EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ (Statens offentliga utredningar 1913:1)

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

LAG OM EXPROPRIATION

M. M.

AFGIFVET AF

EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ

09S86

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEJR

1910

III

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

,,, , Sid.

Skrifvelse till Konungen...................... v

Lagförslag:

Förslag till lag om expropriation................... p

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.....26

Förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom................29

Redogörelse för den svenska expropriationslagstiftningens utveckling . . 31

Motiv: • • ■ ..............................103

Förslaget till lag om expropriation..................107

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . . 216
Förslaget till lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom........... 218

Redogörelse för expropriationslagstiftningen i vissa främmande länder:

Frankrike........................ 223

Belgien...............................240

Italien ....................... 241

Schweiz....................... 24g

Tyska riket:

Preussen......................... 254

Sachsen...................... 280

Öfriga tyska stater.........................3O3

Österrike.................... 30g

Ungern.............................'' i 309

Nederländerna............................ p

England.......................... 322

Amerikas förenta stater..................... 320

Norge........................... . . 324

Danmark........................ 33Q

Finland........................ 337

■

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 20 mars 1908 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit
åt en kommitté att verkställa revision af expropriationslagstiftningen
med mera äfvensom förordnat undertecknad Håkanson till ordf’ö -

rande samt undertecknade Rydin, Reuterskiöld, Olsson och Falk till ledamöter
i denna kommitté, med föreskrift tillika, att undertecknad Falk
skulle vara kommitténs sekreterare. Undertecknad Bentzer har därefter
genom nådigt bref den 15 maj 1908 förordnats att vara ledamot i samma
kommitté.

Enligt hvad till kommittén öfverlämnadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden för förstnämnda dag utvisar, har
kommittén vid utförande af omförmälda uppdrag särskildt haft att till behandling
upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet.

Kommittén har nu fullgjort det erhållna uppdraget; och får kommittén
härmed till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna följande af kommittén utarbetade
lagförslag, nämligen förslag till

lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den ‘21 juni 1902,
in ne fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Vid förslagen fogas redogörelse för den svenska expropriationslagstiftningens
utveckling, motiv samt redogörelse för expropriationslagstiftningren
i vissa främmande länder.

Stockholm den 15 september 1910.

Underdånigst

ERNST HÅKANSON.

L. A. V. Rydin. Arvid Reuterskiöld. P. M. Olsson.

Herman Falk. Aug. Bentzer.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag- om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

Prof var Konungen nödigt, att fast egendom skall tagas i anspråk
för allmänt gagn, äfven om ägaren ej samtycker därtill, förordne Konungen,
att expropriation må ske, och vare då ägaren pliktig att, i enlighet
med hvad nedan sägs, afstå egendomen eller upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt till densamma. Innehar annan än fast egendoms ägare särskild
rätt till egendomen, vare lag samma om skyldighet för innehafvaren
att afstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning däri.

Hvad nedan stadgas om fast egendom galle i tillämpliga delar om
särskild rätt till sådan egendom.

2 §•

Egendom, som tillhör kronan, må ej exproprieras.

3 §.

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation af fast
egendom, foge vid ansökningen karta öfver egendomen med beskrifning,

1—09886. Förslag till lag om expropriation.

utvisande till hvilken jordeboksenhet egendomen hör och, där den är
fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock styrkt uppgift å
egendomens ägare och innehafvare samt, om i något afseende öfverenskommelse
träffats, redogörelse därför.

Är fråga endast om expropriation af särskild rätt till fast egendom,
äge hvad nu stadgats om bifogande af karta med beskrifning samt uppgift
å ägare och innehafvare tillämpning i afseende å den egendom, som är
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes af karta och beskrifning, om Konungen icke finner dem
vara af nöden för ärendets pröfning. Innehafves den rätt sökanden vill
expropriera af annan än egendomens ägare, skall, förutom ofvan omförmälda
handlingar, styrkt uppgift å innehafvaren bifogas ansökningen.

4 §■

Bifalles ansökning om expropriationsrätt, bestämme Konungen, hvilket
område expropriationen må omfatta.

Skall expropriation ske för anläggning, vid hvars utförande på
grund af förhållanden, som icke kunna på förhand med säkerhet bedömas,
kan blifva af nöden att utsträcka expropriationen till smärre områden
utanför det af Konungen bestämda, äge Konungen sådant medgifva och
meddela de föreskrifter, som i anledning häraf må finnas erforderliga,
utöfver hvad i 55 § stadgas.

Konungen bestämme ock viss tid, inom hvilken frågan om expropriation
skall fullföljas genom stämning till domstol, vid äfventyr att expropriationsrätten
upphör.

5 §•

Expropriationsrätt må ej från den, som erhållit densamma, öfvergå
på annan, utan att Konungen det medgifver.

Om expropriationsersättning.

6 §•

För egendom, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
egendomens värde. Exproprieras en del af en egendom och
lider återstoden skada genom expropriationen eller den exproprierade de -

lens användande, skall sådan skada ersättas. Uppkommer eljest genom
expropriation af egendom skada för agaren, skall ock ersättning därför gäldas.

Träffas mellan parterna öfverenskommelse, att den exproprierande
skall vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af skada, värde
expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriationsersättning skall bestämmas i penningar. För upplåtelse
på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan bestämmas,
skall ersättningen utgå i årlig afgift; men eljest galle i fråga om betalning
af ersättningen för upplåtelse eller skada hvad i 44 § tredje stycket stadgas.

7 §•

Har värdet af egendom, som exproprieras, undergått förändring på
grund af expropriationen eller anläggning, för hvilken den exproprierade
egendomen skall användas, må sådan förändring icke utöfva inverkan vid
ersättningens bestämmande.

8 §.

Exproprieras en del af en egendom och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada för den återstående delen
men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall ersättning för
skadan gäldas endast i den mån värdet däraf öfverstiger värdet af nyttan.

9 §•

Har, efter det fråga om expropriation af viss egendom blifvit väckt,
kostnad nedlagts därå i uppenbar afsikt att högre expropriationsersättning
skall erhållas, må genom sådan kostnad åstadkommen förökning af egendomens
värde icke tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Om utvidgning af expropriationen.

10 §.

Har expropriationsrätt meddelats endast beträffande en del af en
egendom, och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens
användande en återstående del af egendomen synnerlig skada, skall jämväl
denna del exproprieras, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas, och föranledes däraf synnerlig skada å egendom, som
rättigheten afser, vare ock ägaren berättigad fordra, att egendomen skall lösas.

Skulle vid expropriation af en del af en fastighet ersättningen
för skada å en återstående del uppgå till två tredjedelar af den delens
värde, eller skulle ersättning vid upplåtelse af nyttjanderätt eller servitutsrätt
motsvara två tredjedelar af värdet å egendom, som rättigheten
afser, äge den expropriationsberättigade lösa den fastighetsdel, som lider
skadan eller utgör föremål för rättigheten, utan att ägaren det begär.
Har mellan parterna träffats öfverenskommelse om åtgärd, som i 6 § andra
stycket sägs, varde kostnaden för denna åtgärd inberäknad i ersättningen
för skada eller upplåtelse.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

11 §•

Vill den, som erhållit expropriationsrätt, begagna sig däraf, läte han
inom den af Konungen föreskrifna tid instämma saken till underrätten i
den ort, där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärj
o belägna fastigheter, som stå i det förhållande till hvarandra, att
gemensam uppskattning, på sätt i 24 § sägs, kan vara af nöden, och
finnes fördenskull frågan om expropriation böra i sin helhet handläggas
inför samma domstol, förordne Konungen, vid hvilken underrätt saken
skall upptagas.

12 §.

På ansökning af den expropriationsberättigade utfärde rätten i stad
och domaren på landet stämning å ägare och innehafvare af den egendom,
som exproprieras, så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana
sakägare af sökanden uppgifvas. Rätten eller domaren föranstalte ock,
att, till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare, kungörelse
om tiden för målets företagande vid rätten blifver tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar förut, uppläst i kyrkan i den socken, där egendomen
är belägen, samt införd i allmänna tidningarna och minst en tidning inom
orten. Målet varde tillika antecknadt i rättens inteckningsprotokoll, på
landet å nästa rättegångsdag; under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden, samt anmärkt i mteckningsboken.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, förordne rätten god
man att i målet företräda den frånvarande.

13 §.

Hvad i denna lag stadgas om sakägare galle ej den, som har inteckning
till säkerhet för fordran i penningar.

14 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande den egendom, som
exproprieras.

15 §.

Ägare af egendom, som exproprieras, vare pliktig att uppgifva
öfriga sakägare i afseende å samma egendom. Underlåter han det utan
laga skäl, och uppstår skada för sakägare, som saknat kännedom
om expropriationen, skall han hålla sådan sakägare skadeslös. Erinran
härom varde införd i den stämning, som utfärdas å egendomens ägare.

16 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgifvits eller eljest blifvit
känd, varde han stämd i målet, därest han ej ändå kommit tillstädes.

17 §.

Tvistas om egendom, som exproprieras, vare den af de tvistande,
som innehar egendomen, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba öfverenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller svarat i målet, vare stämning å nye ägaren ej behöflig.

18 §.

Då målets förberedande handläggning vid rätten afslutats, skall expropriationsnämnd
tillsättas, och öfverlämne rätten till nämnden protokoll
och öfriga handlingar i målet.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förldare rätten målet hvilande.

Om expropriationsnänmd.

19 §•

Komma parterna öfverens om val af expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och hvilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skola ordförande och ledamöter i nämnd utses, på sätt
nedan sägs.

20 §.

Konungens befallningshafvande skall för en tid af tre kalenderår
till ordförande i'' expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska
värf väl förfaren man äfvensom förordna suppleant för denne.

Till ledamöter i. expropriationsnämnder vare inom hvarje län följande
personer valbara, nämligen tolf af lagtima landsting utsedda och, om stad,
som ej deltager i landsting, linnes inom länet, sex af stadsfullmäktige i hvarje
sådan stad valda så ock så många af Konungens befallningshafvande utsedda
personer, som motsvara antalet af dem landstinget och stadsfullmäktige
valt. Val, som nu är sagdt, skall ske för en tid af tre kalenderår,
och en tredjedel af det antal, hvarje valmyndighet utsett, skall årligen afgå.

I afseende å landstingets och Konungens befallningshafvandes val
skall iakttagas, att minst sex af de valbara personer, hvardera valmyndigheten
utser, skola vara ägare af jordbruksfastighet.

Då ordförande och suppleant för ordföranden skola utses, företage
Konungens befallningshafvande sådant val, innan landstinget för året sammanträder,
och lämne till landstinget så ock, där stad hvarom nyss är
sagdt finnes inom länet, till stadsfullmäktige därstädes meddelande, hvilka
personer blifvit utsedda. Stadsfullmäktige företage sitt val, först efter det
de från landstinget mottagit underrättelse, hvilka personer landstinget utsett.
Sist fullgöre Konungens befallningshafvande, efter erhållet meddelande
om landstingets och stadsfullmäktiges val, hvad i fråga om utseende
af valbara personer på Konungens befallningshafvande ankommer.

Stockholms stad och Stockholms län skola i fråga om expropriationsnämnders
tillsättande anses såsom ett län. Konungen förordne för en tid
af tre kalenderår ordförande och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder.
Antalet till ledamöter i sådana nämnder valbara skall utgöra
fyrtioåtta, af hvilka öfverståthållarämbetet, Stockholms stadsfullmäktige

samt Konungens befallningshafvande och landstinget i Stockholms län skola
hvar för sig utse tolf för eu tid af tre kalenderår. En tredjedel af dem
hvarje valmyndighet utsett skall årligen afgå. Hvad ofvan stadgas om
meddelande af underrättelser rörande dylika val och om ordningen mellan
dem äge motsvarande tillämpning, med iakttagande af att Konungens befallningshafvande
i Stockholms län skall välja sist.

Afgår ordförande, suppleant eller till ledamot valbar person före
den bestämda tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon
i den afgångnes ställe för den tid, som för honom återstått.

21 §.

En förteckning upptagande ordföranden och suppleanten för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de till ledamöter i sådana nämnder
valbara inom länet skall af Konungens befallningshafvande hvarje år,
sedan hvad i 20 § stadgas blifvit för året fullgjordt, införas i länskungörelserna
samt tillställas rätten i stad och domaren på landet.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten

22 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder, eller
ej råder öfver sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är förlustig
medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller suppleant
för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de till
ledamöter i sådana nämnder valbara.

Uppdrag, hvarom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder, samt tjänsteman, som är af sin tjänst förhindrad
att mottaga sådant uppdrag.

23 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras af ordföranden och fyra ledamöter.
Hvardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hafva gemensam
del i saken, och blifva de ej ense, hvem de skola utse, välje rätten ledamot
i deras ställe. Samma lag vare, om part utan laga förfall undandrager
sig att fullgöra valet. Har af flera samägare en utöfvat valrätt,
galle det för dem alla.

Kunna ägaren af egendom och annan sakägare i afsende å samma
egendom ej enas om val af ledamot i nämnden, äge de hvar för sig utse

en ledamot att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga
nämnden.

Suppleanter i nämnden skola ock utses, till antal och på sätt om
ledamöter är stadgadt.

24 §.

Skall expropriation ske från flera, särskilda ägare tillhöriga egendomar,
varde särskildt val af nämnd företaget för hvarje egendom, i
afseende hvarå part sådant begär. Dock äge, om egendomarna ej lämp.
Agen kunna uppskattas annat än såsom en enhet, rätten förordna, att de
skola behandlas såsom en egendom; och galle i sådant fall hvad i 23 §
stadgas om val af nämnd, då två eller flera hafva gemensam del i saken.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas däraf, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom länet eller den i 20 § omförmälda
tid för honom utlöper.

26 §.

Då nämnd blifvit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde å den ort, där egendomen är belägen.
Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall ock genom ordförandens
försorg med posten sändas till sakägarna.

27 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäf: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf
mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
däraf; om han såsom domare eller eljest å ämbetes vägnar deltagit i åtgärd
eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en lika sak; om han
är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han står under någondera
partens förmanskap eller är i hans tjänst eller af honom åtnjuter lön

eller underhåll; samt om han står under tilltal för brott, som kan medföra
förlust af medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagdt vid häradsrätt, må ej den,
som därvid suttit i häradsnämnden, af sådan orsak anses jäfvig. Ej heller
vare den, som af kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jäfvig i mål,
hvari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.

Part må ej jäfva ledamot, som han själ!’ valt eller om hvars väljande
parterna varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit
af parten kändt först efter valet.

28 §.

Göres, då expropriationsnämnd tillsättes vid rätten, jäf mot ordföranden
eller till ledamot utsedd person, beslute rätten därom.

Anmärkning om jäf, som ej är pröfvadt af rätten, må framställas
inför nämnden. Underlåtes det och har nämnden åtskilts, vare rättigheten
att göra jäf försutten.

Jäf, som göres inför nämnden, varde af denna pröfvadt. Ogillas
jäfvet, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part sist vid det rättegångstillfälle, då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje med beslut, hvarigenom nämnden
ogillat jäf, skall jäfvet pröfvas af rätten.

Öfver rättens beslut i fråga om jäf må klagan ej föras.

29 §.

År ordföranden af laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, eller
har han funnits jäfvig, träde suppleanten i hans ställe. Kan ej heller
denne fullgöra uppdraget, namne Konungens befallningshafvande särskild,
ojäfvig ordförande.

Om ledamot har laga förfall eller funnits jäfvig, varde den för
honom utsedde suppleanten inkallad. År äfven denne hindrad eller jäfvig,
skall ny ledamot utses, enligt hvad eljest för val till nämnden gäller.
Dock äge, när val af ny ledamot skall ske efter det målet öfverlämnats
till nämnden, rättens ordförande på landet den befogenhet, som eljest tillkommer
rätten.

2—09886. Förslag till lag om expropriation.

30 §.

Uteblifver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från behörigen
utsatt sammanträde, ersätte han de kostnader, som förorsakas af hans
uteblifvande.

På anmälan af part eller nämndens ordförande äge Konungens befallningshafvande
förelägga den uteblifne vite, om det pröfvas nödigt, att
han skall deltaga i nämnden. 1 annat fall skall förfaras, på sätt i 29 §
stadgas.

31 §•

Har ordföranden eller ledamot på grund af jäf eller af annan anledning
afgått ur nämnd, vare åtgärd, som dessförinnan vidtagits af
nämnden, utan verkan.

32 §.

Nämnden må ej vidtaga åtgärd, utan att ordföranden och alla ledamöter
äro tillstädes.

33 §.

Då fulltalig nämnd sammankommit, äge parterna att inför nämnden
andraga hvad de akta nödigt. Part äge ock låta höra sakkunniga inför
nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller att inhämta närmare upplysningar
af sakkunnig eller annorledes, hafve rätt därtill.

34 §.

Vid nämndens öfverläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.

Nämnden bestämme särskildt den ersättning, hvartill den exproprierade
egendomens ägare är berättigad, och särskildt den, som må tillkomma
annan sakägare.

Löseskilling för exproprierad egendom samt ersättning för skada å
egendom och annan skadeersättning skola bestämmas hvar för sig.

36 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än hvad den ersättningsskyldige
erbjudit. Ej heller må ersättning bestämmas högre än hvad den ersätt -

ningsberättigade begärt; dock må ej till förfång för inteckningshafvare
ersättningen sättas lägre än till egendomens värde, äfven om ägaren mindre
begärt.

37 §.

Har fråga om expropriation af egendom enligt 10 § blifvit väckt,
varde jämväl den egendom värderad af nämnden.

38 §.

Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar, galle
den, som biträdes af flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt
hvad nu är sagdt, röstöfvervikt, skall ny omröstning anställas mellan de
meningar, som erhållit mer än en röst hvar, och varde den mening gällande,
om hvilken de flesta i nämnden då förena sig. Har hvar sin mening,
galle hvad ordföranden säger.

Ej må kungöras, huru nämnden inom sig röstat, eller skälen för
beslutet uppgifvas.

39 §.

Nämndens beslut skall affattas skriftligen och undertecknas af nämnden;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet till rätten eller
domaren.

40 §.

Utöfver resekostnadsersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente
erhålle ordföranden tjugufem kronor och ledamot femton kronor i
ersättning för hvarje rese- eller förrättningsdag. Därjämte njute ordföranden
godtgörelse för kallelser, protokollsföring och beslutets affattande i skrift med
belopp, som skall bestämmas af rätten, om öfverenskommelse ej kan träffas.

Om expropriatiousmåls slutliga handläggning.

41 §.

Har expropriationsmålet förklarats hvilande, varde kungörelse om
tiden, då detsamma skall ånyo vid rätten företagas, genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut uppläst i kyrkan i den socken,
där egendomen är belägen, samt införd i allmänna tidningarna och minst
en tidning inom orten.

42 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.

43 §.

Strider expropriationsnämndens uppskattning mot hvad i 36 § stadgas,
varde den af rätten jämkad till öfverensstämmelse därmed. Eljest må
rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit hvad i 35 och 37 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet
eller den del, hvari rättelse tarfvas, åter till nämnden.

44 §.

Expropriationsnämndens uppskattning, med den ändring som kan
föranledas af hvad i 43 § stadgas, skall af rätten fastställas. Dock varde,
därest i anledning af bestämmelserna i 51 § nedsättning hos öfverexekutor
skett med större belopp än det, hvartill ersättningen därefter blitv it af
nämnden slutligen bestämd, förstnämnda belopp af rätten fastställclt.

Har någon yrkat expropriation af egendom enligt 10 §, gifve ock
rätten besked, huruvida yrkandet är lagligen grundadt, och varde fastställelse,
som i första stycket sägs, meddelad i enlighet med den utgång sådan
fråga vid rätten erhåller.

Skall ersättning gäldas för upplåtelse eller skada, som är begränsad
till viss tid eller beräknas komma att fortvara för alltid, bestämme rätten,
huruvida ersättningen skall utgå på en gång eller i årlig afgift.

Kan öfverenskommelse om tiden för erläggande af årlig afgift ej
träffas, förordne rätten därom under iakttagande af hvad i 47 § törsta
stycket stadgas. Rätten äge ock ålägga den exproprierande att hos öfverexekutor
ställa säkerhet för afgiftens behöriga erläggande.

45 §.

Skall ersättning utgå i årlig afgift under all framtid, bestämme rätten
viss tid, efter hvars utgång afgiftens belopp kan på grund af ny pröfning
förändras. Har ej före utgången af den sålunda bestämda tid ersättningsgifvaren
eller ersättningstagaren i stad till rätten och pa landet till

domaren inkommit _ med ansökning om tillsättande af nämnd för sådan
pröfning, skall afgiften utgå med oförändradt belopp, till dess ånyo så
lång tid som den först bestämda tilländalupit, med rätt för den sakägare,
som önskar förändring af beloppet, att göra ansökning om ny pröfning
före sistnämnda eller någon följande tidsperiods utgång.

Rätten äge, om särskilda omständigheter föranleda därtill, gifva sakägare
rätt att begära ny pröfning jämväl af årlig afgift, som icke skall utgå
under all framtid, och hafve, när sådan rätt meddelats, stadgandena i
första stycket tillämpning.

46 §.

I fråga om ersättningsbelopp, som blifvit af rätten fastställdt i enlighet
med bestämmelserna i 44 §, må ändring i rättens utslag ej sökas.

Om betalning af expropriationsersättning samt egendomens tillträdande.

47 §.

Expropriationsersättning, som skall gäldas på en gång, erlägges till
deri ersättningsberättigade eller nedsättes hos öfverexekutor inom tre månader
från det rättens utslag vunnit laga kraft. Är ersättning bestämd att
utgå såsom årlig afgift, skall inom samma tid afgiften för första året erläggas
eller nedsättas samt meddelad föreskrift om ställande af säkerhet
fullgöras.

Exproprieras egendom, som besväras af inteckning till säkerhet för
fordran i penningar, eller skall ersättning en gång för alla gäldas för
upplåtelse af rätt till sålunda besvärad egendom eller för skada därå, varde
löseskillingen eller ersättningen alltid nedsatt hos öfverexekutor inom tid,
som nyss är sagd. Då sådan nedsättning skett, kalle öfverexekutor ägare
och inteckningshafvare till sammanträde samt fördele det nedsatta beloppet
mellan dem i den ordning, som är stadgad för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom. Är inteckningshafvare okänd, läte
öfverexekutor kungöra dagen för fördelningens verkställande, på sätt i 12 §
stadgas om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga okända
sakägare.

\ id nedsättning hos öfverexekutor skola bifogas gravationsbevis
rörande egendomen samt bevis, att rättens utslag vunnit laga kraft.

Medel, som nedsättas hos öfverexekutor, skola genom hans försorg
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

48 §.

Försummas hvad i 47 § första stycket stadgas, vare rätten till
expropriation förverkad, om ej egendomens ägare medgifver, att expropriationen
må fullbordas. Vill ägaren själf påyrka expropriationens fullbordande,
ä°-e han att inom tre månader från utgången al den i samma
stycke bestämda tid hos öfverexekutor söka den betalningsskyldige för utfående
af ersättningen. _ . n i. j • ko ci ftft

Om återkallande af expropriationsanspråk galle hvad i 59 bl gg

stadgas.

49 §.

Då föreskrifterna i 47 § första stycket blifvit fullgjorda, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda egendomen.
„ r

Egendom skall öfvergå till nye ägaren fri från all rätt, som i alseende
å egendomen förut tillkommit annan. Hvad sålunda stadgas galle
ej allmänna utskylder, som besvära egendomen.

50 §.

Genom expropriation förvärfvad särskild rätt till egendom skall äga
företräde framför all annan rätt till samma egendom.

Om tidigare tillträde af egendom.

51 §•

Vill den exproprierande taga den egendom, som exproprieras, i besittnin0''
före den i 49 § oinförmälda tid, söke rätt därtill hos Konungens
befallningshafvande. Har stämning till rätten utfärdats i expropriationsmålet-,
och finner Konungens befallningshafvande, att uppskof med tiflträdet
skulle föranleda väsentlig olägenhet för sökanden, äge Konungens
befallningshafvande, sedan hvad här nedan stadgas blifvit fullgjordt, medgifva
tidigare tillträde. _ c

Har expropriationsnämnd ännu ej verkställt uppskattning åt egendomen
och till rätten eller domaren inkommit med sitt beslut, förordne

Konungens befallningshafvande ordföranden eller suppleanten för ordföranden
i expropriationsnärnnder inom länet eller, vid förfall för dem,
annan lämplig person jämte en landtmätare och en tredje person, som utses
bland de till ledamöter i sådana nämnder inom länet valbara, att efter
besiktning å egendomen afgifva förslag till expropriationsersättning. Sökanden
nedsätte hos öfverexekutor det föreslagna beloppet och ställe tillika
säkerhet för den ytterligare ersättning han på grund af expropriationsnämnds
uppskattning kan blifva skyldig utgifva jämte ränta därå från tillträdesdagen.

År expropriationsnämndens beslut ingifvet till rätten eller domaren,
har sökanden att hos öfverexekutor nedsätta den af nämnden bestämda ersättning
samt ställa säkerhet för hvad på grund af ändring i nämndens
uppskattning kan åläggas honom att ytterligare gälda jämte ränta därå från
tillträdesdagen.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut, hvarigenom enligt
denna § förordnats om uppskattning eller medgifvits tidigare tillträde, må
klagan ej föras.

52 §.

Har enligt 51 § tidigare tillträde medgifvits, åligger det Konungens
befallningshafvande att ofördröjligen meddela rätten eller domaren underrättelse
såväl härom som ock om det belopp, som blifvit nedsatt.

53 §.

I fråga om belopp, som enligt 51 § blifvit nedsatt, äge stadgande^
i 47 § motsvarande tillämpning. Dock varde beloppet utbetaladt eller
fördeladt utan afbidan på expropriationsmålets afgörande.

Af det nedsatta beloppet äge den exproprierande ej återfå något,
äfven om ersättningen skulle af expropriationsnämnd bestämmas till lägre
belopp.

54 §.

I afseende å egendom, som, enligt hvad nu är sagdt, fått tillträdas
galle ej hvad i 48 § stadgas om expropriationsrättens förverkande.

Om ersättning vid expropriation af vissa smärre områden.

55 §.

Har den exproprierande erhållit sådant medgifvande, som i 4 §
andra stycket sägs, ställe, innan han begagnar detsamma, hos öfverexe -

kutor säkerhet för ersättning, som på grund af expropriationens utsträckande
skall utgå, jämte ränta.

De områden, till hvilka expropriationen sålunda utsträckts, skola
särskilt för sig uppskattas.

Om öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen.

56 §.

Träffa parterna öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen,
göre de därom anmälan hos rätten. Är egendomen ej besvärad af inteckning
till säkerhet för fordran i penningar, eller visas att den aftalade
ersättningen förslår till full betalning af de intecknade fordringarna
eller att öfverenskommelsen godkänts af de inteckningshafvare, som
ej skulle erhålla full betalning, varde öfverenskommelsen fastställd af
rätten, utan att egendomen uppskattas af expropriationsnämnd.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blifvit visadt, erhålla fastställelse å öfverenskommelse om ersättningen
för intecknad egendom, läte han till rätten stämma de inteckningshafvare,
som ej godkänt öfverenskommelsen. Är inteckningshafvare okänd, varde ock
tiden för frågans företagande vid rätten kungjord på sätt i 12 § omförmäles.
Bestrider vid rätten inteckningshafvare, att öfverenskommelsen må
Jastställas, varde, därest ej full betalning lämnas honom för hans fordran,
expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må, därest expropriationen afser
endast en ringa del af den intecknade egendomen och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för inteckningshafvare, som ej godkänt öfverenskommelsen,
rätten meddela fastställelse. Sådan fastställelse vare dock ej hinder för
inteckningshafvare, som icke kommit tillstädes vid rätten och ej heller godkänt
öfverenskommelsen, att, därest ej full betalning lämnas honom för
hans fordran, efter stämning å den exproprierande och fastighetsägaren påkalla
ersättningens bestämmande af expropriationsnämnd. Rätten äge vid
fastställelses meddelande ålägga den exproprierande att hos öfverexekutor
ställa säkerhet för det belopp, hvarmed ersättning, som må komma att bestämmas
af expropriationsnämnd, kan öfverskjuta den, hvarom öfverenskommelse
träffats, jämte ränta å nämnda belopp.

57 §.

Har ersättning blifvit af rätten fastställd på sätt i 56 § sägs, galle
om ersättningens betalning samt egendomens tillträdande hvad i 47—50 §§
stadgas, och äge 51—54 §§ motsvarande tillämpning.

Om uppskof med tillsättande af expropriationsnämnd.

58 §.

Parterna äge öfverenskomma om uppskof med tillsättande af expropriationsnämnd.

Har den exproprierande fått tillträda egendom, innan ersättningen
blifvit bestämd af expropriationsnämnd, och kan detta icke lämpligen äga
rum, innan anläggning, för hvilken expropriationen sker, längre fortskridit,
äge ock rätten på framställning af part låta anstå med tillsättande af
nämnd.

Om återkallande af expropriationsanspråk.

59 §.

Har den expropriationsberättigade låtit frågan om expropriation
fullföljas genom stämning till domstol, men vill han därefter återkalla
expropriationsanspråket, gifve sist inom en månad efter det rättens utslag
i expropriationsmålet vunnit laga kraft motparten del af återkallelsen på sätt
i rättegångsbalken om stämning stadgas, eller vare rättigheten till återkallelse
försutten. År målet anhängig! vid domstol, åligger det den expropriationsberättigade
att, sedan återkallelse skett, ofördröjligen inkomma till domstolen
med bevis därom; är det underrätt på landet, må beviset ock ingifvas
till domaren. Har expropriationsnämnd målet under behandling,
skall den expropriationsberättigade ofördröjligen ingifva bevis om återkallelsen
jämväl till nämndens ordförande.

60 §.

Återkallelse må ej göras i afseende å egendom, som den expropriationsberättigade
tillträdt.

61 §.

Då återkallelse skett, vare den expropriationsberättigade skyldig ersätta
skada, som på grund af expropriationsanspråket kan hafva uppstått
för sakägare.

3—09868. Förslag till lag om expropriation.

Om ny uppskattning för bestämmande af expropriationsersättningen.

82 §.

Har, sedan expropriationsnämndens beslut i fråga om ersättning
för viss egendom ingafs till rätten eller domaren men innan rättens
utslag i expropriationsmålet vunnit laga kraft, egendomen genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbaidigen
väsentligt understiger värdet vid tiden för nämndens uppskattning, äge
den exproprierande erhålla ny uppskattning af densamma; och varde på
hans begäran målet för sådant ändamål af rätten återförvisadt till nämnden.
Har målet icke varit anhängig! vid domstol å sådan tid, att den
exproprierande kunnat framställa dylik begäran, äge han, då rättens utslag
vunnit laga kraft, att sist inom tre månader därefter instämma
talan om tillsättande af ny nämnd. Innan sådan talan blifvit slutligen
pröfvad, må enligt 47 § nedsatt belopp ej utbetalas eller fördelas.

Om skada, som icke kunnat förutses vid expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Visas, att, efter det expropriationsnämndens beslut ingifvits till rätten
eller domaren, å egendom uppkommit skada, som jämlikt 6 § skall ersättas
men som ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens bestämmande,
varde på yrkande af den ersättningsberättigade målet återförvisadt
till nämnden för uppskattning af skadan.

64 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i afseende å skada
som ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens bestämmande och
som uppstår först efter det expropriationsmålet slutligen afgjorts.

Om expropriationskostnad.

65 §.

Den exproprierande vare pliktig efter rättens pröfning gälda all af
expropriationen följande kostnad.

Har expropriationsersättningens belopp enligt 45 § vant föremål för
ny pröfning, bestämme rätten, hvilkendera parten skall vidkännas kostnaden
härför.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

66 §.

Har egendom genom expropriation frånskilts annan egendom, med
hvilken den var förenad i samme ägares hand, och är den exproprierade
egendomen ej längre behöflig för expropriationsändamålet, hafve, om den
skall säljas, dåvarande ägaren af den återstående egendomen lösningsrätt
till den exproprierade delen. I fråga om sådan rätt äge tillämpning hvad
eljest enligt lag gäller om lösningsrätt.

Om rätt för Konungens befallningshafvande att föreskrifva upplåtelse

af egendom.

67 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation af viss egendom
låta upprätta karta öfver egendomen eller eljest verkställa nödig förundersökning
därå, men förvägras honom sådant af egendomens ägare eller innehafvare,
äge Konungens befallningshafvande föreskrifva, att erforderligt
tillträde till egendomen under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må
dock ej meddelas, om Konungens befallningshafvande finner uppenbart, att
expropriationsrätt för det uppgifna ändamålet ej kan komma att beviljas.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens
befallningshafvande det särskilt medgifvit.

68 §.

Föranleder undersökning, som i 67 § sägs, skada, skall ersättning
därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,
om öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmas af domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshafvande
pröfvar nödigt, ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

69 §.

Är för en anläggning af allmänt gagn, till hvilken Konungen lämnat
tillstånd, behöfligt, att egendom begagnas till upplagsplats eller för liknande
ändamål, som ej kan föranleda väsentlig eller varaktig förändring
af egendomens beskaffenhet, äge Konungens befallningshafvande föreskrifva,
att egendomen skall upplåtas, dock högst för en tid af tre år.

Konungens befallningshafvande äge ock, där så pröfvas nödigt, föreskrifva,
att egendom skall upplåtas för hämtning af fyllnadsämne, sten,
grus eller dylikt för utförande eller underhåll af anläggning, som i första
stycket sägs.

För upplåtelse, som nu är sagd, skall ersättning gäldas. Tvist om
ersättningen skall pröfvas af domstol men utgöre ej hinder för att egendomen
tages i anspråk för det afsedda ändamålet.

Hvad i 68 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning.

Om kronans fritagande från ställande af säkerhet.

70 §.

Hvad ofvan stadgats om ställande af säkerhet i vissa fall galle ej
kronan.

Om beräkning af ränta.

71 §•

Ränta, hvarom i denna lag stadgas, skall beräknas efter fem för
hundra om året.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation af inteckning för fordran i

penningar.

72 §.

Skall fast egendom användas för allmänt gagn utan att dock egendomen
exproprieras, och vill egendomens ägare få densamma befriad från
inteckning till säkerhet för fordran i penningar, vare ej behöfligt att vid
ansökning om expropriationsrätt för sådant ändamål foga handlingar, som
i 3 § omförmälas.

73 §.

Har expropriationsrätt beviljats för ändamål, som i 72 § sägs, skall
på ansökning af egendomens ägare stämning å inteckningshafvaren utfärdas.
År denne okänd, varde tiden för målets företagande vid rätten
kungjord, på sätt i 12 § är stadgadt. Kommer han ej till utsatt tid,
förordne rätten god man att företräda honom. Annan stämning eller
kungörelse vare ej erforderlig i målet. Expropriationsnämnd skall ej
tillsättas.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska
svagströmsledningar.

74 §.

Afser ansökning expropriationsrätt för framdragande af telegrafeller
telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning, skall ansökningen
åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget
med affattning på karta af den föreslagna ledningens sträckning, styrkt
uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom, hvaröfver ledningen
skall framdragas eller i hvars mark den skall nedläggas, samt, om i något
afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

75 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,
för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
fastställdt hamnområde må expropriation ej afse egendoms afstående utan
endast upplåtelse af nyttjanderätt.

76 §.

Bifalles ansökning, som i 74 § sägs, må egendomen genast tagas
i användning af den exproprierande, om han hos öfverexekutor ställer säkerhet
för expropriationsersättningen.

Kronan vare fri från ställande af sådan säkerhet.

77 §.

Påstår vid rätten ägaren af egendom, som skall användas för framdragande
af elektrisk svagströmsledning, att egendomen lider synnerlig

skada och fördenskull, jämlikt 10 § första stycket, bör lösas, men bestrides
sådant af motparten, varde, om annat ej aftalas, expropriationsnämnd ej tillsatt,
innan denna tvist blifvit af rätten afgjord genom laga kraft ägande utslag.

Hvad i 10 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

78 §.

Skall egendom afstås, galle om tillsättande af expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då egendom ej afstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall
nämnden, om annat ej aftalas, bestå af en af rätten utsedd ordförande
samt två ledamöter, af hvilka hvardera parten väljer en. Valbarheten
vare ej inskränkt till dem, som äro upptagna i den i 21 § omförmälda
förteckning.

79 §.

Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 75 § omförmäles, för
framdragande af statens telegraf- eller telefonledning, njute ägaren ej ersättning
för upplåtelsen utan endast för skada, som däraf må uppstå.
Vid expropriationen skall ersättning ej bestämmas för annan skada än
den, som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada, varde ersättningen
därför, om öfverenskommelse ej träffas, bestämd af nämnd, som i 78 §
andra stycket sägs.

80 §.

Är egendom, som i 75 § omförmäles, använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar
samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,
såsom gas-, vatten- eller afloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller
kraftledning, eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för
behöfliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall
ledningen på bekostnad af dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i
den mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande af ledning, vare
ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant
är af nöden för att egendom, där ledningen är framdragen, må kunna
användas till bebyggande eller annat för egendomens tillgodogörande viktigt
ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan synnerligt men för
ledningen. Kostnaden för dylik åtgärd skall gäldas af egendomens ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af domstol.

81 §•

Öfvergår egendom, som i 75 § sägs, i enskild ägo, vare förut förvärfvad
rätt att hafva ledning där framdragen ej längre gällande.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af linbana skall
åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, affattning
på karta af den föreslagna banans sträckning och af den jord, som erfordras
för banan, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom,
hvaröfver banan skall framdragas, eller som, utan att banan skall
framdragas däröfver, är belägen på mindre afstånd än tjugu meter från
densamma, samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för hvilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehafvare erfordras allenast såvidt angår egendom, hvaröfver banan skall
framgå.

83 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde
för linbanas framdragande afstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för hvilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än tjugu meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller
trädgård, soin tillhör fastighetens ägare, denne skyldig afstå eller upplåta
något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan ickekunna
användas utan synnerlig olägenhet.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation af mark till förmån för
ägare af därå uppförda hus.

84 §.

Äro vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort
med större sammanträngd befolkning boningshus till större antal uppförda
å annans än husägarnas mark, och har till tryggande af dessas ställning
sådan mark blifvit af kronan, kommun eller municipalsamhälle exproprierad,
vare nye ägaren af marken pliktig att till en hvar husägare,
som det begär, upplåta den till hans hus hörande tomt med den jämkning,
som kan erfordras för genomförande af stadsplan och tomtindelning.

85 §.

Upplåtelse, som i 84 § sägs, skall göras med tomträtt, om ej markägaren
hellre vill sälja tomten till husägaren eller mellan dem träffas
arrendeaftal rörande tomten. Sker försäljning, skall, om annat ej aftalas,
köpeskillingen utgöras af den för tointen utgifna expropriationsersättning
samt å tomten belöpande del af expropriationskostnaden; och varde afgiften
för upplåtelse med tomträtt eller på arrende bestämd efter samma
grund.

Tvist om köpeskillingens eller afgiftens belopp skall pröfvas af domstol.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation af ödelagd skogsmark.

86 §.

Väckes förslag, att skogsmark, som är genom kalhuggning eller
på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark, skall af kronan, kommun
eller skogsvårdsstyrelse exproprieras för åstadkommande af skogsåterväxt
å marken, och pröfvar Konungen framställning om expropriationsrätt
förtjäna afseende, men påstår markens ägare, att han vill själf
ombesörja återväxt, gifve Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,
och bifalles framställningen, bestämme ock Konungen, därest expropriationsrätten
skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom hvilken nye
ägaren skall sörja för återväxt.

87 §.

Har återväxt kommit till stånd å skogsmark, som blifvit exproprierad
efter hvad i 86 § sägs, vare, om marken ej är behöflig för visst allmänt
ändamål, ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut hörde,
berättigad lösa densamma mot återbärande af expropriationsersättningen
jämte ränta samt återgäldande af de kostnader, som efter expropriationen
nedlagts å marken för beredande af återväxt; göre dock ansökning därom
hos Konungen i fråga om egendom, som kronan exproprierat, inom den
tid Konungen bestämt vid förordnande om expropriation och beträffande
annan egendom sist inom tio år från utgången af den, enligt hvad i 86 §
andra stycket sägs, för besörjande af återväxt bestämda tid.

Genom denna lag upphäfves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof jämte de hittills
gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning.
Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till bestämmelse,
som sålunda upphäfves, skall i stället motsvarande bestämmelse
i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom denna lag ändring i hvad
lag eller särskild författning innehåller om fast egendoms afstående eller
upplåtande för visst allmänt ändamål.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 19 . Dock skola

stadgande^ om val af ordförande och suppleanter för ordförandena i
expropriationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder
tillämpas redan under år 19 . Af de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår. I fråga om expropriationsmål, hvari stämning utfärdats före
den 1 januari 19 , skola, bestämmelserna i nu gällande lag tillämpas.

4—09886. Förslag till lag om expropriation.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse af I och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen
pröfvat nödigt, att fast egendom, som tillhör annan än kronan, användes
till kraftstation för alstrande af elektrisk ström, till dammfäste, vattenledning
eller annan för sådan kraftstation nödig anläggning, till framdragande
af elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,
skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller
upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde
afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt -

plats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något
afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för
ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt hvad i denna § är sagdt egendom afstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annat stadgas, de i gällande lag om expropriation
gifna föreskrifter och i fråga om elektriska starkströmsledningar de i
nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för
elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning.

Där egendomen skall användas för annans räkning än kronans, skall
förhöjning i ersättningen äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt
de i omförmälda lag stadgade grunder skall utgå.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra
afstående eller upplåtande af fast egendom eller om tillstånd att utföra
anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig beskrifning
öfver det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning på karta af
föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för anläggningen erfordras,
bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehafvare af de°fastigheter,
öfver hvilka ledningen skall framdragas eller i hvilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behöfliga, dels ock,
såvidt ledningen skall framgå ofvan jordytan, ägare och innehafvare af de
fastigheter, som, utan att ledningen skall öfver dem framdragas, äro belägna
på mindre afstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de
överenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder, hvilka däremot
mött, med liera handlingar som sökanden vill åberopa; dock att där fråga
är om ledning, som skall framdragas inom område, för hvithet byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts,
erfordras allenast såvidt angår fastigheter, öfver hvilka ledningen skall
framgå eller i hvilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas eller
anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehafvare af fastigheter,
som, enligt hvad ofvan nämnts, skola uppgifvas, tillfälle att yttra
sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande må erfordras.

Hvad i denna § är stadgadt om skyldighet att förete karta öfver
jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och

uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig öfver gjord ansökan skall
lämnas vissa menigheter samt ägare och innehafvare af fastigheter, galle
ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnadt
järnvägsområde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Varder fast egendom genom expropriation befriad från inteckning,
hvarför egendomen häftar, må inteckningen dödas, utan hinder häraf att
inteckningshandlingen ej företes i hufvudskrift.

Exproprieras allenast en del af egendom eller endast nyttjanderätt
eller servitutsrätt till egendom, och utfaller af expropriationsersättningen
betalning å hufvudstol af inteckning, hvarför egendomen häftar, vare inteckningen
till motsvarande belopp utan verkan, och må, äfven om inteckningshandlingen
ej kan företes i hufvudskrift, inteckningen dödas till nämnda
belopp, därest till rätten ingifves handling, som visar ersättningens fördelning,
och intyg, att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19

REDOGÖRELSE

FÖR

DEN SVENSKA EXPROPRIATIONSLAGSTIFTNINGENS

UTVECKLING.

Då expropriation innebär, att enskild äganderätt eller någon från
äganderätten härledd rättighet i ett särskild! fåll upphäfves eller inskränkes
i det allmännas intresse, förutsattes för expropriationsrättens framträdande
och utveckling, å ena sidan att den enskilda äganderätten vunnit erkännande
såsom en i och för sig, inom de gränser rättsåskådningen och lagstiftningen
angifva, oinskränkt och okränkbar rätt, samt å andra sidan att
allmänna intressen, samhällsintressen i större eller mindre omfattning,
framstå såsom skilda från och höjda öfver de enskilda samhällsmedlemmarnas
intressen. Innan förhållandena i dessa afseenden stadgats, kan väl
egendom i enskild besittning tagas i anspråk för det allmännas räkninggenom
beslut af dem, som äga makten i samhället, och otvifvelaktigt
har sådant förekommit i alla tider. Men expropriation i egentlig bemärkelse
har detta icke utgjort. Vid hvilken tidpunkt en verklig expropriationsrätt
framträdt är en fråga, som nära sammanhänger med samhällsutvecklingen
i det hela. Något särdeles gammalt begrepp torde expropriationen
i denna mening på de flesta håll icke kunna anses vara.

Vid expropriationsrättens första utveckling i det moderna samhället
torde, liksom på flertalet andra områden, den praktiska utöfningen i allmänhet
hafva gått före lagstiftningen. Då ett allmänt behof gjorde sig
starkt gällande, fick den enskildes intresse vika, utan att härför kräfdes
stöd i lag. Regeringsmakten tog eller lät andra representanter för det
allmänna taga hvad som ansågs nödvändigt, stundom med stundom utan
ersättning till ägaren. I den mån lagstiftning i ämnet kom till stånd,
fick den därför ofta till uppgift mindre att grundlägga nya befogenheter
för det allmänna än. att begränsa och lagbinda eu förut befintlig rätt.
Hufvudsyftet var att gifva uttryck åt äganderättens principiella okränkbarhet
och fastslå, att expropriation fick äga rum endast under särskilda,
för den enskilde betryggande villkor. Att bestämmelser i denna riktning
varit påkallade af ett allmänt kändt behof visar sig bäst däraf, att så 5—09886.

Förslag till lag om expropriation.

dana intagits och fortfarande finnas i de flesta kulturländers författningsurkunder.

I och för sig är det väl sannolikt, att rättsutvecklingen i vårt land
på förevarande område i stort sedt följt samma vägar som annorstädes.
Den lagbundenhet och rättssäkerhet, som hos oss förr än i flertalet andra länder
präglat samfundsförhållandena, torde emellertid, på samma gång den tidigt
skapat förutsättningarna för verklig expropriation, hafva förebyggt ytterligheterna
i tillämpningen af den expropriationsrätt, som kan hafva funnits
före lagstiftningen i ämnet. Åtminstone bär denna lagstiftning, då
den småningom kom till stånd, icke något spår af att man funnit behöfligt
inskränka eller reglera förut utöfvade befogenheter från det allmännas
sida. Snarare ger lagstiftningen intrycket af, att expropriationsrätten
först genom densamma blifvit till.

Om man i våra grundlagar vill söka en motsvarighet till hvad
främmande författningsurkunder innehålla angående expropriation, är
den snarast att finna i § 16 af 1809 års regeringsform, där det bl. a.
stadgas, att Konungen bör ingen afhända eller afhända låta något gods,
löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och
laga stadgar föreskrifva. Det förefaller dock tydligt, att detta stadgande
afser andra förhållanden än de nu ifrågavarande. Tillämpadt på expropriation
skulle det enligt sin ordalydelse kunna anses utgöra hinder för
utveckling af expropriationsrätt i vanlig bemärkelse. Anspråket på »rannsakning
och dom» i egentlig mening uppfylles nämligen i allmänhet icke
af detta rättsinstitut, till hvars utmärkande kännetecken, sådant det på de
flesta håll och äfven hos oss förefinnes, hör, att beslut om enskild egendoms
användande för allmänt behof fattas i administrativ ordning.

1734 års lag. Utgångspunkten för den nu gällande allmänna svenska expropria tionslagstiftningen

är 25 kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag. Där
stadgades följande: »Landsväg skall läggas i länet där den tarfvas; och
läte Konungens befallningshafvande vid tinget rannsaka, hvar den jämnast
och genast göras kan. Varde ock de ägor därtill tagna, som möta och
föreligga, utan att någon det vägra må; och njute by, som mister i åker
eller äng, därför sin fyllnad af kronan.»

Bland de allmänna ändamål, för hvilka expropriation plägar anlitas,
blef sålunda syftet att förbättra kommunikationerna tidigast tillgodosedt,
liksom ock detta syfte därefter varit det, som i största omfattning föranledt
expropriation. Nämnda stadgandes räckvidd var dock ganska begränsad,
i det att det afsåg endast landsvägar, från hvilket begrepp
man, enligt hvad bestämmelserna i 25 kap. 2 § byggningabalken utvisa,
hade att skilja såväl väg till ting, kyrka och kvarn som ock annan farväg.

Något särskild t medgifvande till expropriation erfordrades icke, utan af
Konungens befallningshafvandes beslut, hvar vägen skulle läggas, följde,
att den mark, som var behöflig härför, skulle afstås. Ersättning utgick af
statsmedel, men endast i den mån mera värdefull jord — åker eller äng
togs i anspråk, och någon form för ersättningens bestämmande var ej
stadgad.

På begäran af riksdagen utsträcktes stadgandet i 25 kap. 1 § bygg- Förordningabalken
genom förordningen den 19 februari 1824 till att gälla äfven "ingen den
för väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan segelleder, 19
båtleder och flottleder äfvensom för väg till alla sådana ställen, där vägar
pröfvades vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet. 1
sammanhang härmed utfärdades kungörelsen den 9 mars 1824 med bestämmelser
angående laga domstol i frågor om nya väganläggningar till
de orter, som omförmäldes i nyssnämnda förordning. Genom denna kungörelse
stadgades, att de frågor, som rörande dylika väganläggningar uppkomme,
skulle, i likhet med hvad om nya allmänna vägars inrättande vore
föreskrifvet, anhängiggöras hos Konungens befallningshafvande, hvilken, sedan
behörig undersökning i alla delar — såväl om behofvet och nyttan af
väganläggningen samt huru densamma borde äga rum som ock angående
den ersättning, hvartill enskilda hemmansägare kunde vara berättigade för
förlust af ägor, som åtginge till vägen — blifvit hållen vid häradsrätten i
orten i alla vederbörandes närvaro och häradsrätten meddelat sitt betänkande
därom, borde målet lagligen pröfva och afgöra, hvarefter med klagan
öfver Konungens befallningshafvandes beslut konnne att förfaras i den
ordning, som vore stadgad för andra allmänna vägfrågor. Såväl lydelsen
af det till 25 kap. 1 § byggningabalken gjorda tillägget med dess framhållande
af »allmän nytta och nödvändighet» som ock innehållet i berörda
kungörelse grundades på den af riksdagen uttalade uppfattningen, att å
ena sidan den allmänna nyttan af en ifrågasatt väg borde på förhand
pröfvas och å andra sidan trygghet borde beredas för att jordägaren
komme att hållas skadeslös.

Den vidare utveckling, expropriationsrätten erhöll, byggdes väsent- Lagkommitligen
på de af lagkommittén framlagda lagförslagen. Redan i det år 1819 tém förslag
från trycket utkomna förslaget till byggningabalk förefunnos hufvudgrunderna näghaia%
för nuvarande lagstiftning, i det att Konungen skulle i hvarje särskild!
fall lämna tillstånd till expropriation — dock icke omedelbart utan genom
föreskrift om utförande af visst allmänt företag, hvarmed då expropriationsrätt
utan vidare förenades — samt ersättningen till den, som måste afstå
egendom, i händelse af tvist skulle bestämmas af särskild nämnd. De
ändamål, för hvilka expropriation skulle kunna ifrågakomma, voro visser -

ligen icke sammanförda i något gemensamt stadgande, men på olika håll
funnos bestämmelser om expropriationsrätt för företag af de flesta slag,
som nu gällande lag i sådant afseende omförmäler. Sålunda var expropriation
medgifven för allmänna byggnader å landet eller i stad samt torg
eller gator i stad (1 kap. 9 §), större allmänna vägar — hvarmed förstodos
sådana, som hade till ändamål att befordra allmän rörelse i landet genom
den ena ortens sammanbindande med den andra och att lätta tillträdet
till statens offentliga inrättningar — äfvensom allmänna vattenfarleder
genom landet (5 kap. 14 §), samt uttappning eller sänkning
af sjö, strömrensning eller annan vattenafledning (6 kap. 8 §), allt
under förutsättning att Konungen förordnat om företaget. Rörande hufvudgrunderna
för de föreslagna bestämmelserna yttrade lagkommittén,
att tvånget för den enskilda äganderätten att vika för ett allmänt behof
måste anses för eif grundvillkor, förutsatt för det skydd staten i öfrigt
lämnade åt äganderättens fria utöfning; men för att göra den enskilde
säker, att hans rätt ej toges i anspråk för annat än ett verkligen
stort och allmänt behof, hade kommittén trott sig böra föreslå, att detta
behof skulle vara pröfvadt af statens högsta styrelse d. v. s. af Konungen,
innan någon blefve pliktig att därför afstå sin egendom. Den, som på
detta sätt något miste, måste också vara förvissad om full ersättning.
Lagen kunde ej bestämma, huru den skulle utgå, vare sig i vederlag in
natura, i motsvarig ränta eller i penningar. Detta berodde af olika lokala
omständigheter och af de medel det allmänna i hvarje tall kunde hafva
att tillgå; men genom mätningen af själfva beloppet måste den enskilde
sättas i trygghet för allt lidande. Därtill fordrades, att icke minsta tvifvel
kunde uppstå om oväldigheten hos dem, som skulle verkställa denna
värdering. Det borde följaktligen icke tillkomma styrelsen allena att förordna
mätesmännen, ännu mindre att själ!’ stadga ersättningen. Skulle
åter frågan drifvas såsom en vanlig tvist domstolarna igenom, så blefve
den däraf följande tidsutdräkt ett särskildt lidande, som ökades genom de
för en rättegång nödiga kostnader, hvilka den enskilde parten till slut
själ!'' torde få vidkännas. För att undvika dessa olägenheter hade kommittén
funnit lämpligast att åt en särskild nämnd, som enligt kommitténs förslag
till rättegångsbalk skulle väljas för pröfning af vissa skadeståndsfrågor,
öfverlämna jämväl den mätning, som fordrades i här förevarande fall. Då
till nämnden utsåges män i orten, hade man att vänta ett omdöme, grundadt
på mera lokal kännedom, än en domstol vanligen kunde äga; då den
enskilde parten själf finge deltaga i valet af dessa mätesmän, borde han ej
kunna befara, att hans rätt träddes för nära; och då saken stannade vid
deras dom, blefve både tid och kostnader sparade.

I lagkommitténs förslag till allmän civillag finner man ett mera all-Lagkommitmänt
stadgande om expropriation. 1 kap. 7 § jordabalken innehåller i * till allmän
sådant afseende följande: »Enskild äganderätt vike för det allmänna bästa, civillag.
där Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man
tillhör, begagnas skall vare sig till rikets försvar, till allmän väg eller bro,
till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning,
farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad, eller till
dylikt allmänt behof. I dessa fall vare ägaren pliktig att afstå hvad af
hans egendom för ändamålet fordras, njute dock därför full ersättning.
Uppkommer tvist om ersättningens belopp; den skall pröfvas af särskild
nämnd, som i 28 kap. rättegångsbalken sägs.» För dessa bestämmelser
— som i fråga om ändamålens angifvande i det närmaste öfverensstämma
med de nuvarande i 1 § första stycket af 1836 års expropriationsförordning
— anfördes ungefär samma skäl som för 1819 års förslag. Huru helig
enskildes äganderätt iln vore, måste den likväl vika för det allmänna bästa.

De tillfällen och behof, hvarvid tillämpning af denna ostridiga grundsats
i synnerhet ägde rum, vore de i förenämnda § angifna. Då pröfningen
af ett sådant behof biffvit till Konungen öfverlämnad, finge man ej
hysa farhåga, att den enskildes rätt i oträngdt mål uppoffrades för statens,
och något lidande för den förre kunde ej heller uppkomma, när han blifva
försäkrad att, efter pröfning af särskild nämnd, få tillgodonjuta full
ersättning för den jord eller lägenhet, han vore pliktig afstå.

Den särskilda nämnd, hvarom stadgades i 28 kap. rättegångsbalken
af samma förslag, skulle liksom enligt tidigare förslag ej uteslutande eller
företrädesvis hafva till uppgift att pröfva ersättningsbeloppen vid expropriation,
utan skulle dess ändamål i första rummet vara att fastslå beloppet af
skadestånd, om rätten pröfvat någon skyldig att gälda sådant, och bestämda
grunder ej funnes för handen, hvarefter beloppet däraf kunde mätas. Till
nämnden, som skulle sättas vid vederbörande underrätt, skulle hvardera
parten föreslå sex män, af hvilka vederparten valde tre. Rätten skulle
ock nämna tre män, bland hvilka parterna gemensamt ägde att välja en.

Kunde de ej sämjas om valet, skulle lotten skilja mellan dem. De sju,
som så blifvit utsedda, skulle utgöra nämnden. Föreskrifterna om den
särskilda nämnden öfverensstämde i öfrigt väsentligen med dem, som nu
finnas i 1866 års expropriationsförordning.

Beträffande anledningen till, att berörda angelägenheter ansågos böra
pröfvas af särskild nämnd och icke af domstol, yttras i lagkommitténs motiv
följande, som närmast afser skadestånd, men synes äga intresse äfven
i fråga om expropriationsersättning. »Så ofta skadestånd kan, med stöd af
förekommen bevisning, utsättas efter gifna grunder, är det visserligen tjäll -

1840—41
årens riksdag.

ligast, att rätten stadgar beloppet däraf, i och med detsamma den förklarar
tappande parten skyldig att det gälda; men omständigheterna äro ej
sällan sådana, att af dem med säkerhet kan dömas till en verkligen timad
skada, utan att likväl storleken däraf stått att genom formlig bevisning
uppdaga. Skadeståndet måste då helt och hållet mätas efter dens eller
deras personliga omdöme, åt hvilken eller hvilka pröfningen däraf är öfverlämnad.
I dessa fall är hvarje annan oväldig och förståndig man lika
tillförlitlig domare som ledamoten af en rätt; och ett slikt skadestånd kan
vid hvarje särskild instans höjas eller minskas, utan att man har skäl att
göra anspråk på ett rättvisare beslut vid sista instansen än vid den första.
Tvärtom synes man ej utan anledning kunna vänta, att omdömet skall
blifva mer och mer vacklande, ju längre de dömande aflägsnas från den
ort, där de ifrågavarande förhållanden uppkommit och således böra närmare
vara kända. Kommittén har därför funnit skadeståndsbelopp af denna
art, sedan likväl själfva frågan, om skadestånd skall utgå eller ej, först
blifvit genom lagakraftvunnen dom afgjord, lämpligast kunna mätas af
en jury eller skilj em ann arätt, hvilken väljes och sammanträder vid den
underdomstol, som i saken dömt. Denna jury kallas i förslaget särskild
nämnd, till hvars pröfning också vissa andra likartade frågor redan förut
i jorda- och byggningabalkarna blifvit öfverlämnade.»

Vid 1840—41 årens riksdag blef därefter frågan om utvidgning af
bestämmelserna i 25 kap. 1 § byggningabalken föremål för ständernas
pröfning på grund af två i ämnet väckta motioner. Den ena af dessa gick
ut på antagande af ett förslag affattadt i öfverensstämmelse med 1 kap.
7 § jordabalken i lagkommitténs förslag till allmän civillag, utom hvad
angick ersättningen för den afträdda egendomen, i hvilken del motionären
upptagit den regel, som beträffande ändring eller utrifning af vattenverk
i vissa fall fanns stadgad i förordningen den 20 januari 1824, och följaktligen
föreslagit, att ägaren skulle njuta full ersättning och hälften därtill.
Lagutskottet, i häröfver afgifvet utlåtande, anslöt sig äfvenledes i öfrigt
till lagkommitténs uppfattning, men fann, i enlighet med sistnämnda motion,
att angående ersättningens bestämmande sådana försiktighetsmått
borde föreskrifvas, som afböjde själfva möjligheten af materiell förlust för
den enskilde. Det lagförslag utskottet framlade innehöll i detta afseende,
att ersättningen skulle mätas efter hvad jord eller lägenhet af samma slag
och godhet i orten högst gällde samt jordägaren vara berättigad att utbekomma
det sålunda bestämda värdet med förhöjning af hälften därutöfver.
I fråga om angifvandet af de ändamål, för hvilka expropriation
skulle kunna förekommma, följde äfven utskottets förslag lagkommitténs
formulering. Uppkomme tvist om ersättningens belopp, hade enligt förslå -

get kronan eller den menighet, som för allmän nytta äskade afsöndringen.
att instämma ägaren till vederbörlig domstol för att taga del i sättandet af
en kompromissrätt, Uteblefve part å inställelsedagen förfallolöst från domstolen
eller undandroge han sig att utse ledamöter i kompromissrätten,
skulle domstolen i hans ställe välja gode män. Kompromissrätten skulle
utgöras af domstolens ordförande samt af sex gode män, af hvilka parterna
å hvar sida ägde utse tre. Om inom kompromissrätten yppades olika meningar
men fem ledamöter förenade sig i samma mening, skulle den gälla
för rättens beslut. Kunde ej fem blifva ense om slutet, ålåge det parterna
att hvar för sig ytterligare välja tre gode män att deltaga i pröfningen.
Undandroge sig part detta, skulle domstolen förordna därom. Hvad de flesta
i den således förstärkta kompromissrätten sade skulle blifva rättens beslut.
Ersättningen skulle sist inom en månad, sedan den blifvit. bestämd, erläggas
till jordägaren, som då genast borde afträda jorden eller lägenheten.
Om skada å jord eller lägenhet vållades genom undersökning, som med
Konungens tillstånd blifvit hållen för att utröna behofvet af egendoms afstående
för allmänt behof, skulle ägaren ock vara berättigad till en skadan
motsvarande ersättning, som bestämdes på enahanda sätt.

Sedan vid frågans behandling hos riksstånden två stånd i anledning
af anmärkningar mot utskottets förslag återförvisat detsamma till utskottet,
afgaf detta förnyadt utlåtande och upptog därvid till bemötande de
framställda anmärkningarna. Bl. a. hade anmärkts, att i förslaget icke vore
uttryckt hvad som skulle förstås med allmänna ändamål. Härtill genmälde
utskottet, att genom de uppräknade speciella fallen med erforderlig tydlighet
blifvit utmärkt, att under benämningen allmänt behof borde hänföras
hvad som afsåge gemensam fördel för staten eller menigheter. Beträffande
grunderna för ersättningens bestämmande hade erinrats, att kompromissrätten
icke borde i detta afseende bindas genom sådana föreskrifter, som
förslaget innehölle, utan vara oförhindrad att därvid taga i öfvervägande
äfven andra omständigheter, såsom om egendomens läge vore särskild! förmånligt
eller den afträdande möjligen kunde draga större nytta af egendomen
än någon annan eller dess bibehållande af särskilda orsaker för honom hade
ett högre värde. A andra sidan hade framhållits, dels att ersättningens förhöjande
med en fjärdedel utöfver fulla värdet vore tillräckligt, dels att, enär
den enskilde icke kunde tillerkännas rättighet att genom öfverdrifna anspråk
hindra allmänt nyttiga företag, annan eller högre ersättning icke borde
bestämmas än den, som motsvarade jordens värde. Utskottet yttrade härom,
att då enligt dess hemställan värdet af hvad som afträddes skulle förhöjas
med femtio procent, syntes tillbörligt afseende hafva blifvit fästadt på ägarens
anspråk att varda till fullo godo godtgjord, äfven om det afträdda

1844—45
årens riksdag.

skulle för honom äga ett särskilt^ högre värde, men att utskottet funnit
denna förhöjning ej heller kunna minskas utan våda för jordägaren. Vidare
framhöll utskottet, i anledning af gjorda erinringar, hurusom det
hörde till idén af en sådan jury som den föreslagna kompromissrätten, att
skälen för dess beslut ej behöfde kungöras och att klagan mot beslutet ej
finge föras. I annat fall skulle den rätt att pröfva efter bästa förstånd och
samvete, som tillkomme en jury i vidsträcktare mån än andra domare, ej
kunna tillbörligen utöfvas samt ändamålet att undvika en långvarig och
kostsam rättegång ej vinnas. Utskottet trodde sig ock hafva iakttagit nödig
varsamhet till skyddande af enskildas rätt genom de föreslagna reglerna
om röstberäkning inom kompromissrätten.

Utskottets hemställan bifölls därefter af samtliga riksstånden, och
skrifvelse till Kungi. Maj:t i öfverensstämmelse därmed afläts den 23 september
1840.

Det af riksdagen sålunda öfverlämnade förslaget blef icke upphöjd!
till lag, utan förklarade Kungl. Maj:t genom svar å rikssalen den
10 juli 1841, att Kungl. Maj:t visserligen godkände den i förslaget uttryckta
grundsats, desto hellre som flera redan gifna lagstadganden och
däribland föreskriften i 25 kap. 1 § byggningabalken hvilade på samma
grund, hvilken dessutom i lagskipningen gjort sig gällande äfven för andra
fall, om hvilka någon uttrycklig föreskrift i lag och författningar icke
förekomme, men att Kungl. Maj:t likväl funnit anmärkta brister i vissa
delar af förslaget hindra detsammas antagande.

Enligt hvad sedermera i proposition vid 1844—45 årens riksdag omförmäldes,
fann dock Kungl. Maj:t, under fästad uppmärksamhet på frågans
vikt för det allmänna samt då saknaden af bestämda och tillräckligt
omfattande lagbud härutinnan medfört betydliga olägenheter genom hinder,
uppehåll och osäkerhet vid utförande af flera nyttiga företag, ärendet
böra komma under förnyadt öfvervägande. Genom Kungl. Maj:ts försorg
utarbetades därför ett förslag till förordning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof. Detta förslag öfverensstämde i hufvudsak med
riksdagens framställning, men innebar en närmare utveckling däraf med
iakttagande, hvad kompromissrätten angick, af de föreskrifter förslaget till
allmän civillag i 28 kap. rättegångsbalken innehöll om särskild nämnd.
1 § i förslaget var af väsentligen samma lydelse som första stycket första
punkten och tredje stycket i 1 § af nu gällande expropriationsförordning.
Den viktigaste olikheten var, att ersättning för skada, som förorsakades
genom jords eller lägenhets afstående, skulle gäldas till fulla värdet och
hälften därutöfver, där ej parterna om andra villkor åsämdes. Om värderingen
stadgades vidare i 14 § (sedermera 13 §), att nämnden skulle i

penningar uppskatta såväl jorden eller lägenheten efter dess rätta värde
för ägaren som ock särskildt den skada annan än ägaren genom jordens
eller lägenhetens afstående lede, allt med afseende på tiden för afträdandet
och med uttryckligt tillägg af den förhöjning, hvarmed enligt 1 § ersättningen
borde utgå. Vore fråga om flera lägenheter, som tillhörde särskilda
ägare, skulle ersättningen bestämmas särskildt för hvardera. Sedan
högsta domstolen blifvit hörd öfver förslaget utan att finna anledning
till någon anmärkning, öfverlämnades detsamma genom förenämnda proposition
till riksdagens pröfning.,

Lagutskottet fann sig ej kunna annat än gilla syftet af det framlagda
förslaget och de allmänna grunder, hvarpå detsamma blifvit byggdt, men
hemställde om förändringar i vissa delar däraf. Beträffande 1 § anförde
utskottet bl. a. följande:

»Under granskningen af denna paragraf har utskottet visserligen ej
kunnat förbise, hurusom stadgandet, att det må på Konungen ensam bero,
då jord eller lägenhet skall till allmänt behof användas, kunde gifva anledning
till det inkast att om, å ena sidan, Konungen i följd däraf komme
att besväras med sådana ringare frågor af den i byggningabalkens 25 kap.
1. §. omförmälda beskaffenhet, som utan våda borde kunna framgent såsom
hittills öfverlämnas åt administrationsmyndighetens bedömande och afförande,
så skulle, å den andra, företag af större omfattning och vikt såsom
kanalanläggningar och annat dylikt kunna utan den andra statsmaktens
hörande sättas i verket; men då Kungl. Maj:t själf icke funnit några hinder
däremot, att förstnämnda frågor dragas under hans omedelbara pröfning,
och då vid större företag anslag af allmänna medel otvifvelaktigt
alltid skola erfordras, därigenom så beskaffade ärenden varda rikets ständer
meddelade, anser utskottet någon betänklighet ej böra möta emot antagandet
af förslaget i denna del, hvaremot utskottet i afseende på bestämmelsen
af de ändamål, för hvilka den enskilda äganderätten måste vika,
funnit samma förslag ej fullt tillfredsställande. Det heter nämligen, att
sadant måste ske, då jord eller lägenhet skall begagnas »antingen till rikets
försvar, till allmän, väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata
i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller
annan vattenledning, till allmän byggnad eller till annat allmänt behof».
Vid jämförelse af detta stadgande mot det, som innefattas i det förslag,
hvaröfver .Kungl. Maj:t behagat höra högsta domstolen och som af densamma
blifvit lämnadt utan anmärkning, visar sig emellertid den skiljaktighet,
att i detta senare står dylikt allmänt behof, och således att ordet
dylikt blifvit uti den nådiga propositionen utbytt emot annat, utan att
motiven till denna förändring äro uppgifna. Densamma är dock af den

6 — 09886. Förslag till lag om expropriation.

vikt, att den ej kunnat undfalla utskottets uppmärksamhet. Då lagen å
ena sidan fordrar, att den enskilda äganderätten uppoffras, krafvel- däremot
å den andra helgden af denna rätt det skydd, hvar och en bör finna i
lagen, att den angifver beskaffenheten af de ändamål, för Indika uppoffring
kan komma i fråga, och att den enskilde följaktligen i denna del
kan se sig af lagen betryggad. Nu finnes väl en bestämmelse i omförmälda
hänseende meddelad genom uppräknandet af åtskilliga händelser,
då den enskildes rätt måste stå tillbaka; men denna bestämmelse har
förlorat sin vikt och betydelse genom det anmärkta utbytet af ordet
dylikt emot annat. Därmed har den begränsning, som innefattas i förstnämnda
uttryck, bortfallit och den trygghet försvunnit, som den enskilde
bör äga, att hans egendom ej kommer att uppoffras för alltför obetydliga
ändamål. Till följd häraf och då enligt utskottets omdöme den enskilda
äganderätten ej bör vika i andra än så beskaffade eller dylika fall som
de uppräknade, anser utskottet ordet dylikt jämväl böra på detta ställe,
i enlighet med första förslaget, åter insättas.»

I anledning af ett i samma § föreslaget stadgande, att när Konungen
det nödigt funne, det af honom meddelade beslutet om jords eller lägenhets
användande skulle gå i verkställighet utan hinder däraf, att ersättningsfrågan
vore oafgjord, anmärkte utskottet, att då pröfning af
denna fråga ofta skulle blifva omöjlig, sedan jord blifvit använd, hus
nedrifvet eller andra jord och lägenhet åtföljande föremål förstörda, helst
värdet däraf sedermera ej tillförlitligen kunde bestämmas, och det dessutom
syntes oförenligt med det skydd äganderätten borde åtnjuta, att
densamma uppoffrades, innan den uppoffrande blefve försäkrad om fullkomlig
ersättning för hvad han afstode, kunde utskottet ej godkänna
ifrågavarande stadgande. Äfven i fråga om ett senare stadgande framhöll
utskottet, att enligt dess mening jord eller lägenhet icke i allmänhet borde
behöfva afstås, förrän ersättningen blifvit bestämd och erlagd.

Med erinran, att i de §§, som handlade om val af särskild nämnd,
stadgades bl. a., att af de föreslagna borde de, som skulle kvarstå i nämnden,
utses genom val, hvaraf följde att samtliga parter, såväl kärande som
svarande, måste förena sig om att välja en utaf de tre, som rätten nämnde,
yttrade utskottet härom vidare, att då det icke kunde antagas att parterna
alltid härvid blefve ense, och det föreslagna valsättet således säkerligen
ofta skulle föranleda tvister, hvilka undvekes därigenom att parterna,
på sätt för bildande af jury i tryckfrihetsmål vore föreskrifvet,
hvar för sig uteslöte visst antal af de personer, som föresloges, samt
enahanda grunder dessutom syntes böra följas i likartade fall, utskottet

ansåge en i öfverensstämmelse härmed vidtagen förändring af ifrågavarande
§§ böra äga rum.

Vid frågans behandling i riksstånden anmärktes beträffande 1 §
bl. a. följande. Hufvudföremålet för den föreslagna lagen, som vore att
bestämma, när och under hvilka villkor den enskildes äganderätt borde
vika för allmän nytta, syntes alltför knapphändigt behandladt med orden
»där Konungen pröfvar nödigt». Om än i följd af Konungens makt att
efter godtfinnande förordna i administrativa ärenden ett omständligt reglementerande
i förevarande hänseende vore obehöfligt, borde man dock förvissa
sig om, att af alla tvistiga frågor endast den om ersättningens belopp
återstode, då saken hänskötes till särskilda nämnden, hvars pröfning
efter förslaget icke finge sträcka sig därutöfver. Härtill hörde emellertid
bl. a. att i sammanhang med det beslut, hvarigenom Konungen pröfvade
behofvet af expropriation vara för handen, jämväl blefve efter en förut
uppgjord fullständig plan för det allmänna företag, som vore i fråga,
med noggrannhet bestämdt, huru mycket den enskilde ägaren skulle
afstå af sin egendom. Då mellan ägaren och expropriationssökanden uppstode
stridigheter, som icke rörde ersättningens belopp, borde frågan alltid,
innan Konungen fattade sitt beslut, hänskjutas till domstolen i orten,
som skulle äga att, efter föregången undersökning, meddela utlåtande
öfver alla så beskaffade stridigheter, så att desamma måtte kunna i ett
sammanhang af Konungen pröfvas och afgöras. Vidare erinrades, att
det icke vore lämpligt att göra äfven de mest obetydliga fall af expropriation
till föremål för Konungens pröfning, att uttrycket »allmänt behof»
vore mångtydigt och kunde inbegripa äfven de obetydligaste företag,
m. m.

Sedan två stånd återförvisat förslaget till lagutskottet, afgaf detta
förnyadt utlåtande och förklarade därvid i anledning af omförmälda erinringar
till en början, att något missförstånd om de ändamål, hvartill
enskildas ägor finge tagas, desto mindre borde kunna uppstå, som förslagets
1 § tydligt angåfve beskaffenheten däraf; att dessutom den
Konungen i dessa frågor förbehållna pröfningsrätt syntes innebära tillräcklig
garanti, att uppoffring af den enskilde icke komme att erfordras
i andra fall, än då sådant ovillkorligen påkallades för det allmänna bästa,
därför den enskildes rätt alltid måste stå tillbaka; och hade utskottet
icke anledning befara, att Konungens tid vore otillräcklig för utöfning af
denna pröfningsrätt, enär förslaget blifvit af Kungl. Maj:t själf framställdt.
Särdeles ofta skulle antagligen icke frågor af förevarande art förekomma,
men lämpligast syntes det, att de som uppstode blefve pröfvade i enahanda
ordning utan afseende å deras större eller mindre vikt, i synnerhet som

en olikhet i denna del mannen gång kunde medföra olägenhet och oreda
i anseende till svårigheten att bestämma gränsen mellan mer eller mindre
viktiga frågor. Anmärkningarna i dessa delar ansåge utskottet följaktligen
lika litet kunna leda till ändring af förslaget, som den yttrade farhågan,
att den enskilde, om detta förslag upphöjdes till lag, skulle kunna skiljas
från sin egendom utan att förut hafva blifvit ens hörd, syntes grundad.
Visserligen innehölle icke förslaget någon uttrycklig föreskrift därom, att
jordens eller lägenhetens ägare skulle höras, innan Konungen pröfvade, om
samma jord eller en del däraf skulle för allmänt behof afstås, men sättet
huru ärenden borde hos Kungl. Maj:t behandlas syntes icke kunna blifva
föremål för ifrågaställa lagstiftning. Därom funnes redan så beskaffade
stadganden, som uteslöte all farhåga i omförmälda hänseende.

O '' Ö

Beträffande den härmed sammanhängande frågan, huruvida Konungen
vid meddelande af expropriationsrätt borde afgöra äfven sådana tvister
angående expropriationens omfattning, som föranleddes däraf, att jordens
ägare yrkade inlösen af mark, som ej vore behöflig för expropriationsändamålet
men påstodes genom expropriationen blifva onyttig för, ägaren,
erinrade utskottet, under hänvisning till 14 § i förslaget (motsvarande
14 § i nuvarande lag), bl. a., att det måste vara parterna öppet att förete
vidare bevisning i dylika frågor, om den först åstadkomna ej ansetts tillräcklig
och de ägde tillgång till ytterligare, hvilken förmån dock vore dem
helt och hållet beröfvad, om Kungl. Maj:t i första och sista hand skulle
pröfva frågan, samt att då anspråk på enskilds egendom oftast torde komma
att väckas från statens sida, försiktigheten syntes bjuda, att omförmälda
fråga bedömdes af domaren, emedan all anledning till misstanke om våld
därigenom undanröjdes.

I fråga om antalet ledamöter i den särskilda nämnden hade anmärkts,
att detsamma borde minskas till fem, emedan tillräckliga ämnen
till befattningen eljest torde saknas vid flera tillfällen, i synnerhet när
fråga vore om större företag, då de flesta närboende tilläfventyrs kunde
vara intresserade i företaget och således jäfviga att sitta i nämnden.
Utskottet förklarade sig emellertid ej dela denna fruktan och således
desto mindre kunna godkänna anmärkningen, som beskaffenheten af förevarande
frågor påkallade den noggrannare pröfning af ämnet, hvilken
snarare vore att vänta af ett större antal ledamöter.

I enlighet med därom framställdt yrkande uteslöt utskottet ur 24 §
en där föreslagen bestämmelse, som förutsatte rätt för expropriationssökanden
att afstå från expropriationen inom viss tid från det särskilda
nämndens beslut meddelades. Utskottet fann nämligen sökanden ej böra,
äga ''att, sedan ersättningsbeloppet blifvit bestämdt, nedlägga sitt yrkande

utan att en sådan fördel motsvarades af någon annan å vederpartens sida,
enär dåra!’ möjligen skulle kunna följa olägenhet för den sistnämnda, hvartill
komine att omförmälda föreskrift syntes mindre behöflig, då man loge
i beti aktande att Konungen pröfvat angelägenheten af det ändamål, för
h vil ket expropriationen blifvit beslutad.

Utskottets hemställan bifölls af riksdagen, och i enlighet härmed Förordaffattades
förordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhetsdebn
afstående för allmänt behof. ° ni8iT. W

Såsom ofvan nämndes, skiljer sig denna från 1840 års förslag bl. a.
i fråga. om grunderna för bestämmande af ersättning till den, som vid
expropriation lider skada. Da förslaget innehöll, att ersättningen skulle
mätas efter hvad jord eller lägenhet af samma slag och godhet i orten
högst gällde, synes härigenom en rent objektiv måttstock, nämligen prisförhållandena
i orten, hafva blifvit bestämd. Till det särskilda värde,
egendomen af en eller annan anledning kunde hafva för dess dåvarande
ägare, skulle sålunda icke tagas någon hänsyn vid värderingen, men, enligt
hvad 1840 års lagutskott yttrade, ansågs den föreslagna förhöjningen
af hälften utöfver värdet vara så stor, att ägarens intresse dock alltid borde
blifva tillbörligen tillgodosedt. Däremot synes det i 1845 års förordning
gifna stadgandet om ersättning »till fulla värdet» lämna utrymme att redan
vid värderingen fästa afseende å, om egendomen har en särskild ekonomisk
betydelse för ägaren. Förhöjningen med hälften därutöfver kommer då som
ett ytterligare tillskott, hvilket icke är befogadt ur den beträffande 1840 års
förslag åberopade synpunkt. Under vissa förhållanden torde alltså en värdering
kunna leda till ett högre resultat enligt 1845 års förordning än enligt
1840 års förslag, medan dock å andra sidan uttrycket »fulla värdet» icke
innebär samma uppfordran till asåttande af ett särskildt högt värde som
det uttryckssätt 1840 års förslag, i likhet med nuvarande lag, använder.

Redan i propositionen vid 1844—45 års riksdag omnämndes, huru- Kungörelsen
soin det vore Kungl. Maj:ts afsikt att genom särskild författning i ad- denh27.
ininistrativ ordning meddela de närmare föreskrifter angående expropria- ° ''

tionsärendens behandling, hvilka funnes vara af behofvet påkallade. Detta
skedde sedermera genom den delvis ännu gällande kungörelsen den 27 november
1845 angående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof är vordet förordnadt.

Härefter torde böra erinras om lagberedningens år 1847 afgifna Lagberedförslag
tdl jordabalk in. in., ehuru detsamma ej synes hafva haft nå°-ot nfn9e™ förstörre
omedelbart inflytande på den därpå följande utvecklingen. 1 kap. 9 §daLll J°m.
jordabalken innehöll den grundläggande bestämmelsen om skyldighet att

efter Konungens pröfning afstå jord eller lägenhet för vissa allmänna
ändamål, angifna i öfverensstämmelse med 1845 års förordning. 13 kap.
handlade »om lösen eller utbyte af jord eller lägenhet för allmänt behof»
och angaf närmare förfarandet vid expropriation, utom i afseende å den
särskilda nämnden, beträffande hvilken fortfarande hänvisades till 28 kap.
rättegångsbalken. Då Konungen pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet
skulle begagnas för allmänt behof, skulle lösen eller vederlag därför gifvas
till den, som ägde jorden eller lägenheten, så ock ersättning för skada,
som komme af jordens eller lägenhetens begagnande (1 §). Värdet af
jord eller lägenhet skulle mätas i penningar efter hvad jord eller lägenhet
af lika beskaffenhet och godhet i orten högst gällde (3 §). Uppkomme
genom begagnandet af jord eller .lägenhet för allmänt behof skada
för ägaren, innehafvare af nyttjanderätt eller annan, och vore sådan
skada ej beräknad i den löseskilling, som för jorden eller lägenheten utgå
borde, skulle ock ersättning därför sättas till högsta belopp, hvartill skadan
skäligen kunde skattas (4 §). Kunde öfverenskommelse om lösen
eller skadestånd ej träffas, skulle frågans handläggning inför rätten föregås
af utredning genom därtill förordnad landtmätare med gode män
(5 och 7 §§). Sedan landtmätaren aftecknat och beskrifvit hvad som
skulle begagnas för allmänt behof samt, om inlösen af större område begärdes
af jordägaren, jämväl det sålunda uppgifna området, skulle landtmätaren
noga undersöka jordens beskaffenhet, utreda alla de frågor, som
förekomme under förrättningen, och afgifva skriftligt utlåtande öfver hvarje
sådan, uppskatta värdetå jorden samt bestämma skadestånd, om sådant fordrades
(6 §). Tid för sådan förrättning skulle af landtmätaren kungöras enligt reglerna
för laga skifte. Äfven inteckningshafvare skulle kallas (8 §). Ofverenskomme
den som skulle gifva och den som skulle taga lösen eller skadestånd att
låta bero vid landtmätarens och gode männens förslag eller att antaga andra
villkor, skulle skriftligt aftal därom upprättas. Dylik öfverenskommelse
skulle dock icke gälla, om löseskilling för jord eller lägenhet, hvilken
tillhörde omyndig eller annan, som ej ägde sluta aftal därom, blifvit
nedsatt under det af landtmätaren och gode männen bestämda belopp,
och ej heller, då jorden eller lägenheten vore intecknad för fordran,
som ej tillfullo kunde gäldas ur den öfverenskomna löseskillingen, såframt
ej inteckningshafvaren gifvit sitt samtycke till överenskommelser (9 §).
Träffades ej giltig öfverenskommelse, skulle landtmätaren förvisa saken
att utan stämning utföras vid rätten (10 §). Innan nämnd tillsattes,
skulle den, som ej ville låta bero vid landtmätarens och gode männens
uppskattning, uppgifva till hvilket belopp han fordrade förhöjning eller
nedsättning däraf (12 §). Meddelade rätten särskildt beslut, huruvida mer

skulle lösas än som erfordrades för allmänt behof eller huruvida skadestånd
borde gäldas, skulle klagan däröfver ej få föras, innan dom i
hufvudsaken fallit (14 §). Ville den exproprierande tillträda jorden eller
lägenheten, innan dom i saken fallit, hade han att hos rätten nedsätta
det belopp i penningar, hvartill löseskilling och skadestånd uppginge efter
landtmätarens och gode männens uppskattning eller, om nämnden redan
pröfvat uppskattningen, efter nämndens beslut, samt, när högre belopp
än det nedsatta fordrades, ställa borgen för hvad som genom slutlig dom
kunde åläggas honom att därutöfver utgifva jämte ränta (15 §). Den ersättningsberättigade
skulle äga att genast lyfta hvad som tillkomme honom
af det nedsatta beloppet. Hade den expropierande fordrat förminskning
af det nedsatta, skulle den, som ville lyfta fulla beloppet, ställa
borgen for den omtvistade delen jämte ränta. På samma villkor skulle
inteckningshafvare äga lyfta så mycket af det nedsatta, som motsvarade
hans fordran (16 §}. Då nedsättning skett och borgen blifvit ställd,
skulle rätten genom beslut, som genast finge verkställas, ålägga ägaren
af jorden eller lägenheten att afträda densamma. Dock skulle den exproprierande
ej hafva rätt att före nämndens uppskattning genom rubbning
af hus eller annan inrättning sätta jorden eller lägenheten i sådant skick,
att man ej kunde urskilja, hvilket värde den hade eller hvilket skadestånd
borde utgå vid den tid, då afträdet skedde. Gjorde han det, skulle han
vara skyldig gälda löseskilling eller skadestånd till fulla det belopp, som
fordrats, om detta ej tydligen vore för högt, då det finge minskas af nämnden
(18 §). Bestämde sedan nämnden lägre belopp än det lyftade, skulle
skillnaden med ränta återgäldas till den exproprierande. Inteckningshafvare
skulle i sådant fall äga utfå skillnaden af fastighetsägaren (19 §).
Satte däremot nämnden ersättningen till högre belopp än som lyftats,
skulle öfverskottet jämte ränta utbetalas till den ersätt-ningsberättigade
(20 §). Vore jord eller lägenhet ej afträdd under rättegången, skulle
rätten i domen utsätta viss afträdestid. Den ersättningsberättigade skulle
äga att inom den tiden utfå hvad som tilldömts honom äfvensom ersättning
för den nödiga kostnad han användt å eller för jorden, sedan värde
sattes därå. Tvist om sistnämnda ersättning skulle på anmälan pröfvas
af rätten och ej utgöra hinder att tillträda fastigheten, om löseskilling
och skadestånd blifvit erlagda och borgen ställdes för ersättningen
(21 §). Dom om afträde af jord och utgifvande af ersättning skulle
gå i verkställighet, äfven om klagan däröfver fördes, under iakttagande
dock af vanliga regler om skyldighet att ställa borgen (22 §).

Beträffande stadgandet, att »lösen eller vederlag» skulle gifvas, anfördes
i motiven följande. »För de flesta fall kan det visserligen an -

tagas, att jord till allmänt behof löses med penningar; men många fall
låta ock tänka sig, då det blir mindre kännbart för kronan eller
annan, som skall begagna jorden, och lika litet förnärmande för den,
som skall afstå den, om fullgodt vederlag lämnas i annan jord. Beredningen
har ej sport något ondt däraf, att sådant varit tillåtet efter 25
kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag; och när den enskilde kan enligt
7 kap. i 1827 års kung!, skiftesstadga äska utbyte af ägor för besparing
i hägnadsbesvär, lättnad i häfd eller bekvämlighet i läge, inser
beredningen ej något giltigt skäl, hvarför icke ett dylikt utbyte, med
samma villkor som gälla enskilda emellan, skulle få äga rum för ett
ändamål, som Konungen pröfvat vara för det allmänna gagneligt.».

Beredningen föreslog att utesluta det i 15 § af 1845 års förordning
meddelade stadgandet att, om ägare, efter väckt fråga om jords
eller lägenhets afträdande, i uppenbar afsikt att öka jordens eller lägenhetens
värde därå nedlagt kostnader, desamma ej finge tagas i beräkning
vid ersättningens bestämmande, samt motiverade detta förslag sålunda. Det
vore ett nästan för stort intrång i äganderätten, att blotta väckandet af
frågan om en egendoms begagnande för allmänt behof skulle betaga ägaren
friheten att använda de kostnader han funne nödiga för egendomens
bruk eller förbättring. Frågan om egendomens, afträdande kunde ju utdragas
på tiden och till slut alldeles förfalla. Agaren hade då ingenting
för det han varit inskränkt i utöfningen af sin äganderätt, för det han
låtit afskräcka sig från dess lagliga begagnande af fruktan för andras
dom öfver hans mer eller mindre uppenbara afsikt att öka egendomens
värde. Beredningen hade trott klokheten närmare förenas med rättvisa,
om lagen lämnade äganderättens utöfning fri och därigenom i den fortfarande
möjligheten af egendomens stigande värde inlade en driffjäder till
påskyndande af lösningsfrågans slut.

I fråga om ersättnigens bestämmande endast till fulla värdet, utan
någon förhöjning, yttrades i motiven, att den tillvitelse för hårdhet,
som man vore benägen att göra en lag, när den fordrade egendomsafståelse
till allmänt gagn, härledde sig från ett alltför strängt begrepp
om äganderätt. Mot detta begrepp vore det lika mycket stridande, att
den enskilda äganderätten måste uppoffras, ehvad denna uppoffring betalades
med högre eller lägre belopp. Besinnade man åter det för all
enskild äganderätt förutsatta villkor, att den måste vika för det allmänna
bästa, så begrepe man ock, att för uppfyllandet af detta oeftergifliga villkor
ingenting mer borde eller rättvisligen kunde fordras, än att full ersättning
finges för hvad som afstodes.

Till stöd för den föreslagna utredningen genom landtmätare och
gode män åberopades, att, innan ett jordstycke eller en lägenhet begagnades
för allmänt ändamål, tvänne undersökningar måste anställas:
den ena en teknisk, till bestämmande af läge och omfång af hvad som
för ändamålet fordrades, den andra eu juridisk, till utrönande af den ersättning,
som borde gifvas till ägaren af jorden eller lägenheten eller till
annan, som kunde skadas af dess borttagande eller af det bruk, som
däraf komrne att göras. Den förra af dessa undersökningar vore den,
som skulle grundlägga Konungens beslut om jordens eller lägenhetens
nödvändighet och tjänlighet för det allmänna behofvet, den senare däremot
vore den, som skulle läggas till grund för regleringen af rättsförhållandet
mellan det allmänna å ena och den enskilde å andra sidan, då
tvist uppstode om belopp af ersättning eller skadestånd. Det vore den
juridiska undersökningen, som här vore i fråga, och denna a.nsåge beredningen
böra uppdragas åt den ämbetsman, som i andra fall efter våra
lagar hade att utreda dylika förhållanden. Utan en förberedande undersökning
skulle den särskilda nämnden sakna tillbörlig ledning för sitt omdöme
och blifva, föranlåten att själf foga anstalt om en sådan, sedan saken
redan kommit under dess behandling, hvilket åter skulle förorsaka
tidsutdräkt och kostnader, som möjligen kunnat undvikas, om undersökningen
skett förut, hvarigenom nämndens åtgärd tilläfventyrs blifvit
öfverflödig, ifall undersökningen slutat så, att de rättägande funnit sig
böra låta därvid bero.

Beredningen erinrade vidare om, att enligt 2 § i 1845 års förordning
— liksom förhållandet är enligt motsvarande bestämmelse i nu gällande lag
viss tid för jordens eller lägenhetens afträdande skulle vara bestämd, innan
frågan om lösen eller skadestånd finge komma under behandling. Detta
syntes svårligen kunna iakttagas utan alltför lång tidsutdräkt med afträde^
enär d.et sannolikt i de flesta fall blefve omöjligt att med säkerhet
förutse, huru mycken tid fordrades för de nödiga förberedelserna till ett
allmänt arbete, för löseskillingars och skadestånds bestämmande, möjligen
på flera orter, för arbetets fortgång från ett till annat ställe o. s. v. Då
man således ansett tillträdestiden hvarken böra eller alltid kunna i förväg
bestämmas, hade man sökt utfinna ett medel till förekommande
däraf, att tillträdet skulle kunna aflägsnas genom dröjsmål med löseskillingens
eller skadeståndets slutliga pröfning. Det vore en gammal
grundsats i våra lagar, att den, som ville yrka lösningsrätt till fast egendom,
skulle med insättning af löseskilling visa sin förmåga att uppfylla
den förbindelse, som han genom ett sådant käromål iklädde sig.
Ehuru beredningen icke i allmänhet velat tillstyrka någon afvikelse från

7—09886. Förslag till lag om expropriation.

1850—51
årens riksdag.

denna grundsats, hade man dock trott den kunna tåla en eftergift i förevarande
fall, där lösen skedde för ett allmänt behof och där förmågan
att erlägga löseskillingen borde förutsättas såsom undersökt och gifven,
innan tillstånd lämnades att taga den enskilda egendomen i anspråk för
det allmänna behofvet. Man hade därför icke här föreskrifvit insättningen
såsom ovillkorlig, men man hade funnit den lämpligen kunna begagnas
såsom en utväg att snarare komma i besittning af den jord eller lägenhet,
som skulle lösas.

Vid 1850—51 årens riksdag fäste sedermera en motionär uppmärksamhet
på nödvändigheten att i tid undanröja de hinder, som kunde
möta för anläggning af elektriska telegrafer här i riket. Det väsentligaste
bland dessa hinder vore, att rättighet ej vore i lag medgifven till
utläggning af elektriska ledningstrådar, när behofvet påkallade sådant.
1845 års expropriationsförordning syntes ej fullt tillämplig på dylika
fall. Den förutsatte nämligen alltid å ena sidan ett fullt afstående och å
den andra ett inlösande af jord, något som ej borde komma ifråga vid
anläggning af elektriska telegraflinjer, emedan jorden icke därigenom
gjordes oanvändbar för ägaren, då en linje af omförmälta art anbringades
antingen på stolpar i luften eller flera fot djupt i jorden, den ägaren
ej i någotdera fallet vore af inrättningen hindrad att fortfarande till sin
fördel begagna. Lagstiftningen syntes böra lämpas efter berörda förhållande,
enär ett inlösande af all den jord, hvaröfver en telegraflinje
kunde komma att gå, skulle medföra så dryga kostnader, att anbringandet
af dylika linjer i Sverige ej blefve möjligt. Motionären föreslog
därför ett tillägg till 1845 års förordning af följande lydelse: »Där
Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man
tillhör, begagnas skall för utläggning af elektriska ledningstrådar, vare
ägare pliktig att upplåta hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som
härigenom skada lider, ersättning därför till fulla värdet och hälften
därutöfver, där ej parterna om andra villkor åsämjas.»

Lagutskottet fann ej skäl att understödja detta förslag. Utskottet
förklarade sig nämligen hysa den öfvertygelsen, att ifrågavarande telegrafinrättningar,
betraktade såsom viktiga kommunikationsmedel, vore hänförliga
till så beskaffade allmänt nyttiga företag, som afsåges i 1845
års förordning. Häraf följde, att lag icke saknades för nu uppgifna fall,
men en annan fråga vore, huruvida, då den enskildes jord för en del
företag måste användas så, att jorden blefve helt och hållet onyttig för
ägaren, men för en del blott behöfde begagnas i så ringa mån, att ägaren
fortfarande kunde draga fördel däraf, de i lagen stadgade villkoren
för jords användande borde tydas så att jorden alltid skulle lösas, och

Öl

om i- sådan händelse en förändring af lagen i denna del borde äga rum
i enlighet med motionärens förslag. Om emellertid nyssnämnda tydning
antoges vara med lagen öfverenstämmande, och om än en modifikation
däraf skulle anses ändamålsenlig för det fall att jorden icke gjordes
onyttig för ägaren, mötte likväl härvid den omständighet, att den föreslagna
modifikationen endast afsåge ett enstaka förhållande eller anläggandet
af elektriska telegrafer. Att för detta speciella fall tillvägabringa
en förändring i allmän lag syntes desto mindre lämpligt, som något
behof däraf ännu icke visat sig. Utskottet hemställde därför, att
förslaget icke skulle föranleda någon åtgärd.

Sedan vid frågans behandling i riksstånden densamma blifvit af
alla stånden återförvisad till utskottet, framlade detta följande förslag
till författning: »Därest för anläggning af allmänt nyttig inrättning jord
eller lägenhet måste användas, utan att likväl jorden eller lägenheten
göres för ägaren oanvändbar, må anläggningen af honom ej förhindras,
där Konungen, i den ordning kungl. kungörelsen den 27 november 1845
stadgar, så förordnar; njute dock ägaren för det intrång inrättningen
medför full ersättning och hälften därutöfver, hvilken ersättning, i
händelse frivillig öfverenskommelse därom ej träffas kan, skall bestämmas
på sätt i kungl. förordningen den 20 i nyssnämnda månad och
år föreskrifves.»

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation uttrycktes den uppfattningen,
att åt det allmännas anspråk mot den enskilde i fråga om
dennes äganderätt ej kunde gifvas större utsträckning än som skett genom
1845 års förordning. Staten kunde nämligen väl påfordra, att den
enskilde skulle emot ersättning afstå sin egendom, men denna uppoffring
borde endast ifrågakomma, då det allmännas väl ovillkorligen påkallade
densamma, och det tillhörde lagstiftningen att förekomma missbruk af
rättigheten till skada för den enskilde. Därför hade ock lagstiftaren i
berörda förordning dels försiktigtvis uppräknat beskaffenheten af de fall,
där afstående finge fordras, dels tillagt att, om fråga uppstode om afträdande
af en del af en lägenhet och densamma därigenom blefve för
ägaren onyttig, hela lägenheten borde inlösas. I det föreliggande förslaget
hade man däremot ålagt jordägare att för anläggande af en inrättning,
som regeringsmakten ansåge allmänt nyttig, utan all närmare definition
på hvad därmed menades, tåla hvilket intrång som helst. Det vore
knappast tänkbart att med bibehållande af äganderätt underkasta denna
sådana inskränkningar. Beloppet af skälig ersättning blefve ock mången
gång omöjligt att bestämma.

Utskottets hemställan afslogs af bondeståndet men bifölls af de
tre öfriga stånden, och skrifvelse i enlighet med densamma afläts till
Kungl. Maj:t den 9 augusti 1851.

Emellertid godkändes icke denna framställning af Kungl. Maj:t,
hufvudsakligen på den grund — enligt hvad genom skrifvelse den 3
november 1853 tillkännagafs för riksdagen — att de föreskrifter 1845
års förordning innefattade icke lämnade anvisning till mätande och
fastställande af ett lagligt och billigt skadestånd, då fråga vore om
skyldighet att fördraga intrång för en längre eller kortare obestämd tid
eller för alltid, i hvilka fall, på det ej intrånget måtte kvarstå såsom en
tunga på jorden i blifvande ägares hand utan bidrag till dem för utgörande
af grundränta och andra allmänna skyldigheter, ersättningen
borde utgå, ej, såsom i nämnda förordning funnes stadgadt, med eu viss
summa i penningar, erlagd på en gång och i ett för allt, utan genom
årligt skadestånd icke allenast till den, som ägde jorden, då intrånget
toge sin början, utan äfven till blifvande jordägare, så länge det fortfore.
Dessutom skulle ersättningen, bestämd på det sätt rikets ständer
föreslagit, blifva för hög i den säkerligen icke sällan inträffande händelsen,
att ett intrång, i afseende hvarå icke kunde förutses, om och när
det upphörde, och hvilket således måste beräknas så, som skulle det
fortfara för alltid, komme att förr eller senare försvinna. Följaktligen
fordrade både jordägarnas och det allmännas rätt, att andra grunder stadgades
för skadeståndets mätande.

Förord- Med afseende å elektriska telegrafers stora nytta för det allmänna

^november ansag dock Kungl. Maj:t, enligt hvad han därefter meddelade riksdagen,
1854. det vara af vikt, att anläggning af dylika inrättningar, hvarvid telegraflinjen
ofta måste anbringas öfver eller under jord eller lägenhet tillhörig
enskild man, ej måtte kunna förhindras af ägaren till sådan jord eller
lägenhet genom vägran att däraf upplåta hvad som för ändamålet vore
behöfligt. 1845 års förordning syntes på de inom riksdagen angifna skäl
ej tillämplig på ifrågavarande förhållanden. Kungl. Maj:t fann därför särskilda
bestämmelser vara af behofvet påkallade för detta af lagen ej förutsedda
fall, och då desamma lämpligen syntes böra intagas i författningen om
jords eller lägenhets afstående, lät Kungl. Maj:t utarbeta förslag till ändrad
lydelse af 1, 2, 13, 14, 20 och 24 §§ i 1845 års förordning. Öfver detta
förslag — i hvilket bestämmelserna om expropriation för elektriska ledningar
erhöllo hufvudsakligen samma lydelse som de nu hafva enligt 1866
års förordning — inhämtades därefter högsta domstolens yttrande. Mot
stadgandet i 2 § andra stycket, att, om ersättning för intrång ansåges
böra äga rum, rätten, efter ty som intrånget funnes vara öfvergående eller

fortfarande, skalle bestämma, huruvida ersättningen borde utgå på en
gång eller i årlig afgift under den tid, intrånget komme att fortfara, anmärktes
härvid, att ersättning för intrång, som komme att fortfara en
längre eller obestämd tid eller för alltid, borde ovillkorligen och ehvad
den bestämdes genom öfverenskommelse mellan parterna eller af särskild
nämnd utgå genom årligt skadestånd, så länge intrånget fortfore. Föredragande
departemenschefen ansåg emellertid denna anmärkning icke böra
föranleda någon ändring i förslaget, enär föga sannolikt vore, att i Sverige
skulle beslutas telegrafledningar, angående hvilka genast vid anläggningen
kunde med säkerhet bestämmas, att de endast en viss kortare ''tid
skulle vidmakthållas för begagnande, samt vid sådant förhållande, därest
berörda anmärkning vunne bifall, ersättningen till jordägaren säkerligen i
de flesta, om ej i alla, fall skulle utsättas i årligt skadestånd och vid
ö '' " h*1 att utGa med så ringa belopp, att dess erhållande

vore af föga eller ingen vikt för jordägaren men likviden och redovisningen
skulle tillskynda det allmänna kostnader öfverstigande själfva afgäldens
belopp. Proposition till riksdagen afläts den 6 april i854, och
sedan densamma blifvit af riksdagen bifallen, utfärdades förordningen den
27 november 1854. °

Äfven 1859—60 årens riksdag hade att behandla förslag, som sammanhängde
med expropriationslagstiftningen. Sålunda föreslogs i en motion
att såsom villkor för anslagen till statens järnbanor stadga, att de,
som bodde på vissa afstånd från järnvägsstationerna, skulle erlägga särskilda
afgifter såsom bidrag till räntebetalning å det för banorna nedlagda
kapitalet. I häröfver, afgifvet utlåtande anförde statsutskottet, att,
ehuru utskottet delade motionärens åsikt om billigheten af att de orter,
genom hvilka stambanor framginge och hvilka droge fördel af dessas anläggning,
äfven borde i någon mån bidraga till de för anläggningen erforderliga
betydliga kostnader, utskottet funne sig böra för det dåvarande
afstyrka förslaget, enär några nya stambanor icke för tillfället ifrågakomme
samt de redan beslutade och påbörjade stambanornas utförande och fullföljande
icke kunde göras beroende af ett sådant villkor. Förslaget blef
också af ständerna afslaget.

_ Däremot ledde ett i sammanhang härmed väckt förslag till en framställning
från ständerna till Kungl. Maj:t. I skrifvelse den 6 juni 1860
omförmälde ständerna, hurusom hos dem blifvit anmärkt, hvad som också
vore allmänt kändt, att ägarna af den jord, som skulle afstås för järnvågens
behof, icke sällan på grund af gällande expropriationslag erhölle
en ganska högt beräknad ersättning, jämte det att samma järnväg, för
hvars anläggande öfver deras mark de sålunda undfinge en ansenlig be -

1859—60
årens riksdag.

1863—63
årens riksdag.

tagning i penningar, tillskyndade dem betydliga fördelar och utan någon
deras åtgärd eller kostnad förhöjde värdet af deras egendom. Det ville
likväl synas ständerna, att då kostnaderna för järnvägsanläggningar i vårt
vidsträckta land under alla förhållanden måste stiga till stort belopp, det
vore billigt, om de närmast kringboende i så måtto bidroge till dessa
kostnader, att vid värderingen af den mark, som borde upplåtas för järnvägen,
skulle tagas i berättande icke allenast den förlust, som tillskyndades
dessa jordägare genom upplåtande af mark från deras egendom,
utan ock den ofta betydliga fördel, som den ifrågasatta järnvägsanläggningen
kunde komma att medföra för egendomen och dess innehafvare.
Ständerna anhöllo fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag
till sådan förändring af 1845 års förordning, att i följd dåra! vid
värdering af den mark, som erfordrades för järnvägsanläggningar, måtte
tagas i betraktande icke blott den förlust, som därigenom tillskyndades
jordägaren, utan äfven å andra sidan huruvida genom järnvägsanläggningen
några fördelar uppkomme för den fastighet, från hvilken upplåtelsen
skedde.

Denna framställning synes icke hafva ledt till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Vid 1862—63 årens riksdag väckte därefter motionärer förslag i
syfte att åstadkomma en noggrannare pröfning, innan tillåtelse till expropriation
finge meddelas. 1 sådant afseende föreslogs, att såväl vederbörande
jordägare som de kommuner, inom hvilkas område jords eller lägenhets
upplåtelse söktes, skulle genom Konungens Befallningshafvande;-! försorg
höras inför domaren i orten samt deras afgifna förklaringar jämte
Konungens Befallningshafvandes och domarens yttrande i ämnet insändas
till Kungl. Maj:t för att komma under pröfning jämte ansökningen om
upplåtelsen. Sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
hvars utlåtande häröfver infordrades, ansåg, lika med motionärerna,
att tillämpning af expropriationslagen icke borde äga rum utan
föregående noggrann utredning och pröfning af förhållandena. Denna
pröfning boi''de emellertid i hvarje sårskildt fall hafva till ändamål att
utreda, huruvida allmänt behof af den begärda expropriationen förefunnes.
Det skulle i sådant afseende icke t. ex. vid fråga om jords afstående för
järnvägar vara till något större gagn att höra de jordägare, öfver hvilkas
ägor den föreslagna järnvägen skulle komma att dragas. I de flesta fall
skulle de föreslagna bestämmelserna endast förorsaka onödigt besvär och
tidsutdräkt, och det vore bäst att öfverlämna åt Kungl. Maj:ts omtanke
att för hvarje särskilt fall infordra de upplysningar, hvilka pröfvades vara
af nöden utöfver dem, som enligt gällande föreskrifter skulle inlämnas.

Utskottet afstyrkte därför motionerna, hvilka äfven blefvo af riksdagen
afslagna.

Vid samma riksdag väcktes förslag om ändringar i expropriationslagstiftningen
jämväl i annat syfte, öfverensstämmande med det, som
tagit sig uttryck i riksdagsskrifvelsen den 6 juni 1860. I en motion
framhölls, hurusom det vore ett kändt förhållande, att staten finge vidkännas
öfverdrifna utgifter vid utförande af byggnadsföretag, och sådant
icke minst vid exproprierande af jord för järnvägsbyggnaderna, och föreslogs
därför, att en revision af expropriationslagen, för så vidt den
kunde hafva inflytande på jord i och för statens järnbanor, måtte företagas
samt stadganden utarbetas, som befriade staten från att för berörda
ändamål erlägga alltför öfverdrifna jordersättningar m. m. Särskildt
yrkades, att vid uppskattning af jordvärde för järnvägsanläggningar
expropriationsnämnden skulle" vara skyldig taga i beräkning °de
fördelar, jordägare och möjligtvis närmaste grannar kunde antagas skörda
af den blifvande järnvägen, och det högre värde, deras till järnväg och
järnvägsstation gränsande egendomar genom anläggningen kunde antagas
vinna, så att dessa omständigheter komme att verka nedsättning i expropriationskostnaderna.

