ENKLA BOLAG OCH HANDELSBOLAG, OM AKTIEBOLAG (Statens offentliga utredningar 1895:1)

FÖESLAG

TILL

LAGAR

ENKLA BOLAG OCH HANDELSBOLAG, OM AKTIEBOLAG

SAMT OM

FÖRENINGAR FÖR EKONOMISK VERKSAMHET

M. AL,

afgifna''

AF DEN DERTILL I NÅDER UTSEDDA KOMITÉ.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,
1890.

TILL KONUNGEN.

Enligt nådigt bref den 30 December 1885 har Eders Kongl. Maj:t
funnit, godt uppdraga åt en komité att utarbeta förslag till lagar angående
solidariska bolag och aktiebolag samt med dem jemförliga före -

ningar för ekonomisk verksamhet och i nåder förordnat till ordförande
i denna komité undertecknad Sjöcrona samt till ledamöter Bankdirektörerne
André Oscar Wallenberg och Johan Henrik Palme, t. f. Byråchefen
Hugo Wilhelm Martin och Sekreteraren i Riksgäldskontoret Sven Herman
Wikblad; hvarjemte Eders Kongl. Maj:t anbefalt komitén att, derest det
utan olägenhet kunde ske, efter hand afgifva förslag till lagstiftning i
särskilda delar af ämnet.

Redan några dagar efter det komitén sålunda blifvit, tillsatt afled
Bankdirektören Wallenberg och ny ledamot i hans ställe blef ej utsedd
förr än den 1 Oktober 1886, då dertill i nåder förordnades undertecknad
Philipson. Till följd häraf kunde komitén, som på våren 1886 höll ett
kort sammanträde för rådplägning angående val af sekreterare och
öfriga förberedande anordningar, först under hösten samma år påbörja
sitt egentliga arbete. Emellertid blef på derom gjord ansökning Bankdirektören
Palme den 11 Mars 1887- entledigad från uppdraget att vara
ledamot i komitén, och den 4 påföljande Juli förordnades i hans ställe
undertecknad Höglund.

Sedan t, f. Byråchefen Martin blifvit förordnad till expeditionschef
i Kongl. Civildepartementet, behagade Eders Kongl. Maj:t, uppå derom
gjord ansökning, den 16 September 1887 entlediga honom samt i stället
till ledamot i komitén utse undertecknad Wijkander; hvarefter Eders
Kongl. Maj:t den 29 Juni 1888, med bifall till ordförandens derom
gjorda framställning, i nåder förordnat undertecknad Billing att såsom
ledamot i komitén inträda.

Då Sekreteraren Wikblad den 12 Oktober 1889 utnämndes till
statsråd, förlorade komitén den ende qvarvarande af de ledamöter, som
vid komiténs tillsättning blefvo jemte ordföranden utsedde.

Slutligen har, uppå derom af ordföranden gjord underdånig hemställan,
Docenten Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld den 3 sistlidne

April blifvit i nåder förordnad att, intill dess komiténs arbeten hunne
afslutas, biträda komitén.

Enär lagbestämmelserna angående de särskilda bolagsformerna äro
i flera hänseenden beroende af hvarandra och delvis böra för vissa
arter af bolag vara gemensamma samt med hänsyn till det nära sambandet
mellan lagstiftningen angående bolag, å ena sidan, och lagstiftningen
rörande föreningar för ekonomisk verksamhet, å den andra, har
komitén icke vågat anse någon del af arbetet afslutad förr, än komitén
hunnit fullständigt behandla äfven öfriga delar; till följd hvaraf
komitén ej heller funnit sig kunna, på sätt uti ofvannämnda nådiga
bref antydes, efter hand afgifva förslag till lagstiftning i särskilda
delar af ämnet.

Till fullgörande af det nådiga uppdraget får komitén nu härmed
i underdånighet öfverlemna

dels förslag till

1:°) Eag om enkla bolag och handelsbolag;

2:o) Lag om aktiebolag;

3:o) Lag om föreningar för ekonomisk verksamhet;

4:o) Lag om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse;

5:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

6:o) Lag angående ändring i 10 kapitlet 6 § Rättegångsbalken;

7:o) Lag om ändring i vissa delar af förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855;

8:o) Lag angående ändring i 10 § af förordningen om tioårigpreskription
och om årsstämning den 4 Mars 1862;

9:o) Lag om tillägg till lagen angående bankaktiebolag den 19
November 1886;

10:°) Lag om ändring i vissa delar af lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 Juli 1887;

dels motiv till dessa lagförslag;

dels ock särskilda af Docenten Hammarskjöld utarbetade redogörelser
för det vigtigaste af den utländska lagstiftningen i ämnet och
den svenska bolagslagstiftningens utveckling samt för föreningsväsendet
inom landet.

Underdånigst

C. A. SJÖGRÖN A.

John Philipson.

Otto M. Höglund.

Th. Wijkander.

Herman Billing.

Hj. L. Hammarskjöld.

Stockholm den 30 Juni 1890.

TEXT.

Förslag

till

LAG

om enkla bolag och handelsbolag.

1 Kap.

Om enkla bolag.

Hvad med enkelt bolag förstås.

1 §•

Sluta två eller flere bolag för visst företag eller för fortsatt verksamhet,
och är bolaget ej sådant, hvarom i 2 kap. af denna lag eller
eljest i lag eller författning är särskildt stadgadt, kallas det enkelt
bolag.

2 §•

Enkelt bolag kan ej förvärfva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter,
ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära
eller svara, och har förty ej egen firma.

Om bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets

bestånd.

3 §•

Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets
bestånd bestämmas genom aftal.

I den mån ej annorlunda aftalats, skola bestämmelserna i 4, 5, 6,
7, 8, 9, 10, 11 och 12 §§ lända till efterrättelse.

4 §•

För vidtagande af åtgärd i förvaltningen af bolagets angelägenheter
erfordras samtlige bolagsmännens samtycke; dock må åtgärd,
som ej tål uppskof, vidtagas utan hinder deraf att bolagsman ej hinner
tillkalla öfrige bolagsmännen att i afgörandet deltaga.

5 §•

År mellan bolagsmännen aftaladt, att förvaltningsåtgärd må vidtagas
utan att samtlige bolagsmännen förenat sig derom, må den ändock
ej vidtagas, om förbud deremot inlägges af bolagsman, som ej är från
förvaltningen utesluten.

6 §•

Bolagsman må af öfrige bolagsmännen från förvaltningen skiljas,
om skäl dertill är, såsom att han vid handhafvandet af bolagets angelägenheter
visat trolöshet eller grof vårdslöshet eller försummelse,
eller att han i följd af fortvarande sjukdom eller af annan orsak är
oförmögen att i förvaltningen deltaga.

7 §•

Ändå att bolagsman ej deltager i förvaltningen, ege han, när
uppenbart hinder i bolagets verksamhet ej derigenom vållas, granska
bolagets räkenskaper, der sådana föras, äfvensom i öfrigt taga kännedom
om bolagets angelägenheter.

8 §.

Vinst och förlust fördelas mellan bolagsmännen efter hufvudtalet.
År för fördelningen allenast af vinst eller allenast af förlust viss
grund aftalad, gälle den vid fördelningen af såväl vinst som förlust.

9 §.

Göres räkenskapsafslutning medan bolaget eger bestånd, vare bolagsman
berättigad att utfå på honom belöpande vinstandel för den
tid räkenskapsafslutningen omfattar; i annat fall vare bolagsman ej berättigad
till vinstutdelning förr än vid bolagsskiftet.

10 §.

Bolagsman vare ej pligtig att utöfver sin aftalade insats något
tillskjuta; dock skall, der brist i hans insats uppkommit, hvad till dess
fyllande åtgår innehållas af vinst, som bolagsman eljest enligt 9 §
eger lyfta.

11 §•

Har bolagsman för bolagets räkning vidkänts nödig eller nyttig
utgift, ege han att för derigenom uppkommen fordran njuta ränta efter
fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom.

Försummar bolagsman att göra aftaladt tillskott eller att redovisa
influtna medel, gälde ränta efter ty nu är sagdt från den dag tillskottet
eller redovisningen bort ske.

12 §.

Talan om ersättning för skada eller förlust, som genom bolagsmans
försummelse eller vållande uppkommit, skall hos domstol anhängiggöras
inom ett år från det nästa räkenskapsafslutning blef för
bolagsmännen tillgänglig, men, der räkenskapsafslutning ej göres, inom
samma tid från det bolagsskifte skedde. Försummas det, vare rätt till
talan förlorad.

Klander af räkenskapsafslutning skall, vid enahanda påföljd, anställas
inom ett år från det den blef för bolagsmännen tillgänglig.

Om bolagsmännens förhållande till tredje man.

13 §.

Genom aftal, som slutes å bolagsmännens vägnar, blifver bolagsman
i förhållande till den, med hvilken aftalats, ej berättigad eller förpligtad,
med mindre han deltagit i aftalet. eller dertill gifvit fullmakt.

Hafva samtlige bolagsmännen deltagit i aftalet eller dertill gifvit
fullmakt, blifva de i förhållande till den, med hvilken aftalats, berättigade
och förpligtade hvar till lika del efter nufvudtalet, der ej annat
vid aftalet öfverenskommits.

14 §.

Användes vid aftals ingående benämning, hvarmed bolagsmännen
samfäldt betecknas, må den benämning ej innehålla personnamn eller
något af orden »bolag» eller »förening», vid äfventyr att de, som deltagit
i aftalet eller dertill lemnat fullmakt, svara för uppkommande
förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

15 §.

Drifver bolag handel eller annan näring, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker, vare om ansvarigheten för
derigenom uppkommande förbindelser lag, som i 14 § sägs.

Om bolagets upplösning och liqvidation.

16 §.

År bolag ej slutet på bestämd tid, ege bolagsman när som helst
uppsäga bolaget till upplösning sex månader derefter. År om uppsägningstiden
annat mellan bolagsmännen aftaladt, lände det till efterrättelse.

17 §•

Ehvad bolag slutits på bestämd tid eller icke, ege bolagsman
påfordra, att bolaget genast upplöses, om skäl dertill är, såsom:

att han sjelf eller annan bolagsman genom fortvarande sjukdom
eller annat olycksfall blifvit satt ur stånd att fullgöra hvad honom
såsom bolagsman åligger;

att annan bolagsman tredskats att göra aftaladt tillskott eller, utan
öfrige bolagsmännens medgifvande, för enskild räkning förfogat öfver
sin andel i gemensam egendom;

att annan bolagsmans andel i gemensam egendom blifvit i mät
tagen och försåld;

att annan bolagsman i bolagets angelägenheter visat trolöshet
eller grof vårdslöshet eller försummelse;

att annan bolagsman genom laga kraft egande dom förklarats förlustig
medborgerligt förtroende eller blifvit stäld under framtiden för
brott, som kan medföra sådan påföljd.

18 §.

Har bolag slutits på bestämd tid, och varder det, efter utgången
af den tid, utan uttryckligt aftal fortsatt, eller har bolag slutits på
bolagsmans lifstid, vare lag, som i 16 § sägs.

19 §.

Genom bolagsmans död upplöses bolaget

Afträdes bolagsmans egendom till konkurs, skall bolaget anses
upplöst den dag den offentliga stämningen utfärdades.

20 §.

Har det aftal träffats, att bolag, der det eljest, efter ty ofvan
är sagdt, skolat upplösas, må, med uteslutande af bolagsman eller hans
rättsinnehafvare, mellan öfrige bolagsmännen fortsättas, vare sådant
aftal, der bolagsmans egendom afträdes till konkurs, utan verkan mot
konkursboet och i andra fall ej giltigt, med mindre tillika öfverenskommelse
träffats om grunden för afgången bolagsmans eller hans
rättsinnehafvares utlösande.

21 §.

Dör bolagsman, åligge det delegarne i hans bo eller den, som
eljest om boet tagit vård, att om dödsfallet ofördröjligen underrätta
öfrige bolagsmännen samt emellertid vidtaga förvaltningsåtgärd, som
på den aflidne ankommit och ej tål uppskof.

Motsvarande skyldighet åligge, der konkurs inträffar, den som
förordnas att konkursboet omhändertaga.

22 §.

Vidtager bolagsman förvaltningsåtgärd efter det bolaget blifvit upplöst
men innan han erhållit kännedom derom, vare bolagsmännen
emellan så gillt, som om bolaget fortfarande egt bestånd.

23 §.

Då bolag blifvit upplöst, skall liqvidation verkställas i den ordning
här nedan i 24, 25, 26 och 27 §§ föreskrifves; dock gälle, der någon
bolagsman är eller varder i konkurstillstånd försatt, med afseende å
hans andel i gemensam egendom hvad i konkurslagen stadgas.

24 §.

I liqvidationen ege, der ej annat aftalats, samtlige bolagsmännen
att, sjelfve eller genom ombud, deltaga.

Aro flere delegare i boet efter afliden bolagsman, ege å deras
vägnar allenast en af dem eller ett gemensamt ombud deltaga i liqvidationen.

I öfrigt skall under liqvidationen, der ej annorlunda öfverenskommits,
rörande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter,
hvarom i 4, 5, 7, 10 och 11 §§ förmålen, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse hvad i nämnda §§ finnes stadgadt eller särskilt varit
aftaladt.

25 §.

Sedan bolag blifvit upplöst, skola dess tillhörigheter, så snartutan
uppenbar skada ske kan, i penningar förvandlas.

Bolagsgods må ej, mot någon bolagsmans bestridande, afyttras
annorledes än genom försäljning å offentlig auktion.

26 §.

Ej må tillgångarne mellan bolagsmännen skiftas, innan all veterlig
gäld blifvit betald.

Ur behållna tillgångarne ege bolagsmännen återfå enhvar sin insats.
Räcker behållningen ej dertill, varde bristen räknad såsom förlust;
uppstår öfverskott, utgör det slutlig vinst.

27 §.

Åtnöjes bolagsman ej med bolagsskifte eller med åtgärd, som under
liqvidationen vidtagits, skall han sin talan hos domstol anhängiggöra
inom ett år från det skiftet skedde. Försummas det, kåfve han
sin talan förlorat.

2 Kap.

Om handelsbolag.

I. Om handelsbolag i allmänhet.

Hvad med handelsbolag förstås.

28 §.

Sluta två eller flere bolag för att under gemensam firma idka handel
eller annan näring, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra
handelsböcker, och är bolaget ej sådant, hvarom i lagen om aktiebolag
eller eljest i lag eller författning särskildt är stadgadt, kallas det
handelsbolag.

Såsom handelsbolag skall enkelt bolag anses, der det blifvit, efter
ansökning af bolagsmännen, i handelsregistret infördt.

29 §.

Handelsbolag kan förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

Om bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets

bestånd.

30 §.

Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets
bestånd bestämmas genom aftal.

I den män ej annorlunda aftalats, galle till efterrättelse dels, i
tillämpliga delar, hvad i 4, 5,. 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12 §§ finnes om
enkla bolag stadgadt, dels ock bestämmelserna här nedan i 31, 32
och 33 §§.

31 §.

För hvarje räkenskapsår skall bolagsman tillgodoföras ett belopp
motsvarande dels ränta efter fem för hundrade om året å hans vid räkenskapsårets
början behållna insats, dels ock skäligt arfvode för förvaltning
af bolagets angelägenheter.

Hvad sålunda förts bolagsman till godo ege han vid räkenskapsårets
utgång lyfta. Har han dessförinnan, med öfrige bolagsmännens
samtycke, fått något lyfta, skall ränta derå efter fem för hundrade om
året föras honom till last.

32 §.

Öfverskott eller brist, som förefinnes efter det bolagsmännen tillgodoförts
hvad dem enligt 31 § tillkommer, anses såsom vinst eller
förlust för räkenskapsåret.

33 §.

Hvad bolagsman eger att för räkenskapsår lyfta skall, der han ej
inom utgången af följande året af den rätt sig begagnat, läggas till
hans insats; dock må denna ej derigenom mot annan bolagsmans bestridande
ökas utöfver det aftalade beloppet.

Om bolagets och bolagsmännens förhållande till tredje man.

34 §.

Enhvar af bolagsmännen ege, der ej annorlunda aftalats, företräda
bolaget; dock vare bolagsman, som blifvit från förvaltningen skild efter
ty i G § sägs, utesluten från befogenheten att företräda bolaget.

År mellan bolagsmännen öfverenskommet, att endast någon eller
några af dem, eller endast några eller alla i förening ega företräda bolaget,
och sluter någon, med vetskap derom, aftal med bolagsman, som icke
är behörig att företräda bolaget, vare det aftal ej för bolaget bindande.
Hvad nu är sagdt gälle ock, der någon sluter aftal med den han vet
vara från förvaltningen skild efter ty i 6 § sägs.

Annan inskränkning i bolagsmans befogenhet att företräda bolaget
vare mot tredje man utan verkan.

35 §.

Prokura må meddelas allenast af samtlige bolagsmännen i förening.

36 §.

För bolagets förbindelser svare bolagsmännen, en för alla och alla
för en, såsom för egen skuld; dock ege, der bolagsmans egendom
blifvit till konkurs afträdd, den som hos bolaget har fordran ej, så
vidt bolagsmannens enskilde borgenärers rätt rörer, ur afträdda tillgångarne
njuta utdelning för större del af sin fordran, än som ej kan
hos bolaget utfås.

37 §.

Upptages ny bolagsman, vare han ansvarig jemväl för bolagets
dessförinnan ingångna förbindelser. Afgår bolagsman, svare han ej
för bolagets derefter uppkommande förbindelser, utan så är, att den,
med hvilken afhandlats, om afgången saknade kännedom.

38 §.

Varder bolag i konkurstillstånd försatt, må fordran hos bolaget,
ändå att den eljest ej vore till betalning förfallen, genast hos bolagsmännen
utsökas.

39 §.

Häftar någon för skuld till bolag, ege ej qvitta sin skuld mot
fordran hos bolagsman.

Ej heller må bolagsmans enskilde borgenär annorledes för sin
fordran söka godtgörelse ur något, som bolaget tillhörer.

40 §.

Öfverlåter bolagsman utan öfrige bolagsmännens samtycke sin
rätt i bolaget å annan, eller varder den i mät tagen och försåld, hafve
öfverlåtelsen eller försäljningen ej mot bolaget annan verkan, än att
bolagsmannens rättsinnehafvare eger utfå, under bolagets bestånd, hvad
bolagsmannen, efter ty i 9 och 31 §§ sägs, egt lyfta och, vid bolagsskifte,
den andel i behållna tillgångar, som på bolagsmannen belöper;
vare dock rättsinnehafvaren, lika med bolagsmannen, berättigad att
uppsäga bolaget eller eljest påfordra dess upplösning.

41 §.

I tvistemål, som röra gäld i allmänhet, svare handelsbolag vid allmän
underrätt i den ort, der rörelsen drifves, eller, om rörelsen drifves
å skilda orter, i den ort, der hufvudkontoret är beläget.

Om bolagets upplösning och liqvidation.

42 §.

Afträdes bolags egendom till konkurs, skall bolaget anses upplöst
den dag, då dess konkursansökning till Rätten eller Domaren ingafs,
eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning
utfärdades.

43 §.

Om liqvidation af handelsbolag i konkurs gälle hvad i konkurslagen
stadgas.

År bolaget ej i konkurstillstånd, skall hvad i 16, 17, 18, 19, 20,
21, 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§ finnes stadgadt om upplösning och
liqvidation af enkla bolag i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

II. Särskilda bestämmelser om handelsbolag med begränsad
ansvarighet för en eller flere af bolagsmännen
(kommanditbolag).

44 §.

Bolagsman må kunna förbehålla sig att för bolagets förbindelser
ej ansvara med mera än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.
Ej må sådant förbehåll af samtlige bolagsmännen göras.

Bolagsman, som gjort förbehåll, hvarom nu är sagdt, kallas kommanditdelegare
och bolaget kommanditbolag. Sådant bolags firma skall
innehålla ordet »kommanditbolag)).

45 §.

Der ej annat aftalats, ege kommanditdelegare ej deltaga i förvaltningen
af bolagets angelägenheter.

46 §.

År ej genom aftal bestämdt, efter hvilken grund kommanditdelegare
skall deltaga i vinst och förlust, och kunna bolagsmännen ej
derom sämjas, pröfve Bätten, huruvida fördelningen skall ske efter
hufvudtalet eller efter annan grund.

47 §.

Har kommanditdelegares inbetalda insats blifvit genom förlust
minskad, må han ej, innan förlusten blifvit betäckt, lyfta vinst eller
hvad honom efter ty i 31 § sägs tillgodoföres.

48 §.

Kommanditdelegare vare utesluten från befogenheten att företräda
bolaget.

Sluter någon aftal med den hän vet vara kommanditdelegare, vare
det aftal ej för bolaget bindande, utan så är att kommanditdelegaren
haft fullmakt.

49 §.

Har kommanditdelegare ej till fullo inbetalt sin utfästa insats,
eller har han i fall, som i 47 § afses, något lyfta! eller eljest något af
insatsen återtagit, vare han med det belopp, som till följd deraf i utfästa
insatsen brister, ansvarig för bolagets förbindelser i den ordning,
som i 36 § föreskrifves.

50 §.

För förbindelse, vid hvars tillkomst den, med hvilken afhandlades,
ej egde vetskap om förbehåll, som i 44 § sägs, svare kommanditdelegaren
lika med annan bolagsman.

Har med kommanditdelegares begifvande användts firma, hvilken
ej innehåller ordet »kommanditbolag», vare lag samma i afseende å
hvad under den firma för bolaget slutits.

51 §.

Varder det belopp, hvarmed kommanditdelegare, efter ty i 44 §
sägs, står i ansvarighet för bolagets förbindelser, efter öfverenskommelse
mellan bolagsmännen nedsatt, vare det utan verkan i afseende
å förbindelse, vid hvars tillkomst den, med hvilken afhandlats, om
förhållandet saknade kännedom.

52 §.

Genom denna lag upphäfva^:

15 kap. Handelsbalken samt

lagen angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken den 13 Juli 1887.

53 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari . . . .; dock skola rättigheter
och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, bedömas efter
äldre lag.

“Förslag

till

LAG

om aktiebolag.

1 §•

De, som vilja med tillskott af penningar eller gods idka verksamhet
i bolag utan att för deraf uppkommande förbindelser ansvara
med mera, än enhvar tillskjutit eller, efter bestämmelserna i denna
lag, är pligtig tillskjuta, ege att bilda aktiebolag.

2 §•

Aktiebolag skall, på sätt nedan sägs, registreras. Efter registreringen
kan bolaget förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

Före registreringen skall aktiebolag i förhållande till tredje man
anses såsom enkelt bolag.

3 §•

Delegarnes tillskott skola fördelas i aktier å lika belopp i svenskt
mynt. Aktie må ej tecknas för lägre belopp än det, hvarå den skall lyda.
Aktie vare mot bolaget odelbar.

Ej må aktiekapital sättas lägre än tjugufemtusen kronor eller aktie
lyda å mindre belopp än etthundra kronor, utan Konungen för särskild!
fall gifver tillstånd dertill.

4 §•

Å aktierna skola utfärdas bref. Sådant bref skall ställas till innehafvaren
eller till viss man och angifva ordningsnummer å den eller
de aktier, hvarå det lyder.

Aktiebref må ej utgifvas, innan bolaget registrerats och full betalning
blifvit. erlagd för den eller de aktier, hvarå brefvet lyder.

Utgifves dessförinnan bevis om rätt att vinna delaktighet i bolaget
(promess) eller om verkstäld inbetalning å aktie (interimsbevis, interimsqvitto),
skall sådant bevis ställas till viss man.

5 §•

Aktietecknare, som ej senast vid bolagets bildande för aktie erlägger
full betalning, vare skyldig aflemna särskild skriftlig förbindelse
å återstoden. Den förbindelse må, ändå att aktierätten öfvergår till
annan, ej återställas förr, än aktiens belopp blifvit till fullo guldet.

6 §•

Uraktlåter någon att i rätt tid fullgöra inbetalning å aktie, vare
skyldig att gälda ränta efter fem för hundrade om året från förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning å utsatt tid, sedan förnyad anmaning
dertill i föreskrifven ordning skett, ege styrelsen förklara aktierätten
förverkad. Lag samma vare, der aktietecknare underlåter att, efter
förnyad anmaning, å utsatt tid aflemna den i 5 § omförmälda förbindelse.

Har aktierätt förverkats, efter ty nu är sagdt, kan hvad å aktien
redan inbetalts ej återfordras; och vare aktietecknaren, der bolagets
egendom afträdes till konkurs, som börjar inom två år från bolagets
bildande, ändock skyldig att, så vidt borgenärers rätt derpå beror,
fullgöra återstående inbetalningen, i den mån den ej visas vara af annan
för eftertagande af aktierätten verkstäld.

7 §•

De, som vilja stifta aktiebolag, skola upprätta skriftlig handling,
innehållande:

1) bolagets firma;

2) den ort, der bolagets styrelse skall hafva sitt säte;

3) föremålet för bolagets verksamhet;

4) aktiekapitalets storlek och det antal aktier, hvari det skall fördelas; 5)

huruvida aktiebrefven skola ställas till innehafvaren eller till
viss man;

6) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; 7)

huru många revisorer skola utses för granskning af styrelsens
förvaltning;

8) huruvida mera än en ordinarie bolagsstämma skall årligen
hållas, tiden för sådan stämmas hållande samt hvilka ärenden skola
å ordinarie stämma eller, der flera hållas, å hvar och en af dem till
behandling förekomma;

9) huru kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till aktieegarnes kännedom;

10) grunderna för utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å
bolagsstämma, så vidt de skola afvika från hvad härom finnes i 26 §
5 mom. föreskrifvet;

11) den tid, ej öfverstigande ett år från bolagets bildande, inom
hvilken aktiekapitalet senast skall vara till fullo inbetaldt.

Stiftarne skola vara minst fem.

8 §•

Aktiebolags firma skall innehålla ordet »aktiebolag».

Ny firma skall tydligt skilja sig från andra, förut enligt bestämmelserna
i denna lag registrerade, ännu bestående firmor.

9 §•

Öfvertaga stiftarne sjelfve samtliga aktierna, skall bolaget anses vara
genom aftalet härom bildadt.

10 §.

Vilja stiftarne utfärda inbjudning till aktieteckning, skall den i 7 §
omförmälda handling med stiftarnes egenhändiga, bevitnade namnunderskrifter
i två exemplar ingifvas till Magistrat eller Kronofogde
i den ort, der bolagets styrelse skall hafva sitt säte. Det ena exemplaret
skall hos Magistraten eller Kronofogden förvaras, för att hållas
tillgängligt för en hvar, som önskar taga kännedom deraf; det andra
skall,oförsedt med påskrift om uppvisandet, till stiftarne återställas.

År handlingen ej upprättad i öfverensstämmelse med denna lag,
må den ej af Magistraten eller Kronofogden mottagas.

11 §•

Inbjudning till aktieteckning skall vara egenhändigt underskrifven
af stiftarne samt åtföljd af den i 7 § omförmälda, med Magistratens
eller Kronofogdens påskrift om uppvisandet försedda handling i hufvudskrift
eller styrkt afskrift.

Inbjudningen skall innehålla uppgift å det antal aktier, en hvar af
stiftarne öfvertagit, samt bestämmelse ej mindre om den tid, ej öfverstigande
ett år från inbjudningens dag, inom hvilken sammanträde,
som i 13 § 1 mom. sägs, skall hållas, än äfven om den grund,
efter hvilken i händelse af öfverteckning de utbjudna aktierna skola
bland tecknarne fördelas.

Har stiftare betingat sig att för de aktier han öfvertagit eller
någon del deraf tillskjuta annat än penningar eller eljest förbehållit
sig särskild förmån eder rättighet, vare det aftal eller förbehåll mot
bolaget utan verkan, der det ej finnes i inbjudningen fullständigt angifvet.

Aktieteckning med visst förbehåll eller vilkor vare ogiltig, der ej
i inbjudningen finnes uttryckligen medgifvet, att sådant förbehåll eller
vilkor må vid teckningen göras.

12 §.

Aktieteckning af annan än stiftare vare ogiltig, der den ej göres
å två exemplar af sådan inbjudning, som i 11 § sägs.

13 §.

Stiftarne åligge att i den ordning, som skall gälla om kallelse till
ordinarie bolagsstämma, för pröfning af frågan om bolagets bildande
utlysa sammanträde att hållas inom den i inbjudningen bestämda tid.
Uraktlåtes det, bär Magistrat eller Kronofogde i den ort, der bolagets
styrelse skall hafva sitt säte, att på ansökning, som inom sagda tid af
aktietecknare göres, ofördröjligen kalla aktietecknarne till sammanträde.

Har ej inom den i inbjudningen bestämda tid sammanträde, som
nu är sagdt, hållits, ej heller ansökning, som föranleder utlysande af
sådant sammanträde, gjorts, vare aktieteckningen icke vidare bindande.

14 §.

Styrkes vid sammanträde, som i 13 § omförmäles, genom behöriga
teckningslistor, att aktiekapitalet är fulltecknadt, skall, sedan i händelse
af öfverteckning aktierna blifvit mellan tecknarne fördelade, till afgörande
företagas, huruvida bolaget skall komma till stånd; dock må de
fleste af de närvarande kunna besluta, att med frågans afgörande skall
anstå till fortsatt sammanträde inom en månad derefter.

Finnas vid omröstning öfver frågan, huruvida bolaget skall komma
till stånd, de fleste röstande hafva förenat sig härom, och utgöra de
minst en fjerdedel af hela antalet tecknare, stiftarne inräknade, med
ett sammanlagdt aktiebelopp af minst en fjerdedel af hela aktiekapitalet,
skall bolaget anses bildadt; i annat fall vare frågan om bolagets bildande
förfallen.

Stiftare, som, efter ty i 11 § sägs, betingat sig att tillskjuta annat
än penningar eller eljest förbehållit sig särskild förmån eller rättighet,
ege ej deltaga i omröstning, hvarom i denna § förmäles, ej heller skall
sådan stiftare eller det af honom öfvertagna aktiebelopp vid omröstningen
tagas i beräkning.

15 §.

År aktiebolag bildadt, skall bolagsordning antagas, innefattande
bestämmelser i samtliga de ämnen, hvilka finnas i 7 § angifna. I de

ämnen, som omförmälas i 3, 4, 5, 6, 7, 9 och 10 punkterna af nämnda
§, må afvikelse från livad inbjudningen innehållit ej göras, med mindre
samtlige aktieegarne förena sig derom.

Då bolagsordning antages, skall ock val af styrelse och revisorer ske.

16 §.

Ansökning om aktiebolags registrering skall af dess styrelse göras.

Sådan ansökning skall åtföljas af:

1) två med styrelseledamöternes egenhändiga, bevitnade namnunderskrifter
till riktigheten styrkta exemplar af bolagsordningen;

2) protokoll vid sammanträde med aktieegarne, utvisande att bolagsordningen
blifvit antagen och styrelse utsedd, med uppgift å styrelseledamöternes
fullständiga namn och hemvist äfvensom, der bolagets
firma ej skall tecknas af styrelsens alla ledamöter gemensamt, å den
eller dem, som äro berättigade att teckna firman;

3) en af styrelseledamöterne afgifven, egenhändigt underskrifven
försäkran att minst hälften af aktiekapitalet blifvit inbetaldt;

4) beslut, som, efter ty i 3 § sägs, må vara af Konungen meddeladt.

Hafvar ej samtliga aktierna öfvertagits af stiftarne, skall ansökningen
dessutom vara åtföljd af:

1) den i 7 § omförmälda handling, försedd med påskrift om uppvisande,
som i 10 § sägs;

2) samtliga teckningslistorna i två exemplar;

3) protokoll, utvisande att beslut, hvarigenom bolaget blifvit bildadt,
i föreskrifven ordning fattats.

Hafva stiftarne öfvertagit samtliga aktierna, skall vid ansökningen
fogas ett exemplar af det härom träffade aftal jemte den i 7 § omförmälda
handling.

17 §•

Sist en månad efter utgången af den för aktiekapitalets inbetalning
bestämda tid skall, der ej anmälan om full inbetalning förut skett,
för registrering aflemnas en af styrelseledamöterne egenhändigt underskrifven
uppgift om det belopp, som å aktierna inbetalts.

Understiger hvad inom sålunda''stadgad tid anmälts vara inbetaldt
det belopp, hvartill bolagets aktiekapital enligt 3 § lägst må sättas,
skall bolaget anses vara upplöst vid utgången af den för aktiekapitalets
inbetalning bestämda tid; och varde anteckning härom i registret gjord.

18 §.

Varder, efter det uppgift, som i 17 § omförmäles, blifvit aflemnad,
ytterligare inbetalning å aktier fullgjord, må anmälan derom kunna för
registrering göras.

Ökning af aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må ej ske, innan
förut tecknadt aktiekapital blifvit till fullo inbetaldt.

Beslut om sådan ökning må ej bringas till verkställighet, innan
det blifvit registrerad!. Vid ansökning om registrering af dylikt beslut
skall fogas en af styrelseledamöterne afgifven, egenhändigt underskrifven
försäkran, att förut tecknadt aktiekapital till fullo inbetalts.

Sist en månad efter utgången af den för inbetalning af de nya
aktierna bestämda tid, hvilken ej må öfverstiga ett år från det beslutet
registrerades, skall för registrering aflemnas en af styrelseledamöterne
egenhändigt uuderskrifven uppgift om det belopp, som å de nya aktierna
inbetalts.

19 §.

Vid aktiebolags bildande må i inbjudningen kunna göras förbehåll,
att aktiekapitalet må genom inlösen af vissa aktier enligt bestämd
amorteringsplan nedsättas, dock ej under det belopp, hvartill aktiekapitalet
enligt 3 § lägst kan sättas.

Dylikt förbehåll må ock kunna göras i inbjudning till ny aktieteckning
för aktiekapitalets ökande.

Förbehåll, hvarom nu är sagdt, vare ogiltigt, der det ej blifvit i
bolagsordningen intaget och registreradt.

20 §.

Beslut om nedsättning af aktiekapitalet i annan ordning, än i 19 §
sägs, må ej bringas till verkställighet utan Rättens tillstånd.

Ansökning om sådant tillstånd skall vara åtföljd af bevis, att beslutet
blifvit registreradt, äfvensom af förteckning å bolagets samtlige
kände borgenärer. Rätten utfärde kallelse å okände borgenärer att gifva
sina fordringar hos Rätten skriftligen an; och gälle om tiden för inställelsen
och om kallelsens kungörande hvad om årsstämning är stadgadt.
Styrkes å dag, som af Rätten utsattes, att de borgenärer, hvilka

äro å förteckningen upptagne eller gifvit sig hos Rätten an, blifvit för
sina uppgifna fordringar till fullo förnöjde eller medgifvit aktiekapitalets
nedsättning, varde ansökningen bifallen.

Nedsättning af aktiekapital, hvarom nu är sagdt, vare, der bolagets
egendom afträdes till konkurs, som börjar inom ett år från det
Rättens tillstånd meddelades, utan verkan mot borgenär, som ej till
nedsättningen samtyckt och ej vid fordringens tillkomst hade kännedom
om Rättens beslut, hvarigenom nedsättning medgifvits.

21 §.

Egen aktie må bolag ej förvärfva i annan ordning än i 19 eller
20 § sägs, ej heller såsom pant mottaga.

22 §.

Skola aktiebref ställas till viss man, må i bolagsordningen kunna
förbehållas att, der aktie öfvergår till annan än aktieegare, förutvarande
aktieegare skola vara berättigade att lösa densamma i den ordning
och efter de grunder bolagsordningen innehåller. Dylikt förbehåll vare
ej giltigt, der det ej finnes å aktiebrefven anmärkt. Innan afgjordt är,
om lösningsrätten begagnas, må rösträtt för aktien ej utöfvas.

Ej må på annat sätt, än nu är sagdt, rättigheten att förfoga öfver
aktie inskränkas.

23 §.

Aktieegare vare berättigad att uppbära hvad å hans aktie belöper
af utdelning, som under bolagets bestånd i behörig ordning beslutes,
så ock af behållning, som efter verkstäld liqvidation förefinnes.

24 §.

Under aktiebolags bestånd må ej till aktieegarne annorledes än i
följd af aktiekapitalets nedsättning, efter ty i 19 eller 20 § sägs, utbetalas
annat än den vinst, som, enligt vederbörligen pröfvad balans -

räkning för sista året, förefinnes, i den mån den ej skall till reservfonden
afsätta^.

På aktieegarnes beslut ankomme, huruvida den vinst, som, enligt
hvad nu är sagdt, kan utdelas, skall i sin helhet eller till någon del
användas för annat ändamål eller besparas.

25 §.

Sedan för aktie full betalning blifvit erlagd, vare aktieegaren icke
pligtig att ytterligare något tillskjuta.

26 §.

Aktieegares rätt att deltaga i handhafvandet af bolagets angelägenheter
utöfvas å bolagsstämma. Der ege hvarje aktieegare, som
behörigen anmäler sig till deltagande i förhandlingarne, minst en röst.

Ej må någon, för egen del eller såsom ombud för annan, deltaga
i afgörande af fråga, hvari han har stridig talan med bolaget; och må
förty ledamot af styrelsen ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för
förvaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig, eller i val af revisor.

Beslut om ändring af föremålet för bolagets verksamhet eller om
utfärdande af aktier med företrädesrätt vare ej giltigt, med mindre
samtlige aktieegarne förenat sig derom eller beslutet fattats enhälligt
å två på hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst en ordinarie.

Beslut om annan ändring af bolagsordningen eller om bolagets
upplösning af annan orsak, än i 45 § sägs, vare ej giltigt, med mindre
samtlige aktieegarne förenat sig derom eller beslutet fattats å två på
hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst en ordinarie, och å den
stämma, som sist hålles, biträdts af flertalet bland de röstande.

I öfrigt gälle om utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å
bolagsstämma, der ej annorlunda finnes i bolagsordningen bestämdt:

att hvarje aktie berättigar till en röst;

att frånvarande aktieegares rösträtt må genom ombud utöfvas;

att såsom bolagets beslut gäller den mening, för hvilken de flesta
rösterna afgifvas; och

att vid lika röstetal val afgöros genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller, som biträdts af de fleste röstande, eller, om jemväl
antalet röstande är lika, af stämmans ordförande.

Öfver beslut, som å bolagsstämma fattas, skall genom styrelsens
försorg protokoll föras. Senast fjorton dagar efter stämman skall protokollet
vara för aktieegarne tillgängligt.

Beslut om ändring af bolagsordningen skall registreras. Styrelsen
skall härom göra skriftlig ansökan och dervid foga, i två exemplar,
med styrelseledamöternes egenbändiga namnunderskrifter styrkta utdrag
af protokoll, som i det ärende förts.

27 §.

Styrelsen ege, när den finner lämpligt, kalla aktieegarne till extra
bolagsstämma.

Sådan stämma skall af styrelsen utlysas, då det för uppgifvet ändamål
skriftligen yrkas af aktieegare med ett sammanlagdt aktiebelopp
utgörande minst en tiondedel af hela aktiekapitalet eller den mindre
del deraf, som må vara i bolagsordningen bestämd.

Har styrelsen ej senast fjorton dagar efter påfordran, hvarom nu
är sagdt, utlyst bolagsstämma, eller underlåter styrelsen att i föreskrifven
ordning kalla aktieegarne till ordinarie bolagsstämma, har Magistrat
eller Kronofogde i orten att, på anmälan af aktieegare, utlysa bolagsstämma.

28 §.

Menar aktieegare, att beslut, som å bolagsstämma fattats, icke i
behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot bolagsordningen, ege derå tala genom stämning å bolaget
inom två månader från beslutets dag. Försummas det, hafve han sin
talan förlorat.

29 §.

Inom sex månader efter utgången af hvarje räkenskapsår skall
styrelsen å ordinarie bolagsstämma framlägga förvaltningsberättelse
jemte balansräkning för det förflutna året tillika med det utlåtande,
som enligt 42 § skållaf revisorerne afgifvas.

Minst åtta dagar före ordinarie bolagsstämma skall förteckning å
de ärenden, som dervid skola förekomma, genom styrelsens försorghållas
för aktieegarne tillgänglig. Ärende, som ej varit å förtecknin -

•

gen upptaget, må ej vid stämman till afgörande företagas, der det ej
omedelbart föranledes af förvaltningsberättelsen eller balansräkningen
eller revisorernes utlåtande, eller ock enligt bolagsordningen skall vid
stämman afgöras.

Vill aktieegare hänskjuta ärende till pröfning å stämman, göre
hos styrelsen anmälan derom så tidigt, att ärendet kan å förteckningen
upptagas.

Vid extra bolagsstämma må ej till afgörande företagas ärende,
som ej varit i kallelsen till stämman angifvet.

SO §.

Af aktiebolags årsvinst skola minst tio procent afsättas till reservfond.
Sedan fonden uppgått till ett belopp motsvarande tjugu procent
af aktiekapitalet eller till det högre belopp, som kan vara i bolagsordningen
bestämdt, må vidare afsättning af årsvinsten kunna upphöra;
nedgår fonden under det sålunda stadgade belopp, skall afsättning dertill
ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas hvad vid ny aktieteckning
kan för aktierna betingas utöfver det belopp, hvarå de lyda.

Reservfonden må användas allenast till betäckande af förlust, som
enligt vederbörligen pröfvad balansräkning finnes hafva uppstått å
rörelsen i dess helhet.

31 §.

Aktiebolag skall företrädas af en styrelse, bestående af en eller
flere ledamöter.

Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt svensk eller
norsk undersåte, der ej för särskildt fall Konungen medgifver, att styrelsen
må till viss del, dock högst en tredjedel af hela antalet, bestå al
främmande undersåtar eller å utrikes ort bosatte svenske eller norske
undersåtar.

Val af styrelseledamot må ej afse längre tid än fem år. Styrelseledamot
må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått tillända,
kunna genom beslut å bolagsstämma från uppdraget skiljas.

Ändring i styrelsens sammansättning skall för registrering anmälas.

32 §.

Stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses hafva
kommit bolag tillhanda, då någon af styrelsens ledamöter i föreskrifven
ordning erhållit del deraf.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å bolagsstämma
fattats, eller eljest kära till bolaget, ege delgifva stämningen
bolagets revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem;
och åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen
kalla aktieegarne till bolagsstämma för val af ombud att i den tvist
föra bolagets talan.

33 §.

Aktiebolags firma skall, der ej annorlunda blifvit bestämdt, tecknas
af styrelsens alla ledamöter gemensamt.

Vid firmateckning skola de, som äro berättigade att teckna firman,
jemväl underskrifva sina namn.

Varder skriftlig afhandling, som för bolaget ingås, ej behörigen
underskrifven å bolagets vägnar och med utsättande af dess firma,
svare de, som afhandlingen underskrifvit, för hvad sålunda slutits, en
för alla och alla för en.

34 §.

Inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda bolaget vare
utan verkan mot enhvar, som ej visas hafva om den inskränkning egt
kännedom.

Bestämmelse, innefattande inskränkning i styrelsens befogenhet
att företräda bolaget, må ej registreras.

35 §.

Styrelsen ege förordna ombud att å bolagets vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest bolagets talan föra.

Ej må dock prokurist för bolaget antagas.

36 §.

Såsom styrelsens beslut galle, der ej annorlunda är i bolagsordningen
bestämdt, den mening, om hvilken de fleste röstande förenat sig,
men vid lika röstetal den mening, som af ordföranden vid sammanträdet
biträdes.

Ledamot af styrelsen ege ej deltaga i afgörande af fråga, hvari
han har stridig talan med bolaget.

37 §.

Styrelsen åligge att vid förvaltningen ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som kunna af bolaget meddelas och ej strida
mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.

38 §.

öfver bolags samtliga aktier skall genom styrelsens försorg hållas
förteckning, i hvilken skola upptagas de ursprunglige aktieegarne samt
införas de förändringar i eganderätten till aktie, som hos styrelsen
anmälas.

Af den förteckning ege enhvar vid anfordran taga kännedom.

39 §.

Den förvaltningsberättelse, som styrelsen, efter ty i 29 § sägs,
har att för hvarje år å bolagsstämma framlägga, skall uttryckligen angifva,
huruvida rörelsen under året lemnat vinst samt, der sådan uppkommit,
dess belopp.

Förvaltningsberättelsen och balansräkningen skola minst en månad
före stämman tillhandahållas revisorerne samt, tillika med dessas utlåtande,
minst åtta dagar före stämman hållas för aktieegarne tillgängliga.

Balansräkningen med de rättelser och tillägg, som kunna å bolagsstämma
beslutas, skall, senast fjorton dagar efter det den blifvit slut -

ligen pröfvad, genom styrelsens försorg införas i allmänna tidningarne.

40 §.

Å den bolagsstämma, der styrelsens förvaltningsberättelse och
balansräkningen jemte revisorernes utlåtande framläggas, skall jemväl
till behandling företagas frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid berättelsen omfattar.

Yrkas af aktieegare med ett sammanlagdt aktiebelopp utgörande
minst en tiondedel af hela aktiekapitalet, att med afgörande af den
fråga skall anstå till fortsatt stämma inom två månader, må sådant anstånd
ej förvägras.

Varder talan å förvaltningen under den tid berättelsen omfattar ej
anstäld inom ett år från det berättelsen föredrogs, vare så ansedt, som
om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

Utan hinder deraf att ansvarsfrihet beviljats, ege bolaget att, inom
ett år från det förvaltningsberättelsen föredrogs, i afseende å förvaltningen
väcka talan mot styrelseledamot, som visas hafva i berättelsen
eller balansräkningen mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

41 §.

Afträdes aktiebolags egendom till konkurs, som börjar inom ett år
från det förvaltningsberättelsen föredrogs, vare beslut, genom hvilket
ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, utan verkan mot borgenärerne,
der talan anställes inom eu månad från inställelsedagen.

42 §.

Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas
af en eller flere revisorer. ''

Val af revisor må ej afse längre tid än två år. Revisor må, ändå
att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått till ända, kunna genom
beslut å bolagsstämma från uppdraget skiljas.

Revisor ege ständig tillgång till bolagets alla böcker, räkenskaper

och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning angående
förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Öfver granskningen skall för hvarje år skriftligt utlåtande afgifvas.

43 §.

Revisorerne ege utlysa extra bolagsstämma, när de finna omständigheterna
det påfordra.

44 §.

Revisorer, hvilka i sitt utlåtande mot bättre vetande lemna oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåta att göra anmärkning mot dylik, i
förvaltningsberättelsen eller balansräkningen meddelad uppgift, eller vid
fullgörandet af sitt uppdrag visa grof vårdslöshet eller försummelse,
vare bolaget ansvarige för all deraf uppkommande skada, en för alla
och alla för en.

45 §.

Har antalet aktieegare nedgått under fem, eller har enligt vederbörligen
pröfvad balansräkning aktiekapitalet till två tredjedelar eller till
den mindre del, som kan vara i bolagsordningen bestämd, gått förloradt,
skall, der ej inom tre månader tillräckligt antal aktieegare inträder
eller bristen i aktiekapitalet fylles, bolaget upplösas och liqvidation
verkställas, vid äfventyr att de, som med vetskap om förhållandet deltaga
i beslut om fortsättande af bolagets verksamhet eller handla å
dess vägnar, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla
för en.

4f> §.

Har aktiebolag tre månader saknat till registret anmäld, behörig
styrelse, skall, på ansökning af aktieegare eller borgenär, Rätten förklara
bolaget upplöst och förordna eu eller flere gode män att verkställa
dess liqvidation.

Sammanträder ej Rätten inom fjorton dagar efter det ansökning,
hvarom nu är sagdt, ingifvits, skall Domaren, der så äskas, förordna en
eller flere gode män att emellertid företräda bolaget.

Om beslut eller förordnande, som enligt denna § meddelas, skall
underrättelse ofördröjligen genom Rättens eller Domarens försorg afsändas
för registrering.

47 §.

Afträdes aktiebolags egendom till konkurs, skall bolaget anses
upplöst den dag, då dess konkursansökning till Rätten eller Domaren
ingafs, eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig
stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,
samtidigt med kungörelsen derom, genom Rättens eller Domarens försorg
afsändas för registrering.

48 §.

Styrelsen skall under konkursen företräda aktiebolaget såsom konkursgäldenär.

Hvad nu om styrelsen är sagdt gälle, der bolaget vid konkursens
början var upplöst, om liqvidatorerne, och der, i fall som i 46 § sägs,
konkurs inträffar, om god man, som förordnats att företräda bolaget.-

Ny styrelse eller nya liqvidatorer må kunna under konkursens fortgång
utses.

49 §.

Upplöses aktiebolag af annan anledning än i 46 eller 47 § sägs,
skall liqvidationen verkställas af styrelsens ledamöter såsom liqvidatorer,
der ej, till följd af bolagsordningens bestämmelse eller bolagets
beslut, en eller flere särskilde liqvidatorer utses. Uppdraget att vara
liqvidator anses gälla intill dess liqvidationen blifvit afslutad, men må
när som helst kunna af bolaget återkallas.

Liqvidatorerne skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,
hvarom i denna § sägs, med uppgift å dem, som ega verkställa
liqvidationen och teckna bolagets firma. Afgår liqvidator eller utses
ny sådan, skall ock derom anmälan för registrering ofördröjligen göras.

. 50 §.

Liqvidatorerne åligge att ofördröjligen söka årsstämning å aktiebolagets
okände borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och
skulder och uppställa balansräkning.

Så snart utan uppenbar skada ske kan, skall bolagets egendom
i penningar förvandlas.

51 §.

Om liqvidatorers befogenhet att företräda aktiebolag och deras
skyldigheter gälle i tillämpliga delar hvad angående styrelse är stadgadt;
dock ege liqvidatorer ej, utan särskild^ af bolaget erhållet bemyndigande,
afyttra dess fasta egendom annorledes än genom försäljning
å offentlig auktion.

Skriftlig afhandling, som under liqvidation för aktiebolag utfärdas,
skall underskrifvas med dess firma jemte tillägg af orden »i liqvidation».

52 §.

Innan all veterlig gäld blifvit betald, må bolagets tillgångar ej
mellan aktieegarue skiftas.

53 §.

Åtnöjes aktieogare ej med bolagsskifte eller med åtgärd, som under
liqvidationen vidtagits, skall han sin talan hos domstol anhängiggöra
inom ett år från det skiftet skedde. Försummas det, kåfve han sin
talan förlorat.

54 §.

I tvistemål, som röra gäld i allmänhet, svare aktiebolag
underrätt i den ort, der styrelsen har sitt säte.

vid allmän

55 §. •

öfverträda styrelseledamöter, liqvidatorer eller aktieegare denna
lag eller bolagsordning, svare de för all deraf uppkommande skada,
en för alla och alla för en.

56 §.

Hos den myndighet i Stockholm, som Konungen bestämmer, skall
föras aktiebolagsregister för inskrifning af de anmälanden, om hvilka i
denna lag stadgas eller hvilkas intagande i registret kan varda annorledes
föreskrifvet.

För anmälningsskyldighetens fullgörande svare styrelseledamöterne
eller, der bolaget är upplöst annorledes än genom konkurs, liqvidatorerne.

57 §.

Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara åtföljd af
stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande. Aflemnas
anmälan genom ombud, eller insändes den med posten, skall undersskriften
vara af vitnen styrkt.

Då registrering af aktiebolag sökes, skall enhvar, som är berättigad
att teckna dess firma, på samma gång egenhändigt inskrifva firmateckningen
i registret eller i särskildt bihang till detta, så vida icke teckningen
verkstälts å anmälningsskriften och blifvit af vitnen styrkt. På
enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sker derom, att någon blifvit
berättigad att teckna förut anmäld firma.

58 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
hvarje särskildt fall stadgade, eller pröfvas bolagsordning eller beslut,
som för registrering anmäles, icke hafva i föreskrifven ordning tillkommit
eller ej stå i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller
eljest strida mot lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig adress, till
honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse om beslutet
med skälen derför.

År sökanden med beslutet missnöjd, ege han att, vid talans förlust,
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver anföra
besvär hos Konungen.

59 §.

Beviljas aktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i
registret införa:

1) dagen för bolagsordningens antagande;

2) bolagets firma;

3) föremålet för bolagets verksamhet;

4) den ort, der styrelsen har sitt säte;

5) aktiekapitalets storlek och dess fördelning i aktier;

6) huruvida aktiebrefven skola ställas till innehafvaren eller till
viss man;

7) huru stor del af aktiekapitalet blifvit, enligt den af styrelseledamöterne
afgifna försäkran, inbetaldt, samt, der ej aktierna till fullo
inbetalts, inom hvilken tid återstående inbetalningen sist skall fullgöras;

8) huru kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till aktieegarnes kännedom;

9) styrelseledamöternes fullständiga namn och hemvist;

10) hvilken eller livilka bland styrelseledamöterne äro berättigade
att teckna firman.

Innehåller bolagsordningen förbehåll, hvarom i 19 § förmäles, skall
ock derom anteckning i registret göras.

Det ena exemplaret af. bolagsordningen, försedt med bevis om
registreringen, skall, jemte det ena exemplaret åt hvarje teckningslista,
till sökanden återställas.

60 §.

Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret skett,
skall den, der registrering beviljas, i registret anmärkas.

Registreras ändring i bolagsordningen, skall ena exemplaret al det
protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden åter -

ställas, försedt med bevis om registreringen. Sker ändring i firman,
skall ny, fullständig inskrifning i registret göras.

61 §.

Hvad i registret införes, med undantag af underrättelse om konkurs,
hvarom i 47 § förmäles, skall genom registreringsmyndighetens
försorg ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarne.

En samling för hela riket af hvad sålunda kungjorts skall genom
det allmännas försorg efter hand befordras till trycket och förses med
register för hvarje år.

Anmälningsskrifter med dervid fogade handlingar skola, särskildt
för hvarje bolag, såsom bilagor till registret förvaras.

62 §.

Närmare föreskrifter om registrets förande, de i 61 § stadgade
kungörelser, afgifterna för registreringen och för dess kungörande
samt tid och sätt för utgifvande af den i nämnda § omförmälda samling
meddelas af Konungen.

63 §.

Menar någon, att eu i registret verkstäld inskrifning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras vid allmän
underrätt.

64 §.

Har genom laga kraft egande dom blifvit förklaradt, att en i registret
gjord inskrifning ej bort ske, eller att något förhållande, hvarom
inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall, på begäran af någondera
parten, anteckning derom göras i registret. Underrättelse om sådan
anteckning skall så kungöras, som i 61 § sägs.

Varder, sedan i registret anteckning om aktiebolags konkurs gjorts,
af öfverrätt förklaradt, att offentlig stämning ej bort utfärdas, skall
anteckningen, på derom gjord ansökning, ur registret afföras.

65 §.

Det, som blifvit infördt i registret och kung] ord t i allmänna tidningarne,
skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej
af omständigheterna framgår, att han hvarken haft eller bort hafva
kunskap derom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva i registret antecknadt, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hafva derom haft vetskap.

66 §.

Hvar som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, stratfes med böter från och med femtio till och med
två tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

67. §.

Styrelseledamot, som bryter mot hvad i 4 § 2 eller 3 mom. finnes
stadgadt, eller underlåter att iakttaga föreskrift, som i 17 § 1 mom.,
18 § 4 mom., 38 § eller 39 § 3 mom. är meddelad, straffes med böter
från och med fem till och med femhundra kronor.

Lag samma vare om liqvidator, som ej fullgör hvad honom enligt
49 § 2 mom. åligger.

68 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
kronan och en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

69 §.

Om bankaktiebolag, så ock om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
är särskildt stadgadt.

70 §.

Genom denna lag upphäfvas:

förordningen om aktiebolag den 6 Oktober 1848; samt
lagen angående förändrad lydelse af 14 § i samma förordning den
19 November 1886.

71 §•

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari....

Rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, skola
bedömas efter äldre lag.

Å bolag, hvars ordning blifvit af Konungen stadfäst före ofvannämnde
dag, skola bestämmelserna i denna lag icke ega tillämpning
så vidt de afse ämnen, rörande hvilka i bolagsordningen blifvit särskilt
stadgadt, utan gälle derutinnan hvad bolagsordningen innehåller;
dock att i fråga om ändring i bolagsordningen, om det sätt, hvarpå
bolaget skall företrädas och dess firma tecknas, om bildande af reservfond,
om bolagets liqvidation och om registrering denna lag, ehvad
härom må vara i bolagsordningen föreskrifvet, gäller till efterrättelse.
Konungen meddelar de öfvergångsstadganden, som i afseende på sådant
bolags införande i registret må finnas vara erforderliga.

IF Ö T S 1 £L g“

till

LA Gr

om föreningar för ekonomisk verksamhet.

1 Kap.

Om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

Om registrerade föreningar i allmänhet.

1 §•

Förening för ekonomisk verksamhet, hvilken består af minst sju
medlemmar samt i enlighet med denna lag antagit stadgar och utsett
styrelse, må kunna, på sätt nedan sägs, varda registrerad.

Registrerad förening kan förvärfva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och
svara.

2 §•

Ansökning om förenings registrering skall göras af dess styrelse.

Sådan ansökning skall åtföljas af:

1) två med styrelseledamöternes egenhändiga namnunderskrifter
till riktigheten styrkta exemplar af föreningens stadgar äfvensom på
enahanda sätt styrkt förteckning å föreningens medlemmar;

2) protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar, utvisande,
att stadgarne blifvit antagna och styrelse utsedd, med uppgift
å styrelseledamöternes fullständiga namn och hemvist äfvensom,
der föreningens firma ej skall tecknas af alla ledamöterne gemensamt,
å den eller dem, som äro berättigade att teckna firman.

3 §•

Förenings stadgar skola angifva:

1) föreningens firma;

2) den ort, der föreningens styrelse skall hafva sitt säte;

3) föremålet för föreningens verksamhet;

4) den insats, med hvilken hvarje medlem skall i föreningeu deltaga,
huru insatserna skola göras, samt huruvida medlem må deltaga i
föreningen med mera än enkel insats;

5) huruvida allenast föreningens tillgångar, förfallna men ej guldna
insatser och andra afgifter inräknade, häfta för dess förbindelser, eller
medlemmarne åtaga sig obegränsad eller till visst belopp begränsad
personlig ansvarighet för föreningens förbindelser;

6) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess
beslutförhet;

7) huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

8) huruvida räkenskapsafslutning skall ske för år eller oftare;

9) huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till medlemmarnes kännedom.

4 §•

Förenings firma skall innehålla ordet »förening». Ej må firman
innehålla personnamn eller ordet »bolag».

Ny firma skall tydligt skilja sig från andra, för samma kommun
förut enligt bestämmelserna i denna lag registrerade, ännu bestående
firmor.

Åtaga medlemmarne sig personlig ansvarighet för föreningens
förbindelser, skall sådant i firman utmärkas, der ansvarigheten är begränsad,
genom tillägget »med begränsad ansvarighet» (»m. b. a.» eller
annan förkortning) och, der den är obegränsad, genom tillägget »med
obegränsad ansvarighet); (-om. o. a.» eller annan förkortning).

5 §•

Nya medlemmar må när som helst, efter skriftlig ansökning, kunna
i förening intagas. Ansökningen skall pröfvas af styrelsen, der ej annorlunda
är i stadgarne bestämdt.

6 §•

Medlem ege att, efter skriftlig uppsägning, utträda ur föreningen.

7 §•

Medlem må kunna, der han genom laga kraft egande dom förklarats
förlustig medborgerligt förtroende eller blifvit stöld under framtiden
för brott, som kan medföra sådan påföljd, så ock eljest på grund,
som kan vara i stadgarne bestämd, ur föreningen uteslutas.

8 §.

Afliden medlems make eller arfvinge vare ej berättigad att i den
aflidnes ställe inträda såsom medlem i föreningen, der ej annorlunda
finnes i stadgarne bestämdt.

9 §•

Afgång ur förening skall anses ega rum vid den tid för räkcnskapsafsluthing,
som infaller näst efter eu månad sedan medlemmen
uppsagt sig till utträde, uteslutits eller aflidit; dock vare medlem, som
blifvit, efter ty i 7 § sägs, ur föreningen utesluten, genast förlustig
rättigheten att deltaga i öfverläggningar och beslut om föreningens
angelägenheter.

10 §.

Då medlem afgått, ego lian eller hans rättsinnebafvare, der ej
annorlunda är i stadgarne bestämdt, att inom sex månader utfå, utom

innestående vinstandel, jemväl insatsen, i den mån föreningens behållna
tillgångar enligt sista räkenskapsafslutningen dertill förslå utan
anlitande af reservfond eller förnärmande af öfrige medlemmars lika rätt.

Varder föreningen genom konkurs eller annorledes upplöst inom
sex månader från det medlem, afgått vare afgången utan verkan. Afträdes
föreningens egendom till konkurs, som börjar efter det sex, men
innan tolf månader förflutit från det medlem, afgick vare den afgångue
pligtig, så vidt föreningens borgenärers rätt rörer, att återbära hvad
han af sin insats utfått.

11 §•

Har någon genom annat fång än arf eller giftorätt förvärfvat
medlems andel i föreningen, och vill han ej i föreningen inträda, eller
vägras honom inträde, då ban sådant begär, ege han efter uppsägning,
som om medlem är stadgadt, utbekomma hvad på andelen belöper efter
ty i 10 § sägs.

12 §.

Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhafvandet af föreningens
angelägenheter utöfvas å sammanträde. Der ege hvarje medlem, som
behörigen anmäler sig till deltagande i förhandlingarne, en röst; dock
må i stadgarne kunna bestämmas, att den, som icke fullgjort hvad
honom såsom medlem åligger, innan sådant skett ej eger utöfva rösträtt.

Medlem må ej deltaga i afgörande af fråga, hvari lian har stridig
talan med föreningen; och må förty ledamot af styrelsen ej deltaga
i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för hvilken han är
ansvarig, eller i val af revisor.

Beslut, hvarigenom medlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
skärpes, vare ej giltigt, med mindre samtlige medlemmarne
derom förenat sig.

Beslut om annan ändring af stadgarne eller om föreningens upplösning
af annan orsak, än i 28 § sågs, vare ej giltigt, med mindre
samtlige medlemmarne förenat sig derom eller beslutet fattats å två
på hvarandra följande sammanträden och å det sammanträde, som sist
hålles, biträdts af minst två tredjedelar af de i omröstningen deltagande.

I öfrigt gälle om utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å
sammanträde, der ej annorlunda finnes i stadgarne bestämdt:

att enskild medlems rösträtt ej må genom ombud utöfvas;

att såsom föreningens beslut gäller den mening, hvarom de fleste
sig förena; och

att, vid lika röstetal, val afgöres genom lottning, men i andra
frågor den mening gäller, som biträdes af ordföranden å sammanträdet.

Öfver beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens
försorg protokoll föras. Senast fjorton dagar efter sammanträdet skall
protokollet vara för föreningsmedlemmarne tillgängligt.

Beslut om ändring af stadgarne skall registreras. Ansökning härom
skall skriftligen göras; skolande vid ansökningen fogas, i två exemplar,
med styrelsens egenhändiga namnunderskrifter styrkta utdrag af
protokoll, som i det ärende förts.

13 §.

Styrelsen ege, när den finner lämpligt, kalla föreningens medlemmar
till extra sammanträde.

Sådant sammanträde skall af styrelsen utlysas, då det för uppgifvet
ändamål skriftligen yrkas af minst tre föreningsmedlemmar.

Har styrelsen ej senast fjorton dagar efter påfordran, hvarom nu
är sagdt, utlyst sammanträde, eller underlåter styrelsen att i föreskrifven
ordning kalla föreningens medlemmar till ordinarie sammanträde, har
Magistrat eller Kronofogde i orten att, på anmälan af föreningsmedlem,
utlysa sammanträde.

14 §.

Menar föreningsmedlem, att beslut, som å sammanträde fattats,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot föreningens stadgar, ege derå tala genom stämning
å föreningen inom två månader från beslutets dag. Försummas det,
hafve han sin talan förlorat.

15 §.

Förening skall företrädas af en styrelse, bestående af en eller
flere föreningsmedlemmar.

Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt svensk eller
norsk undersåte.

Val af styrelseledamot må ej afse längre tid än två år. Styrelseledamot
må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått till
ända, kunna genom beslut å sammanträde från uppdraget skiljas.

Ändring i styrelsens sammansättning skall för registrering anmälas.

16 §.

Stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses hafva
kommit förening tillhanda, då någon af styrelsens ledamöter i föreskrifven
ordning erhållit del deraf.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å sammanträde
fattats, eller eljest kära till föreningen, ege delgifva stämningen
föreningens revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem;
och åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen
kalla föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i
den tvist föra föreningens talan.

17 §•

Förenings firma skall, der ej annorlunda blifvit bestämdt, tecknas
af styrelsens alla ledamöter gemensamt.

Vid firmateckning skola de, som äro berättigade att teckna firman,
jemväl underskrifva sina namn.

Varder skriftlig afhandling, som för föreningen ingås, ej behörigen
underskrifven å föreningens vägnar och med utsättande af dess
firma, svare de, som afhandlingen underskrifvit, för hvad sålunda slutits,
en för alla och alla för en.

18 §.

Inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda föreningen vare
titan verkan mot enhvar, som ej visas hafva om den inskränkning egt
kännedom.

Bestämmelse, innefattande inskränkning i styrelsens befogenhet
att företräda föreningen, må ej registreras.

19 §.

Styrelsen ege förordna ombud att å föreningens vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest föreningens talan föra.

Ej må dock prokurist för förening antagas.

20 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, der ej annorlunda i stadgarne bestämmes,
den mening, för hvilken de flesta rösterna afgifvas, men vid
lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden å sammanträdet.

Ledamot af styrelsen ege ej deltaga i afgörande af fråga, hvari
han har stridig talan med föreningen.

21 §.

Styrelsen åligge att vid förvaltningen ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som kunna af föreningen meddelas och ej
strida mot lag eller författning eller mot föreningens stadgar.

22 §.

Öfver förenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas
förteckning. Af den förteckning ege enhvar vid anfordran taga
kännedom.

23 §.

Förvaltningsredogörelse, som af styrelsen afgifves, skall å sammanträde
föredragas; men frågan om beviljande af ansvarsfrihet för
den tid redogörelsen omfattar må kunna till afgörande vid nytt sammanträde
uppskjutas.

Varder talan å förvaltningen under den tid redogörelsen omfattar
ej anstäld inom ett år från det redogörelsen föredrogs, vare så ansedt,
som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

Utan binder deraf att ansvarsfrihet beviljats, ege föreningen att,
inom ett år från det redogörelsen föredrogs, i afseende å förvaltningen
väcka talan mot styrelse eller ledamot deraf, som visas hafva i redogörelsen
mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

24 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, som börjar inom ett år
från det redogörelsen föredrogs, vare beslut, hvarigenom ansvarsfrihet
blifvit styrelsen beviljad, utan verkan mot borgenärerne, der talan anställes
inom en månad från inställelsedagen.

25 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas
af en eller flere revisorer.

Val af revisor må ej afse längre tid än två år. Revisor må, ändå
att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått till ända, kunna genom
beslut å sammanträde från uppdraget skiljas.

Revisor ege ständig tillgång till föreningens alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning angående
förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

26 §.

Revisorerne ege kalla föreningens medlemmar till sammanträde,
när de finna omständigheterna det påfordra.

27 §.

Revisorer, hvilka i afgifvet utlåtande mot bättre vetande lemna
oriktig uppgift, eller uppsåtligen underlåta att göra anmärkning mot
dylik, i förvaltningsredogörelse meddelad uppgift, eller vid fullgörandet

af sitt uppdrag visa grof vårdslöshet eller försummelse, vare föreningen
ansvarige för all deraf uppkommande skada, en för alla och alla
för en.

28 §.

Har antalet föreningsmedlemmar nedgått under sju, och inträder
ej inom tre månader tillräckligt antal, skall föreningen upplösas och
liqvidation verkställas, vid äfventyr att de, som med vetskap om förhållandet
deltaga i beslut om fortsättande af föreningens verksamhet
eller handla å dess vägnar, svara för uppkommande förbindelser, en
för alla och alla för en.

29 §.

Har förening tre månader saknat till registret anmäld, behörig
styrelse, skall, på ansökning af föreningsmedlem eller borgenär, Rätten
förklara föreningen upplöst och förordna en eller flere gode män att
verkställa dess liqvidation.

Sammanträder ej Rätten inom fjorton dagar efter det ansökning,
hvarom nu är sagdt, ingifvits, skall Domaren, der så äskas, förordna en
eller flere gode män att emellertid företräda föreningen.

Om beslut eller förordnande, som enligt denna § meddelas, skall
underrättelse ofördröjligen genom Rättens eller Domarens försorg afsändas
för registrering.

30 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, skall föreningen anses
upplöst den dag, då dess konkursansökning till Rätten eller Domaren
ingafs, eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig
stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,
samtidigt med kungörelsen derom, genom Rättens eller Domarens försorg
afsändas för registrering.

31 §.

Styrelsen skall under konkursen företräda föreningen såsom konkursgäldenär.

Hvad nu om styrelsen är sagdt galle, der föreningen vid konkursens
början var upplöst, om liqvidatorerne, och der, i fall som i 29 §
sägs, konkurs inträffar, om god man, som förordnats att företräda föreningen.

Ny styrelse eller nya liqvidatorer må kunna under konkursens fortgång
utses.

32 §.

Upplöses förening af annan anledning än i 29 eller 30 § sägs,
skall liqvidationen verkställas af styrelsens ledamöter såsom liqvidatorer,
der ej, till följd af stadgarnes bestämmelse eller föreningens beslut,
en eller flere särskilde liqvidatorer utses. Uppdraget att vara
liqvidator anses gälla intill dess liqvidationen blifvit afslutad, men må
när som helst kunna af föreningen återkallas.

Liqvidatorerne skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,
hvarom i denna § sägs, med uppgift å dem, som ega verkställa
liqvidationen och teckna föreningens firma. Afgår liqvidator eller utses
ny sådan, skall ock derom anmälan för registrering ofördröjligen göras.

33 §.

Liqvidatorerne åligge att ofördröjligen söka årsstämning å föreningens
okände borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och
skulder.

Så snart utan uppenbar skada ske kan, skall föreningens egendom
i penningar förvandlas.

34 §.

Om liqvidatorers befogenhet att företräda förening och deras
skyldigheter gälle i tillämpliga delar hvad angående styrelse är stadgadt;
dock ege liqvidatorer ej, utan särskild^ af föreningen erhållet
bemyndigande, afyttra dess fasta egendom annorledes än genom försäljning
å offentlig auktion.

Skriftlig afhandling, som under liqvidation för förening utfärdas,
skall underskrifvas med dess firma jemte tillägg af orden »i liqvidation».

35 §.

Förenings tillgångar må ej mellan medlemmarne skiftas, innan
all veterlig gäld blifvit betald.

Finnas, sedan föreningens alla å den i årsstämningen utsatta inställelsedag
anmälda eller eljest kända skulder blifvit guldna, tillgångar,
de der enligt stadgarnes bestämmelse kunna fördelas bland dem, som
vid upplösningen voro medlemmar af föreningen, ege medlemmarne
återbekomma en hvar sin insats eller, om tillgångarne ej dertill förslå,
hvad på insatsen belöper. Uppstår öfverskott, skall det fördelas efter
hufvudtalet, der ej annan grund finnes i stadgarne bestämd, eller öfverskottet
skall, enligt stadgarne eller till följd af föreningens beslut, för
annat ändamål användas.

36 §.

Åtnöjes medlem ej med skiftet af föreningens tillgångar eller med
åtgärd, som under liqvidationen vidtagits, skall han sin talan hos domstol
anhängiggöra inom ett år från det skiftet skedde. Försummas
det, hafve han sin talan förlorat.

37 §.

I tvistemål, som röra gäld i allmänhet, svare förening vid allmän
underrätt i den ort, der styrelsen har sitt säte.

38 §.

Öfverträda styrelseledamöter, liqvidatorer eller föreningsmedlemmar
denna lag eller föreningens stadgar, svare de för all deraf uppkommande
skada, en för alla och alla för en.

Särskilda bestämmelser om registrerade föreningar med
personligen ansvarige medlemmar.

39 §.

År i förenings stadgar bestämdt, att medlemmarne åtaga sig obegränsad
eller till visst belopp begränsad, personlig ansvarighet för

föreningens förbindelser, skola stadgande, då de för registrering ingifvas,
vara försedda med samtlige medlemmarnes egenhändiga, bevitnade namnunderskrifter.

Om medlems in- eller utträde skall skriftlig anmälan, åtföljd af
bevis om anmälda förhållandet, för registrering göras. Anmälan må
kunna göras af inträdande eller afgående medlem eller hans rättsinnehafvare.
I sådan händelse skall registreringsmyndigheten ofördröjligen
i bref med allmänna posten meddela styrelsen underrättelse om den
gjorda anmälan.

Inom utgången af Januari månad hvarje år skall styrelsen till registreringsmyndigheten
ingifva med styrelseledamöternes egenhändiga
namnunderskrifter styrkt, i bokstafsföljd ordnad förteckning å dem,
som vid årets början voro medlemmar af föreningen.

40 §.

Inträdande medlem svare för alla förbindelser, hvari föreningen
vid tiden för inträdet häftar.

Afgår medlem, vare han ej ansvarig för de förbindelser, som af
föreningen ingås efter den tid, då afgången registrerades. För dessförinnan
ingångna förbindelser svare lian allenast i det fall, att föreningens
egendom varder afträdd till konkurs, som börjar inom tolf
månader från registreringen.

41 §.

Medlems ansvarighet må göras gällande endast i den mån vid
konkurs föreningens tillgångar ej förslå till gäldande af dess skulder,
samt allenast i den ordning här nedan sägs.

42 §.

Å det sammanträde i föreningens konkurs, då förslag till sista utdelningen
af föreningens tillgångar framlägges, skall, der brist för borgenärerne
uppstår, af konkursförvaltningen jemväl framläggas förslag till uttaxering
å föreningsmedlemmarne, så långt ansvarigheten räcker, af det
för bristens täckande erforderliga belopp, ökadt med högst en fjerdedel.

Öfver detta förslag må klandertalan föras i samma ordning, som
angående klander af utdelningsförslag finnes i konkurslagen stadgad.
Sådan talan må jemväl af föreningsmedlem anställas.

43 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blifvit af
konkursdomstolen pröfvadt, åligge det sysslomännen i konkursen att
ofördröjligen i den ordning, som för kungörelse af meddelanden åt
föreningens medlemmar finnes stadgad, infordra uttaxerade beloppen.

Infordradt belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall af sysslomännen
utsökas; och gälle i ty fall förslaget till uttaxering lika som
domstols laga kraft egande dom.

Finnes vid verkstäld utsökning föreningsmedlem sakna tillgång till
utsökta beloppets fulla gäldande, eller varder föreningsmedlems egendom
afträdd till konkurs, må, i förra fallet, hvad som brister och, i
senare fallet, hvad å medlemmen belöper hos öfrige medlemmar uttagas,
så långt deras ansvarighet räcker. I ty fall skola de vid första
uttaxeringsförslaget faststälda grunder lända till efterrättelse.

Om registrering.

44 §.

Hos Konungens Befallningshafvande skall föras föreningsregister
för inskrifning af de anmälanden, om hvilka i denna lag stadgas eller
hvilkas intagande i registret kan varda annorledes föreskrifvet.

För anmälningsskyldighetens fullgörande svare styrelseledamöterne
eller, der föreningen är upplöst annorledes än genom konkurs, liqvidatorerne.

45 §.

Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara åtföljd
af stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande. Aflemnas
anmälan genom ombud eller insändes den med posten, skall underskriften
vara af vitnen styrkt.

Då registrering af förening sökes, skall en hvar, som är berättigad
att teckna dess firma, på samma gång egenhändigt inskrifva
firmateckningen i registret eller i särskildt bihang till detta, så vida
icke teckningen verkstälts å anmälningsskriften och blifvit af vitnen
styrkt. På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sker derom, att
någon blifvit berättigad att teckna förut anmäld firma.

46 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
hvarje särskildt fall stadgade, eller pröfvas förenings stadgar eller
beslut, som för registrering anmäles, icke hafva i föreskrifven ordning
tillkommit eller ej stå i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna
lag eller eljest strida mot lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall Konungens Befallningshafvande ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig
adress, till honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse
om beslutet med skälen derför.

År sökanden med beslutet missnöjd, ege han att, vid talans förlust,
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver
anföra besvär hos Konungen.

47 §.

Beviljas förenings registrering, läte Konungens Befallningshafvande
i registret införa:

1. dagen för stadgarnes antagande;

2. föreningens firma;

3. föremålet för föreningens verksamhet;

4. den ort, der styrelsen har sitt säte;

5. huruvida och i hvilken mån föreningens medlemmar åtaga sig
personlig ansvarighet för föreningens förbindelser;

6. huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till medlemmarnes kännedom;

7. styrelseledamöternes fullständiga namn och deras hemvist;

8. hvilken eller Indika bland styrelseledamöterne äro berättigade
att teckna firman.

Det ena exemplaret af stadgarne skall, försedt med bevis om registreringen,
till sökanden återställas.

48 §.

Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret skett,
skall den, der registrering beviljas, i registret, anmärkas.

Registreras ändring i föreningens stadgar, skall ena exemplaret af
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden
återställas, försedt med bevis om registreringen. Flyttas rörelse från
en kommun till en annan, eller sker ändring i firman, skall ny fullständig
inskrifning i registret göras.

49 §.

Hvad i registret införes, med undantag af underrättelse om konkurs,
hvarom i 30 § förmäles, skall genom Konungens Befallningshafvandes
försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarne som
ock i den stads tidning, der Konungens Befallningshafvande har sitt
säte, eller, om flere tidningar der utgifvas, i den af dessa, der allmänna
påbud för staden vanligen meddelas.

En samling för hela riket af hvad sålunda i allmänna tidningarne
kungjorts skall genom det allmännas försorg efter hand befordras till
trycket och förses med register för hvarje år.

Anmälningsskrifter med dervid fogade handlingar äfvensom ingifna
medlemsförteckningar skola, särskildt för hvarje förening, såsom bilagor
till registret förvaras.

50 §.

Närmare föreskrifter om registrets förande, de i 49 § stadgade
kungörelser, afgifterna för registreringen och för dess kungörande
samt tid och sätt för utgifvande af den i nämnda § omförmälda samling
meddelas af Konungen.

51 §.

Menar någon, att en i registret verkstäld inskrifning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras vid allmän
underrätt.

52 §.

Har genom laga kraft egande dom blifvit förklarad!, att en i registret
gjord inskrifning ej bort ske, eller att något förhållande, hvarom
inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall, på begäran af någondera
parten, anteckning derom göras i registret. Underrättelse om sådan
anteckning skall så kungöras, som i 49 § sägs.

Varder, sedan i registret anteckning om förenings konkurs gjorts,
af öfverrätt förklarad!, att offentlig stämning ej bort utfärdas, skall
anteckningen, på derom gjord ansökning, ur registret afföras.

53 §.

Det som blifvit införd! i registret och kungjordt i ortstidningen
skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna
framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap
derom.

Innan sådant, kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva i registret antecknadt, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hafva derom haft vetskap.

Ansvarsbestämmelser.

54 §.

Hvar som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, straffes med böter från och med tio till och med ett
tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

55 §.

Styrelseledamot, som underlåter att iakttaga föreskrift, som i 22
§ eller 39 § 3 mom. är meddelad, straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.

Lag samma vare om liqvidator, som ej fullgör hvad honom enligt
32 § 2 mom. åligger.

56 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
kronan och en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

2 Kap.

Om ©registrerat!© föreningar för ekonomisk verksamhet.

57 §.

Förening för ekonomisk verksamhet, hvilken ej, efter ty i 1 kap.
sägs, blifvit registrerad, kan ej förvärfva rättigheter eller ikläda sig
skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära
eller svara.

58 §.

/ Ingås förbindelse å oregistrerad förenings vägnar, vare de, som
ingått förbindelsen, ansvarige derför såsom för annan sin gäld, en för
alla och alla för en.

59 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari....... Rättigheter

och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, skola bedömas efter
äldre lag.

Förslag

till

LAG

om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse.

1 §•

Å aktiebolag för drifvande af försäkringsrörelse skall lagen om
aktiebolag gälla till efterrättelse med de afvikelser, som föranledas af
hvad i 2, 3 och 4 §§ här nedan stadgas.

2 §•

Innan bolaget bildas skola stiftarne upprätta fullständig bolagsordning
samt derå begära Konungens stadfästelse.

Konungen pröfvar bolagsordningens öfverensstämmelse med lagen
om aktiebolag samt lag och författningar i öfrigt, så ock om och i
hvad mån derutöfver, med hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras, vare sig angående
säkerhet för fullgörande af delegarnes förbindelser eller om tillsyn å
gifna föreskrifters behöriga iakttagande eller i annat syftemål.

Å beslut om ändring i stadfäst bolagsordning skall ock sökas Konungens
stadfästelse.

3 §•

Utfärda stiftarne inbjudning till aktieteckning, skall vid inbjudningen
fogas, i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift, Konungens beslut
om meddelad stadfästelse å bolagsordningen.

4 §■

Ansökning om bolagets registrering må af registrerings myndigheten
ej upptagas, der ej Konungens beslut om meddelad stadfästelse
å bolagsordningen ingifves. Ej heller må ändring i bolagsordningen
registreras, med mindre den styrkes vara af Konungen stadfäst.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag till LAG angående

ändring i vissa delar af Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 14 § samt 23 kap. 4, 6, och 7 §§
Strafflagen skola erhålla följande förändrade lydelse:

22 Kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller
med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin
eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra
andras talan inför Rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot
i styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens
angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

23 Kap.

4 §•

Har aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet
kommit i konkurstillstånd, och finnes styrelseledamot eller annan, som
är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter, hafva mot
borgenärerne sig förbrutit, som här ofvan sägs; då skall han straffas,
som vore han gäldenär i konkursen.

6 §•

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter
5 § eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad det är gäldenär eller, der aktiebolag
eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet kommit i konkurstillstånd,
styrelseledamot eller annan, hvarom i 4 § sägs, att borgenärerne
i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt ansvar
fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, af annan, så ock brott, som i 5 § omförmäles,
må ej åtalas af annan än målsegande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag

till

LAG

angående ändring i 10 kapitlet 6 § Rättegångs

balken.

Häi igenom förordnas, att sista punkten i 10 kap. 6 § Rättegångs
balken skall erhålla följande förändrade lydelse:

För handelsbolags förbindelse sökes bolagsman der bolaget är.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar af förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 8 §§ i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

1 §■

En hvar, som, i den ordning särskilda författningar innehålla, i
stad eller på landsbygden, till sitt yrke gjort att i gross eller i minut
handel såsom näring idka eller att varor till försäljning tillverka eller
bearbeta, vare, ehvad det är enskild man, bolag eller förening, pligtig
ordentliga handelsböcker föra, såsom här nedan sägs.

Lag samma vare för enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret
infördt, så ock för aktiebolag, ändå att det ej idkar sådant yrke, som
nu är sagdt.

2 §•

Under stadgandet i första punkten af 1 § inbegripas: de, som
penningehandel och bankrörelse drifva; de, som för egen räkning eller

i kommission in- eller utrikes varor uppköpa, för att dem åter utsälja;
de, som i kommission varor till utsägning emottaga; de, som för ineller
utrikes sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem
på frakt upplåta eller försälja; de, som mot sjö- eller eld- eller annan
skada försäkring öfvertaga; idkare af apotheksrörelse; idkare af boktryckeri-
och bokförlagsrörelse; idkare af gröfre eller finare smidesbruk,
och af verk för tackjernsblåsning och jerngjuteri; idkare af fabriker
och manufakturverk; idkare af de borgerliga yrken, som hafva till ändamål
att lifsmedel eller drycker till försäljning bereda; och de, som
till sitt yrke gjort att på beting öfvertaga uppförande och bättrande af
hus och byggnader. — Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de
näringar, hvilka med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för
husflit äro att betrakta; idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering;
handtverkare, som hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga; och
de, som utan biträde, af andra än hustru och barn, mångleri- eller
annan sådan mindre handelsrörelse idka, eller lifsmedel, drycker eller
andra varor till försäljning bereda.

8 §•

Inventariibok och balansräkning skola af köpmannen med hans
underskrift bestyrkas. År det ett bolag, som rörelsen idkar, och äro
alla eller flera medlemmar för bolagets förbindelser obegränsadt ansvarige;
då skola alla de, sjelfva eller genom ombud, underskrifva,
som sålunda förpligtade äro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

IFör slag

till

LAG

angående ändring i 10 § af förordningen om
tioårig preskription och om årsstämning den

4 Mars 1862.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Varda makar i äktenskapet skilda;

eller upplöses handelsbolag eller annat bolag, som, enligt hvad
särskildt är stadgadt, allmänt kungjordt varit, eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet;

eller varder myndig person under förmyndare stöld;

då må ock kallelse å okända borgenärer så sökas, som i 9 § sagdt är.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag

till

LAG

om tillägg till lagen angående bankaktiebolag
den 19 November 1886.

i §■

Sedan Konungen stadfäst ordning för bankaktiebolag, skall bolaget
införas i aktiebolagsregistret. Anmälan härom skall af styrelsen göras
innan bolaget öppnar sin rörelse.

2 §•

Bolagsordningens anmälande till registret skall medföra enahanda
verkan, som anmälan hos Rätten enligt 14 § i lagen angående bankaktiebolag.

Hvad i 6 § af samma lag föreskrifves om styrkande att kungörelse
om bolaget skett och att uppgift å de personer, hvilka utgöra bolagets
styrelse, äfvensom å dem, hvilka ega att underskrifva bolagets förbindelser,
blifvit i allmänna tidningarne införd skall anses fullgjordt, då
styrkt blifvit, att kungörelse om bolagsordningens och uppgifternas
anmälan till registret skett i öfverensstämmelse med 61 8 i lagen om
aktiebolag.

3 §•

Konungen utfärdar de öfvergångsstadganden, som må finnas erforderliga
för registrering af bankaktiebolag, å hvars ordning stadfästelse
meddelats, innan denna lag träder i kraft.

4 §•

I afseende å bolag, som blifvit i registret infördt, gälle i tillämpliga
delar till efterrättelse hvad i lagen om aktiebolag blifvit om registrering,
så ock om ansvar för oriktig eller underlåten registrering
stadgadt.

Ändring i bolagsordningen må dock ej registreras, med mindre
den styrkes vara af Konungen stadfäst.

5 §.

Försummar styrelseledamot att göra anmälan, hvarom i 1 § stadgas,
eller att till registret anmäla af Konungen stadfäst ändring i bolagsordningen,
straffes med böter från och med femtio till och med femhundra
kronor.

Af böter, som sålunda ådömas, tillfalla två tredjedelar kronan och
en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar af lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13

Juli 1887.

Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ i lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 Juli 1887 skola upphöra att
gälla samt att 8, 9, 11, 12, 13, 14, 16, 18, 21, 23 och 33 §§ i samma
lag skola erhålla följande förändrade lydelse:

8 §•

Hvar som vill idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker, vare pligtig att till införande
i handelsregistret anmäla det namn, hvarunder han ämnar bedrifva
sin rörelse och som han vid dervid förekommande underskrifter
ämnar teckna. Sådant namn kallas firma.

I handelsbolag åligger det hvarje bolagsman att ansvara för anmälningsskyldighetens
fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, aktiebolag samt registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
så ock enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Enkelt bolag må, efter ansökning af bolagsmännen, i handelsregistret
införas på sätt om handelsbolag är stadgadt.

9 §•

Enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med eller
utan förnamn. Ej må i firman intagas något, som antyder att firman
innehafves af ett bolag eller en förening.

Firma för handelsbolag skall, då icke alla bolagsmännen äro i firman
namngifna, innehålla namnet å minst en af dem med ett tillägg,
som antyder, att flere bolagsmän finnas. I handelsbolags firma må ej
intagas namn å annan person än bolagsman.

Finnes kommanditdelegare, skall firman innehålla ordet »kommanditbolag».
Ej må eljest i firma, som efter denna lag registreras, intagas
något, som antyder begränsning af innehafvarens eller bolagsmans ansvar.

11 §■

Enka, som fortsätter sin aflidne mans rörelse, så ock man, som
fortsätter hustruns före eller under äktenskapet drifna rörelse, må begagna
firman oförändrad. Enskild näringsidkares arfvinge, så ock flere
sterbhusdelegare, som skola i handelsbolag fortsätta enskild näringsidkares
rörelse, ege samma rätt, derest den aflidne medgifva det eller,
om han aflidit utan att hafva annorlunda förordnat, samtlige sterbhusdelegare
äro derom ense.

Inträder någon såsom delegare i enskild näringsidkares eller handelsbolags
rörelse, må firman fortfarande begagnas oförändrad. Lag
samma vare, om delegare utträder ur handelsbolag, dock att hans namn
icke må i firman qvarstå, med mindre han sjelf medgifva det eller, om
han aflidit utan att hafva annorlunda förordnat, hans samtlige sterbhusdelegare
dertill samtyckt.

12 §.

Firma må icke öfverlåtas i andra än de här ofvan förutsatta fall;
enskild näringsidkare eller handelsbolag dock obetaget att vid rörel -

♦

sens öfverlåtande till enskild näringsidkare eller handelsbolag medgifva
den nye egaren att nyttja firman med ett tillägg, som visar att öfverlåtelse
egt rum.

13 §.

Skall, i fall hvarom i 11 eller 12 § förmärs, bolagsman vara
kommanditdelegare, lände till efterrättelse hvad i 9 § finnes om kommanditbolags
firma stadgadt.

14 §.

År genom aftal bestämdt, att rättighet att teckna handelsbolags
firma endast tillkommer flere bolagsmän i förening, böra desse verkställa
firmateckningen så, att de jemte firman underskrifva sina namn.

16 §.

Anmälan om firma skall, innan näringens utöfvande börjas, ske för
rörelse, som drifves i Stockholm, hos Öfverståthållareembetet och för
rörelse i annan stad hos stadens magistrat eller, der sådan ej finnes,
hos vederbörande stadsstyrelse, och om rörelsen drifves å landet, hos
Konungens Befallningshafvande i länet. Drifves rörelsen i flera kommuner,
skall anmälan ske till handelsregistret för den kommun, der hufvudkontoret
är beläget.

Inrättas afdelningskontor med sjelfständig förvaltning (filial) i annan
kommun, än der hufvudkontoret är beläget, skall anmälan till registret
för den kommun ske innan firman får der begagnas. Filial
för rörelse, som har hufvudkontor utom riket, anses såsom fristående
rörelse, för hvilken anmälan skall göras af den, som förestår rörelsen.

Anmälan, hvarom i denna § förmäles, skall vara underskrifven af
alla anmälningsskyldige.

18 §.

I handelsbolags anmälan skall uppgifvas utom firman:

1) samtlige bolagsmäns fullständiga namn och deras hemvist;

2) rörelsens allmänna beskaffenhet;

3) kommunen, der rörelsens hufvudkontor, eller, om anmälan afser
afdelningskontor, detta är beläget; och

der ej hvar bolagsman för sig skall hafva rätt att teckna firman,

4) hvilken eller hvilka bland dem sådan rätt tillkommer, samt
huruvida rättigheten endast kan utöfvas af flere i förening.

I kommanditbolags anmälan skall tillika uppgifvas hvilken eller
hvilka af bolagsmännen äro kommanditdelegare och beloppet af hvarje
sådan bolagsmans utfästa insats.

21 §.

1. Sker ändring i något förhållande, hvarom inskrifning skett i
handelsregistret, eller inträffar något af de i 15 § omtalade fall, skall
anmälan derom så fort ske kan göras i den ordning, som stadgats för
anmälan om firma; dock att ändring af hemvist icke behöfver anmälas.

2. Då rörelse upphör, åligge anmälningsskyldigheten den, som
vid den tiden utöfvade rörelsen eller var delegare i densamma. Vid
enskild näringsidkares död åligge anmälningsskyldigheten sterbhusdelegarne.
Upphör handelsbolag i följd af delegares död, åligge anmälningsskyldigheten,
utom de öfrige bolagsmännen, jemväl den aflidnes
sterbliusdelegare. I fråga om annan ändring än rörelsens upphörande
åligge anmälningsskyldigheten en hvar, som efter ändringen utöfver
eller är delegare i rörelsen.

3. Flyttas rörelse från en kommun till en annan, eller sker
ändring i sjelfva firman, skall tillika fullständig firmaanmälan göras.

4. Har genom lagakraftvunnen dom blifvit förklaradt, att anmälan
icke bort intagas i registret eller att något förhållande, hvarom inskrifning
skett, ändrats eller upphört, skall på begäran af någondera parten
anteckning derom ske i registret. Underrättelse om sådan anteckning
skall så kungöras, som i 4 § sägs.

5. Inträffar konkurs, skall underrättelse om den offentliga stämningen
samtidigt med kungörelsen derom genom rättens eller domarens
försorg afsändas till registreringsmyndigheten för att inskrifvas i handelsregistret.
Sådan anteckning skall afföras, då gäldenären visar, att
han eger få den afträdda egendomen till sig återstäld, eller att konkursen
eljest är att anse för afslutad.

23 §.

Försummas anmälan, som ofvan föreskrifves, eller har, efter det
registrering af firma vägrats eller upphäfts, den anmälningsskyldige
försummat göra ny anmälan, då skall enskild näringsidkare, bolagsman
eller annan, som till sådan förseelse gjort sig skyldig, straffas med
böter från och med fem till och med etthundra kronor.

33 §.

Genom denna lag upphäfvas:

förordningen den 28 Juni 1798 angående hvad bolag iakttaga böra,
som under s. k. firma eller särskildt antagen handteckning vilja handels-
och fabriksrörelse idka;

förordningen den 30 Maj 1879 angående tillägg till gällande föreskrifter
om aktiebolag;

5 och 21 §§ i lagen angående bankaktiebolag den 19 November
1886, så ock hvad i 39 § af samma lag stadgas om anmälan hos rätten
af förändring i bankaktiebolags ordning och förändringens kungörande;
samt

hvad i 1 § af förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober
1848 föreskrifves om anmälan hos rätten af bolagsordning och Konungens
beslut om fastställelse derå äfvensom af förändring i bolagsordningen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari

MOTIV.

Förslaget

till lag om enkla bolag och handelsbolag.

Då solidariska bolag angifvits såsom ett af de ämnen, rörande
hvilka komitén i nåder anbefalts afgifva lagförslag, torde dermed hafva
afsetts sådana bolag, som i 15 kapitlet Handelsbalken omförmälas.
Området för detta kapitels tillämplighet kan emellertid ej sägas vara
fullt bestämdt, i det städse varit omtvistadt, huruvida och i hvilken utsträckning
der meddelade stadganden afse bolag i allmänhet eller allenast
bolag för drifvande af handel eller annan dermed jemförlig näring.
Utan att härutinnan vilja uttala sig för någon viss mening, har komitén
trott sig böra fatta sitt uppdrag, i hvad det afser upprättande af förslag
till lag om solidariska bolag, så vidsträckt, att samtliga de bolag,
som, utan att vara aktiebolag, falla inom den allmänna obligationsrättens
område, genom förslaget normeras.

Den moderna lagstiftningen tillerkänner i allmänhet bolag för
fortfarande kommersiel verksamhet en sjelfständig ställning i förhållande
till tredje man. Om denna ställnings juridiska betydelse och framför
allt derom, huruvida bolaget bör anses såsom juridisk person eller ej,
råda deremot olika meningar. Denna tvistefråga har dock hufvudsakligen
blott teoretiskt intresse och ett försök till lösning åt densamma
torde derföre icke af komitén förväntas. Ur praktisk synpunkt är
det tillfyllest, att bolaget tillerkännes rätt att, såsom sådant, förvärfva
rättigheter och ikläda sig skyldigheter, att det har eget
forum, att det kan hafva en från bolagsmännens enskilda tillgångar
i rättsligt hänseende afskild förmögenhet och att öfver denna förmögenhet
ett särskilt konkursförfarande kan öppnas, eller, med andra
ord, att bolaget erkännes såsom ett sjelfständigt rättssubjekt. Huruvida
ursprungligen med stadgandena i 15 kapitlet Handelsbalken åsyf 10 -

tats att tilldela de deri omförmälta bolag en dylik rättssubjektivitet,
kan på goda grunder ifrågasättas. Domstolarnes praxis och den allmänna
uppfattningen hafva emellertid i fråga om bolag för idkande
af handelsrörelse gått i sådan riktning. Åtminstone i senare tid har
från domstolarnes sida ej försports någon tvekan att t. ex. meddela
sådant bolag lagfart å fast egendom eller att öppna särskildt konkursförfarande
å dess tillhörigheter. Något mera vacklande har visserligen
uppfattningen visat sig i fråga om bolagsborgenärernes rätt
att, med uteslutande af bolagsmännens enskilda fordringsegare, njuta
betalning ur bolagets tillgångar, men äfven härutinnan synes praxis
alltmera afgjordt luta åt ett strängt afskiljande af bolagets rättssfer
från bolagsmännens enskilda affärsförhållanden. En ändring härutinnan
kan — förutom att den afveke från all modern lagstiftning —
desto mindre ifrågasättas, som den utan tvifvel skulle verka i hög
grad hämmande på den för affärslifvet oundgängligen nödiga handelskrediten.
Å andra sidan synas ej giltiga skäl föreligga att söka påtvinga
öfriga bolag de strängare bestämmelser, som af de kommersiela
bolagens ställning såsom rättssubjekt måste blifva en följd. Särskildt
lärer detta ej kunna ifrågakomma beträffande de mera temporära
bolag, som allenast afse ett eller flera på förhand bestämda företag.
Med mera skäl kunde sättas i fråga, huruvida lagstiftningen
borde gifva rättssubjektivitet åt sådana bolag, som, utan att afse
handelsrörelse, dock slutits för en fortfarande verksamhet. Härvid
är dock att märka att för ett dylikt bolag behofvet af en sjelfständig,
från bolagsmännens enskilda rättsförhållanden afskild ställning gör signera
känbar! först i de fall, då dess verksamhet till art och omfång
närmar sig det i egentlig mening kommersiela bolagets; och i dessa
fall finnes intet skäl, hvarför förmånen af rättssubjektivitet ej skulle
motsvaras af enahanda skyldigheter, som, särskildt i fråga om ansvarigheten
för bolagets förbindelser, blifvit för det sistnämnda bolaget
stadgade. Men vid sådant förhållande synes det behof, som kan förefinnas
i förevarande hänseende, vara behörigen tillgodosedt, om, i
öfverensstämmelse med hvad komitén föreslagit (28 §), den omständigheten,
att ett bolag slutits för annat ändamål än idkande af handelsrörelse,
i och för sig ej får utgöra hinder för bolaget att i viss angifven
ordning förvärfva samma rättsliga ställning, som egentligen afsetts
för det kommersiela bolaget.

I öfverensstämmelse med det nu sagda har komitén ansett sig
böra skilja emellan bolag för idkande af handelsrörelse och öfriga
bolag. Vid bestämmande af hvad med handelsrörelse bör förstås, har

komité!! icke funnit sig kunna afvika från de i andra afseenden härom
gällande regler utan inskränkt sig till att hänvisa till bestämmelserna om
skyldighet att föra handelsböcker, hvilka bestämmelser äfven i konkurslagen
samt i lagen om handelsregister, firma och prokura åberopas. Det
torde nemligen vara obestridligt, att allenast en enda bestämning af
begreppen »köpman» och »handelsrörelse» bör uppställas i den svenska
allmänna rätten, liksom att, för den händelse de nu gällande stadgandena
derom skulle befinnas vara ofullständiga eller eljest mindre tillfredsställande,
rättelse lämpligen bör ske genom ändring i den författning,
i hvilken dessa stadganden återfinnas (K. F. ang. handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855).

Att låta rörelsens beskaffenhet vara enda vilkoret för bolagets
rättssubjektivitet kan väl ej sägas vara i och för sig oriktigt. Man
torde ock svårligen kunna påstå, att i vårt land för närvarande är
uppstäldt något annat vilkor. Visserligen måste, då det åligger delegarne
att till handelsregistret anmäla bolagets firma, lagen anses förutsätta
att firma skall antagas, men underlåtenhet deraf lärer ej för•
ändra bolagets karakter. Då emellertid stora praktiska svårigheter
kunna uppstå genom att medgifva tillvaron af dylika namnlösa rättssubjekt,
har komitéu, i öfverensstämmelse med hvad allmänneligen
är förhållandet i utländsk lagstiftning, gjort bolagets rättssubjektivitet
beroende jemväl deraf att det antager firma.

