i 44 § ifrågasatt en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet
för fattigvården ansluta vi oss till den av herrar Björklund
och Magnusson inom kommittén avgivna reservationen. På skäl,
som av dessa anförts, kunna vi ej finna annat, än att nämnda stadgande
är fullkomligt överflödigt. Fattigvården måste för att rätt tjäna sitt
ändamål rättas efter de olika orternas behov och att i ett land med
sådan utsträckning som Sverige olika lokala förhållanden äro rådande,
torde ingen förneka. En byråkratisk statsinspektion skulle otvivelaktigt
komma att energiskt arbeta på att stöpa anordningarna över hela riket
i samma form. Då enligt förslaget fattigvården skulle vara eu gren av
den kommunala självstyrelsen, måste en dylik byråkratisk institution
verka hämmande på kommunernas initiativ till förbättringar i olika riktningar.
Säkerligen komme att ur fattigvårdsinspektionen så småningom
växa fram ett nytt ämbetsverk. Då Konungens befallningshavande
enligt förslagen har att vaka över fattigvården var inom sitt län, lärer
tillsynen enklast och bäst utövas av Konungens befallningshavande
allena såsom mest skickad att med hänsyn till de olika landsändarnas
behov tillse, att fattigvården i enlighet med lag och i övrigt gällande
stadgar ändamålsenligt ordnas och handhaves. Härigenom undgår man
— och det är även ett talande skäl — den ännu större ökning av
fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården, som
otvivelaktigt skulle bliva följden av det mera schablonmässiga sätt för
fattigvårdens ordnande, som oundvikligen komme att vidlåda inspektionens
handhavande genom avlönade statstjänstemän. Bättre då att
använda de dryga kostnader, som den centrala fattigvårdsinspektionen
skulle medföra, till lättande av fattigvårdstungan i riket.

På grund av vad ovan anförts få vi avstyrka förslaget i nu
nämnda delar.

Östersund den 13 november 1915.

O. E. Fladvad. J, JBromée.

Karl Karlsson. J. Ocklind.

Reservation.

De i förslagets 31 § av fattigvårdslagen föreslagna bestämmelserna,
att Konungens befallningshavande ej blott skall fastställa reglemente
för fattigvårdssamhälle utan även, enligt lagförslaget, att samhället

239

skall åläggas bygga anstalt (ålderdomshem) för mottagande av understödstagare,
anse vi vara obehövliga, då fattigvårdssamhället och dess styrelse
i alla fall ha skyldigheten och ansvaret för fattigvårdens ordentliga
skötande, vadan vi anse fattigvårdssamhället självt böra få besluta, om
anstalt skall anläggas eller ej. Vi anse ej detta innebära någon risk
för behövandes ordentliga vård, särskilt med hänsyn till den numera
vunna erfarenheten, att fattigvårdssamhällen och dess styrelser undan för
undan visat större intresse och pliktskyldighet i vården av behövande
än tillförne, och då ju i alla händelser det tillkommer Konungens
befallningshavande både rätt och plikt ej blott att övervaka fattigvårdens
ordentliga skötande utan ock att döma över förekommen misskötsel
eller över inkomna klagomål och besvär, vare sig dessa äro från fångvårdsstyrelse
eller fattigvårdssamhälles medlem eller understödstagare,
sålunda även om anstalt eller ålderdomshem är av behovet.

Ett stadgande om åläggande i annan ordning anse vi ock strida
mot den självstyrelseprincip, som numera enligt lag tillkommer kommuner
och fattigvårdssamhällen. Vi anse därför, att stadgandet i 31 §
bör utgå och de därmed i övrigt sammanhängande i förslaget ändras i
förhållande därefter.

Östersund den 13 november 1915.

J. Bromée. J- Ocklind.

240

24.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län

Ehuru de av kommittén föreslagna bestämmelser, därest desamma
upphöjdes till lag, skulle komma att innebära ett betydande framsteg å
ifrågavarande område av lagstiftningen, synes dock förslaget i vissa
avseenden giva anledning till detaljanmärkningar.

Hit hör, bland andra, fråga, huruvida utdömande av ersättningför
fattigvård icke jämväl bör omfatta ränta å sådan ersättning. I
motiverna till sitt förslag har kommittén uttalat som sin mening, att ränta
å fattigvårdskostnad icke borde utgå, samt därvid åberopat sig å den
omständigheten att, när ränta i fattigvård stvister fordrats, anspråk därpå
alltid ogillats. I själva verket förhåller sig ju likväl saken så, att
fordrad ränta icke utdömts, enär utdömande därav förmenats sakna stöd
av lag. Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke finner någon
anledning, varför icke ränta, som eljest betraktas lika gild som kapitalfordran,
skulle utgå också i fall, varom nu är fråga, förordar Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande ett stadgande, varigenom undanröjes
det hinder, som hittills ansetts föreligga för räntas utdömande, helst som
kommittén enligt 58 § i förslaget till och med velat för vissa fall införa
förpliktelse för fångvårdsstyrelse att ersätta den sökande fattigvårdsstyrelsen
dess kostnader i målet. Det synes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande ligga i sakens natur, att åtminstone i sådana fall
jämväl ränta bör utdömas, därvid det emellertid kan bli fråga om, huruvida
ränta och kostnader böra drabba fattigvårdsstyrelse såsofn sådan
eller de medlemmar, som äro till försummelsen skyldiga.

I förslaget återfinnas icke bestämmelserna i 31 § av gällande
fattigvårdsförordning om statens skyldighet att gottgöra fattigvård, som
lämnats krigsmanskap samt arbetare och hantverkare vid kronans varv
och verkstäder. Åven om Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande är
villig medgiva, att ifrågavarande bestämmelser äro i vissa delar föråldrade,
måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dock ifrågasätta det be -

241

rättigade i den sålunda gjorda uteslutningen, vartill kommittén icke
heller angivit något skäl. För Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
förefaller det tydligt, att kommun, där krigsmanskap finnes förlagt, kan
under vissa förhållanden få i första hand vidkännas eu särskild ökning
av sin fattigvård, som det rätteligen tillhör staten att gälda.

Angående valbaidiet till ledamot i fattigvårdsstyrelse finner Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande den härför uppställda fordran på en
ålder av 25 år sakna berättigande. Då, enligt förslaget, för valbarhet
icke skulle erfordras rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter, och
kommittén funnit någon sänkning av erfarenhetsnivån därigenom icke
vara att befara, förefaller farhågan för bristande mogenhet genom sänkning
av valbarhetsåldern svår att fatta. Som kommittén själv anmärkt,
gagnas nog fattigvårdsarbetet bäst därav, att fattigvårdssamhällena äga
full frihet vid val av ledamöter i fångvårdsstyrelse^ vars maktbefogenhet
ju enligt förslaget skulle i åtskilliga avseenden komma att lida högst
betydliga inskränkningar.

De betäjikligaste av dessa inskränkningar anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande vara de, som kringskära fattigvårdsstyrelses
möjlighet att komma till rätta med försumliga familjeförsörjare, i vilket
avseende Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansluter sig till herr
Lindbloms reservation.

Förslaget innefattar så pass många nya och oprövade uppgifter, som
skulle komma att åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, landsting
och fångvårdsstyrelse^ att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser inrättandet, på sätt kommittén föreslagit, av en för hela riket
gemensam inspektionsmyndighet vara välbetänkt. Den sakkunskap, som
därigenom skulle ställas till Eders Kungl. Majrts befallningshavandes
förfogande, och den enighet i tillvägagåenden, som därigenom kunde
befrämjas, skulle vara av särskilt värde vid behandling av frågor enligt
34, 43 och 90 §§ av förslaget. Vid den prövning av anstalts lämplighet,
som enligt förstnämnda paragraf skulle komma att åligga Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, lärer stödet av en dylik sakkunskap knappast
kunna undvaras.

Dock tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande framhålla
vikten av, att i frågor, som tillhöra Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ämbetsutövning, inspektionsmyndighetens verksamhet inskränkes
till att uteslutande vara av rådgivande och upplysande art.

Slutligen och huru önskligt det än må vara att minska antalet
av de vidlyftiga och tidsödande ärenden, som angå fattigvårdssamhällens
inbördes ersättningsskyldighet, synes det dock, som om i förslaget steget
Utlåtande ang. fattigvård. 31

242

tagits för långt genom bestämmelsen i 49 och 51 §§, att fattigvård,
som icke omfattat längre tid än 30 dagar, icke hindrar förvärv av hemortsrätt
och icke berättigar till ersättning från understödstagarens
mantalsskrivningsort. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig
för den skull böra föreslå, att denna tid avkortas till femton dagar.
Åven genom en sådan avkortning skulle säkerligen en mycket avsevärd
minskning i antalet fattigvårdsmål komma att ernås.

I övrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något
emot det föreliggande förslaget att erinra.

Umeå i landskansliet den 30 november 1915.

Underdånigst
H. BIÖRKLUND.

Bengt Widebeck.

Bil.

Västerbottens läns landsting.

Genom skrivelse den 29 maj 1915 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län i enlighet med nådig remiss den 30
april 1915 infordrat landstingets yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar.

Till åtlydnad härav få undertecknade, utsedda kommitterade, å
landstingets vägnar i underdånighet anföra:

Förevarande förslag innebära försök att på ett av samfundslivets
viktigare områden bringa lagstiftningen till bättre överensstämmelse med
den i landet rådande rättsuppfattningen. Härvid möter det svårighet
att rätt avväga motsatta intressen, men i det hela taget synas svårigheterna
vara i lagförslagen lösta något så när tillfredsställande. Dock
kan i enskilda punkter det huvudsakliga förslaget, d. v. s. förslaget till
lag om fattigvården, ej i oförändrat skick tillstyrkas av landstinget,
utan föreslås uteslutningar och ändringar i nedan anmärkta avseenden.

243

19 §.

Det bör utsägas i lagen, att om inom ett fattigvård ssamhälle särskilda
styrelser, distriktsstyrelser, tillsättas, dessa i de avseenden, då
reglemente medgiver dem att tillfälligt besluta, hava att ansvara inför
fattigvårdsstyrelsen och att, om fattigvårdsstyrelsen uppdrager åt någon
att utföra viss dess angelägenhet, denne handlar på styrelsens ansvar och
inför styrelsen är ansvarig för uppdragets fullgörande.

29 §.

I praktiken har det för barn visat sig skadligt med täta ombyten
av utackorderingsställen. I paragrafen bör därför införas en erinran, att
vid utackordering av minderåriga särskild hänsyn bör tagas därtill, att
dessa bliva utackorderade i sådana hem, där de få stanna hela den tid,
utackordering beräknas räcka.

31 §.

Kommittén har ansett, att fattigvårdssamhälle skall hava ålderdomshem,
utom för det fall att samhället efter Konungens befallningshavandes
beprövande blir befriat från skyldigheten att anordna sådant.

Den inskränkning i fråga om kommunal frihet vid val av vårdformer,
som sålunda föreslås, synes onödig; paragrafen bör därför ändras
i den riktning, att kommun, endast där sådant är nödvändigt för fattigvårdens
ändamålsenliga handhavande, skall hava anstalt så inrättad, att
understödstagare där kunna beredas lämplig vård och sysselsättning.

33 §.

Åtskilliga av dem, som skulle komma att omhändertagas av de
föreslagna arbetshemmen, hava hittills tillhört statsanstalterna. Skäl
synas icke föreligga, att sådana personer för framtiden omhändertagas
av landstingen. Då härtill kommer, att den ökade kostnaden för utvidgning
av anstalterna lämpligen synes böra falla å staten, motsätter
sig landstinget att taga befattning med arbetshemmen.

34 §.

Med den uppfattning landstinget härförut uttalat, anser landstinget,
att denna paragraf kan utgå.

244

41 §.

Den i 2 mom. andra stycket föreslagna skyldigheten för landstingen
att gottgöra kommunerna en fjärdedel av kostnaden för vård av kroniskt
eller obotligt sjuka å särskild anstalt eller å särskild avdelning vid
fattigvårdsanstalt synes i tillämpningen komma att öka den rådande
ojämnheten i fattigvårdsbördan, i det att de mindre kommunerna, vilka
ej kunna upprätta dylika anstalter, få bidraga till underhållskostnaderna
för de större kommunerna, vilka mäktat åstadkomma sådana.

Andra stycket av andra momentet synes därför böra utgå.

44 §.

Med stöd av den kännedom, landstinget äger om fattigvård sförhållandena
inom länet, håller landstinget före, att den föreslagna nya
ämbetsmyndigheten, den för hela riket gemensamma fattigvårdsinspektionen,
icke är behövlig.

59 §.

Bestämmelserna om hemsändning äro svävande och giva ej fattigvårdsmyndigheterna
i vistelsekommunen tillfredsställande ledning vid
besvarandet av frågan, när hemsändning må äga rum.

Paragrafen bör omskrivas och klarare föreskrifter om hemsändningsrätten
givas.

72 och 74 §§.

I fråga om fattigvårdsstyrelses befogenhet i förhållande till försumliga
familjeförsörjare synes en utvidgning utöver vad kommittén
föreslagit vara behövlig. Landstinget ansluter sig i denna del närmast
till den uppfattning, som uttalats i herr Lindbloms reservation.

80 §.

Landstinget finner icke övertygande skäl vara anförda av kommittén
för klagorätt i den vidsträckta omfattning, som kommittén föreslagit.

Praktiska skäl tala därför, att rätt att anföra besvär i de fall, 80 §
1 mom. omnämner, ej bör medgivas.

Nämnda moment lärer därför böra utgå samt de paragrafer i lagförslaget,
som stå i samband med bestämmelserna i detta moment, ändras
i den mån ändring betingas av berörda uteslutning.

245

De särskilda, mindre lagförslagen lämnas av landstinget utan
anmärkning.

Med hänsyn till understödssökandes bästa hava undertecknade,
Rogberg och Rydholm, ansett, att den i 49 och 51 §§ föreslagna tidrymd
av 30 dagar för fattigvård av annat slag i vistelsekommun bör
förkortas till femton dagar.

På grund av de utav kommitterade anförda skäl har undertecknad,
Rehn ansett, att andra stycket av andra mom. i 41 § bör bibehållas
och rättigheten att anföra besvär över fattigvårdsstyrelses beslut enligt
80 § 1 mom. bibehållas i den omfattning, kommittén föreslagit.

Beträffande 41 § andra mom. andra stycket,, har undertecknad
Lundberg instämt med Herr Rehn.

I avseende å 47 § har undertecknad Björklund tillstyrkt bifall till
herr Lindbloms och fröken Paulis gemensamma reservation.

Umeå den 17 november 1915.

Underdånigst

Å Västerbottens läns landstings vägnar:

AUG. LUNDBERG.

Herman Rogberg.
J. Rehn.

Oskär Rydholm.
Olof Björklund.

246

25.

Kungl. Majrts befallningshavande i Norrbottens län.

Såsom ett allmänt omdöme om lagförslaget kan med skäl utsägas,
att detsamma synes vara utarbetat med synnerlig omsorg och uttömmande
motivering samt att detsamma ställer i utsikt en av förhållandena
påkallad avsevärd förbättring i fattigvårdslagstiftningen.

Kommittén har emellertid icke ansett sig böra framlägga något
förslag, utöver vad 40, 41 och 62 §§ innehålla, till lindring av särskilt
betungade fattigvård ssamhällens kostnader för fattigvård eller till utjämning
i egentlig mening av kommunernas fattigvårdsutgifter. De av
kommittén till stöd härför anförda skälen äro nog så bärande, utom vad
angår den åberopade lagstiftningen om pensionsförsäkring. Härvid är
nämligen att beakta, att, eftersom kommunen måste betala pensionsavgifter
för personer, som icke själva erlägga dem påförda avgifter, skillnaden
mellan inkomster och utgifter för folkpensioneringen under en lång
övergångstid och intill dess folkpensioneringen hunnit åstadkomma någon
väsentlig lättnad i kommunens fattigvårdsbudget blir desto mindre till
kommunens förmån, ju fattigare dess befolkning är.

Landshövdingämbetet, som för övrigt i huvudsak finner förslaget
väl avvägt och ändamålsenligt, anser sig emellertid höra göra några
anmärkningar mot vissa detaljer i detsamma.

Å sidan 28 i motiven framhålles, att arbetslöshet i och för sig
ej bör berättiga till obligatorisk fattigvård, utan att det därutöver måste
föreligga en verklig brist i förmågan att arbeta. Motsvarande formulering
i 1 §, där det heter »av annan anledning är oförmögen att genom
arbete försörja sig», lärer icke kunna anses tillräckligt tydligt angiva
detta.

Enligt 10 § åligger det fattigvårdsstyrelsen, bland annat, att föra
fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer. Då
detta stadgande måhända kan anses innebära ett hinder för en centralisation
av en kommuns räkenskaper, exempelvis genom anställande av en

247

kommunalkamrerare, bör ett lämpligt tillägg göras härutinnan. Av
samma anledning bör sista punkten av 14 § och bestämmelsen i 17 §,
att ordföranden skall ansvara för räkenskapernas ordentliga förande, omredigeras.

Uti motiven till 24 § framhålles, att vid ett inträffat nödtillfälle
å en ort, där fattigvårdsstyrelsen ej har någon representant, människokärleken
bjuder den, som är närmast till hands, att lämna erforderlig
hjälp, att ett sådant understöd icke lärer vara att betrakta såsom fattigvård,
enär i lagen givits föreskrifter om sättet för sökande och meddelande
av fattigvård, samt slutligen att om fattigvårdsstyrelsen lämnat
den enskilde gottgörelse för hans utgifter i nämnda avseende, styrelsen
måste anses hava godkänt hans åtgärd och understödet därmed hava
fått karaktären av fattigvård. Enligt landshövdingämbetets förmenande
bör, särskilt med hänsyn till krav fattigvård ssamhällen emellan, i lagen
införas uttryckligt stadgande härom.

I avseende å hemortsrätt har kommittén föreslagit, att densamma
skall med angivet undantag göras beroende av den faktiska mantalsskrivningen.
Förvisso kommer en bestämmelse härom att i hög grad
förenkla och underlätta utredningarna i tvister rörande ersättning för
fattigvårdskostnader, vilka utredningar enligt nuvarande föreskrifter i
ämnet vålla länsstyrelserna och kronobetjäningen ett oerhört tidsödande
arbete. Det ökade arbete, som föranledes av en för ändamålet erforderlig
ändring i mantalsskrivningsförordningen, torde däremot icke bliva så
avsevärt. Med fullt uppskattande av det ändamålsenliga uti kommitténs
förslag angående hemortsrätt anser sig dock landshövdingämbetet böra
ifrågasätta, huruvida icke till förekommande av en uppenbar oegentlighet
en jämkning i förslaget bör göras. Landshövdingämbetet tänker sig
härvid ett sådant fall, att en person, exempelvis en tjänare, vid tiden
för mantalsskrivningen tillträder en plats utom sin hemortskommun,
där han måhända all sin tid varit hemmahörande, och blir mantalsskriven
inom den kommun, dit han inflyttat. Inom kort, ja kanhända
omedelbart efter mantalsskrivningen återvänder han till sin förra och
egentliga hemort, där han året närmast efter det, för vilket han mantalsskrivits,
och allt fortfarande blir föremål för obligatorisk fattigvård,
vilken i ty fall skall ersättas av det fattigvårdssamhälle, där han av en
tillfällighet blivit mantalsskriven och vunnit hemortsrätt. Landshövdingämbetet
anser på grund härav en sådan ändring i förslaget lämplig,
att, om en person på grund av mantalsskrivning vinner hemortsrätt
utom sin egentliga hemortskommun, men inom en kortare tid dit återvänder
utan att på grund av erhållen obligatorisk fattigvård där vinna

248

ny hemortsrätt, han icke genom nämnda mantalsskrivning skall anses
hava förvärvat hemortsrätt inom den kommun, där han mantalsskrivits.
Häremot kan visserligen invändas, att därest personen ifråga icke återvänder
till sin egentliga hemortskommun utan inflyttar till en tredje
kommun och förut angivna förhållande inträffar, den kommun, där han
mantalsskrivits, dock blir ersättningsskyldig, oaktat personen blott en
helt kort tid uppehållit sig därstädes. Härvid är emellertid att märka,
att personens samhörighet med den egentliga hemortskommunen i senare
fallet kan anses hava bortfallit.

Enligt 70 § i förslaget skall talan om ersättning för fattigvårdskostnad
av understödstagare eller försörj ningspliktig anhängiggöras inom
två år, efter det fattigvården börjat utgå. De till stöd för denna korta
preskriptionstid anförda motiven finner landshövdingämbetet icke övertygande.
Något giltigt skäl, varför fattigvårdskostnader icke skulle få
uttagas hos en ersättningsskyldig, som efter nämnda tid kommit i sådan
ekonomisk ställning, att han utan svårighet kan gälda desamma, kan
rimligtvis icke andragas.

Utöver vad sålunda framhållits har landshövdingeämbetet icke
funnit anledning till erinran vare sig emot lagförslaget eller emot de i
samband därmed utarbetade förslagen.

Luleå i landskansliet den 26 november 1915.

Underdånigst

Å landshövdingämbetets vägnar:

Alb. Norberg.

A. Holm.

249

Bil.

Norrbottens läns landsting.

Om än landstinget har den uppfattningen, att det underdåniga
utlåtandet i huvudsak bör hänföra sig till de punkter av förslaget, som
beröra landstingens blivande ställning till fattigvården, har dock landstinget
ej därmed velat avsäga sig all rätt att uttala sig i en eller annan
punkt av förslaget i övrigt.

Beträffande då först förslaget, i vad detsamma avser lättande av
kommunernas fattigvårdsbörda genom en utveckling av statens och landstingens
anstaltsvård, delar landstinget fullständigt den uppfattning, som
finnes uttalad i förslaget i fråga; och torde landstinget ej hava något
emot att åtaga sig de förpliktelser, det nya förslaget kan komma att
ålägga landstingsområdet.

Vidkommande förslaget i övrigt har landstinget, som ej ansett sig
böra till granskning upptaga de viktiga frågorna om hemortsrätt samt
rätten mot understödstagare och för dem försörjningspliktiga, då dessa
frågor helt säkert komma att uttömmande behandlas av de särskilda
kommunerna, dit kommittéförslaget även lär vara remitterat, endast att
anföra följande.

Landstinget finner de av kommittén i förslagets l:a kapitel uttalade
bestämmelserna om rätt till fattigvård väl motiverade och i överensstämmelse
med gällande social uppfattning, men vill dock ansluta sig
till den gjorda reservationen om minderårighetsgränsens höjande från
femton till sexton år.

Lika med kommitterade är landstinget ävenledes av den övertygelsen,
att kommunerna fortfarande måtte bibehållas såsom fattigvårdssamhällen.
Landstinget utgår emellertid härvid från den bestämda förutsättningen,
att frågan om statens mellankomst för utjämnande av de
kommunala skattebördorna snart må kunna vinna sin lösning. En vinst
av fattigvårdstungans övertagande av det större samhället — landstingsområdet
eller staten — skulle vara undanröjandet i möjligaste mån av
alla de otaliga fattigvårdsmål, som nu i så stor omfattning toge tid och
krafter av statens organ i anspråk. Visserligen kommer i stället fattigvårdsadministrationen
såsom ledd av staten eller landstinget att kräva
en vidlyftigare och dyrbarare apparat än under nuvarande förhållanden;
utan tvivel dock icke i en fattigvårdsprocesserna motsvarande omfattning.
Utlåtande ang. fattigvård. 32

250

Möjligheten att med kommunerna såsom fattigvårdssamhällen i någon
mån förebygga dessa processer torde dock i varje fall icke vara synnerligen
stor, om än kommittén sökt tillmötesgå en dylik möjlighet,
därom landstinget får tillfälle att längre fram i detta utlåtande närmare
yttra sig.

Landstinget kan ej dela kommitténs från nuvarande fattigvårdslagstiftning
bibehållna uppfattning, att kyrkoherde eller dennes ställföreträdare
skall vara berättigad deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar
och beslut. Denna självskriven hetsprincip torde numera få anses
vara på avskrivning. Då emellertid en för fattigvården intresserad präst
ej bör förmenas att deltaga i fattigvårdsarbetet i synnerhet i kommuner,
där det möjligen kan tänkas, att prästen kan komma att representera
en mera socialt vidsynt uppfattning i fattigvårdsfrågor än
övriga styrelsemedlemmar, har landstinget emellertid ej velat helt utestänga
det prästerliga elementet utan vill såsom sin mening uttala, att
kjTkoherden eller dennes ställföreträdare må äga rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
sammanträden men ej i dess beslut.

Landstinget är för sin del förvissat om, att individuell, övervakad
vård i hem, egna eller andras, är såväl ur människovänlig som ekonomisk
synpunkt att föredraga framför massvård i stora anstalter. Med
denna uppfattning kan landstinget icke annat än anse, att fattigvårdsanstalt
ej bör anlitas i andra fall, än då detta visat sig vara verkligen
nödvändigt, samt uttala den farhågan, att § 31, såsom densamma nu är
formulerad, kommer att föranleda därtill, att kommunerna *i regel uppfatta
såsom sin skyldighet att upprätta ålderdomshem och därefter, när
ett dylikt en gång finnes, av ekonomiska skäl i dessa anstalter söka
intvinga personer, där sådant icke är vare sig nödvändigt eller lämpligt.
Landstinget vill därför ifrågasätta en omredigering av denna paragraf i
den riktning, att berörda farhågor må kunna undanröjas.

Uti 32 § andra momentet bör av humanitetsskäl efter orden »äkta
makar» tilläggas orden »ävensom minderåriga syskon».

Uti 62 § av föreliggande förslag har kommittén till förebyggande,
såsom förut påpekats, av alltför ofta förekommande fattigvårdsprocesser
föreslagit upphörande av hemortsrätt i fattigvårdsavseende, när person
varit bosatt utom kommunen i fem år, utan att under tiden ha blivit
mantalsskriven i annan församling. Med erkännande härav vill landstinget
likväl ifrågasätta, om icke tiden kan minskas till tre år samt
icke även i övrigt lämpliga åtgärder kunna i förevarande lagstiftning
träffas i syfte att i möjlig grad ytterligare förekomma det ideliga processande!.

251

Med uttalande av förslagets stora förtjänster i övrigt och med
förhoppning om, att detsamma skall verka till välsignelse lör vårt folk,
får landstinget, med hänvisning till sitt här ovan gjorda uttalande, i
underdånighet tillstyrka förslaget, särskilt i vad det avser den del, som
berör landstinget.

Luleå den 16 november 1915.

Underdånigst
På landstingets vägnar:
AXEL E. FAGERLIN.

252

26.

Domkapitlet i Uppsala.

Domkapitlet kan icke annat än uttala sin anslutning till den princip
beträffande fattigvården, som uttalas i § 1 av den föreslagna lagen, men
anser, att kommittén icke dragit konsekvensen av den ståndpunkt, den
i nämnda paragraf intagit. Domkapitlet anser det vara synnerligen
viktigt, att när rätt till fattigvård med ty åtföljande besvärsrätt av lagen
stadgas, försörjningsplikten effektivt upprätthålles, och detta såväl från
folkmoralens synpunkt i allmänhet som särskilt från fattigvårdssynpunkt,
i det fattigdomen ofta är en följd av förslappad energi och, i någon
man åtminstone, kan förebyggas endast genom ett resolut hävdande av
etiska principer.

Domkapitlet vill vitsorda lagförslagets försiktiga och omsorgsfullt
avvägda fasthållande av det historiskt givna och av gångna tider
beprövade, när det gäller fattigvårdens utgestaltning, samtidigt som
kommittén haft öppet öga för nya krav och tillmötesgått dessa. Beträffande
den gamla svåra tvistefrågan angående fattigvårdstungans fördelning
mellan stat och kommun, torde inga principiella invändningar
kunna resas mot kommittéförslaget. Tveksamt ställer sig domkapitlet
till den föreslagna lösningen av inspektionsfrågan. Villigt erkännes
styrkan av de motiv, kommittén anfört för sitt förslag. Men med tanke
på att det reella värdet av många av de ämbetsverk, som under senare
tider utbyggts, ingalunda svara mot på dem nedlagda kostnader och
mot det arbete, som inom desamma utföres, fruktar domkapitlet, att
den föreslagna inspektionen, som naturligtvis inom en kort tid kommer
att utvidgas till ett helt ämbetsverk, icke skall lända fattigvården till
den båtnad, som man ställer i utsikt.

Det har icke kunnat undgå domkapitlets uppmärksamhet, att den
senaste tidens lagstiftning i sin lovvärda omtanke beträffande omvårdnaden
om ogifta mödrar och barn, födda utom äktenskapet, tenderat
att ställa hustrurna och inom äktenskapet födda barn i ogynnsammare

253

läge än de nyssnämnda. I någon mån gäller detta också ifrågavarande
förslag. Domkapitlet förordar därför, att frågan om hustrus särskilda
hemortsrätt tages i förnyat övervägande.

Domkapitlet finner det vara en given brist i förslaget, att beträffande
den uppfostran, som skall givas av fattigvården omhänderhavda
barn, hänsyn icke tagits till konfirmationsundervisningen. Bristen är så
mycket mera påfallande, som kommittén i denna punkt hade kunnat
stödja sig på gällande lag om arbetsskydd. Bristande omtanke om
den andliga omvårdnaden kommer ock till synes i kommitténs förslag
om fattigvårdsanstalter. Domkapitlet, som ej vill ingå på några detaljerade
förslag i nämnda ämne, vill blott uttryckligen påpeka vikten av,
att själavården vid större fattigvårdsanstalter blir på tillfredsställande
sätt ordnad.

Uppsala den 29 april 1916.

Underdånigst
NATHAN SÖDERBLOM.

AD. KOLMODIN. E. BILLING.

N. J. GÖRANSSON. EDY. RODHE.

Anders Badhe.

254

27.

Domkapitlet i Linköping.

Domkapitlet har mot lagförslaget på det stora hela taget intet att
erinra. Dock anser domkapitlet, att några av reservanternas yrkanden
böra vid det slutliga utarbetandet av ny fattigvårdslag beaktas och få
göra sig gällande såsom grundade på praktisk erfarenhet och ledande
till synnerligen behövliga reformer i fattigvårdslagstiftningen.

Sådana yrkanden äro, enligt domkapitlets mening, i första rummet:

1) Fattigvårdsinspektör Lindbloms förslag till bestämmelse om försörj
ningspliktigs arbetsskyldighet (sid. 468) med ett förtydligande tillägg
i slutet, vadan, enligt domkapitlets mening, förslaget skulle hava följande
lydelse: »Om någon genom lättja, liknöjdhet, dryckenskap eller dåligt
leverne ådrager sin hustru eller sina föräldrar eller minderåriga barn
sådan nöd, att fattigvård måste lämnas någon av dem, skall han stå
under fattigvårdens tillsyn och vara skyldig att utföra av fattigvårdsstyrelsen
honom föresatt arbete, oavsett om fattigvården fortfarande
utgår eller icke, till dess anledning föreligger att antaga, att han skall
söka efter förmåga försörja sig själv och de sina; dock må, sedan
fattigvård upphört, fattigvårdsstyrelse ej kunna ålägga honom arbete i
oavbruten följd under längre tid än ett halvt år.»

2) Herr Lindbloms och fröken Paulis förslag, att hustru, som ej
sammanlever med mannen, skall äga särskild hemortsrätt, och att i
sammanhang därmed lag om barns hemortsrätt ändras, det ena såväl
som det andra enligt den lydelse, som reservanterna föreslagit (sid. 477 f.).

3) Fröken Paulis yrkande, att bestämmelsen om ansvar för försummad
försörjningsplikt må i strafflagen införas (sid. 495).

4) Fröken Paulis yrkande, att minst en kvinna bör sitta i varje
fattigvårdsstyrelse, anser domkapitlet också synnerligen välgrundat. Då
detta likväl, isynnerhet på landet, kanske ej alltid låter sig göra, skulle
domkapitlet vilja att, i både 1 mom. och 2 mom. av fröken Paulis

255

förslag till val av fångvårdsstyrelse (sid. 481) i sista punkten inskötes
»så vitt möjligt är», så att denna punkt finge följande lydelse: »och
skall, så vitt möjligt är, minst en av ledamöterna (eller suppleanterna)
vara kvinna».

Vad beträffar dessa reservanternas yrkanden ansluter sig domkapitlet
också till deras motivering.

I övrigt bär domkapitlet icke något att i ärendet anföra.

Linköpings domkapitel den 12 april 1916.

Underdånigst
JOHN PERSONNE.

J. TH. BRING. O. KLOCKHOFF.

NILS JACOBSSON

Daniel Gadd.

256

28.

Domkapitlet i Skara.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om obligatorisk och
frivillig fattigvård instämmer domkapitlet i kommitténs förslag i § 1 av
fattigvårdslagen angående utvidgning av omfånget för obligatorisk fattigvård,
så att den omfattar även de fall, då försörjningspliktig person icke
kan lämna underhållet till den försörjningsberättigade eller då underhållet
på grund av bristande vilja hos den försörjningspliktige faktiskt
icke utgår. Likaså finner domkapitlet det riktigt, att utom obligatorisk
fattigvård även frivillig sådan kan förekomma på sätt i § 2 sägs. Dock
ifrågasättes, huruvida formuleringen i § 1, första stycket, är fullt tydlig.
Av motiveringen framgår, att kommitténs mening är, att arbetslöshet i
och för sig icke berättigar till obligatorisk fattigvård för arbetsför person,
vilket är en riktig princip. Men då det i § 1 beter: »den, som i följd
av ålderdom eller sjukdom eller av annan anledning är oförmögen att
genom arbete försörja sig», skulle detta kunna förstås så, som om den,
som av någon, vilken som helst, anledning icke kan försörja sig, vore
berättigad till fattigvård, varigenom arbetslösheten i och för sig skulle
berättiga till understöd. I tydlighetens intresse föreslår domkapitlet, att
orden »av annan anledning» utbytas mot exempelvis orden »eljes i följd
av bristande arbetsförmåga».

På huvudsakligen de i reservationen 3) anförda skäl förordar ock
domkapitlet ett böjande av minderårighetsgränsen till åtminstone 16 år.

Med avseende på förslagets bestämmelser om fattigvårdssambälle
anser domkapitlet i likhet med kommittén, att primärkommunen (socken
o. s. v.) fortfarande bör vara fattigvårdssamhälle. De härmed förenade
olägenheterna, nämligen ojämnheten i fattigvårdsbördorna, komma att
i avsevärd mån minskas, om enligt det föreliggande förslaget vissa delar
av fattigvårdskostnaderna övertagas av landstingen och även statens
bistånd tages i anspråk i högre grad än hittills; det kan även antagas,
att folkpensioneringen kommer att i en framtid nedbringa kommunernas

257

kostnader för fattigvården. Likväl kommer en betydande ojämnhet med
avseende på bördorna utan tvivel att kvarstå, och över hövan betungade
kommuner komma att finnas. Därför vill domkapitlet framhålla behovet
av en snar lösning av frågan om lättnader för de mest skattetyngda
kommunerna.

Formuleringen av 12 § i fattigvårdslagen synes behöva ett förtydligande.
Det heter nämligen där först, att »ledamöter och suppleanter
utses bland inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor» och
därefter: »beträffande villkoren i övrigt för behörighet att vara ledamot
och suppleant i fattigvård sstyrelse — — — gäller å landet vad om
ledamot i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna
stadgat». Då dessa sistnämnda lagar stadga rösträtt såsom
villkor för sådan behörighet, skulle paragrafen, tolkad efter ordalydelsen,
också fordra kommunal rösträtt såsom villkor för behörighet att vara
ledamot i fångvårdsstyrelse, ehuru lagförslagets mening är att icke
fordra sådan rösträtt.

Domkapitlet finner det ovisst, om det är välbetänkt att icke stadga
något beträffande gift kvinnas ansvarighet för medel, som omhänderhavas
av fångvårdsstyrelse. Kommittén yttrar sid. 82 f., att en omständighet
tillkommit, som torde vara avgörande för behandlingen i lagstiftningen
av spörsmålet om gift kvinnas ansvarighet, nämligen att år
1909 stadgats rörande valbarhet till ordförandeskap i kommunalstämma
m. in., att gift kvinna, som är röstberättigad, ej på den grund att hon
står under mannens målsmanskap är obehörig till sådant uppdrag, utan
att dock något ordnande av frågan om gift kvinnas ansvarighet för
förvaltningen därvid ägde rum. Den skillnaden föreligger emellertid,
att det då var fråga om röstberättigad kvinna, som ju alltid har någon
inkomst eller några medel, varöver hon själv råder. Vidare är det ifråga
om fångvårdsstyrelse alldeles särskilt önskvärt att befrämja inval av
kvinnor och icke minst gifta kvinnor, naturligtvis med ovillkorlig avsägelserätt
för de sistnämnda. Men det synes kunna befaras, att man
mångenstädes skall bliva mindre benägen att bereda gifta kvinnor plats
i fångvårdsstyrelse, därest det icke är klart, att de med övriga ledamöter
dela den ekonomiska ansvarigheten.

De föreslagna bestämmelserna, att den gifta kvinnans hemortsrätt
(med vissa undantag! följer mannens, äro ägnade att väcka betänkligheter.
Då kommittén avgav sitt betänkande, hade den nya lagen om
äktenskaps ingående och upplösning ännu icke antagits. Det synes givet,
att, då makar enligt 6 kap. 1 § nämnda lag vunnit hemskillnad, hustruns
hemortsrätt göres oberoende av mannens. Men även därutöver torde
Utlåtanden ang. fattigvård. 33

258

för de fall, då makar faktiskt leva åtskilda, bestämmelser kunna givas
angående självständig hemortsrätt för hustrun på sätt i reservationen
3) yrkas.

Kommittén föreslår i 31 §, att varje fattigvårdssamhälle skall hava
en anstalt (ålderdomshem), därest icke Konungens befallningshavande i
särskilda undantagsfall finner skäl att medgiva befrielse därifrån. Den
avfattning av stadgandet, som föreslås i reservationen 1) är enligt domkapitlets
mening att föredraga. Och till vidare utveckling av ett bland
de av reservanterna framställda skälen skulle kunna anföras följande:
Kunde en idealisk fattigvård genomföras, skulle varje fattig få vistas
i ett verkligt familjehem, där kärleksfull vård ägnades honom och där
han finge deltaga i en familjs liv, intressen och sysselsättningar. Anstalten
är en nödfallsutväg, som måste tillgripas på grund av svårigheten att
finna hem, lämpliga och villiga att åtaga sig de fattiga, samt svårigheten
att öva kontroll över vården i enskilda hem. Men därför bör icke anstaltsvården
göras till det normala. Om alla även de smärre fattigvårdssamhällena
i regeln måste skaffa sig en anstalt — och det stora
flertalet fattigvård ssamhällen i vårt land äro ganska små, — så skulle
också de fattiga i regeln vårdas i anstalten. Det kan ej betvivlas, att
livet i en sådan anstalt ofta måste kännas tungt för de gamla, även då
vården är väl ordnad. Erfarenheten vittnar därom. Fördelen med de
små fattigvårdssamhällena ligger i icke ringa grad däri, att man där på
grund av större personalkännedom har lättare att finna lämpliga hem
och lättare att utöva kontroll och tillsyn. Det av kommittén föreslagna
stadgandet synes motverka denna fördel, som de små samhällena erbjuda.

De betänkligheter, som i reservationen 1) framställas mot rätten
att anföra besvär över vägrad fattigvård eller över beslut om sättet för
densamma, äro enligt domkapitlets tanke väl grundade. Till de sakskäl,
som reservanterna anföra, kan läggas följande av mera formell art.
Det synes egendomligt, att sådana fattigvårdsfrågor skulle på två vägar
kunna dragas under Konungens befallningshavandes prövning, nämligen
dels genom anmälan, som kan föranleda positivt ingripande genom förelägganden,
dels genom besvär, som skulle prövas i vanlig ordning. Där
eljes sådant förekommer i vår administration, är besvärsprövningen inskränkt
till det formella och till lagenligheten. Men i detta fall skulle
samma slags saftprövning förekomma både i den ena och i den andra
formen, något, som skulle kunna medföra ganska egendomliga förhållanden.

De i samma reservation framställda invändningarna mot den föreslagna
statsinspektionen synas ock domkapitlet vara väl grundade. I

259

alla händelser torde intet större gagn vara att vänta av en inspektion,
utövad av eu så fåtalig personal som föreslagits. Utan att närmare
ingå på de principer, som uttalats i inledningen till samma reservation
(sid. 443—445) angående förhållandet mellan stat och kommun, anser
ock domkapitlet, att kommunernas handlingsfrihet icke bör alltför mycket
inskränkas. Om en allt för långt driven centralisation införes, får lätteligen
det personliga träda tillbaka för det byråkratiska, och kontrollapparaten,
som endast bör vara en tjänare, kan bliva huvudsak på bekostnad
av den personliga omvårdnaden om de behövande.

Domkapitlet uttalar ock sin anslutning till vad reservationen 1)
anfört angående landstings ersättningsskyldighet för vård av fattiga
kroniskt eller obotligt sjuka.

Likaså ansluter sig domkapitlet till tendensen i de i reservationen
2) framkomna yrkandena på effektivare bestämmelser i avseende på möjligheten
att hålla efter försörjningspliktiga personer.

Domkapitlet, som vid sin granskning huvudsakligen begränsat sig
till de viktigare etiska grundtankarna och till de föreslagna bestämmelser,
som direkt beröra kyrkans deltagande i fattigvården, vill slutligen i
fråga om sist berörda bestämmelser påpeka behovet av ett förtydligande
av sista satsen i 13 § av förslag till lag om fattigvården. I de löneresolutioner,
som nu begynt fastställas på grund av den nya prästlöneregleringen,
finnes nämligen icke sällan den bestämmelsen, att en komminister
skall vara huvudsakligen anställd för mer än en församlinginom
ett pastorat, som består av flere än två församlingar. Fattigvårdslagen
synes på grund därav böra stadga, att komminister eller den hans
-tjänst förestår, när kyrkoherden själv ej är tillstädes, äger här ifrågavarande
befogenhet i den eller de församlingar, för vilka han är huvudsakligen
anställd. Enligt lagförslagets ordalydelse torde komminister
äga denna befogenhet endast i den annexförsamling, där han är bosatt.

För övrigt har domkapitlet i de hänseenden, i vilka domkapitlet
funnit sig böra granska kommittéutlåtandet, intet att erinra.

Skara domkapitel den 26 april 1916.

Underdånigst:

HJ. DANELL.

E. WERMCRANTZ.
R, LARSSON.

NILS NILÉN.

M. G. TÖRNQUIST.
C. G. Drakenberg.

260

29.

Domkapitlet i Strängnäs.

Genom nådig remiss av den 30 april 1915 anbefallt att avgiva
underdånigt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande
och förslag till lag om fattigvården med flera författningar får domkapitlet
anföra, att domkapitlet finner ifrågavarande förslag väl genomtänkta.
och förtjänta av att vinna nådig stadfästelse, med undantag dock
av förslaget om tillsyn över fattigvården av en särskild inspektionsmyndighet.
Att inspektion skulle utövas av två särskilda myndigheter,
synes ej vara välbetänkt. Av de två myndigheter, som föreslagits, synes
Konungens befallningshavande, med den utvidgade befogenhet, som kan
anses vara av behovet påkallad, vara den, som bör tillerkännas företräde.
Med instämmande i de skäl, som anförts av reservanterna herrar
Björklund och Magnusson, får domkapitlet tillstyrka, att § 44 i förslag
till lag om fattigvården utgår.

Undertecknad, Fehr, åberopar i underdånighet sitt särskilda yttrande
enligt bifogade protokollsutdrag.

Strängnäs domkapitel den 19 april 1916.

Underdånigst

U. L. ULLMAN.

JUL. af SILLEN. ISAK FEHR. P. J. GUSTAFSSON.

P. O. Lundblad.

261

BIL

Utdrag av protokollet i Strängnäs Domkapitel den 19 april 1916.

Närvarande: H. H. Ordföranden, Vice ordföranden samt ledamöterna

af Sillén, Fehr och Gustafsson.

Frånvarande: Lektorn Carlsson, tjänstledig.

§ 34.

Hade domkapitlet genom nådig remiss anbefallts att avgiva underdånigt
utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag
om fattigvården med flera författningar; och beslöt Domkapitlet att däröver
avgiva utlåtande till lydelse, som konceptboken innehåller.

Lektorn Fehr tillstyrkte bifall till ifrågavarande förslag oförändrade.

In fidem:

P. O. Lundblad.

Konsistorienotarie.

262

30.

Domkapitlet i Västerås.

På det hela måste åt det föreliggande lagförslaget givas ett mycket
gott erkännande. Man märker där en sund konservatism, som icke ratar
det gamla blott därför att det är gammalt utan tvärtom bibehåller det,
som däri är gott och söker därav gorå det bästa bruk; men tillika ett
starkt intresse för sund utveckling och en allvarlig vilja att tillgodogöra
samhället alla goda nyare rön inom fattigvården, som visat sig
provhålliga. Åt det allra mesta i lagförslaget måste därför domkapitlet
önska all framgång; men i några fall skulle onekligen en förändring
eller komplettering i förslaget göra dess goda intentioner ännu verkningsfullare.

Ett genomgående drag i förslaget är dess månhet att under alla
förhållanden söka hävda de nödlidandes människovärde. Detta låter sig
naturligtvis icke göra, med mindre än att man, under all omsorg om
tillfredsställandet av de nödställdas materiella behov, även söker tillgodose
deras andliga. Kommitterade hava icke heller förbisett detta.
1 fråga om de barn, som fattigvården måst omhändertaga, framhålles,
att vården om dem jämväl omfattar deras uppfostran. I fattigvårdsstyrelsen
skall såsom även en vårdare av kommunens andliga angelägenheter
— kyrkoherden eller, i annexförsamling, komministern — hava
säte och stämma. Möjligen hava kommitterade ansett dessa lagbestämmelser
tillräckliga för att betrygga de fattigas vård i de andliga angelägenheterna,
även de religiösa. Och utan tvivel torde en sådan föreställning
för det mesta visa sig riktig. Men man får icke blunda för
att även undantagsfall kunna förekomma, sådana som att en sniken
fosterfader hindrar eller åtminstone icke uppmuntrar det barn, som han
mottagit till uppfostran, att besöka sin kyrkas gudstjänster och deltaga
i dess nattvardsundervisning; att på fattigvårdsanstalter, som äro gemensamma
för flere församlingar och där på grund därav ingen lokal prästman
kan anse sig berättigad att utan vidare inträda som själasörjare,

263

ingen åtgärd vidtages för själavårdens behöriga handhavande och så
vidare. För sådana fall anser domkapitlet, att uttryckliga bestämmelser
böra intagas i lagen och vill i anledning därav föreslå sådana.

Då försummelse att behörigen kalla den prästman, som äger säte
och stämma vid fattigvårdsangelägenheters avgörande, tydligen hittills
rätt ofta förekommit, torde en bestämd anvisning om denna skyldighet
böra förekomma i lagen eller kanske hellre i normalreglementet. Saken
omnämnes visserligen i kommitténs motivering, men denna kommer icke
under allmänhetens ögon. Åven i detta fall vill domkapitlet föreslå en
komplettering.

Kommittén har haft känsla för, att de unga, som utträtt ur minderårighetsåldern,
fortfarande hava behov av något moraliskt stöd. Domkapitlet
anser, att uppmärksamheten på de ungas omogenhet bort föranleda
kommittén att taga ett par steg längre, än den gjort. Först att
föreslå en höjning av minderårighetsåldern. Vad reservanterna Lindblom
och Pauli härutinnan yrkat finner domkapitlet fullt befogat. För det
andra att giva anvisning på en mera personlig tillsyn över den, som
omhändertagits av fattigvården från upphörandet av hans minderårighet
till uppnåendet av myndig ålder. Utan att befrias från den tillsynsskyldighet,
som enligt § 79 den åligger, borde fattigvårdsstyrelsen erhålla
rätt att, då skäl icke förekommer att tillsätta förmyndare, utöva den
genom en godman, antingen någon bland dess egna medlemmar eller
annan därför skickad person. Och borde som sådana främst påtänkas
någon pålitlig man eller kvinna, som lärt närmare känna och fatta intresse
för den omyndige ifråga och därför kan antagas vilja följa honom
med särskild omtänksamhet och välvilja.

Ehuru det lärer falla av sig själv, att biskop utövar uppsikt över
själavården även vid fattigvårdsanstalter, torde det vara ändamålsenligt,
att detta uttryckligen säges i den paragraf, som handlar om inspektion
över fattigvården.

Jämte den inspektion, som hittills ålegat Konungens befallningshavande
och fortfarande skall åligga honom, föreslås en för hela riket
gemensam inspektionsmyndighet över kommunernas handhavande av
fattigvården. Domkapitlet kan icke finna det välbetänkt att på detta
sättet anförtro inspektionen åt skilda myndigheter. Detta skulle inverka
förlamande på bägges nit och måhända framkalla tråkiga konflikter
dem emellan. Däremot finner domkapitlet det gagneligt, om i likhet
med vad inom andra verksamhetsområden skett konsulenter tillsättas, i
detta fall för att giva råd och anvisningar åt fattigvårdens handhavare
med hänsyn till både den öppna och den slutna fattigvården. Att dessa

264

icke höra utses av någon privat styrelse eller stå under ledning av eu
sådan, faller av sig självt. De lära i stället böra omedelbart sortera
under det departement, som har att handlägga fattigvårdsärenden, och
utöva sin verksamhet efter av Eders Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.
Sådana konsulenter skulle kunna bliva till synnerligt gagn även för de
myndigheter, som få sig ålagt att öva tillsyn över fattigvårdens handhavande
inom de olika kommunerna, genom att fästa deras uppmärksamhet
på förekommande brister och försummelser i denna viktiga samhällsangelägenhet.

På grund av det anförda får domkapitlet i det föreliggande förslaget
föreslå följande förändringar och tillägg:

I § 1 andra stycket insättes kristlig före uppfostran.

1 § 1 tredje stycket ändras femton till sexton.

I § 32 insättes ett femte stycke av detta innehåll: Ben andliga

vården vid fattigvårdsanstalt besörjes i allmänhet av prästerskapet i församlingen.
Vid större anstalter och vid anstalter gemensamma för flere
församlingar må dock särskild prästman för denna vård anställas.

Till § 43 må följande tilläggas: Ben andliga vården i fattigvårdsanstalter
övervake biskopen inom sitt stift.

§ 44 utgår och ersättes med en föreskrift om fattigvårdskonsulenter.

Till § 79 tillägges ett fjärde stycke av detta innehåll: Om icke

förmyndare kräves, må styrelsen kunna utöva sin tillsynsplikt genom godman,
vartill styrelsen må förordna en för den omyndige intresserad lämplig
man eller kvinna, som är villig att åtaga sig ett sådant uppdrag.

Till § 5 i normalreglementet tillägges ett fjärde stycke av följande
innehåll: Kallelse till sammanträde tillställes kyrkoherde (respektive kom minister)

i samma ordning som styrelsens valda ledamöter.

Västerås domkapitel den 22 mars 1916.

Underdånigst:

NILS LÖVGREN.

FREDR. FÅHRiEUS. PETER BAGGE. JOHANNES VIOTTI.

SAMUEL LANDTMAN SON. IVAR HJERTÉN. OLOF SVENSSON.

Frans Engelmark.

265

31.

Domkapitlet i Växjö.

Att kommitterade ej velat tillmötesgå framställda yrkanden att
mer eller mindre centralisera fattigvården, finner domkapitlet välbetänkt.
Om staten skulle helt och hållet övertaga fattigvården, bleve det nödigt
•att upprätta ännu ett ämbetsverk med en vidlyftig och kostsam apparat.
Att laga former komme att iakttagas mera än under hittillsvarande
anordning, kan ej betvivlas, men det är fara värt, att de nödställda
komme att betraktas såsom ting och ej som behövande medmänniskor.
I likhet med kommittén anser nämligen domkapitlet, att de, som besluta
om tilldelande av fattigvård, böra hava personlig bekantskap med de
nödställda. Sådan bekantskap kan ej ens förutsättas hos landstingens
ledamöter och ännu mindre hos en central statsmyndighet. Därför bör
kommunen fortfarande vara fattigvårdssamhälle. Frågan, om kommunalnämnden
skall även hädanefter vara fattigvårdsstyrelse eller kommunen
bör tillsätta en särskild styrelse för fattigvården, löses nog bäst, om
kommunen har valet fritt mellan den ena och andra formen. 1 större
kommuner, där nämnden är överhopad med arbete, finna nog kommunens
röstägande medlemmar, att en särskild fattigvårdsstyrelse är behövlig,
och tillsätta en sådan. I mindre kommuner åter, där nämnden har föga
att uträtta, hinner den nog utan olägenhet även med fattigvårdsärendena.
Domkapitlet delar kommitténs uppfattning, att pastor bör vara självskriven
ledamot av fattigvårdsstyrelse. Han är där väl behövlig, emedan
i vanliga fall få av styrelsens ledamöter hava så god kännedom om
kommunens fattiga, som han under sin ämbetsutövning förvärvat. Att
kvinnor, även gifta, hava plats i fattigvårdsstyrelsen, kan ej annat än
vara till gagn för fattigvårdens verksamhet. Kommitténs förslag angående
sökande och meddelande av fattigvård innehåller mycket, som
är behjärtansvärt. Dit höra särskilt föreskrifter, som avse snar hjälp
åt svårt nödställda. Skulle vanliga formaliteter i sådana fall iakttagas,
Utlåtanden ang. fattigvård. 34

266

så kunde det hända, att hjälpen komme för sent. Därför tilldelas fångvårdsstyrelse^
ordförande rätt att företaga nödiga provisoriska åtgärder,
tills styrelsen hinner sammanträda och närmare besluta. Kommittén
uppdrager bestämda gränser mellan de olika formerna av fattigvård,
nämligen understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem och vård å
anstalt. Därmed har kommittén ej kunnat verklighetstroget återgiva
den nuvarande anordningen av fattigvården utan fastmer angivit det
mål, till vilket lagstiftningen bör syfta. För att nå detta mål kräves,
att ålderdoms- och arbetshem upprättas i vida större antal, än vad nu
är fallet. Tvenne processer i fattigvårdsverksamheten, som förut ej så
sällan förekommit och väckt mycken och obehaglig uppmärksamhet,
har kommittén stämplat som för framtiden förbjudna. Den ena var
socken- och rotegången, vilken beredde hjonen både lidanden och förödmjukelser.
Den andra var bortauktionerandet av så väl minderåriga
som äldre fattighjon till dem, som åtogo sig deras vård och underhåll
för minsta ersättningen. Det var i senare fallet fara värt, att underhållet
blev magert, i samma mån ersättningen var ringa. Kommitténs
förslag åsyftar tvivelsutan att förebygga bettlande. Emellertid har
kommittén ej direkt förordat åtgärder mot detta och särskilt ej i något
sammanhang antytt några åtgärder för att avskaffa eller åtminstone
begränsa den form av tiggeri, som de så kallade luffarne öva och som
i många delar av riket urartat till en verklig landsplåga. Antagligen
menar kommittén, att de föreslagna arbetshemmen, när de en gång
bliva färdiga, skola utgöra ett korrektiv mot bettlandet. Den nya men
begränsade form av centralisation, som kommittén föreslår, nämligen
tillsynen över fattigvården genom en för hela riket gemensam statsinspektion,
finner domkapitlet nyttig. Ortsmyndigheterna böra hava
gagn av de anvisningar, som sakkunnig inspektion kan lämna, och därigenom
underhålles och genomföres den samverkan mellan fattigvårdsmyndigheter
å skilda orter, som man på frivillighetens väg redan till
en del åstadkommit genom bildande av Svenska fattigvårdsförbundet.
Mycken omsorg har kommittén lagt ned på ett noggrant fastställande
av hemortsrätten. Då man känner till, huru alla förutvarande stadganden
om hemortsrätt ej kunnat förebygga mycken hjärtlöshet, många småsluga
åtgärder för att befria en kommun från fattigvård åt en större
nödställd familj och vältra denna tunga över på en annan kommun,
och slutligen de många processer, som av sådan anledning förts mellan
kommunerna, måste man hålla kommittén räkning för, att den sökt
finna klara och rättvisa bestämmelser om hemortsrätten. Man får väl
hoppas, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna skola i praxis

267

visa sig mera gagneliga både för de behövande och för fattigvårdsmyndigheterna
iin de förutvarande stadgandena.

l’å grund av det nu anförda, får domkapitlet i underdånighet uttala,
att det funnit kommittöns förslag uppgjort i anslutning till den
svenska fattigvårdens hittillsvarande utveckling, de föreslagna förändringarna
välbetänkta och det hela utgöra en moget genomtänkt plan för
ordnande av den legala fattigvården i vårt land.

Växjö domkapitel den 26 april 1916.

Underdånigst

N. J. O. H. LINDSTRÖM.

ESAIAS EKEDAHL. E. A. ZETTERQVIST. L. LARSSON.

H. D. ARFVIDSSON. J. BORELIUS.

Gustaf Bring.

268

32.

Domkapitlet i Lund.

Det huvudintryck, man genast får av här föreliggande betänkande
med därtill hörande motiver och utredningar, är att därpå nedlagts ett
lika grundligt och omfattande, som sakkunnigt och med hänsyn till de
mångfaldiga faktorer, som härvidlag öva sitt större eller mindre inflytande,
överhuvud taget väl avvägt arbete, vilket bör vara ägnat att
medföra väl behövlig reform av hela vårt svenska fattigvårdsväsen.
Det för förslaget i sin helhet utmärkande är, att det, även när det förordar
ganska betydelsefulla ändringar i gällande lag och praxis, likväl
icke avlägsnar sig ifrån utan fastmer bygger vidare på den i vårt land
förut lagda historiska grunden och huvudsakligen tager upp eller söker
giva laga stöd och därmed större effektivitet åt en del redan förut prövade
uppslag.

I vissa fall går kommittén till och med tillbaka till en i nuvarande
fattigvårdsförordning lämnad ståndpunkt och anknyter till i
äldre fattigvårdslagstiftning hävdad uppfattning, då denna av senare
gjorda erfarenheter befunnits vara riktigare. Detta gäller särskilt den
i 1 kap. 1 § givna bestämningen om vad som skall anses höra till och
krävas av den obligatoriska fattigvården såsom en samhällena under
alla omständigheter åliggande skyldighet. I 1871 års förordning hade
man, för att minska fattigvårdstungan och förebygga missbruk, uppdragit
synnerligen snäva gränser för denna obligatoriska fattigvård och
begränsat den på ett sådant sätt, att därav mången gång förhindrats
fattigvårdshjälp vid de mest oavvisliga behov och föranletts många
onödiga fattigvårdstvister. Nu har kommittén i stort sett återgått till
att giva den obligatoriska fattigvården samma omfattning, som den hade
enligt 1847 och 1853 års förordningar, men givit paragrafen en annan,
bättre formulering.

Enligt denna skall det allmännas skyldighet att lämna fattigvård
sträcka sig till varje faktiskt nödläge, vari en behövande person kom -

269

mit, som saknar förmåga att genom arbete förskaffa sig det till livets
uppehållande nödvändiga, denna oförmåga må hava härlett sig av vilken
orsak som helst och icke endast av minderårighet, ålderdom, sjukdom,
vanförhet eller lyte. Och gentemot denna så bestämda skyldighet torde
ingen, som eljest ömmar för verkligt behövandes nödläge och har blick
öppen för samhällets åliggande härutinnan, opponera sig, för så vitt
annars lagförslaget därjämte innehåller bestämmelser, som tillräckligt
garantera förebyggandet av missbruk eller därav lätteligen föranledd
demoralisering å mången enskilds sida.

Det är emellertid icke utan att just i sistnämnda avseende ett par
betänkligheter kunna göras gällande. Det är först och främst kommitterades
starka betonande av att denna fattigvård skall betraktas som
den enskildes rätt. Han skulle hava rätt att icke blott begära utan
ock att utkräva samt att vid eventuellt missnöje även med den form,
vari hjälp givits, anföra besvär, och detta icke blott såsom nu inför
samhällets representation och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
utan hos högre myndighet. Det kan lätt alstra eu alldeles oriktig uppfattning
och en mängd onödiga besvärsmål. Två ledamöter i kommittén
hava också reserverat sig däremot. Denna sak kan dock möjligen
dels vara omtvistad, dels sägas vara en, om än icke nödvändig, så nära
liggande formell konsekvens av samhällsskyldigheten.

Den andra betänkligheten däremot går vida djupare. Den gäller
det sätt, varpå kommittéförslaget formulerar den ersättningsskyldighet,
som åligger understödstagare och försörjnings pliktig. Detta har — som
bekant — varit en av de svagaste punkterna i gällande fattigvårdsförordning;
och det är framför allt härutinnan, som både av riksdag och
fattigvårdsstyrelser såväl som enskilda och överordnade myndigheter påyrkats
skärpta och mer effektiva bestämmelser. Nu har ju visserligen
en hel del sådana givits i det 9 kap. om fattigvårdssamhällets rätt emot
understödstagare och för dem försörjningspliktiga personer. Fattigvårdsstyrelse
äger att, i den mån den icke finner skäl till eftergift,
uttaga ersättning eller anvisa arbete och, där någon vägrar eller undandrager
sig sådant, meddela varning och anmäla det hos allmän åklagare,
då den felande kan dömas till tvångsarbete. Men härvidlag äro en del
restriktioner gjorda, som dels begränsa ersättningsskyldigheten även för
ovillkorligt försörjningspliktiga till blott obligatorisk fattigvård, dels
fått sådan formulering, att detta stadgande i 1 kap. 3 § om ovillkorlig
försörjningsplikt blivit i viss mån illusoriskt.

Att kommitterades förslag i denna huvudpunkt icke heller från
sakkunnigt fattigvårdshåll anses tillfredsställande, framgick tydligt av

270

den resolution, som vid andra svenska fattigvårdskongressen i Stockholm
fattades i anslutning till den av ene kommittéledamoten, fattigvårdsinspektör
Lindblom, i tre punkter härom avgivna reservationen.

Härmed sammanhänger på det närmaste en fråga, som inom kommittén
mycket ventilerats, den huruvida det för alla fall gent emot försumliga
familjeförsörjare är tillräckligt med endast dessa i fattigvårdslagen
stadgade åtgärder eller det icke för vissa svårare fall behöves
även rent straffrättsliga stadganden. Kommitténs pluralitet har stannat
vid det förstnämnda alternativet av skäl, som emellertid vid ett närmare
övervägande icke torde vara hållbara. Gent emot den slapphet
fråga om familj- och försörjningsplikt, som tyvärr i breda lager av
vårt folk är till finnandes, och för att få fram en förändring i den allmänna
uppfattningen rörande försummad försörjningsplikt och särskilt
för att förebygga, att den nya fattigvårdslagen, som med skäl kallats
vida mer »human» än den nu gällande, skall giva nytt stöd åt en dylik
lika mycket för enskilda som för folk farlig slapphet och åt ytterligare
missbruk, bör det därför tagas i allvarligt övervägande, huruvida icke
— såsom ene reservanten, fröken Pauli, påyrkat — medveten och avsiktligt
uraktlåten eller omöjliggjord försörjningsplikt bör betraktas
såsom straffbart brott. Såsom komplettering till kommitténs förslag bör
därför enligt domkapitlets förmenande snarast möjligt utarbetas förslag
till särskilda bestämmelser om ansvar för försummad försörjningsplikt,
avsedda att införas i strafflagen.

Till stöd för denna uppfattning har det ock med rätta hänvisats
till ett av professor Thyrén (i principerna för en strafflagsreform) gjort
uttalande. Och näppeligen torde den farhåga kunna jävas, att, ifall de
av fattigvårdskommittén föreslagna åtgärderna icke såsom sin grundval
och utgångspunkt ha ett allmänt stadgande av straffrättslig art, genom
vilka själva sakens brottslighet fastslås, komma de att framstå såsom
mindre väl motiverade och mindre rättvisa just för dem, gent emot
vilka de skola användas. De riskera lätteligen att bli betraktade såsom
ett slags klasslagstiftning; och i följd därav kunna de då icke heller
göras så effektiva, som möjligen avsetts och som särskilt med den
formulering, såväl 1 § som lagen för övrigt fått, är högeligen av nöden.

I 2 kap. övervägas de olägenheter, som äro förenade med de nuvarande
förhållandena, att varje kommun, även den minsta, utgör ett
fattigvårdssamhälle för sig, och de förslag, som tid efter annan framkommit
för avhjälpande av dessa olägenheter och särskilt av den så
ojämnt tryckande fattigvårdstungan. I motiverna ådagalägges, att andra,
ännu större olägenheter skulle följa med de förnämsta av dessa förslag,

271

såväl statens övertagande av fattigvården som länens eller häradernas
förklarande för fattigvårdssamhällen och tvångsvis åstadkomna sammanslutningar
av kommuner. I all synnerhet skulle därigenom det rent
personliga elementet, som i all verklig fattigvård är av så avgörande
betydelse, trängas undan eller helt försvinna och ersättas av en mer
schablonmässig understödsutdelning. Med rätta bibehåller därför kommittén
kommunen såsom det egentliga fattigvårdssamhället men lämnar
likväl anvisning på, huru två eller flera smärre kommuner må, vare sig
på eget eller Eders Kungi. Maj:ts befallningshavandes initiativ, förena
sig till att utgöra ett fattigvårdssambälle.

Beträffande ojämnheten av de mest tryckande utgifterna fortgår
kommittén i det 5 kap. på redan förut inslagen väg och lämnar närmare
bestämmelser för huru landstingen dels skola bestrida omkostnader
för sinnessjuka å statens hospital eller å landstingsanstalt samt för
sinnesslöa och fallandesjuka, dels också draga försorg om att nödigt
antal arbetshem upprättas, där kommuner, som ej hava eget arbetshem,
mot en lägre avgift kunna få sina därav i behov varande skyddslingar
intagna. Den lindring i fattigvårdskostnaderna, som genom här avsedda
förslag skulle beredas kommunerna, har av kommittén uppskattats
till cirka 3 miljoner kronor. Och då särskilt antalet sinnessjuka,
tuberkulösa och vanföra fördelar sig mycket ojämt på de olika kommunerna
samt utgifterna för var och en sådan sjuk alltid äro mycket
betydande, kommer denna lättnad att verka starkare just för de av
sådana kostnader betungade kommunerna än vad man av denna högst
respektabla totalsiffra skulle kunna antaga. I följd därav har kommittén
icke, såsom från flera håll påyrkats, ansett sig böra föreslå
direkta statsbidrag till betungade kommuner.

En erkännansvärd nyhet är att varje fattigvårdssamhälle enligt
förslaget skall ha ett av fattigvård sstyrelsen uppgjort, av samhället antaget
och av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande stadfästat reglemente
för fattigvården, innehållande de allmänna grunder för anordnande
och handhavande av samhällets fattigvård, som anses erforderliga,
liksom också att det i varje fattigvårdssamhälle skall finnas en
särskild, för detta ändamål utsedd fattigvårdsstyrelse, vilkens allmänna
åligganden äro närmare angivna i 3 kap. och ytterligare kunna specificeras
i de olika reglementena, vartill ock av kommittén uppgjorts
två olika normalförslag.

Vad som i detta 3 kap. ytterligare förtjänar uppmärksammas och
tacksamt erkännas som väl motiverat är, att det till bestämmelsen om
att »kyrkoherden eller den hans ställe företräder är berättigad att del -

272

taga i fattigvård sstyrelsens förhandlingar och beslut» fogats det tilllägget:
»Uti annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger

denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, när kyrkoherden
ej själv är tillstädes.»

Av liknande erkännansvärda art är bestämmelsen i 19 §, att fattigvårdssamhälle,
där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, bör
indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en
ledamot i styrelsen, och att fattigvårdsstyrelsen, för åvägabringande av
bättre prövning, tillsyn och vård, må kunna till sitt biträde kalla därför
skickade män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena så
kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser).

Hit hör också bestämmelsen i 4 kap. (38 §): »Fattigvårdsstyrelsen
bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med föreningar
eller enskilda, vilka utöva understödsverksamhet inom samhället.» Därvid
kan likväl en anmärkning icke undertryckas, den nämligen, att här
väl talas om samarbete med föreningar och enskilda men icke, lika
litet som någon annorstädes, nämnes något om kyrkoförsamlingen eller
ens gives en antydan om den understöds- och kärleksverksamhet, som
i den kyrkliga fattigvården eller nutida församlingsdiakonien ingår och
med vilken väl icke mindre samarbete må äga rum. Vid studiet av
detta för övrigt så utförliga betänkande vill det nästan förefalla, som
vore någonting dylikt icke alls till finnandes eller att räkna med. Åven
om det villigt må erkännas, att församlingsdiakoni och kyrklig fattigvård
ännu icke fått den utveckling i vår svenska kyrka, som önskligt
och behövligt är, finnes det dock flerestädes i församlingens tjänst anställda
församlingsdiakonissor och församlingsdiakoner, vilkas huvudsakliga
uppgift är att bispringa i vården om de fattiga. Och något, som
i detta sammanhang särskilt förtjänar framhållas, är, att enligt gällande,
ännu icke upphävda kyrkolagsbestämmelser (28 kap. 4 §) varje kyrkoherde
bör »påminna församlingens ledamöter att de . . . ock efter råd
och ämne, av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftige
jämnkristens underhåll, därmed att visa sin tacksamhet emot Gud
för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året
och under all sin livstid undfått hava.» »Kyrkoherdarne i alla församlingar
— heter det vidare — skola också med flere, som vederbör,
noga tillse, att de penningar, som till de hnsfattige samlas, rättrådeligen
utdelte bliva, åt dem mest och förnämligast, som bäst behöva och
äro de eländigaste.»

Skall det i fattigvården komma till det samarbete, som behöves, •
och skola fattigvårdsstyrelserna både själva kunna lösa sin betydelse -

273

fulla uppgift och erhålla det personliga understöd i och genom vårdare,
som erfordras, så kräves det framför allt kristlig, självuppoffrande kärlek,
sådan den i den kristna församlingen är till finnandes och därinom har
sitt förnämsta källsprång. Detta är något, som kommittén helt tyckes
hava förbisett, liksom ett förbiseende och underkännande av kyrkans
en gång så betydelsefulla insats i vår svenska fattigvårds utvecklingtydligt
framträder i den historiska framställningen, där 1571 års kyrkoordning
och 1686 års kyrkolag blott i förbigående omnämnas, trots
deras för sin tid och långt därefter så betydelsefulla bestämmelser.

Härmed torde ock sammanhänga en högst betänklig brist i förevarande
betänkande, den nämligen, att varken i själva fattigvårdslagen
eller i förslagen till reglemente någonting nämnes om den andliga omvårdnaden
å anstalterna. Att det är ett obestridligt behov lika väl som
ett barmhärtigbetskrav, att en god kristlig husordning där genomföres,
betygar nogsamt varje djupgående erfarenhet å redan befintliga anstalter.
Och rätt till ordnad själavård bör tillförsäkras de å ålderdomshem och
andra fattigvårdsanstalter intagna i likhet med vad redan är fallet vid
ett stort antal med dessa anstalter jämförliga inrättningar.

Icke mindre betänkligt är, att kommittén i sitt förslag strukit en
gammal härmed närbesläktad bestämmelse. I nu gällande fattigvårdsförordning
(12 §) stadgas det böra »iakttagas, att barn, om vilket fattigvårdsstyrelse
föranlåtes taga vård, varder ej allenast försett med uppehälle
och stadig bostad utan även kristligen uppfostrat och undervisat», under
det att i nu föreliggande kommittéförslag endast stadgas: »Fattigvård,
som här avses, omfattar nödtorftigt underhåll och erforderlig vård samt
för minderårig jämväl uppfostran.» Denna de fattiga, döpta barnens
rätt till kristlig uppfostran är icke minst i våra dagar av den vikt och
betydelse, att den enligt domkapitlets bestämda yrkande icke bör få lov
att strykas i eu ny förordning utan tvärtom snarare borde skarpare
betonas och närmare preciseras, då allt annat så detaljerat reglementeras.

Samtliga i 4 kap. om sökande och meddelande av fattigvård givna
viktiga bestämmelser äro förtjänta att med tacksamhet mottagas, så
mycket mer, som man må kunna hoppas att, då det ännu här och där
förekommande rotegångs- eller omgångssystemet och bortauktionerandet
till de lägstbjudande av vårdbehövande uttryckligen förbjudits, dessa
högst olämpliga bruk helt skola avskaffas.

I 7 kap. och därtill hörande motiver ventileras utförligt den mycket
omtvistade frågan om hemorlsrätt med belysning från såväl utländsk
lagstiftning som från svensk och på sista tiden framkomna reformkrav.
Utlåtanden ang. fattigvård. 35

274

För sin del stannar kommittén vid att till hemortsrätt föreslå det fattigvårdssamhälle,
inom vilket den vårdbehövande senast varit mantalsskriven,
utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård enligt § 1. Det är sålunda en ganska
väsentlig ändring av nu gällande bestämmelser. Huruvida den verkligen
är ägnad att, såsom önskemålet varit, åstadkomma förenkling och
förbättring eller råda bot på de många överklagade missförhållandena
och tvistemålen, därom torde det måhända vara svårt att döma, innan
erfarenhet förvärvats om hur bestämmelserna verka och komma att
efterlevas. Men man blir ytterst tveksam, då kommittén dels som
komplettering eller förutsättning för hemortsrättsbestämmelserna föreslår
införande av viss besvärstid för överklagande av mantalsskrivning, som
skulle nödga kommunerna att noggrannare än hittills övervaka, det icke
någon där obehörigt mantalsskrives, dels litar till en framtida revision
av mantalsskrivningsförordningen, som kunde göra själva mantalsskrivningen
mer motsvarande de verkliga bosättningsförhållandena än den
hittills varit.

I varje fall synes föreslagna ändring icke vara ägnad att i
ringaste mån förebygga eller råda bot på, vad som i 1905 års riksdagsskrivelse
framhölls som ett olidligt missförhållande: att kommunernas
målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för
hemortsrätt grundläggande förhållanden, vilka helt böra vara beroende
av de eventuella understödstagarnas fria vilja. I motsats till kommittén
vågar domkapitlet i likhet med riksdagen hålla före, att — då
sådant ingalunda är något blott enstaka fall och det med den nya
lagen lätt kunde bli oftare förekommande — särskilda bestämmelser av
straff rättslig eller annan effektiv art bort föreslås gent emot dylikt tillvägagångssätt.

I 8 kap. om fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet
samt om gottgörelse för fattigvård av staten och av landsting har kommittén
föreslagit flera nya bestämmelser, som bättre torde vara ägnade
att minska de härom förda striderna och därför samtliga böra förordas.

Bland de övriga mer tillfredsställande bestämmelser i 9 kap.
förtjänar särskilt framhållas den i 79 § införda, att fångvårdsstyrelse
har målsmans rätt över understödstagare, som icke uppnått myndig
ålder, då han genom styrelsens försorg åtnjuter vård utanför sina föräldrars
eller målsmäns hem, och att styrelsen för sådan person, intill
dess han fyllt 18 år, äger utse tjänst eller anställning, vilken han icke
titan dess tillstånd må lämna före myndighetsåldern.

Beträffande 10 kap. om klagan i fattigvårdsmål och 11 kap. om

275

övergångsbestämmelser har domkapitlet ingenting annat att erinra än att
övergångstiden för de i §§ 31 och 33 omförmälda anstalternas fullständiga
ordnande, då den föreslagits till en tid av endast 10 år, från det
lagen trätt i kraft, är väl kort och därför åtminstone med avseende på
arbetshem bör utsträckas till minst 15 år.

Utom de förut gjorda erinringarna och särskilt angående ersättningsskyldighet
samt åtgärder mot försumliga familjeförsörjare och
understödstagare, där större effektivitet och straffrättsliga bestämmelser
påyrkats av ett par kommittéledamöter och däri domkapitlet för sin del
instämmer, vill domkapitlet till slut förorda bifall dels till den av fattigvårdsinspektör
Lindblom och fröken Pauli gemensamt avgivna reservationen
till 1 § och därmed sammanhängande ställen, att minderårighetsgränsen
för rätt till fattigvård höjes från 15 till 16 år, dels ock till
det av fröken Pauli ensam gjorda tilläggsyrkandet till 11 §, att minst
en av ledamöterna i den särskilt utsedda fattigvårdsstyrelsen skall vara
kvinna. Med hänsyn till önskvärdheten av en sådan ändring och ett
dylikt särskilt stadgande synes ingen annan argumentering vara behövlig
än den av reservanterna själva anförda, varför domkapitlet nöjer sig
med att till dem hänvisa. (Bil. I sid. 468—472 och sid. 479—481.)

För övrigt får domkapitlet såsom sitt slutomdöme än eu gång
uttala sin synnerliga tillfredsställelse med det föreliggande förslaget och
därtill knyta den livliga förhoppning, att det, efter lätt åstadkommen
överarbetning, med iakttagande av ovan gjorda erinringar, snarast möjligt
måtte få träda i stället för nu gällande, i så många avseenden bristfälliga
fattigvårdsförordning.

Lunds domkapitel den 26 april 1916.

Underdånigst

G. BILLING.

M. PFANNENSTILL. O. HOLMSTRÖM. S. HERNER.

HJ. HOLMQUIST. ERIK AURELIUS. EDV. LEHMANN. PUST AF ÄTTLED.

B. Wivesson.

276

33.

Domkapitlet i Göteborg.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 har domkapitlet anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
den 19 februari 1915 avgivna förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar;
och får domkapitlet i underdånighet anföra, att domkapitlet
icke har annat mot förslaget att erinra än att domkapitlet anser önskvärt,
att minderårighetsgränsen för rätt till fattigvård höjes till 16 år.

Göteborg den 16 februari 1916.

Underdånigst

E. H. RODHE.

J. N. REXIUS. MAGNUS WIESELGREN. • JULIUS ÖSTERBERG.

EMIL HEDELIUS. SVEN LÖNBORG. . JOSUA MJÖBERG.

G. Norström.

277

34.

Domkapitlet i Karlstad.

Domkapitlet anser sig, med förbigående av de flesta i förslaget
ingående rättsliga, ekonomiska och tekniska detaljer, böra i huvudsak
begränsa sig till några mer principiella spörsmål samt sådana synpunkter,
som närmare beröra det sedligt religiösa och kyrkligt samhälleliga
i fattigvårdsfrågan.

Bakom utlåtandet i fråga ligger tydligen ett omfattande historiskt
studium av hithörande förhållanden, särskilt inom Sverige. Detta har
satt sina spår i strävandet att i allt väsentligt bygga på förhandenvarande
grunder, något som domkapitlet för sin del finner tala till förslagets
förmån. Stundom synes yttranden av alltför summarisk art
fallas om det, som föregått under utvecklingens förlopp. Så t. ex. då
det säges, att i forna tider »fattigvården bestod i ett kritiklöst allmosegivande».
Den protestantiska kyrkans och den svenska kyrkoförsamlingens
åtgärder saknade ingalunda sådana hänsyn till »det personliga
inflytandet» och den »individualisering», vilka nu ofta betraktas som helt
nyupptäckta ting. Det som i dessa hänseenden framställes såsom nytt,
innebär snarast principiell återgång till äldre åskådning och praxis —
ett återgående till tiderna före den humanitära sentimentalism och det
självbespeglande välgöreri, som kännetecknat både upplysningens och
romantikens tidsskeden och ännu i vida kretsar florera. Att därvid ej
utan vidare äldre tiders oförnekliga hårdhänthet bör få råda, är klart.

Kommittébetänkandet giver i stort sett ett intryck av en viss kärv,
sedlig kraft, som visar, att vid förslagets uppgörande icke blott känslorna,
utan också den erfarenhet fått tala, som praktiskt fattigvårdsarbete medfört.
Förslaget undgår å andra sidan enligt domkapitlets förmenande
på ett lyckligt sätt de hårdheter, som blivit en följd av strävandena att
så mycket som möjligt inskränka den obligatoriska fattigvårdsskyldigheten
— en hårdhet, som ej helt kan frånkännas nu gällande förordning.

278

Medvetandet är också vaket därom, att saken ej ytterst hänger på en
tekniskt fulländad organisation, utan att resultatet här liksom på andra
människolivet intimt berörande områden kommer att bliva beroende på,
att understödsarbetet vilar på riktiga grunder samt att de personer, som
skola utföra arbetet, äro väl skickade härför.

Tankegången ifråga om det personliga livets betydelse kan och
bör tillämpas, även då man tänker på samfundet. Lagens bestämmelser
och motivering ådagalägga både kravet på och hoppet om ett djupare
samfundsbegrepp än det nakna rättssamfundets eller den blott ekonomiskt
tänkande associationens. Samhällets plikt innebär att å ena sidan handla
kristligt-barmhärtigt, å andra sidan söka skarpt tuktande ingripa mot
de försumliga och att i båda fallen hava det pedagogiskt fostrande arbetet
i sikte. Klart är också, att skall det borgerliga samhället väsentligen
taga upp kyrkans uppgifter på ifrågavarande område kan den icke lösa
dem utan i det sinne, som principiellt hävdas av kristendomen. Genom
att ställa sig på detta vad samhällsåskådningen beträffar högre plan,
har förslaget lyckligt övervunnit sådana tankar om »fri barmhärtighet»
och om juridiskt-mekanisk »rätt» gentemot samhället, som utgå från
otillfredsställande individualistiska tankegångar. Samhället måste lära
sig att vara ett ansvarskännande etiskt subjekt; i annat fall kommer
uppgiften att misslyckas. Samhället skall hjälpa; men det får å andra
sidan icke hjälpa okontrollerat eller så, att människan tager skada genom
hjälpens mottagande.

Förslaget har, synes det domkapitlet, principiellt och kraftigt
hävdat den kristliga grundsatsen om, såvitt möjligt är, omedelbar hjälp,
där sådan behöves. Rättsfrågan och spörsmålet om vem som skall
bekosta vården skjutes undan: »inför kravet på ett föreliggande behovs
omedelbara avhjälpande förfalla tillsvidare alla spörsmål, huruvida den
behövande egentligen hör till samhället i fråga».

Också med avseende på omfattningen av hjälp synes förslaget
starkt hävda kristligt humana grundsatser. Detta framgår redan av
formuleringen av § 1, där det talas om »medel till livsuppehälle», »nödtorftigt
underhåll» och »erforderlig vård», bestämmelser, som lämna rum
för större hänsyn till behovet än de i nu gällande lag förefintliga
uttrycken; »vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras» samt
»nödtorftig fattigvård». Därvid är det av betydelse att jämte ålderdom
och sjukdom även »annan anledning» må kunna få föreligga såsom grund
för iråkad oförmögenhet att arbeta.

Men ännu mera vidgas befogenheten att taga hänsyn till barmhärtighetens
och den fostrande människokärlekens krav genom vad för -

279

slaget i § 2 och flerestädes, t. ex. §§ 37 och 38, innehåller om förebyggande
vård. Därvidlag kan mycket göras för att förekomma personers
och familjers nedsjunkande till den nivå, att de icke kunna bidraga att
försörja sig. I samma riktning gå bestämmelserna i § 26 om understöds
lämnande på sådant sätt, att den behövande må såvitt möjligt bliva i
stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina,
samt att fångvårdsstyrelse bör i sådant syfte göra sig underrättad om
förefintliga arbetsmöjligheter. Klart är, att skall detta ej bliva bestämmelser
på papperet, kräves ett starkt personligt ingripande. Och å andra
sidan nödvändiggör detta av välvilja präglade handlingssätt en starkt
kontrollerande verksamhet, ägnad att förhindra missbruk. Att i de svårare
fallen här påkallas kraftigt inskridande mot den sedliga slappheten, den
inrotade motviljan mot arbete och den lättsinniga benägenheten att
svika sina plikter, har lagförslaget klart framhållit. Önskvärt vore, att
härvidlag icke den starka sönderstyckningen av de för olika områden,
exempelvis för försummad barnuppfostran, för lösdrivare o. s. v. gällande
lagarna kommer att verka därhän, att man till sist står värnlös emot
dem, som sätta sig över lagarna. Ett starkt hävdande av fattigvårdsstyrelses
husbonderätt är sedligt motiverat. Likaså är det ingalunda
blott rättsliga utan moraliska synpunkter, som motivera ett kraftigt
inskridande mot de många tusental försumliga familjeförsörjare, som,
ofta på det mest upprörande sätt, undandraga sig sina enklaste plikter.
Här må ingen bekvämlighet eller obefogad mildhetskänsla hindra välbehövlig
lagskärpning.

Det verkar tilltalande, att icke kommitterade av ordrädsla undvikit
termen fattigvård. Likaså, att den icke av falskt humanitära grunder
sönderstyckat understödsverksamheten på allehanda skilda organ, vilkas
samverkan skulle göra det svårare att vinna planmässighet i hjälpverksamheten.

Att kommitterade bestämt ogillat den statssocialistiska tanken på
statens direkta övertagande av fattigvården, finner domkapitlet för sin
del tacknämligt. Samfundskänslan inom de mindre samhällena medför
starkare personlig halt åt verksamheten än en mera statsmässig organisation
skulle göra. För områden sådana som det här ifrågavarande och
det nära liggande kyrkliga är för de största delarna av vår landsbygd
helt visst socknen eller församlingen den bästa utgångspunkten vid organisationen.
Domkapitlet känner sig tveksamt, huruvida den starkt
betonade statskontrollen kan i föreslagen utsträckning vara nödvändig.
Därur torde med nödvändighet snart framväxa ett stort nytt centralt
ämbetsverk. Och det är ganska ovisst, om detta skulle gagna själva

280

saken. Centralisering för lätt till mekanisering. Åtminstone bör man
i detta stycke veta, vart man vill komma, innan man beträder vägen.

Att inom varje fattigvårdssamhälle skall finnas särskild fattigvårdsstyrelse
likasom särskilt kyrkoråd, skolråd m. in. finner domkapitlet,
ehuru det synes kunna leda till en »överorganisation», dock kunna försvaras
från den synpunkten, att icke alltid de personer, som tagas i
anspråk för kommunalnämnd, torde vara de från andra synpunkter för
fattigvårdsarbetet mest kvalificerade. En samverkan kan vara önskvärd
genom att samma personer förena ledamotskap i kyrkans och skolans
lokalstyrelser och i barnavårdsnämnd med ledamotskap i fattigvårdsstyrelsen.
Domkapitlet finner ävenledes goda skäl tala för kvinnors
ökade deltagande i fångvårdsstyrelse och eventuella distriktsstyrelser.