Berörda motion föranledde, i enlighet med lagutskottets tillstyrkande,
riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1863. Däri
erinrades till en början, att de i motionen framställda yrkandena afsåge
endast den händelse, att jord borde afstås i och för statens järnvägsbyggnader,
men att då gällande expropriationslag omfattade alla de fall, där
afstående af jord eller lägenhet för allmänt behof kunde ifrågakomma,
samt någon anledning icke syntes förefinnas att, då fråga vore om statens
järnvägar, meddela någon särskild från den allmänna lagstiftningen afvikande
föreskrift i detta hänseende, det borde tagas i betraktande, huruvida
hvad som blifvit anmärkt borde föranleda ändring af nämnda författning
i hela dess omfång. Rikets ständer anförde härom vidare: »Vid
granskning af denna författning visar sig genast af dess 1 §, att det ofta
icke utan skäl öfverklagade förhållandet, att vid afhändande af jord eller
lägenhet för allmänt behof därför merendels måste erläggas en i jämförelse
med det verkliga värdet alltför hög löseskilling, har sin förnämsta
grund i själfva författningen. 1 § innehåller nämligen det stadgande, att
den, som genom jordens eller lägenhetens afstående lider skada, skall
därför njuta ersättning icke allenast till fidla värdet utan ock hälften
därutöfver. Genom att inskränka ersättningen till fulla värdet allenast
skulle följaktligen den hufvudsakligaste anledningen till nämnda klagan
vara undanröjd. En sådan förändring torde ock kunna ske utan förnär -

mande af någons rätt. Erhåller den, som genom jords eller lägenhets
afstående lider skada, därför full godtgörelse, kan han icke hafva grundadt
anspråk på att dessutom på bekostnad af det allmänna, för hvars bästa
afstående skett, göra en vinst. Det tillfälle härtill, som, enligt hvad
närnndt blifvit, är lämnadt i författningen, anse således rikets ständer
böra borttagas; i sammanhang hvarmed det dock synts rikets ständer
nödigt att, med ändring af hvad 13 § innehåller om sättet för ersättningens
bestämmande, i samma § införa en bestämd föreskrift att, då
jord eller lägenhet afträdas skall, uppskattning i penningar bör ske af icke
''allenast själfva egendomen efter det i orten å dylik egendom allmänt
gällande högsta pris utan ock den särskilda skada, som genom egendomens
afträdande eller användande till det afsedda ändamålet kan för
ägaren eller annan uppkomma, en föreskrift som står i öfverensstämmelse
med såväl gällande lag som de af lagkommittén och lagberedningen i
ämnet uttalade åsikter. Vidare synes ock en oskälig vinst kunna i det
fall, att endast en del af jord eller lägenhet afstås, beredas den till ersättning
berättigade, om nämligen ersättningen bestämmes utan tillbörligt
afseende å den särskilda fördel, som genom det beslutade arbetets utförande
skulle kunna uppkomma för den återstående delen. Ledes t. ex.
en kanal genom en vattensjuk mark, kan därigenom beredas ägaren eller
innehafvare!! ett förut saknadt tillfälle till markens uppodling och han
såmedelst erhålla af anläggningen en fördel, måhända i värde mångdubbelt
öfverstigande den förlust, han genom afstående af en del af marken fått
vidkännas. Likaså kan, om ägaren fått afstå jord för anläggande af torg,
hamnplats, järnvägsstation eller annat dylikt, återstoden genom sitt läge
därinvid blifva användbarare än förut till byggnads- eller upplagsplats
m. in. och i följd däraf vinna ett betydligen förökadt värde. Då emellertid
någon bestämmelse därom, att ett sådant förhållande bör vid pröfningen
af ersättningsanspråket tagas i beräkning, icke linnes i 1845 års
förordning, anse rikets ständer en dylik bestämmelse böra däri inrymmas
och lämpligen erhålla sin plats såsom ett andra moment i 13 §, hvilken
§, enligt hvad närnndt är, innehåller de allmänna föreskrifter, den särskilda
nämnd, som tillkommer att pröfva ersättningsfrågan, har att därvid
iakttaga».

Riksdagens förslag afsåg förändringar i 1, 13, 14 och 25 §§ af
1845 års förordning, Jord eller lägenhet, som var föremål för expropriation,
skulle enligt 13 § i förslaget uppskattas efter hvad egendom af
samma slag och godhet »enligt allmänt pris i orten högst gäller». Det
föreslagna andra stycket i samma § var af följande lydelse: »Skall endast
del af jord eller lägenhet afträdas och uppkommer för återstoden synnerlig

vinst i följd af den afscdda anläggningen, då skall sådant vid ersättningens
bestämmande i beräkning tagas.»

Ej heller denna riksdagens framställning blef omedelbart bifallen
af Kungl. Maj:t, på skäl som Kung]. Maj:t i skrifvelse den 31 oktober
1865 meddelade riksdagen. »Om än den ersättning, som enligt gällande
lag bör för exproprierad fast egendom utgöras, kan anses för hög°och en
nedsättning däraf således må vara af behofvet påkallad, så synes det dock
vara af yttersta vikt, att denna nedsättning ej göres så stor att någon,
som för allmänt behof nödgas afträda sin jord, kunde komma att gå miste
om full godtgörelse för den förlust honom därigenom tillskyndas. Så
skulle likväl lätt kunna blifva förhållandet, om rikets ständers ifrågavarande
förslag antoges. Enligt detsamma skulle nämligen, där endast del
af jord eller lägenhet afträddes och för återstoden synnerlig vinst af den
af sed da anläggningen uppkomme, sådant vid ersättningens bestämmande
tagas i beräkning. Det mindre bestämda i detta stadgande skulle dock
lått kunna föranleda en mera vidsträckt tillämpning däraf än sannolikt
varit åsyftad, hvarjemte alla garantier saknas därför att den vinst, hvarför
afdrag å ersättningsbeloppet skulle ske, verkligen komme ersätt ningstaganden
till godo; och då med sannolikhet lärer kunna förutsättas, att
månget, företag, därför expropriation sker, sedermera aldrig eller åtminstone
ej förrän efter en längre tid kommer till fullbordan, och att mången
gång de däraf väntade förmåner ej i verkligheten inträffa, skulle således,
om med afseende just å dessa förmåner nedsättning i ersättningssumman
ägt ruin, den, som fått afstå sin jord, komma att utan eget förvållande
fa vidkännas ett ganska kännbart lidande, som hvarken med rättvisa eller
billighet låter sig förena. Icke heller synes det, med bibehållande af
nödig. konsekvens, kunna försvaras att, då af två personer, från hvilka
jord till samma anläggning exproprieras, båda, ehuru i olika mån, af anläggningen
tillskyndas vinst, den, som har den största fördelen, skall vidkännas
ett däremot fullt svarande afdrag å löseskillingen, under det den
andra är från allt sådant afdrag frikallad.»

Ett förslag till ändrad lagstiftning om expropriation utarbetades Förordd.
ärefter genom Kungl. Maj:ts försorg. I detta förslag infördes den af ningc-n den
riksdagen, antagna grundsatsen, att ersättning för exproprierad jord eller^^
lägenhet icke vidare skulle utgå med någon förhöjning i det af nämnden
bestämda värde.. Uppskattningen skulle — liksom enligt nuvarande lag —
ske »efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten
högst gäller». I öfrigt vidtogs en del förändringar i hvad riksdagen föreslagit.
I 1 § infördes bestämmelse om expropriation af flygsandsfält.
Beträffande klagomålen öfver öfverdrifna expropriationskostnader yttrade

"C OOSS6. Förslag till lag om expropriation.

föredragande departementschefen den 28 februari 1865, då departementets
förslag remitterades till högsta domstolen för granskning, att denna klagan
icke torde hafva sin grund ensamt i stadgandet om förhöjning af femtio
procent öfver uppskattningsvärdet utan äfven däri att det enkla värdet
stundom af nämnden bestämts högre än skäligt varit. Ett tillfyllestgörande
korrektiv mot anmärkta missförhållanden syntes därför icke kunna vinnas
endast genom borttagande af nämnda procentförhöjning. Själfva sammansättningen
af nämnden borde jämväl tagas i betraktande. Då parter tilllätes
att själfva välja värderingsman, syntes den förutsättning icke vara
obefogad, att hvardera parten företrädesvis utsåge sådana, om hvi!kas domslut
han kunde äga skäl förmoda, att det skulle utfalla i hans intresse;
och tvänne stridiga, hvarannan bekämpande meningar kunde således lätt
komma att stå emot hvarandra inom nämnden. Såsom en medlare dem
emellan borde visserligen anses den af rätten och således utan afseende å
den ena eller den andra partens särskilda intresse valda ledamot; men för
att denne ensam skulle kunna antagas emotstå trycket från den ena eller
andra sidan, måste hos honom förutsättas icke blott en stark moralisk
sjanständighet utan ock en säkerhet om sitt omdömes riktighet, som
utan öfverläggning med andra opartiska vore svår att vinna. Föredraganden
hade fördenskull trött, att ett förstärkande af nämnda förmedlande element
skulle i sin mån bidraga att förekomma de af rikets ständer anmärkta
missförhållanden, och den sammansättning af nämnden, som förslaget upptoge,
vore fördenskull, i enlighet med tryckfrihetsförordningens föreskrifter
rörande juryn i tryckfrihetsmål, sådan att jämväl domstolen skulle komma
att äga tre representanter inom nämnden. Men då expropriationslagens
stadgande om röstberäkningen inom nämnden bibehållits oförändradt, så
att enkel röstpluralitet fortfarande skulle bestämma beslutet, syntes den
hufvudsakligaste af de anmärkningar, som stundom blifvit framställda mot
tryckfrihetsförordningens jury, icke drabba förslaget.

I 13 § andra stycket innehöll förslaget ett sålunda modifieradt stadgande:
»Skall endast del af jord eller lägenhet afstås, och uppkommer för
återstoden omedelbart genom den afsedda anläggningen annan vinst än
som med anläggningen i allmänhet åsyftad är; då skall sådant vid ersättningens
bestämmande i beräkning tagas.»

I anledning af de anmärkningar, lagberedningen framställt mot det i 15
§ af 1845 års förordning innefattade stadgandet, att, om ägare efter väckt
fråga om jords eller lägenhets afträdande i uppenbar afsikt att öka jordens
eller lägenhetens värde därå nedlagt kostnader, desamma ej finge tagas i beräkning
vid ersättningens bestämmande, föreslogs begränsning af nämnda
stadgande genom utbyte af orden »afsikt att öka jordens eller lägenhetens

värde» mot »afsikt att vinna högre ersättning». Att helt och hållet borttaga
stadgandet ansåg departementschefen betänkligt i anseende till det
tillfälle, som därigenom skulle beredas jordägare att oskäligt uppdrifva
expiopriationskostnaderna och sålunda försvara eller omöjliggöra expropriationen.
'' h

. förslagets granskning i högsta domstolen förekommo åtskilliga
erinringar mot detsamma.

Sålunda anförde ett justitieråd bl. a. följande. I de länder, där
någon crsättningstillökning med femtio procent eller mindre icke bestodes
den, som för allmänt behof måste afträda sin fastighet (t. ex. enligt finska
expropriationslagen den 12 december 1864) hyllades gemenligen den princip,
att,, ifall det. företag, för hvars skull mark afstodes, kunde för afträdaren
själf medföra nytta, finge dock icke något afdrag från den honom
tillkommande lösen äga rum. Gillades denna grundsats, vore nödigt, att
den i lagen tydligt uttrycktes. Under erinran om hvad i rikets ständers
skrifvelse den 6 november 1863 föreslagits för det fall, att endast en del
af jord eller lägenhet afstodes, yttrade justiticrådet vidare, att det ej förefölle
rätt tydligt, huruvida enligt det remitterade förslaget t. ex. det
ökade värde, som för återstoden uppkomme genom belägenheten invid
järnvägsstation, finge tagas i beräkning eller ej, huruvida alltså ständernas
åsikt i detta fall vore i förslaget adopterad eller fastmera den förstnämnda
i t. ex. finska expropriationslagen uttryckta princip. Onekligen vore det
svårt att uppställa regler för expropriationsvärderingen; man såge någon
gång andra länders lagstiftning i ämnet åtnöja sig med ett stadgande, att
för hvad till allmänt gagn afträddes ersättning borde bestämmas efter
gångbart pris å orten samt med afseende å de inkomster och fördelar
ägaren kunnat af det afträdda i detsammas dåvarande skick bereda sig,
men att, om godtgörelse yrkades efter annan beräkningsgrund, äfven därå
billigt afseende finge fästas. Utan tvifvel kunde dessa enkla regler blifva
lika tillräckliga för en väl sammansatt expropriationsnämnd som tillfredsställande
billighetens fordringar. Men funne man specificering i denna
del. oumbärlig och i synnerhet om man i afseende på den nytta, som till
följd af expropriationens ändamål kunde uppkomma för den mark, hvilken
ägaren finge behålla, ville gå denne så nära som möjligt vid uppskattning
af den jord lian måste afstå, vore nödigt stadga, att ''i behörigt öfvervägande
toges ej blott den vinst, som för honom genom anläggningen uppkomme,
samt de olägenheter, som förut vidlådde hans jord men nu försvunne,
utan jämväl den fördel, hvilken för honom upphörde, och den
skada, som för honom uppstode, t, ex., för att förtydliga sistnämnda alternativ,
den fördel, som han förlorade dymedelst att han måste afträda en

lägenhet, där han vid flera vägars sammanstötande idkat en indräktig
handel eller annan näring, eller den skada, som för honom uppstode därigenom
att hans sammanhängande åkerjord blefve sönderdelad af en järnväg
eller en bred kanal. Särskildt funne justitierådet sig böra vid 13 §
anmärka, att hvad ständerna i sin förut åberopade skrifvelse velat uttrycka
med orden »enligt allmänt pris i orten högst gäller» blifvit i det
remitterade förslaget sålunda förändradt, att orden »enligt allmänt pris»
uteslutits. Denna förkortning syntes likväl vara mindre varsam, enär de
kvarvarande orden kunde gifva anledning till expropriationslösens bestämmande
efter ett eller annat passeradt fall, där t. ex. ett affektionsvärde
bestämt köparen att betala en ovanligt hög köpeskilling. Det funnes ingalunda
något oegentligt i uttrycket »efter gångbart pris å orten högst gäller».
Ifrågavarande lagstiftnings jämförelsevis mest maktpåliggande anordning vore
emellertid tvifvelsutan sammansättningen af den jury eller skiljemannarätt,
hvars åliggande vore att i första och sista hand besluta angående expropriationsersättningen,
när öfverenskommelse därom ej kunde träffas. Erfarenheten
syntes hafva gifvit vid handen, att ett lagenligt och rättvist slut sällan
kunde vara att förvänta af en domstol, till hvilken hvardera parten utsåge
sådana ledamöter, om hvilkas dom han kunde äga skäl förmoda, att
den skulle utfalla i hans eget intresse, och där alltså tvänne stridiga,
hvarannan bekämpande meningar komme att sta mot hvarandra, liksom
sutte parterna själfva till doms, i stället för att domstolens alla ledamöter
borde hafva ett''högre mål i sikte än de tvistandes privatintressen. Tiden
syntes vara inne att göra juryn i dessa frågor permanent, utsedd för visst
område och viss tid samt med så stort antal ledamöter, att uteslutningsrätt
kunde i vanlig ordning begagnas.

Ett annat justitieråd uttalade äfvenledes den mening, att det vore för
allas rätt bäst betryggande, om ständiga nämnder kunde organiseras för
ändamålet, samt yttrade därefter vidare: »Det i förslagets 13 § 2 mom. nu
intagna stadgande, att vid expropriation af del utaf jord eller lågenhet
den i vissa fall för återstoden uppkommande vinst skall vid ersättningens
bestämmande tagas i beräkning, kali jag för min del icke biträda, hufvudsakligen
af skäl att den, som mot sin vilja tvingas att afstå sin egendom,
måste vara berättigad att genast få kontant ersättning för fulla värdet af
hvad som afträdes, vare sig att detta utgör hela eller blott en del af egendomen;
och frågan, huruvida en sådan jordägare, oftast ej i större mån än
orubbade grannar, kan af företaget tillskyndas någon särskild vinst, anser
jag ej böra hafva ringaste inflytande på löseskillingens belopp, särdeles
som en slik vinst, fastän sannolikt i de flesta fall rikligen förespeglad,
likväl ofta nog torde i själfva verket blifva ganska ringa och dessutom

beroende på enskildt tycke. Ett ytterligare skäl för min ofvan uttalade
åsikt synes äfven ligga däruti, att enligt förslaget blott fulla värdet, ej
såsom hittills hälften därutöfver, skall lämnas såsom ersättning för exproprierad
jord; och skulle jag för min del önska att, till förekommande af
all tvetydighet, i förordningen bestämdt uttrycktes, att vid värderingen af
del utaf jord eller lägenhet, som skulle afträdas, för återstoden möjligen
uppkommande vinst icke finge tagas i beräkning.»

Då ärendet därefter ånyo förekom hos Kungl. Maj:t, anförde föredragande
departementschefen i afseende å frågan, huruvida den vinst, som
vid expropriation af eu del af jord eller lägenhet uppkomme för återstoden,
skulle tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande, att han
för sin del icke kunde finna annat än att ett så inskränkt medgifvande i
den af rikets ständer åsyftade riktning, som det förslaget innehölle, kunde
ske utan orättvisa. Men då det kunde antagas, att endast i ganska
sällsynta fall ett allmänt företag tillskyndade jordägare en omedelbar vinst
af annan art än de fördelar, som åsyftades med företaget, och det föreslagna
stadgandet således sannolikt komme att endast i ringa mån verka
till nedsättning af de expropriationskostnader det allmänna måste vidkännas,
funne föredraganden, med afseende förnämligast å de oförnekliga
svårigheterna att i förekommande fall rätt bedöma detta stadgandes tilllämplighet,
detsamma böra uteslutas ur förslaget. Att, såsom en ledamot
i högsta domstolen föreslagit, till stadgandet, att nämndens uppskattning
skulle grunda sig på hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och
godhet i orten högst gällde, lägga orden »efter gångbart pris» vore efter
föredragandens uppfattning ingen förbättring, enär å ena sidan därigenom
ingen annan mening uttrycktes, än den förslaget innehölle, såvidt som försäljningsprisen
i orten toges till ledning, men å andra sidan nämnden
kunde genom detta tillägg möjligen anse sig förhindrad att jämväl taga
hänsyn till andra värderingsgrunder, såsom t. ex. taxerings-'' och brandförsäkringsvärden,
hvilka i orter, där endast få försäljningar ägt rum,
kunde lämna göda upplysningar till fastighetsvärdens bedömande. Beträffande
sättet för nämndens bildande fann föredraganden det visserligen
icke kunna förnekas, att opartiskhet sannolikare borde kunna påräknas,
om nämndens ledamöter icke till någon del utsåges af parterna själfva.
Detta kunde dock snarare försvaras i förevarande ämne än i åtskilliga
andra fall, där parterna ägde samma förmån. Expropriationsnämnden
kunde nämligen mindre anses hafva en dom att afkunna än ett köp att
afsluta, därvid parterna icke endast hade att framställa påståenden. Säljare
och köpare hade tvärtom vid alla andra köp rätt att själfva bestämma sitt
pris och därvid förblifva, och ehuru detta icke kunde medgifvas vid en

expropriation för det allmänna, kunde det likväl icke anses obilligt, att
åtminstone säljarens mening finge äga något inflytande på prisets bestämmande.
Hos en ständig nämnd, utsedd t. ex. af landstinget för ett helt
län, kunde hvad som vunnes i opartiskhet någon gång måhända komma
att förloras i sakkunskap. Samma personer blefve nämligen da utsedda
att bedöma alla slags expropriationsfrågor, ehuru samma sakkunskap icke
erfordrades för att värdera olikartade föremål t. ex. ett hus i stad och en
skogsmark o. s. v. 1 betraktande af sällsyntheten af expropriationer i de
flesta orter af vårt land syntes det icke heller rätt lämpligt, att landstingen
oupphörligen skulle utse fulltaliga nämnder, som mahända endast
med flera års mellanskof komrne att sammanträda. Föredraganden tillstyrkte
slutligen iakttagande af eu inom högsta domstolen framställd anmärkning,
att eu helt ny expropriationslag borde utfärdas, i hvilken jämväl
skulle intagas de §§, som ej underginge förändring. Detta skedde
emellertid endast för att bereda allmänheten en större bekvämlighet och
finge ej anses innebära, att hela expropriationslagen varit underkastad revision.

Ett i öfverensstämmelse härmed aftattadt lagförslag förelädes genom
proposition 1865—66 årens riksdag. Propositionen tillstyrktes af lagutskottet
och bifölls af präste-, borgar- och bondestånden. Ridderskapet
och adeln däremot återremitterade förslaget till utskottet, enligt hvad det

vill synas i syfte att få till stånd sådan ändring däri, att ersättning vid

expropriation fortfarande skulle komma att utgå med någon förhöjning
öfver fulla värdet. Då förslaget redan var af tre stånd godkändt, föranledde
emellertid återremissen ej någon åtgärd.

Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof utfärdades därefter.

1870 års Bland de inom kort väckta förslagen till förändringar i den så riksdag.

iunc]a åstadkomna lagstiftningen torde först förtjäna nämnas det, som
framlades vid 1870 års riksdag. 1 en motion inom första kammaren

erinrades, hurusom då nyligen i Sverige uttagits patent på en ny metod

för transport af förnämligast malm, tackjärn, kol och dylikt tyngre
gods icke å en väg, som följde marken, utan uppe i luften på vidpass
tio till tjugo fots höjd öfver jordytan. Metoden bestode däri, att lådor
eller korgar af lämplig form och storlek hakades fast på en »ändlös»
järntrådslina, hvilken, upplagd i likhet med de elektriska telegraftrådarna
på stolpar, sattes i rörelse af en lokomobil, fast ångmaskin eller
vattenkraft och löpte i rullar, sålunda bringande å ena sidan de lastade
lådorna eller korgarna till sin bestämmelseort och å den andra de efter
lossningen tomma lådorna till banans utgångspunkt för ny lastning. Kostnaden
för sådana järn trådsbanor blefve hvad såväl anläggning som trafike -

ring anginge högst betydligt mindre än för vanliga järnvägar, och då man
utan svårighet kunde föra en järntrådsbana öfver hvilka branta stigningar
sotn helst, lämpade sig dessa banor särdeles väl för bergslagsorter och dessutom
för många andra ställen i vårt land. Då jordägarens bifall till dylika
företag ej öfverallt kunde påräknas, vore ett stadgande af nöden, som
jämnställde anläggningen af järntrådsbanor med upprättande af elektriska
telegraflinjer, med hvilka de hade en i ögonen fallande likhet i det afscendet,
att till desamma icke tarfvades mera mark, än som åtginge till de
nödiga stolparnas uppställning äfvensom vid ändpunkterna till utrymme för
varornas lossning och lastning jämte upplagsplatser samt till bostäder för
banbetjäningen. Motionären föreslog därför, att 1 § andra stycket i 1866
års förordning måtte erhålla ett tillägg, näst efter orden »elektriska ledningstrådar»,
som afsåge att gifva sådana järntråds vägar samma rätt i afseende
å expropriation som den elektriska telegrafen. Lagutskottet ansåg
emellertid något behof af en lagstiftningsåtgärd i förevarande fall icke vara
styrkt, då dylika anläggningar endast på enstaka platser i vårt land förekomine.
Därjämte borde framför allt bemärkas såsom en allmänt erkänd
grundsats, att skyldighet för en jordägare att underkasta sig expropriation
icke. finge äga rum i andra fall, än när jorden erfordrades för allmännyttigt
ändamål, och att den, som för sin enskilda fördel ville förvärfva
ägande- eller nyttjanderätt till annans jord, måste därom träffa öfverenskommelse
med honom. Om än de ifrågavarande vägarna kunde blifva ett
fördelaktigt transportmedel för särskilda bruks- och fabrik sinrättningar,
syntes föga anledning förefinnas, att de komme att användas såsom "allmänna
kommunikationsmedel, hvarförutan expropriationslagen ej kunde
eller borde på dem vinna tillämpning. Men äfven under antagande att
anläggningen afsåge ett sådant ändamål, förklarade utskottet sig tveka att
tillstyrka motionärens förslag. En telegrafledning medförde ingen eller
åtminstone högst ringa olägenhet för den, öfver hvars mark ledningen
ginge. Annorlunda syntes förhållandet blifva med järntråds vägar. Då
telegrafstolpen helt enkelt nedsattes i marken och endast undantagsvis
fordrade särskildt stöd, måste för de till järntrådsvägens uppbärande anbragta
pelare ett större jordområde och eu fastare underbyggnad blifva
erforderliga. Dessa pelare måste vara tillgängliga för smörjning af därå
befintliga rullar och för säkerligen ofta påkommande reparationer, hvarför
markens begagnande till väg mellan dem otvifvelaktigt blefve behöfligt.
Sannolikt komme ock, till följd af linans svängningar och skakningen vid
lådornas eller korgarnas passerande öfver rullarna, faran af nedfallande
delar af den transporterade lasten att blifva alltför stor, för att den därunder
befintliga marken skulle kunna vara ägaren till gagn. Utskottet

1871 års
riksdag.

1876 års
riksdag.

fann därför frågan åtminstone för det dåvarande icke vara i det skick,
att den kunde utgöra föremål för lagstiftningsåtgärd i det föreslagna syftet,
och hemställde alltså, att motionen ej måtte af riksdagen bifallas, hvilket
äfven blef båda kamrarnas beslut.

Ett därefter vid 1871 års riksdag framlagdt förslag till ändring i
expropriationsförordningen förföll genom kamrarnas skiljaktiga beslut.
Under anförande att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, stora olägenheter
vid tillämpningen af nämnda förordning uppstått därigenom att de
utsedda ledamöterna i expropriationsnämnden antingen haft laga förfall
eller vägrat tillstädeskomma, föreslog en motionär inom andra kammaren,
att utom ledamöter i nämnden jämväl skulle utses erforderligt antal
suppleanter, hvilka borde aflägga ed och kallas till sammanträde, på sätt för
ledamöterna vore bestämdt. Såsom skäl för afstyrkande af motionen erinrade
lagutskottet, att, därest tillämpning gåfves åt den i 9 § af förordningen stadgade
påföljd för den ledamot, som uteblefve utan laga förfall, att han vore
skyldig ersätta de kostnader, som för rätten, parterna och de öfriga i nämnden
vållades af hans uteblifvande, det torde mera sällan inträffa, att ledamot
af nämnden uteblefve utan laga förfall; att erfarenheten från liknande fall
icke syntes göra det antagande oberättigadt, att någon gång en ledamot
af nämnden skulle kunna af sin förmodan, att suppleant inställde sig vid
det tillfälle, då nämnden skulle fullgöra sitt uppdrag, hämta anledning att
därifrån uteblifva; och att eu sådan lagändring som den föreslagna skulle
med godtgörelsen till suppleanterna öka kostnaderna för ifrågavarande mål.
Utskottets hemställan godkändes af första kammaren, hvarför andra kammarens
beslut att såsom ett uttryck för instämmande i motionens syfte
återförvisa frågan till utskottet icke kunde föranleda någon åtgärd.

Bättre framgång både ej heller ett vid 1876 års riksdag framkommet
ändringsförslag. Med förmälan, att det icke vore tydligt, huruvida för
anläggning af järnväg kunde tillåtas att expropriera grus till ballast, fyllnadsämne
till bankanläggningar, sten till byggnader, upplagsplatser jämte
jord för vägar från sistnämnda ställen äfvensom från grustäkter och stenbrott,
hemställde en motionär inom första kammaren, att riksdagen måtte,
för undanröjande af berörda otydlighet, för sin del besluta viss ändrad
lydelse af 1 § i 1866 års expropriationsförordning. I häröfver afgifvet
utlåtande meddelade lagutskottet, att, efter hvad utskottet erfarit, denna
framställning skulle vara föranledd af åtskilliga domslut, hvarigenom järnvägsbolags
anspråk att utan föregången expropriation taga grus blifvit
underkändt; och enligt hvad utskottet därjämte inhämtat, hade styrelsen
för statens järnvägsbyggnader hufvudsakligen af enahanda anledning hos
Kungl. Maj:t gjort framställning i samma syfte, som afsåges med motio -

nen. Beträffande motionärens förslag ville utskottet till eu början erinra,
hurusom Kungl. Maj:t den 31 januari 1855 i afseende å järnvägsanläggningar,
som då för statens räkning skulle påbörjas inom Göteborgs och
Bohus in. fl. län, förordnat, att i expropriationen skulle ingå icke allenast
jordområdet för själfva järnvägen utan äfven sådana intäkter af grusbackar,
stenbrott samt utmål för mindre, tillfälliga kör- och gångvägar
m. in., som vore behöfliga för arbetets utförande, till antingen permanent
ersättning för all framtid eller tillfällig för den tid arbetet påginge. Enligt
kungörelsen den 27 november 1845 skulle vid ansökning om den pröfning,
som i fråga om expropriation tillkomme Konungen, fogas karta öfver all
den jord, hvars afstående ansåges af nöden; och den rätt till expropriation,
som efter en dylik pröfning i sammanhang med koncession till järnvägsanläggning
kunde af Konungen beviljas, omfattade därför ej heller någon
annan mark än den, som sålunda blifvit genom sin affattning å berörda
karta bestämd och begränsad, med den jämkning däri allenast, som kunde
föranledas däraf att enligt sakens natur Konungen i allmänhet medgåfve,
att sådana smärre afvikelser från den fastställda planen för bansträckningen
kunde vidtagas, som oundgängligen påkallades af omständigheterna.
Om sedermera skulle visa sig att förutom den jord, hvars exproprierande
i nämnda ordning tillåtits, för järnvägsanläggning erfordrades jämväl annan
mark, att begagnas vare sig för anskaffande af fyllnadsämne, för grustäkt,
stenbrott, upplagsplats eller för anläggande af väg, så kunde ägaren af
sådan mark icke mot sitt bestridande lagligen tillförbindas att upplåta
densamma för företaget, innan behofvet däraf blifvit af Konungen efter
särskildt därom gjord hemställan godkändt och tillstånd till markens förvärfvande
genom expropriation på sådan grund meddelats. 1 öfverensstämmelse
härmed hade högsta domstolen genom särskilda domar förklarat, att
då grusåsar och den mark, där järnvägsspår till dem blifvit utlagda,
icke inbegripits i den jord, som vederbörande järnvägsbolag på grund af
Konungens medgifvande ägde att enligt fastställda plananläggningar till
sig lösa, samt vid sådant förhållande bolagen icke ägde rätt att, innan
Konungen godkänt behofvet af jordens afstående, komma i besittning däraf,
jordägarna berättigades att, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt,
erhålla handräckning till hindrande af alla vidare arbeten å sidospåren och
för grusets borttagande från grusåsarna. Under iakttagande af lagliga
former ägde emellertid redan enligt gällande stadganden järnvägsbolag förvärfva
rätt till expropriation af jord eller lägenhet för de ändamål, som
med motionen afsåges, och då den ifrågasatta lagändringen alltså icke vore
af behofvet påkallad, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda
någon åtgärd. Första kammaren återförvisade detta utlåtande till

9—09880. Förslug till lag om expropriation.

1882 års
riksdag.

utskottet, men, då andra kammaren biföll utskottets hemställan, förföll
frågan.

Ej heller järnvägsstyrelsens ofvan omförmälda framställning medförde
någon lagstiftningsåtgärd.

1882 väckte en motionär i första kammaren förslag att till 13 § i
expropriationsförordningen lägga ett nytt stycke af hufvudsakligen den
lydelse, riksdagen i sin ofvan omförmälda skrifvelse den 6 november 1863
ifrågasatt. Motionären ansåg, att under de år, som sedan dess förflutit,
behofvet af eu sådan föreskrift blifvit allt mer ådagalagdt. Enligt hvad i
motionen anfördes, hade utan tvifvel kostnaden för järnvägsanläggningarna
kunnat utan någon obillighet mot jordinnehafvarna i ej ringa mån förminskas,
om en sådan bestämmelse varit gällande. An mera behöflig vore
densamma i städerna. Nya stadsplaners genomförande nödvändiggjorde
ofta ganska betydliga expropriationer, men dessa försvårades i hög grad
genom öfverdrifna kostnader, och de för städernas sundhet, välmåga eller
utveckling viktigaste förbättringar kunde således omintetgöras eller lång
tid fördröjas endast för att på det allmännas bekostnad bereda några spekulanter
oskälig vinst. Lagutskottet fann en sådan bestämmelse som den
föreslagna vara alltför sväfvande och till och med i vissa fall kunna tolkas
såsom gående längre än de utländska lagar, som visserligen medgåfve afdrag
men endast för omedelbar och särskild värdeförhöjning å den återstående
egendomen. Ej heller vore med denna formulering fullt tydligt
uttryckt, huruvida den förutsatta »synnerliga» vinsten för återstoden af
egendomen måste vara af annan beskaffenhet än den vinst, som i allmänhet
afsåges med företaget och som tillgodokomme äfven andra fastigheter
i trakten, eller om det vore nog, att vinsten i synnerlig grad komme den
återstående egendomen till del, utan afseende därå att lika beskaffad vinst
jämväl i synnerlig grad uppstode äfven för andra egendomar, beträffande
hvilka, då någon del af dem icke behöfde exproprieras i och för anläggningen,
ägarna skördade vinsten utan motsvarande uppoffring, eller slutligen
om vinsten väl kunde för egendomen i fråga vara af samma beskaffenhet
som vinsten af företaget i allmänhet men måste för att kunna
berättiga till afdrag i långt större grad tillkomma fastigheten i fråga än
andra fastigheter i trakten. Utskottet — som medgaf, att de särskilda
förhållandena i hufvudstaden och några andra bland de största städerna
möjligen kunde göra bestämmelser i angifna riktning där behöfliga, men
ansåg dessa bestämmelser i sådant fall böra erhålla karaktären af undantag
från de allmänna expropriationsreglerna — afstyrkte förslaget, hvilket
ej blef af någondera kammaren bifallet.

De återstående ändringsförslag, som synas vara förtjänta af att här
omnämnas, härleda sig från de sista årens riksdagar. Innan de upptagas
till behandling, torde emellertid redogörelse böra lämnas för tillkomsten
af några i nära sammanhang med 1866 års expropriationsförordning stående
författningar, genom hvilka expropriation slagstiftningens omfattning
blifvit utsträckt utöfver de gränser nämnda förordning angifver.

Härvid märkes först förordningen den 30 december 1880 om till- Förordlägg
till expropriationsförordningen. Denna tilläggsförordning, hvilken i^december
likhet med den samtidigt antagna förordningen om jordägares rätt öfver isso.
vattnet på hans grund m. fl. närstående författningar grundades på förslag,
som nya lagberedningen utarbetat, motiverades af beredningen hufvudsakligen
sålunda:

»För åtskilliga allmänna ändamål kan det stundom vara af nöden, att
vatten ur vattendrag bortledes för att annorstädes nyttjas. Såsom exempel
därpå må nämnas de numera allt talrikare förekommande vattenledningarna i
ändamål att förse städer eller andra mera befolkade orter med deras behof
af vatten. För farled och flottled erfordras jämväl understundom att ur
vattendrag bortleda större eller mindre del af vattnet för att begagnas i
kanaler eller rännor utanför flodbädden. Sällan torde emellertid dylika
ledningar kunna göras utan att strandägarna däraf lida någon, om än ringa
olägenhet. Och då ej mindre nu gällande lag i 20 kap. 7 § byggningabalken
än äfven den i stället för nämnda lagrum föreslagna 16 § i vattenrättsförordningen
(14 § i 1880 års förordning om jordägares rätt öfver
vattnet på hans grund) förbjuder till och med den, som äger clel i ett
vattendrag, att därur bortleda vatten, såvidt därigenom annan strandägare
tillskyndas men, skulle således de nu nämnda företagen, om än den däraf
för strandägaren uppkommande olägenhet vore aldrig så obetydlig, kunna
af en enda ovillig strandägare alldeles förhindras, därest ej rättighet till
vattnets bortledande kunde genom expropriation förvärfvas. Då gällande
expropriationslag bland exemplen på de fall, då jord eller lägenhet bör
för allmänt behof upplåtas, jämväl upptager dem, då dylik upplåtelse erfordras
för åstadkommande af ''strömrensning, farled eller annan vattenledning’,
utgår den otvifvelaktigt i allmänhet från den grundsats, att äfven
den enskilda rätten öfver vattnet måste i nämnda fall vika för det allmännas
behof. Sålunda lärer obestridligen ett i vattendragets bädd befintligt
vatten- eller fiskeverk eller sådant, jämlikt gällande föreskrift angående
hemmansklyfning och jordafsöndring, från hemman eller lägenhet
afsöndradt vattenfall eller fiske, hvilket antagit karaktären af sj anständig
lägenhet, kunna i expropriationsväg undanröjas, om vattendraget ej kan
ty förutan på det ifrågavarande stället göras tjänligt för det afsedda ända -

1896 års
riksdag.

målet. Expropriationsrätten emot en så beskaffad lägenhet måste naturligtvis
ock innebära rättighet att vidtaga nödiga förändringar i bottnen af
vattendraget äfvensom att genom fördämningar eller slussar reglera den
till lägenheten förut hörande vattentillgången. Men enligt den uppfattning,
som synes hafva gjort sig gällande hos Ivungl. Maj:t vid pröfning
af så beskaffade frågor, sträcker sig ej expropriationsrätten därhän,
att vattentillgången får ledas bort för att nyttjas på annat ställe än inom
dess egentliga bädd. I det speciella fallet, att fråga väckes om upptagande
af en kanal- eller vattenledning, för hvars behof vattnet måste tillföras
från annat vattendrag, skulle således enligt gällande expropriationslag
visserligen den mark, igenom hvilken den nya ledningens bädd uppgräfdes,
kunna genom expropriation erhållas men vattnet ej få ditledas med mindre
än att genom fullständig expropriation af bottnen och stränderna till det
vattendrag, hvarifrån vattnet leddes bort, dispositionsrätt öfver vattentillgången
däri vunnes. Att under sådana förhållanden många nyttiga
företag af ofvan antydda beskaffenhet skola komma att omöjliggöras eller
åtminstone i väsentlig mån förhindras ligger i öppen dag. Med hänsyn
till det viktiga inflytande de äga för den allmänna hälsovården och samfärdseln
har därför beredningen trott sig ej böra underlåta tillse, om ej
till deras befrämjande en utsträckning af expropriationslagens nuvarande
bestämmelser må vara af behofvet påkallad.»

Efter att hafva redogjort för lagstiftningen i ämnet i vissa främmande
länder och omnämnt de bestämmelser beredningen i afseende å
farled och flottled föreslagit angående skyldighet för strandägare att underkasta
sig vattens bortledande yttrade beredningen vidare, att densamma
ansett de i detta ämne nödiga bestämmelser lämpligast kunna gifvas i
form af tillägg till gällande expropriationslag. Ett sådant bortledande af
vatten kunde nämligen vara af behofvet påkalladt ej blott för inrättande
eller förbättrande af kommunikationsleder utan äfven för andra allmänna
ändamål, och frågor om enskild jordägares skyldighet att till det allmänna
upplåta vattnet å hans grund syntes, ehvad expropriation af själfva
vattenbädden i sammanhang därmed påkallades eller icke, böra i ena som
andra fallet bedömas efter samma grunder och behandlas i enahanda ordning.

I anledning af enskild motionärs framställning anhöll sedermera
riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t den 13 maj 1896, att Kung]. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka villkor och
inskränkningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som ville
anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, måtte berättigas
ätt, äfven där godvillig uppgörelse icke kunde träffas, ej mindre
draga sådan ledning öfver annans område än äfven beredas säkerhet för
ledningens ostörda framtida begagnande, samt, därest utredningen skulle

därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
som för sådant ändamål kunde anses erforderliga. Till stöd för denna
framställning åberopades hufvudsakligen, att lagstiftningen icke kunde
undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien, som
kunde blifva följden, därest möjlighet bereddes att med elektricitetens
tillhjälp draga fördel af vårt lands väldiga naturkrafter. Visserligen borde
inskränkningar i äganderätten principiellt icke af lagen påbjudas för tillgodoseende
af enskilda intressen, men det kunde inträffa, att ett till sin
hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig innefattade jämväl ett allmänt
intresse af ej ringa vikt. En industriell utveckling, sådan som ofvan angifvits,
vore af den vikt för det allmänna, att rätt till expropriation för
elektrisk ledning borde kunna medgifvas, dock endast efter Konungens
pröfning i hvarje särskildt fall och sedan det visats, att fråga vore om en
jämväl från det allmännas synpunkt betydelsefull anläggning.

Då berörda riksdagsskrifvelse den 22 september 1899 anmäldes Lagen den
inför Kungl. Maj:t, yttrade föredragande departementschefen därom föl-39■*um 1900''
j ande:

»Obestridligt lärer ock vara, att, särskildt med hänsyn till vårt lands
rikedom på vattenkraft, som lämpligen kan användas för elektrotekniska
ändamål, det är af stor vikt att underlätta framdragandet af elektriska
ledningar för belysning, kraftöfverföring eller dylikt. Jag kan därför icke
tveka att, såvidt är förenligt med den redan af lagkommittén angifna
grunden för expropriationsrätten — det allmännas behof — förorda en
utsträckning af denna rätt, så att mark må kunna äfven för ifrågavarande
ändamål tvångsvis tagas i anspråk. Att införa större inskränkningar i
äganderätten, än som kunna anses stå tillsammans med nämnda grund,
hvarå ock hittillsvarande expropriationslagstiftning hvilar, synes däremot
icke vara tillrådligt. Fortfarande bör således fasthållas, att endast, för
såvidt det allmännas behof krafvel’, expropriation kan genomföras, samt
att jordägare följaktligen icke kan förpliktas att afstå eller upplåta mark
annat än i! den mån sådant pröfvas erforderligt för ett speciellt ändamål
af allmännyttig beskaffenhet. Expropriationsrätt kan alltså icke medgifvas
för utförande af enskilda företag, hvilka äro af betydelse för orten eller
för landet i dess helhet allenast medelbart och på samma sätt som hvarje
annan gagnelig verksamhet. En lagstiftning, som uppgåfve denna ståndpunkt,
skulle uppenbarligen i sina konsekvenser medföra stor osäkerhet i
äganderätten. Med samma skäl, hvarmed expropriation begäres i fråga
om mark för utläggning af elektriska ledningar, hvilka allenast äro afsedda
att underlätta bedrifvandet af en större fabrik eller dylikt, skulle nämligen
i motsvarande syfte kunna påfordras afstående af vattenfall eller af

tomtplats. På de områden, där redan af gällande lagstiftning undantagsvis
en skyldighet att i enskildt intresse afstå eller upplåta mark är erkänd,
grundar sig denna skyldighet antingen, såsom i grufrätten, på egendomliga
historiska förhållanden eller, såsom i vattenrätten, på den naturliga intressegemenskap,
som inom ett grannelag är rådande.»

Samtidigt härmed anmälde departementschefen inför Kungl. Maj:t en
från Stockholms stadsfullmäktige inkommen skrifvelse med anhållan, att
Kungl. Maj:t behagade vidtaga åtgärder i syfte att få i expropriationslagen
införd bestämmelse därom, att jordägare skulle afstå mark eller tåla inskränkning
i äganderätten med hänsyn till skyddande mot förorening af vatten
i vattenledning. Departementschefen förklarade sig anse, att jämväl till
vinnande af angifna syfte skulle, på sätt af åtskilliga bland de i ärendet
hörda myndigheterna biifvit förordadt, expropriationsrätten lämpligen kunna
i någon mån utsträckas. Särskildt i sådana fall, då för vattenledning
inom en kommun vatten hämtades från en annan kommuns område, syntes
nämligen gällande föreskrifter, hvilka hufvudsakligen återfunnes i hälsovårdsstadgan,
icke bereda tillräcklig trygghet emot vattnets förorenande och
däraf härflytande faror och olägenheter. Det borde dock icke ifrågakomma,
att för vattenlednings skyddande egendom kunde tvångsvis lösas under
annan förutsättning, än att fara för vattenledningens förorenande redan
uppstått i följd af det sätt, hvarpå egendomen brukades, och att tillika
ägaren hellre afstode egendomen än underkastade sig de förändringar i
bruket, hvilka till farans undanröjande biifvit af Konungen föreskrifna.
En vidsträcktare rätt att lösa egendomen skulle tydligtvis medföra en
obehörig inskränkning af äganderätten samt i enskilda fall lätteligen kunna
föranleda misstanke, att lösningsrätten i själfva verket utöfvades för annat
ändamål än vattenledningens skyddande.

Särskilda bestämmelser till beredande af trygghet för det framtida
beståndet af en genom expropriation förvärfvad rättighet syntes, enligt hvad
departementschefen vidare yttrade, i de nu behandlade fallen icke vara mera
erforderliga än i fråga om expropriation för telegrafledning och dylikt.

Departementschefen redogjorde tillika för ett i enlighet med de af
honom angifna grunder upprättadt förslag till lag, innefattande tillägg
till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Sedan högsta domstolens yttrande öfver detta förslag inhämtats,
förelädes detsamma med de jämkningar, som föranleddes af domstolens
erinringar, genom proposition 1900 års riksdag. 1 § af förslaget hade
följande lydelse: »Har Konungen, för någon orts förseende med belys ning

eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att

jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning,
användes till utläggande af elektrisk ledning, skall hvad för
ändamålet erfordras, emot ersättning för skadan, afstås eller upplåtas.»
2 § handlade om expropriationsrätt för vattenlednings skyddande mot förorening.
På samma gång framlades i särskild proposition ett förslag till
lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar, hvilket förslag åsyftade
att stadga koncessionstvång i fråga om mera farliga elektriska anläggningar.

Lagutskottet behandlade i samband med dessa propositioner en inom
andra kammaren afgifven motion, i hvilken yrkades, att lagstiftningen i
ämnet skulle byggas på bl. a. följande hufvudgrunder:

1) För anläggning af elektrisk starkströmledning fordras, i de fall
lagen närmare bestämmer, statens koncession, med hvilken äfven följer
expropriationsrätt.

2) Staten eller kommun kan förvärfva äganderätt eller nyttjanderätt
för all framtid till den för anläggningen erforderliga mark, i följd
hvaraf sålunda koncession för kommun kan meddelas utan inskränkning
till tiden.

3) Enskild person eller bolag kan erhålla koncession endast för viss
tid i sänder och skall betala en årlig koncessionsafgift, som tillfaller staten
samt eventuellt äfven kommunen och jordägaren.

I afgifvet utlåtande erinrade lagutskottet om, att det i förstnämnda
proposition innefattade lagförslaget icke i allo uppfyllde hvad riksdagen
i sin skrifvelse den 13 maj 1896 begärt. Utskottet förklarade sig ock
vara ganska tveksamt, huruvida det åsyftade ändamålet verkligen skulle
kunna vinnas med stöd af en så inskränkt expropriationsrätt som den af
Kungl. Maj:t föreslagna. Expropriationsrättens begränsning till sådana
anläggningar, som direkt gånge ut på tillgodoseendet af ett allmänt behof,
måste otvifvelaktigt i ett väsentligt antal fall föranleda därtill, att industriella
företag af stor ekonomisk betydelse antingen alldeles icke eller
åtminstone med stor svårighet skulle kunna komma till stånd. Utskottet
tillstyrkte dock propositionen, säi''skildt med hänsyn till att de anläggningar,
till förmån för hvilka expropriationsrätt begärdes, ännu vore till sin natur
jämförelsevis opröfvade. Äfven förslaget till lag med vissa bestämmelser
om elektriska ledningar tillstyrktes af utskottet med en del förändringar.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation yrkades däremot i hufvudsaklig
anslutning till de i ofvannämnda motion angifna grunder, att riksdagen
väl skulle godkänna förslaget till lag, innefattande tillägg till expropriationsförordningen,
i hvad det innefattade föreskrifter beträffande

Lagarna den
27 juni 1902.

skydd för vattenledning, men att såväl förslaget i öfrigt som ock förslaget
till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar måtte af riksdagen
afslås. Första kammaren biföll utskottets hemställan, efter det dock under
diskussionen från skilda håll uttalats, att expropriationsrätten borde utsträckas
äfven till företag, som icke omedelbart tjänade något allmänt
ändamål men likväl kunde anses vara af allmännare intresse. Andra kammaren
däremot godkände reservationen. Sedan därefter kamrarnas beslut
blifvit af lagutskottet sammanjämkade, aflat riksdagen skrifvelse till Kungl.
Maj: t med anmälan, att riksdagen godkänt de föreslagna bestämmelserna
till förebyggande af vattenlednings förorenande, samt anhållan, att Kungl.
Maj:t, i stället för öfriga ofvanberörda, genom kamrarnas skiljaktiga beslut
förfallna lagförslag, täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för riksdagen
framlägga nytt förslag till lagstiftning rörande koncession och expropriationsrätt
för elektriska ledningar.

På grundvalen af riksdagens beslut utfärdades därefter lagen den
29 juni 1900, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Sedermera utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Bestämmelsen
angående expropriationsrättens omfattning var i detta förslag af hufvudsakligen
samma lydelse som i det för 1900 års riksdag framlagda förslaget.
Härom yttrade departementschefen, då förslaget den 22 februari
1901 remitterades till högsta domstolen, att det fortfarande ansetts icke
vara tillrådligt att införa expropriationsrätt för utförande af enskilda företag,
hvilka allenast medelbart och på samma sätt som hvarje annan gagnelig
ekonomisk verksamhet vore af betydelse för orten eller för landet i
dess helhet. Principen, att expropriation kunde inedgifvas allenast för
allmänt behof, hade därför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå
denna princip, särskildt i fråga om järnvägar, blifvit tillämpad, syntes
man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska ledningar
och det därpå beroende'' tillgodogörandet af vattenkraft skulle komma att
sakna erforderliga lättnader. I 1 § af förslaget var vidare stadgadt, i
första stycket, att menighet ej skulle vara pliktig att inom område, för
hvilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde tillämpning, eller inom
fastställdt hamnområde afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller
vattendrag, samt i andra stycket, att de i 1866 års expropriationsförordning
meddelade föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning, dock att,
där ersättning skulle utgå i årlig afgift, rätten kunde förordna, att ersättningstagaren
efter förloppet af viss tid, som af rätten bestämdes, ägde
påfordra ny pröfning af afgiftens belopp.

Inom högsta domstolen framställdes vid förslagets granskning, hvari
justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Petersson, Hellström och Westrinodeltogo,
bl. a. följande anmärkningar rörande 1 §.

Justitierådet Westring, med "hvilken justitierådet Huss i allt väsentligt
instämde, anförde: »Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande
att genom expropriation förvärfva mark för framdragande af
elektrisk ledning. Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866
expropriation för anläggning af sådan ledning äga rum, nämligen under
förutsättning att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sao-da
förordning omförmäles. Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropiiationsi
ätten utsträckas, sa att den kunde komma till användning
järn väl vid elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna
ändamål. Vid jämförelse mellan de bägge lagrummen finner man emellertid,
att de fall, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet
skulle vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda
från hvarandra, hvarför det skulle kunna inträffa, att expropriation i visst
fall kunde medgifvas såväl enligt det ena som enligt det andra lagrummet.
Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga en elektrisk
ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning af stadgandena,
om an ur redaktionell synpunkt mindre lämplig, skulle emellertid måhända
ej i praktiskt afseende medföra afsevärd olägenhet, därest alldeles samma
bestämmelser skulle gälla i fråga om expropriation en, vare sig den grundar
sig å ena eller andra lagrummet. Men enligt andra punkten af den
föreslagna 1 §:s första stycke samt senare delen af samma §:s andra stycke
skola vissa särskilda regler gälla i fråga om expropriation, som verkställes
enligt^ samma §. I sådana fall som det förut angifna kan då tvekan
uppstå, om dessa särskilda bestämmelser skola vara tillämpliga eller

ej-. Det tor(ie vara nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanröjes.
»

Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Afzelius förenade
sig, yttrade: »Utan att ingå på frågan, i hvilken omfattning expropriationsrätt
för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det
af riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och böra
medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det sväfvande
och osäkra i den begränsning, förslagets bestämmelser i sådant hänseende
innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas annan uppfattning, än
att expropriation. icke må i något fall medgifvas, där icke den afsedda
ledningen skall tjäna ett s. k. allmänt behof; och detta har äfven af departementschefen
vid föredragningen af såväl nu ifrågavarande som det

10 09886 Förslag till lag om expropriation.

närmast föregående förslaget i statsrådet uttryckligen betonats. Men ej
mindre den nu af departementschefen gjorda hänvisningen till den praxis,
som i fråga om expropriationsrätt för järnvägsanläggningar gjort sig gällande,
än äfven de vid det föregående förslagets behandling i riksdagen
fallna uttalanden synas gifva vid handen, att en vida allmännare tillämpning
af expropriationsrätten skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke
heller, att, då hvarje ledning af nu ifrågavarande art måste afse att leda
kraft från kraftkällan till en annan ort, åt uttrycket ''någon orts förseende
med belysning eller drifkraft’ i och för sig kunde gifvas en tolkning,
som medgåfve expropriation för upprättande af belysnings- och kraftstationer
i allmänhet; men tillägget ''eller för dylikt allmänt behof’ synes
mig med nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfång
man dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst
jämförelsen med järnvägarna, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt samfärdsmedel
torde utgöra grunden för deras inordnande under expropriationsberättigade
anläggningar, icke synes ägnad att lämna någon verklig
ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp i den enskildes
rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området för expropriationsrättens
utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt, att den för
hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får utseende af
godtycke. Jag anser därför, att lagstiftning i ämnet icke lämpligen kan
byggas på så osäker grund som den nu föreslagna.»

Justitierådet Petersson anförde: »På sätt justitierådet Westring erinrat,
äro lagförslagets bestämmelser om expropriation för elektriska ledningar,
såväl i fråga om hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd
som beträffande den rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från
motsvarande bestämmelser i 1866 års förordning. Då någon ändring i
den senare förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för
vissa elektriska ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning
stadgas, för andra åter den nya lagen, hvarjämte, såsom justitierådet Westring
påvisat, i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att
sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara uppenbart.
Men därjämte och då i båda författningarna grunden för expropriationsrätten
— det allmännas behof — är densamma, synes mig kunna
ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens natur påkalladt
att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller om icke samtliga
elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt anses böra medgifvas,
kunna och böra därutinnan underkastas i hufvudsak samma bestämmelser.
Om så skulle vara fallet, vore det tvifvelsutan önskvärdt, att dessa bestämmelser
blefve sammanförda och i sin helhet öfverflyttade till den nya

lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet komme att vinna i reda och
öfverskådlighet.»

Med anledning af hvad sålunda inom högsta domstolen blifvit anmärkt
om olämpligheten däraf, att förslagets bestämmelser beträffande ersättningstagarens
rätt att påfordra ny pröfning af ersättningens belopp
afveke från 1866 års expropriationsförordning, uteslötos dessa bestämmelser
ur förslaget. I stället upprättades förslag till lag om ändrad
lydelse af 2 § i expropriationsförordningen, innefattande sådan ändring
däri, att ersättningstagaren skulle kunna erhålla rätt att yrka jämkning 1
ersättningen i alla fall, där ersättningen utginge i årlig afgift. Jämväl
öfver detta förslag inhämtades högsta domstolens yttrande.

Beträffande de anmärkningar, hvilka i högsta domstolen framställts
i afseende å den omfattning, som enligt det förra förslaget gifvits åt expropriationsrätten,
erinrade departementschefen vid ärendets förnyade föredragning
inför Kungl. Maj:t den 29 november 1901 hufvudsakligen, att
nämnda begränsning, hämtad från den grund, hvarpå hittills inom vår
lagstiftning expropriationsrätten hvilat, vore fullt likartad med den i allmänna
expropriationsförordningen angifva, att vid sådant förhållande dess
användning vid Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke
syntes höra erbjuda någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet,
samt att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda
järnvägar af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt
ådagalade dess användbarhet. Departementschefen ansåg därför, att, utom
förut omförmäld a uteslutning, någon förändring icke borde i anledning
af högsta domstolens anmärkningar vidtagas i 1 § af förslaget.

I enlighet härmed affattade lagförslag förelädes genom särskilda
propositioner 1902 års riksdag.

Det särskilda utskott, till hvars behandling förslagen hänvisades, gaf
åt 1 § i förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, den lydelse, som den nuvarande lagen i ämnet utvisar. Beträffande
de sålunda vidtagna förändringarna, i hvad de afsågo expropriationsrättens
omfattning, anförde utskottet följande:

»Vid öfvervägande af frågan, huru långt expropriationsrätten för
elektriska ledningar i närvarande stund skäligen bör utsträckas, har utskottet
i främsta rummet haft att taga hänsyn till de i sådant hänseende
uti det kungl. förslaget gifna bestämmelser. De uti detsamma förekommande
orden ''för dylikt allmänt behof, hvilka---gifvit anledning till

anmärkning vid lagförslagets granskning af högsta domstolen, synas äfven
utskottet vara otillfredsställande. I det sammanhang, hvari uttrycket dylikt
behof står, måste detsamma, enligt utskottets förmenande, hänföra sig

till belysning eller drifkraft och torde därför vara ägnadt att verka inskränkning
i det allmänna behof, för hvilket expropriation skulle kunna
inedgifvas. Med den storartade utveckling, elektrotekniken särskildt under
det senaste årtiondet uppnått, synes det utskottet vara nödvändigt att
vid den nu ifrågavarande lagstiftningen inrymma möjlighet att tvångsvis
framdraga elektriska ledningar äfven för andra behof, hvilka säkerligen
inom en snar framtid komma att göra sig gällande. I detta afseende må
framhållas, hurusom elektriciteten redan på det kemiskt-tekniska området
funnit stor användning, samt att flera hithörande problem för öfrigt ännu
ej funnit sin lösning, hvarför den lagstiftning i ämnet, som kommer till
stånd, jämväl bör taga hänsyn till dessa och andra utvecklingsmöjligheter.
Utskottet vill för öfrigt i detta sammanhang rörande de i propositionen
förekommande orden allmänt behof fästa uppmärksamheten därpå, att eu
orts förseende med exempelvis elektrisk belysning enligt utskottets åsikt
svårligen torde kunna karakteriseras såsom ett allmänt behof, utan väl
snarare bör betecknas såsom ett allmänt ändamål. Fördenskull har ock
utskottet i sitt förslag till lydelse af 1 § utbytt ordet behof mot ändamål,
och har utskottet därefter tillagt orden eller för beredande af drifkraft
åt sådan industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse
för det allmänna. Utskottet har med detta tillägg afsett att bereda möjlighet
äfven för sådana enskilda industriella företag, hvilka visserligen
icke direkt tillgodose ett allmänt behof eller ändamål, men dock äro af
den vikt och betydenhet, att deras tillkomst får anses vara af större betydelse
för orten eller landet i dess helhet, att äfven utan jordägarens
medgifvande framdraga de för företaget erforderliga elektriska ledningar.
Det har nämligen synts utskottet, att ett enskildt företag, låt vara att det
icke är af allmänt behof eller betjänar ett allmänt ändamål, dock kan
vara af den allmännyttiga beskaffenhet och därigenom bereda fördel åt så
många statsborgare, att staten med skäl bör kunna fordra, att en enskild
medborgare i staten icke af en eller annan anledning må kunna förhindra
ett dylikt företags tillkomst, för såvidt han nämligen dels erhåller tillfredsställande
ersättning för den jord eller lägenhet, som han måste afstå
eller upplåta, och för det intrång i öfrigt, som honom genom företaget
tillskyndas, dels ock i öfrigt tillförsäkras betryggande garantier i afseende
å företagets verkningar. Det torde, enligt utskottets uppfattning, icke
heller lida något tvifvel, att en stor industriell anläggning, hvarigenom en
naturlig kraftkälla, som eljest måste ligga obrukbar och värdelös, bringas
in i produktionens tjänst eller tillfälle gifves att för produktion tillgodogöra
sig en å viss ort befintlig råvara, genom att förskaffa arbete och utkomst
åt hundra- ja tusentals personer samt åstadkomma uppsving och

uppblomstring af en ort, är af större betydelse för det allmänna än månget
sådant allmänt behof, för hvilket expropriationsrätt enligt det kungl. förslaget
kan meddelas. Inom utskottet har härjämte den åsikten uttalats,
att äfven . småindustrien borde i nu ifrågavarande afseende tillerkännas
expropriationsrätt, enär det också för densamma i många fall kunde vara
af synnerlig vikt och betydelse att tvångsvis få framdraga elektriska ledningar.
Utskottet, som visserligen behjärtat detta småindustriens kraf,
har emellertid icke ansett tillrådligt att i sådan utsträckning tillerkänna
möjlighet att ingripa i den enskilda äganderätten, utan har utskottet ansett
sig böra stanna vid den ofvan angifna utsträckningen af expropriationsrätten.
I detta sammanhang har utskottet haft särskild anledning att
fästa. sig vid en rörelsegren, som från landtmannasynpunkt är af synnerlig
vikt, nämligen mejerihandteringen. Farhåga har nämligen yppats, att
med den formulering, som utskottet föreslagit för 1 §, de å en del trakter
åt landet talrikt förekommande andelsmejerierna skulle blifva uteslutna
från möjligheten att på elektrisk väg förskaffa sig för desamma
erforderlig kraft. Då emellertid mejerihandteringen för vårt land är af
afgörande stor betydelse, har utskottet trott, att ett större dylikt mejeri
skall af Konungen anses vara af den allmänna betydelse, att expropriationsrätt,
på därom framställd begäran, kommer att beviljas för framdragande
af elektriska ledningar för drift af dylika anläggningar.»

Den af utskottet i förslaget införda bestämmelsen att, där exproprierad
jord eller lägenhet skall användas för annans räkning än kronans, förhöjning
i ersättningen skall äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt de i den
allmänna expropriationsförordningen stadgade grunder skall utgå, motiverades
af utskottet hufvudsakligen sålunda. Då utskottet föreslagit att expropriationsrätten
måtte utsträckas så, att äfven en enskild industriell anläggning
skulle kunna tvinga sig fram gent emot en enskild jordägare, hade den
i samband därmed stående frågan om jordägarens rätt till förhöjd ersättning
vai it föremål för utskottets ompröfvande. Utskottet hade därvid först
förehaft frågan. om möjligheten och lämpligheten af att genom bestämmande
af en viss afgift till jordägaren antingen för bruttohästkraft eller
efter viss procent af företagets afkastning göra honom delaktig i själfva
företaget. Denna utväg hade dock icke synts utskottet kunna tillstyrkas.
Emellertid hade utskottet af ett redan i vår svenska lag förefintligt stadgande
funnit en anvisning att på annat sätt nå det åsyftade målet, I 6 §
andra stycket af förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt öfver vattnet å hans grund föreskrefves nämligen, att ersättning för
skada genom uppdämning skulle motsvara värdet och hälften därutöfver.
Genom införande af en dylik bestämmelse angående ersättningsbeloppets

förhöjning äfven i förevarande fall skulle en tillfredsställande lösning
vinnas.

För de öfriga förändringar propositionerna undergingo torde ej här
erfordras redogörelse. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och lagen af samma dag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof.

Lagen den Ett ytterligare tillägg till 1866 års expropriationsförordning har

25juni 1900.genom lag den 25 juni 1909, afsedd att i vissa hänseenden betrygga
genomförandet af de samtidigt utfärdade lagarna angående naturminnesmärkens
fredande och angående nationalparker. Dessa lagar äro i hufvudsak
grundade på förslag, som i betänkande den 4 december 1907 framlagts
af sakkunniga, hvilka för sådant ändamål tillkallats inom jordbruksdepartementet.

1904 års De grunder i fråga om expropriationsrätt, på hvilka 1902 års lag om

riksdag, elektriska anläggningar blilvit byggd, fingo snart tjäna till föredöme vid
återföretagande af ett förslag, som förut framställts vid 1870 års riksdag
utan att då leda till någon åtgärd. I anledning af en inom första kammaren
väckt motion anhöll riksdagen i skrifvelse den 13 april 1904, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor
rätt att medelst expropriation förvärfva mark kunde medgifvas för anläggning
af sådana linbanor, som kunde anses vara af större betydelse för
det allmänna, samt, därest utredningen gåfve anledning därtill, för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i angifna syfte. Riksdagen
förklarade därvid, att de skäl 1902 års riksdag anfört för att bereda expropriationsrätt
för elektriska ledningars framdragande äfven åt vissa enskilda
industriella anläggningar, syntes äga giltighet jämväl i fråga om linbananläggningar.
Linbanorna ägde nämligen åtskilliga företräden framför en del andra
transportmedel. De vore jämförelsevis billiga, ofarliga, gjorde mycket litet
intrång å den mark, hvaröfver de vore framdragna, hade synnerligt stor
transportförmåga och kunde utan svårighet framdragas genom öde trakter
samt öfver oländig och kuperad mark. Särdeles väl lämpade de sig till
transport af malm, kol och tackjärn, och de hade därför särskildt fått användning
vid grufvor, hyttor och bruk. På grund af sina företräden i
olika hänseenden kunde de medföra afsevärda fördelar icke blott för den
industri, till hvars tjänst de anlades, utan för hela den ort, där de
framdroges, och de kunde vara af väsentlig betydelse äfven ur nationalekonomisk
synpunkt. De beredde lättnad i underhållet af gamla landsvägar
och gjorde anläggning af nya vägar obehöflig, hvarigenom stora kost -

nader undvekes. De möjliggjorde transport och därmed också tillgodogörande
af många mineralrikets alster och andra tyngre produkter, som
icke kunde bära de af en lång landsvägstransport föranledda kostnader
eller utgifterna för en järnvägsanläggning. Något stöd för expropriation
af mark för linbananläggningar funnes dock icke i gällande lag. Till linbanor
för utfrakt af malm från grufvor hade visserligen vederbörande bergstjänstemän
med hänsyn till bestämmelserna i 32 och 35 §§ i grufstadgan
förut ansett sig kunna anvisa nödig mark, men sedan Kungl. Maj:t genom
dom 1903 i tvist om rätt härtill förklarat grufägaren icke vara befogad
att af vederbörande jordägare inlösa den för banan anvisade marken, syntes
möjlighet för grufägare vara utesluten att få mot jordägares bestridande
framdraga linbana för malmtransport. Den expropriationsrätt, som
syntes böra införas till förmån för linbananläggningar, borde emellertid
göras beroende af Kungl. Maj:ts koncession i hvarje särskild! fall,
och koncessionen borde föregås af noggrann utredning om anläggningens
allmännytta, på det att expropriationsrättens användning måtte begränsas
till sådana fall, da verkligt viktiga intressen därigenom tillgodosåges. I
öfrigt syntes god ledning för den ifrågasatta lagstiftningens detaljer kunna
hämtas från de bestämmelser, som i motsvarande afseende gällde angående
elektriska anläggningar. Sålunda syntes koncession böra meddelas allenast
för en begränsad tidrymd ej öfverstigande fyrtio år, och likaledes erfordrades
särskilda föreskrifter till betryggande af linbananläggningens utförande
på ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Själffallet vore,
att jordägaren borde tillförsäkras full ersättning icke blott för den mark,
som för anläggningen afstodes, utan jämväl för allt däraf härflytande intrång
och olägenhet, hvarjämte måste tillses, att linbanorna ej finge framdragas
alltför nära bebyggda områden eller i öfrigt erhålla en sådan sträckning,
att däraf för jordägaren uppstode större olägenheter än oundgängligt
vore. Tillika syntes höra tagas under öfvervägande, i hvad mån, såsom
beträffande elektriska anläggningar skett, särskilda bestämmelser kunde
vara erforderliga i fråga om skyldighet för linbananläggnings ägare att
ansvara för skada, som af anläggningens drift kunde uppkomma.

En af arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet den 25 april Arméför1906
till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse har varit af betydelse för de se- vattningens
nare riksdagsförhandlingarna på förevarande område. I denna skrifvelsedenl^april
hemställdes att, enär vid de förvärf af mark, som under de sista åren ägt imrum
för landtförsvarets behof, utgifterna för de förvärfvade områdena vid
flera tillfällen icke stått i skäligt förhållandena till dessa områdens värde,

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder skulle kunna
vidtagas till framtida förekommande af detta missförhållande. De åtgärder

arméförvaltningen särskildt ifrågasatte gingo ut på dels att gifva bindande
verkan åt förberedande aftal om försäljning af fast egendom dels förändringar
i expropriationslagstiftningen. I det senare afseendet uttrycktes den förmodan,
att en i främmande lagstiftning förekommande institution, som kunde
benämnas försöksexpropriation, borde kunna användas med godt resultat äfven
under svenska förhållanden, och att en permanent nämnd, länsvis tillsatt
för att verkställa alla inom länet förekommande värderingar vid expropriationer,
skulle genom sin sammansättning och verksamhet erhålla
en sakkunskap, som komme att verka därhän, att värdesättningen blefve
jämn och objektiv. Därjämte förklarade arméförvaltningen sig hålla före,
att befogenheten att bedöma huruvida till följd af expropriation intrång
och skada uppkomme äfvensom omfånget och beskaffenheten af intrång och
skada i hvarje fall borde öfverlämnas åt domstol samt följaktligen åt expropriationsnämnd
inrymmas allenast att i penningar uppskatta den mark,
som skulle exproprieras, äfvensom intrång och skada, som blifvit af vederbörande
domstolar konstaterade samt till omfång och beskaffenhet närmare
bestämda. Om emellertid så vidtgående befogenhet för domstol icke ansåges
möjlig att införa, borde åtminstone intrång af skjutbana, batteri och
andra dylika försvarsverk kunna i expropriationsafseende jämnställas med
intrång af elektriska ledningar.

1907—1909 1 9 0 7 års riksdag inkom till Kungl. Maj:t med tre särskilda fram årens

nks- ställningar om förändringar i expropriationslagstiftningen.

En af dessa framställningar innefattades i en, på grund af motion
inom andra kammaren, den 23 april 1907 afbiten skrifvelse med begäran,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna
och sättet för bestämmande af de ersättningsbelopp, som skulle utgifvas i
anledning af jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Efter att
hafva erinrat om arméförvaltningens förenämnda skrifvelse yttrade riksdagen
följande: »Visserligen är, såsom arméförvaltningen anmärker, af stor
vikt, att värdesättningen blir jämn och objektiv. Men om densamma jämväl
skall kunna såvidt möjligt träffa ett med billighet öfverensstämmande
värde, måste uppenbarligen i fråga om grunderna för värdesättningen meddelas
sådana lagbestämmelser, som berättiga och förplikta vederbörande
uppskattningsnämnd att taga i öfvervägande alla på bestämmandet af ersättningsbeloppet
inverkande omständigheter utan att vara bunden af prisstegring
å platsen. Sådan prisstegring torde ofta vara beroende just af
det tillämnade företaget, för hvars skull expropriation ifrågasättes, och det
kan ej vara rätt och billigt, att å ena sidan jordägaren ensam får njuta
förmånen af eu utan något hans åtgörande tillkommen värdestegring, me -

dan å andra sidan den eller de, som genom arbete och uppoffringar åstadkomma
företaget i fråga, skola betungas med utgifvande af ersättning, som
icke står i skäligt förhållande till verkliga värdet före företagets uppkomst.
Att sådant i flera fall förekommit torde nu mer och mer ogillas af det
allmänna rättsmedvetandet. Enligt riksdagens åsikt böra äfven beaktas de
af. arméförvaltningen framställda erinringar i fråga om sättet för expropriationsnämnds
sammansättande. Särskildt vill riksdagen fästa uppmärksamheten
därå, att, om en tillämnad anläggning berör flera egendomar,
hvarje jordägare för sig är berättigad att för värderingen af den jord, han
skall afstå, icke blott föreslå sex ledamöter i nämnden utan äfven utesluta
_ bland de af rätten och vederparten föreslagna, samt att således en
särskild expropriationsnämnd kan komma att fungera för hvarje egendom.
Värdesättningen kan uppenbarligen härigenom blifva ojämn, hvarförutom
kostnaden för hela expropriationsförrättningen i väsentlig män
uppdrifves.»

En annan framställning från samma års riksdag åsyftade expropriationsrättens
utsträckande till ett nytt område men riktade sig icke mot
några särskilda bestämmelser i 1866 års förordning och förutsatte jämväl
möjligheten att anlita andra utvägar än expropriation. Berörda framställning,
som innefattades i riksdagens skrifvelse den 30 april 1907, var af
följande lydelse.

. »Vi(i innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer hemställt,
att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
till åtgärder i ändamål att vid platser på landet med sammanträngd befolkning
tillförsäkra samhället eller dess invånare rätt att förvärfva Erforderlig
tomt- eller byggnadsmark.

Senare tiders ekonomiska utveckling har på många områden medfört
ingripande förändringar i förut bestående förhållanden och skapat nya
intressesfärer på olika vägar. Med kommunikationsmedlens hastiga utveckling
och industriens storartade tillväxt uppstå ständigt nya knutpunkter
för rörelsen. Man har sålunda i våra dagar rikligt tillfälle att bevittna,
hurusom samhällen uppväxa på olika platser å landsbygden, där tillfälle
till näringsfång på grund af nya konjunkturer erbjuder sig, och man har
särskildt i sådant afseende anledning att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser,
stationssamhällen och industricentra. På sådana platser samlas en mängd
personer, _ hvilkas näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder eller
kanske tvingar dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur, att en
sådan stundom nödtvungen bosättning under påverkan af tillfälliga lokala
förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskildt i afseende på
förvärfvande af bostaden, hvilken ju är en nyttighet, som till hvarje pris

11—09886t Förslag till lag om expropriation.

måste anskaffas. Villkoren för erhållande af bostad blifva ofta alltså synnerligen
hårda och bostadsförhållandena i öfrigt ur social och hygienisk
synpunkt mycket otillfredsställande. I många fall försiggår bosättningen
på det sätt, att på en med nyttjanderätt upplåten tomt den bostadssökande
åt sig uppför ett hus, hvilket han, så länge nyttjanderätten äger bestånd,
högst femtio år, äger å tomten hafva kvarstående. Äfven om han för
denna tid genom inteckning eller hädanefter genom skriftlig upplåtelse i
allmänhet kan trygga sin besittningsrätt till tomten, återstår dock för honom
i allt fall äfventyret ej mindre att andra byggnader kunna uppföras
och anordningar vidtagas, som förringa besittningsrättens värde, än äfven
att han vid nyttjanderättstidens utgång nödgas bortflytta sitt hus eller, till
förekommande häraf, på hårda villkor få upplåtelsen förnyad. Den osäkerhet
och svårighet beträffande ett af lifvets viktigaste behof, som sålunda
skapas, kan icke undgå att medföra stora ekonomiska och sociala olägenheter.
Att så till en högst afsevärd grad numera mångenstädes blifvit
fallet, torde vara allmänt bekant.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna
genom sitt ingripande söka råda bot härför, och detta ej blott med hänsyn
till redan befintliga missförhållanden utan ock med afseende å framtiden.
Gällande eller förslagen lagstiftning torde icke i större mån vara
ägnad att afhjälpa det onda. Expropriationsförfattningen medgifver sålunda
expropriation blott till torg eller gata i stad, och den skyldighet
för tomtägare att afstå erforderlig mark, som i förslaget till lag om stadsplan
föreskrifves, föreligger såsom regel blott för de i fastställd stadsplan
— hvilken jämväl efter förordnande af Eders Kungl. Maj:t kan upprättas
inom område å landet, där större byggnadsverksamhet är att förvänta —
upptagna gator, torg och andra allmänna platser. Den i 10 § af nyssberörda
lagförslag föreslagna rätt för samhället att förvärfva i fastställd
stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling
oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses ägnad att på platser, som
nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt afhjälpa bostadsbehofvet. I
alla händelser kan den icke med afseende på tomtmark, som redan är bebyggd,
tjäna att afhjälpa ofvan anmärkta olägenheter. Den af riksdagen
nyligen antagna lagen om tomrätt är väl i månget fall ägnad att i här
förevarande afseende skapa större trygghet, men då tomträttsinstitutet, med
undantag blott vid fideikommiss och stiftelser, icke å enskild mark är tilllämpligt,
saknar man i här förevarande fall däruti erforderligt botemedel.

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att tillgripa
nya åtgärder, där upplåtelse af erforderlig mark för en sammanträngd
befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas. I sådant

afseende torde för anskaffande af erforderlig tomtmark m. m. vara att förorda
en utvidgning af expropriationsinstitutet, blott förfarandet därvid noga
begränsas och bestämmes.

Det torde sålunda till en början böra fastslås, vid hvilka platser expropriation
under angifna förhållanden bör medgifvas, och vidare bestämmas,
att expropriationsrätten lägges i det allmännas hand, och att således
denna rätt kan påkallas af det särskilda samhället, kommunen eller staten,
ty endast därigenom är man tillförsäkrad, att förhållandena på ett ur alla
synpunkter betryggande sätt ordnas. Den exproprierande institutionen hade
sedan att af den exproprierade marken på lämpligt sätt upplåta tomter
till de enskilda. Att kommunen härvidlag bör träda emellan ligger oftast
i dess eget intresse; och det bör därför kunna antagas, att densamma skall
vara villig att underkasta sig de uppoffringar i ekonomiskt afseende, som
för åtgärder af berörda slag kunna erfordras. Medel för expropriationens
genomförande torde utan större svårighet kunna anskaffas, helst realsäkerhet
för ett upptaget lån erbjuder sig i den exproprierade marken. I alla
de fall, där ifrågavarande samhälle är ett municipalsamhälle, ligger det närmast
till hands, att detsamma själft vidtager berörda åtgärder; i andra fall
lärer det böra ankomma på vederbörande kommun. I vissa fall, där det
allmännas intresse af frågans tillfredsställande lösning är särskild! påtagligt,
torde staten böra träda till för att under hjälpa saken.

Nu föreslagna utväg med anlitande af expropriation torde särskild!
väl lämpa sig i de fall, där man med hänsyn till kommande behof aktar
nödigt ordna förhållandena. Att densamma emellertid jämväl med afseende
å bestående förhållanden kan med fördel i månget fall användas torde
vara visst. Står dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man vara
berättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomtägare och
den expropriationsberättigade eller den enskilde i de flesta fall låta sig
åstadkomma.

Själfklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten
bör begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärfva
nödig mark för ett samhälles bebyggande eller att afhjälpa missförhållanden,
som uppkomma därigenom att tomtmarken befinner sig i annans
hand än dens, som äger byggnaderna därå, och således ej till inlösen
af redan bebyggda tomter, till hvilka husägaren jämväl är ägare.

Den närmare utredningen af ämnet och utarbetandet af förslag till
de åtgärder, som kunna erfordras för en snar och effektiv lösning af detsamma,
torde ensamt af Eders Kungl. Maj:t kunna verkställas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till åtgärder, särskild! med anlitande af expropriation,
i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden
på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, i enlighet
med hvad ofvan angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills
ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller för samhällets
utvidgning erforderlig tomtmark.»

Den tredje äfvenledes af motion inom andra kammaren föranledda
framställningen från 1907 års riksdag afsåg 1902 års lag om elektriska
anläggningar och utmynnade i anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i nämnda lag, att expropriation
af jord måtte medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl
för kraftstation, dammfästen, vattenledningar o. d. Denna anhållan
motiverades sålunda. »Lagen den 27 juni 1902 angående vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar medgifver staten liksom ock i vissa fall
enskilde expropriationsrätt för ledningars framdragande. Den sålunda medgifna
rätten är till fyllest för ett tillgodogörande i berörda syfte af vattenkraft,
hvaröfver staten eller enskilde äger förfoga, då rätten till vattnet
är förenad med strandäganderätten, hvilket med den i vår vattenrättslag
fastslagna grundsats är regel. Från denna allmänna regel gifvas emellertid
undantag, där vattenrätten är skild från strandäganderätten. I allmänhet
torde det vara kronan, som i dessa undantagsfall är ägare af vattenkraften.
Det synes riksdagen innebära ett missförhållande, att man i
nu afsedda fall skall, där godvillig öfverenskommelse med strandägaren om
upplåtande af nödigt utmål ej står att på rimliga villkor träffa, kunna utestängas
från möjlighet att för elektrisk anläggning i allmännyttigt syfte
uttaga vattenkraften. Den föreslagna utvägen till af hjälpande af ett dylikt
missförhållande finner riksdagen för ändamålet lämplig.»

Jämväl åtskilliga andra förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen
äro att anteckna från de sista årens riksdagar.

Sålunda väcktes vid 1907 års riksdag inom andra kammaren motion,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning, i syfte
att kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark måtte kunna i lämp- x
liga fall genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna,
för att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden skyddas. Lagutskottet,
som tillstyrkte motionen, erinrade därvid till en början om, att
vårt land hade att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga områden,
som för närvarande läge kala, af ålder eller efter senare företagna afverkningar.
Intresset och förmågan bland de enskilda ägarna att försätta dessa
ofantliga områden i skogbärande skick vore beklagligt nog ofta ringa. Beträffande
all mark, som kallagts föi''e den 1 januari 1905, då den nya

skogsvårdslagstiftningen trädde i kraft, stode man för närvarande maktlös,
där ej den enskilde ägaren vore villig företaga eller understödja skogskultur.
Det framstode därför såsom en bjudande plikt för statsmakterna att
söka utfinna vägar, hvilka kunde leda till det för hela landet viktiga målet
att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En nära till hands
liggande utväg erbjöde sig därvid i expropriationen. Att lagstiftningen icke
vore helt främmande för detta medel på ett nära liggande område framginge
af gällande lags bestämmelse om expropriation af flygsandsfält. I
riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, hvilken legat till grund för den
nya skogsvårdslagstiftningen, förekomme äfven en antydan om expropriation
såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskades att sörja
för återväxten å. öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle
blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslawstiftningen
blefve kallagd. 1896 års skogskommitté hade ock i sitt förslag
upptagit denna tanke, hvilken emellertid icke intagits i den till 1903 års
riksdag aflåtna proposition i ämnet. Den väg, som sålunda i viss mån redan
vore anvisad, borde enligt utskottets mening så mycket hellre anlitas,
som den i många fall vore den enda effektiva för det åsyftade målets vinnande.
Utskottet tvekade därför icke att förorda densamma. Gifvetvis
borde, innan dylik expropriation ägde rum, antingen vara konstateradt,
att ägaren ej ville eller kunde själf sätta marken i skogbärande skick, eller
i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga skogsarbetena. Utskottets
hemställan bifölls af andra kammaren, men frågan förföll på grund
af första kammarens afslag.

Vid 1908 års riksdag återupptogs genom motion i andra kammaren
samma . förslag. Det afstyrktes emellertid nu af lagutskottet, som under
hänvisning till den enskilde skogsägarens eget intresse af skogsodling samt
den oftast förefintliga möjligheten för det allmänna att genom godvillig
öfverenskommelse förvärfva sådan mark, där det enskilda initiativet icke
räckte till, vidare anförde följande. De fall, där en sådan expropriationsrätt
som den föreslagna verkligen skulle komma ifråga att tillämpas, vore
synnerligen få, och att för deras skull gifva det allmänna en generell
rättighet att så starkt• ingripa mot den enskilda, som enligt förslaget skulle
kunna ske, syntes dittills vunnen erfarenhet icke gifva anledning till.
Härtill komme, att särskild! staten redan i stor utsträckning vore ä^are
af kalmarker, som vore i behof af skogsodling och med afseende hvarå
sådan väl lämpligen borde äga rum, innan nya kalmarker förvärfvades
genom expropriation. Bestämmelsen om rätt att expropriera flygsandsfält
hade, liksom skyddsskogslagstiftningen, till ändamål att förhindra flygsandens
och kalmarkernas utbredning, men någon motsvarighet härtill före -

funnes enligt utskottets mening ej i fråga om skogsmark i allmänhet. I
enlighet med utskottets hemställan afslogs motionen af båda kamrarna.

I ett visst sammanhang med den nu senast omförmälda frågan står
ett vid 1909 års riksdag genom motion i andra kammaren väckt förslag
om lagstiftning, hvarigenom, för bildande af kommunalskogar, expropriation
skulle under vissa förutsättningar kunna äga rum från mera betydande
skogskomplex tillhöriga bolag eller enskilda personer. I häröfver
afgifvet utlåtande åberopade lagutskottet i tillämpliga delar hvad utskottet
vid 1908 års riksdag anfört beträffande den då föreslagna rätten att expropriera
kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark samt hemställde
om afslag å motionen, hvilken hemställan bifölls af båda kamrarna.

Expropriationsrätt för jordbrukets befrämjande begärdes i en vid
1909 års riksdag inom andra kammaren väckt motion med hemställan att
riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga
fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning
ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af jordbruket å:

l:o) kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen;

2:o) hemman jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka annorledes
än genom omedelbar donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen
för annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen;

3:o) andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor;

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar
på enskildas ägor utan sjanständig besittningsrätt,

samt i sammanhang därmed jämväl lagstiftningsåtgärder i syfte att
trygga besittningshafvarna, intill dess aflösning kunde och borde äga rum;

B) för sin del besluta sådan aflösning beträffande hemman jämte
torp med själfständigt jordbruk inom Norrland och Dalarne, tillhöriga
bolag och enskilda skogsspekulanter, samt i sådant afseende bl. a. antaga
en expropriationslag med den lydelse en vid motionen fogad bilaga utvisade.
Motionen afstyrktes af lagutskottet och vann ej någondera kammarens bifall.

Förslag om införande af rätt för det allmänna att medelst expropriation
förvärfva vattenfall väcktes vid 1908 års riksdag genom två särskilda
motioner i andra kammaren. I det utlåtande lagutskottet afgaf
öfver desamma framhöll utskottet såsom uppenbart, att det för staten och
kommunen af olika skäl ofta kunde vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig
vattenkraft. Enligt gällande rätt syntes emellertid expropriation sinstitutet
öfverhufvud icke vara användbart såsom medel att enbart förvärfva
dylik kraft. Det rådde dock enligt utskottets uppfattning icke

något tvifvel om, att flen omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som
kanske eljest skulle ligga oanvänd, tvingades in i det allmännas tjänst,
kunde vara af lika stor betydelse för det allmänna som månget sådant
allmänt behof, för hvilket expropriationsrätt vore medgifven. Utskottet
hemställde därför, att riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad män och under hvilka
villkor staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation
af vattenfall. Denna hemställan bifölls af andra men afslogs
af första kammaren.

Samma utgång fick frågan vid 1909 års riksdag, då den återupptogs
genom en motion inom andra kammaren.

En liknande motion väcktes jämväl vid 1910 års riksdag. Lagutskottet
intog då en förändrad ståndpunkt och afstyrkte motionen. Utskottet anförde,
att då gällande expropriationsförordning medgåfve expropriation af
jord och lägenhet, syntes däraf framgå, att äfven vattenfall kunde utgöra
föremål för expropriation, så snart sådant allmänt behof förelåge, som vore
förutsättning för expropriationsrätten. Att i fråga om dessa allmänna
förutsättningar eu precisering och utveckling af gällande lag i olika afseenden
vore af nöden, syntes med hänsyn till de efter förordningens tillkomst
inträdda ändrade förhållanden tydligt och hade äfven vid olika tillfällen
af riksdagen framhållits. Efter att hafva erinrat om förevarande
kommittés arbete yttrade utskottet vidare, att de i motionen framställda
yrkandena emellertid ginge vida utöfver de principer, som hittills ansetts
böra ligga till grund för expropriationslagstiftningen. Medan nämligen
enligt gällande lagstiftning för expropriation erfordrades förhandenvaro af
ett behof, som i viss eminent mening vore allmänt, skulle den nu påyrkade
expropriationsrätten till vattenfall kunna till förmån för staten och kommunen
begagnas, när helst det för den allmänna hushållningen funnes
nyttigt. En dylik rätt för det allmänna kunde utskottet icke finna annat
än synnerligen hämmande för den enskilda företagsamheten och det enskilda
initiativet, som sålunda skulle, äfven om blott utsikt till ett behof
i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn till nedlagdt kapital och omsorg
om en gagnelig verksamhet, vara hotadt af möjligheten, att stat eller
kommun önskade begagna sin rätt att komma i besittning af vattenfallet
och den därtill möjligen hörande anläggningen. Hvad särskild! anginge
kommunerna, ansåges det, som bekant, förenligt med gällande kommunallagstiftning,
att desamma inköpte vattenfall, så snart viss del af ett sådant
erfordrades för kommunens räkning, men i vinst- eller spekulationssyfte
använde en dryg återstod af den därifrån hämtade kraften. Vid sådant
förhållande skulle den påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna

gifva anledning till missbruk från deras sida, hvilka, samtidigt som de
skulle kunna skada den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för
en sund kommunalpolitik.

Utskottets hemställan bifölls af första kammaren, hvaremot andra
kammaren biträdde en vid utskottets utlåtande fogad reservation med
yrkande om aflåtande till Kungl. Maj:t af sådan skrifvelse i ämnet som
den af de båda föregående årens lagutskott tillstyrkta.

Ett annat ämne, som varit föremål för tre riksdagars behandling,
är frågan om expropriationsrätt för anskaffande af samlings- och föreningslokaler.
I motion inom andra kammaren vid 1907 års riksdag föreslogs,
att expropriation skulle kunna ske, när i stationssamhälle, vid sågverks-,
bruks- eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskläge eller lastageplats
eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning bodde, eller å bolag
eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal
uppginge till eller öfverstege femhundra hektar, förening för ekonomisk
verksamhet med minst tjugufem i orten boende medlemmar behöfde jord
eller lägenhet för uppförande af samlingslokaler för socialt, politiskt eller
religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller lokaler
för bedrifvande af sådan handelsrörelse, som omförmäldes i 1 § af lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Lagutskottet afstyrkte
motionen med följande motivering. Genomgående karaktäristiskt
för all modern lagstiftning vore, att endast ett allmänt ändamål finge tillgodoses
genom expropriation, och, hvad särskildt anginge vår gällande rätt
i ämnet, kunde densamma sägas fordra, att detta ändamål skulle i eminent
mening vara af allmän natur. Endast för ändamål, som synnerligen
nära, direkt eller indirekt, sammanhängde med statens lif och utveckling,
medgåfve svensk lag expropriation. Från denna vår lagstiftnings, såsom
det ville synas, fullt riktiga ståndpunkt innebure det föreliggande förslaget
ett väsentligt afsteg. Det syntes nämligen icke kunna förnekas, att
de behof man här på expropriationens väg ville gå till mötes icke vore
af den genomgående allmännyttiga natur, som ensam rättfärdigade det
med expropriationen förbundna ingreppet i äganderätten. Motionen blef
också af båda kamrarna afslagen.

Frågan återkom därefter vid 1909 års riksdag i hufvudsakligen den form,
hvari den vid föregående riksdag vunnit anslutning af en minoritet inom andra
kammaren. Det förslag, som frambära genom en i nämnda kammare afgifven
motion, gick ut på, att riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka
villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde medgifvas i syfte
att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader,

afsedda för socialt, politiskt och religiöst bruk, för folkbildnings-, nykterhets-
eller sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäldes i 1 § af lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest för allmännyttig
och kulturell verksamhet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Äfven denna gång
afstyrktes den föreslagna lagstiftningsåtgärden af lagutskottet, som åberopade
hufvudsakligen följande skal- Expropriationsrätten hade i allmänhet
i lagstiftningen ansetts vara en rätt för undantagsfall, hvilken på grund
af det stora ingrepp den medförde i enskild rätt endast borde tillgripas
för tillgodoseende af ett starkt offentligt intresse. Med hänsyn till att
genom expropriationen sålunda uppoffrades bestående förhållanden, hade
det äfven ansetts vara af synnerlig vikt, att denna rätt till sitt innehåll
så bestämdes, att enhet och "konsekvens vunnes i dess tillämpning och anledning
till tvekan, huruvida densamma i förekommande fall skulle vara
tillåten, i möjligaste mån undanröjdes. Uppenbarligen måste af samma skäl
den fordran uppställas, att det ändamål, expropriationen skulle tjäna, vore
fortfarande eller åtminstone kunde förväntas bestå såsom ländande till gagn
för samhället för någon längre tid. Nu antydda synpunkter hade vunnit beaktande
i den i vårt land gällande lagstiftningen, hvars hufvudstadgande
i 1 § af 1866 års expropriationsförordning förutsatte, att det behof, för
hvilket expropriation skulle kunna ske, i särskild! angifvet afseende och i
eminent mening skulle vara allmänt. Med den uppfattning utskottet sålunda
uttalat om expropriationsinstitutet och förutsättningarna för dess
användning läge det i öppen dag, att utskottet icke kunde tillstyrka en
så vidsträckt expropriationsrätt som den föreslagna. Såsom allmännyttigt
och kulturellt syntes i skälfva verket kunna betecknas hart när hvarje änändamål,
som det moderna samhället skulle kunna anse vid en viss tidpunkt
värdt att direkt eller indirekt främja. Därunder skulle sålunda
kunna inbegripas snart sagdt hvarje såsom förnuftigt ansedt ändamål.
Utskottets hemställan bifölls i båda kamrarna.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion
i samma ämne hade förslagets omfattning ytterligare begränsats, i det att
expropriationsrätt för anskaffande af tomtmark till byggnader för sådan
ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, ej ifrågasattes. I öfrigt öfverensstämde
motionen med den vid 1909 års riksdag framlagda. Lagutskottet
afstyrkte motionen under åberopande af hvad 1909 års lagutskott anfört.
I en reservation hemställdes däremot om bifall till ett något modifieradt
skrifvelseförslag. Första kammaren biträdde utskottets hemställan, men
andra kammaren biföll reservationen.

12—098S6. Förslag till lag om expropriation.

Telegrafstyrelsens
skrifvelse
den 22
september
1903.

Norrlands kommitténs förslag.

Slutligen böra nämnas några i fråga om utvidgning af expropriationslagstiftningen
gjorda framställningar, som icke härleda sig från riksdagen.

Under öfverlämnande af ett förslag till lag om begagnande af samfärdsvägar
inom vissa områden för anläggningar tillhörande statens telegraf-
eller telefoninrättning hemställde telegrafstyrelsen i skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 22 september 1903, med stöd'' af utförlig motivering,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om lagstiftning i det syfte nämnda
förslag angåfve! För hufvudpunkterna i denna framställning kommer redogörelse
sedermera att lämnas.

Den s. k. norrlandskommittén framlade i sitt den 27 oktober 1904
afgifna betänkande bl. a, ett förslag till lag angående vissa åtgärder för
beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga
odlingslägenheter. Enligt dettå förslag skulle åtgärder vidtagas för att på
frivillighetens väg återvinna åt allmogen på trävaruindustriens skogar befintliga
odlingslägenheter. För den händelse att emellertid dessa åtgärder
icke skulle leda till önskvärd! resultat, föreslogs såsom en nödfallsutväg
rätt till expropriation af erforderliga lägenheter. I fråga om det principiella
berättigandet af en dylik expropriationsrätt erinrade kommittén om,
att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit sig uttryck i de flesta
länders lagstiftning, såsom grundsats uppställde, att. den enskilde jordägaren
vore skyldig att mot full ersättning afstå sin jord, när denna erfordrades
för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse. . Häri stämde lagstiftningarna
öfverens. De skilde sig emellertid åtskilligt, när det gällde
att bestämma, hvilka allmänna intressen vore af den vikt, att de borde
föranleda detta genomkorsande af äganderättsförhållandena. Frågan,, huruvida
en expropriationsrätt af ofvan antydt slag borde anses tillåtlig och
lämplig, vore alltså icke en juridisk principfråga utan en politisk och
praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder hade visserligen expropriationsrätten
ännu icke utsträckts till fall af ifrågavarande beskaffenhet, men
inom den statsvetenskapliga doktrinen vore tämligen allmänt erkändt, att
det område, hvaröfver expropriationsrätten närmast kunde tänkas komma
att utbreda sig, just vore jordfördelningens, och. att inga oöfvervinnliga
inkast kunde göras mot tanken att genom expropriation spränga en alltför
långt drifven monopolisering af jorden för att därigenom åstadkomma en
från social synpunkt önskligare uppdelning af landets jord.

I fråga om jordens afstående och bestämmande af den lösen och
ersättning, som i anledning däraf skulle utgå, samt öfriga därmed sammanhängande
ämnen skulle enligt förslaget gälla hvad i 1860 års expropriation
sförordning vore stadgadt, dock med iakttagande bl. a., att där
parterna ej enades om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast skulle

vara tre samt utses sålunda, att hvardera parten valde en och rätten
nämnde den tredje, att lösen för den jord, soin afstodes, skulle bestämmas
efter hvad jord af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gällde,
samt att kostnad, som uppkommit i anledning af sakens hänskjutande till
nämnd, skulle gäldas efter de i 21 kapitlet rättegångsbalken stado-ade
grunder.

Den föreslagna afvikelsen från allmänna regler i afseende på grunden
för uppskattningen motiverades af kommittén hufvudsakligen sålunda. Anledningen
till gällande bestämmelsers frikostighet mot jordägaren vore tvåfaldig.
Dels hade jorden utom sitt penningvärde i de flesta fall för jordägaren
ett affektionsvärde,. som undandroge sig hvarje ekonomisk uppskattning.
Dels hade expropriation nittills skett nästan uteslutande för sådana anstalter,
som på en mängd på förhand oberäkneliga eller svårförutsedda
sätt kunde förorsaka den af expropriationen träffade åtskilliga obehag och
olägenheter. Dessa omständigheter bortfölle nästan helt och hållet, när det
gällde expropriation af förevarande beskaffenhet. Under sådana förhållanden
borde jordägaren icke kunna anse sig lida orätt, om han erhölle godtgörelse
för sin jord efter den skälighetsgrundsats, som innebures i principen
om ersättning efter det allmänna värdet i orten. Med afseende på
expropriationssystemets ekonomi och möjligheten af att på ifrågavarande
väg kunna tillskapa utvecklingskraftiga jordbruk vore det af största vikt,
att ej öfverdrifna värden vid expropriationen bestämdes, såsom så ofta vore
händelsen vid vanlig expropriation.

Beträffande den ifrågasatta regeln för gäldande af kostnaden för uppskattning
genom nämnd yttrade kommittén, att då enligt 1866 års förordning
denna kostnad alltid lades på expropriationssökanden, man utginge
från den förutsättningen, att jordägaren borde hafva rättighet att begagna
sig af Jagens alla garantier mot en obillig värdering utan att därför behöfva
vidkännas någon kostnad. Ett annat betraktelsesätt syntes emellertid
vara möjligt. Sedan det blifvit bestämdt att jorden skulle exproprieras,
kunde man betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rättstvist och
likställa kostnaderna för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna
i ett mål, som uppkomme, om en ersättningsberättigad ville
göra gällande ett högre ersättningsanspråk än den ersättningsskyldige vore
villig medgifva. Hade den, från hvilken jorden exproprierades, nödvändiggjort
nämnds tillsättande genom uppställande af ett alltför oblygt ersättningskraf,
borde detta för honom icke aflöpa alldeles utan äfventyr.

I samma kommittéförslag framkastades tanken på ännu en utvidgning
af expropriationsinstitutet. Jämte det kommittén föreslog en provisorisk
inskränkning i rätten att ägostycka i Norrland, framhöll nämligen

kommittén, att ett stort antal jordbrukslotter redan afstyckats från
sågverksindustriens skogshemman, utan att ens den allra nödvändigaste
husbehofsskog därvid medföljt, och att sannolikt ytterligare ett
flertal sådana ägostyckningar komme att genomföras, innan den provisoriska
inskränkningen hunne träda i kraft. Det vore sålunda att förvänta,
att i Norrland komme att finnas ett afsevärdt antal jordbruksfastigheter,
som med afseende på sin framtida bestämmelse måste anses vara på ett
ödesdigert sätt stympade. Det kunde därför tilläfventyrs blifva nödvändigt
att taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras
utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Emellertid ansåg
kommittén, att man i berörda hänseende kunde afvakta, hvad framtiden
bure i sitt sköte, och framlade icke något förslag till bestämmelser i ämnet,
En reservant inom kommittén föreslog, att staten måtte berättigas
att i och för upplåtelse till jordbrukare expropriera från trävaruindustriens
hemman ej blott, såsom enligt kommittémajoritetens förslag, odlingslägenheter
utan äfven hvad som erfordrades dels för utbrytning af redan befintlig
inägojord med åbyggnader jämte husbehofsskog, odlingsmark och bete,
dels för redan utbrutna inägolotters komplettering i erforderlig mån med
inägor, husbehofsskog, odlingsmark och bete. I afseende å grunderna för
expropriationsersättningens bestämmande ifrågasatte samme reservant följande
ytterligare stadganden. Vid uppskattning af inägor och skogsmark
skulle i allmänhet ej få tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål
utan endast till hvad de kunde anses värda såsom skogsmark. Tillika borde
vid bestämmande af lösen för såväl inägor och skogsmark som åbyggnader
jämväl fästas skäligt afseende å de utgifter eller kostnader ägaren i verkligheten
kunde antagas hafva fått vidkännas för desammas förvärfvande.
Skada, som annan än ägaren lede, skulle bestämmas till dess skäliga belopp.
Ett reservationen bifogadt lagförslag var såsom alternativ upptaget
i den ofvan omförmälda vid 1909 års riksdag väckta motionen om expropriationsrätt
för jordbrukets befrämjande.

Skytte- Er, ytterligare framställning om utsträckt tillämpning af expropria °öfverstylS

tionsinstitutet gjordes genom en från skytteförbundens öfverstyrelse till
reises skri/- Eungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 8 januari 1908, i hvilken anfördes
januJiim. följande. Jämlikt de af Kungl. Maj:t den 26 juni 1903 utfärdade bestämmelserna
för organisation af det frivilliga skytteväsendet både detsamma
till uppgift att befrämja skjutskickligheten bland det svenska folket. Denna
uppgift sökte skytteväsendet fylla genom att lämna ynglingar under värnpliktsåldern
tillfälle till öfning i skjutning, hvarigenom god grund lades
för de militära skjutöfnigarna under mötestiderna, samt medelst fortsatta

skjutöfningar å skytteföreningarnas skjutbanor bidraga till förkofrande af
deri under vapenöfningens fullgörande ''förvärfvade skjutskickligheten. Allt
detta hänvisade på den frivilliga skytteverksamhetens verkligen stora betydelse
för fosterlandets försvar. För utöfvande af berörda verksamhet
kraf des dock med nödvändighet tillräckligt antal lämpliga skjutbanor. För
åstadkommande af sådana hade skytteföreningarna iklädt sig stora ekonomiska
uppoffringar, kraftigt understödda af staten, så att numera skytteföreningar
med egna skjutbanor funnes uti nästan alla landets kommuner.
Dessa skjutbanor hade emellertid förvärfvats på frivillighetens väg o-enom
aftal med markinnehafvarna; men dispositionsrätten till skjutbanorna vore
icke genom dessa aftal för framtiden bevarad åt föreningarna, alldenstund
efter aftalstidens slut eller ock dessförinnan vid ombyte af ä^are eller
innehafvare dessa kunde vägra att förnya aftalen eller ock för deras förnyande
kräfva en ersättning, som öfverstege skytteföreningens förmåga. I
sådana fall förlorades de betydande kostnader, som skytteföreningarna och
staten offrat för anordnande af dessa skjutbanor, och skulle därvid in o-en
annan lämplig plats för skjutbanas anläggande inom orten förefinnas eller
på drägliga villkor kunna anskaffas, måste de skytteföreningar, som drabbades
af nu antydda svårigheter, upphöra med sin verksamhet. Enär sådana
svårigheter flerstädes försports, hade därigenom framstått nödvändigheten
af att finna en utväg, hvarigenom, där aftal icke kunde på frivillighetens
väg åstadkommas på drägliga villkor, oberoende häraf erforderlig mark
till skjutbanor måtte kunna förvärfvas med lagstadgad rätt. Då staten nu
ägde att med sådan rätt förvärfva mark till skjutbanor och då det frivilliga
skytteväsendet ju afsåge att främja ett stort statsintresse, syntes det som
borde äfven skytteföreningarna tillerkännas samma rätt. Bevarande af
skytteföreningarnas skjutbanor vore så mycket mer nödvändigt, som desamma
inom en icke aflägsen framtid komme att blifva behöfliga för landstormens
skjutöfningar. Här syntes sålunda föreligga ett statsintresse af
sådan betydelse, att privatintresset borde vika. Öfverstyrelsen ville därför
hemställa, att Kungl. Magt täcktes vidtaga åtgärder för beredande af
lagstadgad rätt för skytteföreningar att under lämpliga villkor förvärfva
mark för skjutbanor på enahanda sätt, som vore stadgadt för jords afträdande
för allmänt behof.

Det är ej blott den egentliga expropriationslagstiftningen, som innehåller
stadgande! om skyldighet för jordägare att i det allmännas intresse
afstå mark eller tåla inskränkning i sin rätt att förfoga däröfver. Äfven

Stadsplan''

lagstift ningen.

på flera andra håll, särskilt inom stadsplanlagstiftningen, vattenrätten
och grufrätten, förekomma dylika bestämmelser. Att i någon form sammanföra
hela denna tvångslags filtning till en enhet kan säkerligen ej ifrågasättas.
Det torde dock vara lämpligt att i största korthet beröra dessa
specialbestämmelsers förhållande till expropriationsrättens hufvudstadganden.

För genomförande af gatu- och tomtregleringar i stad har sedan århundraden
tillbaka tvångsrätt utöfvats från det allmännas sida. Närmare
lagbestämmelser om förutsättningarna för och omfattningen af denna rätt
funnos dock icke. I brist på sådana intogos ganska allmänt föreskrifter i
ämnet i de byggnadsordningar, som utfärdades under 1700-talet och början
af 1800-talet, hvarvid plägade stadgas, att löseskillingen för område, som
toges i anspråk, skulle bestämmas af gode män. 1845 års expropriationsförordning,
hvilken, liksom den nu gällande, förklarade jordägare skyldig att
afstå mark till torg eller gata i stad, likställde sådan expropriation med
annat afhändande af jord eller lägenhet för allmänt behof.

Med stöd af expropriationsförordningarnas bestämmelser medgaf vanligen
Kungl. Maj:t vid fastställande af stadsplaner tillika, att staden finge
genom expropriation förvärfva mark, som erfordrades för gator och andra
allmänna platser. Det visade sig emellertid svårt att på denna grundval
vinna en tillfredsställande reglering af städernas byggnadsfrågor, och särskildt
två önskemål framträdde, med anspråk att blifva genom lagstiftning
tillgodosedda, nämligen dels att de rättsförhållanden, som i följd af stadsplans
fastställande och genomförande uppkomme mellan kommunerna och
de enskilda, måtte ordnas genom civilrättsligt giltiga bestämmelser, dels
att till underlättande af stadsplans genomförande skulle fastslås skyldighet
för tomtägarna, hvilka förmenades hafva särskild fördel af genomförandet,
att bidraga till kostnaden därför.