Förevarande förslag omfattar således två från hvarandra afskrida
grupper af bolag, nemligen dels bolag för idkande af handelsrörelse
under firma och dels öfriga bolag. För de förra har
komitén användt den redan i lagen om handelsregister, firma och
prokura upptagna benämningen »handelsbolag». Beträffande benämningen
å öfriga bolag har komitén länge varit tveksam. I länder med särskild
handelslagstiftning falla dessa bolag inom den allmänna civillagstiftningens
område, under det att handelsbolagen normeras i handelslagen;
och med en sådan uppställning behöfver man ej gifva de förra någon
särskild benämning. Hos oss deremot, der de handelsrättsliga bestämmelserna
ej äro särskild! för sig kodificerade utan ingå såsom delar i
den allmänna obligationsrätten, och der således handelsbolaget intager
en till det yttre samordnad ställning med de öfriga bolagen, gestaltar
sig saken annorlunda. Vid sådant förhållande och då handelsbolaget
är att betrakta såsom en från de primära, oqvalificerado bolagen utbruten
bolagsform, har komitén ansett sig kunna för den ursprungliga
formen föreslå benämningen »enkla bolag» (Jlr. schweiz. Bd. G. Art.

524 ff. »einfache Gesellschaft»; dresdn. Entwurf Art.. 769 tf. »gemeine
Gesellschaft»).

I fråga om förslagets yttre anordning har komitén ansett, att i
de delar, der för enkla bolag och handelsbolag uppstäldes enahanda
bestämmelser, hänvisning borde, till undvikande af tröttande upprepningar,
göras från den ena gruppen till den andra; och om än härvid
ett visst praktiskt intresse måhända skulle hafva tillgodosetts genom
att för handelsbolaget, såsom den för uppfattningen hos oss mest typiska
och kända arten af bolag, i ett sammanhang meddela fullständiga
stadganden, har komitén likväl funnit det vara med sakens natur bäst
öfverensstämmande och jemväl i formelt hänseende lämpligast att utgå
från det enkla bolaget och sedermera vid behandlingen af handelsbolaget
hänvisa till de förut meddelade, för båda bolagsformerna gemensamma
bestämmelserna.

1 Kap.

Om enkla bolag.

1 §•

Det enkla bolagets positiva bestämning är att det öfver hufvud
är ett bolag. Hvad med bolag förstås tillkommer doktrinen att besvara.
För sin del har komitén utgått från den uppfattningen, att
dermed menades en på aftal grundad sammanslutning mellan två eller
flere bestämda personer (rättssubjekt) till vinnande af ett gemensamt
ändamål. Till bolag kunna således, enligt komiténs åsigt, jemväl
associationer för s. k. idéela syften vara att räkna, tydligtvis dock
endast under förutsättning att de för ändamålets vinnande använda
materiela medel. I fråga om skilnaden mellan bolag och föreningar
hänvisas till motiveringen vid det af komitén upprättade förslag till
lag om föreningar för ekonomisk verksamhet.

Huruvida ett bolag är ett enkelt bolag, kan endast afgöras indirekt,
nemligen genom att tillse, om sådana förutsättningar äro för
handen, att bolaget skall hänföras till någon annan af lagstiftningen
erkänd bolagsart. Der så ej är förhållandet, föreligger ett enkelt bolag.
I motsatt händelse blifva stadgandena om enkla bolag ej tillämpliga,
åtminstone ej i vidsträcktare mån än som — särskildt i fråga om bolag,
Indika blifvit genom speciallag normerade utan att fullständiga föreskrifter
för dem lemnats — kan varda en följd af de allmänna reglerna
om lagars analoga tillämpning.

2 §•

Det enkla bolaget är enligt föreliggande förslag allenast ett obligatoriskt
rättsförhållande mellan bolagsmännen. Någon enhet utåt, något
rättssubjekt bildar det ej. Det kan således ej förvärfva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter. Häraf följer att bolaget ej kan inför
offentlig myndighet söka, kära eller svara — en konseqvens, som
komitén funnit vara af den praktiska vigt, att den bort särskildt uttalas.
Likaledes har det ansetts vara af vigt att framhålla, att bolaget
ej kan hafva någon firma. En sådan vore nemligen meningslös, då
ingen förmögenhet, inga rättigheter eller skyldigheter genom firman
skulle sammanhållas.

Komitén återkommer till detta ämne vid motiveringen af de föreslagna
stadgandena om bolagsmännens förhållande till tredje man.

3 §•

1 afseende på det inre förhållandet mellan bolagsmännen har det
lemnats dem öppet att efter godtfinnande ordna detsamma inom de
allmänna gränserna för aftalsfrihet. Komitén har dock funnit erforderligt
att genom en serie af bestämmelser, afpassade efter de vanligaste
förhållandena och kontrahenternas sannolika afsigt, supplera ofullständiga
eller till sitt innehåll obevisliga aftal. Att tillämpningen af dessa
subsidiära föreskrifter kan uteslutas icke allenast genom uttrycklig,
derpå riktad öfverenskommelse utan äfven genom ett mot desamma
stridande konventionelt ordnande åt bolagsmännens inbördes förhållande,
faller af sig sjelft.

4-6 §§.

Då rättighet att vidtaga de åtgärder, som för vinnande af bolagets
ändamål äro erforderliga, icke blifvit åt viss bolagsman eller vissa af
bolagsmännen uteslutande förbehållen eller åt hvarje bolagsman för sig
medgifven, måste det antagas vara afsigten att alla bolagsmännens
samtycke erfordras för vidtagande af hvarje åtgärd. Denna regel
lider dock ett undantag för det fall, att uppskof erfordras för inherntande
af samtliga bolagsmännens mening samt detta är förbundet med
våda eller uppenbar skada för bolaget och följaktligen oförenligt med
bolagsmännens intresse. I sådan händelse måste det vara tillräckligt
att de bolagsmän, som hinna tillkallas, äro ense om åtgärdens vidtagande.
Befogenheten att sålunda i brådskande fall handla för bolaget
tillkommer, såsom ock torde framgå af de i förslaget använda ordalagen,
endast sådan bolagsman, som äfven under vanliga förhållanden
egt i förvaltningen deltaga. Den åter, som är från deltagande i förvaltningen
utesluten, måste i förevarande hänseende anses likstäld med
hvar och eu annan, som står utom bolaget, och dylik bolagsmans åtgörande
är följaktligen att bedöma efter samma regler, som gälla i
fråga om åtgärd, hvilken någon vidtager för annans räkning utan dertill
erhållet uppdrag.

Att, i händelse vissa bolagsmän äro från förvaltningen uteslutna,
regeln om erforderligheten af alla bolagsmännens samtycke eger tillämplighet
allenast å dem, som i förvaltningen deltaga, har komitén
ansett obehöfligt att särskilt uttala, helst som det indirekt framgår
af stadgandet i 5 §, enligt hvilket ej ens ett uttryckligt förbud af
bolagsman, som är från förvaltningen utesluten, rättsligen må förhindra
vidtagandet af en åtgärd.

Visar bolagsman sig sakna vilja eller förmåga att på ett tillfredsställande
sätt förvalta bolagets angelägenheter, bör han kunna genom
beslut af öfrige bolagsmännen skiljas från förvaltningen. Då det lärer
få anses omöjligt att på ett uttömmande sätt angifva alla de fall, då
ett så beskaffadt beslut lagligen bör kunna fattas, har komitén åtnöjt
sig med att såsom exempel anföra några af de vigtigaste fallen. Att
här endast är fråga om det deltagande i förvaltningen, som på grund
af bolagsaftalet tillkommer en bolagsman såsom sådan, torde vara
uppenbart. Har således eu bolagsman, som eljest är från förvaltningen
utesluten, af öfriga bolagsmännen erhållit uppdrag att vårda
en viss bolagsangelägenhet, kan detta uppdrag återkallas i den ordning,
som för mandat i allmänhet är gällande.

7 §•

Allenast af det skäl, att en bolagsman ej eger deltaga i förvaltningen
af bolagets angelägenheter, bör honom ej kunna betagas
rättigheten att redan under bolagets bestånd kontrollera det sätt, hvarpå
förvaltningen handhafves. En naturlig begränsning af denna rätt
synes dock vara att genom utöfningen af densamma uppenbart hinder
i bolagets verksamhet ej vållas.

8 §•

För den händelse bolagsmännen försummat att genom aftal bestämma,
huru bolagets vinst skall fördelas, uppstår frågan, efter hvilken
grund fördelningen skall ske. Härvid har man att välja mellan
två alternativ. Det ena är att låta bolagsmännen erhålla del i vinsten
en hvar i mån af sin insats, det andra att tillerkänna dem lika vinstandelar.
Det förra kan tilläfventyrs synas vara med rättvisa och billighet
mest öfverensstämmande. Det medför ej heller några praktiska
svårigheter i de fall, då enhvars insats på förhand blifvit till storleken
bestämd i förhållande till medbolagsmännens. Men der så ej är förhållandet,
måste eu värdering ske; och att denna kan erbjuda stora
vanskligheter, synnerligast i de fall, att insatserna bestå af annat
än penningar eller andra fungibla varor, t. ex. af arbetsprestationer,
lärer ej kunna betvifla^. Härtill kommer jemväl den vigtiga omständigheten,
att, äfven om insatsernas värden i och för sig äro gifna,
man deraf ingalunda kan draga några bestämda slutsatser i afseende
på deras betydelse för bolaget. I betraktande af dessa förhållanden
har komitén bestämt sig för det senare alternativet.

Har intet aftal träffats om grunden för förlustens fördelning emellan
bolagsmännen, är med sakens natur mest förenligt, att den fördelas
efter samma grund som vinsten, således i det fall, att om vinstens
fördelning ej heller någonting öfverenskommits, efter hufvudtalet,
men eljest efter den aftalade grunden för vinstens fördelning.
Å andra sidan kan i det mera sällsynta fall, att aftal slutits om förlustens,
men ej om vinstens fördelning, antagas hafva i kontrahenternas
afsigt ingått att äfven vinsten skulle fördelas på sätt om förlustens
fördelning blifvit öfverenskommet.

9 och 10 §§.

Då bolag slutits allenast för visst företag, kan bolagsmännens
afsigt ej gerna antagas hafva varit att vinstutdelning skulle
ega ruin förr, än företaget blifvit bragt till slut. Annorlunda deremot,
då bolaget afser en fortfarande verksamhet. I det konkreta
fallet kan emellertid svårighet uppstå vid bedömandet, huruvida bolaget
ingåtts för det ena eller andra ändamålet. Härutinnan kan man dock
draga ganska tillförlitliga slutsatser af den omständigheten, huruvida
bolaget förer eller icke förer årliga räkenskaper eller räkenskaper, som
eljest under bolagets bestånd för viss tid afslutas; och det har synts
komitén desto lämpligare att låta detta yttre kriterium i förevarande
hänseende vara afgörande, som i de flesta fall först genom en formlig
räkenskapsafslutning tillförlitlig kännedom kan vinnas om bolagets
ställning.

Att en bolagsman ej är pligtig att tillskjuta något utöfver sin aftalade
insats kan visserligen sägas framgå af sjelfva bolagsaftalet, men
har dock, till undanrödjande af hvarje tvifvel, blifvit uttryckligen uttaladt.
Ej ens det förhållande att ett sådant tillskott är för vinnande
af bolagets ändamål oundgängligen nödvändigt, medför härutinnan
något undantag. Men uppenbart torde vara att en bolagsman kan på
flerehanda sätt förpligta sig att utöfver den ursprungligen aftalade insatsen
vilkorligen eller ovilkorligen göra tillskott. Om t. ex. en bolagsman
med annan bolagsmans samtycke för bolagets räkning ikläder sig
en förbindelse i förhållande till tredje man, har tydligtvis den sistnämnde
bolagsmannen skyldighet att i mån af behof tillskjuta hvad
på honom belöper af det för förbindelsens infriande erforderliga belopp.

Till stadgandet i 9 § ansluter sig den i 10 § meddelade föreskriften,
att, der brist i bolagsmans insats uppkommit, bolagsman ej
är under bolagets bestånd berättigad till vinstutdelning förr, än bristen
blifvit fyld. Den vinst, som under eu räkenskapsperiod uppkommit,
kan nemligen ej anses vara verklig vinst för bolaget innan förlusten
från eu föregående period blifvit betäckt. Har bolagsman deremot
redan i behörig ordning lyftat vinst, bör han ej kunna förpligta
återbära densamma för att dermed täcka någon bolagets förlust, äfven
om denna skulle befinnas hafva uppkommit innan vinsten uttogs.

11 §•

En bolagsman kan hos öfrige bolagsmännen förvärfva fordran
derigenom, att han för bolagets räkning förskjuter någon kostnad.
Tvifvelsutan skulle det i många fall verka hämmande och hinderlig!,
om beredvilligheten till sådana förskott saknades och om i följd
deraf en åtgärd måste uppskjutas i afbidan derpå, att af bolagsmännens
gemensamma tillgångar medel för densamma blefve disponibla.
Enligt gällande lag skall emellertid å fordran, vid hvilken
viss betalningstid ej är aftalad, ränta beräknas först från den dag
gäldenären sökes. Då med sådan ränteberäkning alltid en tids ränta
skulle för en förskotterande bolagsman gå förlorad, skulle beredvilligheten
att för gemensam räkning förskottera nödiga eller nyttiga utgifter
mången gång sättas på alltför hårdt prof. Af detta skäl och då
dessutom den ställning, i hvilken bolagsmännen stå till hvarandra, torde
i afseende på deras inbördes affärer motivera en ränteberäkning, snarast
jemförlig med den, som emellan köpmän i kontokurantförhållande
är vanlig, har komitén funnit sig böra föreslå, att bolagsman, som på
angifvet sätt får fordran hos annan bolagsman, eger tillgodonjuta ränta
derå från fordringens tillkomst. Såsom ett häremot svarande stadgande
har jemväl föreslagits att, om bolagsman försummar att göra aftaladt
tillskott eller att redovisa influtna medel, enahanda ränteberäkning
skall användas mot honom.

Till undvikande af missförstånd bör här erinras, att det ingalunda
kan anses såsom en undantagslös regel att bolagsman bekommer fordran
för hvarje utgift, som han för bolagets räkning vidkänts; utan lärer
frågan, huruvida fordringsrätt verkligen uppkommit, få i hvarje särskilt
fall pröfvas efter de föreliggande omständigheterna. Att i lagen angifva
de principer, som dervid skola tillämpas, vidare än att utgiften
i hvarje händelse skall vara nödig eller nyttig, synes dock svårligen
utan alltför stor vidlyftighet låta sig göra.

12 §.

Beträffande talan om ersättning för skada eller förlust, som uppkommit
genom bolagsmans försummelse eller vållande, har komitén
ansett den vanliga preskriptionstiden af tio år i allmänhet vara för

lång och derföre, i analogi med hvad i 18 kapitlet 9 § Handelsbalken
finnes stadgadt om talan å sysslomans förrättning, föreslagit en ettårig
preskription. Att densamma ej kan beräknas från den tidpunkt, då
skadan eller förlusten uppkom, utan först från den tid, då öfriga bolagsmän
kunna antagas ha varit i tillfälle att få kännedom ej mindre om
skadans eller förlustens tillkomst än äfven om de öfriga omständigheter,
som må kunna inverka på frågan om talans anställande, har synts
komitén vara påtagligt; och har derföre såsom utgångspunkt vid beräknandet
af preskriptionstiden föreslagits den tid, då näst infallande
räkenskap saf slutning för bolagsmännen framlägges, eller, der räkenskapsafslutning
ej göres under bolagets bestånd, tiden för bolagsskiftets
hållande.

Utan att försummelse eller vållande egentligen kan läggas någon
bolagsman till last, är det möjligt att sjelfva räkenskapsafslutningen
tarfvar rättelse. Då det emellertid måste anses önskvärdt att så fort
ske kan en fast grund finnes för beräkning af hvad enhvar bolagsman
i bolaget tillkommer, bör ej heller talan om en dylik rättelse
kunna under längre tid stå öppen. Komitén har derföre äfven i detta
hänseende föreslagit en ettårig preskription.

Att i förevarande § ej afses preskription af anspråk på ersättning
för skada, som uppkommit genom brottsligt förfarande, torde knappast
behöfva anmärkas.

13 §.

Då det enkla bolaget, såsom förut är nämndt, ej är något rättssubjekt,
måste de rättigheter och skyldigheter, som genom aftal med
tredje man uppkomma, blifva bolagsmännens, ej bolagets. För tredje
man är bolagsaftalet i och för sig ej af någon betydelse. Häraf torde
följa att allenast den eller de bolagsmän, som vare sig personligen
eller genom ombud förhandla med tredje man, i förhållande till denne
blifva berättigade och förpligtade samt att således, äfven om en bolagsman
i förhållande till sina medbolagsmän är befogad, ja, till och
med ensam befogad, att förvalta bolagets angelägenheter, han likväl
icke kan i förhållande till tredje man berättiga eller förpligta en annan
bolagsman, med mindre han har dennes fullmakt.

Hafva samtliga bolagsmännen deltagit i aftalet med tredje man,
uppstår frågan, i livilket förhållande de skola blifva berättigade eller
förpligtade. Den svenska lagstiftningens allmänna princip är, såsom
bekant, att, då två eller flera gemensamt ingått eu förbindelse, de

ansvara hvar för sin del efter hufvudtalet samt att, då de gemensamt
förvärf val, en rättighet, de förvärfvat hvar sin del efter hufvudtalet,
allt under förutsättning att annat ej vid aftalet bestämts. Att från
denna regel föreslå någon afvikelse i afseende på aftal, som ingåtts
för ett enkelt bolag, har komitén så mycket mera saknat anledning,
som hvarje sådan afvikelse i sjelfva verket måste stå i strid med det
enkla bolagets karakter, i det att bolagsaftalets tillvaro skulle få betydelse
för tredje man. Härtill kommer att af de två alternativ, hvarom
eljest kunde blifva fråga, nemligen att bolagsmännen skulle berättigas
och förpligtas in solidum eller att rättigheterna och skyldigheterna
skulle mellan bolagsmännen fördelas proportionaliter efter deras andelar
i bolaget, det förra, i hvad det afser bolagsmännens förpligtande,
skulle medföra en onödig och olämplig hårdhet mot bolagsmännen, och
det senare högst betänkliga svårigheter för tredje man att, i saknad af
kännedom om bolagsandelarnes storlek, göra sin rätt gällande.

Att, om ej samtlige, utan allenast två eller flere af bolagsmännen
förhandlat med tredje man, de likaledes i brist på annat aftal i allmänhet
blifva i förhållande till honom berättigade och förpligtade efter
hufvudtalet torde framgå af den föreslagna regeln; och der så ej blifver
förhållandet, lärer det bero på omständigheter, som vid upprättande
af förslag till lag i förevarande ämne ej behöfva tagas i beräkning.

14 och 15 §§.

Genom stadgandet i 2 §, att bolaget ej kan hafva egen firma, är
det ej bolagsmännen förmenadt att använda en kollektivbenämning,
hvarunder de sammanfattas utan att en hvar af dem i hvarje särskildt
fall behöfver nämnas (t. ex. X-by qvarnintressenter, X-stads teaterkonsortium).
Skilnaden mellan en firma och en dylik kollektivbenämning
torde vara uppenbar. I praktiskt hänseende visar den sig närmast
deri att kollektivbenämningen ej kan registreras, att stämning ej kan uttagas
å bolagsmännen under benämningen, att lagfart ej kan för bolagsmännen
under densamma beviljas o. s. v. Emellertid kan det ej medgifvas
bolagsmännen att använda kollektivbenämningar, hvilka skulle
gifva det enkla bolaget sken af att vara något annat än hvad det i
verkligheten är. Till förekommande häraf har i förslaget stadgats, att
sådan benämning ej må innehålla personnamn (jfr lagen om handelsregister,
firma och prokura 9 §) eller något af orden »bolag» eller
»förening», öfverträdelse af detta förbud har ansetts böra medföra

den påföljd, att de förhandlande bolagsmännen för uppkommande förbindelse
stanna i samma ansvarighet, som om förbindelsen ingåtts för
ett handelsbolag eller en oregistrerad förening för ekonomiskt ändamål.

Såsom förut nämnts, förutsätter lagen om handelsregister, firma
och prokura att delegarne i bolag för idkande af handelsrörelse skola
antaga firma. Den förutsätter med andra ord, att hvarje bolag för idkande
af sådan rörelse skall öfvergå till handelsbolag i den bemärkelse
detta begrepp blifvit i förevarande lagförslag taget. Underlåta nu
delegarne i bolaget att ställa sig lagens föreskrift till efterrättelse,
bör detta ej medföra någon fördel för de delegare, som ett sådant
förhållande oaktadt förhandla å bolagets vägnar. Då de å andra sidan
ej komma i åtnjutande af någon af de förmåner, som handelsbolaget
medför, tror komitén stadgandet i 15 § vara det kraftigaste medlet
att förekomma oregistrerade bolag med ändamål att drifva handelsrörelse.

16-20 §§.

Att ett på bestämd tid slutet bolag vid utgången af den aftalade
tiden upplöses faller af sig sjelft och framgår i öfrigt indirekt af stadgandet
i 18 §. Huruvida ett bolag blifvit slutet på bestämd tid eller
ej, kan emellertid i det konkreta fallet vara svårt nog att afgöra. Ehuru
det väl torde få anses att de principer, som i sådan händelse skola
komma till användning, i allmänhet falla utom det legislativa området,
bär komitén dock trott det vara nödvändigt att i sjelfva lagen uttala,
att ett på bolagsmans lifstid slutet bolag skall anses vara ingånget på
obestämd tid, och detta så mycket hellre som kontrahenterna vid
dylika aftala ingående ofta nog ej för sig fullt klargöra, hvilken utsträckning
tiden för bolagets fortvaro kan komma att erhålla.

Understundom inträffar att vid utgången af den aftalade tiden bolagets
verksamhet icke desto mindre faktiskt fort.sättes. För den händelse,
att dervid, någon viss ny tid ej mellan bolagsmännen aftalas,
torde det ligga i sakens natur, att bolaget skall anses så, som vore
det slutet på obestämd tid.

Har bolaget ej slutits på bestämd tid, upplöses det enligt komiténp
förslag i regeln först efter uppsägning. Rättigheten att uppsäga
bolaget är oförytterlig, men då bolagsmännen redan vid bolagsaftalets

ingående kunna efter godtfinnande bestämma viss tid för bolagets bestånd,
synes man svårligen kunna betaga dem rättigheten att sjelfve
bestämma uppsägningstidens utsträckning. Tydligtvis kan äfven en
kombination af bestämd och obestämd tid förekomma, i det att bolagsaftalet
kan innehålla, att uppsägning får ske först efter förloppet af en
viss tid från det bolaget ingicks. (Jfr Handelsbalken 15 kap. 7 §.)
I de fall, då i afseende på bolagets uppsägning ej något aftalats, bar
komitén föreslagit en uppsägningstid af sex månader samt att uppsägningen
må kunna ske när som helst. Motsvarande bestämmelser i
utländsk lagstiftning innehålla merendels att, der periodiska räkenskaper
föras, uppsägningen verkar upplösning först vid utgången af
den räkenskapsperiod, under hvilken uppsägningstiden går till ända.
Med antagande af så lång uppsägningstid som den af komitén föreslagna
kan dock en dylik föreskrift så mycket mindre anses behöflig,
som något hinder i allmänhet ej föreligger för afsilande af bolagets
räkenskaper redan före utgången af en räkenskapsperiod. Skulle i något
särskildt fall så ej lämpligen låta sig göra, bör på bolagsmännens
eget bepröfvande ankomma att i förevarande hänseende genom
aftal modifiera uppsägningens verkan.

Ehvad bolaget slutits på bestämd tid eller icke, kunna emellertid
sådana omständigheter förekomma, att bolagsman bör anses berättigad
att fordra bolagets omedelbara upplösning. Att i lagen uppräkna alla
de fall, då en sådan anomal upplösning kan anses vara af förhållandena
påkallad, låter sig naturligen ej göra. Af de i 17 § anförda
exemplen torde framgå att komitén anser skäl till bolagets upplösning
enligt denna § vara för handen allenast när det visat sig att
de väsentliga förutsättningar, hvarunder bolaget måste antagas hafva
ingåtts, antingen redan vid aftalets afsilande icke förefunnits eller ock
sedermera upphört att förefinnas. Uppkommer mellan den bolagsman, som
påfordran bolagets upplösning, å ena sidan, och öfriga bolagsmännen, å den
andra, meningsskiljaktighet derom, huruvida de af den förre åberopade
omständigheterna lagligen utgöra anledning till bolagets upplösning,
och kan den ej i godo häfvas, måste naturligtvis frågan afgöras på
rättslig väg. Dervid synes domstolen hafva att pröfva allenast, huruvida
giltig upplösningsanledning förelåg eller ej. Finnes vid anstäld
pröfning laga upplösningsanledning hafva förelegat, måste yrkandet om
upplösning anses hafva eo ipso medfört upplösningen. Utfaller pröfningen
i motsatt riktning, förlorar deremot sagda yrkande all rättslig
betydelse.

I betraktande deraf att enkelt bolag i allmänhet är grundadt på
det förtroende bolagsmän hysa till hvarandra och bolagsförhållandet
således förutsätter samverkan just mellan de personer, som ingått
aftalet, har komitén föreslagit, att bolaget upplöses genom en bolagsmans
död eller hans försättande i konkurs (19 §). Ingenting lärer
emellertid hindra, att bolagsaftalet inrymmer rättighet t. ex. för bolagsmans
arfvingar att vid dennes död utan vidare inträda i bolaget
för fortsättande af dess verksamhet. Huruvida i sådan händelse bolaget
kommer att upplösas eller fortsättas, synes enligt komiténs förslag blifva
beroende på arfvingarnes beslut.

Det aftal kan ock vara träffadt, att bolaget, der det eljest
efter lag skolat upplösas, må, med uteslutande af en bolagsman eller
dennes rättsinnehafvare, mellan de öfrige fortsättas. Att ett sådant
aftal ej kan vara bindande för tredje man och således i det fall, att
bolaget upplöses genom bolagsmans konkurs, ej för konkursboet framgår
af det enkla bolagets natur, men i öfrigt synes mot dess giltighet
ej vara någonting i och för sig att anmärka. Till undvikande af praktiska
olägenheter har komitén dock funnit ett sådant aftals giltighet
böra göras beroende deraf att tillika träffats öfverenskommelse om
grunden för afgången bolagsmans eller hans rättsinnehafvares utlösande.

21 §.

Då i regeln ej någon annan än bolagsman eger handhafva bolagets
angelägenheter, skulle vid bolagsmans död lätteligen ett menligt afbrott
i bolagsverksamheten kunna uppstå. Det har derföre synts böra
åläggas sterbhusdelegarne eller den, som eljest tagit-boet om händer, ej
blott att ofördröjligen underrätta öfrige bolagsmännen om dödsfallet utan
äfven att under tiden vidtaga de förvaltningsåtgärder, som skolat på
den aflidne ankomma och ej kunna uppskjutas. Af sakens natur följer
dock att denna skyldighet åligger sterbhusdelegarne endast för så vidt
och i den mån de vårda eller äro pligtige att vårda den aflidnes bo,
hvadan någon förpligtelse i detta hänseende ej åligger t. ex. den arfvinge,
som är aflägse boende (jfr K. F. angående vård af död mans
bo den 24 September 1861). Å andra sidan är att märka att arfvinge
ej genom ansökan om urarfvaförmån befrias från de i 21 § stadgade
skyldigheter.

En motsvarande skyldighet har, der konkurs inträffar, ålagts den
eller dem, som förordnas att konkursboet omhändertaga.

Huruvida bolaget genom dödsfallet eller konkursen upplöses eller
fortfarande skall bestå, är i förevarande hänseende utan betydelse.

22 §.

Såsom bär nedan skall närmare utvecklas, gälla under den utredning,
som följer på ett bolags upplösning, delvis andra regler angående
förvaltningen än under bolagets bestånd. Då det emellertid kan inträffa,
at.t en bolagsman någon tid saknar kännedom om upplösningen,
har det varit af behofvet påkalladt att förklara, att de förvaltningsåtgärder,
som han under denna tid företager, skola emellan bolagsmännen
(inclusive deras rättsinneliafvare) bedömas så, som om upplösningen
ej inträdt.

23-27 §§.

Sedan bolaget blifvit upplöst, måste i regeln de gemensamma tillgångarne
realiseras, den gemensamma gälden betalas och öfverskott,
som derefter kan förefinnas, mellan bolagsmännen skiftas. Den härför
erforderliga utredningen har komitén benämnt liqvidation. Då
alla åtgärder, som i densamma ingå, afse en liqvid antingen i förhållande
till tredje man eller mellan bolagsmännen inbördes, torde
benämningen kunna försvaras. Att bolagsmännen kunna öfverenskomma
om en fördelning af tillgångarne utan liqvidation eller att fortfarande behålla
dem under samfäld rätt, ehuru ej i bolag, lärer ej kunna betviflas.

Genom bolagets upplösning och liqvidation beröres ej tredje mans
rätt. Såsom en konseqvens häraf har ansetts lämpligt att uttala att,
om någon bolagsman är eller varder i konkurstillstånd försatt, hans
andel i de gemensamma tillgångarne skall realiseras i enlighet med
konkurslagens föreskrifter. Af sig sjelf! klart är att angående möjligheten,
att bolagsmans andel i gemensam egendom af honom för enskild
räkning pantsättes eller föryttras eller att den tages i mät för
hans enskilda gäld, under liqvidationen gäller detsamma som under bolagets
bestånd.

Ett mellan bolagsmännen träffadt aftal, att någon eller några af
dem skola vara från deltagande i förvaltningen uteslutne, kan icke
utan vidare presumeras afse liqvidationen (24 §). På detta stadium af
bolagets tillvaro har nemligen vigten af de skäl, som i allmänhet föranlodt
någon bolagsmans uteslutande från förvaltningen, i betydlig mån
förringats. Då bolagets egentliga verksamhet alslutas genom upp -

lösningen, efter hvilken nya företag i regeln ej få inledas, gör sig
bristen på vana eller insigt inom området för bolagets förra verksamhet
mindre kännbar, liksom faran för förrådande af eu yrkeshemlighet
eller annan indiskretion är väsentligt mindre. Särskildt kan det ej
ifrågasättas att utestänga någon bolagsman från deltagande i den slutliga
uppgörelsen, vid hvilken, så att säga, det förra enhetsbandet bär
brustit och bolagsmännen stå som parter emot hvarandra. Af hufvudsakligen
enahanda skäl har komitén ock ansett bolagsman ega rätt
att under liqvidationen låta sig representeras af ombud, dock att så i
ena som andra afseendet afvikelse må efter aftal göras.

För den händelse, att i boet efter afliden bolagsman finnas flere
delegare, har föreslagits att å deras vägnar allenast en af dem eller
ett gemensamt ombud eger deltaga i förvaltningen (24 §). Ett annat
förfaringssätt skulle medföra alltför stora praktiska svårigheter. Deremot
har komitén ej funnit sig böra meddela några motsvarande
stadganden i de fall, att en bolagsman står under förmynderskap af
flere personer eller att bolagsmans rätt i bolaget bevakas af konkursförvaltning,
utan synas i ty fall vid bedömande af frågan, i hvilken
riktning förmyndarens eller konkursförvaltningens röst skall anses afgifven,
de allmänna regler, som eljest i sådana hänseenden må vara
gällande, böra lända till efterrättelse.

I öfrigt blifva beträffande bolagsmännens inre förhållanden under
liqvidationen, i brist på annat aftal, samma grundsatser gällande som
under bolagets bestånd (24 §). Då, såsom redan är sagdt, tredje mans
rätt ej beröres af bolagets upplösning och liqvidation, komma i afseende
på bolagsmännens förhållande till tredje man bestämmelserna i
13—15 §§ fortfarande till användning.

Genom de föreskrifter, som i 25 § meddelas om sättet för den
gemensamma egendomens realisation, afses att förekomma såväl att en
bolagsman må kunna förhindra en skyndsam liqvidation, som ock att
pluraliteten skall ega besluta egendomens föryttrande på ett sätt, som
ej kan af samtlige bolagsmännen kontrolleras eller eljest ej anses vara
för enhvars rätt betryggande.

Det i 26 § meddelade förbud mot fördelning af gemensamma tillgångarne
innan afl veterlig gäld blifvit betald har ej till syfte att utgöra
ett skydd för fordringsegarne, då dessa endast ega att hålla sig
till den eller de bolagsmän, med hvilka de afhandlat, utan har tillkommit
i bolagsmännens eget intresse. För en solvent bolagsman kan
det nemligen mången gång vara af synnerlig vigt att den gemensamma
egendomen användes till täckande af gemensam gäld, hvarigenom hans

personliga ansvarighet minskas, i synnerhet då fråga är om förbindelser,
för hvilka han ensam är gent emot borgenären ansvarig. Ifrågavarande
stadgande innebär således allenast, att tillgångarne ej mot någon
bolagsmans bestridande må till större eller mindre del skiftas,
innan all gäld blifvit betald, hvaraf åter följer att det står bolagsmännen
öppet att i detta ämne träffa annat aftal.

Beträffande fördelningen af de tillgångar, som återstå efter gäldens
betalning, är den dispositiva bestämmelsen föreslagen (26§), att hvarje
bolagsman är berättigad att återbekomma sin insats samt att öfverskott
af behållna tillgångarne öfver insatsernas sammanlagda belopp utgör
slutlig vinst, således bolagets hela vinst, om någon föregående vinstutdelning
ej egt rum, hvaremot uppkommande brist räknas såsom
förlust, ehuru den, med hänsyn dertill att vinst förut kan hafva lyftats,
ej behöfver vara någon förlust å bolagets rörelse i dess helhet. Att,
om tillgångarne ej ens räcka till gäldens betalning, bristen bör räknas
såsom förlust torde falla af sig sjelft. — Af sammanhanget med föregående
stadganden lärer framgå att bolagsman i 26 § icke tillerkännes
rätt att återbekomma sjelfva det insatta föremålet, äfven om detta utgjort
något annat än fungibla varor. Om deremot något föremål insatts
icke till gemensam eg o utan endast till gemensamt nyttjande, har naturligtvis
egaren rätt att återfå detta föremål, såvidt. det finnes i behåll.
— Gods, som i bolaget inskjutits, torde enligt allmänna rättsgrunder
böra vid liqvidationen åsättas det värde, som det hade vid den tid, då
det i bolaget insköts.

Reglerna om grunden för fördelningen af den slutliga vinsten
eller förlusten återfinnas i 8 §. Detta framgår, ehuru hvarken 8 eller
9 § hör till de bestämmelser, till hvilka i 24 § hänvisats, deraf att
9 §, hvilken omedelbart ansluter sig till 8 §, omnämner den vinstutdelning,
som vid bolagsskifte sker. Då strängt taget vinst eller förlust,
som under liqvidationen uppkommer, i allmänhet är att hänföra
till bolagets verksamhet före upplösningen, torde ock i sjelfva verket
någon särskild bestämmelse om grunden för fördelning'' af vinst eller
förlust, som under liqvidationen uppkommer, ej vara erforderlig. Har
under bolagets bestånd räkenskapsafslutning skett, kan den fördelning
af vinst eller förlust, som på grund deraf egt rum, icke genom bolagets
upplösning rubbas, lika litet som en redan uppkommen rätt till vinstutdelning
kan i följd af upplösningen minskas.

Beträffande stadgandet i 27 § hänvisas till hvad under 12 § anförts.

2 Kap.

Om handelsbolag.

I. Om handelsbolag i allmänhet.

28 och 29 §§.

Handelsbolagets plats inom rättssystemet torde vara med tillräcklig
tydlighet angifven i den inledande motiveringen till föreliggande lagförslag.
Då komitén dervid uttalat såsom sin uppfattning, — hvilken
i lagtexten fått sitt uttryck i 29 § — att handelsbolaget är att anse
såsom bärare af de genom bolagets verksamhet uppkommande rättigheter
och skyldigheter, så torde här böra anmärkas, att denna uppfattning
ingalunda får drifvas derhän, att handelsbolaget kommer att i förhållande
till såväl bolagsmännen som tredje man intaga en ställning såsom
sjelfständig enhet i fullt samma bemärkelse som t. ex. aktiebolaget.
Det faller ock lätt i ögonen att principen om bolagets sjelfständighet
såsom rättssubjekt, strängt genomförd i denna riktning, skulle leda till
fullkomligt oantagliga konseqvenser och helt och hållet förändra handelsbolagets
karakter. En dylik inåt och utåt sjelfständig ställning
skulle — för att endast antyda några hufvudsynpunkter — ej kunna
stå tillsammans med bolagsmännens rätt att efter aftal fritt förfoga
öfver bolagskapitalet; och lika litet kunde, med en sådan uppfattning
af bolagets karakter, bolagsmännens direkta ansvarighet låta sig rättsligen
försvara eller förklara. Enligt komiténs åsigt böra emellertid
bolagsmännen ytterst tänkas såsom subjekt för handelsbolagets rättigheter
och skyldigheter, så att bolaget följaktligen kommer att utgöra
en mellanform mellan å ena sidan det enkla bolaget, såsom varande
allenast ett rent inre förhållande mellan bolagsmännen, och å den andra
aktiebolaget med dess korporativa karakter. Denna åskådning har
ock varit den bestämmande vid uppställningen af normerna för handelsbolaget.

Förut hafva redan framhållits de skäl, som föranledt komitén att
föreslå, att enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret infördt, skall
såsom handelsbolag anses. För att så skall blifva förhållandet erfordras
dock att registreringen skall hafva skett efter ansökning af bolagsmännen.
Detta kan visserligen sägas vara af sig sjelft klart och framgår
för öfrigt af bestämmelserna i lagen om handelsregister, firma och

prokura, sådan denna lag enligt komiténs förslag lyder, men har dock
synts böra äfven i detta sammanhang fullt tydligt framhållas. Den
missuppfattningen kunde måhända eljest insmyga sig, att en registrering
skulle mot bolagsman, som till densamma ej medverkat, kunna få
materiel verkan.

Sedan ett enkelt bolag blifvit i vederbörlig ordning infördt i handelsregistret,
skall det såsom handelsbolag anses. Genom registreringen
blir det således ej något verkligt handelsbolag, men får dock
samma rättsliga ställning som handelsbolaget. Å detsamma skola följaktligen
tillämpas ej allenast bestämmelserna i förevarande kapitel utan
äfven de stadganden, som eljest i lag och författningar äro för handelsbolag
meddelade.

30-33 §§.

Beträffande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter
under bolagets bestånd måste i allmänhet gälla detsamma som vid
enkelt bolag. Komitén har derföre ansett det vara tillfyllest med en
hänvisning till stadgandena om det inre förhållandet vid enkla bolag,
sedan dock först äfven här den vigtiga grundsatsen blifvit uttalad, att
bolagsmännen ega full frihet att genom öfverenskommelse ordna sina
inbördes förhållanden, och att följaktligen de legala föreskrifterna hafva
allenast supplementär betydelse. På grund af den skilnad, som förefinnes
emellan de båda bolagsformerna, kunna emellertid de för det
enkla bolaget meddelade stadgandena ej alltid blifva på handelsbolaget
tillämpliga i fullt samma bemärkelse som på det enkla bolaget. I detta
hänseende må påpekas, att fordringar och skulder, som i 11 § omförmälas,
vid det enkla bolaget blifva bolagsmännens fordringar hos hvarandra
och skulder till hvarandra men vid handelsbolaget bolagsmännens
fordringar hos bolaget och skulder till bolaget.

I fråga om sättet för beräknande af hvad som skall anses utgöra bolagets
vinst eller förlust, har komitén dock för handelsbolaget föreslagit
bestämmelser, som väsentligen afvika från hvad i motsvarande hänseende
gäller om enkelt bolag (31 och 32 §§). Dessa bestämmelser gå hufvudsakligen
ut derpå, att, innan fördelning af vinst eller förlust enligt
8 § må ifrågakomma, bland bolagets utgifter för året skola upptagas
dels, till fördelning pro rata parte mellan bolagsmännen, ett belopp, motsvarande
fem procent ränta å deras behållna insatser vid årets början,

och dels skäliga arfvoden åt de bolagsmän, som deltagit i förvaltningen
af bolagets angelägenheter. Någon vinst föreligger således ej förr, än
sagda utgifter blifvit betäckta af den behållning, som af bolagets årsinkomst
i öfrigt, kan uppstå; hvaremot, då någon sådan behållning ej
finnes, dessa utgifter bilda eller öka bolagets förlust. Det föreslagna
förfaringssättet hvilar ytterst på den inom affärsverlden gängse uppfattningen,
att kapitalet i och för sig har värde, att det är liksom af
sig sjelft fruktbärande och att således å kapital, som i bolaget inskjutits,
måste beräknas öflig afkastning innan någon vinst af sjelfva verksamheten
kan anses föreligga. Men enligt komiténs åsigt kan denna uppfattning
skäligen icke, såsom dock skett t. ex. i den tyska lagstiftningen,
göras gällande utan att man på samma gång tillerkänner den, som i
bolaget inskjutit arbetsprestationer, rätt till en mot kapitalafkastningen
svarande eqvivalent. Emot det åskådningssätt, som sålunda lagts till
grund för komiténs förslag i förevarande ämne, kunna utan tvifvel
från teoretisk synpunkt anmärkningar framställas, men de föreslagna
stadgandena torde dock böra erkännas medföra betydande praktiska
fördelar, särskilt för underlättande af en rättvis uppskattning af bolagsmännens
inbördes ställning i afseende på resultaten af bolagets
verksamhet.

Den afkomst, som bolagsman, efter hvad nyss är sagdt, är berättigad
att erhålla af sin andel i bolagets förmögenhet, får, liksom
arfvodet för hans deltagande i förvaltningen, af honom lyftas vid räkenskapsårets
utgång. Ofta nog torde emellertid hända att bolagsman
saknar andra tillgångar än sin lott i bolaget och på denna eller annan
grund med öfriga bolagsmännens samtycke redan under löpande året
lyfter hvad som för hans uppehälle erfordras. I dylika händelser synes
med komiténs förslag om beräkning af vinst och förlust öfverensstämma
att å de på förhand uttagna beloppen beräknas ränta från det uttagningen
skedde till dess den under vanliga förhållanden rätteligen bort
ske. Deremot har det ej ansetts lämpligt att föreskrifva, att bolagsman
skulle föras till last ränta å det passivsaldo, hvari han kan komma
att hätta till bolaget i följd deraf att hans insats ej räcker till betäckande
af den på honom belöpande andelen i bolagets förlust.

Den vinst åter, som för räkenskapsåret tillkommer bolagsman, eger
han ej lyfta förr, än bokslut blifvit iipprättadt (9 §); och då en hvar
åt bolagsmännen lärer vara berättigad att påfordra boksluts upprättande
inom den i lag föreskrift^ tiden (K. F. ang. handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855 7 §), synes ett obehörigt uppskjutande af
vinstutdelningen ej gerna kunna ifrågakomma.

Bolagsmans anspråk på kapitalafkomst, arfvode eller vinst är, om
än analogt med ett fordringsanspråk, dock i sjelfva verket ej något
sådant utan allenast en rättighet för bolagsmannen att få utbruten en
del af sin lott i bolaget. Vid sådant förhållande och då bolaget synes
böra beredas rättslig möjlighet att i sin verksamhet använda medel, af
hvilka den enskilde bolagsmannen ej vill begagna sig, har komitén,
på sätt i 33 § återfinnes, föreslagit, att bolagsmans lyftningsrätt inskränkes
till viss tid. Dervid har dock måst iakttagas att bolagsman ej
genom underlåtenhet att begagna sig af sin lyftningsrätt kan mot annan
bolagsmans bestridande öka sin insats utöfver det aftalade beloppet.
Då insatsen, icke den aftalade, utan den faktiskt befintliga, enligt komiténs
förslag ligger till grund för beräkning af kapitalafkomsten och
enligt aftal kan komma att ligga till grund jemväl för vinstutdelningen,
måste nemligen ett ökande af en bolagsmans insats under vissa förutsättningar
kunna i väsentlig mån kränka annan bolagsmans rätt.

34 och 35 §.

Att i regeln hvarje delegare i ett handelsbolag bör ega ingå för
bolaget bindande aftal och äfven i öfrigt företräda bolaget torde ligga
i sakens natur. Denna regel har ock sedan gammalt varit med vårt
åskådningssätt införlifvad och kan med nutidens utvecklade förhållanden
mindre än förr inom affärslifvet undvaras. Fast hellre synes den numera
vara af den betydelse, att undantag från densamma endast på
de mest bjudande skäl böra medgifvas. Ett sådant undantag har dock
redan i lagstiftningen införts genom Lagen om tillägg till 15 kap.
Handelsbalken den 13 Juli 1887, hvarigenom stadgas att, om delegarnc
sins emellan öfverenskommit, att endast någon eller några af dem eller
endast några eller alla i förening må handla å bolagets vägnar, och
någon, med vetskap derom, sluter aftal med bolagsman, som icke är
behörig att för bolaget handla, aftalet ej skall vara för bolaget bindande.
Stadgandet afser således att legalisera eu öfverenskommelse,
hvarigenom eu eller flere bolagsmän uteslutas från befogenheten att
företräda bolaget eller ock de företrädande bolagsmännens befogenhet
sålunda inskränkes, att den kan utöfvas allenast kollektivt. Då öfverenskommelsens
betydelse för tredje man gjorts beroende deraf att
han om densamma erhållit vetskap, bär stadgandet, såsom öfverensstämmande
med komiténs uppfattning om bolagsmännens förhållande
till tredje man, blifvit i förslaget intaget (34 §). Men komitén
har härutinnan gått något längre än gällande lag, i det komitén

föreslagit, att bolagsman, som blifvit från förvaltningen skild på
sätt i 6 § sägs, skall vara utesluten från befogenheten att företräda
bolaget och att således aftal, som en sådan bolagsman ingått med
tredje man, hvilken haft vetskap om förhållandet, skall vara utan verkan
mot bolaget. Det har nemligen synts komitén föga rimligt, att
en bolagsman, som befunnits oskicklig eller eljest olämplig att i bolagsmännens
inbördes förhållanden deltaga i deras öfverläggningar och
beslut, skulle ha rätt att i förhållande till tredje man representera
bolaget. Ett andra undantag från regeln har synts komitén jemväl
nödigt, nemligen att prokura må meddelas allenast af samtlige bolagsmännen
i förening (35 §). Väl måste bolagsmännens rätt att företräda
bolaget — att såsom bolagets naturliga organ i alla hänseenden handla
för detsamma — erkännas principielt vara något annat och mera än den för
bolaget antagne prokuristens befogenhet att i allt hvad till bedrifvande
af bolagets rörelse hörer handla å dess vägnar; men prokuristens myndighet
är i allt fall så omfattande och närmar sig i så betydlig mån
bolagsmannens, att antagandet af sådan fullmäktig ej bör kunna ske,
med mindre samtlige bolagsmännen äro derom ense. Deremot synes
undantaget icke böra utsträckas till återkallande af prokura, synnerligast
som uppskof med en sådan åtgärds vidtagande lätteligen kan för bolaget
medföra betänkliga vådor.

36 §.

Att delegarne i ett handelsbolag i regeln skola ansvara för bolagets
förbindelser solidariskt och med allt sitt gods har inom den moderna
lagstiftningen och literaturen alltid ansetts såsom en gifven sak. Så
mycket mera omtvistad har den frågan varit, i hvilken ordning bolagets
borgenärer ega att vända sig mot bolagsmännen. För de skiftande
åsigter, som i denna fråga framstälts, torde här ej behöfva lemnas någon
redogörelse. För sin del har komitén funnit det vara med handelsbolagets
natur bäst öfverensstämmande att inrymma borgenärerne rätt att,
om de så vilja, med förbigående af bolaget vända sig omedelbart mot
bolagsmännen. Såsom redan förut under 28 och 29 §§ anförts, måste
nemligen bolagets förbindelser ytterst vara att anse såsom bolagsmännens
egna. Den stora lätthet, hvarmed gränsen mellan bolagets
förmögenhet och bolagsmännens enskilda tillgångar kan flyttas, i det
att den förra när som helst efter beslut af bolagsmännen kan mellan
dem fördelas, bjuder äfven att till betryggande af borgenärernes säker -

het gifva dem eu sådan rätt; — ett förfaringssätt, som å andra sidan,
med handelsbolagets obestridliga behof af kredit, lika väl kan sägas
lända till båtnad för bolaget. De olägenheter, som en sådan primär
ansvarighet för bolagsmännen skulle medföra, torde för öfrigt i sjelfva
verket komma att visa sig mindre betydande, om man, såsom komitén
föreslagit, för handelsbolaget bibehåller stadgandet i 10 kapitlet 6 §
Rättegångsbalken, att bolagsmännen skola sökas, der bolaget är.

Praxis torde för närvarande hos oss utsträcka bolagsborgenärs
rätt att vända sig omedelbart mot bolagsman ända derhän, att borgenären
tillåtes att, i händelse af bolagets och bolagsmans konkurs, i
båda konkurserna njuta utdelning för hela sin fordran, naturligtvis med
iakttagande deraf att han ej sammanlagdt uppbär mera än mot hans
fordran svarar. Denna praxis synes hvila på den uppfattningen, att
bolaget vore att anse såsom ensam gäldenär och bolagsmännen allenast
såsom löftesmän. Huruvida en sådan uppfattning är öfverensstämmande
med gällande lag, må lemnas derhän. Med handelsbolagets ställning,
sådan den fattats af komitén, harmonierar den ej. Att låta borgenären
i bolagsförmögenheten — i den till säkerhet för bolagsförbindelserna
från bolagsmännens privata tillgångar afskilda törmögenheten (39 §)
— njuta utdelning för hela sin fordran och derjemte, till betäckande
af bristen, i den enskilde bolagsmannens konkurs bekomma utdelning
för samma fordran i dess helhet har synts komitén vara detsamma som
att låta borgenären delvis göra sin fordran i förhållande till den enskilde
bolagsmannens borgenärer dubbelt gällande och lika orättvist
som att låta en panthafvare erhålla utdelning i gäldenärens konkurs för
hela sin fordran utan att först från densamma afdraga den betalning
han ur panten njutit. Komitén har derföre, i likhet med hvad allmänt
antagits i främmande lagstiftning, ansett bolagsborgenär i förevarande
fall böra ega att i bolagsmannens enskilda konkurs njuta utdelning
allenast för hvad som brister i bolagets konkurs. — Mera ömtålig har
den frågan tett sig, huru förfaras bör i den händelse, att en bolagsman,
men ej bolaget, befinner sig i konkurstillstånd. Men äfven i detta fall
har komitén af nödig hänsyn till bolagsmannens enskilde borgenärers
rätt funnit det vara skäligt, att borgenär tillhålles att hos bolaget göra
sin fordran gällande innan han må njuta utdelning i bolagsmannens
konkurs. År hans fordran ej hos bolaget förfallen, kan visserligen
inträffa att hvad på densamma i konkursen belöper måste afsättas till
dess sig visat, huru mycket hos bolaget kan komma att brista, men
härigenom kan borgenären ej sägas uppehållas i sin rätt, då han egentligen
ej eger påräkna liqvid förr än å förfallodagen. I öfrigt torde

de fall, då något nämnvärdt dröjsmål i förevarande hänseende kommer
att uppstå, helt säkert vara alltför sällsynta för att ur denna synpunkt
några allvarliga betänkligheter kunna uppstå mot den föreslagna grundsatsen,
om denna annars, såsom komitén håller före, befinnes vara med
rätt och billighet öfverensstämmande.

37 §.

Redan af stadgandet i föregående § torde framgå att, om ny delegare
inträder i bolaget, han varder ansvarig jemväl för bolagets äldre
förbindelser, så vidt de röra tredje man. Skyldigheten att ansvara för
bolagets förbindelser åligger nemligen alla bolagsmännen oberoende
deraf, huruvida de deltagit i de aftal, hvarigenom förbindelserna uppkommit,
eller ej. Till undanrödjande af hvarje tvifvel har emellertid ny delegares
ansvarighet för äldre förbindelser blifvit i §:n särskild! uttalad.

Föreskriften, att genom bolagsmans afgång ur bolaget tredje mans
rätt ej beröres, med mindre han om afgången erhåller kännedom, det
må nu ske genom registrering eller annorledes, torde ej kräfva någon
vidare motivering.

38 §.

Stadgandet i 38 § lärer få anses öfverensstämma med komiténs
flera gånger angifna uppfattning om bolagsmännens ställning till bolagets
förbindelser. Då bolagets förmögenhet kan förliknas med en
från bolagsmännens privata tillgångar till säkerhet för bolagets borgenärer
afskild pant (39 §), kan för stadgandets berättigande jemväl framhållas
den analogi, som förefinnes med föreskriften i 3i § i Kongl.
Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

39 §.

I denna § hafva såsom oeftergifliga konseqvenser af bolagets rättsliga
ställning framhållits, att bolagets gäldenär icke kan till qvittning
använda fordran, som han eger hos enskild bolagsman, icke ens med
afseende å det belopp af skulden, som svarar mot bolagsmannens andel
i bolaget, samt att bolagsmans enskilde borgenär ej heller annor -

ledes kan för sin fordran söka godtgörelse ur något, som tillhörer
bolaget.

40 §.

Att bolagsman ej kan, utan öfrige bolagsmännens samtycke, sätta
någon annan i sitt ställe eller »taga någon annan med sig i den del,
han sjelf i bolaget eger» (15 Kapitlet 6 § Handelsbalken) behöfver,
såsom varande en gifven följd af sjelfva bolagsaftalet, ej i lagtexten
direkt uttalas. Men deraf, att sammanfattningen af hans rättigheter
och skyldigheter i bolaget således icke kan, vare sig i sin helhet eller
delvis, öfverlåtas, följer ej att icke hans rent förmögenhetsrättsliga anspråk
i bolaget äro öfverlåtbara, nemligen hans rätt till kapitalafkomst,
arfvode (31 §) och vinst (9 §) äfvensom hvad honom vid bolagets upplösning
tillkommer af bolagsförmögenheten (26 §). Hvad bolagsman
sålunda kan öfverlåta å annan, kan också blifva föremål för utmätning
(63 § Utsökningslagen); och för att göra den rätt, som således kan för
tredje man i bolaget uppkomma, effektiv, har komitén ansett, att denne
bör hafva enahanda rätt som bolagsmannen att uppsäga bolaget eller
eljest påfordra dess upplösning.

Att bolagsmans konkurs, derest annat ej mellan öfrige bolagsmännen
och konkursboet aftalas, medför bolagets upplösning framgår af stadgandet
i 43 §, jemfördt med 19 och 20 §§, och har således ej skolat
i förevarande § framhållas. Ej heller har behöfts påpekas att i sådant
fall konkursboet genom sin förvaltning inträder i bolagsmannens rätt
under liqvidationen.

41 §.

Med stadgandet i 41 § afses att uttala hvar bolagets hemvist
(domicilium) skall anses vara. Terminologien är lånad från 1 § Konkurslagen
och synes vara att föredraga framför den i 12 § i gällande
förordning om aktiebolag använda, hvilken senare strängt taget är betydelselös.
Angående ordet »hufvudkontor» åberopar sig komitén på
16 § i lagen angående handelsregister, firma och prokura.

42 och 43 §§.

Väl måste medgifvas, att bolagets försättande i konkurs icke med
nödvändighet utgör hinder för dess framtida verksamhet, helst ackord

kan bolaget beviljas eller konkursen efter förlikning nedläggas, men
det afbrott i verksamheten, som konkursen medför, har dock i och för
sig synts vara fullgiltig anledning till bolagets upplösning. Att någon
olägenhet för bolagsmännen härigenom skulle uppkomma torde vara så
mycket mindre antagligt, som det uppenbarligen står dem fritt att,
oafsedt sättet för konkursens afslutande och huruvida den lemnat öfverskott
till deras förfogande eller ej, sluta nytt bolag för fortsättande af
det gamla bolagets verksamhet. Tidpunkten för bolagets upplösning i
förevarande fall har komitén trott böra sammanfalla med den tid, som
i första hand är afgörande för frågan om hvad till konkursbo rätteligen
hörer (35 § Konkurslagen). .

Då bolaget är i konkurs, måste konkurslagens föreskrifter lända
till efterrättelse vid bolagets liqvidation. För de fall, då så icke är förhållandet,
har deremot förklarats, att reglerna om enkla bolags upplösning
och liqvidation skola hafva eu motsvarande användning, hvarvid
är att märka att uttrycket i 17 § »gemensam egendom» icke fullt
passar på handelsbolagets förmögenhet — en omständighet, som dock
svårligen kan föranleda någon missuppfattning —, samt att föreskriften
i 23 § »dock gälle — — stadgas» ej å handelsbolaget kan vinna någon
tillämpning. Vidare torde dervid höra påpekas, att rättsförhållandet
till tredje man under bolagets liqvidation blifver detsamma som under
bolagets bestånd. Innan liqvidationens afslutande (»rörelsens upphörande»;
jfr 21 § i lagen om handelsregister, firma och prokura) blifvit
registreradt eller eljest kommit till tredje mans vetskap, har upplösningen
i och för sig ej någon betydelse för honom.

II. Särskilda bestämmelser om handelsbolag med begränsad ansvarighet
för eu eller flere af bolagsmännen (kommanditbolag).

44 §.

Såsom förut är nämndt, kan en bolagsman redan på grund af bolagsaftalet
vara eller i den ordning, som i 6 § sägs, blifva utesluten
från förvaltningen af bolagets angelägenheter. Men med en dylik passiv
ställning, i hvilken hvarje ingripande i bolagets verksamhet, vare
sig till främjande af dess ändamål eller till förebyggande af hotande
förluster, är honom rättsligen förmenadt, måste det i sjelfva verket
anses oförenligt att lian skall vara underkastad en obegränsad an -

svårighet för bolagets förbindelser, då en dylik vidsträckt ansvarighet
just finner sin naturliga förklaring deri, att bolagsmannen sjelf verksamt
deltager i handhafvandet af bolagets angelägenheter.

Då bolagsman i den ordning 6 § föreskrifver utestänges från ett
aktivt deltagande i skötseln af bolagets affärer, ligger grunden dertill
i hans egen olämplighet, och det abnorma förhållandet är betingadt af
den hänsyn lagen för sådant fall måste taga till medbolagsmännens
intresse. Att förhindra en godvillig öfverenskommelse, hvarigenom en
bolagsman afsäger sig rätt att förvalta de gemensamma angelägenheterna,
skulle strida mot principen om obegränsad aftalsfrihet och bör
ej sättas i fråga. Men väl kan man med säkerhet förutse, att dylika
aftal skola komma att bilda sällsynta undantagsfall.

En inskränkning i bolagsmannens befogenhet sådan som den,
hvarom nu är fråga, framställer sig deremot såsom fullt naturlig, om den
är förenad med en begränsning i hans ansvarighet. En dylik anordning
af bolagsförhållandet kan i vissa fall för bolagsmännen visa sig synnerligen
fördelaktig och behöfver ingalunda föranleda till kränkning af
tredje mans rätt. I de flesta utländska lagstiftningar har man ock
genom den bolagsform, som benämnes kommanditbolag, sökt tillgodose
detta fullt berättigade behof; och vid en revision af den svenska lagstiftningen
om bolag kan denna hos oss någon gång försökta, men
hittills ej rättsligen tryggade art af association icke förbigås.

I utlandet har kommanditbolaget uppfattats än såsom en afart af
handelsbolaget (så i Frankrike och de länder, der den franska rätten
tagits till föredöme,) än såsom en sjelfständig, mellan handelsbolaget
och aktiebolaget stående bolagsform (i Tyskland, Schweitz m. fl.).
I sjelfva verket har dock denna skiljaktighet i uppfattningen af kommanditbolagets
ställning inom rättssystemet hittills visat sig vara af
mindre praktisk betydelse, i det att äfven i de länder, der kommanditbolaget
behandlats såsom en sjelfständig bolagsform, lagstiftaren vid
kommanditbolaget, efter att hafva uppstält några få för detsamma
karakteristiska stadganden, i öfrigt kunnat nöja sig med en hänvisning
till de bestämmelser, som förut blifvit för handelsbolaget meddelade.

Ehuru tydligen intet hinder möter att genast vid ett bolags nybildande
gifva detsamma kommanditbolagets form, synes det dock antagligt
att kommanditbolaget hos oss till en början faktiskt kommer
att utveckla sig ur ett förutvarande handelsbolag, t. ex. på det sätt
att en bolagsman, som på grund af ålder eller sjuklighet eller af annan
orsak icke vidare kan aktivt deltaga i affärsverksamheten, qvarstannar
i bolaget med allenast begränsad ansvarighet. På grund häraf och

100

då det alltid måste vara fördelaktigt, om vid skapandet af en ny rättsform
denna kan så nära som möjligt ansluta sig till ett redan välbekant
och pröfvadt rättsinstitut, har komitén ansett det för våra förhållanden
lämpligast att behandla kommanditbolaget såsom en afart af
handelsbolaget, äfven om den andra uppfattningen ur teoretisk synpunkt
kan synas mera tilltalande.

Såsom bekant skiljer sig kommanditbolaget från det vanliga handelsbolaget
företrädesvis derutinnan, att i det förra vid sidan af en
eller flere obegränsadt ansvarige bolagsmän (komplementärer) finnas en
eller flera delegare, af hvilka eu hvar för bolagets förbindelser ej ansvarar
med mera än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta
(kommanditister, kommanditärer, kommanditdelegare). Af vigt är äfven
att noga begränsa kommanditbolaget från det s. k. tysta bolaget (»stille
Gesellschaft», »association en participation»), hvarmed, efter gängse
uppfattning, afses det aftal, hvarigenom man i en annans rörelse inskjuter
penningar eller gods med vilkor att efter viss grund taga del i vinst eller
förlust. Likheten emellan dessa på samma ekonomiska underlag hvilande
rättsinstitut är allt för påtaglig för att vidare behöfva framhållas;
den har ock länge såväl i doktrin som lagstiftning föranledt en betänklig
sammanblandning af begreppen. Vid närmare påseende befinnas
emellertid olikheterna vara ganska väsentliga. Medan kommanditbolaget
utgör ett verkligt bolag mellan komplementären och kommanditdelegaren,
är det tysta bolaget, enligt komiténs åsigt, rätteligen att
betrakta såsom allenast ett kombineradt försträcknings- och äfventyrsaftal,
hvadan för detsamma benämningen »bolag» måste betecknas såsom
mindre egentlig. Kommanditbolagets rörelse bedrifves under bolagets
firma, då deremot den rörelse, som af den tyste bolagsmannen
understödjes, utöfvas under den andre kontrahentens firma. Under det
att, der flere kommanditdelegare finnas i samma bolag, de såsom bolagsmän
stå i obligatoriskt rättsförhållande till hvarandra, förefinnes ej
någon dylik förbindelse mellan personer, hvilka äro tysta bolagsmän i
förhållande till samme affärsman eller samma handelsbolag. Då kommanditdelegaren
är för bolagets förbindelser ansvarig gent emot tredje
man, förblifver deremot den tyste bolagsmannen för tredje man alldeles
främmande; och medan kommanditdelegaren, inom gränsen för
sin ansvarighet, för bolagets hela gäld häftar in solidum, kan den tyste
bolagsmannen af uppkommande förbindelser beröras allenast pro parte,
en omständighet, som allmänneligen anses leda derhän att, om den,
i hvars rörelse tillskottet skett, råkar i konkurstillstånd, den tyste
bolagsmannen för sin insats, i den mån densamma öfverstiger beloppet

101

af den på honom fallande andelen i förlusten, eger konkurrera med
öfrige fordringsägare.

Trots de väsentliga olikheter, som sålunda förefinnas, lärer det
dock ej kunna undvikas att, i saknad af särskilda bestämmelser om
det tysta bolaget, svårighet någon gång kan uppstå vid bedömandet,
huruvida ett aftal skall anses hafva grundat ett kommanditbolag eller
ett tyst bolag. Men denna olägenhet torde näppeligen, äfven med stor
utförlighet i lagtexten, kunna helt och hållet förekommas.

Den utländska lagstiftningen om kommanditbolag innehåller gemenligen
förbud att upptaga kommanditdelegares namn i bolagets firma.
Mot ett dylikt förbud vore visserligen ej något att anmärka, om frågan
endast gälde hvad som vore lämpligt vid bolagets bildande eller vid
upptagande af ny bolagsman. Men, såsom förut anmärkts, kan ett
kommanditbolag uppstå på det sätt, att i ett redan befintligt bolag en
delegares obegränsade ansvarighet i föreskrifven ordning förändras derhän,
att den ej sträcker sig utöfver hans utfästa insats i bolaget. Att
i sådant fall fordra uteslutande af kommanditdelegarens namn ur firman,
då detta deri ingått, synes emellertid vara en oegentlighet, så länge firman
lagligen kan bibehållas oförändrad, om delegaren alldeles utträdt ur
bolaget (jfr lagen ang. handelsregister, firma och prokura 12 §). Det
mål, som med sagda förbud afses, — eller tredje mans skyddande
mot misstag i afseende på en bolagsmans ställning i bolaget — har
komitén derför trott lämpligare kunna vinnas genom ett stadgande, att
bolagets firma alltid skall innehålla ordet »kommanditbolag)). Om bolagets
firma utmärker, att delegare finnes med begränsad ansvarighet,
må det ankomma på tredje mans egen omtanka att i handelsregistret
förskaffa sig kännedom om vidden af de särskilde bolagsmännens ansvarighet.

45-47 §§.

Komitén har i det föregående påpekat, hurusom den oegentlighet,
som ligger deri, att en bolagsman, oaktadt han icke eger deltaga i förvaltningen
af bolagets angelägenheter, ändock svarar för dess förbindelser
med allt sitt gods, lämpligen kan undan rödj as genom antagande
af kommanditbolagsformen, och . att just härutinnan eu af de vigtigaste
grunderna för upptagande af denna bolagsform i vår lag är till finnandes.
Det nära samband, som enligt komiténs förmenande således
förefinnes mellan inskränkning i befogenheten att deltaga i bolagets

102

förvaltning och förmånen att för bolagets förbindelser ansvara allenast
med en viss, till beloppet bestämd insats i bolaget, synes å andra sidan
böra medföra, att den bolagsman, som förbehållit sig sagda förmån,
jemväl skall vara utesluten från förvaltningen; bolagsmännen dock,
såsom alltid då det gäller deras inbördes förhållanden, öppet lemnadt
att annorledes aftala (45 §).

Med afseende på den olikhet, som förefinnes mellan komplementärernas
och kommanditdelegarnes ansvarighet, har stadgandet i 8 §
om grunden för fördelningen af vinst och förlust ansetts böra i fråga
om kommanditdelegare sålunda modifieras, att i brist på aftal eller
åsämjande domstol eger att pröfva, efter hvilken grund fördelningen
skall ske. Att dervid, om ej särskilda omständigheter föranleda undantag,
den allmänna regeln om fördelning efter hufvudtal enligt komiténs
förmenande bör vinna tillämpning torde framgå af den i texten använda
ordställningen (46 §).

Redan 30 §, jemförd med 10 §, visar, att bolagsman, der brist i
hans insats uppkommit, ej är berättigad att lyfta vinst förr, än bristen
blifvit fylld. Med hänsyn till stadgandet i 49 § har emellertid af formela
skäl sagda föreskrift upprepats i 47 §, hvarförutom i sistnämnda
§ meddelats enahanda föreskrift angående kapitalafkomst och — i mera
sällsynta fall — arfvode, som enligt 31 § tillgodoföras kommanditdelegare.
Då nemligen kommanditdelegarens ansvarighet bestämmes
af insatsens storlek samt hans ansvarighet uppenbarligen är af betydelse
icke allenast för tredje man utan äfven för öfrige bolagsmännen, synes
han redan i förhållande till desse hafva skyldighet att bibehålla insatsen
vid dess utfästa belopp, såvidt det kan ske utan nytt tillskott.
Väl måste det medgifvas, att kommanditdelegaren härigenom i viss
mån kommer i sämre ställning än komplementären, men detta förhållande
synes rättvisligen böra följa af de gynsammare vilkor han i
annat hänseende åtnjuter.

48 §.

Med den passiva ställning, som i regeln förutsättes vara kommanditdelegaren
i bolaget anvisad, torde den i förevarande § meddelade
föreskrift, att han är från befogenheten att företräda bolaget
utesluten, befinnas vara fullt öfverensstämmande. Då denna föreskrift
icke blott är gifven i bolagsmännens intresse, utan äfven afser tredje
mans betryggande mot en eljest lätt uppkommande missuppfattning om
kommanditdelegarens verkliga ställning, kan den tydligtvis ej modifieras

103

genom aftal mellan bolagsmännen. Men kan kommanditdelegaren således
ej i sin egenskap af bolagsman företräda bolaget, har komitén
likväl ej ansett tillräckliga skäl föreligga att — på sätt i åtskilliga
främmande lagstiftningar, t. ex. den franska, skett — förbjuda honom
att såsom prokurist eller eljest på grund af fullmakt handla för bolaget.

49 §.

Ytterst sällan torde ifrågakomma, att i bolaget upptages en kommanditdelegare,
utan att han genast inbetalar sin insats, eller att sådan
delegare medgifves att i en eller annan form återtaga densamma eller
någon del deraf. Fall kunna emellertid tänkas, då så sker, t. ex. af
det skäl att bolaget under någon tid ej för sin verksamhet behöfver
disponera hela det kapital, som från början ansetts erforderligt; och
om så skett, lärer det ej kunna betviflas, att kommanditdelegaren i
förhållande till sina medbolagsmän har skyldighet att i aftalad ordning
eller, der ej något aftalats, vid anfordran inbetala det belopp, som sålunda
kan i den utfästa insatsen brista. Kommanditdelegaren står
emellertid med samma belopp i ansvarighet för bolagets förbindelser.
Beträffande den ordning, hvari denna ansvarighet bör få göras gällande,
råda olika meningar. Utgående från den uppfattningen, att kommanditdelegaren
— liksom,i motsvarande fall delegaren i ett aktiebolag —
allenast har skyldighet att till bolaget betala beloppet, har man
stundom ansett bolagsborgenärerne först sedan de, vare sig genom
utmätning, konkurs eller annorledes, blifvit innehafvare af bolagets
rätt, böra ega rätt att vända sig mot kommanditdelegaren. Från en
annan sida har framhållits, att bolagets borgenärer visserligen skulle
ega att vända sig mot kommanditdelegaren, men först sedan bolagets
bristande betalningsförmåga lagligen blifvit ådagalagd. Slutligen hafva
andra velat tillerkänna borgenärerne rätt att omedelbart, med förbigående
af bolaget, söka kommanditdelegaren. Der, såsom i förevarande
förslag, kommanditbolaget rubriceras såsom en afart af handelsbolaget,
synes den sistnämnda åsigten vara den mest följdriktiga, enär den
medgifver bolagsborgenärerne befogenhet att mot kommanditdelegaren
göra sin rätt gällande i enahanda ordning som mot annan bolagsman.
Men oafsedt den principiela följdriktigheten medför en dylik primär
ansvarighet en ej oväsentlig fördel deri, att den utgör en garanti för
kommanditinsatsernas bibehållande i bolaget. Om eu sådan ansvarighet
föreskrifves, kan man nemligen antaga, att försigtiga och vederhäftiga
kommanditdelcgare ej skola finna med sin fördel öfverensstäm -

104

mande att med öfriga bolagsmännen aftala om rättighet att för enskild
räkning förfoga öfver någon del af insatsen.

50 och 51 §§.

Stadgandet i 50 § 1 mom. innebär, att bolagets tillvaro såsom
kommanditbolag i förhållande till tredje man börjar först dermed att
bolagets förenämnda egenskap anmäles till handelsregistret och kungöres
i ortstidningen (7 § i lagen ang. handelsregister, firma och prokura)
eller ock i annan ordning kommer till tredje mans kännedom,
samt att bolaget dessförinnan är att anse antingen såsom vanligt handelsbolag
eller ock såsom enkelt bolag.

I 50 § 2 mom. angifves det äfventyr, som följer med underlåtenhet
att ställa sig stadgandet i 44 § om bolagets firma till efterrättelse.

§ 51 ansluter sig till föreskriften i 37 § 2 punkten och torde lika
litet som nämnda stadgande erfordra någon närmare förklaring.

52 och 53 §§.

Då genom nya lagen allenast 15 kap. Handelsbalken och lagen
angående tillägg till samma balk den 13 Juli 1887 förklaras vara upphäfda,
torde härigenom vara med erforderlig tydlighet angifvet att de i
nu befintliga speciallagar ordnade bolagsformer af den nya lagen
lemnas oberörda.

Att ny lag ej har retroaktiv verkan i afseende på redan förvärfvade
rättigheter eller ingångna förbindelser, lärer vara en så .allmängiltig
princip, att den egentligen ej behöfver särskildt uttalas. Men
då man för bedömande af bolagsförhållanden ofta ej har tillgång till
något i detalj bevisligt aftal, utan nödgas i de hänseenden, hvari beskrifven
lag saknas, stödja sig på kommersiela sedvänjor och eljest rådande
uppfattning samt dervid faran för analogisk tillämpning af nya
lagbestämmelser är stor, har komitén i detta fall ansett det ej vara
öfverflödigt att genom ett promulgationsstadgande erinra derom, att
rättigheter och skyldigheter, som uppstått innan den nya lagen trädt
i kraft, skola bedömas efter äldre lag; och det så mycket mindre som
ett sådant stadgande jemväl torde angifva, att den nya lagen i öfrigt
skall tillämpas i afseende på redan befintliga bolag.

Förslaget,

till lag om aktiebolag.

Att man under en tid af mera än fyratio år kunnat i vårt land
nöja sig med de knapphändiga bestämmelser om aktiebolag, som innehållas
i Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848, under det att aktiebolagsrätten
så godt som öfver allt annorstädes varit föremål för en
flitig lagstiftningsverksamhet, lärer ej kunna förklaras allenast deraf,
att den industriela verksamhet, för hvilken detta rättsinstitut egentligen
är afsedt, hos oss varit mindre liflig och omfattande än i de större
kulturländerna. Fast hellre torde förklaringsgrunden företrädesvis böra
sökas i det sätt, hvarpå sanktionsrätten utöfvats. Utan tvifvel afsåg
man ursprungligen med sanktionen icke blott att tillse, det bolagsordningarne
så affattades, att aktieegarnes och tredje mans rätt derigenom
betryggades, utan jemväl att, då fråga om ett aktiebolags bildande
uppstod, bereda Kongl. Maj: t tillfälle till pröfning, huruvida
föremålet för bolagets verksamhet var sådant, att det påkallade medgifvande
af den särskilda förmånen att bilda ett sjelfständigt rättssubjekt,
för hvars förbindelser aktieegarne icke stode i personligt ansvar. Denna
pröfning har emellertid numera, om man bortser från vissa arter af
aktiebolag, hvilka äro föremål för speciel lagstiftning, såsom bankaktiebolag
m. fl., väsentligen förlorat sin betydelse, och bolagets ändamål
torde icke vidare föranleda sanktion svägran i annat fall, än att
det skulle befinnas strida mot sedlighet eller god ordning. Äfven den
kontrollerande och öfvervakande verksamhet, i förhållande till aktiebolagen,
hvilken utan tvifvel ursprungligen varit åsyftad och som i
sjelfva verket här såsom allestädes ansetts vara ett korollarium af
sanktionsprincipen, har omöjliggjorts genom den ymniga tillväxten af
aktiebolagens antal.

106

Sanktionen innebär således numera föga annat än ett fullständigande
af de i lagen gifna, otillräckliga normerna för bolagets verksamhet.
Men vid sådant förhållande har den egentliga anledningen
till regeringsmaktens ingripande vid hvarje nytt aktiebolags bildande
bortfallit. Sedan numera en rik erfarenhet vunnits om de allmängiltiga
normerna för aktiebolag, har komitén derföre ansett tiden vara inne
att i allmän lag fixera dessa normer. Detta är ock den allmänna utvecklingsgången.
För närvarande är sanktionssystemet bibehållet allenast
i ett fåtal europeiska stater; och det måste, enligt komiténs åsigt,
betraktas såsom ett framsteg att frigöra denna för affärslifvet så
ytterst vigtiga associationsform från ett administrativt tvång, hvilket
alltid måste kännas tryckande och kan lemna rum åt godtycket.

En af sanktionssystemets väsentligaste fördelar har man velat finna
deri, att genom Kongl. Maj:ts pröfning bolagsordningarne i formelt
hänseende förbättrades, tvetydigt affattade bestämmelser rättades, tilläfventyrs
befintliga luckor utfyldes, olämpliga stadganden aflägsnades
o. s. v. Utan tvifvel har sanktionen i detta hänseende åstadkommit
en mycket helsosam verkan, i synnerhet så länge aktiebolagsformen
ännu var ny och opröfvad. Men uppenbart är också, att om alla för
ett aktiebolag såsom sådant väsentliga bestämmelser varda i lag stadgade,
så att hvarje särskilt bolag behöfver allenast supplementära bestämmelser,
föranledda antingen af föremålet för bolagets verksamhet
eller deraf att afvikelser från lagens stadganden skola ske i en eller
annan punkt, der sådant får ifrågakomma, bolagsordningarne för framtiden
erhålla ett vida mindre omfattande innehåll än nu är fallet, och
att således behofvet af en genomgående, förberedande granskning af
bolagsordningen varder i väsentlig mån inskränkt.

Härmed vill komitén dock ingalunda hafva uttalat, att kontroll
öfver aktiebolagen vare sig vid deras bildande eller under den fortsatta
verksamheten kan undvaras. Åtskilliga bestämmelser i detta syfte hafva
fast mera blifvit i förslaget upptagna och skola, enligt hvad komitén
vågar hoppas, befinnas tillräckligt betryggande för allmänheten utan att
verka hämmande på näringslifvets utveckling. Ehuru, såsom nyss antydts,
den förberedande granskningen, i händelse förslaget antages, för
framtiden ej kommer att erhålla samma omfattning som hittills, så synes
den, just med hänsyn till lagens rikare innehåll, icke derföre behöfva
blifva mindre effektiv; och för likformigheten i lagtillämpningen torde
vara tillräckligt sörjdt, om, såsom komitén föreslagit, denna granskning
anförtros åt en för hela landet gemensam myndighet. Genom

107

stadgandena om utvidgad publicitet sättes dessutom allmänheten bättre
i tillfälle att granska såväl omständigheterna vid aktiebolagens tillkomst
som dessas fortsatta verksamhet; och häri torde den verksammaste
kontrollen vara att söka.

Införandet i registret har enligt komiténs förslag tillagts materiel
betydelse, i ty att aktiebolaget först genom registreringen erkännes
såsom subjekt för rättigheter och skyldigheter. Först genom den pröfning,
som skall föregå registreringen, kan erforderlig visshet ernås,
att bolaget bildats och organiserats i enlighet med lagens föreskrifter,
och innan sådan visshet vunnits, bör staten ej medgifva en sjelfständig
tillvaro såsom rättssubjekt, hvilken innebär väsentliga förmåner för
delegarne och fritager dem från den personliga ansvarighet för deras
förbindelser, hvilken eljest skulle följa ur allmänna civilrättsliga grunder.

Den pröfning, som af registreringsmyndigheten anställes, är, såsom
lätt inses, väsentligen formel, d. v. s. inskränkt till en undersökning,
huruvida bolagsordningens innehåll ej strider mot lag eller författning
och om bolaget, så vidt för myndigheten tillgängliga handlingar utvisa,
bildats i föreskrifven ordning. Häraf följer tydligen att giltigheten af
bolagets bildande och af bolagsordningen kan, utan hinder deraf att
inregistrering skett, blifva föremål för tvist och underkastas domstols
pröfning.

Vid ett aktiebolags bildande tillgår antingen så, att ett antal för
saken intresserade personer uppgöra planen för bolagets verksamhet
och organisation samt tillika sjelfve tillskjuta det nödiga aktiekapitalet,
eller ock på det sätt, att allmänheten inbjudes till deltagande i företaget
medelst aktieteckning. I förra fallet säges, enligt en allmänt
antagen terminologi, bolaget hafva tillkommit genom simultan, i det
senare genom successiv bildning.

Då stiftarne, hvilka måste antagas hafva noggrann kännedom om
det tillämnade företaget, sjelfve öfvertaga samtliga aktierna, är någon
kontroll från det allmännas sida mindre af nöden. Väl kunna missbruk
förekomma, då aktierna, efter bolagets bildande, utbjudas till allmänheten,
men härvid såväl som vid afyttrande i allmänhet af aktier i
bolag, hvilka redan äro i verksamhet, gäller att det enda värn, som
från det allmännas sida kan med framgång lemnas, ligger i do föreskrifter
om publikation af bolagets ställning, om hvilka lagen meddelar
föreskrifter.

Största faran för allmänhetens inledande i osunda affärsföretag
möter, såsom lätteligen inses, vid den tidpunkt, då företaget skall sättas

108

i gång, d. v. s. då bolaget bildas. Bittra erfarenheter i detta hänseende
hafva flerestädes i utlandet föranledt en mycket detaljerad lagstiftning,
afseende att, så vidt möjligt är, förebygga ett återupprepande af missbruk,
som undergräft, tusendens välstånd och stundom skakat ett helt
lands kredit (jfr tyska aktiebolagslagen af år 1884). Äfven om hos
oss några svårare missförhållanden hittills ej yppats, måste dock, när
fråga är om ny lagstiftning i ämnet, försigtigheten mana att ej lemna
den från andra länder erhållna varningen opåaktad.

Komitén har i detta syfte föreslagit, dels att hvarje lista, som för
aktieteckning framlägges, skall vara åtföljd af erforderliga uppgifter
om det ifrågasatta företaget och särskilt stiftarnes ställning till detsamma,
dels — och framför allt — att aktietecknarne skola ega att,
efter pröfning af alla föreliggande omstäudigheter, afgöra, huruvida de
vilja att bolaget skall komma till stånd, utan att vid detta afgörande
sådan stiftare, som kan antagas hafva särskildt intresse af bolagets
uppkomst, eger rösträtt. Beträffande de närmare detaljerna hänvisas
till framställningen vid de särskilda §§ här nedan.

1 och 2 §§.

Aktiebolagets karakter är att vara ett bolag, der hvarje delegare
är för bolagets förbindelser ansvarig allenast med sin från'' början utfästa
insats. Det från delegarnes öfriga tillgångar utbrutna aktiekapitalet
utgör således grundvalen för bolagets tillvaro; och sedan detta
en gång blifvit till fullo inbetaldt, äro delegarne icke vidare personligen
betalningsskyldige för bolagéts gäld, der ej sådan skyldighet
härledes ur öfverträdelse af lag eller författning eller bolagsordningen.
I de flesta fall göras delegarnes tillskott i penningar. Men intet hinder
finnes att i stället för penningar tillskjuta gods, hvars penningevärde
blifvit genom aftal faststäldt. Af förhållandenas egen natur följer
dock, att tillskott i denna form icke gerna kan göras af annan än
stiftare.

Frågan om det ej sanktionerade aktiebolagets rättsliga ställning
enligt Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 har blifvit på olika
sätt besvarad. Derom torde dock meningarne ej vara delade, att ett
sådant bolag, det må nu betraktas såsom handelsbolag enligt 15 kap.
Handelsbalken eller såsom ett verkligt aktiebolag, enligt gällande
lag eger rättssubjektivitet och således kan såsom bolag blifva berättigadt
och förpligtadt. Men då lagen för en bolagsform föreskrifver

109

en viss kontroll, vare sig i form af sanktion eller medelst registrering,
måste det betraktas såsom en brist i lagstiftningen, om bolaget rätteligen
kan, utan vidare olägenhet, undandraga sig den lagstadgade kontrollen.
Då enligt komiténs förslag bolaget ej förr än genom registreringen
förvärfvar en sjelfständig ställning såsom rättssubjekt, torde denna omständighet
innebära en tillräckligt kraftig maning för delegarne att utan
dröjsmål föranstalta om bolagets införande i registret. Före registreringen
är bolaget att anse såsom ett under bildning varande aktiebolag,
hvadan bolagsmännens inbördes rättsförhållanden, i den män lagen om
aktiebolag ej är tillämplig, regleras genom de aftal, som dem emellan
träffats, vare sig i och genom aktieteckningen eller sedermera, hvaremot
bolaget gent emot tredje man har karakteren af enkelt bolag. Drifves
sådan rörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,
eller användes vid aftals ingående den för bolaget antagna
benämning, innehållande något ord, som antyder ett bolagsförhållande,
skola följaktligen stadgandena i 14 och 15 §§ af lagen om enkla bolag
och handelsbolag lända till efterrättelse.

3 och 4 §§.

Det har någon gång, i synnerhet vid äldre aktiebolag, inträffat
att aktie utvisat ej det inbetalda beloppet, utan allenast egarens qvotandel
i bolaget och dess tillgångar. För vinnande af reda och god
ordning sjmes dock i lagen böra stadgas — hvad numera i praxis
alltid iakttages — att aktie skall lyda å visst belopp i svenskt mynt.
Skulle någon gång befinnas lämpligt att angifva valören jemväl i främmande
myntsort, möter väl ej hinder för en dylik åtgärd, dock att den
svenska myntsorten alltid, t. ex. vid fråga om skeende inbetalningar
å aktier, är den enda rätteligen gällande.

Ehuru af förslagets stadganden i öfrigt lärer framgå att emission
af aktie under dess nominela belopp ej är tillåten, har komitén dock
ansett denna regel allt för vigtig, att ej genom ett uttryckligt stadgande
bekräftas.

Då kapitalet utgör aktiebolagets enda kreditbasis, är det åt vigt
att genom lagbestämmelse sörja för att denna grundval åtminstone vid
början af bolagets verksamhet erhåller eu någorlunda betryggande
fasthet, För de smärre företag, om Indika af en eller annan anledning
flere önska förena sig utan att ikläda sig solidarisk ansvarighet för
uppkommande förbindelser, gifvas andra, lämpligare associationsformer,
såsom det enkla bolaget eller föreningen för ekonomisk verksamhet.

Ilo

Ofvannämnda syfte liar man stundom sökt uppnå på det sätt, att
det minsta belopp, hvarå aktie må lyda, satts högt (så t. ex. i tyska
aktielagen af år 1884 för vanliga fall till 1,000 riksmark). En dylik
från förhållandena, sådana de hos oss utvecklat sig, afvikande anordning
synes dock ej vara att förorda, desto mindre som den i otillbörlig
grad afstänger den mindre kapitalisten från deltagande i industriela
företag under aktiebolagets form. Komitén har derföre trott en lämpligare
utväg vara, att ett visst minimibelopp bestämmes såväl för
aktiekapitalet som för aktie, dock med Konungen förbehållen rätt att
i ena eller andra afseende! meddela dispens, der sådant för visst särskild!
fall finnes vara af omständigheterna påkalladt.

De i första stjmket af 4 § gifna ordningsregler torde redan nu så
godt som utan undantag följas. Med god ordning öfverensstämmande
är att aktiebref, äfven om full aktieinbetalning skett, ej utfärdas, innan
bolaget blifvit i registret infördt. Ett motsatt förfaringssätt skulle
kunna medföra afsevärda olägenheter, t. ex. om för bolaget antagits
en firma, för hvars inregistrering hinder finnes möta.

Promesser och interimsqvitton kunna, såsom utgörande bevis om
ett obligatoriskt aftal mellan aktietecknaren, å ena, samt öfrige aktietecknarne
eller bolaget, å andra sidan, ej vara afsedda att med lätthet
gå ur hand i hand och böra för den skull utställas å viss man. Att
förklara ett dylikt papper ogiltigt, om det lyder å innehafvaren, har
dock lika litet synts tillrådligt som att stadga en liknande påföljd, der
aktiebref utställes innan bolaget registrerats; utan torde så i ena som
andra fallet den ersättningsskyldighet, som, i händelse skada sker, enligt
55 § åligger den felande, få antagas verka derhän, att lagens stadganden
i förevarande hänseenden iakttagas.

5 och 6 §§.

Den i gällande lag om aktiebolag gifna föreskrift om skyldighetför
aktietecknare, som ej till fullo inbetalt på honom belöpande andel i
teckningssumman, att afgifva särskild skriftlig förbindelse å den oguldna
återstoden har blifvit i nu föreliggande förslag upptaget. Väl följer
skyldigheten att till fullo erlägga tecknadt aktiebelopp af sjelfva aktieteckningen,
och den tredskande kan otvifvelaktigt äfven utan någon
särskild förbindelse tillhållas att fullgöra sin skyldighet i nämnda hänseende.
Sådant oaktadt synas göda skäl tala för bibehållandet af
nu gällande föreskrift särskilt för underlättande af exekutiva åtgärder

mot tredskande aktietecknare. — Föreskriften i 5 §, att den skriftliga
förbindelsen ej må återställas innan aktiens belopp blifvit till fullo
guldet, kompletteras af stadgandena i 6 §. Tredskas aktietecknare att
fullgöra sin inbetalningsskyldighet, kan nemligen styrelsen antingen
låta utsöka beloppet eller ock, om detta förfaringssätt ej synes lämpligt
eller visat sig ej leda till målet, förklara aktierätten förverkad,
detta senare dock först sedan aktietecknaren genom förnyad anmaning
erinrats om sina åligganden. Har aktierätten sålunda förverkats och
varder ej den oguldna återstoden af aktien till fullo erlagd af annan
för öfvertagande af aktierätten, svarar den ursprunglige aktietecknaren,
såvidt bolagets borgenärer rörer, för bristen, der konkurs uppkommer
inom två år från bolagets bildande. Uppstår ej konkurs inom nämnda
tid, kan deremot aktietecknare, hvars aktierätt förklarats förverkad, ej
förpligtas till vidare inbetalning å aktien.

t §•

Ehvad aktiebolag bildas successivt eller simultant måste en skriftlig
handling upprättas innehållande hufvudgrunderna för det tillärnade
företaget. Denna handling skall underskrifvas af stiftarne och erhåller
genom undertecknandet betydelse af bevis om ett obligatoriskt
aftal mellan dem. Då enligt 11 § samma handling, om inbjudning till
teckning af andra än stiftarne göres, skall vara bifogad inbjudningen,
åstadkommes derigenom ett rättsförhållande jemväl mellan stiftarne, å
ena, och aktietecknarne, å andra sidan, hvilket dock är endast vilkorligt
bindande så till vida som aktietecknarne, på sätt 14 § innehåller,
vid sammanträdet för bolagets bildande kunna, om erforderligt röstantal
för den mening erhålles, förkasta frågan om bolagets bildande
och dymedelst för sig upphäfva all verkan af aktieteckningen.

Af aktiebolagets uppgift och konstruktion följer att delegarnes
antal ej får vara allt för ringa. Af sådan anledning har i förslaget
inryckts bestämmelsen att stiftarne, d. v. s. de, som underskrifva bolagets
urkund, skola vara till antalet minst fem, i öfverensstämmelse
hvarmed i § 45 meddelats föreskrifter åsyftande att förhindra, att under
bolagets bestånd delegarnes antal nedgår under denna siffra.

8 §.

Bestämmelsen i Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 att
aktiebolags benämning skall »utmärka bolagets egenskap af aktiebolag»

112

har någongång tolkats så, som om lagens föreskrift skulle vara sedd
till godo derigenom, att i firman inryckts allenast ordet »aktie». En
dylik tolkning lärer dock näppeligen kunna godkännas, då benämningen
skäligen bör utmärka jemväl sjelfva bolagsförhållandet. För att
undanrödja hvarje tvekan har komitén föreslagit, att firman alltid skall
innehålla ordet »aktiebolag», vare sig såsom ett sjelfständigt ord eller
såsom del af ett sammansatt.

Då i öfrigt innehållet i denna § icke afviker från nu gällande lag
vidare än som betingas af förslaget om upphörande af aktiebolags
registrering i handelsregistret och deras införande i ett eget, hela riket
omfattande aktiebolagsregister, föranleder §:n icke till något vidare
yttrande.

9-14 §§.

9 § afser det simultana bildandet af aktiebolag, under det att
10—14 §§ innehålla regler för det fall att allmänheten (andra än
stiftarne) inbjudes till deltagande i bolaget.

Hafva stiftarne enats om innehållet af den i 7 § omförmälda handling
samt undertecknat handlingen och träffat aftal om det belopp, hvarmed
enhvar af dem skall i bolaget ingå, synes, då med våra förhållanden
upprättande af en notariei akt till bekräftelse af öfverenskommelsen
ej kan ifrågasättas, någon ytterligare åtgärd för bolagets bildande icke
erfordras, utan är bolaget att anse såsom bildadt i och med öfverenskommelsen
stiftarne emellan.

Skola deremot andra inbjudas att insätta penningar i företaget,
erfordras mera detaljerade bestämmelser. Härvid är till en början att
märka, att hvarje inbjudning till aktieteckning skall (10 §) åtföljas
af ett program öfver det ifrågastälda företaget, och derjemte (11 §
3 mom.) uttryckligen angifva, huruvida någon stiftare betingat sig att
insätta annat än penningar eller eljest förbehållit sig särskild förmån
eller rättighet. Vigten af dessa stadganden inses lätt, då enhvar derigenom
sättes i tillfälle att undersöka förhållandena och sedan pröfva,
huruvida det är Imed hans intresse förenligt att deltaga i företaget.

För vinnande af kontroll derå, att den i 7 § omnämnda urkund upprättas
i öfverensstämmelse med lagens föreskrifter, har i 10 § stadgats,
att urkunden skall, innan den bilägges inbjudningen, uppvisas hos
Magistrat eller Kronofogde i orten. Föreskriften att urkunden skall
ingifvas i två lika lydande exemplar, hvaraf det ena qvarstanna!'' hos

113

myndigheten, afser naturligen att sörja för att rätta lydelsen af urkunden
alltid må kunna konstateras, i händelse olika lydande afskrifter
förekomma eller eljest af någon anledning tvekan om lydelsen uppstår.

År handlingen ej i vederbörlig ordning upprättad, och kan den
följaktligen ej utgöra grundval för bolagets bildande, bör den ej af
myndigheten mottagas. På detta sätt kan rättelse i tid vinnas eller
hela företaget från början stäfjas, der grunderna för detsamma äro
mot lag stridande.

Då vilkorlig aktieteckning lätteligen förorsakar tvister och osäkerhet
om teckningens giltighet, har komitén ansett dylik aktieteckning i
allmänhet böra förbjudas. Enär dock i vissa fall, särskilt i fråga om
jernvägsaktiebolag, betydande svårighet kan möta att erhålla teckning
annorledes än på vissa vilkor, har det synts nödigt tillåta, att aktieteckning
må kunna bindas vid visst förbehåll eller vilkor, om nemligen
i sjelfva inbjudningen tinnes uttryckligen medgifvet, att sådant förbehåll
eller vilkor må göras.

På det att registreringsmyndigheten må blifva i tillfälle att pröfva
aktieteckningen, har i 16 § stadgats, att vid ansökan om bolagets
registrering teckningslistorna skola bifogas. Då det emellertid är af
vigt att teckningslistorna finnas att tillgå såväl hos bolaget som hos
registreringsmyndigheten, har i 12 § föreslagits, att aktieteckning af
annan än stiftare skall, för att vara giltig, göras å två exemplar af
inbjudningen. Sedan exemplarens inbördes öfverensstämmelse blifvit
af registreringsmyndigheten pröfvad, skall enligt 59 § det ena exemplaret
till bolaget återställas.

Klart är att aktietecknare ej bör under obestämd tid vara bunden
af sin teckning. Inbjudningen skall derföre innehålla upplysning om
den tid, inom hvilken sammanträde skall hållas för afgörande af frågan,
huruvida bolaget skall komma till stånd eller ej. Det af komitén i
sådant hänseende föreskrifna tidsmått af högst ett år, från inbjudningens
dag räknadt, torde ej kunna anses vara för knappt tilltaget.
Kan erforderlig aktieteckning ej under denna tid åstadkommas, lärer
frågan om bolagets bildande i de flesta fall kunna utan olägenhet förfalla
eller till annan tidpunkt uppskjutas; och i hvarje fall kunna de,
som redan tecknat sig, ej rimligen vidare hållas bundne af sin förpligtelse
att inlåta sig i ett företag, för hvars bildande redan så stora
svårigheter möta.

Det låter sig väl tänka, att stiftarne af en eller annan orsak
underlåta att utlysa konstituerande sammanträde. Förslaget har der ir» -

114

före öppnat en utväg för aktietecknare att i sådan händelse, oberoende
af stiftarne, föranstalta om sammanträdets utlysande genom offentlig
myndighets försorg. Nödig omsorg om öfrige aktietecknares rätt
fordrar dock, att ansökan om sammanträdes utlysande hos myndigheten
göres inom den för sammanträdets hållande i inbjudningen
bestämda tid, medan å andra sidan, der sådan ansökan i vederbörlig
ordning skett, aktietecknarne, derest ej hela ändamålet skall förfelas,
måste vara bundna af sin teckning intill dess sammanträdet hållits.

Den i 14 § 1 mom. omförmälda pröfning utgör, såsom redan
påpekats, aktietecknarnes hufvudsakliga värn mot möjliga försök att
genom bedrägliga eller eljest vilseledande uppgifter ockra på allmänhetens
godtrogenhet. Då det emellertid mången gång skulle kunna
vara olägligt för aktietecknare att genast fatta ett afgörande beslut,
vare sig derföre att endast ett mindre antal aktietecknare iakttagit
inställelse, eller emedan tillräcklig utredning om de med bolagets
bildande förknippade omständigheter ej föreligger, har det funnits nödigt
medgifva flertalet af de närvarande rätt att fordra uppskof med
besluts fattande, hvilket uppskof dock ej skäligen lärer kunna utsträckas
längre än till en månad.

Enär den stiftare, som inskjuter annat än penningar, t. ex. sin
fabrik eller dylikt, eller eljest betingat sig särskilda förmåner, på
visst sätt kan anses såsom part gentemot öfrige tecknarne samt
dessutom i regeln är stor delegare i företaget och således skulle förfoga
öfver ett större antal röster, torde det få anses nödigt stadga,
att sådan stiftare ej må deltaga i afgörandet af frågan om bolaget
skall komma till stånd, vid hvilket förhållande hvarken hans person
eller hans aktieandel kan tagas i beräkning vid omröstningen, det senare
desto mindre, som i motsatt fall giltigt beslut enligt de i 14 § 2 mom.
angifna grunder tilläfventyrs stundom ej kunde åstadkommas.

15 §.

Sedan beslut om bolagets bildande fattats, bör den ordning, som
skall för bolaget gälla, ofördröjligen utarbetas och antagas. Att härvid
innehållet i det vid inbjudningen fogade program i allt väsentligt bör
följas, är sjelfkärt, då teckningen skett just med hänsyn till detta
program. I mindre väsentliga ämnen torde dock, om sådant af
flertalet finnes vara lämpligt, afvikelser böra få ega rum, såsom ifråga
om bolagets benämning, anordnandet af bolagsstämmor m. m. De i

115

3, 4, 5, 6, 7, 9 och 10 punkterna af 7 § omförmälda ämnen äro deremot
af den vigt, att för afvikelse derutinnan alla delegarnes samtycke
måste erfordras.

16 §.

Bestämmelserna i 16 § äro betingade af föregående stadganden
och erfordra derföre icke något vidare omnämnande.

17 och 18 §§.

Då ett aktiebolags kredit i ej oväsentlig mån är beroende på storleken
af dess aktiekapital, är det af största vigt ej mindre för bolaget sjelft
än för tredje man att tillförlitliga uppgifter i sådant hänseende meddelas
allmänheten. Detta mål har komitén sökt nå genom de i 17
och 18 §§ meddelade föreskrifter om registrering af det verkligen
inbetalda aktiekapitalet. Skulle vid registreringen visa sig att bolagets
aktiekapital ej uppgår till det i 3 § föreskrift^ minimibelopp, saknas
den lagliga grunden för bolagets tillvaro, hvadan detsamma naturligen
skall anses såsom upplöst.

Enligt komiténs förslag skall det ursprungliga aktiekapitalet vara
till siffran bestämdt. Det i vårt land ej sällan förekommande bruket att
bestämma minimi- och maximigräns för aktiekapitalet är egnadt att
åstadkomma förvirring och försvåra möjligheten för allmänheten att
erhålla tillförlitlig kunskap om det verkligen inbetalda aktiekapitalet,
samt torde jemväl någon gång hafva framkallat oegentligheter vid
uppgörande af bokslut. Något egentligt behof att bibehålla ifrågavarande
bruk lärer ej heller förefinnas. År företaget planlagdt, med tillbörlig
omsorg, kan det till en början erforderliga rörelsekapitalet i
allmänhet till sin storlek temligen noga beräknas; och skulle det inbetalda
aktiekapitalet visa sig vara otillräckligt, kan, enligt förslaget,
ökning af aktiekapitalet ske utan annan formalitet än den för publiciteten
erforderliga anmälan till registret.

Såväl vid den första inregistreringen som vid sedermera skeende
registrering af aktiekapitalets ökning, är det tydligen ej till fyllest att
anmälan göres om det belopp, som bestämts för aktiekapitalet eller
dess ökning. Det vigtigaste är nämligen att registret innehåller upplysning
om det aktiekapital, som verkligen inbetalts; och erfordras
följaktligen härom ny anmälan, sedan tiden för inbetalningen gått till ända.

116

19 och 20 §§.