Domkapitlet anser det för sin del välbetänkt, att förslaget vid
organisationen inom de särskilda kommunerna inom lagens ram lämnar
frihet att välja mellan olika system, såsom tjänstemannasystemet och
det på Elberfeldska grunder baserade vårdaresystemet; det i detta senare
hänseende framlagda normalreglementet förefaller att innebära goda anvisningar.
Också med hänsyn till enskildheter inom andra områden vid
fattigvårdens handhavande framläggas i motiveringen ofta synnerligen
göda anvisningar, som kunna sägas göra motiveringen till en »handbok
i fattigvård». Såsom exempel må anföras, vad som säges om utväljande
av de hem, i vilka utackordering av vårdbehövande må ske — anvisningar
som avse undkommandet av de fattigas utbjudande mot minsta
arvode. I kommitterades yrkande på detta tillvägagåendes lagliga förbjudande
får domkapitlet för sin del instämma.

Kommitterade äro benägna för ett starkare anlitande av anstaltsvård.
Och domkapitlet kan för sin del ej annat än erkänna, att en
hel del fattigvårdsuppgifter ej kunna på annat sätt än genom särskilda
ålderdomshem eller andra hem lösas. Vid tanken på de stora och
ständigt stigande mångskiftande behoven kan blott frågas, huru man
skall kunna undvika en samhällets och de arbetandes ekonomiska överansträngniug.
Det synes bli alltför litet till övers för det sunda, produktivt
verksamma livets självutveckling. En viss försiktighet måste
iakttagas, även i det hänseendet, att icke de självförsörjande få det
väsentligt sämre än understödstagarna. Med hänsyn till den nu berörda
ekonomiska sidan av saken torde det kunna ifrågasättas, om icke den
av kommitterade föreslagna respittiden av 10 år för anskaffande av
ålderdomshem är för kort.

truga är, om ej vid anskaffande av fattiggård och prövning av
förslag till sådan något borde göras för att motverka en under viss tid

281

förhandenvarande lust att för kommunernas räkning förvärva stora
domäner, vilkas skötsel allt för lätt skymmer uppgiften att tänka på de
fattigas personliga vård.

Behovet av arbetshem torde vara obestridligt. 1 avseende härå
likasom med hänsyn till övriga fall, då det gäller kostnadernas fördelning,
kan domkapitlet ej underlåta att betona nödvändigheten av utjämning.
Inom de till Karlstads stift hörande län och länsdelar förefinnas
många av de för fattigvården tyngst belastade kommunerna inom
riket. Domkapitlet måste därför livligt tillstyrka vad förslaget innehåller
om överflyttande av kostnader för vissa arter av fattigvård på
stat och landsting. Sker ej detta, hotas vissa delar av stiftet med en
alltfort pågående avfolkning — en avfolkning, som redan nu flerstädes
medfört folksiffrans sänkande till nära hälften av vad den varit.

Vid en hastig överblick över förslaget och dess motivering synas
de religiösa och särskilt de kyrkliga synpunkterna träda alldeles i bakgrunden.

Så är dock ej förhållandet, om man tänker på de förutsättningar,
som krävas för att den personligt burna verksamhet, som fattigvården
enligt kommitterades mening gör nödvändig, skall kunna utföras. Domkapitlet
har redan förut påvisat, hurusom det hela förutsätter av kristlig
livsåskådning genomsyrat samhällsliv. Detta gäller såväl de beslutande
församlingarna som de verkställande myndigheterna och de i direkt
beröring med de fattiga trädande vårdarna, vare sig det gäller hem
eller anstalter. Utan eu sådan anda blir det hela ett dött, juridiskt
reglerat maskineri, vars mest avskräckande sida alltjämt synes komma
att bliva den under hemortsrättstvister pågående kampen mellan kommuner
att slippa undan kostnader för given vård.

Kommittén har ej heller saknat sinne för det kyrkliga inflytandets
direkta betydelse. I avseende på prästernas ställning i fattigvårdsfrågor
föreslås, att samma rätt att taga del i fattigvårdsstyrelsernas förhandlingar
och beslut, som tillkommit kyrkoherde, också skall tillkomma
komminister eller den hans tjänst förestår — något som domkapitlet
finner lämpligt, särskilt på den grund att i övervägande antal fall komministrar
självständigt komma att förestå församlingsvård. Det synes
också domkapitlet välbetänkt, att anmälan om fattigunderstöds erhållande
må också kunna hos församlingens prästerskap göras.

Rikliga tillfällen för kristligt och kyrkligt arbetande mäns och
kvinnors medverkan komma de nya lagarna att erbjuda. Så vid prövning
av de fall, då sjukdomshjälp kräves, då arbetstillfällen anses böra
hellre än kontant hjälp beredas och överhuvud vid den »förebyggande»
Utlåtanden ang. fattigvård. 36

282

vården, där icke minst diakonissors och församlingssystrars personalkännedom
böra giva deras uttalanden vitsord. Vidare måste på gränsen
vid och i samarbetet med frivillig välgörenhet mycket komma att bero
på församlingssinnet och ansvarskänslan inom kyrkomenigheten. Och
skall ett starkt individualiserat vårdaresystem kunna genomföras och
upprätthållas, förutsätter detta, att tillräckligt antal varmhjärtade och
med personlig kraft utrustade män och kvinnor kunna för arbetet påräknas.

Klart är också, att den utvecklade anstaltsvården kräver särskilt
kvalificerade personliga ledare och vårdare. Härvid vore det i hög grad
önskvärt, om från diakoni-anstalterna kunde erbjudas i ökat antal lämpligt
utbildade personer.

Domkapitlet saknar, då det gäller anstalterna, alla stadganden om
de intagnas religiösa vård från kyrkans sida. Ehuru en dylik må kunna
såsom självklar förutsättas, torde även legalt taget något böra därom
stadgas. Det torde också höra särskilt åt fångvårdsstyrelse uppdragas
att medgiva annan religiös verksamhet inom anstalten. Erfarenheten
visar, att det månggestaltade andliga livet flerstädes kan föranleda en
osund konkurrens och ett övermått av religiös påverkan, som med skäl
kan finnas för de vårdbehövande onaturlig — då exempelvis under en
och samma helgdag flere olika uppbyggelseföredrag inför samma åhörare
följa efter varandra. Det borde i dylika fall ej bero på anstaltens föreståndare,
som måhända ej vill uppträda avvisande, att bestämma utan på
fattigvårdsstyrelsen. Domkapitlet anser därför, att denna sida av vården
inom anstalterna må vid lagstiftningens genomförande vinna beaktande.

Med hänsyn till det i många hänseenden förtjänstfulla förslag,
som av kommitterade framlagts, kan sålunda domkapitlet för sin del
ej annat än i underdånighet uttala, att domkapitlet finner detsamma
värt att i allt huvudsakligt läggas till grund för ny lagstiftning i det
viktiga ärendet.

Undertecknad Jakobsson hänvisar i underdånighet till sin i bifogat
protokollsutdrag uttalade särskilda mening.

Karlstads domkapitel den 19 april 1916.

Underdånigst
J. A. EKLUND.

G: JAKOBSSON. AXEL DAHLMAN. JOHN BÖRJESON.

VALDEMAR VENDEL. K. G. OLSSON.

Gustaf Mannerhjelm.

283

Bil.

Utdrag av protokoll, hållet i Karlstads Domkapitel den 19 april
1916.

§ 31.

Jämlikt remiss på nådigaste befallning den 30 april 1915 hade
det ålagts Domkapitlet att före den 1 nästa maj avgiva underdånigt
utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om
fattigvården m. fl. författningar; och beslöt nu Domkapitlet att i ärendet
avgiva följande underdåniga utlåtande:

Se expeditionsboken nr 235.

Domprosten Jakobsson anhöll att få till protokollet antecknat, att
han för sin del tillstyrkte kommitténs förslag i oförändrat skick.

Som ovan.

In fidem:

Gustaf Mannerhjelm.

284

35.

Domkapitlet i Hernösand.

Det grundliga och omsorgsfulla arbete, som kommitterade nedlagt
på sitt betänkande, är enligt domkapitlets mening värt tacksamt erkännande.
Och det lider intet tvivel, att icke en fattigvårdslagstiftning, i
huvudsak fotad på de grundsatser, kommitterade låtit uppbära sitt förslag,
betecknar ett stort framsteg och skulle ställa vårt land i fattigvårdshänseende
i främsta ledet bland övriga folk.

Domkapitlet vill därför ock i huvudsak ansluta sig till förslaget
och tillstyrka, att det efter nödig överarbetning upphöjes till lag. Men
en överarbetning är i vissa stycken av behovet påkallad.

Domkapitlet, som vid sin granskning icke anser sig böra ingå på
de mera rent tekniska och organisatoriska detaljerna, utan förnämligast
stanna vid några principfrågor av större räckvidd, vill inskränka sig
till att göra följande erinringar.

1) Kommitterade hava såsom den bärande grundlagen för fattigvårdsarbetet
med kraft och konsekvens hävdat varje hjälpbehövandes
rättighet att erhålla understöd. Samhällets plikt har för kommitterade,
såsom det vill synas, varit allenast korollariet av individens rättighet.
För barmhärtigheten blir med ett sådant åskådningssätt ej stort utrymme;
man nästan avvisar den faktorn såsom om den införde ett för de fattige
förödmjukande moment.

Domkapitlet anmärker detta, ej för att i minsta mån uttala tvivel om
kommitterades åstundan att fattigvården skall övas i barmhärtighetens
anda eller för att försvaga intrycket av det pliktbud förslaget med
styrka inskärper hos samhället.

Men domkapitlet befarar, att något av det bästa i fattigvården till
obotlig skada ej mindre för den givande än den mottagande parten förryckes,
om rättssynpunkten ensidigt framhäves.

Och domkapitlet kan ej heller värja sig för den farhågan, att den
bristande ansvarskänsla, som på olika områden hos så många fram -

285

träder, ej minst i form av vittgående krav på samhällets ingripande
även på områden, där den enskilde och hemmen bordo vara självskrivna
till att känna och bära ansvaret, kan på ett för sund karaktärsfostran
ödesdigert sätt ytterligare försvagas, därest icke allt göres för att för-,
djupa känslan av den enskildes, särskilt familjeförsörjarens, plikter.

Det synes domkapitlet vara just i detta sammanhang påfallande,
att koinmitterade i den del av förslaget, som berör behandlingen av försumliga
familjeförsörjare, icke visat sig mäkta med det omutliga allvar
och den rättfärdighetskänsla, som på denna ytterst viktiga punkt bort
få tala, visa väg till den svåra frågans lösning. Reservanten, fröken
Pauli, har här i sin reservation inlagt det hälsosamma salt, som enligt
domkapitlets mening saknas i betänkandet.

Endast under den förutsättning att rättfärdig!)etskravet upprätthållas
gent emot den enskilde, kan det med verksamt eftertryck göras
gällande gentemot samhället.

Och, om frågan skärskådas nog djupt, skall det allsidigt hävdade
kravet på rätt i givande och mottagande icke stå i någon motsats till
barmhärtighetens utövning; »kärleken är lagens fullbordan».

2) Domkapitlet, som anser, att en av fattigvårdens alla viktigaste
och mest maktpåliggande uppgifter är omvårdnaden om de stora skaror
av barn, som stå värnlösa i livet, vitsordar med glädje, att betänkandet
med tacknämlig omsorg behandlat denna sidan av frågan. Domkapitlet
vill dock, i anslutning till vad reservanterna Lindblom och Pauli yrkat,
uttala såsom sin övertygelse, att ett framflyttande av minderårighetsgränsen
från 15 till 16 år skulle verka gagneligt i flera riktningar. Den
merkostnad, som det tillagda året skulle åsamka fattigvården, skulle
helt visst rikligt ersättas därigenom, att dessa unga, som genom hela
sin belägenhet ofta stå i en missgynnad ställning, då de gå att taga
upp kampen för tillvaron, skulle kunna något bättre rustade gripa sig
an. De behöva bättre än andra denna starkare utrustning, då de ej
som lyckligare lottade unga hava ett hems huld och skydd att tillita.

Ur rent pedagogiskt intresse bör ej heller fattigvården för tidigt
få taga sin hand från de unga, vilkas barndoms fostran varit densamma
betrodd.

3) De föga uppbyggliga fattigvårdsprocesserna böra med all kraft
motarbetas. De två ömtåligaste »casus belli» äro § 1 och hemortsrättsbestäm
melserna.

Utan att härvidlag ingå i en detaljkritik, som domkapitlet vet att
förslagen, domkapitlet förutan, fått och få vidkännas, vill domkapitlet

286

blott som sin övertygelse uttala, att varken § 1 eller § 45 fått eu tillfredsställande
formulering.

Det synes domkapitlet vara lika uppenbart, att den föreslagna
formuleringen av § 1 skulle komma att i många fall kännbart försämra
de hjälpbehövandes ställning som att den nya formuleringen av hemortsrättsparagrafen
rent av inbjuder till kringgående och andra oegentligheter.

Nya formuleringar äro i båda fallen av behovet påkallade.

4) I fråga om de anstalter av olika slag, som för de fattiges vård
varda erforderliga, ansluter sig domkapitlet i allmänhet till de i bästa
mening humana grundsatser, som kommitterade synas hava följt. Med
kraftigt instämmande biträder domkapitlet särskilt kommitterades förslag
att minderåriga barn i regel icke må få vårdas å vanliga fattiginrättningar,
såvida ej särskild avdelning med egen föreståndarinna anordnats.

Domkapitlet vill jämväl betona betydelsen av att fattighemmen om
möjligt ej göras allt för stora och kasernartade utan få prägeln av hem
ävensom att, där så ske kan, åldriga makar beredas tillfälle att få gemensamt
rum.

Härnösands domkapitel den 12 april 1916.

Underdånigst
ERNST LÖNEGREN.

PER SÖDERLIND. J. O. NILSSON.

KARL K:SON SILJESTRAND. ERNST LUNDBERG.

GÖSTA BUCHT.

E. O. E. Högström.

287

36.

Domkapitlet i Luleå.

Den legala befattning kyrkan i gångna tider haft med fattigvårdsväsendet
har såsom det kommunala livet i vårt land gestaltat sig självfallet
kommit att så småningom och numera helt övertagas av de borgerliga
korporationerna och myndigheterna, medan åt kyrkans män
överlämnats att på den frivilliga understödsverksamhetens och framför
allt diakoniens område efter förmåga lämna det stöd, som även den
bäst ordnade offentliga fattigvård icke lärer vilja frånsåga sig i strävandena
att hjälpa samhällsmedlemmar, som lida brist eller äro urståndsätta
att sköta sig själva. Nu ifrågavarande lagförslag innehålla, utöver
vad som § 13 av förslaget till lag om fattigvård nämnes om rätt
för kyrkoherde, eventuellt komminister, att deltaga i fattigvårdsstyrelses
förhandlingar och beslut, icke några bestämmelser av beskaffenhet att
särskilt beröra kyrkan och dess myndigheter. Domkapitlet kunde måhända
av denna anledning hava inskränkt sig till att uttala sin anslutning
till kommitterades sålunda uttryckta mening, att församlingsprästen
bör erhålla lagfäst behörighet till deltagande i fattigvårdsarbetet,
men har i varje fall funnit sig oförhindrat att yttra sig om författningsförslagen
även i deras helhet.

Den prövning, domkapitlet, som är upptaget av trägna löpande
göromål, förmått ägna samma förslag, har emellertid beklagligtvis måst
bliva skäligen summarisk, men har likafullt på det bestämdaste givit
vid handen, att de allmänna principer, som lett kommittén i dess arbete
och funnit sin utformning i betänkandet, böra anses på ett vidsynt och
varmhjärtat och i regel även praktiskt klokt sätt fastställa å ena sidan
armodets och hjälplöshetens krav inom samhällslivet och å den andra

288

statens och kommunernas intressen att ingripa reglerande och förebyggande
vid tillgodoseendet av dessa krav.

Med detta allmänna erkännande kan domkapitlet icke underlåta
att framhålla, hurusom vissa bestämmelser i förslaget till fattigvårdslag
för domkapitlet framstått såsom mer eller mindre ägnade att framkalla
tvekan. Domkapitlet har likvisst beträffande flertalet av dessa bestämmelser
ansett sig böra böja sig för kommitténs sakkunnighet och för
de vägande skäl för respektive förslag, som i kommitténs motivering
blivdt framförda. Endast i några fall liar domkapitlet stannat vid ett
biträdande av vid förslaget fogade reservationer.

Domkapitlet anser således övervägande skäl föreligga för den av
reservanterna Lindblom och Ebba Pauli framställda mening, att med
minderårig bör i fattigvårdslagen förstås den, som icke fyllt 16 år.

Vidkommande landstings ersättningsskyldighet för vård av fattiga,
kroniskt eller obotligt sjuka vill domkapitlet ansluta sig till den av
reservanterna Björklund och Magnusson uttalade uppfattning, att sådan
ersättningsskyldighet icke bör åligga landstinget, samt att såsom
en följd härav det sista stycket av § 41 mom. 2 i berörda lagförslag
bör utgå.

Samma reservanter hava ansett det i § 44 av lagförslaget intagna
stadgandet om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet böra
uteslutas. De skäl, som härför anförts, finner domkapitlet välgrundade
och böra föranleda bifall till reservanternas yrkande i denna punkt, detta
så mycket mera som en dylik gemensam inspektionsmyndighet, därest
den framdeles under lagens tillämpning visar sig vara erforderlig, när
som helst torde låta sig inrättas.

Med avseende å hustrus särskilda hemortsrätt delar domkapitlet i
huvudsak den av reservanterna Lindblom och Ebba Pauli uttalade mening
om lämpligheten av vissa i reservationen närmare angivna ändringar i
paragraferna 47, 48, 50 och 59.

Kommittéledamöterna Björklund och Magnusson hava reservationsvis
framhållit skäl för inskränkning i understödssökandes och understödstagares
klagorätt över fattigvårds- eller anstaltsstyrelses beslut, såsom
denna klagorätt blivit av kommittémajoriteten föreslagen. Med hänsyn
till angelägenheten av att inskränka ett överhandtagande antal av besvärsmål
i fattigvård särenden, i den måö sådant må kunna ske utan äventyrande
av rättssäkerheten, finner sig domkapitlet böra för sin del hemställa
om meddelande av föreskrift i den riktning, att besvär väl må
kunna anföras över beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet

289

eller i någon del vägrats, men däremot icke emot beslut i vad det
avser sättet för fattigvårds meddelande.

Luleå domkapitel den 1 mars 1916.

Underdånigst

JOHN HANSSON. HARALD WALLIN. KARL VALLQVIST.

GUNNAR NORRBY.

Albert Carlgren.

Utlåtanden ang. fattigvård.

290

37.

Domkapitlet i Visby.

Beträffande förslaget till lag om fattigvården finner sig domkapitlet
böra göra följande erinringar.

Vad som i fråga om anordnandet av särskilda distriktsstyrelser
med mera i samband därmed stående av reservanterna Björklund och
Magnusson anförts (sid. 445 och följande) finner domkapitlet beaktansvärt,
och instämmer domkapitlet också i den av dessa reservanter gjorda
hemställan, att bestämmelserna i 19 § och 24 § 2 mom. måtte avfattas
i enlighet med av dem angivna grunder.

En av de bärande punkterna i förslaget är onekligen klassifikationen
av understödstagare i förening med påbjudandet av olika slag utav
anstaltsvård. Härigenom öppna sig utsikter till ett i ett särdeles viktigt
avseende förbättrat fattigvårdsväsen i vårt land. Det torde nämligen
vara en oomtvistlig sak, att de svåraste missförhållandena hos de flesta
nuvarande fattigvårdsanstalter ligga i sammanförandet av snart sagt alla
slag av sådana olyckliga, som fattigvården har att taga hand om, vare
sig kroppsligt sjuka, sinnessjuka, arbetsföra, vanföra, orkeslösa gamla
eller små barn. Domkapitlet finner också bestämmelserna i 33 § om
obligatoriskt inrättande av s. k. arbetshem välgrundade och väl avvägda.
Dessa anstalter äro avsedda för sådana helt eller delvis arbetsföra, som
försummat sina försörjningsskyldigheter, vidare personer, som hemsänts
från tvångsarbete, och slutligen sådana, som av annan anledning ej
lämpa sig för övriga former av fattigvård, och att särskild anstalt bör
finnas, där varje kommun kan ha finfälle att inhysa dylika personer,
är helt naturligt. Att vederbörande primärkommun skall jämte landstinget
och med större delen av kostnaden bidraga till sådan anstaltsvård
kan domkapitlet icke heller finna oriktigt. — Vidkommande åter de s. k.
ålderdomshemmen anser domkapitlet visserligen inrättandet av sådana,
där verkligt behov därav förefinnes, vara en mycket god sak, men kan
domkapitlet emellertid icke underlåta att i likhet med ovannämnda reservanter
finna, att denna vårdform i kommitterades förslag fått en alltför

291

dominerande ställning. Enligt 31 § skall nämligen i regel varje fattigvårdssamhälle
upprätta ålderdomshem, ensamt eller gemensamt med ett
eller flera andra samhällen. Nu är det visserligen så, att från denna
regel kan medgivas undantag, i det att enligt 3 mom. i nyssnämnda
paragraf »fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
kan anses icke vara i behov av anstalt, må efter Konungens
befallningshavandes beprövande vara befriat från skyldighet att anordna
sådan». Man torde dock äga rätt att förutsätta, att långt flera kommuner
skola råka under anstaltstvånget genom den av kommitterade gjorda
formuleringen av ifrågavarande stadgande, än om detta lades så, att
fattigvård ssamhällena erhölle frihet att anlägga ålderdomshem med den
inskränkning i sagda frihet, att de kunde, därest sådant vore nödvändigt
för fattigvårdens ändamålsenliga handhavande, av Konungens befallningshavande
åläggas anordna sådan anstalt. Enligt domkapitlets förmenande
vore i förevarande avseende ett stadgande, som ginge i den senast antydda
riktningen, det ur olika synpunkter mest tillfredsställande. Anstaltsvården
är nämligen i sig själv av den art, att den helst bör begränsas
till dem, som behöva men av en eller annan anledning ej på annat sätt
kunna erhålla god vård. Det kan, såsom reservanterna framhålla, näppeligen
vara lämpligt, att sådana fattiga, som icke förmå skaffa sig vad
till livets uppehållande erfordras och därför måste vädja till samhällets
bistånd, avskiljas från andra människor för att såsom en särskild klass
inneslutas i anstalter, där detta kan undvikas, och detta gäller icke blott''
orkeslösa åldringar utan även vissa säkerligen ej så fåtaliga sinnessjuka,
sinnesslöa och vanföra. För dessa — särskilt då genom pensionsförsäkringen
vederbörande äro i åtnjutande av någon liten pension — äro
de båda andra föreslagna vårdformerna, understöd i anhörigs hem och
^ackordering i annat enskilt hem, utan tvivel både naturligare, nyttigare
och mera tilltalande än intagning å anstalt. — En annan orsak, varför
anstaltsvården, vad särskilt de små kommunerna beträffar, bör så mycket
som möjligt begränsas, är, att den för dem, även om flera sammansluta
sig om gemensam anstalt, blir jämförelsevis mycket betungande.

Ifall fattigvårdssamhällena erhölle frihet att anordna ålderdomshem
med ovan angivna begränsning, behövde man med all säkerhet icke befara,
att verkligt behov av dylik anstalt lämnades obeaktat, då ju icke
blott Konungens befallningsh avande utan även en särskild statsinspektion
enligt lagförslaget komme att vaka över fattigvårdens handhavande.
Inrättande av en dylik statsinspektion finner nämligen domkapitlet i
likhet med kommitterade nödvändigt, för att fattigvården över hela landet
skall bli sådan, som förslaget åsyftar, ehuru den av kommitterade före -

292

slagna personalen, en inspektör och tre instruktörer, snart nog torde
komma att visa sig för fåtalig härför.

Angående nnderstödssökandes och understödstagares klagorätt över
fattigvårds- eller anstaltsstyrelses beslut ansluter sig domkapitlet väsentligen
till bemälda herrar Björklunds och Magnussons reservation i detta
stycke, och kan domkapitlet därför inskränka sig till att hänvisa till
vad dessa reservanter härutinnan anfört och hemställt.

Beträffande hemortsrätten innehåller förslaget först och främst den
nyheten, att den knutits vid den faktiska — ej som nu vid den författningsenliga
— mantalsskrivningsorten, och vidare den, att hinder för
förvärv av hemortsrätt icke föranledes av viss fattigvård, bland annat
fattigvård, av vad slag den än vara må, som ej omfattat längre tid än 30
dagar. Vad man härmed hoppats vinna är huvudsakligen inskränkning
i fattigvårdsprocessernas antal. Huruvida och än mer i vilken omfattning
en dylik förhoppning skulle i verkligheten bli uppfylld, är någonting
mycket ovisst, men olägenheterna av de föreslagna bestämmelserna ligga
i öppen dag. Genom ett stadgande om den faktiska mantalsskrivningsorten
såsom grund för hemortsrätt skulle det lätteligen kunna inträffa,
att en person å ena sidan förvärvade hemortsrätt i en kommun, därhän
icke vistats mer än en högst obetydlig tidrymd, ibland kanske blott
en enda dag, och å andra sidan underläte att förvärva hemortsrätt i
ett samhälle, där han vistats ett år eller mer. Sådant skulle säkerligen
för den allmänna uppfattningen i vårt land, där man vant sig att betrakta
en viss tids vistelse (ett år) inom en kommun såsom i regel både utgörande
villkoret för och medförande följden av hemortsrätt därstädes,
te sig som en orättvisa och strider jämväl mot den av kommitterade
intagna ståndpunkten, att hemortsrättens grund är en viss »samhörighet
mellan kommun och individ». — Sådana bestämmelser åter som de i
förslagets 49 § — att hinder för förvärv av hemortsrätt icke förorsakas
av viss fattigvård — vartill sluter sig 51 § — enligt vilken för fattigvård
av i 49 § angivna slag och omfattning ersättning ej utgår —
synas i så måtto mycket betänkliga, att de givetvis komma att ofta
inverka dels fördröjande dels eljest oförmånligt på ett annars välbehövligt
understöd och därjämte starkt hinderligt för det fria val av vistelseort,
som nu gällande förordning särskilt i sin 28 ''§ gör gällande såsom var
mans rätt. De föreslagna bestämmelserna däremot, om de upphöjas till
lag, skola utan tvivel föra med sig, att ingen gärna medgiver inflyttning
å sin jord eller i sitt hus åt någon i känt torftiga villkor eller eljest
med osäker bärgning.

Vidkommande slutligen ovillkorligt försörjningspliktig anhörigs

293

ersättningsskyldighet (65 § 2 mom. och 67 §), ovillkorligt försörjningspliktig
anhörigs framtida bidragsskyldighet (68 §) och försörjuingspliktig
persons arbetsskyldighet (72 § 2 mom. och 74 §) har domkapitlet mot
kommitténs förslag väsentligen samma erinringar att göra som reservanten
Lindblom. Särskilt vill domkapitlet betona de betänkligheter, som denne
(sid. 467) uttalat mot kommittéförslagets ställning till frågan, huru länge
försörjningspliktig skall kunna hållas*till arbete. Skall sådant ej kunna
ske, även om t. ex. genom enskild persons eller en välgörenhetsinrättnings
ingripande fattigvården upphör eller om den arbetsskyldige förmår
den försörjningsberättigade att för någon tid söka reda sig utan fattigvård,
då synes det föreslagna arbetstvånget bli föga effektivt. Domkapitlet
instämmer fördenskull i vad reservanten Lindblom i nyssberörda
avseenden hemställt.

Fröken Paulis hemställan om införande av straffrättsliga bestämmelser
för försummad försörjningsplikt finner domkapitlet beaktansvärd.
Att för sådan försummelse kriminellt straff i vissa fall är den enda
användbara påföljden, ådagalägger hon genom några övertygande exempel
(sid. 492). Att försummelse av försörjningsplikt i och för sig är att
betrakta såsom någonting brottsligt, synes domkapitlet liksom fröken
Pauli också vara förutsättningen för de i kommitterades förslag upptagna
tvångsåtgärdernas berättigande.

Eljest finner domkapitlet ingen invändning att framställa mot
förslaget till lag om fattigvården.

I fråga om övriga i ärendet föreliggande författningsförslag har
domkapitlet intet annat att erinra, än att de föreslagna ändringarna i
gällande mantalsskrivningsförordningar torde bli obehövliga, därest i
den nya fattigvårdslagen vederbörande understödstagares hemortsrätt,
som hittills, göres beroende av icke hans faktiska mantalsskrivningsort
utan var han bort vara mantalsskriven.

Visby den 1 december 1915.

Underdånigst

K. H. GEZ. von SCHÉELE.

. J. GYLLING. HJALMAR JANSSON.

A. HJELM.

K. R. JOHNSON.

Hjalmar Endre.

294

38.

Stockholms stads konsistorium.

Då gällande fattigvårdsförordning är mer än 40 år gammal, och
då tiderna och åskådningssättet i hithörande ting mycket förändrats, sedan
den tillkom, synes det Stockholms stads konsistorium ej vara för tidigt,
, att en ny fattigvårdslagstiftning snarast möjligt kommer till stånd.
Utan att i detalj granska det föreliggande förslaget, som blivit så° allsidigt
belyst dels av olika myndigheter, dels ock av 1915 ars fattigvardskongress,
vill konsistoriet uttala sin oförställda glädje över, att lagförslaget
givit utrymme åt människovärdet även hos den fattige, vilket
ej alltid hittills vant fallet. Konsistoriet gläder sig ävenledes . däråt,
att det i lagförslaget framhålles såsom samhällets oavvisliga plikt att
giva vård och hjälp, där behov föreligger, önskligt vore ock, att gränsen
för minderårighet höjdes till 16 år och att en central statens inspektion
över fattigvården i hela riket inrättades. I övrigt ansluter sig konsistoriet
till det uttalande, Stockholms stads fattigvårdsnämnd gjort i ärendet.

Stockholm den 4 januari 1916.

Underdånigst
Å konsistoriets vägnar:

AXEL LANDQUIST.

C. Wilh. Hagman.

295

39.

Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Utan att ingå i prövning av, huruvida fattigvårdslagstiftningskommittén
i sitt förslag till fattigvårdslag på varje punkt träffat det
rätta och bästa, kan ett studium av föreliggande lagförslag icke undgå
att starkt påtrycka en den övertygelsen, att den grundåskådning, som
uppbär det hela, är av största värde för ett legalt ordnande av fattigvårdsväsendet,
och att en lagstiftning i denna anda skulle innebära ett
stort steg framåt till det bästa möjliga.

När lagförslaget ses i kyrklig belysning, måste först konstateras,
att kommittén haft en tydlig känsla av vad kyrkan i sina organ haft
för betydelse för fattigvården och att denna faktor fortfarande bör tagas
med i räkningen. Sålunda har kyrkoherde eller hans ställföreträdare
bibehållits vid sin rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens överläggningar
och beslut, och denna skyldighet eller förmån har utvidgats till att omfatta
även komminister i annexförsamling. Att detta intagits i den nya
lagen av respekt icke blott för gammal historisk hävd utan även för
kyrkans gärning i detta fall, framgår med önskvärd tydlighet därav,
att i motiveringen framhålles vederbörandes skyldighet att till.sammanträde
kalla pastor, på det att lagens bestämmelse icke, såsom hittills
ofta skett, må kunna göras illusorisk.

Likaledes har en utvidgning av betydelse skett i fråga om reglerna
för anmälan om behov av fattigvård, så att sådan kan göras icke
blott hos kyrkoherden utan även hos annan prästman inom församlingen,
som sålunda tillförsäkrats rätten att av honom gjord framställning
skall av fattigvårdsstyrelsen behandlas. Från kyrklig synpunkt kan detta
ej nog högt skattas.

Med allt erkännande av lagförslagets obestridliga förtjänster vill
diakonistyrelsen dock i fråga om detsamma göra vissa önskemål gällande:

I nuvarande lag stadgas, att den obligatoriska fattigvården skall
för minderårig omfatta jämväl kristlig uppfostran. I förslaget § 1 har

296

ordet »kristlig» strukits, en omotiverad ändring, som kan bli ödesdiger,
vadan nu gällande bestämmelse bör kvarstå. I samband härmed må
påpekas önskvärdheten av laglig garanti för barn, som omhändertagas
av fattigvården, att utan förhinder få deltaga i konfirmationsundervisningen
i likhet med vad som föreskrives i lagen om arbetarskydd av
27e 1912 §§ 10, 13.

1 § 1 har minderårighetsgränsen bestämts till 15 år. På grunder,
som anföras i den av fattigvårdsinspektören A. Lindblom och fröken
Ebba Pauli avgivna reservationen (nr 3), får diakonistyrelsen föreslå,
att denna gräns höjes till 16 år, och att, utom 1 § sista stycket, 47 §
2 mom. sista stycket, 65 § 1 mom. och 92 § ändras till överensstämmelse
härmed.

En bestämmelse angående vederbörandes i motiveringen påpekade
skyldighet att till fattigvårdsstyrelse-sammanträde kalla även kyrkoherde
eller dennes ställföreträdare i samma ordning som övriga styrelseledamöter
torde enligt diakonistyrelsens mening böra för tydlighetens skull
intagas i § 5 av normalreglementet för kommunernas fattigvård.

Vad angår bestämmelserna om anstaltsvård, kap. 4 med tillhörande
förslag till reglementen, vill diakonistyrelsen påpeka en från kyrklig
synpunkt nog så ödesdiger lucka. I förbigående må påpekas bristen i
normalreglementet nr 3 för ålderdomshem (fattiggård), att intet finnes
antytt om den anordning, som dock enligt vunnen erfarenhet visat sig
vara den lämpligaste i fråga om smärre ålderdomshem, att ledningen av
dem anförtros åt en kvinna. — En betänkligare brist i fråga om anstaltsvården
är dock frånvaron av varje reglerande bestämmelse om den andliga
hygienen eller själavården. De två stora hjälpmedlen att göra livet
inom liknande anstalter drägligt äro sysselsättning (arbete) och gudsfruktan.
Arbetets eller sysselsättningens välsignelse är både i lagen och
i reglementet beaktad och betonad. Men den religiösa omvårdnaden är
helt förbigången. Att de kommitterade ej skulle insett religionens
betydelse för livet inom anstalterna, är helt visst en fullkomligt ogrundad
misstanke. Snarare torde frånvaron av bestämmelser angående den
andliga vården bero på den genomgående respekt för personligheten,
som utmärker hela lagförslaget till skyddslingarnas och de behövandes
fördel. Icke förty föreligger här en betänklig brist, som kan bliva ett
brott just mot personligheten. Då ingen har laglig skyldighet, anser
sig var och en, oavsett kvalifikationerna, lämplig och kallad att övertaga
detta ytterst grannlaga värv, och erfarenheten visar, att dessa anstalter
redan under nuvarande förhållanden blivit religiösa allmänningar, där
snart sagt vilken som helst anser sig kallad att sörja för internernas

297

religiösa behov. Till skydd för personligheten böra bestämmelser härom
ingå i lagen eller åtminstone i reglementet. I första hand bör föreståndare
eller föreståndarinna bära ansvar för god kristlig husordning
och vara internernas själasörjare. När det gäller att för övrigt ordna
denna angelägenhet, bör naturligen tillbörlig hänsyn tagas till Sveriges
kyrka, som ju är det historiskt givna organet för vårt folks kristna
fostran och vård. I enlighet med denna sin mening vill diakonistyrelsen
ock föreslå, att i § 42 införes en bestämmelse, att, då prästerskapet
i eu församling icke kan anses räcka till för ombesörjande av själavården vid
där befintlig fattigvårdsanstalt, särskild prästman må för detta ändamål
anställas, samt att i § 43 måtte stadgas, att den andliga vården vid de
i lagen påbjudna anstalterna skall övervakas av respektive stifts biskop.

Beträffande den inspektionsmyndighet, som omförmäles i § 44, vill
diakonistyrelsen som sin mening framhålla, att denna bör utbytas mot
en konsulent-institution, som skulle stå i rapport med och, då anledning
härtill föreligger, göra framställningar till Konungens befallningshavande
i respektive län, och då det gäller den andliga vården, till
vederbörande biskop. Genom en sådan anordning torde enligt diakonistyrelsens
uppfattning denna angelägenhet bättre gagnas och nödigt
samarbete på detta område lättare kunna åstadkommas än genom den i
lagförslaget förordade.

Då kyrkans kallelse är att icke blott vara barmhärtighetens tjänarinna
utan även rättfärdighetens väktare, kan det ej anses ligga utom
kyrklig syn på föreliggande lagförslag att betona, att risken av att
undandraga sig naturlig och laglig försörjningsplikt bör betydligt kraftigare
betonas och att den, som av lättja, liknöjdhet eller tredska undandrager
sig denna sin plikt, må anses begå ett brott mot samhället och
en kränkning av det allmänna rättsmedvetandet och förty därefter behandlas.
Diakonistyrelsen vill därför instämma i den av fröken E. Pauli
i denna punkt avgivna reservationen (nr 4, IV).

Stockholm den 15 april 1916.

Underdånigst

Å svenska diakonistyrelsens vägnar
NATHAN SÖDERBLOM.

John Melander.

Utlåtanden ang. fattigvård.

298

40.

Fångvårdsstyrelsen.

Vid granskning av det förslag till lag om fattigvården med flera
författningar, vilket av särskilda sakkunniga utarbetats och till fångvårdsstyrelsens
underdåniga yttrande remitterats genom nådigt beslut
den 30 april 1915, har styrelsen funnit, att förslaget, som i huvudsakliga
delar bygger å förutvarande lagstiftning, sökt att därjämte tillgodose
åtskilliga önskemål, som från styrelsens synpunkt kunna ställas å en ny
fattigvårdslag.

Följande ''lagförslagets uppställning tillåter styrelsen sig emellertid
göra vissa erinringar i nedannämnda hänseenden.

3 §. Styrelsen är tveksam om lämpligheten av att, såsom här
skett, giva direkt uttryck åt den försörjningsplikt, som gent emot samhället
bör åligga föräldrar för vuxna barn och hustru för mannen. Det
lärer ej för någon vara obekant, hurusom exempelvis vuxna söner ej
sällan falla en redan förut hårt betungad fader till last, likasom ock
förhållandet kan vara omvänt. Att i lagen direkt framhålla hustruns
plikt att försörja mannen kan törhända i åtskilliga fall göra den arbetande
hustruns ställning i förhållande till denne ännu bekymmersammare.
Om de nu föreslagna bestämmelserna det oaktat skulle bliva lag, tilllåter
sig styrelsen uttala den förhoppning, att fattigvårdens målsmän ej
skola så utnyttja dem, att de komma att verka oskäligt tyngande på
svaga skuldror.

11 §. Ordalagen i 2 mom. äro så tillvida otydliga, som därur
kan utläsas, att suppleanter för fattigvårdsstyrelsens ledamöter skola till
halva antalet utses av dessa. Meningen är dock tydligen att fattigvårdssamhället
skall utse även suppleanterna, nämligen till ledamöternas
halva antal etc.

31—33 §§. Upprättandet av tillräckligt antal ålderdomshem och
arbetsanstalter länder tydligen till fattigvårdens fromma under den förutsättning,
att goda ledare kunna förvärvas och urskiljning sker vid
sammanförandet av understödstagaraa. Förslaget betonar visserligen, att

299

män och kvinnor skola beredas bostad i särskilda rum, likasom att vissa
sjuka skola vårdas i avskilda lokaler. Barn över två år få icke hallas
tillsammans med andra i fattigvårdsanstalt och personer under 18 år må
ej intagas i arbetshem. Dessa föreskrifter hindra emellertid icke, att i
ett ålderdomshem ungdomar närmast över 15-årsgränsen inlogeras i
gemensamma ruin med de mest förfallna individer, än mindie att äldre,
på allt sätt hedervärda, gudfruktiga samhällsmedlemmar nödgas framleva
sin ålderdom i kretsen av personer, vilkas hela liv statt i motsats
mot lag och religion. I det utarbetade förslaget till reglemente för
ålderdomshem har detta i viss mån iakttagits, i det att föreskrift, i § 8
sista stycket, lämnats därom att »över huvud taget bör noga tillses, att
en lämplig fördelning av understödstagarna å de olika rummen sker».
Denna bestämmelse är för hela systemet av så avgörande vikt, att densamma
synes böra inryckas i fattigvardslagen, om möjligt under ännu
kraftigare betoning.

Yad sålunda anmärkts i fråga om ålderdomshem gäller i minst
lika hög grad beträffande arbetshemmen. Här skola intagas dels sådana
understödstagare, som äro i någon mån arbetsföra men ej lämpligen
kunna vårdas å kommunernas fattigvårdsanstalter, »de kiaftigare och
mera svårhanterliga», såsom i motiven säges, dels försörjningspliktiga,
som av fångvårdsstyrelse förelagts arbete, det vill säga verkligt arbetsföra,
som underlåta att på annat sätt fullgöra skyldigheterna mot de
sina. Arbetshemmen bliva i själva verket tvångsarbetsanstalter för länen
av ungefärligen den art, som i 10 § av gällande lösdrivarlag avses
samt redan i 1871 års fattigvårdslag omnämnes. Under de många ar,
som förflutit efter dessa lagars tillkomst, har icke några kommunala
tvångsarbetsanstalter skapats, där verkligt tvångsarbete kunnat avtjänas.
Och detta av lätt insedda skål. Envar med erfarenhet om svårigheten
att sköta ett större antal arbetsovilliga, mer eller mindre förfallna individer,
sammanförda inom samma inrättning, måste inse, att upprätthållandet
av disciplin och ordning samt motverkandet av moralisk smitta
och fördärv inom en dylik inrättning kräva så dyrbara anordningar och
så talrik bevakning, att kommunerna ej godvilligt utsätta sig för försöket.
När nu dessa arbetshem skulle bliva obligatoriska inom varje
län, torde på förhand böra uttalas, att stora kostnader, svårigheter och
bekymmer därmed äro förenade samt att verkligt elände kan av detta
anstaltssystem följa, om icke tillräckliga medel ställas till förfogande föi
nödiga ordningsåtgärders genomförande, de sämre individernas särskiljande
nattetid, sträng tillsyn under arbete och fritider m. m. Anstalter
kunna vara till välsignelse, om de rätta betingelserna finnas.

300

Men dessa betingelser äro icke lätt uppfyllda. Ifrågasättas kan därför,
om icke nödiga arbetshem — att användas allenast då andra möjligheter
icke stå till buds — hellre borde upprättas av staten samt avgifter
av landsting och kommuner erläggas för där intagna individer.
Sålunda skulle ock förekommas den betänkliga anordningen att åt andra
än statens befattningshavare överlåta den synnerligt omfattande administrativa
bestraffningsrätt, som måste tillkomma anstaltens styrelse och
föreståndare. I sådant hänseende erinras, att i reglementet § 15 bland
annat stadgas, att styrelsens verkställande ledamot efter samråd med
föreståndaren kan ålägga den felande förvaring i enskilt rum under
högst femton dagar antingen med vanlig kost eller med minskning i kosten
— således ett »cellstraff», som kan bliva ett skärpt straffarbete. I lagförslaget
stadgas allenast, att inneslutning i mörkt enrum ej får förekomma
samt att ej heller prygel får användas.

44 §. Förslaget bygger tydligén därå, att ålderdomshemmen och
arbetshemmen skulle underkastas en verksam inspektion, varigenom ovannämnda
vådor kunde förekommas.

G öres denna inspektion verkligt effektiv, är onekligen åtskilligt
vunnet, om än i sakens natur måste ligga, att en statsinspektion bliver
till sina möjligheter mycket begränsad, då den har tillsyn över kommunala
inrättningar. Å detta förhållande hava särskilda reservanter
inom kommittén med allt fog riktat uppmärksamheten. Den föreslagne
inspektören torde visserligen törhända medhinna att någon gång om
året besöka vart och ett av arbetshemmen, men det lärer ej för honom
vara möjligt att ens en gång under hela tjänstetiden besöka varje ålderdomshem.
Det blir således huvudsakligen å hans biträdande instruktörer,
som inspektionen i fråga om ålderdomshemmen vilar.

Att en viss svaghet således vidlåder förslaget i denna del, lärer
icke kunna förnekas; men om statsinspektion anses behövlig och
lämplig, lärer hänsynen till kostnadsfrågan och till önskvärdheten att
icke tillskapa ett nytt stort inspektionsverk med många inspektörer,
fördelade å olika distrikt, knappast medgiva en mera tillfredsställande
anordning. Dock tillåter sig styrelsen, på grund av egen erfarenhet
om vad en gagnande inspektion kräver såsom förutsättning, på det bestämdaste
avråda från instruktionsförslagets bestämmelse i § 11, att
inspektören skall för fastställelse framlägga förslag till sina ordinarie
tjänsteresor under året, likasom ock från bestämmelsen i § 13, att inspektören
varje år skall fastställa plan för instruktörernas tjänsteresor.
Fn på förhand känd och till den ungefärliga tiden väntad inspektion är
nämligen till ringa gagn. Helst då inspektionerna, såsom här i fråga

301

om ålderdomshemmen, ytterst sällan återkomma till samma plats, lärer
helt visst kunna inträffa, att hemmet och dess understödstagare belinnas
vid det kungjorda och därför på allt sätt förberedda besöket vida bättre
hållna än eljest. Vad som under vanliga förhållanden ter sig ^osnygghet
och vanvård, kan för tillfället vara fejat och uppklätt. En usel utspisning
kan vara ersatt av eu fullt tillfredsställande. Och ingalunda
kan påräknas, att de av föreståndarens bevågenhet i sa mycket beroende
inbyggarna i hemmet skola våga att till inspektören eller hans biträden
framföra grundade klagomål. Det är nödvändigt, att inspektionsförrättaren
kommer oväntad, att inspektionen förnyas kanske flera gånger
under samma år, för att möjligen sedan ej återkomma på länge. Ovissheten
om och när granskaren infinner sig är kanske av lika vikt som
själva inspektionen.

Gent emot de nu antydda olägenheterna lärer ej kunna invändas,
att resplanen av departementschefen och inspektören etc. kan hållas
hemlig; ty planen är onekligen en offentlig handling, om vars innehåll
många intresserade skola veta att förskaffa sig kännedom, .tillräckligt
vore kanske att föreskriva, att resorna skola ske efter samråd med och
anvisning av departementschef eller inspektör.

48 §. Vad här stadgas om bibehållande av hemortsrätt för den,
som genom fattigvårdsanstalts försorg överlämnats till enskilt hem,
borde utsträckas att gälla jämväl för personer, som vid frigivning från
straff- eller tvångsarbetsanstalt förskaffats anställning eller intagits å
skyddshem eller dylikt annorstädes än i hans egen hemort. Det händer
ej sällan, att den frigivne icke utan stor fara för återfall kan placeras
i den egna hemorten och att därför bemödandena böra gå ut på att
finna åt honom annan verksamhetsplats. Men kommunernas medlemmar
äro ofta obenägna att mottaga en dylik person från annan ort av fruktan,
att han skall falla fattigvården till''last, och det ehuru omflyttningen är
det rätta medlet att göra honom till duglig självförsörjare. Ses fattigvården
i stort, för landet i dess helhet, innebär således åtgärden en
vinst, en minskad risk. Medgivandet kunde för de frigivna utsträckas
exempelvis till ett år efter mantalsskrivningen i den nya orten. I denna
fråga tillåter sig styrelsen i övrigt åberopa bilagda transumt, av ett
yttrande i ämnet från föreståndaren för styrelsens verksamhet för frigivna.

74 §. Enligt här givna bestämmelser kan såväl den, som intagits
i fattigvårdsanstalt eller har att fullgöra arbete på grund därav, att hans
minderåriga barn eller hustru åtnjuter fattigvård, som ock den, som
gjort sig skyldig till bettleri eller lösdriveri och intagits i fattigvårdsanstalt,
kvarhållas i anstalten eller vid arbetet på alldeles obestämd tid.

302

Reservationer hava dock inom kommittén avgivits i syfte av tidens
begränsning.

Den arbetsskyldiges kvarstannande skulle enligt bestämmelser i
lagförslagets efterföljande paragrafer framtvingas genom hotet om »tvångsarbete))
i allmän tvångsarbetsanstalt. Såsom ovan erinrats, är arbetet
i eller vid arbetshemmet redan i sig självt ett tvångsarbete, vilket
knappast kan med någon effektivitet anordnas på annat sätt än vid en
allmän tvångsarbetsanstalt. Stadgandet synes emellertid innebära den
tanken, att förhållandena i eller vid arbetshemmet skola vara för den
arbetande så mycket angenämare, att han måste frukta att utbyta desamma
mot förhållandena i en tvångsarbetsanstalt. Han äger eu viss
rätt att nyttja egna kläder, om snygga sådana finnas, kan erhålla tilllåtelse
att för kortare tid vara borta från anstalten m. m. Motiven
giva vidare vid handen, att det är de disciplinära medlen, som förutsättas
starkare vid de allmänna tvångsarbetsanstaltcrna än vid arbetshemmen.
Enligt nu gällande regler är detta riktigt så till vida, att i
motsats till vad som i föreliggande lagförslag bestämmes i fråga om
arbetshemmen inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar samt i
svårare fall beträffande män jämväl prygel får förekomma. Mörk cell
användes emellertid vid de allmänna tvångsarbetsanstalterna nästan aldrig
och prygel mycket sällan. Att basera skillnaden mellan de båda slagen
av anstalter på nämnda olikhet i de disciplinära bestraffningsformerna
synes således mindre väsentligt.

Då intagandet i ett arbetshem eller åläggandet att arbeta vid ett
sådant måste anses såsom en för individen ytterst ingripande åtgärd,
isynnerhet då den såsom enligt förslaget avser en obestämd tid, kan
ifrågasättas, huruvida icke förordnandet härom borde läggas i administrativt
och judiciellt mer kompetenta händer än en av landstinget utsedd
styrelse. Då det ansetts nödigt, att Konungens befallningshavande skall
ådöma tvångsarbete, även då det inskränker sig till enbart en månad,
förefaller garantin mot missbruk i fråga om föreläggande av långa
tiders arbete vid arbetshem vara i jämförelsen allt för mycket åsidosatt.
Skola dessa arbetshem få den föreslagna användningen med därav
följande stränga organisation, torde hänsynen till den individuella säkerheten
till personlig frihet kräva, att frågan om intagande i anstalten,
eller arbete vid densamma hänskjutes till Konungens befallningshavandes
prövning.

Men om så skulle ske, synes häri ligga ett ytterligare skäl att
göra arbetshemmen direkt till statsanstalter, som kunna utrustas med
samma disciplinära medel som de allmänna tvångsarbetsanstalterna.

303

Något principiellt hinder härför torde knappast ligga däri, att i arbetshemmen
skulle kunna intagas jämväl oförvitliga understödstagare, såvida
de äro i behov av anstalts vård. En särskild fördel vore, att staten
finge kontroll över utspisning och beklädnad, över själavård etc. på ett
mer verksamt sätt iin allenast genom fastställande av reglementen och
en tillfällig inspektion. Att samma fördel icke kan vinnas i avseende
å ålderdomshemmen, lärer icke utgöra en hållbar invändning.

77 §. Under de i förslaget givna förutsättningarna skulle tvångsarbete
kunna av Konungens befallningshavunde ådömas de tredskande
på viss tid, minst en och högst sex månader, dock att då fråga är om
någon, som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat
sin försörjningsplikt, tiden för tvångsarbete må höjas till ett år.

Olämpligheten av så kort tvångsarbete som under en månad kar
•länge varit allmänt beaktad. Om någon dömes till tvångsarbete, tager
det alltid någon tid, innan han kan avsändas från den ort, där han
dömts, och själva transporten till tvångsarbetsplatsen kan kräva åtskilliga
dagar. Han skall först införas till närmaste häkte; ankommer möjligen
dit strax efter det att veckans ordinarie transport avgått och
nödgas sålunda stanna i häktet ytterligare en vecka. När han anländer
till tvångsarbetsanstalten, återstår törhända blott ett par veckor av
ådömda arbetstiden, efter vars utgång hemforslingen på samma sätt
vidtager. Det hela blir snarast en resa med åtskilliga intervaller, men
knappast något tvångsarbete att tala om. Erkännande detta anse förslagsställarna
i allt fall den låga minimitiden böra bibehållas. Då nu
stiftas ny lag, borde enligt styrelsens mening rättelse ske i nuvarande
otillfredsställande förhållanden härutinnan, för så vitt angår »fattigvårdsfångarna».
Vid blivande omarbetning av lösdrivarlagen torde motsvarande
ändring däruti böra ske.

78 §. I händelse minimitiden för tvångsarbetet höjes, bortfaller
den anledning till att låta detsamma avtjänas i fängelse, som kan ligga
i olämpligheten att för några få veckor forsla personen till en avlägsen
tvångsarbetsanstalt. Styrelsen har visserligen, med hänsyn till nuvarande
korta arbetstider, i den av de kommitterade (å sid. 406) åberopade
underdåniga skrivelsen den 16 december 1898 föreslagit, att ifrågavarande
personer borde avtjäna tvångsarbetet i fängelserna i stället för
såsom nu i de allmänna tvångsarbetsanstalterna — detta under förutsättning
att kommunala tvångsarbetsanstalter ej finnas. Styrelsen har
dock samtidigt framhållit olämpligheten av att i fängelse införa en
person, som icke ens åklagats för brott. Under senare år har strävandet
varit att i möjligaste mån gruppera de dömda på olika anstalter efter

304

särskiljande grunder; och att nu genom bestämd lagföreskrift — icke
såsom ett undantagsfall utan, där vissa förutsättningar föreligga, såsom
regel göra fängelserna till arbetsplats för icke brottslingar synes styrelsen
principiellt oriktigt. Måste denna utväg anlitas, torde "fängelsevistelsen
böra betecknas såsom straff. Den tredskande i arbetshemmet
borde dömas till en eller annan månads fängelse, men icke till tvångsarbete
att avtjänas i straffanstalten. Att åstadkomma någon skillnad
inom straffanstaltens murar mellan fängelse och tvångsarbete lärer
knappast vara möjligt. Det hela blir en namnfråga; men resultatet
måste vara, att tvångsarbetet ännu mera än hittills uppfattas såsom en
straffart och att känslan av orättvis behandling bliver än mer framträdande
hos den, som jämför sin överträdelse i arbetshemmet med det
brott, som fört den straffade till fängelset under en kanske avsevärt
kortare tid.

I detta sammanhang tillåter styrelsen sig beklaga, att kommitterade
utan anförande av några faktiska grunder å sid. 407 ansett sig
böra uttala, att beträffande kvinnornas behandling å statens tvångsarbetsanstalter
starka anmärkningar gjorts, och att man tyckes vara
tämligen ense om, att denna behandling lämnar åtskilligt övrigt att
önska. Verkliga förhållandet är, att de kvinnliga tvångsarbeterskorna
vid anstalterna utföra ett gott och samvetsgrant arbete och att åtminstone
icke till styrelsens kännedom framburits några anmärkningar
beträffande deras behandling. Hava kommitterade funnit anledning till
anmärkning, skulle det varit för styrelsen önskvärt, att desamma delgivits
styrelsen, som icke skulle underlåtit att söka tillgodogöra sig
kommitterades sakkunskap. Visserligen kunde lämpligt vara, att kvinnorna
i något större utsträckning sysselsattes i friluftsarbeten, därför
styrelsen också under många år strävat; men därav följer icke, att
nuvarande tillståndet vid de kvinnliga tvångsarbetsanstalterna är värt
klander. En annan sak är, att de många prostituerades införande bland
andra kvinnor är en nackdel; men så länge ej egenskapen av att vara
prostituerad angives i utslaget såsom grund för tvångsarbetets ådömande,
lärer ett avskiljande av denna kategori knappast kunna genomföras.
Styrelsen har ej heller funnit den frågan besvarad av de kommitterade,
huruledes i fattigvårdsanstalterna de mera oförvitliga kvinnliga understödstagarna
skola kunna befrias från samvaro med sådana, som äro eller
varit prostituerade.

Skulle, på sätt styrelsen ifrågasatt, arbetshemmen göras till statsanstalter,
borde ådömande av särskilt tvångsarbete eller judiciellt straff

305

för tredska kunna helt bortfalla och lämplig disciplinär behandling i
stället användas inom samma eller annan anstalt.

Stockholm den 7 januari 1916.

C. SANDELL.

Underdånigst
VIKTOR ALMQUIST.

ELIS SIDENBLADH.
F. v. Dardel.

Bil.

Fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyrå.

Byrån tillåter sig härigenom vördsamt i anledning av kungl.
fattigvårdslagstiftningskommitténs innevarande år avgivna förslag till
lag om fattigvården yttra följande angående förvärv av hemort, i vilket
avseende nya bestämmelser äro för byråns arbete högst önskvärda.

Tyvärr synas emellertid de i § 45 föreslagna bestämmelserna
icke utgöra förbättringar utan försämringar. Förut har man processat
om fattiga, som begärt understöd. Enligt det nya förslaget
kommer man att processa om den fattige redan vid fråga om mantalsskrivning
i ny kommun. Deras rörelsefrihet skall komma att begränsas
mer än någonsin. Faktiskt skall hemortsrätt i de flesta fall vinnas i
själva mantalsskrivningsögonblicket, nämligen om fattigvård icke sedermera
under året begäres. Kommittén fordrar för vinnande av hemortsrätt
icke ett års kvarstannande på platsen, där mantalsskrivningen skett,
utan endast att ett fattigvårdsfritt år förflutit efter mantalsskrivningen,
den mantalsskrivne må ha uppehållit sig var han behagar. Och har
mantalsskrivning väl en gång skett, skall kommunen ha utsikt att få
för oöverskådlig framtid behålla vederbörande, var han än vistas, nämligen
om han genom ett kringflackande liv eller på annat sätt undandrager
sig eller vägras ny mantalsskrivning. Dessa stadganden måste
få till följd, att eu del landskommuner på obehörigt sätt belastas, emedan
en mängd löst folk under åratal vistas i städerna utan att där mantalsskrivas.
Och dessa förhållanden måste i sin ordning i kommunerna,
särskilt på landet, framkalla en ökad vaksamhet och solidaritet i deras
redan nu välbekanta och välförståeliga strävanden att förhindra ovälkomna
inflyttningar.

Utlåtanden ang. fattigvård.

306

Den olyckliga ändringen kommer sålunda att i allmänhet försvåra
utsikten till hederlig försörjning för alla dem, vilkas inflyttning på grund
av blottställd belägenhet, barnantal, sjuklighet eller andra orsaker anses
i fattigvårdshänseende mindre önskvärd. Särskilt på höstarna, just vid
flyttningstiden på landet, före mantalsskrivningen, kommer bestämmelsen
att verka som en kedja, vilken sammankopplar den olycklige med de
bristfulla förhållanden, från-vilka han så väl behövde befrielse.

För fångvårdens räddningsverk blir ändringen ödesdiger. Just
bland byråns klienter skall man ständigt befara finna tjänare, som, sedan
de mantalsskrivits på viss ort, efter kort tid för alltid försvinna, men
bibehålla den förvärvade hemortsrätten. Redan nu motverkas ansträngningarna
att bereda frigivna anställning på landet i beklaglig grad av
gällande hemortsrättsbestämmelser. Att efter antagande av § 45 få
någon frigiven anställd i landskommun på höstarna före mantalsskrivningen
skall säkerligen visa sig omöjligt. Sedan kommer vintern, då
landet ej behöver synnerlig arbetskraft. Och man kan med visshet
förutse, att byrån under hela våren och sommaren skall få placera
endast under uttrycklig förutsättning, att vederbörande före mantalsskrivningen
begiva sig i väg. Galet har det varit men dock aldrig i
sådan grad, som det skulle bli enligt de nya bestämmelserna.

Fråga är, om icke även förbättringarna i §§ 49 och 51 endast försvårat
utsikterna för alla nödlidande. Det måste visst, som fröken Pauli
i sin kommentar säger, betraktas som »mindre riktigt» att bedöma en
persons försörjningsduglighet i viss kommun efter hans förhållanden i
en annan kommun, från vilken han flyttat ut, kanske just på grund av
bristande förvärvsmöjligheter. Men man måste räkna med faktiska förhållanden.
Och hur oriktigt det än må anses vara, har dock faktiskt
mottagandet av fattigvård i en kommun ofta underlättat tillträdet till
en annan kommun, därför nämligen att fattigvård under året före den
nya mantalsskrivningen föranlett bibehållande av hemort i den kommun,
som utgivit understödet. Borttagandet av denna bestämmelse kan synas
förestavad av humanitet, men skall verka motsatsen. En försämring,
som även fångvårdens räddningsverk skall få erfara. Upplysning om
åtnjuten fattigvård i annat samhälle har understundom för byrån kommit
som en räddning, då fråga varit om uppsägning från en arbetsplats av
fruktan för hemortsrättsförvärv. Bestämmelsen att ingen för äventyret
av framtida fattigvårdstunga må förmenas rätt att välja vistelseort har
endast en chimärisk betydelse, då valet av vistelseort för fattigt folk
sammanhänger med utsikten till försörjning, och då ingen kan tvinga
en arbetsgivare att taga en tjänare eller förbjuda honom att avskeda.

307

Byrån finner således hittillsvarande bestämmelser angående hemort
bättre än de av kommittén föreslagna, och får för sin del föreslå, att,
om ej nedan skisserade radikala ändringsförslag kan genomföras, endast
den förbättring i nu gällande lagstiftning vidtages, att fångvård jämställes
med fattigvård och således utgör hinder för förvärvande av ny
hemort. .

Man kan utan tvekan säga, att kommittén sorgfälligt övervägt
nästan alla möjligheter beträffande hemortsrätt, och att det är lätt att
påpeka bristfälligheter, men omöjligt att på en gång befria sig från
dem alla. Vad man vinner på ett sätt förloras på ett annat. Därför
måste man välja, icke det goda, som är ouppnåeligt, utan det minst onda.

Jag tillåter mig emellertid påpeka en lösning, åt vilken kommittén
ägnat allt för ringa uppmärksamhet, nämligen den, att hela riket förvandlas
till ett enda fattigvårdssamhälle. De nuvarande lokalstyrelserna
kunna med fördel bibehållas, men under namn av pensionsstyrelser. Och
deras omkostnader uttaxeras lika och gemensamt över hela riket d. v. s.
betalas av staten, genom pensionsstyrelsen, som möjligen också bör utöva
den nödvändiga inspektionen. Utom att en sådan lösning innebär
stora besparingar på grund av de möjligheter den erbjuder till stora
gemensamma inköp av vissa förnödenheter, är den den enda, som befriar
de små kommunerna från den oskäliga belastning, deras fattigvårdsutgifter
innebära eller borde innebära, därest de ej på olika sätt visste
undandraga sig sina skyldigheter — varöver ingen kan förvåna sig.
Och det är den enda lösning, som verkligen tillförsäkrar den fattige vad
honom tillkommer på den plats, där han vistas, och icke genom hemortsrättsbestämmelser,
som alltid bliva misslyckade, göra honom hemlös,
överallt ovälkommen, en börda, som alla vilja vältra på andra genom
processer eller andra åtgärder, vilkas beivrande undandrager sig all lagstiftning.
Jag tillåter mig varmt påyrka, att intet förslag till ny fattigvårdslag
måtte antagas, förrän denna här föreslagna anordning blivit
föremål för en allsidig utredning. Det står för mig klart, att det är
den absolut enda tillfredsställande lösningen.

Stockholm den 20 december 1915.

Kungl. fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyrå

J. UDDIN.

308

41.

Statskontoret.

I anledning av erhållen remiss å fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården med flera författningar får statskontoret,
vars yttrande torde påkallas blott rörande de delar av förslaget, som
stå i något samband med statskontorets ämbetsförvaltning, i underdånighet
anföra följande.

Vad först angår frågan om fattigvårdens allmänna organisation
och sättet för kostnadernas bestridande anser statskontoret att, om också
ett i och för sig önskvärt fullständigt utjämnande av kostnaderna icke
torde kunna ske på annat sätt än genom att fattigvården övertoges av
staten, något sådant dock på de av kommittén anförda skäl icke bör ifrågakomma,
liksom statskontoret ej heller kan förorda fattigvårdsverksamhetens
överflyttande på landstingen. De åtgärder för åstadkommande av en utjämning
av kostnaderna, som av kommittén föreslagits, och som huvudsakligen
avse att på landstingen överflytta kostnaden för anstaltsvård åt
fattiga sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra,
synas gå så långt i dylikt avseende, som under nuvarande förhållanden
och innan nya grundlinjer för den kommunala beskattningen uppdragits
lämpligen kan ske och torde utan tvivel komma att för vederbörande
kommuner medföra en avsevärd lättnad; och i någon mån lärer väl
detta mål vinnas även genom de föreslagna bestämmelserna om vård åt
de kroniskt eller obotligt sjuka.

Enligt förslaget skulle landstingen för de kostnader för ovanberörda
anstaltsvård, som av dem bestritts, icke hava någon regressrätt mot
vare sig annat landsting eller den vårdade själv eller för honom försörj
ningspliktig person. Då vederbörande kommun, som uti ifrågavarande
fall skulle förskottera kostnaden med visshet om att få densamma ersatt,
vid sådant förhållande icke har något större intresse av att tillse, att
kostnaden påföres rätter vederbörande, kan det föreslagna förfarandet
möjligen leda till att landsting kommer att slutligen drabbas av sådan
kostnad, som, ifall under ärendets tidigare skede fullständigare utredning

309

ägt rum och effektivare åtgärder vidtagits, befunnits böra rätteligen
gäldas av annat landsting eller bestridas av den vårdades egna tillgångar
eller av för honom försörjningspliktig.

Den punkt i förslaget, som blivit mest utsatt för kritik från länsstyrelsernas
och landstingens sida, är den i 44 § upptagna bestämmelsen
om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet. De betänkligheter
mot förslaget härutinnan, som sålunda från många håll uttalats, anser
också statskontoret i stort sett vara befogade. Om den tillsyn över
fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle fortfarande tillkomma
länsstyrelserna, icke skulle vara tillräckligt effektiv, synes det vara
lämpligare att bereda länsstyrelserna tillfälle att utöva en verksam
inspektion genom att ställa sakkunniga biträden till deras förfogande, i
vilket avseende en samverkan med svenska fattigvårdsförbundet och
dess konsulenter kunde tänkas ifrågakomma, än att upprätta en ny
central statsinstitution, som, oaktat densamma enligt förslaget skulle
verka huvudsakligen blott »vägledande och rådgivande», dock med hänsyn
till den stora omfattningen av inspektionens föremål snart nog torde
komma att svälla ut till ett stort centralt ämbetsverk.

Vad härefter angår den fråga, som i främsta rummet berör statskontorets
verksamhetsområde, eller frågan om statsverkets deltagande i
kostnaderna för fattigvården, äro de förändringar, som härutinnan föreslagits,
icke av någon särdeles stor räckvidd. Den viktigaste av dessa
förändringar torde vara den, att statens skyldighet att ersätta kostnad
för fattigvård åt den, som oavbrutet under minst fem år vistats utom
sitt fattigvårdssamhälle, skall .inträda oberoende av nämnda samhälles
finansiella ställning och även om understöd stagaren under ifrågavarande
tid vistats inom riket. Mot en sådan utsträckning av statens ersättningsskyldighet
synes ej vara något att erinra.

I en annan punkt beträffande statens deltagande i fattigvårdskostnaden
kan emellertid statskontoret ej i allo biträda kommitténs förslag.
Rörande statens nuvarande skyldighet att gottgöra fattigvård,
som lämnats åt krigsmanskap samt arbetare och hantverkare vid kronans
varv, framhåller kommittén, att frågan om statens skyldighet att i en
eller annan form bidraga till de kommunala behoven gjorts till föremål
för behandling av särskilda sakkunniga och att det därför vore lämpligast
att nu icke ingå på spörsmålet om statens skyldighet i allmänhet att
för den vid dess verk och inrättningar anställda personalen ikläda sig
några förpliktelser i fattigvårdshänseende. Detta oaktat har kommittén
emellertid förordat borttagande av den förpliktelse i sådant hänseende,
som enligt nu gällande lagstiftning åvilar staten, och endast bibehållit

310

ett övergångsstadgande av innehåll att, där ersättning av ifrågavarande
slag vid den nya lagens trädande i kraft utgår till visst fattigvårdssamhälle,
detta skall, så länge fattigvården utgöres till den eller de
personer, som äro i åtnjutande därav, äga att fortfarande uppbära gottgörelse
enligt förut gällande grunder. Häremot hava invändningar
framställts av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län,
som erinrat att staten icke betalar några kommunalutskylder för sina
stora varvsanläggningar och verkstäder i Karlskrona och att de där
anställda små inkomsttagarna i ringa mån bidraga till kommunens utgifter
men ofta med sina stora familjer förorsaka ökning i fattigvårdstungan.
I anslutning härtill anser statskontoret för sin del rättvist, att
nu gällande bestämmelse behålles orubbad tills vidare och intill dess
frågan om statens skyldighet att bidraga till de kommunala behoven
varder löst i sin helhet — något som ock synes väl överensstämma
med kommitténs egen motivering.

Beträffande slutligen kommitténs förslag, att vissa kostnader för
understöd åt och fortskaffande av nödställda svenska medborgare, som
från utländsk ort överlämnas till hemlandet, skola bestridas av staten
och utbetalas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, ävensom att i
vissa fall ersättning skall utgå av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 77 § i den nya lagen om fattigvården, har statskontoret häremot
ej något att erinra. Utgifter av det förra slaget synas böra
gäldas av förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet, varemot nyssnämnda
vittnesersättningar, som ju ej kunna anses såsom fattigvårdskostnad,
lämpligen torde kunna bestrida^ av det under riksstatens andra
huvudtitel uppförda förslagsanslaget till domare, vittnen och parter.

Då några beräkningar rörande den ökning i statens utgifter för fattigvården,
som det föreliggande förslaget komme att medföra, ej torde kunna
på förhand uppgöras, synes någon av samma förslag föranledd höjning i
förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet knappast böra vidtagas förr
än erfarenheten utvisat, i vad mån en sådan kan vara erforderlig.

Stockholm den 25 april 1916.

PER SÖDERMARK,

föredragande.

Underdånigst

C. G. SYL VAN.
NILS SPILHAMMAR.

CARL PEYRON.
Gustaf A film.

311

42.

Statistiska centralbyrån.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 har statistiska centralbyrån
anbefallts att före den 1 maj innevarande år inkomma med underdånigt
utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari
1915 avgivna förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar. Till
åtlydnad bärav får centralbyrån i underdånighet anföra följande, varvid
ämbetsverket av naturliga skäl ansett sig icke böra ingå på andra frågor
än sådana, som mera direkt beröra dess verksamhetsområde.

Yad då först angår den officiella fattigvårdsstatistiken, vars utarbetande
är åt centralbyrån anförtrott genom nådiga skrivelsen den 30
december 1874, lämnas i betänkandet en redogörelse för den behandling,
som spörsmålet om denna statistiks förläggande på de senare åren
undergått. Denna redogörelse giver centralbyrån anledning till några
erinringar. Statistiska kommitténs hemställan om fattigvårdsstatistikens
skiljande från statistiken över kommunernas finanser avsåg endast, att
densamma skulle utgivas såsom en särskild publikation, som därigenom
kunde offentliggöras väsentligt tidigare än förut. Kommitténs hemställan
innebar däremot icke, att fattigvårdsstatistiken skulle överflyttas
till någon annan myndighet. Tvärtom föreslog kommittén, som i sitt
betänkande hävdade centralisationsprincipens fördelar, att fattigvårdsstatistiken
fortfarande skulle utarbetas av det centrala statistiska ämbetsverket
och jämväl av samma dess avdelning, som skulle handlägga den
kommunala finansstatistiken. Nyssnämnda formella skiljande av fattigvårdsstatistiken
från den kommunala finansstatistiken bar även kommit
till stånd från och med årgången 1909, vilken utkom i mars 1911, således
redan innan departemental- och kommerskollegiikommittéerna avgåvo
det av fattigvårdslagstiftningskommittén åberopade gemensamma
utlåtandet angående socialstyrelsens inrättande. Såsom vid flera tillfällen,
och även av statistiska centralbyrån, anförts, kan dock fattigvårdsstatistiken
aldrig fullt åtskiljas från den kommunala finansstatistiken,
så vida dubbelarbete skall kunna undvikas. Uppgifterna om fattigvårds -

312

räkenskaperna måste nämligen fattigvårdsstatistiken, om den överhuvud
skall innehålla upplysningar i detta ämne, hämta ur den kommunala
finansstatistiken.

I motsats till statistiska kommittén utgingo departementalkommitterade
och kommerskollegiikommittén från den allmänna synpunkten i
fråga om den officiella statistikens organisation, att det statistiska arbetet
skulle ingå såsom ett led i förvaltningen och därför i varje fall förläggas
till den myndighet, som hade motsvarande förvaltningsgren sig
anförtrodd. Nämnda kommittéer föreslogo därför, att fattigvårdsstatistiken
skulle förläggas till socialstyrelsen, enär även de allmänna fattigvårdsärendena
skulle handhavas av detta ämbetsverk.

Frågan om centralisation eller decentralisation inom rikets officiella
statistik är dock fortfarande oavgjord. Vid de omorganisationer, som
på vissa punkter kommit till stånd, har huvudfrågan lämnats öppen,
varför statsmakterna ännu icke tagit bestämd ståndpunkt i ena eller
andra riktningen. Fattigvårdslagstiftningskommittén ställer sig på departementalkommitterades
sida, i det den anser, att man bör på ett
ställe i förvaltningen med den av kommittén föreslagna inspektionsmyndigheten
sammanföra ej blott de fattigvårdsärenden, som förut behandlats
i jordbruksdepartementet, jämte därmed sammanhängande ärenden
utan även fattigvårdsstatistiken. Utan att göra något bestämt uttalande
om fattigvårdsärendenas slutliga förläggande synes kommittén
anse lämpligast, att fattigvårdsstatistiken liksom övriga fattigvårdsärenden,
åtminstone tillsvidare, förlägges till en särskild byrå under
civildepartementet.

Av de skäl, som pläga anföras för en decentralisation av den
officiella statistiken, torde ej mer än ett kunna tänkas äga tillämpning
på fattigvårdsstatistiken, nämligen förvaltningens oavvisliga behov av
att själv utföra det statistiska arbetet och att städse hava tillgång till
de statistiska primäruppgifterna. Statistiska centralbyrån kan emellertid
icke finna, att i detta fall något så intimt samband mellan förvaltning
och statistik skulle komma att äga rum, att icke inspektiousmyndigheten
kunde vara tillräckligt betjänt med att ur de statistiska berättelserna
hämta nödiga upplysningar av statistisk art om fattigvårdsväsendets
tillstånd i riket och å de särskilda orterna, utan att därför fattigvårdsstatistiken,
i den begränsning som ovan berörts, skulle ovillkorligen
behöva överflyttas till civildepartementet. Inspektionsmyndigheten skulle
enligt förslaget bestå av en fattigvårdsinspektör och minst 3 instruktörer,
vilka senare dock såsom placerade i var sitt distrikt icke skulle
tillhöra den centrala myndigheten. Fattigvårdsinspektören skulle hava

313

till uppgift att vara chef för instruktörerna och övervaka deras verksamhet
samt därjämte även själv utöva inspektion. Kommittén säger
vidare, att man icke lärer kunna tänka sig, att fattigvårdsinspektören
skall medhinna någon annan. byråverksamhet än den, som är oundgängligen
förbunden med själva inspektionsgöromålen. Under sådana förhållanden
torde inspektören icke heller få tid övrig att utarbeta fattigvårdsstatistiken,
även om han finge antagas vara för sådant arbete väl
skickad. Kommittén har i alla händelser icke alls berört frågan om
vem som skulle närmast''omhänderhava fattigvårdsstatistikens utarbetande.
Särskild personal med vana vid statistiskt arbete skulle emellertid behöva
för ändamålet anställas, och man torde icke sakna skäl för den förmodan,
att därur skulle småningom utbilda sig ytterligare en fristående statistisk
avdelning, vars arbete utan olägenhet för den särskilda förvaltningsgrenen
men till obestridligt gagn för den officiella statistiken skulle
kunna utföras inom det centrala statistiska ämbetsverket. Statistiska
centralbyrån vill även erinra om, att riksdagen i sin skrivelse den 26
maj 1915 angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella statistik
i samband med omläggning av grunderna för densamma framhållit,
att för vinnande av nyssnämnda önskemål en förändrad organisation
av nuvarande ledning av det statistiska arbetet i vårt land påkallas.
»Endast genom en dylik förändring)), yttrar riksdagen, »finnes
garanti för att ett för framtiden bestående tillfredsställande resultat uti
ifrågavarande avseende skall vinnas. En sådan förändring har ifrågasatts
redan av 1903 års riksdag uti till Eders Kungl. Magt avlåten skrivelse.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t år 1905 tillsatt en kommitté för utredning
av berörda fråga, vilken kommitté år 1910 avgivit sitt slutliga
utlåtande, och har detta kommittéutlåtande föranlett några mindre ändringar
av speciella grenar av statistiken. Ehuru riksdagen icke vill
såsom sin mening uttala, att de av kommittén föreslagna åtgärderna för
åstadkommande av enhet och planmässighet inom statistiken genom en
förändrad organisation av ledningen av densamma skulle vara de enda
riktiga, vill riksdagen framhålla önskvärdheten av att åtgärder härutinnan
snarast möjligt komma till utförande.» Åven om detta riksdagens yttrande
icke får anses innebära ett godkännande i alla delar av statistiska
kommitténs ståndpunkt beträffande den officiella statistikens allmänna
organisation, torde likväl kunna förväntas, att denna organisationsfråga
kommer att upptagas till behandling i ett sammanhang och i en snar
framtid vinna sin lösning. Centralbyrån anser därför mindre lämpligt
att nu vidtaga en sådan ändring i den bestående organisationen, som
Utlåtanden ang. fattigvård. 40

314

fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalande om fattigvårdsstatistikens
förläggande innebär.

1 fråga om själva lagförslaget bar centralbyrån endast ett par
erinringar att göra. Den ena gäller de. i 31 § ifrågasatta anstalter,
varom två eller flera fattigvårdssambällen kunna förena sig ulan att
därför upphöra att vara skilda fattigvårdssamhällen. Villkoren för sådan
förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av
anstalten, skola upptagas i reglemente, som fastställes av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, men i övrigt lämnar lagförslaget icke några
föreskrifter om dylik anstalts förvaltning. Önskvärt synes dock hava
varit, att vissa normerande bestämmelser härutinnan meddelats, såsom
att gemensam anstalt skall stå under särskild styrelse, huru sådan styrelse
skall utses, efter vilka grunder de särskilda fattigvårdssamhällena
skola bidraga till anstaltens anläggning, underhåll och drift, huru revisorer
av anstaltens räkenskaper skola utses, huru ansvarsfrihet skall meddelas
o. s. v. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att redan
med det ringa antal för flera fattigvårdssamhällen gemensamma anstalter,
som för närvarande finnes, det stöter på svårigheter att erhålla fullständiga
och likformiga uppgifter till den kommunala fattigvårds- och
finansstatistiken, i det att stundom dubbelräkningar uppstå, stundom åter
vissa data, särskilt finansiella, icke alls bliva medtagna i de statistiska
sammandragen. . Måhända borde dock dylika föreskrifter lämpligast få
sin plats i de allmänna kommunalförfattningarna eller i särskild lag.
Möjligt är ock, att fattigvårdslagstiftningskommittén av denna anledning
ansett frågan närmast höra upptagas till behandling av den kommitté,
som den 5 debember 1913 fått åt sig uppdraget att verkställa en allsidig
utredning rörande anvisande av friare former än de nu befintliga
för sammanslutning mellan kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende
av ett eller flera gemensamma kommunala behov m. m.
Statistiska centralbyrån vill emellertid här endast framhålla angelägenheten
av att, därest fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i vad det
rör fattigvårdsanstalter, gemensamma för två eller flera fattigvårdssamhällen,
vinna Eders Kungl. Maj:t och riksdagens godkännande,
samtidigt även dylika anstalters förvaltning blir genom allmänna bestämmelser
reglerad. Utan att så sker, torde aDförda svårigheter vid
gemensamma anstalters redovisning i den kommunala statistiken aldrig
kunna undvikas.

Frågan om gemensamma fattigvårdsanstalter sammanhänger emellertid
mycket nära med frågan om fattigvårdssamhällenas omfattning.
I sin utförliga redogörelse för detta ämne erkänner och framhåller

315

kommittén de olägenheter, som vidlåda den nuvarande anordningen, och
anför även, hurusom i de till kommittén inkomna yttrandena av fattigvårdsstyrelserna
uppropade gånger, särskilt från län med små kommuner,
framförts önskemål att sammanslå kommuner med liten areal
och ringa folkmängd till större fattigvårdssamhällen. På anförda skäl
har dock kommittén inskränkt sig till att, i 6 §, giva kommunerna en
utväg att frivilligt sammansluta sig enbart i fattigvårdshänseende. »Om
en tvångssammanslutning av primärkommuner skall äga rum», yttrar
kommittén, »kunde det för övrigt ifrågasättas, huruvida man skall begränsa
sig ensamt till fattigvården, eller om man icke därvid borde
tänka på jämväl andra allmänna kommunala funktioner, såsom hälsovården
och folkundervisningen.» I likhet med kommittén anser ej
heller statistiska centralbyrån lämpligt, att en tvångssammanslutning av
kommuner endast i fattigvårdshänseende kommer till stånd. Centralbyrån
skulle dock härvid vilja gå ännu längre än kommittén och således
ej heller förorda en frivillig sammanslutning vare sig i fråga om alla
fattigvårdsärendena eller beträffande fattigvårdsanstalter. En sådan sammanblandning
av ärenden mellan två eller flera kommunala enheter är
icke ägnad att åstadkomma nödig reda och enkelhet i den kommunala
förvaltningen. Och särskilt för den officiella statistiken skulle en dylik
gemensamhet komma att medföra avsevärda olägenheter. Centralbyrån
vill även erinra om, att med anledning av det betänkande, som den 9
oktober 1882 avgavs av kommitterade för reglering av oregelbundenheter
i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika och kommunala indelningar,
de allra flesta av dessa oregelbundenheter numera blivit avhjälpta.
Det synes under sådana förhållanden mindre välbetänkt att
inom en förvaltningsgren, som ligger den kommunala indelningen mycket
nära, nu skapa en hel ny grupp av oregelbundenheter, vilka även i
viss mån innebära ett avsteg från den av kommittén såsom från principiell
synpunkt så viktig framhållna anordningen av kommunen såsom
fattigvårdens handhavare.

Men just detta fasthållande vid kommunen såsom fattigvårdssamhälle
synes osökt anvisa en annan utväg att undvika allt för små
fattigvårdssamhällen, vilken utväg, såsom ovan anförts, ej heller varit
kommittén främmande, nämligen att låta sammanslutningen avse kommunernas
hela förvaltning och ej endast fattigvårdsärendena. I likhet
med kommittén tillåter sig statistiska centralbyrån anföra några siffror
ur befolkningsstatistiken för år 1910; förhållandena torde sedan dess ej
hava nämnvärt förändrats. De 2,377 egentliga landskommunerna (köpingarna
ej inräknade) fördelade sig efter folkmängd sålunda:

316

Folkmängd.	Antal kommuner.	I procent.
Under 200 ..........	........... 21	0.9
200—500 ..........	........... 365	15.4
500—1,000 ..........	............ 666	28.0
1,000—2,000 ..........	............ 719	30.2
Över 2,000 ..........	........... 606	25.5
	Summa 2,377	100.O.

Inom 386 kommuner, eller 16.3 procent av hela antalet, uppgick
således folkmängden till mindre än 500 personer, inom 44.3 procent
mindre än 1,000 och inom 74.5 procent mindre än 2,000. Ytterligheten
representeras av Gottlands län, av vars 92 kommuner ingen hade
en folkmängd över 2,000 och endast 5 en folkmängd över 1,000, medan
däremot ända till 54, eller 59 procent, hade en folkmängd under 500
personer. Därnäst följer Skaraborgs län, av vars 260 kommuner 200
(eller 77 procent) hade mindre än 1,000 invånare och 247 (eller 95
procent) mindre än 2,000 invånare. Av Malmöhus läns 238 kommuner
hade 213 (eller 89 procent) en folkmängd under 2,000 invånare. Med
dessa tal för ögonen synes med skäl kunna ifrågasättas, om gällande
kommunala indelning å landet, vilken leder sitt ursprung från långt
avlägsna tider, varunder mera enkla förhållanden voro rådande än för
närvarande, kan anses tillfredsställande med hänsyn till de större krav,
som numera och i allt högre grad ställas på kommunerna. Enligt
centralbyråns förmenande är detta ej fallet. Redan den omständigheten,
att fattigvårdslagstiftningskommittén funnit sig böra medgiva vissa
undantag från bland annat den allmänna regeln om kommunen såsom
fattigvårdssamhälle, giver stöd åt denna uppfattning. Centralbyrån vill
i detta sammanhang erinra om, att fattigvårdskostnaderna å landet för
närvarande motsvara inemot 70 procent av de borgerliga landskommunernas
samtliga utgifter, och inom de allra minsta kommunerna, varom
här närmast är fråga, är procenttalet säkerligen ännu högre. Om
sålunda ett frångående av den nuvarande kommunala indelningen är
påkallat med hänsyn till den i ekonomiskt avseende mest betungande
av de funktioner, som åligga kommunerna, synes hinder ännu mindre
böra möta att utsträcka en sådan indelningsreglering till även övriga
områden av kommunernas verksamhet, särskilt som redan nu, för nedbringande
av kommunernas utgifter, i rätt stor omfattning gemensamhet
i kommunala angelägenheter förekommer, där sådan författningsenligt
är medgiven. Framför allt gäller detta barnmorskas anställande. Enligt
den av statistiska centralbyrån utgivna avlönings- och pensionsstatistiken

317

hade år 1905 sammanslagning av två ellor flera (ända upp till 7) kommuner
till ett barnmorskedistrikt kommit till stånd i 399 fall, och antalet
landskommuner, som därav berördes, utgjorde ej mindre än 986.
Inskränkningen i distriktens antal uppgick alltså till närmare 600. Å
Gottlands läns landsbygd hade endast 4 kommuner egen barnmorska,
medan övriga 87 kommuner, som hade barnmorska anställd, sammanslutit
sig till 34 distrikt. A landsbygden i Skaraborgs län utgjorde
skillnaden mellan kommunernas och barnmorskedistriktens antal 95, i
Ålvsborgs län 86, i Jönköpings län 56 o. s. v. Åven i fråga om
fjärdingsmansbestyrets utgörande, vilket dock har långt mindre betydelse
för småkommunernas ekonomi, hade år 1905 sammanslutning kommit
till stånd, nämligen i 71 fall, berörande 165 kommuner. Frånsett kommunernas
direkta bidrag till den med fattigvården nära sammanhängande
allmänna pensionsförsäkringen torde av de utgifter, som i regel förekomma
inom de mindre kommunerna och i nämnvärd grad tynga deras
budget, icke återstå andra än de egentliga förvaltningskostnaderna.
Någon ökning av dessa kostnader eller några andra olägenheter lära
dock icke kunna uppstå genom en sammanslagning av två eller flera
kommuner.