I anledning af eu inom andra kammaren väckt motion hemställde
1884 års riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för
ordnande af de rättsförhållanden, som uppstode mellan kommunerna och
enskilda i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut
om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad eller köping eller
å annan ort, för hvars bebygga,nde stadgande» lika med de för stad
gällande ansåges böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att utarbeta de författningsförslag,
som kunde föranledas af berörda skrifvelse, afgaf kommittén
den 24 augusti 1885 betänkande med förslag till lag om stadsplan
och tomtindelning samt däraf beroende ändringar i vissa författningar.
Lagförslaget var byggdt på bl. a. följande hufvudgrunder. Fastställelse

af stadsplan skulle medföra skyldighet för ägare af mark eller byggnad,
som toges i anspråk för planens genomförande, således äfven för kronan,
att afstå marken eller byggnaden med skyldighet för samhället att gifva
lösen därför, såvida ej annat stadgades. Sedan stadsplan blifvit fastställd,
skulle det vara förbjudet att bygga på mark, som skulle ingå i gata eller
annan allmän plats, eller å ägoområde, som efter afskiljande af gatumark
ej utgjorde ändamålsenlig byggnadstomt. Samhället skulle vara skyldigt
att lösa mark, hvars bebyggande sålunda förhindrades. Om stadsplan för
ordnande af trångt eller eljest olämpligt bebyggdt område icke annorledes
kunde genomföras, skulle samhället efter Konungens bepröfvande få rätt
att mot lösen förvärfva alla de fastigheter, som berördes af planen, vare
sig de erfordrades för gator eller icke. Den, som ville bebygga tomt åt
en ännu icke utlagd gata, skulle vara skyldig att utan ersättning åt samhället
öfverlåta äganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten,
dock ej till större bredd än nio meter. Tomtägare, som icke ägde gatumark,
skulle i stället gifva ersättning för marken efter värdering. Uppkommande
frågor om lösen, om uppskattning af egendoms värde samt
huruvida och till hvilket belopp ersättning borde utgå skulle pröfvas af
eu särskild nämnd, stadsplanenämnden, bestående af en förrättningsman,
tillika ordförande, samt fyra ledamöter. Förrättningsmannen skulle tillsättas
af Konungens befallningshafvande för högst tre år i sänder. Underrätt
i orten skulle för en tid af tre år utse tjugu personer att på kallelse
tjänstgöra i nämnden. Bland de af underrätten utsedda skulle parterna
i hvarje fråga enligt närmare bestämd ordning äga utesluta så många, att
fyra återstode såsom ledamöter i nämnden och fyra att inträda vid förfall
för någon af ledamöterna. Lösen skulle, så vidt ske kunde, bestämmas
efter gångbart pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och beskaffenhet.
Hvad nämnden beslöte i afseende å egendoms värde eller ersättnings
belopp finge icke öfverklagas, men den, som eljest vore missnöjd
med nämndens beslut, finge fullfölja talan däremot i den för skiftesmål
stadgade ordning.

Kommittéförslaget föranledde emellertid icke någon proposition till
riksdagen, enär dåvarande chefen för justitiedepartementet vid pröfning af
de grunder, på hvilka förslaget var byggdt, fann en lämplig lagstiftning
i ämnet icke kunna grundas på desamma.

Riksdagen upprepade därefter 1899 i skrifvelse till Kungl. Maj:t sin
1884 gjorda hemställan. I skrifvelsen framhölls, att ganska mycket skulle
vara vunnet redan därigenom, att i expropriationsförordningen intoges bestämmelse
att, då del af tomt måste exproprieras för gatureglerings genomförande,
hänsyn finge vid ersättningens bestämmande tagas till den fördel,

tomtägaren hade att påräkna af regleringen, samt genom stadgande om
rättighet för kommunen att vid expropriation för gaturegleringar lämna
vederbörande tomtägare i vederlag annan jord inom det område, som berördes
af gaturegleringen.

Till följd af riksdagens skrifvelse tillsattes en ny kommitté, som
den 19 mars 1904 afgaf sitt betänkande med åtföljande lagförslag. Beträffande
den mest omtvistade frågan, nämligen om uttagande hos tomtägarna
af bidrag till betäckande af kostnaderna för stadsplanens genomförande,
yttrade kommittén hufvudsakligen följande. Den af 1899 års
riksdag i främsta rummet anvisade utvägen för frågans lösning syntes
åtminstone icke ensamt för sig på ett fullt tillfredsställande sätt ordna
hithörande rättsförhållanden. Det komrne alltid att betraktas som en orättvisa,
att en jordägare finge vidkännas afdrag å honom tillkommande ersättning
för gatumark i följd af det ökade värdet å honom tillhörig återstående
tomtmark, under det att ägare af tomt på andra sidan gatan,
hvilken icke skulle afstå gatumark, komrne i åtnjutande af alldeles samma
fördel utan någon som helst uppoffring. Det blefve svårt, i många fall
nästan omöjligt, att någorlunda exakt på förhand uträkna den eventuella
vinsten. Och då denna uträkning skulle anförtros åt expropriationsnämnder
med växlande sammansättning, komrne en sådan bestämmelse i sin
tillämpning sannolikt att verka synnerligen ojämnt. Man borde i stället,
liksom 1885 års kommitté, utgå från gatornas egenskap att jämväl vara
utfartsvägar för vidliggande tomter och utgöra byggnadslinjer för dessa
samt på sådan grund ålägga vederbörande tomtägare att, oafsedt om någon
dem tillhörig mark erfordrades för gatorna eller icke, bidraga till att desamma,
till fördel för tomtägarna lika väl som för det allmänna, utlades
på det mest ändamålsenliga sätt. Kommittén föreslog i sådant afseende
följande, vid jämförelse med 1885 års förslag förenklade, hufvudgrunder.
Det tillkomme samhället att antingen genom expropriation eller genom
öfverenskommelse med jordägarna anskaffa all erforderlig gatumark. Då
gata blifvit upplåten för allmänt begagnande och tomt blifvit bebyggd åt
gatan, skulle tomtägaren ersätta samhället värdet af gatumarken utmed
tomten, dock ej till större bredd än nio meter.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed hafva stadgandena i ämnet
affattats i Bl § af lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning.

Bestämmelserna om rätt för samhälle att expropriera mark för ordnande
af byggnadsförhållandena hafva ansetts äga sin rätta plats i nämnda
lag och icke i expropriationsförordningen. I vissa fall gifves expropriationsrätt
omedelbart af lagen, och särskilt medgifvande af Konungen

erfordras sålunda icke (8 och 12 §§). I andra fall måste tillstånd till
expropriation sökas hos Konungen, liksom förhållandet är enligt expropriationsförordningen
(10 och 11 §§). I några fall har vidare stadgats afvikelse
från de allmänna reglerna i det afseende^ att expropriationsrätten omfattar
jämväl kronans mark (8 och 12 §§). Denna afvikelse motiverades af 1885
års kommitté på hufvudsakligen följande sätt. Åtminstone i de flesta, fall
hade kronan lika med öfriga ägare af fastighet inom planlagdt område
fördel af detsammas ändamålsenliga ordnande och bebyggande. Dessutom
hade föreskrift i nämnda hänseende visat sig vara af behofvet påkallad.
Sökt stadfästelse å beslut om stadsplans antagande hade nämligen flera
gånger måst vägras eller kunnat endast delvis beviljas af orsak, att planens
genomförande skulle hafva tagit i anspråk någon, oftast helt obetydlig,
del af kronan tillhörigt område, och att i följd däraf regeringen ansett sig
icke kunna i strid mot stadgandet i 77 § regeringsformen meddela beslut,
på grund hvaraf sådan mark skulle afhändas kronan i den ordning, som
föreskrefves för jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. De
svårigheter, som uppkomme i dylika fall, skulle helt och hållet undvikas,
om genom civillag vore bestämdt, att fastställd stadsplan finge genomföras
äfven å sådana ställen, där kronans mark berördes däraf. Vidare erinrades
om den pröfningsrätt, som tillkomme Konungen, dels, på grund af
riksdagens för viss tid i sänder lämnade medgifvande, vid afstående af
kronomark till järnvägsanläggningar dels vid vissa mindre kronofastigheters
försäljning, samt därom att enligt lagen om dikning och vattena,
Hedning kronan under vissa förutsättningar kunde blifva skyldig afstå
jord. Då frågan därefter förekom i högsta domstolen, yttrade ett justitieråd
den mening, att med hänsyn till nämnda stadgande i regeringsformen
den rätt som ansåges böra tillkomma Konungen att medgifva expropriation
af kronan tillhörig egendom för ifrågavarande ändamål syntes icke
höra fastslås genom lag utan medgifvas genom riksdagsbeslut, gällande för
viss tid eller intill dess annorledes beslötes. Det utskott, som vid 1907
års riksdag afgaf utlåtande öfver propositionen i ämnet, yttrade sig därvid
jämväl i förevarande fråga. Utskottet ansåg berörda föreskrift i
regeringsformen vara behörigen iakttagen därigenom, att riksdagen för sin
del antoge det i propositionen innefattade lagförslaget, hvarefter ju markens
afstående komme att äga rum, icke på grund af Konungens förordnande
vid fastställandet af stadsplan utan i följd af bestämmelserna i en
af riksdagen och Konungen gemensamt stiftad civillag, öfvervägande praktiska
skäl syntes ock tala för att icke i hvarje fall, då det gällde gatas
framdragande öfver kronomark eller tomtreglering å kronan tillhörigt om 13—09886.

Förslag till lag om expropriation.

Viittenlag''-

stiftningen.

råde, frågan behöfde dragas under riksdagens pröfning med däraf följande
tidsutdräkt och ökade kostnader.

1 fråga om expropriationsersättningens bestämmande hänvisar stadsplanelagen
till expropriationsförordningen, dock med icke oväsentliga afvikelser.

Genom förordningen den 20 januari 1824, således långt innan en
allmän expropriationslagstiftning kom till stånd, infördes i vår rätt grundsatsen
om befogenhet för jordägare att under vissa villkor påkalla ändring
eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning lade hinder i vägen
för odling eller förbättring af hans jord. Förordningen var byggd på
ett af lagkommittén enligt erhållet uppdrag, som föranledts af framställning
från 1812 års riksdag, utarbetadt förslag. I motiven till det 1819
framlagda förslaget till byggningabalk upptog lagkommittén till bemötande
anmärkningar, som från flera håll framställts mot förstnämnda förslag och
som hufvudsakligen gingo ut på, att det vore icke blott främmande för
svensk lag utan stridande mot grunderna för all lagstiftning, att någon
skulle kunna anses skyldig frånträda sin äganderätt, då staten icke omedelbart
fordrade det för ett allmänt behof. Kommittén fann en sådan
skyldighet dock icke sakna motstycken i tidigare lag. Från urminnes
tider hade de flesta länders lagar stadgat eu lösningsrätt■ • till fast egendom,
som hos oss kallades bördsrätt. Ännu mera jämförlig med ifrågavarande
tvångsrätt vore den, som tillerkänts hvar och en, att bearbeta
funna mineralstreck och af jordägaren erhålla härför erforderligt utrymme.
Slutligen hade lagstiftningen låtit tvångsrätt utöfvas mellan
enskilda, i det att en större lottägare finge lösa en mindre heminansdel.
Lagar hade sålunda förut gifvits, enligt hvilka den enskilda äganderätten
tvungits att vika för ändamål, som lagstiftaren ansett allmänt
gagneliga, utan att statens direkta behof påkallat det. »Visst kan man
invända, att dessa tvång äro villkor, under hvilka äganderätten förvärfvas;
men därpå må tjäna till svar, att de icke voro det, innan de först genom
lag stadgades; och förhållandet blir alldeles detsamma med jordägares rätt
mot vattenverksägare, ifrån den stund denna rätt stadgas.»

Lagkommittén ställde frågorna om vattenverks utrifning och om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof lika med hvarandra såtillvida,
som enligt kommitténs förslag ersättningen i båda fallen skulle bestämmas
af särskild nämnd med enahanda sammansättning. Däremot fanns redan
i kommitténs förslag den ännu bibehållna olikheten, att expropriationsrätt
i förra fallet skulle vinnas genom domstols pröfning och bero af jordförbättringens
värde i förhållande till skadan å vattenverket men i senare
fallet meddelas af Konungen.

Lagstiftningen på dessa närstående områden har sedermera gått skilda
vägar. Måhända kan anledningen till att detta i så stor utsträckning
blifvit händelsen vara att finna i det förhållandet, att lagarna redan från
början blefvo väsentligt skilda i tiden. Den kommitté, som den 15 juni
1865 afgaf betänkande med förslag till ny lag rörande vattenrätten, uttalade
en sådan uppfattning. Den framhöll, att under det förordningen om
vattenverks utrifning, grundad på ett 1815 uppgjordt förslag, kom till
stånd redan 1824, det di’öjde ända till 1845, innan öfriga delar af expropriationslagstiftningen
nådde sin fullbordan, och att man då i afseende på
särskilda nämndens sammansättning och hela förfarandet i öfrigt följde
lagkommitténs 1821 utarbetade förslag till rättegångsbalk, hvarigenom själfva
förfarandet i båda fallen blef alldeles olika. Samma kommitté gjorde ett
försök att åstadkomma större enhet i lagstiftningen och föreslog, att expropriation
af vattenverk och annan egendom för odling och förbättring af
vattendränkt mark skulle få äga rum endast i händelse företaget funnes
bereda jordbruket sådana otvifvelaktiga och öfvervägande fördelar, att det
kunde förklaras för allmänt nyttigt. Pröfningen af det allmännas behof i
sådant afseende skulle tillhöra Kungl. Maj:t, och äfven ersättningens belopp
skulle bestämmas i den ordning expropriationsförordningen angåfve.
Detta förslag ogillades emellertid, särskilt på den grund att de mindre
aftappnings- och odlingsföretagen därigenom skulle nästan alldeles undei''-tryckas, enär antagligen i de flesta fall ett företags allmännyttighet komme
att bedömas efter företagets omfattning. Dessutom ansågs en principiell
betänklighet möta däri, att hvarje bestämdt förhållande mellan de olika
intressena, jordbrukets och vattenverkens, skulle försvinna ur lagstiftningen
och ersättas af en pröfning, som, äfven om den tillkomme den högsta
myndigheten, i många fall torde blifva antingen intetsägande eller godtycklig.
Att söka en analogi mellan förevarande ämne och expropriation
för allmänt ändamål syntes så mycket mindre vara lämpligt, som i senare
fallet just detta ändamål, hvilket måste vara klart och fullständigt ådagalagdt,
innefattade en säker grund för pröfningen.

Den mest anmärkningsvärda olikhet, som, oafsedt själfva förfarandet,
finnes mellan reglerna för tvunget afstående af egendom enligt vattenrätten
och enligt expropriationslagstiftningen, är att enligt den förra, liksom tidigare
äfven vid expropriation, ersättningen för hvad som afstås i de viktigaste
fallen skall utgå med förhöjning öfver värdet. Af grunderna för
eller mot bibehållande af sådan förhöjning lämnade nya lagberedningen i
motiven till sitt den 20 december 1877 afgifna förslag till förordning
angående torrläggning af jord följande sammanfattning. »Vidkommande
den godtgörelse, som vid vattenverks ändring eller utrifning bör af jord -

100

ägaren gäldas, stadgar 1824 års förordning, att denna godtgörelse skall,
då fråga är om fast egendom, som afstås eller förminskas i värde, utgå
med viss förhöjning. Lagkommittén och förrå lagberedningen ansågo däremot,
att förhöjning ej borde ifrågakomma, utan att godtgörelsen skulle
bestämmas endast efter hvad egendom af samma slag och godhet i orten
högst gällde, och, enligt hvad beredningen haft tillfälle erfara, har denna
uppfattning fortfarande många anhängare. Härvid har man särskildt velat
hämta stöd från en förment analogi med nu gällande expropriationslag,
enligt hvilken godtgörelsen beräknas efter den af lagkommittén föreslagna
grund. Men, om än grunden till den jordägaren vid vattenafledningsföretag
medgifna tvångsrätt och till expropriationsrätten för allmänt behof
ytterst är densamma eller det gagn statsändamålet antages komma att
hämta af företaget, förefinnes dock dem emellan den väsentliga olikhet, att,
under det expropriationen för statens behof måste anses medföra omedelbar
allmän nytta, kan den tvångsrätt, som äger rum emot ett enskildt intresse
till förmån för ett annat sådant, endast medelbarligen gagna det
allmänna, och det torde någon gång till och med inträffa, att sådant gagn
alldeles uteblifver. Den rättsgrund, som bjuder skyldighet för den enskilde
att underordna sin fördel under det allmännas och att förty nöjas
med ersättning inom de gränser staten bestämmer, kan således ej med
samma giltighet åberopas vid enskilda företag, och vid dessa bör därför
den, som lider tvånget, vara, såvidt möjligt är, skyddad för all annan uppoffring
än den, som ligger i själfva det tvungna afträdandet. Han bör

således bekomma full godtgörelse, eller----så stor ersättning, att

den kan anses svara ej blott emot den afhända egendomens allmänna värde
utan äfven emot dess särskilda af ägaren billigtvis beräknade och förväntade.
Då nu emellertid detta värde för ägaren ofta kan vara bestämdt genom individuella
förhållanden, hvilka ej alltid kunna genom direkt bevisning ådagaläggas,
och, hvad särskildt vattenverk angår, någon sådan jämförelsegrund
som den i expropriationslagen förutsatta mången gång torde saknas, synes
i förevarande fall det angifna syftemålet bäst vinnas genom att i lag stadgas
eu viss förhöjning öfver värdet. Med den första vattenrättskommittén
kan man säga att, då af den allmänna vinst, som utgjort det egentliga
motivet för tvångsrätten, jordägarna erhålla den vida större delen såsom
en för dem rent enskild vinning, det måste vara billigt, att de, som underkastas
tvångsrätten, undfå åtminstone någon del af samma vinst. Samma
handling, hvarigenom jordägarna lämnas tillfälle att uppdrifva sin egendom
till högsta möjliga värde, betager vattenverk sägaren tillfälle att förkofra
sin och draga fördel af den stegring i värde, som vid vattenverken

101

mer än vid annan egendom kan till följd af förbättringar eller förändrade
konj u nk tur er p åräk nas.»

Gruflagstiftningen är bland de här berörda områdena säkerligen det,
där en tvångsrätt från det allmännas sida tidigast gjorts gällande mot jordägaren.
Hvad själfva inmutningsrätten beträffar, kan i detta sammanhang
lämnas därhän, huruvida densamma, såsom den nu härskande uppfattningen
är, utgör en inskränkning i jordägarens befogenhet att förfoga öfver
vissa mineralier, eller om berörda rätt härleder sig från en staten tillkommande
äganderätt till de i den svenska jorden befintliga mineralierna. Eu
sådan regalrätt har ostridigt funnits under en ganska lång tid af vår''''historia
och gäller enligt eu åsikt fortfarande. Äfven i det förra fallet torde man
icke vara benägen att betrakta inmutning såsom ett slag af expropriation.
Närmare expropriationsbegreppet står den inmutaren enligt 4 kapitlet grufstadgan
tillkommande rätt att genom bergmästarens försorg få sig anvisade
nödigt utmål samt, utöfver detta, nödig väg och plats åt de för grufdriften
erforderliga kraftledningar. För den del af utmålet grufägaren behöfver
för sitt arbete ofvan jord skall han erlägga lösen, hvars belopp, om
parterna ej komma öfverens, skall bestämmas af bergmästaren och två gode
män efter uppskattning af marken till det värde annan mark af enahanda
beskaffenhet och godhet i orten högst äger, med beräkning att jordägaren
ansvarar för räntor och utskylder af jorden. För skada och intrång, som
genom utmålet tillskyndas jordens ägare eller innehafvare, skall grufägaren
gifva full ersättning. Beloppet däraf bestämmes, om så önskas, vid utmålsförrättningen
af bergmästaren och gode männen, dock utan hinder för den,
som har rätt till ersättning, att efter stämning till domstol särskilt utföra
den talan, hvartill han kan finna sig befogad under grufarbetets fortgång.
Ersättningen för väg och plats för kraftledning bestämmes också af
bergmästaren och gode männen. Mot dessas beslut i fråga om ersättning
kan efter stämning föras talan vid domstol.

Gillring.

stiftning^!!.

MOTIV.

105

Af de från olika håll hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna om
förändringar i gällande expropriationslagstiftning hafva följande öfverlämnats
till kommittén:

riksdagens skrivelser den 13 april 1904 angående rätt att medelst
expropriation förvärfva mark för linbananläggningar,

den 23 april 1907 angående revision af stadgandena om expropriationsersättnings
bestämmande,

den 30 april 1907 om åtgärder i syfte att å platser på landet med
sammanträngd befolkning ordna förhållandena i afseende å tomtmark, som
redan är bebyggd eller erfordras för samhällets utvidgning, och

samma dag om förändring i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i syfte att stadga expropriationsrätt
jämväl för kraftstationer m. in.,

arméförvaltningens skrifvelse den 25 april 1906 angående ändringar
i förfarandet vid expropriationsersättnings bestämmande m. m.,

telegrafstyrelsens skrifvelse den 22 september 1903 angående samfärdsvägars
begagnande för anläggningar tillhörande statens telegraf- och
telefoninrättningar,

skytteförbundens öfverstyrelses skrifvelse den 8 januari 1908 angående
rätt för skytteföreningar att expropriera mark för skjutbanor samt
det af tillkallade sakkunniga den 4 december 1907 afgifna förslaget
till lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Beträffande sistberörda förslag, som redan ledt till lagstiftning
genom utfärdandet af lag i ämnet den 25 juni 1909, torde böra erinras,
att, då myndigheterna hördes öfver detsamma, åtskilliga framställningar
gjordes om, att expropriationsrätten skulle något vidgas utöfver hvad
förslaget innebure. Så föreslogo kammarkollegium och domänstyrelsen,
att mark, hvilken läge inom eller angränsade till område, som förklarats
skola afsättas till nationalpark, skulle kunna exproprieras, samt
att ej blott vetenskapsakademien utan äfven menighet skulle kunna väcka
fråga om marks exproprierande för afsättande till naturminnesmärke.
Konungens befallningshafvande i Uppsala län uttalade den uppfattningen,

14—09886. Förslag till lag om expropriation.

106

att Konungen borde äga rätt att för naturminnesmärkes bevarande icke
blott förordna om jordområdes afstående utan äfven föreskrifva inskränkningar
i fastighetens bruk, dock med rätt för den, som däraf lede men,
till ersättning såsom för intrång i nyttjanderätten och med befogenhet för
ägare, som ej ville tåla föreskrifven inskränkning,'' att påfordra lösande af
fastigheten eller sådan del däraf, som föreskriften anginge. Konungens
befallningshafvande i Hallands län ifrågasatte, att jord skulle få exproprieras
äfven för bildande af nationalpark. Konungens befallningshafvande i
Värmlands län ansåg, att fråga om expropriation borde få .väckas jämväl
af vissa statsmyndigheter t. ex. domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen in. fl.
samt af högskolor och andra vetenskapliga institutioner. Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs län hemställde likaledes, att äfven annan
intresserad än vetenskapsakademien skulle tillerkännas rätt att begära expropriation.

I anledning häraf yttrade chefen för jordbruksdepartementet i statsrådet
den 16 oktober 1908, att då en revision af vår allmänna expropriationslagstiftning
vore påbörjad genom en särskild kommitté, det syntes
lämpligast, att undersökningen om, huru långt expropriationsrätten för
naturskyddsändamål rätteligen borde sträcka sig, verkställdes i sammanhang
med den allmänna utredningen af expropriationsfrågorna, och att
man provisoriskt endast antoge de nödvändigaste bestämmelserna i detta
hänseende. Man borde därför för det dåvarande stanna vid hvad de sakkunniga
föreslagit.

Ifrågavarande ärende har alltså för kommitténs arbete särskilt den
betydelsen att utgöra ett af de fall, i hvilka begärts eu utvidgning af rätten
till expropriation utöfver de nu för denna uppdragna gränser.

107

Förslaget till lag om expropriation.

Frågan om utvidgning af expropriationsinstitutets tillämpningsområde
är den, som kommittén enligt det erhållna uppdraget har att vid revisionen
af förevarande lagstiftning främst ägna sin uppmärksamhet. Då
den ståndpunkt man intager beträffande förutsättningarna för att erhålla
rätt till expropriation är af grundläggande betydelse för hela denna lagstiftnings
allmänna byggnad, torde det också" vara lämpligt att i första
rummet redogöra för, huru kommittén tänkt sig, att gränserna för tillämpning
af berörda institut skola bestämmas.

Bland de olika möjligheterna i sådant afseende erbjuder den att
låta expropriationsrätt i hvarje särskildt fall meddelas genom lag och sålunda
bero af Konungs och riksdags gemensamma beslut utan tvifvel den
största tryggheten mot, att den enskilda äganderättens säkerhet skulle kunna
äfventyras genom användande af expropriation i alltför vidsträckt omfattning.
Det är dock endast ett fåtal rättssystem, som följt denna väg. Tydligt
är också, att densamma med sina förtjänster förenar väsentliga olägenheter.
. Lagstiftningsformen är för tung och kräfver alltför lång tid° att
lämpligen kunna anlitas för tillgodoseende af behof så mångskiftande, så
ofta förekommande och ibland så brådskande som de, för hvilka expropriation
kräfves. Att en förändring af expropriationslagstiftningen i denna
riktning icke kan här ifrågasättas har för kommittén stått så mycket mera
klart, som kommitténs uppdrag ju afser eu utvidgning af expropriationsinstitutets
tillämpningsområde, under det att införande af bestämmelser,
enligt hvilka särskild lag i hvarje fall skulle erfordras äfven för sådan
expropriation, som nu redan är i lag medgifven, skulle innebära ett steg
åt motsatt håll. Kommittén har alltså funnit otvifvelaktigt, att tillstånd
till expropriation i de särskilda fallen framdeles liksom hittills måste få
lämnas af administrativ myndighet.

Med denna utgångspunkt har man emellertid möjlighet att gå skilda
vägar vid uppdragande af gränserna för expropriationsmyndighetens beslutanderätt.
Närmast den ståndpunkt, som fordrar riksdagens medver -

108

kan för hvarje expropriation, ställer man sig, om man söker att i lag
angifva de särskilda fall, då administrativ myndighet får tilldela expropriationsrätt,
eller att åtminstone genom anknytande af myndighetens bestämmanderätt
till eu, så långt sig låter göra, fullständig och vägledande
uppräkning af exempel göra gränserna för myndighetens beslut så trånga,
att de särskilda ändamål, för hvilka expropriation får ske, kunna sägas
vara i all hufvudsak bestämda i lag. Huruvida sedan dessa ändamål äro
angifna i en enhetlig expropriationslag eller bestämmelserna om expropriationsrätt
äro införda i olika lagar, med eller utan uppgift att ordna
äfven andra ämnen, är en fråga af endast formell betydelse. Från expropriationslagstiftningens
synpunkt är det tydligen en fördel, om expropriation
icke blott, mera i förbigående, blir föremål för stadganden i lagar
för andra ändamål utan i sina hufvuddrag får en själfständig reglering.

På sist berörda grund har den svenska expropriationslagstiftningen
hittills hvilat. Det i 1866 års expropriationsförordning gifna hufvudstadgandet
i ämnet innehåller en uppräkning af ett antal ändamål af allmän
betydelse med förklaring, att Konungen äger föreskrifva begagnande af
jord eller lägenhet för något af de uppräknade ändamålen eller »dylikt
allmänt behof». Att med denna formulering afsetts att inskränka användandet
af expropriation till de ändamål, som uttryckligt angifvits, eller med dem
likställda framgår otvetydigt ej blott af stadgandets ordalydelse utan äfven
af de skäl, som vid behandlingen af den i denna del lika lydande 1845 års
expropriationsförordning åberopades för införande af detsamma.

Äfven detta sätt för expropriationslagstiftningens ordnande synes
bereda särskild trygghet mot expropriations användande i oträngdt mål.
Det delar alltså i sådant hänseende det först nämnda systemets förtjänster.
En fördel framför detsamma äger det däri, att expropriation för de syften,
som vunnit erkännande i lag, kan genomföras med större enkelhet och lätthet.
Att noggrant begränsa expropriationsändamåfen genom lag har emellertid
alltmer visat sig vara förbundet med nästan oöfvervinnliga svårigheter,
och jämväl nu angifna väg har därför i allmänhet öfvergifvits af
lagstiftningen.

De flesta expropriationslagar beteckna endast i allmänna drag det
område, inom hvilket det tillkommer administrativ myndighet att afgöra,
huruvida expropriationsrätt i det särskilda fallet skall lämnas eller icke.
Såsom exempel på sådana lagar kan nämnas den preussiska med dess stadgande,
att fast egendom må exproprieras för allmänt gagn (aus Grunden
des öffentlichen Wohles). Ett annat exempel är den finska lagen, där
ägare eller innehafvare af fast egendom förklaras skyldig att underkasta
sig expropriation, då allmänt behof det krafvel’.

109

En mellanställning intages af några lagar, som göra skillnad mellan
olika ändamål och i fråga om de viktigaste fordra representationens medverkan
för tillerkännande af expropriationsrätt men beträffande de öfriga låta
sådant bero af administrativ myndighet. Så stadgar den franska lagen, att
expropriation för allmänt gagn (pour cause dhitilité publique) sker genom
domstols utslag, men att domstol före meddelande af dylikt utslag skall tillse,
att utförande af de arbeten, för hvilka expropriation begäres, skall hafva
medgifvits genom lag eller administrativ förordning, det förra om det är
fråga om stora offentliga arbeten, vägar, järnvägar, kanaler m. m., det senare
i andra fall. Ur synpunkten af trygghet mot obefogade expropriationer
torde denna skiljaktighet icke hafva synnerligt stor betydelse. Dylika
omfattande företag lära nämligen, då de ske för statens räkning och ofta
äfven eljest, kräfva särskilda statsanslag, och riksdagen får sålunda af denna
anledning i allmänhet i sin hand att pröfva, om de skola utföras.

Då kommittén ur sitt förslag uteslutit hvarje närmare begränsning
af expropriationsän damålen och ifrågasatt, att egendom skall få tagas i anspråk
genom expropriation, så snart Konungen pröfvar det nödigt för allmänt
gagn, har kommittén alltså haft goda föredömen i utländsk lagstiftning.
De skäl, som där gjort sig gällande, torde äga giltighet äfven i
vårt land.

Att fullständigt uppräkna de expropriationsanledningar, som kunna
förtjäna beaktande, är knappast genomförbart, äfven om man endast tager
hänsyn till närvarande förhållanden. Den förut lämnade redogörelsen för
de redan från skilda håll framkomma önskemålen ifråga om expropriationsmöjlighetens
utsträckande till nya områden visar tydligt nog, huru mångskiftande
anspråk i sådant afseende ställas på lagstiftningen. Det ligger
ock i sakens natur, att så skall ske mer och mer. Ju längre utvecklingen
fortskrider, desto mer omfattande och olikartade blifva det allmännas uppgifter,
och desto talrikare blifva därför äfven de tall, då vid en konflikt mellan
allmänt och enskildt intresse det förra bör hafva medel att förverkligas,
genom tvång om så behöfves. Otvifvelaktigt är väl också, att för närvarande
den uppfattningen alltmer gör sig gällande, att staten icke skall
stå såsom blott en åskådare af striderna inom näringslifvet och på andra
i och för sig enskilda områden utan ingripa ordnande, vägledande och stödjande,
i den mån den äger förutsättningar härför och dylikt ingripande
kan ske, utan att det enskilda initiativet slappas. Att då genom lag noggrant
begränsa de fall, i hvilka det allmänna skall få utöfva en sådan
tvångsrätt som expropriationen, låter åtminstone icke förena sig
med några förhoppningar om, att lagen skall få äga bestånd orubbad
under en något så när afsevärd framtid. Tvärtom skulle säkerligen stan -

digt nya och mången gång berättigade anspråk på lagens fullständigande
framträda. Hvad man känner om de nuvarande expropriationsbehofven
bär för öfrigt i ej ringa grad tillfällighetens prägel. Vissa önskemål hafva
på grund af en eller annan omständighet funnit målsmän, som bragt dem
till offentligheten, men man har knappast anledning antaga, att icke andra
kanske lika behjärtansvärda behof på något håll kunna förefinnas utan att
ännu hafva kommit till allmän vetskap.

Det är också ett spörsmål af den mest svårlösta och grannlaga natur
att vid en viss tidpunkt med den allmängiltighet, hvarförutan en bestämmelse
icke bör upphöjas till lag, afgöra, Indika särskilda ändamål böra
framför andra gynnas med expropriationsrätt. Såsom redan norrlandskommittén
framhöll, är frågan, huruvida en expropriationsrätt af visst slag bör
anses tillåtlig och lämplig, icke en juridisk principfråga utan en praktisk
lämplighetsfråga. Uppfattningen om hvad allmänt behof kräfver växlar efter
tidsförhållandena och efter en hvars politiska och sociala åskådning. Säkerligen
skall på detta område liksom på andra icke sällan inträffa, att önskemål,
hvilka vid sitt första framträdande verka såsom hugskott utan reellt
underlag, inom kort vinna allmänt erkännande såsom berättigade.

Kommittén kan icke finna någon möjlighet att efter behofvens egen
natur, de personers eller samfunds ställning, för hvilka desamma närmast
gorå sig gällande, eller annan indelningsgrund åstadkomma en tillfredsställande
fördelning af behofven i större klasser, af hvilka några skulle betecknas
såsom allmänna och anses tillräckligt betydelsefulla att erhålla
expropriationsrätt men de öfriga vore uteslutna därifrån. Det område,
hvarpå man här rör sig, är alltför obestämdt och växlande, för att sådant
skulle med framgång försökas. Det längsta, hvartill man kunde komma,
vore säkerligen en vidlyftig uppräkning af skilda ändamål, ordnade så
systematiskt förhållandena medgåfve, samt därjämte eu förklaring, såsom
i nuvarande lag, att expropriation finge ske äfven för liknande syften.
Vore beskrifningen af ändamålen mera allmänt hållen, blefve den administrativa
bestämmanderätten kanhända icke väsentligt starkare begränsad än
genom den af kommittén föreslagna regeln, att expropriation skall få ske
för allmänt gagn. Det förhållandet, att ett jämförelsevis stort antal ganska
olikartade ändamål måste angifvas och dessutom utrymme lämnas för
ändamål jämförliga med de uppräknade, är i och för sig ägnadt att skapa
rätt mycken obestämdhet. Lyckades man emellertid att åstadkomma en
verklig och klar begränsning, skulle den möjligheten alltid föreligga, att
en gagnande utveckling kunde hämmas eller försenas på grund af de svårigheter
och det dröjsmål, som vore förenade med att genom lagändring
vinna tillgodoseende af ett nytt behof.

Sannolikt skola betänkligheter framställas mot kommitténs förslag i
denna del, och särskild! torde däremot komma att anmärkas, att detsamma
skulle innebära våda för den enskilda äganderätten. Kommittén anser sig
dock äga god grund för den uppfattningen, att sådan våda icke föreligger
eller åtminstone icke i den omfattning, att man därför skulle behöfva afstå
från de stora fördelar förslaget innebär. Erfarenheten från de länder, där
liknande bestämmelser länge gällt, har, såvidt kommittén känner, icke gifvit
något stöd åt farhågor i angifna riktning. Tvifvelsutan skulle i annat fall
starka sträfvanden till en förändrad lagstiftning där hafva framträda Hos
oss synes man så mycket mindre behöfva tillmäta dylika betänkligheter
någon öfvervägande vikt, som vårt land väl torde mer än de flesta andra
åtnjuta förmånerna af en vaken och obunden allmän kontroll samt frihet
från administrativa Övergrepp.

Hvad i öfrigt beträffar kommitténs förslag såsom en helhet, torde
detsamma kunna sägas i hufvudsak hvila på samma grund som gällande lagstiftning.
Expropriationsrätt skall äfven enligt förslaget meddelas af
Konungen. Ersättningsanspråkens pröfning, om öfverenskommelse ej träffas,
skall föregås af en vid domstol företagen undersökning, till hvilken sakägarna
stämmas. Ersättningen bestämmes därefter genom en nämnd, tillsatt
under samverkan mellan parter och myndigheter. Nämndens beslut
ifråga om ersättningsbeloppet får ej öfverklagas. Den bestämda ersättningen
skall i regel erläggas till den berättigade eller nedsättas hos myndighet,
innan det exproprierade området får tillträdas af nye ägaren.

Inom denna gemensamma ram finnas dock åtskilliga, delvis mycket
väsentliga, skiljaktigheter mellan förslaget och gällande rätt. För dem lämnas
redogörelse vid de särskilda paragraferna.

Förslaget uppdelas i allmänna bestämmelser samt särskilda bestämmelser
för vissa angifna slag af expropriation. Ju vidsträcktare expropriationsinstitutets
omfattning blir och ju mer i detalj lagstiftningen i ämnet
går, desto svårare blir det att behålla en fullständig enhetlighet. Otvifvelaktigt
praktiska behof hafva flerstädes gjort afvikelse!’ från de allmänna
reglerna nödiga; i en del fall har kommittén tillika sökt att genom sådana
afvikelse!- taga hänsyn till önskningar, som beträffande vissa ändringsförslag
framställts vid deras tidigare behandling, särskild! i riksdagen. Kommittén
föreställer sig äfven, att, om den i afseende å de särskilda bestämmelserna
föreslagna uppställningen vinner godkännande, den skall underlätta
expropriationslagens fullständigande med de nya föreskrifter, som
kunna blifva behöfliga med hänsyn till framdeles uppkommande expropriationsändamål,
hvilka visserligen falla inom den i lagen föreslagna begräns -

112

ningen att afse allmänt gagn men i något hänseende icke nöjaktigt tillgodoses
genom lagens allmänna regler.

Äfven dessa särskilda bestämmelser afse emellertid endast sådana slag
af expropriation, som kommittén ansett tillhöra den allmänna expropriationslagstiftningens
område. Förslaget innebär nämligen icke något försök
att i en lag sammanfatta alla stadganden om expropriation. Hvad som
vid sidan af expropriationsförordningen finnes i lag stadgadt om fast egendoms
afstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål lämnas enligt
förslagets slutbestämmelse oförändradt, och jämväl i andra fall än de sålunda
redan genom lagstiftning ordnade kunna de förhållanden, som föranleda
behof af expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiftningsuppgifter
eller eljest vara af så säregen natur, att de lämpligen regleras
genom speciallagstiftning. Till detta senare område räknar kommittén
t. ex. norrlandskommitténs förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga odlingslägenheter.

Så långt det synts möjligt, har dock kommittén sökt att bevara lagstiftningens
enhet, och detta äfven i sådana fall, då för ett eller annat
mera fristående expropriationsområde måhända vissa fördelar kunnat vinnas
därigenom, att detsamma gjorts till föremål för särskild reglering.

1 §•

Fast egen- Föremålet för expropriation har i 1866 års förordning, i öfverens dom''

stämmelse med 1845 års förordning och tidigare förslag, betecknats med
orden »jord eller lägenhet». Säkerligen afses härmed, åtminstone i hufvudsak,
samma slag af egendom, som nu finnas angifna i lagen den 24 maj
1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra, med undantag af
frälseränta. Expropriationsförordningen medför sålunda icke skyldighet att
afstå lös egendom för tillgodoseende af ett allmänt behof. Däremot finnas
stadganden i sådant syfte i andra författningar. Såsom exempel må nämnas
följande. Enligt § 74 regeringsformen äger Konungen under krigstid
i den ordning, på det sätt och på de villkor samt med den skyldighet för
staten till ersättning, som bestämmas i särskild af Konungen och riksdagen
samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilda utfordra vissa förnödenheter.
De närmare bestämmelser regeringsformen förutsätter innefattas
nu i lagarna den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner
och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof samt angående
anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot.
Genom 17 § i förordningen den 16 maj 1884 angående patent förklaras

113

patenträtt ej utgöra hinder för, att patenterad uppfinning upplåtes till allmänhetens
fria begagnande eller utöfvas för statens räkning, om Konungen
pröfvar sådant nödigt, samt hänvisas i fråga om sättet för ersättningens
bestämmande till expropriationsförordningen. Förordningen den 19 mars
1875 angående åtgärder mot införande och utbredning af sinittosamma
sjukdomar bland rikets invånare, lagen den 13 maj 1904 angående vissa
åtgärder mot utbredning af lungsot samt förordningen den 9 december
1898 angående hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
sinittosamma sjukdomar bland husdjuren jämte därmed sammanhängande
författningar innehålla bestämmelser om skyldighet för enskilda att för
vissa angifna ändamål underkasta sig förstöring af egendom. Brandstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874 gifver brandchef rätt att vid eldsvåda
låta nedrifva byggnad, stängsel eller dylikt för hämmande af eldens spridning.
I hvad män dessa och liknande bestämmelser kunna anses teoretiskt
motsvara begreppet expropriation, är eu fråga, som här kan lämnas
å sido. Till expropriationslagstiftningen i detta ords vanliga bemärkelse
höra de emellertid icke.

Kommitténs förslag att begränsa expropriationsrätten till fast egendom
öfverensstämmer alltså i sak med gällande rätt. Äfven de flesta
utländska allmänna expropriationslagar intaga samma ståndpunkt. Den
fasta egendomens stora betydelse samt den mångfald rättigheter och intressen,
som sammanhänga med dylik egendom och beröras genom dess
afstående, ställa på lagstiftningen härom anspråk, som icke äga motsvarighet
i fråga om lös egendom. De fall, i hvilka det kan vara behöfligt,
att lös egendom tvångsvis frånhändes ägaren för allmänt gagn, äro undantagsfall,
oftast af ganska enkel beskaffenhet och mera ägnade att regleras
genom särskild lagstiftning.

Den föreslagna lagens begränsning till fast egendom bör dock icke
fattas så strängt, att icke byggnad uppförd på annans grund skulle kunna
exproprieras. Sådan byggnad är visserligen civilrättsligt lös egendom, men
det anses dock ligga i sakens natur, att t. ex. 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom har tillämpning därå, utan att särskildt stadgande
därom erfordrats. Samma uppfattning synes kunna göras gällande här.

Då fast egendom exproprieras, ingå de rättigheter i afseende därå, Rättigheter
som tillkomma annan än egendomens ägare, i expropriationen och befrias ^geJtom.
egendomen från desamma, åtminstone i den mån de stå i vägen för genomförande
af expropriationsändamålet. Däremot torde för närvarande annan
rätt till fast egendom än äganderätt icke kunna utgöra själfständigt föremål
för expropriation utom i de undantagsfall, då sådant uttryckligt medgifvits
i lag. Dylika fall äro expropriation för framdragande af elektriska ledningar

15—09886. Förslag till lag om expropriation.

114

enligt 1866 års förordning och 1902 års lag samt vissa slag af expropriation,
som omförmälas i lagarna den 30 december 1880, den 29 juni 1900
och den 25 juni 1909 om tillägg till 1866 års förordning.

Frågan, huru sistnämnda förordning i berörda hänseende bör tolkas,
har nyligen i ett särskildt ärende varit föremål för uttalanden, som synas
äga det intresse, att en redogörelse för dem bör här lämnas. Enligt de i
kungörelsen den 10 november 1882 stadgade grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner var arrendator förbunden att mot minskning i
arrendeafgiften afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark, om sådant för
allmännyttigt ändamål fordrades å kronans vägnar. I de ändrade grunder för
jordbruksdomänernas förvaltning, som stadgats genom kungörelse den 4 juni
1908, har nämnda bestämmelse uteslutits såsom stridande mot det i 2 kap.
3 § af 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom meddelade stadgandet,
att den, som till annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare
mån än i samma § angifves förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten
rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut. I det yttrande chefen
för jordbruksdepartementet afgaf vid behandlingen i statsrådet af förslaget
till de ändrade grunderna framhölls, att det gifvetvis skulle vara nödigt
vidtaga ändring i nyttjanderättslagen, om all möjlighet skulle saknas att på
annat sätt aflägsna det hinder för genomförande åt allmännyttigt företag,
som kunde uppstå genom uppställandet af orimliga fordringar från eu
kronoarrendators sida. Så vore dock enligt departementschefens mening
icke fallet. Gällande expropriationsförordning syntes nämligen böra tolkas
så, att hinder ej mötte att tillgripa expropriationsförfarandet mot en kronoarrendator,
som ej kunde förmås till uppgörelse på skäliga villkor. — Emellertid
utarbetades sedermera inom justitiedepartementet ett förslag till
sådan ändring i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen, att kronan ånyo skulle
blifva befogad i arrendeaftal förbehålla sig rätt att uppsäga arrendator
från område, som blefve erforderligt för något i expropriationsförordningen
angifvet allmänt ändamål. Chefen för justitiedepartementet förklarade sig
finna en sådan bestämmelse af vissa skäl önskvärd, äfven om den af chefen
för jordbruksdepartementet förutsatta tolkningen af expropriationsförordningen
finge anses riktig. Högsta domstolen, som hördes öfver förslaget,
ansåg ej mindre affattningen af expropriationsförordningen än ock förarbetena
till de förändringar, som genom förordningen den 27 november
1854 vidtogos i då gällande bestämmelser i ämnet, gifva starkt stöd åt
den tolkning af förstnämnda förordning, enligt hvilken — såvidt fråga ej
vore allenast om utläggande af elektriska ledningstrådar — expropriationsförfarande
emot en nyttjanderättshafvare ej finge äga rum i annat fall, än
då äganderätten afstodes. Om emellertid en lagändring vore af behofvet

115

påkallad, syntes den helst böra gå ut på ett förtydligande af expropriationsförordningen
eller ett tillägg till denna förordning. Någon lagändring i
vare sig ena eller andra riktningen har därefter icke kommit till stånd.

Förhåller det sig så, att enligt gällande lag nyttjanderätt och dylika
rättigheter till fast egendom icke, annat än i särskilda undantagsfall, få
exproprieras, utan att jämväl äganderätten till egendomen blir föremål
för expropriation, är denna vår rätts ståndpunkt tydligen ägnad att medföra
praktiska olägenheter. Om den exproprierande lyckats träffa öfverenskommelse
med egendomens ägare men icke med en eller annan nyttjanderättshafvare,
måste han, för att aflägsna de senare, formellt expropriera
jämväl egendomen. Tillhör en egendom, som skall användas för allmänt
ändamål, redan den, som företräder ändamålet, och kan expropriation
af egendomen alltså icke komma ifråga, finnes ingen möjlighet att
tvångsvis från egendomen aflyfta en nyttjanderätt, som strider mot samma
ändamål.

Oafsedt huru gällande lag i denna del bör tolkas, hyser kommittén
för sin del icke någon tvekan om, att andra rättigheter till fast egendom
än äganderätt böra, äfven oberoende af denna, få underkastas expropriation.
För det ändamål man genom expropriation vill tillgodose kan det
mången gång vara tillräckligt att erhålla eller undanröja t. ex. en nyttjanderätt
till viss egendom. Att då det oaktadt lagen icke skulle bereda möjlighet
för annan expropriation än förvärf af själfva egendomen synes ej
stå i öfverensstämmelse med den grundsats, som eljest plägar tillämpas, att
expropriation icke skall sträckas längre än som är behöfligt för expropriationsändamålet.
Ej heller kan gärna en mindre rätt än äganderätten
hafva anspråk på starkare skydd än denna.

Nyttjanderätt och liknande 1’ättigheter kunna tänkas utgöra själfständigt
föremål för expropriation på olika sätt. Dels kan det gälla en nyttjanderätt,
som redan är skild från äganderätten till egendomen och innehafves
af annan än dennas ägare. En sådan rätt kan vara behöflig för expropriationsändamålet
och tillstånd till dess förvärfvande därför sökas. Rättigheten
kan ock vara hinderlig för expropriationsändamålet, i hvithet fall
den exproprierandes önskan går ut på att få densamma upphäfd. Stundom
kan det äfven vara tillräckligt, att rättigheten delvis afstås eller, i stället
för att upphäfvas, mer eller mindre inskränkes. Dels kan det slutligen
vara fråga om bildande af en ny rätt. Den expropriationssökande kan behöfva
på ett eller annat sätt använda annans egendom och vill genom
expropriation förvärfva befogenhet härtill, eller han vill genom expropriation
ålägga viss egendoms ägare någon inskränkning i äganderättens utöfning.

116

Uttrycket
»tag as i an
språk*.

Då expropriation afser att skapa en ny rätt till annans egendom,
kan enligt kommittéförslaget endast nyttjanderätt eller servitutsrätt komma
i fråga. Några andra sakrätter af den beskaffenhet och vikt, att det för
allmänt gagn kan vara af nöden att medgifva deras grundläggande genom
expropriation, torde icke finnas, och än mindre torde en rätt, hvilken lagstiftningen
icke upptagit bland dem, som kunna vinna sakrättsligt skydd,
äga sådan betydelse, att den bör få grundläggas genom expropriation. Då
ett servitut icke kan förplikta den tjänande fastighetens ägare att vidtaga
positiv åtgärd i den härskande fastighetens intresse, skall alltså skyldighet
till dylik åtgärd icke kunna åläggas genom expropriation utan får, när
andra utvägar icke stå det allmänna till buds, bero af frivilligt aftal. I
den mån rättstillämpningen upprätthåller anspråken på, att den en fastighet
tillkommande rättigheten mot en annan fastighet för att erkännas såsom
servitut skall uppfylla vissa förutsättningar i afseende å varaktighet och
anpassning efter den förra fastighetens behof, komma samma fordringar
att äga giltighet med hänsyn till möjligheten att genom expropriation få
sådana rättigheter upplåtna.

Med nyttjanderätt förstår emellertid kommittén ej blott nyttjanderätt
i egentlig mening utan äfven de rättigheter, som omförmälas i 1 kap. 7 §
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till den del dessa rättigheter
kunna vara af sådant allmänt gagn, att deras förvärfvande genom expropriation
ur denna synpunkt kan ifrågasättas.

Gäller det redan befintliga rättigheter, har möjligheten till expropriation
utsträckts äfven till panträtter och andra »särskilda rättigheter»,
ett uttryck hvarmed kommittén, såsom utan svårighet torde inses, åsyftar
alla sakrätter utom äganderätten. I öfverensstämmelse med vår lagstiftnings
allmänna ståndpunkt räknar kommittén härvid till sakrätter ej blott
sådana rättigheter, som åtnjuta sakrättsligt skydd i egentlig mening och
alltså utan vidare hafva giltighet mot ny ägare af den fastighet de afse,
utan äfven de rättigheter, h vilka visserligen icke äga sådant skydd men
dock äro af den beskaffenhet, att de enligt gällande lag kunna genom inteckning
förvärfva detsamma. T. ex. en nyttjanderätt till en fastighet är
sålunda enligt förslagets mening under alla förhållanden att anse såsom
en särskild rätt till fastigheten och kan exproprieras antingen gemensamt
med eller oberoende af denna. Rent obligatoriska rättigheter däremot kunna
icke vara föremål för expropriation.

Det föreslagna uttrycket, att fast egendom skall »tagas i anspråk»
'' för allmänt gagn, har valts särskildt på den grund, att kommittén trott
detsamma vara tillräckligt omfattande att inbegripa alla de olika möjligheter,
som enligt förslaget finnas i fråga om expropriationsrättens innehåll.

117

Att, såsom i gällande lag, tala om egendoms »begagnande» vore knappast
riktigt t. ex. i det fall, då expropriationen ginge ut på endast att ålägga
viss egendoms ägare en inskränkning i användandet af densamma.

I. fråga om expropriationsändamålens bestämmande har kommittén
föreslagit, ej blott att all uppräkning åt särskilda ändamål skall upphöra
utan äfven att det hittills använda uttrycket »allmänt behof» skall utbytas
mot »allmänt gagn». Kommittén har härvid låtit leda sig af uppfattningen,
att vissa ändamål kunna vara af den vikt, att expropriationsrätt bör
meddelas för deras tillgodoseende, men kunna dock icke eller åtminstone
endast med tvekan betecknas såsom härledda ur ett allmänt behof. Såsom
ett exempel, äfven bland expropriationer för statsändamål, skulle möjligen
kunna anföras den expropriationsrätt, som enligt lagen den 25 juni 1909
kan meddelas för upphäfvande af enskild servitut^- eller nyttjanderätt å
område afsatt till nationalpark. Det förefaller kommittén, som om, då
det gäller syften, hvilka, huru beaktansvärda de än må vara, dock icke
bära nödvändighetens prägel, uttrycket allmänt gagn skall för Konungens
beslutanderätt uppdraga gränser på en gång något vidare och bättre angifvande
de synpunkter, som böra vara afgörande. Förslaget i denna del
torde ock öfverensstämma med det uttryckssätt, som allmännast tillämpas
i den utländska lagstiftningen, där uttryck sådana som »offentlig nödvändighet»
allt mer utbytts mot »allmän nytta» eller något liknande. Skillnaden
i innebörd är dock säkerligen icke stor, och i själfva verket torde
det för expropriationsinstitutets kommande utveckling vara ganska likgiltigt,
om det ena eller det andra uttrycket användes.

Det betydelsefulla utgöres i hvarje fall däraf, att i Konungens hand
lägges en pröfningsrätt, bunden endast inom de rålinjer, som vid afvägande
af framställda önskemåls berättigande vid hvarje tidpunkt och med skälig
hänsyn jämväl till då rådande allmänna uppfattning kunna finnas framgå
ur en sådan allmän bestämmelse som en af de förenämnda eller nå ann
motsvarande. Att härigenom beredes möjlighet för en väsentlig utvidgning
af förevarande instituts tillämpningsområde har redan framhållits. Kanhända
bör emellertid nu, med hänsyn särskilt till uttrycket allmänt gagn,
ytterligare nämnas, att enligt kommitténs uppfattning äfven företag, som
omedelbart betjäna rent enskilda intressen, stundom kunna falla inom de
gränser berörda uttryck uppdrager. 1902 års riksdag yttrade beträffande
den af riksdagen beslutade utvidgningen af expropriationsrätten för elektriska
anläggningar, att det enligt dess mening icke lede något tvifvel, att en
stor industriell anläggning, hvarigenom en naturlig kraftkälla, som eljest
måste ligga obrukbar och värdelös, bragtes in i produktionens tjänst eller
tillfälle gafves att för produktion tillgodogöra sig en å viss ort befintlig

Uttrycket,
»allmänt
gagn*.

118

råvara, genom att förskaffa arbete och utkomst åt hundra- ja tusentals
personer samt åstadkomma uppsving och uppblomstring af en ort vore af
större betydelse för det allmänna än månget omedelbart allmänt behof.
Hvad sålunda uttalats torde äga tillämpning på mer än ett område. De
enskildas fördel och det allmänna bästa kunna ibland gå så hand i hand,
att sträfvanden till enskild vinst äro förtjänta af allmänt understöd, och
detta äfven i form af den förutsättning för kraftig utveckling af en enskild
anläggning, som expropriationsrätt kan innebära. Naturligt är dock att
expropriationsrätts förlänande för omedelbart enskilda syften alltid måste
utgöra ett undantag, som skulle förekomma endast i sådana fall, då ur en
noggrann och opartisk pröfning framginge, att allmänt gagn med rätt stor
säkerhet vore att förvänta.

Huru önskvärdt det än vore, att man kunde, om också i största allmänhet,
angifva några grunder för bedömande, huruvida en verksamhet kan
anses motsvara begreppet allmänt gagn, har kommittén af lätt insedda skäl
funnit möjligheterna i detta afseende vara mycket små. Gifvetvis utgör dock
icke redan det förhållandet, att en person skulle kunna sköta en egendom
på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt än dess innehafvare, tillräcklig
anledning att genom expropriation öfverflytta egendomen på den förre.
Visserligen är det äfven från det allmännas synpunkt önskvärdt att
enskilda företag skötas på bästa sätt, men från erkännande häraf är dock
ett långto steg till att finna allmänt gagn i här förevarande betydelse föreligga.
A andra sidan kan ifrågasättas, om tillräcklig anledning att anse
expropriationsrätt befogad alltid ligger däri, att ett ändamål företrädes af
staten. Äfven staten kan ju tänkas utöfva näringsverksamhet af rent enskild
natur. Med större skäl kan en sådan fråga framställas, då det gäller
kommunala företag. Det förefaller likväl, som om staten, under nuvarande
förhållanden, icke kan förutsättas öfvertaga någon verksamhet, som icke i
och för sig är af större allmän betydelse, och hvad kommuner och andra
offentliga korporationer beträffar, torde deras ställning alltid innebära ett
starkt stöd för att expropriationsrätt skall kunna gifvas, om förhållandena
i öfrigt tala därför. Tydligt är vidare att ju större krets af enskilda personer
ett berättigadt intresse rör, desto större sannolikhet finnes, att allmänt
gagn kan beredas. Huruvida dessa personer äro sammanslutna genom
något yttre band, t. ex. hafva sin bostad inom ett visst begränsadt område
eller tillhöra viss samhällsklass, torde icke hafva någon egentlig betydelse.
Däremot synes det vara af mycken vikt, att det intresse, som förenar dem,
kan antagas icke vara endast tillfälligt och öfvergående utan besitta en
större varaktighet. Stundom kan en anläggning, som är allmän i den
bemärkelsen att den skall hållas öppen för allmänheten, särskild! om det

119

sker utan afgift, i denna omständighet äga stöd för ett anspråk att anses
allmänt gagnelig. Den nytta, som beredes, kan vara lika väl ideell som
ekonomisk. För öfrigt torde fordringarna på en stor och säker fördel för
det allmänna böra ställas så mycket högre, ju mer värdefulla de enskilda
rättigheter äro, som skulle rubbas genom expropriationen.

I den affattning kommittén gifvit förevarande § ingår icke någon
fordran på, att det skall vara för utförande af något visst företag expropriationsrätt
beviljas, en fordran som ofta uppställes i utländsk lagstiftning
och i nuvarande expropriationsförordning möjligen kan anses uttryckt därigenom,
att den exproprierade egendomen skall »begagnas» för allmänt
behof. I de allra flesta fall kommer otvifvelaktigt, framgent liksom hittills,
expropriationsrätt att sökas och beviljas i samband med någon anläggning
för hvilken förfogande öfver viss egendom är I((‘höfligt. Det synes docTk
ovisst, om ett »företag» kan sägas vara å bane, då expropriationsrätt meddelas
t. ex. för anskaffande af exercisfält, skapande af nationalpark eller
annat ändamål, som kanhända alls icke eller endast i mycket ringa omfattning
förutsätter verkställande af anläggningar på det exproprierade området.
Kommittén har därför ansett rättast att utelämna nämnda begränsning,
hvilken i hvarje fall icke torde hafva någon större betydelse.

Olika meningar hafva framträdt angående eu särskild fråga af stor
ekonomisk innebörd, nämligen huruvida enligt nu gällande expropriationsförordning
vattenfall kunna exproprieras. Redan nya lagberedningen framhöll
i sitt den 31 maj 1879 afgifna, utlåtande angående vattenrätten såsom
obestridligt, att ett från hemman eller lägenhet afsöndradt vattenfall, som
antagit karaktären af själfständig lägenhet, kunde i expropriationsväg
undanröjas, om sådant erfordrades för de i expropriationsförordningen
omnämnda ändamålen att åstadkomma strömrensning, farled eller annan
vattenledning. Då expropriation kan ske för järnvägars framdragande,
torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett vattenfall af ofvan angifna
karaktär skulle kunna exproprieras jämväl för att tjäna såsom kraftkälla
för järnvägsdrift, en möjlighet som nya lagberedningen af naturliga
skäl ej förutsatte. Däremot ansågs, efter hvad lagberedningen vidare
yttrade, expropriationsrätten enligt 1866 års förordning ej sträcka sig
därhän, att vattentillgången finge ledas bort för att nyttjas på annat
ställe än inom dess egentliga brädd, utan skulle härför erfordras
att genom fullständig expropriation af bottnen och stränderna till det
vattendrag, hvarifrån vatten skulle bortledas, dispositionsrätt öfver vattentillgången
däri vunnes. För att bereda möjlighet till vattens bortledande
tvångsvis utfärdades därefter förordningen den 30 december 1880 om tilllägg
till expropriationsförordningen. Att vattenkraft kan exproprieras har

Expropriation
behof ver
icke afse
visst >företag''■ -

Expropriation
af
vattenfall.

120

Särskilda
villkor för
expropriation.

..Kronans
egendom.

härigenom blifvit tydligt. Vill man genom expropriation förvärfva själfva
vattenfallet och utgör detta ej särskild lägenhet, är fortfarande den enda
utvägen att expropriera vattendragets botten och stränder, men denna utväg
står i allmänhet öppen, om ändamålet är sådant att det kan medföra expropriationsrätt.
Emellertid förekommer någon gång att förfoganderätten
till vatten är skild från äganderätten till strand. I sådan händelse kan
det vara ovisst, om ett vattenfall, som ej utbrutits såsom särskild lägenhet,
enligt gällande lag får göras till föremål för expropriation. Huru därmed
än må vara, torde all tvekan om möjligheten att expropriera vattenfall
undanröjas enligt kommitténs förslag med dess bestämmelse, att ej blott
fast egendom utan äfven särskild rätt därtill kan exproprieras. År nämligen
äganderätten till vattenfallet förenad med jordäganderätten, utgör vattenfallet
fast egendom; äro de skilda, består vattenfallsägarens rätt i själfva
verket i förfoganderätt öfver det å fastigheten framrinnande vattnet och
torde sålunda innebära en nyttjanderätt till annans fasta egendom.

Inom kommittén har, särskildt med hänsyn till möjligheten att vattenfall
skulle få exproprieras för omedelbart enskilda företag, framkastats
tanken att i lagen införa bestämmelse om, att det för Konungen skulle
vara en rätt eller möjligen en skyldighet att i samband med beviljande af
expropriation föreskrifva sådana villkor i afseende å den exproprierade
egendomens användande, att det allmänna gagn, som åsyftades med expropriationen,
blefve betryggadt. Oafsedt hvilken uppfattning man eljest
må hysa om de under senare tid väckta förslagen, att tillgodogörande af
enskild egendom i vissa fall skall blifva beroende af koncession, synes det
också, som om sådant skulle äga särskildt berättigande, då det gäller
egendom, som enskild person förvärfva! genom en i det allmännas intresse
vidtagen expropriation. Att Konungen, som pröfvar förutsättningarna
för att allmänt gagn skall uppstå, äfven kan till dem räkna uppfyllandet
af vissa villkor och följaktligen äger att uppställa dylika för viss expropriation
eller vissa slag däraf har emellertid kommittén ansett vara själfklart och
alltså icke behöfva föreskrifvas i lag. Beträffande åter en lagstadgad skyldighet
för Konungen att meddela sådana föreskrifter torde det, åtminstone i
den allmänna koncessionsfrågans nuvarande outredda läge, möta synnerliga
svårigheter att genom lag bestämma, när villkor för expropriation
borde bestämmas och, än mer, hvilket innehåll borde gifvas åt desamma.

2 §•

Stadgandet i denna § torde i sak öfverensstämma med nuvarande
föreskrifter. Äfven om bestämmelserna i § 77 regeringsformen icke utgöra

121

länder för att genom lag tillerkänna Konungen allmän rätt att besluta om
anländande, af kronans lasta egendom genom expropriation, synes det dock
vara lämpligare att, såsom hittills, riksdagen silver Konungen dylik rätt
endast för viss tid i sänder.

Möjligen kan det anses icke vara fullt klart hvad den föreslåo-na
bestämmelsen innebär i fråga om ecklesiastik jord. Hittills har råttkatt
fordra afstående eller upplåtande af sådan jord för allmänna ändamål beviljats
af Konungen,. utan att något särskilt medgifvande af riksdagen,
utöfver det för .kronojord lämnade, eller eventuellt, med hänsyn till prästerskapets
privilegier, af kyrkomötet funnits behöflig!. Att jorden härvid, åtminstone
i. regel, betraktats såsom kronojord synes framgå däraf, att det
enklare förfarande, som i vissa fall är stadgadt för bestämmande af ersättningen
för dylik jord, fatt vinna tillämpning å ecklesiastik jord, utan
att. någon särskild uppmärksamhet torde hafva ägnats åt om jorden
vant kronans eller tillhört vederbörande församling. I hufvudsak samma
förfarande följer af kommitténs förslag, så att afstående eller upplåtande
af ecklesiastik jord kommer att föreskrifva^. enligt de för kronojord gällande
regler, utom då jorden befinnes icke tillhöra kronan, i hvilket fall
expropriationslagen tillämpas.

Har nyttjanderätt eller servitutsrätt till kronoegendom upplåtits, tillhör
denna ratt tydligen icke kronan och kan alltså enligt förslaget exproprieras.

3 §•

Bestämmelser om de handlingar, som skola bifogas ansökning om Handlingar,
expropriationsrätt enligt 1866 års förordning, hafva meddelats endast i som skola bi’-administrativ väg, i det att 1 § i. kungörelsen den 27 november 1845 an-gS
gående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords eller lägenhets af- sol,-ning.
stående för allmänt behof är vordet förordnadt fortfarande äger giltighet.

I fråga om expropriation för elektriska anläggningar enligt 1902 års lag
hafva däremot på riksdagens begäran i 3 § af själfva lagen införts stadganden
om den utredning, som skall åtfölja expropriationsn,nsökningen} i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1845 års kungörelse. Då det icke
torde vara lämpligt att i detta afseende låta olikhet finnas mellan två så
närstående lagar som 1902 års lag och den nu föreslagna lagen, har kommittén
äfven i denna intagit motsvarande föreskrifter. Någon fordran på
fullständig plan jämte kostnadsförslag för det tillämnade företaget har
kommittén dock icke funnit böra uppställas, då expropriation kan ske för
ändamål, som icke förutsätta upprättande af egentlig plan med kostnadsförslag.
År ändamålet sådant, att dylika handlingar böra finnas, komma

16 09886. Förslag till lag om expropriation.

122

de säkerligen i allmänhet att bifogas, äfven utan att särskild! stadgande
därom meddelats, och äger eljest Kungl. Maj:t att låta infordra desamma.

I förslaget, liksom i nuvarande bestämmelser, lämnas oafgjordt, huru kartan
skall upprättas. I öfverensstämmelse med hvad som eljest galler.. om
kartors vitsord, bör den i regel vara upprättad af landtmätare. Någon
orang torde dock detta icke skäligen kunna fordras. Så t. ex. synes eu stad, som
vill söka expropriationsrätt enligt 10 eller 11 § i lagen angående stadsplan
och tomtindelning, böra Tiga rätt att för uppgörande af erforderlig karta anlita
sina egna för sådana uppdrag afsedda tjänstemän, äfven om de icke åro landtmätare.
Då för närvarande fordras, att uppgift skall lämnas på de överenskommelser,
som blifvit träffade, eller de hinder, som däremot mött, ligger
häri enligt ordalydelsen, att en sökande skulle vara skyldig redogöra för
underhandlingar, som han fört med alla af ansökningen berörda personer,
och, då öfverenskommelse ej kunnat träffas, uppgifva anledningen härtill
i hvarje fall. En sådan skyldighet kuride vara ganska betungande vid
störa företag, som beröra ett flertal egendomar. Någon större betydelse
skulle den "äga endast, om rätt till expropriation af visst område icke
beviljades, med mindre sökanden styrkte eller gjorde sannolikt, att detsamma
icke kunde förvärfvas i godo på skäliga villkor. N uvarande rättstillämpning
synes emellertid icke uppställa något dylikt villkor, och föi
slao-et afser ej att göra ändring häri. Det torde vid sådant förhållande
vara tillräckligt att fordra redogörelse för de överenskommelser, som

verkligen träffats. _ _

Då en expropriationsansökning afser annan rätt till fast egendom än
äganderätt, synes bifogande af karta och beskrifning mången gång icke
vara behöflig^ särskildt om ändamålet är att frigöra egendomen från en
därå hvilande rättighet. Begäres t. ex. expropriation . för att befria en
egendom från eu arrenderätt, som är till hinder för visst, allmännyttigt
användande af egendomen, kan denna fråga tydligen pröfvas, utan att sökanden
betungas med anskaffande af sådana handlingar som de nämnda.

Att vid ansökningen fogas uppgift å samtliga nyttj anderättshafvare
och dylika intressenter i afseende å den egendom, som skall exproprieras,
torde icke skäligen kunna fordras. Det synes nämligen knappast låta sig
göra att ålägga fastighetsägaren någon uppgiftsskyldighet på. ärendets dåvarande
ståndpunkt, och att utan hans medverkan erhålla säker och fullständig
kännedom om intressenterna kunde mången gång vara omöjligt
för sökanden. Endast för den händelse att eu sakrätt skall utgöra sjanständigt
föremål för expropriation, bör innehatvarens uppgifvande.erfordras,
naturligtvis under förutsättning att det är fråga om en redan befintlig tran
äganderätten afskild rätt och särskild innehafvare alltså finnes. Jämväl i

123

detta fall bör emellertid lämnas uppgift på fastighetens ägare, enär denne
äfven då synes kunna hafva anspråk på att få föra talan för fastigheten.

De nuvarande bestämmelserna i förevarande ämne medgifva ickenågra
undantag för vissa slag af företag, något som emllerteid i fråga om 1845 års
kungörelse tiger mindre betydelse, då den är af administrativ natur och det
sålunda är Konungen obetaget att bevilja expropriationsrätt, utan att de i
kungörelsen meddelade föreskrifterna iakttagits. Förhållandet i sistberörda
afseende blir ett annat, om motsvarande bestämmelser införas i lao-.

Föreskriften, att vid expropriationsansökning skall fogas »affattning på
karta åt all den jord eller byggnad, hvars afstående anses behöfligt», lär för
närvarande icke tillämpas efter ordalydelsen vid vissa slag af mera omfattande
expropriation er, särskildt det viktigaste af alla, järnvägsexpropriationerna. I
fråga om dem synes för ärendets behandling hos Kungl. Maj:t icke erfordras
annan karta än en, som angifver järnvägens sträckning tillräckligt utförligt
och noggrant att beträffande enskild järnväg kunna läggas till grund
för bedömande af ansökningen om koncession å järnvägens utförande och
i fråga om statsbana kunna tjäna till ledning vid beslutet om banans anläggande.
Den egentliga expropriationskartan med redogörelse för de områden,
som exproprieras, upprättas först vid eu långt senare tidpunkt.

. Detta förhållande sammanhänger därmed, att i dylika fall någon särskild
pröfning af frågan om rätt till expropriation icke förekommer hos Kungl.
Maj.t. Beviljas koncession å en enskild järnväg eller beslutes anläggande
af en statsbana, följer därmed utan vidare expropriationsrätt, och
detta icke i afseende å något visst, till gränserna bestämdt område
utan i fråga om all mark, som under järnvägsanläggningens utförande
enligt den fastställda planen visar sig vara behöflig för detta ändamål.
För närvarande stadgas därför alltid i koncessionsresolutioner, att
koncessionsinnehafvaren berättigas att, i enlighet med gällande författningom
jords eller, lägenhets afstående för allmänt behof, inlösa och med full
äganderätt besitta den enskilda personer, menigheter eller inrättningar tillhöriga
mark, som erfordras för järnvägens anläggning enligt fastställd
plan. År det fråga om anläggning af statsbanlinjer, plägar såsom villkor
härför fordras kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. De bestämmelser, som
i sådant afseende meddelas, innehålla numera följande. Landsting, kommuner
eller enskilda skola kostnadsfritt upplåta: dels för all framtid all mark till
banbyggnad med därtill hörande afclikningar, vattenaflopp och parallellvägar;
all mark för banbevakningsområden, bangårdar, håll-, last- och mötesplatser
samt vattenstationer med tillhörande ledningar; genom skogsmark en bredd
af femton . meter å hvardera sidan om banans medellinje samt, där arbetets
beskaffenhet betingar en större bredd, hvad i sådant hänseende erford -

124

ras med all å den upplåtna marken växande skog; all mark för till följd
af ’ banbyggnaden erforderlig anläggning af nya eller omläggning åt
o-anda, allmänna eller enskilda vägar; äfvensom rätt att efter behof i sjöar
och vattendrag taga för järnvägsbyggnaden och för banans trafikerande
in. m. erforderligt ''vatten samt att, där område icke anses böra för andamålet
förvärfvas,'' framdraga och för framtiden underhålla för vattentagning
erforderlig ledning; dels" ock under arbetets fortgång all för sidoschaktnino-ar,
upplag af sten eller jord samt sten- och grustäkter med därtill
hörande vägar och sidospår äfvensom för vattentagning behöflig mark att
vid arbetets slut aflämnas i då befintligt skick; allt med skyldighet för
vederbörande att hålla staten skadeslös för hvad i ett eller annat afseende härutinnan
kan komma att brista. De landsting, kommuner eller andra, som
nämnda skyldigheter åligga, få företaga erforderliga expropnationer.

Såsom kommittén vid nästa § skall vidare utveckla, anser emellertid
kommittén önskvärd!, att äfven i fråga om järnvägar och dylika anläo-o-nino-ar
området för expropriationen skall bestämmas af honungen i
den män sådant är möjligt. Detta förutsätter, att expropriationsrätten
hos Konuno-en göres till föremål för särskild pröfning, och sådan kan icke
verkställas ”utan tillgång till detaljerad karta öfver det område, expropna tionsansökningen

afsela . „ , ,,

Såvidt kommittén kunnat finna, bör det ej möta något verkligt
hinder att redan vid detta skede af ärendets behandling upprätta en
dylik karta. Anläggningar af nämnda beskaffenhet skola alltid föregås åt
Konuimens fastställelse å upprättad plan. Då sådan fastställelse meddelats,
är däraf eu gifven följd, att sökanden äfven skall erhålla den expropriationsrätt,
som erfordras för planens genomförande. Lan loper alltså
icke någon risk, att arbete och kostnad, som efter fastställelse!! nedläggas

å upprättande af karta, skola vara förspillda.

Ett villkor för, att kartas upprättande vid denna tidpunkt skall
kunna fordras, är emellertid, att sökanden skall redan då med någorlunda
stor säkerhet kunna bestämma läget och omfattningen af de områden, som
blifva behöfliga för den ifrågasatta anläggningen. Enligt upplysningar, som
lämnats kommittén, torde detta låta sig gorå. Det lär nämligen vara
möjli "t och från vissa synpunkter rent af fördelaktigt att företaga s. k.
renstakning af järnvägen ''så tidigt, att den för expropriationsansöknmgen
behöfliga kartan kan uppgöras med ledning af renstakningen och därvid
utförda profilritningar; och renstakningen lär innebära sådant bestämmande
af järnvägens sträckning, att mera väsentliga rubbningar dåra
sedermera icke böra förekomma annat än undantagsvis. Att en karta,
som upprättats efter renstakningen, skall förlora sitt värde pa grund

125

af dylika rubbningar behöfver alltså icke befaras. Hvad åter beträffar
risken för Smärre jämkningar af området, bör bemärkas att, af skäl
som omnämnas vid nästa §, det erforderliga området utefter järnvägslinjen
icke kan på alla punkter bestämmas med full visshet, innan
järn vägsarbetet framskridit ganska långt. Då en fullständig karta, såvidt
kommittén kan finna, alltid måste vara att tillgå, när expropriationsmålet
kommer under domstols handläggning eller den af kommittén föreslagna
provisoriska uppskattningen dessförinnan äger rum, kan sålunda den möjligheten
icke undvikas, att den först upprättade kartan skall behöfva jämkas
på grund af mindre förändringar i området. Risken härför är icke större,
om kartan upprättas före expropriationsansökningen än efteråt, då i alla
händelser, enligt de af kommittén föreslagna grunder, järnvägsanläggningen
icke får påbörjas förrän efter någon af de nyss angifna tidpunkter, då
kartan senast måste vara färdig.

Någon tidsförlust torde ej vållas därigenom, att enligt det nu antydda
förfarandet kartan i regel komme att upprättas mellan koncessionen
och expropriationsansökningen. Den tid kartarbetet krafvel- skulle nämligen
eljest behöfva förorsaka en motsvarande försening af expropriationsmålets
anhängiggörande vid domstol eller företagandet af provisorisk uppskattning.
Ej heller i annat afseende torde det i allmänhet innebära någon
olägenhet, att koncessionens meddelande och beviljandet af expropriationsrätt
komme att i tiden skiljas från hvarandra. För öfrigt skulle det naturligtvis
icke möta något hinder att redan i sammanhang med koncessionsansökningen
inlämna sådana handlingar, att äfven expropriationsrätt kunde,
på särskild hemställan om dylik rätt, omedelbart heviljas.

Kommittén har haft under öfvervägande, om det skulle vara lämpligt
att i lagen införa bestämmelser ej blott om de handlingar, som skola åtfölja
expropriationsansökningen, utan äfven angående den utredning i
öfrigt, som bör föregå ansökningens pröfning af Konungen. Denna utredning
har att fylla hufvudsakligen två ändamål: dels bör undersökas,
om det syfte, för hvilket egendom skall tagas i anspråk, är af sådant
allmänt gagn, att expropriation bör ske, dels böra de, i hvilkas bestående
rättigheter ingrepp ifrågasättas, få tillfälle att yttra sig om det föreslagna
området. Deras anspråk på ersättning komma däremot icke under bedömande
vid denna tidpunkt. Ej heller synes hvad sakägarna kunna anföra
i denna sin egenskap hafva någon särskild betydelse för frågan, huruvida
expropriationen kan lända till allmänt gagn.

Af ofvanberörda båda ändamål skulle väl det senare snarast kunna hafva
anspråk på att dess tillgodoseende skulle betryggas genom lag. Emellertid
synes det knappt vara möjligt att meddela några för alla fall lika

Föregående

utredning.

126

Expropriationsområdets
bestämmande.

eller efter de olika fallen afpassade regler om, huru sakägarna skola höras.
Utan tvifvel är det önskvärd!, att de, så långt lämpligen kan ske, genom
direkt delgifning af ansökningshandlingarna hvar för sig erhålla anmaning
att bevaka sina intressen. Men om sakägarnas antal är mycket stort och
sådant därför icke låter sig göra utan oskälig kostnad och tidsutdräkt, får
man för delgifningen anlita offentlig kungörelse. Huruvida den ena eller
den andra utvägen bör väljas bestämmes bäst efter förhållandena i det
särskilda fallet. Så torde tillgå för närvarande. Det vanliga tillvägagåendet
synes vara, att antingen, sedan ansökningen ingifvits till Kungl. Maj:t,
densamma remitteras till Konungens befallningshafvande med föreläggande
att höra intressenterna och afgifva eget utlåtande, eller också ansökningen
ingifves till sistnämnda myndighet, som efter vederbörandes hörande till
Kungl. Maj:t öfverlämnar densamma, åtföljd jämväl af myndighetens
yttrande. De expropriationsärenden, af hvilka kommittén tagit del, hafva
gifvit kommittén den uppfattningen, att personlig delgifning härvid
förekommer i så stor utsträckning, som gärna kan anses möjligt. Det
hufvudsakliga undantaget i fråga om sakägarnas hörande bildas af de
ärenden, i hvilka, såsom förut nämnts, expropriationsfrågan behandlas
endast såsom ingående i frågan om en viss anläggnings företagande. I
dessa förfares så, att ortsbefolkningens yttranden visserligen inhämtas beträffande
anläggningens allmänna betydelse, den föreslagna sträckningens
lämplighet i stort sedt o. s. v. men jordägarna såsom sådana icke höras,
något som också är en naturlig följd däraf, att i dylika fall visst område
för expropriationen icke bestämmes af Kungl. Maj:t. En förändring i
sistnämnda hänseende skulle utan tvifvel medföra äfven jordägarnas
hörande, för hvilket ändamål det emellertid, såvidt angår den mark som
tages i anspråk för själfva järnvägslinjen, sannolikt oftast blefve nödvändigt
att använda offentlig kungörelse. Vid expropriation af mark till
bangårdar och andra större områden borde däremot jordägarna höras hvar
för sig. Någon anledning till farhåga, att sakägarna icke skola blifva
vederbörligen hörda, om icke bestämmelse i ämnet införes i lag, finnes
säkerligen icke.

4 §•

Utan uttryckligt stadgande i lag bestämmer Konungen äfven för
närvarande i regel, hvilket område expropriationsrätten afser, samtidigt
därmed att sådan rätt meddelas. Ett viktigt undantag utgöres emellertid,
såsom förut nämnts, af expropriationer för järnvägsanläggningar och dylika

127

företag. Anledningen till detta undantag är väl, att det ansetts svårt
att på förhand i detalj fastslå storleken och belägenheten af det område,
sorn erfordras för dessa anläggningar. Markens beskaffenhet kan föranleda,
att banområdet på ett ställe bör tagas bredare, på ett annat smalare,
något som icke kan med säkerhet bedömas förrän under arbetets fortgång,
o. s. v. Därför har den tillämpning utbildat sig, att expropriationens
omfattning bestämmes först under anläggningens utförande. Expropriationsrätten
omfattar allt, som är behöfligt för anläggningen, och huru
mycket detta är, afgör i första hand den exproprierande själf. Att denna
afgöranderätt icke sträcker sig längre, än jordägaren finner de framställda
anspråken befogade eller eljest godvilligt böjer sig för dem, ligger dock i
sakens natur. Uppkommer tvist, kan ifrågasättas huru densamma skall
pröfvas. Domstolarna hafva någon gång upptagit dylika tvister till behandling,
men genom utslag af högsta domstolen den 14 september 1908
har förklarats, att fråga angående omfattningen af det område vederbörande
är skyldig afstå till den exproprierande lagligen icke tillhör domstols bedömande
utan ankommer på pröfning af Konungen i statsrådet. Prejudikat
i samma riktning finnes äfven från äldre tid.

Kommitténs förslag, att Konungen skall bestämma, hvilket område
expropriationen skall omfatta, skiljer sig alltså från gällande rättstillämpning
däri, att enligt förslaget sådan bestämmelse skall i fråga om alla
företag meddelas redan från början och utan att tvist uppstått mellan
den exproprierande och jordägaren. Denna förändring går i motsatt riktning
mot önskningar, som på annat håll framträdt. Särskild! må nämnas
att den s. k. trafiksäkerhetskommittén, som afgaf betänkande den 26
september 1907, i 16 § af sitt förslag till lag angående koncession å enskild
järnväg för allmän trafik infört den från nuvarande rättstillämpning
utgående bestämmelsen, att den, som erhållit koncession å järnväg, skall
vara berättigad att, i enlighet med gällande författning angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, inlösa den enskild man, menighet
eller inrättning tillhörande mark, som erfordras för banan enligt
fastställd plan, för de för järnvägens utförande och för driften nödiga
byggnader, anläggningar och upplagsplatser samt för vägar, diken och vattenafiopp,
så ock dylik i omedelbart sammanhang med banlinjen liggande
mark, som erfordras för erhållande af fyllningsämne, sten och grus samt
för sidoupplag. Uppstår däremot fråga om att för erhållande af fyllningsämne,
sten och grus inlösa mark, som icke ligger i omedelbart sammanhang
med banlinjen, skall sådan fråga enligt samma förslag bero på Konungens
pröfning i hvarje särskild! fall. I motiven framhålles, att trafiksä -

128

kerhetskommittén ansett expropriationsrätt i största möjliga utsträckningböra
utan vidare följa med koncessionen.

Kommittén för sin del har emellertid icke kunnat finna tilltalande
att i lag fastslå ett förfarande, som innebär att en på den enskildes rättsområde
så djupt ingripande angelägenhet som bestämmande af expropriationens
omfattning vid det viktigaste slaget af expropriationer i de bestå
fall faktiskt icke skall bero af offentlig myndighets opartiska pröfning
utan afgöras af ena parten, den exproprierande. Visserligen kan jordägaren
vädja till myndighet, men, oansedt att denna rätt visst icke alltid
torde hafva stått klar för honom, förefaller det icke väl förenligt med
jordäganderättens trygghet, att jordägaren skall behöfva vidtaga särskild
åtgärd för att freda sig mot, att den exproprierande efter eget bedömande
frånhänder honom mark, som hvarken jordägaren är villig afstå eller offentlig
myndighet förklarat skola afstås. Träffas öfverenskommelse, är det så
mycket bättre, men det bör då enligt kommitténs mening vara en verklig
öfverenskommelse, ett aftal mellan parterna, och ett sådant kan icke anses
ligga däri, att den ena parten tager hvad han finner skäligt och den andra
i flertalet fall låter sig nöja.

Mot det sålunda anförda torde icke med tillräckligt fog kunna invändas,
att af den för en anläggning fastställda planen i förening med de
under arbetets fortgång befunna naturliga förhållandena expropriationsrättens
omfattning i allmänhet skulle framgå med sådan säkerhet, att något godtycke
från den exproprierandes sida till skada för jordägaren endast undantagsvis
kunde befaras. Visserligen är ofta så fallet beträffande iärnvägslinjen,
men äfven motsatsen kan förekomma, och i fråga om bangårdar,
banvaktslägenheter och andra större områden torde berörda invändning icke
äga någon giltighet. Hvad särskild! dessa beträffar, synes, såvidt kommittén
kunnat finna, ingen som helst anledning föreligga att tillämpa
andra regler än vid vanlig expropriation. I förbigående torde böra erinras
om, att i afseende å nämnda områden expropriationens omfattning redan nu
är föremål för en viss kontroll, som dock icke är afsedd att innebära någon
trygghet för, att expropriationen ej sträckes längre än behofvet klöfver.
Enligt koncessionsvillkoren för enskilda järnvägar skola nämligen ritningar
bl. a. för stationer och hållplatser med tillhörande byggnader genom koncessionshafvarens
försorg uppgöras samt för pröfning och godkännande
underställas den ingenjör, som å statens vägnar utöfvar kontroll å järnvägsbyggnaden.
Denne har därvid särskild! att tillse att åt stationer och
hållplatser gifves det omfång, att enhvar af dem blifver för det närvarande
tillräcklig och framgent kan motsvara en möjligen växande trafiks fordringar
på ökadt utrymme.

129

Äfven in- en annan synpunkt än den ofvan angifna är det enligt
kommittén8 mening nödvändigt, att expropriationsområdet bestämmes af
offentlig myndighet, innan den anläggning, för hvilken expropriationen
sker, sättes i verket. Kommittén anser nämligen, att man bör fästa synnerlig
vikt vid grundsatsen, att expropriationsersättning skall betalas senast
samtidigt därmed att den egendom, som exproprieras, frånhändes
dess ägare. Behofvet af att vidhålla denna i och för sig själfklara grundsats
framträder med särskild styrka, om expropriationen medför någ-on större
rubbning i den däraf berördes egendomsförhållanden. Stundom kan förlusten
af den exproprierade egendomen vara ytterst kännbar för ägaren. Det kan
hända att hvad han nödgas afstå utgör hela den fastighet, hvaraf han haft
sin bergning, eller att, äfven när så ej är fallet, bostaden beröfvas honom
eller hans åkerjord förminskas så, att den blir otillräcklig för hans uppehälle.
I synnerhet om han _ icke har andra tillgångar, är han då icke
hjälpt med att få betaldt i en mer eller mindre aflägsen framtid, utan
synes han hafva ovillkorligt anspråk på att erhålla betalning, innan han
nödgas afstå^ sin egendom. Visserligen förekommer ofta äfven att expropriationsområdet
icke har så stor betydelse för förre ägaren. Vid expropriation
t. ex. för en järnväg tages ju i allmänhet endast ett mindre område1
i anspråk från hvarje jordägare, och om detsamma tillhör utmarken
eller eljest ej har särskildt högt värde, är det ej för jordägaren någon
större olägenhet att afstå området utan omedelbar betalning, när han har
visshet att efter någon tid erhålla full ersättning jämte ränta. Det torde
dock vara omöjligt att i lag uppdraga någon gräns mellan de fall, då
besittningstagande utan betalning måhända skulle kunna medgifvas, och de
fall, då det icke kan medgifvas. Om man vill bereda trygghet mot att sakägarna
utsättas för obehöriga svårigheter, synes alltså enda utvägen vara
att icke i något fall eller åtminstone endast i vissa mera säregna undantagsfall
tillåta,’ att tillträdet går före betalningen, naturligtvis under förutsättning
att icke godvillig öfverenskommelse träffats. Parternas skyldigheter å
ömse sidor böra fullgöras samtidigt. Häraf torde dock icke behöfva följa,
att expropriationsförfarandet i sin helhet skall hafva genomförts i vanlig
ordning, innan, egendomen får tillträdas, utan har kommittén, såsom 51 §
i förslaget utvisar, ansett sig kunna föreslå, att man i vissa fall skall åtnöja
med betalning af en i enklare form provisoriskt bestämd ersättning.

Skall nu omför in älda grundsats upprätthållas, är det emellertid icke
möjligt att låta expropriationen» omfattning bestämmas först under anläggningens
fortgång, efter hvad den exproprierande i hvarje fall finner behofligt.
För expropriationsersättningens uppskattande — slutligt eller provisoriskt
■ förutsattes ovillkorligen, att området för expropriationen är bestämdt.

17 09886. Förslag till lag om expropriation.

130

Att området skall bestämmas af offentlig myndighet behöfver dock
icke med nödvändighet innebära, att denna pröfning skall tillkomma Konungen.
Enligt utländsk lagstiftning är berörda uppgift i allmänhet icke
öfverlämnad åt den högsta statsmyndigheten, som beviljar expropriationsrätt,
utan tillhör någon öfverordnad förvaltningsmyndighet i orten efter
undersökning, till hvilken sakägarna kallas. Skulle hos oss pröfningen af
området ske genom någon annan än Konungen, finge den väl uppdragas
åt den domstol, som eljest har expropriationsmålet under behandling.
Härigenom skulle vinnas vissa fördelar med hänsyn till kännedomen om
förhållandena i orten och lättheten att höra parterna. Emellertid torde
det icke komma i fråga annat än att underrättens utslag äfven i dylika
frågor skulle få öfverklagas, och de redan nu stundom mycket långvariga
expropriationsmålen skulle sålunda kunna ytterligare försenas, en risk för
hvilken man påtagligen icke bör utsätta sig. Ju tidigare under expropriationsförfarandet
området blir bestämdt, desto förr inträder dessutom
möjligheten att få en provisorisk uppskattning af expropriationsersättningen
till stånd och låta den exproprierande tillträda egendomen mot betalning
af det sålunda funna beloppet.

Rätt att Såsom kommittén framhållit vid nästföregående §, torde det ej möta

%xpronia nåSot verkligt hinder att äfven för järnvägar och liknande företag expro a

Horisont- priationsområdet i hufvudsak bestämmes redan vid den tidpunkt, då expio
rådet. priati0nsrätt beviljas. Några större afvikelse!’ från det då bestämda området
lära endast undantagsvis behöfva förekomma. Blir någon mera väsentlig
utvidgning af nämnda område erforderlig, får den exproprierande
begära särskild! tillstånd därtill af Konungen. På grund af omständigheter,
som icke låta med säkerhet bedöma sig på förhand, kan det emellertid,
såsom jämväl förut antydts, vid sådana företag lätt blifva behörigt
att i någon mindre mån öfverskrida det af Konungen bestämda området.
T. ex. under en längre järnvägsbyggnad kunna dylika utvidgningar visa
sig erforderliga på ganska många ställen, och, då behofvet framträder,
miste det i regel tillgodoses ofördröjligen, om icke det pågående arbetet
skall hämmas. Möjlighet att då få gå något utanför den eljest gällande
gränsen bör därför beredas i så enkel form som möjligt, hvilket ej heller
torde möta någon betänklighet från jordägarens synpunkt, då frågan, så
länge den gäller endast helt små områden, för honom är af ringa betydelse.
I förslaget stadgas med hänsyn härtill, att, om ett företag pröfvas
vara af den beskaffenhet, att på grund af mera oberäkneliga förhållanden
kan blifva af nöden att utsträcka expropriationen till smärre områden
utanför det från början bestämda, Konungen äger medgifva sådant. Kommittén
har dock icke tänkt sig, att detta tillstånd i vanliga fall skulle

131

lämnas ovillkorligt, utan då vidare stadgas, att Konungen äger meddela de
föreskrifter, som i anledning af tillståndet må finnas erforderliga, har härmed
särskild! åsyftats, att skydd mot missbruk af detsamma skall beredas
genom någon efter förhållandena lämpad anordning. Så t. ex.
torde vid enskild järnvägsbyggnad statens kontrollant lämpligen kunna få
i uppdrag att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida det fastställda området
må öfverskridas.

Att expropriationsrätt beviljats i afseende å en egendom medför för Tidför stam
dess ägare en osäkerhet, som alltid kan innebära obehag och ofta äfven föranle- nvn9f^^om
der ekonomiska olägenheter. Expropriationsrisken bör därför icke under obegränsad
tid få hvila öfver egendomen. I enlighet med denna uppfattning
och jämväl efter föredöme från vissa utländska lagar föreslås, att sökanden
skall inom tid, som Konungen bestämmer efter förhållandena, vidtaga den
första åtgärden för expropriationsrättens tillgodogörande, vid äfventyr att
eljest gå nämnda rätt förlustig. Denna åtgärd är enligt förslaget målets
instämmande till domstol. Har målet genom stämning bragts under domstols
, handläggning, fortskrider detsamma utan sökandens initiativ enligt
allmänna eller i denna lag meddelade Särskilda processuella regler. Det
är först, då målet är afgjordt och expropriationsersättningen skall betalas,
särskilda bestämmelser åter erfordras för att förebygga ett för jordägaren
ogynnsamt dröjsmål från den exproprierandes sida.

5 §•

Att expropriationsrätten är en personlig rätt ligger i sakens natur Personlig
och torde utan stadgande gälla äfven för närvarande. ^ rätt 6

§•

Nuvarande allmänna expropriationsförordning innehåller i 13 § be- Expropriastämmelser
om expropriationsersättningen. Vid expropriation af fast egen- tionsersättdom
skall ägaren först och främst erhålla lösen för själfva egendomen. nin9enDenna
lösen bestämmes efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller. Uppkommer tillika skada för ägaren
genom den exproprierade egendomens användande för allmänt behof, skall
ersättning därför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen
må skattas. Lider annan än ägaren förlust genom expropriationen, skall
likaledes ersättning med högsta skäliga belopp utgå såväl för hvad som
afstås som för den skada jordens eller lägenhetens användande för allmänt
behof därutöfver kan föranleda. Exproprieras endast nyttjanderätt — i

132

de undantagsfall då sådant är medgifvet — skall ersättning för intrång
bestämmas enligt uppskattning till högsta skäliga belopp af den skada,
som förorsakas genom intrånget.

Dessa regler gifva starkt uttryck åt, att expropriationsersättningen
skall bestämmas så, att den under alla förhållanden bereder åtminstone
full godtgörelse, snarare för hög än för låg. I tillämpningen hafva de,
såsom riksdagen yttrade i sin skrifvelse den 23 april 1907 angående
revision af stadgandena om expropriationsersättningens bestämmande, ofta
föranledt tillerkännande af oskäligt hög ersättning.

Hvad den, från hvilken expropriation sker, med ostridig rätt kan
fordra är att han icke därigenom skall lida någon ekonomisk förlust. Då
hans egendom är behöflig lör ett allmänt ändamål, är han skyldig finna
sig i, att den tages i anspråk. Det allmänna intresset bör i detta tall som
i andra gå före det enskilda. Men det allmänna intresset sträcker sig icke
längre än till själfva den egendom eller rättighet, som är i fråga. Just
denna, med de faktiska och naturliga möjligheter den innebär, är af någon
anledning framför annan egendom behöflig'' för det allmänna. Egendomens
eller rättighetens penningvärde däremot har icke samma särskilda betydelse.
Till detta har därför det allmänna icke någon rätt, utan det bör bevaras
åt den enskilde. Expropriationen medför och måste medföra en yttre
rubbning i någon del af hans egendomsförhållanden, men hans ekonomiska
ställning såsom helhet bör lämnas orubbad. Expropriationsersättningen bör
utgöra just så mycket, att hans förmögenhet efter expropriationen är
den samma, som den skulle hafva varit, om någon expropriation ej ägt
rum. Det är möjligt att trots sådan ersättning det kan kännas som en
uppoffring att afstå från expropriationsföremålet, men detta får den
enskilde underkasta sig för det allmänna bästa, lika väl som han eljest
måste fullgöra sina förpliktelser mot det allmänna, äfven när de äro
betungande.

Om man alltså anser, att. det större eller mindre obehag den enskilde
kan lida icke skall godtgörås honom genom en expropriationsersättning,
sa rikligt bestämd att. den förslår äfven för detta ändamål, torde icke
finnas någon anledning till bestämmelser, som gå ut på, att ersättningen
alltid skall bestämmas särskilt hög. Visserligen bör vid tvekan mellan
olika värden, då valet mera är en smaksak, beloppet sättas så, att all
anledning finnes till antagande, att den enskilde icke1 gör någon förlust,
men detta är dock annat än att det genom uttryckliga stadgande!! göres
till en skyldighet för värderingsmännen att städse bestämma det högsta
belopp, som kan finnas skäligt. Kommittén har därför icke i sitt förslag
upptagit några stadganden i sistnämnda riktning. I öfrigt öfverensstämmer

133

förslaget i sina hufvudgrunder med gällande rätt. Ägaren af fastighet,
som exproprieras, skall erhålla löseskilling för fastigheten och ersättning
för den skada han eljest lider genom expropriationen. År det endast
en del af en fastighet som exproprieras, kan återstoden skadas äfven
genom den exproprierade delens användning, och ersättning härför skall
då utgå. Utgör en bestående sakrätt, annan än äganderätten, föremål
för expropriation, skall innehafvaren njuta godtgörelse efter samma grunder
som en fastighetsägare. Medför expropriation uppkomst af eu ny
sakrätt, erhåller den fastighetsägare, som tvungits upplåta nämnda rätt,
ersättning härför.

Löseskillin gen för fast egendom skall enligt förslaget motsvara egendo o

o OCTi o

mens värde. Huru detta skall bestämmas angifver icke förslaget. Det rätta
synes vara att i sådant afseende gifva värderingsmännen fria händer och
låta dem efter eget omdöme taga hänsyn till alla förhållanden, som enligt
sakens natur härvid böra inverka. Oftast torde värdet motsvaras af den
köpeskilling, som kan antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning.
Mot norrlandskommitténs för visst fall gjorda förslag att hänvisa till »hvad
jord af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller» synes dock,
liksom mot gällande lag, kunna anmärkas att fastighetspriset i orten icke
bör vara ensamt afgörande. Det kan hända, att försäljningar där icke
skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säker ledning kan hämtas
från desamma. Äfven kunna fall förekomma, då fastighetens värde
öfver- eller understiger medelpriset i orten. Uppskattningen bör då
göras efter andra förhållanden. Det sätt, hvarpå fastigheten är använd,
och den afkastning, som vinnes, äro härvid tydligen af stor vikt. Men
om fastigheten med annan användning kan lämna högre afkastning, bör
hänsyn tagas äfven härtill, under förutsättning att denna användning icke
blott utgör en aflägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet är
genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset äfven vid
frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro ekonomiska,
bör inflytande tillmätas, om de äro af beskaffenhet att kunna uppskattas
äfven af andra än den dåvarande ägaren och alltså gifva* fastigheten
ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affektionsvärde,
som endast beror af en viss ägares rent personliga förhållanden, icke
inverka på ersättningen.

Värdesättningen af fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter
allmängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfällige ägaren. Löseskillingen
skall nämligen gifva uttryck åt värdet af fastigheten såsom sådan. Gränsen
mellan detta värde och det värde fastigheten har för en viss ägare är emellertid
stundom sväfvande. Om t. ex. handelsrörelse idkas å fastigheten, kan denna

134

i anledning däraf hafva särskild ekonomisk betydelse. I den mån sådant
beror därpå, att fastigheten är lämpligare för dylik rörelse än andra fastigheter
i trakten, är detta en fastigheten tillkommande egenskap, som kan
vara af vikt äfven i annan ägares hand och alltså bör inverka på löseskillingen.
Men ligger betydelsen endast däri, att ägaren kan genom
flyttning förlora en kundkrets, som vant sig vid honom personligen, berör
denna fråga icke fastighetsvärdet. Agaren lider då genom expropriationen en
personlig skada, som enligt förslaget visserligen bör ersättas men icke genom
förhöjning af löseskillingen. Att sådan skillnad iakttages är af vikt med
hänsyn till möjligen befintliga fordringsägare. Inteckningshafvarna hafva
företräde till löseskillingen men kunna icke med fog begära, att denna rätt
utsträckes till ett värde, som endast tillfälligt är förbundet med fastigheten.

Då ersättning enligt förslaget tillerkännes ägaren för sådan ej
särskildt angifven skada, som förorsakas genom expropriationen, afses
härmed dels skada af sist omförmälda beskaffenhet dels all annan af
expropriationen föranledd personlig skada t. ex. kostnad för flyttning eller
förlust genom afbrott i rörelse. Skada, som ägaren personligen kan komma
att lida genom det företag, för hvilket expropriationen sker, tages däremot
icke i betraktande. Tydligen vore det att sträcka ersättningsrätten
för långt, om ägaren skulle hafva anspråk på godtgörelse t. ex. för det
värdet å hans andel i ett ångbåtsbolag kunde förminskas genom förväntad
konkurrens från den järnvägsanläggning, för hvilken det exproprierade
området skall användas.

Då endast en del af en egendom exproprieras, blifva förhållandena
i vissa afseenden andra än vid expropriation af hela egendomen. Regeln,
att löseskillingen skall motsvara värdet, får förändradt innehåll såtillvida,
som det exproprierade områdets värde icke utan vidare kan anses framgå
ur en uppskattning af detta område i och för sig. Det kan nämligen
lätt inträffa, att egendomen såsom helhet har ett högre värde, än de
måhända hvar för sig mindre brukbara delarna tillsammans besitta. Löseskillingen
måste då bestämmas efter det värde expropriationsområdet har
såsom ingående i den ostyckade fastigheten. Ett uttryckligt stadgande
härom torde emellertid icke erfordras.

Utöfver löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen skall
den exproprierande enligt förslaget först och främst erlägga ersättning
för den skada, som återstoden af egendomen lider genom expropriationen.
Sådan skada kan vara af många slag, minskad användbarhet,
försvårad samfärdsel, ökad hägnadsskyldighet o. s. v. Det är dock
enligt förslaget icke nog med ersättning för den skada, som själfva
expropriationen förorsakar, utan godtgörelse skall lämnas jämväl för

135

skada, som genom den exproprierade delens användande kan uppkomma
å återstoden af egendomen. Här tillerkännes alltså ersättning- för skada
föranledd . af det företag, för hvilket expropriationen sker. Dylik skada
kan nämligen i detta fall stå i direkt sammanhang med expropriationen,
och, såsom det valda uttryckssättet torde angifva, ersättes skadan endast,
när sådant sammanhang finnes. Så är händelsen, då skadan icke alls eller
icke i motsvarande omfattning skulle hafva drabbat egendomen, om den'' ej
utgjort föremål för expropriation. Begäres t. ex. vid expropriation för
järnväg skadestånd för eldfara, skakning eller andra förutsedda olägenheter
af den blifvande järnvägsdriften, skall enligt förslaget ersättning
utgå i den mån dessa olägenheter för egendomen uppstå eller förökas af
den anledning, att järnvägsanläggningen fram dragés öfver det exproprierade
området och härigenom kommer närmare särskildt egendomens åbyggnader
än eljest blefve fallet. Inträffar däremot skada genom företagets drift oberoende
af expropriationen, finnes intet skäl att gifva den egendom, hvaraf en
del exproprieras, en bättre ställning än annan egendom. Huruvida sådan
skada skall ersättas, är en fråga, som icke tillhör expropriationsmålet utan
beror af eljest gällande regler om skyldighet att gälda skadestånd för
olägenheter, som man genom bruk af sin egendom vållar annans egendom.
Ofvan angifna grundsatser torde stå i öfverenstämmelse med nuvarande
föreskrifter, som i fråga om rätt för ägaren till ersättning, utöfver löseskillingen
för fastigheten, endast tala om sådan skada, som uppkommer
»genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof». Äfven
utomlands synes uppfattningen på de flesta håll gå i samma riktning.

Det flerstädes förekommande uttrycket »en del af en egendom» förutsätter,
såsom torde framgå af sammanhanget, att egendomen i sin helhet tillhör
samme ägare och att egendomens olika delar tillika sammanhållas till en
enhet genom belägenheten eller nära ekonomiskt beroende af hvarandra.

Af stadgandet i andra stycket af förslagets 1 § följer att de ersättningsregler,
som i nu förevarande § meddelas för expropriation af fast
egendom, gälla äfven expropriation af särskilda rättigheter till sådan egendom,
och detta oafsedt om expropriationen åsyftar att öfverflytta eller
upphäfva en förut befintlig, från äganderätten skild rätt eller att grundlägga
en ny rätt, liksom ock om en själfständig rättighet exproprieras tillsammans
med fastigheten eller oberoende af denna. I hvilket fall som
helst skall gäldas ersättning såväl för rättighetens värde som för den skada
expropriationen därutöfver kan föranleda för rättighetshafvaren.

Äfven obligatoriska rättigheter kunna rubbas genom expropriation.
Om t. ex. ägaren af en fastighet förbundit sig till en leverans, för hvars
fullgörande fastigheten är en nödvändig förutsättning, blir han ur stånd

136

att fullgöra sitt åtagande, i och med det att fastigheten exproprieras. För
den förlust medkontrahenten härigenom kan lida har han säkerligen ingen
rätt till ersättning af den leveransskyldige. Denne torde nämligen i expropriationen
hafva giltig orsak att anse sig löst från aftalet. Huruvida
åter medkontrahenten har något skadeståndsanspråk mot den exproprierande,
är en fråga, som torde böra få lösas efter vanliga rättsregler, oberoende
af expropriationslagstiftningen. Den rättighet, som gått förlorad,
har icke exproprierats, utan dess upphörande är endast en följd däraf att
fastigheten ombytt ägare. För öfrigt torde de fall, då dylika skadeståndsanspråk
vore berättigade, blifva ganska sällsynta, men genom deras framställande,
med eller utan fog, kunde dock expropiatiönsförfarandet väsentligt
betungas, så mycket mer som expropriationsnämnden icke kan antagas
hafva några särskilda förutsättningar för pröfning af skadeståndsfrågor,
som grunda sig på rent obligatoriska förhållanden. Det torde
ock få anses otvifvelaktigt att frågor af nämnda beskaffenhet enligt nu
gällande lag icke utgöra föremål för expropriationsnämnds handläggning
utan, i den mån de förekomma, få anhängiggöras genom särskild stämning
till domstol.

Förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägaren och öfriga ersättningsberättigade
samt å andra sidan den exproprierande kan ordnas antingen
så, att alla ersättningsanspråk anses ingå i fastighetsägarens och ersättningen
bestämmes i en enda summa som sedan fördelas, eller ock så att jämte fastighetsägaren
de andra berättigade eller flera eller färre af dem anses hafva
själfständiga ersättningsanspråk mot den exproprierande och få sina ersättningsbelopp
bestämda fristående från hvarandra. Det senare systemet synes
äga afgjordt företräde. Det kan nämligen icke i allmänhet sägas, att det
värde, fastigheten besitter såsom fri från upplåtelser, sammanfaller med ett i
anledning af skedda upplåtelser skäligen nedsatt fastighetsvärde jämte de
upplåtna rättigheternas tillhopalagda värden. Åtnjuter fastighetsägaren fullt
vederlag för upplåtelsen, är fastighetens värde i regel oförminskadt. Har
rättigheten upplåtits utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag, är det
värde, en sådan rättighet har för innehafvare!!, dock ofta väsentligt större
än den förminskning i fastighetens värde för dess ägare tillvaron af samma
rättighet medför. T. ex. rätt till utfartsväg öfver en fastighet kan för rättighetshafvaren
vara af synnerlig betydelse utan att förorsaka fastighetsägaren
något afsevärdt intrång. För att komma till ett rättvist slut är
det därför nödvändigt att värdera de upplåtna rättigheterna hvar för sig
och fastigheten för sig. Vid sistnämnda värdering skall naturligtvis tagas
hänsyn till om rättigheterna föranleda minskning i fastighetsvärdet.

137

Löseskillingen skall då icke motsvara hela fastighetsvärdet utan fastighetsvärdet
med angifna förminskning. Endast penningfordringar, för hvilka fastigheten
häftar, betäckas åtminstone i regel af fastighetsvärdet och behöfva ej blifva
föremål för särskild uppskattning. Att förslaget följer nu omförmälda grunder
framgår af de i senare §§ meddelade stadgandena om parter i expropriationsmålet
och ersättningsbeloppens bestämmande.