Enär det stundom kan vara för ett aktiebolag önskligt att dess
aktiekapital nedsättes och således ett ovilkorligt förbud mot en sådan
åtgärd ej kan tillstyrkas, hafva i 19 och 20 §§ föreslagits bestämmelser,
genom Indika tredje mans rätt vid nedsättning af aktiekapitalet
i möjligaste mån skyddas. Enligt 19 §, som afser inlösen
af aktier efter utlottning eller annan grund, kan sådan inlösen ej lagligen
ske med mindre förbehåll derom gjorts i inbjudningen till teckningen
af de aktier eller den aktieserie, i fråga om hvilken inlösen
skall ske, hvarförutom dylikt förbehåll skall vara i bolagsordningen
intaget och registreradt. Inlösen torde väl oftast förekomma vid s. k.
preferensaktier, men komiténs förslag innehåller ej något, som hindrar
att göra förbehåll om inlösen jemväl af stamaktier eller af aktier i
bolag, som ej utfärdat preferensaktier. Tydligt är dock att i intet
fall inlösen får utsträckas så långt, att aktiekapitalet nedgår under den
i 3 § stadgade minimigräns.

Då förbehåll om rätt till inlösen gjorts vid aktieemissionen och
inlösningsrätten således från början presumeras vara för alla bekant,
kan den, som inlåter sig i förbindelser med bolaget, icke med fog
förebära att något intrång i hans rätt förorsakas genom aktiekapitalets
minskning på denna väg. Men eljest innebär tydligen aktiekapitalets
nedsättning eu allvarsam fara för tredje man, och lagstiftningen måste
derföre låta sig angeläget vara att binda utöfvandet af nedsättningsrätten
vid sådana vilkor, som så vidt ske kan trygga borgenärers rätt. De
i detta hänseende i förslaget meddelade föreskrifter om proklama och
särskild domstolspröfning torde väl i allmänhet komma att blifva tillfyllestgörande;
men då möjligheten till kränkning af någon borgenärs
rätt ändock alltid förefinnes, har komitén ansett försigtigheten bjuda
att tillägga ett stadgande af innehåll att, i händelse bolaget försättes i
konkurs inom ett år från det Rättens tillstånd till nedsättning meddelades,
denna är utan verkan mot borgenär, som vid fordringens tillkomst
var i god tro.

21 §.

Då föreskrifterna i näst föregående §§ lätteligen skulle kunna
kringgås på det sätt, att bolaget genom köp eller annorledes förvärfvade
egna aktier, har ett bestämdt förbud häremot stadgats i 21 §, hvaraf så -

117

som en sjelffallen konseqvens följt utsträckandet till alla bolag af det
för bankaktiebolag redan gällande förbud att såsom pant mottaga bolagets
egna aktier.

22 §.

Ehuru inom aktiebolaget det personliga förhållandet mellan delegarne
i allmänhet är mycket lösligare än fallet är vid andra bolagsformer,
är det dock ingalunda alltid för bolaget likgiltigt hvilka
nya delegare inträda i detsamma. Särskildt kan det stundom för bevarande
af eu affärs- eller yrkeshemlighet vara af stor betydelse att
kunna utestänga en konkurrent. Detta är en af de anledningar, hvarföre
i vissa bolag aktierna ställas till viss man.

Nämnda syfte kan emellertid ej med någon större grad af säkerhet
uppnås, om ej rätt beredes delegarne att, i händelse någons aktierätt
öfvergår till annan, utom bolaget stående person, utlösa denne. De
bestämmelser, som i detta hänseende blifvit i 22 § föreslagna, torde
redan nu allmänneligen vara föreskrifna i ordningarne för de bolag,
inom hvilka ifrågavarande lösningsrätt tillämpas, och lära derföre icke
tarfva någon vidare förklaring.

23—26 §§.

23—26 §§ innehålla bestämmelser om de hufvudsakliga rättigheter,
som tillkomma aktieegarne i förhållande till hvarandra och till bolaget.

Ehuru aktie skall lyda å visst belopp, är dock ett aktiebref till sin natur
ingalunda ett fordringsbevis utan allenast ett bevis att innehafvare!!
eger en så stor ideel qvotdel i bolaget, som förhållandet mellan
aktiebrefvets nominela belopp och hela aktiekapitalet utvisar. Denna
qvotdel är dock under bolagets bestånd bunden genom förpligtelse!^
emot öfrige bolagsmännen och bolagets borgenärer och får ej utbrytas
eller eljest af egaren sjelfständigt disponeras förr än bolaget blifvit
upplöst och alla dess borgenärer förnöjde. Dessförinnan kan, om
man bortser från det fall då i följd af aktiekapitalets nedsättning någon
del af detsamma till aktieegarne återbetalas, aktieegaren ej göra anspråk
på att af bolagets tillgångar utbekomma annat eller mera än
den på hans lott belöpande andel af vinst, om hvars utdelning bland
aktieegarne beslut i behörig ordning fattats. Beslutes i föreskrifven
ordning, att vinsten eller någon del deraf icke skall utdelas, utan be -

118

sparas eller för annat ändamål användas, har den enskilde aktieegaren
ej något giltigt civilrättsligt anspråk på utbekommande af den å hans
aktie belöpande andel af den vinstsumma, öfver hvilken sålunda förfogats;
men å andra sidan kan hans rätt att utfå sin andel i vinst,
som enligt bolagsstämmobeslut skall utdelas, icke genom någon majoritetens
åtgärd rättsligen betagas honom. — Af aktierättens natur följer,
att ränta eller annan ovilkorlig afkomst ej lagligen må för aktie utfästas.

25 § uttalar den vigtiga grundsatsen att innehafvare af aktie, för
hvilken full betalning blifvit erlagd, icke kan i sin egenskap af aktieegare
förpligtas till ytterligare tillskott, vare sig för affärens utvidgning
eller borgenärernes förnöjande eller för annat ändamål. Men
uppenbart är att, om någon eller alla aktieegare genom särskild!, utfärdad
handling förbundit sig att göra ytterligare tillskott, en sådan
förbindelse kan göras gällande, likasom att aktieegare, derigenom
att han vid fattande af beslut eller annorledes i bolagets angelägenheter
öfverträder lag eller bolagsordningen, kan blifva nödsakad att
gorå tillskott för täckande af den skada, som genom öfverträdelsen
tillskyndats annan aktieegare eller borgenär.

Bestämmelserna om tillvägagåendet vid besluts fattande å bolagsstämma
äro i nu gällande bolagsordningar mycket vexlande, och stadgandena
härom i 26 § hafva derföre förklarats gällande allenast för
den händelse ej annorlunda finnes vara bestämdt i bolagsordningen. I
några fall hafva dock till förebyggande af missbruk ovilkorliga bestämmelser
ej kunnat undvaras. Så bör rösträtt ej kunna förvägras
någon aktieegare, hvadan minst en hel röst tillerkänts hvar och en,
jemväl innehafvare af preferensaktie, förutsatt att han i behörig ordning
anmäler sig till deltagande i stämmans förhandlingar. Härifrån
måste dock göras ett undantag, i ty att ingen tillständigtvis kan tillåtas
rösta i egen sak, d. v. s. i en fråga, der han står såsom part mot bolaget
eller såsom dess medkontrahent. I analogi härmed har det ej ansetts
öfverflödigt att uttryckligen förbjuda styrelseledamot att deltaga
i revisorsval eller i beslut om decharge för ledamotens egen förvaltning.

Beslut om ändring af föremålet för bolagets verksamhet eller om
utfärdande af s. k. preferensaktier innebär en så väsentlig rubbning
af sjelfva bolagsaftalet, att den rätteligen borde förutsätta ett nytt
aftal och således enhälligt bifall af alla aktieegarne. Emellertid är,
enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, enhällighet ofta svår, i
många fall omöjlig att ernå, redan af det skäl att egarne till en
del aktier hvarken äro kända eller gifva sig till känna. Då nu
åtgärder af den art, hvarom här är fråga, stundom kunna vara för

119

bolaget nyttiga eller till och med för dess bestånd nödiga, har komitén
ansett sig böra föreslå, att, der alla aktieegarnes samtycke ej
kan inhemtas, beslutet dock må anses giltigt, om det fattats enhälligt
å två på hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst en ordinarie.
Ett sådant stadgande bör icke väcka några betänkligheter, då det svårligen
kan antagas, att enhälligt bifall vid tvänne bolagsstämmor kan
vinnas för en åtgärd, som ej länder till bolagets och således hvarje
aktieegares sannskyldiga nytta. Nu omnämnda föreskrifter om vilkoren
för bolagsstämmobesluts giltighet äro, — likasom jemväl de i 4:de
stycket af 26 § föreslagna bestämmelserna i fråga om beslut rörande
annan ändring i bolagsordningen eller om bolagets upplösning — ovilkorliga,
och kunna således genom bolagsordningen väl ytterligare
skärpas men ej annorledes rubbas.

27 §.

Att sammankalla extra bolagsstämma, när omständigheterna sådant
föranleda, tillkommer såväl styrelsen som (43 §) bolagets revisorer.
Fall kunna emellertid inträffa, då aktieegare anse nödigt att
något ärende ofördröjligen framlägges till delegarnes bepröfvande, men
hvarken styrelsen eller revisorerne befinnas villige att utlysa stämma,
måhända just på den grund att ärendet innefattar ett direkt eller indirekt
klander af förvaltning eller revision. Lagen bör då öppna en
möjlighet för aktieegarne att, jemväl mot funktionärernes vilja, framtvinga
en bolagsstämma. Begäran härom synes böra framställas till
styrelsen, och först i det fall att styrelsen vägrar efterkomma framställningen
må offentlig myndighets biträde påkallas.

För att ej öppna vägen för enskildes trakasserier bör dock styrelsen
eller myndigheten vara skyldig fästa afseende vid en dylik begäran,
endast om den framställes eller understödjes af aktieegare representerande
en ej alltför ringa del af aktiekapitalet, hvilken del af komitén
föreslagits till en tiondedel. Dock bör hinder ej möta att i
bolagsordningen ytterligare trygga aktieegarnes intressen genom att
medgifva rätt till påfordrande af bolagsstämma åt aktieegare jemväl
med mindre aktiebelopp än det i lagen stadgade.

28 §.

För närvarande är det vanskligt nog att afgöra när ett å
bolagsstämma fattadt beslut skall anses hafva vunnit laga kraft.

120

Komitén har fördenskull funnit nödigt att i detta afseende meddela
uttryckliga bestämmelser, och har dervid, då enligt 26 § protokoll
öfver fattade beslut skall senast 14 dagar efter stämman vara tillgängligt,
en preskriptionstid af 2 månader ansetts vara tillräcklig, jemväl med hänsyn
till önskvärdheten deraf att besluten må inom ej för lång tid kunna
bringas till verkställighet utan äfventyr att efteråt förklaras rättsligen
ogilla. Klandertalan må grundas allenast derpå, att beslutet förmenas
vara formelt eller reelt olagligt, men ingalunda på t. ex. klagandens
åsigt om beslutets olämplighet, äfven om hans åsigt härutinnan skulle
befinnas vara än så välgrundad. Talan skall anhängiggöras vid bolagets
forum genom stämning, som delgifves styrelsen eller, der
styrelsen sjelf eller ledamot deraf är klagande, någon af bolagets
revisorer (32 §). Finner domstolen öfverklagade beslutet vara olagligt,
må detsamma, om sådant yrkas eller ändock pröfvas skäligt,
efter omständigheterna kunna upphäfvas jemväl så vidt angår icke klagandes
rätt. Det torde näppeligen behöfva anmärkas, att preskriptionsbestämmelserna
i 28 § icke ega tillämpning å beslut, vid hvars fattande
bolagsstämman öfverskrida sin befogenhet till kränkning af tredje
mans rätt och således äfven aktieegares i sådana frågor, der han är att
anse såsom tredje man gent emot bolaget.

29 §.

A den årligen återkommande ordinarie bolagsstämman eller, der
flera sådana årligen hållas, å den af dem, som i bolagsordningen bestämmes,
skall för aktieegarne framläggas styrelsens redogörelse för
årets förvaltning, jemte balansräkning och revisorernes utlåtande i anledning
af den utaf dem verkstälda granskning. Att frågan om ansvarsfrihet
åt styrelsen äfvensom de andra frågor, som omedelbart
föranledas af de sålunda för aktieegarne framlagda urkundernas innehåll,
skola vid stämman förekomma till behandling är sjelfklart och derpå
bör hvarje aktieegare vara beredd. Men för att förekomma öfverrumplingar
i andra frågor har det synts nödigt föreskrifva, att alla frågor,
öfver hvilka vid stämman skall beslutas men som ej enligt bolagsordningen
regelmessigt böra dervid förekomma, skola vara upptagna å en
för aktieegarne minst en vecka förut tillgänglig förteckning. Vid extra
stämma skall till aktieegarnes efterrättelse den fråga, för hvars pröfning
stämman utlyses, vara i kallelsen angifven. Hvad sålunda stadgats
ifråga om såväl ordinarie som extra bolagsstämma afser, såsom

121

ordalagen ock utmärka, endast att förekomma fattande af beslut i ärende,
med hvilket aktieegarne ej haft tillfälle att före stämman göra sig förtrogne,
men innebär tydligen intet hinder för aktieegarne att vid
stämman framkalla öfverläggning rörande nytt ärende, ehuru beslut derom
ej får vid samma stämma fattas.

Tredje mom. af 29 § häfdar den enskilde aktieegarens rätt att,
äfven mot styrelsens vilja, hänskjuta visst ärende till ordinarie bolagsstämmas
pröfning. Af hvad ofvan är sagdt följer dock att aktieegaren
måste göra sin framställning hos styrelsen i så god tid, att ärendet kan
upptagas i förteckningen å de frågor, som skola vid stämman företagas.
Att medgifva enskild aktieegare enahanda rätt i fråga om extra bolagsstämma
har deremot ej synts lämpligt redan på den grund, att han i
de flesta fall icke eger kännedom om stämman, innan denna redan blifvit
utlyst, efter hvilken tid, jemlikt sista punkten i denna §, nytt ärende
i allmänhet ej kan göras till föremål för stämmans bepröfvande. Härtill
kommer att den aktieegare, som vill hänskjuta ärende till bolagets hörande,
har åtskilliga utvägar att nå sitt mål. Det står honom nemligen öppet
att göra framställning om utlysande af särskild extra stämma för sådant
ändamål hos styrelsen eller, om denna ej vill understödja hans
syfte, hos bolagets revisorer, eller slutligen att, om han med sig förenar
andra aktieegare, framtvinga bolagsstämma i den ordning 27 § anvisar.
Lyckas aktieegaren icke på någon af dessa vägar få en bolagsstämma
till stånd, kan med hög grad af sannolikhet antagas, att ärendet icke är
så brådskande eller vigtigt, att dermed ej kan utan olägenhet anstå till
nästa ordinarie bolagsstämma.

30 §.

Enligt 9 § i gällande förordning om aktiebolag får under bolags
bestånd af dess tillgångar mellan bolagsmännen ej göras vidare utdelning,
än att »enligt sista bokslut och det ej äldre än för nästföregående
år öfverskott finnes i visst förhållande till teckningssumman, hvilket
bolagsordningen bestämmer». Detta »öfverskott» lär, enligt hvad komitén
inhemtat, i bolagsordningarne gemenligen fastställas till 2 procent af
teckningssumman.

Nämnda stadgande måste, i sin nuvarande affattning och med den
tillämpning detsamma erhållit, anses vara föga egnadt att framtvinga
det successiva bildandet af eu reservfond. Då emellertid befintligheten
af en reservfond för mötande af förluster är att anse såsom ett höge JC -

122

ligen behjertansvärdt önskningsmål för hvarje aktiebolag, hafva i 30
§ föreslagits bestämmelser i denna syftning, väsentligen öfverensstämmande
med dem, som återfinnas i lagen om bankaktiebolag den 19 November
1886.

Den i främmande lagstiftningar vanliga föreskrift om skyldighet
att till stärkande af reservfonden använda vinst, som erhålles vid emission
af nya aktier öfver pari, har synts vara välbetänkt och förtjent
att hos oss upptagas.

31-41 §§.

Såsom en ideel personlighet måste aktiebolaget i sin verksamhet
företrädas af någon annan. I regeln företrädes bolaget af en styrelse,
bestående af en eller flere ledamöter, men kan jemväl för vissa fall
representeras af andra, t. ex. revisorer, särskilde förtroendemän, utsedde
af offentlig myndighet, gode män o. s. v.

Äfven då, såsom vanligen är fallet, de, Indika företräda bolaget,
erhållit sitt mandat af aktieegarne, äro de dock i rättsligt afseende
icke att anse såsom fullt likstälde med vanliga sysslomän. I detta hänseende
bör framförallt erinras, att, enligt 34 §, styrelsens befogenhet
att å bolagets vägnar handla alltid presumera^ vara oinskränkt och således
utan vidare kan åberopas af tredje man, som ej bevisligen hade sig bekant
att denna befogenhet blifvit begränsad, samt att bolaget ej kan genom
anmälan till registret undanrödja denna presumtion. Men derjemte är
att märka, att styrelsen i vissa hänseenden är pligtig att bevaka jemväl
tredje mans rätt till och med gent emot aktieegarne. Så är t. ex.
styrelsen, i händelse bolagsstämma besluter utdelning i strid mot lag
eller bolagsordning och till kränkning af borgenärers rätt, ej blott berättigad
utan ock vid eget ansvar pligtig att ej bringa ett dylikt beslut
till verkställighet Men då uppdraget att vara styrelseledamot
alltid i sig innefattar ett mandat såsom syssloman, bör detta uppdrag
när som helst kunna återkallas af mandanten, det vill i detta fall säga
af bolaget genom ett å bolagsstämma fattadt. beslut.

Att ett aktiebolags representanter i allmänhet böra vara det lands
undersåtar, i hvilket bolaget utöfvar sin verksamhet, och inom landet
bosatte, torde få anses såsom en sjelfklar regel. Att härvid norrmän
likställts med svenska undersåtar kan ej betraktas såsom något verkligt
undantag, då enligt Kongl. Förordningen den 4 Juni 1868 norrmän,
när de äro här i riket bosatte och mantalsskrifne, ega att under ena -

123

hauda vilkor, som för svenska undersåtar äro stadgade, idka handel
eller annat näringsyrke.

I vissa fall, såsom då utländskt kapital i någon högre grad är intresseradt
i ett svenskt affärsföretag, lärer det emellertid blifva nödigt
medgifva utländsk man rätt att ingå såsom ledamot af bolagets styrelse.
Till förebyggande af missförhållanden torde det dock ej kunna
tillåtas utländsk man — eller å utrikes ort bosatt svensk eller norsk
undersåte, som i detta afseende skäligen kan likställas med utländingen,
— att ingå såsom ledamot i aktiebolags styrelse utan Konungens tillstånd
för hvarje särskildt fall. Dispensrätten har dessutom begränsats
derhän, att'' å utländsk ort bosatte styrelseledamöter ej må utgöra
mera än en tredjedel af hela antalet.

Nu gällande praxis, enligt hvilken stämningar och andra rättsliga
kungöranden måste delgifvas styrelsens samtlige medlemmar, har vållat
mycken omgång och många svårigheter, hvadan rättelse härutinnan
är af behofvet högeligen påkallad. Då i de allra flesta fall stämningen
delgifves styrelseledamot, som är till finnandes i den ort,
der bolaget har sitt säte och der således stämningen uttagits, har
komitén trott sig kunna, utan afsevärdt men för bolagen, föreslå den
lättnad för den rättssökande allmänheten, att stämningar, ansökningar
och dylikt må med laga verkan kunna delgifvas hvilken som helst af
styrelsens ledamöter. I det fall, då styrelsen eller ledamot deraf är
part gent emot bolaget, har stämning eller ansökning ansetts lämpligen
höra få med laga verkan delgifvas någon af bolagets revisorer,

Derest ej annorlunda blifvit bestämdt, ega styrelseledamöterne
endast i förening (kollektivt) handla å bolagets vägnar, och i sådan
händelse erfordras för giltig firmateckning samtliges underskrifter. I
de flesta fall lärer detta förhållande dock vara på ett eller annat sätt
genom bolagsordningen modifieradt, och torde jemväl styrelsen vara
berättigad att besluta om sättet för firmateckningen, förutsatt att sådant
beslut ej strider mot bolagsordningen eller någon vid bolagsstämma
lemnad föreskrift. — I fråga om påföljden för oriktig firmateckning
afviker förslaget ej från nu gällande lag i annan mån än att,
då det torde böra öfverlemnas åt doktrinen att med afseende å föreliggande
omständigheter i hvarje särskildt fall afgöra, huruvida
eller i hvilken mån bolaget förpligtas genom afhandling, som å dess
vägnar, men under oriktig firmateckning, utfärdas, någon antydan
i detta hänseende ej i förslaget influtit. — Då styrelsen är vald för
att handhafva bolagets angelägenheter, synes den ej böra få undandraga
sig sina åligganden genom att antaga prokurist; ej heller

124

lärer något behof förefinnas för bolaget att, vid sidan af den för
handhafvande af bolagets angelägenheter utsedda styrelsen, meddela
prokurafullmakt. Deremot är det i många fall ett oafvisligt behof för
styrelsen att vid rättstvister och andra legala angelägenheter, hvilka
kräfva särskilda insigter eller eljest ej lämpligen kunna af styrelsen
ombesörjas, antaga ombud att föra bolagets talan. Dylikt ombuds befogenhet
sammanfaller naturligen ej med styrelsens, utan är att bedöma
uteslutande efter fullmaktens lydelse.

37 § afser att angifva styrelsens maktställning gentemot bolaget.
Hvarje å bolagsstämma meddelad föreskrift, som ej strider mot lag
eller författning eller bolagsordningen, är styrelsen pligtig att hörsamma.
Men ett materielt olagligt bolagsstämmobeslut är, såsom ofvan anmärkts,
icke för styrelsen bindande, desto mindre som styrelsens ansvarighet
i förhållande till tredje man ej förringas deraf, att styrelsen
allenast bragt till verkställighet ett af bolaget fattadt beslut.

I de under senare åren stadfästade bolagsordningar lär städse
hafva inryckts en föreskrift derom, att det register, som enligt lag
skall föras öfver aktierna och de med aktierätten skeende förändringar,
skall hållas för allmänheten tillgängligt. Då detta stadgande, såsom
en länk i det publicitetssystem, som allestädes ansetts utgöra bästa
kontrollen å aktiebolagens verksamhet, icke saknar sin betydelse, har
det blifvit i föreliggande förslag upptaget.

Ehuru förvaltningsberättelsen, sammanstäld med balansräkningen,
väl måste antagas i allmänhet utvisa ej blott bolagets ställning vid
räkenskapsårets utgång, utan äfven resultatet af årets verksamhet,
synes det dock vara lämpligt, särskildt af hänsyn till aktieegare, som
äro mindre förfarne i räkenskaper, att stadga skyldighet för styrelsen
att i berättelsen uttryckligen meddela, huruvida rörelsen under året
lemnat vinst och i sådant fall dennas belopp. Att ålägga styrelsen
enahanda skyldighet i fråga om förlust, som å rörelsen uppstått, har deremot
synts betänkligt, då en sådan uppgift lätteligen kan skada bolagets
kredit äfven i fall, då allmänhetens misstro ej vore berättigad.

De balansräkningar, som för närvarande af aktiebolagen uppställas,
förete, såsom bekant, emellanåt betänkliga, medvetna eller oafsigtliga
oegentligheter, i det att t. ex. aktiekapital och reservfond upptagas
bland bolagets aktiva o. d. Då komitén af många skäl och ej minst
med hänsyn till det otillfredsställande resultat, erfarenheten från utlandet
haft att framvisa, ej tilltrott sig att föreslå detaljerade regler
för balansräkningens uppställande, har komitén dock ansett en föreskrift
om skyldighet att publicera balansräkningen vara att förorda,

125

såsom i sin mån ett medel att införa sunda och riktiga principer för
räkenskapernas uppgörande. Väl är det möjligt, att ett dylikt stadgande
någon gång kan vara egnadt att vilseleda en godtrogen allmänhet,
men man torde kunna hoppas att dylika missledande tablåer, vid
hvilka merendels ett oredligt uppsåt måste förutsättas, skola blifva
undantagsfall och att jemväl i detta hänseende publiciteten skall utöfva
ett helsosamt inflytande.

Om styrelsen måste anses berättigad att få frågan om beviljande
af ansvarsfrihet pröfvad utan onödigt dröjsmål, så bör man å andra sidan
bereda aktieegarne utväg att skydda sig för öfverilning vid afgörande
af en så vigtig fråga, och det desto hellre, som mången gång såväl
styrelsens berättelse som revisorernes utlåtande äro alltför knapphändigt
affattade, för att medgifva någon fullständigare öfverblick af förvaltningens
gång. Komitén har derföre föreslagit såsom regel, att
frågan om decharge skall företagas vid den stämma, der styrelsens
berättelse framlägges, men lemnat aktieegarne öppet att, om erforderlig
röststyrka ernås, erhålla högst två månaders anstånd med frågans
afgörande. Efter denna tids utgång kan minoriteten ej påfordra vidare
rådrum; men väl må med vanlig röstmajoritet kunna beslutas ytterligare
uppskof med pröfning af ärendet, dock ej utöfver den tid af
ett år från den dag redovisningen afgafs, inom hvilken, der klander ej
anstälts, ansvarsfrihet inträder.

I vissa fall har komitén ansett beviljandet af ansvarsfrihet icke
böra utestänga möjligheten att klandra styrelsens förvaltning. Har
styrelsen eller ledamot deraf uppsåtligen genom vilseledande uppgifter
fört aktieegarne bakom ljuset, bör han ej få räkna sig till godo en
decharge, som kanske skulle vägrats, om sakförhållandena varit af
aktieegarne kända. Inträffar åter konkurs inom en kortare tid efter
det decharge meddelats, synes billigheten fordra att, utan hinder af eu
decharge, hvilken aktieegarne i bolagets undergräfda ställning måhända
ej hade något intresse af att vägra, borgenärerne eg a pröfva förvaltningen
under den tid, som närmast föregått betalningsinställelsen, och
i afseende å förvaltningen föra den talan, hvartill omständigheterna
kunna föranleda. I senare fallet har af lätt insedda skäl tiden för åtals
anställande måst utsträckas utöfver inställelsedagen i konkursen, äfven
om denna infaller efter den vanliga ettåriga preskriptionstidens utgång.

126

42—44 §§.

Det sätt, hvarpå revision af aktiebolags verksamhet i vårt land
utöfvas, har ofta varit föremål för anmärkningar, och det låter svårligen
förneka sig, att den kontroll, som med revisionen afses, blott alltför
ofta handhafves på ett alltför lättvindigt sätt för att erbjuda en
tillfredsställande garanti för aktieegarne så väl som för bolagets borgenärer.
För åstadkommande af rättelse i detta missförhållande — för
så vidt sådan öfverhufvud låter sig vinna på lagstiftningens väg — har
komitén ansett sig böra föreslå bestämmelser, genom hvilka dels revisorernes
makt och befogenhet utvidgas, dels ock skadeståndspligt
uttryckligen ålägges revisor, som i gröfre mån missbrukar eller vårdslösar
sitt förtroendeuppdrag. I dessa afseenden innehåller förslaget: att
revisorerne under hela den tid deras uppdrag afser ega oinskränkt tillgång
till bolagets alla böcker, räkenskaper och andra handlingar, som kunna
tjena till upplysning om bolagets verksamhet — en rätt som förutsätter
skyldighet för revisorerne att oafbrutet med uppmärksamhet följa
rörelsens gång; att revisorerne äro befogade att sammankalla delegarne
till extra stämma, när helst omständigheterna sådant föranleda, och
således framförallt om de finna förvaltningen i ett eller annat afseende
göra aktieegarnes omedelbara ingripande nödigt; samt att revisorer,
som medvetet föra aktieegarne bakom ljuset eller förhålla dem sanningen
eller visa grof vårdslöshet eller försummelse vid fullgörandet af
sitt uppdrag, svara solidariskt och obegränsadt för all skada, som deraf
för bolaget uppkommer. Då revisionsinstitutionen på detta sätt får
karakteren af ett oafbrutet fungerande, ansvarigt uppsigtsråd, torde
man eg a grundad anledning till den förhoppning, att revisionen skall
för framtiden komma att innebära en mera verksam kontroll än hittills
ofta nog varit fallet.

45-47 §§.

Då ett aktiebolag skall bestå af ett visst minimiantal delegare och
såsom grundval för sin verksamhet ega ett visst rörelsekapital, följer
deraf att, om delegarnes antal blifvit alltför ringa eller någon större
del af aktiekapitalet gått förlorad, bolaget icke vidare eger rättslig
grund för sin tillvaro och följaktligen bör upplösas. Men enär
skyldighet för bolaget att upplösa sig i samma stund någon af dessa
omständigheter inträffat stundom skulle kunna medföra, betydande för -

127

luster såväl för aktieegarne som för borgenärerne, har det synts
nödigt medgifva bolaget viss anståndstid — i förslaget bestämd till
tre månader —, inom hvilken bolaget eger rätt att rekonstruera sig
genom upptagande af nya delegare eller fyllande af det minskade
aktiekapitalet. Hvad särskildt angår frågan derom, huru stor del af
aktiekapitalet må kunna vara förlorad, innan skyldighet att upplösa
bolaget inträder, bär komitén ansett försigtigheten bjuda, att ej stadga
ovilkorlig upplösningsskyldighet med mindre två tredjedelar af aktiekapitalet
åtgått, dock med öppen rätt för bolag, som sådant önskar,
att i detta hänseende i sin bolagsordning meddela strängare bestämmelser.

Någon gång inträffar till följd af dödsfall eller af annan anledning
att ett aktiebolag saknar styrelse, som är behörig att för bolaget tala
och svara. Har ett sådant förhållande fortfarit någon längre tid, utan
att erforderlig rättelse följt, kan med temlig säkerhet antagas, att bolagets
ställning är undergräfd, och i sådan händelse kräfver såväl
borgenärernes som aktieegarnes intresse, att offentlig myndighet berättigas
att, på begäran af någon i saken intresserad, ingripa för åvägabringande
af bolagets liqvidation. Då förutsättningen för den ansökning
i ärendet, som till Rätten eller domaren ingifves, är att bolaget
saknar det nödvändiga organ, genom hvilket detsamma kan träda i
förhållande till tredje man, och bolaget följaktligen ej kan höras öfver
ansökningen, måste sökanden, för att hans begäran skall vinna afseende,
vara beredd att styrka det i ansökningen åberopade förhållande.
Finnes ansökningen vara lagligen grundad, har Rätten att förklara
bolaget upplöst och förordna en eller flere gode män att verkställa
liqvidationen. Har å tid, då Rätten ej sammanträder eller inom den
närmaste tiden kommer att sammanträda, ansökningen mottagits af
domaren, åligger det denne att anmäla ärendet för Rätten vid dess
näst infallande sammanträde, samt emellertid förordna lämplig person
att företräda bolaget, Liqvidationskostnaderna, med inräknande af
skälig godtgörelse åt gode männen, skola naturligtvis bestridas med
bolagets tillgångar.

Konkurs bär ansetts eo ipso medföra bolagets upplösning. I sådant
fall gälla för bolagets liqvidation konkurslagens föreskrifter.

48 §.

Ehuru under konkurs bolagets angelägenheter omhänderhafvas af
de gode män eller sysslomän, som utses enligt bestämmelserna i kon -

128

kurslagen, kan bolaget dock såsom konkursgäldenär ej undvara en
representant, för utöfvande af de rättigheter och fullgörande af de
skyldigheter, som tillkomma dylik gäldenär. Vid de bestämmelser i
detta ämne, som innehållas i 48 §, torde här endast behöfva särskilt
påpekas, att den eller de, som i det ögonblick konkursen inträffade
egde företräda bolaget, bibehålla denna sin befogenhet så länge
konkursen fortfar, dock att representant, som utses af delegarne, kan
af dem entledigas från sitt uppdrag och ersättas af annan.

49-53 §§.

Då ett bolag vid sin upplösning i allmänhet eger orealiserade
tillgångar och obetalda skulder, kan bolagsverksamheten ej upphöra i
samma ögonblick upplösningen inträder, utan bolaget måste jemväl
derefter uppträda såsom rättssubjekt. Upplösningen föranleder allenast
att bolagets affärer ofördröjligen skola utredas i ändamål af slutlig
uppgörelse såväl mellan bolaget och dess borgenärer som mellan bolagsmännen
inbördes. Först sedan fullständig uppgörelse i båda dessa
afseenden egt rum, kan bolagets existens sägas hafva helt och hållet
upphört.

Så länge liqvidationen fortvara^ måste enligt sakens natur bolagsverksamheten
fortgå under väsentligen enahanda former som under
bolagets bestånd. Bolagsordningen är fortfarande i tillämpliga delar
gällande; delegarnes vilja får sitt uttryck i bolagsstämmobeslut, och
i sitt förhållande till tredje man framträder bolaget genom valda representanter.
Naturligt är dock att sjelfva liqvidationsförhållandet
medför åtskilliga modifikationer. Vissa ärenden kunna sjelffallet ej
vidare blifva föremål för beslut, såsom ändring af bolagsordningen,
ökning eller minskning af aktiekapitalet m. m. Ej heller böra i regeln
nya förbindelser ingås, så vidt de ej blifva nödvändiga för en ändamålsenlig
afveckling af affärerna.

Under frivilligt beslutad liqvidation företrädes bolaget af en eller
flere liqvidatorer, bestående af den vid upplösningstillfället fungerande
styrelsen, der ej särskilda personer för ändamålet utses. Då redovisning
i allmänhet ej afgifves förr än liqvidationen afslutats, fortfar uppdraget
att vara liqvidator tills det ändamål, för hvilket liqvidator är
vald, blifvit uppnådt, der ej annorlunda af aktieegarne beslutas. Liqvidatorerne
handla å bolagets vägnar med samma rättigheter och
skyldigheter som styrelsen. Från denna regel har komitén dock

129

ansett det undantag höra, i anslutning till reglerna vid konkursrealisation,
göras, att bolagets fasta egendom ej må af liqvidatorerne utan
särskildt bemyndigande under hand afyttras. Finnes något öfverskott,
sedan alla tillgångar blifvit i penningar förvandlade och all gäld betald,
afslutas liqvidationen genom en fördelning af detta öfverskott
mellan aktieegarne. Men i hvarje fall måste enligt sakens natur en
slutlig redogörelse öfver liqvidationen för bolagsmännen framläggas,
och från den dag sådant sker räknas den tid, inom hvilken klander å
liqvidationen skall väckas, för att kunna komma under pröfning.

54 §.

Allmän underrätt i den ort, der styrelsen har sitt säte, utgör
bolagets forum domicilii. Då bolaget är ett sjelfständigt rättsubjekt,
lärer någon tvekan ej kunna uppstå derom, att styrelseledamöternes
boningsort ej inverkar på bolagets stämningstid.

55 §.

I vissa fall har öfverträdelse af föreskrifterna i denna lag ansetts
böra medföra kriminel påföljd (66 och 67 §§). Men äfven då dylik påföljd
cj lämpligen kunnat ifrågasättas, bör öfverträdelsen tydligen alltid
medföra civil ansvarighet gent emot så väl bolaget som tredje man för
all af öfverträdelsen föranledd skada. Härvid har komitén ej förbisett
att frågan, huruvida och i hvad mån särskilde aktieegare må anses
delaktige i eu förelupen öfverträdelse, stimdom kan befinnas svårlöst.
Då emellertid ett försök att i lagtexten utreda denna fråga skulle leda
till alltför stor vidlyftighet, utan utsigt att fullständighet ändock kunde
uppnås, har det måst öfverlemnas åt domstolarne att efter allmänna
rättsgrunder bedöma de i hvarje särskildt fall förekommande omständigheter.

56—65 §§.

Enligt lagen om handelsregister, firma och prokura skall den för
aktiebolag föreskrifna registrering ske i handelsregistret för den ort,
der bolagets styrelse har sitt säte. Då emellertid aktiebolagens affärsförbindelser
i allmänhet äro mera utbredda än den enskilde närings 17 -

130

idkarens eller handelsbolagets, och aktiebolagets hinder ofta nog till
större delen äro bosatta å andra orter än den, der bolaget är domicilieradt,
synes det med registreringen afsedda syftet bättre vinnas genom
inskrifning i ett för hela landet gemensamt register än genom lokal
registrering. Dertill kommer en annan omständighet, som, i händelse
komiténs förslag varder godkändt, gör en central registrering af aktiebolagen
synnerligen önskvärd. Såsom ofvan är påpekadt, kommer
nämligen enligt förslaget den kontrollerande verksamhet, som hittills
innefattats i sanktionen, att för framtiden utöfvas af registreringsmyndigheten,
och vid sådant förhållande ligger det i öppen dag att
eu central, med behandling af dylika ärenden hufvudsakligen sysselsatt
registreringsmyndighet är bättre egnad att upprätthålla enhet och likformighet
i lagens tillämpning än lokala myndigheter, hvilkas tid och
uppmärksamhet måste delas på ärenden af mångahanda slag. På
dessa skäl har komitén föreslagit, att för alla aktiebolag inom landet
skall föras ett gemensamt register för inskrifning af de förhållanden,
om hvilka anmälan till registreringsbyrån inkommer.

I följd häraf hafva nu gällande bestämmelser om registrering af
aktiebolag utbrutits ur lagen angående handelsregister, firma och prokura
och inflyttats i lagen om aktiebolag med de ändringar och tillägg,
som betingas af sistnämnda lags innehåll i öfrigt. Några afvikelser
från nu gällande stadgande]! förtjena att särskildt framhållas. Enligt
lagen angående handelsregister, firma och prokura skall inkommande
anmälan tagas till registret, och såsom en följd häraf stadgas i lagens
3 §, att registrering skall vägras, om anmälan innehåller annat än
som enligt lag må i registret intagas. Med hänsyn till den kontrollerande
verksamhet, som skulle tillkomma byrån för registrering af
aktiebolag, har det ej synts nödigt att fästa så afgörande vigt vid
sjelfva affattningen af anmälan. Att denna skall innehålla fullständig
redogörelse för den eller de omständigheter, rörande hvilka registrering
begäres, är sjelfkärt; men den omständigheten att anmälan derutöfver
till äfventyrs innehåller något annat har ej synts i och för sig
böra föranleda vägran af registrering. — Vidare hafva nu gällande bestämmelser
om publikation i ortstidning af hvad i registret blifvit om aktiebolag
infördt ej blifvit i förslaget upptagna. År nämligen kretsen af bolagets
kunder utbredd, har ett tillkännagifvande i någon ortstidning mången
gång föga utsigt att komma under ögonen på dem, med hvilka bolaget
egentligen står i affärsförbindelse. Dertill kommer att i de fall, då bolagets
styrelse har sitt säte å ort, der tidning ej utkommer, det skulle
blifva så godt som omöjligt att afgöra, i hvilken tidning tillkänna -

131

gifvandena skulle införas. Publikationen torde derföre saklöst kunna
inskränkas till den för legala kungörelser för hela landet afsedda
tidning.

Hvad slutligen angår sjelfva registreringsbyrån bär komitén förestält
sig denna lämpligen kunna anordnas såsom en afdelning af ett
centralt embetsverk, exempelvis kommerskollegium, men komitén har
ej ansett det tillkomma sig att afgifva något förslag i detta hänseende
lika litet som i fråga ~om detaljerna af byråns organisation och verksamhet.

66—08 §§.

Den, som mot bättre vetande till registret anmäler något, som
strider mot verkliga förhållandet, lärer, om skada deraf tillskyndas
annan, hemfalla under allmänna strafflagens bestämmelser om bedrägeribrott.
Då emellertid försök till bedrägeri i allmänhet ej är med straff
belagdt, men den gerning, hvarom nu är fråga, till sin natur är sådan,
att den ej bör vara strafflös för det fall att skadlig verkan deraf
ej inträder eller ej kan påvisas, hafva i 66 § införts särskilda straffbestämmelser
för denna farliga art af affärsoredlighet.

Enär registrering i allmänhet medför viss förmån för bolaget,
torde man kunna förvänta, att i regeln omsorgen om bolagets eget intresse
skall utgöra en tillräckligt kraftig sporre att fullgöra lagens
föreskrifter i detta hänseende. I vissa fall deremot, der en dylik driffjäder
saknas, hafva särskilda straffbestämmelser blifvit erforderliga; i
sammanhang hvarmed i 67 § införts straffpåföljd i några fall för styrelse,
som underlåter att fullgöra sina åligganden.

De förseelser, hvarom i denna lag är fråga, äro af beskaffenhet
att tillhöra allmänt åtal; och har för att skärpa öfvervakandet af lagens
behöriga efterföljd föreslagits, att en tredjedel af ådömda böter skall
tillfalla allmänne åklagaren.

71 §•

Då de af Kongl. Maj:t faststälda bolagsordningar närmast äro att
anse såsom i administrativ ordning utfärdade specialförfattningar, kan
det ej i allmänhet ifrågasättas att genom ny lag rubba de förhållanden,
som genom sålunda faststäld bolagsordning blifvit bestämda, hvaremot
anledning naturligtvis ej finnes att från lagens tillämpning undantaga

132

de äldre bolagen i sådana ämnen, Indika icke blifvit genom bolagsordningarne
reglerade. I fråga om ändring i bolagsordningen, om det
sätt, hvarpå bolaget skall företrädas och dess firma tecknas, om bildande
af reservfond, om bolagets liqvidation och om registrering synes
det dock, för undvikande af osäkerhet och vinnande af nödig likformighet,
vara lämpligt att jemväl på förutvarande bolag tillämpa de
nya bestämmelserna.

Då komitén icke ansett sig böra utarbeta något lagförslag rörande
den i en del utländska lagar förekommande art af bolag, som, så att säga,
utgör en mellanform mellan kommanditbolaget och aktiebolaget samt,
allteftersom den närmare anslutits till det förra eller det senare af
dessa institut, benämnts antingen aktiekommanditbolag (kommanditbolag
med kommanditkapitalet fördeladt i aktier) eller kommanditaktiebolag
(aktiebolag med obegränsadt ansvarige styrelseledamöter), så torde här
vara platsen att i korthet redogöra för de hufvudsakliga skäl, som dervid
varit för komitén bestämmande. Till en början må då erinras, att
nämnda bolagsform ingalunda ernått den utbildning och användning,
att frånvaron af bestämmelser rörande densamma kan anses såsom en
verklig lucka i rättssystemet; inom de olika ländernas lagstiftningar
förefinnas vissa andra arter af bolagsassociationer, hvilka från systematikens
synpunkt skulle kunna sägas med lika skäl böra hos oss upptagas.
Då nu dertill kommer att hos oss, komitén veterligen, icke försports
något verkligt behof af denna bolagsform, synes tillräckligt
skäl åtminstone ännu icke vara för handen att i vårt land införa en
ny art af association, hvars värde i de länder, der man haft tillfälle att
pröfva den, är ganska omtvistadt. Till följd af sjelfva sin konstruktion
bär nämligen detta bolag ofta inom sig fröet till sin upplösning i den
antagonism, som blott allt för lätt framkallas af stridiga intressen mellan
de obegränsadt ansvarige och derföre äfven oafsättlige styrelseledamöterne
(komplementärerne), å ena sidan, samt öfrige aktieegarne, å den
andra. Ty då de förre på grund af den obegränsade ansvarigheten äro
till hela sin ekonomiska existens beroende af företaget, är det helt naturligt
att de eftersträfva en bestämmanderätt, som inkräktar på öfrige
delegarnes rätt att deltaga i ledningen af bolagets angelägenheter.
Också uppnådde ifrågavarande bolagsform sin egentliga blomstring på

133

en tid, då den fritt kunde utveckla sig, medan deremot aktiebolaget
var bundet vid sanktionen. Men sedan sanktionssystemet öfvergifvits
och aktiebolagen frigjorts från annat tvång än i lag stadgade normer,
synes användningen af kommanditaktiebolagsformen vara stadd i aftagande.
Så, för att endast anföra ett exempel, funnos i Preussen år
1871 vid den tid, då sanktionssystemet efterträddes af normativsystemet,
32 aktiekommanditbolag och 178 aktiebolag. Följande året, 1872, upprättades
382 aktiebolag men endast 6 aktiekommanditaktiebolag, och
under loppet af de fem år som närmast följde efter 1871 grundades
990 aktiebolag, under det antalet nybildade aktiekommanditbolag ej
uppgick till mera än 11, (v. Völderndorff. Das Reichsgesetz betr. der
Kommanditgesellschaften auf Aktien etc. vom 18 Juli 1884. Erlangen
1885). I ungerska handelslagstiftningen, hvilken eljest, som bekant,
alltigenom ansluter sig till den tyska, är denna bolagsform ej medgifven.

Af dessa grunder har komitén ansett sig sakna anledning till ett
lagstiftningsförsök, som åtminstone för närvarande hos oss skulle så
godt som helt och hållet sakna praktiskt intresse.

F örslaget

till lag om föreningar för ekonomisk verksamhet.

De gamla skräna afsågo väl i första hand att värna om yrket eller
handtverket såsom sådant genom underhållande och utbildande af yrkesskickligheten,
utestängande af enhvar, som obehörigen ville intränga i
yrkeskretsen, o. s. v. Men skräna hade derjemte, åtminstone i många
fall, en annan vigtig uppgift, nemligen att utgöra en form för sammanslutning
mellan personer i samma lefnadsställning och med likartade
lefnadsbeliof för åstadkommande af bättre existensvilkor för skråmedlemmarne.

Efter skråväsendets upphäfvande blef det snart en tvingande nödvändighet
att skapa en annan associationsform, som kunde möjliggöra
denna samverkan för sjelflijelp, hvilken särskildt för de mindre bemedlade
samhällsklasserna visat sig utöfva ett välgörande inflytande.

Att detta ej lämpligen kunde ske genom bildande af verkliga bolag
var uppenbart redan på den grund, att användandet af denna rättsform
oundgängligen medförde en personlig ansvarighet, hvars utsträckning
ej med någon större grad af säkerhet lät sig beräkna.

Men ej blott denna omständighet utan äfven bolagets sjelfva karakter
och väsen gjorde det mindre användbart för det ändamål, hvarom
här var fråga. Bolaget har nemligen, ehvad det är temporärt eller
sträcker sig öfver ett längre tidsmått, sitt syfte i sig sjelft, vanligtvis
ekonomiskt förvärf, och hvad det egentliga handelsbolaget angår, är
det vanligt, att delegarne deri insätta sina hufvudsakliga tillgångar
och använda sin tid och sina krafter på skötseln af dess angelägenheter.
Här gälde det deremot att finna en form för samverkan
mellan personer, hvilkas egentliga verksamhet var rigtad åt annat håll
och som i denna samverkan hade allenast ett sekundärt intresse, så

135

till vida som de derigenom hoppades stärka den ekonomiska ställning,
hvilken dock väsentligen hvilade på annan grundval. Så fördes man
i allt större omfattning in på den associationsform, som hos oss gemenligen
benämnes förening.

I närvarande stund finnes, såsom bekant, i vårt land ett betj^dande
antal i ekonomiskt syfte bildade föreningar såsom produktions-, konsumtions-,
bostads- och bygnadsföreningar. Deras tillvaro kan emellertid
knappast sägas hittills hafva varit af lagstiftningen erkänd, och saknaden
af i lag stadgade normer har haft till sin naturliga följd, att
deras rättsliga ställning varit synnerligen osäker och vacklande. Den
stora beredvillighet, hvarmed hos oss juridisk praxis tillerkänt eu viss
grad af rättssubjektivitet åt associationer af alla slag, har visserligen
kommit äfven föreningarne till godo, så att hinder i allmänhet ej mött
för dem att t. ex. lagfara fång af fast egendom eller att uppträda såsom
kärande och sökande. Deremot har den vigtiga frågan om medlemmarnes
ansvarighet för förbindelser, som ingåtts i och för föreningsverksamheten,
ännu icke erhållit sin lösning, och det är lätt att inse,
att innan sådant skett någon fast grundval för föreningsväsendet ej
kan finnas.

Vid utarbetandet af förslag till lag om föreningar för ekonomisk
verksamhet har komitén derföre haft till hufvudsakligt ögonmärke att
framlägga bestämmelser, genom Indika dels föreningarnes ställning
såsom sjelfständiga bärare af rättigheter och skyldigheter tryggas och
bekräftas, dels ock medlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
till art och omfång fullständigt regleras. Deremot äro de i
egentlig mening organisatoriska stadgandena ej beräknade på att i
detalj ordna föreningarnes verksamhet, utan afse allenast att bilda den
ram, inom hvilken det må öfverlåtas åt föreningarne att fritt utveckla
sig efter olika art och uppgift. Komiténs tillvägagående i detta hänseende
har ej uteslutande eller ens hufvudsakligen föranledts af de betydande
svårigheter, det vid ett första försök att lagbinda föreningsformen
alltid skulle möta att uppställa regler för hvart och ett af de mångfaldiga,
sinsemellan till syfte och verksamhetssätt olikartade slagen af
föreningar. Fastmera har komitén ansett det med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida icke en i detalj gående lagstiftning, långt ifrån att
stödja denna associationsform, snarare skulle komma att pålägga densamma
band, som kunde verka hämmande på dess utveckling.

I det föregående har redan antydts den skiljaktighet i syfte och
ändamål, som principielt förefinnes emellan bolag och föreningar. Klart
är dock att i verkligheten gränsen mellan dessa båda rättsinstitut

136

ofta är sväfvande. En förenings verksamhet kan vara för medlemmarne
af så väsentlig betydelse, att föreningen förlorar sin accessoriska
karakter, under det att å andra sidan ett verkligt bolag kan vara
så organisera^ och hafva en sådan uppgift, att detsamma erhåller
mycken likhet med en förening.

Ur rent juridisk synpunkt plägar föreningen, i motsats till bolaget,
karakteriseras såsom en association med vexlande kapital och
medlemsantal.

Tydligast skiljer sig föreningen från det enkla bolaget och handelsbolaget.
I begge dessa arter af bolag äro såväl delegarne till antal
och personer som deras insatser i bolaget genom aftal bestämda och
någon rubbning i ena eller andra hänseendet får ej ske utan nytt aftal.
Med aktiebolaget eger föreningen deremot flera beröringspunkter.
Aktieegaren kan genom att afhända sig aktier sjelf utträda ur bolaget
eller förskaffa annan inträde deri. Men härvid bör dock märkas att,
om än aktierna vexla egare, deras antal likväl, och i följd deraf, jemväl
bolagskapitalet förblifva fixa. Häremot strider naturligtvis icke
det faktum, att aktiekapitalet kan ökas eller minskas och i sammanhang
dermed nya aktier utsläppas eller gamla indragas. Ty hvarje
sådan åtgärd beror i sjelfva verket på en modifikation af bolagsaftalet
och åtgärden är till sitt omfång inskränkt inom bestämda, på förhand
aftalade gränser. Föreningen är deremot till sin natur så att säga
elastisk, i det att densamma principielt medgifver nya medlemmars
intagande och förutvarande medlemmars afgång, utan att någon viss
gräns för denna vexling blifvit uppdragen, hvithet förhållande såsom
en sjelfkär följd medför möjligheten af vexling jemväl i föreningskapitalets
storlek.

Delegarne i ett aktiebolag hafva enligt sakens natur i allmänhet
icke tillfälle att personligen deltaga i eller öfvervaka den dagliga vården
af bolagets angelägenheter. Detsamma gäller om medlemmarne
af en förening. Vid sådant förhållande är det uppenbarligen för föreningen,
ej mindre än för aktiebolaget, ändamålsenligt eller rent af
nödigt att organisera sig så, att dess löpande ärenden handhafvas af
särskildt utsedde funktionärer. Det är derföre naturligt att organisationen
af dessa båda rättsinstitut skall i åtskilliga delar erbjuda likheter.
De skiljaktigheter, som betingats af olikheten i deras rättsliga karakter,
skola här nedan vid de särskilda stadgandena påpekas.

Då komitén uppstälde införandet i registret såsom vilkor för aktiebolagets
tillvaro såsom sådant, erfordrades rörande oregistrerade aktiebolag
icke någon annan bestämmelse, än att de, såvidt tredje mans

137

rätt rörde, skulle vara att betrakta såsom tillhörande den oqvalificerade
formen, d. v. s. såsom enkla bolag. Föreningen är deremot, äfven
innan den registrerats, intet annat än en förening och kan ej återföras
till någon enklare form. På detta stadium har det ej, lika litet
som aktiebolaget, någon sjelfständig tillvaro; och vid aftals ingående
eger tredje man att hålla sig allenast till den, med hvilken han förhandlat.
För att registreringen desto säkrare må framtvingas, har komitén
föreslagit, att de förhandlande föreningsmedlemmarnes ansvarighet
skall vara direkt och obegränsad. I hvad mån de ega regress mot
öfrige föreningsmedlemmar eller huruvida dessa varda genom aftalet
berättigade, är att bedöma efter vanliga civilrättsliga grunder.

Ehuru sjelfva titeln å förevarande lagförslag angifver, att detsamma
afser endast sådana föreningar, hvilka hafva en ekonomisk verksamhet
till mål och uppgift, skulle det dock, enligt komiténs uppfattning, vara
att lägga en obehörig tonvigt på uttrycket »verksamhet», om man ansåge
förslaget icke kunna vinna tillämpning på sådana föreningar, som
hafva till syfte försäkring, vare sig i egentlig mening eller t. ex. beredande
af sjuk- eller begrafningshjelp. Å andra sidan har komitén
ej förbisett, att lagförslagets bestämmelser ingalunda äro tillräckliga för
att på tillfredsställande sätt normera denna art af föreningar. Men då,
på sätt komitén får tillfälle erinra vid förslaget till lag om aktiebolag,
som drifva försäkringsrörelse, frågan om ordnande af försäkringsanstalter
i allmänhet redan är föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, har
komitén ansett det icke tillkomma sig att framlägga något förslag till
de särskilda bestämmelser, som torde finnas erforderliga i afseende å
föreningar, hvilka hafva försäkring till ändamål.

Derjemte torde här böra anmärkas, att frågan om ordnande af
föreningar med ideelt syfte (klubbar, läsecirklar o. d.), ehuru nära sammanhängande
med föreliggande ämnen, dock med afseende å det komitén
lenmade uppdrag här icke bort blifva föremål för behandling.

1 §•

Föreskriften att hvarje förening för ekonomisk verksamhet skall,
för att erkännas såsom sådan, bestå af ett visst minimiantal medlemmar
är betingad af enahanda skäl, som föranledt det motsvarande stadgandet i
fråga om aktiebolag. Den af komitén i detta hänseende föreslagna
siffra återfinnes i flera främmande lagstiftningar. Väl följer af föreningarnes
natur och uppgift, att deras medlemsantal i allmänhet är

138

långt större, men med hänsyn särskildt till bostads- och byggnadsföreningar
har det ej synts tillrådligt att fixera en högre minimisiffra.
I sammanhang härmed må redan här påpekas att, för vidmakthållande
af principen om medlemsantalet, i 28 § inryckts ett stadgande, motsvarande
den i 45 § af förslaget till lag om aktiebolag gifna bestämmelse,
om skyldighet för förening att upplösa sig, då medlemmarnes
antal nedgått under den stadgade minimigränsen.

2 §•

Bildandet af en förening gifver i vida mindre grad anledning till
otillförlitliga eller bedrägliga uppgifter än då fråga är om stiftande
af aktiebolag. De föreskrifter, egnade att stäfja en osund affärsverksamhet,
som det funnits nödigt lemna i fråga om aktiebolags bildande,
behöfva derföre icke vinna tillämpning på föreningarne, utan
har dessas bildande kunnat öfverlemnas åt medlemmarnes fria aftal.
Lagstiftningen har härvid endast att tillse, att föreningens organisation
blir sådan, att ej mindre medlemmarnes än ock tredje mans rätt derigenom
i möjligaste mån tryggas.

Befogenheten af de i 2 § uppstälda förutsättningar för förenings
registrering torde icke behöfva någon motivering. Endast det bör här
anmärkas, att föreskriften om skyldighet att insända styrkt förteckning
å dem, som vid tiden för registreringen äro medlemmar af föreningen,
naturligen afser att sätta registreringsmyndigheten i tillfälle att kontrollera,
att det för föreningens tillvaro såsom sjelfständigt rättssubjekt
nödiga antal medlemmar verkligen förefinnes.

3 §•

Det personliga element, som, i motsats till hvad förhållandet är
med aktiebolag, starkt framträder i föreningar, skulle noga taget medföra,
att föreningsmedlemmarne sinsemellan blefve lika berättigade och förpligtade.
I många fall komme dock ett strängt genomförande af denna
princip att verka hämmande å föreningens verksamhet. Särskildt lärer
det vara nödvändigt att medlemmarnes ekonomiska insats i föreningen må
kunna vexla, t. ex. vid byggnads- och bostadsföreningar. Lämpligast
torde derföre vara, att, jemte föreskrift att en viss insats skall bestämmas
såsom det minsta belopp, hvarmed medlem må i föreningen

139

deltaga, i öfrigt öfverlåta åt föreningen att i sina stadgar angifva, huruvida
och i hvilken mån medlem må i föreningen inskjuta mera än den
stadgade minsta insatsen.

Enär föreningens verksamhet förutsättes vara af ekonomisk art,
måste ordentliga räkenskaper föras och periodisk räkenskapsafslutning
ske. För närvarande finnas ej få föreningar, hvilkas räkenskapsafslutning
omfattar kortare tid än ett år, och komitén har ansett sig sakna
skäl att föreslå ändring i detta förhållande. Men enär tiderna för
räkenskapsafslutningen till vinnande af nödig reda och ordning icke
böra få godtyckligt förändras, har det föreslagits, att i stadgarne skall
vara bestämdt, huru ofta räkenskapsafslutning skall göras.

Då medlemmarne ej iklädt sig personlig ansvarighet för föreningens
förbindelser, kunna borgenärerne endast hålla sig till föreningens tillgångar.
Under det att, i händelse aktiebolag råkar i konkurstillstånd
innan utgifna aktiernas fulla belopp blifvit guldet, fordringsrätten för
obetalda aktiebeloppet otvifvelaktigt utgör en bolagets tillgång, som kan
för betäckande af dess gäld indrifvas eller eljest realiseras, ställer sig
vid föreningar förhållandet något annorlunda. Enär nemligen ej sällan
insatsen erlägges i smärre poster, fördelade på en längre tidrymd, skulle
det leda till alltför stor stränghet, om i händelse af konkurs medlemmarne
vore förpligtade att tillskjuta hela insatsen, en skyldighet som,
då föreningsmedlemmar ofta äro mindre bemedlade, lätteligen kunde
för mången medföra ekonomisk ruin. Komitén har derföre ansett utfästa
insatserna icke böra kunna för bolagets gäld påräknas i vidsträcktare
mån, än så vidt de redan blifvit inbetalda eller i det ögonblick
konkursen inträffar äro till betalning förfallna och således bort
vara erlagda. Enahanda grund gäller ock för bedömande deraf, huruvida
andra afgifter, som föreningsmedlemmarne enligt stadgarne eller
eljest äro pligtige erlägga, äro att anse såsom ingående i föreningens
förmögenhetsmassa.

4 §■

Föreskriften att förenings firma skall innehålla ordet »förening»
innebär icke, att detta ord skall i firman förekomma fristående, utan
kan det, i analogi med hvad ofvan om aktiebolags firma är anmärkt,
vara med annat ord sammansatt (t. ex. bostadsförening). På det att
missförstånd ej må uppkomma, bör förenings firma ej lå innehålla personnamn
eller ordet »bolag». Skulle en häremot stridande firma anmälas
till registret, bör registrering vägras, i hvilket fall föreningen, om

140

den ändock träder i verksamhet, naturligen är att bedöma efter de för
oregistrerad förening för ekonomisk verksamhet gällande regler.

Enligt den allmänna uppfattningen anses medlemmar af nu bestående
ekonomisk förening icke vara personligen ansvarige för föreningens
förbindelser. Utan att här ingå i någon pröfning af denna uppfattnings
riktighet, har komitén dock ansett rättsmedvetandet i detta hänseende
vara så stadgadt, att något särskildt firmatillägg ej erfordras för att
utmärka att endast föreningens tillgångar häfta för dess förbindelser.
Hafva deremot medlemmarne iklädt sig personlig ansvarighet, begränsad
eller obegränsad, bör sådant genom sjelfva firman angifvas till vägledning
för allmänheten och ej minst för dem, som stå i begrepp att
ingå såsom medlemmar i föreningen.

5 och 6 §§.

På sätt redan är anmärkt, utgör rätten till fritt in- och utträde en
af de vigtigaste punkter, hvari förening skiljer sig från bolag. Medlems
rätt att utträda ur föreningen är ovilkorlig och kan ej genom
stadgarne betagas honom. Deremot får uppenbarligen rätten till inträde
i en förening icke fattas så, som skulle hvem som helst ega tränga
sig in i en förening äfven mot förutvarande medlemmarnes vilja. Fasthellre
bör föreningen ega att, sjelf eller genom representanter, pröfva
inkommande ansökningar och, der så finnes skäligt, afvisa dem. Stundom,
t. ex. vid bostadsföreningar, kan det till och med vara nödigt att
fixera medlemmarnes antal vid en viss maximisiffra, i hvilken händelse
förhållandet mellan medlemmarne närmar sig ett bolagsförhållande,
dock med bibehållande i öfrigt, såsom i fråga om rätten till fritt utträde,
lika rösträtt m. m., af de för föreningen egendomliga kännemärken.
f

7 §•

För föreningens anseende och förkofran är det nödigt medgifva
densamma rätt att utstöta en ovärdig medlem. En dylik rätt har ansetts
alltid böra förefinnas i fråga om medlem, som förverkat medborgerligt
förtroende eller blifvit, i brist på full bevisning, stäld under
framtiden för brott, som kan medföra sådan påföljd. Men det har
lemnats öppet för förening, som sådant önskar, att derutöfver i sina
stadgar angifva grunder, som anses innebära ovärdighet för medlem
att vidare tillhöra densamma.

141

8 §.

Då personliga qvalifikationer och det personliga förtroendet i förhållandet
mellan föreningsmedlemmarne äro af stor betydelse, kan afliden
medlems make eller arfvinge i allmänhet ej tillerkännas rätt att i den
aflidnes ställe ingå såsom medlem af föreningen.

Ett ovilkorligt stadgande i denna riktning skulle dock vid vissa
arter af föreningar, t. ex. bostadsföreningar, direkt motverka föreningarnes
ändamål och syfte och kan derföre ej tillrådas; utan torde det
böra stå förening, som sådant önskar, fritt att i detta ämne stadga de
bestämmelser, som synas bäst främja dess uppgift.

9 och 10 §§.

Rätten till utträde ur förening skulle tydligen förlora sitt värde,
om ej den afgående medlemmen vore berättigad att återfå, utom den
på honom belöpande andel af intjenad vinst, jemväl sin inbetalda
insats, i den mån föreningens tillgångar sådant medgifva utan förnärmande
af borgenärers och öfrige föreningsmedlemmarnes rätt. Klart är
att den utträdande medlemmen icke eger påfordra ögonblicklig uppgörelse,
och detta desto mindre som hans tillgodohafvande ej kan utrönas
förr än räkenskaperna afslutats. Ej heller vore det lämpligt medgifva
föreningsmedlem att, i samma stund en räkenskapsafslutning framlägges
och möjligen just på grund af det gynsamma resultat, afslutningen i följd
af för högt bokförda värden eller af annan orsak utvisade, afgå och fordra
uppgörelse för att derigenom på andras bekostnad vinna en obehörig
förmån. Komitén har derföre funnit nödigt föreslå, att afgången skall
anses ega rum först vid den tid för räkenskapsafslutning, som närmast
infaller, sedan en månad förflutit efter det den omständighet inträffade,
som föranledt afgången, och denna räkenskapsafslutning skall ligga till
grund för uppgörelsen med den afgående medlemmen. Beror afgången
derpå att, såsom i 7 § förutsättes, medlemmen gjort sig ovärdig att
qvarstå i föreningen, böra dock verkningar ne af uteslutandet inträda
genast så till vida, att han ej längre må ega rätt att deltaga i föreningens
förhandlingar.

Då det utan tvifvel mången gång inträffar, att en förening ej eger
tillräckligt kontanta medel att genast utlösa afgående medlemmar, i
synnerhet om dessas antal är mera betydligt, men eu tvångsrealisation

142

af föreningens tillgångar för dylikt ändamål kunde medföra stora förluster
och andra olägenheter, har det synts nödigt medgifva föreningen
en anståndstid af högst sex månader med erläggande af lösesumman.
Af praktiska skäl har afgående medlem ansetts ej böra hafva anspråk
på någon del i befintlig reservfond, då dennas ändamål just är att betrygga
föreningens bestånd och derföre bör orubbad och odelad bibehållas
för mötande af framtida förluster. Men i öfrigt eger den
afgående medlemmen att af befintligt öfverskott utbekomma hvad enligt
det vid afgångstillfället framlagda bokslutet på hans gjorda insats belöper
i förhållande till öfriga vid samma tid inbetalda eller till betalning
förfallna insatser.

Rätten att utträda ur föreningen och dymedelst återfå sin insats
skulle öppna en lätt funnen utväg att kränka borgenärers rätt, om ej
lämpliga föreskrifter meddelades till förekommande af sådant missbruk.
I detta syfte har komitén föreslagit, dels att, i händelse föreningen
upplöses genom konkurs eller annorledes inom sex månader från det
medlem afgått, afgången skall vara utan verkan, och dels att, om konkurs
inträffar inom näst derpå följande sex månader, den afgångne medlemmen
skall vara pligtig återbära hvad han af sin insats utfått, så
vidt sådant erfordras till förnöjande af föreningens borgenärer. Det
förra af dessa stadganden (hvilket i fråga om föreningar med personligen
ansvarige medlemmar blifvit något modifieradt, på sätt vid 40 § skall
omtalas,) afser jemväl att skydda de qvarstående medlemmarnes rätt.
Denna kan nemligen lätt trädas för nära genom andra medlemmars
afgång, t. ex. för det fall, att en känbarare förlust kort efter afgången
drabbar föreningen eller dennas tillgångar befinnas upptagna till allt
för högt värde i det bokslut, som skall ligga till grund för de afgåendes
utlösen. Utväg har derföre beredts de qvarstående medlemmarne att
skydda sig genom ett beslut om föreningens upplösning, hvarigenom
alla medlemmarne kunna få lika rätt.

11 §•

Enligt 9 §, jemförd med 8 §, anses medlems frånfälle lika med uppsägning
till utträde, der ej hans make eller arfvinge enligt stadgarne
är berättigad eller ändock erhåller tillstånd att ingå såsom föreningsmedlem
i den aflidnes ställe. Förvärfvar någon genom annat fång än
arf eller giftorätt medlems andel i föreningen, bör uppenbarligen hvarken
den nye rättsinnehafvaren vara pligtig att, mot sin vilja, inträda

143

i föreningen, ej heller denna tvingas att mottaga honom. Kan öfverenskommelse
om hans inträde såsom medlem ej träffas, måste han derföre
ega att med samma rätt som öfverlåtaren begära att varda ur föreningen
utlöst. Men då nye egaren ej kan hafva bättre rätt än den förre,
är det klart att han — hvad jemväl framgår af hänvisningen till
10 § — är underkastad de i nämnda § stadgade äfventyr, för den
händelse att föreningen försättes i konkurs eller eljest upplöses.

12 §.

Bestämmelserna i denna § ega i åtskilliga delar sin motsvarighet
uti stadgandena i 26 § af förslaget till lag om aktiebolag. Den vigtiga
afvikelsen att i förening ingen ledamot eger mera än en röst är
betingad af önskan att från denna associationsform utestänga kapitalets
öfvermakt. I öfrigt torde denna § föranleda endast följande erinringar.
Att en på den enskildes rätt så djupt ingripande fråga som den om
skärpande af medlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
ej kan få afgöras genom beslut af en majoritet, vore denna än så stor,
lärer ligga i öppen dag. Väl kunde ifrågasättas, att ett dylikt beslut
skulle ega giltighet mot dem, som deri deltagit. Oafsedt det föga
troliga deri, att ett beslut skulle komma till stånd, hvarigenom vissa
medlemmar såsom sådana frivilligt iklädde sig en vidsträcktare ansvarighet
för föreningens gäld, skulle emellertid en dylik anordning
lätt leda till förvirring och osäkerhet och bör således ej få förekomma,
hvilket naturligtvis icke utgör hinder för medlem, som i egenskap af
styrelseledamot eller eljest finnes vara villig att borga för föreningens
förbindelser, att genom särskild utfästelse ikläda sig dylik ansvarighet.
Med hänsyn dertill att, såsom flera gånger påpekats, det personliga
elementet inom föreningarne är och bör vara starkt framträdande, och
då föreningens angelägenheter stundom kunna vara af den beskaffenhet,
att utanför stående ej lämpligen böra i dem invigas, har det ansetts
nödigt fastslå såsom regel, att rösträtt må utöfvas endast af personligen
närvarande medlemmar, der ej annorlunda blifvit genom stadgarne
bestämdt.

13 och 14 §§.

I fråga om innehållet af dessa §§ hänvisas till hvad som anförts
vid motsvarande stadgande!! i förslaget till lag om aktiebolag.

144

15 §.

Då beträffande sammansättningen af förenings styrelse de skäl ej
förefinnas, som gjort det nödigt att medgifva att utländsk man må,
efter särskildt af Konungen meddeladt tillstånd, kunna ingå såsom
ledamot af aktiebolags styrelse, hafva svensk eller norsk nationalitet
samt domicil här i landet kunnat och bort stadgas såsom oeftergifliga
vilkor för befogenhet att ingå såsom ledamot af förenings styrelse.

Enär föreningen icke torde hafva behof att utse styrelsemedlemmar
för längre tid, såsom fallet är t. ex. med disponenten eller verkställande
direktören för aktiebolag, har man ansett styrelseledamot i förening ej
böra väljas för längre tid än två år i sender, naturligtvis med rätt för
föreningen att omvälja den afgående.

16-22 §§.

Dessa §§ motsvaras i tillämpliga delar af 32—38 §§ i förslaget
till lag om aktiebolag.

23 och 24 §§.

För de fall, då räkenskapsafslutning sker för kortare tidrymder än
helt år, torde någon egentlig förvaltningsberättelse sällan afgifvas, åtminstone
ej på bestämda, årligen återkommande tidpunkter. Räkenskapsafslutningen
är då att anse såsom en af styrelsen afgifven redovisning.
Men i hvad fall som helst får naturligen redovisning ej anses
vara afgifven, innan den blifvit å allmänt sammanträde med föreningens
medlemmar föredragen. Komitén har för öfrigt ansett sig, med afseende
å de mångskiftande former, föreningsverksamheten i vårt land
redan hunnit antaga, i denna punkt böra lemna föreningarne fria händer
att ordna styrelsens redovisningsskyldighet. Skulle, såsom nog ibland
kan inträffa, stadgarne föreskrifva, att räkenskapsafslutning skall eg a
rum t. ex. för hvarje månad, men att dessutom en gång om året särskild
förvaltningsberättelse bör afgifvas i sammanhang med upprättande
af fullständigt bokslut för året, så är tydligen årsberättelsen att anse
såsom den egentliga redogörelsen, från hvars framläggande tiden för
klander af förvaltningen skall räknas. Förekomma deremot endast
redogörelser för kortare tidsperioder än år, löper preskriptionen för

145

hvarje förvaltningsperiod från den dag, då redogörelsen eller räkenskapsafslutningen
för densamma framlades.

I öfrigt hänvisas beträffande dessa §§ till hvad ofvan anförts om
40 och 41 §§ i förslaget till lag om aktiebolag.

25 §.

Innehållet i denna § skiljer sig från motsvarande stadgande i lagen
om aktiebolag (42 §) endast derutinnan, att här revisorerne ej fått
sig ålagdt att afgifva skriftligt utlåtande öfver verkstäld granskning.
Denna afvikelse beror derpå att, såsom nyss anmärkts, förvaltningsredogörelsen
emellanåt kan bestå allenast i afsilning af räkenskaperna
för eu kortare tidrymd, och det vore vid sådant förhållande lika
ändamålslöst som för revisorerne betungande, om öfver hvarje granskning
skriftlig berättelse skulle afgifvas.

26 och 27 §§.

Dessa §§ motsvaras af 43 och 44 §§ i förslaget till lag om aktiebolag.

28 §.

Nedgår antalet föreningsmedlemmar allt för mycket, passar formen
af förening icke vidare för deras gemensamma verksamhet. Komitén
har derföre för sådant fall föreslagit, — i analogi med hvad som skett
i fråga om aktiebolag — att föreningen skall upplösas. Deremot har
den omständigheten, att viss del af föreningens rörelsekapital gått förloradt,
ej ansetts böra med nödvändighet föranleda upplösning. I föreningen
är nemligen ej såsom i aktiebolaget storleken af rörelsekapitalet
från början fixeradt. eller någon kortare tid för dess inbetalning bestämd.
Insatsernas belopp vexlar naturligen med medlemmarnes antal
och inbetalningen kan ske successivt i små poster under loppet af en
längre tidrymd. Dertill kommer äfven att föreningens affärsförbindelser
i allmänhet äro inskränkta till ett mindre område, der starkare rubbningar
i föreningens ställning, t, ex. insatssummans minskning i följd
af medlemrpars afgång, mindre lätt kunna undgå att blifva kända af
fordringsegarne, hvilka då hafva utväg att genom föreningens försättande
i konkurs eller annorledes bevaka sina intressen.

1!)

146

29—32 §§.

Dessa §§ motsvaras af 46—49 §§ i förslaget, till lag om aktiebolag
och erfordra således här ej vidare omnämnande.

33 §.

Till de skyldigheter, som ålagts aktiebolags liqvidatorer, hör (jfr
50 § i förslag till lag om aktiebolag) att genast vid liqvidationens början
upprätta ordentlig balansräkning. Med de enklare former för förvaltning
och räkenskapers förande, som antagas skola blifva gällande för föreningar,
har det ej ansetts nödigt föreskrifva upprättande af särskild
balansräkning, helst en omsorgsfullt verkstäld förteckning å tillgångarne
och skulderna torde med erforderlig noggrannhet angifva bolagets
ställning.

34 §.

Motsvaras af 51 § i förslaget till lag om aktiebolag.

35 §.

Vid fördelningen af de tillgångar, som kunna förefinnas efter afslutad
realisation och sedan all veterlig gäld blifvit betald, bör beloppet
af insatserna läggas till grund så till vida, att enhvar återfår hvad han
inskjutit eller, om tillgångarne ej dertill förslå, den andel af tillgångarne,
som på hans insats i förhållande till insatsernas summa belöper. Men
skulle, sedan hvarje delningsberät.tigad medlem återbekomma sin insats,
något öfverskott uppstå, har det synts vara med föreningens natur
mest öfverensstämmande, att detta öfverskott fördelas efter hufvudtalet,
naturligen under förutsättning att ej annan grund för fördelningen
blifvit i stadgarne bestämd. Dock har komité?), särskilt med hänsyn till
det fall att föreningen icke uteslutande har beredande af ekonomiska
fördelar till ändamål utan jemväl vill främja ett idéelt syfte, ansett något
ovilkorligt rättsanspråk på utfående af andel i nyssnämnda öfverskott icke
böra medlemmarne tillerkännas, utan inrymt föreningen rätt att, vare
sig i följd af en bestämmelse i stadgarne eller genom särskild! beslut,

147

på annat sätt förfoga öfver detta öfverskott, hvithet är att anse såsom
föreningens slutliga vinst.

36—38 §§.

Motsvaras af 53—55 §§ i förslaget till lag om aktiebolag.

39 §.

Då en förenings medlemmar iklädt sig personligt ansvar för föreningens
förbindelser, är det uppenbarligen af högsta vigt att kunna
1 hvarje gifven tidpunkt konstatera, hvilka dess medlemmar äro. För
vinnande af detta ändamål har — utom den för alla föreningar gällande
föreskriften, att ansökan om inträde skall göras skriftligen — tillika i
39 § för denna art af föreningar föreslagits: att stadgarne, när de för
registrering ingifvas, skola vara försedda med samtlige medlemmarnes
egenhändiga, bevitnade namnunderskrifter; att, i analogi med hvad angående
delägare i handelsbolag stadgats, om föreningsmedlems in- eller
utträde skall till registret göras anmälan, hvilken skall vara åtföljd af
bevis om anmälda förhållandet, i vanliga fall styrkt afskrift af ansökningen
om in- eller utträdet samt, då fråga är om inträde, det beslut,
hvarigenom ansökningen bifallits; och slutligen att styrelsen åligger att
inom utgången af Januari månad hvarje år till registreringsmyndigheten
ingifva en med styrelseledamöternes egenhändiga namnunderskrifter
styrkt förteckning å dem, som vid årets ingång voro medlemmar af
föreningen.

Enligt 40 § är afgången medlem ej ansvarig för sådana förbinser,
som af föreningen ingås efter den tid, då afgången registrerades.
Det är således för honom af synnerligt intresse, att hans utträde inregistreras
omedelbart efter det afgången skett, och det är nödigt att
bereda honom möjlighet att skydda sig för de betänkliga följderna af
en försummelse härutinnan från styrelsens sida. Likaledes bör en inträdande
medlem hafva riitt att få sitt inträde ofördröjligen till registret
anmäldt, äfven om i detta fall i allmänhet ej så vigtiga intressen stå
på spel. Komitén har på dessa grunder föreslagit, att anmälan om
medlems in- eller utträde må kunna göras af honom sjelf eller hans
rättsinnehafvare, t, ex. arfvinge, i hvilken händelse det ålagts registreringsmyndigheten
att skyndsamligen meddela styrelsen underrättelse
om den gjorda anmälan, på det att styrelsen, om den har något att

148

mot registreringen erinra, må kunna för vinnande af rättelse vidtaga
de mått och steg, hvartill omständigheterna föranleda.

40 §.

Att inträdande medlem skall vara ansvarig för föreningens alla
vid tiden för inträdet ingångna förbindelser följer redan af föreningens
egenskap att vara ett sjelfständigt rättssubjekt.

Ej så enkel ställer sig frågan om afgående medlems ansvarighet.
Då afgången stundom kan vara föranledd af obenägenhet att deltaga
i ansvarigheten för ett visst, omedelbart förestående affärsföretag, skulle
det kunna ifrågasättas att låta ansvarigheten upphöra i fråga om hvarje
företag, som inledes efter det anmälan om afgång skett, åtminstone i
de fall, då den, med hvilken aftal slutes, eger kännedom om den gjorda
anmälan. Att låta blotta anmälan utöfva verkan emot tredje man, som
är i god tro, skulle emellertid vara egnadt- att framkalla farliga missbruk,
och behofvet af enkelhet och stadga i rättstillämpningen synes
i detta fall göra det nödigt att begränsa ansvarighetens utsträckning
genom ett påtagligt och allmängiltigt faktum. Detta faktum kan ej
vara något annat än registreringen. Den i 10 § 2 mom. stadgade
regel, att afgång är utan verkan, der föreningen upplöses genom konkurs
eller annorledes inom sex månader från det medlemmen afgick,
har således i detta fall måst undergå en modifikation, hvilken torde
erkännas vara förestafvad af billig hänsyn till afgående föreningsmedlemmars
rättssäkerhet.

Af liknande skäl har tiden för fortvaron af medlemmens ansvarighet
måst göras vida kortare än den vanliga civila preskriptionstiden;
och har komitén ansett hans förpligtelse ej skäligen kunna utsträckas
längre än tolf månader från den dag afgången registrerades.

41—43 §§.

Uttrycket »personlig ansvarighet» har emellanåt användts i samma
betydelse som omedelbar personlig ansvarighet. Eu dylik uppfattning
synes dock vara mindre korrekt och i alla händelser har i detta sammanhang
ifrågavarande uttryck ej denna betydelse. Ett stadgande
af innehåll att föreningsmedlemmar med personlig ansvarighet finge
omedelbart sökas för föreningens förbindelser skulle säkerligen så godt

149

som omöjliggöra uppkomsten af dylika föreningar. Medlemmarnes ansvarighet
måste derföre bestämmas såsom allenast subsidiär eller,
med andra ord, ega tillämpning allenast för det fall och i den mån
föreningens tillgångar visa sig ej förslå till betäckande af dess skuld.
Men då tillförlitlig utredning om föreningens insolvens lärer kunna vinnas
endast genom konkursförfarande, har det föreslagits, att medlemmarnes
personliga ansvarighet må göras gällande allenast i samband
med föreningens konkurs.

Först vid tiden för sista utdelningsförslagets framläggande kan, der
brist förefinnes, dennas storlek bestämmas, och dessförinnan synes
således tillräcklig anledning icke vara för handen att ingripa mot föreningsmedlemmarne.
Den naturligaste och enklaste åtgärden har då
synts vara att å medlemmarne uttaxera det.för bristens betäckande erforderliga
beloppet. Men enär det alltid är att befara, att uttaxerade
beloppen af en eller annan anledning ej blifva af alla medlemmarne
erlagda, har komitén ansett rådligast vara, att, för undvikande af omgång,
från början uttaxera ett något högre belopp än det, som beräknats
vara för bristens fyllande erforderligt, dock att ökningen i intet fall
må öfverskrida 25 %. Uppenbart är att, om härigenom uppkommer
öfverskott, detta skall återställas till dem, som tillskjutit medlen.

Det förslag till uttaxering, som i ofvan antydda händelse af konkursförvaltningen
upprättas, sjmes lämpligen kunna pröfvas i samma
ordning, som gäller för pröfning af utdelningsförslag, dock att rätt till
klandertalan enligt sakens natur måste tillerkännas ej blott föreningen
i dess helhet såsom gäldenär utan jemväl hvarje särskild medlem i hans
egenskap af sakegare.

Förekommer klander af förslaget till uttaxering, bör domstols utslag
afvaktas, innan åtgärder mot föreningsmedlennnarne vidtagas.
Komitén har dock ansett första domstolens utslag böra läggas till grund
för utsökningen. Det är nämligen att befara att, innan laga kraft egande
beslut i anledning af fullföljd talan hunne meddelas, möjligheten afgöra
den personliga ansvarigheten gällande ofta skulle vara förlorad i
följd af medlemmars afflyttning till främmande ort eller af andra orsaker,
till kränkning af borgenärernes eller de qvarvarande solvente
medlemmarnes rätt. Då ändring af underdomstolens utslag alltid är
tänkbar och restitution af inbetalda tillskott således kan ifrågakomma,
lärer visserligen konkursförvaltningen i allmänhet, af omsorg lör egen
säkerhet, ej bland borgenärerne utdela tillskott, i afseende å hvilka
återbäringsskyldighet kan komma att ega rum. Men denna omständighet
torde i praxis ej få någon större betydelse, då bifall till klander

150

af uttaxeringsförslag lärer föranleda detsammas ändring endast i den
mån klagandens rätt derpå beror.

Äfven om vid uttaxering beräknas ett belopp, som öfverskjuter
det till borgenärernes fulla förnöjande erforderliga, kan dock inträffa
att brist uppstår, för hvars täckande en andra uttaxering måste ske
o. s. v. Härmed fortsättes i mån af behof, så långt medlemmarnes
ansvarighet och betalningsförmåga räcka, intill dess borgenärerne erhållit
full liqvid. Har någon, hos hvilken tillskott efter uttaxering skall
uttagas, råkat i konkurstillstånd, kan utredningen af denna konkurs ej
skäligen afbidas, utan måste sådan medlem vara att anse såsom insolvent
och således hans tillskott fördelas på öfrige medlemmarne, naturligtvis
med regressrätt för desse, i den mån de erlägga hvad som belöper
på den i konkurstillstånd försatte medlemmen.

44-53 §§.

Hvad vid förslaget till lag om aktiebolag anförts om fördelarne
af en central registrering har uppenbarligen i åtskilligt sin tillämpning
äfven på föreningar. Då komitén icke desto mindre hänvisat dessas
registrering till länsstyrelserna, så har detta skett, emedan man ansett
en sådan anordning skola medföra en väsentlig förmån för föreningarne
sjelfve. Deras sammansättning är nemligen merendels sådan, att man
ej kan med någon större grad af säkerhet vänta, att de inom sig ega
tillgång till någon person med den vana och insigt, att upprättande
af stadgar med trygghet kan anförtros honom, och anlitande af sakkunnigt
biträde skulle, i anseende till de begränsade tillgångar, hvaröfver
föreningar vid sin uppkomst vanligen förfoga, ofta nog kännas
ganska betungande. Komitén har derföre ansett det skola för föreningarne
innebära eu afsevärd lättnad, om de i fråga om sin organisation
få att göra med en lokal myndighet, hos hvilken de utan vidare omgång
eller kostnad kunna erhålla erforderliga råd och anvisningar.
Härvid har dock af skäl, som ligga allt för nära till hands för att
behöfva utvecklas, bestyret med registreringen ansetts ej lämpligen
kunna anförtros åt underordnade ortsmyndigheter t. ex. kronofogdar
och magistrater.

I fråga om detaljbestämmelserna rörande föreningars registrering
och verkningarne deraf kan komitén hänvisa till hvad ofvan andragits
rörande registrering af aktiebolag. Der afvikelser förekomma, torde
anledningen till dem merendels lätt falla i ögonen och således ej behöfva
särskildt påpekas. Komitén vill derföre blott erinra, att, enär

151

de skäl, som föranledt att kungörelser om registrerade fakta beträffande
aktiebolag föreslagits ej skola i någon ortstidning införas, icke ega
tillämpning på föreningar, komitén i fråga om dessa ansett publikation
i någon inom länets residensstad utkommande tidning böra eg a rum.

54—56 §§.

I fråga om dessa §§ åberopas i hufvudsak hvad som anförts vid
66—68 §§ i förslaget till lag om aktiebolag. Att vissa af de förseelser,
som i nämnda förslag finnas med straff belagda, icke kunna förekomma
vid föreningar är sjelfkärt, likasom att underlåtenhet af den i
39 § 3 mom. af förslaget till lag om föreningar meddelade, på dem
allena tillämpliga föreskrift bör vara straffbar. Då den i 54 § af sistberörda
förslag omförmälda handling beträffande föreningar i allmänhet
icke i samma grad har karakteren af allmänfarlighet som när fråga är
om aktiebolag, har i åberopade § föreslagits en lägre strafflatitud än i
motsvarande 66 § i förslaget till lag om aktiebolag.

57 och 58 §§.

Stadgandet i 57 § är ett så sjelffallet korollarium af 1 §, att dess
upptagande nödvändiggjorts allenast af det formela skäl, att oregistrerade
föreningar behandlats i ett särskildt kapitel.

Då oregistrerad förening ej kan såsom sådan för gäld sökas, måste
tredje man hafva rätt att hålla sig till den, med hvilken lian afhandlat.
Huruvida och i hvilken ordning denne eger regressrätt mot öfrige medlemmarne
är, likasom frågan i hvad mån de genom aftal, som för föreningens
räkning slutes, blifva i förhållande till den, som slöt aftalet,
berättigade, att bedöma efter innehållet i föreningens stadgar.

59 § .

. Bestämmelsen att förut uppkomna rättigheter och skyldigheter
skola bedömas efter äldre lag innebär tydligen, bland annat, att befintliga
föreningars rättssubjektivitet skall, i afseende å redan ingångna aftal,
bedömas efter förut rådande rättsuppfattning, hvadan således hinder
ej bör möta t. ex. för meddelande af lagfart å köp, som afslutats,
innan lagen trädde i kraft. Deremot kan föreningen sedermera ej såsom
sådan ingå lagligen giltiga aftal, med mindre den varder i förcskrifven
ordning registrerad.

Öfriga lagförslagen.

Förslaget till lag om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse. Uti
inledningen till Kongl. Kungörelsen den 22 Oktober 1886 angående
anordnande af tillsyn å inländska försäkringsanstalter förklaras, att
sedan dels Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjort framställning om öfvervakande
af rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna i riket dels ock
fråga blifvit väckt om åstadkommande af särskild lagstiftning angående
försäkringsväsendet, Kongl. Maj:t, som, då den inhemska försäkringsrörelsen
förnämligast bedrefves af bolag, men lagstiftningen rörande
bolag då vore under behandling af en komité, ansåge att med en fullständig
lagstiftning om försäkringsväsendet borde tills vidare anstå,
emellertid funnit godt att för beredande af tillsyn å inländska försäkringsanstalter
i nåder meddela vissa föreskrifter. Då härigenom behofvet
af fullständig lagstiftning om försäkringsväsendet blifvit erkändt,
lärer komitén icke hafva af nöden att utveckla skälen för den jemväl
af komitén omfattade åsigt, att de lagbestämmelser, som gälla eller
komma att gälla beträffande bolag och föreningar såsom sådana, icke
gorå tillfyllest i fråga om de bolag och föreningar, som drifva försäkringsrörelse,
utan att för dem erfordras särskilda föreskrifter, hvarigenom,
så vidt möjligt är, försäkringsrörelsen må blifva ordnad på ett,
fullt betryggande sätt. Hvad angår de aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
har emellertid bristen på fullständig lagstiftning om försäkringsväsendet
kunnat i viss mån ersättas genom den Konungen
förbehållna rätt att pröfva bolagsordningarne för alla aktiebolag och
således äfven för de nu ifrågavarande, enär bolagens stiftare kunnat
tillhållas att, för vinnande af fastställelse, i bolagsordningarne införa
sådana bestämmelser, som med hänsyn till hvarje rörelsegrens beskaffenhet,
funnits vara af behof påkallade. Den möjlighet, som sålunda nu
förefinnes att tillse det försäkringsaktiebolagen bildas på ett betryggande
sätt och ändamålsenligt förvaltas, bör enligt komiténs ofvan uttalade

153

åsigt ingalunda tillintetgöras. På grund häraf och då komiténs förslag
till lag om aktiebolag icke är bygd! på sanktionssystemet, har komitén
ansett sig pligtig att i sammanhang dermed framlägga särskild! förslag
till lag om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse.

Härvid har det likväl icke kunnat tillkomma komitén att yttra Berörande
de grundsatser, som böra tillämpas vid lagstiftningen angående
försäkringsväsendet, eller att afgifva förslag till detaljföreskrifter i
ämnet, så mycket mindre som frågan härom redan utgör föremål för
Kong], Maj:ts pröfning. Det förevarande lagförslaget har således endast
bort åsyfta att i fråga om försäkringsaktiebolagen bibehålla den
rätt till pröfning af bolagsordningarne, som nu enligt Kongl. Förordningen
den 6 Oktober 1848 tillkommer Konungen.

I öfverensstämmelse med nu antydda uppfattning har nämnda lagförslag
blifvit upprättadt. De särskilda §§ deri torde utöfver hvad
redan blifvit anfördt icke. tarfva någon särskild förklaring.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen. Då
Kongl. Förordningen om aktiebolag den 6 Oktober 1848 betecknar
ledamöterne i ett aktiebolags styrelse såsom sysslomän, måste utan
tvifvel stadgandena i 22 kap. 14 § strafflagen om ansvar å syssloman,
som begår svek eller eljest visar trolöshet mot hufvudman, vara tillämpliga
å ledamot af aktiebolags styrelse, hvilken på angifvet sätt
förgår sig emot. bolaget. En sådan lagtillämpning torde ock i allo
öfverensstämma med rådande rättsuppfattning; och som aktiebolag i
vissa fall kunna representeras jemväl af revisorer, särskilde af offentlig
myndighet utsedde förtroendemän, gode män in. fl., synes följdriktigheten
fordra, att äfven desse representanter äro underkastade ifrågavarande
ansvarsbestämmelser. Detsamma gäller om ledamöter i styrelse
för registrerad förening för ekonomisk verksamhet och andra,
som kunna komma att representera dylik förening, enär ju desse intaga
alldeles samma ställning gent emot föreningen som aktiebolagets representanter
gent emot bolaget. På grund häraf och då komiténs förslag
till lagar om aktiebolag och om föreningar för ekonomisk verksamhet
icke beteckna styrelseledamöter såsom sysslomän, har komitén ansett
nödigt, att uti 22 kap. 14 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder
i lagen den 20 Juni 1890, göres tillägg, hvarigenom förklaras, att så 20 -

154

som syssloman skall ock straffas, efter ty i samma § är sagdt, ledamot
i styrelse för aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk
verksamhet, så ock annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens
angelägenheter.

Den rättsliga ställningens likhet fordrar äfven, att hvad i 23 kap.
4 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt Kongl. Förordningen
den 6 Oktober 1882, är stadgadt om dem, som äro utsedde att utgöra
aktiebolags styrelse eller eljest leda dess angelägenheter, utsträckes att
vinna tillämpning å representanter för registrerad förening för ekonomisk
verksamhet, hvaraf åter följer att 6 och 7 §§ i samma kapitel
måste i enahanda syfte ändras. Af sådan anledning har komitén upprättat
förslag till förändrad lydelse af sistnämnda tre §§, hvilka förslag
såsom i öfrigt icke innehållande någon afvikelse från nu gällande lag
icke torde erfordra någon vidare förklaring.

Förslaget till lag angående ändring i 10 kapitlet 6 § Rättegångsbalken.
Detta förslag åsyftar att gifva ett otvetydigt och med den nya lagstiftningen
öfverensstämmande uttryck åt den tanke, som för närvarande
synes vara uttalad genom sista punkten i denna §. Hvad der
stadgas kan icke gerna hafva afseende å annat bolag än sådant, som
utgör sjelfständigt rättssubjekt och förty har eget forum domicilii;
men bland de bolag, med hvilka så är förhållandet, finnes inga andra
än handelsbolagen, hvilkas borgenärer äro berättigade att vända sig
omedelbart mot bolagsmännen. För delegare i handelsbolag är det
emellertid, såsom förut blifvit antydt, af stor vigt att de icke för bolagets
förbindelser kunna sökas annorstädes än der bolaget är, enär af
lätt insedda skäl tyngden af den omedelbara ansvarigheten derigenom
i väsentlig mån minskas.

Komiténs förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 har i första
rummet föranledts deraf, att förening bort upptagas såsom varande,
under angifven förutsättning, lika med enskild man och bolag, pligtig
att föra handelsböcker. Enligt denna förordning är bokföringsskyldigheten
uteslutande beroende af rörelsens eller yrkets beskaffenhet. En -

155

kelt bolag och aktiebolag skulle således, om de icke drifva sådan
rörelse, som medför nämnda skyldighet, vara från densamma befriade.
Men som ett enkelt bolag, hvilket blifvit i handelsregistret infördt, bör
vara i allo likstäldt med handelsbolag samt åtskilliga i lagen om aktiebolag
föreslagna bestämmelser hvila på den förutsättning att alla sådana
bolag skola föra handelsböcker, erfordras särskild föreskrift om skyldighet
i berörda hänseende för enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret
infördt, så ock för aktiebolag, oberoende af rörelsens beskaffenhet.
Nu antydda tilläggsbestämmelser äro intagna uti komiténs förslag till
förändrad lydelse af 1 §, hvilken nya lydelse gifvit anledning till den
af komitén föreslagna obetydliga ändring i början af 2 §.

I öfrigt har komitén, om än ifrågavarande förordning kunde behöfva
att i vissa delar omarbetas för att motsvara nu rådande förhållandens
kraf, likväl icke ansett sig befogad föreslå annan ändring
än att för åvägabringande af nödig öfverensstämmelse med de i lagen
om enkla bolag och handelsbolag begagnade uttryck orden »solidariskt
ansvarige» i 8 § utbytts mot »obegränsadt ansvarige».

Det af komitén framlagda förslag till lag angående ändring i 10 §
af förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 Mars
1862 är en nödvändig följd af bestämmelser uti komiténs föregående
lagförslag och lärer icke behöfva närmare förklaras.

Förslaget till lag om tillägg till lagen angående bankaktiebolag den 19
November 1886. I det föregående har komitén erinrat, hurusom försäkringsrörelse
är af beskaffenhet att nödvändiggöra särskilda föreskrifter för
de anstalter, hvilka drifva sådan rörelse. Detsamma gäller, om ej i lika
hög grad, dock i väsentlig mån beträffande bankrörelse. I fråga om
aktiebolag, som drifva sådan rörelse, är ock särskild lagstiftning redan
tillvägabragt, och komitén har saknat anledning att ifrågasätta någon
rubbning af de grunder, på hvilka den i ämnet gällande lagen af den
19 November 1886 hvilar, eller ändring i densammas hufvudsakliga
bestämmelser. Men då inskrifning rörande aktiebolag i allmänhet icke
enligt komiténs förslag skall ske uti de särskilda orternas handelsregister
utan i ett för hela riket gemensamt aktiebolagsregister, skulle

156

det vara oegentligt att ensamt för bankaktiebolagen bibehålla nu gällande
föreskrifter om aktiebolags införande i handelsregister. Komitén
håller dessutom före, att den för aktiebolag i allmänhet föreslagna centrala
registrering skall särskilt för bankaktiebolagen och dem, som
behöfva inhemta upplysningar rörande dessa bolag, befinnas minst lika
om ej mera ändamålsenlig än den nuvarande.

Till följd häraf har komitén ansett sig böra föreslå, att, sedan
Konungen stadfäst ordning för bankaktiebolag, bolaget skall införas i
aktiebolagsregistret, samt att anmälan härom skall af styrelsen göras
innan bolaget öppnar sin rörelse (1 §).

Genom 33 § i lagen angående handelsregister, firma och prokura
den 13 Juli 1887 är, med upphäfvande af 5 och 21 §§ i lagen om
bankaktiebolag så ock hvad i 39 § af samma lag stadgas om anmälan
hos rätten af förändring i bankaktiebolags ordning och förändringens
kungörande, förordnadt, att af Konungen stadfäst bolagsordnings anmälande
till handelsregistret skall medföra enahanda verkan som anmälan
hos rätten enligt 14 § i lagen angående bankaktiebolag, samt att hvad
i 6 § af sistnämnda lag föreskrifves om styrkande, att kungörelse om
bolaget skett och att uppgift å de personer, hvilka utgöra bolagets
styrelse, äfvensom å dem, hvilka ega att underskrifva bolagets förbindelser,
blifvit i allmänna tidningarna införd, skall anses fullgjordt, då
styrkt blifvit, att kungörelse om bolagsordningens och uppgifternas
anmälan till handelsregistret skett. I stället för dessa föreskrifter
v måste vid införande af centralregistrering meddelas liknande bestämmelser
rörande verkan af sådan registrering och kungörelse derom.
Bestämmelser i nämnda syfte finnas i 2 § af förevarande förslag meddelade.

Det är uppenbart, att äfven de bankaktiebolag, å hvilkas ordningar
stadfästelse meddelats, innan förevarande lag träder i kraft, böra, så
fort ske kan, införas i aktiebolagsregistret eller, om de redan blifvit i
handelsregistret införda, derifrån till aktiebolagsregistret öfverföras, och
på det frågan härom må kunna, sedan beslut fattats rörande den centrala
registreringsmyndighetens organisation och registrets förande,
ordnas efter sig företeende förhållanden, har komitén föreslagit (3 §),
att Konungen skall eg a att meddela de öfvergångsstadganden, som må
finnas för ändamålet erforderliga.

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ äro föranledda af hvad komitén i
1 § föreslagit och torde icke behöfva vidare förklaras.

157

Hvad slutligen angår förslaget till Lag om ändring i vissa delar af
lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 Juli 1887, torde
endast behöfva erinras, att då komiténs förslag till lagar om aktiebolag,
om föreningar för ekonomisk verksamhet, om aktiebolag, hvilka
drifva försäkringsrörelse, samt om tillägg till lagen om bankaktiebolag
innehålla särskilda föreskrifter rörande firma och registrering för alla
aktiebolag samt sådana föreningar, hvilka äro pligtiga att registrera
firma, allt hvad lagen den 13 Juli 1887 innehåller om aktiebolag och
föreningar bort derur uteslutas; men att å andra sidan komiténs förslag
om rättighet för enkelt bolag att i handelsregistret införas samt
om erkännande af kommanditbolaget såsom en afart af handelsbolaget
nödvändiggjort införande af deremot svarande bestämmelser uti nämnda
lag. Till dessa bestämmelser höra den i 13 § af förevarande förslag
intagna föreskrift. Då denna föreskrift bort hafva sin plats näst efter
13 § i den nu gällande lagen, bar komitén för att så litet som möjligt
rubba ordningsföljden för samma lags paragrafer sammanfört 11 och
12 §§ till en, den ll:te, till följd hvaraf nuvarande 13 § blifvit i ordningsföljden
den 12:te.

BILAGA.

Bilaga.

Redogörelse

för

flen utländska bolags- och föreningsrättens utveckling och nuvarande
ståndpunkt, den svenska bolagsrättens utveckling samt de
svenska föreningarna (för ekonomiskt ändamål),

utarbetad

Xj_ Hammarskjöld.

INNEHÅLL.

I. Den utländska bolags- och föreningsrättens utveckling och nuvarande
ståndpunkt ........................................................................... sid. 1

II. Den svenska bolagsrättens utveckling ............................................... » 45

III. De svenska föreningarna (för ekonomiskt ändamål) ........................ » 96

Den utländska bolags- och föreningsrättens utveckling
och nuvarande ståndpunkt.

