En ny viltförvaltningslagstiftning
Statens offentliga utredningar 2025:125
En ny viltförvaltningslagstiftning
Slutbetänkande av Jaktlagstiftningsutredningen
Stockholm 2025
SOU 2025:125
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Åtta45
Tryck och remisshantering: Åtta45, Stockholm 2025
ISBN 978-91-525-1451-1 (tryck)
ISBN 978-91-525-1452-8 (pdf)
ISSN 0375-250X
Till statsrådet Peter Kullgren
Regeringen beslutade den 25 januari 2024 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen på jakt- området. Syftet med översynen är att få till stånd dels en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet och ett säkerställande av att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU- reglerna (dir. 2024:11). Den 23 januari 2025 beslutade regeringen att förlänga utredningstiden till den 31 december 2025 och att vissa delar i de ursprungliga direktiven ska lämnas som ett delbetänkande senast den 7 april 2025 (dir. 2025:6).
Som särskild utredare förordnades rättschefen på Statens fastig- hetsverk Mats Wiberg den 1 februari 2024.
Som experter i utredningen förordnades den 14 maj 2024 ämnes- rådet Jacob Wichmann (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet), kanslirådet Camilla Frisch (Landsbygds- och infrastrukturdeparte- mentet), kanslirådet Lina Oskarsson (Klimat- och näringslivsdeparte- mentet), numera enhetschefen Olov Hallquist (Länsstyrelsen i Jämtlands län), juristen Ellen Blind (Sametinget), jur. kand. Sandra Hamilton (Sveriges jordägareförbund), miljöjuristen Anna Sandström (Världsnaturfonden WWF), avdelningschefen Roland Saitzkoff (Skogsindustrierna), förbundsjuristen Ola Wälimaa (Svenska jägare- förbundet), numera tf. enhetschefen Hanna Ek (Naturvårdsverket), strategen i biologisk mångfald Jörgen Sundin (Naturskyddsfören- ingen), näringspolitiske experten Anders Wetterin (Lantbrukarnas riksförbund), experten i skogsbruk och klimat Sofia Backéus (Lant- brukarnas riksförbund Skogsägarna) och förbundsordföranden Solveig Larsson (Jägarnas riksförbund).
Kammarrättsassessorn Erik Ljungquist anställdes som huvud- sekreterare den 18 april 2024. Biträdande avdelningschefen Gunilla
Ewing Skotnicka anställdes som sekreterare den 22 april 2024. Som sekreterare i utredningen anställdes även viltjuristen Andreas Ahlén den 1 september 2024. Gunilla Ewing Skotnicka tog över som huvud- sekreterare den 1 september 2025 i samband med att Erik Ljungquist fick en ny tjänst och minskade sin tjänstgöringsgrad i utredningen till 10 procent.
Utredningen har antagit namnet Jaktlagstiftningsutredningen (LI 2024:01).
Delbetänkandet Vissa förändringar av jaktlagstiftningen (SOU 2025:32) överlämnades den 2 april 2025. Härmed överlämnas slutbetänkandet En ny viltförvaltningslagstiftning (SOU 2025:125). Förslagen i slutbetänkandet är den särskilde utredarens. Samtliga experter i utredningen står inte bakom förslagen i alla delar. Upp- draget är med detta slutfört.
Stockholm i januari 2026
Mats Wiberg
Gunilla Ewing Skotnicka
Andreas Ahlén
Erik Ljungquist
Innehåll
1.3Förslag till lag om ändring i offentlighets-
och sekretesslagen (2009:400)................................................ |
1.4Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070)
om handel med sälprodukter.................................................. |
1.5Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen
5
Innehåll | SOU 2025:125 |
3.3En ny lagstiftning på jaktområdet med tydligare
struktur och modernare bestämmelser ............................... |
3.3.1Det behövs en ny lag och en ny förordning
| ||
Språk och indelning............................................... | ||
3.4 Normgivning på den mest ändamålsenliga nivån ............... | ||
Det obligatoriska lagområdet ............................... | ||
3.4.4Regeringens normgivningskompetens
| ||
Myndighetsutövning............................................. | ||
3.5 Valet mellan lag och förordning .......................................... | ||
3.6Vissa närliggande förordningar bör föras
in i viltförvaltningslagen ....................................................... | ||
Utgångspunkter .................................................... | ||
3.6.2Två förordningar bör föras in
6
SOU 2025:125Innehåll
5.12.2Fågelart som tillfälligt förekommer naturligt
6.3Rovdjursförvaltningsområden och miniminivåer
6.6Skyddsjakt på enskilds initiativ enligt
bilaga 4 till förordningen ...................................................... |
7
InnehållSOU 2025:125
7.3Olika former av jakt och bemyndiganden
7.7.1Förbud mot motordrivna fortskaffningsmedel
vid jakt ................................................................... |
7.7.2Transport av skjutvapen med motordrivet
8
SOU 2025:125Innehåll
8.4.1Ytterligare regionalisering av beslut
9
InnehållSOU 2025:125
9.4.1Blankettstraffbud fylls ut genom hänvisning
| till andra bestämmelser ......................................... | |
9.4.3Ett urval av Högsta domstolens praxis
om blankettstraffbud ............................................ |
9.4.4Jaktlagen innehåller ett otillåtet
9.6.1Det behövs en ny straffbestämmelse
10.2.1Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff samt rätten till
en rättvis rättegång................................................ |
10.2.2Europarådets rekommendation
| om administrativa sanktioner ............................... | |
| ||
| och avkriminalisering ............................................ | |
10
SOU 2025:125Innehåll
10.4.4Vilka överträdelser ska omfattas
10.5.6Den avgiftsskyldige ska få tillfälle att yttra
10.5.7Tidpunkt för verkställbarhet och betalning
av avgiften .............................................................. |
10.5.8Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken
11.3.1Beslut enligt viltförvaltningslagen ska kunna
11.3.2Miljöorganisationer ska ges rätt att överklaga
beslut om jakt på unionsrättslig skyddade arter... 317
11
Innehåll | SOU 2025:125 |
11.3.3Beslut om populationsreglerande jakt på varg
12
SOU 2025:125 |
| Innehåll |
Länsstyrelserna ...................................................... | ||
Sveriges domstolar................................................. | ||
14.3.5Naturhistoriska riksmuseet och
13
Förkortningar
art- och | Rådets direktiv 92/43/EEG av den |
habitatdirektivet | 21 maj 1992 om bevarande av livs- |
| miljöer samt vilda djur och växter |
Bernkonventionen | Europarådets konvention om skydd av |
| europeiska vilda djur och växter samt |
| deras naturliga miljö |
BrB | brottsbalken (1962:700) |
dir. | kommittédirektiv |
EES | Europeiska ekonomiska samarbets- |
| området |
EU | Europeiska unionen |
fågeldirektivet | Europaparlamentets och Rådets direktiv |
| 2009/147/EG av den 30 november 2009 |
| om bevarande av vilda fåglar |
HFD | Högsta förvaltningsdomstolen eller |
| Högsta förvaltningsdomstolens årsbok |
naturvårdsdirektiven | art- och habitatdirektivet samt fågel- |
| direktivet |
NFS | Naturvårdsverkets författningssamling |
NJA | Nytt juridiskt arkiv (rättsfall från |
| Högsta domstolen) |
OSL | offentlighets- och sekretesslagen |
| (2009:400) |
prop. | regeringens proposition |
| 15 |
Förkortningar | SOU 2025:125 |
RF | regeringsformen (1974:152) |
RÅ | Regeringsrättens årsbok, fram till 2011, |
| från 2012 HFD |
SLU | Sveriges lantbruksuniversitet |
SOU | Statens offentliga utredningar |
TF | tryckfrihetsförordningen (1949:105) |
16
Sammanfattning
Uppdraget
Enligt direktiven är utredningens huvuduppdrag att göra en över- syn av lagstiftningen på jaktområdet och utarbeta förslag till en ny lagstiftning. Syftet med översynen är att få till stånd dels en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet. Bakgrunden är att jaktlagstift- ningen i dag har beskrivits vara svåröverskådlig, ha brister i tydlighet samt inte vara helt i överensstämmelse med EU-rätten och rätten till domstolsprövning i Europakonventionen.
Utredningen har också i uppdrag att ta ställning till vissa i direk- tiven utpekade frågor såsom om den straffrättsliga regleringen behö- ver ändras och om regleringen om överklagbarhet behöver ändras.
Genom ett tilläggsdirektiv beslutades om förlängd tid för upp- draget. Det beslutades också att utredningen ska lämna ett delbe- tänkande som omfattar frågorna om genomförande av naturvårds- direktiven, flerartsförvaltning av klövvilt, jaktsabotage samt jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon, inklusive nödvändiga författningsförslag. I april 2025 överlämnade utredningen ett delbe- tänkande, SOU 2025:32 Vissa förändringar av jaktlagstiftningen, i en- lighet med tilläggsdirektivet.
Utredningens förslag
En ny viltförvaltningslagstiftning
Utredningen föreslår en ny viltförvaltningslag och en ny viltförvalt- ningsförordning med tydligare struktur och modernare bestämmel- ser som ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning. Namnen
17
Sammanfattning | SOU 2025:125 |
på författningarna som föreslås speglar bredden av innehållet i lag- stiftningen på ett tydligare sätt. Samtidigt placerar de jakten i ett sam- manhang som en central del av viltförvaltningen. Utredningen före- slår också att förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn samt förordningen (2009:1474) om viltförvalt- ningsdelegationer ska föras in i viltförvaltningslagstiftningen. För- slagen i slutbetänkandet bygger vidare på förslagen i delbetänkandet.
Utredningen föreslår att viltförvaltningen ska syfta till att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt. Dessa delar av syftet kan vara förenliga med varandra i vissa situa- tioner men motstridiga i andra situationer och behöver då balanse- ras mot varandra. Den föreslagna regleringen av viltförvaltningens syfte avser att underlätta tolkningen av övriga bestämmelser i lagstift- ningen. Utredningen föreslår vidare att centrala termer i lagstiftningen definieras. T.ex. föreslås definitioner för olika former av jakt, jakt- medel, jaktmetoder och olika grupper av viltarter. Definitionerna gör lagstiftningen lättare att förstå och tillämpa. Utredningens huvud- sakliga förslag i viltförvaltningslagstiftningen beskrivs nedan.
Förslag som rör genomförandet av naturvårdsdirektiven
Utredningen föreslår att en ny bestämmelse om populationsregle- rande jakt på varg (det som i dag kallas licensjakt på varg) med färre kriterier ska införs i viltförvaltningsförordningen. Förslaget gör det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopulationen. Förslaget möj- liggörs av att skyddsstatusen för varg i art- och habitatsdirektivet ändrades i juni 2025 från en strikt skyddad art till en skyddad art som får bli föremål för förvaltningsåtgärder. Utredningen föreslår också en möjlighet att ändra beslut om populationsreglerande jakt på varg som har överklagats. Förslagen bör underlätta för myndigheternas arbete med rovdjursförvaltningen och för dem som påverkas negativt av vargpopulationen. Vad avser skyddsjakt på varg bedömer utred- ningen att en mer omfattande översyn krävs för det fall att nuvarande bestämmelser ska ändras. Eftersom frågan aktualiserats först i utred- ningens slutfas har en sådan översyn inte kunnat genomföras. Sam- tidigt bedömer utredningen att det finns goda skäl för det nuvarande systemet för att genomföra naturvårdsdirektiven i svensk rätt i fråga
18
SOU 2025:125 | Sammanfattning |
om skyddsjakt och för att bevara det. Utredningen föreslår därför ingen ändring i fråga om kriterierna för skyddsjakt på varg.
Utredningen föreslår även justerade regler om miniminivåer för vissa stora rovdjur. Förslaget avser hur miniminivåer får föreslås och beslutas, att de ska ses över vart sjätte år, att de kan förenas med verk- ställighetsförordnande och att ärenden om miniminivåer ska hand- läggas skyndsamt i domstol om de överklagas. Förslagen bör förenkla processerna och arbetet med miniminivåer i rovdjursförvaltningen.
Utredningen föreslår vidare ändringar av reglerna som handlar om skyddsjakt på enskilds initiativ bl.a. för att de ska leva upp till kraven i naturvårdsdirektiven1. Förslagen som återfinns i bilaga 4 till viltförvaltningsförordningen innebär i viss utsträckning högre krav för att genomföra sådan skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter. Det kan försvåra möjligheterna att förebygga skador och olägenheter. Samtidigt föreslår utredningen också ändringar som för- tydligar regelverket, t.ex. när det gäller bostäder, och det kan leda till att fler använder sig av möjligheterna till sådan skyddsjakt.
Förslag som rör genomförandet av jakt och avlivning
Utredningen föreslår en reglering om jaktledare för viss populations- reglerande jakt. Genom förslaget förtydligas rollerna för jaktledare och övriga jägare som deltar i jakten och det slås samtidigt fast att jaktledaren inte tar över den enskilde jägarens ansvar för att följa vilt- förvaltningslagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det bör underlätta genomförandet av och regelefterlevnaden vid den sortens jakt. Utredningen lämnar också förslag som förbättrar förut- sättningarna för fastighetsägare och jakträttshavare att tillvarata sina rättigheter. Det rör t.ex. möjligheterna att tillgodogöra sig kött från klövvilt som har dödats eller avlivats av någon annan på det egna jakt- området.
Förslag från både delbetänkandet och i detta betänkande möjlig- gör och ställer tydligare krav på en etisk hantering av vilt som behöver avlivas av t.ex. djurskyddsskäl för att minska viltets lidande. Utred- ningen föreslår vidare en förenkling av möjligheterna för rullstols- burna personer med bestående rörelsehinder att jaga från stillastående motordrivna fordon. Förslaget gör det enklare för den gruppen att
1Art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
19
Sammanfattning | SOU 2025:125 |
jaga på lika villkor som andra jägare genom en minskad administra- tiv hantering.
Utredningen föreslår en särskild bestämmelse som förtydligar Kammarkollegiets möjlighet att återbetala medel till någon när inbe- talningen av viltförvaltningsavgiften (det som i dag kallas viltvårdsav- giften) har varit uppenbart felaktig. För jägare bör förslaget innebära en ökad tydlighet och en trygghet i att veta att man kan få tillbaka sina pengar om man t.ex. har betalat in för mycket av misstag.
Utökad regionalisering och utökade befogenheter för länsstyrelsen
Utredningen föreslår utökade möjligheter till skyddsjakt på myndig- hets initiativ med stöd av lagen som syftar till att förbättra hanter- ingen av betydande skaderisker som beror på hybrider, förrymt vilt eller illegalt utsatt vilt. Förslaget syftar också till att begränsa risken för utbrott av allmänfarliga djursjukdomar. Förslaget ger länsstyrel- sen bättre verktyg och ett utökat ansvar för att hantera dessa risker, vilket är ett allmänt intresse.
En ytterligare regionalisering av beslut om skyddsjakt enligt vilt- förvaltningsförordningen föreslås också av utredningen. Det innebär bl.a. att delegeringen av skyddsjakt på stora rovdjur tas bort och syftar till att förtydliga rollerna och förenkla administrationen. I praktiken är det ärenden om skyddsjakt på örn som blir ett nytt ansvarsområde för länsstyrelsen enligt förslaget eftersom ärenden om skyddsjakt på andra stora rovdjur regelbundet har delegerats till länsstyrelserna.
Utredningen föreslår även ändrade regler i fråga om tillstånd för att hålla vilt i hägn som syftar till att förbättra kontrollen över hål- lande i hägn av främmande viltarter och vilt som inte tillhör den lokala faunan. Det syftar också till att förtydliga gränsdragningen mellan djurskyddslagstiftningen och viltförvaltningslagstiftningen när det gäller jakt på vilt i hägn. Förslaget innebär ett tydligare regelverk och ger länsstyrelsen utökade befogenheter och ett ansvar för till- synen. På flera sätt bör förslaget underlätta för länsstyrelsernas arbete eftersom dagens regelverk är svårtillämpat.
När det gäller jakt av naturvårdsskäl föreslår utredningen att länsstyrelsen ska få ett breddat mandat att besluta om jakt utifrån flera olika behov som handlar om bevarande eller att minska vilts
20
SOU 2025:125 | Sammanfattning |
lidande. För länsstyrelsens del innebär förslaget att myndigheten får bättre verktyg i sin verksamhet.
Utredningen föreslår vidare ändringar när det gäller vilt som till- faller staten och provtagning av vilt som syftar till att förtydliga och förenkla regelverket, bl.a. för att underlätta för berörda myndigheter. Förslaget innebär att länsstyrelsen eller Naturvårdsverket kan besluta att visst vilt eller prover från vilt som dödas vid jakt ska tillfalla staten. I dag hanteras sådant vilt av myndigheterna utan att det räknas som statens vilt.
Förbättrade bestämmelser om straff och sanktionsavgifter
I den nya viltförvaltningslagen föreslår utredningen att straffbestäm- melsen för jaktbrott ska anges med fullständiga brottsbeskrivningar och utan hänvisningar till andra bestämmelser. Straffbestämmelsen för överträdelser som inte ska kunna straffas med fängelse föreslås dock likt i dag utformas som blankettstraffbud. På detta sätt delas de straffvärda handlingarna upp i två bestämmelser. För de mest klandervärda beteendena för vilka fängelse ingår i straffskalan for- muleras brottsbeskrivningar som är materiellt fullständiga. I den andra straffbestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, krimi- naliseras överträdelser av utpekade föreskrifter enligt viltförvaltnings- lagen, t.ex. myndighetsföreskrifter på området. Förslagen syftar till att undanröja problem med otillåtna blankettstraffbud och dubbel- kriminalisering.
Utredningen lämnar förslag på bestämmelser som möjliggör en sanktionsväxling som innebär att mindre allvarliga överträdelser på viltförvaltningsområdet avkriminaliseras och i stället sanktioneras genom ett system med sanktionsavgifter. Det föreslagna systemet syftar till att möjliggöra en snabbare och effektivare hantering av mindre allvarliga överträdelser. Vilka överträdelser som närmare bör omfattas av en sanktionsväxling bör utredas och föreslås av berörda myndigheter och sedan beslutas av regeringen.
21
Sammanfattning | SOU 2025:125 |
Tydligare reglering om överklagande
För att regelverket om överklagande av beslut enligt viltförvaltnings- lagen ska stämma överens med rätten till domstolsprövning av civila rättigheter behöver beslut som rör jakt och närliggande frågor kunna överklagas till domstol. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att fler beslut enligt viltförvaltningslagstiftningen ska kunna över- klagas jämfört med vad som i dag är tillåtet enligt jaktlagstiftningen samt att de beslut som i dag överklagas till Naturvårdsverket i stället ska överklagas till förvaltningsrätt. De föreslagna ändringarna inne- bär också att regelverket blir enklare att tillämpa. Ideella miljöorga- nisationer har i praxis ansetts ha rätt att överklaga överklagbara domar och beslut om jakt på viltarter som skyddas av unionsrätten med hän- visning till Århuskonventionen. Utredningen föreslår därför att ide- ella miljöorganisationers rätt att överklaga regleras i viltförvaltnings- lagen så att regleringen stämmer överens med praxis.
Ett stärkt sekretesskydd
Det finns behov av att skydda uppgifter om jägare som registreras hos länsstyrelsen för att minska risken för kartläggning av var vapen kan finnas och för stölder av vapen som kan användas i brottslig verk- samhet. Utredningen föreslår därför ett utökat sekretesskydd för uppgifter som hänför sig till olika register som länsstyrelsen använ- der inom viltförvaltningen.
Genomförande och ikraftträdande
Den nya viltförvaltningslagen och viltförvaltningsförordningen samt följdändringar i flertalet andra författningar föreslår utredningen ska träda i kraft den 1 juli 2027, i samband med ett nytt jaktår.2 Vissa över- gångsbestämmelser föreslås också för att underlätta hanteringen av beslut och överträdelser från tiden före ikraftträdandet.
2Perioden 1 juli–30 juni.
22
SOU 2025:125 | Sammanfattning |
Förslagets konsekvenser
Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning har en genomarbetad struktur och är tydligare och modernare i sin utformning jämfört med den nu gällande jaktlagstiftningen. Syftet är att underlätta för de som berörs av lagstiftningen. Det bör generellt göra det enklare att tillämpa lagstiftningen för berörda enskilda, företag, organisa- tioner och myndigheter.
Konsekvenser för jägare, fastighetsägare och företag
Sammantaget medför förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning bättre förutsättningar och ett tydligare regelverk för jägare, fastig- hetsägare och berörda företag, även om några av förslagen i viss ut- sträckning innebär högre krav eller inskränkningar. Förslaget leder bl.a. till förenklade regler för beslut om populationsreglerande jakt på varg, vilket underlättar för de som berörs negativt av vargpopula- tionen, samt större möjligheter till skyddsjakt på myndighets initi- ativ för att begränsa betydande skaderisker orsakade av visst vilt. Det leder också till större möjligheter att genomföra jakt på lika villkor och förbättrade förutsättningar för fastighetsägare och jakträttshavare att tillvarata sina rättigheter. Förslaget bör också innebära förbättrad kontroll över hållande i hägn av främmande vilt och vilt som inte till- hör den lokala faunan, vilket är positivt för berörda runt omkring. Förslaget bör vidare underlätta för renägare och samebyar genom de regler som föreslås om möjligheter att ändra beslut om popula- tionsreglerande jakt på järv trots att besluten har överklagats samt de föreslagna reglerna om rovdjursinventering.
Konsekvenser för staten
Bland myndigheterna är det länsstyrelserna, Naturvårdsverket och domstolarna som berörs mest av förslaget i fråga om resurser.
För länsstyrelsernas del innebär förslaget på en ny viltförvaltnings- lagstiftning utökade befogenheter och ett utökat ansvar i linje med regionaliseringen av viltförvaltningen samtidigt som ett tydligare och mindre komplicerat regelverk bör underlätta arbetet med att tillämpa det. Sammantaget bör arbetsinsatserna öka i viss utsträckning, men
23
Sammanfattning | SOU 2025:125 |
ändå kunna hanteras inom befintliga ramar. Bedömningen är dock osäker och den beror på antalet ansökningar om jakt enligt de före- slagna bestämmelserna och vilken sorts situationer som rör allmänna intressen som länsstyrelsen behöver agera i. Det är därför viktigt att regeringen följer utvecklingen och har dialog med länsstyrelserna för att bedöma om ytterligare resurser behövs.
För Naturvårdsverkets del bör förslaget på en ny viltförvaltnings- lagstiftning medföra arbete med att ta fram nya och revidera befint- liga föreskrifter och även med vägledning. Samtidigt kan flera av för- slagen innebära att Naturvårdsverkets arbetsinsats kan minskas i viss utsträckning. Sammantaget bedöms arbetsinsatserna kunna öka till viss del och minska till viss del och totalt kunna hanteras inom befint- liga ramar. Det finns samtidigt en viss osäkerhet i den bedömningen.
Det är svårt att med någon säkerhet bedöma hur många mål som kan tillkomma hos domstolarna till följd av utredningens förslag. Sam- tidigt saknas anledning att anta att det kommer att handla om någon markant måltillströmning. Den eventuella kostnadsökningen med anledning av förslagen bedöms därför kunna rymmas inom Sveriges domstolars nuvarande anslagsram. Det är dock av vikt att regeringen följer utvecklingen och den eventuella kostnadsökningen för dom- stolarna.
Övriga konsekvenser
Sammantaget bedöms utredningens förslag medföra vissa positiva brottsförebyggande och brottsbeivrande effekter. Den föreslagna ändringen i sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter i vissa register hos länsstyrelsen kan medföra att integritetsskyddet för enskilda som förekommer i sådana register stärks. Utredningens förslag bedöms vara i överensstämmelse med EU-rätten.
24
1 Författningsförslag
1.1Förslag till viltförvaltningslag
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Tillämpningsområde, syfte och definitioner
Tillämpningsområde och syfte
1 § Denna lag gäller viltförvaltningen, rätten till jakt och genom- förandet av jakt inom svenskt territorium och Sveriges ekonomiska zon samt frågor som har samband med det.
Lagen gäller också i de fall som anges särskilt i fråga om
1.jakt från svenskt fartyg på det fria havet utanför den ekono- miska zonen, och
2.jakt från svenskt luftfartyg över det fria havet utanför den eko- nomiska zonen.
2 § Viltet ska förvaltas i syfte att
–bevara och främja de inhemska viltarterna, de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet och viltets livsmiljöer,
–främja ett hållbart brukande av viltet som en resurs, och
–begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt särskilt med hänsyn till trafiken, tamdjurshållningen, jordbruket, skogsbruket och fisket.
1Jfr rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/1237 samt Europa- parlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1010.
25
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
3 § Utöver bestämmelserna i denna lag finns även bestämmelser i andra författningar i fråga om skyddet av och hänsynen till viltet och dess livsmiljöer.
Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a–29 b §§ miljöbalken.
Definitioner
Vilt och viltförvaltning
4 § Med vilt avses i denna lag däggdjur och fåglar av arter som lever i vilda populationer.
5 § Med viltförvaltning avses i denna lag
–jakt, avlivning av vilt, hantering och tillvaratagande av vilt som är dött, åtgärder som ger viltet stöd samt åtgärder för att förhindra skador av vilt,
–arbete med mål, planering, samverkan, beslut, genomförande och uppföljning i förvaltningen av viltet, samt
–inventering och övervakning av vilt.
Viltförvaltningen genomförs på lokal, regional och nationell nivå.
Jakt och avlivning
6 § Med jakt avses i denna lag
–att döda eller fånga vilt,
–att försöka döda eller fånga vilt, och
–att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas även
–att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djur- skyddsskäl, och
–att göra ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
7 § Med avlivning avses i denna lag
–att döda vilt på uppdrag av en myndighet till följd av en nöd- liknande situation, eller
–att av djurskyddsskäl döda ett påträffat vilt som lider. Avlivning räknas inte som jakt.
26
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Jakträtt och jakträttshavare
8 § Med jakträtt avses i denna lag rätt att jaga och rätt till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats.
9 § Med jakträttshavare avses i denna lag den som har jakträtt enligt denna lag eller den som genom upplåtelse har hela eller den aktuella delen av jakträtten.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennärings- lagen (1971:437).
Olika former av jakt
10 § Med allmän jakt avses i denna lag jakt
–under författningsreglerad jakttid utan andra kriterier än jakttid och i vissa fall jaktmetod,
–utan särskilt beslut eller antalsbegränsning, och
–som är en del i att reglera viltpopulationen och kan möjliggöra att viltet används som resurs.
11 § Med populationsreglerande jakt avses i denna lag jakt efter särskilt beslut som innebär att viltpopulationens storlek och sam- mansättning regleras och som kan möjliggöra att viltet används som resurs.
12 § Med skyddsjakt avses i denna lag jakt som får genomföras efter att kriterier för att förhindra skador, olägenheter eller risker har uppfyllts.
13 § Med forskningsjakt avses i denna lag jakt som får genomföras efter att kriterier om vetenskapliga behov av jakt har uppfyllts.
14 § Med jakt av naturvårdsskäl avses i denna lag jakt som får genom- föras efter att kriterier som avser att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer har uppfyllts.
15 § Med eftersök avses i denna lag jakt på vilt som har skadats vid jakt eller som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motor- drivet eller spårbundet fordon.
27
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Jaktmedel, jaktmetoder och påskjutning
16 § Med jaktmedel avses i denna lag redskap eller annat medel med vilket vilt fångas eller dödas. Till jaktmedel räknas även redskap eller substans som placeras i eller på det redskap med vilket vilt fångas eller dödas och som har en avgörande betydelse för användningen av det redskapet.
17 § Med jaktmetod avses i denna lag en metod
–för att fånga eller döda vilt,
–för att söka efter, spåra eller förfölja vilt för att fånga eller döda det, eller
–för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
18 § Med påskjutning avses i denna lag när skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats.
Olika grupper av viltarter
19 § Med en inhemsk viltart avses i denna lag en viltart som är eta- blerad i landet eller i Sveriges ekonomiska zon och som även var det innan år 1800 eller som därefter har etablerat sig naturligt.
20 § Med fågelart som tillfälligt förekommer naturligt i landet avses i denna lag en fågelart som under en del av sin flyttcykel eller på annat sätt tillfälligt förekommer naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
21 § Med främmande viltart avses i denna lag en viltart som efter år 1800 genom mänsklig aktivitet
–har etablerat sig, eller
–introduceras i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
Med främmande viltart avses dock inte viltarter som fanns i landet eller i Sveriges ekonomiska zon innan år 1800, försvann och efter det har återintroducerats. Med främmande viltart avses inte heller myskoxe.
28
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
22 § Med unionsrättsligt skyddade viltarter avses i denna lag
–fågelarter som naturligt förekommer inom EU-medlemsstater- nas europeiska territorium,
–björn, varg, järv, lodjur, fjällräv, utter, buskmus, hasselmus, bäver, skogsmård, iller, skogshare, gråsäl, knubbsäl, vikare, myskoxe, samt
–valar, fladdermöss och viltarter i övrigt som i bilaga 1 till art- skyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F.
23 § Med stora rovdjur avses i denna lag björn, varg, järv, lodjur och kungsörn.
Miniminivå
24 § Med miniminivå avses i denna lag det antal individer av björn, varg, järv eller lodjur som förvaltningen ska syfta till att inte under- skrida.
Gynnsam bevarandestatus för en viltart
25 § Med bevarandestatus för en viltart avses i denna lag summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess popu- lationer.
En viltarts bevarandestatus ska anses gynnsam när
–uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livs- miljö,
–artens naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig fram- tid, och
–det finns och sannolikt kommer att fortsätta att finnas en till- räckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.
29
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
2 kap. Grundläggande bestämmelser inom viltförvaltningen
Fredning, hänsyn, skrämsel och lockande
1 § Viltet är fredat och får endast jagas om det följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Viltet får avlivas endast om det följer av denna lag eller annan lag. När viltet är fredat, gäller fredningen också dess ägg och bon.
2 § Var och en ska visa viltet hänsyn. Viltet får inte ofredas eller förföljas i andra fall än då det följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Förbudet i första stycket hindrar dock inte att fastighetsägaren genomför lämpliga åtgärder i syfte att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat lämpligt sätt.
Åtgärder enligt andra stycket får för de viltarter regeringen före- skriver även genomföras av länsstyrelsen på någon annans fastighet.
3 § Det är inte tillåtet att utan lov skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde förutom i de fall som avses i 2 §. Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt.
Jaktens genomförande och eftersök vid jakt m.m.
4 § Jakten ska genomföras så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Mot- svarande gäller när vilt avlivas med stöd av denna lag.
5 § Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas. Åt- gärderna ska genomföras även om viltet tagit sig in på någon annans jaktområde.
Om björn, varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort, rådjur, vild- svin eller mufflonfår har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på någon annans jaktområde, ska jägaren se till att jakträtts- havaren där eller fastighetsägaren snarast underrättas. Om jakträtts- havaren eller fastighetsägaren endast kan nås med svårighet, får Polis- myndigheten underrättas i stället.
30
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Utfodring av vilt
6 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn, om det behövs för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller ris- ken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom.
Beslutet ska avse ett visst begränsat område och vara tids- begränsat.
Utsättning av vilt och vilt i hägn
7 § Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Fastighetsägarens medgivande krävs för att sätta ut vilt i frihet om inte annat följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen.
8 § Den som håller vilt i vilthägn eller liknande anläggning ska se till att viltet är betryggande instängt för att förhindra att det rymmer.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om åtgärder för att motverka skador av vilt som får genomföras även om viltet ofredas.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om vad förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn enligt 6 § första stycket får omfatta.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet i 7 §. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet. Före- skrifterna och besluten får medge undantag från kravet på fastig- hetsägarens medgivande för att sätta ut vilt i frihet.
31
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.att vilt inte får hållas i hägn eller liknande anläggning utan sär- skilt tillstånd, och
2.krav för att få sådant tillstånd samt särskilda krav för sådan verksamhet.
3 kap. Jakträtt och jakt på någon annans jaktområde
1 § Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastig- heten, om inte annat följer av andra stycket eller av 2 § eller 3 §. Rätten till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats på fas- tigheten kan tillfalla annan enligt denna lag eller genom beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arren- derade marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennär- ingslagen (1971:437).
2 § Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992 ingick i kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegen- domar samt kronoegendomarna på Eriksö i Stockholms och Söderman- lands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunne- berg i Västra Götalands län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt krono- parken Kloten i Örebro, Västmanlands och Dalarnas län.
3 § Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande fastigheten.
Går vägen i gränsen mellan fastigheter med olika ägare och en eller båda av dem äger vägmarken, har var och en av dem jakträtten på den del av vägen som ingår i den egna fastigheten.
Går vägen i gränsen mellan fastigheter med olika ägare och ingen av dem äger vägmarken, har var och en av dem jakträtten på vägen.
32
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
4 § På allmänt vatten, som gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtten upp till etthundra meter från strand- linjen. Om detta skulle medföra att flera fastighetsägare får jakträtt på samma vattenområde, ska var och en av dem ha jakträtten på den del av området som är närmast hans eller hennes strand. På annat allmänt vatten och på klippor och öar, som inte hör till någon fastig- het, får jakt genomföras endast efter anmälan av en medborgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES-medborgare.
5 § I Sveriges ekonomiska zon får jakt genomföras endast efter an- mälan av en medborgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES- medborgare.
6 § På en samfällighet får bara delägarna jaga och jakten får bara genomföras för egna behov. Har delägarna inom samfällighetens för- valtning kommit överens om eller beslutat om något annat, får de dock utöva jakträtten i enlighet med överenskommelsen eller beslutet.
Överlåtelse av jakträtt m.m.
7 § Jakträtt som innehas av någon annan än fastighetsägaren får inte överlåtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren. Om jakträtten ingår i ett jordbruksarrende får dock jakträtten överlåtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren.
Första stycket gäller också övergång av jakträtten genom bodel- ning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.
Upplåtelse av jakträtt i vissa fall
8 § Vid jakträttsupplåtelse på viss tid som är minst ett år, ska avtalet alltid sägas upp för att det ska upphöra att gälla vid avtalstidens ut- gång. Avtalet ska, om inte längre uppsägningstid har avtalats, sägas upp senast sex månader före avtalstidens utgång.
Om ett avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid anses det förlängt på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år.
33
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Ett avtal som slutits på obestämd tid ska, om inte längre upp- sägningstid har avtalats, sägas upp för att upphöra att gälla vid det månadsskifte som inträffar närmast sex månader efter uppsägningen.
Uppsägning ska göras på det sätt som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken.
9 § Om jakträtt har upplåtits genom avtal mot ersättning gäller, utöver vad som följer av 7 kap. jordabalken om nyttjanderätt i allmän- het, vad som sägs i 8 §.
Bestämmelserna i 8 § gäller dock inte upplåtelser med stöd av ren- näringslagen (1971:437). För upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser i 8–12 kap. jordabalken. Förbehåll som strider mot 8 § är utan verkan.
Rätt till skyddsjakt på någon annans jaktområde
10 § Skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde får genomföras
1.i en bostad, trädgård eller på en gård,
2.i en handelsträdgård, yrkesmässig fruktodling eller plantskola,
eller
3.på mark som den enskilde äger eller arrenderar.
Skyddsjakt enligt första stycket får endast genomföras i den ut- sträckning det anges i föreskrifter som regeringen bestämmer.
11 § Skyddsjakt på enskilds initiativ på stora rovdjur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn får genomföras på någon annans jaktområde om förutsättningarna för sådan jakt är uppfyllda. Åtgärder för att skrämma bort sådana stora rovdjur får också genomföras på någon annans jaktområde.
Bemyndiganden
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om jakt på sådant annat allmänt vatten och sådana klippor och öar som avses i 4 § andra stycket eller i enskilda fall besluta om villkor för sådan jakt.
34
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
13 § Regeringen får meddela föreskrifter om inskränkning av jakt- rättshavarens rätt att behålla vilt vid skyddsjakt på enskilds initiativ som avses i 10 §.
14 § Regeringen får meddela föreskrifter om att jakt på björn, varg, järv, lodjur eller sälar får genomföras på någon annans jaktområde.
4 kap. Jakten och begränsningar av jakten
1 § Jakt får genomföras som
–allmän jakt,
–populationsreglerande jakt,
–skyddsjakt,
–forskningsjakt,
–jakt av naturvårdsskäl,
–eftersök,
–jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning, eller
–jakt som innebär att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avliv- ning av djurskyddsskäl
enligt denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
2 § För viss populationsreglerande jakt krävs en jaktledare enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av denna lag. Om sådan jakt genomförs av en ensam jägare anses denne vara jakt- ledaren.
Jaktledaren ska ansvara för att organisera jakten samt för att hålla sig uppdaterad om och informera jaktdeltagarna om tilldelning och säkerhet. Jaktledaren tar inte över den enskilde jägarens ansvar för att följa denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Älgförvaltningsområden och älgförvaltningsplaner
3 § I ett län där det förekommer älg ska den myndighet som reger- ingen bestämmer besluta om att inrätta älgförvaltningsområden. Ett älgförvaltningsområde ska omfatta en i huvudsak egen älgpopulation och ska så långt det är möjligt vara sammanhängande.
35
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
För ett älgförvaltningsområde ska den myndighet som reger- ingen bestämmer inrätta en älgförvaltningsgrupp för frågor om in- riktning och samråd.
Älgförvaltningsgruppen ska upprätta en älgförvaltningsplan för området som ska innehålla mål för älgförvaltningen. Den myndighet som regeringen bestämmer prövar om älgförvaltningsplanen kan godkännas.
Populationsreglerande jakt på älg och områden för älgjakt
4 § Populationsreglerande jakt på älg får genomföras efter ett sär- skilt beslut av länsstyrelsen inom områden som länsstyrelsen har regi- strerat som älgskötselområden eller tilldelningsområden för älgjakt.
5 § Ett älgskötselområde ska vara lämpat för älgjakt och vara av sådan storlek att det medger en avskjutning av vuxna älgar av den omfatt- ning som regeringen bestämmer. Länsstyrelsen får vägra att regi- strera ett område som älgskötselområde om området inte uppfyller kraven. Länsstyrelsen får besluta att avregistrera ett område som inte uppfyller kraven, eller om förvaltningen inte genomförs i enlighet med denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
6 § Ett tilldelningsområde för älgjakt ska vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som tilldelningsområde eller besluta om avregistrering, om områdets beskaffenhet inte medger en avskjut- ning av minst en älgkalv om året.
Populationsreglerande jakt på kronhjort och områden för kron- hjortsjakt
7 § Populationsreglerande jakt på kronhjort får genomföras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen inom områden som länsstyrelsen har registrerat som kronhjortsskötselområden.
8 § Ett kronhjortsskötselområde ska ha sådan storlek och arron- dering att det medger förvaltning av en i huvudsak egen kronhjorts- population. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som kron-
36
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
hjortsskötselområde eller besluta om avregistrering, om området inte uppfyller dessa krav.
9 § I Skåne län gäller, i stället för 7 §, att populationsreglerande jakt på kronhjort får genomföras efter ansökan och ett beslut av läns- styrelsen inom ett tilldelningsområde för kronhjortsjakt. Tilldel- ningsområdet ska vara beläget inom ett kronhjortsområde som läns- styrelsen har inrättat för att förvalta den ursprungliga svenska underarten av kronhjort.
Rovdjursförvaltningsområden och miniminivåer
10 § Det ska finnas rovdjursförvaltningsområden för förvaltningen av stora rovdjur. De län som regeringen bestämmer ingår i de olika rovdjursförvaltningsområdena.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska fastställa mini- minivåer för de stora rovdjursarter som regeringen bestämmer för varje rovdjursförvaltningsområde och om regeringen bestämmer det för länen inom rovdjursförvaltningsområdena.
Miniminivåerna ska fastställas inom ramen för de nationella målen för respektive art, så att det nationella referensvärdet i fråga om popu- lationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art inte underskrids och med beaktande av arternas naturliga utbrednings- områden.
Fördelningen av miniminivåer för respektive art ska ses över minst en gång vart sjätte år.
Jakt i Sveriges ekonomiska zon
12 § I Sveriges ekonomiska zon får endast jakt på sälar genomföras.
37
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Förbud mot jakt på valar på det fria havet
13 § Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon.
Bemyndiganden
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om
1.tider och jaktmetoder för allmän jakt,
2.skyddsjakt,
3.populationsreglerande jakt,
4.jaktledare vid populationsreglerande jakt enligt 2 §, och
5.jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning.
Föreskrifter om allmän jakt på älg enligt första stycket 1 får inte avse områden som länsstyrelsen har registrerat för älgjakt och enbart avse jakt på älgkalv.
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om
1.älgförvaltningsområden, älgförvaltningsgrupper, älgskötselom- råden och tilldelningsområden för älgjakt,
2.kronhjortsskötselområden, kronhjortsområden och tilldelnings- områden för kronhjortsjakt, samt
3.avgift för registrering av älgskötselområden och tilldelningsom- råden för älgjakt.
16 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om minimi- nivåer enligt 11 §.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att jakt med skjutvapen på vissa viltarter endast får genomföras under vissa tider av dygnet och då under vissa förutsättningar.
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
1.vilt som har dödats eller påskjutits under jakt,
2.vilt som har skadats under jakt,
38
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
3.jaktresultat efter populationsreglerande jakt på älg och kron- hjort, och
4.fågelbon samt ägg eller fågelungar som har flyttats.
5 kap. Användning av jaktmedel, motordrivna fortskaffningsmedel och hundar vid jakt
1 § Endast de vapen och jaktmedel i övrigt som är tillåtna enligt denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen får an- vändas vid jakt.
2 § Det är inte tillåtet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångstredskap eller med vapen som kan användas för jakt utan jakträttshavarens medgivande.
Förbudet i första stycket gäller inte
1.på vägar som är upplåtna för allmänheten,
2.om det är nödvändigt för att nå det egna jaktområdet, eller
3.om det sker i lovliga ärenden.
3 § Jakt får inte genomföras från eller med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar.
4 § Jakt med hund som förföljer vilt får inte genomföras så att drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde.
5 § Ytterligare bestämmelser om tillsyn över hundar i marker där det finns vilt, finns i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.
Bemyndiganden
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.vilka vapen och andra jaktmedel som får och inte får användas vid
jakt,
2.att fångstredskap ska vara av godkänd typ och att avgift ska beta- las för den prövning som behövs för sådant typgodkännande, samt
3.tillstånd och andra villkor för att använda vapen, fångstredskap och andra jaktmedel.
39
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om jaktmetoder och om vilka jaktmetoder som inte får användas vid jakt.
8 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att an- vända transportmedel vid jakt samt om undantag från förbudet i 3 § om att jakt inte får genomföras från eller med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar.
Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för att medföra skjutvapen vid färd med motor- drivna fortskaffningsmedel.
9 § Ytterligare bestämmelser om transport av skjutvapen finns i vapenlagen (1996:67).
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att hund ska finnas tillgänglig vid jakt för att kunna spåra upp skadat vilt.
6 kap. Jakt och avlivning av allmänintresse och vilt som tillfaller staten
Eftersök vid viltolycka
1 § Om ett vilt har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon eller med ett spårbundet fordon, får den myndighet som regeringen bestämmer genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras.
Åtgärderna får genomföras på någon annans jaktområde. Den an- svariga myndigheten får även ge någon annan i uppdrag att genom- föra åtgärderna.
Myndighets rätt att avliva vilt och avlivning av djurskyddsskäl
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer får genomföra de åtgärder som behövs för att avliva vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan lämplig lösning som myndigheten eller någon annan kan genomföra.
40
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Den myndighet som regeringen bestämmer får av djurskydds- skäl avliva moderlösa årsungar av de viltarter och under de förutsätt- ningar som regeringen bestämmer.
Åtgärder enligt första eller andra stycket får genomföras på någon annans jaktområde. Den ansvariga myndigheten får genom- föra de åtgärder som behövs för att hantera vilt som har avlivats. Den ansvariga myndigheten får även ge någon annan i uppdrag att genom- föra åtgärderna.
3 § Om ett frilevande vilt påträffas i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får var och en avliva viltet även om det är fredat eller om det avlivas på någon annans jaktområde.
Om ett frilevande vilt kan antas vara i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får jakträttshavaren genomföra de åtgärder som behövs för att söka efter, spåra eller förfölja viltet trots bestämmelsen om fredning.
Skyddsjakt på myndighets initiativ
4 § Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om skyddsjakt för att
1.begränsa betydande risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt till följd av en viltpopulations storlek,
2.begränsa risken för utbrott av en allmänfarlig djursjukdom,
3.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av en främmande viltart,
4.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av en hybrid mellan olika viltarter eller mellan vilt och tamdjur, eller
5.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av vilt som har rymt eller satts ut illegalt.
Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att skydds- jakt enligt första stycket får genomföras på någon annans jakt- område och att vilt som dödas eller fångas eller ägg som tas vid sådan skyddsjakt ska tillfalla någon annan än jakträttshavaren.
Skyddsjakt enligt första stycket får avse unionsrättsligt skyddade viltarter endast om det inte finns några andra lämpliga lösningar och skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarande- status för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
41
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vilt får
1.jagas för att märkas eller undersökas eller för att genomföra andra åtgärder i vetenskapligt syfte,
2.jagas för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer,
3.jagas för återinplantering eller återinförande av en viltart, och
4.fångas för att märkas eller undersökas eller för att genomföra andra åtgärder utifrån behov inom viltförvaltningen som ett led i att skydda eller bevara vilt.
Föreskrifter enligt första stycket får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Föreskrifterna får innebära att jakten kan genomföras på någon annans jaktområde och att vilt och ägg genom beslut tillfaller någon annan än jakträttshavaren.
6 § Regeringen får föreskriva att vilt som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött ska tillfalla staten för att skydda hotade eller särskilt värdefulla viltarter och för att kunna säkerställa att exemplar av arterna finns tillgängliga för forskning, undervisning, miljööver- vakning och viltövervakning.
Regeringen får meddela föreskrifter om provtagning av vilt som fångas eller dödas vid jakt, för forskning, miljöövervakning och viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
1.vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motor- fordon,
2.vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett spår- bundet fordon,
3.vilt som har avlivats, som någon har försökt avliva eller som har förföljts för att avlivas, och
4.vilt som tillfaller staten.
42
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
7 kap. Avgifter, kunskapskrav och tillsyn
Viltförvaltningsavgift
1 § Den som jagar ska betala en avgift per jaktår (viltförvaltningsav- gift) med de undantag som regeringen bestämmer. Viltförvalt- ningsavgiften betalas för att främja viltförvaltningen eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag.
2 § Viltförvaltningsavgifterna ska bilda en fond (viltförvaltnings- fonden) som efter regeringens bestämmande får användas för de i 1 § angivna ändamålen.
Kunskapskrav
3 § För viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel krävs att den som jagar ska ha genomgått en särskild utbildning enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av denna lag.
4 § Bestämmelser om teoretiskt och praktiskt prov som krav för tillstånd till innehav av jaktvapen finns i vapenlagstiftningen.
Tillsyn
5 § Jaktkontrollanter utövar tillsyn över att denna lag och att beslut som har meddelats med stöd av lagen följs.
Inom Sveriges ekonomiska zon utövar dock Kustbevakningen tillsyn.
6 § Den myndighet som regeringen bestämmer får utse jaktkon- trollanter.
Jaktkontrollanter får förordnas att med stöd av 8 kap. 7 § ta egen- dom i beslag.
7 § Länsstyrelsen utövar, trots det som anges i 5 §, tillsyn
1.över att beslut enligt 2 kap. 6 § om utfodring av vilt följs, och
2.över hållandet av vilt i hägn eller liknande anläggning. Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för till-
synen enligt första stycket. Förelägganden får förenas med vite.
43
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
8 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om
1.viltförvaltningsavgiften enligt 1 §, och
2.skyldighet för den som jagar att betala en särskild avgift för vilt som dödats i strid med vad som gäller enligt ett beslut om popula- tionsreglerande jakt.
Regeringen får meddela föreskrifter om att även avgifterna enligt första stycket 2 ska tillfalla viltförvaltningsfonden.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utbildningskrav enligt 3 §.
8 kap. Straff m.m.
Straff
1 § För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst ett år den som med uppsåt eller grov oaktsamhet
1.olovligen jagar på annans jaktområde eller där tillägnar sig vilt,
2.vid jakt som genomförs med stöd av en myndighets beslut enligt denna lag bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i beslutet,
3.tillägnar sig vilt som tillfaller staten, eller
4.jagar val från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utan- för Sveriges ekonomiska zon.
För jaktbrott döms även den som med uppsåt eller oaktsamhet
1.jagar vilt som det inte enligt denna lag eller beslut i det enskilda fallet enligt lagen är tillåtet att jaga,
2.vid jakt använder motordrivna fortskaffningsmedel eller annan motordriven anordning på ett sätt som inte är tillåtet, eller
3.jagar med otillåtna jaktmedel eller med jaktmedel som används eller har modifierats på ett sätt som inte är tillåtet.
2 § Om ett jaktbrott är att anse som grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas
1.om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt
vilt,
2.om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,
44
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
3.om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaff- ningsmedel eller någon annan motordriven anordning, eller
4.om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod.
3 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1.bryter mot 2 kap. 2 § första stycket eller 3 kap. 6 §,
2.underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 3 kap. 4 § andra stycket eller 5 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 14 § 1 eller 6 kap. 7 § 1 eller 4 om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3.bryter mot 2 kap. 4 § om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken,
4.underlåter att fullgöra skyldighet enligt 2 kap. 5 §,
5.bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 kap. 10 §, 4 kap. 17 § eller 5 kap. 8 § andra stycket,
6.bryter mot 2 kap. 7 §, 5 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 1 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 kap. 12 § eller 7 kap. 9 §, eller
7.bryter mot 5 kap. 4 §.
Den som med uppsåt bryter mot 2 kap. 3 § första stycket döms till böter.
I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.
4 § Den som obehörigen tar befattning med vilt, ägg eller bon som han eller hon vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott döms för jakthäleri till böter eller fäng- else i högst ett år.
Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas sådana omständigheter som anges i 2 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i miljöbalken.
5 § För försök eller förberedelse till grovt jaktbrott enligt 2 § eller grovt jakthäleri enligt 4 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
45
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgift
6 § Det ska inte dömas till ansvar eller beslutas om sanktionsavgift enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det ska inte dömas till ansvar enligt 1 eller 3 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 1 §.
Särskild rättsverkan
7 § Påträffas någon på bar gärning då han eller hon begår jaktbrott, får vilt, ägg, bon och sådan egendom som enligt 9 § kan antas bli för- verkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom eller henne. Samma befogenhet har särskilt förordnade jaktkontrollanter och behöriga kustbevakningstjänstemän.
Om egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åkla- gare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska genomföra samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.
En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.
För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får viltet efter värdering säljas på lämpligt sätt.
8 § Om någon har begått ett jaktbrott eller jakthäleri, ska vilt, ägg och bon som han eller hon kommit över genom brottet förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förverkas. Även andra vinster från ett sådant brott ska för- verkas, om det inte är uppenbart oskäligt.
9 § Jaktmedel, motordrivna fortskaffningsmedel och annan egen- dom som har använts som hjälpmedel vid ett jaktbrott eller jakthäleri får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbor-
46
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
dats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.
I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.
10 § I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om förfarandet med sådan egendom i den mån inte annat följer av 7 § fjärde stycket eller en föreskrift som har meddelats med stöd 13 eller 14 §.
Domsrätt
11 § Svensk domstol är behörig att döma över brott enligt denna lag som har begåtts inom Sveriges ekonomiska zon även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.
12 § Har ett brott enligt denna lag begåtts i Sveriges ekonomiska zon, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet begicks.
Bemyndiganden
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får före- skriva i vilka fall som vilt som har förverkats ska tillfalla jakträtts- havaren.
14 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från de särskilda bestämmelserna som avses i 8 § i fråga om vilt, ägg eller bon som behövs för forsknings- ändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.
9 kap. Sanktionsavgifter m.m.
Sanktionsavgifter
1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet eller betala avgift enligt denna lag.
47
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Sanktionsavgifternas storlek
2 § Sanktionsavgifterna ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 50 000 kronor. I de föreskrifter som avses i 1 § ska avgifternas storlek framgå. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Undantag från avgiftsskyldigheten
3 § En sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte är upp- såtlig eller oaktsam.
Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid denna pröv- ning ska det särskilt beaktas
1.om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den av- giftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i upp- drag att göra det,
2.om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
3.vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen. Sanktionsavgift ska inte heller tas ut vid ringa överträdelser.
Tillfälle till yttrande
4 § Innan myndigheten beslutar om sanktionsavgift ska den som av- giften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig.
Preskription
5 § Sanktionsavgift får inte beslutas om den som avgiften ska tas ut av inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från den dag då över- trädelsen ägde rum.
48
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Verkställighet
6 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsöknings- balken när det har fått laga kraft.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
7 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft.
Ansvariga myndigheter
8 § Den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om sank- tionsavgift.
10 kap. Överklagande, handläggning i domstol och verkställbarhet
Överklagande
1 § Beslut enligt denna lag överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Miljöorganisationers rätt att överklaga
2 § Överklagbara domar och beslut om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
1.har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,
2.inte är vinstdrivande,
3.har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
4.har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksam- heten har allmänhetens stöd.
Den som vill överklaga med stöd av först stycket ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna.
49
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Handläggning i domstol
3 § Mål om jakt på stora rovdjur och om fastställande av minimi- nivåer för stora rovdjur ska handläggas skyndsamt.
Verkställighetsförordnande
4 § En myndighet får bestämma att dess beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart, även om det överklagas. Detta gäller dock inte beslut om sanktionsavgift.
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom lagen upphävs jaktlagen (1987:259).
3.Beslut som har fattats med stöd av jaktlagen (1987:259) ska fort- farande gälla.
4.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
5.I fråga om överträdelse som skett före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter tillämpas.
50
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
1.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 2 kap. 4 § ska ha föl- jande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2kap. 4 §1
Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma över vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i
1.29 kap. 13 § miljöbalken,
2.14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
3.10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
4.5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet,
5. 51 a § jaktlagen (1987:259), | 5. 8 kap. 11 § viltförvaltnings- |
| lagen (2027:00), |
6.17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7.49 § fiskelagen (1993:787),
8.5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia,
9.13 kap. 11 § luftfartslagen (2010:500),
10.17 kap. 2 § radio- och tv-lagen (2010:696),
11.2 § lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klus- terammunition, och
12.17 § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse 2022:667.
51
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
1.3Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att 18 kap. 16 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
18 kap.
16 §1
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapenlagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning.
Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första
stycket, hos |
|
1. Kammarkollegiet och Natur- | 1. Kammarkollegiet och Natur- |
vårdsverket för uppgift som hän- | vårdsverket för uppgift som hän- |
för sig till jaktkortsregistret, | för sig till jägarregistret, |
2. Naturvårdsverket för upp- | 2. Naturvårdsverket för upp- |
gift som hänför sig till jägarexa- | gift som hänför sig till register över |
mensregistret, | uppgifter om jaktresultat, försök att |
| avliva vilt, förföljande för att av- |
| liva vilt och flytt av fågelbon som |
| omfattas av anmälningsskyldighet, |
3. en länsstyrelse för uppgift | 3. en länsstyrelse för uppgift |
som hänför sig till register över | som hänför sig till register över |
verksamheter för livsmedelskon- | verksamheter för livsmedelskon- |
troll, och | troll, områden som har registrerats |
| för jakt på älg eller kronhjort, vilt- |
| hägn, småviltsjakt på statens mark |
| ovanför odlingsgränsen och på ren- |
| betesfjällen eller uppgifter om jakt- |
| resultat som omfattas av anmäl- |
| ningsskyldighet, och |
4.Polismyndigheten för uppgift som hänför sig till registret över uppdragstagare inom Nationella viltolycksrådet.
1Senaste lydelse 2024:142.
52
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Sekretessen enligt första stycket gäller inte för uppgift i vapen- register om namn och adress för den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammu- nition eller ta emot skjutvapen för översyn eller reparation eller för uppgifter i registret över auktoriserade sammanslutningar för jakt eller målskytte. Sekretess gäller inte heller för uppgift i vapenregister om vilka typer av vapen som omfattas av ett tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammu- nition eller att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
53
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
1.4Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter att 8 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
8 §1
Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 genom att saluföra sälprodukter i strid mot artikel 3 i förordningen.
Om gärningen är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna lag | Till ansvar enligt denna lag |
döms inte om gärningen är belagd | döms inte om gärningen är belagd |
med straff i jaktlagen (1987:259) | med straff i viltförvaltningslagen |
eller lagen (2000:1225) om straff | (2027:00) eller lagen (2000:1225) |
för smuggling. | om straff för smuggling. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse 2011:1070.
54
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
1.5Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)
Härigenom föreskrivs i fråga om kustbevakningslagen (2019:32) att 3 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3 kap.
2 §1
Kustbevakningens direkta brottsbekämpning omfattar brott som rör 1. skyddslagstiftning i
a)lagen (2004:487) om sjöfartsskydd,
b)skyddslagen (2010:305), och
c)lagen (2016:319) om skydd för geografisk information,
2. sjötrafik och sjösäkerhet i
a)lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av all- män farled och allmän hamn,
b)lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av all- män flottled,
c)mönstringslagen (1983:929),
d)sjölagen (1994:1009),
e)lagen (1994:1776) om skatt på energi,
f)lagen (1998:958) om vilotid för sjömän,
g)fartygssäkerhetslagen (2003:364),
h)lagen (2006:263) om transport av farligt gods,
i)barlastvattenlagen (2009:1165), och
j)lagen (2021:626) om förarbevis för vattenskoter,
3. vattenförorening och miljö i
a)10 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från far- tyg, och
b)29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken i fråga om utsläpp från fritidsfartyg, samt 29 kap. 2–2 b §§, 4 § första stycket 1 j i fråga om otillåten hantering av ammunition som innehåller bly, 4 a § och 8 §
första stycket 12 och 13 samma balk,
4. överträdelser av fiske- och | 4. överträdelser av fiske- och |
jaktlagstiftning i | viltförvaltningslagstiftning i |
1Senaste lydelse 2024:755.
55
FörfattningsförslagSOU 2025:125
a) jaktlagen (1987:259), | a) viltförvaltningslagen |
| (2027:00), |
b)fiskelagen (1993:787),
c)lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemen- samma fiskeripolitiken, och
d)vapenlagen (1996:67),
5. fornminnen och vrak i
a)2 kap. kulturmiljölagen (1988:950), och
b)lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passa- gerarfartyget Estonia,
6. Sveriges maritima zoner i
a)lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, och
b)lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7. trafikbrottslagstiftning i 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och
8. tullagstiftning i
a)inregränslagen (1996:701),
b)lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla använd- ningsområden och av tekniskt bistånd,
c)lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
d)lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m., och
e)tullagen (2016:253).
Brott som har begåtts i Sveriges maritima zoner omfattas alltid av den direkta brottsbekämpningen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ytterligare brott med endast böter i straffskalan ska ingå i den direkta brottsbekämpningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
56
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
1.6Förslag till viltförvaltningsförordning
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om viltförvaltningen och genomförandet av jakt inom svenskt territorium och Sveriges eko- nomiska zon samt frågor som har samband med det.
2 § Denna förordning är meddelad med stöd av
–2 kap. 2 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 4 kap. 10 §,
–2 kap. 9 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 4 kap. 7 §,
–2 kap. 10 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 2 kap. 14 §,
–2 kap. 11 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 6 kap. 8 och 12 §§ och 11 kap. 1, 2, 4–6 och 8 §§,
–2 kap. 12 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 9 kap. 1–3 och 6 §§,
–3 kap. 12 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 5 kap. 16 §,
–3 kap. 13 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 4 kap. 6 §,
–3 kap. 14 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 4 kap. 3 och 4 §§,
–4 kap. 5 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 2 kap. 6 §,
–4 kap. 10 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 3 kap. 2 §,
–4 kap. 14 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 2 kap. 1–3, 5, 11, 13, 15 och 16 §§, 3 kap. 7–15, 18 och 21 §§, 4 kap. 1–4, 6–9 och 11 §§, 5 kap. 3, 4 och 6 §§ samt 9 kap. 4 §,
–4 kap. 15 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 2 kap. 4, 7–10, 12 och 16 §§,
–4 kap. 16 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 3 kap. 4 och 5 §§,
–4 kap. 17 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 5 kap. 1, 2 och 14 §§,
–4 kap. 18 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 5 kap. 8–12 §§,
1Jfr rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/1237 samt Europa- parlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1010.
57
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
–5 kap. 6 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 6 kap. 1–13 §§,
–5 kap. 7 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 6 kap. 3 och 14 §§,
–5 kap. 8 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 7 kap. 1–7 §§,
–5 kap. 9 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 8 kap. 5 och 6 §§,
–6 kap. 1 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 10 kap. 2 §,
–6 kap. 2 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 10 kap. 3 §,
–6 kap. 5 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 5 kap. 3 och 5 §§ och 11 kap. 1–4 och 7 §§,
–6 kap. 6 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 3 kap. 19 §, 4 kap. 4 § och 10 kap. 5 och 6 §§,
–6 kap. 7 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 10 kap. 1, 4, 7 och 8 §§,
–7 kap. 2 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 10 kap. 10 § och 13 kap. 8 §,
–7 kap. 8 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 13 kap. 1–4 §§,
–7 kap. 9 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 5 kap. 15 §,
–8 kap. 13 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 14 kap. 4 §,
–8 kap. 14 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 14 kap. 5 §,
–9 kap. 1 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 14 kap. 6 och 7 §§,
–9 kap. 2 § viltförvaltningslagen (2027:00) i fråga om 14 kap. 6 och 7 §§,
–16 § andra stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter i fråga om 8 kap. 1–4 och 7–9 §§,
–8 kap. 11 § regeringsformen i fråga om 3 kap. 20 §, 10 kap. 17–19 §§, 12 kap. 17 §, 13 kap. 12 § och 14 kap. 8 §, samt
–8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.
3 § Ord och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i viltförvaltningslagen (2027:00).
58
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
2 kap. Allmän jakt och förvaltning av klövvilt
Allmän jakt
1 § Allmän jakt är tillåten under de tider av jaktåret (1 juli–30 juni) som anges för olika slags vilt och för olika delar av landet i bilaga 1. I vissa fall är allmän jakt enbart tillåten med de jaktmetoder som anges i bilaga 1.
Första stycket och bilaga 1 omfattar rätt att göra ingrepp i vilda däggdjurs bon, förutom när det gäller bäver.
Första stycket och bilaga 1 omfattar inte rätt att göra ingrepp i vilda fåglars bon eller att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
2 § Att förstöra bävers dammbyggnad, men inte hydda, omfattas av allmän jakt under tiden 1 maj–30 september.
Populationsreglerande jakt på älg och områden för älgjakt
3 § Populationsreglerande jakt på älg är tillåten under de tider som anges i bilaga 2.
Vid populationsreglerande jakt på älg ska det finnas en jaktledare.
4 § Det ska finnas en skötselplan för ett älgskötselområde. Läns- styrelsen ska pröva frågan om planen kan fastställas för att jakt ska kunna genomföras med stöd av skötselplanen.
5 § Länsstyrelsen ska årligen besluta om populationsreglerande jakt inom registrerade tilldelningsområden för älgjakt. Länsstyrelsen ska i beslutet ange den tillåtna avskjutningen. Beslutet får också innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl.
6 § Ett älgskötselområde ska medge en avskjutning av minst tio vuxna älgar om året eller minst fem vuxna älgar, om det finns sär- skilda skäl.
7 § Den som ansöker om registrering av älgskötselområde eller av tilldelningsområde för älgjakt ska betala en avgift till länsstyrelsen enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket.
59
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Älgförvaltningsområden och älgförvaltningsgrupper
8 § Länsstyrelsen ska besluta om att inrätta älgförvaltningsom- råden och älgförvaltningsgrupper enligt 4 kap. 3 § viltförvaltnings- lagen (2027:00). Ett älgförvaltningsområde får inrättas utan hinder av en länsgräns. Länsstyrelsen prövar om en älgförvaltningsplan kan godkännas enligt samma bestämmelse.
9 § Om ett älgförvaltningsområde berör fler än ett län, ska beslutet om att inrätta området respektive älgförvaltningsgruppen fattas av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av området ska ligga. Samma länsstyrelse prövar om en älgförvaltningsplan kan godkännas för ett sådant älgförvaltningsområde.
10 § En älgförvaltningsgrupp ska bestå av sex ledamöter, varav tre ut- ses på förslag av markägarnas organisationer och tre på förslag av jägar- nas organisationer. Inom älgförvaltningsområden där medlemmar i en sameby har rätt till jakt enligt 25 § rennäringslagen (1971:437) ska dock en av de ledamöter som företräder jaktintresset utses på förslag av Sametinget. Till ordförande i älgförvaltningsgruppen ska länssty- relsen utse en av de ledamöter som företräder markägarintresset.
Om älgförvaltningsgruppen inte är enig om ett beslut, ska omröst- ning genomföras. Vid omröstning ska den mening gälla som om- fattas av mer än hälften av ledamöternas röster. Vid lika röstetal har ord- föranden utslagsröst.
Populationsreglerande jakt på kronhjort
11 § Populationsreglerande jakt på kronhjort är tillåten under de tider som anges i bilaga 3.
Vid populationsreglerande jakt på kronhjort ska det finnas en jakt- ledare.
12 § Det ska finnas en skötselplan för ett kronhjortskötselområde. Länsstyrelsen ska pröva frågan om planen kan fastställas för att jakt ska kunna genomföras med stöd av skötselplanen.
13 § Länsstyrelsen i Skåne län får efter ansökan besluta om popula- tionsreglerande jakt på kronhjort inom tilldelningsområden för kron-
60
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
hjortsjakt. Länsstyrelsen ska i beslut om sådan jakt ange den tillåtna avskjutningen. Beslutet får också innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl.
Utfodring av klövvilt
14 § Beslut enligt 2 kap. 6 § viltförvaltningslagen (2027:00) om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn får endast omfatta utfodring av klövvilt. Ett sådant beslut får dock även omfatta utfodring av annat vilt, om utfodringen sker på ett sådant sätt att klövvilt kan nyttja fodret.
Beslutet får inte omfatta utfodring i form av saltstenar, viltåkrar eller foder som placeras på åtelplatser för att genomföra åteljakt.
Bemyndiganden
15 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en begränsning av jakttiden för allmän jakt för en viss viltart eller för populationsregle- rande jakt på älg eller kronhjort om det behövs med hänsyn till snö- , is- eller temperaturförhållanden.
16 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om
1.älgförvaltningsområden, älgförvaltningsgrupper, älgskötselom- råden och tilldelningsområden för älgjakt,
2.kronhjortsskötselområden, kronhjortsområden och tilldelnings- områden för kronhjortsjakt, samt
3.populationsreglerande jakt på älg och kronhjort samt om jakt- ledare vid sådan jakt.
3 kap. Förvaltning av stora rovdjur och vissa sälar
Rovdjursförvaltningens syfte
1 § Rovdjursförvaltningen syftar till att de stora rovdjuren ska finnas i så stort antal att arterna långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och att rovdjuren kan sprida sig till sina naturliga utbrednings- områden. Detta syfte ska uppnås i en sådan takt som främjar sam-
61
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
existensen mellan människor och dessa arter samtidigt som skador och olägenheter förebyggs och begränsas.
Rovdjursförvaltningsområden och samverkansråd
2 § I rovdjursförvaltningsområdena ingår följande län.
1.Norra rovdjursförvaltningsområdet omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
2.Mellersta rovdjursförvaltningsområdet omfattar Stockholms, Uppsala, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län.
3.Södra rovdjursförvaltningsområdet omfattar Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne och Hallands län.
3 § Det ska finnas ett samverkansråd för varje rovdjursförvalt- ningsområde för samverkan mellan länsstyrelserna inom området i frågor om förvaltning av de stora rovdjuren. Samverkansråden ska också samverka med varandra i sådana frågor. I samverkansråden för Norra rovdjursförvaltningsområdet och Mellersta rovdjursförvalt- ningsområdet ska företrädare för Sametinget ingå.
Miniminivåer för vissa stora rovdjur
4 § Länsstyrelsen ska lämna förslag till samverkansrådet inom sitt rovdjursförvaltningsområde på miniminivåer för björn, järv och lo- djur i länet samt för varg i rovdjursförvaltningsområdet. Varje sam- verkansråd ska med utgångspunkt i länsstyrelsernas förslag lämna förslag till Naturvårdsverket på miniminivåer för björn, varg, järv och lodjur i sitt rovdjursförvaltningsområde samt för björn, järv och lodjur i respektive län som ingår i rovdjursförvaltningsområdet.
Förslagen får inte innebära att det nationella referensvärdet i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art underskrids och behöver beakta arternas naturliga utbrednings- områden.
62
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
5 § Efter förslag från samverkansråden ska Naturvårdsverket fast- ställa miniminivåer för björn, varg, järv och lodjur i respektive rov- djursförvaltningsområde och för björn, järv och lodjur i respektive län inom rovdjursförvaltningsområdena.
En miniminivå underskrids om antalet individer av arten, vid den period under året som inventeringsresultatet eller uppskattningen av populationen enligt 12 kap. 4 § avser, är lägre än den miniminivå som har fastställts för arten.
Övergripande riktlinjer för rovdjursförvaltningen
6 § Samverkansråden ska med beaktande av de fastställda minimi- nivåerna och rovdjursförvaltningsplanerna som anges i 12 kap. 2 § ut- forma långsiktiga övergripande riktlinjer för rovdjursförvaltningen i rovdjursförvaltningsområdet.
Populationsreglerande jakt på vissa stora rovdjur
7 § Beslut om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur får fattas om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarande- status för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
3.jakten är lämplig med hänsyn till populationens storlek och sam- mansättning,
4.jakten genomförs selektivt, och
5.jakten genomförs under strängt kontrollerade förhållanden. Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med vill- kor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som före- komsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
8 § Beslut om populationsreglerande jakt på varg får fattas om
1.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarande- status för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
2.jakten genomförs selektivt, och
3.jakten genomförs under kontrollerade förhållanden.
63
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
9 § Naturvårdsverket får besluta om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur med stöd av 7 § samt på varg med stöd av 8 §. Naturvårdsverket får överlämna till länsstyrelserna i ett rovdjurs- förvaltningsområde att besluta om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur med stöd av 7 § samt på varg med stöd av 8 §, under förutsättning att antalet individer av arten i rovdjursförvalt- ningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna enligt 5 §. Under tiden som överlämnandet gäller kan Naturvårdsverket inte besluta om sådan jakt.
10 § Vid populationsreglerande jakt på björn, varg, järv och lodjur ska det finnas en jaktledare.
Jakttider för populationsreglerande jakt på vissa stora rovdjur
11 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på björn ska vara minst 30 dagar inom perioden från den 21 augusti till den 15 oktober. I de delar av Norrbottens län som ligger ovanför odlings- gränsen ska jakttiden i stället vara minst 20 dagar inom perioden från den 21 augusti till den 30 september.
12 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på järv ska vara hela perioden från den 1 oktober till den 31 december.
13 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på lodjur i norra rovdjursförvaltningsområdet ska vara hela perioden från den 1 mars till den 15 april. I övriga delar av landet ska jakttiden vara hela perioden från den 1 mars till den 31 mars.
14 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på varg ska vara hela perioden från den 2 januari till och med den 15 februari.
64
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
15 § Länsstyrelsen får besluta om att jakttiden för populations- reglerande jakt på stora rovdjur enligt 11, 12, 13 eller 14 § förkortas eller förlängas med högst två dagar.
Naturvårdsverket får efter ansökan av en länsstyrelse besluta om undantag från jakttiderna i 11, 12, 13 eller 14 § för populationsregle- rande jakt på stora rovdjur.
Naturvårdsverkets uppföljning när det gäller vissa stora rovdjur
16 § Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om beslut om popu- lationsreglerande jakt på stora rovdjur efter delegation enligt 9 § andra stycket försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för någon av arternas populationer i deras naturliga utbredningsområ- den eller om möjligheten att besluta om sådan jakt annars utnyttjas i för stor omfattning. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet, får myndigheten ändra eller återkalla en sådan delegation.
17 § Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om möjligheten till skyddsjakt på enskilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur eller annan skyddsjakt på de arterna försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för någon av arternas populationer i deras naturliga utbredningsområden eller annars används i för stor omfatt- ning. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska myndig- heten genast anmäla detta till regeringen.
Populationsreglerande jakt på vissa sälar
18 § Naturvårdsverket får besluta om populationsreglerande jakt på gråsäl eller knubbsäl om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarande- status för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
3.jakten är lämplig med hänsyn till populationens storlek och sam- mansättning,
4.jakten genomförs selektivt, och
5.jakten genomförs under strängt kontrollerade förhållanden. Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med
65
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som före- komsten av täta sälpopulationer orsakar.
19 § När Naturvårdsverket fattar ett beslut om populations- reglerande jakt på gråsäl eller knubbsäl får myndigheten bestämma om provtagning av dödat vilt för forskning, miljöövervakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
Bemyndiganden
20 § Naturvårdsverket får meddela verkställighetsföreskrifter om samverkansråd för rovdjursförvaltningsområdena och miniminivåer.
Om rennäringen berörs ska Naturvårdsverket låta Sametinget yttra sig innan föreskrifterna meddelas.
21 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om populationsreglerande jakt på björn, varg, järv, lodjur, gråsäl och knubb- säl samt om jaktledare enligt 10 §.
4 kap. Skyddsjakt
Skyddsjakt på klövvilt och vissa andra vilda däggdjur
1 § Länsstyrelsen får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt på andra vilda däggdjur än unions- rättsligt skyddade viltarter om
1.vilt orsakar skada eller riskerar att orsaka skada,
2.det behövs för att förhindra skada, och
3.varken möjligheterna till allmän jakt, populationsreglerande jakt eller skyddsjakt på enskilds initiativ är tillräckliga för att för- hindra skada.
Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i vilts bon.
66
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter
2 § Länsstyrelsen får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter, förutom sälar, om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde
1.av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsa- ker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2.av hänsyn till flygsäkerheten, eller
3.för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom.
beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp
ivilts bon eller förstöra vilda fåglars ägg.
3 § Länsstyrelsen får när det gäller stora rovdjur besluta om skydds- jakt enligt 2 § även
1.om någon skada inte har inträffat om det finns en stor sanno- likhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, eller
2.på eget initiativ.
I beslut om skyddsjakt på stora rovdjur enligt 2 § får länsstyrelsen medge att jakten genomförs på annans jaktområde.
4 § Naturvårdsverket får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada eller på eget initiativ besluta om skyddsjakt på grå- säl, knubbsäl eller vikare om kriterierna i 2 § är uppfyllda.
Naturvårdsverket får besluta om sådan skyddsjakt även om någon skada inte har inträffat om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå. I beslut om skyddsjakt på sälar får Naturvårdsverket medge att jakten genomförs på någon annans jaktområde.
När Naturvårdsverket fattar ett beslut om skyddsjakt på sälar får myndigheten bestämma om provtagning av dödat vilt för forskning, miljöövervakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
67
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av viltförvaltningslagen
5 § Naturvårdsverket får besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ på främmande viltart enligt 6 kap. 4 § första stycket 3 viltför- valtningslagen (2027:00).
Länsstyrelsen får besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ i övrigt enligt samma bestämmelse.
Skyddsjakt på enskilds initiativ
6 § Jakträttshavare får genomföra skyddsjakt på enskilds initiativ under de tider och förutsättningar som anges i bilaga 4 del a. Vidare får sådan skyddsjakt genomföras på någon annans jaktområde under de tider och förutsättningar som anges i bilaga 4 del b.
Ingrepp får göras i vilts bon och vilda fåglars ägg får förstöras vid skyddsjakt enligt första stycket under de förutsättningar som anges i respektive punkt i bilaga 4 del a och b.
För unionsrättsligt skyddade viltarter krävs även att det inte finns någon annan lämplig lösning för att skyddsjakt ska få genomföras en- ligt bilaga 4 del a 12–24 och del b 5.
7 § Om björn, varg, järv eller lodjur angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder genom- föras för att skrämma bort rovdjuret.
Ägare eller vårdare av ett tamdjur får genomföra de åtgärder som behövs för att som skyddsjakt på enskilds initiativ döda björn, varg, järv eller lodjur för att skydda tamdjuret
1.när rovdjuret angriper och skadar tamdjuret eller om det är upp- enbart att ett sådant angrepp är omedelbart förestående,
2.om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på tamdju- ret och dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur, eller
3.om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för sköt- sel av tamdjuret och det finns skälig anledning att befara ett angrepp där.
Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rov- djuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.
68
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Skyddsjakt enligt andra stycket 3 får, när det gäller lodjur, genom- föras även för att skydda vilt som hålls i vilthägn eller liknande anlägg- ning med tillstånd enligt 9 kap. 2 §.
8 § Skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 7 § andra–fjärde styckena får även genomföras av annan som handlar på uppdrag av ägaren eller vårdaren för att skydda
1.hund som används vid jakt i jaktlag,
2.tamdjur som befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret, eller
3.vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning med tillstånd enligt 9 kap. 2 §.
Detsamma gäller när uppdrag saknas men den som genomför skyddsjakten har skälig anledning att anta att ett sådant skulle ha lämnats om det funnits möjlighet till det.
9 § Inom nationalparker är skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 7 § endast tillåten för att förhindra angrepp på ren.
Länsstyrelsens rätt att genomföra åtgärder för att motverka skador av visst vilt
10 § Länsstyrelsen får genomföra lämpliga åtgärder enligt 2 kap. 2 § andra stycket viltförvaltningslagen (2027:00) på någon annans fas- tighet i syfte att motverka att skador orsakas av björn, varg, trana, gäss eller svanar.
Bemyndiganden
11 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om skydds- jakt på stora rovdjur.
69
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
5 kap. Begränsningar av jakten och skyldighet att anmäla jakt och jaktresultat
Begränsningar av tid på dygnet för jakt med skjutvapen
1 § För jakt med skjutvapen på änder, gäss, björn, varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort och rådjur gäller följande begränsningar.
1.Bläsand, gräsand, ejder, knipa, kricka, sjöorre, storskrake, vigg, bläsgås, grågås, kanadagås, sädgås och vitkindad gås får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång.
2.Björn får bara jagas under tiden från och med en timme före solens uppgång till och med två timmar före solens nedgång.
3.Varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort och rådjur får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast genomföras som smygjakt eller vaktjakt enligt defini- tionerna i bilaga 1.
2 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta om undantag från 1 §. Om flera län är berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
I de fall Naturvårdsverket beslutar om jakt prövar Naturvårds- verket frågan om undantag från 1 §.
Villkor i beslut om jakt
3 § I beslut om populationsreglerande jakt på unionsrättsligt skyd- dade viltarter och i beslut om skyddsjakt, forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl ska det anges
1.vilka viltarter, antalet individer och vilken slags vilt som får dödas eller fångas,
2.vilken tid och i vilket område som jakten får genomföras,
3.vilka andra jaktmedel eller jaktmetoder som får användas än de som annars är tillåtna,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt und- vika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda viltarternas populationer,
5.den kontroll som kommer att ske,
70
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
6.vilka uppgifter i fråga om jaktresultat som behöver anmälas, ut- över det som redan krävs enligt denna förordning, och hur anmälan görs, samt
7.de villkor i övrigt som behövs.
4 § I ett beslut om skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av 6 kap. 4 § viltförvaltningslagen (2027:00) ska det utöver villkoren i 3 § även anges
1.om skyddsjakten ska genomföras av jakträttshavare som har åta- git sig det eller av särskilt utsedda jägare på någon annans jaktområde, och
2.om vilt som dödas eller fångas vid skyddsjakten ska tillfalla jakt- rättshavaren, staten eller någon annan.
5 § I ett beslut om forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl ska det utöver villkoren i 3 § även anges
1.om jakten får genomföras på någon annans jaktområde, och
2.om vilt som fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska sättas ut igen och om det får genomföras utan fastighetsägarens medgivande, eller
3.om vilt som dödas eller fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska tillfalla någon annan än jakträttshavaren.
Skyldighet att anmäla jakt
6 § Den som avser att genomföra populationsreglerande jakt på varg, järv eller lodjur ska anmäla det till jägarregistret. Naturvårds- verket får i enskilda fall besluta om undantag från anmälningsskyl- digheten.
7 § Anmälan om jakt på allmänt vatten enligt 3 kap. 4 § andra stycket eller inom Sveriges ekonomiska zon enligt 3 kap. 5 § viltför- valtningslagen (2027:00) ska göras till jägarregistret.
71
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Skyldighet att anmäla jaktresultat
8 § Jaktledaren ska ansvara för att jaktresultatet av popula- tionsreglerande jakt på kronhjort eller älg anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång. Om en älg har dödats under populationsreglerande jakt ska dock jaktledaren ansvara för att detta anmäls inom två veckor efter att älgen dödades.
Den som vid allmän jakt har dödat älgkalv eller kronhjort ska an- svara för att det anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång. Den som vid skyddsjakt har dödat älg eller kron- hjort ska ansvara för att det anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter det att viltet dödades.
9 § Den som vid populationsreglerande jakt har dödat eller på- skjutit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att detta anmäls till länsstyrelsen utan dröjsmål och senast inom en timme.
Den som vid skyddsjakt har dödat eller påskjutit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att detta anmäls till länsstyrelsen utan dröjsmål och senast samma dag. Detta gäller dock inte vid skydds- jakt på enskilds initiativ på stora rovdjur.
10 § Den som vid populationsreglerande jakt eller skyddsjakt har dödat eller påskjutit gråsäl, knubbsäl eller vikare ska ansvara för att detta anmäls till Naturvårdsverket utan dröjsmål och senast efter- följande dag.
11 § I en anmälan enligt 8–10 §§ ska det anges
1.var och när viltet dödades eller påsköts,
2.vilket kön viltet har, om det är möjligt att fastställa,
3.namn och kontaktuppgifter till den som har dödat eller på- skjutit viltet i fråga om björn, varg, järv, lodjur och sälar, och
4.för älg och kronhjort, om det dödade viltet är en årskalv.
Skyldighet att anmäla vissa dödade eller påskjutna stora rovdjur efter rovdjursangrepp m.m.
12 § Den som genom skyddsjakt på enskilds initiativ som avses i 4 kap. 7 och 8 §§ har dödat eller påskjutit ett stort rovdjur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn ska snarast möjligt anmäla händelsen
72
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
till länsstyrelsen. Rovdjuret får inte flyttas utan medgivande från läns- styrelsen.
Anmälan ska innehålla uppgifter om var och när rovdjuret döda- des eller påsköts och om vilket eller vilka tamdjur eller vilt som skyddades.
Länsstyrelsen ska anmäla händelsen till Polismyndigheten, om det finns misstanke om brott.
Skyldighet för myndigheter att rapportera uppgifter
13 § Länsstyrelsen ska till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om de beslut om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter som myn- digheten har fattat och de uppgifter om jaktresultat som myndig- heten tagit emot efter besluten om jakt. Om uppgifter om jaktresul- tat saknas ska länsstyrelsen efterfråga uppgifterna.
Länsstyrelsen ska till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om de anmälningar om dödade eller påskjutna stora rovdjur som myn- digheten har tagit emot enligt 12 §.
Bemyndiganden
14 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från be- gränsningar av tiden på dygnet som jakt med skjutvapen får genom- föras enligt 1 §.
15 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om eller i beslut om jakt ange utbildningskrav för viss sorts jakt och jakt med vissa jaktmedel.
16 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om, eller i beslut i det enskilda fallet meddela villkor för, jakt på sådant allmänt vatten och sådana klippor och öar som avses i 3 kap. 4 § andra stycket viltförvalt- ningslagen (2027:00) om det är motiverat med hänsyn till naturvården, turismen eller friluftslivet. Föreskrifterna eller villkoren får avse ett visst område eller en viss tid.
73
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
6 kap. Vapen, andra jaktmedel och begränsning av jaktmetoder
Vapen och andra jaktmedel
1 § Vid jakt får vapen och andra jaktmedel användas endast i den utsträckning, på det sätt och enligt de krav som anges i denna för- ordning eller i föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av förordningen.
2 § Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras, fjärrstyras eller på annat sätt avfyras på avstånd från jägaren.
3 § Det är förbjudet att fånga eller döda vilt av unionsrättsligt skyd- dade arter
1.med de jaktmedel eller jaktmetoder som anges i bilaga 5 del a,
eller
2.med andra jaktmedel eller jaktmetoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller ut- sätts för en allvarlig störning.
Jakt på dalripa och fjällripa får dock genomföras med hjälp av snaror norr om 58° nordlig bredd.
4 § Den myndighet som beslutar om jakten får besluta om undan- tag från förbudet i 3 § och bilaga 5 del a att använda halvautomatiska vapen med magasinkapacitet som överstiger två patroner, om det är fråga om skyddsjakt eller populationsreglerande jakt på björn. Beslut enligt första stycket får bara meddelas om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde, och
3.undantaget är lämpligt med hänsyn till populationens storlek och sammansättning samt tillämpas selektivt och under strängt kon- trollerade förhållanden.
Om flera län är berörda av beslutet och beslutet fattas av länssty- relsen, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
74
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
5 § Länsstyrelsen får efter ansökan i det enskilda fallet utöver 4 § be- sluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning om det finns särskilda skäl. I fråga om bekämpningsmedel gäller i stället 10 §.
I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter ska i ett beslut enligt första stycket, som rör ett jaktmedel som är förbjudet enligt bilaga 5, anges
1.vilka viltarter som berörs,
2.vilka jaktmedel och metoder som får användas,
3.vilken tid och vilket område som avses,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt und- vika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda viltarternas populationer,
5.den kontroll som kommer att ske, och
6.de villkor i övrigt som behövs.
Fångstredskap
6 § Fångstredskap ska vara av godkänd typ för att få användas. Ett fångstredskap av en typ som har prövats i ett annat EU-land,
Turkiet eller ett EFTA-land som har undertecknat EES-avtalet får dock användas om produkten uppnår en djurskydds- och säkerhets- nivå likvärdig den svenska. Den som importerar ett sådant fångst- redskap ska anmäla det till Naturvårdsverket om redskapet inte redan har anmälts.
7 § Naturvårdsverket prövar efter samråd med Statens jordbruks- verk frågor om godkännande av fångstredskap. Naturvårdsverket är behörig myndighet för fångstredskap enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlems- stat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.
8 § Vilt som har fångats i fångstredskap ska vid vittjningstillfället omedelbart dödas eller sättas ut i frihet utan att det krävs fastighets- ägarens medgivande.
Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn eller liknande an- läggning av den viltart som tillståndet för anläggningen avser.
75
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Vid dödande av vilt som har fångats med fångstredskap gäller inte bestämmelserna om jaktmedel.
Bekämpningsmedel
9 § Bekämpningsmedel får användas för att döda mullvadar, andra sorkar än bisam, lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss, om medlet har godkänts för sådan användning enligt
1.Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG,
2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och använd- ning av biocidprodukter, eller
3.förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel.
10 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta att ett godkänt bekämp- ningsmedel som avses i 9 § får användas för att döda vilda fåglar som orsakar allvarliga skador eller olägenheter för människors hälsa.
Om flera län är berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
Beslut som rör unionsrättsligt skyddade viltarter
11 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter får föreskrifter eller beslut enligt 5 §, 10 §, eller 12 § första stycket 1 och 2 denna förordning, som rör ett jaktmedel som är förbjudet enligt bilaga 5, meddelas endast om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för de berörda arterna populationer i deras naturliga utbrednings- områden, och
3.föreskriften eller beslutet behövs av något sådant skäl som anges
i4 kap. 2 § eller 10 kap. 1 eller 4 §.
76
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Bemyndiganden
12 § Naturvårdsverket får
1.meddela föreskrifter om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning,
2.i enskilda fall besluta om undantag från kravet i 6 § att fångstred- skap ska vara av godkänd typ och meddela föreskrifter om när sådana undantag får beviljas, och
3.meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om undantag från kravet i 8 § att fångat vilt omedelbart ska avlivas eller sättas ut i frihet.
13 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om
1.tillstånd, anmälan eller andra villkor för användande av fångst- redskap,
2.befogenhet för länsstyrelsen att i enskilda fall ge tillstånd till användande av vissa fångstredskap,
3.typgodkännande och fångstredskap enligt 6 och 7 §§, och
4.att den som ansöker om godkännande av fångstredskap ska betala en avgift.
14 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om
1.åtling för jakt vid åtelplatser som har anordnats för ändamålet,
2.att åtel inte får användas vid viss jakt eller vid jakt efter visst vilt,
3.användandet av belysning vid jakt,
4.användandet av vapentillbehör som inte är jaktmedel vid jakt,
och
5.jaktmetoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
7 kap. Motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt
Tillåten användning av motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt
1 § Trots bestämmelsen i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen (2027:00) får
1.jakt genomföras från båt försedd med motor under förutsätt- ning att motorn varit avstängd minst en minut,
2.motordrivet fordon användas vid jakten av den som genomför skyddsjakt på uppdrag av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet, och
77
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
3.motordrivet fordon användas vid jakt i vilthägn eller liknande anläggning på den viltart som tillståndet för anläggningen avser.
Första stycket 2–3 gäller inte vid jakt som avser unionsrättsligt skyddade viltarter.
Förbud mot fångst eller dödande av unionsrättsligt skyddade viltarter från transportmedel
2 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter är det förbjudet att för fångst eller dödande använda transportmedel på ett sådant sätt som anges i bilaga 5 del b.
Rullstolsburna personers jakt från motordrivet fordon
3 § Trots bestämmelsen i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen (2027:00) eller 2 § får en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder jaga från ett motordrivet fordon under förutsättning att motorn är avstängd och fordonet inte är i rörelse.
Om jakten avser unionsrättsligt skyddade viltarter får jakten på- börjas när minst fem minuter förflutit sedan motorn stängts av.
Beslut om undantag
4 § Utöver vad som följer av 1 och 3 §§ får den myndighet som be- slutar om jakten besluta om undantag från förbudet i 5 kap. 3 § vilt- förvaltningslagen (2027:00) eller 2 § om det finns särskilda skäl.
Om flera län är berörda och det är länsstyrelsen som beslutar om undantag, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter får undantag medges endast om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för de berörda arterna populationer i deras naturliga utbrednings- områden, och
78
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
3.undantaget behövs för att en sådan begränsad jakt som avses i 3 kap. 5 § ska kunna genomföras eller behövs av något sådant skäl som anges i 4 kap. 2 § eller 10 kap. 1 eller 4 §§.
5 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter ska den beslutande myndigheten i ett beslut enligt 4 § ange
1.vilka viltarter som berörs,
2.vilka motordrivna fortskaffningsmedel eller transportmedel som undantaget avser,
3.vilken tid och vilket område som avses,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda arternas popu- lationer,
5.den kontroll som kommer att ske, samt
6.de villkor i övrigt som behövs.
Skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng
6 § Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng.
Första stycket gäller inte
1.bevakningspersonal, militär personal, polisman eller kustbevak- ningstjänsteman under tjänsteutövning,
2.vid sådan jakt som genomförs med stöd av 1 §,
3.vid sådan jakt som genomförs av rullstolsburen person med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket,
4.när undantag medgetts eller beslut meddelats med stöd av 4 §,
eller
5.vid sådan transport av dödat vilt som genomförs med stöd av 1 § andra stycket 5 terrängkörningsförordningen (1978:594).
Bemyndigande
7 § Länsstyrelsen får i enskilda fall eller genom föreskrifter medge undantag från förbudet mot att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl.
79
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
8 kap. Användning av hund vid jakt, jaktträning och jaktprov
1 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hun- dar och katter, får hundar som är lämpande för respektive jaktända- mål användas vid jakt, jaktträning eller jaktprov enligt bilaga 6 av jakt- rättshavaren eller av en annan person med jakträttshavarens med- givande.
Trots de tider som anges i bilaga 6 får hund användas vid all jakt för spårning eller apportering av skadat eller dödat vilt.
2 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hun- dar och katter, får hundar som är lämpade för ändamålet användas för jaktträning och jaktprov under hela året i gryt som är särskilt iord- ningställda för ändamålet.
3 § En hund som vid jakt, jaktträning eller jaktprov beter sig olämp- ligt med hänsyn till viltet ska snarast kopplas. Jakt, jaktträning eller jaktprov med hund ska genomföras på ett sådant sätt att viltet inte utsätts för onödiga påfrestningar med hänsyn till väderförhållanden eller hundens egenskaper eller beteende.
Användning av hund inom jordbruket för att hindra att vilt skadas
4 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hun- dar och katter, får en hund användas inom jordbruket för att hindra att vilt kommer till skada.
Krav på tillgång till hund vid jakt
5 § Om ett vilt påskjuts vid jakt på björn, varg, järv, lodjur, älg, kron- hjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin ska en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt vara på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen om inte viltet har dödats, på- träffats dött eller konstaterats vara oskadat innan dess.
80
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
6 § En hund som kan apportera eller markera skjutna fåglar ska med- föras vid jakt på ringduva, gäss eller änder. Vid jakt på andra vilda fåglar ska en sådan hund medföras under tiden mellan solens ned- gång och en timme före solens uppgång. Skyldigheten att medföra hund gäller inte om jakten genomförs på snötäckt mark, från båt på öppet vatten eller vid havskust med hjälp av konstgjorda fåglar.
Bemyndigande m.m.
7 § Om det behövs till skydd för viltet eller av annat särskilt skäl, får länsstyrelsen trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter och 1 § meddela föreskrifter om
1.att hundar som förföljer vilt inte får användas vid jakt på älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin,
2.att hundar ska hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt också under annan tid än
1mars–20 augusti,
3.att hundar ska hållas kopplade.
Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, får dock hundar som inte driver eller förföljer sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter som meddelas av läns- styrelsen.
8 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om ytterligare undan- tag från 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Naturvårdsverket får även besluta om sådana undantag i beslut om delegering enligt 3 kap. 6 § andra stycket.
Om Naturvårdsverket inte har meddelat föreskrifter eller beslut om sådana undantag, får länsstyrelsen i enskilda fall besluta om undantag.
81
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
9 § Jordbruksverket får efter samråd med Naturvårdsverket meddela föreskrifter om hur sådana gryt som avses i 2 § ska vara utformade.
9 kap. Vilt i hägn
Tillstånd för att hålla vilt i hägn
1 § Vilt får hållas i ett hägn eller liknande anläggning i mer än 48 tim- mar endast efter tillstånd av länsstyrelsen.
Kravet på tillstånd gäller dock inte vilt som hålls i anläggning för offentlig förevisning av djur.
2 § Länsstyrelsen får efter ansökan ge tillstånd till att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning i mer än 48 timmar om
1.hägnet eller anläggningen uppfyller de krav som Naturvårds- verket har föreskrivit,
2.riskerna för biologisk mångfald samt skogs- och jordbruk om vilt tar sig ut ur hägnet eller anläggningen är acceptabla, och
3.det inte finns förhöjd risk för spridning av smittsamma sjuk- domar.
Länsstyrelsen får i tillståndet besluta om de villkor som behövs för att uppfylla kriterierna i första stycket, för att uppfylla syftena med viltförvaltningen enligt 1 kap. 2 § viltförvaltningslagen (2027:00) eller för att viltet inte ska utsättas för onödigt lidande. Tillståndet får vara tidsbegränsat.
3 § Länsstyrelsen får återkalla tillstånd att hålla vilt i hägn eller lik- nande anläggning om
1.kraven i Naturvårdsverkets föreskrifter eller villkoren för tillstån- det inte följs,
2.viltet inte hanteras enligt kraven i viltförvaltningslagen (2027:00),
3.hägnet eller anläggningen inte sköts på rätt sätt, eller
4.hägnet eller anläggningen ger upphov till sådana risker som ska förhindras genom 2 § första stycket 2 eller 3.
Om ett tillstånd återkallas ska innehavaren avlägsna eller döda viltet som hålls i hägnet eller anläggningen.
82
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Jakt på vilt i hägn
4 § Inom ett hägn eller anläggning som omfattas av tillstånd för hållande av vilt enligt 2 § får vilt av den art som tillståndet avser jagas trots bestämmelserna om fredning. Inom en anläggning som omfattas av tillstånd för hållande av fåglar som är vilt enligt 2 § får ägg plockas trots bestämmelserna om fredning.
Första stycket gäller inte om viltet anses hållas av människan.
Andra bestämmelser om vilt i hägn och vilthägn
5 § Bestämmelser om djurskydd för vilt som anses hållas av männi- skan och om märkning och avlivning av sådant vilt m.m. i finns i djur- skyddslagen (2018:1192) och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Bestämmelser om krav på tillstånd för att uppföra vilthägn i om- råden där allmänheten får färdas fritt finns i miljöbalken.
Bemyndigande
6 § Naturvårdsverket får efter samråd med Jordbruksverket meddela ytterligare föreskrifter om att hålla vilt i hägn eller liknande anlägg- ning enligt 2 kap. 12 § 1 och 2 viltförvaltningslagen (2027:00) samt om länsstyrelsens prövning av ärenden om tillstånd för att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning.
10 kap. Viltolyckor, avlivning av vilt och vilt som tillfaller staten
Viltolyckor
1 § Har björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn varit inblandat i en sammanstöt- ning med ett motorfordon, är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta Polismyndigheten.
Har ett sådant vilt varit inblandat i en sammanstötning med ett spårbundet fordon ska infrastrukturförvaltaren underrätta Polis- myndigheten och ange var olycksplatsen är lokaliserad.
83
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
2 § Har Polismyndigheten underrättats om att det har inträffat en sammanstötning mellan ett fordon och ett vilt av en art som anges i 1 § eller 5 §, får myndigheten genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras eller uppdra åt någon annan att göra det enligt 6 kap. 1 § viltförvaltningslagen (2027:00). Polismyndigheten ska om möjligt underrätta berörd jakträttshavare eller fastighetsägare om beslutet.
Avlivning av vilt
3 § Polismyndigheten ska vara ansvarig myndighet enligt 6 kap. 2 § första stycket viltförvaltningslagen (2027:00) och får avliva vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säkerhet och genomföra reglerade åtgärder eller ge motsvarande upp- drag till någon annan.
Polismyndigheten ska vara ansvarig myndighet enligt 6 kap. 2 § andra stycket viltförvaltningslagen (2027:00) och får avliva moderlös årsunge av älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin av djurskyddsskäl och genomföra reglerade åtgärder eller ge motsva- rande uppdrag till någon annan. Detsamma gäller för moderlös årsunge av björn och sälar om det inte finns någon annan lämplig lösning.
4 § Den som har avlivat älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin eller mufflonfår av djurskyddsskäl med stöd av 6 kap. 3 § viltförvalt- ningslagen (2027:00) ska informera jakträttshavaren för att möjlig- göra att viltet används som resurs.
Vilt som tillfaller staten
5 § Vilt av följande arter eller artgrupper som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött när det är fredat tillfaller staten.
1.Björn, varg, järv, lodjur, fjällräv, utter, valar,
2.fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lapp- uggla, slaguggla, örnar, glador, falkar, kärrhökar, och
3.rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna och storkar.
84
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
6 § Den myndighet som beslutar om jakt får även besluta att vilt av arterna eller artgrupperna i 5 § som fångas eller dödas under jakten tillfaller staten i stället för jakträttshavaren för de syften som anges i 6 kap. 6 § viltförvaltningslagen (2027:00). Myndigheten får också besluta om provtagning av sådant vilt som fångas eller dödas under jakten för forskning, miljöövervakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
Stora rovdjur som har dödats vid skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 4 kap. 7 eller 8 § för att skydda tamdjur eller vilt i hägn tillfaller staten.
7 § Den som har påträffat ett dött vilt av sådan art eller artgrupp som anges i 5 §, har avlivat ett sådant vilt eller vid annat tillfälle än vid tillåten jakt har dödat eller fångat ett sådant vilt ska snarast möj- ligt anmäla händelsen till Polismyndigheten, utom i fall som avses i 5 kap. 12 §.
Får en ägare av en fastighet veta att ett sådant vilt har påträffats eller fångats på fastigheten, är fastighetsägaren skyldig att förvissa sig om att en anmälan har gjorts eller själv göra en anmälan. En arren- dator och en jakträttshavare har samma skyldighet som fastighets- ägaren.
8 § En anmälan enligt 7 § ska innehålla uppgifter om viltets art samt var och när viltet har påträffats, avlivats, dödats eller fångats.
Ersättning vid eftersök vid viltolycka
9 § Polismyndigheten prövar frågor om ersättning för Polismyn- dighetens kostnader för eftersök vid viltolycka som avses i 2 § och om ersättning till den som har agerat på Polismyndighetens uppdrag vid eftersök vid viltolycka.
Ersättning vid hantering av vilt som tillfaller staten
10 § Ersättning får lämnas ur viltförvaltningsfonden för
1.Polismyndighetens kostnader för att eftersöka, spåra, döda, avliva eller fånga vilt som tillfaller staten, och
85
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
2.kostnader med anledning av en anmälan om vilt som tillfaller sta- ten enligt 7 §.
Ersättning ur fonden får även lämnas till den som på Polismyndig- hetens uppdrag har hanterat vilt som tillfaller staten på det sätt som anges i första stycket.
Polismyndigheten prövar frågor om ersättningen.
Myndigheternas hantering av vilt som tillfaller staten
11 § När Polismyndigheten har tagit emot en anmälan om vilt som tillfaller staten enligt 7 § ska myndigheten se till att viltet hanteras en- ligt förskrifter som har meddelats av Naturvårdsverket. Detsamma gäller länsstyrelsen när myndigheten
1.har tagit emot en anmälan om ett stort rovdjur som har dödats eller påskjutits vid skyddsjakt på enskilds initiativ för att skydda tamdjur eller vilt i hägn enligt 5 kap. 12 §, eller
2.har beslutat att vilt som fångas eller dödas vid jakt eller delar av sådant vilt ska tillfalla staten.
När Naturvårdsverket har beslutat att vilt som fångas eller dödas vid jakt eller delar av sådant vilt ska tillfalla staten ska myndigheten se till att viltet eller delarna hanteras.
12 § Statens veterinärmedicinska anstalt ska för forskning, under- visning, miljöövervakning eller viltövervakning ta emot och hantera vilt som tillfaller staten om
1.viltet behövs för att utreda brott eller misstanke om sjukdom,
eller
2.viltet är av arterna björn, varg, järv eller lodjur, förutom exemplar som har behandlats för att bevara dem.
13 § Naturhistoriska riksmuseet ska för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning ta emot och hantera vilt som tillfaller staten om
1.det är preparerade exemplar som har behandlats för att bevara dem, eller
2.det är vilt av andra arter än björn, varg, järv och lodjur.
Första stycket gäller inte i fråga om vilt som behövs för att utreda brott eller misstanke om sjukdom.
86
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
14 § Om vilt som tillfaller staten överlämnas till Statens veterinär- medicinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet eller en institution för forskning eller undervisning ska kostnaderna för överlämnandet ersättas av mottagaren.
15 § Den myndighet som förfogar över vilt som tillfaller staten får låna ut, sälja, överlåta utan ersättning eller låta destruera viltet enligt föreskrifter som har meddelats av Naturvårdsverket.
16 § Om ingen annan myndighet har befogenhet att besluta om hur vilt som tillfaller staten ska hanteras får Naturvårdsverket besluta om det, inklusive besluta om hantering av viltet enligt 15 §.
Naturvårdsverket får framställa krav på skadestånd när det gäller statens vilt som har varit föremål för brott enligt viltförvaltnings- lagen (2027:00).
Bemyndiganden
17 § Naturvårdsverket får efter samråd med Polismyndigheten med- dela ytterligare föreskrifter om eftersök vid viltolycka, men inte om Polismyndighetens medverkan.
18 § Naturvårdsverket får efter samråd med den myndighet som prö- var frågor om sådan ersättning meddela ytterligare föreskrifter om ersättning enligt 9 och 10 §§ vid eftersök vid viltolycka och vid hanter- ing av vilt som tillfaller staten.
19 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om
1.vilt som tillfaller staten, och
2.beslut enligt 6 §. Innan föreskrifterna meddelas ska Naturvårds- verket samråda med Havs- och vattenmyndigheten om föreskrifterna rör viltarter som lever i hav eller vatten.
87
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
11 kap. Forskningsjakt, jakt av naturvårdsskäl och utsättning av vilt
Forskningsjakt
1 § Naturvårdsverket får efter ansökan besluta om forskningsjakt på vilt för märkning, undersökning eller andra åtgärder som genom- förs i vetenskapligt syfte. Jakten får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Beslutet får innebära att viltet eller äggen sätts ut igen efter att märkning, undersökning eller andra åtgärder är klara.
Beslutet får innebära att jakten genomförs på någon annans jakt- område och att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträtts- havaren. Den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträtts- havaren om jakten innan den påbörjas. Om beslutet gäller varg ska även fastighetsägaren informeras.
När det gäller unionsrättsligt skyddade viltarter får jakt enligt första stycket endast beslutas om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam beva- randestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
2 § Den som har Naturhistoriska riksmuseets uppdrag att ring- märka vilda fåglar får utan särskilt beslut fånga vilda fåglar för märk- ning och undersökning på annans jaktområde som forskningsjakt. Den som ringmärker vilda fåglar ska informera jakträttshavaren innan fångstredskap sätts ut.
När märkning och undersökning av en vild fågel är klar ska fågeln sättas ut i frihet igen utan att det krävs fastighetsägarens medgivande.
Jakt av naturvårdsskäl
3 § Länsstyrelsen får efter ansökan eller på eget initiativ besluta om jakt av naturvårdsskäl på vilt om det behövs
1.för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer,
och
2.för återinplantering eller återinförande av en viltart eller för den uppfödning som krävs för detta.
Beslut om jakt enligt första stycket får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Beslutet får innebära att jakten genomförs på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg tillfaller någon annan än
88
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
jakträttshavaren. Den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträttshavaren om jakten innan den påbörjas.
När det gäller unionsrättsligt skyddade viltarter får jakt enligt första stycket endast beslutas om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam beva- randestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
4 § Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får
1.för ändamål inom viltförvaltningen, som är ett led i att skydda eller bevara varg, fånga en varg på någon annans jaktområde för att märka, undersöka eller behandla vargen och därefter sätta ut den i frihet igen utan att det krävs fastighetsägarens medgivande, och
2.i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargpopula- tionen fånga en varg på någon annans jaktområde för att flytta den till en annan plats.
En förutsättning för att en åtgärd enligt första stycket ska få genomföras är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde. Fastighets- ägaren och jakträttshavaren till det jaktområde där vargen fångas ska underrättas om åtgärden.
Utsättning av vilt
5 § Naturvårdsverket får efter ansökan besluta om undantag i det enskilda fallet från förbudet mot att sätta ut vilt i frihet i 2 kap. 7 § viltförvaltningslagen (2027:00) om
1.det behövs av bevarandeskäl eller av annat särskilt skäl,
2.utsättningen i sig bedöms som lämplig, och
3.utsättningen inte medför oacceptabla risker för omgivningen. Beslut enligt första stycket får innebära att vilt sätts ut vilt i frihet
utan fastighetsägarens medgivande.
6 § Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får sätta ut varg i frihet i syfte att åstadkomma en ökad genetisk varia- tion i vargpopulationen efter medgivande av jakträttshavaren.
89
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
7 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om jakt av naturvårdsskäl enligt 6 kap. 5 § första stycket 2 och 3 viltförvalt- ningslagen (2027:00).
8 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om undan- tag från förbudet att sätta ut vilt i frihet i 2 kap. 7 § viltförvaltnings- lagen (2027:00), inklusive föreskrifter om att sätta ut visst vilt utan särskilt beslut. Föreskrifterna får medge undantag från kravet på fastig- hetsägarens medgivande för att sätta ut vilt i frihet.
12 kap. Förvaltningsplaner för vilt, rovdjursinventering och viltförvaltningsdelegationer
Förvaltningsplaner
1 § Naturvårdsverket ska för varje ny förvaltningsperiod upprätta en nationell förvaltningsplan för björn, varg, järv, lodjur, vildsvin res- pektive storskarv. En förvaltningsperiod motsvarar den tid en viss nationell förvaltningsplan gäller. Naturvårdsverket får även upprätta nationella förvaltningsplaner för andra viltarter för att uppfylla behov inom viltförvaltningen.
Havs- och vattenmyndigheten ska, efter samråd med Naturvårds- verket, för varje förvaltningsperiod upprätta en nationell förvaltnings- plan för gråsäl, knubbsäl respektive vikare.
Nationella förvaltningsplaner ska vara vägledande för länsstyrel- sernas arbete inom viltförvaltningen.
2 § Länsstyrelsen ska upprätta en rovdjursförvaltningsplan för länet med beaktande av de nationella förvaltningsplanerna för de stora rov- djuren.
Rovdjursförvaltningsplanen ska innehålla förvaltningsmål för förekomsten av björn, järv och lodjur i länet. Med förvaltningsmål avses den storlek på populationen för en art som förvaltningen i länet syftar till att långsiktigt nå och bibehålla under förvaltningsplanens giltighetstid.
90
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Rovdjursinventering
3 § Länsstyrelsen ska varje år undersöka populationsstorlek och utbredning för varg, järv, lodjur, fjällräv och kungsörn i länet (rovdjurs- inventering).
Inom renskötselområdet ska länsstyrelsen dessutom varje år efter samråd med berörda samebyar undersöka populationernas storlek och utbredning för varg, järv och lodjur som förekommer inom same- byns svenska betesområde och om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom området. Länsstyrelsen ska även efter samråd med berörda samebyar undersöka om björn eller kungsörn förekommer inom samebyns svenska betesområde.
Resultaten av rovdjursinventeringarna ska lämnas till Naturvårds- verket.
4 § Naturvårdsverket ska varje år granska och fastställa inventerings- resultat för varg, järv, lodjur, fjällräv och kungsörn. Om väderför- hållanden har orsakat betydande hinder för inventeringen av en art i ett visst område, ska Naturvårdsverket i stället göra en uppskattning av artens population och dess utbredning i det berörda området.
Naturvårdsverket ska minst en gång vart femte år göra en upp- skattning av populationen av björn och dess utbredning.
Viltförvaltningsdelegationer och deras uppgifter
5 § En viltförvaltningsdelegation är ett organ inom länsstyrelsen för samverkan och beslut om övergripande riktlinjer i frågor som rör viltförvaltningen inom länet.
6 § En viltförvaltningsdelegation ska besluta om övergripande rikt- linjer för
1.viltförvaltningen inom länet,
2.skötsel av älgpopulationen och i förekommande fall för skötsel av kronhjorts-, dovhjorts- och vildsvinspopulationerna,
3.populationsreglerande jakt och skyddsjakt inom länet, och
4.bidrag och ersättning enligt viltskadeförordningen (2001:724).
91
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
7 § En viltförvaltningsdelegation ska pröva frågor om godkän- nande av
1.de förslag till miniminivåer för björn, varg, järv och lodjur som länsstyrelsen enligt 3 kap. 3 § ska lämna till samverkansrådet, och
2.den rovdjursförvaltningsplan för länet som ska upprättas enligt 2 §.
8 § Ärenden vid viltförvaltningsdelegationen bereds av anställda vid länsstyrelsen i samråd med ordföranden för viltförvaltningsdele- gationen.
9 § En viltförvaltningsdelegation är beslutför när ordföranden och minst tre fjärdedelar av de andra ledamöterna är närvarande.
Om delegationen inte är enig om ett beslut, ska omröstning genom- föras. Vid omröstning ska den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöternas röster. Vid lika röstetal har ordföranden ut- slagsröst.
10 § Den som vill anmäla avvikande mening enligt 30 § första eller andra stycket förvaltningslagen (2017:900) i en fråga som en viltför- valtningsdelegation ska pröva ska göra det innan sammanträdet med delegationen avslutas.
11 § Det ska föras protokoll över viltförvaltningsdelegationens sam- manträden.
Viltförvaltningsdelegationens sammansättning
12 § Landshövdingen är ordförande i viltförvaltningsdelegationen. Vid landshövdingens frånvaro ska landshövdingens ställföreträdare vara ordförande i delegationen.