Enligt 13 § i 1866 års förordning skall expropriationsersättningen
bestämmas med afseende på tiden för egendomens afträdande. Iakttagande
af denna regel möjliggöres därigenom att jämlikt 2 § i samma
förordning tiden för afträdande! skall vara bestämd genom Konungens
förordnande eller parternas öfverenskommelse, innan den undersökning vid
domstol, som skall föregå tillsättandet af särskild nämnd, får påbörjas.
Däremot skulle en liknande bestämmelse icke kunna tillämpas enligt förslaget,
som låter af- och tillträdestiden bero af växlande förhållanden.
Skall fortfarande en viss tidpunkt förklaras vara bestämmande för värderingen,
synes någon annan ej kunna komma ifråga än den, då värderingen
sker. Att värderingsmännen enligt förslagets mening skola utgå från nämnda
tidpunkt framgår också af de i 62 § meddelade föreskrifterna om företagande
af ny uppskattning, ifall väsentlig förändring inträffar i det värde
egendom hade vid tiden lör den första uppskattningen. En uttrycklig
bestämmelse i ämnet torde emellertid icke erfordras. Möjligen kan för
öfrigt en sådan någon gång föranleda, att värderingsmännen fästa för
mycken vikt vid rent tillfälliga prisförhållanden. Det värde som bestämmes
bör vara ett medelvärde äfven med hänsyn till tiden.

Expropriationsförfarandet har till ändamål att på ett i största möjliga
omfattning slutgiltigt sätt reglera rättsförhållandet mellan den exproprierande
och dem, från hvilka exproprieras. Uppskattningen bör därför afse icke
blott skada som redan uppkommit utan äfven sådan som vid sakkunnig
undersökning af förhållandena befinnes med visshet eller åtminstone rätt
stor sannolikhet vara att förutse. I de flesta fall är det till och med endast
eller hufvudsakligen blifvande skada, som kan komma under bedömande,
då den exproprierande i regel icke får taga någon befattning med fastigheten
förr än efter värderingen. Det är en svår och grannlaga uppgift, som sålunda
ålägges värderingsmännen, men den hittills vunna erfarenheten vid tilllämpning
af delvis liknande grundsatser synes ej gifva anledning till tvekan, att
densamma kan fyllas, ty klagomål öfver att befogade skadeståndsanspråk
till följd af förbiseende eller misstag icke vunnit beaktande vid värderingen
torde ganska sällan förekomma.

Då förslaget gör det möjligt att erhålla expropriationsrätt för ändamål,
som omedelbart äro enskilda och endast medelbart allmänna, upp 18—098S6.

Förslag till lag om expropriation.

138

ställer sig frågan, huruvida expropriation för dylika ändamål, i öfverensstämmelse
med den grundsats som genom 1902 års lag vunnit tillämpning
å ett särskildt område af mera enskild natur, bör medföra skyldighet
att gälda ersättning ej blott till fulla värdet utan med förhöjning därutöfver.
Såsom allmän regel kan emellertid icke kommittén finna sådan förhöjning
vare sig rättvis eller genomförbar. Många ändamål, som blott
medelbart äro allmänna, kunna medföra mycket stort allmänt gagn, lika
stort som en del andra, hvilkas egenskap af allmänna framträder mera
omedelbart. Det synes därför icke vara befogadt att gifva de medelbart
allmänna ändamålen såsom klass en sämre ställning än de omedelbart allmänna.
Ej heller finnes någon möjlighet att i berörda afseende uppdraga
en bestämd och klar gräns mellan de olika slagen af ändamål. Huruvida
ett allmännyttigt företag kan anses omedelbart eller endast medelbart föranleda
allmänt gagn måste tydligen i många fall bero på personlig uppfattning,
och det kan icke vara lämpligt att låta en dylik mer eller mindre
godtycklig pröfning vara afgörande för omfånget af den exproprierandes
ersättningsskyldighet och motpartens rätt till ersättning.

Då en del af en egendom skall exproprieras och återstoden kan förväntas
lida skada genom expropriationen eller den exproprierade delens
användande, finnes ofta möjlighet att förebygga eller förminska denna
skada genom särskilda åtgärder t. ex. anläggande af vägöfvergångar, vägbroar
eller diken eller uppförande af hägnader. Att sådana åtgärder vidtagas
af den exproprierande är då mången gång fördelaktigt både för
honom och för den, från hvilken exproprieras. För den förre kunna de
medföra ringare kostnad än gäldande af ersättning för den skada, som
skulle uppstå utan desamma, och för den senare kan skadan göras mindre
kännbar, än den eljest, äfven med en riklig penningersättning, skulle
blifva. Ehuru det sålunda måste anses ofta vara önskvärdt, att anläggningar
i berörda syfte komma till stånd, torde det icke böra stadgas, att
den exproprierande skulle kunna i expropriationsmålet få sig ålagdt att
vidtaga dylika åtgärder. Att låta föreskrift därom meddelas af nämnden
skulle nämligen vara att tillägga denna en för densamma främmande uppgift.
Nämndens uppdrag har hittills varit begränsadt till värdering och
synes icke böra sträckas därutöfver, åtminstone icke så länge man vidhåller
grundsatsen, att nämndens beslut icke få öfverklagas. flvad åter
beträffar möjligheten att gifva domstolen bestämmanderätt i sådana frågor,
torde redan den tidsutdräkt, som anlitande af den vanliga rättegångsordningen
lätt kan medföra, göra det betänkligt att gå denna väg. Det synes
därför vara lämpligast att i expropriationslagstiftningen fortfarande låta
ifrågavarande åtgärder bero på öfverenskommelse mellan parterna. Anmäles

139

ej inföi nämnden, att. parterna träffat aftal om skyddsåtgärder, får sålunda
nämnden värdera skadan, sådan den kan antagas ‘blifva utan dylika åtgärder.
Ingås däremot öfverenskommelse — hvilket liksom hittills äfven i
framtiden ofta torde blifva fallet — begränsas nämndens värdering till
den skada, som trots skyddsåtgärderna förväntas uppstå. Stadgande^härom
har införts i andra stycket af förevarande §.

Regeln, att expropriationserättning skall bestämmas i penningar, äger
motsvarighet i 13 § i 1866 års förordning.

I 2 § andra stycket af expropriationsförordningen är stadgadt att, om
ersättning för intrång anses böra äga rum, rätten, efter som intrånget finnes
vara öfvergående eller fortfarande, skall bestämma, huruvida ersättningen
skall utgå på en gång eller i årlig afgift under den tid intrånget
kommer att fortfara. Den beslutanderätt, som genom detta stadgande
tillagts domstol, har i förslaget bibehållits, dock med den inskränkning
att, när det icke kan bestämmas, huru länge eu upplåtelse skall gälla eller
en efter expropriation en återstående fastighetsdel kommer att lida skada,
ersättningen alltid skall utgå. i årlig afgift. Då man icke kan beräkna upplåtelsens
eller skadans varaktighet, finnas tydligen icke nödiga förutsättningar
för bestämmande af skälig ersättning eu gång för alla.

Har ersättning för skada å en fastighet bestämts att utgå såsom årlig
afgift, torde rättigheten att uppbära denna utan särskild!, stadgande följa
fastigheten, så länge annat ej aftalats.

7 §

I riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 angående revision af stad- Värdeförgandena
om expropriationsersättnings bestämmande framhölls, att, om ett f”dpn9,som
med billighet öfverensstämmande värde skulle erhållas, nämndeii uppen-fränexplt
barligen icke borde vara bunden af prisstegring, som berodde af det före- wwtmiai.
tag, föi hvars skull expropriation begärdes. Det kunde ej vara rätt, att å
ena sidan jordägaren ensam finge njuta förmånen af en utan hans åtgörande
tillkommen värdestegring, medan å andra sidan de, som genom arbete och
uppoffringar åstadkomma ifrågavarande företag, betungades med utgifvande
af ersättning, som icke stode i skäligt förhållande till verkliga värdet före
företagets tillkomst.

Kommittén delar den sålunda uttryckta uppfattningen, hvilken också
är nästan enhälligt erkänd i utländsk lagstiftning. Emellertid kan det
tänkas, äfven, att det tillämnade företaget skulle komma att utgöra, hinder
föi någon fördelaktig användning af den egendom som exproprieras och
att denna af sådan anledning vid expropriationen är mindre värd, än den

140

skulle hafva varit, om företaget ej blifvit ifrågasatt. Liknande billighetsskäl
tala jämväl i senare fallet för, att egendomen uppskattas till det värde
den skulle hafva haft oberoende af expropriationen. 1 enlighet härmed
är förslaget affattadt.

8 §

Afäratj för En fråga, som i utländsk lagstiftning och rättsvetenskap tillhör de

uppkom- mest omtvistade och äfven hos oss vid olika tillfällen varit under behand mmäe

vms ■ png u-tail att, i afseende å expropriation i allmänhet, föranleda någon lagstiftningsåtgärd,
är den, huruvida och i hvad mån afdrag från ersättningen
för en" exproprierad fastighetsdel bör få göras på grund af värdestegring
å den återstående delen. Kommitténs förslag innebär icke något försök
att i större omfattning lösa denna fråga. Visserligen förefaller det, när
man betraktar förhållandet endast mellan den exproprierande och den, från
hvilken exproprieras, i och för sig riktigt, att, om den senare vinner någon
fördel genom det tillämnade företaget, han icke har grundadt anspråk på
ersättning för mer än det belopp, hvarmed den skada han lider öfverstiger
berörda vinst. Summan af den förlust expropriationen tillskyndar honom
framträder ju i själfva verket icke, innan vinsten afdragits från skadan.
Men saken får ett annat utseende, så snart man fäster uppmärksamhet
vid, att kanske många, från hvilka intet exproprieras, i samma
eller till och med större omfattning erhålla fördel af företaget
och skulle få åtnjuta denna utan minskning, då de icke hade att fordra
någon expropriationsersättning, från hvilken afdrag kunde göras. För att
man med full rättvisa skall kunna låta dem, från hvilka exproprieras, på
ifrågavarande sätt — genom minskning i de-n ersättning hvartill de eljest vore
berättigade — bidraga till kostnaden för ett företag, som beredt dem fördel,
fordras, såsom städse framhållits vid denna frågas tidigare behandling, att äfven
öfriga personer, som njuta fördel af företaget, skola vara skyldiga att i
motsvarande mån bidraga till detsamma. Sedd från denna synpunkt erhåller
frågan en mycket större räckvidd. Spörsmålet om afdrag från expropriationsersättningen
kommer då att delvis ingå i och i sin helhet nära
sammanhänga med det stora beskattningsproblem, som rör sig kring tanken
att låta vissa slag af allmänna företag betalas af dem, som hafva
omedelbart gagn af desamma, en grundsats, hvars vidsträcktare tillämpning
af många tillmätes stor betydelse för särskild! det kommunala
skatteväsendet. I öfverenstämmelse med principen, att de som njuta
samma fördel skola lämna lika bidrag, har 31 § af lagen om stadsplan och
tomtindelning för där afsedda fall reglerat frågan om det allmännas rätt
till andel i den värdestegring, som skapas genom ett allmännyttigt företag,

141

och därmed äfven löst den kanske mest brådskande delen af spörsmålet
om jordägares skyldighet att underkasta sig afdrag från expropriationsersättningen
för värdestegring å återstående mark. Att afgöra i hvad mån
samma princip bör vinna tillämpning vid andra företag, med Indika expropriationsrätt
kan förenas, torde knappast falla inom nu förevarande lagstiftningsarbetes
ram. I hvarje händelse vore det säkerligen oklokt att
upptaga denna angelägenhet till behandling utan att afvakta den sannoligt
snart förestående pröfningen af mera omfattande reformförslag i förberörda
riktning.

Emellertid bär vid 6 § framhållits, att ehuru expropriationsersättning
i allmänhet icke skall utgå på grund af skada genom det företag,
för hvilket expropriationen sker, undantag dock bör göras för den händelse
att eu del af en fastighet exproprieras och återstoden lider skada
genom den exproprierade delens användande. Denna skada har ej någon
motsvarighet i afseende å dem, från hvilka ej exproprieras, och den bör
ersättas i likhet med skada genom själfva expropriationen. Lika väl kan
tänkas, att eu egendom, hvaraf en del exproprieras, för sin återstående
del åtnjuter förmåner, som icke eller icke i samma utsträckning komma
de närliggande egendomarna till godo. Om t. ex. från en egendom exproprieras
område för anläggande af järnvägsstation, kan belägenheten i
stationens omedelbara närhet gifva öfriga delar af egendomen ett särskildt
värde. I dylika fall, då såväl skada som vinst uppkomma blott för dem,
från hvilka exproprieras, torde ur rättvisans synpunkt ingen invändning
kunna göras mot, att skadan och vinsten kvittas till den del de motsvara
hvarandra. Kvittning af vinsten jämväl mot löseskillningen för den exproprierade
fastighetsdelen synes däremot icke böra medgifvas. Jordägarens
anspråk på full betalning för den jord, som frånhändes honom, hvilar på
en fastare grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk,
som byggas på beräkningen om framtida skada och vinst. Under
det att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog
kunna kvittas mot hvarandra, torde det förra under alla förhållanden böra
tillgodoses utan afkortning.

9 §

Förevarande § motsvarar 15 § i 1866 års förordning. Åtgärder i

syf te att höja
ersättninqen

10 §

I fråga om skyldighet för den exproprierande att, när endast eu Skyldighet

del af en egendom är behöflig för expropriationsändamålet men återstoden att utvid.sa

A A expropria tionen.

142

Rätt att utvidga
expropriationen.

lider synnerligt men, på ägarens begäran lösa äfven denna öfverensstämma
de i första stycket föreslagna bestämmelserna med 14 § i 1866 års förordning.
Af stadgandet i 1 § andra stycket i förslaget följ er att samma regler
skola hafva motsvarande tillämpning, om en bestående sakrätt utgör själfständigt
föremål för expropriation. Emellertid kan jämväl framtvungen
upplåtelse af en sakrätt till en fastighet medföra sådan nedsättning i möjligheten
att använda fastigheten, att ägaren icke bör vara skyldig behålla
denna. Så synes vara händelsen t. ex., om på en fastighet, som har sitt
egentliga värde såsom byggnadsplats, lägges det servitut, att den icke får
bebyggas, eller om vid expropriation för skjutbana jordägaren får sig ålagdt
att tåla skottlossning öfver mark i sådan utsträckning, att marken icke kan
brukas utan fara. Att ägaren då förklaras berättigad fordra den utvidgning
af expropriation en, att den exproprierande blir skyldig lösa marken med
äganderätt, står i full öfverensstämmelse med hvad i 2 § andra stycket expropriationsförordningen
stadgas för det fall, då i nämnda förordning
expropriation af endast nyttjanderätt medgifves. Såsom villkor härför gäller
nämligen, att nyttjanderätten icke finnes förorsaka så betydlig skada,
att jorden bör lösas.

Gällande expropriationsförordning känner ej någon liknande rätt för
den exproprierande att fordra utvidgning af expropriationen, och äfven
i flertalet utländska lagar saknas bestämmelser i denna riktning. Vid
expropriation af en fastighetsdel kan dock förekomma att för återstodens
försättande i det skick, att den kan med fördel brukas ensam för sig, kräfves
en kostnad, som blir oskäligt betungande för den exproprierande. Det lär
icke saknas exempel på att ersättning för skada å den återstående delen
uppgått till belopp motsvarande full lösen för densamma. I sådana fall är
jordägaren naturligtvis berättigad fordra att äfven denna del skall lösas,
men vill han det icke, äger han behålla nämnda del och begära skadestånd.
Detta förefaller knappast billigt mot den exproprierande, och jämväl från
mera allmän synpunkt är det olämpligt att fastighetsdelärna skiljas, om den
häraf föranledda kostnaden för iståndsättande af den återstående fastigheten
blir alltför stor i förhållande till dennas värde. Man finner stundom den
mening uttalad, att oskäligt hög ersättning för skada å en återstående fastighetsdel
icke borde ifrågakomma, enär en jordägare, som icke begagnade
den i dylika fall honom tillkommande rättigheten att fordra utvidgning af
expropriationen, därmed skulle hafva förklarat sig villig att åtnöjas med
en godtgörelse, som stode i rimligt förhållande till den återstående delens
värde. Om denna grundsats öfver hufvud får anses riktig, torde den dock
ingalunda vara så själfklar, att en lösningsrätt för den exproprierande därför
skulle vara obehöflig. Då det gäller att utan jordägarens medgifvande

143

utsträcka expropriationen till ett område, som ej är erforderligt för expropriationsändamålet,
synes emellertid särskild försiktighet vara af nöden, för
att ej jordägarens rätt skal! äfventyras. Det torde därför icke vara tillrådligt
att, liksom då jordägaren begär utvidgning af expropriationen, låta
det bero på myndighets pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida tillräcklig
anledning till dylik åtgärd tinnes eller icke, utan synas förutsättningarna för
expropriationens utsträckande böra bestämmas i lag. Kommittén föreställer
sig, att så snart ersättningen för skada å viss egendom uppgår till två
tredjedelar af egendomens värde, sådant fall kan anses vara för handen, att
lösningsrätt bör tillkomma den exproprierande. Tydligt är att det endast
bör kunna blifva fråga om helt små områden, företrädesvis sådana som
t. ex. vid en järnvägsanläggning blifvit af skurna från hufvudegendomen
och för brukbarhet skulle kräfva hägnad, grindar, vägbroar o. d. Äfven
utvidgning, som nu är nämnd, kan blifva behöflig ej blott på den grund
att en del af en fastighet exproprieras utan jämväl därför att ersättning
för upplåtelse af nyttjanderätt eller servitutsrätt icke skulle komma att stå
i rimligt förhållande till fastighetens värde.

Såsom redan vid 6 § omnämnts, förekommer emellertid ofta, att den
kostnad, som den exproprierande vid expropriation af en fastighetsdel har
att gälda med hänsyn till återstoden af fastigheten, icke uteslutande
utgår i penningar, utan den exproprierande, till förminskande af sin
skadeståndsskyldighet, åtager sig att utföra och underhålla anläggningar
till skydd för den återstående fastigheten eller eljest till underlättande af
dennas fortsatta användning i enlighet med dess förutvarande ändamål.

Uppstår fråga om att den exproprierande af ofvan angifna grunder skall
vara berättigad att lösa hela fastigheten eller någon del däraf utöfver det
af Konungen bestämda expropriationsområdet, måste uppenbarligen jämte
det af nämnden bestämda skadeståndet äfven den beräknade kostnaden
för dylika anläggningar tagas i betraktande, den framtida underhållskostnaden
— om sådan ifrågakommer — med sitt kapitaliserade belopp. Utan
särskildt stadgande torde vara tydligt att i händelse af tvist om beloppet af
nämnda kostnad pröfningsrätten tillkommer vederbörande domstol.

11 §•

För närvarande är expropriationsmålets anhängiggörande vid domstol stämning
ej någon nödvändig förutsättning för expropriationens genomförande. til1 (lomsto1-Detta framgår särskildt af de i 24 § tredje stycket i 1866 års förordning
meddelade bestämmelserna för det fall, att ärendet icke varit instämdt
till rätten för pröfning af ersättningens storlek.

144

Förslaget intager i detta afseende en annan ståndpunkt. Någon
tillfredsställande trygghet, att de, hvilkas intressen beröras genom en fastighets
expropriation, få tillfälle att bevaka sina anspråk, synes icke vinnas,
med mindre saken vid domstol blir föremål för handläggning, till hvilken
sakägarna kallas. Stämning till domstol torde därför alltid böra fordras.
Föredrager den exproprierande att utan stämning söka träffa godvillig
öfverenskommelse med samtliga sakägare, blir det honom naturligtvis fortfarande
obetaget att följa denna väg. Men hans förvärf kommer då icke
att medföra expropriationens rättsverkningar i fråga om fastighetens frigörande
från därå hvilande förpliktelser, utan om någon sakrättsinnehafvare,
med hvilken öfverenskommelse icke träffats, sedermera skulle framträda,
äger denne att fortfarande åtnjuta sin rätt. Skulle endast en sakrätt, annan
än äganderätten, utgöra föremålet för expropriation, är förhållandet till
andra intressenter af mindre betydelse, och samma rättssäkerhet som genom
expropriationens fullföljande kan då ofta vinnas genom en öfverenskommelse
utan stämning.

Stadgandet i andra stycket afser det fall, att egendom, som ligger
inom mer än en underrätts domvärjo, icke lämpligen kan uppskattas
annat än som en enhet. Så är t. ex. förhållandet med ett vattenfall, som
är beläget i gränsen mellan två domsagor. Uppenbarligen vore det oriktigt,
om särskilda expropriationsnämnder skulle bestämma värdena för
olika delar af vattenfallet. Att afgöra, huruvida af dylika skäl gemensam
uppskattning skall anordnas, torde böra tillkomma domstol. I enlighet
med denna uppfattning stadgas också i 24 § af förslaget att, om förhållanden,
som påkalla gemensam uppskattning, finnas vara för handen
vid expropriation från flera egendomar inom samma underrätts domvärjo,
rätten äger förordna, att dessa egendomar skola behandlas såsom en egendom.
Skall samma grundsats kunna tillämpas, när egendomarna ligga
inom flera underrätters domvärjo, måste beredas möjlighet att till en enda
domstol hänskjuta expropriationsmål i fråga om d}dika egendomar. Enligt
förslaget skall Konungen äga att pröfva, huruvida anledning till sådan afvikelse
från vanliga regler om forum föreligger, och att, när så finnes vara
händelsen, förordna, vid hvilken underrätt saken skall upptagas. Delvis
liknande synpunkter hafva vunnit beaktande i lagen den 29 juni 1900 om
rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund.
Från de i nämnda lag meddelade stadgandena skiljer sig kommitténs förslag
däri, att domstolen skall bestämmas icke af hofrätt utan af Konungen,
äfven då de särskilda underrätterna lyda under samma hofrätt. Kommittén
finner det så mycket lämpligare att bestämmanderätten alltid tillkommer

145

Konungen, som föreskrift i ämnet ofta torde kunna meddelas i sammanhang
därmed att expropriationsrätt beviljas.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser i syfte, att expropriation,
som afser egendom inom flera domstolars områden, skulle komma
att handläggas af samma domstol äfven i andra fall än det nu nämnda.

Att mera allmänt sammanföra undersökningen vid domstol torde vara
omöjligt redan på grund af den alltför stora omfattning expropriationsmålet
då ofta skulle erhålla, särskild! vid järnvägsanläggningar och dylika
företag.

12 §.

Stämning i expropriationsmål skall nu äfven på landet utfärdas af Stämningens
vederbörande underrätt. Då härigenom kan föranledas tidsutdräkt med utfardandemålets
anhängiggörande, och stämningens utfärdande ej synes förutsätta
någon pröfning, som icke med fullt fog kan anförtros åt domaren, har
kommittén icke funnit skäl bibehålla nämnda afvikelse från vanliga regler.

Den kungörelse, som skall utfärdas till underrättelse för möjligen
befintliga okända sakägare, torde böra införas ej blott, såsom för närvarande,
i allmänna tidningarna utan äfven i tidning inom orten.

I öfrigt lära stadgandena i första stycket öfverensstämma med nuvarande
regler. Ersättningsberättigade äro enligt 6 § jämte fastighetsägaren
alla de, som hafva sakrätter till egendomen. Tillsammans utgöra de,
med det undantag som nämnes i 13 §, sakägare i expropriationsmålet.

Då expropriationsmål ofta äro af brådskande natur, synes det vara
önskvärd! att undvika det dröjsmål, som lätt kan förorsakas genom tilllämpning
af vanliga regler om stämning å sakägare, som vistas utrikes
eller å okänd ort. Därför har i andra stycket införts stadgande, att
rätten äger förordna god man i expropriationsmålet för sådan sakägare.

13 §.

Penninginteckningars innehafvare äro enligt gällande expropriations- Innehafvare
förordning ej att räkna till dem, som hafva del i saken och skola erhålla ^fntec™9''
stämning i densamma. Deras rättsanspråk tillgodoses på annat sätt, ningar.
såsom särskild! bestämmelserna i 20 och 24 §§ i expropriationsförordningen
utvisa.

Förslaget följer samma uppfattning. Äfven om fall kunna tänkas,
då inteckningshafvare icke blir fullt skadeslös genom att enligt vanliga
grunder erhålla del i löseskillningen för den intecknade fastigheten,
torde dock dessa fall vara så sällsynta och den rättsförlust, som möjligen

19—09886. Förslag till lag om expropriation.

146

Företeen de
af gravationsbevis.

Fastighetsägarens
uppgiftsshylaighet.

kali uppstå, vara så obetydlig, att det icke kan anses behöfligt att tillerkänna
inteckningshafvarna själfständig talan i expropriationsmålet. De
skulle då stämmas såsom parter och hafva rätt att deltaga i val af nämnd
för särskild uppskattning af deras ersättningsanspråk. Expropriationsmålen
skulle härigenom ytterligare invecklas, utan att någon fördel vunnes
annat än undantagsvis. Tydligt är nämligen, att icke redan det forhållandet,
att löseskillningen för en fastighet är otillräcklig till intecknade
fordringars fulla gäldande, kan gifva inteckningshafvare anspråk att af
den exproprierande erhålla betalning för den oguldna delen af en fordran.
Inteckningshafvaren har icke haft anledning att räkna fastigheten såsom
säkerhet längre än till dess värde, och att detta öfverskridits vid inteckningars
meddelande kan icke ålägga den exproprierande någon ökad betalningsskyldighet.

Hvad ofvan sagts gäller emellertid endast penninginteckningar.
Att en nyttjanderätt eller liknande rättighet intecknats kan icke förminska
rättighetshafvarens anspråk på att uppträda såsom part i målet
och få den honom tillkommande ersättning särskildt bestämd. Äfven
i det sannolikt mycket sällan förekommande fall, att inteckning meddelats
till säkerhet för visst belopp i varor, torde särskild uppskattning
af ersättningen till inteckningshafvaren böra äga rum. Denne skall därför
enligt förslaget erhålla stämning i målet och i (ifrigt behandlas såsom
sakägare.

14 §.

Motsvarighet till stadgandet i denna § finnes i 2 § af nuvarande
expropriationsförordning.

15 §.

Enligt 2 och 25 §§ i 1866 års förordning är ägare af jord eller
lägenhet, då han höres, skyldig att hos rätten i ändamål af instämning
uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt har del med honom i saken,
vid äfventyr att efter rättens bepröfvande hålla sådan medpart skadeslös.
Denna skyldighet för jordägaren har i förslaget utsträckts att gälla, äfven
utan att han höres vid rätten. Kommer han tillstädes, blir han säkerligen
tillspord i saken, utan att sådant behöfver uttryckligt förutsättas i lagen.
Uteblifver han, bör han icke därigenom vara befriad från ifrågavarande
skyldighet. För att han icke skall kunna förbise densamma och det ansvar,
som är förenadt med dess försummande, har i förslaget stadgats, att en

147

erinran i clessa hänseenden skall införas i den stämning, som utfärdas å
jordägaren. Aga jämte denne andra personer än nyttjanderättshafvare del
i expropriationsmålet, skola äfven de uppgifvas. I allmänhet bör det icke
mota svårighet för en jordägare att uppgifva alla dem, som på grund af
något sakrättsligt förhållande till hans egendom kunna hafva ersättningsanspråk
mot den exproprierande. Skulle emellertid jordägaren utan eget förvållande''
sakna kännedom om en eller annan ersättningsberättigad eller
eljest hafva giltigt förhinder att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, kan han
tydligen icke drabbas af något ansvar. Ej heller kan sådant ifrågakomma,
om den skadelidande trots jordägarens försummelse får vetskap om expropriationen
och sålunda sättes i tillfälle att bevaka sin rätt.

16 §.

Stadgandet, att stämning skall utfärdas å de sakägare, som blifva kända
under målets fortgång, gäller äfven dem, hvilkas intressen beröras af en''
enligt 10 § i förslaget ifrågasatt utvidgning af expropriationen. Har sakägare
utan att vara stämd kommit tillstädes vid målets handläggning, kan
stämning å honom tydligen icke anses behöflig.

17 §.

Gällande expropriationsförordning innehåller i 25 § stadgande!! för
det fall, att tvist uppstår om rättigheten till den expropriationsersättning,
som blifvit bestämd, men förutsätter ej den möjligheten, att själfva
den egendom, saken rör, är föremål för tvist. Bestämmelser för sistnämnda
fall finnas däremot i 33 § skiftesstadgan och 46 § i lagen om
dikning och annan afledning af vatten. Då sådana bestämmelser synas
vara behöfliga äfven på förevarande område, hafva de införts i första stycket
af denna §. Om egendomen under tvisten förvaltas af någon genom
myndighets försorg förordnad god man, torde denna få anses innehafva
egendomen för båda de tvistandes räkning, vid hvilket förhållande de
äfven båda äga att i expropriationsmålet tala och svara för egendomen.
De få då betraktas såsom samägare och lyda de för dylika meddelade bestämmelser.

Äfven stadgandena i andra stycket hafva i hufvudsak sin motsvarighet
i ofvan angifna §§ i skiftesstadgan samt lagen om dikning och annan
afledning af vatten.

Senare
c''ramträdande
sakägare.

Trist om
expropriationsföremålet.

Ombyte af
ägare.

148

Frågor om
utvidgning
af expropriationen

af göras i
sammanhang
med
målets slutliga
pröfning.

18 §•

Enligt 2 och 14 §§ i gällande expropriationsförordning skall domstolen,
innan expropriationsnämnd tillsättes, afgöra uppkomna frågor, dels
huruvida genom jords eller lägenhets begagnande till utläggning af elektriska
ledningstrådar förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten
skall lösas, eller om endast ersättning för intrånget bör utgå, dels
huruvida, när en del af eu egendom exproprieras, anledning finnes att på
jordägarens yrkande utsträcka expropriationen till någon återstående del
af samma egendom. Öfver domstolens beslut i dessa frågor får särskild
klagan föras genom besvär. Rörande målets handläggning i öfrigt stadgas
i 12 §, att domhafvande]! eller rättens ordförande skall underrätta nämnden
om det ämne som är i fråga och om hvad till nämndens pröfning hör
samt till nämnden lämna de handlingar parterna ingifvit.

Såsom 44 § andra stycket i förslaget utvisar, har domstolens bestämmanderätt
i förstnämnda båda frågor bibehållits, i den förändrade form
som följer af de föreslagna stadgandena i 10 §. Domstolens beslut skall
emellertid enligt förslaget meddelas, först efter det expropriationsnämnden
haft saken under behandling, i sammanhang med målets slutliga pröfning.
Genom denna förändring har kommittén först och främst velat vinna en förkortning
af den tid, som erfordras för expropriationsmåls handläggning vid
underrätten. Då besvär anförts öfver ett underrättens beslut i förevarande
ämnen, har däraf enligt nuvarande bestämmelser följt, att målet i öfrigt fått
hvila under den stundom ganska långa tid, som varit behöflig för besvärens slutliga
afgörande. Enligt kommitténs förslag däremot kunna besvär, som afbryta
målets handläggning vid underrätten, icke i något fall förekomma. Först då
målet fortgått till slut, får klagan föras. Den föreslagna förändringen medför
tillika den fördelen, att berörda frågor komma att vara i fullständigt utredt
skick, då de blifva föremål för rättens pröfning. Då utvägen att anställa
domstolssyn af naturliga skäl endast undantagsvis anlitas, har rätten hittills
i allmänhet fått nöja sig med den upplysning, som kunnat vinnas ur kartor
och andra tillgängliga handlingar samt genom parternas och af dem åberopade
personers hörande. Enligt förslaget däremot skall rätten hafva att
tillgå den af nämnden företagna uppskattning, verkställd såväl under förutsättning,
att expropriationen begränsas till det af Konungen bestämda området,
som ock med hänsyn till möjligheten, att ett framställdt yrkande om expropriationens
utvidgning vinner bifall. Domstolens beslut kommer härigenom
att hvila på väsentligt fastare grundval. Äfven för parternas ställning i
frågan kan målets framskridna skick vara af betydelse. Dels är det möjligt
att kännedomen om den ersättning, som skall utgå i ena eller andra

149

fallet, kan föranleda part att afstå från tanken på utvidgning af expropriationen
eller godvilligt tillmötesgå ett af motparten framställdt utvidgningsanspråk,
dels är lockelsen till klagan öfver underrättens beslut mindre, då
parten vet, att han icke i något fall kan erhålla högre ersättning än den af
nämnden alternativt bestämda, samt målet fortskridit så långt, att han, om
klagan ej föres, inom kort får lyfta den honom tillerkända ersättning. 1
det fall, som nämnes i 10 § andra stycket, är för öfrigt tydligen uppskattning
åt nämnd en nödvändig förutsättning för domstolens beslut.

Hvad det ofvan omförmälda stadgandet i 12 § af nuvarande expro- Gränsen
priationsförordning innebär är icke fullt klart. Hufvudsakligen två möjJligheter
kunna komma ifråga. Den ena är att en viss pröfningsrätt be- expropriaträffande
de framställda ersättningsanspråken skall tillkomma domstolen,
den andra att domstolen icke skall ingå i någon pröfning af ersättnings- e 10,19 ie''
anspråken utan endast öfverlämna handlingarna i målet till nämnden
med en redogörelse för deras innehåll. I förra fallet skall domstolen äga
afgöra, antingen huruvida ett ersättningsanspråk öfver hufvud taget är
berättigad!-, eller åtminstone huruvida det är berättigad! i det afseendet, att
skada, för hvilken ersättning begäres, tillhör expropriationsmålet. Ett ersättningsanspråk
skall sålunda kunna afvisas af domstolen med förklaring,
att detsamma såsom obefogad! eller i hvarje fall främmande för expropriationsmålet
icke hänskjutes till nämnden. Afvisas ett ersättningsanspråk
icke af domstolen, ligger häri, antingen att domstolen förklarat ersättning
skola utgå och nämnden endast har att bestämma densammas belopp, eller
ock — om domstolens pröfningsrätt är mera begränsad •—- att den uppgifna
orsaken till skadan funnits vara sådan att, ifall skada föreligger, den
bör uppskattas af nämnden, som sålunda både bedömer, huruvida skada
uppkommer, och bestämmer ersättningen, när så anses vara förhållandet.

Har åter domstolen icke någon pröfningsrätt, tillhör det nämnden ej blott att
värdera uppkommen skada utan äfven att afgöra, såväl huruvida skada är
för handen som ock huruvida anledningen till skadan är sådan, att denna
skall ersättas i expropriationsmålet.

En långt gående utveckling i den först angifna riktningen synes
vara åsyftad med den af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Kungl.

Maj:t aflåtna skrifvelsen angående vissa förändringar i expropriationsförordningen.
Arméförvaltningen förklarar sig nämligen hålla före, att befogenheten
att bedöma huruvida intrång och skada uppkomma till följd af
expropriation äfvensom omfånget och beskaffenheten af intrång och skada
bör öfverlämnas till domstol samt följaktligen åt expropriationsnämnd
inrymmas allenast att i penningar uppskatta den mark, som exproprieras,
samt intrång och skada, som vederbörande domstolar konstaterat och när -

150

mare bestämt till omfång och beskaffenhet. Detta förslag, som afstyrkts
af flertalet däröfver hörda myndigheter, finner äfven kommittén icke böra
genomföras. Att skilja mellan bestämmande af skadas omfång och beskaffenhet
samt uppskattning af skadan synes vara omöjligt.

Att nuvarande lagstiftning icke gifver domstol rätt att från nämndens
pröfning undantaga frågan, huruvida skada uppkommer, synes också vara
nästan enhälligt erkändt i rättstillämpningen. Däremot hafva olika meningar
framträdt beträffande domstols befogenhet att pröfva, om uppgifven
skada tillhör expropriationsmålet. 1 allmänhet synes dock hos domstolarna
den uppfattningen göra sig gällande, att frågan, huruvida ersättning
för viss uppgifven skada eller kostnad skall utgå, i sin helhet och alltså
äfven i sistnämnda del skall afgöras af nämnden. Kommitténs förslag,
att domstol skall utan närmare pröfning öfverlämna de väckta ersättningsanspråken
till nämndens bedömande, torde alltså stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nuvarande rättstillämpning.

Att förslaget icke i likhet med gällande lag ålägger domstol att »underrätta
nämnden om det ämne, som i fråga är, och om hvad till nämndens
pröfning hörer» är en afvikelse utan större betydelse. Den med detta stadgande
afsedda skyldigheten för domstol att lämna nämnden en sammanfattning
af parternas yrkanden har uppfattats olika af olika domstolar. Några
upprätta en särskild redogörelse till nämndens ledning, men de flesta torde
anse erforderlig underrättelse vara gifven, i och med det att domstolens
protokoll öfverlämnas till nämnden. Att nu godkänna det sistnämnda förfarandet
synes icke möta någon betänklighet, då utan tvifvel eu nämnd,
sammansatt enligt kommitténs förslag, själ!'' kan utan svårighet hämta behöfliga
uppgifter ur protokollen.

Om man ville i förevarande hänseende följa eu annan väg och gifva
domstol pröfningsrätt i fråga om framställda ersättningsanspråks behörighet,
synes man dock icke kunna gå så långt som att låta nämnden upptaga
till bedömande endast de anspråk, som framställts vid domstolen och
af denna öfverlämnats till nämnden. Vissa anspråk, t. ex. på löseskilling
för den exproprierade fastigheten, äro så själfklara, att de måste komma
under pröfning, äfven om den ersättningsberättigade uteblifvit från domstolen
eller eljest ej framställt desamma. Mången gång synes det ock vara
svårt att uppdraga gränsen mellan ett nytt ersättningsanspråk och en utveckling
af ett tidigare framställdt. Skall ett rättvist slut i målet vinnas,
förefaller det dessutom opraktiskt att icke låta nya anspråk väckas
under handläggningen ute på marken, då sakägarna i regel torde få den
noggrannaste kännedom om den tillämnade anläggningen och därmed äfven
om den skada, de kunna förväntas lida. Nämnden synes därför böra

151

äga rätt att pröfva äfven ersättningsanspråk, som väckas under dess behandling
af målet.

I hvarje fall torde det, om man ville gå denna senare väg, blifva
nödvändigt stadga, att nämnden skulle noggrant särskilja och angifva alla
de olika slag af skada, för hvilka den bestämde ersättning. Det kunde
eljest ej öfvervakas, att icke nämnden tillerkände ersättning på grund af
anspråk, som domstolen funne icke tillhöra nämndens pröfning. Då målet
sedermera återkomme till domstolen, finge denna tillse om nämnden förfarit
riktigt. Befunnes det att nämnden bestämt ersättning för skada, som
ej tillhörde målet, finge domstolen rätta nämndens beslut i denna del.
Hade däremot nämnden oriktigt vägrat att upptaga ett anspråk, finge målet
återförvisas till nämnden för verkställande af nödig uppskattning. Af
berörda ståndpunkt torde emellertid följa, att rättelse i nämndens beslut
borde få göras, jämväl om eu felaktighet däri upptäcktes först efter det expropriationsmålet
blifvit slutligen afgjordt. Det komme nämligen att framstå
såsom en orättfärdighet, om en sakägare blefve utesluten från ersättning
för skada, som ostridigt härledde sig från expropriationen men, enligt
hvad redogörelsen för de särskilda ersättningsanspråken utvisade, ej vunnit
nämndens beaktande. Måhända skulle det också anses nödigt att misstai
motsatt riktning finge rättas. Det kan inträffa att nämnden anser en skada
förestående och bestämmer ersättning därför men att sådan skada därefter
icke uppkommer. Till det skadestånd, som belöper å densamma, har då
sakägaren ingen rätt, äfven om det redan uppburits af honom.

Tydligen skulle uppskattningen genom nämnd enligt nu angifna
grunder väsentligen förlora sin karaktär af en allmän och slutlig pröfning
af ifrågavarande anspråk, så mycket mer som den vidsträckta möjligheten
att framdeles vinna högre ersättning gjorde det af mindre vikt
för sakägarna att fullständigt utföra sin talan redan vid expropriationen
och säkert skulle för dem innebära en lockelse att sedermera framställa nya
yrkanden. Utan tvifvel skulle det antydda förfarandet bereda äfven fördelar.
Tvånget att bestämma särskild ersättning för hvarje särskildt anspråk
skulle bidraga till ökad noggrannhet i nämndens beräkningar, utsikten
till blifvande kontroll skulle utgöra eu kraftig maning för nämnden
att följa gifna föreskrifter, och möjligheten att vid behof ändra nämndens
beslut skulle öka säkerheten, att det slutliga resultatet blefve riktigt.
Dessa fördelar torde dock knappast väga så tungt som olägenheterna.

I själfva verket synes det ligga i begreppet af en frågas afgörande
genom nämnd, att dennas befogenhet tillmätes ganska vidsträckt. Det
hela är byggd! på förtroende till nämndens opartiskhet och sakkunskap,
och för att vinna de fördelar förfarandet genom nämnd medför afstår

152

Formen
målets 1
skjutan

man i viss mån från den rättssäkerhet, som den vanliga rättegångsordningen
bereder. Att utöfva närmare tillsyn å nämndens verksamhet är i allmänhet
ändamålslöst, då nämdens beslut i princip ej få öfverklagas, och anses
måhända äfven mindre lämpligt af hänsyn till önskvärdheten att bevara
nämndens pröfning i hufvudsak obunden. I illåmpningen af lagens stadganden
om grunderna för expropriationsersättningens bestämmande lägges
med få undantag helt och hållet i nämndens händer. De skäl, på hvilka
nämnden kommit till de af densamma föreslagna värden, få ej ens uppgifvas.
Det förefaller då icke så anmärkningsvärdt att äfven den närstående
uppgiften att afgöra, huruvida en skada, för hvilken ersättning begäres,
härleder sig från expropriationen, far fullgöras af nämnden, i allmänhet
utan möjlighet till rättelse. Denna uppgift, som kan kräfva lika väl
praktisk insikt som rättslig, är i alla händelser ofta lättare ån att bedöma,
om skada öfver hufvud taget skall uppstå eller icke. Man får lita på,
att nämnden förfar riktigt såväl i det ena afseendet som i det andra.
Hela den af nämnden uppgifna ersättningssumman får sålunda anses bero
på förhållanden, som expropriationslagen godkänner, och all skada, som
vid tiden för nämndens arbete kunnat förutses, får antagas vara förutsedd
och värderad. Uppstår sedermera skada, som icke kunnat förutses, bereder
förslaget jämlikt 63 § möjlighet att fa sådan skada särskildt uppskattad,
dock enligt 64 § endast inom mycket trånga gränser.

I enlighet med den ståndpunkt förslaget intager i förberörda afseende
har, såsom°35 § utvisar, nämndens skyldighet att angifva, ersättningssummans
fördelning på olika ersättningsgrunder begränsats till några fa fall,
i hvilka kännedom om fördelningen tydligen är nödvändig. Naturligtvis
kan det dock icke enligt förslagets mening betecknas såsom oriktigt eller
olämpligt, om det oaktadt nämnden skulle komma att i sina värderings*
instrument noggrant redogöra för de olika poster, som tillsammans bilda
den slutliga ersättningssumman.

Att förslaget icke tillerkänner domstol någon pröfningsrätt utgör tydlio-en
icke hinder för domstol att, i samma omfattning som i andra mål,
verkställa den själfklara pröfning, som icke behöfver stöd i lag. Om ett ersättningsanspråk
i och för sig eller såsom framkommet i sammanhang med
expropriationsmålet är så alldeles orimligt, att någon pröfning genom vare
sig domstol eller nämnd uppenbarligen icke erfordras, lär .domstol lika
litet enligt förslaget som enligt gällande förordning anse sig sakna befogenhet
att afvisa ett sådant yrkande.

"er Bestämmelsen i andra stycket torde motsvara hvad som ligger i

''P" sakens natur och hittills tillämpats.

19 §.

Förslaget har från 7 § i gällande expropriationsförordnino- bibehållit
parternas frihet att, om de komma öfverens, bestämma antalet ledamöter
i expropriationsnämnden och själfva utse samtliga ledamöter. Dock
tiar, liksom i nämnda §, stadgats att antalet alltid skall vara ojämnt eu
bestämmelse små har betydelse till förebyggande af lika röstetal vid meningskiljaktighet
i värderingsfrågor.

OfverensIcommeläe
rörande,
val af
nämnd.

20 §.

i 0?en ^ra gånger och nu senast i arméförvaltningens framställning Fat af ord(ten
Zo april 1906 samt riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 väcktaförande och
tanken att göra expropriationsnämnden mera permanent än för närvarande ffitdfl

l de taft då parterna ej komma öfverens om val af nämnd _ harranden ? ex l

forslaget vunnit beaktande. Dock har kommittén icke trott det vara tionsnämnlampfigt
att gå så långt, att nämnden i sin helhet skulle vara på förhand der samt,
utsedd för alla expropriationer under viss tid inom ett bestämdt område. ''S
De uppgifter, som åligga nämnden, växla nämligen i hög grad efter be- lcda!ni''icr 1
sk after) het eu af den egendom som exproprieras, och °det kan därför nämnder.
icke förutsättas, att samma ledamöter skulle äga behöflig sakkunskap och
erfarenhet i alla uppkommande frågor. Med hänsyn härtill torde en del
af nämnden höra väljas för hvarje expropriation och tillfälle sålunda beicdas
att i nämnden insätta personer med de egenskaper, som erfordras
i det särskilda fallet. Kommittén kan dessutom icke ställa si o- på den
ståndpunkten, att parterna böra helt och hållet uteslutas från deltagande
i val af nämnd. Deras intressen beröras i så hög grad af expropriationen,

att ,dLSyrS medn vlsst foS kunna fordra, att någon, till hvilken de hysa
sars knut förtroende, skall äga ej blott företräda dem inför nämnden utan

ä !enide taga 1 dennas öfverläggningar och beslut samt härigenom betrygga,
a 1 a hänsyn tages till hvad som kan vara att andraga från deras sida.
bär an, att nämndens opartiskhet härigenom skall rubbas, torde vara i
hufvudsak förebyggd genom den begränsning, som i förslaget gifvits åt
parternas valrätt. ö

Ordföranden skall enligt förslaget utgöra den stadigvarande delen af
nämnderna. _ Om lian, såsom förslaget innebär, för viss tid utses af Konungens
befallningshafvande för alla expropriationer inom länet, kan det tagas
för gilvet, att ifrågavarande post kommer att beklädas af en person, som
år fullt lämplig för densamma. Säkerheten härför blir en helt annan än
nu, då det ofta förekommer att parterna utesluta personer, som domstolen

20 09886. lör slag till lag om expropriation.

154

föreslagit till nämnden med särskild tanke pa ordförandeskapet. Det torde
i allmänhet blifva möjligt att till ordförande och suppleant för ordföranden
i expropriationsnämnder förvärfva några af länets i praktiska värf mest
förfarna och skickliga män. Att länsstyrelsen skulle behöfva anförtro sådant
uppdrag t. ex. åt någon yngre tjänsteman utan tillräckliga förutsättningar
synes ej vara att befara. Då det för en rätt tillämpning af den
nu ifrågasatta lagstiftningen är af synnerlig vikt, att ordförandeplatsen blir
väl besatt, har kommittén ansett lämpligt att i själfva förslaget införa en
erinran om de egenskaper en person bör innehafva för åt t_ ku lina. kallas
till densamma. Att hvad sålunda stadgas om ordföranden bör tillämpas
äfven i fråga om suppleanten torde vara tydligt. Under den föreslagna
tjänstgöringstiden af tre år, som sannolikt ofta komme att förlängas genom
nytt val, kan dessutom ordföranden, åtminstone i större län, antagas förvärfva
en ganska omfattande erfarenhet, som skulle blifva till stort gagn
för nämndernas arbete. En annan fördel är, att likformighet såväl i själfva
förfarandet som i grunderna för uppskattningen säkerligen skulle i hög
grad befrämjas genom den gemensamme ordföranden.

Genom förslaget, att nämndernas ledamöter skola utses inom en särskild
krets af valbara personer, har kommittén sökt att bereda en viss
stadga åt sammansättningen af nämnderna äfven till den del, som skall
väljas för hvarje expropriation. Det torde kunna förutsättas, att endast
pålitliga och dugliga personer skola kallas till medlemskap i denna krets,
och i ”den mån de få deltaga i nämnder, förvärfva de härigenom ökad erfarenhet
och insikt. Man får sålunda större trygghet än nu, att äfven
nämndernas ledamöter äro vuxna sitt uppdrag. Då partens val ej längre
blir fritt, finnes dessutom ej samma möjlighet som hittills, att han skall
utse någon, som på grund af sitt förhållande till parten tager till uteslu
tande uppgift att befordra dennes intressen. Redan det, att jämväl de af
part utsedda ledamöterna erhållit sin valbarhet såsom ett offentligt uppdrag,
måste för öfrigt innebära en maning för dem att anse sig ej såsom blott
representanter för parten utan framför allt såsom det allmännas förtroendemän.
o JO .-. ...

Antalet valbara personer bör bestämmas så, att det å ena sidan lämnar
tillfälle att utse lämpliga personer för olika expropriationer men å
andra sidan ej är större, än att man alltid kan fylla detsamma utan att behöfva
sätta anspråken på de valbara lågt. Ett antal af tjugufyra, utom
representanterna för de större städerna, har kommittén trött kunna uppfylla
dessa villkor inom alla län, så att någon jämkning af antalet efter
länens folkmängd ej skall vara behöflig. Det föreslagna lika antalet åt sex
för de större städerna utom Stockholm torde äfven vara tillräckligt, isyn -

155

nerhct som det ej bör möta någon olägenhet att i händelse af behof anlita
jämväl en eller annan person, som ej valts för den stad, där expropriationen
sker. De för de större städerna valda personerna skola ingå i
den för hela länet gemensamma kretsen af valbara, ett förhållande som
äger betydelse bl. a. i det afseendet, att de kunna förmodas ofta vara
lämpliga att tillkalla vid expropriationer i mindre städer samt i köpino-ar
och andra stadsliknande samhällen å landsbygden.

De föreslagna reglerna om utseende af valbara personer gå ut från
att, liksom parternas befogenhet vid val af ledamöter i nämnden skall vara
lika, äfven sammansättningen af de valbaras krets skall i lika grad bestämmas
af å ena sidan offentlig myndighet såsom representant för det allmänna
intresset och å andra sidan valkorporationer ägnade att företräda dem,
som mest äro utsatta för expropriation. De valbara skola därför utses till
hälften af Konungens befallningshafvande samt till hälften af landstinget
och stadsfullmäktige i sadana städer, som ej deltaga i landsting. Af dessa
valkorporationer torde landstinget vara den, om hvars fulla lämplighet för
uppdraget man mest kan hysa tvekan, särskildt om man anser "sig äo-a
anledning förmoda,_ att landstingen framdeles mera än hittills skola^sammansättas
ur politiska synpunkter. Någon lämpligare valkorporation för
ifrågavarande ändamål synes dock icke vara att tillgå. Landstinget är ju
den för länet gemensamma representationen, framför allt i ekonomiska
angelägenheter, och har åt sig anförtrodda åtskilliga andra val jämförliga
med de nu föreslagna. Att i stället, såsom kunde ifrågasättas, låta valbara
personer utses i orterna, antingen inför häradsrätterna eller inom
kommunerna, torde möta betänkligheter. Dels skulle sådant lätt medföra,
att antalet valbara inom vissa län blefve väl stort i förhållande till möjligheten
att finna fullt lämpliga personer. Dels skulle den myndighet i orten,
som har att utse ledamöter i där erforderliga expropriationsnämnder, kunna
känna sig i viss män bunden vid de i orten utsedda valbara personerna,
äfven om dessa ej i öfrigt vore de lämpligaste.

Vid bestämmande af de till ledamöter i nämnder valbara bör tillses,
att olika verksamhetsgrenar blifva företrädda och att tillgång sålunda bereddes
till de olika slag af insikter och erfarenhet, som kunna antagas
blifva behöfliga vid expropriationer inom länet. Hänsyn härtill torde
komma att tagas, utan att någon allmän föreskrift därom behöfver meddelas,
och särskildt synes man kunna förvänta, att Konungens befallningshafvande
vid sitt val som därför också är förlagdt sist — skall draga
försorg om, att de valbaras krets såsom helhet får en mångsidi0- och i
öfrigt tillfredsställande sammansättning. Stadgande om visst minsta antal
representanter har i förslaget upptagits endast för jordbruksnäringen, som

156

Förteckning
å ordförande,

suppleant
och valbara

mest beröres af expropriationer. Hvad tredje stycket i denna § innehåller
i sådant syfte torde så mycket mindre kunna anses betänkligt som det
säkerligen i de allra flesta fall skulle iakttagas utan föreskrift i lag ^

Att i förevarande hänseende utan vidare behandla Stockholm såsom
ett län synes icke vara lämpligt. Då de flesta expropriationer där
ske för stadens räkning, kunna stadsfullmäktige icke anses företräda
fastighetsägarna på sådant sätt, att dessa skäligen öra vingas a u
val af ledamöter i expropriationsnämnder hålla sig endast till personel'',
som stadsfullmäktige och öfverståthållarämbetet utsett, For att finna fullt
opartiska värderingsman torde det till och med stundom vara önskvärd!; att
få o-å utom staden. Nu angifna synpunkter åro tillgodosedda i kommitténs
förslag Detta likställer i hufvudsak Stockholm med andra städer, som ej
deltaga i landsting, och låter kretsen af valbara vara gemensam för staden
och Stockholms län. Samma regler som för ett län skola emellertid ga a
i fråga om stadens rätt att utse valbara personer. Valet af ordförande
och suppleant för denne har i detta fall anförtro^ « Konungen. Ordningen
för valen blir enligt de i förslaget angifna grunder den att sedan
Konungen utsett ordförande och suppleant — de ar då sadant erfordias
— val förrättas först af landstinget i Stockholms lan, därefter af Sto
holms stadsfullmäktige, sedermera af öfverståthållarämbetet i Stock o m
och sist af Konungens befallningshafvande i Stockholms lan

Af bestämmelsen, att valbara personer skola utses af lagtima landsting,
följer att, om någon af de valbara, som landsting utsett, afgar i
förtid, till nästa lagtima landsting skall anstå med val af efterträdare
honom. Dylika val synas icke vara så brådskande, att sammankallande
af urtima landsting för'' deras skull bör komma ifråga. Öfrig» vahnyndi|-heter böra företaga valet, så snart lämpligen xan ske Huruvida för sa
dant ändamål extra sammanträde af stadsfullmäktige skall fises erforde
lio-t får bero af förhållandena. 1 allmänhet torde det icke möta något
hinder att dröja med valet till nästa sammanträde, som skall hallas åt

annan anledning.

21 §•

För att underrätterna skola kunna fullgöra de enligt förslaget dem
'' åliggande uppgifterna i fråga om expropriationsnämnds bisättande: ochi expropriationsmålets
öfverlämnande till nämnden, äro dessa domstolar tydli
• len i behof af kännedom om, hvilka personer inom lanet äro ordförande
och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder samt valbar» till
ledamöter i dylika nämnder; och för dem, som beröras af expropriationer,
är det likaledes af vikt att hafva lätt tillgång till upplysning om ei i a

157

förhållanden. Med hänsyn härtill har i förslaget införts stadgande, att
Konungens befallningshafvande hvarje år, sedan valen för året ägt rum,
skall upprätta en förteckning å samtliga ofvannämnda personer — omfattande
äfven dem, hvilkas uppdrag härleder sig från föregående år — samt
låta denna förteckning införas i länskungörelserna och tillställas rätten i
stad och domaren på landet. För fullständighets skull har jämväl gifvits
uttryck åt det själfklara förhållandet, att rätten eller domaren skall hålla
den mottagna förteckningen tillgänglig för allmänheten.

22 §.

Vissa omständigheter synas böra vara hinder för att en person för- Hinder för
ordnas till eller kvarstår såsom ordförande eller suppleant för ordföranden (lylika UPP~
i expropnationsnämnder inom ett län eller tillhör kretsen af dem, som rätt att uninom
ett län äro valbara till ledamöter i dylika nämnder. Andra förhål- da^år^a
landen hafva visserligen ej den betydelse att göra en person i och för samma.
sig olämplig för berörda förtroendeuppdrag och därmed utesluta honom
från hvarje deltagande i nämnd, åtminstone inom det län saken rör, men
böra gifva part rätt att, om han vill, jäfva ifrågavarande person. De förra
omständigheterna finnas angifna i första stycket af denna §, de senare i
27 § första stycket. Tillsammans motsvara de i hufvudsak de jäf, som
omförmälas i 4 § af lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 och som
i vissa afseenden gå något längre än de i 6 § expropriationsförordningen
upptagna jäf. Att en del förhållanden, som enligt nämnda författningar
endast äro jäf, i förslaget betecknats såsom ovillkorliga hinder, har
sin naturliga förklaring däri, att äfven omständigheter, från hvilka det
står eu enskild fritt att bortse, kunna göra det olämpligt att utse en person
till dessa allmänna förtroendeuppdrag.

Stadgandet i andra stycket, att en person, som uppnått sextio års
ålder, ej är skyldig stå till förfogande i berörda afseenden, har sin motsvarighet
i 9 § af expropriationsförordningen. Samma rätt till befrielse
har i förslaget gifvits åt tjänsteman, som är förhindrad af sin tjänst.

Laga förfall i vanlig bemärkelse synas däremot väl utgöra giltigt hinder
för deltagande i nämnd — hvilket förhållande beaktats i 29 § i förslaget
men ej kunna åberopas såsom skäl för frihet från nu ifrågavarande för
längre tid afsedda uppdrag.

Enligt nyssnämnda § i 1866 års förordning är den, som bor längre
bort än fyra mil från det ställe, där rätten sitter, ej skyldig att deltaga
i nämnd. En sådan bestämmelse är tydligen oförenlig med förslagets ståndpunkt
att nämnden skall väljas inom en länsvis utsedd krets af valbara per -

158

Expropriationsnämndens
sammansättning.

soner. Å andra sidan fäster förslaget större vikt vid boningsorten än gällande
rätt i det afseendet, att den, som är bosatt utom länet, ej skall kunna
vara ordförande eller suppleant för ordföranden i nämnd eller valbar till
ledamot däri. Att ordföranden och hans suppleant skola vara bosatta inom
länet synes själfklart, och äfven i fråga om de till ledamöter valbara personerna
torde samma regel vara lämplig, då det kan förutsättas att personer
inom länet i allmänhet äro mera kända af befolkningen därstädes
och kunna anlitas med mindre kostnad än personer å annan ort. Eu anledning
att utse person utom länet till valbar skulle vara, att han besutte
viss insikt eller erfarenhet, som icke vore tillräckligt väl företrädd inom
länet. Uppstår behof af sådan person, torde detsamma emellertid kunna
på ett tillfredsställande sätt tillgodoses därigenom, att parterna eller nämnden
låta tillkalla och höra honom såsom sakkunnig.

23 §

Det regelbundna antalet deltagare i expropriationsnämnd har i förslaget
nedsatts från nio till fem, en ordförande och fyra ledamöter. Det
nuvarande antalet har ofta ej så oväsentligt bidragit till de mycket öfverklagade
höga kostnaderna för expropriationsförfarandet. Ett antal af fem
synes ock vara tillräckligt för en allsidig och noggrann pröfning af förekommande
frågor, så mycket mer om man kan förutsätta, att särskild! ordföranden
och äfven ledamöterna hvar för sig enligt de af kommittén föreslagna
reglerna för nämndens sammansättning skola komma att i ganska
hög grad besitta sakkunskap och erfarenhet.

Förslaget har öfvergifvit det nu använda förfarandet, att från hvarje
sida, där rätt att deltaga i nämndens tillsättande finnes, ett visst högre
antal personer föreslås för att därefter genom uteslutning från annan sida
nedbringas till det antal, som skall ingå i nämnden. Då hvarje part lätt
känner sig frestad att utesluta de dugligaste af dem motparten föreslagit,
bidrager nämnda förfarande icke till att åstadkomma väl sammansatta
nämnder. Hvar och en, som äger deltaga i val af nämnd, skall därför
enligt förslaget omedelbart utse det antal, som tillkommer honom. Sådan
valrätt skall tillkomma parterna, som välja en ledamot hvar, samt den domstol,
där expropriationsmålet är anhängig!, med uppdrag att välja två ledamöter.
Att domstolen skall välja efter parterna, för att genom sitt val utfylla
befintliga brister i de förut tillsattas kompetens, antydes genom den
ordning, i hvilken de olika valen i förslaget blifvit nämnda, och torde för
öfrigt falla af sig själf. Då parterna endast få välja en ledamot hvar, bör
nämndens flertal, bestående af ordföranden och de två ledamöter domstolen

159

utser, kunna antagas alltid vara fullt opartiskt. Undandrager sig part
utan laga förfall att deltaga i val af nämnd, skall, liksom i hufvudsak
äfven nu, domstolen träda i hans ställe. Det torde vara ovisst, om 5 § i
gällande förordning, när där talas om parts uteblifvande »då han till val
af nämnd kallad varit», äfser annan kallelse än den, som ligger i den
utfärdade stämningen. Förslaget förutsätter i hvarje fall ej någon särskild
kallelse till val af nämnd. Det får ankomma på parterna själfva att
bevaka sina intressen i detta afseende liksom eljest under rättegången.

Första stycket i förevarande § innehåller för öfrigt bestämmelser
för det fall, att å någondera sidan två eller flera hafva gemensam del i
saken. Så är förhållandet t. ex. om den egendom, som exproprieras, tillhör
ett stärbhus med flera delägare. Då ersättningsanspråket är endast ett,
fastän det irxnchafves af flera, kan naturligtvis icke ifrågakomma annat än
att värderingen skall i sin helhet verkställas af samma nämnd. Utväg
måste därför också beredas för val af ledamot i denna, äfven i händelse
intressenterna ej skulle komma öfverens. Att anordna något slag af majoritetsval
synes vara omöjligt, då förhållandena kunna vara, så växlande,
att någon för alla fall rättvis grund för valet icke låter sig bestämmas.
Därför har i förslaget stadgats, att, om intressenterna ej blifva ense, hvem
de skola välja, domstolen väljer ledamot i deras ställe. Har en samägare
utöfvat valrätt, skall det, liksom nu, gälla äfven för de öfriga.

Andra stycket i §:n afser den möjligheten, att flera af olika sakägare
företrädda ersättningsanspråk framställts, men att de alla bero af samma
fasta egendom. Slutligen behandlar 24 § det förhållandet, att expropriation
för samma ändamål sker från flera, olika ägare tillhöriga egendomar.

I såväl det ena som det andra af de nu senast nämnda fallen äro
ersättningsanspråken skilda och skola bedömas hvar för sig. Möjlighet
finnes alltså att låta dem pröfvas af olika nämnder, därest sakägarna ej
komma öfverens om nämndens sammansättning. Det torde ock vara nödvändigt
att i större eller mindre utsträckning gå denna väg. Att låta
nämndens sammansättning bestämmas genom majoritetsval är nämligen,
af samma skäl som nyss anfördes, icke möjligt. Att åter låta domstolen
tråda i sakägarnas ställe vid val af nämnd måste, sedan man godkänt
grundsatsen om deras rätt att vara företrädda i nämnden, tydligen anses som
en nödfallsutväg. Den bör därför icke anlitas annat än i det i första stycket
angifna fall, då pröfning blott kan ske genom en och samma nämnd.

Om emellertid, såsom i andra stycket af förevarande § förutsättes, ersättningsanspråken
visserligen äro skilda men afse samma fastighet, synes
man icke böra gå så långt som att medgifva deras pröfning af helt och hållet
olika nämnder. När t. ex. fråga är om uppskattning af dels en fastig -

Suppleanter
i expropriationsnämnd.

Expropriation
från
flera egendomar
inom
samma underrätts

domvärjo.

160

het, som exproprieras, dels ett på fastigheten hvilande servitut, som genom
expropriationen upphäfves, kan det värde, som skall åsättas fastigheten, väsentligen
bero af, om och i hvad mån servitutet kan anses hafva medfört en
förminskning af densammas användbarhet. Nedsättningen i fastighetsvärdet
behöfver väl ej motsvara servitutets uppskattade värde för innehafvaren, men
en uppskattning af servitutets betydelse skall dock ingå äfven i fastighetens
värdering, och det kan ej vara lämpligt, om detta bedömande af samma rättighet
från olika synpunkter skulle ske genom nämnder med olika ledamöter.
Alla frågor, som röra samma fastighet, stå i sådant nära sammanhang, att en i
största möjliga utsträckning gemensam pröfning är mycket önskvärd. Från
regeln om gemensam nämnd gör därför förslaget endast det undantag, att
sakägare, som ej kunna enas om valet, äga hvar för sig utse en ledamot
att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga i nämnden.
De af motparten och domstolen utsedda ledamöterna skola däremot vara
gemensamma för hela egendomen med tillhörande rättigheter.

Förslaget tager ej, liksom 22 § i 1866 års förordning, någon hänsyn
till möjligheten, att part, som icke deltagit i val af nämnd och för hvars
räkning domstolen därför utsett ledamot, varit hindrad af laga förfall. De
nu gällande reglerna om val af nämnd och särskilt bestämmelserna om

o # O

uteslutning förutsätta tydligen, att parterna skola vara närvarande vid
domstolen, då valet sker. Enligt förslaget däremot står det Öppet för part,
som ej kan eller vill komma tillstädes, att när som helst under målets
förberedande handläggning lämna domstolen skriftlig uppgift, hvem han
utser till ledamot i nämnden. Möjligheten af laga förfall synes då icke
hafva någon större betydelse. Ville man bereda parten tillfälle att efteråt
utöfva sin valrätt, skulle sådant lätt medföra, att en redan verkställd
värdering finge göras om. Detta bör helst undvikas, och då den rättsförlust
parten lider är af mera formell än saklig natur, har kommittén
trott öfvervägande skäl tala för att låta domstolens val äga bestånd.

En nyhet i förslaget är att suppleanter i nämnden skola utses. Då
ledamot uteblir, torde i allmänhet tid vinnas, om en suppleant omedelbart
får inkallas, i stället för att eljest skulle först utses ny ledamot och därefter
utfärdas kallelse å denne.

24 §.

I riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 nämndes såsom särskildt förtjänt
af uppmärksamhet, att, om en tillämnad anläggning berörde flera egendomar,
hvarje jordägare för sig vore berättigad att för värderingen af den
jord han skulle afstå icke blott föreslå visst antal ledamöter i nämnden

161

utan äfven utesluta bland de af rätten och vederparten föreslagna, samt att
således en särskild expropriationsnämnd kunde komma att fungera för
hvarje egendom. Värdesättningen kunde uppenbarligen härigenom blifva
ojämn, hvarförutom kostnaden för hela expropriationsförrättningen i väsentlig
mån uppdrefves.

Såsom förut framhållits, synes det emellertid kommittén omöjligt
att såsom allmän regel stadga, vare sig att val af ledamot för flera fastigheter
i gemensam nämnd skulle afgöras genom omröstning bland fastighetsägarna,
eller att domstol skulle utse ledamot i deras ställe, om de
ej kornme öfverens. Om flera fastigheter beröras af en expropriation, kan
skadan ofta drabba en eller några af dem i väsentligt större utsträckning
än de öfriga tillsammantagna. Det vore då orättvist att låta de senare
fastigheternas ägare bestämma valet i strid mot hvad de förra fastigheternas
ägare önskade, och att låta valets utgång bero af de särskilda röstandes
större eller mindre intresse af expropriationen torde icke vara
tänkbart. Äfven kunde det kännas hårdt för en jordägare, som hade
viktiga intressen att bevaka, om befogenheten att utse ledamot i nämnden
skulle öfverflyttas från honom till domstol på den grund, att en annan
jordägare, hvars rätt kanske berördes högst obetydligt, icke ville godkänna
den ledamot, som den förre föreslagit. Då man antagit grundsatsen, att
sakägarna äga deltaga i val af nämnd, synes följdriktigheten fordra, att
de få utöfva denna valrätt hvar för sig, så snart deras rättsanspråk ej är
gemensamt.

Att hafva en gemensam nämnd för hela det företag, som föranleder
expropriationen, skulle för öfrigt ofta vara olämpligt af praktiska skäl.
Värderingen kunde erhålla alltför stor omfattning och afse alltför olikartade
förhållanden. Man torde därför icke under några förutsättningar
kunna komma längre än till att låta hvarje nämnds verksamhetsområde
omfatta någon mindre lokal enhet, förmodligen helst den som läge inom
vederbörande underrätts domvärjo.

Emellertid är det, jämväl med sådan begränsning, icke säkert att
användande af gemensam nämnd för flera egendomar alltid skulle vara
fördelaktigt för den exproprierande och för sakens behandling i det hela.
Egendomarna kunna nämligen, äfven om de äro belägna inom ett trängre
område, vara så olika till sin beskaffenhet, att för den ena fordras personer
med annan kompetens än för den andra. Är så förhållandet och
vill den exproprierande bära kostnaden för att för sin del anlita ny ledamot
i nämnden, bör detta vara honom obetaget. Äfven domstolen bör
hafva rätt att ombyta ledamöter i nämnden, om den finner skäl därtill
föreligga.

21—09886. Förslag till lag om expropriation.

162

Valbarhetens
upphörande.

Säkerligen skall tillämpningen af de på nu angifna grunder byggda
bestämmelserna medföra, att vid expropriation från flera egendomar .de
af domstolen och den exproprierande utsedda ledamöterna i de olika
nämnderna i de flesta fall blifva desamma. Sträcker sig expropriationen
öfver häradsgräns, blir nämndernas sammansättning, i hvad på domstolen
ankommer, oförändrad till gränsen och kan — när ej jämväl länsgräns
öfverskrides — förblifva det därutöfver, om domstolen i angränsande
härad finner lämpligt utse samma ledamöter. Ofta torde äfven jordägarna
förena sig om samma ledamot. Men om så icke sker, blir det dock i
allmänhet endast en ledamot som ombytes, då nämnd öfvergår till ny
egendom. Faran för ojämnhet i värderingen och oskälig förökning af
expropriationskostnaderna torde härigenom vara i hufvudsak undanröjd.

Från regeln, att särskildt val af nämnd skall företagas för hvarje
egendom, i afseende hvarå part sådant begär, gör förslaget undantag för det
fall, att rätten finner flera egendomar böra behandlas såsom en egendom.
Fn fastighet eller ett annat expropriationsföremål, som till olika delar
är i särskilda ägares händer, kan, såsom redan vid 11 § framhållits, till
sin naturliga beskaffenhet utgöra en enhet, som bör i hela sin utsträckning
uppskattas af samma nämnd. Det synes då vara lämpligt att . rätten äger
meddela föreskrift om gemensam uppskattning. Af eu dylik föreskrift
måste följa, att vid valet af nämnd de olika fastighetsdelarnas ägare få
behandlas såsom samägare i eu fastighet. Kunna de ej komma öfverens,
får alltså enligt 23 § första stycket i förslaget domstolen i deras ställe
välja ledamot i nämnden.

Öfver rättens beslut om gemensam uppskattning liksom öfriga i förslaget
omförmälda beslut under rättegången bör klagan ej få föras, förrän
utslag i hufvudsaken meddelats. Någon bestämmelse härom erfordras dock
icke," då af de allmänna stadgandena i 16 kap. 8 § rättegångsbalken följer,
att särskild talan i dylika fall ej är medgifven.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning synes icke böra föranledas genom
utlöpande af den tid af tre kalenderår, för hvilken ordföranden eller ledamot
i nämnd enligt 20 § blifvit vald eller erhållit valbarhet. I annat fall
skulle en person, för hvilken berörda tid nalkades sitt slut, icke kunna
ingå i nämnd utan risk för, att dennas arbete skulle afbrytas och försenas.
Likaså vore det olämpligt, om nämnds sammansättning skulle behöfva
ändras, därför att ordföranden eller ledamot flyttade utom länet. Inträffar

163

däremot efter nämnds tillsättande för ordföranden eller ledamot annat förhållande,
som jämlikt 22 § skulle hafva uteslutit honom från inträde i
nämnden, torde det ligga i sakens natur, att han skall afgå ur denna.

Iakttages ej detta, får domstolen, då målet återkommit dit, undanröja
nämndens beslut.

26 §.

1 fråga om nämndens kallande till sammanträde stadgar 1866 års Nämndens
förordning, dels i 8 § att de valda ledamöterna skola af rätten kallas ^anträde
att infinna sig å viss dag, om de ej genast äro tillstädes, dels i 12 § att,
då de å den bestämda dagen aflagt ed och mottagit handlingarna i målet,
nämnden skall sammanträda. Det förutsattes alltså, att nämnden börjar
sitt arbete omedelbart efter det den inför domstolen aflagt ed. Enligt
förslaget skall icke förekomma att nämnden för sådant ändamål samlas inför
domstolen, och det har då ansetts lämpligast att låta ordföranden kalla
nämnden till första sammanträdet.

Underrättelse om tid och ort för detta sammanträde skall också,
enligt hvad i förslaget vidare stadgas, genom ordförandens försorg med
posten sändas till sakägarna. Då dessa, såsom 33 § i förslaget utvisar,
skola hafva rätt att föra talan inför nämnden, synes det vara billigt att
åtgärd vidtages för att bereda dem tillfälle att komma tillstädes. Uteblifver
därefter sakägare eller befinnes underrättelsen icke hafva kommit
alla frånvarande sakägare tillhanda, utgör detta emellertid ej hinder för
förrättningens fortgång.

Ed skall för närvarande afläggas särskildt för hvaije expropriation, Ed.
och såsom villkor för edens afläggande fordrar 11 § i expropriationsförordningen,
att nämnden skall vara fulltaligt samlad, en bestämmelse som
i tillämpningen ofta vållat mycken svårighet och tidsutdräkt.

Att dessa regler icke böra bibehållas har stått klart för kommittén.

Om ed fortfarande skall vara föreskrifven, bör enligt kommitténs mening
stadgas, att den, som kallas till ordförande eller suppleant för ordföranden
i expropriationsnäinnder eller utses att vara valbar till ledamot i dylika
nämnder, skall aflägga ed en gång för alla, innan han första gången
deltager i nämnd.

Kommittén har emellertid tilltrott sig att ur förslaget utesluta hvarje
bestämmelse om ed. Det kan enligt kommitténs öfvertygelse icke med
skal betviflas att personer, som, på grundvalen af offentlig myndighets
eller en valkorporations kallelse till ett allmänt förtroendeuppdrag, deltaga
i nämndens arbete, skola fullgöra sina åligganden lika samvetsgrant och
ordentligt utan att vara bundna af ed. Verkan af en ed, hvars öfver -

164

trädande icke kan tänkas medföra ansvar, ligger uteslutande i det moraliska
tryck eden kan utöfva på den däraf bundne. För att personer,
som behöfva ett sådant tryck, äfven skola erfara detsamma, torde det
vara af vikt att de hafva edens afläggnade i färsk hågkomst. Edens

säkerligen redan nu mycket ringa betydelse i expropriationsmål nedsättes
sålunda ytterligare, om den skall afläggas en gång för alla och icke för
hvarje expropriation. En sådan förändring anser emellertid kommittén,
såsom nyss nämndes, vara nödvändig, om eden skall bibehållas. Det
möter därför också enligt kommitténs uppfattning så mycket mindre någon
betänklighet att taga steget fullt ut och alldeles afskaffa eden.

27 §.

Jäf- Bestämmelserna i denna § äro, såsom i fråga om första stycket

omnämnts redan vid 22 §, affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
motsvarande stadganden i 4 § af lagen om skiljemän.

Att det i sistberörda lagrum intagna jäfvet mot den, som vittnat i
saken, utbytts mot jäf i fråga om den, som yttrat sig i saken som sakkunnig,
beror därpå att, om en person inför domstolen icke afgifvit

något omdöme i en angelägenhet, som rör expropriationsmålet, utan endast
lämnat upplysningar om faktiska förhållanden, sistnämnda omständighet

ansetts icke böra utgöra grund för hans jäfvande, så mycket mindre som
just hans kännedom om dessa förhållanden kanske gör hans deltagande i
värderingen särskilt önskvärdt.

28 §.

Pröfning af Gällande expropriationsförordning gifver endast domstol behörighet

Jdj'' att pröfva jäf. Öfver underrättens beslut i sådan fråga får klagan enligt
21 § föras inom viss tid efter det nämnden afslutat sitt arbete.

Förslaget intager i dessa afseenden en annan ståndpunkt, i det att
jäf må pröfvas äfven af nämnden och underrättens beslut angående jäfsanmärkning
ej får öfverklagas.

Att låta nämnd pröfva jäf torde vara lika litet betänkligt, som att
sådan befogenhet enligt 32 § skiftesstadgan tillkommer landtmätare och
gode män samt enligt 33 § i 1879 års vattenlag synemän. Då det icke
gärna kan ifrågasättas, att jäf blott skulle få göras vid domstolen samtidigt
därmed att nämnden valdes, skulle eljest en inför nämnden framställd
jäfsanmärkning kunna behöfva föranleda afbrott i nämndens förhandlingar
för jäfsfrågans hänskjutande till domstol. Klagan öfver att jäfsanmärkning
gillats medgifver ej förslaget liksom ej heller skiftesstadgan eller vattenlagen

165

i motsvarande fall. Nämnden fullständigas så fort ske kan, och förrättningen
fortsattes. Har däremot nämnden ogillat en inför densamma gjord
jäfsanmärkning, får talan föras hos domstolen, utan att dock nämndens
verksamhet afbrytes. Tiden för sådan talan har begränsats till de.t första
rättegångstillfälle, då expropriationsmålet åter förekommer vid rätten.
Bestämmelsen, att klagan ej får föras öfver underrättens beslut angående
jäf, har motsvarighet i hvad skiftestadgan föreskrifver beträffande ägodelningsrätts
beslut i dylika frågor. Äfven gällande expropriationsförordning
innehåller en viss inskränkning af befogenheten att hos högre rätt
föra talan om jäf, i det att enligt 21 § hofrätt ej får till pröfning upptaga
jäf, som icke varit yppadt vid underrätten, då nämnden sattes.

Enligt skiftesstadgan får jäf ej annat än under särskild! angifna
förutsättningar anföras senare än å den dag, då skiftesförrättningen först
företages. Ett liknande stadgande torde ej böra införas i förslaget, med
hänsyn särskildt därtill att visserligen enligt 26 § underrättelse om tid och
ort för sammanträdet skall med posten sändas till sakägarna, men något
rådrum att komma tillstädes ej behöfver lämnas dem, äfven om de äro bosatta
på mera aflägsen ort. Rätten att framställa jäf har fördenskull utsträckts
till hela den tid nämnden är samlad. Skulle nämnden hålla flei*a
från hvarandra skilda sammanträden, gäller ifrågavarande rätt, till dess
slutsammanträdet hållits. Härmed synes också parternas jäfsrätt vara tillräckligt
tillgodosedd. Då nämnden åtskilts, är därför samma rätt enligt
förslaget under alla förhållanden försutten.

29 §.

Då ordföranden eller ledamot i nämnden fått förhinder eller funnits Förändring
jäfvig, torde förslagets allmänna regler i de flesta fall vara tillräckliga för
nämndens skyndsamma fullständigande. Part kan i händelse af behof ning.
genast välja ny ledamot, utan att därför erfordras något sammanträde.

Svårighet uppstår egentligen endast, när en af underrätt på landet utsedd
ledamot afgår och någon af rätten utsedd suppleant ej heller är tillgänglig,

Skulle rättens nästa sammanträde afbidas för val af ny ledamot, kunde
härigenom föranledas lång tidsutdrägt. Därför har stadgats, att rättens
ordförande äger företaga valet.

30 §.

Stadgandena i denna § öfverensstämma i hufvudsak med motsvarande Uteblifmnföreskrifter
i 9 § af 1866 års förordning. Befogenheten att föreläggamäwÄsamvite
har tillerkänts Konungens befallningshafvande i stället för domstol, manträde.

166

Åtgärd,
hvari sedermera
afgången
ledamot
deltagit.

Nämnden
skall vara
fulltalig.

Förhandlingarna
infot
nämnden.

emedan därigenom — när fråga är om domstol på landet — vinnes större
säkerhet att få dylika ärenden hastigt afgjorda. Med hänsyn till den befattning
länsstyrelsen skall taga med nämndens bildande torde en sådan
uppgift icke kunna anses främmande för styrelsen.

31 §•

I gällande expropriation sförordning saknas bestämmelse, huru en
nämndens åtgärd skall betraktas, om däri deltagit ledamot, som sedermera
jäfvas eller af annan anledning afgår ur nämnden. Förslaget förklarar
en sådan åtgärd vara utan verkan och följer alltså i detta afseende
en annan grundsats än skiftesstadgan och 1879 års vattenlag. Förslagets
ståndpunkt i denna del nödvändiggöres redan däraf, att nämnden
icke förutsättes efter hand i hvarje särskild fråga fatta beslut, som justeras
och införes i protokoll. Förhandlingarna under fortgången af nämndens
arbete äro endast förberedande, och ingen fråga är afgjord, innan nämndens
utlåtande i sin helhet slutjusterats. För öfrigt synes det anspråk med
skäl kunna uppställas, att de, som ansvara för nämndens i regel oöfverklagliga
beslut, skola hafva närvarit vid ärendets handläggning i alla delar.

32 §.

Den i 1866 års förordning uppställda fordran, att nämnden skall
vara fulltalig då den aflägger ed, är säkerligen afsedd att äga tillämpning
äfven under fortgången af nämndens arbete. Stadgandet i förevarande §
torde alltså stå i öfverensstämmelse med gällande rätt.

33 §.

Hvad i första stycket stadgas torde äfven nu tillämpas, utan föreskrift
i lag. Det utgör en nödvändig följd af förslagets ståndpunkt, att
nämnden skall äga upptaga och pröfva jämväl andra yrkanden än sådana,
som domstolen hänskjuta till nämndens bedömande.

Bestämmelserna i andra stycket hafva motsvarighet i 16 § i expropriationsförordningen.

Rätt att uppträda som parter inför nämnden tillkommer i allmänhet
desamma, som varit parter inför domstolen. Skulle någon ny sakägare
blifva känd, sedan målet öfverlämnats till nämnden, och har han ej själfmant
kommit tillstädes, får stämning utfärdas på honom i öfverensstämmelse
med hvad i 16 § stadgas. Dock har nämnden icke skyldighet att
uppskjuta sina förhandlingar för att afvakta hans instämmande.

167

34 §.

Stadgandet i denna § motsvarar den i 12 § expropriationsförordningen Öfverläggr
meddelade bestämmelsen, att nämnden inom lyckta dörrar skall öfverlägga bes^ulär^ej
om det beslut som fattas. offentliga.

35 §.

I 13 § andra stycket af expropriationsförordningen stadgas, att, Uppdelning
då ersättning för intrång skall utgå i årlig afgift, ersättningen skall be- ationsersättstämmas
särskildt för det intrång, själfva anläggningen medför, och sär- ningen.
skildt för det, som sker genom inrättningens skötsel och drift. Denna
bestämmelse sammanhänger därmed, att enligt 24 § i samma förordning
olika regler gälla för betalningen af den ersättning, som beräknas för
själfva anläggningen, och den, som skall utgå för därefter uppkommande
intrång. Då sådan skillnad icke göres i förslaget, synes det ej heller vara
behöflig! att där föreskrifva någon liknande uppdelning af ersättningssumman.

Att, såsom i tredje stycket af expropriationsförordningens 13 § föreskrifves,
ersättningen för flera lägenheter, som tillhöra särskilda ägare, skall
bestämmas särskildt för hvardera synes vara själfklart.

Äfven de regler förevarande § i förslaget innehåller hafva i hufvudsak
redan förut tillämpats. Första stycket ger endast uttryck åt det vid 6 §
omförmälda förhållandet att, liksom hittills, de ersättningsanspråk, som
tillkomma andra sakägare än fastighetsägaren, icke skola anses innefattade
i den senares anspråk utan skola bedömas skilda från detta och från
hvarandra. Att, enligt stadgandet i andra stycket, jämte löseskilling för exproprierad
egendom äfven ersättning för skada å egendom och annan skadeersättning
bestämmas hvar för sig utgör en förutsättning för tillämpning
af de i 47 § andra stycket meddelade bestämmelserna, huru i visst fall
expropriationsersättning skall betalas.

I fråga om en mer eller mindre långt gående uppdelning af ersättningssumman
synes den nuvarande tillämpningen vara växlande.

Man kan sålunda i värderingsinstrument finna en summa af 50,000
kronor eller mera upptagen såsom utgörande ersättning för den skada
en jordägare lider, utan att någon närmare redogörelse lämnas för skadans
beskaffenhet. I andra värderingsinstrument däremot äro de olika poster,
som ingå i slutsumman, ganska noggrant angifna.

Då äfven förslaget lämnar nämnderna frihet att i detta afseende förfara
såsom de finna lämpligt, med iakttagande blott af bestämmelserna i

168

Nämnden är
bunden af
parternas
erbjudanden
och yrkanden.

Frågor om
utvidgning
af expropriationen.

Röstberäkning
inom
nämnden.

denna §, är det sannolikt, att olikhet i tillämpningen fortfarande skall
finnas. Bestämmelsen om gemensam ordförande kan dock antagas föranleda,
att inom hvarje särskilt län utbildar sig en viss likformighet i denna del
af förfarandet liksom i andra.

3G §

Den i förevarande §, liksom i 20 § expropriationsförordningen,
stadgade begränsning af nämndens beslutanderätt torde i allmänhet kunna
anses såsom en själfklar följd af vanliga rättegångsregler. Att utelämna
bestämmelsen synes dock icke böra ifrågasättas, särskildt med hänsyn
till det skydd som i sammanhang därmed beredes inteckningshafvarna.

37 §.

Såsom förut nämnts, har det ansetts önskvärd!, att nämnden skall
utreda väckta frågor om expropriationens utvidgning, innan domstolen företager
dem till afgörande. För sådant ändamål kan blifva nödvändigt att
nämnden uppskattar viss fastighetsdel utom den, som inbegripes under
Konungens tillstånd till expropriation, eller, när detta tillstånd gäller
endast nyttjanderätt eller servitutsrätt, jämte nämnda rättighet värderar
den fastighet densamma afser. Särdeles betungande torde den skyldighet,
som sålunda lägges på nämnden, icke kunna blifva. Det förefaller nämligen
icke antagligt, att utvidgning af expropriationen med skäl kan ifrågasättas
annat än i afseende å små områden. Skulle ett mera omfattande utvidgningsanspråk
framställas, lär i allmänhet en ganska summarisk uppskattning
tillräckligt visa, att anspråket är obefogadt.

38 §.

I fråga om nämndens hufvudsakliga beslut — de, som angå bestämmande
af ersättningssummor — torde någon svårighet vid röstberäkningen
icke kunna uppstå. Då den mening, som vill bestämma ett högre
belopp, i sig inbegriper jämväl den, som stannar vid en lägre siffra, måste
de olika meningarna i dylika fall alltid kunna jämkas till hvarandra så,
att ett visst belopp finnes vara godkändt af flertalet röstande. Att två
meningar skulle kunna stå mot hvarandra med samma röstetal har näm*
ligen förebyggts därigenom, att antalet ledamöter i nämnden skall vara
ojämnt. Med hänsyn till värderingsfrågor skulle man sålunda kunna nöja
sig med stadgandet i 17 § af 1866 års förordning, att hvad de flesta i
nämnden säga gäller för nämndens beslut.

169

Nämnden kan emellertid hafva att fatta beslut äfven i frågor, där
liknande möjlighet till sammanjämkning icke finnes, t. ex. om° förslag
väckas att på olika vägar införskaffa upplysning i målet. Äro då meningarna
. flera än två, erfordras ytterligare regler för bestämmande af röst •

öfvervikten. Hvad kommittén i sådant afseende föreslagit torde icke vara
i behof af någon förklaring.

Att uppgift ej får lämnas om meningsskiljaktighet, som förekommit Röstsiffrorinom
nämnden, eller om skälen för nämndens beslut kan vara förenadt köpbeslutet

* med såväl olägenheter som fördelar. I förslaget har emellertid bibehållits få ej kunden
bestämmelse i detta ämne, som finnes i 18 § expropriationsförord- göras''
ningen.

o9 §.

Äfven stadgandet i denna § har i hufvudsak motsvarighet i 18 § i Affattande,
expropriationsförordningen. '' 1 underteck °

ilande och öf .

_ £ verlämnanae

40 g. af nämndens

beslut.

Deri lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt Ersättninarbete
erhållit i 23 § af 1866 års förordning synes vara grundad på antagande,
att sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid
har motsatsen blifvit regel, såsom också är naturligt. Det lär äfven icke
så sällan förekomma, att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare,
än som kunde vara nödvändigt, och detta förhållande torde stundom hafva
ganska väsentligt bidragit till expropriationskostnadernas förökande.

Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs
förslag skall själfva resekostnaden, då resor föranledas af expropriationen,
ersättas efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöfver ersättning,
innefattande såväl dagtraktamente som skälig godtgörelse för tidsspillan och
arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med
femton kronor för hvarje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte
böra erhålla godtgörelse för protokollsföring, uppsättande af nämndens
utlåtande och annat dylikt arbete, hvars verkställande det kan åligga honom
att besörja. Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöfva anställa
sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas
sä, att kostnaden härför beta ekes.

41 §•

Ofta torde det låta sig gorå att redan då expropriationsmålet öfver- Återförelärnnas
till nämnden bestämma, när domstolen ånyo skall taga detsamma mål, som

22—09886. Förslag till lag om expropriation. förklarats

hvilande.

170

Begränsning
af parternas
rätt
att framställa
nya
yrkanden.

Jämkning
af nämnden
uppskattning.

Återförvisning
till
nämnden.

Rättens utslag
i expro
priationsmålet.

under behandling. Har sä icke skett utan målet förklarats hyllande,
synes kungörelse om tiden för dess förnyade handläggning böra utfärdas
till underrättelse för de sakägare, som kunna hafva talan att utföra vid
domstolen. Sättet för denna kungörelse har bestämts i enlighet med
hvad i 12 § stadgas om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, dock att kungörandet skall ske endast en gång. På samma
sätt torde böra förfaras, om expropriationsmålet eljest förklarats hyllande.

42 §.

Såsom förut framhållits, skola parterna enligt förslaget hafva rätt
att fritt utveckla sin talan, så länge målet är under nämndens behandling.
Däremot torde i allmänhet icke böra medgifvas att, då målet återkommit
till domstolen, framställa nya yrkanden, som förutsätta pröfning af nämnd.
Vore sådant tillåtet, kunde däraf föranledas, att målet i sin helhet eller
till någon del kanhända gång efter annan finge återförvisas till nämnden,
hvarigenom handläggningen af målet skulle kunna i hög grad förtyngas,
fördyras och dragas ut på tiden- I vissa undantagsfall har emellertid
part ej förut haft tillfälle att framställa sina anspråk, och det bör då vara
honom tillåtet att göra det, äfven då målet fortskridit till denna punkt.
Så är händelsen t. ex., om en nyttjanderättshafvare, som beröres af expropriationen,
blifvit känd först medan målet behandlades af nämnden och
hvarken kommit tillstädes inför denna eller blifvit stämd i så god tid, att
han kunnat där inställa sig. Ett annat fall är, då ett nytt yrkande föranledes
af förhållande, som omförmäles i 62 §.

43 §.

Stadgande^ i första stycket öfverensstämma med föreskrifter i 20 §
af gällande expropriationsförordning.

Huru det skall förfaras, om nämnden begått felaktigheter af den
beskaffenhet att rättelse bör ske men ej kan verkställas af domstolen, finnes
nu ej stadgadt. Målets återförvisning till nämnden synes i sådana fall
vara den lämpliga utvägen.

44 §.

För närvarande gäller enligt 19 § expropriationsförordningen, att,
''sedan nämndens beslut aflämnats till rätten eller domhafvanden, rätten

171

skall låta införa detsamma i sitt protokoll och meddela det parterna i
laga ordning. Det slutliga afgörandet om expropriationsersättningen synes
emellertid lämpligare ske i den form, att nämndens uppskattning genom
utslag fastställes af domstolen. På grund af den pröfningsrätt, som i
vissa afseenden tillkommer domstolen, har för öfrigt dess utslag äfven i
denna del icke endast formell betydelse. Rättens utslag bör naturligtvis
angifva den verkliga ersättningssumman. Öfverstiger denna af särskild anledning
nämndens uppskattning, bör därför det högre beloppet fastställas.

Utslaget i målet skall enligt förslaget jämväl afgöra väckta frågor
om utvidgning af expropnationell. I de fall, som nämnas i andra stycket
af 10 §, har domstolen endast att tillse, huruvida enligt nämndens uppskattning
lagligt skäl för utvidgning föreligger. Enligt första stycket i
samma § äger domstolen däremot verklig pröfningsrätt. Af de olika värden
nämnden på grund af 37 § föreslagit fastställer domstolen gifvetvis
det, som motsvarar den utgång frågan om utvidgning erhåller i utslaget.

Enligt 6 § tredje stycket i förslaget skall expropriationsersättningen för
upplåtelse på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan bestämmas,
alltid utgå i årlig afgift. Är det däremot fråga om upplåtelse eller skada,
som är begränsad till viss tid eller beräknas komma att fortvara för alltid,
skall jämlikt tredje stycket i förevarande § domstolen äga bestämma, huruvida
ersättningen skall utgå på en gång eller i årlig afgift. Såsom skäl
för den uppfattningen, att ersättning alltid borde utgå i årlig afgift, jämväl
så snart intrång komme att fortfara viss längre tid eller för alltid, har
tidigare plägat framhållas, att intrånget eljest skulle kvarstå såsom en
tunga på jorden i blifvande ägares hand utan bidrag till dem för utgörande
af grundränta och andra allmänna skyldigheter. Detta skäl torde nu ännu
mindre än förut utgöra tillräcklig grund för ett stadgande i sist angifna
riktning. I vissa fall synes det dock vara lämpligt, att ersättningen får
formen af årlig afgift, särskildt när det linnes anledning antaga, att upplåtelsen
framdeles skall i förhållande till egendomen erhålla en förändrad
betydelse, som för tillfället icke kan beräknas. I andra fall är ersättningens
bestämmande att utgå på en gång fördelaktigt, t. ex. om det årliga
beloppet blir för obetydligt i förhållande till besväret att erlägga och
uppbära detsamma. Det torde — liksom för närvarande enligt 2 § i expropriationsförordningen
— böra tillkomma domstolen att efter omständigheterna
i det särskilda fallet afgöra, hvilkendera formen skall användas,
hvarvid parternas önskningar naturligtvis förtjäna hänsyn.

Af 13 § andra stycket och 24 § första stycket i expropriationsförordningen
vill det synas, som om för närvarande den ersättning för intrång,
som blifvit beräknad för själfva anläggningen, alltid skall betalas

Jämkning
af årlig
ersättning

Ändring

rättens

utslag.

på en gång och domstols befogenhet att förordna om ersättnings erläggande
genom årlig afgift alltså afser endast ersättningen för det intrång,
som sker genom inrättningens skötsel och drift. I fråga om elektriska ledningar,
vid hvilka torde kunna göras eu någorlunda bestämd skillnad mellan"
den i allmänhet större olägenhet, som följer af anläggningens utförande,
och det oväsentliga intrång, som ledningens fortbestånd innebär, är
måhända en sådan regel ändamålsenlig. Däremot skulle densamma mången
gång icke lämpa sig för de enligt förslaget medgifna växlande formerna
af nyttjanderätts- eller servitutsexpropriation, och något motsvarande
stadgande finnes därför icke i förslaget. Häri ligger emellertid icke något
hinder för domstol att, om den finner skäligt, bestämma eu del af expropriationsersättningen
att erläggas på en gång och återstoden att utgå i
årlig afgift.

Någon skyldighet för nämnden att afgifva alternativa förslag, dels
till ersättning en gång för alla dels till årlig afgift, har ej stadgats. Den
uträkning, som erfordras för öfvergång från endera af dessa ersättningsformer
till den andra, synes nämligen i händelse af behof lätt kunna verkställas
af domstolen.

Bestämmelsen, att rätten, i brist på öfverenskommelse mellan parterna,
äger förordna om tiden för erläggande af årlig afgift, har motsvarighet
i 24 § första stycket i expropriationsförordningen. Till trygghet
för den, från hvilken exproprieras, synes vidare böra stadgas, att
rätten äger ålägga den exproprierande att ställa säkerhet för dylika afgifters
behöriga erläggande.

45 §.

Huruvida part skall äga framdeles begära jämkning af årlig ersättning
ankommer enligt 2 § expropriationsförordningen alltid pa rättens
pröfning. Förslaget afviker härifrån såtillvida, som dylik rätt utan vidare
skall finnas, när den årliga ersättningen bestämts att utgå under all framtid.
Det torde nämligen i sådana fall alltid finnas möjlighet, att ändrade
förhållanden i en mer eller mindre aflägsen framtid skola göra en jämkning
af afgiften önskvärd.

46 §.

Bestämmelsen i denna § utgör naturligtvis ej hinder för att det af
rätten fastställda ersättningsbeloppet ändras, om ändring af rättens utslag
i annan del rubbar de grunder, på hvilka fastställelse!! hvilat. Så blir
t. ex. förhållandet, om underrättens utslag i fråga om utvidgning af expro -

173

priationen ändras af högre rätt. Den senare får då bestämma ersättningen
till det belopp, hvartill densamma enligt nämndens värdering skall uppgå
under de förutsättningar, som vunnit öfverrättens gillande.

Enligt 21 § expropriationsförordningen är tillåtet att anföra besvär
öfver underrättens slutliga utslag på vissa uppräknade grunder af hufvudsakligen
formell natur. Huruvida denna uppräkning är afsedd att vara
fullständig förefaller ovisst. Om t. ex. nämnden fattade sitt beslut utan
att vara fulltalig och underrätten läte härvid bero, borde väl klagan få föras
hos högre rätt. Förslaget innehåller icke någon liknande begränsning af
klagorätten. Det enda undantaget utgöres af det i förevarande § omförmälda.
Har eljest underrätten förfarit i strid mot lag, eller har nämnden
förfarit så och rättelse icke kunnat vinnas vid underrätten, får klagan öfver
dennas utslag föras enligt vanliga processuella regler.

Att för närvarande enligt såväl 2 och 14 §§ som 21 § expropriationsförordningen
klagan öfver underrätts beslut i expropriationsmål skall
föras genom besvär torde hafva sin förklaring däri, att klagorätten afser
antingen beslut, som meddelas under rättegången, eller väsentligen formella
förhållanden. På grund af de förändringar i dessa hänseenden kommitténs
förslag innebär har kommittén trott anledning saknas att behandla
expropriationsmålen efter andra regler än de, som eljest gälla enligt rättegångsbalken.
I förslaget finnes därför icke någon bestämmelse om formen
för klagan. Säkerligen skall häraf med hänsyn till dessa måls beskaffenhet
följa, att desamma få gå, vadevägen, hvilket också synes stå väl tillsammans
med den under senare års rättsutveckling- framträdda benägenheten
att något utvidga gränserna för detta förfarande.

Den i 20 § af gällande expropx-iationsförordning angifna ståndpunkt,
att hvad nämnden beslutat skall lända till efterrättelse och ändring i nämndens
beslut ej någonstädes får sökas, har bibehållits i förslaget äfven i
det afseendet, att rätt att begära förnyad pröfning af samma fråga genom
annan nämnd endast undantagsvis medgifvits. Förslaget känner alltså icke
någon befogenhet för part att från en nämnd vädja till en annan såsom högre
instans. Redan lagkommittén framhöll, att dylik befogenhet sannolikt icke
skulle medföra någon väsentligt ökad säkerhet för värderingens rättvisa.
Af större betydelse vore väl den jämnhet i uppskattningen, som kunde
vinnas därigenom att olika nämnders beslut finge underställas en gemensam
högre nämnd. Kommittén hyser emellertid förhoppning, att en utveckling
i denna riktning skall i hög grad befrämjas genom den föreslagna
ändrade sammansättningen af nämnderna och särskilt därigenom att
ordföranden blir gemensam för alla nämnder inom hvarje län. Behofvet
af en öfvernämnd, hvilket äfven hittills icke torde hafva gjort sig kändt

174

i någon större omfattning, synes alltså förminskas, om berörda förändringar
genomföras.

47 §.

Ex proprie)- Jämlikt 24 § första stycket i 1866 års förordning skall lösen för

ninSZfbe- jord eller lägenhet, som afstås, samt ersättning för intrång, som skall
talning. utgå på eu gång eller beräknats för sjalfva anläggningen, utgifvas till
ersättningstaganden antingen inom den af Konungen eller genom parternas
öfverenskommelse stadgade tiden för jordens eller lägenhetens afstående
eller, om ersättningsbeloppet ej hunnit bestämmas därförinnan, inom
tre månader, sedan detsamma blifvit bestämdt. Då Konungen enligt förslaget
icke skall bestämma någon tillträdestid, kan det förra af nyssnämnda
båda alternativ redan af denna anledning icke äga någon motsvarighet i
förslaget. Det senare alternativet däremot återfinnes i första stycket
af förevarande §, med den förändring att tiden skall räknas från det
rättens utslag vunnit laga kraft.

Expropriationsförordningen omnämner icke ersättningsbelopps nedsättande
hos Konungens befallningshafvande för annat fall, än då jord eller
lägenhet är intecknad. Det kan emellertid hända att sakägare vägrar att
mottaga den för honom bestämda ersättningen eller icke kan anträffas för
ersättningens gäldande, och äfven i dessa eller liknande fall kan det vara
behöfligt att beloppet får nedsättas, i synnerhet som sträng påföljd är förbunden
med underlåtenhet att fullgöra betalningen i rätt tid. Någon afsevärcl
olägenhet för sakägare torde det ej innebära, om ersättningen alltid
får nedsättas i stället för att direkt erläggas till honom. Förslaget gifver
därför den exproprierande frihet att välja mellan nämnda båda utvägar
för betalningens fullgörande.

I vissa fall är nedsättning af expropriationsersättningen enligt förslaget
obligatorisk, nämligen då egendom, som är besvärad af penninginteckning,
exproprieras eller ersättning en gång för alla skall gäldas för
upplåtelse af rätt till sålunda besvärad egendom eller för skada därå.
Såsom förut nämnts, skall enligt förslaget liksom enligt gällande expropriationsförordning
värdet af en penninginteckning, som förlorar sin giltighet
genom expropriation, icke särskildt uppskattas af nämnden och ersättas
af den exproprierande, utan skall den ersättning, som tillkommer
inteckningshafvaren, ingå i löseskillingen för den intecknade fastigheten.
Löseskillingen träder i stället för det exproprierade, och inteckningshafvaren
har företrädesrätt till densamma, så långt hans fordran räcker.
Om icke denna rätt skall äfventyras, kan icke löseskillingen la omedelbart
betalas till fastighetsägaren, naturligtvis under förutsättning att icke samt -

175

liga inteckningshafvare godvilligt medgifva detta. En föregående likvid
mellan parterna erfordras, och denna synes lämpligast verkställas genom
offentlig myndighets försorg. Det nu sagda gäller äfven, då endast en
del af en intecknad fastighet exproprieras. Inteckningshafvarens säkerhet
förminskas härigenom, och, om icke hans ställning skall försämras, måste
han få sin fordran betald ur expropriationsersättningen, så långt denna
räcker, i samband hvarmed äfven efterföljande inteckningar rycka^ upp till
en ställning motsvarande den de hade före expropriationen. Vid expropriation
af en fastighetsdel inträder en ytterligare förminskning af inteckningssäkerheten,
om värdet af den återstående fastigheten nedsättes,
till följd däraf att densamma lider skada genom expropriationen eller
den exproprierade delens användande. Slutligen kan inteckningssäkerheten
rubbas genom expropriation, utan att någon del af fastigheten exproprieras.
Lägges nämligen en sakrätt på fastigheten, medför sådant i
allmänhet förringande af dennas värde. Jämväl i dessa senare fall bör
därför ett liknande förfarande iakttagas. Skall emellertid ersättningen för
upplåtelse eller skada utgå i årlig afgift, torde fastighetens värde, åtminstone
så länge rätten till nämnda afgift åtföljer fastigheten, icke afsevärdt
förminskas, och särskild åtgärd synes därför icke behöfva vidtagas för
tryggande af inteckningshafvarens rätt.

Bestämmelser om nedsättning af ersättningsbeloppet vid expropriation
af intecknad fastighet finnas också i 24 § tredje stycket af nuvarande
expropriationsförordning. Desamma torde dock afse blott löseskillingen
för fastigheten och ej den i första stycket af samma § omförmälda
»ersättning för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad
för själfva anläggningen». Af det ofvan anförda framgår emellertid
att för tryggande af inteckningshafvarnas rätt ersättning för skada och
upplåtelse i vissa fall bör hållas dem till hända efter samma grunder som
löseskillingen.

De i 24 § tredje stycket expropriationsförordningen innefattade bestämmelserna
om likviden hafva i förslaget något fullständigats.

1 förslaget saknas motsvarighet till hvad i 25 § expropriationsförordningen
stadgas för det fall, att tvist om bättre rätt till ett ersättningsbelopp
uppkommer. Att dylik tvist får utföras särskildt och icke utgör
hinder för expropriationsärendets fortgång synes vara själfklart. Den i
sammanhang med nämnda stadgande gifna föreskriften, att domstolen äger
förordna om rätt för någon af de tvistande att lyfta det omtvistade beloppet,
har också utelämnats. Det torde icke vara lämpligt, att domstolen
på sådant sätt skulle, före det slutliga utslagets meddelande, tillerkänna
företräde åt den ena parten.

176

Försummelse
att
betala expro
priationsersättningen.

48 §.

Förslaget knyter, liksom 24 § fjärde stycket i expropriationsförordningen,
vid försummelse att inom stadgad tid erlägga expropriationsersättningen
den påföljd, att expropriationsrätten förverkas i fråga om den
egendom eller rättighet försummelsen gäller. Enligt expropriationsförordningen
skall denna påföljd inträda, om den ersättningsberättigade det yrkar.
Säkerligen afses dock icke härmed, att han skall behöfva i någon form
väcka talan om expropriationsrättens förverkande, utan är det nog att han,
om sökanden sedermera vill fullborda expropriationen, förklarar sig icke
medgifva detta.. Gör sakägaren däremot icke någon invändning, anses
expropriation hafva ägt rum, äfven om tiden att fordra sådan varit ute.
Samma mening är uttryckt i förslaget.

Huruvida sökanden för närvarande kan förklara sig afstå från fullföljd
af expropriationsanspråket, äfven sedan ersättningen blifvit bestämd,
torde icke kunna anses klart. Enligt förslaget skall han hafva sådan rätt,
men återhåll elsen skall ske i viss form, hvarom stadgas i 59 §. Iakttages
icke denna form eller sker ej återkallelse inom den i samma § föreskrifna
tid, medför försummelse att betala ersättningen enligt förslaget visserligen
den verkan, att expropriationsrätten upphör att gälla till förmån för sökanden,
men denne å sin sida förblir bunden. Den ersättningsberättigade
kan således tvinga sökanden att betala expropriationsersättningen, naturligtvis
också med rätt för denne att tillträda det exproprierade. I utländsk
lagstiftning förekommer flerstädes dylik rätt för den passive parten
i expropriationsmålet att, då detsamma fortskridit till en viss punkt,
själf taga initiativet till expropriationens fullbordande, om motparten ej
gör detta inom skälig tid. Billighetsskäl svnas också tala därför. Den
expropriationsrisk, som kanske länge sväfvat öfver sakägaren, kan hafva
medfört sådan rubbning i förut bestående förhållanden, att det — äfven
om ersättningen icke är bestämd till mer än skäligt belopp — är fördelaktigt
för sakägaren, att expropriationen föres till slut. En blott underlåtenhet
från sökandens sida bör då icke få beröfva sakägaren utsikten
till att så skall ske, utan synes det rättvist, att han själf äger fullfölja
målet, om icke sökanden i laglig ordning dragit sig tillbaka, helst när
sökandens rätt härtill är så väl tillgodosedd som enligt förslaget. Sakägarens
befogenhet i nämnda hänseende bör dock tydligen vara inskränkt
till ganska kort tid.