För det ekonomiska framåtskridandet, likasom för den menskliga
odlingen i allmänhet, är associationen otvifvelaktigt ett af de vigtigaste
hjelpmedel. Genom densamma blifva, i följd af krafternas samlande
och stegrande, äfven sådana företag möjliga, hvilka öfverstiga hvarje
enskilds eller vissa enskildas förmåga, och beredes öfver hufvud tillfälle
till en mångsidigare och mera intensiv användning af såväl det
menskliga arbetet som de menniskans herravälde underkastade yttre
föremålen. För vinnande af ekonomiska ändamål liar derföre förvisso
alltid funnits behof af association. Men de former, i hvilka, och de
sätt, hvarpå detta behof blifvit tillfredsstäldt, hafva under tidernas lopp
vexlat. Den historiska utvecklingens gång har härvid varit den, att
formerna och sätten efterhand mångfaldigats och mera specielt afpassats
efter de olikartade behofven och ändamålen.

Enligt hvad såsom säkert, kan antagas, förekommo associationer,
som uteslutande eller hufvudsakligen bildats i ekonomiskt syfte, ursprungligen
icke alls eller endast högst sparsamt. Sammanslutningar,
som tillkommit för andra ändamål, tjenade då såsom medel att lösa
äfven sådana ekonomiska uppgifter, som erfordrade eu kraftsamling.
Med allt skäl lärer det ock kunna sägas, att associationer för icke
ekonomiska ändamål, familjen, korporationen, kommunen, staten, alltid
haft och skola hafva äfven en direkt ekonomisk verksamhet sig
anvisad, om äfven denna vexlar i omfång och betydenhet. Emellertid

Inledning.

kunde i följd af sakens natur det ej dröja länge, innan i speciel ekonomiskt
syfte bildade associationer framträdde för tillfredsställande af
de behof, som icke alls eller icke väl kunde fyllas genom individers
eller för annat än ekonomiskt ändamål bildade sammanslutningars verksamhet.
Dessa associationer kan man beteckna såsom fria ekonomiska
föreningar °) för att derigenom utmärka, att i deras karakter icke ingå
några bestämningar af offentligrättslig, familjerättslig eller eljest af icke
ekonomisk art, hvadan de skilja sig å ena sidan'' från samhället och
anstalten, å den andra från familjen, slägten och den privata korporationen.

Sedan de fria ekonomiska föreningarna arbetat sig fram till sjelfständig
tillvaro såsom från andra associationer skilda, fortgick den
antydda utvecklingen, så att efterhand ett flertal af arter inom de fria
ekonomiska föreningarna framträdde. Det är ej osannolikt, att skiljaktigheten
mellan de olika arterna åtminstone delvis bör tillskrifvas
det förhållande, att af de fria ekonomiska föreningarna några vuxit fram
ur familjen (slägten), andra åter ur korporationen eller den offentliga
anstalten. I främsta rummet, ehuru visst icke uteslutande, gäller detta
om skiljaktigheten i afseende på verksamhetens organisation. Emot
hvarandra stå nämligen å ena sidan associationer med särskilda organer
för fattande af beslut och för verkställighet, och å den andra sidan
sådana, i hvilka regelmässigt hvarje särskild medlem är både befogad
och förpligtad att å föreningens vägnar besluta och handla. Till de
förra höra de associationer, som företrädas af en styrelse.

På olikheten i organisation plägar man emellertid icke lägga
synnerlig vigt såsom indelningsgrund vid klassificerandet af de fria ekonomiska
föreningarna. Snarare fäster man sig vid den skiljaktighet,
som kan förefinnas i afseende på det ekonomiska ändamålets närmare
beskaffenhet. Från denna synpunkt indelar man de för eu fortsatt
verksamhet bildade föreningarna i sådana, som fullfölja sjelfständiga
ekonomiska syften och afse att förvärfva sjelfständig vinst (bolag), och
sådana, som allenast understödja medlemmarnes ekonomi, särskilt
genom att minska deras lefnadskostnader eller göra deras arbete mera
inkomstbringande (föreningar i tekn. men.). Inom de förra åter skiljer
man mellan de associationer, hvilka i sig upptaga medlemmarnes hela
ekonomi eller åtminstone hela deras förvärfsverksamhet, och sådana,
som endast delvis absorbera denna och sålunda lemna för densamma
öppet ett arbetsfält utom associationen.

*) Detta ord användes här och flerstädes i det följande, såsom af sammanhanget torde vara tydligt,
icke i sin tekniska bemärkelse, utan såsom ett gonerelt uttryck liktydigt med association.

Hur vigtiga dessa indelningar än äro, och oaktadt de i flere lagstiftningar
vunnit erkännande såsom för systematiken högst betydelsefulla,
öfverflyglas de, liksom äfven den först anförda, dock otvifvelaktigt,
enligt den gängse uppfattningen, af den klassifikation, som
grundar sig på olikheten i det sätt, hvarpå för en associations förbindelser
dess medlemmar häfta. Efter denna olikhet skiljer man mellan
tre hufvudklasser af fria ekonomiska föreningar. För den första
klassen är det karakteristiskt, att medlemmarne i en dithörande association
häfta för dennas skulder endast med hvad enhvar insatt eller åtagit
sig insätta och icke alls stå i någon direkt ansvarighet i förhållande
till borgenärerna, för den andra, att tvärtom medlemmarne direkt och
utan begränsning till det utfästa insatsbeloppet ansvara för associationens
förbindelser, och för den tredje, att någon eller några af medlemmarne
ansvara såsom i associationer hörande till andra klassen, men den
eller de öfriga medlemmarnes ansvarighet är begränsad till den utfästa
insatsen. Talrika modifikationer och mellanformer äro tydligtvis tänkbara,
och icke få exempel på sådana kunna äfven återfinnas i de
särskilda lagstiftningarna. Särskildt kan man beträffande den andra
klassens associationer uppvisa eu stor mängd af olika systemer.
Ansvarigheten kan vara antingen solidarisk, så att bolagsmännen
ansvara en för alla och alla för eu, eller delad, så att hvar och
en ansvarar endast för den bråkdel af associationens förbindelser,
hvilken efter hufvudtalet, efter delaktigheten i associationen, eller efter
annan grund belöper på honom. I båda fallen kan medlemmarnes
ansvarighet vara allenast sekundär eller subsidiär, då en borgenär, innan
han kan vända sig mot den enskilde medlemmen, först måste söka
godtgörelse ur associationens tillgångar (materiel subsidiaritet) eller
få sin fordran gent emot associationen faststäld (formel subsidiaritet);
hvad borgenären måste iakttaga för att uppfylla hvardera af dessa
vilkor, kan återigen vara på olika sätt bestämdt. När ansvarigheten
är solidarisk, kan solidariteten vara antingen primär, så att hvarje medlem
kan sökas såsom om ingen annan funnes, eller sekundär, då enhvar
i första hand ansvarar blott för en del af skuldbeloppet, ehuru
han kan, i följd af de öfriges oförmåga att betala hvad på dem faller,
blifva nödsakad att gälda det hela. Ännu andra möjligheter finnas,
såsom att ansvarigheten är inskränkt till eu viss summa, eller att ett
visst sätt att göra densamma gällande är stadgadt genom anordnande
af en reparation mellan medlemmarne, hvarvid ansvarigheten kommer
att närma sig eu ti Ilskot tspligt. I båda de sist anförda fallen står man
vid gränsen emot den första eller, då ansvarigheten endast för vissa

medlemmar är den lindrigare, emot den tredje af ofvan karakteriserade
hufvudklasser.

Ofta har man velat ställa reglerna om det sätt, hvarpå medlemmarne
i en association häfta för dess förbindelser, i ett nödvändigt
sammanhang dermed, huruvida associationen utgör ett sjelfständigt
och från medlemmarne skildt rättssubjekt eller ej. I afseende på de
olikartade associationernas egenskap att böra anses såsom särskilda
rättssubjekt hafva nu de mest skiljaktiga meningar yttrats. Några vilja
nämligen erkänna samtliga associationer, som ej äro af helt och hållet
tillfällig beskaffenhet, såsom s. k. juridiska personer, medau andra deremot
alltid i medlemmarne se de egentliga subjekten för associationernas
rättigheter och skyldigheter. Dessutom finnas gifvetvis talrika mellanliggande
åsigter. Emellertid torde lösningen af det svåra spörsmålet,
huru långt man bör utsträcka användningen af begreppet juridisk person,
icke vara afgörande för det sätt, hvarpå medlemmarne i en association
skola häfta för dess förbindelser. Vid tolkningen af samma lagbestämmelser
om ansvarigheten hafva nämligen helt olika åsigter angående
de särskilda associationernas egenskap af juridiska personer
kunnat uppkomma. Och å andra sidan låter hvilket som helst af de
ofvan anförda sätten, hvarpå en associations medlemmar kunna häfta,
förlika sig både dermed, att man erkänner, och dermed, att man förnekar
samma associations egenskap af juridisk person. Associationernas
indelning i sådana, som utgöra, och sådana, som icke utgöra juridiska
personer, är derföre att betrakta såsom en fristående klassifikation,
hvadan man af en associations ställning enligt denna icke kan draga
några. säkra slutsatser angående dess plats i den närmast föregående
indelningen, eller omvändt. Detsamma kan äfven sägas, om man i
stället för begreppet juridisk person sätter något af begreppen rättssubjekt
och förmögenhetssubjekt.

Innan det framställes, huru de särskilda positiva rättssystemerna ordnat
de fria ekonomiska föreningarna, återstår att omnämna ännu eu indelning
af desamma, nämligen indelningen i personföreningar och kapitalföreningar.
Då man åtskiljer dessa båda arter, ligger deri icke ett förnekande
eller förbiseende deraf, att för hvarje association en sammanslutning
af personer är väsentlig, och att ingen af de associationer,
hvarom i denna framställning är fråga, kan annat än helt undantagsvis
umbära de materiela hjelpmedel, livilka sammanfattas under ordet
kapital. Men likasom på ett närliggande område en gräns kan uppdragas
emellan privata korporationer och stiftelser, ehuru bådadera
åtminstone regelmässigt förutsätta såväl personer som kapital, på samma

sätt framträder äfven här eu påtaglig åtskilnad, allteftersom sammanslutningen
af personer eller föreningen af kapital är det hufvudsakliga
och konstitutiva. Personföreningar kunna de associationer kallas, i
hvilka det personliga elementet är det principala, så att bildandet af
en afskild associationsförmögenhet visserligen kan förekomma, men ej
är nödvändigt eller väsentligt. För kapitalföreningarna åter är det
utmärkande, att eu kapitalbildning, hvilken sker genom insatser och
eventuel genom besparingar å associationens vinst, måste förekomma
och har öfvervägande betydelse. Med den nu antydda åtskilnaden
sammanhänger det, att i personföreningarna associationens fortvaro
principielt är bunden vid medlemmarnes personer, medan i kapitalföreningarna
tendensen är den motsatta, d. v. s. är den, att medlemmar
kunna afgå och tillkomma, utan att associationen derför blir eu annan.
Från båda dessa regler finnas dock vigtiga undantag.

När man betraktar de systemer, som i lagstiftningarna följts vid
reglerandet af de fria ekonomiska föreningarna, faller det först i ögonen,
att de flesta skilja emellan handelsrättsliga och civilrättsliga associationer.
Detta beror derpå, att i de flesta länder handelsrätten afsöndrats
ifrån och ställts i motsats emot den allmänna privaträtten.
Gränsen emellan dessa båda delar af lagstiftningen är bestämd
genom de normerade lifsförhållandenas art, så att handel, och den
verksamhet, som dermed är jemförlig, faller inom handelsrättens område.
I följd deraf blir den omständigheten, att en association drifver
handel, eller att den icke gör detta, i första hand afgörande för associationens
rättsliga karakter. Om en association är handelsrättslig eller
icke, beror dock icke uteslutande på verksamhetens beskaffenhet. Enligt
flere lagstiftningar kunna nämligen associationer, hvilka ej drifva handel,
likväl komma att gälla såsom handelsrättsliga i följd deraf, att en
handelsrättslig associationsform blifvit vald.

Den romerska rättens bolag saknade sjelfständig tillvaro och enhet såväl
i det inre som i det yttre förhållandet. Endast i enstaka användningar, särskildt
då verksamhetens föremål var förpaktande af statens skatteinkomster,
hade de romerska bolagen af speciela anledningar fått sig tillerkänd
egenskapen att kunna utgöra rättssubjekt. Den i följd af ett bolagsaftal
uppkommande gemensamheten mellan bolagsmännen kunde vara
mera eller mindre omfattande. Den kunde nämligen inbegripa antingen
all bolagsmännens förmögenhet, eller blott den förmögenhet, som vid
bolagsaftalcts ingående redan tillhörde dem, eller som tvärtom senare
förvärfvades, eller ock kunde bolaget gälla blott visst slag af förvärf
eller vissa förmögenhetsdclar. Äldst var sannolikt det bolag, som afsåg eu

Veu

romerska

rätten.

fullständig egendomsgemenskap mellan bolagsmännen, ehuru denna art
senare icke var af så stor betydelse. I kraft af bolagsaftalet kunde
hvarje bolagsman fordra, att de förmögenhetsobjekt, som under aftalet
innefattades, skulle genom öfverlåtelse göras gemensamma. Vid sådana
bolag, som afsågo fullständig egendomsgemenskap, inträdde dock i allmänhet
gemensamheten utan särskild åtgärd. I afseende på bolagsmännens
förhållande till tredjeman gälde, med undantag för bolag,
som idkade visst slags rörelse, såsom regel, att den bolagsman, som slutit
någon rättshandel, ensam blef derigenom förpligtad. Enligt senare
rätt blefvo dock äfven de öfrige bolagsmännen, såframt de insatt
honom till fullmäktig, ansvariga, och detta solidariskt. Ingingo bolagsmännen
gemensamt ett aftal, eller kom hvad en af dem aftalat alla
bolagsmännen till godo, ansvarade de i förhållande till hvars och ens
andel i bolaget. Endast i bolag för visst slags rörelse var ansvarigheten
regelmässigt solidarisk. Bolaget upplöstes bland annat genom
en bolagsmans död. Äfven på denna punkt göra dock bolag för förpaktande
af skatteinkomster undantag.

Det kan förefalla egendomligt, att få eller inga spår i den romerska
rättens källor finnas af bolagsformer med till bolagsborgenärernas
säkerhet afskild förmögenhet och med begränsad ansvarighet för bolagsmännen.
Rom var ju dock i besittning af en liflig handel och ett utveckladt
näringslif i allmänhet. Förklaringen är att söka deri, att i
följd af vissa för den romerska rätten egendomliga institut en verksamhet
kunde genom en underordnad person (en slaf, en son under fadersvälde)
bedrifvas på det sätt, att den åt denna anförtrodda förmögenheten
häftade för de förbindelser han ingick, men principalen endast
undantagsvis kunde för dessa tagas i anspråk utöfver denna förmögenhets
belopp. Obegränsad ansvarighet för principalen inträdde nämligen
endast i det fall, att han gifvit ett för tredjemans kännedom afsedt,
generelt eller specielt, bemyndigande att med den underordnade ingå
aftal, hvarjemte han, om ett utan sådant bemyndigande slutet aftal ländt
honom till fördel, i mån deraf ansvarade personligen för detsamma.
Egde principalen sjelf en fordran hos den underordnade, kunde han
konkurrera med dennes öfrige borgenärer. Det bör för öfrigt icke lemnas
oanmärkt, att man i vissa vid de redan ofvan nämnda skatteförpaktningsbolagen
förekommande omständigheter trott sig spåra motsvarigheter
till förhållandena vid nutidens aktiebolag, kommanditbolag
och s. k. tysta bolag.

Dessa omständigheter voro emellertid i allt fall för enstaka företeelser,
för att de skulle kunnat bilda eu utgångspunkt för den föl -

jande utvecklingen. Icke heller är det sannolikt, att de nyss omtalade
utvägarna att drifva rörelse med eu afskild affärsförmögenhet och under
en till dennas belopp begränsad ansvarighet haft någon synnerlig
praktisk betydelse såsom förebilder, sedan deras fortsatta omedelbara
anlitande afbrutits genom slafveriets afskaffande och andra ändringar
i rättsordningen. De associationsformer, som det nyvaknande
ekonomiska lifvet under Medeltiden behöfde, torde derföre hafva utbildats
utan någon * åtminstone väsentlig anslutning till den romerska
rätten, om ock den teoretiska behandlingen af bolagsrätten snart nog
sökte anknytningspunkter i denna.

I södra Europa var det de italienska handelsstäderna, som gingo Ben italieni
spetsen för utvecklingen, och hvilkas rätt utöfvade det största in- s1ca^tf^Uds''
flytandet. I dessa städer finner man under Medeltiden tre hufvudarter
af bolag för idkande af handel och dermed jemförlig verksamhet.

Den såväl till sin uppkomst äldsta som till sitt väsen ursprungligaste
af dessa motsvarade nära nutidens öppna eller kollektiva handelsbolag.

För densamma var det i inre afseende karakteristiskt, att ett dithörande
bolag regelmässigt medförde antingen en fullständig förmögenhetsgemenskap
mellan bolagsmännen, eller åtminstone att allt, som
genom medlemmarnes verksamhet förvärfvades, blef för dem gemensamt.
I yttre afseende åter gälde, att solidarisk och obegränsad ansvarighet
ålåg samtliga delegare eller, enligt mångas uppfattning, endast
de bolagsmän, som antingen sjelfva uppträdde å bolagets vägnar, eller
under hänvisning till hvilkas namn, särskild! genom namnens intagande
i firman, en förbindelse ingicks, samt att i regel hvarje särskild delegare
kunde förpligta de öfriga. Härtill kom, att man nu erkände tillvaron
af en särskild bolagsförmögenhet, som hel och hållen samt i första
hand häftade för bolagsskulderna. Den såsom möjligen förefintlig nyss
antydda inskränkningen i regeln om bolagsmännens obegränsade ansvarighet
innebar, att vissa bolagsmän endast ansvarade med hvad de
insatt i bolaget. Den praktiska betydelsen häraf var i allt fall ej
synnerligen stor, ty tvifvels utan var samtliga bolagsmännens aktiva
och ständiga personliga deltagande i bolagsverksamheten det öfvervägande
vanliga. Sitt ursprung leda ifrågavarande bolag ganska säkert
ur familjegemenskapen. De utgjorde oftast sammanslutningar af bröder
eller andra redan förut genom slägtskap och huslig sammanlefnad nära
förbundna personer. Bolagen hade sålunda icke blott, såsom i den
romerska rätten, en viss anstrykning af broderlighet, de voro, mer
eller mindre bokstaflig!, verkliga brödraskap. Detta hindrade emellertid,
såsom bekant, ingalunda, att deras verksamhet uppnådde mycket be -

tydande dimensioner, ja öfver hufvud så stora, som voro förenliga med
den stränga ansvarigheten och med det deraf betingade personliga
deltagandet i förvaltningen af bolagets angelägenheter.

Det kan nämligen ej förbises, att, om dessa associationer hade
sin styrka i medlemmarnes intima förbundenhet med bolaget och med
hvarandra, så lågo deri äfven deras svaghet och begränsning. De
kunde tydligtvis ej tillfredsställa det behof, som kräfde en ren kapitalförening,
eller på annat sätt möjliggöra deltagande'' i ett på vinst beräknadt
företag blott med kapitalinsats, och utan att insättaren riskerade
hela sin förmögenhet eller personligen tvingades in i en för
honom främmande verksamhet. Att ett sådant deltagande skulle vara
möjligt, var emellertid så mycket mera önskvärdt, som det, i följd af
den kanoniska rättens förbud mot ränta, saknades utväg att göra ett
kapital, livilket egaren ej kunde eller ville sjelf begagna, för honom
fruktbärande, och som (detta dock mindre i Italien, än annorstädes) åtskilliga
personer voro genom lag eller konvenans förhindrade att
sjelfva befatta sig med handel. Det synnerligen kännbara behof,
som sålunda existerade, fann sin tillfredsställelse dels genom aktiebolagsidéns
tillämpning, dels genom det i flere vexlande former och
under flere olika benämningar förekommande associationssätt, som kan
betecknas med det generela namnet commenda.

Commenda innebar, att någon åt en annan anförtrodde ett kapital
af penningar eller varor att af denne genom handel göras fruktbärande,
hvarvid mottagaren skulle uppträda i eget namn och för sitt arbete
erhålla en del af vinsten. Ursprungligen kunde uppdraget blott gälla
en viss sjöhandelsresa, men commenda fick sedan användning äfven
vid andra bestämda företag och vid bedrifvande af en fortsatt rörelse.
Tillika inträdde den förändring, att, medan i början den verkställande
personen endast bidrog med arbete och följaktligen i sjelfva verket
var en förvaltare af främmande förmögenhet, blef det senare vanligt,
att han äfven tillsläppte en del af det för företaget eller rörelsen nödiga
kapitalet. Härmed var möjligheten gifven att uppfatta detta
såsom en för intressenterna gemensam fond, en bolagsförmögenhet.
Så uppkom kommanditbolaget (societas per viam accommanditse), som
närmast ledde sitt ursprung ur det förhållandet, att flere i förening
ingingo commenda med en och samma arbetande delegare. I detta
bolag, livilket, när det vunnit sin fulla utbildning, endast hade användning
i fråga om bedrifvande af eu fortsatt rörelse, voro kapitalinsättarnes
personer ej hemliga, men de svarade för bolagsförbindelserna endast
med sina insatser, såframt de ej tagit aktiv del i verksamheten.

Sålunda mötte kommanditbolaget på visst sätt kollektivbolaget, försåvidt
den uppfattning var gällande, att i detta endast de bolagsmän, som personligen
framträdde vid ingåendet af en förbindelse, ansvarade obegränsadt
för densamma. Jemte kommanditbolaget utvecklade sig ur commenda
en annan associationsform, det tysta bolaget (participatio), för hvilket
det var kännetecknande, att kapitalinsatsen öfvergick i den arbetande
intressentens ego, att kapitalinsättarens person alls icke framträdde i
det yttre, och att, om flere kapitalinsättare funnos, de ej stodo i något
inbördes gemensamhetsförhållande till hvarandra, hvadan det i sjelfva
verket förekom lika många skilda tysta bolag som kapitalinsättare. Det
tysta bolaget fann användning både för fortsatt rörelse och för bestämda
företag.

Utanför handelsrättens område erbjuder det redan tidigt utvecklade
hälftenbruket i dess olika former talrika och tydliga analogier med
commenda.

Likasom detta sistnämnda institut gifvit upphof åt tvänne associationsarter,
motsvarande nutidens kommanditbolag och tysta bolag, så
kan slutligen äfven aktiebolagets ursprung spåras upp till den italienska
medeltidsrätten. Här förekomma nämligen, ehuru under konstlade
former, rena kapitalföreningar med förytterliga andelar och utan personlig
ansvarighet för delegarne. Åtminstone de äldsta sådana kapitalföreningar
bildades under statsmaktens omedelbara inverkan och för
offentliga ändamål, i synnerhet förpaktande af statsinkomster, hvilket
ofta utgjorde en form för lemnande af statslån. Det mest bekanta
exemplet är Georgsbanken (»Banca di S. Giorgio») i Genua. Denna
uppkom derigenom, att stadens fordringsegare år 1407 sammanslötos
i en korporation, hvilken egde att uppbära och bland medlemmarne
i förhållande till deras, i andelar å lika belopp förvandlade, fordringar
fördela vissa statsinkomster. Andelen gaf således i främsta rummet
rätt icke till vinst eller kapitalafkastning, utan till en anpart i de
till banken afträdda statsinkomsterna, ehuru visserligen vinsten af bankrörelsen
väl snart i sjelfva verket blef hufvudsaken.

Den gamla commenda förekom äfven i Frankrike, likasom af dess
båda förgreningar åtminstone kommanditbolaget är från en tidig period
äfven i detta land bekant. Samma motsvarigheter utanför handelsrättens
område som i Italien möta jemväl här. Hvad ansatser till
aktiebolag angår, finner man i södra Frankrike redan i tolfte århundradet
qvarnbolag med fritt förytterliga lotter och med valda föreståndare.

Den moderna bolagslagstiftningen kan räknas hafva börjat med

Frankrike.

Ludvig XIV:s »Ordonnauce du commerce» af 1673, hvilken lag i mångt och
m)7cket är källan för »Code de Commerce» och genom denna medelbart för
nästan all nyare lagstiftning på handelsrättens område. Ordonnansen
nämner emellertid endast två bolagsarter, »société générale», hvari alla
bolagsmännen, vare sig de medverkat vid en rättshandels ingående
eller icke, ansvara solidariskt och obegränsadt, samt »société en commandite»,
der några bolagsmän, kommanditisterna, endast häfta intill
beloppet af hvars och ens andel. I strid emot Ordonnansens ordalydelse
inbegreps i teori och praxis under den senare arten äfven eu
motsvarighet till participatio i en fortsatt rörelse, och ansågs i sammanhang
härmed kommanditisternas anmälande till handelsregistret nödigt,
endast om de voro köpmän. Dessutom uppstälde man såsom en tredje
art »société anonyme», som afsåg bestämda företag samt karakteriserades
genom sin öfvergående beskaffenhet och saknaden af firma. Med den
senare franska rättens »société anonyme» (aktiebolag) hade denna
associationsform endast namnet gemensamt.

Icke blott i den legislativa, utan äfven i den teoretiska behandlingen
af bolagsrätten förbigicks aktiebolaget med tystnad. I verkligheten
förblef det dock ingalunda okändt. Redan före Ordonnansens
utfärdande hade några stora på aktier grundade handels- och kolonisation
skompanier uppstått, och det är väl bekant, i hvilken storartad
skala dylika associationer i början af adertonde århundradet framträdde,
visserligen till största delen blott för att snart åter störta samman.
Äfven för banker och försäkringsinrättningar togs aktieprincipen i anspråk.
För alla dessa aktieföretag, likasom i viss mån för motsvarande
företeelser på samma tid utom Frankrike, särskilt, äfven i de för handelskompaniernas
historia vigtiga Nederländerna, var det ett utmärkande
drag, att bolagen stodo i ett nära samband med och beroende af
statsmakten, hvilken lika hänsynslöst ingrep i deras inre som i
deras yttre förhållanden. Aktiebolagen förlorade härigenom till största
delen sin privaträttsliga karakter och blefvo föga annat än offentliga
anstalter, i hvilkas förmåner de enskilde undersåtarne kunde genom
insättningar förvärfva sig delaktighet. Detta är ett faktum af största
betydelse i aktiebolagsrättens historia.

Innan aktiebolagsinstitutet genom »Code de Commerce» inordnades
i den allmänna handelslagstiftningen, förekommo dock äfven rent privata
aktieföretag, vid hvilka man genom utförliga stadgar och en
mängd försigtighetsmått sökte försäkra sig om aktieprincipens förmåner.
Konventet utfärdade ett totalt förbud emot aktiebolag. Detta

förbud upphäfdes redan af Direktoriet, som dock ej gaf några regler
för det sålunda tillåtna bildandet af sådana associationer.

Den napoleonska lagstiftningen, hvilken som bekant åt civilrätten
och åt den från denna utbrutna handelsrätten egnade särskilda lagböcker,
»Code civil» och »Code de Commerce», uppstälde i följd deraf äfven två
hufvudklasser af bolag, nämligen civilrättsliga och handelsrättsliga. Det
civilrättsliga bolaget är regleradt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den romerska rättens föreskrifter. Äfven enligt den franska civillagen
kan gemensamheten mellan bolagsmännen vara mera eller mindre omfattande
och antingen inbegripa all bolagsmännens varande och blifvande
egendom, dock med undantag af det, som tillfaller dem genom
arf, gåfva eller testamente, eller åtminstone allt hvad de genom arbete
komma att förvärfva, eller ock afse blott bestämda saker, en bestämd verksamhet
eller ett bestämdt företag. Den ene bolagsmannen kan ej utan
fullmakt förpligta den andre, såframt ej aftalet länder bolaget till fördel,
och om flere bolagsmän häfta för en och samma förbindelse, ansvara
de endast hvar för sin del, nämligen i brist af särskildt vid förbindelsens
ingående gjordt förbehåll efter hufvudtalet, ej i förhållande
till bolagsandelarne. Bolagets egenskap af personförening framträder
i förbud mot bolagsandels öfverlåtandé utan alla bolagsmännens
samtycke, och i den regel, att bolaget upplöses genom bolagsmans
död, obestånd m. m. I både teori och praxis finnas olika meningar i
den frågan, om de civilrättsliga bolagen i allmänhet utgöra särskilda
rättssubjekt eller ej. Deremot kan det sägas numera vara temligen
allmänt erkändt, att bolag, som efter verksamhetens art äro civilrättsliga,
blifva särskilda rättssubjekt, om de antingen, såsom t. ex. kan
vara händelsen med kanalbolag, erhållit offentlig myndighets auktorisation,
eller ock konstituerat sig under någon af de handelsrättsliga
bolagsformerna. Detta är nämligen möjligt och medför den följden,
att bolagen med afseende på medlemmarnes ansvarighet m. m. bedömas
efter de för den valda handelsrättsliga formen gällande reglerna.

»Code de Commerce» nämner, utom rederibolaget, egentligen endast
tre bolagsarter, kollektivbolaget, kommanditbolaget och det anonyma
bolaget (aktiebolaget), till Indika dock kommanditbolaget på aktier kan
såsom en fjerde art fogas. Alla till någon af dessa arter hörande
bolag äro erkända såsom särskilda rättssubjekt.

Ett kollektivbolag utmärkes i det yttre af eu personfirma. Då
motsatsen ej särskildt förbehållits, är hvarje bolagsman för sig behörig
att å bolagets vägnar ingå förbindelser (teckna firman) i sådana ärenden,
som höra till den aftalade och vanliga verksamheten. Samtliga delegarc

ansvara obegränsadt och solidariskt för bolagets skulder. En borgenär
måste dock, innan bolagsmännens enskilda tillgångar kunna af honom anlitas,
åtminstone enligt den herrskande meningen, först vända sig emot
bolaget. Enligt någras åsigt måste han nämligen först få fordringen faststäld
gent emot detta, enligt andras åter skall bolagets oförmåga att betala
utrönas genom exekution eller möjligen blott genom ett fruktlöst kraf. Bolagsrättigheten
är bunden vid personen såsom i de civilrättsliga bolagen.

Kommanditbolaget skiljer sig från kollektivbolaget derutinnan, att
någon eller några af bolagsmännen ansvara endast intill det utfästa
insatsbeloppet. Sådana bolagsmäns, kommanditisters, namn få ej förekomma
i firman och upptagas icke i det utdrag af bolagsaftalet, som
offentliggöres. Kommanditisterna få icke på något sätt personligen
deltaga i bolagsverksamheten, icke ens såsom biträden eller på grund
af fullmakt.. Påföljden, om de bryta häremot, likasom om de låta sina
namn ingå i firman, är den, att de ådraga sig obegränsad ansvarighet
för alla bolagets förbindelser. Handla de utan fullmakt, blir bolaget
deremot ej förpligtadt genom hvad de slutit. Enligt den allmännaste
åsigten ansvara kommanditisterna, äfven då deras ansvarighet är inskränkt
till den insats, som enhvar af dem utfäst, direkt i förhållande
till borgenärerna för bolagets förbindelser, för så vidt insatserna återstå
oguldna. Denna ansvarighet anses emellertid ej vara solidarisk. De
öfrige bolagsmännen äro med afseende å såväl rätten att teckna firman
som ansvaret för förbindelserna likstälda med delegarne i ett
kollektivbolag.

Endast i förbigående omtalas i »Code de Commerce» den möjligheten,
att kommanditisternas insatser äro fördelade i aktier. Det säges
endast, att en sådan fördelning icke verkar någon rubbning i de för
kommanditbolag gällande reglerna. Kommanditbolaget på aktier, hvilket
sålunda knappast kan sägas enligt »Code de Commerce» utgöra en
särskild associationsform, skulle emellertid senare få en synnerligen
stor praktisk betydelse och blifva föremål för en utförlig lagstiftning.

Aktiebolaget får ej hafva någon personfirma, utan skall hemta sin
benämning från verksamhetens föremål. För ett sådant bolags uppkomst
förutsättes, att regeringen ger sin tillåtelse dertill och stadfäster
bolagsordningen. Kapitalet är fördeladt i aktier eller aktieandelar.
Aktiebrefven kunna ställas såväl till innehafvaren som till viss man.
Bolagets angelägenheter förvaltas och förbindelser ingås å dess vägnar
åt en styrelse. För skulderna ansvarar endast bolaget sjelft med sin
förmögenhet.

Pilläggsvis omtalar Code de Commerce slutligen äfven ett slags

handelsrättsliga associationer, som ej utgöra särskilda rättssubjekt.
Dessa, »associations en participation)), kunna enligt lagens ordalydelse
endast afse bestämda företag och motsvara således den äldre rättens
»sociétés anonymes». Emellertid anses desamma af många rättslärde
äfven kunna innebära en delaktighet i en fortsatt rörelse. Det karakteristiska
blir då, att delaktigheten på intet sätt framträder i det yttre.

Den franska bolagslagstiftningen efter »Code de Commerce» har
egentligen, förutom det att en'' på visst sätt ny bolagsart tillfogats,
sysselsatt sig endast med bolagen på aktier, d. v. s. med aktiebolaget och
kommanditbolaget på aktier. Med afseende på det vanliga kommanditbolaget
bör dock anmärkas, att förbudet mot kommanditists personliga inblandning
i förvaltningen betydligt mildrats såväl till omfattningen som till
påföljdens stränghet. Enligt en lag af den 6 Maj 1863 gäller nämligen
förbudet endast verkliga förvaltningsåtgärder (»actes de gestion»), och
obegränsad ansvarighet drabbar i regel den kommanditist, som öfverträder
förbudet, endast för de aftal, som han i strid emot detsamma
ingått, ehuru han på grund af särskilda omständigheter kan förklaras
obegränsadt ansvarig äfven för andra förbindelser.

Såsom redan af det ofvan anförda är tydligt, voro aktiebolaget
och kommanditbolaget på aktier på helt olika sätt ordnade. Medan
det senare åtnjöt samma frihet som det vanliga kommanditbolaget, var
det förra i följd af auktorisationstvånget underkastadt en administrativ
reglering, hvilken icke blott kunde gå, utan äfven borde och måste gå
långt utöfver ett blott genomförande af lagens knapphändiga föreskrifter.
Den administrativa regleringens omfattning framgår af de
ministeriela »Instructions», som åren 1807 och 1817 i ämnet utfärdades.
Kommanditbolaget på aktier var emellertid användbart för samma både
legitima och illegitima ändamål som aktiebolaget, om det också i
allmänhet ej var lika väl användbart som detta. Följden blef, att
mycket talrika kommanditbolag på aktier stiftades äfven i sådana fall,
då aktiebolagsformen skulle varit vida mera ändamålsenlig. Utom det
skadliga deri, att af yttre anledning en mindre lämplig associationsform
sålunda ofta föredrogs framför en lämpligare, medförde den för
kommanditbolaget på aktier gällande friheten de största vådor derigenom,
att för bedrägeri och svindel lemnades fritt spelrum. Den
garanti, som kunnat ligga i några delegares obegränsade ansvarighet,
var nämligen blott alltför ofta af intet värde.

Dessa missförhållanden föranledde, sedan till och med ett absolut
förbud mot bildandet af kommanditbolag på aktier varit af regeringen
föreslaget (1838J, utfärdandet af lagen den 17 Juli 1856, genom

hvilken dessa bolag underkastades stränga och detaljerade lagbestämmelser.
Den sålunda skapade ordningen blef emellertid icke af lång
varaktighet. Kommanditbolaget på aktier inbegreps nämligen jemte
aktiebolaget under den »Loi sur les sociétés», som den 24 Juli 1867
utfärdades. Denna lag är ännu gällande rätt, oaktadt förslag till ytterligare
reformer varit å bane. Enligt densamma äro kommanditbolaget
på aktier och aktiebolaget i det väsentligaste likstälda. Likheten har
emellertid icke åstadkommits på det sätt, att jemväl kommanditbolagen
på aktier underkastats auktorisationstvång, utan tvärtom så, att aktiebolagen
befriats från detta. En sådan befrielse ansågs nödvändig bland
annat af det skälet, att för den franska företagsamheten ej borde ligga
större hinder i vägen, än Englands lagstiftning medförde för näringsidkare
i detta land, med hvilket man i Frankrike efter handelsfördragen
af 1860 och 1862 hade att befara en skarp konkurrens. Ett
förberedande steg i samma riktning hade tagits redan 1863, då sådana
aktiebolag, hvilkas kapital ej öfversteg ett bestämdt belopp, och hvilka
ej utfärdade innehafvareaktier, under vissa vilkor, som i allmänhet
hafva sin motsvarighet i den nu gällande lagens bestämmelser, tillätos
att konstituera sig utan auktorisation.

Den administrativa kontrollen har, der ej, såsom vid lifförsäkringsbolag,
rörelsens särskilda beskaffenhet föranledt dess bibehållande,
ersatts med normerande legala föreskrifter. Dessa äro hufvudsakligen
af repressiv art. Deras uppfyllande kontrolleras nämligen i allmänhet icke
på förhand, men om de åsidosättas, medför detta straffpåföljder och
bolagets ogiltighet. Bland dessa föreskrifter må först anföras, att antalet
delegare i ett aktiebolag ej får understiga sju. Ett sådant minimum
finnes ej uppstäldt i fråga om kommanditbolag på aktier, men
indirekt framtvingas vid dessa ett minimiantal af tre aktieegare förutom
den eller de obegränsadt ansvarige delegarne. Vidare måste i
såväl kommanditbolag på aktier som aktiebolag aktiernas belopp utgöra
minst 100 eller minst 500 francs, allteftersom aktiekapitalet uppgår
till högst 200,000 francs eller öfverskrider denna summa. I tryckta
eller på annat sätt mångfaldigade handlingar, som af ett kommanditbolag
på aktier eller ett aktiebolag utfärdas, måste bolagets art och
kapitalets storlek tillkännagifvas.

Samma lag af år 1867 var det, som tillfogade en på visst sätt ny
bolagsart, nämligen bolag med föränderligt kapital. Dessa äro afsedda
att tjena kooperationen, således att inbegripa konsumtionsföreningar,
produktionsföreningar o. dyl. Den ifrågavarande bolagsformen
är dock ej obligatorisk för associationer i kooperativt syfte,

likasom å andra sidan dess användning ej är till sådana inskränkt. Bolagen
med föränderligt kapital karakteriseras af ej blott kapitalets utan äfven
medlemsantalets föränderlighet, hvilken betingas deraf, att medlemmarne
kunna öka sina ursprungliga insatser, att nya medlemmar kunna
inträda,, samt att å andra sidan hvarje medlem har rätt att afgå och
återtaga sin insats. I öfrigt kunna dessa bolag konstitueras under
hvilken som helst bolagsform, således såsom vare sig kollektivbolag,
kommanditbolag, kommanditbolag på aktier, aktiebolag eller civilrättsliga
bolag. I alla händelser äro de dock underkastade vissa
speciela regler, bland hvilka förtjena att här framhållas, att de alltid
obestridt äro att betrakta såsom särskilda rättssubjekt och alltid
företrädas af en styrelse, samt att de icke upplösas i följd af en medlems
död, obestånd o. s. v. År ett bolag grundadt på aktier, måste
dessa vara stälda till viss man och lyda å minst 50 francs. Bolagets
egenskap att hafva föränderligt kapital skall i de ofvan omtalade handlingarna
tillkännagifvas jemte dess art i afseende på sjelfva associationsformen.
För kapitalet äro vissa, ehuru mycket elastiska, maximigränser
uppstälda. Lagstiftaren tyckes för öfrigt hafva såsom det
normala förutsatt, att aktiebolagsformen väljes.

Enligt Englands »Common Law» gäller det sedan gammalt såsom
allmän regel, att i ett bolag hvarje bolagsman är solidariskt och obegränsadt
ansvarig för bolagets förbindelser. Såsom bolagsman har
åter intill senaste tid (1860-talet), då genom praxis och lagstiftning
vissa vilkorliga och noga begränsade undantag vunnit erkännande,
obetingadt ansetts hvar och en, som tager del i vinsten af ett företag.
Hvad angår sättet att göra den obegränsade och solidariska ansvarigheten
gällande, må nämnas, att borgenären i regel måste stämma alla
bolagsmännen, men, sedan dom fallit, kan omedelbart vända sig mot
hvilken af dem han vill. Hvarje särskild bolagsman eger behörighet
att å bolagets vägnar sluta aftal inom de gränser, som genom bolagets
ändamål utstakas.

Afvikelse!- från regeln om solidarisk och obegränsad ansvarighet
hafva emellertid i tidernas längd medgifvits i allt större omfattning
och med allt större betydenhet. Äfven i England framträdde först, nämligen
redan omkring början af 1600-talet, privilegierade på aktier grundade
handelskompanier och anstalter, men jemförelsevis snart uppstodo här
äfven enskilda aktiebolag till ganska stort antal. Dessa voro organiserade
efter de privilegierade kompaniernas mönster, och man sökte i dem
genom att ställa aktierna till innehafvare!! förebygga, att personlig
ansvarighet skulle kunna emot medlemmarne göras gällande. De ofant -

England.

ligt stora missbruk, som med aktiebolagsformen bedrefvos, föranledde,
att genom den s. k. »Bubble-act» (1720) förbjöds bildandet af aktiebolag
utan privilegium af Kronan eller Parlamentet. Då denna lag, hvilken
för öfrigt ej förmått hindra aktiebolagens tillväxt i antal och betydenhet,
år 1825 upphäfdes, och bildandet af aktiebolag utan privilegium
sålunda åter blef tillåtet, folio de oprivilegierade aktiebolagen in under
bestämmelserna i »Coinmon Lavv». I följd häraf saknade de egenskapen
att utgöra särskilda rättssubjekt och betraktades endast i vissa afseenden
såsom enheter. Dessutom var det omöjligt att genom stadgarna
med rättslig verkan begränsa medlemmarnes ansvarighet och
väl äfven att utfärda fritt öfverlåtbara aktier. Småningom (åren 1844,
1856, 1857 o. s. v.) upplätos emellertid dessa förmåner i allt större
utsträckning åt aktiebolagen. Den nu gällande hufvudförfattningen är
»Companies Act» af den 7 Augusti 1862, hvilken innehåller dels en
sammanfattning, dels en revision af den förut befintliga lagstiftningen
i ämnet, och som i sin ordning modifierats genom tilläggsförfattningar
af 1867 in. fl. år. Enligt densamma kan en association af minst 7
personer genom registrering blifva ett särskildt rättssubjekt, som företrädes
af en styrelse. För på vinst beräknade associationer med mera än 20
medlemmar är det, med vissa speciela undantag, obligatoriskt att ställa sig
under »Companies Act». Denna lag medger bolagen att konstituera sig antingen
med kapitalet fördeladt i aktier eller utan sådan fördelning och i
hvilketdera fallet som helst antingen med eller utan begränsning af
medlemmarnes ansvarighet. Begränsningen, hvilken måste (genom
ordet »limited») i firman tillkännagifvas, kan åter bestå antingen deri,
att hvarje bolagsman endast häftar intill det af honom tecknade aktiebeloppet
(»limited by skares») eller ock deri, att, vare sig kapitalet är
fördeladt i aktier eller icke, hvarje bolagsman häftar för en viss garantisumma,
som vid bolagets upplösning kan infordras (»limited by guarantee»).
1867 års författning tillät i bolag med begränsad ansvarighet utfärdandet
af innehafvareaktier och medgaf, att aktierna i ett bolag eller
en del af dem finge fördelas i mindre parter. Aktiebolag för oegennyttiga
ändamål befriades från nödvändigheten att i firman tillkännagifva ansvarighetens
begränsning.

Genom sistnämnda lag infördes äfven en på visst sätt ny bolagsart,
då det stadgades, att i ett bolag med begränsad ansvarighet styrelsens
ledamöter kunna vara obegränsadt ansvarige. Fn styrelseledamots ansvarighet
sträcker sig dock ej till de skulder, som uppkommit efter
hans afgång från sin befattning, och kan endast göras gällande genom
infordrande af tillskott vid bolagets upplösning. Ett bolag med

obegränsad ansvarighet för styrelseledamöterna, men begränsad ansvarighet
för de öfriga delegarne utgör tydligen ett motstycke till
kommanditbolaget på aktier. Den skilnaden får dock icke förbises, att
de ifrågavarande engelska bolagen äro i hufvudsak aktiebolag (eller
ock bolag med begränsad ansvarighet, men utan kapitalets fördelning
i aktier) med eu mera oväsentlig tillsats af obegränsad ansvarighet för
vissa delegare, nämligen de delegare, som blifvit invalda i styrelsen och
inträdt i denna, medan förhållandet t. ex. med de franska kommanditbolagen
på aktier är, eller åtminstone af lagstiftaren afsetts att vara,
det motsatta, eller att de äro ett slags kommanditbolag, och att den
i dem för vissa delegare gällande obegränsade ansvarigheten är af väsentlig
betydelse. Man kan uttrycka denna olikhet genom att benämna
de förra bolagen kommanditaktiebolag, de senare åter aktiekommanditbolag.

Det vanliga kommanditbolaget, liksom i viss mån äfven det tysta
bolaget, saknar i England motsvarighet. När »Companies Act» ej eger
tillämpning, d. v. s. först och främst i afseende å bolag med färre
delegare än sju, gäller nämligen, om man bortser från vissa specialförfattningar,
»Common Law», hvars stränghet, såsom redan nämnts,
icke blifvit synnerligen mycket mildrad. De mildringar, som inträdt,
bestå för öfrigt icke deri, att för vissa slags bolagsmän en inskränkning
af ansvarigheten medgifvits, utan innebära allenast ett flyttande
af gränsen mellan å ena sidan bolag och å den andra sidan sådana
företeelser som förlagslån och tjenstelega, med rätt till andel i vinsten
för förläggaren eller tjenaren. Formelt rubbas derföre genom de åsyftade
mildringarna på intet sätt den regeln, att hvarje bolagsman ansvarar
obegränsadt och solidariskt för bolagets förbindelser. Men
faktiska motsvarigheter till participatio (tyst bolag) äro dock genom
dem möjliggjorda.

Speciela stadganden finnas angående bl. a. banker, lifförsäkringsbolag,
jernvägsbolag och grufvebolag. Äfven om rederier gälla afvikande
grundsatser. Särskilt har också lagstiftningen mycket sysselsatt sig
med dels »friendly societies» (sjuk- och begrafningskassor o. dyl.), dels
»industrial and provident societies» (kooperativa föreningar). De förra
hafva sedan länge — den äldsta lagen är af 1793, den nu gällande af
1875 — åtnjutit förmånen af begränsning i medlemmarnes ansvarighet.
De senare fingo i midten af detta århundrade (1846) den möjligheten
för sig öppnad att konstituera sig såsom »friendly societies». Härför
uppstäldes dock vissa vilkor, särskildt det, att de kooperativa föreningarna
skulle i sin rörelse inskränka sig till medlemmarne sjelfva.

Snart (från 1852) blefvo dessa föreningar föremål för en egen lagstiftning,
som, oberoende af det omtalade vilkoret, först erkände dem såsom
särskilda rättssubjekt och senare (från 1862) äfven medgaf begränsning
af medlemmarnes ansvarighet. Enligt den nu gällande lagen
(»Industrial and Provident Societies Act» af den 11 Augusti 1876)
kunna kooperativa föreningar för drifvande af »arbete, handel eller handtverk»
(»labour, trade or handicraft», incl. bankrörelse samt köpande
och säljande af fast egendom) konstituera sig, såframt de bestå af
minst sju personer. För andelarnes storlek uppställes ett maximum
(200 pund). Firman skall sluta med ordet »limited». Utträde är i regel
fritt och andelarne kunna vara förytterliga. Föreningarna kunna äfven,
om detta anses fördelaktigare, konstituera sig enligt »Companies Act» af
1862 med dess tilläggsförfattningar och då välja någon af de olika
associationsformer, som deri finnas reglerade.

Bredvid de rent privaträttsliga associationerna, som bildas utan
auktorisation, och vid hvilka lagstiftaren hufvudsakligen genom långtgående
publicitetsbestämmelser sökt förekomma de missbruk, som äro
att befara, kunna slutligen allt fortfarande bildas bolag med oktroj af
Kronan eller Parlamentet. Vid företag af allmännyttig beskaffenhet
förekommer detta också icke alltför sällan.

Tyskland och I Tyskland finner man under Medeltiden ekonomiska associationer
Österrike. af flere olika slag. Främst äro att märka kollektivbolag, sannolikt
äfven här framgångna ur gemenskapen emellan medlemmar af samma
familj och hushåll eller åtminstone anknytande sig till och bildade efter
mönstret af denna. För dessa bolag gälde derföre också grundsatsen
om »gesammte Hand». Bolagsförmögenheten stod under gemensamt förfogande,
så att den enskilde bolagsmannen ej kunde disponera öfver
sin andel, och för de gemensamma förbindelserna var bolagsmännens
ansvarighet solidarisk. Jemte kollektivbolaget förekommo äfven under
namnen »sendeve» och »wedderleginge» associationsformer, som svara
emot commenda. Hvad aktiebolaget angår, fiuner man om denna
associationsform erinrande företeelser dels på visst sätt i de dock väl
ursprungligen helt och hållet eller i hufvudsak till sin karakter kommunala
allmänningsgemenskaperna, dels i qvarnbolag med förytterliga
lotter, dels i associationer för bearbetande af grufvor (och saltbrott),
med andelar (»Kuxe»), hvilka, ehuru de betraktas som fast egendom,
stå aktier ganska nära, dels slutligen måhända äfven i de för en senare
tids stora handelskompanier förebildliga hanseatiska föreningarna
af Londonfarare, Skånefarare o. s. v.

Äfven efter den romerska rättens införande i Tyskland och allt

framgent fortlefde kollektivbolaget samt »sendeve» eller »wedderleginge»,
dåmera kalladt »Einlegen zu Gewinn und Verlust». Den senare arten
synes hafva allt mera afgjordt närmat sig participatio, men först i senaste
tid uppmärksammades skilnaden mellan den så utbildade associationsformen,
hvilken ofta kallades kommanditbolag, och det kommanditbolag,
som från den franska rätten var bekant. Fortfarande
finner man äfven qvarn- och grufvebolag samt allmänningsgemenskaper,
som äro analoga med aktiebolag. Deremot dröjde det ganska länge,
innan aktieprincipen fick någon direkt användning. Om man bortser
från några få och osäkra undantag, kan det nämligen sägas, att det
först var under loppet af det adertonde århundradet, som aktiebolag
uppträdde. Vid nämnda tid började aktiekompanier bildas, först för
handel, sedan äfven för försäkrings- och bankrörelse. Regeringens
oktroj ansågs nödvändig, af hvilken beskaffenhet verksamheten än var,
och ända långt in i detta århundrade var den uppfattningen förherrskande,
att ett aktiebolag enligt sakens natur för sitt erkännande behöfver
ett specielt privilegium. Detta förklarar, att aktiebolaget alls
ej omnämndes i de utförliga lagböcker, som åren 1794 och 1811 i
Preussen och Österrike utfärdades. Då aktiebolagen blefvo föremål
för lagstiftning, hvilket skedde i Baden och åtskilliga andra delar af
vestra Tyskland genom den franska rättens införande under den napoleonska
tiden, men i Preussen först åren 1838 och 1843 samt i
Österrike först år 1852, stäldes de öfverallt under auktorisationstvång.
Frihet från detta medgafs endast i Hansestäderna, der, utan skrifven
lag, en motsatt grundsats gälde.

Den allmänna tyska Handelslagen, hvilken under 1860-talet efterhand
infördes i de särskilda tyska staterna samt i Österrike, och hvilken
numera är tysk rikslag, omtalar, förutom rederibolaget, sex olika
arter af handelsrättsliga associationer, nämligen det öppna handelsbolaget,
kommanditbolaget, kommanditbolaget på aktier, aktiebolaget,
det tysta bolaget och associationen för bestämda handelsföretag.

I Österrike gäller Handelslagen oförändrad, då den revision af
aktierätten, som vid särskilda tillfällen varit försökt, ännu icke blifvit
genomförd. I Tyskland åter hafva aktiebolaget och kommanditbolaget
på aktier blifvit föremål för förnyad reglering först genom en »Novelie»
af den 11 Juni 1870 och sedan åter genom eu annan sådan af den 18
Juli 1884. Hvad de öfriga associationsformerna angår, qvarstå Handelslagens
bestämmelser, men de hafva i vissa afseenden modifierats
genom den nya konkurslagstiftningen (af år 1877).

Det förtjenar först och främst uppmärksammas, att, under det i

allmänhet gränsen mellan de handelsrättsliga och de civilrättsliga bolagen
bestämmes af verksamhetens art, äro
förda tyska »Novellen» alla aktiebolag och kommanditbolag på aktier
att betrakta såsom handelsrättsliga, af hvilken beskaffenhet deras verksamhet
än är. I Österrike deremot skiljer man fortfarande mellan
handelsrättsliga och civilrättsliga aktiebolag, och för de senare gäller
ännu den ofvan omtalade författningen af år 1852. Å andra sidan
anses i Tyskland, med undantag blott för några få stater, ett bolag,
som ej är aktiebolag eller kommanditbolag på aktier, i fall det bedrifver
handelsrörelse endast i viss mindre omfattning, icke såsom ett
handelsrättsligt bolag.

Med afseende på aktiebolagen och kommanditbolagen på aktier
uppstälde Handelslagen koncessionstvång såsom regel, men medgaf de
särskilda staterna att göra afvikelser. Af detta medgifvande begagnade
sig efter hand sju stater i hela dess utsträckning, d. v. s. med afseende
å såväl aktiebolag som kommanditbolag på aktier. Dessutom
uppgåfvo ytterligare några stater, bland dem Preussen, koncessionstvånget
hvad kommanditbolag på aktier angick. Genom 1870 års »Novelle»
afskaffades emellertid för hela det tyska området koncessionen,
hvilken för öfrigt enligt Handelslagen snarare haft karakteren af en
från ordningsmaktens sida gifven tillåtelse än af ett rättsbildande privilegium,
eu oktroj. I koncessionstvångets ställe sattes ett system af
ganska detaljerade lagbud, för hvilkas öfverträdande icke blott stadgades
påföljder af ogiltighet och straff, utan hvilkas uppfyllande man
äfven sökte på förhand kontrollera genom den pröfning, som skulle
föregå den för bolagen påbjudna inregistreringen. Bland de bestämmelser,
som sålunda år 1870 infördes, märkes, att aktierna måste lyda
å minst 50 Thaler, om de, såsom i kommanditbolagen redan förut var
och fortfarande skulle vara obligatoriskt, stäldes till viss man, men å
minst 100 Thaler, om de stäldes till innehafvaren. Enligt Handelslagens
ursprungliga text skulle deremot kommanditaktier lyda å minst 200 Thaler,
hvithet belopp dock kunde af de särskilda staterna nedsättas, men fanns
för aktierna i aktiebolag intet minimum uppstäldt. Att upptaga personnamn
i aktiebolags firma har allt sedan Handelslagens utfärdande varit
förbjudet. Deremot behöfver bolagets art ej i firman tillkännagifvas.

Lagen af år 1884 går i samma riktning som den af år 1870, men
dess bestämmelser hafva gjorts fullständigare och strängare i anledning
af de sorgliga erfarenheterna från den svindelperiod, som efter år 1870
inträdde. Särskild! må bland de nya föreskrifterna i den gällande lagen
framhållas, att minst fem aktieegare måste medverka vid bolagets bil -

dande. Deremot är det ej längre, såsom förhållandet var enligt 1870
års »Novelle», nödvändigt, att under bolagets bestånd finnas minst tre
delegare, då nämligen de bestämmelser, som indirekt framtvingade ett
sådant minimum, hafva ändrats. Innehafvareaktier kunna nu förekomma
äfven i kommanditbolag. Det minsta belopp, hvarå aktie får lyda, är
i regel 1,000 Mark, hvilket minimum dock i vissa fall, då faran för
svindelartade operationer är ringa eller ingen, är nedsatt till 200 Mark.

I den tyska rättens öppna handelsbolag återfinnes kollektivbolaget
i nära nog principiel renhet. Det är omtvistadt, huruvida de öppna
handelsbolagen utgöra särskilda rättssubjekt, men så mycket är dock
i lagen på ett otvetydigt sätt uttaladt, att de utgöra sjelfständiga
enheter med särskild förmögenhet, hvilken i främsta rummet häftar
för bolagsskulderna. För dessa ansvara bolagsmännen obegränsadt och
solidariskt. I afseende på den frågan, huruvida ansvarigheten är primär
eller sekundär, lemnar lagen rum för olika tydningar. Men enligt
den i Tyskland herrskande åsigten kunna bolagsmännen i regel sökas
omedelbart, och utan att betalningsoförmåga hos bolaget förut blifvit
konstaterad, liksom icke heller fordringens föregående fastställande gent
emot bolaget erfordras. Då bolaget råkat i konkurstillstånd, kan deremot
en borgenär af den enskilde bolagsmannen endast fordra det han
icke kunnat utfå i konkursen, hvilket emellertid enligt den nya Konkurslagen
innefattar äfven hvad han i följd af underlåten bevakning förlorar.
I Österrike antages bolagsmannens ansvarighet alltid vara allenast sekundär.
I brist af annat förbehåll äro bolagsmännen hvar för sig behörige
att företräda bolaget. Och den eller de bolagsmän, som antingen
enligt denna regel eller på grund af särskild öfverenskommelse,
då sådan träffats, ega sådan befogenhet, kunna utan hvarje inskränkning
genom lag eller kontrakt med för bolaget bindande verkan ingå
hvilket som helst aftal.

När man under förarbetena för Handelslagen kom till öfverläggning
om kommanditbolaget, framträdde skilda uppfattningar af dettas natur.
Några ansågo, att detsamma vore, i enlighet med den franska rättens
bestämmelser om kommanditbolag, alldeles analogt med det öppna
handelsbolaget, och att en dithörande association följaktligen utgjorde,
om ej ett särskilt rättssubjekt, åtminstone eu enhet med egen förmögenhet.
Efter andras mening åter öfverensstämde kommanditbolaget
i sjelfva verket med participatio, så att allenast den eller de aktive
bolagsmännen vore rörelsens och firmans innehafvare samt egare af
det sammanskjutna kapitalet. Till stöd för denna uppfattning, eldigt
hvilken de franska stadgandena om kommanditbolag måste framstå

såsom förfelade, kunde åberopas, att de associationer, som i Tyskland
voro vanliga under namn af kommanditbolag, uppenbarligen voro så
beskaffade, som af densamma borde följa. Omsider insåg man, att det
ej var fråga om ett enda rättsinstitut och om det korrekta ordnandet
af detta, utan att man i sjelfva verket hade att göra med två alldeles
skilda och hvar för sig lika existensberättigade associationsformer. Följden
af denna insigt blef, att i Handelslagen båda formerna upptogos.
För att så mycket skarpare betona skilnaden dem emellan hänförde
man systemriktigt kommanditbolaget, liksom i den franska rätten skett,
till handelsbolagen, för hvilka alla det är utmärkande, att de hafva
egen firma och särskild förmögenhet, och sammanstälde deremot de
tysta bolagen, som svarade emot de dittills i Tyskland brukliga s. k.
kommanditbolagen, med associationerna för bestämda handelsföretag, såsom
i likhet med dessa saknande firma, förmögenhet och öfver hufvud
egenskapen att i det yttre framträda såsom enheter. Kommanditbolaget
ordnades i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den franska rätten.
Äfven i Tyskland kan enligt den allmännast antagna meningen, hvilken
dock ej är obestridd, en kommanditist sökas direkt af bolagsborgenärerna,
så långt hans ansvarighet räcker. Förbudet mot kommanditisternas
deltagande i bolagsverksamheten är väsentligen mildradt, nämligen
så, att allenast en kommanditist, som sluter ett aftal å sitt bolags
vägnar utan att uttryckligen tillkännagifva, att han handlar på grund
af fullmakt, blir obegränsadt ansvarig för aftalets uppfyllande. Kommanditisternas
namn och beloppet af deras insatser inregistreras, men
publiceras icke.

Den tyska rikslagstiftningen känner ännu en hithörande associationsform
af stor betydelse, nämligen »Genossenschaft» (kooperativ förening).
De om . denna gällande bestämmelserna funnos intill senaste tid
innefattade i Förbundslagen af den 4 Juli 1868 (jemte en Deklaration
af den 19 Maj 1871), hvilken fick giltighet för det tyska rikets hela
område. Denna lag, hvilken anslöt sig till en preussisk lag af den
27 Mars 1867, afsåg föreningar, som hafva ett föränderligt medlemsantal,
och hviika åsyfta att genom samfäld affärsverksamhet befordra
medlemmarnes kredit, förvärf eller hushållning. Enligt nyss anförda
Deklaration kan verksamheten äfven utsträckas till icke-medlemmar.
Såsom exempel på dithörande associationer anföras i lagen kreditföreningar,
föreningar för gemensamt anskaffande af råämnen eller
gemensamt afsättande af medlemmarnes produkter, föreningar för gemensam
produktion, föreningar för gemensamt anskaffande af lifsföruödenheter
(konsumtionsföreningar) samt bostadsföreningar. Den nämnda

tyska lagen om »Genossenschaften» öfverensstämmer med den franska
lagstiftningen om bolag med föränderligt kapital och med den engelska
om »industrial and provident societies» derutinnan, att den icke är
exklusiv, d. v. s. icke förhindrar de kooperativa föreningarna att afstå
från de af speciallagen medgifna förmånerna och konstituera sig i
någon annan, efter omständigheterna handelsrättslig eller civilrättslig,
associationsform. En enligt speciallagen konstituerad förening utgör
ett särskildt rättssubjekt eller åtminstone en sjelfständig enhet och
företrädes af en styrelse, hvars befogenhet är, för så vidt tredje mans
rätt angår, obegränsad. Dess firma måste uttryckligen angifva föreningen
såsom en »eingetragene Genossenschaft» och får ej innehålla
personnamn. Det vigtigaste af vilkoren för registrering såsom »Genossenschaft»
och derigenom för erkännande såsom en sådan association
är det, att medlemmarne måste vara obegränsadt och solidariskt ansvariga
för föreningsförbindelserna. Tyngden af denna ansvarighet
minskas dock i betydlig mån genom vissa bestämmelser i lagen.
Särskildt gäller det nämligen, att för en föreningsskuld den enskilde
föreningsmedlemmen får sökas endast om antingen borgenären bevakat
sin fordran i föreningens konkurs, men ej fått fullt ut, eller ock konkurs
är omöjlig i följd deraf, att tillräckliga medel för kostnadernas
betäckande saknas. Vidare stadgas, att, när en förening kommit i
konkurstillstånd, skall det belopp, som erfordras för fyllande af skilnaden
mellan dess skulder och tillgångar, uttaxeras på medlemmarne
genom ett noggrannt regleradt repartitionsförfarande, hvilket börjar, då
förslag till sista utdelningen i föreningens konkurs framlägges. Borgenärerna
äro visserligen ej förbundna att afvakta repartitionens resultat,
innan de vända sig direkt emot de enskilde föreningsmedlemmarne,
men praktiskt inträder dock i följd af de förras eget intresse nästan
samma mildring af medlemsansvarigheten, som om en sådan inskränkning
i fordringsegarnes rätt varit föreskrifven. — Oaktadt medlemmarne
kunna vexla genom in- och utträde, är en »Genossenschaft» dock en
personförening. Insatserna och andelarna, hvilka visserligen måste förekomma,
hafva nämligen blott en mera oväsentlig betydelse.

Det bör nämnas, att i konungariket Sachsen och i Bayern äfven
»Genossenschaften» med begränsad ansvarighet för medlemmarne varit
erkända, nämligen i Sachsen enligt lagen om juridiska personer den
15 Juni 1868 och i Bayern enligt en särskild lag om »Genossenschaften»
den 29 April 1869. Den ofvan framstälda allmänna tyska föreningslagstiftningen
utsträcktes emellertid snart äfven till dessa två länder.

Bland annat äfven med åberopande af erfarenheten från Sachsen

och Bayern om föreningar med begränsad ansvarighet, framstäldes yrkanden
om en förändring af rikslagstiftningen i den riktning, att
frihet skulle lemnas att välja mellan begränsad och obegränsad ansvarighet.

Ett lagförslag, som för att tillmötesgå de sålunda uttryckta önskningarna
utarbetades (år 1888), innehöll bestämmelser om två arter af
»Genossenschaften». Utom föreningar med obegränsadt ansvariga medlemmar
kunna nämligen enligt detta förslag bildas äfven föreningar
med begränsad ansvarighet. Begränsningen kan vara olika, men i
intet fall kan en föreningsmedlem ansvara med mindre än med det belopp,
intill hvilket han kan få göra insatser. Detta belopp får ej vara mer
än tio gånger så stort som det han måste insätta. För medlemsantalet
uppställes sju såsom minimisiffra. Repartitionsförfarandet börjar redan
omedelbart, efter det föreningens konkurs öppnats, och grundar sig på
den öfversigt af konkursboets ställning, som af konkursförvaltaren uppgöres
och till domstolen ingifves. Å andra sidan kunna borgenärerna
först två månader, efter det repartitionsförslaget af konkursdomstolen
pröfvats och derigenom blifvit exigibelt, samt detsamma blifvit på föreskrifvet
sätt hos myndighet deponeradt, för bevakade och faststälda
fordringar direkt söka de enskilde föreningsmedlemmarna. Detta gäller
lika om både föreningar med obegränsad och föreningar med begränsad
ansvarighet. Äfven i de senare svara medlemmarne solidariskt,
så långt hvarje medlems ansvarighet räcker. Vidare kan märkas den
närmare begränsning af föreningsinstitutets användning, att befordrande
af medlemmarnes kredit ej vidare nämnes bland de för föreningarna
kännetecknande ändamålen, och att, då en förenings verksamhet består
i kreditgifvande (såsom medel för befordrande af medlemmarnes förvärf
eller hushållning), rörelsen ej får utsträckas till utom föreningen
stående personer. Såsom konsumtionsföreningar upptagas äfven föreningar
för gemensamt anskaffande af sådana förnödenheter som utsäde,
foder, gödningsämnen, och såsom en ny art äro i exemplifikationen
tillfogade föreningar för gemensamt anskaffande till medlemmarnes begagnande
af maskiner, verktyg, afvelsam- o. dyl. En annan nyhet är,
att en förenings inrättningar och förvaltning minst hvartannat år
pröfvas af en revisor, hvilken utses af domstol eller, om föreningen
tillhör en för sådant ändamål bildad och auktoriserad association af
flere föreningar, af denna. Genom denna bestämmelse ställas föreningarna
på visst sätt under offentlig uppsigt. En förenings firma måste
angifva, af hvilken art den är med afseende på medlemmarnes ansvarighet.

I detta förslag gjordes betydelsefulla ändringar, innan detsamma
den 1 Maj 1889 upphöjdes till lag. Vigtigast är, att eu tredje art af
föreningar upptogs, nämligen sådana, der medlemmarne icke alls ansvara
direkt i förhållande till borgenärerna, men äro obegränsadt skyldige
att göra de tillskott, som erfordras för att betäcka skilnaden
mellan föreningsskulder och föreningstillgångar. Vid de båda andra,
redan i förslaget förekommande, arterna af föreningar har den ändringvidtagits,
att borgenärerna först tre månader, efter det repartitionsförslaget
blifvit exigibelt, få vända sig direkt mot de enskilda föreningsmedlemmarne.
Och med afseende på sjelfva repartitionen föreskrifves
det, att bidragen skola beräknas så högt, att ingen brist i den erforderliga
summan uppstår i följd af enskilda medlemmars betalningsoförmåga,
försåvidt denna kan förutses. Revisorn får ej vara medlem af
förening, som skall blifva föremål för hans granskning. Slutligen förbjudes
det konsumtionsföreningar att i sin vanliga rörelse sälja varor
till främmande.

Äfven i Österrike finnes en lag om »Genossenschaften». Denna
lag, som är daterad den 9 April 1873, öfverensstämmer i det mesta
med den tidigare utfärdade tyska lagen. Den hufvudsakligaste olikheten
är, att enligt den österrikiska lagen kunna bildas icke blott
»Genossenschaften)) med obegränsad, utan äfven sådana med begränsad
ansvarighet. Tillåten är nämligen den begränsning af medlemmarnes
ansvar, att hvar och en häftar utöfver insatsen blott med ett bestämdt
belopp, som ej får vara mindre än sjelfva insatsen. Hvarje förenings
firma måste utvisa, huruvida medlemmarnes ansvarighet är begränsad
eller obegränsad. Det antages, att den begränsade ansvarigheten, i
motsats emot den obegränsade, endast kan göras gällande genom uttaxering,
men ej direkt af borgenärerna.

De icke handelsrättsliga bolagen äro i Tyskland och Österrike
reglerade dels af speciallagar, t. ex. lagarna om grufdrift, dels af den
allmänna privaträtten. Hvad de förras bestämmelser angår, må här
blott nämnas, att den ofvan omtalade likheten emellan grufvebolag
(»Gewerkschaften») och aktiebolag, emellan »Kuxe», och aktier i följd
af den nyare grufvelagstiftningen ingalunda blifvit mindre.

Den allmänna privaträtten är, som bekant, icke ens för det tyska
rikets skilda områden gemensam. Så gäller exempelvis i en stor del
af Tyskland den romerska rätten, i en annan betydlig del den franska.
Här skall endast redogöras för stadgandena om bolag i de
tre stora inhemska kodifikationer af privaträtten, hvilka gälla i Preussen,
konungariket Sachsen och Österrike, nämligen den preussiska

allmänna landsrätten (1794), den sachsiska civillagen (1863) och den
österrikiska allmänna civillagboken (1811). Det finnes en vigtig åtskilnad
mellan å ena sidan den preussiska och å den andra de båda öfriga
lagarna. Enligt den förstnämnda äro bolagsmännen en för alla och
alla för en obegränsadt ansvarige för de förbindelser, som af dem gemensamt
eller genom en gemensam fullmäktig å bolagets vägnar ingåtts,
medan deremot enligt sachsisk och österrikisk rätt bolagsmännens ansvar
är deladt efter det inre förhållandet emellan bolagsmännen. Deremot
öfverensstämma alla tre lagarna derutinnan, att en bolagsman
endast på grund af särskildt bemyndigande kan förpligta bolaget och
medbolagsmännen. Gemensamt är vidare, att den samfällighet, som i
bolagsaftalet afses, kan vara mer eller mindre omfattande. Dess största
tillåtna omfång är emellertid på olika sätt bestämdt, nämligen i Sachsen
och Österrike så, att all de kontraherandes varande och blifvande
förmögenhet kan inbegripas, ehuru i Österrike en inskränktare omfattning
presumeras, och i Preussen på det sätt, att en fullständig
förmögenhetsgemenskap endast mellan makar kan giltigen aftalas, och
att öfverenskommelse om en allmän förvärfsgemenskap måste inför
domstol ingås. Enligt sachsisk rätt upplöses ett bolag i följd af en
bolagsmans död, såframt ej sterbhusdelegarnes inträde på förhand
aftalats, hvaremot enligt österrikisk rätt den afsigten presumeras, att
bolaget skall af de qvarlefvande bolagsmännen fortsättas, så att
endast för sterbhusdelegarnes inträde förutsättes uttryckligt aftal.
Den preussiska rätten åter innehåller i detta afseende för olika fall
olika bestämmelser, nämligen än att sterbhusdelegarne äro både berättigade
och skyldiga att inträda i bolaget, än att de äro blott berättigade,
än att de äro blott skyldiga dertill. Någon afskild bolagsförmögenhet
finnes icke enligt någon af de tr.e lagarna, och ännu mindre
kan ett bolag enligt desamma betraktas som ett särskildt rättssubjekt.
I den preussiska och i den österrikiska lagen omnämnes äfven ett slags
tyst bolag, som i båda dock faller mycket nära förlagslån, och hvilket
i den senare karakteriseras derigenom, att den tyste bolagsmannens delaktighet
icke tillkännagifvits, och att han derföre i intet fall häftar
med mera än det på vinst och förlust »försträckta kapitalet».

Ett förslag till en för hela det tyska riket gemensam civillagbok
har nyligen offentliggjorts. Ehuru detsamma ännu ej ledt till något
praktiskt resultat, har det dock, på grund af såväl det stora område,
hvarför det är afsedt, som i synnerhet dess vetenskapliga betydelse,
synts icke här böra lemnas alldeles å sido.

I det hela står förslaget, hvad bolagsinstitutet angår, på samma

ståndpunkt som den nu i Tyskland gällande civilrätten. Enligt detsamma
utgöra sålunda de civilrättsliga bolagen icke särskilda rättssubjekt,
liksom ej haller tillvaron af en med rättslig verkan afskild bolagsförmögenhet
erkännes. Bolagsandelens bundenhet vid personen är
omsorgsfullt genomförd. Endast på grund af särskildt bemyndigande
kan en bolagsman företräda de öfriga och bolaget. Såsom i den
franska rätten ansvara bolagsmännen, såframt ej annat vid kontraherandet
af en förbindelse särskildt förbehållits, efter hufvudtalet. Af
mycken vigt är, att förslaget, äfven härutinnan närmande sig den franska
rätten, möjliggjort för bolag, som i följd af rörelsens beskaffenhet
regelmässigt skulle vara civilrättsliga, att konstituera sig såsom öppna
handelsbolag. Derigenom blifva de i allo underkastade de handelsrättsliga
bestämmelserna om sådana bolag.

Bolagslagstiftningens utveckling och nuvarande ståndpunkt i de
för densamma vigtigaste länder har nu blifvit i korthet framstäld. Till
denna framställning fogas i det följande en summarisk öfversigt öfver
åtminstone den vigtigare gällande lagstiftningen i utlandet, för så vidt
ej redan blifvit för densamma redogjordt. Härvid lemnas emellertid
den utomeuropeiska lagstiftningen alldeles å sido. Likaså upptagas
endast sådana bestämmelser, som tillhöra den allmänna privaträtten
eller handelsrätten (med uteslutande af sjörätten), eller som angå
kooperativa föreningar.

Den ungerska Handelslagen af den 16 Maj 1875 upptager kollektivbolag,
kommanditbolag, förening för bestämda handelsföretag, aktiebolag
samt »Genossenschaft». De tre förstnämnda äro _ ordnade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med motsvarande associationsformer i den
tyska Handelslagen. De vigtigaste afvikelserna äro vid kollektivbolaget,
att en bolagsborgenär, åtminstone enligt gängse lagtolkning, måste kräfva
bolaget, innan han får söka godtgörelse hos den enskilde bolagsmannen,
och hvad beträffar kommanditbolaget, att kommanditists namn samt
beloppet af hans insats offentliggöras, såframt vid inregistrei ingen begäran
derom framställes.

Aktiebolagen, hvilka alltid äro underkastade Handelslagen, af hvilken
beskaffenhet deras rörelse än är, behöfva ej regeringens auktorisation.
I stället hafva dels normerande lagbud, dels ock hufvudsakligen
långt gående publicitetsbestämmelser införts. För ett aktiebolags bildande
fordras ett antal af minst sju aktieegare. Deremot tinnes intet minimibelopp
för aktierna uppstäldt. Aktiebrefven kunna vara stälda saväl till innehafvaren
som till viss man, och jemte aktier äro äfven aktieandelar tillåtna.
Firman måste uttryckligen tillkännagifva, att bolaget är ett aktiebolag.

Ungern.

Angående »Genossenschaften» gäller slutligen enligt Handelslagen
och 1881 års konkurslag nästan alldeles detsamma som enligt österrikisk
rätt. Dock är det i Ungern möjligt att inskränka föreningsmedlemmarnes
ansvarighet till hvars och ens utfästa insats. Vidare
äro föreningar med begränsad och föreningar med obegränsad ansvarighet
likstälda i afseende på möjligheten för borgenärerna att direkt
vända sig emot föreningsmedlemmarne, hvilken möjlighet vid föreningar
af båda slagen finnes, men är på det sätt inskränkt, att borgenärerna
måste invänta repartitionsförfarandets resultat. Såsom exempel på »Genossenschaften»
nämnas äfven på ömsesidighet grundade försäkringsbolag.

Kommanditbolag på aktier och tyst bolag hafva uteslutits.

Bosnien och Den af österrikiska regeringen utfärdade Handelslag, som från
Hercegovina. den 1 November 1883 blef gällande i provinserna Bosnien och Hercegovina,
ansluter sig i de flesta stycken nära till den ungerska lagen.
Dock följes med afseende å aktiebolag koncessionssystemet. Regeringens
tillåtelse fordras nämligen, för att inbjudning till aktieteckning
skall få utfärdas och andra förberedande åtgärder vidtagas. Sedan
bolagsordning antagits, måste äfven denna sanktioneras. Aktiebolagen
äro jemväl under sitt bestånd underkastade regeringens uppsigt och
kunna på vissa grunder, särskildt om bolagsordningen i väsentliga
stycken öfverträdes, af densamma upplösas.

Koncessionssystemet är äfven tillämpadt på »Genossenschaften»,
hvilken anordning är af synnerligt intresse såsom den i sitt slag enda
bekanta. Regeringens tillåtelse och stadfästelse erfordras i hufvudsakligen
samma afseenden som vid aktiebolag. Bland exemplen på »Genossenschaften»
återfinnas ej vidare de på ömsesidighet grundade
försäkringsbolagen.

Schweiz. I Schweiz äro handelsrättsliga bolag ej utbrutna från civilrättsliga.

Bolag för drifvande af handel och för idkande af annan verksamhet
äro nämligen gemensamt behandlade i Förbundslagen angående obligationsrätten
af den 14 Juni 1881. Denna lag omtalar först sådana
bolag, som ej utgöra särskilda rättssubjekt, nämligen »enkla bolag».
Det enkla bolaget utgör grundformen, och dit hänföres hvarje association,
hvilken icke hör till någon af de öfriga, särskildt reglerade arterna.
Ett enkelt bolags föremål kan vara hvilket som helst, blott ej ett fortsatt
bedrifvande under gemensam firma af handel, fabriksverksamhet
eller annat på köpmannavis idkadt yrke. Hvad den praktiska användningen
angår, motsvarar det enkla bolaget således exempelvis i den
tyska rätten på en gång det civilrättsliga bolaget, associationen för

bestämda handelsföretag och åtminstone delvis det tysta bolaget. Ett
enkelt bolag saknar egen firma och egen förmögenhet. Dess medlemmar
behöfva särskildt bemyndigande för att kunna förpligta hvarandra,
men om en skuld kontraheras genom gemensam personlig medverkan
eller genom ett gemensamt ombud, är ansvaret solidariskt, såframt ej
vid rättshandeln annat särskildt förbehållits. Förändring i afseende på
bolagsmännens antal och personer är principielt utesluten, så att t. ex.
en bolagsmans död eller konkurs medför bolagets upplösning, åtminstone
om ej annat aftalats.

Den schweiziska Obligationsrättens öfriga associationsformer, hvilka,
såsom redan antydts, framstå såsom undantag i förhållande till det
enkla bolaget, äro kollektivbolag, kommanditbolag, aktiebolag, kommanditaktiebolag
samt »Genossenschaft». Alla under dessa arter fallande
associationer äro erkända såsom sjelfständiga enheter med
egen firma och afskild förmögenhet, och aktiebolag jemte kommanditaktiebolag
samt »Genossenschaften» betecknas uttryckligen såsom juridiska
personer.

Genom verksamhetens art kännetecknas aktiebolaget och kommanditaktiebolaget
icke alls och »die Genossenschaft» endast så till vida, att
verksamheten måste åsyfta ett för medlemmarne gemensamt ekonomiskt
ändamål (»gemeinsame Zwecke des wirthschaftlichen Verkehres»). Hvad
åter angår kollektivbolaget och kommanditbolaget, falla med nödvändighet
under något af dessa båda rättsinstitut alla associationer för bedrifvande
under gemensam firma af handelsrörelse, fabriksverksamhet
eller annat på köpmannavis idkadt }7rke, såframt associationerna ej äro
aktiebolag, kommanditaktiebolag eller »Genossenschaften». Men dessutom
kan en association för hvilket ändamål som helst blifva ett
kollektivbolag eller ett kommanditbolag derigenom, att den låter sig
såsom sådant bolag inregistreras.

Kollektivbolaget och kommanditbolaget i den schweiziska rätten
afvika endast föga från motsvarande företeelser i den tyska Handelslagen.
En (obegränsadt ansvarig) bolagsmans befogenhet att teckna
bolagets firma sträcker sig dock endast till sådana aftal, som bolagets
ändamål kan föranleda. De obegränsadt ansvarige bolagsmännen kunna
vidare sökas för bolagsförbindelserna först efter det antingen bolaget
blifvit upplöst eller ock vid anstäld exekution dess tillgångar befunnits
otillräckliga. Och mot kommanditisterna kan en bolagsborgenär under
bolagets bestånd icke ens under sistnämnda förutsättning vända sig,
likasom kommanditisterna, då bolaget upplösts genom konkurs, endast
kunna förpligtas att till konkursmassa!! inbetala den del af hvars och

ens utfästa insats, som återstår ogulden, eller som återtagits. Det är
således endast sedan bolaget på annat sätt än genom konkurs upplösts,
som kommanditisterna kunna direkt sökas. Kommanditists namn
och insatsens belopp offentliggöras.

Aktiebolagsinstitutet är, utan användande af auktorisationsprincipen,
ordnadt i ganska nära öfverensstämmelse med 1870 års tyska »Novelle».
Något minimum för akties belopp finnes dock icke. Såsom vilkor för
ett bolags fortvara framtvingas genom stadgandena om bolagsstämma
och styrelse ett minimum af sex aktieegare.

Kommanditbolaget på aktier, fattadt i motsats emot kommanditaktiebolaget
d. v. s. såsom en afart af kommanditbolaget, förekommer
icke såsom en särskild associationsform, men det säges uttryckligen,
att i ett vanligt kommanditbolag, till bestämmande af förhållandet
mellan kommanditisterna, deras insatser kunna vara fördelade i lotter.
Den schweiziska Obligationsrätten känner deremot ett kommanditaktiebolag,
hvilket, om än en dithörande association tänkes vara uppkommen
genom en kommanditsummas fördelning i aktier, likväl i sjelfva verket
utgör en modifikation af aktiebolaget. Det behandlas också tilläggsvis
i afdelningen om aktiebolag, och de om dessa bolag gällande bestämmelserna
förklaras med endast några få förändringar vara tillämpliga
äfven å kommanditaktiebolagen. Dock få dessa icke i firman betecknas
såsom aktiebolag. I stället måste firman innehålla namnet å minst en
obegränsadt ansvarig delegare. Frändskapen med kommanditbolag visar
sig, utom i dessa regler angående firman, äfven deri, att de obegränsadt
ansvarige delegarne förklaras för sjelfskrifna styrelseledamöter,
hvilka icke kunna aflägsnas från förvaltningen annat än under
samma förutsättningar som delegarne i ett kollektivbolag, och att
bolaget upplöses, om samtliga obegränsadt ansvarige delegare genom
dödsfall eller på annat sätt afgå eller blifva oförmögna att utöfva förvaltningen.
Om man deremot velat utdraga konseqvenserna af kommanditaktiebolagets
samhörighet med aktiebolaget, hade obegränsad
ansvarighet bort åläggas de på hvarje tid fungerande, genom val utsedde
och afsättlige, styrelseledamöterna.

För »Genossenschaften» är äfven enligt den schweiziska lagen
medlemmarnes rätt till utträde väsentlig. Vid en förenings stiftande
måste minst sju medlemmar finnas. Firman får ej innehålla personnamn.
Föreningens angelägenheter förvaltas af en styrelse, hvars befogenhet
att å dess vägnar ingå aftal är inskränkt till sådana ärenden,
som falla inom det genom föreningens ändamål bestämda området. I
afseende på föreningsmedlemmarnes ansvarighet har lagstiftaren med -

gifvit en viss valfrihet. Föreningar kunna nämligen bildas antingen
med obegränsad och solidarisk ansvarighet för medlemmarne, hvilken
ansvarighet dock endast kan göras gällande med afseende på den i
föreningens konkurs sig }Tppande bristen, eller ock utan allt personligt
ansvar, så att för föreningsförbindelserna endast föreningens egen förmögenhet
häftar. Det förra är det regelmässiga och gäller, såframt
ej det senare har särskildt stipulerats. Någon blott inskränkning i
den af lagen föreskrift^ ansvarigheten kan icke förekomma.

Italien eger för civilrätt och handelsrätt tvänne särskilda lagböcker,
nämligen »Codice civile» af den 25 Juni 1865 och »Codice di commercio»
af den 31 Oktober 1882. Bägge innehålla utförliga föreskrifter
om bolag. Civillagens bestämmelser ansluta sig i hufvudsak till den
franska rätten och erfordra intet närmare omnämnande. Handelslagen
åter intager en förmedlande ståndpunkt och röjer, oaktadt den italienska
lagstiftningen i allmänhet är närslägtad med den franska, inflytande
äfven af annan rätt. Den känner fyra egentliga arter af handelsrättsliga
bolag, nämligen kollektivbolaget, kommanditbolaget, kommanditbolaget
på aktier och aktiebolaget, samt dessutom den handelsrättsliga
»associationen» (»associazione» i motsats emot »societå») och det kooperativa
bolaget. Det säges uttryckligen, att den, som är anstäld såsom
biträde i en rörelse med rätt till andel i vinsten, icke derföre är att
betrakta som bolagsman. Alla handelsrättsliga bolag, jemväl de kooperativa,
samt vissa handelsrättsliga »associationer» äro erkända såsom
särskilda rättssubjekt.

Vid kollektivbolaget och kommanditbolaget märkes först, att det
måste vara i bolagsaftalet bestämdt, hvilken eller hvilka delegare eg a
att teckna bolagets firma. För ett sådant bolags förbindelser ansvara
bolagsmännen solidariskt och äfven fned sina utom bolaget stående
tillgångar, kommanditisterna dock naturligen endast intill det utfästa
insatsbeloppet. Att äfven kommanditisterna svara direkt i förhållande
till borgenärerna, är i lagen ganska tydligt utsagdt. Bolagsmännen
kunna emellertid icke af eu bolagsborgenär sökas, förrän denne »utfört
sin talan» (»esercitata 1’azione») emot bolaget, hvilken inskränkning
enligt gängse tolkning betyder, att bolagets betalningsoförmåga måste
vara genom exekution utrönt. Förbudet för kommanditist att taga
aktiv del i verksamheten innefattar, att han icke ens på grund af fullmakt
får företaga någon handling, som för bolaget medför rättigheter
och skyldigheter. Bryter han häremot, ådrager han sig obegränsad
ansvarighet för bolagets alla förbindelser. Endast om han
handlat på grund af en fullmakt, som afser ett visst företag, inskränkes

Italien.

denna skärpta ansvarighet till att gälla blott de förbindelser, som
af detta härflyta. Obegränsad ansvarighet för samtliga bolagsskulder
blir äfven följden, om kommanditistens namn upptages i firman. Emellertid
skola kommanditisternas namn och deras insatsers belopp icke
blott inregistreras, utan äfven publiceras. För alla slags bolag är det
föreskrifvet, att i samtliga de handlingar, som å ett bolags vägnar utfärdas,
bolagets art måste angifvas. År ett bolag kooperativt, skall
äfven denna dess egenskap tydligt gifvas till känna.

Det italienska kommanditbolaget på aktier står ännu närmare aktiebolag
än det schweiziska kommanditaktiebolaget. Dock framställes
jemväl det förstnämnda såsom ett kommanditbolag med kommanditsumrnan
fördelad i aktier, liksom det äfven har personfirma. Men
icke blott äro de allra flesta bestämmelser gemensamma för aktiebolaget
och kommanditbolaget på aktier, utan det är äfven stadgadt, att i det
senare de obegränsadt ansvarige delegarne, hvilka utgöra styrelsen,
kunna genom majoritetsbeslut afsättas, och att, med samtycke af de
möjligen ännu qvarstående styrelseledamöterna, andra kunna i deras
ställe väljas. På samma sätt kan en obegränsadt ansvarig delegare,
som aflidit, råkat i konkurs o. s. v., ersättas med en annan och bolagets
upplösning derigenom afvändas.

Hvarken aktiebolaget eller kommanditbolaget på aktier är numera
underkastadt vare sig koncessionstvång vid sin tillkomst eller någon
särskild administrativ uppsigt under sin tillvaro. Anmärkningsvis må
nämnas, att i det senare afseendet på kort tid en hel rad af olika
systemer efterträdt hvarandra. Garantier emot missbruk och faror
sökas nu framför allt i en utsträckt publicitet. Märkas kan, att ett
bolags inbetalda och enligt sista balansräkningen behållna kapital måste
angifvas i samtliga handlingar, som å dess vägnar utfärdas. Intet
minimiantal af aktieegare är uppstäldt, liksom icke heller något minimibelopp
för hvarje aktie. Aktiebref kunna vara stälda till innehafvaren
såväl som till viss man. Lagen förutsätter tillvaron af med aktiebolagen
alldeles likställiga »anonyma bolag», som icke hafva sitt kapital fördeladt
i aktier. Styrelsens behörighet att ingå för bolaget bindande
aftal sträcker sig endast till sådana »operationer», som omnämnas i
bolagsordningen.

Både kommanditbolaget på aktier och aktiebolaget bedömas i vissa
afseenden efter Handelslagen oberoende af verksamhetens beskaffenhet.
Deremot kunna endast bolag, som drifva handel, konstituera sig såsom
kollektivbolag eller vanliga kommanditbolag.

De kooperativa bolagen utgöra egentligen ingen särskild art. Asso -

ciationer för kooperativt ändamål ega att konstituera sig under någon
af de fyra nyss omhandlade handelsrättsliga bolagsformerna. På dem
blifva då tillämpliga de för den valda formen gällande bestämmelserna,
endast med några få modifikationer. Bland dessa må framhållas, att,
i enlighet med de kooperativa bolagens särskilda ändamål, förändring
af kapitalet och omsättning af medlemmarne alltid äro möjliga, att
deras angelägenheter alltid förvaltas af eu styrelse, och att, till upprätthållande
af deras egenskap af personföreningar, aktier, då sådana
finnas, endast kunna ställas till viss man och endast med bolagets samtycke
öfverlåtas. Vidare uppställer lagen ett såväl absolut som relativt
maximum för hvarje medlems andel och ett absolut, lägre, maximum
för hvarje aktie. Samma publicitetsbestämmelser som för aktiebolag
gälla alltid för de kooperativa bolagen.

Den handelsrättsliga »associationen» är af två slag, nämligen dels
de, såsom särskilda rättssubjekt erkända, på ömsesidighet grundade
försäkringsföreningarna, hvilka här kunna förbigås, dels participatio
(»associazione in partecipazione»). Associationer af det senare slaget,
hvilka sakna all yttre tillvaro, kunna afse deltagandet i den vinst eller
förlust, som uppkommer vare sig af ett eller flere bestämda handelsföretag
eller af en fortsatt handelsrörelse, och motsvara sålunda båda
de i den tyska Handelslagen omtalade arterna af sådana handelsrättsliga
associationer, som ej äro bolag. För öfrigt kunna bestämda
handelsföretag enligt italiensk rätt utgöra föremål äfven för egentliga
handelsbolags verksamhet.

I den nya spanska »Cödigo civil» af den 24 Juli 1889 återfinnes skilnaden
emellan å ena sidan bolag, som omfatta all delegarnes varande
och blifvande förmögenhet, med undantag af det, som tillfaller dem
genom arf, gåfva eller testamente, eller blott den dåvarande förmögenheten
och dess afkastning, eller som inbegripa allt hvad genom
delegarnes arbete förvärfvas, och å andra sidan bolag, som afse allenast"
bestämda föremål eller utöfningen af ett bestämdt yrke. Såsom
bolag erkännas icke de associationer, som hållas hemliga, och i hvilka
hvarje delegare allenast i eget namn förhandlar med tredje man. Andelarna
i ett bolag kunna ej öfverlåtas utan samtliga delegares samtycke,
och bolaget upplöses regelmässigt genom en bolagsmans död,
konkurs o. s. v. Fn bolagsman kan ej förpligta bolaget, såframt lian
ej handlar såsom bolagsman, för bolagets räkning och på grund af
ett »uttryckligt eller tyst» uppdrag. Dock svarar bolaget oberoende
af dessa vilkor för en af en bolagsman ingången rättshandel, i den mån
det haft fördel af densamma. För bolagets förbindelser ansvara bolags 5 -

Spanien.

männen »ej solidariskt», och en bolagsman blir icke förpligtad genom
hvad en annan slutit, såframt han ej gifvit denne fullmakt. Ur bolagsförmögenheten
godtgöras i främsta rummet bolagsborgenärerna, men
en bolagsmans enskilda borgenärer kunna icke desto mindre få exekution
i hans andel i de gemensamma tillgångarna.

»Cödigo de Comercio» af den 20 Augusti 1885 ger, förutom specialföreskrifter
för jernvägsbolag, bankbolag m. fl., regler om fyra arter
af handel srättsliga bolag, nämligen om kollektivbolaget, kommanditbolaget,
kommanditbolaget på aktier och aktiebolaget, af hvilka dock
kommanditbolaget på aktier knappast kan sägas utgöra en särskild art.
Det förutsättes för öfrigt, att äfven andra bolagsformer äro möjliga.
Har ett bolag, som afser ekonomisk vinst, konstituerat sig i enlighet
med Handelslagens föreskrifter, gäller det alltid såsom handelsrättsligt.
Alla handelsrättsliga bolag eg a juridisk personlighet.

Kollektivbolaget och kommanditbolaget förete icke synnerligen
mycket anmärkningsvärdt. Nämnas bör dock, att efter all sannolikhet
bolagsmännen, såsom för den händelse, att bolaget upplösts, uttryckligen
är stadgadt, kunna sökas för bolagsskulderna först sedan bolagets
egna tillgångar blifvit uttömda. Äfven kommanditisterna svara direkt
i förhållande till borgenärerna. Bolagsaftalet måste innehålla föreskrift
om bolagsmännens befogenhet att teckna firman. Förbudet
för kommanditist att taga aktiv del i bolagets verksamhet sträcker sig
till alla förvaltningsåtgärder. Påföljden af obegränsad ansvarighet för
bolagsskulderna finnes dock icke omtalad för det fall, att detta förbud
öfverträdes, utan endast för det, att kommanditists namn upptages
i firman. Samma påföljd drabbar för öfrigt den, som, oaktadt han
alls icke tillhör ett bolag, låter sitt namn upptagas i dess firma.

Angående kommanditbolaget på aktier, hvilket synes vara uppfattadt
blott såsom en i helt oväsentlig mån modifierad form af det
vanliga kommanditbolaget, finnas nästan inga föreskrifter.

Äktiebolagsinstitutet är numera, sedan auktorisationssystemet definitivt
öfvergifvits, och detta utan att detsamma såsom i åtskilliga andra
länder blifvit ersatt med utförliga restriktiva lagbud, hufvudsakligen
baseradt på publicitetsbestämmelser. Bland sådana må anföras den i
sitt slag enastående, att ett aktiebolags status skall för hvarje månad
med angifvande af de följda värderingsgrunderna offentliggöras. —
Aktierna kunna vara stälda såväl till innehafvaren som till viss man.

Kooperativa bolag falla under Handelslagen, endast om de ej inskränka
sin verksamhet till sina egna medlemmar. De kunna vara antingen
aktiebolag eller bolag af någon annan art. Någon särskild asso -

ciationsform är icke för dem anordnad. Såsom exempel på deras användning
för olika ändamål uppräknas på ömsesidighet grundade föreningar
för brandförsäkring och de olika slagen af lifförsäkring samt
produktions-, kredit- och konsumtionsföreningar.

I Handelslagen omtalas äfven associationer utan firma och afskild
förmögenhet. Sådana associationer förutsättas endast förekomma mellan
köpmän på båda sidor. De kunna hafva till föremål såväl en fortsatt
rörelse som bestämda företag.

Den portugisiska »Codigo civil» af den 1 Juli 1867 känner äfven
den en serie af mer eller mindre omfattande bolagsgemenskaper. Liksom
enligt den spanska rätten, häftar det civil rättsliga bolagets förmögenhet
för bolagsskulderna, men en bolagsmans enskilda borgenärer kunna
genom exekution i hans andel framkalla bolagets upplösning och förvärfva
rätt till betalning ur hvad på deras gäldenär belöper af den möjligen
blifvande behållningen. Såsom särskildt rättssubjekt synes bolaget
emellertid ej gälla. Om ej motsatt förbehåll gjorts, tyckes hvarje bolagsman
kunna äfven utan speciel! bemyndigande ingå för bolaget förpligtande
aftal. Men med sina enskilda tillgångar ansvara bolagsmännen
endast efter särskildt åtagande. Deras ansvarighet är, när ej annat
aftalats, delad i förhållande till bolagsandelarna. Detta allt gäller dock
blott det »partikulära» bolaget, d. v. s. det, som har afseende på bestämda
förmögenhetsdelar eller en bestämd rörelse. Afvikande regler
firmas om det bolag, som i motsats mot detta kallas universel!, och om
familjebolaget emellan syskon eller emellan föräldrar och barn.

Den nya »Codigo commercial» af den 28 Juni 1888 tyckes hafva
haft den italienska lagen till närmaste förebild och omtalar samma associationsformer
som denna. Men den medgifver, i motsats emot den italienska
rätten, bolag, som efter verksamhetens art skulle vara civilrättsliga,
att konstituera sig under hvilken som helst af de fyra handelsrättsliga
bolagsformerna. De blifva då i de flesta afseenden bedömda efter de
regler, som gälla om handelsrättsliga bolag. Å andra sidan stadgas,
att bolag, som för handelsändamål bildas utan iakttagande al'' Handelslagens
föreskrifter, äro ogiltiga, och att de personer, som å ett sådant
bolags vägnar ingå något aftal, ansvara för dess uppfyllande solidariskt
och obegränsadt. Denna bestämmelse eger tydligen tillämpning, då ett
bolag bildas i någon annan form än de fyra erkända. Regeringen kan
genom vederbörande allmän åklagare vid domstol yrka, att ett olagligt
bolag förklaras ogiltigt. De erkända bolagen utgöra juridiska personer.
Deras art måste i handlingar, som utfärdas, tillkännagifvas såsom
enligt den italienska rätten.

Portugal.

Vid kollektivbolaget märkes, att bolagsmännens solidariska ansvarighet
enligt lagens uttryckliga föreskrift är allenast subsidiär, så att en
föregående exekution i bolagsförmögenheten förutsättes. I öfrig! kan helt
och hållet hänvisas till det ofvan angående den italienska rätten framställa.

Det vanliga kommanditbolaget behandlas såsom en sammansättning
af kollektivbolag och aktiebolag, så att de för det sistnämnda gällande
reglerna förklaras vara i allmänhet tillämpliga äfven på kommanditbolaget.
Förbudet mot kommanditisternas inblandning tyckes endast
sträcka sig till sådana förvaltningsåtgärder, som de företaga utan uttryckligt
uppdrag.

Med afseende på kommanditbolaget på aktier är det italienska systemet
antaget. De obegränsadt ansvarige styrelseledamöterna kunna
sålunda afsättas och, med samtycke af möjligen qvarstående styrelseledamöter,
nyväljas. Till förebyggande af bolagets upplösning kan
nyval äfven ske, då en styrelseledamot kommit i konkurs o. s. v., men
denna möjlighet omtalas deremot ej för det fall, att någon aflidit. Hela
kapitalet måste vara fördeladt i aktier.

I aktiebolagslagstiftningen bar äfven här auktorisationstvånget ersatts
dels med eu vidsträckt publicitet, dels med restriktiva lagbestämmelser.
Det inbetalda och det behållna kapitalets belopp måste tillkännagifvas
såsom enligt den italienska rätten. Medan i åtskilliga lagstiftningar
ett minimum af sju aktieegare finnes föreskrifvet, stadgar
den portugisiska lagen, att aktieegarnes antal vid bolagets bildande
måste uppgå till och under dess bestånd endast för viss tid får nedgå
under tio. Aktierna kunna vara stälda till innehafvaren. Något minimibelopp
för desamma är icke faststäldt. Ett aktiebolags firma måste
alltid föregås eller efterföljas af orden »Sociedade anonyma, responsabilidade
limitada». Ett egendomligt undantag från regeln, att auktorisation
ej erfordras, föreligger i den bestämmelsen, att de bolag, som
hafva till ändamål att förvärfva fast egendom för att besitta den mer
än tio år, endast få bildas med särskild tillåtelse af den administrativa
och den lagstiftande makten.

För de kooperativa föreningarna, hvilka i öfrigt äro ordnade i
nära öfverensstämmelse med den italienska rätten, gäller det alltid, att
minst tio delegare måste finnas vid deras konstituerande. Firman måste
föregås eller efterföljas af föreningens uttryckliga betecknande såsom
kooperativ med begränsad eller med obegränsad ansvarighet.

De liandelsrättsliga associationerna utan firma kunna jemväl enligt
den portugisiska rätten motsvara vare sig de tysta bolagen eller associationerna
för bestämda handelsföretag.