13 § En viltförvaltningsdelegation består, utöver ordföranden, av
1.fem ledamöter som är politiska företrädare och som utses efter förslag av regionen,
2.en ledamot som har särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och illegal jakt och som utses efter förslag av Polismyndigheten,
3.en ledamot som representerar jakt- och viltförvaltningsintresset,
4.två ledamöter som representerar naturvårdsintresset,
92
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
5.en ledamot som representerar friluftsintresset,
6.en ledamot som representerar ägare och brukare av jordbruksmark,
7.en ledamot som representerar lokalt näringsliv och turism,
8.en ledamot som representerar skogsnäringen, och
9.en ledamot som representerar natur- och ekoturismföretagen. Ledamöterna i första stycket 3–9 ska utses efter förslag av den eller
de berörda intresseorganisationerna i länet.
I län med en rennäringsdelegation ska en av de politiska företrä- darna enligt första stycket 1 utses efter samråd med Sametinget.
14 § Utöver det som anges i 13 § ska en delegation i ett län med
1.yrkesfiske ha en ledamot som representerar yrkesfisket,
2.fäbodbruk ha en ledamot som representerar fäbodbruket,
3.rennäringsdelegation ha en ledamot som representerar rennär- ingen, och
4.rennäring ha en ledamot som utses efter samråd med Sametinget. Ledamöterna i första stycket 1–3 ska utses efter förslag av den eller
de berörda intresseorganisationerna i länet.
15 § För varje ledamot ska det finnas en ersättare. Det som i 13 och 14 §§ sägs om ledamöter gäller även för deras ersättare.
16 § Länsstyrelsen utser ledamöter och ersättare i delegationen. När ledamöterna och ersättarna utses ska en jämn könsfördelning eftersträvas.
Ledamöterna och ersättarna ska vara folkbokförda i länet eller, när det är fråga om rennäringsutövare, vara medlemmar i en sameby som är registrerad hos Sametinget. De ska utses för en uppdragsperiod som inte är längre än fyra år. När perioden löpt ut för en ledamot eller ersättare, får han eller hon utses för en ny period. Om en leda- mot eller ersättare avgår, ska en ny ledamot eller ersättare utses för återstoden av perioden.
93
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
17 § Naturvårdsverket får meddela
1.ytterligare föreskrifter om hur rovdjursinventering ska genom- föras, och
2.verkställighetsföreskrifter om länsstyrelsernas rovdjursförvalt- ningsplaner.
Om rennäringen berörs ska Naturvårdsverket låta Sametinget yttra sig innan föreskrifterna meddelas.
13 kap. Avgifter, jaktkort, viltförvaltningsfonden och jägarregistret
Avgifter
1 § Viltförvaltingsavgiften enligt 7 kap. 1 § viltförvaltningslagen (2027:00) ska vara 490 kronor. Viltförvaltningsavgiften ska betalas in till Kammarkollegiet. Skyldigheten att betala viltförvaltningsavgift gäller inte för den som genomför
1.forskningsjakt,
2.eftersök vid viltolyckor,
3.skyddsjakt på enskilds initiativ på ett stort rovdjur med stöd av 4 kap. 7 eller 8 §, eller
4.skyddsjakt på enskilds initiativ med stöd av de punkter eller underpunkter i bilaga 4 som markerats med *.
Avgift behöver inte heller betalas av den som vid jaktårets början är under arton år och vid samma tidpunkt inte har tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål.
2 § Kammarkollegiet får återbetala medel som någon betalat enligt 1 § om det visar sig att inbetalningen har varit uppenbart felaktig.
3 § Har fler älgar dödats än vad som följer av ett beslut om popula- tionsreglerande jakt i ett tilldelningsområde för älgjakt, ska en sär- skild avgift betalas till länsstyrelsen.
Avgiften uppgår till 7 000 kronor för en vuxen älg och 3 000 kronor för en kalv. Avgift enligt första stycket ska inte betalas om viltet eller dess värde förklaras förverkat, eller om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en avgift.
94
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
4 § Avgifterna som betalas till länsstyrelsen enligt 3 § ska tillfalla viltförvaltningsfonden. Länsstyrelsen ska överföra medlen till Kam- markollegiet.
Jaktkort
5 § Jaktkort tillhandahålls av Naturvårdsverket.
Ett jaktkort ska innehålla uppgifter om den betalandes namn, personnummer och adress samt om den betalande har anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan. För den som saknar person- nummer ska födelsedatum anges.
6 § Den som jagar ska ha med sig sitt jaktkort.
Ett jaktkort gäller som bevis för att viltförvaltningsavgiften har betalats.
Viltförvaltningsfonden
7 § Viltförvaltningsfonden förvaltas av Kammarkollegiet. Kammarkollegiet ska bokföra influtna viltförvaltningsavgifter och
de medel som länsstyrelsen har överfört enligt 4 § på viltförvaltnings- fonden.
8 § Naturvårdsverket får använda medel ur viltförvaltningsfonden för att se till att åtgärder utförs som
1.avser uppföljning och övervakning av viltpopulationerna,
2.syftar till att minska lidandet för trafikskadat vilt, eller
3.bidrar till en adaptiv klövviltsförvaltning.
Regeringen beslutar hur mycket medel ur viltförvaltningsfonden Naturvårdsverket ska få använda för att se till att sådana åtgärder utförs.
9 § Ytterligare bestämmelser om användningen av viltförvaltnings- fondens medel finns i 9 kap. 10 § samt i förordningen (1980:896) om viltvårdsområden och förordningen (2021:12) om vissa bidrag ur vilt- förvaltningsfonden.
95
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Jägarregistret
10 § Naturvårdsverket ska med hjälp av automatiserad behandling föra register över vilka personer som har
1.betalat viltförvaltningsavgift,
2.avlagt prov som ingår i jägarexamen, och
3.anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan.
I ärenden om tillstånd att inneha jaktvapen ska Naturvårdsverket på begäran av Polismyndigheten lämna uppgifter om avlagt prov som ingår i jägarexamen. Uppgifterna får lämnas ut på medium för auto- matiserad behandling.
11 § Jägarregistret ska ha till ändamål att
1.redovisa vilka personer som har betalat viltförvaltningsavgift,
2.redovisa vilka personer som har anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan, och
3.underlätta handläggningen av ansökningar om att inneha skjut- vapen eller ammunition.
Jägarregistret får användas för att underlätta utskick av informa- tion från statliga myndigheter till jägarna.
Bemyndiganden
12 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om jägar- registret.
14 kap. Tillsyn, förverkat vilt och sanktionsavgifter
Tillsyn
1 § Jaktkontrollant förordnas av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sin hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län.
2 § Jaktkortet ska på uppmaning visas för en polisman, jaktkon- trollant, naturvårdsvakt, tillsynsman i nationalpark eller naturreser- vat, kustbevakningstjänsteman, fastighetsägaren eller jakträttshavaren.
En kustbevakningstjänsteman får ge en sådan uppmaning som framgår av första stycket även på land i anslutning till de områden som anges 1 kap. 4 och 5 §§ kustbevakningslagen (2019:32).
96
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Förverkat vilt
3 § I viltförvaltningslagen (2027:00) finns bestämmelser om beslag av vilt och om försäljning av sådant vilt.
4 § Vilt, ägg eller bon som har förverkats tillfaller jakträttshavaren, om jakten har genomförts med tillåtna jaktmedel och under den tid när jakt på viltet var tillåten.
5 § Vilt, ägg eller bon som har förverkats och som inte tillfaller jakträttshavaren får efter beslut av Naturvårdsverket överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, en institution för forskning eller under- visning eller någon annan mottagare som myndigheten bestämmer efter samråd med mottagaren.
Domstol som har beslutat om förverkande av vilt ska skicka en kopia av domen eller beslutet till Naturvårdsverket.
Sanktionsavgifter
6 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter inte upphör med överträdelsen, ska en ny avgift för överträdelsen tas ut som ska vara dubbelt så stor som det belopp som anges i den bestämmelse som ligger till grund för att påföra sanktionsavgiften. Varje ny avgift får dock tas ut med högst 50 000 kronor.
En ny avgift enligt första stycket får beslutas endast om den av- giftsskyldige har fått skälig tid att genomföra rättelse.
7 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter inom två år från beslutet upprepar en sådan överträdelse, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som ska vara dubbelt så stor som det belopp som anges i den bestämmelse som ligger till grund för att påföra sanktionsavgiften. Varje ny avgift får dock tas ut med högst 50 000 kronor.
97
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
8 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av jaktkontrollanter och om deras utrustning.
15 kap. Överklagande, handläggning i domstol samt verkställighet och ändring av beslut
Överklagande
1 § I 40 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om över- klagande till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Handläggning i domstol
2 § Mål om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter ska handläggas skyndsamt.
Verkställighetsförordnande
3 § Polismyndigheten, länsstyrelsen och Naturvårdsverket får för- ordna att beslut enligt denna förordning ska gälla utan hinder av att det har överklagats.
När en myndighet får ändra ett beslut som har överklagats
4 § Ett beslut om populationsreglerande jakt på varg eller järv som har överklagats får ändras av den myndighet som har meddelat det som första instans även om överklagandet och övriga handlingar i ärendet har överlämnats till den högre instans som ska pröva överklagandet.
98
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
16 kap. Övrigt
Översyn av jakttider m.m.
1 § Naturvårdsverket ska minst en gång vart sjätte år se över jakt- tider och uppräkningar av viltarter och grupper av viltarter i denna förordning och vid behov föreslå ändringar till regeringen.
Yttrande om jakt från Havs- och vattenmyndigheten
2 § Innan Naturvårdsverket fattar beslut om jakt på viltarter som lever i hav eller vatten enligt denna förordning ska myndigheten låta Havs- och vattenmyndigheten yttra sig.
1.Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom förordningen upphävs
a)jaktförordningen (1987:905),
b)förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn, samt
c)förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer.
3.Beslut som har fattats med stöd av jaktförordningen (1987:905), förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn eller förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdele- gationer ska fortfarande gälla.
4.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
99
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bilaga 1
Tider för allmän jakt
Ord och uttryck i bilagan
I denna bilaga avses med
vaktjakt: jakt som genomförs genom att jägaren väntar och söker efter viltet på en och samma plats vid åtlar eller viltets betesplatser, bo- platser, viltstigar eller liknande för att där döda viltet med skjutvapen, utan att åtgärder genomförs för att sätta viltet i rörelse.
smygjakt: jakt som genomförs genom att jägaren söker efter viltet och smyger mot viltet eller plats där viltet kan finnas för att komma så nära att viltet går att döda med skjutvapen, utan att åtgärder genomförs för att sätta viltet i rörelse.
gränsälvsområdet: Torne, Muonio och Könkämä älvar, där dessa utgör gräns mot Finland samt längs dessa älvsträckor ett område på 200 meters bredd räknat från älv- respektive sjöstrand.
inlandsområde: allt område på större avstånd från salt eller bräckt vatten än 500 meter.
kustområde: allt salt eller bräckt vatten samt allt område inom 500 meter från sådant vatten.
100
SOU 2025:125Författningsförslag
Tider för allmän jakt
Slag av vilt | Område | Jakttid |
|
|
|
1) |
|
|
|
|
|
Fälthare | Hela landet | 1 sept.–28 (29) feb. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 3 och del b) punkt 3. | ||
|
|
|
2) |
|
|
|
|
|
Skogshare | Gotlands län | 1 sept.–15 feb. |
| Hallands län |
|
| Jönköpings län |
|
| Kalmar län |
|
| Kronobergs län |
|
| Skåne län |
|
| Södermanlands län |
|
| Västra Götalands län |
|
| Östergötlands län |
|
|
|
|
| Övriga delar av landet | 1 sept.–28 (29) feb. |
|
|
|
3) |
|
|
|
|
|
Bäver | Dalarnas län | 1 okt.–15 maj |
| Gävleborgs län |
|
| Västernorrlands län |
|
| Jämtlands län |
|
| Västerbottens län |
|
| Norrbottens län |
|
|
|
|
| Övriga delar av landet | 1 okt.–10 maj |
|
|
|
4) |
|
|
|
|
|
Rödräv | Blekinge län | 1 aug.–28 (29) feb. |
| Skåne län |
|
| Hallands län |
|
|
|
|
| Värmlands län | 1 aug.–31 mars |
| Örebro län |
|
| Dalarnas län utom |
|
| Älvdalens kommun |
|
| Gävleborgs län |
|
|
|
|
101
FörfattningsförslagSOU 2025:125
Slag av vilt | Område | Jakttid |
|
|
|
Rödräv | Dalarnas län: Älvdalens | 1 aug.–15 april |
| kommun |
|
|
|
|
| Västernorrlands län | 1 aug.–15 april |
| Jämtlands län |
|
| Västerbottens län |
|
| Norrbottens län |
|
| Övriga delar av landet | 1 aug.–15 mars |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 5, 7 och del b) punkt 1.
5)
Iller | Hela landet | 1 sept.–28 (29) feb. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 23 och del b) punkt 5. | ||
|
|
|
6) |
|
|
|
|
|
Skogsmård | Värmlands län | 1 sept.–31 mars |
| Dalarnas län |
|
| Gävleborgs län |
|
| Västernorrlands län |
|
| Jämtlands län |
|
| Västerbottens län |
|
| Norrbottens län |
|
| Övriga delar av landet | 1 sept.–28 (29) feb. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 23, 24 och del b) punkt 5.
7)
Grävling | Hela landet | 1 aug.–31 jan. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 6, 8 och del b) punkt 1.
8)
Vildsvin, utom | Hela landet | 1 april–31 jan. |
sugga som |
|
|
följs av randiga |
|
|
eller bruna |
|
|
små kultingar |
|
|
|
|
|
102
SOU 2025:125Författningsförslag
Slag av vilt | Område | Jakttid | |
|
|
|
|
Vildsvin – | Hela landet | 1 juli–30 juni | |
årsunge |
|
| |
|
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 2 och del b) punkt 2. | |||
|
|
|
|
9) |
|
|
|
|
|
|
|
Dovhjort – |
| Hela landet | 1–20 okt. och |
alla djur |
|
| 16 nov.–28 (29) feb. |
|
|
|
|
Dovhjort – |
| Hela landet | 1–30 sept. endast |
hornbärande |
|
| smyg- eller vaktjakt |
djur och |
|
|
|
årskalv |
|
|
|
Dovhjort – |
| Hela landet | 21 okt.–15 nov. och |
hind och |
|
| under perioden |
årskalv |
|
| 1–31 mars endast |
|
|
| smyg- eller vaktjakt |
|
|
| |
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 10. |
| ||
|
|
|
|
10) |
|
|
|
|
| ||
Kronhjort – | Skåne län (utanför kron- | 8 okt.–31 jan. | |
alla djur |
| hjortsområden) |
|
|
|
| |
Kronhjort – | Hela landet utom Skåne | 16 aug.–31 jan. | |
årskalv |
| län (utanför kronhjorts- | (under perioden |
|
| skötselområden) | 16 aug.–30 sept. |
|
|
| endast smyg- eller |
|
|
| vaktjakt) |
Jakt i kronhjortsområde och kronhjortsskötselområde, se bilaga 3.
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 10 och 11.
11)
Älgkalv | Utanför älgskötselområden | Jakten får pågå i fem |
| och tilldelningsområden | dagar. Jakttidens |
| för älgjakt | början är samma |
|
| som i det älgförvalt- |
|
| ningsområde i vilket |
|
| jakten ska genom- |
|
| föras, enligt bilaga 2. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 9. |
| |
|
|
|
103
FörfattningsförslagSOU 2025:125
Slag av vilt | Område | Jakttid |
|
|
|
12) |
|
|
|
|
|
Rådjur – | Hela landet | 16 aug.–30 sept. och |
hornbärande |
| 1 maj–15 juni endast |
|
| smyg- eller vaktjakt |
Rådjur – kid | Hela landet | 1–30 sept. endast |
|
| smyg- eller vaktjakt |
Rådjur – | Hela landet | 1 okt.–31 jan. |
alla djur |
|
|
13) |
|
|
|
|
|
Bläsgås | Skåne län | 1 okt.–31 jan. |
|
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 12. |
| |
|
|
|
14) |
|
|
|
|
|
Grågås och | Hela landet utom gränsälvs- | 11 aug.–31 jan. |
kanadagås | området i Norrbottens län |
|
| Norrbottens län: | 20 aug. kl. 11:00– |
| gränsälvsområdet | 31 jan. |
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 12 och 18. | ||
|
|
|
15) |
|
|
|
|
|
Bläsand, | Gotlands län | 21 aug.–31 dec. |
gräsand och | Blekinge län |
|
kricka | Skåne län |
|
| Dalarnas län | 25 aug.–30 nov. |
| Gävleborgs län |
|
| Västernorrlands län |
|
| Jämtlands län |
|
| Västerbottens län |
|
| Norrbottens län: länet |
|
| utom gränsälvsområdet |
|
| Norrbottens län: | 20 aug. kl. 11.00– |
| gränsälvsområdet | 30 nov. |
Bläsand och | Övriga delar av landet | 21 aug.–30 nov. |
kricka |
|
|
Gräsand | Övriga delar av landet | 21 aug.–31 dec. |
|
|
|
104
SOU 2025:125Författningsförslag
Slag av vilt | Område | Jakttid |
|
|
|
16) |
|
|
|
|
|
Knipa och | Hela landet utom gränsälvs- | 21 aug.–31 jan. |
storskrake | området i Norrbottens län |
|
|
|
|
| Norrbottens län: | 20 aug. kl. 11.00– |
| gränsälvsområdet | 31 jan. |
|
|
|
17) |
|
|
|
|
|
Sjöorre | Hela landet | 21 sept.–31 jan. |
|
|
|
18) |
|
|
|
|
|
Vigg | Hela landet utom gränsälvs- | 21 aug.–31 jan. |
| området i Norrbottens län |
|
|
|
|
| Norrbottens län: | 20 aug. kl. 11.00– |
| gränsälvsområdet | 31 jan. |
|
|
|
19) |
|
|
|
|
|
Dalripa och | Dalarnas län: | 25 aug.–28 (29) feb. |
fjällripa | Älvdalens kommun |
|
| Jämtlands län |
|
|
|
|
| Dalarnas län: | 25 aug.–15 feb. |
| övriga delar av länet |
|
| Västerbottens och |
|
| Norrbottens län: |
|
| nedanför lappmarksgränsen |
|
|
|
|
| Västerbottens och | 25 aug.–15 mars |
| Norrbottens län: |
|
| ovanför lappmarksgränsen |
|
|
|
|
| Värmlands län | 25 aug.–15 nov. |
| Gävleborgs län |
|
| Västernorrlands län |
|
|
|
|
105
FörfattningsförslagSOU 2025:125
Slag av vilt | Område | Jakttid |
|
|
|
20) |
|
|
|
|
|
Järpe | Norrbottens län | 25 aug.–15 nov. |
| Västerbottens län |
|
| Jämtlands län |
|
| Västernorrlands län |
|
| Gävleborgs län |
|
| Dalarnas län |
|
| Värmlands län |
|
|
|
|
21) |
|
|
|
|
|
Orre och | Östergötlands län | 25 aug.–30 sept. |
tjäder | Jönköpings län |
|
| Kronobergs län |
|
| Kalmar län |
|
| Blekinge län |
|
| Hallands län |
|
| Västra Götalands län |
|
|
|
|
| Övriga delar av landet utom | 25 aug.–15 nov. |
| Gotlands län och Skåne län |
|
|
|
|
22) |
|
|
|
|
|
Orrtupp och | Östergötlands län | 1–31 jan. |
tjädertupp | Jönköpings län |
|
| Kronobergs län |
|
| Kalmar län |
|
| Blekinge län |
|
| Hallands län |
|
| Västra Götalands län |
|
|
|
|
| Skåne län | 1–15 sept. och |
|
| 1–31 jan. |
|
|
|
| Övriga delar av landet utom | 16 nov.–15 feb. |
| Gotlands län |
|
|
|
|
106
SOU 2025:125Författningsförslag
Slag av vilt |
| Område |
| Jakttid |
|
|
|
|
|
23) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Rapphöna |
| Hela landet |
| 16 sept.–30 nov. |
|
|
|
|
|
24) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Fasan |
| Hela landet |
| 1 okt.–31 jan. |
|
|
|
|
|
25) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Morkulla |
| Hela landet |
| 11 sept.–31 dec. |
|
|
|
|
|
26) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Fiskmås |
| Hela landet |
| 11 aug.–28 (29) feb. |
|
|
| ||
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 12 och 13. | ||||
|
|
|
|
|
27) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gråtrut |
| Hela landet |
| 1 aug.–31 mars |
|
|
| ||
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 12 och 13. | ||||
|
|
|
|
|
28) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ringduva |
| Dalarnas län |
| 1 aug.–31 dec. |
|
| Gävleborgs län |
|
|
|
| Västernorrlands län |
|
|
|
| Jämtlands län |
|
|
|
| Västerbottens län |
|
|
|
| Norrbottens län |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Övriga delar av landet |
| 16 aug.–31 dec. |
|
|
| ||
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 12 och 16. | ||||
|
|
|
|
|
29) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Nötskrika |
| Hela landet |
| 21 aug.–10 mars |
|
|
|
|
|
107
FörfattningsförslagSOU 2025:125
Slag av vilt |
| Område | Jakttid | |
|
|
|
|
|
30) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kaja, kråka |
| Västernorrlands län |
| 16 juli–30 april |
och skata |
| Jämtlands län |
|
|
|
| Västerbottens län |
|
|
|
| Norrbottens län |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Övriga delar av landet |
| 1 juli–15 april |
|
|
| ||
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 12 och 13. | ||||
Slag av vilt |
| Område | Jakttid | |
|
|
|
|
|
31) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Råka |
| Skåne län |
| 21 juli–31 jan. |
|
| Hallands län |
|
|
|
|
|
| |
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 13. |
| |||
|
|
|
|
|
108
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Bilaga 2
Tider för populationsreglerande jakt på älg
Län | Kommun | Jakttid |
|
|
|
Värmlands län | Torsby kommun | 1 sept.–31 jan. |
|
|
|
Dalarnas län | Malung-Sälens kommun, | 1 sept.–31 jan. |
| Orsa kommun, |
|
| Rättviks kommun, |
|
| Älvdalens kommun och |
|
| de delar av Mora kommun |
|
| som ligger norr om sjön |
|
| Siljan och de delar av |
|
| kommunen som ligger |
|
| norr om väg 45 väster om |
|
| tätorten Mora |
|
|
|
|
Gävleborgs län | Ljusdals kommun, | 1 sept.–31 jan. |
| Ovanåkers kommun, |
|
| Hudiksvalls kommun och |
|
| Nordanstigs kommun |
|
|
|
|
Västernorrlands län |
| 1 sept.–31 jan. |
|
|
|
Jämtlands län |
| 1 sept.–31 jan. |
|
|
|
Västerbottens län |
| 1 sept.–31 jan. |
|
|
|
Norrbottens län |
| 1 sept.–31 jan. |
|
|
|
Övriga delar av |
| 8 okt.–31 jan. |
landet |
|
|
|
|
|
109
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Jaktens starttid
I ett älgförvaltningsområde där skilda tider gäller för jakttidens början ska den länsstyrelse som har inrättat älgförvaltningsområdet besluta vilken dag jakten ska börja så att jaktstarten blir densamma i hela älgförvaltningsområdet.
Länsstyrelserna i Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län får be- sluta att jakten ska börja den 1 september i fler delar av länet än vad som anges i första stycket om det kan öka möjligheterna att nå beslutade mål inom länet avseende skadenivåer på skog och trafik orsakade av älg.
Uppehåll i jakttiden
Om möjligheterna att uppnå beslutade mål inom länet avseende skadenivåer på skog och trafik orsakade av älg inte försvåras, får länsstyrelsen i län där jakten ska börja den 1 september besluta om uppehåll i jakten om en period om högst 14 dagar under älgens parningstid.
För områden som är belägna i Jämtlands län på renbetesfjällen, i Västerbottens län ovanför odlingsgränsen och i Malå sameby samt i Norrbottens län ovanför lappmarksgränsen får länsstyrelsen i respektive län besluta om uppehåll i jakten om det behövs med hänsyn till renskötseln eller snöförhållanden.
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkt 9.
110
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
Bilaga 3
Tider för populationsreglerande jakt på kronhjort
Skåne län, inom kronhjortsområden
Inom kronhjortsområdena ska länsstyrelsen besluta jakttiden till en eller flera perioder under tiden 8 okt.–31 jan.
Övriga delar av landet, inom kronhjortsskötselområden
Kronhjort – hjort | 8 okt.–31 jan. |
|
|
Kronhjort – hind och årskalv | 16 aug.–28 (29) feb. Under |
| perioden 16 aug.–30 sept. och |
| 1–28 (29) feb. endast smyg- |
| eller vaktjakt enligt definitio- |
| nerna i bilaga 1. |
|
|
Skyddsjakt, se bilaga 4 del a) punkterna 10 och 11.
111
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bilaga 4
I denna bilaga anges i del a)
•jakträttshavarens rätt till skyddsjakt på enskilds initiativ på vilt- arter som inte är unionsrättsligt skyddade
•jakträttshavarens rätt till skyddsjakt på enskilds initiativ på unions- rättsligt skyddade viltarter
del b)
•skyddsjakt på enskilds initiativ på annans jaktområde på viltarter som inte är unionsrättsligt skyddade
•skyddsjakt på enskilds initiativ på annans jaktområde på unions- rättsligt skyddade viltarter
Markering med * innebär att skyddsjakt med stöd av punkten eller delpunkten inte omfattas av skyldigheten att betala viltförvaltnings- avgift enligt 13 kap. 1 § första stycket 4.
Del a)
Jakträttshavarens rätt till skyddsjakt på enskilds initiativ på viltarter som inte är unionsrättsligt skyddade
Vissa av dessa viltarter omfattas av allmän jakt under delar av året. 1)
Axishjort, | får jagas för att förhindra ska- | 1 juli–30 juni. |
bisam, | dor orsakade av främmande vilt- |
|
bison, | arter |
|
frett, |
|
|
guldfläckig |
|
|
mangust, |
|
|
mink, |
|
|
mufflonfår, |
|
|
mårdhund, |
|
|
|
|
|
112
SOU 2025:125Författningsförslag
1) Forts.
röd muntjak, sikahjort, stenmård, strimmig skunk, sumpbäver, svartsvansad präriehund, tvättbjörn, vildkanin, vitsvanshjort och wapitihjort
2)*
Ekorre, | får jagas |
| 1 juli–30 juni. |
mullvad, | 1. om viltet kommer in i bo- |
| |
råttor, | stad, trädgård eller på en gård |
| |
husmus, | för att där förhindra skada eller |
| |
skogsmöss, | annan olägenhet |
|
|
näbbmus, | 2. i en anläggning för att där |
| |
sorkar, | förhindra skada | eller annan |
|
lämlar och | olägenhet |
|
|
vildsvin | 3. på mark med jordbruks- |
| |
| grödor eller yrkesmässig träd- |
| |
| gårdsodling för att där för- |
| |
| hindra skada |
|
|
| 4. om jakten genomförs på |
| |
| särskilt uppdrag av den eller |
| |
| de kommunala nämnder som |
| |
| fullgör uppgifter inom miljö- |
| |
| och hälsoskyddsområdet |
| |
|
|
|
|
113
FörfattningsförslagSOU 2025:125
3)*
Fälthare | får jagas |
| 1 mars–31 aug. |
| 1. om viltet kommer in i bostad, |
| |
| trädgård eller på en gård för att där |
| |
| förhindra skada eller annan olä- |
| |
| genhet |
|
|
| 2. i en anläggning för att där för- |
| |
| hindra skada eller annan olägenhet |
| |
| 3. på mark med jordbruksgrödor |
| |
| eller yrkesmässig trädgårdsodling, i |
| |
| handelsträdgård, i anläggning | för |
|
| yrkesmässig fruktodling eller i plant- |
| |
| skola för att där förhindra skada |
| |
| 4. om jakten genomförs på sär- |
| |
| skilt uppdrag av den eller de kommu- |
| |
| nala nämnder som fullgör uppgifter |
| |
| inom miljö- och hälsoskyddsom- |
| |
| rådet |
|
|
|
|
|
|
4) |
|
|
|
|
|
|
|
Hermelin | får jagas |
| 1 juli–30 juni. |
och vessla | 1. om viltet kommer in i bostad, |
| |
| trädgård eller på en gård för att där |
| |
| förhindra skada eller annan olä- |
| |
| genhet * |
|
|
| 2. i en anläggning för att där för- |
| |
| hindra skada eller annan olägenhet * |
| |
| 3. inom område för viltuppföd- |
| |
| ning, hönsgård eller liknande anlägg- |
| |
| ning samt inom ett avstånd av |
| |
| 200 meter från sådana anläggningar |
| |
| för att där förhindra skada |
|
|
| 4. om jakten genomförs på sär- |
| |
| skilt uppdrag av den eller de kommu- |
| |
| nala nämnder som fullgör uppgifter |
| |
| inom miljö- och hälsoskyddsom- |
| |
| rådet * |
|
|
|
|
|
|
114
SOU 2025:125Författningsförslag
5)
Rödräv | får jagas |
| 1 mars–31 juli. |
| 1. om viltet kommer in i bostad, |
| |
| trädgård eller på en gård för att där |
| |
| förhindra skada eller annan olä- |
| |
| genhet * |
|
|
| 2. i en anläggning för att där för- |
| |
| hindra skada eller annan olägenhet * |
| |
| 3. inom område för viltuppföd- |
| |
| ning, hönsgård eller liknande anlägg- |
| |
| ning samt inom ett avstånd av 200 |
| |
| meter från sådana anläggningar för |
| |
| att där förhindra skada |
|
|
| 4. för att förhindra skada | på |
|
| ungar av tamdjur inom område för |
| |
| uppfödning av tamdjur eller på ren- |
| |
| kalvar i renskötselområdets kalv- |
| |
| ningsland |
|
|
| 5. om den förekommer tillfälligt |
| |
| på öar eller klippor i vattnet för att |
| |
| förhindra skada på vilda djur |
|
|
| 6. om jakten genomförs på sär- |
| |
| skilt uppdrag av den eller de kommu- |
| |
| nala nämnder som fullgör uppgifter |
| |
| inom miljö- och hälsoskyddsom- |
| |
| rådet * |
|
|
|
|
|
|
115
FörfattningsförslagSOU 2025:125
6)
Grävling | får jagas | 1 feb.–31 juli. |
| 1. om viltet kommer in i bostad, |
|
| trädgård eller på en gård för att där |
|
| förhindra skada eller annan olägen- |
|
| het * |
|
| 2. i en anläggning för att där för- |
|
| hindra skada eller annan olägenhet * |
|
| 3. på mark med jordbruksgrö- |
|
| dor eller yrkesmässig trädgårdsod- |
|
| ling för att där förhindra skada * |
|
| 4. inom område för viltuppföd- |
|
| ning, hönsgård eller liknande anlägg- |
|
| ning samt inom ett avstånd av |
|
| 200 meter från sådana anläggningar |
|
| för att där förhindra skada |
|
| 5. om den förekommer i vilt- |
|
| hägn för att där förhindra skada |
|
| 6. om den förekommer tillfälligt |
|
| på öar eller klippor i vattnet för att |
|
| förhindra skada på vilda djur |
|
| 7. om jakten genomförs på sär- |
|
| skilt uppdrag av den eller de kommu- |
|
| nala nämnder som fullgör uppgifter |
|
| inom miljö- och hälsoskyddsom- |
|
| rådet * |
|
|
|
|
7) |
|
|
|
|
|
Årsunge | får jagas för att förhindra skada på | 1 mars–31 juli. |
av rödräv | vilda djur |
|
|
|
|
8) |
|
|
|
|
|
Årsunge | får jagas för att förhindra skada inom | 1 feb.–31 juli. |
av grävling | lantbruket eller på vilda djur |
|
|
|
|
116
SOU 2025:125Författningsförslag
9)
Årskalv | som uppträder vid fält med oskör- | 1 aug.– jakt- |
av älg | dad gröda får jagas för att där för- | tidens början |
| hindra skada, om länsstyrelsen inte | i älgförvalt- |
| föreskrivit annat, | ningsområdet |
|
| enligt bilaga 2. |
|
|
|
10) |
|
|
|
|
|
Årskalv av | som uppträder vid fält med oskör- | 1 juli–15 april. |
dov- och | dad gröda får jagas för att där för- |
|
kronhjort | hindra skada |
|
|
|
|
11) |
|
|
|
|
|
Årskalv av | får jagas om kronhjort orsakar stam- | 1 juli–15 april. |
kronhjort | skada på barrträd |
|
|
|
|
Jakträttshavarens rätt till skyddsjakt på enskilds initiativ på unionsrättsligt skyddade viltarter
Vissa av dessa viltarter omfattas av allmän jakt under delar av året. 12)
Bläsgås, |
| som uppträder vid flygplatser | 1 juli–30 juni. |
fiskmås, |
| får jagas med hänsyn till flyg- |
|
grågås, |
| säkerheten |
|
gråtrut, |
|
|
|
havstrut, |
|
|
|
kaja, |
|
|
|
kanadagås, |
|
|
|
kråka, |
|
|
|
ringduva, |
|
|
|
skrattmås, |
|
|
|
skata, |
|
|
|
tamduva, |
|
|
|
korp, |
|
|
|
storskarv | och |
|
|
vitkindad gås |
|
| |
|
|
|
|
117
FörfattningsförslagSOU 2025:125
13)*
Gråsparv, | får jagas | 1 juli–30 juni. |
pilfink, | 1. i ladugårdar, livsmedelslager |
|
korp, | eller andra anläggningar för att |
|
björktrast, | där förhindra allvarlig skada på bo- |
|
fiskmås, | skap eller gröda eller med hänsyn |
|
gråtrut, | till människors hälsa eller säkerhet |
|
havstrut, | 2. på mark med jordbruksgrö- |
|
kaja, | dor eller som används till yrkes- |
|
kråka, | mässig trädgårdsodling för att |
|
råka, | där förhindra allvarlig skada |
|
skata, | 3. om jakten genomförs på sär- |
|
skrattmås och | skilt uppdrag av den eller de kom- |
|
tamduva | munala nämnder som fullgör |
|
| uppgifter inom miljö- och hälso- |
|
| skyddsområdet och med hänsyn |
|
| till människors hälsa eller säkerhet |
|
|
|
|
14) |
|
|
|
|
|
Stare och | får jagas inom trädgård eller an- | 1 juli–30 juni. |
koltrast | läggning för yrkesmässig bär- |
|
| eller fruktodling samt inom ett |
|
| avstånd av 200 meter från sådana |
|
| anläggningar för att där förhin- |
|
| dra allvarlig skada |
|
|
|
|
15) |
|
|
|
|
|
Korp | får jagas, | 1 juli–30 juni. |
| 1. för att förhindra allvarlig |
|
| skada på ungar av tamdjur inom |
|
| område för uppfödning av tam- |
|
| djur eller på renkalvar i rensköt- |
|
| selområdets kalvningsland |
|
| 2. inom område för viltupp- |
|
| födning, hönsgård eller liknande |
|
| anläggning samt inom ett avstånd |
|
| av 200 meter från sådana anlägg- |
|
| ningar för att där förhindra all- |
|
| varlig skada |
|
118
SOU 2025:125Författningsförslag
16)
Ringduva | som uppträder i flock om minst |
|
| fem individer får jagas i yrkes- |
|
| mässiga odlingar för att där för- |
|
| hindra allvarlig skada i: |
|
|
|
|
| Dalarnas län, Gävleborgs län, | 1 jan.–31 juli. |
| Västernorrlands län, Jämtlands |
|
| län, Västerbottens län och |
|
| Norrbottens län |
|
|
|
|
| övriga delar av landet | 1 jan.–15 aug. |
|
|
|
17) |
|
|
|
|
|
Sädgås | som uppträder i flock om minst | 21 april–20 feb. |
| fem individer får jagas vid fält |
|
| med oskördad gröda för att där |
|
| förhindra allvarlig skada, i |
|
| Blekinge län och Skåne län |
|
|
|
|
18) |
|
|
|
|
|
Grågås, | 1. som uppträder i flock om | 1 juli–30 juni. |
kanadagås och | minst fem individer får jagas vid |
|
vitkindad gås | fält med oskördad gröda för att |
|
| där förhindra allvarlig skada |
|
| 2. får jagas med hänsyn till |
|
| människors hälsa eller säkerhet |
|
|
|
|
19) |
|
|
|
|
|
Trana | som uppträder i flock om minst | 1 aug.–30 sept. |
| fem individer får jagas vid fält | och |
| med oskördad gröda för att där | 1 april–30 maj. |
| förhindra allvarlig skada |
|
|
|
|
20) |
|
|
|
|
|
Sångsvan | som uppträder i flock om minst | 1 okt.–31 mars. |
| fem individer får jagas vid fält |
|
| med oskördad gröda för att där |
|
| förhindra allvarlig skada |
|
|
|
|
119
FörfattningsförslagSOU 2025:125
21)
Storskarv | får jagas för att förhindra allvar- |
|
| lig skada, dock inte närmare än |
|
| 300 meter från boplats för skarv, |
|
| havsörn eller fiskgjuse |
|
|
|
|
| 1. vid fasta och rörliga fiske- | 1 aug.–28 |
| redskap (inte handredskap) samt | (29) feb. |
| inom ett avstånd av 300 meter |
|
| från sådana redskap |
|
|
|
|
| 2. vid fiskodling och utsätt- | 1 juli–30 juni. |
| ningsplatser (inom sju dygn innan |
|
| och sju dygn efter utsättnings- |
|
| tillfälle) samt inom ett avstånd |
|
| av 300 meter från sådana områden |
|
|
|
|
| 3. i fredningsområden för fisk | 1 aug.–28 |
|
| (29) feb. |
|
|
|
22)* |
|
|
|
|
|
Fågelbo samt | får flyttas om allvarlig skada orsa- | 1 juli–30 juni. |
ägg eller | kas av att fågel byggt bo i ett hus |
|
ungar | eller en gård eller med hänsyn |
|
| till människors hälsa eller säkerhet |
|
|
|
|
120
SOU 2025:125Författningsförslag
23)
Iller och | får jagas |
| 1 mars–31 aug. |
skogsmård | 1. om viltet kommer in i bo- |
| |
| stad, trädgård eller på en gård för |
| |
| att där förhindra allvarlig skada |
| |
| på egendom eller med hänsyn till |
| |
| människors hälsa eller säkerhet * |
| |
| 2. i en anläggning för att där |
| |
| förhindra allvarlig skada på egen- |
| |
| dom eller med hänsyn till män- |
| |
| niskors hälsa eller säkerhet * |
| |
| 3. om jakten genomförs på |
| |
| särskilt uppdrag av den eller de |
| |
| kommunala nämnder som full- |
| |
| gör uppgifter inom miljö- och |
| |
| hälsoskyddsområdet och | med |
|
| hänsyn till människors | hälsa |
|
| eller säkerhet eller för att förhin- |
| |
| dra allvarlig skada på egendom * |
| |
| 4. får jagas inom område för |
| |
| viltuppfödning, hönsgård | eller |
|
| liknande anläggning samt inom |
| |
| ett avstånd av 200 meter från |
| |
| sådana anläggningar för att där |
| |
| förhindra allvarlig skada |
|
|
|
|
|
|
24) |
|
|
|
|
| ||
Skogsmård | får jagas om viltet förekommer | 1 mars–31 aug. | |
| tillfälligt på öar eller klippor i |
| |
| vattnet för att förhindra skada på |
| |
| vilda djur |
|
|
|
|
|
|
121
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Del b)
Skyddsjakt på enskilds initiativ på annans jaktområde på viltarter som inte är unionsrättsligt skyddade
1)*
Rödräv, | som kommer in i bostad, träd- | 1 juli–30 juni. |
grävling, | gård eller på en gård får jagas där |
|
mårdhund, | och behållas av den som bor där |
|
hermelin, | eller har en trädgård för att för- |
|
mink, | hindra skada eller annan olä- |
|
vessla, | genhet |
|
ekorre, |
|
|
mullvad, |
|
|
råttor, |
|
|
husmus, |
|
|
skogsmöss, |
|
|
sorkar, |
|
|
lämlar och |
|
|
vildkanin |
|
|
|
|
|
2)* |
|
|
|
|
|
Vildsvin | som kommer in i trädgård eller | 1 juli–30 juni. |
| på en gård får jagas där, men inte |
|
| behållas, av den som bor där eller |
|
| har en trädgård för att förhindra |
|
| skada eller annan olägenhet |
|
|
|
|
3)* |
|
|
|
|
|
Fälthare | får jagas i en handelsträdgård, | 1 juli–30 juni. |
| yrkesmässig fruktodling eller |
|
| plantskola och behållas av den |
|
| som har en sådan verksamhet |
|
| för att förhindra skada |
|
|
|
|
122
SOU 2025:125Författningsförslag
4)
Vildkanin | får jagas | 1 juli–30 juni. |
| 1. i en handelsträdgård, yrkes- |
|
| mässig fruktodling eller plant- |
|
| skola av den som har en sådan |
|
| verksamhet för att där förhindra |
|
| skada och sedan behållas * |
|
| 2. av den som äger eller arren- |
|
| derar mark för att där förhindra |
|
| skador orsakade av främmande |
|
| viltarter och sedan behållas |
|
|
|
|
Skyddsjakt på enskilds initiativ på annans jaktområde på unionsrättsligt skyddade viltarter
5)*
Iller och | som kommer in i bostad, träd- | 1 juli–30 juni. |
skogsmård | gård eller på en gård får jagas där |
|
| och behållas av den som bor där |
|
| eller har en trädgård för att för- |
|
| hindra allvarlig skada eller med |
|
| hänsyn till människors hälsa |
|
| eller säkerhet |
|
|
|
|
123
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bilaga 5
Del a)
Förbjudna jaktmedel och jaktmetoder för fångst eller dödande av unionsrättsligt skyddade viltarter
Förbuden i denna bilaga gäller unionsrättsligt skyddade viltarter. Undantag från denna bilaga regleras i 6–7 kap. i denna förordning. I 5 kap. viltförvaltningslagen (2027:00) och 6–8 kap. i denna för- ordning samt i föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverkets regle- ras vad som gäller för jaktmedel och jaktmetoder generellt för allt vilt.
Icke-selektiva medel
Förbjudna jaktmedel eller jaktmetoder för fångst eller dödande av vilda fåglar
–Användning av snaror, lim, krokar, bandspelare och elektriska eller elektroniska anordningar med förmåga att döda eller förlama.
–Användning av blinda eller lemlästade levande fåglar som lock- fåglar.
–Användning av artificiella ljuskällor, speglar, anordningar för belysning av målet eller siktanordningar för mörkerskytte vari elektro- nisk bildförstärkare eller bildomvandlare ingår.
–Användning av sprängämnen.
–Användning av nät eller fällor eller användning av beten som inne- håller gift eller bedövningsmedel.
–Användning av halv- eller helautomatiska vapen med magasin som rymmer mer än två patroner.
Förbjudna jaktmedel eller jaktmetoder för fångst eller dödande av unionsrättsligt skyddade däggdjur
–Användning av blinda eller lemlästade djur som levande lockbete.
–Användning av bandspelare.
–Användning av elektriska eller elektroniska anordningar med förmåga att döda eller förlama.
–Användning av artificiella ljuskällor.
–Användning av speglar eller andra bländande anordningar.
124
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
–Användning av anordningar för belysning av målet.
–Användning av nattriktmedel med elektronisk bildförstärkare eller bildomvandlare.
–Användning av sprängämnen.
–Användning av nät med icke-selektivt utförande eller icke-selektiv användning av nät.
–Användning av fällor med icke-selektivt utförande eller icke- selektiv användning av fällor.
–Användning av armborst.
–Användning av gift eller beten som innehåller gift eller bedöv- ningsmedel.
–Gasning eller utrökning.
–Användning av halv- eller helautomatiska vapen med magasins- kapacitet som överstiger två patroner.
Del b)
Transportmedel
Transportmedel från vilka fångst eller dödande av vilda fåglar inte får ske
–Flygplan och motordrivna fordon.
–Båtar som framförs med högre hastighet än fem kilometer
itimmen.
Transportmedel från vilka fångst eller dödande av unionsrättsligt skyddade däggdjur inte får ske
–Flygplan.
–Motorfordon i rörelse.
125
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
Bilaga 6.
Tider när hundar får användas vid jakt, jaktträning eller jaktprov
Hund som
a) förföljer
björn | får användas i hela landet | 21 aug.–15 okt. |
| utom Norrbottens län |
|
| ovanför odlingsgränsen |
|
|
|
|
björn | får användas i Norrbot- | 21 aug.–30 sept. |
| tens län ovanför odlings- |
|
| gränsen |
|
|
|
|
grävling | får användas i hela landet | 21 aug.–31 jan. |
|
|
|
järv | får användas i hela landet | 1 sept.–30 nov. eller |
|
| den senare tidpunkt |
|
| då jakten har avlysts |
|
| genom beslut. |
|
|
|
dovhjort, | får användas i hela landet | 1 okt.–31 jan. |
kronhjort |
|
|
eller rådjur |
|
|
|
|
|
lodjur | får användas i hela landet | 1 feb.–15 mars eller |
|
| den senare tidpunkt |
|
| då jakten har avlysts |
|
| genom beslut. |
|
|
|
mink, | får användas i hela landet | 1 aug.–15 april. |
mårdhund |
|
|
eller |
|
|
tvättbjörn |
|
|
|
|
|
rödräv | får användas i hela landet | 21 aug.–28 (29) feb. |
|
|
|
varg | får användas i hela landet | 1 dec.–15 jan. eller |
|
| den senare tidpunkt |
|
| då jakten har avlysts |
|
| genom beslut. |
|
|
|
vildsvin | får användas i hela landet | 1 aug.–31 jan. |
|
|
|
126
SOU 2025:125Författningsförslag
Hund som
a) förföljer (forts.)
älg | får användas i hela landet | 21 aug.–31 jan. |
|
|
|
övriga vilda | får användas i hela landet | 21 aug.–28 (29) feb. |
däggdjur |
| eller den tidigare |
|
| tidpunkt då jakten |
|
| ska vara avslutad. |
|
|
|
|
|
|
Hund som |
|
|
|
|
|
b) jagar |
|
|
|
|
|
fågel utan att | får användas i | 16 aug.–30 april. |
förfölja vilt | Värmlands län, |
|
| Dalarnas län, |
|
| Gävleborgs län, |
|
| Västernorrlands län, |
|
| Jämtlands län, |
|
| Västerbottens län, och |
|
| Norrbottens län |
|
|
|
|
| får användas i övriga | 16 aug.–15 april. |
| delar av landet |
|
|
|
|
hare, | får användas i hela landet | 21 aug.–28 (29) feb. |
vildkanin eller |
|
|
rödräv utan |
|
|
att förfölja vilt |
|
|
|
|
|
c) brukas vid jakt under jord på |
| |
|
|
|
vildkanin, | får användas i hela landet | 1 juli–30 juni. |
mårdhund, |
|
|
mink, |
|
|
stenmård eller |
|
|
tvättbjörn |
|
|
|
|
|
rödräv, | får användas i hela landet | under allmän jakt |
skogsmård |
| enligt bilaga 1 samt |
eller grävling |
| under skyddsjakt |
|
| enligt bilaga 4. |
|
|
|
127
Författningsförslag | SOU 2025:125 |
1.7Förslag om ändring i artskyddsförordningen (2007:845)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om artskyddsförordningen (2007:845) att 4 och 4 a §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 §2
Det är förbjudet att
1.avsiktligt fånga eller döda vilda fåglar,
2.avsiktligt förstöra eller skada vilda fåglars bon eller ägg eller bortföra sådana fåglars bon,
3.samla in vilda fåglars ägg, även om de är tomma, och
4.avsiktligt störa vilda fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, om inte störningen saknar betydelse för att
a) bibehålla populationen av fågelarten på en tillfredsställande nivå, särskilt utifrån ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, eller
b) återupprätta populationen till den nivån.
Förbudet gäller inte jakt efter | Förbudet i första stycket gäller |
fåglar. I fråga om sådan jakt finns | inte jakt eller andra åtgärder som |
bestämmelser med motsvarande | genomförs med stöd av viltförvalt- |
innebörd i jaktlagen (1987:259) | ningslagen (2027:00) eller viltför- |
och jaktförordningen (1987:905). | valtningsförordningen (2027:00). |
| I fråga om sådan jakt eller andra |
| åtgärder finns bestämmelser med |
| motsvarande innebörd i dessa för- |
| fattningar. |
1Jfr rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/1237 samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad ver- sion) om bevarande av vilda fåglar, i lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1010.
2Senaste lydelse 2022:928.
128
SOU 2025:125 | Författningsförslag |
4 a §3
Det är förbjudet att, i fråga om sådana vilt levande djurarter som har markerats med N eller n i bilaga 1,
1.avsiktligt fånga eller döda djur,
2.avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppföd- nings-, övervintrings- och flyttningsperioder,
3.avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, och
4.skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller vilo- platser.
Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren.
Förbudet gäller inte jakt efter | Förbudet i första och andra |
däggdjur. I fråga om sådan jakt | stycket gäller inte jakt eller andra |
finns bestämmelser med motsva- | åtgärder som genomförs med stöd |
rande innebörd i jaktlagen | av viltförvaltningslagen (2027:00) |
(1987:259) och jaktförordningen | eller viltförvaltningsförordningen |
(1987:905). | (2027:00). I fråga om sådan jakt |
| eller andra åtgärder finns bestäm- |
| melser med motsvarande inne- |
| börd i dessa författningar. |
Förbudet gäller inte heller fiske. I fråga om fiske finns bestäm- melser med motsvarande innebörd i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.
Denna förordning träder i kraft 1 juli 2027.
3Senaste lydelse 2022:928.
129
2Utredningens uppdrag och arbete
2.1Utredningens uppdrag
Utredningens uppdrag framgår av direktiven (dir. 2024:11 och dir. 2025:6), se bilaga 1–2.
Enligt dir. 2024:11 ska utredaren göra en översyn av lagstiftningen på jaktområdet. Syftet med översynen är att få till stånd dels en mo- dern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genom- förande av EU-rättsliga regler på jaktområdet och ett säkerställande av att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU-reglerna. Utredaren ska bl.a. utarbeta förslag till en ny jaktlag och en ny jaktförordning, förbättra genomförandet i svensk rätt av EU:s regelverk på jaktområdet och ta ställning till om den straffrätts- liga regleringen i jaktlagstiftningen behöver ändras. Utredaren ska även ta ställning till om regleringen av överklagbarhet av beslut be- höver ändras och lämna nödvändiga författningsförslag som är för- enliga med Sveriges EU-rättsliga åtaganden och annan internationell rätt.
I dir. 2025:6 beslutades förlängd tid för uppdraget till och med den 31 december 2025. Det beslutades också att utredningen ska lämna ett delbetänkande som omfattar frågorna om genomförande av naturvårdsdirektiven, flerartsförvaltning av klövvilt, jaktsabotage samt jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon, inklusive nödvändiga författningsförslag.
131
Utredningens uppdrag och arbete | SOU 2025:125 |
2.2Utredningens arbete
Arbetet i utredningen påbörjades i april 2024. Den 2 april 2025 över- lämnade utredningen ett delbetänkande, SOU 2025:32 Vissa föränd- ringar av jaktlagstiftningen, i enlighet med tilläggsdirektivet. Arbetet i utredningen fram till delbetänkandet beskrivs i avsnitt 2.2 i delbe- tänkandet. Nedan beskrivs utredningens arbete efter det.
Arbetet i utredningen har fokuserat på regelverket om jakt och viltförvaltning, både på problem med dagens regelverk och möjlig- heter inom ramen för ett nytt regelverk med tydligare systematik och modernare bestämmelser.
Arbetet har bedrivits i nära samarbete med de experter som re- geringen har förordnat. Utredningen har haft ytterligare fem sam- manträden efter delbetänkandet och totalt tio sammanträden. Vid sidan av sammanträdena har utredningen haft kontakt med exper- terna för fördjupning i vissa frågor.
I juni 2025 hade utredningen ett möte med Lantbrukarnas riks- förbund. Utredningen har även haft flera möten med Naturvårds- verket. I november 2025 hade utredningen ett möte med Nationellt centrum för djurvälfärd vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Utredningen har samrått med utredningen om en ny jakt- och viltvårdsmyndighet (LI 2023:06) som lämnade sitt betänkande SOU 2025:50 En ny nationell myndighet för viltförvaltningen den 7 maj 2025.
132
3 En ny viltförvaltningslagstiftning
3.1Inledning
Enligt direktiven ska utredningen ta fram en ny lagstiftning på jakt- och viltförvaltningsområdet och lämna förslag på en ny lag och en ny förordning med tydlig och enkel systematik samt moderna och lättillämpade bestämmelser om jakt och viltvård. Förslagen ska ut- formas så att de är lätta och kostnadseffektiva att tillämpa för verk- samhetsutövare, myndigheter och allmänheten, men även så att regler- ingen sker på den mest ändamålsenliga nivån, dvs. i lag, förordning eller myndighetsföreskrifter.
Utredningen ska även analysera om det är ändamålsenligt att föra in bestämmelser från författningar som anknyter till jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) i syfte att öka tydlig- heten och skapa en enhetlig jaktlagstiftning som är lätt att överblicka och tillämpa.
3.2Några utgångspunkter
I detta slutbetänkande behandlas de delar av det ursprungliga upp- draget (dir. 2024:11) som inte behandlades i utredningens delbetän- kande (SOU 2025:32). Förslagen i slutbetänkandet bygger vidare på förslagen i delbetänkandet.
Enligt utredningens direktiv är syftet med översynen (utöver att förbättra genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet) att få till stånd en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård. Utredningen har i enlighet med det fokuserat arbetet på att få till stånd en modern, begriplig och lättläst lagstiftning på området. Utredningen har inte, utöver de sakområden som särskilt utpekas i direktiven, gjort någon fullständig analys av samtliga bestämmelser i dagens jaktlagstiftning.
133
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
I de delar där det har framkommit att lagstiftningen är otydlig eller på annat sätt bristfällig lämnas dock förslag på förändringar.
Naturvårdsverket är ansvarig jakt- och viltmyndighet på nationell nivå. I den rollen ansvarar Naturvårdsverket för frågor om jakt och vilt enligt jaktlagstiftningen och medverkar till att främja brukandet av viltet som resurs. Utredningen om en ny jakt- och viltvårdsmyn- dighet har i betänkandet En ny nationell myndighet för viltförvaltning (SOU 2025:50) föreslagit att regeringen inrättar en ny nationell myn- dighet för viltförvaltning med namnet Viltförvaltningsmyndigheten. Enligt förslaget ska den nya myndigheten ta över samtliga uppgifter som Naturvårdsverket i dag har inom viltförvaltningen.
Det är ännu inte klart om en ny Viltförvaltningsmyndigheten kommer att inrättas och vilket ansvarsområde den i så fall ska ha. I det här slutbetänkandet är därför utgångspunkten nuvarande för- hållanden, dvs. att Naturvårdsverket fortsatt är nationell myndighet med ansvar för jakt- och viltfrågor. Om Viltförvaltningsmyndigheten inrättas och tar över Naturvårdsverkets roll som nationell jakt- och viltmyndighet kan flera av de förslag som lämnas i det här delbetän- kandet i stället komma att gälla för den nya myndigheten.
I de författningsförslag som lämnas i detta slutbetänkande där det anges ”enligt denna lag”, ”beslut i det enskilda fallet enligt lagen” eller liknande avses även viltförvaltningsförordningen eller myndig- hetsföreskrifter som ytterst har meddelats med stöd av lagen respek- tive beslut som har meddelats med stöd av förordningen eller myn- dighetsföreskrifter som i sin tur meddelats med stöd av den nya lagen.
3.3En ny lagstiftning på jaktområdet med tydligare struktur och modernare bestämmelser
3.3.1Det behövs en ny lag och en ny förordning som gäller för jakt och viltförvaltning
Förslag: En ny viltförvaltningslag och en ny viltförvaltningsför- ordning ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning.
Regler om jakt och viltvård finns i dag främst i jaktlagen och i jakt- förordningen. Jaktlagen började gälla 1987 men bygger i stora delar på en lagstiftning från 1930-talet. I jaktlagen finns de civilrättsliga
134
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
reglerna om jakträtt och de grundläggande krav som ställs på vilt- vården och jakten. Kompletterande regler finns huvudsakligen i jaktförordningen och i Naturvårdsverkets föreskrifter.
Regelverket på jaktområdet har förändrats vid olika tillfällen men inget samlat grepp har tagits över struktur och innehåll. Bestämmel- serna om jakt på lag-, förordnings- och föreskriftsnivå är invecklade och det finns inte någon tydlig linje i vad som regleras på vilken nivå. Detaljer finns såväl i lag som i förordning och föreskrifter.
De åtgärder som Sverige har vidtagit för att genomföra EU-rätten i samband med och efter EU-medlemskapet 1995, har lett till en struktur som är komplicerad och svåröverskådlig. Fågeldirektivet1 samt art- och habitatdirektivet2 (naturvårdsdirektiven) har bl.a. genomförts i jaktförordningen, med en delvis ny systematik i för- ordningen som följd, men även i annan reglering.
Ett behov av att modernisera jaktlagstiftningen och att få till stånd regelförenklingar har konstaterats i tidigare utredningar och lagstiftningsarbeten.3 Utredningen om de stora rovdjuren kom i sitt betänkande fram till att jaktlagen och jaktförordningen borde ses över i förenklande syfte samtidigt som ett samlat grepp tas för att införliva de aktuella EU-reglerna.4 I propositionen En ny rovdjurs- förvaltning noterade regeringen att jaktlagstiftningen var gammal och att jaktformerna delvis hade ändrats samt att det kunde finnas ett behov av en översyn av jaktlagen och aviserade att man avsåg att komma tillbaka till denna fråga.5 Riksdagen har i ett tillkännagivande anfört bl.a. att en utredning bör tillsättas med uppdrag att se över jaktlagstiftningen i syfte att lägga fram en ny jaktlag med ett enkelt regelverk, en tydlig systematik och moderna bestämmelser.6
De många revisionerna av jaktlagen och jaktförordningen har inneburit att det finns många bestämmelser som inte nödvändigtvis är införda i en lämplig eller ändamålsenlig författning eller ordning i en författning. Att genomföra den här utredningens förslag genom ändringar och att föra in nya bestämmelser i de nuvarande struktu- rerna skulle innebära att författningarna blir ännu mer svårgenom-
1Europaparlamentets och Rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om beva- rande av vilda fåglar.
2Rådets direktiv 92/43EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
3Se t.ex. SOU 2012:22 s. 145 ff.
4SOU 2007:89 s. 46.
5Prop. 2008/09:210 s. 59.
6Bet. 2021/22:MJU16, rskr. 2021/22:178.
135
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
trängliga. Genom att ta fram nya författningar kan de utformas på ett sådant sätt att framtida ändringar på ett enklare sätt än i dag kan flyta in i en befintlig systematik. Därtill bedömer utredningen att vissa förordningar på viltförvaltningsområdet bör föras in i den nya viltförvaltningslagstiftningen (se avsnitt 3.6). Att föra in andra för- ordningar i jaktlagstiftningens nuvarande struktur är svårt.
Sammantaget finns det ett stort behov av att se över jaktlagstift- ningen i syfte att arbeta fram ett regelverk som är modernt, mer för- utsägbart och enklare att tillämpa än vad som gäller i dag. För att uppnå det bedömer utredningen, i enlighet med direktiven, att jakt- lagen och jaktförordningen bör upphävas och ersättas med ett nytt regelverk på området. Utredningen anser att de nya författningarna bör heta ”viltförvaltningslagen” och ”viltförvaltningsförordningen”. De namnen speglar bredden av innehållet i lagstiftningen på ett tyd- ligare sätt. Samtidigt placerar de jakten i ett sammanhang som en cen- tral del av viltförvaltningen.
I de följande kapitlen 4–11 lämnar utredningen förslag på olika ändringar och förtydliganden som en ny viltförvaltningslagstiftning innebär i förhållande till dagens jaktlagstiftning. Bestämmelser som flyttas över utan ändring i sak till den nya lagstiftningen och juster- ingar som enbart avser språkliga ändringar behandlas inte särskilt i betänkandet. När det i betänkandet anges att en föreslagen bestäm- melse motsvarar en bestämmelse i jaktlagstiftningen avses att det är den föreslagna bestämmelsens motsvarighet. Den föreslagna bestäm- melsen kan omfatta ändringar i förhållande till bestämmelsen som den motsvarar och ändringarna beskrivs i så fall närmare.
3.3.2Språk och indelning
Förslag: Språket som i dag används i jaktlagen och jaktförord- ningen ska justeras och moderniseras. Centrala termer ska defi- nieras i viltförvaltningslagen.
Viltförvaltningslagen och viltförvaltningsförordningen ska vara indelade i kapitel.
De nya författningarna bör utformas ur ett medborgarperspektiv, vilket ställer krav på att författningarna är begripliga, lättlästa och lättillgängliga även för personer utan juridiska förkunskaper. All-
136
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
mänheten ska genom att läsa författningarna kunna få en rättvisande bild av hur jakten, viltförvaltningen och närliggande frågor är regle- rade. För att viltförvaltningslagen och -förordningen ska vara lätt- lästa, moderna och stringenta föreslås ett stort antal språkliga och redaktionella ändringar i förhållande till nu gällande författningar. Som exempel har ”skall” genomgående bytts ut mot ”ska” och ”jakt- tillsynsman” bytts ut mot det könsneutrala ”jaktkontrollant”. För att underlätta läsbarheten bör även centrala termer för viltförvalt- ningslagstiftningen definieras. Termerna i viltförvaltningslagen be- handlas i kap. 5.
Några språkliga överväganden i förslaget till ny viltförvaltnings- lagstiftningen bör nämnas särskilt.
•Termen vilt är grundläggande i lagstiftningen. En justering av defi- nition föreslås i avsnitt 5.2. Förslaget innebär att vilt avser dägg- djur och fåglar av arter som lever i vilda populationer. Termen vilt kan språkligt avse både en individ och en grupp av individer av dessa arter, t.ex. allt vilt generellt. Termen används på båda sätten i förslaget. Det framgår av sammanhanget vilken betydelse som avses.
•Termerna bestånd och stam har bytts ut mot den modernare och mer vetenskapliga termen population. Det kan avse såväl en natio- nell som en regional eller lokal population och den mer konkreta innebörden framgår av sammanhanget.
•Vilt som fällts har bytts ut mot vilt som dödats. Vilt som omhänder- tagits har bytts ut mot vilt som fångats. Förändringarna förenklar och ökar enhetligheten i språket som används. När vilt som dödats eller fångats används syftar det oftast på resultatet av jakt. I vissa fall avses dock även åtgärder som faller utanför definitionen av jakt7 och det kan även avse fredat vilt. När vilt som avlivats används syftar det på resultatet av en avlivning enligt definitionen som före- slås i avsnitt 5.5. När vilt som påträffats dött används avses fall- vilt som dött av andra orsaker än jakt eller avlivning.
•När vilt skrivs i singular i lagstiftningen, t.ex. älg, avses i regel arten. När vilt skrivs i plural, t.ex. sälar, avses i regel artgruppen (som när det gäller sälar som förekommer i Sverige omfattar arterna gråsäl, knubbsäl och vikare).
7Se avsnitt 5.4.
137
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
Från ett medborgarperspektiv är det inte bara viktigt att lagstift- ningen är lättläst utan också att de som har att tillämpa regelverket på ett enkelt sätt kan lokalisera regelverkets olika områden och en- skilda bestämmelser. Viltförvaltningslagen och viltförvaltningsför- ordningen bör därför delas in i kapitel. En sådan indelning under- lättar även framtida ändringar. I utredningens förslag har kapitlen en gemensam struktur, där centrala bestämmelser för det område som kapitlet gäller kommer först och bemyndigandena för regeringen eller förvaltningsmyndigheter generellt är samlade tillsammans i slutet. I förslaget används även mellanrubriker för att öka överskådligheten.
3.4Normgivning på den mest ändamålsenliga nivån
I arbetet med en ny viltförvaltningslagstiftning, särskilt i fråga på vilken konstitutionell nivå en föreskrift ska ges, behöver normgiv- ningsreglerna i regeringsformen (RF) beaktas. I detta avsnitt redo- görs därför kortfattat för normgivningsmakten. Det handlar inte om en fullständig redogörelse, utan fokus ligger på de områden som är mest relevanta för den nya viltförvaltningslagen.
3.4.1Översikt av normgivningsmakten
Normgivningsmakten, dvs. rätten att besluta om rättsregler, regleras främst i 8 kap. RF. Där anförtros normgivningsmakten på olika om- råden åt riksdagen och regeringen samt, efter delegation, till förvalt- ningsmyndigheter och kommuner. Endast dessa offentliga organ kan utöva normgivningsmakt i regeringsformens mening.
Enligt regeringsformen kan det organ som har anförtrotts norm- givningskompetens inte delegera denna utan uttryckligt lagstöd eller stöd i bemyndiganden. Regeringsformen ger inte något uttömmande svar på hur normgivningskompetensen är fördelad mellan riksdag och regering. Den fördelning som primärt framgår av regeringsformen gör skillnad mellan två områden. Riksdagens primärområde, som också kallas det primära lagområdet, och regeringens primärområde.
Det primära lagområdet framgår dels av 8 kap. 2 § RF, dels genom ett antal bestämmelser i andra kapitel i regeringsformen. Regeringens primärområde framgår av 8 kap. 7 § RF och omfattar verkställighet
138
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
av lag samt föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riks- dagen. Det senare området brukar också kallas restkompetensen.
Det primära lagområdet delas i sin tur upp i två huvudsakliga områden, det obligatoriska, där ingen delegering av normgivnings- kompetens är möjlig, och det fakultativa, där möjlighet till delega- tion finns. Normgivningsmaktens fördelning inom det delegerings- bara området är beroende av i vilken utsträckning riksdagen utnyttjar möjligheten till delegation och, i nästa led, i vilken utsträckning regeringen utnyttjar utfärdade bemyndiganden. Vad som påverkar regeringens primärområde är vidare bestämmelsen i 8 kap. 8 § RF av vilken framgår att riksdagen är oförhindrad att stifta lagar även inom områden där regeringen får meddela föreskrifter. Med det föl- jer också att riksdagen genom lag kan upphäva föreskrifter som med- delats av regeringen.
3.4.2Det obligatoriska lagområdet
De ämnesområden som enligt regeringsformen uttryckligen faller inom riksdagens normgivningskompetens utgör det primära lag- området. Den del av det primära lagområdet där föreskriftsrätt inte kan delegeras till regeringen eller något annat organ brukar, som ovan nämnts, kallas det obligatoriska lagområdet.
Enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 RF meddelas föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekono- miska förhållanden inbördes genom lag. Genom den bestämmelsen förs i stort sett hela den civilrättsliga normgivningen till det obliga- toriska lagområdet. Delegering är i princip utesluten på det civilrätts- liga området med undantag för vad som föreskrivs i 8 kap. 4 § RF om moratorium, dvs. anstånd med att fullgöra förpliktelser. Delege- ring är däremot i stor utsträckning möjlig i ämnen som faller under 8 kap. 2 § första stycket 2 RF, som gäller betungande offentligrätts- liga föreskrifter. Det är därför av vikt att skilja frågorna som behand- las i de olika bestämmelserna åt.
En vedertagen definition är att en regel som kan åberopas av en enskild gentemot en annan enskild är civil- eller privaträttslig medan en regel som kan åberopas av eller mot en representant för det all- männa är offentligrättslig. Avgörande för om en regel kategoriseras som civilrättslig eller offentligrättslig blir med detta synsätt vilken
139
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
rättsföljd eller sanktion som är knuten till regeln. Om sanktionen är en rätt för en enskild att kräva skadestånd av en annan enskild är regeln civilrättslig. Om en regel däremot är sanktionerad av t.ex. ett straffstadgande eller att en tillsynsmyndighet kan gripa in med för- bud är regeln offentligrättslig.8 Vissa regler kan dock innehålla både offentligrättsliga som civilrättsliga drag samt rättsföljder av olika karaktär. I sådana fall är det svårt att tydligt avgöra om en regel är offentligrättslig eller civilrättslig.
Enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 RF ska föreskrifter om förhål- landet mellan enskilda och det allmänna, som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Genom den bestäm- melsen förs betungande offentligrättsliga föreskrifter till det obliga- toriska lagområdet. Exempel på sådana föreskrifter är föreskrifter om brott och rättsverkan av brott, skatt till staten, betungande av- gifter, rekvisition, inskränkningar i äganderätten och exekutions- rätten. Utanför lagkravet faller föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som är gynnande eller framstår som neu- trala. Dessa omfattas i huvudsak av regeringens primärområde.
När det gäller termen skyldigheter bör detta omfatta förpliktel- ser att företa eller underlåta vissa handlingar. Vad som avses är ensidigt bestämda skyldigheter som den enskilde inte kan anses frivilligt ha underkastat sig. Termen ingrepp syftar på att tåla ingrepp i den en- skilda rättssfären. En tolkning av begreppet ingrepp ska göras utifrån redan gällande föreskrifter. En föreskrift som i och för sig förbättrar situationen för en enskild men som endast avser en förändring av en äldre ingripande reglering är också att anse som ett ingrepp.
3.4.3Det delegeringsbara lagområdet
Inom det delegeringsbara lagområdet kan riksdagen överlåta delar av sin normgivningskompetens. Delegationsmöjligheterna är i huvudsak begränsade till vissa i grundlagen angivna områden. Övriga områden som faller inom det primära lagområdet men utanför de uppräknade tillhör därför det obligatoriska lagområdet. Riksdagens bemyndigan- den ska som huvudregel ges i lag och rikta sig till regeringen. I sam-
8Eka, Hirschfeldt, Jermsten och Svahn Starrsjö, Regeringsformen, andra upplagan, Karnov group AB s. 359.
140
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
band med att riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrif- ter i ett visst ämne kan riksdagen också medge regeringen att i sin tur bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i ämnet. Den metoden kallas subdelegation och regleras i 8 kap. 10 § RF.
Den mest omfattande bestämmelsen om delegering finns i 8 kap. 3 § RF. I paragrafen regleras riksdagens möjlighet att delegera norm- givningsmakt till regeringen på det offentligrättsliga området. I para- grafen räknas de ämnen upp som inte kan delegeras, vilket innebär att huvudregeln är att delegation av rätten att meddela offentligrätts- liga föreskrifter är tillåten om inte regeringsformen uttryckligen för- bjuder det. Enligt bestämmelsen får föreskrifter om annan rättsver- kan av brott än böter (t.ex. fängelse), skatt utom tull på införsel av varor, eller konkurs eller utsökning inte delegeras.
Enligt andra stycket kan dock riksdagen i lag föreskriva även annan rättsverkan av brott än böter för överträdelse av en föreskrift som meddelas av regeringen med stöd av ett bemyndigande i den lagen. En sådan föreskrift, som alltså kan sanktionera överträdelser av en förordning meddelad av regeringen med fängelse, brukar beteck- nas blankettstraffsbud (se vidare i avsnitt 9.4).
Skatter, som faller inom riksdagens primära lagområde, omfattas således av delegationsförbud vilket betyder att det krävs lagform och riksdagsbeslut. Betungande avgifter faller också inom riksdagens pri- mära lagområde, men det finns med stöd av 8 kap. 3 § RF möjlighet att delegera sådana avgifter till regeringen och förvaltningsmyndig- heter. Betungande avgifter kan vidare delas in i två kategorier, avgif- ter av tvångskaraktär och sanktionsavgifter. De senare intar en sär- ställning genom att de utan att innebära en påföljd för brott ändå innebär påföljder för en otillåten handling eller underlåtenhet.9 Av- gifter som inte är betungande, dvs. frivilliga avgifter, faller inom ramen för regeringens restkompetens och kan delegeras av regeringen till förvaltningsmyndigheter. Eftersom olika delegationsregler gäller för skatter och avgifter måste i alla lagstiftningsärenden där riksdagen avser att delegera normgivningsmakt klargöras om det är fråga om en skatt eller en avgift. Gränsdragningen i fråga om en pålaga är en skatt eller avgift alternativt en betungande eller frivillig avgift är fly- tande och får bedömas från fall till fall.10
9Eka, Hirschfeldt, Jermsten och Svahn Starrsjö, Regeringsformen, andra upplagan, Karnov group AB, s. 372.
10Se vidare i utredningens delbetänkande SOU 2025:32 s. 125 ff.
141
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
3.4.4Regeringens normgivningskompetens grundad på regeringsformen
Genom 8 kap. 7 § RF tillförsäkras regeringen en direkt rätt att be- sluta om föreskrifter. Föreskriftsrätten omfattar dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter som inte enligt grundlag ska beslutas av riksdagen (restkompetensen). Regeringen kan inom sitt primärområde utan begränsningar delegera normgivningskom- petens till underlydande myndigheter enligt 8 kap. 11 § RF.
Med verkställighetsföreskrifter avses dels tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, dels föreskrifter som i och för sig kom- pletterar en lag i materiellt hänseende men inte tillför något väsent- ligt nytt. Verkställighetsföreskrifter får inte innebära att den enskilde utsätts för ytterligare åligganden eller ingrepp. Rätten att meddela verkställighetsföreskrifter är inte begränsad till vissa ämnesområden och innefattar alltså även frågor vars huvudsakliga reglering hänförs till det obligatoriska lagområdet.11 När verkställighetsföreskrifter med- delas avseende ämnen som faller inom det obligatoriska lagområdet bör den bestämmelse som ska kompletteras av verkställighetsföre- skrifter vara relativt detaljerad. I annat fall skulle regeringens före- skrifter kunna bli för ingripande och inkräkta på det obligatoriska lagområdet.12
Regeringens normgivningsmakt med stöd av restkompetensen definieras i 8 kap. 7 § första stycket 1 RF genom en negativ metod. Kompetensen omfattar sådana föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. Av 8 kap. 2 § RF kan det motsatsvis ut- läsas att offentligrättsliga föreskrifter som inte gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna utan är av intern natur, dvs. om de statliga myndigheternas organisation, arbetsuppgifter och inre verk- samhetsformer faller utanför riksdagens primärområde. Dessa hör alltså till regeringens restkompetens. Vidare bör till restkompetensen även räknas föreskrifter som avser förhållanden mellan enskilda och det allmänna, men som inte är betungande för den enskilde utan gyn- nande eller neutrala.
11Se prop. 1973:90 s. 211.
12SOU 2008:42 s. 37 f.
142
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
3.4.5Myndighetsutövning
Med begreppet myndighetsutövning avses utövning av befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraff- ning eller annat jämförbart förhållande.13 Det handlar alltså om be- slut som är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till enskilda. Beslutet har sin grund i offentligrättslig reglering, fattas ensidigt, är bindande och den enskilde befinner sig i beroendeställ- ning i förhållande till beslutsfattaren. Det är i många fall svårt att av- göra om en uppgift innefattar myndighetsutövning eller inte.
Förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får en- ligt 12 kap. 4 § RF endast överlämnas åt privaträttsliga subjekt och enskilda individer med stöd av lag. Inom viltförvaltningen kan för- valtningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning i vissa fall behöva överlämnas till enskilda, t.ex. vid eftersök av vilt till följd av en trafikolycka.
3.5Valet mellan lag och förordning
Bedömning: Om det är osäkert om en föreskrift kan ges på lägre nivå än lag bör föreskriften genomföras på lagnivå.
Föreskrifter som är av grundläggande betydelse för viltförvalt- ningen bör genomföras på lagnivå.
För att avgöra om en föreskrift om viltförvaltning bör ges i lag, för- ordning eller myndighetsföreskrifter behöver det bedömas om den hör till det obligatoriska lagområdet, kan delegeras till regeringen eller en förvaltningsmyndighet eller hör till regeringens primärområde.
Vid sådana bedömningar är det därför viktigt att skilja frågorna och områdena som behandlas i de olika bestämmelserna i 8 kap. RF åt. I många fall kan det dock vara svårt att avgöra till vilket område en föreslagen reglering hör. Det gäller t.ex. i fråga om en föreskrift är civilrättslig eller offentligrättslig.
Utredningen bedömer att i de fall när det är osäkert om en före- skrift om viltförvaltning hör till det obligatoriska eller delegerings-
13För en fördjupad redogörelse kring begreppet myndighetsutövning och dess konsekvenser, se Hellners & Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, tredje upplagan, Norstedts Juridik, 2010, s. 25 ff. och Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, tionde upplagan, Jure förlag, 2014 s. 41 ff.
143
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
bara lagområdet eller till regeringens primärområde bör en försiktig- hetsprincip iakttas, i syfte att säkerställa att föreskriften inte i strid med regeringsformen föreslås ges på för låg nivå. Ett sådant synsätt innebär exempelvis att om det finns skäl som talar för att en föreskrift ska ses både som en offentligrättslig och civilrättslig reglering bör föreskriften finnas i lag, eftersom civilrätten hör till det obligatoriska området. Försiktighet bör även iakttas i frågor om överlämnande av myndighetsutövning åt enskilda.
Att en föreskrift får ges i förordning eller myndighetsföreskrifter innebär inte att den i alla fall bör ges på lägre nivå än lag. Det kan i vissa situationer finnas skäl att föra in en föreskrift i lag, även om den skulle kunna beslutas av regeringen till följd av att den hör till det delegeringsbara området eller regeringens primärområde. Det kan t.ex. i fråga om bestämmelser som är centrala för viltförvaltningen eller av grundläggande betydelse för lagstiftningen av tydlighets- och strukturskäl vara mer ändamålsenligt att föreskriften finns i lag än i förordning.
Vid delegation av normgivningskompetens från riksdagen till regeringen och subdelegation från regeringen till en förvaltnings- myndighet är det viktigt att bemyndigandena i lag och förordning är tydliga och sammanhängande. Bemyndigandena i jaktlagen och jaktförordningen är i vissa fall otydliga eller bristfälliga. Dessa otyd- ligheter bör åtgärdas i de nya författningarna.
3.6Vissa närliggande förordningar bör föras in i viltförvaltningslagen
3.6.1Utgångspunkter
I direktiven anges att utredningen ska analysera om det är ändamåls- enligt att föra in bestämmelser från författningar som anknyter till jaktlagen och jaktförordningen i lagstiftningen i syfte att öka tydlig- heten och skapa en enhetlig lagstiftning som är lätt att överblicka och tillämpa.
I det här avsnittet analyseras om följande förordningar bör föras in i den nya viltförvaltningslagstiftningen:
144
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
•förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn,
•förordningen (2009:1474) om viltförvaltingsdelegationer,
•förordningen (2021:12) om vissa bidrag ur viltvårdsfonden, och
•viltskadeförordningen (2001:724).
I analysen beaktas bl.a. sambanden mellan förordningarna och den viltförvaltningslagstiftning som föreslås och hur omfattande förord- ningarna är.
3.6.2Två förordningar bör föras in i viltförvaltningslagstiftningen
Förslag: Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn samt förordningen om viltförvaltingsdelegationer ska föras in i viltförvaltningslagstiftningen.
Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn
Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn reglerar centrala delar av förvaltningen av de stora rovdjuren. Den innehåller bestämmelser om rovdjursförvaltningsområden, samver- kansråd, miniminivåer, regionala förvaltningsplaner och inventering. Det finns ett starkt samband mellan förordningens bestämmelser och bestämmelserna i den föreslagna viltförvaltningslagstiftningen. Mini- minivåerna och resultatet av inventeringen är t.ex. grunden för om Naturvårdsverket kan delegera rätten att besluta om populations- reglerande jakt på de stora rovdjuren till länsstyrelserna. Vidare finns i förslaget till viltförvaltingsförordning ett kapitel som omfattar för- valtningsplaner. Förordningen omfattar tio bestämmelser vilket är ett hanterligt antal. Utredningen bedömer sammantaget att bestäm- melserna i förordningen bör föras in i den viltförvaltningslagstift- ning som föreslås.
145
En ny viltförvaltningslagstiftning | SOU 2025:125 |
Förordningen om viltförvaltningsdelegationer
Förordningen om viltförvaltingsdelegationer reglerar delegationernas beslutsmandat, sammansättning och arbetssätt. Bestämmelserna om beslutsmandat har ett starkt samband med den viltförvaltningslag- stiftning som föreslås och rovdjursförvaltningen eftersom det rör jakt, förvaltning, miniminivåer och regionala rovdjursförvaltnings- planer. Förordningen omfattar 14 bestämmelser vilket är ett hanter- ligt antal bestämmelser.
Vid länsstyrelserna finns ett flertal delegationer som är särskilda organ för t.ex. beslutsfattande och samverkan. Det finns flera sepa- rata förordningar som reglerar sådana delegationer. Det förekom- mer vidare att regleringen som rör en delegation finns i regelverket på sakområdet, t.ex. i förordningen (2006:1068) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher. I förordningen (2017:868) med läns- styrelseinstruktion finns endast övergripande och inte detaljerad reglering om delegationerna.
Mot bakgrund av det starka sambandet mellan bestämmelserna om viltförvaltningsdelegationernas beslutsmandat och den viltför- valtningslagstiftning som föreslås, bör de bestämmelserna i förord- ningen föras in i den nya lagstiftningen. En möjlig reglering är att endast bestämmelserna om beslutsmandat förs in i viltförvaltnings- lagstiftningen samtidigt som övriga bestämmelser är kvar i en sepa- rat förordning. Utredningen bedömer att det skulle göra regleringen om viltförvaltningsdelegationerna mindre överskådlig. Utredningen föreslår därför att samtliga bestämmelser i förordningen om viltför- valtningsdelegationer ska föras in i viltförvaltningslagstiftningen.
Viltskadeförordningen och förordningen om vissa bidrag ur viltvårdsfonden
Viltskadeförordningen reglerar bidrag för att förebygga viltskador och ersättningar för viltskador till företag och enskilda. Den inne- håller 24 bestämmelser och många är detaljerade och handlar om bidrag, ersättningsnivåer, återbetalning och villkor för statsstöd.
Förordningen om vissa bidrag ur viltvårdsfonden reglerar bidrag till ideella organisationer för att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen. Den innehåller
146
SOU 2025:125 | En ny viltförvaltningslagstiftning |
30 bestämmelser och många är detaljerade och handlar om krav på mottagare, ansökningar, bidrag, återrapportering och återkrav.
Det är vanligt att förordningar reglerar bidrag till ideella organisa- tioner, företag och enskilda. En av anledningarna är att det ofta krävs en detaljerad reglering för att bidragen ska gå till rätt sorts mottagare och ändamål samt för att förebygga och hantera bidragsfusk. Både viltskadeförordningen och förordningen om vissa bidrag ur viltvårds- fonden har denna karaktär och de innehåller många och detaljerade bestämmelser. Även om det finns samband mellan förordningarna och den viltförvaltningslagstiftning som föreslås skulle en samman- slagning innebära en alltför omfattande och detaljerad bidragsregle- ring i den föreslagna viltförvaltningsförordningen. Det skulle inte leda till ett överskådligt regelverk. Utredningen bedömer därför att dessa förordningar inte ska föras in i den viltförvaltningslagstift- ning som förslås. Vissa följdändringar behövs dock i förordningen om vissa bidrag ur viltvårdsfonden.
147
4 Viltförvaltningens syfte
4.1Bakgrund
Viltförvaltning som begrepp är i viss mån svårdefinierat. Inom begrep- pet ryms nämligen en mängd olika åtgärder och insatser, både prak- tiska och administrativa. Med viltförvaltning avses den jakt som ge- nomförs på en mängd olika viltarter och som ofta är en förutsättning för att uppnå viltförvaltningens syfte. De vanligaste formerna för jakt är allmän jakt och det som enligt förslaget till ny viltförvaltningslag kallas populationsreglerande jakt på klövvilt. Denna del av viltför- valtningen sköts vanligen av enskilda jakträttshavare som tillsammans bidrar till att nå viltförvaltningens syfte. Den enskilde jakträttshava- rens arbete med att exempelvis stödutfordra vilt under vintern eller jaga små rovdjur för att stärka den lokala skogshönspopulationen kallas för viltvård och är också en del av viltförvaltningen. Begreppet viltvård ryms således inom begreppet viltförvaltning även om begrep- pet viltvård enligt utredningens förslag inte längre finns med i lag- texten. På lokal nivå återfinns även den skyddsjakt som av fastighets- ägare genomförs för att skydda skörd eller skog och som i många fall kan genomföras på enskilds initiativ utifrån de särskilda krite- rier som gäller för den typen av jakt.
Med viltförvaltning avses även det riktade arbete som samhällets olika aktörer genomför för att på ett långsiktigt och hållbart sätt vårda, tillvarata och styra naturresursen vilt mot uppsatta mål. Här återfinns bl.a. Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas arbete med att exempelvis besluta om jakt eller om förutsättningar för jakt. Det kan röra sig om fastställande av miniminivåer för stora rovdjur, be- slut om skydds- och licensjakt1 eller fastställande av en älgförvalt- ningsplan. Här återfinns även den inventering som löpande görs för att fastställa populationsstorleken för en viss art. Även organisatio-
1Den jakt som utredningen föreslår ska benämnas populationsreglerande jakt.
149
Viltförvaltningens syfte | SOU 2025:125 |
ner med fokus på jakt är en viktig del i viltförvaltningen. Organisa- tionerna bedriver bland annat viltövervakning, kvalificerade utbild- ningar för jägare samt information om praktisk jakt och förvaltning av vilt.
Viltförvaltning genomförs således på olika sätt, med olika avsik- ter och på olika nivåer i samhället både lokalt, regionalt, nationellt och i samarbete med andra länder. Gemensamt för dessa nivåer är dock att viltet förvaltas och att denna förvaltning genomförs inom det ramverk av regler som tillsammans utgör viltförvaltningens gränser.
Viltförvaltning och ekosystemen
Viltarterna lever i samspel med sin livsmiljö och med andra arter i naturen. Vid förvaltning av viltet krävs inte bara en kunskap om den enskilda art som ska förvaltas utan även om det ekologiska samman- hang arten är en del av. Kunskap om viltets ekologiska sammanhang är grundläggande för en aktiv och välfungerande förvaltning. Vilt- förvaltningen behöver därför vara ekosystembaserad för att fungera på ett sätt som såväl gynnar det enskilda viltet som den omgivning viltet lever i.2
Viltarterna bidrar med olika ekosystemtjänster.3 Dessa ekosy- stemtjänster spänner över en stor mängd områden och betyder olika mycket för olika människor. En avgörande ekosystemtjänst som viltet bidrar med är att upprätthålla den biologiska mångfalden som är en förutsättning för ekosystemens funktion och förmåga att ge ekosy- stemtjänster. Den biologiska mångfalden ger i sin tur människor möj- lighet att uppleva naturen på olika sätt genom exempelvis friluftsliv och olika former av naturturism. En annan viktig ekosystemtjänst är den jakt som viltet möjliggör. Jakten erbjuder rekreation och natur- upplevelser men även viltkött och andra viltprodukter. Jakten kan även bidra till populationsbegränsning av vissa arter vilket i sin tur leder till mindre skador inom exempelvis jord- och skogsbruk eller i trafiken.
De olika viltpopulationernas storlek och sammansättning påverkar betydelsen av ekosystemtjänsterna. Höga tätheter av vissa viltarter innebär ökade kostnader eller andra negativa effekter som stora vilt-
2Naturvårdsverket, Strategi för svensk viltförvaltning 2022–2029, s. 4.
3Rapport 6889 – Viltets ekosystemtjänster – En kunskapssammanställning – ISBN 978-91-620-6889-9.
150
SOU 2025:125 | Viltförvaltningens syfte |
populationer kan få på exempelvis jord- och skogsbruk. För låga tät- heter av viltarter minskar å andra sidan möjligheten att använda viltet som resurs genom exempelvis upplevelser av viltet eller jakt. Det är därför viktigt att viltförvaltningen strävar efter tätheter av vilt som ger den bästa samlade nyttan av de olika ekosystemtjänsterna. I vilt- förvaltningen sätts exempelvis mål för älgtätheten i ett visst område och de beslut som fattas styr hur stor avskjutningen ska vara för att nå de uppsatta målen. Förvaltning av älg fyller på så vis flera funk- tioner, dels den möjlighet till jakt som älgen erbjuder, dels en begräns- ning av de skador som älgar orsakar på grödor och skog.
4.2Viltförvaltningens syfte
Förslag: Syftet med viltförvaltningen ska vara att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt.
Utredningens bedömning är att viltförvaltningens syfte går att dela in i tre olika delar, bevara, bruka och begränsa skador av vilt. Dessa tre delar ska inte betraktas som fristående utan koppling till varandra. I stället behöver de tre delarna av syftet balanseras mot varandra i viltförvaltningen på ett sätt som gör att skador minimeras samtidigt som viltet bevaras och kan brukas på ett hållbart sätt. Förslaget på reglering om viltförvaltningens syfte avser att underlätta tolkningen av övriga bestämmelser i den lagstiftning som föreslås.
4.2.1Bevara och främja
Utöver att vilt bidrar med olika ekosystemtjänster har viltet, som är en del av Sveriges fauna ett egenvärde i sig. Livskraftiga viltpopu- lationer är dessutom grunden för brukande av vilt och tillgången på livsmiljöer är avgörande för viltarters fortlevnad. Åtgärder för ökad variation lokalt och i landskapet som helhet kan öka förutsättningarna för en mångfald av arter att förekomma i stabila populationer och på ett sådant sätt att de kan samspela med varandra och leverera eko- systemtjänster. Det gäller såväl jaktbara som andra arter. Främmande viltarter som riskerar att bli invasiva eller som på andra sätt kan ställa
151
Viltförvaltningens syfte | SOU 2025:125 |
till med skador i ekosystemen behöver hindras att etablera och sprida sig i landet. Spridning av sjukdomar och parasiter hos vilt som kan leda till negativ påverkan på människor, tamdjur eller vilda djurpopu- lationer behöver övervakas, förebyggas och bekämpas.
I arbetet med att bevara och främja vilt finns en mängd olika åt- gärder som kan göras både lokalt, regionalt och nationellt. På lokal nivå kan exempelvis olika viltvårdsåtgärder som stödutfodring, pre- datorjakt eller anläggande av viltvatten vara ett sätt att bevara och främja viltet. Genom sådana insatser ökar även möjligheterna till jakt på den egna fastigheten då jaktbart vilt gynnas. Att markägaren och jakträttshavaren genom särskilda åtgärder ska sörja för att viltet får skydd och stöd framgår i dag av 4 § andra stycket jaktlagen (1987:259). Genom den nu föreslagna skrivningen om att en del av syftet med viltförvaltningen är att viltet ska bevaras och främjas, fångas den nu- varande bestämmelsen upp i denna del.
På regional och nationell nivå bidrar exempelvis skötselplaner för älg och kronhjort eller beslut om miniminivåer av stora rovdjur till att berörda viltpopulationer bevaras och behålls på en nivå att möj- ligheter till jakt finns och skador samtidigt hålls nere utan att popula- tionerna hotas. Ett bra exempel är förvaltningen av den ursprung- liga svenska underarten av kronhjort i Skåne som i början av 1900- talet var nära utrotning men som i dag nått en populationsnivå som möjliggör jakt.4
Viltpopulationer och deras livsmiljöer är föränderliga. Det ställer krav på att viltförvaltningens mål och åtgärder anpassas i relation till dessa förändringar. Att viltförvaltningen genomförs adaptivt, dvs. att den hela tiden utvecklas genom ny kunskap och anpassas till för- ändringar som sker i naturen, ökar chanserna för att nå de mål som satts upp inom förvaltningen. Dessa mål kan både handla om upprätt- hållande av gynnsam bevarandestatus för en viss art eller populations- begräsning av en annan.
4.2.2Främja ett hållbart brukande
Med hållbart brukande av vilt avses olika former av tillvaratagande av viltresursen. Det kan vara jakt, förädling av kött och andra anima- liska produkter men även upplevelser kopplade till förekomst av ex-
4Regional förvaltningsplan för kronhjort (kronvilt), nominatunderarten 2023–2026, s. 5.
152
SOU 2025:125 | Viltförvaltningens syfte |
empelvis rovdjur och vilda fåglar. Brukande ska därmed ses som det hållbara nyttjandet av några av de ekosystemtjänster som viltarterna tillhandahåller (se avsnitt 4.1 om viltförvaltningen och ekosystemen). Det andra stycket som återfinns i 4 § jaktlagen handlar bl.a. om att markägaren och jakträttshavaren ska anpassa jakten efter tillgången på vilt. En hörnsten i hållbart brukande kopplat till jakt är att det är överskottet av det jaktbara viltet som skördas, dvs. jagas.5 Ett sådant synsätt, tillsammans med tillgång till livskraftiga livsmiljöer, är avgö- rande för de inhemska viltarternas fortlevnad. De delar av 4 § jakt- lagen som rör markägarens och jakträttshavarens ansvar i denna del återfinns således i den föreslagna punkten om att främja ett hållbart brukande av vilt.
På nationell nivå innebär att främja ett hållbart brukande av vilt exempelvis att Naturvårdsverket i sin verksamhet ska medverka till och beakta möjligheten att främja brukande av vilt som resurs i olika delar av verksamheten och inom sina ansvarsområden. Det kan prak- tiskt handla om att exempelvis förenkla administrativa rutiner i ären- den av återkommande karaktär för att underlätta ett hållbart brukande av vilt. Naturvårdsverket ska vidare stödja berörda organisationer i arbetet med att främja jämställdhet och bred representation av män- niskor i sammanhang som rör viltet. Kvinnor utgör fortfarande en liten del av den aktiva jägarkåren. Under jaktåret 2020–2021 ökade andelen kvinnor som jagar med nio procent och nio procent av de som löste statligt jaktkort 2023 var kvinnor.6 Även länsstyrelserna bör i sina verksamheter arbeta på ett liknande sätt som Naturvårds- verket i relation till att främja ett hållbart brukande av vilt.
Med begreppet hållbart brukande avses även att viltpopulationerna ska vara hållbara i relation till den påverkan en viss art kan få lokalt, regionalt eller nationellt. För stora populationer av en viss art kan orsaka obalanser i ekosystem, störningar för samhället, ekonomisk skada och påverka markanvändningen negativt, exempelvis inom skogs- och jordbruket. Det leder till att åtgärder kan behöva vidtas för att främja ett hållbart brukande av ett visst vilt som en resurs. Balansen mellan de tre delarna av syftet med viltförvaltningen är vik- tig. De bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen som rör skydds- jakt på myndighets initiativ och utfodringsförbud är exempel på verk-
5https://jagareforbundet.se/var-verksamhet/sa-tycker- jagareforbundet/viltvardekosystemtjansterhallbarhet/.
6https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och- pressmeddelanden/2024/augusti/farre-loser-jaktkort--men-kvinnors-okade-jaktintresse-haller-i-sig/.
153
Viltförvaltningens syfte | SOU 2025:125 |
tyg som kan användas för att främja ett hållbart brukande av vilt i relation till stora populationer, se mer om detta i avsnitt 7.10.
4.2.3Begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt
Täta populationer av framför allt klövvilt, stora rovdjur, sälar och stora fåglar kan orsaka obalanser i ekosystem, störningar för sam- hället, ekonomisk skada och påverka markanvändningen negativt. Även enstaka individer av en art kan orsaka liknande problem, ex- empelvis de skador som uppkommer när enstaka rovdjur angriper tamdjur.
Det är viktigt att viltförvaltningen vilar på vetenskaplig grund och att kvalitetssäkrade metoder används. Beprövad erfarenhet, traditio- nell kunskap och dokumenterade observationer kan bidra till ledning när forskningsresultat saknas. Exempel på traditionell kunskap är samernas kunskap om renskötsel, jakt och fiske. Även t.ex. jord- och skogsbrukare, fäbodbrukare, skärgårds-, fjäll- och skogsbönder, skärgårds- och insjöfiskare och jägare kan vara bärare av traditionell kunskap.7
Metoderna för att inventera, dokumentera och värdera skador av vilt behöver vara väl utvecklade och accepterade för att möjliggöra samsyn och avvägda åtgärder. Kunskap om varför skador uppkom- mer är viktigt för att kunna vidta rätt åtgärder. Det är även viktigt med insikt om att människor, vid sidan om materiella skador och stör- ningar, också kan uppleva oro och minskad livskvalitet kopplat till vissa vilt, bl.a. stora rovdjur. Det är därför viktigt att berörda myndig- heter informerar och sprider kunskap om exempelvis arters beteende.
I 4 § jaktlagen återfinns i dag kravet på att viltet bland annat ska vårdas i syfte att ”främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”. Detta krav ska en- ligt utredningen finnas kvar men återfinns i den av utredningen före- slagna bestämmelsen som anger delen av syftet att begränsa skador och olägenheter av vilt vid sidan om delarna av syftet att bevara och att hållbart bruka. Viltpopulationernas utveckling och storlek är en viktig komponent för att begränsa skador och olägenheter av vilt och då särskilt i de av utredningen utpekade områden där vilt vanligen orsakar skador, exempelvis jord- och skogsbruk. Majoriteten av dessa
7Prop. 2004/05 150 s. 225.
154
SOU 2025:125 | Viltförvaltningens syfte |
utpekade områden rör de skador som orsakas av klövvilt men ett sär- skilt utpekat område rör tamdjurshållning där i stället stora rovdjur orsakar skador. Begreppet tamdjur omfattar även arten ren varför ren- näringen är att betrakta som en särskilt utpekad näring.
Utredningen menar att olika åtgärder kan krävas för att begränsa de skador och olägenheter som orsakas av vilt. Både den nuvarande jaktlagstiftningen, och den av utredningen föreslagna viltförvaltnings- lagen, ger olika möjligheter för den enskilde markägaren att förhin- dra skador på gröda, skog eller tamdjur. En markägare kan exempel- vis vidta åtgärder i form av skrämsel för att förhindra skador och då i första hand kopplade till gröda och skog. Vid risk för rovdjursan- grepp av unionsrättsligt skyddade viltarter kan åtgärder genomföras för att skrämma bort rovdjuret, något som även är ett krav innan ett visst rovdjur kan dödas i samband med ett angrepp eller förestående angrepp på tamdjur eller vilt i hägn.8 Utredningen har även i delbe- tänkandet Vissa förändringar av jaktlagstiftningen lämnat förslag på förenklad skyddsjakt på icke unionsrättsligt skyddade viltarter.9
Bland de viktigaste åtgärderna för att begränsa de skador och olä- genheter som orsakas av vilt är allmän jakt och det som enligt för- slaget till ny viltförvaltningslag kallas populationsreglerande jakt (i dag licensjakt). Både allmän jakt och populationsreglerande jakt kan i förebyggande syfte begränsa skador orsakade av vilt genom att begränsa populationsstorleken för en viss art. Inom exempelvis älgförvaltningen finns goda möjligheter till att planera hur stor av- skjutningen av älg ska vara i ett visst område och balansera avskjut- ningen mot de skador som kan förväntas i området.
När allmän jakt och populationsreglerande jakt inte räcker till kan skyddsjakt minska eller förebygga akuta skador orsakade av vilt. Den enskilde fastighetsägaren kan, när förutsättningarna för det är upp- fyllda, på enskilds initiativ genomföra skyddsjakt för att förebygga eller minska skador på sin fastighet. Även den skyddsjakt som läns- styrelsen efter ansökan från enskild kan besluta om och som enligt utredningens förslag i avsnitt 4.2.3 i delbetänkandet förenklas, kan bidra till att förebygga eller minska risken för skador.
På myndighets initiativ kan beslut med stöd av 7 § jaktlagen10 fattas för att minska skador orsakade av vilt i de områden där lokalt stora
8Se 28 § jaktförordningen (1987:905).
9Vissa förändringar av jaktlagstiftningen, SOU 2025:32 s. 57 ff.
10Bestämmelsen motsvaras av den föreslagna 6 kap. 4 § viltförvaltningslagen.
155
Viltförvaltningens syfte | SOU 2025:125 |
populationer av klövvilt förekommer. Utfodringsförbud kan beslu- tas av länsstyrelserna som ett sätt att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Utfodring medför att viltet koncentreras till ut- fodringsplatserna, vilket i sin tur påverkar skog och åkermark såväl i närheten av utfodringsplatserna som i de områden som viltet pas- serar på sin väg dit.11 Länsstyrelsen kan även genomföra olika typer av skrämselåtgärder för att förebygga skador. Sådana åtgärder genom- förs t.ex. för att förhindra skador på gröda orsakade av stora fåglar som gäss och trana.
11Prop. 2020/21:183 s. 16.
156
5 Termer och definitioner
5.1Inledning
Utredningen har i uppdrag att lämna förslag på en ny lag och en ny förordning med tydlig och enkel systematik samt moderna och lätt- tillämpade bestämmelser om jakt och viltvård. De nya författningarna bör vara begripliga, lättlästa och lättillgängliga även för personer utan juridiska förkunskaper eller särskilda kunskaper om viltförvaltning. För att underlätta läsbarheten bör centrala termer för viltförvaltnings- lagstiftningen definieras. Utredningen föreslår därför i avsnitt 3.3.2 att sådana definitioner tas in i viltförvaltningslagen. I detta kapitel utvecklas motiven till och beskrivningar av de definitioner som ut- redningen föreslår.
5.2Vilt
Förslag: Vilt ska i viltförvaltningslagen avse däggdjur och fåglar av arter som lever i vilda populationer.
Den föreslagna definitionen baseras på den definition som används i dag i 2 § jaktlagen (1987:259). I dagens definition anges att med vilt avses vilda däggdjur och fåglar. I den föreslagna definitionen förtyd- ligas att det är arterna som sådana som ska leva i vilda populationer för att omfattas av definitionen och inte de enskilda individerna av en art. Vilt omfattar inte förvildade populationer av tamdjur som har rymt eller satts ut som t.ex. katter. De vilda populationerna av däggdjur och fåglar i landet anses inte tillhöra någon. Vilt omfattar även vilt av främmande viltarter som lever i vilda populationer någon annanstans i världen.1 Till vilt räknas också vilt som hålls i hägn.
1Jfr RÅ 2002 ref. 37, det s.k. strutsfallet.
157
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
5.3Viltförvaltning
Förslag: Viltförvaltning ska i viltförvaltningslagen avse
•jakt, avlivning av vilt, hantering och tillvaratagande av vilt som är dött, åtgärder som ger viltet stöd samt åtgärder för att för- hindra skador av vilt,
•arbete med mål, planering, samverkan, beslut, genomförande och uppföljning i förvaltningen av viltet, samt
•inventering och övervakning av vilt.
Viltförvaltningen genomförs på lokal, regional och nationell nivå.
Utredningen föreslår en ny definition av viltförvaltning. Viltförvalt- ning föreslås vara en bred term. Den bör omfatta jakt, avlivning av vilt, hantering och tillvaratagande av vilt som är dött, åtgärder som ger viltet stöd samt åtgärder för att förhindra skador av vilt. Åtgär- der som ger viltet stöd och t.ex. predatorjakt kallas också för vilt- vård, men det är en snävare term än viltförvaltning. Olika former av jakt kan ha olika syften och inriktning, vilket utvecklas i avsnitt 5.8. Åtgärder för att förhindra skador av vilt kan vara t.ex. skrämsel, att sätta upp stängsel, jakt och avlivning. Viltförvaltning bör även omfatta allt det arbete som görs i förvaltningen av viltet med mål, planering, samverkan, beslut, genomförande och uppföljning. Sådant arbete genomförs av t.ex. jägare, fastighetsägare och myndigheter. Vidare bör viltförvaltning omfatta inventering och övervakning av vilt. Vilt- forskning bör generellt inte vara en del av viltförvaltningen, men bidrar med viktigt kunskapsunderlag till viltförvaltningen. Den forsk- ningsjakt som kan behövas för forskningen bör ses som viltförvalt- ning när det gäller själva jakten. Arbetet med att analysera och dra slutsatser av resultatet från forskningsjakten bör inte ses som vilt- förvaltning.
Viltförvaltning på lokal nivå genomförs t.ex. på den enskilda fastigheten eller i ett skötselområde. På regional nivå arbetar t.ex. jägarförbunden, viltförvaltningsdelegationerna och länsstyrelserna med viltförvaltning. På nationell nivå arbetar både organisationer och myndigheter med viltförvaltning. Viltförvaltning genomförs
158
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
också genom samarbete med t.ex. förvaltande myndigheter i Norge och Finland både på regional och nationell nivå.
5.4Jakt
Förslag: Jakt ska i viltförvaltningslagen avse
•att döda eller fånga vilt,
•att försöka döda eller fånga vilt, och
•att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt.
Till jakt ska även räknas
•att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djur- skyddsskäl, och
•att göra ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.
Den föreslagna definitionen av jakt motsvarar 2 § andra meningen jaktlagen. Ett par tillägg har gjorts i förhållande till dagens defini- tion. Det bör förtydligas att jakt även omfattar att försöka döda eller fånga vilt. Alla försök behöver inte leda till att vilt dödas eller fångas. Det föreslås även att till jakt räknas att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl. Ett skäl för att det räknas som jakt är att bara jakträttshavaren får vidta sådana åtgärder. Ett annat skäl är den kompetens som krävs för en sådan insats. Om en jakträttshavare sedan påträffar viltet och bedömer att det behöver avlivas av djurskyddsskäl räknas själva avlivningen inte som jakt. Det utvecklas under förslaget på definition av termen avlivning. I likhet med i dag bör definitionen av jakt omfatta att göra ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra fåglars ägg. Uttrycket vilts bon syftar som tidi- gare på alla slags boplatser och vad därtill hör, t.ex. de dammbygg- nader som hör till bävrars hyddor.
159
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
5.5Avlivning
Förslag: Avlivning ska i viltförvaltningslagen avse
•att döda vilt på uppdrag av en myndighet till följd av en nöd- liknande situation, eller
•att av djurskyddsskäl döda ett påträffat vilt som lider.
Avlivning ska inte räknas som jakt.
Utredningen föreslår en ny definition av avlivning. Definitionen för- tydligar att avlivning inte räknas som jakt. Jämfört med hur termen avlivning används i jaktlagen i dag är definitionen snävare. Förslaget innebär att avlivning avser att döda vilt på uppdrag av en myndighet i nödliknande situationer. I dag har Polismyndigheten rollen att ge sådana uppdrag. Inte heller att genomföra de åtgärder som behövs för att avliva sådant vilt, t.ex. att söka efter, spåra eller förfölja det, räknas som jakt eftersom det inte räknas upp i definitionen av jakt. Förslaget innebär också att avlivning avser att av djurskyddsskäl döda ett påträffat vilt som lider. Det kan avse avlivning av moder- lösa årsungar på uppdrag av en myndighet2 och om var och ens rätt, inte bara jakträttshavarens rätt, att avliva vilt som påträffas i ett så- dant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl.3 Det hand- lar ofta om skadat eller sjukt vilt. Vid dessa olika situationer gäller inte samma begränsningar som vid jakt, t.ex. när det gäller jaktmedel. Sammantaget motiverar det att avlivning har en egen definition och inte räknas som jakt.
2Det som i dag regleras i 30 § jaktförordningen (1987:905).
3Det som i dag regleras i 40 c § jaktförordningen.
160
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
5.6Jakträtt
Förslag: Jakträtt ska i viltförvaltningslagen avse rätt att jaga och rätt till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats.
Den föreslagna definitionen motsvarar delar av 10 § första stycket jaktlagen. Vissa språkliga förändringar har gjorts. Uttrycket rätt att tillgodogöra sig vilt har ersatts med rätt till vilt. I jakträtten ingår rätten till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats. Det gäller både vid jakt och i andra sammanhang. Att det gäller vid jakt är underförstått i 10 § jaktlagen i dag och förtydligas nu. Jakträtten regleras i 3 kap. viltförvaltningslagen. Samernas jakträtt regleras i ren- näringslagen (1971:437).
5.7Jakträttshavare
Förslag: Jakträttshavare ska i viltförvaltningslagen avse den som har jakträtt enligt viltförvaltningslagen eller den som genom upp- låtelse har hela eller den aktuella delen av jakträtten.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i ren- näringslagen.
Utredningen föreslår en ny definition av jakträttshavare. Jakträtts- havare enligt viltförvaltningslagen är den som har jakträtt direkt med stöd av lagen. Det kan vara fastighetsägaren, en jordbruksarren- dator, den som har jakträtt på en väg och i vissa fall staten. Jakträtts- havare kan även avse den som har jakträtt till följd av en upplåtelse av hela eller den aktuella delen av jakträtten. Om bestämmelsen som innehåller termen jakträttshavaren t.ex. avser skyddsjakt på enskilds initiativ är den aktuella delen av jakträtten den som avser rätt till skyddsjakt på den aktuella viltarten. Om bestämmelsen som inne- håller termen jakträttshavaren t.ex. reglerar att jakträttshavaren ska underrättas om vilt som avlivats eller eftersöks och dödas på dennes jaktområde är den aktuella delen av jakträtten den som avser rätt till sådant vilt.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennär- ingslagen. Det innebär att de som omfattas av de aktuella bestäm-
161
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
melserna i den lagen också har rätt till jakt under de förutsättningar som anges.
5.8Olika former av jakt
Det finns termer för några olika former av jakt i dag, men inte för alla. Exempelvis finns i dag termerna skyddsjakt, jakt under allmänna jakttider (allmän jakt) och licensjakt. Att det inte finns en mer hel- täckande terminologi gör att hänvisningar till paragrafer ofta behöver användas i stället för termer i lagstiftningen. Det bidrar till att lag- stiftningen är svår att läsa. Det försvårar också kommunikation om jakt. De vanligaste jaktformerna bör därför ha egna termer som är be- skrivande och definieras i viltförvaltningslagen. Definitionerna bör skilja de olika jaktformerna från varandra så att de inte är överlap- pande. Följande jaktformer bör definieras i viltförvaltningslagen:
•allmän jakt,
•populationsreglerande jakt,
•skyddsjakt,
•forskningsjakt,
•jakt av naturvårdsskäl, och
•eftersök.
Utöver dessa jaktformer finns också jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning och att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl. Dessa jaktformer omfattas av definitionen av jakt och behöver inte definieras särskilt.
162
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
5.8.1Allmän jakt
Förslag: Allmän jakt ska i viltförvaltningslagen avse jakt
•under författningsreglerad jakttid utan andra kriterier än jakt- tid och i vissa fall jaktmetod,
•utan särskilt beslut eller antalsbegränsning, och
•som är en del i att reglera viltpopulationen och kan möjliggöra att viltet används som resurs.
Utredningen föreslår en ny definition av allmän jakt. Uttrycket jakt under allmänna jakttider förekommer i jaktlagstiftningen redan i dag. Allmän jakt föreslås avse jakt som genomförs under författnings- reglerad jakttid, utan särskilt beslut om jakt och utan antalbegräns- ning. Det finns inte heller några andra kriterier i lagstiftningen för allmän jakt än jakttid och i vissa fall jaktmetod. Jakttiden kan skilja sig åt för olika delar av landet och för olika slags vilt som handjur, hondjur och årsungar. Viltarter kan omfattas av allmän jakt utifrån bl.a. en bedömning att bevarandet av arterna inte påverkas negativt av jakten och att det är förenligt med naturvårdsdirektiven. Allmän jakt är en del i att reglera populationerna av dessa arter, även om det sker i olika stor utsträckning för olika viltarter. Regleringen av vilt- populationerna kan bidra till att minska risken för skador av vilt över större områden i ett landskapsperspektiv. Allmän jakt kan möjlig- göra att viltet används som resurs, även om det inte krävs att viltet används som resurs i varje enskilt fall.
5.8.2Populationsreglerande jakt
Förslag: Populationsreglerande jakt ska i viltförvaltningslagen avse jakt efter särskilt beslut som innebär att viltpopulationens storlek och sammansättning regleras och som kan möjliggöra att viltet används som resurs.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen populationsreglerande jakt ersätter de tidigare termerna licensjakt och jakt under särskild jakttid och är en mer beskrivande term. Populationsreglerande jakt
163
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
föreslås avse jakt som får genomföras efter särskilt beslut som inne- bär att viltpopulationens storlek och sammansättning regleras. Regler- ingen av populationens storlek kan innebära att populationen tillåts växa men med en lägre tillväxttakt än annars, att populationen hålls stabil eller att populationen minskas. Det kan också innebära olika strategier i olika geografiska områden. Regleringen av populationens storlek och sammansättning sker genom att beslutet som rör jakt styr antalet djur som omfattas av jakten och ibland även i vilken utsträck- ning jakten omfattar han- och hondjur (vuxna djur) och ungdjur. Populationsreglerande jakt kan möjliggöra att viltet används som resurs, även om det inte krävs att viltet används som resurs i varje enskilt fall. Det kan finnas mer specifika syften med populations- reglerande jakt, t.ex. att minska risken för skador av vilt över större områden i ett landskapsperspektiv. Det kan i lagstiftningen även finnas särskilda kriterier eller krav på registrerade områden för att populationsreglerande jakt ska vara möjlig. Den jakt som motsvarar populationsreglerande jakt används i dag på älg, kronhjort, björn, varg, järv, lodjur, gråsäl och knubbsäl.