Utan särskildt stadgande torde enligt förslaget lika väl som enligt
gällande rätt vara gifvet, att, om expropriationsersättning betalas efter
förfallodagen, sökanden är skyldig erlägga sex procent årlig ränta å det

177

oguldna beloppet från nämnda dag. Begagnar sakägare den honom enligt
denna § tillkommande rätt att utsöka ersättningen, får han alltså ränta
sig tillerkänd. År det åter motparten, som vill fullborda expropriationen
efter förfallodagen, kan detta endast ske med sakägarens medgifvande och
denne äger då såsom villkor härför betinga sig ränta, om han önskar att
erhålla sådan.

49 §.

Tiden, då exproprierad egendom får tillträdas af nye ägaren, skall, Expropriasåsom
2 § i expropriationsförordningen visar, bestämmas af Konungen, ^bonll/df''
om godvillig öfverenskommelse mellan parterna ej träffas, och sådan bestämmelse
skall meddelas, innan åtgärder för tillsättande af expropriationsnämnd
få vidtagas. Vid detta tidiga skede af expropriationsfrågans
behandling kan det emellertid vara svårt eller omöjligt att beräkna, hvilken
tid målets fullständiga genomförande skall kräfva. Det låter sig därför
icke alltid göra att utsätta tillträdestiden så, att ersättningen dessförinnan
skall vara bestämd och betald. Detta förhållande har också beaktats
af expropriationsförordningen, som i 24 § andra stycket stadgar, att, om
ej öfverenskommelse angående ersättningen träffats eller nämnden meddelat
sitt beslut inom den tid, då jorden eller lägenheten skall afstås eller
upplåtas, sådant ej må hindra arbetets företagande, därest sökanden hos
Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller ersättningsbeloppet
samt för kostnad och skada. Härigenom har emellertid
expropriationsförordningen uppoffrat en grundsats, som eljest brukar betraktas
nästan såsom själfklar, nämligen att i regel, då särskilda förhållanden
ej föreligga, ersättningen skall betalas, innan sökanden får rätt att
taga befattning med det exproprierade. Med stöd af berörda stadgande
tager sökanden, mot ställande af borgen, ofta expropriationsområdet i
besittning, ej blott innan ersättningen blifvit bestämd, utan äfven innan
den första åtgärden i syfte att få densamma bestämd vidtagits genom
målets instämmande till domstol, en tillämpning, hvars öfverensstämmelse
med lagens mening dock med skäl kan ifrågasättas. Ersättningen kanske
betalas först åratal efter det området frånhändts förre ägaren.

Äfven kommittén finner nödvändigt, att den exproprierande erhåller
möjlighet att få tillträda egendomen, innan expropriationsförfarandet i sin
helhet genomförts i vanlig ordning, och bestämmelser i sådant syfte
innefattas i 51—54 §§ i förslaget. Men regeln, att expropriationsersättning
skall betalas senast vid tillträdet, synes dock böra upprätthållas,
såsom kommittén redan vid 4 § framhållit. Härmed låter emellertid
icke förena sig att tillträdestiden på förhand bestämmes af Konungen.

23—09886. Förslag till lag om expropriation.

Besittningstagande! bör bero på förutsättningen därför, nämligen betalningsskyldighetens
fullgörande. I enlighet härmed har i förslaget stadgats, att,
då bestämmelserna om ersättnings betalning blifvit fullgjorda, expropriationen
är fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda egendomen.
Då här talas om expropriationens fullbordande, torde däri ligga tydligt
uttryckt att ej blott besittnings- utan äfven äganderätten vid angifna
tidpunkt öfvergår på den exproprierande.

Sakägaren är ej enligt förslaget, liksom ej heller enligt gällande
rätt, berättigad att åtnjuta någon uppsägningstid. Sådan synes ej vara
behöflig, då han i allmänhet länge vetat, att egendomen skall afstås.

Det rxpro- Att jord, som exproprieras, därigenom befrias från alla på den l>'')Zh‘teblir''

samma hvilande inteckningar framgår af bestämmelserna i 24 och 26 §§
gravatiows- i 1866 års förordning. Däremot är det icke tydligt, huruvida expropriafritt-
tionen omfattar alla andra sakrätter, som vidlåda den exproprierade fastigheten.
Den meningen har också framställts, att endast sådana sakrätter,
som stå i vägen för den exproprierade egendomens användande för det
afsedda ändamålet, innefattas under expropriationsrätten. 1 händelse af
tvist skulle det då enligt en åsikt tillkomma domstol att afgöra, om en
sakrätt finge exproprieras eller icke. 1 allmänhet torde det dock hafva
ansetts, att fastigheten frigöres från alla privaträttsliga förpliktelser, angående
hvilka icke genom öfverenskommelse bestämmes att de få äga
bestånd. Sistnämnda uppfattning, hvilken vunnit erkännande i de flesta
utländska lagar, har också uttryckts i förslaget.

Väl kan det sägas, att den förra meningen står bättre i öfverensstämmelse
med grundsatsen, att expropriationen, såsom en undantagsrätt,
icke bör sträckas längre, än behofvet krafvel''. I tillämpningen torde
dock denna mening, som i teoretiskt afseende har ett visst berättigande,
medföra väsentligt större olägenheter än fördelar. 1 de allra flesta fall
är sakrätternas bibehållande till hinder för egendomens blifvande användning
och måste de alltså i hvarje händelse upphäfvas. De undantagsfall,
då en dylik rätt kunde få fortbestå, borde väl snarast bestämmas af
Konungen, i enlighet med regeln att han bestämmer expropriationens omfattning.
Det torde emellertid icke gärna kunna ifrågasättas, att Konungens
pröfning skall gå så långt i detalj. Skulle åter afgörandet förläggas
till domstol och dennas beslut få öfverklagas, uppstode den förut i fråga
om liknande förslag framhållna olägenheten, att expropriationsmålet
kunde i hög grad dragas ut på tiden. Det synes då vara bättre att
utsätta sig för möjligheten, att expropriationen någon gång kan gå längre,
än som är alldeles nödvändigt. I de fall, då en sakrätt utan olägenhet
kan få utöfvas äfven efter expropriationen, torde innehafvaren för öfrigt

179

ofta kunna förvärfva rätt därtill genom öfverenskommelse med den exproprierande.

Bestämmelsen, att egendom, som exproprieras, därigenom frigöres
från alla tidigare privaträttsliga förpliktelser, gäller äfven fastighetsdel,
till hvilken expropriation en utsträckts på grund af stadgandena i 10 §.

Nämnda stadganden hvila ju på förutsättningen, att sistberörda del står i ett
mycket nära naturligt och ekonomiskt sammanhang med den för expropriationsändamålet
behöfliga fastighetsdelen. Det synes därför möta svårigheter att
i nu förevarande hänseende behandla fastighetsdelarna efter olika grunder.

50 §.

Ehuru för närvarande icke finnes stadgadt, hvilken ställning en Genom
genom expropriation grundlagd nyttjanderätt till en egendom intager i Skapad" l°ätföihållande
till andra på egendomen hvilande sakrätter, torde något tvif- tigheter gå
vel ej råda om, att eu sådan nyttjanderätt skall gå före öfriga rättigheter, sakrätter
Expropriationens tvångsmakt skulle hafva väsentligt mindre värde, om en
rätt, som skapats genom expropriation, kunde nödgas vika för rättigheter,
som härledde sig ur frivilliga upplåtelser från jordägarens sida. I förslaget
har införts en uttrycklig föreskrift, att genom expropriation förvärfvad
särskild rätt till egendom skall äga företräde framför all annan
rätt till samma egendom.

51 §■

Redan i motiven till det 1847 af dåvarande lagberedning afgilna J^oren

. . „ . „ n ° ~ ... för tidigare

förslaget till bestämmelser om expropriation framhölls, att om man ville tillträde.
öfvergifva den ståndpunkten, att tillträdestiden skulle bestämmas i förväg,
man borde söka utfinna ett medel till förekommande häraf, att tillträdet
skulle kunna aflägsnas genom dröjsmål med ersättningens slutliga pröfning.

Detta behof torde nu göra sig ännu mycket starkare gällande än då. I detta
afseende liksom i många andra är det särskildt järnvägarna som kräfva hänsyn.

Då förberedelserna för en järnvägsanläggning fortskridit så långt att byggandet
kan börjas, är i allmänhet anspråket på skyndsamhet stort, och
det skulle säkerligen anses oförenligt med såväl allmänhetens som järnvägsbyggarnas
intressen, om man behöfde vänta till den tid, då behöfliga
expropriationer vore genomförda i vanlig ordning. Hittills har oftast tillgått
så, att erforderliga områden utan vidare tagits i anspråk efter de
byggandes egen pröfning, något hvartill de ansett sig berättigade på grund
af det tillstånd Konungen meddelat vid fastställande af planen för anläggningen.
Först då denna varit fullbordad eller nära sin fullbordan, har för -

180

värfvet af nämnda områden bekräftats genom expropriation, och först efter
expropriationens genomförande har ersättningen för områdena betalts.

De af kommittén föreslagna bestämmelserna om tidigare tillträde af
egendom gå ut på att bereda möjlighet till den åsyftade anläggningens
påbörjande utan för stor tidsutdrägt men på samma gång, bättre än enligt
det nuvarande förfarandet, skydda sakägarnas intressen. Förslaget
binder därför tillträdesrätten vid vissa villkor, som sträcka sig väsentligt
längre än den nu gällande fordran, att, om ersättningen ej betalas före
tillträdet, säkerhet skall ställas för densamma. Dels föreskrifves nämligen
att stämning skall hafva utfärdats i expropriationsmålet, hvarigenom
beredes trygghet för sakägarna, att åtgärder för ersättningens slutliga
bestämmande företagas i laga ordning utan att bero af den exproprierandes
godtfinnande. Dels skall tidigare tillträde förekomma endast, när
uppskof finnes föranleda väsentlig olägenhet för sökanden. Denna frågas
afgörande har förlagts till Konungens befallningshafvande, som emellertid i
allmänhet torde komma att finna dylik olägenhet utan vidare vara styrkt,
när det gäller järnvägar och liknande företag. Dels och framför allt skall
en förutsättning för tillträdesrätt vara, att sökanden hos öfverexekutor nedsätter
ett genom sakkunnig uppskattning bestämdt ersättningsbelopp, som
får lyftas af sakägarna.

Förslaget skiljer i öfrigt mellan det fall, då expropriationsnämnd
redan verkställt uppskattning i vanlig ordning och till rätten eller domaren
ingifvit sitt beslut, samt det fall, då så icke är förhållandet. Det
förra fallet torde icke få så stor praktisk betydelse. År företaget
brådskande, lär nämligen den exproprierande sällan vänta så länge med
att söka förskaffa sig tillträdesrätt. Emellertid kan inträffa, att en sökande,
som trott sig kunna afvakta ersättningens bestämmande i vanlig ordning,
sedermera finner, att t. ex. oförutsedda besvär öfver domstolens utslag
komma att föranleda för lång tidsutdräkt, och därför vill erhålla rätt till
tidigare tillträde vid detta skede af målets handläggning. Han har
då enligt förslaget att hos öfverexekutor nedsätta den af nämnden bestämda
ersättning samt ställa säkerhet för hvad på grund af ändring i
nämndens uppskattning kan åläggas honom att ytterligare gälda jämte
ränta därå från tillträdesdagen.

Det fall, som för kommittén framstått såsom det hufvudsakliga,
är att en sökande på grund af företagets brådskande natur vill förvärfva
rätt att tillträda egendomen så snart som möjligt efter expropriationsmålets
anhängiggörande. Man får då för tillfället låta bero vid en uppskattning
i enklare form. Den af kommittén föreslagna sammansättningen
af värderingsnämnden synes för öfrigt lämna utsikt till ett ganska

181

nöjaktigt resultat. Att ordföranden i expropriationsnämnder skall deltaga
äfven i den förberedande uppskattningen torde vara fördelaktigt
dels på grund af den kännedom han sålunda erhåller om föremålet
för expropriationsnämndens blifvande arbete dels i det afseendet, att ökad
sannolikhet för öfverensstämmelse mellan den förberedande och den slutliga
uppskattningen därigenom vinnes. Kommittén har tänkt sig att den
här föreslagna värderingen i regel skall kunna göras inom mycket kort
tid. Besiktning å egendomen har visserligen föreskrifvits, men den behöfver
gifvetvis icke vara så grundlig som den expropriationsnämnd företager.
Den synes ej heller behöfva ställas i sådant beroende af årstiden,
som oftast är fallet med den slutliga uppskattningen, utan torde i allmänhet
kunna företagas äfven å tid, då marken ej är bar. Redan härigenom kan
stundom en icke oväsentlig tidsvinst uppstå. Värderingen måste för hvarje
särskild egendom afse hela det område, som inbegripes under expropriationsrätten.
Eljest skulle saknas möjlighet att verkställa den på olika håll
i förslaget förutsatta jämförelsen mellan den förberedande och den slutliga
uppskattningens resultat. Att sakägarna skola höras har ej föreskrifvits,
men otvifvelaktigt skola de i de flesta fall få tillfälle att yttra
sig under besiktningen å marken. Vid tillämpning af de vanliga reglerna
för expropriationsvärdering torde en viss hänsyn få tagas till att den nu
ifrågavarande uppskattningen endast är förberedande. Att härom stadga
något i lag synes dock icke vara behöflig! eller lämpligt.

Någon bestämmelse har ej meddelats om förhållandet mellan den
förberedande uppskattningen och den slutliga genom expropriationsnämnd.
Enligt kommitténs mening skall den förra förrättningen icke i och
för sig inverka på expropriationsmålets fortgång. Nämnd skall alltså
tillsättas och verkställa uppskattning, såsom om förberedande värdering
icke ägt rum. Det har icke synts kommittén lämpligt att i någon
form söka förmå sakägare att åtnöjas med den förberedande uppskattningen.
Hans rätt att få värdering genom nämnd i vanlig ordning
bör icke lida intrång genom ett undantagsförfarande, som anordnas uteslutande
till den exproprierandes förmån. Sannolikt torde dock vara, att
sakägarna i många fall skola finna den förberedande uppskattningen så
tillfredsställande, att de blifva villiga låta bero vid densamma. En anmälan
i detta afseende får af domstolen betraktas såsom en mellan parterna
träffad öfverenskommelse rörande ersättningen och föranleder tilllämpning
af de i 56 och 57 §§ gifna regler. Att den exproprierande
icke kan hafva någon anledning påyrka en efterföljande uppskattning
genom expropriationsnämnd framgår af bestämmelsen i 53 § andra stycket.

182

Jämväl det i 49 § meddelade stadgandet om tidpunkten för expropriationens
fullbordande lämnas orubbadt af förevarande bestämmelser.
Äganderätten till fastigheten öfvergår sålunda på den exproprierande, först
då den slutligt bestämda ersättningen blifvit betald, äfven om tillträde
fått ske tidigare, öfverstiger ej den slutliga ersättningen den provisoriskt
bestämda och linnes alltså ej något att betala utöfver den sistnämnda, är
expropriationen fullbordad, i och med det att domstplens utslag i expropriationsmålet
vinner laga kraft. Inträder efter den provisoriska uppskattningen
en förändring i fastighetens värde — af annan anledning än sådan
som omförmäles i 7 § — är det fastighetsägaren och icke den exproprierande,
som åtnjuter fördelen eller lider skadan häraf, dock i sistnämnda
afseende med den begränsning att han, såsom 53 § visar, får behålla den
provisoriskt bestämda ersättningen, jämväl om densamma på grund af sedermera
inträffade förändringar skulle befinnas vara för hög.

För att den åsyftade tidsvinsten skall med säkerhet uppnås, är det
tydligen nödvändigt att Konungens befallningshafvandes beslut om förordnande
af besiktningsmän eller medgifvande af tidigare tillträde icke får
öfverklagas. Det intresse, som enligt de föreslagna bestämmelserna kan
stå på spel för sakägaren, synes ej heller vara af den betydenhet, att en
sådan begränsning af besvärsrätten bör mötas af särskilda betänkligheter.
Däremot linnes ingen anledning, hvarför klagan icke skulle få föras öfver
Konungens befallningshafvandes afslag å en framställning om vidtagande
af åtgärd enligt denna §.

52 §.

Underrät- För fullgörande af den i 44 § i förslaget meddelade bestämmelsen,

domstolen. att domstolen i visst fall skall fastställa icke expropriationsnämndens värdering
utan den förberedande uppskattningen, är domstolen i behof af
kännedom såväl om lämnadt medgifvande till tidigare tillträde som ock
om det belopp, som blifvit nedsatt för tillståndets vinnande. Med hänsyn
härtill har stadgats skyldighet för Konungens befallningshafvande att, då
tidigare tillträde medgifvits, ofördröjligen meddela rätten eller domaren
underrättelse om nämnda förhållanden.

53 §.

Utbekom- Skulle såsom villkor för sakägares rätt att lyfta ett hos öfverexe provisoriskt

kutor nedsatt ersättningsbelopp stadgas skyldighet att ställa säkerhet och
bestämd er- återbära hvad han möjligen lyftat utöfver den ersättning, som slutligen
uianåterbä- blefve bestämd, vore enligt kommitténs mening sakägarna icke tillräckligt

ringsskyl dighet.

183

tryggade mot att lida olägenheter genom det tidigare tillträdet. Sådana
villkor soin de nämnda kunna nämligen medföra väsentliga svårigheter
för de mindre bemedlade sakägare, som det här företrädesvis gäller att
skydda. Kommittén har emellertid trott, att man med skäl kan gå ett
steg längre och låta sakägarna lyfta ersättningen utan återbäringsskyldighet
samt följaktligen äfven utan säkerhet. Häri ligger att den exproprierande
för att vinna rätt till tidigare tillträde måste för sin del åtnöjas
med den förberedande uppskattningen. Men det synes kommittén icke
vara obilligt, att han för att erhålla berörda undantagsrätt får vidkännas
en dylik inskränkning.

Det torde för öfrigt både vara sannolikt och böra betecknas såsom
riktigt, att uppskattningsmännen i sitt arbete skola taga en viss hänsyn
till, att det af dem bestämda värdet därefter väl kan ökas men i regel ej
minskas. Under det att i tveksamma fall expropriationsnämnd bör bestämma
värdet så, att sakägaren med säkerhet kan antagas icke göra nå/-gon förlust, torde däremot uppskattningsmännen icke gå längre än till det
belopp, som befinnes under alla förhållanden böra tillkomma sakägaren.

54 §.

Att den exproprierande tillträdt expropriationsområdet utgör för när- Begränsning
varande säkerligen icke hinder för att expropriationsrätten förverkas, om fetomexersättningen
icke erlägges inom stadgad tid. Förhållandet blir emellertid expropriationannat
enligt förslaget, som gör betalning af en genom uppskattning bestämd verkande''
ersättning till villkor äfven för tillträde i förtid. Hvad den exproprierande
därefter kan få att betala är endast skillnaden mellan den provisoriskt och
den slutligt bestämda ersättningen, och fullgörandet af denna betalningsskyldighet
är betryggadt genom ställd säkerhet. Visserligen uteslutes
icke härigenom möjligheten, att betalningen fördröjes utöfver rätt
tid, men sådant dröjsmål synes knappast gifva sakägaren tillräcklig
anledning att påfordra egendomens återgång med däraf följande rubbning
i det kanhända långt framskridna eller afslutade allmännyttiga företag,
för hvilket expropriationen skett. Det förefaller billigare och från allmän
synpunkt lämpligare, att sakägaren i sådana fall får åtnöja sig med
att utsöka det bristande beloppet jämte ränta.

55 §.

I de fall, som omnämnas i 4 § andra stycket i förslaget, synes Ersättning

man icke kunna vidhålla anspråket på att ersättning skall vara betald, priation°af

vissa smärre
områden.

innan tillträde får ske. Det där meddelade stadgandet har ju sin grund
däri, att under ett företags utförande förhållanden kunna framträda, som
göra önskvärd t att arbetet utan afbrott däri får utsträckas till något
mindre område utanför det af Konungen bestämda expropriationsområdet.
Detta syfte skulle förfelas, om det nya området icke finge tillträdas,
innan detsamma uppskattats och ersättningen blifvit nedsatt. Uppskattningen
kan nämligen icke gärna ordnas så enkelt, att den icke skulle
medföra en tidsutdrägt, som i sådana fall blefve oläglig. Det synes ej
heller vara af någon större betydelse för sakägaren att genast erhålla betalning
för de obetydliga områden, om hvilka nu är fråga. Man torde
därför kunna nöja sig med att den exproprierande ställer säkerhet, innan
han tager dylika områden i besittning.

Har den anläggning, som föranledt utvidgningsanspråket, fått verkställas
före expropriationsnämndens uppskattning, kunna och böra tydligen
ifrågavarande områden värderas af nämnden i sammanhang med egendomen
i öfrigt. Särskild! värde — skild! från värdet å själfva expropriationsområdet
— bör dock åsättas desamma, enär eljest jämförelse
mellan den förberedande och den slutliga uppskattningen af själfva expropriationsområdet
skulle omöjliggöras. Om expropriationsnämnden slutat
sitt arbete, innan utvidgningsanspråket framställes, måste särskild värdering
anordnas.

Skulle på grund af utvidgningen expropriationen komma att beröra
mark tillhörig personer, som icke förut äro parter i expropriationsmålet,
skall tydligen stämning å dem utfärdas och målet mot dem därefter fortgå
i vanlig ordning med det undantag, som omförmäles i denna §.

56 och 57 §§.

Öfverens- Af bestämmelserna i 24 § af nuvarande expropriation sförordning synes

Imdelxiro'' framgå, att, så snart tillstånd till expropriation af viss egendom meddelats,
Ulpriations- egendomen anses öfvergå till nye ägaren genom expropriation, äfven om
ersättningm. rättsför hållandet mellan parterna helt och . hållet ordnas genom öfverenskommelse,
utan myndighets medverkan. Är egendomen intecknad, skall
dock löseskillingen jämväl i sådana fall nedsättas hos Konungens befallningshafvande.
Om inteckningshafvare, som ej erhåller full betalning för sin
fordran, anser den genom öfverenskommelse bestämda löseskillingen för
lag, äger han begära uppskattning genom nämnd. Rätten att framställa
dylikt anspråk är ej begränsad till viss tid. Att förhållandet till inteckningshafvarna
ej är slutligen ordnadt synes ej utgöra hinder för att den
exproprierade egendomen blir gravationsfri och samtliga inteckningar däri

185

dödas, under iakttagande af föreskrifterna i 26 § expropriationsförordningen.
Bestämmes därefter genom nämnd expropriationsersättningen till
högre belopp än det öfverenskomna, lär inteckningshafvaren ej härpå kunna
grunda annan rätt än ett vanligt fordringsanspråk mot den exproprierande.

Enligt 11 § i kommitténs förslag göres häri först och främst den
förändring, att expropriation alltid skall föregås af stämning till domstol.
En öfverenskommelse utan stämning faller alltså utanför de i förslaget
uppdragna gränserna för expropriationslagstiftningen.

Då öfverenskommelse om ersättningen träffats, bör anmälan därom
göras hos domstolen. Att tillsätta nämnd för ersättningens bestämmande
blir då i allmänhet obehöflig!, öfverenskommelse måste dock vara träffad
ej blott med fastighetsägaren utan med alla dem, som hafva själfständiga
ersättningsanspråk. Eljest får nämnd tillsättas för de ersättningsfrågor,
som icke ordnats genom öfverenskommelse.

Särskilda svårigheter möta, om fastighet är besvärad af penninginteckning.
En inteckningshafvare, som ej erhåller full betalning för sin
fordran, kan ej vara skyldig att finna sig i löseskillingens bestämmande
genom aftal mellan fastighetsägaren och den exproprierande utan bör
liksom för närvarande hafva rätt att fordra uppskattning genom nämnd.
Att förelägga inteckningshafvarna någon viss tid för framställandet af
dylika anspråk torde icke böra ifrågasättas. Eluru än en sådan bestämmelse
i det särskilda fallet kungjordes, skulle den nämligen medföra risk
för de inteckningar, hvilkas innehafvare icke vore kända.

Förslår den genom öfverenskommelse bestämda expropriationsersättningen
för intecknad egendom till de intecknade fordringarnas fulla gäldande
eller hafva de inteckningshafvare, som ej skulle erhålla full betalning,
det oaktadt godkänt öfverenskommelsen, synes rätten böra äga att utan
vidare fastställa denna, lika väl som då egendomen icke är intecknad. Med
hänsyn till inteckningshafvarnas rätt tinnes då icke något att erinra mot
fastställelses meddelande. I andra fall däremot synes såsom regel böra
gälla att dylika överenskommelser icke få fastställas. För att den exproprierande
skall kunna föra expropriationen till slut och förvärfva fastigheten
frigjord från därå hvilande inteckningar, får han, oa.fsedt öfverenskommelsen,
begära tillsättande af nämnd. Dock torde vissa undantag från denna regel
vara önskvärda och utan risk för inteckningshafvarna kunna medgifvas.

Vid många företag, särskild! vid järnvägsanläggningar, är det vanligt,
att det område, som genom expropriation tages i anspråk från hvarje
egendom, är mycket obetydligt till omfattning och värde. För inteckningshafvarnas
säkerhet kan det då vara ganska likgiltigt, om expropriationsoinrådet
betingar en något högre eller lägre löseskilling eller, såsom ofta

24—098S6. Förslag till lag om expropriation.

förekommer, afstås utan lösen. Den intecknade fastigheten bereder nämligen
i hufvudsak samma säkerhet som förut, och detta äfven bortsedt
från att anläggningar af berörda art icke sällan föranleda sådan värdestegring
å den återstående fastighetsdelen, att denna efter expropriationen
har högre värde, än hela fastigheten hade dessförinnan. Vid sådant förhållande
kan det måhända synas, som om det borde låta sig göra att få
öfverenskommelse om löseskillingen godkänd af inteckningshafvarna och
med stöd af detta godkännande i vanlig ordning vinna rättens fastställelse
å öfverenskommelsen. Härpå torde man dock ofta icke kunna räkna. Dels
kan det vara förenadt med svårigheter att anträffa inteckningshafvare, dels
torde äfven inteckningshafvare, som, i betraktande af att frågan för honom
har ringa eller ingen betydelse, säkerligen icke skulle finna sig föranlåten
att särskilt påkalla uppskattning genom nämnd, likväl mången gång vara
obenägen att uttryckligt godkänna öfverenskommelsen. Skall det vara
möjligt att i någon större utsträckning få expropriationsersättning slutligt
bestämd genom öfverenskommelse — en möjlighet som lär vara af stor
vikt för många allmännyttiga anläggningars snabba och billiga genomförande
— synes det därför vara nödvändigt att i dylika fall afstå från
anspråket på inteckningshafvarnas godkännande.

I förslaget stadgas i sådant hänseende, att, om expropriationen afser
endast en ringa del af den intecknade egendomen och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för inteckningshafvare, som ej godkänt öfverenskommelsen,
rätten äger meddela fastställelse å denna. För att icke fastighetskrediten
skall kunna anses i någon mån äfventyrad, har emellertid kommittén
ytterligare föreslagit, dels att de inteckningshafvare, som ej godkänt
öfverenskommelsen, skola före fastställelse^ meddelande instämmas till
rätten för att få tillfälle bevaka sina intressen, dels att rätten skall kunna
ålägga den exproprierande att hos öfverexekutor ställa säkerhet för det
belopp, hvarmed ersättning, som må komma att bestämmas af expropriationsnämnd,
kan öfverskjuta den, hvarom öfverenskommelse träffats, jämte
ränta å nämnda belopp. Har den exproprierande, såsom ej sällan torde
inträffa, vid expropriationsmålets anhängiggörande redan ingått öfverenskommelse
med ägaren af intecknad egendom, lära inteckningshafvarna
oftast lämpligen kunna stämmas samtidigt därmed att enligt 12 § i förslaget
stämning å sakägarna utfärdas. Eljest får stämning å inteckningshafvarna
begäras, när anledning därtill visar sig föreligga. Kommer inteckningshafvare
tillstädes vid rätten och bestrider fastställelse, skall, därest ej
full betalning lämnas honom för hans fordran, expropriationsnärnnd tillsättas.
I annat fall skall fastställelse kunna meddelas. Dock skall enligt
förslaget stadfästelse, som grundas på nu angifna förutsättningar, icke utgöra

187

hinder för inteckningshafvare, som ej iakttagit inställelse och ej heller godkänt
öfverenskommelsen eller erhåller full betalning för sin fordran, att påkalla
ersättningens bestämmande genom expropriationsnämnd. Det förefaller
sannolikt, att denna rätt, som icke gärna torde kunna frånkännas inteckningshafvaren,
endast undantagsvis skall begagnas, och att bestämmelsen
därom alltså icke innebär något mera betänkligt afsteg från den eljest
genom förslaget i största möjliga omfattning tillgodosedda grundsatsen,
att expropriationsmålet skall på en gång bringas till slut.

Vill inteckningshafvare, efter det öfverenskommelse blifvit fastställd,
yrka tillsättande af nämnd, torde talan härom lämpligen få anhängiggöras
på det sätt, att han låter till rätten stämma den exproprierande och
fastighetsägaren. Enligt förslaget äger emellertid inteckningshafvare, äfven
då han själf är stämd eller uppträder såsom kärande, icke någon befogenhet
att deltaga i nämndens tillsättande, utan har den i 13 § gifna regeln,
att inteckningshafvare ej är sakägare, tillämpning jämväl i dylika fall.

Expropriationsersättning, som blifvit bestämd genom en sedermera
af rätten stadfästad öfverenskommelse, är enligt 57 § i förslaget likställd
med ersättning, som grundar sig på expropriationsnämnds värdering, bl. a.
i det afseendet. att genom ersättningsbeloppets nedsättande hos öfverexekutor
fastigheten frigöres från därå hvilande inteckningar. Detta skall gälla
äfven, då fastställelse meddelats under sådana förhållanden, att inteckningshafvare
fortfarande har rätt att begära uppskattning genom nämnd. Att
sålunda enligt förslaget det sakrättsliga skyddet i vissa undantagsfall skall
kunna upphöra, innan inteckningshafvarens rätt vunnit slutlig reglering,
torde med hänsyn till de beträffande dessa fall i förslaget meddelade föreskrifterna
icke böra ingifva någon betänklighet, så mycket mindre som en
liknande möjlighet, enligt hvad förut framhållits, lär i väsentligt större
utsträckning hafva förefunnits enligt nuvarande bestämmelser. En öfverenskommelse,
som icke blifvit fastställd af rätten, har enligt förslaget ingen
inverkan å befintliga inteckningar.

58 §.

Vissa anläggningar, särskildt järnvägar och liknande företag, kunna
medföra så omfattande och olikartade verkningar på kringliggande egendom,
att det är förenadt med synnerliga svårigheter att bestämma den skadeståndsskyldighet
en sådan anläggnings verkställande bör föranleda, innan
anläggningen fullbordats eller åtminstone arbetena för densamma fortskridit
ganska långt. Så mycket mer är detta händelsen, som skadan skall uppskattas
för all framtid. Dylika svårigheter icke blott kunna göra sig gällande

Uppskof
med tillsättande
af expropriationsnämnd.

188

för nämnden utan kunna äfven — och detta kanske är af större vikt —
vara i hög grad kännbara för sakägarna, som af nämnda skäl finna sig
ur stånd att noggrant och fullständigt bestämma sina ersättningsanspråk.
Följden häraf kan blifva olika i olika fall. An kan ersättningen komma
att sättas för högt, därför att man i ovisshet om skadans utsträckning
hellre bestämmer för mycket än för litet, än kan man förbise berättigade
anspråk. Det ena såväl som det andra är otillfredsställande.

I berörda afseende äro fördelar förbundna med det nuvarande förfarandet,
enligt hvilket vid företag af omförmälda beskaffenhet uppskattningen
genom nämnd i allmänhet sker först, när anläggningen är nära sin
fullbordan. Att värderingen under vissa förutsättningar uppskjutes synes
emellertid låta förena sig jämväl med de af kommittén föreslagna grunder.
Dels torde parterna böra hafva rätt att öfverenskomma om uppskof med
nämndens tillsättande. Dels synes, på framställning af endera parten, beslut
om sådant uppskof böra få meddelas af domstolen, när denna finner
särskilda skäl därtill af ofvan angifna beskaffenhet vara för handen. Såsom
villkor för uppskofsbesluts meddelande af domstolen har dock i förslaget
stadgats, att den exproprierande skall hafva fått tillträda egendomen,
innan ersättningen blifvit bestämd af expropriationsnämnd. Någon lättnad
för värderingens verkställande kan nämligen icke vinnas genom uppskofvet,
med mindre anläggningen under tiden får utföras, och då arbetets påbörjande,
när öfverenskommelse ej träffats, enligt 51 § förutsätter att ersättning
enligt en tillsvidare gällande uppskattning blifvit betald, kunna i dylika
fall äfven sakägare, som bestrida uppskof, icke lida någon synnerlig olägenhet
genom detsamma.

Då nämnd blifvit tillsatt, synes ej böra ifrågakomma uppskof med
dess arbete, utöfver hvad som utan särskildt stadgande kan följa af förhållandena.
Redan på grund af de i 20 § meddelade tidsbestämmelserna
vore det olämpligt, om nämndens arbete icke skulle påbörjas förr än kanske
efter flera år eller, en gång påbörjadt, skulle afbrytas för liknande tid.
Svårighet att före tiden för nämndens tillsättande afgöra, om uppskof med
värderingen erfordras, torde endast undantagsvis kunna föreligga.

59 §•

Återkallande Då arméförvaltningen i sin skrifvelse den 25 april 1906 ifrågasatte

af expro- införande af s. k. försöksexpropriation, torde detta uttryck hafva hämtats
^anspråk'' från norsk rättstillämpning, där man med ordet försöksexpropriationstaxering
brukar beteckna en syn, som endast har till ändamål att gifva
den expropriationsberättigade grund för bedömande, om det lönar sig att

189

sätta expropriationen i verket. Hvad arméförvaltningen åsyftade synes alltså
i sak väsentligen sammanfalla med frågan om rätt att återkalla ett framställdt
expropriationsanspråk.

Att sådan rätt för närvarande finnes, äfven då expropriationsmålet
kommit under domstols handläggning, har vunnit bekräftelse genom ett
den 11 november 1907 af högsta domstolen meddeladt utslag och synes
stå i öfverensstämmelse med vanliga rättegångsregler, enligt hvilka ju käranden
äger när som helst afstå från sin talan, naturligtvis med skyldighet att
ersätta motparten den kostnad och skada, som genom densamma vållats honom.
Huruvida samma rätt skulle anses gälla, när saken hunnit så långt
att nämnden meddelat sitt beslut, torde vara mera ovisst.

I förslaget har denna fråga lösts så, att sökanden har återkallelserätt,
ända till dess en månad förflutit från det domstolens utslag i expropriationsmålet
vunnit laga kraft. En sådan rätt synes hafva stor betydelse
för sökanden. Han kan under målets fortgång och särskildt då ersättningen
blifvit slutligt bestämd finna, att kostnaderna för det tilltänkta företaget
blifva väsentligt högre än han beräknat och måhända öfverstiga hans förmåga.
Att han då det oaktadt skulle nödgas fortsätta företaget synes
hvarken med skäl kunna fordras i det allmännas intresse eller vara påkalladt
af hänsyn till sakägarna. Dessa senare böra dock få sig tillförsäkradt fullt
skadestånd. Äfven då återkallelserätten icke kommer till användning, kan
den blifva till gagn såsom innebärande en varning för de sakägare, som
önska expropriationens fullbordande, att icke söka uppdrifva ersättningen
högre |n som är skäligt.

Återkallelse bör i fråga om hvarje särskild egendom afse hela det
område, som innefattas under • expropriationsanspråket. Det synes nämligen
icke vara lämpligt, att sökanden skulle få efter godtfinnande fullfölja
anspråket i endast de delar, där han med hänsyn till den bestämda
ersättningssumman eller af annan anledning funne sådant fördelaktigt.
Expropriationen bör för hvarje egendom betraktas såsom en enhet. Det
enda fåll, då viktigare skäl kunde finnas att tillåta delvis återkallelse, synes
vara, om under arbetets fortgång befunnes, att vissa områden vore obehöfliga
för expropriationsändamålet, och den exproprierande därför ville
afstå från förvärfvande af desamma. Enligt de i 51 § angifna grunder
utgör det emellertid — när ej annat bestämts genom öfverenskommelse
mellan parterna — ett villkor för arbetets påbörjande å någon del af expropriationsområdet,
att en för hela området provisoriskt bestämd ersättning
hålles sakägarna tillhanda utan möjlighet för den exproprierande att återfå
någon del däraf. Härigenom torde användande af rätt till delvis återkallelse
i dylika fall vara uteslutet.

190

Aterkallelserätten
gäller
ej tillträdd
egendom.

Skadestånd
vid återkallelse.

För alt syftet med berörda rätt skall vinnas, synes det vara nödvändigt
att, såsom i förslaget skett, låta densamma gälla någon tid efter det
expropriationsmålet blifvit slutligen afgjordt. Först då får den exproprierande
i alla fall säker kännedom om den betalningsskyldighet, expropriationens
genomförande ålägger honom. Han bör då också vara beredd att
inom mycket kort tid fatta sitt beslut.

Den af kommittén föreslagna formen för återkallelse har till ändamål
att alla de, för hvilka denna har betydelse, skola erhålla säker kännedom
om, när återkallelse sker. Så är i första rummet förhållandet med dem,
mot hvilka expropriationsanspråket är riktadt. Enligt förslaget är det
också delgifningen med motparten, som bestämmer huruvida återkallelse!!
ägt rum i rätt tid. Det är därför angeläget ej mindre för den återkallande
än för sakägarna, att berörda delgifning sker på ett sätt, som alltid
innebär säkert bevis. Stämningsförfarande synes här lämpligen kunna
anlitas.

60 §.

Då egendom tillträdts af den exproprierande, har den därefter ofta
gjorts till föremål för sådana åtgärder, att den icke kan återställas i sitt föregående
skick, och äfven i andra fall innebär nye ägarens tillträde en väsentlig
rubbning i förut bestående förhållanden. Förre ägaren bör därför
icke vara skyldig att på den exproprierandes begäran återtaga egendomen.

61 §•

Att en egendom är föremål för expropriationsanspråk innebär alltid i
viss mån ett tvång för sakägarna. Föranleder detta tvång verklig ekonomisk
skada, böra de otvifvelaktigt hafva skadestånd, när expropriationsanspråket
återkallas. Sådana fall äro t. ex., om ägaren finner sig förhindrad att
förnya ett arrende- eller hyresaftal på den grund, att domstolens utslag i
expropriationsmålet kan beräknas vinna laga kraft under den närmaste
framtiden, eller om han af liknande skäl underlåter att plöja eller så på
en jordbruksfastighet, som efter expropriationen skall användas för annat
ändamål än jordbruk. Fullföljes därefter icke expropriationen, gör jordägaren
förlust, i det att han under det närmaste året ej får samma vinst
af sin egendom, som han kunnat påräkna, om expropriationen ej varit
ifrågasatt. Har jordägarens förfarande varit grundadt på tillräckliga skäl,
bör han vara berättigad till ersättning för denna förlust. Däremot torde
det sällan komma i fråga, att sakägare skulle tillerkännas ersättning för
uppgifven förlust på den grund, att en spekulationsvinst gått om intet
genom expropriationsanspråket. t. ex. om eu jordägare säger sig hafva

191

haft tillfälle att göra en fördelaktig försäljning, därest nämnda anspråk ej
utgjort hinder. Själfklart är att sakägaren ej kan erhålla skadestånd för
det återkallelse!! beröfvar honom utsikten till en rikligt bestämd expropriationsersättning.

Om sökanden afstår från expropriationen, innan stämning utfärdats
i expropriationsmålet, tillerkänner förslaget icke sakägaren någon rätt till
skadestånd. Sådan återkallelse, liksom en utan stämning träffad öfverenskommelse,
anses icke beröra expropriationslagstiftningen. För öfrigt torde
skada, som är möjlig att beräkna, icke kunna uppstå, då expropriationsfrågan
förfaller så tidigt.

o O

62 §.

Under den tid, som förflyter mellan det expropriationsnämndens Ny uppbeslut
ingifves till rätten eller domaren och expropriationsmålets slutliga skattmn9-afgörande, kan egendomen undergå förändringar, som medföra att det
åsätta värdet uppenbarligen blir oriktigt och kan behöfva jämkas genom
ny uppskattning. Här är emellertid fråga endast om sådana förändringar,
som beröra själfva egendomens beskaffenhet, t. ex. om ett hus brinner,
om ägaren med begagnande af den förfoganderätt öfver fastigheten,
som fortfarande kan tillkomma honom, låter afverka all ståndskog därå

o. s. v. Värdeförändringar på grund af växlande egendomspris i trakten
synas däremot icke förtjäna afseende, och ej heller är det förslagets mening
att någon åtgärd för jämkning skall vidtagas, om de förutsättningar
beträffande egendomens beskaffenhet, från hvilka nämnden utgick, sedermera
visa sig hafva varit i något afseende felaktiga. Möjligheten att värdet
förhöjes synes också kunna lämnas åsido, då den torde sakna praktisk
betydelse. Endast för det fall, att en förändring i egendomens beskaffenhet
föranleder väsentlig nedsättning i värdet, bör enligt kommitténs
åsikt ny uppskattning sättas i fråga.

Att deri exproprierande efter erhållet tillstånd i förtid tillträdt
fastigheten synes i princip icke böra inverka på hans rätt att få expropriationsnämndens
uppskattning jämkad. Såsom vid 51 § framhållits,
skall äfven efter sådant tillträde faran för skada å fastigheten bäras af
dennas ägare, och att sedermera uppskattning genom expropriation snämnd
ägt rum, bör icke kunna medföra någon förändring häri. Dock begränsas
i dylika fall möjligheten att genom förnyad uppskattning vinna en förminskning
af expropriationsersättningcn faktiskt därigenom, att fastighetsägaren
icke under några förhållanden är skyldig återbära någon del af
den provisoriskt bestämda ersättningen.

192

Är expropriationsmålet anhängigt vid domstol, vare sig den första
domstolen eller högre rätt, när anledning att begära ny värdering uppstår,
synes denna lämpligast komma till stånd därigenom, att domstolen
på begäran af den exproprierande återförvisar frågan till den nämnd, som
förut haft densamma under behandling. Har däremot målet afgjorts
genom laga kraft ägande utslag, torde det vara nödvändigt att ny nämnd
tillsättes, och bör talan härom få anhängiggöras genom stämning till domstol
inom viss kort tid. Likställdt med det sistnämnda fallet är under
vissa förhållanden det, när ny uppskattning blir behöflig, medan tiden för
besvär öfver domstols utslag löper. Att den exproprierande skulle behöfva
öfverklaga utslaget för att få ny uppskattning, torde nämligen icke vara
att förorda. Om emellertid utslaget icke vinner laga kraft utan målet
bringas under högre rätts pröfning genom besvär, som anförts af annan
anledning, sättes den exproprierande i tillfälle att begära återförvisning
och får då anlita denna utväg.

63 §.

Oförutsedd All skada, som kunde förutses, innan nämnden slutade sitt arbete,

skada, som angeg enligt förslaget vara af nämnden beräknad och värderad. Uppstår
innan expro- sedermera skada, som tillhör expropriationsmålet men icke kunnat förutses,
JålefiZtli- bör den uppskattas, och målet för då för sådant ändamål återförvisas till
*gen Afgjorts. nämnden. Hit torde böra räknas äfven det fall, att sakägare inför nämnden
begärt ersättning för skadan, men nämnden ogillat hans anspråk under
antagande att sådan skada icke vore att förvänta. Skada, som nämnden
icke tagit i beräkning, får anses icke hafva kunnat förutses. Tydligt är
emellertid, att man för utrönande, huruvida viss skada ingår i den af
nämnden bestämda ersättningssumman, endast har att hålla sig till uppskattningshandlingarna,
och att det icke kan komma ifråga t. ex. att
härom inför domstol höra nämndens ledamöter på ed.

64 §.

Oförutsedd Såsom förut framhållits, böra enligt kommitténs mening de ersätt uppkomZTr,

ningsanspråk, som omedelbart eller medelbart föranledas af expropriasedan
expro’- tionen, vinna en såvidt möjligt fullständig och slutgiltig reglering i exmåletlTutli-priationsmålet.
Denna ståndpunkt omfattas. säkerligen äfven af gällande
gen afgjorts. ratt. I hvilken män det för närvarande är tillåtet att efter expropriationsmålets
slut begära ersättning för skada, som uppstår på grund, af expropriationen
men icke blifvit pröfvad under målets handläggning, torde

193

emellertid icke vara fullt klart. Uttrycklig bestämmelse i expropriations
förordningen saknas, och de domstolsutslag, som äro att tillgå — för
öfrigt härledande sig från äldre tider — lämna icke någon säker ledning.
Genom dom den 26 februari 1878 har högsta domstolen fastställt en af Svea
hofrätt meddelad dom, i hvilken hofrätten ogillat framställdt yrkande om
ersättning för skada, som genom användande af exproprierad egendom för
annat ändamål än det vid expropriationen uppgifna uppkommit för en
återstående del af samma egendom. Hofrätten har väl funnit, att i den
käranden vid expropriationen tillagda godtgörelse icke ingått ersättning
för ifrågavarande skada, men emedan käranden, sedan expropriationen
blifvit fullbordad, icke vore berättigad att få sitt ersättningsanspråk bedömdt
i annan ordning än allmänna lagen bjöde, samt han ej i förevarande
sak styrkt, att honom tillskyndats skada, för hvilken det lagligen
ålåge den exproprierade egendomens ägare att lämna godtgörelse, har hofrätten
ansett den instämda talan icke kunna bifallas. Domstolarnas uppfattning
i detta mål synes vara, att skadeståndsfrågor, som väckas efter
expropriationsmålets slut, skola bedömas af domstol enligt vanliga grunder.
Att expropriation skett skall sålunda vara utan betydelse, och rätt till
skadestånd enligt domstols pröfning skall finnas, om det förfarande, som
förorsakat skadan, i allmänhet medför sådan rätt. I ett annat mål fullföljdes
efter stämning ett ersättningsanspråk, som förut varit framställdt
inför expropriationsnämnden men afvisats af denna under anförande, att,
enär det icke vore utredt, om eller i hvilken mån den uppgifna skadan
kunde uppstå, det icke tillkomme nämnden att härutinnan meddela annat
yttrande, än att det skulle vara egendomens ägare öppet lämnadt att i
fall af befogenhet mot vederbörande framställa de ersättningsanspråk, hvartill
omständigheterna kunde föranleda. Genom dom af högsta domstolen
den 5 december 1884 fastställdes i detta mål underrätternas beslut, hvarigenom
förklarats, att, då förevarande tvist afsåge utbekommande af ersättning
för skada uppkommen genom begagnande af jord för allmänt behof,
men sådan ersättning jämlikt 13 § i expropriationsförordningen skulle bestämmas
af sådan särskild nämnd, som i samma förordning omförmältes,
förty och då pröfningen af den instämda talan således icke tillkomme
domstol, kunde samma talan ej upptagas till pröfning. En ledamot tilllade
för sin del, att, enär expropriationsnämnden uppskjutit att yttra sig,
i hvilken mån den uppgifna skadan kunde ifrågakomma, klaganden lämnades
öppet att i laga ordning bereda sig tillfälle jämlikt expropriationsförordningen
att genom ny nämnd få denna fråga pröfvad och afgjord.
Möjligen kan den sålunda af en ledamot uttalade meningen öfverensstämma
med flertalets uppfattning, fastän flertalet icke ansett yttrande i ämnet böra

25—09886. Förslag till lag om expropriation.

194

ingå i domen. I annat fall synes det snarast, som om domstolarna funnit
den omständigheten, att skada härleder sig från expropriation, utgöra
ovillkorligt hinder för domstols pröfning af ett framställdt yrkande om
ersättning för skadan. Då nämnd icke tillerkänt ersättning, skulle sådan
alltså ej heller kunna vinnas vid domstol, äfven om anspråk därpå ägde
tillräcklig grund i vanliga skadeståndsregler.

Förslaget är affattadt i öfverensstämmelse med den mening kommittén
trott sig kunna inlägga i det förra af de båda omförmälda prejudikaten.
Att efter expropriationsmålets slut nämnd skulle få ånyo tillsättas
för att afgöra förut opröfvade skadeståndsanspråk synes ej vara
lämpligt. Men å andra sidan torde det vara att gå för långt, om ersättning
för skada på grund af expropriation icke i något fall skulle efter
expropriationsförfarandets afslutande få begäras vid domstol. Det kan
icke vara rättvist att ställa den, som lider förlust af ifrågavarande
anledning, i sämre läge än en annan skadelidande. År skadan sådan,
att en hvar kan efter allmänna regler yrka ersättning därför vid domstol,
bör den, från hvilken exproprierats, hafva samma rätt. Snarare
kunde ifrågasättas att gifva den, som har oafgjorda anspråk på ersättning
för expropriationsskada, en något bättre ställning, än vanliga
skadeståndsregler bereda, genom att låta honom under något större eller
mindre antal år efter expropriationsmålets slut framställa nya skadeståndsanspråk,
som visserligen skulle pröfvas af domstol men bedömdes enligt
expropriation slagstiftningen. Bestämmelser i denna riktning äro icke främmande
för utländska expropriationslagar. Hvarje sådan tidsbegränsning
blir dock godtycklig, och kommittén har för sin del föredragit att stanna
vid den mera naturliga gräns, som expropriationsmålets slutliga afgörande
bildar. Hela expropriationsärendet bringas härigenom i hufvudsak på en
gång till slut, utan att, såvidt kommittén kan finna, sakägarnas intressen
för mycket äfventyras. Uppstår efter expropriationsmålets slutliga afgörande
skada, som visserligen härleder sig från expropriation en men ej
kunnat förutses vid expropriationsersättningens bestämmande och följaktligen
ej blifvit värderad och ersatt, skall enligt förslaget expropriationslagstiftningen
ej äga tillämpning i fråga om rätt till skadestånd. Talan
därom får föras vid domstol och pröfvas, som om skadan ej föranledts af
expropriation.

För öfrigt torde den synpunkten icke sakna berättigande, att ändrade
förhållanden kunna lända sakägaren lika väl till fördel som till skada. Den
efter expropriationen återstående fastighetsdelen kan få en värdestegring,
som föranledes af den exproprierade delens användande men icke kunde
förutses, då expropriationsersättningen bestämdes. Beräknad skada kan

195

blifva mindre än nämnden antagit. Fördelar och olägenheter få anses
uppväga hvarandra.

65 §.

Förslaget bibehåller den i 28 § af 1866 års förordning uttryckta Expropriaregel,
att alla kostnader, som förorsakas af expropriationen, skola bäras tlnadm''''
af sökanden. Detta betyder emellertid icke, att sökanden skall vara skyldig
gälda äfven sådan af motparten föranledd kostnad, som rätten finner
obehöflig, t. ex. om motparten inkallar sakkunniga, hvilkas hörande icke
är af nöden för sakens utredning. Sådan kostnad följer icke af expropriationen,
och rätten har, liksom i andra mål, full frihet att låta densamma
stanna på den part, som onödigtvis fördyrat målets handläggning.

Däremot är det tydligt att, om sakägare iakttagit inställelse vid rätten och
inför nämnden, kostnaden härför ingår bland den, som den exproprierande
skall gälda.

I motsats till den svenska rättens ståndpunkt gäller i utländsk lagstiftning
ganska allmänt, att kostnaderna för expropriationsersättningens
bestämmande skola helt och hållet eller i hufvudsak drabba den förlorande
parten, sålunda den, hvars framställda anspråk eller erbjudanden i fråga
om ersättningsbeloppets storlek minst öfverensstämma med den slutligen
bestämda ersättningen. Fn liknande uppfattning har för vår rätt tagit sig
uttryck i de af norrlandskoinmiftén föreslagna bestämmelserna om rätt till
expropriation af odlingslägenheter i Norrland och Dalarna. Enligt berörda
förslag skall nämligen kostnad, som uppkommer i anledning af sakens
hänskjutande till nämnd, gäldas efter de i 21 kapitlet rättegångsbalken
stadgade grunder. Till stöd härför har framhållits, att, sedan det blifvit
bestämdt att jorden skulle exproprieras, man kunde betrakta ersättningsfrågan
såsom en vanlig rättstvist och likställa kostnaderna för frågans
hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna i ett mål, som uppkomme
om en ersättningsberättigad ville göra gällande ett högre ersättningsanspråk,
än den ersättningsskyldige vore villig medgifva. Hade den,
från hvilken jorden exproprierades, nödvändiggjort nämnds tillsättande
genom uppställande af ett alltför oblygt ersättningskraf, borde detta för
honom icke aflöpa alldeles utan äfventyr.

Kommittén för sin del finner emellertid öfvervägande billighetsskäl
tala för att en sakägare, utan risk att drabbas af någon kostnad, skall
kunna få egendomens värde bestämdt af sakkunniga och opartiska värderingsman.
Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierandes
anbud behöfver nämligen icke bero på någon tredska, äfven om uppskattningen
sedermera skulle visa, att anbudet är tillfredsställande. Det är

196

möjligt att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att afhända sig
sin egendom, icke själf känner dennas saluvärde. Den då behöfliga utredningen
bör göras på den exproprierandes bekostnad. En särskild anledning
att låta sakägare bestrida kostnaden för nämndens sammanträde kan
måhända anses föreligga i det fall, att förberedande uppskattning enligt
förslaget ägt rum och nämnd, som sedermera blifvit tillsatt på sakägarens
föranledande, icke sätter värdet högre än uppskattningsmännen föreslagit.
Det torde dock vara riktigast att låta den exproprierande äfven i detta
fall bära kostnaden. Sakägarens ställning synes, såsom kommittén förut
framhållit, icke böra försämras mer, än som är nödigt för att bereda den
exproprierande förmånen af tidigare tillträde. Dessutom kan det ju förutsättas,
att jämförelsevis låga värden ofta komma att bestämmas vid den
förberedande uppskattningen.

I andra stycket af förevarande § stadgas angående kostnad, som ej
omedelbart föranledes af expropriationen utan följer däraf att jämlikt 45 §
i förslaget begäres jämkning af expropriationsersättning, som utgår i årlig
afgift. Att låta äfven denna kostnad stanna på den exproprierande vore
obilligt för det fall att från motsidan begäran om jämkning framställes
utan skälig anledning. Det synes därför vara lämpligt att rätten efter
förhållandena äger bestämma, hvilkendera parten skall vidkännas kostnaden
för sådan förnyad uppskattning.

66 §.

Lösnings- Rättsgrunden för expropriation är att det anses nödigt taga en egen 1''projlfierad

dom ’ anspråk för allmänt gagn. Om efter expropriationens fullbordan
1egendom. det visar sig, att egendomen icke är behöflig för det afsedda ändamålet,
synes det vara en berättigad fordran, att expropriationen skall gå åter.

Denna fråga har 29 § i 1866 års förordning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med åtskilliga utländska lagar, löst på det sätt, att om exproprierad
egendom ej kommer till användning för det uppgifva ändamålet, egendomen
kan återvinnas inom viss tid efter expropriationen. Om det exproprierade
området utgjort endast en del af en egendom, tillkommer återlösningsrätten
ägaren af den återstående egendomen. Har en hel egendom
exproprierats, äro förre ägaren och hans rättsinnehafvare berättigade till
återlösen. Löseskillingen bestämmes, om öfverenskommelse ej träffas, genom
expropriationsnämnd.

Att på angifna väg åstadkomma en tillfredsställande lagstiftning i
ämnet är förenad t med synnerliga svårigheter. Det är svårt att afgöra,
när återlösningsrätt bör äga rum och hvem densamma bör tillkomma, lik -

197

som ock att finna en under alla förutsättningar rättvis grund för löseskillingens
bestämmande. Det vill också synas, som om stadganden i denna
riktning icke särskilt taga hänsyn till de skäl för återgång, som sannolikast
kunna förekomma och äro mest beh järf ans värda.

De fall, då en egendom visserligen exproprieras men sedermera icke
ens under någon tid användes för det uppgifna ändamålet, äro och blifva
säkerligen sällsynta. Det kan nämligen tagas för gifvet att, när icke redan
expropriationssökandens ställning utesluter hvarje tvekan om hans vilja
och förmåga att fullfölja expropriationsändamålet, Konungen förskaffar sig
säkra upplysningar i dessa hänseenden, innan expropriationsrätt beviljas.
Oftare kan hända att ett allmännyttigt företag, för hvilket expropriation
skett, nedlägges efter att hafva varit i verksamhet någon tid, men
denna möjlighet beaktas icke i expropriationsförordningen.

Ett större och mera varaktigt intresse af expropriation ens återgång
synes egentligen finnas i de fall, då expropriationen afsett en fastighetsdel, som
genom form och belägenhet naturligt tillhör hufvudfastigheten. Denna
dels afskiljande kommer då från hufvudfastighetens synpunkt alltid att i
viss mån utgöra ett missförhållande, som bör få afhjälpas, så snart något
allmänt ändamål ej längre klöfver dess fortbestånd. Så är t. ex. händelsen,
om en järnväg framdrages öfver en fastighet eller en skjutbana an*
lägges inom en fastighets gränser. Det område, som tages i anspråk för
en dylik anläggning, har uppenbarligen icke några förutsättningar för att
utgöra en själfständig egendom. Endast det särskilda ändamål, för hvilket
expropriationen skedde, kan berättiga områdets afskiljande från hufvudfastigheten,
och, om anläggningen upphör, bör därför ägaren af hufvudfastigheten
hafva rätt att yrka områdets återförening med denna. Af mindre vikt
synes vara att återgång sker, när en hel egendom exproprierats. Expropriationen
innebär då en rubbning icke af fastigheternas naturliga sammanhang
utan endast af personliga äganderättsförhållanden, och denna rubbning
får i allmänhet antagas vara utjämnad genom expropriationsersättningen,
särskildt efter någon tids förlopp.

Om det allmännyttiga företag, som föranledt expropriation, går om
intet eller den exproprierade fastigheten visar sig vara obehöflig för företaget,
torde detta oftast få till följd att fastigheten föryttras. Önskvärdheten
för hufvudfastighetens ägare att få återförvärfva det exproprierade
området framträder också starkast vid sådant ombyte af ägare,
hvilket väl i regel förökar faran för att området kan komma att användas
för ändamål, som äro främmande för det från början afsedda och kanske
i hög grad olägliga för hufvudfastigheten. Att knyta återlösningsrätten
vid expropriationsområdets försäljning medför dessutom stora fördelar

198

genom lättheten att bestämma tiden för rättighetens inträdande och beloppet
af löseskillingen. Tydligt är att nämnda rätt skall tillkomma den,
som vid försäljningen är ägare af hufvudfastigheten, oberoende af om
han var ägare vid expropriationen.

I enlighet med nu antydda grunder och jämväl med föredömen från
utländsk lagstiftning har kommittén föreslagit en med hufvudfastigheten
förenad lösningsrätt till en exproprierad fastighetsdel, som blir obehöflig
för expropriationsändamålet och därför säljes. I många fall tillgodoses
härigenom äfven de syften, som varit bestämmande för expropriationsförordningens
stadgande:! i ämnet.

De i nuvarande lagstiftning meddelade bestämmelserna om lösningsrätt
afse endast enstaka fall och äro mycket ofullständiga. Denna brist
kommer emellertid säkerligen att afhjälpas vid nya jordabalkens genomförande.
Då den lösningsrätt, hvarom nu är fråga, bör följa samma regler
som sådan rätt i allmänhet, har det därför icke ansetts lämpligt att här
införa några närmare bestämmelser i ämnet, utan har kommittén blott
hänvisat till hvad eljest enligt lag gäller.

67 och 68 §§.

Rätt tillför- Bestämmelser torde icke böra saknas till förebyggande af den möj undersök-

ijgheten, att en fastighetsägare skulle kunna förhindra den förberedande
ning'' undersökning, som erfordras för ansökning om expropriationsrätt. Det synes
lämpligen kunna uppdragas åt Konungens befallningshafvande att i dylika fall
gifva föreskrift om att tillträde till egendomen skall lämnas. Då sådan föreskrift
icke bör meddelas, om det uppgifna ändamålet uppenbarligen icke kan medföra
expropriationsrätt, måste befogenhet att i detta ■— men också endast
i detta — afseende pröfva ändamålet tillerkännas Konungens befallningshafvande,
naturligtvis med rätt för den, som är missnöjd med beslutet, att
däröfver föra klagan hos Konungen. Föranleder undersökningen skada,
bör ersättning därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningsbeloppet
torde, då öfverenskommelse därom ej träffas mellan parterna,
lämpligen bestämmas af domstol. Pröfning af särskild nämnd kan
ej anses erforderlig för en skada af den obetydliga omfattning och enkla
beskaffenhet som den här ifrågavarande. Att hänskjuta ersättningens bestämmande
till expropriationsnämnd är ju för öfrigt omöjligt i de fall, då
expropriation icke sedermera kommer till stånd.

För att begränsa den olägenhet och risk, som dylika undersökningar
kunna medföra för jordägaren, har föreslagits, att tillträdesrätten skall inskränkas
till viss tid, att växande träd ej få fällas med mindre Konungens

199

befallningshafvande särskild! mcdgifvit det, och att före undersökningen
säkerhet skall ställas för ersättningens gäldande, om Konungens befallningshafvande
pröfva!’ sådant nödigt.

69 §.

Under expropriationslagstiftningens utveckling har den tanken flera Upplåtelse
gånger framkommit, att frågan om tvångsupplåtelse icke i alla fall skulle ^tsgr^rätt
behöfva hänskjutas till Konungen. Bestämmelser i sådant syfte hafva afVtillgåmtkommittén
införts i denna §. De upplåtelser, som där omnämnas, utgöra
en ofta själfklar följd af Konungens tillstånd till något allmännyttigt före- m. m.

tag och äro tillika af mera obetydlig natur. Det torde därför icke kunna
anses äfventyrligt att låta dylika upplåtelser föreskrifvas af Konungens
befallningshafvande — Konungen dock naturligtvis obetaget att jämväl
meddela sådan föreskrift — och vissa praktiska fördelar synas vara förbundna
härmed. Äfven i nu förevarande fall torde saknas anledning att
låta nämnd tillsättas för ersättningens bestämmande.

Af den föreslagna ordalydelsen torde vara tydligt att här icke är
fråga om tvångsvis afhändande af äganderätten till grustäkter o. d. Tillstånd
därtill kan enligt förslaget lämnas endast af Konungen.

förslaget medför icke någon rubbning i de bestämmelser om rätt
att taga sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll, som innefattas i
33 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

70 §.

Då i 24 § andra stycket i expropriationsförordningen såsom villkor Kronansfriför
att viss befogenhet skall tillkomma den exproprierande stadgas att t agande från
han skall ställa full borgen för lösnings- eller ersättningsbeloppet samt för s “säkerhet
kostnad eller skada, föreskrifves tillika att kronan skall vara fri från sådan
borgen. Liknande befrielse bör tydligen åtnjutas af kronan i alla fall, då
enligt förslaget andra exproprierande hafva att ställa säkerhet.

71 §.

Åtskilliga bestämmelser i förslaget skola medföra skyldighet att gälda Beräkning
ränta. Det torde vara lämpligt att jämväl meddela stadgande, huru sådan rantaränta
skall beräknas.

200

Särskild expropriation

af penninginteckning.

Expropriation
för
elektriska
svaqströmsledningar.

72—73 §§.

Då en fastighet exproprieras, befrias den från därå hyllande penninginteckningar
enligt de regler, som innefattas i förslagets allmänna bestämmelser.
Emellertid kan förekomma att en fastighet i allmänt intresse
behöfver frigöras från inteckningar utan att fastigheten exproprieras, t. ex.
om densamma genom gåfva eller testamente anslagits till ett allmännyttigt
ändamål och nye ägaren vill undanröja den risk för ändamålets tillgodoseende,
som är förenad med inteckningars fortbestånd i fastigheten. Att
inteckningar, liksom annan särskild rätt till fast egendom, kunna exproprieras
äfven oberoende af egendomen framgår af 1 § i förslaget. Men
det föreslagna allmänna expropriationsförfarandet lämpar sig icke för dylika
fall. Enligt detsamma skulle stämning utfärdas å fastighetsägaren
men icke å inteckningshafvaren, som icke anses vara sakägare i expropriationsmålet.
Då expropriation skall ske för fastighetsägarens räkning,
kan dock han tydligen icke stämmas. Däremot synes det vara lämpligt,
att inteckningshafvaren stämmes, då expropriationen afser endast honom.
I öfrigt torde förfarandet kunna förenklas i vissa hänseenden. Särskilt
förefaller det obehöfligt att tillsätta nämnd för bestämmande af expropriationsersättningen,
som ju icke kan utgöras af annat än det intecknade
beloppet jämte ränta.

74 §.

Det af telegrafstyrelsen med skrifvelse den 22 september 1903 till
Kungl. Maj:t öfverlämnade förslaget till lag om begagnande af samfärdsvägar
inom vissa områden för anläggningar tillhörande statens telegrafeller
telefoninrättning var i hufvudsak töranledt af de svårigheter, som
från vissa städers sida mött, då det blifvit behöfligt att framdraga statens
telefonledningar under jord i städernas gator. Förslaget afsåg dock älven
statens telegrafanläggningar.

Telegrafstyrelsen förklarade sig för sin del anse, att de i gällande
expropriationsförordning meddelade bestämmelserna om expropriationsrätt
för utläggning af elektriska ledningstrådar ägde tillämpning äfven i dylika
fall, helst som under förarbetena till dessa bestämmelser uttryckligt framhållits,
att det kunde komma i fråga att föra de elektriska ledningstrådarna
ej blott öfver utan äfven under marken. Nämnda bestämmelser
vore emellertid i vissa angifna afseenden ej fullt lämpliga för ifrågavarande
anläggningar. Vikten läge för öfrigt icke så mycket därpå, att
expröpriationsförordningen kunde tillämpas, om blott något lagstadgande
funnes, som reglerade svårigheterna vid telefonkablars nedläggande i ga -

201

torna. Telegrafstyrelsen hade därför låtit utarbeta ett särskild! lagförslag
i ämnet.

1 fråga om rätten att taga mark i anspråk för berörda anläggningar
var detta förslag byggdt på den grundsats, att telegrafverket utan vidare
skulle äga anlägga, använda och underhålla till statens telegraf- eller telefoninrättning
hörande ledningstrådar med stolpar, isoleringar, kabeltrummor,
kabelbrunnar o. d. på, öfver eller under samfärdsvägar, såsom gata,
torg, allmän plats eller vattendrag, inom område för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer ägde tillämpning, såvida icke samfärdsvägens
begagnande för dess trafikändamål därigenom varaktigt hindrades eller
försvårades. Uppstode vid lagens tillämpning olika meningar, skulle tvistefrågorna
afgöras af Konungen.

Då myndigheterna hördes öfver förslaget, erinrades från flera håll,
att vid förevarande anläggningar, lika väl som eljest då fast egendom
skulle begagnas för något allmänt behof, borde trägen om rätt härtill,
därest öfverenskommelse ej kunde träffas, hänskjutas till Konungen, innan
egendomen finge tagas i anspråk, något som åtminstone ej med tydlighet
framginge af förslaget. Vore en lagstiftningsåtgärd behöflig,, borde den
gå ut på utvidgning och förändring af expropriationsförordningen.

Denna mening har kommittén funnit riktig. Att frågan till sin
natur tillhör expropriationslagstiftningen har ju äfven telegrafstyrelsen
framhållit. Särskild! då den nu förekommer till lösning i förening med
en omarbetning af nämnda lagstiftning, synes den icke böra utbrytas ur
sitt naturliga sammanhang. Anledning därtill kunde föreligga, om de behöfliga
afvikelserna från vanliga expropriationsregler vore af så stor omfattning,
att bestämmelserna om expropriation för ifrågavarande anläggningar
i alla händelser skulle till sitt innehåll få den hufvudsakliga karaktären
af en fristående lag. Så torde emellertid icke vara förhållandet.

Då nuvarande stadganden i expropriationsförordningen om jords eller
lägenhets begagnande till utläggning af elektriska ledningstrådar antogos,
afsågos med dem utan tvifvel alla slag af elektriska ledningar, som kunde
tjäna de i samma förordning omförmälda allmänna behof. Sedermera
hafva genom lagen den 27 juni 1902 särskilda bestämmelser meddelats
om elektriska starkströmsanläggningar. Dessa bestämmelser utgöra emellertid
icke hinder för expropriationsförordningens tillämpning äfven å
starkströmsanläggningar, om ändamålet motsvarar begreppet allmänt behof.
1 vissa fall kan därför expropriationsrätt för närvarande beviljas enligt
såväl 1866 års förordning som 1902 års lag. Under förarbetena till nämnda
lag påpekades, att detta förhållande, om än ur redaktionell synpunkt
mindre lämpligt, måhända ej skulle medföra afsevärd olägenhet i praktiskt

26 09886. Förslag till lag om expropriation.

afseende, därest alldeles samma bestämmelser skulle gälla i fråga om expropriationen,
vare sig den grundade sig å ena eller andra författningen.
Sådan öfverensstämmelse fanns i de förslag, som förelädes 1902 års riksdag,
men den rubbades genom riksdagens beslut, och expropriationsreglerna
i de båda författningarna skilja sig nu delvis från hvarandra, särskild!
däri att enligt 1902 års lag ersättningen skall förhöjas öfver fulla värdet, så
snart jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans.

Enligt de af kommittén föreslagna villkoren för expropriationsrätt
torde alla de ändamål, som omförmälas i 1902 års lag, kunna läggas till
grund för expropriation jämväl efter de allmänna bestämmelserna. Om
icke författningarnas tillämpningsområden skildes åt på annat sätt, skulle
sålunda finnas mycket vidsträckt möjlighet att i förekommande fall använda
hvilkendera författningen som helst, .något som med hänsyn till
nyss angifna förhållande vore olämpligt. Äfven ur andra synpunkter
synes det kommittén fördelaktigt att i lag gifva uttryck åt den redan
från början, åtminstone i hufvudsak, faktiskt bestående skillnaden, att 1902
års lag afser starkströmsanläggningar, den allmänna expropriationslagstiftningen
efter nämnda lags tillkomst endast svagströmsanläggningar. För
öfrig!, torde jämväl därförut expropriationsförordningen knappast hafva
vunnit tillämpning på andra elektriska anläggningar än af detta slag.

De elektriska anläggningar, å hvilka förevarande lagförslag sålunda
skall tillämpas, äro egentligen telegraf- och telefonanläggningar. Öfriga nu
förekommande svagströmsanlägningar, t. ex. för ringledning och urreglering,
torde endast undantagsvis kunna föranleda expropriation.

Af de i förslaget meddelade bestämmelserna är det blott ett fåtal,
som särskildt afser statens anläggningar. Äfven enskilda telegraf- och
telefonledningar synas nämligen enligt allmänna grunder hafva anspråk på
expropriationsrätt, om de äro till allmänt gagn. Med den utveckling telegrafväsendet
samt telefonväsendet utanför hufvudstaden och dess grannskap
tagit i vårt land, är det emellertid tydligt, att ifrågavarande del af expropriationslagen
i all hufvudsak skall erhålla användning för statens telegrafoch
telefonanläggningar.

1 olikhet med det af telegrafstyrelsen framlagda lagförslaget gälla
de nu föreslagna bestämmelserna ej blott städerna och sådana områden på
landet, där byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, utan äfven
landsbygden i öfrigt. Detta är eu naturlig följd redan däraf, att nämnda bestämmelser
skola ingå i den allmänna expropriationslagstiftningen. Om också
behofvet af särskilda lagstiftningsåtgärder hittills gjort sig kändt endast
i förhållande till städer, är det för öfrigt icke uteslutet, att eu vidsträcktare
användning af de ifrågasatta stadgandena kan blifva erforderlig.

203

Beträffande ansökningshandlingarna har gjorts den afvikelse från de Ansökningsallmänna
bestämmelserna i 3 § af förslaget, att kartan endast behöfver
angifva ledningens sträckning. Det intrång förevarande anläggningar med- 9Mm''
fora är i regel så obetydligt och inverkar så litet på den egendom, hvaröfver
de framdragas, att ansökning bör kunna pröfva» utan tillgång till
fullständig karta med beskrifning. Föranleder dylik anläggning undantagsvis
mera väsentligt intrång, kan emellertid fullständig karta blifva behöflig.
Samma förhållande inträder, om domstol enligt 78 § finner egendom
böra lösas. Att Kungl. Maj:t liksom domstolen och expropriationsnämnden
då äga infordra sådan karta torde vara tydligt utan att stadgande därom
meddelas. Bestämmelsen, att ansökning skall åtföljas af fullständig
beskrifning öfver det tillämnade företaget, har hämtats från 3 § i 1902
års lag.

75 §.

Ansökning om expropriation för framdragande af elektrisk ledning Expropriation
enligt förslaget pröfvas af Konungen efter hufvudsakligen samma
grunder som andra expropriationsansökningar. Det afgörande blir alltså pTöjfätiip.
om allmänt gagn kan befrämjas genom bifall till ansökningen. Är egendomen
förut använd för något allmänt ändamål, som kan lida intrång
genom den föreslagna anläggningen, beviljas icke expropriationsrätt, med
mindre gagnet finnes så öfverväga olägenheterna, att dessa icke böra få
förhindra anläggningens utförande. Härigenom tillgodoses äfven den i
telegrafstyrelsens förslag framhållna synpunkten, att elektrisk anläggning
icke bör få göras på, öfver eller under gata eller allmän plats, om dennas
begagnande för dess trafikändamål därigenom varaktigt hindras eller försvaras.
Huruvida jämväl andra ändamål böra tillmätas samma betydelse
får ankomma på Konungens afgörande. Vid granskning af den ansökningen
bilagda beskrifningen öfver företaget kommer tillika säkerligen all
möjlig hänsyn att tagas till företagets ordnande på det i hvarje särskild t
fall mest ändamålsenliga sätt, så att anläggningen må medföra så små
praktiska och äfven estetiska olägenheter som möjligt. Telegraf- och
telefoninrättningarnas stora betydelse för allmänt gagn torde enligt det
sålunda angifna förfarandet få fullt tillfälle att göra sig gällande, på samma
gång som städernas trafikleder skyddas.

Förevarande § innehåller emellertid ett undantag från allmänna reg- Trafikleder.
ler i fråga om de rättigheter, som kunna inbegripas under expropriationen.

Vissa områden, särskildt städernas gator, torg och allmänna platser, få
enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag ej göras till föremål för expro -

204

Tillträde
utan föregående
betalning.

Frågor om
utvidgning
af expropri
ationen.

Nämndens

samman sättning.

priation. Att här gå lika långt finnes ej anledning till, då svagströmsledningar
icke medföra samma olägenhet som starkströmsledningar, och
kan så mycket mindre komma i fråga, som expropriationsrätten inom städerna
för att hafva någon betydelse måste afse just ofvannämnda platser.
Däremot synes det vara lämpligt att gifva uttryck åt det för öfrigt nästan
själfklara förhållandet, att expropriation för elektriska ledningar inom
dylika områden icke må afse egendoms afstående utan endast upplåtelse
af nyttjanderätt.

76 §.

Ifrågavarande anläggningar göra, såsom förut påpekats, i regel endast
obetydligt intrång å den egendom, där de utföras. Oftast kan egendomens
begagnande fortgå utan nämnvärdt afbrott. Äfven om intrånget
skulle vara så stort, att egendomen bör lösas — i de fall då sådant får ske
— kan det blott vara fråga om ganska små områden. Sakägarnas intressen
synas alltså icke kräfva vidhållande af anspråket på, att expropriationsersättningen
skall erläggas senast vid tillträdet, och för vinnande af ökad
enkelhet och skyndsamhet har därför i förslaget stadgats, att den, som erhållit
expropriationsrätt, får genast taga egendomen i användning, mot
ställande af säkerhet, om det är annan än kronan.

Äfven då tillträde skett på grund af nu berörda stadgande, äger
jämlikt 58 § rätten på yrkande af part låta anstå med tillsättande af expropriationsnämnd.
Är ej anläggningen fullbordad vid den tid, då nämnd
enligt vanlig ordning skall tillsättas, kan uppskof vara så mycket mer behöfligt,
som enligt 79 § nämndens värdering i vissa fall är begränsad till
sådan skada, som uppstått före värderingen.

77 och 78 §§.

I de mycket få fall, då expropriation hittills användts för framdragande
af telegraf- eller telefonledning, har det visat sig, att det nuvarande
förfarandet kan medföra kostnader, som måste anses orimliga i förhållande
till de små ersättningssummor, om hvilka här är fråga. I ett sådant fall
uppgick expropriationskostnaden till 1,576 kronor 64 öre, under det att
jordlösen och ersättning för intrång tillsammans utgjorde 1,770 kronor
27 öre. Kostnaden för stolpe blef 56 kronor 73 öre, medan den vid godvillig
öfverenskommelse för 50 år i regel inskränker sig till 1 krona eller
1 krona 50 öre.

Visserligen skulle dessa kostnader nedbringas äfven med tillämpning
af de föreslagna allmänna reglerna om nämndens sammansättning,

205

men kommittén föreställer sig att, när det i förevarande fall är fråga endast
om upplåtelse af nyttjanderätt, en nämnd af tre personer kan anses
tillräcklig. De föreslagna stadgandena om sådan nämnds sammansättning medföra
ur kostnadssynpunkt äfven den fördelen, att alla deltagarna i nämnden
kunna utses inom orten. Skall däremot egendom afstås med äganderätt, gälla
eldigt förslaget de allmänna bestämmelserna om nämndens tillsättande.

Då alltså nämndens sammansättning skall vara olika, allteftersom
expropriationen afser äganderätt eller nyttjanderätt, måste frågan härom
i händelse af tvist afgöras af domstolen, innan nämnden tillsättes. I dessa
enkla fall torde det ej möta någon betänklighet att, liksom för närvarande,
låta domstolen afgöra dylika frågor utan föregående undersökning af nämnd.

Att målet kan uppehållas genom besvär öfver underrättens utslag synes
ej heller kunna medföra någon större olägenhet, då sökanden mot ställande
af säkerhet eller, om det är kronan, därförutan redan fått taga egendomen
i användning.

Huruvida skäl skulle föreligga till sådan utvidgning af expropriationen
som den, hvarom stadgas i 10 § andra stycket, kan emellertid icke afgöras
af domstolen före expropriationsnämndens värdering. Berörda stadgande
låter därför icke förena sig med nu angifna grunder. Då stadgandet
tillika synes sakna praktisk betydelse i förevarande fall, har kommittén
föreslagit att det icke skall äga tillämpning i desamma.

79 §•

Det undantag från de allmänna ersättningsreglerna, som ligger däri Ersättlig
vid upplåtelse af kommunikationsled inom stad för statens telegraf- eller dämmande
telefonledning ersättning enligt förslaget ej skall utgå för upplåtelsen utan endast
för skada, som däraf må uppstå, har ansetts befogadt på den grund, att
berörda statsinrättningar tjäna allmänna ändamål, som för städerna själfva
äro af stor vikt och som dessutom icke sakna sammanhang med de ''kommunikationssyften,
för hvilka städernas trafikleder i första rummet tillkommit.
Att ålägga städerna ett visst tillmötesgående, sträckande sig
något utöfver hvad en sträng tillämpning af vanliga rättsgrundsatser skulle
bjuda, synes för öfrigt så mycket mindre vara olämpligt, som motsvarighet
därtill från statens sida torde erhållas genom den skyldighet, som enligt
80 § första stycket skall åligga ägarna af elektriska anläggningar.

Undantag göres äfven från regeln, att ersättning för all skada, som
föranledes af expropriationen, skall erläggas eller åtminstone beräknas i
förvåg en gång för alla. Den mera tillfälliga skada, som förorsakas t. ex.
däraf att en gata någon gång med långa mellantider behöfver upprifvas

206

Skyldighet
att flytta
eller borttaga
ledningar.

för reparation af en telefonkabel, kan icke lämpligen uppskattas på förhand.
Det synes därför vara bättre, att ersättning bestämmes för hvarje
gång, sedan skada inträffat. Någon osäkerhet för den skadelidande kan
detta icke medföra, när det är fråga om en statens anläggning. I öfrigt
skall ersättningen för skada utgå efter vanliga grunder. Staden har sålunda
rätt till godtgörelse för all kostnadsförökning, som följer af markens
upplåtande, af hvilket slag skadan än må vara.

BO §.

Bestämmelser, som i hufvudsak motsvarade de i första stycket intagna,
funnos äfven i telegrafstyrelsens förslag. Ifrågavarande områdens
betydelse för de samhällen de tillhöra synes vara så stor, att det allmänna
intresse en telegraf- eller telefonledning företräder bör vika i de undantagsfall,
då ledningens befintlighet visar sig medföra olägenhet af sådan
beskaffenhet, som här omförmäles. Då det säges, att en anläggning, för
hvilken telegraf- eller telefonledning måste träda tillbaka, skall vara »nödig»
för samhället, afses härmed emellertid, ej blott att den skall vara nödig i
och för sig, utan äfven att det skall vara af väsentlig vikt för samhället
att den får företagas just på den plats, där den elektriska ledningen förut
befinner sig. Skulle det endast vålla en viss kostnadsförökning att välja
annan plats, bör samhället få nöja sig med att denna förökning ersättes.
Förhöjes kostnaden väsentligt, torde det ofta blifva fördelaktigt äfven för
ledningens ägare att ändra eller flytta ledningen. Att en lednings fullständiga
borttagande — ej blott från dess tidigare plats utan från stadens
hela område — blefve nödvändigt skulle säkerligen så godt som aldrig
förekomma. Det förefaller nämligen icke antagligt att marken under ett
samhälles trafikleder skulle behöfva så helt och hållet upptagas för samhällets
egen räkning, att det blefve omöjligt att anvisa ny lämplig plats
för en elektrisk kabelledning.

Enligt förslaget möter ej hinder att anse en anläggning nödig för
ett samhälle, äfven om den ej utföres för samhällets egen räkning. Under
föreliggande frågas tidigare behandling har från flera håll påpekats, att
särskildt i smärre samhällen såväl ekonomiska som andra förhållanden
kunde göra det omöjligt eller olämpligt att bringa t. ex. en elektrisk belysningsanläggning
till stånd genom samhällets omedelbara försorg. Dylika
anläggningars vikt för samhället vore emellertid icke mindre, därför att
de utfördes genom enskilda för sådant ändamål bildade sammanslutningar,
ofta med samhället såsom deltagare till större eller mindre del. De sålunda
anförda skälen synas förtjäna beaktande.

207

När högsta domstolen hördes öfver det lagförslag, som sedermera
ledde till 1902 års lag, yttrade ett justitieråd följande. »Då det icke torde
vara billigt eller lämpligt, att en jordägare hindras att använda sin jord
exempelvis till fabriksanläggningar, byggnadstomter eller dylikt därför, att
en elektrisk ledning med expropriationens tvångsrätt och utan att grunden
blifvit inlöst framdragits däröfver; då i de flesta fall en flyttning eller
ändring af ledningen torde kunna ske utan något afsevärdt men för densamma;
och då tillräckligt korrektiv mot tredska å ledningens ägares sida
att i berörda hänseende tillmötesgå skäliga anspråk från jordägaren icke
kan anses ligga i förslagets bestämmelse om rätt för jordägaren att i visst
fall erhålla ny uppskattning af ersättningens belopp, så synes mig till
förslagets bestämmelser angående expropriation böra i jordägarens intresse
göras det tillägg, att, där elektrisk lednings framdragande medgifvits mot
ersättning för intrång, ledningens ägare skall vara underkastad förpliktelsen
att ändra eller flytta ledningen, där å ena sidan sådant tarfvas för att
jordägaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark för byggnad eller liknande
anläggning, och å andra sidan flyttning eller ändring af ledningen
kan liga rum utan synnerligt men för densamma.» En bestämmelse motsvarande
den i berörda yttrande ifrågasatta har på där angifva grunder
intagits i andra stycket af förevarande §. Då sådana särskilda skäl, som
i första stycket föranledt bestämmelsen om skyldighet för ledningens ägare
att bekosta dess ändring eller flyttning, icke synas föreligga beträffande
annan egendom än den därstädes omförmälda, har i förevarande stycke
stadgats, att kostnaden för dylik åtgärd skall gäldas af egendomens ägare.

För att i dessa frågor, som till sin natur stundom kunna blifva rätt
grannlaga, erhålla största möjliga trygghet för ett fullt opartiskt och tilllika
på kännedom om ortsförhållandena grundadt afgörande har i tredje
stycket föreskrifvits att tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af
domstol.

81 §.

En sådan bestämmelse, som intagits i denna §, har föreslagits i några
af de öfver telegrafstyrelsens framställning afgifna yttranden. Om t. ex.
eu gata upphör att användas i denna egenskap och gatumarken öfvergår
i enskild ägo, blir det ofta omöjligt att fortfarande hafva telegraf- och
telefonledningar framdragna där, särskildt i fall marken skall bebyggas.
I hvarje fall ändras förhållandet mellan ledningens och markens ägare,
enär de särskilda bestämmelserna för sådan egendom, som omförmäles i
75 §, ej längre skola hafva tillämpning. Skola ledningarna bibehållas i
marken, synes därför rätten härtill böra grundas på ny pröfning af frågan.

Trafikleds
förändring
till enskild
egendom.

208

82 och 83 §§.

Expro- De i föreliggande förslag upptagna allmänna bestämmelserna om

priManor°r expropriationsrätt torde motsvara äfven det i riksdagens skrifvelse den 13
april 1904 uttryckta önskemålet, att medelst expropriation må kunna
förvärfvas mark för anläggning af sådana linbanor, som kunna anses vara
af större betydelse för det allmänna. Att användande af detta värdefulla
och jämförelsevis billiga transportmedel sålunda underlättas synes vara
lämpligt och riktigt, och kommittén har icke varit främmande för tanken,
att linbanorna därigenom måhända skola få betydelse jämväl i trakter och
för ändamål, som hittills icke gjort sig desamma tillgodo. -

Beträffande det sätt, hvarpå lagstiftningen i detta ämne bör ordnas,
framhöll riksdagen, att expropriationsrätten till förmån för linbananläggningar
borde göras beroende af Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskilt
fall, och att dylikt beslut borde föregås af noggrann utredning om anläggningens
allmännytta, på det att expropriationsrättens användning måtte
begränsas till sådana fall, då verkligt viktiga intressen därigenom tillgodosåges.
Det sålunda anförda faller af sig själf, när expropriation äfven för
ifrågavarande ändamål grundas på den allmänna expropriationslagstiftningen.
Likaledes följer då af allmänna regler, att, såsom riksdagen vidare
yttrade, jordägaren skall vara tillförsäkrad full ersättning icke blott för
den mark, som afstås för anläggningen, utan äfven för däraf härflytande
intrång och olägenhet.

Under framhållande, att vid lagstiftningsarbetet på förevarande område
ledning syntes kunna hämtas från de bestämmelser, som enligt lagen
den 27 juni 1902 gälla om elektriska anläggningar, föreslog riksdagen
ytterligare, att för linbananläggningar skulle erfordras särskild koncession
meddelad af Kungl. Maj:t för viss tid ej öfverstigande fyrtio år. Skall
ett sådant villkor uppställas, synes man därvid knappast kunna stanna
inom expropriationslagstiftningens råmärken. Enligt 1902 års lag gäller
nämligen — ehuru ändring däri varit ifrågasatt ■—■ att koncession i allmänhet
är behöflig, så snart allmänfarlig elektrisk ledning framdrages
öfver annan mark än ägarens, oafsedt om rätten därtill förvärfvats genom
expropriation eller genom frivillig upplåtelse af markägaren. I enlighet
härmed borde beträffande linbanor koncession kraf vas äfven i fall, då
expropriation ej ägt rum. För lagstiftningen i ämnet hade man då att
välja mellan två vägar. Antingen finge man, med införande i den allmänna
expropriationslagen af stadgande!! om expropriation för linbanor,
utfärda eu särskild koncessionslag, eller ock skulle, i öfverensstämmelse
med det förfarande som följts vid lagstiftningen om elektriska stark -

209

strömsanläggningar, i en fristående lag meddelas bestämmelser om såväl
expropriation som koncession för linbanors framdragande.

Kommittén för sin del har emellertid icke funnit sig öfvertygad om,
att införande af koncessionstvång för linbananläggningar skulle vara grundad!
på tillräckliga skäl. Att dylikt tvång stadgats för elektriska starkströmsledningar
— dock icke för alla utan endast för sådana med viss
högre spänning — har hufvudsakligen berott därpå att det ansetts nödigt
bereda största möjliga trygghet mot de faror, som deras användande utan
tillfyllestgörande säkerhetsåtgärder kan medföra. I någon mån torde ock
hafva inverkat, att man velat tillförsäkra det allmänna ett visst inflytande
på utvecklingen af den elektriska starkströmsdriften med dess synnerliga
betydelse för vårt lands industriella och ekonomiska framtid. Uppenbarligen
äro linbanorna hvarken i det ena eller i det andra afseendet jämförliga
med de elektriska ledningarna. Hvad särskild! farligheten beträffar, är ju
denna vid linbanor väsentligt mindre och mycket mera begränsad än vid
starkström sledningar. Under det att de senai^e kunna medfölja stor fara
för lif och egendom, och detta jämväl långt utanför det område där de
äro framdragna, äro de förra icke farliga i annat hänseende, än att på dem
framförda korgar och gods, som forslas i dessa, kunna falla till marken.
Faran sträcker sig sålunda endast öfver ett omi’åde med mycket trånga
gränser, och sannolikheten för att någon betydligare skada skall uppstå
är äfven där icke stor. Det förefaller därför, som om man genom koncessionstvång
skulle utan verkligt behof förtynga lagstiftningen och lagtillämpningen
på förevarande område.

Endast om linbana skall beröra allmän väg eller farled — hvilket
äfven i fråga om elektriska starkströmsledningar medför tillämpning af
delvis stiUngare bestämmelser — är det enligt kommitténs mening under
alla förhållanden nödvändigt, att offentlig myndighet föreskrifver särskilda
skyddsanordningar. Detta lär också iakttagas redan nu, och att den myndighet,
som tillsynen öfver vägen eller farleden tillkommer, äger befogenhet
att utfärda dylika föreskrifter synes vai’a otvifvelaktigt, äfven i saknad
af uttryckligt stadgande. Huruvida det är behöfligt att i detta sammanhang
meddela särskilda bestämmelser i ämnet förefaller ovisst.

I öfriga fall synes man i fråga om linbanors ändamålsenliga utförande
och skötsel kunna nöja sig med de föreskrifter, som kunna komma att
lämnas af Kungl. Maj:t i samband med beviljande af expropriationsrätt.
Enligt kommitténs förslag skall ansökning om expropriationsrätt för framdragande
af linbana, liksom dylik ansökning beträffande elektrisk ledning,
åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, och utan

27—09S86. Förslag till lag om expropriation.

210

tvifvel äger Kungl. Maj:t att pröfva ärendet äfven i denna del samt vid
expropriationsrättens utöfning knyta de villkor, som kunna finnas behöfliga.

På hufvudsakligen samma grunder, som ofvan anförts med hänsyn
till det ifrågasatta koncessionstvånget, har kommittén ej föreslagit några
särskilda stadganden om skyldighet för linbananläggnings ägare att svara
för skada, som kan uppkomma af anläggningens drift. Linbanornas farlighet
synes knappast vara sådan, att ej de allmänna skadeståndsreglerna
kunna anses nöjaktigt motsvara det praktiska behofvet.

Däremot torde i ett annat hänseende liknande bestämmelser som de
för elektriska starkströmsledningar gällande böra. meddelas äfven angående
linbanor. I ofvanberörda riksdagsskrifvelse påpekades, att dylika banor
ej borde få framdragas alltför nära bebyggda områden eller i öfrigt erhålla
sådan sträckning, att däraf för jordägaren uppstode större olägenhet än
som vore oundgängligt. Bestämmelser till skydd häremot hafva införts i
förslaget, dock, liksom i 1902 års lag, ej beträffande områden, för hvilka
byggnadsstadgan för rikets städer är tillämplig. Det minsta afståndet från
boningshus eller med dem i detta hänseende likställda platser har föreslagits
till tjugu meter, ett afstånd som enligt 2 § i 1902 års lag är tillräckligt
vid elektriska starkströmsledningars framdragande utan expropriation.
Vid expropriation däremot fordras enligt 1 § i samma lag etthundrafemtio
meters afstånd. En dylik fordran i fråga om linbanor skulle,
med hänsyn till dessas jämförelsevis obetydliga farlighet, säkerligen vara
för sträng, och den skulle för öfrigt med visshet icke kunna uppehållas.
Äfven iakttagande af det föreslagna kortare afståndet torde, åtminstone
om linbanor skola framdragas öfver mera bebyggda områden, ofta blifva
omöjligt, så att den Konungen medgifna rätten att låta expropriation ske
närmare en skyddad plats, när annan sträckning för ledningen icke kan
användas utan synnerlig olägenhet, behöfver komma i tillämpning. Till
linbanornas konstruktion hör nämligen att deras sträckning måste vara
fullkomligt rät, och att icke den minsta afvikelse härifrån får förekomma,
och vid sådant förhållande är det tydligen förenadt med särskilda svårigheter
att jämka en linbanas förläggning med hänsyn till förut befintliga
byggnader. Den föreslagna skyddsbestämmelsen torde därför hufvudsakligen
få betydelsen af en erinran om, att intrång å dylika platser bör undvikas,
i den mån möjlighet därtill förefinnes.

I samband härmed har föreslagits att den vid expropriationsansökning
erforderliga uppgiften å ägare och innehafvare af fast egendom skall
afse ej blott den egendom, hvaröfver banan skall framdragas, utan äfven
all annan egendom, som är belägen på mindre afstånd än tjugu meter

211

från banan, det senare dock ej beträffande område för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning.

Från 1902 års lag har vidare i förslaget införts bestämmelsen, att
menighet ej skall vara pliktig att inom område, för hvilket nämnda byggnadsstadga
äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde afstå eller
upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

84 och 85 §§.

Den utvidgning af expropriationsinstitutet, riksdagen ifrågasatt genom
skrifvelsen den 30 april 1907 om åtgärder i syfte att å platser på landet till förmån
med sammanträngd befolkning ordna förhållandena i afseende å tomtmark,a>^
som redan är bebyggd eller erfordras för samhällets utvidgning, torde förda hus.
vinnas genom antagande af 1 § i kommitténs förslag. Hafva å någon ort
boningshus till större antal uppförts på annan mark än husägarnas, och
äro dessa till följd häraf utsatta för de olägenheter, som omförmälas i
riksdagsskrifvelsen, synes det nämligen kunna vara till allmänt gagn, att
marken exproprieras för tryggande af husägarnas ställning. Likaledes kan
det allmännas intresse kräfva, att ett samhälle, till förekommande af dylika
olägenheter, tillförsäkras äganderätten till mark, öfver hvilken byggnadsverksamheten
inom samhället antages snart komma att utbreda sig.

De bestämmelser kommittén infört i nu förevarande §§ gå därför
icke ut på att bereda möjlighet till expropriation i omförmälda fall utan
afse användningen af den mark som exproprierats. Stadganden härom
torde erfordras endast för den händelse, att den exproprierade tomtmarken
är bebyggd. Förslaget i denna del är grundadt på den äfven
af riksdagen angifna förutsättningen, att expropriationsrätt icke kommer
att beviljas de särskilda husägarna hvar för sig eller gemensamt utan att,
där staten ej finner anledning att direkt träda emellan, expropriationen
skall ske genom kommunen eller ock genom vederbörande municipalsamhälle,
om — såsom icke sällan torde vara händelsen — den plats, där
berörda olägenheter göra sig kända, utgör ett dylikt samhälle.

Att den exproprierade marken skall hållas husägarna till hända följer
af syftet för expropriationen. Frågan är blott, med hvilken rätt för husägarna
upplåtelsen skall göras. Ser man härvid saken från deras synpunkt,
torde man ej finna dem berättigade till mera än att i en betryggande
form bibehållas vid den nyttjanderätt de förut haft. Om det för
samhället är fördelaktigt att ej sälja marken utan behålla äganderätten och
upplåta endast nyttjanderätt, synas alltså husägarna icke med skäl kunna
göra någon invändning häremot. Kommittén har i detta hänseende sär -

212

skildt haft sin uppmärksamhet fäst på det nya slag af nyttjanderättsupplåtelse,
som införts genom bestämmelserna om tomträtt. Nämnda institut
är ju byggdt på den, genom dess antagande godkända, tanken, att ett
samhälle, som äger tomtmark, stundom bättre befrämjar en sund utveckling
af byggnadsförhållandena genom upplåtelse af långvarig, betryggad
nyttjanderätt än genom försäljning. Denna tanke synes äga giltighet icke
minst, om marken förvärfvats genom expropriation. Samhället har då en
särskild anledning att tillse, att det allmänna gagn, som utgjort grunden
för expropriationsrätten, vinnes och detta ej blott för tillfället utan för
framtiden.

Enligt förslaget är därför tomträtt den regelbundna formen för upplåtelse
såtillvida, som den exproprierande alltid är berättigad att använda
denna form, om han så önskar, och husägaren äger fordra dess begagnande,
så snart den exproprierande ej vill sälja tomten till honom. Däremot
har kommittén icke ansett sig böra gå så långt som att göra upplåtelse
med tomträtt till en skyldighet för den exproprierande. Tomträttsinstitutet
är ännu så opröfvadt och torde så litet hafva ingått i den allmänna
uppfattningen, att en dylik bestämmelse, oafsedt om den för öfrigt vore
lämplig, måhända skulle i en del fall ingifva samhällen ökade betänkligheter
att inlåta sig på expropriation för ifrågavarande ändamål. Föredrager
den exproprierande att sälja tomterna till husägarna, skola dessa
alltså icke kunna i stället göra anspråk på något slag af nyttjanderätt.
Husägarna å sin sida skola kunna fordra att erhålla antingen äganderätt
eller åtminstone tomträtt. Deras ställning blir sålunda i alla händelser
tryggare efter expropriationen än före densamma, äfven om man icke
fäster sig vid det förhållandet, att markägare efter expropriationen är ett
samhälle, på hvars beslut husägarna tillika ofta kunna utöfva inflytande.
Arrendeaftal skall enligt förslaget användas endast, då den exproprierande
och husägarna komma öfverens därom.

I den mån tomträttsinstitutet kommer till användning, ligger häri
en begränsning af expropriationsrättens tillämpningsområde i förevarande
fall. Tomträtt får nämligen icke upplåtas på annan mark än sådan, som
blifvit i stadgad ordning planlagd för bebyggande. Aro stadsplan och
tomtindelning icke genomförda före expropriationen, böra alltså förhållandena
vara sådana, att dylika åtgärder kunna vidtagas efteråt. I allmänhet
torde också syftet att på ett tillfredsställande sätt för framtiden ordna
byggnadsförhållandena icke med någon säkerhet kunna vinnas utan stadsplan
och tomtindelning.

213

86 och 87 §§.

De vid 1907 och 1908 årens riksdagar väckta förslagen, att skogs- Expropriamark,
som genom kalhuggning eller eljest blifvit ödelagd, så att återväxt^0”®/ öde''
där icke kunde förväntas utan särskilda åtgärder, skulle få exproprieras för U''y<marhfS''
att genom det allmännas försorg ånyo försättas i skogbärande skick, vunno
ej riksdagens bifall. Lydelsen af 1 § i förevarande förslag synes emellertid
lämna utrymme äfven för dylik expropriation. Kommittén föreställer
sig också, att denna: möjlighet någon gång kan komma att begagnas.
Visserligen torde ej finnas stor utsikt, att det allmänna skall i någon mera
vidsträckt omfattning kunna ombesörja skogsåterväxt på vårt lands gamla
kalmarker. Att återväxt bringas till stånd å viss sådan mark kan dock
på grund af dess belägenhet eller af andra skäl vara så viktigt, att det
allmänna vill förvärfva marken för berörda ändamål. Bl. a. kan förekomma
att särskilda åtgärder för skogsåterväxt å någon plats äro behödiga
för att hindra en fortgående försumpning att vidare utbreda sig. Det synes
vara lämpligt att det allmänna i dylika fall frigöres från beroendet af en
enskild jordägares vägran eller de kanhända öfverdrifna anspråk han uppställer.
I själfva verket torde få slag af mark i regel hafva så litet
omedelbart värde för ägaren som gamla kal marker, där någon afkastning
icke kan vinnas annat än med dryga kostnader och efter lång tid. Expropriation
i dessa fall innebär sålunda för jordägaren ett mindre kännbart
ingrepp än i de flesta andra. Emellertid har kommittén trott vissa särskilda
bestämmelser böra meddelas till undanröjande af de betänkligheter,
som kunna göras gällande mot expropriation för nu förevarande ändamål.

Sålunda har först gifvits uttryck åt den förutsättningen, att expropriationsrätt
skall beviljas endast kronan, kommun eller skogsvårdsstyrelse. Vidare
har i förslaget införts en erinran om — hvad i och för sig torde vara tydligt
— att expropriation^ icke kan riktas mot mark, som är nödig för bete
af kreatur. 1907 års lagutskott framhöll såsom gifvet att, innan expropriation
ägde rum, skulle antingen konstateras, att ägaren ej ville eller kunde
själf sätta marken i skogbärande skick, eller i motsatt fall lämnas honom
tid att själf företaga skogsarbetena. Äfven dessa förhållanden hafva beaktats
i förslaget. Slutligen har, med föredöme särskildt från fransk lagstiftning,
ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut hörde,
förklarats berättigad att återlösa densamma, då återväxt kommit till stånd.

I och med det att marken ånyo är skogbärande, är syftet för expropriationen
fylldt. Att förebygga markens förnyade kalläggande är en uppgift,

214

som faller inom området för 1903 års lagstiftning om enskilda skogar.
Från det allmännas synpunkt torde därför hinder icke möta att låta marken
återgå i enskild ägo, naturligtvis under förutsättning att den icke är
behöflig för något visst allmänt ändamål. Yrkande om återlösen af
marken torde dock böra framställas inom icke alltför lång tid.

Slutbestämmelsen.

Enligt förslaget upphäfves 1866 års expropriationsförordning jämte
de hittills gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till
nämnda förordning. För att härigenom icke skall i något afseende uppstå
förminskning af nu förefintliga möjligheter till expropriation, förutsattes
naturligtvis att alla de expropriationsanledningar, som äro angifna
i berörda författningar, skola kunna hänföras under det föreslagna begreppet
allmänt gagn, och att äfven i öfrigt de äldre slagen af expropriation
skola finna motsvarighet i den nya lagstiftningen. Enligt kommitténs
uppfattning är så förhållandet. Jämväl de mera säregna i gällande lag
upptagna expropriationsformerna, t. ex. den expropriation af flygsandsfält
hvarom förmäles i 1 § af 1866 års förordning, representera intressen,
hvilkas allmänna betydelse torde få anses redan vara erkänd.

Eu härmed sammanhängande fråga synes erfordra särskildt omnämnande.
Jämlikt lagen den 29 juni 1900 innefattande tillägg till expropriationsförordningen
äger Konungen, om vattenledning, anlagd för någon
orts förseende med vatten, genom bruk af fast egendom utsättes för fara
att förorenas, föreskrifva behöfliga förändringar i bruket. En dylik in
skränkning i fastighets begagnande kan enligt förslaget icke åläggas under
annan förutsättning, än att inskränkningen har naturen af ett servitut,
som till ortens förmån skall hvila på ifrågavarande fastighet. Att servitut
af detta slag kan gälla till förmån för en sådan komplex af fastigheter
som t. ex. en stad eller annan ort har emellertid i fall, som stå det nu
berörda nära, vunnit erkännande i rättstillämpningen. Genom utslag den
15 mars och den 14 september 1904 har nämligen högsta domstolen såsom
servitutsupplåtelse behandlat aftal, hvarigenom åt stad upplåtits rätt att
å en utom staden belägen fastighet nedlägga rör för ledning af vatten till
staden samt förbjuda fastighetens ägare vidtagande af vissa för vattnets
ledande hinderliga arbeten å marken. Förslaget torde alltså lämpa
sig äfven för omförmälda förhållanden.

215

Skola vid den föreslagna lagens trädande i kraft dess bestämmelser
om tillsättande af nämnd omedelbart kunna tillämpas, erfordras att dessförinnan
företagits val af ordförande och suppleanter för ordförandena i
expropriationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder.
Med hänsyn härtill böra stadgandena om sådana val erhålla giltighet
tidigare än lagen i öfrigt.

216

Förslaget till lag om ändrad lydelse af I och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Då en ny allmän expropriationslag skall utarbetas, framställer sig själfmant
spörsmålet, huruvida det icke skulle vara lämpligt, att antingen de i
lagen den 27 juni 1902 innefattade bestämmelserna om expropriation infördes
i den allmänna lagen, eller ock, för den händelse man anser stadgandena
om expropriation och koncession för de mera farliga elektriska anläggningarna
ej böra skiljas från hvarandra, alla bestämmelser om expropriation
för elektriska anläggningar utbrötes ur sistnämnda lag och jämte de erforderliga
koncessionsstadgandena sammanfördes till en särskild lag. Båda
dessa utvägar skulle innebära vissa fördelar med hänsyn till expropriationslagstiftningens
enhetliga och systematiska uppställning. Kommittén har
dock icke funnit sig böra föreslå någon förändring i vare sig den ena eller
den andra riktningen. En dylik omarbetning, hvartill förslag ej heller
torde förväntas från kommittén, skulle möta synnerliga svårigheter redan
därför, att 1902 års lag delvis är byggd på grunder, som afvika från den
allmänna expropriationslagstiftningen. En väsentlig afvikelse utgöres däraf,
att enligt 1902 års lag expropriationsersättningen, när jord eller lägenhet
skall användas för annans räkning än kronans, skall förhöjas med hälften
af det belopp, som skall utgå jämlikt de i expropriationsförordningen stadgade
grunder. Någon förändring häri beträffande starkströmsanläggningar
torde ej böra ifrågasättas, men å andra sidan finner sig icke kommittén
böra förorda, att tillämpningen af berörda princip sträckes utanför det
område, för hvilket densamma nu är antagen.

Såsom vid 74 § i förslaget till lag om expropriation omnämnts, bär
däremot kommittén ansett önskvärdt, att mera bestämda gränser än de
hittills gällande måtte uppdragas mellan expropriation enligt den allmänna
lagen och enligt 1902 års lag, så att den förra ej må vara tillämplig a,
andra elektriska anläggningar än svagströinsanläggningar. Den senare är
redan förut inskränkt till starkströmsanläggningar, en begränsning som
emellertid framträder ännu tydligare enligt den nu föreslagna ändrade lydelsen
af vissa §§ i lagen.

217

Förevarande lagförslag har för öfrigt till ändamål endast att genomföra
den förändring att, såsom 1907 års riksdag hemställt, expropriation
må kunna medgifvas ej blott, såsom hittills, för elektriska ledningars
framdragande utan äfven för mark till kraftstationer, dammfästen, vattenledningar
och andra dylika för elektriska starkströmsanläggningar nödiga
inrättningar. Att en sådan utvidgning af lagstiftningens räckvidd bör
genomföras synes kommittén otvifvelaktigt.

28—098S6. Förslag till lag om expropriation.