Nederländernas Handelslag af den 10 April 1838 utgör en omarbetning
af den franska »Code de Commerce». Den känner tre arter
af bolag, nämligen »bolag under firma» (kollektivbolag), »bolag genom
penninginsättning, äfven kalladt kommanditbolag», och »anonymt bolag».
Deremot omnämnes kommanditbolaget på aktier icke alls. För aktiebolagen
är auktorisationstvånget bibehållet, så att bolagsordningen och
ändringar af densamma erfordra regeringens stadfästelse. Vidare kan
märkas den egendomliga mildring af strängheten emot kommanditisterna,
att en sådan bolagsmans namn utan påföljd af obegränsad ansvarighet
får ingå i firman, om han förut varit obegränsadt ansvarig delegare i
bolaget. Det vill synas, som om kommanditbolaget och det tysta bolaget
vore i viss mån förblandade, så att »bolaget genom penninginsättning»
står det senare närmast eller innefattar äfven detta. En
följd häraf är, att de handelsrättsliga associationer, som icke äro bolag,
i den nederländska rätten endast afse bestämda företag.

Om kooperativa föreningar finnes en särskild lag af den 17 November
1876. För desamma uppställes det som karakteristiskt, att inoch
utträde af medlemmar är tillåtet, och att ändamålet är främjandet
af medlemmarnes materiela intressen. Såsom exempel på de olika
sätten för ett sådant främjande nämnas gemensam yrkesdrift, anskaffande
af medlemmarnes förnödenheter och lemnande af kredit. Det
tillägges, att stadgarna kunna tillåta affärernas utsträckande äfven till
icke-medlemmar. Den kooperativa föreningen är erkänd såsom ett
särskildt rättssubjekt, och dess angelägenheter förvaltas af en styrelse.
Dess firma måste angifva ändamålet och innehålla ordet kooperativ.
Medlemmarne äro underkastade uttaxering efter hufvudtalet till betäckande
af den brist, som vid föreningens upplösning, i sammanhang
med eller utan konkurs, yppat sig, och häfta dervid solidariskt, så att,
om någon ej kan betala det honom påförda beloppet, den så uppkomna
bristen fördelas på de öfriga. För att emellertid undvika nödvändigheten
af förnyade uttaxeringar får man första gången förslagsvis höja
de erforderliga bidragen med högst 50 procent. Eu förenings stadgar
kunna bestämma en annan grund för uttaxeringen än hufvudtalet och
tillika begränsa det belopp, hvarför hvarje medlem häftar, till en i förhållande
till den antagna uttaxeringsgrunden faststäld summa.

Den belgiska lagen om bolag af den 18 Maj 1873, med ändringar af
den 22 Maj 1886, hvilken lag utgör Titre IX af Handelslagens första
bok, känner sju olika slags handelsrättsliga associationer, nämligen fem
slags bolag och två slags associationer utan firma. De förra äro erkända
såsom särskilda rättssubjekt. Dit höra bolag al’ de fyra arter,

Nederlän derna.

Belgien.

som, om man medräknar kommanditbolaget på aktier, finnas omtalade
redan i Code de Commerce, och dessutom de kooperativa bolagen,
hvilka bär behandlas som en särskild art. Af de bolag, hvilka efter
rörelsens beskaffenhet äro civilrättsliga, kunna endast sådana, som hafva
till ändamål att bearbeta grufvor och andra mineralfyndigheter (»mines,
miniéres et carriéres») konstituera sig enligt handelsrätten, hvars föreskrifter
om bolag de då i allo blifva underkastade. Inga bolag kunna
bildas för längre tid än trettio år, såframt ändamålet ej är att tillgodogöra
en koncession, som af regeringen för längre tid meddelats.

I fråga om kollektivbolaget och kommanditbolaget märkes, att bolagsaftalet
måste innehålla föreskrift om de särskilde bolagsmännens
befogenhet.att, hvar för sig eller flere i förening, teckna bolagets firma,
och att beloppet af kommanditists insats publiceras samt äfven hans
namn, såframt insatsen ej är till fullo inbetald. De enskilde bolagsmännen
kunna icke sökas af en bolagsborgenär, förrän denne i rättegång
emot bolaget fått sin fordran faststäld. Att äfven kommanditisterna
kunna sökas direkt af fordringsegarne, finnes uttaladt på samma
sätt som i den italienska Handelslagen. Förbudet emot kommanditists
inblandning i förvaltningen af bolagets angelägenheter är mildradt till
motsvarighet mot den gällande franska rätten.

Kommanditbolaget på aktier är i de flesta afseenden likstäldt med
aktiebolaget. Firman är dock en personfirma, men till densamma kan fogas
en särskild benämning, i hvilket fall denna i alla handlingar, som utgå från
bolaget, skall föregås eller efterföljas af orden »Commandite par actions».
Styrelseledamöter väljas ej, utan ärg> bestämda genom bolagsordningen.
Om ej annat är i denna föreskrifvet, erfordras styrelsens bifall till alla
åtgärder, som »angå bolaget med afseende på tredje man», och till förändringar
i bolagsordningen. Likaså gäller, om ej annat är aftaladt,
att en styrelseledamots död medför bolagets upplösning, hvaremot en
provisorisk förvaltare kan, der det ej finnes i stadgarna förbjudet, tillsättas
såväl i händelse en styrelseledamot aflider, som om han blir
oförmögen att utöfva förvaltningen. Slutligen må nämnas, att eu aktieegare,
som utan fullmakt ingår aftal å bolagets vägnar, eller livilkens
namn ingår i firman, ansvarar obegränsadt för bolagets förbindelser.

Aktiebolaget är numera icke underkastadt auktorisationstvång, men
i stället gäller för detsamma ett system af normerande bestämmelser
och publicitetsföreskrifter, hvilka hufvudsakligen repressiv^ upprätthållas.
Såväl under ett bolags bestånd som vid dess bildande erfordras ett
antal af minst sju delegare. Deremot finnes intet minimum för aktiernas
belopp stadgadt. Aktierna kunna delas i anparter, och innehafvare -

aktier förekomma såväl som aktier stälda till viss man. I alla handlingar,
som af ett aktiebolag utfärdas, skall det, vid äfventyr af personlig
ansvarighet, uttryckligen betecknas såsom sådant, och, om kapitalets
storlek utsättes, skall det upptagas till det belopp, som framgår
af den senaste balansräkningen. Årligen skall dessutom offentliggöras,
huru stor del af aktiekapitalet inbetalts, samt hvilka aktieegare häfta
för oguldna inbetalningar, och huru stort belopp hvar och en är skyldig.

Såsom redan är nämndt, utgör i den belgiska rätten det kooperativa
bolaget en sjelfständig, särskildt reglerad associationsform. Denna
karakteriseras deraf, att medlemmarnes antal och beloppet af deras insatser
äro föränderliga, samt att andelarna icke kunna öfverlåtas. Ett
kooperativt bolag står under förvaltning af eu styrelse. Det måste
hafva minst sju medlemmar. Medlemmarnes ansvarighet bestämmes
af stadgarna. Den kan vara antingen solidarisk eller delad, obegränsad
eller inskränkt till ett visst belopp. Innehålla stadgarna ingenting i
detta afseende, ansvara medlemmarne obegränsadt och solidariskt. I
de personers intresse, som kunna komma i beröring med en sådan
association, är en ganska vidsträckt publicitet föreskrifven. Hit hör
äfven, att bolaget i alla handlingar, som utgå från detsamma, måste
med uttryckliga ord betecknas som kooperativt.

De associationer, som icke äro bolag eller såsom rättssubjekt erkända,
äro de öppna associationerna för bestämda handelsföretag, med
solidarisk ansvarighet för delegarne, och de tysta associationerna, hvilka
kunna afse både enstaka operationer och en fortsatt rörelse.

Den ryska »Svod» af 1833, jemte tillägg, sysselsätter sig endast
med associationer, som drifva handel, transportverksamhet eller industri.
Tre bolagsarter nämnas, kollektivbolaget, kommanditbolaget och aktiebolaget.
Om de båda förstnämnda äro föreskrifterna ganska knapphändiga.
Så mycket framgår dock beträffande kollektivbolaget, att
bolagsmännen ansvara solidariskt och obegränsadt. Hvad åter angår
kommanditbolaget, stadgas det, att en kommanditists ansvarighet är begränsad
till insatsen och endast efter bolagets upplösning kan göras
gällande, samt att en sådan bolagsman icke utan särskild fullmakt kan
ingå något för bolaget bindande aftal. Det vill synas, som om den
ryska rättens kommanditbolag i sjelfva verket närmast motsvarade det
tysta bolaget.

Aktiebolagen, hvilka enligt »Svod» för sin tillkomst behöfva regeringens
auktorisation, äro föremål för ganska detaljerade bestämmelser
i ett på samma princip grundadt Reglemente af den 6 December 1836.
Aktierna måste vara stälda till viss man, och öfverlåtelse af desamma

Ryssland.

Finland.

Danmark.

kan endast ske genom en skriftlig transport, som förses med påteckning
af bolagets styrelse. För jernvägs- och bankaktiebolag finnas
särskilda författningar från en senare tid.

I Finland är 15 Kap. Handelsbalken af 1734 års lag ännu gällande.
Dessutom finnas tvänne hithörande författningar af den 24 November
1864, den ena »om anonyma- eller aktie-bolag», den andra »om tystaeller
kommandit-bolag».

Den förra författningen utgör uppenbarligen en efterbildning af
den svenska förordningen om aktiebolag, hvilken den delvis ordagrannt
återger. Aktiebolags ordning och ändringar i densamma skola stadfästas,
å Kejsarens vägnar, af Senaten. Af hvad bolagsordningen skall innehålla
gifves en detaljerad uppräkning. Uttryckligen medgifves, icke
blott att aktierna kunna ställas »på innehafvarne» såväl som »på viss
man», utan äfven att en »förvandling af det ena slaget till det andra
kan ega rum» på grund af bestämmelse i bolagsordningen.

Förordningen »om tysta- eller kommandit-bolag» åter saknar motsvarighet
i vår lagstiftning. Bestämmelserna i densamma, hvilka för
öfrigt äro ganska ofullständiga, afse det fall, att någon, som idkar
handel eller industri, vare sig det är »finsk medborgare eller öppet
bolag», upptager »en eller flere tysta bolagsmän, eller såkallade kommanditärer»
till delegare med rätt till andel i vinsten. Kontraktet
härom skall innehålla »bolagets» firma, men tillika föreskrifves, att tyst
bolagsmans namn ej får ingå i firman »eller hans delaktighet derigenom
annorledes betecknas», och i ett annat stadgande förutsättes såsom
möjligt, att »bolaget» icke antagit särskild benämning eller firma. Endast
om sådan antagits, skall kungörelse utfärdas, men i denna får icke
tyst bolagsman »namngifvas eller beloppet af hans insats yppas». Kontraktet
skall deremot alltid inprotokolleras hos Magistrat eller Häradsrätt.
Tyst bolagsman deltager ej i förvaltningen, ej heller kan han
utan särskild fullmakt träffa aftal på »firmans» vägnar. Afliden tyst
bolagsmans sterbhusdelegare äro berättigade, men ej, såframt det icke
särskilt aftalats, förpligtade att i den dödes ställe inträda i bolaget.

Enligt den rätt, som i Danmark intill senaste tid gälde, och
som, förutom på allmänna rättsgrundsatser, hvilade på Firmalagen af
den 23 Januari 1862, skiljer man emellan tre hufvudarter af »Interessentskaber»,
nämligen sådana, der samtlige medlemmar regelmässigt
äro obegränsadt ansvarige (»navngivne Interessentskaber»), sådana, der
några medlemmar äro obegränsadt ansvariga, men andra häfta blott
med sin insats, samt sådana, der ingen medlem är personligen ansvarig,

utan endast associationens förmögenhet häftar för förbindelserna (»unavngivne
Interessentskaber»).

De förstnämnda kunna afse såväl enstaka företag som en fortsatt
verksamhet, och liksom föremålets omfattning, kan äfven dess beskaffenhet,
vara hvilken som helst, utan att olikheten medför användandet
af väsentligen skiljaktiga rättsregler. Endast rederibolagen intaga en
afskild ställning, och dessutom gälla för bolag, som idka »borgerlig
Näring», afvikande bestämmelser, af hvilka de vigtigaste äro, att i dem
hvarje medlem kan, äfven utan särskilt bemyndigande, förpligta bolaget,
dock endast inom det normala området för dess aftalade verksamhet,
samt att dessa bolag äro förpligtade och berättigade till inregistrering.
Den förstnämnda af dessa båda regler kan genom registrering
af ett motsatt förbehåll på hvilket som helst sätt modifieras, äfven
så, att en bolagsman är behörig att ingå endast visst slags aftal. Om
flere bolagsmän bo på bolagets hemort, måste de alla stämmas,.för att
bolaget skall vara lagligen stämdt.

Tillvaron af en särskild bolagsförmögenhet, som i första hand
häftar för bolagsgälden, så att endast öfverskottet kan af bolagsmännens
enskilda borgenärer anlitas, är erkänd. Dock förkastas den åsigten,
att bolaget skulle utgöra en s. k. juridisk person. Särskild firma
kan af bolagen föras, och denna behöfver ej vara en personfirma.

Att bolagsrätten icke utan samtlige delegares samtycke kan öfverlåtas,
är naturligt. En bolagsmans död åstadkommer bolagets upplösning.

Medlemmarnes ansvarighet är i regel, oberoende af rörelsens beskaffenhet,
obegränsad och solidarisk samt, enligt den gängse uppfattningen,
primär, så att bolagsborgenärerna kunna omedelbart söka hvarje
särskild bolagsman för fordringarnas fulla belopp. Detta öfverensstämmer
med den danska rättens allmänna grundsats om gemensam
ansvarighet för en fordran. Genom inregistrering, hvilken emellertid,
såsom ofvan nämnts, endast förekommer vid bolag, som idka »borgerlig
Näring», kan det dock på ett för tredjeman bindande sätt bestämmas,
att medlemmarne skola ansvara endast subsidiärt solidariskt, antingen
så, att borgenären först måste söka godtgörelse ur bolagsförmögenheten,
eller så, att hvarje bolagsman i första hand ansvarar blott
för sin andel af gälden och för återstoden endast i den mån öfrige
bolagsmäns oförmåga att betala konstateras. Äfvenså kan enligt den
herrskande meningen hvarje bolagsmans ansvarighet definitivt inskränkas
till en viss qvotdel. Deremot kan den icke med verkan emot
tredjeman inskränkas till en viss summa.

Mot denna långt gående frihet att på olika sätt bestämma ansvarigheten
i ett »navngivent Interessentskab» svarar lättheten att bilda
bolag, der ingen bolagsman ansvarar personligt, eller s. k. »unavngivne
Interessentskaber». Dessa äro ej heller under sin tillvaro underkastade
offentlig kontroll eller normerande lagbestämmelser. Det enda,
som erfordras, är sålunda, att två eller flere personer aftala att bilda
ett bolag utan personlig ansvarighet. En annan sak är, att bolagsmännen
kunna genom sitt yttre uppträdande förverka ansvarighetens
begränsning, hvithet särskilt inträffar, om en firma användes, som
hänvisar på ett »navngivent Interessentskab». Men, vare sig alla bolagsmännen
eller blott några af dem blifva personligen ansvarige, torde
det inre förhållandet och bolagets karakter ej deraf beröras. Af »unavngivne
Interessentskaber», hvilka, oaktadt de hafva särskild firma och
särskild förmögenhet, enligt den numera herrskande meningen icke utgöra
några »juridiska personer», finnas tvänne underarter. Huruvida ett bolag
hör till den ena eller andra af dessa, beror derpå, om kapitalet, det
må vara fördeladt i aktier eller ej, är principielt oföränderligt eller icke.
Endast i den förra händelsen gäller obetingadt regeln om den personliga
ansvarighetens uteslutande. I bolag med föränderligt kapital, hvilka
på grand af likheten i organisation m. in. pläga hit hänföras, förekomma
flere skilda anordningar af ansvarigheten, såsom delad eller subsidiärt
solidarisk ansvarighet med vissa förmögenhetsobjekt (hypoteksföreningar),
obegränsad subsidiärt solidarisk tillskottspligt utan någon ansvarighet
i förhållande till tredjeman (försäkringsföreningar), solidarisk
eller delad eller ingen ansvarighet (konsumtions- och produktionsföreningar),
o. s. v. I konsumtionsföreningar är det ej ovanligt, att,
då ansvarigheten i allmänhet är begränsad eller delad, styrelseledamöterna
enligt stadgarna ansvara obegränsadt och solidariskt.

Under den andra ofvan nämnda hufvudarten förekomma, i följd af
den rådande aftalsfriheten, både tyst bolag och, ehuru mera sällan,
kommanditbolag i flere olika variationer, dock aldrig så, att kommanditisten
kan sökas direkt af bolagsborgenärerna, likasom han icke heller
är befogad att teckna firman. Om kommanditistens namn ingår i firman,
blir han obegränsadt ansvarig, dock, såsom enligt den nederländska
Handelslagen, endast om han icke förut såsom aktiv delegare
tillhört bolaget. Under form af tyst bolag är det, som associationer
för bestämda företag oftast förekomma.

Kommanditbolag på aktier kunna säkerligen äfven bildas, men
lära faktiskt ej förekomma.

Den nya »Lov om Iiandelsregistre, Firma o g Prokura», af den 1

Mars 1889 omtalar fem arter af bolag, som drifva regist reringspligtig
verksamhet, d. v. s. handel och livad dermed är likstäldt, handtverkseller
fabriksnäring. Dessa fem arter äro »ansvarig! Selskab», der alla
delegarne förutsättas vara »fuldt ansvarlige», »Kommanditselskab», som
består af en eller flere medlemmar, som äro »fuldt ansvarlige», d. v. s.
med hela sin förmögenhet solidariskt ansvara för bolagets förbindelser,
och en eller flere kommanditister, som »haefte» blott med sina till handelsregistret
anmälda insatser, »Kommanditaktieselskab», der »Kommanditisternes
Indskud er fördel! paa Aktier», »Aktieselskab» och »andre
Selskaber med begraendset. Ansvar», hvarunder inbegripas alla bolag
med vexlande medlemsantal och vexlande kapital, äfven om medlemmarne
äro »fuldt ansvarlige». I fråga om »ansvarligt, Selskab» och
»Kommanditselskab» omtalas den öfverenskommelse, att rätt att teckna
firman blott skall tillkomma vissa bolagsmän eller blott flere bolagsmän
i förening. »Kommanditselskabs» och »Kommanditaktieselskabs»
firma skall innehålla namnet å minst en »fuldt ansvarlig» bolagsman,
och deri får ej upptagas namnet å någon annan person. Dock kan,
om någon utträder ur ett sådant bolag eller ur ett »ansvarligt Selskab»,
firman få bibehållas oförändrad. Kommanditisternas namn och insatser
inregistreras, men offentliggöras ej. Kommanditaktiebolag synas, hvad
reglerna om rätten att teckna firman angår, vara alldeles likstälda med
de vanliga kommanditbolagen. I såväl kommanditaktiebolag som aktiebolag
kunna aktierna vara stälda både till viss man och till innehafvaren.
Hvad beträffar »andre Selskaber med begraendset Ansvar»,
skall i firmaanmälningen meddelas upplysning om de bestämmelser, som
kunna vara antagna om medlemmarnes ansvar gent emot tredje man.
Det förutsättes sålunda, att detta kan, såsom också redan af det ofvan
anförda är tydligt, vara på olika sätt regleradt. Från registreringspligt
enligt firmalagen undantagas bolag, hvilkas stadgar äro faststälda genom
lag. Dessa utgöra således på visst sätt eu sjette bolagsart. Slutligen
omtalas äfven tyst bolag, då om det förhållande, att någon utan
anmälan till handelsregistret sätter in ett kapital i en rörelse, säges,
att det är utan inflytande på rörelsens innehafvares firma.

Den norska rätt, som gälde före den nya firmalagstiftningen, öfverensstämmer
i det hela med den danska, dock med iakttagande af skiljaktigheterna
emellan den anförda danska firmalagen af 1862 och den
norska af den 3 Juni 1874. Bland dessa skiljaktigheter märkes, att
det i Norge enligt nämnda lag är »navngivne Selskaber», som drifva handels-,
fabriks- och bergverksrörelse, för livilka ett dock i viss mån af
firmans beskaffenhet beroende inregistreringstvång gäller, hvarmed sam -

Norge.

manhänger, att det är i dessa samt med dem jemförliga bolag, som hvarje
särskild bolagsman anses i regel befogad att förpligta bolaget. Andra
inskränkningar i denna befogenhet anses ej gällande emot tredjeman,
än de som kunna sägas vara af vanlig beskaffenhet. Vidare saknas möjligheten
att göra en allmän inskränkning i medlemmarnes legala ansvarighet.
Då ett bolag ej är underkastad! registreringstvång, kunna
förbehåll angående rätten till firmateckning med bindande verkan kungöras
genom annonser, cirkulär o. dyl.

Verkliga kommanditbolag finnas icke, men väl tysta bolag.

För sådana »unavngivne Selskaber», som äro underkastade inregistreringstvång,
nämligen sådana, som idka handels-, fabriks- eller bergverksrörelse
eller rederiverksamhet, är det särskild! föreskrift, att
för en förbindelse, som ingås före registreringen, ansvara samtlige delegare
obegränsadt och solidariskt, såvida fordringsegaren ej kände eller
borde känna bolagets egenskap af »unavngivent», liksom att under samma
förutsättningar hvarje bolagsman kan förpligta bolaget. Detta innebär
tydligen en skärpning af den i allmänhet gällande, med den danska
rätten öfverensstämmande regeln om vilkoren derför, att ett bolag i
förhållande till tredjeman skall gälla som »unavngivent». Styrelsens
befogenhet att ingå aftal anses vara inskränkt icke blott, såsom i Danmark,
genom bolagets ändamål, utan derutöfver genom bolagsordningen.

Den likhet mellan den danska och den norska bolagsrätten, som sålunda
förefanns, har i följd af den nya firmalagstiftningen ytterligare
förstorats. Den norska »Lov om Handelsregistre, Firma og Prokura»
af den 17 Maj 1890 är nämligen till-största delen ordagrannt öfverensstämmande
med den lika benämnda danska lagen af 1889. Äfven i
den norska lagen omtalas samma bolagsarter, och de kännetecknas på
alldeles samma sätt. Den afvikelsen bör dock anmärkas, att enligt den
norska lagen inbegripas under »andre Selskaber med begraendset Ansvar»
icke blott sådana associationer med obegränsadt ansvarige delegare, som
hafva vexlande medlemsantal eller vexlande kapital, utan äfven alla,
som hafva mera än tjugo medlemmar. Bolag med stadgar, som fastställts
af den lagstiftande makten, och tyst bolag omnämnas äfven i
den norska lagen.

Till en utförlig lagstiftning om aktiebolag m. m. hafva förarbeten
länge pågått, men ännu ej ledt till något resultat.

II.

Den svenska bolagsrättens utveckling.

Bolagen kunna i Sverige spåras långt tillbaka i tiden, om än De gamla lakällorna
för deras äldre historia flyta ganska sparsamt. Redan i (JarnaLandskapslagarna,
t. o. in. redan i de ålderdomligaste bland dessa,
nämligen Götalagarna, förekommer bolag i flere användningar. Om
man än ej rätteligen bör hit hänföra den egendomssamfällighet mellan
anförvandter, som i vissa fall utan aftal egde rum, så saknas dock ej
ett verkligt i första hand på slägtskapsband beroende bolag. Yngre
Vestgötalagen stadgar sålunda, att, då den emellan enka och hennes
barn bestående legala samfälligheten i följd af den förras inträde i
nytt äktenskap upplöses, är enkan dock närmast »til faslagh», d. v. s.
berättigad att ingå förmögenhetsgemenskap med barnen, men att, om
hon icke vill detta, i hennes ställe till delegare antages den, som erbjuder
de för barnen fördelaktigaste vilkoren. Och utan allt sammanhang
med familjerättsliga förhållanden omnämnes i lagarna ett annat,
tydligen ofta förekommande, bolag, nämligen den till jordlega praktiskt
sig anslutande gemenskapen mellan jordegare och brukare, hvilken
gemenskap synes hafva historiskt utvecklat sig ur förhållandet mellan
jordegare och (ursprungligen ofri, senare fri) förvaltare. Brukarens
insats utgjordes af hans arbete och möjligen af kreatur och redskap.

1 det gemensamt, d. v. s. af brukaren för gemensam räkning, köpta
eller annorledes förvärfvade togo båda kontrahenterna del likasom i
fastighetens afkastning.

Såväl familjebolaget som det nyss omtalade jordbruksbolaget återfinnas
äfven i Svealagarna. Bolagsaftalet var ett formalaftal och kunde

giltigen afslutas endast i närvaro af »fastar», genom hvilka aftalets innehåll
vid sedermera uppkommande tvist kunde bevisas. Åtminstone
enligt den s. k. Yngre Vestmannalagen kunde vid jordbruksbolaget
brukarens andel vara bestämd till en tredjedel, men i allmänhet delades
vinst och förlust i lika delar. Insats af inventarier från brukarens sida
förekom sannolikt ej sällan. Bolagets förmögenhet utgjorde ingen
afskild enbet. Hvardera delegaren kunde sjelfständigt förfoga öfver
sin lott i densamma och i vinsten. Dermed sammanhänger, att, efter
all sannolikhet, hvardera behöll sin eganderätt till det af honom insatta,
vare sig detta utgjordes af lösören eller af fast egendom, och att sålunda
endast det gemensamt förvärfvade blef gemensam egendom.
Bolaget upplöstes troligen genom en delegares död. Dessutom kunde
åtminstone jordbruksbolagen ensidigt brytas, ehuru den som bröt ett
bolag fick bota.

Otvifvelaktigt är, att på aftal grundade associationer för ekonomiskt
ändamål äfven i andra lifsförhållanden och för andra syften
än de nämnda under Landskapslagarnas herravälde förekommo. Möjligen
syftar ett uttryck i Lydekini excerpter härpå, och Helsingelagen
innehåller, visserligen i Jordabalken, ett stadgande, som möjligen skulle
kunna tolkas såsom afseende ett bolag med endast lösöreinsatser. Några
speciela exempel, ehuru egentligen endast associationer för bestämda
företag, finnas äfven i lagarna eller i andra till vår tid bevarade urkunder
omtalade. Så nämnes i Södermannalagen och Helsingelagen en
förening för vinterfiske med not och i Östgötalagen ett eftersökande af
bisvärmar, vid hvilket ett slags bolagsförhållande mellan den, som sökte,
och jordegaren förekom, och i Yngre Vestgötalagen är på ett ställe
fråga om det fall, att flere kola i gemenskap. En intressant företeelse,
hvilken på visst sätt kan räknas såsom hithörande, är den
öfverenskommelse, som, tydligen med efterbildning af den legala skyldigheten
till brandstod, år 1314 afslöts af ett antal »ecclesiarum rectores»
i Linköpings stift om ömsesidigt bistånd med penningar i händelse
af vådeld.

Det är icke att vänta, att från en tid, då krediten, synnerligast på
landsbygden, hade så ringa betydelse, några utbildade regler om bolagens
yttre rättsförhållande skola finnas. I detta afseende kan dock
anmärkas, dels att i jordbruksbolaget brukaren enligt Uplandslagen
egde, liksom för öfrigt äfven en legd förvaltare af annans jord, att å
jordegarens vägnar mottaga processuela delgifvanden, dels att vid några
ekonomiska associationer, isynnerhet sådana, som karakteriseras af för

delegarne gemensam hushållning, en gemensam kriminel ansvarighet
och eu gemensamt träffande exekution finnas omtalade.

Landslagarna innehålla ingenting nytt af anmärkningsvärd art.
Dock kunna vissa uttryck i den senare Landslagen anses häntyda på
en vidsträcktare tillämpning af reglerna om jordbruksbolaget, äfvensom
det synes vara såsom det regelmässiga förutsatt, att en materiel insats
från båda sidor gjordes. Detta senare torde hafva banat väg för
bolag med rättslig likställighet emellan medlemmarne, hvilka då äfven
kunde vara flere än två, samt derigenom befordrat uppkomsten af
associationer för andra ändamål än jordbruk. Såsom ett exempel på
sådana associationer må nämnas en af den äldre Landslagen omtalad
frivillig förening för gemensamt vaktande af medlemmarnes boskap,
vid hvilken det är af intresse, att det ersättningsansvar, som träffar
en vid vaktandet försumlig medlem, är strängare än det, som åligger
en legd herde.

På Stadslagarnas område, der sjöfarts- och handelsintresset var
mera verksamt, fick af naturliga skäl bolaget en annan och rikare användning
än på landsbygden. Källorna äro emellertid ganska knapphändiga.
I Bjärköarätten omtalas endast en association, afseende gemensamt
förhyrande af ett fartyg för en handelsresa, hvilken skulle gemensamt
företagas under teknisk ledning af en bland de associerade. Antagligen
åsyftas detsamma, då i Visby Stadslag talas om förhyrande
af skepp »med sällskap». I sistnämnda lag såväl som i Magnus Erikssons
Stadslag omnämnes dessutom ett slags tyst bolag, »wederlegghinge»,
»widherlregning». Detta är så till vida analogt med det förut
omtalade jordbruksbolaget i landsrätten, som äfven det förra synes
hafva utvecklat sig ur ett förhållande mellan herre och tjenare, hvilka
benämningar äfven bibehållits för kontrahenterna. »Husbonden» var
regelmässigt den ende, som insatte något kapital, »svennen» bedref
verksamheten i eget namn och utan all inblandning af »husbonden».
Dock tyckes det af denne insatta kapitalet icke hafva öfvergått i »svennens»
ego eller ens hafva blifvit gemensam tillhörighet. Det vill synas,
som om bolag af ifrågavarande art endast ingåtts på kort tid, och
som om vinsten fördelats först vid desammas upplösning. I förlusten
togo båda parterna del. På grund af den sjelfständiga ställning utåt,
hvilken »svennen» intog, och som framgår äfven af flere till den offentliga
rätten hörande bestämmelser, kan man väl med visshet antaga,
att »husbonden» endast med sitt tillskjutna kapital häftade för de förbindelser,
som kunde af den förre ingås.

Om rederibolag förekommer intet annat, än att enligt Visby Stads -

Tiden mellan
de gamla lagarna
och
1734 års lag.

lag hembud till öfriga delegare skall ske, om någon redare vill sälja
sin lott.

Huruvida med den i Magnus Erikssons Stadslag förekommande bestämmelsen,
att för lån, som tagas med samnad hand, ansvaret är solidariskt,
åsyftas i främsta rummet bolagsförhållanden, kan icke afgöras.
Säkert är endast, att detta stadgande i en senare tid så uppfattades.
Att emellertid kollektivbolag för drifvande af handel i Sverige tidigt
bildats, göres i hög grad sannolikt deraf, att hos stamfränderna i Norge
och på Island redan i tionde århundradet förekommo handelsbolag,
som efter all anledning ursprungligen hvilade på ett naturligt eller
efterbildadt slägtskapsförhållande, och i hvilka hvarje bolagsman aktivt
deltog i verksamheten. Frivilliga efterbilduingar, för olika ändamål,
af den naturliga samhörigheten i familj eller slägt voro ju äfven i den
öfriga germaniska verlden långt ifrån okända. Detta kollektiva handelsbolag
kan då också antagas hafva varit af inhemskt ursprung och
oberoende af tyskt-hanseatiskt inflytande. Att detta deremot varit verksamt
i fråga om »widherhegning», är sannolikt, ehuru å andra sidan
likheten med det väl ganska säkert inhemska jordbruksbolaget må beaktas,
och ehuru den isländsk-norska rätten kände analoga företeelser,
hvilka tyckas vara helt och hållet originala. Nämnas må, att i sistnämnda
rätt förekommer i användning för handelsändamål äfven en
sannolikt från utlandet lånad associationsform, hvilken tyckes närmare
än någon annan öfverensstämma med »widherlaegning».

Etter den tid, då Landslagarna tillkommo, saknas ända till slutet
af sjuttonde århundradet alla lagstiftningsåtgärder med afseende å
bolag. De båda lagförslag från Carl den Niondes tid, hvilka till våra
dagar bevarats, innehålla emellertid om jordbruksbolaget föreskrifter
af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet som Landslagarnas. Liksom
i den senare Landslagen skulle ordalagen, synnerligast i det ena förslaget,
kunna tillåta den tydning, att de gifna reglerna skulle
tillämpas å bolag äfven för andra ändamål än jordbruk och äfven med
i rättsligt afseende likstälda medlemmar.

Att en sådan tillämpning i verkligheten var mycket vanlig (talrika
öppna bolag för handel och industri omnämnas i 1600-talets offentliga
handlingar), är lika säkert, som att på bolagens yttre rättsförhållanden
tillämpades den anförda regeln om solidarisk ansvarighet för lån, som
tagas med samnad hand. I den teoretiska behandlingen af rätten visade
man sig dock något motsträfvig att erkänna det solidariska ansvarets
rättsenlighet.

I midten af sjuttonde århundradet synes man hafva funnit den

personliga samverkan af alla bolagsmännen, som för lånande med samnad
hand var karakteristisk, medföra för mycken omgång samt, under
inflytande af utländsk rätt, yrkat, att, då en af bolagsmännen fått ledningen
af bolagets verksamhet (eller af en lokalt begränsad del deraf)
sig anförtrodd, han i och för denna kunde förpligta alla bolagsmännen,
på samma sätt som om de personligen med samnad hand inginge
förbindelsen. Denna sats ställes äfven i sammanhang med den läran,
att bolaget utgör en enhet, och går derföre i främsta rummet ut derpå,
att sjelfva bolagsförmögenheten häftar för förbindelserna, ehuru äfven
bolagsmännens personliga och obegränsade ansvarighet åsyftas. Den
anförda åsigten gälde emellertid egentligen endast sådana bolag, som
sysselsatte sig med handel, och kunde också, såsom det vill synas,
endast i afseende på dessa tränga igenom såsom rättssedvänja.

Laglig sanktion erhöll densamma genom ett Kongl. Bref af den
12 Juni 1673 (cit. af Arnell), hvilket stadgade, att »när twå eller
flere inlåta sig i en Compagnie-handel med hwar annan, och den
ene betror dem andra åt wara Institor och förhandla godzet, så betror
han honom ock eo ipso åt förskrifwa godz, så åt hwad fördenskull den
ene eller andre gör til Compagniets bästa, der böra de ock samfält
häffta före, warandes mycket orimligit, åt någordera Compagnionen
sitt insatta Capital skulle uttaga, förr än Compagniets gäld gulden är,
på hwilcket fall ey wore godt åt handla med någon Compagnie-föreståndare;
Hwilcket alt jämwäl natura societatis fordrar och medgifwer».
Ännu i Ständernas Förordning angående Banken den 22 Sept. 1668
hade det deremot föreskrifvits, att, »ther några medel af twenne eller
flere Personer uthi ett Compagnie och Sällskap i Cassan inlefwereras»,
de endast med »alla Interessenternas Nampn och Underskrift» kunde utassigneras.
Den förra författningens ordalydelse utesluter tydligen icke
den tolkningen, att det endast vore fråga om ansvarighet med bolagsförmögenheten.
Den uppfattades emellertid icke så, utan såsom föreskrifvande
personlig ansvarighet. Deremot afsåg densamma, liksom den
förut omtalade i teori och praxis framträdande meningen, endast bolag
för bedrifvande af handelsrörelse.

Då den allmänna lagen år 1734 utfärdades, var rättstillståndet,
sådant det af samtida författare framställes, och med förbigående af
handelskompanierna och öfriga aktiebolagsliknande företeelser, följande.

För ingående af bolagsaftal fordrades inga formaliteter. Med
afseende å rättsförhållandet mellan bolagsmännen inbördes tillämpade
man, eller trodde man sig tillämpa, de gamla reglerna om jordbruks 7 -

bolagen på alla bolag. Att dock numera det normala var, att alla
bolagsmännen tillsköto kapital, och att de i alla händelser regelmässigt
voro med hvarandra fullt sidoordnade, att m. a. o. denna tids vanliga bolag
förlorat det ursprungliga jordbruksbolagets likhet med kommanditbolag
eller tyst bolag, är otvifvelaktigt. Man ville t. o. m., då det inträffade,
att den ene bolagsmannens insats var större än den andres, till
upprätthållande af bolagsmännens likställighet betrakta öfverskottet
såsom en särskild försträckning. I brist af annat förord delades enligt
någras åsigt vinst och förlust lika efter hufvudtalet, enligt andra
åter, som erkände möjligheten af olika stora egentliga andelar, i förhållande
till dessas belopp. Genom en bolagsmans död upplöstes bolaget;
åtminstone egde den aflidnes sterbhusdelegare rätt att uppsäga
detsamma. Bland andra upplösningsorsaker märkes, att hvarje bolagsman
kunde ensidigt bryta bolaget, dock emot skyldighet att utgifva böter,
skadestånd och aftaladt vite, om brytandet skedde utan skälig anledning.
Såsom giltiga anledningar nämnas, att annan bolagsman förfarit svikligen,
eller visat sig motvillig att fullgöra sina skyldigheter, eller blifva
oförmögen att på aftaladt sätt tjena bolaget, eller blifvit dömd till
landsförvisning eller »til Marstrand» eller till äreröriga böter, eller
förklarats all sin egendom förlustig. Bolaget kunde »cedera bonis» och
upplöstes derigenom. En bolagsman kunde ej utan den eller de andras
samtycke öfverlåta sin rätt i bolaget.

Med afseende på bolagsmännens ansvarighet för bolagets förbindelser
gälde först och främst icke blott enligt stadsrätt och vid bolag
för idkande af handel, utan såsom allmän regel, att genom lån med
samnad hand en solidarisk och obegränsad förpligtelse uppkom. Om
åter eu af bolagsmännen allena något slutit, ansvarade han ensam,
såframt han ej handlat på grund af de öfriges fullmakt eller bolaget
var ett handelsbolag och antingen bolagsmannen med de öfriges begifvande
ledde rörelsen, eller ock den ingångna förbindelsen visades
hafva länd! till bolagets fördel. I dessa fall åter var bolagsmännens
ansvar sannolikt detsamma, som om de alla personligen (med samnad
hand) deltagit i aftalet, d. v. s. solidariskt och obegränsadt. Bolagsförmögenhen
häftade för bolagets gäld, så att endast det möjligen
blifvande öfverskottet tillföll bolagsmännens enskilde borgenärer.

I 1667 års Sjölag funnos särskilda bestämmelser om rederibolagen
och om de s. k. amiralskapen eller de till ömsesidigt skydd ingångna
föreningarna af flere fartyg till gemensamt företagande af en sjöresa,
i hvilka föreningar äfven gemensam vinst kunde uppkomma, nämligen
priser och bergarlön.

1734 års lag, som med afseende å rederibolaget hänvisar till Sjö- 1734 års lag.
lagen, nämner i öfrigt endast en art af bolag, för hvilken bestämmelser
gifvas i Handelsbalken Kap. 15 samt Rättegångsbalken Kap. 10, § 6
och Utsökningsbalken Kap. 4, § 12. Enligt någras uppfattning känner
dock lagen en annan bolagsform, reglerad i Årfdabalken Kap. 11, § 1.

Detta lagrum handlar dock endast om arfvingars öfverenskommelse att
lefva i bo oskifto, d. v. s. att frivilligt fortsätta den gemenskap, som i
följd af dödsfallet dem emellan uppstått, och som eljes skulle hafva genom
skifte upplösts. Det föreskrifves der för öfrigt endast, att, om aftalet
ej skett skriftligen och med vittnen, och om vilkoren ej heller eljes
äro bevisliga, det kommer på delegarnes »egit efwentyr, eliwad boet
genom then enas flit och arbete förbättradt, eller genom then andras
wållande förwärradt warder».

Hvad först åberopade stadganden innehålla, må här i största korthet
anföras.

Bolagsaftal skall skriftligen afslutas. Det är dock ej föreskrifvet,
att aftalet i annat fall är ogiltigt, och åtminstone enligt senare praxis
uppfattas denna föreskrift endast som ett råd. Någon antydan derom,
att bolagsmännen, såsom ursprungligen i det gamla jordbruksbolaget,
skulle intaga en olika rättslig ställning finnes icke. Det synes vara
såsom det reguliera förutsatt, att hvarje bolagsman insätter penningar
eller annan egendom, likasom äfven, att alla deltaga aktivt i verksamheten.
Flere uttryck gå också i den riktningen, att medlemmarne antagas
vara flere än två. Bolagsrätten är hvad man kallar högst personlig,
så att den ej utan samtlige bolagsmäns samtycke kan öfverlåtas.

Såsom upplösningsorsak nämnes, att den bestämda tiden förlupit;
dock fordras föregående uppsägning. Å andra sidan kan bolaget, om
ingen viss tid för dess bestånd aftalats, när som helst uppsägas. Förfar
någon bolagsman svikligen, kan han af de öfrige uteslutas. Kommer
bolagsman i konkurs, eller har han förverkat all sin egendom,
kunna de öfriga, om de vilja, lösa hans de!, men hans rättsinnehafvare
har ingen annan befogenhet att fordra upplösning eller utträda, än
som skulle hafva tillkommit bolagsmannen sjelf. På samma sätt ega,
om bolagsman dör, hans sterbhusdelegare ej på grund af dödsfallet
någon rätt att bryta bolaget. De öfriga bolagsmännen kunna det deremot,
om särskilt afseende kan anses hafva varit fäst vid den afiidnes
personliga duglighet.

Huruvida bolaget utgör en sjelfständig enhet med särskild förmögenhet,
är omtvistadt. Af Rättegångsbalkens (anf. st.) regel, att »bolagsmän
sökes, ther bolaget är», kan ingen bestämd slutsats dragas, då

densamma kan anses blott stadga ett slags forum contractus eller af praktiska
skäl modifiera de omedelbart förut i samma paragraf gifna föreskrifterna
om forum i det fall, att flere gäldenärer svara för en och
samma förbindelse. Hvarje särskild bolagsman är befogad att ingå för
bolaget och samtlige bolagsmännen bindande förpligtelser. Ansvarigheten
är alltid solidarisk och obegränsad. Dock finnas olika meningar
derom, huruvida den enskilde bolagsmannen kan sökas direkt, eller om
det förutsättes, antingen att fordringsegarens anspråk blifvit genom
rättegång mot bolaget pröfvadt eller af detsamma erkändt, eller ock att
borgenären måste på ett eller annat sätt, genom kraf eller t. o. m.
genom exekution, hafva konstaterat bolagets oförmåga att betala.

Huruvida de anförda stadgandena hafva tillämplighet på alla bolag,
blott med undantag för rederier, eller om de gälla endast för vissa
bolag, medan de öfriga lemnats oreglerade, derom hafva olika åsigter
framställts. Frågan innefattar i sjelfva verket flere, af hvarandra mer
eller mindre oberoende, spörsmål. Det första af dessa är, om, med
anledning af de omtalade bestämmelsernas plats (i Handelsbalken) och
af det i desamma brukade uttrycket »handel», det af lagen omtalade
bolaget karakteriseras af verksamhetens beskaffenhet att utgöra handel.
Ett annat spörsmål gäller, om ifrågavarande bestämmelser afse endast
ett egentligt bolag för fortsatt verksamhet eller äfven eu association
för enstaka företag. Eu tredje fråga åter är, huruvida, vare sig äfven
för handel eller blott för annan verksamhet, bolag enligt 1734 års lag
kunna bildas i annan form än den af 15 Kap. Handelsbalken förutsatta
och utan att blifva underkastade de deri gifna bestämmelserna.

Om affattningen af 1734 års lag vore så terminologiskt och i afseende
på anordningen noggrann och hvad man plägar kalla tendentiös,
att i allmänhet några säkra slutsatser kunde dragas ur der förekommande
uttrycks språkliga och af lagen antagna betydelse eller ur lagens
uppställning, vore det svårt att jäfva det af 15 Kap. Handelsbalken
reglerade rättsinstitutets inskränkning till sådana bolag, som hafva till
ändamål att idka handel eller åtminstone en med handel jemförlig
verksamhet. Detsamma vore förhållandet, om lagen i sina bestämmelser
om bolag tydligen anslöte sig till 1673 års ofvan omtalade författning
eller till den teori och praxis, som, enligt hvad redan blifvit framstäldt, i
likhet med denna endast afsågo kommerciela associationer. Intetdera är
emellertid händelsen, lika litet som man af förhandlingarna vid lagens
antagande*) kan draga någon bestämd slutsats. Under sådana omständig *)

Det anmärktes, att kapitlet om bolag borde börja med orden: »Wil man med borgare bolag
lägga» i st. f. »Wil man med annan bolag lägga», hvarpå svarades, att det här endast vore fråga om
sättet för bolags ingående, icke om den personliga behörigheten att ingå bolag.

heter torde det vara för djerft att uppställa någon sådan inskränkning i
tillämpligheten af 1734 års lags föreskrifter om bolag, att derifrån skulle
undantagas t. ex. jordbruksbolag. Det var ju tvärtom förut just den om
sådana bolag gällande lagstiftningen, som fann användning äfven vid bolag
för andra ändamål. Deremot kan man med allt skäl antaga, att bolag
för idkande af en näring, hvilken, efter allmänna lagens begränsning att
ej innehålla »thet, som til särskildt förordnade Domsäten hörer, eller hwad
Öeconomie och Politie Förordningar angår», icke föll under densamma,
t. ex. grufdrift, icke omedelbart och med nödvändighet voro underkastade
de i 15 Kap. Handelsbalken gifna reglerna, utan att dessa
näringar, jemväl i afsende å formen för och verkningarna af deras bedrifvande
i bolag, i första hand öfverlemnats åt den varande och blifvande
speciallagstiftningen. I anseende till 1734 års lags uppställning
kan detta ingalunda anses uteslutet, utan snarare bestyrkt, af den omständigheten,
att en enstaka art af bolag för sådan rörelse, som ej i
allmänna lagen reglerades, nämligen rederibolaget, uttryckligen undantogs.
Det sagda bekräftas deraf, att redan 1739 i de den 29 Maj utfärdade
»Förnyade allmänna Manufactur- och Handtwärckeri-Privilegier»
ganska utförliga och från allmänna lagen delvis afvikande bestämmelser
gifvas om de »Manufactur-wärck eller Fabriquer, som bestå af Bolager,
och af flere Interessenter äro tilsammans komne». I flere senare näringsförfattningar
finner man äfven dylika regler, t. ex. i 1770 års Hallordning
samt 1754 och 1766 års fiskerireglemente och stadga. Här må
den anmärkningen få en plats, att inga andra associationer torde kunna
såsom bolag i Handelsbalkens mening erkännas, än sådana, hvilka
hafva till föremål det omedelbara ernåendet af gemensam ekonomisk
vinst. Härigenom uteslutas bl. a. dels associationer för afvärjande eller
fördelande af en förlust, dels äfven sammanslutningar för gemensamma
företag eller gemensam förvaltning, hvaraf ingen sjelfständig vinst är
afsedd att resultera, utan hvarigenom endast den enskilde medlemmens
utgifter skola minskas eller inkomsten af hans egen rörelse ökas (föreningar).

Redan före 1734 hade all känsla af sambandet eller likheten emellan
familje- och hushållsgemenskapen å den ena samt bolaget å den andra
sidan försvunnit. Om man ej får antaga, att 1734 års lagstiftare i
detta afseende, liksom visserligen i åtskilliga andra, återvändt till en
gammal och i allmänhet förgäten rättsuppfattning, förfaller derföre det
stöd, som man i detta samband eller denna likhet kunde velat söka
för den åsigten, att lagens bolag nödvändigt utgjorde en på någon
varaktighet beräknad förbindelse. Icke heller föreskriften om skriftlig

affattning af bolagsaftal torde kunna med synnerlig styrka åberopas,
då lagen flerstädes innehåller liknande stadganden för rättshandlingar,
hvilka, om de än kunna sträcka sina verkningar öfver en längre eller
kortare tiderymd, dock endast grunda ett enstaka och i sig afslutadt
rättsförhållande. I sjelfva verket torde det också vara omotiveradt och
med dåtidens uppfattning föga öfverensstämmande att icke under 1734
års lags »bolag» innefatta äfven associationer för bestämda företag.
Huru litet man skilde mellan sådana associationer och bolag för en
obestämd följd af företag, är tydligt t. ex. af det Ostindiska Kompaniets
historia, hvarom längre fram skall något talas.

Hvad slutligen det tredje af de ofvan omförmälda spörsmålen angår;
kan svaret derpå icke gerna blifva något annat än det, att bolag
för en verksamhet, som öfver hufvud direkt och med nödvändighet föll
under 1734 års lag, icke kunde bildas i annan form och med andra
rättigheter och skyldigheter för delegarne, än denna lag föreskref. Att
märka är dock, att gränsen mellan det, som hörde under den allmänna
lagen, och det, som var förbehållet speciallagstiftningen, gifvetvis var
ganska sväfvande. Vid sådant förhållande är det naturligt, att, nätbolag
bildades, hvilka till hela sin organisation väsentligen afveko från
1734 års lags förutsättningar, en viss benägenhet skulle finnas att så
fatta denna gräns, att dessa bolag ej behöfde tvingas in under lagens
för dem icke alls passande bestämmelser. Antagligen har detta bidragit
dertill, att så talrika på aktier grundade kompanier utan tvekan
erkändes såsom giltiga. I sjelfva verket var det lätt förklarligt och
näppeligen oriktigt, om associationer af ett stort antal delegare, som
ofta till och med voro för hvarandra obekanta, som ingen eller åtminstone
ingen omedelbar befattning togo med förvaltningen af associationsangelägenheterna,
och hvilkas enda skyldighet var att tillskjuta en
viss penningsumma, framstodo såsom något helt annat än bolag i lagens
mening och derföre, då lagen ej gaf föreskrifter om annat än
bolag, såsom möjliga och tillåtna.

Äfven en annan association än den nu antydda kunde af sist anförda
skäl, eller emedan den ej utgjorde något bolag, gälla såsom på
sidan om 15 Kap. Handelsbalken tillåten, nämligen en enskilds deltagande
(»participerande») med insats på vinst och förlust i en för insättaren
främmande verksamhet, vare sig ett enstaka företag eller en
fortsatt rörelse. Motsvarigheter till tyst bolag och tyst association för
enstaka företag kunde således efter lagen förekomma. Med afseende
på sådana sammanslutningar torde gälla, att den tyste delegaren häftar
med sin insats så till vida, att han först sedan borgenärerna fått fullt

ut kan utkräfva densamma eller den del deraf, som ej motsvaras af
den på honom enligt aftalet fallande förlustandelen.

Vid sidan af kompanierna äro från 17:de och 18:de århundradena
kända icke få fall af sådant participerande, hvilka endast i afseende
på participanternas antal och organisationen skilde sig från de förra.
Såsom exempel må nämnas ett bolag för upprättande af en fyrbåk, i
hvilkets den 20 Nov. 1675 utfärdade privilegium en person namngifves
såsom »principal» och en annan såsom »participant».

Det bolag, som omtalas i 15 Kap. Handelsbalken, har icke mycket
berörts af den senare lagstiftningen. Af de författningar, som sysselsätta
sig med detsamma, märkes först den numera upphäfda Kung!. Förordningen
den 28 Juni 1798 om skyldighet för »hwart och et enskildt bolag,
det ware sig i Handels- eller Fabriquesrörelse, som antingen består af flere
eller andre i lifwet warande personer, än de, hwilka i bolagets antagna
Firma, eller Handtering, tydligen namngifne äro, eller wil nyttja redan
afledne personers namn och handtering», att göra anmälan angående
medlemmarnes namn m. m. och om rättighet att vid sådant bolags upplösning
söka årsstämning å borgenärerna. Rättigheten att erhålla årsstämning
var enligt Konkurslagarne af 1818 och 1830 tillerkänd sådana
bolag, som allmänt kungjorda varit, men utsträcktes i nu gällande
K. F. 4 Mars 1862 till, bland annat, alla bolag »hvarom i 15 Kap.
HandelsBalken förmäles». Vidare bör här nämnas stadgandet i K. F.
ang. handelsböcker in. m. den 4 Maj 1855, § 8, att, »är det ett bolag,
“som rörelsen idkar, och äro alla eller flera medlemmar för bolagets
förbindelser solidariskt ansvarige», så skola alla dessa, sjelfva eller genom
ombud, underskrifva inventariibok och balansräkning. I förbigående må
härvid anmärkas, att något synnerligt afseende ej kan i och för bestämmandet
af Handelsbalkens 15:e kapitels tillämpningsområde fästas
vare sig vid förstnämnda föreskrifts begränsning till bolag, som idka
handels- eller fabriksrörelse, eller vid den förutsättning, som ligger under
sist anförda förordning derom, att bolag (för idkande af handelsbokspligtig
rörelse) kunna finnas, i hvilka några, men ej alla, medlemmar
äro solidariskt ansvariga0). Lika litet torde, äfven om nämnda kapitel
af 1734 års lag antages gälla blott bolag för idkande af handel, den
utveckling af hvad med handel förstås och af hvad dermed är likstäldt,
som i 1855 års förordning gifves, i förenämnda hänseende hafva någon
afgörande betydelse. *)

*) Det senast åsyftado, ofvan anförda uttrycket förklaras deraf, att förslaget till förordningen
om handelsböcker är utarbetadt i samband med 1854 års förslag till bolagslag, hvilket, såsom nodan
skall närmare omtalas, kändo kommanditbolag.

Författningar
efter
1734.

Vid Utsökningsbalkens upphäfvande upptogs i K. F. om nya Utsökningslagens
införande m. m. ett stadgande af samma innebörd som
Kap. 4, § 12 af nämnda balk.

I senaste tid har genom »Lag ang. tillägg till 15 Kap. Handels
Balken den 13 Juli 1887» förordnats, att om delegare i bolag, hvarom
i 15 Kap. Handelsbalken sägs, öfverenskommit, att endast någon eller
några af dem, eller endast några eller alla i förening, må handla å bolagets
vägnar, så är en sådan öfverenskommelse giltig emot tredjeman,
som om densamma har vetskap. Denna lagändrings fulla betydelse
framstår först om den sammanhålles med den samma dag tillkomna
lagen om handelsregister, firma och prokura. Denna lag föreskrifver
nämligen, att det, som blifvit infördt i handelsregistret och på visst
sätt kungjordt, skall anses vara kändt af tredjeman, der ej af omständigheterna
framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap
derom, hvaremot, innan sådant kungörande skett, förhållandet, som
bort kungöras, ej kan åberopas mot annan än den, som visas hafva
derom egt vetskap. Införas i handelsregistret och kungöras skall
åter för »sådant bolag, som omförmäles i 15 kap. handelsbalken», icke
blott firman och delegarnes namn, utan äfven en öfverenskommelse af
ofvannämnda art. Detta gäller emellertid, liksom lagens föreskrifter i
öfrigt, endast om bolag, som idka verksamhet, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker.

Beträffande firmans beskaffenhet stadgas i samma lag, att, då icke
alla bolagsmännen äro i firman namngifna, den skall innehålla namnet
å minst en af dem med ett tillägg, som antyder, att flere bolagsmän
finnas. Detta eger dock tillämpning blott vid antagande af ny firma.
I följd af reglerna om fortsatt begagnande af äldre firma kan det
deremot på flere olika sätt inträffa, att ett handelsbolags firma lofligen
icke innehåller någon bolagsmans namn eller, vare sig den består af
bolagsmans eller annan persons namn, icke antyder något bolagsförhållande.
Men firman måste dock alltid innehålla personnamn och får
aldrig antyda någon begränsning af ansvarigheten.

För sammanhangets skull må här nämnas, att lagen om handelsregister
m. m. bland bolag, som idka sådan näring, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker, skiljer mellan tre
arter, nämligen handelsbolag, »hvarmed förstås sådant bolag, som
omförmäles i 15 kap. handelsbalken», aktiebolag, »hvarmed förstås
sådant bolag, som på grund af gällande lagar om aktiebolag erhållit
Konungens stadfästelse å sin bolagsordning» samt »annat med särskild
styrelse försedt bolag», hvilket sista förutsättes innesluta alla möj -

lighetet utom handelsbolag och aktiebolag. Lagstiftaren har således
antagit, dels att alla icke med särskild styrelse försedda bolag, som
idka handelsbokspligtig rörelse, äro handelsbolag och falla under 15
Kap. Handelsbalken, dels äfven, att sådan rörelse kan bedrifvas i bolagunder
annan form än det sanktionerade aktiebolagets eller handelsbolagets.
Men tydligen äro dessa antaganden från lagstiftarens sida
icke tillräckliga för att medföra en ändring i den förut gällande rätten.
De kunna derföre icke heller anses gifva någon säker anvisning om
det nuvarande rättstillståndet. Detsamma kan sägas om den förutsättning,
som uppenbarligen ligger till grund för lagens tystnad angående
inregistrering af de för kommanditbolag egendomliga omständigheter
och för förbudet mot antydande i handelsbolags firma af
begränsning i ansvarigheten. Dock måste medgifvas, att i följd af
denna tystnad, hvilken utesluter ej blott skyldighet utan äfven rättighet
till inregistrering af ifrågavarande omständigheter, och af detta förbud
skulle, äfven om kommanditbolaget varit och vore möjligt, detsamma
hafva förlorat nästan all praktisk användbarhet.

Ehuru det af många skäl är omöjligt att meddela några fullt exakta
siffror, torde den notisen dock ej sakna allt intresse, att af de handelsbolag,
hvilka under åren 1888 och 1889 anmälts till handelsregistren,
och som uppgå till något öfver 2,000, omkring en femtedel
uppgifvits ega mer än två medlemmar, och vid ännu något flere rätten
till firmateckning blifvit, på ett genom 1887 års lag medgifvet sätt inskränkt;
dessutom förekomma i några tiotal fall anmälda inskränkningar
af åtminstone tvifvelaktig laglighet, i ett t. o. .m. gående ut derpå, att
hvarje bolagsman för sig har rätt att teckna firman endast för förbindelser,
som ej öfverstiga eu viss summa.

Aktiebolaget, blef först genom Kungl. Förordningen den C Oktober
1848 af den svenska lagstiftningen erkändt och ordnadt. Dess ursprung
ligger dock äfven i Sverige långt tillbaka i tiden, och i verkligheten
hade det länge sedan fått en storartad användning.

Om man ser bort från den urgamla, i flere hänseenden om aktie- z>e äldsta
bolag erinrande Stora Kopparbergs Bergslag samt vissa andra grufve- kompanierna.

bolag, finner man först oktrojerade handelskompanier, i synnerligen
nära förbindelse med och beroende af staten. Redan Christian II ville
inrätta, till Hansans utträngande, ett stort, hela Norden omfattande
kompani med fyra faktorier, nämligen ett i Köpenhamn, ett i Stockholm,
ett någonstädes i vester och ett invid ryska gränsen.

Bestämdare former antog kapitalföreningstanken i början af sjuttonde
århundradet. År 1607 projekterade Carl IX ett för tolf år
privilegieradt Handels-Compagnie (med säte i Göteborg), hvari alla
rikets innevånare skulle inom viss tid (2 år) få insätta penningar eller
varor emot rätt att årligen erhålla vinst »pro rata» och efter oktrojtidens
förlopp återbekomma det insatta. På insatser, som gjordes i
förtid, skulle fast ränta åtnjutas. I förvaltningen skulle insättarne icke
hafva någon del. Såväl rätten till årsvinsten som till sjelfva insatsen
skulle kunna fritt öfverlåtas.

Närmast i följd af kriget med Danmark kom detta kompani aldrig
till stånd. Icke bättre framgång hade i början Gustaf II Adolfs plan
(1615) att i Stockholm inrätta ett privilegieradt allmänt handelskompani.
I detta skulle enhvar af rikets undersåtar ega rätt att inom viss tid
insätta penningar, dock minst 100 daler. Insatsen skulle under den
för kompaniets fortvaro bestämda tiden (10 år) icke få uttagas, men
insättaren under vissa formaliteter kunna öfverlåta sin »Action». Vinstfördelningen
skulle ske »effter en viss proportion såsom Hufwudstolen
är», men å förtidiga inbetalningar skulle fast ränta gäldas. Förvaltningen
skulle ske genom en direktion, bestående af en af Konungen
efter förslag utnämnd »gubernator» samt direktörer till behöfligt antal.
I vigtigare fall förstärktes direktionen med representanter för delegarne
i hvarje särskild stad. Såsom revisorer skulle gubernatorn och dertill
förordnade delegare fungera, med rätt att definitivt godkänna förvaltningen.

Först efter 1619 och 1620, då nya privilegier (för tre, resp. två
år) utfärdades, och då det projekterade kompaniet genom exportmonopol
å koppar fick ett mera bestämdt föremål för sin verksamhet,
trädde detsamma i existens. De nu, dels i privilegium, dels i inbjudning,
utfärdade bestämmelserna förete i jemförelse med de äldre endast
få väsentliga olikheter. Dock säges nu, att direktörerna (till antalet
sju eller framdeles flere) första gången valdes af samtliga delegare,
hvaremot dessa sedan, vid genom afgång eller afsättning uppkommande
ledighet, endast egde uppsätta å förslag till hvarje plats tvänne personer,
af hvilka Konungen förordnade den ena, att i svårare frågor
direktionen förstärktes med några personer, utsedda af samtliga i Stock -

holm närvarande delegare, och att delegarne årligen sammanträdde för
upprättande af förslag till revisorer, hvilkas utnämnande sedan tillkom
Konungen. I anledning af oktrojtidens utgång utfärdades nytt privilegium
först 1622 på ytterligare tre år och derefter åter 1626 på tolf
år. Redan genom det förra af dessa privilegier medgåfvos nya insättningar
hvarje qvartal, och det senare innehöll, att hvart tredje år tillfälle
skulle stå öppet att uttaga insatsen, hvilkens minimum samtidigt
nedsattes till 30 daler. För öfrigt ökades genom dessa senare privilegier
statens redan förut stora inflytande på kompaniets förvaltning.
Till och med kopparpriset var redan i 1619 års privilegium bestämdt.
Kompaniets kapital blef aldrig tillräckligt stort, ehuru äfven offentliga
inrättningar, såsom kyrkor och hospital, förekomma bland delegarne,
och år 1628 blef ställningen så brydsam, att staten måste öfvertaga
det hela mot förbindelse att godtgöra icke blott borgenärerna, utan
äfven insättarne. Öfver hufvud både Gustaf Adolf hela tiden handlat
efter den uppfattningen, att det för honom och staten vore en skyldighet
att hålla insättarne skadeslösa. Dessa hade derföre snarare
haft karakteren af förlagsgifvare än af verkliga delegare. Det är detta
företag, som i historien är kändt under namn af det gamla Kopparkompaniet
till skilnad från ett senare sådant, livilket år 1636 upprättades,
men redan efter två år måste upphöra. I detta kompani
egde alla inländske män rätt att göra insatser, dock ej understigande
100 Rdr sp. för hvarje delegare.

Flere andra handelskompanier hade emellertid dels projekterats, dels
ock verkligen kommit till stånd. Till de förra höra ett jernk.ompani med
monopol å utförseln af jern och ett vermländskt exportkompani. Bland
de senare intages främsta platsen af det s. k. Söderkompaniet, som,
efter det tillstånd till dess bildande gifvits redan 1624 och kungörelse
utfärdats 1625, år 1626 privilegierades för 12 år med uteslutande rätt
till handel på aflägsna farvatten. I detta kompani fingo äfven utländingar
göra insatser. Subskriptionerna skulle inbetalas under loppet
af fyra år. Bevis om verkstäld teckning skulle emellertid kunna öfverlåtas.
Något minimum för hvarje insats var ej faststäldt, lika litet
som för hela kompanikapitalet, men för valrätt och valbarhet vid val af
direktion fordrades vissa insatsbelopp. Direktionen, hvilken efter de
första sex årens utgång skulle hvart annat år förnyas till en tredjedel,
skulle bestå af eu direktör för hvart hundratusental af teckningssumman,
och detta äfven på det sätt, att land, stad eller enskild person,
som tecknat 100,000 daler, kunde förordna eu direktör. Jemte direktion
skulle väljas hufvudparticipanter med uppdrag att dagligen granska

räkningarna och med direktörerna rådslå i vigtigare ärenden. Kompaniet
skulle hafva sitt säte i Göteborg, dock med en viss sjelfständighet
för hvarje annan stad, der insatserna stege till en viss summa
(300,000 daler). Årlig redovisning skulle afläggas för de större delegarne
och hvart sjette år offentlig »generalräkenskap» för samtliga insättare.
Något omedelbart ingripande i kompaniets angelägenheter
hade regeringen ej förbehållit sig. Säkert uppfattades emellertid äfven
detta företag och öfriga kompanier från denua tid såväl af regeringen
som af delegarne sjelfva mindre såsom privata bolag än såsom
offentliga anstalter med förlag af enskilda personer. Regeringen utfärdade
sålunda påbud om inbetalning af de i Söderkompaniet tecknade
beloppen, och vid detsammas förfall framstäldes (1636) det yrkande,
att staten borde ansvara för insatsernas återbetalande. Gustaf Adolf
skulle för öfrigt, enligt hvad från början tillkännagafs, sjelf insätta en
mycket stor summa (400,000 daler). År 1630 »conjungerade» regeringen
efter Adelns och Presterskapets hörande Söderkompaniet med det föregående
år privilegierade Skeppskompaniet. Dettas ställning till det
allmänna framgår deraf, att Konungen förordnade dess »General Director»
och vid ett tillfälle utfärdade tillåtelse att försälja ett eller två af
kompaniets fartyg. Senare (1642) uppgick Söderkompaniet, äfvenledes
i följd af offentlig anordning, i det Vestindiska eller Amerikanska
kompaniet, hvilket sålunda bland sina delegare räknade Söderkompaniet
och Skeppskompaniet; Intill 1649 bestod ett privilegium å tobakshandel,
som 1641 utfärdats samt 1644 och 1645 förnyats för Söderkompaniet.
Detta privilegium tilldelades åren 1654 och 1658 ånyo det
Amerikanska kompaniet, som emellertid redan 1660 upphäfdes.

Vid medlet af 1600-talet antaga kompanierna en delvis förändrad
karakter, i det att sammanhanget med staten försvagas.

Af de talrika privilegier å kommersiela och industriela företag,
som intill århundradets slut och i början af det följande utfärdades,
afse långt ifrån alla företagets bedrifvande genom ett kompani eller
öfver hufvud genom någon aktiebolagsliknande association. Åtskilliga
privilegier tilldelades nämligen dels enskilda personer, dels bolag af
vissa namngifna män, till hvilket senare fall på visst sätt kunna hänföras
de icke alltför sällsynta privilegierna för viss person och densammas
arfvingar eller för allenast arfvingarna efter en afliden industriidkare.
Oftast meddelades emellertid privilegium för en eller några
vissa personer och deras varande eller blifvande participanter, hvarvid
återigen dels upptagandet af participanter stundom var allenast en
rättighet, stundom åter en skyldighet, dels participanterna än blott

blefvo osjelfständiga insätt,are, närmast att förlikna vid förlagsgifvare,
än egde att välja styrelse, utöfva kontroll in. m. och sålunda blefvo de
verkliga principalerna. Bland privilegierade bolag från ifrågavarande
tid återfinnas sålunda såväl handelsbolag som motsvarigheter till tyst
bolag och kommanditbolag (vanligt och på aktier) samt aktiebolag. De
upplysningar, som numera stå att vinna angående de flestas organisation
och rättsliga karakter, äro emellertid alltför knapphändiga för att medgifva
någon säker klassifikation. Icke heller hafva de juridiska författarne
från slutet af sjuttonde och början af adertonde århundradet
mycket att förtälja om kompanierna och åtskilnaden emellan dem och
öfriga bolag. Rålamb, som dock sjelf tre år före utgifvandet af »Observationes
juris practicas» deltog i grundandet af ett aktieföretag, omnämner
kompanierna endast i läran om privilegier, Abrahamsson anmärker
blott lotternas öfverlåtbarhet och Nehrman inskränker sig till
en hänvisning till den ekonomiska rätten. De öfriga författarne hafva
angående kompanierna intet att upplysa.

Största uppmärksamheten bland denna tids bolag torde af mer än
ett skäl det norrländska tjärhandelskompaniet och det Afrikanska kompaniet.
förtjena.

Det förra fick den 31 Mars 1648 oktroj för 20 år med monopol
på export af tjära och beck från landet norr om Stockholm och Nyen
och med deremot svarande skyldighet att till visst pris emottaga tjära
af producenterna. Det nödiga kapitalet skulle inrikes, i synnerhet
bland borgerskapet i Stockholm och Viborg, anskaffas inom den tid,
som af participanterna sjelfva bestämdes, och det skulle då stå enhvar
fritt att göra insatser, hvaremot efter den bestämda tidens utgång
ingen vidare skulle kunna »twinga sine penningar» in i kompaniet.
Erfordrades framdeles ökning af kapitalet, skulle det ankomma på delegarne
att antingen sjelfva göra ytterligare tillskott eller intaga nya
intressenter. Förvaltningen skulle ske genom »af samptelige Participanterne
walde och förtrodde» män. Det förtjenar anmärkas, att åtminstone
den verksammaste bland de personer, som utverkat oktrojen,
kom att till en början tillhöra direktionen. Efter någon tid (1654)
fingo de då intagna delegarne från de finska städerna, hvilka faktiskt
ej förut varit inom kompaniet representerade, rätt att i styrelsen insätta
cn egen direktör bredvid de tre, som förut funnos. Af intresse är,
att i anledning af de nya delegarnes tillkomst kompaniet på visst sätt
nybildades, i det att de löpande affärerna afslutades för de gamla intressenternas
räkning och först derefter det gamla och det nya kapitalet
sammanslogos »medh lijka winst och förlust til åt interessera per

Tjärhandels kompaniet.

qvota». Styrelsen hade sitt säte i Stockholm. Till att utöfva kontroll
och i svårare fall biträda styrelsen valdes redan första året, utan föreskrift
i privilegiet, en kommission af åtta »assistenter». Detta oaktadt
tyckes styrelsen hafva förfarit ganska egenmäktigt och participanterna
saknat verksamt inflytande samt icke ens kunnat förskaffa sig upplysningar
om kompaniets ställning.

I följd deraf, att den svenska tjäran var så godt som utan konkurrens,
lyckades verksamheten mycket väl, och, oaktadt de många
angrepp som gjorts mot kompaniet och dess monopol, fick det samma,
i strid emot ett åt Ständerna gifvet löfte, under namn af »nya TiäruCompagniet»
den 5 Juli 1661 nytt privilegium. Detsamma innehöll,
förutom att regeringen utlofvade en viss uppsigt öfver direktörernas
personliga qvalifikationer, åtskilliga förändrade bestämmelser. De gamla
participanterna skulle afstå så mycket af hvars och ens andel, som öfversköt
1,000 Rdr specie. Det kapital, som på detta sätt frigjordes, skulle
tillika med ett nytt belopp af 19,000 Rdr få tecknas af nya delegare i vissa
städer. Hela kapitalet skulle på detta sätt komma att. utgöra 150,000
Rdr. Äfven för framtiden skulle 1,000 Rdr blifva det högsta, liksom
100 Rdr det lägsta tillåtna insatsbeloppet. Hvad det senare angår,
märkes dock, att flere personer kunde förena sig om en insats. De
gamla och de nya aktieegarne hade samma rätt, efter det i anledning
af kapitalets ökande inventarisering och räkenskapsafslutning skett.
Skyldighet till årligt afslutande af räkenskaperna omtalas.

Den 1 Oktober 1666 antogos utförligare stadgar. Direktionen skulle
utgöras af tre af participanterna valda ledamöter, en lagfaren, en kunnig
i den utrikes handeln och en i den inrikes, alla afsättlig^ när som
helst, hvarförutom en af dem hvarje år regelmässigt skulle afgå. De
finge ej för egen räkning drifva någon tjärhandel. En öfverstyrelse
skulle finnas af 16 assistenter, hvilka i vigtigare och svårare fall skulle
rådfrågas, och utan hvilkas vetskap särskildt intet större köp finge afslutas
eller större lån upptagas. Vissa tjensteman skulle tillsättas af
participanterna sjelfva. Dessa skulle sammankallas till stämma, så ofta
kompaniets intresse det fordrade. Hvarje andel af 1,000 Rdr berättigade
till eu röst, vare sig den innehades af en eller flere. Första
söckendagen i hvar månad egde hvarje participant med minst 500 Rdrs
insats rätt att personligen på kompaniets kontor taga kännedom om
affärsställningen, och, om något dervid syntes honom anmärkningsvärd^
kunde lian anmäla det för assistenterna till rättelse. »Andeel eller
action» kunde fritt försäljas och eljes öfverlåtas till svensk undersåte.

Det förnyade kompaniet blef ej lika lyckligt som sin föregångare
och såg sig föranlåtet att utverka, att regeringen 1663 och 1665
inskränkte kompaniets skyldighet att af producenterna emottaga tjära
till ett visst maximiqvantum. Anledningen till det mindre gynnsamma
resultatet var, dels att vilkoren för öfvertagande af det första kompaniets
tillhörigheter blefvo ganska ofördelaktiga, dels att de utländska
konjunkturerna allt mera försämrades. År 1671 beslöts såsom en sista
utväg att reducera det insatta kapitalet till en tredjedel och anskaffa
ökade medel genom en ny teckning af 200,000 daler s:mt, till hvilken
teckning de gamla participanterna skulle eg a företrädesrätt. Innan
denna plan hann verkställas, måste emellertid 1672 bolagets verksamhet
i följd af penningbrist och andra orsaker upphöra, samma år, då en år
1665 beviljad förlängning af den ursprungliga oktrojen gick till ända.
Direktörerna anhöllo, »åt de intet måtte stå för gälden, uthan Compagniet»,
men regeringen förklarade detta tillhöra domstols afgörande.

Redan den 23 Juli nämnda år gafs derefter åt ett antal personer,
bland hvilka åtskilliga participanter i det gamla kompaniet befunno
sig, oktroj för 10 år (den stadfästes dock af Carl XI, blifven myndig,
endast för tiden till 1676 års utgång) å bildandet af det s. k. renoverade
»Tiäru-Compagniet» med samma monopol som det föregående.
Dettas lager skulle icke öfvertagas, utan af det gamla bolaget inom
viss tid exporteras; denna utskeppningsfrihet löstes emellertid snart af
det nya kompaniet. Det qvantum tjära, som måste årligen emottagas,
och det pris, som skulle derför betalas, voro i privilegiet bestämda.
För den händelse, att Ständerna skulle besluta kompaniets upphäfvande,
förfölle oktrojen, dock mot ersättning till participanterna, särskildt för
det lager, de då kunde innehafva. Detta kompanis verksamhet fortfor,
ehuru blott med medelmåttig framgång, till 1682, då tjärhandeln frigafs.
Ett faktum af intresse med afseende å kompaniets rättsliga karakter
är, att, då efter bolagets upplösning en efterräkning företogs,
emedan den exporterade tjäran skulle blifvit på grund af obehörig myndighets
beslut för lågt förtullad, höll man sig för skilnaden, likasom,
efter hvad det vill synas, äfven för andra kompaniets skulder, till direktörerna
personligen.

Den 11 Juli 1689 infördes ånyo tjärexportmonopolet, denna gång
omfattande äfven sydligare delen af Sverige (utom Gotland). Det
nya kompaniet, hvari alla innevånare i stapelstäder egde rätt att
participera, och hvars organisation synes vara lånad från de första privilegierna,
egde, på grund af flere förlängningar af oktrojen, hvilken
ursprungligen gäldo blott för åtta år, bestånd ända till 1712. Efter

Det Afrikanska
kompaniet.

Andra kompanier
under
senare delen
af 1600-talet
och början af
1700-talet.

en kort mellantid af handelsfrihet privilegierades derpå den 12 Februari
1714 ett sista tjärhandelskompani, hvilket dock blott något öfver 1 år
var i verksamhet.

Det »til Africam, Asiam och Americam anstälte Compagnie», hvilket
vanligen kallades det Afrikanska eller Guineiska kompaniet, privilegierades
den 15 December 1649 för 24 år med upphäfvande af ett
åt tre namngifna personer tidigare meddeladt privilegium, men med
förbehåll af det Amerikanska kompaniets rättigheter. Äfven utländingar
hade rätt att participera. År 1654 ökades kapitalet på det sätt, att
jemte qvarstående 125,000 Rdr sp. nya 175,000 Rdr finge subskriberas,
hvarvid minsta tillåtna insatsen utgjorde 500 Rdr, men för liufvudparticipanter
3,000 Rdr; detta belopp fordrades äfven för valbarhet
till direktör. Samma år tillkommo stadgar under benämningen »Författning
utaf thet Africaniske Coinpagniet i Sverige». Dessa stadgar,
hvilka ej utan participanternas enhälliga samtycke kunde förändras,
innehöllo hufvudsakligen följande: förvaltningen ombestyrdes af en
»Opper Director» samt tre andra direktörer, af hvilka en alltid skulle
tillhöra ett visst köpmanshus; hufvudparticipanterna, d. v. s. alla delegare
med 3,000 Rdrs insats, skulle höras i vigtigare ärenden och
vore berättigade att på kontoret »förnimma Compagniets tillstånd!!»;
räkenskaperna skulle årligen afslutas; aktie kunde säljas till svensk
undersåte, i sammanhang hvarmed det heter, att endast svenska delegare
funnes. Nytt privilegium utfärdades 1655, men sedan den svenska
kolonien i Afrika genom bekanta historiska tilldragelser gått förlorad,
upphörde kompaniets egentliga verksamhet.

Bland mängden af öfriga kompanier från denna tid må följande
särskild!, framhållas: först Westerviks skeppsbyggningskompani, grundad!
1646 af 8 personer och följande år ombildadt till ett aktieföretag
med 64 lotter å 1,000 riksdaler; för det andra ett år 1654, i privilegium,
som efter förslag af enskild person meddelades »Directorer och
Participanter», oktrojeradt kompani för anläggande af pottaskbrännerier
(med monopol) och såpsjuderier, i hvilket bolag, »på det, åt monopolium
härutinnan efter möjeligheten må undwikas», enhvar hade rättighet att
insätta penningar, tills kapitalet uppnådde en storlek af 100,000 Riksdaler,
hvarförutom jordegare kunde få intill visst maximum för hvar
och en vinna delaktighet medelst leverans af aska; och för det tredje
det år 1676 privilegierade kompaniet för bedrifvande af glasbruk i
Stockholm, hvilkets historia sträcker sig in på 1800-talet. Detta hade
ett i tiden obegränsadt monopol å tillverkningen af vissa glassorter
förutom rätt att fabricera de öfriga. Ursprungligen var de! grundad!

på 12 lotter, och å dessa voro 22,800 daler s:mt inbetalda, hvarförutom
sedermera utfästes ett tillskott af 500 daler per lott (häraf blefvo dock
blott 2/3 inbetalda). 1 lott indrogs efter en tid, och de öfriga 11 klöfvos
till half lotter, hvilka emellertid kunde än vidare delas. Förvaltningen
sköttes af en verkställande direktör med biträde af 2 eller 3 meddirektörer.
Det var i detta bolag, som Rålamb var en af de första delegarne.

I öfrigt må för att belysa den praktiska användningen af kapitalföreningar
på denna tid uppräknas*): Palmstruchska banken, åhvilken 1656
utfärdades privilegium för Johan Palmstruch och hans medparticipanter;
det större och det mindre Skeppskompaniet, äfven kallade stora och
lilla Saltkompaniet, emedan de åtnjöto vissa friheter med afseende å
salthandeln; Gotländska tjärhandelskompaniet, 1649 privilegieradt för
16 år; ett särskildt Tobakskompani, som år 1651 oktrojerades, men
redan 1653 upplöstes; ett bolag för ostronhandel (1664); ett Ostindiskt
kompani från 1667 eller 1668, af kort varaktighet; ett kompani för
handel å Nova Zembla, Tartariet, China och Japan, från år 1669; ett
bolag för papperstillverkning (1643); ett bolag för sidenväfveri (1649);
tre för vandtmakeri (1649, 1664 och 1690); ett för linneväfveri (1654);
ett för stensnideri (1661); två bolag för sockerraffinaderi (1661 och
1666), af hvilka åtminstone det förra förenades med ett år 1647 privilegieradt
bolag af två personer; ett för ylletillverkning (1662); ett för
lädergarfveri (1662); ett för saltsjuderi (1664); ett för juftmakeri (1669);
ett för stålmakeri (1671 och 1675); ett för skeppsbyggeri (1672); ett
för segelduksväfveri (1677); ett för kalkbruk (1682); ett för marmorbrott
(1683); ett för såpsjuderi (1690).

Från 1600-talet daterar sig äfven Sala silfververk, ett i många
afseenden egendomligt bolag på lotter.

Till början af följande århundrade höra: ett bolag för buldansoch
segeldukstillverkning (1704); ett för ylletillverkning (1704); ett för
koppartillverkning (1707); ett för anläggande af slussar vid Trollhättan
bildadt »Compagnie eller Gille, beståendes af . . . delar eller
Lotter» (1717); ett för segelduksväfveri in. in. (1717); samt Polhems
på 200,000 kontant inbetalda lotter å 1 mark sunt grundade saltsjuderikompani
(1717), med afseende hvarå det heter, att, om någon vill föryttra
sin lott, »så skal han intet wara förbunden åt sälja sin Lott efter
den förut gjorda omkostnaden, utan efter dess rätta wärde, i anseende
til nyttan, som däraf kan förmodas».

*) Åtskilliga af do li iir nämnda bolagen kunna emellertid oj mod visshet karakteriseras såsom
kapitalföreningar, utan liknade möjligen närmast handelsbolag, kommanditbolag eller tysta bolag.

Börstrands

bolag.

Alingsås’ manufakturverk.

Under Frihetstidens första decennium bildades tvänne bolag af
stort intresse, nämligen Rörstrands bolag och Alingsås’ manufakturverk.

De äldsta bolagsreglerna för det förra utgöras af det den 13 Juni
1726 upprättade, af 20 personer undertecknade »Associations-Contract».
Detsammas vigtigaste bestämmelser voro, att bolaget skulle grundas
på ett »ständigt Capital», fördeladt i 66 odelbara »låtter» å 500 daler
k:mt, hvilka skulle inbetalas vid slutligt äfventyr af aktierättens förlust,
att vid akties öfverlåtande hembud skulle ske, att bolagsstämma
skulle hållas en gång i månaden och förvaltningen bestyras af fyra
direktörer, att räkenskaperna skulle årligen granskas, eventuelt af samtliga
intressenterna, samt att uppkommande stridigheter skulle genom
skiljemän afgöras. Några år senare (den 4 Februari 1729) erhöll bolaget
för 20 år privilegium å fajanstillverkning, likasom efter ännu en tid
(1735) å fabrikation af äkta porslin. Dessutom åtnjöt bolaget ymnigt
statsunderstöd i penningar. Flere lotter synas efter hand hafva utsläppts.
Af synnerligen stor vigt för kännedomen om den uppfattning,
som vid tidpunkten för stiftandet af 1734 års lag var rådande, är den
omständigheten, att det i Landshjelpsdeputationen år 1734 ifrågasattes,
att intressenterna skulle särskildt ikläda sig ansvarighet för återbetalning
af den lemnade statshjelpen, hvilket emellertid afböjdes.

Den 16 Januari 1753 antogos nya »Reglor för Rörstrands Porcelaine
Werks Bolag». Bolaget var nytt, ehuru några af de gamle delegarne
qvarstodo. Lotterna, »hwilka tillsammans äro ägare» af tillhörigheterna,
äro nu 60, hvilket antal hvarken genom delning eller på annat sätt får
ökas. Om någon köper en aktie, skall densamma liembjudas till inlösen
af bolaget eller någon bolagsman, hvaremot förvärf genom byte,
gåfva eller testamente blott behöfver anmälas. Aktieegarne få ej konkurrera
med bolaget. Bolagsstämma hålles minst en gång hvarje år.
Omröstningen, vid hvilken en lottegare kan representeras af en annan
såsom fullmäktig, sker efter lotter. Styrelsen utgöres af fyra med
sluten omröstning valda direktörer, af hvilka hvart tredje år två afgå.
Penningars uttagande i banken fordrar tre direktörers underskrift. Inventering
sker årligen. Förkommer »lottsedel», kan densamma förklaras
kraftlös. Aktieegarnes antal, som vid denna bolagsordnings antagande
utgjorde 19, minskades efterhand, så att före 1773 samtliga lotter voro
förenade hos en enda egare.

Å Alingsås’ manufakturverk fick Jonas Alström redan den 22 Juni
1724 privilegium för 20 år, men det tilltänkta bolaget kom först följande
år till stånd. Sedan redan förut åtskilliga lotter tecknats, bl.
a. af Konung Fredrik ett ej så obetydligt antal, och en provisorisk

»Plan til en Societets formerande» blifvit uppsatt, antogs den 10 Maj
s. å. den första bolagsordningen eller »Författning öfver de Conditioner,
om hwilka wederbörande respective Herrar Interessenter uti Ahlingsåhs
Manufacturwärck öfwerenskommit», hvilken handling underskrefs af
Konungen i egenskap af »detta Wärckets Nådigste Gouverneur» samt
af alla i Stockholm närvarande delegare. Af denna bolagsordnings innehåll
märkes, att lotterna skulle utgöra högst 1,000 å 100 daler s:mt,
och att ingen finge teckna mer än 50 lotter. Till upplysning om
oklarheten i bolagets organisation kan det tjena, att Alström väl fick
för bolagets räkning lyfta statshjelp, men det tillika påfordrades, att
förbindelsen att återbetala denna skulle underskrifvas äfven af hans
meddirektörer. Den 20 Juni 1727 utsträcktes det första privilegiet,
hvars förmåner på samma gång i åtskilliga delar utvidgades, till
de dåmera tillkomna intressenterna, och den 23 Augusti 1728 antogos
nya stadgar, hvilka den 8 Oktober stadfästes af Konungen, som dock
härvid, såvidt utrönas kunnat, handlade såsom enskild person. Enligt
dessa stadgar fick hvarje svensk undersåte teckna lotter intill viss
tid, utan att några gränser vidare uppstäldes vare sig för hvarje särskild
persons teckning eller för hela teckningsbeloppet. Lottsedlarna
skulle tryckas och af samtlige direktörer underskrifvas. Hade någon
tecknat flere lotter och på desamma inbetalt minst hälften, skulle
han få lottsedlar motsvarande det inbetalda beloppet. Lotterna kunde
öfverlåtas, men utländing, som på detta sätt blefve delegare, finge
ingen annan rätt än till vinstutdelning. Vid lyftande af vinst borde
lottsedlarna uppvisas. Direktörerna skulle vara sju, af hvilka sex
dock egentligen blott hade rådgifvande stämma. De måste eg a hvar
och en minst tio lotter och ombyttes periodiskt till en del af antalet.
Räkenskaperna skulle inom Mars månads utgång hvarje år afslutas
»efter rätt Kiöpmans Methode». Revision af desamma och granskning
af verkets tillstånd skulle derefter ske genom två direktörer eller
andra delegare, hvaruppå bolagsstämma skulle hållas. Å bolagsstämmorna
röstades efter lotter. Direktionen skulle ega att inkassera »det
bewiljade publique lånet» och att för detta lån »utgifwa den generale
Försäkrings-Skrifften». Deras qvitton skulle emellertid årligen utbytas
emot »et generalt och af samtelige Interessenterne underskrifwit Quittence».

I slutet af år 1727 uppgafs det, att »åtminstone» 1,000 lotter blifvit
tecknade, men ännu 1730 hade högst omkring 84,000 daler inbetalts,
och såväl 1729 som 1730 upptogs det oguldna aktiebeloppet till 29,550
daler. I sjelfva verket hade aktiekapitalet eu helt och hållet under -

Floor och
Vedevåg.

ordnad betydelse i jemförelse med statshjelpen, hvilken exempelvis ett
enda år steg till 93,000 daler.

Huru beskaffad delegarnes ansvarighet åtminstone enligt den gängse
uppfattningen var äfven i detta bolag, framgår i sin mån af följande
episoder. Den 9 Februari 1728 resolverade Landshjelpsdeputationen,
att i den ofvan omtalade s. k. försäkringsskriften, sådan den af Deputationen
föreslagits, »ingen ärsättning af Interessenternes Egendom
nu eller i framtiden wid Wärckets oförmodeliga undergång, för det
som Publicum til des uphielpande bidragit, är fordrat, och hwarken
Riksens Ständers eller Deputationens tancka warit derföre deras enskylte
medel och Egendom under någon Gravation åt sättia». Och
vid 1731 års riksdag framstäldes i Sekreta Utskottet det yrkande,
att, emedan verkets tillhörigheter ej vore tillräcklig säkerhet för den
lemnade statshjelpens återgäldande, borde delegarne en för alla och alla
för en vara med all sin egendom Kronan ansvarige, men detta yrkande
betecknades af åtskilliga ledamöter såsom oerhördt och egnadt att alldeles
afskräcka från deltagande i industriela företag, i synnerhet som
det vore skada nog att förlora det insatta kapitalet. Vidare föreslogs
det 1734, att direktörerna, och 1749, att alla intressenterna skulle ikläda
sig solidarisk ansvarighet för tilltänkta lån, men bägge delarne afböjdes.

I ett annat afseende är följande af intresse. År 1734 anmärktes
i Landshjelpsdeputationen, att såsom tillgångar upptagits en »hop med
dryga Påster uti inrättningsomkåstningar, Diverse rese omkåstningar,
Donations Conto etc.», som icke funnes »in rerum natura».

Nytt privilegium meddelades den 28 Januari 1746 för nya 20 år,
hvaremot en ansökan om ytterligare förlängning år 1766 afslogs.

Redan kort efter medlet af århundradet synes manufakturverket
faktiskt hafva kommit i en enskild persons hand, hvarefter detsamma
ända till 1847 fortlefde med ett mer eller mindre tynande lif.

Ett bolag, som eu tid täflade med Alingsåsverket och Rörstrandsfabriken
om statsunderstödet, ehuru det ej blifvit lika ryktbart, är
Floors Intressentskap eller Linnemanufactursocietet. Enligt de år 1731
antagna »Associationsreglor» hade det ett »ständigt» kapital af 30,000
daler s:mt, fördeladt i 600 odelbara »Låtter», efter hvilkas fulla inbetalning
tryckta till viss man stälda lottsedlar skulle utfärdas. Vid öfverlåtelse
af lott skulle hembud ske. Hvarje år skulle bolagsstämma hållas
och styrelsen partielt förnyas. Något senare (1741) omtalas lotter å
Viooo i bolaget, och kungörelse om de äldre »Låttsedlarnes» dödande
befinnes vara utfärdad (1742).

Ett fjerde rikligen understödt bolag var det (redan på 1670-talet
bildade), som hade till ändamål att drifva Vedevåg- och Qvarnbackaverken.
Dessa verk öfvertogos år 1739 af Kronan med rätt för de
förutvarande intressenterna, att, om de till Kronan inbetalte »så mycket,
som på deras Låtter kan belöpa i proportion af Publici til wärcket
försträckte medel», samt af senare utgifter, »uti detta Wärk framdeles
med Publico Interessera».

Ännu mera bekant än Rörstrands- och Alingsåsbolagen är det ådertonde
århundradets mest lysande företeelse på detta område, det Ostindiska paritet.
Kompaniet. Den första oktrojen af den 14 Juni 1731 gaf, på ansökning
af Henrik König, monopol för 15 år på handel bortom Godahoppsudden.
För hvarje expedition finge nödigt kapital anskaffas genom
offentlig subskription eller på annat sätt. För försummad inbetalning
stadgades äfventyr af delegarerättens förlust. Ledningen af företaget
skulle tillkomma König sjelf och eu direktion af minst två andra, af
honom utsedde, svenske och i Sverige bosatte ledamöter af protestantisk
trosbekännelse, hvilka skulle få lika del i privilegiet som König.

Efter hvarje resas slut skulle direktionen redovisa för medintressenterna.

Den kunde komplettera sig sjelf. Intressenternas namn och de af dem
insatta beloppen skulle hemlighållas. Äfven utländingar kunde få ingå
i företaget. Lotterna lära faktiskt hafva satts så högt som till 600
daler s:mt.

Den 17 Juni 1746 utfärdades för samma kompani nytt, utförligare
privilegium för en tid af 20 år. Direktionen egde att i främsta rummet
genom subskriptioner, hvarvid minsta teckningssumman vore 600
daler sunt, anskaffa nödiga medel för de särskilda resorna, men
kunde äfven inrätta en »continuerande Fond». Jemväl utländingar
hade rätt att inom den bestämda »Subscriptions-Terminen» af 3 månader
inträda. Försummelse att inbetala tecknadt belopp medförde
fortfarande, att subskriptionen blef »af intet wärde». Direktionen skulle
nu bestå af sju personer, valda bland de större delegarne och i öfrigt
så qvalificerade, som förut var föreskrifvet. Den skulle utses på det
sätt, att första gången den äldre direktionen kompletterade sig sjelf,
men vid sedan uppstående ledigheter direktionen tillika med tillkallade
sex af de tolf hufvudparticipanterna anstälde fyllnadsvalet. Hufvudparticipanterna,
hvilka af direktionen sjelf valdes bland de största delegarne,
hade till uppgift att genom delegerade revidera bokslutet för
hvarje expedition. Om ingen anmärkning förekom, kunde de delegerade
meddela decharge. I motsatt fall åter skulle alla tolf hufvudparticipanterna
sammanträda med direktörerna, och om rättelse ej på detta sätt

kunde erhållas, egde man vända sig till regeringen. Intressenternas
namn och de summor hvar och en insatt skulle äfven enligt detta privilegium
hemlighållas för alla andra än hufvudparticipanterna. 1753 utfärdades
en af regeringen den 21 Maj s. å. stadfäst inbjudning till aktieteckning
i ändamål att enligt privilegiets medgifvande åstadkomma en s. k.
ständig fond. Huru stort aktiekapitalet skulle blifva, tillkännagafs icke,
men blott att dess belopp vore af direktionen på förhand bestämdt.
Proportionerlig reduktion var förbehållen för händelse af öfverteckning.
Ingen fick »subscribera» mindre än 500 daler s:mt, och hvad som öfversteg
denna summa skulle utgöra jemna hundratal. Vid teckningen borde
10 procent inbetalas mot interimsqvitton, som vid nästa inbetalning
skulle utbytas mot å viss man stälda »Formelle Actier». Dessa skulle
imderskrifvas af samtlige direktörerna jemte kompaniets sekreterare.
Åfventyret för försummad inbetalning var förlust af en fjerdedel af
det belopp, som redan guldits. Om direktionen framdeles beslöte förhöjning
af kapitalet, skulle de gamla aktieegarne hafva företrädesrätt
till de nya aktiernas öfvertagande. Vinst skulle utdelas efter hvarje resa.

Emissionen lyckades, men icke heller efter teckningens afslutande
bekantgjordes kapitalets belopp. Endast 60 procent af detta blefvo
någonsin infordrade. Öfver hufvud hade kompaniet under de båda
första oktrojerna stor framgång. Denna fortfor äfven under den tredje
oktrojen, 1766—1786. För denna tid blef ett nytt kompani privilegiera^!
redan den 7 Juli 1762, hvilket privilegium den 17 Okt. 1772 stadfästes.
Bland förändrade bestämmelser dels i privilegiet, dels i den af
Konungen den 26 Juli 1762 stadfästa inbjudningen märkas, att en
ständig fond, hvars belopp af direktionen bestämdes, och som skulle
vara fördelad i lotter å minst 600 daler s:mt, föreskrefs såsom obligatorisk,
att hufvudparticipanterna skulle väljas af alla delegarne, som
för detta ändamål sammanträdde hvart fjerde år och röstade efter lotter
å 600 daler silfvermynt, att aktierna skulle underskrifvas af tre direktörer,
att hufvudparticipanterna skulle afgifva skriftlig berättelse, hvilken
skulle hållas tillgänglig för alla delegarne, och att å det belopp
(20 %), som vid teckningen mot erhållande af interimsbevis skulle erläggas,
insättande skulle tillgodonjuta ränta efter 4 % till det första
skeppets afgång. För försummelse att fullgöra senare inbetalningar
var påföljden i sista hand förlust af det redan inbetalda. Kapitalets
belopp tillkännagafs ej heller nu, men anses hafva utgjort eu million
Rdr specie.

I det fjerde privilegiet, hvilket utfärdades den 2 Maj 1782 för ett
nytt kompani med samma direktörer, och som skulle gälla 1786—1806,

finnas inga nya bestämmelser af synnerligt intresse. Dock var minimum
för de särskilda lotterna nu bestämdt till 100 Rdr specie, och en teckning,
som öfversteg detta belopp, skulle lyda å jemna femtiotal. Försummade
någon att i rätt tid fullgöra inbetalningen, skulle hans teckning
vara »af intet wärde». Fyllnadsval till direktionen skulle ske genom
alla tolf hufvudparticipanterna jemte de kvarstående direktörerna. Emissionen
utföll så, att en reduktion af teckningarna till hälften måste ske,
hvarefter kapitalet utgjorde något öfver 1,200,000 Rdr specie. Framgången
svarade emellertid ej emot allmänhetens förtroende. De sista
åren af oktrojtiden förde kompaniet, som genast från början förföljts af
olycka och öfver höfvan betungats genom öfvertagande till högt pris
af det föregående kompaniets tillhörigheter, ett tynande lif. Ej heller
kunde dess tillgångar vid nämnda tids utgång realiseras. År 1809
inlemnades derföre till Göteborgs Rådstufvu-Rätt å bolagets vägnar ansökan
om konkurs och afträdesförmån. Denna ansökan beviljades, med
afslag å flere borgenärers yrkande, att direktionen skulle förklaras ansvarig
för gälden, och såsom skäl för bifallet anfördes, att »direktionen
ej kunde anses hafva skuld till kompaniets obestånd». Tillika förklarade
Rådstufvu-Rätten, i anledning deraf, att några aktieegare anmält sig som
borgenärer, att de i kompaniet insatta kapitalen icke kunde återfordras,
förr än alla skulder blifvit betalda.

År 1806 utfärdades för ett nytt bolag den femte och sista oktrojen,
hvilken gälde för 15 år. Förändringarna i organisationen synas hufvudsakligen
hafva gått ut på att gifva aktieegarne större makt. Så skulle
nu eu månad efter subskriptionstidens slut stämma hållas för att antaga
bolagsreglor (innehållande föreskrifter om direktion, revision m. m.), h vilka
sedan borde af regeringen stadfästas, för att välja styrelse och revisorer,
samt för att efter omständigheterna antingen verkställa reduktion eller
besluta teckningstidens förlängning. De bolagsreglor, som derefter (den
30 Augusti 1806) antogos, innehålla hufvudsakligen, att bolagsstämmor
skola med bestämda mellantider (3 år) hållas, att direktörer (till antalet
fem) och revisorer (till antalet sex) väljas bland de största delegarne
och periodiskt afgå efter verkstäld lottning, att bådadera vid inträffande
afgång sjelfva komplettera sig för tiden intill nästa bolagsstämma, att
revisorerna ega meddela decharge för hvarje år, att de i samråd med
direktörerna bestämma om utdelning, och att af dem till hvarje bolagsstämma
skall afgifvas en fullständig berättelse om de tre sista årens
verksamhet, hvilken berättelse sedan hålles för intressenterna tillgänglig.

Detta kompanis kapital och verksamhet blefvo aldrig synnerligen
betydande. Det upplöstes genom stämmobeslut redan 1813.

Andra hom- Bland öfriga oktrojerade kompanier från denna tid märkas i främsta
sjöfart^! dijl. rum me t ännu några kompanier för transmarin handel. Af dessa privilegierades
det Levantiska kompaniet den 20 Febr. 1738 för 10 år. Alla
rikets innevånare skulle inbjudas »til Interessentskap i denne handel»,
hvilken skulle bedrifvas genom en vald direktion. Nytt privilegium
utfärdades den 15 Januari 1748, men bolaget upplöstes redan vid 1757
års ingång, då enligt uppgift det nominela kapitalet bestod af 400
aktier å 1,500 daler kopparmynt.

Den 2 December 1745 oktrojerades för 20 år ett Vestindiskt kompani,
hvars kapital skulle anskaffas genom »Subscriptioner» eller på
annat sätt, och hvari äfven utländingar finge intressera. Direktionen
skulle till minst hälften bestå af infödda svenskar. Ordentliga böcker
skulle föras och periodiskt uppvisas för delegarnes deputerade. Ett
annat på »subscriptioner» grundadt Vestindiskt kompani privilegierades
den 31 Oktober 1786 för 15 år. Endast rikets undersåtar finge blifva
delegare. Möjligen åsyftas äfven ett aktieföretag i det privilegium,
som den 5 Mars 1746 utfärdades för fyra namngifna personer »med
deras Associerade», afseende handel å Madeira och Canarieöarna. Ett
temligen äfventyrligt förslag att för Madagaskars kolonisation upprätta
ett på 150 aktier grundadt bolag omtalas redan från år 1726.