5.8.3Skyddsjakt
Förslag: Skyddsjakt ska i viltförvaltningslagen avse jakt som får genomföras efter att kriterier för att förhindra skador, olägen- heter eller risker har uppfyllts.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen skyddsjakt används i jaktlagstiftningen i dag. Skyddsjakt föreslås avse jakt som får genom- föras efter att kriterier i lagstiftningen för att förhindra skador, olä- genheter eller risker har uppfyllts. Skyddsjakt får genomföras på en- skilds initiativ direkt med stöd av författning och utan föregående myndighetsbeslut. I sådana fall anges tiden när jakt är möjlig och kriterierna för jakten i författning. Skyddsjakt kan också genomföras efter ansökan eller på myndighets initiativ. Då föregås jakten av ett myndighetsbeslut om skyddsjakt efter att myndigheten har bedömt att kriterierna för jakten i författning har uppfyllts. I myndighets- beslutet specificeras sedan jakttiden och övriga villkor för skydds- jakten. Skyddsjakt har ofta fokus på lokala eller akuta skador m.m. och skador m.m. orsakade av ett enskilt vilt eller ett mindre antal
164
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
individer. Även om vilt som dödas under skyddsjakt kan användas som resurs är sådant användande av underordnad betydelse i förhål- lande till att förhindra skador, olägenheter eller risker.
5.8.4Forskningsjakt
Förslag: Forskningsjakt ska i viltförvaltningslagen avse jakt som får genomföras efter att kriterier om vetenskapliga behov av jakt har uppfyllts.
Utredningen föreslår en ny definition. Forskningsjakt förekommer inte som term i dag i jaktlagstiftningen, men termen används ändå i viss utsträckning i t.ex. jaktbeslut. Forskningsjakt föreslås avse jakt som får genomföras efter att kriterier i lagstiftningen om vetenskap- ligt behov av jakt har uppfyllts. Här avses vetenskapliga behov i bred bemärkelse och det omfattar även behov inom t.ex. viltövervakningen och miljöövervakningen. Viltövervakning respektive miljöövervakning ger lägesbeskrivningar av tillståndet för viltpopulationerna respek- tive i miljön och de bygger på återkommande, systematiskt upplagda undersökningar. Ofta föregås jakten av ett myndighetsbeslut som an- ger de närmare villkoren för forskningsjakten. Det förekommer också forskningsjakt som får genomföras direkt med stöd av författning. Det gäller för ringmärkning av fåglar på uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet. Den forskningsjakten innebär att viltet fångas in, under- söks och märks för att sedan sättas ut igen.
5.8.5Jakt av naturvårdsskäl
Förslag: Jakt av naturvårdsskäl ska i viltförvaltningslagen avse jakt som får genomföras efter att kriterier som avser att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer har uppfyllts.
Utredningen föreslår en ny definition. Jakt av naturvårdsskäl före- kommer inte som term i dag i jaktlagstiftningen, men det finns be- stämmelser om sådan jakt.4 Jakt av naturvårdsskäl föreslås avse jakt
4T.ex. 31 § jaktförordningen om återinplantering eller återinförande av en art.
165
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
som får genomföras efter att kriterier i lagstiftningen har uppfyllts som avser att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer. Det kan t.ex. handla om beslut om jakt som behövs inom ramen för ett åtgärdsprogram för hotade arter (ÅGP) eller för att fånga in och flytta varg för att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargpopu- lationen. Ett annat exempel är för att återinplantera eller återinföra en art genom att fånga in exemplar av arten och att flytta dem till en annan plats. Jakt av naturvårdsskäl bör omfatta jakt på vilt utifrån kriterier för att skydda eller bevara både vilt av den aktuella arten och vilda djur och växter av andra arter. Jakt av naturvårdsskäl bör avse jakt som ett led i skydd och bevarande av vilda djur, växter och livs- miljöer i bred bemärkelse. Det bör även omfatta jakt som får genom- föras efter att kriterier som avser behov av att fånga in vilt inom vilt- förvaltningen har uppfyllts när det är ett led i skyddet och bevarandet. Sådan jakt kan innebära att vilt fångas in och märks, t.ex. förvaltnings- märkning av varg.
Jakt av naturvårdsskäl omfattar inte enligt förslaget jakt på främ- mande arter som omfattas av bestämmelser om skyddsjakt. Det om- fattar inte heller enligt förslaget predatorkontroll som omfattas av bestämmelser om allmän jakt eller skyddsjakt.
5.8.6Eftersök
Förslag: Eftersök ska i viltförvaltningslagen avse jakt på vilt som har skadats vid jakt eller som har varit inblandat i en sammanstöt- ning med ett motordrivet eller spårbundet fordon.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen eftersök förekom- mer i jaktförordningen (1987:905) i dag, men definieras inte särskilt. I den föreslagna definitionen förtydligas att eftersök ska räknas som jakt. Eftersök kan genomföras som jakt dels på vilt som har skadats vid jakt (eftersök vid jakt), dels på vilt som har varit inblandat i en viltolycka i trafiken (eftersök vid viltolycka). Eftersök vid jakt är en del av jakten och ska genomföras när vilt har skadats under jakten. Eftersök vid viltolycka bör också betraktas som jakt bl.a. med hänsyn till att det endast är jägare med särskild utbildning som får sådana uppdrag. Eftersök får genomföras på någon annans jaktområde. Vid eftersök får vidare andra jaktmedel och jaktmetoder än som annars
166
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
är tillåtna vid jakt användas. Det regleras både på lagnivå5 och genom Naturvårdsverkets föreskrifter6.
5.9Jaktmedel
Förslag: Jaktmedel ska i viltförvaltningslagen avse redskap eller annat medel med vilket vilt fångas eller dödas.
Till jaktmedel ska även räknas redskap eller substans som pla- ceras i eller på det redskap med vilket vilt fångas eller dödas och som har en avgörande betydelse för användningen av det redskapet.
Utredningen föreslår en ny definition. Jaktmedel är en term som används i jaktlagstiftningen i dag, men det finns ingen definition. Definitionen är särskilt viktig eftersom jaktmedel som huvudregel är förbjudna, men kan vara tillåtna enligt reglering. Utredningen före- slår en ganska snäv definition av jaktmedel för att förbudet mot att använda jaktmedel inte ska bli för omfattande eller svårtolkat. Vid behov kan något som inte är ett jaktmedel ändå förbjudas genom en särskild reglering som förbjuder en jaktmetod med t.ex. ett visst hjälpmedel.
Förslaget definierar jaktmedel som redskap eller annat medel med vilket vilt fångas eller dödas. Exempel är vapen, fångstredskap, be- kämpningsmedel, gift, gas och sprängämne. Förslaget definierar även jaktmedel som redskap eller substans som placeras i eller på det red- skap med vilket vilt fångas eller dödas och som har en avgörande betydelse för användningen av det redskapet. Det kan t.ex. vara ett mörkerriktmedel eller ammunition. Även bete som används i fångst- redskap räknas som jaktmedel.
Hjälpmedel som används fritt i förhållande till jaktmedlet är inte att betrakta som jaktmedel enligt utredningens förslag. Det kan t.ex. vara en kikare, en konstgjord fågel eller rörlig belysning. Inte heller hjälpmedel som används för att göra ingrepp i bon eller för att ta eller förstöra fåglars ägg räknas som jaktmedel. Det kan t.ex. vara en spade, en grävmaskin eller ett par arbetshandskar. Det kan dock finnas re- glering om att en jaktmetod med hjälp av ett visst hjälpmedel inte
5Se 26 a och 28 §§ jaktlagen.
67 kap. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2023:8) om vapen, vapentillbehör och ammuni- tion för jakt.
167
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
är tillåten. Att rörlig belysning räknas som hjälpmedel i stället för jaktmedel är en ändring jämfört med dagens reglering och avsikten är att förbättra systematiken i regelverket och att definitionen av jakt- medel ska hållas snäv. Samma begränsningar som i dag bör dock gälla för rörlig belysning.
5.10Jaktmetod
Förslag: Jaktmetod ska i viltförvaltningslagen avse en metod
•för fånga eller döda vilt,
•för att söka efter, spåra eller förfölja vilt för att fånga eller döda det, eller
•för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra fåglars ägg.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen jaktmetod används i jaktlagstiftningen, men det finns ingen definition. Jaktmetoderna är som huvudregel tillåtna, men kan vara förbjudna eller begränsade genom reglering eller villkor i beslut, inkl. bestämmelsen om att jakten ska genomföras så att vilt inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Om jaktmetoden går ut på att använda sig av ett visst jaktmedel kan jaktmedlet i sin tur vara förbjudet.
En jaktmetod föreslås definieras som en metod för att fånga eller döda vilt. Ett exempel är jakt med hjälp av fångstredskap. Metoden för att fånga eller döda viltet kan lyckas eller inte lyckas. En jakt- metod föreslås också vara en metod för att söka efter, spåra eller förfölja vilt för att fånga eller döda det. Det utgår från motsvarande del av definitionen av jakt.
Några exempel på jaktmetoder är vaktjakt, smygjakt, lockjakt, lös- hundsjakt och åteljakt. Vid vaktjakt väntar jägaren på en lämplig plats och söker efter viltet för att kunna döda det. Vid smygjakt söker jägaren efter viltet och smyger mot viltet eller plats där viltet kan finnas för att kunna döda det.7 När jaktmetoden sker med hjälp av något som lockar viltet så startar själva jakten när någon t.ex. har
7Heltäckande definitioner av vaktjakt och smygjakt föreslås i viltförvaltningsförordningen.
168
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
gillrat ett fångstredskap som lockar viltet för att fånga det eller när någon söker efter, spårar eller förföljer viltet med hjälp av det som lockar viltet för att fånga eller döda viltet. Det finns både aktiva och passiva sätt att locka vilt.
En jaktmetod föreslås vidare vara en metod för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra fåglars ägg. Det kan handla om att t.ex. gräva i vilts bon eller punktera fågelägg.
5.11Påskjutning
Förslag: Påskjutning ska i viltförvaltningslagen avse när skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats.
Utredningen föreslår en ny definition på lagnivå. Termen påskjut- ning förekommer i jaktförordningen i dag t.ex. när det handlar om olika anmälningsskyldigheter, men det finns ingen definition i för- ordningen. Det finns en definition av påskjutning i Naturvårdsver- kets föreskrifter.8 Den föreslagna definitionen bygger på den som finns i Naturvårdsverkets föreskrifter. Vissa justeringar har gjorts för att öka tydligheten.
Påskjutning avser när skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats. Om viltet senare dödas eller man senare kan utesluta att viltet har träffats så är det inte längre en påskjutning. Oftast avlossas skrämselskott inte mot ett vilt och det kan även uteslutas att viltet har träffats. Man får dock bedöma det aktuella händelseförloppet för att avgöra om det är en påskjutning eller inte. Olika krav som uppstår vid påskjutning skiljer sig från kravet på eftersök vid jakt.9 Det kravet uppkommer när vilt har skadats vid jakt.
81 kap. 4 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur.
9Se 28 § jaktlagen.
169
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
5.12Olika grupper av viltarter
I jaktlagstiftningen finns i dag både termer som syftar på och beskriv- ningar som avser olika grupper av viltarter. Det finns en reglering om främmande viltarter10, men den har visat sig svår att tillämpa. Vidare är beskrivningarna av de viltarter som omfattas av skydd en- ligt naturvårdsdirektiven eller som har motsvarande skydd långa och krångliga och de upprepas i många bestämmelser. Denna ordning gör lagstiftningen svår att läsa. Termer och definitioner för de vanligast förekommande grupperna av viltarter bör därför införas i viltförvalt- ningslagen. Utredningen föreslår definitioner för följande termer:
•inhemsk viltart,
•fågelart som tillfälligt förekommer naturligt i landet,
•främmande viltart,
•unionsrättsligt skyddade viltarter, och
•stora rovdjur.
5.12.1Inhemsk viltart
Förslag: Inhemsk viltart ska i viltförvaltningslagen avse en vilt- art som är etablerad i landet eller i Sveriges ekonomiska zon och som även var det innan år 1800 eller som därefter har etablerat sig naturligt.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen används bl.a. i 1 kap. 2 § viltförvaltningslagen som handlar om viltförvaltningens syften och motsvarande uttryck (viltart som tillhör landets viltbestånd) används även i jaktlagen utan att definieras. Ett av viltförvaltningens syften är att bevara och främja dessa arter. Definitionen är formulerad så att främmande viltarter inte anses vara inhemska. Inte heller ut- döda viltarter anses vara inhemska enligt denna lag. Viltarter som genom mänsklig aktivitet etablerade sig innan år 1800 anses som in-
1025 § jaktförordningen.
170
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
hemska.11 Ett vanligt exempel är dovhjort. Vildsvin är ett exempel på en art som var etablerad innan år 1800 och nu är det igen efter återintroduktion. Vildsvin räknas också som en inhemsk viltart. Vilt- arter som i nutid etablerar sig naturligt i landet eller i Sveriges eko- nomiska zon räknas också som inhemska. Även om en etablering sker p.g.a. Klimatförändringarna räknas det som en naturlig etable- ring utan människans hjälp.12
5.12.2Fågelart som tillfälligt förekommer naturligt i landet
Förslag: Fågelart som tillfälligt förekommer naturligt i landet ska i viltförvaltningslagen avse en fågelart som under en del av sin flyttcykel eller på annat sätt tillfälligt förekommer naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
Utredningen föreslår en ny definition. Uttrycket används bl.a. i 1 kap. 2 § viltförvaltningslagen som handlar om viltförvaltningens syften och användes även i jaktlagen utan att definieras. Bakgrunden till att formuleringen finns med i lagstiftningen är att skyddet av arter enligt fågeldirektivet även ska avse fågelarter som bara tillfälligt före- kommer naturligt i landet. Sådana arter är alltså inte etablerade i landet. Ett av viltförvaltningens syften är att bevara och främja även dessa arter. I definitionen lyfts det fram att fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon kan göra det som en del av sin flyttcykel eller på annat sätt. Definitionen omfattar inte främmande viltarter. De förekommer inte naturligt i landet.
11Motsvarande definition av inhemska arter använder SLU när de tar fram rödlistan, med undantag för tillägget om Sveriges ekonomiska zon. https://www.slu.se/artdatabanken/rodlistade- arter/fragor-och-svar-rodlistning/.
12Jfr artikel 2.1–2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den
22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
171
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
5.12.3Främmande viltart
Förslag: Främmande viltart ska i viltförvaltningslagen avse en viltart som efter år 1800 genom mänsklig aktivitet
•har etablerat sig, eller
•introduceras i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
Främmande viltart ska dock inte avse viltarter som fanns i landet eller i Sveriges ekonomiska zon innan år 1800, försvann och efter det har återintroducerats.
Främmande viltart ska inte heller avse myskoxe.
Utredningen föreslår en ny definition. Främmande viltart används i jaktförordningen. Det finns en särskild definition som avser främ- mande viltart för skyddsjakt på myndighets initiativ enligt 8 § jakt- lagen (se 25 § jaktförordningen). Den definitionen är delvis svår att tillämpa och definitionen har därför formulerats om.
Den föreslagna definitionen följer generellt hur främmande arter definieras vetenskapligt där ett kriterium är att arten genom mänsklig aktivitet har etablerat sig efter år 1800.13 Samtliga viltarter som räknas upp som främmande viltarter i bilaga 4 till viltförvaltningsförord- ningen är främmande viltarter enligt definitionen, t.ex. mufflonfår, vitsvanshjort och vildkanin. Arten vildkanin har visserligen aktivt introducerats av människan innan år 1800, men den etablerade sig först efter år 1800. Den räknas därför som en främmande viltart.
Främmande viltarter avser också viltarter som genom mänsklig aktivitet i nutid introduceras i landet och det kan röra sig om en individ eller flera av arten. Den mänskliga aktiviteten kan i samtliga fall vara både avsiktlig och oavsiktlig. Det kan också röra sig om arter som genom mänsklig aktivitet har introducerats till ett grann- land och sedan spridit sig vidare hit. Ett bra sätt att få mer informa- tion om hur olika arter klassas är att söka upp arten på SLU:s webb- sida Artfakta.14 Där anges om en art klassas som främmande eller inte och man kan också läsa om artens historik och utbredning.
13Se bl.a. hur SLU klassificerar främmande arter när de tar fram rödlistan, https://www.slu.se/artdatabanken/rodlistade-arter/fragor-och-svar-rodlistning/#d5.
14www.artfakta.se.
172
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
Vildsvin är ett exempel på en art som fanns innan år 1800, utro- tades och efter det har återintroducerats. Den räknas därför inte som en främmande viltart. Myskoxe är en främmande art ur ett vetenskap- ligt perspektiv, men bör inte vara det enligt denna lagstiftning efter- som arten har ansetts skyddsvärd enligt artskyddsförordningen.
En undergrupp av främmande arter är invasiva främmande arter. Det är främmande arter som bedöms utgöra en särskild risk för den inhemska biologiska mångfalden och relaterade ekosystemtjänster. De finns med i en särskild förteckning och omfattas av en EU-för- ordning15 och en svensk förordning16 om invasiva främmande arter där det finns särskilda förbud och förpliktelser att vidta åtgärder. Alla invasiva främmande viltarter är också främmande viltarter enligt vilt- förvaltningslagen, t.ex. bisam, mårdhund, amerikansk kopparand, nilgås, sibirisk jordekorre och tvättbjörn. Även om invasiva främ- mande viltarter inte är uttryck som förekommer i viltförvaltnings- lagstiftningen så innehåller lagstiftningen bestämmelser som är vik- tiga för att kunna utrota eller begränsa dessa arter genom jakt.
5.12.4Unionsrättsligt skyddade viltarter
Förslag: Unionsrättsligt skyddade viltarter ska i viltförvaltnings- lagen avse
•fågelarter som naturligt förekommer inom EU-medlems- staternas europeiska territorium,
•björn, varg, järv, lodjur, fjällräv, utter, buskmus, hasselmus, bäver, skogsmård, iller, skogshare, gråsäl, knubbsäl, vikare, myskoxe, samt
•valar, fladdermöss och viltarter i övrigt som i bilaga 1 till art- skyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F.
Utredningen föreslår en ny definition. Termen unionsrättsligt skyd- dade viltarter förekommer inte i jaktlagstiftningen i dag, men mot- svarande uppräkning finns med i flera bestämmelser i jaktförord- ningen. Definitionen avser att förenkla den sortens bestämmelser
15Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.
16Förordning (2018:1939) om invasiva främmande arter.
173
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
så att uppräkningen inte behöver upprepas. De unionsrättsligt skyd- dade viltarterna omfattar sådana viltarter som har ett skydd på EU- nivå enligt art- och habitatdirektivet eller fågeldirektivet samt järv och myskoxe. Vissa av viltarterna har ett striktare skydd.17 Andra viltarter finns med i särskilda bilagor i direktiven som innebär att de får bli föremål för förvaltningsåtgärder, t.ex. jagas, i enlighet med nationell lagstiftning.18 Vissa av dessa viltarter omfattas av allmän jakt under delar av året.
Den första punkten omfattar alla vilda fågelarter som naturligt förekommer inom EU-medlemsstaternas europeiska territorium. Det är samtliga fågelarter som omfattas av fågeldirektivet.
Den andra punkten omfattar vilda uppräknade däggdjursarter som finns i Sverige och som omfattas art- och habitatdirektivet för att de finns med i bilaga IV eller V till direktivet. Även om en art flyttas från IV till V i art- och habitatdirektivet så behöver inte defi- nitionen ändras eftersom det fortfarande är en unionsrättsligt skyd- dad viltart. I strecksatsen finns även med arter som finns i Sverige och har ett motsvarande skydd p.g.a. en nationell bedömning (mysk- oxe) eller ett internationellt åtagande (järv enligt Bernkonventionen). Att arterna räknas upp särskilt underlättar läsningen av bestämmelsen.
Den tredje punkten omfattar valar, fladdermöss och viltarter i övrigt som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med N (motsvarar bilaga IV till AHD), n (skydd p.g.a. nationell bedöm- ning eller internationellt åtagande) eller F (motsvarar bilaga V till AHD). Det är alltså valar eller fladdermöss som omfattas av art- och habitatdirektivet eller motsvarande skydd. Det är också viltarter som omfattas av art- och habitatdirektivet men som inte finns i Sverige i dag. Även däggdjursarter som senare läggs till i någon av kategori- erna N, n eller F i bilagan till artskyddsförordningen, för att de får ett skydd, omfattas av strecksatsen.
17Vilda däggdjursarter som omfattas av bilaga IV till art- och habitatdirektivet och de vilda fågelarter som inte finns med i bilaga II till fågeldirektivet.
18Bilaga II till fågeldirektivet och bilaga V till art- och habitatdirektivet.
174
SOU 2025:125 | Termer och definitioner |
5.12.5Stora rovdjur
Förslag: Stora rovdjur ska i viltförvaltningslagen avse björn, varg, järv, lodjur och kungsörn.
Utredningen föreslår en ny definition i viltförvaltningslagen. Det är samma definition som används i förordningen (2009:1263) om för- valtning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. De skulle vara möjligt att låta sälar ingå i termen stora rovdjur. De är marina rovdjur av större storlek. En sådan lösning är dock mindre ändamålsenlig efter- som flera av dagens system utgår från definitionen som används i förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Det rör t.ex. förvaltningsplaner, politiska mål och inventeringssystem.
5.13Miniminivå
Förslag: Miniminivå ska i viltförvaltningslagen avse det antal individer av björn, varg, järv eller lodjur som förvaltningen ska syfta till att inte underskrida.
Utredningen föreslår en definition av miniminivå förs in i viltför- valtningslagen. Det motsvarar definitionen som i dag finns i 4 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Endast språkliga justeringar har gjorts. Definitionen behövs i lagen eftersom den övergripande regleringen om miniminivåer för vissa stora rovdjur föreslås på lagnivå.
175
Termer och definitioner | SOU 2025:125 |
5.14Gynnsam bevarandestatus för en viltart
Förslag: Bevarandestatus för en viltart ska i viltförvaltningslagen avse summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer.
En viltarts bevarandestatus ska anses gynnsam när
•uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö,
•artens naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskåd- lig framtid, och
•det finns och sannolikt kommer att fortsätta att finnas en till- räckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.
Utredningen föreslår en ny definition i viltförvaltningslagen av be- varandestatus för en viltart och när den anses gynnsam. Den mot- svarar definition av bevarandestatus för en art som 2024 infördes i 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken
m.m.Den definitionen motsvarar i sin tur definitionen i art- och habitatdirektivet.19 Formuleringen hävdbetingade utbredningsområde syftar på viltarter, t.ex. vissa vilda fåglar, som har ett särskilt utbred- ningsområde till följd av hävd, dvs. bete eller slåtter.
För olika former av jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter är det ett kriterium i både dagens och den föreslagna lagstiftningen att jakten inte får försvåra upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde. Kriteriet kommer från de berörda artiklarna i naturvårdsdirektiven. Att införa en definition av bevarandestatus för en viltart och när den anses gynn- sam ändrar inte det kriteriet. I art- och habitatdirektivet finns både det nämnda kriteriet och den längre definitionen med.
19Artikel 1 i) i art- och habitatdirektivet.
176
6Genomförande av naturvårdsdirektiven
6.1Inledning
Det ingår i utredningens uppdrag att förbättra genomförandet av EU-rättsliga regler på jaktområdet. De EU-direktiv som avses är främst de s.k. naturvårdsdirektiven, dvs. art- och habitatdirektivet1 och fågeldirektivet2. I tilläggsdirektiven till utredningen angavs att frågan om förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jakt- området skulle redovisas i delbetänkandet. Sådana förslag lämnades i delbetänkandet i SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstift- ningen.
Efter att utredningen lämnade delbetänkandet har en förändring genomförts av art- och habitatdirektivet som innebär att varg har klassats om från en strikt skyddad art till en art som får bli föremål för förvaltningsåtgärder. Den juridiska ändringen består av att varg har flyttats från direktivets bilaga IV till bilaga V. Ändringen när det gäller varg i art- och habitatdirektivet innebär att det är möjligt att för- enkla populationsreglerande jakt på varg (i dag licensjakt) i svensk lagstiftning. Den frågan hanteras i detta kapitel. I kapitlet behandlas också vissa frågor som rör genomförandet av naturvårdsdirektiven som är en del av den generella översynen av lagstiftningen. De har inte enkelt kunnat brytas ut och hanteras i delbetänkandet. Frågorna rör miniminivåer för de stora rovdjuren, rullstolsburna personers möj- lighet till jakt från motordrivna fordon, att förstöra bävers damm- byggnad eller hydda och förslaget om skyddsjakt på enskilds initiativ enligt bilaga 4 till viltförvaltningsförordningen.
1Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
2Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar.
177
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
Vissa av förslagen i detta kapitel innebär förenklingar av regelver- ket. De föreslås när det är möjligt enligt naturvårdsdirektiven och de utformas på ett sätt som bedöms ändamålsenligt även utifrån natio- nella förhållanden. Andra förslag innebär ytterligare krav jämfört med dagens reglering. Sådana förslag lämnas om naturvårdsdirektiven innehåller krav som saknar motsvarighet i gällande svensk lagstiftning. I uppdraget ingår att lämna författningsförslag som är förenliga med Sveriges EU-rättsliga och andra internationella åtaganden.
6.2Förenklad populationsreglerande jakt på varg
Förslag: Populationsreglerande jakt på varg får inte försvåra upp- rätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde. Populationsreglerande jakt på varg ska genomföras selektivt och under kontrollerade för- hållanden.
Den 5 juni 2025 ändrades skyddsstatusen för varg i art- och habitats- direktivet från strikt skyddad art till skyddad art som får bli föremål för förvaltningsåtgärder. På grund av den förändrade skyddsstatusen finns varg numera i direktivets bilaga V och omfattas bl.a. av artikel 14 i art- och habitatdirektivet. Av art- och habitatdirektivet följer att samtliga åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ska syfta till att bibehålla eller återställa gynnsam bevarandestatus för samtliga arter av vilda djur som omfattas av direktivet (artikel 2.2). Direktivet krä- ver att medlemsstaterna övervakar bevarandestatusen för de arter som omfattas av direktivet (artikel 11). Arter som finns uppräknade i bi- laga V får bli föremål för förvaltningsåtgärder. Av artikel 14.1 följer att om en medlemsstat – mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 – anser det nödvändigt, så måste medlemsstaten vidta åt- gärder för att säkerställa att insamling3 i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga V och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem. I artikel 14.2 ges exempel på åtgärder som kan behöva vidtas för att säkerställa att en art bibehåller en gynnsam bevarandestatus.
3Termen ”insamling” omfattar både fångst och dödande av vilda djur, se mål C‑674/17 punkt 32.
178
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
Ett beslut om licensjakt på varg utifrån nuvarande regler i jakt- förordningen (1987:905) ställer krav på att det inte ska finnas någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. I kriteriet annan lämplig lösning återfinns kra- vet på att ett visst syfte måste uppnås med jakten. Det kan exempel- vis handla om att förbättra möjligheterna för fårnäringen eller att minska risken för angrepp på hundar vid löshundsjakt.4 Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sam- mansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade för- hållanden.5 Den jakt som får genomföras med stöd av artikel 14 i art- och habitatdirektivet saknar de krav som finns i artikel 16 i art- och habitatdirektivet på att det ska finnas en annan lämplig lösning, att jakten är lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och samman- sättning samt att jakten ska ske selektivt6 och under strängt kontrol- lerade förhållanden. Däremot ställs krav på att den jakt som genom- förs med stöd av artikel 14 ska vara förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten. Det är således inte möjligt att genomföra populationsreglerande jakt på varg med stöd av arti- kel 14 om vargen inte har gynnsam bevarandestatus.7
Utredningen förslag är mot denna bakgrund att en bestämmelse införs i viltförvaltningsförordningen som bättre speglar vargens nya skyddsstatus och därför har som primärt krav att ett beslut om popu- lationsreglerande jakt inte får försvåra upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos artens population i dess naturliga utbrednings- område. För att säkerställa detta är utredningens förslag vidare att det i bestämmelsen särskilt framgår krav på att jakten genomförs selektivt och under kontrollerade förhållanden. Utredningens bedöm- ning är att båda kriterierna har en tydlig koppling till gynnsam be- varandestatus.8 Kriterierna ska enligt utredningen betraktas som en konkretisering av kravet på att gynnsam bevarandestatus inte får även- tyras och inte som ytterligare krav därutöver. Kravet på selektivitet kan exempelvis innebära att jakten riktas mot vissa individer eller vissa grupper av individer. Ett sådant kriterium säkerställer att ex-
4HFD 2016 ref. 89, avsnitt 5.6.3.
5Det är ett genomförande av artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet.
6Krav på selektivitet finns även i artikel 15 art- och habitatdirektivet men rör då jaktmedel och jaktmetoder. Artikel 15 är genomförd genom jaktförordningens 10 a § och bilaga 5. Artikel 15 föreslås i viltförvaltningsförordningen genomföras genom 6 kap. 3 § och bilaga 5.
7Mål C-629/23, p. 38.
8Jfr HFD 2016 ref. 89 avsnitt 5.5.3.
179
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
empelvis invandrade vargar och deras avkommor, med för vargpopu- lationen viktiga gener inte dödas, något som kan få stor effekt på vargens bevarandestatus. Med kontrollerande förhållanden avses att villkoren för jakten är tydliga, vilket exempelvis betyder att de krav som föreslås i 5 kap. 3 § viltförvaltningsförordningen ska finnas med i beslutet, samt att en jaktledare ska utses och närvara när jakten genomförs, se avsnitt 7.4. Det kan också handla om krav på anmälan av dödade och påskjutna vargar och villkor om avlysning av jakten när ett visst antal individer har dödats eller påskjutits. Sådan kon- troll minskar risken för överskjutningar eller att fel individer dödas.
I den nuvarande bestämmelsen om licensjakt på varg i jaktförord- ningen finns krav på att jakten ska vara lämplig med hänsyn till stam- mens storlek och sammansättning. Uttrycket lämplig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning motsvarar kriteriet i arti- kel 16 art- och habitatdirektivet som ställer krav på att enbart jakt i begränsad omfattning och i en begränsad mängd får tillåtas.9 En för- utsättning för att ett jaktuttag, dvs. det antal vargar som får dödas enligt ett beslut om licensjakt, ska anses vara i begränsad omfattning och i begränsad mängd är att jaktuttaget inte försämrar den gynn- samma bevarandestatusen hos den aktuella arten.10 Mängden får inte heller medföra en betydande negativ inverkan på det berörda bestån- dets struktur, även om mängden i sig inte försvårar upprätthållandet av artens gynnsamma bevarandestatus i dess naturliga utbredningsom- råde.11 För att uppfylla kriteriet krävs att olika bedömningar och be- gränsningar i jakten görs som ofta kopplar till gynnsam bevarande- status för arten. Det kan då röra sig om att freda genetisk värdefulla individer men även att medlemsstaten exempelvis har nationella be- stämmelser som hindrar att inte för många reproduktiva honor dödas.12
Utredningens förslag är att kriteriet om att jakten ska vara lämp- lig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning tas bort men att en bedömning av jaktens påverkan på populationens utveck- ling fortfarande behöver göras i den del jaktuttaget riskerar att på- verka gynnsam bevarandestatus för vargen. Den bedömningen får göras inom ramen för bedömningen av jaktens påverkan på gynn- sam bevarandestatus för vargen och det kan krävas nationell vägled- ning från Naturvårdsverket i hur denna bedömning bör göras.
9HFD 2016 ref. 89 avsnitt 5.3.3.
10HFD 2016 ref. 89 avsnitt 5.3.3.
11HFD 2023 not. 39 p. 26.
12HFD 2023 not. 39 p. 28.
180
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
Utredningens bedömning är att den föreslagna bestämmelsen kommer att göra det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopu- lationen. Bestämmelsen innebär exempelvis att den beslutande myn- digheten inte är bunden av kriteriet att det ska saknas annan lämp- lig lösning och ett visst syfte med jakten för att kunna besluta om jakt. Den beslutande myndigheten kan därför exempelvis besluta om jakt med stöd av bestämmelsen för att uppfylla olika behov inom vilt- förvaltningen som den nuvarande regleringen inte så tydligt ger stöd för. Ett sådant behov skulle kunna vara att underlätta för en genetiskt viktig vargindivid att överleva i det område som den flyttas till genom att mindre genetiskt viktiga vargindivider dödas och samtidigt bidra till att skapa acceptans hos de boende i området för en sådan flytt. Även inom kriteriet att jakten ska vara lämplig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning ryms flera avvägningar som inte behöver bedömas eller motiveras i ett beslut om populations- reglerande jakt med stöd av bestämmelsen. Det är mycket vanligt att ett beslut om licensjakt på varg med stöd av nuvarande regelverk överklagas. Den föreslagna bestämmelsen påverkar inte möjligheten att överklaga ett beslut om populationsreglerande jakt, men ett be- slut baserat på bestämmelsen har färre kriterier för en domstol att
ta ställning till.
Den förenkling som bedöms följa av den nya bestämmelsen på- verkar inte den struktur och de rutiner som byggts upp kring den nuvarande regleringen av licensjakten på varg och som även liknar övrig jakt på stora rovdjur. Det kommer exempelvis fortsatt att krä- vas att en anmälan görs för att kunna jaga och att jakten genomförs under en särskild jakttid. Eftersom det är centralt i bestämmelsen att jakten inte riskerar gynnsam bevarandestatus för vargen i dess naturliga utbredningsområde kommer Naturvårdsverkets vägled- ning i form av exempelvis beskattningsmodeller13 fortsatt vara viktig.
Utredningen bedömer sammantaget att den föreslagna förenk- lingen av populationsreglerande jakt på varg är förenlig med art- och habitatdirektivet samtidigt som den är utformad på ett sätt som är ändamålsenligt och lämpligt även utifrån nationella förhållanden. En viktig del i den bedömningen är att den föreslagna populations- reglerande jakten fortsatt kan genomföras en gång om året utifrån
13Beskattningsmodeller används för att säkerställa att lämpliga jaktuttag (beskattning) görs
i relation till regionala förvaltningsmål och utan att de olika arternas populationer riskerar att hamna under det nationella referensvärdet för populationsstorlek.
181
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
myndigheternas bedömningar av hur ett jaktuttag påverkar upp- rätthållandet av gynnsam bevarandestatus för vargen.
6.2.1Skyddsjakt på varg
Av artikel 11 i art- och habitatdirektivet framgår att medlemsstaterna ska övervaka bevarandestatusen för de arter som omfattas av direk- tivet, bl.a. varg. Varje år undersöker länsstyrelserna vargpopulatio- nens storlek och utbredning inom ramen för rovdjursinventeringen och Naturvårdsverket granskar och fastställer inventeringsresultatet.14 Av artikel 14 i art- och habitatdirektivet framgår att medlemssta- terna ska, om det anses nödvändigt mot bakgrund av den övervak- ning som avses i artikel 11, vidta åtgärder för att säkerställa att jakt på de arter av vilt som finns förtecknade i bilaga V är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem. Med stöd av artikel 14 kan medlemsländerna välja att exempelvis ha bestämmel- ser som reglerar under vilka perioder som jakt får genomföras, att jakten ska ta hänsyn till bevarandet av berörda populationer samt ha ett system med krav på tillstånd för jakt eller att ha särskilda kvoter för jakten. Bestämmelser av detta slag syftar till att redan vid genom- förandet av direktivet införa ett system som säkerställer artens gynn- samma bevarandestatus. Det är som ett sådant genomförande av arti- kel 14 som utredningen föreslår en förenklad populationsreglerande jakt på varg.
Även fågeldirektivet ställer olika krav på möjligheten att genom- föra jakt och då kopplat till olika perioder av året i relation till artens biologi. De fågelarter som anges i bilaga II i fågeldirektivet får exem- pelvis med hänsyn tagen till deras populationsnivå, geografiska sprid- ning och reproduktion inom unionen jagas i enlighet med nationell lagstiftning (artikel 7). Bestämmelsen genomförs i Sverige genom att svensk lagstiftning tillåter allmän jakt på vissa av fågelarterna som anges i bilaga II. Jakt på vilda fåglar som anges i bilaga II till fågel- direktivet får inte genomföras under häckningens olika stadier eller under uppfödningssäsongen (artikel 7). Samtidigt får skyddsjakt med stöd av artikel 9 i fågeldirektivet genomföras på samma arter under perioder när arterna normalt sett är fredade, exempelvis under häck- nings- och uppfödningsperioder. Skyddsjakten förutsätter att krite-
148 och 9 §§ förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
182
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
rier för jakten, som genomför artikel 9 i fågeldirektivet, har uppfyllts. Det är förenligt med fågeldirektivet att på detta sätt ha allmän jakt på vissa fågelarter under särskilda perioder och samtidigt tillåta skyddsjakt på samma arter under de perioder när allmän jakt inte får genomföras.
Det är på detta sätt som fågeldirektivet har genomförts i svensk rätt i fråga om skyddsjakt och det görs ingen skillnad på vilken arti- kel som arten omfattas av i fågeldirektivet. Det förhåller sig på samma sätt med skyddsjakt i förhållande till art- och habitatdirektivet. Arti- kel 16 i art- och habitatdirektivet, som i nationell rätt i dag bl.a. ge- nomförs i 23 a § jaktförordningen (förutsättningar för skyddsjakt), reglerar undantag från både artikel 12 och 14 i det direktivet. Exem- pel på arter som finns i bilaga V i art- och habitatdirektivet och om- fattas av denna sorts reglering är bäver, iller och skogsmård. De om- fattas av allmän jakt under en viss tid på året och kan övrig tid bli föremål för skyddsjakt när kriterierna, som genomför art- och habi- tatdirektivets artikel 16, är uppfyllda.
Beslut om forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl är två andra kategorier av jakt som i denna utredning föreslås genomföra arti- kel 16 i de fall när jakten omfattar sådana viltarter som omfattas av art- och habitatdirektivet. Sådan jakt är inte heller begränsad till en viss tid på året utan kan genomföras hela året efter en myndighets beslut.
Det har inom ramen för utredningens arbete lyfts fram att förenk- lade kriterier för skyddsjakt på varg kombinerat med mekanismer för att hantera det totala jaktuttagets påverkan på populationen är ett möjligt sätt att genomföra artikel 14 i art- och habitatdirektivet. Det kan inte uteslutas att det är möjligt att utforma en sådan regler- ing som är förenlig med art- och habitatdirektivet. Det skulle dock vara ett helt nytt sätt att genomföra artikel 14 i förhållande till arti- kel 16 jämfört med i dag och bygger inte vidare på det befintliga natio- nella systemet. En sådan systemförändring förutsätter en omfattande genomlysning av hela genomförandet av artikel 14 i förhållande till artikel 16 utifrån flera perspektiv, såväl bevarandeekologi och vilt- förvaltning som juridik. En sådan genomlysning har inte varit möj- lig att genomföra inom ramen för denna utredning.
Utredningen bedömer därutöver att det finns goda skäl för det nuvarande systemet för att genomföra naturvårdsdirektiven i svensk rätt och för att bevara det. Jakt under t.ex. parnings-, häcknings- och
183
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
uppfödningstider bör omfattas av högre ställda krav. Det bör även beaktas att skyddsjakt i viss utsträckning kan betraktas som en rättig- het som den enskilde har när kriterierna är uppfyllda. Det innebär att det är svårare att styra och bedöma de sammantagna konsekven- serna av skyddsjakt jämfört med t.ex. populationsreglerande jakt.
Utredningens bedömning är att skyddsjakt är ett viktigt verktyg i förvaltningen av vargpopulationen för att minska antal angrepp och skador orsakade av varg. Naturvårdsverket har på uppdrag av reger- ingen nyligen uppdaterat myndighetens riktlinjer för beslut om skyddsjakt på stora rovdjur för att göra det enklare att besluta om skyddsjakt. Naturvårdsverket konstaterade att ett ökat antal beslut om skyddsjakt är en sannolik konsekvens av de uppdaterade riktlin- jerna samt att fler rovdjur än i dag kommer att fällas på skyddsjakt.15
Utredningens sammantagna bedömning är att kriterierna för skyddsjakt inte påverkas av att vargen är placerad i art- och habitat- direktivets bilaga V i det system för skyddsjakt som byggts upp nationellt för att genomföra direktivet. Det nationella systemet för skyddsjakt stämmer överens med de krav som följer av art- och habi- tatdirektivet. Att den nationella vargförvaltningen sannolikt kommer att bli mer individbaserad än tidigare förstärker ytterligare denna bedömning.16 Utredningen anser att det nationella systemet för skyddsjakt har kriterier som säkerställer att vargens gynnsamma be- varandestatus inte hotas samtidigt som systemet möjliggör beslut om skyddsjakt på varg när ett sådant beslut behövs och ny vägled- ning har nyligen förenklat möjligheterna för skyddsjakt på stora rovdjur.
15NV-05515-23, Uppdaterade riktlinjer för beslut om skyddsjakt på stora rovdjur s. 5.
16NV-08852-24, Ytterligare förvaltningsåtgärder för varg s. 4.
184
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
6.3Rovdjursförvaltningsområden och miniminivåer för vissa stora rovdjur
Förslag: Den grundläggande regleringen om rovdjursförvaltnings- områden och miniminivåer ska finnas i viltförvaltningslagen. Mini- minivåerna ska ses över minst vart sjätte år för respektive art av stort rovdjur.
Förslagen på och beslut om miniminivåer får inte innebära att det nationella referensvärdet i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art underskrids och behöver beakta arternas naturliga utbredningsområden.
Regeringen ska få meddela ytterligare föreskrifter om mini- minivåer.
Miniminivåerna för björn, varg, järv och lodjur är en del i systemet som möjliggör en regionalisering av rovdjursförvaltningen. Samt- liga arter av stora rovdjur är unionsrättsligt skyddade viltarter. Varg har under 2025 gått från att vara en strikt skyddad art till att vara en skyddad art som får bli föremål för förvaltningsåtgärder. Minimini- våerna kan på ett övergripande plan sägas vara en del av att genom- föra Sveriges skyldigheter enligt art- och habitatdirektivet. Det är dock inte någon specifik artikel i direktivet som genomförs och där- för finns en större frihet i hur utformningen av reglerna om minimi- nivåer ska se ut.
Rovdjursförvaltningsområdena och miniminivåerna är grundläg- gande inom rovdjursförvaltningen och påverkar t.ex. beslut om licens- jakt på stora rovdjur.17 Utredningen föreslår därför att den generella regleringen om rovdjursförvaltningsområden och miniminivåer, som i dag finns i förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn, tas in i viltförvaltningslagen.
I dag krävs att miniminivåerna ses över minst vart femte år (6 §). Utredningen föreslår att en översyn ska göras minst vart sjätte år. Det stämmer bättre överens med artikel 17 i art- och habitatdirek- tivet (den s.k. artikel 17-rapporteringen). Enligt artikeln ska med- lemsstaterna skicka information till EU-kommissionen om genom- förandet av direktivet vart sjätte år. Utredningen föreslår också att det ska förtydligas att det är fördelningen av miniminivåer för res-
17Den jakt som utredningen föreslår ska benämnas populationsreglerande jakt.
185
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
pektive art som ska ses över minst vart sjätte år. Översynen av mini- minivåerna behöver alltså inte göras samtidigt för samtliga arter även om det finns fördelar att hålla ihop processerna. Om miniminivåerna för en art har ändrats tidigare än för andra arter får de kommande översynerna genomföras vid olika tidpunkter för de olika arterna om det bedöms som mer ändamålsenligt.
Genom propositionen En hållbar rovdjurspolitik18 infördes en regionalisering av rovdjursförvaltningen. Miniminivåerna har sedan dess fastställts så att de tillsammans motsvarar det nationella refe- rensvärdet och motsvaras av stora rovdjur som har inventerats eller bedömts finnas. Det är en uttolkning av kravet att Naturvårdsverket ska fastställa miniminivåerna inom ramen för de nationella målen för respektive art och med beaktande av arternas naturliga utbred- ningsområden.19 Ett grundläggande nationellt mål inom rovdjurs- politiken är att de stora rovdjuren ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus. Det nationella referensvärdet i fråga om popula- tionsstorlek är det lägsta antalet av en art som måste finnas natio- nellt för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Naturvårdsverket anger i sin vägledning om miniminivåer att ”[m]iniminivåer är ett sätt för förvaltningen att omsätta de nationella referensvärdena för gynnsam bevarandestatus till den regionala nivån. De nationella referensvärdena för antal och utbredning är utgångspunkten för hela miniminivåprocessen.”20
Innan 2022 fanns det inga författningskrav som styrde förslagen på miniminivåer från länsstyrelserna och samverkansråden, vilket då gjorde miniminivåprocesserna mer komplicerade. Genom en ändring 2022 infördes kravet att förslagen på miniminivåer inte får innebära att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arterna i deras naturliga utbredningsområden försvåras.21 Även med det nya kravet har det förekommit att samverkansråden har lämnat förslag på miniminivåer som tillsammans har varit lägre än det nationella referensvärdet.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kraven på förslag på och beslut om miniminivåer förtydligas. Det ska framgå att de inte får innebära att det nationella referensvärdet i fråga om populations-
18Prop. 2012/13:191.
195 § andra stycket förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
20Naturvårdsverkets vägledning om översyn av miniminivåer för varg 2025, diarienummer NV-25-011918.
214 § tredje stycket förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
186
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
storlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art underskrids och att de behöver beakta arternas naturliga utbredningsområden. Det är ett motiverat förtydligande i relation till hur bestämmelserna om miniminivåer tillämpas i dag och leder till en mer precis reglering. Den nya regleringen föreslås träffa både länsstyrelsernas och samver- kansrådens förslag på miniminivåer och Naturvårdsverkets faststäl- lande av miniminivåer. Förändringen avser att underlätta framtida miniminivåprocesser. Förändringen är förenlig med art- och habitat- direktivet eftersom det finns en viss frihet i hur reglerna om mini- minivåer utformas. Vid beslut om jakt på de stora rovdjuren finns i utredningens förslag fortfarande kriteriet kvar att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus vilket är ett kriterium som i de fallen krävs enligt artikel 14 och 16 i art- och habitatdirektivet.
Utredningen föreslår vidare att regeringen ska få meddela ytter- ligare föreskrifter om miniminivåer. Regleringen på lagnivå behöver fyllas ut av reglering på förordningsnivån. Det rör t.ex. vilka arter av stora rovdjur som ska ha miniminivåer och på vilken geografisk nivå, vilka förslag på miniminivåer som ska lämnas och när minimi- nivåerna anses underskridas. Denna reglering finns i dag i förord- ningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. På samma sätt som i dag bör Naturvårdsverket kunna meddela verkställighets- föreskrifter om miniminivåer, samverkansråden för rovdjursförvalt- ningsområdena och länsstyrelsernas rovdjursförvaltningsplaner. I dag framgår det bemyndigandet av 10 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
6.4Rullstolsburna personers möjlighet till jakt från motordrivet fordon
Förslag: En rullstolsburen person med bestående rörelsehinder ska få genomföra jakt på allt vilt från ett stillastående motor- drivet fordon.
187
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
Den nuvarande regleringen
Enligt art- och habitatdirektivet är jakt på unionsrättsligt skyddade däggdjur förbjudet från motorfordon i rörelse.22 Det finns däremot inget förbud mot att jaga från stillastående motorfordon. Enligt fågel- direktivet är jakt på vilda fåglar från motordrivna fordon förbjudet.23 Av jaktförordningen framgår att en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder får jaga vilda däggdjur från ett motordrivet
fordon under förutsättning att motorn är avstängd.24 Om jakten avser vilda fåglar eller björn, varg, järv, lo, utter, mård, iller, bäver, skogshare, fladdermöss eller sådant annat vilt som har markerats med N, n eller F i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) krävs dock att tillstånd i det enskilda fallet har meddelats av Natur- vårdsverket eller länsstyrelsen.25 Det finns således redan i dag en möj- lighet för en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder att med hjälp av ett motordrivet fordon genomföra jakt. Skillnaden är att det för vissa arter krävs ett tillstånd för att få jaga från ett motor- drivet fordon. Den beslutande myndighetens prövning av en ansökan om tillstånd begränsas till att bedöma om sökanden har ett bestående rörelsehinder.
Jakt från ett motordrivet fordon genomförs främst från terräng- motorfordon såsom s.k. fyrhjulingar och snöskotrar. Huvudregeln enligt terrängkörningslagen (1975:1313) är att körning i terräng med ett motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogs- bruk är förbjuden i hela landet. Förbudet gäller terrängkörning på barmark och i vissa fall på snötäckt jordbruks- och skogsmark.26 I terrängkörningsförordningen (1978:594) finns bestämmelser om undantag från förbudet att köra motordrivet fordon i terräng. Läns- styrelsen får, om det finns särskilda skäl, besluta om undantag från terrängkörningsförbudet i enskilda fall.27 Det krävs vanligen inget tillstånd för att köra snöskoter på snötäckt mark i terräng men även för denna typ av fordon finns begränsningar i var de får köras. Det finns exempelvis olika regleringsområden i fjällen där enbart körning
22Artikel 15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar.
23Artikel 8 p. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar.
2420 a § första stycket jaktförordningen.
2520 a andra stycket och 20 b §§ jaktförordningen.
261 § terrängkörningslagen.
2712 § terrängkörningsförordningen.
188
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
på särskilda leder är tillåtna. Utöver de statliga regleringsområdena kan kommuner beslutat om kommunala regleringsområden med sär- skilda bestämmelser om var snöskoter får köras.28
Förenkling av rullstolsburna personers möjlighet till jakt
En rullstolsburen person med bestående rörelsehinder har behov av ett motordrivet fordon för att förflytta sig i terrängen till den plats där jakten är tänkt att genomföras på. En rullstolsburen person med bestående rörelsehinder borde vanligen ha små möjligheter att lämna eller kliva av det motordrivna fordonet. Oavsett om det är fågeljakt eller jakt på vilda däggdjur som genomförs blir det motordrivna for- donet ett redskap för en person som är rullstolsburen med bestå- ende rörelsehinder att nå en plats och där genomföra jakt. En plats som övriga jägare kan nå till fots. Ett motordrivet fordon är således en förutsättning för att en rullstolsburen person med bestående rörel- sehinder ska kunna genomföra jakt på lika villkor som övriga jägare. Fågeldirektivets ordalydelse kan ge intrycket av att bestämmel- serna inte medger jakt från ett motordrivet fordon på fåglar även i de fall jakten bedrivs från ett fordon med avstängd motor. En strikt bokstavstolkning måste dock anses leda till ett orimligt resultat när det är fråga om en mycket begränsad personkrets som är beroende
av ett motordrivet fordon för att kunna ta sig fram till platsen för jakten och svårligen kan kliva av från fordonet. I stället bör möjlig- heterna att göra en syftestolkning av fågeldirektivet undersökas. Det är i det sammanhanget relevant att beakta att Bernkonventionen från 1979 (Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö), som av EU genomförts i gemenskaps- lagstiftningen bl.a. genom fågeldirektivet, förbjuder jakt från ”motor- drivna fortskaffningsmedel i rörelse” både vad gäller däggdjur och fåglar.29 En jämförelse bör också göras med art- och habitatdirek- tivet som inte förbjuder jakt från stillastående motorfordon.
En förutsättning för en syftestolkning av fågeldirektivet bör vara att jakten kan anses förenlig med direktivets och det särskilda förbu- dets syften. Direktivet syftar till att bevara samtliga fågelarter som naturligt förekommer inom medlemsstaternas europeiska territo-
2815 § terrängkörningsförordningen.
29Näringsdepartementet 2017-12-14, Promemorera ändringar i jaktförordningen i syfte att underlätta för rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder att jaga, s. 16.
189
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
rium. Syftet med förbudet att jaga från motordrivet fordon torde vara att jakten inte ska bli för effektiv eller störa känsliga arter. Ut- redningens bedömning är att jakt som genomförs av rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder inte är eller kommer kunna vara omfattande eftersom det rör sig om en mycket liten grupp jägare. Sannolikt är sådan jakt mindre effektiv än den jakt som genomför utan användning av ett motordrivet fordon. Sådan jakt bedöms inte heller få någon annan påverkan på en viltpopulation än den jakt som kan genomföras av en person som inte är rullstolsburen och som bedöms vara förenlig med fågeldirektivet. Den aktuella jakten bör alltså inte strida mot fågeldirektivets eller förbudets syften. Utred- ningens bedömning är mot den bakgrunden att fågeldirektivet, uti- från sitt syfte, bör tolkas så att det inte begränsar en person som är rullstolsburen med bestående rörelsehinder från att genomföra jakt från ett motordrivet fordon som är stillastående. Utredningen före- slår därför att en bestämmelse införs i viltförvaltningsförordningen som ger en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder rätt att genomföra jakt på allt vilt från ett stillastående motordrivet for- don utan krav på särskilt tillstånd enligt viltförvaltningslagstiftningen. De krav som i dag ställs på den enskilde för att få jaga från ett stillastående motordrivet fordon i terräng är av sådant slag att detta vid behov kan styrkas genom exempelvis ett läkarintyg vid en even- tuell kontroll. Utredningens bedömning är att den föreslagna bestäm- melsen blir en förenkling för både den enskilde och för länsstyrel- serna i relation till nuvarande regerverk eftersom förslaget innebär att det inte längre krävs ett beslut från en myndighet om undantag från lagstiftningen som rör jakt och viltförvaltning för att en rullstols-
buren person med bestående rörelsehinder ska få jaga vilda fåglar och unionsrättsligt skyddade däggdjursarter från ett motordrivet fordon. Den föreslagna bestämmelsen innebär att rullstolsburna kan genomföra jakt på lika villkor som övriga jägare.
Den föreslagna bestämmelsen påverkar dock inte att en prövning av den rullstolsburnes möjlighet att köra ett motordrivet fordon i terräng fortfarande behövs utifrån terrängkörningslagen. Samtidigt innebär den föreslagna bestämmelsen att en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder kan genomföra jakt från en stillastå- ende snöskoter, i de områden snöskoter får köras, utan ytterligare tillstånd. Det finns i dag olika typer av undantag från terrängkörnings- lagen i terrängkörningsförordningen. En förändring av terrängkör-
190
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
ningsförordningen skulle kunna ge rullstolsburna möjlig att köra motordrivna fordon i terräng utan särskilt tillstånd.
6.5Att förstöra bävers dammbyggnad eller hydda
Förslag: Att förstöra bävers dammbyggnad under perioden maj till september ska regleras som allmän jakt. Det strängare krite- riet för beslut om skyddsjakt ska tas bort när det handlar om att förstöra bävers dammbyggnad eller boplats under oktober till april.
Den svenska populationen av bäver omfattas av bilaga V till art- och habitatdirektivet och är en art som får bli föremål för förvaltnings- åtgärder. Både bävers hydda och det som hör till, t.ex. en dammbygg- nad, räknas som bävers bon. Att göra ingrepp i någon av dessa räknas därför som jakt enligt jaktlagstiftningen.30 I dag finns en särskild regler- ing kring att förstöra bävers dammbyggnad och boplats i 29 § jakt- förordningen om länsstyrelsens beslut om skyddsjakt. Länsstyrelsen får besluta om skyddsjakt för att förstöra bävers boplats och damm- byggnad. Om beslutet avser perioden oktober till april får sådan skyddsjakt bara medges om det är absolut nödvändigt för att för- hindra allvarliga skador.31 Det är ett strängare kriterium än det som gäller vanligtvis eftersom skyddsjakt generellt får beviljas för att för- hindra allvarlig skada.32 Under perioden maj till september får i stället bävers dammbyggnad förstöras utan särskilt myndighetsbeslut och utan att några särskilda kriterier är uppfyllda.33 Det omfattar dock inte rätt att förstöra bävers boplats. Det kan sägas vara en slags skydds- jakt på enskilds initiativ utan andra kriterier än jakttiden.
Regleringen följer inte systematiken i övrigt som gäller för skydds- jakt. Under delar av året gäller för sådan skyddsjakt strängare krav än för annan skyddsjakt. Under andra delar av året gäller inga ytter- ligare kriterier för sådan skyddsjakt än jakttiden. Samtidigt finns ett behov av en reglering som gör det möjligt att ta bort bäverdammar under maj till september. Den nämnda bestämmelsen används ofta för att avlägsna bäverdammar som t.ex. hotar infrastruktur som väg
30Se kommentaren till 2 § jaktlagen (1987:259).
3129 § tredje stycket jaktförordningen.
3223 a § jaktförordningen.
3329 § fjärde stycket jaktförordningen.
191
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
eller järnväg. Maj till september är den tid på året som bäver har bedömts påverkas minst av att en dammbyggnad rivs, även om det kan innebära att bävern och dess ungar kan tvingas byta boplats. En dammbyggnad som reglerar vattennivån vid bäverhyddan är samti- digt av stor betydelse för bäverns möjligheter att överleva vintern på ett normalt sätt. Det är bakgrunden till behovet av en restriktiv reglering under oktober till april.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att regleringen som gör det möjligt att ta bort bäverdammar under maj till september ska göras om från skyddsjakt till allmän jakt. Det gör det tydligare varför inga särskilda kriterier behöver vara uppfyllda för att genom- föra jakten. Sådan jakt faller in under utredningens förslag på defi- nition av allmän jakt. Utredningen föreslår vidare att det strängare kriteriet som gäller under oktober till april ska tas bort. De vanliga kriterierna för skyddsjakt34 bedöms vara tillräckliga även under den perioden. Den föreslagna regleringen bedöms vara förenlig med art- och habitatdirektivet. Den allmänna jakten inklusive möjligheten att förstöra bävers dammbyggnad under maj till september kan ses som ett genomförande av artikel 14. Skyddsjakten ses som ett genomfö- rande av artikel 16. Förslaget att ta bort det strängare kriteriet som gäller under oktober till april innebär ett mer direktivsnära genom- förande av artikel 16.
6.6Skyddsjakt på enskilds initiativ enligt bilaga 4 till förordningen
Förslag: I viltförvaltningslagen ska endast den övergripande re- gleringen om skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jakt- område finnas. Den ska även möjliggöra sådan jakt i en bostad.
Regeringen ska få meddela föreskrifter om att visst vilt får behållas vid sådan skyddsjakt.
Regleringen som rör skyddsjakt på enskilds initiativ i viltför- valtningsförordningen och bilaga 4 ska ändras på följande sätt:
•Jakträttshavarens rätt till skyddsjakt ska regleras i bilagans del a och skyddsjakt på annans jaktområde i bilagans del b.
34Jfr 23 a § jaktförordningen.
192
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
•I bilagans del b ska det anges vilket vilt som får behållas. Vild- svin ska inte få behållas, men fälthare ska få behållas.
•Bilagan ska även delas upp i skyddsjakt på viltarter som inte är unionsrättsligt skyddade och skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter.
•För de unionsrättsligt skyddade viltarterna ska kriterierna för skyddsjakt justerats så att de stämmer överens med naturvårds- direktiven.
•I bilagans del a ska jakttiden för iller, skogsmård, fälthare, röd- räv och grävling anpassas utifrån jakttiden för allmän jakt.
•I de punkter i bilagan som möjliggör skyddsjakt på en gård och i en trädgård ska även möjlighet till skyddsjakt i en bostad införas där det är relevant.
•I bilagans del a ska mårdhund, mink och vildkanin styrkas i andra punkter än den som avser skyddsjakt på främmande viltarter.
•Skyddsjakt på rödräv, hermelin, vessla, iller och skogsmård ska inte omfatta jakt på mark med jordbruksgrödor eller som an- vänds för yrkesmässig trädgårdsodling för att där förhindra skada.
•Undantag från kravet på att betala viltförvaltningsavgift ska i bilagan markeras med * vid de relevanta punkterna och del- punkterna. Undantag från kravet ska även gälla för flytt av fågelbon samt ägg eller fågelungar.
Den nuvarande regleringen och utredningens förslag
I såväl jaktlagen (1987:259) som jaktförordningen finns en detal- jerad regleringen av skyddsjakt på enskilds initiativ med specifice- rade jakttider. I lagen regleras på ett detaljerat sätt när skyddsjakt på enskilds initiativ får genomföras på någon annans jaktområde.
I 26 § och bilaga 4 till jaktförordningen regleras både jakträttshava- rens rätt till skyddsjakt på enskilds initiativ och sådan skyddsjakt som kan genomföras på någon annans jaktområde med delvis över-
193
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
lappande punkter. I bilaga 4 specificeras jakttider och kriterier för de olika arterna. Bilaga 4 gör ingen åtskillnad mellan unionsrättsligt skyddade viltarter och övriga viltarter. Uppgifter om jakt på de unions- rättsligt skyddade viltarterna och resultatet av jakten behöver enligt naturvårdsdirektiven anmälas till myndigheterna för att de ska kunna rapportera till EU-kommissionen. Kriterierna för skyddsjakt på de unionsrättsligt skyddade viltarterna i bilaga 4 stämmer inte helt över- ens med naturvårdsdirektiven. Det finns även överlapp mellan jakt- tiderna för jakträttshavrens skyddsjakt i bilaga 4 och jakttiderna som gäller för allmän jakt. Sammantaget kan regleringen beskrivas som allt för detaljerad på lagnivå, ostrukturerad och delvis otydlig. Den saknar vidare tillräcklig anpassning till naturvårdsdirektiven och till jakttiderna för allmän jakt.
Utredningen föreslår därför en rad ändringar för att ge regler- ingen en bättre systematik, tydlighet samt koppling till naturvårds- direktiven och regleringen om allmän jakt. De olika förslagen moti- veras nedan.
Endast övergripande reglering i viltförvaltningslagen
I viltförvaltningslagen bör endast den övergripande regleringen om skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde finnas. I lagen bör det anges på vilka platser som sådan skyddsjakt får genom- föras. I tillägg till dagens reglering bör det i lagen anges att jakten även kan genomföras i en bostad. Det bör avse en bostad i bred be- märkelse och även t.ex. fritidshus, under bostaden och på bostadens tak. I lagen bör det också anges att sådan skyddsjakt endast får ge- nomföras i den utsträckning det framgår av de föreskrifter som reger- ingen bestämmer. Regeringen bör vidare bemyndigas att meddela föreskrifter om att visst vilt får behållas vid sådan skyddsjakt.
En uppdelning av bilaga 4 i två delar
Jakträttshavarens rätt till skyddsjakt bör regleras i bilaga 4 del a och skyddsjakt på annans jaktområde i del b. I bilagans del b bör det anges vem som får genomföra jakten och, som i dag, under vilka förutsätt- ningar. Det innebär att det endast är punkterna i bilaga 4 del b som
194
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
möjliggör skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde. Sådan skyddsjakt är inte möjlig med stöd av bilaga 4 del a.
I bilagans del b bör det vidare anges vilket vilt som får behållas. Vildsvin bör inte få behållas, men fälthare bör få behållas. Dessa olika förslag avser att förtydliga och separera regleringen som gäller för jakträttsvarare respektive personer som får jaga på annans jaktområde. I dag får vildsvin behållas om det jagas på annans jaktområde med stöd av bilaga 4 till jaktförordningen. Med tanke på det värde som vildsvinskött har bedömer utredningen att vildsvin inte längre bör få behållas. Utredningen bedömer vidare att fälthare i likhet med flera andra mindre viltarter kan få behållas om det jagas på någon annans jaktområde med stöd av bilaga 4.
Anpassning till kriterierna enligt naturvårdsdirektiven
Bilaga 4 bör även delas upp i skyddsjakt på viltarter som inte är unions- rättsligt skyddade och skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade vilt- arter. För de unionsrättsligt skyddade viltarterna bör kriterierna för skyddsjakt justerats så att de stämmer överens med naturvårdsdirek- tiven. Förslaget avser att se till att regleringen lever upp till kraven enligt naturvårdsdirektiven. Kriterierna i bilaga 4 behöver motsvara kriterierna i artikel 9 i fågeldirektivet och artikel 16 i art- och habitat- direktivet. Vidare föreslås kravet på att det inte finns någon annan lämplig lösning tas in i bestämmelsen i förordningen.
Många av de platser och situationer när skyddsjakt på enskilds initiativ får genomföras med stöd av bilaga 4 är tydligt avgränsade. Det kan exempelvis röras sig om rätt att jaga i eller i anslutning till vissa byggnader eller särskilda områden som fält eller flygplatser. De i bilaga 4 uppräknade platserna och situationerna är typiskt sådana när skador orsakade av vilt uppstår och när annan lämplig lösning än jakt vanligen saknas. Kravet på att det inte ska finnas någon annan lämplig lösning skyddsjakt leder dock till att den enskilde jägaren i första hand måste försöka lösa den uppkomna situationen på annat sätt än att döda viltet. Utredningens bedömning är att annan lämplig lösning främst handlar om att försöka skrämma viltet när det är möj- ligt. Om skrämselförsök har gjorts utan att få den önskade effekten kan viltet ofta dödas.
195
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
Skyddsjakt på enskilds initiativ på de unionsrättsligt skyddade viltarter som finns med i bilaga 4 bedöms inte försvåra upprätthål- landet av en gynnsam bevarandestatus och en förnyad bedömning görs vid varje jakttidsöversyn.
Anpassning av jakttiden till viss jakttid för allmän jakt
I bilagans del a bör jakttiden för iller, skogsmård, fälthare, rödräv och grävling anpassas utifrån jakttiden för allmän jakt. För fåglar som omfattas av allmän jakt bör dock inte jakttiden i bilaga 4 anpassas. Det beror på att bilaga 4 möjliggör ingrepp i bon och att fåglars ägg förstörs. Det kan jakträttshavaren inte göra under allmän jakt på fåglar. Anpassningen av jakttiden för jakträttshavarens rätt till skydds- jakt på vissa arter i bilaga 4 till jakttiden för allmän jakt kan under- lätta. Anpassningen förtydligar vilken tid på året som jakt kan genom- föras utan att några kriterier är uppfyllda och utan att någon anmälan kommer att behövas, dvs. då det är allmän jakt. Upplysningar bör också tas in i de aktuella avsnitten av bilagan som hänvisar till att vissa av arterna kan omfattas av allmän jakt. Om en punkt i bilaga 4 del a omfattar flera av dessa viltarter föreslås jakttiden anpassats utifrån den tid då samtliga arter omfattas av allmän jakt. Det innebär att jakttiden för allmän jakt är längre för någon eller några av arterna. För iller och skogsmård som omfattas av bilaga V till art- och habitat- direktivet är den allmänna jakten under en viss tid på året ett genom- förande av artikel 14.
Förtydligande om skyddsjakt i en bostad i vissa fall
I de punkter i bilagan som möjliggör skyddsjakt på en gård och i en trädgård bör även möjligheten till skyddsjakt i en bostad införas där det är relevant. Det bör avse bostad i bred bemärkelse på det sätt som beskrivs ovan. Tillägget är ett förtydligande av uttrycket på en gård och förtydligar att det är möjligt med t.ex. fällor för råttor och möss i bostäder.
196
SOU 2025:125 | Genomförande av naturvårdsdirektiven |
Vissa viltarter bör strykas i vissa punkter
I bilagans del a bör mårdhund, mink och vildkanin endast finns kvar i punkten om skyddsjakt på främmande viltarter. Det beror på att jakträttshavaren får jaga sådant vilt eftersom de är främmande vilt enligt den punkten. Arterna behöver då inte omfattas av andra punk- ter som har särskilda kriterier för skyddsjakten. I del b av bilagan behöver dock arterna vara kvar eftersom jakt på främmande viltarter generellt inte är tillåten på någon annans jaktområde. Skyddsjakt på rödräv, hermelin, vessla, iller och skogsmård bör vidare inte omfatta jakt på mark med jordbruksgrödor eller som används för yrkesmässig trädgårdsodling för att där förhindra skada. Dessa små rovdjur orsakar generellt inte skada på mark med jordbruksgrödor eller som används till yrkesmässig trädgårdsodling. De äter i huvudsak bara animalier.
Undantag från kravet på att betala viltförvaltningsavgift
Undantag från kravet på att betala viltförvaltningsavgift bör i bilagan markeras med * vid de relevanta punkterna och delpunkterna. Be- stämmelsen som reglerar undantagen föreslås hänvisa till punkterna och delpunkterna som är markerade med * i bilaga 4. Undantag från kravet på att betala viltförvaltningsavgift bör även gälla för flytt av fågelbon samt ägg eller fågelungar. Den punkten har samma karaktär som de andra punkterna som omfattas av undantag och förändringen gör därför regleringen mer enhetlig.
Sammantagen beskrivning av ändringarna
De föreslagna ändringarna syftar till att ge regleringen en bättre syste- matik, tydlighet samt koppling till naturvårdsdirektiven och regler- ingen om allmän jakt. Bilagan bör inledas med en kort beskrivning av dess innehåll för att öka tydligheten. Bilaga 4 får med förslagen fler punkter än i dag eftersom vissa punkter har behövt delas upp. Vissa punkter har även slagits samman. Den föreslagna strukturen i bilaga 4 underlättar regler om anmälningsplikt och framtida förenk- lingar. Det kan också behövas ytterligare vägledning till begreppen i bilagan.
197
Genomförande av naturvårdsdirektiven | SOU 2025:125 |
6.7Ändringar i artskyddsförordningen
Förslag: Artskyddsförordningens regler om fridlysning av vilt ska inte gälla för jakt eller andra åtgärder som genomförs med stöd av viltförvaltningslagen eller viltförvaltningsförordningen.
I artskyddsförordningen finns bestämmelser om fridlysning av vilt.35 I bestämmelserna finns ett förbud mot att bl.a. fånga, döda eller störa bl.a. vilt. Av bestämmelserna framgår i dag att förbudet att fånga, döda eller störa m.m. inte gäller vid jakt och att det i fråga om jakt finns bestämmelser med motsvarande innebörd i jaktlagen och jaktförordningen.
Utredningens bedömning är att bestämmelserna i artskyddsförord- ningen som reglerar fridlysning av vilt ska ändras så att hänvisningen görs till den föreslagna lagen och förordningen, dvs. viltförvaltnings- lagen och viltförvaltningsförordningen. Det bör även förtydligas i artskyddsförordningen att fridlysning utöver jakt, inte gäller vid andra åtgärder som genomförs med stöd av viltförvaltningslagen eller vilt- förvaltningsförordningen, exempelvis avlivning och störning av vilt. Utredningen bedömning är att det underlättar både för myndigheter och enskilda att enbart ha ett regelverk att förhålla sig till när jakt
m.m.genomförs. Ändringen är möjlig eftersom genomförandet av naturvårdsdirektiven säkerställs genom båda regelverken. Följande justerade formulering som upplyser om det bör därför också finnas i bestämmelserna: I fråga om sådan jakt eller andra åtgärder finns be- stämmelser med motsvarande innebörd i dessa författningar.
354 och 4 a §§ artskyddsförordningen.
198
7Övriga ändringar som berör lagnivån
I det här kapitlet hanteras vissa frågor som inte pekas ut särskilt i utredningens direktiv. Förslagen är en följd av den allmänna över- synen av jaktlagstiftningen. I kapitlet samlas de förslag som rör änd- ringar på lagnivå eller på både lag- och förordningsnivå.
7.1Grundläggande bestämmelser inom viltförvaltningen
7.1.1Viltet ska visas hänsyn och får inte ofredas eller skrämmas
Förslag: Var och en ska visa viltet hänsyn. Vilt ska kunna förföljas vid andra tillfällen än vid jakt som framgår av lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Länsstyrelsen ska ges möj- lighet att vidta lämpliga åtgärder på någon annans fastighet i syfte att motverka att skador orsakas av björn, varg, trana, gäss eller svanar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska få meddela föreskrifter om åtgärder för att motverka ska- dor av vilt som får genomföras även om viltet ofredas.
Att viltet ska visas hänsyn är en viktig del i viltförvaltningen. Bak- grunden är att mänsklig påverkan på viltet kan ske även när syftet inte är jakt eller andra former av brukande av vilt, t.ex. vid terräng- körning, transport på vatten eller vid idrottstävlingar. Viltet behö- ver ro under alla delar av året men särskilt under uppfödnings- och parningstid. Olika mänskliga aktiviteter i naturen kan påverka viltet och en särskild bestämmelse som skyddar viltet och som ställer krav
199
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
på att var och en ska visa viltet hänsyn är nödvändig att ha i viltför- valtningslagen på samma sätt som i jaktlagen (1987:259). Utredning- ens bedömning är att kravet i den föreslagna bestämmelsen om att var och en ska visa viltet hänsyn räcker för att omfatta alla de typer av aktiviteter som kan störa viltet, allt från att människor rör sig i skogen till mer organiserade aktiviteter i form av idrottstävlingar eller liknande. Det behövs därför inte som i dag en särskild reglering kring idrottstävlingar och liknande.
I dag får vilt enbart ofredas vid jakt eller för att motverka skador av vilt. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör att vilt ofredas eller förföljs även i andra fall om det följer av viltförvaltningslagen eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. I bestämmelsen för- tydligas att vilt kan ofredas, skrämmas eller förföljas vid andra till- fällen än vid jakt eller för att förhindra skador av vilt, exempelvis vid jaktträning eller jaktprov med hund.
Inom uttrycket att ofreda vilt ryms inte sådana handlingar där någon tillfälligt skrämmer bort vilt som befinner sig i närheten och som orsakar olägenhet. Det innebär inte heller att personen bryter mot skyldigheten att visa viltet hänsyn. Det handlar då om situatio- ner då enskilda av olika anledningar kan behöva mota eller schasa vilt, som där orsakar olägenhet, från sitt direkta närområde. Med detta avses vardagliga situationer, t.ex. där vilda fåglar som är närgångna schasas från ett cafébord eller en parkbänk. Det kan även röra sig om de tillfällen då exempelvis rådjur motas från rabatten på en tomt som inte nödvändigtvis ägs av den som befinner sig på tomten. De handlingar som då omfattas är sådana som görs av enskilda utan större reflektion, som att vifta med handen eller ta några steg mot viltet.
Av den föreslagna bestämmelsen framgår att fastighetsägaren får genomföra lämpliga åtgärder i syfte att motverka skador av vilt. Detta inbegriper även att någon annan kan göra det åt fastighetsägaren på dennes uppdrag. Med lämpliga åtgärder avses olika typer av skrämsel- åtgärder. Det kan exempelvis röra sig om ljud- eller ljusskrämmor.
En möjlighet bör införas för länsstyrelsen att vidta lämpliga åt- gärder på någon annans fastighet i syfte att motverka att skador orsa- kas av björn, varg, trana, gäss eller svanar. Regleringen behövs för att möjliggöra för länsstyrelsen att inom ramen för sitt arbete med viltförvaltning t.ex. skrämma bort vissa stora rovdjur som uppehåller sig nära tamdjur eller bebyggelse eller vissa vilda fåglar som uppehåller sig vid fält med grödor.
200
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
Utredningen föreslår slutligen att regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer ska ges möjlighet att meddela ytter- ligare föreskrifter om åtgärder för att motverka skador av vilt som får genomföras även om viltet ofredas. Det kan t.ex. handla om att skrämma viltet. Föreskrifterna kan både avse åtgärder som fastig- hetsägaren och andra får genomföra. Förslaget utvecklar bemyndi- gandet som i dag finns i 5 § tredje stycket jaktlagen.
7.1.2Jaktens genomförande och eftersök vid jakt m.m.
Förslag: Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast genom- föra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas. Åtgärderna ska genomföras även om viltet tagit sig in på någon annans jaktområde. För vissa viltarter har jägaren en skyldighet att underrätta jakträttshavaren eller fastighetsägaren i sådana situationer.
Avlivning av vilt ska genomföras så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Viltet får endast avlivas om det följer av denna lag eller annan lag.
Den skyldighet som i dag finns för jägaren att snarast vidta de åtgär- der som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och avlivas får även genomföras på någon annans jaktområde. Detta framgår där- emot inte uttryckligen av jaktlagstiftningen. En ny bestämmelse som förtydligar att eftersök ska genomföras även om viltet tagit sig in på någon annans jaktområde ska därför införas i viltförvaltningslagen. Den jägare som skadskjutit ett vilt kan själv spåra upp och döda viltet eller vidtala någon annan att göra det.
Eftersök vid jakt är en del av jakten. Vid jakten får endast de vapen och jaktmedel i övrigt användas som regeringen föreskriver. Precis som i dag får vid eftersök annars otillåtna jaktmedel och jaktmeto- der användas, t.ex. motorfordon och lampor, vilket följer av skriv- ningen i bestämmelsen om att jägaren snarast ska genomföra de ”åt- gärder som behövs” för att spåra upp och döda viltet. Bestämmelsen ska i denna del läsas som att jägaren får använda de jaktmedel och jakt- metoder som krävs för att förkorta viltets lidande.
201
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
Av bestämmelsen framgår vilka arter som jägaren är skyldig att underrätta jakträttshavaren eller fastighetsägaren om i de fall ett sådant vilt har skadats vid jakt på ett jaktområde och viltet därefter tagit sig in på någon annans jaktområde. De arterna motsvarar de som återfinns i 40 § jaktförordningen (1987:905) (sammanstötning med motorfordon) med undantag för utter och örn. De i bestämmel- sen uppräknande arterna är arter som jakt ofta riktas mot vilket resul- terar i ett ökat antal eftersök kopplat till arterna. Flera av arterna har ökat i antal sedan den jaktlagens tillkomst varför en uppdatering av bestämmelsen är nödvändig. I relation till arter har i bestämmelsen ”hjort” ersatta av kronhjort och dovhjort.
När vilt avlivas med stöd av dagens bestämmelser gäller samma regler som vid jakt i fråga om att det ska genomföras så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och att människor och egendom inte ut- sätts för fara. Utredningens bedömning är att en bestämmelse ska införas i viltförvaltningslagen som förtydligar att avlivning ska jäm- ställas med jakt i dessa avseenden så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och att människor och egendom inte utsätts för fara.1 En be- stämmelse bör även införas som förtydligar att viltet endast får av- livas om det följer av viltförvaltningslagen eller av annan lag. Andra lagar som har bestämmelser om avlivning av vilt är exempelvis djur- skyddslagen (2018:1192)2 och reglerna om nöd i brottsbalken (1962:700).
7.1.3Fastighetsägarens medgivande för utsättning av vilt
Förslag: Fastighetsägarens medgivande ska krävas för att sätta ut vilt i frihet om inte annat följer av viltförvaltningslagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. De olika bestämmelserna i lagen och förordningen som möjliggör undantag från kravet på fastighetsägarens medgivande anger det uttryckligen.
Regleringen i fråga om krav på fastighetsägarens medgivande för att vilt ska få sättas ut i frihet är inte tydlig i dagens jaktlagstiftning. I något fall framgår kravet uttryckligen.3 I övrigt regleras inte frågan.
1Det finns även bestämmelser om djurskydd i djurskyddslagen och djurplågeri i brottsbalken.
2Se 5 kap. 1 § djurskyddslagen.
341 § tredje stycket jaktförordningen.
202
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
Åtgärden att sätta ut vilt i frihet bör ur ett civilrättsligt perspektiv vara en del av äganderätten till en fastighet. När det är möjligt med undantag från förbudet i lagstiftningen att sätta ut vilt i frihet bör det därför anses krävas fastighetsägarens medgivande. Utredningen föreslår att det införs en särskild bestämmelse i viltförvaltningslagen som förtydligar detta. Om det är så att fastighetsägaren i vissa fall i dag inte har tillfrågats inför utsättning av vilt kommer den före- slagna bestämmelsen innebära att en ändrad hantering behövs, t.ex. genom att frågan regleras i jakträttsupplåtelser för den som vill sätta ut vilt för jakt.
Det finns vidare situationer när det är befogat med undantag från kravet på fastighetsägarens medgivande. På flera ställen i viltförvalt- ningslagstiftningen föreslås jakt kunna medges på någon annans jakt- område. Om sådan jakt t.ex. innebär att ett vilt fångas in för under- sökning och märkning bör viltet sedan kunna sättas ut i frihet igen utan fastighetsägarens medgivande. Om jakt på någon annans jakt- område genomförs med hjälp av fångstredskap och fel vilt fångas in i redskapet bör viltet kunna sättas ut i frihet igen utan fastighets- ägarens medgivande. Det kan således röra situationer där samma vilt fångas och sedan släpps på samma fastighet. Utredningen föreslår mot den bakgrunden tillägget att fastighetsägarens medgivande krävs om inte annat följer av lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Utredningen föreslår också att de olika bestämmelserna i lagen och förordningen som möjliggör undantag från kravet på fas- tighetsägarens medgivande uttryckligen anger det.
7.2Jakträtt och jakt på någon annans jaktområde
7.2.1Jakträtt på en väg
Förslag: En bestämmelse som förtydligar när någon har jakträtt på en väg ska införas i viltförvaltningslagen.
I fråga om vägar görs i dag undantag från regeln om fastighetsägarens jakträtt för det fall någon äger en väg utan att samtidigt äga angrän- sande mark. Jakträtten på vägen tillkommer då inte dess ägare utan i stället ägaren eller ägarna av den angränsande marken. Vanligen ägs vägen av ägaren eller ägarna till angränsande mark och frågan om vem
203
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
som har jakträtt avgörs då av fastighetsägarens jakträtt på den angrän- sande fastigheten. Går vägen i gränsen mellan två fastigheter så har antingen båda fastighetsägarna jakträtt över hela vägområdets bredd
–det gäller när en tredje person äger vägen – eller var och en av fas- tighetsägarna jakträtt bara på den del av vägområdet som ingår i den egna fastigheten. I den föreslagna bestämmelsen görs en förtydligande uppräkning av de situationer där någon kan ha jakträtt på en väg.
7.3Olika former av jakt och bemyndiganden om jakt och begränsningar av jakten
Förslag: Jakt får genomföras som allmän jakt, populationsregle- rande jakt, skyddsjakt, forskningsjakt, jakt av naturvårdsskäl, efter- sök, jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning eller jakt som innebär att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl enligt lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om jakttider och jaktmetoder för allmän jakt och om populationsreglerande jakt, skyddsjakt, jakt av natur- vårdsskäl samt jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning. Regler- ingen om förvaltningsmärkning av vilt ska justeras för att det ska kunna räknas som jakt av naturvårdsskäl. Föreskrifter om forsk- ningsjakt och jakt av naturvårdsskäl får innebära att jakten genom- förs på någon annans jaktområde och att vilt som dödas eller fångas och ägg som tas tillfaller någon annan än jakträttshavaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att jakt med skjutvapen på vissa viltarter endast får genomföras under vissa tider på dygnet och då under vissa förutsättningar. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om jaktresultat efter populationsreglerande jakt på älg och kronhjort.
Utredningen föreslår en ny bestämmelse som reglerar vilka olika former av jakt som får genomföras och att sådan jakt regleras när- mare i lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det omfattar även föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen
204
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. De olika jaktformerna är inte överlappande. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga regleringen kring jakt på lagnivå så att det inte bara är genom bemyndiganden som det framgår vilka olika former av jakt som är möjliga enligt lagstiftningen. Bestämmelsen använder termer från definitionerna för jakt och olika former av jakt i 1 kap. viltför- valtningslagen. Syftet med termerna och definitionerna är att förtyd- liga och förenkla regleringen.
Utredningen föreslår vidare att bemyndigandena för att meddela föreskrifter om jakt förtydligas och förenklas. När det gäller allmän jakt bör bemyndigandet avse både jakttider och jaktmetoder efter- som de båda regleras i bilaga 1 till jaktförordningen och regleringen föreslås finnas kvar. Det bör även förtydligas att bemyndigandet om- fattar jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning eftersom sådan jakt är tillåten året om och nu definieras som en egen jaktform. När det gäller skyddsjakt och populationsreglerande jakt bör bemyndigan- dena avse jakten och inte som i dag tillstånden eller besluten om jakt. Föreskrifter som avser beslut om jakt blir generellt krångliga att utforma och svåra att förstå. Utredningen bedömer att det inte behövs bemyndiganden i fråga om eftersök eller jakt som innebär att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl.
Utredningen föreslår ett bemyndigande i viltförvaltningslagen att meddela föreskrifter om jakt av naturvårdsskäl. Bemyndigandet bör omfatta jakt för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer, vilket i dag räknas som skyddsjakt.4 Bemyndigandet bör också omfatta jakt för återinplantering eller återinförande av en vilt- art. Den regleringen är i dag en del av regleringen om jakt i veten- skapligt syfte.5 Utredningen föreslog i delbetänkandet en reglering som möjliggör förvaltningsmärkning av vilt genom ett bemyndigande på lagnivå och en särskild bestämmelse om förvaltningsmärkning av varg på förordningsnivå.6 Dessa bestämmelser bör justeras för att för- valtningsmärkningen ska kunna räknas som jakt av naturvårdsskäl. Utredningen föreslår därför att formuleringen som ett led i att skydda eller bevara vilt respektive varg läggs till i bestämmelserna.
Bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer att meddela föreskrifter om forskningsjakt och jakt
423 a § jaktförordningen.
524 § jaktlagen och 31 § jaktförordningen.
6SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstiftningen, avsnitt 4.4.
205
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
av naturvårdsskäl bör ange att föreskrifterna får innebära att jakten kan genomföras på någon annans jaktområde och att vilt som dödas eller fångas och ägg som tas kan tillfalla någon annan än jakträtts- havaren. Av 24 § jaktlagen framgår i dag att föreskrifter om jakt för vetenskapliga ändamål får innebära att jakten kan genomföras på någon annans jaktmark. Samma behov kan även finnas när det gäller jakt av naturvårdsskäl, varför motsvarande reglering även bör gälla för sådan jakt. Det kan vidare förekomma behov vid både forsknings- jakt och jakt av naturvårdsskäl att behålla vilt eller ägg för t.ex. ytter- ligare undersökningar, forskning eller utsättning av vilt. Det bör för- tydligas i bemyndigandet att det är möjligt att meddela föreskrifter om det.
Utredningen bedömer att det finns ytterligare ett par bemyndi- ganden som rör begränsningar av jakt som bör förtydligas. Reger- ingen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om att jakt med skjutvapen på vissa viltarter endast får genomföras under vissa tider på dygnet och då under vissa förutsätt- ningar. Det motsvarar bemyndigandet i 30 § tredje stycket jaktlagen. Det bör förtydligas att bemyndigandet rör jakt med skjutvapen på vissa viltarter som endast får genomföras under vissa tider på dygnet och att jakten då får genomföras under vissa förutsättningar, t.ex. en- bart med vissa jaktmetoder. Regleringen på förordningsnivå rör både begränsning av tiden på dygnet för jakt med skjutvapen på vissa vilt- arter och att jakten under viss del av den tiden bara får genomföras som vakt- eller smygjakt.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör vidare få meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om jaktresul- tat efter populationsreglerande jakt på älg och kronhjort. Det mot- svarar bemyndigandet i 26 § första stycket 1 jaktlagen om vilt som har fällts under jakt. Det bör förtydligas att anmälningsskyldigheten kan avse jaktresultatet och inte enbart vilt som fällts eller dödats. Ett jaktresultat kan också vara att inget vilt dödades under jakten. Vid populationsreglerande jakt på älg och kronhjort har länsstyrelsen inom ramen för förvaltningen behov av att få in information om jakt- resultatet i sin helhet och inte enbart information om vilt som dödats.
206
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
7.4Jaktledare
Förslag: Jaktledare krävs vid populationsreglerande jakt på älg, kronhjort, björn, lodjur, järv och varg. Jaktledaren ska ansvara för att organisera jakten samt för att hålla sig uppdaterad om och in- formera jaktdeltagarna om tilldelning och säkerhet. Jaktledaren ska inte ta över den enskilde jägarens ansvar för att följa lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om jaktledare.
I dag krävs en jaktledare vid jakt på älg och kronhjort inom skötsel- områden och licensområden samt vid licensjakt på stora rovdjur. Så- dan jakt genomförs ofta av flera jägare tillsammans. Det finns behov av att organisera och koordinera jakten och att se till att den blir säker när den genomförs av flera tillsammans. Det är bakgrunden till kraven på jaktledare. Kraven framgår i dag av Naturvårdsverkets föreskrif- ter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort7 och av länsstyrelsernas beslut om licensjakt på stora rovdjur.
Utredningen bedömer att systemet med jaktledare för viss jakt är ändamålsenligt, men att det övergripande bör regleras på lagnivå för att öka tydligheten och rättssäkerheten. Utredningen föreslår där- för en reglering i viltförvaltningslagen om att jaktledare krävs för viss populationsreglerande jakt och vad jaktledarens ansvar är på övergri- pande nivå. Jaktledaren bör ansvara för att organisera jakten samt för att hålla sig uppdaterad om och informera jaktdeltagarna om tilldel- ning och säkerhet. En viktig begränsning bör samtidigt vara att jakt- ledaren inte tar över den enskilde jägarens ansvar för att följa lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det bör också för- tydligas att om sådan jakt genomförs av en ensam jägare anses denne vara jaktledaren.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör vidare kunna meddela ytterligare föreskrifter eller besluta om när det krävs en jaktledare och jaktledarens ansvar. I viltförvaltningsför- ordningen bör det regleras att det krävs en jaktledare vid populations- reglerande jakt på älg, kronhjort, björn, lodjur, järv och varg. Natur- vårdsverket föreslås få meddela ytterligare föreskrifter om jaktledare vid sådan jakt.
7Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kron- hjort, 48, 54 och 61 §§.
207
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
7.5Reglering om förvaltning av älg och kronhjort
Förslag: Den övergripande regleringen om älgförvaltningsområ- den, kronhjortsskötselområden och kronhjortsområden ska finnas på lagnivå. Regeringen och Naturvårdsverket ska få meddela ytter- ligare föreskrifter om dessa områden och om älgförvaltningsgrup- per. De ska också få meddela föreskrifter om älgskötselområden och tilldelningsområden för älgjakt samt om avgifter för registre- ring av sådana områden. Regeringen ska få bestämma vilken av- skjutning av vuxna älgar som ett älgskötselområde ska medge.
Länsstyrelsen ska pröva frågan om en skötselplan för ett älg- skötselområde eller kronhjortsskötselområde kan fastställas för att jakt ska kunna genomföras med stöd av skötselplanen. Läns- styrelsen ska årligen besluta om populationsreglerande jakt på älg inom tilldelningsområden för älgjakt. Länsstyrelsen i Skåne län får efter ansökan besluta om populationsreglerande jakt på kron- hjort inom tilldelningsområden för kronhjortsjakt. Besluten om sådan jakt i tilldelningsområden får innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl.
Regleringen om förvaltning av älg och kronhjort återfinns i dag i jakt- lagen, jaktförordningen och Naturvårdsverkets föreskrifter. Det är främst regleringen av älgskötselområden och licensområden för älg- jakt som regleras på lagnivå. Utredningen föreslår att även älgförvalt- ningsområden, kronhjortsskötselområden och kronhjortsområden ska regleras på lagnivå utan att regleringen ändras i sak. Innehållet i förvaltningen av älg och kronhjort är, utöver vissa utpekade frågor, avgränsat från utredningen uppdrag. Den föreslagna regleringen på lagnivå bidrar till en ökad enhetlighet och motiveras av att regler- ingen styr möjligheterna till jakt på älg och kronhjort.
Utredningen föreslår att termen licensområden byts ut mot till- delningsområden i samband med att termen licensjakt ersätts med populationsreglerande jakt. Tilldelningsområden är en mer beskri- vande term som syftar på att länsstyrelsen beslutar om jakttilldel- ningen för dessa områden.
Bestämmelsen om registrering av kronhjortsskötselområden i viltförvaltningslagen bör, för att öka tydligheten, utformas på samma sätt som den om älgskötselområden som anger när länsstyrelsen får vägra att registrera och får avregistrera ett skötselområde. Av 4 §
208
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
jaktförordningen framgår att ett område som har sådan storlek och arrondering att det medger vård av en i huvudsak egen kronhjorts- stam av länsstyrelsen får registreras som kronhjortsskötselområde.
Utredningen bedömer att det även får anses ge länsstyrelsen rätt att vägra att registrera och att avregistrera ett kronhjortsskötselområde.
Bestämmelsen om populationsreglerande jakt på kronhjort i Skåne län i viltförvaltningslagen bör innehålla ett par förtydliganden jämfört med 4 § jaktförordningen. Den bör förtydliga att kronhjortsområden inrättas för att förvalta den ursprungliga svenska underarten av kron- hjort.8 Det är orsaken till att förvaltningen av kronhjort sker på ett annat sätt i Skåne län jämfört med i övriga delar av landet. Bestäm- melsen bör också förtydliga att jakten får genomföras efter ansökan och beslut av länsstyrelsen. Det framgår i dag av Naturvårdsverkets föreskrifter.9
Den utökade regleringen på lagnivå bör åtföljas av utökade be- myndiganden för regeringen och Naturvårdsverket att meddela före- skrifter om de olika sortens områden som finns i förvaltningen av älg och kronhjort och om avgifter för registrering av älgskötselom- råden och tilldelningsområden för älgjakt. Sådana bemyndiganden behövs för motsvarande reglering som den som i dag finns på för- ordningsnivå och i Naturvårdsverkets föreskrifter.
Utredningen föreslår att det ska vara regeringen som helt bestäm- mer vilken avskjutning av vuxna älgar som ett älgskötselområde ska medge för att kunna registreras. I dag anges huvudregeln i jaktlagen och undantaget i jaktförordningen. Syftet med förändringen är att underlätta för ändringar av regleringen i förordningen om det behövs t.ex. p.g.a. förändringar av älgpopulationens storlek.
I Naturvårdsverkets föreskrifter finns i dag reglering av länssty- relsens fastställande av skötselplaner för älgskötselområden och kron- hjortsskötselområden samt om länsstyrelsens beslut om jaktlicenser i det som i dag kallas licensområden. Utredningen föreslår att denna reglering på övergripande nivå tas in i viltförvaltningsförordningen. Det förtydligar regleringen och klargör förutsättningarna för popu- lationsreglerande jakt på älg och kronhjort. Den mer detaljerade re- gleringen bör även fortsatt finnas i Naturvårdsverkets föreskrifter.
8Se Länsstyrelsen i Skåne län, Regional förvaltningsplan för kronhjort (kronvilt), Nominat- underarten 2023–2026.
959–61 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort.
209
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
7.5.1Allmän jakt på älgkalv
Förslag: Bemyndigandet att meddela föreskrifter om allmän jakt i viltförvaltningslagen ska begränsas så att det, när det gäller älg, enbart kan avse jakt på älgkalv och inte kan avse områden som länsstyrelsen har registrerat för älgjakt.
Jakt på älgkalv utanför områden för älgjakt ska flyttas från bi- laga 2 till bilaga 1 viltförvaltningsförordningen och räknas som allmän jakt.
Jakt på älg utanför områden som länsstyrelsen har registrerat för älg- jakt får i dag endast avse älgkalv och jakttiden är enbart fem dagar. Det avser att skapa incitament för att registrera mark i ett älgsköt- selområde eller ett licensområde för älgjakt. Utredningen föreslår att denna jakt nu ska räknas som allmän jakt eftersom det är jakt utan föregående beslut och utan antalsbegränsning som styrs av tiden för jakt. Det motsvarar dagens reglering av jakt på kronhjortskalv utan- för skötselområden, som är allmän jakt. I jaktlagen finns begräns- ningar när det gäller jakt på älg utanför områden som länsstyrelsen har registrerat för älgjakt.10 Sådan jakt får endast avse älgkalv. Mot- svarande begränsning bör nu föras in i bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om allmän jakt. Det innebär att systemet med populationsreglerande jakt på älg bevaras.
7.6Jaktmedel, hjälpmedel och jaktmetoder
Förslag: Det ska inte vara tillåtet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångstredskap eller med vapen som kan användas för jakt.
Jakt med hund som förföljer vilt får inte genomföras så att drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde.
Av 35 § jaktlagen framgår att det med fångstredskap eller vapen som kan användas för jakt inte är tillåtet att ta vägen över annans jaktområde. Utredningens bedömning är att en bestämmelse ska införas i viltförvaltningslagen om att det inte är tillåtet att befinna
1033 § fjärde stycket jaktlagen.
210
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
sig, även kortvarigt, på någon annans jaktområde. Uttrycket ”att ta vägen över” kan antyda att det krävs att någon faktiskt korsar hela eller delar av ett jaktområde för att bestämmelsen ska vara tillämp- lig och att det då inte skulle räcka med att exempelvis enbart stå på någons mark.
Av bestämmelsen ska även framgå att det är tillåtet att röra sig på annans jaktområde med vapen eller fälla om det sker på vägar som är upplåtna för allmänheten, om det är nödvändigt för att nå det egna jaktområdet eller om det sker i lovliga ärenden. Begreppet lovliga ärenden är tänkt att fånga upp situationer som är svåra att förutse i förväg. Exempel på uppenbart lovliga ärende är de åtgärder som genomförs med stöd av bestämmelser i 2 och 6 kapitlet viltförvalt- ningslagen som rör eftersök och skyddsjakt. Bestämmelsen har inget krav på att en hund som medförs ska vara kopplad. I dag finns ett sådant krav när någon tar vägen över någon annans jaktområde. Ut- redningens bedömning är att vid vissa lovliga ärenden, exempelvis eftersök och skyddsjakt, kan hunden inte hållas kopplad. I stället får 16 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter fånga upp de situationer där någon har lovliga ärenden men inte rätt enligt jaktlagen att ha hunden lös.
Av 32 § jaktlagen framgår att jakt med drivande hund inte får ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvud- sakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.
Utredningens bedömning är att en bestämmelse ska införas i vilt- förvaltningslagen om att jakt med hund som förföljer vilt inte får genomföras så att drevet huvudsakligen går på någon annans jakt- område. Utredningens bedömning är att ordet ”förutses” bör tas bort och att det som förbjuds i bestämmelsen är att hunden faktiskt huvudsakligen driver på någon annans jaktområde. Både den nuva- rande och den föreslagna bestämmelsen är förenade med straff om de inte följs. För att det ska vara tydligt för den enskilde när bestäm- melsen gäller bör hundens faktiska beteende vara mer intressant än vad som kan förutses. Det finns olika typer av hundar som även inom rasen kan skilja sig åt från varandra varför en bedömning av om ett drev i förväg kan förutses gå på någon annans jaktområde är svår att göra. Det är då även svårt att bedöma när någon brutit mot den nuvarande bestämmelsen. I den föreslagna bestämmelsen tas således inte hänsyn till vad som kan förutses av jägaren, exempelvis i relation till storleken på den mark jakten genomförs på eller hundens bete-
211
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
ende, utan enbart om drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde eller inte.
Förslag: Vilka specifika jaktmedel som ska tillåtas samt begräns- ningar i användandet av belysning ska regleras i Naturvårdsverkets föreskrifter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om tillstånd och andra villkor för att använda vapen, fångstredskap och andra jaktmedel.
Den som importerar ett fångstredskap av en typ som har prö- vats i ett annat EU-land, Turkiet eller ett EFTA-land som har undertecknat EES-avtalet ska anmäla det till Naturvårdsverket.
Bestämmelser om att vid jakt tillåta elektronisk bildförstärkare, elek- tronisk bildomvandlare, värmekamera samt fast och rörlig belysning återfinns i dag på förordningsnivå. Utredningens bedömning är att vilka specifika jaktmedel, dvs. elektronisk bildförstärkare, elektro- nisk bildomvandlare och värmekamera, som ska tillåtas samt begräns- ningar i användandet av belysning i stället ska regleras i Naturvårds- verkets föreskrifter. Utvecklingen inom området jaktmedel har på senare år gått fort framåt och det finns därför ett värde i att den natio- nella viltmyndigheten ges möjlighet att hålla regelverket kring dessa uppdaterade och välavvägda i relation till viltförvaltningen.
Utredningens bedömning är att en förtydligande bestämmelse ska införas i viltförvaltningslagen om att regeringen eller den myn- dighet regeringen bestämmer ska bemyndigas att föreskriva om till- stånd och andra villkor för att använda vapen, fångstredskap och andra jaktmedel. I viltförvaltningsförordningen finns bestämmelser om att jägaren vid jakt med skjutvapen inte får gillra, fjärrstyra eller på annat sätt avfyra vapnet på avstånd. Det finns även bestämmelser om hur vilt som fångats i fångstredskap ska hanteras vid vittjningstillfället. Båda dessa bestämmelser baseras på detta bemyndigande.
Utredningen bedömning är att en ny reglering ska införas som ställer krav på att den som importerar ett fångstredskap av en typ som har prövats i ett annat EU-land, Turkiet eller ett EFTA-land som har undertecknat EES-avtalet ska anmäla det till Naturvårds- verket om redskapet inte redan har anmälts. I dag saknas krav på att en särskilt utpekad är skyldig att anmäla ett sådant fångstredskap,
212
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
vilket gör regleringen otydlig. Den som importerar ett fångstredskap kan både vara den som gör det för att släppa ut det på marknaden eller för att använda det själv.
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska få meddela föreskrifter om jaktmetoder och om vilka jakt- metoder som inte får användas vid jakten. Naturvårdsverket ska få meddela föreskrifter om åtling och om användandet av belys- ning eller vapentillbehör som inte är jaktmedel vid jakt. Bestäm- melsen om att åtel får användas vid jakt ska tas bort.
I dag finns en allmänt hållen huvudregel om jaktmetoder i 27 § jakt- lagen. Där föreskrivs att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Det finns även mer specifika föreskrifter om jaktmetoder som bl.a. rör att jakt inte får genomföras från motordrivna fortskaff- ningsmedel och begränsningar av användandet av belysning vid jakt. Den föreslagna bestämmelsen ger regeringen en uttrycklig möjlig- het att föreskriva om olika jaktmetoder och hur de får användas samt en möjlighet att begränsa vissa jaktmetoder. Sådana begränsningar föreslås bl.a. i viltförvaltningsförordningens bilaga 5.
Den föreslagna definitionen av jaktmedel11 innebär att åtlar inte räknas som jaktmedel. I stället för regeringens bemyndigande om jaktmedel kan det föreslagna bemyndigande om jaktmetoder utgöra stödet för Naturvårdsverkets bemyndigande att föreskriva om an- vändandet av åtel m.m.12 Genom regleringen och den föreslagna defi- nitionen av jaktmedel behövs inte den nuvarande bestämmelsen i jakt- förordningen om att åtel får användas vid jakt eftersom jaktmetoder generellt är tillåtna och den bör därför tas bort.
Naturvårdsverket bör vidare få meddela föreskrifter om användan- det av belysning eller vapentillbehör som inte är jaktmedel vid jakt. Behovet av ett bemyndigande om belysning beskrivs tidigare under detta avsnitt. Användandet av vapentillbehör regleras i dag i Natur- vårdsverkets föreskrifter som förtydligar vilka vapentillbehör som får användas vid jakt eftersom de annars kan vara förbjudna som jakt- medel. Föreskrifterna är meddelade med stöd av bemyndigandet om
111 kap. 16 § viltförvaltningslagen.
1215 § 4–5 jaktförordningen.
213
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
jaktmedel. Den föreslagna snävare definitionen av jaktmedel inne- bär att vissa vapentillbehör inte anses vara jaktmedel. Det innebär att Naturvårdsverket behöver ett bemyndigande för att hantera de nuvarande föreskrifterna som i delar kommer att kunna upphävas eftersom de inte längre behövs.
7.7Motordrivna fortskaffningsmedel
7.7.1Förbud mot motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt
Förslag: Motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motor- drivna anordningar får inte användas vid jakt, varken från eller med hjälp av. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från förbudet och om förbud mot att använda transportmedel vid jakt.
Den myndighet som beslutar om en viss jakt ska få besluta om undantag från förbudet om det finns särskilda skäl.
I dagens regelverk finns en uppräkning av olika situationer när motor- drivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar inte får användas vid jakt. Utredningens bedömning är att det inte behöver framgå av bestämmelsen de olika situationer då motor- drivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar inte får användas vid jakt. I stället anser utredningen att det räcker med en bestämmelse som slår fast att motordrivna fortskaffnings- medel eller andra motordrivna anordningar inte får användas vid jakt (se definition av jakt i 1 kap. 6 § viltförvaltningslagen), varken från eller med hjälp av. Den föreslagna bestämmelsen täcker alla de nuvarande uppräknande situationerna. Bestämmelsens innebörd är således oförändrad mot vad som gäller i dag. Om motordrivna an- ordningar används vid andra situationer än jakt kan det exempelvis bryta mot förbudet mot att ofreda vilt. Förbudet i bestämmelsen gäller förfaranden som har betydelse för jaktens förlopp och där motordrivna fortskaffningsmedel eller anordningar används under själva jakten. Det finns däremot inte några hinder mot att använda motordrivna fortskaffningsmedel före och efter jakten eller under avbrott i jakten. Motordrivna anordningar omfattar exempelvis drö- nare men även motorsågar vars buller kan användas för att avleda
214
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
viltets uppmärksamhet. Utredningens bedömning är att den som söker efter exempelvis spår eller spillning efter ett vilt även söker efter själva viltet. Det betyder att jakt genomförs om ett vilt spåras under jakt i syfte att fånga eller döda viltet.
Utredningens bedömning är att regeringen ska få meddela före- skrifter om undantag från förbudet och om förbud mot att använda transportmedel vid jakt. Det ska även vara möjligt för den myndig- het som beslutar om viss jakt att besluta om undantag från förbudet om det finns särskilda skäl. Det finns vissa tillfällen då motordrivna fortskaffningsmedel är nödvändiga för att genomföra jakt på ett effek- tivt sätt, exempelvis vid olika typer av skyddsjakt. Det finns vidare behov av särskild reglering om förbud mot transportmedel vid jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter motsvarande de som i dag finns i bilaga 5 till jaktförordningen. Utredningen lämnar även förslag på att undantag från förbudet ska ges för rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder så att dessa ska kunna genomföra jakt på lika villkor, se avsnitt 6.4.
7.7.2Transport av skjutvapen med motordrivet fordon i terräng
Förslag: Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng utom vid vissa tillfällen.
Det är viktigt att en bestämmelse som reglerar när skjutvapen får med- föras vid färd med motordrivet fordon i terräng finns i viltförvalt- ningsförordningen. Att ha möjlighet att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng kan exempelvis vara nödvändigt vid myndigheters tjänsteutövning, för att genomföra skyddsjakt eller inom renskötseln. Motordrivna fordon i terräng kan däremot även missbrukas för att exempelvis genomföra illegal jakt. Utredningens bedömning är därför att en bestämmelse ska införas i viltförvaltnings- förordningen som ställer upp ett generellt förbud mot att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng samt undan- tag från detta. Det motsvarar delar av 22 § jaktförordningen. Den föreslagna bestämmelsen räknar upp vissa tillfällen som utgör undan- tag från huvudregeln. Det bör även som i dag finnas en möjlighet för länsstyrelsen att i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medge
215
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
undantag förbudet om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl.
Av 22 § jaktförordningen framgår att om ett skjutvapen förvaras i ett motordrivet fortskaffningsmedel får det inte finnas ammunition i vapnets patronläge eller magasin. Utredningens bedömning är att bestämmelser om hur vapen ska förvaras vid transport m.m. redan finns i vapenlagen samt i polismyndighetens föreskrifter. Enligt 5 kap. 4 § vapenlagen (1996:67) ska den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen. Vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nerpackat.
Utredningens bedömning är att den reglering som följer av vapen- lagen är mer anpassad till de vapen som numera används vid jakt. Majoriteten av dagens jaktvapen har exempelvis magasin som kan tas ur vapnet och placeras i en ficka eller liknande. Om det fortfa- rande finns ammunition kvar i ett sådant magasin har ingen bety- delse vid förflyttning under jakt och det är heller inte otillåtet enligt vapenlagen. Regleringen om att det inte får finnas ammunition i vap- nets magasin har sannolikt sitt ursprung i en tid då vapen hade så kallade fasta magasin, som inte gick att dela från själva vapnet. Det är i dag inte lika vanligt med fasta magasin och den skrivning som finns i vapenlagen om att vapnet ska vara oladdat fångar på ett bättre sätt upp det som behöver regleras. Den del av 22 § viltförvaltnings- förordningen som avser förbud mot ammunition i vapens patron- läge eller magasin i motordrivna fortskaffningsmedel bör därför inte tas med i viltförvaltningsförordningen. Det innebär en förenkling och modernisering av regelverket.
7.8Eftersök vid viltolycka
Förslag: Eftersök vid viltolycka får genomföras på annans jakt- område. Den myndighet eller uppdragstagare som genomför efter- sök vid viltolycka ska ha rätt att genomföra de åtgärder som be- hövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras.
216
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
Systemet med eftersök vid viltolyckor är viktigt för att minska viltets lidande och risken för ytterligare trafikolyckor. Av definitionen av eftersök framgår att eftersök räknas som jakt. Det beror bl.a. på den kompetens som krävs för att genomföra eftersök vid viltolycka. Re- gleringen i viltförvaltningslagen bör förtydligas i förhållande till nu- varande reglering så att det framgår att ett eftersök vid viltolycka får genomföras på någon annans jaktområde. En befogenhet bör också införas som innebär att myndigheten eller en uppdragstagare, utöver att genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas, även får genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna hanteras. Befogenheten syftar till att underlätta han- teringen av dödat vilt vid eftersök vid viltolycka. Dödat vilt tillfaller enligt huvudregeln jakträttshavaren. Om det t.ex. inte går att få tag på jakträttshavaren eller denne har svårt att eller inte vill behöva han- tera det dödade viltet bör myndigheten eller en uppdragstagare ges möjlighet att genomföra de åtgärder som behövs för en annan han- tering. Det omfattar även att viltet kan tillfalla någon annan än jakt- rättshavaren.
7.9Avlivning av vilt
7.9.1Myndighets rätt att avliva vilt
Förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer eller en upp- dragstagare ska få genomföra de åtgärder som behövs för att av- liva vilt och hantera avlivat vilt. Åtgärderna ska få genomföras på någon annans jaktområde. Myndigheten eller en uppdragstagare ska få genomföra lämpliga åtgärder som är mindre långtgående än att avliva viltet. Polismyndigheten ska vara den ansvariga myn- digheten enligt viltförvaltningsförordningen.
Möjligheten att fånga in moderlösa årsungar av vissa arter ska tas bort som ett uttryckligt alternativ. Uppräkningen av vilka arter av moderlösa årsungar som får avlivas av djurskyddsskäl i viltför- valtningsförordningen ska utökas med björn och sälar.
I dag regleras Polismyndighetens rätt att låta avliva vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säker- het i 9 § jaktlagen. Det är en viktig reglering som behöver komplet-
217
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
teras och göras mer flexibel i vissa avseenden. Det saknas skäl att redan på lagnivå peka ut ansvarig myndighet. Först i viltförvaltnings- förordningen bör Polismyndigheten anges som ansvarig myndig- het. Det bör vidare förtydligas att myndigheten eller en uppdrags- tagare har möjlighet att genomföra lämpliga åtgärder som är mindre långtgående än att avliva viltet. Det kan t.ex. vara att skrämma bort vilt som orsakar avsevärd skada.
Det bör förtydligas att myndigheten eller en uppdragstagare får genomföra de åtgärder som behövs för att avliva vilt i de aktuella situationerna. Det kan t.ex. omfatta att söka efter, spåra eller förfölja viltet för att avliva det. Sådana åtgärder räknas inte som jakt eftersom de inte räknas upp i definitionen av jakt. Det bör även förtydligas att åtgärder som avlivning och skrämsel får genomföras på någon annans jaktområde. En befogenhet bör införas som innebär att myndigheten eller en uppdragstagare får genomföra de åtgärder som behövs för att hantera vilt som har avlivats. Befogenheten syftar till att under- lätta hanteringen av viltet. Avlivat vilt tillfaller enligt huvudregeln jakträttshavaren. Om det t.ex. inte går att få tag på jakträttshavaren eller denne har svårt att eller inte vill behöva hantera det avlivade viltet bör myndigheten ges möjlighet att genomföra de åtgärder som behövs för en annan hantering. Det omfattar även att viltet kan tillfalla någon annan än jakträttshavaren.