Åtskilliga fördelar skulle däremot uppenbarligen vinnas genom en
inskränkning av primärkommunernas antal. Först och främst skulle
kommunerna, vilka för närvarande i stor omfattning sakna nödig ekonomisk
bärkraft, få en fastare grund för sin verksamhet och därigenom
bättre bliva i stånd att, utan störande inflytande av ogynnsamma tillfälligheter,
fullgöra de uppgifter, som enligt gällande författningar dem
åligga. En utjämning av det kommunala skattetrycket skulle även åtminstone
till någon del därigenom komma att äga rum. Vidare skulle
såväl kommunerna själva som ock staten, i den mån den använder de
kommunala myndigheterna för sina angelägenheter, lättare få tillgång
till lämpliga och villiga personer för utförande av de allt mer mångskiftande
åligganden, varmed kommunerna hava att taga befattning.
För Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, lantstaten och de centrala
ämbetsverk m. fl., som stå i förbindelse med de kommunala myndigheterna,
skulle slutligen en inskränkning av kommunernas antal medföra
en ej ringa lättnad i arbetet och delvis även någon minskning i
kostnaderna. Ej minst skulle detta bliva fallet med den officiella statistiken,
särskilt den kommunala statistiken.

Därest den här ifrågasatta begränsningen av de borgerliga kommunernas
antal kunde åvägabringas, borde samtidigt även de kyrkliga
kommunerna på liknande sätt sammanslås, så att fortfarande församling

318

och borgerlig kommun sammanfölle. Förening av två eller flera församlingar
till ett skoldistrikt eller till en enhet i avseende å kyrkliga
angelägenheter förekommer redan nu ej sällan. En sammanslagning av
församlingar torde för övrigt väsentligt underlättas genom de regleringar
i den kyrkliga organisationen, som för närvarande pågå i samband med
att lagen om prästerskapets avlöning den 9 december 1910 träder i
tillämpning.

Statistiska centralbyrån inser fullt väl, att en tvångssammanslagning
av kommuner i många fall kan stöta på svårigheter och röna
motstånd från kommunerna själva, särskilt som här skulle gälla att bryta
med urgammal hävd, men centralbyrån anser å andra sidan, att dylika
hinder näppeligen höra få stå i vägen för en åtgärd, som kan befinnas
vara av nutida förhållanden påkallad och ägnad att lända till gagn för
både den statliga och den kommunala förvaltningen.

Stockholm den 31 mars 1916.

Underdånigst
LUDVIG WIDELL.

Hugo Burström.

319

43.

Svenska fattigvårdsförbundet.

Genom nådig remiss av den 30 april 1915 har Eders Kungl. Maj:t
lämnat Svenska fattigvårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården m. fl.
författningar. Vid sitt sammanträde den 15 november 1915 beslöt förbundets
styrelse, såsom av bifogade protokollsutdrag framgår, att uppdraga
åt undertecknade att å förbundets vägnar avgiva utlåtande över
ifrågavarande lagförslag, och få vi till fullgörande av detta uppdrag i
underdånighet anföra följande.

Förbundet får som sin mening framhålla, att det föreliggande
förslaget obestridligen äger mycket stora förtjänster och innehåller bestämmelser,
som innebära avsevärda förbättringar i den nu gällande
lagstiftningen i ämnet. Förbundet tillåter sig emellertid hemställa, huruvida
förslaget icke i en del punkter bör bliva föremål för förändringar,
på det att de av kommittén åsyftade förbättringarna måtte komma mera
till sin rätt.

Om kommunen såsom fattigvårdssamhälle.

Den fråga, som enligt förbundets mening först måste tagas under
behandling vid arbetet för åstadkommandet av en mera tillfredsställande
vård av de nödställda samt av en jämnare fördelning av den synnerligen
ojämnt tryckande fattigvårdsbördan, är, huruvida primärkommunen
bör bibehållas såsom fattigvårdssamhälle eller en större administrativ
enhet hellre ifrågakomma.

Med full rätt avvisar kommittén tanken på, att staten skall övertaga
fattigvården i dess helhet. Vad beträffar landstingsområdet som
fattigvårdssamhälle torde åtskilliga skäl tala emot, under det att andra
lika bestämt tala för en dylik anordning som den lämpligaste. De skäl,
som kommittén andrager häremot, äro desamma, vilka användas för att
avstyrka statens övertagande av fattigvården, och de äro knappast fullt
övertygande. Vad som onekligen kraftigt talar för, att landstings -

320

området blir fattigvårdssamhcälle, är, att i så fall en fullt tillfredsställande
anstaltsvård skulle kunna komma till stånd. Om nämligen landstingsområdet
bleve fattigvårdssamhälle, kunde anstaltsvården bliva mera individualiserad
och lämpad efter de vårdbehövandes olika tillstånd och
behov, samtidigt med att det för närvarande största hindret för ett
ändamålsenligt ordnande av denna understödsform — de små kommunernas
bristande ekonomiska bärkraft — ej längre skulle göra sig gällande i
lika hög grad som nu är fallet.

Förbundet fäster stort avseende vid en lycklig lösning av här
omhandlade spörsmål och ifrågasätter, om ett antagande av kommitténs
förslag skulle medföra, att de nuvarande svårigheterna vid anstaltsfrågans
ordnande verkligen i önskvärd omfattning skulle bliva undanröjda.

Enligt bestämmelsen i förslagets 31 § skall varje fattigvårdssamhälle
hava anstalt, förslagsvis kallad ålderdomshem, för mottagande av
understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna
understödjas i sina hem eller utackorderas. Visserligen kunna flera
samhällen förena sig om gemensam anstalt, men det framgår tydligt
av den hittills vunna erfarenheten, att mångahanda svårigheter uppresa
sig mot åstadkommandet av dylika frivilliga sammanslutningar. Man
torde sålunda få emotse uppförandet av ett högst betydande antal mindre
anstalter, var och en med ringa platsutrymme, och det torde bliva
förenat med ganska stora svårigheter att i dessa små anstalter bereda
understödstagarna en fullt tillfredsställande vård eller ens uppfylla de
anspråkslösa fordringar, som uppställas i § 32. Det kommer att falla
sig svårt att åstadkomma den uppdelning mellan män och kvinnor, som
enligt sagda paragraf bör iakttagas, liksom att åtlyda det där intagna
stadgandet, att sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare
sjukdom behäftade understödstagare, som finnas intagna å anstalten,
böra vårdas i särskilda rum eller avdelningar. Kommer därtill, att äkta
makar enligt paragrafen böra få bo tillsammans för sig i eget rum, så
torde det vara uppenbart, att det ingalunda blir lätt för de mindre
landsbygdskommunerna att uppföra ålderdomshem, där dessa fordringar
kunna iakttagas. Genom bibehållandet och nyuppförandet av ett stort
antal små anstalter skulle även ett effektivt särskiljande av understödstagarna
efter lämpliga grunder försvåras eller omöjliggöras; den aktningsvärde
åldringen skulle fortfarande i många fali nödgas dela rum med
mer eller mindre förkomna och lastbara individer, den unge, som nyss
lämnat minderårighetsåldern, skulle sammanföras med män och kvinnor,
som måste hava ett skadligt inflytande på honom. Nödvändigheten att
å fattigvårdsinrättningarna hysa sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt

sjuka medför mänga olägenheter. De intagna av nämnda kategorier
kunna å de mindre anstalterna sällan erhålla behörig vård, och de störa
trevnaden och lugnet för övriga understödstagare, för att icke tala om
de svårigheter, de bereda anstaltens ledning. 1 do små anstalterna kunna
dessa understödstagare blott i sällsynta undantagsfall vårdas i särskilda
rum, och några »avdelningar» för dem kunna ju här så gott som aldrig
komma ifråga. De små kommunerna torde icke heller alltid vara i tillfälle
att anställa den utbildade föreståndarinna och eventuellt behövlig
övrig personal, som fordras för understödstagarnas rätta vård och tillsyn.

Kravet på mera tillfredsställande anstaltsvård är jämväl ur den
synpunkten befogat, att fattigvården i sina ålderdomshem måste till vård
och underhåll emottaga ett högst betydande antal personer, som uppbära
pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, och det synes
rimligt fordra, att, då fattigvården i dylika fall helt eller delvis äger
uppbära pensionstillägget, den vård, som lämnas dessa pensionärer, blir
av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

Skulle fattigvårdssamhällena bliva större, möjliggjordes en bättre
fördelning av understödstagarna antingen vid en större vårdanstalt eller
ock genom uppdelning av de intagna enligt lämplighetens och anständighetens
krav på ett flertal, till en del redan nu befintliga hem.

Om det sålunda, när hänsyn tages till anstaltsfrågans ordnande,
enligt förbundets åsikt vore lämpligast, att landstingsområdet bleve
fattigvårdssamhälle, tala emellertid andra skäl — kanske ej minst i
fråga om den öppna fattigvården — mot en dylik anordning. Härtill
kommer, att den allmänna meningen inom landet ännu ställer sig ganska
främmande för tanken, att kommunen skulle upphöra att vara fattigvårdssamhälle,
varför ett förslag att bilda särskilda, större administrativa
enheter för fattigvårdens handhavande eller att göra landstingsområdet
till fattigvårdssamhälle måhända skulle väcka alltför starkt motstånd.

Förbundet vill gärna medgiva, att kommitténs förslag i avseende
på landstingens övertagande av kommunernas utgifter för vissa delar
av sjuk- och abnormvården innebär en avsevärd förbättring i förhållande
till sakernas nuvarande ordning. Likaså kommer upprättandet av särskilda
arbetshem, till vilka mera svårhanterliga, störande och moraliskt
förkomna element skulle kunna överflyttas från ålderdomshemmen, att
underlätta en önskvärd klassificering av understödstagarna, men förbundet
håller före, att det ändock med antagande av kommitténs förslag skall
erbjuda synnerligen stora svårigheter att i en del kommuner få till stånd
en god eller ens någorlunda tillfredsställande anstaltsvård. Skall kommunen
emellertid förbliva fattigvårdssamhälle, anser förbundet det som en

Utlåtanden ang. fattigvård. 41

322

ofrånkomlig nödvändighet att statsmyndigheterna tillse, att —- i enlighet
med den plan, som år eller kan bliva uppgjord för varje särskild kategori —
möjlighet till vård A specialanstalt inom en snar framtid beredes samtliga
sådana sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och av annan
svårare kronisk sjukdom lidande, vilka därav är o i behov. Vid behandlingen
av §§ 33 och 41 har förbundet dessutom framhållit några önskemål,
ägnade att underlätta skötseln av de kommunala ålderdomshemmen.

Det torde även vara lämpligt, att vissa ekonomiska förmåner
lämnas kommuner, som förena sig för uppförandet av gemensam anstalt,
till exempel i avseende på lån ur eu eventuell lånefond. En sådan
borde inrättas samtidigt med att den nya fattigvårdslagen träder i kraft.
Ett intimt samarbete mellan Konungens befallningskavande och den
föreslagna inspektionen bör komma till stånd i avsikt att främja uppkomsten
av förening mellan kommuner enligt §§ 6 eller 31, och bör
Konungens befallningshavande vid granskning av plan enligt § 34 tillse,
att minimifordringarna i § 32 i alla avseenden kunna uppfyllas. Kan
så ej anses bliva förhållandet, bör anvisning givas om förening med
annan kommun.

Om obligatorisk och frivillig fattigvård.

Med odelad tillfredsställelse hälsar förbundet kommitténs bestämmelser
i den grundläggande § 1, varigenom området för den obligatoriska
fattigvården utvidgas, så att den kommer att omfatta varje faktiskt
nödläge, som har sin grund i minderårighet eller bristande arbetsförmåga.
En av de mest påtalade bristerna i gällande lagstiftning har varit, att
fattigvård, som lämnats i rent skriande nödlägen, i många fall icke har
ansetts utgå enligt § 1 i fattigvårdsförordningen, och ersättning för densamma
sålunda icke av vistelsekommunen kunnat erhållas från hemortskommunen.
Den praxis, som uppkommit genom kammarrättens tolkningav
paragrafen, har i vissa fall visat en hårdare uppfattning än lagtextens
ord behöva innebära. Så har en nödställd person icke ansetts
erhålla fattigvård enligt § 1, så snart arbetsför försörjningspliktig befunnit
sig inom samma kommun som den nödställde, och detta även för
den händelse den försörjningspliktige faktiskt icke lämnat den nödställde
något som helst underhåll. En ändrad uppfattning på denna punkt
synes likväl numera hava börjat göra sig gällande i kammarrättens utslag.

Förbundet önskar emellertid framhålla, att den djupgående förändring,
som kommittén föreslagit i avseende på gränsen för den obligatoriska
fattigvården, icke fullt klart kommer till svnes i lagtextens formulering,
utan framgår först efter ett studium av kommitténs motivering.

Då de i förslagets § 1 använda ordalagen tämligen nära överensstämma
med den nu gällande formuleringen, och de kommunala fatt ig vård smyndiglieterna
endast i undantagsfall torde liga tillgång till kommitténs
motivering, får förbundet förorda, att paragrafens text förändras, sä
att densammas innebörd tydligare än vad nu är fallet framgår av lagtexten.

Ännu en erinran kan göras mot ordalagen i meromnämnda paragraf,
nämligen mot användning av orden »eller av annan anledning».
Genom infogandet av dessa ord kan området för den obligatoriska fattigvården
bliva utvidgat utöver den gräns, som kommittén själv avser.
Sålunda synes en fullt arbetsför, men arbetslös person enligt den föreslagna
lydelsen av paragrafen till följd av eu extensiv tolkning möjligen
kunna bliva föremål för obligatorisk fattigvård.

Vidare kan med skäl ifrågasättas, om ej i lagtexten bör angivas,
att eu person, för att komma i åtnjutande av obligatorisk fattigvård,
bör sakna tillgängliga medel till sitt livsuppehälle. Det faktum, att han
tilläventyrs äger någon tillgång på annan ort eller av något slag, som
icke omedelbart kan realiseras för att tillfredsställa hans oundgängliga
behov, bör icke förhindra, att den honom tilldelade fattigvården räknas
såsom obligatorisk.

Med stöd av den av fröken Pauli och herr Lindblom anförda
motiveringen till deras reservationsvis framförda yrkande om minderårighetsålderns
höjande får förbundet tillstyrka, att minderårighetsåldern
höjes från 15 till 16 år.

Den fördelaktigt verkande omgestaltningen av lagens § 1 har
emellertid eu följdverkan, som är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.
Gränsen mellan fattigvård enligt § 1 och § 2, vilken senare i
förslaget medtagits i oförändrad form från nu gällande fattigvårdsförordning,
blir nämligen synnerligen svävande och i många fall alldeles
upphävd. Den nu gällande fattigvårdsförordningens § 1 har trots sina
väsentliga brister dock den fördelen, att det i regel objektivt kan konstateras,
när fattigvård utgått enligt sagda paragraf. Enligt kommitténs
förslag är det emellertid det »faktiska behovet eller nödläget», som är
förutsättning för att fattigvården skall vara skyldig ingripa. I ett stort
antal fall kan det givetvis med läkarintyg styrkas, att vederbörande är
oförmögen till arbete, och, då personen ifråga saknar tillgängliga medel
till sitt livsuppehälle och hans behov icke avhjälpas genom försörjningspliktig
eller på annat sätt, är det fullt tydligt, att lämnad fattigvård
utgår enligt § 1. Men hur skall det kunna konstateras, att faktiskt,
behov eller nödläge föreligger, då det är fråga om barnrika familjer

324

eller änkor och ogifta mödrar med minderåriga barn och de försörjningspliktiga
äro arbetsföra? Vid vilken punkt upphör i dylika fall det faktiska
nödläget, så att därefter lämnad fattigvård anses hava utgått enligt
§2? Man har härvid infört en rent subjektiv xippfattning såsom grund
för avgörandet av frågan, huruvida den lämnade fattigvården är att
anse såsom obligatorisk eller frivillig. Skilda meningar komma att göra
sig gällande vid avgörandet, om faktiskt nödläge föreligger eller icke.
Fattigvårdsstyrelser, mot vilka talan väckts om ersättning för lämnad
fattigvård, komma ofta att bestrida, att den lämnade fattigvården varit
obligatorisk, och Konungens befallningshavande och kammarrätten få
mycket svårlösta uppgifter sig förelagda. Det kan för övrigt mycket
väl tänkas, att en person, som vistas i en annan kommun än den, varest
han har hemortsrätt, blir synnerligen ofördelaktigt ställd, enär fattigvårdsstyrelsen
i vistelsekommunen ej lämnar hjälp, förrän uppenbart svårartat
nödläge inträtt. Först då kan nämligen fattigvårdsstyrelsen vara
viss om, att den lämnade fattigvården såsom varande obligatorisk blir
ersatt av hemortsrättskommunen (d. v. s. den del, som utgått efter de
första 30 dagarna). Det är av synnerligen stor betydelse, att området
för § 1 blir klart och skarpt begränsat, enär stadgandena i denna paragraf
ha betydelse i avseende på förvärv av hemortsrätt och ersättning
av fattigvård kommunerna emellan. På samma paragraf grundar sig
också fattigvårdsmyndighetens rätt gentemot den understödde och
hans försörjningsskyldiga anförvanter, och hela proceduren gentemot de
s. k. försumliga försörj ärna torde erfordra, att området för den obligatoriska
fattigvården blir tydligare avgränsat än vad fallet skulle bliva,
om förslaget i denna punkt utan ändring skulle antagas.

Det kan ifrågasättas, om icke möjligen ovan berörda olägenheter
skulle kunna avlägsnas och samtidigt vissa fördelar vinnas genom att
upphäva skillnaden mellan obligatorisk och frivillig fattigvård och återgå
till de grunder, som gällde enligt 1853 års fattigvårdsförordning. Den
legala fattigvården skulle sålunda begränsas till att omfatta de fall, som
skulle inrymmas i en, i jämförelse med kommitténs förslag till sin omfattning
utvidgad och i enlighet därmed omredigerad § 1, under det att
förslagets § 2 finge utgå.

Tanken på borttagandet av § 2 är ingen nyhet. I det yttrande,
som kammarrätten avgav över riksdagens skrivelse av den 12 maj 1899,
åsyftande en utvidgning av området för den obligatoriska fattigvården,
framhöll kammarrätten, att det syntes densamma bättre att låta varje
skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård bortfalla än att vidtaga
den av riksdagen ifrågasatta ändringen av bestämmelserna i fattig -

826

vårdsförordningens § 1. Det må även erinras om, att en uppdelningav
fattigvården i obligatorisk och frivillig icke förefinnes i någon annan
utländsk fattigvårdslag än den finska fättigvårdsförordningen, som är
utarbetad med den svenska som förebild, men att den kommitté, som
den 14 maj 1908 avgav förslag till ny förordning angående allmänna
fattigvården i Finland, enhälligt föreslagit avskaffandet av skillnaden
mellan obligatorisk och frivillig fattigvård.

Förbundet vill emellertid icke uttala sig för, att § 2 utan vidare
skall utgå ur lagförslaget. Därigenom skulle nämligen fattigvårdsstyrelserna
betagas möjlighet att lämna understöd i samma omfattning
som enligt gällande förordning. Endast under förutsättning att genom
ändring i andra delar av lagförslaget en dylik eventualitet förebygges,
anser sig förbundet kunna yrka på upphävandet av skillnaden mellan
obligatorisk och frivillig fattigvård.

Om inspektionen av fattigvården.

Förbundet anser, att den föreslagna fattigvårdsreformen i flera avseenden
skulle bliva utan verklig betydelse, om icke en sakkunnig, rådgivande
och vägledande myndighet upprättades för att handleda fattigvårdsstyrelserna
vid organisationen av fattigvården och övervaka, att
de föreskrifter, som i avseende på fattigvårdens handhavande föreslås
av kommittén, även bliva vederbörligen iakttagna.

Det har framhållits, att införandet av klagorätt för understödstagare
över fattigvård sstyrelses beslut skulle göra inspektionsnwndigheten
överflödig, men detta påstående torde grunda sig på en felaktig
uppfattning av vad saken gäller. I många fall ha nämligen understödstagarna,
särskilt då fråga är om barn, abnorma och till hög ålder komna
personer, icke några förutsättningar att själva göra sin rätt gällande.
Vidare kan man icke vänta, att understödstagarna skola anföra klagomål
över mera allmänna missförhållanden inom fattigvården, för såvitt icke
deras egna personliga förhållanden därigenom beröras. Men det är just
fattigvårdens ändamålsenliga handhavande i sin helhet, som inspektionen
i främsta rummet har att övervaka, även om den givetvis tillika skall
tillse, att vanvård i individuella fall icke förekommer.

Det synes förbundet icke gärna kunna komma ifråga att överlämna
denna rådgivande och vägledande uppsikt över fattigvården enbart
till Konungens befallningshavande och dess underordnade organ. Konungens
befallningshavandes tid är redan så strängt anlitad av andra göromål,
att det är otänkbart, att denna ämbetsmyndighet skulle ha tillfälle
att ensam utöva den verksamhet, det här är fråga om, och som särskilt

under de 10—15 åren närmast efter lagens ikraftträdande blir mycket
omfattande. Ej heller torde kronofogdar och länsmän överallt, även om
intresset är för handen, besitta den sakkunskap, som är av nöden, för
att den ifrågasatta anordningen skulle medföra samma fördelar som eu
särskild för ändamålet ordnad inspektionsmyndighet. Vore det blott
fråga om »en fiskaliserande polisuppsikt», torde inspektionen med fördel
kunna överlämnas till Konungens befallningshavande och dess underordnade
organ, men så är ju — enligt vad redan framhållits — ingalunda
fallet.

Från en del håll, där man insett, att Konungens befallningshavande
icke utan sakkunnigt biträde skulle kunna fylla den uppgift, kommittén
vill tilldela den centrala inspektionsmyndigheten, har man, då man icke
velat förorda införandet av sagda centrala myndighet, föreslagit anordnandet
av en lokal, till vart län för sig begränsad inspektion. Länsinspektörer
eller länsinstruktörer skulle tillsättas och avlönas av landstingen
och sortera under Konungens befallningshavande. Om de skulle
utöva sitt uppdrag som en bisyssla eller ej, framgår icke av de gjorda
inläggen.

Det faller genast i ögonen, vilka svagheter vidlåda en dylik anordning.
Det blir ingen enhetlighet, utan det blir olika förhållanden i
de olika länen, alltefter som de olika Konungens befallningshavande och
deras underordnade äro mer eller mindre intresserade av fattigvården.
Ej blott enhetligheten, utan även den nödiga stadgan och konsekvensen
komme att saknas. »Med en allenast lokal inspektion genom de särskilda
Konungens befallningshavandena riskerar man att icke erhålla
någon jämnhet i handhavandet av denna funktion», yttrade vid fattigvårdskongressen
i Stockholm fattigvårdslagstiftningskommitténs ordförande,
och förbundet önskar bestämt ansluta sig till denna uppfattning.
Utan tvivel skulle länsinspektionen medföra en olika utvecklingav
fattigvården inom de olika länen, innebärande icke endast ett berättigat
hänsynstagande till de lokala förhållandena, vilket är nödvändigt,
utan även här och var ett övergivande av principer, som böra tillämpas
överallt. Fastställandet av en för länsinstruktörerna gemensam instruktion
skulle icke råda bot på här anmärkta olägenheter.

En central, rådgivande och övervakande verksamhet på fattigvårdens
område är sålunda enligt förbundets mening synnerligen av
behovet påkallad.

Förbundet anser, att kommittén vid utformandet av sitt förslagtill
organisation av statsinspektionen framgått med den omtanke och
varsamhet, som är av nöden, då det gäller en nyhet av principiell be -

lydelse. Dock synes det förbundet, som om kommittén — när en ståtsinspektion
över huvud föreslås — givit densamma en alltför svag ställning.
I själva verket har inspektionen, utom vad som ligger i dess
egenskap av statsinstitution, enligt kommitténs förslag knappast större
befogenhet än Svenska fattigvårdsförbundets konsulenter under sina med
bemyndigande från vederbörande Konungens befallningskavande företagna
resor. Inspektionen har nämligen ingen självständig beslutanderätt,
utan denna vilar hos Konungens befallningshavande. Antagligen
kommer Konungens befallningshavande att, så-snart anledning därtill
gives, inhämta sakkunnigt yttrande från inspektionen, men det är ingenstädes
föreskrivet, att inspektionsmyndigheten skall höras. 1 förslaget
till instruktion för statens fattigvårdsinspektör stadgas allenast, att det
åligger honom att på framställning av Konungens befallningshavande
granska planer till anstalter, reglementen m. m., men Konungens befallningshavande
kan underlåta att infordra inspektionens yttrande. Det
är emellertid av särdeles stor betydelse, ja, för ett tillfredsställande
resultat av inspektionens verksamhet rent av nödvändigt, att den speciella
sakkunskapen, särskilt då det gäller upprättandet eller ombyggnad
av anstalter, får göra sig gällande redan från första stund. Uppföras
anstalterna efter felaktiga principer, kan inspektionen senare vid sina
besök icke rätta missförhållanden, vilka kunnat undvikas, om den ifrågavarande
myndigheten förut fått granska plan och ritningar. Detta framgår
med all tydlighet av erfarenheten från andra, med fattigvården
likartade områden.

Förbundet finner sig därför på flera punkter mera tilltalad av den
organisation av inspektionen, som fröken Pauli i sin reservation föreslår.
Det torde icke kunna förnekas, att beslutanderätten i de ärenden,
som beröras i förslagets § 8, § 19 mom. 1, §§ 31 och 33 samt § 34,
med fog kunde uppdragas till inspektionen, och det föreligger givetvis
en fara för att de ifrågavarande ärendenas förläggande till länsstyrelserna
skulle medföra brist på enhetlighet i avseende på besluten. Särskilt
kunde detta inträffa på anstaltsvårdens område. »Bliva ansökningar
om befrielse från skyldighet att hava anstalt inom ett län bifallna
under omständigheter, då de i ett annat län avslås, då uppresas —
yttrar reservanten — endast härigenom betydliga hinder för frågans
lyckliga lösning.»

Fattigvårds förbundet anser vidare, att kommitténs förslag att från
början endast anställa en inspektör och tre instruktörer knappast kan
förordas. Inspektionsmyndighetens personal skulle redan från början,
och särskilt då, visa sig otillräcklig. Dessutom torde böra erinras om,

328

att inspektionen måste anställa egen arkitekt, och att den även behöver
sekreterare samt andra tjänstemän jämte skrivbiträden. Inspektionsmyndigheten
måste nämligen stå i ständig förbindelse med samtliga
Konungens befallningshavande samt andra myndigheter och i direkt korrespondens
med landets fångvårdsstyrelse!’. Instruktörerna befinna sig
större delen av året på resor, och bearbetandet av deras rapporter, avlåtandet
av skrivelser till myndigheter och fattigvårdsstyrelser med anledning
av innehållet i sagda rapporter, verkställandet av begärda utredningar,
granskning-av planer, ritningar, reglementen o. d. samt lämnandet
av råd och upplysningar i en mångfald olika frågor, under de
första åren ej minst rörande tolkningen av den nya fattigvårdslagen, nödvändiggör
eu särskild byrå med en ej alltför fåtalig personal. Vidare
torde den regelbundna och ingående inspektion, som med hänsyn till
arbetshemmens natur är nödvändig i avseende på dessa anstalter, taga
tid och krafter i anspråk i ganska avsevärd omfattning. Inspektionen
får dessutom snart ett vidlyftigt arkiv, vars ändamålsenliga ordnande
kräver ett visst arbete. Förbundet anser sålunda, att inspektionen bör
vara i besittning av eu med tillräckliga arbetskrafter utrustad byrå.

Från flera håll har framhållits, att den föreslagna statsinspektionen
lämpligen skulle kunna ersättas med en genom ökat statsanslag möjliggjord
utvidgning av Svenska fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet i
fattigvård. Förbundet anser sig för närvarande sakna anledning att
uttala sig om lämpligheten av en dylik anordning.

Hemortsrätten.

Kommittén har — ehuru den avvisar tanken att låta vistelsekommunen
bliva hemortsrättskommun — i sitt förslag upptagit bestämmelser,
som avse att högst väsentligt underlätta hemortsrättsförvärv.
Särskilt sker detta genom att låta åtnjuten fattigvård i långt mindre
utsträckning än nu verka hindrande i avseende på förvärv av ny hemortsrätt.

Såsom den principiella grunden för hemortsrätten angiver kommittén
samhörigheten mellan individ och kommun. En dylik samhörighet
anses föreligga efter ett års vistelse inom en kommun, och då till
grund för mantalsskrivningen ligger en presumerad ettårig vistelse inom
viss kommun, så låter kommittén den faktiska mantalsskrivningen bliva
avgörande för bestämmandet av hemortsrätten. Kommittén nödgas emellertid
själv medgiva, att en person genom detta stadgande kan komma
att få hemortsrätt i ett samhälle, varest han vistats allenast helt kort
tid, då han ju kan lämna kommunen omedelbart efter mantalsskrivnin -

gen. Han kan också under liera år alldeles underlåta att mantalsskriva
sig, i vilket fall deu kommun, varest han senast blev mantalsskriven
och med vilken han kanske haft ytterst ringa samhörighet, får svara
för honom lämnad fattigvård.

Kommitténs förslag att låta hemortsrätten bero av den taktiska
mantalsskrivningen kräver emellertid såsom nödvändig förutsättning, att
det först i laga ordning fastslagits, varest en person rätteligen är mantalsskriven,
och kommittén föreslår sålunda, att en viss tid fastställes
för anförande av besvär i fråga om mantalsskrivning (genom ändrad
lydelse av § 12 i förordningen av den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning).
I samband härmed uttalar kommittén en del önskemal
om andra ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

Svenska fattigvårdsförbundet anser i likhet med kommittén, att
det är synnerligen angeläget, att en inskränkning sker i tvisterna rörande
hemortsrätten. Sannolikt är, att bindandet av hemortsrätten vid
den faktiska mantalsskrivningen i viss kommun i eu del tall skulle
underlätta fastställandet av en understödstagares hemortskommun och
sålunda minska antalet hemortsrättsprocesser. Förbundet vill dock framhålla,
att även ogynnsamma följder äro att vänta av den ifrågavarande
bestämmelsen, och att det är svårt att avgöra, om ej minskningen i
fattigvårdsprocesserna rent av komrne att uppvägas av de mantalsskrivningsprocesser,
som komma att uppstå genom bestämmelsen i § 12 av
mantalsskrivningsförordningen.

Som ovan nämnts låter kommittén åtnjuten fattigvård i långt mindre
utsträckning än nu innebära hinder lör förvärv av ny hemortsrätt.
Endast i det fall att någon under det år, för vilket han mantalsskrivits
i visst samhälle, åtnjutit fattigvård enligt § 1 under längre tid än 30
dagar, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Man kan sålunda tänka sig följande fall. En person, vilken sedan åratal
tillbaka åtnjutit fattigvård enligt § 1 i A kommun (det behöver ej
vara fråga om full försörjning), inflyttar ifrån denna kommun till B
kommun, varest han mantalsskrives. Han kan därefter i B under det
år, för vilket lian mantalsskrivits, av fattigvårdsstyrelsen i A eller B
erhålla fattigvård enligt § 1 under 30 dagar och fattigvård enligt § 2
i 11 månader och ändock efter årets utgång erhålla hemortsrätt i B,
ja, han kan i B åtnjuta fattigvård enligt § 1 under åtskilliga perioder
å vardera 30 dagar och trots detta vinna hemortsrätt i B efter utgången
av året i fråga. Enligt motiveringen å sid. 291 anser kommittén det
nämligen vara uppenbart, ratt om för samma person behov av tillfällig
fattigvård (d. v. s. fattigvård,, som ej omfattar längre tid än 30 dagar)

Utlåtanden ang■ fattigvård. 42

330

uppstått vid olika tillfallen, t. ex. under ett år, varje fall är att betrakta
för sig och att någon sammanläggning av de särskilda tiderna icke får
äga rum».

Förbundet är av den uppfattningen, att stadganden, som medgiva
förvärv av ny hemortsrätt under förhållanden som de ovan framhållna,
icke kunna anses tillfredsställande. Genom do föreslagna bestämmelserna
blir det alltför lätt för en kommun, som på ett mindre tilltalande
sätt vill överflytta utgifterna för understödstagare på annan kommun,
att förverkliga en dylik plan. Vidare torde ett visst avseende höra
fästas vid, att såväl riksdagen (år 1905) som kommunerna själva — i
deri* mån de yttrat sig i frågan — så gott som enhälligt uttalat sig
för strängare villkor än de gällande för förvärv av hemortsrätt.

Förbundet anser, att man principiellt bör söka fasthålla vid ett
»fattigvårdsfritt» ar efter skedd mantalsskrivning. Givet är emellertid,
att det samhälle, till vilket inflyttning skett, icke bör beredas möjlighet
att genom meddelande av fattigvård enligt § 2 hindra den inflyttades
hem or tsrätts för v ärv och därigenom befria sig ifrån eventuella framtida
fattigvårdsutgifter, varför sålunda fattigvård, som enligt § 2 lämnats någon
av det samhälle, till vilket lian inflyttat, under det första år, för vilket
han där mantalsskrivits, icke bör hava inverkan på hemortsrätten. Fattigvård
enligt § 2, som under det år som avses lämnats av annat samhälle
än vistelsekommunen, bör däremot medföra, att hemortsrätt ej
vinnes i det samhälle, till vilket inflyttning skett, ty annars ligger det
nära för den kommun, från vilken en understödstagare frivilligt eller
måhända efter mer eller mindre stark påtryckning avflyttat, att genom
meddelande av fattigvård enligt § 2 förhjälpa honom att under det första
året efter inflyttningen i det nya samhället reda sig utan anlitande
av fattigvård enligt § i, för att han därigenom må kunna förvärva sig
ny hemortsrätt.

All fattigvård enligt § 1, förutom vissa nedan nämnda undantag,
bör vidare utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt.

Förbundet förbiser icke, att området för den obligatoriska fattigvården
enligt kommitténs förslag är betydligt mera omfattande än nu
gällande § 1, och att sålunda talet om fattigvård, som åtnjutits enligt
förslagets §§ 1 eller 2 ej har samma innebörd, som då fråga är om
dylik fattigvård enligt gällande fattigvårdsförordning, men förbundet
anser sig dock böra vidhålla sin uppfattning i berörda punkt.

Kommitténs förslag att fattigvård, som icke omfattat längre tid
än 30 dagar, ej skall inverka på förvärv av hemortsrätt, kan förbundet
icke biträda, enär en dylik bestämmelse alltför lätt leder till, att fattig -

vård av vistelsekommunen lämnas den inflyttade under något längre tid
•in 30 dagar för att hindra hans hemortsrättsförvärv. Skulle dessutom
sammanslagning av flera perioder å intill 30 dagar icke få äga ruin,
skulle personer, som redan i mer eller mindre hög grad äro invalider,
alltför lätt vinna ny hemortsrätt, vilket vid knappast kan anses principiellt
riktigt. Vid behandlingen av § 51 skola ytterligare skäl anföras
för borttagandet av bestämmelserna om de 30 dagarna.

I likhet med kommittén anser förbundet, att hinder för förvärv
av hemortsrätt icke skall föranledas av 1) fattigvård, som bestått i bekostande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, 2) läkarhjälp eller
medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,
varför ersättning skall utgå, 3) förlossningshjälp eller 4) begravningskostnad.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får förbundet hemställa,
att § 49 mom. 1 erhåller följande lydelse: »Har någon under det år,

för vilket han mantalsskrivits inom visst fättigvårdssamhälle, av detta
samhälle åtnjutit fattigvård. enligt § 1 eller eljes av annat samhälle åtnjutit
fattigvård, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke

av fattigvård, som bestått i bekostandet åt skolbarn av kläder--—

begravningskostnad.»

Förbundet vill uttala sig till förmån för hr Lindbloms och fröken
Paulis reservation om särskild hemortsrätt för hustru, vilkens sammanlevnad
med mannen blivit hävd, utan att laglig skilsmässa ägt rum.
Förbundet anser, att många olägenheter och pinsamma situationer, som
uppstå för övergivna hustrur och deras barn genom att de följa mannen,
resp. lädern i hemortsrättshänseende, i och med ett antagande av reservationen
skulle undanröjas. Förnekas kan dock icke, att det i många
fall kan bliva nog så svårt att konstatera, huruvida och när sammanlevnaden
mellan makar blivit hävd.

Behandlingen av försumliga försörjare.

Fn av de största olägenheter, som mött fattigvårdsstyrelserna vid
tillämpningen av gällande fattigvårdsförordning, har varit svårigheten
att komma till rätta med försumliga försörjare. I de flesta fall ha fattigvårdsstyrelserna
saknat möjlighet att vidtaga kraftigare åtgärder mot
dessa, huru upprörande deras pliktförgätenhet än varit. Så har exempelvis
en fattigvårdsstyrelse icke haft någon myndighet ens över en man,
som helt och hållet och fullt avsiktligt vägrat försörja sin familj, så

332

framt icke hans hustru varit oförmögen till arbete. Ty i annat fall har
det ansetts åligga henne att utan fattigvårdssamhällets betungande försörja
sig och sina barn, och den åt familjen lämnade fattigvården har
icke betraktats såsom lämnad enligt § 1, vilket är förutsättning för att
styrelsen skall kunna vidtaga någon åtgärd emot den försumlige mannen.
Dylika samhällsmoralen undergrävande fall skulle icke behöva förekomma,
om förslaget bleve upphöjt till lag. Dock ifrågasätter förbundet, huruvida
icke kommittén, i den lovvärda avsikten att förhindra maktmissbruk
från fattig vårdsstyrelser nas sida föreslagit en procedur, som i många
fall skulle visa sig tämligen verkningslös.

Innan förbundet övergår till en granskning av bestämmelserna om
tattigvårdssamhälles rätt mot försörjningspliktiga personer, önskar förbundet
som sin åsikt uttala, att uppsåtligt åsidosättande av försörjningsplikt
bör bliva föremål för straffrättslig behandling i enlighet med professor
J. C. W. Thyréns mening i hans arbete Principerna för en stratflagsreform,
vilka synpunkter inom kommittén reservationsvis framburits
av fröken Ebba Pauli. Särskilt vill förbundet betona, att det, såsom
reservanten framhåller, »i och för sig måste betraktas såsom oriktigt,
att den omständigheten, om fattigvård utgår eller icke, skall bliva avgörande
för, huruvida någon som helst åtgärd från samhällets sida mot
en försörjningspliktig kan ifrågakomma. Där den privata välgörenheten
eller enskilda, den försörjningsberättigade närstående personer träda
emellan, kan försummelsen till sin natur vara lika svårartad, som i de
fall, då fattigvård utgår».

Förbundet önskar även framhålla den folkuppfostrande betydelse,
som en kriminalisering av här ifrågavarande förseelse skulle innebära.

Kommittén har i avseende på behandlingen av de försumliga försörjarna
föreslagit en serie av åtgärder, av vilka den första kan sägas
vara åläggande av Konungens befallningshavande på framställning av
fångvårdsstyrelse att till fattigvårdssamhälle utgiva försörjningsbidrag
och den sista tvångsarbete i allmän tvångsarbetsanstalt eller fängelse
under högst 1 år. Som ett mellanstadium har infogats skyldighet för
den försumlige försörjningspliktige att fullgöra honom anvisat arbete i
fattigvårdsanstalt eller eljes efter fattigvårdsstyrelsens förläggande, vilket
arbetstvång dock enligt kommitténs uppfattning icke bör ha karaktären
av straff, utan åläggas honom i syfte att »förmå honom att för framtiden
fullgöra sin försörj ningsskyldighet».

Under det att man med odelad tillfredsställelse tar del av kommitténs
förslag om åläggande av regelbundna försörjningsbidrag, måste
bestämmelserna om det »kommunala arbetstvånget», som närmast följer

efter försummelse att utgiva udömt försörjningsbidrag, anses mindre tillfredsställande.
Vid detta stadium kunna alltför många försumliga försörjare
undandraga sig varje efterräkning, och ett stort antal av dem,
vilka komma inom fattigvård sstyrelsernas räckhåll, kunna alltför lätt
slippa undan avsedd tuktan.

I ett avseende innehålla stadgandena rörande försumliga försörjare
eu förmildring av gällande bestämmelser. T § 35 mom. 2 gällande
fattigvårdsförordning stadgas, att om någon genom lättja eller liknöjdhet
ådrager hustru eller minderårigt barn sådan nöd, att fattigvård måste
enligt § 1 någon av dem lämnas, skall lian, även om fattigvården är
tillfällig, stå under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde etc. Enligt förslagets
§ 72 mom. 2 stadgas, att den, vilkens minderåriga barn eller
hustru enligt § 1 åtnjuter fattigvård, som icke är allenast tillfällig, är
skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och
efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete. Genom den av kommittén
föreslagna bestämmelsen, att den åt försörjningsberättigade lämnade
fattigvården skall vara fortlöpande, kan mången, som gör sig skyldig
till svårartad försummelse av sin försörjningsplikt, gå fri från efterräkningar.
Erfarenheten visar många fall, då exempelvis en man på ett
oförsvarligt sätt undandrager sin familj erforderligt underhåll, så att
denna endast tack vare den måhända till arbete halvt oförmögna hustruns
ansträngningar och de minderårigas arbetsförtjänster kan förskaffa sig
vad som kräves för livsuppehället. Måhända kan det därutöver nödvändiga
anskaffas från en välgörenhetsförening eller enskilda personer.
Men om dylik hjälp vid något tillfälle uteblir, eller någon inkomstkälla
eventuellt sinar, kan familjen bliva nödsakad söka fattigvård. Blir denna
av tillfällig beskaffenhet, kan enligt förslaget ingen arbetsskyldighet
åläggas mannen, som måhända i åratal på ett oförsvarligt sätt försummat
att bidraga till sin familjs underhåll. Vägande skäl torde icke
kunna framföras för att i här berörda avseende förmildra gällande förordnings
bestämmelser.

Ett annat stadgande, som kommer att lägga stora hinder i vägen
för ett effektivt tillrättaförande av de försumliga försörjärna, är bestämmelsen,
att arbetsskyldighet skall upphöra, så snart fattigvård ej längre
utgår till den arbetsskyldiges familj. Som motiv för detta stadgande
anför kommittén (sid. 388): »Det kan visserligen tänkas inträffa, att hjälp
från annat håll lämnas hans (d. v. s. den arbetsskyldiges) anhöriga, och
att fattigvårdssamhällets understöd sålunda för tillfället göres överflödigt,
ehuru behovet fortfar, varigenom grunden för arbetsskyldigheten komme
att bortfalla och en utskrivning från anstalten att äga rum, ehuru det

334

kanske vore högst osannolikt, att det med vistelsen i anstalten åsyftade
målet vunnits. Ett dylikt ingripande från annat håll torde dock endast
undantagsvis kunna förekomma, och farhågan för olägenheter därav synes
därför ej böra tilläggas vidare betydelse.» Förbundet kan ingalunda
dela den uppfattning, som kommer till synes i dessa ord. Det är icke
endast tänkbart och något som allenast i undantagsfall kan förekomma,
att hjälp lämnas den arbetsskyldiges anhöriga, så att behovet av understöd
från fattigvården upphör, och den försumlige försörjaren sålunda
äger rättighet att lämna anstalten. Härvid torde man icke böra så
mycket fästa sig vid, att den försumliga försörjarens likasinnade kamrater
kunna lämna hans familj någon hjälp, så att ett avbrott i fattigvården
kan ske, och den försumlige befrias från arbetsskyldighet, för
att i sin ordning vid annat tillfälle göra sina kamrater samma tjänst.
Men en tungt vägande invändning mot det föreslagna stadgandet finner
förbundet vara, att hustrun, då mannen intagits på arbetshemmet eller
annorstädes fullgör honom förelagt arbete, kan avsäga sig fattigvårdsunderstödet
för att »befria» mannen och med uppbjudande av sina
yttersta krafter eller hjälp från privat håll söka att nödtorftigt uppehålla
sig och barnen. Med kännedom om den sinnets råhet, som ofta
kännetecknar de försumliga försörj ärna, är det fullkomligt säkert, att
dessa, då de skola inställas till arbete, med starka hotelser söka pressa
de försörjningsberättigade att reda sig utan fattigvård. Av fruktan för
efterräkningar vid den försörjningspliktiges hemkomst från arbetshemmet
kommer säkerligen mången hustru att avsäga sig ett behövligt fattigvårdsunderstöd,
vilket fångvårdsstyrelse!! ju icke kan tvinga vederbörande
att emottaga. Det synes därför förbundet, som om det vore
nödvändigt att giva fattigvård sstyrelse rättighet att kvarhålla en försumlig
försörjare å anstalt eller i arbete utöver den tid, som de försörj
ningsberättigade åtnjuta fattigvård, och att det sålunda bör stadgas,
att försörjningspliktig, som jämlikt § 72 mom. 2 intagits i fattigvårdsanstalt
eller eljes efter fattigvårdsstyrelsens föreläggande fullgör arbete,
må kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, till dess grundad
anledning föreligger att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja
sig och de sina. I detta avseende anser förbundet emellertid, i
likhet med fröken Pauli, att en maximitid bör i lagen fastställas för den
försumlige försörjarens kvarhållande i arbete. Utan en sådan bestämmelse
synes det kunna befaras, att en alltför växlande praxis i fråga
om arbetsskyldighetens utkrävande kommer att utveckla sig. Den ena
fattigvårdsstyrelsen skulle sålunda kunna komma att å anstalt kvarhålla
sina försumliga försörjare endast ett par månader för att därefter släppa

ut dem på försök, medan däremot den andra lättigvårdsstyrelsen kanske
skulle hålla sina »arbetshjon» kvar både ett och två år utan att anse
sig hava anledning lita på deras vilja att söka efter förmåga försörja
sig själv eller de sina.

Förbundet önskar vidare framhålla, att proceduren i avseende på
de försumliga försörjarnas behandling i ett par avseenden kunde förenklas.
1 § 73 stadgas, att om försörjningspliktig underlåter att efterkomma
fattigvärdsstyrelsens föreläggande att inställa sig till arbete,
Konungens befallningshavande har att meddela handräckning för hans
inställande. Kommittén motiverar detta stadgande med hänvisning till
behovet av sakkunnig prövning i dessa ärenden. Det kan emellertid
ifrågasättas, om icke vederbörande kronofogde och magistrat äga den
kompetens, som är erforderlig för prövning av ifrågavarande ärenden.

Av än större vikt synes emellertid vara, att onödig omgång undvikes
vid behandlingen av de försumliga försörjarne, som icke låtit sig
rättas av varning enligt § 76. Fattigvårds- eller anstaltsstyrelse kan i
dylika fall enligt förslagets § 77 med bifogande av bevis om varningen
och tillgänglig utredning i ärendet anmäla saken hos allmänna åklagaren,
och ankommer på denne att, efter förhör i saken, hos Konungens
befallningshavande göra framställning om den felandes dömande till
tvångsarbete. Sedan ytterligare förhör ägt rum samt erforderlig utredning
i saken förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande
jämväl äger förordna om förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande
ålägga den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter
förekomma, låta bero vid varning.

Det må visserligen erkännas, att det ofta kan framstå såsom bekvämare
för eu fattigvårdsstyrelse att i hithörande fall med sin framställning
få vända sig till allmänna åklagaren än att nödgas insända
ansökan till Konungens befallningshavande i länet. Det har dock icke
kommit till förbundets kännedom, att den nu gällande ordningen i berörda
avseende medfört några särskilda olägenheter. Däremot skulle
den av kommittén föreslagna anordningen genom inskjutande av ännu
en instans i rättsproceduren innebära en enligt förbundets mening onödig
omgång i avseende på densamma. Förbundet får därför förorda, att
§ 77 mom. 1 måtte erhålla följande lydelse: »Därest den felande ej
låter rätta sig av varning som i § 76 sägs, må fättigvårdsstyrelsen eller, där
varning meddelats av styrelse för anstalt, denna styrelse, med bifogande
av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, om förhållandet
göra anmälan hos Konungens befallningshavande.» (I mom.
2 bör givetvis till följd av denna omredigering ordet »ytterligare» utgå.)

336

Efter att mera utförligt hava uppehållit sig vid ovan behandlade
principiella spörsmål övergår förbundet till en granskning av förslagets
olika paragrafer.

§ n.

I mom. 1 stadgas, att antalet ledamöter i fångvårdsstyrelse på
landet skall vara minst 3. I § 15 mom. 2 stadgas, att fångvårdsstyrelse,
som endast räknar 3 ledamöter, icke kan företaga ärende till
avgörande, såvitt icke hela antalet är tillstädes. Då det helt naturligt
ofta förekommer, att någon av de 3 ledamöterna på grund av sjukdom,
resa eller annan anledning icke kan närvara vid sammanträde,
och suppleant ej kan anträffas, blir det sålunda stundom svårt för sådan
fångvårdsstyrelse att fatta laga beslut. Det synes därför lämpligt, att
fångvårdsstyrelse såväl i stad som å landet räknar minst 5 ledamöter.
Frånsett här anförda motivering är det endast fördelaktigt, att fattigvårdsstyrelsens
ledamöter icke äro alltför få.

I samhällen, där distriktsindelning är genomförd (särskilt i sådana
med vårdaresystem), och sålunda i regel varje medlem av fattigvårdsstyrelsen
är föreståndare för ett distrikt, är det synnerligen önskvärt,
att varje distriktsföreståndare har en suppleant. Under hänvisning härtill
hemställer förbundet, att det i § 11 mom. 2 måtte stadgas, att suppleanter
för ledamöterna utses till minst halva antalet av dessa, eller,
om deras antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över
hälften.

§ 12-

Ehuru förbundet anser det ovisst, huruvida inval av kvinna i
fattigvårdsstyrelse bör göras obligatoriskt genom föreskrift därom i
själva lagen, synes dock ett stadgande av ungefär följande lydelse vara
på sin plats under denna paragraf: »Med hänsyn till det arbete, som

åligger fattigvårdsstyrelse, bör fattigvårdssamhäile tillse, att såväl män
som kvinnor inväljas i styrelsen, och att olika samhällsklasser i densamma
bliva representerade.»

§ 13-

Ifrågasättas kan, huruvida det ej vore fördelaktigt att medgiva
vederbörande tjänsteläkare rättighet att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlingar.

337

§ 19-

Enligt mom. 2 i denna paragraf må fångvårdsstyrelse kunna till
sitt biträde vid fattigvårdens handhavande kalla därför skickade, inom
fattigvård ssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), I ett flertal
städer, där s. k. vårdaresystem är rådande, är det emellertid stadsfullmäktige,
, som på förslag av fattigvårdsstyrelsen utse vårdare. Detta sätt
för deras utseende gör uppdraget i mångas ögon mera uppskattat och
är ägnat att låta dess karaktär av kommunalt förtroendeuppdrag klarare
framträda, något som endast kan vara till fördel för saken. Det förefaller
därför, som om sagda moment hellre borde erhålla följande lydelse:
»För ändamål, som i mom. 1 sägs, må enligt bestämmande i
fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas
därför skickade---.»

§ 24.

I vidsträckta kommuner med gles befolkning kan det stundom
inträffa, att en enskild person utanför fattigvårdsstyrelsen blir nödsakad
lämna understöd till blottställd person. Ett dylikt understöd plägar
ofta av fattigvårdsstyrelsen ersättas givaren. Det synes som om i lagen
borde stadgas, att fattigvårdsstyrelses beslut att ersätta vederbörande
det utgivna beloppet förlänar understödet karaktär av fattigvård, och
bör fattigvårdsstyrelsens åtgärd icke anses såsom »ett betalande av den
nödställdes enskilda skuld». Det ifrågasatta stadgandet är av vikt, för
den händelse den nödställde har hemortsrätt i annat samhälle.

§ 30.

I denna paragraf ålägges fångvårdsstyrelse bl. a. att vaka över,
att barn eller andra, som utackorderas, erhålla tillfredsställande vård.
Enligt fattigvårdsförbundets erfarenhet förekommer det icke sällan även
i kommuner, där distriktsindelning är genomförd, att tillsynen över de
utackorderade är högst otillfredsställande, och att fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller vederbörande distriktsledamot icke någonsin besökt de
utackorderade inom distriktet. Detta sker så mycket lättare som de,
vilka emottagit de vårdbehövande i sina hem, ofta uppbära utackorderingsavgiften
hos ordföranden eller distriktsföreståridaren, och dessa
sålunda icke anse sig ha någon direkt anledning att besöka hemmen.
Med tanke på dessa förhållanden synes det lämpligt, att övervakandet
av de utackorderade sker genom en eller flera för ändamålet utsedda
Utlåtanden ang. fattigvård. 43

338

personer. Givetvis är en kvinnlig ledamot ofta mycket lämpad för
nämnda uppdrag.

§ 31.

Det kan ifrågasättas huruvida det föreslagna namnet »ålderdomshem))
är det mest lämpliga. Den kommunala vårdanstalten är ju avsedd
att emottaga understödstagare av alla åldrar utom i den mellan 2
och 15 år. Det kan rent av tänkas, att det på yngre vårdbehövande
personer kan utöva en deprimerande inverkan att intagas i ett »ålderdomshem».
Efter ordet »ålderdomshem» bör därför insättas ordet »vårdhem»
att komma till alternativ användning.

Enligt sista stycket må fattigvårdssamhälle, som på grund av det
ringa antalet understödstagare icke kan anses vara i behov av anstalt,
av Konungens befallningshavande befrias från skyldighet att anordna
sådan. Lämpligt torde vara att som villkor för en dylik befrielse stadga,
att överenskommelse skall hava träffats med annat fattigvårdssamhälle
om rätt att vid behov få anlita detta tillhörig anstalt.

I samband med behandlingen av denna paragraf vill förbundet
såsom sin övertygelse uttala, att det sjmes nödvändigt att anordna en
statsverkets utlåningsfond för tillhandahållandet åt kommunerna av medel
för uppförandet av ålderdomshem. En dylik fond finnes sedan 1896 i
Finland. Mot vissa villkor lämnas lån från denna fond mot erläggande
av 5 procent annuitet å beloppet, därav 3 procent utgöra ränta och
återstoden amortering å lånet. För den händelse det icke anses lämpligt
att upplägga en dylik lånefond, torde möjlighet böra beredas kommun,
som vill uppföra ålderdomshem, att för detta ändamål erhålla lån
på fördelaktiga villkor från pensionsförsäkringsfonden.

§ 32.

Förbundet anser, att den synnerligen viktiga § 35 i lagtexten bör
infogas närmast efter § 31. Lämpligt torde vara, att orden »Understödstagare
--— bör, så vitt ske kan, beredas dylik vård» utbytas mot

»Understödstagare — — — bör beredas dylik vård» eller »Understödstagare
— — — skall, så vitt ske kan, beredas dylik vård».

Första stycket av förslagets § 32 skulle i följd av denna omflyttning
förslagsvis erhålla följande lydelse:

»I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i § 31 sägs,
skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i från varandra
skilda rum samt att, därest plats å särskild vårdanstalt icke kunnat
beredas understödstagare, som i näst förutgående paragraf sägs, dessa

;J39

vårdas i särskilda rum eller avdelningar, såvida icke undantagsvis annat
finnes kunna ske utan men eller olägenhet för den sjuke eller övriga
understödstagare».

I sista stycket stadgas, att barn, som fyllt 2 år, icke annat än
tillfälligtvis och till dess annan anordning hunnit träffas, må intagas å
fattigvårds anstalt, såframt icke »en från den övriga anstalten skild avdelning
för barns omhändertagande och vårdande inrättats». Det kan
icke förnekas, att det kommer att erbjuda svårigheter att avgöra, huruvida
viss barnavdelning uppfyller denna fordran eller icke, och man
måste befara, att bestämmelsen ifråga icke är ägnad förhindra barns
vistelse å fattigvårdsinrättning under för dem högeligen ogynnsamma
omständigheter. I 1908 års förslag till ny fattigvårdslag för Finland
föreslås, att barn, som uppnått 3 års ålder, ej får vårdas uti fattiggård
eller annan för vuxna avsedd fattigvårdsanstalt, så framt därstädes icke
finnes inrättat ett skilt barnhem under ledning av egen sakkunnig vårdarinna.
Förbundet håller före, att det med stadgandet i sista stycket av
paragrafen avsedda syftet lättast uppnås, om stycket erhåller denna
lydelse: »Minderårig över 2 år må icke annat än tillfälligtvis, och till

dess annan anordning hunnit träffas, intagas på fattigvårdsanstalt för
vuxna.»

Kommittén har icke i sin motivering och givetvis än mindre i
lagtexten yttrat något om den för en tillfredsställande anstaltsvård ytterst
betydelsefulla personalfrågan. För att understödja den tendens, som nu
alltmer gör sig gällande, att ställa för sitt kall utbildade föreståndare
och föreståndarinnor i spetsen för fattigvårdsanstalterna, förordar förbundet,
att i nu omhandlade paragraf intages en bestämmelse, att
ålderdomshem bör ställas under ledning av för sitt kall utbildad föreståndare
eller föreståndarinna. Det är nu för fattigvårdsstyrelserna förenat
med mindre svårigheter än förr att erhålla lämplig personal för sina
anstalter, då frånsett andra institutioner Svenska fattigvårds förbund et
sedan 8 år tillbaka årligen anordnar utbildningskurser för blivande funktionärer
vid fattigvårdsanstalter.

Förbundet tillåter sig i detta sammanhang erinra om de alltjämt
ökade krav, som ställas på funktionärerna inom fattigvården, och om
deras ansvarsfulla och ofta synnerligen svårskötta syssla. Det är därför
ett önskemål, att deras ställning i största möjliga män säkerställes.
Härtill skulle bidraga, om i förslaget till normalreglemente för fattigvårdens
handhavande intoges en bestämmelse, att funktionär bör anställas
medels kontrakt med viss uppsägningstid. Till förbundets kännedom
har nämligen kommit en del fall, då fattigvårdsfunktionär till synes

340

utan egentlig anledning omedelbart blivit uppsagd från innehavd plats
och med sin familj blivit ställd på bar backe. Givet är, att personer,
vilka det vore särskilt önskvärt att tillföra fattigvårdsarbetet, vid sådant
förhållande skola befinnas mindre villiga att ägna sig åt detta kall.

Utan att därom vilja framställa något yrkande önskar förbundet
ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att i ett sista stycke i denna
eller i en närmast därefter följande paragraf intaga en bestämmelse, att
person, som har mindre tillgångar, efter styreffeens beprövande kan få
»inackordera» sig å ålderdomshem, såvitt detta icke föranleder, att intagning
av medellös person, som är i behov av anstaltsvård, därigenom
förhindras. (Härigenom skulle § 1 i förslaget till reglemente för anstalt
eventuellt behöva omredigeras.)

§ 33.

Rörande uppförandet av arbetshem stadgas i denna paragraf, att
i den mån dylika anstalter icke kommit till stånd genom fattigvårdssamhälle
eller sammanslutningar av dylika eller på annat sätt, landstinget
har att — — — draga försorg om upprättandet av dylika hem.
Detta stadgande torde icke vara ägnat att främja tillkomsten av arbetshem,
utan ansvaret för att ett tillräckligt antal dylika hem finnes bör
direkt åläggas landstingen. På grund av det »divisionsansvar», som
genom det av kommittén föreslagna stadgandet faktiskt införes, kan
man befara, att kommunerna och landstingen komma att uppskjuta vidtagandet
av åtgärder för anordnandet av arbetshem, i det vardera parten
vill avvakta, vad den andra ämnar åtgöra i saken.

Förbundet håller sålunda före, att ansvaret för förefintligheten av
nödigt antal arbetshem inom länen direkt bör åläggas landstingen, vilka
hava att draga försorg om uppförandet av dylika hem, i den mån redan
förefintliga anstalter icke kunna för ändamålet användas. Det bör jämväl
erinras om, att arbetshemmen erfordra en sådan utrustning och anordning,
att för deras upprättande mindre område än landstingsområde
knappast synes böra komma ifråga. Bestämmelserna i lagen angående
uppfostan åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn av den
13 juni 1902 synas med hänsyn till de där intagna stadgandena rörande
upprättandet av skyddshem giva stöd åt förbundets uppfattning i denna
fråga. Som känt är finnes det ännu flera län, som sakna skyddshem,
och dock torde angelägenheten av skyddshems anordnande framstå minst
lika klar som behovet av arbetshem.

Med hänsyn till de ganska avsevärda utgifter, som landstingen
skulle få vidkännas, om kommitténs och än mer ifall förbundets förslag

341

till anstaltsvårdens ordnande skulle antagas, vill förbundet förorda, att
statsbidrag lämnas till uppförande av arbetshem, varjämte det kan ifrågasättas,
om icke bidrag från statens sida jämväl borde lämnas till bestridande
av driftkostnaderna vid arbetshemmen.

Det bär med hänsyn till de försumliga försörjarnas intagande på
arbetshemmen påpekats, att ett fattigvårdssamhälle, som sände försumliga
försörjare och andra till ett arbetshem, skulle dels gå miste om
den inkomst av deras arbete, vilken det i gynnsamma fall under nuvarande
förhållanden kan tillgodogöra sig, dels dessutom få erlägga en
avgift för deras vistelse å arbetshemmet. Det framhålles, att en dylik
anordning med säkerhet icke skulle verka i riktning mot ett välbehövligt
efterhållande av försumliga försörjare. Förbundet anser, att denna anmärkning
är värd allt beaktande ocli önskar framhålla önskvärdheten av
att intagning av försumliga försörjare å arbetshem om möjligt ej må
bliva förbunden med någon kostnad för vederbörande kommun.

Förbundet håller före, att det i lagen tydligt bör angivas, att det
är arbetshemmets styrelse, som, efter ansökan från vederbörande fångvårdsstyrelse,
äger besluta om intagning å arbetshemmet. Det kan i
annat fall befaras, att personer, för vilka arbetshemmet egentligen icke
är avsett, bliva ditsända av fångvårdsstyrelse^ som av en eller annan
anledning önska bliva befriade från ifrågavarande personer. Å andra
sidan bör rätt att besvära sig över beslut av styrelse för arbetshem,
varigenom intagning å hemmet vägrats, medgivas vederbörande
kommun.

Ett betydande antal av de försumliga försörjarne — måhända flertalet
— äro alkoholister, och det är givetvis av stor betydelse, att
— innan intagning å arbetshem sker — försök göres att genom lämplig
vård, eventuellt på alkoholistanstalt, återföra dem till ett nyktert liv,
vilket skulle underlätta eller möjliggöra fyllandet av dem åliggande försörjningsplikt.
Då fattigvård sstyrelse, såvitt särskild nykterhetsnämnd
ej utsetts, skall fungera som sådan, torde ett planmässigt arbete i den
här berörda frågan jämförelsevis lätt kunna ordnas. Måhända kunde i
samband med § 38 stadgas, att fångvårdsstyrelse bör upprätthålla nära
samarbete med andra myndigheter inom kommunen, exempelvis barnavårdsnämnd,
fosterbarnsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd.

I sista stycket föreskrives, att män och kvinnor icke må intagas
i samma arbetshem, såvida ej för dem flnnas fullständigt skilda avdelningar.
Det förtjänar att tagas under övervägande, huruvida det icke
vore lämpligare att stadga, att män och kvinnor överhuvud icke få intagas
i samma arbetshem.

342

Arbetshemmen böra, på grund av sin natur, vara underkastade en
noggrann inspektion, och det synes böra stadgas, att sådan skall företagas
minst en gång årligen.

§ 38.

Under denna paragraf önskar förbundet erinra om, huru fördelaktigt
det har visat sig vara att i större samhällen, där en mera utvecklad
välgörenhetsverksamhet finnes, upplägga ett register, av vilket
framgår, vad hjälpsökande personer fått uppbära från fattigvården och
olika understödsföreningar. Fattigvårdsstyrelse synes böra verka för
upprättandet av dylikt register, vilket emellertid lämpligast torde omhänderbavas
av enskild förening.

§ 41.

För främjandet av tillkomsten genom landstingens försorg av vårdanstalter
för kroniskt eller obotligt sjuka personer bör stadgas, att statsbidrag
lämnas landstingen för upprättandet av dessa anstalter. Detta
statsbidrag synes böra utgå med högre belopp än det, som lämnas för
uppförandet av sanatorier och tuberkulossjukhus, och som utgår med
hälften av verkliga byggnadskostnaden intill 1,000 kronor för varje
sjukplats. Detta maximibelopp har emellertid i fråga om nämnda sjukhus
visat sig utgöra en alltför ringa del av byggnadskostnaderna och även
om sjukhusen för tuberkulösa otvivelaktigt ställa sig dyrare än vårdanstalter
för kroniskt eller obotligt sjuka personer, så torde dock uppförandet
av sistnämnda anstalter vara förbundet med så stora kostnader,
att ett maximibelopp av 1,000 kronor ingalunda kan väntas motsvara
hälften av byggnadskostnaderna.

I mom. 2 stadgas, att landsting, som uppfört anstalt för personer,
vilka lida av viss kronisk sjukdom, ej må för vård av fattiga sjuka därstädes
fastställa en avgift, som överstiger 3/i av vårdkostnaden. Då
emellertid vården av kroniskt sjuka å dylik anstalt oaktat denna bestämmelse
säkerligen i de flesta fall skulle ställa sig avsevärt dyrare
för kommunerna än den vård, som nu lämnas, ifrågasätter förbundet,
om ej den avgift vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga, borde
ytterligare begränsas, eventuellt till högst hälften av vårdkostnaden.

§ 51.

Förbundet håller före, att ersättning bör kunna erhållas för fattigvård
enligt § 1, som icke omfattat längre tid än 30 dagar. Bleve
nämligen kommitténs förslag i denna punkt antaget, så skulle detta i

343

många fåll medföra svåra olägenheter för de fattiga. Vistelsekommunens
fångvårdsstyrelse skulle helt naturligt vara mindre benägen att lämna
fattigvård åt främmande kommun tillhörig person, när styrelsen var
medveten om, att ersättning ej kunde erhållas för det lämnade understödet.

Förbundet vill vidare erinra om, att bestämmelsen rörande de 30
dagarna under denna paragraf även är ägnad medföra intressekonflikt
mellan vistelsekommun och hemortsrättskommun i avseende på hemsändning
enligt § 59.

§ 56.

Förbundet tillåter sig under denna paragraf hänvisa till en artikel
i Svenska fattigvårds förbundets tidskrift av ombudsmannen hos Stockholms
stads fattigvårdsnämnd C. Tersmeden (häftet 5, 1915, sidan 180),
i vilken bland annat förordas, att Konungens befallningshavande i en
blivande fattigvårdslag bör tillerkännas en stark processledande befogenhet.
Ett utdrag ur nämnda artikel medföljer såsom bilaga.

§ 57.

Förbundet ifrågasätter, om icke den påföljd, som under denna
paragraf stadgas för försummelse att i rätt tid sända halvårsräkning å
kostnader, som fattigvårdsstyrelse haft för annat samhälle tillhörig understödstagare,
är väl sträng.

§ 59.

I redaktionellt avseende synas orden »hemsändande eller därom
själv besörja» å rad 5 i första stycket böra utbytas mot »avhämtande
eller själv ombesörja hans hemsändande».

Hemsändning synes icke böra komma i fråga i avseende på person,
som minst 10 år varit bosatt inom fattigvårdssamhälle, och där önskar
kvarstanna. Givetvis har sådan person i regel hemortsrätt i den kommun,
där han så länge vistats, men undantag kunna tänkas, särskilt med
hänsyn till att den, som fyllt 60 år, icke kan förvärva ny hemortsrätt.

§ 60.

Bestämmas bör, när talan om i denna paragraf nämnd ersättning
skall anhängiggöras hos Konungens befallningshavande.

§ 62.

För att i någon mån ytterligare överflytta kommunernas fattigvårdsutgifter
på staten ifrågasätter förbundet, om ej den i paragrafen
stadgade tiden av minst 5 år lämpligen kunde nedsättas.

344

Av ordalydelsen i andra stycket framgår icke, vad som i motiveringen
framhäves, nämligen att fattigvårdsbehovet för person, som oavbrutet
under minst 5 år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest
han har hemortsrätt, skall hava inträtt, innan han återvänt till samhället
eller åtminstone omedelbart därefter.

§ 65-

Ersättning för fattigvård, som någon såsom minderårig erhållit,
synes böra kunna uttagas av honom senare tillfallande arv eller annan
tillgång, varemot hans arbetsförtjänst icke för sagda syfte bör få tagas
i anspråk. Sista punkten i mom. 1 torde lämpligen omredigeras i överensstämmelse
med denna uppfattning.

§ 70.

Den föreslagna preskriptionstiden av 2 år torde utan olägenhet
kunna avsevärt höjas.

§ 71.

Vid arbetshem torde en straffjournal böra finnas, i vilken vidtagna
disciplinära åtgärder bliva antecknade.

Sista punkten kan tolkas som en uppmaning att tilldela barn aga.
Förbundet föreslår, att — för den händelse punkten överhuvud bibehålies
— densamma erhåller följande lydelse: »För gossar under 15 år och
flickor under 12 år får aga komma till användning.»

§ 78.

Enligt § 8 skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt.
Där den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning
icke lämpligen bör intagas i dylik anstalt, skall han i stället intagas i
länsfängelse eller kronohäkte och där hållas till lämpligt arbete.

I motiveringen framhåller kommittén, att intagning i fängelse synes
böra äga rum i fråga om personer, som till följd av nedsatt arbetsförmåga
icke ägna sig för intagning å tvångsarbetsanstalt. Vidare
skulle kvinnor ej intagas i tvångsarbetsanstalt utan i fängelse. Slutligen
skulle de, vilka dömts till tvångsarbete i 3 månader eller därunder,
verkställa arbete i fängelse i stället för i tvångsarbetsanstalt. Dessa
bestämmelser förefalla förbundet icke tilltalande, och synes det ej
kunna förordas, att i fängelse intagas personer, som icke blivit dömda
för brott.

345

§ 79.

Då minderårig, som av fåttigvårdsstyrelsen omhändertagits, hunnit
den ålder samt nått den utveckling och stadga, att lian kan anses i
stånd att försörja sig, har styrelsen enligt förslaget att söka bereda
honom lämplig tjänst eller anställning. Intill dess sådan person fyllt
18 år, äger styrelsen för honom utse tjänst eller anställning, vilken han
icke utan dess tillstånd får lämna före nämnda ålder.

Förbundet inser till fullo den stora betydelse, som ligger i att den
ungdom, det här är fråga om, blir föremål för en omsorgsfull och klok
tillsyn, särskilt under den i flera avseenden kritiska övergångsåldern,
och förbundet uppskattar den omtänksamhet, som tagit sig uttryck i ifrågavarande
bestämmelser.

Förbundet anser emellertid, att det måste väcka betänkligheter,
att en person icke före 18 års ålder har rätt att lämna sin plats utan
fattigvårdsstyrelsens medgivande. Bestämmelsen i fråga är ordagrant
tagen från § 20 i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om
en person, allenast av den anledning att han på grund av fattigdom
måst omhändertagas av fattigvården, intill fyllda 18 år skall ställas i
så starkt personligt beroende av fåttigvårdsstyrelsen och detta under
måhända flera år, efter det understödet upphört att utgå. I förhållande
till annan ungdom försättes han i en undantagsställning, som mången
gång måste kännas synnerligen bitter.

Förbundet skulle icke hava något att invända mot det här berörda
stadgandet, för såvitt garantier förefunnos, att vederbörande erhållit fullt
lämplig tjänst och kontroll dessutom anordnades över, att så vore förhållandet.
Men man får icke förbise, att ifrågavarande unga personer i
egennyttigt syfte kunna fasthållas i viss tjänsteanställning. Genom att
bliva mot sin vilja bunden vid viss plats kan en person hindras att
välja den levnadsbana, åt vilken han helst velat ägna sig.

Slutligen torde det böra erinras om, att det på den unge kan
verka nog så demoraliserande att veta, att han, till vilka fel och försummelser
han än må göra sig skyldig, icke i likhet med andra jämnåriga
därför själv får bära ansvaret.

I paragrafen stadgas vidare, att fångvårdsstyrelse, som omhändertagit
minderårig, bör öva tillsyn över honom, ända tills han uppnått
myndig ålder och att denna bestämmelse skall gälla, även om han långt
dessförinnan upphört att åtnjuta fattigvård. Om detta stadgande bleve
Utlåtanden ang. fattigvård. 44

346

lag, kan man befara, att det bleve en bestämmelse på papperet, enär
fattigvårdsstyrelserna, särskilt då de en gång understödda uppnått åldern
18—21 år, i regel skulle sakna tid och möjlighet att utöva denna tillsyn.

I anslutning till vad ovan anförts torde § 79 mom. 2 förslagsvis
böra erhålla följande lydelse: »Över den, som enligt § 36 genom fångvårdsstyrelse^
försorg beretts tjänst eller anställning, bör styrelsen,
ändå att han icke åtnjuter fattigvård, utöva tillsyn intill dess sådan
person fyllt 18 år.»

§ 80.

Förbundet ifrågasätter, huruvida den, som är missnöjd med fattigvårdsstyrelses
beslut i fråga om sättet för fattigvårds meddelande, bör
tillerkännas rätt att däröver anföra besvär hos Konungens befallningshavande.
Bestämmelsen ifråga kommer att giva anledning till ett mycket
stort antal besvärsmål, av vilka med säkerhet många skola befinnas vara
förorsakade av obefogat missnöje och trakasseribegär. I varje händelse
bör den, som är missnöjd med Konungens befallningshavandes utslag i
mål rörande sättet för fattigvårds meddelande, icke tillerkännas rätt att
anföra besvär hos kammarrätten över Konungens befallningshavandes
utslag (§ 82).

§ 84.

Det synes som om jämväl fångvårdsstyrelse bör äga rätt överklaga
Konungens befallningshavandes utslag i mål rörande tvångsarbete
enligt § 77.

Stockholm den 26 april 1916.

Underdånigst:

Alfr. Fornander. Sigrid Göransson. Axel Husch.

G. af Klintberg. G. H. von Kock. Georg Nordfeldt.

Alfred Petrén. Jakob Pettersson. Axel Sundberg.

347

Bilaga 1.

Utdrag ur protokoll, hållet vid svenska fattigvårdsförbundets
styrelses sammanträde den 15 november 1915.

§ 2.

Sedan Kungl. Maj:t lämnat svenska fattigvårdsförbundet tillfälle
att avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till
lag om fattigvården, beslöt styrelsen efter hemställan från förbundets
arbetsutskott att utse en särskild kommitté att å svenska fattigvårdsförbundets
vägnar avgiva sagda utlåtande.

Till medlemmar i denna kommitté utsågos ordföranden i förbundets
arbetsutskott, redaktör G. H. von Koch, Stockholm, borgmästaren m. m.
Jakob Pettersson, Södertälje, fattigvårdsinspektörsassistenten G. Nordfeldt,
Stockholm, fröken Sigrid Göransson, Sandviken, sekreteraren hos svenska
fattigvårdsförbundet A. Hirsch, Stockholm, godsägaren m. m. Axel Sundberg,
Barksäter, Katrineholm, fröken G. af Klintberg, Stockholm, sparbanksdirektören
m. m. Alfr. Fornander, Växjö, samt överinspektören för
sinnessjukvården, med. doktor A. Petrén, Stockholm.

Rätt utdraget ur protokollet intygar:

Axel Hirsch.

Sekreterare.

Bilaga 2.

Utdrag ur en artikel i svenska fattigvårdsförbundets tidskrift 1915 av ombudsmannen
hos Stockholms stads fattigvårdsnåmnd Gustaf Tersmeden.

I en blivande lag borde Konungens befallningshavande tillerkännas
en stark processledande befogenhet. Konungens befallningshavande borde
tilläggas icke blott rätt utan även skyldighet att genom sina* under -

348

lydande tjänstemän bidraga till målens utredning. Då ett mål angående
ersättning för lämnad fattigvård väckes mot annat fattigvårdssamhälle,
synes Konungens befallningshavande i den ort, där fattigvården lämnats,
genast böra ingå i prövning av: 1) om målet är av beskaffenhet att
böra såsom fattigvårdsmål handläggas; 2) om detsamma anhängiggjorts
inom rätt tid vid rätt forum; 3) om i lag föreskrivna handlingar finnas
bifogade och riktigt avfattade, samt 4) om den fattigvård, för vilken
ersättning yrkas, är av sådan beskaffenhet, att densamma, så vitt inom
sökandekommunen utredas kan, bör av annat fattigvårdssamhälle ersättas.
Härefter meddelar Konungens befallningshavande genom en tergalresolution
(resolution tecknad å handlingen i fråga) beslut i målet.
Detta preliminära beslut kan innehålla: 1) avslag å ansökningen jämte
besvärshänvisning till kungl. kammarrätten; 2) återremiss till sökanden
med föreläggande att i något avseende komplettera ansökningen; eller

3) resolution, varigenom målet kommuniceras med en förklarande part.
I det sistnämnda fallet bör Konungens befallningshavande, ej sökanden,
äga att bestämma, vilken kommun, som skall avgiva förklaring samt
eventuellt översända handlingarna till länsstyrelsen i den ort, där
Konungens befallningshavande, ej sökanden, anser den vårdade äga
hemortsrätt. Det skulle sålunda sakna betydelse, om sökanden i ansökningen
riktat talan mot visst namngivet fattigvårdssamhälle eller ej.
Sedan förklaring inkommit, avdömes målet i vanlig ordning. Skulle
påminnelser eller ytterligare, förklaring erfordras, har vederbörande
Konungens befallningshavande att i kommunikationsresolution tydligt
angiva, vilken eller vilka upplysningar som önskas. Vid avgörandet
beaktar Konungens befallningshavande, även om invändning eller bestridande
ej skett, varje omständighet, som leder svaranden till fördel,
t. ex. en för högt debiterad dagkostnad nedsättes utan yrkande till
skäligt belopp, ersättning för preskriberad tid avräknas m. m. I utslaget
åligger det vidare Konungens befallningshavande att utan särskilt
yrkande lämna den tappande fattigvård sstyrelsen hänvisning att söka
gottgörelse av staten eller landsting, då sådan gottgörelse synes kunna
erhållas.

Reservationer.

I sina anmärkningar över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till § 33 har fattigvårdsförbundet påyrkat, att ansvaret för att ett nödigt
antal arbetshem finnes inom länen direkt bör åläggas landstingen. Tilllika
har förbundet framhållit, dels att intagningen av försumliga försörjare
må om möjligt ej bliva förenad med kostnad för vederbörande
kommun, dels att män och kvinnor ej må intagas å samma hem. Bleve
förbundets här framställda krav och önskningar tillgodosedda, skulle en
måhända onödigt tung börda bliva lagd på landstingen. Enligt mitt
förmenande bör denna fråga ej ordnas länsvis utan helt tagas om händer
av staten. Till de tungt vägande skäl härför, som fångvårdsstyrelsen
m. fl. anfört, torde flera kunna läggas. Sålunda är ej utrett och torde
ej på förhand kunna utredas, i vilken omfattning sådana arbetshem bliva
erforderliga. De större städerna torde i allmänhet redan hava var för
sig ordnat denna fråga på ett tillfredsställande sätt, och för såväl de
mindre städerna som i synnerhet för landsbygden torde behovet av sådana
anstalter ej vara alltför stort. Det låter tänka sig, att av landsting
anordnat arbetshem bleve i obetydlig mån anlitat. Om staten övertoge
skyldigheten att bygga och driva dessa anstalter, kunde början göras
med ett fåtal, uppförda på lämpliga platser, och sedermera flera tillkomma
i den mån och på de platser, behov av sådana yppade sig.
Dessutom bör ej landstingens förmåga att bära ekonomiska bördor över
hövan tagas i anspråk. Där landstingen på ett tillfredsställande sätt
ordnat lasarettsvården, tuberkulosvården, epidemisjukvården och idiotvården,
där de på ett effektivt sätt bidraga till undervisningsanstalter
och veterinärväsendet samt i övrigt stöda samhällsnyttiga inrättningar
och företag, har skatten redan nu sprungit upp till betydande belopp,
och de landsting, som ännu ej ordnat sig i nämnda hänseende, stå helt
visst inför nödvändigheten av att snarast göra det. Skola landstingen
även taga hand om vården av svårare kroniskt och obotligt sjuka, torde
gränsen för deras ekonomiska bärkraft snart vara nådd.

Det synes mig alltså, att fattigvårdsförbundet bort uttala sig för,
att anordnandet och driften av arbetshemmen borde läggas på staten
och handhavas av en styrelse, som efter vederbörande Kungl. Maj:ts

350

befallningshavandes hörande ägde besluta över från kommunala styrelser
inkomna inträdesansökningar, samt att avgifterna vid dessa arbetshem
bleve satta så låga som möjligt.

Stockholm den 26 april 1916.

Axel Sundberg.

För dem, som deltagit i det praktiska fattigvårdsarbetet, har det
länge stått klart, huru ytterligt maktlösa fattigvårdsmyndigheterna på
grund av den nuvarande lagens bristfälligheter stå mot försumliga
familj eförsörj are.

Med tanke på all den nöd och allt det elände, som dessa åstadkomma,
har det därför allmänt önskats och hoppats, att i en ny fattigvårdslag
omöjligheten att komma till rätta med dem skulle bli undanröjd.
Emellertid torde man, utan att göra sig skyldig till överdrift,
kunna säga, att fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om
fattigvården, i vad detsamma avser nu föreliggande fråga, berett ej blott
landets fattigvårdsfunktionärer utan även andra, som i en eller annan
form haft med praktiskt fattigvårdsarbete att göra, en stor missräkning.
Uttalandena vid den senaste fattigvårdskongressen buro nogsamt vittne
därom.

Anledningen till, att fattigvårdslagstiftningskommittén ej framlagt
mera effektiva förslag i detta hänseende, torde väl hava varit fruktan
för missbruk från fattigvård sstyrelsernas sida, om större makt lades i
deras händer.

De ändringsförslag beträffande försumliga familjeförsörjares behandling,
som Svenska fattigvårdsförbundets särskilda kommitterade nu
framlagt, torde visserligen jämfört med fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag vara en avgjord förbättring. Men även enligt deras förslag
torde en del fattigvårdsfall kunna tänkas förekomma, varvid man fortfarande
ej kan komma åt försumliga försörjare. Ej heller förbundets
kommitterade synas hava kunnat göra sig fria från den fruktan för
missbruk från fattigvårdsstyrelsernas sida, varom ovan nämnts.

Då jag på grund av mångårig erfarenhet från praktiskt fattigvårdsarbete
anser, att fullt effektiva bestämmelser beträffande försumliga
familjeförsörjare äro absolut nödvändiga, då jag vidare anser, att fruktan
för missbruk från fattigvårdsstyrelsernas sida torde vara obefogad, får

351

jag reservera mig mot det av Svenska fattigvårdsförbundets särskilda
kommitterade gjorda uttalandet i nu föreliggande fråga samt, liksom
den senaste fattigvårdskongressen, uttala min anslutning till de av fattigvårdslagstiftningskommitténs
ledamot, herr Lindblom, avgivna reservationerna.

Stockholm den 26 april 1916.

Georg Nordfeldt.

Då man sammanställer fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till lösande av frågan angående inspektion av fattigvården med till betänkandet
fogade reservationer ävensom de särskilda Konungens befallningshavandenas
och landstingens yttranden över betänkandet i denna
del jämte den behandling ärendet fick vid Svenska fattigvårdsförbundets
kongress i Stockholm 1915, framgår det, att meningarna i avseende å
den föreliggande punkten brutit sig rätt skarpt mot varandra. Detta
förhållande manar i och för sig till ett noggrant övervägande av de
olika förslagen.

Uppenbart torde vara, att, efter vad som i denna fråga förekommit,
ett fullständigt övergivande av de former — här Konungens befallningshavandes
befogenhet — som hittills varit gällande för tillsyn och övervakande
av fattigvården, icke utan tungt vägande skäl bör ifrågasättas.
Kan en organisation, som är ägnad att undanröja den hittills varande
kontrollens ojämnhet och, såsom det säges, föga effektivitet utan tillgripande
av en för hela riket omfattande inspektion, bör denna — synes
det mig —• framför alla andra komma till stånd, helst om man därigenom
vunne vissa fördelar utan att skapa nya svårigheter och avsevärt
ökade statsutgifter. Låt vara, att man därvid bör och måste i anslutning
till Konungens befallningshavandes nu förefintliga uppgift härvidlag
vidtaga sådana åtgärder, som sätta nämnda myndighet i tillfälle att på
ett verksammare sätt kunna bedöma och fullgöra sina åligganden, förefaller
detta tillvägagångssätt dock vara mera näraliggande för givande
av direktiv och utövande av kontroll rörande en kommunal institution
sådan som fattigvården än att tillgripa en central statsinstitution.

I den riktning synes mig fattigvårdsförbundets yttrande giva eu
om än svag ledtråd. Däri framhålles nämligen, hurusom man från flera
håll tänkt sig, »att den föreslagna inspektionen skulle kunna ersättas

352

med en genom ökat statsbidrag möjliggjord utvidgning av Svenska
fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet i fattigvård». Men, säges det,
anser sig förbundet för närvarande sakna anledning att yttra sig om
lämpligheten av en dylik anordning.

Då undertecknad i detta avseende haft eu mot Svenska fattigvårdsförbundets
kommitterades flertal avvikande mening, tillåter jag mig att,
med ledning av de uppgifter och approximativa beräkningar, som verkställts
av tjänsteman å förbundets byrå, hänvisa till efterföljande utredning
angående förbundets utövande av en konsulentverksamhet, som på
ett möjligast tillfredsställande sätt skulle kunna, under samverkan med
Konungens befallningskavande, fylla den uppgift, som kommittén avsett
för den centrala inspektionsmyndigheten.