218

Förslaget till lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

I 26 § af gällande expropriationsförordning finnes föreskrift om
dödande af inteckning i jord, som blifvit afträdd för allmänt behof. Då
sådan bestämmelse synes tillhöra inteckningslagstiftningen, har någon motsvarighet
därtill ej intagits i förslaget till lag om expropriation. Att inteckningar
i egendom, som exproprieras, därigenom förlora .sin verkan
framgår emellertid af det i 49 § af nämnda förslag meddelade stadgandet,
att exproprierad egendom skall öfvergå till nye ägaren fri från all enskild
rätt, som i afseende å egendomen förut tillkommit annan, ett stadgande
som gäller både intecknade och icke intecknade rättigheter. I inteckningslagstiftningen
torde därför, beträffande exproprierad egendom, ej erfordras
annan bestämmelse, än att inteckning, som af omförmälda anledning blifvit
utan verkan, får dödas, utan hinder däraf att inteckningshandlingen
ej kan företes i hufvudskrift. Samma regel bör gälla, om enligt 72 och
73 §§ i förslaget till lag om expropriation en egendom, som icke själf
exproprieras, genom särskild expropriation befrias från en inteckning, hvarför
egendomen häftar.

Då endast en del af en intecknad egendom exproprieras, är det dock
ej nog med att den exproprierade delen blir gravationsfri, utan inteckningarna
röna äfven i fråga om den återstående delen en viss inverkan
af expropriationen. Enligt 47 § i förslaget till lag om expropriation skall
nämligen expropriationsersättningen hållas inteckningshafvarna tillhanda.
Inteckningarna skola, i den ordning de åtnjuta företräde, gäldas, så långt
ersättningen förslår, och efterföljande inteckningar skola rycka upp till
den sålunda lediga, för dem förmånligare platsen samt härigenom erhålla
vederlag för den förminskning af deras säkerhet expropriationen medfört.
I hufvudsak på samma sätt skall tillgå, om en intecknad egendom genom
expropriation blir besvärad af nyttjanderätt eller servitut. För att de senare
inteckningarna skola med visshet komma i åtnjutande af den för
dem åsyftade förmånen, erfordras emellertid ett stadgande om, att inteckning,
å hvars hufvudstol betalning utfallit, till motsvarande belopp är

219

utan verkan och får dödas, jämväl utan företeende af inteckningshandlingen
i hufvudskrift. Ett dylikt stadgande synes likaledes hafva sin rätta plats
i inteckningslagstiftningen.

För att tillgodose behofvet af föreskrifter i ofvanberörda båda hänseenden
har kommittén utarbetat ett förslag till lag innefattande tillägg
till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Detta förslag torde emellertid endast hafva provisorisk betydelse, då en
reglering af ifrågavarande förhållanden faller inom ramen för den föreslagna
nya jordabalken.

REDOGÖRELSE

FÖR

EXPROPRI ATIONSLAGSTIFTNINGEN I VISSA
FRÄMMANDE LÄNDER.

223

Den nedan lämnade redogörelsen för den utländska expropriationslagstiftningen
är långt ifrån fullständig. Sålunda finnas i Ryssland, Spanien,
Portugal in. fl. europeiska länder allmänna expropriationslagar, som
ej här upptagits till behandling. Den omfattande australiska expropriationslagstiftningen
har ej gjorts till föremål för någon bearbetning. Äfven
har för vissa af de länder, som inbegripas under redogörelsen, densamma
begränsats till angifvande endast af förutsättningarna för expropriationsrätt.
I afseende å länder, där allmänna expropriationslagar finnas, hafva de vid
sidan däraf förefintliga specialbestämmelserna om expropriation i regel icke
upptagits i redogörelsen. Beträffande de länder, där enhetlig expropriationslagstiftning
ej finnes utan stadgandena om expropriation äro fördelade
på ett större eller mindre antal olika lagar, har i allmänhet redogjorts
blott för någon eller några af dessa lagar, och de därutöfver meddelade
uppgifterna om befintliga expropriationsbestämmelser göra ej anspråk på
någon fullständighet.

Frankrike.

Grunderna för den nutida expropriationsrätten framträdde tidigast
i den franska lagstiftningen. Den stora franska revolutionen har äfven
på detta område varit af betydelse.

Förklaringen angående människans rättigheter (la deklaration des droits
de r/iomrne) den 26 augusti 1789, som ordagrant upptogs i 1791 års statsförfattning,
har för första gången gifvit uttryck såväl åt grundsatsen om
äganderättens okränkbarhet som åt möjligheten att från denna grundsats
göra undantag och de villkor, på hvilka sådana undantag kunna ske.
Den härom meddelade bestämmelsen var af följande lydelse: »Som ägande rätten

är en okränkbar och helig rätt, kan ingen beröfvas densamma
annat än om den offentliga nödvändigheten (la nécessité publique), lagligen
styrkt, uppenbarligen fordrar detta och mot uppfyllande af villkoret om
skälig (juste) ersättning i förskott.»

Code civil art. 545 satte i stället för uttrycket »offentlig nödvändighet»
det vidsträcktare uttrycket »offentlig nytta» (utilité publique), hvilket
sedermera i allmänhet bibehållits i de olika lagar, som efterträdt hvarandra.

224

Förutsätt ninqarna för expropria tion.

Förfarandet vid expropriation ordnades närmare genom en lag den
8 mars 1810, enligt hufvudsakligen samma grunder som fortfarande gälla.
Det skulle tillkomma den högsta förvaltande myndigheten att afgöra, huruvida
ett företag är af offentlig nytta, men endast domstol skulle hafva rätt
att förklara egendom exproprierad och bestämma ersättningen.

Uppskattningen af den skada, som skall ersättas, uppdrogs sedermera
åt en särskild jury genom expropriationslagen den 7 juli 1833,
hvilken äfven medförde den förändringen, att vid vissa särskildt viktiga
företag förklaringen om deras offentliga nytta skall utgå från de lagstiftande
myndigheterna.

Nu gällande lag, som i hufvudsak är byggd på 1833 års lag, härleder
sig från den 3 maj 1841. Dess bestämmelser hafva i en del afseenden
vidare utvecklats genom senare lagar.

Frankrikes nuvarande statsförfattning omnämner icke särskildt expropriationsrätten.

Enligt lagen om expropriation för offentlig nytta den 3 maj 1841
kan egendom exproprieras endast genom domstols utslag (art. 1). Innan
ett sådant utslag meddelas, måste den offentliga nyttan af det företag,
för hvars skull expropriationen begärts, hafva blifvit ådagalagd och erkänd
genom en lag eller administrativ förordning, som bemyndigar till
utförande af arbetena för företaget (art. 2).

I likhet med de äldre lagarna inskränker sig alltså gällande lag till
att förklara, af hvilken myndighet och under iakttagande af hvilka former
expropriation kan beslutas, utan att närmare bestämma, när den skall
anses vara behöflig. Länge lär den uppfattningen hafva varit rådande, att
endast arbeten för statsförvaltningen (travaux exécutés pour les services de
Vetat) kunde erkännas vara allmänna företag och af offentlig nytta. Sedermera
öfvergaf man denna åsikt och ansåg, att icke blott arbeten för
statens eller ett departements räkning utan äfven kommunala arbeten och
arbeten för offentliga institutioner (établissements publics) böra betraktas
såsom allmänna arbeten, om de företagas icke i vederbörandes privata
intresse utan för det allmänna bästa. Man förutsatte dock, att företagen
utgingo från organ för den offentliga förvaltningen. Numera upprätthålles
ej heller denna fordran alltid, utan har expropriationsrätt genom särskilda
lagar medgifvits äfven sammanslutningar för delägarnas intressen, t. ex.
föreningar för vattenafledningsföretag, jordbrukets förbättrande in. in.
Sådana lagar hafva gång efter annan utfärdats, då det ansetts ovisst, huruvida
expropriationsrätt för ett visst ändamål omedelbart och bestämdt
framginge af den allmänna expropriationslagens stadganden. Det har till
och med förekommit, att expropriationsrätt tillerkänts enskilda företag, t.

225

ex. metallverkstäder eller grufvor, hvilka velat genom en enskild järnväg
erhålla förbindelse med de stora järnvägslinjerna. Sådana medgifvanden,
grundade på det allmännas intresse af något särskildt företags utveckling,
lära dock anses såsom ganska vådliga undantag, hvilka endast med den
största försiktighet böra beviljas.

Den expropriationsberättigade betecknas i lagstiftningen fortfarande
i allmänhet med uttrycket »förvaltningen (/’administration)-».

Stora offentliga arbeten, vägar, järnvägar, kanalisering af floder,
bassänger och dockor få icke — oafsedd om arbetet verkställes af staten,
departement, kommuner eller särskilda bolag, med eller utan afgift för begagnandet,
med eller utan statsunderstöd, med eller utan förvärfvande
af statsfastighet — utföras annat än på grund af en lag, som föregåtts
af en administrativ undersökning. Eu i administrativ väg utfärdad förordning
är däremot tillräcklig för att gifva tillstånd till utförande af
departemental vägar eller kanaler och bibanor af mindre än tjugutusen
meters längd, broar och alla andra arbeten af mindre betydelse. Denna
förordning skall likaledes föregås af en undersökning. Formen för undersökningen
bestämmes administrativt (art. 3).

Förordningar om expropriation utfärdas af den högsta administrativa
myndigheten i former, som äro något olika bestämda allt efter vikten af
det företag, som är i fråga. Om en lag eller förordning medgifvit anläggning
af en väg eller kanal, har tillstånd därmed äfven lämnats till de
arbeten, som erfordras för företaget, och en särskild förklaring, att detta
är af offentlig nytta, erfordras icke.

Det administrativa reglemente angående formen för förundersökningen,
till hvilket lagen hänvisar, har icke kommit till stånd, utan man
har fortsatt att tillämpa reglementen, som hänföra sig till 1833 års expropriationsförordning.

Den förundersökning, om hvilken nu är fråga, bör skiljas från den
därefter följande, som skall föregå expropriationsbeslutet. Den förra har
till ändamål att åstadkomma utredning om företagets offentliga nytta, den
senare afser de enskilda intressen som beröras af företao-et.

I lagen angifves icke uttryckligt, hvilka slag af egendom kunna Föremålet
vara föremål för expropriation. Af lagens stadganden i andra ämnen ^priatiol°''
anses emellertid framgå, att den afser endast fast egendom. Visserligen
kan äfven lös egendom tagas i anspråk för offentlig nytta t. ex. under krig
lifsmedel, vagnar, hästar m. m., men förfarandet är då ett annat och grundar
sig på särskilda lagar. Några författare påstå, att, vid sidan af den
allmänna rätten till expropriation af fastighet på grund af 1841 års lag,
bestämmelsen i code civil art. 545 ger allmän befogenhet att expropriera

29—09886. Förslag till lag om expropriation.

226

Utvidgning
af expropriationen.

Ersättnin gen.

lös egendom. Denna uppfattning har emellertid icke vunnit erkännande
i praxis, utan denna medgifver expropriation af lös egendom blott på grund
af särskild lag.

I princip anses fastigheter, som äro offentlig egendom, icke utgöra föremål
för expropriation. Anledningen härtill är, å ena sidan, att sådan egendom
icke får afhändas det allmänna i annan ordning än den, som i sådant hänseende
är särskilt föreskrifven, samt å andra sidan, att expropriation, som
ju i allmänhet afser att öfverföra egendom i offentlig ägo, är obehöflig i
dylika fall. Om en fastighet, som tillhör en förvaltningsgren, är nödvändig
för en annan förvaltningsgren, öfverflyttas den till den senare genom
beslut af regeringen. Eu sådan öfverflyttning kan stundom innebära, att
en fastighet öfvergå!'' från offentlig egendom till statens privategendom, i
hvithet fall den också därefter är underkastad expropriation.

1841 års lag afser endast fullständig expropriation, öfverflyttning
af äganderätt till fast egendom. Om emellertid den exproprierade fastigheten
är besvärad af sakrätter, frigores den genom expropriationen från
dessa. De ingå sålunda i expropriationen, och ersättningen till deras
innehafvare bestämmes enligt expropriationslagens regler. Sakrätter, som
icke afse exproprierad fastighet, kunna däremot icke utgöra föremål för
särskild expropriation. Undertryckande af dylika rättigheter kan endast
gifva anspråk på skadestånd, som bestämmes af de administrativa myndigheterna
eller domstolarna. På samma sätt förhåller det sig med annat intrång
på en icke exproprierad fastighet. Äfven om den skada, som uppstår för
denna, är af varaktig natur, anses expropriation icke föreligga, då ombyte
af ägare till fastigheten icke skett. Till sistnämnda uppfattning har
praxis efter något vacklande anslutit sig.

Byggnad, af hvilken någon del behöfver förvärfvas för offentlig
nytta, skall i sin helhet lösas, om ägaren inom viss kort tid begär
sådant genom en förklaring ställd till den domstolsledamot, som leder
expropriationsjuryn. Likaså] förhåller det sig med hvarje del af en fastighet,
som genom styckning förminskats till en fjärdedel af sitt hela omfång,
om ägaren icke tillika besitter någon omedelbart angränsande fastighet
och den återstående fastighetsdelen har mindre ytvidd än tio ar
(art. 50).

Huru obetydlig den del af en byggnad än är, som träffas af expropriationen,
lär ägaren anses berättigad att fordra inlösande af hela
byggnaden.

Grunden för expropriationsersättningens bestämmande finnes i code
civil art. 545, där det stadgas, att expropriation får ske endast mot skälig
ersättning i förskott. Expropriationslagen ger endast i vissa särskilda

227

afseende!) eu närmare utveckling åt detta stadgande. Sålunda föreskrifves,
att om företagets utförande föranleder en omedelbar och särskild värdeförhöjning
å återstoden af den exproprierade fastigheten, denna förhöjning
skall tagas i betraktande vid ersättningens bestämmande (art. 51).

Vidare finnes stadgadt, att anläggningar, planteringar och förbättringar
icke medföra någon ersättning, om expropriationsjuryn med hänsyn till
den tid, då de företagits, eller andra omständigheter finner sig öfvertygad
om, att de verkställts i syfte att erhålla högre ersättning (art. 52).

Ersättningen får icke bestämmas lägre än hvad den exproprierande
erbjudit eller högre än intressenterna begärt (art. 39).

I praxis lär skälig {juste) ersättning anses innefatta ej blott det exproprierade
föremålets objektiva värde utan äfven det särskilda värde
detsamma på grund af föreliggande förhållanden kan hafva just för den
ägare, från hvilken expropriationen sker. En subjektiv måttstock följes
alltså vid värderingen.

Enligt enhällig praxis skall expropriationsersättningen omfatta icke
blott värdet af de exproprierade områdena utan äfven den värdeförminskning,
som den återstående fastigheten lider genom expropriationen. Emellertid
godtgöres endast den förlust, som följer omedelbart af expropriationen
själ!'', t. ex. genom fastighetens styckande, genom den återstående
fastighetens afstångande från en på det exproprierade området befintlig
vattentillgång, genom behöfligheten af stängsel mot nämnda område o. s.
v. Om däremot t. ex. infartsvägen till den återstående fastigheten förstöres
genom arbetena för företaget eller en järnvägsanläggning medför
eu utgräfning, till följd af hvilken den återstående fastigheten kommer
att ligga högre än den angränsande markens yta, anses denna skada förorsakas
icke af expropriationen utan af den anläggning, för hvilken densamma
sker, och sådan skada skall därför icke ingå i värderingen.

Äfven skada, som föranledes af expropriationen, beräknas blott, om
densamma vid tiden för expropriationen kan med säkerhet bestämmas till
sin omfattning och betydelse. Rättstillämpningen är i detta afseende
mycket sträng.

Ersättningen anses skola bestämmas i penningar, om icke annat
öfverenskommits.

I en äldre expropriationslag var uttryckligt stadgadt, att värderingen
skulle ske efter det exproprierade föremålets värde före den med
expropriationen afsedda anläggningen. Någon sådan regel har icke upptagits
i gällande lag, men den torde det oaktadt i allmänhet tillämpas.
Värderingen lär enligt praxis i regel ske med hänsyn till den tid, då planen
för anläggningen fastställes af administrativ myndighet. Såväl i ve -

228

tenskapen som i praxis har dock äfven den åsikten omfattats, att ersättningen
bör utgå med det värde föremålet har vid tidpunkten för expropriationsjuryns
beslut.

I fråga om beräkning af den värdeförhöjning, som en återstående
fastighetsdel erhåller, har lagstiftningens ståndpunkt varit växlande. En
äldre expropriationslag hade föreskrifvit, att det ökade värdet utan vidare
skulle beräknas. Det förekom därför, icke blott att ägaren ej erhöll någon
ersättning, utan till och med att han själf måste erlägga sådan. Dessa
bestämmelser förmildrades genom 1833 års expropriationslag, som medgaf
afräkning endast för en omedelbar, särskild och varaktig värdeförhöjning
samt lät det bero på juryn, om afräkning skulle ske. Huruvida numera afräkningen
skall göras från hela expropriationsersättningen eller blott från ersättningen
för den värdeförlust, samma fastighet möjligen i andra afseende
lider, är föremål för olika meningar. Genom utslag af kassationsdomstolen
har emellertid förklarats, att juryn icke får på grund af värdeförhöjningen
frånkänna den exproprierade fastighetens ägare all ersättning.
I följd häraf tillerkände juryn vid åtskilliga tillfällen ägaren en endast
skenbar godtgörelse (/ franc). Äfven detta förklarades dock otillåtet. I
allmänhet synes praxis vara benägen att låta ersättningen för själfva det
exproprierade området utgå utan afdrag och begränsa afräkningen till
godtgörelsen för det återstående områdets värdeförminskning.

„ Öfver sikt 1. Sedan tillstånd till den anläggning, för hvilken expropriations priatfons-

rätt begärts, lämnats genom en lag eller en administrativ förordning och
förfarandet, företagets offentliga nytta härigenom blifvit erkänd, bestämmer vederbörande
prefekt de områden, där arbeten för företaget få utföras, i den
mån ej detta framgår af lagen eller den administrativa förordningen.

2. Därefter meddelar prefekten genom ett särskildt beslut närmare
bestämmelse, Indika fastigheter äro underkastade expropriation.

3. Domstolen i orten förordnar sedermera, att dessa fastigheter
skola exproprieras.

4. Ersättningen för desamma bestämmes, om öfverenskommelse
ej träffas, af en särskild jury.

1. Bestämmande af de områden, där arbeten få utföras.

Innan expropriationens omfattning kan i detalj bestämmas, är det
nödvändigt att fastslå riktningen för den anläggning, hvarom fråga är.
Gäller företaget endast en mycket begränsad anläggning t. ex. eu bro, eu
gata o. s. v., framgår platsen för densamma utan vidare af det tillstånd,
som lämnats till anläggningens företagande. Den lag eller förordning,
som utfärdats angående företaget, utgör då tillräcklig grund för frågans
vidare behandling, och något beslut af prefekten angående företagets rikt -

229

ning erfordras icke. Stundom förekommer äfven vid anläggningar af större
omfattning t. ex. en järnväg, en kanal, att företagets allmänna sträckning
är med tillräcklig noggrannhet angifven i koncessionen. Ofta är emellertid
förhållandet motsatt, och det tillkommer då prefekten att i enlighet
med den af expropriationssökanden uppgjorda plan, som legat till grund
för koncessionen, fastställa, genom hvilka kommuner och orter anläggningen
skall gå (art. 2).

2. Angifvande, hvilka, fastigheter äro underkastade expropriation.

Det närmare bestämmandet af de fastigheter, som skola underkastas
expropriation, föregås af eu teknisk utredning. De ingenjörer eller andra
tekniskt bildade personer, som fått i uppdrag att utföra arbetena för det
ifrågavarande företaget, skola för hvarje kommun, inom hvilken detta
sträcker sig, uppgöra en detaljerad plan öfver de inom kommunen befintliga
jordområden och byggnader, som de anse nödvändigt att förvärfva
(art. 4). Denna plan, som tillika skall utvisa namnen på alla fastighetsägare.
sådana de äro angifna i vederbörande längder, skall under åtta dagar
finnas för hvar och eu tillgänglig hos kommunalstyrelsen {la mairie)
i den ort, där fastigheterna äro belägna (art. 5). Berörda tid räknas
från det kungörelse om att längden är tillgänglig blifvit i stadgad ordning
offentligjord (art. (i). De anmärkningar, som muntligen framställas mot
längden, införas i ett för detta ändamål hållet protokoll, till hvilket inkomna
skriftliga anmärkningar biläggas (art. 7).

Efter de åtta dagarnas förlopp sammanträder en kommission i den ort,
där underprefekturen har sitt säte. Underprefekten är ordförande i denna
kommission, hvars ledamöter för öfrigt äro fyra medlemmar af departementets
allmänna råd eller distriktets råd, utsedda af prefekten, äfvensom
kommunalstyrelsens ordförande {le mairé) i den kommun, där fastigheterna
äro belägna, och en af de vid anläggningen anställda ingenjörerna (art. 8).
Fastighetsägarna hafva under åtta dagar tillfälle att framställa sina erinringar
inför kommissionen, hvilken dessutom tillkallar dem, när den finner
lämpligt. Kommissionen afgifver därefter sitt utlåtande. Dess arbeten skola
vara afslutade inom tio dagar, efter hvilken tid underprefekten omedelbart
insänder protokollet till prefekten (art. 9).

tiar kommissionen föreslagit någon förändring i den af ingenjörerna
utarbetade planen, skall underprefekten ofördröjligen, innan handlingarna
insändas till prefekten, genom kungörelse lämna de intresserade fastighetsägarna
underrättelse därom. Under åtta dagar från kungörelsen skoTa
protokollet och öfriga handlingar på underprefekturen hållas tillgängliga
för parterna, hvilka äga att ingifva skriftliga erinringar. Inom tre dagar
därefter insänder underprefekten alla handlingarna till prefekten (art. 10).

230

Efter granskning af protokollet och bilagda handlingar bestämmer
prefekten genom motiveradt utslag, hvilka fastigheter skola afträdas och
vid hvilken tid de få tagas i besittning. Om emellertid kommissionens
utlåtande skulle visa, att det tinnes anledning till någon jämkning i planen
för anläggningen, skall prefekten låta anstå med sitt beslut, till dess att
berörda fråga varit föremål för högre administrativ myndighets pröfning.
Denna myndighet kan efter omständigheterna antingen slutligt afgöra
frågan eller ock föreskrifva, att det tidigare förfarandet skall i sin helhet
eller till någon del upprepas (art. 11). Nämnda bestämmelser tillämpas
så, att, då kommissionen föreslagit någon förändring i planen, prefekten
skall underställa frågan vederbörande ministers pröfning. Denne kan
omedelbart fatta beslut, om han godkänner antingen det ursprungliga förslaget
eller kommissionens ändringsförslag. Båda dessa hafva nämligen
vant framlagda för intressenterna, hvilka haft tillfälle att mot dem göra
erinringar. Däremot bör ny undersökning anbefallas, om ministern omfattar
ett förslag, som skiljer sig från båda de förenämnda. Det anses,
att om ministern fastställer ett sådant förslag utan ny undersökning, vederbörande
domstol sedermera äger vägra att förordna om expropriation.

Bestämmelserna om expropriationsfrågans behandling af en kommission
och det därefter följande förfarandet äga ej tillämpning, om expropriationen
begäres af en kommun eller i ett uteslutande kommunalt intresse
och ej heller då företaget gäller anläggning eller förbättring af byvägar.
I dessa fall öfversändes det protokoll, som hållits inför kommunalstyrelsens
ordförande, åtföljdt af kommunalstyrelsens yttrande, till underprefekten,
som öfverlämnar detsamma med sina erinringar till prefekten.
Efter granskning af protokollet och med förbehåll af ministerns godkännande
i händelse af förändring i planen fattar prefekten sedermera i prefekturrådet
sitt beslut i enlighet med hvad ofvan blifvit nämndt (art. 12).

3. Domstolens expropriationsutslag.

Inom tre dagar efter det de fastigheter, som skola exproprieras,
blifvit bestämda har vederbörande allmänna ombud (le procureur de la
république) att hos domstolen i orten begära föreskrift om expropriation
för offentlig nytta af de jordområden <dler byggnader, som angifvits i
prefektens beslut. Finner domstolen, att förberörda formaliteter blifvit
uppfyllda, meddelar densamma sådan föreskrift. Om den expropriationsberättigade
icke fullföljt cxpropriationen inom ett år från prefektens
beslut, kan hvar och en, hvars egendom omfattas af beslutet, göra ansökning
hos domstolen. Denna ansökning delgifves genom allmänna ombudet
prefekten, hvilken så snart ske kan insänder handlingarna i ärendet, hvarefter
domstolen inom tre dagar meddelar utslag. Genom domstolens ut -

231

slag förordnas tillika en af samma domstols ledamöter till ledare (magistrat
directeur) och en annan till suppleant för ledaren af den jury, som
i händelse af behof har att bestämma expropriationsersätttningen (art. 14).

Utslaget kungöres och anslås i utdrag inom den kommun, där egendomen
är belägen, samt införes i tidning. Berörda utdrag, som skall
innehålla bl. a. fastighetsägarnas namn, delgifves dessa genom att öfverläinnas
till vederbörande kommunalstyrelser (art. 15).

Utslaget kan öfverklagas endast genom begäran om dess kassation
och blott om domstolen varit obehörig, öfverskridit sin befogenhet eller
begått formfel vid målets handläggning. För sådan klagan och dess afgörande
äro korta tider föreskrifna (art. 20).

Denna afdelning af förfarandet leder alltså till själfva expropriationsförklaringen
och är byggd på grundsatsen, att ingen egendom får exproprieras
annat än genom domstols utslag. Man har härigenom velat betrygga
de enskildas intressen och fullgörandet af de formaliteter, som
åligga förvaltningsmyndigheterna. Domstolen har att tillse endast att de
formella villkoren äro uppfylda, icke huruvida företaget är till allmänt gagn.

Enligt 1833 års lag kunde den expropriationsberättigade dröja huru
länge som helst att vid domstol fullfölja ett expropriationsärende. För att
icke jordägaren skall behöfva under obegränsad tid förblifva i det ogynnsamma
läge, som en hotande expropriation medför, infördes i 1841 års
lag ofvanberörda stadgande om rätt för honom att själf vända sig till
domstol. Sådan rätt finnes emellertid endast för jordägaren och ej för
andra af expropriationen berörda.

4. Ersättningens bestämmande.

Inom åtta dagar efter det domstolens expropriationsutslag delgifvits
fastighetsägarna skola dessa utfärda kallelse å samt hos den offentliga förvaltningen
göra anmälan om nyttjanderättshafvare och vissa andra slag
af sakligt berättigade, som kunna förutsättas vara för fastighetsägarna
hända, vid äfventyr att själfva få hålla dem skadeslösa. Andra intressenter
anses hafva erhållit uppmaning att anmäla sina anspråk genom den
kungörelse som utfärdats angående expropriationsplanens tillhandahållande
åt allmänheten; sådan anmälan skall äfven göras inom ofvannämnda tid
af åtta dagar vid äfventyr att all rätt till ersättning förloras (art. 21).

Den exproprierande meddelar därefter fastighetsägarna och de öfriga
intressenter, som i behörig tid blifvit anmälda eller anmält sig, underrättelse
om de belopp, som erbjudas dem i ersättning. Detta erbjudande
kungöres tillika genom anslag och i tidning inom orten (art. 23).
Inom fjorton dagar därefter skola fastighetsägarna och öfriga intressenter
anmäla, om de åtnöjas med den erbjudna ersättningen eller, i annat fall,

232

hvilka ersättningsbelopp de fordra (art. 24). Om den exproprierande* erbjudande
icke antages inom nämnda tid, skola jordägarna och öfriga intressenter
kallas till sammanträde inför en särskild jury, som för sådant
ändamål bildas. I kallelsen skall redogörelse lämnas för de förkastade
erbjudandena (art. 28).

Fullföljer icke den exproprierande inom sex månader från expropriationsutslaget
frågan om ersättningens bestämmande, äga parterna begära,
att åtgärder i sådant syfte skola vidtagas (art. 55).

För hvarje underprefektursdistrikt utser departementets allmänna råd
vid sin årliga sammankomst på listan öfver valmän minst trettiosex och
högst sjuttiotvå personer med hemvist i distriktet. Bland dem väljas
sedermera intill allmänna rådets nästa ordinarie sammanträde medlemmarna
af den särskilda jury, som vid förefallande behof kallas att reglera
sådan skada, som uppstått till följd af expropriation för offentlig nytta.
Antalat till jurymän valbara i Seinedepartementet skall vara sexhundra
(art. 29). 1 Lyondistriktet utgör antalet valbara tvåhundra.

Då det blir behöflig! att hänskjuta en fråga till särskild jury, skall
vederbörande domstol på den för distriktet upprättade listan utse sexton
jurymän och fyra suppleanter. Icke valbara äro fastighetsägare, arrendatorer,
inteckningshafvare in. fl., som hafva del i saken; personer, som fyllt
sjuttio år, äro icke skyldiga att mottaga uppdraget (art. 30). Listan öfver
jurymännen och deras suppleanter öfverlämnas till underprefekten, som i
samråd med den domstolsledamot, som utsetts till ledare af juryn, sammankallar
jurymännen och parterna till tid och ort, som minst åtta dagar
förut tillkännagifvits för dem. I tillkännagifvandet till parterna skola
iurymännens namn uppgifvas (art. 31).

Den juryman, som utan laga skäl uteblifver från något af juryns
sammanträden eller vägrar att taga del i förhandlingarna, straffas med
böter minst etthundra och högst trehundra francs, som bestämmas af den
ledande domstolsledamoten. Dennes beslut kan ej öfverklagas. Han pröfvar
tillika förhinder, som af jurymännen anmälas, äfvensom jäfsanledningar,
som ej uppkommit eller varit kända, då jurymännen utsågos (art. 32).
De jurymän, som uteslutas från listan på grund af förhinder eller jäf,
ersättas genast af suppleanter, som ledaren inkallar. Om suppleanterna
icke räcka till, utser ledaren erforderligt antal bland dem, som äro upptagna
på listan öfver personer valbara till jurymän (art. 33).

Den ledande domstolsledamoten biträdes af domstolens notarie, som
uppropar de ärenden, öfver hvilka juryn skall meddela beslut, och för
protokoll öfver förhandlingarna. Vid uppropet har den exproprierande rätt
att utesluta två jurymän; motparten har samma rätt. Om flera intres -

233

senter i samma sak finnas, få de komma öfverens om utöfning af uteslutningsrätten;
kunna de ej detta, får lotten afgöra, af hvem densamma
skall utöfvas. Begagnas uteslutningsrätten icke eller endast delvis, förminskar
ledaren jurymännens antal till tolf genom att öfverstryka de namn,
som stå sist på listan (art. 34).

Juryn består af tolf personer. Den är icke beslutför, om icke minst
nio äro närvarande (art. 35).

Då juryn är bildad, skall hvarje juryman aflägga ed att opartiskt
fullgöra sitt uppdrag (art. 36).

Ledaren förelägger juryn dels en redogörelse för de erbjudna och
fordrade ersättningsbeloppen dels de detaljerade planerna och de handlingar
parterna framlagt till stöd för sina erbjudanden och fordringar. Parterna
eller deras ombud kunna i korthet framställa sina erinringar. Juryn kan
höra de personer, som den tror hafva upplysningar att meddela. Den
kan antingen i sin helhet eller genom en eller flera af sina medlemmar
hålla syn på stället. Dess förhandlingar äro offentliga; de kunna fortsättas
vid ett senare sammanträde (art. 37).

Sedan ledaren gjort en sammanfattning af juryns uppgift, drager
juryn sig omedelbart tillbaka till ett enskildt rum för att där utan afbrott
öfverlägga under ordförandeskap af en bland jurymännen, som de själfva
vid tillfället utse. Juryn bestämmer ersättningsbeloppet; dess beslut härom
fattas med enkel röstöfvervikt och ordföranden har utslagsröst (art. 38).
Utan särskildt stadgande i lag anses det, att röstetalen inom juryn icke
böra offentliggöras. Dock förringar öfverträdande häraf icke giltigheten
af juryns beslut. Däremot anses beslutet vara ogiltigt, om någon juryman
under den enskilda öfverläggningen haft beröring med utomstående personer.

Särskilda ersättningsbelopp utsättas för de parter, som begära ersättning
i olika egenskaper, såsom fastighetsägare, arrendatorer o. s. v.
Om tvist uppstår angående rätten till ersättning eller andra frågor, som
ej röra ersättningens belopp, bestämmer juryn detta oberoende af dylika
frågor, ■ Indika parterna hänvisas att fullfölja vid vederbörlig domstol
(art. 39).

Juryns beslut, undertecknadt af alla medlemmar som deltagit däri,
öfverlämnas till den ledande domstolsledamoten, som förklarar detsamma
exigibelt, besluter om kostnaderna och gifver den exproprierande rätt att
sätta sig i besittning af fastigheterna mot åliggande att fullgöra lagens
föreskrifter i fråga om ersättningens betalande m. m. (art. 41).

Juryns och den ledande domstolsledamotens beslut kunna icke öfverklagas
annat än på grund af vissa formfel. Besvär anföras hos kassationsdomstolen;
besvärstiden är fjorton dagar från beslutet (art. 42). Om

30—09886. Förslag till lag om expropriation.

234

juryns beslut upphäfves, hänskjutes ärendet till en ny jury, vald inom
samma distrikt. Kassationsdomstolen kan dock, om förhållandena föranleda
därtill, uppdraga ersättningens bestämmande åt en jury vald inom ett angränsande
distrikt (art. 43).

Juryn har icke att taga befattning med andra ärenden än dem, som
uppdragits åt densamma vid dess bildande. Dessa ärenden atgöras efter
hvarandra utan afbrott. Juryn kan icke åtskiljas, innan den reglerat alla
ersättningar, som den fått i uppdrag att bestämma (art. 44). Arbeten,
som påbörjats af en jury och icke afslutats vid tiden för den årliga förnyelsen
af listan öfver de till jurymän valbara, fortsättas af samma jury,
tills de blifvit afslutade (art. 45).

Namnen på de jurymän, som tjänstgjort under ett år, kunna icke
af allmänna rådet uppföras på listan för nästföljande år (art. 47).

Det sålunda angifna förfarandet, enligt hvilket ersättningens bestämmande
i händelse af tvist är öfverlämnadt åt en jury, är icke det för den
franska rätten ursprungliga. En expropriationslag af år 1807 hade öfverlämnat
åt de administrativa domstolarna och i sista hand åt statsrådet
att reglera den ersättning, som påfordrades på grund af expropriation
för offentlig nytta. Häröfver anfördes emellertid lifliga klagomål af
fastighetsägarna, hvilka icke trodde sig hos förvaltande myndigheter, särskilt
såsom de då voro organiserade, finna önskvärd själfständighet och
trygghet för ett opartiskt afgörande. De exproprierande klagade dock å
sin sida öfver allt för höga ersättningsbelopp. I 1810 års expropriationslag
anförtroddes ersättningens bestämmande åt de vanliga domstolarna, på
samma gång som åt dessa uppdrogs att utöfva tillsyn å det sätt, hvarpå de
förvaltande myndigheterna fullgjorde sina åligganden i expropriationsärenden.
Domstolarnas rättsskipning föranledde i sin ordning anmärkningar från de
förvaltande myndigheterna. Man var missnöjd med den långa tid ett expropriationsmål
tog, om det skulle fullföljas genom alla instanser, och ansåg,
att öfverrätterna icke hade några särskilda förutsättningar för tillförlitligt
bedömande af dylika frågor. I 1833 års expropriationslag infördes därför
det från England hämtade systemet att låta en särskild jury i första
och sista hand fastställa själfva ersättningsbeloppet.

Rörande förevarande afdelning af expropriationsförfarandet kan vidare
nämnas följande.

Under förhandlingarna före lagens tillkomst var det ifrågasatt att
genom lottdragning uttaga jurymännen bland de å listan uppförda valbara.
Man afstod emellertid härifrån, därför att uppdraget som juryman
ofta kunde förutsätta särskilda insikter, hvartill lotten icke toge någon

235

hänsyn. Därjämte kunde lotten falla på personer, som bodde aflägset från
platsen för expropriationen.

Man kan begära tillsättande af en enda jury för expropriationer,
föreskrifna genom olika domstolsutslag och tillhörande skilda förvaltningsområden,
om blott den ledande domstolsledamoten är den samme. Det
tillkommer prefekten att tillse, att hvarje jury icke blir för mycket öfverhopad
af arbete.

Under förarbetena till lagen hade föreslagits, att för hvarje företag
endast en jury skulle tillsättas. Häremot invändes dock, att, om företaget
afsåge t. ex. en längre järnvägsanläggning, juryns arbete skulle
blifva allt för omfattande och tidsödande.

Om icke annat begärts, skall en jury tillsättas för hvarje särskild
fastighet. Det anses nämligen, att de skadelidandes uteslutningsrätt skulle
förlora sin betydelse, om dess utöfvande förutsatte en öfverenskommelse
mellan ett flertal personer. Dessutom kan vid samma företag vara fråga
om värdering af föremål, hvilka på grund af sin olika beskaffenhet ställa
olika anspråk på jurymännen, t. ex. åkrar, byggnader, fabriksanläggningar.

Med alla parters samtycke anses flera ärenden kunna sammanföras till
gemensam handläggning af jury eller samma ärende kunna uppdelas på
mer än en jury.

Den af jury bestämda ersättningen skall mot kvitto erläggas till de Ersättningsersättningsberättigade,
innan fastigheterna få tagas i besittning. Om Malnin#
vederbörande vägrar att mottaga det bestämda beloppet, deponeras detta eller ned(art.
53). " sättniv^

Möter på grund af inteckning eller eljest laga hinder att utbetala
ersättningssumman till fastighetsägaren, deponeras densamma för att därefter
fördelas enligt lag (art. 54).

Har ersättningen icke blifvit betald eller deponerad inom sex månader,
sedan den bestämdes af juryn, beräknas ränta från nämnda tids
utlopp (art. 55).

I och med det att domstolen förklarar fastigheterna exproprierade för Expropriaoffentlig
nytta (art. 14), öfvergår äganderätten på de nya ägarna, fastän
fastigheterna icke få tagas i besittning, förrän sedermera ersättningen
blifvit bestämd och erlagd eller deponerad. Den förre ägarens fortsatta
besittning innebär för honom säkerhet, att ersättningen betalas, och gifver
honom rätt till den afkastning, som under tiden uppstår.

Då äganderätten öfvergått på den nye ägaren, anses fastigheterna
vara befriade från alla de sakrättsliga förpliktelser, som hvilat på desamma.

Emellertid stadgas, att expropriationsutslaget skall omedelbart, sedan
det blifvit kungjordt och delgifvet, antecknas hos den myndighet, som

236

har vård om hypoteksväsendet inom distriktet (art. 16), samt att inom
fjorton dagar därefter hypotek och med dem likställda fordringsanspråk
skola anmälas, vid äfventyr att fastigheten befrias från desamma (art. 17).

Detta stadgande anses innebära, icke att berörda fordringsanspråk
aflyftas från fastigheten, hvilket skett redan i och med själfva utslaget,
utan endast att, om de icke sålunda anmälas, ersättningen kan utan hänsyn
till dem bestämmas äfven genom godvillig öfverenskommelse samt utbetalas
till fastighetsägaren.

Hypoteksinnehafvare, som behörigen anmält sig, kunna, om de det
vilja, begära, att expropriationsersättningen för fastigheten skall bestämmas
af jury (art. 17).

Sakrättsliga anspråk kunna icke hämma expropriationens fortgång
eller hindra dess verkan, utan öfverflyttas dylika anspråk från fastigheten
på expropriationsersättningen (art. 18), under förutsättning att desammas
innehafvare blifvit anmälda eller anmält sig inom föreskrifven tid (art. 21).
Har icke sådan anmälan skett och är ersättningen utbetald, hafva anspråkens
innehafvare förlorat all rätt mot den exproprierande. År däremot ersättningen
icke utbetald, kunna de begära, att densamma skall deponeras och
fördelas i laga ordning.

Godvillig För underlättande af godvilliga överenskommelser i. expropriations kommelse

ar stadgadt, att om egendom tillhörig minderåriga, frånvarande eller

andra, som icke själfva kunna tillvarataga sina rättigheter, ingå i den
fastställda detaljerad!'' expropriationsplanen, deras förmyndare eller gode
män äro berättigad!'' att med domstolens samtycke ingå öfverenskommelse
om egendomens öfverlåtelse. Likaså äro de myndigheter, som hafva allmänna
fastigheter under sin förvaltning, berättigade att öfverlåta dessa
utan att expropriationsförfarandet i sin helhet behöfver genomföras
(art. 13).

Om de fastighetsägare, mot hvilka expropriationsanspråket är riktadt,
samtycka till fastigheternas afträdande, men öfverenskommelse om priset
icke träffas, skall domstolen taga parternas aftal till protokoll och förordna
en domstolsledamot till ledare af juryn, utan att det är behöfligt
att meddela expropriationsutslag eller tillse, att plan för företaget blifvit
fastställd (art. 14).

De allmänna bestämmelserna om expropriationsutslags offentliggörande
och antecknande hos hypoteksmyndighet, om vissa sakrätters anmälande
och påföljden för underlåtenhet att fullgöra detta samt om sakrättsliga
anspråks öfverflyttande på expropriationsersättningen äga motsvarande tilllämpning
vid godvillig öfverenskommelse mellan den exproprierande och
fastighetsägarna. I fråga om offentliggörandet anses detta, stadgande inne -

237

bära, att utdrag af överenskommelser!, utvisande fastighetsägarnas namn,
fastigheterna samt priset och öfriga villkor, skall anslås och kungöras i
vederbörande kommun äfvensom införas i tidning. Utan att de vanliga
formerna iakttagits, kan den exproprierande dock utbetala ersättningen,
om det exproprierades värde icke öfverstiger femhundra francs. Tredje
mans rätt får emellertid härigenom icke kränkas, hvilket innebär, att om
hypotek finnes i fastigheten, utbetalningen till ägaren icke fritager den
exproprierande från skyldigheten att godtgöra hypoteksinnehafvaren.
Hypoteksinnehafvare, som behörigen anmält sig, kunna fordra, att expropriationsersättningen
bestämmes af jury (art. 19).

Rättsverkningar i afseende å fastigheters frigörande från därå hvilande
förpliktelser tillkomma endast sådana överenskommelser, som antingen
föregåtts eller efterföljas af en i vederbörlig ordning meddelad
förklaring, att företaget är till offentlig nytta.

Då det är brådskande att få taga i besittning obebyggda fastigheter, Förkortadt
som äro underkastade expropriation, skall genom en särskild administrativ
förordning förklaras, att brådska föreligger (art. 65). silande1 fall.

1 sådant fall skola, sedan domstolens expropriationsutslag meddelats,
utslaget och nämnda förordning delgifvas fastigheternas ägare och innehafvare
med kallelse till vederbörande civila domstol. Kallelsetiden skall
vara minst tre dagar. I kallelsen skall tillkännagifvas, hvilket ersättningsbelopp
förvaltningen erbjuder (art. 66).

På den i kallelsen bestämda dagen tillfrågas fastigheternas ägare
och innehafvare, huru stor deposition de anse böra göras, innan den exproprierande
får taga fastigheterna i besittning. Om nämnda personer
icke komma tillstädes, fortgår förrättningen i deras frånvaro (art. 67).

Domstolen bestämmer det belopp, som skall deponeras. Den kan
själf eller genom någon sin ledamot hålla syn på stället samt eljest förskaffa
sig de upplysningar, som kunna tjäna till bestämmande af fastigheternas
värde. Dessa åtgärder skola vara fullbordade inom fem dagar, från det
beslut om dem fattades. Inom tre dagar efter det protokoll öfver berörda
åtgärder blifvit upprättadt skall domstolen fatta sitt beslut om depositionens
belopp (art. 68). Depositionen skall omfatta förutom kapitalet
fem procent ränta därå för två år (art. 69).

Sedan depositionen blifvit fullgjord och intressenterna ånyo inkallats
med en kallelsetid af minst två dagar, förordnar domstolens president, att
fastigheterna få tagas i besittning (art. 70).

Domstolens beslut och presidentens förordnande kunna genast verkställas
och få icke öfverklagas (art. 71).

238

Kostna derna.

Återköps rätt.

Domstolens president bestämmer beloppet af de kostnader den exproprierande
skall bära (art. 72).

Sedan fastigheterna tagits i besittning, skall, om någondera parten det
yrkar, ersättningen slutligt bestämmas af jury i vanlig ordning (art. 73).

Om det sålunda bestämda beloppet öfverstiger domstolens värdering,
skall den öfverskjutande summan deponeras inom fjorton dagar från. det
juryns beslut delgifvits, vid äfventyr att fastighetsägaren kan förbjuda
arbetenas fortsättande (art. 74).

öfverstiger den af jury bestämda expropriationsersättningen icke
hvad den exproprierande erbjudit, skola de parter, som vägrat att antaga
detta erbjudande, dömas att betala kostnaderna. Om ersättningen motsvarar
hvad parterna fordrat, dömes den exproprierande att gälda kostnaderna.
Ifall åter ersättningen är högre än den exproprierandes erbjudande
men lägre än motparternas anspråk, delas kostnaderna etter det förhållande,
hvari erbjudandet och anspråken stå till den bestämda ersättningen.
Har den ersättningsberättigade försummat att inom fjorton dagar
lämna svar på den exproprierandes erbjudande och i händelse af vägran
att godkänna detta uppgifva sina anspråk, dömes han att gälda kostnaderna,
oafsedt huru juryns beslut i fråga om ersättningsbeloppet utfaller (art. 40).

Kostnaderna för de åtgärder, som vidtagits innan den exproprierandes
erbjudande beträffande ersättningsbeloppet framställdes, drabba i hvarje
fall honom (art. 41).

Om de fastigheter, som förvärfvats för arbeten af offentlig nytta,
icke komma att begagnas för det afsedda ändamålet, hafva de förra ägarna
eller deras rättsinnehafvare rätt att återförvärfva dem. Priset för fastigheterna
bestämmes, om ej godvillig öfverenskommelse träffas, af .jury i
den ordning, som är föreskrifven för bestämmande af expropriationsersättning.
Det får icke i något fall af juryn sättas till ett belopp, som
öfverstiger det, för hvilket fastigheterna förvärfvats (art. 60).

Hall fastigheter få återförvärfvas, utfärdas därom kungörelse. De
förra ägarna skola anmäla sitt anspråk inom tre månader därefter samt
ingå köpeaftal och betala köpeskillingen inom en månad, efter det priset
blifvit bestämdt, vid äfventyr att förlora återköpsrätten (art. 61).

Dessa bestämmelser äga ej tillämpning på fastigheter, till hvilka expropriationen
utsträckts på ägarens begäran (art. 62), en regel, som emellertid
icke gäller det fall, att fastighetsägaren, till följd af den exproprierandes
försummelse att inom behörig tid fullfölja expropriationen, själf vidtagit
åtgärd för att få densamma fullföljd.

239

Bestämmelserna i 1841 års lag hafva, såsom förut antydts, fullständigats
genom åtskilliga i speciallagar meddelade stadganden om expropriation
för olika ändamål.

Såsom exempel härpå må nämnas lagen om åstadkommande af skogsåterväxt
på berg den 28 juli 1860. I denna föreskrifves bl. a., att om
mark inom bergsområde, där genom beslut af regeringen skogsåterväxt af
särskild anledning förklarats vara behöflig i allmänt intresse, tillhör enskild
person, denne skall afgifva förklaring, huruvida han har för afsikt att själf
vidtaga erforderliga åtgärder för återväxt, och, om så är fallet, tillhållas
att fullgöra detta arbete inom viss i regeringsbeslutet bestämd tid. Vägrar
ägaren detta eller fullgör han ej sitt åtagande, kan expropriation för allmänt
gagn företagas enligt bestämmelserna i 1841^ års lag. Sedan skogsåterväxt
kommit till stånd, har förre ägaren rätt att återförvärfva marken
mot erläggande af expropriationskostnaden och kostnaden för de å marken
utförda arbetena jämte ränta. I stället för att återgälda sistnämnda kostnad
kan han, om han det vill, afstå från hälften af området. Önskar ägaren
att återförvärfva marken, skall han göra anmälan därom inom fem år, från
det han erhållit meddelande om, att arbetena för skogsåterväxt fullbordats.

Dessa bestämmelser hafva genom lag den 8 juni 1864 förklarats
gälla äfven åstadkommande af gräsväxt i vissa fall. Öm förre ägaren vill
återförvärfva för sådant ändamål exproprierad mark utan att gälda kostnaden
för därå nedlagdt arbete, har han emellertid icke att afstå mer än
en fjärdedel af marken.

Expropriation
för
åstadkommande
af
skogsåterväxt.

240

Belgien.

Den belgiska expropriationslagstiftningen öfverensstämde till en början
med den franska. Såväl code civil art. 545, med dess bestämmande af
gränserna för expropriationsrätten, som den franska expropriationslagen af
den 8 mars 1810 ägde giltighet äfven i Belgien.

Det förra lagrummet upphörde att gälla genom Belgiens konstitution
af den 7 februari 1831, där detsamma ersattes af följande i art. 11 innefattade
stadgande: »Ingen kan beröfvas sin egendom annat än för offentlig
nytta (pour camé d’utilité publique), i de fall och på det sätt som bestämmas
i lag, samt mot skälig {juste) ersättning i förskott.»

1810 års lag är i väsentliga delar upphäfd genom lagar den 17
april 1835 och den 27 maj 1870. Enligt art. 1 i sistnämnda lag får
expropriation för offentlig nytta äga rum på grund af en lag eller ett
kungligt beslut, som gifver bemyndigande till de arbeten, för Indika expropriation
är nödvändig.

Äfven gällande lagstiftning är byggd på samma hufvudgrunder som
den franska. Bland de viktigare olikheterna må nämnas, att enligt belgisk
lag expropriationsersättningen bestämmes af domstol. Domstolens beslut
föregås af undersökning genom sakkunniga, hvilkas yttrande dock icke är
bindande för domstolen.

241

Italien.

Den italienska lagen om expropriation för allmännyttiga ändamål
är af den 25 juni 1865.

Såsom allmännyttiga arbeten enligt denna lag anses de, som genom
offentlig myndighets beslut förklarats vara af denna beskaffenhet. Sådan
förklaring kan gifvas icke blott beträffande arbeten, som i allmänt intresse
skola utföras för statens räkning eller för någon provins eller kommun,
utan äfven angående dem, som för liknande ändamål skola företagas af
korporationer, privata sammanslutningar eller enskilda personer (art. 2).

Förklaringen skall meddelas genom lag i följande fall:

1. för byggande af statsvägar, allmänna järnvägar eller farbara kanaler,
torrläggning af sjöar eller andra större arbeten af allmänt intresse,
till hvilkas utförande enligt reglerna för allmänna arbeten fordras medgifvande
i lag, oafsedt om staten skall eller icke skall bidraga till kostnaderna
för arbetet;

2. om bidrag till arbetets utförande skola upptagas från ägarna af
angränsande eller närbelägna fastigheter (art. 9).

I fråga om provinsiella företag afgifves förklaringen af ministern
för allmänna arbeten, om plan för företaget skall underställas honom, men
i andra fall af prefekten. Den senare tillkommer äfven att meddela dylik
förklaring beträffande kommunala vägar och byvägar utanför bebodt område
samt broar, vattenverk och hamnar tillhörande kommuner eller byalag,
sedan planen för arbetet blifvit fastställd (art. 10).

I öfriga fall tillhör det konungen att förklara ett företag allmännyttigt
(art. 11, 12 och 84).

Ansökning om ett företags förklarande för allmännyttigt skall åtföljas
af fullständig plan jämte beskrifning öfver företaget och därför
erforderlig mark, kostnadsberäkning samt uppgift å tillgängliga medel till
företagets utförande och den tid, inom hvilken detsamma antages vara
fullbordadt (art. 3). Ansökningen skall — då den icke afser tillstånd
som skall meddelas genom lag — offentliggöras med rätt för eu hvar att
inom viss tid framställa anmärkningar (art) 4—6).

31—09886. Förslag till lag om expropriation.

Förutsättningarna

för expropriation.

242

Föremålet
för expropriation.

Utvidgning
af expropriationen.

Ersättnin gen.

För planens upprättande få, med tillstånd af prefekten eller underprefekten,
förundersökningar anställas å vederbörande egendom (art. 7 och 8).

Då ett företag förklaras allmännyttigt, skall tillika bestämmas viss
tid, inom hvilken expropriationen och företaget skola påbörjas och fullbordas,
vid äfventyr att förklaringen förlorar sin giltighet. Tiden kan på
viktiga grunder förlängas (art. 13).

Expropriation kan afse fast egendom eller särskilda rättigheter till
sådan egendom (art. 1).

Under expropriationen kunna inbegripas ej blott de egendomar, som
äro oundgängligt nödvändiga fö)'' det allmänna arbetets utförande, utan
äfven angränsande egendomar inom ett visst område, om deras besittningstagande
är af omedelbar betydelse för arbetets hufvudsyfte. Tillstånd
att expropriera angränsande egendom kan lämnas antingen i den handling,
som innehåller förklaringen om företagets allmännytta, eller sedermera
genom särskild! beslut af konungen (art. 22).

På begäran af ägaren skall byggnad eller mark, som endast delvis
upptagits i planen för företaget, exproprieras äfven till den återstående
delen, om egendomen förminskats så, att ägaren ej längre har någon nyttig
användning för densamma, eller betydliga arbeten skulle erfordras för
den återstående egendomens skyddande eller dess fördelaktiga användning
(art. 23).

Exproprieras en hel fastighet, skall ersättningen till dess ägare motsvara
det pris fastigheten skulle hafva betingat vid frivillig försäljning
(art. 39). Då endast en del af eu fastighet exproprieras, skall ersättningen
uppgå till skillnaden mellan det pris fastigheten skulle hafva betingat
före expropriationen och det pris den återstående delen skulle betinga
efter expropriationen (art. 40).

Om genom utförande af det allmännyttiga företaget uppstår en särskild
och omedelbar fördel för den efter expropriationen återstående fastighetsdelen,
skall denna fördel uppskattas och värdet afdragas från den ersättning,
som eljest skulle hafva erlagts. Uppskattas fördelen till mer än
en fjärdedel af den exproprierade fastighetsdelens beräknade värde, är
ägaren berättigad att till den exproprierande afträda hela fastigheten mot
ersättning, under förutsättning dock att den exproprierade delens värde
öfverstiger en fjärdedel af hela fastighetens värde. Den exproprierande
kan undandraga sig öfvertagande af hela fastigheten genom att för den
exproprierade delen erlägga ersättning icke understigande tre fjärdedelar
af dess beräknade värde. I hvarje fall skall ersättningen till fastighetsägaren
uppgå till minst hälften af det belopp, som skulle tillkomma
honom, om afdrag icke finge göras (art. 41).

243

Värdestegring, som den exproprierade fastigheten erhåller genom
det allmännyttiga företagets utförande, får icke föranleda förhöjning af
expropriationsersättningen (art. 42).

Vid ersättningens bestämmande skall icke tagas hänsyn till lyyggnader,
planteringar och förbättringar, som med afseende å tiden för deras
utförande eller andra förhållanden finnas hafva tillkommit i syfte att höja
ersättningen. Fastighetsägaren är emellertid berättigad att på egen bekostnad
bortföra material och annat, som kan borttagas utan skada för
det allmännyttiga företaget. Byggnader, planteringar och förbättringar,
som efter kungörelsen om expropriationsplanens framläggande utförts på
egendomar, som äro upptagna i planen, skola utan vidare bevisning anses
hafva tillkommit i ändamål att åstadkomma förhöjning af ersättningen
(aid. 43).

Ersättning skall ej utgå för ett servitut, som kan bevaras eller flyttas
utan förlust eller svår olägenhet för vare sig den härskande eller den
tjänande fastigheten. I sådant fall skola de kostnader, som erfordras för
servitutets bevarande eller flyttande, ersättas, med rätt för den exproprierande
att själf utföra detta arbete. Sådant arbete och kostnaderna därför
skola angifvas i utlåtande, som af sakkunniga afgifves rörande expropriationsersättningen
(art. 45).

Ägare af fastighet, som genom det allmännyttiga arbetets utförande
betungas med servitut eller lider varaktig skada på grund af förlust eller
förminskning af en rättighet, är berättigad till ersättning härför. Förlust
af en förmån, till hvilken ägaren icke har någon rättighet, tages icke i
betraktande vid ersättningens bestämmande (art. 46).

Sedan den handling, som förklarar ett arbete vara allmännyttigt, Expropriablifvit
offentliggjord, har den exproprierande att uppgöra detaljerad plan
för företaget och beskrifning öfver den erforderliga marken med angifvande
af dess ägare (art. 16). Då därefter planen blifvit fastställd af vederbörlig
myndighet, skall den, i hvad den afser mark inom särskilda kommuner,
genom prefektens försorg framläggas i hvarje kommun under viss
kort tid samt kungörelse om tid och plats, för framläggandet utfärdas
(art. 17). Intresserade personer hafva sedermera rätt att framställa anmärkningar
(art. 18).

Förekommer ej någon anmärkning och finner prefekten handlingarna
vara i sin ordning, gifver han föreskrift, att planen skall följas. Hafva
anmärkningar framställts, skall prefekten meddela beslut öfver desamma
(art. 19).

Fullständig plan kan äfven framläggas, innan ansökning göres om
företagets förklarande för allmännyttigt, och i sådant fall meddelas beslut

244

öfver anmärkningarna i samma handling, som innehåller nämnda förklaring
(art. 21).

Samtidigt med planen skall sökanden jämväl framlägga en förteckning,
hvari för hvarje egendom angifves det pris sökanden erbjuder för
densamma (art. 24).

För att erbjudandet skall anses vara godkänd t af en fastighetsägare
erfordras att han afgifver skriftlig, styrkt förklaring därom (art. 25).

Parterna kunna, om de så önska, sammanträda inför en lokal tjänsteman,
som då söker att mellan dem åvägabringa godvillig öfverenskommelse
om ersättningssumman (art. 26).

Godkännande af ersättningen lämnas af fastighetsägaren. Nyttjanderättshafvare
och andra innehafvare af sakrätter till fastigheten hållas skadeslösa
af fastighetsägaren eller kunna göra sin rätt gällande på sätt nedan
vidare omförmäles (art. 27).

Prefekten skall föreskrifva insättande af de ersättningsbelopp, om
livilka öfverenskommelse träffats, i en offentlig kassa. Dock kan han medgifva
deras omedelbara utbetalning till fastighetsägaren, om denne eller
den exproprierande ställer full säkerhet till skydd för tredje mans rätt.
Styrkes att insättningen eller betalningen fullgjorts, gifver prefekten^ den
exproprierande rätt att taga fastigheten i besittning samt låter utfärda
kungörelse härom (art. 30).

Samtidigt härmed skall prefekten upprätta en förteckning å de fastighetsägare,
med hvilka öfverenskommelse icke träffats, och de dem tillhöriga
fastigheter, som äro underkastade expropriation, samt öfverlämna denna
förteckning jämte planen för företaget och öfriga handlingar till ordföranden
i den rätt, inom hvars domvärjo fastigheterna äro belägna
(art. 31).

Inom tre dagar efter handlingarnas mottagande skall domstolen,
utan att parterna behöfva höras, utse en eller tre sakkunniga med uppdrag
att värdera nämnda fastigheter. Domstolen skall därvid tillika bestämma
viss tid, inom hvilken de sakkunniga skola afgifva sitt utlåtande
(art. 32). Klagan öfver valet af sakkunniga får föras först efter expropriationens
slut (art. 35).

Parterna behöfva ej kallas till de sakkunnigas sammanträden, men
för hvarje kommun skall kungörelse om dagen för värdering af hvarje
särskild egendom utfärdas minst tre dagar förut (art. 36).

Domstolens ordförande öfverlämnar till prefekten de sakkunnigas
utlåtande jämte tillhörande handlingar (art. 47). Prefekten skall därefter
antingen gifva den exproprierande föreskrift att i vederbörande offentliga
kassa nedsätta det af de sakkunniga bestämda beloppet eller ock i enlighet

245

med ofvan (art. 30) angifna regler förordna, att hela beloppet eller någon
del däraf får omedelbart utbetalas. Styrkes sedermera, att nedsättningen
eller betalningen blifvit verkställd, förklarar prefekten, att expropriationen
är fullbordad och fastigheten får tagas i besittning (art. 48). Äganderätten
öfvergår på den exproprierande samma dag sådan förklaring meddelas
(art. 50).

Förklaringen skall genom den exproprierandes försorg delgifvas
fastighetsägaren enligt reglerna för stämning. Fastighetsägaren kan därefter
inom trettio dagar vid domstol framställa anmärkning mot de sakkunnigas
uppskattning samt betalningen. Anmärkningen skall delgifvas
såväl prefekten som den exproprierande. Har nämnda tid förflutit utan
att anmärkning framställts, är ersättningen slutligt bestämd till det af
de sakkunniga föreslagna beloppet, dock med visst förbehåll till skydd
för sakrättsägare, såsom nedan (art. 54) omförmäles (art. 51).

Anspråk på återköpsrätt, nyttjanderätt, panträtt eller annan rätt i
fråga om den fastighet, som är underkastad expropriation, kan icke afbryta
dennas fortgång eller hindra dess verkan. Sedan fastigheten förklarats
exproprierad, kunna nämnda rättigheter icke vidare göras gällande
i fastigheten utan endast i afseende å den ersättning, som motsvarar densamma
(art. 52).

Ett utdrag ur expropriationsförklaringen skall inom fem dagar införas
i den tidning, där offentliga meddelanden inom provinsen pläga göras.
Inom trettio dagar därefter har hvarje ersättningsberättigad rätt att
i den ordning, som ofvan (art. 51) angifvits, framställa anmärkning om,
att ersättningen är otillräcklig. Göres ej anmärkning inom sagda tid,
skall ersättningen äfven i afseende å sakrättsägarna anses bestämd till
förenämnda belopp (art. 54).

Har ersättningen blifvit slutligt bestämd i afseende å alla intressenter
och råder ej tvist om ersättningens fördelning, förordnar prefekten, att
den nedsatta ersättningssumman skall utbetalas till fastighetsägaren och
andra rättsinnehafvare (art. 55). Framställes däremot anmärkning mot ersättningen
eller träffas ej öfverenskommelse om dennas fördelning, hänskjutes
frågan till domstol och behandlas enligt rättegångsordningen
(art. 56).

Kostnaderna för förordnande af sakkunniga och deras värdering skola Kostnaderna.
drabba den, från hvilken exproprieras, endast då den uppskattade ersättningen
understiger den af sökanden erbjudna. De skola delas lika mellan
sökanden och den, från hvilken exproprieras, om skillnaden mellan den
uppskattade och den erbjudna ersättningen icke är större än en tiondel
(art. 37).

246

Återlös ningsrätt.

Tillfälligt
besittningstagande
af
mark.

Expropriation
i särskilt
viktiga
och
brådskande
fall.

Om vid utförande af ett allmännyttigt företag mark, som förvärfvats
för detsamma, icke eller endast delvis kommit till användning,
har den, från hvilken exproprierats, eller senare ägare af fastighet, hvaraf
en del exproprierats, rätt att återförvärfva den mark, som ej blifvit
använd. Priset å marken skall, om öfverenskommelse ej träffas, bestämmas
af domstol efter uppskattning af sakkunniga, enligt hvad förut är sagdt,
och kan icke öfverstiga den af ägaren bekomna expropriationsersättningen
i annat fall än då den exproprierande å marken utfört arbeten, som förhöjt
värdet (art. 60).

Offentlig kungörelse skall utfärdas angående den mark, som icke
blifvit använd, och anspråk på återlösen skall framställas inom tre månader
därefter. Försummas utfärdande af kungörelse, kunna de till återlösen
berättigade vända sig till prefekten för att erhålla förklaring, att marken
ej är använd för allmänt ändamål (art. 61).

Föreuämnda bestämmelser äga ej tillämpning i fråga om mark, till
hvilken expropriationen utsträckts på begäran af ägaren (art. 62).

Kommer det företag, för hvilket expropriation skett, ej till stånd
inom bestämd tid, kan förre ägaren vid domstol begära, att företagets
förklaring för allmännyttigt skall undanröjas och att den exproprierade
egendomen skall återställas mot ersättning, som bestämmes enligt hvad
förut (art. 60) är sagdt (art. 63).

Vid utförande af ett företag, som förklarats allmännyttigt, kan med
tillstånd af prefekten mark få tagas i anspråk för hämtning af grus, sten
in. m., för upplagsplatser, uppförande af förrådshus eller verkstäder, tillfälliga
vägar, kanaler för bortledande af vatten eller andra för arbetet
nödvändiga ändamål (art. 64). Tiden för upplåtelsen bestämmes, af prefekten
(art. 66). Ersättningen bestämmes, om öfverenskommelse ej träffas,
genom en af prefekten förordnad synemän, med rätt för den med uppskattningen
missnöjde att vädja till domstol (art. 67—69).

Vid fördämningars bristande, broars nedstörtande på grund af öfversvämningar
samt i andra särskildt viktiga och brådskande fall kan prefekt
eller underprefekt förordna, att fast egendom får för tillfället
tagas i anspråk för nödiga arbeten. Medgifver ej tiden inhämtande åt
prefekts eller underprefekts föreskrift, får dylikt förordnande meddelas
jämväl af underordnad lokal myndighet (art. 71). Ersättningen bestämmes
provisoriskt af prefekten, samtidigt därmed att tillstånd att taga marken i
besittning lämnas (art. 72). Besittningstagande kan ej medgifvas för
längre tid än två år. Är marken därefter fortfarande behöflig, får expropriation
företagas i vanlig ordning (art. 73).

247

Om i en lag, som förklarar ett företag vara allmännyttigt, ägarna Expropriaaf
angränsande eller närbelägna fastigheter fått sig ålagdt att bidraga till tion ]ned
företagets utförande i förhållande till den värdestegring fastigheterna er- att utfråga
hålla, utan att dock i lagen angifvits, efter hvilka grunder bidragen skola tiU kostnaberäknas
eller huru de skola uttagas, skola följande regler tillämpas den''
(art. 77). Hvarje ägares bidrag skall motsvara hälften af den värdestegring,
som uppstår genom det allmännyttiga företagets utförande. Denna afgift
erlägges med en tiondel hvarje år samtidigt med grundskatten (art. 78).

Vid beräkning af värdestegringen skall afdragas den del, som kvittats mot
expropriationsersättningen (art. 79).

Den bi dragsskyldiga fastighetens ägare kan afträda densamma till
den exproprierande för ett pris bestämdt efter de grunder, som gälla för
bestämmande af löseskillingen för exproprierad egendom (art. 80).

Till säkerhet för af giftens erläggande har den exproprierande panträtt
i fastigheten för ett belopp motsvarande värdestegringen. Denna panträtt
kan intecknas enligt vanliga regler för pantförskrifning af fastigheter
(art. 81).

Förestående bestämmelser kunna genom lag få tillämpning äfven på
arbeten för en provins, kommun eller annan samfällighet (art. 82).

1 lagen finnas särskilda bestämmelser om expropriation för inilitäriska särskilda
arbeten, expropriation af historiska minnesmärken samt expropriation för bestämmelstäders
reglerande och utvidgning. ser''

248

Schweiz.

Enligt art. 23 i den schweiziska förbundsförfattningen af den 29
maj 1874" kan förbundet, för understödjande af allmänna arbeten, som
intressera hela landet eller en afsevärd del däraf, påbjuda expropriation
mot skälig ersättning. Det tillkommer förbundslagstiftningen att meddela
närmare bestämmelser i ämnet.

Dylika bestämmelser innefattas i förbundslagen den 1 maj 1850 om
expropriation för allmänt gagn (pour cause d’utilité publique).

Expropria- Rörande rätten till expropriation innehåller nämnda lag det allmänna

ochnexpro- stadgande, att, när på grund af förbundsförfattningens föreskrifter förpriations-
bundet låter utföra allmänna arbeten eller förbundsförsamlingen beslutit
ersättning. expr0prjationslagens tillämpning på andra arbeten af denna beskaffenhet,
hvar och en är skyldig att, om arbetena göra sådant nödvändigt, för alltid
eller någon tid afstå äganderätt eller annan rätt till fastighet mot full
ersättning. Under afstående af rättighet innefattas äfven hvarje inskränkning
eller begränsning af rättighet (art. 1).

Expropriationslagen har sedermera förklarats tillämplig på

1) alla järnvägar med koncession af förbundet,

2) enskilda personer tillhörig mark, hvarå erfordras åtgärder för
skogsåterväxt,

3) arbeten för vård af vattendragen i högländta trakter,

4) förvärfvande och utvidgning af exercisplatser för förbundet,

5) telegraf- och telefonlinjer.

Egendom skall afstås såväl för utförande, underhåll och tillgodogörande
af anläggningar för allmänna arbeten som ock för alla erforderliga
förändringar eller utvidgningar af desamma, liksom äfven till vägar
och upplagsplatser för byggnadsmaterialier. Äfven rättigheter, som kunna
vara behöfliga för allmänna eller enskilda skyddsanordningar i. anledning
af expropriationen, få exproprieras, dock endast om det eljest blir
omöjligt för den exproprierande att utan ansenliga uppoffringar uppfylla
sina skyldigheter i sådant afseende (art. 2).

249

Expropriation får icke ske utan att den, hvars egendom är föremål
för densamma, får full ersättning för all ekonomisk skada, som han lider
af sådan anledning utan eget vållande. De fördelar, som uppstå eller
skulle kunna uppstå af företaget, få icke afdragas vid ersättningens bestämmande
i annat fall än då ägaren befrias från särskilda förpliktelser,
som eljest skulle åligga honom (art. 3).

Den exproprierande är skyldig att företaga alla anläggningar, som
erfordras för samfärdselns bevarande, såsom vägar, kanaler o. d. Han är
dessutom pliktig att underhålla dem, om eljest nya eller mera betungande
skyldigheter skulle uppstå för tredje man (art. G). Äfven sådana arbeten,
som till följd af expropriationen blifva nödvändiga för allmän eller enskild
säkerhet, åligga den exproprierande (art. 7).

Förbundsrådet kan påbjuda eller medgifva kartläggning eller utstakning
för allmänna arbeten, äfven innan expropriationsrätt beviljats.
Om förbundsrådet begagnar denna rättighet, är hvar och en skyldig att
tåla erforderliga åtgärder men har rätt till ersättning för den skada, som
tillfogas honom (art. 8).

Rättsinnehafvare i afseende å eu fastighet, hvaraf eu del skall afstås,
kunna fordra, att det hela exproprieras och ersättes,

1) då afträdande af en del af en byggnad eller industriell anläggning
skulle omöjliggöra eller i hög grad försvåra byggnadens användning
eller industriens drift samt den del, som skall exproprieras, icke lämpligen
kan ersättas genom annan anordning;

2) om icke viss areal i en sträckning skulle återstå af den fastighet,
hvaraf eu del exproprierades (art. 4).

Om vid expropriation af en rättighet ersättningen för förminskning
af värdet å den fastighet, hvarifrån rättigheten afskiljes, skulle uppgå
till mer än fjärdedelen af fastighetens värde, kan den exproprierande
fordra att mot full ersättning få förvärfva hela fastigheten (art. 5).

Den exproprierande skall efter utstakningen på platsen ingifva till
kommunalrådet i hvarje kommun, där de allmänna arbetena skola utföras,
en noggrann plan öfver de fastigheter utstakningen omfattar (art. 10).
Omedelbart efter att hafva erhållit de! häraf skall kommunalrådet på sedvanligt
sätt låta kungöra att planen under trettio dagar hålles tillgänglig
för dem, som vilja taga kännedom om densamma (art. 11). I denna
kungörelse skall intagas erinran om påföljden af underlåtenhet att iakttaga
nedanstående bestämmelser (art. 15). Omedelbart efter kungörandet
skall kommunalrådet sända en noggrann afskrift af kungörelsen till den
exproprierande och tillika underrätta honom om dag och sätt för kungörandet
(art. 16).

32—09886. Förslag till lag om expropriation.

Utvidgning
af expropriationen.

Expropria tionsför farandet.

Ordinarie

förfarande.

250

Extraordinarie
förfarande.

Under berörda tid af trettio dagar

1) skola de, som tro sig äga anledning att bestrida skyldigheten att
afstå egendom, skriftligen framställa sina erinringar hos förbundsrådet;

2) skola de, som enligt arbetsplanen skola afstå rättigheter eller finna
sig föranlåtna att fordra skyddsåtgärder, till kommunalrådet insända en
noggrann och fullständig skriftlig redogörelse för sina rättigheter och anspråk,
vare sig de bestrida expropriationsrätten eller icke. Dessa bestämmelser
gälla icke innehafvarna af intecknade fordringar och vissa med dem
likställda fordringsanspråk (art. 12). Efter förloppet af nämnda tid får
någon invändning mot expropriationen ej längre göras (art. 13).

Om de rättigheter, som utgöra föremål för expropriation, icke anmälts
inom förberörda tid, öfvergå de vid utgången af samma tid på
den exproprierande. Inom sex månader därefter kan emellertid förre
ägaren framställa anspråk på ersättning, hvars belopp bestämmes af en
uppskattningsnämnd. Framställes ej sådant anspråk i rätt tid, har hvarje
fordran mot den exproprierande upphört, utom i de fall då det visas, att
förre ägaren först efteråt fått kännedom om en rättighets tillvaro, samt
med förbehåll för de anspråk, som kunna framställas af innehafvare af
intecknade fordringar eller med dem likställda rättigheter. Samma bestämmelser
äga tillämpning i fråga om anspråk på skyddsåtgärder (art. 14).

Ett extraordinarie förfarande skall användas,

1) då rättigheter skola afstås blott för någon tid,

2) då expropriation göres för transportvägar eller upplagsplatser för
anläggningen,

3) då expropriation sker för underhåll eller tillgodogörande af eu allmän
anläggning,

4) då det är fråga om förändringar eller utvidgningar af mindre vikt,

5) då expropriationen afser skyddsåtgärder (art. 17).

Den exproprierande skall lämna ägarna en noggrann skriftlig redogörelse
för anspråken på att rättigheter till deras fastigheter skola afstås
samt gifva dem, som kunna fordra skyddsåtgärder, behöfliga underrättelser
(art. 18), under framhållande af det äfventyr som är förenadt
med underlåtenhet att följa nedanstående bestämmelser (art. 21). Inom
trettio dagar därefter kunna invändningar mot expropriationen framställas
hos kommunalrådet för att öfverlämnas till förbundsrådet. Därefter få
invändningar icke göras. ()m andra personer än ägaren beröras af expropriationsanspråket,
åligger ägaren, med ansvar för underlåtenhet, att underrätta
dem om detsamma inom sådan tid, att de kunna behörigen framställa
sina yrkanden. Denna bestämmelse gäller icke innehafvare af intecknade
fordringar eller därmed likställda rättigheter (art. 19).

251

Vare sig ägaren har eller icke har invändningar att framställa mot
expropriationen, skall han inom samma tid af trettio dagar låta genom
kommunalrådet lämna den exproprierande meddelande om alla rättigheter
till den fastighet, som beröres af expropriationen, utom intecknade fordringar
och därmed likställda rättigheter. Underlåtes detta, öfvergå dessa
rättigheter på den exproprierande. Rättighetshafvare, som lida skada
genom dylik försummelse af fastighetsägaren, hafva icke talan annat än
mot honom. Samma bestämmelse gäller dem, som äga rätt att fordra
skyddsåtgärder (art. 20).

Förbundsrådet afgör för hvarje gång på förhand, om det ordinarie Särskilda
eller det extra ordinarie förfarandet skall användas (art. 22). mtiser''

Från den dag, då planen för anläggningen offentliggjordes, eller, mese1''
om det extra ordinarie förfarandet tillämpas, från den dag, då underrättelse
om expropriationsanspråket meddelades, får man icke annat än
i trängande fall utan den exproprierandes samtycke företaga någon afsevärd
förändring i fastigheternas skick eller i något fall förändring i expropriationsföremålets
juridiska förhållanden. Öfverträdas dessa bestämmelser,
få förändringarna icke tagas i beräkning vid expropriationsersättningens
bestämmande. Den exproprierande är skyldig lämna ersättning
för den skada nämnda inskränkning i dispositionsrätten kan medföra. Tvist
härom afgöres af förbundsdomstolen (art. 23). Underrättelse om dessa
påföljder skall införas i kungörelsen om planens framläggande eller i meddelandet
om expropriationsanspråket (art. 24).

Förbundsrådet afgör tvister angående expropriationsrätten (art. 25).

Om godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, skall en värderings- Exproprianämnd
pröfva de i anledning af expropriationen framställda anspråken n^enfbe
och de skyldigheter, som skola åläggas den exproprierande, såväl i fråga ''stämmande.
om betalning af ersättning som beträffande skyddsåtgärder (art. 26). Denna
nämnd skall bestå af tre medlemmar, bland hvilka en utses af förbundsdomstolen,
en af förbundsrådet och den tredje af styrelsen i den kanton
där fastigheten är belägen. För hvarje medlem skola finnas två suppleanter,
som utses på samma sätt. Förbundsrådet bestämmer hvarje gång
det lokala område, för hvilket en värderingsnämnd tillsättes, samt varaktigheten1
åt dess uppdrag (art. 27). Nämnden står under förbundsdomstolens
inseende (art. 28). Närvaro af alla ledamöter eller suppleanter
för dem är i allmänhet behöflig, för att nämndens åtgärder skola äga
giltighet (art. 31). De, som framställt anspråk i anledning af expropriationen,
skola kallas till nämndens sammanträde. Deras utevaro utgör ej
hinder för värderingen (art. 32).

252

Nämndens beslut skall skriftligen delgifvas alla sakägare. Inom
trettio dagar därefter äger hvarje sakägare att klaga hos förbundsdomstolen.
Föres ej sådan klagan, vinner beslutet laga kraft (art. 35).

Om skadeståndsfrågan afser flera rättigheter till samma fastighet
eller den visserligen rör flera fastigheter men förhållandena äro likartade,
skola dessa tvister så mycket som möjligt sammanföras i ett enda förfarande
(art. 38).

Nämnden och förbundsdomstolen äro skyldiga att låta sitt arbete
fortgå med största möjliga skyndsamhet (art. 39).

Kostna- Om skada uppstått genom planens uppgörande eller utstakningarna

deruti. £gr jen allmänna anläggningen samt öfverenskommelse om ersättningen
därför icke träffas, skall denna fråga afgöras af vederbörande myndighet
i den kanton, där anläggningen sker (art. 41). Kostnader i anledning af
förfarande inför domstol eller tvist om expropriationen gäldas enligt vanliga
regler (art. 49). öfriga kostnader i anledning af expropriationen bestridas
af den exproprierande (art. 48).

Expropria- Då expropriationsnämndens beslut eller förbundsdomstolens utslag

hbördande^vu 11 n** ^a»a kraft, kan man fordra fullgörande af de förpliktelser, som
därigenom blifvit ålagda (art. 42). Utbetalning af ersättningen till rättsinnehafvarna
skall ske genom förmedling af styrelsen i den kanton, där
fastigheten är belägen. Styrelsen skall tillse, att innehafvarna af sakrätter
till fastigheten, såsom inteckningshafvare in. fl., erhålla sin vederbörliga
andel af ersättningen, och att dylika rättigheters upphörande inskrifves i
vederbörande register (art. 43).

Då ersättningen betalats, öfvergå ifrågavarande rättigheter omedelbart
på den exproprierande, utan att i vanliga fall föreskrifna formaliteter
behöfva iakttagas (art. 44). Härmed upphöra äfven de sakrätter, som
tillkommit tredje man, att besvära fastigheten (art. 45).

Förfarande Då dröjsmål skulle förorsaka afsevärd skada, kan den exproprie 1

hrCfaiiande rande fordra att omedelbart efter värderingen få tillträda de rättigheter,
som utgöra föremålet för expropriationen, under förutsättning dock att
nämndens utlåtande innehåller tillräckliga upplysningar om det exproprierade
föremålet eller att efter tillträdet man fortfarande kan med säkerhet
uppskatta ersättningens belopp. I sådant fall är den exproprierande
skyldig att ställa borgen, som bestämmes af nämnden, och betala ränta å
ersättningen från tillträdet till dess betalning sker. Tvist om tilllämpningen
af dessa bestämmelser afgöres af förbundsrådet (art. 46).

Äterköps- Om man vill använda en exproprierad rätt för annat ändamål än

ratt. det, för hvilket expropriationen skett, eller om två år förflutit från expropriationen
utan att man gjort bruk af det exproprierade, ehuru giltigt hinder

253

härför ej funnits, eller om de allmänna arbeten, för Indika expropriationen
företagits, icke komma till utförande, kan förre ägaren återförvärfva
det exproprierade mot återställande af den erhållna ersättningen.
Om under tiden den exproprierande har vidtagit förändringar å egendomen,
hvilka öka eller minska dennas värde, skall återgång icke äga rum
i förra fallet utan att ersättning för nedlagda kostnader gäldas och i senare
fallet utan att afdrag göres för värdeförminskningen. Om den exproprierande
vill sälja egendomen för en lägre summa än den, som erlagts
såsom expropriationsersättning, kan förre ägaren fordra att återfå egendomen
mot erläggande af den ifrågavarande försäljningssumman. Tvist
i anledning af förestående bestämmelser afgöres af förbundsdomstolen
(art. 47).

Särskilda expropriationslagar finnas dessutom i åtskilliga kantoner.

254

Förutsättningarna

för expropriation.

Tyska riket.

Expropriationsrätten är i allmänhet öfverlämnad åt de olika staternas
lagstiftning. Den allmänna, för tyska riket gemensamma civillagen
(Burgerliclies Gesetzbuch) har uttryckligt undantagit detta område
(art. 109'' i promulgationslagen). Anledningen härtill var enligt lagens
motiv, att expropriationsrätten till väsentlig del utgöres af dels offentligrättsliga
bestämmelser dels formella föreskrifter angående expropriationsförfarandet.

Vissa för riket gemensamma stadganden finnas emellertid, såsom
en i riksförfattningen (art. 41 inom. 1) meddelad bestämmelse om järnvägar
med koncession af riket samt en lag åt den 13 juni 1873 angående
viss lös egendoms afstående för krigsbehof.

I de olika staterna finnes en mångfald lagar antingen i allmänhet
om expropriation, oftast begränsad till fast egendom och därmed sammanhörande
rättigheter, eller ock angående expropriation för något särskildt
ändamål.

Preussen.

I § 9 af författningen den 31 januari 1850 stadgas följande:
»Äganderätten är otänkbar. Den kan icke frånhändas någon eller inskränkas
annat än för allmänt väl och mot ersättning, som på förhand
erlägges eller i brådskande fall åtminstone provisoriskt fastställes, i enlighet
med bestämmelse i lag.»

Här hänvisas sålunda till expropriationsrättens ordnande genom särskild
lag. Denna kom emellertid till stånd först den 11 juni 1874, då
den ännu gällande lagen om expropriation af fast egendom utfärdades.

Expropriation får enligt denna lag ske för allmänt väl (fras Grunden
des öffentlichen Woliles) (§'' 1) efter medgifvande af konungen i hvarje
särskildt fall (§ 2).

255

I fråga om bestämmande af gränserna för expropriationsrättens
utöfning föreslogos under förhandlingarna före lagens tillkomst tre olika
utvägar: dels att tillstånd till expropriation i hvarje fall skulle gifvas
genom en särskild lag, dels att lagen en gång för alla skulle bestämma de olika
slag af företag, för hvilka expropriation kunde få äga rum, dels slutligen
att rättsgrunden'' för expropriation skulle i lagen angifvas endast i allmänna
ordalag och åt administrativ myndighet öfverlämnas att i det särskilda
fallet afgöra, huruvida enligt nämnda grund expropriation kan tillåtas.
Den förstnämnda utvägen ansågs emellertid icke vara möjlig att anlita,
emedan den, med en allt rikare utveckling af statens uppgifter, skulle
för mycket betunga de lagstiftande myndigheterna, hvilka dessutom icke
vore ägnade att skänka mängden af dylika ärenden en sakkunnig och
noggrann behandling. Att i lagen uppräkna de ändamål, för hvilka expropriation
skulle vara medgifven, fann man ej hellre vara lämpligt, med
hänsyn till omöjligheten att i förväg på en gång åstadkomma en sammanfattning
af alla de fall, i hvilka ett folks mångskiftande ekonomiska lif
kan göra expropriationsrättens användning önskvärd. Äfven denna utväg
öfvergafs därför, ehuru man erkände den därmed förenade fördelen, att
möjligheten till administrativt godtycke vid afhändande af enskild egendom
i hög grad begränsas. Det återstod alltså endast att välja den
sista möjligheten. Trygghet för de enskilda trodde man sig uppnå jämväl
på denna väg genom att åt den högsta administrativa myndigheten
uppdraga pröfningen af ansökningar om rätt till expropriation.

Begreppet »allmänt väl», hvarå lagen icke gifver någon närmare
beskrifning, har genom sin oförnekliga obestämdhet lämnat särskildt
vetenskapen ett rikt fält för olika meningar. Det torde icke sakna intresse
att här återgifva några bland de många försöken att uppdraga bestämdare
gränser för nämnda begrepp.

Vissa författare anse, att expropriation måste gå ut på tillgodoseende
af ändamål, som tillkomma staten själf, hvarvid emellertid i allmänhet
torde härunder inbegripas såväl de syften staten omedelbart fullföljer som
ock de, hvilka fullföljas medelbart genom kommuner, kyrkliga menigheter,
korporationer eller stundom äfven genom enskilda.

Härtill genmäla andra, att å ena sidan det. icke med rätta kan
sägas att expropriation sker endast för statsändamål, och att å andra
sidan detta begrepp knappast är mera bestämdt än uttrycken »allmänt
väl», »offentligt intresse» o. d. Möjligen kan man erhålla någorlunda
fasta gränser för statens ändamål genom att inskränka sig till dem, som
staten omedelbart fullföljer under eu viss tid och på en viss kulturst åndpunkt.
Både lagstiftning och praxis i skilda länder äro dock ense om

256

att låta expropriation äga rum för många syften, som åtminstone icke
omedelbart tillhöra staten. Fattar man åter statens ändamål så vidsträckt,
att därunder ingår hvarje befrämjande af allmänt väl, kommer man tillbaka
till det senare begreppet.

En författare menar, att ett enskildt intresse, äfven om det är
regentens, icke räcker till, men att den nytta, som åsj^ftas, likväl icke
behöfver tillkomma staten i dess helhet eller någon politiskt begränsad
del däraf.

Fn annan påstår, att det måste vara fråga om offentlig nödvändighet
tillo skillnad från allmän nytta. Estetiska ändamål äro alldeles uteslutna.

Åter en annan gör gällande, att det offentliga intresset såsom expropriationsgrund
behöfver innebära icke direkt nödvändighet men väl
afgjord nytta. Anordningar för nöje eller i estetiskt syfte uteslutas därför
äfven af honom. Såsom företrädare af det offentliga intresset betecknar
han staten, en menighet eller allmänheten (das Publikum), den sistnämnda
i fråga om sådana anläggningar, där hvem som helst har tillträde.

En särskild ståndpunkt intages af en författare, enligt hvilken det vid
expropriation gäller att omgestalta fördelningen af ägande- och förfoganderätten
öfver de individuellt bestämda produktionsmedel, som användas
för genomförande af någon bland de af det allmännas intresse fordrade
hufvudförändringarna i produktionsförfarandet. 1 fråga om expropriationens
begränsning till produktionsintressen invändes emellertid häremot,
att man för att finna denna begränsning obefogad blott behöfver fästa uppmärksamhet
å de fall, då expropriation sker för militära ändamål.

Nära särskild! den äldre franska rättsuppfattningen i detta ämne
står en författare, som anser det icke vara tillräckligt, att ett företag är
nyttigt och viktigt för det allmänna bästa. Företaget måste dessutom utgöra
en del af den offentliga förvaltningen.

Några vilja såsom förutsättning för ett offentligt intresse fordra,
att detsamma skall göra sig gällande hos alla eller åtminstone flertalet
personer inom ett lokalt begränsadt område. Ett klassintresse eller annat
intresse, som omfattas af flera eller färre personer utan lokal samhörighet,
skall sålunda icke kunna utgöra ett offentligt intresse. Enligt vissa
författare sammanfaller det offentliga intresset med genomsnittsintresset
inom den krets frågan gäller. Af andra fram hålles häremot, att intressen
icke äro sådana storheter, att ett »genomsnitt» kan tänkas, utan att det
påstådda genomsnittsintresset i själfva verket måste härledas ur ett majoritetsintresse.

På ett håll skiljes mellan subjektivt och objektivt offentligt intresse.
Med det förra förstås ett hos ett större obestämdt antal personer före -

257

fintligt intresse, hvilket icke framträder såsom dessa personers individuella
intressen. Intresset skall vara riktadt på vissa af människor åstadkomna
föremål, kulturförhållanden. Såsom ett offentligt intresse i egentlig
eller objektiv mening, hvilken för expropriation skall vara den egentligen
betydelsefulla, angifves däremot ett sådant, som är riktadt på ett ändamål
af så stor betydelse, att det synes berättigadt att för dess skull
ålägga enskilda intressen uppoffringar. Oafsedt att hvarje intresse förutsätter
någon person, som omfattar detsamma, och att alla intressen
sålunda i denna mening måste vara subjektiva, invändes emellertid mot sistberörda
definition, att den såsom förklaring på rättsgrunden för expropriation
är värdelös. Att expropriation i viss mån innebär uppoffrande
af ett enskildt intresse för ett allmänt är ju gifvet, och frågan är
just, hvilka intressen äro af den allmänna natur, att en sådan uppoffring
är befogad.

En författare slutligen går ut ifrån, att det offentliga intresset, för
att kunna göra anspråk på företräde framför det enskilda, måste vara af
högre natur än detta.

Härför är det icke tillräckligt, att ett intresse är gemensamt för
ett flertal enskilda personer, utan dessa personer måste tillsammans bilda
en högre enhet i förhållande till den enskilde. Denna enhet behöfver
emellertid icke vara juridisk, t. ex. i betydelsen af en själfständig juridisk
person. Det är nog, att enheten framträder i faktiska förhållanden, som
icke äro åt rent tillfällig och öfvergående art, samt sålunda utgör hvad
man kan kalla en naturlig intressegemenskap. De viktigaste bland dessa
enheter äro staten och kommunerna samt de mellan dessa inskjutna offentligrättsliga
samfälligheterna af större omfattning än kommunerna. Vidare
äro att märka de till den offentliga rätten hörande korporationerna, hvilka
antingen skapas genom statens försorg eller vinna statens erkännande.
De intressegemenskaper, hvilka icke erhålla personlighet, måste, för att få
sina intressen erkända såsom offentliga, träda i ett visst nära förhållande
till någon offentligrättslig intressegemenskap. De kunna möjligen utgöra
blott en ringa del af denna, men de måste dock för densamma vara af
sådan betydelse, att den räknar med dem såsom en faktor i sin egen
tillvaro och känner ett bristande beaktande af deras intressen såsom ett
intrång å det helas väl. En sådan intressegemenskap kan vara af lokal
natur, t. ex. invånarna i ett kvarter eller kanske blott vid eu gata i en
stad, bebyggarna i en dal, längs en flod o. s. v., men den kan äfven
härledas ur andra synpunkter. Antalet af de omedelbart intresserade är
härvid icke afgörande; ett stort antal kanhända endast representerar ett
offentligt intresse för en mindre samfällighet, såsom en kommun, under

33—09886 Förslag till lag om expropriation.

258

det att ett jämförelsevis obetydligt antal stundom företräder ett statsintresse.
En ytterligare förutsättning, och måhända den mest utmärkande,
för tillvaron af ett offentligt intresse är emellertid den, att intresset har
en viss varaktighet, som är oberoende af de enskilda medlemmarnas
växling. De offentligrättsliga intressegemenskaperna tillkommer denna
egenskap utan vidare.

Då man förklarar statsintressena berättiga till expropriation, undantages
ofta det fiskali ska intresset. Om staten utöfvar en inkomstbringande
verksamhet, hvilken i och för sig icke har någon offentlig karaktär utan
lika väl kan bedrifvas af enskilda, anses staten icke såsom sådan höra
hafva något företräde framför dessa. I den mån verksamheten är af
beskaffenhet att gifva enskilda utöfvare expropriationsrätt, tillkommer
emellertid sådan tydligen äfven staten.

En ledande ''betydelse för expropriationsrättens tillämpning torde icke
någon af de framställda teorierna hafva vunnit.

Såsom redan förut är nämndt, tillhör det konungen att i hvarje
särskildt fall gifva tillstånd till expropriation.

Huruvida häri ligger, att expropriationsrätt tillkommer endast staten
eller konungen, fastän den kan utöfvas till förmån för äfven andra offentliga
intressen än de omedelbara statsintressena, eller om expropriationsrätten
visserligen, då den ej afser ett statsföretag, beror på förläning af
statsmakten men därefter innehafves och utöfvas af den, för hvars räkning
expropriationen sker, är inom vetenskapen föremål för olika meningar. Mot
den förra uppfattningen framhålles bland annat, att däraf egentligen borde
följa, att staten jämväl vore ansvarig för ersättande af den rättsförlust,
som uppstår genom expropriationen.

Lagen innehåller icke några närmare bestämmelser om den utredning,
som bör föregå konungens beslut om meddelande af expropriationsrätt.
Vederbörande länsstyrelse (Bezirksregierung) är befogad att gifva
den, som för ett företag vill förvärfva sådan rätt, tillstånd att på den
mark, hvarom fråga är, vidtaga erforderliga förarbeten att lägga till
grund för expropriation sfrågans pröfning (§ 5). Någon sådan förundersökning
är dock. icke föreskrifven, utan det beror på konungen att antingen''’i
allmänhet eller för hvarje särskildt fall utfärda de bestämmelser
därom, som han kan finna behöfliga, i sammanhang hvarmed då jämväl
kommer under öfvervägande, i hvad mån det kan anses lämpligt att
redan vid denna tidpunkt höra dem, mot hvilka expropriationsanspråket
riktas.

Den allmänna regeln, att expropriationsrätt förutsätter ett beslut af
konungen, har följande undantag:

259

1. I vissa, fall har expropriationsrätt medgifvits omedelbart genom
lag, så att särskildt förordnande för hvarje fall icke erfordras. Så är
förhållandet, dels då en gatulinje blifvit fastställd, enligt en lag af den
2 juli 1875, dels i fråga om vägbyggnadsämnen (expropriationslagen § §
50—53), dels då koncession meddelats å en större eller eljest mera betydelsefull
järnväg enligt en lag af den 3 november 1838. Med koncessionen
följer utan vidare expropriationsrätt i afseende å mark, som erfordras
lör järnvägens anläggning eller sedermera för dess utvidgande.
Mindre järnvägar däremot få sådan rätt blott genom beslut af konungen.
(Angående expropriationsrättens omfattning finnas närmare bestämmelser i
expropriationslagen § 23.)

2. För rätande eller utvidgande af allmänna vägar eller enskilda
vägars omläggning till allmänna kan expropriationsrätt meddelas af vederbörande
länsstyrelse, under förutsättning att den mark, som tages i anspråk,
ligger utanför städer och byar samt icke är bebyggd (§ 3). I samfärdselns
intresse och med hänsyn till den exproprierade markens obetydliga
värde har ett lättare förfarande i dessa fall medgifvits.

3. Det kungliga förordnandet ersättes af rikslagar, då expropriationen
afser vissa försvarsändamål m. m.

Länsstyrelsen kan förordna om öfvergående inskränkningar i äganderätten,
hvilka emellertid icke få vara af längre varaktighet än tre år eller
medföra väsentliga eller varaktiga förändringar i fastighetens beskaffenhet
(§ 4). Då dylika inskränkningar måste till sin natur vara öfvergående,
faller icke under denna bestämmelse sådant intrång på kringliggande
egendom, som kan följa med det framtida underhållet af det företag,
för hvilket expropriation sker. Däremot afser densamma t. ex. uppläggande
af byggnadsämnen och uppförande af byggnadsställningar eller arbetarbostäder
på främmande mark under pågående arbete, tillfälliga vägar m. m.

Föremål för expropriation är fast egendom (§ 1) och rättigheter
till sådan egendom (§ 6). På lös egendom har däremot lagen icke tilllämpning.
Det ansågs vid lagens tillkomst, att ett verkligt behof af en
allmän expropriationslagstiftning icke förefinnes annat än i afseende å
den fasta egendomen, där särskilda svårigheter uppstå vid bestämmande
såväl af expropriationens omfattning som af ersättningens belopp ocli förhållandet
mellan olika berättigade. De fall, i hvilka lös egendom behöfver
tagas i anspråk för allmänna behof, särskildt för krigsändamål, ordnas
lämpligare genom speciallagstiftning.

Olika meningar göra sig gällande, huruvida fast egendom, som redan
är i offentlig ägo, o kan exproprieras. Särskildt gäller denna ovisshet
statens egendom. A ena sidan påstås, att lagen icke gör någon åtskillnad,

Föremålet
för expropriation.

260

huruvida egendomen tillhör den ene eller den andre, dock att om statsegendom
skall tagas i anspråk för något statens ändamål och ombyte af
ägare alltså icke erfordras, upplåtelsen sker i annan form än genom expropriation.
Andra däremot vilja göra gällande, att eu egendom, som
tillhör staten, i och med detta företräder ett intresse af så stor vikt, att
det endast kan få stå tillbaka för ett annat statsintresse, en förändring,
som emellertid genomföres utan expropriation.

I öfrigt har lagen tillämpning på all fast egendom och alla rättigheter
till sådan egendom, oafsedt om egendomen eljest icke får afhändas,
t. ex. fideikommiss, omyndigas egendom.

Att egendom förvärfvats genom expropriation anses icke utgöra
något hinder för att den ånyo exproprieras, om den blir behöflig för ett
annat företag med expropriationsrätt. I första rummet torde härvid de
olika ändamålens betydelse vara afgörande, så att t. ex. en järnvägsanläggning,
som endast är till gagn för samfärdseln, kan tvingas att afstå
egendom till en för rikets försvar behöflig järnvägsanläggning. Aro anläggningarna
af lika vikt, få deras intressen jämkas mot hvarandra eller,
om detta icke låter sig göra, företräde tillerkännas den äldre anläggningen,
i hvilket sistnämnda fall expropriation alltså icke kan komma till stånd.

Expropriationsrättens utöfning skall vara behöflig för utförande af
det företag, som är i fråga (§ 1). Det är alltså icke nog, att företaget
afser allmänt väl, utan dess tillkomst skall dessutom vara omöjlig eller
äfventyra^ utan expropriationsrätt. Dock anses det, att enligt sakens
natur berörda förhållande endast i sina allmänna drag behöfver blifva
föremål för konungens pröfning. Att utsträcka undersökningen därhän,
huruvida icke de särskilda fastighetsdelarna möjligen kunna förvärfvas
genom frivilliga aftal, vore praktiskt outförbar^ så mycket mer som deras
antal och storlek vid denna tidpunkt i allmänhet icke äro fullt
bestämda.

Utvidgning Tages blott en del af en fastighet i anspråk, kan ägaren begära,

pnationeii. atf den exproprierande öfvertager och betalar det hela, om fastigheten
skulle blifva så sönderstyckad, att den återstående delen icke mer lämpligen
kunde användas enligt sin förutvarande bestämmelse. Blifva endast
vissa delar af den återstående fastigheten mindre användbara, inskränker
sig den exproprierandes skyldighet till att öfvertaga dessa delar. Då en
byggnad delvis tages i anspråk, är han i hvarje fall skyldig att öfvertaga
hela byggnaden. Med fastighet förstås i dessa bestämmelser hvarje sammanhängande
jordegendom, tillhörande samme ägare (§ 9).

Ehuru lagen endast nämner fastighet, anses äfven rättigheter till
fast egendom vara underkastade samma bestämmelser. Likaså anses en

261

ägare, hvars fastighet visserligen icke frånhändes honom men i sin helhet
eller till någon del utsattes för ett intrång, som icke medgifver användning
af fastigheten för dess förutvarande ändamål, kunna påyrka tillämpning
af ofvan angifna regler.

Endast ägaren, icke den exproprierande kan fordra expropriationens utsträckning
till den återstående, för företaget icke behöfliga fastighetsdelen.

En jordegendom kan betraktas såsom sammanhängande, äfven om
sammanhanget icke är lokalt utan blott ekonomiskt.

En byggnad anses icke vara tagen i anspråk, om det är fråga blott
om ett helt oväsentligt intrång, t. ex. att en för byggnadens användning
oväsentlig skorsten, balkong eller dylikt helt och hållet eller delvis måste
borttagas.

Skyldigheten att gälda ersättning för den exproprierade egendomen
åligger det företag, till hvars förmån expropriationen sker. Ersättningen
skall betalas i penningar (§ 7).

Den senare regeln är endast såtillvida begränsad, som den ersättningspliktiges
betalningsskyldighet förminskas i den mån han fullgör den
honom genom lagen ålagda förpliktelsen att vidtaga de anordningar, som
för angränsande egendom eller i offentligt intresse kunna vara behöfliga
till afvändande af fara eller skada (§ 14). Om härigenom en redan inträdd
skada, för hvilken ersättning kunnat fordras, upphäfves eller förringas,
träder berörda anordning i motsvarande omfattning i stället för betalning
i penningar. I öfriga fall kan ersättning i annat än penningar lämnas
blott på grund af godvillig öfverenskommelse med den skadelidande.

Ersättningen skall motsvara det exproprierades fulla värde (§ 8 första
stycket).

Enligt den tolkning, som i allmänhet omfattas af Tysklands högsta domstol
(Reiclisgericht), bestämmes ersättningsbeloppet efter egendomens objektiva
värde, d. v. s, det värde den har för en hvar, och icke efter dess subjektiva
eller individuella värde just för den dåvarande ägaren. Till grund
för uppskattningen söker man att utfinna det pris, som ägaren med hänsyn
till tid och ort under gynnsamma förhållanden kunnat betinga sig
vid frivillig försäljning af egendomen. Beloppet tillinätes fullt och rikligt.
I en del fall har emellertid jämväl ägarens personliga intresse tagits
i betraktande och ersättning tillagts honom för mistad hyra, förlust af
ett fördelaktigt affärsläge samt andra olägenheter och kostnader, som
följt åt flyttningen från det exproprierade området. Äfven inom teorien
räknar den senare tillämpningen anhängare.

Det sätt, hvarpå den exproprierade fastigheten förut är använd,
kan vid värderingen beaktas intill det belopp, som erfordras för att sätta

Ersättning en.

262

ägaren i tillfälle att pa samma sätt och med lika afkastning bruka en annan
fastighet (§ 10 första stycket). Eljest är det icke fastighetens användning utan
dess brukbarhet, som är afgörande. Det förhållandet, att fastigheten dittills
begagnats för ett visst ändamål, lämnar emellertid en värdefull bebevisning
om dess användbarhet för detsamma, och man har därför velat
uttryckligt medgifva, om också icke påbjuda, att denna bevisning må utöfva
inflytande på värderingen, dock endast intill ofvan angifna belopp.
Stadgandet anses icke gifva uttryck åt någon allmän grundsats, att den
förre ägaren måste genom ersättningen sättas i stånd att förskaffa sig en
liknande fastighet.

Fastighetens brukbarhet bedömes efter den fördelaktigaste användning,
som är möjlig, under förutsättning dock att denna möjlighet förefinnes
omedelbart och för hvilken ägare som helst. Om t. ex. en fastighet
icke nu begagnas till byggnadsplats, kan den dock uppskattas såsom
sådan, ifall ägaren visar, att den till läge och beskaffenhet är ägnad att
bebyggas och under vanliga förhållanden i en nära framtid kunnat tillgodogöras
på detta sätt, Det är alltså icke nog, att bebyggande är
möjligt, utan en dylik användning måste stå i så bestämd utsikt, att den
redan utöfvat inflytande på fastighetens saluvärde.

Äfven förmåner, som för närvarande icke åtfölja fastigheten men
framdeles äro att förvänta, skola tagas i beräkning vid värdets bestämmande,
med villkor att den motsedda värdeförhöjningen å ena sidan härleder
sig ur egendomen själ!'' och icke från ägarens personliga verksamhet
och egenskaper samt å andra sidan icke blott möjligen utan sannolikt
skall inträda.

Sådana egenskaper hos den exproprierade fastigheten, hvilka, utan
att förhöja dess afkastning, äro ägnade att i ett eller annat afseende bereda
trefnad och nöje, t. ex. vackra planteringar, ett naturskönt läge

o. s. v., skola också ingå i värderingen, i den mån de allmänt uppskattas
och därför skulle hafva inverkat på fastighetens pris vid frivillig försäljning.

S. k. affektionsvärde däremot saknar inflytande, då det endast beror
på personlig uppfattning hos den dåvarande ägaren och undandrager sig
objektiv värdering.

Om nybyggnader, planteringar, andra anläggningar eller förbättringar
verkställts under sådana förhållanden, att af anläggningens beskaffenhet,
tiden för densamma eller eljest är tydligt, att den företagits
blott i afsikt att erhålla högre ersättning, lämnas därför icke någon
godtgörelse, ifall expropriationssökanden det bestrider, utan är jordägaren

263

endast berättigad att pa sin bekostnad borttaga dylika anläggningar intill
den tid, då besittningsrätten öfvergår på den nye ägaren (§ 13).

En värdeförhöjning, som det exproprierade området erhåller till
följd af den nya anläggningen, kommer icke i betraktande vid ersättningens
bestämmande (§ 10 andra stycket). Det har ansetts orättfärdigt
att låta expropriation ssökanden betala fördelar, som åstadkommas
genom hans verksamhet.

Enligt hvad allmänt anses, åsyftar denna bestämmelse icke blott
den värdeförökning, som kan blifva en följd af det expropriationsberättigade
företagets fullbordande utan äfven värdetillväxt, som föranledes
redan däraf att man fått kännedom om, att företaget är påtänkt eller erhållit
koncession.

Lian stadgande i lagen anses det gifvet att en värdeförminskning,
som uppstår genom företaget, lika litet som en värdeförökning får tagas
i beräkning vid ersättningsbeloppets utmätande. Om t. ex. ett område
förut kunnat användas som byggnadsplats men förlorar denna egenskap
genom den gata reglering, för hvilken expropriationen sker, skall det tidigare
värdet ersättas.

Tages blott en del af samme ägares fastighet i anspråk, omfattar
ersättningen äfven det högre värde, som den afträdda delen ägt genom
sitt lokala eller ekonomiska sammanhang med det hela, liksom ock den
nedsättning i värde, som genom afträdandet uppkommer för återstoden
af fastigheten (§ 8 andra stycket).

Denna bestämmelse anses bilda ett undantag från den allmänna regeln,
att endast det objektiva värdet ersättes, såtillvida som hänsyn tages till
det endast på ägarens person beroende förhållandet, att han, förutom den
afträdda fastigheten, äger äfven annan fastighet, som står i ett visst sammanhang
med den förra.

Mot bestämmelsens affattning plägar anmärkas, att det högre värde,
som föranledts af förbindelsen mellan de olika fastighetsdelarna, helt och
hållet eller delvis sammanfaller med den värdeförminskning, som den återstående
fastighetsdelen lider genom afskiljandet. Om, såsom stadgandets
ordalydelse innebär, saväl det ena som det andra skulle beräknas, blefve
följden alltså en dubbel uppskattning af samma värde.