Polismyndighetens rätt att avliva moderlösa årsungar av vissa vilt- arter av djurskyddsskäl regleras i dag i 30 § jaktförordningen. Regler- ingen behöver justeras och kompletteras i vissa avseenden. Den övergripande regleringen av myndighetens rätt att avliva moderlösa årsungar av vissa viltarter av djurskyddsskäl bör flyttas ihop med övrig reglering av myndighets rätt att avliva vilt i viltförvaltningslagen. Syf- tet med flytten är att förtydliga att avlivning av moderlösa årsungar får ske på någon annans jaktområde och att myndigheten får hantera sådant avlivat vilt. Vilka viltarter som omfattas av regleringen bör även fortsatt anges på förordningsnivå för att behålla flexibiliteten. Möjligheten att fånga in moderlösa årsungar bör tas bort som ett ut- tryckligt alternativ eftersom det kan vara mindre lämpligt att fånga in vilt och sätta det i t.ex. djurparker eller vilthägn.
Uppräkningen av vilka arter av moderlösa årsungar som får avlivas av djurskyddsskäl i viltförvaltningsförordningen bör utökas med björn och sälar. Det förekommer att moderlösa årsungar av dessa arter be- höver hanteras och de är lite större viltarter som kan vara svårare och
218
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
ibland farligare att hantera. Det krävs vidare att det saknas andra lämp- liga lösningar för att avliva björn och sälar eftersom de är unions- rättsligt skyddade viltarter.
7.9.2Avlivning av vilt av djurskyddsskäl
Förslag: Jakträttshavaren får genomföra de åtgärder som behövs för att söka efter, spåra eller förfölja ett vilt som kan antas vara så skadat eller i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djur- skyddsskäl.
Den som har avlivat älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin eller mufflonfår av djurskyddsskäl ska informera jakträttshavaren.
I delbetänkandet föreslog utredningen en ny bestämmelse i jaktlagen som genom ett nytt andra stycke omfattar jakträttshavarens rätt att söka efter, spåra och förfölja vilt för avlivning av djurskyddsskäl.13 Motsvarande bestämmelse bör tas in i viltförvaltningslagen med mindre justeringar.
Avlivande enligt bestämmelsens första stycke, vilken motsvarar den nuvarande 40 c § jaktförordningen, räknas inte som jakt enligt den föreslagna definitionen av avlivning. Skälet är att viltet lider och att avlivningen är något som var och en får genomföra. Då gäller inte samma krav på jaktmedel som vid jakt. Att söka efter, spåra eller för- följa vilt enligt andra stycket räknas dock som jakt enligt definitio- nen av jakt. Skälet till det är att det bara är jakträttshavaren som får genomföra åtgärderna. När jägaren har kommit fram till viltet får en förnyad bedömning göras av vilket tillstånd viltet är i enligt första stycket och viltet får då avlivas om kriterierna för det är uppfyllda. Den fasen räknas inte som jakt utan som avlivning. Andra stycket bör mot denna bakgrund justerats för att öka tydligheten kring att andra jaktmedel och metoder än vad som annars är tillåtna vid jakt får användas. Det bör förtydligas genom formuleringen att jakträtts- havaren får genomföra de åtgärder som behövs.
Vilt som avlivas med stöd av bestämmelsen tillfaller jakträtts- havaren enligt huvudregeln eller staten om det träffas av bestäm- melsen om statens vilt. En skyldighet bör införas för den som har
13Avsnitt 4.5 i SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstiftningen.
219
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
avlivat klövvilt av djurskyddsskäl att informera jakträttshavaren för att möjliggöra att viltet kan användas som resurs. Genom lantmäte- riets webbtjänst går det att ta reda på vem som är fastighetsägare. Via fastighetsägaren är det möjligt att få reda på vem som är jakt- rättshavare. Den som har avlivat vilt som tillfaller staten (t.ex. de stora rovdjuren) har en skyldighet att anmäla det till Polismyndig- heten enligt förslaget till 10 kap. 7 § viltförvaltnings-förordningen.
7.10Skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen
Förslag: Regleringen av skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen ska föras samman. Regleringen ska utökas med möj- lighet att besluta om skyddsjakt för att:
•begränsa risken för utbrott av en allmänfarlig djursjukdom,
•begränsa betydande skaderisker som beror på förekomsten av en främmande viltart,
•begränsa betydande skaderisker som beror på förekomsten av en hybrid mellan olika viltarter eller mellan vilt och tam- djur, eller
•begränsa betydande skaderisker som beror på förekomsten av förrymt eller illegalt utsatt vilt.
Naturvårdsverket ska besluta om skyddsjakt på myndighets initia- tiv med stöd av lagen när det gäller främmande viltarter. Länssty- relsen ska besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen i övrigt.
Skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av jaktlagen regleras i dag i 7 och 8 §§ jaktlagen samt i delar av 23 a § och i 24 och 25 §§ jaktförordningen. Det är skyddsjakt som Naturvårdsverket eller läns- styrelsen kan initiera av olika angelägna intressen. Den nuvarande re- gleringen är svåröverskådlig. Det finns också flera angelägna intressen som inte på ett tydligt sätt omfattas av bestämmelserna. Regleringen bör därför föras samman i viltförvaltningslagen och förtydligas. Vissa kompletterande bestämmelser behövs även i viltförvaltningsförord-
220
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
ningen. Vidare bör regleringen utökas med ett antal nya eller för- tydligade skäl för skyddsjakt som motiveras och beskrivs nedan.
Ett nytt skäl bör införas som möjliggör skyddsjakt för att begränsa risken för utbrott av en allmänfarlig djursjukdom. Regleringen kan tillämpas redan innan det finns ett misstänkt fall av en allmänfarlig djursjukdom, men då det ändå är befogat att begränsa risken för ut- brott. Regleringen är tänkt att komplettera bestämmelserna i epizooti- lagen (1999:657) om att bl.a. förebygga eller bekämpa allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Epizootilagen kan till- lämpas först när det finns ett misstänkt fall av en allmänfarlig djur- sjukdom. Regleringen föreslogs 2019 av Jordbruksverket, Naturvårds- verket och Statens veterinärmedicinska anstalt.
Regleringen av skyddsjakt på myndighets initiativ på främmande viltarter bör förtydligas. I dag regleras det i 8 § jaktlagen och 25 § jakt- förordningen. Regleringen bör föras samman till en bestämmelse för att förenkla och förtydliga den. Uttrycket främmande viltart bör användas. Det definieras som en viltart som efter år 1800 genom mänsklig aktivitet har etablerat sig eller introduceras i landet eller i Sveriges ekonomiska zon. Det avser dock inte viltarter som har funnits innan år 1800 och efter dess har återintroducerats. Det om- fattar inte heller myskoxe. Samtliga viltarter som räknas upp som främmande viltarter bilaga 4 till jaktförordningen räknas även som främmande viltarter enligt definitionen. Det innebär att mufflonfår nu föreslås falla in under bestämmelsen till skillnad från den nuva- rande bestämmelsen i 25 § jaktförordningen.
En främmande viltart bör kunna omfattas av ett beslut om skydds- jakt om förekomsten av den innebär en betydande skaderisk. När det gäller invasiva främmande viltarter bör förekomsten av dem i regel innebära en betydande skaderisk. Vildsvin räknas inte som främmande vilt eftersom arten har återintroducerats och omfattas inte av bestämmelsen, på samma sätt som tidigare. Även om mysk- oxe ur ett biologiskt perspektiv är en främmande viltart i Sverige omfattas den inte av regleringen eftersom den i artskyddsförord- ningen har fått motsvarande skydd som arterna som omfattas av naturvårdsdirektiven.
Ännu ett nytt skäl bör införas som förtydligar möjligheten till skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa betydande skade- risker som beror på förekomsten av en hybrid mellan olika viltarter
221
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
eller mellan vilt och tamdjur. Hybrider mellan vilt och tamdjur bör räknas som vilt eftersom de åtminstone delvis är vilt. Regleringen liknar den som gäller för främmande viltarter och hanterar liknande risker och även risken för fortsatt hybridisering som kan påverka bevarandet av de inhemska viltpopulationerna negativt. Förekoms- ten av en hybrid bör ofta ses som en betydande skaderisk, t.ex. när det gäller hybrider mellan varg och hund eller hybridfalkar. I vissa fall behöver inte förekomsten av hybrider innebära betydande skade- risker som t.ex. när det gäller hybrider mellan skogshare och fälthare. Det är den beslutande myndigheten som får göra bedömningen om skaderisken.
Ytterligare ett nytt skäl bör införas som möjliggör skyddsjakt för att begränsa betydande skaderisker som beror på förekomsten av förrymt eller illegalt utsatt vilt. Regleringen avser att begränsa samma risker som skyldigheten att hålla vilt i vilthägn betryggande instängt (nuvarande 41 a § jaktförordningen) och förbudet mot att sätta ut vilt i frihet (nuvarande 41 § jaktförordningen). Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att det förrymda eller illegalt utsatta vil- tet kan identifieras och särskiljas från övrigt vilt i området. Det bör finnas en rimlig tidsgräns för hur länge bestämmelsen kan anses till- lämplig. Bestämmelsen bör i regel endast gälla för det vilt som har rymt eller släppts ut illegalt och inte dess avkomma.
I ett andra stycke i den föreslagna bestämmelsen förtydligas att den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att sådan skydds- jakt även får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt som dödas eller fångas eller ägg som tas vid skyddsjakten ska tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Detta är ingrepp i enskilds ekono- miska förhållanden som bör regleras på lagnivå. Det utvecklar formu- leringen om att skyddsjakten kan genomföras av särskilt utsedda jägare och ersätter formuleringen om hur det ska förfaras med djur. Ytterligare reglering om villkoren för denna sorts beslut om skydds- jakt föreslås på förordningsnivå.
Ett tredje stycke i den föreslagna bestämmelsen motsvarar hänvis- ningen i 23 a § till 24 och 25 §§ jaktförordningen. Stycket innebär att samtliga kriterier för undantag enligt naturvårdsdirektivens skydd av arter föreslås gälla för skyddsjakt på myndighets initiativ på vilt- arter som omfattas av direktiven.
Utredningen föreslår att Naturvårdsverket ska besluta om skydds- jakt på myndighets initiativ med stöd av lagen när det gäller främ-
222
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
mande viltarter, på samma sätt som i dag. Utredningen föreslår att länsstyrelsen ska besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen i övrigt. Förslaget innebär att Naturvårdsverkets beslu- tande roll snävas in och endast omfattar beslut om skyddsjakt på främmande arter. Sådana beslut kan ofta behöva avse flera län och passar därför på nationell nivå. Länsstyrelsens beslutande roll före- slås utökas på motsvarande sätt i linje med regionaliseringen av vilt- förvaltningen och rovdjursförvaltningen. Länsstyrelsen kan bl.a. fatta beslut när det gäller hybrider, stora rovdjur och sälar.
Den föreslagna regleringen möjliggör sammantaget skyddsjakt på myndighets initiativ för fler angelägna intressen. Uttrycken som används i bestämmelsen, ”betydande risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador” och ”betydande skaderisker”, innebär att det krävs mer för att motivera denna sorts skyddsjakt än för skyddsjakt efter ansökan eller på enskilds initiativ enligt bilaga 4. Skälet till det är dels att jakten kan genomföras på annans jaktområde när det gäller samtliga viltarter och även utan jakträttshavarens samtycke, dels att myndigheternas insatser bör begränsas till fall då det rör sig om ange- lägna intressen. Samtidigt är detta ett viktigt och starkt verktyg för myndigheterna i viltförvaltningen. I dag används inte 7 och 8 §§ jakt- lagen i så stor utsträckning och särskilt inte på annans jaktområde. En ökad användning är ett sätt för myndigheterna att uppfylla och balansera de olika syftena med viltförvaltningen.
7.11Bemyndigande om vilt som tillfaller staten och provtagning
Förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött ska tillfalla staten för att skydda hotade eller särskilt värdefulla viltarter och för att kunna säkerställa att exemplar av arterna finns tillgängliga för forskning, undervisning, miljöövervakning och viltövervakning.
Regeringen får meddela föreskrifter om provtagning av vilt som fångas eller dödas vid jakt för forskning, miljöövervakning och viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
223
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
Utredningen föreslår att bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilt som tillfaller staten förtydligas och moderniseras. Föreskrifterna som kan meddelas innebär att jakträttshavarens äganderätt till vilt som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött begränsas till förmån för allmänna intressen. Föreskrifterna kan också innebära att en myn- dighet i beslut om jakt kan bestämma att vilt som dödas eller fångas under jakten ska tillfalla staten. Bemyndigandet bör moderniserats så att dagens terminologi används. Uttrycket för att skydda utrotnings- hotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra veten- skapen och undervisningen djur av sådana arter bör ersättas med för att skydda hotade eller särskilt värdefulla viltarter och för att kunna säkerställa att exemplar av arterna finns tillgängliga för forskning, under- visning, miljöövervakning och viltövervakning. Den föreslagna formu- leringen förtydligar att det inte är nödvändigt att forskningen m.m. i varje fall behöver exemplar av de berörda viltarterna utan att regler- ingen handlar om att kunna säkerställa att exemplar finns tillgäng- liga för forskning m.m. Vissa språkliga justeringar bör också göras i bestämmelsen. Termen omhändertas bör bytas ut mot fångas för att bättre stämma överens med terminologin i lagstiftningen i övrigt.
Ett förtydligat bemyndigande bör också införas som möjliggör föreskrifter om provtagning av vilt som fångas eller dödas vid jakt för forskning, miljöövervakning och viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten. I jaktförordningen anges i dag på flera stället att den myndighet som beslutar om jakt också kan besluta om hur det ska förfaras med dödat vilt. Bl.a. kan en myn- dighet besluta om provtagning av vilt som behövs för viltövervak- ningen. Det är denna sorts föreskrifter som möjliggörs med det för- tydligande bemyndigandet.
7.12Viltförvaltningsavgiften och viltförvaltningsfonden
Förslag: Viltvårdsavgiften och viltvårdsfonden ska byta namn till viltförvaltningsavgiften och viltförvaltningsfonden.
De avgifter som krävs av de som dödat vilt i strid med vad som gäller enligt beslut om viss populationsreglerande jakt ska tillfalla viltförvaltningsfonden.
224
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
I dag gäller att den som jagar är skyldig att betala en viltvårdsavgift som gäller för ett jaktår.14 Avgifterna ska bilda viltvårdsfonden som får användas efter regeringens bestämmande för att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jakt- lagen.15 Utredningen föreslår att viltvårdsavgiften och viltvårdsfon- den ska byta namn till viltförvaltningsavgiften och viltförvaltnings- fonden. Syftet är att bättre spegla lagstiftningens tillämpningsområde. Det hänger samman med bytet av namn på lagstiftningen och defi- nitionen av viltförvaltning. Flera av de insatser som ideella organisa- tioner genomför och som finansieras med viltvårdsfonden i dag be- skrivs bättre av termen viltförvaltning än med den smalare termen viltvård.
Fondens medel kan även finansiera viltforskning som inte är en del av viltförvaltningen, men som är ett liknande ändamål som är förenligt med lagens syfte. Viltvårdsfonden används i dag för bl.a. finansiering av viltforskning. Regeringen bör som tidigare kunna bestämma om användningen av fondens medel utifrån de i lagen an- givna ändamålen. Det innebär att regeringen både kan fatta enskilda beslut och meddela föreskrifter om användningen av viltförvaltnings- fonden.
Utredningen föreslog i delbetänkandet att älgvårdsfonderna ska avvecklas som en följd av förslaget om slopade fällavgifter för älg. Den särskilda avgiften för att döda älg i strid mot en licens föreslogs dock finnas kvar. Utredningen föreslår att denna sorts avgifter fram- över i stället ska tillfalla viltförvaltningsfonden för att fortsatt kunna användas för att främja viltförvaltningen och andra likande ändamål som är förenliga med syftet med lagen. Det kräver ett bemyndigande i viltförvaltningslagen och en särskild bestämmelse i viltförvaltnings- förordningen.
1449 § jaktförordningen.
1541 § jaktlagen.
225
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
7.13Kunskapskrav för viss jakt och jakt med vissa jaktmedel
Förslag: För viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel krävs att den som jagar ska ha genomgått en särskild utbildning enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Natur- vårdsverket ska kunna meddela föreskrifter om eller i beslut om jakt ange sådana krav på utbildning.
Det finns i dag krav på viss utbildning för jakt på säl från båt enligt beslut om säljakt och för jakt med vissa fångstredskap enligt Natur- vårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2018:3) om använ- dande av fångstredskap. Regleringen bör förtydligas både i lag och förordning för att möjliggöra krav på sådana utbildningar som anses befogade för viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel. Eftersom de krav som ställs för att få jaga i dag är utbildningskrav används inte längre formuleringen från 40 § första stycket jaktlagen om skyldighet att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförmåga. Kraven på viss utbildning kommer kunna finnas både i föreskrifter och i beslut om jakt som Naturvårdsverket har meddelat. Naturvårdsverkets föreskrif- ter kommer även kunna avse jakt som länsstyrelsen beslutar om eller som genomförs utan föregående beslut med stöd av lagstiftningen. De övriga delar som regleras i 40 § jaktlagen som avser bemyn- digande att meddela föreskrifter om bl.a. avgift och överlämnande åt sammanslutning att anordna prov eller utbildning har inte ansetts nödvändiga att ha kvar. En sådan reglering kan också innebära pro- blem i förhållande till den fria rörligheten för tjänster och tjänstedirek- tivet. Den fria rörligheten för tjänster och tjänstedirektivet innebär bl.a. att medlemsstaterna i EU behöver ge tjänsteutövare likvärdiga möjligheter att erbjuda tjänster och inte får ge någon aktör ensam- rätt att tillhandahålla tjänster. Att tillhandahålla kurser är ett exem-
pel på en tjänst.
I viltförvaltningslagen bör vidare finnas en upplysningsbestäm- melse som anger att bestämmelser om teoretiskt och praktiskt prov som krav för tillstånd till innehav av jaktvapen finns i vapenlagstift- ningen. Bakgrunden till upplysningen är att kraven på jägarexamen, som omfattar både ett teoretiskt prov och praktiska skjutprov, för att få tillstånd att inneha jaktvapen baseras på regler i vapenlagstift-
226
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
ningen (2 kap. 4 § jaktförordningen) och inte på jaktlagstiftningen eller viltförvaltningslagstiftningen. Eftersom jägarexamen och till- stånd till att inneha jaktvapen är centrala för jakten bidrar en upp- lysningsbestämmelse till att klargöra hur regelverken förhåller sig till varandra. I viltförvaltningsförordningen föreslås vidare bestäm- melser om jägarregistret som hanterar information om de som tagit jägarexamen finnas.
7.14Vilt i hägn och tillsyn
7.14.1Tillstånd att hålla vilt i hägn
Förslag: I viltförvaltningsförordningen ska det regleras
•i vilka fall det finns krav på tillstånd för att hålla vilt i hägn,
•vilka kriterier som gäller för tillstånd att hålla vilt i hägn,
•vilka villkor som tillstånden kan förenas med och att tillstån- den får vara tidsbegränsade,
•vilka grunder som gäller för att länsstyrelsen ska kunna åter- kalla tillstånd,
•att innehavaren ska avlägsna eller döda viltet om ett tillstånd återkallas, och
•att vilt som omfattas av tillstånd får jagas inom hägn förutom om viltet anses hållas av människan.
Bemyndigandet för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter ska inte omfatta registrering av vilthägn eller registrering och märk- ning av vilt som hålls i vilthägn.
Den nuvarande regleringen av hållande av vilt i hägn eller liknande anläggning i jaktlagstiftningen är kortfattad och omfattar två bestäm- melser med materiellt innehåll (8 och 41 a §§ jaktförordningen) och ett bemyndigande till Naturvårdsverket att meddela föreskrifter (42 § jaktförordningen). Regleringen innehåller få detaljer trots att den ställer krav på tillstånd samt möjliggör villkor i tillstånd och återkal- lande av tillstånd. Syftet med tillståndskravet är att hindra att t.ex.
227
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
främmande vilt eller vilt av arter som förekommer i andra delar av landet rymmer från hägn och negativt påverkar de befintliga vilt- arterna och miljön.16 Den negativa påverkan kan t.ex. ske genom det som viltet äter, konkurrens om födan, genom spridning av sjukdomar och genom hybridisering. Samtidigt som det finns risker med hållande av visst vilt i hägn finns det fördelar med att kunna hålla vilt i hägn för företag och enskilda. Dagens grundläggande krav om att hålla vilt i hägn bör tas in i viltförvaltningslagen. Kravet är att den som håller vilt i vilthägn eller liknande anläggning ska se till att viltet är betryggande instängt för att förhindra att det rymmer. Regleringen kring hållande av vilt i hägn i övrigt bör utvecklas och förtydligas i viltförvaltningsförordningen för att bättre uppnå sitt syfte och för att det ska vara tydligt vad som gäller. De olika förslagen motiveras och beskrivs nedan.
När det krävs tillstånd att hålla vilt i hägn
I viltförvaltningsförordningen bör det anges i vilka fall det finns krav på tillstånd för att hålla vilt i hägn. Vilt får endast hållas i hägn eller likande anläggning i mer än 48 timmar efter tillstånd av länsstyrelsen. Tillståndskravet regleras i dag i 41 a § första stycket jaktförordningen. Att det gäller för mer än 48 timmar framgår av 2 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och in- hägnader för handelsträdgårdar m.m. för att förebygga skador av hare. I samma bestämmelse regleras också avgränsningen att kravet på tillstånd inte gäller för vilt som hålls i anläggning för offentlig förevisning av djur. Regleringen från föreskrifterna bör tas in i för- ordningen för att öka tydligheten. Tillståndskravet för att hålla vilt i hägn gäller även främmande vilt som lever i vilda populationer någon annan stans i världen.17
Kriterier för att få tillstånd att hålla vilt i hägn
I viltförvaltningsförordningen bör det anges vilka kriterier som gäller för tillstånd att hålla vilt i hägn. I jämförelse med 41 a § jaktförord- ningen bör fler kriterier anges. Hägnet eller anläggningen ska upp-
16Se prop. 1986/87:58 s. 29.
17Se rättsfallet RÅ 2002 ref. 37 om hållande av strutsar i hägn.
228
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
fylla de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Det kan bl.a. vara tekniska krav på utformningen av hägnet eller anläggningen. Vidare ska riskerna för biologisk mångfald samt för skogs- och jordbruk om vilt tar sig ut ur hägnet eller anläggningen vara acceptabla. Det är ett förslag på ett nytt krav som hämtar sitt innehåll från syftet med tillståndskravet.
Sist så ska det inte finnas förhöjd risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Det baseras på kravet som gäller i dag med avgränsningen att det inte ska finnas förhöjd risk. En risk för spridning av smittsamma sjukdomar torde i princip alltid finnas. Det bestämmelsen tar sikte på är att förhindra hållande av vilt i hägn som innebär en förhöjd risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Det kan ha att göra med vilken viltart som man vill hålla i hägnet, var viltet kommer ifrån eller om vilt eller tamdjur i området är särskilt känsliga för sjukdomar.
Villkor som kan finnas i tillstånd att hålla vilt i hägn
I viltförvaltningsförordningen bör det anges vilka villkor som till- stånd att hålla vilt i hägn kan förenas med. Jämfört med 41 a § andra stycket jaktförordningen bör regleringen preciserats så att det när- mare anges vilken sorts villkor som får anges. Det har hänt att till- stånd att hålla vilt i hägn förenas med djurskyddsvillkor och det är frågor som i stället regleras i djurskyddslagstiftningen. Villkoren som får anges ska ha att göra med viltförvaltningslagstiftningen. Det kan vara villkor som behövs för att uppfylla kriterierna för att tillstån- det ska kunna ges. Det kan också vara villkor som behövs för att uppfylla syftena med viltförvaltningen. Det kan vidare vara villkor som behövs för att viltet inte ska utsätta för onödigt lidande och t.ex. röra hundanvändning i hägnet. Slutligen bör tillstånden kunna vara tidsbegränsade.
Återkallande av tillstånd att hålla vilt i hägn
I viltförvaltningsförordningen bör det anges vilka grunder som gäller för att länsstyrelsen ska kunna återkalla tillstånd att hålla vilt i hägn. Jämfört med 41 a § första stycket jaktförordningen bör regleringen utvecklas. Tillståndet får återkallas om kraven i Naturvårdsverket föreskrifter eller villkoren i tillståndet inte följs. Tillståndet får också
229
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
återkallas om viltet inte hanteras enligt viltförvaltningslagen, t.ex. om det utsätts för onödigt lidande. Det är en formulering som bättre speg- lar viltförvaltningslagen. Den tidigare formuleringen om att viltet inte sköts på rätt sätt kunde föra tankarna mer till djurskyddslagstift- ningen som är en separat reglering. Tillståndet får även återkallas om hägnet eller anläggningen inte sköts på rätt sätt och det motsvarar en formulering som finns i dag. Tillståndet får vidare återkallas om anläggningen ger upphov till sådana risker som tas upp i kriterierna för att ge tillstånd.
I viltförvaltningsförordningen bör det anges att innehavaren ska avlägsna eller döda viltet om ett tillstånd återkallas. Det förekommer i dag att vilthägn blir av med tillstånden, men att viltet ändå fort- sätter att hållas i hägnet eller sätts ut från hägnet. Reglerna avser att förtydliga vad som gäller om ett tillstånd att hålla vilt i hägn eller lik- nande anläggning återkallas.
Jakt på vilt i hägn
I viltförvaltningsförordningen bör det anges att vilt som omfattas av tillstånd får jagas inom hägn förutom om viltet anses hållas av män- niskan. Det bör också förtydligas att inom en anläggning som har tillstånd för hållande av fåglar som är vilt får ägg plockas trots bestäm- melserna om fredning. Jämfört med 8 § jaktförordningen bör bestäm- melsen justerats så att kravet på hägnet eller anläggning knyts till tillståndet för hägnet och att jakten kan genomföras på den art som tillståndet gäller för. Det är möjligt att hägnet kan passa för fler arter än tillståndet gäller för och bestämmelsen så som den är utformad i 8 § jaktförordningen får därför en för vid innebörd.
Jakt på vilt i hägn bör inte vara möjlig om viltet anses hållas av människan. Det är förslag på en ny reglering och avsikten är att av- gränsa regleringens tillämpningsområde i för hållande till djurskydds- lagstiftningen och Statens jordbruksverks särskilda regler om slakt och avlivning. Det regelverket gäller för djur, inklusive vilt, som anses hållas av människan.18 Rättsfallet RÅ 1977 ref. 110 innebär att vilt i hägn som är beroende av människan för mat och tillsyn och som inte har tillräckligt stora utrymmen för att leva fritt och hitta sin egen mat anses hållna av människan och omfattas av djurskyddslagstift-
18Se 2 § första stycket djurskyddslagen.
230
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som berör lagnivån |
ningen. Annat vilt i hägn anses inte hållna av människan (även om de hålls i hägn) och omfattas då inte av djurskyddslagstiftningen. De anses leva fritt i hägnet under liknande förhållanden som vilda djur19 och man bör kunna ta hänsyn till att även vilda djur kan stöd- utfodras på vintern. Det är denna sorts vilt som bör kunna jagas i hägnet eller anläggningen med stöd av viltförvaltningslagstiftningen.
Det bör också tas i en upplysningsbestämmelse i viltförvaltnings- förordningen som hänvisar till ytterligare reglering om vilt i hägn i djurskyddslagstiftningen och vilthägn i miljöbalken. Bestämmelser om djurskydd för vilt som anses hållas av människan, om märkning och avlivning av sådant vilt m.m. finns i djurskyddslagen och före- skrifter som meddelats med stöd av lagen. Bestämmelser om krav på tillstånd för att uppföra vilthägn i områden där allmänheten får färdas fritt finns i miljöbalken. En sådan bestämmelse finns i 12 kap. 11 § miljöbalken.
Bemyndigande att meddela föreskrifter om att hålla vilt i hägn
I 42 § jaktförordningen finns ett bemyndigande för Naturvårds- verket att meddela föreskrifter om olika frågor som har samband med att hålla vilt i hägn. Utredningen föreslår att bemyndigandet förenklas och att de delar som numera hanteras enligt djurskydds- lagstiftningen eller annan närliggande lagstiftning tas bort för att und- vika en dubbelreglering. Delarna som bör tas bort är registrering av vilthägn och registrering och märkning av vilt som hålls i vilthägn.
7.14.2Tillsyn över hållande av vilt i hägn
Förslag: Länsstyrelsen ska utöva tillsyn över hållande av vilt i hägn eller liknande anläggning.
Utredningen föreslår att länsstyrelsens tillsyn ska utökas till att även omfatta hållande av vilt i hägn eller liknande anläggning. Det är ett problem i dag att det inte finns någon myndighet som kan utöva till- syn och meddela förelägganden när det gäller hållande av vilt i hägn
19Se även Statens jordbruksverks information om jakt på och avlivning av hägnat vilt, https://jordbruksverket.se/djur/ovriga-djur/hagnat-vilt#slakt-avlivning-och-hantering-av- doda-djur.
231
Övriga ändringar som berör lagnivån | SOU 2025:125 |
och kraven i denna lagstiftning. T.ex. förekommer det att tillståndet för ett vilthägn återkallas, men att viltet ändå hålls kvar i hägnet. I dag finns det ingen tillsynsmyndighet som kan hantera den situationen så vida inte viltet far illa och ett ingripande kan göras enligt djur- skyddslagstiftningen. Det är länsstyrelsen som i dag utövar tillsyn över vilt som anses hållas av människan enligt djurskyddslagstift- ningen och över vilthägn enligt miljöbalken. Det är därför ändamåls- enligt att utöka länsstyrelsens tillsyn till att omfatta även hållande av vilt i hägn enligt viltförvaltningslagstiftningen. Det möjliggör tillsyn inom ett område där verktygen har varit otillräckliga för att hantera om någon bryter mot regelverket. Frågor kring behov av tillsynsav- gift har inte hanterats inom utredningen och kan ses över vid behov.
Länsstyrelsens tillsyn enligt viltförvaltningslagstiftningen är enligt förslaget begränsat till beslut om utfodringsförbud och hållande av vilt i hägn. Tillsynen i övrigt enligt lagstiftningen utövas av jaktkon- trollanter och Kustbevakningen.
232
8Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån
I det här kapitlet hanteras vissa frågor som inte pekas ut särskilt i utredningens direktiv. Förslagen är en följd av den allmänna över- synen av jaktlagstiftningen. I kapitlet samlas de förslag som enbart rör ändringar på förordningsnivå.
8.1Jakttider och översyn av jakttider och liknande
Förslag: De jakttider som regleras i författning ska samlas i vilt- förvaltningsförordningen. Översynen av jakttider ska omfatta jakttiderna samt uppräkningar av viltarter och grupper av viltarter i viltförvaltningsförordningen.
De flesta jakttider som regleras i författning finns i dag i jaktförord- ningen (1987:905). Det finns jakttider för olika former av jakt i bi- laga 4 i förordningen. När det gäller licensjakt på stora rovdjur regleras dock jakttiderna i Naturvårdsverkets föreskrifter.1 Denna reglering på olika nivåer gör att det är svårt att få en överblick över jakttiderna. Det leder också till att jakttiderna när det gäller licensjakt på de stora rovdjuren inte omfattas av översynen av jakttider som sker vart sjätte år eftersom den endast omfattar jakttiderna i jaktförordningen.2
De jakttider som regleras i författning bör samlas i viltförvalt- ningsförordningen. Det gör regelverket enklare och mer överskåd- ligt. Det gör också att översynen av jakttider omfattar samtliga jakt- tider som regleras i författning.
1Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur.
2Se 2 § tredje stycket jaktförordningen.
233
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
Bestämmelsen om översyn av jakttider infördes 2018. Den första översynen som genomfördes enligt bestämmelsen ledde till förslag som lämnades till regeringen 2020. Naturvårdsverket ska lämna för- slag till regeringen utifrån nästa översyn senast 2026. Systemet med en regelbunden översyn av jakttider har visat sig fungera bra. Det finns en delaktighet för berörda intresseorganisationer som kan lämna för- slag och delta i en beredningsgrupp. Preliminära förslag på nya jakt- tider skickas också på remiss.
Utöver jakttiderna finns det även andra bestämmelser som också kan behöva ses över regelbundet. Det gäller särskilt bestämmelser som innehåller uppräkningar av viltarter eller grupper av viltarter. Den sortens bestämmelser kan behöva ändras utifrån biologiska för- hållanden eller för att nya typer av situationer har uppkommit när det gäller viltarter som behöver hanteras. Dessa olika förhållanden och situationer kan också förändras över tid. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att översynen av jakttider även ska omfatta upp- räkningar av viltarter och grupper av viltarter i viltförvaltningsförord- ningen. Det rör t.ex. uppräkningen av vilt som tillfaller staten och moderlösa årsungar som kan avlivas av djurskyddsskäl.
8.1.1Undantag från jakttider för stora rovdjur
Förslag: Länsstyrelsen ska i sina beslut om populationsreglerande jakt på stora rovdjur kunna förkorta eller förlänga jakttiden med högst två dagar. Naturvårdsverket ska efter ansökan av en läns- styrelse kunna besluta om undantag från jakttiderna för popula- tionsreglerande jakt på stora rovdjur.
Jakttider för stora rovdjur regleras i dag i Naturvårdsverkets före- skrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Naturvårds- verket får i enskilda fall göra undantag från föreskrifterna vilket även omfattar jakttiden för stora rovdjur. Det finns i förvaltningen av stora rovdjur ett behov av att ibland förlänga eller förkorta jakttiden. Det kan exempelvis handla om att snöförhållanden inte gör det möjligt att genomföra jakt på ett effektivt sätt. Utredningens förslag är att jakttiderna för stora rovdjur ska regleras på förordningsnivå. Det finns därför ett behov av en bestämmelse som gör det möjligt att göra undantag från de jakttider som föreslås i viltförvaltningsförord-
234
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
ningen. Utredningen förslag är att en bestämmelse ska införas som ger länsstyrelsen möjlighet att förkorta eller förlänga jakttiden på stora rovdjur med två dagar. Jakttiderna för stora rovdjur har bestämts utifrån de olika rovdjurens biologiska förutsättningar och utgångs- punkten är att jakten sker samtidigt i olika län. Det bör därför finnas tydliga skäl för att förlänga eller förkorta jakttiden. Ett utrymme för länsstyrelsen att ändra jakttiden två dagar bör mot denna bakgrund anses rimligt. Behövs beslut som ändrar jakttiden mer än två dagar bör Naturvårdsverket som i dag kunna besluta om undantag från jakt- tiderna utan begränsningen om två dagar. Vid sådana beslut krävs för- djupade bedömningar i fråga om rovdjurens biologiska förutsättningar och behovet av samordning av jakten över flera län.
8.2Föreskrifter om populationsreglerande jakt på vissa sälar
Förslag: Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om popula- tionsreglerande jakt på gråsäl och knubbsäl.
Utredningen föreslår att bemyndigandet för Naturvårdsverket att meddela föreskrifter om populationsreglerande jakt (som i dag kallas licensjakt) på björn, varg, järv, lodjur utökas till att även omfatta gråsäl och knubbsäl. Det möjliggör för föreskrifter som kan skapa förutsägbarhet och underlätta beslutsfattandet. Ingen förändring föreslås när det gäller beslutande myndighet och det är därför Natur- vårdsverket som beslutar om populationsreglerande jakt på gråsäl och knubbsäl.
235
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
8.3Definition av vakt- och smygjakt
Förslag: Vaktjakt ska i viltförvaltningsförordningen avse jakt som genomförs genom att jägaren väntar och söker efter viltet på en och samma plats vid åtlar eller viltets betesplatser, boplatser, vilt- stigar eller liknande för att där döda viltet med skjutvapen, utan att åtgärder genomförs för att sätta viltet i rörelse.
Smygjakt ska i viltförvaltningsförordningen avse jakt som ge- nomförs genom att jägaren söker efter viltet och smyger mot viltet eller plats där viltet kan finnas för att komma så nära att viltet går att döda med skjutvapen, utan att åtgärder genomförs för att sätta viltet i rörelse.
I både jaktförordningen och den viltförvaltningsförordning som före- slås finns termerna vakt- och smygjakt. Vakt- och smygjakt är två olika typer av jaktmetoder som ofta används tillsammans. I båda för- ordningarna återfinns termerna när det handlar om begränsningar i vilka jaktmetoder som får användas under vissa tider på dygnet och under vissa tider på året. Inom termen vaktjakt ryms även vakjakt, som innebär vaktjakt som vanligen genomförs vid åtel och ofta under dygnets mörka timmar. Utredningens bedömning är att en definition av respektive jaktmetod är nödvändig i viltförvaltningsförordningen så att den enskilde ska veta vilken typ av jakt som får genomföras och för att det finns ett straffrättsligt ansvar för den som använder fel jaktmetod i förhållande till respektive bestämmelse.
Det finns en begränsning i båda definitionerna som föreslås om att jakten ska genomföras utan att åtgärder genomförs för att sätta viltet i rörelse. Det som avses är bl.a. att göra en åtskillnad från de jaktmetoder då hundar används lösa eller i band för att exempelvis stöta, driva eller förfölja vilt för att en jägare ska kunna döda det.
Definitionerna hindrar inte att hund medförs vid jakten för att vara till hjälp med syn, lukt och hörsel för att lokalisera viltet eller för att vara på plats för ett eventuellt eftersök eller liknande. Med termen åtgärder avses även andra åtgärder för att sätta viltet i rörelse, exem- pelvis människor som bildar drev och därigenom motar viltet mot jägare.
236
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
8.4Skyddsjakt
8.4.1Ytterligare regionalisering av beslut om skyddsjakt
Förslag: Länsstyrelsen ska få besluta om skyddsjakt enligt krite- rier i viltförvaltningsförordningen när det gäller samtliga viltarter utom sälar. Naturvårdsverkets roll att besluta om och få delegera möjligheten att besluta om skyddsjakt på stora rovdjur ska tas bort. Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om skyddsjakt på stora rovdjur försvårar upprätthållandet av en gynnsam beva- randestatus eller annars används i för stor omfattning och ska om så är fallet anmäla det till regeringen.
I dag är det Naturvårdsverket som har den primära befogenheten att besluta om skyddsjakt på stora rovdjur och sälar med stöd av jaktförordningen.3 Den befogenheten kan sedan delegeras till läns- styrelserna när det gäller de stora rovdjuren.4 Det finns inte några kriterier som ska vara uppfyllda för denna delegering och delegation till länsstyrelserna beslutas återkommande. När det gäller övriga vilt- arter är det länsstyrelsen som beslutar om skyddsjakt med stöd av jaktförordningen.5
Utredningen föreslår att länsstyrelsen ska kunna besluta om skyddsjakt på de stora rovdjuren utan någon delegation från Natur- vårdsverket. Det är i linje med regionaliseringen av viltförvaltningen och rovdjursförvaltningen att ta bort steget med delegation och den extra administration som det innebär. Förslaget är en förenkling av regelverket. Det finns samtidigt skäl att Naturvårdsverket som natio- nell myndighet i nuläget fortsätter att vara beslutande myndighet för skyddsjakt på sälar enligt förordningen eftersom besluten kan behöva omfatta ett antal län. När det gäller skyddsjakt på sälar på myndighets initiativ med stöd av lagen föreslår dock utredningen att länsstyrelsen ska vara beslutande myndighet.6 Sådana beslut berör sällan mer än ett län.
En följd av att beslut om skyddsjakt på de stora rovdjuren före- slås beslutas direkt av länsstyrelsen utan delegation är att Natur- vårdsverkets uppföljning när det gäller skyddsjakt på stora rovdjur
323 b § jaktförordningen.
424 a § jaktförordningen.
529 § jaktförordningen.
6Se vidare i avsnitt 7.10.
237
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
inte längre kan leda till att en delegation ändras eller återkallas. Upp- följningen av länsstyrelsens beslut om skyddsjakt bör därför sam- manföras med uppföljningen av skyddsjakt på stora rovdjur på en- skilds initiativ. Om skyddsjakten på björn, varg, järv eller lodjur försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus eller annars används i för stor omfattning ska Naturvårdsverket genast anmäla det till regeringen för att möjliggöra åtgärder. Ett förtydligande i den föreslagna bestämmelsen om att det ska röra sig om för stor om- fattning i stället för stor omfattning bör göras eftersom det är så den nuvarande bestämmelsen rimligen uppfattas redan i dag. Samma för- tydligande bör även göras när det gäller Naturvårdsverkets uppfölj- ning av länsstyrelsernas beslut om populationsreglerande jakt på stora rovdjur efter delegation.
8.4.2Andra ändringar som rör skyddsjakt
Förslag: Det ska förtydligas att det räknas som skyddsjakt på en- skilds initiativ att under angivna förutsättningar döda stora rov- djur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn från rovdjursangrepp
m.m.Vid sådan skyddsjakt ska andra jaktmedel och jaktmetoder än som annars är tillåtna vid jakt få användas.
I jaktförordningen finns en reglering om under vilka förutsättningar vissa stora rovdjur får dödas för att skydda tamdjur eller vilt i hägn från rovdjursangrepp m.m.7 I bestämmelserna i sig anges inte att det rör sig om skyddsjakt på enskilds initiativ, men bestämmelserna finns under den rubriken i förordningen och i 49 § anges att skyldighet att betala viltvårdsavgift inte gäller ”sådan jakt som avses i 28 §”. Utred- ningen föreslår att det ska förtydligas att det räknas som skyddsjakt på enskilds initiativ att utifrån de angivna förutsättningarna döda stora rovdjur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn från rovdjurs- angrepp m.m. Det bidrar till ett tydligare regelverk.
Det bör vidare förtydligas att ägare och vårdare av tamdjur får genomföra de åtgärder som behövs för att döda det stora rovdjuret när övriga förutsättningar är uppfyllda. Formuleringen genomföra de åtgärder som behövs innebär att andra jaktmedel och jaktmetoder
728–28 b §§ jaktförordningen.
238
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
får användas än de som annars är tillåtna vid skyddsjakt. Formuleringen innebär också att skjutvapen får användas vid andra tider på dygnet än annars. Det innebär att den delen av 28 b § jaktförordningen inte behöver tas in i viltförvaltningsförordningen. I avsnitt 8.10 hanteras vidare frågan om att stora rovdjur som har dödats med stöd av dessa bestämmelser tillfaller staten.
Under utredningen har frågan lyfts fram om huruvida även andra tamdjur än ren bör kunna skyddas från rovdjursangrepp m.m. i natio- nalparker. Även den frågan regleras i dag i 28 b §. I bestämmelsen infördes möjligheten att skydda ren i nationalparker 2021 utifrån ett förslag från Naturvårdsverket. Eftersom det var så pass nyligen som bestämmelsen fick sin nuvarande utformning och det föregicks av ett förslag från den berörda nationella expertmyndigheten bedömer utredningen inte att det finns skäl i nuläget att se över frågan igen.
Förslag: Regeln om fångst och flytt av duvhök för att skydda fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt ska tas bort.
I dag finns en regel om fångst och flytt av duvhök för att skydda fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt.8 Utredningen föreslår att den regeln tas bort för att förenkla regelverket och skapa enhetlig- het i fråga om kriterierna för skyddsjakt. Innan fåglarna sätts ut bör samma kriterier som för övrig skyddsjakt gälla. Sådan skyddsjakt kan både innebära att en duvhök får flyttas eller dödas, vilket går längre än dagens bestämmelse. Efter att fåglarna har satts ut kan de inte längre skyddas som egendom enligt kriterierna för skyddsjakt. Frågan om huruvida skyddsjakt på duvhök för att skydda uppfödning av fåglar för utsättning bör omfattas av bilaga 4 kan vidare hanteras inom jakttidsöversynen.
829 § femte stycket jaktförordningen.
239
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
8.5Ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra vilda fåglars ägg
Förslag: Regleringen om ingrepp i vilts bon och att ta eller för- störa vilda fåglars ägg ska förtydligas så att det uttryckligen fram- går när dessa åtgärder får genomföras.
Naturvårdsverket ska få meddela föreskrifter om jaktmetoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
Regleringen om ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra vilda fåglars ägg kan bitvis vara svår att förstå i den nuvarande utform- ningen. När det gäller att ta eller förstöra vilda fåglars ägg finns en uttrycklig reglering i bestämmelserna om allmän jakt, skyddsjakt efter myndighets beslut, skyddsjakt på enskilds initiativ och jakt för forskningsändamål.9 När det gäller vilda däggdjurs bon är regler- ingen inte uttrycklig. Att det är tillåtet framgår i stället av de olika bestämmelserna om jakt tillsammans med definitionen av jakt som anger att till jakt räknas att göra ingrep i viltets bon.10 Det framgår också indirekt av bestämmelsen om användnings av hund vid jakt som anger att hund får användas under jord vid jakt på visst vilt under all- män jakt eller som skyddsjakt på enskilds initiativ.11 Att hund används under jord innebär att den kan göra ingrepp i vilts bon under s.k. grytjakt.
Utredningen föreslår att regleringen förtydligas så att det uttryck- ligen framgår när dessa åtgärder får genomföras. Syftet är att förtyd- liga det som redan gäller så att regelverket är enklare att förstå.
När det gäller skyddsjakt på enskilda initiativ enligt bilaga 4 före- slås formuleringen att åtgärderna kan genomföras ”under de förut- sättningar som anges i respektive punkt i bilaga 4 del a och b”. Det förtydligar att de olika kriterierna i punkterna behöver vara uppfyllda. Det förtydligar också att åtgärden att göra ingrepp i vilda fåglars bon och att förstöra vilda fåglars ägg omfattas av flera punkter i bilagan och inte bara den som avser att flytta vilda fåglars bon samt ägg eller ungar. Det behöver samtidigt noteras att åtgärderna inte får genom- föras när det gäller storskarv enligt bilaga 4 eftersom sådan skyddsjakt inte får genomföras närmare än 300 meter från boplats för skarv.
92, 23 a, 26 och 32 §§ jaktförordningen.
102 § jaktlagen.
1116 § c jaktförordningen.
240
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
Det framgår av definitionen av jaktmedel att det som används för att göra ingrepp i vilts bon räknas som hjälpmedel och inte som jaktmedel. Det framgår vidare av definitionen av jaktmetod att den omfattar metoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Sådana metoder regleras i dag främst genom villkor i beslut om jakt. Utred- ningen föreslår vidare att Naturvårdsverket ska få meddela föreskrif- ter om jaktmetoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Det finns ett behov av att även mer generellt kunna styra sådana jaktmetoder och när de kan användas. Två metoder som diskuteras mycket är prickning och oljering av ägg. Det kan t.ex. finnas behov av att re- glera hur länge efter att ägg har lagts som de metoderna får användas.
8.6Villkor i beslut om jakt
Förslag: En särskild bestämmelse ska reglera vilka villkor som ska anges i beslut om populationsreglerande jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter och i beslut om skyddsjakt, forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl. Kravet på villkor om jaktmedel och jakt- metoder ska justeras. Ett nytt krav på villkor om anmälan av jakt- resultat ska införas. Ett krav på de villkor som behövs i övrigt ska också införas.
När det gäller forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl ska det även införas krav på villkor som gäller om någon av de särskilda beslutsbefogenheterna för sådan jakt har använts.
Det finns i dag en bestämmelse som reglerar villkor i beslut om jakt i jaktförordningen.12 Bestämmelsen innehåller hänvisningar till en lång rad bestämmelser, vilket gör den svårläst. Uppräkningen av bestäm- melser bör i förenklingssyfte ersättas av att de berörda jaktformerna räknas upp i stället. Frågan om villkor i beslut som bara avser undan- tag när det gäller jaktmedel eller jaktmetoder bör vidare regleras i de kapitel som avser jaktmedel eller jaktmetoder. Utredningen föreslår att ett krav på villkor justeras och att två nya läggs till för att göra be- stämmelsen mer ändamålsenlig.
Kravet på villkor för jaktmedel och jaktmetoder bör justeras. I stället för medel och metoder som får användas bör anges vilka
129 b § jaktförordningen.
241
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
andra jaktmedel eller jaktmetoder som får användas än de som annars är tillåtna utifrån de föreskrifter som Naturvårdsverket har meddelat i frågan. Den nuvarande formuleringen har ibland lett till onödigt långa beslut eftersom regleringen i lagstiftningen om jaktmedel och jaktmetoder är ganska omfattande. Vidare har formuleringen lett till osäkerhet kring vad som gäller om jaktmedel och jaktmetoder som får användas enligt jaktlagstiftningen inte anges i beslutet. Den nya formuleringen gör att gällande regler inte behöver upprepas samtidigt som det finns utrymme för undantag i enlighet med befogenheter i förordningen och utifrån Naturvårdsverkets föreskrifter.
Ett nytt krav på villkor om anmälan av jaktresultat bör införas. Den bör avse krav på anmälan av jaktresultat utöver det som redan gäller enligt förordningen. Det kan behövas för rapportering enligt naturvårdsdirektiven. Ett krav på de villkor som behövs i övrigt bör också införas. Ett sådan krav förtydligar befogenheten att meddela ytterligare villkor. I det fall det finns behov av villkor som inskränker jaktmedel eller jaktmetoder i ett beslut kan sådana villkor meddelas med stöd av den befogenheten.
När det gäller forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl bör det även införas krav på villkor som gäller om någon av de särskilda be- slutsbefogenheterna för sådan jakt har använts. Det bör anges om jakten får genomföras på någon annans jaktområde, om vilt som fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska sättas ut igen eller om vilt som dödas eller fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska till- falla någon annan än jakträttshavaren. Villkoren kan i vissa fall även medge att delar av vilt eller ägg, t.ex. de delar som behövs för provtag- ning, tillfaller någon annan än jakträttshavaren, vilket i så fall bör anges.
242
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
8.7Anmälan av jaktresultat m.m.
Förslag: Det ska vara jaktledaren som ansvarar för att jaktresultat efter populationsreglerande jakt på kronhjort och älg samt om en älg har dödats under sådan jakt anmäls till länsstyrelsen. Vid allmän jakt eller skyddsjakt på älg eller kronhjort ska den som dödade viltet ha ansvar för anmälan till länsstyrelsen.
Den som vid populationsreglerande jakt har dödat eller påskju- tit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att det anmäls till länsstyrelsen senast inom en timme. Den som vid populations- reglerande jakt eller skyddsjakt har dödat eller påskjutit gråsäl, knubbsäl eller vikare ska ansvara för att det anmäls till Naturvårds- verket senast efterföljande dag.
Anmälan om dödade eller påskjutna stora rovdjur vid skydds- jakt på enskilds initiativ ska även innehålla uppgifter om vilket eller vilka tamdjur eller vilt som skyddades.
I jaktförordningen finns det flera bestämmelser om skyldighet att anmäla jaktresultat, inklusive dödat eller påskjutet vilt. Bestämmel- serna avser älg, kronhjort, stora rovdjur och sälar. Olika tidsfrister anges för när jaktresultaten ska anmälas. I de flesta bestämmelserna anges vem som ska anmäla jaktresultatet, men inte när det gäller jakt på älg inom registrerade områden.
Utredningen förslår att det ska vara jaktledaren som ska ansvara för att jaktresultat efter populationsreglerande jakt på kronhjort och älg samt om en älg har dödats under sådan jakt anmäls till länsstyrel- sen. Förslaget avser att underlätta administrationen kring anmälning- arna. Den som jagar ensam under populationsreglerande jakt anses själv vara jaktledaren. Det kan vara någon annan som genomför an- mälningarna på jaktledarens uppdrag. Det är vanligt att jaktresulta- tet rapporteras gemensamt för ett helt skötselområde. Ansvaret bör dock vara utpekat och ligger enligt förslaget på jaktledaren. Utred- ningen föreslår även att den som har dödat älg eller kronhjort under allmän jakt eller skyddsjakt ska ha ansvar för att det anmäls till läns- styrelsen. Det blir en tydligare reglering jämfört med i dag när ansva- ret ligger på jakträttshavaren. Det kan ju både finnas en ursprunglig jakträttshavare och någon som denne har upplåtit jakträtten till. Det gör också regleringen mer lik den som gäller i fråga om stora rovdjur och sälar.
243
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
Utredningen föreslår också den som vid populationsreglerande jakt har dödat eller påskjutit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att det anmäls till länsstyrelsen utan dröjsmål och senast inom en timme. Det är en förändring som ligger i linje med kraven i Natur- vårdsverkets föreskrifter om besluten om jakt och syftar till att jakten ska ske under kontrollerade former.13
När det gäller sälar föreslår utredningen att den som vid popula- tionsreglerande jakt eller skyddsjakt har dödat eller påskjutit gråsäl, knubbsäl eller vikare ska ansvara för att det anmäls till Naturvårds- verket utan dröjsmål och senast efterföljande dag efter. En skillnad är att bestämmelsen nu föreslås omfatta skyddsjakt på vikare. Det är befogat eftersom sådana beslut kan omfatta flera län och ett större antal vikare. En annan skillnad är att anmälan enligt förslaget ska göras senast dagen efter att en säl dödats eller påskjutits jämfört med dagens krav som är senast närmaste vardag efter samma tidpunkt. Kravet bidrar till att jakten genomförs under kontrollerade former och möj- liggörs av att anmälningarna numera sker digitalt.
I dag regleras vad en anmälan om dödade stora rovdjur vid skydds- jakt på enskilds initiativ ska innehålla i 37 § jaktförordningen. An- mälan ska omfatta uppgifter om var och när djuret dödades. Enligt ett förslag i delbetänkandet ska även påskjutna stora rovdjur anmälas. Utöver denna ändring bör en anmälan även innehålla uppgifter om vilket eller vilka tamdjur eller vilt som skyddades. Det ger länssty- relsen som tar emot anmälan en mer komplett bild av vad som har hänt och möjliggör för länsstyrelsen att agera i situationen.
8.8Länsstyrelsens rapportering om jakt och jaktresultat
Förslag: Det ska införas en samlad reglering om skyldighet för länsstyrelsen att till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om beslut om jakt och jaktresultat som avser unionsrättsligt skyddade viltarter. Skyldigheten att rapportera ska även omfatta anmäl- ningar som länsstyrelsen fått om stora rovdjur som påskjutits eller dödats för att avvärja angrepp på tamdjur m.m. Om uppgif- ter om jaktresultat saknas ska länsstyrelsen efterfråga uppgifterna.
13Se 6 kap. 1 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur.
244
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
Utredningen föreslår en samlad reglering om skyldighet för läns- styrelsen att till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om beslut om jakt och jaktresultat när det gäller unionsrättsligt skyddade vilt- arter. Skyldigheten omfattar beslut om populationsregleranade jakt, skyddsjakt och jakt av naturvårdsskäl. Skyldigheten omfattar inte allmän jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter eftersom sådan jakt inte föregås av något särskilt beslut. Skyldigheten att rapportera bör även omfatta anmälningar som länsstyrelsen fått om stora rovdjur som påskjutits eller dödats för att avvärja angrepp på tamdjur m.m. Länsstyrelsen bör vidare efterfråga uppgifter om jaktresultat om de saknas för att säkerställa att de kommer in.
Kraven på rapportering behövs för att Sverige ska kunna leva upp till rapporteringskrav i naturvårdsdirektiven (Habides-rapporter- ingen). En samlad reglering kan förenkla och förtydliga. I dag åter- finns regleringen på flera olika ställen och regleringen behöver också kompletteras. Den föreslagna bestämmelsen ersätter kraven som nu finns i 24 § tredje stycket och 29 § sjätte stycket jaktförordningen.
Länsstyrelsen ska rapportera uppgifterna till Naturvårdsverket. I praktiken sker rapporteringen i en databas som EU-kommissionen tillhandahåller och som Naturvårdsverket hanterar för Sveriges räk- ning. Krav på Naturvårdsverket att rapportera finns i en mer övergri- pande bestämmelse om internationell rapportering i 4 § 4 förordning (2012:989) med instruktion för Naturvårdsverket.
Förslaget innebär inte någon ny hantering av personuppgifter eftersom det inte är sådana uppgifter som ska rapporteras in av länsstyrelsen. Det som ska rapporteras är i stället uppgifter om jakten och jaktresultatet.
8.9Användning av hund vid jakt
Förslag: Bilaga 6 till viltförvaltningsförordningen ska reglera de tider på året som hund får användas vid jakt, jaktträning eller jakt- prov.
En hund ska vara på plats inom högst två timmar från påskjut- ning av ett vilt i stället för att kunna vara på plats.
Hund ska få användas inom jordbruket för att hindra att vilt kommer till skada.
245
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
Utredningen anser att de bestämmelser som rör hundar i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen är ändamålsenliga och föreslår där- för enbart vissa förtydliganden och mindre ändringar i de nya bestäm- melserna.
Utredningens bedömning är att en bilaga 6 ska införas i viltför- valtningsförordningen som reglerar de tider på året hund får användas av jakträttshavaren eller av en annan person med jakträttshavarens medgivande vid jakt, jaktträning eller jaktprov. Bilagan motsvarar
16 § jaktförordningen. Ett förtydligande bör göras i viltförvaltnings- förordningen om att bilaga 6 även gäller vid jaktprov. Begreppet jakt- prov omfattas i nuvarande regelverk antingen av jakt eller jaktträning. Om jaktprovet genomförs på ett sätt så att vilt dödas eller avses dödas betraktas det som jakt. Om jaktprovet genomförs på ett sätt att vilt inte dödas och inte heller avses dödas betraktas det som jaktträning. I den föreslagna bilaga 6 görs en uppdelning mellan jaktträning och jaktprov för att öka tydligheten. I det föreslagna regelverket är ett jaktprov att jämställa med jaktträning vilket betyder att vilt inte dödas och inte heller avses dödas under jaktprovet. Till skillnad från jakt- träningen innebär jaktprovet dock ett test som bedöms. Om vilt dödas eller avses dödas vid prov med hundar bör det precis som en- ligt nuvarande regelverk anses vara jakt.
Utredningens bedömning är vidare att en hund ska vara på plats inom högst två timmar från en påskjutning vilket förtydligas genom ordet ”vara”. I dag gäller i stället att en hund ska kunna vara på plats. Att kunna ha en hund på plats är inte samma sak som att en hund faktiskt är på plats. Bestämmelsen har en stark koppling till de krav som finns på att jägaren ska genomföra eftersök vid jakt. Bestämmel- sen ställer krav på att en hund ska vara på plats inom högst två timmar från påskjutningen. Bestämmelsen ställer inga krav på att den enskilde jägaren själv äger hunden. Kravet är enbart att en hund ska vara på plats. Begreppet påskjutning definieras i 1 kap. 18 § viltförvaltnings- lagen. Med påskjutning aves att skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats. Om man senare kan utesluta att viltet har träf- fats, eller konstaterar att det faktiskt har träffats och dött, finns inte längre något krav på att en hund ska finnas på plats inom högst två timmar.
Utredningen bedömning är att det ska vara möjligt att använda hund inom jordbruket för att hindra att vilt kommer till skada. Precis
246
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
som i nuvarande regel14 är slåtter fortfarande ett exempel på en situa- tion som bestämmelsen i viltförvaltningsförordningen är tänkt att träffa även om det inte uttryckligen anges som exempel.
Utredningens bedömning är att det inte ska vara tillåtet att med stöd av den aktuella bestämmelsen använda hund för viltvårdsända- mål. Med viltvård avses exempelvis jakt vilket betyder att det skulle vara fritt fram att använda hund vid många olika tillfällen som är svåra att överblicka. Vid de tillfällen hund får användas för viltvårdsända- mål omfattas aktiviteten därför av de bestämmelserna som reglerar användandet av hund vid jakt m.m.
8.10Vilt som tillfaller staten och provtagning av vilt
Förslag: Den myndighet som beslutar om jakt ska få besluta att vilt av vissa arter ska tillfalla staten om de fångas eller dödas under jakten. Beslutsmyndigheten ska också få besluta om provtagning av visst vilt som fångas eller dödas under jakten och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten. Stora rovdjur som har dödats vid skyddsjakt på enskilds initiativ för att skydda tamdjur eller vilt i hägn ska tillfalla staten.
Den reglering om statens vilt som särskilt rör älg och hjort ska tas bort.
Följande myndigheters ansvar och befogenheter när det gäller statens vilt ska regleras i viltförvaltningsförordningen:
•Polismyndigheten,
•länsstyrelsen,
•Naturvårdsverket,
•Statens veterinärmedicinska anstalt, och
•Naturhistoriska riksmuseet.
Bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare före- skrifter om vilt som tillfaller staten ska förenklas och utökats till att avse beslut om att vilt tillfaller staten vid jakt.
1417 § första stycket jaktförordningen.
247
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
Att andra mottagare än Statens veterinärmedicinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet eller en institution för forskning eller undervisning ska stå för kostnaderna för att vilt som tillfaller sta- ten överlämnas ska inte regleras i förordningen.
I jaktförordningen regleras att vilt av ett antal uppräknade viltarter tillfaller staten om det omhändertas, påträffas dött eller dödas när det är fredat.15 Vidare får den myndighet som beslutar om jakt i vissa fall bestämma hur man ska förfara med vilt som dödas under jakten.16 Det har varit oklart om ett beslut om att förfara med vilt som dödas under jakt kan innebära att viltet blir statens vilt och vilket lagstöd som finns för det. Utredningen föreslår att regleringen ändras så att den blir enklare och tydligare.
Det bör införas en möjlighet för den myndighet som beslutar om jakt att besluta att vilt ska tillfalla staten om de fångas eller dödas under jakten. Det bör gälla sådant vilt som finns med på listan över vilt som tillfaller staten i vissa sammanhang. Vidare bör beslutsmyn- digheten också få besluta om provtagning av sådant vilt om det fångas eller dödas under jakten. Vid beslut om provtagning bör de delar som behövs för provtagningen tillfalla staten. Motsvarande beslut om prov- tagning bör också vara möjliga för Naturvårdsverket vid beslut om jakt på sälar. Eftersom sälar inte ingår i listan över vilt som tillfaller staten direkt med stöd av författning under vissa förutsättningar be- hövs en särskild reglering kring provtagning av sälar. De föreslagna bestämmelserna bör ersätta regleringen om beslut om hur man ska förfara med vilt som fångas eller dödas under jakt.
Det bör förtydligas att stora rovdjur som har dödats för att skydda tamdjur eller vilt i hägn från rovdjursangrepp m.m. under de angivna förutsättningarna tillfaller staten. Det anses gälla redan i dag. Förtyd- ligandet behövs mot bakgrund av att sådant dödande av stora rovdjur räknas som skyddsjakt och att utredningen bedömer att det bör inne- bära att de stora rovdjuren inte anses vara fredade i de fallen. Utred- ningen föreslår därför ett sådant förtydligande.
I delbetänkandet föreslog utredningen att myskoxe, älg och hjort skulle strykas i listan över statens vilt.17 Utredningen föreslår nu att den ytterligare reglering som särskilt rör älg och hjort som statens vilt
1533 § jaktförordningen.
1624 d § första och andra stycket, 24 e § första stycket och 29 § andra stycket jaktförordningen.
17Se avsnitt 4.7 i SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstiftningen.
248
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
ska tas bort för att regleringen ska stämma överens med det tidigare förslaget. Det rör en del av bestämmelsen om skyldigheten att anmäla vilt som tillfaller staten till Polismyndigheten.18 Det rör också en del av bestämmelsen om ersättning ur viltvårdsfonden för kostnader för hantering av statens vilt.19
Myndigheternas ansvar och befogenheter när det gäller vilt som tillfaller staten
När vilt har tillfallit staten har flera olika myndigheter roller i den fortsatta hanteringen av viltet. Det finns både myndigheter som an- svarar för praktisk och administrativ hantering och myndigheter som ansvarar för hantering som syftar till att tillförsäkra forskning, under- visning, miljöövervakning eller viltövervakning exemplar av arterna. All hantering har det övergripande syftet att skydda hotade eller sär- skilt värdefulla viltarter. Regleringen av myndigheternas ansvar och befogenheter är dock inte heltäckande på förordningsnivå. Bristerna lyfts även fram av utredningen om en ny jakt- och viltvårdsmyndig- het.20 Stora delar av regleringen av myndigheternas roller finns i dag i Naturvårdsverkets föreskrifter.21 Utredningen föreslår därför att en reglering av ansvar och befogenheter för de berörda myndigheterna tas in i viltförvaltningsförordningen.
Det bör tas in en reglering om Polismyndighetens, länsstyrelsens och Naturvårdsverkets skyldighet att se till att vilt eller delar av vilt som tillfaller staten hanteras efter en anmälan eller en myndighets beslut. Till skillnad mot dagens reglering bör uttrycket tas om hand bytas ut mot det mer övergripande uttrycket hanteras. Naturvårds- verkets föreskrifter bör vidare kunna avse hela förloppet och inte endast omhändertaget vilt. Länsstyrelsens roll bör även omfatta vilt eller delar av vilt som myndigheten har beslutat ska tillfalla staten vid jakt. Naturvårdsverket bör ha motsvarande roll när det gäller beslut som myndigheten har fattat om att vilt eller delar av vilt ska tillfalla staten vid jakt. Det bör främst röra beslut om sälar.
En bestämmelse bör tas in som reglerar Statens veterinärmedicin- ska anstalts roll och ansvar när det gäller vilt som tillfaller staten.
18Slutet av 36 § första stycket jaktförordningen.
19Den sista delen av andra stycket i 40 a § jaktförordningen.
20Se 8.4 SOU 2025:50, En ny nationell myndighet för viltförvaltning.
21Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten.
249
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
Myndigheten bör hantera vilt som behövs för utredning om brott eller misstanke om sjukdom. Myndigheten bör också hantera vilt av arterna björn, varg, järv eller lodjur, med undantag för prepare- rade exemplar som har behandlats för att bevara dem. Innehållet i förslaget motsvarar vad som i dag gäller enligt Naturvårdsverkets föreskrifter.22
En bestämmelse bör vidare tas in som reglerar Naturhistoriska riksmuseets roll och ansvar när det gäller vilt som tillfaller staten. Myndigheten bör hantera vilt som är preparerade exemplar som har behandlats för att bevara dem. Myndigheten bör också hantera vilt av andra arter än björn, varg, järv och lodjur. Innehållet i förslaget motsvarar vad som i dag gäller enligt Naturvårdsverkets föreskrifter.23
Det bör även regleras att myndigheter som förfogar över vilt som tillfaller staten får låna ut, sälja, överlåta utan ersättning eller låta de- struera viltet enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Det är en ny be- stämmelse som föreslås som hämtar delar av sitt innehåll från Natur- vårdsverkets föreskrifter.24 En bestämmelse bör också reglera en subsidiär roll för Naturvårdsverket att besluta om hur vilt som till- faller staten ska hanteras. Naturvårdsverkets befogenhet finns i dag i 38 § jaktförordningen. En skillnad är att Naturvårdsverket enligt förslaget får fatta beslut om de andra myndigheterna inte har befogen- het att fatta beslut. Syftet är att förtydliga de olika myndigheternas roller och att inte ha kvar överlappande befogenheter.
Det bör även införas en bestämmelse om Naturvårdsverkets roll att ange anspråk på skadestånd om vilt som tillfaller staten har varit föremål för brott enligt viltförvaltningslagen, såsom jaktbrott. Ord- ningen är den som tillämpas av åklagare och generellt enligt praxis. Det har dock förekommit rättsfall där länsstyrelsen har angett krav på skadestånd. Förslaget syftar till att renodla myndigheternas roller och förtydliga dem.
Bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare före- skrifter om vilt som tillfaller staten bör förenklats och utökats till att avse beslut om att vilt tillfaller staten vid jakt.
Att andra mottagare än Statens veterinärmedicinska anstalt, Natur- historiska riksmuseet eller en institution för forskning eller undervis- ning ska stå för kostnaderna för att vilt som tillfaller staten överlämnas
228 och 11 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten.
239 och 10 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten.
2412 och 13 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten.
250
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
bör inte regleras direkt i förordningen. Det är mer ändamålsenligt att den frågan hanteras i det enskilda fallet i beslut eller avtal om att låna ut, sälja eller utan ersättning överlåta vilt som tillfaller staten.
8.11Forskningsjakt
Förslag: Naturvårdsverket får efter ansökan besluta om forsk- ningsjakt. Naturvårdsverket kan besluta att jakten får genom- föras på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg i vissa fall kan sättas ut igen eller tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträttshavaren.
Den som ringmärker vilda fåglar ska informera jakträttshavaren innan fångstredskap sätts ut.
Utredningen föreslår en generell bestämmelse i viltförvaltningsför- ordningen som reglerar kriterierna för att Naturvårdsverket ska kunna besluta om forskningsjakt. Bestämmelsen bör omfatta forsk- ningsjakt som kan innebära att vilt dödas25, forskningsjakt som kan innebära att vilt fångas för märkning och undersökning26 samt forsk- ningsmärkning m.m. av varg27. De nuvarande separata bestämmel- serna har stora likheter och eftersom det nu har föreslagits en möj- lighet för Naturvårdsverket att förvaltningsmärka varg behövs inte längre en separat bestämmelse om forskningsmärkning m.m. av varg.
I den generella bestämmelsen bör formuleringen från bemyndigan- det i jaktlagen och viltförvaltningslagen användas om jakt för märk- ning, undersökning eller andra åtgärder som genomförs i vetenskapligt syfte. Det bör ersätta dagens formulering i jaktförordningen om jakt om det behövs för forsknings- och utbildningsändamål. Formuleringen från bemyndigandet i lagen täcker bredden av den jakt som kan be- hövas på ett tydligare sätt. Det är också så naturvårdsdirektiven kan tolkas enligt EU-kommissionens vägledning även om formuleringen i direktiven är forsknings- och utbildningsändamål.
I bestämmelsen bör det också förtydligas att det krävs en ansökan, att Naturvårdsverket kan besluta att jakten får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg i vissa fall kan sättas ut igen
25Delar av 31 § jaktförordningen.
2632 § andra stycket jaktförordningen.
27Delar av 32 a § jaktförordningen.
251
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
eller tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Det bör krävas att den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträttshavaren om jak- ten innan den påbörjas. Även delar av vilt eller ägg, t.ex. de delar som behövs för provtagning, bör efter beslut kunna tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Frågan om ersättning till t.ex. jakträttshavaren regleras inte särskilt, men kan ändå bli aktuell.
Även ringmärkning räknas som forskningsjakt. Den som har Naturhistoriska riksmuseets uppdrag att ringmärka vilda fåglar får utan särskilt beslut fånga vilda fåglar för märkning och undersök- ning på annans jaktområde. Det är samma ordning som gäller i dag.28 Utredningen föreslår att jakträttshavaren ska underrättas om ring- märkningen innan fångstredskap sätts ut och inte bara som i dag om fångstredskap lämnas utan omedelbar tillsyn. Det är lämpligt att jakt- rättshavaren i samtliga fall får information om verksamheten. Det bör vidare förtydligas att en fågel ska sättas ut igen efter att märk- ning och undersökning är klara. Förtydligandet är viktigt i förhållande till förbudet att sätta ut vilt i viltförvaltningslagen.
8.12Jakt av naturvårdsskäl
Förslag: Länsstyrelsen får efter ansökan eller på eget initiativ be- sluta om jakt av naturvårdsskäl. Länsstyrelsen kan besluta att jak- ten får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg i vissa fall kan tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Jakt- rättshavaren ska i sådana fall få information om jakten.
Naturvårdsverket ska kunna meddela ytterligare föreskrifter om jakt av naturvårdsskäl.
Utredningen föreslår en bestämmelse i viltförvaltningsförordningen som reglerar länsstyrelsens möjlighet att efter ansökan eller på eget initiativ besluta om jakt av naturvårdsskäl. Det bör vara en samman- slagning av regleringen om jakt för att skydda och bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer29 och om jakt för återinplantering eller åter- införande av en art30. En skillnad som föreslås är att beslutsmandatet gäller för länsstyrelsen även när det gäller jakt för återinplantering
2832 § första stycket jaktförordningen.
29I dag är det ett av skälen för skyddsjakt enligt 23 a § första stycket 4 jaktförordningen.
30Delar av 31 § jaktförordningen.
252
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
eller återinförande av en art. I dag har Naturvårdsverket det besluts- mandatet. Förändringen ligger i linje med regionaliseringen av vilt- förvaltningen. En viktig del av sådana beslut handlar om hur den lokala och regionala populationen påverkas, vilket länsstyrelsen har goda förutsättningar att bedöma. Frågan om vilt får sättas ut i beva- randesyfte bör även fortsatt prövas av Naturvårdsverket.
Beslutsmandatet för länsstyrelsen bör även utökats och myndig- heten bör kunna besluta om jakt av naturvårdsskäl både efter ansö- kan och på eget initiativ samt på någon annans jaktområde i fråga om samtliga arter. Det bör vidare förtydligas att jakt av naturvårds- skäl kan innebära att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträtts- havaren. Det är lämpligt att det införs ett krav på att jakträttshavaren ska få information om verksamheten i de fall jakten får genomföras på någon annans jaktområde eller att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträttshavaren. Frågan om ersättning till t.ex. jakträtts- havaren regleras inte särskilt, men kan ändå bli aktuell.
Ett bredare beslutsmandat motiveras av länsstyrelsens behov av att kunna fatta flera olika sorters beslut som avser flera olika arter i fråga om jakt av naturvårdsskäl. Det kan handla om t.ex. beslut som behövs för åtgärdsprogram för hotade arter, beslut om jakt på vilt som är skadat eller i ett sådant tillstånd att det behöver dödas av djurskyddsskäl, beslut om att fånga in vilt som skadas eller riske- rar att skadas vid skogsbrand eller stora oljeutsläpp samt beslut att fånga in och vid behov döda skadat eller sjukt vilt som riktar sig till rehabiliteringsanläggningar för skadat och sjukt vilt. Enligt förslaget kan länsstyrelsens beslut alltså avse jakt på vilt för att skydda eller bevara både vilt av den aktuella arten och vilda djur och växter av andra arter.
Eftersom beslutsmandatet föreslås utökas både enligt denna be- stämmelse och när det gäller skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av viltförvaltningslagen bedöms det inte längre finnas behov av länsstyrelsens nuvarande möjlighet till en selektiv jakt på ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden för att tillgodose viltförvaltningen.31 Den punkten finns därför inte med i bestämmel- sen som föreslås.
Utredningen föreslår vidare att Naturvårdsverket ska kunna med- dela föreskrifter om jakt av naturvårdsskäl. Behovet av föreskrifter
3131 § första stycket 2 jaktförordningen.
253
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
beror på att möjligheterna till beslut om sådan jakt har utökats och det delvis är nytt att länsstyrelsen fattar besluten.
8.13Utsättning av vilt
Förslag: Naturvårdsverket får genom beslut i enskilda fall medge att vilt sätts ut i frihet utifrån angivna kriterier.
Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet, inklusive föreskrifter om att sätta ut visst vilt utan särskilt beslut.
Huvudregeln enligt jaktlagstiftningen är att vilt inte får sättas ut.32 Sedan finns det möjlighet till undantag från förbudet. Bakgrunden till förbudet är riskerna som t.ex. främmande vilt eller vilt av arter som förekommer i andra delar av landet kan innebära i form av nega- tiv påverkan på de inhemska viltarterna, miljön och areella näringar. Den negativa påverkan kan t.ex. ske genom det som viltet äter, kon- kurrens om födan, genom spridning av sjukdomar och genom hybrid- isering. Det är i stort samma skäl som de som har motiverat tillstånds- kravet för att hålla vilt i hägn.
Samma grundläggande ordning med generellt förbud och möj- lighet till undantag bör gälla även i viltförvaltningslagstiftningen. Det som behöver utvecklas är regleringen kring undantag för att sätta ut vilt. De överväganden som behöver göras i enskilda fall bör specificeras.
Utredningen föreslår en bestämmelse som reglerar Naturvårds- verkets möjlighet att genom beslut i enskilda fall medge undantag från förbudet mot att sätta ut vilt och kriterierna för sådana beslut. Bestämmelsen som föreslås är ny och utvecklar regleringen i 41 § andra stycket som innehåller en enkel befogenhet att besluta om undantag i enskilda fall. Att den föreslagna bestämmelsen innehåller kriterier förtydligar både för den som vill ansöka om undantag och för den beslutande myndigheten. Det gör det tydligare vilka aspek- ter det är som ska bedömas.
Enligt en första punkt i den föreslagna bestämmelsen ska utsätt- ningen behövas av bevarandeskäl eller av annat särskilt skäl. Det kan
3241 § jaktförordningen.
254
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
även omfatta skäl som ligger utanför syftet med viltförvaltningen en- ligt viltförvaltningslagen t.ex. kan även återintroduktion av utdöda viltarter prövas enligt bestämmelsen som en naturvårdsåtgärd. Vid en bedömning av kriteriet bör det vara särskilt relevant om utsätt- ning av vilt står med i ett åtgärdsprogram för hotade arter och vad berörda myndigheter gör för bedömningar av behovet. Enligt en andra punkt i den föreslagna bestämmelsen ska utsättningen i sig bedömas som lämplig. Här kan faktorer vägas in som handlar om huruvida miljön är tillräckligt bra för att kunna hysa viltarten och även om huruvida det vilt som sätts ut har tillräckliga förutsättningar att överleva. Även frågan om projektet har tillgång till tillräcklig kun- skap kan vägas in. Enligt en tredje punkt i den föreslagna bestämmel- sen ska utsättningen inte medföra oacceptabla risker för omgivningen. Det kan handla om t.ex. risker för den biologiska mångfalden, risker för skogsbruk och jordbruk och risker för spridning av smittsamma sjukdomar.
På samma sätt som i dag bör Naturvårdsverket få meddela före- skrifter om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet.33 Det bör förtydligas att föreskrifterna kan innebära att visst vilt får sättas ut utan särskilt beslut mot bakgrund av den reglering som föreslås i vilt- förvaltningsförordningen med kriterier för undantag från förbudet i enskilda fall. Redan i dag har Naturvårdsverket meddelat föreskrif- ter om att visst vilt får sättas ut i frihet utan särskilt beslut. Det rör utsättning av vissa fåglar för jakt och utsättning av vilt efter rehabili- tering.34
3341 § andra stycket jaktförordningen.
346 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och inhägnader för handelsträdgårdar m.m. för att förebygga skador av hare.
255
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
8.14Förvaltningsplaner för vilt
Förslag: Naturvårdsverket ska för varje förvaltningsperiod upp- rätta en nationell förvaltningsplan för björn, varg, järv, lodjur, vildsvin respektive storskarv. Naturvårdsverket får upprätta natio- nella förvaltningsplaner för andra viltarter. Hav- och vattenmyn- digheten ska för varje förvaltningsperiod upprätta en nationell förvaltningsplan för gråsäl, knubbsäl respektive vikare.
Nationella förvaltningsplaner ska vara vägledande för länssty- relsernas arbete inom viltförvaltningen och beaktas när länsstyrel- sen upprättar rovdjursförvaltningsplaner.
Förvaltningsplaner är viktiga vägledande dokument för att nå de poli- tiska mål som satts upp för en viltart. Förvaltningsplaner har som syfte att klargöra målen och ramarna för förvaltningen. Planerna bör ange åtgärder för att nå målen, hur den praktiska förvaltningen av en art bör ske och vilken uppföljning som bör genomföras. De bör vara konkreta och bidra till en ökad tydlighet och transparens i för- valtningsarbetet. Förvaltningsplaner anses vidare vara viktiga för att se till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för en del unionsrätts- ligt skyddade viltarter.
Naturvårdsverket tar fram nationella förvaltningsplaner för olika viltarter, medan länsstyrelserna tar fram regionala förvaltningsplaner. Havs- och vattenmyndigheten tar fram förvaltningsplaner för sälar. Det saknas i dag en reglering av när en förvaltningsplan ska tas fram och uppdateras. Vanligen sker det i dag efter att ett regeringsuppdrag lämnats till Naturvårdsverket eller Havs- och vattenmyndigheten.
För att säkerställa en kontinuitet och en tydlighet i vad som förvän- tas av de olika myndigheterna bedömer utredningen att en bestäm- melse ska införas i viltförvaltningsförordningen som förtydligar res- pektive myndighets ansvar i denna del.
Utredningen föreslår därför att Naturvårdsverket för varje för- valtningsperiod ska upprätta en nationell förvaltningsplan för björn, varg, järv, lodjur, vildsvin respektive storskarv. Hav- och vattenmyn- digheten ska för varje förvaltningsperiod upprätta en nationell för- valtningsplan för gråsäl, knubbsäl respektive vikare. Myndigheterna bestämmer själva vilka förvaltningsperioder som är lämpliga och de avgörs av hur långt förvaltningsplanen sträcker sig. Naturvårdsverket
256
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
får även upprätta nationella förvaltningsplaner för andra viltarter för att uppfylla behov inom viltförvaltningen.
De nationella förvaltningsplanerna ska vara vägledande för läns- styrelsernas arbete inom viltförvaltningen. Länsstyrelsen ska exempel- vis upprätta rovdjursförvaltningsplaner med beaktande av de natio- nella förvaltningsplanerna för respektive stort rovdjur.
8.15Rovdjursinventering
Förslag: Länsstyrelsen ska varje år undersöka populationsstorlek och utbredning av fjällräv. Naturvårdsverket ska varje år fastställa inventeringsresultatet för fjällräv. Inom renskötselområdet ska länsstyrelsen dessutom varje år efter samråd med berörda same- byar undersöka populationernas storlek och utbredning för varg, järv och lodjur som förekommer inom samebyns svenska betes- område och om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom samebyn.
Av 8 § förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn framgår att länsstyrelsen varje år ska undersöka populationsstorlek och utbredning av varg, järv, lodjur och kungs- örn i länet (rovdjursinventeringen). Under utredningens gång har inspel gjorts från Naturvårdsverket om att även fjällräv är en art som borde ingå i rovdjursinventeringen.
Naturvårdsverket har även uppgett att dagens krav på att inven- teringen ska undersöka hur många föryngringar av en viss art som förekommer inom en samebys svenska betesområde borde ersättas med att undersöka populationernas storlek och utbredning för en viss art. För att kunna arbeta vidare med utveckling av resurseffek- tiva och säkra inventeringsmetoder för stora rovdjur är det viktigt att undanröja juridiska hinder för vilka inventeringsmetoder som kan användas. Genom formuleringen ”populationernas storlek” möj- liggör man en förändring av metoden i de fall där det är lämpligt, samtidigt som man också öppnar för att behålla den befintliga inven- teringsmetoden där så är önskvärt. Utredningens förslag är därför att en bestämmelse införs i viltförvaltningsförordningen som ställer krav på länsstyrelsen att varje år undersöka populationsstorlek och utbredning av varg, järv, lodjur, fjällräv och kungsörn i länet. Natur-
257
Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån | SOU 2025:125 |
vårdsverket ska varje år granska och fastställa inventeringsresultaten. Länsstyrelsen ska dessutom varje år efter samråd med berörda same- byar undersöka populationernas storlek och utbredning för varg, järv och lodjur som förekommer inom samebyns svenska betesområde och om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom samebyn.
8.16Återbetalning av viltförvaltningsavgift
Förslag: Kammarkollegiet får återbetala medel till någon när inbe- talningen av viltförvaltningsavgiften har varit uppenbart felaktig.
En bestämmelse ska införas som ger Kammarkollegiet en möjlighet att återbetala medel till någon när inbetalningen av viltförvaltnings- avgiften har varit uppenbart felaktig. Det finns i dagens regelverk ingen bestämmelse som ger Kammarkollegiet rätt att återbetala en felaktigt inbetald avgift. Genom bestämmelsen ges den möjligheten. De situationer där det kan vara aktuellt att återbetala medel till någon är i de fall betalningen varit uppenbart felaktig. Det kan exempelvis röra sig om att någon betalat för fel jaktår, betalat för mycket eller betalat för fel person.
8.17Reglering om jägarregistret
Förslag: Termen jägarregistret ska användas i regleringen i stället för jaktkortsregistret eller jägarexamensregistret.
Det finns i dag i jaktförordningen en reglering om Naturvårdsverkets registerhållning när det gäller personer som har betalat viltvårdsavgift och avlagt prov som ingår i jägarexamen.35 I regleringen kallas regist- ren jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Motsvarande be- nämningar förekommer även i annan reglering, t.ex. i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Det finns också en skyldighet för den som avser att genomföra licensjakt på varg, järv eller lodjur att anmäla det till jaktkortsregistret.36 I delbetänkandet föreslås även
3552 f–i §§ jaktförordningen.
3649 § andra stycket jaktförordningen.
258
SOU 2025:125 | Övriga ändringar som enbart berör förordningsnivån |
att en anmälan ska göras till jaktkortsregistret för att det ska vara möj- ligt att få jaga på allmänt vatten eller i Sveriges ekonomiska zon.37
I Naturvårdverkets arbete med denna registerhållning använder sig myndigheten av ett system som kallas för jägarregistret. Det om- fattar både jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Enskilda jägare använder sig av it-systemet jägarregistret där de kan logga in och hantera frågor om såväl jägarexamen som jaktkort och anmälan om licensjakt.
Utredningen föreslår att termen jägarregistret genomgående ska användas i regleringen i stället för jaktkortsregistret eller jägarexamens- registret. Det blir ett förtydligande av regelverket som stämmer bättre överens med hur hanteringen går till i dag. Följdändringar behöver också göras i de andra författningar som hänvisar till jaktkortsregist- ret eller jägarexamensregistret. Förändringen som behövs i OSL före- slås tillsammans med övriga ändringar i den lagen som behandlas i avsnitt 12.6.
37SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstiftningen, avsnitt 7.2 och 7.3.
259
9 Straffrättslig översyn
9.1Inledning
I direktiven anges att utredningen ska ta ställning till om den straff- rättsliga regleringen i jaktlagstiftningen behöver ändras. Utredningen ska bl.a. analysera rättsläget och undersöka i vilken mån jaktlagen (1987:259) innehåller blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regeringsformen, ta ställning till om ansvaret för brott mot frednings- bestämmelsen i 3 § jaktlagen bör justeras samt lämna nödvändiga för- fattningsförslag.
9.2Arbetet mot jaktbrottslighet
9.2.1Brottsbekämpning på jaktområdet
Ansvaret för brottsbekämpning på jaktområdet fördelas mellan flera olika brottsbekämpande myndigheter. De myndigheter som är rele- vanta på jaktområdet är Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och i viss mån Kustbevakningen.
De brottsbekämpande myndigheterna har olika uppdrag. Polis- myndigheten har, utöver att upptäcka, utreda och lagföra brott, också ett uppdrag att förebygga brott. I Polismyndighetens strategi för myndighetens brottsförebyggande arbete definieras det brottsföre- byggande arbetet som en del av det brottsbekämpande arbetet.1 Åklagarmyndigheten har inte ett brottsförebyggande uppdrag utan ansvarar för att personer som begår brott blir föremål för brottsut- redning och lagföring. Kustbevakningen har till uppgift att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss. Sjöövervakning innebär övervakning av maritima miljöer och omfattar brottsbekämp- ning samt ordningshållning till sjöss så som kontroll och tillsyn.
1Polismyndigheten, PM 2022:12, 2022-06-03.
261
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
För allt brottsbekämpande arbete bör gälla att ett framgångsrikt brottsbekämpande arbete i förlängningen även är brottsförebyggande genom att potentiella gärningspersoner avstår från att begå brott på grund av riskerna som är förenade med det.
9.2.2Tillsyn på jaktområdet
Det är jakttillsynsmän som har det primära ansvaret för tillsyn över efterlevnaden av jaktlagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Jakttillsynsmän förordnas av länsstyrelsen och ett för- ordnande får omfatta ett eller flera län. Föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän och om deras utrustning meddelas av Polismyndigheten.2 Jakttillsynsmän får vara utrustade med hand- fängsel. Eftersom tjänsteutövningen ryms inom ramarna för förstärkt rättskydd enligt 17 kap. 1 § brottsbalken (BrB) kan den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en jakttillsynsman fällas för våld eller hot mot tjänsteman. Till jakttillsynsman förordnas t.ex. tjänstemän på länsstyrelsen, fastighetsägare eller medlemmar i jakt- vårdsförening. Jakttillsynsmän kan alltså vara myndighetsanställda eller privatpersoner. Umeå universitet anordnar en femdagarsutbild- ning som syftar till att deltagarna ska få de kunskaper och färdigheter som fordras för att kunna arbeta som jakttillsynsman.
Utredningen har i sitt delbetänkande föreslagit att Kustbevak- ningen ska ha tillsynsansvaret inom Sveriges ekonomiska zon.3 För tillsyn över att beslut om utfodring av vilt som inte hålls i hägn följs ansvarar enligt jaktlagen länsstyrelsen, som får besluta de föreläggan- den som behövs för tillsynen och för att beslut om utfodring ska följas. Sådana förelägganden får förenas med vite (42 a § jaktlagen).
Tillsynsmyndigheterna har olika befogenheter som främst följer av jaktlagstiftningen och vapenlagen (1996:67). Den som jagar ska ha med sig sitt jaktkort, vilket på uppmaning ska visas för bl.a. en jakttillsynsman, kustbevakningstjänsteman eller för den som äger eller innehar marken eller har jakträtten där, 52 § jaktförordningen (1987:905). Vidare får jakträttshavare, jakttillsynsmän och kustbe- vakningstjänstemän beslagta vilt, jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel m.m. från någon
2Se 42 § jaktlagen och 53 § jaktförordningen (1987:905).
3SOU 2025:32, Vissa förändringar av jaktlagstiftningen, s. 160 ff.
262
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
som på bar gärning påträffas begå jaktbrott, om egendom kan antas bli förverkad eller kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Om egendom har tagits i beslag ska detta anmälas till antingen Polis- myndigheten, åklagaren eller förundersökningsledaren, beroende på vem som har gjort beslaget (47 och 49 §§ jaktlagen).
En jakttillsynsman eller kustbevakningstjänsteman får ta hand om vapen, ammunition, vapenmagasin och tillståndsbevis m.m. om det finns en överhängande risk för missbruk. En sådan åtgärd ska skynd- samt anmälas till Polismyndigheten (6 kap. 4 § vapenlagen). En jakt- tillsynsman eller kustbevakningstjänsteman får även omhänderta skjutvapen som någon medför utan att kunna visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet (6 kap. 4 b § vapenlagen).
Jakttillsynen i Sverige har kritiserats för att inte vara tillräckligt omfattande.4 Det kan gå flera år utan att Umeå universitet anordnar den särskilda utbildningen för presumtiva jakttillsynsmän. Vidare fanns det år 2020 endast 127 jakttillsynsmän och i tio län fanns det inte någon jakttillsynsman. Enligt uppgifter till utredningen från
19 av 21 länsstyrelser fanns det under våren 2025 cirka 110 jakttill- synsmän i hela landet. Flera län hade inte förordnat någon jakttill- synsman, samtidigt som vissa jaktillsynsmän hade förordnanden som gällde i flera olika län.
9.3Straff och administrativa sanktioner i jaktlagstiftningen
Straffbestämmelser och annan rättsverkan för överträdelser av jakt- lagstiftningen finns i 43–51 §§ jaktlagen.
Med jaktbrott avses vissa handlingar som straffbeläggs i 43 § 1–3. Det handlar bl.a. om att olovligen jaga på någon annans jaktområde eller bryta mot vissa bestämmelser som reglerar jakten. För att fällas för jaktbrott enligt första eller tredje punkten krävs uppsåt eller grov oaktsamhet. Gärningar som avses i andra punkten är straffbara redan vid oaktsamhet som inte är grov. Den som gör sig skyldig till jaktbrott ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år eller, om gärningen är grov, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Paragrafen
4Natursidan 2020-06-07, Antalet jakttillsynsmän halverat på fyra år, https://www.natursidan.se/nyheter/antalet-jakttillsynsman-halverat-pa-fyra-ar/.
263
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
innehåller blankettstraffsbud och fylls ut genom hänvisningar till andra bestämmelser i andra och tredje punkten (jfr avsnitt 9.4.1).
Som jaktbrott räknas enligt första punkten att olovligen jaga på annans jaktområde eller där tillägna sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bryta mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen. Till ”väsentlig bestämmelse i licensen” hör bestämmelser om det antal djur eller vilket slags djur som får fällas. Som jaktbrott räknas också enligt andra och tredje punkten jakt efter vilt som är fredat, jakt med otillåtet användande av motorfordon eller annan motordriven anordning, jakt under otillåten tid, jakt med vapen eller andra jaktmedel som är otillåtna, otillåten jakt med drivande hund, överträdelser av bestämmelserna om statens vilt samt jakt efter val under vissa förutsättningar.
Den som gör sig skyldig till jaktbrott ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år eller, om gärningen är grov, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars sär- skilt skyddsvärt vilt, om det har utförts vanemässigt eller i större om- fattning, om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fort- skaffningsmedel eller någon annan motordriven anordning eller om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod (se 44 §).
I 45 § straffbeläggs vissa förfaranden som inte har ansetts vara så allvarliga att fängelse bör ingå i straffskalan. Den som bryter mot paragrafen kan således endast dömas till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar, vilket innebär att bagatellförseelser är undantagna från straff (se tredje stycket). Paragrafen består av blankettstraffbud som straffbelägger överträdelser mot olika föreskrifter i eller som har meddelats med stöd av jaktlagen.
I första stycket anges i sex punkter straffbara överträdelser med krav på uppsåt eller grov oaktsamhet. Första punkten avser förbudet att ofreda vilt, hundhållningen samt jakten på samfälligheter. Andra punkten gäller underlåtenhet att anmäla vilt som fälls, statens vilt och viltolyckor om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Tredje punkten gäller brott mot be- stämmelsen i 27 § om att jakt ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken. Det är vid de allvarligare brotten djurplågeri, allmänfarlig vårdslöshet och framkallande av fara för annan som BrB i stället ska tillämpas.
264
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
Fjärde punkten gäller underlåtenhet att söka efter skadskjutet vilt och att underrätta jaktgrannen om skadat vilt som gått in på dennes område. Femte punkten avser överträdelse av regler om tillgång till hund för eftersök, nattjaktsförbud och om transport och förvaring av skjutvapen i motordrivna fortskaffningsmedel. Sjätte punkten gäller överträdelse av förbud att med jaktvapen ta väg över annans jaktom- råde, om utsättning av vilt, hållande av vilt i hägn, kunskapsprov och avgifter. Andra stycket föreskriver straffansvar för den som med upp- såt bryter mot förbudet att skrämma eller locka vilt från någon annans jaktområde.
Med jakthäleri avses enligt 46 § att obehörigen ta befattning med vilt som man vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åt- kommits genom jaktbrott. Att ta befattning med djur som dödats genom jaktbrott kan exempelvis handla om att skaffa bort djuret, ta hand om päls eller kött eller att låta sig fotograferas med det dödade djuret för s.k. trofébilder. Den som gör sig skyldig till jakthäleri ska enligt första stycket dömas till böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, till döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt ska enligt andra stycket särskilt beaktas brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller annars sär- skilt skyddsvärt vilt och om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning. Om gärningen är belagd med straff i miljöbalken ska dock gärningsmannen enligt tredje stycket inte dömas för jakthäleri. Den bestämmelsen syftar till att undanröja lagkonkurrens mellan miljöbalken och jaktlagen.
Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till grovt jaktbrott eller grovt jakthäleri ska döms till ansvar enligt 23 kap. BrB (se 46 a §).
Jaktredskap m.m. och egendom som har använts som hjälpmedel vid ett jaktbrott eller jakthäleri får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse (se 49 §).
Det finns även vissa administrativa sanktioner på jaktområdet. Om fler älgar fälls än vad som följer av en licens ska en sanktionsavgift betalas till länsstyrelsen som uppgår till 7 000 kronor för en vuxen älg och 3 000 kronor för en kalv (52 c § jaktförordningen). Vidare
265
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
får en länsstyrelse förena förelägganden som gäller om beslut om utfodring av vilt som inte hålls i hägn med vite (42 a § jaktlagen).
9.4Blankettstraffbud
Flertalet av jaktlagens straffbestämmelser är s.k. blankettstraffbud, dvs. straffbestämmelser där brottsbeskrivningen fylls ut genom en hänvisning till andra bestämmelser. Enligt utredningens direktiv ska utredningen analysera rättsläget och undersöka i vilken mån jaktlagen innehåller blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regerings- formen och lämna förslag på en lösning.
9.4.1Blankettstraffbud fylls ut genom hänvisning till andra bestämmelser
Med blankettstraffbud avses en straffbestämmelse som inte inne- håller all information som behövs för att avgöra vad som är straff- bart, utan som fylls ut genom hänvisning till andra bestämmelser. Blankettstraffbud kriminaliserar således överträdelser av normer som finns någon annanstans än i själva straffbestämmelsen. Blankett- straffbud är mycket vanliga inom det specialstraffrättsliga området, men förekommer även i brottsbalken.
Hänvisningen till normer utanför själva straffbudet kan vara mer eller mindre preciserad. De bestämmelser som fyller ut blankettstraff- budet kan finnas i samma författning eller i en separat författning på samma eller lägre konstitutionell nivå. Avseende blankettstraff- bud som fylls ut på lägre konstitutionell nivå kan det kan t.ex. vara fråga om en straffbestämmelse i lag som fylls ut av en föreskrift med- delad av regeringen eller en förvaltningsmyndighet. Blankettstraffbud kan i olika avseenden vara problematiska. Det kan t.ex. vara svårt för den enskilde att förstå vad som är straffbelagt. Detta gäller särskilt i de fall det förekommer hänvisningskedjor eller krävs att tillämparen sovrar bland olika föreskrifter för att nå fram till det faktiska inne- hållet i förbudet eller handlingsregeln. I sådana fall aktualiseras frågan om straffbudet är förenligt med legalitetsprincipen.5
5Jfr SOU 2020:13 s. 70.
266
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
9.4.2Normgivningsreglerna om blankettstraffbud
Reglerna i 2 kap. 8 och 20 §§ regeringsformen (RF) innebär att huvud- principen är att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan ska beslutas av riksdagen i lag. Av 8 kap. 3 § första stycket RF framgår att riksdagen kan ge regeringen bemyndigande att meddela föreskrif- ter i vissa fall. Bemyndigandet omfattar dock inte rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Enligt paragra- fens andra stycke kan emellertid riksdagen i lag föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet. Denna bestämmelse lättar upp kravet på att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan ska beslutas av riksdagen i lag. Det anförda innebär att blankettstraffbud som hänvisar till lag eller regeringsföreskrifter är grundlagsenliga.6
Även blankettstraffbud som fylls ut av föreskrifter i EU-förord- ningar är tillåtna enligt normgivningsreglerna. Detta har Högsta dom- stolen konstaterat i NJA 2007 s. 227. I dessa fall är det nämligen inte fråga om någon delegering av normgivningskompetens. Enligt Högsta domstolen är i stället EU-förordningar snarast att likställa med svensk lag.
De blankettstraffbud som däremot är problematiska när det gäller förenligheten med regeringsformens normgivningsregler är sådana som fylls ut av föreskrifter meddelade på lägre konstitutionell nivå än regeringen, t.ex. föreskrifter meddelade av förvaltningsmyndig- heter. Straffbestämmelsen i 40 § första stycket fiskelagen (1993:787), som fylls ut av föreskrifter meddelade på myndighetsnivå, är ett ex- empel på ett sådant blankettstraffbud. Det är enbart blankettstraff- bud av nu angivet slag, dvs. som hänvisar till myndighetsföreskrifter och liknande, som den fortsatta framställningen kommer att behandla.
9.4.3Ett urval av Högsta domstolens praxis om blankettstraffbud
Högsta domstolen har i avgörandet NJA 2005 s. 33 prövat frågan om blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall.
Det blankettstraffbud som aktualiserades i rättsfallet var en straff- bestämmelse i skogsvårdslagen (1979:429). I denna stadgades böter eller fängelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte full-
6Se SOU 2013:38 s. 597.
267
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
gjorde viss anmälningsskyldighet som hade föreskrivits med stöd av en annan bestämmelse i lagen. I sistnämnda bestämmelse angavs att skogsmarkens ägare var skyldig att, enligt föreskrifter som med- delades av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämde, underrätta Skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skulle äga rum på dennes mark. I föreskrifter meddelade av Skogsstyrelsen före- skrevs att anmälan till Skogsvårdsstyrelsen skulle göras minst sex veckor innan föryngringsavverkning som omfattade minst 0,5 hektar påbörjades.
I fallet hade skogsavverkning ägt rum på ett omkring fyra hektar stort område trots att inte minst sex veckor hade förflutit från den dag då avverkningsanmälan hade ingetts. Med anledning av detta hade åtal väckts mot en person för oaktsam underlåtelse att fullgöra i skogsvårdslagen föreskriven anmälningsskyldighet, alternativt med- hjälp till sådant brott. Den fråga som målet gällde var om fängelse kunde följa på det brott som den tilltalade hade dömts för.
Högsta domstolen påpekade att straffbestämmelsen i skogsvårds- lagen var ett exempel på en sådan straffrättslig föreskrift som brukar betecknas blankettstraffsbud och som kännetecknas av att brottsbe- skrivningen fylls ut genom en hänvisning till en primär regel på annat ställe i regelverket. I det här fallet hänvisade straffbestämmelsen till såväl bestämmelser i samma lag som till föreskrifter meddelade med stöd av lagen. I det sistnämnda hänseendet gällde hänvisningen före- skrifter i författningar på lägre konstitutionell nivå än lag, nämligen sådana som var meddelade av regeringen eller, efter bemyndigande, förvaltningsmyndighet.
Högsta domstolen konstaterade att bestämmelsen i 8 kap. 7 § andra stycket (numera 8 kap. 3 § andra stycket) RF, som tillåter blan- kettstraffbud med fängelse i straffskalan, till sin ordalydelse enbart avser föreskrifter som meddelas av regeringen. Det fick anses att regeringsformen inte tillåter att förvaltningsmyndigheter och kom- muner fyller ut blankettstraffbud med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter. Den aktuella bestämmelsen i skogs- vårdslagen var därmed enligt Högsta domstolen partiellt grundlags- stridig. Det kunde inte anses förenligt med regeringsformen att till- lämpa den på ett sådant sätt att fängelse dömdes ut för ett åsidosät- tande av en av Skogsstyrelsen meddelad föreskrift. Av detta följde
268
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
i sin tur att fängelse i förevarande fall inte kunde anses ingå i straff- skalan för det brott som den tilltalade hade dömts för.
Frågan om blankettstraffbud har även berörts av Högsta dom- stolen i senare rättsfall.
NJA 2006 s. 293 I gällde åtal för otillåten miljöverksamhet. Enligt föreskrifter meddelade av Naturvårdsverket krävdes tillstånd av kom- munal nämnd för att yrkesmässigt få använda vissa bekämpnings- medel bl.a. inom skyddsområde för vattentäkt. Föreskrifterna byggde på bemyndiganden som numera meddelas med stöd av miljöbalken. Överträdelser av de aktuella föreskrifterna kunde medföra ansvar enligt bestämmelsen om otillåten miljöverksamhet i miljöbalken.
I den bestämmelsen stadgades böter eller fängelse bl.a. för den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjade eller bedrev en verksam- het utan att ha inhämtat tillstånd som föreskrevs i balken. I målet hade ett bolag hos den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden sökt tillstånd för att använda fyra olika preparat som bekämpnings- medel inom ett skyddsområde för vattentäkt. Nämnden hade i sitt beslut beviljat tillstånd för två av dessa och avslagit ansökan beträf- fande övriga två. Trots detta använde bolaget samtliga fyra preparat. Högsta domstolen konstaterade att straffbestämmelsen utgjorde ett blankettstraffbud och att frågan var om fängelse kunde anses ingå i straffskalan
Riksåklagaren gjorde gällande att det inte fanns något stöd för att på grund av bestämmelserna i 8 kap. RF underlåta att fullt ut tillämpa straffskalan i straffbestämmelsen om otillåten miljöverk- samhet. Anledningen var att bestämmelsen i regeringsformen tar sikte på generella normer, vilket det inte var fråga om här, eftersom bolaget hade brutit mot ett särskilt tillstånd att använda vissa bekämp- ningsmedel.
Högsta domstolen uttalade att den av riksåklagaren berörda di- stinktionen kunde få betydelse exempelvis i sådana fall då regeringen med stöd av bemyndigande i en lag har föreskrivit att viss verksam- het inte får bedrivas utan tillstånd av förvaltningsmyndighet. Om någon åsidosätter en sådan av regeringen meddelad föreskrift antingen på det sättet att han bedriver verksamheten utan tillstånd av myndig- heten eller också genom att han överträder villkor med vilka myn- digheten har förenat ett tillstånd, avser överträdelsen inte några av myndighet meddelade generella föreskrifter utan ett förvaltnings- beslut. Bestämmelserna i 8 kap. RF hindrar då inte att denne döms
269
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
till fängelse för överträdelsen, under förutsättning att det i lag finns bestämmelser om fängelsestraff för brott mot föreskrifter som med- delats med stöd av lagen.
Högsta domstolen konstaterade dock att det förbud som bolaget brutit mot – förbudet att använda bekämpningsmedel utan tillstånd inom skyddsområde för vattentäkt – reglerades uteslutande i myndig- hetsföreskrifter. Regeln som bolaget brutit mot fanns alltså varken i någon lag eller i någon förordning. Det innebar att en förvaltnings- myndighet genom föreskrifter hade fyllt ut blankettstraffstadgandet i miljöbalken på ett sådant sätt att den gärning som åtalet avsåg helt hade angetts i dessa föreskrifter. Fängelse kunde därför inte anses ingå i straffskalan.
NJA 2008 s. 567 rörde straffbestämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB. I bestämmelsen straffbeläggs att uppsåtligen eller av oakt- samhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätta vad som gäller för uppgiften. Den fråga som behandlades i målet var om tjänstefelsbestämmelsen med sin hänvisning till ”vad som gäller för uppgiften”, uppfyller regeringsformens principiella krav på att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan ska beslutas av riksdagen. Uttryck preciseras nämligen inte närmare i författnings- texten och kan därför behöva fyllas ut av andra normer än lag. Högsta domstolen kom fram till att tjänstefelsbestämmelsen innehåller en fullständig beskrivning av den straffbelagda gärningen. De utfyllande normer som finns i bl.a. myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid prövningen, men de utgör inte en del av själva brottsbeskrivningen. Högsta domstolen ansåg alltså att bestämmelsen om tjänstefel inte utgör ett otillåtet blankettstraffbud.
För en mer utförlig genomgång av Högsta domstolens och Lag- rådets praxis avseende blankettstraffbud, se SOU 2013:38 s. 598 ff. och SOU 2020:13 s. 59 f.
270
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
9.4.4Jaktlagen innehåller ett otillåtet blankettstraffbud
Bedömning: 43 § 2 jaktlagen är ett blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regeringsformen.
Av de i avsnitt 9.4.3 ovan redovisade avgörandena framgår samman- fattningsvis att blankettstraffbud med fängelse i straffskalan, som har fyllts ut av myndighetsföreskrifter på så sätt att den gärning som straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i föreskrifter på lägre konstitutionell nivå än av regeringen, inte är tillåtna enligt regerings- formen. Med föreskrifter på lägre konstitutionell nivå än av reger- ingen avses i första hand föreskrifter meddelade av förvaltningsmyn- digheter. I sådana fall anses inte fängelse ingå i straffskalan och en domstol kan därför inte döma till fängelse.
Jaktlagen innehåller flera blankettstraffbud. Dessa finns i 43 §, som gäller jaktbrott, samt 45 § första stycket 1–6 och andra stycket. I avsnitt 9.3 redogörs för paragrafernas innehåll. I detta avsnitt ana- lyseras om något av blankettstraffbuden i jaktlagen kan antas stå i strid med regeringsformen.
43 § 1 jaktlagen
De gärningar som straffbeläggs i bestämmelsen – att jaga eller tillägna sig vilt på annans jaktområde eller bryta mot en väsentlig bestäm- melse i ett beslut om licensjakt – fylls inte ut av myndighetsföreskrif- ter eller liknande. Bestämmelsen är således inte ett otillåtet blankett- straffbud.
43 § 2 jaktlagen
I bestämmelsen straffbeläggs överträdelser mot 3 § eller 31 § första stycket eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 29 § 1 eller 30 § första stycket. Fängelse ingår i straffskalan.
Viltet är enligt 3 § fredat och får jagas endast med stöd av jakt- lagen eller föreskrift eller beslut enligt lagen. Detsamma gäller en- ligt 31 § första stycket användning av motordrivna fortskaffnings- medel eller andra motordrivna anordningar vid jakt. Detta innebär att jakt i allmänhet och med hjälp av motordrivna fortskaffnings-
271
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
medel m.m. är förbjudet om det inte är uttryckligen tillåtet enligt jaktlagen. Utredningen bedömer att hänvisningarna till 3 § och 31 § är förenliga med regeringsformen, eftersom de gärningar som straff- beläggs således finns i lag. Att det i myndighetsföreskrifter m.m. kan finns undantag från huvudreglerna att viltet inte får jagas och att motordrivna fortskaffningsmedel inte får användas vid jakt innebär enligt utredningens mening inte att det straffbara beteendet fylls ut i sådana föreskrifter.
Även hänvisningen till bemyndigandet i 29 § 1 för regeringen att meddela föreskrifter om de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet bedöms vara förenligt med regeringsformen, eftersom sådana föreskrifter har meddelats i jaktförordningen.
Enligt 30 § första stycket får vid jakt endast användas de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Regeringen får enligt 52 § överlåta föreskriftsrätten till förvaltningsmyndighet. Det har regeringen gjort genom 10 a § jaktförordningen, är det anges att endast sådana vapen och andra jaktmedel får användas vid jakt som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Naturvårds- verket har i sin tur meddelat föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8), som berör vilka jaktmedel som får användas vid jakt. Det här innebär att bestämmelsen genom hänvisningen föreskrifter som har meddelats med stöd av eller 30 § första stycket till straffbelägger överträdelser mot Naturvårdsverkets föreskrifter om vilka vapen m.m. som får användas vid jakt. Bestäm- melsen kan därmed antas vara grundlagsstridig eftersom fängelse in- går i straffskalan.
43 § 3 jaktlagen
Genom bestämmelsen straffbeläggs brott mot 32 § eller mot en före- skrift som meddelats med stöd av 25 § eller 29 a §. Att bestämmel- sen fylls ut genom 32 § jaktlagen – som föreskriver att jakt med drivande hund inte får ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde – är oproblematiskt eftersom paragrafen finns i lag.
I 25 § jaktlagen föreskrivs att regeringen, för att skydda utrotnings- hotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter, får föreskriva
272
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas ska tillfalla staten (statens vilt). Regeringen har med stöd av det bemyndigandet genom 33 § jaktförordningen föreskrivit vilka viltarter som tillfaller staten. Enligt 52 § jaktlagen får dock regeringen överlämna åt en förvaltnings- myndighet att meddela sådana föreskrifter som avses i 25 § samma lag, dvs. om statens vilt. Sådana föreskrifter har inte meddelats av någon förvaltningsmyndighet. Naturvårdsverket har dock genom 34, 36, 38 och 40 §§ jaktförordningen rätt att meddela föreskrifter om eftersök i vissa fall av statens vilt, om tillvaratagande av sådant vilt som tillfaller staten och som har skadats eller dödats av annan orsak än påskjutning under legal jakt, om hur statens vilt som har omhändertagits ska hanteras samt om eftersök av statens vilt. Natur- vårdsverket har även föreskrivit hur statens vilt som omhändertagits enligt 38 § jaktförordningen ska hanteras samt om eftersök av statens vilt.7 Utredningen bedömer dock att regeringen varken har utfärdat 34, 36, 38 eller 40 §§ jaktförordningen med stöd av 25 § jaktlagen, eftersom det bemyndigandet enligt sin ordalydelse endast ger reger- ingen rätt att föreskrivit vilka viltarter som tillfaller staten. Utred- ningens bedömning är alltså att det inte har meddelats några myndig- hetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 25 § och 52 §.