»För den händelse det skulle uppdragas åt Svenska fattigvårdsförbundet
att utöva den vägledande och rådgivande verksamhet på fattigvårdens
område, som fattigvårdslagstiftningskommittén velat överlämna
till en särskild inspektion, måste givetvis en betydande utvidgning av
förbundets verksamhet på detta område äga rum.

Nedanstående beräkningar utvisa, i vilken omfattning förbundets
konsulentverksamhet behövde utvidgas och dess anslag i samband därmed
ökas, för att förbundet på ett någorlunda tillfredsställande sätt
skulle kunna fylla den ifrågasatta uppgiften.

Vårt land omfattar omkring 2,500 kommuner. Under den av förbundets
erfarenhet bestyrkta förutsättningen att en konsulent hinner besöka
i medeltal en och en halv kommun per dag, d. v. s. tre kommuner på
tvenne dagar, skulle sålunda en oavbruten resa på omkring 1,700 dagar
eller närmare fem år erfordras för besök i Sveriges samtliga kommuner.

Man kan utgå ifrån, att en konsulent icke kan resa mer än under
175 av årets 360 dagar. Först och främst bortgå sön- och helgdagar
med cirka 60 dagar. Under de återstående 300 dagarna bör konsulenten,
för så vitt arbetsförmåga och intresse skall vidmakthållas, icke företaga
resor under mer än 175 dagar. De återstående 125 dagarna fördelas
på semester (en månad) samt arbete med rapporters nedskrivande, utarbetande
av förslag och övriga i samband med konsulentverksamheten
stående arbeten, vilka utföras å förbundets byrå eller i hemmet. Tre
konsulenter skulle med stöd av ovanstående beräkning behöva tre år
och tre månader för att besöka samtliga kommuner, d. v. s. med sagda
antal konsulenter skulle samtliga Sveriges kommuner så när som på 135
kunna besökas vart tredje år. Härvid har dock icke medtagits i beräkningarna,
att konsulent på grund av sjukdom eller annan anledning

.‘553

tidvis skulle vara förhindrad tjänstgöra. JDet behöves emellertid i värjo
händelse en fjärde konsulent, vars egentliga uppgift skulle vara att företaga
tillfälliga besök och s. k. efterbesök. Förbundet måste städse hava
eu konsulent, som omedelbart vid anmälda missförhållanden kan på anmodan
av Konungens befallningshavande eller vederbörande fattigvårdsstyrelse
avresa till den kommun, där besök önskas. I och för omorganisation
av fattigvården, uppförandet eller omändrandet av anstalter
etc. önskas ofta besök av konsulent, och när de övriga tre konsulenterna
äro ute på resor i olika delar av landet, måste förbundet äga en
konsulent, som utan dröjsmål kan säudas till en dylik kommun. Denne
konsulent skulle jämväl omedelbart undersöka svårare missförhållanden,
rörande vilka anmälan ingått. Han behövdes slutligen för efterbesök.
Vid besök inom en kommun inträffar det nämligen stundom, att så
otillfredsställande förhållanden påträffas, att konsulenten anmodar vederbörande
att inom en viss, tillräckligt tilltagen tid, vidtaga erforderliga
ändringar och förklarar sig skola återkomma till kommunen efter utgången
av denna »frist». Det blir givetvis icke alltid möjligt för eu
konsulent att själv återvända till den kommun, där ett dylikt efterbesök
behöves, och den fjärde konsulenten skulle jämväl hava i uppdrag att
verkställa sådana efterbesök, när de övriga konsulent erna därtill vore
förhindrade. Helt naturligt kunde uppdraget att vara fjärde konsulent
omväxlande överlåtas på var och en av förbundets konsulenter. Dessa
konsulenter motsvara de av kommittén föreslagna instruktörerna.

I detta sammanhang må framhållas, att kommittén i sin motivering
(sid. 213) uppgiver, att Svenska fattigvårdsförbundet har 3 konsulenter.
Då förbundet icke har mer än en fast anställd fattigvårdskonsulent,
synes kommittén i det nämnda antalet hava medräknat förbundets konsulent
i barnavårdsärenden samt dess förste konsulent kyrkoherde Öl.
Bäckström, som icke företagit någon konsulentresa i fattigvård sedan
år 1912 och avgick från sin befattning med utgången av år 1914.
Härav framgår, att tre nya konsulenter behöva anställas.

Vad konsulenternas löneförmåner beträffar, kan begynnelselönen
icke sättas under 4,000 kronor, helst pension icke med någon säkerhet
kan påräkuas. Efter vissa år borde ålderstillägg lämnas, så att lönen
efter 15 år uppginge till högsta belopp med 5,000 kronor.

Dagtraktamente utgår med 8—10 kronor (det senare utgående
under f. n. rådande dvrtid och vid resor i Norrbotten etc.) och bör
sättas till 10 kronor.

Resekostnaderna (järnväg, båt, skjuts in. m ) hava i medeltal uppgått
till omkring 8 kronor per dag och böra beräknas till detta belopp
Utlåtanden ang. fattigvård. 45

354

för tre av konsulenterna. För den fjärde konsulenten, som icke länsvis
besöker kommun efter kommun, utan bl. a. har att företaga ofta kanske
långa, direkta resor från huvudstaden till vederbörande kommuner,
måste resekostnaderna sättas till dubbelt högre belopp än för de övriga.

Samtliga kostnaderna för de fyra konsulenterna bliva sålunda:

Löner............................................................... kronor 16,000: —

700 dagtraktamenten å 10 kr................ » 7,000: —

Resekostnader för 3 konsulenter ............ » 4,200: —

» » 4:de konsulenten...... » 2,800: —

Summa kronor

30,000

Förbundets konsulentverksamhet i fattigvård har hittills under
tillsyn av arbetsutskottet och dess ordförande blivit ledd av förbundets
sekreterare, som genomgått till förbundet insända rapporter och, där
önskemål eller anmärkningar av konsulent framställts, avlåtit skrivelser
till vederbörande fattigvårdsstyrelser, stundom även till Konungens befallningshavande,
medicinalstyrelsen och andra myndigheter. Sekreteraren
har jämväl bestämt, var s. k. efterbesök senare skulle företagas. I
många fall har besök av förbundets arkitekt erfordrats, i andra har ny
föreståndare eller föreståndarinna behövt anställas, varför en ganska vidlyftig
korrespondens varit förenad med konsulentverksamheten. Emellertid
har detta arbete icke så upptagit sekreterarens tid, att han icke dessutom
kunnat deltaga i redigeringen av förbundets tidskrift, anordna
fattigvårdsmöten och fattigvårdskurser, föreläsa vid utbildningskursen
för fattigvårdsfunktionärer och f. ö. i allmänhet tjänstgöra såsom förbundets
sekreterare. Skulle konsulentverksamheten ökas så avsevärt,
som ovan angivits, torde sekreteraren — eller huru den person, som
skall leda sagda verksamhet, må kallas — icke få mycken tid övrig till
annat arbete. Då förbundets sekreterarbefattning hittills varit oavlönad,
och det givetvis ingalunda kan med säkerhet, påräknas, att frivilligkraft
jämväl i framtiden skall stå till buds, bör ett sekreterararvode å
5,000 kronor upptagas i kalkylen. Vid sekreterarens sida måste en
kvalificerad arbetskraft (assistent) finnas, som är honom behjälplig med
vidlyftigare utredningar, statistiska undersökningar, granskning av inkomna
reglementen och stadgar, besvarandet av olika förfrågningar m. m.
Lönen för denne tjänsteman kan icke sättas lägre än 4,000 kronor.

Förbundets nuvarande arkitekt är stadsarkitekt i Uppsala, och
hans arbete i förbundets tjänst är sålunda en bisyssla. Efter antagandet
av den nya fattigvårdslagen kommer dock arkitektens arbete att höj<et
avsevärt ökas, särskilt under den övergångstid av 10 år, som blivit

355

fastställd för ordnandet av anstaltsfrågan. Med hänsyn till det stom
antal nybyggnader av anstalter för fattigvård och barnavård, som efter
den nya lagens ikraftträdande är att förvänta, samt de talrika ombyggnadsförslag,
som antingen komma att igångsättas genom fattigvårdsstyrelsernas
eget initiativ eller efter framställning av konsulent, är det.
en ofrånkomlig nödvändighet, att förbundet har tillgång till eu särskild
arkitekt. En fullt kvalificerad arkitekt kan icke anställas för mindre
fäst lön än 5,000 kronor. De flesta av arkitektens resor böra för framtiden
som hittills bekostas av de kommuner, som önska besök å ort
och ställe av arkitekten, men för resor efter uppdrag av förbundet
måste anslås ett belopp av 500 kronor.

Vidare erfordras anställandet av ytterligare 2 skrivbiträden med
en lön av resp. 1,500 och 1,200 kronor. Expenser för skrivmaterialier,
trycksaker, blanketter och porto beräknas till minst 2,000 kronor.

Förbundet blir även i behov av en särskild vaktmästare, och ett
belopp av 480 kronor är därför erforderligt såsom utökning av den lön
å 720 kronor, som förbundet f. n. lämnar åt vaktmästaren, vars arbetskraft
förbundet icke helt kan disponera.

Slutligen måste 1,300 kronor upptagas för utökning av nuvarande
lokaler med två rum samt dessas uppeldning, belysning och rengöring, 200
kronor erfordras för ökning av telefonernas antal och interurbana samtal.

Kostnaderna för den ifrågasatta utvidgningen av förbundets konsulentverksamhet
skulle alltså bliva:

Löner, dagtraktamenten och resekostnader

t konsulenter ...................................................

Sekreterarens lön ..................................................

Assistentens lön ...................................................

Arkitektens lön .....................................................

» resekostnader ...................................

2 skrivbiträden (1,500 och 1,200 kr.) ...........

Skrivmaterial, trycksaker, blanketter, porto m.

Vaktmästaren...........................................................

Ökad lokalhvra .....................................................

Telefoner m. in......................................................

Oförutsedda utgifter ...........................................

till

................ kronor 30,000: —

................ » 5,000: —

............ » 4,000: —

............... » 5,000: —

» 500: —

................ » 2,700: —

m.......... » 2,000: —

................ » 480: —

................ » 1,300: —

................ » 200: —

................ » 3,820: —

Summa kronor 55,000: —

Då förbundet f. n. uppbär ett statsbidrag av 17,000 kronor och
(frånsett sin barnavårdskonsulent) har en fattigvårdskonsulent, kan man
anse, att utav det nuvarande statsbidraget ungefär 7,000 kronor användas

356

för konsulentverksamheten i fattigvård. Dragée denna summa ifrån det
beräknade erforderliga beloppet av 55,000 kronor, återstår sålunda
48,000 kronor, vilken summa bör läggas till det nuvarande statsbidraget
av 17,000 kronor, för att man skall erhålla den summa av 65,000 kronor,
som skulle erfordras, för att Svenska fattigvårdsförbundet ej endast
skulle kunna bibehålla sin verksamhet i oförändrad omfattning på andra,
här ej berörda områden, utan jämväl utöva en konsulentverksamhet,
som. på ett någorlunda tillfredsställande sätt skulle kunna fylla den
uppgift, som kommittén avsett för den centrala inspektionsmyndigheten.»

Då det på flerfaldig» andra områden för stat och kommun visat
sig vara synnerligen lämpligt, både ur praktisk och ekonomisk synpunkt,
att för vinnande av sina syften anknyta sitt ingripande vare sig inspekterande
eller understödjande, det senare vanligen såsom förutsättning
för det förra, till frivilliga sammanslutningar, vilka visat sig vara lämpliga
för utövande av en samhällsgagnande verksamhet, torde ett undanskjutande
av Svenska fattigvårdsförbundet, då det gäller att lösa frågan
om inspekterande och övervakande av fattigvården, icke böra ifrågasättas.
Svenska fattigvårdsförbundet har under ett tiotal år nedlagt ett så målmedvetet
och gagnande arbete inom svensk fattigvård-och har så fasta
och nära förbindelser ej mindre med fångvårdsstyrelse!’, fattigvårdssamhällen
och den frivilliga fattigvården än även med Konungens befallningshavande
inom respektive län, att ingen åtgärd från statsmakternas
sida bör vidtagas, som gör denna organisation överflödig eller åtminstone
inskränker dess verksamhet. Enligt mitt förmenande skulle detta inträffa,
om en hela landet omfattande inspektion av fattigvården komme till stånd.

På grund av vad som sålunda framhållits får undertecknad såsom
sin mening uttala, att inspektionen av fattigvården bör ordnas på ett
sådant sätt, att ett närmare samarbete för detta syfte åvägabringas
emellan Konungens befallningshavande i do olika länen och Svenska
fattigvårdsförbundet.

Alfr. Fornander.

I förestående reservations syfte instämma.

Axel Sundberg.

Sigrid Göransson.

357

44.

Medicinalstyrelsen.

Genom nådig i-emiss den 30 april 1915 anbefalld att före den 1
maj IDIG avgiva underdånigt utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvård m. fl. författningar har medicinalstyrelsen
i ärendet inhämtat yttranden från samtliga förste provinsialläkare,
förste stadsläkarna i Stockholm och Göteborg samt stadsläkaren
i Malmö ävensom från samtliga direktioner för länslasaretten i
riket, vilka yttranden här bifogas jämte en P. M. innehållande en kort
sammanfattning av förenämnda läkares yttranden.

Efter tagen del av handlingarna får medicinalstyrelsen anföra följande,
varvid torde böra framhållas, att styrelsen begränsat sitt utlåtande
till frågor, som beröra hälso- och sjukvården.

§ 1. I likhet med vad några förste provinsialläkare i sina yttranden
framhållit finner styrelsen, att i andra stycket ordet »nödtorftigt» i
uttrycket »nödtorftigt underhåll» borde utbytas mot ett mera lämpligt
ord; ordet »nödtorftigt» synes nämligen liksom lämna en anvisning om,
att underhållet bör vara i knappaste laget, vilket icke torde vara meningen.
En förste provinsialläkare har föreslagit »behövligt underhåll»,
och har styrelsen däremot intet att erinra.

Mot den föreslagna minderårighetsgränsen 15 år hava flera uttalanden
gjorts, och styrelsen finner för sin del, att herr Lindblom och
fröken Pauli i av dem avgiven reservation lämnat goda skäl för eu
höjning av sagda åldersgräns med ett år till 16 år, och får styrelsen
alltså uttala sig för sådan ändring av § 1 sista stycket, att med minderårig
skall förstås den, som icke fyllt sexton år.

§ 13. Det kyrkoherde här lämnade berättigandet att deltaga i
fattigvård sstyrelses förhandlingar och beslut torde, vad deltagandet i
förhandlingar angår, även böra lämnas till vederbörande tjänsteläkare
(provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare). Det är
nämligen uppenbart, att en sådan rätt för tjänsteläkaren mången gång
kan vara till fattigvårdens fromma, då dessa läkare på grund av sitt

358

arbete ofta nog få en god inblick i hithörande frågor. Rätten för
tjänsteläkare att deltaga i förhandlingar av fångvårdsstyrelse inom
hans tjänstgöringsområde kommer tydligtvis även att bidraga till, att
dessa läkare allt mera rikta sin uppmärksamhet på fattigvårdsfrågor.

Medicinalstyrelsen får alltså föreslå, att ett tillägg till paragrafen
göres i ovan angivna syfte.

§ 23. Medicinalstyrelsen föreslår ett tillägg till fjärde stycket, att
även tjänsteläkare, som finner någon vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens
ingripande är av nöden, därom hos sådan styrelse
bör göra anmälan. Någon motivering härför torde knappast vara
erforderlig.

§ 31. Reservanterna herrar Björklund och Magnusson hava föreslagit
eu annan lydelse av § 31. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs
län har i sitt yttrande biträtt reservanternas förslag och anför i
sådant hänseende följande:

»Vid granskning av betänkandet och förslaget, särskilt i vad detsamma
angår beredande av vård och olika vårdformer för fattigvårdsbehövande
av olika kategorier, vill det synas mig som förslaget i väl
hög grad bygger på kommunala fattigvårdsanstalter (fattiggårdar,
ålderdomshem). Såväl den föreslagna, för hela riket gemensamma
inspektionsmyndigheten (§ 44) som den föreslagna rätten till bidrag av
landstingsmedel för viss sjukvård vid sådan kommunal anstalt (41 §
2 mom. andra stycket) sjmes komma att befordra tillkomsten även på
landsbygd av anstalter, åt vilka där ej sällan torde ges eu relativt alltför
stor omfattning och kostnad, utan att dessa anstalter dock, med
hänsyn till de internerades sjmnerligen skiftande art och behov, kunna
utrustas med möjligheter för tillbörlig individualisering. Utom för barn
vore för många, som endast på grund av ålderdom eller kroppslyte
befinna sig i hjälplös belägenhet, kontrollerad familjevård med tillhjälp
av kommunal sköterska eller församlingssyster att föredraga och, om
hänsyn tages även till anstalternas anläggningskostnader, sannolikt ofta
billigare att ernå, och för fattigvårdsberättigade, vilkas behov grunda
sig på kroniska sjukdomar av vare sig fysisk eller psykisk art, vore,
där lämplig utackordering ej kan ernås, landstingsanstalter (eventuellt
med statsbidrag) såväl ur vårdsynpunkt som med hänsyn till anstalternas
jämnare beläggning och bättre utnyttjande att föredraga liksom ock
för denna kategori av vårdbehövande mindre motbjudande. I detta hänseende
får jag därför i allt väsentligt ansluta mig till, vad reservanterna
Björklund och Magnusson å sid. 447—450 anföra, samt framhålla
den enligt min mening ur samhällelig synpunkt synnerligen önskvärda

strävan att så långt sig göra låter söka, även vid ålderdom, sjukdom
och nöd, bevara hemmet och familjevården framför ett mera eller mindre
okritiskt hopsamlande av alla hjälplösa å en kommunal fattigvårdsanstalt.
Då emellertid, särskilt för städer och stora landskommuner,
sådana anstalter synas i viss utsträckning ofrånkomliga, får jag vördsamt
tillstyrka den formulering av 31 §, som av nämnda reservanter
angivits.»

Såväl vad reservanterna anfört som det här återgivna yttrandet
av förste provinsialläkaren i Kopparbergs län synas styrelsen innebära
tungt vägande skäl för bifall till den av reservanterna föreslagna ändringen
utav § 31.

§ 32. Av ordalydelsen i denna paragraf får man den uppfattningen,
att vården av ett flertal sjuka personer — sinnessjuka, sinnesslöa,
tuberkulösa och med andra svårare sjukdomar behäftade — skulle
vara en mycket viktig del av de uppgifter, som skola fyllas av i § 31
omnämnda anstalter. Hittills har utvecklingen i rätt stor utsträckningtenderat
till att göra våra fattigvårdsanstalter till sjukvårdsinrättningar,
och särskilt har detta skett i våra städer och större landskommuner.
Då nu en ny fattigvårdslagstiftning skall åstadkommas, synes det medicinalstyrelsen,
som om tiden vore inne att ändra kurs beträffande
denna fråga.

Sjukvård bör skiljas från fattigvård; en fattig sjuk skall erhålla
sjukvård på samma sjukhus, där övriga sjuka medborgare vårdas, och
därför bör utvecklingen hädanefter ledas därhän, att det blir hälsovårdsoch
icke fattigvårdsmyndigheten, som får taga hand om beredande av
sjukvård även åt fattiga sjuka. Detta har sin stora betydelse, då det
är tydligt, att en hälsovårdsmyndighet anlägger helt andra synpunkter
vid ordnandet av vårdanstalter än en fattigvårdsmyndighet. Kommitterade
hava även i sitt betänkande i viss mån visat förståelse för vad
här framhållits.

Det borde enligt medicinalstyrelsens mening av § 32 tydligt
framgå, att vård av sjuka å fattigvårdsinrättningar hädanefter skulle så
småningom försvinna. Å redan befintliga fattiggårdar, där sjukvårdsavdelningär
finnas, kunna dess tydligtvis i regel icke genast borttagas.
Att däremot vid uppförande av nya fattigvårdsanstalter i dessa inrätta
särskilda sjukavdelningar synes medicinalstyrelsen olämpligt, vilket tydligtvis
dock icke utesluter anordnandet, där så befinnés önskvärt, av
sjukrum för vård av inom anstalten tillfälligt insjuknade personer, för
vilka lasarettsvård icke kräves eller icke lämpligen kan beredas. I
den mån sjukvårdsanstalter skola uppföras, bör det överlåtas åt kom -

360

mnnala hälsovårdsmyndigheter och landstingen samt staten att ombesörja
sådana. Det är nämligen tydligt, att sinnessjuka, sinnesslöa,
tuberkulösa och av kroniska obotliga sjukdomar eljest lidande personer,
i den mån de äro i behov av sjukvård, böra erhålla sådan på härför
avsedda sjukvårdsinrättningar. Att i varje fattigvård sanstalt anordna
särskilda avdelningar för dessa sjuka av skilda kategorier måste, kanske
med undantag för de större städerna, bliva både dyrt och otillfredsställande,
och i större städer torde väl icke något skäl kunna framläggas,
varför icke även i dem hälsovårdsmyndigheten borde taga i sin
hand även de fattigas sjukvård.

Medicinalstyrelsen vill alltså framhålla önskvärdheten därav, att
§ 32 ändras därhän, att det tydligt framgår, att de i § 31 omförmälda
fattigvårdsanstalterna icke avse att utgöra sjukvårdsinrättningax’, och att
föreskrifterna om sjukas vård å sådana anstalter endast hänföra sig till
undantagsfall, då sjukvården ännu icke hunnit inom kommunen på annat
sätt nöjaktigt ordnas.

1 § 32 saknas vidare, såsom från flera förste provinsialläkai’e
framhållits, föreskrift om att, för den händelse sjuka vårdas inom
fattigvårdsanstalter, det även bör vara söijt för, att erforderlig sköterskepersonal
finnes, och att läkare har ansvar för sjukvården. Även
har det framhållits, att föreskrift borde i lagen lämnas, att fattigvårdsanstalt,
som i § 31 avses, skall motsvara sundhetens och snygghetens
krav, och finner stjnrelsen ävenledes detta vara att föroi’da. Kommitterade
torde emellertid helt visst hava ansett detta så självklart, att
någon föreskrift härom icke behövde i § 32 intagas.

Beträffande § 32 får styrelsen därjämte anföra följande. I nu
gällande hospitalsstadga finnas inga bestämmelser fastställda angående
formen för sinnessjuks intagning i sådan kommunal avdelning. Styrelsen
har vid flera tillfällen funnit, att detta är en brist i gällande
stadga angående sinnessjuka, och, enligt vad styrelsen har sig bekant,
kommer förslag till ändring att framställas av de inom civildepartementet
tillkallade sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan, vadan
anledning finnes att antaga, att särskilda bestämmelser komma att gälla.

Medicinalstyi-elsen får alltså, med hänsyn till vad sålunda anförts,
hemställa om ändring av § 32 så, att för intagning å såd;in avdelning
för sinnessjuka skall gälla vad i stadga angående sinnessjuka är eller
kan varda föreskrivet.

§ 33. Aven rörande denna paragi’af förordar medicinalstyrelsen
det av reservanterna Björklund och Magnusson uppgjorda ändringsför -

slaget, cell hänvisar styrelsen i allt väsentligt beträffande motiveringen
till vad reservanterna i frågan anfört.

§ 34. För undvikande av missförstånd torde här — i överensstämmelse
med föreskriften i § 8 — böra närmare angivas, huruvida
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att efter inkommen plan
för anstaltsbyggnad fastställa eller avslå densamma. Att åt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämna enbart prövning av planen
torde icke vara tillfyllest.

Beträffande Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning av
sådana planer hava några förste provinsialläkare framhållit, att i paragrafen
bort införas bestämmelse om, att förste provinsialläkare städse
bör därvid höras. Medicinalstyrelsen tager för avgjort, att även utan
sådan bestämmelse i denna lag förste provinsialläkaren i alla viktiga
hithörande frågor kommer att höras, och har därför styrelsen intet
yrkande i detta hänseende att framställa.

§ 38. Förste provinsialläkaren i Stockholms län har framhållit,
att, lika nödvändigt som samarbete mellan den offentliga fattigvården
och välgörenhet, torde vara, att fattigvården samarbetar med allmänna
socialhygieniska företag, egnahems- och bostadsföreningar, arbetsförmedling,
dispensärer o. s. v.; och får medicinalstyrelsen för sin del tillstyrka
en komplettering av paragrafen i sålunda angiven riktning.

§ 43. Mot det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnade
uppdraget att vaka över, att fattigvården inom länet ändamålsenligt
ordnas och handhaves, har styrelsen intet som helst att erinra. Styrelsen
har dock här velat framhålla,''att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vid fullgörande av detta omfattande uppdrag beträffande fattigvården
berörande hälso- och sjukvårdsfrågor kunna finna ett mycket gott stöd
i vederbörande tjänsteläkare. Det synes därför styrelsen önskvärt, att i
§ 43 en anvisning härutinnan infördes och i samband därmed ett motsvarande
tillägg i nådiga läkarinstruktionen.

För uppdragets utförande i övrigt torde fattigvårdskonsuient böra
ställas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande. Då
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande dessutom i dessa frågor hava
god hjälp av sina tjänstemän, kronofogdar och länsmän, synas mycket
goda förutsättningar finnas för att fattigvårdskontrollen kommer i goda
och även vana'' händer.

§ 44. Förslaget om eu för hela riket gemensam inspektionsmyndigliet,
som skulle utöva tillsynen över fattigvården, har av flera förste
provinsialläkare avvisats.

Bedömandet av denna fråga tillkommer måhända icke medicinal IHlåtanden

ang. fattigvård. **»

362

styrelsen, men då kommitterade å sid. 207 i sitt betänkande hänvisat
till medicinalstyrelsens utlåtande den 23 april 1906, i vilket utlåtande
erinrats, att en av staten anordnad fattigvårdsinspektion utan tvivel
skulle vara ett välbehövligt komplement till den tillsyn över den kommunala
sinnessjukvården, som borde utövas av tjänsteläkare, anser sig
medicinalstyrelsen böra anföra följande.

I sin kritik av § 32 har styrelsen framhållit, att all sjukvård och
således även sinnessjukvård borde överföras från fattigvården och förläggas
under landsting eller kommunala hälsovårdsmyndigheter. Vid
sådant förhållande komme en för hela riket gemensam fattigvårdsinspektion
icke att få någon närmare befattning med den kommunala
sinnessjukvården och det i utlåtandet den 23 april 1906 anförda skälet
för en sådan inspektionsmyndighet föreligger således enligt styrelsens
mening icke längre.

Medicinalstyrelsen tvivlar icke heller på att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande med biträde av sina egna tjänstemän samt i samråd
med vederbörande tjänsteläkare och särskilt utbildade fattigvårdskon-''
sulenter skola på ett tillfredsställande sätt sköta det i § 43 omförmälda
uppdrag.

På grund härav känner sig styrelsen icke övertygad om behovet
av en statlig inspektionsmyndighet för hela landets fattigvård, och detta
så mycket mindre som de lokala förhållandena i vårt långsträckta land
äro så betydligt växlande, att en fullt enhetlig anordning av fattigvården
inom rikets skilda län synes alldeles utesluten.

§ 49. Beträffande föreskriften i denna paragraf, på grund av
vilken fattigvård, som utgått i form av sjukhusvård, utgör hinder för
förvärv av hemortsrätt, må erinras dels om att vård å epidemisjukhus
i många län är kostnadsfri för den enskilde och dels att sådan vård i
betydande utsträckning lämnas icke så mycket för den sjukes skull utan
fastmer för det allmännas; det stora flertalet patienter å epidemisjukhusen
kvarhålles sålunda i regel betydligt längre än som för deras egen
del är behövligt. Ändring av paragrafen med hänsyn härtill är därför
önskvärd. •

§ 51. Anmärkningar mot denna paragraf hava gjorts av några
läkare, vilka ansett, att ersättning för fattigvård, som bestått i läkarhjälp
eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å
sjukvård sanstalt, varför ersättning skall utgå, samt förlossningshjälp
borde kunna utkrävas från fattigvårdssamhälle, där den sjuke hade
hemortsrätt. Likaså ifrågasattes, huruvida det kunde vara klokt att bestämma,
att ersättning icke skulle utgå från kommun till annan för

363

fattigvård, Horn icke omfattat längre tid än trettio dagar, förste stadsläkaren
i Stockholm har särskilt framhållit, att goda skäl talade för, att
lasarettsvård icke borde falla under 30-dagarsrestriktionen, samt att
barnbördshus skulle härutinnan likställas med lasarett. Samme läkare
erinrar i samband därmed om, att enligt kommittéförslaget ersättning
för vård å Stockholms barnbördshus åt medellösa från annan kommun
icke skulle kunna uttagas, vilket medförde den betänkligheten, att stadens
barnbördshus kunde i huru stor utsträckning som helst kostnadsfritt
äril it as av medellösa personer boende i angränsande kommuner.
Förste stadsläkaren erinrar vidare om, att stadgandet om fri vård under
30 dagar även berörde sinnessjukvården.

Bemälde förste stadsläkares anmärkning rörande barnbördshusen
är fullt riktig; andra kommuner tillhörande barnaföderskor kunna, såvida
plats finnes, icke avvisas från ett barnbördshus i främmande kommun,
om de där inställa sig för erhållande av vård; då vårdtiden därtill i
regel understiger 30 dagar, riskerar således ett samhälle, som har anskaffat
barnbördshus, att kostnadsfritt få vårda andra kommuners medellösa
barnaföderskor, vilket helt visst kan medföra olägenheter.

Beträffande yrkandet att lasarettsvård icke borde falla under 30-dagarsrestriktiouen vill medicinalstyrelsen erinra därom, att medelvårdtiden
för lasarettspatienterna icke plägar överskrida 30 dagar, varför
regeln bleve, att lasarettsvården för medellösa finge betalas av vistelsekommunen,
vilken omständighet kunde alstra eu viss motvillighet hos
vistelsekommunens myndigheter att utfärda ansvarsförbindelse för inom
kommunen boende personer med hemortsrätt inom annan kommun. Aven
andra olägenheter torde kunna tänkas bliva följden av den av kommittén
föreslagna bestämmelsen i angivna hänseende.

I fråga om sinnessjukvården torde bestämmelsen kanske vara av
mindre betydelse, då vårdtiden för de sinnessjuka i regel är avsevärt
lägre än 30 dagar.

Medicinalstyrelsen har ansett sig böra göra ovanstående erinringar
i anledning av kommittéförslagets § 51.

§ 67. Föreskriften i denna paragraf är enligt styrelsens mening
av -stor vikt. Erfarenheten har nämligen visat, att det hittills ofta stött
på stora svårigheter att förmå personer i små ekonomiska omständigheter
att sörja för erforderlig vård åt sinnesslöa, sinnessjuka eller andra
kroniskt sjuka familjemedlemmar. Kommunen ansvarar visserligen i
första hand för erläggande av vårdavgifterna, men sedermera återkräves
av den enskilde vad kommunen utbetalat, och det torde icke vara oriktigt
att påstå, att kommunen därvid stundom förfarit tämligen hårdhänt.

364

Kan den nu föreslagna 67 § råda bot härför, vore det helt visst till stor
fromma. En mera bestämd föreskrift än den av kommittén föreslagna
vore dock önskvärd.

Mot förslaget i övrigt, i den mån detsamma berör den allmänna
hälso- och sjukvården, har medicinalstyrelsen intet att erinra.

Mot det av kommitterade uppgjorda förslaget till ändrad lydelse
av § 5 och § 6 mom. 1 i gällande lasarettsstadga den 18 oktober 1901
har medicinalstyrelsen för sin del ingenting att invända.

Direktionerna för länslasaretten i riket, vilka såsom ovan nämnta
blivit i frågan hörda, hava med några få undantag även tillstyrkt
kommittéförslaget härutinnan.

I handläggning i detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
medicinalrådet R. Stenbeck och, i fråga om ändring av lasarettsstadgan,
medicinalrådet E. Sederholm.

Stockholm den 29 april 1916.

Underdånigst:

B. BUHRE.

FRED. BISMARK

M. Forsman.

angående av förste provinsialläkarna, förste stadsläkarna i Stockholm
och Göteborg samt stadsläkaren i Malmö avgivna yttranden över förslag
till lag om fattigvården m. fl. författningar.

Allmänna uttalanden.

1) Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län finner lagförslaget vara
i flera avseenden en betydlig förbättring i nu gällande föreskrifter.
Bland fördelarna framhålles rätten för den, som är missbelåten med
honom tilldelad fattigvård, att anföra besvär. Likaledes synes den föreskrivna
anstaltsvården i §§ 31, 33 och 35 vara en förbättring i rätt
riktning. I vissa fall skulle kostnaden för meddelad fattigvård bliva
avflyttad från fattigvård ssamhällena till staten eller landstinget. Övervakandet
av fattigvårdens handhavande skulle utövas av en för hela
riket gemensam inspektionsmyndighet, vilket han finner vara ett viktigt
moment. Själva avgörandet av fattigvårdsfrågorna borde dock tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

2) Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, att förslaget
beträffande den enskilda eller allmänna hälso- och sjukvården innebär
betydande framsteg och förbättringar. I sådant avseende framhålles 1)
förbud mot utauktionering av fattiga, 2) förbud mot underhåll av fattiga
genom s. k. rotegång, 3) föreskrifterna om utackordering av fattiga
barn i lämpliga hem, så snart de hunnit 2 års ålder, 4) föreskrift om
anstalt (ålderdomshem)''! varje kommun, varvid även skall beaktas dess
anordning för vård av sjuka, 5) specialisering av anstaltsvården, 6)
föreskrift om vård å landstingets bekostnad av sinnessjuka, sinnesslöa,
fallandesjuka, vanföra och tuberkulösa samt eventuellt delvis även av
kroniskt eller obotligt sjuka av annat slag, 7) en jämnare fördelning
av fattigvårdsbördan genom landstingets övertagaude av kostnaden
för vården av vissa sjuka fattiga, 8) bestämmelser om klagorätt för
understödssökande och understödstagande, 9) bestämmelser om efterhållande
av försumlig försörjningspliktig, 10) förenkling av hemortsrättsspörsmålet.

366

3) Förste provinsialläkaren å Gottlanrl anser att det i praktiken
med de av kommittén föreslagna bestämmelser kommer att ställa sig
så, att det huvudsakligen blir större kommuner (städer och större lantkommuner),
som kunna bereda sina sjuka understödstagare lämplig vård.
För flertalet lantkommuner, särskilt de mindre, torde förhållandena
komma att gestalta sig ungefär såsom förut. Beträffande Gottlands
län med dess utan undantag små socknar kan det tydligen ej bliva
fråga om, att varje kommun för sig skulle bygga anstalt, lämplig att
mottaga sjuka understödstagare, och lika litet tctrde det vara tänkbart,
att flera kommuner skola förena sig om en sådan anstalt. Det synes
därför hava varit icke blott önskvärt utan även lämpligt och rättvist,
att kommittén tagit steget fullt och låtit staten direkt träda emellan i
fråga om den del av fattigvården, det här gäller.

4) Förste provinsialläkaren i Jämtlands län finner, att kommitterade
i det digra, omsorgsfullt utarbetade, väl genomtänkta och klart
motiverade förslaget vidkommande de huvudpunkter, som förnämligast
beröra fattiga försörjningstagares underhåll, vård och behandling, syntes
hava tagit sikte på de krav, som i en ny fattigvårdslagstiftning böra
kunna förväntas och vinna beaktande. Sålunda hade de synpunkter,
vilka vidkomma oförsörjda barns omhändertagande och kroniskt sjuka
understödstagares vård, speciellt beträffande av ålderdom föranledd bräcklighet,
sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet och tuberkulos, blivit i
förslaget nöjaktigt skärskådade och behandlade.

5) Förste provinsialläkaren i Södermanlands lön anser, att från
hygienisk synpunkt det förslag till lag, som kommittén framlagt, har
sitt största intresse i den mån det befattar sig med frågorna angående
anstaltsvården av understödstagare och det sätt, varpå kontrollen och
tillsynen över fattigvården lämpligen böra ordnas.

. Förslaget att i så stor utsträckning som möjligt avskilja de kroniskt
och obotligt sjuka, vanföra och abnorma från övriga, anstaltsvård
behövande understödstagare och bereda dem vård å särskilda specialanstalter
innebär tydligen stora fördelar och förtjänar därför på allt
sätt att stödjas. En viktig sak härvid är, att de olika vårdanstalterna
underkastas behörig tillsyn. Huruvida det är till fördel och behövligt
att utöver den kontroll, som sker genom Kungl. Maj ts befallningshavande,
ytterligare tillsyn övas av en central inspektionsmyndighet,
finner han ej vara ådagalagt.

6) Förste provinsialläkaren i Värmlands län framhåller, att fattigt
vårdsförordningens § 1 omformulerats så, att området för den obligatoriska
fattigvården blir större än förut. Därjämte hade kommittén

:567

föreslagit bestämmelser om rätt för understödstagare och behövande att
hos ämbetsmyndigheterna klaga över lattigvårdsstyrelses beslut. För
egen del ansåge lian, att kommitténs förslag i berörda avseende vore
väl betänkta och väl motiverade.

7) Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser, att kommittén
gärna kunnat med något kraftigare hand än som skett taga itu med
den gamla i så många avseenden bristfälliga och föråldrade fättigvårdsförordningen.
Betonar även att alla försök att ersätta den ofientliga
fattigvården med andra åtgärder icke blott icke äro, såsom kommittén
säger »mot fattigvårdens natur och uppgift stridande» (motiv. sid. 9)
utan på det allra livligaste böra understödjas och påskyndas. Den
offentliga fattigvården är och kommer nog alltid att förbliva en mycket
otillfredsställande anordning, förödmjukande, ofta depraverande för både
givare och tagare. Kommittén inskränker sig emellertid till att helt
passivt konstatera (sid. 11), att vidsträckta områden ännu finnas, där
fattigvården måste ingripa. Önskligt hade varit, att några direktiv,
några ledande tankar framkommit just rörande sättet att inskränka
dessa tyvärr »vidsträckta områden» och huru fattigvården härvid själv
borde medverka. Man får nu icke ens A*eta en så viktig sak som, huruvida
kommittén anser, att barnavården bör skiljas från fattigvården och
anordnas såsom självständig verksamhet. Anser att intet barn borde
få växa upp såsom fattigvård sbarn och lida under det tryck, en sådan
situation nödvändigt för med sig. Vidare håller han före, att vården
av fattiga kropps- och sinnessjuka, vanföra, barnaföderskor m. fl.
snarast borde ordnas utanför fattigvården. Fackligt utbildade personer
borde dessutom få sådana fäll om hand redan från vårdbehovets
första början.

Anmärker att kommittén ej synes hysa några betänkligheter mot
det nuvarande omfånget av offentlig fattigvård, utan ser snarare med
sympati på denna institution. Det framhålles sålunda å sid. 13, huru
fattigvården senare tider »kraftigt utvecklats». Det är med en viss besvikenhet,
han ser kommitténs långvariga arbete uteslutande resultera
i några, delvis troligen goda, men överhuvud rätt försiktiga ändringar
av nuvarande fattigvårdsförordning.

8) Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län anser, att förslaget
i väl hög grad bygger på kommunala fattigvårdsanstalter. Bestämmelserna
i § 44 om en gemensam inspektionsmyndighet för hela riket och
i § 41 mom. 2 andra stycket om bidrag av landstingsmedel för viss
sjukvård vid kommunal anstalt synes komma att befordra tillkomsten
även på landsbygd av anstalter, åt vilka där ej sällan torde ges eu

368

relativt allt för stor omfattning- och kostnad, utan att ‘dessa anstalter
dock kunna utrustas med möjligheter för tillbörlig individualisering.
Anser att utom för barn vore för många kontrollerad familjevård med
tillhjälp av kommunalsköterska eller församlingssyster att föredraga och
sannolikt ofta billigare att ernå, och för fattigvårdsberättigade, vilkas
behov grundade sig på kroniska sjukdomar, vore, där lämplig ^ackordering
ej kunde ernås, landstingsanstalter (eventuellt med statsbidrag}
såväl ur vårdsynpunkt som med hänsyn till anstalternas jämnare beläggning
och bättre utnyttjande att föredraga liksom ock för denna
kategori av vårdbehövande mindre motbjudande. Ansluter sig i detta
hänseende i allt väsentligt till vad reservanterna Björklund och .Magnusson
å sid. 447—50 anfört. Framhåller den ur samhällelig synpunkt
synnerligen önskvärda strävan att så långt sig göra låter söka, även
vid ålderdom, sjukdom och nöd bevara hemmet och familjevården framför
ett mer eller mindre okritiskt hopsamlande av alla hjälplösa å en
kommunal fattigvårdsanstalt.

Tillstyrker vad förslaget innebär om beredande av kvalificerad
sjukvård åt vissa sjuka fattigvårdsberättigade (lungsiktiga, sinnesslöa
och sinnessjuka) samt om fördelning av kostnaderna härför, om upprättande
genom landstingens försorg av ar betshem för försumliga försörjare, om
barns avskiljande från fattiggårdar m. m.

9) Förste ''provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus lån finner bestämmelserna
i §§ 27 och 29 med förbud mot sockengång och auktion
å de behövandes vård synnerligen välbetänkta. I avseende å utackorderingen
är synbarligen det å sid. 133 i motiveringen, tredje stycket,
omnämnda sättet det bästa. Det är emellertid alldeles nödvändigt, att
en verksam kontroll utövas och särskilt gäller detta fosterbarn, vari nu
brister åtskilligt, åtminstone på landsbygden. Synnerligen önskvärt
vore, att eu de! av tillsynen på landet på ett mer effektivt sätt än hittills
skett lades på tjänsteläkarna.

10) Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser, att det ur
läkarsynpunkt måste hälsas med stor tillfredsställelse, att vården av
fattiga åldringar och barn och framförallt av fattiga sjuka enligt lagförslaget
föreslås skola avskiljas från annan fattigvård, därigenom att,
såvitt sådant är möjligt, särskilda ålderdomshem, barnhem och anstalter
för kroppsligen eller andligen sjuka inrättas eller att dylika
fattiga åtminstone vårdas i särskilda avdelningar eller rum å fattigvårdsanstalt.

Det syntes honom också vara ett förslag av stor vikt och betydelse,
att landstingen skulle åtaga sig uppförandet och underhållet av

sjukvårdsanstalter för olika slag av kroniska sinnes- och kroppssjukdomar,
vilka inom de mindre fattigvårdssamhällena, kommunerna, näppeligen
kunde komma till stånd.

Utom vården av sinnesslöa, blinda, dövstumma, vanföra och med
viss begränsning även tuberkulösa, torde särskilt vården av sådana
sinnessjuka, för vilka plats å statens anstalter ej kunde påräknas, böra
äga rum på särskilda länsanstalter.

Lasarettens sinnessjukavdelningar och i ännu högre grad fattiggårdar
och hem kunde förvisso ej lämna sådana sjuka en fullt tillfredsställande
omvårdnad.

Vad tuberkulossjuke i sent stadium beträffar syntes honom, att
dessa liksom andra kroniska sjuka däremot kunde vårdas i kommunala
sjukhus eller sjukavdelningar.

Lungsotssanatorierna skulle härigenom avlastas från en väsentlig
del av de mest framskridna och för behandling föga framgångsrika

Anmärkningar beträffande lagtexten.

§ I Minderårighetsgränsen

bör sättas vid fyllda 16 år.

önskar att ordet »nödtorftigt» utbyttes mot ett annat mera »människovärdigt»
uttryck.

§§ 1 och 2.

Bestämmelserna om den obligatoriska fattigvården böra omformuleras
så, att dess område på samma gång blir skarpare avgränsat och omfattar,
så vitt möjligt, alla fall av verkligt nödläge.

Den nya gren av offentlig understödsverksamhet, som framkommit
på senare tid, nämligen understöd åt arbetslösa »utan fattigvårds karaktär»,
finner han icke tilltalande.

§ i.

Minderårighetsgränsen borde bestämmas till 16 år.

Anser att det varit önskligt att ordet »nödtorftigt» i »nödtorftigt
underhåll» kunnat utbytas mot något annat t. ex. »behövligt.»

Utlåtanden ang fattigvård. 47

Västerbottens
län.

Malmöhus

län.

Örebro län.

Skaraborgs

län.

Kronobergs

län.

Västmanlands
län.

Södermanlands
län.

Stockholms

län.

Uppsala län.

Jönköpings

län.

Kristianstads

län.

Älvsborgs

län.

370

Minderårighetsgränsen bör höjas till 16 eller helst 17 år.

Minderårighetsgränsen bör flyttas från 15 till 16 år.

§§ 1 och 2.

Anser tvivelaktigt, huruvida uppdelningen av fattigvården i frivillig
och obligatorisk är lycklig, hänvisar till § 1 i finska förslaget (sid. 32),
där skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård borttagits, och
till samma paragraf i danska fattigvårdslagen. Båda synas vara humant
avfattade.

Minderårighetsgränsen 15 år är för låg; 16 år torde böra anses
såsom minimum, helst borde den vara 18 år såsom i Danmark. På
ett par ställen, §§ 33 och 79, sätter kommittén minderårighetsgränsen
till 18 år. Påvisar de orimligheter, till vilka det kan leda att sätta
minderårighetsgränsen vid 15 år (se §§ 65 och 92). Framhåller att
lagen om arbetarskydd av år 1912 sätter minderårighetsgränsen vid 18
år. Hänvisar till utlandet.

§ I Åldersgränsen

bör höjas till 16 år i enlighet med reservanterna
Lindbloms och Paulis yrkande.

§ I Önskvärt

hade varit, om kommittén lämnat anvisning om, huru
ett läkarintyg borde vara avfattat för att fattigvård med stöd av sådant
skall kunna meddelas.

Anser att det ej varit ur vägen, om mera tydligt markerats i själva
lagtexten, att uttrycket »erforderlig vård» även innefattar åtgärder av
förebyggande art. I avseende å uttrycket »nödtorftigt underhåll» framhåller
han önskvärdheten av att detta bättre preciserats och uppställer
själv den fordran, att ett fattighjon bör hava samma mängd föda som
icke arbetande cellfånge, samt att vid en arbetsinrättning födan bör
vara rikligare.

Erinrar att minderårigheten skulle upphöra vid fyllda 15, anser
avlöningen för fabriksarbetare för låg vid den åldern.

§ 5-

Lagen borde föreskriva större fattigvård ssamhällen — fattigvårdssamhällena
borde helst sammanfalla med landstingsområdena — men

371

därvid lämna medgivande åt enskilda kommuner av mera betydande
storlek att få utgöra ett fattigvårdssamhälle.

Känner sig icke övertygad om det lämpliga i förslaget att låta
varje socken och varje liten stad vara ett fattigvårdssamhälle. Så har
det varit hittills och spåren förskräcka. Håller för sannolikt att med
fördel skulle kunna så ordnas, att staten övertoge åtminstone alla omkostnader
för fattigvården. En avsevärd fördel skulle troligen även
vinnas, om landstingsområdena blevo fattigvårdsdistrikt.

§§ 8, 19, 31, 33 och 34.

Anser p,tt, för den händelse fattigvårdsinspektionen kommer till
stånd, i § 8 sista stycket, § 19 mom. 1, § 31 sista stycket, § 33 sista
stycket samt § 34 borde inskjutas »efter fattigvårdsinspektörens hörande».

§ 11 mom. 1.

Bör erhålla den formulering, som angives å sid. 481, d. v. s. minst
en av ledamöterna bör vara kvinna.

§§ H-13.

Det anmärkes som en brist, att ingenstädes föreskrives, att tjänsteläkaren
skall vara närvarande vid styrelsens sammanträden. En föredragningslista
för varje sammanträde borde tillsändas tjänsteläkaren,
som då själv skulle få avgöra, om någon fråga vore av den beskaffenhet,
att hans närvaro voro behövlig.

§ 11.

Det bör bestämmas, att en kvinna skall hava plats i fattigvårdsstyrelsen.

§ 12-

Anser att någon skillnad mellan valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse
och i kommunalnämnd ej bör göras. Ifrågasätter att den gifta
kvinnan utestänges från valbarhet.

§ 13. • .

Bibehålies socknen såsom fattigvårdsdistrikt, anser han lämpligt,
att respektive tjänsteläkare blir berättigad deltaga i styrelsens förhandlingar
och beslut. Ofta nog torde hans närvaro vara önsklig, se §§ 25,
26, 32, 35 m. fl.

Stockholms

län.

Skaraborgs

län.

Västerbottens
lä u.

Malnuihus

län.

Stockholms

län.

Örebro län.

Stockholms

län.

372

Kopparbergs

län.

Kristianstads

län.

Jämtlands

län.

Jämtlands

län.

Örebro län.

Kronobergs

län.

Gottlands

län.

Kristianstads

län.

Anser på angivna grunder att även åt tjänsteläkare bör beredas
säte och stämma i fättigvårdsstyrelse.

§ 13-

Kyrkoherde tillerkännes här rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelses
förhandlingar och beslut. Anser att, om självskrivenhet skall förefinnas,
den snarare bör tillkomma i stad stadsläkare eller stadsdistriktsläkare
och på landet provinsial- och extra provinsialläkare i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han är bosatt.

§ 19 mom. 2 och 3.

Anser det onödigt att tillskapa här omhandlade funktionärer, särskilt
do s. k. vårdarne. Anmärker också att en sålunda vid sidan av den
egentliga fattigvårdsstyrelsen tillkommen med vissa självständiga befogenheter
utrustad distriktsstyrelse icke gjorts ansvarsskyldig inför den
egentliga fattigvårdsstyrelsen eller fått dela ansvar med densamma. Sak
samma gällde om den i mom. 3 föreslagna särskilda styrelsen för handhavande
av förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan angelägenhet.

§ 20.

Om de här omnämnda tjänstemän gällde detsamma som anförts
beträffande styrelse, som omtalas i § 19 mom. 2 och 3.

§ 23.

Åven tjänsteläkare bör det tillkomma att göra anmälan liksom
polisman eller kronobetjänt.

I andra stycket borde upptagas även provinsial- m. fl. läkare.

Stycket 4.

Det borde även tillkomma tjänsteläkare att liksom polisman och
kronobetjänt göra anmälan om person, som han anträffar under sådana
omständigheter, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden.

Stycket 4.

Samma anmälningsskyldighet, som här ålägges polisman, bör här
även föreskrivas för läkare.

§§ 29 och 30.

Finner det ej vara tillfredsställande ordnat med utackordering och
föreslår, att bestämmelserna om utackordering skärpas. Hänvisar till ett
anfört utdrag av dispensärsköterskans i Blekinge läns östra distrikt
berättelse för sin verksamhet under 1914, däri beträffande utackordering
av barn framhållas följande önskemål: »Sträng och genomgripande
kontroll av alla hem, som till vård och fostran mottaga andras barn,
vilka de än må vara. Att inspektionen utföre» av opartiska och fullt
lämpliga personer, samt att ett hem ej får mottaga huru många fosterbarn
som helst.»

§ 30.

Ordet »bör» föreslås att utbytas mot »skall».

§§ 31 och 32.

Föreskrifterna beträffande fattigvårdsanstalt (ålderdomshem) böra
erhålla ett tillägg av innehåll, att dylik anstalt skall motsvara sundhetens
och snygghetens krav.

§ 81.

Andra stycket. Bestämmelsen är ej fullt klar. Reglemente är
behövligt för varje anstalt (ålderdomshem) och bör fastställas av Konungens
befallningshavan de.

Anser nödvändigt att vid anstalter med ett visst antal understödstagare,
exempelvis 50 och därutöver, finnes en sjuksköterska och att
vid anstalten skall genom avtal anställas en läkare, som är skyldig besöka
hemmet minst en gång varje månad.

§§ 31-35.

Frågan om separation i fattiggårdar (ålderdomshem) av sjuka in. ti.
borde lämnas till avgörande åt resp. tjänsteläkare och fångvårdsstyrelse
gemensamt, då härvid ofta torde krävas medicinsk sakkunskap.

Därjämte borde de nuvarande fattiggårdar, som fortfarande anses
kunna användas, först godkännas av Konungens befallningshavande innan
de tagas i bruk.

Fattiggårdar borde stå under uppsikt av provinsialläkarna, som
skulle inspektera dem minst en gång årligen.

Blekinge län.

Kronobergs

lftn.

Älvsborgs

lan.

Kronobergs

lftn.

Västmanlands
län.

Stockholms

län.

374

Kopparberg.''

län.

Jönköpings

län.

Kronobergs

län.

§ 31.

Tillstyrker den formulering av denna paragraf, som angivits av
reservanterna Björklund och Magnusson sid. 450.

§§ 31—35 och 41.

Finner det anmärkningsvärt, att akut sjuka icke skulle kunna intagas
för vård å fattigvårdsanstalt, men vill ej, att smittsamma sjukdomar
skola vårdas å försörjningshem.

Ifråga om vård och uppfostran av barn å fattigvårdsanstalter
känner han sig frestad att instämma i följande yttrande av en framstående
man: »det kanske vore gott, om det i vårt land kunde bli så,
att det åtminstone gjordes hälften så bra för de barn i allmänhet, som
födas till klara tankar, som för de sinnesslöa.»

Anser, att sjukhus för kroniskt sjuka, som anordnas av landstingen,
böra upprättas i samband med länslasaretten.

Beträffande § 41 mom. 2 andra stycket anser han, att som villkor
för bidrag bör föreskrivas, att dylik anstalt skall stå under förste
provinsialläkarens inspektion samt att läkare bör vara vid densamma
anställd, ej blott öva tillsyn, vilket uttryck är alltför tänjbart.

§ 32.

I denna paragraf borde intagas bestämmelser, att sanitära krav i
fråga om utrymme, uppvärmning, luftväxling, renhållning och möjligheten
av dylikt, tillfälle till bad, utspisning o. s. v. skola vara nöjaktigt
iakttagna.

Någon bestämmelse till förekommande av bristen på tillräcklig
personal borde intagas i lagen. Vidare borde ifråga om personalen
bestämmas, att om sjuksköterska icke vore anställd vid anstalten, husmodern
skall hava genomgått en nöjaktig kurs i sjukvård. Därjämte
borde det åligga kommunen att hava vidtalat läkare att mot viss ersättning
för år handhava sjukvården vid anstalten.

Bestämmelse borde utfärdas, att vid en anstalt (ålderdomshem;
inom t. ex. varje läkardistrikt och då företrädesvis den, som tillhörde
den kommun, inom vilken läkaren hade sin station, skulle anordnas eu
något så när fullständig sjukavdelning, å vilken sjuka även från övriga
kommuner inom läkardistrikt eller inom på annat sätt bestämt område
skulle intagas och vårdas. Det skulle åligga landstinget att anordna
denna sjukavdelning. I fråga om vården av sinnessjuka borde en för
hela landstingsområdet gemensam anstalt anordnas.

§§ 32—35.

Landstingen med bidrag av staten borde taga hand om ordnande
av anstalter för sjuka fattiga.

§ 32.

Efter »i särskilda fall:» bör tilläggas »efter läkares prövning».

§ 32.

Bestämmelsen att barn över 2 år icke må annat än tillfälligtvis
intagas å ålderdomsanstalt är välbetänkt, särskilt med hänsyn till risken
för dem att bli smittade med tuberkulos.

Välbehövlig är även föreskriften, att de tuberkulösa skola vårdas
ä särskilda rum eller avdelningar, men effektiv blir ej denna bestämmelse,
om ej läkarundersökning av hjonen då och då företages, (önskvärt
hade varit, att något härom ingått i lagen.

Anser att kraftiga ansträngningar måste göras för att komma
anstalterna till hjälp i avseende på sinnessjukvården, däri inberäknat de
sinnesslöa. Av stor vikt torde det vara, att dessa sjuka vårdas skilda
i avseende på kön enligt § 32.

Åven anstalter för andra kroniskt sjuka erfordras.

Anser att en särskild avdelning för sinnessjuka eller sinnesslöa,
tillräckligt avskild från den övriga anstalten, ovillkorligen bör finnas å
eu fattigvårdsanstalt, om sådana sjuka där skola vårdas. 1 anslutning

härtill föreslås följande ändring av denna paragraf: »I fråga om---

att därest tuberkulösa eller — — — — — i särskilda rum eller avdelningar
och att sinnessjuka och sinnesslöa, som intagas å anstalten,
vårdas i särskild från övriga anstalten tillräckligt skild avdelning, såvida
ej — — — — —». Vidare bör föreskrivas, att vid fattigvårdsanstalt,
där sinnessjuka eller andra sjuka vårdas, skall vara anställd skolad
sjukvårdspersonal. Därjämte böra tjänsteläkarna sättas i tillfälle att
utöva tillsyn över sjukvården vid fättigvårdsanstalterna och bestämmelser
i detta hänseende utfärdas.

Anser att å fattigvårdsanstalter borde inrättas avdelning för tuberkulossjuka,
där obotliga sådana sjuka kunde mottagas.

§ 34.

1 denna paragraf borde tydligt uttalas, att Konungens befallningshavande
icke blott skall pröva planen till anstalten utan även fastställa
densamma.

itottland»

län.

Uppsala län.

Oöteborgs
och Bohus
län.

Norrbotten»

län.

Blekinge län.

Kronobergs

län.

376

Värmlands

län.

Kopparberg

län.

Uppsala län.

Blekinge län.

Älvsborgs

län.

Oröteborgs
och Bohus
län.

Stockholms

län.

Stockholms

län.

Stockholms

län.

Anser att innan sådan fattigvårdsanstalt, som här avses, uppföres,
förste provinsialläkaren bör lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Före fastställande av planer till fattigvårdsanstalter av olika slag
och föreslagna reglementen rörande fattigvården bör förste provinsialläkaren
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, och synes det därför
önskvärt, att allmän bestämmelse därom inflöte.

Ett tillägg bör göras, att prövning av plan bör ske »efter vederbörande
förste provinsialläkares hörande».

Hemställer att efter ordet »prövar» insättas orden: »efter förste
provinsialläkarens hörande».

§ 35.

Till denna paragraf borde fogas ett inom. av innehåll, att fattigvårdsstyrelse
bör, då mindre bemedlad företer sjuklighet eller lyte, äga
att genom beredande åt honom av lämplig vård och behandling söka
förebygga, att han faller fattigvården till last.

Betydelsefulla äro föreskrifterna i denna paragraf om vård i särskilda
anstalter av däri omnämnda sjuka.

§ 37.

Denna paragraf borde givits en mera framskjuten plats t. ex. efter,
helst i stället för, § 2. Dessutom borde den formuleras kraftigare och
med tydligare hänsyftning på dess omfattning.

§ 38.

Det torde vara lika nödvändigt, att fattigvårdsstyrelsen samarbetar
med allmänna socialhygieniska företag, egnahems- och bostadsföreningar,
arbetsförmedling, dispensärer o. s. v., och detta borde hava framhållits
i paragrafen.

§§ 39-42.

Pensionsförsäkringsfonden borde träda emellan för uppförande avålderdomshem.

Om kommunerna skola ''vara fattigvårdsdistrikt, är det troligt, att
flertalet av dem behöva befrias från avgift för kroniskt kroppsligt sjukas
likaväl som för sinnessjukas vård.

•''i77

§ 40.

Samhället bor även erhålla gottgörelse för utlägg för den sjukes
och hans vårdares resekostnader.

§§ 40 och 41.

Det synes honom lämpligare och rättvisare, att det bidrag, som
enligt dessa paragrafer bör tillkomma fattigvårdssamhälle från landsting,
utginge av statsmedel.

En betydlig lättnad för av fattigvården betungade kommuner,
särskilt på landet, beredes genom dessa paragrafer. Anser ersättningen
till landstinget av */* av kostnaden för vård av kroniskt eller obotligt
sjuka (§ 41, 2 mom.) väl hög, hälften hade bort vara tillräcklig.

§§ 48 och 44.

Inspektion av fattigvårdsanstalterna bör bliva ett åliggande för
förste provinsialläkarna och därför i § 8 i läkarinstruktionen även upptagas
dessa anstalter.

Uti § 43 borde intagas föreskrift, att Konungens befallningshavande
har att i fattigvårdsfrågor, så snart dessa beröra fattigvårdsanstalterna
eller deras skötsel, sjukas och orkeslösas vård eller behov av fattigvård
o. s. v., inhämta förste provinsialläkarens yttrande.

Anmärker, att det förvånat honom att så gott som ingenstädes i
betänkandet finnes någon antydan om, att man för ordnandet av fattigvården,
speciellt fattigsjukvården, anser sig hava behov av läkarnes
medverkan.

Ifrågasätter huruvida icke inspektionen skulle kunna inom respektive
län anförtros åt Konungens befallningshavande jämte vissa av landstinget
utsedda och avlönade fattigvårdsinspektörer. Åven förste provinsialläkarne
skulle kunna tänkas verksamt biträda vid ifrågavarande inspektion.
Emellertid höra fattiggårdar icke för närvarande till de inrättningar,
åt vilka förste provinsialläkaren jämlikt § 8 i gällande läkarinstruktion
skall ägna tillsyn. Anser dock att fattigvårdsinspektionen bör ordnas i
överensstämmelse med kommitterades förslag.

Kritiserar förslaget om inspektionen och anser det uppenbart, då
antalet fattigvårdssamhällen är 2,500, antingen att instruktörernas antal

Utlåtanden ang. fattigvård. 48

V ttstorbotteriK
IHji.

(rottlamls
18n.

Göteborgs
och Bohus
lan.

Kronobergs

lHn.

Gottlands

län.

Värmlands

län.

Jönköpings

län.

378

Blekinge lfin.

Malmöhus

lSn.

Örebro lan.

Alvsborgs

lita.

väsentligt måste ökas, eller ock att kommunerna komma att inspekteras
för sällan. Uttrycker farhåga för att ett stort ämbetsverk för inspektion
med tiden kommer att uppstå.

Anser att den dyrbara statsinspektionen kunde ersättas med en
genom ökat statsanslag möjliggjord utvidgning av svenska fattigvårdsförbundets
konsulentverksamhet eller ock att efter nu nämnt mönster
erforderligt antal statskonsulenter tillsattes, underordnade socialstyrelsen.
Därjämte borde förste provinsialläkarna, eventuellt andra tjänsteläkare, tagas
i anspråk dels för inspektioner dels som biträdande Konungens befallningshavande
vid granskning av förslag till anstalter, reglementen o. s. v.
Detta förutsatte vissa tillägg till läkarinstruktionen.

§ 43.

Anser att någon inspektionsrätt borde tillerkännas förste provinsialläkarna
och föreslår, att följande stycke infördes i denna paragraf:

»Förste provinsialläkaren bör under sina inspektionsresor inom
länet även ägna sin uppmärksamhet åt de anstalter, som äro förbundna
med den allmänna fattigvårdens sjukvårdande arbete». (I den mån det
kan ske utan kostnad för statsverket, om man av sparsamhetsskäl vill
tillägga detta senare.)

§ 44.

Anser förslaget om iuspektionsmyndighet ej lämpligt. Redan
principen om en central inspektion synes honom förkastlig. Anser att
en inspektör bör tillsättas i varje län eller för två mindre angränsande
län. Kritiserar § 7 i kommitténs förslag till instruktion för inspektören
och instruktörerna och anser paragrafens innebörd syfta åt det rent
orimliga.

Anser inrättandet av en central inspektionsinyndighet vara en betänklig
nyhet. Med säkerhet kunde man snart vänta, att ett stort antal
nya tjänster komme att påyrkas, på avstånd hägrade redan ett s. k.
fattigvårdsråd. Farhågorna för inrättandet av ett nytt ämbetsverk vore
ej ogrundade, men erfarenheterna under de sista tiderna vore långt
ifrån gynnsamma. Spåren förskräckte.

Fördelaktigare syntes vara att den föreslagna inspektionen ersattes
med utvidgning av fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet.

Bestämmelse om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet
synes böra utgå.

§ 44.

Ställer sig betänksam gentemot behövligheten av den i § 44 föreslagna
för hela riket gemensamma inspektionsmyndigheten. Anser att
inspektionen, i vad den avser hälsovården vid anstalterna, bör anförtros
åt och utövas av medicinskt utbildade fackmän.

Anser den ifrågasatta centrala inspektionen, organiserad såsom
kommittén föreslagit, från början alldeles otillräcklig och att, om den
skulle uppfylla sitt ändamål, den krävde väsentligt ökade arbetskralter
och säkert bleve eu mycket dyr institution. Finner det lämpligare att,
åtminstone tillsvidare, Konungens befallningshavande såsom hittills ensam
övervakar fattigvården i respektive län, vilken lör den sanitära inspektionen
har att tillgå förste provinsialläkarna i länen. Enligt § 8 i läkarinstruktionen
åligger det förste provinsialläkaren att ägna tillsyn åt sjukvårdsinrättningar.
Fattigvårdsanstalterna äro ej uttryckligen omnämnda
i § 8, men böra där upptagas.

Anser att lämplig inspektion kanske kunde anordnas utan att
härför ett nytt ämbetsverk behövde inrättas.

Föreslår att ett råd anordnades vid Konungens befallningshavandes
sida för att sätta denna myndighet i tillfälle att bättre än hittills vara
i stånd att följa fattigvårdsarbetet inom länet. Medlemmarna i rådet
borde utses av landsting och Konungens befallningshavande. En av
ledamöterna borde vara läkare, minst eu kvinna. Rådet skulle vara
mellanhand mellan Konungens befallningshavande och fattigvårdsdistrikten,
hjälpa till vid övervakandet av att lag och reglemente rörande
fattigvården efterlevdes, äga rätt att vid behov inspektera fattigvårdsarbetet
och austalterna, kunna mottaga klagomål o. s. v. Den närmare
inspektionen kunde möjligen anförtros åt tjänsteläkarna och länsmannen.
Slutligen borde en fackmässig och ordnande verksamhet kunna mera
regelbundet än hittills utövas av svenska fattigvårdsförbundet,

Den centrala fattigvårdsinspektionen vore väl behövlig. Genom
ändring av §§ 8 och 26 i läkarinstruktionen bör emellertid rätt beredas
förste provinsial- och provinsialläkarna att verkställa inspektion av hälsooch
sjukvården å fattighus och arhetshem.

Anser eu årligen återkommande hygienisk inspektion av fattigvårdsanstalterna
välbehövlig.

.Jämtlands

Win.

Söderman -lands län.

Stockholms

liin.

Göteborgs
och Bohus
län.

_\
län.

380

Blekinge

län.

Gävleborgs

län.

Jämtlands

län.

Värmlands

län.

Kristianstads

lön.

Västerbottens
län.

A1vsborgs
län.

l:e stadsläkaren
i
Stockholm

Finner den föreslagna inspektionsmyndigheten ej behövlig. Enligt
motiven till lagen av den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
är målet med denna försäkring, att den kommunala fattigvården skulle
försvinna eller åtminstone förminskas i hög grad. Om redan nu eu
statsinspektion av fattigvårdsärenden skulle anses behövas, kunde väl
en sådan tillsvidare tilläggas socialstyrelsen. Vidare kunde svenska
fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet utnyttjas än mer genom beviljandet
av ökade medel från statsverket.

I fråga om inspektionen anser han, att den knappast kan bliva
tillfredsställande. Uppmärksamheten fästes på, att ingenstädes i lagförslaget
finnes inrymd plats för något biträde av medicinsk sakkunskap
i fattigvård sfrågor utom i fall, som omnämnes i § 41 mom. 2.

Uti § 8 i gällande läkarinstruktion omnämnes ej fattighus, men
inspektionen av fattighus bör vara hans skyldighet i samma utsträckning.,
som enligt § 8 läkarinstruktionen är fallet med andra sjukvårdsinrättningar.

§ 45.

Anser att hemortsrättsförvärv blott borde komma i fråga, för så
vitt den person det berpr under större delen av året varit i kommunen
bosatt.

Omnämner att personer med erfarenhet på detta område knappast
veta, huru hemortsrättsfrågan bör lösas.

§ 49.

Vård å epidemisjukhus, där den ej är kostnadsfri, bör ej verka
såsom hinder för förvärvande av hemortsrätt.

§ 51.

Raderna 4—6 böra utgå.

Mom. 2 och 3 i denna paragraf om läkarhjälp och medicin samt
förlossningshjälp böra utgå.

Vidare ifrågasättes, om det är klokt att bestämma, att ersättning
från kommun till annan för fattigvård ej behöver utgå för första trettio
dagarna.

Ersättning för vård å stadens barnbördshus skulle icke kunna
uttagas, vilket medför den betänkligheten, att stadens barnbördshus kunde

i huru stor utsträckning som helst kostnadsfritt anlitas av medellösa
personer boende i angränsande kommuner.

Anser det uppenbart, att stadgandet om fri vård under 30 dagar
gäller även för sinnessjuka. Finner goda skäl tala för att lasarettsvård
icke bör falla under 30 dagars restriktionen. Med lasarett bör i så fall
likställas barnbördshus.

Icke heller bör fattigvårdssamhälle vara berättigat till ersättning
av annat samhälle för vård å epidemisjukhus i fall, då denna vård ej
är kostnadsfri och personen i fråga har hemortsrätt i annat samhälle.

§ 54.

»Inom 20 dagar» är för kort tid inom Västerbottens län.

§ 59.

Hemsändande av understödstagare bör ej få ske, förr än läkarundersökning
gjorts.

§ 64.

Önskar följande tillägg: »dock må ej sådana föremål fråntagas
understödstagaren, som endast för honom kunna anses hava något värde,
och som vid försäljning ej kunna inbringa något avsevärt belopp».

Ansluter sig ifråga om de föreslagna bestämmelserna »om fattigvårdssamhälles
rätt mot understödstagare och för dem försörjningspliktiga
personer» till vad fattigvårdsinspektör A. Lindblom i reservation anfört.

§ 71.

Anser att mörkt rum och prygel icke kunna undvaras å de s. k.
arbetshemmen.

§ 71.

Inneslutning i mörkt rum och prygel hade förbjudits. Detsamma
borde vara fallet beträffande indragning av kost, så vida det ej vore
fråga om njutningsmedel t. ex. kaffe. Beträffande aga borde den icke
utdelas utan i vittnens närvaro och borde förvissning inhämtas, att
personen eller barnet ifråga icke är av sådan kroppsbeskaffenhet, att
agan kan förorsaka skada till hälsan. I sammanhang härmed föreslås,
att 3:e stycket i § 30 i normalreglemente nr I utgår.

Kristianstads

län.

Västerbottens
län.

Jönköpings

län.

Malmöhus

län.

V ärmlands
län.

Örebro län.

Kronobergs

län.

382

Stockholms

lftn.

Västerbottens
län.

Stockholms

län.

Örebro län.

V ä rmlands
län.

Föreslår att sista punkten må utgå, då den vore olämplig och lätt
kunde i flera avseenden få ledsamma följder.

§§ 72 och 74.

Önskar omformulering och instämmer i reservantens yrkande å
sid. 468.

§ 74.

Anser det icke vara fördelaktigt, att fattigvårdsstvrelser äga rätt
kvarhålla personer å anstalten så länge som helst.

§ 77.

Föreslår tillägg: att allmän åklagare i varje fall ålägges att till
K. B. insända protokoll över förhör jämte övriga handlingar, varigenom
avgörandet om anmälningens upptagande till vidare prövning alltid skulle
bliva beroende på K. B. Anser att minimitiden för tvångsarbete bör
bestämmas till 4—6 månader. Ifrågasätter om icke kommittén varit för
mild mot försumliga familjeförsörjare och föräldrar till oäkta barn.
Ansluter sig till fröken Paulis reservation rörande kravet på straffrättsliga
bestämmelser rörande försummad försörjningsplikt.

§ 79.

Andra stycket. Anser att senare hälften bör erhålla följande lydelse:
»och äger styrelsen, intill dess sådan person fyllt aderton år,
för honom utse tjänst eller anställning, såvida ej han på annat sätt
erhållit sådan tjänst eller anställning, som av styrelsen befinnes lämplig».

Stockholm den 29 april 1916.

I tjänsten
M. Forsman.

383

45.

Kammarrätten.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 bär Eders Kungl.
Maj:t anbefallt kammarrätten att meddela underdånigt utlåtande över
fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag om fattigvården med flera författningar.

För att vid remissens besvarande tagas i övervägande hava sedermera
till kammarrätten överlämnats dels av överståthållarämbetet och
Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande över kommitténs ifrågavarande
betänkande avgivna utlåtanden jämte av dessa myndigheter
från landstingen och stadsfullmäktige i vissa städer infordrade ävensom
till samma myndigheter från kronofogdar och länsmän, magistrater,
fattigvårdsstyrelser och andra vederbörande inkomna yttranden i frågan,
dels ock utlåtanden därutinnan av domkapitlet i Visby, Stockholms städs
konsistorium och fångvårdsstyrelsen jämte dess centrala hjälpbvrå.

Då nu kammarrätten går att underdånigst fullgöra ovanberörda
uppdrag, tillåter sig ämbetsverket till ed början erinra, att endast vissa
grenar av fattigvårdslagstiftningen falla inom området för verkets ämbetsutövning,
medan däremot andra delar av denna lagstiftning med kammarrättens
ämbetsbefattning äga ringa eller ingen gemenskap, såsom exempelvis
beträffande fattigvårdsmyndigheternas organisation, understödsformerna,
inspektion över fattigvården och efterhåll andet av försumliga
försörjare. Ehuru följaktligen den särskilda sakkunskap, som i förevarande
avseende står till ämbetsverkets förfogande, endast ofullständigt
täcker det lagstiftningsområde, varom nu är fråga, har kammarrätten
likväl — med avseende å såväl remissens ordalydelse som hithörande
spörsmåls inbördes sammanhang — ansett sig icke kunna begränsa sin

granskning till allenast vissa delar av betänkandet utan funnit densamma
böra omfatta de föreliggande förslagen i hela deras vidd. Dock har av
lätt insedda skäl en mera djupgående och detaljerad granskning ansetts
böra ägnas huvudsakligen de lagbestämmelser, vilka vid kammarrättens
ämbetsutövning på nu ifrågavarande område företrädesvis skola vinna
tillämpning, såsom stadgandena om fattigvårdsbehov, hemortsrätt, gottgörelse
för fattigvård, processförfarandet o. s. v.

Allmänna uttalanden.

Med avseende å själva uppställniugen och de särskilda stadgandenas
formulering erbjuder kommitténs förslag till ny fattigvårdslag väsentliga
likheter med 1871 års fattigvårdsförordning. Kommittén har nämligen
sökt att härutinnan i möjligaste mån följa denna förordning; liksom
kommittéförslaget, vilket visserligen i flera betydelsefulla delar avser att
dana alldeles nya institutioner eller anordningar, likväl i väsentlig mån
är byggt på grundvalen av nu gällande fattigvårdslagstiftning och kan
anses innebära en av tidsförhållandena mer eller mindre betingad utveckling
av densamma. Grundsatsen att vid lagstiftningsarbetet söka av bestående
institutioner och rättsregler bevara vad som må kunna anses värdefullt
och livskraftigt står självfallet i full överensstämmelse med de principer,
som böra ligga till grund för en jämn och lugn samhällsutveckling.
Men om full enighet härutinnan är eller borde vara rådande, framträda
i allmänhet desto större meningsmotsatser i avseende å spörsmålen,
vilka delar av den gällande lagstiftningen må kunna anses förenliga
med rådande rättsuppfattning och allmän åskådning samt följaktligen
böra införlivas med de nya lagbuden.

Nu förevarande betänkande innebär i detta hänseende intet undantag,
i det bland kommitténs ledamöter ganska vitt skilda åsikter beträffande
omfattningen av nydaningsarbetet yppats på flera viktiga
punkter å ifrågavarande lagstiftningsområde. Medan tvenne av kommitténs
ledamöter (hrr Olof Björklund och E. 0. Magnusson) ansett
lösningen av vissa frågor, exempelvis angående anstaltsvård, tillsyn över
fattigvården samt understödssökandes och understödstagares klagorätt
böra vinnas i mer eller mindre nära anslutning till nu rådande förhållanden,
innebär pluralitetens förslag högst väsentliga avvikelser från
nuvarande stadganden härutinnan. I vissa punkter hava än mera vittgående
reformförslag framställts av kommittéledamöterna A. Lindblom och
E. Pauli, utan att dock dessa förslag vunnit anslutning av kommitténs

flertal. Det lärer i övrigt knappast behöva påpekas, att en enhetlig
mening angående fättigvårdsprohlemens rätta lösning så mycket mindre
synes kunna åvägabringas, som här avsedda frågor i stor omfattning till
sin natur äro sådana, att den skiftande individuella erfarenheten och
åskådningen verka i hög grad bestämmande på den enskildes uppfattning
av ifrågavarande spörsmål. Kommer så därtill dessa frågors esomoftast
svårlösta och vanskliga beskaffenhet, är det ingalunda förvånansvärt,
att vid behandlingen av desamma de mest divergerande uppfattningar
söka göra sig gällande.

Översikt av kommittéförslaget.

Innan kammarrätten ingår i närmare granskning av kommitténs
förslag till lösning av hithörande frågor, lämnas här nedan en översikt
över de delar av det remitterade betänkandet, som äro av mera grundläggande
betydelse, och särskilt de, vilka avse spörsmål, som falla inom
området för kammarrättens ämbetsbefattning.

Kommitténs förslag är grundat på den principen, att den fattigvård,
som staten tillförsäkrar dem bland sina medlemmar, vilka därav
äro i behov, också bör av dessa kunna utkrävas såsom en dem tillkommande
rätt — en rätt, vars såväl tillvaro som omfång visserligen måste
bestämmas efter ofifentligrättsliga grunder och vars bedömande i det
särskilda fallet måste vara i viss män överlåtet åt det allmännas organ,
men som i allt fall är av den beskaffenhet, att den enskilde bör äga
inför någon statens myndighet få sitt yrkande därom prövat. Härmed
har kommittén, såsom den ock i sina motiv uttalat, frångått den principiella
ståndpunkt, som 1871 års fattigvårdslagstiftning i detta hänseende
intager och som finnes angiven i fattigvårdskommitterades den 5 december
1870 avgivna utlåtande. Ur lagstiftningssynpunkt är den principiella
uppfattningen i förevarande hänseende av betydelse i synnerhet då det
gäller att meddela bestämmelser angående besvärsrätten och därmed
sammanhängande frågor, och kammarrätten vill i detta sammanhang
återkomma till ämnet.

Kommittéförslaget avser att bibehålla den för vår fattigvårdslagstiftning
egendomliga, genom 1871 års förordning införda uppdelningen
av fattigvården i obligatorisk och frivillig. Om än genom den av
Utlåtanden ang. fattigvård. 49

386

kommittén förordade utvidgningen av begreppet obligatorisk fattigvård
området för den frivilliga fattigvården varder i icke oväsentlig mån
minskat, finner dock kammarrätten i likhet med kommittén ett stadgande,
motsvarande 2 § i nu gällande fattigvårds förordning, böra bibehållas i den
nya lagstiftningen. Bortsett möjligen från minderårighetsgränsen, varom
vidare här nedan, torde nämligen någon utvidgning av det i kommittéförslaget
angivna området för den obligatoriska fattigvården få anses utesluten,
och såsom kommittén påvisat bör även i åtskilliga fall, då enligt,
lagförslaget någon skyldighet att meddela understöd ej skulle åligga
fattigvårdssamhälle, det icke vara samhället betaget att bringa hjälp
vid nödtillfällen, som synas ömmande eller eljes vara av beskaffenhet
att påkalla stöd från det allmännas sida.

De stadganden i gällande fattigvårdsförordning, som ur humanitär
synpunkt varit föremål för de skarpaste anmärkningarna, äro tvivelsutari
de, vilka reglera gränserna för den obligatoriska fattigvården. Att dessa
bestämmelser i synnerhet med den innebörd, de enligt praxis ansetts
äga, ingalunda kunna anses motsvara nutidens uppfattning angående
vidden av samhällets förpliktelser gent emot sina behövande medlemmar
utan äro att hänföra till de minst tillfredsställande föreskrifterna i fattigvårdsförordningen,
därom torde meningarna vara tämligen eniga. I
senare tid har visserligen ramen för den obligatoriska fattigvården i praxis
något utvidgats, men oavsett detta finner kammarrätten kravet på en
genomgripande reform av lagstiftningen i denna punkt icke kunna avvisas,
och har ej heller något att erinra mot den huvudprincip, vilken
kommittén lagt till grund för sitt förslag härutinnan eller att det allmännas
skyldighet att träda till och lämna fattigvård bör sträcka sigill
varje faktiskt nödläge, som har sin grund i minderårighet eller
bristande arbetsförmåga. Ätt gränserna för det sålunda vidgade området
för den obligatoriska fattigvården bliva mindre bestämbara och
klara än för samma fattigvård enligt gällande stadganden, är tvivelsutan
en ganska avsevärd olägenhet, som antagligen kommer att ej oväsentligt
öka fattigvårdstvisternas antal, — kommitténs (motiven sid. 287 och 297)
i detta hänseende uttalade optimistiska uppfattning kan kammarrätten
ingalunda dela — men denna olägenhet lärer, ehuru allvarsam, icke
kunna anses vara av den art, att densamma får utgöra hinder för av-,
hjälpande av här avsedda missförhållande.

I fråga om minderårighetsgränsen i fattigvårdsavseende har kommittén
ansett sig böra bibehålla nu gällande bestämmelse, enligt vilken
denna gräns fastställts till femton år. Mot förslaget härutinnan har

reservation anmälts av lierr Lindblom och fröken Pauli med yrkande
om åldersgränsens höjande till sexton år.

Vad angår enskildas försörjningsskyldighet (3 och 4 §§) inrymmer
förslaget ej några mera väsentliga avvikelser från motsvarande stadgande!)
i nu gällande fattigvårdslagstiftning.

De i lagförslagets 2 — 6 kap. upptagna bestämmelserna (om fattigvårdssamhälle,
fångvårdsstyrelse, sökande och meddelande av fattigvård,
bidrag till fattigvården och uppsikt över kommunernas fattigvård) beröra
ämnen, vilka till stor del falla utom området för kammarrättens ämbetsverksamhet.
Då följaktligen andra i ärendet hörda myndigheter åtminstone
beträffande vissa av de frågor, vilka behandlas i nyss nämnda delar av
lagförslaget, torde besitta en på egna erfarenhetsrön grundad större
sakkännedom, hava, i enlighet med kammarrättens ovan gjorda uttalande,
här avsedda spörsmål ansetts från ämbetsverkets sida ej kräva någon
mera detaljerad och ingående framställning.

Vidkommande de för fattigvårdskostnadernas jämna fördelning och
vården om de behövande så ytterst betydelsefulla stadgande^ om
fattigvårdssamhälle har kommittén — med avvisande av de önskemål, som
från vissa håll framställts angående dels statens övertagande av fattigvården,
dels dess överflyttning å landstingen eller andra större kommunala enheter,
dels sammanslutning tvångsvis av två eller flera primärkommuner till ett
fattigvård sdistrikt — bibehållit primärkommunen såsom fattigvårdssamhälle
(5 §) men tillika sökt bland annat genom stadgande!! om frivillig sammanslutning
av kommuner till ett fattigvårdssamhälle (6 §) avlägsna eller
förminska de olägenheter, som vidlåda den nuvarande ordningen särskilt
i fråga om ojämnheten av fattigvårdsbördans fördelning och anstaltsvård.
Kommitténs förslag till lösning av denna fundamentala fråga finner
kammarrätten sig böra lämna utan erinran, helst någon övervägande
opinion för en genomgripande förändring av nu bestående förhållanden
i detta hänseende ej torde förefinnas.

Kommittén föreslår vidare att upphäva roteindelningen, en anordning,
som måhända under ett tidsskede, då mera patriarkaliska förhållanden
än nu voro rådande, varit ändamålsenlig men numera måste
anses föråldrad och olämplig. Likaledes har kommittén ansett den nuvarande
anordningen med s. k. enskilda fattigvårdssamhällen såsom otidsenlig
böra upphöra.

388

I lagförslaget bär intagits ett stadgande om förpliktelse för fattigvårdssamhällo
att hava reglemente för fattigvården, vilket skulle fastställas
av Konungens befallningsliavande, dock att mindre samhällen, vilkas
fattigvård vore av ringa omfattning, kunde efter Konungens befallningshavandes
beprövande befrias från denna skyldighet (8 §). Förslag till
sådana reglementen hava av kommittén utarbetats. Om lämpligheten
av att ålägga fattigvårdssamhällena nämnda förpliktelse, vilken är en
nyhet i vår fattigvårdslagstiftning, hava bland de i ärendet hörda myndigheterna
någon meningsskiljaktighet varit rådande.

I 9 § möter eu annan nyhet, nämligen att i varje fattigvårdssamhälle
skall väljas eu särskild fångvårdsstyrelse, en anordning, som
för närvarande är obligatorisk allenast i fråga om städerna, medan
såsom känt på landsbygden fättigvårdsstyrelsen i regel utgöres av
kommunalnämnden. Åven i fråga om detta reformförslag, varigenom
kommittén på sitt program upptagit ett vid 1905 års riksdag och
sedermera av centralförbundets för socialt arbete fättigvårdskommitté
framställt önskemål, hava delade meningar yppats i de över förslaget
avgivna yttrandena.

Bestämmelserna angående fångvårdsstyrelse^ uppgifter och organisation
(10 och följ. §§) äro till sin innebörd väsentligen överensstämmande
med nu gällande stadganden därom. Delvis äro de hämtade
från kommunallagarna, vilkas föreskrifter utgöra förebild till fattigvårdslagens
bestämmelser i vissa hithörande frågor. Kammarrätten, som
finner sig sakna anledning att i detta sammanhang närmare inlåta sig
på dessa spörsmål, vilka ur synpunkten av den granskning av lagförslaget,
som det ankommer på ämbetsverket att verkställa, måste
anses vara av sekundär betydelse, tillåter sig emellertid påpeka, att
beträffande lösningen av här avsedda frågor enigheten inom kommittén
i två punkter ej kunnat upprätthållas, i det nämligen dels fröken Pauli
reservationsvis yrkat, att i varje fångvårdsstyrelse skulle ovillkorligen
inväljas minst en kvinna såsom ledamot och minst en såsom suppleant,
ett förslag, vilket kammarrätten på de av kommittén anförda skäl finner
sig ej kunna biträda, och dels herrar Björklund och Magnusson inlagt
gensaga mot bestämmelser, som av kommittén föreslagits angående
distriktsstyrelser och särskilda styrelser för handhavande av viss fattigvårdsstyrelsens
angelägenhet (19 § samt 24 § 2 mom). Till dessa senare
spörsmål vill kammarrätten framdeles återkomma.