Den skada, som ägaren af den exproprierade fastigheten lider, kan
vara antingen genast inträdande och omedelbar eller tillkommande och
medelbar. Genast inträdande och omedelbar är den skada, som följer af
själfva afträdandet, sålunda den, som motsvarar värdet af det afträdda
området och alla rättigheter till detsamma eller som, vid expropriation af
en fastighetsdel, uppstår genom denna dels afskiljande från den återstå -

264

ende fastigheten, oberoende af det bruk den nye ägaren gör af det exproprierade
området, såsom t. ex. förlust af lämpligheten att bebyggas
på grund däraf att det återstående området blir för litet eller afstänges
från gata, nödvändigheten att taga omvägar, behofvet af stängsel
in. m. Tillkommande och medelbar skada kan uppstå vid expropriation
af en fastighetsdel och föranledes af att det företag, för hvilket
expropriationen skett, utföres och drifves på ett sätt, som är skadligt för
fastigheten i öfrigt och förminskar dess värde. Såsom dylika följder kunna
nämnas ogynnsamma förändringar i vattenförhållandena, försvårande af
samfärdseln till och från fastigheten, förlust af ljus och luft, insläppande
af rök och dam, buller, eldfara in. m.

Att genast inträdande och omedelbar skada skall ersättas kan icke
vara föremål för något tvifvel. I fråga om ersättning för tillkommande
och medelbar skada har högsta domstolen tidigare intagit en afvisande
ståndpunkt. Sedermera har dock en motsatt uppfattning gjort sig gällande.
Härvid uppställdes först det villkoret, att skadan icke skulle
hafva träffat fastighetens ägare, om icke en del af fastigheten blifva
exproprierad. Bevisningsskyldigheten i sådant afseende lades på fastighetsägaren.
Detta villkor kunde emellertid icke fasthållas, särskildt på
grund af svårigheten att åstadkomma en dylik bevisning. Högsta domstolen
har därför i senare domar öfvergifvit äfven sistnämnda ståndpunkt
och fordrat, att expropriationssökanden för att undgå att ersätta skadan
skall bevisa, att densamma skulle hafva uppstått utan expropriationen. Slutligen
lär högsta domstolen på sista tiden hafva mera direkt anslutit sig till
den uppfattningen, att skada, som för den återstående fastigheten uppkommer
genom företagets utförande och drift, i regel skall tagas i beräkning
vid ersättningens bestämmande.

Tillkommande och medelbar skada kan emellertid icke alltid beräknas
och värderas vid den tid, då expropriation sersättningen i öfrigt
bestämmes. Därför har stadgats, att för sådana skadliga följder af expropriationen,
som framträda först efter nämnda tid, ersättning kan fordras
ända tills tre år förflutit från utförandet af den del af anläggningen,
genom hvilken skadan föranledts. Detta ersättningsanspråk, som riktar
sig personligen mot innehafvare!! af det företag, för hvilket expropriationen
skett, skall göras gällande i vanlig domstolsväg (§ 31).

Om en del af en fastighet exproprieras för ett företag, kunna de
följder, som genom företaget uppkomma för den återstående delen, vara
såväl fördelaktiga som ofördelaktiga. Huruvida i det förra fallet värdeförhöjningen
för den återstående fastighetsdelen skall tagas i beräkning
vid bestämmande af ersättningen för det exproprierade området och sålunda

265

föranleda, att denna förminskas eller möjligen bortfaller, är en fråga, som
icke besvaras i lagen.

I motiven till ett af de lagförslag, som föregingo lagens antagande,
framhölls uttryckligt, att ett sådant afdrag vore oberättigadt och möjligen
kunde leda till egendoms afhändande utan ersättning, att det berodde
af tillfälliga och föränderliga konjunkturer samt att de påstådda fördelarna
åter kunde gå förlorade. Under förhandlingarna i landtdagen väcktes
förslag, att kvittningsgrundsatsen skulle för vissa fall upptagas i lagen,
men detta förslag förkastades.

Häraf anses i allmänhet följa, att enligt de lagstiftande myndigheternas
afsikt kvittning icke skall få äga rum. A andra sidan dragés
emellertid en motsatt slutsats af lagens bestämmelse, att en värdeförhöjning,
som det exproprierade området erhåller genom den nya anläggningen,
icke skall inverka på ersättningsbeloppet. En dylik bestämmelse skulle,
säger man, vara meningslös, om det vore själfklart, att värdeförhöjningar
till följd af den nya anläggningen icke få beräknas. Då lagstiftaren uttryckligt
förbjudit nämnda beräkning för ett fall, har han därvid godkänt
densamma för öfriga fall.

I rättsvetenskapen råda mj^cket olika meningar i detta ämne.

Såsom det plägar framhållas, kan man tänka sig en afräkning på
olika sätt särskilt från två synpunkter, nämligen:

1. efter fördelarnas beskaffenhet:

a. allmänna fördelar, som komma alla de till anläggningen angränsande
eller närliggande fastigheterna till godo;

b. särskilda fördelar, som uppstå blott för de återstående delarna
af de fastigheter, som träffats af expropriationen.

2. efter afräkningens omfattning:

a. eu afräkning på hela ersättningssumman;

b. en afräkning endast på godtgörelsen för värdened sättning, som
den återstående fastighetsdelen i något afseende lider.

Bland dem, som påstå, att en afräkning får göras, torde de flesta
vilja begränsa densamma till de särskilda fördelarna men medgifva afräkning
från hela ersättningssumman för den genom dessa åstadkomna värdestegringen.
Emellertid finnas äfven de, som yrka afräkning för alla
fördelar, både särskilda och allmänna, eller som anse afräkningen, vare
sig för de särskilda fördelarna eller för både särskilda och allmänna fördelar,
böra begränsas till ersättningen för uppkommen värdeminskning.
Från andra håll bestrides all afräkning.

Såsom skäl för afräkning anföres i allmänhet hufvudsakligen följande.
Den, från hvilken egendom exproprierats, har anspråk på full

34—09886. Förslag till lag om expropriation.

266

ersättning men icke mera. Han har icke rätt att rikta sig på den exproprierandes
bekostnad, så mycket mindre som ju expropriationen sker i det
allmännas intresse. Ersättningen skall därför endast uppgå till det belopp,
som motsvarar skillnaden mellan hans förmögenhetsställning före och efter
expropriationen. Detta belopp kan emellertid icke bestämmas annat än
genom jämförelse mellan totalsumman af de fördelar och nackdelar,
som expropriationen för honom medför, och lika väl som de skadliga
verkningarna af företaget tagas i beräkning och föranleda en förhöjning
af ersättningssumman, lika väl böra de nyttiga verkningarna förorsaka en
nedsättning af denna.

De grunder, som pläga göras gällande mot afräkning, äro däremot
hufvudsakligen nedanstående.

1. Värdeförhöjningen framkallas icke genom själfva expropriationen
utan genom det företag, till hvars förmån denna sker. Fördelar och
olägenheter uppkomma alltså icke af samma grund.

2. De fördelar, som uppstå, tillgodokomma äfven andra fastigheter
än de, från hvilka expropriationen sker. Så länge de förra fastigheternas
ägare icke behöfva lämna någon ersättning för sin vinst, är det obilligt
att fordra sådan af de senares, hvilka en uppoffring ålägges redan därigenom
att de tvingas afstå sin egendom. Ingen är för öfrigt skyldig att betala
den nytta, som uppkommer för honom genom eu annans verksamhet, så
mycket mindre då det gäller ett företag, hvars ändamål just är allmänt gagn.

3. De fördelar, på hvilka man vill grunda en afräkning, äro alltid
mer eller mindre ovissa.

4. Afräkning strider mot grundsatsen, att ersättning vid expropriation
skall gifvas i penningar.

Dessa skäl äro emellertid icke obestridda.

1. Mot antagandet, att nackdelarna härleda sig ur expropriationen
men fördelarna ur den nya anläggningen, invändes, att det icke finnes
någon expropriation i och för sig, utan att den alltid sker för visst företag.
Expropriationen låter icke skilja sig från det företag, hvars ändamål
den tjänar. I den prisförändring, som den etter expropriationen återstående
fastigheten undergår, komma de omedelbara följderna, åt själfva
expropriationen, och de medelbara, af företagets släggning och drift,
samtidigt och utan begränsning mot hvarandra till uttryck. I hvarje
fall bör en afräkning göras åtminstone mellan de nackdelar och fördelar,
som härleda sig från företagets anläggning och drift.

2. Att ingen skulle vara skyldig ersätta den fördel, som för honom
uppstår af en annans företag, kan icke uppställas såsom allmän regel.
Eu anläggning till allmänt gagn åsyftar det allmännas bästa men icke

267

vinst för en eller flera enskilda, och det är en brist i lagstiftningen, om
det allmänna är ur stånd att låta de enskilda, hvilkas egendom erhåller
en oförtjänt värdetillväxt, bidraga till kostnaderna för anläggningen. Af
det förhållandet, att den exproprierande icke kan rikta några anspråk
mot dem, som ej beröras af expropriationen, bör man icke5 draga den
slutsatsen, att han ej heller skulle kunna framställa några sådana mot
ägarna af de exproprierade områdena. Om också på grund af lagstiftningens
ofullständighet de förra göra en oberättigad vinst, behöfver
ej därför en lika oberättigad vinst komma äfven de senare till godo.
Dessa stå nämligen till den exproprierande i ett obligatoriskt förhållande,
som gifver dem en annan ställning än de öfriga. De erhålla på grund
häraf ersättning för de af anläggningen förorsakade olägenheterna, hvilka
andra närliggande fastigheters ägare få bära utan godtgörelse, men de
böra därför äfven underkasta sig afdrag för de genom anläggningen beredda
fördelarna.

3. Hvad värdeförhöjningens ovisshet beträffar, är det vid sådan afräkning
gifvetvis icke fråga om någon annan förhöjning än den, som vid
tiden för ersättningens fastställande redan med bestämdhet framträdt och
tagit sig uttryck i fastighetens saluvärde. Med samma skäl kunde det
för öfrigt sägas, att hänsyn ej borde tagas till fastighetens värdeförminskning,
hvars varaktighet också kan vara oviss.

4. Afräkningen strider icke mot grundsatsen om ersättning i penningar,
då i själfva verket en skada, som bör ersättas, förefinnes endast
i den mån förminskningen af fastighetsägarens förmögenhet öfverstiger
den förmögenhetsförökning, som tillföres honom genom den anläggning,
för hvilken expropriationen sker.

Den uppfattningen, att afräkning visserligen bör verkställas men
endast mot den del af ersättningen, som motsvarar värdeförminskning å den
återstående fastighetsdelen, motiveras i hufvudsak sålunda. Om ° afräkning
skall ske mot hela ersättningssumman, kan en exproprierad fastighetsdel
stundom komma att anses fullständigt betald med den återstående
fastighetsdelens värdeförhöjning. Häraf kan följa en ytterlig ojämnhet, i det
att, om hela fastigheten exproprieras, hela ersättningssumman måste utbetalas,
men . ersättningen för en exproprierad fastighetsdel helt och hållet
uppslukas af den återstående delens värdeförhöjning. Själfva det exproprierade
föremålets värde bör under alla förhållanden betalas, ty med
detta värde förminskas alltid dens förmögenhet, mot hvilken expropriationen
riktats. Afbandande! af ett föremål innebär i och för sig alltid en
nackdel, aldrig en fördel. Här kommer alltså en afräkning öfver hufvud
taget icke i fråga. Nackdelar och på samma åtgärd beroende fördelar

268

träda mot hvarandra först, då man betraktar det exproprierade föremålet
i dess förhållande till den förre ägarens återstående förmögenhet samt detsammas
användning i den nye ägarens hand. Ur detta förhållande och
denna användning härleder sig den skada, som ersättes utöfver det exproprierade
föremålets värde; på grund af dem kan emellertid föremålets
afhändande bereda den förre ägaren äfven fördelar, som förringa eller upphäfva
nämnda nackdelar. En längre gående afräkning strider dessutom
mot grundsatserna om ersättningens betalande i förskott och i penningar.

Af dem, som vilja utsträcka afräkningen till hela ersättningssumman,
invändes häremot, att, vare sig en hel fastighet eller blott en del. häraf
afträdes, grundsatsen om full ersättning icke kan leda längre än till att
lämna fastighetsägarens förmögenhetsställning orubbad. Detta sker emellertid
därigenom att expropriation ens samtliga fördelar och nackdelar för
förmögenheten vägas mot hvarandra och skillnaden godtgöres. Om fördelar
och nackdelar uppväga hvarandra och förmögenhetssumman således
icke förändrats, har fastighetsägaren ingen skada lidit och har han alltså
ej anspråk på någon ersättning. Det är därför ej heller någon orättvisa,
om den, som afträder hela sin fastighet, får densamma fullt betald, men
den, som afträder blott en del, på grund af återstodens stegrade värde
icke erhåller någon godtgörelse i penningar. Den senare har. genom
värdeförhöjningen fått full ersättning; den förre däremot, som icke får
behålla något, hvars värde stegras, måste på annat sätt göras skadeslös.
Att skilja mellan följderna af fastighetens afträdande och följderna af
anläggningen är omöjligt. Hela den skada, som skall ersättas, flarn träder
såsom en enhet, och mot denna måste afräkningen ske.

Högsta domstolens rättstillämpning lär efter mycket vacklande hafva
kommit till följande resultat. De vid expropriation af en fastighetsdel för
återstoden uppstående fördelarna, af hvithet slag de än må vara, få icke
afräknas på ersättningen för den exproprierade delen, enär härigenom
det missförhållande kunde uppkomma, att ägaren Unge afstå en del af
sin fastighet utan godtgörelse. Sådana fördelar, som anläggningen medför
ej blott för den exproprierade fastighetens ägare utan för alla närbelägna
fastigheters, få ej heller afräknas å ersättningen för den åtel sta
ende fastighetsdelens värdeförminskning. Däremot är det tillåtet att på
sistnämnda ersättning afräkna fördelar, som komma särskildt den återstående
fastighetsdelens ägare till godo.

Den skada, som nyttjanderätts- och servitutsberättigade lida genom
expropriationen, skall särskildt ersättas i den mån godtgörelse därför icke
ino-år i ersättningen för fastigheten (§ 11). I regel skall ersättningen till

269

ifrågavarande sakrätters innehafvare bestämmas för sig, skild från godt -

görelsen till fastighetsägaren.

För inskränkning i äganderätt eller sakrätt bestämmes ersättning
efter samma grunder som för sådan rättighets afhändande. Lider genom
inskränkningen rättighetsinnehafvaren skada, som icke kan på förhand uppskattas,
äger han att begära ställande af säkerhet och därefter halfårsvis
fordra, att ersättningen skall bestämmas enligt de regler, som eljest gälla
om expropriationsersättnings bestämmande (§ 12).

Expropriationsförfarandet sönderfaller i följande afdelningar:

1. provisorisk fastställelse af planen,

2. slutlig fastställelse af planen,

3. ersättningens fastställande i administrativ ordning,

4. ersättningens fastställande af domstol,

5. expropriationens fullbordande.

Vid det regelbundna förfarandet skola de till hvarje sådan afdelning
hörande åtgärderna hafva afslutats och vunnit laga kraft, innan nästa afdelning
påbörjas.

Innan det företag, för hvithet expropriation skall ske, sättes i verket,
skall eu plan för företaget uppgöras i lämplig skala, om förhållandena därtill
föranleda med bifogande af behöfliga tvärprofiler. I planen skall tagas
hänsyn till de skyddsanordningar, som erfordras i enskildt och allmänt
intresse. Den pröfvas och fastställes provisoriskt af den myndighet, som
sådant tillkommer enligt de för olika slag af företag gällande lagar,
eller, om särskild bestämmelse saknas, af länsstyrelsen (§15).

I det beslut konungen meddelar om tillstånd till expropriation
betecknas endast i allmänna drag det företag, som tillståndet fser. Expropriationens
omfattning behöfver därför närmare fastställas. Den provisoriska
fastställelsen har härvid till ändamål att underkasta planen för
företaget en pröfning i stort sedt och från högre offentliga och tekniska
synpunkter samt därefter förklara densamma i sina väsentliga delar användbar
och lämpad att utföras. Först af den sålunda fastställda planen
framgår, hvilka fastigheter och rättigheter till fast egendom äro behöfliga
för företagets utförande.

()fversikt
öfver expropriationsförfarandet.

1. Provisorisk
fastställelse
af
planen.

Pa ansökning åt den expropriationsberättigade meddelas därefter 2- Slutlig
slutlig fastställelse å planen. Sådan ansökning skall ingifvas till länssty- {faunen.
relsen och åtföljas af ett för hvarje kommun eller krets uppgjordt utdrag
af den provisoriskt fastställda planen jämte bilagor, angifvande såväl de
till expropriation ifrågasatta fastigheterna med deras beteckning i jordebok
eller eljest och storlek samt ägarnas namn och bostad som ock de

270

erforderliga skyddsanordningarna äfvensom, där endast intrång å fast
egendom är ifråga, intrångets beskaffenhet och omfattning (§ 18).

Planen jämte bilagor skall efter kungörelse hållas tillgänglig för
granskning i vederbörande kommun eller krets under fjorton dagar. Under
denna tid kan en hvar muntligen eller skriftligen framställa invändningar
mot planen, i den mån hans intressen beröras åt denna. Äfven kommunaleller
kretsstyrelsen har rätt att göra erinringar, som afse företagets riktning
eller behöfiiga skyddsanordningar (§ 19).

Efter de fjorton dagarnas förlopp upptagas invändningar mot planen
till behandling af en utaf länsstyrelsen förordnad kommissarie vid ett sammanträde,
som i händelse åt behof hålles i orten. Till detta sammanträde
kallas de expropriationsberättigade, de, som framställt invändningar, och
de fastighetsägare, som beröras af invändningarna, äfvensom kommnnaleller
kretsstyrelsen. Det beror på kommissarien att tillkalla sakkunniga,
hvilkas hörande kan erfordras. Förhandligarna få icke utsträckas till ersättningsfrågan
(§ 20).

Efter förhandlingarnas afsilande har kommissarien att öfverlämna
saken tlil länsstyrelsen, som pröfvar, om de föreskrifna formaliteterna iakttagits,
medelst motiveradt beslut afgör framställda invändningar och därefter
fastställer:

1. föremålet för expropriationen, storlek och gränser för fast egendom,
som skall afträdas, beskaffenhet och omfattning af inskränkningar,
som skola påläggas, samt den tid, inom hvilken senast skall göras bruk
af expropriationsrätten — i den mån det kungliga beslutet ej innehåller
bestämmelser i dessa punkter —;

2. de skyddsanordningar, till hvilkas upprättande och underhåll den
expropriationsberättigade är förpliktad. Beslutet tillställes den expropriationsberättigade,
dem, som framställt invändningar, och öfriga personer,
som tagit del i tvistens handläggning, äfvensom kommunal- eller kretsstyrelsen
(§ 21).

Öfver beslutet kunna besvär anföras hos vederbörande ministerium
inom tio dagar efter delfåendet (§ 22).

Det förfarande, som föregår den slutliga fastställelsen, har till uppgift
att på grundvalen af den provisoriskt fastställda planen i detalj pröfva
de af företaget berörda personernas individuella intressen, undersöka och
afgöra deras yrkanden och invändningar i afseende å planen, bestämma
föremålen för expropriationen äfvensom skyddsanordningarna samt sålunda
åstadkomma en i alla delar slutgiltigt fastställd plan såsom grund för
ersättningens bestämmande och expropriationens fullbordande.

271

Förfarandet inledes i rege± genom ansökning af den expropriationsberättigade.
Dröjer denne att göra sådan ansökning och förhindrar härigenom
fastställande af den tid, inom hvilken han senast skall göra bruk
af expropriationsrätten, kan emellertid den, som är föremål för expropriationen,
framtvinga en ansökning antingen genom klagomål hos vederbörande
expropriationsmyndighet eller i domstolsväg.

Den tidsbegränsning, som ingår i fastställelsebeslutet, har till ändamål
att hindra den expropriationsberättigade från att godtyckligt fördröja
expropriationsförfarandet till skada för intressenterna. Begränsningen
afser dock icke den af konungen förlänade expropriationsrättens bestånd,
hvarom i detta sammanhang ingenting kan bestämmas, utan endast fastställelsebeslutets
giltighet. Försummar den expropriationsberättigade att
inom den sålunda bestämda tiden göra ansökning om ersättningsbeloppets
fastställande, upphör den stadfästa planen att gälla, och förfarandet i
denna del måste upprepas.

Visar sig efter den slutliga fastställelsen att utvidgning af expropriationens
omfattning är behöflig, har man att skilja mellan de fall,
då omfattningen blifvit bestämd genom konungens beslut eller af expropriationsmyndigheten.
I det förra fallet behöfves till hvarje utvidgning
nytt tillstånd af konungen. I det senare fallet erfordras blott ett nytt fastst
ällelseförfarande, så länge utvidgningen rör sig inom gränserna för konungens
beslut och den genom detta meddelade expropriationsrätten ännu
icke utslocknat. Därutöfver behöfves äfven i detta fall nytt beslut af
konungen.

Den expropriationsberättigade har sedermera att hos länsstyrelsen 3.Ersättninskriftligen
göra ansökning om ersättningens fastställande. I ansökningen Hållande i
skall lämnas noggrann uppgift på den fastighet, som skall exproprieras, administradess
ägare samt, då intrång är i fråga, dess beskaffenhet och omfattning.ordmn3-Vid ansökningen skola fogas handlingar, som utvisa alla kända rättigheter
till fastigheten. Samtidigt därmed att i sådant afseende meddelas utdrag
ur fastighetsböckerna, göres i dessa anteckning om expropriationsförfarandet
(§ 24).

Innan länsstyrelsen meddelar sitt beslut, skall under ledning af en
kommissarie en förhandling med intressenterna äga rum under framläggande
för dem af den slutligt fastställda planen. Kommissarien har att på grundval
af de ansökningen bifogade handlingarna tillse, att förfarandet riktas
mot de verkliga ägarna. Han skall särskildt kalla den expropriationsberättigade,
ägaren samt nyttjanderätts- och servitutsberättigade, som anmält sig
till deltagande i förfarandet, till ett sammanträde, som i händelse af behof
hålles i orten. Alla öfriga intressenter uppfordras genom kungörelse i

272

tidningarna att vid sammanträdet tillvarataga sina rättigheter. Vid detta
sammanträde har fastighetsägaren äfven att framställa sina anspåk på fullständigt
eftertagande af en fastighet, som delvis skall exproprieras; sådana
yrkanden få därefter icke göras (§ 25).

I förhandlingarna inför kommissarien skola en till tre sakkunniga
deltaga. De utses af länsstyrelsen för hela anläggningen eller särskilda
delar af densamma. Dock står det intressenterna fritt att före värderingssammanträdet
öfverenskomma om sakkunniga och anmäla dessa för kommissarien.
De sakkunniga måste uppfylla de i processlagstiftningen angifna
förutsättningarna för ett fullt trovärdigt vittne; särskilt få de icke vara
bland dem, som till följd af expropriation en själfva äro ersättnmgsberättigade
(§ 27). De sakkunnigas yttrande meddelas antingen muntligen till
protokoll eller skriftligen. Det måste vara försedt med motiv och beedigas,
om de sakkunniga ej förut äro edsvurna i denna egenskap. Intressenterna
skola före länsstyrelsens beslut hafva tillfälle att uttala sig öfver
yttrandet (§ 28).

Länsstyrelsens beslut skall vara motiveradt. Ersättningssumman skall
fastställas särskild! för hvarje ägare äfvensom för hvarje nyttjanderät.tseller
servitutsberättigad, i den man honom tillerkännes ersättning, som icke
är inbegripen i den exproprierade fastighetens värde. Äfven skall, om
ersättning till dylika rättighetshafvare inbegripes i den exproprierade fastighetens
värde, på ansökning af ägaren eller den berättigade det andelsförhållande
fastställas, efter hvithet godtgörelse ur löseskillingen för fastigheten
tillkommer den senare för hans af ägaren erkända rättigheter. I beslutet
skall tillika bestämmas, att fastigheten förklaras exproprierad först
efter det ersättnings- eller säkerhetsbeloppet blifvit betaldt eller nedsatt
(§ 29),.

Äfven denna afdelning af expropriationsförfarandet skall i regel
taga sin början på ansökning af den expropriationsberättigade, men öfriga
intressenter hafva rätt att framtvinga en ansökning, på sätt ofvan nämndes
i fråga om den slutliga fastställelsen af planen.

Sammanträde inför kommissarien hålles inom hvarje särskild kommun
eller krets, till hvilken expropriationsförfarandet sträcker sig.

Länsstyrelsen fastställer ersättningen fritt, utan att vara bunden vid
de sakkunnigas yttrande. Dock anses det vara lagens mening, att detta
yttrande i regel skall läggas till grund för åtgörande! och afvikelse ske
endast på särskilda skäl, som angifvas i beslutet.

Fastställelsebeslutets rättsliga betydelse består icke blott i bestämmandet
af de förpliktelser för den expropriationsberättigade, af hvilkas
uppfyllande i förskott expropriationsanspråket och expropriationens full -

273

bordan bero, utan äfven däri att med detta beslut ett obligatoriskt förhållande
anses hafva inträdt mellan den expropriationsberättigade och fastighetsägaren,
så att den senare är berättigad att af den förre utkräfva
ersättningssumman mot afstående af fastigheten. Häraf anses äfven följa,
att värdet åt såväl fastigheten som de exproprierade rättigheterna skall
bestämmas med hänsyn till tiden för nämnda beslut, samt att följaktligen
förändringar — fördelaktiga eller ofördelaktiga — i expropriationsföremålets
beskaffenhet dessförinnan inverka på den ersättningsberättigades men
därefter på den exprioprierandes ställning.

Om tvist råder mellan fastighetsägaren och en uppgifven sakberättigad
icke om den andel af värdet, som tillkommer den senare, utan
om själfva rättighetens förefintlighet, får denna tvist icke pröfvas af expropriationsmyndigheten
utan tillhör domstols afgörande.

Såväl den expropriationsberättigade som öfriga intressenter äga att å.Ersättmninom
sex månader från erhållen del af länsstyrelsens beslut öfverklaga det- JailandTaf
samma vid domstolen i den ort, där den ifrågavarande fastigheten är belägen, domstol.
Om den expropriationsberättigade vädjar till domstols pröfning, får lian i
hvarje händelse bära kostnaderna för målets handläggning i första instansen
(§ 30).

Domstolsvägen är den enda, som kan anlitas för klagomål öfver expropriationsmyndighetens
beslut angående ersättningens belopp, så att
hvarken i stället härför eller härjämte ändring kan sökas genom besvär
hos högre administrativ myndighet.

Domstolen är vid sin pröfning icke på något sätt bunden af den
administrativa myndighetens föregående beslut.

När tiden att hänskjuta ersättningsfrågan till domstols pröfning ut- 5. Exprolupit
eller alla intressenter afstått därifrån eller saken blifvit afgjord
genom lagakraftägande utslag, samt tillika visas att det öfverenskomna dande.
eller slutligt fastställda ersättnings- eller säkerhetsbeloppet i laga ordning
betalts eller nedsatts, förklarar länsstyrelsen på ansökning af den exproprierande
fastigheten exproprierad. Nämnda förklaring medför, om icke
annat förbehåll göres, rätt att taga fastigheten i besittning (§ 32).

Äfven i detta fall kan fastighetsägaren i domstolsväg framtvinga
den ansökning af den expropriationsberättigade, som är behöflig för ärendets
fortgång.

Expropriationsbeslutet skall delgifvas den exproprierande och alla de
personel’, från hvilka expropriation sker. De sakrättsliga verkningar, som
härmed inträda, böra noga skiljas från de obligatoriska verkningar, som
följa af ersättningens fastställande i administrativ ordning. Genom den
sistnämnda åtgärden bestämmes priset och fullbordas förutsättningarna för

35—09886. Förslag till lag om expropriation.

274

Godvillig

''öfverens kommelse.

öfverlåtelsen, men först genom expropriationsbeslutets delgifning öfvergår
äganderätten från den tidigare ägaren till den exproprierande.

Expropriationsbeslutet kan icke öfverklagas.

Öfverenskommelse kan träffas mellan intressenterna om öfverlåtelse
af såväl besittnings- som äganderätten till det föremål, som skall afstås,
i den mån vederbörande myndighet funnit detsamma vara behöfligt för
företaget. Ersättningens fastställande kan därvid förbehållas ett senare afgörande
antingen enligt expropriationslagens föreskrifter eller, om parterna
så öfverenskomma, omedelbart af domstol. Äfven kan träffas förbehåll
om det formella expropriationsförfarandets genomförande för reglering af
tredje mans rättigheter (§ 16).

Vid frivillig öfverlåtelse skola de lagliga formerna för föryttring af
fast egendom iakttagas. Är det fråga om fast egendom eller rättigheter,
tillhörande omyndiga, i konkurs försatta personer eller andra, som äro ur
stånd att träffa aftal, kan öfverenskommelse ingås af deras representanter
med godkännande af den domstol, som eljest har att lämna samtycke till
frivillig öfverlåtelse af sådan egendom. Fideikommissinnehafvare kunna
ingå dylika aftal med närmaste släktingars samtycke (§ 17).

Sedan förfarandet fortskridit därhän, att förhandlingar för ersättningens
fastställande i administrativ ordning pågå, kan äfven öfverenskommelse
om ersättningen med laga verkan träffas och anmälas för kommissarien,
som därom gör anteckning i protokollet (§ 26).

För att befrämja godvilliga överenskommelser har lagen låtit expropriationens
rättsverkningar gälla äfven öfverlåtelser genom sådana.
Dock hafva dessa rättsverkningar icke kunnat tilläggas alla frivilliga öfverlåtelser,
som stå i något sammanhang med det expropriationsberättigade
företaget, utan har begränsning gjorts till sådana föremål, som vederbörande
myndighet funnit vara behöfliga för företaget d. v. s. som falla
inom den af myndigheten provisoriskt fastställda planen. Om fastigheten
skulle frigöras från alla på densamma hyllande förpliktelser, var det tilllika
nödvändigt att meddela bestämmelser till förebyggande af den möjligheten,
att innehafvarna af hypotek och liknande anspråk kunde genom
en utan deras vetskap och samtycke träffad öfverenskommelse gå förlustiga
sina rättigheter eller lida skada genom bestämmandet af en för låg ersättning.
De i lagen meddelade stadgandena i sådant syfte anses innebära
följande. Om med fastighetsägaren träffas öfverenskommelse angående
frivillig öfverlåtelse, innan ärendet ännu fortskridit längre än till provisorisk
fastställelse å planen (§ 16), blir fastigheten, i brist på öfverenskommelse
jämväl med innehafvarna af berörda anspråk, icke gravationsfri, utan
att expropriationsförfarandet fullständigt genomföres för reglering af deras

275

rättigheter. Träffas överenskommelser! med fastighetsägaren först underförhandlingarna
för ersättningens fastställande (§ 26), äro nämnda sakrättsägare
berättigade att yrka ersättningens bestämmande i vanlig ordning,
genom den administrativa expropriationsmyndigheten och eventuellt genom
domstol. Begagna de denna rätt, förklaras expropriationen icke fullbordad
och blir fastigheten följaktligen ej heller gravationsfri, innan den sålunda
bestämda ersättningssumman blifvit vederbörligen betald eller deponerad.
kåta de däremot ärendet fortgå utan att framställa dylikt yrkande, inträder
gravationsfrihet, och deras sakrättsligt skyddade anspråk inskränkes till
en personlig fordringsrätt mot fastighetsägaren.

I brådskande fall kan länsstyrelsen på ansökning af den expropria- Förkortadt
tionsberättigade medgifva, att expropriationen verkställes, innan tiden för f örfarande i
ersättningsfrågans hänskjutande till domstols pröfning utlupit, sedan dock buUfaii
det af länsstyrelsen bestämda ersättnings- eller säkerhetsbeloppet blifvit
betaldt eller nedsatt. Detta medgifvande kan, om omständigheterna föranleda
därtill, göras beroende af, att särskild säkerhet ställes. Öfver länsstyrelsens
beslut i dylika fall kan hvarje intressent inom tre dagar efter
erhallen del af beslutet anföra besvär hos vederbörande ministerium (§ 34).

Hvarje intressent kan tillika inom sju dagar, från det beslutet om ett sålunda
förkortadt förfarande blifvit kungjordt för honom, hos underrätten i
orten begära, att expropriationen skall föregås af besiktning å byggnader
och andra anläggningar. Domstolen har att skyndsamt och icke senare än
inom sju dagar utsätta ett sammanträde för ändamålet samt härom i god
tid underrätta intressenterna och länsstyrelsen. En eller flera sakkunniga
kunna äfven tillkallas å ämbetets vägnar. Äro parterna icke ense om
sakkunniga, utnämner rätten sådana. Expropriationen kan icke verkställas
före detta förfarandes afslutning, om hvilken domstolen har att lämna
länsstyrelsen underrättelse (§ 35).

Detta förkortade förfarande skall enligt lagens mening utgöra ett
undantagsförfarande för sådana fall, då expropriationsmyndigheten finnersärskild
skyndsamhet vara behöflig. Det vanliga förfarandets långsamhet
har emellertid föranledt, att i praxis det förkortade förfarandet blifvit
regel.

Den expropriationsberättigade behöfver icke redan vid ansökningen
om förkortadt förfarande styrka, att ersättningen blifvit betald eller nedsatt,
så mycket mindre som ansökningen kan göras, innan länsstyrelsen
fastställt ersättningens belopp. Det är först beslutet om expropriationens
verkställande, som måste föregås af betalning eller nedsättning.

Ersättningssumman betalas till den, för hvilken densamma blifvit Fr sättning sfastställd.
Där annat ej öfverenskommits, skall den exproprierande erlägga taMngMer

nedsättning.

276

ränta å summan efter fem procent från dagen för expropriationsbeslutets
delgifning, om den icke då är betald eller nedsatt. I fall den genom
länsstyrelsens beslut bestämda ersättningssumman sedermera förminskas
genom domstolens värdering, erhåller den expropriationsberättigade öfverskottet
tillbaka, om ersättningssumman betalts, utan ränta men, om deposition
skett, med tillägg af den ränta, soin under tiden upplupit (§ 36).
Sistnämnda stadgande afser det förkortade förfarandet i brådskande fall.

Den expropriationsberättigade är skyldig att nedsätta ersättningssumman
:

1. om jämte ägaren ersättningsberättigade finnas, hvilkas anspråk
ännu icke äro bestämda;

2. om fastigheten är fideikommiss eller iklädd annan liknande

egenskap;

3. om fastigheten häftar för hypotek eller liknande anspråk.

Depositionen sker hos den myndighet, som eljest är berättigad att

mottaga depositioner i distriktet (§ 37).

Om blott en del af en fastighet är exproprierad, förhindras utbetalning
af ersättningssumman för den exproprierade delen icke af de på
hela fastigheten hvilande hypotek och liknande anspråk, om dessas belopp
icke öfverstiger femton gånger den nettoafkastning, efter hvilken grundskatten
för den återstående fastighetsdelen beräknas. Ej heller utgör fideikommissrätt
eller annan på fastigheten hvilande rättighet, som icke är intecknad,
hinder för utbetalningen, om ersättningssumman icke öfverstiger
fem gånger den nettoafkastning, efter hvilken grundskatten för hela fastigheten
beräknas, och en summa af trehundra mark. Utbetalning af den
löpande afkastningen af ersättningssumman kan ske utan hänsyn till fastighetens
belastning med sakrätter (§ 38).

I fråga om ersättningssummans utbetalning »till den, för hvilken densamma
blifvit fastställd», kan erinras om den tidigare bestämmelsen (§ 29),
att särskild fastställelse sker för hvarje ägare samt för hvarje annan berättigad,
i den mån han får sig tillerkänd ersättning, som icke inbegripes
i den exproprierade fastighetens värde.

Utbetalning af ett nedsatt belopp kan ske blott med samtycke af
alla berättigade, sålunda af alla dem, som vid den tid, då utbetalningen
sättes i fråga, hafva anspråk på ersättning ur beloppet. I händelse af
tvist härom skall frågan lösas af domstol.

Bestämmelserna om de fall, då utbetalning af ersättningssumman
för en exproprierad fastighetsdel får ske i trots af den återstående fastighetsdelens
belastning med sakrätter, hafva till ändamål att vid expropriation
af fastighetsdelar af så ringa värde, att sakrättsinnebafvarnas säkerhet

277

icke äfventyras, befria från de svårigheter och den omständlighet, som följa
med deposition af ersättningssumman. Denna får därför omedelbart utbetalas
af den ersättningsskyldige.

I och med det att expropriationsbeslutet delgifves fastighetsägaren
och den expropriationsberättigade, öfvergå!’ äganderätten till den exproprierade
fastigheten på den senare. Sker delgifning till nämnda båda
personer på olika dagar, bestämmer den sista delgifningen tiden för äganderättens
öfvergång (§ 44).

Samtidigt blir den exproprierade fastigheten fri från alla på densamma
hyllande privaträttsliga förpliktelser, såvidt icke den exproprierande
genom aftal öfvertagit desamma. I fråga om äganderätt, nyttjanderätt eller
andra sakliga rättigheter träder ersättningen i stället för det exproprierade
föremålet (§ 45).

Har fastigheten afträdts på grund af godvillig öfverenskommelse mellan
ägaren och den expropriationsberättigade, under iakttagande af de för
sådant fall i lagen gifna föreskrifterna om expropriation sförfarandets fullständiga
genomförande i afseende å andra sakrättsinnehafvare m. m., inträda
samma rättsverkningar. Innehafvare af hypotek och dylika rättigheter
kunna dock, om deras anspråk icke betäckas genom den mellan ägaren
och den expropriationsberättigade öfverenskomna ersättningssumman, i
rättegångsväg yrka betalning af den senare . för det som brister (§ 46).
Med sistnämnda stadgande åsyftas det fall, att hypoteksinnehafvare icke
begagnat sin rätt att få ersättningen för fastigheten i vanlig ordning bestämd
af Händighet.

Var det exproprierade området fideikommiss eller innehades detsamma
på liknande villkor, är innehafvare!! — med undantag af de fall, då en
exproprierad fastighetsdel är af obetydligt värde (§ 38) — icke berättigad
att förfoga öfver ersättningssumman på annat sätt än enligt de föreskrifter,
som på olika håll gälla för förfogandet öfver sådan egendom och de i dess
ställe trädande kapital (§ 47). Var den exproprierade fastigheten besvärad
af hypotek eller liknande rättigheter, kan — med nyssnämnda undantag
— ägaren förfoga öfver ersättningssumman blott om berörda rättigheters
innehafvare sådant medgifva (§ 48).

Om den expropriationsberättigade icke begagnar sig af expropriationsrätten
inom den af länsstyrelsen vid planens slutliga fastställande bestämda
tid eller träder tillbaka från företaget, innan ännu länsstyrelsen
bestämt ersättningssumman, upphör expropriationsrätten. Den expropriationsberättigade
är i sådant fall de ersättniimsberättinade i domstolsväg''
ansvarig för den skada, som för dem uppstått genom expropriationsförfarandet.
Träder den expropriationsberättigade tillbaka, då ersättnings -

Expropriationens
verkningar.

Expropria tionsrättens upphörande.

278

summan redan är bestämd genom länsstyrelsens beslut, har ägaren valrätt,
huruvida han endast vill begära ersättning för den skada, som uppstått
för honom genom expropriationsförfarandet, eller om han vill vid domstol
yrka betalning af den fastställda ersättningen mot afträdande af fastigheten,
eventuellt efter det ersättningens bestämmande varit i vanlig ordning
hänskjutet till domstols pröfning (§ 42).

Det olika sätt, hvarpå följderna blifvit bestämda för de fall då tillbakaträdandet
skett före och efter ersättningssummans bestämmande i administrativ
ordning, beror på att med sistnämnda åtgärd ett obligatoriskt
förhållande anses hafva inträdt mellan den expropriationsberättigade och
dem, från hvilka expropriation sker.

Att den expropriationsberättigade träder tillbaka från »företaget»
anses icke behöfva innebära att han afstår från det företag, för hvilket
expropriation en skulle ske, utan endast att han icke vill begagna sig af
expropriationsrätten i afseende å de föremål, som ingå i den fastställda
planen. Någon form för tillbakaträdandet är icke bestämd, utan hvarje
sådan är tillräcklig, af hvilken den expropriationsberättigades önskan att
icke vidare fortsätta expropriationsförfarandet tydligt framgår.

Endast befogenheten att göra bruk af expropriationsrätten inom den
vid ersättningens fastställande bestämda tiden upphör. Själfva den af
konungen förlänade expropriationsrätten utslocknar blott, om i konungens
beslut uttryckligt angifvits viss tid, inom hvilken densamma måste användas.

Förköpsrätt. Om fastighetsdelar, som till följd af förvärfvad expropriationsrätt
tvångsvis eller genom frivilligt aftal afståtts till innehafvaren af ett företag,
framdeles visa si°; icke vidare vara nödvändiga för det bestämda ändamålet
och därför skola föryttras, äger förköpsrätt rum. Denna rätt tillkommer
den dåvarande ägaren af den genom det ursprungliga förvärfvet förminskade
fastigheten. Den, som utöfvat expropriationsrätten, skall gifva den
förköpsberättigade fastighetsägaren del af sin afsikt att föryttra den exproprierade
fastighetsdelen och det pris, som därför erbjudits. Förköpsrätten
förloras, om icke den berättigade inom två månader därefter
tillkännagifver, att han ämnar utöfva densamma. Har föryttringen icke
delgifvits den förköpsberättigade, kan denne göra sitt anspråk gällande
mot hvarje innehafvare af den föryttrade fastighetsdelen (§ 57).

Förköpsrätt finnes sålunda blott efter expropriation af en fastighetsdel
för ägaren af den fastighet, från hvilken expropriationen skett, men icke
då en hel fastighet exproprierats. Hvad som gäller om fastighetsdelar har
emellertid giltighet äfven beträffanda rättigheter till fast egendom.

279

Den exproprierande bär kostnaderna för det administrativa förfäran- Kostnaderdet.
I det processuella förfarandet för ersättningens fastställande af dom- na''
stol sker kostnadernas fördelning mellan parterna med ofvan angifvet undantag
(§ 30) efter vanliga regler. Kostnaden för särskild besiktning af byggnader
och andra anläggningar vid det förkortade förfarandet förskjutes af den,
som begär besiktningen, men om saken därefter kommer till domstol, bestämmer
denna, hvem kostnaden slutligen skall drabba. Vidsträckt frihet
från stämpel och andra afgifter åtnjutes i expropriationsförfarandet (§ 43).

De materialier, som erfordras för byggande och underhållande af Särskilda
allmänna vägar (med undantag af järnvägar), är, såvida den vägbyggnadsskyldige
icke kan på egen mark inom skäligt afstånd förskaffa sig dessa ning afvägmaterialier
af brukbar beskaffenhet och ägaren icke själf behöfver dem,
en hvar skyldig att efter myndigheternas anvisning låta hämta från sina
in- och utägor eller vattendrag, och är ägaren jämväl skyldig att underkasta
sig sådana materialers eftersökande under hans tillsyn (§ 50).

Den vägbyggnadsskyldige skall ersätta ägaren värdet af de hämtade
materialierna utan hänsyn till det ökade värde, som de erhålla genom
vägbyggnaden. Om materialiernas värde icke motsvarar den skada, som
tillfogats fastigheten genom deras hämtande, med inbegrepp af inskränkningen
i nyttjanderätten, skall den vägbyggnadsskyldige, i stället för att
ersätta värdet, lämna godtgörelse för skadan (§ 51).

Om en fastighet har till hufvudsakligt ändamål att lämna materialier
och dessa tagas i anspråk för vägbyggnaden i sådan omfattning, att
fastigheten icke längre kan på inkomstbringande sätt användas för nämnda
ändamål, eller om inskränkningen i äganderätten varar längre än tre år,
kan ägaren fordra att mot afträdande till den vägbyggnadsskyldige af
själfva fastigheten få dennas värde ersatt (§ 52).

I brist på godvillig öfverenskommelse har den lokala förvaltningsmyndigheten
att efter fullständig undersökning träffa afgörande mellan
intressenterna och därvid

1. noggrant angifva den vägbyggnadsskyldiges rättigheter mot
fastighetsägaren till föremål och omfattning,

2. på förhand bestämma den ersättning, som enligt sakkunnig värdering
bör erläggas eller, om så finnes lämpligt, den säkerhet, som skall ställas.

Mot afgörandet under 1 kunna båda parterna inom tio dagar efter
delfåendet anföra besvär hos länsstyrelsen. Genom besvären uppskjutes
beslutets verkställighet. Afgörandet under 2 kan inom nittio dagar öfverklagas
vid domstol, utan att dock verkställigheten uppskjutes.

De rättigheter, som tillkomma de vägbyggnadsskyldige i afseende å
fastigheten, få icke utöfvas annat än efter myndighets anvisning. Innan

280

Förutsättningarna

för expropriation.

sådan lämnas, måste på grund af åtminstone provisoriskt bestämmande af
ersättningsbeloppet detta vara betaldt eller säkerhet därför vara ställd (§ 53).

Sachsen.

Sachsens författningsurkund innehåller i § 31 följande bestämmelse:
»Ingen kan tvingas att afstå sin egendom eller andra rättigheter och förmåner
för statsändamål annat än i de fall, som bestämts genom lag eller
vid trängande nödvändighet af den högsta statsmyndigheten, samt mot
ersättning, som utan dröjsmål skall uppskattas och erläggas.» Lagbestämmelser
om expropriation funnos länge blott för särskilda fall eller
grupper af sådana. En allmän expropriationslag utfärdades först den
24 juni 1902.

Enligt denna lag kan fast egendom eller rättighet till sådan egendom
mot ersättning afhändas eller inskränkas — utom då sådant bestämmes
genom särskild lag — om det är nödvändigt för ett åt allmänt gagn ägnadt
(idem öffentlichen Nutzen gewidmetes) företag (§ 1). Tillstånd till expropriation
meddelas genom en af regeringen med konungens sanktion utfärdad
förordning, som angifver företaget och dess innehafvare samt den tid, inom
hvilken bruk skall göras af expropriationsrätten. Utföres företaget icke af
en juridisk person, som tillhör den offentliga rätten — t. ex. kyrko- och
skoikommunerna, de borgerliga kommunerna, staten — eller är det fråga
om ett företag af en borgerlig kommun utanför gränserna för densamma,
skall ansökning om expropriationsrätt, innan den företages till pröfning,
kungöras i den tidning, där officiella kungörelser för vederbörande distrikt
pläga införas, med föreläggande för dem, som kunna hafva något att invända
mot ansökningen, att anmäla sig inom viss kort tid (§ 2).

Ansökning om expropriationsrätt skall — då icke på grund af särskilda
bestämmelser ett förkortadt förfarande tillämpas — innehålla en
allmän beskrifning af företaget med påvisande af anledningen till att expropriation
är nödvändig samt åtföljas af en allmän plan för den åsyftade
anläggningen med angifvande af gränserna för denna och de fastigheter
eller fastighetsdelar, som skola exproprieras, äfvensom inom hvilka förvaltningsområden
och kommuner de äro belägna. Vidare skall styrkas att
planen för anläggningen blifvit stadfäst af vederbörlig myndighet. År det
fråga om ett statsföretag, för hvithet medel särskildt beviljats i budgeten,
kan i stället för beskrifning och plan öfver företaget lämnas hänvisning
till den utredning, som ligger till grund för nämnda anslag (promulgationsförordningen
§ 2).

281

Då expropriation erfordras för rätande, utvidgning eller annan förändring
af allmän väg, förvandling af enskild väg till allmän, åstadkommande
af diken och vattenaflopp vid allmän väg samt byggande eller utvidgande
af broar å dylika vägar, utfärdas expropriationsförordning af
länsstyrelsen. Skola byggnader helt eller delvis exproprieras för sådant
ändamål, erfordras för slutlig fastställelse å planen inrikesministeriets godkännande
(§ 4). Sanktion af konungen är icke behöflig för expropriation
i dessa fall. Tillstånd till expropriation för ny anläggning af allmän väg
skall däremot lämnas enligt vanliga regler.

Expropriationsrätt kan öfverflyttas på annan person med godkännande
af den myndighet, som är behörig att förläna sådan rätt. Öfverflyttning
skall i samma fall som förläning af expropriationsrätt föregås af
kungörelse med rätt för vederbörande att framställa invändningar (§ 5).

För uppfyllande af den ersättningsskyldighet, som åligger den exproprierande,
har denne att, innan expropriationsrätt beviljas, ställa säkerhet
till det belopp den beviljande myndigheten bestämmer. Myndigheten kan
fordra förhöjning af säkerheten, om sedermera inträdande förhållanden
gifva anledning därtill. Befrielse från ställande af säkerhet åtnjutes af
staten och andra till den offentliga rätten hörande juridiska personer, hvilkas
förmögenhetsställning är så säker, att risk för den skadelidande anses
utesluten (§ 6).

Föremål för expropriation är fast egendom och hvarje i fråga om
sådan egendom bestående rätt, som utgör hinder för ändamålsenligt genomförande
af det företag, som utgör grund för expropriationen, med tillhörande
anläggningar. Exproprieras en del af en fastighet och sträckes icke
expropriationen uttryckligt till rättigheter, som äro förbundna med äganderätten
till fastigheten, blifva dessa rättigheter till hela sin omfattning
förenade med den icke exproprierade fastighetsdelen. Fastigheter och
rättigheter, som äro upplåtna till allmänt användande eller eljest bestämda
för ett offentligt ändamål, kunna icke exproprieras annat än i den mån
vederbörande uppsiktsmyTidighet finner dem vara umbärliga för deras
förutvarande ändamål eller deras fortfarande användning för detsamma
låter förena sig med det nya företaget eller lämpligt vederlag erbjudes
i annan jord eller rättighet (§ 7).

Fastigheter, som utgöra statens eller offentliga korporationers privategendom,
liksom rättigheter till sådana fastigheter få däremot utan vidare
exproprieras.

Expropriationsrätt kan utöfvas för åstadkommande af alla anläggningar,
byggnader och andra inrättningar, som äro nödvändiga för ändamålsenligt
genomförande af företaget, samt alla anläggningar och åtgär 36—09886.

Förslag till lag om expropriation.

Föremålet
för expropriation.

282

der, hvartill den exproprierande är skyldig i allmänt intresse. Den för
ett företag förlänade expropriationsrätten kan vid järnvägar, väganläggTi
in gar och vattenbyggnader, vattenledningsanläggningar inbegripna, äfven
användas för nya anläggningar och sådan utvidgning af bestående anläggningar,
som inom tre år från driftens början erfordras för hufvudanläggningens
tryggande eller underhåll eller till skydd för omgifningen eller för ordning
och säkerhet i driften eller den däraf berörda samfärdseln, så ock
för att bereda plats till hämtning af byggnadsmaterialier såsom sten, grus,
sand, torf och jord för anläggningens planmässiga och ändamålsenliga utförande
äfvensom till upplagsplatser för jord, grus och andra föremål
samt för utförande af de för anläggningen behöfliga vattenledningar,
arbetsskjul och andra med byggnadsföretaget sammanhängande inrättningar.

Den för en anläggning meddelade expropriationsrätten omfattar också
befogenhet till anställande af nödiga förarbeten på främmande mark. Ersättning
för den skada, som förorsakas härigenom, bestämmes och erlägges
genast. Den exproprierande skall skriftligen anmäla hos expropriationsmyndigheten,
när dylika förarbeten börjas och slutas. Myndigheten skall
underrätta dem, som beröras af arbetena, om deras början med erinran om
skyldigheten att tåla dem samt om deras slut med anmaning att anmäla
sina ersättningsanspråk och erinran om den rättsförlust, som följer af underlåtenhet
att göra sådan anmälan inom rätt tid. Anspråket på ersättning
upphör, om det icke framställes hos myndigheten inom ett år från denna
anmaning (§ 9).

Expropriationen skall icke sträckas längre än ändamålet kräfver.
Särskilt skall afhändande af egendom eller rättigheter icke förekomma, när
enligt företagets natur en inskränkning i äganderätten är tillräcklig (§ 10).
För hämtning af byggnadsmaterialier o. d. skola i regel blott öfvergående
inskränkningar i äganderätten eller andra rättigheter åläggas. Innan dylika
arbeten börjas, skall genom myndighets försorg fastighetens skick fastställas.
Inskränkningarna få icke mot ägarens eller annan berättigads
bestridande hafva längre varaktighet än tre år. Fastighetens beskaffenhet
får icke väsentligt eller varaktigt förändras eller fastighetens vidare användning
för dess förutvarande ekonomiska ändamål omöjliggöras eller väsentligt
försvåras. • Öfverskrides denna gräns, kan ägaren eller rättighetshafvaren
fordra, att fastigheten eller rättigheten löses. Rätt till öfvergående
användning af boningshus eller ekonomibyggnader och tillhörande
gårdar kan icke fordras. Den exproprierande är skyldig att lämna ersättning
för nyttjandet samt återställa fastigheten i dess tidigare skick och,
om detta icke är möjligt utan alltför stor kostnad, ersätta skadan. Om

dennas omfång icke kan öfverskådas på förhand, skall ersättningen bestämmas
efter inskränkningens sint eller på den berättigades begäran tid efter
annan för ett år i sänder af upplåtelsetiden. Den exproprierande skall på
den ersättningsberättigades anmaning ställa säkerhet. Då inskränkningen
upphör, skall den exproprierande göra anmälan därom hos expropriationsmyndigheten,
som anmodar den berättigade att framställa sitt skadeståndsanspråk
inom ett år därefter vid äfventyr att rätten därtill upphör (§ 11).

Expropriationsrätten upphör, om den berättigade icke inom två år Expropriaefter
expropriationstillståndets offentliggörande vidtager de första i lag upphörande.
föreskrifna åtgärderna för rättighetens användande. Den myndighet, som
beviljar rättigheten, kan föreskrifva kortare eller, på viktiga skäl, längre
tid för densammas tillgodogörande. Träder den exproprierande tillbaka
från företaget i dess helhet, upphör expropriationsrätten, i den mån den
ännu ej utöfvats. Ofvannämnda myndighet kan återkalla expropriationsrätten,
om den exproprierande icke inom föreskrifven tid fullgör meddeladt
föreläggande att ställa säkerhet eller förhöjd sådan, om han upprepade
gånger försummar att iakttaga de för expropriationsförfarandet föreskrifna
tider eller eljest oaktadt erinran från expropriationsmyndigheten icke eller
icke behörigen uppfyller sina åligganden, eller om han efter expropriationens
fullbordande bedrifver företagets utförande så långsamt, att vederbörlig
användning af de exproprierade föremålen inom skälig tid icke kan
väntas. Då expropriationsrätt upphört, skall den skada, som föranledts
genom förut vidtagna åtgärder, ersättas. Skadeståndsanspråket upphör,
om det icke framställes inom två år från det kungörelse om expropriationsrättens
upphörande utfärdades. Har den expropriationsberättigade
skuld till rättighetens upphörande, kan den myndighet, som beviljat rättigheten,
förklara den af honom ställda säkerheten helt eller delvis förverkad
och indraga densamma till statskassan, i den mån den icke tages i anspråk
för betäckande af skadeståndsanspråk (§ 12).

Tages blott en del af en fastighet i anspråk, kan ägaren fordra, att Utvidgning
hela fastigheten exproprieras, om till följd af ifrågavarande dels frånskil- priationln.
jande eller sättet för dess begagnande för företaget den återstående delen
blir oduglig för dess förutvarande användning eller blott med oproportionerliga
kostnader kan göras duglig för densamma. Gäller den minskade
användbarheten blott vissa delar af den återstående fastigheten, sträcker
sig rätten att utvidga expropriationen blott till dessa delar. Samma rätt
tillkommer den exproprierande, om den kostnad, som vore behöflig för att
återställa den återstående delens tidigare användbarhet, skulle uppgå till
mer än hälften af värdet och ägaren icke vill nöja sig med denna hälft
såsom ersättning för värdeminskningen. Dessa föreskrifter äga motsvarande

284

tillämpning, om äganderätt till fastighet blott inskränkes eller annan rätt
till fastighet blott delvis frånhändes innehafvaren eller en till annan fastighet
hörande sakrätt helt eller delvis exproprieras. Med fastighet förstås i
dessa bestämmelser hvarje i naturligt eller ekonomiskt sammanhang stående
jordegendom, som tillhör samme ägare. Har anspråk på utvidgning af
expropriationen framställts, kan det icke återkallas utan motpartens medgifvande
(§ 13).

Förunder- [)e förarbeten, som förut omförmäldes, äro sådana, som följa efter

sokmng. eXpr0prja^0n8rättens meddelande. Sökanden kan emellertid äfven innan
expropriationsrätt beviljas få bemyndigande att på annans mark verkställa
förarbeten till ett företag, som kan medföra sådan rätt, särskildt för uppställande
af planen och beräkning af kostnaderna. Bemyndigandet inskränkes
till tid, som på förhand bestämmes. Tiden kan förlängas, om sökanden
utan eget vållande af någon viktig anledning hindras att rätta sig efter
bestämmelsen. 1 bemyndigandet skola förarbetenas beskaffenhet och omfattning,
den för dem bestämda tiden och sökandens person angifvas. Kommunalmyndighet
i orten samt innehafvarna af vederbörande egendomar
skola erhålla underrättelse om tiden för arbetenas påbörjande. För beträdande
af byggnader och inhägnade platser eller fällande af träd erfordras
särskildt tillstånd af myndighet. Förstörande af byggnader äfvensom
hvarje sådant användande af fastigheterna, hvarigenom de komina i
väsentligt'' förändradt skick eller deras begagnande lider betydligt intrång,
är förbjudet. Den exproprierande skall hålla ägare och besittningshafvare,
som beröras af förarbetena, skadeslösa. Skadeersättningen bestämmes, om
öfverenskommelse ej träffas, af administrativ myndighet efter uppskattning
af en sakkunnig värderingsman och erlägges genast. Anspråket på skadestånd
upphör, om det icke framställes inom ett år efter utgången af den
för förarbetena bestämda tiden. Förarbetena få ej påbörjas, innan sökanden
ställt säkerhet för uppfyllande af sin skadeståndsskyldighet (§ 14).
Digifning Sökanden kan, sedan förordning om expropriationsrätt utfärdats,

yriations- begära, att expropriationsmyndigheten gifver ägare och nyttjanderättshafvare
tillståndet. tp] (je fastigheter, som han har för afsikt att förvärfva eller använda för
företaget, meddelande om denna afsikt. Detta meddelande medför vissa
inskränkningar i den förutvarande rättigheten att förfoga öfver fastigheterna
(§ 15).

Expropria- Expropriationsersättningen skall, om icke annat är bestämdt, erläg tl°ningen!''

gas i penningar genom betalning af en summa en gång för alla (§ 20).

Ersättningberättigade äro dels de, mot hvilka expropriationen omedelbart
riktar sig (hufvudberättigade), dels de, som lida intrång i sina
förmögenhetsrättigheter därigenom, att en dem tillkommande sakrätt

285

eller personlig nyttjanderätt upphäfves eller inskränkes till följd af den
mot en hufvudberättigad riktade expropriationen (biberättigade) (§ 21).

Ersättningen omfattar dels värdet af det exproprierade föremålet,
dels den förmögenhetsskada, som nämnda föremåls ägare eller innehafvare
eljest lider genom själfva expropriationen eller det exproprierade föremålets
användande för företaget, särskildt i afseende å återstående egendom eller
i sin förvärfsverksamhet, dels den förmögenhetsskada, som uppstår för
biberättigade genom deras rättigheters upphörande eller inskränkning.
Ersättning skall jämväl utgå för vinst, som till följd af expropriationen
förloras, om den med sannolikhet kunde väntas enligt sakernas vanliga
gång eller enligt särskilda föreliggande förhållanden, i synnerhet träffade
anstalter eller vidtagna åtgärder. Ersättning lämnas emellertid icke för
den värdeförhöjning, som det exproprierade föremålet vunnit genom dess
användande till orättmätiga eller osedliga ändamål, och den vinst, som på
grund häraf förloras (§ 22).

Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till viss tidpunkt af förfarandet,
olika vid ordinarie och extra ordinarie förfarande. Värdeförhöjning
> eller -förminskning, som det exproprierade föremålet erhåller först
till följd af företagets utförande, skall icke tagas i betraktande. Denna
föreskrift äger icke tillämpning, när expropriation efter hufvudanläggningens
fullbordande sker för utvidgning af densamma eller för hämtning af
byggnadsmaterialier o. d. (§ 23).

Då en fastighet eller rättighet delvis exproprieras, tages den däraf
föranledda förmögenhetsskadan — utöfver värdet af den exproprierade
delen icke i betraktande, i den mån den uppväges genom fördelar,
som ägaren erhåller i afseende å den återstående delen genom själfva
expropriationen eller det exproprierade föremålets användande för företaget
(§ 24).

Den exproprierande är skyldig att å allmänna anläggningar, särskildt
allmänna vägar, kanaler och naturliga vattenaflopp, enligt expropriationsmyndighetens
anvisning vidtaga de förändringar och åtgärder, som för
bibehållande af deras brukbarhet blifva behöfliga till följd af företaget, så
att det allmänna behofvet blir nöjaktigt tillgodosedt. Vidare har den
exproprierande att företaga de anläggningar och träffa de öfriga anstalter,
som till följd af företagets utförande och drift enligt expropriationsmyndighetens
pröfning äro nödvändiga för att trygga allmänheten och närboende
mot faror och olägenheter, i den mån icke särskilda bestämmelser
härom finnas i lag. Expropriationsmyndigheten meddelar jämväl bestämmelser
om det framtida underhållet af berörda anläggningar. Om
genom förändringen af bestående anläggningar eller öfriga åtgärder ökad

kostnad uppstår för de underhållsskyldiga, är den exproprierande skyldig
att ersätta denna. Ersättningens belopp fastställes af expropriationsmyndigheten
efter hörande af sakkunniga. Dessa bestämmelser gälla äfven
för det fall, att anläggningar eller åtgärder af ofvan angifna beskaffenhet
blifva erforderliga inom tre år efter det företaget fullbordats (§ 16).

Den exproprierande åligger äfven att vidmakthålla icke allmänna
vägar, kreatursvägar, tillfartsvägar till angränsande fastigheter, vattenledningar
och hägnader, som af brytas eller eljest beröras af företagets utförande,
äfvensom det naturliga vattenafloppet, om sådant vidmakthållande
är möjligt utan oproportionerligt hög kostnad. Underlåtenhet medför skadeståndsskyldighet/
Blir en fastighet oduglig för dess föregående användning,
har ägaren rätt att begära utvidgning af expropriationen (§ 17).

Har till följd af företaget en väg eller ett vattenaflopp, hvars grundyta
icke är enskild egendom, flyttats på bekostnad af den exproprierande,
skall på hans begäran den äldre vägsträckan eller vattenbädden
öfverföras i hans ägo. öfverstiger värdet af dessa områden de för flyttningen
använda kostnader, skall den exproprierande gifva den till nämnda
Områden förut berättigade ersättning för det öfverskjutande beloppet.
Berörda rätt för den exproprierande bortfaller, om den till ett sådant
område berättigade erbjuder sig att ersätta kostnaderna för flyttningen.
Är vägens eller vattenafloppets grundyta enskild egendom, skall från ersättningen
för marken till den nya sträckningen afräknas den fördel ägaren
erhåller därigenom att den gamla sträckningen blir användbar för honom
till andra ändamål (§ 18).

Ofvannämnda regler (i §§ 16—18) gälla äfven, om ett företag, som
erhållit expropriationsrätt, icke begagnar denna, eller om till följd af företaget
nackdelar uppstå eller äro att befara för fastigheter, som icke träffas
af expropriationen (§19). _ _ _

Om skada å en återstående fastighetsdel, särskildt till följd af
fastighets styckande, vattenaflopps eller grundvattenförhållandens förändring,
försvåra dt tillträde, förminskadt skydd af hägnad o. d., kan afvändas
eller förringas genom lämpliga anläggningar eller skyddsåtgärder, kan den
exproprierande erbjuda sig att, utöfver hvad enligt förenämnda bestämmelser
åligger honom, utföra dylika anordningar och härigenom befria sig
från eller begränsa sin skyldighet att lämna ersättning i penningar. Gör
den ersättningsberättigade invändning häremot, tillkommer afgörandet expropriationsmyndigheten
(§ 25).

Beståndsdelar af den exproprierade fastigheten och tillbehör till densamma
kunna undantagas af ägaren, om de kunna undvaras för företaget
och dess bianläggningar och äfven eljest något berättigad! intresse för

287

den exproprierande att utsträcka expropriationen till dem icke kan uppvisas.
Agaren har då att borttaga dem inom lämplig tid, som efter intressenternas
hörande bestämmes af expropriationsmyndigheten. Produkter,
som äro nära sin mognad, kan den exproprierande utesluta från expropriationen,
om de utan afsevärd förlust kunna afskiljas och genast tillgodogöras
af ägaren. I båda fallen skall ersättningen för den exproprierade
fastigheten fastställas så, som om de afskilda föremålen icke funnes.
Den exproprierande skall dock ersätta den värdeförminskning, som föremålen
lida genom afskiljande!, samt kostnaderna för deras bortförande
från den exproprierade fastigheten, om icke sådana skulle uppstå äfven
utan expropriationen. Underlåter ägaren att bortföra föremålen inom den
bestämda tiden, kan den exproprierande själf bortföra dem och antingen
föra dem till ägarens återstående fastighet eller låta sälja dem på auktion
för hans räkning. Dessa föreskrifter finna användning i fråga om byggnader,
broar och liknande föremål endast, såvida den exproprierande icke
sätter sig emot att ägaren undantager dem (§ 26).

Har ägaren på den exproprierandes begäran genom expropriationsmyndigheten
erhållit meddelande om den förestående expropriationen,
kan han icke fordra ersättning för nybyggnader, planteringar eller nya
anläggningar, som icke äro påbjudna af nödvändigheten eller ordentlig
hushållning, i annat fall än då de utförts med den exproprierandes medgifvande
eller fastighetens värde för sjRifva företaget genom dem förökats.
Denna inskränkning gäller icke fullföljande af redan började anläggningar,
om icke på den exproprierandes begäran förbud att fullfölja dem meddelats
den ersättningsberättigade. Denne får intill expropriationens fullbordande
borttaga de anläggningar, för hvilka något ersättningsanspråk icke tillkommer
honom. Samma föreskrifter gälla, utan att särskildt meddelande
eller förbud erfordras, från tiden för expropriationsplanens utläggande i
afseende å de fastigheter, som enligt denna skola tagas i anspråk för företaget
med bianläggningar. Då planen blifvit slutligt faställd, kan den exproprierande
med samma verkan skriftligen förbjuda den ersättningsberättigade
vanligt jordbruk eller annan hushållning å de fastigheter, som skola
exproprieras. Har den ersättningsberättigade till följd af meddelande om
expropriationen eller planens utläggande eller den exproprierandes förbud
underlåtit anläggningar eller arbeten, som han eljest skulle hafva utfört enligt
förut träffade anstalter eller sakernas vanliga gång, är han berättigad till
ersättning för den härigenom uppkomna förlust, vare sig expropriationen
sedermera kommer till stånd eller icke. Ersättningen skall på den därtill
berättigades begäran fastställas af expropriationsmyndigheten, så snart
förutsättningarna för bedömande af skadan äro gifna. Den bestämda er -

288

sättningen skall genast betalas. Dessa föreskrifter hafva motsvarande
giltighet äfven i fråga om tredje person, därest den ersättningsberättigade
efter meddelande om expropriationen eller planens utläggande upplåtit
sakrätter eller personliga nyttjanderätter, genom hvilka beloppet af hela
den ersättning, som den exproprierande har att gälda, skulle förhöjas.
Om inskränkningar upphöra att vara behöfliga, skall den exproprierande
genast underrätta intressenterna härom (§ 27).

Ersättningen skall på begäran af någon intressent bestämmas såsom
fortlöpande penningränta, om icke eller icke med tillräcklig säkerhet kan
på förhand öfverskådas, huru länge den skada, för hvilken ersättning skall
lämnas, kommer att vara. Räntan betalas vid slutet af hvarje kvartal.
Den ersättningsberättigade kan fordra ställande af säkerhet. Intressenterna
kunna när som helst fordra räntans aflösning genom ett kapital eller upphörande,
förhöjning eller nedsättning, om de förhållanden, som varit bestämmande
för ersättningen i ränta, under tiden väsentligt förändrats.
Anspråket härom skall framställas hos expropriation smyndigheten intill tre
ar efter expropriation ens fullbordande men därefter hos domstol (§ 29).

Kan icke på förhand med tillräcklig säkerhet öfverskådas, om eller
till hvilken omfattning en påstådd skada skall inträffa, skall ersättningens
fastställande uppskjutas, till dess att lämpliga förutsättningar för
skadans bedömande erhållits. Den ersättningsberättigade kan fordra ställande
af säkerhet. Ersättningsanspråket upphör, om det icke fullföljes inom tre
år från expropriationens fullbordande eller, när företagets drift börjas
senare, inom tre år därefter. Har skada af expropriationen eller den exproprierade
egendomens användande för företaget framträdt först efter det
egendomen förklarats exproprierad, kan ersättningsanspråket anmälas hos
expropriation smyndigheten för fastställelse intill tre år från nämnda tidpunkt
(§ 30). I motiven framhålles, att visserligen såsom allmän

grundsats bör gälla att expropriationsersättningen skall fastställas, innan
expropriationen fullbordas. Detta vore emellertid i många fall icke eller
icke med tillräcklig säkerhet möjligt; särskildt de skadliga eller fördelaktiga
verkningarna af anläggningen och dess drift på de ersättningsberättigades
återstående egendom och deras förvärfsförhållanden kunde svårligen
på förhand beräknas och värderas. De ersättningsberättigade vore
benägna att öfverskatta de skadliga följderna, den exproprierande intoge
den motsatta ståndpunkten. Ofta vore han äfven i tillfälle att förebygga
af de ersättningsberättigade befarade olägenheter genom lämpliga åtgärder
i sammanhang med hufvudanläggningen. Dylika anordningars utförande
måste emellertid afvaktas, innan deras inflytande på förhållandena kunde
mätas och visshet erhållas, om och till hvilket belopp den ersättningsbe -

289

rättigade likväl lede skada. I dylika fall vore det därför af praktiska
skäl påkalladt att göra undantag från grundsatsen om ersättningens bestämmande
på förhand. Detsamma måste gälla äfven för det fall att viss
skada af expropriationen eller därmed sammanhängande anläggningar icke
alls kunde förutses utan först efteråt framträdde och gjorde sig känd.

Biberättigade hafva anspråk på särskild ersättning i expropriationsförfarandet
blott om de i rätt tid anhålla därom eller en hufvudberättigad
inom viss tid begär fastställande af sådan ersättning. I dessa
fall skall ersättningen till de hufvudberättigade och de biberättigade
fastställas och betalas särskild^ efter omfattningen af den för enhvar uppkommande
skada. Bestrider den hufvudberättigade en påstådd birättighet,
skall ersättningen till honom bestämmas såväl med som utan hänsyn till
denna rättighet, och skall den för birättigheten fastställda ersättningen
nedsättas i allmänt förvar. De biberättigades anspråk mot den hufvudberättigade
få därefter fullföljas vid domstol. Har särskild ersättning till
en ^berättigad icke fastställts, kan han i expropriationsförfarandet hålla
sig till den för egendomen fastställda ersättningen blott i den mån däri
inbegripes ersättning äfven för birättigheten; han kan emellertid i domstolsväg
fullfölja sitt anspråk, i den mån det icke täckes af den för den
hufvudberättigade fastställda ersättningen, mot den exproprierande och, om
den hufvudberättigade erhållit jämväl den biberättigade tillkommande ersättning,
mot den hufvudberättigade. Något anspråk mot den exproprierande
tinnes emellertid icke, om den biberättigade utan giltigt förhinder
underlåtit att i rätt tid begära särskild ersättning. Anspråket upphör helt
och hållet, om icke talan föres vid domstol inom viss tid. Hypoteksinnehafvare
kunna ej göra anspråk på särskild ersättning annat än för den
skada, som uppstår genom skuldens betalning i förtid. I öfrigt äro de
uteslutande hänvisade till den för ägaren fastställda ersättningen (§ 31).

Expropriationsmyndighet är den lägre lokala förvaltningsmyndigheten
(die Amtshauptmannschaft) (§ 35).

Klagan öfver myndighets beslut utgör endast i vissa fall hinder för
ärendets fortgång. Äfven i dessa fall kan myndigheten föreskrifva att
ärendet skall fortgå, om expropriationens fullbordande erfordras för afvändande
af en hotande allmänfara eller af någon annan anledning, som
skulle medföra rätt att använda det särskildt föreskrifna förfarandet för
brådskande fall, eller om omedelbart utförande af en bianläggning eller
skyddsanordning synes vara oafvisligt påkalladt i offentligt intresse eller
till förebyggande af faror för en närboende (§ 36).

Expropriationsmyndigheten har att vid afgörande af alla frågor,
hvilkas bedömande kräfver särskilda fackkunskaper, tillkalla och höra

37— 09886 Förslag till lag om expropriation.

Expropria tionsför farandet.

Allmänna

bestämmel ser.

290

Ordinarie

förfaran de.

lämpliga sakkunniga. Dessa skola aflägga ed, om de icke äro edsvurna
för afgifvande af dylika utlåtanden i allmänhet. De kunna jäfvas
af samma grunder som domare. Vid alla skadevärderingar skola i regel
två sakkunniga tillkallas. För hvarje expropriationsmyndighetsdistrikt
skall årligen under medverkan af den lokala representationen på förhand
uppgöras en lista öfver de personer, som vid de under loppet af nästföljande
år förekommande expropriationer få användas såsom sakkunniga.
Expropriationsmyndigheten har att välja ur denna lista. Blir det i något
fall behöflig! att tillkalla en icke på listan uppförd fackman, kan denne
särskild! väljas. Expropriationsmyndigheten är icke bunden vid de sakkunnigas
utlåtande utan träffar fritt sitt beslut på grundvalen af samtliga
förhandlingar. Dock skall beslutet särskild! motiveras, om det afviker från
eu af myndigheten tillkallad sakkunnigs utlåtande (§ 37).

Hvarje sakägare, som utan sitt vållande varit af någon viktig anledning
förhindrad att iakttaga en fastställd tidsbegränsning, kan, om icke
annat är särskild! föreskrifvet, begära att återfå den försuttna tiden
(Wiedereinsetzung in den vorigen Stånd) (§ 39).

Enligt motiven kan man vid hvarje expropriation särskilja två hufvudafdelningar,
dels förberedande af expropriationen dels fullbordande af
densamma.

Den förra af delningen omfattar:

1) upprättande af en allmän plan öfver det till grund för expropriationen
liggande företaget, framläggande af denna plan för den myndighet,
som äger att förläna expropriationsrätt, ådagaläggande af expropriationens
nödvändighet i allmänhet samt meddelande af expropriationsrätt;

2) förarbetena för företagets utförande samt upprättande och
framläggande af en utförlig plan, på grund af hvilken det egentliga
expropriationsförfarandet kan inledas (den s. k. förberedande fastställelsen
af planen). I den förberedande afdelningen af förfarandet behöfva enskilda
sakägare i allmänhet icke hafva tillfälle att taga del. Det är nämligen
närmast fråga om, huruvida företaget kan befrämja allmänt gagn samt är
ekonomiskt och tekniskt utförbart, om fastställande åt den plan, efter hvilken
anläggningen skall utföras, samt om afgörande, huruvida expropriation
är nödvändig. Att bedöma dessa förhållanden tillkommer endast vederbörande
myndigheter.

Det egentliga expropriationsförfarandet börjar först, då den utförliga,
provisoriskt fastställda planen framlägges för expropriationsmyndigheten
med begäran, att expropriationen skall företagas. Denna senare hufvudafdelning
har att fylla tre uppgifter:

291

1) föremålen för expropriationen skola bestämmas i detalj och
tillika vederbörliga åtgärder föreskrifvas till skydd för allmänheten och
närboende mot faror och olägenheter till följd af expropriationen;

2) de för företaget behöfliga fastigheterna och rättigheterna skola
öfverföras från de föregående ägarna till den exproprierande;

3) expropriationsersättningen skall bestämmas och erläggas. Redan
vid den förstnämnda af dessa uppgifter måste de, som träffas af expropriationen,
sättas i tillfälle att försvara sig mot det dem hotande ingreppet
och bevaka sina intressen. De måste få möjlighet att visa, att företagets
utförande icke nödvändigt måste hafva till följd expropriation af den eller
den fastigheten, att det vore bättre och mindre dyrbart att expropriera
andra fastigheter, att den af hänsyn till en person valda riktningen eller
platsen för anläggningen är särskildt ofördelaktig för en annan o. s. v.

Då expropriationstillstånd meddelats och utförlig plan för anläggningen
blifvit provisoriskt fastställd, har den expropriationsberättigade
att under anhållan om förfarandets inledande till expropriationsmyndigheten
ingifva nämnda plan samt en förteckning öfver de fastigheter och
rättigheter, som skola tagas i anspråk för densamma. I planen skola
gränserna för de ifrågavarande anläggningarna samt beskaffenheten och
omfattningen af de jordområden, byggnader och andra föremål, som skola
exproprieras, tydligt och öfverskådligt angifvas. I förteckningen skola fastigheter
och rättigheter upptagas med kommunal- och jordeboksnummer, kulturart
och beskaffenhet i öfrigt, ytinnehåll samt uppgift, huru mycket tages i anspråk
för företaget och dess bianläggningar. Vidare skola namnen på ägarna och
andra berättigade, mot Indika expropriationen är omedelbart riktad, angifvas.
Sträcker sig anläggningen inom flera kommuner, skall förteckning
upprättas särskildt för hvarje kommun. Den exproprierande skall på
marken tydligt utstaka de afsedda områdena och underhålla utstakningen,
till dess anläggningarna börja utföras. Sträcker sig företaget öfver flera
expropriationsmyndigheters områden, skall ansökning jämte motsvarande
del af bilagorna ingifvas till hvarje sådan myndighet, om icke hela
ärendet särskildt uppdragits åt en gemensam myndighet (§ 40).

Expropriationsmyndigheten har att under tre veckor hålla handlingarna
i ärendet tillgängliga för en hvar, som vill taga del af desamma.
Under samma tid skall äfven den exproprierande hafva handlingarna framlagda
på sitt förrättningsställe och lämna hvarje sakägare, som det begär,
upplysningar om ifrågavarande anläggningar. Expropriationsmyndigheten
skall i allmänna tidningarna kungöra tid och plats för framläggandet
med erinran, att invändningar mot den förestående expropriationen eller
den provisoriska planen skola göras hos myndigheten senast vid det

Planera

faststäl lande.

292

sammanträde, som hålles för planens fastställande. 1 denna kungörelse skall
äfven till de berättigade, som hafva en sakrätt eller personlig nyttjanderätt
till expropriationsföremålet, riktas en anmaning att sist inom samma tid
anmäla sådana rättigheter och däraf härledda ersättningsfordringar, vid
äfventyr att meddelad fastställelse gäller mot dem och de utsättas för faran
att förlora rätten till särskild ersättning i expropriationsförfarandet. I kungörelsen
skall vidare erinras om den med planens framläggande följande
inskränkning i rätten till ersättning för därefter företaget arbete å fastigheten
samt påpekas, att sakägarna inom berörda tid böra anmäla sådana
blott af dem kända förhållanden, från hvilka anspråk på särskildt hög ersättning
kunna härledas, vid äfventyr att dessa förhållanden icke tagas i
betraktande vid ersättningens fastställande i expropriationsförfarandet (§ 41).

Till fastställelsesamman trädet skola särsldldt kallas

1) den exproprierande,

2) de i den förberedande planen och förteckningen upptagna ägare
och andra berättigde, mot hvilka expropriationen är omedelbart riktad,

3) alla personer, som till följd af den utfärdade kungörelsen sist
tre dagar före sammanträdet gjort invändningar eller såsom biberättigade
framställt anspråk på särskild ersättning eller anmälts af en hufvudberättigad.
Kallelsen skall ske skriftligen och innehålla varning i fråga om
de under 1) och 2) upptagna, att om de uteblifva den på sammanträdet
träffande bestämmelsen om ersättningen gäller mot dem, samt beträffande
de under 3) upptagna, att de utsättas för faran att förlora rätten till särskild
ersättning i expropriationsförfarandet. Dessutom skola representanter
för de af anläggningen berörda kommunerna samt de för förfarandet utsedda
sakkunniga kallas till sammanträdet (§ 43).

Vid sammanträdet skall den förberedande planen framläggas för
sakägarna och de sakkunniga samt i händelse af behof närmare utvecklas,
hvaljämte besiktning å marken företages. Därvid skola sakägarna höras,
särskildt i fråga om expropriationens utvidgning, afskiljande af beståndsdelar
eller tillbehör, åläggande af öfvergående inskränkningar samt utförande
af bianläggningar och skyddsanstalter jämte härför nödiga expropriationer
äfvensom slutligen beträffande särskild ersättning för birättigheter.
Äfven skall uppgift på särskildt höga ersättningsanspråk infordras under
erinran om det äfventyr, som är fören adt med underlåtenhet att lämna
dylik uppgift. Efter förhandling öfver alla dessa ämnen och de sakkunnigas
hörande skall expropriationsmyndigheten så snart som möjligt fatta sitt
beslut och gifva sakägarna del däraf. Biberättigade kunna icke göra invändning
mot expropriationen i annat fall, än då de hafva rätt till särskild
ersättning (§ 44).

293

Efter sammanträdet har expropriationsmyndigheten att låta deri
exproprierande verkställa nödigt beriktigande eller fullständigande af
handlingarna samt att därefter ofördröjligen öfverlämna dessa med redogörelse
för resultatet af förhandlingarna till inrikesministeriet för anförda besvärs
‘ afgörande och planens slutliga fastställande eller, om myndigheten själf

förlänat expropriationsrätten, efter pröfning af framställda erinringar själf
meddela slutlig fastställelse å planen. Den slutliga fastställelsen skall af
expropriationsmyndigheten kungöras offentligen eller genom särskild underrättelse
till sakägarna. Den fastställda planen skall under fjorton dagar
hållas tillgänglig för sakägarna. Tid och ort för tillhandahållandet skola
äfvenledes kungöras. Anmärkningar mot den slutliga fastställelsen få göras
blott under nämnda fjorton dagar och endast i den mån de grundas på
förhållanden, som inträffat först efter fastställelsesammanträdet eller utan
den exproprierandes vållande först efter denna tid blifvit kända af honom
(§ 45).

Expropriationsmyndigheten kan gifva den exproprierande rätt att
företaga mindre afvikelse!- från den slutligt fastställda planen eller efteråt
godkänna sådana. För förändringar eller utvidgningar, genom Indika
expropriationens omfattning väsentligt ändras, erfordras däremot inledande
af ett nytt förfarande (§ 58).

De sakkunniga skola få i uppdrag att verkställa skadevärderingen ^“bestämoch
inkomna med en skriftlig ersättningsberäkning inom lämplig tid, i9mande och
regel högst fyra veckor. I enklare fall kan skadevärderingen afgifvas tiomförklä
till expropriationssammanträdets protokoll (§ 46). ringen.0

Så snart ersättningsberäkningen inkommit eller, om denna skall afgifvas
till protokollet, så snart fastställelsen å planen vunnit laga kraft,
har expropriationsmyndigheten att utsätta sammanträde för expropriationen.

Detta skall i regel icke hållas senare än tre veckor från angifna tidpunkt,
om icke den exproprierande af viktiga skäl begär uppskof. Intill sammanträdet
hafva den exproprierande och öfriga delägare rätt att på begäran
taga del af den föreliggande ersättningsberäkningen. Till sammanträdet
skola kallas de personer, som kallats till fastställelsesammanträdet,
äfvensom de, som först på sistnämnda sammanträde framställt anspråk på
särskild ersättning. Kallelsen skall ske skriftligen och med erinran till
de af expropriationen träffade hufvud- och biberättigade, att äfven i
händelse af deras utevaro expropriationen och ersättningens fastställande
skola fortgå och fastställelsen skall erhålla giltighet mot dem (§ 47).

Vid expropriationssam man trädet skall den slutligt fastställda planen
framläggas samt, om så ännu är behöiligt, besiktning å marken anställas.

Vidare skola de af de sakkunniga ingifna eller till protokollet anmälda

294

ersättningsberäkningarna föreläggas den exproprierande och de öfriga
sakägarna samt dessas förklaringar i afseende å beräkningarna och öfriga
yrkanden i fråga om ersättningens fastställande eller expropriationens
utvidgning antecknas. Efter förhandlingarnas slut skall expropriationsmyndigheten,
i den mån erinringar framställts, rådgöra med de sakkunniga i
parternas frånvaro, efter egen pröfning taga ändring eller fullständigande af
de uppställda ersättningsberäkningarna till protokollet samt därpå så snart
som möjligt genom beslut fastställa ersättningarna och låta sakägarna
taga del af beslutet. Om den omfattning, hvari en fastighet skall tagas
i anspråk eller en rättighe tupphäfvas, icke genast kan noggrant bestämmas,
skall ersättningen till en början fastställas efter ytenheten på grundvalen
af de provisoriska ytuppgifterna och det slutliga afgörandet förbehållas
slutförfarandet. Till''detta hänskjutas äfven de skador, hvilkas inträdande
och omfattning icke eller icke med tillräcklig säkerhet kunna öfverskådas,
innan anläggningen blifvit utförd och dess drift börjats. Svåra eller invecklade
ersättningsfrågor kunna uppskjutas till senare särskild! afgörande
och enligt myndighetens pröfning dessförinnan hänvisas till de sakkunniga
med anmodan till dem att inom lämplig tid afgifva särskilt skriftligt
yttrande. Afgörandet skall, så snart erforderliga förutsättningar finnas,
ofördröjligen träffas och meddelas sakägarna under angifvande af grunderna
för detsamma (§ 48).

Mot expropriationsmyndighetens beslut i fråga om ersättningens bestämmande
kan klagan hos högre administrativ myndighet föras af den
exproprierande och hvarje ersättningsberättigad, för hvilken ersättning blifvit
fastställd, äfvensom hvarje biberättigad, som har rättsligt intresse af ersättningens
fastställande. Klagomålen kunna afse såväl grunden för ersättningen
som beloppet af densamma (§ 32).

Mot ersättningens fastställande kunna tillika den exproprierande och
de ersättningsberättigade föra talan vid domstol inom ett år från det tiden
till klagan hos högre administrativ myndighet utgick eller sådan klagan
blifvit afgjord af sistnämnda myndighet. Att vända sig till domstol, innan
ett slutligt administrativt afgörande föreligger, är icke tillåtet. Har pröfningen
af en oviss eller senare inträdande skada uppskjutits, utgör detta
icke hinder för att hänskjuta frågan i öfrigt till domstol. Den exproprierande
kan icke vända sig till domstol, om han icke förbehållit sig detta
genom skriftlig förklaring till den ersättningsberättigade före eller vid betalning
eller nedsättning af det fastställda ersättningsbeloppet. I öfrigt
utesluta* icke anlitande af domstolsvägen för sakägarna vare sig genom
det fastställda ersättningsbeloppets mottagande utan förbehåll eller genom
återkallande af eu i administrativ väg förd klagan. Om den exproprie -

295

rande för talan mot en ersättningsberättigad angående nedsättning af ersättningssumman,
har han att till förhandlingarna i målet inkalla de biberättigade,
hvilka äfven utan sådan kallelse kunna iakttaga inställelse. Det utslag
som meddelas gäller mot de biberättigade, som kallats eller eljest inställt
sig, men mot andra kan den exproprierande icke åberopa sig på ett för
honom gynnsamt afgörande, utan har att, om han icke genom särskild
talan mot dem kan tvinga dem till godkännande af nedsättningen, erlägga
det belopp, hvarmed ersättningssumman förminskats, såvidt å dem belöper
(§ 33).

I den mån ersättningarna blifva fastställda på expropriationssammanträdet,
har expropriationsmyndigheten att förklara de, enligt planen
(dier dittills träffade bestämmelser, för hufvudanläggningen och bianläggningarna
nödiga eller af expropriationens utvidgning träffade fastigheterna
och rättigheterna exproprierade samt öfverföra dem på den exproprierande,
under förutsättning att denne har rätt att fordra omedelbart öfverförande
eller de ersättningsberättigade uttryckligt medgifva detta. Detsamma gäller
äfven, när fastställande af ersättningen för oviss eller senare inträdande
skada uppskjutits. Jämväl sådan egendom, för hvilken ersättningen ännu
icke fastställts, kan med de ersättningsberättigades uttryckliga medgifvande
förklaras exproprierad och öfverföras. Medgifva de berättigade icke sådant,
skall egendomen förklaras exproprierad omedelbart efter ersättningens fastställande
och öfverföras genom skriftligt meddelande till sakägarna (§ 49).

Den exproprierande kan begära, att egendomen skall omedelbart
öfverföras på honom,

a) om han är befriad från att ställa säkerhet,

b) om han före expropriationen har ställt allmän säkerhet för
uppfyllande af sina ersättningsförbindelser och denna enligt expropriationsmyndighetens
pröfning är tillräcklig att täcka samtliga ersättningar, som
kunna förutses blifva behöfliga i expropriationsförfarandet,

c) om han vid expropriationssammanträdet hos expropriationsmyndigheten
ställer tillräcklig säkerhet för de fastställda ersättningsbeloppen.

(§ 50).

De för de hufvudberättigade fastställda ersättningarna äro under- Ersättninkastade
anspråk af de biberättigade, för hvilka icke särskild ersättning ''^tnq Mer
blifvit fastställd. Undantagna härifrån äro ersättningar, som afse sådana nedsättning
förändringar af det exproprierade föremålet, som äfven ägaren kunnat
företaga utan hinder af tredje man tillkommande sakrätter eller personliga
nyttjanderätter, vidare alla ersättningar, som fastställas blott för en ersättningsberättigads
personliga skada, äfvensom de ersättningsbelopp, hvilkas
utbetalning expropriationsmyndigheten förklarat icke vara till skada för

296

tredje man. Sådan förklaring kan afgifvas, om expropriationen afser blott
en fastighetsdel eller rättighet, hvars afskiljande enligt expropriationsmyndighetens
mening icke kan medföra någon risk för de biberättigade, eller
om enligt denna myndighets öfvertygelse biberättigade, som skola erhålla
godtgörelse ur ersättningen, icke finnas, öfver beslut, hvarigenom en utbetalning
förklarats icke vara till skada, får klagan icke föras. De ersättningar,
som icke äro underkastade de biberättigades anspråk, samt de, som
fastställts för biberättigade, skall den exproprierande utan uppskof betala,
om han icke vill göra bruk af rätten till deposition (§ 51). Förklaring,
att en utbetalning icke är till skada, skall, om saken ligger i öppen dag,
afgifvas af expropriationsmyndigheten på eget initiativ men eljest blott på
begäran af den exproprierande. I senare fallet skall denne sist inom en
vecka efter ersättningens fastställande förebringa bevis, att skada ej kan
uppstå. Expropriationsmyndighetens beslut skall meddelas antingen vid
ersättningens fastställande eller senast inom en vecka, sedan den exproprierande
framställt anhållan om sådan förklaring och förebragt erforderlig
bevisning (pr. f. § 16).

Expropriationsmyndigheten skall efter expropriationssammanträdet
ofördröjligen i tidningarna kungöra de ersättningsbelopp, på hvilka de
biberättigade hafva anspråk, och därvid anmana dem, som på grund af
sakrätt eller personlig nyttjanderätt till de exproprierade fastigheterna
vilja begära ersättning ur nämnda belopp, att inom tre veckor anmäla
detta anspråk hos expropriationsmyndigheten, vid äfventyr att den exproprierande
blir berättigad att utbetala medlen till fastigheternas ägare.
Samtidigt skall expropriationsmyndigheten hos vederbörande myndighet
begära uppgift å dem, hvilka enligt fastighetsboken hafva rättigheter till
de" exproprierade fastigheterna, och med liknande anmaning lämna de uppgifna
rättighetshafvarna skriftligt meddelande om de ersättningsbelopp, som
äro underkastade de biberättigades anspråk eller icke förklarats kunna utan
skada utbetalas. Äro blott få ersättningar att utbetala och de biberättigade
personligen kända, kan expropriationsmyndigheten gifva dem alla en
anmaning på sistnämnda sätt, utan att någon offentlig kungörelse erfordras
(§ 52).

Efter förloppet af nämnda tid skall expropriationsmyndigheten ofördröjligen
underrätta den exproprierande om resultatet af det till förmån
för de biberättigade anordnade förfarandet och gifva honom anvisning att
deponera eller betala de fastställda ersättningsbeloppen, allteftersom de
tagits i anspråk af de biberättigade eller icke. Den exproprierande har
därefter att deponera ersättningarna, om anspråk därå framställts af
biberättigade och icke mellan dem och den hufvudberättigade träffats

297

öfverenskommelse om utbetalning och fördelning af de i anspråk tagna
beloppen, eller om. den exproprierande vill begagna sig af honom eljest
tillkommande rått till deposition. I andra fall skola ersättningarna utbetalas
till de hufvudberättigade, för hvilka de blifvit fastställda (§ 53).

Den exproprierande är berättigad att deponera ersättningsbelopp,

a) om den ersättningsberättigade vägrar att mottaga erbjudet belopp
eller den exproprierande af någon annan i den berättigades person liggande
anledning eller till följd af oförvållad ovisshet om den berättigades
person icke eller icke med säkerhet kan uppfylla sina förbindelser,

b) om den exproprierande i rätt tid klagat öfver ersättningens fastställande
i fråga om det af honom bestridda beloppet. Efter klagomålens
afgörande beslutar expropriationsmyndigheten, till hvem det deponerade
skall utbetalas (§ 54).

Har ersättning deponerats på grund af biberättigades anspråk, inträder
ett fördelningsförfarande hos underrätten i orten (§ 56).

Så snart den exproprierande hos expropriationsmyndigheten styrkt, att
ersättningarna betalats till de därtill berättigade eller behörigen deponerats,
har myndigheten att skriftligen öfverföra på den exproprierande de förut
icke öfverförda fastigheterna eller rättigheterna och underrätta vederbörande
fastighetsägare eller rättsinnehafvare därom. Med delgifningen af det
skriftliga meddelandet anses öfverföringen vara fullbordad (§ 57).

Då hufvudanläggningen med tillhörande bianläggningar fullbordats,
har den exproprierande att anmäla detta hos expropriationsmyndigheten
samt i närvaro af sakägarna och en landtmätare förse de exproprierade
områdena med fasta gränsmärken, i den mån fastighetsgränserna ändrats.
Expropriationsmyndigheten skall ofördröjligen utsätta ett gränsbestämningssammanträde
och halla detta i regel senast inom tre veckor. Till sammanträdet
skola skriftliga kallelser utfärdas å de personer, som kallats till
fastställelsesammanträdet, landtmätaren och alla dem, som eljest enligt förhandlingarna
berörts af expropriationen eller de därvid bestämda bianläggningarna
(§ 59).

Vid gränsbestämningssammanträdet skola de utförda anläggningarna
och deras gränser besiktigas i närvaro af sakägarna samt tillfälle beredas
dessa att afgifva yttrande och framställa möjligen förekommande ytterligare
anspråk på utvidgning af expropriationen. Expropriationsmyndigheten
skall efter de sakkunnigas hörande så snart som möjligt fatta och
meddela sitt beslut i anledning af hvad sålunda förekommit. På samma
sätt skall bestämmelse träffas om det framtida underhållet af utförda bianläggningar
och skyddsanstalter. Möjligen behöfliga kompletteringar, för 38—09886.

Förslag till lag om expropriation.

Slutförfa randet.

Gränsbe stämnings samman träde.

298

bättringar eller ändringar af sådana anläggningar skola anordnas. Nödiga
ändringar i gränsbestämningen skola genast företagas. Sakägarna hafva
att vid sammanträdet framställa alla invändningar och anspråk i fråga
om berörda angelägenheter vid äfventyr att eljest förlora rätten därtill.
Förbehåll att få göra sådan framställning senare är tillåtet blott såvidt en
anläggnings eller åtgärds betydelse eller verkan vid sammanträdet ännu
icke kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Dylikt förbehåll är utan verkan,
om framställningen icke därefter göres inom tre år från slutsammanträdet
(§ 60).

Efter gränsbestämningssammanträdet har den exproprierande att
låta landtmätare uppmäta, kartlägga och uppteckna de exproprierade områdena,
särskildt för hvarje förvaltningsområde, samt inom den af expropriationsmyndigheten
bestämda tiden, som i regel icke får öfverskrida sex
månader, ingifva de härvid upprättade handlingarna till samma myndighet.
Myndigheten har att öfverlämna handlingarna till de sakkunniga, för att dessa
må inom viss af myndigheten bestämd tid, i regel högst tre månader, uppgöra
beräkning öfver den ytterligare ersättning, som kan erfordras (§ 61).
Slutsam- Sedan den slutliga ersättningsberäkningen inkommit, skall expropria manträde.

^onsmyndigheten ofördröjligen utsätta ett slutsammanträde att i regel
hållas senast inom tre veckor. Till slutsammanträdet skola kallas de
personer, som kallats till föregående sammanträden eller enligt slutberäk-
ningen kunna hafva ersättning att vänta (§ 62).

Vid sammanträdet skola sakägarna erhålla del af slutberäkningarna
och få tillfälle att yttra sig i anledning af desamma. Därefter meddelar
myndigheten så snart som möjligt sitt beslut. I den mån icke enskilda
ersättningsfrågor uppskjutits till särskildt afgörande eller eljest få upptagas
sedermera eller besvär ännu äro oafgjorda, skall därefter för sakägarna
tillkännagifvas, att expropriationen och det administrativa ersättningsförfarandet
äro afslutade (§ 63).

Återbetal- Visar slutberäkningen, att den första ersättningsfastställelsen till

n\ulief'' följd af oriktiga ytuppgifter eller brist i någon annan faktisk förutsättning
medfört för hög betalning till någon sakägare, är denne skyldig
att återbetala hvad han erhållit för mycket till den exproprierande. Har
för mycket deponerats, har den exproprierande rätt att lyfta öfverskottet.
Härom besluter expropriationsmyndigheten, med rätt för den missnöjde att
klaga vid domstol (§ 64).

Förkortadt ^ Är det fråga om enkla anläggningar, som sträcka sig blott öfver få
förfarande. fastigheter och vid hvilka behofvet af mark genast kan bestämmas med
tillräcklig säkerhet, eller skola blott hela fastigheter exproprieras eller
rättigheter till fastigheter grundläggas eller upphäfvas, kan den myndighet,

299

som förlänar expropriationsrätt, pa eget initiativ eller ansökning af den
exproprierande genast fastställa planen för expropriationen, under förbehåll
att möjligen framställda invändningar få pröfvas sedermera, samt
anordna ett förkortadt förfarande. Detta förfarande kan genom förordning
allmänt föreskrifvas eller tillåtas för vissa slag af expropriationer,
om enligt expropriationsmyndighetens pröfning förutsättningarna därför
föreligga i det särskilda fallet (§ 67).

Det förkortade förfarandet skall, utan att särskild ansökning af den
exproprierande eller föreskrift af den myndighet, som förlänar expropriationsrätt,
erfordras, användas vid expropriationer för andra allmänna väo--anläggningar än nyanläggningar, för utvidgning af järnvägar, för bergverksanläggningar,
för vattenledningar till stads- och landtkommuner, i
senax-e fallet dock blott när expropriationen icke sträcker sig utöfver den
expropriationsberättigade kommunens område, äfvensom vid expropriationer
enligt den allmänna byggnadslagen. Expropriationsmyndigheten
har dock i hvarje särskildt fall att pröfva, om förutsättningarna för användande
af det förkortade förfarandet föreligga, och i annat fall anordna
ett sammanträde för planens fastställande i vanlig- ordning for
f. § 22). ° 1 ''

Vid det förkortade förfarandet bortfaller fastställelsesammanträdet
och anordnas genast expropriationssammanträde. Framställas invändningar
mot expropriationen eller dess art eller omfattning, skall förfarandet i
afseende å de härvid ifrågakommande fastigheterna eller rättigheterna uppskjutas,
tills invändningarna blifvit slutligt pröfvade af vederbörande myndighet.
Då anläggningen fullboi’dats, skall, om icke expropriationsmyndigheten
af särskilda skäl finner ett gränsbestämningssammanträde behöflig!;,
endast slutsammanträde anordnas. Finner myndigheten något vidare förfarande
icke erfordras efter expropriationens verkställande, kan myndigheten
redan vid expropriationssammanträdet förklara förfarandet afslutadt
(§ 68).

I brådskande fall, när omedelbart utförande af en expropriations- Förfarande
berättigad anläggning är behöflig! för afvändande af en hotande allmänfara * ira^ande
eller när det påbörjade utförandet eller driften af en sådan anläggning
afbrutits genom oförutsedda händelser och byggnadens eller driftens fortsättande
påkallas af allmänt väl, kan deix myndighet, som äger förläna
expropriationsrätt, gifva föreskrift om omedelbart afhändande eller inskränkande
af äganderätt eller andra rättigheter till fastigheter, om sådant
synes ^ oundgängligt nödvändigt, under förbehåll af senare fastställelse å
föremålet för expropriationen samt ersättningen. Den exproprierande skall
ställa lämplig säkerhet. I dylika fall erfordras icke kunglig stadfästelse

300

å expropriationstillståndet eller offentligt kungörande af detsamma.
Expropriationen fullbordas därigenom att expropriationsmyndigheten ger
vederbörande ägare eller rättsinnehafvare del af expropriationstillståndet.
Efter expropriationens fullbordande skall den exproprierande ofördröjligen
uppgöra expropriationsplan och ingifva denna till expropriationsmyndigheten.
Därefter hafva reglerna för det ordinarie förfarandet motsvarande
tillämpning (§ 70).

Expropria- Med expropriationsförklaringens delgifning åt dem, hvilka till den ex tWningar.

r1t proprierandes förmån skola afstå äganderätt eller annan rätt eller lida
inskränkning däri, inträder sådan rättsfö ränd ring. Detsamma gäller, om
genom expropriation smyndighetens förklaring rättighet till en fastighet
skall beredas tredje man (§ 71).

Frånhändes genom expropriationsförklaringen äganderätt eller annan
rätt, upphöra med förklaringens delgifning åt ägaren alla tredje mans
rättigheter till föremålet för expropriationen, såvidt de icke särskildt
förbehållits den berättigade i förklaringen eller uttryckligt öfvertagits af
den exproprierande. Göres genom expropriationsförklaringen inskränkning i
äganderätten till en fastighet, går den sålunda skapade rättigheten före
öfriga rättigheter, som besvära fastigheten, med vissa undantag, om icke
en sämre förmånsrättsställning fastställts genom expropriationsförklaringen
(§ 72).

Grundskatter och andra offentliga afgifter förändras icke genom expropriationen.
Exproprieras blott en del af en fastighet, skola dylika afgifter
fördelas enligt gällande bestämmelser (§ 73).

Genom expropriationsförklaringen och de exproprierade föremålens
öfverförande får den exproprierande rätt att tillträda desamma. Vägrar
eller dröjer innehafvaren att tillhandahålla det exproprierade, har expropriationsmyndigheten
på begäran af den exproprierande att sätta honom i besittning
däraf (§ 74). Till tiden för öfverförandet är det förre ägaren, som
uppbär egendomens afkastning och bär kostnaderna för egendomen. Han
skall i förhållande till den exproprierande iakttaga samma omsorg, som han
plägar använda i egna angelägenheter. Förstörande eller försämring genom
olyckshändelse drabbar den exproprierande från expropriationsförklaringens
delgifning (§ 75).

Återkallelse. Den exproprierande kan, så länge expropriationsförklaringen icke

vunnit laga kraft, återkalla eller inskränka expropriationsansökningen men
skall i sådant fall hålla sakägarne skadeslösa för olägenheter och kostnader
till följd af expropriationsförfarandet. Ersättningen bestämmes af expropriationsmyndigheten,
med rätt för parterna att klaga hos domstol. I och
med det att återkallelse!! eller inskränkningen genom expropriationsmyn -

301

digheten delgifves sakägarna, återställes utan vidare det tidigare rättstillståndet
(§ 76).

Verkningarna af expropriation inträda äfven, om efter planens första
framläggande parterna komma öfverens om afträdande af en expropriation
underkastad fastighet eller om det upphäfvande eller inskränkande af en
rättighet eller skapande af en sådan, som utgör syftet för expropriationen,
samt om den ersättning, som skall gäldas, eller ock blott om föremålet
för expropriationen. öfverenskommelsen skall antingen ingås inför expropriationsmyndigheten
eller ingifvas till denna och inför densamma bekräftas
äfvensom fastställas af myndigheten. Stadfästelse får icke meddelas, innan
rätten att framställa invändningar mot öfverenskommelsen upphört eller
om invändningar i rätt tid framställts (§ 78).

Afser öfverenskommelse föremålet för expropriationen, kunna invändningar
mot öfverenskommelsen göras endast af sådana biberättigade,
som hafva anspråk på särskild ersättning. Rätten till invändning upphör,
om icke sådan framställts hos expropriationsmyndigheten inom fjorton
dagar efter det den biberättigade från myndigheten erhållit kännedom om
öfverenskommelsens innehåll. Har invändning mot öfverenskommelsen
framställts i rätt tid, skall beslut angående expropriationen och dess omfattning
meddelas, såsom om öfverenskommelse icke hade träffats. Parterna
förblifva bundna af öfverenskommelsen blott såvida genom beslutet expropriationen
förklaras berättigad (§ 79).

Har öfverenskommelse om ersättningen träffats tillika med öfverenskommelse
om expropriationsföremålet eller ensam för sig, kan invändning
framställas hos expropriationsmyndigheten af hvarje biberättigad, som balett
rättsligt intresse af ersättningens fastställande, inom tre veckor från
det han erhållit kännedom om öfverenskommelsen. I detta fall har expropriationsmyndigheten
att först afgöra, huruvida expropriationen enligt förut
angifna grunder (§ 51) kan anses innebära någon risk för den exproprierande
och invändningen alltså förtjänar afseende, samt, ifall densamma icke afvisas,
att därefter bestämma ersättningen, såsom om öfverenskommelse icke träffats.
Bestämmer myndigheten högre ersättning, behåller öfverenskommelsen sin
giltighet mellan parterna, men är den exproprierande pliktig att för den
biberättigades räkning deponera det Överskjutande beloppet. Har invändningen
afvisats af expropriationsmyndigheten, kan den biberättigade vid
domstol fullfölja sitt anspråk mot den exproprierande. Rätten till invändning
upphör, om den icke begagnas inom tre år efter slutsammanträdet
(§ 80). Bestämmelserna om betalning, nedsättning och fördelning af expropriationsersättning
gälla äfven ersättning, som bestämts genom öfverenskommelse
(§ 81).

Öfverenskommelser

mellan parterna.

302

Återför- Träder den exproprierande, sedan expropriationsförklaringen vunnit

ochfötiöps- laga kraft, helt och hållet eller delvis tillbaka från företaget, eller kommer
rätt. af annan anledning företaget eller en del däraf icke till utförande, eller
användes en exproprierad fastighet eller rättighet icke för företaget eller
dess bianläggningar, eller inställes varaktigt anläggningens drift, äro de
förra ägarna och innehafvarna eller deras arfvingar berättigade att återförvärfva
de fastigheter och rättigheter, som sålunda icke användas. Denna
rätt sträcker sig äfven till fastigheter och rättigheter, som genom öfverenskommelse
öfverlåtits på den exproprierande, äfvensom till sådana föremål,
som exproprierats först på begäran af en ersättningsberättigad, om den
fastighet eller rättighet, hvars expropriation gifvit anledning till denna
begäran, icke blifvit vederbörligen använd. Aterförvärfsrätt på grund af uteblifvet
användande finnes icke, om den icke använda fastigheten eller rättigheten
är bestämd att tillgodose ett kommande behof, till hvilket tagits
hänsyn vid planfastställelsen. Begäran om återförvärf skall framställas
hos expropriationsmyndigheten. Myndigheten skall höra den exproprierande
och därefter besluta i frågan. Den kan, om den så anser lämpligt, före afgörande!
gifva den exproprierande ytterligare tid att taga den exproprierade
egendomen i behörig användning eller återupptaga driften (§ 83).