I 29 a § jaktlagen föreskrivs att regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för jakt från svenskt fartyg eller luftfartyg på eller över det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon. Bestämmelsen har tillkommit för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt valfångstkonventionen. Regeringen har också en- ligt 9 a § jaktförordningen förbjudit jakt efter valar från svenskt far- tyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon. Det har inte meddelats några föreskrifter på lägre nivå än jaktförord- ningen med stöd av 29 a § jaktlagen.
Sammantaget bedömer utredningen att 43 § 3 visserligen är ett blankettstraffbud med fängelse i straffskalan, men att bestämmel- sen inte fylls ut genom myndighetsföreskrifter och således är grund- lagsenligt. Om regeringen skulle välja att utnyttja möjligheten att delegera rätten att föreskriva vilket vilt som ska tillfalla staten till en myndighet och myndigheten meddelar föreskrifter på området, skulle dock blankettstraffbudet stå i strid med regeringsformen.
7Se Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten.
273
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
45 § jaktlagen
Den som bryter mot paragrafen ska dömas till böter. Eftersom fäng- else inte ingår i straffskalan bör således blankettstraffbuden i para- grafen i enlighet med Högsta domstolens praxis anses vara förenliga med regeringsformen och därmed tillåtna.
9.5En översyn av brott mot fredningsbestämmelsen
9.5.1Behovet av översyn
Fredningsbestämmelsen finns i 3 § jaktlagen. Enligt den paragrafen är viltet fredat och får endast jagas om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
I 43 § 2 anges att den som bryter mot 3 § döms för jaktbrott.
I utredningens direktiv anges att Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 376 (Untorparn) kan tolkas som att en överträdelse av varje villkor som en myndighet ställer upp i ett beslut om licens- jakt eller skyddsjakt utgör ett brott mot fredningsbestämmelsen och därmed kan leda till straffansvar enligt 43 § 2 jaktlagen, oavsett vill- korets syfte och innebörd. Det skulle innebära att det endast krävs oaktsamhet för att fällas till ansvar, medan övriga överträdelser som är straffbara enligt 43 och 45 §§ jaktlagen kräver åtminstone grov oaktsamhet. Regleringen kan uppfattas som otydlig och det bör ut- redas vad som bör gälla i fråga om brott mot fredningsbestämmelsen.
9.5.2Fallet Untorparn
I rättsfallet NJA 2008 s. 376 behandlade Högsta domstolen frågan om det stod i strid med legalitetsprincipen att tolka bestämmelser i jakt- lagen på ett sådant sätt att en gärning bestående i att skjuta en björn, kallad Untorparn, vid åtel var straffbar såsom jaktbrott. I fallet hade Naturvårdsverket beslutat om skyddsjakt på björn. Enligt beslutet var det tillåtet att under viss tid jaga ett visst antal björnar i Dalarna, men jakt fick inte ske vid åtel. Under jakten sköts dock Untorparn i strid med beslutet vid en aktiv åtelplats. Högsta domstolen fann att gärningen utgjorde en överträdelse av 3 § jaktlagen och därför var straffbelagd enligt 43 § 2 samma lag. Ett justitieråd var skiljak-
274
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
tigt och menade att gärningen, i ljuset av legalitetsprincipen, inte var straffbar.
I domskälen anges att det av ordalydelsen i 3 § följer att det är tillåtet att jaga vilt endast om och i den omfattning undantag har medgivits från det generella jaktförbudet. För det fall att ett beslut om tillstånd till skyddsjakt förenas med ett särskilt angivet villkor för jakten innebär lagens ordalydelse att, om det föreskrivna vill- koret inte följs, det generella jaktförbudet kvarstår. En tolkning av lagens ordalydelse innebär således att den i målet aktuella överträdel- sen av förbudet mot jakt vid åtel faller under jaktförbudet i 3 § och därmed under straffbestämmelsen i 43 § 2. Enligt Högsta domstolen får en sådan tolkning av 3 § anses ligga i linje med lagstiftarens syfte. Av förarbetena till reglerna om skyddsjakt framgår att Naturvårds- verket generellt har getts stort utrymme att utforma villkor och före- skrifter för jakten efter vad som är påkallat i varje särskilt fall. Det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att överträdelser av vill- kor eller föreskrifter, som har tillkommit som en förutsättning för jakträtten, i vissa fall skulle vara helt utan straffsanktion. För tolk- ningen att överträdelser av inskränkande villkor i beslut om skydds- jakt generellt innebär en överträdelse av 3 § talar även att det knappast är möjligt att i lagstiftningen föregripa alla olika former av villkor och föreskrifter som kan komma i fråga. Allmänhetens anspråk på tydligt angivna gränser för straffbarheten kan säkerställas genom att villkoren för skyddsjakt anges klart och tydligt i Naturvårds- verkets beslut.
Vidare anges i domskälen att en tolkning av 3 §, som medför att det där stadgade jaktförbudet slår till vid överträdelse av ett i beslutet meddelat villkor rörande jaktmetod, kan tyckas strida mot jaktlag- stiftningens systematik. Detta därför att jaktmedel och jaktmeto- der inte regleras i 3 § utan i andra straffsanktionerade bestämmelser i jaktlagstiftningen och att det i vissa fall skulle leda till dubbelkri- minalisering om överträdelser av dessa bestämmelser skulle falla in även under jaktförbudet i 3 §. Det förhållandet att straffbestäm- melsen i 43 § 2 – förutom hänvisningen till 3 § – även hänvisar till bestämmelser i lagen som direkt rör jaktmedel och jaktmetoder men som skulle kunna omfattas av 3 § kan framstå som missvisande. Dessa särskilt angivna bestämmelser gäller emellertid generellt vid jakt och är inte direkt kopplade till enskilda beslut om rätt till jakt eller utformade som inskränkande villkor för ett enskilt tillstånd.
275
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
Högsta domstolen bedömde därefter att det som angavs i brotts- beskrivningen – att Untorparn i strid mot beslutet om skyddsjakt jagats vid åtel – var ett brott mot 3 § och straffbelagt enligt 43 § 2.
9.5.3Straffansvaret för brott mot fredningsbestämmelsen medför dubbelkriminalisering
Bedömning: Straffansvaret för brott mot 3 § jaktlagen medför risker för dubbelkriminalisering samt att en gärning kan bestraffas olika hårt och kräva olika grad av subjektiv täckning beroende på vilken straffbestämmelse som tillämpas.
Huvudregeln i 3 § är att allt vilt är fredat och att jakt endast är tillåten med stöd av jaktlagen eller föreskrift eller beslut enligt den lagen. Ett beslut om jakt, t.ex. skyddsjakt, innebär alltså ett undantag från fred- ningen. Likt vad Högsta domstolen konstaterade i fallet Untorparn (NJA 2008 s. 376) medför konstruktionen i jaktlagen där överträdel- ser av 3 § är straffbara risker för dubbelkriminalisering. Som exem- pel kan en person som jagar en dovhjort utanför den allmänna jakt- tiden riskera att dömas för jaktbrott enligt 43 § 2, men även för att ha brutit mot 3 § eftersom dovhjorten är fredad utanför den allmänna jakttiden.
Genom dubbelkriminalisering riskerar en gärning att bestraffas olika hårt och kräva olika grad av subjektiv täckning för att vara straff- bar, beroende på vilken straffbestämmelse som tillämpas på gärningen. I både 43 § och 45 § anges olika grad av subjektiv täckning för de straff- bara gärningarna. I 43 § är straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. Samtidigt har 45 § endast böter i straffskalan och ringa gärningar är helt undantagna straff.
276
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
9.6Straffbestämmelserna i viltförvaltningslagen
9.6.1Det behövs en ny straffbestämmelse för jaktbrott
Bedömning: Straffbestämmelsen för jaktbrott bör anges i vilt- förvaltningslagen med fullständiga brottsbeskrivningar och utan hänvisningar till andra bestämmelser.
De olika beteenden som i dag utgör jaktbrott straffbeläggs genom 43 §. I avsnitten 9.4.4 och 9.5.3 ovan har utredningen bedömt att
43 § 2 innehåller ett blankettstraffbud som är oförenligt med reger- ingsformen samt att straffansvaret för brott mot 3 § medför dubbel- kriminalisering. Utöver de problemen innehåller 43 § långa hänvis- ningskedjor som kräver att tillämparen sovrar bland olika föreskrifter för att komma fram till vad för handlingar som bestämmelsen fak- tiskt straffbelägger. Det framstår därför som olämpligt att använda systematiken i nuvarande 43 § i den nya viltförvaltningslagen när det gäller beteenden som utgör jaktbrott.
Utredningen bedömer i stället att de överträdelser av viltförvalt- ningslagen som utgör jaktbrott och ska kunna straffas med fängelse formuleras i lagen med fullständiga brottsbeskrivningar och utan hän- visningar till andra bestämmelser. Genom att beskriva i lagen vilka handlingar som är straffbelagda som jaktbrott ger själva straffbestäm- melsen den enskilde möjlighet att få insikt i vad som är straffbelagt, även om ytterligare efterforskningar av handlingsnormerna i vissa fall kan behövas.8 Om bestämmelsen utformas noggrant kan även de problem som i dag finns i jaktlagstiftningen med dubbelkrimi- nalisering undvikas. En annan positiv aspekt med att formulera en straffbestämmelse med fängelse i straffskalan så materiellt fullstän- digt att den står på egna ben är att möjliga problem med otillåtna blankettstraffbud inte aktualiseras.9
8Jfr NJA 2008 s. 567.
9Jfr SOU 2013:38 s. 621.
277
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
9.6.2Jaktbrott med fängelse i straffskalan
Förslag: För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst ett år den som med uppsåt eller grov oaktsamhet
1.olovligen jagar på annans jaktområde eller där tillägnar sig vilt,
2.vid jakt som sker med stöd av en myndighets beslut enligt denna lag bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i beslutet,
3.tillägnar sig vilt som tillfaller staten, eller
4.jagar val från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon.
För jaktbrott döms även den som med uppsåt eller oaktsamhet
1.jagar vilt som det inte enligt denna lag eller beslut i det enskilda fallet enligt lagen är tillåtet att jaga,
2.vid jakt använder fortskaffningsmedel eller annan motordriven anordning på ett sätt som inte är tillåtet, eller
3.jagar med otillåtna jaktmedel eller med jaktmedel som används eller har modifierats på ett sätt som inte är tillåtet.
I den nuvarande 43 § straffbeläggs de överträdelser av jaktlagen som har ansetts vara så allvarliga att de bör kunna straffas med fängelse. Som en samlingsbeteckning för dessa allvarligare överträdelser an- vänds beteckningen jaktbrott.10 De gärningar som utgör jaktbrotten innebär generellt att tillägna sig vilt som tillfaller någon annan, att utan tillstånd jaga på annans mark, att jaga vilt som inte alls får jagas samt att jaga med otillåtna jaktmedel eller vissa förbjudna metoder.
Utredningen föreslår att jaktbrott även i den nya viltförvaltnings- lagen ska gälla som beteckning för de överträdelser som är så allvar- liga att fängelse bör kunna utdömas. Liksom i dag bör jaktbrotten samlas i en bestämmelse. Till skillnad från nu gällande 43 §, som är uppdelad i brottsbeskrivningar i första punkten och överträdelser mot föreskrifter i andra och tredje punkten, får den nya bestämmel- sen en generell utformning med brottsbeskrivningar. Bestämmelsen
10Prop. 1986/87:58 s. 87 f.
278
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
begränsas således inte till överträdelser av särskilt angivna föreskrifter. Därtill har de gärningar som kräver i vart fall grov oaktsamhet för att kunna straffas samlats i första stycket. I andra stycket samlas de gärningar som endast kräver oaktsamhet.
Första stycket 1 i den nya bestämmelsen motsvarar nuvarande
43 § 1 första ledet. Brottsbeskrivningarna i första stycket 3–5 samt andra stycket 2–3 motsvarar överträdelser av 31 § första stycket eller 32 § samt föreskrifter som har meddelats med stöd av 25 §, 29 a § eller 30 § första stycket, som i dag straffbeläggs genom 43 § 1 och 3.
Första stycket 2 i den nya bestämmelsen motsvaras till viss del av nuvarande 43 § 1 andra ledet. Den nuvarande bestämmelsen straff- belägger gärningen att vid jakt som sker med stöd av licens bryta mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen. Det är oklart varför endast beslut om licensjakt och inte t.ex. beslut om skydds- jakt fångas upp. Utredningen anser att det ligger nära till hands att straffbelägga åsidosättanden av bestämmelser som är väsentliga för jakten i alla olika beslut om jakt som en myndighet kan fatta enligt viltförvaltningslagen, t.ex. beslut om skyddsjakt. Genom detta krimi- naliseras det oönskade handlingssättet direkt utan att det, likt i målet Untorparn (NJA 2008 s. 376), behöver göras en tillämpning av fred- ningsbestämmelsen vid överträdelser av väsentliga bestämmelser i jaktbeslut. Vad som är en ”för jakten väsentlig bestämmelse” får be- dömas från fall till fall. Enligt utredningens mening bör dock straff- bestämmelsen ta sikte hur jakten ska eller får bedrivas. Det kan t.ex. gälla bestämmelser om vilka jaktmetoder eller jaktmedel som enligt jaktbeslutet inte får användas, om rapportering av fällt vilt eller om hundanvändning. Däremot bör inte överträdelser av bestämmelser i jaktbeslut om vilket vilt som får jagas och när omfattas. Enligt utred- ningen bör sådana gärningar i stället straffas genom den föreslagna bestämmelsen i andra stycket 1.
Genom andra stycket 1 i den föreslagna bestämmelsen föreslås att den som jagar vilt som det inte enligt föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet enligt viltförvaltningslagen är tillåtet att jaga ska kunna dömas för jaktbrott. Bestämmelsen motsvarar i viss mån dagens kriminalisering i 43 § 2 av brott mot 3 § samt föreskrifter som har meddelats med stöd av 29 § 1, dvs. överträdelser av fredningsbestäm- melsen eller föreskrifter om allmän jakttid. Den föreslagna bestäm- melsen tar sikte på gärningar där någon jagar vilt som överhuvud- taget inte får jagas, alltså jakt på vilt som det inte genom föreskrifter
279
Straffrättslig översyn | SOU 2025:125 |
eller beslut är tillåtet att jaga. Det kan t.ex. handla om jakt utanför allmän jakttid, att fortsätta jaga ett vilt efter att jakttiden i ett sär- skilt beslut har löpt ut eller skyddsjakt på enskilds initiativ utan att förutsättningarna för sådan jakt är uppfyllda. Bestämmelsen avser inte att träffa situationer där någon jagar ett vilt som visserligen får jagas men gör det med otillåtna jaktmedel eller metoder. Sådana gär- ningar kan i stället straffas genom andra bestämmelser i viltförvalt- ningslagen.
Straffskalan för jaktbrott bör likt i dag vara böter eller fängelse i högst ett år. Det har inte framkommit skäl att ändra de krav som i dag ställs i jaktlagen om att handlandet ska ha varit uppsåtligt eller grov oaktsamt alternativt oaktsamt för straffansvar. Vidare bör var- ken grunderna för att bedöma om ett jaktbrott är att anse som grovt eller straffskalan för grovt jaktbrott ändras.
9.6.3Bötesbrottslighet
Förslag: Straffbestämmelsen för överträdelser av viltförvaltnings- lagen som inte ska kunna medföra fängelse ska utformas som ett blankettstraffbud.
Överträdelser mot förbudet att vid jakt med hund som förföl- jer vilt bedriva jakten så att drevet huvudsakligen går fram över annans jaktområde ska kunna straffas med böter.
I enlighet med utredningens slutsatser i avsnitt 9.6.1 bör straffbe- stämmelser i första hand utformas som brottsbeskrivningar. Det är emellertid inte alltid möjligt att ange alla former av kriminaliserade överträdelser som brottsbeskrivningar, exempelvis i de fall grund- regelverket är omfattande eller detaljerat.11
Den föreslagna viltförvaltningslagstiftningen är detaljerad och kommer utöver lag och förordning att bestå av relativt omfattande föreskrifter på myndighetsnivå. Det framstår därför varken som lämp- ligt eller möjligt att beskriva alla potentiella regelöverträdelser på bötesnivå i brottsbeskrivningar. Vidare gör sig tydlighetshänsynen inte lika starkt gällande vid bötesbrottslighet som när det handlar om möjlighet att straffa med fängelse.12 Utredningen bedömer i stället
11Jfr SOU 2013:38 s. 619 ff. och SOU 2020:13 s. 223 f.
12Ds 2017:5 s. 99.
280
SOU 2025:125 | Straffrättslig översyn |
att de straffbara överträdelserna på bötesnivå bör anges i ett blankett- straffbud som hänvisar till de föreskrifter som inte får överträdas. En sådan ordning motsvarar det som i dag gäller för bötesbrottslig- het enligt 45 §
I dag är jakt med drivande hund på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde straffbart såsom jaktbrott och fängelse ingår i straffskalan. Utredningen bedömer att sådana överträdelser mycket sällan kan vara anses vara så allvarliga att fängelse bör ingå i straff- skalan. Det finns därför skäl att för att överträdelser mot förbudet i viltförvaltningslagen att genomföra jakt med hund som förföljer så att drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde endast bör kunna straffas med böter.
9.6.4Sammanfattning
I den nya viltförvaltningslagen bör straffbestämmelsen för jaktbrott anges med fullständiga brottsbeskrivningar och utan hänvisningar till andra bestämmelser. Straffbestämmelsen för överträdelser som inte ska kunna straffas med fängelse kan dock likt i dag utformas som ett blankettstraffbud. På detta sätt delas de straffvärda handlingarna upp i två bestämmelser. För de mest klandervärda beteendena för vilka fängelse bör ingå i straffskalan formuleras en brottsbeskrivning som är materiellt fullständig. I den andra straffbestämmelsen, som enbart har böter i straffskalan, kriminaliseras överträdelser av utpekade föreskrifter enligt viltförvaltningslagen, t.ex. myndighetsföreskrifter på området.
281
10 Sanktionsväxling
10.1Inledning
I utredningens direktiv anges att det bör övervägas om straffsanktio- nerna i någon del bör ersättas med en administrativ sanktion, som vitesförelägganden eller sanktionsavgifter. Vid sådana överväganden behöver behovet, lämpligheten och följderna av en sanktionsväxling analyseras (jfr SOU 2013:38 s. 533–581). Om sanktionsavgifter över- vägs bör regeringens riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör vara utformade för att uppfylla rimliga krav på effek- tivitet och rättssäkerhet beaktas (prop. 1981/82:142 s. 21–26).
10.2Valet mellan straff och sanktionsavgift
10.2.1Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff samt rätten till en rättvis rättegång
IEuropakonventionen1 behandlas ett antal fri- och rättigheter. En- ligt 2 kap. 19 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte med- delas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
Genom uttrycket ”på grund av” markeras att bestämmelsen även om- fattar Sveriges åtaganden enligt de tilläggsprotokoll som Sverige har ratificerat och som har trätt i kraft.
Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) regleras i artikel 4.1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (dubbelbestraffnings- eller dubbelprövnings- förbudet). Där anges att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon
1Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna. Europakonventionen har kompletterats med olika tilläggsprotokoll.
283
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rätte- gångsordningen i denna stat. Med begreppet ”straff” avses här inte bara straff i meningen böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller liknande. Även administrativa sanktionsavgifter betraktas som utgångspunkt som straff i Europakonventionens mening.2 Dubbel- bestraffningsförbudet hindrar inte bara ett andra straff utan även en andra prövning för samma brott, även om personen har frikänts i den första prövningen. Ett förfarande gäller samma brott i den mening som avses i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet om det avser iden- tiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är detsamma som beträffande den överträdelse som prövats i det första förfarandet. Lagföringen eller prövningen ska alltså innebära att man prövar den enskildes skuld slutligt. Sådana förfaranden som inte innebär en slutlig pröv- ning av den enskildes skuld är inte hinder för ett andra förfarande.3 En mer utförlig redogörelse av dubbelbestraffningsförbudet finns
i prop. 2016/17:22 s. 79 ff.
I artikel 6 i Europakonventionen regleras rätten till en rättvis rätte- gång. Rätten till en rättvis rättegång vilar på att var och en som är misstänkt eller tilltalad för brott ska betraktas som oskyldig till dess skulden fastställts enligt lag (oskuldspresumtionen) och rätten att närvara vid sin rättegång. Med begreppet brott i artikel 6 avses inte endast anklagelser i brottmål. Även skattetillägg som fastställs i en administrativ process utgör en anklagelse om brott i Europakonven- tionens mening. Högsta domstolen har vidare uttalat att likheterna mellan skattetillägg och miljösanktionsavgift – såväl vad gäller avgif- ternas syfte som deras konstruktion – är sådana att även ett påförande av miljösanktionsavgift får anses vara en anklagelse för brott i Europa- konventionens mening.4
Europadomstolen har i fråga om oskuldspresumtionen uttalat att sådana straffrättsliga presumtioner som strikt ansvar inte är förbjudna men att de måste hållas inom rimliga gränser med hänsyn till vad som står på spel och med beaktande av den tilltalades rätt att försvara sig.5 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inne- håller regler om rätt till domstolsprövning och rättvis rättegång som
2Se t.ex. prop. 2021/22:18 s. 63 och prop. 2021/22:148 s. 166.
3Jfr prop. 2016/17:22 s. 80 ff. och NJA 2013 s. 502.
4Se Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i mål 34619/97, Janosevic mot Sverige, och i mål 36985/97, Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige samt NJA 2004 s. 840.
5Europadomstolens dom den 7 oktober 1988 i mål 10519/83, Salabiaku mot Frankrike.
284
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
är mycket lika rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonven- tionen (se artiklarna 47–49).
10.2.2Europarådets rekommendation om administrativa sanktioner
Europarådets rekommendation nr R (91) 1 om administrativa sank- tioner, som antogs den 13 februari 1991, omfattar åtta principer för användningen av administrativa sanktioner. Den riktar sig främst till Europarådets medlemmar, däribland Sverige, men är inte rätts- ligt bindande.
Principerna i Europarådets rekommendation om administrativa sanktioner är sammanfattningsvis att (1) sanktionernas innehåll och villkoren för att ålägga sanktionerna ska framgå av lag, (2) de ska inte vara möjliga att tillämpa retroaktivt, (3) det ska inte finnas dubbla administrativa sanktioner för samma gärning, om de grundas på en och samma lagregel eller på olika lagregler som har samma skydds- intresse och om en gärning aktualiserar flera administrativa sanktio- ner, vilka grundar sig på lagstiftning som skyddar olika intressen, ska hänsyn tas till sanktioner som tidigare har påförts för samma gärning,
(4)handläggningen ska vara snabb, (5) varje åtgärd som kan leda till en administrativ sanktion riktad mot en viss person ska leda till ett slutligt avgörande, (6) en person som riskerar en administrativ sank- tion ska informeras om anklagelserna och de bevis som åberopas till stöd för dessa och han eller hon ska beredas möjlighet och tillräckligt med tid för att besvara anklagelserna, (7) bevisbördan ska ligga på den administrativa myndigheten och (8) det ska vara möjligt att över- klaga myndighetens beslut till domstol.
10.2.3Principer för kriminalisering och avkriminalisering
Kriminalisering innebär att straff föreskrivs för en viss gärning till följd av ett politiskt ställningstagande att en gärning är så förkastlig att den bör vara straffsanktionerad. Kriminaliseringen innebär även en grund för polis, åklagare och domstolar att inom ramen för sina respektive roller i rättsväsendet se till att ett straff eller annan påföljd fastställs för den som har gjort sig skyldig till den kriminaliserade
285
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
gärningen.6 Det övergripande syftet med straffsystemet är att mot- verka oönskade beteenden och frammana vissa önskade, dvs. att verka allmänpreventivt.
Åklagarutredningen har behandlat vilka kriterier som bör vara sty- rande för att en kriminalisering av ett visst beteende ska vara befogad.7 Enligt Åklagarutredningen har den straffrättsliga inflationen under många år varit betydande. Utredningen framhöll att kriminalisering bara är en av många metoder för att styra det mänskliga handlandet och att andra sanktionsformer kan vara väl så effektiva och inte sällan enklare att hantera. Straffet, som till skillnad från vissa andra tvångs- ingripanden från samhällets sida i princip saknar reparativ funktion, är att betrakta som det yttersta uttrycket för statens maktutövning. Genom att belägga ett beteende med straff vill lagstiftaren markera, inte bara att ett visst beteende inte är önskvärt ur samhällets synpunkt, utan att det är så klandervärt att det är befogat att staten tillgriper maktmedel mot dem som inte avhåller sig från sådana beteenden. En- ligt Åklagarutredningen bör kriminalisering som metod för att styra medborgarnas beteende användas med försiktighet.8
Åklagarutredningen anförde även att om straff stadgas för helt bagatellartade förseelser riskerar straffhotet att inte få den tyngd som det är avsett att ha. Om straffbestämmelserna blir så många att rätts- väsendets resurser inte räcker till för att beivra ens tillnärmelsevis alla överträdelser finns det dessutom risk för att medborgarna slutar att ta straffhotet på allvar. En sådan utveckling uppenbarligen kunde allvarligt skada tilltron till och respekten för rättsväsendet som sådant.9 Sammanfattningsvis angav Åklagarutredningen följande fem kriterier som borde vara uppfyllda för att en kriminalisering ska framstå som befogad, som såväl regeringen som riksdagen i allt väsentligt ställde sig bakom.10
1.Ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara.
2.Alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara ratio- nella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader.
3.En straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.
6Prop. 1994/95:23 s. 53.
7Se SOU 1992:61.
8SOU 1992:61 s. 105 f.
9SOU 1992:61 s. 106.
10Prop. 1994/95:23 bet. 1994/95:JuU2 och rskr. 1994/95:40.
286
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
4.Straffsanktionen ska utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet.
5.Rättsväsendet ska ha resurser att klara av den eventuellt ytter- ligare belastning som kriminaliseringen innebär.
År 2011 fick Straffrättsanvändningsutredningen i uppdrag att kart- lägga det straffbelagda området. I uppdraget ingick att på nytt analy- sera och ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att krimina- lisering ska anses vara befogad, om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt inom främst specialstraffrätten och hur det i så fall ska kunna ske. Utredningen bedömde att åklagar- utredningens kriterier, även om de framstår som godtagbara för de flesta, samtidigt också är tämligen vaga och tänjbara. Om viljan att kriminalisera en viss gärning finns, synes det i de flesta fall vara möj- ligt att argumentera för att kriterierna är uppfyllda. För att bli verk- ningsfulla som redskap för att begränsa användningen av straffrätt ansåg utredningen att kriterierna behövde konkretiseras.11
Straffrättsanvändningsutredningens modell för överväganden om kriminalisering utformades med utgångspunkt i vad som känneteck- nar de mest förkastliga eller de mest allvarliga gärningarna. Beteen- den som inte innefattar sådana kännetecken, eller som gör det endast i mindre mån, bör som utgångspunkt lämnas utanför straffrätten.
Avsikten var att modellen även ska kunna tillämpas vid överväganden om att ta bort straffbestämmelser eller att ersätta straffbestämmel- ser med bestämmelser om administrativa sanktioner.12 I utredningens betänkande anges fem grundläggande kriterier för kriminalisering.13
1.Kriminaliseringen ska syfta till att värna ett identifierat och kon- kretiserat intresse som bör skyddas i samhället.
2.Det beteende som lagstiftaren avser att ingripa mot kan orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.
3.Endast den som har visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får även- tyra tillämpningen av skuldprincipen.
4.Det får inte finnas något tillräckligt värdefullt motstående intresse.
11SOU 2013:38 del 2, s. 478.
12SOU 2013:38 del 2, s. 479 och 505.
13SOU 2013:38 del 1, s. 20 f.
287
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
5.Det får inte finnas någon alternativ metod som är tillräckligt effek- tiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet. Avse- ende detta kriterium bör följande överväganden göras:
–Finns det redan en handlingsdirigerande regel som är till- räckligt effektiv för att motverka det oönskade beteendet?
–Om en handlingsdirigerande regel behöver införas – kan beteendet motverkas tillräckligt effektivt med en regel som inte är repressiv, t.ex. en civilrättslig regel om skadestånd?
–Om det är nödvändigt att införa en repressiv handlingsdirige- rande regel för att motverka det oönskade beteendet ska i första hand vite, sanktionsavgift eller återkallelse av tillstånd övervägas. Straff bör väljas i sista hand.
Straffrättsanvändningsutredningen bedömde att det för beteenden som sanktioneras genom s.k. förvaltningsrättsliga stödkriminaliser- ingar i specialstraffrätten generellt finns anledning att överväga om inte sanktionsavgift, indragning av tillstånd eller vite har bättre hand- lingsdirigerande förmåga än straff, särskilt på s.k. förvaltningsrätts- liga stödkriminaliseringar. Med begreppet förvaltningsrättsliga stöd- kriminaliseringar avses bestämmelser som straffbelägger överträdelser av bl.a. krav på tillstånd, anmälan eller registrering för att t.ex. få be- driva viss verksamhet.14 Utredningen underströk att det förhållan- det att ett straffbud kan betecknas som en s.k. förvaltningsrättslig stödkriminalisering självklart inte ensamt är avgörande för om det är lämpligt att sanktionsväxla. Vid övervägande av sanktionsväxling finns det beträffande varje enskild reglering ytterligare aspekter som måste beaktas.15
Straffrättsanvändningsutredningen angav vidare att framför allt följande omständigheter bör beaktas vid valet av repressiv metod.16
–De beteenden som i första hand bör komma i fråga att motverka med administrativa sanktioner är sådana överträdelser som kan betecknas som ringa eller av s.k. normalgrad och där straffsank- tionen i dag är begränsad till böter.
14SOU 2013:38 del 2, s. 547 ff.
15SOU 2013:38 del 2, s. 550.
16SOU 2013:38 del 1, s. 15 och del 2, s. 534 ff.
288
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
–Metodernas olika funktioner och syften samt vilken metod som framstår som mest effektiv behöver beaktas. Effektivitetshänsy- nen kan avse både vilken metod som har bäst förmåga att avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär lämp- ligast resursanvändning. På områden där överträdelser i stor ut- sträckning upptäcks och utreds av en annan myndighet än de brottsutredande myndigheterna, kan det innebära lämpligare re- sursanvändning att låta denna också meddela beslut om sanktions- avgift.
–I fråga om sådana gärningar som bör komma i fråga för sanktions- växling är möjligheterna att använda straffprocessuella tvångsmedel redan i dag mycket begränsade. Behovet av att använda straffpro- cessuella tvångsmedel bör därför inte lägga hinder i vägen för be- hövliga sanktionsväxlingar.
–Möjligheterna att utomlands verkställa i Sverige utdömda bötes- straff är relativt goda. I fråga om vite och sanktionsavgifter fram- står däremot möjligheterna till verkställighet utomlands som mycket begränsade, vilket kan tala mot en sanktionsväxling.
Enligt utredningen finns det anledning att generellt överväga om inte sanktionsavgift har bättre handlingsdirigerande förmåga än straff i fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga skyldigheter, såsom skyldigheter att ange vissa förhållanden eller anmälan för att få be- driva viss verksamhet.
10.2.4Riktlinjer och principer för sanktionsavgifter
En sanktionsavgift är en ekonomisk sanktion som åläggs en fysisk eller juridisk person på grund av ett rättsstridigt beteende. Sanktions- avgifter påförs för redan inträffade överträdelser och är alltså, till skillnad från viten men i likhet med straff, i huvudsak en tillbakaver- kande sanktion. För att fastställa sanktionsavgifter används ofta scha- bloner. Det är normalt tillsynsmyndigheten eller en domstol som beslutar om sanktionsavgift. Ansvaret är vanligtvis strikt, dvs. skyl- digheten att betala en avgift uppkommer när ett regelbrott objek- tivt kan konstateras oavsett om uppsåt föreligger. Sanktionsavgifter används oftast för överträdelser av mindre allvarligt slag, alltså för
289
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
sådana som, om de hade hanterats inom det straffrättsliga systemet, skulle ha haft ett förhållandevis lågt straffvärde.
Regeringen behandlade frågan om när sanktionsavgifter bör an- vändas och hur de bör vara utformade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet under förarbetena till bestämmel- sen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken.17 Man ställde då upp ett antal riktlinjer för utformningen av system med sanktionsavgif- ter. Dessa riktlinjer har antagits av riksdagen.18 Regeringen har vidare i en skrivelsen En tydlig rättssäker och effektiv tillsyn, som gällde gene- rella bedömningar för hur en tillsynsreglering bör vara utformad, an- fört att utformningen av en sanktionsavgift bör uppfylla de riktlinjer som fastslogs i propositionen.19 Regeringen har också hänvisat till dessa riktlinjer i en rad lagstiftningsarbeten, bl.a. i fråga om sanktio- ner vid brott mot djurskyddslagstiftningen20 och vid införandet av sanktionsavgifter i fiskelagen (1993:787).21
I riktlinjerna anförs att ett avgiftssystem kan erbjuda en ändamåls- enlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller spe- ciella svårigheter föreligger att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall anges vara när den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är så framträdande att inte bara den ekono- miska fördelen i det särskilda fallet utan redan utsikten till vinst eller besparing bör neutraliseras. Avgifter bör enligt riktlinjerna vidare få förekomma endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden.
När det gäller avgiftens storlek anförs att bestämmelserna om be- räkning av avgiftsbeloppet bör konstrueras så att de utgår från ett mät- bart moment i den aktuella överträdelsen, en parameter, som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften ska bli i det särskilda fallet. Vidare bör det enligt riktlinjerna, beroende på det aktuella rätts- områdets natur, särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet ska för- utsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet ska bygga på strikt ansvar.
För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för
17Prop. 1981/82:142.
18Bet. 1981/82:JuU53 och rskr. 1981/82:328.
19Skr. 2009/10:79 s. 46
20Djurskyddslagen (2018:1192) och föreskrifter meddelade med stöd av den lagen.
21Se prop. 2021/22:18 s. 37 och prop. 2007/08:107 s. 13 f.
290
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Särskilda undantag från det strikta ansvaret kan vara nödvändiga även i dessa fall med hänsyn till förhållanden inom avgiftens användningsområde eller till reglernas utformning i övrigt. Sådana undantag bör så långt som möj- ligt vara preciserade så att det inte föreligger någon tvekan om deras räckvidd. Det konstateras också att åläggande av avgiftsskyldighet i viss utsträckning kan överlämnas till de administrativa myndigheter som är verksamma på det aktuella området. I vissa fall är det emeller- tid lämpligt att överlämna denna prövning till de allmänna domsto- larna. Det gäller främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när re- glerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för bety- dande skönsmässiga bedömningar.
10.3Sanktionsavgifter bör användas i fler fall vid mindre allvarliga överträdelser
Bedömning: Mindre allvarliga överträdelser på viltförvaltnings- området bör avkriminaliseras och sanktioneras genom sanktions- avgifter.
I jaktlagen (1987:259) kan en skiljelinje dras mellan de straffbestäm- melser som kriminaliserar överträdelser av bestämmelser som är centrala för jakten, t.ex. avseende jaktmedel eller vilket vilt som får jagas, och förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar som bl.a. straff- belägger underlåtelse att anmäla vilt som har fällts.22 I enlighet med åklagar- och straffrättsanvändningsutredningarnas kriterier bör straff som utgångspunkt förbehållas förfaranden som kan orsaka påtaglig skada eller fara. Som redan har konstaterats i avsnitt 10.2.4 är en ut- gångspunkt att det är överträdelser av mindre allvarlig karaktär som bör kunna bli föremål för ett system med sanktionsavgifter. Hit hör i regel de förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringarna. Många över- trädelser av regler på jaktområdet kan enskilt sett inte betraktas som så allvarliga eller antas leda till sådan skada eller fara att det är absolut påkallat med en straffsanktion. Vidare kan det ifrågasättas om straff-
22SOU 2013:38 s. 703 f.
291
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
sanktionen är ett effektivt verktyg för att motverka mindre allvar- liga överträdelser. Det är ovanligt att överträdelser på jaktområdet beivras och det kan antas att detta särskilt gäller de överträdelser som kan beskrivas som mindre allvarliga.
Under perioden 2020–2024 anmäldes det i genomsnitt knappt 400 brott mot jaktlagen per år.23 Under samma period avgjordes knappt 80 mål i tingsrätterna där brottsmisstankarna jaktbrott (43 § jaktlagen) eller förseelse mot jaktlagen (45 § jaktlagen) förekom.24 När det, som i nuläget, alltså i praktiken sällan är förknippat med en sanktion att begå överträdelser mot jaktlagstiftningen ligger det nära till hands att anta att det gällande sanktionssystemet har påtag- liga brister i avseendet att det ska vara handlingsdirigerande och effek- tivt.25 Om överträdelser kan passera utan konsekvens riskerar den nya viltförvaltningslagens trovärdighet att urholkas. För att allmän- heten ska ha förtroende för lagstiftningen krävs alltså effektiva sank- tioner, även för de mindre allvarliga överträdelserna.
Vid en jämförelse med Åklagarutredningens kriterier för krimi- nalisering kan det konstateras att mindre allvarliga överträdelser på jaktområdet i stor utsträckning faller utanför det område där krimi- nalisering framstår som befogat. Straffets symbolvärde och de signaler som detta ger ska inte heller underskattas. Ett straff och dess följd- verkningar, t.ex. att förekomma i belastningsregistret, kan ha en stig- matiserande effekt som bör undvikas så långt det går. Det kan ifråga- sättas om det är önskvärt att en gärningsman klandras på det sätt som är fallet när det är fråga om en överträdelse med mycket lågt straff- värde. Förutom att det kan antas att behovet av att beivra mindre allvarliga överträdelser på ett effektivt sätt inte i tillräcklig utsträck- ning tillgodoses genom straffsanktioner finns det alltså även anled- ning ifrågasätta om det är lämpligt att kriminalisera mindre allvarliga överträdelser i viltförvaltningslagen.
Även när det gäller de mindre allvarliga överträdelserna är det dock viktigt att reglerna på området följs. Det finns flertalet regler i den föreslagna viltförvaltningslagen där sanktionsavgifter kan vara ända- målsenliga. Det bör i de allra flesta fall vara jaktkontrollanterna (som i dag benämns jakttillsynsmän), länsstyrelserna, Kustbevakningen och Naturvårdsverket som upptäcker när en överträdelse har skett.
23Uppgifter hämtade från Brottsförebyggande rådet den 12 maj 2025.
24Uppgift till utredningen från Domstolsverket den 12 maj 2025.
25Jfr Ds 2017:5 s. 128 ff.
292
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
För att de myndigheterna ska kunna säkerställa efterlevnaden av lag- stiftningen krävs att de har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder när regelverket inte följs. De möjligheter som i dag står till buds vid överträdelser mot jaktlagstiftningen är i princip att åtalsanmäla (se av- snitt 9.3).
Ett system med sanktionsavgifter som beslutas av tillsynsmyn- digheter eller andra lämpliga berörda förvaltningsmyndigheter inne- bär i regel en snabbare och effektivare hantering och därmed också ett reellt hot om påföljd om reglerna inte följs. Jämfört med om en överträdelse med lågt straffvärde är straffsanktionerad, vilket alltså ofta innebär att överträdelsen är lågt prioriterad hos polis och åkla- gare med långa utredningstider som följd, kan hotet om en snabbt påförd sanktionsavgift antas medföra en större benägenhet att följa reglerna.26
Administrativa sanktioner i stället för straff är också en effekti- vare metod ur ett resursanvändningsperspektiv. När överträdelser i praktiken i stor utsträckning upptäcks och utreds av en annan myn- dighet än de brottsutredande myndigheterna kan det vara en lämp- ligare resursanvändning att låta den myndigheten också påföra sank- tioner för dessa. Vidare har t.ex. länsstyrelserna specialkunskap på viltförvaltningsområdet som inte alltid finns hos polis och åklagare och som innebär att utredningen blir mer kvalitativ. Jämfört med om polis, åklagare och domstol måste engageras är förfarandet med en administrativ sanktion att vara billigare, enklare och snabbare.
Sammantaget anser utredningen att det finns tungt vägande skäl att i den nya viltförvaltningslagen genomföra en sanktionsväxling som innebär att vissa mindre allvarliga överträdelser avkriminaliseras och i stället omfattas av ett system med sanktionsavgifter. En sådan sanktionsväxling innebär också att särskilt utpekade förvaltningsmyn- digheter kommer att pröva de mindre allvarliga överträdelserna, och att resurser frigörs hos de brottsbekämpande myndigheterna så att deras fokus i stället kan ligga på de mest förkastliga gärningarna på viltförvaltningsområdet.
26Jfr Ds 2017:5 s. 107.
293
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
10.4Utgångspunkter för ett system med sanktionsavgifter
10.4.1Ett effektivt och rättssäkert system
Syftet med att genom sanktionsväxling införa sanktionsavgifter är att uppnå ett effektivt, proportionellt och avskräckande system som innebär ett snabbare och enklare förfarande än det nuvarande straff- rättsliga och kan leda till en högre grad av beivrande.
Sanktionsavgifter är dock att betrakta som ett straff i Europakon- ventionens mening. Detta innebär, förutom att ett system med sank- tionsavgifter måste uppfylla de krav som ställs på rättssäkerheten i artikel 6 i konventionen, även att andra hänsyn som framgår av kon- ventionen måste tas. Europarådet har vidare antagit en rekommenda- tion för sanktionsavgifter där flera aspekter tas upp som bör beaktas.27 Dessa krav på ett rättssäkert system bör vara vägledande vid utform- ningen av ett sanktionsavgiftssystem (se avsnitt 10.2.2).
10.4.2Dubbla sanktioner
Förslag: En överträdelse som kan leda till sanktionsavgift ska inte kunna leda till straff.
Det ska inte dömas till ansvar eller beslutas om sanktionsav- gift för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionens sjunde tilläggs- protokoll ställer krav på att den som en gång blivit dömd eller fri- känd av domstol för ett brott ska vara skyddad mot nytt åtal och ny dom i samma sak (se avsnitt 10.2.1). Europadomstolens tolk- ning av konventionsbegrepp som ”straff” och ”brottmålsrättegång” innebär att förbudet mot dubbelbestraffning kan var tillämpligt även när något av de två förfarandena, eller båda, avser åtgärder eller sank- tioner som inte betecknas som straff enligt den nationella rätten, så- som exempelvis administrativa sanktioner och viten.28
27Europarådets rekommendation nr R(91)1 om administrativa sanktioner som antogs den
13februari 1991.
28Ds 2017:5 s. 111 f.
294
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
Att påföra både ett straff och en sanktionsavgift för samma över- trädelse kan alltså strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Två parallella förfaranden som utmynnar i en administrativ avgift och ett straff för samma gärning är dock inte alltid att betrakta som två straff. Om det finns ett tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan förfarandena kan förfarandena som helhet vara att betrakta som ett straff. En sådan ordning strider därmed inte mot dubbelbestraffningsförbudet. Som exempel kan nämnas att en person kan bli straffad enligt trafikbrottslagen29 och få indraget körkort för samma rattfyllerigärning utan att detta är att betrakta som två straff för samma gärning, eftersom de båda förfarandena anses vara en del av samma straff.
Som redan konstaterats bör de sanktionsavgifter som här föreslås betraktas som ett straff i Europakonventionens mening. Sanktions- avgifterna är vidare inte tänkta att komplettera det nuvarande straffet eller utgöra en sanktion för någon annan aspekt av överträdelserna. Sanktionsavgifterna är tvärtom endast ett annat sätt att beivra vissa av de överträdelser som nu omfattas av det straffrättsliga systemet i jaktlagen. Om ett straff och en sådan sanktionsavgift som här föreslås skulle påföras för samma gärning skulle det därför strida mot dubbel- bestraffningsförbudet. Ett bötes- eller fängelsestraff och sådana sank- tionsavgifter som här föreslås får alltså inte utgå för samma gärning.
Det är i slutändan upp till de beslutsfattande instanserna att beakta dubbelbestraffningsförbudet och att inte på nytt straffa någon för ett brott denne redan har blivit straffad för. Vid införande av den ny vilt- förvaltningslagen är det rimliga dock att dubbelbestraffningsförbudet beaktas på så sätt att risken för dubbel bestraffning undviks. Hur dubbelbestraffningsförbudet bör hanteras i lagstiftningen var före- mål för överväganden i Straffrättsanvändningsutredningen. Där drogs slutsatsen att man med åtalsbegränsningsregler, jämkningsregler, inskränkning av anmälningsplikt osv. kan försöka se till att dubbel- bestraffningsförbudet inte överträds i praktiken, men en sådan upp- byggnad av regelverket gör att detta blir svårt att överblicka och be- svärligt att tillämpa. Vidare anfördes att det bör vara möjligt för den enskilde att kunna förutse om ett visst beteende leder till straff eller avgift. Utredningen förordade därför att när sanktionsavgift införs
29Lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
295
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
för beteenden som redan är straffbelagda, bör dessa beteenden av- kriminaliseras i motsvarande mån.30
För att sanktionerna i viltförvaltningslagen inte ska hamna i kon- flikt med dubbelbestraffningsförbudet bör sanktionssystemet utfor- mas så att det går en tydlig skiljelinje mellan å ena sidan straff och å andra sidan sanktionsavgifter, vilket alltså förordas av Straffrättsan- vändningsutredningen. De överträdelser som ska ingå i viltförvalt- ningslagens system med sanktionsavgifter bör således avkriminali- seras. En sådan ordning innebär också en god förutsebarhet för den enskilde. I bl.a. fiskelagen, djurskyddslagen (2018:1192) och livsme- delslagen (2006:804) hanteras frågan så att det inte ska dömas till straffansvar om gärningen kan leda till sanktionsavgift. I de lagarna finns alltså en tydlig gränsdragning mellan de båda sanktionerna som innebär att överträdelser som kan leda till sanktionsavgift har avkrimi- naliserats. Utredningen bedömer att en motsvarande bestämmelse bör anges i viltförvaltningslagen.
Eftersom även vite har karaktären av ett straff, och således om- fattas av dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen, bör det även tas in en bestämmelse i viltförvaltningslagen som reglerar förhållandet mellan å ena sidan vite och å andra sidan straff och sank- tionsavgift. Enligt Högsta domstolens bedömning i NJA 2013 s. 502 utgör inte bara ett slutligt avgörande ett hinder mot ett andra förfa- rande utan även en pågående prövning. Detta innebär, när det gäller förhållandet mellan straff och vite samt sanktionsavgift och vite, att den avgörande tidpunkten för när ett hinder mot ett andra förfarande beträffande samma gärning eller överträdelse uppkommer, får anses vara när det inleds en domstolsprocess angående frågan om utdömande om vite. Utredningen anser att detta bör komma till uttryck i be- stämmelsen som reglerar förhållandena mellan straff och vite samt sanktionsavgift och vite. Med en sådan ordning kan straff eller sank- tionsavgift bestämmas om ett föreläggande har överträtts under för- utsättning att myndigheten inte har ansökt om utdömande av vitet. Det kan exempelvis tänkas att ett vitesföreläggande har överträtts men att det inte är aktuellt att ansöka om utdömande av vitet på grund av att något formellt fel har begåtts i handläggningen. I stället kan det då bli aktuellt att använda sig av en sanktionsavgift eller straff. Däremot kan det inte i en sådan situation komma i fråga att i ett se- nare skede döma ut vitet.
30SOU 2013:38 s. 546 f.
296
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
I fiskelagen, djurskyddslagen och livsmedelslagen stadgas att det inte får dömas till ansvar eller beslutas om sanktionsavgift för en gär- ning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Bestämmelsen i vilt- förvaltningslagen bör utformas på samma sätt.
10.4.3Urvalet av bestämmelser
Bedömning: De regler som ska avkriminaliseras och i stället om- fattas av systemet med sanktionsavgifter bör vara de som är mindre allvarliga, är klara och tydliga, som inte fordrar någon långtgående utredning eller bedömning och där överträdelserna kan antas ske med viss omfattning. Reglerna bör vidare vara sådana som typiskt sett mycket sällan leder till allvarliga konsekvenser. Inlednings- vis bör ett mindre antal regler omfattas.
Det är i första hand överträdelser av mindre allvarlig karaktär som bör kunna bli föremål för ett system med sanktionsavgifter (se av- snitt 10.2.3 och 10.2.4). Allvarliga överträdelser bör redan av det skälet att de har ett förhållandevis högt straffvärde inte komma i fråga, efter- som det för sådana överträdelser finns ett behov av kriminalisering. Allvarliga överträdelser är också generellt mer svårutredda och bör även av det skälet hanteras av polis och åklagare.
Behovet av effektivare sanktioner gäller särskilt överträdelser som är frekventa, men som inte är prioriterade inom det straffrättsliga systemet. För att systemet med sanktionsavgifter ska får en reell be- tydelse för att säkerställa att regelverken efterlevs krävs det alltså att de regler som omfattas är sådana där överträdelser begås i viss om- fattning. Vid en avkriminalisering av sådana regler mot vilka över- trädelserna är många frigörs också resurser från polis och åklagare som kan användas till de mer straffvärda överträdelserna.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det betydelsefullt att reglerna är tydliga för den enskilde och att det är enkelt att förutse vilka över- trädelser som kan leda till sanktionsavgift. Det går dock inte att bortse från att ett system med sanktionsavgifter innebär vissa avsteg med avseende på rättssäkerheten i jämförelse med straffsystemet. Som framgår i avsnitt 10.5.5 föreslår utredningen t.ex. att det är de ut- pekade berörda förvaltningsmyndigheterna, och alltså inte en dom-
297
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
stol, som ska besluta om avgifterna. Till detta kommer att systemet ska bygga på snabb handläggning. För att säkerställa ett enkelt och effektivt beslutsfattande krävs att reglerna som omfattas av sanktions- avgifter är klara och tydliga och att de inte innehåller några värderade rekvisit eller annars kräver mer ingående bedömningar eller innefattar ett stort tolkningsutrymme. I vart fall inledningsvis bör systemen inte heller omfatta alltför många bestämmelser. När systemet med sanktionsavgifter har varit i bruk en tid kan det dock övervägas att låta fler regler omfattas av systemen.
I dagens jaktlagstiftning finns det flera överträdelser som – uti- från parametrarna enkelhet och tydlighet – kan vara lämpliga att beivra med sanktionsavgift. Samtidigt kan överträdelser av en sådan regel ibland medföra konsekvenser som innebär att överträdelsen är så straffvärd att den bör omfattas av straffbestämmelser. Exempel på detta kan vara en regel som rör hållande av vilt i vilthägn. En över- trädelse av en sådan regel kan vara enkel att konstatera och inte kräva någon ingående bedömning, men en sådan överträdelse kan också innebära en risk för att vilt med potential att störa ekosystemet eller orsaka andra allvarliga skador rymmer. Vidare innebär förslaget i detta betänkande att det inte ska kunna dömas till ansvar enligt straffbe- stämmelserna i viltförvaltningslagen om gärningen kan medföra sank- tionsavgift. Överträdelser av de regler som omfattas av sanktions- avgiftssystemet kommer alltså inte kunna straffas på annat sätt, hur allvarliga överträdelserna än är.
Vid överväganden kring principerna för urvalet av bestämmelser måste man förhålla sig till denna problematik. Utgångspunkten för urvalet av bestämmelser bör vara att undvika att allvarliga ageranden faller utanför straffbestämmelserna, eftersom allvarliga ageranden annars inte kan straffas utifrån det straffvärde som gärningen betingar. Urvalet av bestämmelser måste också ske med beaktande av att sy- stemen inte får uppfattas som godtyckliga. Om en viss överträdelse som medfört allvarliga konsekvenser kan straffas, men inte en annan liknande överträdelse på grund av att denna omfattas av sanktions- avgiftssystemet, finns risk för att förtroendet för regelverket och sanktionerna skadas. Liknande överträdelser behöver beivras på lik- nande sätt. Det bör inte förekomma att två liknande regler, mot vilka överträdelser kan bedömas som ungefär lika klandervärda, omfattas av olika sanktionssystem.
298
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
Mot bakgrund av ovanstående bör reglerna som ska omfattas av sanktionsavgiftssystemen vara sådana där det typiskt sett är högst ovanligt att överträdelser kan förutses bli så allvarliga att de bör kunna straffas med böter eller fängelse. De regler som bör bli aktuella för sanktionsväxling är därför främst förvaltningsrättsliga stödkrimina- liseringar. En sådan uppdelning innebär också att systemet erbjuder en förutsebarhet för den enskilde i fråga om vilken typ av överträdel- ser som kan ge den ena eller den andra effekten.
Sanktionsavgiften som i dag enligt 52 c § jaktförordningen (1987:905) ska betalas i de fall fler älgar fälls än vad som följer av en licens är en del av älgförvaltningen. Frågor om älgförvaltningen omfattas inte av utredningens uppdrag. Utredningen bedömer att den sanktionsavgiften inte bör tas in i det sanktionssystem som före- slås i det här kapitlet.
10.4.4Vilka överträdelser ska omfattas av sanktionsavgifter?
Inom ramen för det här betänkandet lämnas inte förslag på exakt vilka regler som bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet. Detta bör i stället utredas och föreslås av berörda förvaltningsmyndigheter, dvs. Naturvårdsverket, länsstyrelserna och Kustbevakningen (se av- snitt 10.5.5). Det bör sedan vara regeringen som slutligen avgör och i förordning reglerar vilka bestämmelser som omfattas vilka avgifts- nivåer som kan bli aktuella.
De berörda myndigheternas möjligheter att faktiskt upptäcka och konstatera överträdelser är en omständighet som behöver beaktas vid valet av vilka regler som bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet.
En följd av att överträdelser som i dag är straffsanktionerade i stället omfattas av ett system med sanktionsavgifter är att polis och åklagare inte längre kommer att beivra överträdelserna. Om det inte finns någon reell risk för att överträdelserna upptäcks av myndigheterna i sanktionsavgiftssystemet, innebär det i sin tur att överträdelserna i praktiken inte bara avkriminaliseras utan även helt undantas från sanktioner. Sanktionsväxlingen kan också medföra behov av att för- stärka eller förändra tillsynen inom viltförvaltningen. Exempelvis finns det i dag få jakttillsynsmän i förhållande till jaktens omfattning (se avsnitt 9.2.2). Det förhållandet kan medföra små möjligheterna att upptäcka vissa överträdelser som det i och för sig är lämpligt att sank-
299
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
tionera med avgifter. Utredningen poängterar dock att det inte finns någon motsättning mellan införandet av sanktionsavgifter och att tillsynen på viltförvaltningsområdet utvecklas och förbättras. En översyn av tillsynen inom viltförvaltningen ligger dock utanför ut- redningens uppdrag.
Några överträdelser som bör kunna ingå i sanktionsavgiftssyste- met är dock underlåtenhet att fullgöra olika former av anmälnings- skyldighet eller underlåtenhet att betala vissa avgifter. Sådana över- trädelser utgör i regel inte i sig någon direkt risk för människors säkerhet eller viltets välbefinnande eller innebär kränkningar av en- skildas jakträtt. Överträdelserna kan dock försvåra myndigheternas kontroll och möjlighet att göra olika bedömningar och åtgärder. Den typen av överträdelser bör i många fall även vara enkla att konstatera och inte kräva några större utredningsinsatser från den ansvariga myn- dighetens sida.
10.4.5Strikt ansvar
Förslag: Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
En avgiftsskyldighet som bygger på strikt ansvar bidrar till en för- enkling och effektivisering av sanktionssystemet. Inslaget av bedöm- ningar blir även mindre än om det skulle krävas uppsåt eller oaktsam- het. Den ansvariga myndigheten behöver vid strikt ansvar endast observera att en överträdelse har skett och fastställa avgiften enligt den angivna beräkningsgrunden, med beaktande av förutsättningarna för befrielse från avgift.
För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör det dock förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet (se avsnitt 10.2.4). Det kan visserligen inte helt uteslutas att de över- trädelser som här kan komma i fråga i enskilda fall kan begås utan att något uppsåt eller någon oaktsamhet kan läggas någon till last. Emellertid tar bestämmelserna på viltförvaltningsområdet normalt sikte på jägare och andra som bör kunna förutsättas ha kunskap om vad som gäller på området. I vart fall bör det i de flesta fall kunna be-
300
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
traktas som oaktsamt att inte sätta sig in i reglerna som gäller för det fall att man t.ex. avser att jaga. Det bör därför inte anses före- ligga några hinder mot att föreskriva att strikt ansvar ska gälla.
Av Europadomstolens praxis framgår att presumtioner av straff- rättslig karaktär ska hållas inom rimliga gränser och att det ska göras en nyanserad och inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna i varje enskilt fall.31 Detta för att presumtionen ska anses leva upp till det krav på rättssäkerhet som oskuldspresumtionen ger uttryck för. Med hänsyn till vikten av att regelverket i viltförvaltningslagen fungerar och kan upprätthållas genom effektiva sanktioner och till de befrielsegrunder som föreslås i avsnitt 10.5.3 nedan, bör Europa- domstolens krav bedömas vara uppfyllt.
Utredningen bedömer sammantaget att det finns förutsättningar för ett sanktionsavgiftssystem som bygger på strikt ansvar.
10.5Utformning av ett system med sanktionsavgifter
10.5.1Bemyndigande i lag
Förslag: I viltförvaltningslagen ska det införas ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om sanktions- avgifter.
Det ligger närmast till hands att utgå ifrån att i lag eller förordning ange dels de bestämmelser som ska omfattas av ett system med sank- tionsavgifter, dels storleken på avgiften. Ett alternativ hade varit att ge ett bemyndigande till den myndighet som regeringen bestämmer att i föreskrifter reglera detta. En bedömning av om en viss överträ- delse ska medföra sanktionsavgift innefattar dock ett övervägande av om överträdelsen ska undantas från det straffsanktionerade om- rådet. Det bör därför vara riksdagen eller regeringen som avgör vilka regelbrott som bör omfattas av ett system med sanktionsavgifter. En avgift har därtill vissa likheter med ett bötesstraff och regleringen bör även av den anledningen inte ske på lägre föreskritsnivå än förordning meddelad av regeringen. Det är vidare en fördel ur tydlighetssynpunkt om alla sanktioner finns samlade i lag eller förordning.
31Se Europadomstolens dom den 7 oktober 1988 i mål 10519/83, Salabiaku mot Frankrike samt avsnitt 10.2.1.
301
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
I valet mellan reglering i lag eller förordning bör tas i beaktande att reglerna på viltförvaltningsområdet ändras i stor utsträckning och att det därför kommer behöva göras kontinuerliga uppdateringar av bestämmelserna om sanktionsavgift. Utredningen bedömer därför att bestämmelserna om sanktionsavgift bör beslutas av regeringen. Ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sank- tionsavgifter bör därför tas in i lag.
10.5.2Avgiftens storlek
Förslag: Sanktionsavgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. Storleken ska bestämmas med hänsyn till överträdel- sens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdel- sen avser. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 50 000 kronor. Avgiften ska tillfalla staten.
Ett effektivt sanktionsavgiftssystem innebär att ett beslut om sank- tionsavgift inte bör kräva några ingående bedömningar. Sanktions- avgift ska dessutom kunna påföras kort tid efter det att överträdelsen ägt rum. För att uppfylla grundläggande rättssäkerhetskrav krävs det också att systemet är förutsägbart. Det måste därför vara enkelt att avgöra med vilket belopp som en avgift ska påföras vid varje enskilt tillfälle. Avgiften bör därför fastställas schablonmässigt. Avgiften bör utgå enligt en på förhand fastställd taxa som regeringen bestämmer i förordning.
Ett schabloniserat system innebär att inte alltför många omständig- heter kan beaktas vid fastställandet av avgiften. I flera andra lagstift- ningar, såsom i djurskyddslagen och i fiskelagen, stadgas att överträ- delsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser ska beaktas. Med ”överträdelsens allvar” avses överträdelsens omfattning och den typiska faran som överträdelsen medför. ”Bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser” tar sikte på be- stämmelsen som sådan och dess skyddsintresse. Dessa parametrar bör vara styrande för sanktionsavgifternas storlek även i viltförvalt- ningslagen.
Vid bestämmandet av max- och minimibelopp för avgiften bör beaktas att de överträdelser som kommer att omfattas av sanktions- avgiftssystemet är av mindre allvarlig karaktär. Överträdelserna skulle
302
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
om de varit kvar i det straffrättsliga systemet gett en bötespåföljd. Sanktionsavgiftssystemet är inte tänkt att innebära en mer ingripande reaktion på överträdelser än vad som varit fallet i det straffrättsliga systemet. Samtidigt bör hänsyn tas till att det inom viltförvaltningen finns olika slags aktörer. Både enskilda jägare och företag som bedri- ver omfattande verksamhet kan komma att omfattas av sanktions- avgiftssystemet. Överträdelsernas allvar kan därför antas variera i hög grad. För att sanktionsavgifterna ska kunna bestämmas till rimliga belopp bör det lägsta beloppet för sanktionsavgift vara 1 000 kronor och det högsta vara 50 000 kronor. I denna bedömning har även be- aktats att merparten överträdelser inte kan antas ske som del av när- ingsverksamhet. Som redan har berörts bör det överlåtas åt Natur- vårdsverket, länsstyrelserna och Kustbevakningen att närmare bedöma vilken avgift som ska utgå för olika överträdelser.
10.5.3Undantag från skyldigheten att betala avgift
Förslag: Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt att ta ut avgiften. Vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgiften ska särskilt beaktas
–om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som ålegat honom eller henne och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,
–om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka, eller
–vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.
Sanktionsavgift ska inte tas ut vid ringa överträdelser.
Med hänsyn till det strikta ansvaret bör det finnas en möjlighet till befrielse från avgift när en sådan skulle framstå som orättfärdig. Regler om befrielse från avgift kan utformas antingen så att undan- tagen klart preciseras med vägledande exempel eller genom allmänt
303
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
hållna regler. Klart preciserade regler är lätta att tillämpa men svåra att utforma, eftersom det är svårt att förutse alla situationer där be- frielse bör kunna komma i fråga. En regel där det precist anges vilka situationer som avses riskerar att dessutom leda till ett stelt och orätt- vist resultat eftersom en uppräkning av situationer aldrig kan bli ut- tömmande. Regeln bör därför vara allmänt hållen.
För att underlätta för de myndigheter som enligt förslaget ska göra bedömningen av om befrielse från avgift ska medges är det dock lämp- ligt att direkt i lagtexten ge exempel på vissa situationer som ska beaktas. Detta innebär också att en enhetlig tillämpning av regeln säkerställs. Eftersom det rör sig om en exemplifiering kan befrielse även medges om det i andra fall anses vara oskäligt att påföra avgift.
Vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut avgiften bör sär- skilt beaktas om överträdelsen har berott på sjukdom som har med- fört att den avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som ålegat honom eller henne och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det. Det ska vidare särskilt beaktas om över- trädelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka. Slutligen ska särskilt beaktas vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle kunna inträffa. Bestämmelsen avser undantagssituationer och utrymmet för att inte påföra avgift är avsett att vara begränsat. För att den avgiftsskyldige inte ska anses ha haft möjlighet att ens uppdra åt någon annan att fullgöra en skyl- dighet så ska det i praktiken exempelvis handla om ett sjukdoms- hinder av allvarligt slag.
Med en omständighet som den avgiftsskyldige varken kunnat eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka avses sådana omständig- heter som normalt brukar hänföras till ”laga förfall”. Vid beaktande av om den avgiftsskyldige gjort vad han eller hon har kunnat för att undvika att en överträdelse skulle kunna inträffa kan hänsyn tas till det förhållandet att den avgiftsskyldige faktiskt ansträngt sig för att en överträdelse inte skulle komma att inträffa, men där överträdelsen ändå inträffat på grund av ett i sammanhanget ursäktligt misstag.
Ovanstående är alltså omständigheter som särskilt ska beaktas vid oskälighetsprövningen. Detta hindrar dock inte att även andra omständigheter än sådana som räknas upp i punkterna kan tas med i bedömningen. Tillämpning bör dock vara restriktiv. Som exempel på situationer som inte gör det oskäligt att ta ut avgift är när över-
304
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
trädelsen har berott på att den enskilde inte känt till de regler som gäller. Svag ekonomi, tidsbrist, glömska eller dåliga rutiner bör inte heller medföra befrielse från avgift.
Den slutliga bedömningen av i vilka närmare situationer som det är oskäligt att ta ut sanktionsavgift får överlämnas till rättstillämp- ningen. De förslagna omständigheterna som särskilt ska beaktas vid bedömningen ligger dock i linje med fiskelagen, livsmedelslagen, djur- skyddslagen samt förslagen i betänkandet En skärpt miljöstraffrätt och ett effektivt sanktionssystem (SOU 2025:14). Enhetliga grunder för befrielse bör vara till nytta vid praxisbildning i frågor om undan- tag från skyldigheten att betala sanktionsavgift.
Om en överträdelse som kan leda till sanktionsavgift fortfarande hade varit kriminaliserad och bedömts som ringa brott enligt försla- get till 8 kap. 3 § tredje stycket viltförvaltningslagen skulle överträ- delsen varit undantagen från straff. Sådana bagatellförseelser bör inte heller leda till sanktionsavgift.
10.5.4Att inte upphöra med överträdelser och att begå upprepade överträdelser
Förslag: Om den som påförts en sanktionsavgift inte upphör med överträdelsen ska en ny, förhöjd, avgift tas ut för överträdelsen.
Om den som påförts en sanktionsavgift begår samma överträ- delse igen ska den nya överträdelsen leda till höjd avgift.
Sanktionsavgifterna ska vara ett effektivt instrument för att förbättra regelefterlevnaden på nu aktuella områden. Om den första sanktions- avgiften inte leder till bättring och överträdelsen upprepas eller fort- sätter bör därför en högre avgift kunna beslutas. Avgiften bör för- dubblas vid upprepade eller fortsatta överträdelser. Det är emellertid inte rimligt att en överträdelse ska leda till högre sanktionsavgift för den som begått den vid nya överträdelser för all framtid. När det gäller upprepade överträdelser bör därför den högre sanktionsavgiften endast kunna beslutas om en ny överträdelse har skett inom en viss tid efter den första överträdelsen. Denna tid bör vara förhållandevis kort. Två år bör anses vara en väl avvägd tid.
När det gäller en överträdelse som fortsätter efter att sanktions- avgift beslutas bör det innan en ny högre avgift beslutas ges skälig
305
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
tid för rättelse. Det är inte möjligt att generellt bestämma vad som är en skälig tid, utan detta måste bedömas i varje enskilt fall utifrån vilken typ av överträdelse det rör sig om och vad som krävs av den som påförts avgift för att rätta till felet.
10.5.5Ansvariga myndigheter
Förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska kunna besluta om sanktionsavgift.
För att sanktionsavgiftssystemet ska vara effektivt krävs att sank- tionsavgift beslutas i nära anslutning till att överträdelsen upptäcks. Det bör därför vara en myndighet som har någon form av tillsyns- ansvar över de områden som omfattas av avgifterna eller på annat sätt ha god insyn i viltförvaltningen samt är väl förtrogen med regel- verket och har goda förutsättningar att upptäcka regelöverträdelser som beslutar om sanktionsavgift.
Jakttillsynsmännen, som i dag har det primära tillsynsansvaret, har till uppgift att kontrollera att regelverket inom viltförvaltningen följs. Enligt förslaget till ny viltförvaltningslag kallas dessa jaktkon- trollanter och de föreslås även fortsatt ha det primära tillsynsansvaret. Länsstyrelserna, som i dag förordnar jakttillsynsmän, och Kustbevak- ningen föreslås dock få ansvar för tillsynen över att beslut om utfod- ring av vilt följs och hållande av vilt i hägn respektive över jakten i Sveriges ekonomiska zon (jfr avsnitt 7.14.2 och 9.2.2). Vidare har Naturvårdsverket i rollen som nationell jakt- och viltmyndighet god insyn i viltförvaltningen. Naturvårdsverket är också väl förtroget med regelverket och bör ha goda förutsättningar att upptäcka regelöver- trädelser, t.ex. i samband med rapportering av dödat vilt. Till detta har länsstyrelserna, Kustbevakningen och Naturvårdsverket erfaren- het av att besluta om sanktionsavgifter.
Mot bakgrund av att Naturvårdsverket och länsstyrelserna har delat ansvar för viltförvaltningen samt att jaktkontrollanterna, läns- styrelserna och Kustbevakningen föreslås ha olika former av tillsyns- ansvar är det lämpligt att regeringen på förordningsnivå tydliggör gränsdragningen mellan myndigheternas befogenhet att meddela sanktionsavgifter. Det bör därmed föreskrivas att regeringen bestäm- mer vilken eller vilka myndigheter som ska kunna besluta om sank-
306
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
tionsavgift. Vid en bedömning av vilka myndigheter som bör kunna besluta om sanktionsavgift kan regeringen beakta vilka myndigheter som har bäst förutsättningar att upptäcka regelöverträdelser och vilka roller de olika myndigheterna har i viltförvaltningen.
Enligt utredningen bör det i första hand vara fråga om Naturvårds- verket, länsstyrelserna och Kustbevakningen som beslutar om sank- tionsavgifter. Jakttillsynsmännen (som i förslaget till ny lagstiftning kallas jaktkontrollanter) är enskilda personer som inte alltid är an- ställda av en myndighet och det är inte ovanligt att jakttillsynsmän är markägare eller medlemmar i jaktvårdsförening. De kan visserligen antas ha god kunskap i lagstiftningen och ha goda förutsättningar att upptäcka regelöverträdelser, men har hittills inte haft i uppgift att besluta om sanktionsavgifter. Det är därför lämpligt att en jaktkon- trollant vidareförmedlar sin information om en misstänkt överträdelse till en myndighet, som får bedöma om det finns förutsättningar att besluta om sanktionsavgift. Detta skulle visserligen kunna försämra effektiviteten, men öka förutsättningarna för en likvärdig hantering och en enhetlig praxisutveckling på området.
10.5.6Den avgiftsskyldige ska få tillfälle att yttra sig innan beslut om sanktionsavgift fattas
Förslag: Innan det beslutas om en sanktionsavgift ska den som beslutet riktar sig mot ges tillfälle att yttra sig.
Förvaltningslagen (2017:900) kommer att bli tillämplig på de ansva- riga myndighetens handläggning av ärenden om sanktionsavgifter, om inte bestämmelser som avviker från lagen antas. Enligt förvalt- ningslagen har en part i ett ärende rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet. Ett ärende får normalt inte avgöras utan att par- ten har underrättats om allt material av betydelse för beslutet och fått tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet. Från den sistnämnda regeln finns dock flera undantag.
Ett beslut om sanktionsavgift är en ingripande åtgärd för den som påförs avgiften. Den som riskerar sanktionsavgift bör därför utan undantag ges tillfälle att yttra sig över myndighetens utredning. En bestämmelse om detta bör därför föras in i viltförvaltningslagen. Par- ten ska ges tillfälle att påtala eventuella felaktigheter och omständig-
307
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
heter som kan utgöra skäl för befrielse från avgift. Detta är en grund- läggande förutsättning för materiellt riktiga avgöranden och systemets legitimitet.
Myndigheten bör skicka den utredningsrapport eller liknande som myndigheten har sammanställt till den som anspråket riktas mot. Av materialet bör framgå vad myndigheten gör gällande har inträffat, de omständigheter som åberopas till stöd för detta och vilken bevisning som finns i ärendet. Vidare bör det i skrivelsen anges att myndigheten avser att påföra en sanktionsavgift och inom vilken tid som den som riskerar sanktionsavgiften har att yttra sig.
10.5.7Tidpunkt för verkställbarhet och betalning av avgiften
Förslag: Beslut om sanktionsavgifter ska inte kunna gälla omedel- bart.
En sanktionsavgift ska förfalla till betalning när beslutet har fått laga kraft.
Det bör övervägas om beslut om sanktionsavgift ska kunna gälla omedelbart eller först när det fått laga kraft. Sanktionsavgiftssyste- met ska vara snabbt och effektivt, vilket talar för att ett beslut om sanktionsavgift bör kunna gälla omedelbart. Sanktionsavgiftens karak- tär av straff medför krav på hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Ett beslut om sanktionsavgift bör därför bli gällande när det fått laga kraft.
Vidare finns det inte något behov av att införa bestämmelser om betalningsfrist. Syftet med att införa sanktionsavgiftssystemet är att öka effektiviteten i sanktionssystemet. En del i detta är att en sank- tion ska kunna påföras så snart som möjligt efter det att en överträ- delse har konstaterats föreligga. En ytterligare betalningsfrist efter det att beslutet har fått laga kraft motverkar detta syfte. En bestäm- melse om betalningsfrist bör därför inte införas i viltförvaltnings- lagen. Detta förhindrar dock inte ansvarig myndighet från att i sitt beslut meddela en frist inom vilken betalning ska ske.
Ordningen för hur betalningen ska ske bör närmare regleras av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer i föreskrifter. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om ordningen för hur sanktionsavgifter ska
308
SOU 2025:125 | Sanktionsväxling |
betalas. Något bemyndigande för regeringen att meddela föreskrif- ter om detta behövs därför inte i lagen.
10.5.8Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken när ett beslut om sanktionsavgift har fått laga kraft
Förslag: Ett beslut om sanktionsavgift ska få verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken utgör en för- valtningsmyndighets beslut en verkställbar exekutionstitel endast om det framgår av en särskild föreskrift att beslutet får verkställas. För att indrivning av ett beslut om sanktionsavgift ska kunna ske utan att myndigheten som har beslutat om avgiften behöver vända sig till Kronofogdemyndigheten eller domstol krävs alltså att det i viltförvaltningslagen anges att ett beslut om sanktionsavgift får verk- ställas enligt utsökningsbalken när det fått laga kraft. En process hos Kronofogdemyndigheten eller i domstol i syfte att få en exekutions- titel kan vara tidskrävande. Det bör därför föreskrivas att ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det fått laga kraft.
10.5.9Preskription och bortfallande av avgift
Förslag: Sanktionsavgift ska inte få beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra inom två år från det att överträdelsen skedde.
En beslutad sanktionsavgift ska falla bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft.
I 35 kap. brottsbalken finns bestämmelser om åtals- respektive på- följdspreskription. Reglerna behövs dels därför att det inte är lika angeläget att beivra överträdelser när en längre tid förflutit, dels där- för att det är rimligt att den som har begått en överträdelse vid någon tidpunkt ska kunna inrätta sig efter att det inte blir någon reaktion från samhällets sida i anledning av brottet. Sanktionsavgifterna upp- visar stora likheter med ett bötesstraff. Det bör därför även för sank-
309
Sanktionsväxling | SOU 2025:125 |
tionsavgifter finnas bestämmelser om under hur lång tid som ansvar kan utkrävas och beslutad avgift kan inkrävas. Sådana bestämmelser finns också beträffande andra sanktionsavgifter, t.ex. i djurskydds- lagen och fiskelagen. Tiden för åtalspreskription för ett brott med endast böter i straffskalan är två år och tiden för påföljdspreskrip- tion är fem år. Samma preskriptionstider bör gälla för sanktionsav- gifterna.
10.5.10 Överklagande
Förslag: Det behövs ingen särskild regel om överklagande av sank- tionsavgift.
Sanktionsavgiften har stora likheter med ett bötesstraff. För att kra- ven på rättssäkerhet ska vara uppfyllda ska ett beslut om att ta ut sanktionsavgift kunna prövas av domstol. Den som har ålagts sank- tionsavgift bör därför ha rätt att överklaga beslutet. Eftersom det är fråga om ett förvaltningsbeslut bör beslutet överklagas till allmän för- valtningsdomstol. Det behövs inte någon särskild överklaganderegel, eftersom beslut, med vissa angivna undantag, enligt viltförvaltnings- lagen föreslås få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
310
11 Överklagande m.m.
11.1Inledning
I jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) finns i dag bestämmelser som begränsar möjligheterna att överklaga beslut om jakt. Under senare år har dock domstolar i flera olika fall bedömt att beslut om jakt därmed sammanhörande frågor trots vad som anges i jaktlagstiftningen får överklagas till domstol, med hänsyn till rätten till domstolsprövning av civila rättigheter. Enligt direktiven ska utred- ningen därför föreslå hur en reglering av möjligheten till överklagande av beslut om jakt och därmed sammanhörande frågor kan utformas så att den bättre stämmer överens med rätten till domstolsprövning.
11.2Möjligheterna att överklaga beslut enligt jaktlagstiftningen
Bedömning: Bestämmelserna i jaktlagen och jaktförordningen som begränsar möjligheterna att överklaga beslut som rör jakt- rätten och närliggande frågor är oförenliga med rätten till dom- stolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.
I förvaltningslagen (2017:900) knäsätts huvudregeln att en myndig- hets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslu- tet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt av den som beslutet angår och om det har gått honom eller henne emot (jfr 40–42 §§). Det följder dock av 4 § att om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvalt- ningslagen tillämpas den bestämmelsen. Det sistnämnda innebär att om det i lag eller förordning finns en bestämmelse som gäller rätten att överklaga beslut så gäller den bestämmelsen i stället för förvalt-
311
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
ningslagen. I jaktlagen och jaktförordningen finns bestämmelser som reglerar möjligheterna att överklaga beslut och som alltså gäl- ler före de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen.
Enligt jaktlagen får endast länsstyrelsens beslut om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt, registrering och avregistrering av licensområde eller älgskötselområde samt förelägganden som behövs för tillsynen och för att beslut om utfodring ska följas överklagas (se 54 §). Besluten överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ord- ningen i jaktlagen är alltså att beslut enligt lagen inte får överklagas förutom i vissa särskilt angivna fall.
I jaktförordningen är konstruktionen när det gäller vilka beslut som får överklagas annorlunda jämfört med jaktlagen. Utgångspunk- ten är att beslut enligt jaktförordningen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Möjligheterna att överklaga beslut begränsas dock i många fall genom 58 § andra stycket. Exempelvis får vissa beslut om registrering av kronhjortsskötselområde, undantag från bestämmelserna om när på dygnet vissa stora rovdjur, fåglar och klövvilt får jagas samt omhändertagande av dött vilt av vissa arter inte överklagas. Inte heller Naturvårdsverkets beslut i ett överklagat ärende får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Som huvudregel överklagas länsstyrelsens beslut till Naturvårdsverket, men det finns flera undantag. Ordningen innebär dock att vissa beslut som läns- styrelsen fattar avseende skyddsjakt, jakt från motordrivna fordon samt inrättande av älgförvaltningsområden överklagas till Natur- vårdsverket, vars beslut i det överklagade ärendet inte får överklagas till förvaltningsrätt.
Det finns dock regler i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa- konventionen) som i vissa fall ger rätt till domstolsprövning av myn- digheters beslut. Enligt artikel 6.1 Europakonventionen ska var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opar- tisk domstol, som upprättats enligt lag. Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har Europakonven- tionen inkorporerats i svensk rätt. Avsikten med inkorporeringen var att medborgarna skulle kunna stödja sig direkt på konventionen
312
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
om denna ger dem ett starkare skydd än som följer av annan lagstift- ning (se prop. 1993/94:117 s. 39).
Av Europadomstolens praxis följer att artikel 6.1 Europakonven- tionen är tillämplig under förutsättning bl.a. att det föreligger en reell och seriös tvist, att tvisten gäller en rättighet eller skyldighet som – på åtminstone rimliga grunder – kan hävdas ha sin grund i nationell rätt och att denna rättighet eller skyldighet, vid en på kon- ventionen grundad tolkning kan karaktäriseras som civil.1
Svenska domstolar har i flera domar bedömt att jakträtten är en civil rättighet och – i strid med överklagandeförbud i jaktlagstift- ningen – tagit upp överklagade beslut som rör jakträtt till prövning. I rättsfallet HFD 2014 not 14 hade en enskild genom delägarskap av en samfällighet jakträtt inom ett naturreservatsområde. Den en- skilde hade ansökt om rättsprövning av beslutet att bilda naturreser- vatet. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att jakträtt är en sådan civil rättighet som omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen och
prövade ansökan.
I HFD 2018 ref. 46 hade länsstyrelsen avslagit en fastighetsägares ansökan om skyddsjakt efter älg på fastigheten. Fastighetsägaren överklagade beslutet till Naturvårdsverket som avslog överklagan- det och angav att det beslutet inte fick överklagas. Högsta förvalt- ningsdomstolen bedömde att Naturvårdsverkets beslut om avslag på fastighetsägarens ansökan om skyddsjakt rörde en sådan civil rättig- het som avses i artikel 6.1 Europakonventionen. Förvaltningsrätten och kammarrätten hade därför gjort rätt som tagit upp fastighets- ägarens överklagande av Naturvårdsverkets beslut till prövning, trots att det i jaktförordningen föreskrevs att beslutet inte fick överklagas.
Dåvarande Regeringsrätten bedömde i rättsfallet RÅ 2001 ref. 56 att en ansökan från en fastighetsägare om att på den egna fastigheten själv få ta hand om påkört och trafikskadat vilt och att även ombe- sörja viltvården på fastigheten måste anses röra en sådan civil rättig- het som avses i artikel 6:1 Europakonventionen. Fastighetsägaren hade rätt till domstolsprövning av ett beslut av en jaktvårdsområdes- förening utan hinder av att beslutet enligt lagen (1938:274) om rätt till jakt inte kunde överklagas.
Kammarrätterna har i flera mål bedömt att beslut om tilldelning av älg (dvs. antal älgar som får skjutas inom ett visst markområde som har registrerats för älgjakt) gäller en civil rättighet som omfattas
1Se Europadomstolens dom den 14 september 2017 i målet Károly Nagy mot Ungern, p. 60.
313
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
av artikel 6.1 Europakonventionen och som därför får överklagas trots överklagandeförbudet i 54 § jaktlagen.2
Sammanfattningsvis begränsar jaktlagen och jaktförordningen möj- ligheterna att överklaga beslut om jakt och sammanhörande frågor till domstol. Bestämmelserna som begränsar möjligheterna att över- klaga sådana beslut till domstol har dock i praxis åsidosatts vid flera tillfällen på grund av att jakträtten är en sådan civil rättighet som omfattas av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 Europa- konventionen.
11.3Överklagande av beslut enligt viltförvaltningslagen
11.3.1Beslut enligt viltförvaltningslagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol
Förslag: Beslut enligt viltförvaltningslagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
För att regelverket om överklagande av beslut enligt viltförvaltnings- lagen ska stämma överens med rätten till domstolsprövning av civila rättigheter behöver beslut som rör jakt och närliggande frågor kunna överklagas till domstol (jfr avsnitt 11.2).
Utöver att reglerna i viltförvaltningslagen bör stämma överens med Europakonventionen finns det många generella positiva aspek- ter med att myndigheters beslut kan överklagas. Det huvudsakliga syftet med att kunna överklaga beslut är att bereda enskilda rätts- säkerhet genom att säkerställa en opartisk överprövning av enskilda ärendens lagenlighet samt trygga en riktig, rättvis och likformig till- lämpning. Överprövningsinstanserna ska skydda enskilda mot ingri- panden som inte är förenliga med svensk rätt och samtidigt medverka till att enskilda kan driva igenom de rättigheter som finns enligt lag.3 Möjlighet att överklaga beslut enligt viltförvaltningslagen kan således utgöra en rättssäkerhetsgaranti för enskilda, ge enskilda tillgång till
2Se bl.a. Kammarrätten i Göteborgs avgörande i mål 1222-22 och Kammarrätten i Sundsvalls avgörande i mål 2681-24.
3Se prop. 1983/84:120 s. 13, prop. 1997/98:101 s. 48 f., SOU 1994:117 s. 142 och SOU 2024:28 s. 472 f.
314
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
ett effektivt rättsmedel samt bidra till ökad legitimitet för viltför- valtningslagen och likformig tillämpning.
Som framgår av avsnitt 11.2 är dagens regelverk och praxis om vilka beslut enligt jaktlagstiftningen som får överklagas och till vilken instans invecklat. Att låta samma regler gälla för överklagande av alla beslut enligt viltförvaltningslagen – med de undantag som fram- går nedan i detta avsnitt – bör medföra att lagstiftningen blir enklare att överblicka och mindre komplicerad, vilket är i linje med utred- ningens direktiv. Det finns således starka skäl till att beslut enligt viltförvaltningslagen generellt bör kunna överklagas.
Det kan diskuteras om Naturvårdsverkets beslut att överlämna till länsstyrelsen att besluta om populationsreglerande jakt (som i dag kallas licensjakt) i vissa fall även fortsättningsvis inte bör kunna över- klagas. Utredningen bedömer dock att sådana beslut sällan eller aldrig kan anses angå någon, påverka någon situation samt gå någon emot. Eftersom besluten därmed sällan får överklagas av någon enskild är det inte motiverat att i viltförvaltningslagstiftningen föra in ett för- bud mot att överklaga sådana delegationsbeslut.
Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol, vilket är utgångspunkten när det gäller överprövning av myndigheters beslut. (jfr 1 § och 30 § förvaltningslagen). Att beslut om jakt och närlig- gande frågor kan överklagas till domstol är även en förutsättning för att regelverket ska vara förenligt med rätten till domstolspröv- ning av civila rättigheter enligt Europakonventionen.
I dag överklagas flera av länsstyrelsens beslut till Naturvårdsver- ket, vars beslut i det överklagande ärendet inte får överklagas. Det systemet bör inte införas i viltförvaltningslagen eftersom det inte är förenligt med rätten till domstolsprövning av civila rättigheter. Det har dock inom utredningens arbete anförts att länsstyrelsens beslut först bör överklagas till Naturvårdsverket, vars beslut sedan skulle kunna överklagas till domstol. Skäl för det skulle vara att Naturvårds- verket har bredare kompetens och kännedom om bl.a. djurs bete- enden och EU-rättsliga frågor än länsstyrelsen, vilket i sin tur skulle bidra till ett bättre beslutsunderlag för domstolen. En sådan ordning skulle dock ofrånkomligen innebära längre handläggningstid i över- prövningsförfarandet, vilket inte är förenligt med intresset av snabb- het i processen. Ordningen skulle även medföra en större administ- rativ börda för myndigheter och enskilda samt göra regelverket mer komplicerat. Utredningen bedömer därför att länsstyrelsens beslut
315
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
bör överklagas direkt till förvaltningsrätt. Domstolen kan även vid behov med stöd av 24 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) inhämta yttrande över eventuella frågor som kräver sär- skild sakkunskap från t.ex. Naturvårdsverket.
Ett beslut av en länsstyrelse eller av Naturvårdsverket som över- klagas till en förvaltningsrätt ska tas upp av Förvaltningsrätten i Luleå om beslutet gäller jakt efter björn, varg, järv, lodjur eller kungsörn. Detsamma gäller beslut om att vid sådan jakt medge undantag från förbudet att använda vissa jaktmedel och metoder.4 Skälen till att sådana ärenden överklagas till en särskild förvaltningsrätt är att det handlar om ett fåtal ärenden som behöver handläggas skyndsamt, samtidigt som det snabbt behöver växa fram en stabil praxis på om- rådet.5 Det har inte framkommit skäl under utredningens arbete som medför att den ordningen bör ändras. Naturvårdsverkets eller läns- styrelsens beslutet om jakt efter björn, varg, järv, lodjur eller kungs- örn eller att vid sådan jakt medge undantag från förbudet att använda vissa jaktmedel och metoder ska således fortsatt överklagas till För- valtningsrätten i Luleå.
Sammantaget föreslår utredningen att beslut enligt viltförvalt- ningslagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
4Se 7 g § förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet.
5Promemorian Överprövning av beslut om skyddsjakt och populationsreglerande jakt för vissa rovdjur, s. 69.
316
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
11.3.2Miljöorganisationer ska ges rätt att överklaga beslut om jakt på unionsrättslig skyddade arter
Förslag: Överklagbara domar och beslut enligt viltförvaltnings- lagen om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter ska få över- klagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
1.har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,
2.inte är vinstdrivande,
3.har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
4.har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksam- heten har allmänhetens stöd.
Överklagande ska göras innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna.
Huvudregeln i 42 § förvaltningslagen är att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. I Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) finns det dock artiklar som är ägnade att under vissa förutsättningar ge miljöorganisationer rätt överklaga vissa be- slut på miljöområdet. Sverige är part till Århuskonventionen och rati- ficerade konventionen i april 2005. Även EU är part till konventionen och har beslutat om flera rättsakter som genomför konventionens bestämmelser i EU-rätten. Det är bl.a. direktiv 2003/4/EG om all- mänhetens tillgång till miljöinformation och direktiv 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa pla- ner och program avseende miljön.
Århuskonventionen ska bidra till att skydda allas rättighet att leva i en miljö som är förenlig med hälsa och välbefinnande. Den bygger på insikten att miljöarbetet måste vara förankrat hos allmän- heten och att det kan förbättras genom allmänhetens påverkan på myndigheter och beslutsfattare. Konventionen innehåller regler om att allmänheten ska få ta del av fakta om miljön och få medel att på- verka myndighetsbeslut som har inverkan på miljön. Innehållet i kon- ventionen består av delarna allmänhetens rätt att ta del av miljöinfor-
317
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
mation som finns hos myndigheter, allmänhetens rätt till delaktighet i beslutsprocesser som har inverkan på miljön och allmänhetens till- gång till rättslig prövning i miljöfrågor.6
Artikel 9.3 i Århuskonventionen avser rätt att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen (national law relating to the environment) prövade av domstol eller i administrativ ordning. Artikeln är fristående utan koppling till andra artiklar i konventionen och har till syfte att säkerställa ett effektivt miljöskydd. I termerna handlingar och underlåtenheter innefattas be- slut (jfr HFD 2014 ref. 8). Punkten 9.4 anger bl.a. att förfarandena som avses i punkterna 1–3 ska erbjuda tillräckliga och effektiva rätts- medel och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kost- samma.
I rättsfallet HFD 2015 ref. 79 bedömde Högsta förvaltningsdom- stolen att beslut om jakt på en art som skyddas av art- och habitat- direktivet7 omfattas av artikel 9.3 i Århuskonventionen. I det senare rättsfallet HFD 2018 ref. 7, som gällde jakt på järv, uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att det finns en på konventionen grundad för- pliktelse att säkerställa att allmänheten i enlighet med nationell rätt har tillgång till effektiva rättsmedel avseende beslut om jakt på en art som skyddas av art- och habitatdirektivet. I 16 kap. 13 § miljö- balken finns bestämmelser genom vilka ideella föreningar, som har till huvudsakligt syfte att tillvarata naturskydds- eller miljöintressen, under vissa förutsättningar tillerkänns klagorätt. För att säkerställa tillgång till effektiva rättsmedel för allmänheten i enlighet med Århus- konventionen, ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att klagorätt bör ges under motsvarande förutsättningar när det gäller beslut enligt jakt- förordningen.
Nationella regler får inte utformas så att unionsrättens effektiva miljöskydd äventyras. I den utsträckning det är möjligt måste dess- utom nationella domstolar tolka nationell processrätt så att den över- ensstämmer med målen i artikel 9.3 i Århuskonventionen samt säkerställa ett effektivt domstolsskydd av rättigheterna enligt unions- rätten. Detta för att ge icke-statliga miljöorganisationer möjlighet
6Se prop. 2004/05:65 s. 18 ff.
7Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
318
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
att väcka talan vid domstol mot ett beslut som kan strida mot unio- nens miljölagstiftning.8
Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör anges i viltför- valtningslagstiftningen att ideella föreningar m.fl. har rätt att över- klaga överklagbara domar och beslut om jakt på arter som skyddas av unionsrätten. Kriterierna som ska vara uppfyllda för att en miljö- organisation ska kunna ha klagorätt bör, i enlighet med HFD 2018 ref. 7, motsvara kriterierna i 16 kap. 13 § miljöbalken. Vilka arter som omfattas av termen ”unionsrättsligt skyddade viltarter” framgår av 1 kap. 22 § viltförvaltningslagen och beskrivs i avsnitt 5.
Att ge vissa miljöorganisationer rätt att överklaga domar eller be- slut om jakt på unionsrättslig skyddade viltarter ger upphov till vissa komplikationer för hur överklagandetiden för en miljöorganisation som vill överklaga en dom eller ett beslut ska bestämmas. Utredningen anser att det inte bör krävas att ett beslut eller en dom måste delges miljöorganisationerna och att ett avgörande som har vunnit laga kraft mot sakägarna alltid ska ha vunnit laga kraft också mot en miljöorga- nisation. För att undvika oklarhet om den avsedda rättsverkan i för- hållande till miljöorganisationerna bör det föreskrivas att en miljö- organisation som vill överklaga en dom eller ett beslut med stöd av den särskilda klagorätten för sådana organisationer ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna.9 Med sakägare avses en fysisk eller juridisk person som har rätt att överklaga ett beslut eller en dom till följd av att beslutet eller domen angår samt gått denne emot (jfr 42 § förvaltningslagen och 33 § förvaltnings- processlagen).
När det gäller beslut som riktar sig till en obestämd krets eller ett stort antal personer som behöver delges beslutet, t.ex. beslut om populationsreglerande jakt (dvs. det som i dag kallas licensjakt) på varg, använder sig länsstyrelsen och Naturvårdsverket sig i regel av kungörelsedelgivning. I sådana fall anses kungörelsedelgivning ha skett när två veckor har förflutit från beslutet om kungörelsedel- givning, om kungörande och övriga föreskrivna åtgärder har skett i rätt tid (jfr 49 och 51 §§ delgivningslagen [2010:1932]). En miljö- organisation som vill överklaga ett beslut som har delgetts genom
8Se EU-domstolens avgörande i mål C-240/09, LZ I, punkt 51 (den slovakiska brunbjörnen) och NJA 2012 s. 921.
9Jfr Lagrådets resonemang i prop. 1997/98:45, bilaga 1, s. 490.
319
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
kungörelsedelgivning behöver göra det inom tre veckor efter kun- görelsedelgivning skett.
11.3.3Beslut om populationsreglerande jakt på varg eller järv ska kunna ändras efter att beslutet har överklagats
Förslag: Naturvårdsverket och länsstyrelsen ska kunna ändra sina beslut om populationsreglerande jakt på varg eller järv, även om ett beslut har överklagats samt överklagandet och övriga hand- lingar har överlämnats till överprövningsinstansen.
En allmän förvaltningsrättslig princip är att en myndighet inte får ändra ett beslut som den har fattat om beslutet har överklagats (litis pendens). Bestämmelser om ändring av beslut finns i 37–39 §§ för- valtningslagen. I 37 § anges när ett beslut får ändras och i 38 § när det ska ändras. I 39 § regleras förutsättningarna för att ändra ett be- slut som har överklagats, dvs. trots att litis pendens föreligger. Ett sådant beslut får ändras av den myndighet som har meddelat det som första instans enbart i sådana fall som avses i 38 § och bara om över- klagandet och övriga handlingar i ärendet ännu inte har överlämnats till den instans som ska pröva överklagandet. Undantag från den huvudregeln kan dock föreskrivas i specialförfattning i enlighet med 4 § förvaltningslagen.
Naturvårdsverket och länsstyrelsen, efter delegering från Natur- vårdsverket, får besluta om licensjakt (som i utredningens förslag kallas populationsreglerande jakt) på varg. Det är mycket vanligt att sådana beslut överklagas. Besluten om licensjakt på varg fattas ofta tidig höst och de baseras på de inventeringsresultat som finns tillgängliga då. Besluten omfattar ofta ett visst antal vargar i några utpekade revir. Licensjakten börjar alltid den 2 januari. När jakten närmar sig finns ofta ny information tillgänglig från den inventering av vargpopulationen som inleds den 1 oktober. Mot bakgrund av den nya informationen kan den myndighet som har beslutat om jakt på varg behöva ändra beslutet, t.ex. så att det omfattar samma antal vargar fast i andra revir om det har visat sig att ett revir har tömts eller att det i ett revir finns en genetiskt viktig varg som gör att jakt inte bör genomföras i det reviret. Licensjakt på varg genomförs bara en gång om året och antalet individer som besluten omfattar är avvägda för
320
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
att reglera populationen på ett lämpligt sätt. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det inte är ovanligt att det finns trängande behov för Naturvårdsverket och länsstyrelsen att kunna ändra i ett beslut om licensjakt på varg, även efter att beslutet har överklagats till allmän förvaltningsdomstol.
I jaktförordningen finns ingen bestämmelse som kan tillämpas för att ändra beslut om licensjakt på varg i situationen att det ursprung- liga beslutet har överklagats. Länsstyrelserna har tidigare grundat ändringar av beslut i sådana situationer på den numera upphävda
23 f § jaktförordningen, där det angavs att ett beslut om licensjakt efter varg får ändras om det behövs med hänsyn till nya omständig- heter eller av någon annan särskild anledning. Högsta förvaltnings- domstolen har dock bedömt att 23 f § jaktförordningen inte uttryck- ligen reglerade förutsättningarna för att beslutsmyndigheten ska få ändra ett beslut som har överklagats. Länsstyrelserna i målet hade därför gjort fel när de ändrade jaktbesluten efter det att besluten hade överklagats och handlingarna i ärendena hade överlämnats till dom- stol (HFD 2023 ref. 60).
Det finns alltså inte i dag någon bestämmelse i jaktförordningen som kan tillämpas för att ändra beslut om licensjakt på varg när litis pendens föreligger. Med hänsyn till behovet av att kunna ändra beslut i sådana situationer föreslår utredningen att beslut om populations- reglerande jakt på varg ska kunna ändras även om beslutet har över- klagats samt överklagandet och övriga handlingar i ärendet har över- lämnats till den högre instans som ska pröva överklagandet.
Utredningen bedömer att även beslut om populationsreglerande jakt på järv ska kunna ändras efter att beslutet har överklagats. Resul- tatet av den årliga inventeringen av järvpopulationen blir tillgänglig för länsstyrelsen först efter att beslut om licensjakt har fattats. Det är inte ovanligt att länsstyrelsen till följd av resultatet av den årliga järvinventeringen får kännedom om nya omständigheter som med- för att ett beslutet om licensjakt på järv behöver ändras.
321
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
11.4Skyndsam handläggning av mål om miniminivåer för stora rovdjur
Förslag: Mål i allmän förvaltningsdomstol om fastställande av miniminivåer för stora rovdjur ska handläggas skyndsamt.
För varje rovdjursförvaltningsområde finns det ett samverkansråd för samverkan mellan länsstyrelserna inom rovdjursförvaltnings- området i frågor om förvaltning av de stora rovdjuren. Länsstyrel- serna i samverkansrådet lämnar förslag till samverkansrådet om det antal individer av respektive art som förvaltningen ska syfta till att inte underskrida (miniminivå) när det gäller björn, järv och lo i länet, och varg i rovdjursförvaltningsområdet. Med utgångspunkt i läns- styrelsernas förslag lämnar sedan samverkansrådet förslag till Natur- vårdsverket om mininivåer. Naturvårdsverket beslutar därefter om miniminivåer i rovdjursförvaltningsområdena och i vart och ett av länen inom områdena. Naturvårdsverket ska minst en gång vart femte år se över fördelningen av miniminivåerna.10
Naturvårdsverkets beslut om miniminivåer påverkar hur myndig- heterna kan agera i förvaltningen av stora rovdjur. Som exempel får Naturvårdsverket endast överlämna rätten att besluta om licensjakt (som i utredningens förslag kallas populationsreglerande jakt) på en rovdjursart till länsstyrelserna i ett förvaltningsområde under för- utsättning att antalet föryngringar i området överstiger den fastställda miniminivån.11 Med stöd av ett sådant överlämnat beslutsmandat kan länsstyrelsen besluta om licensjakt på rovdjursarten. Möjligheterna för Naturvårdsverket att överlämna rätten att fatta beslut om jakt på stora rovdjur till länsstyrelsen och för länsstyrelsen att besluta om licensjakt på stora rovdjur påverkas alltså av beslut om miniminivåer.
Om ett beslut om miniminivåer överklagas till allmän förvaltnings- domstol försvåras olika delar i viltförvaltningen eftersom minimi- nivåbeslutet under domstolsprocessen inte har vunnit laga kraft. Med hänsyn till den betydelse och påverkan beslut om miniminivåer har på viltförvaltningen bedömer utredningen att mål i allmän förvalt- ningsdomstol om miniminivåer för stora rovdjur bör hanteras skynd- samt. Mot bakgrund av att Naturvårdsverket vart femte år (i utred-
10Se 2–6 §§ förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
1124 a § andra stycket jaktförordningen.
322
SOU 2025:125 | Överklagande m.m. |
ningens förslag vart sjätte år) fattar cirka fem beslut om miniminivåer bör ett skyndsamhetskrav inte påverka domstolarnas verksamhet nämnvärt.
11.5Besluts verkställbarhet
Förslag: En myndighet ska få bestämma att dess beslut enligt vilt- förvaltningslagen ska gälla omedelbart, även om det överklagas.
Huvudregeln är att ett beslut som får överklagas inom en viss tid får verkställas först när överklagandetiden har gått ut, om beslutet inte har överklagats, och att beslut som inte får överklagas får verk- ställas omedelbart (se 35 § förvaltningslagen). Från huvudregeln finns vissa undantag. Ett beslut får alltid verkställas omedelbart om beslu- tet gäller anställning av någon, om beslutet gäller endast tillfälligt eller kretsen av dem som har rätt att överklaga är så vid eller obestämd att det inte går att avgöra när överklagandetiden går ut. En myndighet får även verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det. Med uttrycket väsentligt allmänt intresse avses sådana angelägna samhällsintressen som exempelvis att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att avvärja fara för någons liv eller hälsa. Med uttrycket väsentligt enskiltintresse avses exempelvis enskildas intresse av skydd för betydande egendoms- värden. Det är bara när dessa intressen, enligt myndighetens bedöm- ning, verkligen kräver att verkställighet sker omedelbart som detta får ske trots att beslutet inte har fått laga kraft.12 Myndigheten ska dock först noga överväga om det finns skäl att avvakta med att verk- ställa beslutet på grund av att beslutet medför mycket ingripande verkningar för någon enskild, att verkställigheten inte kan återgå om ett överklagande av beslutet leder till att det upphävs, eller någon annan omständighet som talar för det.
Verkställighetsförordnande bör i första hand förbehållas ärenden där skyndsamma åtgärder krävs för att förhindra skador eller olägen- heter. Utredningen bedömer att det finns situationer när det är av vikt att den beslutande myndigheten kan bestämma att ett beslut en- ligt viltförvaltningslagen ska gälla omedelbart. Det kan t.ex. handla
12Se prop. 2016/17:180 s. 326.
323
Överklagande m.m. | SOU 2025:125 |
om beslut om jakt eller förbud mot utfordring av vilt i syfte att min- ska risken för trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar allvarliga skador på egendom. Vissa beslut enligt viltförvaltningslagen gäller åtgärder som behöver genomföras kort efter att beslutet har fattats. Det kan handla om skyddsjakt på myndighet initiativ för att skydda den inhemska faunan eller egendom eller hindra spridning av sjukdomar. Om sådana beslut överklagas och inte kan verkställas under överprövningen kan det vilt som orsakar problem ta sig till andra områden och fortsätta orsaka eller orsaka värre problem där. Jakten är ett sätt att förebygga skador eller hantera risker. Om be- slutad jakt inte kan genomföras förrän beslutet har vunnit laga kraft, vilket kan ta förhållandevis lång tid, riskerar det förebyggande ända- målet att gå om intet. Utredningen bedömer mot den här bakgrun- den att det bör föreskrivas i viltförvaltningslagen att en myndighet får bestämma att dess beslut enligt lagen ska gälla omedelbart, även om det överklagas.
Viltförvaltningslagen innehåller även bestämmelser om sanktions- avgift. Eftersom sanktionsavgifterna har karaktär av straff talar hän- synen till den enskildes rättssäkerhet dock starkt för att en skyldig- het att betala en sanktionsavgift inte bör uppkomma innan ett beslut eller, om beslutet överklagas, en dom fått laga kraft. En myndighet bör därmed inte kunna bestämma att ett beslut om sanktionsavgift ska gälla omedelbart.
324
12 Ett kompletterat sekretesskydd
12.1Allmänt om införande av en ny sekretessbestämmelse
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) har var och en rätt att ta del av allmänna handlingar. En handling är allmän om den för- varas hos en myndighet och enligt 2 kap. 9 eller 10 § TF anses in- kommen till myndigheten eller upprättad där (2 kap. 4 § TF). Med myndighet jämställs riksdagen och en beslutande kommunal försam- ling (2 kap. 5 § TF).
Rätten att ta del av allmänna handlingar får bara inskränkas om det är påkallat av hänsyn till vissa särskilt angivna intressen, bl.a. myn- digheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn och skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. In- skränkningar i offentlighetsprincipen ska noga anges i en särskild lag eller i annan lag till vilken den lagen hänvisar (2 kap. 2 § TF). Den särskilda lag som åsyftas är offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.
Vid övervägandet av om en ny sekretessbestämmelse ska införas ska en avvägning mellan behovet av skydd för aktuella uppgifter och styrkan i behovet av insyn i verksamheten göras. Behovet av sekre- tess för en uppgift är oftast detsamma oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer. Allmänintresset av insyn kan dock variera beroende på vilken verksamhet det är fråga om. En avvägning mellan sekretess respektive insyn i fråga om en och samma uppgift kan där- för utfalla olika hos olika myndigheter respektive i olika verksam- heter hos en och samma myndighet (prop. 1979/80:2 del A s. 75 f.). En uppgift som är hemlig i en verksamhet hos en myndighet kan alltså vara offentlig hos en annan myndighet eller i en annan verk- samhet hos samma myndighet och tvärtom.
325
Ett kompletterat sekretesskydd | SOU 2025:125 |
12.2Sekretessens innebörd
Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker muntligen (tystnadsplikt), genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Till den del sekretessen innebär tystnadsplikt innebär den en begränsning av yttrandefriheten enligt regeringsformen och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Sekretess gäller mot enskilda och mot andra myndigheter samt mellan självständiga verksamhetsgrenar inom myndigheter (8 kap.
1 och 2 §§ OSL). I vissa fall måste dock myndigheter kunna lämna uppgifter för att kunna utföra sina uppgifter. Sekretessregleringen innehåller därför särskilda sekretessbrytande bestämmelser. Dessa har utformats efter en intresseavvägning mellan myndigheternas be- hov av att utbyta uppgifter och det intresse som den aktuella sekre- tessbestämmelsen avser att skydda.
12.3Sekretessbestämmelsernas uppbyggnad
En sekretessbestämmelse består i regel av tre huvudsakliga rekvisit, dvs. förutsättningar för bestämmelsens tillämplighet. Rekvisiten anger sekretessens föremål, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka. Sekretessens föremål är den information som kan hemlig- hållas. Det anges i lagen genom ordet ”uppgift” tillsammans med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens art, t.ex. uppgift om enskilds personliga förhållanden eller affärs- och drift- förhållanden.
En sekretessbestämmelses räckvidd bestäms normalt genom att det i bestämmelsen preciseras att sekretessen för de angivna uppgif- terna bara gäller i en viss typ av ärende, i en viss typ av verksamhet eller hos en viss myndighet. Några få sekretessbestämmelser gäller utan att räckvidden är begränsad. En uppgift kan då hemlighållas oav- sett i vilket ärende, i vilken verksamhet eller hos vilken myndighet den förekommer. Ett exempel på detta är reglerna till skydd för en- skildas personliga integritet i 21 kap. OSL.
För att offentlighetsprincipen inte ska urholkas är den självklara utgångspunkten vid utformningen av en ny sekretessbestämmelse att inte mer än bara det som är oundgängligen nödvändigt ska sekre- tessbeläggas för att skydda det intresse som har föranlett bestämmel-
326
SOU 2025:125 | Ett kompletterat sekretesskydd |
sen. Detta innebär bl.a. att en uppgift inte ska omfattas av sekretess, om man inte kan förutse någon skada som resultat av att den lämnas ut (prop. 1979/80:2 del A s. 78 f.). Av detta skäl är de flesta sekre- tessbestämmelser försedda med skaderekvisit som bestämmer sekre- tessens styrka. Man skiljer mellan raka och omvända skaderekvisit. Vid raka skaderekvisit är utgångspunkten att uppgifterna är offent- liga och att sekretess bara gäller om det kan antas att en viss skada uppkommer om uppgiften röjs. En del bestämmelser innehåller ett kvalificerat rakt skaderekvisit, vilket innebär att det krävs särskilt mycket för att en uppgift ska vara sekretessbelagd. Det omvända skaderekvisitet har den omvända utgångspunkten, dvs. det uppställer sekretess som huvudregel. Vid ett omvänt skaderekvisit gäller alltså sekretess om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppstår. Sekretessen enligt en bestämmelse kan även vara abso- lut. En sådan bestämmelse saknar skaderekvisit. Uppgifter som om- fattas av bestämmelsen ska hemlighållas utan någon skadeprövning om uppgifterna begärs ut.
Utöver rekvisiten som anger sekretessens föremål, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka innehåller många sekretessbestäm- melser begränsningar av den tid som sekretessen för uppgifter i all- männa handlingar högst kan gälla. Sekretesstidernas längd varierar beroende på vilket skyddsintresse som har föranlett sekretessen. I ett fåtal sekretessbestämmelser saknas tidsgränser.
12.4Allmänt om skaderekvisiten
Vid raka skaderekvisit är avsikten att skadebedömningen i huvudsak ska kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att frågan om huruvida sekretess gäller i första hand inte behöver knytas till en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att medföra skada för det intresse som ska skyddas genom bestämmelsen. Om uppgiften är sådan att den genomsnittligt sett måste betraktas som harmlös ska den alltså normalt vara offentlig. Om uppgiften i stället typiskt sett måste betraktas som känslig är den normalt sekretessbelagd. Genom att avgörande betydelse som regel tillmäts arten av den uppgift som efterfrågas vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå den till offentlighetsprincipen
327
Ett kompletterat sekretesskydd | SOU 2025:125 |
hörande grundsatsen att den som begär ut en uppgift inte ska be- höva legitimera sig och ange syftet med framställningen.
Uppgifterna får vid ett omvänt skaderekvisit bara lämnas ut om det står klart att de kan lämnas ut utan att viss skada uppstår. Detta innebär att tillämparen har ett ganska begränsat utrymme för sin be- dömning. I praktiken innebär detta att tillämparen många gånger inte kan lämna ut en uppgift som omfattas av en sådan sekretess- bestämmelse utan att ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgifterna.
När det gäller sekretess till skydd för uppgifter om enskilds för- hållanden används i regel begreppen ”skada” eller ”men”. När det är fråga om sekretess till skydd för enskilda avses med begreppet ”skada” enbart ekonomisk skada. Begreppet ”men” har givits en mycket vid innebörd. I första hand åsyftas att någon blir utsatt för andras miss- aktning om hans eller hennes personliga förhållanden blir kända.
Redan den omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild känslig uppgift kan i många fall anses tillräckligt för att med- föra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger är den berörda personens egen upplevelse. Bedömningen måste dock i viss utsträckning kunna korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Enbart det faktum att en person anser att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han eller hon bor kan t.ex. inte anses innebära men i offentlighets- och sekretesslagens mening. Begreppet ”men” kan i vissa sammanhang även inbegripa ekonomiska konsekvenser för en enskild.
12.5Överföring av sekretess
När en myndighet tar emot uppgifter från en myndighet överförs normalt inte sekretessen till den mottagande myndigheten. Om en myndighet får en uppgift från en annan myndighet gäller sekretess för uppgiften hos den mottagande myndigheten endast om sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig hos myn- digheten eller av en bestämmelse om överföring av sekretess (7 kap. 2 § OSL).
En primär sekretessbestämmelse är en bestämmelse om sekretess som en myndighet ska tillämpa på grund av att bestämmelsen riktar sig direkt till myndigheten eller omfattar en viss verksamhetstyp eller
328
SOU 2025:125 | Ett kompletterat sekretesskydd |
en viss ärendetyp som hanteras hos myndigheten eller omfattar vissa uppgifter som finns hos myndigheten. En bestämmelse om överför- ing av sekretess (en sekundär sekretessbestämmelse) innebär att en sekretessbestämmelse som är tillämplig på en uppgift hos en myndig- het, ska tillämpas på uppgiften även av en myndighet som uppgiften lämnas till eller som har elektronisk tillgång till uppgiften hos den förstnämnda myndigheten (3 kap. 1 § OSL).