Till de stadgande!! om sökande och meddelande av fattigvård,
vilka sammanförts i lagens 4 kap., linnés i nu gällande tättigvårdsförordning
till stor del endast synnerligen knapphändiga motsvarigheter.
Nästan alldeles nya äro sålunda bestämmelserna om de olika
former, under vilka fattigvård utgår. Kammarrätten vill självfallet ej
ifrågasätta lämpligheten av att föreskrifter av här avsedd innebörd
meddelas i fattigvårdslagen. Men nödvändigheten av att utföra
dem så detaljerat, som kommittén föreslagit, kan måhända betvivlas.
Möjligen kunde man även säga, att vissa av de bestämmelser, varom
här är fråga, innehålla så självklara anvisningar, att desamma knappast
kunna anses behövliga. Då emellertid denna sak är av mindre vikt och
kan vara föremål för delade meningar, har kammarrätten ej ansett sig
böra framställa någon direkt erinran i detta stycke. Genom att i lagen
meddela bestämda förbud mot understödstagares försörjning medelst
omgång och bortauktionering av fattiga har kommittén tillmötesgått
allmänt omfattade önskemål.

Lösningen av frågan om ett ändamålsenligt ordnande av anstaltsvården
(den s. k. slutna fattigvården) har varit förenad med betydande
vanskligheter, då särskilt vad angår denna form av fattigvård det möter
stora svårigheter att nedbringa kostnaderna för fullt tillfredsställande
anordningar till sådan nivå, att de ej bliva alltför betungande särskilt
för smärre fattigvårdssamhällen. Kommittén framhåller såsom synnerligen
viktig den synpunkten, att anstalterna böra bereda tillfälle att åt
dem, som skola där intagas, lämna just den vård eller den behandling,
varav de äro i behov (motiv sid. 155). En klassifikation inom anstaltsräsendet
är enligt kommitténs uppfattning följaktligen en nödvändighet.

Kommittén tänker sig, att i största möjliga omfattning vården av
kroniskt sjuka bör överflyttas på landstingen, eller att dylik vård bör på
landstingens och kommunernas gemensamma bekostnad beredas sådana
sjuka å särskilda anstalter. För de vårdbehövande, vilka det sedermera
återstode att lämna vård å fattigvårdsanstalterna, skulle enligt kommittéförslaget
anordnas dels egentliga fattigvårdsanstalter eller ålderdomshem
[31 och 32 §§ samt förslag till reglemente för ålderdomshem (fattiggård)]
»för dem, som behöva vård i egentlig mening, och de mindre arbetsföra,
som lämpligen kunna vårdas tillsammans med dessa» (motiv sid.
157), dels ock arbetshem (33 § och förslag till reglemente för arbetshem)
för dem, som böra hållas till arbete. Tvenne av kommitténs ledamöter
(hrr Björklund och Magnusson) hava ansett lagförslaget i denna del
ålägga fattigvårdssamhällena alltför tyngande förpliktelser, och att far -

390

hågorna härför äro ganska utbredda framgår nogsamt av de i ärendet
avgivna yttrandena.

Vad angår frågan om behovet av fattig vårdsanstalter har kommittén
ansett sig kunna förutsätta, att efter pensionsförsäkringens genomförande
behovet av vårdplatser i dessa anstalter kommer att i någon
mån minskas. Huruvida grundade skäl för ett dylikt antagande verkligen
äro för handen, därom tilltror sig kammarrätten ej kunna göra
något bestämt uttalande. Ämbetsverket håller emellertid för sin del
före, att på det tidiga stadium, vari pensionsförsäkringen för närvarande
befinner sig, det svårligen lärer kunna med någon större
tillförlitlighet bedömas, i vad mån denna försäkring må komma att
minska fattigvårdstungau i allmänhet. För klarläggande av denna fråga
kräves tvivelsutan beträffande vissa förhållanden vida större erfarenhet
än som ännu kunnat vinnas, exempelvis i vilken utsträckning vid prövning
av ansökningar om fattigvård vederbörande myndigheter anse sig böra
taga hänsyn till av sökanden åtnjuten pension eller understöd enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring. Med avseende å förevarande fråga tillåter
kammarrätten sig jämväl hänvisa till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Västmanlands län yttrande i ämnet, däri bemälda myndighet,
under erinran att kommitterade ofta framhålla den lindring i fattigvårdsavseende,
som den nya pensionslagstiftningen kommer att medföra för
kommunerna, såsom sin mening uttalat, att man ej bör räkna härmed.
Om någon lindring i fattigvårdstungan därigenom uppkomme, vilket vore
tvivelaktigt, skulle denna lindring helt säkert mer än väl uppvägas av
kommunernas lagstadgade bidrag till pensioneringen, enkannerligen kommunernas
betalningsansvar för grundavgiften, vilket visat sig drabba
hårdare än av lagstiftaren beräknats.

I sitt förslag till nya stadganden angående bidrag till fattigvården
har kommittén bibehållit nu gällande anordning, att fattigvårdskostnaderna
bestridas huvudsakligen av kommunalskatten (39 §). Den
föråldrade bestämmelsen om tillskottsavgifter, som för närvarande endast i
ett ringa fåtal fall kommer till användning, skulle enligt kommitténs
betänkande bortfalla. Saknar således denna lagändring verklig praktisk
betydelse, är däremot kommitténs förslag (40 och 41 §§) om överflyttning
på landstingen helt eller delvis av kostnader för vård. å vissa
anstalter av sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa, vanföra
och andra kroniskt eller obotligt sjuka så mycket mera banbrytande.
Kommittén har vidare ansett, att kommunerna böra befrias från de

avgifter, som de nu hava att utgiva för blindas och dövstummas
underhåll vid för dem avsedda skolor, och i sådant syfte föreslagit
ändringar i lagarna angående blind- och dövstuinundervisningen. Bland
fattigvårdslagens stadganden om bidrag till fattigvården finnes slutligen
inrymd bestämmelse (42 §), att för å länslasarett eller vissa därmed
likartade sjukvårdsinrättningar intagna fattiga sjuka får avgift
uttagas av fattigvårdssamhälle endast efter det lägsta belopp, som bestämts
för å anstalten intagna patienters vård. T sammanhang härmed föreslås
upphävande av lasarettsstadgans föreskrift, att medellösa, inom
landstingsområdet insjuknade personer, som tillhöra annat landstingsområde,
skola å länslasarett njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt.

Det är att hoppas, att — såsom därmed åsyftats — här avsedda
anordningar skola ej allenast verka utjämnande på kommunernas fattigvårdskostnader
utan även kraftigt främja en bättre och mera tidsenlig omvårdnad
av de behövande, varom här är fråga. Att beskaffenheten av den vård, som
i enskilda hem och å fattigvårdsanstalter för närvarande bestås vissa
kategorier av dessa behövande, alltför ofta ingalunda kan anses fylla ens ett
synnerligen blygsamt mått utan i stor utsträckning måste betraktas såsom
särdeles otillfredsställande, torde vara allmänt- erkänt, och kommitténs
ifrågavarande reformplan synes därför kammarrätten förtjäna största
beaktande. Beloppet av de fattigvårdskostnader, som genom här avsedda
anordningar skulle avlyftas primärkommunerna, har av kommittén uppskattats
till inemot tre miljoner kronor årligen. Det är givetvis icke
möjligt att med någon större sannolikhet kunna förutsäga verkningarna
ur utjämningssyupunkt av kommitténs ifrågavarande reformförslag, och
någon enighet härutinnan har ej heller varit rådande bland de i ärendet
hörda vederbörande. Lika med kommittén håller emellertid kammarrätten
för sin del före, att de föreslagna åtgärdernas verkan i riktning att lätta
fattigvårdsbördan för särskilt tryckta kommuner måste skattas högre
än som angives av kommitténs omförmälda approximativa beräkning,
ett antagande, som grundas därpå, att eftersom fattigvård skostn aderna
för varje till någon av ifrågavarande grupper hörande individ äro
proportionsvis höga, ett avlyftande av dessa kostnader särskilt för eu
stor del smärre, mera betungade kommuner komme att medföra eu
avsevärd lättnad.

Vid kommitténs förslag i denna del finnes fogad en av herrar
Björklund och Magnusson avgiven reservation, vari påyrkas viss
inskränkning i den bidragsskyldighet, som enligt förslaget skulle på -

vila landstinget. Till denna reservation tillåter sig kammarrätten* att
återkomma kär nedan.

Under erinran att med det borgerliga samhällets övertagande av
fattigvården och dennas reglerande genom lagstiftningen staten iklätt
sig en viss förpliktelse för denna lagstiftnings tillämpning, så att de
behövande verkligen koinme i åtnjutande av dem tillförsäkrade förmåner,
framhåller kommittén, att då understödsverksamheten till huvudsaklig
del blivit kommunala myndigheter anförtrodd, statens ifrågavarande förpliktelse
närmast innebär en uppsikt över dessa myndigheters omförmälda
verksamhet.

Denna uppsiktsskyldighet har, såsom känt, hitintills tillkommit
huvudsakligast Konungens befallningshavande och dess biträdande organ,
kronofogdar och länsmän. Kontroll över fattigvårdens handhavande
åligger emellertid även vissa tjänsteläkare.

Frågan om skärpt övervakande av fattig vårdsväsendet står i vårt
land sedan länge på dagordningen. Kommittén, som ansett Konungens
befallningshavandes kontrollmyndighet i fråga om fattigvårdens handhavande
böra bibehållas (43 §), har emellertid samtidigt tillmötesgått
berörda reformkrav genom förslag om inrättande närmast efter finskt
mönster av en central fattigvårdsinspektion, angående vars organisation
och verksamhet närmare bestämmelser skola meddelas av Konungen (44 §).
Huru kommittén själv närmare tänkt sig den nya inspektionsmyndighetens
organisation och uppgifter framgår av de förslag till instruktioner
för statens fattigvårdsinspektör och fattigvårdsinstruktörer, vilka av kommittén
utarbetats. Enligt dessa instruktioner skulle inspektören utöva
den tillsyn över fattigvården i riket, som ankommer på fattigvårdsinspektionen,
och instruktörerna, vilkas antal kommittén ansett böra till
en början begränsas till tre, biträda inspektören vid utövandet av hans
tillsynsverksamhet.

Knappast beträffande någon i kommittébetänkandet föreslagen anordning
har tveksamheten varit så stor, meningarna så delade som
i avseende å frågan om inrättandet av en central fattigvårdsinspektion
och dess uppgifter. Redan inom kommittén framträda sålunda tre särskilda
meningsskiftningar härutinnan. Utom pluralitetens förslag föreligga
nämligen i ämnet två reservationer, den ena avgiven av herrar
Björklund och Magnusson, vilka funnit de nuvarande inspektionsanordningarna
tillfredsställande och följaktligen avstyrkt förslaget om tillskapande
av en särskild myndighet för här avsedda uppgift, den andra av

fröken Pauli, som velat tillerkänna inspektionen vidsträcktare befogenheter,
än som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma densamma. 1
de till kammarrätten remitterade yttrandena i ärendet göras äveri
gällande vitt skilda ståndpunkter i föreliggande fråga. Såväl på grund
av en viss obenägenhet mot statens inblandning i kommunalförvaltningen
som farhågor för att de lokala förhållandena icke skulle av
den centrala inspektionsmyndigheten vinna erforderligt beaktande ävensom
av kostnadsskäl har kommitté förslaget i denna del rönt motstånd.
Starka betänkligheter hava även yppats angående lämpligheten av den
föreslagna anordningen att fördela uppsikten över fattigvården på två
(dika ämbetsmyndigheter, vilket lätt kunde giva anledning till slitningar
mellan samma myndigheter och följaktligen verka förlamande på kontrollens
utövning. Till denna fråga återkommer kammarrätten framdeles.

Det vill måhända synas, som om de i lagförslagets 7 och 8 kap.
inrymda bestämmelserna om hemortsrätt och de därmed nära sammanhängande
stadgandena om ersättning av liemortssamliälle för fattigvård
skulle av nu gällande stadganden hava bevarat vida mer än man haft
anledning förvänta med hänsyn till de ganska vittgående reformkrav,
som härutinnan framställts från skilda håll, däribland även från riksdagens
sida. I all synnerhet gäller detta den grundläggande bestämmelsen
om villkoren för hemortsrättsförvärv. I likhet med vad för närvarande
finnes stadgat, knyter nämligen förslaget (45 §) sådant förvärv
vid en mantalsskrivning, ehuru visserligen icke såsom enligt nu gällande
stadganden vid en rättslig utan vid en faktisk. Denna omläggning,
som ur principiell synpunkt saknar egentlig betydelse, skulle däremot
medföra en i och för sig önsklig förenkling av hemortsrättsfrågorna. 1
anslutning till och såsom förutsättning för den ifrågasatta lagändringen
har kommittén framlagt förslag till stadganden angående viss besvärstid
över vidtagen eller .underlåten mantalsskrivningsåtgärd. Kommittén bär
i sammanhang med sitt förslag till lösning av denna fråga i hemortsrättslagstiftningen
även förordat genomförandet av vissa andra ändringar i
mantalsskrivningsförfattningarna och särskilt framhållit angelägenheten
av sådana anordningar, som innebure garanti för att samtliga medborgare
i riket alltid äro någonstädes mantalsskrivna. Något annat av
kommittén utarbetat förslag till ändring i nämnda författningar än ovan
omförmälda angående viss besvärstid i hithörande frågor föreligger
emellertid icke, och detta förslag lärer ej kunna anses tillfredsställande
lösa de föreliggande svårigheterna. Kommitténs förslag om den faktiska
Utlåtanden ang. fattigvård. 60

394

mantalsskrivningen såsom grundläggande för hemortsrättsförvärv har
ock rönt tämligen ringa anslutning från de i ärendet hörde vederbörandes
sida.

De hinder för sådant förvärv, som enligt gällande lagstiftning äro
förbundna med åtnjutande av fattigunderstöd, hava genom förslaget undergått
en icke oväsentlig inskränkning, i tv att endast mera stadigvarande
obligatorisk fattigvård, som meddelas under mantalsskrivningsåret,
hindrar förvärv av hemortsrätt.

Vid utarbetande av sitt förslag till nya hemortsrättsbestämmelser
har nämligen kommittén i allmänhet omfattat den grundsatsen, att kongruens
bör förelinnas mellan fattigvårdens inverkan på hemortsrätten och
dess ersättningsbarhet. Då nu enligt förslaget frivillig fattigvård ej är
föremål för gottgörelse av annat fattigvårdssamhälle, och kommittén väl
närmast efter förebilder i dansk och norsk lagstiftning föreslagit, att
ersättning ej skall lämnas vare sig för vissa slag av fattigvård, nämligen
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller
medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,
varför ersättning skall utgå, förlossningshjälp eller begravningskostnad
samt ej heller för fattigvård av annat slag än här nämnts,
som icke omfattat längre tid än trettio dagar (51 §), har kommittén
på dessa och i övrigt anförda grunder ansett sådan fattigvård, varom
nu är fråga, icke heller böra öva inflytande på hemortsrättsförvärv
(49 § 1 mom.). Åven mot omförmälda bestämmelser angående tillfällig
fattigvård, vartill ansluter sig stadgandet, att av fattigvård, som omfattat
längre tid än trettio dagar, den del ej ersättes, som utgått för de första
trettio dagarna, hava särskilt beträffande ersättningsfrågan vederbörande
av flera skäl ställt sig ganska avvisande. Isynnerhet har förslaget, att
fattigvård, som icke omfattat längre tid än trettio dagar, ej skulle vara
föremål för gottgörelse, rönt starkt motstånd.

I avseende å hemortsrättsbestämmelserna företer förslaget för
övrigt i huvudsak följande avvikelser från nu gällande stadganden.

I syfte att avlägsna den svårighet, som är förbunden med ^ackordering
av sinnessjuka in. fl., därigenom att de kunna befaras vinna
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där de sålunda få sitt hemvist,
har föreskrift meddelats (48 §), att under vissa förutsättningar vederbörandes
mantalsskrivning i den kommun, varest hemmet är beläget,
ej gäller för bestämmandet av hans hemortsrätt.

Det nu gällande undantagsstadgandet i § 26 fattigvårdsförordnin -

gun, att för dom av krigsmanskapet eller av de vid kronans varv eller
verkstäder anställda arbetare eller hantverkare, vilka endast till följd
av tjänsten mantalsskrivas ä tjänstgöringsorten, denna mantalsskrivning
ej gäller till bestämmande av deras hemortsrätt, har kommittén ansett
obehövligt.

Kommittén föreslår vidare (47 §), att hustru, vilkens man avflyttat
frän riket, skall enligt vanliga regler förvärva egen hemortsrätt och
makarnas i riket kvarvarande minderåriga barn skola i sådant fall hava
moderns hemortsrätt. Om hon utvandrar eller dör, behålla barnen den
hemortsrätt, hon då ägde. Särskilda stadganden äro givna för det fall,
att mannen återflyttar till riket. Två reservanter (herr Lindblom och
fröken Pauli) hava i denna fråga gått vida längre än kommitténs flertal
och ansett mantalsskrivning icke böra gälla för bestämmande av hemortsrätt,
då hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört, föres
i mantal å hans mantalsskrivningsort utan att vistas därstädes.

Enligt rådande praxis har fattigvård, som under bestående äktenskap
tilldelats hustrus minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet
och vilka hava hennes hemortsrätt, ansetts icke öva inflytande på mannens
hemortsrätt. Åven om barnet åtnjutit fattigvård, förvärvar det följaktligen
ny hemortsrätt efter styvfaderns flyttningar mellan olika orter.
Att en dylik ordning ur mer än en synpunkt måste anses synnerligen
otillfredsställande ligger i öppen dag. Kommittén har ock föreslagit ett
stadgande i syfte att undanröja denna olägenhet. Åven upptager lagförslaget
en bestämmelse, enligt vilken — i motsats till nu gängse praxis
— fattigvård åt barn utom äktenskap ej inverkar på faderns hemortsrättsförvärv.

Ifråga om fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet ansluter
sig, såsom ovan blivit antytt, det nu framlagda kommittéförslaget till
gällande bestämmelser så till vida, att fattigvårdssamhälle, som lämnat
understöd, fortfarande skulle äga att av hemortskommun åtnjuta ersättning
allenast för obligatorisk fattigvård. Tydligt är emellertid, att rätten
till gottgörelse för fattigvård enligt de nya bestämmelserna skulle bliva
väsentligen en annan än efter nu gällande stadganden. Den ansenliga
utvidgning av omfånget för den obligatoriska fattigvården, som av förslagets
genomförande bleve en följd, komme givetvis att föranleda en
högst avsevärt ökad ersättningsplikt, men å andra sidan skulle förvisso
bortfallandet av sådan skyldighet med avseende å fattigvård enligt 51 §
innebära en betydande inskränkning i hemortskommunens åliggande att
utgiva gottgörelse för lämnad fattigvård.

396

I syfte att nedbringa fattigvårdstvisternas antal och underlätta utredningen
av desamma föreslår kommittén vissa nya anordningar i
avseende ä själva processförfarandet. Det har ofta blivit anmärkt, att
fattig vård sstyrelserri a i allt för ringa grad själva medverka till åvägabringande
av erforderlig utredning i fattig vårdsmålen. För att i viss
mån råda bot för detta missförhållande har i 52 § av förslaget stadgats,
att fattigvårdsstyrelse, som vill söka ersättning av annat fattigvärdssamhälle
för lämnad fattigvård, skall ofördröjligen genom förhör med den
nödställde eller andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa
utredning om den behövandes och eventuellt vissa honom närstående
personers familje- och hemortsrättsförhållanden in. m. De erhållna
upplysningarna skola upptagas i protokoll, vartill formulär av kommittén
utarbetats.

Vidare föreslår kommittén bestämmelser (53 och 54 §§) angående
föregående omedelbar skriftväxling mellan fattigvård sstyrelserna, innan
saken får hänskjutas till Konungens befallningshavandes prövning. Till
de tämligen invecklade stadgandena angående denna anordning, vars
betydelse synes hava av kommittén något överskattats, tillåter sig kammarrätten
här nedan återkomma.

Liksom för närvarande skulle jämväl enligt det nya förslaget
Konungens befallningshavande utgöra första instans i fattig vårdsmål.
Preskriptionstiden har med hänsyn till den nämnda skriftväxlingen mellan
fattigvårdsstyrelserna (anmaningsförfarandet) utsträckts till sextio dagar,
efter det ersättningsbar fattigvård börjat utgå, eller, om fattigvården
icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, till samma tid, efter
det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits. Försummas dessa
tider, anses rätt till ersättning förfallen för fattigvårdskostnad, som utgivits
mer än sextio dagar före ansökningen hos Konungens befallningshavande.
I motsats till nuvarande föreskrifter i ämnet stadgar kommittéförslaget
således i enlighet med allmänna rättsregler, att preskriptionen
gäller den äldsta delen av den lämnade fattigvården.

57 § innehåller en ny, från flera håll kritiserad ordningsföreskrift
om skyldighet under vissa förutsättningar för fattigvårdsstyrelsen i
vistelsekommunen att periodvis tillsända fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället
räkning å fattigvårdskostnad, vid äventyr, om det försummas
utan att skälig anledning därtill visas, att rätten till ersättning för kostnaden
förloras.

Motsvarighet i nu gällande fattigvårdsförordning saknas även till
kommitténs förslag (58 §), att fattigvårdsstyrelse, som underlåtit att svara

a anmaning om ersättning för fattigvård eller utan grundad anledningbestritt
sådant krav, kan förpliktas ersätta sökandefattigvårdsstyrelsen
dess kostnader i målet.

I avseende å förslagets processuella stadganden må vidare nämnas,
att detsamma (60 §) legaliserar nu rådande praxis, att offentlig myndighet
eller allmän anstalt eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter
åt någon lämnat vård och underhåll, därför fattigvårdssamhälle
är ersättningspliktigt, äger hos Konungens befallningshavande
föra talan om utbekommande av gottgörelse härför. Slutligen meddelas
föreskrifter (61 §) om utbekommande av gottgörelse av landsting förvissa
kostnader för anstaltsvård, som enligt lagens bestämmelser påvila
landstingen.

Vissa ändringar i gällande bestämmelser om hemsändning har kommittén
även ansett erforderliga, men principen, att understödstagare
kan på föranledande av såväl vistelsekommunen som hemortskommunen
hemsändas, lämnas orubbad. Nu gällande fattigvårdsförordning förutsätter
såsom villkor för hemsändning, att understödstagaren åtnjutit
obligatorisk fattigvård, samt inuehåller förbud mot hemsändning för de
fall, att han skulle därav lida men till sin hälsa eller att fattigvården
endast är tillfällig. Enligt det nya lagbudets ordalydelse skulle även
fattigvård enligt 2 § kunna föranleda hemsändning, en utsträckning av
hemsändningsrätten, som synes strida mot kommitténs allmänna ståndpunkt
i hithörande frågor'' och särskilt med hänsyn till den föreslagna
utvidgningen av området för den obligatoriska fattigvården torde få
anses äga ganska ringa fog.

1 sitt förslag har kommittén såsom hinder för hemsändning ej
allenast bibehållit men för understödstagarens hälsa och fattigvårdsbehovets
tillfälliga beskaffenhet utan även upptagit väsentlig minskning
av understödstagarens utsikt till självförsörjning i hemortskommunen
ävensom den omständigheten, att han har stadigvarande bostad hos
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos syskon. Vidare
stadgas viss inskränkning med avseende å rätten att hemsända hustru,
vilkens sammanlevnad med mannen upphört.

Fångvårdsstyrelse är berättigad att hos vederbörande polismyndighet
erhålla handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning,
om understödstagaren utan skälig anledning vägrar att underkasta
sig densamma. Bestämmelser saknas emellertid, huru förfaras skall
vid eventuella tvister i hithörande frågor mellan understödstagare och

398

fattigvårdssamhälle eller mellan olika fattigvårdssamhällen. Slutligen
torde i detta sammanhang böra nämnas, att särskilt stadgande meddelats
till förekommande av att vistelsekommunen skulle med åsidosättande
av givna föreskrifter till annan kommun översända den nödställde.

Liksom för närvarande skulle enligt kommittéförslaget kostnaderna
för understöd åt vissa kategorier behövande ersättas av staten. Denna
ersättningsskyldighet komme jämlikt samma förslag (62 §) att omfatta
fattigvård enligt 1 §, därför gottgörelse ej kan uttagas hos enskild person,
åt dels utlänningar, dels dem, vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas,
dels ock under vissa förutsättningar understödstagare, som oavbrutet
minst fem år vistats utom hemortskommunen, hans hustru eller minder
ånga barn. Det för närvarande stadgade villkoret för åtnjutande i sistnämnda
fall av gottgörelse av staten, att samhället skall vara synnerligen
betungat av fattigvård eller ock vistelsen skall utan avbrott hava
ägt rum utom riket, har bortfallit. Beträffande de allmänna kategorierna
understödstagare skulle således förslagets genomförande möjligen
innebära någon ökning av statens bidragsskyldighet. Däremot vore eu
minskning att motse i samma skyldighet geuom upphävande av bestämmelserna
i § 31 mom. 1 fattigvårdsförordningen om statens åliggande
att gottgöra fattigvård åt manskap vid krigsmakten samt arbetare
och hantverkare vid kronans varv och verkstäder ävensom deras hustrur
och minderåriga barn, en lagändring, för vilken enligt kammarrättens
uppfattning vägande skäl blivit av kommittén anförda.

Ansökning om gottgörelse av staten för lämnad fattigvård skall göras
hos Konungens befallniugshavande enligt de bestämmelser, 63 § innehåller.
Förslag till kungörelse angående handlingar, som böra bifogas
ansökning om gottgörelse av statsmedel för fattigvårdskostnad, finnes
bi lagt lagförslaget,

Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om behandlingen av
nödställda svenska medborgare, som från utländsk ort överlämnas till hemlandet.
Såsom känt hava sedan ganska lång tid klagomål framställts
över de i vissa fall ganska avsevärda olägenheter, dessa nödställde förorsaka
de gränskommuner, dit de överlämnas, och kommittén har sökt
avhjälpa dessa missförhållanden genom nya bestämmelser i syfte att här
avsedda utgifter skulle i stort sett komma att påvila staten (se förslag
till förordniug i ämnet).

Kommittén har även tagit under övervägande frågan om direkt
statsunderstöd till kommuner, som äro särskilt betungade av fattigvård.

men icke ansett sig1 kunna förorda eu dylik anordning. Såsom skäl för
denna mening-anför kommittén, bland annat, att därest direkt statssubvention
till utjämnande av det kommunala skattetrycket skulle äga rum,
densamma borde avse detta tryck i sin helhet, ej enbart en viss gren
av den kommunala verksamheten, och erinrar, att just en sådan uppgift
lämnats de sakkunnige, som inom iinansdepartcmentet tillkallats för
beredning av kommunalskattefrågan. Tillika framhåller kommittén, att
genom den nya lagstiftningen angående pensionsförsäkring ett betydande
statstillslcott komme att givas till lättande av kommunernas fattigvårdsutgifter.
Ehuru kammarrätten i enlighet med sitt här ovan i ämnet
gjorda uttalande anser största varsamhet vara av nöden vid uppskattningen
av den lättnad i fattigvårdstungan, som genom pensionsförsäkringen
må antagas bliva kommunerna beredd, och kommittéförslagets
genomförande knappast kan förväntas komma att medföra en verkligt
effektiv utjämning av ifrågavarande pålaga, har kammarrätten, särskilt
med avseende därå att frågan alltjämt är föremål för utredning i annan
ordning, funnit sig böra lämna kommitténs ställning i denna fråga utan
erinran.

Den nu gällande grundsatsen, att fattigvårdssamhälle äger rätt att
för lämnad fattigvård åtnjuta gottgörelse av understödstagare och för dem
försörjningspliktiga personer, har upptagits även i kommittéförslaget.
Kommittén anmärker, att det visserligen icke kan sägas med nödvändighet
ligga i fattigvårdens natur, att densamma kännetecknas icke såsom
en gåva utan som ett förskott eller lån, som bör återbetalas, men lör
sin del håller kommittén före, att fattigvården bör i möjligaste mån vara
hjälp till självhjälp, och att det måste verka neddragande, om den finge
karaktär av gåva. Enligt kommitténs åsikt bör följaktligen ersättningsskyldigheten
bibehållas i fråga om understödstagarna själva, och vad de
försörj ningsskyldige angår äger den givetvis sin grund i själva försörjningsplikten.
Även kammarrätten håller för sin del före, att anledning
saknas att i detta stycke införa andra principer i den nya lagstiftningen
än de nu rådande, och några önskemål i motsatt riktning hava, såvitt
ämbetsverket har sig bekant, ej heller yppats från annat håll, åtminstone
icke i vad själva huvudprincipen angår. Kommittén har emellertid föreslagit
flera begränsningar i ersättningsplikten, delvis av ganska omfattande
och betydelsefull art. Så har i 67 § bestämmelse meddelats till
förekommande därav, att genom utkrävande av gottgörelse för lämnad
fattigvård ersättningspliktig kunde antagas komma att sakna nödiga

400

medel till sitt och de sinas underhåll. Vidare skulle ersättning för
fattigvård, som lämnats någon, innan han fyllt femton år, ej få av
honom uttagas. Slutligen må nämnas, att’ (66 §) fattigvårdssamhälle,
som till fattigvårdsstyrelsens förfogande anslagit särskilda medel till
förebyggande fattigvård eller till avvärjande av mera allmän nöd vid
vissa kriser, skulle äga besluta angående återbetalningsskyldighet för
understöd, som lämnas av dessa medel.

Med erinran om den praxis, som utbildat sig beträffande den s. k.
villkorliga försörjningsplikten, vilken av vederbörande myndigheter plägat
bestämmas framåt till visst, tid efter annan förfallande belopp, och under
förmälan att i gällande lag något hinder ej heller torde möta att tilllämpa
samma förfarande jämväl i avseende å den ovillkorliga försörjningsskyldigheten
har kommittén i den nya lagen föreslagit en uttrycklig
föreskrift i ämnet, gällande bägge grupperna försörjningspliktige
enligt 3 § i samma lag (68 §).

Härtill ansluter sig av lagberedningen i samråd med kommittén
utarbetade förslag till införsel i avlöning m. m. till gäldande av utdömt
försörjningsbidrag ävensom till utvandring sförbud i vissa fall för
försörj are.

Med avseende å omfånget av ifrågavarande ersättningsplikt och
bidragsskyldighet föreligga tvenne reservationer av herr Lindblom, som
påyrkat bortfallandet av vissa i förslaget upptagna restriktioner för inträdandet
av här avsedda skyldigheter.

Jämlikt gällande fattigvårdsförordning skall, därest enligt 1 §
någon mottages till full försörjning, som ej blott är tillfällig, allt vad
han då äger tillfalla det fattigvårdssamhälle, som bekostar fattigvården.
Denna bestämmelse förlänar fattigvårdssamhället en rätt i avseende å
understödstagarens egendom, som, på sätt även kommittén påvisat, synes
icke så litet överskrida de råmärken, billighet och rättvisa utstaka. I
förslaget har ock fattigvårdssamhälles rätt i förevarande avseende reglerats
sålunda, att, då någon mottages till stadigvarande försörjning,
vederbörande fångvårdsstyrelse äger omhändertaga den behövande då
tillhörig egendom samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård,
som lämnas honom (64 §).

Angående processförfarandet i mål om ersättning för fattigvårdskostnad
av understödstagare eller försörjningspliktig ävensom beträffande
bidragsskyldighet äro föreskrifter meddelade i förslaget (69 och 70 §§).

Enligt gällande lagstiftning är i vissa fall s. k. husbonderätt tillerkänd
fångvårdsstyrelse över understödstagare och försörjare. Kommittén

401

liar (motiv sid. 381 och 382) påpekat do olägenheter, som äro förknippade
med bibehållandet i fattigvårdslagstiftningen av ifrågavarande, till
sin innebörd ganska obestämda rätt, och förty föreslagit dess ersättande
med konkreta föreskrifter om fattigvårdsstyrelsens befogenheter gent
emot de personer, varom här är fråga. Sålunda stadgas (71 §) att den,
som åtnjuter fattigvård, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Vidare
skulle enligt förslaget arbetsplikt åligga såväl deu, som åtnjuter stadigvarande
fattigvård enligt 1 § eller för egen försörjning är intagen å
fattigvårdsanstalt, som ock deri, vilkens minderåriga barn eller hustru
undfår dylik fattigvård, dock icke så länge honom ålagt försörjningsbidrag
utgöres eller han eljest söker efter förmåga försörja sig och de
sina (72 §). I överensstämmelse härmed upphör ock enligt förslaget
arbetsskykligheten, då anledning föreligger till antagande, att han skall
söka efter förmåga fullgöra sin berörda skyldighet (74 §).

Vidare stadgas, att medan försörjningspliktig utför honom förelagt
arbete, anses han därmed jämväl fullgöra sin skyldighet att ersätta kostnad
för fattigvård, som under tiden tilldelas hans minderåriga barn eller
hustru (75 §).

Fullgöres ej behörigen arbetsskyldigheten eller visar vederbörande
tredska att efterkomma givna föreskrifter m. m., kan, därest den felande
ej är oförmögen till arbete, sedan varning meddelats honom utan att
han låter sig därav rätta, saken anmälas hos allmän åklagare, som äger
hos Konungens befallningshavande göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete. Efter erforderlig utredning, därvid även förhör
vid domstol kan förekomma, äger Konungens befallningshavande
ådöma den felande tvångsarbete (77 §).• Kommittén har ock utarbetat
ett särskilt förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel
till vittnen i mål enligt nyssnämnda paragraf.

Stadgandet om arbetsplikt för försörjare, vars tillämplighet förutsätter,
att fattigvård samtidigt utgår, avser enligt kommitténs mening
icke att bereda samhället ersättning för lämnad fattigvård utan att förmå
den försörjningsskyldige att för framtiden fullgöra ifrågavarande plikt.
Har i avseende å denna principfråga, beträffande vilken kammarrätten
ansluter sig till kommitténs uppfattning, någon meningsskiljaktighet ej
yppats inom kommittén, råder däremot ej enighet beträffande förutsättningarna
för arbetspliktens inträdande och dess fortvara, i det reservationer
mot kommitténs förslag härutinnan föreligga från herr Lindblom
och fröken Pauli. Den förre förordar väsentliga skärpningar av kommittéförslaget
i nyss omförmälda delar, dock att arbetsplikten icke skulle
Utlåtanden ang. fattigvård. ''>1

402

kunna utkrävas i oavbruten följd under längre tid än ett år. Den
senare delar herr Lindbloms mening i sistnämnda hänseende och påyrkar
därjämte i en särskild utförlig reservation meddelande av straffrättsliga
stadganden rörande försummad försörjningsplikt.

Att nu gällande bestämmelser angående efterhållandet av försumliga
försörjare vidlådas av väsentliga brister, varigenom deras effektivitet
i avseende å de svårhanterliga samhällselement, som här avses, blivit
alldeles otillräcklig, är allmänt erkänt. Få stadganden i fattigvårdsförordningen
torde ock hava varit föremål för så enstämmig kritik, så högljudda
klagomål som de nu ifrågavarande. Här om någonsin synes behovet
av en snar och genomgripande reform oavvisligt, en reform, varigenom
den samhällsfördärvliga och oförsvarliga ansvarslöshet för sina närmastes
öde, som dessa »försörjare» allt som oftast lägga i dagen, kunde om icke
bringas att alldeles upphöra likväl åtminstone i någon mån stävjas.
Kommitténs förslag till nya lagbestämmelser i ämnet, som man hoppats
skola råda bot på det nuvarande oefterrättlighetstillståndet, har emellertid
mottagits med ganska allmän besvikenhet och även enligt kammarrättens
övertygelse skulle förslagets genomförande föga om ens något
avhjälpa här avsedda missförhållanden. En väsentlig skärpning av hithörande
stadganden synes därför ämbetsverket ofrånkomlig.

Vad angår fattigvårdsstyrelsens nuvarande målsmansrätt över myndiga
understödstagare har kommittén, med framhållande av denna rätts
obestämbarhet och olämplighet i övrigt och då densamma synts kommittén
utan större olägenheter kunna undvaras, icke i den nya lagen
upptagit någon bestämmelse av motsvarande innebörd. Däremot skulle
fattigvårdsstyrelsen fortfarande äga målsmansrätt över den, som ej
uppnått myndig ålder och på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter
vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, samt styrelsens rätt
och skyldighet att öva tillsyn utsträckas även till omyndigt barn, som
icke åtnjuter fattigvård, för det fall att barnet efter att hava varit omhändertaget
av fattigvården enligt given föreskrift genom styrelsens försorg
beretis anställning. Till dess sådan person fyllt aderton år, äger
enligt förslaget fattigvårdsstyrelsen för honom utse tjänst eller anställning,
som han icke utan dess tillstånd får lämna före denna ålder. Det åligger
vidare fattigvårdsstyrelsen att i fall av behov hos vederbörande domstol
göra anmälan om utseende av förmyndare för understödstagare (79 §).

Bestämmelserna om bettleri äro enligt kommitténs uppfattning till
sin innebörd närmast hänförliga ieke till fattigvårds- utan till lösdrivarlagstiftningen,
vars omarbetning jämväl ingår i det kommittén meddelade
uppdraget. Kommittén har därför bland övergångsbestämmelserna i den
nya fattigvårdslagen inrymt stadganden angående bettleri av huvudsakligen
enahanda innebörd som fattigvårdsförordningens föreskrifter i ämnet
och avsedda att gälla, tills den nya lagstiftningen angående lösdrivares
behandling blivit genomförd.

Slutligen vill kammarrätten i korthet beröra kommitténs förslag till
föreskrifter om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt fattigvårdslagen.

Vad angår till eu början rätten att föra klagan i fattigvårdsmål,
som omförmälas i 80 § 1 mom., medgiver förslaget sådan rätt i
avseende å fattigvårds- eller anstaltsstyrelses beslut i dessa mål.- Såsom
ovan blivit antytt är ock enligt förslaget denna besvärsrätt till själva
sitt omfång särdeles vidsträckt. Den omfattar sålunda ej allenast fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet eller till
någon del vägrats, utan även dess beslut i fråga om sättet för understöds
meddelande ävensom vederbörande styrelses beslut rörande behandlingen
å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskvldighet. Däremot har kommittén
ansett understödssökandes nu lagstadgade rätt att få fattigvårdsstyrelses
beslut angående vägrad fattigvård underställt fattigvårdssamhälles
prövning böra bortfalla. Mot den föreslagna nya besvärsrätten
hava från skilda håll starka betänkligheter yppats. Även tvenne ledamöter
i kommittén, hrr Björklund och Magnusson, hava härutinnan
omfattat en från kommitténs pluralitet avvikande mening och för sin
del funnit verkligt behov saknas att införa besvärsrätt i mål, varom här
är fråga. Till stöd för denna mening hava de erinrat bland annat om
den understödssökandes rätt att i förekommande fall genom anmälan
påkalla Konungens befallningshavandes åtgärd mot fattigvårdssamhället.
I förslaget har nämligen bibehållits befogenhet för nämnda myndighet
att tillhålla fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna obligatorisk
fattigvård, då sådan är erforderlig, att fullgöra sin skyldighet (80 § 2
mom.), varigenom enligt reservanternas mening utväg blivit understödssökande
beredd att få sina intressen behörigen tillgodosedda.

Beträffande besvärsordningen vid klagan över Konungens befallningshavandes
beslut i fattig vårdsärenden ansluter sig förslaget väsentligen
till vad för närvarande i ämnet finnes stadgat. Enligt förslaget skulle talan
få föras hos kammarrätten mot beslut i mål om fullgörande av för -

404

sörjningsplikt och om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad
ävensom i mål angående vägrad eller otillräcklig fattigvård och
därmed jämnställda ärenden. Rätten att anföra besvär över Konungens
befallningshavandes i anledning av anmälan eller pa eget initiativ fattade
beslut i fråga om fattigvårdssamhälles förpliktande att lämna fattigvård
enligt 1 §, skulle enligt förslaget stå öppen för den, som hade intresse
i saken.

Klagan över utslag, varigenom någon dömts till tvångsarbete,
[inge av denne föras hos högsta domstolen (84 §).

För klagan över Konungens befallningshavandes beslut i andra
fattigvårdsfrågor skulle gälla, efter varje saks beskaffenhet, vad om
besvär över denna myndighets beslut i kommunallagarna eller eljest vore
stadgat.

Inledningsvis har berörts, hurusom kommittén vid det nu föreliggande
förslagets utarbetande sökt bevara kontinuiteten i lagstiftningen
på förevarande område, och att förslaget i väsentliga delar ansluter
sig till gällande fattigvårdsförordning, ehuru likvisst kommittén ansett
fattigvårdens omdaning efter tidsenliga och rationella grunder i vissa
avseenden kräva nya organ, institutioner och anordningar. Den nu
lämnade översikten över förslagets huvudbestämmelser torde bestyrka
riktigheten av omförmälda uttalande. På den medelväg mellan äldre
och nyare ståndpunkter i hithörande frågor, kommittén vid förevarande
lagstiftningsarbete ansett sig böra följa, har möjlighet förefunnits att.
ernå ett resultat, som i stort sett vunnit ganska betydande anslutning
från såväl vederbörande myndigheters sida som eljest av hithörande
frågor intresserade. Och om å ena sidan kommitténs förslag till lösning
av vissa av de spörsmål, som här avses, från många håll mött skarpa
och, som det vill synas, delvis välgrundade gensagor t. ex. i fråga
om fattigvårdsinspektionen, hemortsrätten, efterhållandet av försumliga
försörjare o. s. v., kan å andra sidan icke heller förnekas, att vissa
hithörande frågor delvis äro av den invecklade och egenartade natur,
att nära nog oöverkomliga svårigheter möta deras lösning på ett ur
alla synpunkter tillfredsställande sätt. Så torde exempelvis ingenstädes
givas eller hava givits en hemortsrättslagstiftning, vilken icke i ett eller
flera avseenden föranlett mer eller mindre berättigat missnöje. Lika
svårlöst som betydelsefull är även frågan om ett effektivt efterhållande

405

av försumliga försörjare. I detta sammanhang synes även böra påpekas,
att eu rationell och enhetlig omdaning av fattigvårdslagstiftningen i oj
ringa mån kompliceras och försvåras av det nära sammanhanget mellan
fattigvården och vissa andra samhällsfunktioner, exempelvis mantalsskrivningen,
pensionsförsäkringen, kommunalbeskattningen, landstingens
och statens sjukvårdsverksamhet o. s. v. Då dessa samhällsfunktioner,
vilka till stor del befinna sig i snabb utveckling eller omgestaltning,
öva ett ingalunda oväsentligt inflytande på fattigvårdens omfattning,
organisation in. m., är det uppenbart, att en allsidig och sorgfällig
utredning av de till fattigvårdslagstiftningen hörande frågorna jämväl
förutsätter eu mer eller mindre ingående undersökning av och ett
noggrant aktgivande å eu mångfald av andra företeelser inom samhällslivet.

Delade meningar kunna till äventyrs råda därom, huruvida icke
kommittén beträffande ett eller annat av här avsedda spörsmål bort föra
sina undersökningar något längre än som skeft, men otvivelaktigt torde
vara, att kommitténs utredning av fattigvårdsfrågan genom den större
klarhet, som vunnits med avseende å ett flertal på frågan inverkande
faktiska omständigheter, berett väsentligen ökad möjlighet för åvägabringande
av en på vidgad sakkännedom grundad tidsenlig fattigvårdslagstiftning.

Då nu kammarrätten skrider till granskning av kommittéförslaget
i dess olika delar, anser ämbetsverket sig lämpligen böra skärskåda
förevarande frågor i samma ordning, vari de förekomma i betänkandet,
därvid de mindre författningsförslagen samt förslagen till reglementen
in. m. komma, i den mån sådant kan finnas erforderligt, under behandling
i anslutning till de stadganden i förslaget till fattigvårdslag, med vilka
de närmast äga sammanhang. De uttalanden och erinringar, vartill
denna granskning givit anledning, hava för vinnande av större överskådlighet
uppdelats i två grupper, därav den första (I) omfattar de
yttranden, vartill kammarrätten funnit sig föranlåten beträffande förslagets
huvudbestämmelser och därmed sammanhängande spörsmål, medan den
andra gruppen (IT) omfattar erinringar av mindre väsentlig art.

406

1 Kap.

Om offentlig1 fattigvård och enskildas försörjningsplikt.

Vad angår till en början frågan om fattigvårdens uppdelning i
obligatorisk och frivillig bär kammarrätten redan i det föregående (sid.
385) uttalat sig om kommitténs förslag härutinnan och tillåter sig nu
hänvisa till dessa uttalanden.

I enlighet med vad av ämbetsverket ovan (sid. 386) anförts i
avseende å omfattningen av den obligatoriska fattigvården ansluter kammarrätten
sig till den huvudprincip, som ligger till grund för kommitténs
förslag i denna del. nämligen att fattigvårdssamhälle skall vara pliktigt
bringa hjälp vid varje av minderårighet eller arbetsoförmåga föranlett
faktiskt nödläge. En förutsättning för det allmännas ovillkorliga
skyldighet att bispringa den, som överskridit minderårighetsåldern, är
således, att verklig brist i arbetsförmågan är förhanden, och kommittén
betonar också uttryckligen, att arbetslöshet ej i och för sig bör berättiga
till obligatorisk fattigvård (motiv sid. 28). Vid granskning av 1 § i
förslaget till fattigvårdslag, vilket lagrum inrymmer huvudstadgandena
angående den obligatoriska fattigvården, finner man emellertid, att med
den formulering lagbudet erhållit, obligatorisk skyldighet att lämna
understöd komme att inträda ej blott vid nödlägen, föranledda av minderårighet
eller arbetsoförmåga, utan även — i motsats mot vad kommittén
själv avsett — på grund av sådant nödtillstånd, som framkallats av arbetslöshet.
1 § bör därför omformuleras sålunda, att av densamma med
full tydlighet framgår, att, oavsett minderårighet, subjektiv arbetsoförmåga
är eu oeftergivlig förutsättning för att behov av obligatorisk
fattigvård skall anses vara förhanden.

Av de i ärendet hörda myndigheterna, vilka i allmänhet lämnat
ifrågavarande stadgandes sakliga innehåll utan anmärkning, har emellertid
ett stort antal framställt erinringar mot lagbudets formella avfattning,
som betecknats såsom obestämd och oklar. Åtskilliga förslag till avhjälpande
av denna brist hava även framkommit. Sålunda liar från
vissa håll (fattigvårdsstyrelsens i Örebro ombudsman in. fl.) föreslagits,
att i lagen skulle specificeras de orsaker, som kunde tänkas föranleda
obligatorisk fattigvård. Tvdligtvis skulle emellertid stora praktiska

t()7

svårigheter möta att på ett uttömmande sätt konkret angiva alla do fall,
Som här avses, och kammarrätten linner sig icke kunna förorda eu dylik
lösning av föreliggande fråga. Däremot synas följande av övcrståthållarämbetet
och fattigvårdsdirektion i Göteborg framställda formuleringsförslag
förtjäna beaktande. Overståthållarämbetet ifrågasätter, att lagbudet
gives följande lydelse; »Befinnes minderårig eller den, som i följd
av ålderdom, sjukdom eller av annan anledning otillräckliga kroppseller
själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna»
otc. Enligt kammarrättens åsikt skulle detta förslag vinna, därest efter
»sjukdom» inskötes »lyte)'' och »av annan anledning otillräckliga» utbyttes
mot »eljest bristande». Fattigvårdsdirektören i Göteborg föreslår:
»Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom eller
eljest bristande arbetsförmåga icke kan försörja sig» etc. För lagrummets
omredigering kunna måhända även bestämmelserna i 35 §
förslaget till fattigvårdslag tjäna till ledning.

Tillförordnade ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd
har i förtvdligande syfte ifrågasatt, att uttrycket »sakna medel
till sitt livsuppehälle» utbytes mot »sakna tillgängliga medel för sitt
livsuppehälle». Det föreslagna tillägget linner kammarrätten för sin
del obehövligt och ägnat öka fattigvårdstvisternas antal, då detsamma
lätt kan lämna rum för olika tolkningar. Enligt kammarrättens åsikt
är således paragrafens, av kommittén föreslagna lydelse härutinnan att
förorda.

Kommittén har i sitt. lagförslag bibehållit den nuvarande minderårig
hetsgränsen av uppnådda femton levnadsår och såsom skäl mot
höjning av denna gräns, som påyrkats vid flera tillfällen, framhållit
(motiv sid. 33), att särskilt på landsbygden ägde de unga, därest de
vore normalt utrustade till kropp och själ, förmåga att försörja sig
själva, då de uppnått femton års ålder, vid vilken tidpunkt de nästan
undantagslöst avslutat sin skolgång och konfirmerats. Det syntes därför
kommittén ej lämpligt att välja en högre åldersgräns, varigenom det
skulle fastslås, att den, som ej fyllt t. ex. sexton år, i och för sig vore
att likställa med den sjuke, som saknade förmåga att försörja sig.

Såsom ovan nämnts hava emellertid i denna punkt olika meningar
inom kommittén varit rådande, i det herr Lindblom och fröken Pauli
framställt förslag om minderårighetsålderns höjning till sexton år, till vilket
förslag ett stort antal av de i ärendet hörda myndigheterna anslutit sig,
bland vilka särskilt må nämnas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Blekinge län och Stockholms stads fattigvårdsnämnd. I avseende å

408

berörda uttalande av kommitténs pluralitet angående de personers
försörjningsförmåga, varom nu är fråga, anföra reservanterna, att
detta uttalande antagligen är riktigt, om man uteslutande bar för
ögonen de tillfällen till full försörjning, som erbjuda sig genom antagande
av tjänsteanställning inom jordbruket för ynglingar och i enskilda hem
för flickor, men det torde icke vara riktigt att bygga en bestämmelse,
sådan som den i 1 § fattigvårdslageu, på förhållandena inom ett visst
yrke och inom eu viss om än så utbredd näringsgren. Reservanterna
framhålla vidare, att inom hantverk och industri i allmänhet men särdeles
inom våra större samhällen med deras högre levnadskostnader det
däremot torde kunna sägas vara regel, att ungdom i denna ålder icke
kan förvärva sitt nödvändiga livsuppehälle. En höjning av minderårighetsgräusen
kunde till äventyrs befaras föranleda därtill, att genom
densamma bär avsedda personer bleve i stånd att, även om behov ej
iörelåge, tilltvinga sig fattigvård. Häremot erinra emellertid reservanterna,
att stadgandet gäller endast den, som faktiskt saknar medel till sitt
uppehälle och vilkens behov ej annorledes avhjälpes, och att fattigvårdsstyrelses
skyldighet att inskrida icke är liktydigt med att för någon
längre tid lämna försörjning, ty styrelsen bör naturligen, så snart lämpligen
kan ske, förse de unga med arbete i en eller annan form.

Vad reservanterna sålunda anfört till stöd för sitt förslag, Annor
kammarrätten förtjäna beaktande. Godtages detta förslag, föranledes
härav motsvarande ändring i 47 § 2 inom., 65 § 1 mom. samt 92 §
1 och 2 mom.

Beträffande understödets beskaffenhet stadgas i 1 §, att fattigvård,
som där avses, omfattar nödtorftigt underhåll och erforderlig vård samt
för minderårig jämväl uppfostran. I fråga om vården — säger kommittén
(motiv sid. 34) — gäller, att man ej kan nöjas med mindre än att
det för varje fall erforderliga bestås, så att t, ex. vid sjukdom allt efter
omständigheterna vård lämnas på sjukhus, läkare tillkallas, sjuksköterska
anlitas o. s. v. Den skyldighet, som sålunda skulle åvila samhället att
utan avseende å storleken av därmed förenade kostnader föranstalta om
varje sådan åtgärd, som av vederbörande läkare eller annan sakkunnig
person kan anses erforderlig för understödstagares skötsel eller vederfående,
kan emellertid tänkas i vissa fall komma att verka synnerligen
betungande för vederbörande kommun, exempelvis då enligt läkarens
omdöme understödstagaren anses för återställande av sin hälsa vara
i behov av resa till eu avlägsen kurort eller dylikt. Ej heller synes
en så vidsträckt omfattning av vad som är att hänföra till begreppet
fattigvård överensstämma med rådande betraktelsesätt eller vara förenlig

40''j

ined billighet mot mindre bemedlade medlemmar av kommunen, Horn ej
åtnjuta fattigvård. Enligt kammarrättens uppfattning bör således till
obligatorisk fattigvård hänföras förutom nödtorftigt underhåll och i förekommande
fall uppfostran endast sådan vård, som må vara erforderlig
och skäligen kan tillförbindas fattigvårdssamhälle.

1 fråga om anhörigas försörjningsplikt påpekar kommittén önskvärdheten
av, att fattigvårdslagstiftningens bestämmelser härutinnan så
nära som möjligt ansluta sig till civillagens regler om underhållsskyldighet,
men anser det vara av mindre vikt, om detta sker genom
en hänvisning till eller genom ett upprepande av de civilrättsliga bestämmelserna.
Då såsom hos oss civillagen saknar uttömmande stadganden
om underhållsskyldighet, står enligt kommitténs uppfattning ej
annan väg öppen än att i fattigvård slagen särskilt angiva de fall, dä
försörjningsplikt anses böra föreligga gentemot samhället. Kommittén
erinrar emellertid, att civillagen för närvarande är under omarbetande
bland annat på punkter, som beröra underhållsplikten, vadan hithörande
bestämmelser i förslaget få eu mer provisorisk karaktär, och liar kommittén
därför funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar i fattigvårdsförordningens
stadgande!! härutinnan. Efter införandet i civillagstiftningen
av nya bestämmelser i ämnet torde bliva nödigt — framhåller
kommittén vidare — att upptaga fattigvård slagens stadganden till
förnyat skärskådande.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att nya bestämmelser
angående anhörigas försörjningsplikt i vissa fall meddelats genom den
efter det remitterade försiagets avgivande tillkomna lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning, och har — på
sätt överståthållarämbetet i sitt utlåtande över betänkandet även erinrat
— genom denna lag försörjningsplikten mellan makar undergått eu
modifikation.

T enlighet med ovanberörda riktlinjer äro ock kommitténs förslag
till bestämmelser i ämnet (3 §) avfattade. Ehuru enligt kammarrättens
åsikt en enkel hänvisning till civillagens hithörande stadganden ur principiell
synpunkt vore att förorda, anser dock ämbetsverket i likhet med
kommittén den ofullständighet, som ännu vidlåder dessa stadganden,
utgöra ett bestämt hinder för frågans lösning i sådan riktning. 1
huvudsak anslutande sig till kommitténs förslag om ordnandet av förevarande
frågor, måste dock kammarrätten dela fångvårdsstyrelsens i
dess utlåtande över förslaget uttalade tvekan om lämpligheten av att
i lagen direkt framhålla hustruns plikt att försörja mannen, vilket måUttåtanden
ang. fattigvård. 52

410

hända kunde i åtskilliga fall göra den arbetande hustruns ställning i
förhållande till denne ännu bekymmersammare. Det vill ock synas, som
om spörsmålet om skyldighet för hustrun att gentemot fattigvårdssamhället.
ansvara för mannens försörjning, en skyldighet, vilken icke
enligt gällande fattigvårdsförordning påvilar henne, skulle lämpligen
kunna anstå, till dess frågan om anhörigas civilrättsliga försörjningsskyldighet
i dess helhet vunnit sin lösning.

Mot kommitténs förslag till reglerande a-v husbondes eller arbetsgivares
försörjningsplikt mot tjänare med flera synes intet väsenligt
vara att erinra.

De i § 5 fattigvårdsförordningen inrymda bestämmelserna hava utelämnats
i det nya förslaget: Vad i denna paragraf finnes stadgat torde
väl ock få anses självfallet, och särskilda föreskrifter därom i fattigvårdslagen
följaktligen vara obehövliga.

2 Kap.

Om fattigvårdssamhälle.

Såsom ovan sagts har kommittén fästhållit vid den nu gällande
ordningen, att fattigvårdssamhälle i regel sammanfaller med primärkommunen,
och om än denna ordning erbjuder vissa olägenheter, vilka
måste medgivas utöva ogynnsamma verkningar för så väl skattebetalare
som understödstagare, anser dock kammarrätten en omläggning av de
nuvarande förhållandena på denna punkt allt för vittutseende och
äventyrlig.

Avenså delar kammarrätten kommitténs åsikt, att den nuvarande
anordningen med s. k. enskilda fattig vårdssamhällen icke bör bibehållas.

I 6 § hava meddelats lagbestämmelser om sammanslutning på frivillighetens
väg av två eller flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle.
Om två eller flera kommuner förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle,
synes om sådant samhälle böra gälla vad i lagen stadgas
om fattigvårdssamhälle i allmänhet. Samhällets beslutanderätt torde
alltså böra tillkomma gemensam stämma, däri de sammanslutna primärkommunernas
röstberättigade innevånare äga deltaga, ekonomien i fattigvårdsavseende
bör vara gemensam och beskattningen för fattigvården
utgöras efter enhetliga grunder. Om fattigvårdsstyrelse, dess utseende
och funktion o. s. v. bör gälla vad eljest är därom föreskrivet. Med

andra ord, de sammanslutna primärkommunerna böra i allt som rör
fattigvården anses som eu kommun. Denna sammanslutningens innebörd
bör även komma till uttryck i lagen. 1 sammanhang härmed bör
7 § i förslaget underkastas erforderlig jämkning.

Uppenbart är, att vid bildande av ett dylikt nytt fättigvårdssamhälle
en uppgörelse bör äga rum mellan de i samhället ingående primärkommunerna
i syfte att bestämma, huru förhållas skall med de särskilda
kommunernas för fattigvård sänd amål avsedda tillgångar såsom fonder,
fastigheter, anstalter m. in. samt kommunernas för samma ändamål tillkomna
skulder, huru den vid sammanslagningen förefintliga fattigvårdst,
ungan skall utgöras in.’ in., som bör klargöras vid den nya ordningens
inträde. Härom böra för varje särskilt fäll avpassade bestämmelser meddelas
av Kung!. Maj:t i sammanhang med förordnandet om sammanslagningen.

Vidkommande 8 paragrafens bestämmelse, att fättigvårdssamhälle
alltid skall hava reglemente för fattigvården, hyser kammarrätten någon
tvekan om lämpligheten av ett så vidsträckt åliggande för fattigvårdssamhällena
i nu förevarande avseende som det av kommittén föreslagna.
Däremot håller ämbetsverket före, att reglemente för fattigvårdsanstalt
alltid bör finnas.

3 Kap.

Om fattig vårdsstyrelse.

Vidkommande först stadgandet om ovillkorlig skyldighet för varje
fättigvårdssamhälle att utse särskild fattigvårdsstyrelse vill kammarrätten
visserligen ingalunda förneka, att de skäl, kommittén åberopat till stöd
för den ifrågasatta reformen, böra tillmätas en icke ringa betydelse,
men det vill dock synas, som om det praktiska gagnet av denna reform
av kommittén något överskattats i förhållande till de olägenheter, som
åtminstone vad de smärre kommunerna angår otvivelaktigt äro förbundna
med den förslagna anordningen. Sålunda framhåller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län, att, då många kommuner
hava blott några hundratal innevånare, det sjmbarligen vore att
Sätta i gång en för stor apparat att i sådana mindre fättigvårdssamhällen
tillsätta särskild fattigvårdsstyrelse vid sidan av kommunalnämnden.
Förslaget uppställde visserligen icke något hinder för att samma

412

personer insattes i fattigvårdsstyrelsen som i kommunalnämnden men
även om, såsom sannolikt vore, personvalet mångenstädes delvis bleve
detsamma, komme antalet av de redan mångtaliga kommunala nämnderna
att ytterligare ökas, vilket kunde vara besvärligt nog i små kommuner,
där tillgången på lämpliga personer för de kommunala uppdragen
vore mera begränsad. Vidare erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att, om man bibebölle den nuvarande bestämmelsen, det
i allt fall bleve obetaget kommun, där det ausåges angeläget att vid fattigvården
hava biträde av kvinnor, att förordna om särskild fattigvårdsstyrelse.
Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande i Malmöhus län framhåller,
att kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens uppgifter i mångt
beröra varandra, och anser därför lämpligt, att dessa uppdrag innehavas
av samma personer, där fattigvårdssamkället fmner sådant utan olägenhet
kunna ske. Från andra håll anmärkes, att den ifrågasatta nya anordningen
komme att draga särskilda kostnader.

Kammarrätten, som linner de mot ifrågavarande stadgande!! sålunda
uttalade betänkligheterna icke sakna fog, anser sig därför böra ifrågasätta
lämpligheten av att ålägga åtminstone de smärre landskommunerna
ovillkorlig skyldighet att utse särskild fattigvårdsstyrelse.

Åtskilliga vederbörande (jmfr Konungens befallningshavandes i
Kronobergs och Norrbottens län samtfattigvårdsstyrelsernas i Uppsala, Jönköping
och Jukkasjärvi socken m. fl. yttranden) hava påpekat, att
avfattningen av förslaget i en eller annan punkt skulle kunna medföra
hinder för centralisation av kommunens kassa- och råkenskapsväsen, exempelvis
genom anställande av en kommunalkamrerare. Någon grundad anledning
att i detta avseende kringskära kommunernas bestämmanderätt och
uppresa hinder för en anordning, som enligt tillgängliga upplysningar
fungerat på ett tillfredsställande sätt, synes icke förefinnas.

Beträffande stadgandet i 15 § 1 inom., att fattigvårdsstyrelse bör
hålla ordinarie sammanträden på regelbundet återkommande tider, anmärker
Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande i Kristianstads län, att
särskilt i mindre kommuner, där fattigvårdsstyrelsen icke har att handlägga
så synnerligen många ärenden, det torde vara mindre lämpligt
att på förhand fastställa tiderna för styrelsens ordinarie sammanträden.
Det kunde nämligen mången gång inträffa, att något ärende icke förefunnes
till handläggning, och då hade styrelsen onödigtvis måst inställa
sig och företaga därav föranledda resor. Det skulle säkerligen även
bliva obekvämt för styrelsens egna ledamöter i de fall, då, såsom vore

41.!

att förutse, de regelbundna sammanträdena ofta lconnne att sammanträffa
med andra förrättningar av officiell1 eller enskild natur, vid vilka
styrelsens ledamöter hade viktiga angelägenheter att bevaka. De regelbundna,
förut bestämda sammanträdena syntes icke heller erforderliga
för allmänheten vid det förhållande, att ansökan om fattigvård finge näi
som helst göras hos fattigvårdsstyrelsens ordförande eller någon dess
ledamot ävensom hos prästerskapet i församlingen, samt att det ålage
ordföranden att kalla styrelsen till sammanträde, då han funne sådant
nödigt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge för den skull,
att föreskrift om regelbundna, förut kungjorda sammauträden för fångvårdsstyrelse
utan olägenhet kunde helt och hållet uteslutas eller ock
genom tillägg modifieras att gälla allenast i kommun, där så
ansåges nödigt. Denna erinran synes kammarrätten vara förtjänt av
beaktande.

Vidkommande kommitténs ovan omförmälda förslag om anordnande
av särskilda distriktsstyrelser, åt vilka skulle kunna uppdragas att meddela
fattigvård av visst slag eller i viss omfattning (19 § 2 mom., 24 § 2 mom.)
ansluter kammarrätten sig till den av herrar Björklund och Magnusson
i deras reservation uttalade uppfattning, att det visserligen bör kunna
uppdragas åt vederbörande styrelseledamot (distriktsförestandare) att i
trängande fall lämna understöd med skyldighet för honom att gorå
anmälan därom vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde, men att de särskilt
tillkallade personerna ej höra hava annan uppgift än att biträda fattigvårdsstyrelsen
eller distriktsföreståndaren med undersökningar och tillsyn
över understödstagare. 24 § 2 mom. bör alltså utgå. I likhet med
reservanterna håller kammarrätten även före, att det bör utsägas, att
de styrelser, som kunna komma att utses i enlighet med 19 § 3 mom.
fattigvårdslagen, skola vara ansvariga inför fattigvårdsstyrelsen.

Den möjlighet, som enligt 22 § 2 stycket skulle stå öppen för större
städer — frånsett Stockholm, för vilken kommun särskilda bestämmelser i
ämnet komme att lända till efterrättelse — att enligt nådigt medgivande
få sin fattigvårdsförvaltning ordnad enligt andra grunder än de i 3
kap. angivna, synes lämpligen böra utsträckas även till andra större
fattigvårdssamhällen.

414

4 kap.

Om sökande och meddelande av fattigvård.

Enligt gällande fattigvårdsförordning må anmälan om fattigvårdsbehov
göras hos bland andra polismyndighet eller dess underlydande betjänte.
Denna bestämmelse saknar motsvarighet i kommitténs förslag, som
emellertid stadgar, att polisman eller kronobetjänt, som finner någon
vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden,
bör därom göra anmälan hos styrelsen. Något skäl för en lagändring
i denna punkt har icke av kommittén anförts och synes ej heller
föreligga. Fast hellre har åtminstone från ett håll (länsmannen i
Luggade härads norra distrikt) behovet av anmälningsrätt hos polismyndighet
kraftigt vitsordats. Anslutande sig till denna uppfattninghåller
kammarrätten före, att anmälan om fattigvårdsbehov må kunna
göras även hos polisman eller kronobetjänt, på vilken det i sådant fall
ankommer att vidare för vederbörlig åtgärd befoi’dra anmälningen till
fattigvårdsstyrelsen eller dess ordförande.

Kommittén har i motiven (sid. 114 —115) till behandling upptagit
det i praktiken ej ovanliga spörsmålet oxxi naturen av den hjälp, som
i vissa nödlägen, då varje dröjsmål kan vara ödesdigert, lämnas av
andra personer än dem, som erhållit uppdrag att i trängande fall handla
å fattigvårdsstyrelsens vägnar eller eljest ansetts kunna representera
styrelsen; och anför kommittén i fi’ågan vidare följande. Å en ort, där
fattigvårdsstyrelsen saknade representant, bjöde människokärleken den,
som vore närmast till hands, att lämna erforderlig hjälp. I flera fall
hade det förekommit, att den, som sålunda lämnat hjälp, sedan hos
fattigvåi-dsstyrelsen begärt gottgörelse för sina utgifter och hemställt,
att styrelsen måtte övertaga vården samt då detta vägrats vänt sig till
Konungens befallningshavande med yrkande om gottgörelse av fattigvårdssamhället.
Då i lagen givits föreskrifter om sättet för sökande och meddelande
av fattigvård, torde — säger kommittén vidare — sådant understöd,
som här omförmäles, ej vara att betrakta som fattigvård. Ej heller
förelåge här samma trygghet med avseende å vårdens behövlighet och
rätta handhavande, som i fall då vård meddelats av allmän inrättning
eller offentlig myndighet. Därav följde dock icke, att ett dylikt ixnderstöd
ej borde av fattigvårdsstyrelsen ersättas. Tvärtom syntes det vara med

rättvisa och billighet överensstämmande, att fångvårdsstyrelse!!, för
det fall att enskild person bistått i ett verkligt nödläge, befriade honom
från besväret att fortsätta med vården samt även hölle honom skadeslös
för vad han utgivit. Något uttryckligt föreläggande härom syntes dock
ej lämpligen kunna givas, utan fångvårdsstyrelse!! måste hava samma
befogenhet som eljest att pröva, huruvida behov av fattigvård förelåge.
Hade fattigvård sstyrelsen lämnat den enskilde gottgörelse, måste den
anses hava godkänt hans åtgärd och därmed finge understödet karaktär
av fattigvård.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört må emellertid erinras, att
enligt stadgad praxis enskild person, som i fattigvård ssamhälles ställe
lämnat understöd åt en nödställd, vilken varit i behov av fattigvård enligt
1 § fattigvårdsförordningen, ansetts berättigad att av samhället åtnjuta
ersättning för det understöd, som meddelats åtminstone efter det fattigvårdsbehovet
blivit hos vederbörande fattigvårdsmyndighet anmält. För sin
del anser kammarrätten ett legaliserande av denna praxis önskligt,
särskilt för tillvaratagande av understödstagarnas intressen, och kan
följaktligen ingalunda dela kommitténs åsikt om obehövligheten av
särskilda föreskrifter i ämnet. Åven Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande
i Kronobergs, Kristianstads och Norrbottens län samt länsmannen
i Vä distrikt ifrågasätta eller förorda, att man genom uttrycklig
lagbestämmelse söker vinna en tillfredsställande lösning av föreliggande
fråga.

I 27 § angivas såsom fattigvår dsfor mer understöd i hemmet,
inackordering i enskilt hem och vård å anstalt. Denna indelning lider
emellertid — på sätt fångvårdsstyrelse!! i Jukkasjärvi socken påvisat —
av ofullständighet. Så torde exempelvis begravnings- och resekostnad
samt vissa slag av förebyggande fattigvård svårligen under alla omständigheter
kunna hänföras till någon av omförmälda kategorier. Att
denna ofullständighet icke har enbart teoretisk betydelse utan skulle
kunna medföra allvarsamma praktiska olägenheter, torde vara uppenbart.

I likhet med Eders Kungl. Majrts befallningshavande i Gottlands
län anser kammarrätten knappast behövligt att vid utackordering ovillkorligen
fordra upprättande av skriftligt kontrakt; och torde — på sätt
Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshavande jämväl ifrågasatt —
uttrycket »skall upprättas» böra utbytas mot »bör, där så lämpligen
ske kan, upprättas» eller något liknande.

41H

Mot kommitténs förslag- till ordnande av anstaltsvården hava två
reservanter (herrar Björklund och Magnusson) framställt den allmänna
erinringen, att åt denna vårdform givits en alltför förhärskande betydelse.
Enligt deras mening borde användandet av anstaltsvård begränsas till
dem, för vilka vård å special- eller sjukvårdsanstalter vore påkallad, till
sådana personer, som saknade erforderlig vård, och till dem, för vilka
annan understöd sform av en eller annan anledning icke kunde väljas.
Det syntes reservanterna icke vara lämpligt, att sådana fattiga, som
icke förmådde förskaffa sig vad till livets uppehållande erfordrades och
därför måste vädja till samhällets bistånd, avskildes från andra människor
för att såsom en särskild klass inneslutas i anstalter, därest detta kunde
undvikas.

Anslutande sig till reservanternas uppfattning härutinnan finner
kammarrätten jämväl deras övriga uttalanden i förevarande ämne förtjäna
beaktande. Särskilt delar kammarrätten tillfullo vad reservanterna anfört
i fråga om den inverkan, pensionsförsäkringens genomförande kan antagas
komma att utöva på det spörsmål, varom här är fråga. Att mången
med stor fruktan motser intagandet på fättigvårdsanstalt torde vara
ovedersägligt och bekräftas jämväl av vissa i betänkandet (del. III) i
ämnet gjorda uttalanden (se sid. 168, stycket 2, punkt 2, Kalmar lån,
och sid. 172, stycket 2, Västernorrlands lön). Det synes kammarrätten
varken lämpligt eller överensstämmande med verklig humanitet att lämna
nu angivna synpunkt å sido. Anstalterna äro dock till för understödstagarna
och icke dessa för anstalterna. [Jämför i övrigt kommitténs
eget yttrande i frågan (motiv sid. 123 stycket 1) samt del IV sid. 32
angående förhållandena i Danmark i förevarande avseende.]

Åven åtskilliga över förslaget hörda vederbörande, bland andra Eders
Kungl. Majds befallningshavande i Kronobergs, Kristianstads, Hallands
och Älvsborgs län samt Västerbottens och Norrbottens läns landsting,
hava i likhet med reservanterna under åberopande av såväl humanitära
som ekonomiska skäl förordat inskränkning i den skyldighet att anordna
ålderdomshem, som enligt 31 § förslaget till fattigvårdslag skulle åvila
fattigvårdssamhällena. Sistnämnda landsting uttalar även den farhågan,
att genomförandet i oförändrat skick av stadgandeDa i 31 § komme
att föranleda därtill, att kommunerna i regel ansåge som sin skyldighet
att upprätta ålderdomshem och, när ett dylikt en gång funnes, av
ekonomiska skäl i anstalten sökte intvinga personer, där sådant icke vore
vare sig nödvändigt eller lämpligt. Denna farhåga synes icke sakna
berättigande, och delar kammarrätten jämväl landstingets förvissning,
att individuell, övervakad vård i enskilda hem är både ur människovänlig

417

och ekonomisk synpunkt att föredraga framför inassvård i stora anstalter.
Ämbetsverket, som sålunda även för sin del finner en begränsning
önskvärd i den av kommittén ifrågasatta skyldigheten för kommunerna
att upprätta ålderdomshem, anser emellertid — i motsats till reservanterna,
enligt vilkas förslag fattigvårdssamhälle skulle under viss förutsättning
utan föregående prövning av Konungens befallningsliavande vara befriat
från ifrågavarande skyldighet — att för vinnande av enhetlighet och
säkerhet för eu opartisk och sorgfällig prövning av här avsedda frågor
beslutanderätt bör i alla hithörande fall tillkomma Konungens befallningshavande.
31 § torde alltså böra innehålla, att fattigvårdssamhälle skall,
där Konungens befallningskavande prövar sådant vara för fattigvårdens
behöriga handhavande nödigt, hava anstalt för mottagande av understödstagare,
vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas
i hemmet eller utackorderas.

Utom de egentliga fattig vårdsanstalterna eller ålderdomshemmen
skulle enligt förslaget anordnas arbetsliem för dem, som behöva hållas
till arbete, nämligen i främsta rummet för de försumliga försörj ärna men
även för en del i någon mån arbetsföra understödstagare, som böra
försörjas å anstalt, emedan de eljest skulle alldeles underlåta att använda
sin arbetskraft, men ej lämpligen kunna mottagas och beredas arbete i
ålderdomshem. Beträffande behovet av arbetsanstalter har kammarrätten
i sitt den 11 juni 1901 avgivna underdåniga utlåtande i anledning av
riksdagens skrivelse den 12 maj 1899 angående bland annat skärpta och
mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare, som av lättja eller
liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt, kraftigt framhållit angelägenheten
av inrättandet av dylika anstalter. De flesta sakkunniga torde ock .vara
eniga därom, att utan sådana anstalter det kommer att visa sig fruktlöst
att söka råda bot på de nuvarande missförhållandena i avseende å
behandlingen av försumliga försörjare. Men om ock på denna punkt
ringa meningsskiljaktighet yppats, hava däremot starka gensagor höjts
mot kommitténs förslag att lägga hela bördan av upprättandet och
underhållandet av dessa arbetshem på landstingen och de i landsting ej
deltagande städerna, en börda, som för dem skulle bliva alltför betungande
(se Eders Kungl. Maj:ts befallningskavandes i Gottlands och
Skaraborgs län, ävensom Gottlands, Blekinge, Skaraborgs, Örebro,
Jämtlands och Västerbottens läns landstings samt stadsfullmäktiges i
Norrköping yttranden i ämnet). De högst ansenliga kostnader, som
genomförandet av kommitténs förslag i denna del tvivelsutan komme
att medföra, synas även kammarrätten ägnade ingiva starka betänkU
tidt anden ang. fattigvård. 53

418

ligheter mot att deu skyldighet, varom här är fråga, ålägges landstingen
och här avsedda städer.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande över förslaget anmärkt,
att arbetshemmen i själva verket bliva tvångsarbetsanstalter för länen
av ungefärligen den art, som i 10 § av gällande lösdrivarlag avses
samt redan i 1871 års fattigvårdslag omnämnes. Under de många år,
som förflutit efter dessa lagars tillkomst, hade icke några kommunala
tvångsarbetsanstalter skapats, där verkligt tvångsarbete kunnat avtjänas.
Och detta av lätt insedda skäl. Envar med erfarenhet om svårigheten
att sköta ett större antal arbetsovilliga, mer eller mindre förfallna individer,
sammanförda inom samma inrättning, måste inse, att upprätthållandet
av disciplin och ordning samt motverkandet av moralisk smitta
och fördärv inom en dylik inrättning krävde så dyrbara anordningar och
så talrik bevakning, att kommunerna ej godvilligt utsatte sig för försöket.
När nu dessa arbetshem skulle bliva obligatoriska inom varje
län, torde på förhand böra uttalas, att stora kostnader, svårigheter och
bekymmer därmed vore förenade samt att verkligt elände kunde av detta
anstaltssystem följa, om icke tillräckliga medel ställdes till förfogande för
nödiga ordningsåtgärders genomförande, m. m. Det kunde därför ifrågasättas,
om icke nödiga arbetshem — att användas allenast då andra möjligheter
icke stode till buds — hellre borde upprättas av staten samt avgifter
av landsting och kommuner erläggas för där intagna individer. Sålunda
skulle ock förekommas den betänkliga anordningen att åt andra än statens
befattningshavare överlåta den synnerligt omfattande administrativa bestraffningsrätt,
som måste tillkomma anstaltens styrelse och föreståndare.

Kammarrätten, som finner dessa fångvårdsstyrelsens uttalanden
synnerligen beaktansvärda, håller även före, att skyldigheten att upprätta
och underhålla erforderliga arbetsanstalter är i första hand att anse
såsom ett statens åliggande, helst dessa anstalter skulle i främsta rummet
avse att gentemot försumliga försörjare bereda möjlighet till vissa tvångsåtgärder,
vilkas verkställande torde närmast böra betraktas som en statens
uppgift. Det synes emellertid vara av nöden att vid realiserandet av
detta reformprogram framgå med ail varsamhet, så att man till en början,
innan nödig erfarenhet i förevarande avseende vunnits, åtnöjde sig med
att anordna en föi''söksanstalt.

Det torde icke behöva påpekas, att den av kammarrätten ifrågasatta
omläggningen av lagförslaget i denna del måste föranleda omarbetning
även av andra stadganden i förslaget. Att för närvarande ingå i någon
undersökning av sistnämnda spörsmål lärer emellertid i frågans nuvarande
läge icke få anses påkallat.

5 kap.

Om bidrag till fattigvården.

419

Enligt 39 § fattigvårdslugen skulle kostnaderna för fattigvården,
i den mån de ej kunna täckas med avkastningen av fattigvårdssamhällets
iör fattigvården avsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel,
gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de
grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.

Lagrummets ordalydelse synes följaktligen giva vid handen, att
iattigvårdskostnaderna, i den mån omförmälda, i paragrafen angivna inkomster
belunnes otillräckliga, skulle bestridas uteslutande genom kommunalutskylder,
uttagna efter de grunder, som för dylika utskylder »i
allmänhet)) äro stadgade, vadan kommunens övriga inkomster icke finge
tagas i anspråk för gäldande av ifrågakomna utgifter. Då något sådant
uppenbarligen icke avsetts med nu förevarande stadgande, utan självfallet
även andra kommunens inkomster böra kunna anlitas för täckande
av fattigvårdskostnaderna, vilka ingå i kommunens allmänna utgiftsstat,
synes en omredigering av paragrafen i enlighet med vad nu är sagt
vara erforderlig.

Kommitténs förslag om upphörande av tillskottsavgifter från fabriker
m. m. lämnas av kammarrätten utan erinran.

Vad angår det genomgripande förslaget om överflyttande från
primärkommunerna till landstingen helt eller delvis av ansvaret för kostnaderna
för vissa slag av anstaltsvård har kammarrätten redan här ovan
(sid. 390, 391) uttalat sin anslutning till denna ytterst betydelsefulla
nyhet i vår fattigvårdslagstiftning. Däremot kan kammarrätten för sin
del icke biträda kommittéforslaget i vad det avser ordningen för fastställandet
av landstingens ersättningsskyldighet gentemot primärkommunerna.
Enligt detta förslag skulle, i de fall då det fattigvårdssamhälle,
som i första hand bekostat vården, icke vore understödstagarens hemortskommun,
till eu början det förra samhället äga att enligt vanliga regler
för i 51 § ej avsedd fattigvård utsöka gottgörelse av hemortskommunen,
som sedermera i sin ordning hade att vända sig mot vederbörande
landsting. Såsom förutsättning för landstingets ersättningskyldighet
stadgas emellertid, att gottgörelse icke kunnat uttagas av den vårdade
eller för honom försörjningspliktig person och att ej heller ersättning
enligt 62 § skolat lämnas av staten.

420

Att en dylik anordning icke kan anses tillfredsställande, synes
kammarrätten ligga i öppen dag. Proceduren är till en början allt
för omständlig och komme antagligen att i ganska talrika fall föranleda
stor tidsutdräkt. Det är vidare uppenbart, att då hemortskommunen
i regel bör kunna påräkna gottgörelse av vederbörande
landsting för den guldna ersättningen, dess medverkan vid utredningen
av hemortsrätten och andra på frågan invexlande omständigheter blir
mera intresselös och mindre effektiv än i vanliga mål angående ersättningför
lämnad fattigvård, ett förhållande, som givetvis kommer att försvåra
målets behöriga utredning. Härjämte må framhållas, att då i förevarande
fall hemortskommunen riktar sitt krav mot landstinget, tilläventyrs nya
upplysningar och omständigheter komma i dagen, som kunna giva målet
en utgång, vilken icke överensstämmer med resultatet av den föregående
prövningen av samma fråga, en eventualitet, vilken givetvis i möjligaste
mån bör förekommas.

Ovanberörda med kommittéförslaget i denna del förknippade
olägenheter skulle möjligen kunna undvikas, därest proceduren ordnades
sålunda, att vistelsekommunen med förebringande av införskaffad eller
tillgänglig utredning angående hemortsrätt in. m. ägde söka ersättning
omedelbart av landstinget i det landstingsområde, där hemortskommunen
ansåges vara belägen, med skyldighet för Konungens befallningshavande
att föranstalta om den ytterligare utredning, som för hemortsrättens
fastställande eller eljest kunde finnas erfoi-derlig. Det synes ock lämpligen
böra tillkomma icke vistelsekommunen utan vederbörande landsting
att i förekommande fall söka gottgörelse för vårdkostnaden av den
vårdade eller för honom försörjningspliktig person eller av staten.
En dylik anordning komme att nödvändiggöra en ändring jämväl
av 62 §.

Beträffande bestämmelserna i 41 § 2 mom. 1 stycket anför fattigvårdsstyrelsen
i Jönköping, att kostnaden för vård a landstingsanstalter
för kroniskt och obotligt sjuka helt visst bleve så hög, att kommunerna
i det längsta droge sig för att anlita dessa anstalter. Ifrågavarande
sjuka kunde enligt styrelsens åsikt få fullt ut samma göda vård å en
väl ordnad fattigvårdsanstalt. Där bleve det dessutom billigare på
grund av att en del kostnader bleve gemensamma för samtliga å anstalten
intagna. Skulle kommitténs önskemål i nu förevarande avseende verkligen
ernås, borde ej kommunernas avgiftsskyldighet för vård å länsanstalten
sättas över hälften av vårdkostnaden.

Dessa fångvårdsstyrelse^ uttalanden synas. förtjänta av att vinna

421

beaktande. Eu nedsättning av kommunens avgiftsskyldighet till hälften
av vårdkostnaden skulle otvivelaktigt i sin mån verka utjämnande på
fattigvård stungans fördelning kommunerna emellan.

I likhet med herrar Björklund och Magnusson samt åtskilliga i
ärendet hörda vederbörande, bland andra Eders Kungl. Maj ds befallningsbavande
i .lönköpings och Malmöhus län samt Kronobergs och Västerbottens
läns landsting, håller kammarrätten före, att sista stycket av 41 §
2 mom. bör utgå ur förslaget, därvid man lärer kunna bortse ifrån de
praktiskt sett mindre betydelsefulla fall, då vård bekostats å enskild,
för ifrågavarande slag av sjuka inrättad anstalt. Såsom nämnda reservanter
påvisat, komme stadgandet att sakna betydelse för de städer,
som ej deltaga i landsting, men utöva en betydande inverkan till de
mindre kommunernas nackdel i de landstingsområden, som utgöras av
större eller medelstora städer och landsbygd. Av ekonomiska skäl
kunde nämligen de smärre och mindre bärkraftiga kommunerna säkerligen
icke begagna sig av den i omförmälda stadgande anvisade utväg att
nedbringa vårdkostnaden, varemot här avsedda förmån skulle stå öppen
för de större och ekonomiskt mera gynnsamt ställda fattigvårdssamhällena.
Den ofta överklagade ojämnheten i fattigvårdstrycket skulle
följaktligen genom ifrågavarande anordning än ytterligare skärpas.

De förslag, som av kommittén framställts för avhjälpande, så vitt
nu kan ske, av nyss nämnda ojämnhet; hava, enligt vad av de i
ärendet avgivna yttradena framgår, på många håll ansetts sakna tillräcklig
effektivitet. Angående de vägar, som säkrast skulle kunna
antagas leda till ernående av en mera verksam utjämning, äro emellertid
meningarna synnerligen delade. Medan sålunda vissa vederbörande,
exempelvis Jämtlands läns landsting, anse redan de ifrågasatta anordningarna
alltför betungande för landstingen, tänker sig däremot Västernorrlands
läns landsting möjligheten av att landstingen kunde i än
vidsträcktare mån än förslaget förutsätter träda emellan med bidrag till
i fattigvårdshänseende synnerligen hårt betungade kommuner.

De sålunda från vissa håll yppade farhågorna, att landstingen
genom här avsedda, nya förpliktelser skulle bliva oskäligt betungade,
kan kammarrätten desto mindre dela, som den ifrågasatta anordningen
ju endast innebär — om än med någon ökning av kostnaderna — dessas
överflyttning från en mångfald smärre kommunala enheter till en desamma
omfattande samfällighet. I överensstämmelse med vad kammarrätten
ovan anfört om önskvärdheten av mera vittgående åtgärder i

422

utjämningssyfte än kommittén föreslagit, liar ämbetsverket således tagit
under övervägande, huruvida icke utöver vad av kommittén och kammarrätten
föreslagits ytterligare något eller några vissa slag av sjukvårdskostnader
kunde åläggas landstingen.