Med dessa kompanier kunna jemföras Fiskerisocieteten och det
Grönländska kompaniet. Det förra privilegierades för 20 år den 12
Augusti 1745 och fick den 13 Januari 1746 sina »Associations-Reglor»
faststälda. Äfven utländingar finge blifva delegare. Intressenternas
namn skulle förtigas. Lotterna, hvaröfver »behörige Lott-sedlar» skulle
utfärdas, räknades till 600 daler s:mt, hvaraf 7* skulle vid teckningen
och återstoden inom ett år inbetalas. Vinsten skulle fördelas i proportion
till lotterna. Förvaltningen öfverlemnades åt två direktioner, en
i Stockholm för Ostersjöfisket och med högsta ledningen samt en i
Göteborg för Nordsjöfisket. Hvardera direktionen skulle bestå af de
två bröderna Arfwedson, som utverkat privilegiet, med tillsammans en
röst och med rätt att i Göteborg företrädas genom en af dem utsedd
suppleant, af två ledamöter, som desamme tillsatt bland inflyttade utländska
delegare, samt af två af samtlige intressenter valda ombud. I
vigtigare ärenden skulle Stockholmsdirektionen förstärkas med sju af
samtlige intressenter utsedde »Hufvudmän». Direktörerna skulle eg a
minst fem lotter hvardera. De skulle vara »för deras Personer och egendom
aldeles ograverade, för hwad som Societeten gemensamt angår».
Böcker och räkenskaper skulle granskas genom årligen af samtlige
intressenterna valde revisorer, hvilka öfver granskningen och societetens

tillstånd skulle afgifva berättelse å »general-Sammankomst». Hvarje
lott egde en röst. Vinstutdelning berodde på direktörernas och hufvudmännens
bepröfvande. Ändring af stadgarna skulle endast kunna ske
med alla direktörers och hufvudrnäns enhälliga bifall.

Grönlandskompaniet oktrojerades den 1 Juni 1774 för 20 år. Dess
ändamål var sjöfart, hvalfiskfångst etc. vid Grönland och Davis sund.

Det grundades på lotter å 600 daler, eller jemna hundratal derutöfver,
hvaraf 20 procent borde vid teckningen inbetalas. Kapitalet skulle anskaffas
genom subskription, i hvilken äfven utländingar finge deltaga
under vilkor, af inflyttning. I privilegiet bestämdes direktionens sammansättning
för de första fem åren så till vida, att två namngifna personer
skulle vara direktörer, intressenterna dock obetaget att dessutom
tillsätta en eller två andra. För räkenskapernas granskning skulle årligen
bland de delegare, som hade minst tre lotter, väljas revisorer med befogenhet
att meddela décharge. Valen skulle ske efter lotter. Af
Kronan gynnades kompaniet, visserligen ej genom monopol, men i
stället genom lån och premier, hvarförutom de personer, som hos Kronan
egde fordringar för oguldna fiskeripremier, tvingades in i kompaniet
på det sätt, att Kommerskollegium å deras vägnar insatte de
dem tillkommande premiebeloppen.

Till sjöfartens befrämjande oktrojerades den 4 Juli 1739 ett Assu- Fö0rcjf^™98''
ranskompani i Stockholm med monopol för 12 år. Stadgarna faststäl- ningsdes
samma dag af Kungl. Maj:t. Kompaniet var grundadt på 1,000 lotter, kompanier.
lydande å 1,000 daler stint, och som skulle bland rikets innevånare tecknas.
Endast 20 procent skulle inbetalas, detta åter vid aktierättens förlust,
och återstoden, vid samma äfventyr, i den mån »emot förmodan någon
besynnerlig nödwändighet» det fordrade. Lottsedlarne stäldes till viss
man, och öfverlåtelse skulle registreras. Det säges uttryckligen, att ingen
subskribent svarar utöfver sin lott. Kompaniets förvaltning öfverlemnades
åt fyra af delegarne valda direktörer, med minst tio lotter
hvardera. Årligen skulle hållas allmän sammankomst, hvarå röstades
efter lotter. Till revisorer skulle utses delegare med minst fem lotter.
Direktörerna befriades från personlig ansvarighet på samma sätt som
i Fiskerisocieteten. Direktionen egde att bestämma, huruvida utdelning
skulle ske. Efter oktroj tidens förlopp skulle intressenterna ega rätt
»åt uttaga deras Capitalor, jämte den öfriga avancen, sedan alla af Försäkringarno
flytande pericler, inlupit til ända». Oktrojen förnyades
upprepade gånger.

Vidare må nämnas tvänno dykeri- och bcrgningsbolag, det södra,
privilegieradt redan den 26 April 1692, fastän dess hufvudsakliga verklo -

Bank kompanier.

samhet faller inom 1700-talet, och det norra, privilegieradt första gången
den 19 Maj 1729; de hade företrädesrätt att berga förolyckade fartyg
efter faststälda taxor. Båda egde bestånd ända till 1802, då ett
dykeri- och bergningskompani, som omfattade hela riket, inrättades.

Såsom hithörande penningeinrättningar märkas först Diskonteringskompaniet,
privilegieradt den 26 Maj 1773 för 12 år, och »General Assistance-Contoiret»,
privilegieradt den 2 November 1772 för obestämd tid.
Det förras kapital skulle utgöra högst 24 tunnor guld, fördelade i 7,200
aktier å 1,000 daler kant, hvaraf 20 procent skulle vid teckningen erläggas.
Kapitalet skulle anskaffas genom offentlig subskription, efter
hvars afslutande skulle hållas bolagsstämma för val af direktion. Denna
skulle bestå af fyra personer och hvarje år till hälften förnyas. Förvaltningen
skulle granskas genom årligen valda revisorer samt dessutom
genom ett kronoombud med ständig tillgång till alla räkenskaper och
handlingar. Derjemte kunde hvarje delegare »wid Revisionen göra sig
underrättad om Compagniets styrka och förwaltning». Vinsten skulle
hvarje år utdelas. Omröstningen å allmän sammankomst skulle ske
efter lotter. Till fondens förstärkande försträckte Kronan för hela
privilegiitiden 6 tunnor guld mot låg ränta. Lån hos enskilda personer
skulle i händelse af behof äfven få upptagas.

»General Assistance-Contoirets» fond, hvilken var afsedd för allmänhetens
bispringande med större eller mindre lån emot pant af lös egendom,
var bestämd till 15 tunnor guld, fördelade i 6,000 aktier, hvaraf
Kronan förbehöll sig 1,500. Utom den på dessa 1,500 aktier belöpande
afkastningen egde Kronan äfven att fordra en viss procent af den öfriga
vinsten såsom »Recognition». Det synes egentligen hafva varit genom
innehållande af de Kronan sålunda tillkommande beloppen, som dess
aktier skulle blifva inbetalda. De »Private Interessenternes» aktier
kunde fritt öfverlåtas. I regel stäldes aktierna till viss man, men de
kunde dock både från början utställas och, genom utbyte af aktiebref,
transporteras till en »Anonyme», hvilken emellertid ej förvärfvade annan
rätt än att lyfta utdelning. Äfven en förvandling af innehafvareaktier
i aktier till viss man medgafs. Direktionen bestod utom af dess främste
man, »Directeuren», af sju ledamöter, nämligen två af Konungen
förordnade och fem af de private delegarne inom deras egen krets
valde. »Directeuren» utnämndes af Konungen, hvilken emellertid under
bolagets bestånd var bunden af direktionens »Förslag». Delegarne
hade rätt att åtminstone en gång i hvarje qvartal granska räkenskaperna.
Bolagsstämma hölls årligen, bland annat för partiel förnyelse

af direktionen. Vinst fördelades för hvarje år »til Actie-Sedlarnes Innehafware».

I Göteborg inrättades den 24 Mars 1783 ett särskildt, på subskriptioner
grundadt och af valde direktörer förvaltadt diskontkorapani. Och
för speciel ändamål bildades enligt stadga den 26 Oktober 1780 ett
diskontverk, af hvars kapital Kronan öfvertog tre femtedelar, liksom
äfven tre af de fem direktörerne förordnades af Konungen.

Ett till kommunikationsväsendet hörande aktieföretag bör här nämnas.
Den 13 December 1793 oktrojerades ett nytt bolag för fullbordande
af kanalen vid Trollhättan. Bolagsreglor faststäldes samma dag.
Alla rikets undersåtar egde rätt att deltaga genom subskriptioner. Aktierna
skulle lyda å 100 Rdr riksgälds och ställas till innehafvaren.
För försummelse att fullgöra aktieinbetalning var slutliga äfventyret
aktierättens förlust. Allmän sammankomst skulle hållas hvartannat år,
bland annat för val af revisorer och för partiel styrelseval. Omröstningen
skulle ske efter aktier, dock enligt en fallande röstskala. Revisorerna
måste vara aktieegare och styrelseledamöterna innehafva minst
tio aktier hvardera. Direktionen skulle bestå till en början af sex, men
efter arbetets fullbordan af fyra ledamöter. Den första direktionen
utnämndes af Konungen, och af de så utsedde ledamöterna skulle vid
det första valet minst två bibehållas. Tillskott utöfver det tecknade
aktiebeloppet kunde ej af direktionen infordras, om sådant ej beviljats
i den ordning, som var för ändring af bolagsordningen föreskrifven,
d. v. s. med bifall af Va af aktieegarne och med Konungens stadfästelse.
Dubbelt bokhålleri föreskrifves samt utdelande åt aktieegarne
af tryckt »hufwudräkning, med berättelse om Invad tilgjordt är». Dessutom
finge aktieegarne vid de allmänna sammankomsterna taga kännedom
om böckerna för de två sista åren.

En särskild ställning intaga Generaltullarrendesocieteterna för förpaktande
af statens tullinkomster. Den första societeten bildades 1726
på grund af Kungl. Bref den 25 Januari och stadfästelse å kontraktet
den 7 April nämnda år. Kapitalet utgjorde 10 tunnor guld, eller lika
mycket som den egentliga arrendesumman, fördelade i 5,000 lotter å
2Ö0 daler sunt, Blott °U inbetalades före lottsedlarnes utlemnande,
och återstoden synes hafva utgjort, ett slags garantifond. Till teckning
hade medlemmar af borgerskapet företrädesrätt, och »utländske penningar»
fingo ej insättas. Förvaltningen öfverlemnades åt en direktion.
Arrendetiden utgick 1765.

De senare societeterna, hvilka åren 1777—1782 och 1803 —1813

Trollhätte

bolag.

General tullarrende societeterna.

innehade tullarrendet, skilde sig från den första hufvudsakligen deruti,
att Kronan hade förbehållit sig delaktighet i desamma för en fjerdedel.

Muriebei-gs Af industriel aktieföretag, som uppstodo under de två sista tredjevag''
delarna af århundradet, torde måhända Mariebergs porslinsfabriksboiag
förtjena mest uppmärksamhet. Då privilegium å anläggningen den 30
Augusti 1758 af regeringen utlofvades, hänvisades, med afslag å en
anhållan om statshjelp, Ehrenreich, hvilken gjort ansökningen, »åt söka
antingen genom några förmögne Bolagsmän eller ock genom allmänna
Subscriptioner . . . sammanskiuta en tillräcklig penningestock». Den 28
Maj följande år gafs derpå Kommerskollegii »Öpna Bref för Ehrenreich
och dess bolag». Ett bolag hade nämligen emellertid bildats, utan
allmän subskription. Nytt bolagskontrakt afslöts redan den 8 Augusti
1759. År 1761 uppgifvas 700,000 daler k:mt vara inbetalda, men tillräckligt
kapital saknades dock. Ett försök att afhjelpa penningbristen
gjordes med ett den 27 Mars 1764 privilegieradt »Actie-Lotterie» af
högst egendomlig beskaffenhet. Till subskription utbjödos 20,000 lotter
å 300 daler k:mt; af dessa skulle 2,000 omedelbart utlottas med vinster,
från 600 till 300,000 daler, å ett sammanlagdt belopp af 3,300,000
daler; af återstoden skulle bildas 18,000 förlagsaktier å 150 daler;
dessa förlagsaktier, hvilka gälde i innehafvarens hand, berättigade ej’
till någon inblandning i bolagets angelägenheter, utan endast till att ''i
25 år uppbära hälften af »rent behållne Utdelnings-winsten», dock minst
4 procent, till säkerhet hvarför inteckning i bolagets egendom skulle
tagas; efter de 25 årens förlopp skulle förlagslotterna utan lösen tillfalla
bolaget, hvilket redan förut kunde när som helst inlösa desamma
efter nominela beloppet, utan afdrag för redan skedda utdelningar.
Denna invecklade finansoperation synes emellertid hafva misslyckats.

Kort derefter (1766) öfverläts fabriken på 12 års arrende åt ett
nytt bolag, som enligt stadgarna var grundadt på 69 lotter å 1,400 Rdr
specie (efter kurs af 12 daler k:mt), å hvilka lotter 6 procents utdelning
särskildt tillförsäkrades. 4 lotter blefvo aldrig utlemnade, och
redan 1768 funnos i bolagets ego ej mindre än 13 lotter, hvilka emellertid
då öfvertogos af några aktieegare. Lotterna voro stälda till viss
man, men det finnes flere exempel derpå, att de transporterats till
innehafvaren, och i ett fall har en sådan transport blifvit af bolaget
godkänd. Efter det att ett betydande tillskott blifvit beslutet, utan att
dock detta medförde någon varaktig förbättring i den ekonomiska ställningen,
såldes fabriken 1782 till Rörstrands egare och nedlades snart
derpå (1788) alldeles.

Vidare må anföras Bomullsfabriken i Carlskrona, hvars tryckta
bolagsregler äro daterade 1795. Kapitalet är fördeladt i 500 »Lotter
eller Actjer», hvaröfver till viss man stälda aktiebref utfärdas, och vid
hvilkas öfverlåtelse hembud är föreskrifvet. Bestämmelser om allmänna
sammankomster, direktörer och revisorer likasom om »Års-Böcker» förekomma.
Votering och fördelning af vinst ske i förhållande till aktierna.
Dessa utgöra lös egendom. Delegarne äro pligtiga till tillskott, vid
äfventyr i sista hand af aktierättens förlust. Dessutom äro de underkastade
konkurrensförbud. Stadgarna kunna ändras med tvåtredjedels
majoritet. Vid ett kändt tillfälle funnos 39 delegare med tillhopa 255
aktier, hvaremot återstående 245 aktier återstodo osålda.

Liknande bestämmelser innehålla »Bolags-Regler vid Ystads Tobaks
Fabrique» (1799), livilka äro underskrifna af 25 personer. Lotterna,
som äro till antalet 120, behandlas som lösören. Vid deras öfverlåtande
skall hembud ske. Delegarne äro underkastade konkurrensförbud samt
skyldighet att, vid slutligt äfventyr af bolagsrättens förlust, göra
tillskott. Ansvarigheten säges vara »efter wåra andelar». Förvaltningen
sker, då »Omöjligheten tilsäger åt alla Interessenter kan deltaga
i styrelsen och bedrifwandet af detta werck», genom fem direktörer.
Dessa kontrolleras af revisorer, hvaremot öfriga delegare ej få
se böckerna.

Talrikare äro de genom tryckta, till vår tid bevarade, handlingar
bekanta bergverksbolagen på aktier från 18:de århundradet. Hit höra:

»Ådelfors Bergverk» (1738) med lotter å 500 daler s:mt, hvilka
äro stälda till viss man och endast genom en daterad transport till viss
man kunna öfverlåtas.

Lovisebergs silfver- och kopparverksbolag (förslag till »Plan» 1749)
med 400 »Namn eller Hufwudlotter», fördelade i fjerdeparter, hvaröfver
lottsedlar utfärdas, å 75 daler kant. Den sista tredjedelen af fjerdeparts
belopp är dock afsedd att fyllas genom vinst och blir i händelse
af verklig inbetalning genom rabatt minskad.

Tunn Bergs bolag (förslag till »Plan» 1760) med 600 lotter å 500
daler knut, hvaraf blott en fjerdedel verkligen inbetalas. Vid full inbetalning
och åt dem, som subskribera många aktier, lemnas rabatt.
Vid öfverlåtelse af lott skall hembud ske. Sex »hufvudmän» finnas, och
sjelfskrifna till denna funktion äro innehafvare af visst antal lotter.

Gustaf Adolphs grufva i Rostberget (1761) med kapitalet fördeladt
i 100 lotter, hvaröfver af alla bolagsmännen undertecknade »försäkringsbref»
utfärdas. Vid lotts öfverlåtande skall hembud ske. På
allmän sammankomst kan beslutas tillskott, hvilket, hvarje delegare vid

Andra

fabriksbolag.

Bergverks bolag.

Rättsupp fattningen under 1700-talet.

äfventyr af andelens förlust måste fullgöra. I brådskande fall får »betjenten»
i någon delegares eller hela bolagets namn upplåna penningar.

Grlantshammars silfvergrufvas bolag (förslag 1771) med 120 lotter
å 100 daler kant. Delegarne äro skyldiga att göra tillskott.

Nasafiäls silfververk (1771), grundadt på 100 odelbara lotter, hvaröfver
lottsedlar utfärdas. Ingen delegare får innehafva mer än fyra lotter
eller afyttra sina lotter, förrän han varit tre år i bolaget. Vid öfverlåtelse
efter denna tids förlopp skall hembud ske. Räkenskaperna framläggas
af »Directeurerna» å »enhällig sammankomst» och granskas, eventuelt
genom deputerade, hvarefter »Décharge» beviljas eller vägras.
Omröstning sker efter lotter. Delegarne äro pligtige att göra tillskott.

Dals Bergs societet (1779) med 400 »Actier» å 65 Rdr specie, öfver
hvilka till viss man stälda »Actiesedlar» utfärdas. Vid öfverlåtelse skall
hembud ske. Allmänna sammankomster, »hufvudmän» och revisorer
omtalas. Banklån kunna upptagas med borgen af enskilde bolagsmän
under hela societetens gemensamma ansvarighet.

Höganäs’ stenkolsverk (1797) med ett kapital af 60,000 Rdr r:gs,
fördeladt i 120 aktier, för bearbetande af stenkolsfyndigheter, hvilka
tillika med redan förut utfärdade privilegier genom köpeaftal med den
förre innehafvaren förvärfvats.

Det kan såsom säkert antagas, att enligt den rättsuppfattning,
hvilken såväl omedelbart före 1734 som under de två senare tredjedelarne
af adertonde århundradet var rådande, personlig ansvarighet icke ålåg
delegarne i ett på aktier grundadt bolag. Uttryckliga bestämmelser
i denna syftning äro visserligen ytterst sällsynta och icke så mycket
vanligare sådana stadganden, som särskildt fritaga styrelseledamöterna
från personligt ansvar. Liksom af sistnämnda stadganden kan man
emellertid äfven af andra föreskrifter i privilegierna och bolagsordningarna
ofta draga den bestämda slutsatsen, att befrielse från personlig
ansvarighet för samtliga delegare är afsedd. Åtskilliga fakta, af hvilka
några äfven framhållits, i de särskilda bolagens historia leda äfven
dertill, att nämnda rättsuppfattning måste antagas hafva varit gällande.

Att 1734 års lag icke ansetts lägga något hinder i vägen för en
begränsning af delegarnes ansvar i ett på aktier grundadt bolag, har
man stundom velat förklara derigenom, att denna lag icke afhandlar »hwad
genom särskildta Privilegier är faststäldt». Emellertid gifva kända förhållanden
icke något stöd för uppställandet af en genomgripande åtskilnad
i privaträttsligt afseende emellan bolag med och bolag utan
privilegium. Privilegierna plägade fast mera uppenbarligen vara sökta
och meddelade i helt annat ändamål än att sanktionera en viss associa -

tionsform. Oftast var det sådana förmåner som monppol, statsunderstöd
o. dyl., hvilka utgjorde lmfvudsaken, och att ett privilegium meddelades
åt ett bolag, eller att en enskild privilegietagare fick rätt att
för privilegiets begagnande bilda ett sådant, hade den betydelsen, att
förmånerna utsträcktes till att gälla ett obestämdt flertal personer.
Utan eu sådan utsträckning af privilegiet både detsamma blott kunnat
gälla för den eller de personer, som utverkat detsamma. Ett karakteristiskt
exempel är det, då Alingsåsverkets privilegium särskildt förklarades
lända till förmån för icke blott Alström utan äfven de personer,
hvilka ingått som delegare efter det ursprungliga privilegiets utfärdande.

Lika litet kan det anses hafva haft grundläggande privaträttslig
betydelse, om regeringen stadfäst ett bolags ordning eller icke. Särskildt
kan det ingalunda antagas, att ansvarighetens begränsning var
till sin möjlighet beroende af sådan stadfästelse. Häremot talar sjelfva
det förhållandet, att stadganden, som åsyfta begränsadt ansvar, äro
så sällsynta både i stadfästa bolagsordningar och i privilegier. Om det,
för att ansvaret skulle kunna vara begränsadt, fordrats en särskild
klausul i privilegium eller i faststäld bolagsordning, borde en sådan
klausul oftare förekomma, och vore tvärtom redan det tillräckligt, att
privilegium meddelats eller bolagsordningen fastställts, skulle det vara
besynnerligt, att en så vigtig påföljd som ansvarets begränsning ej uttryckligen
omtalades. Framhållas må särskildt, att Alingsåsbolaget,
hvari ansvarigheten dock säkerligen uppfattades såsom begränsad, aldrig
fick sina stadgar faststälda af regeringen. Emellertid bör det nämnas,
att i de ofvan antydda fallen, då begränsadt ansvar för samtliga delegare
eller för styrelseledamöterna uttryckligen föreskrifvits, föreligga bolag
med privilegier och med faststälda stadgar. Hvilken statsrättslig karakter
en bol^gsoktroj eller en stadfästelse af bolagsordning enligt den på
hvarje särskild tid gällande författningen egde, och under hvilka statsrättsliga
vilkor bolagsmäns ansvarighet kunnat genom eu specialåtgärd
från statens sida begränsas, kan tyvärr ej här undersökas.

Redan ofvan har det, i annat sammanhang, framställts, att aktiebolag
med begränsad ansvarighet kunde framstå såsom enligt 1734 års
lag möjliga i följd dels deraf, att aktieföretagen i anseende till verksamhetens
art hänfördes till sådant, som hör »til särskildt förordnade
Domsäten», och som »Oeconomio och Politic Förordningar angår», dels
åter Handelsbalkons stadganden om bolag bofunnos sakna lillämpning,
såväl negativt som positivt, å associationer, der någon eller några delegare
endast insätta kapital och äro beröfvado åtminstone omedelbart

A ktieföretag
1800—1848.

inflytande på verksamheten. Den förra förklaringsgrundens giltighet
torde bestyrkas af den omständigheten, att regeringen mer än en gång
äfven efter 1736 i privilegier, som för aktiekompanier utfärdades, föreskref
ett särskildt forum (Kommerskollegium) för kompaniernas rättegångar.
Detta måste nämligen anses hänvisa på den uppfattningen, att
dessa tvister hörde till sådana mål, som röra »then almänna hushållningen
i Riket» (se Rättegångsbalkens Kap. 10 § 26), och att öfver
hufvud kompaniernas rättsförhållanden icke omedelbart och med nödvändighet
folio under allmänna lagens bestämmelser.

Erkännas måste emellertid, att man under sjuttonhundratalet egendomligt
nog icke synes hafva närmare reflekterat öfver ansvarets begränsning
och förutsättningarna för densamma.

Under innevarande århundrades före 1848 fallande del fortgick
bildandet af aktiebolag såväl utan som med oktroj af regeringsmakten.
Det senare förekom egentligen endast vid företag, hvilka uppenbart
egde allmänt intresse, såsom bank- och penningrörelse, försäkringsverksamhet,
kanalanläggning samt dykeri- och bergningsverksamhet;
ett undantag gör måhända Höganäs’ nya stenkolsverksbolag, som fick
bolagsordningar af regeringen faststälda 1826 och 1846, liksom ännu
några andra sådana fall skulle kunna anföras. Aktierna äro stälda än
till innehafvaren eller till viss man eller ordres, än till bestämd person;
det belopp, hvarå de lyda, varierar från 50 till 1,500 Rdr b:ko.

Bland de ganska talrika bolag på aktier, som under ifrågavarande
tid utan oktroj uppstodo eller åtminstone projekterades, må följande
anföras:

Ruds kopparverksbolag (förslag 1803) med 100 »Actier» å 50 Rdr.
Vid öfverlåtelse af aktie skall hembud ske. Aktieegarne äro skyldiga
till tillskott, vid slutligt äfventyr af aktierättens förlust. Bolagets organer
äro bolagsstämma, hvarå omröstning sker efter aktier, »styresman»
och revisorer. Stadgarna kunna ändras genom beslut med
qvalificerad majoritet. Den enskilde aktieegaren har rätt att uppsäga
bolaget. Om ett nytt malmstreck af någon aktieegare upptäckes, tillfaller
det bolaget.

Stensbergs sockerbruk (1808), hvars stadgar äro undertecknade af
31 personer. Aktierna, stälda till viss man, utgöra 300 och lyda å 222
Rdr 10 sk. 8 rst. b:ko. Om de inbetalas före bestämd tid, godtgöres
ränta, hvaremot, om inbetalning försummas, påföljden i sista hand är
förlust af aktierätten. Stadgarna omtala allmänna sammankomster,
hvarå omröstning sker efter aktier, samt direktörer och revisorer.
Räkenskaperna äro för aktieegarne tillgängliga. Efter desammas

granskning meddelas eller vägras décharge af revisorerna eller bolagsstämman.
Förkomna aktier kunna dödas. Fabrikaterna försäljas äfven
i minut i öppen bod.

Carlshamns såpebruk (1817, äldre regler af 1770), grundadt på 100
såsom lösören gällande aktier å Vioo »i fast och löst». Aktiebrefven
ställas till viss man, och bolaget har rätt att lösa föryttrad aktie. Organerna
äro bolagsstämma, hvarå rösträtten beräknas efter aktier, direktion,
hvilken representerar vid domstol, och revisorer. Bokslut uppgöres
»till Balance och Vinst och Förlust». Revisorerna ega tillgång
till alla bolagets handlingar. Direktionen, som består af fem ledamöter
och omröstar efter hufvudtalet, bestämmer om utdelning. Delegarne
äro pligtiga att göra tillskott vid slutligt äfventyr af aktierättens förlust.
Handelsbalkens Kap. 15 § 1 åberopas. Delegarne förklaras »till
lika Andel ansvara för Såpbrukets skulder». Ändring af bolagsordningen
kan ske med iterera»! tvåtredjedels majoritet af samtliga aktier.
Delegarnes antal utgjorde 25.

Gustafsbergs fabriksbolag (1828) med 200 aktier å 1,000 Rdr
b:ko, stälda till viss man. Såsom organer omtalas stämma och direktion.
Aktieegarne behöfva icke göra några tillskott, men äro deremot
underkastade personlig, fastän delad, ansvarighet för de skulder, som
bolaget öfvertagit.

Carls-, Svarthälls- och Kobergsgrufvorna (inbjudning 1831) med
400 aktier å 100 Rdr b:ko. Konstituerande »grufvostämma» omtalas.

Strömma bomullsspinneri (1831) med 20 aktier till viss man.
Hembud vid öfverlåtelse af aktie är föreskrifvet. Bolagsstämma, direktion
(med ganska inskränkt befogenhet) och revisorer omtalas. Aktieegarne
äro sk}ddiga att göra tillskott, vid slutligt äfventyr att utlösas
efter aktiernas halfva värde. De förklaras ansvariga för bolagets skulder
i förhållande till andelarna.

Krokfors gjuteribolag (1838), som förklaras stå under IiandelsBalkens
Kap. 15. Aktierna äro 100, lydande å 2,000 Rdr b:ko; de äro
stälda till viss man och försedda med kuponger. I afseende på öfverlåtelse
tillämpas § 6 i nämnda kapitel. I det fall, som omtalas i § 9
dersammastädes, utbetalas inom ett år lösen, beräknad efter det bokförda
värdet. Å bolagsstämma röstas efter aktier. Förvaltningen sker
genom en disponent, som står under sysslomannaansvar, och som skall
ställa sig fullmakt samt instruktion till efterrättelse. Revisorer omtalas.
Ändring af stadgarna eller upplösning af bolaget beslutes med
trefjerdedels majoritet. Delegarne voro faktiskt 13.

Lingonbacka fabriksbolag (1838) med 500 öfverlåtbara aktier å 100
Rdr b:ko. Förkommet aktiebref kan dödas. Försummelse att fullgöra
inbetalning medför slutligen aktierättens förlust. Organer äro bolagsstämma,
»lagtima» eller »urtima», hvarå omröstning sker efter aktier,
»Förvaltning» och revisorer. Styrelsen får ej upptaga lån. Ändring
af stadgarna kan ske genom itereradt bolagsstämmobeslut. Inom bolaget
uppkommande tvister afgöras genom skiljemän.

Nyköpings Bruks- och faktoribolag (2 förslag 1839), grundadt på
400 till innehafvare!! stälda aktier å 1,000 Rdr b:ko enligt det ena
förslaget, men enligt det andra, något tidigare, på 50 aktier, till viss
man, å 4,000 Rdr b:ko. Tillskott kan beslutas, men den enskilde aktieegaren
eger i sådant fall fordra, att hans aktier skola inlösas.
Bolagsstämma, styrelse och revisorer omtalas.

Lunds hvitbetssockerbruk (1839) med 150 till viss man stälda
aktier å 100 Rdr b:ko. Vid öfverlåtelse skall hembud ske. Bolagsstämma,
med omröstning efter aktier, direktion och revisorer omtalas.
Upplåning får aldrig ske till högre belopp än aktiekapitalets. Ändring
af stadgarna kan å en stämma, der V3 af aktierna äro representerade,
beslutas med trefjerdedels majoritet.

Norrtelje gevärsfaktori aktiebolag (1843) med 90 till innehafvaren
stälda aktier å 333 Rdr 16 sk. b:ko, Indika aktier efter aktiebrefvens
ordalydelse medföra »ägande-rätt till V90 del». En matrikel föres, hvari
äfven senare aktieegare kunna antecknas. Aktieegarne äro skyldiga
att göra tillskott, vid slutligt äfventyr af aktierättens förlust. Bolagsstämma,
hvarå röstas efter aktier, och direktion omtalas. Stadgarna
äro underskrifna af 23 personer.

Finnboda beckbruksbolag (1844) med 96 aktier. Inga ytterligare
tillskott kunna åläggas aktieegarne. Vid öfverlåtelse af aktie skall
hembud ske. Verksamheten ledes af en »Förvaltning». Aktierna amorteras.
Utdelning får ske endast så, att rörelsekapitalet ej rubbas.

Holms och Graninge bruksbolag (1847) med 150 till viss man
stälda aktier å 5,200 Rdr b:ko. Vid öfverlåtelse skall hembud ske.
Ingen tillskottspligt eller vidare ansvarighet åligger aktieegarne.

Dessutom finnas särskildt icke få bergverksbolag med lotter och
lottbref, hvilka emellertid icke lyda på någon viss penningsumma, och
med styrelse, stämma samt revisorer.

Att det jemväl under den period, som nu är i fråga, ansetts möjligt
att utan privilegium eller stadfästelse af regeringsmakten bilda
bolag med begränsad ansvarighet, har den öfvervägande sannolikheten
för sig. Till stöd derför kan bland annat åberopas, dels att näppeligen

i något enda kändt fall kunglig stadfästelse sökts eller meddelats i
uppenbart syfte att begränsa ansvarigheten, dels att bland de bekanta
osanktionerade aktiebolagen från denna tid åtskilliga kunna anföras, i
livilkas stadgar ansvarets begränsning är särskildt uttalad eller åtminstone
på ett otvetydigt sätt förutsatt. Emellertid måste det äfven här
medgifvas, att oklarhet rådde i afseende på grunden och förutsättningarna
för denna begränsning. Dermed sammanhänger på visst sätt,
att talrika sins emellan skiljaktiga anordningar af delegarnes skyldigheter
emot hvarandra och emot tredjeman gälde såsom förenliga med
de på aktier stälda bolagens natur. På grund af detta sistnämnda
förhållande torde man kunna säga, att den faktiska grundvalen icke
skulle hafva saknats för en lagstiftning om kompanier, d. v. s. om
stora, organiserade bolag, hvilken liknat den nu gällande engelska
rätten och sålunda uppställt flere i afseende på delegarnes ansvarighet
och kapitalets fördelning olika arter.

Denna väg blef emellertid icke den, som af den svenske lagstiftaren
beträddes, då han i den skrifna rätten inordnade ifrågavarande
associationer. Lika litet anslöt sig lagstiftningen till den tendens, som
särskildt i följd af privilegieväsendet tidigare funnits, att betrakta
några delegare såsom hufvudpersoner och de egentliga principalerna,
men de öfriga såsom närmast jemförliga med förlagsgifvare, tyste
bolagsmän eller på sin höjd kommanditister. Kungl. Förordningen den
6 Oktober 1848 reglerar endast en bolagsart, det rena aktiebolaget,
utan hvarje tillsats af kommanditbolag eller tyst bolag. För ansvarighetens
begränsning uppställas såsom omedelbara vilkor allenast kapitalets
fördelning i lotter, stälda på innehafvaren eller på viss man, samt
Konungens stadfästelse af bolagets ordning. Ofriga för ett aktiebolag
kännetecknande omständigheter utgöra ''förutsättningar direkt allenast
för erhållandet af den kungliga stadfästelsen. Härmed skall det dock
icke vara sagdt, att desamma sakna sjelfständig betydelse, så att stadfästelsen
skulle hafva ovilkorlig verkan, oberoende deraf om de i lagen
uppstälda vilkoren för dess meddelande varit för handen eller icke.

Man torde icke alltför mycket misstaga sig, om man i 1848 års
lagstiftning om aktiebolag snarare ser en produkt af allmänna teorier
och af studier i utländska lagar och utländsk rättsvetenskap, än af en
noggrann kännedom om det inhemska bolagsväsendets tidigare utveckling
och dåvarande ståndpunkt. Enligt hvad af förarbetena för aktiebolagsförordningen
framgår, har Lagcommiteens auktoritet vägt mycket.
Det är derföre af så mycket större intresse att taga kännedom om
den framställning af aktiebolagens rättsliga natur och praktiska an -

Kungl. Förordningen

den 6 Oktober
1848.

vändning, som i Lagcommiteens motiver gifves. Denna framställning,
hvars nästan allt igenom doktrinära art faller i ögonen, är af följande
lydelse:

»Utom de förutnämnda (handelsbolagen), gifwas ock sådane bolag,
hwilkas inrättning har till föremål handel eller annat näringsfång af
vvidsträcktare omfattning, eller utförandet af större allmänt wigtiga företag,
hwarigenom handel eller andra näringar kunna befordras, såsom
öppnande af canaler och communicationer emellan inrikes orter, m. m.
De öfwerstiga wanligen några få enskildas förmåga, eller ock äro de
förknippade med sådan osäkerhet i afseende på utgången och den deraf
wäntade winst, att enskilde ej wilja blottställa sig för äfwentyret af
betydliga förluster eller för widsträcktare answarighet för sådana bolagsinrättningar,
än till beloppet af wissa determinerade summor, som
de åtaga sig att tillskjuta.

Då desse bolag hafwa till föremål allmänt gagnande ekonomiska
anstalter och företag, inträffar härwid ofta den händelse, att Staten,
genom eget deltagande, understödjer och befordrar de enskildas förmåga
och werksamhet.

I anseende härtill och som nu ifrågawarande bolag, till deras beskaffenhet,
hufvvudsakligen skilja sig ifrån wanliga handelsbolag derutinnan:
att de bestå af lotter eller actier, som innehafvvaren med full
frihet kan till annan man öfwerlåta: att bolagsmännens förluster ej
kunna öfwerstiga beloppet af de actier, hwarföre de sig teknat: att
bolagets förwaltning uppdrages åt wissa personer, som ej äro answarige
widare, än att de skola rätta sig efter den instruction, dem blifwit
meddelad; och att bolagets firma ej upptager någon enskild delägares
namn; samt det är af högsta wigt, att enskilde ej må kunna tillskapa
så beskaffade bolagsföreningar, hwarigenom äfwentyr ej mindre för det
allmännas än för enskildas wälfärd uppkomme; så har wäl Commiteen
ansett nödigt, att i lagen intaga några allmänna bestämmelser, rörande
slika bolags skilnad från andra och enskilda handelsbolag, men tillika
funnit allmänna säkerheten fordra, att endast Konungen, i grund af
dess lagstiftande makt i ekonomiska ärenden, äger tillåta dessa bolagsinrättningar,
och att de i allt öfrigt böra grunda sig på sådana reglor
och föreskrifter, som Konungen finner godt stadga och fastställa, och
hwilke skola allmänheten kungöras».

Med afseende på den utsträckning, i hvilken efter 1848 års förordning
aktiebolag kunna bildas, saknas ej all anledning till tvekan.
Dels kan den omständigheten, att Lagcommiteen åberopar Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt, synas tala för den uppfattningen, att

aktiebolagsinstitutet är inskränkt till det rättsområde, som icke faller
under den allmänna lagen eller eljes under civillag. Dels kan det
äfven, likaledes med stöd af Lagcommiteens anförda motiver, ifrågasättas,
att man bör anse aktiebolagsformen användbar endast vid företag
af allmänt intresse eller åtminstone af större omfattning. Ingendera
af dessa båda inskränkningar är emellertid i förordningens ordalydelse
grundad. Detsamma kan sägas om den i motsatt riktning mot
den förra af de nämnda begränsningarna gående, att, då i en specialförfattning
för en viss näring en särskild associationsform är föreskrifven,
denna icke skulle kunna emot aktiebolagsformen utbytas.
Denna forms allmänna användbarhet har också endast helt öfvergående
blifvit i praxis bestridd.

1848 års förordning uteslöt sjelf från sitt tillämpningsområde »bolag,
hvilka bedrifva bankrörelse med egna tryckta eller graverade förbindelser».
Genom en lag af den 19 November 1886 utvidgades
undantaget på det sätt, att 1848 års förordning förklarades ej eg a
tillämpning å »aktiebolag, som drifva bankrörelse», om hvilka, liksom
om »enskilda bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar» vore
särskildt stadgadt.

Bortsedt härifrån har 1848 års förordning — beträffande hvars
närmare innehåll och hvars tillämpning hänvisas till Hagströmers afhandling
om aktiebolag samt van der Hagens och Cederschiölds statistiska
arbeten äfvensom de tablåer, som under en följd af år i dagliga tidningar
offentliggjorts0), — icke undergått andra modifikationer än de,
som medförts dels af den numera upphäfda Kungl. Förordningen den
30 Maj 1879, dels af 1887 års lag om handelsregister in. m. Den förra
föreskref, att hos Rådstufvurätten eller Domhafvanden i den ort, der
aktiebolags styrelse hade sitt säte, skulle göras anmälan om val till
styrelse eller till styrelseledamot. Den senare författningen åter ålade
alla aktiebolag, hvilkas bolagsordningar vunnit Konungens stadfästelse,
att låta sig i handelsregistret införas. Häraf blef följden, att de ofvan
omtalade presumtionerna i afseende på tredjemans goda eller onda

*) Allenast följande öfversigt öfver antalet af faststälda bolagsordningar må här meddelas:

1849—1881 (enligt van der Hagen och Cederschiöld) ..........	........... 2,048.
1882 ............................................................................	........... 114.
1883 ..........................................................................	........... 140.
1884 ...........................................................................	........... 164.
1885 ...........................................................................	........... 168.
1886 ............................................................................	........... 172.
1887 ..........................................................................	........... 148.
1888 ...........................................................................	........... 243.
1889 ............................................................................	........... 196.

Senare författningar.

OsanJctionerade
aktiebolaa
efter
1848.

tro blefvo gällande för alla sådana aktiebolag. För öfrigt kan märkas, att
bland de förhållanden, som skola anmälas, upptages äfven det, hvilken
eller livilka af styrelsens ledamöter äro berättigade att teckna firman,
men att deremot ingen antydan förekommer derom, att rättigheten att
teckna firman kan vara inskränkt till visst slag af ärenden, eller att, då
flere äro berättigade till firmateckning, denna befogenhet, såsom vid handelsbolag
är fallet, än kan utöfvas af hvar och en för sig, än endast
af flere eller alla i förening. Dock skall hela bolagsordningen såsom
bilaga till handelsregistret förvaras. I verkligheten är det ganska vanligt,
att för lagen okända inskränkningar i rätten till firmateckning
blifva i handelsregistret införda. Såsom exempel härpå må tjena ett
aktiebolag, angående hvilket det bland annat inregistrerats, att dess
firma tecknas å vissa slags handlingar af två livilka som helst bland
flere styrelseledamöter jemte den utom styrelsen stående verkställande
direktören, å handlingar af en annan art åter af en styrelseledamot jemte
verkställande direktören samt å öfriga handlingar af verkställande
direktören ensam. Nämnas må äfven, att enligt lagens ordalydelse
aktiebolag kunna hafva prokurister, något som äfven praktiskt tilllämpats.

Det förbud mot bildandet af aktiebolag utan kunglig stadfästelse
å bolagsordningen, hvilket innefattades i ett af Ständerna vid riksdagen
1844—45 antaget, men af Konungen icke gilladt förslag, återfinnes
icke i 1848 års förordning. Dennas såväl tillkomsthistoria som ordalydelse
tala tvärtom för den uppfattningen, att aktiebolag kunna äfven
utan stadfästelse upprättas. Detta förutsättes äfven i 1887 års lag om
handelsregister m. m.-; då den finner nödigt förklara, att i densamma med
aktiebolag »förstås sådant bolag, som på grund af gällande lagar om
aktiebolag erhållit Konungens stadfästelse å sin bolagsordning». Och
då öfriga på aktier grundade bolag väl måste falla under kategorien
»annat med särskild styrelse försedt bolag», torde man deraf, att i
sådant bolag endast styrelseledamöternas namn skola anmälas, och att i
firman icke får ingå personnamn, kunna sluta sig till, att personlig
ansvarighet åtminstone icke antagits åligga alla delegare. 1848 års
förordning åter innehåller med afseende på ansvarigheten den regeln,
att, om ett »aktiebolag» träder i verksamhet utan att hafva erhållit
stadfästelse å sin bolagsordning, står enhvar, som »emellertid» å bolagets
vägnar ingår någon förbindelse, i personlig ansvarighet derför i förhållande
till tredje man »såsom för annan sin förbindelse, efter allmän lag».

Detta stadgande är i flere afseenden oklart. Först kan man tveka,
om det bör uppfattas såsom afseende allenast de bolag, hvilkas ordningar

äro ämnade att stadfästas, ehuru verksamheten i förtid börjas, eller
äfven andra. Och vidare är det ej tydligt, hvarken huruvida den personliga
ansvarigheten, då den åligger mer än en delegare, är solidarisk eller
delad, eller hvilka personer böra anses hafva ingått en viss förbindelse:
endast de, som personligen deltagit i dess ingående, eller äfven de,
som besluta detta och gifvit fullmakt dertill. Dessutom kan det ifrågasättas,
om ej det omförmälda stadgandet, hvilket väl måste antagas
afse att skärpa den ansvarighet, som utan detsamma skulle hafva gällt,
bör sakna tillämpning i sådana fall, der enligt allmänna regler en
strängare ansvarighet åligger delegarne.

På besvarandet af den första bland dessa fyra frågor beror det,
om 1848 års förordning verkligen kan anses erkänna det osanktionerade
aktiebolaget såsom en särskild associationsform. Ett bejakande häraf,
d. v. s. ett antagande, att det anförda stadgandet innefattar äfven
sådana bolag, å hvilkas stadgar man ej alls har för afsigt att söka
stadfästelse, torde vara oundgängligt. Den sista frågan åter gäller
i grunden icke blott den utsträckning, hvari, utan äfven de förutsättningar,
hvarunder osanktionerade aktiebolag kunna bildas. I afseende
på dessa förutsättningar lärer det kunna med visshet antagas, att kapitalets
fördelning i lotter stälda på innehafvaren eller på viss man icke
är tillräcklig för att göra ett osanktioneradt bolag till ett aktiebolag och
derigenom åtminstone delvis underkasta detsamma andra regler, än som
eljes skulle gälla för detsamma. Ehuru, såsom ofvan sagts, en sådan fördelning
är utom den kungliga stadfästelse!! af bolagsordningen det enda
omedelbara vilkoret för ett fullgiltig^ aktiebolags tillvaro, måste nämligen
dock här, der sanktionen bortfaller, de sekundära vilkoren för etr. aktiebolags
tillvaro, d. v. s. förutsättningarna för erhållande af sanktion, träda
fram i första linien. Tvifvelaktigt kan det härvid visserligen vara, hvilka
af dessa förutsättningar nödvändigt måste vara för handen, för att ett
osanktioneradt bolag skall kunna gälla såsom aktiebolag. Genom uppställandet
af andra vilkor än kapitalets fördelning i aktier för ett osanktioneradt
aktiebolags erkännande såsom sådant minskas eller bortfalla
emellertid betänkligheterna emot att tillämpa meranämnda stadgande i
1848 års förordning äfven å sådana bolag, för hvilka i följd af rörelsens
beskaffenhet i allmänhet strängare ansvarighetsregler gälla. Det skulle
också tydligen vara svårt att antaga, att osanktionerade aktiebolag,
hvilka dock formelt framställas såsom bolag med ännu icke faststälda
bolagsordningar, ej skulle kunna bildas för lika många skilda
ändamål som sanktionerade aktiebolag. De nämnda betänkligheternas
vigt beror för öfrigt tydligen i viss mån deraf, huru det andra och

det tredje af de ofvan framstälda spörsmålen besvaras, och är större
eller mindre, allteftersom en lindrigare och till färre personer utsträckt
eller en strängare och flere delegare omfattande ansvarighet antages
vara i 1848 års förordnings anförda stadgande föreskrifven.

År det nu framstälda riktigt, har i följd af 1848 års förordning
med afseende på fritt bildade aktiebolag den förändring inträdt, att
rörelsens beskaffenhet förlorat och associationens form och organisation
vunnit i betydelse. Dertill kommer naturligen den positiva regeln
om ansvaret, hvilken innehålles i 1848 års förordning, och som
förut saknade åtminstone allmän motsvarighet.

Det osanktionerade aktiebolagets användning efter 1848 skall nu i
de allmänna grunddragen antydas.

De hithörande associationerna äro ganska talrika. Endast de, om
hvilka tryckta uppgifter finnas, uppgå till omkring 200. De kunna fördelas
i flere grupper. Först må nämnas grufvebolag och hyttelag
med aktiebolagsliknande organisation och med ett rundt antal odelbara
lotter, hvilka dock oftast ej representera något visst penningebelopp.
När i bolagsreglerna någonting säges om delegarnes ansvarighet, användas
oftast uttryck sådana som de, att hvarje lottegare »i enahanda
mån» eller »i samma förhållande», som han har del i tillgångarna, ansvarar
för skulderna. Dessa uttryck föranleda, liksom motsvarande i
äldre bolagsordningar, närmast antagandet af en delad personlig ansvarighet,
ehuru den tolkningen icke är utesluten, att ansvarigheten
endast skall sträcka sig till sjelfva andelen. I några fall säges, med
åberopande af § 60 i 1855 års Grufvestadga, detta senare uttryckligen.
Exempel förekomma äfven derpå, att lotterna lyda å eu viss penningsumma,
och afsigten synes då vara att utesluta all personlig ansvarighet.

Äfven några bruksbolag på aktier hafva bildats. Vanligen likna
dessa i hela sin inrättning mycket de sanktionerade aktiebolagen; de
hafva äfven ofta efter någon lid ombildats till sådana. Åtminstone i de
flesta bolag hafva delegarne äfven oberoende af kunglig stadfästelse
velat vara fria från personligt ansvar. Dock stadgas vanligen tillskottspligt
för medlemmarne. I ett fall säges med samma tvetydighet,
som redan ofvan omtalats, att den enskilde delegaren ansvarar »i mån
af sin andel».

För handelsändamål hafva bildats talrika bolag med aktier men
utan af regeringen faststälda bolagsordningar. Det är emellertid endast
några få af dessa, som åtminstone hufvudsakligen afse förvärfvandet
af sjelfständig vinst, och som derföre äro att hänföra till egentliga
bolag. De flesta utgöra nämligen s. k. hushålls-, konsumtions-,

uppköps- eller förbruksföreningar, hvilkas handelsrörelse i främsta
rummet eller uteslutande afser att till billigt pris anskaffa och utdela
de för medlemmarne behöfliga lifsförnödenheterna. Med afseende på
ansvarigheten råder i föreningarnas stadgar ofta oklarhet, och i praxis
hafva härutinnan olika meningar yppats angående särskildt just sådana
osanktionerade aktiebolag. I några fall säges det emellertid uttryckligen,
att ansvaret är solidariskt.

En egendomlig art af osanktionerade handelsaktiebolag består af
bolag för öfvertagande af spritförsäljningen inom ett stadssamhälle,
en annan sådan af de äfvenledes, ehuru mera medelbart, genom en
speciallag framkallade bolagen för försäljning af eldfarliga oljor, hvilka
bolag dock stå åtminstone mycket nära föreningar.

För öfrigt förekomma osanktionerade aktiebolag för verkstadsoch
fabriksrörelse, för bankrörelse (»folkbanker»), för redande i fartyg
samt för en mängd mer eller mindre rent allmännyttiga ändamål,
såsom upprättande af badhus och trädgårdar, af hoteller och teatrar,
af kanaler, hamnanläggningar, magasiner och telefonledningar. Äfven
här kan knappast sägas något bestämdt ens om den ansvarighet, som
i bolagsordningarna åsyftas. I folkbankerna plägar dock solidarisk
ansvarighet uttryckligen åtagas, och i åtskilliga af de öfriga bolagen
är å andra sidan afsigten att utesluta allt personligt ansvar ofta uppenbar.
Många af de nu åsyftade associationerna kunna på grund af ändamålets
beskaffenhet endast oegentligt räknas såsom bolag.

Trenne officiel förslag till ordnande af den allmänna bolagslagstiftningen
hafva under detta århundrade framkommit, nämligen Lagcommiteens
och Lagberedningens särskilda förslag samt det år 1854
af tre komiterade afgifna.

Lagcommiteen behandlar bolag i 13 Kap. Handelsbalken (28 paragrafer)
af Förslag till Civillag. Fem associationsarter uppställas, nämligen
vanligt enskildt handelsbolag, enskildt, handelsbolag med kommanditdelegare,
allmänt bolag, bolag för annat ändamål än handel samt
association för bestämda företag.

I de vanliga enskilda handelsbolagen, hvilka sägas afse idkande
af »handel eller annan rörelse, under gemensam firma», ansvara för

Lagcommitcens
förslag.

bolagsförbindelserna alla bolagsmännen solidariskt och obegränsadt samt
oberoende deraf, om en borgenärs fordran blifvit gent emot bolaget,
genom dom eller erkännande, konstaterad, eller om bolagets oförmåga
att betala blifvit utrönt. »Ej må i bolagets firma upptagas andra namn
än bolagsmännens». Hvarje bolagsman eger med förbindande verkan
teckna firman. Bolaget skall anmälas hos domstol.

Hvad angår de enskilda handelsbolagen med kommanditdelegare,
hvilken bolagsart enligt motiverna ej var okänd i Sverige, märkes
hufvudsakligen följande. Kommanditdelegarne karakteriseras såsom
bolagsmän, hvilka allenast »tillskjuta penningar eller annan egendom till
wisst belopp», och likställas i motiverna med kommanditister enligt fransk
och »stille eller tyste compagnoner» enligt tysk rätt, utan att skilnaden
emellan dessa båda kategorier synes hafva varit observerad. Kommanditdelegare
är ej »skyldig att i bolaget swara» med mera, än hvartill
hans utfästa tillskott sig belöper. Det framgår ej, huruvida denna
begränsade ansvarighet kan göras gällande direkt af borgenärerna eller
icke, men det förra alternativet är sannolikt åsyftadt. Kommanditinsatsens
belopp skall, liksom alla delegarnes namn, anmälas och offentliggöras.
I bolagets firma får kommanditdelegares namn ej upptagas.

Om det allmänna bolaget (aktiebolaget) eller det »bolag, som består
af lotter, ställda på innehafwaren eller wiss man, och hwari bolagsmännen
ej nyttja sina egna namn uti bolagets firma, och ej eller förbinda
sig att swara för bolagets skulder, med mera, än en hwar insatt
eller åtagit sig insätta», innehåller förslaget blott en enda paragraf,
hvilken stadgar, att sådant bolags ordning måste af Kungl. Maj:t stadfästas,
och att allmän kungörelse derom skall utfärdas. Det förutsättes,
att detaljerade föreskrifter till allmänhetens efterrättelse offentliggöras.

Den fjerde arten utgöres af sådana bolag, der delegarne »sammanlägga
lös eller fast egendom, eller arbete, i afsigt att dela nytta
och winst», utan att idka »handel eller dermed förbunden rörelse under
gemensam firma». Såsom exempel nämna motiverna »bolag i bruk,
bergwerk, manufakturier och fabriker», med antydan, att samfälligheten
ofta omfattar allenast nyttjandet, icke egandet af de insatta föremålen.
Delegarne, af hvilka den ene endast på grund af särskild fullmakt
kan förpligta den andre, ansvara för bolagsförbindelserna endast
deladt, nämligen efter hufvudtalet, såframt det ej vid ingåendet af en
förbindelse utmärkts, att ansvarigheten är på annat sätt fördelad. Särskild!,
stadgas, att vid manufakturier och annat, som ej väl kan delas
eller klyfvas, den enskilde bolagsmannens lott ej får utbrytas, men väl
föryttras. Öfver hufvud kan man om bestämmelserna angående denna

bolagsart säga, att de synas vara ämnade för sådana bolag, Indika förut
voro endast genom speciallagstiftning ordnade.

Hvad slutligen angår associationerna för bestämda företag, är det
helt och hållet öfverlemnadt åt parterna sjelfva att genom öfverenskommelse
reglera rättsförhållandena i dessa. Äfven om handelsföretag
äro i fråga, förekommer ingen anmälningspligt och ingen solidarisk
ansvarighet eller befogenhet för den ene delegaren att företräda den
andre utan särskild fullmakt.

Afhandling om enskilt, bolag, men ej aftal om association för bestämda
företag, skall skriftligen afslutas, och, då anmälan är föreskrifven,
äro bolagsmännen ej bundna af »bolagsförening», förrän densamma
blifvit vederbörligen anmäld, hvilken regel dock ej får till
tredjemans förfång åberopas. Härmed må sammanställas, att bolags
upplösning ej har verkan emot tredje man förr än efter upplösningens
kungörande.

Vinst och förlust fördelas, der ej annat aftalats, i förhållande till
hvarje bolagsmans insats, hvarvid för den, som blifvit intagen i bolaget
för »snille och slögd», beräknas den andel, som motsvarar den
minsta förekommande kapitalinsatsen.

År i bolagsaftalet förvaltningen öfverlemnad åt någon bland bolagsmännen,
kan denne ej derifrån skiljas utan laga skäl. Har intet
aftal träffats om förvaltningen, ega alla bolagsmännen deltaga i denna,
och sker afgörandet vid stridiga meningar genom omröstning efter
andelar.

Bolagsman kan utträda på grund af giltig anledning, liggande antingen
i hans egna förhållanden eller i omständigheter, som röra annan
bolagsman. Uteslutas emot sin vilja kan bolagsman på grund af konkurs,
vanfrejd, vansinne, bedrägligt förfarande och svårare försummelse
att fullgöra aftaladt tillskott samt, om han är intagen endast för snille
och slöjd, på grund af vårdslöshet och oskicklighet. Efter bolagsmans
död är, der ej annat aftalats, hvardera sidan berättigad att uppsäga
bolaget. Men var den aflidne obegränsadt ansvarig, och finnes efter
honom omyndig arfvinge, skall, ehvad må vara aftaladt, den omyndige
afgå ur bolaget och hans delaktighet beräknas efter förhållandena vid
tidpunkten för dödsfallet, Då bolag upplösts, skall uppteckning af
tillgångar och skulder samt efter de senares betalande skifte ske.

Lagberedningens Förslag till Handels-Balk, 13 Kap. (47 paragrafer), Lagberednin
öfveronsstämmer i det mesta med Lagcommiteens förslag. Åtskilliga gens >ors ag
ej ovigtiga skiljaktigheter finnas emellertid.

I »solidarbolagen», Indika motsvara Lagcommiteens »enskilda handelsbolag»,
och för hvilka en gemensam firma af en eller flere personers
namn nu uttryckligen säges vara utmärkande, är de obegränsadt
ansvarige bolagsmännens ansvarighet på det sätt mildrad, att »särskild
bolagsman» ej kan sökas för en bolagsförbindelse, innan borgenären
fruktlöst kräft bolaget, eller ock detta råkat i konkurstillstånd. Af
terminologiska skäl är det såsom ett särskildt och utom solidarbolaget
liggande fall utmärkt, att ett »bolag med kommanditdelägare» kan bildas,
hvari finnes blott en obegränsadt ansvarig bolagsman. För öfverträdande
af förbudet mot upptagande i firman af kommanditdelegares
namn är nu den påföljd stadgad, att kommanditdelegaren blir obegränsadt
ansvarig för alla bolagets förbindelser, likasom han genom
att för bolaget inlåta sig i »handling eller förbindelse, hwaraf tredje
mans rätt beror», ådrager sig lika ansvarighet för densamma. Uttryckligen
säges, att en nyinträdande obegränsadt ansvarig bolagsman kommer
att ansvara äfven för samtliga äldre bolagsförbindelser.

Bolag, som ej afse idkande af handel, äro med tydliga ord befriade
från anmälningsskyldigheten. För en förbindelse, som ländt till
gemensam nytta, ansvara alla bolagsmännen i sådant bolag, äfven om
den samma konträherats utan fullmakt.

Eu på visst sätt ny bolagsart införes, då det medgifves, att »särskild
handling å kommanditdelägares lott i bolag» får utfärdas, hvilken
handling kan ställas så, »att den, utan öfriga bolagsmännens samtycke,
till annan öfwerlåtas må». Några närmare bestämmelser angående
denna art har man icke funnit nödiga, utan inskränkt sig till den föreskriften,
att kommanditdelegare ej kan genom öfverlåtelse af sin lott
befria sig från skyldigheten att fullgöra aftaladt, tillskott. Farhågorna,
att ett kommanditbolag genom utfärdande af lottbref kan i sjelfva
verket förvandlas till ett aktiebolag, och att sådana följaktligen kunna
bildas utan den garanti, som ligger i kunglig stadfästelse af bolagsordningen,
afvisas i motiverna såsom grundade på missförstånd.

Beträffande aktiebolag, såsom det nu heter i stället för allmänt
bolag, utgör Lagberedningens förslag egentligen endast ett nästan
ordagrannt återgifvande af 1848 års förordning. Anmärkas må dock,
dels att aktiebolags firma ej får innehålla personnamn — genom öfverträdelse
häraf skulle enligt motiverna ett aktiebolag förvandlas till solidarbolag
—, liksom förslaget enligt motivernas uttryck »bestämdt utmärkt»,
att ett sådant bolag ej får hafva några obegränsadt ansvariga delegare,
dels att det särskildt säges, att de, som handla å ett icke sanktioneradt
bolags vägnar, ådraga sig solidarisk ansvarighet, dels slut -

ligen att stadfästelse af ändring i bolagsordningen ej utgör ett vilkor
för ändringens giltighet.

Aftal om solidarbolag, annat bolag med kommanditdelegare samt
bolag för annan verksamhet än handel skall skriftligen, med datering
och vittnen, upprättas. Då anmälningspligt finnes, är »bolagsföreningen»
ej gällande bolagsmännen emellan, förrän den blifvit icke blott anmäld
utan äfven kungjord.

I solidarbolag kan den öfverenskommelse träffas, att endast någon
eller några af de obegränsadt ansvariga delegarne få begagna bolagets
firma, och en sådan öfverenskommelse gäller emot tredjeman, som om
densamma har vetskap. Tredje mans vetskap är emellertid ej bevist
blott genom anmälan och kungörelse.

Kommanditdelegare har ej rätt att deltaga i förvaltningen eller i
beslut, som röra denna. Han eger dock yttranderätt vid öfverläggningar
och kan granska obegränsadt ansvarig delegares förvaltningsredogörelse.

Bland uteslutningsorsaker återfinnes ej vidare vanfräjd, emedan
Lagberedningens förslag till strafflag ej känner några straff, som medföra
sådan påföljd. I stället har det tillagts, att bolagsman kan uteslutas,
om han kommer under annans målsmanskap, hvarjemte det likställes
med oredligt förfarande, om någon obegränsadt ansvarig bolagsman, som
ej dertill är befogad, begagnar bolagets firma. På bolagets bestånd har
det intet inflytande, om innehafvaren af en öfverlåtbar kommanditlott
aflider.

Nytt är det stadgande, att hvad en kommanditdelegare efter redogörelse
i god tro uppbär såsom vinst icke behöfver af honom återgäldas,
hvaremot, om hans insats blifvit genom förluster minskad, han
ej får uttaga vinst, innan bristen blifvit fyld.

»Betänkande och Förslag till ändringar i Kredit-lagstiftningen»,
som den 13 Februari 1854 afgåfvos, innefatta bland annat äfven »Förslag
till Förordning om bolag» i 91 paragrafer jemte tillhörande motiver.
Endast de vigtigare afvikelserna från Lagberedningens förslag
skola här påpekas.

Associationsarterna benämnas solidarbolag, kommanditbolag och
aktiebolag, hvilka alla betecknas såsom underarter af handelsbolag, och
vidare förening om enstaka handelsföretag för gemensam räkning samt
bolag utan gemensam namn-firma. Kommanditinsatserna kunna fördelas
i »lotter eller aktier», som dock ej få ställas på innehafvaren. Alla
slags associationer utom föreningar för enstaka handelsföretag skola

1854 års
komitéförslag.

skriftligen slutas, och bevisning om muntliga emot det skriftligen uppsatta
stridande överenskommelser är ej tillåten.

Solidarbolaget, hvarom särskildt handlas i 44 paragrafer, är ordnadt i
nära öfverensstämmelse med Lagberedningens förslag, ehuru många nja
bestämmelser hafva tillagts. Hvad angår arten af bolagsmännens ansvarighet
för bolagsskulderna, märkes, att enligt ett ej alldeles klart stadgande
enskild bolagsman ej kan sökas, innan fordringsegaren bolaget
»bevisligen sökt, utan att betalning erhålla», men om en fordran är
»mot bolaget i laga ordning fastställd», betalning eller utmätning derför
kan »utan ytterligare rättegångsbesvär» sökas hos hvarje bolagsman.
År bolaget ej anmäldt och kun gjord t (kungörandet skall ske genom
bolagsmännens egen försorg), kunna bolagsmännen sökas omedelbart.
Förbehåll, att en bolagsman är utesluten från rätt att teckna firman,
saknar verkan, derest hans namn finnes i firman upptaget.

I det förslag till Konkurslag, som samtidigt af samma komiterade
afgafs, heter det, att konkursansökning å solidarbolags vägnar måste
vara underskrifven af samtliga bolagsmännen eller af någon bland dem
på grund af särskildt för detta ärende gifven fullmakt. Bolagets
konkurs medför, att äfven bolagsmännens enskilda tillgångar afträdas
och ingå i massan, men bolagsborgenärerna kunna bevilja ackord särskildt
åt hvarje bolagsman, och i följd häraf afskiljes hans enskilda
egendom.

Kommanditbolaget (13 paragrafer) behandlas nu såsom en särskild
art, dock under förklaring, att, om flere obegränsadt ansvariga delegare
finnas, bolaget i förhållande till dem tillika är att anse som ett
solidarbolag, och att äfven å kommanditdelegarne en mängd af stadgandena
om sådana bolag äro tillämpliga. Det ankommer på bolagsmännen
sjelfva, huruvida koynnanditdelegarnes namn skola anmälas och offentliggöras
eller icke, men insatsernas belopp skola alltid upptagas i anmälan
och kungörelse. Bolagets fordringsegare få enligt uttryckligt
stadgande ej vända sig direkt emot kommanditdelegarne. Obegränsad
och direkt ansvarighet, såsom det synes för alla bolagets förbindelser,
blir följden, om kommanditdelegare deltager i beslut om förvaltningen
eller låter sitt namn upptagas i firman eller »eljest för bolagets räkning
någon åtgärd vidtager, hvaraf förbindelse mot tredje man uppstår».

Aktiebolag får ej bildas för idkande af jordbruksrörelse eller »för
andra, än sådana större företag, för hvilkas bedrifvande större kapitalbelopp
erforderligt är». Bolagsordningens nödvändiga innehåll är
genom en detaljerad uppräkning bestämdt. Aktie kan fördelas i »jemna

mindre delar eller lotter». En vigtig nyhet är, att aktiebolag skall
upplösas, när grundkapitalet enligt senaste bokslut blifvit förminskadt
till en tredjedel af ursprungliga beloppet, och att, om upplösning ej då
sker, styrelseledamöterna ansvara solidariskt »för alla förbindelser, de
å bolagets vägnar ingå från den dag, de om sådant bolagets tillstånd
kännedom fingo eller ega borde». Uttryckligen säges (i förslaget till
Konkurslag), att ackord icke kan beviljas i aktiebolags konkurs.

Förening om enstaka handels- eller industriföretag behöfver ej
anmälas eller kungöras. I det inre förhållandet är delegarnes öfverenskommelse
allena afgörande, endast med det undantag, att den förvaltande
bolagsmannen skall afgifva räkenskap, och att han, i brist af
annat förord, har rätt till vedergällning. Med afseende åter å förhållandet
till tredje man gäller det, att, om en delegare slutit något
»enligt de andras uppdrag och i deras namn», hvarje delegare kan,
»der ej i särskilda fall annorlunda aftaladt är», fordra förbindelsens
fullgörande, och delegarne solidariskt ansvara för densamma. Under
motsatt förutsättning blir hvad en bolagsman aftalat endast gällande
mellan honom och den andra kontrahenten.

Bolag utan gemensam namn-firma behöfver ej anmälas eller kungöras,
men anmälan får ske, och naturligen äfven kungörande, emedan
detta alltid ombesörjes af bolagsmännen. En delegare kan endast på
grund af de öfrigas fullmakt förpligta dessa. För gemensamma förbindelser
är ansvarigheten delad efter hufvudtalet, der ej vid förbindelsens
ingående annan fördelningsgrund bestämts, eller solidariskt ansvar
särskildt åtagits.

in.

Det ekonomiskaföreningsbegreppet.

De svenska föreningarna (för ekonomiskt ändamål).

Inledning.

Gränsen emellan bolag och föreningar (för ekonomiskt ändamål)
kan på olika sätt uppdragas. Från rent juridisk synpunkt kan man
sålunda karakterisera de senare i motsats emot bolagen såsom associationer
med vexlande kapital och vexlande medlemsantal. Föreningarna
i denna mening sammanfalla till stor del, men icke helt och hållet,
med de associationer, som innefattas under det ekonomiska föreningsbegreppet.

Med namnet föreningar kan man nämligen ur ekonomisk synpunkt
beteckna sammanslutningar, som afse att medelst en för gemensam räkning
bedrifven ekonomisk verksamhet understödja medlemmarnes hushållning.
Härigenom är uttryckt, att föreningarna väl idka en särskild
ekonomisk verksamhet, men att denna i motsats emot bolagens är af
allenast accessorisk art, d. v. s. såsom underhjelpande ansluter sig till
föreningsmedlemmarnes ekonomi, hvilken sålunda förutsättes af och är
bestämmande för föreningsverksamheten. Deremot lemnas det ©afgjordt,
i hvilken eller hvilka juridiska former föreningar kunna uppträda.
Icke heller angifves, på hvilket eller hvilka sätt, och i hvilken
eller hvilka riktningar föreningsmedlemmarnes ekonomi kan genom
föreningsverksamheten främjas. Hvad den förra frågan angår, är det
tydligt, att det i och för sig icke är omöjligt att, vare sig en ekonomisk
verksamhet bedrifves af enskild person eller af en association af
hvilket slag som helst, på det sätt anordna densamma, att den uteslutande
eller hufvudsakligen tjenar till att understödja en annan hushållning
eller en grupp af sådana. Detta utesluter'' emellertid ingalunda,
att antingen en viss af de jemväl i andra användningar förekommande
associationsformerna eller ock en särskild associationsform,

t. ex. föreningsformen i juridisk mening, bäst lämpar sig för ifrågavarande
ändamål och ensam är mäktig af att i stor skala möjliggöra
detsammas uppnående. Hvad återigen beträffar den närmare beskaffenheten
af det understöd, som genom föreningsverksamheten kan komma
medlemmarnes ekonomi till del, så kan detta understöd lemnas i tre
hufvudsakligen olika riktningar. Dels kan föreningsverksamheten underlätta
medlemmarnes förvärf (produktionsföreningar i vidsträcktaste bemärkelse),
dels förminska deras lefnadskostnader (konsumtionsföreningar
i vidsträcktaste bemärkelse), dels fördela och derigenom mildra verkningarna
af de olycksfall, som drabba deras tillhörigheter (försäkringsföreningar),
hvilket sistnämnda verkningssätt efter omständigheterna faller
nära ettdera af de båda nyss förut omförmälda. De föreningar åter,
hvilkas verksamhet blott består deri, att medlemmarnes besparingar, vare
sig med eller utan användande af någon af lifförsäkringens eller närliggande
försäkringsarters olika former, insamlas och göras fruktbärande,
torde ej böra hit hänföras, således t. ex. ej sjuk- och begrafningskassor,
lifförsäkrings-, ålderdomsförsäkrings- eller olycksfallsförsäkringsföreningar.

Till underlättande af medlemmarnes förvärf tjena först produktions- Föreningarföreningar,
i inskränkt bemärkelse, för gemensamt frambringande af arter.
nya föremål och desammas afsättande för gemensam räkning, hvilka
föreningar gerna i sig upptaga medlemmarnes hela produktionsverksamhet
och således gå utöfver ett blott understödjande af densamma,
men dock ofta, nämligen då hufvudsyftet är att bereda medlemmarne
arbetsförtjenst, böra med öfriga föreningar sammanföras. Vidare höra
hit försäljningsföreningar för gemensam afsättning af de särskilda medlemmarnes
produkter. Dessa föreningar kunna uppträda antingen såsom
mellanhandlare (köpare och säljare) eller såsom kommissionärer. Om
de i och för afsättningen företaga några förändringar af föremålen för
densamma, t. ex. genom blekning eller färgning af garn eller väfnader,
genom klädande af möbler, m. m., kunna de i viss män närma sig
produktionsföreningarna. Dernäst må nämnas föreningar för gemensamt
anskaffande af råämnen eller af andra hjelpmedel för produktionen,
hvilka senare, då de ej äro förbrukliga, kunna åt de särskilda medlemmarne
öfverlemnas antingen till ego eller allenast till nyttjande.

Äfven i detta fall kunna föreningarna uppträda vare sig såsom mellanhandlare
eller såsom kommissionärer. Till dessa föreningar höra t.
ex. inom landtbruket föreningar för gemensamt anskaffande af utsäde,
af gödningsämnen, af tröskmaskiner, af afvelsdjur in. in. Med desamma
kunna såsom fallande under produktionsföreningar i vidsträcktaste be 13 -

märkelse sammanställas föreningar, som afse att understödja medlemmarnes
handelsverksamhet genom gemensamt inköp af handelsvaror
eller gemensamt upplag. Mera medelbart än genom föreningar af de
nämnda arterna främjas medlemmarnes produktion (eller handel) genom
låne- och kreditföreningar samt garantiföreningar, hvilka hafva till uppgift
att på billiga vilkor bereda medlemmarne den kredit, de för sin
produktion (eller sin handel) behöfva, Detta kan ske antingen derigenom,
att föreningarna försträcka sina medlemmar med egna eller
upplånade medel — upplåningen sker ofta åtminstone delvis på det
sätt, att en kreditförening tillika fungerar såsom sparkassa för medlemmarne
—, eller så, att en förening åt sina medlemmar anskaffar lån
från annat håll eller går i borgen för medlemmarne.

Kreditföreningar kunna tydligen äfven verka till minskande af
medlemmarnes lefnadskostnader genom att bereda dem penningtillgång
till att kontant, och således i regeln till billigare pris, inköpa sina lifsförnödenheter.
Äfvenledes kunna vissa af de förut nämnda föreningarna
främja en produktion för hvarje producents eget eller för de
öfriga föreningsmedlemmarnes behof. Å andra sidan kan naturligen
produktionskraften ökas genom eu besparing i producentens lefnadskostnader.
För öfrigt är det möjligt, att en och samma förening kombinerar
såsom ändamål ett direkt underlättande af medlemmarnes förvärf
och ett lika direkt nedsättande af deras lefnadskostnader. En
indelning, allt efter som det ena eller andra är hufvudsyftet, blir
emellertid icke härigenom oberättigad eller utan intresse.

Till den andra hufvudklassen höra konsumtionsföreningar, i inskränkt
bemärkelse, för anskaffande och utdelande åt medlemmarne af
lifsförnödenheter och andra för konsumtion afsedda varor, vare sig
genom mellanhandel eller i kommission för medlemmarne. Det fordras
alltid, att föreningen utöfvar egen ekonomisk verksamhet. Sådana
föreningar, som endast bereda sina medlemmar förmånen af rabatt vid
deras inköp på annat håll, kunna derföre icke egentligen hit hänföras.
Emellertid öfvergå rabattföreningar ofta till verkliga konsumtionsföreningar,
och det inträffar äfven, att föreningar af sistnämnda art tillika
förskaffa sina medlemmar prisnedsättning hos vissa handlande. Vidare
höra hit byggnadsföreningar för anskaffande åt medlemmarne af bostäder
med eganderätt eller åtminstone med en på visst sätt tryggad
besittningsrätt. Skola lägenheterna af medlemmarne användas såsom
verkstäder, handelslokaler 1. dyl., men icke blott eller icke alls såsom
bostäder, närma sig byggnadsföreningarna den första hufvudklassen,

eller produktionsföreningarna i vidsträcktaste bemärkelse eller blifva de
rätteligen att till sådana hänföra.

Af försäkringsföreningar skulle slutligen höra hit sådana som
brandstods-, hagelskadeförsäkrings-, kreatursförsäkrings-, sjöförsäkringsoch
kreditförsäkringsföreningar m. fl., men då dessa liksom försäkringsväsendet
öfver hufvud torde falla utom det egentliga området för
Komiténs uppdrag, saknas anledning att här mera än i förbigående
omnämna desamma. Af liknande skäl skall icke heller för kreditföreningarna
någon redogörelse här lemnas.

Vid alla slags föreningar kan det förekomma, att föreningarna
träda i samma slags affärsförbindelser till personer, hvilka stå utom
desamma, som till medlemmarne sjelfva. Ett sådant utsträckande af
en förenings verksamhet, hvilket vid några arter är mycket vanligt
och ofta ej utan olägenhet kan undvikas, men vid andra näppeligen
förekommer i verkligheten, får emellertid icke förrycka föreningens
ändamål att genom sin verksamhet understödja medlemmarnes ekonomi.
Detta ändamål, rätt fattadt, kan icke sägas blifva vunnet genom utdelning
bland medlemmarne af den vinst, som uppkommer genom föreningsverksamheten.
Ernåendet af vinst får derföre endast vara ett bisyfte och
verksamhetens utsträckande hufvudsakligen endast ett medel att lättare
eller fullständigare vinna det egentliga ändamålet. Sin största betydelse
har ifrågavarande utvidgning af verksamheten tvifvels utan vid
konsumtionsföreningarna i inskränkt bemärkelse, hvilka i detta och
närslägtade afseenden kunna betraktas såsom typiska. För en konsumtionsförening
kan det i sjelfva verket vara med ej obetydliga svårigheter
förknippadt att afstå från det ökande af omsättningen, hvilket genom
försäljning äfven till utom föreningen stående personer kan uppkomma,
och som måhända kan möjliggöra, att en ständigt öppen salubod inrättas,
att en särskild handelsföreståndare anställes, att inköpen göras
i större partier och derföre billigare, m. m. Men handeln med främmande
får ej derför blifva hufvudsak, så att vinsten härpå blir för föreningsmedlemmarne
af större vigt, än den förmånen, att de genom föreningen
erhålla sina förnödenhetsvaror till billigare pris (för samma
qvalitet), än eljes skulle vara händelsen. Vid bedömandet i särskilda
fall af vinstens och besparingens relativa betydelse får man emellertid
icke förbise, att besparingen kan förekomma under namn och i
form af vinst. Detta är händelsen, om en konsumtionsförening vid
pris-sättningen å de varor, som till medlemmarne försäljas, icke blott
gör sig nätt och jemnt betäckt för inköpspriset och nödiga omkostnader,
utan beräknar ett högre pris, t. ex. det, som i detaljhandeln

Föreningsverksamhetens
utsträckning

till ickemedlemmar.

Vinstfördelning.

100

inom orten är allmänt gängse. Genom detta förfaringssätt uppkommer
på handeln äfven med föreningens egna medlemmar en vinst, hvilken
emellertid just utgör den besparing, som föreningsverksamheten afser
att bereda åt desamma, och som i och för sig mera sakenligt skulle
motsvarats af rabatter vid de särskilda försäljningarna. Om denna
besparing innehålles — på de socialekonomiska fördelande deraf är
det icke här platsen att ingå —, ändrar detta icke dess natur. Det
måste blott tillses, att den s. k. vinsten i rättvis proportion kommer
de särskilda föreningsmedlemmarne till godo. Detta åter kan vara
händelsen, icke blott om densamma periodiskt utdelas i förhållande till
hvarje särskild delegares inköp (eventuel! med tagande af hänsyn till
den olika stora prisförhöjningen vid olika varuslag), utan äfven om
deraf bildas en fond till rörelsens fortsatta bedrifvande. Dock bör
hvar och en hafva del efter den angifna grunden i denna fond och i
dess afkastning. Denna sistnämnda behöfver dock ej särskildt beräknas,
i fall man kan förutsätta, att den genom fondens användande uppkomna
ökade besparingen kommer de särskilda medlemmarne till godo
i samma proportion, hvari de med innehållen s. k. vinst bidragit till
densamma, eller, framför allt, att medlemmarnes relativa konsumtion är
oförändrad. Om sålunda den omständigheten, att besparingen icke vid
hvarje försäljning afdrages, ej bör inverka på det slutliga resultatet
för de särskilda föreningsmedlemmarne, så uteslutes icke häraf, att
hvarje medlem får tillgodonjuta afkastning å det kapital han i föreningen
inskjutit. Lämplig ränta å detta kan nämligen med skäl betraktas
som en omkostnad, hvilken minskar besparingens verkliga belopp.
Tillika gifver kapitalinsatsernas relativa storlek eu måttstock för utskiftandet
af åtminstone en del af den vinst, som uppkommit genom
handeln med icke-medlemmar, under det att en annan del af denna efter
omständigheterna kan böra skiftas efter hufvudtalet eller i samma förhållande
som sjelfva besparingen, d. v. s. efter beloppet af de särskilda
medlemmarnes inköp °).

Förenings- Kapitalinsatser, uppkomna antingen genom inbetalning eller genom

aPl a ■ innehållande af egentlig vinst eller af besparing, utgöra visserligen icke
något för föreningarna nödvändigt eller väsentligt, men dock något, som
särskildt vid vissa arter är i hög grad påkalladt och naturligt. De *)

*) Det är lätt ^ att finna motsvarande grundsatser för fördelningen i andra föreningar än konsumtionsföreningar.
Så bör i produktionsföreningar i inskränkt bemärkelse, hvilka ej använda främmande
arbetare, vinsten rätteligen betraktas och fördelas såsom ett tillägg till medlemmarnes arbetspenning.
Och t. ex. i telefonföreningar, som uteslutande betjena sina egna medlemmar, och som af
dpssa upptaga en viss afgift för hvarje telefonsamtal, bör öfverskott fördelas i förhållande till erlagda utgifter,
hvilka ju varit så mycket för höga, som öfverskottet utvisar.

101

allra flesta föreningar behöfva i större eller mindre utsträckning kredit,
och denna kan tydligen endast erhållas på grundval antingen af en
förenings förmögenhet, låt vara att denna uteslutande eller hufvudsakligen
innefattar allenast medlemmarnes oguldna tillskott, eller ock af
medlemmarnes personliga ansvarighet. Och dennas vådor för den
enskilde medlemmen begränsas tydligen genom tillvaron af särskilda
föreningstillgångar. Dessutom är naturligen egandet af eu fond, som
kan för föreningens ändamål användas, i många fall högst gagneligt
eller t. o. m. praktiskt nödvändigt.

Huruvida personlig ansvarighet för en förenings förbindelser åligger Ansvarighet.
medlemmarne, och af hvilken utsträckning och hvilken beskaffenhet Oigamsation.
denna i sådant fall är, beror naturligen på arten af den associationsform,
som af föreningen valts, eller som för densamma af lagstiftningen
föreskrifvits. Detsamma är förhållandet med föreningens organisation,
ehuru tydligen en större frihet att efter eget godtfinnande ordna denna
tillkommer föreningsmedlemmarne, under det ansvarigheten för en
associations förbindelser plägar vara, hvad hvarje särskild associationsart
angår, af tvingande lag bestämd.

Emellertid torde det vara på sin plats att här påpeka tvänne, för
öfrigt med hvarandra nära sammanhängande, omständigheter, hvilka i
båda de nämnda afseendena påtrycka föreningarna eu viss prägel,
komma dem att tendera i en viss riktning. Den ena af_dessa omständigheter
är den, att föreningarna nästan alltid måste hafva ett
ganska stort antal medlemmar, den andra, att i följd å ena sidan häraf,
å den andra af föreningsverksamhetens blott accessoriska och supplerande
karakter samt andra förhållanden, vexling af föreningsmedlemmar
genom in- och utträde framstår såsom det naturliga. Åt bada
dessa omständigheter motiveras i det inre förhållandet en korporativ
organisation med den verkställande myndigheten öfverlemnad åt eu
styrelse och högsta beslutanderätten åt eu omröstande församling af
medlemmarne, och i förhållandet utåt så stora inskränkningar i medlemmarnes
ansvarighet, som, om ett fixt föreningskapital ej finnes,
kunna stå tillsammans med eu effektiv säkerhet för föreningsborgenärerna.
I all synnerhet framstår det såsom naturligt, att den personliga
ansvarighetens utkräfvande ordnas, och att tyngden deraf göres
oberoende af tillfälligheter och af särskilda fordringsegares godtycke.

Då efter dessa inledande anmärkningar nu skall redogöras för det Framställi
Sverige med afseende å föreningar för ekonomiskt ändamål rådande uppgift.
tillståndet, lemnas å sido lagstiftningens ofullständiga och ofta till stor
ovisshet ledande föreskrifter. På detta ställe skall endast, hufvudsakligen

102

Antal och
utbredning.

pa grund af stadgar och dylika handlingar, af till Komitén inkomna officiel^
yttranden, samt af offentliggjorda anmälningar till handelsregistret
°), särskildt för hvarje hufvudart af föreningar angifvas, i
Indika riktningar önskningarna och föreställningssättet hos de omedelbart
intresserade sjelfva gå. De betänkligheter eller afgjorda hinder,
som från den bestående lagstiftningens sida kunna möta mot giltigheten
af de satser, hvari nämnda önskningar och föreställningssätt fått
sitt uttryck, har det befunnits mindre nödigt eller lämpligt att härvid
framhålla.

Enär det här endast är fråga om det ekonomiska, icke om det
juridiska föreningsbegreppet, böra äfven sådana föreningar, hvilka, särskildt
såsom sanktionerade aktiebolag, hafva en i det hela väl känd
och noga bestämd rättslig ställning, indragas under betraktelsen. Samma
omständighet föranleder jemväl, att en del uppgifter om den ekonomiska
verksamhetens närmare beskaffenhet och medel m. m. kunna förtjena
ett rum, äfven då de sakna egentligt juridiskt intresse.

Konsumtionsföreningar.

Konsumtionsföreningarna (i inskränkt bemärkelse) uppgå i Sverige
till ett ganska stort antal. Deras första framträdande här torde dock
icke ligga mer än omkring 40 år tillbaka i tiden, och länge förekommo
desamma endast helt enstaka, så att det först är under de sista 20
och i synnerhet de sista 10 åren, som konsumtionsföreningsrörelsen
tagit någon större fart. För närvarande kan man räkna minst 400
konsumtionsföreningar af mera stadigvarande beskaffenhet och med
någon fasthet i organisationen. Till inemot hälften utgöras dessa af
aktiebolag med af Konungen faststälda bolagsordningar. I icke få fall
hafva föreningar efter att en längre eller kortare tid varit i verksamhet
såsom osanktionerade sökt och vunnit kunglig stadfästelse å sina stadgar.

I afseende på konsumtionsföreningarnas utbredning inom olika delar
af landet faller det i ögonen, att desamma åtminstone numera äro ganska
fåtaliga i de flesta städer, i synnerhet i de större, men deremot tyckas
ega sin bästa jordmån inom sådana trakter på landet, der en större
arbetarebefolkning förekommer samlad på små områden, och särskildt
i bruks- och sågverksdistrikten. Förklaringsgrunden torde icke så
mycket vara att söka i bättre sammanhållning emellan arbetarne å

*) Det använda materialet,_ hvaraf det mesta genom Konungens Befallningshafvande införskaffats,
daterar sig i regel från början af år 1887, men har delvis kompletterats med yngre uppgifter.

103

dylika orter än emellan de i städer bosatta, som deri, att å förstnämnda
ställen ofta alltför ringa eller ingen konkurrens finnes emellan der
etablerade yrkeshandlande, och att det der för mindre bemedlade vanligen
är svårt att utan mellanhänder förskaffa sig sina förnödenheter
från någon stad eller annan ort, hvarest priserna genom konkurrensen
modererats. Särskildt talrika äro konsumtionsföreningarna i de norra
länen (Norrland och Dalarne), under det att i några af de sydliga endast
helt enstaka exempel äro kända.

Föreningsmedlemmarne utgöras i det alldeles öfvervägande antalet
fall uteslutande eller till största delen af osjelfständiga, d. v. s. i andras
tjenst stående, kroppsarbetare. Mycket ofta är detta i stadgarna uttryckligen
föreskrifvet, ej sällan med den ytterligare inskränkning, att
hos en viss arbetsgivare anstälda eller inom visst område boende personer
ensamma ega att i en viss förening inträda eller åtminstone
äro dertill företrädesvis berättigade. A andra sidan förekommer det
äfven, att en förening principielt står öppen för en hvar utan hänsyn
till samhällsställning eller boningsort, och någon gång är det i främsta
rummet jordbrukare eller fiskare, hvilkas fördel skall genom föreningsverksamheten
befrämjas. Exempel finnas äfven, ehuru ytterst fåtaliga,
på föreningar, som särskildt afse att minska vissa tjenstemäns eller
andra till de högre samhällsklasserna hörande personers lefnadskostnader,
och som arbeta på ett med de vanliga konsumtionsföreningarnas
anordningar analogt sätt. Stundom äro yrkeshandlande särskildt utestängda
från att förvärfva delaktighet i en förening eller åtnjuta de,
om de vinna inträde, inskränktare medlemsrättigheter än andra.

Hvad beträffar personliga qvalifikationer (i öfrigt), är det en ofta
återkommande fordran, att medlemmarne skola ega god frejd, hvartill
ofta lägges, att de jemväl böra vara kända för oklanderlig vandel. På
nykterheten lägges i många fall stor vigt, och stundom följer det redan
af eu konsumtionsförenings egenskap att utgöra ett slags underafdelning
af en association med annat ändamål, att s. k. absolut nykterhet
fordras.

Å andra sidan stå föreningarna vanligen öppna icke blott för män,
utan äfven för qvinnor, och icke blott för myndiga, utan äfven för sådana
personer, som uppnått viss lägre ålder, t. ex. 16 år, likasom äfven
för gifta qvinnor, stundom t. o. m. för »enhvar utan afseende på kön
eller ålder», och det är långt ifrån alltid, som förmyndares eller målsmans
medverkan föreskrifves, då någon, som ej lagligen kan förpligta
sig, vill ingå i en förening. Någon gång ega blott sådana personer, som
kunna sjelfva försörja sig, eller blott husbönder rätt att vinna inträde.

Medlemmarnes
samhällsställning.

Medlemmarnes
personliga
qvalifikationer.

104

Föremålet för
handeln.

Sättet för
föreningarnas
uppkomst.

Verksamhetens
omfattning.

Hvilka varor en förening skall tillhandahålla, är någon gång positivt
bestämdt (t. ex. i ett fall matvaror, tobak och snus, såpa och tvål, lysmaterialier,
i ett annat matvaror och tyger), oftare negativt, särskildt
så, att maltdrycker och spirituösa ej få ingå i omsättningen.

Till största delen äro föreningarna, såvidt utrönas kunnat, uppkomna
på initiativ af de blifvande föreningsmedlemmarne sjelfva,
således i allmänhet framkallade och organiserade af arbetare utan medverkan
af personer ur de högre samhällsklasserna. Att föreningarna
från sådant främmande håll fått åtnjuta materielt understöd eller under
sin fortvaro röna en ledande eller kontrollerande inverkan, är icke
heller vanligt. Det förekommer dock, att särskildt bruks- och sågverksegare
tagit verksam befattning med stiftandet af konsumtionsföreningar
inom den hos dem anstälda arbetarebefolkningen, medgifvit föreningarna
vissa förmåner (fri lokal, förlagslån, uteslutande rätt till handel inom
arbetsområdet m. m.) och sjelfva eller genom sina tjenstemän deltaga
i vården af deras angelägenheter eller kontrollera deras verksamhet.
Icke sällan antager detta beskydd den formen, att bruks- eller sågverksegaren
(disponenten, förvaltaren) är medlem af den bland hans
underlydande bildade föreningen och sjelfskrifven eller vald ledamot
af dess styrelse, eller att lian utser viss del af styrelsen.

Angående omfattningen af konsumtionsföreningarnas verksamhet
kan man i följd af de tillgängliga uppgifternas ofullständighet endast
erhålla en approximativt riktig föreställning. I 40 osanktionerade föreningar
uppgår medlemsantalet till sammanlagdt omkring 5,200 och
för 38 dylika föreningar uppgifves årsomsättningen till vidpass 1,300,000
kronor. Korresponderande siffror i afseende å medlemsantal och omsättning
finnas blott för 19 osanktionerade föreningar och utgöra resp.
omkring 3,400 och omkring 760,000. För de sanktionerade föreningarna,
d. v. s. konsumtionsföreningsaktiebolagen, hvilkas sammanlagda
inbetalda aktiekapital uppgår till inemot två millioner kronor, är årsomsättningen
känd endast i 18 fall och utgör i dessa sammanlagdt omkring
1,500,000 kronor, medan samma 18 bolags inbetalda aktiekapital uppgår
till något öfver 160,000 kronor. Om man får hemta ledning af dessa
uppgifter, kan den sannolika årsomsättningen för samtliga i verksamhet
varande konsumtionsföreningar beräknas motsvara minst 20 millioner
kronor, men antagligen betydligt mera. Märkas bör, att för endast ett
mindre antal föreningar årsomsättningen är uppgifven efter de vanliga
minuthandelspriserna, men för de flesta antingen efter inköpspriset eller
efter det låga försäljningspris, som föreningarna beräkna. Det kända
medlemsantalet varierar mellan 13 och 476, den kända årsomsättningen

105

i de osanktionerade föreningarne mellan 3,888 kronor (i en förening
med 17 medlemmar) och 120,543 kronor (i en förening med 239 medlemmar)
samt i aktiebolagen mellan 14,533 kronor (kapital 10,000
kronor) och 263,886 kronor (kapital 24,360 kronor).

Om gagneligheten af föreningarnas verksamhet synas meningarna Förenmgarvara
mycket delade, i det att af de myndigheter, från hvilka yttranden nas 9£?tnehg''
blifvit till Komitén afgifna eller öfverlemnade, några på det mest bestämda
sätt påstått, men andra lika bestämdt bestridt föreningarnas
nytta. Sådana motsatta omdömen hafva icke sällan uttalats af myndigheter
med områden, som omedelbart gränsa till hvarandra. Hvad man
förebrår föreningarna är hufvudsakligen först den brist på affärsskickligliet,
hvilken plägar vara utmärkande för deras styrelser och handelsföreståndare,
och som lärer inom flere orter medfört föreningarnas
totala undergång i konkurrensen med yrkeshandlandena, och vidare att
kreditsystemet i konsumtionshandeln af föreningarna i stor utsträckning
tillämpats, hvilket medfört ökad konsumtion, i synnerhet af mer eller mindre
öfverflödiga varor. Deremot klagas jemförelsevis föga deröfver, att
föreningarna vid sitt obestånd uppslukat medlemmarnes besparingar
och dragit dem med sig i ekonomisk ruin, eller att de åsamkat sina
fordringsegare förluster. Från den andra sidan åter framhålles, att
föreningarna visat sig vara i stånd att till billigare pris och i bättre
qvalitet anskaffa medlemmarnes förnödenheter, än dessa förut kunnat
hos landthandlare inköpas, och att kredithandeln, långt ifrån att vinna
ökad utbredning, blifvit genom föreningarnas inverkan inskränkt. I
sammanhang härmed må framhållas, att i ett län det enligt Konungens
Befallningshafvandes utlåtande just varit den omständigheten, att landthandlarne
medgifvit, men konsumtionsföreningarna förvägrat kredit,
som grundat de förres öfverlägsenhet i konkurrensen och medfört de
senares undergång. Den betydelse, som konsumtionsföreningarna kunna
ega såsom för mindre bemedlade personer möjliggörande och hopsamlande
afsevärda besparingar, synes deremot icke hafva tilldragit sig
uppmärksamheten, lika litet som deras verksamhet i moraliskt, socialt
och i allmänhet i ideelt syfte, på hvilken verksamhet dock ofta i stadgarna
stor vigt lägges.

Att på grund af de tillgängliga uppgifterna bilda sig en bestämd
åsigt i denna så olika besvarade fråga är icke lätt. Dock leda de kända
förhållandena närmast till den uppfattningen, att konsumtionsföreningarna
faktiskt äro af långt öfvervägande gagn, och att de skulle vara
det i än högre grad, om grundsatsen, att all försäljning skall ske
kontant eller på mycket kort kredit, blefve allmännare antagen, och,

106

Handel med
främmande.

der den antagits, bättre upprätthållen, än nu är fallet. För närvarande
finner man nämligen ganska ofta, att äfven föreningar, hvilkas stadgar
förbjuda eller endast för undantagsfall medgifva försäljning på kredit,
hafva ansenliga belopp utestående fordringar »enligt motböcker». Med
kreditgifvandet sammanhänger naturligtvis föreningarnas egen skuldsättning,
hvilken också antagit betydande proportioner och för 23
sanktionerade föreningar (aktiebolag) uppgifves till sammanlagdt 390,000
kronor samt för 23 andra föreningar till sammanlagdt 135,000 kronor.

En vigtig åtskilnad inom de bestående konsumtionsföreningarna
är den redan ofvan omtalade motsatsen emellan sådana, som endast åt
sina egna medlemmar anskaffa deras förnödenheter, och sådana, som
sälja äfven till allmänheten. Denna skilnad sammanhänger med en annan.
Ett stort antal svenska konsumtionsföreningar inskränka sig till att på
grund af förutgångna reqvisitioner, som från underafdelningar eller omedelbart
från de enskilda medlemmarne inkommit, periodiskt hem förskaffa
och utdela varor. Det är då naturligt, att endast föreningsmedlemmars
reqvisitioner beaktas, och att det är medlemmarne förbjudet att reqvirera
för andra, utom föreningen stående, personers räkning, ett förbud,
hvars motstycke utgöres af medlemmarnes pligt att genom sin förening
förskrifva de varor de önska. Vidare kan det tydligen ej så lätt komma
i fråga, att främmande få på samma sätt som föreningsmedlemmarne i
sin konsumtion draga fördel af föreningens verksamhet, då denna, uteslutande
eller delvis, består i att hos vissa handlande betinga prisnedsättning,
ett verkningssätt, som för öfrigt icke egentligen hör hit. Men när en
förening, utan att hafva på förhand försäkrat sig om afnämare, hemtager
varor, eller, med andra ord, inköper varor för afsalu på samma sätt
som en vanlig handlande, framträder möjligheten af val emellan att
antingen arbeta endast för medlemmarne eller betjena en kundkrets
bestående af Indika personer som helst. Det blir då ofta ganska
lockande att välja det senare alternativet och på detta sätt möjliggöra,
att eu ständigt öppen försäljningslokal hålles, m. m., minska de relativa
omkostnaderna samt få tillfälle att göra egentlig vinst, för att ej
nämna den möjligen ökade utsigten att förvärfva nya föreningsmedlemmar.
Då det af lätt insedda skäl har sina olägenheter att i samma
bod hålla olika priser för två olika klasser af kunder, har rörelsens
utsträckande emellertid gerna den följden, att föreningsmedlemmarne gå
miste om den, i vårt land såsom det synes af dem högt skattade, fördelen
att få omedelbar prisnedsättning och i stället vid slutet af året
(eller en kortare räkenskapsperiod) erhålla vinstutdelning. Denna konseqvens
kan dock undvikas derigenom, att föreningen äfven till främmande

107

säljer icke efter gångbara priser, utan så billigt, att omkostnaderna
nätt och jemnt blifva betäckta. Detta torde dock vara eu väl opraktisk
oegennytta, hvarpå det visserligen utomlands, men näppeligen hos oss
finnes exempel. Undantagsvis förekommer det emellertid här, att fattigunderstödstagare
inom visst område få handla till samma priser som
föreningsmedlemmarne.

Bland de svenska konsumtionsföreningar, hvilka drifva handel i
bod, finnas båda de antydda hufvudriktningarna representerade. Hvad
först de egentliga (sanktionerade) aktiebolagen angår, är det i dem
åtminstone öfvervägande vanligt, att handel idkas äfven med icke-medlemmar,
ehuru uttrycken i stadgarna stundom icke äro alldeles otvetydiga.
Ofta heter det deremot visserligen, att bolaget »företrädesvis
åt medlemmar» anskaffar lifsförnödenheter. I öfriga konsumtionsföreningar
åter, af hvilka för öfrigt, såvidt kändt är, ungefär Vs tillämpa
det vid aktiebolagen alldeles okända reqvisitionssystemet, är det icke
så litet vanligare (förhållandet synes ställa sig ungefär som 7 till 4),
att rörelsen är inskränkt till föreningarnas egna medlemmar. I åtminstone
ett fall sker försäljningen ändock till gångbara priser, medan
eljes endast inköpspriset med tillägg för de verkliga eller förslagsvis
beräknade kostnaderna och förlusterna (särskildt vigtförlust) debiteras.

Då återigen handel i bod idkas äfven med allmänheten, förekommer
det någon gång, att försäljningen sker till olika priser, allteftersom
köparen är medlem eller icke. Oftast beräknas deremot gångbara priser
för alla köpare, med efterföljande vinstfördelning. I en förening
sträcker sig denna äfven till de kunder, som icke äro medlemmar, på
det sätt, att dessa erhålla i proportion hälften så mycket som medlemmarne.
Denna anordning, som hos oss sålunda blott enstaka förekommer,
är i utlandet mycket använd och anses der vara synnerligen
egnad såväl att åt föreningarna vinna stor kundkrets, som äfven att
förvärfva talrika nya medlemmar.

Konsumtionsföreningarna hafva ofta utom sitt egentliga ändamål Biändamål.
uppställt för sig äfven andra syften. Dessa äro dels af ideel, dels af
materiel art. De ideela syftena erbjuda en ganska rik omvexling, från
verkande för nykterhet till »utbildande af sinne för skön konst»; de
sammanfattas ofta i uttrycket »arbetsklassens höjande». Såsom exempel
på biändamål af materiel art må tjena, att i vissa föreningar inrättats
sparkassor, stundom af obetydlig omfattning och skötta af handelsföreståndaren,
stundom åter utvecklade till verkliga små banker med
särskild förvaltning, att föreningarna någon gång tillika äro på ömsesidighet
grundade kreatursförsäkringsanstalter, och att de icke sällan

108

Stadgar.

Benämning.

gjort till sin uppgift äfven att söka afsätta antingen ortens produkter
i allmänhet eller särskildt inom föreningen tillverkade varor eller att
åt medlemmarne anskaffa produktionsmedel. Äfven såsom associationer
för sjuk- eller begrafningshjelp uppträda föreningarna i några fall. Verkliga
konsumtionsföreningar, som tillika bereda sina medlemmar rabatt
hos vissa handlande, saknas icke heller.