Om en sekretessreglerad uppgift lämnas från en myndighet till en annan gäller sekretess för uppgiften hos den mottagande myndig- heten antingen om sekretess följer av en primär sekretessbestäm- melse, som är tillämplig hos den mottagande myndigheten, eller om sekretess följer av en bestämmelse om överföring av sekretess. Om ingen av dessa förutsättningar är uppfyllda blir uppgiften offent- lig hos den mottagande myndigheten. Motsvarande gäller om en myndighet har direktåtkomst till sekretessreglerade uppgifter hos en annan myndighet (7 kap. 2 § OSL). I det fallet gäller dock en generell bestämmelse om överföring av sekretess (11 kap. 4 § OSL).
12.6Sekretessen för att motverka att vapen kommer till brottslig användning kompletteras
Förslag: Sekretess ska gälla hos en länsstyrelse för uppgift som hänför sig till register över områden som har registrerats för jakt på älg eller kronhjort, vilthägn, småviltsjakt på statens mark ovan- för odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller uppgifter om jakt- resultat som omfattas av anmälningsskyldighet.
Det har inom ramen för utredningens arbete framkommit att vissa länsstyrelser i dag för register över områden som har registrerats för jakt efter älg eller kronhjort, vilthägn, småviltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller uppgifter om jaktresultat som omfattas av anmälningsskyldighet. I registren finns namn- och kontaktuppgifter till olika personer som i många fall är jägare, t.ex. företrädare för områden för jakt efter älg- eller kronhjort1 eller jakträttshavare i sådana områden som har anmält jaktresultat, ägare till vilthägn, jägare som genomför småviltjakt på
1Dvs. älgskötselområden, licensområden för älgjakt, älgförvaltningsområden, kronhjorts- skötselområden, kronhjortsområden och licensområden för kronhjortsjakt.
329
Ett kompletterat sekretesskydd | SOU 2025:125 |
renbetesfjäll samt personer som till följd av anmälningsskyldighet har anmält att björn, varg, järv eller lo har fällts eller påskjutits.
Det är viktigt att uppgifter om jägare hanteras varsamt. Om så- dana uppgifter lämnas ut är det möjligt att få veta vem som har skjut- vapen, samt på vilken adress de kan finnas. Samtidigt går det med enkla metoder att indirekt få uppgifter om många personers vapen- innehav ur databaserade register som innehåller uppgifter om jägare. Det finns därmed en risk för att vapnen kan komma att stjälas och användas i brottslig verksamhet. Det kan också ske en kartläggning av vilka som innehar vapen i Sverige. Det finns därför behov av att skydda uppgifter om jägare som registreras hos länsstyrelsen.2
Sekretessbehovet behöver dock vägas mot behovet av insyn i den aktuella verksamheten. En grundläggande utgångspunkt är att myn- digheternas verksamhet så långt som möjligt ska bedrivas i öppna former. Genom tillgången till information om myndigheternas verk- samhet skapas garantier för att de inte missbrukar sin makt. Offent- lighetsprincipen är också ägnad att främja allmänhetens förtroende för myndigheterna.
Samtidigt är intresset av att skydda samhället från att vapen ham- nar i orätta händer eller att vapeninnehavet i Sverige kartläggs mycket starkt. Utredningen bedömer att skälen för sekretess när det gäller uppgifter i registren om jägare väger tyngre än intresset av insyn.
Det saknas dock befintliga sekretessbestämmelser som ger ett till- räckligt skydd för uppgifterna. Det bör därför införas en ny sekre- tessbestämmelse som omfattar sådana uppgifter hos länsstyrelsen.
I 18 kap. 16 § OSL finns bestämmelser om sekretess som syftar till att motverka att vapen kommer till brottslig användning. Sekretess gäller enligt första stycket för uppgift som hänför sig till vapenregis- tret. Enligt andra stycket gäller i dag sekretess hos Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregist- ret och jägarexamensregistret, en länsstyrelse för uppgift som hän- för sig till register över verksamheter för livsmedelskontroll, och Polismyndigheten för uppgift som hänför sig till registret över upp- dragstagare inom Nationella viltolycksrådet. Eftersom dessa bestäm- melser också rör uppgifter om jägare och att skyddsintresset är att motverka att vapen kommer till brottslig användning så är det lämp- ligt att den nya sekretessbestämmelsen tas in i samma paragraf. Efter-
2Jfr prop. 1990/91:130 s. 49 f., prop. 1999/2000:73 s. 62 och 68 och prop. 2023/24:61 s. 11 ff.
330
SOU 2025:125 | Ett kompletterat sekretesskydd |
som 18 kap. 16 § andra stycket 3 gäller sekretess hos länsstyrelsen bör den nya bestämmelsen tas in i samma punkt.
Det finns, till skillnad mot vad som gäller för t.ex. jägarexamens- registret i jaktförordningen (1987:905), ingen reglering om vilken sorts register som länsstyrelsen ska hålla för att registrera uppgifter om t.ex. vilthägn eller områden som har registrerats för älgjakt. Det är viktigt att möjligheten att sekretessbelägga uppgifter om jägare inte blir beroende av vilken teknisk lösning som en länsstyrelse väljer för att registrera sådana uppgifter. Det gäller särskilt som länsstyrelserna i många fall har vitt skilda behov av att registerara uppgifter om jägare. Det är därför inte lämpligt att i lagtexten precisera i vilket register hos länsstyrelserna som uppgifterna om jägare finns. Det bör mot den bakgrunden i den nya bestämmelsen anges att sekretess ska gälla för uppgifter som hänför sig till länsstyrelsens register över områ- den som har registrerats för jakt på älg eller kronhjort3, vilthägn, småviltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetes- fjällen eller uppgifter om jaktresultat som omfattas av anmälnings- skyldighet.
När det gäller skaderekvisitets styrka är en grundtanke bakom offentlighets- och sekretessregleringen att sekretess inte ska gälla för uppgifter, om det inte verkligen behövs. Skaderekvisitet i 18 kap. 16 § OSL är omvänt, dvs. sekretess gäller om det inte står klart att en uppgift kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen (1996:67), ammunition eller ljuddämpare kan komma till brottslig användning. Samma skaderekvisit bör gälla för uppgifter som hän- för sig till länsstyrelsens register. Detta eftersom intresset av sekre- tess är lika starkt i alla register som direkt eller indirekt innehåller uppgifter om vapeninnehav. Utgångspunkten är därmed att uppgif- terna i registret är hemliga om det inte står klart att de kan röjas utan fara för att skjutvapen m.m. kan komma till brottslig användning.
Eftersom sekretessen gäller för en uppgift som hänför sig till
vissa register följer sekretessen med uppgiften när den lämnas vidare till en annan myndighet. Sekretess för en uppgift som lämnas vidare gäller därmed oavsett hos vilken myndighet som uppgiften finns, dvs. även hos myndigheter som inte ägnar sig åt viltförvaltning eller lik- nande verksamhet.4
3Enligt förslaget till viltförvaltningslagstiftning är det områden som benämns älgskötsel- områden, tilldelningsområden för älgjakt, älgförvaltningsområden, kronhjortsskötselområden, kronhjortsområden och tilldelningsområden för kronhjortsjakt.
4Jfr prop. 2023/24:144 s. 365.
331
Ett kompletterat sekretesskydd | SOU 2025:125 |
12.7Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör inte inskränkas
Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter enligt 1 kap. 1 och
7 §§ TF har som regel företräde framför förbud att röja en uppgift, dvs. tystnadsplikt. Det kan därför vara tillåtet att lämna en muntlig uppgift för publicering, trots att uppgiften omfattas av sekretess.
I vissa fall kan bestämmelser om tystnadsplikt genom bestämmel- ser i offentlighets- och sekretesslagen ges företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Uppgifter som hänför sig till jaktkortsregistret och jägarexamensregistret omfattas i dag av tystnadsplikt, men tystnadsplikten gäller inte framför rätten att med- dela och offentliggöra uppgifter.5 Inte heller sådana uppgifter som hänför sig till länsstyrelsernas register bör ha företräde framför rätten att muntligen meddela och offentliggöra uppgifter.
12.8Det behöver inte införas sekretessbrytande bestämmelser
Det har inte identifierats något behov av sekretessbrytande bestäm- melser för uppgifter som hänför sig till i länsstyrelsernas register. Sådana uppgifter kan lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning. Någon fara för att en enskild ska lida skada eller utsättas för allvar- ligt men eller att vapen kan komma till brottslig användning bör i normalfallet inte finnas i förhållande till andra myndigheter.6 Det finns även möjligheter för myndigheter att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter i 10 kap. OSL.
5Jfr 18 kap. 19 § OSL.
6Jfr prop. 2023/24:61 s. 15.
332
13Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
13.1Ikraftträdande
Förslag: Den nya viltförvaltningslagen och viltförvaltningsför- ordningen samt följdändringar i flertalet andra lagar ska träda i kraft den 1 juli 2027. Nuvarande jaktlagen (1987:259), jaktför- ordningen (1987:905), förordningen (2009:1474) om viltförvalt- ningsdelegationer och förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn ska samtidigt upphöra att gälla.
Om beredningen av utredningens förslag följer normala rutiner skulle de författningsförslag som föreslås kunna träda i kraft den 1 januari 2027. Av flera skäl är det dock bättre att ändringarna träder i kraft något senare, den 1 juli 2027.
När det gäller lagstiftning som rör jakt är det lämpligt att nya och ändrade bestämmelser träder i kraft vid ett halvårsskifte efter- som de då börjar att gälla i samband med att ett nytt jaktår1 inleds. Att låta förslagen träda i kraft i samband med ett nytt jaktår bör skapa bättre förutsättningar för både myndigheter och enskilda att tillämpa och följa det jakträttsliga regelverket, jämfört med en situa- tion där ändringarna träder i kraft mitt i ett jaktår. Tidpunkten för ikraftträdande bör också väljas så att myndigheter och enskilda har en rimlig tid att förbereda sig från det att beslut är fattat till dess ändringarna träder i kraft. Mot den bakgrunden föreslås att viltför- valtningslagen och viltförvaltningsförordningen ersätter den nuva- rande jaktlagen, jaktförordningen, förordningen om viltförvaltnings-
1Perioden 1 juli–30 juni.
333
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2025:125 |
delegationer och förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn samt träder i kraft den 1 juli 2027.
Även den föreslagna sekretessbestämmelsen för att skydda upp- gifter i olika register hos länsstyrelsen bör träda i kraft den 1 juli 2027. Detta för att undvika tillämpningsproblem som kan uppkomma för länsstyrelsen om bestämmelsen träder i kraft mitt i ett jaktår samt för att hålla samman förslagen i detta slutbetänkande.
Sammanfattningsvis föreslås att författningarna ska träda i kraft den 1 juli 2027.
13.2Övergångsbestämmelser
Förslag: Beslut som har fattats med stöd av jaktlagen eller jakt- förordningen ska fortfarande gälla.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
I fråga om överträdelse som skett före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter tillämpas.
Utredningen föreslår att jaktlagen, jaktförordningen, förordningen om viltförvaltningsdelegationer och förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn ska upphöra att gälla och ersättas av ny lagstiftning. Av allmänna principer följer att viltförvaltnings- lagen och viltförvaltningsförordningen ska tillämpas omedelbart vid ikraftträdandet. Vidare innebär allmänna principer att myndighets- föreskrifter fortsätter att gälla tills de uttryckligen upphävs och att deras stöd i lag och förordning blir de bestämmelser som ersätter det tidigare stödet.
Utredningen bedömer att det av tydlighetsskäl bör införas över- gångsbestämmelser till viltförvaltningslagen och viltförvaltnings- förordningen med innebörden att beslut som har fattats med stöd av jaktlagen, jaktförordningen, förordningen om viltförvaltnings- delegationer eller förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn fortfarande gäller. Utredningen anser även att äldre föreskrifter fortfarande bör gälla för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Det innebär bl.a. att beslut som fattats före ikraftträdandet och som ska omprövas eller överprövas i dom-
334
SOU 2025:125 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
stol efter ikraftträdandet ska prövas enligt de regler som gällde före ikraftträdandet.
Utredningens förslag innebär bl.a. att vissa överträdelser som tidi- gare föranlett straffrättslig påföljd fortsättningsvis kan föranleda sanktionsavgift samt förändringar av de straffrättsliga bestämmel- serna. Vid tidpunkten för förslagens ikraftträdande kommer vissa redan begångna överträdelser ännu inte ha hunnit beivras. Det fram- går av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken att straff ska bestämmas enligt den lag som gällde när gärningen företogs. Detta är dock inte fallet om annan lag gäller när dom meddelas, om den nya lagen leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Vidare skulle ett påförande av sanktionsavgift för en överträdelse som begåtts före ikraftträdandet strida mot retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § regeringsformen. De nya reglerna om sanktionsavgifter bör därför inte tillämpas på överträdelser som skett före deras ikraft- trädande. Utredningen bedömer mot den bakgrunden att tydlighets- skäl talar för att de nya reglerna inte bör tillämpas på överträdelser som skett före ikraftträdandet.
335
14 Konsekvensanalys
14.1Inledning
I detta kapitel analyseras konsekvenserna av utredningens förslag. Konsekvensanalysen görs enligt 14–15 a §§ kommittéförordningen (1998:1474) i den lydelse som utredningen har att beakta samt enligt förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.1 I detta kapitel redovisas också en integritetsanalys.
Utredningens förslag berör flera statliga myndigheter, bl.a. läns- styrelserna och Naturvårdsverket. Förslagen påverkar även flera en- skilda aktörer, t.ex. jägare, fastighetsägare och företag inom främst jordbruk, skogsbruk och djurhållning. Förslagen bedöms inte påverka jämställdheten mellan män och kvinnor, möjligheterna att nå de integ- rationspolitiska målen eller den kommunala självstyrelsen.
Enligt direktiven är utredningens huvuduppdrag att göra en över- syn av lagstiftningen på jaktområdet och utarbeta förslag till en ny lagstiftning. Syftet med översynen är att få till stånd dels en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet. Utifrån vad som anges i direk- tiven – att utredningen ska ta fram förslag på en ny lagstiftning på jaktområdet – saknas alternativa lösningar till förslaget att ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning med en ny viltförvaltnings- lagstiftning. Vissa alternativa lösningar till förslagen om genomfö- rande av naturvårdsdirektiven och överklagande diskuteras dock i respektive kapitel (se kapitel 6 och 11). I korthet skulle konsekven-
1Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning upphävdes den 6 maj 2024 och ersattes av förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar. Samtidigt fick 14–15 a §§ kommittéförordningen nya lydelser. Jaktlagstiftningsutredningen tillsattes den 25 januari 2024, dvs. före den 6 maj 2024. Enligt övergångsbestämmelserna till förordningen om kon- sekvensutredningar och kommittéförordningen gäller därför fortfarande 6 och 7 §§ i den upp- hävda förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning samt 14–15 a §§ kommitté- förordningen i den äldre lydelsen för Jaktlagstiftningsutredningen.
337
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
serna av att förslagen inte införs innebära att jaktlagstiftningen fort- satt kommer att vara svåröverskådlig, ha brister i tydlighet samt inte vara helt i överensstämmelse med EU-rätten och rätten till domstols- prövning i Europakonventionen.
Konsekvenserna av förslagen bör kunna utvärderas några år efter ikraftträdandet. Det är först då som det går att analysera om t.ex. för- slagen har medfört en sådan ärendeökning hos länsstyrelserna eller Sveriges domstolar att ytterligare medel bör tillskjutas.
14.2Konsekvenser för enskilda
14.2.1Jägare, fastighetsägare och andra privatpersoner
Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning har en genomarbetad struktur och är tydligare och modernare i sin utformning jämfört med den nu gällande jaktlagstiftningen. Syftet är att underlätta för de som berörs av lagstiftningen. Det bör generellt göra det enklare att tillämpa lagstiftningen för jägare, fastighetsägare och andra privat- personer som berörs.
Förslaget på reglering om jaktledare för viss populationsregle- rande jakt syftar till att förtydliga rollerna för jaktledare och övriga jägare som deltar i jakten och samtidigt slå fast att jaktledaren inte tar över den enskilde jägarens ansvar för att följa viltförvaltningslagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det bör underlätta genomförandet av och regelefterlevnaden vid den sortens jakt.
Förslaget att en ny bestämmelse om populationsreglerande jakt på varg ska införs i viltförvaltningsförordningen gör det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopulationen. Utöver det bör förslaget om möjlighet att ändra beslut om populationsreglerande jakt på varg som överklagats ytterligare skapa flexibilitet i förvaltningen av varg- populationen. Det bör sammantaget underlätta för de som påverkas negativt av vargpopulationen, bl.a. jägare som genomför löshundsjakt.
Förslaget på förenklad möjlighet för rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder att jaga från ett stillastående motordrivet fordon gör det enklare för den gruppen att jaga på lika villkor som andra jägare genom minskad administrativ hantering.
Förslagen som rör bilaga 4 till viltförvaltningsförordningen inne- bär i viss utsträckning högre krav för att genomföra skyddsjakt på enskilds initiativ på unionsrättsligt skyddade viltarter. Det kan för-
338
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
svåra möjligheterna att förebygga skador och olägenheter för jakträtts- havare och fastighetsägare. Samtidigt föreslås ändringar som för- tydligar regelverket, t.ex. när det gäller bostäder, och det kan leda till att fler använder sig av möjligheterna till sådan jakt. Att vildsvin som jagas genom skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde inte längre föreslås få behållas av den som jagat förbätt- rar jakträttshavarens möjligheter att tillgodogöra sig köttet från vild- svinen. Även förslaget att den som avlivat klövvilt av djurskyddsskäl ska anmäla det till jakträttshavaren förbättrar jakträttshavarens möj- ligheter att tillgodogöra sig köttet från viltet.
Förslaget att det i viltförvaltningslagen ska förtydligas att fastig- hetsägarens medgivande krävs för att sätta ut vilt om inte annat föl- jer av lagen stärker fastighetsägarens kontroll över vad som sker på den egna fastigheten. Förslagen om forskningsjakt och jakt av natur- vårdsskäl innehåller båda krav på att jakträttshavaren ska få informa- tion om jakten i de fall den får genomföras på dennes jaktområde och om vilt eller ägg kommer att tillfalla någon annan än jakträtts- havaren. Detta kan innebära inskränkningar i jakträtten samtidigt som det stärker jakträttshavarens kontroll över jakt som sker på det egna jaktområdet.
Förslag från både delbetänkandet och detta betänkande möjlig- gör och ställer tydligare krav på en etisk hantering av vilt som behö- ver avlivas av t.ex. djurskyddsskäl för att minska viltets lidande. Det uppfattas av många jägare som en positiv förändring.
Förslaget på utökade möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen gör det lättare att begränsa betydande skaderisker vilket positivt påverkar fastighetsägare och jägare som påverkas av skaderiskerna av t.ex. allmänfarliga djursjukdomar, hybri- der, förrymt vilt eller illegalt utsatt vilt.
Förslaget på ändrade regler i fråga om tillstånd för att hålla vilt
i hägn syftar till att förbättra kontrollen över hållande i hägn av främ- mande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan. Det bör ha en positiv påverkan på fastighetsägare och jägare som påverkas av risken för skador om sådant vilt rymmer. För de som vill hålla vilt i hägn innebär förslaget ett strängare regelverk att förhålla sig till vilket till viss del kan minska möjligheterna och öka kostnaderna för att hålla vilt i hägn. Samtidigt gynnar förslaget markägare och jägare som ris- kerar att drabbas av skador och gör det svårare för oseriösa aktörer. Förslaget syftar också till att förtydliga gränsdragningen mellan djur-
339
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
skyddslagstiftningen och viltförvaltningslagstiftningen när det gäller jakt på vilt i hägn. Det kan leda till att möjligheterna att jaga vilt i hägn minskar i praktiken jämfört med i dag, men regleringen i djurskydds- lagstiftningen gäller redan i dag för denna verksamhet.
Förslaget att ta bort regeln om fångst och flytt av duvhök syftar till att förenkla regelverket och göra det enhetligt i fråga om kriteri- erna för skyddsjakt. Förslaget kan göra det svårare för jägare som sätter ut fåglar för jakt att skydda dessa när de har satts ut och inne- bära en viss minskad möjlighet till jakt. Samtidigt innebär förslaget möjlighet att döda duvhökar genom skyddsjakt innan fåglarna har satts ut för jakt vilket går längre än dagens bestämmelse och kan underlätta för verksamheten.
Förslaget om en särskild bestämmelse som förtydligar Kammar- kollegiets möjlighet att återbetala medel till någon när inbetalningen av viltförvaltningsavgiften har varit uppenbart felaktig syftar till att göra regelverket mer ändamålsenligt. Redan i dag genomförs sådana återbetalningar, men bestämmelsen förtydligar möjligheten och regle- rar när den kan användas. För jägare bör förslaget innebära en ökad tydlighet och en trygghet i att veta att man kan få tillbaka sina pengar om man t.ex. har betalat in för mycket av misstag.
Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning bedöms samman- taget medföra bättre förutsättningar och ett tydligare regelverk för enskilda som berörs, t.ex. jägare och fastighetsägare, även om några av förslagen i viss utsträckning innebär högre krav eller inskränk- ningar på det sätt som beskrivs ovan. Förslaget på ny lagstiftning leder bl.a. till en mer flexibel förvaltning av vargpopulationen, större möjligheter att genomföra jakt på lika villkor, förbättrade förutsätt- ningar för fastighetsägare och jakträttshavare att tillvarata sina rättig- heter samt förbättrad kontroll över hållande i hägn av främmande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan.
14.2.2Företag
Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning har en genomarbetad struktur och är tydligare och modernare i sin utformning jämfört med den nu gällande jaktlagstiftningen. Syftet är att underlätta för de som berörs av lagstiftningen. Det bör generellt göra det enklare
340
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
att tillämpa lagstiftningen för företag inom skogsbruk, jordbruk, djurhållning och viltförvaltning samt för andra företag som berörs.
Förslaget att en ny bestämmelse om populationsreglerande jakt på varg ska införs i viltförvaltningsförordningen gör det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopulationen. Utöver det bör förslaget om möjlighet att ändra beslut om populationsreglerande jakt på varg som överklagats ytterligare skapa flexibilitet i förvaltningen av varg- populationen. Det bör underlätta för de företag som påverkas nega- tivt av vargpopulationen, exempelvis företag inom fårnäringen.
Förslaget om möjlighet att ändra ett beslut om populationsregle- rande jakt gäller även för järv, något som bör underlätta den jakt som genomförs i renskötselområdet. De företag som verkar inom rennäringen, och som påverkas mest av de skador järv kan orsaka, bör påverkas positivt av förslaget.
Förslagen som rör bilaga 4 till viltförvaltningsförordningen inne- bär i viss utsträckning högre krav för att genomföra skyddsjakt på enskilds initiativ på unionsrättsligt skyddade viltarter. Det kan för- svåra möjligheterna att förebygga skador och olägenheter för fastig- hetsägare och de entreprenörer som denne anlitar. Samtidigt föreslås ändringar som förtydligar regelverket, t.ex. när det gäller bostäder, och det kan leda till att fler använder sig av möjligheterna till sådan jakt.
Förslaget på utökade möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen gör det lättare att begränsa betydande ska- derisker orsakade av vissa vilt. Det bör få en positiv påverkan på de företag verksamma inom tamdjurshållning, jordbruk eller skogsbruk och som påverkas av skaderiskerna av t.ex. allmänfarliga djursjuk- domar, hybrider, förrymt vilt eller illegalt utsatt vilt.
Förslaget på ändrade regler i fråga om tillstånd för att hålla vilt i hägn syftar till att förbättra kontrollen över hållande i hägn av främ- mande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan. Det bör ha en positiv påverkan på företag verksamma inom tamdjurshållning, jordbruk eller skogsbruk och som påverkas av risken för skador om sådant vilt rymmer. För de som vill hålla vilt i hägn innebär förslaget ett strängare regelverk att förhålla sig till vilket till viss del kan minska möjligheterna och öka kostnaderna för att bedriva sådan verksamhet. Samtidigt gynnar förslaget andra företagare som riskerar att drabbas av skador och gör det svårare för oseriösa aktörer. Förslaget syftar också till att förtydliga gränsdragningen mellan djurskyddslagstift- ningen och viltförvaltningslagstiftningen när det gäller jakt på vilt i
341
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
hägn. Det kan leda till att möjligheterna att jaga vilt i hägn minskar i praktiken jämfört med i dag, men regleringen i djurskyddslagstift- ningen gäller redan i dag för denna verksamhet.
Förslaget att ta bort regeln om fångst och flytt av duvhök syftar till att förenkla regelverket och göra det enhetligt i fråga om kriteri- erna för skyddsjakt. Förslaget kan göra det svårare för företag som sätter ut fåglar för jakt att skydda dessa när de har satts ut och det kan innebära en viss minskad lönsamhet i sådan verksamhet. Sam- tidigt innebär förslaget möjlighet att döda duvhökar genom skydds- jakt innan fåglarna har satts ut för jakt vilket går längre än dagens bestämmelse och kan underlätta för verksamheten.
Förslaget om rovdjursinventering innebär att modernare meto- der kan användas för den inventering inom samebyarnas svenska betesområden som samebyarna bidrar till. Förslaget bör underlätta för samebyarna och i viss mån minska kostnaderna när modernare metoder kan användas.
Sammantaget medför förslaget på en ny viltförvaltningslagstift- ning bättre förutsättningar och ett tydligare regelverk för företagen, även om några av förslagen i viss utsträckning innebär högre krav på det sätt som beskrivs ovan. Förslaget leder bl.a. till förenklade regler för beslut om populationsreglerande jakt på varg vilket under- lättar tamdjurshållning samt större möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa betydande skaderisker orsa- kade av visst vilt. Förslaget bör också innebära förbättrad kontroll över hållande i hägn av främmande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan, vilket är positivt för jordbruk och skogsbruk runt omkring. Förslaget bör vidare underlätta för renägare och samebyar genom de regler som föreslås om möjligheter att ändra beslut om populationsreglerande jakt på järv trots att besluten har överklagats samt de föreslagna reglerna om rovdjursinventering.
14.3Konsekvenser för staten
Förslaget på en ny viltförvaltningslagstiftning har en genomarbetad struktur och är tydligare och modernare i sin utformning jämfört med den nu gällande jaktlagstiftningen. Syftet är att underlätta för de som berörs av lagstiftningen. Det bör generellt göra det enklare
342
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
att tillämpa lagstiftningen i arbetet som rör viltförvaltning på de berörda myndigheterna.
14.3.1Naturvårdsverket
Förslaget att beslut enligt viltförvaltningslagen generellt ska kunna överklagas till domstol kan medföra ett visst ökat arbete för Natur- vårdsverket i form av bl.a. rättidsprövning och domstolsprocesser.
Samtidigt tillåts överklagande till domstol redan i dag enligt praxis i flera av de ärendetyper som hanteras av Naturvårdsverket. Skillnaden bör därför inte blir så stor i praktiken. Vidare bör förslaget att vissa av länsstyrelsens beslut inte längre ska överklagas till Naturvårdsver- ket innebära en lägre administrativ börda för Naturvårdsverket.
Utredningens förslag till sanktionsväxling innebär bl.a. att reger- ingen får bestämma vilka överträdelser som bör omfattas av sanktions- avgift i stället för böter samt vilka myndigheter som kan besluta om sanktionsavgift. Förslaget kan medföra en ökad arbetsbörda för Naturvårdsverket om regeringen bestämmer att myndigheten ska kunna besluta om sanktionsavgift. Hur mycket arbetsbördan ökar i sådana fall beror dock på hur många och vilka regelöverträdelser som regeringen anser ska omfattas.
Flera olika förslag kommer att innebära att Naturvårdsverket be- höver uppdatera sina föreskrifter, t.ex. om användning av mörker- riktmedel och belysning vid jakt. Naturvårdsverket får också enligt olika förslag ta fram nya föreskrifter vilket innebär ett arbete för myn- digheten som tar resurser. Det rör t.ex. föreskrifter om jakt av natur- vårdsskäl och populationsreglerande jakt på sälar. Det föreslagna regelverket bör också innebära arbete med vägledning för myndig- heten. Exempelvis kommer förslaget på en förenklad populations- reglerande jakt på varg sannolikt kräva vägledning i hur de nya kri- terierna för sådan jakt bör tolkas.
Förslaget om att utöka översynen av jakttider som Naturvårds- verket genomför vart sjätte år med en översyn av uppräkningar av viltarter och grupper av viltarter i viltförvaltningsförordningen syf- tar till att regelverket ska hållas aktuellt och anpassas efter ändrade förhållanden och behov. Förslaget innebär en något utökad arbets- insats för Naturvårdsverket.
343
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
Förslagen på justerade regler om miniminivåer för vissa stora rov- djur som avser hur de får föreslås och beslutas, att de ska ses över vart sjätte år, att de kan förenas med verkställighetsförordnande och att de ska handläggas skyndsamt i domstol om de överklagas bör förenkla processerna och arbetet med miniminivåer i rovdjurs- förvaltningen.
Förslaget om att ytterligare regionalisera beslut om skyddsjakt enligt viltförvaltningsförordningen och att ta bort delegeringen av skyddsjakt på stora rovdjur syftar till att förtydliga rollerna och för- enkla administrationen. För Naturvårdsverket bör förslaget leda till en viss minskad arbetsinsats för att myndigheten inte längre behöver hantera delegering eller ärenden om skyddsjakt på örn. Två ytterligare förslag som ökar regionaliseringen är förslaget om skyddsjakt på myn- dighets initiativ med stöd av lagen och förslaget om länsstyrelsens möjlighet att besluta om jakt av naturvårdsskäl. Båda förslagen bör för Naturvårdsverkets del innebära en viss minskning av arbetet efter- som länsstyrelsen delvis tar över Naturvårdsverkets roll.
Förslaget om länsstyrelsen rapportering till Naturvårdsverket om beslut om jakt och jaktresultat som avser unionsrättsligt skyd- dade viltarter syftar till att Sverige ska kunna leva upp till rapporter- ingskrav i naturvårdsdirektiven (den s.k. Habides-rapporteringen). För Naturvårdsverkets del bör förslaget innebära en viss minskning av arbetsinsatsen eftersom rapporteringen från länsstyrelserna bör vara mer komplett från början.
Förslaget om ändringar när det gäller vilt som tillfaller staten och provtagning av vilt syftar till att förtydliga och förenkla regelverket, bl.a. för att underlätta för berörda myndigheter. För Naturvårdsverket bör förslaget förenkla arbetet med statens vilt och i viss mån minska kostnaderna även om behovet av att ta fram nya föreskrifter och väg- ledning initialt kan innebära en arbetsinsats.
Förslaget på kriterier för beslut om utsättning av vilt syftar till att förtydliga de övervägande som behöver göras i enskilda fall för att uppnå regleringens ändamål. För bevarandeprojekt, forskare och andra berörda ökar det förutsägbarheten. För Naturvårdsverket bör förslaget innebära en förenkling av arbetet som beslutsmyndighet som i viss utsträckning kan minska kostnaderna.
Förslaget om nationella förvaltningsplaner för vilt syftar till att förtydliga när de ska eller får upprättas och vilken roll de har för läns- styrelsernas arbete. Förslaget kan innebära en ökad arbetsinsats för
344
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
Naturvårdsverket inom ramen för myndighetens egna prioriteringar mot bakgrund av att myndigheten får upprätta förvaltningsplaner för andra än de uppräknade viltarterna utifrån behov inom viltför- valtningen.
Förslaget om rovdjursinventering innebär att Naturvårdsverket ska fastställa inventeringsresultatet för fjällräv och att modernare metoder kan användas för inventeringen inom samebyarnas svenska betesområden. Förslaget bör underlätta för Naturvårdsverket och i viss mån minska kostnaderna när modernare metoder kan användas. Förslaget om inventering av fjällräv bör endast innebära marginellt ökade kostnader och bör kunna hanteras inom befintliga ramar.
För Naturvårdsverkets del bör förslaget på en ny viltförvaltnings- lagstiftning medföra arbete med att ta fram nya och revidera befint- liga föreskrifter och även arbete med vägledning. Samtidigt kan flera av förslagen innebära att Naturvårdsverkets arbetsinsats kan minskas i viss utsträckning. Ett tydligare och mindre komplicerat regelverk bör också generellt underlätta arbetet med att tillämpa det. Samman- taget bedöms arbetsinsatserna kunna öka till viss del och minska till viss del och totalt kunna hanteras inom befintliga ramar. Det finns samtidigt en viss osäkerhet i den bedömningen.
14.3.2Länsstyrelserna
Förslaget att beslut enligt viltförvaltningslagen generellt ska kunna överklagas till domstol kan medföra ett visst ökat arbete för länsstyrel- sen i form av bl.a. rättidsprövning och domstolsprocesser. Samtidigt tillåts överklagande till domstol redan i dag enligt praxis i flera av de ärendetyper som hanteras av länsstyrelsen. Skillnaden bör därför inte blir så stor i praktiken.
Utredningens förslag till sanktionsväxling innebär bl.a. att reger- ingen får bestämma vilka överträdelser som bör omfattas av sank- tionsavgift i stället för böter samt vilka myndigheter som kan besluta om sanktionsavgift. Förslaget kan medföra en ökad arbetsbörda för länsstyrelsen om regeringen bestämmer att myndigheten ska kunna besluta om sanktionsavgift. Hur mycket arbetsbördan ökar i sådana fall beror dock på hur många och vilka regelöverträdelser som reger- ingen anser ska omfattas.
345
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
Den nya sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter i vissa register hos länsstyrelsen kan medföra en något ökad administrativ börda när det gäller arbetet med utlämnande av allmänna handlingar. Förslaget att en ny bestämmelse om populationsreglerande jakt
på varg ska införs i viltförvaltningsförordningen gör det enklare och mer flexibelt att förvalta vargpopulationen. Utöver det bör förslaget om möjlighet att ändra beslut om populationsreglerande jakt på varg som överklagats ytterligare skapa flexibilitet i förvaltningen av varg- populationen. Det bör underlätta länsstyrelsens arbete med vargför- valtningen. Förslagen på justerade regler om miniminivåer för vissa stora rovdjur som avser hur de får föreslås och beslutas, att de ska ses över vart sjätte år, att de kan förenas med verkställighetsförord- nande och att de ska handläggas skyndsamt i domstol om de över- klagas bör förenkla processerna och arbetet med miniminivåer i rov- djursförvaltningen.
Förenklad möjlighet för rullstolsburna personer med bestående rörelsehinder att jaga från ett stillastående motordrivet fordon inne- bär viss minskad administration.
Förslaget att länsstyrelsen ska kunna vidta åtgärder för att mot- verka skador av vilt på någon annans fastighet ger länsstyrelsen bättre verktyg i sitt arbete med viltförvaltning. Det är inget krav att läns- styrelsen ska vidta sådana åtgärder utan en möjlighet som länsstyrel- sen kan prioritera inom ramen för befintliga resurser.
Förslaget på utökade möjligheter till skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av lagen syftar till att förbättra hanteringen av be- tydande skaderisker som beror på hybrider, förrymt vilt eller illegalt utsatt vilt. Förslaget syftar också till att begränsa risken för utbrott av allmänfarliga djursjukdomar. Förslaget ger länsstyrelsen bättre verktyg och ett utökat ansvarsområde för att hantera dessa olika ris- ker, vilket är ett allmänt intresse. Utredningen föreslår också att be- sluten om sådan jakt ska kunna förenas med verkställighetsförord- nande, vilket underlättar genomförandet. Förslaget bör underlätta arbetet mot spridningen av smittsamma djursjukdomar som Statens jordbruksverk ansvarar för. För länsstyrelsen del bör förslaget leda till en viss ökad arbetsinsats som ökar kostnaderna. Det är svårt att bedöma omfattningen som delvis beror på hur länsstyrelsen väljer att prioritera och agera eftersom det handlar om skyddsjakt som sker på myndighets initiativ och inte efter ansökan.
346
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
Förslaget på ändrade regler i fråga om tillstånd för att hålla vilt
i hägn syftar till att förbättra kontrollen över hållande i hägn av främ- mande vilt och vilt som inte tillhör den lokala faunan. Det syftar också till att förtydliga gränsdragningen mellan djurskyddslagstift- ningen och viltförvaltningslagstiftningen när det gäller jakt på vilt i hägn. Förslaget innebär ett tydligare regelverk och ger länsstyrelsen utökade befogenheter och ett ansvar för tillsynen. På flera sätt bör förslaget underlätta för länsstyrelsernas arbete eftersom dagens regel- verk är svårtillämpat. Det föreslagna ansvaret för tillsynen bör inne- bära ett visst merarbete för länsstyrelsen även om tillsynen bör kunna samordnas med tillsyn enligt djurskyddslagstiftningen och miljöbal- ken. Samtidigt bör förslaget också underlätta hanteringen av situatio- ner som i dag inte kan lösas, t.ex. om ett tillstånd att hålla vilt i hägn återkallas och personen som håller viltet ändå inte avlägsnar eller dödar viltet och situationen inte kan hanteras med hjälp av djurskydds- lagstiftningen.
Förslaget om att ytterligare regionalisera beslut om skyddsjakt enligt viltförvaltningsförordningen och att ta bort delegeringen av skyddsjakt på stora rovdjur syftar till att förtydliga rollerna och för- enkla administrationen. I praktiken är det ärenden om skyddsjakt på örn som blir ett nytt ansvarsområde för länsstyrelsen enligt för- slaget eftersom ärenden om skyddsjakt på andra stora rovdjur regel- bundet har delegerats till länsstyrelserna. För länsstyrelsen bör för- slaget innebära en något utökad arbetsinsats som kan hanteras inom befintliga ramar.
Förslaget om länsstyrelsen rapportering till Naturvårdsverket om beslut om jakt och jaktresultat som avser unionsrättsligt skyddade viltarter syftar till att Sverige ska kunna leva upp till rapporterings- krav i naturvårdsdirektiven (den sk. Habides-rapporteringen). Redan i dag finns det krav på att länsstyrelsen ska rapportera i jaktförord- ningen, men förslaget innebär att dessa krav samlas, förtydligas och kompletteras. Förslaget kan inbära en viss utökad arbetsinsats för länsstyrelsen, men det bör kunna hanteras inom befintliga ramar.
Förslaget om ändringar när det gäller vilt som tillfaller staten och provtagning av vilt syftar till att förtydliga och förenkla regel- verket, bl.a. för att underlätta för berörda myndigheter. Förslaget innebär att länsstyrelsen kan besluta att visst vilt eller prover från vilt som dödas vid jakt ska tillfalla staten. I dag hanteras sådant vilt
347
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
av myndigheterna utan att det räknas som statens vilt.2 Avsikten är inte att förslaget ska leda till ökade kostnader för länsstyrelsen för hantering av vilt och prover av vilt som dödats vid jakt. Länsstyrel- serna samarbetar med Naturvårdsverket och Statens veterinärmedi- cinska anstalt för att se över och att minska kostnaderna för hantering av vilt och prover från vilt som dödats vid jakt samtidigt som nyttan med hanteringen kvarstår.3 Om förslaget ändå medför att kostna- derna ökar kan myndigheterna se över vilka åtgärder som kan vidtas för att hantera det.
Förslaget om jakt av naturvårdsskäl syftar till att länsstyrelsen ska få ett breddat mandat att besluta om jakt utifrån flera olika behov som handlar om bevarande eller att minska vilts lidande. För läns- styrelsens del innebär förslaget att myndigheten får bättre verktyg i sin verksamhet. Förslaget bör också innebära en viss ökad arbets- insats och därmed ökade kostnader både för att mandatet breddas generellt och för att länsstyrelsen tar över ansvaret för ärenden om återinplantering och återinförande av arter från Naturvårdsverket. I ganska stor utsträckning kan länsstyrelsen styra arbetsinsatsen genom prioriteringar och hur myndigheten väljer att agera eftersom jakten delvis kan beslutas på myndighets initiativ.
Förslaget om rovdjursinventering innebär dels att berörda läns- styrelser ska inventera fjällräv, dels att inventeringen inom sameby- arnas svenska betesområden blir mer flexibel och kan genomföras med modernare metoder. Förslaget bör underlätta för de berörda länssty- relserna och i viss mån minska kostnaderna när modernare metoder kan användas. Förslaget om inventering av fjällräv bör kunna sam- ordnas med annat arbete med rovdjursinventering och hanteras inom befintliga ramar.
För länsstyrelsernas del innebär förslaget på en ny viltförvaltnings- lagstiftning utökade befogenheter och ett utökat ansvar i linje med regionaliseringen av viltförvaltningen samtidigt som ett tydligare och mindre komplicerat regelverk bör underlätta arbetet med att tillämpa det. Sammantaget bör arbetsinsatserna öka i viss utsträck- ning, men ändå kunna hanteras inom befintliga ramar. Bedömningen är dock osäker och den beror på antalet ansökningar om jakt enligt de föreslagna bestämmelserna och vilken sorts situationer som rör allmänna intressen som länsstyrelsen behöver agera i. Det är därför
2Se beskrivning i avsnitt 8.3.4–8.3.5 i SOU 2025:50 En ny nationell myndighet för viltförvaltning.
3Avsnitt 8.3.7 i SOU 2025:50 En ny nationell myndighet för viltförvaltning.
348
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
viktigt att regeringen följer utvecklingen och har dialog med läns- styrelserna för att bedöma om ytterligare resurser behövs.
14.3.3Sveriges domstolar
Utredningen föreslår att fler beslut enligt viltförvaltningslagen ska kunna överklagas jämfört med vad som i dag är tillåtet enligt jaktlag- stiftningen samt att de beslut som i dag överklagas till Naturvårds- verket i stället ska överklagas till förvaltningsrätt. Förslaget kommer sannolikt medföra en ökad måltillströmning och i förlängningen ökade kostnader för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det är dock svårt att bedöma hur stora de kostnaderna kommer att bli.
I dagsläget överklagas endast ungefär 40 beslut till Naturvårdsverket per år, som alltså i stället kommer att landa i förvaltningsrätterna.4 Vidare överklagas i dagsläget ungefär 150 beslut om jakt per år direkt till förvaltningsrätt. Att så förhållandevis få beslut om jakt m.m. över- klagas i dag indikerar att en utvidgad möjlighet att överklaga beslut enligt viltförvaltningslagen inte kommer att leda till någon större måltillströmning till förvaltningsrätterna.
Utredningens förslag till sanktionsväxling innebär bl.a. att reger- ingen får bestämma att vissa överträdelser som i dag bestraffas med böter i stället omfattas av ett system med sanktionsavgifter. Försla- get kan medföra något färre brottmål hos de allmänna domstolarna, beroende på vilken sanktionsväxling som regeringen anser ska genom- föras. Beslut om sanktionsavgift föreslås dock kunna överklagas vil- ket i så fall bör medföra fler mål hos de allmänna förvaltningsdom- stolarna.
Den nya sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter i vissa register hos länsstyrelsen kan medföra en något ökad tillströmning av mål om utlämnande av allmän handling till kammarrätterna.
Det är svårt att med någon säkerhet bedöma hur många mål som kan tillkomma hos domstolarna till följd av utredningens förslag. Sam- tidigt saknas anledning att anta att det kommer att handla om någon markant måltillströmning. Den eventuella kostnadsökningen med anledning av förslagen bedöms därför kunna rymmas inom Sveriges domstolars nuvarande anslagsram. Det är dock av vikt att regeringen
4Uppgift till utredningen från Naturvårdsverket.
349
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
följer utvecklingen och den eventuella kostnadsökningen för dom- stolarna.
14.3.4Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten
Förslaget att införa ett system med sanktionsavgifter syftar till att mindre allvarliga överträdelser av viltförvaltningslagen ska sanktio- neras genom ett administrativt förfarande i stället för genom åtal.
Vid en avkriminalisering av sådana mindre allvarliga överträdelser frigörs resurser från polis och åklagare.
De föreslagna justeringarna av reglerna för avlivning av vilt och eftersök vid viltolycka utökar och förtydligar befogenheterna och bör göra arbetet för Polismyndigheten och myndighetens uppdrags- tagare, t.ex. eftersöksjägare, enklare och mer flexibelt. Det kan också innebära att arbetsinsatserna och kostnaderna ökar något, men det är svårt att förutse och beror främst på vilka situationer som uppstår. Det bör kunna hanteras inom ramarna för de finansieringskällor som påverkas.
Sammantaget medför förslaget på en ny viltförvaltningslagstift- ning inte behov av resurstillskott för Åklagarmyndigheten eller Polis- myndigheten.
14.3.5Naturhistoriska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt
Förslaget om ändringar när det gäller vilt som tillfaller staten och provtagning av vilt syftar till att förtydliga och förenkla regelverket, bl.a. för att underlätta för berörda myndigheter. Förslaget innebär att länsstyrelsen och Naturvårdsverket kan besluta att visst vilt eller prover från vilt som dödas vid jakt ska tillfalla staten. I dag hanteras sådant vilt av myndigheterna utan att det räknas som statens vilt.5 Avsikten är inte att förslaget ska leda till ökade kostnader för Natur- historiska riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt för hantering av vilt och prover av vilt. Båda myndigheterna samarbetar med Naturvårdsverket och i den utsträckning det behövs även med länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten för att se över och att minska kostnaderna för hantering av vilt och prover från vilt
5Se beskrivning i avsnitt 8.3.4–8.3.5 i SOU 2025:50 En ny nationell myndighet för viltförvaltning.
350
SOU 2025:125 | Konsekvensanalys |
samtidigt som nyttan med hanteringen kvarstår.6 Om förslaget ändå medför att kostnaderna ökar kan myndigheterna se över vilka åtgärder som kan vidtas för att hantera det.
14.3.6Kammarkollegiet
Förslaget om en särskild bestämmelse som förtydligar Kammarkol- legiets möjlighet att återbetala medel till någon när inbetalningen av viltförvaltningsavgiften har varit uppenbart felaktig syftar till att göra regelverket mer ändamålsenligt. Redan i dag genomförs sådana åter- betalningar, men bestämmelsen förtydligar möjligheten och reglerar när den kan användas. För Kammarkollegiets del bör förslaget inne- bära endast en marginellt ökad arbetsinsats.
14.4Det brottsbeivrande och brottsförebyggande arbetet
Den föreslagna straffbestämmelsen för jaktbrott innehåller fullstän- diga brottsbeskrivningar utan hänvisningar till andra bestämmelser. Det kan underlätta arbetet för de brottsbekämpande myndigheterna, domstolarna och jaktkontrollanterna. Att det framgår direkt av be- stämmelsen vad som är brottsligt kan även minska risken för att en- skilda begår brott, t.ex. på grund av okunskap eller missförstånd, vilket i sin tur kan minska arbetsbelastningen för polis och åklagare något.
Förslaget att införa ett system med sanktionsavgifter innebär en avkriminalisering i syfte att mindre allvarliga överträdelser av viltför- valtningslagen ska sanktioneras genom ett administrativt förfarande i stället för genom åtal. Förslaget bedöms medföra att resurser fri- görs hos polis och åklagare.
Sammantaget bedöms utredningens förslag medföra vissa positiva brottsförebyggande och brottsbeivrande effekter.
6Avsnitt 8.3.3 och 8.3.7 i SOU 2025:50 En ny nationell myndighet för viltförvaltning.
351
Konsekvensanalys | SOU 2025:125 |
14.5Integritetsanalys
Förslagen innebär inte någon ny hantering av personuppgifter jäm- fört med förslagen i delbetänkandet eller i förhållande till den per- sonuppgiftshantering som redan sker med stöd av den nuvarande jaktlagstiftningen.
Den föreslagna ändringen i sekretessbestämmelsen till skydd för uppgifter i vissa register hos länsstyrelsen kan medföra att integri- tetsskyddet för enskilda som förekommer i sådana register stärks.
14.6Förslagets överensstämmelse med EU-rätten
I kapitel 6 analyseras genomförandet av EU-rättsliga regler på jaktom- rådet och där lämnas även förslag på hur genomförandet kan förbätt- ras och bli mer direktivsnära. Förslagen bedöms vara i överensstäm- melse med art- och habitatdirektivet7 och fågeldirektivet8. Förslaget om länsstyrelsen rapportering till Naturvårdsverket om beslut om jakt och jaktresultat som avser unionsrättsligt skyddade viltarter syftar till Sverige ska kunna efterleva naturvårdsdirektivens krav på rappor- tering om undantag från skyddet av arter. Förslaget om justeringar av reglerna om skyddsjakt på enskilds initiativ syftar i delar till att bestämmelserna ska stämma överens med kraven som gäller i natur- vårdsdirektiven vid undantag från skyddet av arter.
Sammantaget bedöms utredningens förslag vara i överensstäm- melse med EU-rätten.
7Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.
8Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar.
352
15 Författningskommentar
15.1Förslaget till viltförvaltningslag
1 kap. Tillämpningsområde, syfte och definitioner
Tillämpningsområde och syfte
1 § Denna lag gäller viltförvaltningen, rätten till jakt och genomförandet av jakt inom svenskt territorium och Sveriges ekonomiska zon samt frågor som har samband med det.
Lagen gäller också i de fall som anges särskilt i fråga om
1.jakt från svenskt fartyg på det fria havet utanför den ekonomiska zonen, och
2.jakt från svenskt luftfartyg över det fria havet utanför den ekono- miska zonen.
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den motsvarar 1 § jaktlagen (1987:259) inklusive den ändring som föreslås i delbe- tänkandet (SOU 2025:32). Vissa termer eller formuleringar har ändrats.
Av första stycket framgår att lagen gäller viltförvaltningen, rätten till jakt och genomförandet av jakt samt frågor som har samband med det. Lagen gäller både inom svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Termen viltförvaltningen används i stället för vilt- vården. Viltförvaltningen är en bredare term än viltvården som be- skriver lagens innehåll. Vad som ingår i viltförvaltningen och vad dess syften är regleras närmare i definitionen av viltförvaltning och 2 §. Lagen omfattar bl. a. civilrättslig reglering av jakträtt och regler för jaktutövningen. Lagen omfattar bestämmelser som genomför delar av EU-direktiv som rör viltförvaltningen, de s.k. naturvårdsdirek- tiven. Den omfattar också bestämmelser som behövs för att Sverige ska leva upp till internationella åtaganden som rör viltförvaltningen.
353
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Av andra stycket framgår att lagen även gäller jakt från svenska fartyg och luftfartyg på eller över det fria havet utanför den ekono- miska zonen när det anges.
2 § Viltet ska förvaltas i syfte att
–bevara och främja de inhemska viltarterna, de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet och viltets livsmiljöer,
–främja ett hållbart brukande av viltet som en resurs, och
–begränsa skador och olägenheter orsakade av vilt särskilt med hänsyn till trafiken, tamdjurshållningen, jordbruket, skogsbruket och fisket.
Paragrafen anger i vilket syfte som viltet ska förvaltas och den träffar alla som berörs av lagen. Den motsvarar delvis 4 § jaktlagen. Över- vägandena finns i avsnitt 4.2.
Syftet med viltförvaltningen enligt paragrafen är bevarandet av viltarter, brukandet av vilt som resurs samt begränsandet av de ska- dorna vilt orsakar. Dessa delar av syftet kan vara förenliga med varan- dra i vissa situationer men motstridiga i andra situationer och behöver då balanseras mot varandra. Meningen som återfinns i 4 § jaktlagen om att ”främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna” har tagits bort och ersatts med en mer utvecklad reglering av viltförvaltningens syfte.
Av första strecksatsen framgår att viltförvaltningens syfte omfattar att bevara och främja de inhemska viltarterna, de fågelarter som till- fälligt förekommer naturligt i landet och viltets livsmiljöer. Att bevara och främja viltarter omfattar att ge viltet skydd och stöd och att an- passa jakten efter tillgången på vilt.
Av andra strecksatsen framgår att viltförvaltningens syfte omfattar att främja ett hållbart brukande av viltet som en resurs. I att främja ett hållbart brukande av vilt återfinns, utöver hållbara jaktuttag, även stödutfodring, predatorjakt eller andra viltvårdsåtgärder. Genom sådana insatser ökar möjligheterna till jakt på den egna fastigheten då jaktbart vilt gynnas. Med begreppet hållbart brukande avses även att viltpopulationerna ska vara hållbara i relation till den påverkan en viss art kan få lokalt, regionalt eller nationellt. För stora popula- tioner av en viss art kan orsaka skador inom exempelvis skogs- och jordbruket vilket leder till att åtgärder kan behöva vidtas för att främja ett hållbart brukande av ett visst vilt som en resurs.
Av tredje strecksatsen framgår att viltförvaltningens syfte omfat- tar att begränsa skador och olägenheter av vilt och pekar särskilt på
354
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
de områden där vilt vanligen orsakar skador, exempelvis jord- och skogsbruk. Majoriteten av dessa utpekade områden rör de skador som orsakas av klövvilt men ett särskilt utpekat område rör tamdjurs- hållning där i stället stora rovdjur kan få en påverkan. Termen tam- djur omfattar även arten ren varför rennäringen bör betraktas som en särskilt utpekad näring. När det gäller fisket orsakas skador exem- pelvis sälar och skarv. I uttrycket begränsa skador och olägenheter ingår även att förebygga skador och olägenheter.
3 § Utöver bestämmelserna i denna lag finns även bestämmelser i andra författningar i fråga om skyddet av och hänsynen till viltet och dess livs- miljöer.
Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a–29 b §§ miljöbalken.
Paragrafen är en upplysningsparagraf som motsvarar 1 § tredje och fjärde stycket jaktlagen. Paragrafen upplyser om andra författningar som rör viltet.
I första stycket används formuleringen ”skyddet av och hänsynen till viltet och dess livsmiljöer” i stället för ”skyddet och vården av viltet”. Formuleringen speglar innehållet i de författningar som av- ses i upplysningen. Författningarna som avses är främst miljöbalken (1998:808) och de författningar som har meddelats med stöd av den lagen såsom artskyddsförordningen (2007:845) och förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. samt skogs- vårdslagen (1979:429) och de författningar som har meddelats med stöd av den lagen.
Av andra stycket framgår att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder enligt 7 kap. miljöbalken. Det är s.k. Natura 2000-till- stånd som avses.
355
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Definitioner
Vilt och viltförvaltning
4 § Med vilt avses i denna lag däggdjur och fåglar av arter som lever i vilda populationer.
Paragrafen innehåller lagens definition av vilt och motsvarar 2 § första meningen jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Definitionen baseras på definitionen i jaktlagen. Det förtydligas att det är viltarten som sådan som ska leva i vilda populationer för att omfattas av definitionen, inte de enskilda individerna av en art. Vilt omfattar inte förvildade populationer av tamdjur som har rymt eller släppts ut som t.ex. katter. De vilda populationerna av däggdjur och fåglar i landet anses inte tillhöra någon. Vilt omfattar även vilt av främmande viltarter som lever i vilda populationer någon annan- stans i världen. Till vilt räknas också vilt som hålls i hägn.
5 § Med viltförvaltning avses i denna lag
–jakt, avlivning av vilt, hantering och tillvaratagande av vilt som är dött, åtgärder som ger viltet stöd samt åtgärder för att förhindra skador av vilt,
–arbete med mål, planering, samverkan, beslut, genomförande och uppföljning i förvaltningen av viltet, samt
–inventering och övervakning av vilt.
Viltförvaltningen genomförs på lokal, regional och nationell nivå.
Paragrafen innehåller lagens definition av viltförvaltning och är ny. Viltförvaltning är ett brett begrepp. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Av första stycket, första strecksatsen framgår att viltförvaltning om- fattar jakt, avlivning av vilt, hantering och tillvaratagande av vilt som är dött, åtgärder som ger viltet stöd samt åtgärder för att förhindra skador av vilt. Åtgärder som ger viltet stöd och t.ex. predatorjakt kallas också för viltvård, men det är en snävare term än viltförvalt- ning. Olika former av jakt kan ha olika syften och inriktning. Åtgär- der för att förhindra skador av vilt kan vara t.ex. skrämsel, att sätta upp stängsel, jakt och avlivning.
Av första stycket, andra strecksatsen framgår att viltförvaltning om- fattar det arbete som sker i förvaltningen av viltet med mål, planering, samverkan, beslut, genomförande och uppföljning. Sådant arbete genomförs av t.ex. jägare, fastighetsägare och myndigheter.
356
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Av första stycket, tredje strecksatsen framgår att viltförvaltning om- fattar inventering och övervakning av vilt. Viltforskning är inte en del av viltförvaltningen, men bidrar med viktigt kunskapsunderlag till viltförvaltningen.
Av andra stycket framgår att viltförvaltning genomförs på lokal, regional och nationell nivå. Viltförvaltning på lokal nivå genomförs t.ex. på den enskilda fastigheten eller i ett skötselområde. På regional nivå arbetar t.ex. jägarförbunden, viltförvaltningsdelegationerna och länsstyrelserna med viltförvaltning. På nationell nivå arbetar både organisationer och myndigheter med viltförvaltning. Viltförvaltning genomförs också genom samarbete med t.ex. förvaltande myndig- heter i Norge och Finland både på regional och nationell nivå.
Jakt och avlivning
6 § Med jakt avses i denna lag
–att döda eller fånga vilt,
–att försöka döda eller fånga vilt, och
–att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas även
–att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskydds- skäl, och
–att göra ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
Paragrafen innehåller lagens definition av jakt och motsvarar 2 § andra meningen jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Av första stycket framgår att med jakt avses att döda eller fånga vilt. Det förtydligas i förhållande till definitionen i jaktlagen att jakt även omfattar att försöka döda eller fånga vilt. Alla försök behöver inte leda till att vilt dödas eller fångas. Att i något av dessa syften söka efter, spåra eller förfölja vilt räknas också som jakt.
I andra stycket anges att till jakt räknas även att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl. När en jakträtts- havare sedan påträffar viltet och bedömer att det behöver avlivas av djurskyddsskäl räknas själva avlivningen inte som jakt. Se 7 § nedan. Det räknas också som jakt att göra ingrepp i vilts bon och att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Uttrycket vilts bon syftar som tidigare på alla slags boplatser och vad därtill hör, t.ex. de dammbyggnader som hör till bävrars hyddor.
357
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
7 § Med avlivning avses i denna lag
–att döda vilt på uppdrag av en myndighet till följd av en nödliknande situation, eller
–att av djurskyddsskäl döda ett påträffat vilt som lider.
Avlivning räknas inte som jakt.
Paragrafen innehåller lagens definition av avlivning och är ny. Över- vägandena finns i avsnitt 5.5.
Paragrafen förtydligar att avlivning inte räknas som jakt. Jäm- fört med hur termen avlivning används i jaktlagen är definitionen snävare. Avlivning avser att döda vilt på uppdrag av en myndighet i nödliknande situationer. I dag har Polismyndigheten rollen att ge sådana uppdrag. Inte heller att genomföra de åtgärder som behövs för att avliva sådant vilt, t.ex. att söka efter, spåra eller förfölja det, räknas som jakt eftersom det inte räknas upp i definitionen av jakt. Avlivning avser också att av djurskyddsskäl döda ett påträffat vilt som lider. Det kan avse avlivning av moderlösa årsungar på uppdrag av en myndighet och om var och ens rätt, inte bara jakträttshavarens rätt, att avliva vilt som påträffas i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl. Det handlar ofta om skadat eller sjukt vilt. Vid dessa olika situationer gäller inte samma begränsningar som vid jakt, t.ex. när det gäller jaktmedel.
Jakträtt och jakträttshavare
8 § Med jakträtt avses i denna lag rätt att jaga och rätt till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats.
Paragrafen innehåller lagens definition av jakträtt. Den motsvarar delar av 10 § första stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Av paragrafen framgår att jakträtt avser rätt att jaga och rätt till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats. Vissa språk- liga förändringar görs i förhållande till jaktlagen. Uttrycket ”rätt till vilt” ersätter ”rätt att tillgodogöra sig vilt”. I paragrafen regleras att i jakträtten ingår rätt till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats. Det gäller både vid jakt och i andra sammanhang. Att det gäller vid jakt är underförstått i 10 § jaktlagen och förtydligas i paragrafen. Jakträtten regleras i 3 kap. viltförvaltningslagen. Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennäringslagen (1971:437).
358
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
9 § Med jakträttshavare avses i denna lag den som har jakträtt enligt denna lag eller den som genom upplåtelse har hela eller den aktuella delen av jakt- rätten.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennärings- lagen (1971:437).
Paragrafen innehåller lagens definition av jakträttshavare och är ny. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.
Av paragrafen framgår att jakträttshavare enligt viltförvaltnings- lagen är den som har jakträtt direkt med stöd av lagen. Det kan vara fastighetsägaren, en jordbruksarrendator, den som har jakträtt på en väg och i vissa fall staten. Jakträttshavare kan även avse den som har jakträtt till följd av en upplåtelse av hela eller den aktuella delen av jakträtten. Om bestämmelsen som innehåller termen jakträtts- havaren t.ex. avser skyddsjakt på enskilds initiativ är den aktuella delen av jakträtten den som avser rätt till skyddsjakt på den aktuella viltarten. Om bestämmelsen som innehåller termen jakträttshavaren t.ex. reglerar att jakträttshavaren ska underrättas om vilt som avlivats eller eftersöks och dödas på dennes jaktområde är den aktuella delen av jakträtten den som avser rätt till sådant vilt.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennär- ingslagen. Det innebär att de som omfattas av de aktuella bestäm- melserna i den lagen också har rätt till jakt under de förutsättningar som anges.
Olika former av jakt
10 § Med allmän jakt avses i denna lag jakt
–under författningsreglerad jakttid utan andra kriterier än jakttid och
ivissa fall jaktmetod,
–utan särskilt beslut eller antalsbegränsning, och
–som är en del i att reglera viltpopulationen och kan möjliggöra att viltet används som resurs.
Paragrafen innehåller lagens definition av allmän jakt och är ny. Ut- trycket jakt under allmänna jakttider förekommer i jaktlagstiftningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.1.
Av paragrafen framgår att allmän jakt är jakt som genomförs under författningsreglerad jakttid, utan särskilt beslut om jakt och utan antalbegränsning. Det finns inte heller några andra kriterier i lagstiftningen för allmän jakt än jakttid och i vissa fall jaktmetod.
359
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Jakttiden kan skilja sig åt för olika delar av landet och för olika slags vilt som handjur, hondjur och årsungar. Allmän jakt är en del i att reglera populationerna av de berörda viltarterna, även om det sker i olika stor utsträckning för olika viltarter. Allmän jakt kan möjlig- göra att viltet används som resurs, även om det inte krävs att viltet används som resurs i varje enskilt fall.
11 § Med populationsreglerande jakt avses i denna lag jakt efter särskilt beslut som innebär att viltpopulationens storlek och sammansättning regle- ras och som kan möjliggöra att viltet används som resurs.
Paragrafen innehåller lagens definition av populationsreglerande jakt och är ny. Populationsreglerande jakt ersätter de tidigare termerna licensjakt och jakt under särskild jakttid. Övervägandena finns i av- snitt 5.8.2.
Av paragrafen framgår att populationsreglerande jakt är jakt som får genomföras efter särskilt beslut som innebär att viltpopulationens storlek och sammansättning regleras. Regleringen av populationens storlek kan innebära att populationen tillåts växa men med en lägre tillväxttakt än annars, att populationen hålls stabil eller att popula- tionen minskas. Det kan också innebära olika strategier i olika geo- grafiska områden. Regleringen av populationens storlek och sam- mansättning sker genom att beslutet som rör jakt styr antalet djur som omfattas av jakten och ibland även i vilken utsträckning jakten omfattar han- och hondjur (vuxna djur) och ungdjur. Populations- reglerande jakt kan möjliggöra att viltet används som resurs, även om det inte krävs att viltet används som resurs i varje enskilt fall. Det kan i lagstiftningen också finnas särskilda kriterier eller krav på registre- rade områden för att populationsreglerande jakt ska vara möjlig.
12 § Med skyddsjakt avses i denna lag jakt som får genomföras efter att kriterier för att förhindra skador, olägenheter eller risker har uppfyllts.
Paragrafen innehåller lagens definition av skyddsjakt och är ny. Termen skyddsjakt används i jaktlagstiftningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.3.
Av paragrafen framgår att skyddsjakt är jakt som får genomföras efter att kriterier i lagstiftningen för att förhindra skador, olägenheter eller risker har uppfyllts. Skyddsjakt får genomföras på enskilds ini- tiativ direkt med stöd av författning och utan föregående myndighets-
360
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
beslut. I sådana fall anges tiden när jakt är möjlig och kriterierna för jakten i författning. Skyddsjakt kan också genomföras efter ansökan eller på myndighets initiativ. Då föregås jakten av ett myndighets- beslut om skyddsjakt efter att myndigheten har bedömt att kriterierna för jakten i författning har uppfyllts. I myndighetsbeslutet specifi- ceras sedan jakttiden och övriga villkor för skyddsjakten. Skydds- jakt har ofta fokus på lokala eller akuta skador m.m. och skador m.m. orsakade av ett enskilt vilt eller ett mindre antal individet. Även om vilt som dödas vid skyddsjakt kan användas som resurs är sådant an- vändande av underordnad betydelse i förhållande till att förhindra skador, olägenheter eller risker.
13 § Med forskningsjakt avses i denna lag jakt som får genomföras efter att kriterier om vetenskapliga behov av jakt har uppfyllts.
Paragrafen innehåller lagens definition av forskningsjakt och är ny. Forskningsjakt förekommer inte som term i jaktlagstiftningen, men termen används ändå i viss utsträckning i t.ex. jaktbeslut. Övervägan- dena finns i avsnitt 5.8.4.
Av paragrafen framgår att forskningsjakt är jakt som får genom- föras efter att kriterier i lagstiftningen om vetenskapliga behov av jakt har uppfyllts. Här avses vetenskapliga behov i bred bemärkelse och det omfattar även behov inom t.ex. viltövervakningen och miljö- övervakningen. Viltövervakning respektive miljöövervakning ger lägesbeskrivningar av tillståndet för viltpopulationerna respektive i miljön och de bygger på återkommande, systematiskt upplagda undersökningar. Ofta föregås jakten av ett myndighetsbeslut som anger de närmare villkoren för forskningsjakten. Det förekommer också forskningsjakt som får genomföras direkt med stöd av författ- ning. Det gäller för ringmärkning av vilda fåglar på uppdrag av Natur- historiska riksmuseet. Den forskningsjakten innebär att viltet fångas in, undersöks och märks för att sedan sättas ut igen.
361
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
14 § Med jakt av naturvårdsskäl avses i denna lag jakt som får genom- föras efter att kriterier som avser att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer har uppfyllts.
Paragrafen innehåller lagens definition av jakt av naturvårdsskäl och är ny. Jakt av naturvårdsskäl förekommer inte som term i jaktlagstift- ningen, men det finns bestämmelser om sådan jakt. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.5.
Av paragrafen framgår att jakt av naturvårdsskäl är jakt som får genomföras efter att kriterier i lagstiftningen har uppfyllts som avser att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer. Det kan t.ex. handla om beslut om jakt som behövs inom ramen för ett åtgärdspro- gram för hotade arter (ÅGP) eller för att fånga in och flytta varg för att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargpopulationen. Ett annat exempel är för att återinplantera eller återinföra en art genom att fånga in exemplar av arten och att flytta dem till en annan plats. Jakt av naturvårdsskäl omfattar jakt på vilt utifrån kriterier för att skydda eller bevara både vilt av den aktuella arten och vilda djur och växter av andra arter. Jakt av naturvårdsskäl avser jakt som ett led i skydd och bevarande av vilda djur, växter och livsmiljöer i bred be- märkelse. Det omfattar även jakt som får genomföras efter att kriter- ier som avser behov av att fånga in vilt inom viltförvaltningen har upp- fyllts när det är ett led i skyddet och bevarandet. Sådan jakt kan inne- bära att vilt fångas in och märks, t.ex. förvaltningsmärkning av varg.
Jakt av naturvårdsskäl omfattar inte jakt på främmande viltarter som omfattas av bestämmelser om skyddsjakt. Det omfattar inte heller predatorkontroll som omfattas av bestämmelser om allmän jakt eller skyddsjakt.
15 § Med eftersök avses i denna lag jakt på vilt som har skadats vid jakt eller som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motordrivet eller spårbundet fordon.
Paragrafen innehåller lagens definition av eftersök och är ny. Termen eftersök förekommer i jaktförordningen (1987:905), men definieras inte särskilt. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.6.
Av paragrafen framgår att eftersök ska räknas som jakt. Eftersök kan genomföras som jakt dels på vilt som har skadats vid jakt (efter- sök vid jakt), dels på vilt som har varit inblandat i en viltolycka i tra- fiken (eftersök vid viltolycka). Eftersök vid jakt är en del av jakten
362
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
och ska genomföras när vilt har skadats under jakten. Eftersök får genomföras på någon annans jaktområde. Vid eftersök får vidare andra jaktmedel och jaktmetoder än som annars är tillåtna vid jakt användas.
Jaktmedel, jaktmetoder och påskjutning
16 § Med jaktmedel avses i denna lag redskap eller annat medel med vilket vilt fångas eller dödas.
Till jaktmedel räknas även redskap eller substans som placeras i eller på det redskap med vilket vilt fångas eller dödas och som har en avgörande bety- delse för användningen av det redskapet.
Paragrafen innehåller lagens definition av jaktmedel och är ny. Jakt- medel är en term som används i jaktlagstiftningen, men det finns ingen definition. Jaktmedlen som huvudregel är förbjudna, men kan vara tillåtna enligt reglering. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.
Enligt första stycket framgår att jaktmedel är redskap eller annat medel med vilket vilt fångas eller dödas. Exempel är vapen, fångst- redskap, bekämpningsmedel, gift, gas och sprängämne.
Enligt andra stycket framgår att till jaktmedel även räknas redskap eller substans som placeras i eller på det redskap med vilket vilt fångas eller dödas och som har en avgörande betydelse för användningen av det redskapet. Det kan t.ex. vara ett mörkerriktmedel eller ammu- nition. Även bete som används i fångstredskap räknas som jaktmedel. Hjälpmedel som används fritt i förhållande till jaktmedlet är inte att betrakta som jaktmedel. Det kan t.ex. vara en kikare, en konstgjord fågel eller rörlig belysning. Inte heller hjälpmedel som används för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg räknas som jaktmedel. Det kan t.ex. vara en spade, en grävmaskin eller ett par arbetshandskar. Det kan dock finnas reglering om att en jaktmetod med hjälp av ett visst hjälpmedel inte är tillåten. Att rörlig belysning räknas som hjälpmedel i stället för jaktmedel är en ändring jämfört med jaktförordningen.
17 § Med jaktmetod avses i denna lag en metod
–för att fånga eller döda vilt,
–för att söka efter, spåra eller förfölja vilt för att fånga eller döda det,
eller
–för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra vilda fåglars
ägg.
363
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen innehåller lagens definition av jaktmetod och är ny. Ter- men jaktmetod används i jaktlagstiftningen, men det finns ingen defi- nition. Jaktmetoderna är som huvudregel tillåtna, men kan vara för- bjudna eller begränsade genom reglering, inkl. bestämmelsen om att jakten ska genomföras så att vilt inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Övervägan- dena finns i avsnitt 5.10.
Av första strecksatsen framgår att en jaktmetod är en metod för att fånga eller döda vilt. Ett exempel är jakt med hjälp av fångstredskap. Metoden för att fånga eller döda viltet kan lyckas eller inte lyckas.
Av andra strecksatsen framgår att en jaktmetod också kan vara en metod för att söka efter, spåra eller förfölja vilt för att fånga eller döda det. Några exempel är vaktjakt, smygjakt, lockjakt, löshundsjakt och åteljakt. Vid vaktjakt väntar jägaren på en lämplig plats och söker efter viltet för att kunna döda det. Vid smygjakt söker jägaren efter viltet och smyger mot viltet eller plats där viltet kan finnas för att kunna döda det. Vaktjakt och smygjakt definieras i bilaga 1 till vilt- förvaltningsförordningen.
När jaktmetoden sker med hjälp av något som lockar viltet så startar själva jakten när någon t.ex. har gillrat ett fångstredskap som lockar viltet för att fånga det eller när någon söker efter, spårar eller förföljer viltet med hjälp av det som lockar viltet för att fånga eller döda viltet. Det finns både aktiva och passiva sätt att locka vilt.
Av tredje strecksatsen framgår att en jaktmetod är en metod för att göra ingrepp i vilts bon eller för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Det kan handla om att t.ex. gräva i bon eller punktera fågelägg.
18 § Med påskjutning avses i denna lag när skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats.
Paragrafen innehåller lagens definition av påskjutning och är ny. Ter- men påskjutning förekommer i jaktförordningen i dag, men det finns ingen definition i förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Av paragrafen framgår att påskjutning avser när skott har avlossats mot ett vilt och det inte kan konstateras att viltet har dött men heller inte uteslutas att viltet har träffats. Om viltet senare dödas eller man senare kan utesluta att viltet har träffats så är det inte längre en på- skjutning. Oftast avlossas skrämselskott inte mot ett vilt och det kan även uteslutas att viltet har träffats. Man får dock bedöma det
364
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
aktuella händelseförloppet för att avgöra om det är en påskjutning eller inte. Olika krav kan uppstå vid påskjutning. Exempel är att en hund ska komma på plats och att anmäla vissa påskjutningar. De kra- ven skiljer sig från kravet på eftersök vid jakt. Det kravet uppkom- mer när vilt har skadats vid jakt.
Olika grupper av viltarter
19 § Med en inhemsk viltart avses i denna lag en viltart som är etablerad i landet eller i Sveriges ekonomiska zon och som även var det innan år 1800 eller som därefter har etablerat sig naturligt.
Paragrafen innehåller lagens definition av en inhemsk viltart och är ny. Uttrycket används bl.a. i 2 § om viltförvaltningens syften och mot- svarande term (viltart som tillhör landets viltbestånd) används även i jaktlagen utan att definieras. Ett av viltförvaltningens syften är att bevara och främja dessa arter. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.1.
Av paragrafen framgår att viltarter som genom mänsklig aktivitet etablerade sig innan år 1800 anses som inhemska. Ett vanligt exem- pel är dovhjort. Vildsvin är ett exempel på en art som var etablerad innan år 1800 och nu är det igen efter återintroduktion. Vildsvin räknas också som en inhemsk viltart. Viltarter som i nutid etablerar sig naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon räknas också som inhemska. Även det sker p.g.a. klimatförändringarna räknas det som en naturlig etablering utan människans hjälp. Främmande viltarter anses inte vara inhemska. Inte heller utdöda viltarter anses vara inhemska enligt denna lag.
20 § Med fågelart som tillfälligt förekommer naturligt i landet avses i denna lag en fågelart som under en del av sin flyttcykel eller på annat sätt tillfälligt förekommer naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
Paragrafen innehåller lagens definition av fågelart som tillfälligt före- kommer naturligt i landet och är ny. Uttrycket används bl.a. i 2 § om viltförvaltningens syften och används i jaktlagen utan att defini- eras. Ett av viltförvaltningens syften är att bevara och främja även dessa arter. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.2.
Av paragrafen framgår att fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet eller i Sveriges ekonomiska zon kan göra det som en del av sin flyttcykel eller på annat sätt. Sådana arter är alltså inte
365
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
etablerade i landet. Definitionen omfattar inte främmande viltarter. Sådana viltarter förekommer inte naturligt i landet.
21 § Med främmande viltart avses i denna lag en viltart som efter år 1800 genom mänsklig aktivitet
–har etablerat sig, eller
–introduceras i landet eller i Sveriges ekonomiska zon.
Med främmande viltart avses dock inte viltarter som fanns i landet eller i Sveriges ekonomiska zon innan år 1800, försvann och efter det har åter- introducerats.
Med främmande viltart avses inte heller myskoxe.
Paragrafen innehåller lagens definition av främmande viltart och är ny. Definitionen skiljer sig från definitionen av främmande viltart i 25 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.3.
Av första stycket framgår att främmande viltarter är viltarter som genom mänsklig aktivitet har etablerat sig efter år 1800. Exempel på främmande viltarter är mufflonfår, vitsvanshjort och vildkanin. Främ- mande viltarter avser också viltarter som genom mänsklig aktivitet i nutid introduceras i landet och det kan röra sig om en individ eller flera av arten. Den mänskliga aktiviteten kan i samtliga fall vara både avsiktlig och oavsiktlig. Det kan också röra sig om arter som genom mänsklig aktivitet har introducerats till ett grannland och sedan spri- dit sig vidare hit. En undergrupp av främmande viltarter är invasiva främmande viltarter. Det är främmande arter som bedöms utgöra en särskild risk för den inhemska biologiska mångfalden och relate- rade ekosystemtjänster. Alla invasiva främmande viltarter är också främmande viltarter enligt viltförvaltningslagen, t.ex. bisam, mård- hund, amerikansk kopparand, nilgås, sibirisk jordekorre och tvätt- björn. Även om invasiva främmande viltarter inte är en term som före- kommer i viltförvaltningslagstiftningen så innehåller lagstiftningen bestämmelser som är viktiga för att kunna utrota eller begränsa dessa arter genom jakt.
Av andra stycket framgår att en art som fanns innan år 1800, ut- rotades och efter det har återintroducerats inte räknas som en främ- mande viltart. Vildsvin är ett exempel på en sådan viltart.
Av tredje stycket framgår att med främmande viltart inte avses myskoxe. Det gäller enligt viltförvaltningslagen även om myskoxe ses som en främmande art ur ett vetenskapligt perspektiv.
366
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
22 § Med unionsrättsligt skyddade viltarter avses i denna lag
–fågelarter som naturligt förekommer inom EU-medlemsstaternas europeiska territorium,
–björn, varg, järv, lodjur, fjällräv, utter, buskmus, hasselmus, bäver, skogsmård, iller, skogshare, gråsäl, knubbsäl, vikare, myskoxe, samt
–valar, fladdermöss och viltarter i övrigt som i bilaga 1 till artskydds- förordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F.
Paragrafen innehåller lagens definition av unionsrättsligt skyddade viltarter och är ny. Termen unionsrättsligt skyddade viltarter före- kommer inte i jaktlagstiftningen i dag, men motsvarande uppräk- ning finns med i flera bestämmelser i jaktförordningen. Övervägan- dena finns i 5.12.4.
Den första strecksatsen omfattar alla vilda fågelarter som naturligt förekommer inom EU-medlemsstaternas europeiska territorium. Det är samtliga fågelarter som omfattas av fågeldirektivet.
Den andra strecksatsen omfattar vilda uppräknade däggdjursarter som finns i Sverige och som omfattas art- och habitatdirektivet för att de finns med i bilaga IV eller V till direktivet. I strecksatsen finns även med arter som finns i Sverige och har ett motsvarande skydd p.g.a. en nationell bedömning (myskoxe) eller ett internationellt åta- gande (järv enligt Bernkonventionen).
Den tredje strecksatsen omfattar valar, fladdermöss och viltarter i övrigt, som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med N (motsvarar bilaga IV till art- och habitatdirektivet), n (skydd p.g.a. nationell bedömning eller internationellt åtagande) eller F (motsva- rar bilaga V till art- och habitatdirektivet). Det är alltså valar eller fladdermöss som omfattas av art- och habitatdirektivet eller motsva- rande skydd. Det är också viltarter som omfattas av art- och habitat- direktivet eller motsvarande skydd men som inte finns i Sverige i dag. Även däggdjursarter som senare läggs till i någon av kategorierna N, n eller F i bilagan till artskyddsförordningen, för att de får ett skydd, omfattas av strecksatsen.
23 § Med stora rovdjur avses i denna lag björn, varg, järv, lodjur och kungsörn.
Paragrafen innehåller lagens definition av stora rovdjur och omfattar björn, varg, järv, lodjur och kungsörn. Det är samma definition som används i förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Övervägandena framgår av avsnitt 5.12.5.
367
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Miniminivå
24 § Med miniminivå avses i denna lag det antal individer av björn, varg, järv eller lodjur som förvaltningen ska syfta till att inte underskrida.
Paragrafen innehåller lagens definition av miniminivå. Det motsvarar definitionen i 4 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.
Av paragrafen framgår att miniminivå är det antal individer av björn, varg, järv eller lodjur som förvaltningen ska syfta till att inte underskrida.
Gynnsam bevarandestatus för en viltart
25 § Med bevarandestatus för en viltart avses i denna lag summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer.
En viltarts bevarandestatus ska anses gynnsam när
–uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö,
–artens naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och
–det finns och sannolikt kommer att fortsätta att finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.
Paragrafen innehåller lagens definition av en viltarts bevarandestatus samt när den anses gynnsam. Den motsvarar definition av bevarande- status för en art som 2024 infördes i 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Den definitionen motsva- rar i sin tur definitionen i art. 1 i) i art- och habitatdirektivet. Över- vägandena finns i avsnitt 5.14.
Av första stycket framgår att bevarandestatus för en viltart avser summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer.
Av andra stycket framgår kriterierna för att en viltarts bevarande- status ska anses som gynnsam. Formuleringen artens hävdbetingade utbredningsområde syftar på viltarter, t.ex. vissa vilda fåglar, som har ett särskilt utbredningsområde till följd av hävd, dvs. bete eller slåtter.
368
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
2 kap. Grundläggande bestämmelser inom viltförvaltningen
Fredning, hänsyn, skrämsel och lockande
1 § Viltet är fredat och får endast jagas om det följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Viltet får endast avlivas om det följer av denna lag eller annan lag. När viltet är fredat, gäller fredningen också dess ägg och bon.
Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om att viltet är fredat. Den motsvarar 3 § jaktlagen.
Av paragrafen framgår att viltet är fredat och att viltet endast får jagas om det följer av viltförvaltningslagen eller av beslut som har med- delats med stöd av lagen. Fredningen gäller också viltets ägg och bon. I de fall viltet får jagas enligt lagen eller beslut anses det inte vara fre- dat. Viltet får endast avlivas om det följer av denna lag eller annan lag. Även i de fall bestämmelser anger att vilt får avlivas anses viltet vara fredat.
2 § Var och en ska visa viltet hänsyn. Viltet får inte ofredas eller förföljas i andra fall än då det följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Förbudet i första stycket hindrar dock inte att fastighetsägaren genom- för lämpliga åtgärder i syfte att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat lämpligt sätt.
Åtgärder enligt andra stycket får för de viltarter regeringen föreskriver även genomföras av länsstyrelsen på någon annans fastighet.
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om att var och en ska visa viltet hänsyn och att viltet får inte ofredas eller förföljas i andra fall än då det följer av viltförvaltningslagen eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Den motsvarar 5 § jaktlagen. Över- vägandena finns i avsnitt 7.1.1.
Av första stycket framgår att var och en ska visa viltet hänsyn och att viltet får inte ofredas eller förföljas i andra fall än då det följer av viltförvaltningslagen eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. De skrivningar som återfinns i 5 § jaktlagen om att hänsyn till viltet ska tas vid idrottstävlingar och annan liknande friluftsverksam- het har tagits bort. Kravet om att var och en ska visa viltet hänsyn om- fattar alla de typer av aktiviteter som kan störa viltet, allt från att människor rör sig i skogen till mer organiserade aktiviteter i form av idrottstävlingar eller liknande. Paragrafen innebär att vilt kan ofre-
369
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
das eller förföljs om det följer av viltförvaltningslagen eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Vilt kan således ofredas, skräm- mas eller förföljas vid andra tillfällen än vid jakt eller för att förhindra skador av vilt, exempelvis vid jaktträning eller jaktprov med hund.
I andra stycket anges att fastighetsägaren, trots första stycket får genomföra lämpliga åtgärder i syfte att motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat lämpligt sätt. Detta inbe- griper även att någon annan kan göra det åt fastighetsägaren på dennes uppdrag. Med lämpliga åtgärder avses olika typer av skrämselåtgärder. Det kan exempelvis röra sig om ljud- eller ljusskrämmor.
Av tredje stycket framgår att åtgärder enligt andra stycket får för de viltarter regeringen föreskriver även genomföras av länsstyrelsen på någon annans fastighet. Den närmare regleringen av länsstyrelsens möjligheter att vidta sådana åtgärder finns i 4 kap. 10 § viltförvalt- ningsförordningen.
3 § Det är inte tillåtet att utan lov skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde förutom i de fall som avses i 2 §. Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt.
Paragrafen föreskriver att det inte är tillåtet att utan lov skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde förutom i de fall som avses i 2 kap. 2 §. Det är inte heller tillåtet att utan lov locka vilt från någon annans jaktområde genom utfodring eller på något annat sätt. Den motsvarar 34 § jaktlagen.
Paragrafen rör de situationer då någon skrämmer eller motar vilt från någon annans jaktområde i syfte att genomföra jakt på viltet eller att hindra att jakten genomförs, dvs. avsiktliga handlingar som syftar till att störa eller förhindra jakt på det jaktområdet. Att en person de facto hindrar att jakt genomförs genom att vilt motas eller skräms från någon annans jaktområde men att det sker omedvetet, t.ex. genom bärplockning, omfattas inte av paragrafen. Om personen med- vetandegörs om att vilt motas eller skräms från jaktområdet genom bärplockningen eller liknande omfattas man av förbudet och behöver upphöra med aktiviteten.
370
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Jaktens genomförande och eftersök vid jakt m.m.
4 § Jakten ska genomföras så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Motsvarande gäller när vilt avlivas med stöd av denna lag.
Paragrafen föreskriver att jakten ska genomföras på ett sådant sätt att viltet inte utsätts för onödigt lidande och att människor och egen- dom inte utsätts för fara. Den motsvarar 27 § jaktlagen. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.1.2. I paragrafen har ett tillägg gjorts i förhål- lande till 27 § jaktlagen som förtydligar att samma regel som vid jakt även gäller vid avlivning.
5 § Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast genomföra de åtgär- der som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas. Åtgärderna ska genomföras även om viltet tagit sig in på någon annans jaktområde.
Om björn, varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort, rådjur, vildsvin eller mufflonfår har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på någon annans jaktområde, ska jägaren se till att jakträttshavaren där eller fastighetsägaren snarast underrättas. Om jakträttshavaren eller fastighets- ägaren endast kan nås med svårighet, får Polismyndigheten underrättas
i stället.
Paragrafen rör eftersök och ställer krav på jägaren att spåra upp och döda vilt som skadats vid jakt. Den motsvarar 28 § jaktlagen. Över- vägandena finns i avsnitt 7.1.2.
Av första stycket framgår att jägaren snarast ska genomföra de åt- gärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas när vilt har skadats vid jakt. Åtgärderna ska genomföras även om viltet tagit sig in på någon annans jaktområde. Ett tillägg har gjorts i förhål- lande till 28 § jaktlagen i första stycket som förtydligar att eftersök får genomföras på någon annans jaktområde. Den jägare som skad- skjutit ett vilt kan själv spåra upp och döda viltet eller vidtala någon annan att göra det. Skrivningen i paragrafen om att jägaren snarast ska genomföra de ”åtgärder som behövs” för att spåra upp och döda viltet betyder att annars otillåtna jaktmedel och jaktmetoder får an- vändas vid eftersök, t.ex. motorfordon och lampor. Jägaren får således använda de jaktmedel och jaktmetoder som krävs för att förkorta viltets lidande.
Av andra stycket framgår vilka arter som jägaren är skyldig att underrätta jakträttshavaren eller fastighetsägaren om i de fall ett
371
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
sådant vilt har skadats vid jakt på ett jaktområde och viltet därefter tagit sig in på någon annans jaktområde.
Utfodring av vilt
6 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn, om det behövs för att förebygga eller minska risken för trafikolyckor med vilt eller risken för att viltet orsakar all- varliga skador på egendom.
Beslutet ska avse ett visst begränsat område och vara tidsbegränsat.
Paragrafen innehåller bestämmelser om länsstyrelsens rätt att besluta om förbud eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn. Den motsvarar 6 § jaktlagen.
Utsättning av vilt och vilt i hägn
7 § Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer av denna lag eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Fastighetsägarens medgivande krävs för att sätta ut vilt i frihet om inte annat följer av denna lag eller av be- slut som har meddelats med stöd av lagen.
Paragrafen innehåller huvudregeln om att vilt inte får sättas ut i fri- het om inte annat följer av lagen eller av beslut som har meddelats med stöd av lagen. Den motsvarar i delar 41 § jaktförordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 7.1.3.
Av paragrafen framgår förutom huvudregeln om att vilt inte får sättas ut i frihet även att fastighetsägarens medgivande krävs för att sätta ut vilt om inte annat följer av lagen eller besluts som har med- delat av lagen. Den delen av paragrafen är ny och grundar sig på att åtgärden att sätta ut vilt i frihet ur ett civilrättsligt perspektiv bör om- fattas av äganderätten till en fastighet. Det finns samtidigt situationer när det är befogat med undantag från kravet på fastighetsägarens med- givande. De olika bestämmelserna som möjliggör undantag från kra- vet på fastighetsägarens medgivande behöver uttryckligen reglera det.
372
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
8 § Den som håller vilt i vilthägn eller liknande anläggning ska se till att viltet är betryggande instängt för att förhindra att det rymmer.
Paragrafen reglerar att den som håller vilt i vilthägn eller liknande anläggning ska se till att viltet är betryggande instängt för att för- hindra att det rymmer. Den motsvarar 41 a § tredje stycket jaktför- ordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.
Syftet med paragrafen är att hindra att t.ex. främmande vilt eller vilt av arter som förekommer i andra delar av landet rymmer från hägn och negativt påverkar de befintliga viltarterna och miljön. Den negativa påverkan kan t.ex. ske genom det som viltet äter, konkur- rens om födan, genom spridning av sjukdomar och genom hybridi- sering. Syftet med paragrafen har förtydligats genom formuleringen ”för att förhindra att viltet rymmer”.
Bemyndiganden
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om åtgärder för att motverka skador av vilt som får genomföras även om viltet ofredas.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare före- skrifter om sådana åtgärder för att motverka skador av vilt som får genomföras även om viltet ofredas. Det motsvarar 5 § tredje stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.
Bemyndigandet möjliggör ytterligare föreskrifter utöver 2 § om åt- gärder för att motverka skador av vilt som får genomföras även om viltet ofredas. Det kan t.ex. handla om att skrämma viltet. Föreskrif- terna kan både avse åtgärder som fastighetsägaren och andra får ge- nomföra.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om vad förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn enligt 6 § första stycket får omfatta.
Paragrafen innehåller regeringens bemyndigande att meddela före- skrifter om förbud eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn. Den motsvarar 5 § tredje stycket jaktlagen.
373
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet i 7 §. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet. Föreskrifterna och besluten får medge undantag från kravet på fastighetsägarens medgivande för att sätta ut vilt i frihet.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att vilt trots 7 § får sättas ut i frihet. Den motsvarar den första delen av 36 § jaktlagen.
I paragrafen finns även ett förtydligande om att den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall får besluta om att vilt får sättas ut i frihet. Föreskrifter som meddelas med stöd av paragrafen kan bl.a. avse vilka överväganden som ska göras vid prövningen i fråga om undantag från förbudet i det enskilda fallet. Det anges också att föreskrifterna och besluten får medge undantag från kravet på fastig- hetsägarens medgivande för att sätta ut vilt i frihet.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om
1.att vilt inte får hållas i hägn eller liknande anläggning utan särskilt tillstånd, och
2.krav för att få sådant tillstånd samt särskilda krav för sådan verksamhet.
I paragrafen finns bemyndigande för regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att vilt inte får hållas i hägn utan särskilt tillstånd och att särskilda krav ska gälla för sådan verksamhet och för att få tillstånd. Den motsvarar den andra delen av 36 § jaktlagen. Det förtydligas i förhållande till den paragrafen att föreskrifterna enligt andra punkten även kan handla om särskilda krav för att få tillstånd.
3 kap. Jakträtt och jakt på någon annans jaktområde
1 § Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av andra stycket eller av 2 § eller 3 §. Rätten till vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats på fastigheten kan tillfalla annan enligt denna lag eller genom beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats.
374
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser i rennärings- lagen (1971:437).
Paragrafen föreskriver att fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten med de undantag som följer av 2 § eller 3 § viltförvaltningslagen. Den motsvarar 10 § jaktlagen.
Av första stycket framgår huvudregeln att fastighetsägaren har jakt- rätt på den marks om hör till fastigheten med de undantag som föl- jer av 3 kap. 2 § som rör om statens jakträtt samt 3 kap. 3 § som rör om jakträtt på väg. Av stycket framgår även att vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats på fastigheten kan tillfalla annan enligt viltförvaltningslagen eller genom beslut som har meddelats med stöd av lagen. I paragrafen har texten ändrats i relation till 10 § jaktlagen på så vis att den uppräkning av i vilka fall den som har jakt- rätten har rätt att behålla vilt som är dött har tagits bort. Det följer i stället av paragrafens första mening eftersom jakträtt är rätt att jaga men även rätt vilt som har dödats, avlivats, påträffats dött eller fångats.
Av andra stycket framgår att arrendatorn vid jordbruksarrende har jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats.
I tredje stycket hänvisas till de särskilda bestämmelser i rennärings- lagen som rör samernas rätt att jaga.
2 § Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992 in- gick i kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegendomar samt krono- egendomarna på Eriksö i Stockholms och Södermanlands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Västra Götalands län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten i Örebro, Västmanlands och Dalarnas län.
Paragrafen motsvarar 10 a § jaktlagen och rör statens jakträtt på de i paragrafen uppräknade kronoparkerna och kronoegendomarna.
3 § Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den angrän- sande fastigheten.
Går vägen i gränsen mellan fastigheter med olika ägare och en eller båda av dem äger vägmarken, har var och en av dem jakträtten på den del av vägen som ingår i den egna fastigheten.
Går vägen i gränsen mellan fastigheter med olika ägare och ingen av dem äger vägmarken, har var och en av dem jakträtten på vägen.
375
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen föreskriver ett undantag från regeln om fastighetsägarens jakträtt för det fall någon äger en väg utan att samtidigt äga angrän- sande mark. Den motsvarar 11 § jaktlagen. Ett nytt andra stycke har förts in i paragrafen som tillsammans med övriga stycken förtydligar när någon har jakträtt på en väg. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1.
Av första stycket framgår att jakträtten på en väg inte tillkommer dess ägare utan i stället ägaren eller ägarna av den angränsande marken.
Av andra och tredje stycket framgår att när vägen går i gränsen mel- lan två fastigheter så har antingen båda fastighetsägarna jakträtt över hela vägområdets bredd – det gäller när en tredje person äger vägen
–eller var och en av fastighetsägarna jakträtt bara på den del av väg- området som ingår i den egna fastigheten.
4 § På allmänt vatten, som gränsar till en fastighets strand, har fastighets- ägaren jakträtten upp till etthundra meter från strandlinjen. Om detta skulle medföra att flera fastighetsägare får jakträtt på samma vattenområde, ska var och en av dem ha jakträtten på den del av området som är närmast hans eller hennes strand.
På annat allmänt vatten och på klippor och öar, som inte hör till någon fastighet, får jakt genomföras endast efter anmälan av en medborgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES-medborgare.
Paragrafen ger strandägare jakträtt på allmänt vatten som ligger 100 meter från strandlinjen. Vad som är allmänt vatten bestäms en- ligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Jakten på allmänt vatten disponeras av staten. Den motsvarar 12 § jaktlagen med den ändring som föreslås i delbetänkandet (SOU 2025:32).
Av första stycket framgår när fastighetsägaren har jakträtt på all- mänt vatten och hur jakträtten fördelas när flera fastighetsägare får jakträtt.
Av andra stycket framgår den anmälningsskyldighet som gäller för medborgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES-medborgare för att få genomföra jakt på annat allmänt vatten och på klippor och öar, som inte hör till någon fastighet.
376
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
5 § I Sveriges ekonomiska zon får jakt genomföras endast efter anmälan av en medborgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES-medborgare.
Av paragrafen framgår den anmälningsskyldighet som gäller för med- borgare i Sverige, en EU-medborgare eller en EES-medborgare för att få genomföra jakt i Sveriges ekonomiska zon. Paragrafen motsva- rar 12 a § jaktlagen enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32).
6 § På en samfällighet får bara delägarna jaga och jakten får bara genom- föras för egna behov. Har delägarna inom samfällighetens förvaltning kom- mit överens om eller beslutat om något annat, får de dock utöva jakträtten i enlighet med överenskommelsen eller beslutet.
Paragrafen föreskriver om vem som har rätt att jaga på en samfällig- het. Den föreskriver även om vilka möjligheter det finns för delägarna inom samfälligheten att komma överens om vilka som får jaga inom samfälligheten. Den motsvarar 13 § jaktlagen.
Överlåtelse av jakträtt m.m.
7 § Jakträtt som innehas av någon annan än fastighetsägaren får inte över- låtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren. Om jakträtten in- går i ett jordbruksarrende får dock jakträtten överlåtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren.
Första stycket gäller också övergång av jakträtten genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överlåtelse och övergång av jakträtt. Den motsvarar 14 § jaktlagen.
Av första stycket framgår att jakträtt som innehas av någon annan än fastighetsägaren inte får överlåtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren. Jakträtt som ingår i ett jordbruksarrende får däremot överlåtas eller upplåtas utan samtycke från fastighetsägaren.
Av andra stycket framgår att det som sägs i första stycket även gäller när jakträtten övergår genom bodelning, arv, testamente, bo- lagsskifte eller liknande förvärv.
377
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Upplåtelse av jakträtt i vissa fall
8 § Vid jakträttsupplåtelse på viss tid som är minst ett år, ska avtalet all- tid sägas upp för att det ska upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. Avtalet ska, om inte längre uppsägningstid har avtalats, sägas upp senast sex måna- der före avtalstidens utgång.
Om ett avtal som avses i första stycket inte sägs upp inom rätt tid anses det förlängt på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år.
Ett avtal som slutits på obestämd tid ska, om inte längre uppsägnings- tid har avtalats, sägas upp för att upphöra att gälla vid det månadsskifte som inträffar närmast sex månader efter uppsägningen.
Uppsägning ska göras på det sätt som gäller för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken.
Paragrafen reglerar jakträttsupplåtelse och uppsägning av sådan upp- låtelse i relation till hur lång tid avtal slutits. Den motsvarar 16 § i jaktlagen.
I första stycket regleras vad som gäller när jakträttsupplåtelse gjorts på viss tid men minst för ett år.
I andra stycket regleras vad som gäller om avtal enligt första stycket inte sägs upp inom rätt tid.
I tredje stycket regleras vad som gäller för avtal som slutits på obe- stämd tid.
I fjärde stycket regleras formkraven för en uppsägning med hän- visning till 8 kap. 8 § jordabalken.
9 § Om jakträtt har upplåtits genom avtal mot ersättning gäller, utöver vad som följer av 7 kap. jordabalken om nyttjanderätt i allmänhet, vad som sägs i 8 §.
Bestämmelserna i 8 § gäller dock inte upplåtelser med stöd av rennär- ingslagen (1971:437). För upplåtelser som ingår i arrende eller hyra gäller särskilda bestämmelser i 8–12 kap. jordabalken.
Förbehåll som strider mot 8 § är utan verkan.
Paragrafen behandlar de fall då jakträtt upplåtits genom avtal mot ersättning. Den motsvarar 15 § i jaktlagen.
I första stycket föreskrivs att reglerna i 7 kap jordabalken gäller tillsammans med 8 §.
I andra stycket görs ett undantag på så vis att 8 § inte gäller för upp- låtelser med stöd av rennäringslagen. I stycket finns även hänvisningar till vad som gäller för upplåtelser som ingår i arrende eller hyra.
Av tredje stycket framgår att förehåll som strider mot 8 § är utan verkan.
378
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Rätt till skyddsjakt på någon annans jaktområde
10 § Skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde får genomföras
1.i en bostad, trädgård eller på en gård,
2.i en handelsträdgård, yrkesmässig fruktodling eller plantskola, eller
3.på mark som den enskilde äger eller arrenderar.
Skyddsjakt enligt första stycket får endast genomföras i den utsträck- ning det anges i föreskrifter som regeringen bestämmer.
Paragrafen innehåller den övergripande regleringen om skyddsjakt på enskilds initiativ på annans jaktområde. I paragrafen anges på vilka platser som sådan skyddsjakt får genomföras om förutsättningarna för sådan jakt är uppfyllda. De närmare förutsättningarna för att kunna genomföra skyddsjakt framgår av bilaga 4 till viltförvaltnings- förordningen. Paragrafen motsvarar delar av 23 § jaktlagen. Över- vägandena finns i avsnitt 6.6.
De viltarter som tidigare framgick av 23 § jaktlagen har flyttats till förordningsnivå. Ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om skyddsjakt och om exempelvis vilka arter som omfattas av para- grafen finns i 4 kap. 14 § viltförvaltningslagen. Ett bemyndigande för regeringen att föreskriva om inskränkningar av jakträttshavarens rätt att behålla vilt som dödats finns i 3 kap. 13 § viltförvaltningslagen.
Av första stycket 1–3 framgår de platser som sådan skyddsjakt får genomföras på. Med bostad avses en bostad i bred bemärkelse. Det betyder att även t.ex. fritidshus omfattas av paragrafen. Jakten begrän- sas heller inte till insidan av bostad. Även jakt under bostaden och på bostadens tak omfattas av paragrafen. På samma sätt behöver den som har en trädgård nödvändigtvis inte bo på platsen där trädgården är belägen. Det räcker att vederbörande har en trädgård, exempelvis en kolonilott.
Med gård avses dels själva bostadshuset, dels gårdsplanen och de byggnader som traditionellt ramar in gården och gårdsplanen. Det kan då exempelvis röra sig om lador, lidren och hönshus som ligger i anslutning till bostadshuset. Utanför detta område får dock jakten inte genomföras med stöd av paragrafen. Det är således inte möjligt att genomföra jakt på all mark som tillhör gårdens areal, exempelvis omkringliggande gärden och skogsmarker.
Av andra stycket framgår att skyddsjakt endast får genomföras i den utsträckning det anges i föreskrifter som regeringen bestämmer. Bilagan 4 del b till viltförvaltningsförordningen reglerar jakttider och
379
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
kriterier för skyddsjakt på de olika arterna som omfattas av bestämmel- sen om skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde.
11 § Skyddsjakt på enskilds initiativ på stora rovdjur för att skydda tam- djur eller vilt i hägn får genomföras på någon annans jaktområde om för- utsättningarna för sådan jakt är uppfyllda. Åtgärder för att skrämma bort sådana stora rovdjur får också genomföras på någon annans jaktområde.
Paragrafen innehåller den övergripande regleringen om att skyddsjakt på enskilds initiativ på stora rovdjur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn får genomföras på någon annans jaktområde om förutsättning- arna för sådan jakt är uppfyllda. Paragrafen behandlar även skrämsel av stora rovdjur på någon annans jaktområde. De närmare förutsätt- ningarna för att kunna genomföra skyddsjakt med stöd av paragrafen framgår av 4 kap. 7 och 8 §§ viltförvaltningsförordningen.
Bemyndiganden
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om jakt på sådant annat allmänt vatten och sådana klippor och öar som avses i 4 § andra stycket eller i enskilda fall besluta om villkor för sådan jakt.
Paragrafen innehåller regeringens bemyndigande att meddela före- skrifter m.m. kopplat till jakt på sådant annat allmänt vatten m.m. som avses i 3 kap. 4 § andra stycket. Den motsvarar 12 § tredje stycket jaktlagen enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32).
13 § Regeringen får meddela föreskrifter om inskränkning av jakträtts- havarens rätt till vilt vid skyddsjakt på enskilds initiativ som avses i 10 §.
Paragrafen innehåller regeringens bemyndigande att meddela före- skrifter om inskränkning av jakträttshavarens rätt till vilt vid skydds- jakt på enskilt initiativ som avses i 3 kap. 10 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.
14 § Regeringen får meddela föreskrifter om att jakt på björn, varg, järv, lodjur eller sälar får genomföras på någon annans jaktområde.
380
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller regeringens bemyndigande att meddela före- skrifter om att genomföra jakt på vissa arter på annans jaktområde. Den motsvarar 23 § andra stycket jaktlagen.
4 kap. Jakten och begränsningar av jakten
1 § Jakt får genomföras som
–allmän jakt,
–populationsreglerande jakt,
–skyddsjakt,
–forskningsjakt,
–jakt av naturvårdsskäl,
–eftersök,
–jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning, eller
–jakt som innebär att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivning av djurskyddsskäl
enligt denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Paragrafen reglerar vilka olika former av jakt som får genomföras och att sådan jakt regleras närmare i lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det omfattar även föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Överväganden finns i avsnitt 7.3.
I paragrafen används termer från definitionerna för jakt och olika former av jakt i 1 kap. viltförvaltningslagen. Termerna och definitio- nerna förtydligar och förenklar regleringen. De olika jaktformerna är inte överlappande.
2 § För viss populationsreglerande jakt krävs en jaktledare enligt före- skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av denna lag. Om sådan jakt genomförs av en ensam jägare anses denne vara jaktledaren.
Jaktledaren ska ansvara för att organisera jakten samt för att hålla sig uppdaterad om och informera jaktdeltagarna om tilldelning och säkerhet. Jaktledaren tar inte över den enskilde jägarens ansvar för att följa denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Paragrafen reglerar att jaktledare kan krävas för viss populations- reglerande jakt och vad jaktledarens ansvar är på övergripande nivå. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.
Av första stycket framgår att för viss populationsreglerande jakt krävs en jaktledare enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen och att om sådan jakt genomförs av en ensam jägare
381
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
anses denne vara jaktledaren. Det finns behov av att organisera och koordinera viss populationsreglerande jakt och att se till att den blir säker när den genomförs av flera tillsammans. Det är bakgrunden till kraven på jaktledare. T.ex. krävs en jaktledare vid det som motsvarar populationsreglerande jakt på älg, kronhjort och stora rovdjur. Det är jakt som ofta genomförs av flera jägare tillsammans.
Av andra stycket framgår att jaktledaren ska ansvara för att organi- sera jakten samt för att hålla sig uppdaterad om och informera jakt- deltagarna om tilldelning och säkerhet. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter eller besluta om när det krävs en jaktledare och jaktledarens ansvar. En viktig begränsning är att jaktledaren inte tar över den enskilde jäga- rens ansvar för att följa lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Älgförvaltningsområden och älgförvaltningsplaner
3 § I ett län där det förekommer älg ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om att inrätta älgförvaltningsområden. Ett älgförvalt- ningsområde ska omfatta en i huvudsak egen älgpopulation och ska så långt det är möjligt vara sammanhängande.
För ett älgförvaltningsområde ska den myndighet som regeringen be- stämmer inrätta en älgförvaltningsgrupp för frågor om inriktning och samråd.
Älgförvaltningsgruppen ska upprätta en älgförvaltningsplan för området som ska innehålla mål för älgförvaltningen. Den myndighet som regeringen bestämmer prövar om älgförvaltningsplanen kan godkännas.
Paragrafen reglerar inrättandet av älgförvaltningsområden och älg- förvaltningsgrupper. Den reglerar också älgförvaltningsplaner. Para- grafen motsvarar 3 c § första stycket och 3 d § första stycket jaktför- ordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Första stycket motsvarar 3 c § första stycket jaktförordningen. Den myndighet som regeringen bestämmer ska inrätta älgförvaltnings- områden i län där det förekommer älg. En ändring i förhållande till jaktförordningen är att områdena också så långt det är möjligt ska vara sammanhängande. Det kravet framgår av Naturvårdsverkets före- skrifter och det konkretiserar ett sätt att se till att en älgpopulation inte splittras upp på flera olika älgförvaltningsområden. Kravet inne- bär att ett älgförvaltningsområde i princip inte får vara uppdelat i olika helt separata delområden där ett annat älgförvaltningsområde
382
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
ligger emellan. Den slutliga bedömningen om utformningen av älg- förvaltningsområdena får göras av den beslutande myndigheten, som i dag är länsstyrelsen, utifrån bestämmelserna i förordningen och före- skrifter.
Andra och tredje stycket motsvarar 3 d § första stycket jaktförord- ningen. I stället för länsstyrelsen anges den myndighet som regeringen bestämmer eftersom det är en reglering på lagnivå. Det regleras också att älgförvaltningsgruppen inrättas för frågor om inriktning och sam- råd inom älgförvaltningen. Vidare regleras det att älgförvaltnings- planen ska innehålla mål för älgförvaltningen inom älgförvaltnings- området, vilket är det som är styrande inom planen.
Populationsreglerande jakt på älg och områden för älgjakt
4 § Populationsreglerande jakt på älg får genomföras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen inom områden som länsstyrelsen har registrerat som älgskötselområden eller tilldelningsområden för älgjakt.
Paragrafen reglerar att populationsreglerande jakt på älg får genom- föras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen inom älgskötselområden eller tilldelningsområden för älgjakt som länsstyrelsen har registrerat. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Paragrafen motsvarar 33 § första stycket jaktlagen. Båda jaktfor- merna benämns med termen populationsreglerade jakt i enlighet med definitionen i 1 kap. viltförvaltningslagen. Termen motsvarar i stort det som tidigare benämndes licensjakt. Formuleringarna att jakten får ske med eller utan licens har ersatts med att jakten får genom- föras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen. Det stämmer överens med definitionen av populationsreglerande jakt som anger att sådan jakt får genomföras efter särskilt beslut. Frågan regleras vidare i vilt- förvaltningsförordningen. När det gäller skötselområden sker jakten i enlighet med skötselplanen efter att den har fastställts av länssty- relsen. Termen tilldelningsområde används i stället för licensområde. I de områdena beslutar länsstyrelsen om tilldelning för den popula- tionsreglerande jakten på älg.
Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket jaktlagen reglerar att utanför områden som omfattas av 33 § första stycket får jakt på älg avse endast älgkalv. Denna form av jakt görs om till allmän jakt på älg-
383
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
kalv utanför registrerade områden och regleras på förordningsnivå efter bemyndigande.
5 § Ett älgskötselområde ska vara lämpat för älgjakt och vara av sådan storlek att det medger en avskjutning av vuxna älgar av den omfattning som regeringen bestämmer. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett om- råde som älgskötselområde om området inte uppfyller kraven. Länsstyrel- sen får besluta att avregistrera ett område som inte uppfyller kraven, eller om förvaltningen inte genomförs i enlighet med denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.
Paragrafen anger vad som krävs för att ett område ska kunna regi- streras som älgskötselområde. Den reglerar också i vilka fall länssty- relsen får vägra att registrera eller får avregistrera ett älgskötselområde. Paragrafen motsvarar 33 § tredje stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Den enda ändring som görs jämfört med bestämmelsen i jaktlagen är att det är regeringen som bestämmer vilken avskjutning av vuxna älgar som ett älgskötselområde ska medge.
6 § Ett tilldelningsområde för älgjakt ska vara av sådan storlek och be- skaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som tilldelningsområde eller besluta om avregistrering, om områdets beskaffenhet inte medger en avskjutning av minst en älgkalv om året.
Paragrafen anger vad som krävs för att ett område ska kunna registre- ras som tilldelningsområde för älgjakt. Den reglerar också i vilka fall länsstyrelsen får vägra att registrera eller avregistrera ett tilldelnings- område. Paragrafen motsvarar 33 § andra stycket jaktlagen. Över- vägandena finns i avsnitt 7.5.
Paragrafen ändras jämfört med jaktlagen endast på det sättet att termen tilldelningsområde för älgjakt används i stället för licens- område för älgjakt. Förändringen har samband med att termen licens- jakt tas bort.
384
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Populationsreglerande jakt på kronhjort och områden för kronhjortsjakt
7 § Populationsreglerande jakt på kronhjort får genomföras efter ett sär- skilt beslut av länsstyrelsen inom områden som länsstyrelsen har registrerat som kronhjortsskötselområden.
Paragrafen reglerar att populationsreglerande jakt på kronhjort får genomföras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen inom kronhjorts- skötselområden som länsstyrelsen har registrerat. Paragrafen motsva- rar delar av 4 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Jaktformen i paragrafen benämns populationsreglerade jakt i en- lighet med definitionen i 1 kap. viltförvaltningslagen. Termen mot- svarar i stort det som tidigare benämndes licensjakt. Formuleringen att jakten får ske utan licens har ersatts med att jakten får genom- föras efter ett särskilt beslut av länsstyrelsen. Det stämmer överens med definitionen att populationsreglerande jakt som anger att sådan jakt får genomföras efter särskilt beslut. När det gäller skötselområden genomförs jakten i enlighet med skötselplanen efter att den har fast- ställts av länsstyrelsen.