En utgiftspost, som kommittén tänkt möjligen även böra avlyftas
från primärkommunerna och läggas på landstingen, är avgifterna för
sådana fattiga sjuka, som äro intagna för vård å länslasarett eller av
landsting underhållen sjukstuga. Med hänsyn till det mindre betydande
belopp, vartill dessa kostnader uppgått, år 1907 sammanlagt 321,566
kronor, och att de merendels utgå allenast för kortare tid och därför
ej kunna bliva i varje särskilt fall synnerligen betungande, har kommittén
emellertid icke velat föreslå kommunernas befriande från de avgifter,
som härför enligt nu gällande bestämmelser utgå (motiv sid. 197).

De skäl, kommittén anfört mot dessa kostnaders överflyttande på
landstingen, synas icke alltför vägande. Då härtill kommer, att ifrågavarande
utgifter äro ganska likartade med dem, som enligt förslaget
skulle påvila landstingen, vilka ej heller genom här avsedda anordningkunna
anses bliva oskäligt betungade, vill det synas, som om landstingens
övertagande av ansvaret för dessa kostnader borde komma under
övervägande. Den särställning, som enligt § 5 lasarettsstadgan tillkommer
medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, vilka
tillhöra annat landstingsområde, komme då även att upphöra.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att kommittén
för verkställande av revision av hälsovårdsstadgan m. in. i sitt den 1 april
1915 avgivna betänkande föreslagit, att förpliktelsen att anordna epidemisjukhus
i landskommunerna skulle överflyttas från dessa kommuner till
landstingen.

6 kap.

Om uppsikt över kommunernas fattigvård.

Såsom ovan nämnts har kommittén föreslagit, att vid sidan av
Konungens befallningshavandes övervakande av fattigvården skall tillsyn
över densamma utövas av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet.
Ehuru hithörande spörsmål äga endast ringa gemenskap med
kammarrättens ämbetsområde, varför ock verkets uppfattning angående

dessa spörsmål grunda sig utom på kommitténs egen utredning av frågan
huvudsakligen på yttranden i iirnnet från Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande
och andra i ärendet hörda vederbörande, vill det dock synas
kammarrätten, som om reformer på förevarande område vore av synnerligt
behov påkallade. Då fattigvården måste betraktas närmast som ett
statens åliggande, vilket av praktiska skäl överlåtits åt kommunerna,
är en effektiv tillsyn och ett sorgfälligt övervakande av kommunernas
handhavande av fattigvården givetvis att anse såsom en staten tillkommande
uppgift, och inkastet, att eu inspektion av fattigvården skulle
innebära ett intrång i den kommunala självstyrelsen, torde därför få
anses opåkallat. Närliggande är för övrigt eu jämförelse med motsvarande
förhållanden på folkskoleväsendets område.

I likhet med kommittén håller kammarrätten före, att den myndighet,
som i främsta rummet har ifrågavarande tillsyn sig anförtrodd,
nämligen Konungens befallningshavande, icke för närvarande äger erforderliga
förutsättningar att fylla ifrågavarande uppgift. Dess tid och
krafter äro — framhåller kommittén — så pass upptagna av göromål,
att man ej kan tänka på att ytterligare lägga på denna ämbetsmyndighet
att utöva eller anordna och övervaka en effektiv fattigvårdsinspektion.
Ej heller läte det sig göra att i detta avseende lita till kronofogdar
och länsmän eller provinsialläkare. De nu nämnda inspektionsorganen,
anmärker kommittén, sakna erforderliga förutsättningar för eu sakkunnig
och gagnerik utövning av den vägledande och rådgivande verksamhet,
som utgör fattigvårdsinspektionens huvuduppgift.

En central inspektionsmytidighet över fattigvården är enligt kommitténs
mening i vår tid en nödvändighet. Utan att vilja underskatta
styrkan av de skäl, som otvivelaktigt tala för inrättandet av en dylik
institution, finner kammarrätten likväl stora betänkligheter vara förbundna
med de av kommittén föreslagna inspektionella anordningarna.
Kommittén har själv framhållit angelägenheten av en viss varsamhet i
utövningen av kontrollen över fattigvårdsförvaltningen, vilken enligt
kommitténs uppfattning bör bedrivas så, att den ej alltför starkt ingriper
i den kommunala verksamheten och därigenom hämmar intresset
och den egna initiativlusten. Det vill emellertid synas, som om denna
olägenhet lättare kunde undvikas, därest man icke omedelbarligeti i strid
mot en ganska utbredd mening tillskapade en ny central inspektionsmyndighet
vid sidan av Konungens befallningshavande, utan i stället
fortfarande bibehölle Konungens befallningshavande såsom sådan myndighet
men samtidigt sörjde för att till Konungens befällningshavandes förfogande
ställdes särskild på ifrågavarande område sakkunnig arbetskraft.

424

Att Konungens befallningshavande härigenom skulle tillföras eu helt
annan möjlighet att tillfredsställande övervaka fattigvården än för närvarande,
kan ej lida något tvivel; och först i händelse erfarenheten skulle
visa, att ej heller en dylik anordning är för ändamålet tillräcklig, lärer
inrättandet av ett centralt inspektionsorgan framstå såsom en av förhållandena
med nödvändighet påkallad anordning. Vidare har anmärkts
(se Eders Kung]. Maj:ts befallningshavandes i Hallands län yttrande), att
den centrala inspektionsmyndigheten i saknad av lokal- och personalkännedom
icke skulle kunna förväntas taga tillbörlig hänsyn till varje
orts speciella förhållanden utan lätt frestas att söka reglera fattigvårdsförhållandena
inom riket i dess helhet efter en enhetlig schablon. Åven
liar från vissa håll (Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande i Hallands
och Västernorrlands län) uttalats — enligt kammarrättens uppfattning
ej alldeles oberättigade — farhågor för eventuella slitningar mellan
vederbörande myndigheter vid utövningen av deras inspekterande verksamhet.
Ej heller torde i detta sammanhang böra lämnas oanmärkt, att
de uppgifter, som tillkomma den centrala inspektionsmyndigheten, därest
densamma verkligen skall fylla sin ansvarsfulla bestämmelse, uppenbarligen
kräva eller inom kort komma att kräva ett ingalunda ringa
mått av mer eller mindre kvalificerad arbetskraft samt därav betingade
dryga kostnader, i vilket hänseende kammarrätten tillåter sig hänvisa
till fröken Paulis reservation i ämnet.

Enligt kammarrättens åsikt är således den föreliggande frågan så
ny och ömtålig, de med organisationen av den föreslagna centralmyndigheten
förbundna vanskligheterna så avsevärda, att ämbetsverket
finner sig icke böra lämna sin anslutning till de av kommittén förordade
anordningarna härutinnan, utan håller före, att tillsynen över fattigvården
bör tillsvidare såsom hittills ankomma på Konungens befallningshavande,
dock att för denna myndighets tillgodoseende med erforderlig
kvalificerad arbetskraft hos densamma bör anställas ett lämpligt antal
av staten avlönade instruktörer med i huvudsak enahanda åligganden,
som enligt förslaget skulle tillkomma fattigvårdsinspektionens tjänstemän.
Godtages icke kommitténs förslag om inrättande av en central
inspektionsmyndighet, skola givetvis föreskrifterna i 44 § förslaget till
fattigvftrdslag bortfalla. Till äventyrs borde i sammanhang härmed till
43 § fogas ett tillägg angående instruktörerna och deras uppgifter.

Att ovan i huvuddrag angivna förslag till organisation av fattigvårdsinspektionen
lider av en viss brist på fasthet och enhetlighet på
grund av saknad av eu sammanhållande central myndighet, synes ej
kunna förnekas, ehuruväl en gagnerik inspektion otvivelaktigt kan

425

utövas även utan eu dylik överbyggnad. Sålunda hava —. såsom även
påpekats — folkskoleinspektörerna under långa tider vant i verksamhet
utan att egentligen äga någon särskild central myndighet.

Enhetlighet i inspektionsorganens verksamhet synes emellertid
kunna befordras, därest — på sätt fattigvårdsstyrelsen i Lund förordat —
en av Eders Kungl. Maj:t fastställd instruktion för inspektionstjänstemännen
komme att utfärdas.

I ett vid andra allmänna svenska fattigvårdskongressen år 1915
i inspektionsfrågan hållet föredrag har tillförordnade landshövdingen
greve Knut Hamilton framkastat frågan om icke tilläventyrs det centrala
och enande inom fattigvårdsinspektionen kunde vinnas i svenska fattigvårdsförbundet,
av staten så starkt subventionerat, att det kunde tryggat
fortfara med sin upplysande och ledande verksamhet. Han uttalade
vidare den förhoppningen att sålunda erhålla en skola, ur vilken statens
instruktörer kunde rekryteras med goda utsikter till vinnande för arbetet
av det personliga intresse och de personliga egenskaper, vilka vore det
absolut väsentligaste i hela inspektionen.

Detta uppslag är enligt kammarrättens mening förtjänt av beaktande
vid den fortsatta beredningen av ifrågavarande spörsmål, av
vars lösning otvivelaktigt en gynnöäm utveckling av fattigvården i vårt
land är i hög grad beroende.

7 kap.

Om hemortsrätt

och

8 kap.

Om fattigvärdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om
gottgörelse för fattigvård av staten m. m.

De frågor, varom förmäles i dessa kapitel och vilka ämbetsverket
nu går att upptaga till granskning, stå delvis i så nära inbördes sammanhang,
att en gemensam behandling av dem torde få anses påkallad.
Dessa spörsmål beröra till väsentlig del ämnen, i avseende a vilka kammarrätten
för sin uppfattning kan åberopa stödet av en på egen ämbetsVtlåtanden
ang. fattigvård. 54

426

utövning vunnen ingående erfarenhet. Att vad särskilt angår våra nuvarande
hemortsrättsbestämmelser dessa i flere avseenden ej kunna anses
tillfredsställande, synes kammarrätten uppenbart. Lika tydligt är emellertid,
att det möter stora, ja oöverkomliga svårigheter att reglera hemortsrättsförhållandena
på sådant sätt, som icke ur en eller annan synpunkt
komme att medföra ogynnsamma verkningar. Det är en känd
och av kommittén upprepad sanning, att spörsmålet om hemortsrätten
städse ansetts vara ett av de mest svårlösta inom fattigvårdslagstiftningen,
vartill otvivelaktigt i väsentlig mån bidragit den mångfald mer eller
mindre oberäkneliga faktorer av social eller ekonomisk innebörd, varav
nu ifrågavarande spörsmål röner inflvtande.

Att i detta sammanhang ingå i någon detaljerad granskning av
irågorna om olika sätt för lösning av hemortsrättsspörsmålet och särskilda
arter av hemortsrätt, vilka frågor i kommittébetänkandet ägnats
ingående behandling, torde desto mindre böra ifrågakomma, som bär
avsedda ämne i väsentliga delar knappast äger annat än teoretiskt
intresse. Sålunda lärer införandet i vår fattigvårdslagstiftning av den
grundsatsen, att vistelsekommunen skall ej blott avhjälpa behovet
utan även själv vidkännas kostnaden för den lämnade fattigvården, den
s. k. uppehållsteorien, icke på allvar kunna komma under övervägande.
Kammarrätten delar följaktligen tillfullo kommitténs uppfattning, att under
nuvarande förhållanden hemortsrättsinstitutet bör bibehållas. Och då kommunernas
åliggande att besörja fattigvården har sin egentliga grund i de
praktiska fördelar, det personliga sambandet mellan kommunen och dess
medlemmar måste anses medföra för åvägabringande av en rationell fattigvård,
håller kammarrätten även i likhet med kommittén före, att hemortsrättens
grundprincip är att söka däri, att en viss samhörighet företinnes
mellan den nödställde och den ort, som ansvarar för hans försörjning''.
Fråga uppstår då, under vilka förhållanden en dylik samhörighet kan
anses vara förhanden eller uppkomma. Härvid anser kammarrätten
till en början i huvudsaklig anslutning till vad av kommittén i ämnet
anförts den s. k. medfödda hemortsrätten ej kunna komma i betraktande
vid utarbetande av ett aktuellt reformprogram. Detta svstem står nämligen
i bestämd motsättning till den hävdvunna grundsatsen för vår
hemortsrättslagstiftning, den s. k. torv i tori a litutspyin cipen, och ett övergivande
av denna grundsats skulle säkerligen komma i avgjord strid
med den allmänna uppfattningen om den riktning, vari lösningen av
nu föreliggande fråga bör sökas.

Såsom kommittén framhållit har man i tiden för eu persons
vistelse i kommunen ett osökt uttryck för den samhörighet, som skall

427

stödja sig'' på porsonens eget förhållande till kommunen. Huvudfrågan
för lagstiftningen blir då att fastslå den tidsperiod och de förhållanden
i övrigt, under vilka eu tillräcklig samhörighet bör kunna anses vunnen.

Att gällande fattigvårdslagstiftning icke för hemortsrättsförvärv
uppställer sådana villkor, som innebära erforderlig säkerhet för att eu
dylik samhörighet verkligen förefinnes, är säkerligen eu vitt utbredd
mening, vilken ock vunnit uttryck i riksdagens skrivelse den 12 maj
1905, däri riksdagen anhöll, att Eders Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till bland annat ändrade bestämmelser
beträffande hemortsrätt och förhållanden, som därmed ägde
sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga strängare villkor för
hemortsrätts uppkomst än de förut i ämnet gällande och vara ägnade
att, såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan kommunerna
om ersättning för lämnad fattigvård. Ett stort antal av de i ärendet
hörda vederbörande hava ock i avseende å hemortsrättsfrågan uttalat
sig i enahanda riktning.

Det lärer ej kunna förnekas, att vägande skäl tala för en lagändring
i det av riksdagen angivna syfte. Den samhörighet mellan kommunen
och den behövande, som skulle utgöra grundvalen för hemortsrätten,
blir enligt nu gällande lagstiftning i ej alltför sällsynta fall
till den grad svag och Idelig, att den kan anses så gott som illusorisk.
Det är sålunda under nuvarande förhållanden ingalunda något ovanligt,
att hemortsrätt förvärvas genom en mantalsskrivning, som grundar sig
på en synnerligen kortvarig vistelse i en kommun vid ett årsskifte.
Vinner den ifrågavarande personen ej sedermera ny hemortsrätt på
grund av vistelse i en annan kommun, kan det följaktligen inträffa, att
den kommun, där han på grund av omförmälda kortvariga vistelse blivit
förd i mantal, måste i följd av vederbörandes sjukdom eller för honom
eljest yppat behov bestrida kostnaderna för hans försörjning under större
delen av hans levnad. Ett dylikt missförhållande framstår för den kommun,
som drabbas därav, lätt såsom en obillighet, därav kommunens sätt att
fullgöra sin försörjningsplikt gent emot de behövande kan röna ogynnsamt
inflytande.

Kommittén anför, att den närmast till hands liggande utvägen att
avhjälpa dessa klagomål mot hemortsrättslagstiftningen vore att uppställa
kravet på en viss tids vistelse inom kommunen såsom villkor för förvärv
av hemortsrätt, och att kommittén även ansett sig böra göra ett försök
att anordna hemortsrätten på denna grund. Kommittén har emellertid
yr praktiska synpunkter funnit sig icke kunna förorda en dylik lösning
av spörsmålet. Konstaterandet av eu hemortsrätt, grundad på eu viss

428

tids vistelse komme — säger kommittén — i regel att bliva förenad med
tidsödande och invecklade utredningar. Med mantalsskrivningen hade man
däremot eu fast utgångspunkt, som ej borde underskattas, och ville man
betjäna sig av den faktiska mantalsskrivningen såsom grundval för hemortsrättsförvärvet,
framginge hemortsrätten direkt ur mantalslängderna.
I samma mån utredningen bleve besvärligare, bleve det ock svårare för
kommunerna att bedöma, varest en person rätteligen borde hava hemortsrätt,
och antagligen hade man därför att vänta sig ett ökat antal
tvister om hemortsrätten, om förvärvet därav gjordes beroende på viss
tids vistelse. Då mantalsskrivningen under så lång tid utgjort underlagför
hemortsrättsförvärvet, hade ett sådant system för övrigt fått en viss
hävd för sig och man borde ej utan tungt vägande skäl helt bryta därmed.
Aven har kommittén ansett, att hemortsrättsspörsmålet kommit i viss mån
i förändrat läge genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, och
att det måste framträda som ett önskemål, att samhällsverksamheten ifråga
om fattigvården och folkpensioneringen så långt möjligt vore komme att
utövas av myndigheter i samma kommun. På väsentligen dessa skäl
har kommittén stannat vid att hemortsrätten bör knytas till den faktiska
mantalsskrivningen.

Det ligger i öppen dag, att denna lösning föga instämmer med
den principiella grund, varå hemortsrätten även enligt kommitténs åsikt
bör byggas — samhörigheten med viss kommun vunnen genom viss tids
vistelse inom densamma, och icke heller råder någon bot på de främst
överklagade olägenheterna av de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna.
Mantalsskrivningen hänför sig till förhållandena vid årsskiftet, och även
om densamma kan anses grundlägga en presumtion för vistelse inom
kommunen under det kommande året, är det dock en alldaglig företeelse,
att sådan vistelse faktiskt icke varder verklighet. Men detta oaktat, och
även om presumtionen vederlägges, skulle i allt fall hemortsrätten följa
mantalsskrivningen. Till och med i det fall, då enligt nu gällande lagen
fullt författningsenlig faktisk mantalsskrivning ansetts icke böra medföra
verkan i avseende på hemortsrätten — nämligen då en person, som i
anledning av tilltänkt inflyttning blivit i en kommun mantalsskriven,
icke dit inflyttat — skulle enligt kommitténs förslag hemortsrätten följa
mantalsskrivningen. Därtill kommer att, som förhållandena nu gestalta
sig, den faktiska mantalsskrivningen i ett stort antal fall icke överensstämmer
med den rättsliga. Kommittén har visserligen föreslagit ändring
i mantalsskrivningsförfattningarna i syfte att i någon mån bringa mantalsskrivningen
i bättre överensstämmelse med den faktiska vistelsen (bosättningen),
men förslagets ineffektivitet härutinnan är uppenbar. Det

429

lärer fortfarande som hittills ofta komma att inträffa, att personer ej bliva
mantalsskrivna i kommuner, där de vistas under omständigheter, som bort
föranleda dylik åtgärd, och endast undantagsvis lärer det av kommittén
föreslagna bosvärstörfarandet leda till rättelse härutinnan. Den kommun,
vars intresse beröres av en dylik mantalsskrivning, torde esomoftast sakna
möjlighet att härutinnan bevaka sin rätt. Åtskilliga av de i ärendet hörda
myndigheterna hava ock ansett, att en omläggning av hemortsrättslag -stiftningen i den av kommittén åsyftade riktningen förutsätter eu mera
djupgående reform av mantalsskrivningsförfattningarna än den kommittén
föreslagit. Kommitténs förslag i nu ifrågavarande del kan därför icke
förordas.

Vill man eu ändring, som bättre än kommitténs förslag motsvarar
hemortsrättens principiella grund, och som åtminstone i någon man avhjälper
de allmännast överklagade olägenheterna av det nuvarande tillståndet,
så måste man i en eller annan form giva den faktiska vistelsen
— bosättningen — inflytande å hemortsrättsförvärvet. Härav följer emellertid
ingalunda, att man, såsom kommitterade förmenat, behöver övergiva
mantalsskrivningen såsom det i första hand bestämmande för hemortsrätten.
Mantalsskrivningen avser att vara ett legalt uttryck för den ort,
där en person har sitt bo och hemvist — »envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt» (mantalsskrivningsförordningen 3 § 1 inom.) — och
i den mån detta motsvaras av eu verklig under viss tid fortgående
vistelse, är ock mantalsskrivningen ett fullt riktigt uttryck för den samhörighet
med en kommun, som bör grundlägga hemortsrätt. Vad som
däremot kräves är, att i de fall, där den faktiska bosättningen och vistelsen
icke motsvara mantalsskrivningen, hemortsrättsförvärvet icke göres ovillkorligen
beroende av mantalsskrivningen, utan möjlighet öppnas att taga
hänsyn till förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig. Redan
nu gällande lag giver, såsom förut nämnts, exempel på eu dylik anordning,
då där stadgas (i 25 §) att, om den, som med avseende å tilltänkt
inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,. dit ej inflyttat,
så anses han icke hava hemortsrätt inom mantalsskrivningskommunen.
Det ligger nära till hands att utsträcka detta undantag att gälla även
för den, som visserligen inflyttat till en viss kommun och där mantalsskrivits,
men som därefter åter utflyttat efter så kort tid, att någon samhörighet
med kommunen ej kan anses vara vunnen genom vistelsen inom
densamma.

Vad angår den tidsperiod, under vilken vistelse inom en kommun
bör hava varat för att åstadkomma den samhörighet, som skall grundlägga
hemortsrätt, så anser kommittén densamma lämpligen kunna be -

430

stummas till ett ar. Härutinnan är kammarrätten ense med kommittén,
dock att för sadana fall där vistelsen grundas på avtal, som träffats för
år, såsom exempelvis tjänsteavtal, hyresavtal m. in., kravet på vistelse
under ett år anses fyllt genom den av sådant avtal föranledda
bosättningen och vistelsen inom kommunen, även om vistelsen med en
eller annan dag eller vecka faktiskt understigit nämnda tidsmått. Tjänstehjons
s. k. frivecka, hyresgästs avflyttning några dagar före fardag böra
icke inverka å tidsberäkningen.

Kammarrätten anser alltså, att stadgandet angående hemorfsrättsförvärv
i nu ifrågavarande del bör givas den innebörd, att svensk medborgare
skall anses hava hemortsrätt inom det fattigvårdssamhälle, där
han senast författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven, dock
att hemortsrätt icke tillkommer den, som i anledning av tilltänkt inflyttning
blivit inom samhället mantalsskriven men dit ej inflyttat, och ej
heller den, som väl inflyttat till samhället men därifrån åter avflyttat
inom ett år efter inflyttningen.

Eu dylik bestämmelse skulle till en början innebära, att den tid,
under vilken hemortsrätt förvärvas, börjar löpa från inflyttningen och
slutar ett år därefter, under förutsättning att vistelsen varit av beskaffenhet
att böra föranleda mantalsskrivning. Om alltså en person inflyttat
i oktober och i anledning därav blivit eller bort bliva mantalsskriven,
så är han från och med samma tid följande år hemortsberättigad i kommunen,
för såvitt han under året kvarstannat där. Stadgandet bryter
alltså med den hittills gällande och även av kommittén upprätthållna
principen att i dessa fall räkna uteslutande med kalenderår. Men denna
omläggning synes vara riktig. Om det grundläggande för hemortsrätten
skall vara samhörigheten med en kommun vunnen genom ettårig
vistelse inom densamma, så bör ock hemortsrätten inträda, så snart samhörigheten
föreligger, vare sig detta inträffar vid årsskifte eller ej.

En följd härav varder ock, att skyldigheten* att gälda ersättning''
för lämnad fattigvård i åtskilliga fall kommer att åligga en kommun, i
vilken understödstagaren vistats senare än enligt nu gällande bestämmelser
och kommitténs förslag. Enligt dessa kan nämligen ersättningför
lämnad fattigvård icke utdömas av den kommun, i vilken understödstagaren
varit mantalsskriven för det år, då fattigvården utgått, utan
betalningsskyldig blir den kommun, där han på grund av mantalsskrivning''
senast för ett föregående år vunnit hemortsrätt. Men utan tvivel är det
att anse som en fördel, att understödsplikten, så långt förhållandena i
•ivrigt medgiva, kommer att vila å den kommun, inom vilken den under -stödsbehövande senast haft sitt hemvist.

Den föreslagna bestämmelsen torde även föranleda, att kostnaden
för fattigvård åt kringflackande personer i avsevärd omfattning kommer
att drabba statsverket. Det synes nämligen antagligt, att sådana personer
ofta komma att beiinnas hava hemortsrätt inom en kommun, där de haft
mera stadigvarande vistelse för längre tid än fem år tillbaka. . Men då
det är kommunernas skyldighet att omhändertaga och försörja just denna
klass av nödställda, som utgjort en av de väsentligaste anledningarna
till klagomål mot det nuvarande systemet, synes den nu påpekade konsekvensen
ej böra giva anledning till några betänkligheter. Den utjämning
av fattigvårdstungan, som skulle vinnas genom statsverkets
mellankomst i dylika fall, komnre antagligen att bliva avsevärd. Urbillighetens
synpunkt lärer emot en sådan anordning icke vara något
att erinra.

Det måste naturligtvis övervägas, huruvida ovan framställda förslagtill
hemortsrättsbestänrmelse är förknippat med sådana praktiska svårigheter,
att det av sådan anledning måste avvisas. Det är ju de rent
praktiska synpunkterna — farhågor för tidsödande och invecklade utredningar,
ökade fattigvårdsprocesser o. s. v. — som varit avgörande för
kommitténs ståndpunkt. Härvid må till en början anmärkas, att den
processuella enkelheten köpes för dyrt, om priset för densamma skall vara
ett lagbud, vars materiella innebörd måste erkännas vara otillfredsställande.
Kan kommitténs förslag om den faktiska mantalsskrivningen såsom grundläggande
för hemortsrätten icke godtagas, så lärer den minskning i eller
förenkling av fattigvårdsprocesserna, som kommittén på grund av nämnda
hemortsrättsbestämmelse ställt i utsikt, icke vidare vara att påräkna.
Vidare torde det knappast kunna med någon större grad av sannolikhet
förutsägas, att den av kammarrätten ifrågasatta hemortsrättsbestämmelsen
skulle göra fattigvårdsprocesserna mera invecklade och tidsödande än de
åtminstone med nu gällande bestämmelser äro. Sant är, att en utredning,
som skall avse ej allenast frågan om en persons rättsliga mantalsskrivningsort
utan även frågan om tiden för hans inflyttning till eller
avflyttning från mantalsskrivningskommunen, varder mera omfattande än
en undersökning, som avser allenast förstnämnda fråga, men å andra
sidan besparas många av de undersökningar, som nu måste göras angående
eu kringflyttande understödsbehövandes vistelse vid olika årsskiften.
Ty så snart det varder klart, att vistelsen vid årsskiftet icke fortfarit
under en tidsföljd av ett år, varder vidare utredning angående arten av
samma vistelse överflödig. Det torde vara svårt att säga, vilketdera
alternativet ur synpunkten av undersökningens besvärlighet och omfattning
må vara att föredraga.

432

Det ligger nära till hands att mot det framlagda förslaget åberopa
svårigheten, att icke säga omöjligheten av att i många fall exakt utreda
dagen för en persons inflyttning till eller avflyttning från en viss kommun.
Men sådant lärer icke heller vara nödigt. Om det utredes, att personen
ifråga blivit i viss kommun mantalsskriven, anses han där hava hemortsrätt,
så framt det icke tillika utredes, antingen att han icke inflyttat
i kommunen, eller ock att den tid, varunder han varit i kommunen
bosatt — ordet fattat i den mening, som avses i gällande förordningom
mantalsskrivning — icke uppgått till ett år. Om i ett blivande
lagstadgande upptagas de i mantalsskrivningsförordningen använda
beteckningarna »inflytta» och »avflytta», lärer därav med erforderlig
tydlighet framgå, att med inflyttning till eller avflyttning från eu
kommun avses samma förhållanden som om frågan gällde mantalsskrivning.

Enligt såväl gällande fattigvårds förordning som kommitténs förslagskall
åtnjuten fattigvård under vissa förhållanden utgöra hinder för förvärv
av hemortsrätt. Gällande förordning innehåller, att den, som under
första kalenderåret efter inflyttning kommit i behov av obligatorisk fattigvård
i mantalsskiåvningskommunen, behåller sin förutvarande hemortsrätt,
likaså den som under samma år eller året därförut åtnjutit fattigvård,
vare sig obligatorisk eller frivillig, av annan kommun än mantalsskrivningskommunen.
För förvärv av ny hemortsrätt krävas alltså två
år fria från sådan fattigvård, som inverkar å hemortsrätten, nämligen året
före och året efter mantalsskrivningen, och likställes i fråga om inflytande
å hemortsrätten obligatorisk och frivillig fattigvård, som meddelats
av annan kommun än mantalsskrivningskoinmunen. Härutinnan
innehåller förslaget väsentliga lindringar, ity att endast obligatorisk fattigvård
under mantalsskrivningsåret skall utgöra hinder för hemortsrättsförvärv.
Varken åtnjuten fattigvård under närmast föregående år eller
frivillig fattigvård under mantalsskrivningsåret vare sig av vistelsekommunen
eller av annan kommun skall således inverka å hemortsrätten.

Att i en ny lagstiftning helt eftergiva villkor av ifrågavarande art
för förvärv av hemortsrätt har icke varit ifrågasatt. Fråga är allenast i
vilken omfattning det bör upprätthållas. Rent principiellt sett torde det
vara riktigast att begränsa kravet på fattigvårdsfrihet till den tid, som
enligt vad förut är sagt anses böra åtgå för förvärv av ny hemortsrätt.
Om den inflyttade under denna tid visar sig äga förmåga att genom
eget arbete uppehålla sig och de sina, synes det knappast billigt att låta
förhållandena under längre eller kortare tid därförut eller därefter verka
hindrande på hemortsrättsförvärvet. Om, såsom kammarrätten ovan

föreslagit, för hemortsrättsförvärv kräves ej allenast mantalsskrivning
utan även ett års vistelse inom kommunen, synes alltså kravet på fattigvårdsfrihet
böra begränsas till den sålunda stadgade vistelsetiden. Däremot
saknas anledning att göra någon inskränkning ifråga om fattigvårdens
art, såvitt den meddelas av annan kommun än vistelsekommijnen.
Möjligheten att genom understöd enligt 2 § under nämnda tid illojalt
överflytta befarad fattigvårdstunga å annan kommun ligger alltför nära
till hands för att ej böra i lag avskäras. Enligt kammarrättens mening
bör alltså fattigvård enligt 1 § ävensom av annan kommun än vistelse*
kommunen lämnad fattigvård enligt 2 § utgöra hinder för hemortsrätt,
om fattigvården lämnats under den tid av ett år, som, enligt vad ovan
är sagt, erfordras för förvärv av hemortsrätt.

Gällande fattigvårdsförordning har i praxis givits den tolkning att, om
eu person under första mantalsskrivningsåret i en kommun åtnjutit fattigvård
av natur att hindra hemortsrättsförvärv, nästa år, om han mantalsskrivits
i samma kommun, ansetts såsom första mantalsskrivningsår o. s. v.
Detta betraktelsesätt bör uppenbarligen upprätthållas även för det fall
att hemortsrättsstadgandena givas det innehåll, som ovan föreslagits. Om
alltså en person, som inflyttar till och mantalsskrives i en kommun, där
inom ett år efter inflyttningen kommer i åtnjutande av fattigvård, som
hindrar hemortsrättsförvärv, så bör, om han fortfarande kvarstannar inom
kommunen, ny tid för förvärv av hemortsrätt därstädes börja löpa efter
det fattigvården upphört att utgå.

Enligt kommitténs förslag skall viss fattigvård av mera tillfällig
art, även om den utgått enligt 1 §, icke hava inverkan å hemortsrättsförvärv,
och ej heller föranleda ersättningsskyldighet för hemortskommunen.
Bestämmelser härom givas i 49 och 51 §§ av förslaget.

Åven enligt kammarrättens mening finnas vägande skäl, som
tala för upptagande i vår fattigvårdslagstiftning av dylika anordningar.
Särskilt bör betonas, att de understöd av mera tillfällig art, varom bär är
fråga, icke jämlikt ämbetsverkets uppfattning kunna anses känneteckna eu
brist eller nedsättning i arbetsförmågan av sådan omfattning, att densamma
bör utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, och, såsom kommittén
även anmärkt, ligger det nära till hands att låta frågorna om fattigvårds
ersättande och dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas i huvudsak
enligt samma regler. Principiellt synes ej heller något väsentligt vara att
erinra mot kommitténs förslag, att kostnaderna för här avsedda tillfälliga
understöd stanna å vistelsekommunen. Den avsevärda minskning
av fattigvårdstvisternas antal, förslaget härutinnan ställer i utsikt, skulle
även innebära realiserandet av ett önskemål, vars nödvändighet blivit
Utlåtanden ang. fattigvård. 55

434

allt mera trängande. Tydligt är emellertid, att man vid lösningen av
dessa frågor måste framgå med stor försiktighet. Att åtskilliga delvis
oöverkomliga praktiska svårigheter möta realiserandet av kommitténs
förslag i denna del, framgår nogsamt av de i ärendet avgivna yttrandena.

I alldeles särskild grad finner kammarrätten betänkligheter vara
förknippade med bestämmelserna, att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar, ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv
och ej heller medför rätt till gottgörelse av hemortskommunen, ävensom
att, därest fattigvården omfattat längre tid än trettio dagar, den del därav
ej ersättes, som utgått för de första trettio dagarna. Det synes ingalunda
saknas fog för de av flera av de i ärendet hörda vederbörande, exempelvis
Eders Kungl. Maj ds befallningshavande i Uppsala och i huvudsak Eders
Kungl. Maj ds befallningshavande i Malmöhus län, uttalade farhågorna,
att dessa bestämmelser kunna komma att för de nödlidande medföra
avsevärda svårigheter att komma i åtnjutande av den omedelbara hjälp,
som kan vara erforderlig. Med rätta framhåller ock Stockholms städs
fattigvårdsnämnds tillförordnade ombudsman det stora intresse, ett fattigvårdssamhälle
har av att genom förlängning av understödet utöver
de första trettio dagarna kunna förhindra hemortsrättsförvärv, och att
tillgodoseende av detta intresse torde vara tillräckligt lockande, för att
förfaringssättet i rätt stor utsträckning skall praktiseras. Kommittén
anför (sid. 291), att det med hänsyn till grunden för stadgandet är
uppenbart, att om för samma person behov av tillfällig fattigvård uppstått
vid. olika tillfällen t. ex. under ett år, varje fall är att betrakta
för sig, och att någon sammanläggning av de särskilda tiderna icke
får äga rum. Såsom lätt inses, skulle emellertid, på sätt bemälde ombudsman
även erinrat, med en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelser
tillfälle givas för en understödstagare, som av någon anledning funne
önskligt att förvärva hemortsrätt i ett samhälle, att genom avstående
periodvis från erhållen fattigvård redan under första mantalsskrivningsåret
förvärva hemortsrätt i kommunen. Likaledes är det uppenbart, att
varje bestämt fixerad tidsperiod skulle nära nog inbjuda vederbörande
lattigvårdsmyndigheter till varjehanda mer eller mindre illojala försök
att kringgå lagens bestämmelser för att på annat samhälles bekostnad
tillgodose den egna kommunens intressen. Såsom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Uppsala län anmärkt, komme det enklaste sättet
för kringgående naturligen att bliva att under löfte om framtida påökning
meddela den behövande en minimal fattigvård under de första
trettio dagarna. Talrika slitningar mellan kommunerna äro tvivelsutan
att emotse vid fastställandet av den tid, för vilken fattigvården skall

anses hava utgått. Så torde det exempelvis icke lalla sig så lätt att
bedöma, huruvida i ett visst fall ett understöd av femton, kronor skäligen
kan anses hava avsett eu tidsperiod av trettio dagar eller därutöver.
Bestämmelser måste därför givetvis utfärdas om noggrann anteckning
i lattigvårdsstyrelsens protokoll angående den tidrymd, don lämnade
hjälpen i varje fall skulle antagas avse, men även om dessa bestämmelser
vunne efterföljd — vilket knappast vore att förvänta — komme tvivelsutan
kommittéförslagets genomförande i de delar, varom nu är Iråga,
att giva upphov till ett otal tvistigheter och processer mellan kommunerna.
Slutligen bör måhända ej heller alldeles lämnas ur sikte ett egendomligt
förhållande, som bleve eu följd av lagförslagets antagande,
nämligen att, därest ett understöd utginge för kalendermånad, fattigvårdens
verkningar med avseende å hemortsrätt och ersättningsskyldighet kunde
gestalta sig olika alltefter antalet dagar i månaden. (Se härom fattigvårdsdirektörens
i Göteborg yttrande.)

Då således kammarrätten med erkännande av de skäl, som kunna
anföras till förmån för förslaget, finner de praktiska olägenheter, som
därmed äro förbundna, vara av alltför betänklig art, föranlåtes ämbetsverket
underdånigst hemställa, att förslaget icke måtte varda lagfästat,
såvitt angår stadgandena, att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar, ej hindrar förvärv av hemortsrätt och ej
heller medför rätt till ersättning av hemortskommunen, samt att, om
fattigvården omfattat mer än trettio dagar, den del därav ej gottgöres,
som avser de första trettio dagarna.

Vad däremot angår stadgandena, att fattigvård, som bestått i bekostande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller
medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,
varför ersättning skall utgå, förlossningshjälp eller begravningskostnad,
ej utgör hinder för hemortsrätts förvärv eller är föremål för
ersättning av hemortskommunen, synas desamma böra vinna godkännande,
beträffande förlossningshjälp dock endast i de fall då den icke meddelas
i sammanhang med vård å anstalt. Det är nämligen ett allbekant och
ingalunda ovanligt förhållande, att kvinnor, som vänta sin nedkomst,
begiva sig till större samhällen för att därstädes komma i åtnjutande
av den mera rationella och omsorgsfulla vård, som i sådana samhällen
finnes att tillgå å barnbördshus eller andra anstalter. Frånsett obilligheten
av att ålägga vissa — låt vara mera bärkraftiga — kommuner denna
ganska tyngande, extra ordinära börda, bör man självfallet i möjligaste
mån söka undvika sådana anordningar, som verka hämmande på kom -

436

munernas omsorger att i de fall, varom nu är fråga, bereda deras egna
behövande en fullt tillfredsställande vård. Det lärer emellertid kunna
dragas i tvivelsmål, att all fara för verkningar i sådan riktning skulle
kunna anses utesluten genom kommitténs förslag, enligt vilket förlossningshjälp
åt andra kommuner tillhörande personer, även om densamma
lämnats å anstalt, icke komme att utgöra hinder för hemortsrättsförvärv
eller föremål lör gottgörelse av hemortssamhälle.

Beträffande föreliggande fråga hänvisar kammarrätten i övrigt till
uttalanden av Eders Kungl. Mapts befallningshavande i Västmanlands
län, tillförordnade fattigvårdsinspektören i Stockholm och ombudsmannen
hos fatt ig v ård e s tyr el sen i Örebro.

Kommittén meddelar (motiv sid. 296) åtskilliga statistiska uppgifter
angående fattigvårdstvistemas antal under senare tidsperioder,
varav framgår, att en högst avsevärd, att icke säga oroväckande ökning
ägt rum av dessa tvisters antal ej blott absolut utan även i förhållande
till folkmängden, och betonar den synnerliga angelägenheten av att så
vitt möjligt ej blott förhindra ökningens fortgång utan även nedbringa
tvisternas antal. Kommittén framhåller ock (motiv sid. 296 och 297)
de olägenheter i flerfaldiga hänseenden, varmed detta processmakeri är
förenat. Med instämmande i kommitténs uttalanden härutinnan vill
kammarrätten även för sin del betona angelägenheten av att effektiva
åtgärder i möjligaste mån vidtagas för att råda bot på detta missförhållande,
och särskilt det missbruk av klagorätten i avseende å Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut i fattigvårdsärenden, vartill under nuvarande
förhållanden fattigvårdsstyrelserna i stor utsträckning göra sig
skyldiga. För avhjälpande eller minskning av dessa olägenheter har
kommittén föreslagit flera nya anordningar och reformer. I vad mån
därigenom det avsedda syftemålet må kunna vinnas är emellertid ej lätt
att förutsäga. Säkert torde emellertid vara, att vissa av kommittén föreslagna
ändringar i nu gällande bestämmelser, såsom exempelvis utvidgningen
av området för den obligatoriska fattigvården med dess flytande gränser,
införandet av enskildes klagorätt över beslut angående vägrad fattigvård
o. s. v., för ingen del äro ägnade att minska tvisternas antal, medan å
andra sidan enligt kammarrättens uppfattning betydelsen av en del nya,
av kommittén föreslagna lagbestämmelser i syfte att förekomma eller
reducera omfånget av ifrågavarande processer av kommittén icke oväsentligt
överskattats.

Kammarrätten delar visserligen till fullo kommitténs uppfattning

om lämpligheten av att ålägga sökandefattigvårdsstyrelsen att föranstalta
om förberedande utredning angående understödstagarens familje- och
hemortsrättsförhållanden in. m. men kan däremot icke för sin dol biträda
lagförslaget i vad det avser bestämmelserna om föregående skriftväxling
mellan vederbörande fattig vårdsstyrelser. Den kritik, som av liera av de
i ärendet hörda vederbörande (Västernorrlands läns landsting, Stockholms
städs lättigvårdsnämnds tillförordnade ombudsman, fattigvårdsstyrelsen i
Härnösand m. H.) riktats mot förslaget härutinnan, synes kammarrätten i
väsentliga delar äga fog; och tillåter sig ämbetsverket att på grundvalen
av denna kritik framställa följande erinringar. Det vore visserligen i
hög grad önskligt, men förefaller icke särdeles sannolikt, att — med de
obestämda gränser för den obligatoriska fattigvården, de nya stadgandena
utstaka, och med de av kammarrätten föreslagna hemortsrätt sbestämmelserna
— eu fattigvård sstyrelse komme att visa sig synnerligen redobogen
att medgiva ett mot densamma riktat ersättningskrav, som framställts
med stöd av en av sökandestyrelsen själv förebragt utredning.
Fasthellre är det att antaga, att genom anlitande av nämnda anmaningsförfarande
uppgörelse komme att träffas allenast angående en del enkla
och fullkomligt klara ersättningsfrågor, vilka äro av ringa betydelse i
fråga om den arbetsmängd, fattigvård sm ålens utredning och avdömande
kräva. Stadgandet, att ersättningstalan mellan fattigvårdssamhällen i
regel icke må föras utan föregående anmaningsförfarande och särskilt den
svårtolkade och obestämda föreskriften i 54 §, att detta likväl är medgivet,
därest vid förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits, vilket samhälle
ersättnings- eller försörjningsplikten åligger, komme enligt kammarrättens
uppfattning utan all fråga med hänsyn i synnerhet till den stränga påföljd
av att talan ej upptages till prövning, varmed jämlikt förslaget
försummelse att mot vederbörande framställa anmaning skulle vara förbunden,
ej blott att för fattigvårdsstyrelserna medföra mycket onödigt
skriveri utan även föranleda talrika interkommunala tvister. I likhet med
fattigvårdsnämndens tillförordnade ombudsman kan ej heller kammarrätten
frigöra sig från farhågan, att ifrågavarande bestämmelser i stället
för att leda till minskning av fattigvårdsprocesserna skulle medföra ett
motsatt resultat, då visserligen en eller annan föga besvärlig process
skulle undvikas, men i stället komme att uppstå eu mångfald tidsödande
tvister angående bristande svar å samt ogrundade bestridanden av framställda
anmaningar. Tillförordnade ombudsmannen har jämväl påpekat,
att, även om den sökta kommunen efter anmaning erkänt ett krav, det
i allt fall understundom kan bliva nödvändigt att genom en rättegång
få betalningsskyldigheten fastställd genom utslag, då det nämligen ofta

438

visat sig möta svårigheter, t. o. m. sedan en fångvårdsstyrelse genom
utslag förpliktats utgiva visst belopp, att utan anlitande av vederbörande
stads- eller kronofogde utfå det utdömda beloppet, och vid framställningom
erhållande av dylik handräckning vore till styrkande av fordringsrätten
utslag erforderligt, Någon anledning till antagande, att fattigvårdsstyrelserna,
därest förslaget godkändes, skulle bliva mera villiga
att fullgöra sin betalningsskyldighet, funnes knappast. Kammarrätten,
som anser även detta uttalande i frågan värt beaktande, finner alltså
anmaningsförfarandet, sådant detsamma av kommittén föreslagits, vara
förenat med så avsevärda olägenheter, att dess lagfästande icke synes
tillrådligt, I de fall, då fattigvårdsstyrelserna verkligen äro benägna
för godvillig uppgörelse av sina mellanhavanden, står det ju för övrigt
den sökta kommunen öppet att vid delfåendet av ansökningen hos
Körningens befallningshavande på grundvalen av den utav sökandefattigvårdsstyrelsen
förebragta utredningen medgiva det framställda anspråket
och därigenom förebygga ett obehövligt rättegångsförfarande. Bortfalla
stadgandena om anmaningsförfarandet, böra självfallet orden i 59 § sista
stycket »dock att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig» utgå.

1 58 § stadgas, att fattig vårdsstyrelse, som underlåtit att svara å
gjord anmaning om ersättning för utgiven fattigvård eller utan grundad
anledning bestritt framställt krav, må kunna förpliktas att ersätta den
sökande fattigvårdsstyrelsen dess kostnader i målet. Av denna formuleringvill
det synas, som om enligt förslaget myndigheterna knappast skulle
äga rätt att utdöma ersättning för rättegångskostnader i andra fall än
de i lagrummet särskilt angivna. Olämpligheten av en dylik anordning
synes kammarrätten ligga i öppen dag. De dömande myndigheterna
böra givetvis äga befogenhet att, när så prövas skäligt, inom de i allmän
lag givna gränser även i fattigvårdsmål ålägga part skyldighet att gälda
kostnader i målet, därvid särskilt utgifterna för utredning av hemortsrätt
o. s. v. synas böra beaktas. Vunne jämväl i nyssnämnda mål här
avsedda bestämmelser mera allmän tillämpning, torde icke vara uteslutet,
att man på denna väg kunde ernå ett effektivt medel att nedbringa
fattigvårdstvisternas antal och verksamt hämma yttringarna av processlystnaden.
Kammarrätten hemställer därför, att bestämmelserna i 58 §
måtte utgå ur förslaget.

Vidkommande föreskrifterna i 55 § bör enligt kammarrättens åsikt
den däri omförmälda ansöknings- eller preskriptionstiden av sextio dagar
bibehållas, även för det fall att anmaningsförfarandet icke vinner god -

IV.)

kännande. Det synes nämligen som om — särskilt med hänsyn till den
utredningsskyldighet, som enligt förslaget kornme att åvila sökanden —
eu till sextio dagar utsträckt ansökningstid icke kan anses oskäligt lång.
Sinligt gällande praxis är fattigvårdssarnhälle, som förpliktats att till
annat samhälle utgiva gottgörelse för fattigvård, som utgått lör längre
rid än trettien dagar, berättigat att, därest den behövande befinnes äga
hemortsrätt annorstädes, åtnjuta gottgörelse av hemortskommunen allenast
för den del av understödet, som lämnats under de första trettien dagarna
och sedermera från och med ansökningsdagen. Kommitténs förslag innebär
eu brytning med denna praxis. I 55 § stadgas nämligen, att om
fattigvården icke lämnats av sökandefattigvårdsstyrelsen, talan skall
anhängiggöra inom sextio dagar efter det kostnaden för fattigvården
av styrelsen guldits vid äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning
för fattigvårdskostnad, som utgivits mer än sextio dagar före
det ansökningen hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen.
Mot de ifrågasatta nya bestämmelserna i ämnet har kammarrätten
i huvudsak icke något att erinra och finner således den nu
rådande rättsgrundsatsen i förevarande hänseende icke längre böra upprätthållas.
Dock vill det sjmas, som om i det fall, att sökandefattigvårdsstyrelsen
själv blivit ådömd ersättningsskyldighet, preskriptionstiden borde
räknas, icke på sätt kommittén föreslagit, från det kostnaden för fattigvården
av styrelsen guldits, utan från den tid, då Konungens befallningshavandes
utslag, varigenom ersättningsskyldighet blivit fattigvårdssamhället
ålagd, vunnit laga kraft mot samhället, eller, om det överklagats,
från det kammarrättens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen. Preskriptionstidens
början synes nämligen icke böra knytas vid den oväsentliga
omständigheten, när ersättningsskyldigheten blivit av styrelsen fullgjord.

Vad beträffar påföljden för försummelse att anhängiggöra talan
inom stadgad tid, ansluter sig kammarrätten till kommitténs uppfattning,
att skäl saknas att härutinnan avvika från de regler, vilka gälla ifråga
om vanlig fordringspreskription, eller att densamma först tillämpas å den
äldsta delen av fordringen.

1 detta sammanhang tillåter sig kammarrätten att till behandlingupptaga
ett av åtskilliga i ärendet hörda vederbörande uttalat önskemål,
som synes förtjänt av beaktande, nämligen om ersättning till länsmännen
för deras kostnader i och för undersökningar i fattigvårdsärenden. I
avseende å denna fråga ansluter kammarrätten sig i huvudsak till det
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län i ämnet
gjorda uttalande, däri framhålles, att till följd av eu sådan undersökning,

440

varom bär är fråga, länsmannen i regel får — särskilt vid resa, som
för undersökningen påkallas — vidkännas utgifter, som mången gångkunna
kännas ganska betungande. Då förrättningar, varom bär vore
fråga, ofta nödvändiggjordes allenast på grund av fattigvårdsstyrelses
uraktlåtenhet att förebringa en utredning i målet, som utan större omgång
kunnat framläggas av styrelsen själv, måste det betraktas såsom
obilligt, att bördan av dessa utredningar pålades länsmännen, utan att
dessa undfinge ersättning ens för de dem därigenom åsamkade kostnader,
och detta så mycket mer som dylik ersättning i allt större omfattningbeviljats
för utgifter uti andra, länsmännens egentliga tjänsteverksamhet
närmare tillhörande ärenden. Det kunde alltså med skäl ifrågasättas,
att gottgörelse för kostnader bereddes länsmännen vid undersökningar,
som av dem på länsstyrelses anmodan verkställdes i fattigvårdsmål, eu
gottgörelse, som i särskilda fall, efter angivna grunder, torde böra gäldas
av fångvårdsstyrelse, men eljest stanna å statsverket. Beträffande sådan
gottgörelse syntes för övrigt bestämmelserna i kungl. kungörelsen den
31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för
vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m. i tillämpliga
delar kunna bliva gällande.

De i 57 § inrymda bestämmelserna synas även lämna rum för
betänkligheter. Vissa i ärendet hörda vederbörande, (se överståthållarämbetets
och tillförordnade ombudsmannens hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd
yttranden), hava sålunda anmärkt, att ifrågavarande bestämmelser
komma att föranleda eu mångfald tvister, huruvida skälig
anledning visats för underlåtenhet att fullgöra i lagrummet stadgad
skyldighet att sända räkning å fattig v år ds kostnad. Att dessa farhågor
ej sakna grund, därom hyser kammarrätten för sin del ingen tvekan.
Tillförordnade ombudsmannen hos fattigvårdsnämndcn anmärker jämväl,
att ifrågavarande lagbud kommer att medföra, att alla kravskrivelser
måste för bevisningens skull avlåtas under rekommendation, vilket vållar
onödigt besvär och obehövliga utgifter. Olägenheten med dessa tvister
och besvärligheter skulle efter hans uppfattning ingalunda uppvägas av
de fördelar, kommittén ansett förslaget i denna del medföra, nämligen
tillgodoseendet av hemortskommunens behov av att tid efter annan erhålla
uppgifter om någon dess medlems fattigvård från vistelsekommunen;
och torde — anser ombudsmannen vidare — upplysning härom kunna
vinnas genom långt enklare medel i de få fall, då behov därav uppstode.
I huvudsak anslutande sig till dessa uttalanden finner kammarrätten
jämväl det i lagrummet stadgade äventyr för underlåtenhet att

141

Hända räkning alldeles för strängt i förhållande till beskaffenheten av
den försummelse, varom här är fråga. Utan att vilja förneka att bär
avsedda nya bestämmelse skulle kunna ur ordningssynpunkt äga ett visst
värde, föranlåtes kammarrätten likväl på ovan angivna grunder hemställa,
att ifrågavarande stadgande ej måtte, åtminstone icke i sin nuvarande form,
vinna godkännande.

De av kommittén föreslagna stadgandeua angående hemsändning
(59 §) synas kammarrätten tarva en del ändringar och tillägg. På sätt
kammarrätten i det föregående (sid. 397) redan erinrat, torde hemsändning
böra få ske allenast under förutsättning, att fattigvård enligt 1 § tilldelats
den nödställde. Bland de i förslaget upptagna hindren för hemsändning
förekommer (se sid. 397 ovan) även, att understödstagarens utsikt till självförsörjning
därigenom skulle väsentligt minskas. I avseende härå framhåller
fattigvårdsdirektören i Göteborg, att, huru behjärtansvärd denna
omständighet i en del fall än må vara, torde i det konkreta fallet eu
fullständig bevisning i ena eller andra avseendet vara hart när omöjlig
att åvägabringa, och att man synes med skäl kunna förutsätta, att eu
hemortskommun icke begär hemsändning av eu person, som så väsentligt
kan bidraga till sitt uppehälle, där han vistas, att kostnaderna för
hans försörjning skulle bliva avsevärt högre i hemortskommunen. Instämmande
häri anser kammarrätten sig icke kunna förorda denna av
kommittén föreslagna ändring i nu gällande stadganden angående hemsändning.
Yppas olika meningar angående understödstagares hemsändning
eller avhämtning mellan fattigvårdsstyrelserna i vistelse- och hemortskommunerna,
bör hemsändning eller avhämtning icke få äga rum,
innan frågan blivit av Konungens vederbörande befallningshavande prövad,
och torde föreskrift härom i paragrafen införas.

I förevarande lagrum stadgas även, att fattigvårdsstyrelse äger att
hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning för verkställande
av hemsändning eller avhämtning, om understödstagaren utan skälig
anledning vägrar att underkasta sig densamma. 1 motiven (sid. 314)
uttalas, att med polismyndighet här, liksom i legostadgan, avses för
Stockholm överståthållarämbetet, för annan stad magistrat (poliskammare)
och å landet kronofogde eller länsman; att handräckningsmyndigheterna
naturligen hade att pröva, huruvida de i lagrummet angivna förutsättningarna
förefunnes; att åtgärd av underordnad polismyndighet kunde
överklagas hos Konungens befallningshavande; att kostnaderna för sådan
handräckning borde betalas i första hand av den fattigvårdsstyrelse,
som begärt handräckningen, men att rätt till gottgörelse därför borde
Utlåtanden ang. fattigvård.

442

före finnas i likhet med vad som stadgats rörande annan hemsändningskostnad.
Dessa uttalanden, mot vilka från kammarrättens sida anledning
till erinran ej förekommit, synas emellertid — åtminstone till sitt
huvudinnehåll — vara av den betydelse, att uttryckliga stadganden därom
knappast utan olägenhet kunna undvaras. Bestämmelser av angivna
innebörd torde därför böra, utom vad angår klagan över polismyndighets
beslut, inrymmas i förevarande lagrum.

Enligt vad vidare av motiveringen (sid. 313 och 314) framgår, hava
föreskrifterna i 59 § 4 stycket om påföljd för olaga hemsändning tillkommit
på grund, bland annat, därav, att särskilt vid det förhållande, att
enligt förslaget gottgörelse ej skulle utgå till vistelsesamhälle för fattigvård
under de första trettio dagarna från det fattigvården börjat, det
kunde befaras, att vistelsesamhället sökte att före denna tid befria sig
från en understödstagare genom att utan iakttagande av givna stadganden
översända honom till annat fattigvårdssamhälle. Då kammarrätten
icke för sin del kunnat biträda förslaget, att gottgörelse ej skulle kunna
utsökas för fattigvården för de första trettio dagarna, och ej heller i övrigt
funnit här avsedda stadgande vara av verkligt behov påkallat, tillåter
ämbetsverket sig hemställa, att samma stadgande måtte utgå ur förslaget.

Kammarrätten övergår härefter till granskning av kommitténs förslag
till bestämmelser angående krav för fattigvård, som lämnats av
allmän anstalt m. fl. (60 §). På sätt tillförordnade ombudsmannen hos
fattigvårdsnämnden i Stockholm erinrat, har kommittén, utan att något
egentligt skäl därför anförts, föreslagit, att i motsats till nu gällande
rättstillämpning ifrågavarande mål icke skulle behöva inom viss tid
anhängiggöras hos Konungens befallningshavande. Jämväl Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anmärker, att föreskrift bort
meddelas om viss tid, inom vilken ansökning enligt förevarande lagrum
skall göras. I anslutning till dessa uttalanden hemställer kammarrätten,
att i nu förevarande mål samma ansökningstid måtte stadgas som i tvister
mellan fattigvårdssamhällen angående ersättning för lämnad fattigvård.

Vidkommande förslaget till föreskrifter angående uttagande av
gottgörelse för fattigvård från landsting synes utan olägenhet ansökningstiden
kunna förkortas från två till ett år.

Vissa vederbörande, däribland Norrbottens läns landsting, förorda eu
förkortning av den i 62 § 2 stycket omförmälda tidsperioden av minst
fem år. Kommittén, som ägnat jämväl denna fråga sin uppmärksamhet,

har emellertid — med avseende lastat även å de ogynnsamma erfarenheter,
vilka framträtt i Tyskland angående den därstädes gällande ordningen,
att hemortsrätt förloras genom eu oavbruten frånvaro från samhället
under allenast ett år (del IV sid. 85) — till stöd för förslaget att
bibehålla femårsperioden i övrigt huvudsakligen anfört, att då man
knappast kunde förutsätta, att ett fattigvårdssamhälle skulle signa tillbörlig
uppmärksamhet åt understödsfrågor, som icke berörde dess egen
ekonomi, anledning vore att befara, att en mindre sorgfällig och ekonomisk
behandling skulle komma dessa frågor till del, varjämte svårigheterna
att med avseende å denna understödsverksamhet åvägabringa
nödig kontroll komme att ökas. Kommittén påpekar vidare, att genom
lagen om allmän pensionsförsäkring kommunernas understödsverksamhet
i stor omfattning överflyttats å staten. Kammarrätten finner för sin
del ej anledning att uttala någon från kommittén avvikande mening i
berörda avseende.

I detta sammanhang anser kammarrätten sig böra i korthet omförmäla
ett av överståthållarämbetet framställt förslag i syfte att reducera
processförfarandet i fattigvårdsmål. Ämbetet tänker sig, att staten för
framtiden skulle åtaga sig ersättningsskyldigheten i alla sådana fall, där
hemortsrätten icke på grund av den understöddes mantalsskrivningunder
något av de fem senaste åren kunnat bindas vid visst fattigvårdssamhälle.
Så snart detta konstaterats, skulle sålunda i processer av
ifrågavarande slag målet kunna avskrivas med hänvisning för sökande
kommunen att i vederbörlig ordning söka ersättning av staten. En
bestämmelse i sådant syfte ansåge överståthållarämbetet önskvärd.

Detta förslag kan kammarrätten icke för sin del biträda. Att, därest
detsamma vunne godkännande, fättigvårdssamhällenas intresse att förebringa
utredning angående understödstagarnes hemortsrätt i talrika fall
skulle avtaga eller tilläventyrs helt och hållet upphöra är ej svårt att
förutsäga. Däremot komme i förevarande mål ofta nog staten faktiskt
att intaga parts ställning, och den ifrågasatta anordningen kunde helt
visst icke utan risk genomföras, med mindre särskilda åtgärder vidtoges
för tillvaratagande av statens intressen. Säkerligen bleve nödvändigt, att
det hos varje länsstyrelse uppdroges åt en tjänsteman att i förevarande
mål iakttaga och bevaka kronans rätt. Det säger sig självt, att hela
detta förfarande komme att föranleda mycket arbete och dryga kostnader.

De i 63 § angivna formerna för bestämmande av statens ersättningsskyldighet
synas icke vara tillfredsställande. Lagförslagets brister

444

i nu ifrågavarande hänseende torde lättast åskådliggöras genom ett par
exempel.

Antag att i en fattigvårdsprocess krav riktas mot ett fattigvårdssamhälle,
från vilket understödstagaren varit borta under sådan tid och
sådana omständigheter, att fattigvård skostnaderna skola, om samhället
dömes, gottgöras av staten. Det låter då tänka sig, att det sökta samhället
känner sig oberört av processens utgång, och att samhället underlåter
att göra de erinringar och invändningar, som det under andra
förhållanden skolat göra och som även rätteligen bort. göras. Det sökta
samhället kan exempelvis lämna obestridd ansökningens uppgift därom,
att fattigvården utgått enligt 1 §, ehuru så uppenbarligen ej varit fallet,
eller underlåta att framställa någon erinran mot ett oskäligt högt ersättningsbelopp.
Enär den dömande myndigheten ej ingår i prövning av ett
behov, som ej bestrides, eller sätter ned ett ersättningsbelopp, mot vilket
ingen anmärkning göres, kan på grund av det sökta samhällets sätt att
föra sin talan målet få eu helt annan utgång än som rätteligen bort
bliva fallet. När därefter det dömda samhället vänder sig till staten
med begäran om gottgörelse, så kan det tänkas, antingen att Kungl.
Maj:t företager en ny prövning av saken i hela dess vidd, eller ock att
Kungl. Maj:t utan att ingå i prövning av de i fättigvårdsmålet bedömda
förhållandena ersätter vad samhället genom utslaget förpliktats gälda.
Ett förfarande enligt det förra alternativet kan av skäl, som nedan
närmare angivas, ej anses lämpligt och kommer i ett fäll sådant som
det nu tänkta troligtvis icke ifråga. Förfär Kungl. Maj:t, såsom antagligt
är, enligt det senare alternativet, kan det inträffa, att samhället
tillerkännes gottgörelse för den samhället ådömda fattigvårdskostnaden,
även om, på sätt förut antagits, fattigvården i verkligheten ej utgått
enligt 1 §, eller om ersättniugsbeloppet tilltagits högre än skäligt varit,
eller utslaget blivit i andra hänseenden materiellt oriktigt.

Antag vidare att ett fattigvårdssamhälle utan stöd av något i fattigvårdsprocess
meddelat utslag under åberopande av 62 § anhåller att av
staten bekomma gottgörelse för lämnad fattigvård. Kungl. Maj:t måste
då för ett riktigt bedömande av saken ingå i prövning av vistelse, hemortsrätt,
behov, belopp och andra omständigheter, som konstituera sökandesamhällets
rätt till ersättning. Det kan då inträffa, att Kung]. Maj:t
kommer att åt eu viss bestämmelse i fättigvårdslagen giva en tolkning
helt olika den, som högsta instansen i fattigvård sm ål, d. v. s. kammarrätten,
giver åt samma lagrum.

De anförda exemplen torde ådagalägga önskvärdheten av att andra
stadganden än de i 63 § föreslagna meddelas för bestämmande av den

44 r,

ovillkorliga rätt till gottgörelse av statsmedel, varå fattigvårdssamhälle
under vissa förhållanden kau göra anspråk.

Ifrågasättas kan, huruvida det ej vore lämpligt att överlämna till
Konungens befällningshavande att i första hand avgöra sådana ansökningar,
som omtalas i 63 §. Det borde därvid åligga Konungens befalluingshavande
att, oberoende av om ansökningen hänförde sig till ett i fattigvårdsmål
meddelat utslag eller icke, ingå i prövning av förutsättningarna för giltigheten
av fattigvårdssamhällets anspråk gent emot staten. Klagan över
Konungens befallningshavandes beslut i ärendet borde därefter få föras
hos kammarrätten.

Träffas en anordning sådan som den nu ifrågasatta, torde åt lämplig
person böra uppdragas att under ärendets behandling hos Konungens befallningshavande
föra statens talan. För ärendets handläggning i kammarrätten
behövde ingen särskild åtgärd i nu antydda syfte vidtagas, enär
det enligt instruktionen för kammarrätten utan vidare skulle åligga verkets
advokatfiskal att i egenskap av kronans ombudsman iakttaga och bevaka
kronans och det allmännas rätt.

I fråga om förslaget till förordning om vad iakttagas bör med avseende
å nödställda svenska medborgare, som från utländsk ort överlämnas
till hemlandet, finner kammarrätten sig föranlåten framställa följande
erinringar.

Enligt lydelsen av § 1 vill det synas, som om nödställd person,
varom här är fråga, skulle snarast möjligt från gränsorten sändas till
annan kommun, även om han ägde möjlighet att förvärva sitt livsuppehälle
å den förra orten. En omredigering av paragrafen synes önskvärd
till förekommande av en dylik oegentlighet.

Skäl lärer saknas att meddela »erforderlig vård» åt annan än den,
som »till följd av sjukdom eller av annan anledning är i behov av
omedelbar vård». Orden »eller visst fattigvårdssamhälle, dit han bör
sändas, ej kunnat utrönas» torde därför böra ur § 1 uteslutas.

Enligt § 3 bestrides av staten kostnad för nödställdas sändande,
varom i förordningen förmäles, samt för dem lämnat understöd, till
dess de blivit hemsända, dock icke utöver trettio dagar eller lika lång
tid, som jämlikt kommitténs förslag vistelsekommun är pliktig vidkännas
vårdkostnad åt behövande, som äger hemortsrätt i annan kommun.
Ehuru kammarrätten ansett sig ej kunna tillstyrka kommitténs
förslag om åliggande för vistelsekommun att själv ansvara för kostnaden
för fattigvård, som utgått under de första trettio dagarna, och följaktligen,

446

därest kammarrättens uppfattning härutinnan vunne godkännande, vistelsekommunen
skulle vara berättigad — under förutsättning att fattigvården
utgått enligt 1 § — att med vissa undantag av hemortskommunen utbekomma
gottgörelse för den fattigvård, varom här är fråga, anser
kammarrätten sig likväl av billighetsskäl sakna anledning att förorda
ändring i förslagets bestämmelser angående statens ersättningsplikt i här
avsedda fall.

9 Kap.

Om fattigvärdssamhälles rått mot understödstagare och för dem
försörjningspliktiga personer.

Vad angår till en början frågan om understödstagares ersättningsskyldighet
har kammarrätten redan i det föregående (sid. 399, 400) uttalat
sin anslutning till kommitténs uppfattning, att fattigvårdslagstiftningen
i denna del fortfarande som hittills bör vila på den grundsatsen,
att understödstagare är pliktig gottgöra honom lämnad fattigvård.

Kommittén har i 67 § föreslagit en bestämmelse, att anspråk på
ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller av försörjningspliktig
anhörig icke må göras gällande, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. I
motiven (sid. 360) framhåller kommittén, att vid avgörandet av frågau,
om återbetalning skall utkrävas, möjligheten för vederbörande att, även
om ersättningen uttages, underhålla sig själv och närmare anhöriga
naturligen bör i främsta rummet tagas i betraktande; ett annat förfarande
skulle strida mot fattigvårdssamhällets eget välförstådda intresse. Ur
denna synpunkt kunde det alltså synas överflödigt att i lagen giva en
föreskrift i sådant syfte, helst kommittén bibehållit gällande lags ståndpunkt
om rätt för fattigvårdsstyrelsen att i allmänhet eftergiva ersättningen,
då den finner skäl därtill. Ett uttalande i lagen, att återkravsrätten
icke finge göras gällande, då ersättningens uttagande skulle skada
understödst agarens förmåga att för framtiden själv försörja sig och dn
sina, vore emellertid ägnat att inskärpa riktigheten av denna grundsats
och säkerställa dess iakttagande.

I huvudsak anslutande sig till dessa uttalanden finner kammarrätten
syftemålet med ifrågavarande bestämmelse värt synnerligt beaktande.
Den form, som i lagförslaget givits åt förevarande §, torde

147

dock vara mindre lycklig. Enligt kammarrättens mening borde don
innehålla, att vid prövning av väckt ersättningsanspråk mot understödstagare
(eller försörjningspliktig enligt 3 §) skälig hänsyn bör av den
dömande myndigheten tagas därtill, att hans förmåga att försörja sig
och dem, för vilka han må vara försörjningspliktig, icke undergräves.

Med avseende å det i Hd $ intagna stadgandet erinrar Stockholms
stads fattigvårdsnämnd, att detsamma avser att lagfästa en praxis, som
alltmer vunnit insteg, särskilt i Stockholm. Mot ett dylikt lagfästande
vore i och för sig intet att erinra. Men skulle stadgandet härom avfattas
på sätt i förslaget skett, komme det i själva verket att innebära eu
inskränkning i den nu obegränsade friheten att avstå från regressrätten,
vilket naturligtvis med ett dylikt stadgande skulle kunna äga rum
allenast för de i stadgandet angivna ändamål. Varje sådan inskränkning
avstyrkte fattigvårdsnämnden på det bestämdaste. Bäst syntes vara,
att hela stadgandet såsom obehövligt uteslötes ur förslaget. Dessa fattigvårdsnämndens
uttalanden anser kammarrätten, sig höra biträda.

I 7ö ^ stadgas, att talan om ersättning för fattigvårdskostnad av
understödstagare eller försörjningspliktig skall anhängiggöras inom två
år, efter det fattigvården börjat utgå, vid äventyr, om det försummas,
att rätt till gottgörelse för kostnad, som utgivits mer än två år före
det ansökningen gjordes, anses förfallen. Särskilda tidsbestämmelser
äro meddelade för de fall, då fråga om skyldighet att vidkännas fattigvårdskostnad
varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen. Mot
dessa stadgande!! hava av ett flertal Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
(Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms och
Jönköpings län m. fl.) och andra i ärendet hörda vederbörande framställts
vissa erinringar i huvudsakligt syfte, att den angivna preskriptionstiden
av två år skulle förlängas.

Vad först angår tiden för ersättningstalan mot understödstagare
har kommittén såsom motiv för begränsningen av understödstagares
liksom av ovillkorligt försörjningspliktiges ersättningsskyldighet anfört,
att härigenom förekommes, att försörjningsplikten för en längre tidrymd
utsöktes på en gång, och att den ersättning, som dess försummande
medförde, bleve så betungande, att den i själva verket utgjorde
hinder för den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra densamma.
I likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs
län kan kammarrätten emellertid ej finna att tvåårspreskriptionen,
i vad densamma avser ersättning av understödstagare, kan under alla

448

förhållanden anses befogad; och synas, på sätt Eders Kungl. Maj:ts
bemälde befallningshavande erinrat, bestämmelserna i 67 § innebära
säkerhet mot missbruk av fattigvårdssamhällets rätt härutinnan. Såsom
bekant stadgar nu gällande fattigvårdsförordning ej någon preskriptionstid
i avseende å understödstagares ei-sättningsplikt och något missnöje
med den nuvarande ordningen i detta hänseende bar kammarrätten
veterligt icke yppats. Under nu angivna omständigheter vill det synas,
som om beträffande här avsedda fordringsanspråk de allmänna preskriptionsbestämmelserna
lämpligen borde lända till efterrättelse.

Vidkommande härefter de ovillkorligt försörj ning spliktigas ersättningsskyldighet
är enligt nu rådande praxis fattigvårdssamhälles fordran för
meddelad fattigvård underkastad tio års preskription. Kommitténs ovan
omförmälda skäl att frångå gällande ordning i avseende å denna fråga
kan kammarrätten på huvudsakligen enahanda grunder, som ovan anförts
beträffande tid för talan mot understödstagare i hithörande mål, icke för
sin del finna tillfyllestgörande, utan håller före, att gällande rättsregler
i detta avseende äro att föredraga framför kommitténs förslag i ämnet.

Beträffande slutligen de villkorligt försörjning sskyldiga, med avseende
å vilka för närvarande de vanliga preskriptionsbestämmelserna i mål mellan
fattigvårdssamhällen angående gottgörelse för fattigvård anses tillämpliga,
anmärker kommittén, att den försörjningspliktige lärer i allmänhet ej
kunna förebära någon okuunighet om, att försörjningsplikten i förevarande
fall förefinnes, och att lian även förut haft tillfälle övertaga
den, om han velat. Härtill genmäler icke utan fog tillförordnade ombudsmannen
hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd, att i många fall, särskilt
då den försörjningspliktige ej är bosatt å samma ort som understödstagaren,
är det dock först genom ett ersättningskrav från fattigvårdsstyrelsen
som den förre underrättas, om att fattigvård utgått, och
enligt ombudsmannens mening finge väl en villkorligt försörjningspliktig
anses hava lika stort intresse som ett hemortssamliälle att i god tid få
del av kravet. Med instämmande häri finner kammarrätten, som anser
vad nu är gällande i förevarande ämne mera överensstämma med billighet
och rättvisa än kommitténs förslag därutinnan, sig föranlåten förorda,
att samma föreskrifter meddelas i avseende å krav mot villkorligt
försörjningspliktig som mot fattigvårdssamhälle.

Godkännes kammarrättens förslag, att vistelsekommunen äger att
i vissa fall av vederbörande landsting söka gottgörelse för sjukvårdskostnad
med rätt för landstinget att sedermera efter befogenhet vända
sig mot understödstagare eller försörjningspliktig person eller staten för
utbekommande av vad landstinget sålunda nödgats utgiva, torde här av -

sedda, stadgande)! om fattigvårdssamhälles krav mot understödstagare
eller försörjningsskyldig böra i huvudprincip gälla även med avseende ä
enahanda krav av landsting.

Kammarrätten övergår härefter till granskning av kommitténs förslag
till bestämmelser angående arbetsskyldighet för försörjning spliMig a
och understödstagare. Ehuru kammarrätten, på sätt ovan nämnts, delar
fångvårdsstyrelsens betänkligheter mot kommitténs förslag angående
ordnandet av ifrågavarande arbetsskyldighet särskilt vad angår arbetsliemmen,
samt lagförslagets omläggning härutinnan i den av fångvårdsstyrelsen
ifrågasatta riktning tvivelsutan komme att medföra icke
oväsentliga omarbetningar av förslaget i vissa delar — så borde exempelvis,
på sätt styrelsen själv anmärkt, därest dess här avsedda förslag vunne
beaktande, ådömande av särskilt tvångsarbete eller judiciellt straff för
tredska kunna helt bortfalla och lämplig disciplinär behandling i stället
användas inom samma eller annan anstalt — har ämbetsverket likväl
ansett sig icke böra underlåta att skärskåda föreliggande lagförslag
jämväl i den del, varom nu är fråga. 1 likhet med ett stort antal
i ärendet hörda myndigheter delar kammarrätten, på sätt ovan (sid. 402;
nämnts, kommittéledamoten Lindbloms uppfattning, att bestämmelserna
om fattigvårdssamhälles rätt mot försörjningspliktig person bort göras
mera verksamma än kommittén föreslagit, och tillåter sig ämbetsverket
än ytterligare framhålla, att lagstiftningen i ämnet måste anses väsentligen
förfelad, därest icke densamma bereder möjlighet för ett effektivt
och summariskt inskridande mot de pliktförgätna försörjningsskyldiga
individer, som under nu rådande förhållanden allt för ofta strafflöst trotsa
samhällsordningens elementära bud.

Enligt kommitténs uppfattning (motiv sid. 388) har åläggandet
av arbetsskyldighet för försörjare i främsta rummet till uppgift att förmå
honom att för framtiden fullgöra försörjningsskyldigheten, icke att bereda
fattigvårdsstyrelsen gottgörelse för tidigare lämnat understöd. I anslutning
till denna kommitténs åsikt står det även för kammarrätten klart, att det
vore förenat med allvarliga praktiska olägenheter att låta arbetsskyldighetens
fullgörande avse ersättning för redan lämnad fattigvård och
kommittén framhåller i detta hänseende särskilt, att nyssnämnda princip
skulle nödvändiggöra en värdering av arbetsprestationerna, som bleve
mer eller mindre godtycklig, och att skulden genom den fortsatta fattigvården
till de försörjnings berättigade skulle under tiden ständigt ökas
och för försöijaren omöjliggöra varje tanke på att någonsin bliva fri
från denna börda.

Utlåtanden ang fattigvård.

450

Övergår nu kammarrätten från denna principfråga till förslagets
positiva bestämmelser, ansluter sig ämbetsverket vad angår frågan om efterhållandet
av försumliga försörjare väsentligen till vad lierr Lindblom i
sin vid kommitténs betänkande fogade reservation III (avdeln. 2 sid.
466 och följ.) anfört och hemställt, dock att ämbetsverket i likhet med
kommittén anser arbetsskyldighet böra ifrågakomma allenast under förututsättning,
att obligatorisk fattigvård utgått till den försörjningspliktiges
hustru eller minderåriga barn.

Dessutom torde, på sätt fattigvårdsstyrelserna i Norrköping, Jönköping
in. fl. anmärkt, här avsedda stadgande (74 § 1 inom.) tarva förtydligande
derutinnan, att det uttryckligen utsäges, att det tillkommer
vederbörande fattigvårdsstyrelse att i första hand avgöra, när anledning
föreligger till antagande, att den ifrågavarande personen skall söka efter
förmåga försörja sig själv och de sina, och huru länge således arbetsskyldigheten
skall fortfara.

I fråga om bestämmelserna i 73 § har Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande
i Stockholms län anmärkt, att enligt detta lagrum
Konungens befallningshavande hade att meddela handräckning för att
■i arbetet inställa försörj ning spliktig, som underläte att efterkomma föreläggande
av fattigvårdsstyrelse enligt 72 § 2 moiu. På detta sätt
vunnes visserligen, att beslutet om handräckning kom mö att föregås av
sakkunnig prövning. Men detta vore icke den enda utvägen att erhålla
den behövliga sakkunnigheten i prövningen. Denna kunde ock vinnas
på det sätt, att handräckningens verkställande, såsom under diskussion
om författningsförslaget ifrågasatts, anförtroddes åt kronofogdar och
magistrater. Eu ändring i denna riktning skulle medföra den mycket
stora fördelen av minskad omgång i dessa ärenden, där ett skyndsamt
förfarande oftast vore av avgörande betydelse. Detta uttalande synes
kammarrätten förtjäna beaktande; dock torde i enlighet med vad Eders
Kungl. Majrts befallningshavande i Malmöhus län yttrat här avsedd
handräckning böra i stad, där poliskammare finnes, meddelas av denna
myndighet.

Därest understödstagare eller försörjningspliktig, som är intagen
å fattigvårdsanstalt, olovligen avviker från anstalten, bör handräckning
för hans återhämtande kunna meddelas av underordnad polisman. Härav
skulle påkallas en ändring jämväl i förslaget till reglemente för arbetshem
§ 14.

I avseende å bestämmelserna i detta reglemente (§ 7) tillåter sig
kammarrätten jämväl med anslutning till vad fångvårdsstyrelsen härutinnan
anfört såsom sin mening uttala, att frågan om intagande i arbets -

hemmet eller arbete vid detsamma bör lömsk] utas till Konungens befäl 1-ningshavandes prövning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län bar erinrat,
att då under handräckningsförfarandet kunde inträffa, att den försörjningspliktige,
som undfått del av föreläggandet, befunnes hava, då lian skulle
hämtas och inställas, lämnat den ort, varest han befann sig, då föreläggandet
delgavs honom, utan att kunskap vunnits, varthän han begivit
sig, förelåge för Kungl. Maj:ts befallningshavande frågan, huruvida lian
då skulle efterlysas. Då sådan åtgärd måste anses nödvändig för vinnande
av ändamålet med den äskade handräckningen, borde uttryckligt stadgande
intagas i 73 § om Kungl. Maptg befallningshavandes befogenhet
att föranstalta därom. Denna erinran synes kammarrätten vara förtjänt
av beaktande.

I detta sammanhang anser ämbetsverket sig böra med några ord
beröra frågan om straffrättsliga stadganden angående försummad försörjningsplikt.
De av kommittéledamoten fröken Pauli i sin ovan omförmälda
reservation gjorda uttalanden i ämnet, vilka vunnit anslutning av åtskilliga
i ärendet hörda vederbörande, innebära utan tvivel mycket, som ur moralisk
och social synpunkt förtjänar erkännande. Mot ett kriminaliserande av sådan
försummelse, varom här är fråga, hava ej heller från kommittémajoritetens
sida några principiella betänkligheter blivit resta, och då kommittén
ansett sig icke böra i förevarande spörsmål följa reservanten, har detta
haft sin grund, icke i något underkännande av rättmätigheten i och för
sig av att stadga straff för försummelse av försörjningsplikt utan av skäl
av mera praktisk innebörd, för vilka det bleve allt för vidlyftigt att
här redogöra, utan hänvisas därutinnan till motiv sid. 399 och följ.
Kammarrätten, som finner kommitténs uttalanden i ämnet synnerligen
vägande, hyser för sin del desto större tvekan om lämpligheten av att
redan för närvarande — innan ännu erfarenhet vunnits angående effektiviteten
av övriga nu ifrågasatta tvångsmedel mot försumliga försörjningspliktige
— införa nya bestämmelser i strafflagen av här avsedd innebörd,
som denna fråga, vilken, såsom jämväl påpekats, delvis saknar
omedelbart sammanhang med fattigvårdslagstiftningen, givetvis kommer
under omprövning vid den stundande strafflagsreformen.

De i 77 § inrymda stadgandena angående proceduren för ädornande
av tvångsarbete hava från skilda håll kritiserats såsom allt för omständliga
och ineffektiva gentemot de felande. Åven kammarrätten håller
för sin del före, att en omarbetning av detta lagrum är av behovet

452

påkallad i syfte att åvägabringa ett mera förenklat och summariskt
rättsförfarande än det av kommittén föreslagna. Sålunda finner ämbetsverket,
att den i paragrafen omförmälda anmälan må för undvikande av
onödig omgång, såsom hitintills, av fattigvårdsstyrelsen göras omedelbart
hos Konungens befallningshavande och icke hos allmänna åklagaren.
Detta desto mindre som det icke synes böra ifrågasättas att till
åklagaren överlåta befogenhet att efter eget gottfinnande förhindra vidare
tvångsförfarande mot den felande. Vid sådant förhållande torde även
det förhör i saken, som enligt förslaget skulle äga rum före framställningen
till Konungens befallningshavande, utan olägenhet kunna bortfalla.
Den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts,
bör givetvis icke kunna åläggas dylikt arbete utan att hava erhållit
tillfälle att yttra sig över samma framställning. Däremot synes en
ovillkorlig bestämmelse om förhör i saken under ärendets handläggning
hos Konungens befallningshavande icke lämplig, då dylikt förhör ej
torde vara erforderligt, för den händelse den felande utan vidare medgiver
befogenheten av den gjorda framställningen. I fråga om tiden
för tvångsarbete finner kammarrätten särskild latitud för dem, som på
grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat sin försörjningsplikt,
ej vara av behovet påkallad; och torde i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen
in. fl. i ärendet hörda vederbörande anfört minimitiden
för tvångsarbete böra sättas högre än den av kommittén föreslagna
eller en månad. Vidkommande bestämmelserna i nu förevarande lagrum
torde slutligen böra nämnas, att mot desamma av vissa vederbörande
framställts åtskilliga andra erinringar än som ovan omförmälts. Ehuru
tilläventyrs genom antagandet av ett eller annat av dessa ändringsförslag
ökad snabbhet och effektivitet i här avsedda tvångsförfarande
stode att vinna, anser kammarrätten likväl dessa frågor sakna den
betydelse, att ett direkt uttalande härutinnan från ämbetsverkets sida
skulle-kunna anses påkallat.

Fattigvårdsstyrelsen i Malmö har fäst. uppmärksamheten därå, att
fattigvårdsförordningen icke innehåller något stadgande, som giver styrelsen
rätt att till inställelse inför sig halla person, som antingen själv är
eller varit föremål för fattigvård eller som, enligt bestämmelserna i 3 och
4 §§ av föreliggande lagförslag, är ansvarig för någons försörjning.
Emellertid hade många års erfarenhet visat, att styrelsen vore i ständigt
behov av att, för en eller annan fattigvårdsangelägenhets ordnande,
kunna direkt förhandla med sådan person, samt att styrelsen genom
sådan förhandling och genom det tillfälle, som därvid gåves att på -

+53

verka kaus uppfattning om sina plikter, ofta uppnått resultat, som
icke på annan väg kunnat vinnas. Styrelsen hemställer fördenskull, att
detta kapitel kompletteras genom bestämmelser, som tillerkänna fångvårdsstyrelse
inkallelserätt av ovannämnda slag samt rätt att, ifall
kallelse icke åtlydes, hos polismyndigheten erhålla nödig handräckning
för den tredskandes inställande.

Denna styrelsens hemställan synes kammarrätten förtjäna att tagas
i noggrant övervägande.

Ifråga om fattigvårdsstyrelsens rätt enligt 79 § andra stycket att
över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts
tjänst eller anställning, öva tillsyn intill myndighetsåldern och att tills
sådan person fyllt aderton år för honom utse tjänst eller anställning,
som han icke utan dess tillstånd må lämna före denna ålder, ifrågasätter
Västernorrlands läns landsting, huruvida en sådan bestämmelse är så
lycklig eller så nyttig, som avsetts. Att fattigvårdsstyrelse, såsom i
36 § föresloges, bekostade av fattigvården uppfostrade barn nödig utrustning
och tillsäga, att de erhölle efter begåvning och allmänna förutsättningar
lämpliga och passande platser, vore påtagligen både välbetänkt
och lämpligt, men också i de allra flesta fall tillfyllest. Ett sådant
barn, som här avsåges, vore icke självt förvållande till att dess uppfostran
skett på fattigvårdens bekostnad. Det kunde därför av denna
anledning synas obilligt, om barnet ända till 18 års ålder — i vissa
fäll ända till 21 år — skulle känna trycket av den fullkomligt oförvållade
fattigvården under barnaåren. Ju förr eu dylik understödstagare
befriades från fattigvårdsstyrelsens målsmanskap, dess förr lärde han
sig stå på egna fötter; det vore att befara, att han i annat fall vande
sig att se fattigvården som sin tillflykt, och därigenom minskades eggelsen
till självhjälp.

Med instämmande i dessa landstingets uttalanden och då det icke
synes saknas anledning befara, att den tillsyn, som det enligt ifrågavarande
bestämmelser skulle tillkomma fattigvårdsstyrelsen att utöva
över här avsedda omyndiga, i flertalet fall ej komme att handhavas med
önskvärd omsikt och sorgfällighet, hemställer kammarrätten, att andra
stycket i förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.

4.54

10 Kap.

Om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt fattigvärdslagen.

Då det gäller att lagstifta angående klagan i mål och ärenden,
som enligt fattigvårdslagen skola handläggas av fattigvårdsstyrelse eller
styrelse för fattigvårdsinrättning, har man till en början att utgå därifrån,
att en inspektionsmytidighet skall finnas, en myndighet, som har
att verksamt vaka över fattigvårdens behöriga handhavande och att ex
officio ingripa till rättande av möjligen förekommande missförhållanden.
Som förut nämnts har kammarrätten ansett, att denna inspektionsmyndighet
bör vara Konungens befallningshavande, som för fullgörande
av detta värv bör hava tillgång till sakkunnigt biträde. En enkel
anmälan hos Konungens befallningshavande om ett förefintligt missförhållande
bör alltså vara nog för att föranleda en undersökning och
föreskrift om rättelse, där sådan finnes erforderlig. Enligt 28 § landshövdingeinstruktionen
har Konungens befallningshavande att vaka däröver,
att fattigvården inom länet i enlighet med därom gällande stadganden
ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande erhålla
den vård och det understöd, som omständigheterna påkalla; och bör
denna föreskrift — såsom i visst avseende skett redan i gällande förordnings
46 § 4 mom. och i förslagets 80 § 2 mom. — kompletteras
med ett stadgande, som ger Konungens befallningshavande befogenhet
att i varje fall, då Konungens befallningshavande finner, att fattigvården
i ett eller annat hänseende icke behörigen handhaves gent emot behövande
eller understödstagare, förordna om den åtgärd, som för bristens
avhjälpande kan finnas erforderlig.