I det öfvervägande antalet fall synas föreningarna ega skriftligen
affattade stadgar. Motsatsen förekommer, såvidt, kändt är, egentligen
endast i sådana föreningar, som uteslutande tillämpa reqvisitionssystemet.
Såsom redan nämnts, äro för omkring hälften af kända föreningar
stadgarna af Konungen faststälda enligt K. F. den 6 Okt. 1848.
Af de öfriga föreningarnas ordningar åter äro icke få stadfästa af
Konungens Befallningshafvande i orten. Stadgarnas antagande har
ofta konstaterats genom samtliga de ursprungliga medlemmarnes underskrift,
men mången gång i stället genom ett sammanträdesprotokoll.
Det förekommer äfven, att stadgarna af eu arbetsgifvare eller af några
få inbjudare i förväg utarbetats, hvaruppå medlemmar efterhand och
hvar för sig inträdt i den sålunda redan till sin organisation, sitt verkningssätt
m. m. bestämda föreningen. Någon viss form för inträdet
tyckes icke hafva utbildat sig. Såsom ett intressant drag må här i förbigående
påpekas, att stadgar ofta af den ena föreningen lånas från
den andra. Någon gång inträffar det till och med, att eu äldre förenings
stadgar i sin helhet antagas att gälla för en yngre, men i
regel vidtagas gifvetvis vissa förändringar. Det är en naturlig sak, att
sådana lån företrädesvis ske från föreningar i grannskapet. Häraf blir
eu följd, att ofta ett visst slägttycke mellan stadgarna för föreningar
i samma län eller i samma bergslag kan påvisas.

Vid de icke sanktionerade föreningarna utgöres benämningen i
regel åt »handelsförening», »hushållsförening», »uppköpsförening», »konsumtionsförening»,
»förbruksförening», »proviantförening» eller dylikt,
med en närmare bestämning, som utmärker orten för föreningens verksamhet.
Ofta förekomma dock äfven mera allmänt hållna beteckningar,
såsom »arbetareförening», »arbetarnes ring» och sådant, med tillagd ortbestämning,
hvarförutom äfven namn sådana som »Föreningen Enighet»,
»Föreningen Rätt och billigt», »Konsumtionsföreningen Folkets Wäl» förekomma.
Man finner derjemte enstaka namn af ännu andra typer såsom
t. ex. »Solidariska föreningen» och »X—hytte Handelsbolag». Särskild
uppmärksamhet förtjenar det, att icke-sanktionerade föreningar någon gång
begagna benämningar, i hvilka ordet aktie ingår, i det föreningarna
nämligen betecknas såsom »aktiebolag» eller »aktieföreningar». Till

109

konsumtionsföreningarna måste äfven räknas de fåtaliga, men så mycket
mera betydande »bageriföreningarna», hvilka hafva till ändamål att förse
sina medlemmar med bröd till billigt pris.

Konsumtionsföreningsaktiebolagens benämningar öfverensstämma i
allmänhet med den första gruppen af de icke sanktionerade föreningarnas
namn. Det i lag föreskrifna ordet »aktiebolag» har dock blifvit
satt i stället för »förening» eller tillfogadt.. Särskildt vanlig är benämningen
»Handels-Aktiebolag», med förutskickad ortbeteckning.

Den ort, der en förening har sitt säte, bestämmes omedelbart af
verksamheten och ändamålet samt utmärkes, såsom antydt, ofta redan
af benämningen. Några filialer i egentlig mening förekomma, såvidt
kändt, icke. Deremot är icke sällan, då reqvisitionssystemet följes, en
förening fördelad i afdelningar, som från sina medlemmar periodiskt
hopsamla reqvisitioner och sjelfva, på afdelningsmedlemmarnes gemensamma
ansvarighet, reqvirera hos föreningens centralstyrelse.

Här kan anmärkas, att, bortsed t från de egentliga (sanktionerade)
aktiebolagen, icke ens hälften af föreningarna synas hafva gjort anmälan
om firma enligt 1887 års lag. Hvad angår näringsanmälan enligt 1864
års förordning, har troligen äfven denna i många fall underlåtits, ehuru
förhållandet i detta afseende icke af de använda källorna framgår. Stundom
uppgifva föreningarna sjelfva, att »handelsrättighet är löst» i en eller
annan medlems namn. Naturligtvis är det möjligt och sannolikt, att,
i följd af ett motsvarande förfaringssätt äfven vid firmaanmälningen,
åtskilliga föreningar i firmakungörelserna dölja sig under enskild persons
eller handelsbolags firma. I sammanhang härmed må det framhållas,
att det i icke få fall kunnat konstateras, att i dessa kungörelser
endast styrelseledamöterna upptagits såsom föreningsmedlemmar.

Föreningsmedlemmarnes personliga qvalifikationer äro redan ofvan
berörda, liksom äfven några uppgifter om deras faktiska antal der
lemnats. Något minimum af delegare är i ingen förening direkt föreskrifvet.
I några föreningar förutsättes emellertid, att ett ganska stort
absolut bestämdt antal medlemmar äro närvarande å allmän sammankomst,
för att giltiga beslut i vissa ärenden der skola kunna fattas,
och ett rätt ansenligt minimum framtvingas ofta äfven genom bestämmelser
om talrika inom föreningen valda styrelseledamöter och revisorer
jemte suppleanter för bådadera. I samma riktning verkar jemväl den
föreskrift, som i stadgarna för flere på aktier grundade föreningar,
äfven sådana, som ej fått sanktion, förekommer, att ingen får innehafva
mer än ett visst antal aktier. Det minimum, som på detta
sistnämnda sätt indirekt uppställes, varierar, åtminstone i de flesta fall,

Såte.

Anmälan.

Medlemmarnes
antal.

mellan 8 och 45 delegare, om man räknar efter minimikapitalet, men
blir, om det faktiska kapitalet eller maximikapitalet i stället tages till
utgångspunkt, ansenligt högre.

I några föreningars stadgar finnes en bestämmelse om ett maximiantal
delegare. Tydligt är, att en sådan regel, då aktierna äro odelbara,
på visst sätt ligger deri, att vid aktiebolag uppställes ett maximum
lör aktiekapitalets belopp och följaktligen äfven för aktiernas antal.
Medlems in- I de sanktionerade, och delvis äfven i de icke sanktionerade, på
eller utträde. aktier grundade föreningarna framstår spörsmålet om medlemmars inträde
eller utträde hufvudsakligen såsom en fråga om förvärfvande
eller öfverlåtande af aktier. Först märkes då, att i några sådana föreningar
antalet aktier är alldeles obestämdt, och att i de flesta ett mycket
vidt spelrum mellan minimum och maximum af aktier och aktiekapital har
lemnats. I båda fallen förutsättes vanligen en fortsatt, antingen kontinuerlig
eller periodisk, aktie-emission. Härigenom uppkommer möjligheten,
att nya medlemmar vinna inträde, en möjlighet, som dock i
viss mån förringas genom den företrädesrätt till ny teckning, hvilken
ofta är de förutvarande aktieegarne medgifven. Den nya emissionen
plägar ske med iakttagande — genom aktiernas utsläppande till kurs
öfver pari eller genom fordrande af »inträdesafgift» — af den ökning
i föreningens förmögenhet, som kan hafva inträdt. Förvägrar styrelsen
någon att inträda, kan enligt många stadgar saken hänskjutas till föreningen
å allmän sammankomst. Någon gång är en arbetsgivare
medbestämmande i afseende på intagandet af nya medlemmar.

Hvad dernäst angår öfverlåtelse af aktier, så är rätten härtill vanligen
inskränkt genom föreskrifter om hembud och lösningsrätt. Sådana
föreskrifter förekomma i olika omfattning, i det de stundom afse
all slags öfvergång af aktier till ny egare och således ega tillämpning icke
blott vid all frivillig öfverlåtelse genom köp, gåfva o. dyl., utan äfven
vid arf m. m., oftast åter ej träffa öfvergång af sistnämnda art samt
någon gång i hvarje händelse icke gälla, när den nye egaren af en aktie
innehar de personliga qvalifikationer, som fordras af en föreningsmedlem.
Dock skola, om en aktie tillfaller flere personer, de rättigheter i och gent
emot föreningen, Indika grunda sig på densamma, af blott en utöfvas.
Pantsättning af aktie öfverflyttar rätten att uppbära utdelning af vinst och
vid föreningens upplösning af andel i kapitalbehållningen, men panthafvaren
saknar rösträtt. Någon gång äro liknande regler gifna äfven för
utmätning och till och med för konkurs, under det i allmänhet hembud
i stället i sådana fall skall ske. Mister en aktieegare, t. ex. genom flyttning
från orten, den ställning, på grund hvaraf han egde rätt att in -

tråda i föreningen, är han stundom skyldig att antingen afyttra sin
aktie eller taga lösen för densamma.

Aktierna äro nästan undantagslöst stälda till viss man. Ofta är
viss form för öfverlåtelse af aktiebref stadgad. I en del icke-sanktionerade
föreningar förekomma i stället för aktiebref »delaktighetsbevis»
och motböcker. Dödande af aktier omnämnes endast vid de egentliga
aktiebolagen, oftast i sådana ordalag, att det är svårt eller omöjligt att
afgöra, huruvida dödandet har definitiv verkan eller icke.

Icke blott i de egentliga aktiebolagen, utan äfven i de icke sanktionerade
aktieföreningarna plägar registerbok, hvari inträdande förändringar
med afseende å aktierätten antecknas, vara föreskrifven.
Ofta förklaras denna bok vara för enhvar tillgänglig.

I de konsumtionsföreningar, som icke äro grundade på aktier, står
det i princip fritt att inträda för enhvar, som har de af stadgarna fordrade
personliga egenskaperna. Någon gång händer det dock, att, såsom
ofvan nämnts, ett maximiantal af medlemmar är i stadgarna faststäldt,
eller att en förening besluter att för framtiden ej upptaga några nya
medlemmar. Ofta heter det, att föreningens styrelse eger att pröfva
en anhållan om inträde, stundom med det tillägg, att sökanden kan,
om inträde af styrelsen förvägras honom, vädja till föreningen å allmän
sammankomst. Öfverlåtelse af andel i föreningen omnämnes knappast
någonsin. Deremot är utträde i regel uttryckligen tillåtet, stundom
dock med en temporär inskränkning, så att under vissa år ingen får
afgå. I några föreningar medför ock utträde total eller partiel förlust
af vissa eller alla gjorda inbetalningar, medan deremot det, som ej är
förverkadt, efter viss uppsägningstids förlopp utbekommes.

Uteslutas ur en icke på aktier grundad förening kan ofta en medlem,
som brister i fullgörande af sina positiva skyldigheter mot föreningen,
särskildt skyldigheten att göra tillskott, eller med afseende på hvilken
förekommer viss annan anledning, t. ex. ådömd urbota bestraffning, ådömd
vanfrejd, fyllerilast, opassande uppförande vid sammankomster, motverkande
af föreningens syfte (någon gång förekommer ett fullständigt
konkurrensförbud), underlåtenhet att handla hos eller reqvirera genom
föreningen, missbruk af handelsrättigheten genom inköp för främmande
personers räkning, m. m. Genom uteslutandet, i fråga hvarom
antingen föreningens styrelse eller allmän sammankomst (stundom med
qvalillcerad majoritet) har afgörandet, förlorar den uteslutne ofta mera
af gjorda inbetalningar, än som genom frivilligt utträde ur samma
förening förverkas. I lindrigare fall förekomma stundom suspension
och uteslutning med rätt för den uteslutne att under vissa vilkor åter

112

Föreningarnas
organisation.

Styrelsen:

ledamöternas

antal.

vinna inträde. Äfven vid de osanktionerade aktieföreningarna återfinnas
liknande regler. En egendomlighet för desamma synes det vara,
att sterbhusdelegarne efter afliden medlem äro väl berättigade, men ej
förpligtade att för den aflidnes andel taga lösen, hvilken ofta beräknas
efter vissa för sterhusdelegarne relativt gynnsamma grunder. Vid de
sanktionerade föreningarna förekomma åtminstone de orsakerna till
medlems uteslutande, att han ej fullgör föreskrifna inbetalningar eller
under viss tid icke låter sig såsom kund hos föreningen afföra; i det
senare fallet sker dock uteslutandet i form af utlösning. Öfriga omständigheter
åter, som vid andra föreningar äro uteslutningsorsaker,
pläga vid dessa på sin höjd medföra förlust af vissa medlemsrättigheter,
såsom rösträtt och valbarhet.

Grunderna, efter hvilka inlösen af andel i de särskilda fallen
sker, äro synnerligen mångfaldiga, men kunna i allmänhet reduceras
till två hufvudgrupper, allteftersom å ena sidan det inbetalda beloppet,
eventuel med tillagd ränta, eller å den andra andelens värde
efter bokslut, vanligen det nästföljande, lägges till grund för beräkningen.
Kombinationer förekomma äfven, dels t. ex. så, att det lägre
af det inbetalda beloppet med ränta å ena sidan och å den andra bokslutsvärdet
utgör lösenbeloppet, dels t. ex. på det sätt, att detta till
en del utgöres af akties nominalbelopp och till en annan af viss bråkdel
af föreningens behållna tillgångar utöfver aktiekapitalet. Till den
senare hufvudgruppen torde det närmast kunna hänföras, då lösenbeloppet
för ett år i sender på förhand bestämmes genom beslut å allmän
sammankomst.

För flertalet föreningar är organisationen i det väsentligaste densamma.
Styrelse och allmän sammankomst (stämma) förekomma i de
flesta fall omtalade, och ofta nämnas jemväl särskilda revisorer, ehuru
det äfven förekommer, att allenast några af styrelsens ledamöter fungera
som kontrollanter.

Styrelsen, det högsta verkställande organet, är oftast ganska manstark.
För de till omkring ett hundratal uppgående icke sanktionerade
föreningar, i hvilka styrelseledamöternas antal är kändt, uppgår det i
medeltal till nära 7 samt varierar mellan 2 och 20 — i många fall
saknas egentlig styrelse, men har en föreningsmedlem eller ock en
utom föreningen stående handelsföreståndare uteslutande rätt att teckna
firman —, och för de egentliga aktiebolagen torde medeltalssiffran ställa
sig obetydligt lägre, men maximum och minimum ligga närmare hvarandra.

113

Mestadels måste styrelseledamöterna icke blott vid tillsättandet,
utan jemväl under hela sin funktionstid vara medlemmar af föreningen.
Såsom ett undantag härifrån kan dock anmärkas, att i några vid större
industriela verk bildade föreningar arbetsgifvaren, disponenten eller
förvaltaren, utan att vara föreningsmedlem, är sjelfskrifven ordförande
eller ledamot i styrelsen.

I några fall är det deremot särskildt föreskrifvet, att styrelsen
helt och hållet, eller till viss större del, skall bestå af kroppsarbetare.
I afseende å valbarheten märkes vidare, att den enligt flere stadgar
förverkas genom förlust af medborgerligt förtroende, och att yrkeshandlande
och dylika personer, hvilka hafva emot föreningen stridiga
intressen, stundom äro från densamma uteslutna. A andra sidan förklaras
det ofta vara en skyldighet för föreningsmedlemmarue att åtminstone
under viss tid sitta i styrelsen.

I allmänhet tillsättes styrelsen genom föreningens val, oftast för
ett år i sender och icke sällan med regelmässig partiel förnyelse,
hvilken anordning dock ej utesluter omval. Förutom de redan nämnda
fallen af sjelfskrifvenhet förekommer från regeln om styrelsens tillsättande
genom val dock äfven det undantag, att styrelsen till viss del
utses af egaren till det verk, vid hvilket alla eller de flesta föreningsmedlemmarne
äro anstälda såsom arbetare. I föreningar, som bestå af
flere afdelningar, händer det, att endast afdelningsstyrelserna utses
genom medlemmarnes omedelbara val och i sin ordning välja centralstyrelsen.

För att styrelsen skall kunna fatta beslut i vissa eller alla frågor,
fordras ofta ett minimiantal närvarande. Vidare förekommer flerstädes,
äfven i sanktionerade föreningar, antingen för vissa uppgifna ärenden
(t. ex. upptagande af penningelån) eller i allmänhet för »kinkiga
fall» en förstärkt styrelse, som oftast består af ordinarie styrelseledamöter
och revisorer jemte bådaderas suppleanter, men någon gång af
den vanliga styrelsen jemte särskildt utsedda förstärkningsmän. Detta
senare är bl. a. händelsen i de båda, såvidt kändt är, enda föreningar,
der styrelsen består af allenast två personer. Regelmässiga styrelsesammanträden
äro ofta föreskrifna.

Styrelsens kompetens att förvalta föreningens angelägenheter, hvilken
i de sanktionerade bolagen är underkastad den allmänna föreskriften
i 8 § af 1848 års förordning och äfven i öfriga föreningar enligt sakens
natur i regel måste anses hafva en häremot svarande omfattning, är
ofta såväl i positiv som negativ riktning närmare bestämd. Det är
redan nämndt, att styrelsen mångenstädes eger att, åtminstone i första

Styrelsen:

ledamöternas

personliga

qvalifika tioner.

Styrelsen:

tillsättande.

Styrelsen:
sammanträden
och lieslutfört
antal.

Styrelsen:
förvaltningskompetens

och beslutanderätt.

114

instans, besluta om medlemmars upptagande och uteslutande. Också
är det ofta styrelsen det tillkommer att afgöra, huruvida hembjuden
aktie skall inlösas. I några enstaka fall har styrelsen på det sätt sidoordnats
med stämman, att äfven den förras samtycke fordras för ändring
af stadgarna. Å andra sidan är det ofta styrelsen förbjudet att
utan stämmans bemyndigande upptaga penningelån eller att uppköpa
varor på kredit, i många fall dock endast, om transaktionen går utöfver
ett visst belopp (som stundom är bestämdt i förhållande till föreningens
aktiekapital). I en del föreningar hafva, såsom redan antydts,
några af styrelseledamöterna det särskilda uppdrag att vara kontrollanter
eller inventeringsmän och att sålunda i viss mån fungera såsom revisorer.
Styrelsen: Befogenheten att i det yttre representera föreningen, ingå för

°företräda,11 densamma förpligtande aftal, o. s. v., är ofta underkastad personliga införeningen.
skränkningar, så att nämnda befogenhet alldeles frångår vissa styrelseledamöter
eller ock kan utöfvas endast af två eller flere eller alla
ledamöter gemensamt eller af en eller några tillsammans med en föreningens
tjensteman, särskildt den ofta såsom prokurist inregistrerade
handelsföreståndaren. Det förekommer t. o. m., såsom ofvan nämnts,
att denne sistnämnde ensam kan afsluta för föreningen bindande afhandlingar.
Af ett visst intresse är, att, då en person ur högre samhällsklass
än föreningsmedlemmarnes flertal (t. ex. en bruksegare, disponent,
förvaltare) är ledamot af styrelsen, man ofta finner befogenheten
att företräda föreningen vara öfverlemnad åt honom. Något
motsvarande återfinnes äfven med afseende å föreningstjenstemännen.
Äfven icke sanktionerade föreningars stadgar innehålla ej sällan en
bestämmelse af samma innehåll som andra punkten af 8 § i 1848 års
förordning, eller att alla skriftliga handlingar, som å föreningens vägnar
ingås, skola underskrifvas med användande af föreningens antagna benämning,
vid äfventyr, att undertecknarne häfta personligen och solidariskt.

Styrelsen: Nästan alltid förklaras styrelsens ledamöter vara en för alla och

förVförmlt- a^a för eu ansvarige för sin förvaltning, oberoende deraf, om de sig
; ningen. emellan fördelat göromålen, med undantag endast till förmån för den
styrelseledamot, som mot ett skadligt beslut reserverat sig, eller som vid
detsamma^ fattande varit på grund af laga förfall frånvarande. Någon
gång tillägges det dock såsom en ytterligare inskränkning, att ingen
skall svara för den andres förseelse. Tyngden af styrelseledamöternas
ansvarighet minskas icke blott i de sanktionerade föreningarna, utan
äfven i många andra derigenom, att ansvarsfrihet plägar periodiskt
meddelas, samt att, om ersättningstalan icke anställes inom viss tid

115

från den sammankomst, hvarå frågan förevarit, decharge anses beviljad.

Styrelsen uppbär i allmänhet ingen ersättning. Från denna regel
göra blott några enstaka föreningar undantag.

Att styrelsen kan när som helst afsättas, stadgas ofta uttryckligen.

Jemte styrelse, stundom i stället för sådan, ega de flesta föreningar
för fullgörande af vissa funktioner tjenstemän, såsom handelsförestandare,
försäljningsman, kassaman, vägare m. fl., hvilka regelmässigt
uppbära antingen fast ersättning, vissa procents provision å omsättningsbeloppet
eller tantiöme af vinsten. Någon gång utföras emellertid dessa
tjenstemäns förrättningar af föreningsmedlemmarne turvis eller efter anmodan,
stundom emot timpenning eller daglön för den derigenom vållade
tidsförlusten. Då tjenstemän finnas jemte styrelsen, tillsättas de.regelmässigt
af denna, hvars ledamöter äfven i nagra fall sta i subsidiär ansvarighet
för de ersättningsbelopp, som tjenstemännen kunna blifva skyldiga
att till föreningen gälda. Emellertid händer det äfven, dels att
åtminstone kassaförvaltaren och försäljningsmannen eller handelsföreståndaren
väljas af föreningen a allmän sammankomst, vanligen efter
förslag af styrelsen, dels att föreningen , (med qvalificerad majoritet)
kan förkasta styrelsens val. Ofta är det i stadgarna uttryckligen bestämdt,
att tjenstemännen skola vara medlemmar af föreningen. Att
desamma kunna, af styrelsen, afsättas, säges stundom.

Det är vanligen föreskrifvet, att af de verkställande organen skola
hållas räkenskaper öfver föreningens förvaltning, likasom att bokslut
skall upprättas för att läggas till grund för revisionen. I de icke sanktionerade
föreningarnas stadgar heter det icke sällan, att räkenskaperna
skola så uppställas, att de utvisa hvarje särskild medlems tillgodohafvande.
Någon gång är det äfven bestämdt, hvilka räkenskapsböcker
skola föras^ t, ex. i ett fall hufvudbok, kassabok, varubok, inventariebok
och utborgningsbok, i ett annat »dagbok, journal, faktura-, kassaoch
hufvudbok samt . . . bref-, kopie- och inventariebok». Regler om
värdeberäkningen å föreningens aktiva förekomma undantagsvis, såsom
att lagret endast får upptagas till inköpspris med tillägg af transportkostnader
o. dyl. Här ma äfven anmärkas, att stundom pabjudas afskrifningar
å fastighet, varulager eller inventarier, till fixt årligt eller
för hvarje gång bestämdt belopp. Föreskrifter om periodiska inventeringar
kunna äfven hit hänföras.

Räkenskaperna afslutas oftast för år, men stundom för halfår eller
qvartal. Provisoriska eller summariska afslutningar lör sådana kortare

Styrelsen:
arvode.

Styrelsen:
afsättlighet.

Tjenstemän.

Jtäkenslaper.

116

perioder, medan den egentliga räkenskapsperioden utgöres af året,
förekomma äfven omnämnda.

Allmän sam- I de allra flesta föreningsstadgar omtalas såsom beslutande myn ordinarie

Vch Vighet en »stämma», »allmän sammankomst», »generalförsamling» 1. dyl.
extra. Oftast sammanträder denna såsom ordinarie en eller flere gånger om
året, hvarförutom extra stämmor kunna af styrelsen sammankallas. I
många föreningar skall ett extra sammanträde åtminstone »i vigtigare
frågor» hållas på begäran af föreningsmedlemmar, som representera en
viss del af föreningen. Härvid är det äfven i aktiebolag oftast icke till
aktiernas, utan till aktieegarnes antal, som man tager hänsyn. Stundom är
styrelsen ålagd att ofördröjligen sammankalla stämma, när en viss del
af kapitalet gått förlorad, eller när rörelsen visat sig gå med förlust.
I enstaka fall föreskrifves äfven, att stämma skall genom någon styrelseledamots
försorg sammankallas, då styrelsen i följd af dödsfall
eller annan orsak ej längre uppgår till beslutfört antal.

Allmän sam- Å allmän sammankomst har hvarje föreningsmedlem, eller åtmin—stone
hvarje myndig och manlig sådan, säte och stämma. Undantag
härifrån gorå endast, enligt åtskilliga stadgar, dels sådana medlemmar,
hvilka gjort sig skyldiga till vanhedrande gerningar eller opassande
uppförande, eller som ej uppfyllt sina skyldigheter mot föreningen, dels
sådana, som presumeras vara mot föreningen och dess verksamhet fiendtligt
sinnade, särskildt yrkeshandlande. Vissa föreningsfunktionärer äro
dessutom stundom frånkända rätt att rösta, och t. o. m. att yttra sig, i
andra än vissa, särskildt uppräknade, ärenden, hvarjemte för aktie,
hvilken är underkastad inlösen, eller hvars nye egåre ej blifvit införd
i registerboken, rösträtt ej får utöfvas. Oftast hafva alla medlemmar,
utan afseende på antalet eller storleken af deras andelar, lika
rösträtt. Äfven i de på aktier grundade föreningarna, såväl sanktionerade
som icke sanktionerade, förekommer det endast mera sällan, att rösträtten
beräknas efter aktier, och då är vanligen den inskränkning tillfogad,
att ingen får rösta för mera än viss bråkdel af det å den allmänna
sammankomsten representerade aktiebeloppet eller för mer än
visst aktietal. Den förut omtalade, ofta förekommande, bestämmelsen, att
ingen får innehafva mer än visst antal aktier, verkar för öfrigt tydligen
i samma riktning som sistnämnda regel. Röstande genom fullmäktig
är någon gång alldeles uteslutet och i de flesta fall på det
sätt inskränkt, att endast föreningsmedlemmar (vanligen endast sådana,
som ej tillhöra styrelsen) få begagnas såsom ombud, och ofta äfven
så, att ingen får företräda mer än en frånvarande medlem. I några
föreningar är röstgrunden olika efter ärendenas olika beskaffenhet.

117

Särskild! förekommer det, att i fråga om ändring af stadgarna eller
om föreningens upplösning omröstningen sker efter aktier i en förening,
der det eljest röstas efter hufvudtalet, eller att tvärtom vissa eller
alla val ske efter sistnämnda röstgrund, medan rösträtten i allmänhet
mätes efter aktier. Äfven tages stundom förenad hänsyn till båda
dessa röstgrunder, likasom det händer, att beslutfört antal (och rätten
att fordra extra sammankomst) mätes efter aktier, men omröstningarnas
resultat efter hufvudtalet.

I några föreningars stadgar föreskrifves uttryckligen, att protokoll
skall å allmän sammankomst föras.

På åtskilliga ställen finnas bestämmelser om beslutfört antal å
allmän sammankomst i afseende på vissa eller alla ärenden, hvilka
bestämmelser pläga gå ut derpå, att antingen viss bråkdel af samtliga
delegare eller af samtliga aktier eller ett visst antal af endera skall
vara å sammankomsten representeradt. Särskild! finnas sådana fordringar
ofta uppställa i fråga om giltigheten af beslut angående ändring
af stadgarna eller angående föreningens upplösning.

En mångenstädes förekommande föreskrift är, att inga andra ärenden
få blifva föremål för beslut å allmän sammankomst, än sådana,
som blifvit på förhand (i kallelsen till sammankomsten) tillkännagifna
och af styrelsen beredda, eller att i vissa vigtigare frågor förslaget
måste vara viss tid före sammankomsten framstäldt. Kallelse kungöres
ofta, utan anlitande af tidningar, genom sådana medel som anslag i
föreningens handelslokal eller vid det industriela verk, af hvars arbetare
och underlydande föreningen består, eller genom pålysning
i sockenkyrkan.

Oftast tillerkännes äfven i icke-sanktionerade föreningar allmän
sammankomst uttryckligen befogenhet att ändra stadgarna, hvilka således
ej betraktas såsom ett aftal, omöjligt att rubba utan hvarje enskild
medlems samtycke. Beslut om stadgeändring måste dock nästan
alltid fattas med qvalificerad majoritet eller eljes under försvårande
vilkor, mestadels öfverensstämmande med dem, som gälla för beslut
om förenings upplösning och här nedan skola anmärkas. Stundom
tillägges den inskränkning, att ändringen ej får beröra föreningens
ändamål.

I några fall står såsom beslutande myndighet öfver eller bredvid
allmän sammankomst en arbetsgivare, hvilken lemnat den bland de
hos honom anstälda arbetarne bildade föreningen understöd af en eller
annan art och i sammanhang dermed betingat sig ett sådant inflytande.
Om styrelsens maktfullkomlighet är förut taladt.

Allmän sammankomst
:
protokoll.
Allmän sammankomst
:
beslutfört
antal.

Allmän sammankomst:

utlysande och
ärendenas
kungörande.

Allmän sammankomst:

kompetens.

118

Revisorer.

Skiljemän.

Föreningsmedlemmarnes
skyldigheter.

Att revisorer vanligen förekomma, är redan ofvan omnämndt. Nästan
alltid väljas de, till antal af två eller flere och för ett ar i sender,
bland föreningsmedlemmarne. Det händer dock äfven, att jemväl personer,
som stå utom en förening, kunna utses. Revisorernas uppgift
är att granska i främsta rummet styrelsens, men ofta derjemte äfven
föreningstjenstemännens förvaltning. Häruti äro de understundom biträdda
af eller ersatta med särskilda, inom eller utom styrelsen tagna,
kontrollanter och inventeringsmän. Granskningen sker minst en gång
årligen, men icke sällan äro revisorerna skyldiga att flere gånger hvarje
år vid tillfällen, som antingen äro på förhand i stadgarna bestämda,
eller som de sjelfva välja, eller hvarom de få afvakta styrelsens anvisning,
inventera lager och kassa o. s. v. I ganska många föreningar
(äfven sanktionerade) hafva revisorerna sig ålagdt att utöfva en ständig
kontroll och ega de, till möjliggörande häraf, när som helst tillgång
till alla räkenskaper och öfriga handlingar m. m. Att revisorerna
stundom tillhöra den förstärkta styrelse, som skall handlägga vissa
vigtigare eller svårare frågor, är redan omförmäldt. I sammanhang med
revisionen torde böra omnämnas, att en ständig inspektionsrätt. i några
föreningar tillkommer hvarje särskild föreningsmedlem. Härmed kan
sammanställas, hurusom, enligt hvad redan ofvan omtalats, i vissa
föreningar styrelsen skall, utom det till grund för revisionen liggande
årsbokslutet, till föreningsmedlemmarnes upplysning framlägga summariska
(provisoriska) räkenskapsafslutningar för kortare perioder. Stundom
ålägga stadgarna revisorer och kontrollanter ansvarighet för den skada,
som uppkommer derigenom, att de icke med tillräcklig omsorg utföra
sitt uppdrag.

Såsom ännu ett föreningsorgan kunna åtminstone i vissa fall betraktas
skiljemän. I föreningarna tyckes i allmänhet råda stor obenägenhet emot
judicielt afgörande af de tvister, som inom desamma kunna uppkomma.
Mycket ofta skall sålunda »fråga hvilken ej är af natur att den ovilkorligen
bör dragas inför domstol», eller som ej angår »lagligt uttagande
af ersättning för balans eller skada», afgöras antingen å allmän
sammankomst af föreningen sjelf eller, vanligast, genom för hvarje
gång af vederbörande parter valde skiljemän. Någon gång har man
emellertid ej nöjt sig härmed, utan inrättat en för viss tid vald »jury»
med uppgift att afdöma de tvistigheter, som kunna under denna tid
yppa sig.

Af föreningsmedlemmarnes skyldigheter emot föreningen äro redan
åtminstone antydningsvis på sina ställen omtalade åliggandena att förvalta
föreningens förtroendeuppdrag (eller utföra vissa sysslor) och att ej

119

vid anskaffandet af förnödenheter förbigå föreningen äfvensom förpligtelserna
af moralisk art, såsom t. ex. den att iakttaga nykterhet.
Dessutom åligger det regelmässigt föreningsmedleinmarne att göra vissa
tillskott till föreningens kassa.

Dessa tillskott äro åter i olika föreningar och ofta t. o. m. i eu
och samma förening af mångfaldig art. Enklast ordnad är tillskottspligten
i de egentligå aktiebolagen, der hvarje aktieegare i regel endast
har att inbetala de af honom tecknade aktiernas belopp. Vid
fortsatt emission kan dock tillkomma ett agio eller en »inträdesafgift»,
som motsvarar föreningens genom den redan idkade verksamheten
vunna förkofran. I några hithörande föreningar upptages äfven eljest
en särskild inträdesafgift, hvilken då utgöres af en fix, ringa summa.
Aktiens belopp är oftast 10 kr. och varierar vanligen mellan 5 och
25 kronor. Det är endast i några få fall, som detsamma stiger till
50 eller 100 kr., och ännu mera sällan, som det nedgår till 1 kr.
Påföljden, om aktietecknare försummar att inom föreskrifven tid,
hvilken vanligen är knappt tillmätt, inbetala det tecknade beloppet, är
regelmässigt aktierättens förlust tillika med förverkande af det, som
redan kan vara inbetaldt.

Också i de icke sanktionerade aktieföreningarna är medlemmarnes
skyldighet i det ifrågavarande afseendet ofta inskränkt till en förpligtelse
att inbetala tecknade aktier (vid fortsatt emission eventuel med
agio). Men i dessa föreningar förekomma icke sällan jemte aktieinsatserna
äfven andra bidrag, hvilka till sin art egentligen höra hemma
i de icke på aktier grundade föreningarna. Stundom är det ganska
tvifvelaktigt, om en förening rätteligen bör anses vara grundad på
aktier, d. v. s. på kapitalandelar af bestämd storlek (en eller flere
för hvarje medlem). Då t. ex. genom regelmässiga eller godtyckliga
inbetalningar hvarje medlem skall småningom samla ett visst andelsbelopp,
kan detta nämligen innebära en på lång tid fördelad aktieinbetalning,
men kan äfven böra uppfattas på annat sätt. Aktieinsatser
föreskrifvas äfven under namn än af inträdesafgift er, än af bidrag till uppköpskapital
(»förlagskapital», »förskottskapital»), än af byggnadsafgifter
in. in., och jemte desamma finner man icke blott egentliga inträdesafgifter
(ofta olika för man och qvinna)''och dermed jemförliga afgifter
till reservfonden, afgifter för motbok o. dyl., utan äfven periodiska,
men icke kapitalbildande, tillskott af fix eller obestämd storlek (lialfårsafgifter
in. fl.). Någon gång stadgas det, att aktieinsatserna ej få återtagas
förrän vid föreningens upplösning. Oftast återfår dock utträdande
medlem efter viss uppsägningstid hela sin insats eller eu del

Tillskott.

120

deraf, och stundom hafva kapitalinsatserna till den grad närmat sig
lån, att de, åtminstone efter viss tids förlopp, kunna uppsägas äfven
af en qvarstående medlem, eller att de t. o. m. successivt efter utlottning
återbetalas till medlemmarne; det är icke heller alltid, som det
bestämmes, att ränta å aktieinsatserna (sådan utlofvas nästan regelmässigt)
skall utgå endast i den mån vinst uppkommit. Vidare händer
det, att i en och samma förening finnas två serier »aktier», af hvilka
den ena serien innefattar ett bestämdt antal egentliga aktier och den
andra ett obestämdt antal lotter af annat slag. De förras belopp inbetalas,
jemte en för bildande af »grundfond» (reservfond) afsedd afgift,
till »rörelsekapital». De senare åter, hvilka äfven de äro förenade
med en icke kapitalbildande afgift, kunna efter viss tid uppsägas, gifva
icke något anspråk på vinst, men berättiga deremot sina innehafvare
till »åtnjutande af de med företaget afsedda fördelar». Slutligen är i
några fall hvarje föreningsmedlem förpligtad att utöfver den egentliga
aktieinsatsen tillskjuta ett fixt belopp »fastighetsafgift», som förräntas
och återbetalas. Försummelse att inbetala aktiebeloppet medför
ofta medlemsrättens förlust samt förverkande af inträdesafgiften m. m.
Akties belopp håller sig, såvidt kändt är, äfven i dessa föreningar i
de allra flesta fall emellan 5 och 25 kr., stiger endast i några få föreningar
till 30—50 kr. eller högre och nedgår blott i helt enstaka fall
till 1 eller 2 kr.

I öfriga icke-sanktionerade föreningar återfinner man samma mångfald
af olika benämnda bidrag, som dels erläggas en gång för alla,
dels regelmässigt återkomma, dels kunna föreskrifvas genom särskildt
å allmän sammankomst fattadt beslut (hvarför stundom fordras qvalificerad
majoritet). Dock förekomma tydligen icke här några kapitalbildande
insatser af bestämd storlek, eftersom föreningar med sådana
insatser ju böra räknas till aktieföreningarna. Äfventyret, om någon
medlem icke fullgör den honom åliggande skyldigheten till periodiska
inbetalningar, är vanligen, att han, åtminstone om försummelsen upprepas,
och om ingen giltig ursäkt kan åberopas, blir ur föreningen
utesluten. Ofta skola dock varningar och stundom derjemte eller i
stället konventionalstraff i penningar föregå den slutliga påföljden.
Skyldighetait I de föreningar, hvilka i sin verksamhet tillämpa reqvisitionsrevade
varor, systemet, ar hvarje medlem naturligtvis skyldig att vederbörligen uttaga
(utlösa) de varor han reqvirera!. Denna skyldighet är väl efter
sin natur egentligen sådan, att föreningen och föreningsmedlemmarne
med afseende derpå stå till hvarandra i ett vanligt kontraktsförhållande.
Emellertid är det alls icke ovanligt, att densamma i stadgarna behand -

121

las såsom en af medlemskapet härflytande och genom detsamma bestämd
förpligtelse. Detta visar sig t. ex. deri, att äfventyr af vite i
penningar, af varningar och i sista hand af medlemmens uteslutande
uppställas såsom påföljder för försummelse i dess uppfyllande. I enlighet
med samma grunduppfattning karakteriseras medlemmarnes insatser
stundom såsom förlag eller förskotter å blifvande reqvisitioner,
och stadgas det i några föreningar uttryckligen, att en reqvisition endast
undantagsvis får öfverskrida den redan gjorda insatsens belopp.
Utlösandet af det reqvirerade framstår såsom ett förnyande (helt eller
delvis) af den föreskrifna, men genom reqvisitionen och dess utförande
medtagna insatsen. Då en förening är fördelad i afdelningar, hvilka
förmedla reqvisitionerna, pläga stadgarna ålägga hvarje afdelnings medlemmar
solidarisk ansvarighet för utlösandet af hvad för afdelningens
räkning reqvirerats. Stundom tillägges det t. o. m., att det belopp,
som afdelningsmedlemmarne sålunda äro skyldiga att gälda, får utsökas
»såsom på fullt lagligen gällande och löpande revers». I en viss förening,
hvilken ej är fördelad i afdelningar, äro samtliga medlemmar
skyldiga att till ett belopp af högst 5 kr. årligen för hvar och en efter
repartition ersätta föreningen för uteblifven betalning af någon medlems
reqvisitioner. 1 några andra föreningar af samma slag är den
ömsesidiga garantien obegränsad.

Angående föreningsmedlemmarnes skyldighet att dela liden förlust
förekomma endast sällan några bestämmelser. Emellertid finner
man exempel på alla tre de möjliga hufvudsystemen, eller förlustens
fördelning i förhållande till medlemmarnes föregående handel, dess
fördelning efter hufvudtalet och dess fördelning efter kapitalandelar.

Medlemmarnes rättigheter, försåvidt de ej blifvit eller blifva på
annat ställe afhandlade, äro hufvudsakligen tvänne: rätt till handel och
rätt till utdelning.

Den förra rättigheten har naturligtvis intresse endast i det fall,
att det ej står hvem som helst fritt att handla hos föreningen till
samma pris och på samma vilkor i öfrigt som medlemmarne. Hvad det
sista angår, bör förnämligast det uppmärksammas, att de särskilda medlemmarnes
handel kan vara förenad med och utgöra eu måttstock för rätt
till utdelning, och att på detta sätt en prisnedsättning faktiskt kommer
dem till godo. Någon gång finner man rätten till handel väl vara
principielt förbehållen föreningsmedlemmarne, men undantagsvis utsträckt
till andra personer, flit kunna hänföras redan de i annat sammanhang
omtalade fall, att fattiguuderstödstagare i orten få handla till samma
låga pris som medlemmarne, och att »aktier», hvilka egentligen stå

Fördelning
af förlust.

Medlemmarnes
rättigheter.

Rätt till
handel.

122

närmare skuldförbindelser, gifva sina innehafvare samma handelsrätt,
som om de vore medlemmar. Men äfven den anordning förekommer,
att enhvar får emot viss låg afgift inskrifva sig såsom kund och derigenom
försäkra sig om rätt att få handla hos en förening till samma,
blott till kostnadernas betäckande beräknade, priser, som af föreningens
egna medlemmar betalas.

Rättigheten till handel sträcker sig i afseende på qvantiteten till
så mycket af hvarje vara, som behöfves för medlemmen sjelf, hans
familj och husfolk. Missbrukar någon sin rätt genom att inköpa varor
för någon främmandes räkning eller för återförsäljning, är påföljden
vanligen, att han får erlägga plikt, att han förlorar sin andel i årets
vinst, eller att han utstötes ur föreningen.

Äfven då föreningsmedlemmarne icke åtnjuta uteslutande rätt att
handla hos föreningen eller icke få handla till billigare pris än andra
personer eller med anspråk på efterföljande prisnedsättning i form af
vinstutdelning i mån af hvars och ens handel, händer det ofta, att de
äro i det afseendet gynnsammare stälda än personer utom föreningen,
att de få kredit. lättare eller på längre tid. I sjelfva verket är det
icke ovanligt och ej ens i egentliga aktiebolag okänd!, att föreningsmedlemmarne
hafva en antingen ovilkorlig eller vid vissa vilkor fäst
rätt att få varor på kredit till ett belopp motsvarande hvars och
ens insats (eller viss bråkdel af denna), under det att öfriga kunder,
när sådana finnas, måste betala kontant. Det företräde, som föreningsmedlemmarne
härutinnan fått sig i stadgarna tillerkändt, kan af naturliga
skäl antagas vara i tillämpningen ännu långt mera utsträckt. Å
andra sidan bör det emellertid påpekas, att i några fall föreningsmedlemmarnes
rätt till omedelbar prisnedsättning eller till framtida
vinstutdelning i mån af hvars och ens handel är gjord beroende deraf,
att deras handel sker mot kontant betalning, så att det t. ex. endast är vid
kontant inköp, som till bevis om inköpet marker lemnas eller det inköptas
pris i motbok antecknas. I allmänhet är för öfrigt i stadgarna, hvilka
dock, enligt hvad genom tillgängliga räkenskapsutdrag konstateras
kunnat, i detta afseende ofta lemnas utan efterföljd, allt kreditgifvande
förbjudet. Af intresse är, att tvärtom i en förening kontant handel är
utesluten och betalning för hvarje medlems inköp uppbäres vid nästföljande
aflöning å den fabriks kontor, af hvars arbetare föreningen
består. Häremot svarar, att det af styrelsen bestämmes, till hvilket
belopp hvarje medlem får uttaga varor. Något liknande förekommer
äfven i några andra föreningar, särskild! äfven sådana, som tillämpa
reqvisitionssystemet.

123

Rätten till utdelning är i formen af två slag, nämligen rätt till
ränta å insatsen och rätt till vinst. I sjelfva verket utgör emellertid
räntan regelmässigt åtminstone till afsigten en del af vinsten, och är
denna å sin sida, såsom redan ofvan påpekats, i grund och botten
olika till arten, allteftersom den uppkommit genom handel med medlemmarne
sjelfva eller på annat sätt.

För fördelning af vinsten (den såsom ränta betecknade vinsten
härunder inbegripen) finnas tre olika hufvudgrunder, nämligen medlemsantalet,
insatsbeloppet och handelsomsättningens storlek. Alla dessa
tre grunder äro, dels såsom hvar för sig ensam bestämmande, dels
i kombination med hvarandra, representerade i föreningarnas stadgar.
Åtskilliga af dessa gifva för öfrigt inga regler angående vinstfördelningen.
Stundom beror detta derpå, att efter arten af föreningens verksamhet
någon vinst ej är afsedd eller förutsatt. Vissa stadgar föreskrifva,
att en möjligen uppkommande vinst skall användas för föreningens
ändamål. Enligt andra skall frågan om fördelningsgrunden öfver hufvud
eller i afseende på viss del af vinsten för hvarje gång afgöras å
allmänt sammanträde.

I de egentliga aktiebolagen är det den vanligaste regeln, att vinsten
skall utdelas efter aktier. I en ej obetydlig del af desamma gäller
emellertid, att på aktierna endast utdelas vissa procent (5, 6, någon
gång 7), och att Överskjutande vinst fördelas i förhållande till aktieegarnes
handel. Detta senare föregås dock af föreskrifven afsättning till
reservfonden, hvaremot förstnämnda utdelning ofta sker före sådan afsättning.
Det förekommer äfven, att, sedan vissa procents utdelning på
aktierna (och afsättning till reservfonden) skett, återstoden åt vinsten
fördelas dels (nämligen i den mån öfverskottet är, eller anses vara, att
tillskrifva handel med främmande) efter hufvudtalet, dels i förhållande
till de särskilda aktieegarnes inköp, eller att af nämnda återstod två
tredjedelar fördelas i förhållande till inköpen och en tredjedel ytterligare
på aktierna. I icke få fall eger bolagsstämman att besluta om
användningen af hela vinsten eller af den del deraf, som återstår, sedan
vissa procent utdelats på aktierna. Någon gång säges det särskildt,
att stämman härvid kan besluta fördelning i förhållande till inköpen.

I de icke sanktionerade på aktier grundade föreningarna finner
man icke blott vinstfördelning endast efter aktier (lotter eller kapitalinsatser)
eller dels efter dessa, dels efter inköpen på samma sätt,
som, enligt hvad nyss omtalats, eger rum i många sanktionerade föreningar,
utan äfven fördelning uteslutande efter inköpen eller uteslu -

Bått till utdelning.

124

tandé efter hufvudtalet. Båda de sistnämnda systemen förekomma
dock endast i föreningar, der åtminstone regelmässigt ingen medlem
har mer än en lott. I en förening är, ehuru som det synes i strid
mot stadgarna, den anordning tillämpad, att först vissa procents utdelning
beräknas på aktierna (samt medel till reservfonden afsättas),
och att derefter den del af den återstående vinsten, som uppkommit
genom medlemmarnes handel, utdelas i förhållande till denna, samt det
öfriga ytterligare på aktierna.

I de icke på aktier grundade konsumtionsföreningarna finner man
olika kombinationer. En af dessa är t. ex., att först ränta beräknas på
medlemma&nes olika stora kapitalinsatser, och att öfverskottet derefter
fördelas lika på alla medlemmarne. Men vanligast sker fördelningen
antingen endast efter hufvudtalet eller endast i förhållande till inköpen.
Någon gång förekommer det emellertid äfven här, att man gör åtskilnad
på den vinst, som uppkommit genom handel med medlemmar, och den,
som intjenats genom handel med främmande, och fördelar den förra i
förhållande till medlemmarnes inköp, men vinst af det senare slaget
efter hufvudtalet. Exempel finnas också derpå, att en förening, utan
att vara bunden af någon bestämmelse i stadgarna, eger att å allmän
sammankomst besluta om vinstens användning. Föreskrifter om afsättning
till reservfonden pläga för öfrigt jemväl i de osanktionerade
föreningarna vara sammanflätade med reglerna för vinstfördelningen,
än så, att sådan afsättning går före hvarje utdelning, än så, att den
sker först efter utdelning af visst slag.

Anmärkas må, att det någon gång ålägges medlemmarne såsom
en förpligtelse, men oftare såsom en rättighet medgifves dem, att låta
den till utdelning bestämda vinsten eller eu del deraf qvarstå hos föreningen
till bildande af nya lotter. Detta förekommer äfven i egentliga
aktiebolag. Bestämmelser, att en medlems vinstandel skall innehållas
till fyllande af uppkommen brist i hans insats, finner man deremot,
af naturliga skäl, endast i de icke sanktionerade föreningarna.

Vinsten beräknas och utdelas i de allra flesta fall för år, men
någon gång för kortare perioder.

Att i ett kändt fall vinsten utdelas äfven till icke-medlemmar i förhållande
till deras inköp, ehuru endast med proportionsvis hälften så
stort belopp som å medlemmarnes inköp, är ofvan omtaladt.

För utrönande af omfattningen af hvarje medlems handel användas
olika metoder. Stundom införes hvarje inköp i köparens motbok, eller
utfärdar försäljningsmannen särskilda skriftliga bevis öfver inköpen.
Stundom åter får köparen vid hvarje inköp marker å samma belopp

125

som det erlagda priset. Dessa marker inlemna^ vanligen periodiskt,
för att deras summa skall i motbok antecknas. En fjerde metod är,
att anteckning om de särskilda köparne och försäljningsbeloppen sker
i föreningens räkenskaper, och att endast med ledning af dessa utdelningslängd
sedan upprättas. Icke sällan måste hvarje inköp uppgå till
ett visst minimibelopp, för att marker skola lemnas eller inköpet i
motbok införas, och någon gång föreskrifves det, att, om en medlems
årskonsumtion ej uppgått till viss summa, han icke eger rätt till sådan
utdelning, som beräknas efter inköpen.

Föreningsmedlemmarnes ansvarighet för föreningsförbindelserna är Medlemmarlångt
ifrån alltid i stadgarna ens omnämnd och ännu mera sällan a^!''

på ett fullt tydligt sätt ordnad. Härvid bortses emellertid från de eningsförbinegentliga
aktiebolagen, der ju enligt 10 § af 1848 års förordning del^ernaaktieegarne
i regel äro frikallade från personlig ansvarighet och häfta
allenast med sina inbetalade eller utfästa insatser. Hvad åter öfriga
föreningar angår, så förekommer det i några få fall, att stadgarna
ålägga medlemmarne solidarisk ansvarighet. Denna är antagligen då
afsedd att kunna göras gällande i samma ordning, som tillämpas med
afseende på vanliga handelsbolag. I ännu några fall finner man, såsom
redan ofvan omtalats, föreskrifvet, att medlemmarne gent emot
föreningen stå i en solidarisk ansvarighet för utlösande af reqvirerade
varor, och från denna ansvarighet, hvilken oftast är obegränsad,
kan man måhända sluta sig till en afsigt, att medlemmarne äfven i
förhållande till föreningens borgenärer skola vara på lika sätt förbundna.

Vidare är det öfvervägande vanligt, att de konsumtionsföreningar, som
gjort firmaanmälan enligt 1887 års lag, inregistrerats i handelsregistrets
afdelning för enskilda näringsidkare och för handelsbolag, hvilket förhållande,
i den män det kan anses bero på delegarne sjelfva, torde i
förevarande afseende vara af en viss betydelse, såsom hänvisande på
en föreställning hos desamma, att föreningarna äro att betrakta som
handelsbolag. Om verkan deraf, att en personligen ansvarig medlem
utträder, saknas nästan alltid bestämmelser. Det förekommer dock, att
ansvarigheten förklaras omfatta endast sådana förbindelser, som förefunnos
vid medlemmens utträde — deremot icke de vid den senai-e
tidpunkt, då hans andel utbetalas, tillkomna —, samt upphöra 6 månader
derefter, detta dock endast, såframt ej föreningen inom samma tid
blifvit upplöst.

Å andra sidan kan det med full visshet antagas, att i de flesta
icke-sanktionerade på aktier grundade föreningar man afsett att vinna
samma befrielse från personlig ansvarighet, som kommer aktieegarne

126

i egentliga aktiebolag till godo. Sannolikt är det en sådan frihet från
personlig ansvarighet, som åsyftas med den stundom förekommande, i
sig något tvetydiga, bestämmelsen, att medlemmarne ansvara i mån af
tecknadt belopp. Äfven inom och med afseende på en ej obetydlig
del af öfriga föreningar har antagligen föreställningen om en sådan
frihet gjort sig gällande. Att åtminstone i vissa, på konsumtionsföreningar
synnerligen rika, delar af landet detta varit händelsen, och att föreningarna
verkligen der lyckats att vid konkurser och exekutioner
blifva behandlade i likhet med egentliga aktiebolag, framgår uttryckligen
af vissa till Komitén inkomna ofticiela yttranden. Nästan från alla
håll påpekas för öfrigt den rättsosäkerhet, som uti nu ifrågavarande
afseende råder.

Ett slags medelväg, hvilken dock genom sin obestämdhet uppenbarligen
redan i sig lemnar stort rum för en sådan osäkerhet, äfven
om densamma kunde anses vara af lagstiftningen sanktionerad, har
man troligen åsyftat att välja i de föreningar, hvilkas stadgar innehålla,
att för föreningens förbindelser häfta i främsta rummet föreningens
egna tillgångar, och ansvara derefter medlemmarne »efter lag».
Man torde nämligen få antaga, att med denna bestämmelse afsetts att
gifva en regel med giltighet äfven i förhållande till tredje man. Den
förekommer, på ett undantag när, endast i aktieföreningar, bland dem en,
hvars ordning blifvit af Konungens Befallningshafvande i orten faststäld.

Förenings- Icke blott när föreningsmedlemmarne äro befriade från personlig
kapital, ansvarighet, utan äfven när sådan åligger dem, har föreningsförmögenheten
betydelse såväl i sin egenskap af kreditbasis som i andra afseenden.
Det är derföre af vigt, att en sådan förmögenhet till tillräckligt
belopp sammanhålles. Härtill tjeuar först grundsatsen, att
aktiekapital, der sådant finnes, icke får genom vinstutdelning minskas.
Denna grundsats, som i afseende på de egentliga aktiebolagen följer
af 9 § i 1848 års förordning, gäller äfven i de flesta öfriga på aktier
grundade föreningar samt har analogisk användning också i föreningar
med kapitalandelar af obestämd storlek. Äfven der uppfattningen
af nämnda princips betydelse är mindre klar, blir densamma
dock ofta tillämpad i följd deraf, att det insatta kapitalet plägar betraktas
såsom en skuld eller åtminstone såsom en passivpost i balansräkningen
och derföre i hvarje fall måste af motsvarande tillgångar uppvägas,
innan balansräkningen kan utvisa någon vinst. Vidare hör hit den i
de egentliga aktiebolagens stadgar icke sällan förekommande bestämmelsen,
att hembjuden aktie ej får inlösas med anlitande af aktiekapitalet,
hvilket genom sådan inlösen skulle effektivt minskas. I de

127

icke sanktionerade aktieföreningarna plägar i stället vara föreskrifvet,
att aktiekapitalet i följd af sådan inlösen icke får nedgå under minimum,
men väl deremot får minskas intill detta. En dylik regel förekommer
för öfrigt någon gång äfven i egentliga aktiebolag.

Förstärkning af kapitalet åsyftas genom de mycket vanliga före- Reservfond.
skrifterna om bildande af en reservfond. En sådan fond omtalas alltid
i de egentliga aktiebolagens och ofta äfven i de öfriga konsumtionsföreningarnas
stadgar. Afsättning till densamma af vinst föreskrifve^
i olika föreningar till olika belopp, som beräknas antingen i procent
af vinsten eller i procent af aktiekapitalet eller på annat sätt. För de
första åren påbjudes stundom reserverande af hela vinsten, så att ingen
utdelning får ske, förrän antingen viss tid förlupit eller reservfonden
uppnått viss storlek. Det agio (eller s. k. inträdesafgift), som vid emission
af nya aktier betingas, torde väl äfven oftast gå till reservfonden,
ehuru uttryckliga bestämmelser i sådan syftning äro ganska sällsynta.

I de icke sanktionerade föreningarna har reservfonden dessutom andra
tillflöden, såsom vanliga inträdesafgifter, särskilda reservfondsafgifter,
plikter och förverkade belopp. Det förekommer ganska ofta, någon gång
äfven i egentliga aktiebolag, att reservfonden, om den ock ej särskilt
förvaltas, dock hvarje år förstärkes med den beräknade räntan å dess
belopp vid årets början. Det säges ofta, att densamma får tillgripas
endast för betäckande af förluster och således i ingen händelse genom
utdelning förminskas. Och särskildt i de egentliga aktiebolagen är det
vanligt, att reservfondens anlitande förutsätter ett med qvalificerad
majoritet fattadt beslut å allmän sammankomst.

Utträdande medlem eger i regel ingen rätt att utfå någon andel
af reservfonden.

För fattande af giltigt beslut om förenings upplösning kräfves I< ''orenings
nästan alltid qvalificerad majoritet, eller ock uppställas andra fordringar uPPlusnmQtill
förebyggande af förhastade åtgärder och till skyddande af de mest
intresserades rätt i detta hänseende. Stundom utbytes den vanliga röstgrunden
emot en annan, eller tillämpar man på en gång två olika röstgrunder.
I de egentliga aktiebolagen finner man dels endast bestämmelser
om qvalificerad (vanligen tvåtredjedels) majoritet, dels tillika regler
derom, att, då ett förslag om upplösning blifvit framstäldt, detsamma antingen
väl kan genast afslås, men icke definitivt antagas, eller ock ej ens
kan omedelbart förkastas, utan måste hvila till en andra stämma. Någon
gång sker i sådan fråga omröstningen efter aktier i stället för, såsom
i andra ärenden, efter hufvudtalet, eller upphäfves, då det förra omröstningssättet
äfven i öfriga frågor användes, det maximum, som eljes är

128

Liqvidation.

uppstäldt för hvarje aktieegares rösträtt. Dessutom förekomma kombinationer
af båda röstgrunderna, t. ex. så, att upplösningsbeslut måste fattas
med eu efter hufvudtalet beräknad tvåtredjedels majoritet, hvilken tillika
innefattar % af aktiekapitalet, eller tvärtom med tvåtredjedels aktiepluralitet,
som i sig innesluter hälften af aktieegarne. Har rörelsen gått
med förlust (af viss betydenhet), mildras i några fall vilkoren för fattande
af ett giltigt beslut om upplösning, likasom det förekommer, att under
samma förutsättning aktieegare, som utgöra eu minoritet af viss storlek,
kunna yrka, att antingen upplösning beslutes eller deras aktier blifva
efter viss grund inlösta.

I öfriga föreningar kräfves stundom enhällighet eller qvalificerad
(ända till niotiondedels) majoritet af de närvarande, stundom upprepadt
beslut eller beslut, som fattats efter det förslaget om upplösning
livilat enligt stadgarnas omedelbara föreskrift, stundom samtycke af
viss procent af samtliga delegare. I ett fall förklaras upplösning omöjlig,
så länge visst antal delegare qvarstå. I ett annat är upplösning
obligatorisk, då aktiekapitalet till tre fjerdedelar gått förloradt.

Om utredning af upplöst förenings affärer och om kapitalutdelning
åt medlemmarne finner man i de egentliga aktiebolagens stadgar ingenting
annat, än de vanliga två reglerna, att årsstämning å okända
borgenärer genast skall sökas, och att, i enlighet med 9 § i 1848 års
förordning, utdelning, så länge skulder qvarstå oguldna, ej får ske,
med mindre vissa procents öfverskott utvisas af behörigt bokslut.
Någon gång tillägges det dock, att sättet för uppgörande af bolagets
angelägenheter skall efter förslag, som styrelsen är skyldig att framlägga,
af bolagsstämman beslutas.

Hvad åter angår öfriga föreningar, så finnes hos några få på aktier
grundade den regeln, att insatserna kunna återbetalas först efter det
tillgångarna blifvit realiserade och skulderna betalda. Detsamma kan
tydligen antagas gälla i den, likaledes på aktier grundade, förening,
enligt hvars stadgar medlem, som utträda förlorar rätten att utfå sin
insats, i fall föreningen upplöses före den tid, då insatsen bort till
honom utbetalas. De behållna tillgångarna fördelas i ett fall i förhållande
till medlemmarnes olika stora kapitalinsatser, i ett annat
efter aktier, i ett tredje efter hufvudtalet, i ännu några deremot efter
medlemmarnes inköp under föreningens hela verksamhetstid. Antagligen
är det dock i sist åsyftade föreningars stadgar afsedt, att
kapitalinsatserna först skola återbetalas, och det säges uttryckligen,
att föreningen på allmän sammankomst, med qvalificerad majoritet,
kan besluta behållningens anvisande till något allmännyttigt ändamål.

129

Produktionsforeningar.

Såsom ofvan framställts, innefatta produktionsföreningarna i vid- Begränsning
sträcktaste bemärkelse — om man bortser från de stundom och i viss ockr°^ka
mån hithörande kredit-, byggnads- och försäkringsföreningarna — sådana
föreningar, som antingen afse omedelbar produktion genom medlemmarne
(produktionsforeningar i inskränkt bemärkelse) eller afsättning
af de produkter, som medlemmarne hvar för sig åstadkomma, eller
anskaffande af råämnen eller verktyg för de särskilda medlemmarnes
produktion eller understödjande af deras liandel, särskild! genom gemensamma
inköp eller gemensamma upplag. Det har likaledes redan ofvan
anmärkts, att åtskilnaden emellan de båda första underarterna i och för
sig är sväfvande i följd af svårigheten att bestämma gränsen emellan
den bearbetning, som utgör en verklig produktion, och den, som är af
relativt mindre genomgripande art och allenast afser att lätta afsättningen.
Det rätta skiljemärket torde bestå deri, att de egentliga produktionsföreningarnas
hufvudsyfte är att omedelbart tillgodogöra medlemmarnes
arbetskraft, medan det vid de andra är likgiltigt, om bearbetningen
i fråga utföres af samtliga medlemmarne sjelfva eller af
blott en eller annan af dem eller af legda arbetare.

Äfven om till produktionsforeningar i inskränkt och'' egentlig bemärkelse
böra räknas allenast sådana föreningar, som afse producerande
för gemensam räkning genom medlemmarnes egna arbetskrafter, så
vill man icke härmed utesluta föreningar, livilka utom sina egna medlemmar
använda äfven andra personer såsom arbetare. Det nämnda
ändamålet måste dock såsom hufvudsyfte qvarstå. Får deremot tillgodogörandet
af främmande arbetskraft (eller af kapital) allt för stor betydelse,
blir en association att betrakta icke som en förening, utan
som ett vanligt industriel bolag, oafsedt om medlemmarne äro såsom
kommersiela eller tekniska ledare eller t. o. in. såsom vanliga arbetare
sysselsatta i dess tjenst.

Vidare måste i alla produktionsforeningar produktionen ske för
gemensam räkning på det sätt, att medlemmarne icke blott uppbära
andelar af företagets vinst, utan äfven äro affärens innehafvare. Det
kan således icke hit hänföras, att eu arbetsgifvare medgifver sina arbetare
eller några bland dem andel i produktionens afkastning vare sig
såsom lönetillägg eller såsom enda vederlag för arbetet (tantieme, commis
intéressé).

130

Produktionsföreningar
i
inskränkt bemärkelse.

Slutligen kunna till produktionsföreningar icke heller räknas sådana
sammanslutningar emellan flere idkare af samma yrke, i hvilka verksamheten
inskränker sig till ett gemensamt uppträdande i vissa frågor, insamlandet
och meddelandet af vissa rön och upplysningar o. dyl., t. ex.
köpmannaföreningar, liandtverksföreningar och öfver hufvud sådana
föreningar, som åsyftas i 13 och 14 §§ af K. F. den 18 Juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet. Stundom är dock gränsen ganska
svår att skarpt uppdraga.

Verkliga produktionsföreningar i egentlig bemärkelse torde i
Sverige vara jemförelsevis fåtaliga, om man, såsom tillbörligt är, utmönstrar
de ofta förekommande tillfälliga arbetareassociationerna för
gemensamt utförande af vissa speciela ackordsarbeten. I de uppgifter,
hvilka genom Konungens Befallningshafvande till Komitén införskaffats,
finner man icke mer än ett enda säkert exempel. Åsyftade
produktionsförening, hvilken för öfrig! åtminstone vid uppgifternas
aflemnande saknar stadgar, består af 10 eller 11 medlemmar och bedrifver
i särskild! uppförd fabrik snickerirörelse. Det nödiga kapitalet
har anskaffats genom ett förlagslån å ej mindre än 62,500 kr. Delegarne
uppbära arbetspenning efter timme eller dag. Uppkommer
vinst, skall densamma till V3 användas till skuldens betalande, till Vj
fördelas mellan delegarne (efter hvilken grund, nämnes ej) och till Vs
afsättas till reservfond. Någon vinst har emellertid ej ännu uppstått.
Verksamheten ledes af en delegare, hvilken äfven eger handla i föreningens
namn. Revision eger regelmässigt rum.

Att åtskilliga andra produktionsföreningar inom riket funnits eller
finnas, kan emellertid såsom visst antagas, ehuru de af naturliga skäl
undgått myndigheternas uppmärksamhet. Några fall, som dels med
säkerhet, dels sannolikt äro att hit hänföra, äro äfven, särskilt från
firmakungörelserna, bekanta. Så förekommer ett vedsågeriaktiebolag
(med 1,000—10,000 aktier å 10 kr.), hvari endast inom visst område
boende, välfrejdade personer af arbetsklassen kunna såsom aktieegare
vinna inträde, och som har till ändamål att genom de till arbete både
berättigade och förpligtade aktieegarne åt allmänheten utföra vedsågning
och liknande sysslor. Några stadsbudskontor och stufveriassociationer
torde i afseende på ändamålet vara härmed nära jemförliga.
Om desamma är emellertid, hvad angår organisationen, lika litet med
visshet bekant som om de ganska talrika handtverksbolag, särskildt
måleribolag, men äfven t. ex. gjuteri- och snickeribolag, hvilka i firmakungörelserna
förekomma omnämnda på sådant sätt, att skäl finnes för

131

det antagandet, att deras liufvudsakliga syftemål är att tillgodogöra
bolagsmännens egen arbetskraft,

Nära gränsen emellan den första och den andra underarten af produktionsföreningar
stå de med hvarje dag talrikare och vigtigare samt
jemförelsevis väl kända mejeriföreningarna, hvilka efter den ofvan uppstäda
klassifikationen icke äro att räkna såsom produktionsföreningar
i egentlig bemärkelse, utan såsom föreningar för afsättning af medlemmarnes
produkter. Detta uteslutes nämligen icke deraf, att den
sötmjölk, som af medlemmarne produceras, af föreningarna bearbetas
och i form af smör, ost, skummjölk eller vassla afyttras.

Mejeriföreningarna förekomma dels såsom egentliga aktiebolag,
dels under annan associationsform. I synnerhet i det första fallet är det
ofta mycket svårt, eller t. o. m. omöjligt, att med ledning af stadgarna
eller i öfrigt tillgängliga uppgifter afgöra, huruvida en viss association
tillhör den här ifrågavarande arten eller utgör ett vanligt spekulationsbolag.
Af detta och andra skäl låter det sig ej göra att angående
mejeriföreningarna gifva noggranna sifferuppgifter. Så mycket kan
dock sägas, att dessa föreningar kunna räknas i hundratal och deras
årsomsättning i millioner kronor; fall äro kända, då den sistnämnda
för en enda förening uppgår till 100,000 kr.

Om resultaten af ifrågavarande föreningars verksamhet äro myndigheternas
omdömen mycket gynnsamma, och detta, som det synes,
med all rätt. Den vinstutdelning, som lemnas, är emellertid icke betydande
eller i många fall ens någon, hvadan fördelen för delegarne
inskränker sig till möjligheten att hos föreningarna få afsättning (till
lönande pris) för sin mjölk. Också synes det mjölkpris, som föreningarna
betala, och hvilket stundom är fixt, stundom är bestämdt i visst
förhållande till noteringen å smör jemte någon gång mjölkens fetthalt,
stundom åter periodiskt, vanligen för redan förflutna perioder, fastställes
af förenings styrelse (eller å allmän sammankomst), i allmänhet vara sa
högt, att föreningarna ej gerna kunna påräkna någon afsevärd vinst.

Inköp af mjölk från leverantörer, som icke tillhöra föreningen, är
ofta medgifvet, men har näppeligen någon större betydelse.

I de flesta sanktionerade mejeriföreningars stadgar finnas, såsom
redan antydt, få eller inga egendomligheter, hvarigenom man
kan skilja dem från vanliga, på vinst beräknade, aktiebolag. De förras
syfte att lätta tillgodogörandet af medlemmarnes mjölkafkastning har
med andra ord lika litet som medlemmarnes af detta syfte härflytande
rättigheter och skyldigheter fått något tydligt uttryck i stadgarna.
Icke desto mindre äro naturligen uppgifter om dessa föreningar upp -

Mejeri föreningar.

Inledning.

132

Stadgar.

Benämning.

Säte.

Anmälan.

Personliga

gratifika tioner.

In- och utträde.

lysande för frågan, under hvilka former de bestående mejeriföreningarna
faktiskt verka.

Skriftliga stadgar saknas i åtskilliga icke-sanktionerade föreningar,
deribland äfven flere på aktier grundade.

Anmärkas bör, att mejeriföreningarna, liksom konsumtionsföreningarna,
kunna efter stadgarnas, uppenbarligen på lån beroende, frändskap
fördelas i grupper, hviikas områden här någorlunda sammanfalla med
länen. I åtminstone ett län äro genom Hushållningssällskapets försorg
utarbetade normalstadgar (för sanktionerad förening), hvilka vanligen
oförändrade antagits af de särskilda föreningarna.

De icke sanktionerade mejeriföreningarnas benämning består oftast
af ordet »mejeriförening», någon gång »mejeribolag» eller t. o. m.
»mejeriaktiebolag», med förutskickad ortbeteckning. Häremot svarar
vid de sanktionerade föreningarna »mejeriaktiebolag», äfvenledes med
ortbestämning.

Föreningarna hafva stundom filialer ej blott för uppsamling utan
äfven för bearbetande af mjölk. Något fall, då en filial är belägen inom
annan jurisdiktion än hufvudetablissementet, och då följaktligen någon
tvekan möjligen kunde uppstå om föreningens forum o. dyl., är icke
kändt.

Af de icke sanktionerade föreningarna äro endast jemförelsevis
ytterst få till handelsregistret anmälda.

Medlemmar kunna enligt sakens natur egentligen endast sådana personer
vara, som producera mjölk. I många icke-sanktionerade samt en
och annan sanktionerad förenings stadgar är detta särskild! uttryckt eller
på ett otvetydigt sätt förutsatt. I allmänhet deremot finnas inga som
helst fordringar i personligt afseende uppstäda.

I de föreningar, hvilka icke äro grundade på aktier, står inträde
när som helst öppet för en hvar. Å andra sidan kan medlem när som
helst utträda. Härigenom plägar han dock förlora all rätt till ersättning
för de afgifter eller insatser, som han kan hafva erlagt. Undantag
härifrån göres endast för det fall, att den utträdande är en arrendator,
hvilkens kontraktsenliga arrendetid gått till ända, deremot t. ex.
icke, då medlem, som är jordegare, säljer sin fastighet. Medlem kan
uteslutas ur föreningen, stundom efter varning och första gången med
möjlighet till återinträde efter viss tid, på grund af brott emot skyldigheterna
att lemna mjölkafkastningen till föreningen och att hålla
mjölken af god beskaffenhet. Något öfverlåtande af andel i förening
förekommer omnämndt endast i sammanhang med öfverlåtande af den
mjölkproducerande fastigheten, särskilt äfven så, att en tillträdande

133

arrendator kan få afträdare^ medlemsrätt på sig Överflyttad. I en
förening vill man fästa delaktigheten vid jorden och ålägger man efter
dennas försäljning köparen utan vidare och oberoende af hans vilja
att träda i säljarens ställe. Såsom en anmärkningsvärd form för inträde
må nämnas, att enligt en icke på aktier grundad förenings stadgar
hvarje ny medlem egenhändigt inskrifver sitt namn och storleken
af sin lott i en registerbok. Att stiftandet af sådana föreningar konstaterats
derigenom, att samtliga de ursprungliga medlemmarne undertecknat
stadgarna, är vanligt.

I de på aktier grundade mejeriföreningarna, såväl de icke sanktionerade
som de sanktionerade, äro aktierna alltid stälda till viss
man. Ofta är det föreskrifvet, att efter öfverlåtelse genom köp, gåfva
o. dyl. hembud till föreningen skall ske, men stundom är allenast
anmälan påbjuden, likasom å andra sidan någon gång hembudsskyldighet
finnes, äfven när aktie genom arf förvärfvats. I åtminstone ett
fall säges det uttryckligen, att regeln om hembud icke har tillämpning,
när aktie öfvergått till någon, som redan förut är aktieegare.
Någon annan orsak till medlems uteslutande tyckes icke finnas, än hans
försummelse att fullgöra de honom åliggande inbetalningarna å aktie.
Dödande af förkommen aktie omtalas i de sanktionerade aktiebolagens
stadgar regelmässigt, men har, efter hvad det vill synas, icke definitiv
verkan.

Icke blott de sanktionerade, utan äfven de flesta öfriga föreningarna
stå under ledning af en styrelse, hvilken oftast har ganska
många ledamöter. Partiel förnyelse af densamma är vanlig. Inom
styrelsen, hvilken undantagslöst tillsättes genom föreningens val, finnas
vanligen ledamöter med särskilda funktioner, såsom t. ex. verkställande
direktör och kassaförvaltare. Föreskrifter om beslutfört antal förekomma
ofta. Styrelsens kompetens säges stundom uttryckligen sträcka sig
äfven till att upptaga lån eller till att kontrahera kassakreditiv af
viss storlek, medan deremot i andra fall det lika uttryckligt fordras,
att bemyndigande till sådana åtgärder blifvit å allmän sammankomst
lemnadt.

Befogenhet att teckna föreningens firma är ofta tillerkänd endast
en eller annan af styrelsens ledamöter, eller endast två eller flere i
förening, eller t. o. m. endast en prokurist.

Åtminstone i regel tillsätter styrelsen öfriga verkställande organer.

Räkenskapers förande och årliga afslutande föreskrilvas äfven i
icke-sanktionerade föreningar ofta. Någon gång heter det, att räkenskaperna
äro när som helst tillgängliga för hvarje särskild delegare.

Styrelse.

Räkenskaper.

Allmän sammankomst.

Revisorer.

Skiljemän.

Medlemmarnes
skyldigheter.

134

I de allra flesta fall förekomma allmänna sammankomster, dels
ordinarie, dels extra ordinarie. Extra sammankomster kunna i de
egentliga aktiebolagen påfordras af delegare, som tillsammans inne^
hafva ett visst antal aktier, i de öfriga föreningarna af delegare, som
utgöra ett visst antal. Omröstningsgrunden är i de egentliga aktiebolagen
aktietalet, dock oftast med viss inskränkning, så att ingen får
rösta för mer än visst antal aktier eller för mer än viss bråkdel af de
på stämman representerade aktierna. I några fall skola emellertid vid
val rösterna räknas efter hufvudtalet, eller skall vid lika röstetal sistnämnda
grund subsidiärt anlitas för att vinna ett afgörande. I öfriga
föreningar förekommer dels omröstning efter hufvudtalet, dels omröstning
efter storleken af hvars och ens lott i föreningen, dels omröstning
efter aktier. Att rösta genom fullmäktig är åtminstone i de på
aktier grundade föreningarna medgifvet.

Allmän sammankomst kungöres ofta endast genom pålysning i
kyrkan eller kyrkorna inom föreningens verksamhetsområde.''

Ändring af stadgarna kan i de allra flesta fall å allmän sammankomst
beslutas. Dock uppställas sådana vilkor som qvalificerad majoritet,
frågans tillkännagifvande på förhand, dess uppskjutande till en
annan stämma eller beslutets upprepande. Någon gång fordras för
stadgeändring äfven styrelsens samtycke.

I afseende å allmän sammankomsts kompetens i öfrigt gälla, allteftersom
styrelsen har en mera eller mindre vidsträckt myndighet och
sjelfständig ställning, skiljaktiga regler. Det är redan ofvan i förbigående
nämndt, att stundom å allmän sammankomst mjölkpriset fastställes.
I en förenings stadgar heter det helt allmänt, att »alla angelägenheter,
förutom den egentliga förvaltningen», skola blifva föremål
för beslut å allmän sammankomst.

Revisorer med uppgift att granska styrelsens och de särskilda
funktionärernas förvaltning samt att föreslå beviljande eller förvägrande
af ansvarsfrihet äro äfven i de icke sanktionerade föreningarna vanliga.
Den ständiga tillgång till räkenskaperna, som understundom är
tillerkänd samtliga föreningsmedlemmar, har förut omtalats.

Äfven i mejeriföreningarna råder en allmän benägenhet att undvika
ett judicielt afgörande af uppkommande tvister. Regelmässigt
förekomma sålunda bestämmelser om skiljemän, utan att dock här något
exempel på en permanent skiljemannanämnd är bekant.

Föreningsmedlemmarnes skyldigheter inskränka sig enligt stadgarnas
lydelse i de egentliga aktiebolagen till inbetalning af tecknadt
aktiebelopp. För försummelse härutinnan föreskrifves, såsom redan

135

förut antydts, den påföljd, att den försumlige medlemmen uteslutes ur
bolaget med förlust af de inbetalningar, som han redan kan hafva
fullgjort. I öfriga mejeriföreningar åter omtalas en mångfald af skyldigheter.
Till och med i de på aktier grundade finner man stadganden
om pligt för hvarje medlem att till föreningen lemna den mjölk han
har att aflåta, vid äfventyr att eljes gälda skadestånd, samt att, i förhållande
till aktietalet, dels göra ytterligare tillskott, i händelse sådana
visa sig nödvändiga och blifva i vederbörlig ordning beslutna, dels
bidraga med för föreningsmejeriets drift erforderliga arbetsprestationer.
I de icke på aktier grundade föreningarna finner man inträdesafgifter
och uttaxeringar, båda utgående efter storleken af hvarje medlems andel
i föreningen. Denna andel beräknas vanligen efter den af medlemmen
brukade (egda eller arrenderade) arealen inrösningsjord, ofta
afrundad till jemna tunnlandtal. Såsom exempel för att visa, huru
olika andelarna stundom äro, må anföras en förening, som vid sitt
stiftande bestod af 13 delegare med tillsammans 1,255 tunnland, nämligen
från 15 till 380 tunnland för hvarje medlem. — Vidare pläga
medlemmarne i de icke på aktier grundade föreningarna vara pligtiga
att än utan än emot (fix) ersättning verkställa isuppläggning, körslor
o. dyl. eller att lemna erforderligt virke, alltsammans efter ofvannämnda
måttstock, d. v. s. i proportion till andelarnes storlek. Åfventyret,
om någon medlem brister härutinnan, säges i några fall uttryckligen
vara det, att det försummade arbetet verkställes emot lega
på hans bekostnad, under det att återigen påföljden, om en besluten
inbetalning ej fullgöres, stundom är uteslutande ur föreningen med
förlust af redan guldna belopp. Slutligen är det ofta vid strängt äfventyr
föreningsmedlemmarne ålagdt att till föreningen leverera sin mjölk
och att genom både positiva och negativa åtgärder sörja derför, att
dennas beskaffenhet är tillfredsställande. Till sistnämnda förpligtelser
hör t. ex. att icke förfalska (utspäda) mjölken, att vid mjölkdjurens
utfodring ej använda sådana ämnen, som gifva mjölken bismak
eller kunna menligt inverka på smörets beskaffenhet, samt att
vid mjölkningen och mjölkkärlens behandling iakttaga renlighet. Bryter
någon delegare emot de i sådana afseenden gifna föreskrifterna,
kan han, såsom redan ofvan nämnts, ur föreningen uteslutas, åtminstone
efter föregående varning och för viss tid. I en förening har
hvarje medlem valet emellan att antingen till föreningen lemna sin mjölk
eller ock i ersättning betala eu årlig afgift (2 kr. 40 öre) per tunnland.

Föreningsmedlemmarnes vigtigaste rättighet är utan tvifvel rättigheten
att genom föreningen få afsättning för sin fastighets mjölk -

Medlemmames
rättigheter.

136

Medlemmarnes
ansvarighet.

produktion, eller, m. a. o., rättigheten att till föreningen lemna mjölken
emot den betalning, som är i stadgarna på ett eller annat sätt bestämd,
eller som af föreningens organer i vederbörlig ordning fastställes.
Med denna rättighet och den deremot svarande skyldigheten
af samma innehåll sammanhänger en annan rättighet, nämligen den att
få, vanligen för fixt pris, hos föreningen inköpa biprodukterna vid
smör- eller osttillverkningen. Denna rättighets omfattning är oftast
så bestämd, att hvarje medlem får köpa skummjölk eller vassla till
husbehof, men någon gång i stället eller derjemte på det sätt, att den
qvantitet af dessa varor, som hvarje medlem får till det fixa priset uttaga,
står i visst förhållande till den af samma medlem levererade
mjölkqvantiteten. Äfven en rätt att få till husbehof hos föreningen
inköpa smör till gällande notering omnämnes.

Samtliga dessa rättigheter finnas egentligen omtalade endast vid
de föreningar, hvilka icke äro grundade på aktier. Någon gång heter
det emellertid i sanktionerade aktieföreningars stadgar, att mjölk köpes
företrädesvis af aktieegare. Och åtminstone rättigheten att leverera
mjölk torde ständigt vara förutsatt. — Medlemmarnes rätt till andel i föreningens
vinst finnes deremot alltid och äfven i de på aktier grundade,
sanktionerade eller icke-sanktionerade, föreningarna omtalad. I flertalet
af de sanktionerade föreningarna sker vinstfördelningen efter
aktier, i en del af dem deremot på det sätt, att 6 procent utdelas å
aktierna och den återstående vinsten i förhållande till den af de särskilda
medlemmarne levererade mjölkqvantiteten. Ofta skall dock afsättning
till reservfonden, tills denna uppnått viss storlek, föregå sistnämnda
utdelning. I de icke sanktionerade aktieföreningarna förekomma
dels samma båda systemer, som i afseende på de sanktionerade omtalats
— afsättning till en amorteringsfond träder dock ofta i stället
för afsättning till reservfonden —, dels äfven det fördelningssätt, att,
efter 6 procents utdelning på aktierna, af återstoden hälften fördelas
i förhållande till levereradt kannetal, hälften ytterligare på aktierna.
I de icke på aktier grundade föreningarnas stadgar finnes ingen annan
grund för vinstutdelningen omtalad än den levererade mjölkqvantiteten.
Exempel gifves här, att »öfverskott» månadsvis utdelas.

Föreningsmedlemmarnes ansvarighet för föreningens förbindelser
är i de icke sanktionerade föreningarna ofta med tystnad förbigången
eller i synnerligen oklara uttryck omtalad. I de på aktier grundade
föreningarna utan sanktion saknas alla bestämmelser, hvilket måhända
får anses häntyda på en önskan eller eu förutsättning, att den personliga
ansvarigheten här lika väl som i de egentliga aktiebolagen är

137

utesluten. I de icke på aktier grundade föreningarna åter förekommer
t. ex., att medlemmarne i en förening icke blott åläggas ansvarighet en
för alla och alla för en för samtliga af densamma upptagna lån, utan
äfven skola aflemna särskilda skriftliga förbindelser att gälda den andel
af dessa, som på hvar och eu belöper, att en förening säges vara
gemensamt ansvarig för lån, eller att föreningsmedlemmarne »solidariskt
ansvara för de lån och medel, som de bemyndigat sin styrelse att
upptaga för mejeriets drift, utgående dock ansvarigheten efter lott»,
och dylikt, som i klarhet lemnar åtskilligt öfrigt att önska.

Éj blott i sanktionerade och icke-sanktionerade på aktier grundade
föreningar, utan äfven i andra förekommer en reservfond, till hvilken
viss del af årsvinsten kan eller skall afsättas. Stundom omtalas äfven
en amorteringsfond för afbetalning af förlagsskuld. Några regler till
tryggande af det insatta kapitalets bibehållande finnas endast i de
egentliga aktiebolagen.

För giltigheten af beslut om upplösning uppställes, när en bestämmelse
i detta afseende någon gång i de icke sanktionerade föreningarnas
stadgar gifves, det vilkor, att beslutet fattats med qvalificerad (tvåtredjedels)
majoritet. I de sanktionerade föreningarna fordras antingen detsamma,
stundom med tillägg, att beslutet skall upprepas, eller ock,
icke sällan, att beslutet skall fattas å två särskilda stämmor med en
majoritet innefattande hälften af teckningssumman. Derjemte kan, om
»räntan» å aktierna tre år i rad icke uppgått till viss procent, en enskild
aktieegare fordra, att antingen föreningen upplöses eller hans
aktier genom ytterligare tillskott af de öfriga aktieegarne inlösas.

I afseende på afvecklingen af egentligt aktiebolag, som blifvit
upplöst, gälla de vanliga bestämmelserna om årsstämning och om vilkoret
för utdelning. 1 många fall heter det dessutom, att »sättet för
uppgörande af bolagets angelägenheter i öfrigt», efter förslag af styrelsen,
å bolagsstämma beslutes.

Angående det sätt, hvarpå efter en förenings upplösning dess behållna
tillgångar fördelas, säges i några icke på aktier grundade föreningars
stadgar, att fördelningen sker i förhållande till de särskilda
medlemmarnes andelar.

Mejeriföreningarna äro, om också de talrikaste och vigtigaste,
icke de enda föreningar, hvilkas ändamål är att bereda medlemmarne
bättre afsättning för deras produkter. Nära desamma stå svinslagteriföreningarna,
hvilka äfven de afse ladugårdsprodukters tillgodogörande.
Såsom andra exempel må nämnas associationer af flere handtverkare
eller andra producenter i liten skala lör inrättande al möbelmagasiner,

Fureningskapital
och
reservfond.

Förenings

upplösning.

Ligvidation.

Andra försäljningsföreningar.

138

Transportföreningar

o. dyl.

Föreningar
för anskaffande
af produktionsmedel.

»permanenta utställningar» och liknande företag, i Indika medlemmarnes
tillverkningar gemensamt hållas till salu. Dessa föreningar fungera
åtminstone regelmässigt icke såsom mellanhandlare, utan endast såsom
kommissionärer.

På visst sätt kunna till föreningar för lättande af afsättningen räknas
transportföreningar, hvilkas ändamål är att föra medlemmarnes produkter
närmare afsättningsorterna. Bland dessa märkas såsom synnerligen
vigtiga de som bekant genom speciallagstiftning reglerade flottningsföreningarna.
Dessa kunna emellertid tydligen äfven på annat sätt
tjena produktionen. I den mån de t. ex. afse att för träförädlare lätta
anskaffandet af råmaterial, falla de nämligen närmast in under följande
underart af produktionsföreningarna i vidsträckt bemärkelse. På ett
synnerligen mångsidigt sätt göra telefonföreningarna tjenst. Af dessa
hafva några konstituerat sig såsom egentliga aktiebolag, men eu del i
annan form, nämligen antingen såsom föreningar utan grundkapital
eller såsom icke-sanktionerade aktieföreningar, i senare fallet stundom
med till innebafvaren stälda aktier. Några flottnings- och farledsföreningar
samt ett jemförelsevis ej obetydligt antal icke-sanktionerade
telefonföreningar hafva till handelsregistret anmälts.

Den tredje underarten af produktionsföreningar i vidsträckt bemärkelse
utgöres af sådana, som åsyfta att främja medlemmarnes produktion
genom anskaffande af produktionsmedel, vare sig råämnen eller
verktyg. Hit höra, då de i viss mån offentligrättsliga hushållningssällskapen
och deras underafdelningar lemnas å sido, privata s. k. landtbruksklubbar
och landtmannaföreningar för gemensamt inköp och fördelning
bland medlemmarne af utsäde, gödningsämnen, kreatur m. m.,
och vidare de i grufdistrikt förekommande föreningarna mellan flere
grufvebolag för åstadkommande och underhållande till gemensamt bruk
af sådana inrättningar som konster o. dyl.

I detta sammanhang kunna anmärkningsvis nämnas grufförvaltningsföreningar
(»gemensam grufförvaltning»), med ändamål att genom gemensamhet
minska åtskilliga produktionen belastande omkostnader. Äfven
om vattenaflednings- och afdikningsföreningar må här erinras, då jemväl
dessa afse att genom gemensam verksamhet öka eller förbättra de
särskilda medlemmarnes produktionsmedel.

Liksom eu förening för frambringande för medlemmarnes eget
behof af konsumtionsföremål, t. ex. en bageriförening, är att anse såsom
en konsumtionsförening, på samma sätt höra till den nu behandlade
underarten af produktionsföreningar associationer för frambringande
af de hjelpmedel, som medlemmarne sjelfva behöfva vid sin produktion.

139

Såsom exempel må nämnas föreningar mellan flere bagare för gemensam
jästtillverkning, en förening mellan trenne grufvebolag för gemensam
tillverkning af de för dem erforderliga sprängämnena samt på aktier
grundade och sanktionerade kolköpsföreningar för gemensamt inköp af
den för flere bruk behöfliga myckenheten träkol.

Det är slutligen, såsom redan förut antydts, möjligt, att en hithörande
förening på det sätt undferlättar medlemmarnes produktion, att
den ömsevis ställer till den ene eller andre medlemmens förfogande
ett föreningen eller föreningsmedlemmarne gemensamt tillhörigt produktionsmedel.
Här kan erinras om de gamla hyttelagen med gemensam
hytta, der hvarje delegare i sin ordning sjelf blåser sin malm.
Ett modernare och under den allmänna lagstiftningen fallande exempel
är, bland talrika jemförliga, en ångtröskverksförening, som år 1884
stiftades. Den består af 11 medlemmar, hvilka inom sig årligen välja
en styresman, som för räkenskaperna och eger att å föreningens vägnar
tala och svara. På delegarnes sammanträden gälla lika rösträtt
och enkel majoritet, med undantag deraf, att för stadgarnas ändring
fordras enhälligt beslut. Tröskverket inköpes med tillhjelp af ett
gemensamt upptaget amorteringslån, och några insatser förekomma
icke. Föreningens inkomster utgöras af afgifter för tröskverkets begagnande,
hvilka afgifter utgå efter kubikfot uttröskad säd. Ordningen
delegarne- emellan i afseende på tröskverkets begagnande afgöres
vid tvist genom lottning. Huruvida äfven utom föreningen
stående personer få, mot hyra, nyttja detsamma, bestämmes genom årligt
beslut, Medlemmarne äro ej blott berättigade, utan äfven skyldiga
att vid sin tröskning begagna maskinen och få endast undantagsvis
(för taktäckning) tröska på annat sätt, likasom det är dem förbjudet
att före maskintröskningen från halmen skilja någon del af kornen och
derigenom minska den blifvande afgiften. Föreningens utgifter bestå
i rånte- och kapitalafbetalning å lånet samt i vissa omkostnader för
maskinens drift (de öfriga bestridas å hvarje tid af den, som då begagnar
tröskverket). Sedan skulden blifvit betald, fördelas den behållning,
som uppkommer, i lika lång tid, som för skuldens gäldande åtgått,
i förhållande till de tröskningsafgifter, hvar och en erlagt, men
sedan efter lmfvudtalet. Hvarje medlem kan när som helst utgå ur
föreningen, om han afsäger sig all rätt i tillgångarna och inbetalar 7s
af sin andel i den återstående skulden. Öfverlåtelse af andel och intagande
af ny medlem fordra enhälligt samtycke. Uppkommande tvister
afgöras genom skiljemän.

140

Föreningar
för främjande
af medlemmarnes

handel.

Såsom exempel på föreningar, som hafva till ändamål att understödja
medlemmarnes handelsverksamhet, må nämnas lysoljebolagen,
hvilka ofta äro att hit hänföra. Lagstiftningens stränga bestämmelser
om transport och förvaring af eldfarliga oljor hafva nämligen föranleda
att på flere ställen bildats associationer af flere sjelfständiga handlande
på samma ort för gemensam handel med lysoljor, i hufvudsakligt ändamål
att bereda medlemmarne tillfälle "att efterhand och i mån af behof
gorå sina inköp på platsen och derigenom befria dem från nödvändigheten
att antingen hvar och en hålla ett dyrbart inrättadt upplag
eller större förråd eller ock förskrifva lysoljorna i mindre partier
från annan ort och underkasta sig härmed följande svårigheter
och kostnader.

Bostadsföreningar.

Inledning. Föreningar med ändamål att bereda sina medlemmar bostäder före komma

dels såsom (egentliga) aktiebolag, dels såsom icke-sanktionerade
associationer. Af förra slag-et äro kända inemot 40 föreningar, af det
senare något öfver 100, af hvilka dock ett tjugotal äro upplösta. De
allra flesta bostadsföreningar förskrifva sig från den första hälften af
1880-talet. I afseende på den lokala utbredningen äro de icke-sanktionerade
föreningarna till antalet någorlunda jemnt fördelade mellan
Stockholm och landsorten, fast med öfvervigt för landsortsföreningarna,
om man tager hänsyn endast till de ännu bestående. Af aktiebolagen
åter tillhöra de flesta Stockholm. Landsortsföreningarna förekomma
nästan undantagslöst i städer och företrädesvis i de större, särskildt
Göteborg och Norrköping.

Omfattningen af de särskilda föreningarnas verksamhet är mycket
olika. Det gifves exempel såväl på föreningar, som uppföra flere eller
färre hus till ett värde af hundratusentals kronor hvardera, som på
sadana, hvilka inskränka sig till att anskaffa ett tiotal eller ännu färre
små bostadslägenheter. Föreningar af det senare slaget äro i Stockholm
ytterst sällsynta, men i vissa andra städer ganska talrika. För
37 af de icke sanktionerade bostadsföreningarna i landsorten uppgifves
fastighetsvärdet till sammanlagdt något mer än 1,650,000 kronor, deraf
för en enda förening nära 360,000 kronor, fördelade på 24 hus; delvis
äro värdena härvid upptagna endast till de belopp, som fastigheterna
kostat. Hvad angår bostadsföreningarna i Stockholm, så uppgick sammanlagda
taxeringsvärdet år 1889 af deras fastigheter till omkring 10

141

millioner kronor, deraf 6 millioner för de icke sanktionerade föreningarna
och omkring 4 millioner för (de egentliga) aktiebolagen. Dessa
summor skulle ej obetydligt ökas, om man äfven ville taga i beräkning
de fastigheter, som tillhört numera upplösta föreningar. Angående
bostadsföreningsaktiebolagen i landsorten kan, i följd af de tillgängliga
upplysningarnas ofullständighet, ingen uppgift lemnas.

Man kan skilja emellan bostadsföreningar i inskränkt bemärkelse och
byggnadsföreningar. De senare hafva till ändamål att uppföra (eller iståndsätta)
hus till beredande af bostäder åt medlemmarne; de förra åter utgöra
inom en byggnadsförening bildade associationer för öfvertagande af ett
hus, som denna uppfört. I Stockholm är det mycket vanligt, att en
byggnadsförening på detta sätt ger upphof åt flere sekundära föreningar.
Den förra upplöses då, sedan alla dess medlemmar, efter att hafva
erhållit lägenheter, öfverflyttats till bostadsföreningar i inskränkt bemärkelse.
I ett fall har en (icke sanktionerad) byggnadsförening gifvit
upphof åt ej mindre än 11 sekundära föreningar, hvilkas fastigheters
sammanlagda taxeringsvärde uppgår till mer än 1,350,000 kronor. En
annan sådan byggnadsförening i Stockholm har uppfört och åt sina
medlemmar till beboende upplåtit 6 hus, hvilkas sammanlagda taxeringsvärde
öfverstiger 750,000 kronor; den fortbestår efter byggnadsverksamhetens
upphörande endast för fastigheternas förvaltande och för
utlösande af de medlemmar, som ej erhållit lägenheter. Bostadsföreningsaktiebolagen
i Stockholm äro med få undantag bostadsföreningar
i inskränkt bemärkelse. Till dessa höra äfven omkring hälften af de
icke sanktionerade föreningarna derstädes. Från landsorten åter är
intet exempel på sekundära bostadsföreningar bekant, men det förekommer,
att en icke-sanktionerad förening ombildats till ett (egentligt)
aktiebolag.

Från bostadsföreningar, i vidsträckt bemärkelse, böra noga skiljas
associationer med ändamål att åt personer utom desamma upplåta bostäder
för ett pris, som endast nätt och jemnt räcker till att betäcka
kostnaderna. Dessa associationer, hvilka icke utan skäl karakteriserats
såsom »nästan ett slags välgörenhetsinrättningar», bestå af personer,
som i oegennyttigt syfte sammanslutit sig för att afhjelpa rådande bostadsbrist
och derigenom förbättra den mindre bemedlade befolkningens
ställning, samt hafva i afseende på organisationen intet gemensamt
med de på sjelfhjelp grundade kooperativa föreningarna. Exempel på
desamma förekomma i flere särskilda städer.

Närmare bostadsföreningarna stå de ganska talrika sammanslutningarna
för anskaffande af samlingslokal in. in. åt föreningar för

142

Stadgar m.m.

ideell syfte, af hvilka de associerade äro medlemmar. Icke heller dessa
sammanslutningar kunna dock rätteligen hänföras till föreningar för understödjande
af medlemmarnes ekonomi. Det förekommer emellertid ganska
ofta, att verkliga bostadsföreningar, hvilka inom associationer för
ideell ändamål bildats, åsyfta jemväl att anskaffa lämpliga och billiga
lokaler åt dessa senare. Stundom är det äfven svårt att afgöra, huruvida
beredandet af bostäder åt medlemmarne bör betraktas såsom ett
sjelfständigt syfte för föreningarnas verksamhet, och huruvida dessa
sålunda äro att hit hänföra. Detta gäller särskildt om åtskilliga byggnadsaktiebolag
i landsorten. Att bostadsföreningar stundom upplåta bostäder
äfven åt personer, som ej äro medlemmar, skall nedan omtalas.

Alla kända bostadsföreningar ega skriftligen affattade stadgar,
hvilka t, o. in. i de allra flesta fall äro till trycket befordrade. Såsom
redan nämndt, äro ganska många föreningars stadgar af Konungen
stadfästa enligt 1848 års förordning om aktiebolag. Dessutom förekommer
det, ehuru mera sällan, att bostadsföreningsstadgar vunnit
Konungens Befallningshafvandes fastställelse, och för en stor del af de
i Stockholm verksamma, icke sanktionerade bostadsföreningarna hafva
stadgarna blifvit hos Ofverståthållare-Embetet inprotokollerade, utan att
något godkännande från nämnda Embetes sida härvid meddelats.

Initiativet till bostadsföreningarnas bildande är, såvidt. af tillgängliga
uppgifter framgår, nästan undantagslöst att tillskrifva de blifvande
medlemmarne sjelfva. Härmed sammanhänger, att näppeligen något enda
exempel kan anföras derpå, att stadgarna, i stället för att af föreningen
sjelf upprättas, blifvit på förhand redigerade af någon utom eller öfver
densamma stående, eller att eljes någon sådan person utöfvat en ledande
eller kontrollerande verksamhet. Deremot synes det vara ytterst vanligt,
att en förening lånar en annans stadgar, med obetydliga eller inga
förändringar. Stadgarna för flere eller färre föreningar blifva i följd
häraf nästan ordagrannt lika lydande. Särskildt i Stockholm är detta
förhållande så allmänt, att, på några få undantag när, samtliga dervarande
föreningars stadgar kunna inordnas i eu af tre grupper, hvilka
inom sig inrymma blott temligen oväsentliga skiljaktigheter. En ännu
närmare slägtskap förefinnes ofta mellan stadgarna för de föreningar,
hvilka såsom sekundära bildningar utgått ur en och samma moderförening.
Äfven i landsorten träffar man vissa ofta återkommande stadgetyper,
stundom i hufvudsak öfverensstämmande med en af de stockholmska,
men oftast afvikande från alla dessa. Deras användning är än
begränsad till en enda stad, än åter utbredd öfver orter på ganska
långt afstånd från hvarandra.

143

I de fall, der sattet för stadgarnas antagande är bekant, förekommer
det, dels att de antagits genom ett å en sammankomst fattadt beslut,
dels att samtliga de första medlemmarne genom sin underskrift godkännt
desamma såsom ett för enhvar bindande kontrakt, I de icke sanktionerade
föreningarna är den bestämmelsen vanlig, att nyinträdande
medlemmar skola uttryckligen förbinda sig att ställa sig stadgarna till efterrättelse.
— Inom Stockholm förekomma ganska ofta utom de egentliga
stadgarna s. k. ordningsregler till efterlefnad vid begagnandet af
föreningens fastighet. Dessa ordningsregler pläga efter föreningens
konstituerande antagas å en sammankomst samt genom alla i fastigheten
boende delegares underskrifter bekräftas.

Bostadsföreningarna hafva, som det vill synas undantagslöst, eu Benämning.
särskild benämning (firma). Denna utgöres i de icke sanktionerade föreningarna
oftast af ordet »bostadsförening» eller »byggnadsförening»
med ett tillägg, utmärkande den krets af personer, ur hvilken föreningen
uteslutande eller företrädesvis hemtar sina medlemmar, t, ex.