8 § Ett kronhjortsskötselområde ska ha sådan storlek och arrondering att det medger förvaltning av en i huvudsak egen kronhjortspopulation. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som kronhjortsskötsel- område eller besluta om avregistrering, om området inte uppfyller dessa krav.
Paragrafen anger vad som krävs för att ett område ska kunna registre- ras som kronhjortsskötselområde. Den reglerar också i vilka fall läns- styrelsen får vägra att registrera eller avregistrera ett kronhjortssköt- selområde. Paragrafen motsvarar delar av 4 § jaktförordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 7.5.
Paragrafen har samma struktur som 5 § som avser älgskötsel- områden. Kraven på kronhjortsskötselområden har inte ändrats.
9 § I Skåne län gäller, i stället för 7 §, att populationsreglerande jakt på kronhjort får genomföras efter ansökan och ett beslut av länsstyrelsen inom ett tilldelningsområde för kronhjortsjakt. Tilldelningsområdet ska vara beläget inom ett kronhjortsområde som länsstyrelsen har inrättat för att förvalta den ursprungliga svenska underarten av kronhjort.
385
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen reglerar vad som gäller för populationsreglerande jakt på kronhjort i Skåne län i stället för 7 §. Den motsvarar delar av 4 § jakt- förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Termen populationsreglerande jakt används i stället för formu- leringen jakt under särskild jakttid efter licens. Populationsreglerande jakt på kronhjort i Skåne län får genomföras efter ansökan och ett beslut av länsstyrelsen inom tilldelningsområden för kronhjortsjakt. Ytterligare ett krav är att tilldelningsområdet ligger inom ett kron- hjortsområde som länsstyrelsen har inrättat. Orsaken till att förvalt- ningen av kronhjort sker på ett annat sätt i Skåne län jämfört med i övriga delar av landet är att förvalta den ursprungliga svenska under- arten av kronhjort.
Rovdjursförvaltningsområden och miniminivåer
10 § Det ska finnas rovdjursförvaltningsområden för förvaltningen av stora rovdjur. De län som regeringen bestämmer ingår i de olika rovdjurs- förvaltningsområdena.
Paragrafen reglerar att landet delas in i rovdjursförvaltningsområden. Den baseras på 2 § i förordningen om förvaltning av björn, järv, varg, lo och kungsörn. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Den närmare indelningen av län i de olika rovdjursförvaltnings- områdena regleras i viltförvaltningsförordningen. Rovdjursförvalt- ningsområdena och miniminivåerna är grundläggande inom rovdjurs- förvaltningen och påverkar t.ex. beslut om populationsreglerande jakt på stora rovdjur.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska fastställa minimi- nivåer för de stora rovdjursarter som regeringen bestämmer för varje rov- djursförvaltningsområde och om regeringen bestämmer det för länen inom rovdjursförvaltningsområdena.
Miniminivåerna ska fastställas inom ramen för de nationella målen för respektive art, så att det nationella referensvärdet i fråga om populations- storlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art inte underskrids och med beaktande av arternas naturliga utbredningsområden.
Fördelningen av miniminivåer för respektive art ska ses över minst en gång vart sjätte år.
386
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar uppgifterna att fastställa och se över minimi- nivåerna. Den motsvarar 5 och 6 §§ i förordningen om förvaltning av björn, järv, varg, lo och kungsörn. Rovdjursförvaltningsområdena och miniminivåerna är grundläggande inom rovdjursförvaltningen och påverkar t.ex. beslut om populationsreglerande jakt på stora rov- djur. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Första stycket motsvarar 5 § första stycket om att miniminivåer ska fastställas av den myndighet och för de arter av stora rovdjur som regeringen bestämmer. Regleringen kompletteras av reglering i viltförvaltningsförordningen som rör vilken myndighet som ska fastställa miniminivåer, vilka arter av stora rovdjur som ska ha mini- minivåer och på vilken geografisk nivå.
Andra stycket motsvarar 5 § andra stycket om hur miniminivåerna ska fastställas. Stycket kompletteras med formuleringen att minimi- nivåerna ska fastställas så att det nationella referensvärdet i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art inte underskrids. Det är det nationella referensvärdet i fråga om popu- lationsstorlek som rapporteras till EU-kommissionen vart sjätte år enligt art. 17 i art- och habitatdirektivet som avses.
Tredje stycket motsvarar 6 § om översyn av miniminivåer. En över- syn ska göras minst vart sjätte år i stället för vart femte år. Det stäm- mer överens med artikel 17-rapporteringen till EU-kommissionen enligt art- och habitatdirektivet som ska göras vart sjätte år. Det är fördelningen av miniminivåer för respektive art som ska ses över minst vart sjätte år. Översynen av miniminivåerna behöver alltså inte ske samtidigt för samtliga arter även om det finns fördelar att hålla ihop processerna. Om miniminivåerna för en art har ändrats tidigare än för andra arter kan de kommande översynerna ske vid olika tidpunk- ter för de olika arterna om det bedöms som mer ändamålsenligt.
Jakt i Sveriges ekonomiska zon
12 § I Sveriges ekonomiska zon får endast jakt på sälar genomföras.
Paragrafen reglerar att endast sälar får jagas i Sveriges ekonomiska zon. Den motsvarar förslaget på 12 a § jaktlagen i delbetänkandet SOU 2025:32 om att möjliggöra jakt i den ekonomiska zonen. Det andra stycket från förslaget i delbetänkandet regleras i 3 kap. 5 § vilt- förvaltningslagen.
387
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Förbud mot jakt på valar på det fria havet
13 § Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon.
Paragrafen innehåller ett förbud mot jakt på valar på det fria havet från svenskt fartyg eller luftfartyg. Förbudet mot att jaga val har till- kommit för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt valfångst- konventionen. Paragrafen motsvarar 9 a § jaktförordningen. En följd av att paragrafen placeras i viltförvaltningslagen är att bemyndigan- det som finns i 29 a § jaktlagen inte längre behövs.
Bemyndiganden
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om
1.tider och jaktmetoder för allmän jakt,
2.skyddsjakt,
3.populationsreglerande jakt,
4.jaktledare vid populationsreglerande jakt enligt 2 §, och
5.jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning.
Föreskrifter om allmän jakt på älg enligt första stycket 1 får inte avse områden som länsstyrelsen har registrerat för älgjakt och enbart avse jakt på älgkalv.
Paragrafen innehåller bemyndigande att meddela föreskrifter om tider för allmän jakt, om skyddsjakt, om populationsreglerande jakt, om jaktledare vid populationsreglerande jakt och om jakt i vilthägn eller liknande anläggning. Bemyndigandet motsvarar 29 § 1–3 jakt- lagen. Bemyndigandet från 29 § 4 jaktlagen regleras i 5 kap. 10 § vilt- förvaltningslagen. Den fjärde punkten om jaktledare är ny. Den femte punkten om jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning är också ny. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Första stycket 1 reglerar bemyndigande att meddela föreskrifter om tider och jaktmetoder för allmän jakt. Tiden för allmän jakt kan skilja sig för olika delar av landet, för olika viltarter och för olika slags djur inom samma art, t.ex. handjur, hondjur och ungdjur. Tiden kan också avse allmän jakt som innebär ingrepp i vilts bon eller att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Motsvarande punkt i 29 § jaktlagen har också använts för att meddela föreskrifter om tider för skydds-
388
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
jakt på enskilds initiativ, men sådana föreskrifter kan numera meddelas med stöd av andra punkten som är bredare än 29 § 3 jaktlagen.
Första stycket 2 och 3 ändras jämfört med motsvarande punkter i jaktlagen genom att termerna skyddsjakt och populationsreglerande jakt används. Innebörden av termerna framgår av definitionerna i
1 kap. viltförvaltningslagen. Till skillnad från 29 § jaktlagen får före- skrifterna avse jakten som sådan och inte bara tillstånd till sådan jakt. Termen licensjakt har ersatts med den beskrivande termen popula- tionsreglerande jakt.
Första stycket 4 möjliggör föreskrifter om jaktledare vid popula- tionsreglerande jakt enligt 2 §. Föreskrifterna kan t.ex. avse vid vilken sorts jakt det krävs jaktledare och också vad jaktledarens ansvar ska vara på en mer detaljerad nivå. Av 2 § framgår att jaktledaren på över- gripande nivå ansvarar för att organisera jakten och för att hålla sig uppdaterad om och informera de som deltar i jakten om tilldelning och säkerhet. En viktig begränsning är att jaktledaren inte tar över den enskilde jägarens ansvar för att följa lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det framgår också av 2 §.
Första stycket 5 möjliggör föreskrifter om jakt på vilt i hägn eller liknande anläggning. Punkten möjliggör också föreskrifter om att ta fåglars ägg i vilthägn eller liknande anläggning. I dag bör 29 § 1 jaktlagen ha använts för att meddela sådana föreskrifter. Det gäller framför allt 8 § jaktförordningen.
Andra stycket motsvarar 33 § fjärde stycket jaktlagen och reglerar att allmän jakt på älg inte får avse områden som länsstyrelsen har regi- strerat för älgjakt och enbart avse älgkalv. Denna jakt räknas som allmän jakt vilket skiljer sig från regleringen i jaktlagstiftningen. Änd- ringen beror på definitionerna av populationsreglerande jakt och all- män jakt. I sak innebär det inte någon förändring. Stycket innebär en begränsning för ändringar kring allmän jakt på älg. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.5.1.
15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om
1.älgförvaltningsområden, älgförvaltningsgrupper, älgskötselområden och tilldelningsområden för älgjakt,
2.kronhjortsskötselområden, kronhjortsområden och tilldelnings- områden för kronhjortsjakt, samt
3.avgift för registrering av älgskötselområden och tilldelningsområden för älgjakt.
389
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen innehåller bemyndigande att meddela ytterligare föreskrif- ter om olika områden för jakt på älg och kronhjort och älgförvalt- ningsgrupper. Den möjliggör också föreskrifter om avgift för regi- strering av älgskötselområden och tilldelningsområden för älgjakt. Ett motsvarande bemyndigande återfinns när det gäller älgskötsel- områden i 33 § sjätte stycket jaktlagen. Motsvarande bemyndigande till Naturvårdsverket att meddela föreskrifter finns i 7 § jaktförord- ningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
16 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om miniminivåer enligt 11 §.
Paragrafen innehåller ett nytt bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om miniminivåer. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
I 11 § finns den grundläggande regleringen om miniminivåer. Bemyndigandet möjliggör ytterligare föreskrifter om miniminivåer. De kan bl.a. avse vilka förslag på miniminivåer som ska lämnas, vilken myndighet som ska fastställa miniminivåer för vilka arter och när miniminivåer underskrids.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att jakt med skjutvapen på vissa viltarter endast får ge- nomföras under vissa tider av dygnet och då under vissa förutsättningar.
Paragrafen innehåller bemyndigande att meddela föreskrifter om att jakt med skjutvapen får ske endast under vissa tider av dygnet. Den motsvarar 30 § tredje stycket jaktlagen.
Det förtydligas att föreskrifterna även får ange vissa förutsätt- ningar för jakt med skjutvapen. Exempel på föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandet är förbud att nattetid jaga vissa viltarter och undantag från förbudet. Föreskrifter kan också innebära att jakt under vissa timmar endast får genomföras som smyg- jakt eller vaktjakt.
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
1.vilt som har dödats eller påskjutits under jakt,
2.vilt som har skadats under jakt,
3.jaktresultat efter populationsreglerande jakt på älg och kronhjort,
och
4.fågelbon samt ägg eller fågelungar som har flyttats.
390
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller bemyndigande att meddela föreskrifter om an- mälningsskyldighet och motsvarar delar av 26 § jaktlagen med tillägg som föreslås i delbetänkandet (SOU 2025:32). Det rör föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om vilt som har påskjutits vid jakt och vilt som har skadats vid jakt och även fågelbon samt ägg eller fågelungar som har flyttats. I punkten 3 framgår att föreskrifterna även kan avse jaktresultat efter populationsreglerande jakt på älg och kronhjort. Ett jaktresultat kan också vara att inget vilt dödades under jakten.
5 kap. Användning av jaktmedel, motordrivna fortskaffningsmedel och hundar vid jakt
1 § Endast de vapen och jaktmedel i övrigt som är tillåtna enligt denna lag eller beslut som har meddelats med stöd av lagen får användas vid jakt.
Av paragrafen framgår att endast de vapen och jaktmedel i övrigt som är tillåtna enligt lagen eller beslut som meddelats med stöd av lagen får användas vid jakten. Den motsvarar 30 § första stycket jaktlagen. Bestämmelsen innebär att andra jaktmedel än sådana som är uppräk- nade i viltförvaltningslagen, viltförvaltningsförordningen eller före- skrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen inte får användas vid jakt. Naturvårdsdirektivens bestämmelser om förbud mot att använda vissa jaktmedel vid jakt efter vissa viltarter är genomförda genom vad som föreskrivs i 6 kap. 3 § och bilaga 5 viltförvaltnings- förordningen.
2 § Det är inte tillåtet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångstredskap eller med vapen som kan användas för jakt utan jakträtts- havarens medgivande.
Förbudet i första stycket gäller inte
1.på vägar som är upplåtna för allmänheten,
2.om det är nödvändigt för att nå det egna jaktområdet, eller
3.om det sker i lovliga ärenden.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när det är förbjudet och när det är tillåtet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångst- redskap eller med vapen som kan användas för jakt. Den motsvarar 35 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
391
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Av första stycket framgår att det som huvudregel är förbjudet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångstredskap eller med vapen som kan användas för jakt utan jakträttshavarens medgivande. Jaktlagens skrivning om att ”ta vägen över” andras jaktområde har ändrats till att ”befinna sig”. Ändringen utgör ingen skillnad i sak men förtydligar att det räcker med att befinna sig, även kortvarigt, på någon annans jaktområde för att bestämmelse ska vara tillämplig.
Av andra stycket punkterna 1–3 framgår de situationer då det, med undantag från när ett medgivande har lämnats från jakträttshavaren, är tillåtet att befinna sig på någon annans jaktområde med fångstred- skap eller med vapen som kan användas för jakt. Av stycket framgår att det är tillåtet att röra sig på annans jaktområde med vapen eller fångstredskap om det sker på vägar som är upplåtna för allmänheten, om det är nödvändigt för att nå det egna jaktområdet eller om det sker i lovliga ärenden. Termen lovliga ärenden är tänkt att fånga upp situationer som är svåra att förutse i förväg. Exempel på uppenbart lovliga ärende är de åtgärder som genomförs med stöd av bestäm- melser i 2 och 6 kapitlet viltförvaltningslagen som rör eftersök och skyddsjakt.
Regleringen i 35 § jaktlagen om att hund som medförs ska hållas kopplad har tagits bort. Vid vissa lovliga ärenden, exempelvis efter- sök och skyddsjakt kan hunden inte hållas kopplad. I stället får 16 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter fånga upp de situationer där någon har lovliga ärenden men inte rätt enligt jakt- lagen att ha hunden lös.
3 § Jakt får inte genomföras från eller med hjälp av motordrivna fort- skaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar.
Paragrafen innehåller ett förbud mot att genomföra jakt från eller med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motor- drivna anordningar. Paragrafen motsvarar 31 § jaktlagen. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.7.1.
Förbudet gäller förfaranden som har betydelse för jaktens förlopp och där motordrivna fortskaffningsmedel eller motordrivna anord- ningar används under själva jakten. Det finns däremot inte några hinder mot att använda motordrivna fortskaffningsmedel före och efter jakten eller under avbrott i jakten. Motordrivna fortskaffnings- medel har samma innebörd som i 2 § lagen (2001:559) om vägtrafik-
392
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
definitioner. Motordrivna anordningar omfattar exempelvis drönare men även motorsågar vars buller kan användas för att avleda viltets uppmärksamhet.
4 § Jakt med hund som förföljer vilt får inte genomföras så att drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde.
Paragrafen innehåller ett förbud mot jakt med hund när hunden för- följer vilt så att drevet huvudsakligen går på någon annans jaktområde. Den motsvarar 32 § jaktlagen. Paragrafen är ändrad i relation till 32 § jaktlagen på så vis att ordet ”förutses” har tagits bort och att det som förbjuds är att hunden faktiskt huvudsakligen driver på någon annans jaktområde. Tidigare var förbudet att det kunde förutses att drevet huvudsakligen skulle gå på någon annans jaktområde.
5 § Ytterligare bestämmelser om tillsyn över hundar i marker där det finns vilt, finns i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.
Paragrafen innehåller en upplysning om att ytterligare bestämmel- ser om tillsyn över hundar i marker där det finns vilt, finns i lagen om tillsyn över hundar och katter.
Bemyndiganden
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om
1.vilka vapen och andra jaktmedel som får och inte får användas vid
jakt,
2.att fångstredskap ska vara av godkänd typ och att avgift ska betalas för den prövning som behövs för sådant typgodkännande, samt
3.tillstånd och andra villkor för att använda vapen, fångstredskap och andra jaktmedel.
Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i fråga om vapen, andra jaktmedel och fångstredskap. Paragrafen motsva- rar delar av 30 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
393
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om jaktmetoder och om vilka jaktmetoder som inte får an- vändas vid jakt.
Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om jakt- metoder och om förbud mot jaktmetoder. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
Bemyndigandet används bl.a. för att reglera användandet av åtel vid jakt på stora rovdjur samt för de begränsningar i jaktmetoder som följer av bilaga 5 viltförvaltningsförordningen.
8 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att använda trans- portmedel vid jakt samt om undantag från förbudet i 3 § om att jakt inte får genomföras från eller med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar.
Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp sär- skilda villkor för att medföra skjutvapen vid färd med motordrivna fortskaff- ningsmedel.
Paragrafen innehåller regeringens bemyndigande att föreskriva om användandet av transportmedel och motordrivna anordningar vid jakt samt föreskriva om hur skjutvapen får medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel. Paragrafen motsvarar 31 § andra och tredje stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.1.
Första stycket innehåller regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om förbudet mot att använda transportmedel vid jakt samt om undantag från förbudet i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen om att jakt inte får genomföras från eller med hjälp av motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar. Det finns vissa tillfällen då motordrivna fortskaffningsmedel är nödvändiga för att genomföra jakt på ett effektivt sätt, exempelvis olika typer av skyddsjakt.
Andra stycket innehåller regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för att medföra skjutvapen vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.
394
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
9 § Ytterligare bestämmelser om transport av skjutvapen finns i vapen- lagen (1996:67).
Paragrafen innehåller en upplysning om att ytterligare bestämmel- ser om transport av skjutvapen finns i vapenlagen.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att hund ska finnas tillgänglig vid jakt för att kunna spåra upp skadat vilt.
Paragrafen innehåller regeringen bemyndigande att föreskriva om att hund ska finnas tillgänglig vid jakt för att kunna spåra upp skadat vilt. Den motsvarar 29 § 4 jaktlagen.
6 kap. Jakt och avlivning av allmänintresse och vilt som tillfaller staten
Eftersök vid viltolycka
1 § Om ett vilt har varit inblandat i en sammanstötning med ett motor- fordon eller med ett spårbundet fordon, får den myndighet som regeringen bestämmer genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras.
Åtgärderna får genomföras på någon annans jaktområde. Den ansvariga myndigheten får även ge någon annan i uppdrag att genomföra åtgärderna.
Paragrafen reglerar befogenheter vid eftersök vid viltolycka i trafi- ken. Paragrafen motsvarar 26 a § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.
Av första stycket framgår att den myndighet som regeringen be- stämmer vid en viltolycka får genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras. Av definitionen av eftersök framgår att eftersök räknas som jakt. I stället för Polis- myndigheten anges att den myndighet som regeringen bestämmer får genomföra eftersök vid viltolycka. En befogenhet införs som inne- bär att myndigheten utöver att genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp och dödas, även får genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna hanteras. Befogen- heten underlättar hanteringen av dödat vilt vid eftersök vid viltolycka. Dödat vilt tillfaller enligt huvudregeln jakträttshavaren. Om det t.ex. inte går att få tag på jakträttshavaren eller denne har svårt att eller inte vill behöva hantera det dödade viltet kan myndigheten genom-
395
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
föra de åtgärder som behövs för en annan hantering. Det omfattar även att viltet kan tillfalla någon annan än jakträttshavaren.
Av andra stycket framgår att myndigheten vid ett eftersök vid viltolycka får genomföra åtgärder även på någon annans jaktområde. Det framgår också att myndigheten får ge någon annan i uppdrag att genomföra åtgärderna. Det avser samtliga åtgärder enligt para- grafen och med samma befogenheter som myndigheten. Eftersöks- jägare brukar få denna sorts uppdrag.
Myndighets rätt att avliva vilt och avlivning av djurskyddsskäl
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer får genomföra de åtgär- der som behövs för att avliva vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan lämplig lösning som myndigheten eller någon annan kan genomföra.
Den myndighet som regeringen bestämmer får av djurskyddsskäl av- liva moderlösa årsungar av de viltarter och under de förutsättningar som regeringen bestämmer.
Åtgärder enligt första eller andra stycket får genomföras på någon annans jaktområde. Den ansvariga myndigheten får genomföra de åtgärder som be- hövs för att hantera vilt som har avlivats. Den ansvariga myndigheten får även ge någon annan i uppdrag att genomföra åtgärderna.
Paragrafen reglerar myndighets rätt att avliva vilt i vissa situationer. Den motsvarar 9 § första stycket jaktlagen och 30 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.1.
Paragrafens första stycke motsvarar 9 § första stycket jaktlagen om rätt att avliva av vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säkerhet. I dag har Polismyndig- heten det ansvaret. I stycket anges i stället den myndighet som reger- ingen bestämmer. Det förtydligas att myndigheten får genomföra de åtgärder som behövs för att avliva vilt i de aktuella situationerna. Det kan t.ex. omfatta att söka efter, spåra eller förfölja viltet för att avliva det. Sådana åtgärder räknas inte som jakt eftersom de inte räknas upp i definitionen av jakt. Det förtydligas vidare att myndig- heten har möjlighet att genomföra lämpliga åtgärder som är mindre långtgående än att avliva viltet. Det kan t.ex. vara att skrämma bort vilt som orsakar avsevärd skada.
Andra stycket motsvarar 30 § jaktförordningen om myndighets rätt att avliva moderlösa årsungar av vissa viltarter av djurskyddsskäl. I dag har Polismyndigheten det ansvaret. I stycket anges i stället den
396
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
myndighet som regeringen bestämmer. Stycket innebär att den över- gripande regleringen av myndighetens rätt att avliva moderlösa års- ungar av vissa viltarter av djurskyddsskäl flyttas ihop med övrig re- glering av myndighets rätt att avliva vilt i lagen. Det förtydligar att avlivning av moderlösa årsungar får ske på någon annans jaktområde och att myndigheten får hantera sådant avlivat vilt. Vilka viltarter som omfattas av regleringen anges även fortsatt på förordningsnivå, vilket behåller flexibiliteten. Möjligheten att fånga in moderlösa års- ungar av vissa arter tas bort som ett uttryckligt alternativ. Det kan vara mindre lämpligt att fånga in vilt och sätta det i t.ex. djurparker eller vilthägn.
Av tredje stycket framgår att åtgärder enligt första eller andra stycket, så som avlivning och skrämsel, även får genomföras på någon annans jaktområde. En befogenhet införs som innebär att den an- svariga myndigheten får genomföra de åtgärder som behövs för att hantera vilt som har avlivats. Befogenheten underlättar hanteringen av viltet. Avlivat vilt tillfaller enligt huvudregeln jakträttshavaren. Om det t.ex. inte går att få tag på jakträttshavaren eller denne har svårt att eller inte vill behöva hantera det avlivade viltet får myndig- heten genomföra de åtgärder som behövs för en annan hantering. Det omfattar även att viltet kan tillfalla någon annan än jakträtts- havaren.
Det förtydligas också att den ansvariga myndigheten får ge någon annan i uppdrag att genomföra åtgärderna. Det avser samtliga åtgär- der enligt bestämmelsen. Formuleringen ersätter den tidigare formu- leringen om att Polismyndigheten får låta avliva viltet. Vissa språkliga justeringar görs också. Exempelvis ersätter lämplig lösning formuler- ingen tillfredställande lösning. Den nya formuleringen stämmer över- ens med naturvårdsdirektiven som är skälet till att formuleringen finns i bestämmelsen.
3 § Om ett frilevande vilt påträffas i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får var och en avliva viltet även om det är fredat eller om det avlivas på någon annans jaktområde.
Om ett frilevande vilt kan antas vara i ett sådant tillstånd att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får jakträttshavaren genomföra de åtgärder som behövs för att söka efter, spåra eller förfölja viltet trots bestämmelsen om fredning.
397
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen motsvarar den i delbetänkandet (SOU 2025:32) före- slagna 9 a § jaktlagen om avlivning av djurskyddsskäl och om jakt- rättshavarens rätt att söka efter, spåra eller förfölja vilt inför avlivande av djurskyddsskäl. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.2.
Avlivande enligt första stycket räknas inte som jakt enligt defini- tionen av avlivning. Då gäller inte samma krav som vid jakt på jakt- medel. Viltet får avlivas av var och en även om det är fredat eller om det avlivas på någon annans jaktområde.
Att en jakträttshavare söker efter, spårar eller förföljer vilt inför av- livning av djurskyddsskäl enligt andra stycket räknas som jakt enligt definitionen av jakt. När jakträttshavaren har kommit fram till viltet får en förnyad bedömning göras av vilket tillstånd viltet är i enligt första stycket och viltet får då avlivas om kriterierna för det är uppfyllda.
Den fasen räknas inte som jakt utan som avlivning. Av andra stycket framgår mot denna bakgrund att andra jaktmedel och metoder än annars är tillåtna när det behövs vid jakten. Det förtydligas genom for- muleringen att jakträttshavaren får genomföra de åtgärder som behövs.
Vilt som avlivas med stöd av paragrafen tillfaller jakträttshavaren enligt huvudregeln eller staten om det träffas av bestämmelsen om vilt som tillfaller staten. När det gäller statens vilt finns en särskild anmälningsskyldighet till Polismyndigheten i 10 kap. 7 § viltförvalt- ningsförordningen. Av 10 kap. 4 § viltförvaltningsförordningen fram- går att den som har avlivat älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin eller mufflonfår ska informera jakträttshavaren, ofta fastighetsägaren, för att möjliggöra att denne tar tillvara viltet som resurs.
Skyddsjakt på myndighets initiativ
4 § Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om skydds- jakt för att
1.begränsa betydande risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt till följd av en viltpopulations storlek,
2.begränsa risken för utbrott av en allmänfarlig djursjukdom,
3.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av en främ- mande viltart,
4.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av en hybrid mellan olika viltarter eller mellan vilt och tamdjur, eller
5.begränsa betydande skaderisker till följd av förekomsten av vilt som har rymt eller satts ut illegalt.
Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att skyddsjakt enligt första stycket får genomföras på någon annans jaktområde och att
398
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
vilt som dödas eller fångas eller ägg som tas vid sådan skyddsjakt ska till- falla någon annan än jakträttshavaren.
Skyddsjakt enligt första stycket får avse unionsrättsligt skyddade vilt- arter endast om det inte finns några andra lämpliga lösningar och skydds- jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
Paragrafen reglerar skyddsjakt på myndighets initiativ och motsvarar 7 och 8 §§ jaktlagen samt delar av 23 a och 25 §§ jaktförordningen. Det är skyddsjakt som den myndighet som regeringen bestämmer kan initiera av olika angelägna intressen. Övervägandena finns i av- snitt 7.10.
Uttrycken som används i bestämmelsen, ”betydande risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador” och ”betydande skaderisker”, innebär att det krävs mer för att motivera denna sorts skyddsjakt än för skyddsjakt efter ansökan eller på enskilds initiativ. Denna sorts skyddsjakt kan ske på någon annans jaktområde när det gäller samtliga viltarter och även utan jakträttshavarens samtycke. Skydds- jakten kan även omfatta ingrepp i vilts bon och att vilda fåglars ägg tas eller förstörs. Skyddsjakten är ett viktigt och starkt verktyg för myndigheterna i viltförvaltningen.
Enligt första stycket 1 får skyddsjakt på myndighets initiativ be- slutas för att begränsa betydande risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, som beror på ett viltbestånds storlek. Det motsvarar 7 § första stycket jaktlagen. Språket är justerat utan att någon förändring i sak är avsedd.
I första stycket 2 införs en ny möjlighet att besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa risken för utbrott av en all- mänfarlig djursjukdom. Regleringen kan tillämpas redan innan det finns ett misstänkt fall av en allmänfarlig djursjukdom, men då det ändå är befogat att begränsa risken för utbrott. Regleringen komplet- terar bestämmelserna i epizootilagen (1999:657) om att bl.a. före- bygga eller bekämpa allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Epizootilagen kan tillämpas först när det finns ett miss- tänkt fall av en allmänfarlig djursjukdom.
I första stycket 3 regleras möjligheten att besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ på främmande viltarter. Det motsvarar 8 § jaktlagen och 25 § jaktförordningen. Uttrycket främmande viltart används med den betydelse det har enligt definitionen i 1 kap. 21 §
399
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
viltförvaltningslagen. Det innebär att mufflonfår nu omfattas av re- gleringen till skillnad från regleringen i 25 § jaktförordningen. Före- komsten av dessa främmande viltarter kan omfattas av ett beslut om skyddsjakt om det innebär en betydande skaderisk. När det gäller invasiva främmande viltarter bör förekomsten av dem i regel inne- bära en betydande skaderisk. Vildsvin räknas inte som främmande vilt eftersom arten har återintroducerats och omfattas inte av bestäm- melsen, på samma sätt som tidigare.
I första stycket 4 införs en reglering som förtydligar möjligheten till skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa betydande skaderisker som beror på förekomsten av en hybrid mellan olika vilt- arter eller mellan vilt och tamdjur. Hybrider mellan vilt och tamdjur räknas som vilt eftersom de åtminstone delvis är vilt. Regleringen lik- nar den som gäller för främmande viltarter och hanterar liknande risker och även risken för fortsatt hybridisering som negativt kan påverka bevarandet av de inhemska viltarterna. Förekomsten av en hybrid bör ofta ses som en betydande skaderisk, t.ex. när det gäller hybrider mellan varg och hund eller hybridfalkar. I vissa fall behö- ver inte förekomsten av hybrider innebära betydande skaderisker som t.ex. när det gäller hybrider mellan skogshare och fälthare. Det är den beslutande myndigheten som får göra bedömningen om skaderisken. I första stycket 5 införs en ny reglering som möjliggör skyddsjakt på myndighets initiativ för att begränsa betydande skaderisker som be- ror på förekomsten av förrymt eller illegalt utsatt vilt. Regleringen begränsar samma sorts risker som skyldigheten att hålla vilt i vilt- hägn betryggande instängt och förbudet mot att sätta ut vilt i frihet. Tillämpningen av paragrafen förutsätter att det förrymda eller illegalt utsatta viltet kan identifieras och särskiljas från övrigt vilt i området. Det bör finnas en rimlig tidsgräns för hur länge bestämmelsen kan anses tillämplig. Bestämmelsen bör i regel endast gälla för det vilt som har rymt eller släppts ut illegalt och inte dess avkomma.
Paragrafens andra stycke motsvarar delar av 7 § andra stycket jakt- lagen. Det förtydligas att den myndighet som regeringen bestäm- mer får besluta att sådan skyddsjakt även får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt som dödas eller fångas eller ägg som tas vid skyddsjakten ska tillfalla någon annan än jakträttshavaren. Ytterligare reglering om villkoren för denna sorts beslut om skydds- jakt finns på förordningsnivå.
400
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafens tredje stycke motsvarar hänvisningen i 23 a § till 24 och 25 §§ jaktförordningen. Stycket innebär att samtliga kriterier för undantag enligt naturvårdsdirektivens skydd av arter kommer att gälla för skyddsjakt på myndighets initiativ på unionsrättsligt skyddade viltarter.
Bemyndiganden
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att vilt får
1.jagas för att märkas eller undersökas eller för att genomföra andra åtgärder i vetenskapligt syfte,
2.jagas för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer,
3.jagas för återinplantering eller återinförande av en viltart, och
4.fångas för att märkas eller undersökas eller för att genomföra andra åtgärder utifrån behov inom viltförvaltningen som ett led i att skydda eller bevara vilt.
Föreskrifter enligt första stycket får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Föreskrifterna får innebära att jakten kan genomföras på någon annans jaktområde och att vilt och ägg genom beslut tillfaller någon annan än jakt- rättshavaren.
Paragrafen avser bemyndigande att meddela föreskrifter om forsk- ningsjakt och jakt av naturvårdsskäl. Den motsvarar 24 § jaktlagen enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32) och delar av 29 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Paragrafens första stycke 1 motsvarar 24 § jaktlagen om bemyn- digande rörande jakt utifrån behov inom vetenskapen, dvs. forsk- ningsjakt.
De föreskrifter som kan meddelas med stöd av första stycket 2–4 är föreskrifter om jakt av naturvårdsskäl.
Paragrafens första stycke 2 motsvarar en del av bemyndigandet om skyddsjakt i 29 § jaktlagen. Det är delen som gäller föreskrifter om att vilt får jagas för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livs- miljöer. Bemyndigandet möjliggör för en reglering där sådan jakt är jakt av naturvårdsskäl i stället för att den räknas som skyddsjakt en- ligt 23 a § jaktförordningen.
Bestämmelsens första stycke 3 innebär ett förtydligande i förhål- lande till 24 § jaktlagen. I punkten förtydligas att regeringen får med- dela föreskrifter om att vilt får jagas för återinplantering eller åter- införande av en art. Det omfattar även föreskrifter om att vilt får jagas
401
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
för den uppfödning som kan behövas för återinplanteringen eller åter- införandet. Bemyndigandet om att vilt får fångas eller fällas på någon annans jaktområde utifrån behov inom vetenskapen i 24 § jaktlagen bör ha använts för att meddela föreskrifter om jakt för återinplanter- ing eller återinförande av en art i 31 § jaktförordningen. Regleringen i jaktförordningen har använts som stöd för t.ex. beslut om att fånga in skogshöns för utsättning i bl.a. Tyskland.
Första stycket 4 motsvarar förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32) på en utökning av 24 § jaktlagen med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att fånga in vilt för märkning m.m. ut- ifrån behov inom viltförvaltningen. Punkten justeras jämfört med förslaget i delbetänkandet vilket medför att förvaltningsmärkningen kan räknas som jakt av naturvårdsskäl. Det sker genom att formu- leringen ”som ett led i att skydda eller bevara vilt” läggs till.
I andra stycket regleras att föreskrifter enligt första stycket också får innebära insamling av vilda fåglars ägg. Det kan både vara ett be- hov när det gäller forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl. Vidare anges att föreskrifterna får innebära att jakten kan ske på någon annans jaktområde. Det regleras även att föreskrifterna får innebära att vilt och ägg kan tillfalla någon annan än jakträttshavaren genom beslut. Det kan förekomma behov vid sådan verksamhet att behålla vilt eller ägg för t.ex. ytterligare undersökningar, forskning eller ut- sättning av vilt.
6 § Regeringen får föreskriva att vilt som fångas, dödas, avlivas eller på- träffas dött ska tillfalla staten för att skydda hotade eller särskilt värdefulla viltarter och för att kunna säkerställa att exemplar av arterna finns tillgäng- liga för forskning, undervisning, miljöövervakning och viltövervakning.
Regeringen får meddela föreskrifter om provtagning av vilt som fångas eller dödas vid jakt, för forskning, miljöövervakning och viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
Paragrafen avser bemyndigande att meddela föreskrifter om att visst vilt tillfaller staten (statens vilt) och om provtagning av vilt som dödas eller fångas vid jakt. Det motsvarar 25 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.
Paragrafens första stycke omfattar ett bemyndigande att meddela föreskrifter som innebär att jakträttshavarens äganderätt till vilt som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött begränsas till förmån för all- männa intressen. Föreskrifterna kan bl.a. innebära att en myndighet
402
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
i beslut om jakt kan bestämma att vilt som dödas eller fångas under jakten ska tillfalla staten. Bemyndigandet moderniseras genom att dagens terminologi används. Uttrycket ”för att skydda utrotnings- hotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter” ersätts med ”för att skydda hotade eller särskilt värdefulla viltarter och för att kunna säkerställa att exemplar av arterna finns tillgängliga för forsk- ning, undervisning, miljöövervakning och viltövervakning”. Den nya formuleringen förtydligar bl.a. att det inte är nödvändigt att forsk- ningen m.m. i varje fall behöver exemplar av de berörda viltarterna utan att regleringen handlar om att kunna säkerställa att exemplar finns tillgängliga för forskning m.m. Vissa språkliga justeringar görs i bestämmelsen. Termen omhändertas byts ut mot fångas, vilket stämmer överens med terminologin i lagstiftningen i övrigt.
Paragrafens andra stycke är nytt och omfattar ett förtydligat be- myndigande att meddela föreskrifter om provtagning av vilt som fångas eller dödas vid jakt, för forskning, miljöövervakning och vilt- övervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten. I jaktförordningen anges det på flera stället att den myndig- het som beslutar om jakt också kan besluta om hur det ska förfaras med dödat vilt. Bl.a. kan en myndighet besluta om provtagning av vilt som behövs för viltövervakningen. Det är denna sorts föreskrif- ter som möjliggörs med det förtydligande bemyndigandet.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om
1.vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon,
2.vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett spårbundet fordon,
3.vilt som har avlivats, som någon har försökt avliva eller som har för- följts för att avlivas, och
4.vilt som tillfaller staten.
Paragrafen innehåller bemyndigande i fråga om anmälningsskyldig- heter som inte rör jaktresultat utan är knutna till olika allmänna intres- sen som regleras i 6 kap. viltförvaltningslagen. Paragrafen motsvarar delar av 26 § jaktlagen enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32). Föreskrifter om anmälningsskyldighet kan både avse skyldighet att anmäla något till en myndighet och skyldighet att informera t.ex. jakträttshavaren.
403
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafens första stycke 1 och 2 möjliggör föreskrifter om anmäl- ningsskyldighet för viltolyckor.
Paragrafens första stycke 3 möjliggör föreskrifter om vilt som har avlivats, som någon har försökt avliva eller som har förföljts för att avlivas. Det kan t.ex. handla om anmälningsskyldighet i fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter som behövs för Sveriges rappor- tering enligt naturvårdsdirektiven. Det kan också handla om informa- tionsskyldighet till jakträttshavaren om visst vilt har avlivats.
Paragrafens första stycke 4 möjliggör anmälningsskyldighet i fråga om vilt som tillfaller staten.
7 kap. Avgifter, kunskapskrav och tillsyn
Viltförvaltningsavgift
1 § Den som jagar ska betala en avgift per jaktår (viltförvaltningsavgift) med de undantag som regeringen bestämmer. Viltförvaltningsavgiften be- talas för att främja viltförvaltningen eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag.
Paragrafen reglerar att den som jagar ska betala en viltförvaltnings- avgift per jaktår med de undantag som regeringen bestämmer. Den motsvarar delar 49 § jaktförordningen och 41 § första stycket jakt- lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
Avgiften kallas för viltförvaltningsavgift i stället för viltvårds- avgift för att spegla lagstiftningens tillämpningsområde. Det hänger samman med bytet av lagstiftningens namn och definitionen av vilt- förvaltning. Avgiftens syfte motsvarar delar av 41 § första stycket jaktlagen. Med den formulering som används omfattas även viltforsk- ning som inte är en del av viltförvaltningen.
2 § Viltförvaltningsavgifterna ska bilda en fond (viltförvaltningsfonden) som efter regeringens bestämmande får användas för de i 1 § angivna ända- målen.
Paragrafen reglerar att viltförvaltningsavgifterna ska bilda viltför- valtningsfonden och att regeringen bestämmer hur fondens medel ska användas för de i 1 § angivna ändamålen. Det motsvarar dagens 41 § andra stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
404
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Fonden kallas för viltförvaltningsfonden i stället för viltvårds- fonden för att spegla lagstiftningens tillämpningsområde. Med den formulering som används i 1 § kan fondens medel även finansiera vilt- forskning som inte är en del av viltförvaltningen, men som är ett lik- nande ändamål som är förenligt med lagens syfte. Viltvårdsfonden används i dag för bl.a. finansiering av viltforskning. Paragrafen inne- bär att regeringen både kan fatta enskilda beslut och meddela före- skrifter om användningen av viltförvaltningsfonden.
Kunskapskrav
3 § För viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel krävs att den som jagar ska ha genomgått en särskild utbildning enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av denna lag.
Paragrafen reglerar att det krävs en särskild utbildning för viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Paragrafen är baserad på 40 § första stycket jaktlagen, men avser utbildningskrav och riktar sig till den som jagar i stället för att enbart innehålla ett bemyndigande. Över- vägandena finns i avsnitt 7.13.
Paragrafen möjliggör krav på sådana utbildningar som anses be- fogade för viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel. Kraven kan behövas av t.ex. säkerhetsskäl eller för att viltet inte ska utsättas för onödigt lidande. Exempel är krav på viss utbildning för jakt på säl från båt och för jakt med vissa fångstredskap. Paragrafen reglerar utbild- ningskrav jämfört med paragrafen i jaktlagen som reglerar skyldig- het att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförmåga.
4 § Bestämmelser om teoretiskt och praktiskt prov som krav för till- stånd till innehav av jaktvapen finns i vapenlagstiftningen.
Paragrafen innehåller en upplysning om att bestämmelser om teore- tiskt och praktiskt prov som krav för tillstånd till innehav av jakt- vapen finns i vapenlagstiftningen. Bakgrunden till paragrafen är att kraven på jägarexamen, som omfattar både ett teoretiskt prov och praktiska skjutprov, för att få tillstånd att inneha jaktvapen baseras på regler i vapenlagstiftningen (2 kap. 4 § jaktförordningen) och inte på viltförvaltningslagen. Eftersom jägarexamen och tillstånd till att
405
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
inneha jaktvapen är centrala för jakten bidrar en upplysningsbestäm- melse till att klargöra hur regelverken förhåller sig till varandra. I vilt- förvaltningsförordningen finns vidare bestämmelser om jägarregistret som innehåller uppgifter om de som avlagt prov som ingår i jägar- examen.
Tillsyn
5 § Jaktkontrollanter utövar tillsyn över att denna lag och att beslut som har meddelats med stöd av lagen följs.
Inom Sveriges ekonomiska zon utövar dock Kustbevakningen tillsyn.
Paragrafen reglerar att tillsyn över att lagen och tillhörande beslut följs utövas av jaktkontrollanter och i den svenska ekonomiska zonen av Kustbevakningen. Den motsvarar 42 § jaktlagen med den justering som föreslås i avsnitt 7.3.2 i delbetänkandet (SOU 2025:32).
Av paragrafen framgår vem som ansvarar för tillsynen. Med formu- leringen lagen avses även föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Termen jakttillsynsmän har ersatts av jaktkontrollanter för att modernisera språket i lagen och göra det könsneutralt. Paragrafen kompletteras av 7 § som reglerar länsstyrelsens tillsyn över viltförvalt- ningslagen. Länsstyrelsens tillsyn är begränsad till två områden.
6 § Den myndighet som regeringen bestämmer får utse jaktkontrollanter. Jaktkontrollanter får förordnas att med stöd av 8 kap. 7 § ta egendom
i beslag.
Paragrafen reglerar att den myndighet som regeringen bestämmer får utse jaktkontrollanter. Den reglerar också att jaktkontrollanter får förordnas att ta egendom i beslag. Paragrafen motsvarar 42 § jakt- lagen. Termen jakttillsynsmän har ersatts av jaktkontrollanter för att modernisera språket i lagen och göra det könsneutralt.
7 § Länsstyrelsen utövar, trots det som anges i 5 §, tillsyn
1.över att beslut enligt 2 kap. 6 § om utfodring av vilt följs, och
2.över hållandet av vilt i hägn eller liknande anläggning. Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen
enligt första stycket. Förelägganden får förenas med vite.
406
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar att länsstyrelsen utövar tillsyn över beslut om utfodring av vilt och över hållande av vilt i hägn eller liknande an- läggning enligt viltförvaltningslagen. Den reglerar också att läns- styrelsen får meddela förelägganden inom ramen för den tillsynen och att föreläggandena får förenas med vite. Paragrafen motsvarar 42 a § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.2.
En skillnad mot paragrafen i jaktlagen är att hållande av vilt i hägn eller liknande anläggning har lagts till som tillsynsområde. Ändringen gör att det är länsstyrelsen som utövar tillsyn över vilt som anses hållas av människan enligt djurskyddslagstiftningen, över vilthägn enligt miljöbalken och över hållandet av vilt i hägn eller liknande anläggning enligt viltförvaltningslagstiftningen.
Länsstyrelsens tillsyn över viltförvaltningslagstiftningen är begrän- sad till dessa två områden. Tillsynen i övrigt utövas av jaktkontrol- lanter och Kustbevakningen.
Bemyndiganden
8 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om
1.viltförvaltningsavgiften enligt 1 §, och
2.skyldighet för den som jagar att betala en särskild avgift för vilt som dödats i strid med vad som gäller enligt ett beslut om populationsreglerande jakt.
Regeringen får meddela föreskrifter om att även avgifterna enligt första stycket 2 ska tillfalla viltförvaltningsfonden.
Paragrafen innehåller bemyndigande att meddela ytterligare föreskrif- ter om viltförvaltningsavgiften och avgifter för vilt som dödats i strid med beslut om populationsreglerande jakt. Paragrafen motsvarar för- slaget på justerad 41 § jaktlagen enligt delbetänkandet (SOU 2025:32). Det innebär att bemyndigandet om fällavgift för visst vilt har tagit bort. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
Den första punkten i första stycket möjliggör föreskrifter om vilt- förvaltningsavgiften enligt 7 kap. 1 §. Det avser både föreskrifter om avgiften och om undantag från skyldigheten att betala avgiften. I den andra punkten ersätts bl.a. ordet licens med begreppet beslut om populationsreglerande jakt.
Av det andra stycket framgår att regeringen får föreskriva att av- gifter för vilt som dödats i strid med beslut om populationsreglerande jakt, såsom överskjutningsavgiften för älg, ska tillfalla viltförvaltnings-
407
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
fonden. Vid ett avskaffande av älgvårdsfonderna kan regeringen välja att låta sådana avgifter tillfalla viltförvaltningsfonden så att de kan användas för att främja viltförvaltningen och liknande ändamål som är förenliga med syftet med lagen.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om utbildningskrav enligt 3 §.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om utbildningskrav enligt 7 kap. 3 §. Den baseras på 40 § första stycket jaktlagen och avser utbildningskrav i stället för skyldighet att avlägga prov i fråga om kunskaper och skjutförmåga. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.
Paragrafen möjliggör krav på sådana utbildningar som anses be- fogade för viss sorts jakt eller jakt med vissa jaktmedel. Kraven kan behövas av t.ex. säkerhetsskäl eller för att viltet inte ska utsättas för onödigt lidande.
8 kap. Straff m.m.
Straff
1 § För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst ett år den som med uppsåt eller grov oaktsamhet
1.olovligen jagar på annans jaktområde eller där tillägnar sig vilt,
2.vid jakt som genomförs med stöd av en myndighets beslut enligt denna lag bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i beslutet,
3.tillägnar sig vilt som tillfaller staten, eller
4.jagar val från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon.
För jaktbrott döms även den som med uppsåt eller oaktsamhet
1.jagar vilt som det inte enligt denna lag eller beslut i det enskilda fallet enligt lagen är tillåtet att jaga,
2.vid jakt använder motordrivna fortskaffningsmedel eller annan motor- driven anordning på ett sätt som inte är tillåtet, eller
3.jagar med otillåtna jaktmedel eller med jaktmedel som används eller har modifierats på ett sätt som inte är tillåtet.
I paragrafen regleras vilka gärningar som utgör jaktbrott. Den som gör sig skyldig till jaktbrott kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Paragrafen motsvarar 43 § jaktlagen och har utformats med gärningsbeskrivningar. Övervägandena finns i avsnitt 9.5–9.6.
408
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
I första stycket 1–4 anges överträdelser som kräver uppsåt eller grov oaktsamhet för att kunna straffas.
Genom första stycket 1 straffbeläggs gärningen att utan lov jaga eller tillägna sig vilt på någon annans jaktområde. Punkten motsva- rar 43 § 1 första ledet jaktlagen.
Av första stycket 2 följer att den som vid jakt som genomförs med stöd av en myndighets beslut enligt viltförvaltningslagen bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i beslutet gör sig skyldig till jakt- brott. Exempelvis kan populationsreglerande jakt och skyddsjakt genomföras med stöd av en myndighets beslut. Med ”enligt denna lag” avses även föreskrifter som meddelas med stöd viltförvaltnings- lagen, t.ex. viltförvaltningsförordningen, och beslut som grundas på sådana föreskrifter. Vad som är en för jakten väsentlig bestämmelse får bedömas från fall till fall. Punkten motsvarar delvis 43 § 1 andra ledet jaktlagen.
Genom första stycket 3 straffbeläggs gärningen att tillägna sig vilt som tillfaller staten, dvs. statens vilt. Punkten motsvarar delvis 43 § 3 jaktlagen.
Av första stycket 4 följer att den som jagar val från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon gör sig skyldig till jaktbrott. Förbudet mot att jaga val har tillkommit för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt valfångstkonven- tionen. Punkten motsvarar delvis 43 § 3 jaktlagen.
I andra stycket 1–3 anges olika överträdelser som kräver uppsåt eller oaktsamhet för att kunna straffas.
Enligt andra stycket 1 kan den som jagar vilt som det inte enligt viltförvaltningslagen eller beslut i det enskilda fallet enligt lagen är tillåtet att jaga, dvs. jagar ett vilt som är fredat, straffas för jaktbrott. Punkten motsvarar delvis 43 § 2 första ledet jaktlagen.
I andra stycket 2 straffbeläggs gärningen att vid jakt använda motor- drivna fortskaffningsmedel eller annan motordriven anordning på ett sätt som inte är tillåtet. 2 § lagen om vägtrafikdefinitioner kan vara till ledning för bedömningen av vad som anses med motordri- vet fortskaffningsmedel eller motordriven anordning.
Enligt andra stycket 3 gör den som jagar med otillåtna jaktmedel eller med jaktmedel som används eller har modifierats på ett sätt som inte är tillåtet sig skyldig till jaktbrott. Jaktmedel är som utgångspunkt otillåtna om de inte uttryckligen har tillåtits. Jaktmedel definieras i 1 kap. 16 § viltförvaltningslagen.
409
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
2 § Om ett jaktbrott är att anse som grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas
1.om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt,
2.om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,
3.om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffnings- medel eller någon annan motordriven anordning, eller
4.om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod.
Paragrafen motsvarar 44 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.2.
I paragrafens första stycke föreskrivs att för ett grovt jaktbrott ska det dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I andra stycket anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett jaktbrott ska anses vara grovt. Särskilt plågsamma jaktmetoder kan t.ex. vara otillåtna fällor som orsakar viltet svåra lidanden eller användningen av gift som medför ett ut- draget lidande.
3 § Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet
1.bryter mot 2 kap. 2 § första stycket eller 3 kap. 6 §,
2.underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 3 kap. 4 § andra stycket eller 5 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap.
14 § 1 eller 6 kap. 7 § 1 eller 4 om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3.bryter mot 2 kap. 4 § om gärningen inte är belagd med straff i brotts- balken,
4.underlåter att fullgöra skyldighet enligt 2 kap. 5 §,
5.bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 kap. 10 §, 4 kap. 17 § eller 5 kap. 8 § andra stycket,
6.bryter mot 2 kap. 7 §, 5 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 1 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 kap. 12 § eller 7 kap. 9 §, eller
7.bryter mot 5 kap. 4 §.
Den som med uppsåt bryter mot 2 kap. 3 § första stycket döms till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.
Paragrafen motsvarar 45 § jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt
9.6.3.I paragrafen straffbeläggs vissa förfaranden som inte har an- setts vara så allvarliga att fängelse bör ingå i straffskalan. Den som bryter mot paragrafen kan således endast dömas till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar, vilket innebär att bagatellförseelser är undantagna från straff (se tredje stycket). Paragrafen består av blan-
410
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
kettstraffbud som straffbelägger överträdelser mot olika föreskrifter i eller som har meddelats med stöd av viltförvaltningslagen.
Överträdelserna i första stycket 1 rör förbudet att ofreda vilt, hund- hållningen och jakten på samfälligheter.
Överträdelserna i första stycket 2 rör underlåtenhet att anmäla sig för jakt på allmänt vatten och i den ekonomiska zonen, vilt som har dödats eller påskjutits under jakt, viltolyckor samt statens vilt.
Överträdelsen i första stycket 3 rör bestämmelsen om att viltet inte får utsättas för onödigt lidande och att säkerheten för människor och egendom inte får äventyras. Vid de allvarligare brotten djurplågeri, allmänfarlig vårdslöshet och framkallande av fara för annan tillämpas i stället brottsbalken.
Överträdelsen i första stycket 4 avser underlåtenhet att söka efter skadskjutet vilt och att underrätta jakträttshavare eller fastighets- ägaren om vilt som gått in på hans eller hennes jaktområde.
Överträdelserna i första stycket 5 gäller regler om tillgång till hund för eftersök, förbud att jaga under vissa tider på dygnet samt om transport och förvaring av skjutvapen i motordrivna fortskaffnings- medel.
Överträdelserna i första stycket 6 gäller regler om förbud att med vapen som kan användas för jakt ta väg över annans jaktmark och om utplantering av vilt, hållande av vilt i hägn, utbildningskrav och viltförvaltningsavgift.
Överträdelserna i första stycket 7 avser förbudet mot att vid jakt med hund som förföljer vilt genomföra jakten så att drevet huvud- sakligen går på någon annans jaktområde. Detta är i jaktlagen straff- bart såsom jaktbrott enligt 43 §.
Genom andra stycket straffbeläggs uppsåtliga överträdelser av förbudet att skrämma, mota eller locka vilt från någon annans jakt- område.
4 § Den som obehörigen tar befattning med vilt, ägg eller bon som han eller hon vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst ett år.
Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt be- aktas sådana omständigheter som anges i 2 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i miljöbalken.
411
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen gäller jakthäleri och motsvarar 46 § jaktlagen.
I första stycket anges gärningsbeskrivningen för brottet jakthäleri. Med ”vilt” avses även delar av ett vilt, t.ex. skinn, tassar och horn.
I andra stycket anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett fall av jakthäleri ska anses vara grovt.
Tredje stycket syftar till att undanröja lagkonkurrensen mellan den i paragrafen nämnda lagen och viltförvaltningslagen.
5 § För försök eller förberedelse till grovt jaktbrott enligt 2 § eller grovt jakthäleri enligt 4 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
I paragrafen, som motsvarar 46 a § jaktlagen, föreskrivs att den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till grovt jaktbrott eller grovt jakthäleri döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Straffbestämmelsernas förhållande till vite och sanktionsavgift
6 § Det ska inte dömas till ansvar eller beslutas om sanktionsavgift enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gär- ningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Det ska inte dömas till ansvar enligt 1 eller 3 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 1 §.
Paragrafens första stycke innebär ett förbud mot att döma till ansvar för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Andra stycket innebär ett förbud att döma till ansvar för en gärning som kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har med- delats med stöd av 9 kap. 1 § viltförvaltningslagen.
Övervägandena finns i avsnitt 10.4.2.
Särskild rättsverkan
7 § Påträffas någon på bar gärning då han eller hon begår jaktbrott, får vilt, ägg, bon och sådan egendom som enligt 9 § kan antas bli förverkad eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom eller henne. Samma befogenhet har särskilt förordnade jaktkontrollanter och behöriga kust- bevakningstjänstemän.
Om egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åklagare som tar
412
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
emot en sådan anmälan om beslag ska genomföra samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.
En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.
För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får viltet efter värdering säljas på lämpligt sätt.
Paragrafen motsvarar 47 och 51 §§ jaktlagen.
I första stycket anges under vilka förutsättningar vilt och egen- dom m.m. som kan antas bli förverkat får tas i beslag och vem som får genomföra beslaget. Beslag får ske även om den misstänkte inte grips. Av 27 kap. 4 § rättegångsbalken följer att även polisman har rätt att göra beslag. Med ”vilt” avses även delar av ett vilt, t.ex. skinn, tassar och horn.
Andra och tredje stycket innehåller regler om anmälan om egen- dom som tagits i beslag. Den åklagare eller polis som tar emot en anmälan om beslag ska pröva om förutsättningarna för ett beslag är uppfyllda.
Av fjärde stycket följer att vilt som tagits i beslag får säljas i syfte att undvika att det förstörs.
8 § Om någon har begått ett jaktbrott eller jakthäleri, ska vilt, ägg och bon som han eller hon kommit över genom brottet förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis för- verkas. Även andra vinster från ett sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.
Paragrafen motsvarar 48 § första stycket jaktlagen och gäller för- verkande av vilt, viltets värde eller andra vinster från ett jaktbrott eller jakthäleri. Om beslagtaget vilt har sålts med stöd av 7 § fjärde stycket, kan dess värde förverkas. Även annan vinst vid jaktbrott än vilt kan förverkas. Med vinst avses detsamma som enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, exempelvis vederlag till den som utför jaktbrott på upp- drag av annan.
9 § Jaktmedel, motordrivna fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid ett jaktbrott eller jakthäleri får för- verkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.
I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.
413
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen motsvarar 49 § jaktlagen och gäller förverkande av jakt- medel, bilar, och andra hjälpmedel m.m. som använts vid ett jakt- brott eller jakthäleri. Möjligheten att förverka egendom och hjälp- medel gäller även vid försök eller förberedelse till grovt jaktbrott eller grovt jakthäleri. Även egendom som inte medförts eller använts vid brottet, exempelvis förvaringsutrustning, kan förverkas om den varit avsedd att användas. Ett fortskaffningsmedel kan förverkas även om det inte använts på ett otillåtet sätt vid själva jakten. Beslagtagna vapen förverkas normalt vid grova jaktbrott.
10 § I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om förfarandet med sådan egendom i den mån inte annat följer av 7 § fjärde stycket eller en föreskrift som har meddelats med stöd 13 eller 14 §.
Paragrafen motsvarar 50 § första ledet jaktlagen. De särskilda bestäm- melser som avses finns i lagen (1974:1066) om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m. och i 10 kap. 2 § vapenförord- ningen (1996:70). Av bestämmelserna följer att förverkad egendom i allmänhet ska säljas.
Domsrätt
11 § Svensk domstol är behörig att döma över brott enligt denna lag som har begåtts inom Sveriges ekonomiska zon även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.
Paragrafen motsvarar 51 a § jaktlagen. Enligt 2 kap. 2–3 §§ brotts- balken ska brott som begåtts utanför Sveriges gränser under vissa förutsättningar prövas av svensk domstol. I fråga om brott enligt viltförvaltningslagen som begåtts inom Sveriges ekonomiska zon gäller detta utan någon inskränkning.
12 § Har ett brott enligt denna lag begåtts i Sveriges ekonomiska zon, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet begicks.
Paragrafen motsvarar 51 b § jaktlagen. I paragrafen utpekas på samma sätt som i 17 § andra stycket lagen (1992:1140) om Sveriges ekono- miska zon som behörig domstol den tingsrätt vars domkrets är när- mast den plats där brottet förövades.
414
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Bemyndiganden
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får före- skriva i vilka fall som vilt som har förverkats ska tillfalla jakträttshavaren.
Bemyndigandet motsvarar 48 § andra stycket och 52 § jaktlagen och ger regeringen eller den myndighet som regeringen utpekar rätt före- skriva om förverkat vilt.
14 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från de särskilda bestämmelserna som avses i 8 § i fråga om vilt, ägg eller bon som behövs för forskningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmel- serna.
Bemyndigandet motsvarar 50 § andra ledet och 52 § jaktlagen och ger regeringen eller den myndighet som regeringen utpekar rätt att göra undantag från bestämmelserna om förverkande av vilt, ägg eller bon under vissa förutsättningar.
9 kap. Sanktionsavgifter m.m.
Sanktionsavgifter
1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska be- talas av den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet eller betala avgift enligt denna lag.
Genom paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas för överträdelser av viltförvalt- ningslagstiftningen. Vilka överträdelser som kan leda till sanktions- avgift och vilken sanktionsavgift som ska betalas för överträdelsen ska anges på förordningsnivå. Det är upp till regeringen i samråd med berörda myndigheter att närmare avgöra vilka överträdelser som bör kunna medföra sanktionsavgift. Regeringen bemyndigas alltså, i kon- sekvens med regleringen av dubbelbestraffningsförbudet i 8 kap. 6 §, att avkriminalisera överträdelser mot viltförvaltningslagstiftningen.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.1.
415
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Sanktionsavgifternas storlek
2 § Sanktionsavgifterna ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 50 000 kronor. I de föreskrifter som avses i 1 § ska avgifternas storlek framgå. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
I paragrafen stadgas att sanktionsavgiften ska vara minst 1 000 kronor och högst 50 000 kronor och att avgiftens storlek ska anges i reger- ingens föreskrifter, dvs. i viltförvaltningsförordningen. När reger- ingen bestämmer avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som över- trädelsen avser. Med ”överträdelsens allvar” avses överträdelsens om- fattning och den typiska faran som överträdelsen medför. ”Betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser” tar sikte på bestäm- melsen som sådan och dess skyddsintresse.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.2.
Undantag från avgiftsskyldigheten
3 § En sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte är uppsåtlig eller oaktsam.
Sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt. Vid denna prövning ska det särskilt beaktas
1.om överträdelsen berott på sjukdom som medfört att den avgifts- skyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att ge någon annan i uppdrag att göra det,
2.om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgifts- skyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kun- nat påverka, eller
3.vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen. Sanktionsavgift ska inte heller tas ut vid ringa överträdelser.
Av första stycket framgår att sanktionsavgiftssystemet bygger på strikt ansvar.
I andra stycket anges undantagssituationer när det är oskäligt att ta ut sanktionsavgift, som ska tillämpas restriktivt. Det bör inte anses oskäligt att ta ut avgift när överträdelsen t.ex. beror på att den av- giftsskyldige inte har känt till de regler som gäller, har ekonomiska problem eller om avgiften annars framstår som hög i förhållande till
416
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
den avgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden. Ett sjukdomshinder ska normalt styrkas med sjukintyg. För att den avgiftsskyldige inte ska anses ha haft möjlighet att ge någon annan i uppdrag att fullgöra en skyldighet bör det vara fråga om allvarlig sjukdom. Normalt bör denna grund enbart kunna tillämpas i fråga om fysiska personer eller mycket små företag. Undantag från avgiftsskyldighet kan t.ex. komma i fråga om den avgiftsskyldige har ansträngt sig för att överträdelsen inte skulle inträffa, men där så ändå skett på grund av ett ursäktligt misstag.
Av tredje stycket följer att bagatellförseelser inte leder till sank- tionsavgift. Om en överträdelse som kan leda till sanktionsavgift fortfarande hade varit kriminaliserad och bedömts som ringa brott enligt 8 kap. 3 § tredje stycket skulle överträdelsen varit undantagen från straff.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
Tillfälle till yttrande
4 § Innan myndigheten beslutar om sanktionsavgift ska den som avgiften ska tas ut av få tillfälle att yttra sig.
I paragrafen stadgas att den som sanktionsavgiften riktas mot ska få tillfälle att yttra sig innan beslut. Paragrafen ger den avgiftsskyldige möjlighet att påtala eventuella felaktigheter i utredningsmaterialet och omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse från avgift innan beslut fattas. Om rättelse vidtas i detta skede innebär inte det att möjligheten att påföra sanktionsavgift bortfaller. Så snart förut- sättningarna har uppkommit kan sanktionsavgift påföras även om omständigheterna ändras innan beslut meddelas.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.6.
Preskription
5 § Sanktionsavgift får inte beslutas om den som avgiften ska tas ut av inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från den dag då överträdelsen ägde rum.
417
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Av paragrafen följer att preskription inträder om den anspråket rik- tar sig mot inte fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att över- trädelsen skedde.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.9.
Verkställighet
6 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
Av paragrafen följer att ett beslut om sanktionsavgift gäller som exekutionstitel så snart det har vunnit laga kraft och då får verk- ställas enligt utsökningsbalken samt att sanktionsavgiften ska till- falla staten.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.2 och 10.5.8.
7 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft.
Av paragrafen följer att en beslutad sanktionsavgift faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft. Preskriptionstiden motsvarar påföljdspreskriptionen vid bötesbrott.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.9.
Ansvariga myndigheter
8 § Den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om sanktions- avgift.
Genom paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma vilka myn- digheter som får befogenhet att besluta om sanktionsavgifter. Det kan t.ex. handla om länsstyrelserna, Kustbevakningen eller Natur- vårdsverket.
Övervägandena finns i avsnitt 10.5.5.
418
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
10 kap. Överklagande, handläggning i domstol och verkställbarhet
Överklagande
1 § Beslut enligt denna lag överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen motsvarar 54 § jaktlagen. Övervägandena finns i av- snitt 11.3.1.
Av första stycket framgår att beslut enligt viltförvaltningslagen får överklagas och att överklagande görs till allmän förvaltnings- domstol, dvs. förvaltningsrätt som första instans.
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Miljöorganisationers rätt att överklaga
2 § Överklagbara domar och beslut om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
1.har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljö- skyddsintressen,
2.inte är vinstdrivande,
3.har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
4.har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.
Den som vill överklaga med stöd av först stycket ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna.
Första stycket reglerar natur- och miljöorganisationers rätt att över- klaga domar och beslut avseende unionsrättsligt skyddade viltarter. Vad som avses med unionsrättsligt skyddade viltarter framgår av
1 kap. 22 §. Rätten att överklaga gäller bara en ideell förening eller annan juridisk person vars huvudsakliga ändamål är att tillvarata naturskydds- eller miljöintressen. Den juridiska personen får inte vara vinstdrivande. Vidare måste den juridiska personen ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år samt ha minst 100 medlem- mar eller på annat sätt kan visa att dess verksamhet har allmänhetens stöd. Förutsättningarna motsvarar natur- och miljöorganisationers rätt att överklaga vissa domar och beslut enligt 16 kap. 13 § första stycket miljöbalken.
419
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Det följer av andra stycket behöver ett beslut eller en dom inte delges miljöorganisationerna. Har beslutet eller domen vunnit laga kraft mot parterna eller sakägarna så ska den anses ha vunnit laga kraft mot organisationen. Med sakägare avses en fysisk eller juridisk person som har rätt att överklaga ett beslut eller en dom. Stycket mot- svarar 16 kap. 13 § tredje stycket miljöbalken.
Övervägandena finns i avsnitt 11.3.2.
Handläggning i domstol
3 § Mål om jakt på stora rovdjur och om fastställande av miniminivåer för stora rovdjur ska handläggas skyndsamt.
Paragrafen motsvarar delvis 42 b § jaktlagen. I paragrafen föreskrivs att mål i domstol om jakt på stora rovdjur ska handläggas skyndsamt. Stora rovdjur definieras i 1 kap. 23 §.
Övervägandena finns i avsnitt 11.4 Överklagande m.m.
Verkställighetsförordnande
4 § En myndighet får bestämma att dess beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart, även om det överklagas. Detta gäller dock inte beslut om sank- tionsavgift.
Enligt paragrafen får en myndighet bestämma att ett beslut enligt viltförvaltningslagen ska gälla omedelbart och därmed få verkställas trots att beslutet inte har vunnit laga kraft. Det gäller dock inte ett beslut om sanktionsavgift, som i stället alltid ska gälla först när det fått laga kraft. Med ”beslut enligt denna lag” avses även beslut som grundas på föreskrifter som meddelas med stöd viltförvaltningslagen, t.ex. viltförvaltningsförordningen.
Övervägandena finns i avsnitt 11.5.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom lagen upphävs jaktlagen (1987:259).
3.Beslut som har fattats med stöd av jaktlagen (1987:259) ska fortfarande gälla.
420
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
4.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
5.I fråga om överträdelse som skett före ikraftträdandet ska äldre före- skrifter tillämpas.
Ikraftträdandebestämmelsen i punkten 1 innebär att viltförvaltnings- lagen träder i kraft den 1 juli 2027 då ett nytt jaktår börjar. Punkterna 2–5 är övergångsbestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 13.2 och 13.2.
Av punkten 2 framgår att jaktlagen upphävs samtidigt som vilt- förvaltningslagen träder i kraft.
Av punkten 3 framgår att beslut som har meddelats med stöd av jaktlagen fortfarande ska gälla.
Av punkten 4 framgår att beslut som fattats före ikraftträdandet och som ska omprövas eller överprövas i domstol efter ikraftträdandet ska prövas enligt de regler som gällde före ikraftträdandet.
Av punkten 5 framgår att äldre föreskrifter ska tillämpas för över- trädelser som skett före ikraftträdandet. Det gäller både för straff- rättsliga och administrativa sanktioner.
15.2Förslaget till lag om ändring i Brottsbalken
2 kap.
4 §
Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma över vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i
1.29 kap. 13 § miljöbalken,
2.14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
3.10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
4.5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet,
5.8 kap. 11 § viltförvaltningslagen (2027:00),
6.17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7.49 § fiskelagen (1993:787),
8.5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passa- gerarfartyget Estonia,
9.13 kap. 11 § luftfartslagen (2010:500),
10.17 kap. 2 § radio- och tv-lagen (2010:696),
11.2 § lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med kluster- ammunition, och
12.17 § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.
421
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen är ändrad på så sätt att hänvisningen till jaktlagen har ersatt med en hänvisning till viltförvaltningslagen.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
Bestämmelsen föreskriver att lagen träder i kraft den 1 juli 2027. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.
15.3Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
18 kap.
16 §
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister enligt vapen- lagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapen- magasin kommer till brottslig användning.
Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första stycket, hos
1.Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarregistret,
2.Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till register över uppgif- ter om jaktresultat, försök att avliva vilt, förföljande för att avliva vilt och flytt av fågelbon som omfattas av anmälningsskyldighet,
3.en länsstyrelse för uppgift som hänför sig till register över verksam- heter för livsmedelskontroll, områden som har registrerats för jakt på älg eller kronhjort, vilthägn, småviltsjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller uppgifter om jaktresultat som omfattas av anmäl- ningsskyldighet, och
4.Polismyndigheten för uppgift som hänför sig till registret över upp- dragstagare inom Nationella viltolycksrådet.
Sekretessen enligt första stycket gäller inte för uppgift i vapenregister om namn och adress för den som har tillstånd att driva handel med skjut- vapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller ta emot skjutvapen för översyn eller reparation eller för uppgifter i registret över auktoriserade sammanslutningar för jakt- eller målskytte. Sekretess gäller inte heller för uppgift i vapenregister om vilka typer av vapen som omfat- tas av ett tillstånd att driva handel med skjutvapen, yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition eller att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation.
422
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar sekretess för uppgifter som hänför sig till vapen- register enligt vapenlagen m.m. Första och tredje styckena är oför- ändrade.
I andra stycket 1 och 2 görs en ändring som innebär att sekretess ska gälla hos Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarregistret i stället för jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Ändringen är en konsekvens av att termen jägarregistret ersätter jaktkortsregistret och jägarexamensregistret. Övervägandena finns i avsnitt 8.17.
I andra stycket 2 och 3 görs ett tillägg som innebär att sekretess ska gälla hos Naturvårdsverket och en länsstyrelse för en uppgift som hänför sig till vissa register. En sådan uppgift får inte röjas om det inte står klart att det kan göras utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin kommer till brottslig användning. Det föreskrivs alltså ett omvänt skaderek- visit, dvs. det råder en presumtion för sekretess. Att sekretess gäller för uppgifter som hänför sig till register över vissa uppgifter som omfattas av anmälningsskyldighet innebär att uppgifter som lämnas vidare och används i ett annat sammanhang inom Naturvårdsverket eller en länsstyrelse fortfarande kan omfattas av sekretess, förutsatt att skaderekvisitet bedöms vara uppfyllt. Övervägandena finns i av- snitt 9.8 i SOU 2025:32 samt i avsnitt 12.6.
De föreslagna tystnadsplikterna inskränker inte rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrande- frihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
Bestämmelsen föreskriver att lagen träder i kraft den 1 juli 2027. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.
423
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
15.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter
8 §
Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 genom att saluföra sälprodukter i strid mot artikel 3 i förordningen.
Om gärningen är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar.
Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i viltförvaltningslagen (2027:00) eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
I paragrafens tredje stycke har jaktlagen ersatts av viltförvaltningslagen.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
Bestämmelsen föreskriver att lagen träder i kraft den 1 juli 2027. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.
15.5Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)
3kap.
2§
Kustbevakningens direkta brottsbekämpning omfattar brott som rör 1. skyddslagstiftning i
a)lagen (2004:487) om sjöfartsskydd,
b)skyddslagen (2010:305), och
c)lagen (2016:319) om skydd för geografisk information,
2. sjötrafik och sjösäkerhet i
a)lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,
b)lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled,
c)mönstringslagen (1983:929),
d)sjölagen (1994:1009),
e)lagen (1994:1776) om skatt på energi,
f)lagen (1998:958) om vilotid för sjömän,
g)fartygssäkerhetslagen (2003:364),
h)lagen (2006:263) om transport av farligt gods,
424
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
i)barlastvattenlagen (2009:1165), och
j)lagen (2021:626) om förarbevis för vattenskoter,
3. vattenförorening och miljö i
a)10 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från far-
tyg, och
b)29 kap. 1 § första stycket 1 miljöbalken i fråga om utsläpp från fri- tidsfartyg, samt 29 kap. 2–2 b §§, 4 § första stycket 1 j i fråga om otillåten hantering av ammunition som innehåller bly, 4 a § och 8 § första stycket 12 och 13 samma balk,
4. överträdelser av fiske- och viltförvaltningslagstiftning i
a)viltförvaltningslagen (2027:00),
b)fiskelagen (1993:787),
c)lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och
d)vapenlagen (1996:67),
5. fornminnen och vrak i
a)2 kap. kulturmiljölagen (1988:950), och
b)lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerar- fartyget Estonia,
6. Sveriges maritima zoner i
a)lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, och
b)lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
7. trafikbrottslagstiftning i 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och
8. tullagstiftning i
a)inregränslagen (1996:701),
b)lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla använd- ningsområden och av tekniskt bistånd,
c)lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
d)lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m., och
e)tullagen (2016:253).
Brott som har begåtts i Sveriges maritima zoner omfattas alltid av den direkta brottsbekämpningen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ytterligare brott med endast böter i straffskalan ska ingå i den direkta brottsbekämpningen.
I paragrafens första stycke 4 och 4 a har jaktlagstiftningen och jakt- lagen ersatts med viltförvaltningslagstiftning och viltförvaltningslagen.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
Bestämmelsen föreskriver att lagen träder i kraft den 1 juli 2027. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.
425
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
15.6Förslaget till viltförvaltningsförordning
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om viltförvaltningen och genomförandet av jakt inom svenskt territorium och Sveriges ekonomiska zon samt frågor som har samband med det.
Paragrafen anger förordningens tillämpningsområde.
2 § Denna förordning är meddelad med stöd av
–2 kap. 2 § viltförvaltningslagen i fråga om 4 kap. 10 §,
–2 kap. 9 § viltförvaltningslagen i fråga om 4 kap. 7 §,
–2 kap. 10 § viltförvaltningslagen i fråga om 2 kap. 14 §,
–2 kap. 11 § viltförvaltningslagen i fråga om 6 kap. 8 och 12 §§ och 11 kap. 1, 2, 4–6 och 8 §§,
–2 kap. 12 § viltförvaltningslagen i fråga om 9 kap. 1–3 och 6 §§,
–3 kap. 12 § viltförvaltningslagen i fråga om 5 kap. 16 §,
–3 kap. 13 § viltförvaltningslagen i fråga om 4 kap. 6 §,
–3 kap. 14 § viltförvaltningslagen i fråga om 4 kap. 3 och 4 §§,
–4 kap. 5 § viltförvaltningslagen i fråga om 2 kap. 6 §,
–4 kap. 10 § viltförvaltningslagen i fråga om 3 kap. 2 §,
–4 kap. 14 § viltförvaltningslagen i fråga om 2 kap. 1–3, 5, 11, 13, 15 och 16 §§, 3 kap. 7–15, 18 och 21 §§, 4 kap. 1–4, 6–9 och 11 §§, 5 kap. 3, 4 och 6 §§ samt 9 kap. 4 §,
–4 kap. 15 § viltförvaltningslagen i fråga om 2 kap. 4, 7–10, 12 och 16 §§,
–4 kap. 16 § viltförvaltningslagen i fråga om 3 kap. 4 och 5 §§,
–4 kap. 17 § viltförvaltningslagen i fråga om 5 kap. 1, 2 och 14 §§,
–4 kap. 18 § viltförvaltningslagen i fråga om 5 kap. 8–12 §§,
–5 kap. 6 § viltförvaltningslagen i fråga om 6 kap. 1–13 §§,
–5 kap. 7 § viltförvaltningslagen i fråga om 6 kap. 3 och 14 §§,
–5 kap. 8 § viltförvaltningslagen i fråga om 7 kap. 1–7 §§,
–5 kap. 9 § viltförvaltningslagen i fråga om 8 kap. 5 och 6 §§,
–6 kap. 1 § viltförvaltningslagen i fråga om 10 kap. 2 §,
–6 kap. 2 § viltförvaltningslagen i fråga om 10 kap. 3 §,
–6 kap. 5 § viltförvaltningslagen i fråga om 5 kap. 3 och 5 §§ och 11 kap. 1–4 och 7 §§,
–6 kap. 6 § viltförvaltningslagen i fråga om 3 kap. 19 §, 4 kap. 4 § och 10 kap. 5 och 6 §§,
–6 kap. 7 § viltförvaltningslagen i fråga om 10 kap. 1, 4, 7 och 8 §§,
–7 kap. 2 § viltförvaltningslagen i fråga om 10 kap. 10 § och 13 kap. 8 §,
–7 kap. 8 § viltförvaltningslagen i fråga om 13 kap. 1–4 §§,
–7 kap. 9 § viltförvaltningslagen i fråga om 5 kap. 15 §,
–8 kap. 13 § viltförvaltningslagen i fråga om 14 kap. 4 §,
–8 kap. 14 § viltförvaltningslagen i fråga om 14 kap. 5 §,
–9 kap. 1 § viltförvaltningslagen i fråga om 14 kap. 6 och7 §§,
–9 kap. 2 § viltförvaltningslagen i fråga om 14 kap. 6 och 7 §§,
426
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
–16 § andra stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter i fråga om 8 kap. 1–4 och 7–9 §§,
–8 kap. 11 § regeringsformen i fråga om 3 kap. 20 §, 10 kap. 17–19 §§, 12 kap. 17 §, 13 kap. 12 § och 14 kap. 8 §, samt
–8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.
Paragrafen anger stödet för förordningens olika bestämmelser. En bestämmelse kan i vissa fall vara meddelad med stöd av mer än ett bemyndigande.
3 § Ord och uttryck som används i denna förordning har samma bety- delse som i viltförvaltningslagen.
Paragrafen reglerar att termer har samma betydelse i förordningen som i viltförvaltingslagen. Den motsvarar 1 § jaktförordningen.
2 kap. Allmän jakt och förvaltning av klövvilt
Allmän jakt
1 § Allmän jakt är tillåten under de tider av jaktåret (1 juli–30 juni) som anges för olika slags vilt och för olika delar av landet i bilaga 1. I vissa fall är allmän jakt enbart tillåten med de jaktmetoder som anges i bilaga 1.
Första stycket och bilaga 1 omfattar rätt att göra ingrepp i vilda dägg- djurs bon, förutom när det gäller bäver.
Första stycket och bilaga 1 omfattar inte rätt att göra ingrepp i vilda fåglars bon eller att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
Paragrafen reglerar allmän jakt och hänvisar till bilaga 1 när det gäller jakttider, och i vissa fall, för allmän jakt för olika slags vilt och för olika delar av landet. Den motsvarar 2 § jaktförordningen.
Paragrafen förtydligar att bilaga 1 omfattar rätt att göra ingrepp i vilda däggdjurs bon. Vad som gäller för bävers bon regleras dock särskilt i 2 §. Liksom i jaktförordningen anges det att bilaga 1 inte omfattar rätt att göra ingrepp i vilda fåglars bon eller att ta eller för- störa vilda fåglars ägg. Övervägandena om vilts bon framgår av av- snitt 8.5.
I bilaga 1 definieras vaktjakt och smygjakt. Övervägandena i den delen finns i avsnitt 8.3.
427
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Jakt på älgkalv utanför områden för älgjakt flyttas från jaktförord- ningens bilaga 2 till viltförvaltningsförordningens bilaga 1 och räknas som allmän jakt. Övervägandena i den delen finns i avsnitt 7.5.1.
2 § Att förstöra bävers dammbyggnad, men inte hydda, omfattas av all- män jakt under tiden den 1 maj-30 september.
Paragrafen reglerar när bävers dammbyggnad får förstöras som all- män jakt. Den motsvarar 29 § fjärde stycket jaktförordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 6.5.
Paragrafen ger rätt att förstöra bävers dammbyggnad 1 maj–30 sep- tember, men inte att förstöra bävers hydda. Både bävers hydda och det som hör till, t.ex. en dammbyggnad, räknas som bävers bon. Att göra ingrepp i någon av dessa räknas därför som jakt. Se vidare under definitionen av jakt i 1 kap. 6 § viltförvaltningslagen. Paragrafen re- glerar rätt att förstöra bävers dammbyggnad en viss tid på året som allmän jakt jämfört med 29 § fjärde stycket jaktförordningen som reglerar det som skyddsjakt.
Populationsreglerande jakt på älg och områden för älgjakt
3 § Populationsreglerande jakt på älg är tillåten under de tider som anges i bilaga 2.
Vid populationsreglerande jakt på älg ska det finnas en jaktledare.
Paragrafen reglerar jakttider för populationsreglerande jakt på älg med hänvisning till bilaga 2 och jaktledare för sådan jakt. Den mot- svarar 3 a § jaktförordningen.
Av första stycket framgår att de tider som populationsreglerande jakt på älg är tillåten anges i bilaga 2 till förordningen.
Det andra stycket motsvarar delvis 48 § Naturvårdsverkets före- skrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kron- hjort. Det anges att det ska finnas en jaktledare vid populationsregle- rande jakt på älg. Övervägandena om jaktledare finns i avsnitt 7.4.
4 § Det ska finnas en skötselplan för ett älgskötselområde. Länsstyrelsen ska pröva frågan om planen kan fastställas för att jakt ska kunna genom- föras med stöd av skötselplanen.
428
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar att det ska finnas en skötselplan för ett älgskötsel- område och att skötselplanen ska ha fastställts av länsstyrelsen innan jakt kan genomföras med stöd av skötselplanen. Den motsvarar 3 § andra stycket jaktförordningen och 27 § Naturvårdsverkets före- skrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kron- hjort. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
5 § Länsstyrelsen ska årligen besluta om populationsreglerande jakt inom registrerade tilldelningsområden för älgjakt. Länsstyrelsen ska i beslutet ange den tillåtna avskjutningen. Beslutet får också innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl.
Paragrafen reglerar årliga beslut om populationsreglerande jakt på älg för tilldelningsområden för älgjakt. Besluten ska ange den tillåtna avskjutningen, dvs. tilldelningen, och får innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl. Paragrafen motsvarar delar av 43 och 45 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
6 § Ett älgskötselområde ska medge en avskjutning av minst tio vuxna älgar om året eller minst fem vuxna älgar, om det finns särskilda skäl.
Paragrafen reglerar det antal vuxna älgar som ett älgskötselområde ska medge avskjutning av per år. Den motsvarar 33 § tredje stycket jaktlagen och 3 § tredje stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Paragrafen anger både huvudregeln om minst tio vuxna älgar och undantagsregeln om minst fem vuxna älgar om det finns särskilda skäl. Det motsvarar både regleringen i jaktlagen och jaktförordningen.
7 § Den som ansöker om registrering av älgskötselområde eller av till- delningsområde för älgjakt ska betala en avgift till länsstyrelsen enligt före- skrifter som meddelas av Naturvårdsverket.
Paragrafen reglerar skyldighet att betala avgift för registrering av områden för älgjakt. Den motsvarar 3 b § jaktförordningen.
Älgförvaltningsområden och älgförvaltningsgrupper
8 § Länsstyrelsen ska besluta om att inrätta älgförvaltningsområden och älgförvaltningsgrupper enligt 4 kap. 3 § viltförvaltningslagen. Ett älgförvalt- ningsområde får inrättas utan hinder av en länsgräns.
429
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Länsstyrelsen prövar om en älgförvaltningsplan kan godkännas enligt samma bestämmelse.
Paragrafen anger att det är länsstyrelsen som beslutar om inrättande av älgförvaltningsområden och älgförvaltningsgrupper samt prövar om en älgförvaltningsplan kan godkännas. Den motsvarar delar av 3 c § och 3 d § första stycket jaktförordningen.
9 § Om ett älgförvaltningsområde berör fler än ett län, ska beslutet om att inrätta området respektive älgförvaltningsgruppen fattas av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av området ska ligga. Samma länsstyrelse prövar om en älgförvaltningsplan kan godkännas för ett sådant älgförvaltnings- område.
Paragrafen reglerar vilken länsstyrelse som fattar besluten enligt 8 § om ett älgförvaltningsområde berör flera län. Den motsvarar 3 c § andra stycket och 3 d § andra stycket jaktförordningen.
10 § En älgförvaltningsgrupp ska bestå av sex ledamöter, varav tre utses på förslag av markägarnas organisationer och tre på förslag av jägarnas orga- nisationer. Inom älgförvaltningsområden där medlemmar i en sameby har rätt till jakt enligt 25 § rennäringslagen (1971:437) ska dock en av de leda- möter som företräder jaktintresset utses på förslag av Sametinget. Till ord- förande i älgförvaltningsgruppen ska länsstyrelsen utse en av de ledamöter som företräder markägarintresset.
Om älgförvaltningsgruppen inte är enig om ett beslut, ska omröstning genomföras. Vid omröstning ska den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöternas röster. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
Paragrafen reglerar sammansättningen i en älgförvaltningsgrupp och hur omröstning går till. Den motsvarar 3 d § tredje och fjärde stycket jaktförordningen.
Populationsreglerande jakt på kronhjort
11 § Populationsreglerande jakt på kronhjort är tillåten under de tider som anges i bilaga 3.
Vid populationsreglerande jakt på kronhjort ska det finnas en jaktledare.
Av paragrafens första stycke framgår att de tider som populations- reglerande jakt på kronhjort är tillåten anges i bilaga 3 till förord- ningen. Stycket motsvarar 5 § jaktförordningen. Jakttiderna i bilagan skiljer sig åt för hjort (vuxna handjur) samt för hind och årskalv.
430
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Av paragrafens andra stycke framgår att det ska finnas en jakt- ledare vid populationsreglerande jakt på kronhjort. Andra stycket motsvarar delvis 54 § och 61 § tredje stycket Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort. Övervägandena om jaktledare finns i avsnitt 7.4.
12 § Det ska finnas en skötselplan för ett kronhjortskötselområde. Läns- styrelsen ska pröva frågan om planen kan fastställas för att jakt ska kunna genomföras med stöd av skötselplanen.
Paragrafen reglerar att det ska finnas en skötselplan för ett kronhjort- skötselområde och att skötselplanen ska ha fastställts av länsstyrelsen innan jakt kan genomföras med stöd av skötselplanen. Det motsva- rar regleringen 52 § första stycket 1 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort.
Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
13 § Länsstyrelsen i Skåne län får efter ansökan besluta om populations- reglerande jakt på kronhjort inom tilldelningsområden för kronhjortsjakt. Länsstyrelsen ska i beslut om sådan jakt ange den tillåtna avskjutningen.
Beslutet får också innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl.
Paragrafen reglerar beslut om populationsreglerande jakt på kron- hjort för tilldelningsområden för kronhjortsjakt i Skåne län. Beslu- ten ska ange den tillåtna avskjutningen, dvs. tilldelningen, och får innehålla villkor för jakten om det finns särskilda skäl. Paragrafen motsvarar delar av 58 och 61 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2011:7) om jakt efter älg och kronhjort. Över- vägandena finns i avsnitt 7.5.
Utfodring av klövvilt
14 § Beslut enligt 2 kap. 6 § viltförvaltningslagen om förbud mot eller villkor för utfodring av vilt som inte hålls i hägn får endast omfatta utfod- ring av klövvilt. Ett sådant beslut får dock även omfatta utfodring av annat vilt, om utfodringen sker på ett sådant sätt att klövvilt kan nyttja fodret. Beslutet får inte omfatta utfodring i form av saltstenar, viltåkrar eller
foder som placeras på åtelplatser för att genomföra åteljakt.
431
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen reglerar vad beslut om förbud mot eller villkor för utfod- ring av vilt får och inte får omfatta. Den motsvarar 43 § jaktförord- ningen. De inhemska arterna av klövvilt i Sverige är älg, kronhjort, dovhjort, rådjur och vildsvin. Det finns även klövvilt som är främ- mande viltarter, t.ex. mufflonfår.
Bemyndiganden
15 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en begränsning av jakt- tiden för allmän jakt för en viss viltart eller för populationsreglerande jakt på älg eller kronhjort om det behövs med hänsyn till snö-, is- eller tempe- raturförhållanden.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för länsstyrelsen att genom föreskrifter begränsa jakttiden för allmän jakt eller populationsregle- rande jakt på älg eller kronhjort om det behövs med hänsyn till snö-, is- eller temperaturförhållanden. Den motsvarar 2 § andra stycket jaktförordningen.
16 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om
1.älgförvaltningsområden, älgförvaltningsgrupper, älgskötselområden och tilldelningsområden för älgjakt,
2.kronhjortsskötselområden, kronhjortsområden och tilldelnings- områden för kronhjortsjakt, samt
3.populationsreglerande jakt på älg och kronhjort samt om jaktledare vid sådan jakt.
Paragrafen innehåller bemyndigande för Naturvårdsverket att med- dela föreskrifter som avser förvaltningen av älg och kronhjort. Den motsvarar 7 § jaktförordningen och förtydligas i förhållande till jakt- förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.4 och 7.5.
3 kap. Förvaltning av stora rovdjur och vissa sälar
Rovdjursförvaltningens syfte
1 § Rovdjursförvaltningen syftar till att de stora rovdjuren ska finnas i så stort antal att arterna långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och att rovdjuren kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Detta syfte ska uppnås i en sådan takt som främjar samexistensen mellan männi- skor och dessa arter samtidigt som skador och olägenheter förebyggs och begränsas.
432
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen anger syftet med rovdjursförvaltningen. Den motsvarar 1 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungs- örn. Paragrafen utvecklar syftet med rovdjursförvaltningen i förhål- lande till det som gäller generellt för förvaltningen av vilt enligt 1 kap. 2 § viltförvaltningslagen.
Rovdjursförvaltningsområden och samverkansråd
2 § I rovdjursförvaltningsområdena ingår följande län.
1.Norra rovdjursförvaltningsområdet omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
2.Mellersta rovdjursförvaltningsområdet omfattar Stockholms, Uppsala, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län.
3.Södra rovdjursförvaltningsområdet omfattar Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne och Hallands län.
Paragrafen reglerar vilka län som ingår i de tre rovdjursförvaltnings- områdena. Den kompletterar 4 kap. 10 § viltförvaltningslagen och motsvarar delar av 2 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
3 § Det ska finnas ett samverkansråd för varje rovdjursförvaltningsom- råde för samverkan mellan länsstyrelserna inom området i frågor om för- valtning av de stora rovdjuren. Samverkansråden ska också samverka med varandra i sådana frågor. I samverkansråden för Norra rovdjursförvaltnings- området och Mellersta rovdjursförvaltningsområdet ska företrädare för Sametinget ingå.
Paragrafen reglerar att det ska finnas samverkansråd, vad deras syfte är och vilka samverkansråd som ska ha företrädare för Sametinget. Den motsvarar 3 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
Miniminivåer för vissa stora rovdjur
4 § Länsstyrelsen ska lämna förslag till samverkansrådet inom sitt rov- djursförvaltningsområde på miniminivåer för björn, järv och lodjur i länet samt för varg i rovdjursförvaltningsområdet.
Varje samverkansråd ska med utgångspunkt i länsstyrelsernas förslag lämna förslag till Naturvårdsverket på miniminivåer för björn, varg, järv
433
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
och lodjur i sitt rovdjursförvaltningsområde samt för björn, järv och lo- djur i respektive län som ingår i rovdjursförvaltningsområdet.
Förslagen får inte innebära att det nationella referensvärdet i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för respektive art under- skrids och behöver beakta arternas naturliga utbredningsområden.
Paragrafen reglerar vilka förslag på miniminivåer som ska lämnas från länsstyrelsen till samverkansrådet och från samverkansrådet till Natur- vårdsverket inför fastställande av miniminivåer. Den motsvarar 4 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Av tredje stycket framgår att förslagen på miniminivåer från läns- styrelserna respektive samverkansråden inte får innebära att det natio- nella referensvärdet i fråga om populationsstorlek för gynnsam be- varandestatus för respektive art underskrids och behöver beakta arternas naturliga utbredningsområden. Det nationella referensvärdet i fråga om populationsstorlek är det lägsta antalet av en art som måste finnas nationellt för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Det är ett värde som rapporteras till EU-kommissionen enligt artikel 17 i art- och habitatdirektivet vart sjätte år.
5 § Efter förslag från samverkansråden ska Naturvårdsverket fastställa miniminivåer för björn, varg, järv och lodjur i respektive rovdjursförvalt- ningsområde och för björn, järv och lodjur i respektive län inom rovdjurs- förvaltningsområdena.
En miniminivå underskrids om antalet individer av arten, vid den period under året som inventeringsresultatet eller uppskattningen av populatio- nen enligt 12 kap. 4 § avser, är lägre än den miniminivå som har fastställts för arten.
Paragrafen anger att Naturvårdsverket ska fastställa miniminivåer samt för vilka arter av stora rovdjur och på vilken nivå. För varg ska en miniminivå fastställas enbart på rovdjursförvaltningsområdesnivå. Paragrafen reglerar också när en miniminivå underskrids. Paragrafen kompletterar 4 kap. 11 § viltförvaltningslagen och motsvarar den andra delen av 4 § första stycket och 5 § första stycket förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
434
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Övergripande riktlinjer för rovdjursförvaltningen
6 § Samverkansråden ska med beaktande av de fastställda miniminivåerna och rovdjursförvaltningsplanerna som anges i 12 kap. 2 § utforma lång- siktiga övergripande riktlinjer för rovdjursförvaltningen i rovdjursförvalt- ningsområdet.
Paragrafen reglerar att samverkansråden ska utforma långsiktiga övergripande riktlinjer för rovdjursförvaltningen i rovdjursför- valtningsområdet. Den motsvarar 7 § tredje stycket förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
Populationsreglerande jakt på vissa stora rovdjur
7 § Beslut om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur får fattas om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
3.jakten är lämplig med hänsyn till populationens storlek och sam- mansättning,
4.jakten genomförs selektivt, och
5.jakten genomförs under strängt kontrollerade förhållanden.
Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som före- komsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
Paragrafen innehåller kriterierna för populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur. Den innehåller också en reglering om utform- ningen av och villkoren för beslut om sådan jakt. Paragrafen mot- svarar 23 c § och 23 d § andra stycket jaktförordningen och ändras bara språkligt och genom att en numrerad lista införs.
8 § Beslut om populationsreglerande jakt på varg får fattas om
1.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
2.jakten genomförs selektivt, och
3.jakten genomförs under kontrollerade förhållanden.
Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som före- komsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.
435
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen innehåller kriterierna för populationsreglerande jakt på varg. Den innehåller också en reglering om utformningen av och villkoren för beslut om sådan jakt. Paragrafen motsvarar delvis 23 c § och 23 d § andra stycket jaktförordningen. Kriterierna för jakten ändras jämfört med 23 c §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
9 § Naturvårdsverket får besluta om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur med stöd av 7 § samt på varg med stöd av 8 §.
Naturvårdsverket får överlämna till länsstyrelserna i ett rovdjursför- valtningsområde att besluta om populationsreglerande jakt på björn, järv eller lodjur med stöd av 7 § samt på varg med stöd av 8 §, under förutsätt- ning att antalet individer av arten i rovdjursförvaltningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna enligt 5 §. Under tiden som överlämnandet gäller kan Naturvårdsverket inte besluta om sådan jakt.
Paragrafen reglerar att Naturvårdsverket får besluta om populations- reglerande jakt på björn, varg, järv eller lodjur. Naturvårdsverket får delegera beslutanderätten till länsstyrelserna i ett rovdjursförvaltnings- område om antalet individer av arten i rovdjursförvaltningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna. Är den förutsättningen uppfylld kan delegationen även ske till länsstyrelsen i ett län vars miniminivå underskrids. Det förtydligas att under tiden som överläm- nandet gäller kan Naturvårdsverket inte besluta om sådan jakt. Para- grafen motsvarar 23 d § första stycket och 24 a § andra stycket jakt- förordningen.
10 § Vid populationsreglerande jakt på björn, varg, järv och lodjur ska det finnas en jaktledare.
Paragrafen anger att det ska finnas en jaktledare vid populations- reglerande jakt på björn, varg, järv och lodjur. Sådan jakt genom- förs ofta av flera jägare tillsammans i jaktlag. Det är en ny paragraf och den motsvarar kraven som i dag ställs på sådan jakt i jaktbesluten. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.
Jakttider för populationsreglerande jakt på vissa stora rovdjur
11 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på björn ska vara minst 30 dagar inom perioden från den 21 augusti till den 15 oktober. I de delar av Norrbottens län som ligger ovanför odlingsgränsen ska jakt-
436
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
tiden i stället vara minst 20 dagar inom perioden från den 21 augusti till den 30 september.
Paragrafen reglerar jakttiden som ska anges i ett beslut om popula- tionsreglerande jakt på björn. Den motsvarar 5 kap. 1 § Naturvårds- verkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
12 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på järv ska vara hela perioden från den 1 oktober till den 31 december.
Paragrafen reglerar jakttiden som ska anges i ett beslut om popula- tionsreglerande jakt på järv. Den motsvarar 5 kap. 3 § Naturvårds- verkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
13 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på lodjur i norra rovdjursförvaltningsområdet ska vara hela perioden från den 1 mars till den 15 april. I övriga delar av landet ska jakttiden vara hela perioden från den 1 mars till den 31 mars.
Paragrafen reglerar jakttiden som ska anges i ett beslut om popula- tionsreglerande jakt på lodjur. Den motsvarar 5 kap. 4 § Naturvårds- verkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
14 § Jakttiden i ett beslut om populationsreglerande jakt på varg ska vara hela perioden från den 2 januari till och med den 15 februari.
Paragrafen reglerar jakttiden som ska anges i ett beslut om popula- tionsreglerande jakt på varg. Den motsvarar 5 kap. 2 § Naturvårds- verkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
15 § Länsstyrelsen får besluta om att jakttiden för populationsreglerande jakt på stora rovdjur enligt 11, 12, 13 eller 14 § förkortas eller förlängas med högst två dagar.
Naturvårdsverket får efter ansökan av en länsstyrelse besluta om undan- tag från jakttiderna i 11, 12, 13 eller 14 § för populationsreglerande jakt på stora rovdjur.
437
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen ger länsstyrelsen möjlighet att förkorta eller förlänga jakt- tiden för populationsreglerande jakt på vissa stora rovdjur med två dagar. Naturvårdsverket kan efter ansökan besluta om undantag från jakttiderna utan begränsningen om två dagar. Paragrafen motsvarar delar av 7 kap. 1 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.1.
Naturvårdsverkets uppföljning när det gäller vissa stora rovdjur
16 § Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om beslut om populations- reglerande jakt på stora rovdjur efter delegation enligt 9 § andra stycket för- svårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för någon av arternas populationer i deras naturliga utbredningsområden eller om möjligheten att besluta om sådan jakt annars utnyttjas i för stor omfattning. Om Natur- vårdsverket bedömer att så är fallet, får myndigheten ändra eller återkalla en sådan delegation.
Paragrafen reglerar Naturvårdsverkets roll att följa upp om användan- det av en delegation av beslutanderätten som rör populationsregle- rande jakt på björn, varg, järv eller lodjur försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus eller om delegationen annars används i för stor omfattning. Naturvårdsverket får i så fall ändra eller åter- kalla en sådan delegation. Paragrafen motsvarar delar av 24 c § andra stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.1.
17 § Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om möjligheten till skyddsjakt på enskilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur eller annan skyddsjakt på de arterna försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarande- status för någon av arternas populationer i deras naturliga utbrednings - områden eller annars används i för stor omfattning. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska myndigheten genast anmäla detta till regeringen.
Paragrafen reglerar Naturvårdsverkets uppföljning av om möjlig- heten till skyddsjakt på enskilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur eller annan skyddsjakt på dessa stora rovdjur försvårar upp- rätthållandet av gynnsam bevarandestatus eller annars används i för stor omfattning. Om så är fallet ska Naturvårdsverket genast anmäla det till regeringen för att möjliggöra åtgärder. Paragrafen motsvarar delvis 24 c § andra stycket samt 28 c § jaktförordningen. Bakgrunden till bestämmelsens utformning är att beslut om skyddsjakt på de stora
438
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
rovdjuren fattas direkt av länsstyrelsen utan delegation från Natur- vårdsverket. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.1.
Populationsreglerande jakt på vissa sälar
18 § Naturvårdsverket får besluta om populationsreglerande jakt på gråsäl eller knubbsäl om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde,
3.jakten är lämplig med hänsyn till populationens storlek och sam- mansättning,
4.jakten genomförs selektivt, och
5.jakten genomförs under strängt kontrollerade förhållanden.
Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som före- komsten av täta sälpopulationer orsakar.
Paragrafen anger kriterierna för när Naturvårdsverket kan besluta om populationsreglerande jakt på gråsäl eller knubbsäl. Den anger också hur beslutet kan utformas och vilka villkor som beslutet kan förenas med. Paragrafen motsvarar 23 g § jaktförordningen och änd- ras bara språkligt och genom att regleringen skrivs ut i stället för att utformas med hänvisningar. Regleringen om Havs- och vattenmyn- dighetens yttrande återfinns i 16 kap. 2 §.
19 § När Naturvårdsverket fattar ett beslut om populationsreglerande jakt på gråsäl eller knubbsäl får myndigheten bestämma om provtagning av dödat vilt för forskning, miljöövervakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
Paragrafen reglerar att Naturvårdsverket i beslut om populations- reglerande jakt på gråsäl och knubbsäl får besluta om provtagning av dödat vilt. Villkor om provtagning finns med i denna sorts beslut i dag. Paragrafen motsvarar delvis 24 e § jaktförordningen. En skill- nad är att paragrafen specifikt reglerar provtagning i stället för en reglering om hur man ska förfara med dödat vilt. I beslut om prov- tagning kan anges att de delar av viltet som behövs för provtagningen tillfaller staten. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
439
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
20 § Naturvårdsverket får meddela verkställighetsföreskrifter om sam- verkansråd för rovdjursförvaltningsområdena och miniminivåer.
Om rennäringen berörs ska Naturvårdsverket låta Sametinget yttra sig innan föreskrifterna meddelas.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela verkställighetsföreskrifter om samverkansråd för rovdjurs- förvaltningsområdena och miniminivåer. Sådana föreskrifter finns i dag i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2022:4) om förvaltning av stora rovdjur. Paragrafen motsvarar delar av 10 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
21 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om popula- tionsreglerande jakt på björn, varg, järv, lodjur, gråsäl och knubbsäl samt om jaktledare enligt 10 §.
Paragrafen innehåller bemyndigande för Naturvårdsverket att med- dela föreskrifter om populationsreglerande jakt på björn, varg, järv, lodjur, gråsäl och knubbsäl. Den motsvarar 24 c § jaktförordningen. Bemyndigandet möjliggör även föreskrifter om populationsregle- rande jakt på gråsäl och knubbsäl jämfört med bemyndigandet i jakt- förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3 och 8.2.
4 kap. Skyddsjakt
Skyddsjakt på klövvilt och vissa andra vilda däggdjur
1 § Länsstyrelsen får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt på andra vilda däggdjur än unionsrättsligt skyddade viltarter om
1.vilt orsakar skada eller riskerar att orsaka skada,
2.det behövs för att förhindra skada, och
3.varken möjligheterna till allmän jakt, populationsreglerande jakt eller skyddsjakt på enskilds initiativ är tillräckliga för att förhindra skada.
Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp
ivilts bon.
440
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar att länsstyrelsen efter ansökan får besluta om skyddsjakt på klövvilt och andra vilda däggdjursarter som inte är unionsrättsligt skyddade viltarter och kriterierna för sådan skydds- jakt. Den motsvarar 29 a § jaktförordningen enligt förslaget i del- betänkandet (SOU 2025:32).
Av andra stycket framgår att ett beslut om skyddsjakt får avse rätt att göra ingrepp i vilts bon. Övervägandena i denna del framgår av avsnitt 8.5.
Skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter
2 § Länsstyrelsen får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter, förutom sälar, om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde
1.av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2.av hänsyn till flygsäkerheten, eller
3.för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom.
Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp
ivilts bon eller förstöra vilda fåglars ägg.
Paragrafen reglerar att länsstyrelsen efter ansökan får besluta om skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter och kriterierna för sådan jakt. Den motsvarar 23 a § jaktförordningen enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32) och 29 § första stycket jaktförord- ningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4 och 8.5. En skillnad jäm- fört med 23 a § jaktförordningen är att punkt 4 om jakt för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer flyttas till bestämmel- sen om jakt av naturvårdsskäl i 11 kap. 3 §.
Första stycket innebär att länsstyrelsen får besluta om skyddsjakt även på de stora rovdjuren utan någon delegation från Naturvårds- verket.
Av andra stycket framgår att skyddsjakten får avse rätt att göra ingrepp i vilts bon och inte enbart i vilda fåglars bon.
441
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
3 § Länsstyrelsen får när det gäller stora rovdjur besluta om skyddsjakt enligt 2 § även
1.om någon skada inte har inträffat om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, eller
2.på eget initiativ.
I beslut om skyddsjakt på stora rovdjur enligt 2 § får länsstyrelsen medge att jakten genomförs på annans jaktområde.
Paragrafen reglerar de ytterligare möjligheter som gäller för läns- styrelsens beslut om skyddsjakt på de stora rovdjuren. Den mot- svarar delar av 23 b och 24 a §§ samt 24 d § andra stycket jaktför- ordningen.
4 § Naturvårdsverket får efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada eller på eget initiativ besluta om skyddsjakt på gråsäl, knubbsäl eller vikare om kriterierna i 2 § är uppfyllda.
Naturvårdsverket får besluta om sådan skyddsjakt även om någon skada inte har inträffat om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå. I beslut om skyddsjakt på sälar får Naturvårds- verket medge att jakten genomförs på någon annans jaktområde.
När Naturvårdsverket fattar ett beslut om skyddsjakt på sälar får myn- digheten bestämma om provtagning av dödat vilt för forskning, miljööver- vakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för provtagning tillfaller staten.
Paragrafen reglerar att Naturvårdsverkets får besluta om skyddsjakt på gråsäl, knubbsäl och vikare och kriterierna för sådan jakt. Den mot- svarar delvis 23 b § och 24 d § andra stycket jaktförordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 8.4.1. och 8.10. Regleringen om Havs- och vattenmyndighetens yttrande återfinns i 16 kap. 2 §.
Av tredje stycket framgår att Naturvårdsverket får besluta om provtagning av döda sälar och att de delar av viltet som behövs för provtagningen tillfaller staten. Det ersätter möjligheten att besluta om hur man ska förfara med döda sälar.
Skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av viltförvaltningslagen
5 § Naturvårdsverket får besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ på främmande viltart enligt 6 kap. 4 § första stycket 3 viltförvaltningslagen.
Länsstyrelsen får besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ i övrigt enligt samma bestämmelse.
442
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar vilken myndighet som är beslutande för de olika punkterna i bestämmelsen om skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av viltförvaltningslagen. Paragrafen motsvarar 24 och 25 §§ jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.
Länsstyrelsens beslutsmandat omfattar fler viltarter än i 24 § jakt- förordningen. Länsstyrelsen får bl.a. fatta beslut när det gäller stora rovdjur, sälar och rovfåglar.
Skyddsjakt på enskilds initiativ
6 § Jakträttshavare får genomföra skyddsjakt på enskilds initiativ under de tider och förutsättningar som anges i bilaga 4 del a. Vidare får sådan skyddsjakt genomföras på någon annans jaktområde under de tider och förutsättningar som anges i bilaga 4 del b.
Ingrepp får göras i vilts bon och vilda fåglars ägg får förstöras vid skydds- jakt enligt första stycket under de förutsättningar som anges i respektive punkt i bilaga 4 del a och b.
För unionsrättsligt skyddade viltarter krävs även att det inte finns någon annan lämplig lösning för att skyddsjakt ska få genomföras enligt bilaga 4 del a 12–24 och del b 5.
Paragrafen reglerar skyddsjakt på enskilds initiativ och hänvisar till bilaga 4. I bilaga 4 del a regleras jakträttshavarens rätt till sådan skyddsjakt. I bilaga 4 del b regleras rätt att genomföra sådan skydds- jakt på någon annans jaktområde i enlighet med 3 kap. 10 § viltför- valtningslagen. Det är endast är punkterna i bilaga 4 del b som möj- liggör skyddsjakt på enskilds initiativ på någon annans jaktområde. Sådan skyddsjakt är inte möjlig med stöd av bilaga 4 del a. Paragrafen motsvarar 26 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Av andra stycket framgår att ingrepp i vilts bon och att förstöra vilda fåglars ägg får göras enligt paragrafen under de förutsättningar som anges i respektive punkt i bilaga 4 del a och b. Överväganden i
denna del finns i avsnitt 8.5.
Av tredje stycket framgår att det för skyddsjakt på unionsrättsligt skyddade viltarter även krävs att det inte finns någon annan lämplig lösning för att skyddsjakt ska få genomföras enligt bilaga 4.
443
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
7 § Om björn, varg, järv eller lodjur angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder genomföras för att skrämma bort rovdjuret.
Ägare eller vårdare av ett tamdjur får genomföra de åtgärder som behövs för att som skyddsjakt på enskilds initiativ döda björn, varg, järv eller lodjur för att skydda tamdjuret
1.när rovdjuret angriper och skadar tamdjuret eller om det är uppen- bart att ett sådant angrepp är omedelbart förestående,
2.om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på tamdjuret och dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur, eller
3.om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret och det finns skälig anledning att befara ett angrepp där.
Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.
Skyddsjakt enligt andra stycket 3 får, när det gäller lodjur, genomföras även för att skydda vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning med tillstånd enligt 9 kap. 2 §.
Paragrafen reglerar skrämsel och skyddsjakt på enskilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur för att avvärja rovdjursangrepp m.m. Den motsvarar 28 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.
Det förtydligas att ägare och vårdare av tamdjur får ”genomföra de åtgärder som behövs” för att döda rovdjuret när övriga förutsätt- ningar är uppfyllda. Formuleringen ”genomföra de åtgärder som behövs” innebär att andra jaktmedel och jaktmetoder får användas än de som annars är tillåtna vid skyddsjakt. Formuleringen innebär också att skjutvapen får användas vid andra tider på dygnet än annars.
8 § Skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 7 § andra-fjärde styckena får även genomföras av annan som handlar på uppdrag av ägaren eller vårdaren för att skydda
1.hund som används vid jakt i jaktlag,
2.tamdjur som befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret, eller
3.vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning med tillstånd enligt 9 kap. 2 §.
Detsamma gäller när uppdrag saknas men den som genomför skydds- jakten har skälig anledning att anta att ett sådant skulle ha lämnats om det funnits möjlighet till det.
Paragrafen reglerar när någon som handlar på uppdrag av ägare eller vårdare av tamdjur eller vilt i hägn kan genomföra skyddsjakt på en- skilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur för att avvärja rovdjurs- angrepp m.m. Den motsvarar 28 a § jaktförordningen.
444
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Den som ensam genomför jakt med hund kan freda hunden med stöd av 7 §. Det gäller även för den som lånat en hund för att genom- föra jakt. Den personen är att betraktas som hundens vårdare. De som är en del av ett jaktlag, och som inte är hundförare, är varken ägare eller vårdare och kan då freda en hund som används vid jakt
i jaktlaget med stöd av denna paragraf.