Vad angår de åtgärder och beslut, som enligt lagförslaget skola
ankomma på fattigvårdsstyrelse, så har den till en början att ombesörja
vissa förvaltnings- och verkställighetsåtgärder, som uteslutande röra fattigvårdssamhållets
rätt och som generellt angivas i 10 § av förslaget,
(frånsett första att-satsen). Hit torde även vara att räkna fattigvårdsstyrelses
åtgöranden ifråga om utkrävande av ersättning för lämnad
fattigvård. Ärenden av nu ifrågavarande art torde vara sådana, som i
gällande fattigvårdsförordnings 47 § karakteriseras såsom förvaltningsfrågor,
för vilkas behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i fattigvårdsförordningen
eller i kommunallagarna givna föreskrifter är endast inför
fattigvårdssamhället ansvarig. Något överklagande av fattigvårds styrelses

4 .r,r,

åtgärder eller beslut i nu nämnda ärenden lärer icke kunna ifrågakomma
— fattigvårdsstyrelsens åtgöranden därutinnan kontrolleras genom styrelsens
ansvarighet inför fattigvårdssamhället. För såvitt den till sin innebörd
synnerligen oklara bestämmelsen i- 80 § 4 mom. av förslaget skulle
avse att stadga besvärsrätt i nu ifrågavarande kategori av ärenden, kan
förslaget därutinnan icke biträdas.

Fattigvårdsstyrelse har vidare att besluta i frågor, som avse fattigvårdens
utövande gent emot behövande och understödstagare. Till denna
kategori av ärenden hör till eu början att bestämma, i vilka fall och
under vilka former fattigvård skall utgå (10 § första att-satsen, närmare
utfört i 23—30 §§). Vidare har fattigvårdsstyrelsen viss myndighet,
som skall i reglemente närmare bestämmas, över den, som är intagen å
fattigvårdssamhället tillhörig fattigvårdsanstalt. Liknande myndighet
tillkommer styrelse för fattigvårdsanstalt, som är gemensam för flera
samhällen, och styrelse för arbetshem (71 §). 1 denna myndighet

måste givetvis ingå befogenhet att bestämma om understödstagares
behandling å anstalten.

Enligt 80 § 1 mom. i det föreliggande lagförslaget skola fattigvårds-
eller anstaltsstyrelses beslut i nu nämnda frågor kunna överklagas
hos Konungens befallningshavande.

Med den uppfattning av fattigvårds art och natur, som ligger till
grund för kommitténs förslag (se motiv sid. 20 och 422), torde medgivande
av eu så omfattande besvärsrätt, som nyss nämnts, vara naturlig
och följdriktig. År — såsom kommittén vill göra gällande — fattigvård
en positiv rätt, som under vissa förhållanden tillkommer den enskilde
samhällsmedlemmen gent emot kommunen, så bör den understödsberättigade
självfallet beredas möjlighet att utkräva denna rätt i händelse
så skulle erfordras genom (administrativ) rättegång. Och därvid bör
han även få i laga ordning prövat, ej blott huruvida han över huvud
taget äger komma i åtnjutande av understöd, utan även huruvida det
understöd, som må lämna tilldelas honom, är med avseende å beloppet
och sättet för dess utgående sådant, som enligt gällande lag tillkommer
honom. Understödssökande eller understödstagare måste — med nämnda
utgångspunkt, — tilläggas befogenhet att få i rättegångsväg bedömt
varje i sammanhang med understödet stående förhållande, som han anser
icke instämma med sin lagliga rätt.

Emellertid kan kammarrätten icke dela kommitténs principiella
ståndpunkt i denna fråga. Riktigare synes vara den uppfattning av
fattigvårdens art och natur, vara nu gällande fattigvårdsförordning är
grundad och som angivits i fattigvårdskommitterades den 5 december

456

1870 avgivna, av reservanterna herrar Björklund och Magnusson åberopade,
betänkande (i ifrågavarande del återgivet sid. 459 av det nu
föreliggande betänkandet). Fattigvården liksom annan offentlig understödsverksamhet
vilar på humanitär grund; det civiliserade nutidssamhället
kan och får ej finna sig i, att en dess medlem, som befinner sig
i nödläge och ej kan hjälpa sig själv, lämnas åt sitt öde. Samhället
vill därför i dylikt nödläge träda hjälpande /emellan, och denna vilja har
samhället realiserat på det sätt, att kommunerna tillförbundits såsom eu
skyldighet att sörja för att den nödtorftiga hjälpen lämnas. Naturligt är,
att samhället även effektivt vakar däröver, att dess bud härutinnan
varder behörigen efterlevt, och rättande ingriper, där sådant finnes av
nöden. Men ingalunda följer av denna ordning för fyllande av eu samhällets
humanitära uppgift, att den enskilde samhällsmedlemmen därigenom
tillagts en positiv rätt emot kommunen till understöd med befogenhet
för honom att, om han ej finner sig tillfredsställd med den prövning
av behovet, som i stadgad ordning försiggått, eller med det understöd,
som tilläventyrs beviljats honom, i processuell väg göra sina
anspråk gällande.

Redan av denna principiella ståndpunkt följer, att kammarrätten
icke anser den enskilde understödssökanden eller understödstagaren böra
tillerkännas befogenhet att i ovanberörda hänseenden göra sina anspråk
gällande i rättegångsväg. Vad som må kunna brista i den fattigvård,
som lagen avser att bereda den nödställde, eller i den behandling, som
å anstalt intagen understödstagare må vara underkastad, bör rättas till
genom inspektionsmyndighetens mellankomst. En anmälan till denna
myndighet om ett tilläventyrs förefintligt missförhållande är därför det
rättsmedel, som härutinnan bör stå den enskilde samhällsmedlemmen
till buds.

Men är kommitténs förslag enligt kammarrättens mening otillfredsställande
ur teoretisk synpunkt, så är det än mer betänkligt ur reut
praktisk. Det öppnar portarna på vid gavel för allt slags processande
i frågor, som röra fattigvårdens praktiska handhavande i förhållande till
understödssökande och understödstagarne, och dessa frågor skola därvid
bedömas såsom rättsspörsmål. Därvid kunna de praktiska lämplighetssynpunkterna
knappast komma till sin fulla rätt, i allt fall icke så, som
fallet kunde bliva, om dessa förhållanden gjordes beroende av inspektionsmyndighetens
bedömande.

Kammarrätten håller alltså före, att 80 § 1 mom., såvitt det angår
understödssökande eller å anstalt intagen understödstagare, bör ur förslaget
utgå ocli ersättas med ett stadgande om rätt till anmälan hos

457

Konungens befallningshavande, un rätt som bör stå öppen för vilken
samhällsmedlem som helst.

I gällande fattigvårdsförordning tinnes stadgad rätt för den, som
iir missnöjd med fattigvård sstyrelses beslut, varigenom fattigvård blivit
helt och hållet eller till någon del vägrad, att fa beslutet underställt
fattigvårdssamhällets prövning. Det kan ifrågasättas huruvida icke, med
ovan förordade omläggning av besvärsrätten, ett liknande stadgande
jämväl borde i lagen upptagas. Då emellertid det lärer tå anses avsett,
att under den nya lagstiftningen Konungens befallningshavandes
tillsyn över fattigvårdens behöriga handhavande skall bliva mera effektiv
än hittills, synes det, så snart fråga är om fattigvård enligt 1 §, vara
mera ändamålsenligt och understundom förenat med mindre tidsutdräkt
att vid ett beslut om vägrad eller otillräcklig fattigvård direkt anmäla
förhållandet hos Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavande
skulle då icke vidare, såsom nu understundom sker, kunna
hänvisa eu inkommande anmälan om behov av fattigvård till behandling

1 första hand av fättigvårdssamhället, och även i övrigt synes det antagligt,
att nämnda myndighet skulle finna sig uppfordrad att mera
ingående vaka över, att den nödställde ej lämnas utan erforderlig h jälp,
då rättelse i ett möjligen förefintligt missförhållande uteslutande varder
beroende på Konungens befallningsh av andes ingripande. Att åter införa
ett underställningsförfarande, då fråga är allenast om fattigvård enligt

2 §, torde, med hänsyn därtill att området för den obligatoriska fattigvården
skulle enligt den nya lagstiftningen väsentligen utvidgas, knappast
vara tillräckligt motiverat.

I fråga om under stödstag are, som icke är intagen å fattigvårdsanstalt
men som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, som ej är allenast tillfällig,
är i 72 § stadgad arbetsskyldighet, och äger fattigvårdsstyrelsen
eller den styrelsen sådant uppdrager anvisa arbete. Liknande arbetsskyldighet
är stadgad för den, vars minderåriga barn eller hustru enligt
1 § åtnjuter fattigvård, som ej år allenast tillfällig, och äger fattigvårdsstyrelsen
att förelägga honom att inställa sig till och utföra anvisat
arbete.

Enligt 80 § 1 mom. må mot beslut rörande behandlingen vid
fullgörandet av arbetsskyldighet besvär anföras hos Konungens befällningshavande.
Samma skål, som förut anförts emot ett besvärsförfarande
rörande behandlingen av understödstagare intagen å anstalt, gälla även
beträffande behandlingen av arbetspliktig, som nu är nämnd, vadan ett
dylikt förfarande ej heller kan i sistnämnda hänseende tillstyrkas. Rätten

Utlåtanden ana- fattigvård. 58

458

till anmälan lios Konungens befallningshavande om ett förefintligt missförhållande
bör även här träda i stället.

Däremot föreligga i avseende på nu nämnda arbetspliktiga andra
förhållanden, som böra i detta sammanhang beaktas. Huruvida enligt
kommitténs förslag ett föreläggande för den, som ej är intagen å
fattigvårdsanstalt, att utföra arbete är föremål för överklagande, synes
tvivelaktigt. Knappast kan det ha varit meningen att inrymma dylik
klagorätt under 80 § 4 inom., och annan föreskrift därom synes ej vara
meddelad. Vare härmed huru som helst synes särskild klagorätt över
beslut av nu ifrågavarande art icke böra medgivas. År det fråga om
å anstalt icke intagen arbetspliktig, som i 72 § l mom. avses, torde
enligt förslaget ett föreläggande för honom att fullgöra arbete icke
kunna göras effektivt, med mindre han varder intagen å anstalt och,
i händelse av fortsatt tredska, behandlad enligt 76 §. Gäller det åter
arbetspliktig, som avses i 72 § 2 inom., så äger fattigvårdsstyrelsen
enligt 73 § att hos Konungens befallningshavande begära handräckning
för hans inställande till arbetet; och lärer i detta handräckningsärende
befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets åläggande kunna
och böra bliva föremål för prövning. Därest emellertid kammarrättens
förslag, att handräckning enligt nämnda paragraf skall meddelas av
underordnad polismyndighet, vinner avseende, torde föreskrift ej böra
saknas angående rätt till klagan över sådan polismyndighets beslut i
i ärendet. Beträffande fattigvårdsstyrelses beslut enligt 74 § angående
upphörande av arbetsskyldighet synes böra gälla vad om beslut angående
behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig i andra
hänseenden kan varda stadgat.

Fångvårdsstyrelse äger enligt 59 § av förslaget att besluta om
understödstagares hemsändning till eller avhämtande från annat fattigvår
dssamhälle. Särskild besvärsrätt mot dylikt beslut är vad angår
understödstagaren ej föreslagen och torde ej heller vara erforderlig.
Beslutet kommer nämligen i fall av behov att prövas i annan ordning.
Därest understödstagaren vägrar att underkasta sig hemsändning eller
avhämtning, är fattigvårdsstyrelsen berättigad att påkalla handräckning
hos vederbörande polismyndighet, och i detta handräckningsärende lärer
en prövning av beslutets befogenhet icke kunna undgås (motiv sid. 314,.
Däremot torde en föreskrift om klagan över polismyndighetens beslut
vara på sin plats.

Fattigvårdsstyrelse har målsmansrätt över minderårig, som på
samhällets bekostnad njuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans
hem (79 §), och har fattigvårdsstyrelsen, då den minderårige kan anses

i stånd att försörja sig, att söka bereda honom lämplig tjänst eller anställning
(36 §). över beslut, som fattigvårds styrelse i dessa ämnen kan
latta, föreslås ingen besvärsrätt och sådan bör uppenbarligen ej heller
ifrågakomma. Detsamma gäller ifråga om övriga, förut ej särskilt angivna
mångskiftande beslut och åtgärder, som kunna förekomma vid
fattigvårdens handhavande i konkreta fall.

De ärenden, med vilka fångvårdsstyrelse enligt lagen om fattigvården
har att taga befattning, torde vara antingen sådana, för vilkas
behandling fångvårdsstyrelse!! är ansvarig endast gent emot fattigvårdssamhället,
eller ock sådana, som avse fattigvårdens handhavande gent
emot understödssökande, understödstagare eller försörjningspliktig. Därmed
är ock ramen för fattigvårdsstyrelses beslutande- och förfoganderätt
angiven; vad styrelsen må åtgöra utanför nämnda ram är utan
rättslig verkan.

Emellertid ligger det ju inom möjlighetens gräns, att eu fångvårdsstyrelse
kan företaga sig att besluta i ärende, som ej faller under
dess befogenhet, eller att vid ärendes behandling kunna förekomma
andra övergrepp, såsom om styrelsens ordförande skulle vägra att föredraga
eu till styrelsen inkommen framställning, eller om vid omröstning
till beslut ledamot skulle vägras deltaga in. in. dylikt. Fråga
uppkommer då, om för dylika fall särskilt besvärsförfarande skall i
lagen anvisas.

Detta synes emellertid knappast nödigt. Om beslutet faller utanför
styrelsens befogenhet, är det i och för sig en nullitet, som ej behöver
överklagas för att sakna verkan. Gäller det formell olaglighet i
ett ärende, som angår fattigvårdens handhavande gent emot understödssökande,
understödstagare eller försörjningspliktig, kan beslutet anmälas
hos Konungens befallningshavande i den ordning, som ovan är sagd,
därvid även den formella behandlingen givetvis kommer under prövning.
I allt fall lärer Konungens befallningshavande även utan särskilt
lagstadgande få anses befogad att rättande inskrida, om kommunalmyndighet
skulle ingripa på område, som faller utanför dess befogenhet,
eller göra sig skyldig till annan liknande olaglighet. Så har i praxis
skett i fråga om kommunalnämnds åtgöranden av liknande art.

Vid sådant förhållande torde 80 § 4 mom. i förslaget, som antagligen
endast komme att föranleda missförstånd, kunna utgå.

Med anledning av vad kammarrätten sålunda i denna del anfört
håller kammarrätten före, att hela 80 § bör ur förslaget uteslutas och
ersättas med ett stadgande av det innehåll, att fattigvårdsstyrelses beslut
eller åtgärd i fråga om meddelande av fattigvård eller om behandlingen

460

av understödstagare eller försörjningspliktig, ej må överklagas, men att,
om fattigvårdsstyrelse i något av berörda hänseenden brister i fattigvårdens
behöriga handhafvande, förhållandet må anmälas hos Konungens
befallningshafvande, som äger förordna om den åtgärd, som kan finnas
erforderlig för avhjälpande av förefintligt missförhållande, och bör detsamma
gälla ifråga om beslut eller åtgärd, som meddelats eller vidtagits
av styrelse för anstalt, som är gemensam för flera fattigvårdssamhällen
eller som tillhör landsting.

Därest den sålunda föreslagna ordningen för prövning av fattigvårdsstyrelses
eller anstaltsstyrelses åtgärder och beslut ifråga om meddelande
av fattigvård och understödst agares eller försörjningspliktigs
behandling godtages, uppkommer den fråga, huruvida det beslut, som
Konungens befallning skavande i sådant ärende meddelar, må bliva föremål
för överklagande. Med den ställning och befogenhet, som, enligt
vad ovan är sagt, skulle tillkomma Konungens befallningshavande såsom
inspektionsmyndighet, torde bäst instämma, att beslut, som Konungens
befallningshavande i sådan egenskap meddelar, icke må överklagas av
annan än det fattigvård ssamhälle, som genom beslutet förpliktats att
utgöra fattigvård eller att vidtaga annan åtgärd. Detta instämmer ock med
den uppfattning, som för närvarande gjort sig gällande i fråga om sådant
Konungens befällningshavandes beslut, varigenom fattigvårdssamhälle
tillförbundits att till viss person utgiva fattigvård enligt 1 §. Dylikt
beslut må enligt 48 § 1 inom. i gällande fattigvårdsförordning överklagas
av vederbörande fattigvårdssamhälle, varemot understödssökande,
som Ditt sin begäran om fattigvård enligt 1 § helt eller delvis av Konungens
befallningshavande avslagen, i praxis ansetts sakna behörighet att
däremot fullfölja talan. Detta åskådningssätt synes böra upprätthållas
även i ny lagstiftning med den utvidgning, som följer därav, att Konungens
befallningshavandes befogenhet att rättande ingripa, utsträckes till
även andra fall än sådana, där fråga är om helt eller delvis vägrad
fattigvård enligt 1 §. Emot Konungens befallningshavandes beslut i
fråga, som rör meddelande av fattigvård eller behandlingen av understödstagare
eller försörjningspliktig, bör alltså talan få fullföljas allenast
av vederbörande fattigvårdssamhälle.

Vad angår den myndighet, hos vilken dylik talan md fullföljas,
så skall för närvarande talan mot Konungens befallningshavandes beslut,
varigenom fattigvårdssamhälle tillförbundits utgiva fattigvård enligt 1 §,
föras hos kammarrätten. Då kammarrätten även i andra fall har att
pröva frågor om behov av fattigvård enligt 1 §, synes för nämnda fall
kammarrätten fortfarande böra vara besvärsinstansen. Vad däremot angår

Kil

frågor om sättet för fattigvårds meddelande eller om behandlingen av
nnderstödstagare eller försörjningspliktig vid fullgörande av arbetsskyldighet,
så synas dessa vara förvaltningsfrågor, vilka näppeligen väl ägna
sig för samma bedömande, som vanliga fattigvårdsmål. De handläggas
ock för närvarande såsom förvaltningsärenden, d. v. s. Konungens befallningshavandes
därutinnan meddelade beslut överklagas hos Kungl. Maj:t
och avgöras i regeringsrätten. Någon anledning att härutinnan gorå ändring
synes icke föreligga.

Om dessa kammarrättens uttalanden vinna beaktande, bör därav
föranledd ändring i 82 § av förslaget vidtagas. I sammanhang härmed
torde bland mål, som böra i kammarrätten fullföljas, även upptagas tvister
mellan fattigvårdssamhällen om understödstagares avhämtning eller hemsändning.

Från vissa håll har påpekats, att i 84 § ej medgives rätt för fångvårdsstyrelse
(allmän åklagare) att söka ändring i Konungens befallningshavandes
utslag, varigenom framställning om någons dömande till tvångsarbete
enligt 77 § blivit ogillad, eller då den ådömda påföljden ansetts
för lindrig. I detta avseende anmärker tillförordnade ombudsmannen
hos fattigvårdsnämnden, att det dock kan tänkas fall, där samhällets
intresse av att strängare åtgärder, än vad en fattigvårdsanstalts reglemente
medgiver, bliva vidtagna mot en tredskande eller oregerlig understödstagare
eller försörjningspliktig är så stort, att lagligheten av
Konungens befallningshavandes frikännande bör underkastas högre
myndighets prövning.

Denna erinran synes böra vinna beaktande.

11 KAP.

Övergångsbestämmelser.

Enligt 87 § länder lagen till efterrättelse från och med den 1 januari
191 —; dock att därvid skall iakttagas bland annat, att vad i lagen stadgas
angående ersättning för fattigvård av fattigvårdssamhälle eller enskild
person icke skall tillämpas i fråga om fattigvård, som börjat utgå innan
lagen trätt i kraft. En dylik bestämmelse lider emellertid av den
olägenheten, att här avsedd fattigvård, som utgått enligt 2 § i gällande
fattigvårdsförordning men jämlikt den nya fattigvård slagen vore att
hänföra till obligatoriskt understöd, icke behövde, ens i den man densamma
belöpte å tiden efter lagens ikraftträdande, gottgöras av hemorts -

462

kommun eller försörjningspliktig. Då skäl synes saknas för eu dylik
anordning, torde orden »börjat utgå» böra utbytas mot »utgått».

Angående klagan i fattigvårdsärenden synes eu särskild övergångsbestämmelse
erforderlig. Om exempelvis, därest klagorätten ordnas på
sätt kommittén föreslagit, en fattigvårdsstyrelse genom beslut, som delgivits
sökanden 25 dagar innan den nya lagen träder i kraft, avslagit
ansökning om fattigvård och sökanden vill överklaga beslutet, skulle
enligt kommitténs förslag besvärstiden faktiskt inskränkas till allenast
fem dagar. Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke beträffande talans
fullföljande föreskrift borde meddelas, att i fattigvårdsärenden, som före
lagens ikraftträdande avgjorts av fattigvårdsstyrelse, skall gälla, vad förut
varit stadgat.

Utöver vad ovan anmärkts, har kammarrätten mot de föreliggande
förslagen i huvudsak icke något att erinra. Detta gäller särskilt de
delar av fattigvårdslagstiftningen, vilka i större eller mindre grad falla
inom området för kammarrättens ämbetsverksamhet. Vad angår övriga
delar av samma lagstiftning hava av i ärendet hörda myndigheter framställts
en de! erinringar, som väl synas kammarrätten icke sakna ett
visst mått av berättigande, exempelvis angående ersättning åt polismyndighet
för vissa å densamma ankommande tjänsteåligganden (se t. ex.
72 och 76 §§), men vilka, då de ämnen, som av desamma beröras, ligga vid
sidan av verkets ämbetsutövning och äro av mera underordnad betydelse,
ansetts icke böra bär upptagas till en måhända mindre givande diskussion,
helst de i allt fall vid ärendets fortsatta beredning bliva föremål för
Eders Kungl. Majtts övervägande.

Kammarrätten övergår härefter till de erinringar av mindre väsentlig
art, varom ovan (sid. 405) förmäles.

463

II.

Lag om fattigvården.

Vad angår rubriken till 1 Kap. »Om offentlig fattigvård och
enskildas försörjningsplikt» svnes ordet »offentlig» såsom obehövligt
kunna utgå.

4 §•

Mellan orden »husbonde eller» och »arbetsgivare» torde böra inskjutas
»annan».

10 och 30 §§.

Bestämmelserna i 30 §, vars innehåll synes nära nog självfallet,
torde lämpligen kunna upptagas bland stadgandena i 10 § om fattigvårdsstyrelsens
åligganden.

11 § 2 mom.

Enligt detta mom. skola suppleanter för ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen
utses till halva antalet av dessa eller, om ledamöternas antal
ej är jämnt, till det antal, som är närmast över hälften.

Lika med Eders Kungl. Maj:ts befallniugshavande i Östergötlands
och Malmöhus län m. fl. i ärendet hörda vederbörande håller kammarrätten
före, att antalet suppleanter icke på sätt kommittén föreslagit bör
i lagen fixeras. Det torde av lätt insedda skäl vara vida lämpligare, att
i momentet angivna antal suppleanter fastställes såsom minimum. På
frågans lämpliga lösning inverkande lokala eller andra förhållanden
kunna då vinna erforderligt beaktande.

12 §.

Enligt förslaget skulle med hänsyn till sin tjänstemannaställning
kronofogde och länsman sakna behörighet att vara ledamöter eller
suppleanter i fattigvårdsstyrelse inom sina distrikt. Däremot innehåller
förslaget ingen motsvarande bestämmelse i fråga om de tjänsteinnehavare

4(54

i stad, vilka därstädes utöva de funktioner i avseende å fattigvården, som
på landet fullgöras av kronofogdar och länsmän. Denna av ett par
vederbörande (länsmannen i Ostra härads första distrikt och fattigvårdsstyrelsen
i Luleå) anmärkta inkonsekvens synes man böra undvika genom
att beträffande här avsedda uppdrag stadga enahanda obehörighet jämväl
för bemälda tjänsteinnehavare i städerna.

18 §.

Kommittén föreslår, att fattigvårdsstyrelsens ordförande skall äga
tillgodonjuta, utom gottgörelse för vissa kostnader, jämväl, efter fattigvårdssamhällets
beprövande, arvode såsom ersättning för det med uppdraget
förenade besvär. Fattigvårdssamhälles beslut om tilldelande av
sådant arvode synes emellertid (se Eders Kungl. Maj:ts befallniugshavandes
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Blekinge län
uttalanden i ämnet) böra underställas Konungens befallningshavandes
prövning i analogi med vad angående arvode till kommunalnämndens
ordförande finnes stadgat i § 51 förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862, jämförd med § 74 i samma förordning.

19 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen i Jukkasjärvi socken har — med
påpekande av att enligt förslaget ingen annan än en ledamot av fattigvårdsstyrelsen
skulle kunna vara distrikts föreståndare — framhållit, att
i Jukkasjärvi kommun med dess vidsträckta areal och långa avstånd
mellan de olika byarna jämte bristfälliga kommunikationer varje större
by måste bilda ett särskilt distrikt för sig. De mindre byarna eller
enstaka gårdar, som läge i varandras närhet, hade sammanförts till
särskilda distrikt, i^ntalet distrikt i Jukkasjärvi fattigvårdssambälle uppginge
till 26, och bleve den ifrågavarande bestämmelsen genomförd,
komme således antalet ledamöter i samhällets fattigvårdsstyrelse att
uppgå till minst nyssnämnda antal. Ersättare för nämnda föreståndare
eller tillsyningsmän måste emellertid även utses, åtminstone i Jukkasjärvi
fattigvårdssamhälle. På grund härav bleve det nödvändigt att än
ytterligare öka antalet styrelseledamöter, vilket bleve »en alltför tungrodd
apparat». Fattigvårdsstyrelsen borde därför erhålla rätt att efter
omständigheterna utse föreståndare antingen inom styrelsen eller utom
densamma, och föreslås därför, att efter orden »en ledamot i styrelsen»
tillägges »eller annan härför lämplig person». Denna erinran synes böra
komma under övervägande.

t«r>

4 inom. I likhet med länsmannen i Arvidsjaurs distrikt håller
kammarrätten före, att det ej bör tillkomma fattigvårdssamhälle att
meddela föreskrifter om skyldighet att mottaga uppdrag som vårdare
m. m. och om deras tjänstgöringstid, utan böra stadganden av här avsedd
innebörd — därest de befinnas erforderliga — meddelas i form
av författningsbestämmelser. Det vill emellertid synas, som om dylika
tvångsföreskrifter knappast kunna förväntas befrämja vederbörandes
intresse för ifrågavarande uppgifter eller verka eggande på deras initiativkraft.
De i förevarande mom. inrymda stadgandena torde förty böra
uteslutas.

24 § 1 mom.

I tredje stycket stadgas, att i förevarande mom. avsedd fattigvård
må beviljas allenast för tiden till fattigvårdsstyrelsens nästa sammanträde,
då anmälan därom skall göras och i protokollet antecknas.

Med avseende å denna bestämmelse anmärker fattigvårdsstyrelsen
i Jukkasjärvi socken, att med socknens stora folkmängd, som nödvändiggör
täta sammanträden, dess vidsträckta areal och bristfälliga kommunikationer
bestämmelsen icke kan tillämpas därstädes, och att skäl finnes
att antaga, att lörhallandet är detsamma med en del andra kommuner,
åtminstone i Norrbottens län.

Länsmannen i Lane härads östra distrikt förordar ett stadgande,
att i protokollet skall antecknas jämväl dagen, då ordföranden eller
annan representant för fattigvårdsstyrelsen meddelat nödställd person
fattigvård.

Omförmälda erinringar synas kammarrätten förtjänta av att komma
under övervägande.

31 §.

I likhet med fattigvårdsstyrelsen i Malmö finner kammarrätten
»försörjningshem» utgöra en mera egentlig benämning å sådan anstalt,
varom i detta lagrum är fråga, än ålderdomshem, som av kommittén
föreslagits.

32 §.

Mot bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke hava framställts
erinringar, vilka synas värda ett visst beaktande.

Länsmannen i östra härads första distrikt framhåller sålunda, att
Utlåtanden ang. fattigvård. 59

466

om denna bestämmelse bleve lagfästad, måste de flesta barn, som underhållas
av fattigvården, inom det övervägande antalet landskommuner
och sannolikt även i en stor del stadskommuner utackorderas. Lämpligheten
av ett dylikt system anser han kunna dragas i starkt tvivelsmål,
och i varje fall komme en sådan bestämmelse att vålla stora svårigheter.
Om exempelvis en sjuklig änka med flera barn måste omhändertagas
av fattigvården, skulle modern men icke barnen få vistas å kommunens
fattigvårdsanstalt. I många fall skulle familje- och syskonbanden säkerligen
i otid sprängas, därest ^ackordering vore praktiskt taget det enda
sätt, varpå barn över två år skulle kunna komma i åtnjutande av fattigvård.
Stadgandet komme ock att medföra en avsevärd förhöjning av
kommunernas fattigvårdsutgifter.

Kronofogden i Norrvikens fögderi och länsmannen i Kville härads
distrikt anse ifrågavarande bestämmelse böra utgå eller så omformuleras,
att den ej utgör bestämt hinder för barns vård å vanlig fattigvårdsanstalt.

Timrå sockens fattigvårdsstyrelse, som anser en åldersgräns av
två år vara för låg och syftemålet att isolera barnen från de äldre ej
kunna vinnas allenast genom deras vårdande i en från den övriga anstalten
skild avdelning, förordar, att förbud meddelas att intaga och
vårda barn över fyra års ålder å fattigvårdsanstalt under längre tid än
högst en månad, samt att särskild anstalt, som anordnas för vård av
barn, ej må vara belägen på mindre avstånd än 100 meter från fattigvårdsanstalt,
där äldre personer åtnjuta vård.

40 §.

Därest kammarrättens erinringar vid 51 § vinna beaktande, torde
orden »eller som jämlikt 51 § eljest har att svara för sagda avgift)''
böra utgå.

46 §.

Förslaget innefattar i sak icke någon ändring i gällande fattigvårdsförordnings
föreskrift, att den, som fyllt 60 år, därefter behåller den
hemortsrätt han då ägde, men kommittén har givit denna bestämmelse
en annan av fattning. I uppgivet syfte att klart utmärka, att det kalenderår,
under vilket vederbörande fyllt 60 år, ej skall medräknas, föreslår nämligen
kommittén, att ifrågavarande lagrum skall erhålla följande ordalydelse:
»Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt».
Det lärer emellertid knappast kunna sägas, att den av kommittén
föreslagna formuleringen av paragrafen i nu förevarande avseende
innebär något verkligt företräde framför gällande föreskrift i ämnet.

4(57

47 § 3 mom.

Här stadgas, att därest man, som avflyttat från riket, kvarlämnat
hustru, förvärvar hon hemortsrätt enligt bestämmelserna i 45 och
46 §§. För vinnande av överensstämmelse med formuleringen av motsvarande
föreskrift i förordningen angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894,
synes nu • ifrågavarande stadgande lämpligen böra erhålla följande förändrade
lydelse: »Har man, som övergivit riket och bosatt sig å utländsk
ort, kvarlämnat hustru», etc.

49 § 2 mom.

I förtydligande syfte hemställer kammarrätten, att orden: »eller
under bestående äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet» etc.
utbytas mot: »eller under bestående äktenskap minderåriga barn, som
hon ägt före äktenskapet» etc.

50 §.

Denna paragraf lyder: »Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat
fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är
berättigat att erhålla ersättning därför av det senare samhället på sätt
här nedan sägs.» Då emellertid, såsom framgår av 51 §, vissa undantaggivas
från regeln, att vistelsekommunen äger att av hemortskommunen
åtnjuta ersättning för obligatorisk fattigvård, tarvas eu omredigering av
50 §. Tilläggas bör jämväl, att enligt kammarrättens förslag vederbörande
landsting skulle vara fattigvårdssamhällena direkt ersättningsskyldiga
för vissa slag av sjukvård.

52 §.

I denna § meddelas föreskrift, att om fattigvårdsstyrelse lämnat
fattigvård, för vilken den vill söka ersättning av annat fattigvårdssamhälle,
skall styrelsen ofördröjligen genom förhör införskaffa utredning
angående den nödställdes familje- och liemortsrättsförhållanden m. m.
Då enahanda utredning torde böra åvägabringas jämväl för det fall, att
fattigvårdsstyrelse vill framställa anspråk på gottgörelse för fattigvård
av landsting, synes efter orden »av annat fattigvårdssamhälle» böra
fogas »eller av landsting».

468

55 §.

Skulle i enlighet med kammarrättens hemställan de av kommittén
föreslagna stadgandena angående anmaningsförfarandet icke upptagas i
den nya lagstiftningen, bör andra stycket i förevarande § utgå.

56 §.

I lagrummet stadgas, att Konungens befallningshavande över ansökningen
hör fattigvårdsstyrelsen i det eller de samhällen, mot vilka
kravet riktas. Tydligtvis bör emellertid, därest anledning förefinnes till
antagande, att understödstagaren äger hemortsrätt i annan kommun
än den eller de, mot vilka sökandefattigvårdsstyrelsen vänt sin talan,
Konungens befallningshavande icke underlåta att över ansökningen infordra
förklaring även från fattigvårdsstyrelsen i sådan kommun. Denna
ofullständighet kunde till äventyrs avhjälpas därigenom, att efter orden
»mot vilka kravet riktas» infördes »eller som eljest kunna antagas vara
ersättningsskvldiga».

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län ifrågasätter,
huruvida icke lämpligen bör vidtagas sådan ändring i förordningen
angående expeditionslösen, att lösen upphör att utgå för överståthållaränibetets
kommunikationsresolutioner i fattigvårdsmål. Denna erinran
anser kammarrätten sig böra biträda.

Likaledes håller ämbetsverket före, att lösen ej heller bör utgöras
för överståthållarämbetets huvudsakliga beslut i dylika mål.

59 §.

1 förtydligande syfte torde begynnelseorden i första stycket: »Har
fattigvårdssamhälle utgivit fattigvård åt någon, som har hemortsrätt i
annat fattigvårdssamhälle, under förhållandten, vilka synas» etc. böra
ändras sålunda: »Har fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård (enligt 1 §) under
förhållanden, vilka synas» etc.

61 §.

1 anslutning till vad kammarrätten under 52 § härovan anfört
hemställer ämbetsverket, att de sista orden i paragrafen: »vad som
stadgas i 56 §» utbytas mot: »vad som stadgas i 52 och 56 §§».

ti 2 §.

Tillförordnade ombudsmannen hos Stockholms studs fattigvårdsnämnd
har anmärkt, att den även i nu gällande fattigvårdsförordning
förekommande bestämmelsen att, därest en person minst fem år vistats
utom samhället, detta under vissa förutsättningar kan erhålla gottgörelse
av staten, visat sig vara föremål för olika uppfattningar, dels huruvida
för person, som efter fyllda sextio år vistats minst fem år utom sitt
hemortssamhälle, ersättning kan erhållas av statsmedel, dels ock huruvida
bortovaron i de fall, då eu fattigvårdsstyrelse först efter eu flerårig
process till annat samhälle erlagt ersättning för en person lämnad fattigvård,
skall beräknas med tiden för fattigvårdens början, tiden för talans
anhängiggörande eller tiden för likvidens erläggande såsom utgångspunkt.
Ett förtydligande i dessa avseenden vore givetvis till gagn. Att
såsom kommittén i motiven uttalat, bortovaro ej skulle anses äga
rum, därest understödstagarens hustru eller minderåriga barn vistades
inom samhället, framginge ingalunda tydligt av lagtexten, som endast
syntes uppställa denna fordran för det fall, att hustru och barn Unge
understöd, varför även i denna del ett förtydligande torde vara nödvändigt.

Dessa erinringar synas kammarrätten förtjäna beaktande.

Åvenså finner ämbetsverket böra i lagrummet inrymmas uttrycklig
föreskrift, att fattigvårdsbehovet skall hava inträtt, innan understödstagaren
efter stadgad oavbruten bortovaro återvänt till samhället eller
åtminstone omedelbart därefter (jmfr Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Blekinge län yttrande i ämnet).

63 §.

1 mom. Med förmälan att från några fattigvårdsstyrelsers sida
erinrats, att tiden, inom vilken fattigvårdsstyrelse, som önskar erhålla
gottgörelse av staten för fattigvård, har att därom göra ansökning,
borde utsträckas, eftersom vid årsskiftet det erbjuder svårigheter att få
räkenskaperna uppgjorda, hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus län, huruvida icke denna tidsgräns lämpligen kunde
bestämmas till februari månads utgång.

Denna erinran finner kammarrätten böra vinna avseende.

2 mom. På sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs
län anmärkt torde, då det icke kan vara tal om hemortsrätt i riket

470

för den, som ej är svensk medborgare, ordet »hemortsrätt» lämpligen
kunna utbytas mot »nationalitet och senaste boningsort i hemlandet».

Överståthållarämbetet har ansett sig böra påpeka den bristande
överensstämmelsen i den tid, som i detta moment stadgas för framställning
om den understöddes hemsändande, och den i § 1 av förordningen den
23 december 1914 i anledning av fattigvårdskonventionen den 26 maj
1914 stadgade tid för anmälan om fattigvård åt dansk eller norsk
undersåte. Däremot hemställer fångvårdsstyrelse!! i Malmö, att den tid av
trettio dagar, som föreslagits för framställning till Konungens befallningshavande
om utlännings hemsändande, utsträckes till sextio dagar av
samma skäl, som föranlett motsvarande förlängning i 55 § av tiden för
anhängiggörande av talan om ersättning för fattigvård, som tilldelats
svensk medborgare. För egen del finner kammarrätten anledning saknas
att i nu förevarande fall fastställa annan tidsfrist än den, som kan bliva
bestämd i avseende å tvister mellan fattigvårdssamhällen här i riket
angående ersättnings- eller försörjningsskyldighet. 1 enlighet med sina
förut i ämnet gjorda uttalanden anser ämbetsverket följaktligen här
avsedda tidsperiod böra fastställas till sextio daga]-.

64 §.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd anser stadgandet tarva någon
omredigering till förtydligande av, bland annat, att handräckning må
meddelas av exekutiv myndighet för realiserandet av fattigvårdsstyrelsens
rätt att omhändertaga och förvalta med eventuell redovisningsskyldighet
den nödställdes egendom, att egendom, som blivit omhändertagen, må av
fattigvårdsstyrelsen på lämpligt sätt förvandlas i penningar omedelbart
och oberoende av huruvida eller till vad belopp fattigvårdskostnad utgått,
och att vad stadgandet innehåller även gäller beträffande egendom, som
tillfaller en omhändertagen person, medan han åtnjuter försörjning.

Dessa erinringar finner kammarrätten förtjänta av att tagas under
övervägande.

65 §, 2 mom.

överståthållarämbetet har påpekat möjligheten av att i 4 § avsedd
arbetsgivare kan utgöras av kommun eller myndighet, vadan rätten att
av annan än understödstagaren uttaga ersättning för lämnad fattigvård
syntes icke böra begränsas till skyldeman eller annan enskild person.
Givetvis kan hven inträffa, att arbetsgivare, som här åsyftas, är ett bolag.
Orden »enskild person» torde därför böra utgå.

471

67 §, 72 § 2 inom. och 74 § 1 mom.

Kammarrätten tillåter sig framhålla, att uttrycket »de sina» lider
av oklarhet och torde böra utbytas mot »anhöriga, för vilka han enligt
denna lag är försörjningsskyldig» eller något liknande.

76 §.

För vinnande av större snabbhet och effektivitet i proceduren
torde, på sätt fattigvårdsstyrelsen i Jönköping anmärkt, sådan varning
och erinran, varom i lagrummets första stycke förmäles, böra kunna tilldelas
ej allenast av fattigvårdsstyrelsen utan även av den, fattigvårdsstyrelsen
därtill lämnat uppdrag.

82 § 1 och 2 mom.

1 likhet med vad motsvarande bestämmelse i förordningen angående
mantalsskrivning den 6 augusti 1894 (§ 12) innehåller, bör även
i nu förevarande lagrum meddelas föreskrift, att det är klaganden obetaget
att på eget äventyr i betalt brev med allmänna posten till Konungens
befallningskavande insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom
den angivna besvärstiden (jmfr länsmannens i östra härads första
distrikt yttrande).

89 §.

Ändras förslagets bestämmelse att i varje lattigvårdssamhälle skall
finnas en fattigvårdsstyrelse, påkallas därav en jämkning av stadgandet
i nu förevarande §.

90 §.

Med hänvisning till sina i det föregående gjorda uttalanden angående
kommitténs förslag om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet
hemställer kammarrätten, att orden »i samråd med den i
44 § omförmälda inspektionsmyndigheten» måtte utgå ur andra stycket
av förevarande §.

91 §.

1 mom. Uttrycket »dock ej längre än till utgången av femte året
efter det lagen trätt i kraft» torde böra förtydligas till »dock ej längre
än fem år efter det lagen trätt i kraft».

472

3 mom. Då fattigvård enligt § 31 fattigvårdsförordningen icke
utgår till person, medan lian ännu tillhör manskapet vid krigsmakten
eller åt anställd såsom arbetare eller hantverkare vid kronans varv eller
verkstäder, synes en omredigering av förevarande mom. erforderlig.

92 § 3 mom.

Enligt 2 § 1 mom. lagen angående lösdrivares behandling den 12
juni 1885 må den, som beträdes med lösdriveri, anhållas och ofördröjligen
inställas till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman
och i stad inför stadsfiskal. I 16 § nämnda lag stadgas vidare, att i
stad, där polismästare tinnes, må denne och i annan stad Konungens
befallningshavande kunna förordna poliskommissarie eller annan polisman
att fullgöra vad enligt lagen åligger stadsfiskal. I samma § meddelas
även den bestämmelsen, att för köping eller annat område å landet,
för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar ,
gällande, må Konungens befallningshavande kunna förordna polismau
att fullgöra vad enligt lagen åligger länsman.

Enahanda bestämmelser, som i lösdrivarlagen finnas meddelade i
iråga om de myndighetspersoner, hos vilka lösdrivare skola inställas,
böra självfallet gälla även beträffande dem, hos vilka enligt här avsedda
mom. inställelse av bettlare skall äga rum. En ändring av ifrågavarande
mom. i enlighet med vad nu anförts synes därför erforderlig. 1
övrigt hänvisas till stadsfiskalens i Göteborg yttrande i • ämnet.

Förslag1 till instruktion för statens fattigvårdsinspektör.

§§ 11 och 13.

Med påpekande av att en på förhand känd och till den ungefärliga
tiden väntad inspektion är till ringa gagn, har fångvårdsstyrelsen, på
grund av egen erfarenhet om vad en gagnande inspektion kräver såsom
förutsättning, på det bestämdaste avrått från instruktionsförslagets bestämmelse
i § 11, att inspektören skall för fastställelse framlägga förslag
till sina ordinarie tjänsteresor under året, likasom ock från bestämmelsen
i § 13, att inspektören varje år skall fastställa plan för instruktörernas
tjänsteresor.

Denna fångvårdsstyrelsens erinran finner kammarrätten förtjäna
beaktande.

47; t

Förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål enligt 77 § i lagen om fattigvården.

Skall anmälan, varom förmäles i 77 §, göras omedelbart hos
Konungens befallningshavande, påkallas därav förändrad lydelse jämväl
av nu ifrågavarande lag.

Genom remiss den 9 september 1916 har för att tagas i övervägande
vid detta utlåtandes avgivande Eders Kungl. Maj:t till kammarrätten
överlämnat handlingar angående riksdagens skrivelse den 10 maj innevarande
år angående omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa
sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last.

1 omförmälda skrivelse, vilken kammarrätten förutsätter vara till
ämbetsverkets yttrande hänskjuten allenast så vitt densamma avser omhändertagande
av ovanbemälda kvinnliga understödstagare, har riksdagen
— med framhållande av önskvärdheten ur samhällsintressets synpunkt,
att sådana kvinnor kunde på lämpligt sätt omhändertagas, och under
erinran att ett uppslag till frågans lösning erbjöde sig genom upptagande
av här avsedda kvinnor å de i 33 § förslaget till fattigvårdslag
omförmälda arbetshem — anhållit, att Eders Kungi. Magt täcktes låta i
samband med arbetet på ny fattigvårdslagstiftning komma under övervägande,
på vad sätt kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last, lämpligen borde omhändertagas.

I sitt över riksdagens skrivelse i förevarande del den 12 augusti
1916 avgivna utlåtande har kommittén uttalat den mening, att förslaget
till fattigvårdslag anvisar tillfredsställande utvägar till omhändertagande
av kvinnor av ifrågavarande slag genom deras intagande å arbetshem.
Och vore således ett skyndsamt genomförande av detta förslag samt
upprättandet i enlighet härmed av arbetshem det ändamålsenligaste sättet
att snarast möjligt få de överklagade olägenheterna i detta hänseende
avhjälpta.

Då såsom ovan nämnts (sid. 36) kammarrätten icke kan för sin
del godtaga kommittéförslaget i vad detsamma avser arbetshemmen, är
det självfallet icke heller möjligt för ämbetsverket att i nu förevarande

Utlåtanden ang. fattigvård. 60

474

fråga följa kommitténs mening, och synes i förhanden varande sakläge,
och då frågan icke berör kammarrättens verksamhetsområde, anledning
saknas för ämbetsverket att beträffande frågans lösning framlägga något
förslag av positiv innebörd.

De remitterade handlingarna i ärendet varda härmed i underdånighet
återställda och bifogas tillika kammarrättens denna dag däri
förda protokoll, utvisande de särskilda yttranden, som vid remissens
besvarande härstädes avgivits.

Stockholm den 4 oktober 1916.

Underdånigst
ALBERT PETERSSON.

Henning von Unge.

Gustaf Hernmarck

föredragande

C. O. Smerling.

E. Lagerbring.

S. Wåhlin.

A. W. Cygnaius.

E. Waldenström.

Per Widén.

E. Hallberg.

Otto Ekenberg.

M. Leijonancker.

475

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj.is och Rikets Kammarrätt
deri 4 oktober 1916. •

N arv arande:

Presidenten PETERSSON,
kammarrättsrådet VON Unge,

» Hernmarck,

> Lagerbring,

> Wåhlin,

» Smerling,

> CYGNiKUS,

» Waldenström,

e. o. assessorn, advokatfiskalen WlDÉN,
» > sekreteraren Hallberg,

> » Ekenberg.

S. D. Kammarrättsrådet Hernmarck fortsatte och avslutade föredragningen
av Kungl. Maj:ts remiss den 30 april 1915 i anledning av
fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari 1915 avgivna betänkande
med förslag till lag om fattigvården med flera författningar; och
beslöts underdånigt utlåtande: se registraturet.

Följande särskilda meningar yttrades:

1 §•

Referenten anförde:

»Beträffande minderårighetsgränsen ansluter jag mig till herr Lindbloms
och fröken P-aulis förslag om höjning av denna åldersgräns till
sexton år, en höjning, vilken särskilt vad angår städerna synes väl
motiverad och av verkligt behov påkallad.»

476

Häruti instämde kammarrättsråden Lagerbring och Cygnceus samt
e. o. assessorerna Widén och Ekenberg.

Referenten yttrade vidare:

))I 1 § förslaget till lag om fattigvården stadgas, bland annat, att
obligatorisk fattigvård omfattar nödtorftigt underhåll och erforderlig vård
samt för minderårig jämväl uppfostran. Av anförda skäl anser emellertid
kammarrätten, att till obligatorisk fattigvård bör hänföras förutom
nödtorftigt underhåll och i förekommande fall uppfostran endast sådan
vård, som må vara erforderlig och skäligen kan tillförbindas fattigvårdssamhälle
(sid. 26 och 27).

Då enligt min uppfattning någon verklig fara för en så extensiv
tolkning av begreppet erforderlig vård, som den kammarrätten omfattat,
icke kan anses vara för handen, lämnar jag för min del kommittéförslaget
härutinnan utan erinran.»

40 §.

Kammarrättsrådet Smerling anförde:

»Mot den av kommittén föreslagna ordningen för fastställandet av
landstingens ersättningsskyldighet för vissa slag av anstaltsvård gent
emot primärkommunen har anmärkts, att proceduren vore för omständlig
och antagligen komme att föranleda stor tidsutdräkt. Instämmande
i detta uttalande, anser jag emellertid frågan böra lösas på annat sätt
än i kammarrättens utlåtande föreslagits.

Om det ålägges vistelsekommunen att söka ersättning av landstinget
i det landstingsområde, där hemortskommunen ansåges vara belägen,
måste det ofta inträffa, att efter föregången utredning understödstagaren
befinnes äga hemortsrätt i annat landstingsområde än det, där
talan först anställts, och icke så sällan torde hemortsrättsfrågan vara
tvivelaktig samt kräva en omfattande skriftväxling med förhör i olika
landsdelar.

En betydligt enklare procedur skulle åstadkommas därigenom, att
man lade underhållsskyldigheten direkt och definitivt på landstinget i
det landstingsområde, som vistelsekommunen tillhör. Allenast i det fall,
att fråga uppstår om landstingets rätt till ersättning av staten — såvida
sådan rätt anses böra förbehållas även landsting — behövde utredning
om hemortsrätten äga rum.»

477

42 §.

Presidenten, med vilken kammarrättsrådet voii Unge instämde,
yttrade:

»1 pluralitetens uttalande att kostnaderna för sådana lattiga sjuka,
som äro intagna för vård å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga, böra avlyftas från primärkommunerna och läggas på landstingen.
kan jag icke instämma. Kommittén har haft denna fråga under
övervägande och stannat vid att icke framställa något förslag om dylik
anordning. För min del biträder jag härutinnan kommitténs mening.
Utom de av kommittén till stöd för dess ståndpunkt anförda skäl synes
mig mot en överflyttning av ifrågavarande sjukvårdskostnader å landstingen
kunna anmärkas, att anordningen väsentligen skulle komma de
kommuner tillgodo, som ligga i närheten av någon länets sjukvårdsanstalt
och sålunda hava jämförelsevis lätt förbindelse med densamma,
samt antagligen framkalla en strävan hos dessa kommuner att i största
möjliga omfattning tillgodogöra sig den kostnadsfria sjukvården. Det
är icke uteslutet, att härav kunde framkallas trängsel å sjukvårdsanstalterna
till men för mera vårdbehövande sjuka.»

44 §.

Referenten anförde:

»Beträffande frågan om en central inspektionsmy tidighet är jag ense
med kammarrättens pluralitet, att inrättandet av en dylik myndighet
icke för närvarande synes påkallat. Dock anser jag mig böra betona,
att jag med någon tvekan biträder ämbetsverkets mening härutinnan
och finner en slutgiltig lösning av frågan kunna äga rum först sedan
under någon tid erfarenhet vunnits angående resultaten av de nya
inspektionella anordningarna.»

45 §.

Referenten yttrade:

»Vad angår villkoren för hemortsrätts förvärv är jag ense med
pluraliteten därom, att gällande fattigvårdslagstiftning icke för dylikt
förvärv uppställer villkor, som innebära erforderlig säkerhet för att
verklig samhörighet mellan understödstagaren och hemortskomrmmen

478

kan anses vara för handen, och instämmer i vad kammarrätten i sitt
utlåtande (sid. 45) därutinnan anfört.

Jämväl håller jag före, att den tidsperiod, som bör tagas till utgångspunkt
vid fastställandet av normerna för hemortsrättsförvärv, lämpligen
kan bestämmas till ett år, detta dock fattat allenast såsom en
allmän princip, vid vars närmare utformande i lagstiftningen densamma bör
underkastas de modifikationer, som av praktiska skäl må anses påkallade.
Det synes emellertid förtjäna uppmärksammas, att även under nu rådande
förhållanden, då en rättslig mantalsskrivning är tillfyllest för
grundläggande av ny hemortsrätt, det med tämlig visshet lärer kunna
antagas, att den vistelse, varå hemortsrättsförvärvet grundas, i det vida
övervägande antalet fall uppgår till inemot ett år eller därutöver. 1
detta sammanhang torde även böra påpekas, att den anmärkta bristen
på samhörighet mellan understödstagaren och samhället är ganska
nära förbunden med tolkningen av mantalsskrivningsförordningens
stadganden, särskilt i vad angår innebörden av begreppet bosättning,
vid vilken tolkning enligt min mening de dömande myndigheterna
esomoftast uppställt alltför ringa krav i avseende å såväl vistelsetidens
längd som andra förutsättningar för bosättning.

Med rätta har det sagts, att det möter stora, ja oöverkomliga ,
svårigheter att reglera hemortsrättsförliållandena på sådant sätt, som
icke ur en eller annan synpunkt komme att medföra ogynnsamma verkningar.
Det synes därför självfallet, att man vid prövning av varje
förslag till lösning av hemortsrättsspörsmålet bör mot varandra sorgfälligt
väga de fördelar och olägenheter, som må vara förknippade med
det föreliggande förslaget. Att för ernående av fullständigare samhörighet
mellan de nödlidande och hemortskommunerna eftergiva de anspråk
på enkelhet och reda, som måste ställas å de för eu talrik samhällsklass
så betydelsefulla hemortsrättsföreskrifterna, eller inveckla sig i andra
praktiska olägenheter synes mig alltså icke tillrådligt utan noggrant
övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter.

I skrivelse den 12 maj 1905 uttalar riksdagen den mening, att
den i 1871 års fattigvårdsförordning upptagna grundsatsen, att envar
enligt regeln bör i avseende å fattigvård höra till den kommun, dit
han i allmänhet i borgerligt avseende hörde, ej vidare borde upprätthållas.
Bland de menliga verkningar, som enligt riksdagens åsikt
vore förbundna med den rådande principen, omnämnes särskilt, att en
person kan på grund av ett kort uppehåll i kommunen där vinna hemortsrätt.
Såsom kommittén anmärker, är den närmast till hands liggande
utvägen att avhjälpa detta missförhållande att i enlighet med eu del ut -

ländska lagar såsom villkor för homortsrättsförvärv uppställa fordran
på viss tids vistelse inom kommunen. 1 likhet med kommittén anser
jag mig emellertid ej böra förorda, att en dylik vistelse lägges till
grund för hemortsrättsförvärv. De skäl, kommittén anfört mot införandet
i vår lagstiftning av denna princip för hemortsrättsförvärv,
synas fullt övertygande. Särskilt bör kraftigt betonas den synnerliga
angelägenheten av att hemortsrätten regleras genom föreskrifter,
som äro ägnade att i möjligaste män förebygga tvister mellan kommunerna
i fattigvårdsfrågor och, såvitt ske kan, förenkla desamma. På
grund av vårt lands fortgående industrialisering och därav beroende
större rörlighet bland befolkningen synes ock all anledning föreligga
till antagande, att den i hög grad betänkliga ökningen av fattigvårdsprocessernas
antal alltjämt kommer att fortskrida, därest icke till förekommande
härav kraftiga åtgärder vidtagas. Att dessa tvisters antal,
vilkas nedbringande ur flera synpunkter framstår såsom ett ingalunda
oviktigt samhällsintresse, skulle, om förvärvet av hemortsrätt bleve beroende
av viss tids vistelse i en kommun, avsevärt ökas, torde få anses
visst, liksom ock att de under nämnda förutsättning komme att bliva
vida mera invecklade och svårlösta. Jämväl andra olägenheter äro förbundna
med stadgande om hemortsrättsförvärv på grund av viss tids
vistelse i en kommun. Att en anordning i avseende å hemortsrätten,
enligt vilken dylik rätt räknas efter kalenderår, ifråga om reda och enkelhet
särskilt vad angår utrönande av den tid, meddelad fattigvård avser,
äger bestämt företräde framför ett system, enligt vilket ny hemortsrätt
kan förvärvas när som helst under året, synes otvivelaktigt. Ej heller
bör förbises, att ett stadgande om viss tids vistelse i kommunen såsom
grund för hemortsrättsförvärv komme att medföra ej ringa fara för
illojala försök att på annan kommun överflytta en befarad fattigvårdstunga
genom att hindra ett hotande hemortsrättsförvärv medelst överenskommelse
om upphörande av arbetsavtal några dagar före vistelsetidens
utgång eller annan liknande åtgärd.

Med nu angivna uppfattning av hithörande spörsmål är det mig
icke möjligt ansluta mig till pluralitetens förslag härutinnan, vilket
synes mig tämligen nära sammanfalla med anordningen, att en ettårig
vistelse i kommunen grundlägger förvärv av hemortsrätt.

Ehuru ense med kommittén därom, att underlaget för hemortsrätts
förvärvet fortfarande såsom hittills bör vara mantalsskrivningen,
kan jag däremot icke under nuvarande förhållanden förorda förslaget att
till grund för dylikt förvärv lägga den faktiska mantalsskrivningen. Väl
inser jag tillfullo de stora praktiska företräden i avseende å reda och

480

enkelhet, en sådan anordning skulle erbjuda framför nu rådande förhållanden,
och finner även, att förslagets genomförande vore synnerligen
önskligt, därest erforderliga garantier gåves för att en var bleve förd
i mantal i sin rätta mantalsskrivningsort. Men sådana garantier torde
knappast kunna anses vara förhanden. Sant är visserligen, att de
fall äro mycket fåtaliga, då i fattigvårdsmål en på vistelse grundad
faktisk mantalsskrivning förklarats obehörig. Men däremot är det en
ingalunda sällsynt företeelse, att personer ej bliva mantalsskrivna i
kommuner, där de vistas under omständigheter, som böra föranleda
sådan åtgärd, och endast undantagsvis lärer, därest på sätt kommittén
föreslagit viss besvärstid stadgas i mantalsskrivningsmål, kommun, vars
intressen beröras av omförmälda underlåtenhet, äga möjlighet att i förevarande
avseende bevaka sin rätt. Åven enligt kommitténs åsikt böra
vissa ändringar utöver den nu föreslagna vidtagas i mantalsskrivningsförfattningarna,
och flera av de i ärendet hörda vederbörande (Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala och Gottlands län, Örebro
läns landsting m. fl.) hålla jämväl före, att genomförandet av kommitténs
reformförslag i nu förevarande del kräver en mera genomgripande
revision av mantalsskrivningsförfattningarna (jmfr uti. sid. 47).

överståthållarämbetet är för sin del tveksamt om riktigheten av
kommitténs förslag att låta den faktiska mantalsskrivningen vara bestämmande
för hemortsrätten. Skulle av kommittén ifrågasatta ändringar i
mantalsskrivningsförfattningarna kunna åstadkommas och bleve de genomförda
samtidigt med den föreslagna fattigvårdslagen, vore — anför överståthållarambetet
vidare — måhända intet att erinra mot kommitténs
förslag, utan skulle detsamma tvärtom kunna anses vara det mest lämpliga.
Innan så kunde ske, och överståthållarämbetet tvivlade på, att så
någonsin bleve förhållandet, syntes det nödvändigt att lägga en annan
grund för hemortsrätten än den av kommittén föreslagna.

Dessa av överståthållarämbetet mot förslaget uttalade betänkligheter
torde icke vara ogrundade, och synes rådligast, att nuvarande
stadgande i ämnet bibehålies, till dess, där så ske kan, genom en revision
av mantalsskrivningsförfattningarna större överensstämmelse vunnits
mellan bosättningen och den faktiska mantalsskrivningen.

Under förutsättning att, i enlighet med vad ovan blivit sagt, tidsperioden
för hemortsrättsförvärv, principiellt sett, fastställes till ett år, och
detta förvärv fortfarande såsom hittills grundas å mantalsskrivning, ligger
självfallet den lösning av förevarande spörsmål närmast, att icke någon
rubbning sker i gällande bestämmelser i det avseende, varom nu är fråga.
Men om således allt skulle bliva vid det gamla, komme ju de anmärkta,

481

med den nuvarande ordningen förbundna olägenheterna att alltjämt
kvarstå. För undvikande härav kunde man möjligen anlita don utvägen
att såsom villkor för hemortsrättsförvärv uppställa mantalsskrivning
i en kommun under två på varandra följande år, ett förslag,
som tid efter annan från skilda håll framställts. Kommittén har dock
ansett sig ej kunna förorda detta förslag av det skäl, att man därvid
skulle avvika från den antagna utgångspunkten, en tidsperiod av ett år.
Två mantalsskrivningar skulle nämligen ofta innebära en fordran på
ända till två års vistelse, och särskilt för alla de fall, då vistelsen inom
en kommun omfattade jämnt ett år utan att börja vid årsskiftet, t. ex.
för tjänare, skulle en sådan bestämmelse försvåra hemortsrättsförvärvet.
Betydelsen av dessa skäl bör för visso icke underkännas, men å
andra sidan torde ej heller kunna förnekas, att stadgandet om endast
en mantalsskrivning såsom grund för hemortsrättsförvärv lider av såväl
principiella som praktiska olägenheter av delvis ganska betänklig art.
Ur angivna synpunkter synes således varje här ovan omförmäld lösning
av hemortsrättsfrågan i nu förevarande del erbjuda större eller mindre
olägenheter, och verkligt fullgiltiga skäl för rubbning av nu gällande
anordning härutinnan kunna enligt min uppfattning knappast anses
framtedda. Då härtill kommer, att hemortsrättsbestämmelserna böra
avse att i möjligaste mån främja en rättvis och lämplig fördelning
av fattigvårdstungan mellan kommunerna och en väsentlig skärpning
av villkoren för hemortsrättsförvärv med all säkerhet komme att medföra
en förskjutning av fattigvårdstungan till nackdel för de ekonomiskt
svagare, icke industriidkande kommunerna, ställer jag mig än mera
tveksam mot övergivandet av den princip, som ligger till grund för
vår gällande hemortsrättslagstiftning i den del, varom nu är fråga.

Det torde även böra uppmärksammas, att genom statens ökade
bidragsskyldighet till fattigvården ävensom landstingens övertagande
av vissa kostnader för densamma en minskning i hemortsrättens betydelse
kan förväntas komma att inträda. Ett visst avseende lärer ej
heller kunna frånkännas den omständigheten, att man år 1909 i Tyskland
nedsatt tiden för hemortsrättsförvärv från två till ett år.

Åven andra omständigheter än vistelsetidens längd äro emellertid
av grundläggande betydelse för lösningen av hemortsrättsspörsmålet.
Hit är i första rummet att hänföra grundsatsen, att under viss tid lämnat
understöd utgör hinder för hemortsrättsförvärv i en kommun. Såsom känt
innebär kommitténs förslag en högst väsentlig inskränkning i de hinder,
nu gällande fattigvårdsförordning uppställer i detta avseende, enär enligt
Utlåtanden ang. fattigvård. '' 61

482

samma förslag endast obligatorisk fattigvård, som meddelats någon under
första mantalsskrivningsåret i en kommun, skulle utöva inverkan på
hemortsrätts förvärv. Denna kommitténs uppfattning av ifrågavarande
spörsmål kan jag icke biträda. Enligt min åsikt innefattar nämligen kommitténs
förslag icke tillfyllestgörande garantier för att den försörjningsförmåga
eller ekonomiskt tryggade ställning, som i överensstämmelse
med gängse åskådning utgör förutsättning för vinnande av hemortsrätt,
i erforderligt mått är för handen. Jämlikt nu gällande lag och praxis
kräves såsom villkor för hemortsrättsförvärv, bland annat, att vederbörande
icke under vare sig mantalsskrivnings- eller det nästföregående
året åtnjutit fattigvård enligt § 1. Det synes mig, som om avgörande
skäl saknades att i nu förevarande hänseende bereda lättnad i förvärvet
av hemortsrätt. Låt vara att dylikt förvärv skulle i viss mån försvåras
genom den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, kommittéförslaget
ställer i utsikt, komme likväl villkoren för sådant förvärv
även med den av mig förordade skärpningen att i det hela bliva av så
lindrig beskaffenhet, att särskilt vid jämförelse med bestämmelserna i
utländsk lagstiftning och vad även hos oss påyrkats berättigad anledning
till erinran mot omförmälda skärpning av förslaget knappast synes
vara för handen.

Från vissa håll (överståthållarämbetet m. fl.) har erinrats, att

1 enlighet med vad för närvarande är stadgat även fattigvård enligt

2 §, som meddelats av annat fattigvårdssamhälle än det, där den understödde
är mantalsskriven, borde hindra hemortsrättsförvärv. Att frivillig
fattigvård enligt 1871 års fattigvård sförord ning utövat sådan inverkan har
emellertid, på sätt kommittén erinrat, varit helt naturligt, med hänsyn
därtill att de fall, då obligatorisk fattigvård enligt samma förordning skolat
lämnas, icke sammanfallit med dem, där fattigvård varit av verkligt behov
påkallad. Bleve kommitténs förslag upphöjt till lag, komme all fattigvård
åt dem, som på grund av arbetsoförmåga vore i behov av understöd,
att anses såsom obligatorisk, medan fattigvård enligt 2 § skulle utgå
i följd av andra orsaker såsom arbetslöshet o. s. v. Vid sådant
förhållande synes man ej böra överskatta de på skilda håll yppade farhågorna,
att de nya bestämmelserna skulle bereda möjlighet för en
kommun att på en annan illojalt överflytta en redan förhandenvarande
eller befarad fattigvårdstunga genom att tilldela den eller de personer,
varom vore fråga, fattigvård enligt 2 §. Jag anser mig därför böra
om ock med någon tvekan lämna utan erinran vad kommittén i nu
förevarande avseende föreslagit.

483

Beträffande lösningen av övriga hemortsrätten vidkommande frågor
instämmer jag med plurali teten.

Kammarrättsrådet Cygnaus, med vilken e. o. assessorn Ekenberg
instämde, yttrade:

»I sitt den 2G april 1916 avgivna underdåniga yttrande över kommitténs
förslag liar Svenska fattigvårdsförbnndet uttalat dt n uppfattning,
att bestämmelserna om förvärv av hemortsrätt borde givas den innebörd,
att svensk medborgare skulle vara hemortsberättigad i det fattigvårdssamhälle,
där han senast varit mantalsskriven, därest han icke under
det år, för vilket han sålunda mantalsskrivits i fattigvårdssamhället, av
detta samhälle åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller eljest av annat samhälle
åtnjutit fattigvård. Hinder för förvärv av hemort-rätt skulle likväl
icke föranledas av fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av
kläder, underhåll eller annat, som avsåge att sätta dem i tillfälle att
begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes
än i förening med vård å sjukvårdsanstalt, därför ersättning skulle
utgå, förlossningshjälp eller begravningskostnad.

På de av fattigvårdsförbundet anförda skäl ansluter jag mig till
nämnda, av förbundet gjorda uttalanden, dock att, enär gällande lagstiftning
om mantalsskrivning, även med det av kommittén föreslagna
besvärstörfarandet, icke innebär säkerhet, att mantalsskrivning av en
person sker å ort, där han rätteligen bort föras i mantal, icke den
faktiska utan den rättsliga mantalsskrivningsorten bör, därest övriga
villkor för förvärv av hemortsrätt blivit uppfyllda, anses såsom hans
hemort. I likhet med kammarrättens majoritet anser jag även, att förvärv
av hemortsrätt bör hindras av förlossningshjälp i de fall, då den meddelats
i sammanhang med vård å anstalt.»

Kammarrättsrådet Smerling anförde:

»Vid lagstiftningen om hemortsrättsförvärv bör beaktas, att stadgandena
härom hava sin egentliga praktika betj^delse i fråga om den
rörliga befolkningen och att en stor del av Sveriges befolkning, särskilt
den i ekonomiskt avseende svagare, ofta byter hemvist. Då man uppställer
fordran på samhörighet mellan understööstagaren och hemortskommunen,
bör denna samhörighet icke enbart eller ens huvudsakligen
bedömas efter vistelsetidens längd, utan en huvudsynpunkt har sedan
gammalt varit och bör, enligt min uppfattning, fortfarande vara den,
att det för hemortsrätten avgörande året skall ligga så nära understödsåret
som möjligt.

484

Ett hinder för denna grundsats följdriktiga genomförande har emellertid
hittills legat däri, att fattigvård under nästföregående år förtagit
mantalsskrivningen dess hemortsrättsgrundande verkan. Härigenom har
den kommun, som en gång själv lämnat fattigvård eller dömts att ersätta
av annan kommun lämnad fattigvård, kommit att fortfarande utgöra
hemort, ehuru från vistelsen därstädes förflutit i förra fallet ett fattigvårdsfritt
år och i senare fallet två år, därav ett fattigvårdsfritt.

Denna enligt min uppfattning mest betydande brist i nu gällande
stadganden om hemortsrätt skulle, genom antagande av kommitténs
förslag i denna del, bortfalla.

Då mantalsskrivning är den lagstadgade formen för konstaterande
av en persons hemvist, har kommittén med rätta utgått från hemortsrättens
beroende av mantalsskrivning. I likhet med vad i kammarrättens
utlåtande uttalas anser jag emellertid frågan om behörig mantalsskrivningsort
böra kunna prövas vid tvist om hemortsrätt.

Det har blivit ifrågasatt, att utöver behörig mantalsskrivning kräva
ett års vistelse (bosättning) i kommunen. Ett stadgande i denna riktning
måste emellertid verka hämmande på den naturliga framflyttning
av hemortsrätten, som efter ombyte av hemvist bör inträda. Frånsett
praktiska svårigheter för stadgandets tillämpning, bleve verkan av en
sådan bestämmelse den, att hemortsrätten, vad anginge den rörliga befolkningen,
i ett stort antal fall förlädes långt tillbaka i tiden; och
komme detta i sin ordning att inveckla tvisterna om hemortsrätt. Då
en kommun ej sällan bleve ersättningspliktig i fråga om en person,
som över fem år oavbrutet vistats utom kommunen, komme fattigvårdstungan,
under förutsättning att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
4 62 § godtages, att i vida större utsträckning än kommittén ifrågasatt
överflyttas på staten.

Av nu anförda skäl biträder jag kammarrättsrådet Cygnmus’
och e. o. assessorn Ekenbergs mening i fråga om de föreslagna stadgandena
om hemortsrätt.»

49 och 51 §§.

Kammarrättsrådet von Unge yttrade:

»Vidkommande frågan om hemortsrätt instämmer jag i huvudsak
i det av kammarrättens pluralitet härom gjorda uttalande men är därifrån
av skiljaktig mening i följande två avseenden.

l:o) Enligt den tolkning av 25 § i 1871 års fattigvårdsförordning
i dess nuvarande lydelse, som i tillämpningen gjort sig gällande, erfordras

485

för att en person skall förvärva ny hemortsrätt, blaud annat, att han
under två kalenderår i följd — nämligen det år, för vilket han på
grund av inflyttning bort mantalsskrivas i visst fattigvårdssamhälle, och
året näst förut — varken åtnjutit fattigvård på grund av sådant behov,
som omförmäles i 1 § av fattigvän 1 sförord ningen, eller av annat fattigvårdssamhälle
än det, dit han inflyttat, eljest åtnjutit fattigvård. Förändring
av hemortsrätt äger således ruin allenast vid utgången av
kalenderår, vilket däremot icke var förhållandet, innan kungl. förordningen
den 31 december 1894 blev gällande. Den reda och enkelhet i
tillämpningen av stadgandena om hemortsrättsförvärv, som, i jämförelse
med förutvarande förhållande, vanns genom nämnda förordning, skulle
åter gå förlorad, därest bestämmelserna om fattigvårdsfrihet såsom villkor
för sådant förvärv bleve ändrade i den riktning, som av kammarrättens
pluralitet föreslås. På grund härav anser jag de nuvarande bestämmelserna
i nu ifrågavarande avseende böra bibehållas.

2:o) Enligt 51 § i kommitténs förslag utgår ej ersättning för
fattigvård, som bestått i ''bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen’,
varjämte enligt 49 § sådan fattigvård icke skall utgöra hinder
för förvärv av hemortsrätt. Om bestämmelser i denna riktning varda
upptagna i en blivande lag om fattigvården, kommer enligt min mening
detta att föranleda därtill, att en fångvårdsstyrelse, som finner sig böra
bevilja fattigunderstöd av omförmälda beskaffenhet, söker avfatta sitt
beslut om understödets beviljande i sådan form, att rätta ändamålet
med fattigvården fördöljes, allt i syfte att därigenom bereda egen kommun
ersättning av hemortskommunen och tillika förebygga, att understödstagarens
hemortsrätt förändras.

Fattigvården kan till exempel förklaras beviljad till barnens föräldrar
med visst belopp i månaden. Om sedan ersättning därför sökes
av hemortskommunen, lärer denna mot kravet invända, att fattigvården
helt eller delvis är avsedd att sätta barnen i tillfälle att begagna skolundervisning
och således ej skall ersättas.

Huru därmed förhåller sig, skall då i rättegången utredas, vilket
ej lärer bliva lätt. Bestämmelserna i fråga synas mig sålunda i hög
grad ägnade att föranleda tvister emellan fattigvårdssamhällena. På
grund härav och då jag ej heller kan finna någon skälig grund för att
ej fattigvård av ifrågavarande art skall ersättas lika väl som annan
fattigvård enligt 1 § och jämväl inverka i avseende å förändring av
hemortsrätt, anser jag berörda bestämmelser i förslaget böra utgå.»

486

55 §.

Kammarrättsrådet Wåhlin, med vilken kammarrättsrådet von Unge
instämde, anförde:

»Bestämmelser därom, att fattigvård, vilken av viss kommun lämnats
någon, som i annat fattigvårdssamhälle har sin försörjningsort, skulle av
det senare samhället gottgöras, infördes först i vår lagstiftning genom
kungl förordningen angående fattigvården i riket den 25 maj 1847
(§ 18). Den i sammanhang härmed givna bestämmelsen, att ansökan
om ersättning skulle inom en månad avlämnas till Konungens vederbörande
befallningshavaude, och att, i händelse nämnda tid skulle försittas,
den sökande kommunen icke skulle vara berättigad till ersättning
för de kostnader, som utgått efter nämnda tid av en månad och till dess
ansökningen avlämnades, har därefter alltjämt bibehållits i huvudsak
orubbad.

Kommittén har emellertid beträffande påföljden för försummelse
att anhängiggöra ersättniigstalan inom i sådant avseende föreskriven
tid förklarat sig anse skäl icke föreligga att göra någon avvikelse från
vad som gäller vid den vanliga fordringspreskriptionen, eller att den
del av fordran, som är äldst, preskriberas; och har i enlighet härmed
kommittén, som funnit tiden för ansöknings ingivande böra bestämmas
till 60 dagar från det ersättningsbar fattigvård börjat utgå, i 55 § av
sitt lagförslag hemställt, att försummelse i avseende å iakttagandet av
denna tid skulle medföra den påföljd, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,
som utgivits mer än 60 dagar före det ansökningen hos
Konungens befallningshavande gjordes, skulle anses förfallen.

Det torde emellertid icke hava vant utan giltiga skäl, som de
hittills gällande bestämmelserna i förevarande avseende erhållit en innebörd,
som i viss mån avvikit från motsvarande bestämmelser inom civilprocessens
område. Den undersökning, som anordnats i sammanhang
med beslutet om meddelande av fattigvård åt en person, som antages
äga hemortsrätt i annan kommun, lämnar i regel det huvudsakliga
materialet för bedömande av fattigvårdsbehovet vid tiden för fattigvårdens
början; och då kommittéförslaget på goda gruuder sökt tillskapa
ytterligare garantier för allsidigheten och grundligheten av denna
undersökning, synes densamma kunna förväntas i framtiden erhålla ökad
betydelse i nämnda avseende. Såsom grund för omdömet om fattigvården
vid en senare tidpunkt, då densamma enligt kommittéförslaget

487

först skulle bliva föremål för ersättning, skulle undersökningen åter
erhålla väsentligen mindre och ofta nog ganska ringa betydelse. Härtill
kommer, att även om i enlighet med kommitténs förslag fattigvården
skulle kunna ersättas först från någon senare tidpunkt, det likväl skulle
i många fall bliva nödvändigt för de dömande myndigheterna att vid
avförandet av hemortsrättsfrågan ingå i bedömande av fattigvårdsbehovet
vid den tid, då fattigvården började utgå.

Då jag på nu anförda skäl trott mig finna, att den av kommittén
föreslagna omläggningen av preskriptionsbestämmelserna skulle verka
tyngande och försvårande på fattigvårdsprocessen, har jag för min del
icke kunnat biträda kommitténs härutinnan gjorda förslag.»

56 §.

Kammarrättsrådet von Unge yttrade:

»Av kammarrättens pluralitet har ifrågasatts, att ersättning borde
utgå till länsmännen för av dem i tjänsten förrättade undersökningar i
fattigvårdsärenden. För den händelse sådan ersättning skulle komma
att länsmännen tillerkännas, anser jag samma ersättning alltid böra gäldas
av staten och således icke, på sätt kammarrättens pluralitet synes mena,
’i särskilda fall, efter angivna grunder’ av fattigvårdsstyrelse. Jag
befarar nämligen, att dessa ''grunder’ svårligen kunna så avfattas, att icke
bestämmandet enligt desamma av ersättningsskyldighet för ifrågavarande
undersökningar mycket ofta skulle föranleda till överklagande av vederbörandes
därom meddelade beslut och således till ökning av processande!
i fattigvårdsärenden.»

59 §.

Presidenten, kammarrättsrådet Wåhlin samt e. o. assessorerna
Widén och Hallberg lämnade 4 stycket om påföljd för olaga hemsändning
utan anmärkning.

62 §.

Referenten yttrade:

»De av kommittén åberopade skälen mot förkortning av den i
63 § 2 stycket lagen om fattigvården omförmälda tidsperioden av minst fem
år kan man enligt min uppfattning visserligen icke frånkänna ett visst mått

488

av berättigande, men tydligt är, att — på sätt kommittén även påpekat —
anordnandet av en fattigvårdsinspektion skulle vara ägnat minska betänkligheterna
mot fastställande av en kortare tidsfrist i de fall, varom
nu är fråga. Bestämmandet av en kortare tid — exempelvis tre år —
skulle i kommunernas fattigvård stunga medföra en sannolikt ganska
avsevärd lättnad, vilken synes kunna antagas komma att även in
utjämningssynpunkt verka gagnande. Ej heller torde böra förbises,
att en bortovaro från kommunen under en tidrymd av tre år väl i allmänhet
lärer kunna anses tillfyllest för att utplåna den samhörighet
mellan kommunen och under stödstagaren, som utgör underlaget för hemortsrätten
och följaktligen även för den kommunala försörjningsplikten.
Det synes därför lämpligen böra komma under övervägande, huruvida
icke här avsedda tidsperioTl kunde förkortas till tre eller åtminstone till
fyra år.»

Kammarrättsrådet Wåhlin, med vilken e. o. assessorn Widé/n instämde,
anförde:

»Av överståthållarämbetet har ifrågasatts omläggning av bestämmelserna
om statens ersättningsskyldighet i vissa fall för lämnad fattigvård
i syfte att dylik skyldighet skulle åligga staten i alla sådana fall,
där hemortsrätten icke på grund av den understöddes mantalsskrivning
under något av de fem senaste åren kunnat bindas vid visst fattigvårdssamhälle,
samt att fattigvårdsmål, däri sådana förhållanden konstaterats,
skulle kunna avskrivas med hänvisning för sökande kommun att i vederbörlig
ordning söka ersättning av staten.

Detta förslag bär i kammarrättens utlåtande omnämnts; och har
kammarrätten för sin del, under åberopande av det myckna arbete och
de dryga kostnader, som skulle föranledas av förslagets genomförande,
förklarat sig icke kunna biträda detsamma.

Då emellertid vad överståthållarämbetet i förevarande avseende
yttrat synes mig innefatta ett beaktansvärt uppslag till förenkling av
processen i här avsedda fattigvårdsmål, har jag — utan att kunna i dess
nu föreliggande form förorda förslaget, vars verkningar i kostnads- och
andra avseenden först efter dess närmare utarbetande torde kunna överskådas
— likväl icke velat ansluta mig till kammarrättens därom gjorda
uttalande.»

489

SO, 82 §§.

Referenten yttrade:

»Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om klagan i mål
och ärenden, som behandlas enligt fattigvårdslagen, må till en början
erinras, att kommittén utgått från den grundsatsen, att den fattigvård,
som staten tillförsäkrar dem av sina medlemmar, vilka äro i behov därav,
också bör av dessa kunna utkrävas såsom eu dem tillkommande rätt,
ehuru visserligen av helt annat slag än de rättigheter, som regleras i
civillagen och kunna utkrävas vid domstol. Både dess tillvaro och
omfång — säger kommittén — måste bestämmas efter offentligrättsliga
grunder och dess bedömande i det särskilda fallet vara i viss mån överlåtet
åt det allmännas organ. Åven här kunde man dock tala om en
rätt, nämligen en rätt för den enskilde att vid uppkommande behov
erhålla understöd eller försörjning av det allmänna, varav särskilt också
följde, att han borde äga inför någon statens myndighet få sitt yrkande
därom prövat (motiv sid. 20).

Visserligen har — såsom kommittén (motiv sid. 422) vidare anmärkt
— för den enskilde, som ej velat åtnöjas med fattigvårdsstyrelsens beslut,
den utväg stått öppen, att han kunnat göra en anmälan i ärendet hos
Konungens befallningshavande, och kommittén påpekar, att denna utväg
ock varit anlitad samt jämväl lett till föreläggande för fattigvårdsstyrelserna.
Det framginge emellertid av kommitténs utredning, att användandet
och resultatet av dessa anmälningar varit mycket ojämnt. Säkerhet för
att befogade anspråk ej åsidosattes, i den mån en sådan kunde vinnas,
finge man endast genom införandet av klagorätt hos offentlig myndighet.

T huvudsak anslutande mig till dessa kommitténs uttalanden, hyser
jag — med hänsyn särskilt till arten och beskaffenheten av det ämne,
varom här är fråga — den uppfattning, att vid lösningen av föreliggande
spörsmål de sociala och praktiska synpunkterna måste i främsta rummet
vinna beaktande, medan däremot mindre betydelse synes böra tillmätas de
formellt rättsliga. Och att med den växande samhällssolidaritet, som
kännetecknar nutiden, och de ökade krav, vilka i allt högre mått från
det allmännas sida ställas å den enskilde medborgaren, även dennes
rättigheter gent emot samhället vidgas och säkerställas — exempelvis
genom införandet av rätt för den enskilde att i besvärsväg få sina
anspråk på hjälp från det allmännas sida prövade — synes mig vara
en naturlig yttring av samhällsutvecklingen, liksom enligt min mening
införandet i fattigvårdslagstiftningen av besvärsrätt i här avsedda ärenden
Utlåtanden ang. fattigvård. 62

490

är ägnat att icke blott medföra större säkerhet för att de behövande
verkligen komma i åtnjutande av dem i fattigvårdslagen tillförsäkrade
förmåner utan även att förekomma en alltför ojämn tillämpning av
de stadganden, varom nu är fråga. Vad angår k1 ägor ätt i mål angående
vägrad fattigvård, bör även ihågkomma», att sådan rätt redan
enligt 1847 års fattigvårdsförordning varit sökande tillerkänd, vadan nu
gällande rättsregler i ämnet kunna anses innebära en återgång till en
i lagstiftningen redan övergiven ståndpunkt.

Farhågor hava yppats, att vid anlitandet av besvärsförfarandet i
nu förevarande ärenden de praktiska lämplighetssynpunkterna ej skulle
komma att i önsklig mån vinna beaktande, utan vore i angivna avseende
dessa ärendens hänskjutande till inspektionsmyndigheternas prövning att
föredraga. För min del vågar jag emellertid betvivla, att skillnaden i
ifrågavarande hänseende mellan dessa båda anordningar är av mera djupgående
betydelse, helst Konungens befallningshavande givetvis även i
besvärsmål skulle äga anlita vederbörande inspektionstjänstemans sakkunskap,
och för övrigt bör enligt min mening jämnsides med besvärsrätten
stadgas rätt för vederbörande att hos Konungens befallningshavande
såsom inspektionsmyndighet göra anmälan för vinnande av
rättelse i förefintliga missförhållanden (se nedan sid. 109, 110).

Ehuru jag således i det hela ansluter mig till kommitténs uppfattning
i ovan behandlade frågor, kan jag likväl för min del ej finna annat, än att
kommittén vid avfattandet av de nya lagbestämmelserna angående besvärsrätten
i vissa avseenden avlägsnat sig längre från nu rådande förhållanden
än som kan anses lämpligt och av omständigheterna påkallat. Må vara att,
principiellt sett, med kommitténs utgångspunkt understödssökande eller
understödstagare bör äga befogenhet att få i rättegångsväg bedömt varje
i sammanhang med understödet stående förhållande, som han anser icke
instämma med sin lagliga rätt (sid. 73), torde dock de praktiska skälen
för en begränsning av ifrågavarande besvärsrätt böra tillerkännas avgörande
betydelse.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke i 80 § 1 mom. uttryckligen
bör stadgas, att besvärsrätten hos Konungens befallningshavande
tillkommer allenast den, som på ett eller annat sätt har omedelbart
intresse i saken (motiv sid. 424). Anmälningsrätten hos Konungens
befallningshavande i fattigvårdsärenden bör däremot givetvis stå envar
öppen.