»Fayancearbetarnes bostadsförening», »Handtverkarnes byggnadsförening»,
»Samfundet E. och W:s byggnadsafdelning», eller den ort (stad eller stadsdel),
der föreningen skall verka, eller ock utgörande ett mer eller mindre
godtyckligt valdt namn, såsom »Svea», »Vega», »Idogheten», »Myran»,

»Egna hjelpen», »Tian» in. fl. dylika. De. sekundärt bildade, d. v. s.
genom utbrytning ur äldre föreningar uppkomna, osanktionerade föreningarna
kalla sig regelmässigt, i st, f. förening, bolag, samt äro
ofta, då moderföreningen är gemensam, sins emellan likbenämnda och
endast genom ett ordningsnummer åtskilda. Enstaka förekomma dels
sådana benämningar som »Fredricksborgs fastighetsförening», »Byggnadsförbundet
i Sundsvall», »Bostadssällskapet», dels sådana, som ej utmärka
föreningens ändamål, t. ex. »Föreningen Framåt», »Eskilstuna brödraförening»,
»Tiomannaföreningen», dels slutligen t, o. m. sådana, hvilka
angifva ett annat ändamål än beredande af bostäder, t. ex. »Eskilstuna
Sparkasseförening», »Upsala stationsbetjenings lån- och sparkassa», livilket
sistnämnda beror derpå, att det ursprungligen afsedda ändamålet
förändrats. I de sanktionerade bostadsföreningarna träda orden »byggnadsaktiebolag»,
»bostadsföreningsaktiebolag» eller »bostadsaktiebolag» i
stället för »bostadsförening» och »byggnadsförening». Obestämda benämningar,
som ej lemna upplysning om ändamålet, äro här sällsynta,
och rent af vilseledande namn förekomma, såvidt känd! är, icke alls.

Enligt sakens natur är eu bostadsförenings verksamhet strängt
bunden vid eu viss ort. Dock förekommer det, att såsom ändamål angifves
uppförandet af bostäder i en viss stad med omnejd, eller att

Sate.

144

Anmälan.

Medlemmarnes
samhällsställning
och
personliga
qralifikationer.

hela verksamheten är förlagd till landsbygden. Något exempel derpå,
att en förening eger fastigheter inom olika jurisdiktionsområden, är
emellertid icke bekant. Tvekan om en förenings säte, äfven der detsamma
icke är i stadgarna faststäldt (hvilket nästan alltid är händelsen),
kan derföre icke i något kändt fall uppkomma.

Till handelsregistret hafva endast de sanktionerade bostadsföreningarna
anmälts, och icke ens alla dessa. De icke sanktionerade föreningarna
torde äfven vara enligt gällande lag fritagna från skyldigheten
att låta sig i handelsregistret införas, likasom icke heller någon
annan anmälnings pligt åligger desamma. Deremot måste de naturligen
söka lagfart å sina fastigheter. De myndigheter, hos hvilka detta sker,
hafva dervid att pröfva, huruvida hvarje särskild förening utgör en
sådan enhet, att lagfart för densamma kan beviljas. Afgörandet i detta
afseende har, som bekant, allmänt utfallit till bostadsföreningarnas förmån,
ehuru principiela och praktiska betänkligheter häremot ingalunda
saknas.

Faktiskt tillhöra de flesta medlemmarne af nästan alla bostadsföreningar
den osjelfständiga kroppsarbetande (stads-)befolkningen. Det
är emellertid endast ganska sällan, som detta med föreningarnas vanliga
ändamål öfverensstämmande förhållande får ett direkt uttryck i
stadgarna. Något oftare framgår det visserligen såsom åsyftadt af en
förenings benämning eller af de bostäders beskaffenhet, hvilka töreningen
vill förskaffa sina medlemmar. I allmänhet nöjer man sig med
att fordra den personliga qvalifikation hos medlemmarne, att de ega
god frejd, äro välkända, kända för redbarhet, o. dyl. Otta säges det
äfven uttryckligen, att tillträde står öppet för hvarje välfrejdad o. s. v.
man eller qvinna, och någon gång, att intet afseende fästes vid kön
eller ålder, eller särskildt, att omyndiga med sina förmyndares bifall
och på deras ansvar kunna inträda, hvaremot något om gift mans samtycke
såsom vilkor för hustrus intagande ingenstädes nämnes. — Å andra
sidan förekommer det dock, att medlemmarne måste tillhöra ett visst
samhälle, vara anstälda hos eu viss arbetsgifvare eller vara medlemmar
af en viss förening för nykterhet eller annat ideell ändamål, eller måste
vara myndiga eller eljes af viss ålder vid inträdet. Såsom en egendomlighet
må anmärkas, att i en bostadsförening kunna såsom medlemmar
ingå endast qvinno!'' och, såsom det synes, företrädesvis gifta.
Nämnas bör äfven, att i några fall, då eu bostadsförening bildats bland
medlemmarne af en annan association, t. ex. en good-templar-loge, och
har till ändamål jemväl att förskaffa samlingslokal åt denna, äfven sjelfva
den större associationen är medlem af bostadsföreningen.

145

Icke sällan uppställa stadgarna ett minimum och ett maximum af
medlemmar, och i många bostadsföreningar af olika slag är medlemsantalet
fixeradt till en viss siffra, hvilken hvarken får öfverskridas eller
annat än i nödfall och för tillfället minskas. Särskildt är detta senare,
af nära till hands liggande skäl, regeln i de sekundära bostadsföreningarna,
som öfvertaga färdigbygda hus och hafva till ändamål att genom
amortering åt sina medlemmar förvärfva lägenheterna i desamma. Härvid
måste nämligen medlemmarnes antal öfverensstämma med de befintliga
lägenheternas. Medlemsantalets fixerande sker antingen direkt
eller, i de på aktier grundade föreningarna, genom aktiekapitalets
indelning i aktier eller aktieserier, som svara emot hvar sin af de
existerande lägenheterna, och som hvarken kunna delas eller förenas
på färre händer. Ett direkt fixerande af medlemsantalet är tydligen
möjligt, liksom det äfven faktiskt brukas, också i de föreningar, hvilkas
främsta uppgift är uppförande af hus och anskaffande af medel derför.
Det senare sättet åter användes näppeligen annat än i sekundära
föreningar. I föreningar af detta slag är det fixa antalet i medeltal
omkring 27 och varierar från 16 till 39. I de öfriga åter äro de
yttersta kända siffrorna 7 och 50, och den vanligaste siffran 10. I de
fall åter, då ett maximum är uppstäldt, finner man, bortsedt från de
mycket stora siffror, som i några på aktier grundade föreningar beteckna
antalet (icke i odelbara serier sammanförda) aktier, tal varierande
från 5 till 50, men i allmänhet liggande emellan 10 och 25. Direkt
fastslagna minima åter förekomma emellan gränserna 4 och 10, sammanstälda
med maxima från 10 till 20. Indirekt framtvingas stundom ett
icke obetydligt minimum, särskildt genom bestämmelser om styrelsens
ledamotsantal och sammansättning samt motsvarande stadganden i afseende
på öfriga föreningsfunktionärer.

Efter en förenings konstituerande kunna, när medlemsantalet är
bestämdt, eller när det uppstälda maximum är uppnådt, nya medlemmar
tydligen icke vinna inträde, annat än i den mån de förutvarande medlemmarne
afgå. Likaledes förutsättes i de på aktier grundade föreningar,
hvilkas stadgar ej medgifva ett spatium mellan maximi- och
minimikapital, eller i livilka detta spatium redan är fyldt, förvärf af en
redan existerande aktierätt. I öfriga föreningar åter, och hit höra de
flesta byggnadsföreningarna, kunna personer, livilka ega de af stadgarna
fordrade qvalifikationerna, eller, i några fall, som oberoende af
detta vilkor inbjudas af styrelsen, vinna inträde, antingen när som
helst eller åtminstone vid talrika, regelmässigt återkommande tillfällen,
t. ox. hvarje uppbördsdag eller hvarje sammankomst. Ofta skall

Medlemmarnes
antal.

Medlems ineller
utträde.

146

emellertid en högre inträdesafgift än den ursprungliga härvid erläggas.
Stundom är äfven intagandet af nya medlemmar gjordt beroende af ett
föreningens beslut, hvilket någon gång måste fattas med qvalificerad
majoritet eller med iakttagande af skärpta bestämmelser om beslutfört
antal. På samma sätt plägar i de på aktier grundade föreningarna för
utsläppande af nya aktier inom de af stadgarna uppstälda gränserna förutsättas
bolagsstämmobeslut.

Utträda, utan att i och med detsamma ersättas med en annan, kan
medlem antingen frivilligt eller tvunget. Hvad det förra angår, medgifves
rätt till utträde i större eller mindre utsträckning, men nästan
alltid endast med vissa inskränkningar. Såsom det vanligaste torde
kunna betecknas, att en sådan rätt blott tillerkännes sterbhusdelegarne
efter afliden medlem. Men enligt åtskilliga föreningars stadgar är utträde
lofgifvet äfven i en mängd andra fall. Icke sällan eger medlem
sålunda, ehuru utträde principielt är förbjudet, på grund af obotlig
sjukdom eller kroppsskada samma rätt, som efter dödsfall tillkommer
den aflidnes sterbhusdelegare. Stundom är den till grund härför liggande
tanken, att ömmande omständigheter kunna föranleda undantag
från regeln, genomförd i den allmänna omfattning, att medlem äfven
eljes får utträda, då hans qvarstående i föreningen i följd af inträffade
omständigheter skulle för honom vara förknippadt med väsentlig olägenhet
eller, som det plägar heta, lända till uppenbar skada. Vidare är,
såsom i detta sammanhang1 bör nämnas, i vissa föreningar, af nära till
hands liggande skäl, erkändt, att afflyttning från orten, särskild! när
den ej är frivillig, utan t. ex. beror på en i offentlig tjenst anstäld
persons förflyttning, ger den afflytande rätt att afgå ur föreningen. —
Den motsatta grunduppfattningen, eller att utträde principielt är tillåtet,
och att rätten dertill endast af nyttighetsskäl i föreningens intresse inskränkes,
finnes äfven representerad. På densamma torde nämligen de
stadgar kunna sägas hvila, enligt hvilka utträde är förbjudet endast
intill viss tidpunkt, eller intill dess den, som vill utträda, varit medlem
under en tid af viss längd, eller intill dess ett hus blifvit uppfördt. —
En tredje synpunkt har återigen gjort sig gällande i sådana bestämmelser,
som att medlem, hvilken under en viss längre tiderymd fullgjort
sina förpligtelser utan att erhålla någon bostadslägenhet, kan få
afgå ur föreningen. Märkas må slutligen, att i eu och annan förening,
der utträde eljes är i större eller mindre utsträckning tillåtet, det stadgas,
att under ett och samma år i intet fall mer än ett visst antal
medlemmar få utträda. Förfarandet i det fall, att genom utträde medlemsantalet
skulle nedgå under minimum, skall nedan omtalas.

147

Att medlem tvingas att afgå, uteslutes, kan enligt de flesta stadgar
blifva påföljden, om han på visst sätt brister i uppfyllandet af sina skyldigheter
mot föreningen. Det oftast nämnda fallet är det, att någon
under viss tid och, i många föreningar, trots plikter och påminnelser
förfallolöst försummar att fullgöra föreskrifna inbetalningar. Vidare kan
enligt många stadgar medlem uteslutas, om han vid begagnande af föreningens
fastighet bryter emot antagna ordningsregler och icke låter
sig rätta genom vissa mildare medel. Ofta nämnas såsom uteslutningsorsaker
äfven förlust af medborgerligt förtroende och fällande för »vanbördigt»
brott i allmänhet. I några föreningar omtalas i samma afseende
skadande af föreningen, oordentligt lefnadssätt, opassande
uppförande och utspridande af förklenliga rykten om annan medlem i
och för föreningens angelägenheter. Åtminstone i en förening kan
medlem uteslutas särskildt på grund af upprepade förseelser mot nykterheten.
Exempel finnas äfven, att om medlem afskedas från sin tjenst
hos viss arbetsgivare eller afflyttar från orten, detta för honom medför
tvång alt. afgå ur föreningen.

Medlems rätt att till någon utom föreningen stående person ötverlåta
sin andel är ofta bunden vid iakttagandet af viss form. Särskildt
är det vanligt, att öfverlåtelse skall ske skriftligen och med vittnen
samt i styrelsens protokoll anmärkas, eller att densamma blir mot
föreningen gällande först efter anmälan. Stundom förutsättes föreningens
samtycke, hvarvid det någon gång är oklart, huruvida detta kan
äfven utan giltiga skäl förvägras.

En annan inskränkning i andels öfverlåtbarhet göres genom de
nästan regelmässigt förekommande föreskrifterna om hembud och lösningsrätt.
Dessa föreskrifter gälla i synnerhet vid öfverlåtelse genom
köp, gåfva o. dyl., men icke sällan äfven då andel på annat sätt öfvergår
till annan person, ehuru i regel med vissa undantag för närskylda personers
förvärf genom arf, giftorätt eller testamente. Hembud skall oftast
göras blott till föreningen, men någon gång äfven till de enskilde förutvarande
medlemmarne. Lösningsrätten, hvilken ofta säges förfalla, i händelse
den icke inom viss tid begagnas, innefattar stundom eu rätt att
öfvertaga andelen till det pris, som med en främmande köpare aftalats.
Stundom åter utgöres lösesumman af ett belopp motsvarande andelens
genom skiljemän fastställa värde, eller är i stadgarna viss grund för
densammas beräknande utsatt. Föreningen har i enstaka fall rätt att
dröja med betalningen af lösenbeloppet ända till 6 månader. När andels
försäljning är fri, plägar erläggandet af en, stundom ganska hög,
transportafgift föreskrifvas.

148

Föreningarnas
organisation.

Styrelsen:
ledamöternas
antal.

Det är livad angår de sanktionerade föreningarna i lag påbjudet
och gäller äfven i många andra enligt stadgarnas föreskrift, att en registerbok
eller matrikel öfver medlemmarne skall föras. Vanligen skall
denna hållas vid anfordran tillgänglig för en hvar.

Såsom dokumenter öfver andelsrätt förekomma, förutom aktier,
hvilka väl alltid äro stälda till viss man, samt interimsbevis, som tills
vidare företräda aktierna, äfven kontraböcker, i hvilka införes, hvad
hvarje medlem inbetalar och hvad honom eljes skall, t. ex. såsom
ränta, tillgodoräknas. I de aktieföreningar, der inbetalningen af det tecknade
beloppet är fördelad på en lång tiderymd, af flere år efter föreningens
trädande i verksamhet, spela interimsbevisen en stor roll. För
öfrig!, utlemnas i dessa aktieföreningar äfven aktiebrefven utan full inbetalning,
nämligen när endast vissa procent återstå oguldna. I en
förening lemna medlemmarne hvarje år ömsesidigt hvarandra skriftliga
intyg öfver storleken af hvars och ens tillgodohafvande.

Saväl aktiebref som kontraböcker kunna, när de förkommit, genom
efterlysande dödas. Åtminstone i de flesta fall vill det synas, som om
dödandet är definitivt, så att det gamla dokumentet blir under alla
omständigheter kraftlöst. En egendomlig preklusion af medlemsrätt
förekommer omtalad i ganska många föreningars stadgar. Förlust af
lägenhet inträder nämligen, sedan efterlysning visat sig gagnlös, om
innehafvaren lemnat orten utan att befullmäktiga någon att i föreningsangelägenheter
föra hans talan och att taga vård om lägenheten. Utfärdad
fullmakt gäller endast under viss tid, efter hvars förlopp, såframt
ej ny fullmakt företes, efterlysningsförfarandet inledes. Härmed kan
sammanställas, att i flere föreningar, om medlem aflider utan att efterlemna
kända nära anhöriga (eller öfver hufvud någon känd laglig arfvinge),
efterlysning sker, och, om viss tid (1 år) förflyter, utan att
sådana anförvandt^ anmäla sig, den aflidnes andel tillfaller föreningen.

Att andel är i förhållande till föreningen odelbar, och att denna
sålunda icke behöfver finna sig i att hafva att göra med mer än en
innehafvare af hvarje andel, gäller väl öfverallt och är i de flesta föreningar
uttryckligen stadgadt.

Föreningarnas vanliga och förnämsta organer äro tre, styrelse, allmän
sammankomst och revisorer.

Styrelsen är i byggnadsföreningarna oftast ganska talrik. Det
vanligaste ledamotsantalet är 7. En så låg siffra som 3 förekommer
dock icke sällan och någon gång äfven en så hög som 9. I de egentliga
bostadsföreningarna åter utgöres styrelsen nästan undantagslöst af
allenast 3 ledamöter. Föreningar af förra slaget sakna stundom styrelse

149

och hafva i stället två eller flere så att säga fristående funktionärer utan
kollegial organisation. För öfrigt är det ganska vanligt, att styrelsen
utses på det sätt, att föreningen väljer flere särskilda funktionärer (ordförande,
sekreterare o. s. v.), och att styrelsen består af de sålunda
valde, ofta med förstärkning af en ledamot (eller flere) utan specielt
uppdrag. Härifrån måste naturligen noga skiljas den anordning, att
styrelsen sjelf bland sina ledamöter fördelar de olika funktionerna.

Ehuru det icke synnerligen ofta uttryckligen föreskrifves, att styrelseledamöterna
måste tillhöra föreningen, torde detta dock gälla i de
allra flesta fall. Stundom framgår det för öfrigt indirekt af stadgebestämmelser
i andra ämnen. Någon gång uppställes den ytterligare
fordran, att styrelseledamöterna måste vara myndige och välfrejdade samt
hafva fullgjort sina skyldigheter emot föreningen, och i ett och annat
fall säges det, att de skola vara svenske, i Sverige bosatta undersåtar.
Vanlig är den föreskriften, att ingen, som är styrelseledamot i annan
bostadsförening får tillhöra styrelsen.

Å andra sidan ålägges det i icke få föreningar, dock väl ingen
sanktionerad, föreningsmedlemmarne såsom en skyldighet att, om de
dertill väljas, fungera som styrelseledamöter åtminstone under viss
tid. Någonting annat är det, ehuru det härmed står i sammanhang,
att enligt många stadgars uttryckliga bestämmelser den, som en gångåtagit
sig uppdraget att vara styrelseledamot, icke under den tid, för
hvilken han blifvit vald, får utan giltiga skäl afgå från sin befattning.

Styrelsen tillsättes i alla kända fall genom föreningens val. Det
är ganska vanligt, att valet förrättas i två omgångar på det sätt, att
vid ett tillfälle ett dubbelt, tredubbelt eller fyrdubbelt antal kandidater
utses, och att derefter vid ett följande sammanträde styrelsen väljes
bland dessa kandidater. Kandidatlistan hålles under tiden för föreningsmedlemmarne
tillgänglig. Valet afser nästan alltid eu tid af ett år;
dock göres i vissa stadgar afvikelse härifrån, för att partiel periodisk
omsättning af ledamöter skall blifva möjlig. Å andra sidan* säges det
mycket ofta uttryckligen, att afgående styrelseledamöter kunna återväljas.
Någon gång förekommer det, att i eu byggnadsförening den en
gång valda styrelsen fortfar att fungera, till dess det afsedda byggnadsföretaget
blifvit fullbordadt.

Periodiskt återkommande styrelsesammanträden föreskrifvas ofta.
Dessutom finnas bestämmelser om rätt för de enskilda styrelseledamöterna
att, vanligen hvar för sig, påkalla extra sammanträde. Regler
om beslutfört antal äro mycket allmänna, särskild! i den syftning, att
alla måste vara närvarande, eller så, att mer än halfva antalet måste

Styrelsen:
ledamöternas
personliga
qvalifikationer.

Styrelsen :
tillsättande.

Styrelsen:
sammanträden
och
beslutfört
antal.

150

Styrelsen:
förvaltningskompetens

och beslutanderätt.

vara tillstädes och om hvarje särskild! beslut ense. Följandet af dessa
regler underlättas ofta derigenom, att suppleanter finnas. Dessa utses
på samma sätt som de ordinarie styrelseledamöterna.

Styrelsens befogenhet att förvalta föreningsangelägenhetema är af
olika omfattning. I allmänhet synes tendensen vara att inskränka densamma
och att i hufvudsak göra styrelsen till blott ett verkställande organ
utan sjelfständig beslutanderätt. Denna tendens har bl. a. fått ett uttryck
i den ofta återkommande satsen, att föreningen besluter sjelf om sina angelägenheter,
men har öfverlemnat verkställigheten åt en styrelse. Öfverallt
torde också styrelsen vara skyldig att underordna sig föreningens beslut
äfven i sådana ärenden, som i och för sig tillhöra den förras kompetensområde.
Emellertid är det tydligt, att enligt sakens natur den antydda
tendensen aldrig eller nästan aldrig kan göra sig fullständigt gällande.
I ganska många föreningar är sålunda, dels i allmänna, mer eller mindre
omfattande, ordalag, dels i fråga om vissa ärenden, såsom uppgörande
af köpe-, hyres- och byggnadskontrakt, en sjelfständig beslutanderätt
anförtrodd åt styrelsen. Å andra sidan är det tvärtom ej sällan uttryckligen
förbehållet föreningen att besluta om reparationer utöfver visst
kostnadsbelopp, upptagande af penningelån (utöfver visst belopp), intecknande
af föreningens fastighet, o. dyl., bl. a. äfven köp eller försäljning
af fast egendom.

Äfven i rent inre föreningsangelägenheter återfinner man samma
motsats. Så t. ex. beror det regelmässigt på styrelsens bepröfvande att
bevilja medlem anstånd (af viss långvarighet) med fullgörande af föreskrifna
inbetalningar, men pläga frågor om uteslutande af försumlig medlem
och om medgifvande af uppskof utöfver en viss gräns tillhöra föreningens
eget afgörande. Här kan äfven anmärkas, att öfverlåtelse af andel
någon gång får ske på grund af styrelsens samtycke, och att i enstaka
fall det beror på styrelsen att tillåta en sin ledamot att emottaga
liknande befattning i annan bostadsförening. Stundom eger styrelsen
utan föreningens hörande att medgifva utsäde eller att utesluta medlem,
som brutit emot stadgar eller ordningsregler. Om sättet för bostadslägenheters
taxering skall nedan talas.

En rätt för styrelsen att i vigtigare ärenden, till undvikande af moraliskt
och juridiskt ansvar, rådfråga föreningen, omtalas i flere stadgar.
Mången gång inskränkes styrelsens beslutanderätt genom detaljerade, af
sjelfva stadgarna uppstäda, förvaltningsregler, särskildt den ofta återkommande,
att kontanta medel skola i viss penninginrättning insättas. Likaså
är styrelsens myndighet tydligen begränsad, i samma mån som andra,
af densamma oberoende, verkställighetsorganer finnas, vare sig dessa

151

äro med styrelsen jemförlig:! eller utgöras af tjensteman. Å andra sidan
ingår det ofta i styrelsens kompetens icke blott att inom sig utse vissa
föreningsfunktionärer, utan äfven att antaga och afskeda biträden med
mer eller mindre underordnad ställning.

I detta sammanhang bör slutligen äfven märkas det redan förut
antydda förhållandet, att alla styrelseledamöterna eller några af dem
stundom hvar för sig hafva vissa förvaltningsfunktioner, särskildt såsom ordförande,
sekreterare och kassaförvaltare, vare sig denna fördelning beror
på föreningens genom val till de olika platserna uttalade vilja eller pa
styrelsens eget beslut. Oftare är deremot hela förvaltningen gemensam,
så att hvarje ärende bör blifva föremål för ett styrelsebeslut. Sådana
fattas i regel med enkel majoritet, med utslagsröst för ordföranden vid
lika röstetal, men någon gång fordras, såsom redan bill vit anmärkt, då
icke alla ledamöter äro närvarande, enhällighet eller qvalificerad majoritet.

Styrelsens kompetens att företräda föreningen i förhållande till tredje Styrelsen:
man är hvad angår de sanktionerade föreningarna underkastad de van- ^''företräda
liga reglerna om aktiebolag. Öfriga föreningars stadgar gifva sällan föreningen.
någon tillfyllestgörande ledning. När de öfver hufvud innehålla något
i ämnet, finner man stundom föreskrifvet, att styrelsen eger att i alla
afseenden företräda föreningen och föra dess talan. Oftare måste åter
äfven firmateckningen ske i öfverensstämmelse med stadgarna och föreningens
beslut. Utan synnerligen stor fara för misstag kan man också antaga,
att åtminstone i de flesta fall, der icke motsatsen är särskildt
stadgad, det varit afsigten, att de för styrelsen i fråga om förvaltningen
gällande inskränkningarna äfven skulle ega tillämpning med afseende på
firmateckningen, eller, in. a. o., skulle kunna jemväl emot tredje man
åberopas. Att firmateckningen uttryckligen förklaras tillkomma styrelseledamöterna
hvar för sig, förekommer knappast någonsin. Deremot föreskrifves
ganska ofta, och har säkerligen i ännu flere fall åsyftats, kollektiv
firmateckning af alla eller några ledamöter. Särskildt är det vanligt,
att föreningens i bank insatta medel kunna uttagas endast genom en af
kassaförvaltaren och två bland de öfriga styrelseledamöterna undertecknad
anvisning. Stundom uttalas den väl för öfrig! sjelfklara satsen, att
egendom skall förvärfvas, penningar deponeras, o. s. v., i föreningens, icke
i de enskilda föreningsmedlemmames eller styrelseledamöternas namn,
och mången gång ålägges äfven i icke-sanktionerade föreningar styrelsen
att i skriftliga afhandlingar utsätta föreningens rätta benämning (firma),
vid samma äfventyr, som i 8 § af 1848 års förordning stadgas, eller att
undertecknarne blifva personligen och solidariskt ansvariga för fullgörande
af den på afhandlingen grundade förbindelsen.

152

Styrelsen: I det öfvervägande antalet föreningar äro styrelseledamöterna eu

fö^Tförvalt- för alla och alla för en ansvariga för förvaltningen. Någon gång säges
ningen, det dock, att regeln om solidariskt ansvar icke gäller, i den män
särskilda funktioner af föreningen uppdragits åt den ene eller andre
styrelseledamoten. Deremot har en af styrelsen sjelf företagen fördelning
af göromålen icke någon betydelse i detta'' afseende. Att för
de särskilda göromål, hvilka åligga en af föreningen sjelf utsedd ordförande,
kassaförvaltare eller sekreterare, och som sålunda tillhöra icke
styrelsens, utan en enskild styrelseledamots uppdrag, de öfriga icke stå
i någon ansvarighet, torde för öfrigt kunna antagas vara afsedt, äfven
der uttryckligt stadgande saknas. Regeln är emellertid gemensam förvaltning
under solidarisk ansvarighet. Den enskilde styrelseledamoten
kan icke genom en blott passivitet frigöra sig från detta ansvar, så att
han skulle häfta allenast för åtgärder och beslut, hvartill han bidragit,
För att en styrelseledamot skall vara fri från ansvar för ett styrelsebeslut,
fordras tvärtom enligt en i talrika stadgar återkommande föreskrift,
att han antingen reserverat sig eller ock varit frånvarande på grund
af giltigt och i vederbörlig ordning (d. v. s., i regel, skriftligen före styrelsesammanträdet)
anmäldt förhinder. Ett medel att minska den hårdhet,
som ligger i grundsatsen om solidariskt ansvar, står för öfrigt i många
föreningar styrelseledamöterna till buds i den dem tillkommande rättigheten
att, på sätt nedan skall något närmare omtalas, vidtaga åtgärder
för olämplig ledamots aflägsnande ur styrelsen.

Om graden af den omsorg, som styrelsen och dess ledamöter
äro förpligtade att i sin förenings angelägenheter iakttaga, nämnes ingenstädes
något. Deremot innehålla de flesta stadgar regler angående den
ordning, i hvilken det pröfvas, huruvida styrelsen bör utgifva skadestånd
eller icke. Dessa regler, hvilka uppenbarligen praktiskt minska ansvarighetens
tyngd, gå ut derpå, att föreningen hvarje år, efter föregående granskning
genom revisorer, besluter att bevilja eller förvägra ansvarsfrihet för
det föregående årets förvaltning. Icke sällan säges det, att, om ansvarsfrihet
förvägras, frågan om styrelsens ansvarighet skall, i brist af medgifvande
från styrelsens sida, afgöras genom skiljemän på samma sätt
som öfriga inom föreningen uppkommande fastigheter. För att i någon
mån trygga utbekommandet af den ersättningsfordran, som kan för eu
förening uppkomma, föreskrifves det stundom, att styrelseledamot icke
får före nöjaktig redovisning afgå ur föreningen.

^arvode?'' är endast i jemförelsevis få föreningar, som styrelseledamöterna,

dr-co e. och då äfven de öfriga funktionärerna, sakna aflöning. Äfven när sådan
godtgörelse icke i stadgarna omtalas, framgår det ofta af tillgängliga

153

räkenskapsutdrag och revisionsberättelser, att arvode, ofta till rätt betydligt
belopp (i flere fall omkring 1,000 kronor), af styrelsen nppbäres.
I åtskilliga föreningar bekomma styrelseledamöterna emellertid intet
egentligt arvode, utan endast ersättning för tidsspillan och minskning i arbetsförtjenst.
Denna ersättning, hvilken till följd af styrelseledamöternas
samhällsställning och ekonomiska förhållanden i regel är nödvändig, beräknas
efter de arbetsdagar eller arbetstimmar, som de måst undandraga
sina vanliga sysselsättningar. Arvodets belopp plägar, ofta efter förslag
af revisorerna, bestämmas (åtminstone i några fall särskildt för hvarje
funktionär inom styrelsen) för ett år i sender och omedelbart före företagande
af styrelseval för samma år. Det vexlar ofta i samma förening
ansenligt från ett år till ett annat, allteftersom i följd af pågående eller
afslutad byggnadsverksamhet styrelsens göromål befinnas vara mer eller
mindre ansträngande och tidsödande. Ersättningen för mistad arbetsförtjenst
kan naturligen ej på förhand till beloppet fastställas. Såsom ett
slags godtgörelse för styrelsens möda kan det äfven räknas, att dess
ledamöter stundom äro befriade från erläggande af viss afgift (förvaltningsafgift)
samt någon gång hafva företrädesrätt att erhålla lägenheter.

Att styrelsen kan entledigas före utgången af den tid, för hvilken
den blifvit vald, uttalas icke sällan. Särskildt är det ganska vanligt,
att, om cn ledamot af styrelsen befinnes oduglig, ovillig, gensträfvig
eller eljest olämplig, de öfriga styrelseledamöterna ega att anmäla detta
för föreningen. Allmän sammankomst pröfvar sannolikt oftast sådan
anmälan och besluter, huruvida ifrågavarande ledamot skall vid sitt uppdrag
bibehållas eller icke. Detta säges emellertid endast undantagsvis,
medan det vanligen helt kort heter, att anmälan sker, på det nytt val må
anställas.

Af styrelseliknande organer, som i vissa bostadsföreningar förekomma,
är det på en gång allmännaste och vigtigaste byggnadsnämnden.
Dennas uppgift är att i vissa vigtigare frågor, särskildt sådana, som röra
köp och bebyggande af fastighet, biträda styrelsen. Antingen deltager
härvid byggnadsnämnden med denna, kollegialt, i afgörandet, eller ock
inhemtar styrelsen byggnadsnämndens utlåtande. Emot dess afstyrkan får
då icke vidtagas någon positiv åtgärd. Byggnadsnämnden plägar väljas
antingen på samma sätt som styrelsen eller enligt den egendomliga, men
ofta förekommande anordning, att föreningen väljer två ledamöter af densamma
inom styrelsen och två utom styrelsen men inom föreningen, hvarefter
dessa fyra tillsammans utse en femte ledamot.

Vidare höra hit de i enstaka fall omtalade fullmäktige och förvaltningsråd.
De förre, It vilka periodiskt till viss dol ombytas, utse vissa

•jo

Styrelsen:
afsättlighet.

Andra förvaltande

organer.

154

funktionärer (taxeringsman), besluta ensamma i några förvaltningsärenden
samt afgifva i öfrigt yttranden till styrelsens ledning, hvarförutom de utöfva
en ständig inspicierande verksamhet. Förvaltningsrådet åter, hvars ledamöter
äfvenledes äro successivt underkastade omval, är styrelsen skyldig
att tillfråga angående fastighets inköpande, bebyggande och intecknande,
och dess mening kan äfven i andra ärenden inhemtas. Det af detsamma
afgifna utlåtandet är bindande för styrelsen, hvilken dock kan, om den
i något afseende är af annan tanke, hänskjuta frågan till föreningen.
Förvaltningsrådets ledamöter äro, då utlåtandet följts, ensamma ansvarige.
Till dess uppgift hör äfven att ständigt öfvervaka förvaltningen och
granska revisionsberättelsen samt att, om skadlig misshällighet inom
styrelsen anmäles, förordna om nytt val.

Slutligen förekommer det också, att styrelsen i vigtiga frågor förstärkes
med några af föreningen valda »förtroendemän», hvilka sedan
med styrelsen dela ansvaret.

De biträden med egentlig tjensteställning, som en förening kan behöfva,
utses i allmänhet af styrelsen, hvilken äfven har dem under sin
lydnad och eger att afskeda desamma. Såsom exempel på sådana biträden
må anföras den stundom förekommande byggnadschefen. Att styrelsen
skulle ens för de af densamma tillsatta tjenstemännen stå i något
annat ansvar, än som följer deraf, att tillsättandet är en förvaltningsåtgärd
såsom andra och följaktligen måste ske med iakttagande af skyldig
omsorg, nämnes ingenstädes, åtminstone ej i otvetydiga ordalag.
Räkenskaper. Det åligger antingen styrelsen i dess helhet eller viss styrelseledamot
att hålla ordentliga räkenskaper, såsom nästan undantagslöst i stadgarna
uttalas. Räkenskapsperioden är oftast, om ej alltid, kalenderåret.
Hvad räkenskapernas uppställning angår, plägar det föreskrifvas, att det
skall finnas ett konto för hvarje medlem, så att hans inbetalningar och
tillgodohafvande. tydligt framgå. Motsvarande anteckningar göras i de
kontraböcker, hvilka till hvarje särskild medlem utfärdas. Utom det antydda
årliga afslutandet af räkenskaperna, omtalas ganska ofta provisoriska
s. k. kassarapporter, som, vanligen qvartalsvis, å föreningssammankomster
afgifvas samt innefatta redogörelse för föreningens ställning, dess inkomster,
utgifter och verksamhet under de sedan den sista rapporten
förflutna månaderna.

Allmän sam- Stämma eller allmän föreningssammankomst är antingen ordinarie
ordinärt och c^er extra. Ordinarie stämma skall enligt de allra flesta stadgar hållas,
extra. med vissa regelbundna mellantider, nämligen från 1 till 12, oftast 4,
gånger årligen. För än alla, än några eller blott en af de ordinarie
stämmorna finnas anvisade särskilda, ständigt återkommande uppgifter

155

(val, granskning af revisionsberättelse m. in.) eller viss uteslutande
kompetens i tillfälliga ärenden (t. ex. ändring af stadgarna). Extra
sammankomst skall hållas, så ofta det finnes erforderligt. Någon gång
är det i stadgarna särskildt föreskrifvet, att under vissa förhållanden,
såsom i anledning af gjord anmärkning emot förvaltningen eller af uppkommen
fråga om andels inlösande eller af yppad insolvens, sådan sammankomst
skall af styrelsen utlysas. Mycket ofta är äfven rätt medgifven
de enskilda föreningsmedlemmame att påkalla extra stämma.
Härför fordras dock samverkan af flere, och det nödvändiga antalet utgör
vanligen Va—Vs af hela medlemsantalet, men i de stora föreningarna
med flere Inmdra medlemmar eu långt mindre bråkdel (i ett kändt fall
mindre än 7m). I de på aktier grundade föreningarna mätes minimum
i detta afseende antingen endast efter aktier, så att innehafvarne, de
må vara flere eller färre, af visst absolut antal aktier (aktieserier) eller
af viss bråkdel af hela aktieantalet kunna fordra extra stämma, eller,
mera sällan, på en gång efter aktieegames och aktiernas antal, så att
t. ex. minst 5 aktieegare med ett sammanlagdt aktiebelopp af minst
5,000 kronor ega ifrågavarande befogenhet. Vanligen föreskrifves det,
att begäran om extra stämma skall göras skriftligen och innehålla
uppgift om föremålet för den önskade stämmans öfverläggningar och
beslut.

I de icke på aktier grundade föreningarna är det en åtminstone i
det närmaste undantagslös regel, att hvarje medlem har en röst, oberoende
deraf om han gjort större eller mindre insats. Äfven i de
aktiebolag, der aktierna äro fördelade i odelbara serier med hvar sin
innehafvare, gäller motsvarande grundsats, eller att hvarje aktieserie,
den må innesluta flere eller färre aktier, ger en röst. I de närliggande
fall, då aktierna lyda å olika belopp för hvarje särskild aktieegare, tillämpas
dels den i sak härmed öfverensstämmande regeln, att en röst beräknas
för hvarje aktie utan afseende å dess belopp, dels äfven den, att aktierna
efter det belopp, hvarå de lyda, gifva från en till tre röster, så att
t. ex. en aktie å 1,500 kronor ger en, en aktie å 15,900 kronor ger tre
röster. Äfven i de öfriga aktiebolagen har man, liksom i sist anförda
exempel, minskat den öfvermakt, som skulle tillkomma innehafvarne af stora
mängder aktier. Dels har man nämligen utmätt rösträtten efter en starkt
fallande skala, dels bestämt ett lågt absolut maximum för det antal
röster, någon får innehafva, dels slutligen föreskrifvit, att ingen får å
eu stämma utöfva rösträtt för mer än en viss bråkdel af de der representerade
aktierna. Det förekommer äfven, att den första och den sista
af dessa tre metoder kombineras med hvarandra. Dessutom föreskrifves

Allmän sammankomst
:
rösträtt.

156

Allmän sammankomst
:
protokoll.
Allmän sammankomst
:
beslutfört antal
o. dyl.

clet i dessa aktiebolag ofta, att alla eller vissa val skola ske med omröstning
efter hufvudtalet.

Från rösträtt uteslutna pläga de medlemmar vara, Indika, vare sig
med eller utan giltig ursäkt, underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
emot föreningen. Derjemte stadgas det mycket ofta, att styrelsens ledamöter
icke få deltaga i revisorsval.

Rätten att rösta genom ombud är starkt begränsad. I ett mycket
stort antal fall kunna endast legala representanter, t. ex. förmyndare,
å stämma föra andras talan. I några föreningar är deremot användandet
af fullmäktige medgifvet, men endast i nödfall, nämligen då medlemmen
är förhindrad att personligen infinna sig, eller till åstadkommande
af samfäldt röstande för en andel, som eges af flere personer, särskild!
flere sterbhusdelegare efter afliden medlem. 1 andra föreningar åter få
fullmäktige i större utsträckning uppträda, men man anträffar der regelmässigt
sådana inskränkningar, som att endast föreningsmedlemmar (dock
icke ledamöter af styrelsen) få såsom fullmäktige användas, och att ingen
får utöfva rösträtt på grund af fullmakt för mer än en annan medlem.
I samma riktning som sistnämnda föreskrift verkar äfven den i aktiebolag
stundom förekommande bestämmelsen, att ingen får på grund vare sig af
egen rätt eller af fullmakt innehafva mer än ett visst maximum af röster.
Såsom egendomligheter må i detta sammanhang omnämnas, å ena sidan
att någon gång man och hustru förklaras kunna utan fullmakt rösta å
hvarandras vägnar, och å den andra att tvärtom mannen stundom förklaras
behöfva fullmakt för att kunna föra hustruns talan.

Att protokoller å föreningssammankomsterna skola föras, och att de
skola justeras, föreskrifves ofta.

För att ett giltigt beslut skall kunna å en stämma fattas, fordras
ofta, visserligen ej att alla medlemmar äro närvarande, men dock ett visst
mått af fulltalighet. En sådan fordran uppställes antingen, icke sällan,
såsom allmän regel, då det föreskrifves, att ingen som helst fråga kan
afgöras annat än i närvaro af t. ex. Va eller ‘/3 af samtliga medlemmar,
eller ock endast med afseende å vissa vigtigare ärenden, särskildt stadgeändring
och fastighetsförsäljning. De vilkor, för att stämma skall
vara beslutför, som sålunda, vare sig i allmänhet eller beträffande endast
vissa frågor, uppställas, innebära antingen, såsom i de nyss anförda
exemplen, att föreningsmedlemmar, som utgöra en viss bråkdel af hela
antalet, eller att^ett visst absolut bestämdt minimum af medlemmar måste
vara tillstädes. Äfven i aktieföreningar plägar afseende fästas vid de närvarande
medlemmarnes, icke vid de representerade aktiernas antal. I
allmänhet finnes ingen antydan derom, att vilkoren för beslutförhet icke

157

skulle vara oeftergifliga. Endast i enstaka fall säges det, att, om en
stämma ej är beslutför, en ny utlyses, å hvilken i hvarje händelse, hur
fåtaligt besökt den än är, giltiga afgöranden kunna ske.

På visst sätt i samma riktning som reglerna om beslutfört antal,
men längre än dessa, gå de ofta förekommande föreskrifterna, att för
vissa beslut fordras enhällighet eller eu viss majoritet af samtlige medlemmar.
Sådan enhällighet kräfves särskildt i en talrik grupp bostadsaktiebolag
för beslut om förändring af årsafgifterna för de till aktieegarne
upplåtna lägenheterna, om afyttring eller uthyrande af bolagets fasta
egendom, om nedrifvande af bolaget tillhörig byggnad, om sådan ombyggnad
eller reparation, att bostadslägenhet derigenom märkligt förändras
eller helt och hållet såsom särskild lägenhet försvinner, om
bolagets upplösning, om ändring i eller tillägg till ordningsreglerna
samt om ändring i eller tillägg till vissa punkter i bolagsordningen,
nämligen de punkter, som bestämma aktiekapitalets storlek och fördelning
i aktier, tiden för tecknadt aktiebelopps inbetalning, in. m. Bifall af en
viss bråkdel (73, 3 4) af samtliga medlemmar fordras åter enligt icke få
stadgar för beslut om stadgeändring och om förenings upplösning.

Stämmas beslut fattas i regel med enkel majoritet. Vid lika röstetal
afgöres saken dels genom lottdragning, dels genom den utslagsröst, som
i några föreningar är ordföranden tillerkänd. Det förra sättet att vinna
ett afgörande användes alltid vid val. Från regeln om enkel majoritets
tillräcklighet finnas emellertid åtskilliga undantag, och icke blott
sådana, som följa deraf, att, såsom nyss anförts, majoritet eller enhällighet
af samtliga medlemmar i vissa fall fordras, utan äfven andra och
af dylika fordringar oberoende. Ån heter det nämligen, att alla slags beslut
endast kunna fattas med tvåtredjedels eller trefjerdedels majoritet, än,
och mycket oftare, att enhällighet eller en sådan majoritet af de närvarande
förutsättes för vissa vigtigare beslut, såsom om ändring af stadgarna,
om föreningens upplösning, om inköp eller försäljning af fastighet,
om upptagande af penningelån m. m. Det är tydligt, att föreskrifter
af denna art kunna kombineras med regler om beslutfört antal
till åstadkommande af så mycket bättre skydd för minoriteten och så
mycket större säkerhet mot öfverrumplingar och förhastade beslut.

Till vinnande af sistnämnda syfte tjenar äfven, att vissa ärenden, Allmän samsärskildt
förslag om stadgeändring, antingen måste blifva föremål för
upprepade beslut eller få afgöras först å eu andra eller tredje stämma och ärendeefter
förutgången behandling å eu eller två stämmor, eller ock endast ran^m m
om de blifvit viss tid i förväg framstälda och i kallelsen till stämman
kungjorda. På alla dessa anordningar finnas i bostadsföreningarnas

158

Allmän sammankomst
:
kompetens.

Allmän sammankomst:

öfver- och
underordnade
stämmor.

stadgar många exempel. En ganska vanlig bestämmelse af allmännare
omfattning är, att å extra stämma endast de frågor få behandlas, hvilka
blifvit i kallelsen särskildt tillkännagifna.

För ordinarie stämma äro tid och ort ej sällan så noggrannt bestämda
i stadgarna, att intet särskildt utlysande för hvarje gång är erforderligt.
I de flesta fall kungöras emellertid äfven de ordinarie stämmorna,
likasom alltid de extra ordinarie. Oftast gäller för båda slagen samma kungörelsesätt,
men stundom föreskrifves ett mera omständligt och verksamt
utlysande af extra stämmor. Det förekommer äfven, att stämma, vare
sig ordinarie eller extra, å hvilken vissa vigtigare ärenden skola förehafvas,
på ett särskildt omsorgsfullt sätt kungöres. De brukliga utlysningssätten
äro anslag, annonser i vissa tidningar, kungörelse i kyrka
och skriftliga kallelser, som tillställas de särskilda medlemmame. I
några stadgar påbjudas två af dessa utlysningsformer alternativt. I de
föreningar, hvilkas medlemmar innehafva lägenheter, är det mycket
vanligt, att, till hvarje medlem utfärdas skriftlig kallelse, hvilken, om
han ej kan anträffas, fästes å lägenhetens dörr med samma verkan, som
om han fått del af densamma. Stundom stadgas, att stämma måste
utlysas minst viss tid, innan den skall hållas.

Stämmans kompetens är, såsom torde framgå redan af det ofvan
angående styrelsen framstälda, till möjligheten, om också icke till utöfningen,
den mest omfattande och, då intet annat föreningsorgan är
med densamma sidoordnadt, utan annan begränsning än den, som utstakas
af hvarje föreningsmedlems enskilda rätt. Här må endast ytterligare
påpekas den befogenhet att förändra föreningsstadgama, som
ofta, men icke alltid, tillkommer stämman, utan att enhällighet af samtlige
föreningsmedlemmar erfordras.

Till redogörelsen för allmän sammankomst hör slutligen äfven att
omtala den egendomliga anordning, som åtminstone i ett fall förekommer,
att i en och samma förening hållas två slags stämmor, af hvilka
de ena äro öfverordnade de andra. I ett (sanktioneradt) bostadsaktiebolag,
hvilket eger tvänne boningshus, och hvars alla medlemmar innehafva
föreningslägenlieter i ettdera, bilda nämligen lägenhetsinnehafvarne
i hvarje hus på visst sätt en association för sig. Denna beshvter på
särskilda sammankomster i de angelägenheter, som endast röra detta
hus, medan deremot de för hela aktiebolaget gemensamma ärendena behandlas
på stämmor, som omfatta alla aktieegame. På de nämnda särskilda
sammankomsterna ega styrelsens ledamöter alltid yttranderätt,
men rösträtt tillkommer hvarje styrelseledamot endast bland lägenhetsinnehafvarne
i det hus, der han sjelf bor.

159

Revisorer, stundom benämnda granskningsmän, väljas i nästan alla
föreningar årligen till ett antal af två eller tre. Äfven vid utseendet af dessa
är det ganska vanligt, att en kandidatlista på förhand upprättas genom
föreningens val. I allmänhet skola revisorerna sannolikt utses inom föreningen.
Detta föreskrifves emellertid endast sällan, under det att tvärtom
någon gång äfven utom föreningen stående personer uttryckligen förklaras
valbara. Revisorernas hufvudsakliga funktion är att granska årsbokslutet,
den berättelse, som styrelsen afgifvit, samt hela förvaltningen.
Ofta framgår det af den tidpunkt, då de väljas, att deras granskning
afser endast en redan förfluten period och följaktligen icke såsom en
permanent kontroll följer styrelsens verksamhet. Någon gång stadgas
dock motsatsen och medgifves det revisorerna att när som helst taga
kännedom om räkenskaperna. Vanligen säges det uttryckligen, att revisorerna
skola afgifva berättelse öfver sin granskning, med bestämd
hemställan om beviljande eller förvägrande af ansvarsfrihet. Först skall
emellertid styrelsen hafva beredts tillfälle att besvara de af revisorerna
gjorda anmärkningarna. Mycket ofta föreskrifves det, att medlemmames
kontraböcker skola inlenmas för att af revisorerna jemföras med föreningsräkenskapema.
Äfven de förut omtalade kassarapporter, som periodiskt
under hvarje år afgifvas, skola stundom blifva föremål för revisorernas
granskning.

I många föreningar skola revisorerna hvarje år föreslå arvode åt
styrelsen samt den räntefot, efter hvilken ränta å medlemmarnes insatser
skall beräknas.

I flertalet fall synas revisorerna sjelfva uppbära arvode, ehuru till
ganska oansenliga belopp. Om deras afsättlighet talas ingenstädes.

Det är redan ofvan nämndt, att vissa af de styrelseliknande organer,
hvarmed några föreningar äro utrustade, dels utöfva en permanent
granskande verksamhet, dels pröfva revisorernas berättelse.

Hvad slutligen angår den inspektionsrätt, som kan tillkomma de enskilda
föreningsmedlemmarne, äro dessa i allmänhet och i hufvudsak
beröfvade dylik rätt, så att granskning sker endast genom valda organer
samt å den stämma, der revisionsberättelsen framlägges, och som har att
besluta om ansvarsfrihet. Stundom förklaras deremot räkenskaperna vara
ständigt tillgängliga för hvarje medlem, eller skola de å hvarje sammankomst
stå öppna för de närvarande. Samma syfte att gifva medlemmarne
tillfälle att få kännedom om föreningens verksamhet och angelägenheter
ligger äfven till grund för de redan omtalade stadgandena
om summariska rapporter för korta perioder, liksom äfven för den regelmässigt
till dessa stadgande!! fogade bestämmelsen, att hvarje särskild

Revisorer.

160

Taxeringsmän
och
skiljemän.

Föreningsrnedlemmarnes
skyldigheter.

rapport skall hållas för medlemmame tillgänglig, till dess den närmast
följande framlägges.

Med intet af de förut nämnda föreningsorganen kunna sammanställas
vare sig taxeringsmän, för uppskattande af de särskilda lägenheterna
i eu föreningsfastighet, eller skiljemän. Afgörande genom skiljemän
anvisas i nästan alla stadgar såsom medlet att slita de tvister, som
inom en förening uppkomma. Ofta gäller detta äfven, när det förhållande,
hvarur en tvist leder sitt ursprung, står mycket nära ett
hyresförhållande, under det domstolsvägen, såsom det stundom heter,
skall anlitas endast då lagen ovilkorligen fordrar sådant. Skiljemännen,
hvilka än måste tagas inom, än utom föreningen, än åter bland sådana
föreningsmedlemmar, hvilka ännu ej sjelfva innehafva några lägenheter,
utses alltid för hvarje särskilt tillfälle, vanligen till ett antal af fem, och
så, att hvardera tvistande parten utser två och dessa fyra den femte.
De användas stundom äfven för verkställande af värderingar, t. ex. den
värdering, som är erforderlig, då någon medlems andel skall inlösas.

Medlemmarnes skyldigheter emot föreningen äro delvis redan omnämnda.
Särskild! är detta händelsen med pligten för medlem att emottaga
förtroendeuppdrag och underkasta sig deraf härflytande besvär och
ansvarighet, samt, om denna skyldighet bör särskild! upptagas, med förbindelsen
att, under viss tid eller med undantag för vissa eventualiteter,
qvarstå i föreningen. Dessa skyldigheter äro uppenbarligen af helt allmän
natur. Tager man åter i betraktande föreningarnas speciela ändamål
att uppföra eller inköpa hus till beredande af bostäder åt medlemmarne,
blir det klart, att till detta ändamål två skilda medlemsförpligtelser
kunna anknyta sig. Den ena är den att, till hyra eller med
annan rätt, af föreningen öfvertaga lägenheter och på detta sätt trygga
densamma emot förluster, o. s. v., den andra den att bidraga till sjelfva
anskaffandet af bostäder (och i öfrigt omedelbart understödja föreningens
verksamhet). Till den senare skyldigheten kan pligten att emottaga och
förvalta förtroendeuppdrag, om man så vill, äfven låta hänföra sig, likasom
också förbindelsen att deltaga i stämma och att utöfva andra dermed
jemförliga rättigheter.

Den förstnämnda skyldigheten, eller den att genom öfvertagande af
lägenheter främja utsträckningen af föreningens verksamhet och förminska
den dermed förenade risken, har man icke ansett nödigt att tvångsvis
pålägga medlemmame. Dessas eget intresse har väl synts gorå detta
alldeles öfverflödigt. Oftast nämnes i sådant afseende intet direkt, men
stundom heter det uttryckligen, att ingen behöfver mot sin vilja deltaga
i den u(lottning, som anställes för fördelning af lägenheterna. Ej sällan

161

framgår det äfven af bestämmelser angående ansökning om att erhålla
lägenhet och angående företrädesrätt dertill på ett otvetydigt sätt, att
det beror på hvarje medlems eget val att blifva lägenhetsinnehafvare
eller icke. På visst sätt annorlunda måste saken emellertid ställa sig
i de föreningar, som från början af sin verksamhet hafva samma antal
lägenheter och medlemmar, samt i sådana, der medlemsantalet är i stadgarna
fixera dt, och hvilkas ändamål är att anskaffa ett hus med motsvarande
antal lägenheter. Jemväl i andra föreningar är medlems rätt
att blifva fri från en lägenhet, som en gång tilldelats honom, föremål för
inskränkningar.

De mångfaldiga skyldigheter i afseende på underhåll in. m., som
åligga medlem, hvilken innehar en föreningslägenhet, stå endast i ett
ganska löst sammanhang med medlemskapet. Detta är i sig sjelf! klart
och visar sig ytterligare deri, att samma skyldigheter ofta förklaras hvila
äfven å icke-medlemmar, Indika fått lägenheter sig upplåtna. Hvad i
detta ämne är nödigt att i denna öfversigt anföra, uppskjutes för öfrig!,
lämpligast till en något senare del af framställningen.

Hvad åter angår skyldigheten att direkt bidraga till anskaffande af
bostäder, så finnas visserligen enstaka exempel derpå, att medlemmarne
äro berättigade att personligen med små arbetskrafter deltaga i uppförandet
af föreningens byggnader, och t. o. in. derpå, att ett sådant
deltagande, såsom af bestämmelser om de för visst antal medlemmar
nödiga qvalifikation erna framgår, är afsedt. och beräknadt, men någon
skyldighet för medlemmarne i detta afseende finnes dock ingenstädes
stadgad. Vidare förekommer det väl, att medlemmarne kunna lemna
bidrag in natura i form af byggnadsmaterialier eller af jordlotter, som
lämpa sig för föreningens ändamål, men icke heller detta är dem ålagdt..
Det enda slags hithörande bidrag, hvars utgörande är stadgadt såsom en
skyldighet, och dertill det, som i det vida öfvervägande antalet föreningar
ensamt förekommer, är penningetillskott.

Bland de inbetalningar, som åligga medlemmarne i bostadsföreningar,
finnes en principiel åtskilnad mellan sådana, som direkt afse att möjliggöra
ernåendet af hvad man kan kalla föreningens eget ändamål, och
som bilda egentliga medlemsbidrag, och sådana, som skola utgöra
vederlag för de af den enskilde medlemmen åtnjutna eller honom tillförsäkrade
särskilda förmånerna, och med afseende å hvilka han delvis
eller helt står såsom en vanlig kontrahent, en tredjeman, gent emot
föreningen. Bland de förra inbetalningarna kan man vidare skilja
emellan kapitalbildande bidrag (insatser) och icke-kapitalbildande (afgifter),
bland de senare åter mellan hyres- och köpebefalningar, Indika

Tillskott.

162

sistnämnda i sig innefatta ränteliqvider och kapitalafbetalningar (annuiteter).
I verkligheten äro emellertid dessa åtskilnader, äfven den
första och vigtigaste af dem, ofta allt annat än lätta att skarpt genomföra.

Inom de icke sanktionerade föreningarna uppbäres regelmässigt en inträdesafgift,
vanligen af ganska obetydligt belopp, till hvilken ofta kommer
särskild lösen för kontrabok. Dessa afgifter äro afsedda till betäckande
af föreningens förvaltningskostnader, för hvilket ändamål ofta
äfven en periodisk allmän förvaltningsafgift upptages. Det förekommer
jemväl icke sällan, att speciela förvaltningsafgifter utkräfvas, så att t. ex.
styrelsearvodet särskildt utdebiteras, än efter den ena, än efter den
andra grunden, eller att tvärtom förvaltningsbidraget är sammanslaget
med, ingår i andra inbetalningar. Detta förutsättes t. ex., när vid återbetalande
af medlems insats afdrag skall göras för hvad som kan anses hafva
åtgått till förvaltningskostnader, och när, särskildt i föreningar, som öfvertagit
färdiga bus, af inbetalningarna å lägenhet förutom ränta å den
oguldna summan äfven vissa procent till omkostnader afdragas, innan
återstoden tillgodoräknas medlemmen såsom kapitalafbetalning. Äfven i
de flesta sanktionerade föreningar förekomma förvaltningsbidrag, såsom
ingående i de jämväl för andra ändamål än förvaltningskostnadernas
bestridande afsedda årsafgifter, som utöfver aktieinbetalningarna erläggas,
och hvilka nedan skola något närmare omtalas.

Motsättningen emellan nyss nämnda icke-kapitalbildande afgifter och
de kapitalbildande insatserna har ofta fått ett uttryck deruti, att de förra
sägas ingå till förvaltningsfonden, äfven, oegentlig!, kallad reservfond,
men de senare till byggnadsfonden. Den förra fonden har för öfrigt
äfven andra inkomster, såsom plikter, transportafgifter, afdrag, som
göras vid utbetalande af afgången medlems andel, samt aflidna medlemmars
andelar, då dessa till föreningen hemfalla, liksom i allmänhet
alla extra inkomster tillfalla denna fond.

Byggnadsfonden åter bildas af medlemsbidrag, genom hvilkas inbetalande
för den enskilde medlemmen ett tillgodohafvande, en kapitalandel
uppkommer. Sådana tillskott, hvilka för öfrigt icke alltid sägas
bilda en byggnadsfond, förekomma i de icke-sanktionerade föreningarna i
allmänhet såsom periodiska, nämligen såsom vecko-, månadsinsatser o. s. v.,
men någon gång äfven såsom inbetalningar en gång för alla. Ett slags
förmedling af dessa båda altemativer åstadkommes icke sällan derigenom,
att väl en viss slutlig tillskottssumma är faststäld, men denna skall efterhand
samlas genom periodiska inbetalningar af visst belopp, eller, hvilket
i resultatet tydligen är detsamma, att en viss tidsgräns är bestämd,

163

intill hvilken de periodiska bidragen skola fortfara att erläggas. I allmänhet
äro för öfrig! de föreskrift^ tillskotten endast minima, hvilka
den enskilde medlemmen får öfverskrida, icke blott för tillfället genom
förutbetalning af ännu icke förfallna belopp, utan äfven definitivt. Stundom
fordras dock för det senare föreningens samtycke, och ofta finnes
ett maximum för de tillåtna öfverbetalningarna uppstäldt. Någon gång
förklaras medlemmame vara skyldiga till öfverinsättningar i man af hvars
och ens tillgångar. — Insatser utöfver minimum äro för öfrigt i några
fall på visst sätt privilegierade eller behandlade såsom ett slags lån.
Stundom äro härvid de enskilda medlemmame långifvare åt en inom
föreningen bildad sparkassa och denna i sin ordning åt föreningen. — Anmärkas
bör, att man i några föreningar är angelägen att upprätthålla
likheten i insatser mellan de särskilda medlemmame. I detta syfte
föreskrifver man t, ex., att nyinträdande medlemmar måste genast eller
inom viss tid erlägga så mycket utöfver löpande afgifter, som motsvarar
de ursprungliga medlemmames redan samlade kapitalandelar (vid
inträde under löpande år med ränta från årets början), eller t. o. m., i enstaka
föreningar, att, om någon medlem begagnar den honom inom vissa
gränser der medgifna rätten att personligen deltaga i byggnadsarbetet
och föröka sin andel med den beräknade arbetslönen, de öfriga medlemmame
äro förpligtade att göra motsvarande penningetillskott. Å
andra sidan förekommer det äfven, att insättningarna beräknas efter lotter,
af hvilka en medlem kan innehafva flere (intill ett visst maximum)
eller färre, och att äfven på annat sätt en olikhet mellan de särskilda
medlemmames insatser är icke blott möjlig, utan förutsatt och gjord till
föremål för speciela föreskrifter.

Det nu framstälda gäller egentligen byggnadsföreningama, hvilkas
första syfte måste vara att samla ett kapital för sina tillämnade fastighetsköp''och
byggnadsföretag. I de föreningar åter, hvilka till amortering
öfvertaga färdiga hus af eu moderförening, ställer sig saken på
annat sätt. Här framstå nämligen medlemmames inbetalningar, bortsedt
från de egentliga afgifterna, mindre såsom medlemsbidrag, än såsom
vederlag (hyra eller köpeskilling) åt föreningen för de lägenheter, som
af de särskilda medlemmame innehafvas, hvilka vederlag i och för sig
lika väl kunnat vara på samma sätt aftalade med personer stående
utom föreningen. Ifrågavarande inbetalningar äro ofta äfven i dessa föreningar
sammanslagna med förvaltningsafgifter, ehuru särskilda utdebiteringar
för speciela ändamål af det ena eller andra slaget, såsom till
onera, brandförsäkringspremier, förvaltningskostnader i egentlig mening,
äfven förekomma, hvarvid än lägenheternas antal, än det antal rum de

164

innehålla, än deras värde tjenar såsom uttaxeringsgrund. I blandade
tillskott är det tydligen blott om den del, hvilken ej ntgöres af egentliga
utgifter, som det gäller, att den i sj elfva verket står nära en byra eller
en köpeskilling. — Sammanhanget mellan inbetalningarna i dessa föreningar
och medlemskapet framgår dock deraf, att de förra äro afsedda till
gäldande af den å det till amortering öfvertagna linset hvilande skulden,
hvarför föreningen står i ansvarighet. Det förekommer t. o. in., att
deras belopp årligen genom föreningens beslut bestämmes efter hvad
densamma för sina egna liqvider behöfver, eller att, när beloppen äro
fixa, en extra uttaxering kan af föreningen utskrifvas vid oförmodad
uppsägning af en föreningens skuld. Båda dessa anordningar äro synnerligen
svåra att förena med ett vanligt kontraktsförhållande och ''bevisa
i sin mån, att hvarje medlems intresse följer hans tillskott äfven efter
dess inbetalning till föreningen, eller, m. a. o., att det dock är att anse
som ett medlemsbidrag och ej blott som en hyra eller en köpeskilling.
Utom de periodiskt återkommande inbetalningarna plägar ett större tillskott
för en gång upptagas, motsvarande den handpenning, som föreningen
sjelf vid fastighetens inköpande erlägger. Då den köpande föreningen
utgör en utbrytning ur en byggnadsförening, hvilken uppfört huset och
nu säljer detsamma till de medlemmar, som deri fått lägenheter, pläga
de för båda föreningarna gemensamma medlemmarnes kapitalandelar i
den äldre föreningen afräknas antingen på hand penningen eller ock på
den sista köpeskillingsamorteringen. I detta afseende gäller detsamma
som om nu nämnda föreningar äfven, då ett antal medlemmar i en
byggnadsförening, utan att bilda någon ny förening, till gemensam amortering
öfvertaga ett hus, hvari de hafva fått lägenheter.

Några af de sanktionerade föreningarna känna niga andra tillskott
än hyror och aktieinbetalningar, de förra rent kontraktsrnässiga, de senare
rent kapitalbildande och af medlemskapet bestämda. De flesta
aktiebolagen deremot följa ett system, som betydligt närmar sig det, som
nyss anförts såsom i sekundärt bildade icke-sanktionerade föreningar gällande,
likasom dessa aktiebolag äfven i öfverensstämmelse med nämnda
föreningar hafva till ändamål att inlösa färdigbygda fastigheter. I desamma
förekomma dels aktieinbetalningar, dels deraf oberoende årsafgifter.
Af akties belopp inbetalas endast en mindre del, 8 till 32
procent, vid teckningen, och det öfriga är fördeladt öfver en lång tiderymd,
nämligen ända till 10 år, och på en stor mängd, vanligen regelmässigt
återkommande, betalningsterminer. En större eller mindre återstod,
vanligen 28 procent, men någon gång mindre och i enstaka fall
mera (ända till 64 procent), får förblifva ogulden och inbetalas först vid

165

den senare tidpunkt, då styrelsen, eller någon gång- bolagsstämman, anser
sådant erforderligt. En skriftlig förbindelse, i hvilken aktietecknaren afsäger
sig rätten att under någon eventualitet åberopa fordringspreskription,
aflemnas vid teckningen och omfattar såväl de periodiska som sistnämnda
extraordinära liqvid. Då endast denna liqvid återstår, utfärdas
aktiebref. Aktieinbetalningarna äro äfven här rent kapitalbildande. Arsafgiftens
storlek bestämmes i bolagsordningen till vissa procent af aktiebeloppet,
dock med rätt för bolagsstämman att, sedan en reservfond af
viss storlek blifvit bildad, för ett år i sender nedsätta densamma. Den i
stadgarna faststälda procentsatsen är i de flesta fall 12—14 procent,
men stundom högre. Af årsafgifterna, hvilkas gäldande i särskild!
afgifna förbindelser utföstes, bestridas ränta och amortering å den intecknade
skulden samt utskylder, reparationer och förvaltningskostnader.
Uppstår öfverskott, bildas deraf reservfond. Exempel finnas äfven, att
vid en i öfrigt temligen öfverensstämmande organisation de regelmässiga
årsafgifterna äro satta så lågt som till 6—7 eller t. o. m. blott 1 procent
af aktiebeloppet, hvaremot då förekomma dels särskilda utdebiteringar till
underhåll och reparationer, ränta å skulderna, amortering och förvaltningskostnader,
dels skyldighet att gälda ränta å det oguldna aktiebeloppet.
Årsafgifterna likna tydligen de blandade insatserna vid de icke
sanktionerade sekundära föreningarna, liksom aktieinbetalningarna närmast
motsvara de der förekommande tillskotten för eu gång och delvis
äfven de extra uttaxeringarna.

Likheten i sak, fastän ej i form, emellan de nu omtalade aktiebolagen
och de strax förut afhandlade icke-sanktionerade föreningarna framstår
ytterligare deruti, att de förras aktiekapital antingen är fördeladt i aktier
å olika belopp eller i olika stora aktieserier, bådadera i regel så afpassade,
att de motsvara det uppskattade behållna värdet af de särskilda
lägenheterna, med hvilka aktierna eller aktieseriema genom utmärkande
med motsvarande nummer eller bokstäfver korrespondera.
Summan af de inteckningar, som äro afsedda att qvarstå i fastigheten,
minskar naturligen liksom det behöfliga aktiekapitalets, så äfven de särskilda
aktiernas eller aktieseriernas belopp.

Om någon föreningsmedlem försummar att å vederbörlig tid fullgöra
föreskrifna inbetalningar, drabbas han i vissa fall, såsom redan i
annat sammanhang blifvit antydt, af medlemsrättens förlust. Utom denna
påföljd, hvilken för öfrigt kan hafva olika innebörd, allteftersom den
uteslutne kan få ånyo inträda eller icke, förekomma flere andra mindre
stränga, olika dels efter de försummade inbetalningarnas art, dels efter
försummelsens grad, och dessutom i skilda föreningar på ett i någon

166

män skiljaktigt sätt ordnade. Det hör egentligen icke hit, att, om någon
icke erlägger föreskrifven inträdesafgift, liksom om han eljes ej uppfyller
de för inträde stadgade vilkoren, verkan häraf tydligen är den, att han
icke vinner inträde. Något intresse har på detta ställe den gjorda förutsättningen
endast i det fall, att det ankommer på föreningen att betrakta
den försumlige såsom medlem eller icke, medan han sjelf hvarken
kan yrka på att anses som inträdd i föreningen eller på motsatsen, och
särskildt om de med inträdet förenade skyldigheternas fullgörande är
fördeladt öfver en viss tiderymd. Detta är t. ex. händelsen i några
föreningar, der nyinträdande måste göra ett tillskott motsvarande de ursprungliga
medlemmarnes redan bildade kapitalandelar. Att i dylika
fall föreningen, på grund af medlems försummelse att fullgöra senare
inbetalningar, i allmänhet har valet emellan att åter utstöta honom med
förlust af hvad han redan guldit och att behålla honom qvar samt utkräfva
det resterande beloppet, är knappast tvifvelaktigt. Uttryckliga
bestämmelser i detta afseende saknas emellertid i stadgarna.

Så mycket vanligare äro föreskrifter om påföljderna af underlåtenhet
att fullgöra öfriga inbetalningar. I de icke sanktionerade föreningarna
plägar, hvad hirs t angår försummelse att gälda insatser af rent eller
hufvudsakligen kapitalbildande karakter, den försumlige medlemmen, så
framt ej det obetalda bidraget genom föregående öfverinsättningar betäckes,
först ådraga sig en skriftlig anmaning eller eu vanligen gradvis, t. ex.
för hvarje vecka, stegrad plikt (oftast till ganska obetydligt belopp) och
derefter kunna, med eller utan rätt till återinträde, uteslutas. Ett annat,
närliggande, system är, att en medlem kan mot erläggande af hög uppskofsränta
dröja en viss tid (som ofta kan af styrelsen förlängas) utöfver
den bestämda betalningsterminen, men att vid ett än långvarigare
dröjsmål han kan ur föreningen uteslutas. Enligt båda kan för sjukdom,
långvarig arbetsbrist och någon gång äfven för andra orsaker styrelsen
bevilja nedsättning af skyldigheterna eller ock fullständigt uppskof af viss
långvarighet. I sådana fall skall stundom bristen tills vidare betäckas
genom sammanskott af de öfriga medlemmarne eller genom lån ur reservfonden,
och ankommer efter den reguliera anståndstidens förlopp
beviljandet af vidare uppskof på föreningens beslut. Det resterande
beloppet skall, sedan anståndstiden gått till ända, på en gång eller inom
viss tid från inbetalningarnas återupptagande erläggas eller i några fall
endast (reverseras och) förräntas. Enstaka exempel finnas, att uteslutandet
uteblir, om den försumlige för sig ställer borgen af två andra
medlemmar. — Den uteslutne är vanligen berättigad att efter uppsägning
utbekomma sin redan bildade kapitalandel, antingen viss tid från

167

uteslutandet eller från inträdet i föreningen. Denna hans rätt är dock
ofta underkastad en kort preskription. Från andelen afdrages stundom
viss procent eller viss summa eller ett belopp, som motsvarar beräknade
förvaltningskostnader eller beräknad byra (ränta å hvad den försumlige
medlemmens lägenhet kostat), eller ock den ränta, hvarigenom
insatsen förkofrats.

Stadganden om respittid med hög derunder löpande uppskofsränta
äro mycket vanliga i de sekundärt bildade, icke-sanktionerade bostadsföreningarna
beträffande de der förekommande inbetalningarna af blandad
beskaffenhet. Efter respittidens förlopp gör föreningen sig betald genom
att försälja den försumlige medlemmens lägenhet, men redovisar för
honom det öfverskott, som härvid kan uppkomma. Något liknande
finner man äfven i några af byggnad sföreningarna i afseende å de medlemmar,
som erhållit lägenheter. Vanligast åter tyckes i dessa föreningar
försummelse att fullgöra blandade inbetalningar medföra den påföljd,
att den försumlige medlemmen blir skyldig att afflytta och derjemte
regelmässigt förlorar redan verkstäld amortering å lägenheten.

För oguldna förvaltningsafgifter göra föreningarna sig stundom betäckta
genom afskrifning å den försumlige medlemmens tillgodohafvande.

Underlåtenhet (under viss tiderymd) att erlägga hyresafgifter medför
oftast, utom skyldighet att betala uppskofsränta, äfven förlust af
rätten till lägenheten med förpligtelse att genast afflytta. Dock gäller
äfven här sjukdom m. m. såsom laga ursäkt. Exempel gifves äfven, att den
oguldna hyran betäckes för tillfället genom afskrifning å kapitalandelen,
hvilken sedan måste inom viss tid åter fyllas, vid äfventyr att medlemmen
uppsäges till afflyttning.

I de sanktionerade bostadsföreningar, hvilkas stadgar ej känna några
andra medlemsafgifter än aktieinbetalningar, plägar, då efter försummelse
att betala utsökning anstälts, men i följd af aktieegarens betalningsoförmåga
visat sig gagnlös, eller stundom enligt styrelsens val oberoende
af detta vilkor, förlust af aktierätten inträda, med förverkande antingen
af allt det inbetalda eller åtminstone af den vid teckningen erlagda
minimisumman.

I de öfriga aktiebolagen åter, nämligen sådana med såväl årsafgifter
som aktieinbetalningar, är man åtminstone i regel mildare. Efter medlems
försummelse att fullgöra aktieinbetalning skall nämligen alltid först
beloppet, med ränta, utsökas, och om dervid betalningsoförmåga yppar
sig, är medlemmen visserligen sin aktierätt förlustig, men får, efter viss
tid, till sig utbetaldt dess värde. Detta utgöres i några bolag af det på
aktien erlagda beloppet, men i andra af det, som inflyter vid försäljning

168

Medlemmarnes
rättigheter.

Rätt att erhålla
bostäder.

genom bolagets försorg af den förbrutna aktien, dock i ingen händelse
mera, än livad aktieegaren inbetalt. Underlåtenhet att erlägga årsafgift
medför ingen annan direkt föreskrifven påföljd än utsökning af kapital
och ränta, men det bör härvid märkas, att hvarje medlem plägar få
besittningsrätt till den emot hans aktie eller aktieserie svarande lägenheten
sig tillerkänd endast »mot erläggande» af årsafgiften.

Att efter behörig öfverlåtelse eller annan giltig öfvergång af medlemskapet
i en förening icke vidare den afgångne, utan endast den i hans
ställe trädde medlemmen i förhållande till föreningen häftar för fullgörandet
åt de med medlemskapet förenade skyldigheterna, särskildt
äfven skyldigheten till inbetalningar, är naturligt. En annan sak är, att
afgången medlem kan, såvidt tredjemans rätt angår, fortfarande stå i
ansvarighet för inbetalningarna. Klart är äfven, att den förutvarande
medlemmen fortfarande häftar för de skyldigheter, som belöpa på tiden
före medlemskapets öfvergång. I detta sammanhang märkes den i de
flesta bostadsaktiebolags stadgar förekommande bestämmelsen, att förre
egaren af en aktie ansvarar, till dess godkänd förbindelse af den nye
egaren att erlägga det oguldna aktiebeloppet blifvit till bolaget aflemnad.

Befrielse från skyldigheten till vidare inbetalningar inträder i många
föreningar för den, som under viss tid fullgjort sina inbetalningar, men
dock ej erhållit någon lägenhet. Det är i annat sammmanhang omtaladt,
att i sådana fall stundom äfven rätt till utträde är medgifven.

Medlemmarnes vigtigaste rättighet är den att genom föreningen erhålla
bostäder. I allmänhet är det endast medlemmar, som skola få
sådana åt sig upplåtna. Detta är otta i stadgarna uttryckligen föreskrifvet
och framgår i andra fall indirekt af deras innehåll. Det gifves
dock ganska många exempel derpå, att stadgarna förutse uthyrande äfven
åt främmande, ehuru uthyrandet skall ske åt medlemmar i främsta
rummet, så att andra personer kunna få lägenheter, endast i den mån
medlennname ej begagna sig af sin rätt. I några stadgar är detta företräde
för medlemmar på det sätt tryggadt, att en föreningslägenhet icke
förr än viss tid efter flyttningsdagen får uthyras åt någon utom föreningen
stående. Äfven då det är afsedt eller uttryckligen stadgadt,
att medlemmarno hafva uteslutande rätt att få hyra föreningens lägenheter,
ligger det för öfrigt i sakens natur, att föreningarna i nödfall
uthyra äfven åt främmande, hellre än att lägenheterna skola stå tomma
och sålunda ej lemna någon inkomst.

Den rätt att erhålla lägenheter, som enligt stadgarna tillkommer
medlemmarne, inskränker sig oftast icke dertill, att de skola få hyra
sådana, utan innefattar i de flesta föreningar äfven, att de skola kunna

169

förvärfva lägenheterna på ett säkrare och varaktigare sätt. Detta är
anordnad dels så, att en medlem, som förhyrt en lägenhet, kan (eller, i
enstaka föreningar, måste) inlösa densamma och derigenom blifva hvad
stadgarna kalla egare deraf, dels på det sätt, att hvarje lägenhetsinnehafvare
redan från början tillerkännes mer än en blott hyresrätt, och
att genom de periodiska inbetalningar, till hvilka han är förpligtad,
gifves vederlag på en gång för lägenhetens nyttjande och för dess
kapitalvärde. Det förra är icke sällan händelsen i byggnadsföreningarna,
det senare är regeln i de sekundärt bildade osanktionerade föreningarna
samt i de flesta bostadsaktiebolag. Såsom ett steg i riktning emot den
genom dessa anordningar eftersträfvade stadgan i besittningsrätt må
anmärkas, att i några byggnadsföreningar de hyrande medlemmarne
icke kunna, så länge de fullgöra sina medlemsförpligtelser, godtyckligt
uppsägas till afflyttning. Nämnas bör bär äfven, att enligt några föreningars
stadgar icke alla medlemmar direkt från föreningen erhålla
sina lägenheter. Vissa medlemmar få nämligen ett hus hvardera sig
upplåtet med förbindelse att uthyra åt de andra föreningsmedlemmarne
de lägenheter, som de sjelfva ej begagna.

Den ekonomiska förmånen för medlemmarne af att erhålla lägenheter
beror icke blott på stadgan af den besittningsrätt de förvärfva,
utan särskilt äfven på det pris de hafva att betala. Sättet och grunderna
för bestämmande af hyra och inlösningssumma äro derföre af
stort intresse.

Då lägenheterna uthyras åt medlemmarne, sker detta någon gång
emot vanlig hyra, men vida oftare är hyran »medelmåttig», »någorlunda
proportionerlig» etc., d. v. s. lägre än den öfliga. Det förekommer
stundom, att en fix summa för hvarje lägenhet af viss storlek är i stadgarna
bestämd. Eljes är fastställandet af hyresbeloppen öfverlemnadt
åt styrelsen och byggnadsnämnden eller åt särskild! valda taxeringsmän
eller ock förbehållen föreningen sjelf å stämma. Stundom besluter
föreningen i ämnet efter förslag af taxeringsmännen, likasom tvärtom i
några föreningar dessa träda i verksamhet, endast när inom föreningen
uppstå olika meningar, som ej kunna sammanjemkas. Uppskattningen af
hyresvärdet sker första gången vanligen vid eu efter färdigbyggandet
af ett hus hållen besigtning och skall enligt vissa stadgar tätt och ofta
upprepas. Åtminstone i fråga om den första värderingen, hvilken i
regel egentligen bär till syfte fastställandet af lägenheternas kapitalvärde,
gäller det ofta, att hänsyn skall tagas å ena sidan till hvad huset kostat,
så att lägenheternas sammanlagda värde blir lika med kostnaden för
huset, och å den andra särskild! till hvarje lägenhets qvadratyta, men

170

någon gång i stället till dess kubikinnehåll, dock i båda fallen med
jemkningar i anledning af olika läge, olika beqvämlighet m. in. Senare, i
behörig ordning bestämda, förändringar af hyresbeloppet är den hyrande
medlemmen åtminstone i några föreningar skyldig att underkasta sig.
Likaså är han i allmänhet förpligtad att behålla lägenheten, såvida
han ej får förfall af viss art eller har giltig anmärkning mot densamma,
t. ex. att den är menlig för helsan.

Det pris, hvartill bostadslägenheter eller hela hus kunna få inlösas,
är i olika fall på olika sätt bestämdt. Den nyss omtalade värderingen
af lägenhets kapitalvärde har omedelbart afseende på den händelsen, att
de särskilda lägenheterna i ett af en byggnad sförening uppfördt hus
hvar för sig från densamma inlösas. Detta sker vanligen dels genom
erläggande af handpenning, dels genom inbetalande af vissa procent årligen,
men stundom äfven genom en enda betalning, eller enligt i hvarje
fall af styrelsen bestämda eller på aftal beroende vilkor. Äfven efter
lägenhets inlösande är medlemmen fortfarande skyldig att särskildt bidraga
till föreningens omkostnader. Vissa utgifter för fastigheten måste
han dessutom bestrida.

Allmännare är, att ett helt hus på en gång inlöses af de byggnadsföreningsmedlemmar,
som i detsamma fått lägenheter, eller af en bland
dessa bildad sekundär förening. Antingen åsättes fastigheten härvid ett
pris, som med två procent öfverstiger hvad den kostat byggnadsföreningen,
hvilket pris, efter erläggande af handpenning, genom periodiska
inbetalningar förräntas och till vissa procent årligen amorteras. Eller
ock skall i stället å hvad egendomen kostat erläggas en viss årlig
procent, inneslutande vissa bidrag till omkostnaderna, ränta å den
ogiddna återstoden af köpeskillingen samt en, i den män denna återstod
minskas, växande amortering. I förra fallet är det regel, att de
inlösande medlemmarnes kapitalandelar afräknas å handpenningen, i det
senare, att desamma qvittas först vid sista amorteringen. I de föreningar,
som följa det senare eller ett nära detta liggande system, framträder
sammanslutningen emellan de inlösande lägenhetsinnehafvame ofta
mindre starkt. Värdering af de särskilda lägenheternas kapitalvärde
finnes i båda fallen omtalad redan i moderföreningens stadgar.

Icke få byggnads föreningar med ett fixeradt litet antal medlemmar
gifva åt dessa på ett så att säga direkt sätt all den rätt till de särskilda
lägenheterna, som af föreningarna kan gifvas, i det de helt enkelt
med tillhjelp af medlemmarnes lika sammanskott uppföra byggnader
med eu lägenhet för hvarje medlem. Något slags vare sig hyra eller
köpesumma förekommer ej i dem.

171

I de sekundärt bildade icke-sanktionerade föreningarna äro regelmässigt,
såsom nyss nämndes, de särskilda lägenheterna uppskattade af den
förening, som uppfört byggnaderna. Lägenhetsvärdenas summa, hvilken
naturligtvis är lika med husets pris, öfverensstämmer alltså antingen med
hvad huset kostat eller öfverstiger med två procent detta belopp. Det
förekommer äfven, att lägenheternas inbördes värdeförhållande af de
sekundära bostadsföreningarna sjelfva fastställes. Priset för de särskilda
lägenheterna erlägges på olika sätt, särskild! än genom ordinarie
och extraordinarie årliga uttaxeringar i förhållande antingen till hvarje
lägenhets värde eller till den oguldna återstoden deraf, än genom erläggande
af handpenning, ränta å ogulden köpeskilling och viss årlig amortering.
Det senare systemet utesluter för öfrigt icke heller extra uttaxeringar
vid låns oförmodade uppsägning och i liknande fall. Frivilliga
förutbetalningar äro i de flesta föreningar uttryckligen tillåtna.

Såsom redan ofvan antydts, äro lägenhetsinnehafvarne underkastade
eu mängd efter olika grunder utgående afgifter för speciela ändamål,
nämligen till styrelsearvode, till renhållning och lyshållning, till vattenafgift,
till onera och brandförsäkring m. in., och skola stundom vissa
omkostnader af dem direkt bestridas.

I de flesta sanktionerade bostadsföreningar äro de särskilda lägenheternas
värden genom sjelfva bolagsordningen faststälda, och dessa
värden å sin sida enligt stadgarnas uttryckliga lydelse bestämmande för
beloppet af den aktie eller den aktieserie, som motsvarar hvarje lägenhet.
Detta lägenhetsvärde är emellertid, med få undantag, icke fulla
värdet, utan, som ofvan antydts, endast en del deraf, nämligen, enligt
hvad af en jemförelse mellan aktiekapitalet och taxeringssumman framgår,
den behållna delen efter afdrag för inteckningar intill en viss,
i olika bolag olika stor, del af fastighetens värde. Häraf förklaras, att
hvarje aktieegare skall, på sätt ofvan omtalats, utom aktiebeloppet
(= lägenhetsvärdet) erlägga äfven eu hög årlig afgift, hvilket förhållande,
äfven om man tager i betraktande aktiekapitalets långsamma inbetalning,
eljest måste förefalla besynnerligt. Äfvenledes blir det begripligt,
att'' den del af aktiekapitalet, som endast i nödfall skall infordras,
stundom utgör en så hög procent af detsamma. Detta är nämligen
händelsen, då aktiekapitalet undantagsvis motsvarar hela fastighetsvärdet,
deri inbegripet älven hela det inteckningsbelopp, som skall qvarstå.

Värdet af medlemmarnes lägenhetsrätt är äfven beroende deraf, på
hvilket sätt de få bruka sina lägenheter, och Indika positiva skyldigheter,
utöfver penningebetalning, åligga dom. T förra afseende!, är det oftast
föreskrifvet, att lägenheterna endast få begagnas till bostäder och ej

172

för idkande af handel, handtverk eller annan handtering. Någon gång
medgifves dock motsatsen uttryckligen. Att det är tillåtet att idka
näringar i allmänhet, framgår dessutom i många föreningar af de der uppstälda
speciela förbuden mot idkande af bullrande eller eljest störande
handtverk, mot inrättande af upplag af eldfarliga ämnen eller salta eller
våta varor, mot hållande till salu af spirituösa drycker (åtminstone till förtäring
på stället), mot öppnande af offentlig biljard, m. in. Lägenheternas
tillgodogörande genom deras upplåtande åt andra personer är äfven
underkastadt inskränkningar. Hela lägenhetens uthyrande är dock oftast
tillåtet, men innehafvaren ansvarar fortfarande icke blott för betalningarnas
fullgörande, utan äfven för lokalens rätta vård in. m. Deremot
kan i många föreningar, särskildt då en lägenhet skulle blifva öfverfyld,
styrelsen förbjuda, att der intagas inneboende, in. in. Bland de positiva
skyldigheter med afseende å lägenheten, hvilka i hyres- eller amorteringskontrakt,
ordningsregler eller stadgar åläggas lägenhetsinnehafvaren,
märkes den regelmässigt förekommande förpligtelsen att underhålla
lägenheten. I sammanhang dermed stadgas ofta, att'' syn kan af styrelsen
hållas, och att dervid förbättringar kunna föreskrifvas innehafvaren.
Vidare hör hit skyldigheten att ombesörja viss renhållning, m. m.,
som äfven i vanliga hyreskontrakt plägar förekomma.

Lägenhetsinnehafvarens rätt inskränker sig icke till sjelfva lägenheten
samt till densamma hörande lokaler, såsom vindskontor, källare
o. dyl., utan innefattar enligt sakens natur äfven en viss befogenhet
att nyttja trappor, förstugor, gårdsplan m. m., för hvilken befogenhet
äfven ofta bestämmelser gifvas. Dessutom förekommer icke sällan en
egendomlig birättighet, nämligen den att högst viss tid och emot viss
afgift disponera tvättstuga, hvarvid det i de flesta fall är förbjudet att
använda densamma för främmande persons räkning.

Slutligen bör det anmärkas, att i några fall bostadsföreningarna åt
sina medlemmar upplåta äfven någon jord till odling, och att detta i
en på landet verksam förening synes hafva en relativt ganska stor betydelse,
då nämligen områdena skola utom plats för byggnad och trädgårdstäppa
innefatta omkring två tunnland mark.

I byggnadsföreningarna kan fråga uppstå om det inbördes företrädet
mellan medlemmarne att erhålla lägenhet. Detta inträffar, då medlemmarne,
eller rättare de medlemmar, som önska (och äro kompetenta)
att få lägenhet, äro flere än de disponibla lägenheterna. I detta fall
måste det afgöras, hvilka af dem öfver hufvud skola få lägenheter sig
tilldelade. Dessutom kan emellan medlemmar, som alla skola erhålla
lägenheter, uppstå tvist i följd deraf, att två eller flere önska samma

173

lägenhet. Någon gång bestämmes företrädet genom tidsföljden mellan
de ansökningar om att få lägenhet, som af de särskilda medlemmarne
ingifvits, men oftare genom lottdragning. Vid denna förbigås stundom
såsom oberättigade att erhålla lägenhet de medlemmar, som ej viss tid
tillhört föreningen, eller som inom viss tid före lottdragningen häftat för
oguldna förfallna bidrag. Allra vanligast torde emellertid vara, att
äldre medlem går före yngre. Ancienniteten bedömes härvid omedelbart
efter numret å hvarje medlems kontrabok, hvilket är lägre, ju tidigare
inträdet skett. Om flere medlemmar samtidigt inträda, bestämmas förmodligen
numren genom lottning, ehuru detta ingenstädes finnes föreskrifvet.
Det är vid numret, som företrädet är fäst, hvadan, då, efter
andels öfverlåtande, för den nye egaren en kontrabok med det gamla
numret utfärdas, det företräde, som tillkommit den förre egaren, öfvergår
på honom. De särskilda kontraböckema i samma förening kunna derföre
vid försäljning betinga mycket olika pris.

Kompetensvilkoren för erhållande af lägenhet sammanfalla i allmänhet
med medlemskapet. Endast i en del byggnadsföreningar förekommer
det, att sådana ytterligare förutsättningar som de härofvan
nämnda fordras. I detta sammanhang märkes, att rätten att inlösa en
hel fastighet ofta göres beroende deraf, att minst 3/4 af lägenhetsinnehafvarne
derom äro ense.

Angående upphörandet af rätten till lägenhet har redan förut något
talats, då det nämnts, huruledes i vissa fall försummelse att erlägga
hyra eller andra inbetalningar medför skyldighet att. afflytta. Samma
påföljd, hvilken ofta är liktydig med uteslutande ur föreningen, inträder
enligt många stadgar, om någon upprepade gånger och i trots af tillsägelser
och plikter bryter mot de i stadgarna eller ordningsreglerna
gifna föreskrifterna om sättet för lägenhetens och hela fastighetens brukande.
Den innebär för öfrigt stundom allenast, att föreningen kan
efter vissa grunder utlösa den felande medlemmen. Det torde falla
af sig sjelft, att genom en medlems uteslutande ur föreningen äfven
hans lägenhetsrätt går förlorad.

Bostadsföreningarnas verksamhet är i allmänhet icke beräknad på
att intjena någon vinst till utdelning bland medlemmarne, eller ens så
anordnad, att. någon vinst, åtminstone regelmässigt, kan uppkomma. I
ett antal byggnadsföreningars stadgar finnas emellertid dels direkta bestämmelser,
dels indirekta antydningar om vinstutdelning. Det säges
stundom, att vinsten skall fördelas lika på medlemmarne. Detta torde
emellertid gälla endast i föreningar, der hvarje medlem har lika stor
andel, hvaremot eljest, såsom äfven någon gång uttryckligen föreskrifves,

Rätt till utdelning
m. m.

174

fördelningen skall ske i förhållande till andelarna. Medlem, som afgår,
frånkännes stundom rätt till vinstutdelning för sista året, och icke sällan
heter det, att, om medlem försummar att fullgöra föreskrifna inbetalningar,
hans andel i vinsten »proportionerligt» minskas.

Oftare än vinst förekommer ränta å insatserna. Denna plägar beräknas
endast å fulla belopp af t. ex. 5 kronor och för fulla kalendermånader.
Räntefoten bestämmes antingen årligen, regelmässigt efter
revisorernas förslag af föreningen å stämma, men någon gång af styrelsen
och revisorerna i samråd, eller ock är den i stadgarna faststäld
till viss procent eller i visst förhållande till gällande sparbank sränta, så att
den skall antingen öfverensstämma med denna eller i viss mån understiga
densamma. Räntan utbetalas icke och kan icke heller gå i liqvid
för föreskrifna inbetalningar. Den tillgodoskrifves blott hvarje medlem.
Detta gäller åtminstone, om andelen ej uppnått viss storlek. Ränta
å förutbetalningar omtalas stundom specielt. Någon gång förekommer
det, att eu del af en medlems insats, nämligen det som öfverstiger
minimiinbetalningen, under namn af sparkasseinsats eller eljest särskildt
förräntas.

Medlems (eller hans rättsinnehafvares) rätt att vid afgång ur föreningen
utfå insatta medel, är redan ofvan delvis berörd.- Äfven bär torde
det vara tillräckligt att, med framhållande deraf, att förvaltnings- och
inträdesafgifter in. fl. dylika inbetalningar aldrig återbekommas, sammanfattningsvis
anmärka, att orsaken till afgången plägar hafva betydelse
för både det belopp, som utfås, och utbetalningstiden, hvadan t. ex. vid
dödsfall i båda afseendena tillämpas liberalare regler än vid uteslutande,
att skilnad med hänsyn till utbetalningstiden plägar göras efter beloppets
storlek, eller allteftersom det är fråga om minimiinsatsen eller om öfverskott
öfver denna, att värdering af insatsens (andelens) värde genom skiljemän
stundom ifrågakommer, och att den afgångnes rätt ofta är underkastad
en kort preskription. Nära utbetalandet af afgången medlems
andel ligger inlösandet af hembjuden sådan. Härom är ofvan det
vigtigaste framstäldt.

Katt, att er- I några byggnadsföreningar ega medlemmarne under det första

halla tan. stadiet af föreningarnas tillvaro, eller medan de ännu inskränka sig till
att samla medel för en blifvande byggnadsverksamhet, ytterligare en
rättighet, nämligen den att erhålla lån ur föreningens kassa. Denna
rätt plägar vara begränsad, dels så, att endast en viss summa får af
hvarje medlem lånas, dels, oftare, på det sätt, att enhvar får låna intill
viss del af sitt tillgodohafvande hos föreningen. Stundom fordras borgen
af andra föreningsmedlemmar. Tydligt är, att denna lånerätt står

175

endast i ett mycket löst sammanhang med föreningens egentliga verksamhet,
medan deremot i engelska och nordamerikanska s. k. byggnadsföreningar
ändamålet just är att gifva medlemmarne lån för uppförande
af egna bostäder.

Slutligen må här erinras derom, att, såsom redan ofvan omtalats, i
några föreningar medlemmarne hafva rättighet att personligen deltaga
i föreningens byggnadsarbete. En företrädesrätt för medlemmarne icke
blott att arbeta, utan äfven att leverera byggnadsmaterialier och dylikt
omtalas äfven i enstaka fall.

Med undantag för de sanktionerade föreningarna, hvilkas ordningar i
öfverensstämmelse med 10 § af 1848 års förordning under vissa förbehåll
fritaga medlemmarne från personlig ansvarighet för föreningens förbindelser,
iakttaga de flesta föreningars stadgar fullständig tystnad i afseende
på tillvaron och den närmare beskaffenheten af eu sådan ansvarighet.
Några stadgar innehålla dock, att medlemmarne en för alla och
alla för en ansvara för skulderna. Detsamma åsyftas möjligen med den
i eu och annan förening stipulerade »lika» ansvarigheten. Om det inflytande
på medlems ansvarighet, som hans afgång har, likasom om utsträckningen
af nyinträdande medlems ansvar saknas alla upplysningar.

Det är redan på annat ställe omnämndt, att i många föreningar,
nämligen de flesta icke-sanktionerade byggnadsföreningarna, finnas två fonder,
en förvaltningsfond och en byggnadsfond, den senare bestående af
medlemmames kapitalbildande insatser och afsedd att tjena såsom kapital
vid byggnadsverksamheten. En liknande betydelse har i några föreningar
den s. k. sparkassan, äfven då det heter, att föreningen tager dennas
belopp till Iåns. Mot byggnadsfonden svarar i några aktiebolag aktiekapitalet.
I de flesta åter, hvilka hafva till ändamål inlösandet af färdiga
hus, har aktiekapitalet, på sätt i annat sammanhang antydts, en
annan betydelse, nämligen att möjliggöra en snar afbetalning af en viss
del af den på den inköpta fastigheten hvilande skulden och att trygga
föreningen emot vådorna af något låns oförutsedda uppsägning. De jemte
aktieinbetalningarna förekommande årsafgiftema äro äfven delvis afsedda
för skuldens afbetalning och bilda, i den mån de ej genast användas
för detta eller annat ändamål, en amorteringsfond. En fond af sistnämnda
slag är den enda kapitalfond, d. v. s. den enda fond utom förvaltningsfond,
som i de icke-sanktionerade sekundära bostadsföreningarna
förekommer.

Regler om kapitalfonds bibehållande finnas endast vid aktiebolagen
och äro der af vanlig innebörd. Nämnas må emellertid det regelmässigt
gifna förbudet mot att för inlösen af hembjuden aktie an -

Anclra rättigheter.

Medlemmarnes
ansvarighet
för föreningsförbindelserna.

Förenings kapital.

176

Reservfond.

Förenings

upplösning.

lita aktiekapitalet och den lika vanliga föreskriften, att inlöst eller förverkad
aktie skall, så fort ske kan, åter afyttras.

I såväl icke-sanktionerade som sanktionerade byggnads fö ren i n ga r s
stadgar finner man föreskrifvet, att af vinsten afsättningar till bildande af
en reservfond skola ske. Stundom får alls ingen vinst utdelas, förr än
en sådan fond af viss storlek blifvit bildad. I de sanktionerade sekundära
föreningarna skall en reservfond bildas af besparingar å årsafgifterna,
innan dessa få nedsättas. I dessa föreningar utgör reservfondens
föreskrifna belopp alltid en ganska ringa bråkdel af aktiekapitalet, vanligen
icke mer än 5 procent. I byggnadsföreningar deremot finner man
reservfonder, som uppgå ända till hälften af aktiekapitalet eller byggnadsfonden.

I de flesta stadgar omtalas, att en förenings upplösning kan beslutas.
Icke sällan heter det, att ett giltigt sådant beslut kan fattas, endast när
tvingande omständigheter påkalla upplösningen, medan deremot i andra
fall de tvingande omständigheterna uppställas såsom alternativt vilkor
för upplösning bredvid ett beslut med qvalificerad majoritet, eller ock,
oftare, alldeles ej nämnas. Med nyss antydda, för öfrigt temligen oklara,
modifikation för det fall, att tvingande omständigheter föreligga, gäller
det, att upplösningsbeslutet måste fattas med en majoritet, som i sig
innesluter viss del af de närvarande eller af samtliga föreningsmedlemmarne.
Denna fordran är i talrika fall stegrad ända derhän, att samtlige
delegare måste vara om beslutet ense. Ofta måste förslaget om upplösning
vara viss tid i förväg framstäldt, hvaremot sådana regler om
itererade beslut o. dyl., som i fråga om stadgeändring förekomma, här
äro mindre brukliga, ehuru icke okända. I de föreningar, der ett visst
minimum af medlemmar uppställes, plägar det ej sällan föreskrifvas, att,
om så många medlemmars afgång ifrågakommer, att minimiantalet ej
skulle finnas qvar, både de afgående och de qvarstående skola sammanträda
för beslut om föreningens upplösning och försäljning af dess
fastighet. Äfvenså förekommer det, att, om en förening ej förmår fullgöra
sina förbindelser, extra stämma skall sammankallas för att besluta
om upplösning. Byggnadsföreningar hafva stundom i sina stadgar den
bestämmelsen, att, sedan bostäder åt samtliga medlemmar blifvit anskaffade,
föreningens fortvaro skall ankomma på ett föreningsbeslut. Detta kan då,
såsom erfarenheten utvisar, gå ut icke blott på föreningens upplösning,
utan äfven på dess ombildning till nära öfverensstämmelse med sådana
bostadsföreningar, som öfvertagit färdiga hus. Föreningens lif inträder
för öfrigt i följd af byggnadsverksamhetens upphörande redan af sig
sjelf! i ett väsentligen nytt skede.

177

Angående liqvidationen af upplöst förening finner man relativt talrika
föreskrifter. Ofta heter det, att, när upplösning beslutes, beslut
äfven skall fattas om »åtgärder för utredning af föreningens affärer och
realisation af dess tillhörigheten). Stundom tillsättes en särskild liqvidation
snämnd, hvars befogenhet är så till vida inskränkt, som föreningen
måste höras i fråga om försäljning af fastigheten. I några
fall fastställes i stadgarna viss tid, inom hvilken styrelsen skall försälja
denna och utreda räkenskaperna. Detta förekommer ej i de
sanktionerade föreningarna, hvaremot i de flesta af dessa särskilda liqvidatorer
inom eller utom styrelsen skola utses. Att årsstämniug å okända
borgenärer skall sökas, plägar i aktiebolagens stadgar vara föreskrifvet.

Angående användningen af upplöst förenings behållna tillgångar
stadgas endast sällan något. I enstaka fall föreskrifves emellertid, än att
behållningen skall anslås till främjande af något för arbetsklassen inom
samhället gagneligt ändamål, än att den skall lika fördelas på medlemmarne
(hvilka förutsättas hafva i lika mån bidragit), än att det genom
särskildt beslut skall bestämmas, Imr mycket skall tillfalla hvarje medlem.
I de flesta sanktionerade föreningars stadgar heter det tvärtom
uttryckligen, att öfverskott skall fördelas i proportion till aktiebeloppet.
Förbud deremot, att utdelning till medlemmarne sker, förr än årsstämningstid
förlust _ och alla skulder blifvit betalda, finnas endast i
några föreningar af sistnämnda art.

Slutligen må såsom en anmärkningsvärd egendomlighet omförmälas,
att enligt en icke sanktionerad förenings stadgar, om alla andelar blifva
förenade hos en eller två personer, denne eller dessa »befullmäk tigas»
att med full eganderätt öfvertaga samtliga tillgångar. Någon liqvidation
förekommer sålunda icke i detta fall.

Liqvidation.