9 § Inom nationalparker är skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 7 § endast tillåten för att förhindra angrepp på ren.
Paragrafen reglerar att skyddsjakt på enskilds initiativ på björn, varg, järv eller lodjur för att avvärja rovdjursangrepp m.m. inom national- parker endast är tillåten för att förhindra angrepp på ren. Paragrafen motsvarar delar av 28 b § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.
Att skyddsjakt på enskilds initiativ på stora rovdjur får genom- föras på någon annans jaktområde regleras i 3 kap. 11 § viltförvalt- ningslagen.
Länsstyrelsens rätt att genomföra åtgärder för att motverka skador av visst vilt
10 § Länsstyrelsen får genomföra lämpliga åtgärder enligt 2 kap. 2 § andra stycket viltförvaltningslagen på någon annans fastighet i syfte att motverka att skador orsakas av björn, varg, trana, gäss eller svanar.
Paragrafen reglerar länsstyrelsens rätt att genomföra lämpliga åt- gärder på någon annans fastighet i syfte att motverka att skador orsakas av vissa viltarter. Det kan handla om att skrämma viltet. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.
Bemyndiganden
11 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om skydds- jakt på stora rovdjur.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om skyddsjakt på stora rovdjur som kompletterar regleringen i viltförvaltningslagen och viltförvaltnings-
445
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
förordningen. Den motsvarar delvis 24 c § första stycket jaktförord- ningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
5 kap. Begränsningar av jakten och skyldighet att anmäla jakt och jaktresultat
Begränsningar av tid på dygnet för jakt med skjutvapen
1 § För jakt med skjutvapen på änder, gäss, björn, varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort och rådjur gäller följande begränsningar.
1.Bläsand, gräsand, ejder, knipa, kricka, sjöorre, storskrake, vigg, bläs- gås, grågås, kanadagås, sädgås och vitkindad gås får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång.
2.Björn får bara jagas under tiden från och med en timme före solens uppgång till och med två timmar före solens nedgång.
3.Varg, järv, lodjur, älg, dovhjort, kronhjort och rådjur får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast genomföras som smygjakt eller vaktjakt enligt definitionerna i bilaga 1.
Paragrafen reglerar vilka begränsningar i fråga om tid på dygnet som gäller för jakt med skjutvapen för vissa viltarter. Den motsvarar 9 § första stycket jaktförordningen.
2 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta om undantag från 1 §. Om flera län är berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
I de fall Naturvårdsverket beslutar om jakt prövar Naturvårdsverket frågan om undantag från 1 §.
Paragrafen reglerar undantag i det enskilda fallet från begränsningar av tid på dygnet för jakt med skjutvapen och beslutande myndighet. Den motsvarar 9 § andra och tredje stycket jaktförordningen.
Villkor i beslut om jakt
3 § I beslut om populationsreglerande jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter och i beslut om skyddsjakt, forskningsjakt och jakt av naturvårds- skäl ska det anges
1.vilka viltarter, antalet individer och vilken slags vilt som får dödas eller fångas,
2.vilken tid och i vilket område som jakten får genomföras,
446
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
3.vilka andra jaktmedel eller jaktmetoder som får användas än de som annars är tillåtna,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda viltarternas popula- tioner,
5.den kontroll som kommer att ske,
6.vilka uppgifter i fråga om jaktresultat som behöver anmälas, utöver det som redan krävs enligt denna förordning, och hur anmälan görs, samt
7.de villkor i övrigt som behövs.
Paragrafen reglerar vilka villkor som ska finnas med i beslut om popu- lationsreglerande jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter och i be- slut om skyddsjakt, forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl. Den motsvarar 9 b § första stycket jaktförordningen enligt delbetänkan- det (SOU 2025:32) och 9 c § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.
4 § I ett beslut om skyddsjakt på myndighets initiativ med stöd av 6 kap. 4 § viltförvaltningslagen ska det utöver villkoren i 3 § även anges
1.om skyddsjakten ska genomföras av jakträttshavare som har åtagit sig det eller av särskilt utsedda jägare på någon annans jaktområde, och
2.om vilt som dödas eller fångas vid skyddsjakten ska tillfalla jakträtts- havaren, staten eller någon annan.
Paragrafen reglerar ytterligare villkor som ska anges i beslut om skyddsjakt på myndighet initiativ med stöd av viltförvaltningslagen. Den motsvarar 7 § andra stycket jaktlagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.
5 § I ett beslut om forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl ska det ut- över villkoren i 3 § även anges
1.om jakten får genomföras på någon annans jaktområde, och
2.om vilt som fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska sättas ut igen och om det får genomföras utan fastighetsägarens medgivande, eller
3.om vilt som dödas eller fångas eller ägg som samlas in vid jakten ska tillfalla någon annan än jakträttshavaren.
Paragrafen är ny och reglerar ytterligare villkor som kan krävas i beslut om forskningsjakt och jakt av naturvårdsskäl. För dessa jaktformer finns ytterligare beslutsbefogenheter och om befogenheterna har an- vänts så behöver det anges som villkor i besluten. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.
447
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Skyldighet att anmäla jakt
6 § Den som avser att genomföra populationsreglerande jakt på varg, järv eller lodjur ska anmäla det till jägarregistret. Naturvårdsverket får i enskilda fall besluta om undantag från anmälningsskyldigheten.
Paragrafen reglerar skyldighet att anmäla deltagande i populations- reglerande jakt på varg, järv eller lodjur till jägarregistret och möjlig- het till undantag. Skyldigheten att anmäla möjliggör kontroll av jakten. Paragrafen motsvarar 49 § andra stycket jaktförordningen. Övervä- gandena om jägarregistret finns i avsnitt 8.17.
7 § Anmälan om jakt på allmänt vatten enligt 3 kap. 4 § andra stycket eller inom Sveriges ekonomiska zon enligt 3 kap. 5 § viltförvaltningslagen ska göras till jägarregistret.
Paragrafen reglerar att anmälan om jakt på visst allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon ska göras till jägarregistret. Den mot- svarar 49 § tredje stycket jaktförordningen enligt delbetänkandet (SOU 2025:32). Den som anmäler sig får rätt att jaga inom området. Övervägandena om jägarregistret finns i avsnitt 8.17.
Skyldighet att anmäla jaktresultat
8 § Jaktledaren ska ansvara för att jaktresultatet av populationsreglerande jakt på kronhjort eller älg anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång. Om en älg har dödats under populationsreglerande jakt ska dock jaktledaren ansvara för att detta anmäls inom två veckor efter att älgen dödades.
Den som vid allmän jakt har dödat älgkalv eller kronhjort ska ansvara för att det anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång. Den som vid skyddsjakt har dödat älg eller kronhjort ska ansvara för att det anmäls till länsstyrelsen inom två veckor efter det att viltet dödades.
Paragrafen reglerar skyldighet att anmäla jaktresultat när det gäller jakt på kronhjort och älg. Den motsvarar 5 a § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.7.
9 § Den som vid populationsreglerande jakt har dödat eller påskjutit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att detta anmäls till länsstyrelsen utan dröjsmål och senast inom en timme.
Den som vid skyddsjakt har dödat eller påskjutit björn, varg, järv eller lodjur ska ansvara för att detta anmäls till länsstyrelsen utan dröjsmål och
448
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
senast samma dag. Detta gäller dock inte vid skyddsjakt på enskilds initia- tiv på stora rovdjur.
Paragrafen reglerar skyldighet att anmäla dödade eller påskjutna stora rovdjur vid populationsreglerande jakt och skyddsjakt. Den motsvarar 5 b § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.7.
10 § Den som vid populationsreglerande jakt eller skyddsjakt har dödat eller påskjutit gråsäl, knubbsäl eller vikare ska ansvara för att detta anmäls till Naturvårdsverket utan dröjsmål och senast efterföljande dag.
Paragrafen reglerar skyldighet att anmäla dödade och påskjutna sälar vid populationsreglerande jakt och skyddsjakt. Den motsvarar 5 c § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.7.
11 § I en anmälan enligt 8–10 §§ ska det anges
1.var och när viltet dödades eller påsköts,
2.vilket kön viltet har, om det är möjligt att fastställa,
3.namn och kontaktuppgifter till den som har dödat eller påskjutit viltet i fråga om björn, varg, järv, lodjur och sälar, och
4.för älg och kronhjort, om det dödade viltet är en årskalv.
Paragrafen reglerar vilka uppgifter som ska finnas i en anmälan enligt 8–10 §§. Den motsvarar 6 § jaktförordningen.
Skyldighet att anmäla vissa dödade eller påskjutna stora rovdjur efter rovdjursangrepp m.m.
12 § Den som genom skyddsjakt på enskilds initiativ som avses i 4 kap. 7 och 8 §§ har dödat eller påskjutit ett stort rovdjur för att skydda tamdjur eller vilt i hägn ska snarast möjligt anmäla händelsen till länsstyrelsen. Rov- djuret får inte flyttas utan medgivande från länsstyrelsen.
Anmälan ska innehålla uppgifter om var och när rovdjuret dödades eller påsköts och om vilket eller vilka tamdjur eller vilt som skyddades.
Länsstyrelsen ska anmäla händelsen till Polismyndigheten, om det finns misstanke om brott.
Paragrafen reglerar skyldighet att snarast möjligt anmäla dödade eller påskjutna stora rovdjur vid skyddsjakt på enskilds initiativ med stöd av 4 kap. 7 och 8 §§. Den reglerar också vad en anmälan ska innehålla och vad som gäller efter en sådan anmälan. Paragrafen motsvarar
449
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
28 d § jaktförordning enligt delbetänkandet (SOU 2025:32) och delvis 37 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.7.
Skyldighet för myndigheter att rapportera uppgifter
13 § Länsstyrelsen ska till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om de beslut om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter som myndigheten har fattat och de uppgifter om jaktresultat som myndigheten tagit emot efter besluten om jakt. Om uppgifter om jaktresultat saknas ska länsstyrelsen efterfråga uppgifterna.
Länsstyrelsen ska till Naturvårdsverket rapportera uppgifter om de anmälningar om dödade eller påskjutna stora rovdjur som myndigheten har tagit emot enligt 12 §.
Paragrafen reglerar skyldighet för länsstyrelsen att rapportera upp- gifter om beslut om jakt och jaktresultat när det gäller unionsrätts- ligt skyddade viltarter. Länsstyrelsen ska efterfråga uppgifter om jaktresultat om de saknas för att säkerställa att de kommer in. Läns- styrelsen ska också rapportera uppgifter om anmälningar enligt 12 §. Kraven finns för att Sverige ska kunna leva upp till rapporterings- krav i naturvårdsdirektiven (Habides-rapporteringen). Paragrafen motsvarar kraven som finns i 24 § tredje stycket och 29 § sjätte stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.8.
Bemyndiganden
14 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om undantag från begräns- ningar av tiden på dygnet som jakt med skjutvapen får genomföras enligt 1 §.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för länsstyrelsen att med- dela föreskrifter om undantag från de begränsningar av tiden på dygnet för jakt med skjutvapen som gäller för olika viltarter enligt 1 §. Den motsvarar 9 § fjärde stycket jaktförordningen.
15 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om eller i beslut om jakt ange utbildningskrav för viss sorts jakt och jakt med vissa jaktmedel.
Paragrafen är ny. Den grundar sig på 7 kap. 3 och 9 §§ viltförvalt- ningslagen om utbildningskrav för viss sorts jakt och jakt med vissa jaktmedel. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.
450
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Kraven på viss utbildning kan finnas både i Naturvårdsverkets föreskrifter och i beslut om jakt som myndigheten fattar. Natur- vårdsverkets föreskrifter kan även avse jakt som länsstyrelsen be- slutar om eller som genomförs utan föregående beslut med stöd av lagstiftningen.
16 § Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om, eller i beslut i det en- skilda fallet meddela villkor för, jakt på sådant allmänt vatten och sådana klippor och öar som avses i 3 kap. 4 § andra stycket viltförvaltningslagen om det är motiverat med hänsyn till naturvården, turismen eller frilufts- livet. Föreskrifterna eller villkoren får avse ett visst område eller en viss tid.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för länsstyrelsen att med- dela föreskrifter om eller i det enskilda fallet besluta om villkor för jakten på allmänt vatten och klippor och öar som avses i 3 kap. 4 § andra stycket viltförvaltningslagen. Paragrafen motsvarar 47 § jakt- förordningen enligt delbetänkandet (SOU 2025:32).
6 kap. Vapen, andra jaktmedel och begränsning av jaktmetoder
Vapen och andra jaktmedel
1 § Vid jakt får vapen och andra jaktmedel användas endast i den utsträck- ning, på det sätt och enligt de krav som anges i denna förordning eller i före- skrifter och beslut som har meddelats med stöd av förordningen.
Paragrafen motsvarar delar av 10 § och 10 a § första stycket jakt- förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
2 § Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras, fjärrstyras eller på annat sätt avfyras på avstånd från jägaren.
Paragrafen motsvarar 10 a § tredje stycket jaktförordningen med tillägg med förbud mot vapen som kan fjärrstyras eller på annat sätt avfyras på avstånd från jägaren. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
3 § Det är förbjudet att fånga eller döda vilt av unionsrättsligt skyddade arter
1.med de jaktmedel eller jaktmetoder som anges i bilaga 5 del a, eller
2.med andra jaktmedel eller jaktmetoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning.
451
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Jakt på dalripa och fjällripa får dock genomföras med hjälp av snaror norr om 58° nordlig bredd.
Paragrafen motsvarar 10 a § andra stycket jaktförordningen. Den uppräkning av arter som finns i nuvarande paragrafen har ersatts men begreppet ”unionsrättsligt skyddande viltarter”. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.6.
4 § Den myndighet som beslutar om jakten får besluta om undantag från förbudet i 3 § och bilaga 5 del a att använda halvautomatiska vapen med magasinkapacitet som överstiger två patroner, om det är fråga om skyddsjakt eller populationsreglerande jakt på björn.
Beslut enligt första stycket får bara meddelas om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde, och
3.undantaget är lämpligt med hänsyn till populationens storlek och sammansättning samt tillämpas selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden.
Om flera län är berörda av beslutet och beslutet fattas av länsstyrelsen, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jakt- området ligger.
Paragrafen är en sammanslagning av 15 a § andra stycket och tredje stycket samt 15 d § jaktförordningen. Paragrafen är oförändrad med undantag för språklig ändring på så vis att Naturvårdsverket eller läns- styrelsen har ersatts av den beslutade myndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
5 § Länsstyrelsen får efter ansökan i det enskilda fallet utöver 4 § besluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning om det finns särskilda skäl. I fråga om bekämpningsmedel gäller i stället 10 §.
I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter ska i ett beslut enlig första stycket, som rör ett jaktmedel som är förbjudet enligt bilaga 5, anges
1.vilka viltarter som berörs,
2.vilka jaktmedel och metoder som får användas,
3.vilken tid och vilket område som avses,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda viltarternas popula- tioner,
5.den kontroll som kommer att ske, och
6.de villkor i övrigt som behövs.
452
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen motsvarar 9 b § andra stycket samt 15 b § jaktförord- ningen. Paragrafen ger länsstyrelsen rätt att besluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av viltförvaltningsförordningen utifrån de föreskrifter som Naturvårdsverket har meddelat i frågan. I paragrafen finns delar av 9 b § som rör de beslut som omfattar unionsrättsligt skyddade viltarter samt 15 b § som i dag ger Natur- vårdsverket rätt att besluta om undantag från att använda vissa jakt- medel och metoder. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
Fångstredskap
6 § Fångstredskap ska vara av godkänd typ för att få användas.
Ett fångstredskap av en typ som har prövats i ett annat EU-land, Turkiet eller ett EFTA-land som har undertecknat EES-avtalet får dock användas om produkten uppnår en djurskydds- och säkerhetsnivå likvärdig den svenska. Den som importerar ett sådant fångstredskap ska anmäla det till Naturvårds- verket om redskapet inte redan har anmälts.
Paragrafen motsvarar delar av 11 § jaktförordningen och rör kravet på att fångstredskap ska vara av godkänd typ. Ett förtydligande har lagts till i paragrafen om att det är den som importerar ett fångst- redskap som ska anmäla redskapet till Naturvårdsverket. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.6.
7 § Naturvårdsverket prövar efter samråd med Statens jordbruksverk frågor om godkännande av fångstredskap.
Naturvårdsverket är behörig myndighet för fångstredskap enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan med- lemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.
Paragrafen motsvarar delar av 11 § jaktförordningen och rör Natur- vårdsverket prövning av godkännande av fångstredskap. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.6.
8 § Vilt som har fångats i fångstredskap ska vid vittjningstillfället omedel- bart dödas eller sättas ut i frihet utan att det krävs fastighetsägarens med- givande.
Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn eller liknande anläggning av den viltart som tillståndet för anläggningen avser.
Vid dödande av vilt som har fångats med fångstredskap gäller inte be- stämmelserna om jaktmedel.
453
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen motsvarar 12 a § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
Bekämpningsmedel
9 § Bekämpningsmedel får användas för att döda mullvadar, andra sorkar än bisam, lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss, om medlet har godkänts för sådan användning enligt
1.Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG,
2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocid- produkter, eller
3.förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel.
Paragrafen motsvarar 13 § jaktförordningen.
10 § Länsstyrelsen får i enskilda fall besluta att ett godkänt bekämpnings- medel som avses i 9 § får användas för att döda vilda fåglar som orsakar all- varliga skador eller olägenheter för människors hälsa.
Om flera län är berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
Paragrafen motsvarar 15 c § jaktförordningen. Paragrafen har ändrats genom att 2 punkten är flyttad till föreskriftsnivå.
Beslut som rör unionsrättsligt skyddade viltarter
11 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter får föreskrifter eller beslut enligt 5 §, 10 §, eller 12 § första stycket 1 och 2 denna förordning, som rör ett jaktmedel som är förbjudet enligt bilaga 5, meddelas endast om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för de berörda arterna populationer i deras naturliga utbredningsområden, och
3.föreskriften eller beslutet behövs av något sådant skäl som anges
i4 kap. 2 § eller 10 kap. 1 eller 4 §.
Paragrafen motsvarar 15 d § jaktförordningen. Paragrafen är oförän- drad med undantag för att den uppräkning av arter som finns i nuva- rande paragraf har ersatts med begreppet ”unionsrättsligt skyddande viltarter”.
454
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Bemyndiganden
12 § Naturvårdsverket får
1.meddela föreskrifter om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning,
2.i enskilda fall besluta om undantag från kravet i 6 § att fångstredskap ska vara av godkänd typ och meddela föreskrifter om när sådana undantag får beviljas, och
3.meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om undantag från kra- vet i 8 § att fångat vilt omedelbart ska avlivas eller sättas ut i frihet.
Paragrafen motsvarar 15 § 1–3 jaktförordningen.
13 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om
1.tillstånd, anmälan eller andra villkor för användande av fångstredskap,
2.befogenhet för länsstyrelsen att i enskilda fall ge tillstånd till använ- dande av vissa fångstredskap,
3.typgodkännande och fångstredskap enligt 6 och 7 §§, och
4.att den som ansöker om godkännande av fångstredskap ska betala en avgift.
Paragrafen motsvarar 12 § jaktförordningen. Den nuvarande punk- ten 2 som ger Naturvårdsverket rätt att föreskriva om vittjande av fångstredskap omfattas i förslaget av punkten 1. Ett tillägg har gjorts i paragrafen genom punkten 4 om möjlighet för Naturvårdsverket att föreskriva om avgift.
14 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om
1.åtling för jakt vid åtelplatser som har anordnats för ändamålet,
2.att åtel inte får användas vid viss jakt eller vid jakt efter visst vilt,
3.användandet av belysning vid jakt,
4.användandet av vapentillbehör som inte är jaktmedel vid jakt, och
5.jaktmetoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg.
Paragrafen motsvarar 15 § 4–5 jaktförordningen. Tre ytterligare punkter har lagts till i paragrafen som ger Naturvårdsverket rätt att meddela föreskrifter om användandet av belysning vid jakt, om an- vändandet av vapentillbehör som inte är jaktmedel vid jakt och om jaktmetoder för att ta eller förstöra vilda fåglars ägg. Övervägan- dena finns i avsnitt 7.6 och 8.5.
Användandet av belysning vid jakt regleras i dag i jaktförord- ningen. Användandet av vapentillbehör regleras i dag i Naturvårds- verkets föreskrifter som förtydligar vilka vapentillbehör som får an- vändas vid jakt. Bakgrunden till bemyndigandet i punkten 4 är den
455
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
snävare definitionen av jaktmedel i 1 kap. 16 § viltförvaltningslagen. Metoder som används för att ta eller förstöra vilda fåglar ägg regleras i dag främst genom villkor i tillstånd om jakt.
7 kap. Motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt
Tillåten användning av motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt
1 § Trots bestämmelsen i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen får
1.jakt genomföras från båt försedd med motor under förutsättning att motorn varit avstängd minst en minut,
2.motordrivet fordon användas vid jakten av den som genomför skydds- jakt på uppdrag av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet, och
3.motordrivet fordon användas vid jakt i vilthägn eller liknande anlägg- ning på den viltart som tillståndet för anläggningen avser.
Första stycket 2–3 gäller inte vid jakt som avser unionsrättsligt skyd- dade viltarter.
Paragrafen motsvararar 20 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.1.
Förbud mot fångst eller dödande av unionsrättsligt skyddade viltarter från transportmedel
2 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter är det förbjudet att för fångst eller dödande använda transportmedel på ett sådant sätt som anges i bilaga 5 del b.
Paragrafen är ny och förtydligar förbudet i bilaga 5 jaktförordningen att använda transportmedel på olika sätt vid jakten. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.1.
Rullstolsburna personers jakt från motordrivet fordon
3 § Trots bestämmelsen i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen eller 2 § får en rullstolsburen person med bestående rörelsehinder jaga från ett motor- drivet fordon under förutsättning att motorn är avstängd och fordonet inte är i rörelse.
Om jakten avser unionsrättsligt skyddade viltarter får jakten påbörjas när minst fem minuter förflutit sedan motorn stängts av.
456
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen är en sammanslagning av 20 a § och 20 b § jaktförord- ningen och de tidigare kraven i jaktlagstiftningen på tillstånd för rull- stolsburen person med bestående rörelsehinder att få jaga från motor- drivet fordon har tagits bort. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
Beslut om undantag
4 § Utöver vad som följer av 1 och 3 §§ får den myndighet som beslutar om jakten besluta om undantag från förbudet i 5 kap. 3 § viltförvaltnings- lagen eller 2 § om det finns särskilda skäl.
Om flera län är berörda och det är länsstyrelsen som beslutar om undan- tag, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av det berörda jaktområdet ligger.
I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter får undantag medges endast
om
1.det inte finns någon annan lämplig lösning,
2.det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för de berörda arterna populationer i deras naturliga utbredningsområden, och
3.undantaget behövs för att en sådan begränsad jakt som avses i 3 kap. 5 § ska kunna genomföras eller behövs av något sådant skäl som anges i 4 kap. 2 § eller 10 kap. 1 eller 4 §§.
Paragrafen motsvarar 21 § jaktförordningen. Paragrafen är ändrad och ger den beslutande myndigheten möjlighet att besluta om undantag från i förbudet 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen för alla arter om det finns särskilda skäl. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
5 § I fråga om unionsrättsligt skyddade viltarter ska den beslutande myn- digheten i ett beslut enlig 4 § ange
1.vilka viltarter som berörs,
2.vilka motordrivna fortskaffningsmedel eller transportmedel som undantaget avser,
3.vilken tid och vilket område som avses,
4.de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för de berörda arternas populationer,
5.den kontroll som kommer att ske, samt
6.de villkor i övrigt som behövs.
Paragrafen motsvarar 9 b § och rör undantag från i förbudet i 5 kap. 3 § viltförvaltningslagen i fråga om unionsrättsligt skyddade arter.
457
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng
6 § Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng. Första stycket gäller inte
1 bevakningspersonal, militär personal, polisman eller kustbevaknings- tjänsteman under tjänsteutövning,
2.vid sådan jakt som genomförs med stöd av 1 §,
3.vid sådan jakt som genomförs av rullstolsburen person med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket,
4.när undantag medgetts eller beslut meddelats med stöd av 4 §, eller
5.vid sådan transport av dödat vilt som genomförs med stöd av 1 § andra stycket 5 terrängkörningsförordningen (1978:594).
Paragrafen motsvarar 22 § jaktförordningen och är ändrad på så sätt att paragrafen enbart reglerar när skjutvapen får medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng. Första stycket andra meningen som rör förvaring av vapen i motordrivet fortskaffningsmedel har tagits bort. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.2.
Bemyndigande
7 § Länsstyrelsen får i enskilda fall eller genom föreskrifter medge undan- tag från förbudet mot att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl.
Paragrafen motsvarar 23 § jaktförordningen.
8 kap. Användning av hund vid jakt, jaktträning och jaktprov
1 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får hundar som är lämpande för respektive jaktändamål använ- das vid jakt, jaktträning eller jaktprov enligt bilaga 6 av jakträttshavaren eller av en annan person med jakträttshavarens medgivande.
Trots de tider som anges i bilaga 6 får hund användas vid all jakt för spårning eller apportering av skadat eller dödat vilt.
Paragrafen reglerar användning av hund vid jakt, jaktträning och jakt- prov. Paragrafen motsvarar 16 § och delar av 17 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.9.
Paragrafen är moderniserad och tillägg har gjorts om att bestäm- melsen även gäller vid jaktprov. Delar av 16 § har flyttats till en bilaga
458
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
som benämns bilaga 6. Delar av 17 § har även flyttats till bestämmel- sens andra stycke. Begreppet ”står under förarens kontroll” har tagits bort och fångas i stället upp av 8 kap. 3 § första stycket samt 16 § första stycket lag om tillsyn över hundar och katter.
2 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får hundar som är lämpade för ändamålet användas för jakt- träning och jaktprov under hela året i gryt som är särskilt iordningställda för ändamålet.
Paragrafen motsvarar 16 a § jaktförordningen och är oförändrad med undantag för modernisering av språket samt att bemyndigan- det i andra stycket flyttats till 8 kap. 9 §.
3 § En hund som vid jakt, jaktträning eller jaktprov beter sig olämpligt med hänsyn till viltet ska snarast kopplas.
Jakt, jaktträning eller jaktprov med hund ska genomföras på ett sådant sätt att viltet inte utsätts för onödiga påfrestningar med hänsyn till väder- förhållanden eller hundens egenskaper eller beteende.
Paragrafen motsvarar 18 § jaktförordningen. I bestämmelsens första stycke har ett tillägg gjorts vad gäller jaktprov med att en hund som ”beter sig olämpligt med hänsyn till viltet” ska kopplas. Skrivningen ersätter det tidigare begreppet ”jagar på ett olämpligt sätt”. I para- grafen andra stycke har snö, is och temperaturförhållanden ersatts men väderförhållanden och ett tillägg gjorts med ”beteende”. 18 § andra stycket jaktförordningen som rör Naturvårdsverket bemyn- digande har flyttats till en egen paragraf.
Användning av hund inom jordbruket för att hindra att vilt skadas
4 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får en hund användas inom jordbruket för att hindra att vilt kommer till skada.
Paragrafen motsvarar 17 § första stycket jaktförordningen. Exemplet i 17 § första stycket jaktförordningen om att en hund kan användas för att hindra att viltet kommer till skada vid slåtter har tagits bort. Det är dock enbart exemplet som tagits bort, slåtter är fortfarande
459
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
ett exempel på en situation som paragrafen är tänkt att träffa. Över- vägandena finns i avsnitt 8.9.
Krav på tillgång till hund vid jakt
5 § Om ett vilt påskjuts vid jakt på björn, varg, järv, lodjur, älg, kron- hjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin ska en hund som är sär- skilt tränad i att spåra upp skadat vilt vara på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen om inte viltet har dödats eller påträffats dött innan dess.
Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket jaktförordningen och är ändrad på så vis att ordet ”kunna” har bytts ut till ordet ”vara”. Övervägandena finns i avsnitt 8.9.
6 § En hund som kan apportera eller markera skjutna fåglar ska med- föras vid jakt på ringduva, gäss eller änder. Vid jakt på andra vilda fåglar ska en sådan hund medföras under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång. Skyldigheten att medföra hund gäller inte om jakten genomförs på snötäckt mark, från båt på öppet vatten eller vid havs- kust med hjälp av konstgjorda fåglar.
Paragrafen motsvarar 17 § tredje stycket jaktförordningen.
Bemyndigande m.m.
7 § Om det behövs till skydd för viltet eller av annat särskilt skäl, får läns- styrelsen trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter och 1 § meddela föreskrifter om
1.att hundar som förföljer vilt inte får användas vid jakt på älg, kron- hjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin,
2.att hundar ska hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt också under annan tid än 1 mars–20 augusti,
3.att hundar ska hållas kopplade.
Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, får dock hundar som inte driver eller förföljer sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter som meddelas av länsstyrelsen.
Paragrafen motsvarar 19 § jaktförordningen.
460
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
8 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Naturvårdsverket får även besluta om sådana undantag i beslut om delege- ring enligt 3 kap. 6 § andra stycket.
Om Naturvårdsverket inte har meddelat föreskrifter eller beslut om sådana undantag, får länsstyrelsen i enskilda fall besluta om undantag.
Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket jaktförordningen.
9 § Jordbruksverket får efter samråd med Naturvårdsverket meddela föreskrifter om hur sådana gryt som avses i 2 § ska vara utformade.
Paragrafen motsvarar 16 a § andra stycket jaktförordningen.
9 kap. Vilt i hägn
Tillstånd för att hålla vilt i hägn
1 § Vilt får hållas i ett hägn eller liknande anläggning i mer än 48 timmar endast efter tillstånd av länsstyrelsen.
Kravet på tillstånd gäller dock inte vilt som hålls i anläggning för offent- lig förevisning av djur.
Paragrafen innehåller kravet att vilt endast får hållas i hägn eller lik- nande anläggning i mer än 48 timmar efter tillstånd av länsstyrelsen. Kravet på tillstånd inte gäller för vilt som hålls i anläggning för offent- lig förevisning av djur. Det motsvarar 41 a § första stycket jaktför- ordningen och 2 § Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och inhägnader för handelsträdgårdar
m.m.för att förebygga skador av hare. Övervägandena finns i av- snitt 7.14.1.
Tillståndskravet för att hålla vilt i hägn gäller även främmande vilt som lever i vilda populationer någon annan stans i världen. Se rättsfallet RÅ 2002 ref. 37 om hållande av strutsar i hägn.
2 § Länsstyrelsen får efter ansökan ge tillstånd till att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning i mer än 48 timmar om
1.hägnet eller anläggningen uppfyller de krav som Naturvårdsverket har föreskrivit,
2.riskerna för biologisk mångfald samt skogs- och jordbruk om vilt tar sig ut ur hägnet eller anläggningen är acceptabla, och
3.det inte finns förhöjd risk för spridning av smittsamma sjukdomar.
461
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Länsstyrelsen får i tillståndet besluta om de villkor som behövs för att uppfylla kriterierna i första stycket, för att uppfylla syftena med viltförvalt- ningen enligt 1 kap. 2 § viltförvaltningslagen eller för att viltet inte ska ut- sättas för onödigt lidande. Tillståndet får vara tidsbegränsat.
Paragrafen anger kriterier för att länsstyrelsen ska kunna meddela tillstånd för att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning i mer än 48 timmar. Den motsvarar delar av 41 a § första stycket jaktförord- ningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.1.
3 § Länsstyrelsen får återkalla tillstånd att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning om
1.kraven i Naturvårdsverkets föreskrifter eller villkoren för tillståndet inte följs,
2.viltet inte hanteras enligt kraven i viltförvaltningslagen,
3.hägnet eller anläggningen inte sköts på rätt sätt, eller
4.hägnet eller anläggningen ger upphov till sådana risker som ska för- hindras genom 2 § första stycket 2 eller 3.
Om ett tillstånd återkallas ska innehavaren avlägsna eller döda viltet som hålls i hägnet eller anläggningen.
Paragrafen reglerar återkallande av tillstånd att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning. Den motsvarar delar av 41 a § första stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.1.
Andra stycket är nytt och anger att om ett tillstånd återkallas ska innehavaren avlägsna eller döda viltet.
Jakt på vilt i hägn
4 § Inom ett hägn eller anläggning som omfattas av tillstånd för hållande av vilt enligt 2 § får vilt av den art som tillståndet avser jagas trots bestäm- melserna om fredning. Inom en anläggning som omfattas av tillstånd för hållande av fåglar som är vilt enligt 2 § får ägg plockas trots bestämmel- serna om fredning.
Första stycket gäller inte om viltet anses hållas av människan.
Paragrafen reglerar jakt och plockande av ägg i hägn eller anlägg- ning med tillstånd för hållande av vilt enligt 2 §. Den motsvarar 8 § jaktförordningen och justeras så att kravet på hägnet eller anlägg- ning knyts till tillståndet och att jakten kan ske på den art som till- ståndet gäller för. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.1.
462
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Av andra stycket framgår att första stycket inte gäller om viltet anses hållas av människan. Det är ett nytt stycke som avgränsar para- grafens tillämplighet i förhållande till djurskyddslagstiftningen och Statens jordbruksverks särskilda regler om slakt och avlivning. Det regelverket gäller för djur, inklusive vilt, som anses hållas av männi- skan (se 2 § första stycket djurskyddslagen [2018:1192]). Se rätts- fallet RÅ 1977 ref. 110. Stycket innebär att vilt för att kunna jagas i hägn behöver anses leva fritt i hägnet under liknande förhållanden som vilda djur och man kan ta hänsyn till att även vilda djur kan stöd- utfodras på vintern.
Andra bestämmelser om vilt i hägn och vilthägn
5 § Bestämmelser om djurskydd för vilt som anses hållas av människan och om märkning och avlivning av sådant vilt m.m. i finns i djurskydds- lagen (2018:1192) och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Bestämmelser om krav på tillstånd för att uppföra vilthägn i områden där allmänheten får färdas fritt finns i miljöbalken.
Paragrafen är ny och innehåller upplysningar om bestämmelser i annan lagstiftning som rör vilt som anses hållas av människan och vilthägn. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.1.
Av första stycket framgår att det finns bestämmelser om djurskydd för vilt som anses hållas av människan och om märkning och avliv- ning av sådant vilt m.m. i djurskyddslagen och föreskrifter som med- delats med stöd av lagen. Upplysningen förtydligar vilken ytterligare reglering som gäller om vilt som hålls i hägn och liknande anlägg- ningar anses hållas av människan.
Av andra stycket framgår att det finns bestämmelser i miljöbalken om krav på tillstånd för att uppföra vilthägn i områden där allmän- heten får färdas fritt. En sådan bestämmelse finns i 12 kap. 11 § miljöbalken.
Bemyndigande
6 § Naturvårdsverket får efter samråd med Jordbruksverket meddela ytterligare föreskrifter om att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning enligt 2 kap. 12 § 1 och 2 viltförvaltningslagen samt om länsstyrelsens prövning av ärenden om tillstånd för att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning.
463
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om att hålla vilt i hägn eller liknande anläggning och om länsstyrelsens prövning av tillstånd för sådan verksamhet. Paragrafen motsvarar delar av 42 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.1.
10 kap. Viltolyckor, avlivning av vilt och vilt som tillfaller staten
Viltolyckor
1 § Har björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon, är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycks- platsen och underrätta Polismyndigheten.
Har ett sådant vilt varit inblandat i en sammanstötning med ett spår- bundet fordon ska infrastrukturförvaltaren underrätta Polismyndigheten och ange var olycksplatsen är lokaliserad.
Paragrafen reglerar krav på att anmäla viltolyckor med motorfordon eller spårbundna fordon när det gäller uppräknade arter. Den mot- svarar 40 § första stycket jaktförordningen.
2 § Har Polismyndigheten underrättats om att det har inträffat en sam- manstötning mellan ett fordon och ett vilt av en art som anges i 1 § eller
5 §, får myndigheten genomföra de åtgärder som behövs för att viltet ska kunna spåras upp, dödas och hanteras eller uppdra åt någon annan att göra det enligt 6 kap. 1 § viltförvaltningslagen. Polismyndigheten ska om möj- ligt underrätta berörd jakträttshavare eller fastighetsägare om beslutet.
Paragrafen reglerar Polismyndighetens ansvar för eftersök vid vilt- olycka och kompletterar 6 kap. 1 § viltförvaltningslagen. Paragrafen motsvarar 40 § andra stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.
Avlivning av vilt
3 § Polismyndigheten ska vara ansvarig myndighet enligt 6 kap. 2 § första stycket viltförvaltningslagen och får avliva vilt som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farligt för människors säkerhet och genomföra reglerade åtgärder eller ge motsvarande uppdrag till någon annan.
Polismyndigheten ska vara ansvarig myndighet enligt 6 kap. 2 § andra stycket viltförvaltningslagen och får avliva moderlös årsunge av älg, kron-
464
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
hjort, dovhjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin av djurskyddsskäl och genomföra reglerade åtgärder eller ge motsvarande uppdrag till någon annan. Detsamma gäller för moderlös årsunge av björn och sälar om det inte finns någon annan lämplig lösning.
Paragrafen reglerar Polismyndighetens ansvar för avlivning av vilt enligt 6 kap. 2 § viltförvaltningslagen. Paragrafen motsvarar delar av 9 § jaktlagen och 30 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.1.
4 § Den som har avlivat älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin eller mufflonfår av djurskyddsskäl med stöd av 6 kap. 3 § viltförvaltningslagen ska informera jakträttshavaren för att möjliggöra att viltet används som resurs.
Paragrafen är ny och reglerar en skyldighet för den som har avlivat klövvilt av djurskyddsskäl att informera jakträttshavaren för att möjliggöra att viltet används som resurs. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.2.
Genom lantmäteriets webbtjänst går det att ta reda på vem som är fastighetsägare. Via fastighetsägaren är det möjligt att få reda på vem som är jakträttshavare. Den som har avlivat vilt som tillfaller staten (t.ex. de stora rovdjuren) har en skyldighet att anmäla det till Polismyndigheten enligt 7 §.
Vilt som tillfaller staten
5 § Vilt av följande arter eller artgrupper som fångas, dödas, avlivas eller påträffas dött när det är fredat tillfaller staten.
1.Björn, varg, järv, lodjur, fjällräv, utter, valar,
2.fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, örnar, glador, falkar, kärrhökar, och
3.rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, grå- spett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna och storkar.
Paragrafen reglerar vilka viltarter som tillfaller staten under vilka förutsättningar direkt med stöd av författning. Den motsvarar 33 § jaktförordningen enligt delbetänkandet (SOU 2025:32). Övervägan- dena finns i avsnitt 8.10. Till vilt som är fredat räknas vilt som inte får jagas enligt viltförvaltningslagen och inte heller omfattas av be-
465
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
slut om jakt som har meddelats med stöd av lagen. I paragrafen in- förs en punktlista för att underlätta läsningen.
I första punkten anges vilt som är däggdjur. I andra punkten anges vilt som är rovfåglar.
I tredje punkten anges vilt som är fåglar i övrigt.
6 § Den myndighet som beslutar om jakt får även besluta att vilt av arterna eller artgrupperna i 5 § som fångas eller dödas under jakten till- faller staten i stället för jakträttshavaren för de syften som anges i 6 kap.
6 § viltförvaltningslagen. Myndigheten får också besluta om provtagning av sådant vilt som fångas eller dödas under jakten för forskning, miljö- övervakning eller viltövervakning och att de delar som behövs för prov- tagning tillfaller staten.
Stora rovdjur som har dödats vid skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 4 kap. 7 eller 8 § för att skydda tamdjur eller vilt i hägn tillfaller staten.
Av paragrafens första stycke framgår att den myndighet som beslutar om jakt också kan besluta att vilt av arterna eller artgrupperna som anges i 5 § som fångas eller dödas under jakten tillfaller staten. Myn- digheten får även besluta om provtagning av sådant vilt som fångas eller dödas under jakten och att de delar som behövs för provtag- ningen tillfaller staten. Det är en ny och förtydligad reglering och den motsvarar 24 d § första och andra stycket, 24 e § första stycket och 29 § andra stycket jaktförordningen. De nämnda bestämmel- serna reglerar beslut om hur man ska förfara med djur som dödats under jakt.
Av paragrafens andra stycke framgår att stora rovdjur som har dödats för att skydda tamdjur eller vilt i hägn från rovdjursangrepp
m.m.tillfaller staten. Det är ett förtydligande mot bakgrund av att sådant dödande av stora rovdjur räknas som skyddsjakt, vilket inne- bär att de stora rovdjuren inte anses vara fredade.
Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
7 § Den som har påträffat ett dött vilt av sådan art eller artgrupp som anges i 5 §, har avlivat ett sådant vilt eller vid annat tillfälle än vid tillåten jakt har dödat eller fångat ett sådant vilt ska snarast möjligt anmäla hän- delsen till Polismyndigheten, utom i fall som avses i 5 kap. 12 §.
Får en ägare av en fastighet veta att ett sådant vilt har påträffats eller fångats på fastigheten, är fastighetsägaren skyldig att förvissa sig om att en anmälan har gjorts eller själv göra en anmälan. En arrendator och en jakt- rättshavare har samma skyldighet som fastighetsägaren.
466
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar skyldigheten att anmäla vilt som tillfaller staten till Polismyndigheten. Den motsvarar 36 § jaktförordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 8.10.
8 § En anmälan enligt 7 § ska innehålla uppgifter om viltets art samt var och när viltet har påträffats, avlivats, dödats eller fångats.
Paragrafen reglerar vad som ska finnas med i en anmälan om vilt som tillfaller staten. Den motsvarar delvis 37 § jaktförordningen.
Ersättning vid eftersök vid viltolycka
9 § Polismyndigheten prövar frågor om ersättning för Polismyndighetens kostnader för eftersök vid viltolycka som avses i 2 § och om ersättning till den som har agerat på Polismyndighetens uppdrag vid eftersök vid viltolycka.
Paragrafen reglerar att det är Polismyndigheten som prövar frågor om ersättning för myndighetens egna kostnader för eftersök vid viltolycka och för ersättning till den som har agerat på myndighetens uppdrag vid eftersök vid viltolycka. Paragrafen motsvarar 40 b § första stycket jaktförordningen. Medlen för ersättning kommer från ett av Trafik- verkets anslag och det regleras i Trafikverkets regleringsbrev.
Ersättning vid hantering av vilt som tillfaller staten
10 § Ersättning får lämnas ur viltförvaltningsfonden för
1.Polismyndighetens kostnader för att eftersöka, spåra, döda, avliva eller fånga vilt som tillfaller staten, och
2.kostnader med anledning av en anmälan om vilt som tillfaller staten enligt 7 §.
Ersättning ur fonden får även lämnas till den som på Polismyndighetens uppdrag har hanterat vilt som tillfaller staten på det sätt som anges i första stycket.
Polismyndigheten prövar frågor om ersättningen.
Paragrafen reglerar ersättning ur viltförvaltningsfonden vid hanter- ing av vilt som tillfaller staten och att Polismyndigheten prövar frågor om sådan ersättning. Den motsvarar 40 a § första–tredje styckena jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
467
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Myndigheternas hantering av vilt som tillfaller staten
11 § När Polismyndigheten har tagit emot en anmälan om vilt som till- faller staten enligt 7 § ska myndigheten se till att viltet hanteras enligt före- skrifter som har meddelats av Naturvårdsverket.
Detsamma gäller länsstyrelsen när myndigheten
1.har tagit emot en anmälan om ett stort rovdjur som har dödats eller påskjutits vid skyddsjakt på enskilds initiativ för att skydda tamdjur eller vilt i hägn enligt 5 kap. 12 §, eller
2.har beslutat att vilt som fångas eller dödas vid jakt eller delar av sådant vilt ska tillfalla staten.
När Naturvårdsverket har beslutat att vilt som fångas eller dödas vid jakt eller delar av sådant vilt ska tillfalla staten ska myndigheten se till att viltet eller delarna hanteras.
Paragrafen reglerar Polismyndighetens, länsstyrelsens och Natur- vårdsverkets skyldighet att se till att vilt eller delar av vilt som till- faller staten hanteras efter en anmälan eller en myndighets beslut. Den motsvarar delvis 38 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
12 § Statens veterinärmedicinska anstalt ska för forskning, undervisning, miljöövervakning eller viltövervakning ta emot och hantera vilt som till- faller staten om
1.viltet behövs för att utreda brott eller misstanke om sjukdom, eller
2.viltet är av arterna björn, varg, järv eller lodjur, förutom exemplar som har behandlats för att bevara dem.
Paragrafen reglerar Statens veterinärmedicinska anstalts roll och ansvar när det gäller vilt som tillfaller staten. Den motsvarar delvis 8 och 11 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
13 § Naturhistoriska riksmuseet ska för forskning, undervisning, miljö- övervakning eller viltövervakning ta emot och hantera vilt som tillfaller staten om
1.det är preparerade exemplar som har behandlats för att bevara dem,
eller
2.det är vilt av andra arter än björn, varg, järv och lodjur.
Första stycket gäller inte i fråga om vilt som behövs för att utreda brott eller misstanke om sjukdom.
468
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Paragrafen reglerar Naturhistoriska riksmuseets roll och ansvar när det gäller vilt som tillfaller staten. Den motsvarar delvis 9 och 10 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
14 § Om vilt som tillfaller staten överlämnas till Statens veterinärmedi- cinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet eller en institution för forskning eller undervisning ska kostnaderna för överlämnandet ersättas av mottagaren.
Paragrafen reglerar att mottagaren ska stå för kostnaderna för att vilt som tillfaller staten överlämnas till Statens veterinärmedicinska anstalt, Naturhistoriska riksmuseet eller en institution för forskning eller undervisning. Den motsvarar 40 a § femte stycket jaktförord- ningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
15 § Den myndighet som förfogar över vilt som tillfaller staten får låna ut, sälja, överlåta utan ersättning eller låta destruera viltet enligt föreskrif- ter som har meddelats av Naturvårdsverket.
Paragrafen reglerar att myndigheter som förfogar över vilt som till- faller staten får låna ut, sälja, överlåta utan ersättning eller låta de- struera viltet enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Den motsvarar delar av 12 och 13 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2019:5) om vilt som tillfaller staten. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
16 § Om ingen annan myndighet har befogenhet att besluta om hur vilt som tillfaller staten ska hanteras får Naturvårdsverket besluta om det, inklu- sive besluta om hantering av viltet enligt 15 §.
Naturvårdsverket får framställa krav på skadestånd när det gäller statens vilt som har varit föremål för brott enligt viltförvaltningslagen.
Paragrafen reglerar Naturvårdsverkets subsidiära roll att besluta om hur vilt som tillfaller staten ska hanteras. Den reglerar också i andra stycket Naturvårdsverkets roll att framställa krav på skadestånd om vilt som tillfaller staten har varit föremål för brott enligt viltförvalt- ningslagen, såsom jaktbrott. Första stycke motsvarar delvis 38 § jakt- förordningen. Naturvårdsverkets får fatta beslut om de andra myn- digheterna inte har befogenhet att göra det. Myndigheterna har inte överlappande befogenheter. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
469
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Bemyndiganden
17 § Naturvårdsverket får efter samråd med Polismyndigheten meddela ytterligare föreskrifter om eftersök vid viltolycka, men inte om Polismyn- dighetens medverkan.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om eftersök vid viltolycka. Den mot- svarar 40 § tredje stycket jaktförordningen.
18 § Naturvårdsverket får efter samråd med den myndighet som prövar frågor om sådan ersättning meddela ytterligare föreskrifter om ersättning enligt 9 och 10 §§ vid eftersök vid viltolycka och vid hantering av vilt som tillfaller staten.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om ersättning enligt 9 och 10 §§ vid eftersök vid viltolycka och vid hantering av vilt som tillfaller staten. Den motsvarar 40 a § fjärde stycket och 40 b § andra stycket jaktförordningen.
19 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om
1.vilt som tillfaller staten, och
2.beslut enligt 6 §.
Innan föreskrifterna meddelas ska Naturvårdsverket samråda med Havs- och vattenmyndigheten om föreskrifterna rör viltarter som lever i hav eller vatten.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om vilt som tillfaller staten och om beslut enligt 6 §. Den motsvarar 24 d §, 34 § enligt delbetänkandet (SOU 2025:32) och delvis 38 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.
11 kap. Forskningsjakt, jakt av naturvårdsskäl och utsättning av vilt
Forskningsjakt
1 § Naturvårdsverket får efter ansökan besluta om forskningsjakt på vilt för märkning, undersökning eller andra åtgärder som genomförs i vetenska- pligt syfte. Jakten får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Beslutet får
470
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
innebära att viltet eller äggen sätts ut igen efter att märkning, undersök- ning eller andra åtgärder är klara.
Beslutet får innebära att jakten genomförs på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträttshavaren. Den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträttshavaren om jakten innan den påbörjas. Om beslutet gäller varg ska även fastighetsägaren informeras.
När det gäller unionsrättsligt skyddade viltarter får jakt enligt första stycket endast beslutas om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
Paragrafen reglerar kriterierna för att Naturvårdsverket efter ansökan ska kunna besluta om forskningsjakt. Den reglerar också att det kan beslutas att jakten får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg sätts ut igen eller tillfaller någon annan än jakträtts- havaren. Paragrafen är en sammanslagning av forskningsjakt som kan innebära att vilt dödas (delar av 31 § jaktförordningen), forsk- ningsjakt som kan innebära att vilt fångas för märkning och under- sökning (32 § andra stycket jaktförordningen) och forskningsmärk- ning m.m. av varg (delar av 32 a § jaktförordningen). Övervägandena finns i avsnitt 8.11.
2 § Den som har Naturhistoriska riksmuseets uppdrag att ringmärka vilda fåglar får utan särskilt beslut fånga vilda fåglar för märkning och undersök- ning på annans jaktområde som forskningsjakt. Den som ringmärker vilda fåglar ska informera jakträttshavaren innan fångstredskap sätts ut.
När märkning och undersökning av en vild fågel är klar ska fågeln sättas ut i frihet igen utan att det krävs fastighetsägarens medgivande.
Paragrafen reglerar befogenheten att utan särskilt beslut fånga in vilda fåglar för märkning och undersökning på någon annans jakt- område för den som har ett uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet att ringmärka vilda fåglar. Sådan ringmärkning räknas som forsknings- jakt. Paragrafen motsvarar 32 § första stycket jaktförordningen. En skillnad är att jakträttshavaren ska underrättas innan fångstredskap sätts ut och inte bara om fångstredskap lämnas utan omedelbar till- syn. Övervägandena finns i avsnitt 8.11.
471
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Jakt av naturvårdsskäl
3 § Länsstyrelsen får efter ansökan eller på eget initiativ besluta om jakt av naturvårdsskäl på vilt om det behövs
1.för att skydda eller bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer, och
2.för återinplantering eller återinförande av en viltart eller för den uppfödning som krävs för detta.
Beslut om jakt enligt första stycket får också avse insamling av vilda fåglars ägg. Beslutet får innebära att jakten genomförs på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträttshavaren. Den som har fått ett sådant beslut ska informera jakträttshavaren om jakten innan den påbörjas.
När det gäller unionsrättsligt skyddade viltarter får jakt enligt första stycket endast beslutas om det inte finns någon annan lämplig lösning och jakten inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population i dess naturliga utbredningsområde.
Paragrafen reglerar att länsstyrelsen efter ansökan eller på eget initia- tiv får besluta om jakt av naturvårdsskäl. Den reglerar också det kan beslutas att jakten får genomföras på någon annans jaktområde och att vilt eller ägg tillfaller någon annan än jakträttshavaren. Det är en sammanslagning av regleringen om jakt för att skydda och bevara vilda djur, växter eller livsmiljöer (23 a § första stycket 4 jaktförord- ningen) och om jakt för återinplantering eller återinförande av en art (delar av 31 § jaktförordningen). Övervägandena finns i avsnitt 8.12.
4 § Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får
1.för ändamål inom viltförvaltningen, som är ett led i att skydda eller bevara varg, fånga en varg på någon annans jaktområde för att märka, under- söka eller behandla vargen och därefter sätta ut den i frihet igen utan att det krävs fastighetsägarens medgivande, och
2.i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargpopulationen fånga en varg på någon annans jaktområde för att flytta den till en annan plats.
En förutsättning för att en åtgärd enligt första stycket ska få genom- föras är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att det inte för- svårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för artens population
idess naturliga utbredningsområde. Fastighetsägaren och jakträttshavaren till det jaktområde där vargen fångas ska underrättas om åtgärden.
Paragrafen reglerar Naturvårdsverkets möjlighet att besluta om att fånga in en varg för förvaltningsmärkning m.m. samt för att flytta vargen till en annan plats. Paragrafen motsvarar 31 a § jaktförord- ningen och delar av 32 a § jaktförordningen enligt delbetänkandet (SOU 2025:32). Det förtydligas att vargen får sättas ut igen efter
472
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
märkning, undersökning eller behandling. Vid flytt av varg regleras utsättningen separat i 7 §.
Utsättning av vilt
5 § Naturvårdsverket får efter ansökan besluta om undantag i det en- skilda fallet från förbudet mot att sätta ut vilt i frihet i 2 kap. 7 § viltför- valtningslagen om
1.det behövs av bevarandeskäl eller av annat särskilt skäl,
2.utsättningen i sig bedöms som lämplig, och
3.utsättningen inte medför oacceptabla risker för omgivningen. Beslut enligt första stycket får innebära att vilt sätts ut vilt i frihet utan
fastighetsägarens medgivande.
Paragrafen reglerar att Naturvårdsverket genom beslut i det enskilda fallet får medge undantag från förbudet mot att sätta ut vilt och kriterierna för sådana beslut. Paragrafen är ny och utvecklar regler- ingen i 41 § andra stycket jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.13.
6 § Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får sätta ut varg i frihet i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i varg- populationen efter medgivande av jakträttshavaren.
Paragrafen reglerar att Naturvårdsverkets får sätta ut en varg efter flytt i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargpopula- tionen efter medgivande av jakträttshavaren. Att fastighetsägarens medgivande krävs framgår av 2 kap. 7 § viltförvaltningslagen. Para- grafen kompletterar 4 § som reglerar fångst av varg för en sådan flytt. Den motsvarar 41 § tredje stycket jaktförordningen.
Bemyndiganden
7 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om jakt av natur- vårdsskäl enligt 6 kap. 5 § första stycket 2 och 3 viltförvaltningslagen.
Paragrafen är ny och innehåller ett bemyndigande för Naturvårds- verket att meddela ytterligare föreskrifter om jakt av naturvårds- skäl. Övervägandena finns i avsnitt 8.12.
473
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
8 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om undantag från förbudet att sätta ut vilt i frihet i 2 kap. 7 § viltförvaltningslagen, inklu- sive föreskrifter om att sätta ut visst vilt utan särskilt beslut. Föreskrifterna får medge undantag från kravet på fastighetsägarens medgivande för att sätta ut vilt i frihet.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Naturvårdsverket att meddela ytterligare föreskrifter om att sätta ut vilt. Den komplet- terar 5 § samt motsvarar 41 § andra stycket jaktförordningen.
12 kap. Förvaltningsplaner för vilt, rovdjursinventering och viltförvaltningsdelegationer
Förvaltningsplaner
1 § Naturvårdsverket ska för varje ny förvaltningsperiod upprätta en natio- nell förvaltningsplan för björn, varg, järv, lodjur, vildsvin respektive storskarv. En förvaltningsperiod motsvarar den tid en viss nationell förvaltningsplan gäller. Naturvårdsverket får även upprätta nationella förvaltningsplaner för andra viltarter för att uppfylla behov inom viltförvaltningen.
Havs- och vattenmyndigheten ska, efter samråd med Naturvårdsverket, för varje förvaltningsperiod upprätta en nationell förvaltningsplan för grå- säl, knubbsäl respektive vikare.
Nationella förvaltningsplaner ska vara vägledande för länsstyrelsernas arbete inom viltförvaltningen.
Paragrafen är ny och föreskriver bl.a. att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har en skyldighet att upprätta nationella för- valtningsplaner för vissa viltarter. Övervägandena finns i avsnitt 8.14.
2 § Länsstyrelsen ska upprätta en rovdjursförvaltningsplan för länet med beaktande av de nationella förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren.
Rovdjursförvaltningsplanen ska innehålla förvaltningsmål för förekoms- ten av björn, järv och lodjur i länet. Med förvaltningsmål avses den storlek på populationen för en art som förvaltningen i länet syftar till att lång- siktigt nå och bibehålla under förvaltningsplanens giltighetstid.
Paragrafen motsvarar 7 § förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Ett tillägg har gjorts i paragrafen som förtyd- ligar att länsstyrelsen ska upprätta en rovdjursförvaltningsplan med beaktande av de nationella förvaltningsplanerna för respektive stort rovdjur.
474
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Rovdjursinventering
3 § Länsstyrelsen ska varje år undersöka populationsstorlek och utbredning för varg, järv, lodjur, fjällräv och kungsörn i länet (rovdjursinventering).
Inom renskötselområdet ska länsstyrelsen dessutom varje år efter sam- råd med berörda samebyar undersöka populationernas storlek och utbred- ning för varg, järv och lodjur som förekommer inom samebyns svenska betesområde och om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom området. Länsstyrelsen ska även efter samråd med berörda samebyar under- söka om björn eller kungsörn förekommer inom samebyns svenska betes- område.
Resultaten av rovdjursinventeringarna ska lämnas till Naturvårdsverket.
Paragrafen motsvarar 8 § förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Ett tillägg har gjorts i paragrafen som ställer krav på länsstyrelsen att varje år ska undersöka populationsstorlek och utbredning av fjällräv. Utöver det har begreppet ”hur många föryngringar” ersatts av ”populationernas storlek och utbredning”. Övervägandena finns i avsnitt 8.15.
4 § Naturvårdsverket ska varje år granska och fastställa inventerings- resultat för varg, järv, lodjur, fjällräv och kungsörn. Om väderförhållanden har orsakat betydande hinder för inventeringen av en art i ett visst område, ska Naturvårdsverket i stället göra en uppskattning av artens population och dess utbredning i det berörda området.
Naturvårdsverket ska minst en gång vart femte år göra en uppskatt- ning av populationen av björn och dess utbredning.
Paragrafen motsvarar 9 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
Viltförvaltningsdelegationer och deras uppgifter
5 § En viltförvaltningsdelegation är ett organ inom länsstyrelsen för sam- verkan och beslut om övergripande riktlinjer i frågor som rör viltförvalt- ningen inom länet.
Paragrafen motsvarar 2 § förordningen (2009:1474) om viltförvalt- ningsdelegationer.
6 § En viltförvaltningsdelegation ska besluta om övergripande riktlinjer för 1. viltförvaltningen inom länet,
475
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
2.skötsel av älgpopulationen och i förekommande fall för skötsel av kronhjorts-, dovhjorts- och vildsvinspopulationerna,
3.populationsreglerande jakt och skyddsjakt inom länet, och
4.bidrag och ersättning enligt viltskadeförordningen (2001:724).
Paragrafen motsvarar 3 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
7 § En viltförvaltningsdelegation ska pröva frågor om godkännande av
1.de förslag till miniminivåer för björn, varg, järv och lodjur som läns- styrelsen enligt 3 kap. 3 § ska lämna till samverkansrådet, och
2.den rovdjursförvaltningsplan för länet som ska upprättas enligt 2 §.
Paragrafen motsvarar 4 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
8 § Ärenden vid viltförvaltningsdelegationen bereds av anställda vid läns- styrelsen i samråd med ordföranden för viltförvaltningsdelegationen.
Paragrafen motsvarar 11 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
9 § En viltförvaltningsdelegation är beslutför när ordföranden och minst tre fjärdedelar av de andra ledamöterna är närvarande.
Om delegationen inte är enig om ett beslut, ska omröstning genomföras. Vid omröstning ska den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöternas röster. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
Paragrafen motsvarar 12 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
10 § Den som vill anmäla avvikande mening enligt 30 § första eller andra stycket förvaltningslagen (2017:900) i en fråga som en viltförvaltnings- delegation ska pröva ska göra det innan sammanträdet med delegationen avslutas.
Paragrafen motsvarar 13 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
11 § Det ska föras protokoll över viltförvaltningsdelegationens samman- träden.
Paragrafen motsvarar 14 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
476
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Viltförvaltningsdelegationens sammansättning
12 § Landshövdingen är ordförande i viltförvaltningsdelegationen. Vid landshövdingens frånvaro ska landshövdingens ställföreträdare vara ord- förande i delegationen.
Paragrafen motsvarar 5 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
13 § En viltförvaltningsdelegation består, utöver ordföranden, av
1.fem ledamöter som är politiska företrädare och som utses efter för- slag av regionen,
2.en ledamot som har särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och illegal jakt och som utses efter förslag av Polismyndigheten,
3.en ledamot som representerar jakt- och viltförvaltningsintresset,
4.två ledamöter som representerar naturvårdsintresset,
5.en ledamot som representerar friluftsintresset,
6.en ledamot som representerar ägare och brukare av jordbruksmark,
7.en ledamot som representerar lokalt näringsliv och turism,
8.en ledamot som representerar skogsnäringen, och
9.en ledamot som representerar natur- och ekoturismföretagen. Ledamöterna i första stycket 3–9 ska utses efter förslag av den eller de
berörda intresseorganisationerna i länet.
I län med en rennäringsdelegation ska en av de politiska företrädarna enligt första stycket 1 utses efter samråd med Sametinget.
Paragrafen motsvarar 6 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
14 § Utöver det som anges i 13 § ska en delegation i ett län med
1.yrkesfiske ha en ledamot som representerar yrkesfisket,
2.fäbodbruk ha en ledamot som representerar fäbodbruket,
3.rennäringsdelegation ha en ledamot som representerar rennäringen,
och
4.rennäring ha en ledamot som utses efter samråd med Sametinget. Ledamöterna i första stycket 1–3 ska utses efter förslag av den eller de
berörda intresseorganisationerna i länet.
Paragrafen motsvarar 7 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
15 § För varje ledamot ska det finnas en ersättare. Det som i 13 och 14 §§ sägs om ledamöter gäller även för deras ersättare.
477
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Paragrafen motsvarar 8 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
16 § Länsstyrelsen utser ledamöter och ersättare i delegationen. När leda- möterna och ersättarna utses ska en jämn könsfördelning eftersträvas.
Ledamöterna och ersättarna ska vara folkbokförda i länet eller, när det är fråga om rennäringsutövare, vara medlemmar i en sameby som är registre- rad hos Sametinget. De ska utses för en uppdragsperiod som inte är längre än fyra år. När perioden löpt ut för en ledamot eller ersättare, får han eller hon utses för en ny period. Om en ledamot eller ersättare avgår, ska en ny ledamot eller ersättare utses för återstoden av perioden.
Paragrafen motsvarar 9 § förordningen om viltförvaltningsdelega- tioner.
Bemyndiganden
17 § Naturvårdsverket får meddela
1.ytterligare föreskrifter om hur rovdjursinventering ska genomföras,
och
2.verkställighetsföreskrifter om länsstyrelsernas rovdjursförvaltnings- planer.
Om rennäringen berörs ska Naturvårdsverket låta Sametinget yttra sig innan föreskrifterna meddelas.
Paragrafen motsvarar delar av 10 § förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
13 kap. Avgifter, jaktkort, viltförvaltningsfonden och jägarregistret
Avgifter
1 § Viltförvaltingsavgiften enligt 7 kap. 1 § viltförvaltningslagen ska vara 490 kronor. Viltförvaltningsavgiften ska betalas in till Kammarkollegiet. Skyldigheten att betala viltförvaltningsavgift gäller inte för den som genom- för
1.forskningsjakt,
2.eftersök vid viltolyckor,
3.skyddsjakt på enskilds initiativ på ett stort rovdjur med stöd av 4 kap. 7 eller 8 §, eller
4.skyddsjakt på enskilds initiativ med stöd av de punkter eller under- punkter i bilaga 4 som markerats med *.
478
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Avgift behöver inte heller betalas av den som vid jaktårets början är under arton år och vid samma tidpunkt inte har tillstånd att inneha skjut- vapen för jaktändamål.
Paragrafen motsvarar 49 § och 50 § jaktförordningen men är ändrad när skyldigheten att betala viltförvaltningsavgift numera följer av viltförvaltningslagen.
2 § Kammarkollegiet får återbetala medel som någon betalat enligt 1 § om det visar sig att inbetalningen har varit uppenbart felaktig.
Paragrafen är ny och ger Kammarkollegiet en möjlighet att åter- betala medel till någon när inbetalningen av viltförvaltningsavgiften har varit uppenbart felaktig. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.
3 § Har fler älgar dödats än vad som följer av ett beslut om populations- reglerande jakt i ett tilldelningsområde för älgjakt, ska en särskild avgift betalas till länsstyrelsen. Avgiften uppgår till 7 000 kronor för en vuxen älg och 3 000 kronor för en kalv.
Avgift enligt första stycket ska inte betalas om viltet eller dess värde för- klaras förverkat, eller om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en avgift.
Paragrafen motsvarar 52 c § jaktförordningen och är ändrad enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32).
4 § Avgifterna som betalas till länsstyrelsen enligt 3 § ska tillfalla viltför- valtningsfonden. Länsstyrelsen ska överföra medlen till Kammarkollegiet.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
Jaktkort
5 § Jaktkort tillhandahålls av Naturvårdsverket.
Ett jaktkort ska innehålla uppgifter om den betalandes namn, personnum- mer och adress samt om den betalande har anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan. För den som saknar personnummer ska födelsedatum anges.
Paragrafen motsvarar 51 § jaktförordningen och är ändrad enligt förslaget i delbetänkandet (SOU 2025:32).
6 § Den som jagar ska ha med sig sitt jaktkort
Ett jaktkort gäller som bevis för att viltförvaltningsavgiften har betalats.
Paragrafen motsvarar 52 § första stycket jaktförordningen.
479
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Viltförvaltningsfonden
7 § Viltförvaltningsfonden förvaltas av Kammarkollegiet. Kammarkollegiet ska bokföra influtna viltförvaltningsavgifter och de
medel som länsstyrelsen har överfört enligt 4 § på viltförvaltningsfonden.
Paragrafen motsvarar 49 § tredje stycket samt 50 § andra stycket första meningen jaktförordningen. Fonden kallas för viltförvaltnings- fonden i stället för viltvårdsfonden för att spegla lagstiftningens till- lämpningsområde. Ändringen följer av 7 kap. 2 § viltförvaltnings- lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
8 § Naturvårdsverket får använda medel ur viltförvaltningsfonden för att se till att åtgärder utförs som
1.avser uppföljning och övervakning av viltpopulationerna,
2.syftar till att minska lidandet för trafikskadat vilt, eller
3.bidrar till en adaptiv klövviltsförvaltning.
Regeringen beslutar hur mycket medel ur viltförvaltningsfonden Natur- vårdsverket ska få använda för att se till att sådana åtgärder utförs.
Paragrafen motsvarar 48 a § jaktförordningen men bestämmelsens andra stycke har utgått.
9 § Ytterligare bestämmelser om användningen av viltförvaltningsfondens medel finns i 9 kap. 10 § samt i förordningen (1980:896) om viltvårdsområden och förordningen (2021:12) om vissa bidrag ur viltförvaltningsfonden.
Paragrafen motsvarar 48 b § jaktförordningen.
Jägarregistret
10 § Naturvårdsverket ska med hjälp av automatiserad behandling föra register över vilka personer som har
1.betalat viltförvaltningsavgift,
2.avlagt prov som ingår i jägarexamen, och
3.anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan.
I ärenden om tillstånd att inneha jaktvapen ska Naturvårdsverket på begäran av Polismyndigheten lämna uppgifter om avlagt prov som ingår i jägarexamen. Uppgifterna får lämnas ut på medium för automatiserad behandling.
Paragrafen motsvarar 52 f § jaktförordningen.
480
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
11 § Jägarregistret ska ha till ändamål att
1.redovisa vilka personer som har betalat viltförvaltningsavgift,
2.redovisa vilka personer som har anmält sig för sådan jakt som kräver särskild anmälan, och
3.underlätta handläggningen av ansökningar om att inneha skjutvapen eller ammunition.
Jägarregistret får användas för att underlätta utskick av information från statliga myndigheter till jägarna.
Paragrafen motsvarar 52 g § jaktförordningen. I förordningen har termen jägarregistret ersatt jaktkorts- och jägarexamensregistren utan ändring i sak. Övervägandena finns i avsnitt 8.17.
Bemyndiganden
12 § Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om jägar- registret.
Paragrafen motsvarar 52 § jaktförordningen.
14 kap. Tillsyn, förverkat vilt och sanktionsavgifter
Tillsyn
1 § Jaktkontrollant förordnas av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sin hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län.
Paragrafen motsvarar 53 § jaktförordningen.
2 § Jaktkortet ska på uppmaning visas för en polisman, jaktkontrollant, naturvårdsvakt, tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, kustbevak- ningstjänsteman, fastighetsägaren eller jakträttshavaren.
En kustbevakningstjänsteman får ge en sådan uppmaning som framgår av första stycket även på land i anslutning till de områden som anges 1 kap. 4 och 5 §§ kustbevakningslagen (2019:32).
Paragrafen motsvarar 52 § jaktförordningen.
481
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
Förverkat vilt
3 § I viltförvaltningslagen finns bestämmelser om beslag av vilt och om försäljning av sådant vilt.
Paragrafen motsvarar 54 § jaktförordningen.
4 § Vilt, ägg eller bon som har förverkats tillfaller jakträttshavaren, om jakten har genomförts med tillåtna jaktmedel och under den tid när jakt på viltet var tillåten.
Paragrafen motsvarar 55 § och 57 § jaktförordningen.
5 § Vilt, ägg eller bon som har förverkats och som inte tillfaller jakträtts- havaren får efter beslut av Naturvårdsverket överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, en institution för forskning eller undervisning eller någon annan mottagare som myndigheten bestämmer efter samråd med mottagaren.
Domstol som har beslutat om förverkande av vilt ska skicka en kopia av domen eller beslutet till Naturvårdsverket.
Paragrafen motsvarar 56 och 57 §§ jaktförordningen.
Sanktionsavgifter
6 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter inte upphör med överträdelsen, ska en ny avgift för överträdelsen tas ut som ska vara dubbelt så stor som det belopp som anges i den bestämmelse som ligger till grund för att påföra sanktions- avgiften. Varje ny avgift får dock tas ut med högst 50 000 kronor.
En ny avgift enligt första stycket får beslutas endast om den avgifts- skyldige har fått skälig tid att genomföra rättelse.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.2.
7 § Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter inom två år från beslutet upprepar en sådan över- trädelse, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som ska vara dub- belt så stor som det belopp som anges i den bestämmelse som ligger till grund för att påföra sanktionsavgiften. Varje ny avgift får dock tas ut med högst 50 000 kronor.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.4.
482
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
Bemyndiganden
8 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av jaktkontrollanter och om deras utrustning.
Paragrafen motsvarar 53 § andra stycket jaktförordningen.
15 kap. Överklagande, handläggning i domstol samt verkställighet och ändring av beslut
Överklagande
1 § I 40 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om över- klagande till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen motsvarar 58 § jaktförordningen.
Handläggning i domstol
2 § Mål om jakt på unionsrättsligt skyddade viltarter ska handläggas skyndsamt.
Paragrafen motsvarar 58 a § jaktförordningen.
Verkställighetsförordnande
3 § Polismyndigheten, länsstyrelsen och Naturvårdsverket får förordna att beslut enligt denna förordning ska gälla utan hinder av att det har över- klagats.
Paragrafen motsvarar 59 § jaktförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.
När en myndighet får ändra ett beslut som har överklagats
4 § Ett beslut om populationsreglerande jakt på varg eller järv som har överklagats får ändras av den myndighet som har meddelat det som första instans även om överklagandet och övriga handlingar i ärendet har överläm- nats till den högre instans som ska pröva överklagandet.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.3.
483
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
16 kap. Övrigt
Översyn av jakttider m.m.
1 § Naturvårdsverket ska minst en gång vart sjätte år se över jakttider och uppräkningar av viltarter och grupper av viltarter i denna förordning och vid behov föreslå ändringar till regeringen.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
Yttrande om jakt från Havs- och vattenmyndigheten
2 § Innan Naturvårdsverket fattar beslut om jakt på viltarter som lever i hav eller vatten enligt denna förordning ska myndigheten låta Havs- och vattenmyndigheten yttra sig.
Paragrafen motsvarar 23 b § andra stycket, 23 g § andra stycket, 25 § andra stycket och 31 § tredje stycket jaktförordningen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom förordningen upphävs
a)jaktförordningen (1987:905),
b)förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn, samt
c)förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer.
3.Beslut som har fattats med stöd av jaktförordningen (1987:905), för- ordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn eller förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer ska fort- farande gälla.
4.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
Övervägandena om ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 13.1 och 13.2.
484
SOU 2025:125 | Författningskommentar |
15.7Förslaget om ändring i artskyddsförordningen (2007:845)
4 §
Det är förbjudet att
1.avsiktligt fånga eller döda vilda fåglar,
2.avsiktligt förstöra eller skada vilda fåglars bon eller ägg eller bortföra sådana fåglars bon,
3.samla in vilda fåglars ägg, även om de är tomma, och
4.avsiktligt störa vilda fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, om inte störningen saknar betydelse för att
a. bibehålla populationen av fågelarten på en tillfredsställande nivå, särskilt utifrån ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, eller
b. återupprätta populationen till den nivån.
Förbudet i första stycket gäller inte jakt eller andra åtgärder som genom- förs med stöd av viltförvaltningslagen (2027:00) eller viltförvaltningsförord- ningen (2027:00). I fråga om sådan jakt eller andra åtgärder finns bestäm- melser med motsvarande innebörd i dessa författningar.
I paragrafen anges artskyddsförordningens regler om fridlysning av vilda fåglar.
I andra stycket görs ett tillägg om att artskyddsförordningen regler om fredning inte gäller för jakt eller andra åtgärder som genomförs med stöd av viltförvaltningslagen eller viltförvaltningsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.
4 a §
Det är förbjudet att, i fråga om sådana vilt levande djurarter som har marke- rats med N eller n i bilaga 1,
1.avsiktligt fånga eller döda djur,
2.avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,
3.avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, och
4.skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren.
Förbudet i första och andra stycket gäller inte jakt eller andra åtgärder
som genomförs med stöd av viltförvaltningslagen (2027:00) eller viltförvalt- ningsförordningen (2027:00). I fråga om sådan jakt eller andra åtgärder finns bestämmelser med motsvarande innebörd i dessa författningar.
Förbudet gäller inte heller fiske. I fråga om fiske finns bestämmelser med motsvarande innebörd i förordningen (1994:1716) om fisket, vatten- bruket och fiskerinäringen.
485
Författningskommentar | SOU 2025:125 |
I paragrafen anges artskyddsförordningens regler om fridlysning av andra vilt levande djurarter än vilda fåglar.
I tredje stycket görs ett tillägg om att artskyddsförordningen regler om fredning inte gäller för jakt eller andra åtgärder som genomförs med stöd av viltförvaltningslagen eller viltförvaltningsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
Bestämmelsen föreskriver att förordningen träder i kraft den 1 juli 2027.
Övervägandena finns i avsnitt 13.1.
486
Bilaga 1
Kommittédirektiv 2024:11
En moderniserad jaktlagstiftning
Beslut vid regeringssammanträde den 25 januari 2024
Sammanfattning
En särskild utredare ska göra en översyn av lagstiftningen på jakt- området. Syftet med översynen är att få till stånd dels en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet och ett säkerställande av att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU- reglerna.
Utredaren ska bl.a.
•utarbeta förslag till en ny jaktlag och en ny jaktförordning,
•förbättra genomförandet i svensk rätt av EU:s regelverk på jakt- området,
•ta ställning till om den straffrättsliga regleringen i jaktlagstiftningen behöver ändras,
•ta ställning till om regleringen av överklagbarhet av beslut behöver ändras, och
•lämna nödvändiga författningsförslag som är förenliga med Sveriges EU-rättsliga åtaganden och annan internationell rätt.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2025.
487
Bilaga 1 | SOU 2025:125 |
Uppdraget att föreslå en moderniserad jaktlagstiftning
Regler om jakt och viltvård när det gäller vilda fåglar och vilda däggdjur finns främst i jaktlagen (1987:259) och i jaktförordningen (1987:905). I jaktlagen finns de civilrättsliga reglerna om jakträtt och de grund- läggande krav som ställs på viltvården och jakten. Kompletterande regler finns i jaktförordningen och i Naturvårdsverkets föreskrifter.
Sverige är som medlem i EU skyldigt att följa EU:s förordningar och direktiv på jaktområdet, särskilt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 (kodifierad version) om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet), de s.k. naturvårdsdirektiven. Art- och habitatdirektivet omfattar de arter och livsmiljöer som anges i direktivet, medan fågeldirektivet omfattar alla fåglar som förekommer naturligt i EU. Sverige är också part till den regionala konventionen under Europarådet om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (SÖ 1983:30), den så kallade Bern- konventionen. EU:s förordningar är direkt tillämpliga och gäller där- med som lag i Sverige, medan EU-direktiv ska genomföras i svensk författning. Naturvårdsdirektiven har främst genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i miljöbalken, förordningar meddelade med stöd av balken och jaktförordningen.
Ansvaret för att säkerställa livskraftiga viltstammar är nationellt, medan förvaltningen av vilt i stor utsträckning är regional och med lokalt inflytande. Naturvårdsverket är central myndighet för förvalt- ning av vilda däggdjur och fåglar. Regionalt fattar länsstyrelsen beslut om bl.a. älgförvaltning och skyddsjakt. Därutöver får Svenska Jägare- förbundet bidrag ur viltvårdsfonden för att förbundet ska kunna leda delar av jakten och viltvården i landet.
Det behövs en ny jaktlagstiftning
Jaktlagen, som har funnits sedan slutet av 1980-talet, har ändrats ett flertal gånger. Regeringen tillsatte 2012 en utredning om översyn av jaktlagstiftningen. Utredningen, som tog namnet Jaktlagsutredningen, lämnade två delbetänkanden, Viltmyndigheten – jakt och viltförvalt- ning i en ny tid (SOU 2013:71) och Vildsvin och viltskador – om ut-
488
SOU 2025:125 | Bilaga 1 |
fodring, kameraövervakning och arrendatorers jakträtt (SOU 2014:54). Utredningen avslutades innan uppdraget skulle slutredovisas.
Riksdagen har efter det att utredningen avslutades tillkännagett för regeringen vad miljö- och jordbruksutskottet anfört om vissa jaktfrågor (bet. 2014/15:MJU9, rskr. 2014/15:154 och bet. 2015/16: MJU19, rskr. 2015/16:227). Tillkännagivandena innebär att regeringen ska låta utreda ett antal frågor som den avvecklade Jaktlagsutred- ningen haft i uppdrag att utreda. En del av dessa, nämligen samernas rätt till jakt (den s.k. dubbla jakträtten), småviltjakt på statens mark ovanför odlingsgränsen, sälförvaltning och jakt efter kronhjort, har omhändertagits i annan ordning. Det som återstår att behandla är till- kännagivanden om jakt på allmänt vatten, jakt i Sveriges ekonomiska zon och allmän regelförenkling.
Riksdagen har i fråga om översyn av jaktlagen i ett tillkännagivande anfört bl.a. att en utredning bör tillsättas med uppdrag att se över jakt- lagstiftningen i syfte att lägga fram en ny jaktlag med ett enkelt regel- verk, en tydlig systematik och moderna bestämmelser (bet. 2021/22: MJU16, rskr. 2021/22:178).
Jaktformerna, tillgängliga hjälpmedel för jakt samt viltarternas utbredning och numerär har förändrats sedan jaktlagen utformades. Ökningen av en del viltstammar har medfört ökade skador för bl.a. jord- och skogsbruk samt ett ökat antal trafikolyckor. Även synen på jakt, viltvård och djurskydd är annorlunda i dag. När Sverige blev medlem i EU 1995 hade den nya jaktlagstiftningen varit i kraft en kortare tid. Det gjordes därför ingen total översyn av jaktlagstift- ningen vid genomförandet av naturvårdsdirektiven i samband med medlemskapet. Direktiven genomfördes främst i jaktförordningen med en delvis ny systematik i förordningen som följd, men även i annan reglering. Flera skäl talar för att dessa direktiv, som är av grund- läggande betydelse för viltförvaltningen, i större omfattning än i dag bör genomföras på lagnivå. Genomförandet av direktiven har delvis kommit att innebära att art- och habitatdirektivets kriterier för skydds- jakt även gäller för arter som inte omfattas av naturvårdsdirektiven (till exempel klövvilt). Detta kan göra tillämpningen av lagstiftningen onödigt komplicerad.
Från olika håll har det påtalats att den nuvarande lagstiftningen brister i tydlighet. Högsta domstolen har exempelvis i ett avgörande om ansvar för grovt jaktbrott m.m. uttalat att systematiken i jakt- lagen inte präglas av den tydlighet som skulle ha varit önskvärd
489
Bilaga 1 | SOU 2025:125 |
(NJA 2008 s. 376). Vidare föreslog Rovdjursutredningen i sitt slut- betänkande Mål för rovdjurspolitiken (SOU 2012:22) att en utred- ning bör tillsättas för att arbeta fram ett regelverk som i språk och uppbyggnad är modernt, mer förutsägbart och enklare att tillämpa.
Utredaren ska därför
•utarbeta förslag till en ny jaktlag och en ny jaktförordning med tydlig och enkel systematik och moderna och lättillämpade be- stämmelser om jakt och viltvård,
•förbättra genomförandet av EU-rättsliga regler på jaktområdet och säkerställa att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU-reglerna,
•analysera om det är ändamålsenligt att föra in bestämmelser från författningar som anknyter till jaktlagen och jaktförordningen, såsom förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn samt förordningen (2009:1474) om vilt- förvaltningsdelegationer, i jaktlagstiftningen i syfte att öka tyd- ligheten och skapa en enhetlig jaktlagstiftning som är lätt att överblicka och tillämpa,
•utforma förslagen så att de är lätta och kostnadseffektiva att tillämpa för verksamhetsutövare, myndigheter och allmänheten, så att den administrativa hanteringen förenklas utan att syftet med regler- ingen urholkas och så att regleringen sker på den mest ändamåls- enliga nivån (lag, förordning eller myndighetsföreskrifter),
•vid utformningen av förslagen ta hänsyn till regeringens mål att minska regelbördan och de administrativa kostnaderna för före- tagen, och
•lämna eventuella andra författningsförslag som behövs.
Frågor om älg- och kronhjortsförvaltningen (utöver vad som anges nedan under rubriken Hur kan en flerartsförvaltning av klövvilt finan- sieras?), förvaltningen av säl, fördelning av medel ur viltvårdsfonden, utfodring av vilt och samernas jakträtt omfattas inte av uppdraget. Den jakttidsberedning som regleras i 2 § tredje stycket jaktförord- ningen ska bevaras.
490
SOU 2025:125 | Bilaga 1 |
Hur kan en flerartsförvaltning av klövvilt finansieras?
Landet är indelat i älgskötselområden och i älgförvaltningsområden (33 § jaktlagen och 3 c § jaktförordningen). I varje älgförvaltnings- område ska länsstyrelsen inrätta en älgförvaltningsgrupp. Länsstyrelsen ansvarar för förvaltningen. Älgförvaltningen finansieras genom att en avgift tas ut för varje fälld älg (fällavgift). Naturvårdsverket har i en skrivelse till regeringen (LI2023/00515) angett att förutsättningarna för klövviltsförvaltningen varierar betydligt mellan olika delar av landet, vilket medför att länsstyrelserna har olika behov och möjlig- heter att finansiera de kostnader som uppstår i samband med förvalt- ningsarbetet. Enligt Naturvårdsverkets skrivelse anser flera läns- styrelser att de inte har täckning för sina kostnader, samtidigt som de inte anser att de kan höja fällavgiften. Minskande älgpopulationer leder till minskande intäkter för älgförvaltningen, medan länsstyrelsens kostnader i huvudsak kvarstår. Vidare framhåller Naturvårdsverket att växande populationer av andra klövviltsarter samtidigt leder till ökade behov av förvaltningsåtgärder för dessa. På grund av dessa förändringar har såväl myndigheter som intresseorganisationer och forskare iden- tifierat ett behov av att utveckla system för s.k. flerartsförvaltning av flera slag av klövvilt inom ett och samma område. Naturvårdsverket analyserar i skrivelsen möjligheten att övergå till flerartsförvaltning som finansieras med s.k. områdesavgifter som betalas av fastighets- ägaren i stället för fällavgifter. Regeringens bedömning är att frågan om en sådan finansiering kan ske genom avgift, eller om den kommer att ha karaktären av en skatt som kräver reglering i lag, bör utredas ytterligare.
Utredaren ska därför
•göra en juridisk analys av hur en flerartsförvaltning av klövvilt, med full kostnadstäckning, kan finansieras och lämna förslag till utformning,
•analysera om det behövs ytterligare författningsstöd för en för- söksverksamhet med flerartsförvaltning av klövvilt och i så fall lämna förslag till lösning, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
491
Bilaga 1 | SOU 2025:125 |
Den straffrättsliga regleringen
I 43–45 §§ jaktlagen finns bestämmelser om straff för olika överträ- delser av jaktlagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I jaktlagen finns också bestämmelser om försök och förbere- delse till jaktbrott, jakthäleri och förverkande. Flertalet av lagens straff- bestämmelser är s.k. blankettstraffbud, dvs. straffbestämmelser där brottsbeskrivningen fylls ut genom en hänvisning till andra bestäm- melser i ett regelverk. Högsta domstolen har uttalat att reger- ingsformen inte tillåter att en myndighet fyller ut blankettstraffbud som har fängelse i straffskalan så att den gärning som straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i myndighetens föreskrifter (NJA 2005 s. 33).
Utredaren behöver därför undersöka i vilken mån jaktlagen inne- håller blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regeringsformen och lämna förslag på en lösning.
Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 376 kan tolkas som att en överträdelse av varje villkor som en myndighet ställer upp i ett beslut om licensjakt eller skyddsjakt utgör ett brott mot frednings- bestämmelsen i 3 § jaktlagen och därmed kan leda till straffansvar enligt 43 § 2 jaktlagen, oavsett villkorets syfte och innebörd. Det skulle innebära att det endast krävs oaktsamhet för att fällas till ansvar, medan övriga överträdelser som är straffbara enligt 43 och 45 §§ jakt- lagen kräver åtminstone grov oaktsamhet. Regleringen kan uppfattas som otydlig och det bör utredas vad som bör gälla i fråga om brott mot fredningsbestämmelsen.
De straffrättsliga sanktionerna i jaktlagen har i stort sett varit oför- ändrade sedan de infördes 1988. Det finns därför anledning att över- väga om påföljderna är ändamålsenliga och proportionerliga i alla delar eller om de bör justeras i något avseende. Utredaren bör till exempel överväga om straffsanktionerna i någon del bör ersättas med en admi- nistrativ sanktion, som vitesförelägganden eller sanktionsavgifter. Vid sådana överväganden behöver behovet, lämpligheten och följderna av en sanktionsväxling analyseras (jfr SOU 2013:38 s. 533–581). Om sanktionsavgifter övervägs bör regeringens riktlinjer för när sanktions- avgifter bör användas och hur de bör vara utformade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet beaktas (prop. 1981/ 82:142 s. 21–26).
492
SOU 2025:125 | Bilaga 1 |
Det är viktigt, bl.a. ur ett säkerhetsperspektiv, att jakt kan genom- föras utan störningar. Det är även angeläget att personer som utför ett samhällsviktigt arbete på uppdrag av myndigheter, till exempel eftersöksjägare och jägare som bedriver skyddsjakt, ska kunna utföra sina uppdrag utan störningar. Jaktlagstiftningen saknar i nuläget be- stämmelser om när jakträttsinnehavare på olika sätt hindras att utöva sin jakträtt, så kallat jaktsabotage. Sådana handlingar kan beroende på omständigheterna utgöra brott, till exempel ofredanden eller egen- mäktigt förfarande. Det bör inhämtas faktaunderlag om förekomsten av jaktsabotage och vilka effekter jaktsabotage får. Det bör även ana- lyseras om befintlig lagstiftning är tillräcklig för att tillgodose intresset av att jakt ska kunna genomföras utan störningar eller om ytterligare reglering behövs.
Utredaren ska därför
•analysera rättsläget och undersöka i vilken mån jaktlagen inne- håller blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regerings- formen,
•ta ställning till om ansvaret för brott mot fredningsbestämmelsen i 3 § jaktlagen bör justeras,
•ta ställning till om sanktionerna för överträdelser av jaktlagstift- ningen är ändamålsenliga och proportionerliga i alla delar eller om de bör justeras, exempelvis genom att ersättas med en administrativ sanktion, som vitesförelägganden eller sanktionsavgifter,
•inhämta faktaunderlag om jaktsabotage och överväga om befintlig lagstiftning är tillräcklig för att tillgodose intresset av att jakt ska kunna genomföras utan störningar, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Överklagbarhet
Både 54 § jaktlagen och 58 § jaktförordningen begränsar möjligheterna att överklaga beslut. Domstolarna har under senare år i ett antal fall funnit att beslut om jakt och därmed sammanhörande frågor trots vad som anges i jaktlagstiftningen får överklagas till domstol. Det hänvisas i domarna till rätten till domstolsprövning av civila rättig-
493
Bilaga 1 | SOU 2025:125 |
heter (till exempel Kammarrätten i Göteborgs dom den 6 maj 2022
imål 1222-22). Utredaren ska därför
•föreslå hur en reglering av möjligheten till överklagande av beslut om jakt och därmed sammanhörande frågor kan utformas så att den bättre stämmer överens med rätten till domstolsprövning av civila rättigheter, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
En förenklad jakt på allmänt vatten och i svensk ekonomisk zon
På allmänt vatten där fastighetsägare inte har jakträtt, liksom på sådana holmar, klippor och skär som inte hör till något hemman, får enligt 12 § andra stycket jaktlagen jakt bedrivas endast efter tillstånd. Regeringen eller länsstyrelsen får genom beslut i det enskilda fallet eller genom föreskrifter meddela sådant tillstånd. Vidare gäller jakt- lagen enligt 1 § andra stycket i särskilt angivna fall även inom Sveriges ekonomiska zon.
Riksdagen har tillkännagett för regeringen att det bör övervägas hur möjligheterna till jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekono- miska zon kan förenklas och hur handläggningen av ärenden om sådan jakt kan effektiviseras (bet. 2014/15:MJU9, rskr. 2014/15:154).
Naturvårdsverket har till regeringen redovisat rapporterna Jakt på allmänt vatten – Redovisning av regeringsuppdrag om jakt på all- mänt vatten (NV-00115-16 och NV-08120-17, LI2023/00501) och Jakt i Sveriges ekonomiska zon – Redovisning av regeringsuppdrag (NV-08969-16, LI2023/00504). Den senare remitterades under hösten 2018.
Naturvårdsverkets förslag i redovisningarna skiljer sig åt i vissa avseenden och har ännu inte medfört några författningsändringar.
Utredaren ska därför
•utifrån Naturvårdsverkets redovisningar och inkomna remissvar föreslå hur möjligheterna till jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon kan förenklas och handläggningen av ärenden om sådan jakt effektiviseras, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
494
SOU 2025:125 | Bilaga 1 |
Konsekvensbeskrivningar
Konsekvensberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar ska läm- nas enligt vad som framgår av kommittéförordningen (1998:1474).
Kontakter och redovisning av uppdraget
Utredaren ska i den utsträckning det behövs inhämta synpunkter och upplysningar från berörda myndigheter och organisationer, sär- skilt Naturvårdsverket, Kustbevakningen, länsstyrelserna och Sveriges Lantbruksuniversitet samt berörda markägar-, naturvårds- och jägar- organisationer.
Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet, kommittéväsendet och Europeiska unionen. Vid behov ska information om erfarenheter från andra länder inhämtas.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2025.
(Landsbygds- och infrastrukturdepartementet)
495
Bilaga 2
Kommittédirektiv 2025:6
Tilläggsdirektiv till Jaktlagstiftningsutredningen (LI 2024:01)
Beslut vid regeringssammanträde den 23 januari 2025
Förlängd tid för uppdraget och delbetänkande
Regeringen beslutade den 25 januari 2024 kommittédirektiv om en moderniserad jaktlagstiftning (dir. 2024:11). Uppdraget skulle enligt direktiven redovisas senast den 31 augusti 2025.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 december 2025. Ett delbetänkande som avser vissa delar i de ursprungliga direktiven ska dock lämnas senast den 7 april. 2025. Delbetänkandet avser uppdragen om att utredaren ska
•förbättra genomförandet av EU-rättsliga regler på jaktområdet och säkerställa att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU-reglerna,
•göra en juridisk analys av hur en flerartsförvaltning av klövvilt, med full kostnadstäckning, kan finansieras och lämna förslag till utformning,
•analysera om det behövs ytterligare författningsstöd för en för- söksverksamhet med flerartsförvaltning av klövvilt och i så fall lämna förslag till lösning,
•inhämta faktaunderlag om jaktsabotage och överväga om befintlig lagstiftning är tillräcklig för att tillgodose intresset av att jakt ska kunna genomföras utan störningar,
497
Bilaga 2 | SOU 2025:125 |
•utifrån Naturvårdsverkets redovisningar och inkomna remissvar föreslå hur möjligheterna till jakt på allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon kan förenklas och handläggningen av ärenden om sådan jakt effektiviseras, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
(Landsbygds- och infrastrukturdepartementet)
498
Statens offentliga utredningar 2025
Kronologisk förteckning
1.Skärpta krav för svenskt medborgar- skap. Ju.
2.Några frågor om grundläggande fri- och rättigheter. Ju.
3.Skatteincitament för forskning och utveckling. En översyn av FoU-avdraget och expertskatte- reglerna. Fi.
4.Moderna och enklare skatteregler för arbetslivet. Fi.
5.Avgift för områdessamverkan
– och andra åtgärder för trygghet
i byggd miljö. LI.
6.Plikten kallar! En modern personal- försörjning av det civila försvaret. Fö.
7.Ny kärnkraft i Sverige – effektivare tillståndsprövning och ändamålsenliga avgifter. KN.
8.Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan. U.
9.På språklig grund. U.
10.En förändrad abortlag – för en god, säker och tillgänglig abortvård. S.
11.Straffbarhetsåldern. Ju.
12.AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Fi.
13.En effektivare organisering av mindre myndigheter – analys och förslag. Fi.
14.En skärpt miljöstraffrätt och
ett effektivt sanktionssystem. KN.
15.Stärkta drivkrafter och möjligheter för biståndsmottagare. Volym 1 och 2. S.
16.Ett nytt regelverk för uppsikt och förvar. Ju.
17.Anpassning av svensk rätt till EU:s avskogningsförordning. LI.
18.Ett likvärdigt betygssystem. Volym 1 och 2. U.
19.Kunskap för alla – nya läroplaner med fokus på undervisning och lärande. U.
20.Kommunal anslutning till Utbetal- ningsmyndighetens verksamhet. Fi.
21.Miljömålsberedningens förslag om en strategi för hur Sverige ska leva upp till EU:s åtaganden inom biologisk mångfald respektive nettoupptag av växthusgaser från markanvändnings- sektorn (LULUCF). KN.
22.Förbättrad konkurrens i offentlig och privat verksamhet. KN.
23.Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Ju.
24.Publiken i fokus
– reformer för ett starkare filmland. Ku.
25.Arbetslivskriminalitet – upplägg, verktyg och åtgärder, fortsatt arbete. A.
26.Tid för undervisningsuppdraget – åtgärder för god undervisning och läraryrkenas attraktivitet. U.
27.En socionomutbildning i tiden. U.
28.Frihet från våld, förtryck och utnytt- jande. En jämställdhetspolitisk strategi mot våld och en stärkt styrning av centrala myndigheter. A.
29.Ökad kvalitet hos Samhall
och fler vägar till skyddat arbete. A.
30.Enklare mervärdesskatteregler vid försäljning av begagnade varor och donation av livsmedel. Fi.
31.Utmönstring av permanent uppehålls- tillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt. Ju.
32.Vissa förändringar av jaktlagstiftningen. LI.
33.Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. Ju.
34.Ett modernare konsumentskydd vid distansavtal. Ju.
35.Etableringsboendelagen
– ett nytt system för bosättning för vissa nyanlända. A.
36.Skydd för biologisk mångfald i havs- områden utanför nationell jurisdiktion. UD.
37.Skärpta villkor för friskolesektorn. U.
38.Att omhänderta barn och unga. S.
39.Digital teknik på lika villkor.
En reglering för socialtjänsten och verksamhet enligt LSS. S.
40.Säkrare tivoli. Ju.
41.Pensionsnivåer och pensionsavgiften
–analyser på hundra års sikt. S.
42.Säkerhetsskyddslagen – ytterligare kompletteringar. Ju.
43.Säkerställ tillgången till läkemedel
–förordnande och utlämnande
i bristsituationer. S.
44.Förbättrat stöd i skolan. U.
45.Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – några anslutande frågor. Ju.
46.Tryggare idrottsarrangemang. Ju.
47.Spänning i tillvaron – hur säkrar vi vår framtida elförsörjning? KN.
48.Stärkt pandemiberedskap. S.
49.Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Ju.
50.En ny nationell myndighet för viltförvaltning. LI.
51.Bättre förutsättningar för klimatanpassning. KN.
52.Ökad insyn i politiska processer. Ju.
53.Kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd
för vissa grupper. S.
54.Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott. Ju.
55.En reformerad samhällsorientering för bättre integration. A.
56.Stärkt skydd för domstolarnas och domarnas oberoende. Ju.
57.Polisiär beredskap i fred, kris och krig. Ju.
58.En stärkt hästnäring – för företagande, jämställdhet, jämlikhet och folkhälsa. LI.
59.Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck. Ju.
60.En starkare fondmarknad. Fi.
61.Sveriges internationella adoptionsverk- samhet − lärdomar och vägen framåt.
Volym 1 och 2. S.
62.Ansvaret för hälso- och sjukvården. Volym 1 Bedömningar och förslag. Volym 2 Underlagsrapporter. S.
63.Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens − utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov. S.
64.En ny kontrollorganisation i livs- medelskedjan – för ökad effektivitet, likvärdighet och konkurrenskraft. LI.
65.En mer flexibel hyresmarknad. Ju.
66.En straffreform. Volym 1, 2, 3 och 4. Ju.
67.Arlanda – en viktig port för det svenska välståndet. Åtgärder som stärker konkurrenskraften för Arlanda flygplats. LI.
68.Nya samverkansformer, modern bygg- nads- och reparationsberedskap – för ökad försörjningsberedskap. KN.
69.Effektivare samverkan för djur- och folkhälsa. LI.
70.Längre liv, längre arbetsliv – förlängd rätt att kvarstå i anställningen. A.
71.Fortsatt utveckling av en nationell läkemedelslista – en del i en ny nationell infrastruktur för datadelning.
Del 1 och 2. S.
72.Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan. U.
73.En arbetsmiljöstrategi för ett förändrat arbetsliv. A.
74.Ny reglering för den arbetsmarknads- politiska verksamheten. A.
75.Folkbokföringsverksamhet, biometri och brottsbekämpning. Fi.
76.Det handlar om oss
– så bryter vi utanförskapet
och bygger en starkare gemenskap. A.
77.En översyn av den statliga löne- garantin. A.
78.En reformerad underrättelse verksamhet. Fö.
79.Samlade förmågor för ökad cybersäkerhet. Fö.
80.Koordinatbestämda fastighetsgränser. Ju.
81.En ny organisation av ekobrotts- bekämpningen. Ju.
82.Sysselsättning och boende på lands bygden – Juridiska personers förvärv av jordbruksmark och en effektiv tillämpning av glesbygdsbestämmel- serna. LI.
83.Ett nationellt förbud mot tiggeri. Ju.
84.Hem för barn och unga. För en trygg, säker och meningsfull vård. S.
85.Ökad tydlighet, stärkt samverkan
–förutsättningar för framtidens utveck- lingspolitik. LI.
86.Redo! En utredning om personalför- sörjningen av det militära försvaret. Fö.
87.Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel. Ju.
88.Tidigt besked om lämplig användning av mark och vatten. KN.
89.En moderniserad fiskelagstiftning. Volym 1 och 2. LI.
90.Förmedling av post till personer med skydd i folkbokföringen. Fi.
91.Nya regler om arv och testamente
–bland annat ett testamentsregister
i offentlig regi och ett stärkt skydd för efterlevande sambor. Ju.
92.En kulturkanon för Sverige. Ku.
93.En robust skogspolitik för aktivt skogsbruk. Del 1 och 2. LI.
94.En säkrare utrikesförvaltning. UD.
95.Skärpta villkor för anhöriginvandring. Ju.
96.Fler möjligheter till ökat välstånd. Fi.
97.Krishantering och ändrade rörelseregler för försäkringsföretag. Volym I, II, III & IV. Fi.
98.En bättre organisering av fastighetsbildningsverksamheten. LI.
99.Ändring av permanent uppehålls- tillstånd för vissa utlänningar. Ju.
100.Åtgärder mot illegal ip-tv. Ku.
101.Anpassningar till AI-förordningen – säker användning, effektiv kontroll och stöd för innovation. Fi.
102.Bättre ansvarsfördelning. Ju.
103.En ny produktansvarslag. Ju.
104.Ny kärnkraft i Sverige – ett samlat system för omhändertagande av radioaktivt avfall. KN.
105.Om överföring av Första AP-fondens verksamhet och tillgångar till Tredje och Fjärde AP-fonderna. Fi.
106.Om överföring av Sjätte AP-fondens verksamhet och tillgångar till Andra AP-fonden. Fi.
107.Sveriges nationella klimatmål
–uppdaterat etappmål till 2030. KN.
108.Ett datalyft mot fel, fusk och frånvaro. S.
109.Särskilda provokativa åtgärder. Ju.
110.Snabbare bredband i hela landet
–åtgärder för effektivare utbyggnad av gigabitinfrastruktur. Fi.
111.Rättssäkerhetens pris. Ju.
112.Verktyg för skydd av EU-medel. Rättsliga förutsättningar för svenska myndigheter att använda Arachne och Edes. Fi.
113.En förbättrad elevhälsa. U.
114.Skärpningar i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och utlänningslagen. Volym 1 och 2. Ju.
115.Kompletterande bestämmelser till EU:s cyberresiliensförordning. Fi.
116.Distribution av radio och tv
idet nya medielandskapet. Ku.
117.Fondandelsbolag – för en mer konkurrenskraftig fondmarknad. Volym 1 och 2. Fi.
118.Ökad och rättvis tillgång till data
–kompletterande bestämmelser
till EU:s dataförordning. Fi.
119.Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel. Ju.
120.Effektivare organisering och genom- förande av statlig väg och järnväg. LI.
121.Bodelning och betänketid
–en effektivare process. Ju.
122.En kortare instanskedja för mark- och miljöärenden. KN.
123.Skärpta villkor för friskolesektorn
–ytterligare förslag. U.
124.Åtgärder för en mer hållbar konsumtion. Ju.
125.En ny viltförvaltningslagstiftning. LI.
Statens offentliga utredningar 2025
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetslivskriminalitet – upplägg, verktyg och åtgärder, fortsatt arbete. [25]
Frihet från våld, förtryck och utnyttjande. En jämställdhetspolitisk strategi mot våld och en stärkt styrning av centrala myndigheter. [28]
Ökad kvalitet hos Samhall och fler vägar till skyddat arbete. [29]
Etableringsboendelagen – ett nytt system för bosättning för vissa nyanlända. [35]
En reformerad samhällsorientering för bättre integration. [55]
Längre liv, längre arbetsliv – förlängd rätt att kvarstå i anställningen. [70]
En arbetsmiljöstrategi för ett förändrat arbetsliv. [73]
Ny reglering för den arbetsmarknads- politiska verksamheten. [74]
Det handlar om oss
– så bryter vi utanförskapet
och bygger en starkare gemenskap. [76]
En översyn av den statliga löne- garantin. [77]
Finansdepartementet
Skatteincitament för forskning och utveckling. En översyn av FoU-avdraget och expertskatte- reglerna. [3]
Moderna och enklare skatteregler för arbetslivet. [4]
AI-kommissionens Färdplan för Sverige. [12]
En effektivare organisering av mindre myndigheter – analys och förslag. [13]
Kommunal anslutning till Utbetalnings- myndighetens verksamhet. [20]
Enklare mervärdesskatteregler vid försäljning av begagnade varor och donation av livsmedel. [30]
En starkare fondmarknad. [60]
Folkbokföringsverksamhet, biometri och brottsbekämpning. [75]
Förmedling av post till personer med skydd i folkbokföringen. [90]
Fler möjligheter till ökat välstånd. [96]
Krishantering och ändrade rörelseregler för försäkringsföretag. Volym I, II, III & IV. [97]
Anpassningar till AI-förordningen – säker användning, effektiv kontroll och stöd för innovation. [101]
Om överföring av Första AP-fondens verksamhet och tillgångar till Tredje och Fjärde AP-fonderna. [105]
Om överföring av Sjätte AP-fondens verksamhet och tillgångar till Andra AP-fonden. [106]
Snabbare bredband i hela landet
–åtgärder för effektivare utbyggnad av gigabitinfrastruktur. [110]
Verktyg för skydd av EU-medel. Rättsliga förutsättningar för svenska myndig- heter att använda Arachne och Edes. [112]
Kompletterande bestämmelser till EU:s cyberresiliensförordning. [115]
Fondandelsbolag – för en mer konkurrens- kraftig fondmarknad. Volym 1 och 2. [117]
Ökad och rättvis tillgång till data
–kompletterande bestämmelser till EU:s dataförordning. [118].
Försvarsdepartementet
Plikten kallar! En modern personal- försörjning av det civila försvaret. [6]
En reformerad underrättelse- verksamhet. [78]
Samlade förmågor för ökad cybersäkerhet. [79]
Redo! En utredning om personalförsörj ningen av det militära försvaret. [86]
Justitiedepartementet
Skärpta krav för svenskt medborgarskap. [1]
Några frågor om grundläggande fri- och rättigheter. [2]
Straffbarhetsåldern. [11]
Ett nytt regelverk för uppsikt och förvar. [16]
Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. [23]
Utmönstring av permanent uppehålls- tillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt. [31]
Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. [33]
Ett modernare konsumentskydd vid distansavtal. [34]
Säkrare tivoli. [40]
Säkerhetsskyddslagen – ytterligare kompletteringar. [42]
Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – några anslutande frågor. [45]
Tryggare idrottsarrangemang. [46]
Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. [49]
Ökad insyn i politiska processer. [52]
Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott. [54]
Stärkt skydd för domstolarnas och domarnas oberoende. [56]
Polisiär beredskap i fred, kris och krig. [57]
Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck. [59]
En mer flexibel hyresmarknad. [65]
En straffreform. Volym 1, 2, 3 och 4. [66] Koordinatbestämda fastighetsgränser. [80]
En ny organisation av ekobrotts- bekämpningen. [81]
Ett nationellt förbud mot tiggeri. [83]
Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel. [87]
Nya regler om arv och testamente
–bland annat ett testamentsregister i offentlig regi och ett stärkt skydd för efterlevande sambor. [91]
Skärpta villkor för anhöriginvandring. [95]
Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar. [99]
Bättre ansvarsfördelning. [102] En ny produktansvarslag. [103] Särskilda provokativa åtgärder. [109] Rättssäkerhetens pris. [111]
Skärpningar i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och utlänningslagen. Volym 1 och 2. [114]
Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel. [119]
Bodelning och betänketid
– en effektivare process. [121]
Åtgärder för en mer hållbar konsumtion. [124]
Klimat- och näringslivsdepartementet
Ny kärnkraft i Sverige – effektivare tillståndsprövning och ändamålsenliga avgifter. [7]
En skärpt miljöstraffrätt och
ett effektivt sanktionssystem. [14]
Miljömålsberedningens förslag om en strategi för hur Sverige ska leva upp till EU:s åtaganden inom biologisk mångfald respektive nettoupptag av växthusgaser från markanvändnings- sektorn (LULUCF). [21]
Förbättrad konkurrens i offentlig och privat verksamhet. [22]
Spänning i tillvaron – hur säkrar vi vår framtida elförsörjning? [47]
Bättre förutsättningar för klimatanpassning. [51]
Nya samverkansformer, modern bygg- nads- och reparationsberedskap – för ökad försörjningsberedskap. [68]
Tidigt besked om lämplig användning av mark och vatten. [88]
Ny kärnkraft i Sverige – ett samlat system för omhändertagande av radioaktivt avfall. [104]
Sveriges nationella klimatmål – uppdaterat etappmål till 2030. [107]
En kortare instanskedja för mark- och miljöärenden. [122]
Kulturdepartementet
Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland. [24]
En kulturkanon för Sverige. [92] Åtgärder mot illegal ip-tv. [100]
Distribution av radio och tv
i det nya medielandskapet. [116]
Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
Avgift för områdessamverkan
–och andra åtgärder för trygghet i byggd miljö. [5]
Anpassning av svensk rätt till EU:s avskogningsförordning. [17]
Vissa förändringar av jaktlagstiftningen. [32]
En ny nationell myndighet för viltförvaltning. [50]
En stärkt hästnäring – för företagande, jämställdhet, jämlikhet och folkhälsa. [58]
En ny kontrollorganisation i livsmedels kedjan – för ökad effektivitet, lik värdighet och konkurrenskraft. [64]
Arlanda – en viktig port för det svenska välståndet. Åtgärder som stärker konkurrenskraften för Arlanda flygplats. [67]
Effektivare samverkan för djur- och folk- hälsa. [69]
Sysselsättning och boende på landsbygden
–Juridiska personers förvärv av jord- bruksmark och en effektiv tillämpning av glesbygdsbestämmelserna. [82]
Ökad tydlighet, stärkt samverkan
–förutsättningar för framtidens utvecklingspolitik. [85]
En moderniserad fiskelagstiftning. Volym 1 och 2. [89]
En robust skogspolitik för aktivt skogsbruk. Del 1 och 2. [93]
En bättre organisering av fastighetsbildningsverksamheten. [98]
Effektivare organisering och genom- förande av statlig väg och järnväg. [120]
En ny viltförvaltningslagstiftning. [125]
Socialdepartementet
En förändrad abortlag
–för en god, säker och tillgänglig abortvård. [10]
Stärkta drivkrafter och möjligheter för biståndsmottagare Volym 1 och 2. [15]
Att omhänderta barn och unga. [38]
Digital teknik på lika villkor.
En reglering för socialtjänsten och verksamhet enligt LSS. [39]
Pensionsnivåer och pensionsavgiften
– analyser på hundra års sikt. [41] Säkerställ tillgången till läkemedel
–förordnande och utlämnande i bristsituationer. [43]
Stärkt pandemiberedskap. [48]
Kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper. [53]
Sveriges internationella adoptionsverk- samhet − lärdomar och vägen framåt. Volym 1 och 2. [61]
Ansvaret för hälso- och sjukvården. Volym 1 Bedömningar och förslag. Volym 2 Underlagsrapporter. [62]
Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens − utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov. [63]
Fortsatt utveckling av en nationell läke- medelslista – en del i en ny nationell infrastruktur för datadelning.
Del 1 och 2. [71]
Hem för barn och unga. För en trygg, säker och meningsfull vård. [84]
Ett datalyft mot fel, fusk och frånvaro. [108]
Utbildningsdepartementet
Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan. [8]
På språklig grund. [9]
Ett likvärdigt betygssystem Volym 1 och 2. [18]
Kunskap för alla – nya läroplaner med fokus på undervisning och lärande. [19]
Tid för undervisningsuppdraget – åtgärder för god undervisning och läraryrkenas attraktivitet. [26]
En socionomutbildning i tiden. [27] Skärpta villkor för friskolesektorn. [37] Förbättrat stöd i skolan. [44]
Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan. [72]
En förbättrad elevhälsa. [113]
Skärpta villkor för friskolesektorn
– ytterligare förslag. [123]
Utrikesdepartementet
Skydd för biologisk mångfald i havsområden utanför nationell jurisdiktion. [36]
En säkrare utrikesförvaltning. [94]