Att låta klagorätten omfatta jämväl de fall, då fråga är allenast
om meddelande av frivillig fattigvård, kan uppenbarligen icke ifrågasättas.
Likaledes ansluter jag mig till den av Eders Kung!. Majrts befallnings -

491

havande i Stockholms län m. H. i ärendet hörda vederbörande uttalade
uppfattning om olämpligheten av införandet av besvärsrätt även över beslut
ifråga om sättet för fattigvårds meddelande. Ej heller anser jag mig
kunna förorda lagfästandet av dylik rätt i avseende å beslut angående
behandlingen å anstalt eller, i allmänhet, vid fullgörandet av arbetsskyldighet.
Däremot vill det synas, som om bestämmelser borde meddelas
om besvärsrätt hos Konungens befallningshavande dels i avseende
å underordnad polismyndighets beslut i anledning av sökt handräckning
för verkställande av hemsändning eller avhämtning i händelse av understödstagarens
vägran utan skälig anledning att underkasta sig densamma,
(se dock härom motiv sid. 314), dels under förutsättning, att enligt kammarrättens
förslag meddelandet av handräckning, som avses i 73 §,
skulle åligga i stället för Konungens befallningshavande underordnad
polismyndighet eller polisman, ifråga om sådan myndighets beslut i ärende,
varom här är fråga, dels ock beträffande vederbörande styrelses beslut i
tvist angående upphörande av arbetsskyldighet för försörjningspliktig;
och tillåter jag mig särskilt betona behovet av klara och uttryckliga
processuella stadganden angående ärenden om avhämtning och hemsändning
samt åläggande och upphörande av arbetsskyldighet.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande (sid. 72) erinrar kammarrätten
om den föreslagna inspektionsmyndigheten — enligt vad ämbetsverket
förordat Konungens befallningshavande —, som har att verksamt vaka
över fattigvårdens behöriga handhavande och att ex officio ingripa till
rättande av möjligen förekommande missförhållanden. Enligt kammarrättens
mening borde en enkel anmälan hos Konungens befallningshavande
om ett förefintligt missförhållande vara nog för att föranleda
en undersökning och föreskrift om rättelse, där sådan funnes erforderlig.
Bestämmelsen i 28 § landshövdingeinstruktionen, som närmare angiver
Konungens befallningshavandes åliggande i förevarande ämne,
anser kammarrätten såsom i visst avseende redan skett (se fattigvårdsförordningen
§ 46 mom. 4, jmfr. förslaget 80 § 2 mom.) höra kompletteras
med ett stadgande om befogenhet för Konungens befallninghavande att,
i varje fall då Konungens befallningshavande finner, att tattigvården i
ett eller annat hänseende icke behörigen handhaves gent emot behövande
eller understödstagare, förordna om den åtgärd, som för bristens avhjälpande
kan finnas erforderlig. 1 konsekvens härmed har ock kammarrätten
föreslagit, att, om fångvårdsstyrelse (anstaltsstyrelse) brister i fattigvårdens
behöriga handhavande i fråga om meddelande av fattigvård
eller behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig, förhållandet
må anmälas hos Konungens befallningshavande, som äger

492

förordna om den åtgärd, som kan finnas erforderlig för avhjälpande av
förefintligt missförhållande.

Delta förslag, vilket synes stå i full överensstämmelse med
den ställning, som enligt kammarrättens uppfattning skulle intagas av
Konungens befallningshavande såsom inspektionsmyudighet i avseende
å fattigvården, finner jag böra vinna avseende. Att de av mig ifrågasatta
anordningarna skulle föranleda därtill, att vissa frågor kunde bliva föremål
för Konungens befallningshavandes prövning såväl genom anmälan
som genom besvär, lärer ej vara ägnat ingiva några betänkligheter.

Åven ansluter jag mig till kammarrättens åsikt, att bestämmelserna
i 80 § 4 mom. böra uteslutas ur förslaget.

Vad härefter angår kommitténs förslag till stadganden om
klagan hos kammarrätten över Konungens befallningshavandes beslut i
fattigvårdsärenden, tillåter jag mig, med hänvisning till vad ovan anförts
med avseende å besvärsrätt hos Konungens befallningshavande i dylika
ärenden, uttala den mening, att här avsedda klagorätt kan utan olägenhet
i vissa delar bortfalla. Det är för övrigt uppenbart och ligger i
sakens egen natur, att i avseende å en de! av de ärenden, i vilka enligt lagförslaget
talan skulle få fullföljas hos kammarrätten, ämbetsverket i vida
mindre grad än de lokala myndigheterna äger erforderliga förutsättningar
att vinna en praktisk, med ortsförhållandena överensstämmande
uppfattning av hithörande frågor, utan ofta nog finge, därest förslaget
bleve upphöjt till lag, inskränka sig till ett rent formellt bedömande
av det föreliggande ärendet. Genom en dylik anordning komme ock
ämbetsverkets arbetsbörda, som redan för närvarande är synnerligen
tyngande, att utan motsvarande nytta än ytterligare ökas, vilket självklart
i möjligaste mån bör undvikas. I enlighet med ovan gjorda uttalanden
och vad i övrigt synes följdriktigt och lämpligt bör enligt min
uppfattning klagan få hos kammarrätten fullföljas över Konungens
befallningshavandes beslut dels i mål om fullgörande av försörjningsplikt
eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad, dels i
mål angående ansökning om obligatorisk fattigvård, som helt och hållet
eller till någon del ogillats, dels i tvister mellan fattigvårdssamhällen eller
mellan fattigvårdssamhälle och understödstagare ifråga om avhämtning
eller hemsändning, dels ock i ärenden angående åläggande eller upphörande
av arbetsskyldighet för försörjningspliktig ävensom, av vederbörande
fattigvårdssamhälle, mot beslut, meddelat av Konungens befallningshavande
såsom inspektionsmyndighet i mål angående utgörande
av fattigvård.

493

Den i kammarrättens utlåtande (sid. 79) gjorda erinran angående
bestämmelserna i 84 § anser jag mig böra biträda.»

Häruti instämde kammarrättsrådet Lagerbring och e. o. assessorn
Ekenberg.

Kammarrättsrådet Smerling yttrade:

»Beträffande besvärsförfarandet instämmer jag i huvudsak med
referenten. Huruvida klagan över vägrad fattigvård må kunna fullföljas
till kammarrätten, synes mig likväl vara tvivel underkastat.»

Som ovan.

In fidem:

O. F. Hagman.

494

46.

Socialstyrelsen.

Genom nådig remiss den 30 april 1915 anbefalld att avgiva utlåtande
över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om fattigvården
m. fl. författningar, får socialstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

Förslaget till lag om fattigvården har numera underkastats en
ingående granskning såväl av en mångfald myndigheter, som hittills
haft att taga befattning med ärenden rörande fattigvården, som även
av åtskilliga andra korporationer och enskilda, vilka äro intresserade av
förevarande fråga. Vid berörda granskning hava mot förslaget framställts
talrika erinringar, som åtminstone i vissa avseenden synas uppbäras
av en så pass allmän mening, att de torde kunna förväntas leda
till ändringar i förslaget. Med hänsyn till vad sålunda förekommit har
socialstyrelsen, till vars ämbetsområde hittills ej hört frågor rörande
fattigvården, men till vilken det ifrågasatts att förlägga den centrala
förvaltningen av fattigvårdsärendena, ansett sig lämpligen kunna begränsa
sitt yttrande till vissa bestämmelser i förslaget, som äro av mera
principiell betydelse eller röra nämnda förvaltning eller ock synts giva
anledning till, erinringar, som eljest icke eller ej tillbörligen gjorts
gällande.

Vid sin granskning av lagförslaget följer styrelsen den ordning,
vari de olika frågorna komma till synes i förslaget, med den avvikelse
likväl, att frågorna om tillsynen över fattigvården och den centrala förvaltningen
av fattigvårdsärendena behandlas till sist.

1 §•

Genom den formulering, som givits åt förevarande §, har området
för den obligatoriska fattigvården erhållit en avsevärd och väl befogad
utvidgning.

Enligt styrelsens mening torde det emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida denna utvidgning kan anses tillfyllestgörande. Med nutida

495

uppfattning av samhällets förpliktelser gent emot dem av sina medlemmar,
som drabbas av nöd, synes det ej fullt motiverat att begränsa §:ns
tillämplighet till sådana nödlägen, som grunda sig på en persons oförmåga
att genom arbete försörja sig. Fattigvården måste nämligen anses
som den form, varunder samhället har att träda emellan och bringa
hjälp i alla de fall, då andra hjälpmedel mot nöden ej stå till buds.
Principiellt sett åtminstone borde sålunda §:n äga tillämpning i alla fall
av faktiskt nödläge. Med den läggning av eu kommunerna påvilande
skyldighet, som fattigvården nu har och av kommittén väsentligen bibehållits,
kan det emellertid ej förnekas, att en förändring i här antydd
riktning måste möta vissa betänkligheter. Genom utsträckt ekonomisk
medverkan från statens sida till fattigvården skulle likväl måhända dessa
betänkligheter kunna undanröjas.

Mot den något obestämda avfattning, som uttrycket »av annan
anledning» medför, hava riktats talrika anmärkningar, och hava jämväl
från några håll lämnats förslag till förbättrad avfattning. Styrelsen
vill ej förneka, att berörda anmärkningar hava visst skäl för sig, men
synes ej något av de sålunda framställda förslagen till förbättrad avfattning
vara att obetingat förorda. Vill man fullt ut bevara det till- -lämpningsområde för bestämmelsen, som kommittén åsyftat, torde det
måhända vara lämpligt att behålla kommitténs avfattning i förevarande
avseende men direkt undantaga de fall, då oförmågan till arbete är föranledd
av arbetslöshet — det enda förhållande, som enligt motiveringen
synes påkalla avvikelse.

Förutsättningen att den till arbete oförmögne skall »sakna medel
till sitt livsuppehälle» synes ej vara riktigt lyckligt avfattad. Efter en
sträng bokstavstolkning skulle nämligen beträffande en person, som har
medel till livets uppehållande men saknar medel att bereda sig tillgång
till erforderlig sjukvård eller, i fråga om minderårig, till uppfostran,
rätt till fattigvård ej äga rum — ett förhållande, som ej heller väl överensstämmer
med bestämmelsen i §:ns andra stycke om fattigvårdens innebörd.

Då i lagen intages en uttrycklig bestämmelse om innebörden av
fattigvård, §:ns andra stycke, utan att därunder inbegripes begravning,
synes det kunna ifrågasättas, om ej genom särskild föreskrift fattigvårdssamhälle
borde åläggas att sörja för begravning av avliden understödstagare.

2 §•

Från några håll har ifrågasatts att upphäva skillnaden mellan
obligatorisk och frivillig fattigvård. Styrelsen skulle vilja avråda från

496

en sådan förändring. Med hänsyn till ersättningsrätten och andra med
den offentliga fattigvården förbundna rättsverkningar skulle man nämligen
antagligen bliva nödgad att begränsa berörda vård till något motsvarande
den obligatoriska fattigvården, och den från allmän social synpunkt så
betydelsefulla förebyggande fattigvården skulle därmed bliva avförd från
fattigvårdsmyndigheternas arbetsområde.

5 och 6 §§.

I lagförslaget hava kommunerna bibehållits såsom bärare av den
offentliga fattigvården. Ehuru denna anordning, för vilken någon tillfyllestgörande
rättsgrund ej torde kunna angivas, måste anses i väsentlig
mån hava medverkat till de missförhållanden, som vidlåda vår fattigvård,
lärer det, såsom av kommittén närmare utvecklats, åtminstone ej
för närvarande kunna ifrågasättas att frångå densamma. Bland åtgärder
till lindrande av berörda missförhållanden har kommittén föreslagit
sammanslagning av två eller flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle.
Med hänsyn till förekomsten här i landet av talrika små kommuner med
ringa ekonomisk bärkraft måste åvägabringande av dylika sammanslutningar
anses som ett önskemål av så stor betydelse, att det synes
styrelsen kunna ifrågasättas, om ej såsom från ett par håll föreslagits,
Kungl. Maj:t borde äga att förordna om sammanslutning jämväl mot
kommuns vilja. Fastän sådant förordnande givetvis ej skulle meddelas
annat än i undantagsfall, skulle otvivelaktigt blotta förhandenvaron av
en dylik befogenhet i många fall underlätta Kungl. Maj:ts befallningshavandes
bemödanden att åstadkomma godvillig sammanslutning.

8 §•

Mot den föreslagna skyldigheten för fattigvårdssamhällena att hava
reglemente för fattigvården hava från vissa håll framställts erinringar.
Enligt styrelsens förmenande torde emellertid en dylik skyldighet vara
ägnad ej blott att bringa ordning och reda i vårdverksamheten utan
även, om reglementena bliva lämpligt avfattade, att främja nämnda
verksamhets effektivitet. De av kommittén framlagda förslagen till
normalreglementen innehålla visserligen, såsom även från annat håll
påpekats, föga utöver lagens bestämmelser, men med anknytningen till
de faktiska förhållandena i de olika kommunerna och den medverkan
från statens organ för fattigvården, som är ställd i utsikt, torde en
innehållsrikare gestaltning av reglementena väl i allmänhet kunna för -

497

väntas. Att här ifrågavarande skyldighet skulle för kommunerna medföra
en omotiverad tunga lärer ej skäligen kunna påslås, då reglementen
redan nu, i fattigvårdsförordningens 9 §: 3, äro anbefallda och vidare
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle äga att fritaga mindre samhällen
från ifrågavarande skyldighet.

Den av eu reservant inom kommittén framställda anmärkningen
mot att reglementena skola prövas av Kungl. Maj:ts hefallningshavande,
som ej kunna påräknas äga därför erforderlig sakkunskap, förlorar i
väsentlig mån sin giltighet med den av styrelsen föreslagna och längre
fram närmare utvecklade anordningen med särskilda konsulenter såsom
nämnda myndigheters experter i fattigvårdsfrågor.

9 §•

Otvivelaktigt torde det från fattigvårdssynpunkt i regel vara önskvärt,
att i varje fattigvårdssamhälle finnes särskild fångvårdsstyrelse.
Med hänsyn till den ganska talrika förekomsten här i landet av små
kommuner med i många fall obetydlig fattigvård är styrelsen emellertid
ej fullt övertygad om lämpligheten att göra skyldigheten att hava
särskild fångvårdsstyrelse till ett generellt och ovillkorligt åliggande.
Onekligen skulle det i dylika små kommuner ofta nog förefalla som
ett omotiverat besvär att förrätta de särskilda val samt föra de särskilda
protokoll och räkenskaper m. in., som skulle följa med särskild fångvårdsstyrelse.
Lätt nog skulle även skyldigheten att föranstalta om val
och vidtaga andra åtgärder i avseende å sådan styrelse i fall, då något
behov av densamma ej gör sig gällande, komma att förbises och leda
till obehagliga påföljder. Med hänsyn härtill skulle styrelsen vilja
föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavande, i likhet med vad kommittén
föreslagit beträffande reglementena för fattigvården, skulle äga att medgiva
mindre samhällen, där fattigvården är av ringa omfattning, befrielse
från skyldigheten att hava särskild fattigvårdsstyrelse. I sådant fall
skulle liksom nu fattigvårdsstyrelsen utgöras av kommunalnämnden.

19 § 4 mom.

I betraktande av att arbetet inom fattigvården, om det skall lända
till åsyftat gagn, onekligen måste uppbäras av personligt intresse, synes
det styrelsen, som om bestämmelserna i förevarande lagrum vore mindre
lämpliga. Styrelsen ansluter sig alltså till dem, som påyrkat detta
moments uteslutande ur lagen.

Utlåtande ang. fattigvård.

498

24 §.

Ej sällan torde inträffa, att understöd måste lämnas så skyndsamt,
att tillfälle ej finnes att. göra framställning därom hos vederbörande,
som äger att handla å fattigvård ssamhällets vägnar. Enskild person,
som i sådant fall lämnat understöd, synes, då förhållandena berättigat
till fattigvård enligt 1 §, böra i lagen tillerkännas rätt till ersättning av
fattigvårdssamhället. Sådan ersättning skulle naturligtvis ej utgå för
längre tid, än till dess erforderlig vård genom fattigvårdsmyndigheternas
försorg kunnat erhållas. Den lämnade ersättningen borde vidare, såsom
från ett par håll påyrkats, i lagen uttryckligen angivas såsom fattigvårdskostnad.
Kommittén har i sin motivering berört ifrågavarande
ämne, men de skäl, som kommittén där anfört mot upptagande i lagen
av en bestämmelse av berörda innebörd, synas icke tillfyllestgörande.

Det synes kunna ifrågasättas, om ej vad nu sagts lämpligen borde
gälla jämväl i avseende å vård, lämnad av offentlig myndighet eller allmän
anstalt eller inrättning — den bestämmelse berörande ämnet, vilken
meddelas i 60 §, avser nämligen endast sättet för ersättningens utfående.

26 §.

Den grundsats för fattigvårdens meddelande, som införts i lagen
genom bestämmelserna i denna §, måste från allmän social synpunkt
anses av sådan betydelse, att styrelsen gent emot eu framkommen erinran,
att §:ns senare punkt rätteligen hade sin plats i reglementena, förordar
§:ns bibehållande vid föreslagen avfattning.

31 §.

Av motiveringen till denna § att döma synes kommittén haft för
avsikt, att den fattigvårdssamhälle ålagda skyldigheten att hava anstalt
skulle anses fullgjord även i det fall, att samhället endast berett sig
tillgång till vårdplatser å annat snmliälies anstalt. Sista punkten i § ns
andra stycke innehåller också en bestämmelse i denna riktning. Genom
undantagsstadgandet i sista stycket, som blott synes hänföra sig till helt
eller delvis egen anstalt, har det emellertid blivit tvivelaktigt, huru
lagen i förevarande avseende är att förstå.

I flera yttranden har framhållits önskvärdheten av att fattigvårdssamhällena
bereddes tillgång till billiga lån för uppförande av här ifrågavarande
anstalter. Styrelsen delar denna mening och tillåter sig påpeka,

499

att det med hänsyn till statens förväntade medverkan till fattigvården
måste anses som ett måttligt krav, att staten bereder fattigvårdssamhällena
dylik låneinöjlighet.

Beträffande benämningen »ålderdomshem» anser sig styrelsen ej
kunna underlåta framhålla, att denna benämning måste betecknas såsom
mindre lämplig, då i dessa anstalter väl komme att intagas personer av
snart sagt alla åldrar. Bättre överensstämmelse med den avsedda användningen
synes benämningen »försörjningsbem» erbjuda.

33 §.

Skyldigheten att upprätta arbetshem skall, såsom tydligt angives
i kommitténs motivering, åligga landstingen och de städer, som ej deltaga
i landsting. I första stycket av 33 § har åt denna skyldighet,
vad landstingen angår, givits subsidiär karaktär — den inträder först,
när ej arbetshem på annat sätt kommit till stånd. Enligt styrelsens
mening lärer man hava anledning befara, att denna anordning kommer
att medföra avsevärt dröjsmål, åtminstone över den i förslagets 90 §
medgivna övergångstiden av tio år, med genomförandet av förslaget om
arbetshem. I betraktande av det livligt vitsordade behovet av ökade
möjligheter att efterhålla försumliga försörjningspliktiga samt det beaktansvärda
önskemålet att kunna från ålderdomshemmen avskilja svårbanterliga
och störande element måste ett dylikt dröjsmål anses ganska
betänkligt. Tvivelaktigt torde även vara, om lantkommuner och mindre
städer över huvud i någon vidare mån skulle komma att upprätta anstalter
av förevarande slag. Med hänsyn härtill vill det synas, som om
skyldigheten att upprätta arbetshem borde direkt åläggas landstingen.

Gent emot kommitténs i motiven till §:n angivna mening, att statsbidrag
ej skulle behöva ifrågakomma till arbetshemmen, hava erinringar
framställts i ett flertal yttranden, och styrelsen ansluter sig till dem.
Otvivelaktigt komme dessa anstalter med hänsyn till de försumliga försörjningspliktige
väsentligen att verka som ett slags lörbättringsanstalter
och skulle således tillgodose ett statsintresse. Kommittén har i sin
strävan att lindra kommunernas fattigvårdsbörda på det hela taget stannat
vid en överflyttning av densamma i vissa delar på landstingen.
Åven om denna försiktighet kan hava ett visst fog för sig, lärer det å
andra sidan ej saknas skäl för att staten åtminstone träder hjälpande
emellan. Någon rättvis utlämning i egentlig mening av fattigvårdsbördan
kan tydligtvis icke vinnas med en dylik överflyttning på landstingen,
och för flera landstingsområden skulle den medföra betungande

500

ekonomiska konsekvenser. För förverkligandet av ovanberörda önskemål
att snarast möjligt få till stånd erfoderligt antal arbetshem skulle ekonomisk
medverkan från statens sida otvivelaktigt vara av synnerligen stor
betydelse. Framhållas må även, att staten genom att lämna bidrag till
arbetshemmen skulle tillförsäkra sig obestridd medbestämmanderätt och
kontroll i avseende å anstalternas organisation och förvaltning, vilket
med hänsyn till dessa anstalters ömtåliga och svårlösta uppgifter samt
långt gående ingrepp på den personliga friheten måste anses synnerligen
önskvärt. På vad sätt här berörda statsbidrag lämpligast borde
utgå, är styrelsen ej för närvarande beredd att angiva. Möjligen torde
dock de regler, efter vilka statsbidrag utgår till alkoholistanstalter, i
viss mån kunna tjäna till ledning.

Med hänsyn till nyssberörda förhållanden i avseende å arbetshemmens
verksamhet böra de tydligtvis stå under särskilt effektiv tillsyn.
Möjligen borde uttryck häråt på något sätt givas i lagen.

Tydligtvis måste man i avseende å de å arbetshem intagna äga
möjlighet att tillgripa ganska kraftiga disciplinära åtgärder. I kommitténs
förslag till reglemente för arbetshem finnas även intagna bestämmelser
om vissa dylika åtgärder, den strängaste avseende förvaring i
enskilt rum under högst femton dagar. Då en sådan åtgärd otvivelaktigt
står i strid med de allmänna reglerna för den personliga friheten,
synes det önskvärt, att befogenhet därtill uttryckligen medgives i lagen.

Såsom ovan antytts, skulle arbetshemmen antagligen i huvudsak
bliva ett slags korrektionsanstalter. Med hänsyn härtill synes det kunna
ifrågasättas, huruvida benämningen »hem» är fullt lämplig och om den
ej borde utbytas mot »anstalt» eller »inrättning».

Styrelsen anser sig i detta sammanhang ej kunna underlåta att
fästa uppmärksamheten på den nära överensstämmelse i avseende å uppgifter
och klientel, som skulle komma att råda mellan här ifrågavarande
anstalter samt tvångsarbetsanstalter och alkoholistanstalter. Ändamålet med
samtliga dessa anstalters verksamhet är väsentligen att uppfostra arbetsskygga,
oftast till dryckenskap mer eller mindre förfallna personer, så att
de bliva i stånd att föra ett ordentligt och arbetsamt liv. Med den mildare
behandling, som man synes vara på väg att införa på tvångsarbetsanstalterna,
torde berörda överensstämmelse bliva ännu större. Med hänsyn härtill
vill det synas styrelsen angelåget att få dessa tre slag av anstalter
inordnade i ett gemensamt system, som säkerställde en rationell fördelning
av arbetsuppgifterna och en lämplig samverkan de olika anstalterna
emellan. Då jämväl lagen angående lösdrivares behandling för närva -

501

rando är under omarbetning, synes möjlighet finnas för att bär berörda
önskemål kan vinna beaktande.

40 och 41 §§.

Såsom berörts i fråga om skyldigheten att anordna arbetshem,
synes det styrelsen tvivelaktigt, om det kan anses fullt riktigt och lämpligt
att under strävandet att lindra kommunernas fattigvårdsbörda stanna
vid ett överflyttande i vissa avseenden av denna börda på landstingen.
Beträffande kostnader, varom bär är fråga, anser styrelsen denna sin
tvekan särskilt befogad. De olika former av vårdbehov, som åsyftas i
förevarande §§, äro nämligen av den beskaffenhet, att de synas särdeles
väl ägnade att tillgodoses av staten. Vården av sinnessjuka, tuberkulösa
och vanföra bestrides redan nu till betydande del med statsmedel.
Den ersättnings-. eller bidragsplikt, som i förevarande §§ är lagd på
landstingen, kunde sålunda enligt styrelsens åsikt lämpligen överflyttas
på staten. Åtminstone borde staten medelst bidrag lindra de somligstädes
sannolikt ganska betungande bördor, som ifrågavarande förpliktelser
skulle medföra för landstingen. Motsvarande förmån skulle naturligtvis
tillgodokomma de städer, som ej deltaga i landsting. Utan kraftig
hjälp från statens sida lärer man ej heller kunna förvänta att inom rimligtid
få de former av fattigsjukvården, varom här är fråga, ordnade på
tillfredsställande sätt.

Särskilt skulle styrelsen här vilja framhålla behovet av anstaltsvård
för sådana kroniskt eller obotligt sjuka, som icke äro att hänföra till
tuberkulösa eller vanföra. Dessa sjuka, som icke få upptaga platserna
å de vanliga sjukvårdsinrättningarna, äro nämligen nu till stor del i
saknad av erforderlig vård.

45—49 §§.

Styrelsen har vid 5 och 6 §§ givit uttryck åt vissa betänkligheter
mot anordningen med kommunen såsom bärare av fattigvården. Regleringen
av hemortsrätten, som är en konsekvens av nämnda anordning,
torde utgöra fattigvårdslagstiftningens mest svårbehandlade del, och dess
tillämpning visar sig ej sällan lända till nära nog absurda förhållanden.
Då man emellertid, såsom förut berörts, ej nu lärer kunna komma ifrån
att låta fattigvården uppbäras av kommunen, torde man även vara nödgad
att tillsvidare hava en dylik reglering.

Kommittén har nedlagt ett omfattande och omsorgsfullt arbete på

502

revidering av bestämmelserna om hemortsrätten. I vad mån kommittén
härvid lyckats åstadkomma förbättringar, vågar styrelsen ej bedöma. Av
de talrika erinringar, som framställts mot förevarande del av lagförslaget,
synes det emellertid i avseende å flera förändringar tvivelaktigt, om
deras genomförande skulle medföra några avsevärdare fördelar.

52 §.

Avfattningen av första stycket i denna § synes böra något modifieras,
då ett förhör ej under alla förhållanden kan vara nödvändigt eller
ägnat att på bästa sätt bereda tillgång till de föreskrivna uppgifterna.

56 §.

Kommittén har i ändamål att minska processandet kommunerna
emellan rörande fattigvårdsersättning föreslagit ett flertal förändrade bestämmelser.
Styrelsen skulle med hänsyn till berörda ändamål vilja
ifrågasätta, huruvida ej i mål, som uppenbarligen äro föranledda av bristande
kunskap eller förstånd om fattigvård slagens stadganden, sökanden
från Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida borde göras uppmärksam
därpå. Önskvärt synes även vara, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i
fall, där möjlighet till förlikning synes finnas, söker åvägabringa sådan.

62 §.

I överensstämmelse med vad styrelsen förut anfört om önskvärdheten
av att staten, kraftigare än kommittén föreslagit, träder emellan
för att lindra kommunernas fattigvårdsbörda, anser sig styrelsen böra
ansluta sig till en från några håll påyrkad nedsättning av den i §:ns
andra stycke angivna tiden till tre år. Åven synes det kunna ifrågasättas,
om ej staten skäligen borde övertaga betalningsansvaret även i
det fall, att hemortskommunen utgivit understöd under tiden för understödstagarens
frånvaro — den samhörighet mellan kommunen och understödstagaren,
som i sådant fall förekommer, lärer nämligen knappast
kunna anses utgöra grund för några anspråk på ''fattigvård.

65 §.

Med hänsyn till den motsättning, som måste anses förefinnas mellan
bestämmelserna i 64 § och 65 § 1 mom. andra punkten, synes denna
senare bestämmelse tarva någon omformulering.

503

72-77 §§.

Den bristande möjligheten att tillbörligt efterhålla försumliga
familjeförsörjare har utgjort en av de mer framträdande anledningarna
till klagomål mot det nuvarande fattigvårdsväsendet och kommittén har
sökt att genom en närmare reglering av hithörande förhållanden få till
stånd eu bättre tingens ordning. Emellertid hava kommitténs förslag
föranlett erinringar såväl reservationsvis som i åtskilliga yttranden.
Enligt styrelsens mening synes det även vara önskvärt, att förfärandet
mot försumliga familjeförsörjare om möjligt gives en mera fast och
koncis reglering, i sammanhang varmed detsamma måhända även kunde
i vissa avseenden förenklas.

Den i senare stycket av 73 § meddelade bestämmelsen synes ej
fullt överensstämma med den av kommittén på flera ställen framförda
uppfattningen, att fattigvårdens tillgodonjutande ankommer på
understödstagarens fria vilja, men torde väl, synnerligast med hänsyn
till arbetshemmen, vara av behovet påkallad. Styrelsen anser sig i
avseende å 73 §:ns senare stycke böra påpeka, att uttrycket »Lag
samma vare» ej torde vara riktigt lämpligt i avseende å understödstagare
i allmänhet, beträffande vilka ju ej alltid kan vara fråga om
deras »inställande till arbetet».

78 §.

I likhet med fångvårdsstyrelsen anser socialstyrelsen det ej böra
ifrågakomma att låta tvångsarbete förrättas i läns fängelse eller kronohäkte.
Den åtskillnad mellan tvångsarbete och straff, som det från
flera synpunkter torde vara angeläget att upprätthålla, skulle nämligen
med en sådan anordning i betänklig mån äventyras.

79 §.

Mot andra stycket i denna § hava framställts flera erinringar.
Jämväl enligt styrelsens uppfattning torde det vara tvivelaktigt, om det
kan anses rätt och lämpligt, att omyndig, som ej längre åtnjuter fattigvård,
fortfarande skall stå under fattigvårdsstyrelses tillsyn — åtminstone
borde en sådan anordning ej fortvara längre, än till dess den omyndige
uppnått 18 år.

504

80 §.

Beträffande den förändrade uppfattning av fattigvårdens natur,
som ligger till grund för huvudbestämmelserna i förevarande §, gillar
styrelsen kommitténs ståndpunkt. Med nutida åsikter om samhällets
förpliktelser mot sina medlemmar synes väl överensstämma att göra
den understödsbehövandes anspråk på fattigvård till en verklig, utkrävbar
rätt. Nu berörda förändring, som torde hava stor principiell
räckvidd, synes bland annat vara ägnad att i sin mån motverka den
missaktning och det misstroende, varför fattigvården hittills, då den
lämnats som en nådegåva, i stor utsträckning varit utsatt.

Till de beslut, varöver besvär enligt 80 § må anföras, synes ej
kunna hänföras beslut, varigenom fattigvårdsmyndighet ålägger någon
arbetsskyldighet — beträffande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet
medgivas däremot uttryckligen besvär. Visserligen har deu,
som blivit ålagd arbetsskyldighet, möjlighet att få beslutet därom prövat
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i samband med ansökan om handräckning
för hans inställande till arbetet, men då sådan ansökan förutsätter
visad tredska från den arbetsskyldiges sida, lärer det ej kunna
anses lämpligt att göra hans möjlighet till ändringssökande beroende
därav.

Tillsynen.

(43 och 44 §§ samt 80 § 2 mom.)

En bland de mest betydelsefulla nyheterna i lagförslaget utgöres
av bestämmelserna om en särskild inspektionsmyndighet för fattigvården.
Dessa bestämmelser hava emellertid blivit föremål för mycken kritik
och endast från ett fåtal håll vunnit odelat bifall. Styrelsen, som delar
kommitténs uppfattning om behovet av en effektiv och sakkunnig tillsyn
över fattigvården, kan ej förneka, att berörda kritik i viss mån
har fog för sig.

Mot kommitténs förslag till anordnande av tillsynen torde i första
rummet kunna anmärkas, att detsamma ej på ett tillfredsställande sätt
från varandra avgränsar Kungl. Maj:ts befallningshavandes och den
särskilda inspektionsmyndighetens uppgifter. Med bibehållande av Kungl.
Maj:ts befallningshavande såsom övervakande myndighet i avseende å
fattigvårdens såväl ordnande som handhavande föreskrives i lagförslaget,
att tillsyn över fattigvården utövas av en för hela riket gemensam

505

inspektionsmyndighet. Visserligen skulle denna myndighet, såsom i
motiveringen siiges, jämte utövande av kontroll över huru fattigvården
handhaves, huvudsakligen utöva en rådgivande och instruerande verksamhet.
Då den mor lokala och till följd därav väl även såsom primär
ansedda kontrollen över lagens tillämpning ävensom åtskilliga åtgärder
för lagens genomförande skulle åligga Kung!. Maj:ts befallningshavande,
torde det ej kunna undvikas, att den särskilda inspektionsmyndighetens
tillsyn i mångt och mycket komme att få karaktären av ett kontrollerande
av Kungl. Maj:ts befallningshavandes verksamhet. Denna läggning
av inspektionsmyndighetens uppdrag framträder jämväl i bestämmelsen
— § 6 st. 2 i förslaget till instruktion för statens fattigvårdsinspektör
— om befogenhet för myndigheten att överklaga Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut, som gått myndigheten emot.

Att ett sådant förhållande i kompetensavseende mellan Kungl.
Maj:ts befallningshavande och inspektionsmyndigheten kan befaras giva
anledning till många konflikter och menligt inverka på arbetet för
fattigvårdens utveckling, lärer ej kunna förn (3 k as.

Ser man till, hur förhållandet mellan ifrågavarande myndigheter
skulle kunna ordnas på bättre sätt, synas två utvägar kunna ifrågakomma.
Enligt den ena kunde, såsom från några håll ifrågasatts, från
Kungl. Maj:ts befallningshavande till inspektionsmyndigheten överflyttas
handläggningen av sådana frågor, som avse fattigvårdens organisation
och övervakaude. Konungens befallningshavandes befattning med fattigvården
skulle därigenom väsentligen komma att bliva begränsad till
vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder. En dylik fördelning
av fattigvårdsärendena synes onekligen ägnad att främja en
kraftig och enhetlig utveckling av fattigvården. Emellertid kan å andra
sidan framhållas, att fattigvården såsom en kommunal angelägenhet ej
väl lämpar sig för en centraliserad ledning. För att komma till tillfredsställande
resultat torde nämligen i många frågor rörande fattigvården
erfordras ej blott en ingående kännedom om lokala förhållanden
och personer utan även att vederbörande myndighet kan göra sig tillbörligt
gällande gent emot fattigvårdsmyndigheterna. I avseende å nu
berörda betingelser måste otvivelaktigt Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som ju i egenskap av överordnad myndighet beträffande kommunala
frågor i allmänhet står i livlig förbindelse med kommunernas organ,
tillerkännas företräde. Beaktas bör jämväl, att mellan de ärenden, som
enligt här diskuterade utväg skulle avskiljas från Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befattning och sådana, som skulle handläggas av samma
myndighet, i många fall förefinnes ett ganska nära samband och att
Utlåtande ang. fattigvård. 64

506

den kännedom om förhållandena, som förvärvas genom handläggningav
den ena gruppen av ärenden, måste anses av värde även för behandlingen
av den andra. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig
styrelsen, åtminstone för närvarande, ej kunna förorda ett sådant överflyttande
av uppgifter från Kungl. Maj:ts befallningshavande till den
särskilda inspektionsmyndigheten, som ifrågavarande utväg skulle innebära.

Enligt den andra av de två utvägar, som här åsyftas, skulle den
föreslagna särskilda, centrala myndigheten befrias från tillsynen över
fattigvården, i samband varmed de omedelbara organen för denna tillsyn,
fattigvårdsinstruktörerna såsom kommittén benämner dem, skulle
ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande. Den centrala
myndigheten skulle med en sådan anordning i huvudsak få till uppgift
att avgiva yttranden och förslag i sådana ärenden rörande fattigvården,
som det skulle ankomma på Kungl. Magt att avgöra, samt att utgöra
ett sammanhållande och vägledande centralorgan för fattigvårds förvaltningen.
Instruktörerna, eller, såsom de med hänsyn till sin här föreslagna,
förändrade ställning måhända lämpligare höra nämnas, fattigvårdskonsulenterna,
skulle öva tillsyn över fattigvården å Kungl. Maj:ts
befallningshavandes vägnar samt fungera såsom denna myndighets
experter i fattigvårdsfrågor, i den mån dessa ej äro av väsentligen
juridisk innebörd.

Såvitt styrelsen kan finna, skulle nu antydda anordning, oavsett
att den kan förväntas bliva mottagen med gillande av flertalet av de
myndigheter, som den skulle beröra, åtminstone under förevarande
förhållanden vara bäst ägnad att tillgodose kraven på fattigvårdens
handhavande och utveckling.

Beträffande den närmare utformningen av den sålunda förordade
anordningen må anföras följande huvuddrag.

För att tjäna såsom centralt specialorgan för fattigvården torde
inom därför lämpligt centralt ämbetsverk, varom mera i det följande,
böra upprättas en särskild byrå, bestående av en byråchef och en sekreterare
jämte erforderliga biträden. Byrån borde beredas tillgång till
hygienisk och b}Tggnadsteknisk sakkunskap.

Fattigvårdskonsulenterna borde från administrativ synpunkt helst
vara lika många som Kungl. Mnj:ts befallningshavande. Då det emellertid,
åtminstone till en början, torde möta svårigheter att rekrytera en
så pass talrik kår, särskilt i betraktande av att man på dessa befattningshavare
måste ställa synnerligen stora fordringar ej mindre i avseende
å erfarenhet och sakkunskap rörande fattigvårdsanstalters anordnande
och skötsel samt fattigvårdsangelägenheter i allmänhet än även

507

i avseende å rent personliga kvalifikationer, synes man vara nödgad att
minska deras antal och låta två eller liera av do mindre länen få
gemensam konsulent. För övrigt skulle eu sådan anordning medföra
den fördelen, att konsulenterna Unge mer odelat ägna sig åt ifrågavarande
befattning och ej komme att hava den blott såsom bisyssla.
Hur långt ned man lämpligen karl gå i avseende å konsulenternas
antal, vågar styrelsen icke avgöra. Måhända vore det lämpligast, att
det tillsvidare, till dess någon erfarenhet på området vunnits, överlämnades
åt Kung!. Maj:t att inom ramen av ett för ändamålet ifråga
beviljat anslag — allt efter tillgången på lämpliga arbetskrafter och
andra på frågan inverkande omständigheter — bestämma konsulenternas
antal och fördelning. Möjligen skulle även med en dylik anordning
fattigvårdsförbunduts konsulentorganisation kunna tillsvidare i viss mån
tagas i anspråk för ifrågavarande uppgifter. Fattigvårdskonsulen terna
borde kanske förordnas för viss kortare tid av Kung]. Maj:t. Kungl.
Maj:ts befallningshavande borde höras över ansökningarna om konsulentförordnande,
varefter förut berörda centrala ämbetsverk skulle upprätta
underdånigt förslag till tjänstens besättande.

Med hänsyn till de uppgifter, som skulle åligga den centrala
fattigvårdsmyndigheten. har ovan nämnts, att den skulle avgiva yttranden
och förslag i lattigvårdsärenden, som tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande.
Till sådana ärenden äro först och främst att räkna en del frågor, som
för närvarande handläggas inom jordbruksdepartementet, såsom angående
ersättning av statsmedel för fattigvård åt utländska och vissa andra
slag av understödstagare samt hemsändande från Sverige av medellösa
utlänningar och mottagande från främmande länder av medellösa
svenskar. Till dessa redan förekommande ärenden, vilkas handläggning
lärer kräva ett ganska betydligt arbete, skulle enligt förslaget till lag
om fattigvården komma vissa nya såsom frågor om förening av två
eller flera kommuner till gemensamt fattigvårdssamhälle samt om undantag
för större städer från lagens bestämmelser om fattigvård sstyrelse.
Skulle de av styrelsen ovan framställda förslagen, att statsverket i
stället för landstingen skulle vidkännas vissa kostnader för anstaltsvård
samt lämna lån till upprättande av vissa anstalter, vinna beaktande,
komme tydligtvis antalet av här ifrågavarande ärenden att avsevärt ökas.

I egenskap av sammanhållande och vägledande centralorgan för
fattigvårdsförvaltningen skulle fattigvårdsbyrån följa utvecklingen och
företeelserna i allmänhet på fattigvårdens område samt genom sammanmanträden
med konsulenterna eller på annat sätt hålla dem och respektive
myndigheter underrättade om och intresserade för framstegen därå.

508

Ehuru fattigvården otvivelaktigt bör anordnas med tillbörligt beaktande
av olika levnads- och andra förhållanden i skilda landsdelar, måste det
likväl anses påkallat att i vissa avseenden få till stånd ett enhetligt system
inom fattigvårdsväsendet. Med hänsyn härtill skulle fattigvårdsbyrån
utarbeta normerande förslag till reglementen och planer för olika slag
av fattigvårdsanstalter, till instruktioner för vårdare och andra funktionärer
inom fattigvården, till kontrakt angående utackordering av behövande
samt till sådana böcker och statistik, som böra föras av fattigvårdsstyrelserna
och vid anstalterna m. in.

Förutom här ovan berörda, till den löpande fattigvård sförvaltningen
mer eller mindre direkt hörande uppgifter, skulle den centrala fattigvårdsmyndigheten
tydligtvis hava att verka för framsteg och förbättrade
anordningar i olika avseenden på fattigvårdens område. Med hänsyn till
det livliga intresse för fattigvården, som väl fortfarande torde komma
att göra sig gällande, lärer ifrågavarande myndighet kunna förvänta
att ej sällan bliva anmodad avgiva yttranden över framställningar och
förslag, berörande lagstiftningen angående fattigvården. Jämväl i en
del frågor på fattigvården närstående områden, såsom till exempel beträffande
barnavården, skulle myndigheten antagligen komma att få
mottaga remisser.

Eventuella konventioner rörande fattigvården med andra länder,
förutom Norge och Danmark, skulle det naturligtvis åligga denna mym
dighet att förbereda.

För den händelse staten vid kristillfällen eller eljest, såsom till
exempel var fallet, när tobaksmonopolet genomfördes, skulle finna sig
föranlåten utöva understödsverksamhet, bleve det uppenbarligen den centrala
fattigvårdsmyndigheten, som finge omhändertaga hithörande frågor,

På framställning av Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle byrån
meddela råd och upplysningar rörande deras verksamhet i avseende å
fattigvården. Särskilt torde det vara lämpligt, att sådan medverkan kom
till stånd vid granskning av förslag till reglementen för fattigvårdssamhällen
och -anstalter samt till planer f ör dylika anstalter. Byrån borde också
äga att på eget initiativ sätta sig i förbindelse med Kungl. Maj:ts befallningshavande
och andra myndigheter i frågor rörande fattigvården.
Givetvis skulle byrån ej äga att besvära sig över beslut av Kung!. Maj:ts
befallningshavande.

Konsulenterna skulle, såsom förut antytts, tjänstgöra såsom Kungl.
Maj:ts befallningshavandes experter, vilka skulle biträda befallningshavandena
i deras åligganden enligt lagen om fattigvården. För det fäll
att konsulenterna skulle få sin tjänstgöring utsträckt till flera län, bleve

det kanske nödvändigt att tillerkänna dem en viss självständighet i avseende
å anordnandet av sin verksamhet. 1 den av Kungl. Maj:t utfärdade
instruktionen för konsulenterna skulle man emellertid givetvis
söka reglera deras verksamhet på sådant sätt, att deras förpliktelser gent
emot de olika länsstyrelser, vilka de voro tilldelade, ej skulle behöva
kollidera. Skulle icke destomindro kollisionsläll förekomma, finge väl
Kungl. Maj:t förordna om, hur konsulenten skulle förfara. Berättelser
över konsulenternas verksamhet och fattigvården i allmänhet skulle av
Kungl. Maj:ts befallningshavande årligen avgivas till Kungl. Maj:t. Dessa
berättelser borde sedan, med en kortfattad, inledande översikt eller möjligen
blott i sammandrag, utgivas av centralmyndigheten.

Beträffande den definitiva förläggningen inom administrationen av
centralorganet för fattigvårdsärenden har kommittén, särskilt med hänsyn
till den nya barnavårdslagstiftningen, som kommittén fått i uppdrag
att utarbeta, ej velat bestämt uttala sig. Att här ifrågavarande ärenden
ej böra förläggas till jordbruksdepartementet, som för närvarande har
sig uppdraget handläggningen av dylika ärenden, därom har kommittén
emellertid ej någon tvekan. Men om fattigvårdsärendena, med överflyttning
till civildepartementets ärendesgrupper, skola, oavsett de till departementets
egen handläggning hörande ärenden, lörläggas till socialstyrelsen
eller till en särskild, under samma departement sorterande byrå,
lämnar kommittén osagt. Emellertid framhåller kommittén, att något
egentligt samband knappast kan sägas förefinnas emellan fatligvårdsärendena
och de frågor, som utgöra huvuduppgifterna för socialstyrelsen.
Ifrågavarande ärenden stode enligt kommitténs mening närmare vissa
andra till civildepartementet hörande frågor, såsom kommunalärendena,
sjukvården och pension särendena.

Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade hade i
sitt den 18 november 1911 avgivna betänkande rörande socialstyrelsen
m. m. föreslagit, att ärenden angående den allmänna fattigvården skulle
överföras till den sociala förvaltningen.

1 propositionen till 1912 års riksdag angående anslag till ett centralt
ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, yttrade föredragande
departementschefen rörande fattigvårdsärendenas förläggning, att dessa
ärenden i sinom tid borde överföras till civildepartementet och socialstyrelsen.
Lämpligaste tidpunkten därför ansåg emellertid departementschefen
ej sammanfalla med den tid, då socialstyrelsen trädde i verksamhet,
utan borde Kungl. Maj:t bestämma, när sådant överflyttande, efter
det lämplig övergångstid vunnits, skulle äga rum.

Såvitt styrelsen kan finna, tala övervägande skäl för fattigvårds -

510

ärendenas förläggande till styrelsen. Vikten av en enhetlig förvaltning
på det sociala området, därest det ej är fråga om rent speciella förvaltningsuppgifter
såsom till exempel beträffande vissa slag av socialförsäkring,
torde ligga i öppen dag. De olika sociala frågorna stå på många
punkter i samband med varandra, och den ena frågans behandling har
ofta inverkan på den andras gestaltning. Vid de särskilda frågornas
handläggning fordras alltså hänsyn till och kunskap om åtminstone närliggande
gebit av socialförvaltningen. Den kännedom om de sociala
förhållanden, som vinnes vid behandlingen av en grupp av ärenden,
kan därjämte ofta vara av stor nytta för det sociala förvaltningsarbetet
i allmänhet.

Vad särskilt angår fattigvårdsärendenas förhållande till socialstyrelsens
ämbetsuppgift må framhållas, att statens verksamhet på det
sociala området i väsentlig mån har till syfte att motarbeta fattigdomen.
Genom vissa åtgärder, såsom socialförsäkring, skydd mot yrkesfara,
främjande av nykterhetsverksamhet, alkoliolistvård och arbetsförmedling,
söker staten att förekomma en del anledningar till fattigdom eller
lindra verkningarna av dem. Den sociala utvecklingen går även i stort
sett ut på att avvinna fattigdomen det ena området efter det andra antingen
genom att förebygga orsaker till nöd eller genom att bereda möjligheter
för eljest nödställda till försörjning på annat sätt än genom
fattigvården. Av det anförda torde framgå, att fattigvårdsärendenas förläggning
till socialstyrelsen, som ju har att uppbära statens sociala verksamhet
i allmänhet, kan anses som en naturlig komplettering av dess
ämbetsuppgifter. Först därmed skulle nämligen styrelsen beredas tillfälle
att vinna den överblick över de sociala företeelserna, som måste
anses önskvärd såväl för det ändamålsenliga handhavandet av den nuvarande
sociala förvaltningen, som även och framför allt med hänsyntill
arbetet för den sociala utvecklingen.

Beträffande fat t i gv ård s 1 agsti ft n i n o skona m i ttén s förut återgivna uttalande
rörande bristen på samband mellan fattigvårdsärendena och socialstyrelsens
tjänsteuppgifter, kan styrelsen ej dela kommitténs mening.
Styrelsen skulle snarare, oavsett ovan berörda mer allmängiltiga sammanhang
mellan de sociala ärendena, vilja säga, att ett ganska nära samband
är till finnandes melbin fattigvårdsärendena och flera av styrelsens
ärendesgrupper, såsom rörande arbetsförmedling, arbetslöshet, hemindustriellt
arbete, sjukkassor, understödsföreningar, nykterhetsverksamhet,
alkoliolistvård, bostadsväsen samt utvandring. Såsom exempel på berörda
samband kan nämnas den undersökning, som styrelsen på grund av nådigt
uppdrag utför rörande alkoholbrukets inverkan på fattigvårdsbehov. Under

511

de senaste åren har styrelsen dessutom haft att taga befattning med
vissa fattigvården närstående frågor angående offentlig: understödsverksamhet
med anledning av tobaksmonopolets införande och kristidens
verkningar.

Socialstyrelsen anser sig ej kunna underlåta att beröra ett från
en del av Kungl. Maj ts befallningshavande och andra framkommet förslag
att låta svenska fattigvårdsförbundet i större eller mindre utsträckning
ersätta den av kommittén föreslagna, särskilda inspektinnsmyndigheten.
En sådan anordning, som väsentligen komme att innebära ett
upprätthållande av de nu rådande förhållandena i förevarande avseende,
synes ej gärna kunna ifrågakomma annat än möjligen som ett provisorium.
Hur förtjänstfull än fattigvårds förbundets verksamhet under dess
nuvarande ledning varit bar man ej någon säkerhet för att detta förhållande
skall fortfara. Ej heller kan tydligtvis fatiigvårdsförbundet
tillerkännas samma ställning och befogenhet inom förvaltningen som en
statens centrala myndighet. •

I detta sammanhang bör måhända påpekas, att, även om en central
fattigvardsmyndighet kommer till stånd för fattigvårdsförbundet skulle
kvarstå viktiga uppgifter. Fattigvårdsarbetet måste nog fortfarande, om
det skall gå framåt, räkna med medverkan och initiativ från enskilt håll.
Att väcka till liv och organisera berörda enskilda krafter synes lämpligen
tillkomma fattigvårdsförbundet. Förbundet torde även kunna mer
direkt bliva fattigvårds förvaltningen till nytta. Sålunda skulle det sannolikt
vara önskvärt för den centrala myndigheten att kunna vända sig
till förbundet, när den för överläggningar eller yttranden i frågor rörande
fattigvården ville träda i förbindelse med dem, som arbeta och intressera
sig för fattigvården. En särskild betydelsefull hjälp skulle förbundet
bereda fattigvårdsförvaltningen, om det fullföljde sin verksamhet för utbildande
av fattigvårdskonsulenter och andra funktionärer på fattigvårdens
område.

Fattigvårdslagstiftningskommittén har, såsom förut omnämnts, ansett,
att med det definitiva ordnandet av fattigvårdsärendenas förläggning
borde anstå i avbidan på den förväntade nya barnavårdslag»tif‘tningen.
Styrelsen anser sig böra biträda fattigvårdslagstiftningskoinmitténs
här angivna mening och tillåter sig med hänsyn därtill föreslå,
att den ifrågasatta byrån för fattigvårdsärenden inom socialstyrelsen
tillsvidare uppföres på extra stat.

Vad slutligen angår handläggningen av sådana fattigvårdsärenden,
vilka det ankommer på Kungl. Maj:t att avgöra, lärer väl, såsom även
framgår av det härovan anförda, knappast råda mer än en mening om,

512

att densamma bör försiggå i det departement, dit övriga ärenden av
social innebörd i regel höra, eller civildepartementet.

Gentemot de övriga författnings förslag, som framlagts i förevarande
betänkande, synes det styrelsen, där ej här förut förordade förändringar
i förslaget till lag om fattigvården påkalla ändringar, icke vara något
att erinra.

Beträffande riksdagens skrivelse den 10 maj 1916 angående bland
annat omhändertagande av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last, vilken skrivelse remitteras till socialstyrelsen för
att tagas i övervägande vid avgivande av utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande, anser sig styrelsen kunna i huvudsak
biträda vad som anförts av nämnda kommitté i underdånigt utlåtande
den 12 augusti 1916.

De remitterade handlingarna återgå härjämte.

I detta ärendes handläggning hava deltagit tjänstförrättande generaldirektören
Huss, byråchefen Andersson, tjänstförrättande byråcheferna
Molin och Bjurstedt samt socialfullmäktigen von Sydow.

Protokollsutdrag innefattande särskild mening, som anförts av herrar
Andersson och von Sydow, bifogas.

Stockholm den 13 februari 1917.

Underdånigst
GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Bil.

Utdrag ur protokoll, hållet hos kungl. socialstyrelsen den 13
februari 1917.

Föredrogs nådig remiss av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till lag om fattigvården m. m., och beslöts underdånigt utlåtande
av det innehåll, registraturet utvisar.

513

Från beslutet anmäldes följande avvikande mening av herr von
Sydow, med vilken herr Andersson instämde:

»I flera delar av det underdåniga utlåtandet uttalas den uppfattning,
att en utsträckt ekonomisk medverkan från statens sida till fattigvården
skulle vara önskvärd (jfr §§ 1, 31, 33, 40, 41 och 62). För
min del kan jag instämma i vad som i utlåtandet antydes därom att
en medverkan från statens sida till kostnaden för uppförande av arbetshem,
anstalter för obotligt sjuka eller dylikt, vare sig denna medverkan
skulle ske genom billiga lån eller på annat sätt, skulle verka stimulerande
å kommunernas eller landstingens håg att uppföra byggnader för
dylika ändamål och sålunda vara att förorda. Men för övrigt kan jag
icke finna, att några skäl blivit anförda för att i högre grad än kommittén
föreslagit överflytta fattigvårdstungan från kommunerna till staten
och ansluter mig alltså i denna fråga till kommittéförslaget».

Ur protokollet:

E. Odelstierna.

Utlåtanden ang. fattigvård.

514

47.

Pensionsstyr elsen.

I anledning- av nådig remiss å fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar får pensionsstyrelsen
anföra följande.

Styrelsen erinrar om sin underdåniga framställning av den 24
januari 1917 angående kommunala pensionstillskott och kommunala
sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, genom vilken framställning
styrelsen redan i viss mån intagit ståndpunkt till en av de grundläggande
principfrågorna för en fattigvårdslagstiftning.

I avseende å pensionstillskotten innebar denna framställning, att
därest pension, som tilldelats någon jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring,
funnes tillsammans med hans övriga inkomster icke vara
tillräcklig för hans försörjning och pensionstagaren i följd därav vore
i behov av fattigvård, skulle den kommun, till vilken pensionstagaren
i fattigvårdshänseende hörde, äga att i den ordning och etter de grunder,
som av kommunen bestämdes, till pensionen lämna ett tillskott i penningar
eller naturaförmåner, vilket icke skulle anses såsom fattigvård; och skulle
dylikt tillskott kunna efter omständigheterna indragas eller jämkas.

Den av styrelsen sålunda föreslagna bestämmelsen är i huvudsak
av samma innebörd som 11 § i det av Eders Kungl. Maj:t för 1913
års riksdag framlagda förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring,
vilken paragraf emellertid i följd av riksdagens beslut kom att uteslutas
ur lagen. Detta beslut motiverades därmed, att stadgandet borde anses
falla utom ramen för ett försäkringssystem och att det icke vore osannolikt,
att vad man med detsamma velat vinna skulle kunna ernås på
annan väg.

Till stöd för sin framställning i förevarande del yttrade styrelsen
bland annat följande.

Av de personer, som för närvarande uppbära pension eller understöd
från pensionsförsäkringen, torde större delen hittills genom inkomster,
härflytande från en liten rest av arbetsförmåga eller något litet

515

sparat kapital, eller genom bidrag från enskilda kunnat draga sig fram
utan understöd tran det allmänna. De hava i regel under hela sitt liv
ärligt strävat att försörja sig själva. Övriga pensionärer hava visserligen
nödgats att för sitt uppehälle anlita understöd från fattigvården,
men dock lyckats bibehålla en relativt självständig ställning.

De pensionärer, som hittills, om än med stora försakelser, kunnat
hålla sig fria från att anlita allmänt understöd, se med varje dag den
tidpunkt nalkas, då de måste vandra vägen till fattigvården. Den grupp
av pensionärer åter, som hittills haft något litet understöd från fattigvården,
måste ställa sig i allt större beroende av denna. Det klagas
ock å vissa håll över, att gränsen mellan pensionsförsäkring och fattigvård
håller på att plånas ut och att pensionsförsäkringen under sådana
förhållanden väl kommer att medföra en minskning i fattigvårdskostnaderna
för kommunerna, men däremot icke den av fattigvården oberoende
självständighet, som avsetts med och som varit den bärande tanken i
hela den nya socialförsäkringsgrenen. Åtgärder i syfte att utom ramen
av offentlig eller enskild fattighjälp skapa en lämplig form för det tillskott
till pensionärernas försörjning, som kräves med hänsyn till pensionsbeloppens
otillräcklighet, äro så mycket mera påkallade, som dylika
tillskott ej endast äro av betydelse under den första verksamhetstiden,
utan även allt framgent måste, om ock i mindre omfattning, förekomma
på sådana platser med dyra levnadskostnader, där pensionerna, även
när de kommit upp i sina normala belopp, icke motsvara kostnaderna
för nödtorftig försörjning.

Vad angår förhållandena på detta område i Danmark, medföra
vissa av de utav danska kommunala fattigvårdsmyndigheter utdelade
understöden icke för understödstagaren några av de privat- eller offentligrättsliga
påföljder, som eljest äro eller kunna bliva förknippade med
mottagandet av fattigvård. Så äro understöd till bestridande av läkarvård
och begravningskostnader icke att betrakta som fattigvård. Detsamma
gäller i huvudsak om kostnader för uppfostran, underhåll och
vård av blinda, dövstumma, idioter, sinnessjuka, epileptiker, vanföra,
lyfta, tuberkulösa, skrofulösa och lupussjuka, därest vården äger rum å
statsanstalt eller under därmed jämförliga förhållanden. En dylik undantagsställning
tillkommer jämväl åtskilliga andra understöd, såsom underhåll
åt familjer, vilkas försörjare åtnjuta anstaltsvård för tuberkulos,
understöd på grund av sjukdom åt personer, som viss tid uppburit ersättning
från sjukkassor, understöd till änkors barn m. m.

Det synes styrelsen vara en rättfärdighetssak, att om en person
av statens och kommunens myndigheter förklarats vara arbetsoförmögen

516

för sin återstående livstid och förty berättigad att uppbära pension från
pensionsförsäkringen, men denna pension på grund av ekonomiska hänsyn
vid pensionsförsäkringslagens tillkomst icke kunnat göras tillräcklig för
hans försörjning, utan han nödgas härför anlita jämväl kommunens
hjälp, en sådan person i fråga om dylikt understöd icke bör jämnställas
med dem, som av kommunen åtnjuta fattigvård. Kommunen har ju
faktiskt genom den del av pensionen, varmed densamma bidrager, lämnat
pensionären ett kommunalt understöd utan fattigvårds karaktär. Det
kan då icke anses lämpligt, att det ytterligare understöd, som kommunen
sedermera anser sig böra lämna honom, icke utgår som tillskott till
denna pension, utan i form av fattigvård.

Att, såsom i tidigare förslag i ämnet skett, uppställa det villkoret,
att endast den, som sökt ärligen försörja sig, skulle äga åtnjuta pensionstillskott,
synes styrelsen obehövligt. Att pensionär efter förmåga söker
ärligen bidraga till sin försörjning, utgör nämligen ett villkor för erhållande
av pensionstillägg, och ifrågavarande spörsmål har sålunda i
allmänhet redan underkastats prövning av kommunal myndighet. Då
det därjämte står kommunen fritt att bevilja tillskott likaväl som att
när som helst indraga redan beviljat sådant, synes även på denna grund
en värdighetsbestämmelse vara onödig.

Då vederbörande kommuner själva skola äga träffa bestämmelser
om beviljande av kommunala tillskott, torde måhända icke vara lämpligt
att föreskriva, åt vilken kommunal myndighet avgörandet av dessa frågor
bör lämnas. Styrelsen anser sig endast böra erinra om vikten därav,
att beträffande dessa frågor en samverkan på lämpligt sätt anordnas
mellan den kommunala myndighet, som har bestämmanderätten, samt
vederbörande pensionsnämnd, vilken bör kunna gå den kommunala myndigheten
tillhanda med nödiga upplysningar.

Vad angår kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär,
innebar styrelsens framställning av den 24 januari 1917, att därest
kommun gemensamt med pensionsstyrelsen iklädde sig kostnader för
åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos person,
som i fattigvårdshänseende tillhörde kommunen, skulle kommunens andel
av nämnda kostnader icke räknas som fattigvård.

Till stöd för framställningen i denna del yttrade styrelsen bland
annat följande.

Enligt de bestämmelser, som av Eders Kungl. Maj:t meddelats
rörande användningen av de till styrelsens sjukvårdande verksamhet
anvisade medel, skall styrelsen, innan beslut om behandling eller vård
meddelas, taga under omprövning, huruvida icke bidrag i sådant hän -

517

seende av kommun, sjukkassa eller enskild person bör kunna påräknas
och göras till villkor för styrelsens ingripande.

I överensstämmelse härmed utfäster sig styrelsen, enligt hittills
följd praxis, i regel att betala endast en del av kostnadeu för en persons
vård eller behandling, därvid som villkor för utgåendet av styrelsens
bidrag uppställes, att återstående kostnader bestridas av vederbörande
kommun eller från annat håll. I följd härav komma i de flesta fall
såväl kostnaderna för vederbörande persons utrustning samt resor till
och från vårdanstalten som ock en del av vårdkostnaden att påvila
kommunen och från densamma utgå i form av fattigunderstöd.

Att en del av sjukvårdskostnaderna på dylikt sätt får karaktär av
fattigvård är ett förhållande, som ur åtskilliga synpunkter framstår såsom
oegentligt. För den vårdsökande, som utan egen skuld genom
sjukdom eller lyte förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt
och som vänder sig till pensionsförsäkringen i syfte att med dess
bistånd få arbetsförmågan återställd eller förbättrad, måste det synas
egendomligt, att en del av de härför erforderliga utgifterna skall utgå
i form av fattigunderstöd. Ur pensionsförsäkringens synpunkt måste
givetvis en sådan anordning anses i hög grad olämplig. Vidare torde
man icke kunna förneka det i och för sig oegentliga däri, att en person,
som för sjukvårdande ändamål blir föremål för offentlig understödsverksamhet,
erhåller en del av det erforderliga understödet i en form,
som icke medför några som helst för honom betungande rättsverkningar,
och återstoden i form av fattigvård, till vilken är knuten ersättningssl^ldighet
och övriga därmed förbundna följder. Slutligen medför också
nämnda ersättningsskyldighet, att patienten, då han efter slutad vård
eller behandling börjar att arbeta för sin och de sinas försörjning, gör
detta under trycket av eu skuld till fattigvårdssamhället och i följd därav
utsättes för risken att genom umbäranden eller överansträngning få
resultatet av sjukvården omintetgjort.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse för styrelsens framställning
av den 24 januari 1917, har styrelsen redan i viss mån intagit
ståndpunkt till det för en fattigvårdslagstiftning grundläggande spörsmålet,
huruvida de understöd från det allmännas sida, som i många fall
behövas för att komplettera socialförsäkringen, böra utan hänsyn till
de olika omständigheter, som kunna vålla behovet, givas karaktär av
fattigvård.

Under de senare åren har, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén
framhåller, både hos oss och i andra länder en strävan gjort sig gällande
att undvika att tillägga åtskilliga former av offentligt understöd

518

karaktären av fattigvård. Detta har skett antingen så, att man förlagt
understödsverksamheten i fråga till annan myndighet än de ordinära
understödsmyndigheterna, kommunernas fångvårdsstyrelse!-, eller ock
så, att man förklarat vissa slag av understöd helt eller delvis ej skola
hava fattigvårds verkningar.

\ id utarbetandet av sitt förslag till lag om fattigvården har fattigvårdslagstiftningskommittén
utgått därifrån, att den offentliga fattigvården
tills vidare måste utgöra organet för samhällets allmänna understödsverksamhet.
Det huvudsakliga skälet härtill synes hava varit, att
kommittén ansett den allmänna understödsverksamheten löpa en viss
fara att splittras genom att i större utsträckning uppdragas åt särskilda
organ.

I motsats till den princip, varpå kommitténs förslag i detta avseende
är byggt, står en annan åskådning, som fått sin utformning i
det förslag, som på sin tid framlades av minoriteten inom 1909 års
engelska fattigvårdskommitté. Enligt detta förslag skulle, såsom av
fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande''framgår, själva den institution,
som betecknas med ordet fattigvård, försvinna samt de befogenheter
och skyldigheter, som för närvarande tillkomma fattigvårdsstyrelserna,
med hänsyn till anledningen till behovet av understödet uppdelas
mellan ett flertal särskilda myndigheter. Vården av de icke
arbetsföra behövande skulle i varje grevskap utövas av fyra nämnder,
nämligen skolnämnden för barn i skolåldern, hälsovårdsnämnden för
späda barn, sjuka och sådana gamla, som kräva anstalts vård, hospitalsnämnden
för sinnessjuka och sinnesslöa samt pensionsuämnden för
gamla, som åtnjuta ålderdomspensioner. För vården av de arbetsföra
hjälpbehövande föreslogs inrättandet av ett särskilt departement, som
skulle hava till uppgift att organisera den nationella arbetsmarknaden,
så att arbetslöshet kunde förekommas. En av departementets sex byråer
skulle bland annat upprätta tvångsarbetskolonier för försumliga försörjare.

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén funnit nödigt att låta den
offentliga fattigvården utgöra organet för samhällets allmänna understödsverksamhet,
har kommittén haft att taga under övervägande, huruvida
varje understöd, som meddelas av fattigvårdsmyndighet, bör hava
fattigvårds verkningar. En av dessa verkningar är ju att understödet,
där så ske kan, skall återgäldas. Kommittén har visserligen ansett, att
såväl i fråga om sjukvård som i andra fall billig!)etsskäl kunna tala
för befrielse från ersättningsskyldighet. Då kommittén emellertid icke
funnit lämpligt att låta ersättningsskyldigheten bliva beroende av den
form, vari fattigvård meddelas, har kommittén vid utarbetandet av för -

510

slaget i princip bibehållit nu gällande lagstiftnings bestämmelser om
ersättningsskyldighet, om också denna ersättningsskyldighet i någon
mån modifierats genom att dess utkrävande gjorts beroende av vissa
villkor.

Det innebär endast en fortsatt utveckling av den av styrelsen redan
intagna ståndpunkten, att enligt styrelsens uppfattning icke blott sjukvård,
utan överhuvud varje hjälp från samhällets sida, som finnes behövlig
för att bringa en person ur ett nödläge, vari han utan egen
förskyllan råkat, icke må medföra några för honom betungande rättsverkningar.

Denna åskådning har i stor utsträckning kommit till synes i den
danska lagstiftningen, som utom ramen för fattigvård i egentlig mening
ställt icke blott ålderdomsunderstöd utan även understöd av ett flertal
andra anledningar. En liknande uppfattning synes heller icke hava
varit kommittén främmande, enär denna — på tal om lämpligheten av
ändring i gällande bestämmelser om inverkan på den politiska rösträtten
av åtnjuten fattigvård — yttrar, att nämnda påföljd träffar en del fall,
då den framstår såsom synnerligen obillig, fall där fattigvårdens lämnande
varit en följd allenast av ogynnsamma förhållanden utan vederbörandes
eget förvållande, såsom vid sjukdom m. m. I detta sammanhang förtjänar
ock att beaktas den av kommittén föreslagna bestämmelsen i
66 §, enligt vilken ett fattigvårdssamhälle, i samband därmed att detsamma
till fattigvårdsstyrelsens förfogande anslår särskilda medel till
åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande
av nöd vid missväxt eller annan allmännare olycka, äger att
bestämma, att ersättningsskyldighet icke skall äga rum för understöd,
som utlämnas av dessa medel.

Om också styrelsen sålunda är av den bestämda uppfattningen,
att vissa understöd böra befrias från sådana den enskilde betungande
rättsverkningar, som åtfölja emottagandet av fattigvård, tilltror sig
styrelsen dock icke att uttala sig om, vilken väg man för ernåendet av
nämnda syfte bör gå av de båda i själva grundprincipen skiljaktiga
vägar, på vilka man enligt vad ovan nämnts härvid har att välja. Det
vill dock synas styrelsen, som om den bärande idén i det av den
engelska kommittéminoriteten framlagda förslaget skulle förtjäna beaktande
vid uppbyggandet av en ny lagstiftning på ifrågavarande område.
De skäl, som fattigvårdslagstiftningskommittén häremot anfört, synas
icke styrelsen övertygande. Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten,
vilken fattigvårdslagstiftningskommittén närmast synes haft
för ögonen, är givetvis i och för sig eftersträvansvärd, men lär å andra

520

sidan icke höra tillmätas en ensidigt utslagsgivande betydelse på bekostnad
av andra, för en reformerad lagstiftning på detta område väl
så betydelsefulla synpunkter.

På grund av vad sålunda anförts anser sig styrelsen böra uttala,
att enligt styrelsens uppfattning bör, vid utarbetandet av definitivt förslag
till ny lagstiftning på ifrågavarande område, tagas under särskilt
övervägande, huruvida icke en omläggning av principerna för den kommunala
understödsverksamheten bör komma till stånd och eventuellt en
uppdelning av denna verksamhet på olika myndigheter äga rum i den
mån skilda orsaker till understödsbehovet härtill kunna giva anledning
och en dylik uppdelning i övrigt kan anses lämplig och genomförbar.

För en sådan omprövning synes styrelsen jämväl i sin mån tala
vad medicinalstyrelsen vid sin granskning av lagförslaget yttrat beträffande
det i 32 § intagna stadgandet rörande ålderdomshemmens
anordnande. Detta yttrande, i vilket pensionsstyrelsen instämmer, är
av följande lydelse:

»Av ordalydelsen i denna paragraf får man den uppfattningen,
att vården av ett flertal sjuka personer — sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa
och med andra svårare sjukdomar behäftade — skulle vara en
mycket viktig del av de uppgifter, som skola fyllas av i 31 § omnämnda
anstalter. Hittills har utvecklingen i rätt stor utsträckning
tenderat till att göra våra fattigvårdsanstalter till sjukvårdsinrättningar,
och särskilt har detta skett i våra städer och större landskommuner.
Då nu en ny fattigvårdslagstiftning skall åstadkommas, synes det medicinalstyrelsen,
som om tiden vore inne att ändra kurs beträffande denna
fråga. — Sjukvård bör skiljas från fattigvård; en fattig sjuk skall erhålla
sjukvård på samma sjukhus, där övriga sjuka medborgare vårdas,
och därför bör utvecklingen hädanefter ledas därhän, att det blir hälsovårds-
och icke fattigvårdsmyndigheten, som får taga hand om beredande
av sjukvård även åt fattiga sjuka. Detta har sin stora betydelse, då det
är tydligt, att en hälsovårdsmyndighet anlägger helt andra synpunkter
vid ordnandet av vårdanstalter än en fattigvårdsmyndighet. Kommitterade
hava även i sitt betänkande i viss mån visat förståelse för vad
här framhållits. — Det borde enligt medicinalstyrelsens mening av 32 §
tydligt framgå, att vård av sjuka å fattigvårdsinrättningar hädanefter
skulle så småningom försvinna. Å redan befintliga fattiggårdar, där
sjukvårdsavdelningar finnas, kunna dessa tydligtvis i regel icke genast
borttagas. Att däremot vid uppförande av nya fattigvårdsanstalter i
dessa inrätta särskilda sjukavdelningar synes medicinalstyrelsen olämpligt,
vilket tydligtvis dock icke utesluter anordnandet, där så befinnes

521

önskvärt, av sjukrum för vård av inom anstalten tillfälligt insjuknade
personer, för vilka lasarettsvård icko kräves eller icke lämpligen kan
beredas. I den mån sjukvårdsanstalter skola uppföras, bör det överlåtas
åt kommunala hälsovårdsmyndigheter och landstingen samt staten att
ombesörja sådana. Det är nämligen tydligt, att sinnessjuka, sirmesslöa,
tuberkulösa och av kroniska obotliga sjukdomar eljest lidande personer,
i den mån de äro i behov av sjukvård, böra erhålla sådan på härför
avsedda sjukvårdsinrättningar. Ätt i varje fattigvårdsanstalt anordna
särskilda avdelningar för dessa sjuka av skilda kategorier måste, kanske
med undantag för de större städerna, bliva både dyrt och otillfredsställande,
och i större städer torde väl icke något skäl kunna framläggas,
varför icke även i dem hälsovårdsmyndigheten borde taga i sin
hand även de fattigas sjukvård. —■ Medicinalstyrelsen vill alltså framhålla
önskvärdheten därav, att 32 § ändras därhän, att det tydligt framgår,
att de i 31 § omförmälda fattigvårdsanstalterna icke avse att utgöra
sjukvårdsinrättningar, och att föreskrifterna om sjukas vård å sådana
anstalter endast hänföra sig till undantagsfall, då sjukvården ännu icke
hunnit inom kommunen på annat sätt nöjaktigt ordnas.»

I detta sammanhang förtjänar ock att beaktas följande uttalande
av fattigvårdslagstiftningskommittén:

»Vad angår fattigvårdens verksamhet beträffande barnen har fråga
från flera håll blivit väckt om denna verksamhets överflyttning till en
speciell barnavårdsmyndighet. Skälet härför har emellertid i regel ej
varit önskan, att understödet icke skulle få fattigvårds natur, utan uppfattningen,
att barnavården skulle vinna på att centraliseras i en enda
myndighets hand. Kommittén återkommer till denna fråga i det betänkande,
som kommittén har att avgiva rörande revision av barnavårdslagstiftningen.
»

Med anledning av den granskning, som styrelsen ägnat detaljerna
i det föreliggande lagförslaget, sådana de med kommitténs utgångspunkter
blivit utformade, och som styrelsen funnit sig böra inskränka
till sådana frågor, som mera direkt sammanhänga med pensionsförsäkringen
eller med styrelsens sjukvårdande verksamhet, får styrelsen särskilt
anföra följande.

Av betydelse för pensionsförsäkringen äro framför allt bestämmelserna
om meddelande av fattigvård, särskilt av anstaltsvård. I allmänhet
synas dessa bestämmelser vara ägnade att tillgodose jämväl sådana krav,
som ur pensionsförsäkringens synpunkt äro värda beaktande. Till fördel
för pensionärerna verkar särskilt den av kommittén föreslagna uppdelningen
av fattigvårdsanstalterna i ålderdomshem och arbetshem. TydUtlåfanden
ang. fattigvård. 6®

522

ligt är dock, att ålderdomshemmens lämplighet som pensionärshem skulle
i avsevärd grad ökas, om medicinalstyrelsens ovan anförda uttalande
rörande omredigeringen av 32 § vunne beaktande.

Mot kommitténs förslag till ordnande av anstaltsvården hava två
reservanter inom kommittén framställt den erinringen, att åt denna
vårdform givits en alltför förhärskande betydelse. Denna mening delas
av åtskilliga över lagförslaget hörda myndigheter. Farhåga har också
uttryckts för att genomförandet i oförändrat skick av stadgandena i 31 §
skulle komma att föranleda därtill, att kommunerna i regel ansåge som
sin skyldighet att upprätta ålderdomshem och, när ett dylikt en gång
funnes, av ekonomiska skäl sökte i anstalten intvinga personer, där
sådant icke vore vare sig nödvändigt eller lämpligt. För egen del
anser styrelsen frågan, huruvida en begränsning i den av kommittén
ifrågasatta skyldigheten för kommunerna att upprätta ålderdomshem kan
vara påkallad, vara av sådan natur, att den för närvarande undandrager
sig bedömande. De olägenheter, som kommittéförslagets antagande i
denna del befarats kunna föranleda, synas emellertid styrelsen i viss
mån kunna undanröjas därigenom, att man i 27 eller 28 § giver uttryck
åt den principen, att vård skall lämnas i form av understöd i hemmet,
därest icke på grund av särskilda omständigheter det i förekommande
fall befinnes lämpligare att anlita annan vårdform.

Av de bestämmelser i lagförslaget, som beröra styrelsens sjukvårdande
verksamhet, är till en början att märka 1 §.

Den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, som kommittén
här ifrågasatt, synes styrelsen väl motiverad, då det givetvis innebär
utsträckt skyldighet för kommunerna att vidtaga åtgärder av förebyggande
beskaffenhet.

Det i andra stycket av ifrågavarande paragraf förekommande uttrycket
»erforderlig vård» har kammarrätten funnit vidga begreppet
fattigvård utöver vad som vore överensstämmande med rådande betraktelsesätt
eller förenligt med billighet mot mindre bemedlade medlemmar
av kommunen, vilka icke åtnjöte fattigvård. Enligt kammarrättens uppfattning
borde till obligatorisk fattigvård hänföras förutom nödtorftigt
underhåll och i förekommande fall uppfostran endast sådan vård, som
kunde vara erforderlig och skäligen kunde tillförbindas fattigvårdssamhälle.

En dylik i och för sig svävande begränsning av den obligatoriska
fattigvården synes styrelsen mindre lämplig samt för övrigt knappast
överensstämmande med den av kommittén föreslagna lydelsen av 35 §,
vilken av kammarrätten lämnats utan anmärkning.

523

Stadgandet i 41 § mom. 1 rörande landstings ansvarighet för avgifter
för vård av tuberkulösa och vanföra, vilket stadgande saknar motsvarighet
i fråga om lasaretts- och kurortsvård och annan därmed jämförlig
sjukvård, torde, såsom styrelsens sjukvårdande verksamhet för
närvarande är ordnad, komma att medföra minskade utsikter för tuberkulösa
och vanföra att erhålla sjukvård i annan form än fattigvård.

Med hänsyn till lagförslagets bestämmelser rörande landstings
ansvarighet för vissa vård- och undervisningsavgifter, särskilt bestämmelserna
i 41 § mom. 2, synes det styrelsen, som om 9 § pensionsförsäkringslagen
i vissa avseenden behövde ändras eller åtminstone förtydligas.
Då emellertid styrelsen redan av annan anledning har under
övervägande frågan om ändirng av denna paragraf i pensionsförsäkringslagen,
anser sig styrelsen för närvarande icke böra närmare ingå på
detta spörsmål.

Beträffande det i 66 § intagna stadgandet har Stockholms stads
fattigvårdsnämnd erinrat, att detsamma avser att lagfästa en praxis, som
alltmer vunnit insteg, särskilt i Stockholm. Mot ett dylikt lagfästande
vore i och för sig intet att erinra. Men skulle stadgandet härom avfattas
på sätt i förslaget skett, komme det i själva verket att innebära
en inskränkning i den nu obegränsade friheten att avstå från regressrätten,
vilket naturligtvis med ett dylikt stadgande skulle kunna äga
rum allenast för de i stadgandet angivna ändamål. Varje sådan inskränkning
ansåge sig fattigvårdsnämnden böra på det bestämdaste avstyrka.
Bäst syntes vara, att hela stadgandet såsom obehövligt uteslötes ur förslaget.
Dessa fattigvårdsnämndens uttalanden hava biträtts av kammarrätten.

För sin del håller styrelsen före, att en dylik praxis, ehuru i och
för sig efterföljansvärd, vunnit föga utbredning och att anledningen
härtill varit, att i saknad av ett uttryckligt stadgande i ämnet frågan
om lagligheten av en sådan praxis framstått såsom ytterst tvivelaktig.
Styrelsen anser därför stadgandet icke böra utgå ur lagen, utan endast
givas en ändrad avfattning, som icke så snävt som den av kommittén
föreslagna begränsar kommunernas handlingsfrihet i förevarande avseende.

De skäl, som kommittén anfört för inrättande av en central inspektionsmyndighet,
har styrelsen funnit så tungt vägande, att styrelsen
anser sig höra på det bestämdaste tillstyrka förslaget i denna del. Fn
dylik myndighet är enligt styrelsens åsikt oundgängligen nödig, därest
man skall kunna påräkna att få den praktiska omläggningen och utvecklingen
av den kommunala understödsverksamheten genomförd enligt

524

de linjer, som kommittéförslaget åsyftar. Härtill kan läggas, att såväl
för styrelsens verksamhet på pensionsförsäkringens område som ock för
den förberedande behandlingen hos styrelsen av vissa ärenden rörande
lån ur pensionsförsäkrings fonden det skulle vara till stor fördel, om
styrelsen ägde tillfälle att samarbeta med en central inspektionsmyndighet
med fackkunskap på fattigvårdsområdet. Skall en dylik inspektion
kunna fylla de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma densamma, måste
den enligt styrelsens mening givas en självständig ställning antingen
som en fristående myndighet under det departement, till vilket fattigvårdsärendena
höra, eller som en särskild byrå i detta departement.

Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med de till styrelsens
biträde förordnade sakkunniga bifogas.

Stockholm den 12 mars 1917.

Underdånigst
ADOLF af JOCHNICK.

O. F. ENBOM. CARL BROBERG. KARL DICKMAN.

HUGO ELLIOT. ERIK STRIDSBERG. AXEL TELANDER.

525

BIL

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde inom kungl. pensionsstyrelsen
jämte de av Kungl. Maj.t förordnade sakkunniga
den 12 mars 1917.

Närvarande:

Generaldirektören af JOCHNICK.

Byråcheferna: Enbom,

Broberg,

Dickman,

Elliot,

Stridsberg och
Telander.

Av de sakkunniga:

Riksdagsmännen: Branting,

Kvarnzelius och
Nilsson i Bonarp samt

Fröken Vedberg.

§ 2.

Behandlades ånyo ärendet angående pensionsstyrelsens yttrande
över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till ny fattigvårdslag.
Därvid föredrogs ett inom styrelsen upprättat förslag till dylikt yttrande,
vilket förslags närmare innehåll framginge av registraturet.

Byråchefen Broberg hänförde sig till följande särskilda yttrande:

»Pensionsstyrelsen har i sitt underdåniga yttrande angående ovannämnda
förslag uttalat den mening, att icke blott sjukvård utan överhuvud
varje hjälp från samhällets sida, som finnes behövlig för att
bringa en person ur ett nödläge, vari han utan egen förskyllan råkat,
icke må medföra några för honom betungande rättsverkningar.

Undertecknad anser i likhet med flertalet ledamöter i styrelsen,
att sjukvård i största möjliga utsträckning bör skiljas från fattigvård.

526

Med denna ståndpunkt synes mig stå i överensstämmelse, att, därest
en person på grund av ålderdom, sjukdom eller lyte blivit varaktigt
oförmögen att genom arbete försörja sig och på denna grund tillerkännes
pension eller understöd från pensionsförsäkringen, men pension eller
understöd icke förslår att bereda honom nödtorftig bärgning, det tillskott,
som vederbörande kommun nödgas lämna, icke bör hava karaktären
av fattigvård.

Från denna ståndpunkt synes mig dock steget långt till den upplagning,
enligt vilken all hjälp från samhällets sida, som finnes behövlig
för att bringa en person ur ett nödläge, vari han utan egen förskyllan
råkat, icke bör medföra några för honom betungande rättsverkningar.
Att i vår fattigvårdslagstiftning införa en bestämmelse av berörda innehåll
anser jag vara ägnat att väcka betänklig!)eter. En dylik bestämmelse
skulle sannolikt komma att få en betydlig räckvidd, då det väl i praktiken
komme att höra till undantagsfallen, att en hjälpbehövande skulle förklaras
hava på grund av egen förskyllan råkat i sitt nödläge. Säkerligen
skulle han, innan så skedde, hava gått ganska långt i bristande skötsamhet.
Det kan emellertid befaras, att en lagbestämmelse, som inrymde rätt till.
samhällets hjälp utan menliga rättsverkningar även åt personer, vilka
icke uppbjudit hela sin förmåga till självförsörjning, skulle komma att
bidraga till försvagande av den för samhällets bestånd oumbärliga
ambition, som bjuder varje samhällsmedlem att i det längsta själv söka
försörja sig och sina närmaste. Särskilt må framhållas vådan av att
kringskära samhällets rätt gent emot arbetsföra personer, vilka uraktlåtit
att draga försorg om sina närmaste anhöriga, så att dessa måst anlita
samhällets hjälp.

I den mån socialförsäkringen alltmer utvecklas, bör ju området för
fattigvårdens verksamhet komma att minskas och måhända i huvudsak
försvinna. Men i avvaktan på att så sker, synes mig icke lämpligt och
nyttigt, att man för andra områden, än där särskilda skäl härför föreligga,
träffar en sådan anordning, att samhällets understöd till dess
hjälpbehövande medlemmar får karaktären av ren gåva utan påföljder
och förpliktelser, som kunna uppväcka betänkligheter att emottaga densamma.

I övrigt instämmer undertecknad i det yttrande, som flertalet ledamöter
i styrelsen avgivit över det föreliggande förslaget.

Stockholm den 12 mars 1917.

Carl Broberg.»

527

Av de sakkunniga tillstyrkte lierrar Branting, Kvarnzelius och Nilsson
förslaget, varemot fröken Vedberg hänförde sig till följande yttrande:

»Undertecknad anhåller att till dagens protokoll få antecknat följande:

Ehuru ej torde kunna förnekas, att vissa delar av samhällets
understödsverksamhet lämpligare skulle kunna utföras av andra organ
än fattigvården, kan jag dock ej finna, att understödsbehovet hos de
understödssökande kan så uppdelas, att en kommunernas understödsverksamhet
av den art, som av fattigvården nu utövas, helt kan undvaras.
Denna understödsverksamhet kan vidare enligt min uppfattning
ej tänkas utan den med fattigvården förenade återkravsrätten. Såsom
stöd för denna uppfattning ber jag få hänvisa till följande uttalande i
fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande: »Någon fördel för understödstagarnas
del skulle antagligen ej heller vinnas genom att borttaga
stadgandet om återbetalningsskyldighet. Tvärtom kan detta tänkas
föranleda, att fattigvårdsmyndigheterna bliva mindre benägna att lämna
understöd på ett tidigare stadium och kräva, att all tillgänglig egendom
tagits i anspråk, innan det allmänna inskrider.» Kommittén har emellertid
ej utgått ifrån, att återbetalningsskyldigheten skulle tillämpas utan
inskränkning, utan har blaud annat i 67 § föreslagit, att anspråk på
ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller av försörjningspliktig
icke må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att
sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Då jag sålunda finner, att fattigvården ej kan undvaras, och vidare
anser, att en förbättrad lagstiftning på detta område är av största behov
påkallad, kan jag ej biträda pensionsstyrelsens uttalande om att vid
utarbetande av definitivt förslag till lag på ifrågavarande område bör
tagas under särskilt övervägande, huruvida icke en omläggning av
principerna för den kommunala understödsverksamheten bör komma till
stånd, för så vitt en sådan omprövning skulle medföra uppskov med
framläggandet eller antagandet av ny fattigvårdslag.»

Stockholm den 12 mars 1917.

Ebba Vedberg.

Vid protokollet:

Carl Broberg.

Rätt utdraget betygar:

Ex officio:

Edward Henning.