Bifalles ansökning om återförvärf, är sökanden pliktig att till den
exproprierande återbetala den ersättning, som denne erlagt vid expropriationen,
med undantag dock af godtgörelsen för sådan skada, som icke
utjämnas genom återförvärfvet. Från ersättningen skall afdraga^ den
värdeförminskning, som den exproprierade fastigheten under tiden lidit
genom dess användande af den exproprierande eller eljest. Har fastigheten
under tiden förbättrats, har sökanden att gälda ersättning äfven härför,
men blott i den mån fastigheten härigenom blifvit mera brukbar och
värdefull för honom. Därå uppförda byggnader och andra nyanläggningar
är den exproprierande berättigad att borttaga, om sökanden icke är beredd
att betala åtminstone deras dåvarande värde. Den summa, som skall återbetalas
till den exproprierande, skall bestämmas enligt föreskrifterna om
expropriationsersättningens bestämmande. Klagan öfver expropriationsmyndighetens
beslut beträffande ersättningssumman kan föras hos domstol.
Föreskrifterna om rättsverkningarna af expropriation och om godvillig
öfverenskommelse hafva motsvarande tillämpning (§ 84).

Har blott en del af en fastighet exproprierats eller har äganderätten
till en fastighet blott inskränkts, tillkommer återförvärfsrätt förre ägaren
och hans arfvingar endast så länge de äro ägare af den fastighet, som återstår
efter expropriationen (§ 85).

303

Kommer företaget på grund af den exproprierandes tillbakaträdande
eller af annan anledning helt och hållet eller delvis icke till utförande,
upphör återförvärfsrätten, om dess innehafvare icke gör bruk däraf inom
tre månader, sedan den exproprierande skriftligen uppfordrat honom
därtill. Har sådan uppmaning icke framställts, kan den berättigade begära
att få återförvärfva fastigheten ända till tio år efter expropriationsförklaringens
digifning. Användes en exproprierad fastighet eller rättighet
icke för anläggningen eller inställes varaktigt företagets drift, finnes återförvärfsrätt
blott intill fem år från det driften börjades (§ 86).

Samma regler finna tillämpning äfven, när efter expropriationsförklaringens
delgifning expropriationsrätten fråntages dess innehafvare på
grund af hans försumlighet att fullgöra sina åligganden under expropriationsförfarandet
(§ 87).

Vill den exproprierande sälja en fastighet eller rättighet, som han
förvärfvat genom expropriation eller därmed likställd öfverenskommelse,
har dåvarande ägaren af den genom expropriation förminskade fastigheten
förköpsrätt intill femton år efter expropriationsförklaringens delgifning.
Har den egendom som skall säljas exproprierats först på begäran af en
ersättningsberättigad, finnes återköpsrätt blott om företaget helt eller delvis
icke blifvit utfördt på grund af den exproprierandes tillbakaträdande
eller af annan anledning. Tvister om förköpsrättens utöfning skola intill
expropriationsförfarandets afslutning afgöras af expropriationsmyndigheten
men därefter af domstol (§ 88).

Ofri ga tyska stater.

I afseende å öfriga tyska stater lämnas här redogörelse endast för
det sätt, hvarpå förutsättningarna för expropriation blifvit bestämda i
de för de särskilda staterna gällande allmänna expropriationslagar, som
varit för kommittén tillgängliga.

Närmast den preussiska lagen i fråga om uttryckssätt stå lagarna
för Schaumburg-Lippe af år 1896, för Liibeck af år 1898 och för Bremen
af år 1899. I dessa föreskrifves, att expropriation kan ske för allmänt
väl (aus Grunden des öffentliclien Wohles).

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med den sachsiska lagen stadga
lagarna för Baden och Hessen af år 1899, att expropriation kan äga rum
för ett till allmänt gagn tjänande {(tern öffentlichen Nutzen dienendes)
företag.

304

Till innebörden öfverensstämma härmed lagarna för Gotha af år
1884, för Coburg af år 1888 och för Oldenburg af år 1897, enligt hvilka
fastighet kan exproprieras för det allmänna bästa (aus RiicJcsichten des gemeinen
Besten). I sistnämnda lag angifvas tillika under fjorton punkter
åtskilliga fall, i hvilka expropriationsrätt förefinnes utan att behöfva sär- 4

skildt meddelas.

Trängre gränser för expropriationsrätten äro uppdragna i Wiirternbergs
lag af år 1888, som bestämmer att expropriation kan förekomma,
när sådan åtgärd är nödvändig med hänsyn till ett företag för allmänna
stats- eller korporationsändamål.

Några lagar innehålla dels en allmän bestämmelse dels en uppräkning
af särskilda ändamål. Sålunda stadgar lagen för Hamburg af år 1886, att
expropriation kan företagas för anläggningar för det allmänna bästa, isynnerhet
för anläggning och reglering af gator och kanaler, för uppförande
af allmänna byggnader, för järnvägar, hamn- och dikesanläggningar samt
flodregleringar. Lagen för Anhalt af år 1875 föreskrifver, att fast egendom
kan exproprieras för allmänt väl, och att sådan åtgärd kan med furstens
eller eventuellt annan vederbörlig myndighets tillstånd vidtagas i följande
fall:

1) för uppförande eller utvidgning af fästningar eller andra anstalter
för försvars- eller befästningsändamål, särskildt anläggning och utvidgning
af kaserner, skjutbanor och exercisplatser;

2) för uppförande eller utvidgning af kyrkor, allmänna skolhus, prästgårdar,
kommunalhus, domstols- och andra ämbetsbyggnader, hospital, sjukhus,
döfstum- och blindanstalter, straffanstalter, allmänna idrotts-, bad- och
simanstalter;

3) för anläggning och utvidgning af begrafningsplatser;

4) för anläggning eller utvidgning af allmänna vattenledningar;

5) för anläggning eller utvidgning af allmänna kanaler, slussar och

broar;

6) för anläggning eller utvidgning af allmänna hamnar;

7) för anläggning eller utvidgning af järnvägar för allmän trafik;

8) för uppsättande af telegrafer för statens eller tyska rikets räkning;

9) för särskildt nödvändiga åtgärder till befrämjande af sundhet
eller säkerhet.

Lagarna för Bayern af år 1837 och för Sachsen-Meiningen af år
1845 medgifva expropriation endast för särskildt uppräknade ändamål.

Det torde vara tillräckligt att redogöra för hvad den förra lagen innehåller
i sådant afseende. I densamma uppräknas under tretton punkter åtskilliga

305

ändamål, nämligen dels i hufvudsak desamma, som äro upptagna i den
nyss omförmälda lagen för Anhalt, dels därutöfver följande:

reglering af strömmar och floder samt åtgärder för att göra dem
segelbara;

* anläggning, utvidgning, rätande eller jämnande af gator och vägar;

uttorkande af skadliga sumptrakter i närheten af mera bebodda orter;
skydd för statens konstskatter och vetenskapliga samlingar mot eldfara
eller annan fara.

39—09886. Färsing till lag om expropriation.

306

Österrike.

Grundsatsen om expropriation för allmänt gagn har erhållit uttryck
i § 365 af den allmänna civillagen af den 1 juni 1811, där det stadgas,
att, om det allmänna bästa sådant fordrar, en hvar är skyldig att mot
skälig godtgörelse afstå äfven full äganderätt till en sak. En annan bestämmelse
af allmän natur innefattas i grundlagen af den 21 december
1867, art. 5, som lyder sålunda: »Egendom är okränkbar. Afhändande
mot ägarens vilja kan blott ske i de fall och på det sätt, som lag bestämmer.
»

Utom dessa grundläggande stadgan den finnes icke någon enhetlig
lag om expropriation. Däremot finnes ett stort antal lagstadganden, i
hvilka närmare föreskrifter om genomförande af expropriation meddelas
för de särskildt ofta förekommande expropriationsfallen.

Den utförligaste af dessa speciallagar är lagen den 18 februari 1878
om expropriation för järnvägars anläggning och drift. Då motsvarande
tillämpning af denna lags bestämmelser i andra expropriationsfall uttryckligt
föreskrifvits i många speciallagar och äfven eljest i praxis ofta förekommer,
är nämnda lag tillika att anse såsom den viktigaste i förevarande ämne.

Beträffande de i densamma meddelade bestämmelserna om expropriationsförfarandet
torde böra nämnas följande.

Då expropriationsrätt sökes, skola till handelsministeriet ingifvas —
förutom detaljerad plan för den tilltänkta anläggningen — efter jordeboksindelningen
uppgjorda planer och förteckningar öfver de fastigheter och
rättigheter, som skola tagas i anspråk. I dessa förteckningar skall uppgift
lämnas å de särskilda jordeboksenheternas nummer och ytinnehåll
samt angifvas, hvilka områden ansökningen afser. Om ministeriet efter
förberedande granskning finner anläggningen lämplig att utföras, anordnar
detsamma besiktning å platsen genom en kommission af minst tre personer
(§§ 12 och 13).

Sökanden har tillika att till den högsta administrativa myndigheten
i vederbörande riksland ingifva eu förteckning å de personers namn och

307

boningsort, mot hvilka expropriationsanspråket är riktadt. Denna förteckning
samt de till ministeriet insända planerna och förteckningarna
skola viss tid, innan kommissionen anländer till hvarje särskild kommun,
hållas tillgängliga därstädes efter kungörelse, jämväl angifvande den tid,
» inom hvilken hvarje intressent äger att hos förvaltningsmyndigheten i

vederbörande distrikt framställa invändning mot den begärda expropriationen
(§ 14).

Efter fullbordandet af kommissionens undersökning, till hvilken
äfvenledes för hvarje kommun utfärdas kallelse å de intresserade (§ 15),
har den högsta administrativa land smyndigheten att bestämma expropriationens
föremål och omfattning (§ 17). Öfver beslutet kunna de intressenter,
som i rätt tid framställt invändningar mot expropriationen, samt
sökanden inom viss kort tid föra klagan, i den mån deras påståenden icke
vunnit bifall. Denna klagan pröfvas af inrikesministeriet efter samråd
med handelsministeriet och andra förvaltningsministerier, hvilkas verksamhetskrets
beröres af ärendet (§ 18).

Har expropriationsersättningen icke blifvit bestämd genom öfverenskommelse,
skall densamma fastställas af domstol. Sådan öfverenskommelse
är tillåten endast, då någon tredje man ej på grund af sakrätt har
anspråk på godtgörelse ur ersättningen eller sakrättsinnehafvarna i en offentlig
eller legaliserad handling gifvit sitt samtycke till överenskommelser!.
Deras samtycke erfordras dock icke, när det är fråga om delvis
expropriation af en jordeboksenhet samt, oaktadt expropriationen, hypotek
åtnjuta viss i den allmänna civillagen angifven säkerhet och andra sakrätters
säkerhet uppenbarligen icke kan äfventyras. Jordeboksdomstolen
meddelar på parts begäran yttrande om detta förhållande (§ 22).

Innan ersättningen fastställes af domstol, skall undersökning på
platsen verkställas af tre sakkunniga personer, hvilka af domstolen utses
på en åt vederbörande öfverrätt efter den administrativa landsmyndighetens
hörande årligen upprättad och kungjord lista öfver sakkunniga i
expropriationsfrågor. Mot de utseddas lämplighet kunna parterna göra
invändningar, som beaktas af domstolen, om de finnas trovärdiga (§ 24).

De sakkunniga skola afgifva motiveradt yttrande (§ 25). Domstolen
bestämmer därefter fritt ersättningens belopp. Beslutet kan öfverklagas
inom viss kort tid (§ 30).

Ersättning, som utgår på en gång, skall erläggas, innan expropriationen
fullbordas (§ 33). Kan emellertid beloppet af sådan ersättning
icke fullständigt utrönas, enär skadan icke låter sig på förhand uppskattas,
är hvarje part berättigad att inom lämpliga perioder af minst ett år begära
fastställande af ersättningen för den skada, som under mellantiden

308

blifvit känd. Sedan tre år från expropriationens fullbordande förflutit, kan
slutligt fastställande af kapitalersättningen fordras (§ 9).

Expropriationens fullbordande förhindras icke däraf, att domstolens
ersättningsbeslut öfverklagas (§ 35).

Ett förkortadt förfarande synes förekomma blott, om expropriation
är påkallad af trängande behof för att afhjälpa eller förebygga hinder för
eu i gång varande järnvägs drift (§§ 39—41).

309

Ungern.

Gällande expropriationslag är af år 1881. Beträffande lagens innehåll
redogöres här endast för det sätt, hvarpå förutsättningarna för expropriation
äro bestämda.

Expropriation kan företagas blott i allmänt intresse och endast i
följande fall:

1) för anläggning af allmänna gator och broar;

2) för anläggning af järnvägar afsedda för allmän trafik medelst
ång- eller hästkraft;

3) för anläggning af kanaler afsedda för sjöfart, afledande af högvatten
eller bevattning;

4) för reglering af floders vattenstånd;

5) för aftappning af stillastående vatten och kärr, dränering samt
vattenafledning från sjöar;

6) för upprättande af skyddsdammar mot öfversvämningar;

7) för anläggning af till allmänt brak afsedda hamnar, dockor och
nederlagsplatser;

8) för bindande af flygsand;

9) för upprättande af telegrafer;

10) för krigsbefästningar;

11) för uppförande af byggnader och upprättande af anstalter för
statens räkning samt beredande af ökad säkerhet åt straffängelser;

12) för utvidgning eller lämpligt anordnande af förenämnda anläggningar; 13)

i alla de fall, i hvilka expropriationslagen sådant särskildt bestämmer
(§ 1).

Inom kommuner kan expropriation dessutom äga rum för anläggning
af bygator och allmänna platser, kyrkogårdar, kommunalvägar, skolor,
allmänna sjukhus, offentliga bad, kaserner med tillhörande byggnader, för
allmänt bruk afsedda vatten- och gasledningar, för allmän renlighet och
sundhet erforderliga kanaler äfvensom för utvidgning eller lämpligt anordnande
af alla dessa anläggningar (§ 2).

310

I större städer kan expropriation jämväl ske för sådana offentliga
byggnader och anstalter, som anläggas för allmän sundhet, samfärdsel,
handel eller säkerhet, liksom ock för deras utvidgning eller lämpligare
anordning (§ 3).

På hufvudstaden Budapests område kan härutöfver exproprieras för «

offentliga byggnader och anstalter, som tjäna allmänna kultur- och försköningsändamål
eller andra offentliga syften, eller för dylika hyggnaders
och anstalters utvidgning eller lämpligare anordnande (§ 4).

Expropriationsrätt för hvarje särskildt företag skall, om den icke ^

beviljas genom särskild lag eller särskild lag annorlunda bestämmer, meddelas
af ministern för offentliga arbeten och kommunikationer (§ 5).

311

Nederländerna.

Nederländernas konstitution af den 30 november 1887 innehåller följande
bestämmelser om expropriation. Ingen kan beröfvas sin egendom,
utan att, i enlighet med bestämmelser i allmän lag, allmänt gagn förklarats
fordra expropriation samt ersättning för egendomen blifvit på förhand erlagd
eller tillförsäkrad. I allmän lag må också bestämmas fall, i hvilka
särskild! tillstånd af statsmakten icke skall erfordras för expropriation.
Att ersättning på förhand erlägges eller tillförsäkras skall ej vara af nöden,
när krig, krigsfara, uppror, eldsvåda eller öfversvämning kräfver, att
egendomen genast tages i besittning. Om i allmänt intresse är behöflig!
att egendom af offentlig myndighet förstöres eller för alltid eller för någon
tid göres oanvändbar, skall ersättning lämnas, därest icke annat bestämmes
i lag. Egendoms användande för att förbereda och anordna
öfversvämning i försvarsändamål, när sådant nödvändiggöres af krig eller
krigsfara, regleras genom lag.

Gällande allmänna expropriationslag är af den 28 augusti 1851.
Densamma uppdrager ganska vida gränser för expropriationsrätten. Expropriation
för allmänt gagn kan i offentligt intresse företagas af staten,
en eller flera provinser eller en eller flera kommuner. I offentligt intresse
kan äfven exproprieras för enskilda personers räkning eller för föreningar
bildade för ett ändamål, som kräfver expropriation.

312

The Lands
Clauses Consolidation

Ad.

England.

Sedan mycket lång tid tillbaka har den grundsatsen varit gällande,
att ingen får beröfvas sin egendom annat än antingen genom dom i laglig
ordning eller ock genom lag. Denna grundsats uppehälles fortfarande så
strängt, att man icke velat genom lag gifva det allmänna befogenhet till
expropriation vare sig så snart allmänt behof kräfver sådan eller ens i
särskilda i lag angifna fall. I regel förutsättes för expropriation, att tillstånd
därtill lämnas genom en särskild lag, antagen för det föreliggande
fallet. På sista tiden har emellertid berörda regel väsentligt modifierats,
därigenom att vissa administrativa myndigheter erhållit rätt att föreskrifva
expropriation genom beslut, som dock i allmänhet sedermera måste stadfästas
af parlamentet. Flera dylika beslut pläga för hvarje gång sammanföras
i ett lagförslag, som förelägges parlamentet. På detta sätt har tillstånd
lämnats till expropriation för en mångfald ändamål och bland dem
äfven sådana, hvilka endast vid en ganska vidsträckt tolkning kunna hänföras
under begreppet allmänt behof. Vidlyftiga bestämmelser angående
förfarandet vid expropriationsersättningens fastställande äro meddelade
genom en lag (The Lands Clauses Consolidation Ad) af år 1845, hvilken
i några punkter förändrats genom senare lagar. I expropriationslagar
hänvisas ofta till stadgadena i denna lag; stundom dock med större eller
mindre afvikelser.

Det i 1845 års las; föreskrifna förfarandet är hufvudsakligen föl O

jande.

Den, som erhållit tillstånd till expropriation, skall göra fastighetens
ägare ett erbjudande att underhandla om frivillig försäljning, med
anhållan om uppgift på den ersättning fastighetsägaren fordrar. Om svar
på denna framställning icke lämnas inom tre veckor eller om öfverenskommelse
eljest icke träffas, äger den expropriationsberättigade att öfvergå
till tvångsåtgärder. Därest den begärda eller erbjudna ersättningen icke
öfverstiger 50 pund (omkring 900 kronor), skall då dess belopp bestämmas
af två fredsdomare, hvilka på hemställan af antingen den expropriations -

313

berättigade eller jordägaren kallas att sammanträda för sådant ändamål.
Fredsdomare kunna inkalla parter och vittnen samt höra dem på ed.
Rörande gäldandet af kostnaderna för förfarandet bestämma fredsdomare.

Öfverstiger det fordrade eller erbjudna ersättningsbeloppet 50 pund,
skall ersättningen efter jordägarens val bestämmas antingen genom skiljedom
eller jury, dock att, om jordägaren icke inom viss kort tid träffar sitt
val, saken öfverlämnas åt jury. I det förra fallet skall, om icke parterna
öfverenskomma om en enda skiljedomare, hvardera parten utse eu skiljeman
och dessa gemensamt tillkalla en tredje. Om någondera parten underlåter
att utse skiljeman eller den af någondera parten utsedda skiljemannen
vägrar att mottaga uppdraget, äger den andra partens skiljeman att
ensam bestämma ersättningen. Skiljemännen skola underteckna en skriftlig
utfästelse att troget och hederligt efter bästa förstånd fullgöra sitt
uppdrag. . De äga att från parterna infordra handlingar, som befinna sig i
deias besittning, samt att höra parter och vittnen på ed. Kostnaderna
för skiljedomen. skola gäldas af den expropriationsberättigade, för den
händelse icke skiljemännen bestämma ersättningen till ett belopp, som sammanfaller.
med eller understiger hvad den expropriationsberättigade förut
erbjudit, i hvilket fall hvardera parten skall bära sina kostnader och kostnaderna
för skiljemännen skola lika fördelas på parterna.

Om ersättningens bestämmande öfverlämnas åt eu jury, skall denna
bestå af tolf personer, om hvilkas inkallande för ändamålet sheriffen (konungens
befallningshafvande) på begäran af någondera parten drager förs.
org. Juryn skall aflägga ed. I fråga om sakens handläggning äger juryn
liknande befogenheter som skiljemän, och kostnaderna för juryn gäldas
enligt samma regler som kostnaderna för skiljedom.

Vid bestämmande af ersättningsbeloppet skall hänsyn tagas icke
blott till fastighetens värde utan äfven till den skada som den återstående
fastighetsdelen, om endast en del af fastigheten exproprieras, kan lida i
anledning af expropriationen eller företag, till hvilket tillstånd lämnats i
sammanhang med tillstånd till expropriationen. I praxis lär, såsom godtgörelse
för tvångsafträdet, till fastighetsvärdet läggas ett tillskott af växande
storlek, ofta mer än femtio procent. Ersättningen till nyttjanderättshafvare
bestämmes oberoende af ersättningen till fastighetsägaren.

Den. exproprierande får i regel icke utan samtycke af fastighetens
ägare och innehafvare taga fastigheten i besittning, innan ersättningen blifvit
betald eller i vissa fall nedsatt i bank.

Om den exproprierande önskar att få tillträda fastigheten innan
ersättningen för densamma blifvit bestämd, kan han förvärfva rätt där 40—09886.

Förslag till lag om expropriation.

314

till genom att till säkerhet för fastighetsägaren i bank nedsätta antingen
det ersättningsbelopp denne begärt eller ock en summa, motsvarande det
belopp, hvartill fastigheten värderas af en god man, utsedd af två fredsdomare,
samt därjämte till fastighetsägaren öfverlämna en förbindelse, på
samma belopp som det deponerade, för gäldande af all ersättning, kostnad 4

och skada, som expropriationen kan föranleda, tillika med ränta därå från
tillträdesdagen.

Ingen är skyldig att upplåta endast en del af hus eller annan
byggnad eller fabrik, om han dr villig och i stånd att upplåta hela
byggnaden. Om en fastighet, som icke ligger i stad eller är bebyggd,
skulle så delas genom företaget, att å ömse sidor eller å ena sidan om
det exproprierade området skulle återstå mark af mindre areal än en hall
nere (1 aere = 40,5 ar), är den exproprierande på begäran af fastighetens
ägare skyldig att lösa jämväl det återstående området, om icke
ägaren har annan angränsande mark, med hvilken detta lämpligen kan
förenas. Finnes sådan mark, skall den exproprierande utföra de arbeten,
som erfordras för den återstående fastighetens sammanslagning därmed.

Skulle fastighet fördelas på sätt nyss nämndes eller är den återstående
fastigheten på ömse sidor af mindre värde än kostnaden för eu bro eller
annan förbindelse som jordägaren fordrar och den exproprierande är pliktig
ombesörja mellan de återstående fastighetsdelarna, skall den exproprierande,
om ägaren ej har annan angränsande fastighet, som lämpligen kan förenas
med dessa, vara berättigad att lösa äfven de återstående fastighetsdelarna.

Värdet af desamma äfvensom kostnaden för åstadkommande af erforderlig
förbindelse mellan dem skola, om någondera parten det begär, bestämmas
af skiljemän eller jury.

Inom tid, som kan hafva bestämts vid meddelande af tillstånd till
expropriation, eller, om sådan tid icke bestämts, inom tio år efter utgången
af den tid, som bestämts för fullbordandet af det med expropriationen
afsedda företag, skall den exproprierande sälja all mark, som befunnits
obehöflig för ändamålet. Köpeskillingen skall användas för det åsyftade
ändamålet. Om försäljning icke skett inom sålunda bestämd tid, skall den
obehöfliga marken tillfalla ägarna af angränsande fastigheter, i förhållande
till dessa fastigheters storlek. Innan sådan öfverflödig jord säljes, skall
den, om den icke är belägen i stad eller använd för byggnadsändamål,
hembjudas till den dåvarande ägaren af den fastighet, från hvilken expropriationen
skett. Om denne icke önskar köpa jorden eller icke kan anträffas,
skall samma erbjudande göras ägarna af de fastigheter, som omedelbart
angränsa till jorden. Sådant anbud skall antagas inom sex veckor

315

efter det att detsamma blifvit framställdt. Kan ej öfverenskommelse träffas
om köpesumman, skall denna bestämmas genom skiljedom.

Beträffande de bestämmelser om expropriation, hvilka meddelats genom
särskilda lagar, må följande nämnas.

* Lokala myndigheter hafva i allmänhet icke befogenhet att expropri era

mark utan eu högre myndighets medgifvande. För att erhålla sådant
medgifvande kunna olika, vägar anlitas. Den lokala myndigheten kan antingen
vända sig direkt till parlamentet med ett lagförslag eller ock hos
4 ett regeringsdepartement utverka en provisorisk förordning, som är i behof

af parlamentets bekräftelse, eller slutligen i vissa, fall hos grefskapsrådet
begära en bestämmelse, som skall bekräftas af ett regeringsdepartement,
något som emellertid, om invändning ej göres, är blott en formalitet. I
ett fall, nämligen enligt lagen om små lägenheter och tomter (Smäll Holdings
and Allotments Ad) af år 1907, kunna lokala myndigheter, utom
kommunalråden i landtkommuner, själfva utfärda föreskrifter i ämnet. Bekräftelse
af vederbörande regeringsdepartement erfordras då men är, om
invändning ej framställts, endast en formalitet. Från regeln, att högre
myndighets stadfästelse är behöflig, finnes ett undantag, i det att hufvudstadsråden
(the Metropolitan Borough Councils) i London sedan gammalt
hafva särskild befogenhet att expropriera mark för ga,tuförbättringar.

Då ett lagförslag i dylik fråga inlämnas till parlamentet, skall bifogas
noggrann redogörelse för det afsedda företaget och den mark, som
är i fråga, med uppgift tillika huruvida markens ägare och innehafvare
medgifva upplåtelse eller icke. Planen skall granskas af vissa offentliga
myndigheter. Tillkännagifvande om förslaget skall dessutom införas i
tidningarna.

Om lagförslaget godkännes af parlamentet, pläga bestämmelserna i
Lands Clauses Consolidation Act införas i förslaget med eller utan smärre
jämkningar. Den lokala myndighet, som erhåller tillstånd till expropriation,
får ofta betala ett tillskott, vanligen tio procent, till det värde, som
åsättes den exproprierade fastigheten. Fn tid af i allmänhet tre år brukar
bestämmas, inom hvilken expropriationsrätten skall göras gällande.

Enligt hälsovårdslagen (Public Health Ad) af år 1875 kan mark exproprieras
bl. a. för kloak- och vattenledningar, epidemisjukhus, anläggningar
för sopors förstöring och andra sanitära ändamål, liksom för gators utvidgande
och förbättring. Vederbörande kommunala myndighet kan hos departementet
för den lokala förvaltningen (Local Government JBoard) begära
provisoriskt tillstånd till expropriationen. Efter undersökning å platsen
och intressenternas hörande afslår departementet ansökningen eller bifaller
densamma på de villkor departementet kan finna skäligt föreskrifva. Till -

Särskihla

lagar.

316

ståndet blir gällande efter att hafva erhållit parlamentets bekräftelse. I
afseende å förfarandet tillämpas Lands Clauses Consolidation Act.

Lagen om den lokala förvaltningen (Local Government Act) af år
1888 innehåller liknande bestämmelser om expropriation af mark för dårhus,
polisstationer och andra ändamål, som tillhöra förvaltningens uppgift. 4

I lagen om den lokala förvaltningen (Local Government Act) af år
1894 stadgas, att, om kommunalrådet i en landtkommun är ur stånd att
godvilligt förvärfva mark för något kommunalt ändamål, t. ex. begrafningsplats,
kommunalrådet får hos grefskapsrådet begära tillstånd till expropria- ^

tion. Efter att hafva hört fastighetsägarna och i öfrigt undersökt frågan
kan grefskapsrådet gifva kommunalrådet befogenhet att använda det i
Lands Clauses Consolidation Act stadgade förfarandet. Om sådan befogenhet
meddelats och icke inom en månad därefter någon intressent gjort erinran
mot beslutet hos departementet för den lokala förvaltningen, stadfästes
beslutet af departementet och erhåller därigenom giltighet. Har erinran
framställts, låter departementet anställa undersökning på platsen och kan
därefter stadfästa beslutet med eller utan jämkningar eller ock upphäfva
detsamma. Vägrar grefskapsrådet att gifva tillstånd till expropriation,
kan kommunalrådet vända sig direkt till departementet. Om detta bifaller
en sådan framställning, måste emellertid dess beslut underställas parlamentet.
Det i Lands'' Clauses Consolidation Act föreskrifva förfarandet
följes men med afvikelse!’ i två hänseenden. Dels bestämmes ersättningen
af en enda skiljedomare, som utses af parterna gemensamt eller,
om de ej komma öfverens, af departementet. Dels göres icke någon förhöjning
af det värde, skiljedomaren anser fastigheten äga.

Lagen om de arbetande klassernas bostäder (Housing of the working
Classes Act) af år 1890 innehåller bland annat bestämmelser om expropriation
af mark för förbättrande af osunda platser, borttagande af dåliga
bostäder och upprättande af nya bostäder. År det fråga om större osunda
platser, har vederbörande stadsmyndighet att upprätta en plan, huru med
platsen bör förfaras. Sedan denna plan offentliggjorts och delgifvits fastighetsägarna,
skall myndigheten hos departementet för den lokala förvaltningen
söka stadfästelse å planen. Departementet kan efter undersökning å platsen
stadfästa planen, och detta beslut delgifves ägarna och nyttjanderättsinnehafvarna
(utom hyresgäster på månad eller kortare tid). Om icke någon
fastighetsägare inom två månader gör invändning hos departementet, blir
beslutet bindande, men om sådan invändning göres och icke därefter på
grund af lämnade upplysningar återkallas, är beslutet i behof af parlamentets
fastställelse. Expropriationsförfarandet skiljer sig i vissa afseenden
från det vanliga. På begäran af den lokala myndigheten förordnar

317

departementet för . den lokala förvaltningen en enda skiljedomare att bestämma
expropriationsersättningen. Skiljedomaren skall vid fullgörande
af sitt uppdrag bland annat taga hänsyn till? huruvida den förutvarande
afkastningen från ett hus erhållits genom dess användande för olagliga
ändamål eller genom att dår på ett hälsovådligt sätt sammantränga för
många människor.

Under vissa förhallanden kan högsta domstolen (tlie High Gouvt),
om den lokala myndigheten eller fastighetsägaren där anför klagomål öfver
skiljedomarens värdering, medgifva, att ersättningen skall bestämmas af
jury enligt reglerna i Lands Clauses Consolidation Act.

Något tillägg till den bestämda ersättningen förekommer icke, utom
med afseende å angränsande fastigheter, belägna utanför det osunda området,
hvilka, tagas i anspråk för verksammare genomförande af planen.

Gäller frågan smärre osunda platser, följas i allmänhet samma regler.
I afseende å dem är emellertid stadgadt, att hänsyn får tagas till värdeförhöjning,
som andra fastigheter, tillhörande samma ägare, kunna erhålla
genom planens genomförande. Om eu fastighet utgör hinder för att en
annan hålles i sundt skick, kan den lokala myndigheten expropriera äfven
den förra efter att hafva hört ägaren, som, om han är missnöjd, kan vädja
till domstol. Agaren kan begära att få behålla fastigheten, sedan den
blifvit försatt i sundt skick, och ägarna af kringliggande fastigheter, hvilkas
värde ökats, kunna få sig ålagdt att betala en del af ersättningen. Tvist
härom afgöres af två fredsdomare.

för förvärf åt mark i ändamål att uppföra rival arbetarbostäder erfordras
en provisorisk förordning af departementet för den lokala förvaltningen,
och denna förordning måste stadfästas af parlamentet. Ersättningen
0 bestämmes af en enda skiljedomare, utsedd af departementet.

Åtskilliga förslag till förändringar i lagen om de arbetande klassernas
bostäder äro under parlamentets behandlig. De gå bland annat ut
pa. att förenkla förfarandet vid expropriation af mark både för nya byggnader
och för osunda områdens försättande i bättre skick, därigenom att
parlamentets bekräftelse å utfärdade bestämmelser icke skall vara behöflig.

Enligt lagstiftningen om små lägenheter och tomter (Small Holdings
and Allotrnents Act) — hvilken jämväl är under omarbetning — kunna
grefskapsråden expropriera mark för bildande af mindre lägenheter samt
städs- och kommunalråden för bildande af byggnadstomter. Rådet — eller,
om det är fråga om ett kommunalråd, grefskapsrådet å dettas vägnar_ut färdar

eu bestämmelse i ämnet, hvilken, efter att hafva offentliggjorts samt
delgifvits fastigheternas ägare och innehafvare, underställes departementet

318

för jordbruk och fiske (Board of Agrikulture and Fislieries) för bekräftelse.
Om icke någon sakägare gör invändning hos departementet, skall bekräftelse
meddelas. Göres invändning, låter departementet vidtaga undersökning
på platsen och besluter därpå efter omständigheterna. För den händelse
att vederbörande lokala myndighet skulle försumma sm skyldighet
att tillgodose ifrågavarande behof, kan dess befogenhet i detta afseende
öfverta^as i fråga om små lägenheter af särskilda kommissarier och beträffande
tomter af departementet. Ersättningen bestämmes af en enda skiljedomare,
utsedd af departementet eller i vissa fall af öfverdomaren (Lord
Chief Justice). Något tillägg till värdet göres icke. Ett liknande förtärande
kan användas för att tvångsvis förvärfva nyttjanderätt till mark för
upplåtelse af små lägenheter eller af tomter.

I London äro hufvudstadsråden (the Metropolitan Borougli Councils)
befogade att expropriera mark för sanitära ändamål med anlitande af samma
förfarande som enligt hälsovårdslagen (Public Health Ad). Såsom förut
nämnts, finnas med afseende å gatuförbättringar i London särskilda befogenheter.
Om fastighetsägarna vägra att frivilligt sälja behöflig mark föi
utvidgande, utsträckande eller förändrande af gator och offentliga platsei,
kan den lokala myndigheten vid domstol begära tillsättande af en jury på
tolf personer. Denna jury håller syn å fastigheterna, hör vittnen och bestämmer
ersättningen, hvarpå domstolen genom utslag fastställer beloppet.

Rätt att expropriera mark för undervisningsanstalter tillkommer icke
enskilda personer eller stiftelser — en väsentlig del af elementarundervisningen
i England ombesörjes genom s;idana utan endast lokala myndig
heter. Dessa erhöllo expropriationsrätt för elementarskolor genom lagen
om elementarundervisning (Elementar)./ Education Ad) af år 1870 och för
andra skolor genom lagen om undervisning (Education Ad) af ar 1907.

En lokal skolmyndighet, som vill genom expropriation förvärfva
mark för skoländamål, har att tillkännagifva detta i orten i oktober och
november månader samt att gifva de åsyftade fastigheternas ägare eller innehafvare
meddelande om sin afsikt. Därefter ingifves till undervisningsdepartementet
(Board of Education) ansökning om tillstånd till expropriationen.
Efter undersökning å platsen kan departementet bifalla ansökningen,
men dess beslut får icke laga verkan, innan det blifvit stadfäst af parlamentet,
dit departementet därför ingår med ett lagförslag i ämnet. Tillståndet,
om sådant beviljas, innebär, att Lands Clauses Consolidation Act
får tillämpas.

Den tid, som förflyter från det ansökningen mgifvits till departementet
till dess att en bekräftande akt erhålles från parlamentet, utgöi i
allmänhet sex till nio månader. Det därefter följande förfarandet, till dess

319

att fastigheten är slutligt förvärfvad, klöfver i regel minst fyra till sex
månader. Mot de nuvarande bestämmelserna plägar därför anmärkas, att
de föranleda mycken tidsutdräkt. Kostnaderna för expropriation äro högst
betydliga, i det att dels själfva förfarandet är dyrbart, dels fastigheten i
allmänhet åsättes ett väsentligt högre pris än den kunde betinga vid frivillig
försäljning.

Andra lagar, som gifva myndigheter befogenhet att föreskrifva expropriation
under förutsättning af parlamentets bekräftelse, äro lagen om
smittosamma kreaturssjukdomar (Contagious Diseases (Animals) Ad) af år
1878, hvarigenom lokala myndigheter förklaras berättigade att expropriera
mark för olika ändamål, särskildt till begrafningsplatser för dödade djur,
lagen om. vattenafledning (Land Drainage Ad) af år 1861, som medger
expropriation för underhåll och förbättring af redan befintliga samt
åstadkommande af nya anläggningar för torrläggning af mark för jordbruksändamål,
lagen om postkontor (Post Office (Land) Ad) af år 1881
samt telegraflagen (lelegragtli Ad) af år 1892, innefattande expropriationsrätt
för post- och telegraflokaler, samt lagen om jords användande för
militära ändamål (Militärt/ Lands Ad), enligt hvilken statssekreteraren för
försvarsväscndet äger provisoriskt påbjuda, att mark för dylika ändamål
skall tvångsvis förvärfvas af honom själf, af en kår frivilliga (a Volunteer
Corps) eller af ett grefskaps- eller stadsråd för en sådan kårs eller en frivillig
kavallerikårs (Yeomanry Corps) räkning.

Då tillstånd till järnvägar eller andra företag meddelas genom lag,
innehålla dessa lagar bestämmelser om rätt till expropriation. Tiden för
expropriationsrättens användande plägar begränsas till ett visst antal år,
för järnvägsbolag tre år, och om i något fall eu utsträckning af tiden erfordras,
måste detta ske genom ny lag. I de särskilda lagarna hänvisas
beträffande förfarandet till Lands Clauses Consolidation Act.

I fråga om mindre järnvägar (Liglit Eailways) lämnas enligt en lag
(Light Eailways Act) af år 1896 koncession af handelsdepartementet
(Board of Trade) genom beslut, som icke behöfva underställas parlamentet.
Sådana beslut medföra expropriationsrätt i enlighet med Lands Clauses
Consolidation Act, dock med ganska väsentliga afvikelser. Ersättningen
bestämmes af en enda skiljeman, som utses af parterna eller, om de icke
blifva ense, af departementet. Departementet fastställer regler för begränsning
af kostnaderna för värderingen. Vid ersättningens bestämmande
skall skiljemannen taga hänsyn till den utsträckning, hvari återstående
eller angränsande fastigheter tillhörande samma ägare hafva gagn af den
föreslagna järnvägen.

Amerikas förenta stater.

I ett år 1791 antaget tillägg till unionsförfattningen stadgas, att
enskild egendom icke får tagas eller användas för allmänt behof (public
use) utan att skälig (just) ersättning erlägges därför. I hufvudsak motsvarande
bestämmelser finnas i de särskilda staternas författningar, med
undantag af en, där hvarje bestämmelse om expropriation saknas.

Hvad med allmänt behof (public use) bör förstås, är i teori och
praxis föremål för väsentligt skilda meningar. Många anse att allt allmänt
gagn, utan närmare begränsning, kan vara tillräcklig anledning till
expropriation. En annan uppfattning, och kanhända den på de flesta håll
härskande, är emellertid, att den åsyftade anläggningen skall vara afsedd
för allmänt begagnande.

Tillstånd till expropriation skall liksom i England i regel lämnas
genom lag i hvarje särskild! fall. Men under det att i England, där
bestämmelse i statsförfattningen saknas, expropriation kan genom lag medgifvas
för hvilket ändamål som helst, är i Förenta staterna lagstiftningsmakten
bunden inom den i författningen uppdragna gränsen af allmänt
behof. Detta tolkas så strängt, att domstol kan vägra att tillämpa en lag
om expropriation, ifall domstolen anser det ändamål, för hvilket lagen beviljats,
icke utgöra ett allmänt behof.

Utom stadgandet i unionsförfattningen torde icke finnas några andra
för unionen gemensamma bestämmelser angående expropriation än de
föreskrifter i ämnet, som innefattas i åtskilliga till ett gemensamt helt
sammanförda lagar om offentliga byggnader. I dessa stadgas bland annat
följande. Så snart någon ämbetsman i styrelsen, får bemyndigande att
förvärfva fast egendom för uppförande af en allmän byggnad eller för
annat allmänt behof, är han befogad att, om han anser sådant nödvändigt
eller fördelaktigt, hos domstol begära, att egendomen skall förklaras exproprierad.
Rörande förfarandet finnas närmare bestämmelser för ett särskild!
fall, nämligen i fråga om expropriation för anskaffande af lokaler
åt styrelsens tryckeri. Om erforderlig fastighet icke kunde förvärfvas

321

genom godvillig öfverenskommelse, skulle hos domstol göras ansökning,
att fastigheten måtte förklaras exproprierad och dess värde bestämmas.
Ansökningen skulle innehålla noggrann^ beskrifning å fastigheten med uppgift
å ägarnas namn och bostäder. Ägarna skulle kallas att inför domr
stolen yttra sig i frågan, hvarefter domstolen skulle utse tre dugliga och

opartiska gode män att värdera fastigheten och alla de intressen, som berördes
af dess expropriation. Gode männen skulle, efter att hafva aflagt
ed, besiktiga fastigheten och höra intressenterna samt därpå bestämma
t ersättningen, särskildt för hvarje intressent. Sedan gode männens förslag

blifvit af domstolen fastställdt, skulle Förenta staternas president, om han
ansåge det allmännas intresse fordra sådant, låta utbetala ersättningsbeloppen,
och då betalning eller under vissa förutsättningar deposition ägt rum,
skulle fastigheten förklaras vara exproprierad och tagen i anspråk af Förenta
staterna för allmänt behof.

Särskild lagstiftning om expropriationsförfarandet lär i allmänhet
finnas i de olika staterna. De utförligaste bestämmelserna — i hufvudsak
äfven typiska för de på andra håll meddelade — innefattas i staten
New Yorks civila processlag af år 1876 (§§ 3357—3384). Enligt denna
skall följande förfarande tillämpas, då en person erhållit rätt att för allmänt
behof genom expropriation förvärfva fast egendom, härunder inbegripen
rättighet till sådan egendom. Ansökning om expropriation skall
göras hos domstol. I ansökningen skola ingå bland annat en noggrann
beskrifning å den afsedda fastigheten, uppgift om det allmänna behof, för
hvilket fastigheten skall tagas i anspråk, med en kort redogörelse för de
omständigheter, som kunna visa nödvändigheten af, att fastigheten förvärfvas
för sådant ändamål, uppgift på fastighetens ägare, en förklaring att
sökanden varit ur stånd att med ägaren komma öfverens om köp af fastigheten
jämte meddelande om anledningen härtill, uppgift om fastighetens
** värde samt en förklaring, att sökanden i god tro har för afsikt att full borda

det åsyftade företaget och att alla i lag föreskrifna förberedande åtgärder
för att sätta honom i stånd härtill äro vidtagna. Domstolen utsätter
tid för ärendets företagande vid särskildt sammanträde, som för
•» ändamålet skall hållas i den ort, där fastigheten finnes, och ansökningen

jämte detta beslut delgifves i afskrift fastighetens ägare. Denne äger att
till domstolen ingifva svaromål med bestridande af ansökningen. Domstolen
skall därefter själf eller genom en skiljedomare (referee) meddela utslag
öfver de af parterna gjorda yrkanden inom tjugu dagar, efter det dessa
slutligt öfverlämnades till domstolens pröfning. Om utslaget är till jordägarens
förmån, afslås ansökningen. I motsatt fall, eller om jordägaren icke
inkommit med svaromål och af ansökningen framgår, att denna är befogad,

41—09886 Förslag till lag om expropriation.

322

förklaras, att expropriation af fastigheten är nödvändig för allmänt behof,
och att sökanden är berättigad att taga och behålla fastigheten för det
uppgiga allmänna behofvet efter att hafva erlagt ersättning för densamma.
Domstolen förordnar tilllika tre ojäfviga gode män att verkställa värdering
för ersättningens bestämmande. Gode männen skola skriftligen aflägga ''i,

ed. De äro befogade att förelägga viten och höra vittnen på ed. Till
hvarje sammanträde skall utfärdas kallelse å de jordägare, som inställt sig
i ärendet. Gode männen skola hålla syn å fastigheten, föra protokoll öfver
parters och vittnens utsagor samt efter förhandlingarnas afslutande t

utan onödigt uppskof meddela beslut angående ersättningens belopp. Härvid
får icke afdrag göras för någon verklig eller påstådd fördel, som fastighetsägarna
erhålla af det företag, för hvilket fastigheten är afsedd. Protokollet
och beslutet skola öfverlämnas till domstolen. Hvar och en af parterna
kan därefter begära, att för ärendets fortsatta behandling domstolen
skall hålla ett särskildt sammanträde i den ort, där fastigheten linnes.

Till detta sammanträde skall motparten kallas. Domstolen kan antingen
stadfästa värderingen eller ock förkasta densamma på grund af formfel eller
olagligt förfarande inför gode männen eller ock om dessas beslut vare sig
öfverskrider deras befogenhet eller är för litet omfattande. Förkastas värderingen,
kan saken ånyo hänskjutas till samma gode män eller nya gode
män utses. Sedermera förfares liksom vid den första värderingen. Om
värderingen bekräftas, skall domstolen meddela slutligt utslag med föreskrift,
att den bestämda ersättningen skall erläggas och att därefter sökanden
skall vara berättigad att taga fastigheten i besittning. Ersättningsbeloppets
nedsättande för intressenternas räkning anses lika med betalning.

Innan expropriationsansökningen och domstolens beslut angående
tiden för ärendets första handläggning delgifvas fastighetsägaren, skall
sökanden hafva gjort denne ett skriftligt anbud att köpa fastigheten till
ett visst pris. Detta anbud skall tillika inom viss tid ingifvas till grefskapsnotarien
i orten. Det får icke åberopas inför gode männen eller tagas
i betraktande af dem. Om anbudet antages, kan domstolen på begäran
af sökanden föreskrifva, att han efter erläggande af den öfverenskomna
ersättningen får taga fastigheten i besittning för allmänt behof.

Antages icke anbudet och öfverstiger icke den af gode männen bestämda
ersättningen den af sökanden erbjudna med ränta från den tid, då anbudet
gjordes, får hvardera parten bära sina kostnader. Om däremot den
tillerkända ersättningen öfverstiger den erbjudna jämte ränta eller något
anbud icke blifvit gjordt, skall jordägaren i domstolens slutliga utslag få
sig tillerkänd ersättning af sökanden för sina kostnader.

Ö o

323

Sedan expropriationsansökningen inkommit men senast inom trettio
dagar efter det slutliga utslagets meddelande kan domstolen på sökandens
begäran — efter det öfriga parter fått del af denna —, om domstolen så
finner skäligt och anser sökanden hafva förebragt goda skäl, gifva honom
rätt att afstå från expropriationen med skyldighet att ersätta alla kostnader
och i öfrigt på de villkor domstolen äger föreskrifva. Om sådant tillstånd
lämnas efter det ersättningen blifvit bestämd, skall tillika föreskrifvas, att,
därest expropriationsansökningen sedermera får återupptagas, ett villkor
härför skall vara, att den bestämda ersättningen jämte ränta tillbjudes de
ersättningsberättigade eller nedsättes för deras räkning.

Domstolens slutliga utslag får öfverklagas hos högre rätt. Sådana
klagomål utgöra emellertid icke hinder för sökanden att taga fastigheten
i besittning, om icke domstolen annorlunda förordnar. Den högre domstolen
kan föreskrifva ny värdering af samma eller andra gode män. Dessas
beslut år afgörande. Höjes ersättningssumman, häftar fastigheten för
det öfverskjutande beloppet, och skall detta erläggas eller deponeras efter
domstolens bestämmelser. Förminskas ersättningen, är förre ägaren skyldig
återgälda hvad hvad han uppburit för mycket.

När som helst under förhandlingarnas fortgång må domstolen bemyndiga
sökanden, om denne är i besittning af fastigheten, att fortfara i
besittningen mot det att han ställer den säkerhet eller nedsätter det belopp
domstolen bestämmer till säkerhet för gäldande af den ersättning, som
framdeles kan blifva bestämd, äfvensom kostnaderna å saken. Likaså kan
domstolen, om svaromål på expropriationsansökningen inkommit och domstolen
anser, att uppskof skulle skada det allmännas intressen, medgifva
sökanden att omedelbart taga fastigheten i besittning och tillsvidare använda
den för det afsedda ändamålet mot nedsättande af det belopp, som
i svaixxmålet blifvit begärdt såsom ersättning. Öfverstiger det sålunda nedsatta
beloppet hvad som slutligen erfordras för gäldande af expropriationsersättningen
och kostnaderna i saken, äger den exproprierande återfå öfverskottet.

324

Förutsättningarna

för expropriation.

Norge. *

Från slutet af 1700-talet finnas bestämmelser om tvunget afstående
af mark för inrättande af länsor och för lotsmärkens anläggning. Genom
kungl. plakat 1801 stadgades därefter, att de regler, som för dessa särskilda
fall meddelats, skola äga giltighet, så snart till landets försvar eller offentliga
företags befrämjande erfordras att någons mark eller egendom afstås,
en bestämmelse som — enligt hvad plakatet innehåller — utfärdades till
afvärjande af tvister och motvilligt bestridande i liknande fall såsom vid
skansars anläggning eller utvidgande, telegrafers upprättande o. d. Detta
stadgande anses emellertid icke innefatta någon allmän befogenhet att i
administrativ ordning föreskrifva expropriation i särskilda fall, utan har
stadgandet endast tillämpats för ändamål, som stå de uppräknade nära, såsom
för anläggning af exercisfält.

I 105 § af Norges grundlag af år 1814 stadgas att, om statens behof
fordrar, att någon skall afstå sin fasta eller lösa egendom till offentligt
bruk, han bör erhålla full ersättning af statskassan. Ej heller denna
bestämmelse innebär någon allmän expropriationsrätt för administrativ
myndighet, utan ses däri endast ett uttryck för, att full ersättning skall
utgå vid expropriation, äfven om denna sker för statens räkning.

Expropriationsrätt finnes blott i fall, då densamma blifvit genom »

lag särskild!» medgifven. Bestämmelser i sådant syfte äro meddelade i
ett stort antal lagar. Sålunda kan staten enligt 1801 års plakat samt en
lag af 1860 expropriera mark till anläggningar för landets försvar. Enligt
en lag af 1897 kan konungen förordna, att behöflig mark skall afstås till (

skjutbanor för privata skytteföreningar. En lag af 1897 har medgifvit
expropriation för uppförande eller utvidgande af kyrka äfvensom för kyrkogård.
Mark, som erfordras till folkskola med lekplats och tillfartsväg,
kan exproprieras på grund af lag 1889. För anläggning, omläggning
eller utvidgande af allmänna vägar på landet kan enligt lag 1851 fordras
afstående af behöflig obebyggd mark, h varjämte till sådana vägars anläggning
och underhåll sten, grus, sand, ler och andra vägbyggnadsämnen samt

325

till broars uppförande och iståndsättande sten och i vissa fall trämaterial få
tagas. Äfven för privat väg kan enligt lag af 1896 exproprieras, när
vägen för en egendom utgör den behöfliga och enda lämpliga utfarten till
allmän väg eller vattenfarled samt nyttan för den eller dem, som begagna
vägen, är öfvervägande i förhållande till den skada, som vållas markägaren.
I utmark kunna jämväl fyllnadsämnen, sten och grus exproprieras. Vidare
kan, under samma förutsättningar som mark för enskilda vägar, exproprieras
rätt till vinterväg öfver annans egendom. För järnvägar, som anläggas
af staten eller med konungens koncession, kunna enligt lagar 1848
och 1854 behöflig mark samt sten, grus, sand, ler och andra fyllnadsämnen
exproprieras. Järnvägens styrelse har tillika rätt att förvärfva
mark med därå befintliga byggnader för att vinna trygghet mot eldsvåda
eller för anläggning, utvidgning eller flyttning af stationer eller andra
för järnvägen nödiga inrättningar, att taga i tillfälligt begagnande mark,
som erfordras för järnvägens iståndsättande, samt att taga fyllnadsämnen
till järnvägens underhåll. Borttagande af vissa i järnvägens närhet befintliga,
för dess drift farliga inrättningar kan jämväl fordras. Fn lag af 1897
gifver staten rätt att expropriera en del uppräknade järnvägar med tillbehör
samt rättigheter och förpliktelser af hvarje slag. Vill staten öfvertaga
telegraf- eller telefondriften inom en stad eller socken, där enskild telegrafeller
telefonanläggning finnes, äger staten enligt lag af 1899 expropriera
denna anläggning. Elektriska telegrafledningar, som anläggas för statens
räkning, få enligt lag af 1854 utföras i den bestämda riktningen utan
hinder af någons äganderätt men mot ersättning för mark och skada. För
elektrisk kraftledning, till hvilken konungen lämnat tillstånd, skall enligt
lag af 1894 mark afstås. Tillstånd meddelas endast, om intressen af allmän
betydelse kunna antagas blifva befrämjade genom anläggningen. Lagstiftningen
om lapparna medgifver expropriation för vissa ändamål. Enligt
vattenlagstiftningen kan expropriation förekomma i åtskilliga fall. Äfven
lagstiftningen om stadsplaner innehåller bestämmelser om expropriationsrätt.
Gruflagstiftningen medgifver också rätt att i vissa afseenden förfoga öfver
annans egendom. När med konungens tillstånd laxtrappa skall anläggas
eller andra arbeten skola utföras för att möjliggöra eller underlätta laxens
uppgående genom ett vattendrag, är enligt lag af 1891 enhvar skyldig
att afstå mark och vatten samt underkasta sig uppkommande skada. För
hamn, brygga, fyr, sjömärke e. d., som med konungens tillstånd skola
anläggas för allmän räkning, är på grund af lag 1894 enhvar pliktig afstå
behöflig mark, såväl bebyggd som obebyggd, och finna sig i uppstående
skada. Enligt lag 1894 kan kommun, för förhindrande af smitto -

326

Expropria

tionsersätt

ningen.

Expropria

tionsförfa

randet.

samma kreaturssjukdomars spridning, med konungens tillstånd fordra, att
mark upplåtes för nedgräfning eller tillintetgörande af döda djur eller
smittförande föremål.

Såsom förut nämnts, stadgas i grundlagen, att den, från hvilken
" något exproprieras, skall erhålla full ersättning. Närmare regler för é

ersättningens bestämmande hafva meddelats endast för särskilda fall. Sålunda
har i en del lagar föreskrifvits, att till det uppskattade värdet skall
göras visst tillägg t. ex. enligt några lagar vid expropriation af hus ett
års hushyra, enligt en lag tio procent af uppskattningssumman. Dessa
bestämmelser anses emellertid icke utgöra hinder för, att större ersättning
tillägges ägaren, om den skada han lider genom expropriationen icke betäckes
genom det föreskrifna tillägget. Stadgande om att, när eu del af
en egendom exproprieras, vid ersättningens bestämmande skall tagas
hänsyn till värdeförökning å den återstående delen, finnes endast i ett
fåtal lagar. Praxis lär emellertid visa benägenhet att äfven i andra fall
medgifva afdrag från ersättningssumman för särskilda fördelar, d. v. s.
sådana som icke blott föranledas af det företag, för hvilket exproprieras,
utan bero af att den exproprierade egendomen användes för företaget.

Om en del af en egendom exproprieras samt i anledning däraf ersättning
skall utgå till såväl ägare som nyttjanderättshafvare, finnes i åtskilliga
lagar föreskrifvet, att nyttjanderättshafvaren under sin besittningstid äger
uppbära ägaren tillkommande ersättning, som bestämts att utgå i årlig
afgift, samt fyra procent årlig ränta å ersättning, som utgår en gång för
alla. Godtgöres icke härigenom nyttjanderättshafvarens förlust, kan han
emellertid fordra ytterligare ersättning.

Huruvida de i lag angifna förutsättningarna för expropriationsrätt
'' i det särskilda fallet äro för handen, pröfvas än af konungen än af underordnad
myndighet vid syn å stället. Ersättningen bestämmes i allmänhet
genom syn. För de flesta fall regleras expropriationsförfarandet genom eu
lag af den 10 maj 1860, men många af de särskilda lagar, genom hvilka
expropriationsrätt medgifvits, innehålla afvikande bestämmelser.

Om tillstånd till expropriation erhållits eller det tillkommer synerätt
att afgöra, huruvida expropriationsrätt finnes, inledes i allmänhet för- ^

farandet därmed att sökanden efter stämning yrkar tillsättande af synerätt.
Det är för sådant ändamål tillräckligt att stämma en egendoms
ägare, men om andra sakägare hafva ett sjanständigt, af egendomsägaren
oberoende anspåk på ersättning, afskäres ..icke detta genom ett
förfarande, som genomföres endast mot ägaren. Äfven dylika sakägare
måste därför stämmas, om beloppet af den dem tillkommande ersättning
skall blifva slutligt bestämdt. De, som hafva panträtt i egendomen, behof -

327

va dock icke stämmas, utan deras rätt tillgodoses därigenom, att den
för egendomen bestämda ersättning, om icke alla därtill berättigade medgifva
dess utbetalande till ägaren, nedsättes i allmänt förvar, till dess
att likvidation verkställts.

* Synerätten tillsättes och synen försiggår i hufvudsak efter de all männa

reglerna för dylika förrättningar. Dock finnas väsentliga undantag
för vissa slag af expropriation.

Om parterna äro ense om, hvilka synemän de önska anlita och
, dessa äro villiga att mottaga, uppdraget, förättas synen af de sålunda ut sedda

personerna. Eljest skola synemännen i allmänhet tagas bland ett
antal personer, som blifvit utsedda att vara valbara till sådant uppdrag.
Dessa personer, till ett antal af minst aderton och högst sjuttiotvå för
hvarje tingslag och hvarje stad, utses för två år af »förmanskapet» (en fåtalig
kommunal representation, hvars uppgift alltmer begränsats till verkställighetsåtgärder)
i förening med länsmannen på landet och magistraten
eller byfogden (borgmästare, som i hufvudsak ensam utöfva!’ magistratens
befogenhet) i stad. Höra flera förmanskapsdistrikt till ett tingslag,
sammanträda samtliga förmän och länsmän för att bestämma, huru stort
antalet för hela tingslaget skall vara och huru detta antal skall fördelas
mellan de olika distrikten. Enligt vissa lagar får synemän väljas utanför
den sålunda bestämda kretsen af valbara.

När domaren är syneförättningens ledare (bestyrer), väljas synemännen
af fogden, men om synen ledes af länsman eller annan tjänsteman,
förekommer det stundom, att denne själf äger tillkalla synemännen. I
visst fåll utnämnas synemännen af länsstyrelsen eller af konungen.

Antalet synemän är i regel fyra men i vissa fall inskränkt till två,
särskild! vid syner som ledas af länsmannen. Suppleanter utses i allmänhet
till samma antal som synemännen. Vid lika röstetal tillkommer utslagsrösten
en »opmand», som af synemännen själfva utses vid förättningens
början. Aro vid sådant val rösterna lika, bestämmes utgången genom
lottdragning. Synemän aflägga ed en gång för alla, när de första gången
tjänstgöra i denna eller liknande egenskap.

% Ledes syneförättningen af annan än domaren, deltager ledaren äfven

i synen.

Ledaren skall försöka åstadkomma förlikning mellan parterna. Vidare
åligger ledaren att före synen genom beslut afgöra uppkommande
frågor dels om själfva expropriationsrätten och förutsättningarna för denna
rittts utöfning i det särskilda fallet, försåvidt icke vederbörande expropriationslag
öfverlämnat åt synemännen att pröfva dessa förutsättningar,
dels om föremålet för expropriationen och dennas omfattning dels slutli -

328

gen om ersättningsplikten och dennas rättsliga omfång. Undantagsvis har
i särskilda fall äfven ersättningens fördelning mellan ägare och brukare
hänvisats till afgörande under syneförrättningen.

Om förhandlingarna inför synens ledare gälla de vanliga reglerna
för måls handläggning vid underrätt.

När synen hållits, bestämmer synerätten viss tid, då den egendom,
som exproprieras, mot erläggande åt den bestämda ersättningen får tagas
i besittning. Rätten behöfver därvid icke taga hänsyn till vanlig fardag.

I vissa fall är sådan särskild föreskrift icke erforderlig, utan marken får
därförutan tagas i besittning mot betalning af ersättningen. I enstaka
fall, särskildt då upplåtelsen afser vägar, telegrafledningar o. d., är det
tillåtet att marken genast tages i besittning och ersättningen bestämmes
efteråt.

Någon skyldighet för den exproprierande att inom viss tid efter
synen erlägga ersättningen och fullborda expropriationen finnes icke, utan
han anses vara berättigad att dröja därmed huru länge som helst utan att
synen förlorar sin betydelse.

Bestridas de rättsliga eller faktiska förutsättningarna för syneförrättningen,
får klagan föras genom besvär hos högsta domstolen.

Är någon missnöjd med synemännens beslut, kan han inom fjorton
dagar begära »öfversyn», som hålles af dubbla antalet synemän.

Till sist torde böra nämnas ett inom justitie- och politidepartementet
utarbetadt förslag till lag om tvunget afstående af skogsmark. I detta
förslag stadgades, att, om cm oproportionerlig del af skogsmarken inom en
kommun tillhörde ett fåtal enskilda personer (‘IIer bolag, konungen kunde
gifva kommunalstyrelsen tillstånd att å kommunens vägnar begära tvunget
afstående af sådan skogsmark, om detta ansåges behöfligt för att betrygga
en naturlig utveckling af kommunens näringsliv eller kommunens ekonomiska
trefnad. 1 allmänhet borde iakttagas, att dylik expropriation icke finge göras
från den, som antoges äga mindre än en tiondel af kommunens sammanlagda
produktiva skogsareal. Om möjligt borde expropriationen ej heller
omfatta mer än som antoges tillhöra ägaren utöfver en tiondel af nämnda
areal. Expropriationen skulle kunna omfatta en egendom i dess helhet,
äfven om den bestode af annat än skog, när skogen utgjorde den väsentligaste
delen däraf. I regel borde sådan omfattning gifvas åt expropriationen,
när ägaren det begärde på grunder, som ansåges tillräckliga. Agaren
skulle under vissa förutsättningar kunna fordra, att äfven industriella
anläggningar, som vore afsedda för skogens tillgodogörande, inbegrepes
under expropriationen. Ersättningen skulle bestämmas af synemän, som
utnämndes af konungen utanför den kommun, som begärt expropriationen,

329

och i allmänhet jämväl utanför angränsande kommuner. Expropriationsrätten
skulle användas inom viss kort tid efter dess meddelande, vid äfventyr
att den upphörde. Genomfördes icke en expropriation, hvartill lof
gifvits, skulle nytt tillstånd till expropriation af samma skogsmark icke kunna
i meddelas förr än efter tjugu år och tillstånd till expropriation af annan

skogsmark inom samma kommun icke förrän efter fem år. I samband med
beviljandet af expropriationsrätt skulle konungen utfärda bestämmelser,
huru den skog, som exproprierades, skulle behandlas.

Detta lagförslag förelädes genom proposition 1908 års storting, men,
innan propositionen blifvit slutligt behandlad, återkallades densamma vid
1909 års storting under hänvisning till en då framlagd proposition i delvis
liknande syfte. Sistnämnda proposition ledde till lagen den 18 september
1909 om förvärf af skog, hvilken lag emellertid icke innehåller några bestämmelser
om expropriation.

42—09886 Förslog till lag om expropriation.

330

Danmark.

I 82 § af Danmarks grundlag stadgas följande: »Ejendomsretten
er ukreenkelig. Ingen kan tilpligtes åt afstaa sin Ej endom, uden hvoi
Almenvellet kraver det. Det kan kun ske ifolge Lov o g mod fuldstaendig
Erstatning.»

Den för Norge omnämnda, i slutet af 1700-talet utfärdade förordningen
om expropriationsrätt för lotsmärkens anläggning gällde äfven
Danmark, där dessutom en vid samma tid utfärdad förordning om väg
väsendet medförde dylik rätt. Jämväl kungl. plakatet 1801 var gemensamt
för Norge och Danmark. På grundvalen af detsamma synes konungen
intill ofvannämnda grundlagsstadgandes tillkomst hafva utöfvat en
ganska vidsträckt befogenhet att i administrativ ordning medgifva expropriationsrätt
för olika ändamål. Äfven åtskilliga lagar, som innefatta
expropriationsrätt, utfärdades af konungen under den tid, då lagstiftningsmakten
tillkom honom. Dessa lagar, om de i öfrigt gälla, torde fortfarande
grundlägga expropriationsrätt. Eljest innebär grundlagens stadgande
numera hinder för att expropriationsrätt meddelas annat än genom en af
konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Dylika lagar finnas många. De medgifva expropriationsrätt än för
något särskilt fall än i allmänhet för något angifvet ändamål. Det senare
är °det vanligast förekommande. Lagen innehåller då äfven närmare bestämmelser
om, hvilken myndighet i det särskilda fallet har att afgöra, huruvida
förutsättningarna för expropriationsrätt föreligga.

Följande lagar, som innehålla stadgande!! om expropriationsrätt, torde
höra här nämnas: förordningen den 5 mars 1845 angående de regler, som
skola iakttagas med hänsyn till afstående af mark in. in. i anledning åt
järnvägars anläggande i Danmark, lag 1850 om gångstigar för allmänt
ändamål, lag 1853 om jords afstående till bivägar, lag 1861 om järnvägars
anläggning och drift, lag 1868 om afstående af grus in. in. till järnvägars
underhåll, lag 1889 om marks afstående till statsbanorna in. in.,
lag 1894 om marks afstående för utvidgning af statens hamnanläggningar,
lag 1897 om marks afstående för utvidgning af enskilda järnvägar in. m.,

331

lag 1897 om telegraf och telefon, lag 1907 om elektriska starkströmsanläggningar,
lag 1893 om afstående af mark till fyranläggningar, lag
1867 om skydd mot flygsandsfälts utbredning, lag 1907 om saltvattensfisket,
förordning 1814 om utläggande af jord till skolhusbyggnader i
landskommuner och till trädgårdar åt lärare — tillämpad äfven för anskaffande
af gymnastikplatser vid skolorna —, plakat 1801 om utläggande
af jordlotter åt skollärare, förordning 1845 om kyrkogårdars utvidgande,
lag 1908 om sockenkyrkors utvidgande samt lag 1850 om expropriation
i landskommuner af behöflig byggnadsplats för uppförande af fattighus
samt af bostäder för husvilla personer, som icke sakna förmåga att erlägga
i trakten vanlig hyra. Dessutom innehålla byggnads- och stadsplanlagstiftningen
samt vattenlagstiftningen bestämmelser om expropriation.

Grundlagens stadgande om full ersättning har ansetts icke utgöra Expropriahinder
för den i eu enstaka lag meddelade bestämmelsen, att, när eu del tionsersättaf
en egendom exproprieras, vid ersättningens fastställande afdrag skall mn9engöras
för värdeförökning, som den återstående delen erhåller. Tillämpningen
häraf lär stundom gå så långt, att ersättningen helt och hållet
bortfaller. Öfriga lagar innehålla icke några liknande stadganden.

Frågan, huru ersättningen skall fördelas mellan egendomens ägare
och andra ersättningsberättigade, är endast delvis ordnad genom lagstiftningen.
Flera lagar uttala, att ägaren skall godtgöra nyttjanderättshafvaren
hans förlust genom afdrag å de honom åliggande afgifter. I några lagar
fastställes nyttjanderättshafvarens ersättning till fyra procent årlig ränta å
ersättningssumman för egendomen. Andra lagar skilja mellan å ena sidan
•»fäste» (ett slag af arrende på obestämd tid, i allmänhet på lifstid) samt
å andra sidan öfriga nyttjanderätter. Vid ffreste» tillämpas den nyss
nämnda beräkningsgrunden, vid öfriga nyttjanderätter uppskattas nyttjanderättshafvarens
andel till visst belopp. Anledningen till denna olikhet är
att på grund af ovissheten, huru länge den förra rätten skall äga bestånd,
det är omöjligt att på förhand med säkerhet uppskatta dess värde. I fråga
om panträttshafvare föreskrifves i några lagar, att expropriationssuinman
icke får utbetalas till ägaren utan deras samtycke, hvaremot panträttshåtvarna
i den ordning, hvari de äga panträtt, kunna fordra att få beloppet
utbetaladt till sig, mot afdrag å deras pantfordringar. Andra lagar medgifva,
att beloppet utbetalas till ägaren, om ej panträttshafvare nedlägger
förbud häremot, men förutsätta då, att en preklusiv kallelse å panträttshafvarna
varit utfärdad.

För ersättningens fastställande föreskrifves i åtskilliga lagar tillsättande Expropria af

en särskild expropriationskommission. Eljest bestämmes ersättningen tionsförfajli
o o vandel.

af gode män, tillsatta af rätten.

332

Förordningen
den 5
mars 1845.

Då ersättningen blifvit bestämd, kan den exproprierande mot densammas
erläggande fordra att få tillträda egendomen och, om detta förvägras
honom, för ändamålet anlita exekutiv myndighet. A andra sidan
anses den exproprierande vara skyldig att genast erlägga den bestämda
ersättningen och öfvertaga egendomen, om denna tillbjudes honom. 4

En redogörelse för den ofvannämnda förordningen den 5 mars 1845
om expropriation för järnvägsanläggningar torde här böra lämnas, då
denna förordning tillgodoser det viktigaste expropriationsändamålet och
innehåller de fullständigaste bestämmelserna om expropriationsförfarandet. ^

Hvarje fastighetsägare är skyldig att mot full ersättning afstå behöflig
mark till järnvägsanläggningar, vare sig de utföras för statsverkets
räkning eller efter kunglig koncession af enskilda, och gäller detta såväl
mark, hvilken behöfver afstås för alltid, som ock mark, hvilken behöfves endast
under anläggningens utförande, särskild! äfven till erhållande af vägmaterialier.

Afstående af jord med äganderätt kan fordras för själfva banan med
tillbehör, för bangårdar och alla till dem hörande inrättningar, för bostäder
åt ban uppsyningsman och banvakter, för kol- och vattenstationer samt för
anläggning af sådana nya vägar och vägöfvergångar, som äro nödvändiga
för bibehållande af den genom anläggningen afbrutna samfärdseln. För
uppförande af varumagasin eller andra byggnader och inrättningar, som
icke stå i omedelbar förbindelse med järnbanan, kan afstående af mark
icke fordras.

När de förberedande arbetena, såsom linjens utstakning och dess utmärkande
på marken samt uppmätning, nivelering m. in., äro fullbordade,
underkastas den utstakade linjen en allmän besiktning och undersökning
af en kommission, hvilken, utom af en kungl. kommissarie såsom ordförande,
skall bestå af fyra kunniga män, af Indika kungl. räntekammaren
utnämner två för samtliga amf, genom hvilka järnvägen skall gå, och vederbörande
amtsråd två för hvarje aint. Jämte den sålunda för hela amtet >.

tillsatta kommissionen, hvilken tillika tjänstgör såsom ersättningskommission,
skola för hvarje kommun, hvarigenom banan går, två personer deltaga i förhandlingarna.
Dessa personer utses i stad af magistraten och borgarrepresentationen
samt på landet af sockenföreståndarna. Äfven sökandens ombud
och den person, som företagit linjeutstakningen, skola efter erhållen kallelse
inställa sig vid förhandlingarna.

Vid undersökning af linjen skall kommissionen särskildt taga under
öfvervägande, huru de genom banans anläggning afbrutna vägförbindelser
liksom ock förbindelsen mellan de särskilda fastighetsdel ärna kunna på
lämpligaste sätt återställas, äfvensom behörigen tillgodose traktens behof
med hänsyn till möjliga förändringar i vattenafloppet.

333

Framställas yrkanden om förändringar å enskilda punkter af linjens
sträckning, pröfvas och afgöras de af kommissionen, efter tillkallande af
särskildt sakkunnig person om kommissionen finner sådant behöfligt.
Kommissionens beslut får ej öfverklagas. Om sedermera en eller annan
t» förändring i riktningen finnes behöflig eller lämplig, beslutes därom på

samma sätt.

När banans riktning i detalj är slutligt bestämd, upprättas en noggrann
förteckning öfver alla ägare och innehafvare af mark, om hvars afr
stående kan blifva fråga. Denna förteckning, som tillika skall innehålla

ett ungefärligt angifvande af ifrågavarande områdens ytinnehåll, skall genom
kommissariens försorg tryckas och i tillräckligt antal exemplar tillställas kommunalstyrelserna
för utdelning bland markägarna, hvarjämte i tidningarna
och på landsbygden vid sockenstämmorna skall kungöras, att och hvar
hvarje markägare kan erhålla ett exemplar af förteckningen. Denna kungörelse
skall äfven tjäna till underrättelse för dem, hvilka såsom panthafvare
eller i någon annan egenskap anse sig berättigade att helt eller delvis
uppbära den ersättningssumma, som på grund af markens afstående
kan tillfalla ägarna.

Den, som förestår banbyggnaden, har därefter, innan arbetet börjas,
att vända sig till kommissarien med begäran om de erforderliga jordområdenas
afstående. Denna begäran bör, utom i oförutsedda fall, ingifvas
minst sex veckor, innan marken behöfver tagas i besittning. Kommissarien
har då att ofördröjligen dels låta genom lokala ämbetsmän underrätta
jordområdenas ägare eller innehafvare om den framställda begäran dels
omedelbart därefter vidtaga åtgärder för ersättningens bestämmande.

För sistnämnda ändamål skall kommissionen genom kungörelse i de
allmänna tidningarna och vid sockenstämmorna minst åtta dagar förut kalla
antingen alla vederbörande till eu kommun hörande jordägare eller i lämp*
lig ordning ett skäligt antal af dem att sammanträda med sökandens ombud

för att söka åvägabringa en godvillig öfverenskommelse mellan parterna.
Kan öfverenskommelse icke träffas eller uteblifver någon jordägare, hvilken
då antages icke hafva någon erinran mot markens afstående men önska
, att få ersättningen bestämd i vanlig ordning, företages värdering af

fastigheterna.

Till att leda dylika värderingar förordnas af räntekammaren en Aandinspecteur».
Värderingsmännen skola vara fyra, af hvilka räntekammaren
för samtliga amt, genom hvilka banan skall gå, utser två och de två
öfriga utses af vederbörande amtsråd eller magistrat och borgarrepresentanter
för landtdistrikten och städerna i hvarje amt. Äfven suppleanter utses.
Slutligen förordnar räntekammaren på kommissariens förslag en person att

i händelse af meningsskiljaktighet bland värderingsmännen vid lika röstetal
gifva utslaget i egenskap af »opwand». Värderingsmännen och opmanden
aflägga ed en gång för alla.

Under värderingen, hvilken i fråga om mark, som skall afstås med
äganderätt, om möjligt bör verkställas före arbetets början, hafva värderingsmännen,
efter de upplysningar landinspecteuren meddelar och efter
noo-o-rant öfvervägande af alla förhållanden, att bestämma ersättningen för
tunnland efter det värde mark af liknande beskaffenhet enligt tidens och
traktens pris har i handel och vandel. Är jorden använd till särskild anläggning,
i synnerhet trädgårdsanläggning, skall, förutom jordens värde i
och för sig, ersättning bestämmas för anläggningen efter dess storlek,
beskaffenhet och mer eller mindre fördelaktiga belägenhet. Sakkunnigt
biträde vid värderingen kan i händelse åt behof anlitas. Uppkommer
genom expropriationen för ägaren skada, utöfver det att marken skall afstås,
skola värderingsmännen uppskatta äfven sådan skada.

Exproprieras en del af en egendom och är återstoden så liten eller
eljest sådan, att värderingsmännen finna densamma icke kunna själfständigt
brukas, är sökanden skyldig att öfvertaga dylika områden, för hvilka
ägarna då erhålla samma godtgörelse som för den mark de i öfrig! afstått.

Efter hand som banans anläggning fullbordas, skall på förut angifvet
sätt värdering ske för bestämmande af den godtgörelse, som kan tillkomma
vederbörande ägare och brukare för afsaknad af sådana områden, som
tagits i tillfälligt begagnande för anläggningen, samt den skada dylika
områden på något sätt lidit. Om den skada, som, särskild! genom
uppgräfning af vägmaterialier, förorsakas, är sådan, att jorden finnes under
längre tid icke kunna gifva någon afkastning, skall, innan uppgräfningen
företages, jordens värde uppskattas på vanligt sätt, såsom om den i oskadadt
skick °skuile afstås för alltid, samt sedermera det värde bestämmas, som
jorden kan hafva i skadadt skick. Skillnaden mellan de sålunda funna
beloppen skall betalas såsom ersättning.

Landinspecteuren uppgör, efter noggrann uppmätning af all exproprierad
eller skadad mark, en detaljerad uträkning af den godtgörelse,
som enligt de hållna förrättningarna skall tillkomma hvarje jordägare.
Denna uträkning tillställes kommissarien, som förelägger ersättningskommissionen
densamma. Finner denna icke något att erinra mot beräkningarna,
meddelar kommissarien snarast möjligt samtliga vederbörande underrättelse
om den dem tillkommande godtgörelse och tillser därjämte, att
beloppen samt i fråga om jord, som afstås för alltid, fyra procent årlig
ränta å desamma från den dag jorden ställdes till sökandens förfogande
utbetalas till vederbörande senast inom fyra veckors förlopp.

335

Om fastighet, som är utarrenderad, exproprieras för järnvägsanläggning,
skall, sedan den ägaren tillkommande ersättning blifvit bestämd,
efter värdering bestämmas, hvilken del af ersättningen skall tillkomma
arrendatorn med hänsyn till den förlust han lider genom jordens afträdande.
Denna summa g;odtg;öres arrendatorn därefter af äoraren genom

o o o o

nedsättning af arrendeafgiften. År egendom upplåten med fäste, skall
ägaren godtgöra fyra procent om året af den uppburna ersättningssumman
genom afdrag å afgiften för upplåtelsen.

Medlemmarna af kommissionen, värderingsmännen och landinspecteuren
samt opmanden, om en sådan anlitas, skola åtnjuta fria resor och
visst lågt dagarfvode.

Den exproprierande är skyldig att anlägga och underhålla alla inrättningar,
som äro behöfliga för att skydda och betrygga samfärdseln på
landsvägar, som korsas af banan, äfvensom vägöfvergångar, stängsel, vattenledningar
in. m. för afvärjande af fara och skada å närliggande fastigheter.
I dessa hänseenden skola, i brist på godvillig öfverenskommelse, de bestämmelser
följas, som meddelas af en kommission, bestående af kommissarien,
den lokala polismyndigheten och en af räntekammaren efter amtsrådets förslag
utsedd person.

Om järnväg nedlägges och exproprierad mark skall säljas för annan
användning, är ägaren af den egendom, från hvilken marken tagits, berättigad
lösa densamma mot vederlag, som bestämmes af opartiska personer
utsedda af rätten. Denna regel gäller dock icke områden, som på ägarens
yrkande öfvertagits af den exproprierande.

Bestämmelserna i förenämnda förordning; hafva fullständigfats g;enom
lagen den 15 maj 1868 om afstående af grus m. in. för järnvägars underhåll.
I densamma stadgas, att gällande föreskrifter om- afstående af sten,
grus, jord och sand för landsvägars anläggning och underhåll äfven skola
äga tillämpning med afseende å dylika materialiers afstående för underhäll
af statens järnvägar, dock att vederbörande jordägare kunna begära
ersättning för borttagen sten efter opartiska mäns värdering. Denna
bestämmelse kan af inrikesministern utsträckas att gnälla äfven enskild

järnväg.

I fråga om tvunget afstående af mark för utvidgning af statsbanorna
har genom lagen den 12 april 1889 föreskrifvits, att, såvidt godvillig öfverenskommelse
icke träffas, ersättningen skall bestämmas af en kommission
af fem personer, bland hvilka en, som är ordförande, utses af inrikesministern,
två, jämte en suppleant, af vederbörande amts- eller stadsråd och
två, jämte en suppleant, under ledning af kommissarien för banan,
med absolut röstöfvervikt af ägarna i hvarje amf eller stad, dock icke

336

någon af dem själfva. Minst fem ägare skola deltaga i valet; i annat fall
eller om mindre än fem ägare beröras af expropriationen, välja dessa blott
eu medlem i kommissionen jämte en suppleant, medan den återstående
medlemmen och en suppleant utnämnas af amtmannen.

Tillgodo- Några under de sista åren utfärdade lagar äro af intresse i det af ''jordvärde-

seendet, att de innebära försök till lösning af frågan, huru jordvärdestegstegring
vid rjng? SOm föranledes af ett företag, för hvilket expropriation sker, skall
eXPtion.ia kunna till någon del komma den till godo, som utför företaget. Bestämmelser
i sådant afseende finnas i lagar den 19 juni 1908 och den 30 april
1909 om utvidgning af Esbjergs hamn samt lag den 27 maj 1908 om vissa
nya järnvägsanläggningar jämte därefter antagna stadganden om skyldighet
att erlägga afgifter till dessa järnvägars innehafvare. Den exproprierandes
anspråk på andel i jord värdestegringen tillgodoses hufvudsakligen
på två sätt, nämligen dels därigenom att han erhåller rätt att utom den
för anläggningen erforderliga mark expropriera viss del af kringliggande
mark och sålunda komma i åtnjutande af värdestegringen därå, dels därigenom
att ägarna af angränsande mark förpliktas att under visst antal
år till anläggningens innehafvare erlägga årliga afgifter beräknade efter
den af anläggningen föranledda, genom periodisk uppskattning utrönta
värdestegringen.

337

Finland.

Sedan en kommission blifvit tillsatt med uppdrag att föreslå åtgärder
för befrämjande af enskilda järnvägars uppkomst, anmärkte kommissionen
i afgifvet betänkande, att den då gällande förordningen den 12
december 1864 angående jordägares skyldighet att emot ersättning upplåta
mark för allmänt behof i vissa afseenden försvårade dylika anläggningar.
Kommissionen framhöll bl. a. följande. Om jord funnes nödig för statsändamål,
som berodde af kejsaren-storfurstens egen föreskrift, skulle enligt
nämnda förordning framställning därom göras, sedan jordens ägare eller
innehafvare och öfriga vederbörande blifvit hörda. Då jordägarens hörande
icke vore af någon väsentlig inverkan på frågan om skälfva rättigheten till
expropriation, hade kommissionen ansett stadgandet i denna del kunna
utgå eller utbytas mot en mera allmänt hållen föreskrift, att för saken
nödig utredning borde införskaffas. Enligt samma författning skulle det
för expropriation bestämda området utmärkas på marken, affattas på
karta, beskrifvas och till ägovidden uträknas, innan värdering ägde rum,
och, då dessa arbeten kräfde icke ringa tid, erfordrades stadganden i syfte
att möjliggöra områdets användande för expropriationsändamålet, innan
slutlig värdering ägt rum. Förordningen innehölle vidare icke någon tidsbegränsning
för de fall, då den med värdering missnöjde ville utföra talan
vid domstol eller erhålla föreläggande för den exproprierande att lösa
större område än som vore behöflig! för företaget, och följaktligen funnes
i dylika fall endast den vanliga preskriptionstiden af tio år. En kortare
preskriptionstid för sådan talan borde därför fastställas.

Lagberedningen, som erhöll i uppdrag att föreslå den lagstiftningsåtgärd,
som kunde påkallas af berörda anmärkningar, ansåg en fullständig
omarbetning af 1864 års förordning vara behöflig; och i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af lagberedningen i sådant hänseende utarbetadt
förslag utfärdades lagen den 14 juli 1898 om expropriation af fast
egendom för allmänt behof.

43—09886. Förslag till lag om expropriation.

338

Expropria- Enligt denna lag är ägare eller innehafvare af fast egendom pliktig

honsratt. at^ allmänt behof det kräfver, mot full ersättning afstå egendomen

eller tåla inskränkning i sin rätt att begagna densamma (1 §). I afseende
å egendoms afstående anses detta stadgande i hufvudsak öfverensstämma
med motsvarande bestämmelse i 1864 års förordning. Skyldighet t

att underkasta sig inskränkning i äganderätten till fastighet fanns i nämnda
förordning stadgad i fråga om telegrafledningars framdragande, hvarjämte
lagberedningen såsom ett annat exempel på sådan skyldighet nämnde marks
upplåtande till allmän väg, hvithet rätteligen borde betraktas såsom fastig- x

hetens belastande med en servitutartad inskränkning i dess begagnande,
enär, om vägen lades igen, det därtill använda området utan vidare borde
anses höra under jordägarens obehindrade disposition. Då emellertid äfven
andra fall kunde förekomma, i hvilka syftet för expropriationen till fullo
uppnåddes redan genom inskränkning i fastighetens begagnande, ansågs
nu en allmän bestämmelse i ämnet böra meddelas.

Begagnandet af fast egendom får för allmänt behof underkastas inskränkning
ej blott för alltid eller för obestämd tid utan äfven för viss tid.

Dock får ej, mot ägarens eller innehafvarens vilja, tiden utsträckas öfver fyra
år eller sådan öfvergående inskränkning åläggas, ifall därigenom fastighetens
beskaffenhet skulle väsentligt förändras eller dess begagnande för
afsedt ändamål förhindras (2 §).

Huruvida fast egendom skall afstås för allmänt behof, bestämmes i
regel af kejsaren-storfursten,o såvida ej sådan bestämmanderätt uppdragi
ts åt senaten (3 §). A guvernör ankommer att meddela tillstånd
till expropriation för anläggning af ny allmän väg samt för erhållande af
väglagningsämne, om expropriation för sistnämnda ändamål enligt lag bör
äga rum. Äfven tillstånd till expropriation för öfvergående inskränkning
i begagnandet af fast egendom beviljas af guvernör (4 §).

Tillstånd till anläggning af järnväg eller kanal innefattar utan vi- >

dåre rätt till expropriation af det område, som erfordras för banan eller
kanalen samt de för anläggningens utförande och för driften nödiga
byggnader, inrättningar och upplagsplatser så ock för anläggning af vägar
och diken samt erhållande af fyllnadsämne, sten och grus (3 §).

1864 års förordning var byggd på den förutsättningen, att gränserna
för det område, som skulle exproprieras, åtminstone i hufvudsak
bestämdes redan, då tillstånd till expropriation meddelades. Lagberedningen
yttrade härom, att ett sådant förfarande vore möjligt i mindre omfattande
expropriationsfall, ehuru praxis äfven i dem tämligen konstant
gestaltat sig därhän att, oaktadt planteckning öfver området inlämnats,
tillstånd meddelats att expropriera »det för ändamålet erforderliga om -

339

rådet>, påtagligen för att icke förhindra sådana ändringar af områdets
gränser, som kunde befinnas nödiga vid utstakningsförrättningen å ort och
ställe. Vid större allmänna företag, såsom exempelvis anläggning af järnväg,
kunde emellertid hörande af jordägaren, då sådant skulle ske, innan
< tillstånd till expropriation meddelades, uppenbarligen icke försiggå på

vanligt sätt, och följden häraf hade blifvit, att i de viktigaste fallen af
expropriation jordägarnas hörande angående området helt och hållet åsidosatts.
Den af förberörcla kommission med afseende härå föreslagna be o 7

stämmelsen, att afträdande sakägare skulle höras endast då det pröfvades

nödigt, fann lagberedningen sig icke kunna förorda. Naturlig rättvisa och
billighet fordrade nämligen, att, utom då nödrätt för staten vore förhanden,
enskild rätt icke skulle få tagas i anspråk för allmänt behof, innan rättsägaren
fatt göra de påminnelser han kunde finna påkallade från synpunkten
af sina intressen.

För tillgodoseende af såväl jordägarnas som det allmännas intressen
har nu i lagen å ena sidan stadgats, att tillstånd till expropriation icke meddelas
att gälla bestämd fastighet eller del af fastighet, innan vederbörande
jordägare och innehafvare lämnats tillfälle att i ärendet yttra sig (5 §),
men å andra sidan lämnats öppet att meddela expropriationsrätt, utan att
läge och gränser för det område, som får exproprieras, närmare bestämmas.
Har så skett -— hvilket lagen torde förutsätta såsom det, åtminstone vid
större företag, vanliga ■— bestämmes området sedermera vid samma förrättning,
genom hvilken expropriationsersättningen regleras.

I fråga om järnvägsanläggningar och andra sådana större företag
har dock expropriationens omfattning ansetts icke kunna lämnas i högre
grad obestämd utan böra vara i hufvudsak gifven, innan ärendet kommer
under expropriationsmyndigbetens handläggning. Då nämligen områdets
fastställande, såvidt frågan därom vore öppen, och ersättningens bestämmande
i regel skulle ske i samma förfarande, vore det icke lämpligt att
därvid låta planen till ett mera omfattande företag undergå större rubbningar
på grund af möjliga anmärkningar, utan borde dessa få gälla endast
mindre ändringar af gränserna. Med hänsyn härtill har stadgats, att om
'' expropriation skall ske för anläggande af järnväg, för större kanalan läggning

eller annat sådant större företag, sträckningen skall vara fastställd,
innan ansökning om expropriationens utförande göres hos expropriationsmyndigheten;
dock må mindre väsentliga delar af sträckningen
kunna öfverlämnas till bestämmande vid själfva utförandet. Rörande
sträckningen skall tillfälle lämnas jordägarna och innehafvarna äfvensom
vederbörande kommuner att yttra sig vid kungjordt sammanträde i hvarje
kommun (6 §).

340

Exprnpria

tionsersätt

ningen.

När menighet, bolag eller enskild person vinner rätt till expropriation,
skall viss tid utsättas, inom hvilken ansökning om expropriationens
utförande skall göras. Iakttages icke den bestämda tiden, förverkas
expropriationsrätten (7 §). Eu motsvarande bestämmelse i fråga om kronan
har ansetts öfverflödig, enär, sedan tillstånd till expropriation med- >

delats, vederbörande myndighet ej kan underlåta att enligt sin ämbetsplikt
fullfölja ärendet.

I ett särskildt kapitel hafva meddelats bestämmelser om undersökning
för förberedande af företag, som berättigar till expropriation. Om t

sådan undersökning är behöflig, är innehafvaren pliktig tåla densamma mot
full ersättning för skada och olägenhet, som därigenom förorsakas. Undersökningen
kan anbefallas af kejsaren-storfursten eller af senaten, eller
ock kan tillstånd därtill beviljas af guvernören, sedan sökanden ställt säkerhet
för ersättningen samt för arfvode till gode män, som förordnas i
ärendet. Dylikt beslut skall kungöras i allmänna tidningarna eller annorledes
delgifvas fastighetsinnehafvaren. Guvernören skall tillika genast anmoda
vederbörande kommunalnämnd eller magistrat att utse gode män
till det antal guvernören bestämmer att vid undersökningen verkställa
uppskattning af därigenom tillskyndad skada och olägenhet (64 §).

Fastighetsinnehafvarna skola erhålla underrättelse om tid och ställe
för undersökningen i god tid förut (65 §).

Skada och olägenhet, som förorsakas fastighetsinnehafvare genom
undersökningen, skall, såvidt ej öfverenskommelse om dess ersättande genast
träffas, beskrifvas och värderas af gode männen. Sålunda bestämd
ersättning skall genast utbetalas eller nedsättas hos ortens kronolänsman
eller magistrat, vid äfventyr att fortgången af undersökningen eljest på
anmälan inställes af nämnda myndighet. Den, som ej nöjes åt ersättningen,
äger dock underställa saken domstols pröfning. Gode männens arfvode
skall gäldas af den, som begärt undersökningen (66 §). *

Påbörjas undersökning, innan tillkännagifvande därom skett i föreskrifven
ordning, eller innan någon af gode männen tillstädeskommit, är
undersökningens ledare förfallen till bötesansvar (68 §).

Då fast egendom afstås för allmänt behof, skall ägaren erhålla ersättning
efter egendomens högsta gångbara pris, dock att sådan sänkning
i prisförhållandena, som uppenbarligen är öfvergående, icke må
inverka på ersättningsbeloppet. På möjligheten att framdeles fördelaktigare
använda fastigheten må fästas afseende endast i den mån sådan möjlighet
redan inverkar på gångbara priset och ej beror af det företag, för
hvars skull expropriation äger rum. Om högsta gångbara priset finnes
med hänsyn till fastighetens användning eller beskaffenheten af därå be -

341

fintlig» anläggningar icke motsvara ägarens förlust, skall ersättningen bestämmas
efter hvad som erfordras för att han må kunna på liknande sätt
och med enahanda fördel begagna en annan fastighet (8 §). Med sistnämnda
stadgande har, såsom lagberedningens motiv utvisa, afsetts att
» bereda möjlighet till erhållande af tillräcklig ersättning i sådana fall, då

det s. k. köpvärdet icke fullt uttrycker fastighetens värde för ägaren, såsom
t. ex. kan vara förhållandet, om en för något allmännyttigt ändamål
tillkommen inrättning exproprieras eller expropriationen afser en
f nyligen ^ uppförd industriell anläggning inom en näringsgren, som ännu

icke blifvit i landet upparbetad. För att gifva uttryck åt att äfven annan
skada än sådan, som får sitt uttryck i fastighetens värde, skall ersättas,
har vidare stadgats, att om ägare eller innehafvare af fast egendom genom
expropriation lider annan skada och olägenhet än den, som förut blifvit
nämnd, såsom till följd af flyttning från fastigheten, afbrott i rörelse in.
in., full ersättning jämväl därför skall gäldas (13 §).

Erfordras för ändamålet endast att en del af en fastighet eller af
liera, samma ägare tillhöriga och i sammanhang med hvarandra stående
fastigheter afstås, . och förorsakas därigenom olägenhet vid återstodens begagnande,
skall full ersättning äfven därför gitvas. Förorsakas synnerlig
olägenhet vid begagnande af den återstående egendomen eller viss del
däraf, är tillträdaren (den exproprierande) skyldig inlösa återstoden eller
den särskilda delen, om afträdaren (ägaren) det fordrar (9 §).

Om begagnandet af fast egendom underkastas inskränkning, är ägaren
berättigad till ersättning för därigenom förorsakad minskning af fastighetens
värde enligt samma grunder som vid egendoms afstående. Ersättningen
må, om afträdaren det önskar, fastställas att utgå såsom årlig
afgift. Rättigheten till sådan afgift skall åtfölja fastigheten. Blir i följd
af inskränkningen begagnandet af egendomen eller viss del däraf i synneilig
man föisvaradt, skall själfva egendomen eller nämnda del inlösas,
om ägaren det yrkar (10 §).

Innehar någon nyttjanderätt, ständig besittningsrätt, servitutsrätt
ell.ei. annan dylik rättighet till fast egendom, som underkastas exprot
priation, skall han enligt förut angifna grunder erhålla ersättning för rät tighetens

förlust eller för minskningen af dess värde. Härunder inbegripes
emelleitid icke rättighet att uppbära bestämd afkomst i penningar
eller varor och ej heller panträtt (11 §). Lagen står sålunda på den ståndpunkten,
att sakrättshafvare med nämnda undantag erhålla sin godtgörelse
omedelbart af den exproprierande. Lagberedningen har, såsom i dess motiv
erinras, tunnit. denna ståndpunkt, hvilken äfven öfverensstämmer med förut
gällande lag, vara redigast och fördelaktigast. För de undantagna rättio O

heterna skall ersättning utgå ur den för fastigheten bestämda löseskillingen.
1 motiven erinras vidare om att, på det tillträdaren ej må nödgas utgifva
dubbel ersättning, de begränsade sakrätterna måste tagas i betraktande vid
uppskattningen af den jordägaren tillkommande ersättning, så att, om de
t. ex. äro upplåtna utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag, ersättningen
till jordägaren skall undergå motsvarande minskning. I syfte bl. a.
att klargöra detta har stadgats att vid uppskattning af fastighet skall tagas
hänsyn till olägenheterna eller fördelarna af sådana sakrätter, för hvilka
särskild ersättning skall bestämmas (8 §).

Om emellertid eu fastighet är intecknad först för fordran och sedan
för nyttjanderätt eller annan därmed likställd rättighet, som enligt nu
angifna grunder skulle föranleda, att vid uppskattningen fastighetens värde
nedsattes, kunde fordringsinteckningens innehafvare häraf blifva lidande,
i det att möjligen af sådan anledning löseskillingen för fastigheten blefve
otillräcklig för gäldande af den intecknade fordringen. Därför har stadgats
att i dylika fall, då innehafvaren af fordran har förmånsrätt framför
innehafvare!! af nyttjanderätt eller sådan rätt, å fastigheten skall sättas
jämväl det värde den skulle ägt utan nyttjanderätten; fordringsägaren skall
därefter, om det honom tillkommande beloppet eljest ej skulle utgå till
fullo, njuta sin rätt till godo enligt det högre värdet samt ersättningen för
nyttj anderätten undergå motsvarande minskning (§ 12).

Kan det företag, för hvithet expropriation sker, medföra nytta
för den ersättningsberättigade, får därför ej något afdrag från ersättningen
äga rum (14 §).

Har ägare eller innehafvare af fast egendom, sedan fråga om expropriation
väckts, nedlagt kostnad a fastigheten i uppenbar afsikt att
vinna högre ersättning, får sådan kostnad ej utan tillträdarens medgifvande
inräknas i ersättningen (15 §).

Afträdare, som gjort förbehåll därom vid fastighetens värdering, är
berättigad att borttaga växande gröda, innan han afträder fastigheten,
samt därå befintliga byggnader inom tre månader efter afträdandet

U6 §).

Lagberedningen framhöll, att reglerna för godtgörande af skada
och olägenhet i anledning af expropriation stå i nära samband med
frågan om att dels bestämma den exproprierandes skyldigheter med hänsyn
till de vägar och farleder, som tjänat att möjliggöra samfärdsel öfver
det exproprierade området, dels ordna vissa genom expropriationen
uppkommande naboförhållanden. De företag, för hvilka expropriation
ägde ruin, vore nämligen ofta af den beskaffenhet, att de beredde hinder
eller olägenheter vid samfärdseln å förut befintliga vägar och farleder

343

samt, om företaget vore af stor omfattning, äfven kunde försvåra de
kringliggande trakternas bebyggande och odling, ifall ej nya vägar finge
anläggas öfver det exproprierade området. Dessutom vore särskildt de
företag, som vanligast föranledde expropriation — järnvägarna — ägnade
att medföra vådor för ägare och innehafvare af angränsande fastigheter, i
betraktande af dels de med dylika anläggningar ofta förbundna förändringarna
i nivåförhållandena dels rörelsens farlighet. För reglering af dessa förhållanden
hafva följande stadgande!! meddelats. Gör det företag, för hvilket
expropriation äger rum, hinder vid begagnande af förut tillkommen allmän
väg, gata eller farled eller enskild väg, som ej med rättsägarens begifvande
blifvit inlöst, är tillträdaren skyldig att inrätta och underhålla sådan vägöfvergång,
ny väg eller annan anstalt, att samfärdseln kan obehindradt fortgå.

Skall järnväg eller annan anläggning, för hvilken expropriation sker, ledas
genom någons lägenhet, är tillträdaren pliktig att inrätta och underhålla
lämplig vägöfvergång eller, om det pröfvas nödigt, flera sådana öfver det
inlösta området. Undergå de vid anläggningstiden bestående förhållandena
sedermera sådan förändring, att behof af ny vägöfvergång uppstår för
jordägare eller innehafvare, skall ägaren af anläggningen, om dennes beskaffenhet
det medgifver, inrätta och underhålla sådan öfvergång.

Ägare af järnväg är äfven pliktig att anlägga och öppenhålla diken under
banan på sådana ställen samt till sådan bredd och djuplek, att hinder ej
möter att afleda vatten från ofvanför liggande ägor, äfvensom att, om annat
ej öfverenskommes, inrätta och underhålla stängsel, i den mån och på de
ställen sådant kan erfordras för afhållande af andras kreatur från järnvägens
område. Dylik hägnadsskyldighet skall likväl mot full ersättning
öfverflyttas på jordägaren, om denne det fordrar, och kan sådan ersättning
bestämmas att utgå såsom årlig afgift (17 §).

Hufvudgrunderna för expropriationsförfaran det angåfvos af lagbered- Exproprianingen
sålunda. »Då meddeladt tillstånd till expropriation i de flesta fall U°randl{a
icke tillika innefattar slutligt bestämmande af det erforderliga området,
måste den procedur, hvarigenom expropriationen utföres, afse dels atr,
fastställa det nödiga området, såvidt frågan därom är öppen, dels att bestämma
den afträdaren tillkommande ersättning. Och i bägge dessa afseenden
måste afträdaren lämnas tillfälle att göra sina intressen gällande
samt såvidt möjligt tillgodonjuta fördelarna af en regelbunden instansordning.
Att härvid frågan därom hvad och huru mycket bör för allmänt
behof afträdas bör ankomma å förvaltningsmyndigheters afgörande, är
likaså själffallet, som att den slutliga pröfningen af ersättningsfrågan
måste blifva domstolssak. Däremot finnes intet, som hindrar, att ersättningen,
för åstadkommande af större skyndsamhet, preliminärt bestämmes

344

af förvaltningsmyndighet; på denna ståndpunkt står, förutom flera andra
länders lagar, äfven den gällande förordningen af 1864, och densamma
har i lagförslaget bibehållits.»

Expropriationsmyndighet är guvernör. Hos denne skall skriftlig
ansökning om expropriationens utförande göras, när expropriationsrätt
meddelats kronan, af vederbörlig myndighet å kronans vägnar och i öfriga
fall af den expropriationsberättigade. Vid ansökningen skall fogas följande,
nämligen: 1) tjänlig utredning om läget och gränserna af det om råde,

som tages i anspråk, försåvidt detsamma blifvit bestämdt; 2) skriftlig
uppgift af kronolänsmannen och kommunalnämndsordföranden i orten
eller, i fråga om stadsfastighet, af magistraten å de personer, som veterligen
äro ägare af fastigheten eller innehafva nyttjanderätt eller liknande
rättighet till densamma, samt, om någon rättsägare veterligen är omyndig,
å förmyndarens namn och hemvist äfvensom 3) af vederbörande
myndighet afgifvet bevis om de inteckningar, hvaraf fastigheten är besvärad.
Om det område, hvarpå anspråk göres, ännu icke blifvit slutligen bestämdt,
må den i 2 och 3 punkterna nämnda utredning företes, sedan gränserna
under förrättningens fortgång blifvit utstakade. Sökanden skall ock, i fall
af behof, förete nödiga plan- och profritningar rörande företaget (18 §).

Då ansökningen inkommit, förordnar guvernören landtmätare att
ofördröjligen å marken utstaka det område, hvars afträdande åstundas,
samt däröfver upprätta karta och beskrifning. Landtmätaren skall underrätta
sökanden om tid och ställe för förrättningens början samt låta kungörelse
därom två gånger uppläsas i församlingens kyrka och införas i
någon i orten spridd tidning med uppmaning till vederbörande jordägare
och innehafvare af nyttjanderätt eller därmed likställd rättighet att närvara
vid förrättningen. Utstakning, som skall omfatta flera fastigheter inom
samma kommun, må anses såsom en förrättning. Utstakningen verkställes
i enlighet med hvad som blifvit bestämdt angående området eller,
om bestämmelse saknas, enligt tillträdarens anvisning. Området skall tilllika
rörläggas, dock endast ifall tillträdaren sådant önskar, om gränserna
icke förut blifvit bestämda. Kan utstakning ej ske, såsom då fråga är
om vattenområde, skall tjänlig planteckning öfver områdets gränser meddelas
afträdaren (§ 19). Inom trettio dagar, från det nämnda förrättning
afslutats, står det enhvar, hvars rätt kan fordra sådant, öppet att hos guvernören
skriftligen framställa anmärkning mot det utstakade områdets
storlek och gränser, såvidt bestämmelser om dem icke förut meddelats
(20 §).

Har tillträdaren själf låtit genom landtmätare eller annan sakkunnig
verkställa utstakning samt upprätta karta och beskrifning öfver området,

äger det giltighet, såframt tillträdaren visar, att samtliga samägare åtnöias
med utstakningen (21 §).

Hufvudsakligen samma regler gälla, om expropriationen afser inskränkning
i begagnandet af fast egendom. Sakägarna skola då erhålla
underrättelse om inskränkningens beskaffenhet samt meddelande, att de
äga samma rätt till anmärkning däremot som beträffande området (22 §).

_ Lagberedningen framhöll att, oafsedt de anmärkningar jordägarna
och innebafvarna kunde framställa mot det i anspråk tagna områdets
storlek och gränser, granskning af området erfordrades jämväl från det
allmännas synpunkt, i syfte att utröna ej blott huruvida området öfver
hufvud vore lämpligt utan äfven huruvida detsamma, till den omfattning
som angåfves i ansökningen, vore behöfligt för företaget. Tv då expn>
priationen skedde för allmänt väl, borde den å ena sidan utföras så, att den
tjänade det allmänna syftet, och å andra sidan icke begagnas i större utsträckning
än behofvet, fordrade. De i anledning häraf meddelade stadgande^
innehålla följande. Har det område, som skall underkastas expropriation,
icke förut bestämts, öfverlämnar guvernören åt vederbörande
myndighet att, om sådant ej redan skett, granska, huruvida området är
lämpligt för företaget och ej öfverstiger hvad för ändamålet högst kan
anses nödigt. Finnes ej därtill behörig myndighet, ankommer granskningen
pa guvernören. Föranleder granskningen anmärkning, föreskrifver guvernören
däraf påkallad rättelse. Öfver sådan föreskrift äga särskilda besvär
ej rum (23 §).

Aro områdets gränser, enligt hvad förut är sagdt, ostridiga och har
den exproprierande träffat öfverenskommelse med vederbörande rättsägare
om beloppet af den enhvar tillkommande ersättning, kan ett förkortadtlftrfarande
komma till stånd. Härför erfordras att den exproprierande till guvernören
inlämnar öfverenskornmelsen jämte afträdande jordägares skriftliga försäkran,
att andra än redan uppgifna innehafvare af nyttjanderätt eller därmed
likställd rättighet icke finnas, samt bilägger bevis af dem, till Indika
fastigheten på grund åt inteckning eller stadgandena om ogulden köpeskillings
rätt häftar för fordran eller rätt att uppbära bestämd afkomst
i penningar eller varor, att de icke hafva något att anmärka mot öfverenskommelsen.
Guvernören uppmanar då genom kungörelse, som införes
i . tidningarna och anslås å lämplig plats, okända rättsägare, som vilja
göra invändning mot öfverenskornmelsen eller framställa ersättningsanspråk,
att anmäla sig hos guvernören inom sextio dagar. Såvidt öfverenskommelsen
icke motsäges af behörig rättsägare, stadfäster guvernören densamma
genom utslag, hvari jämväl områdets gränser böra angifvas på
lämpligt sått. Sådan fastställelse anses lika med det utslag, hvarigenom

AA O? ö

44—09SS6. Förslag till lag om expropriation.

346

o-uvernören eljest bestämmer området och ersättningen (24 §). Dessa
stadganden motiverades af lagberedningen sålunda. Kan öfverenskommelse
mellan sakägarna träffas angående det område, som tages i anspråk
för allmänt behof, eller angående den därför utgående ersättningen, innebär
detta möjlighet att gestalta förfarandet enklare och snabbare. I
afseende å området kan sålunda full giltighet utan vidare tillerkännas en
utstakning, hvarmed sakägarna äro nöjda. Hvad åter ersättningen beträffar,
erfordrar öfverenskoinmelsen panthafvares samtycke, hvarjämte tillfälle måste
lämnas okända sakägare att bevaka sina intressen, enär genom expropriationen
alla enskilda rättigheter beträffande området upphäfvas. Men de i
dessa afseenden erforderliga åtgärder innefatta likväl en i förhållande till
det vanliga expropriationsförfarandet betydligt förkortad procedur, hvilken,
enligt hvad lagberedningen antog, i flera fall skulle kunna komma till

användning. _

Har öfverenskommelse rörande ersättningen icke träffats eller kan träffad
öfverenskommelse icke stadfästas, skall en nämnd tillsättas för att efter syn
å fastigheten afgifva yttrande såväl med anledning af anmärkningar, som
kunna "hafva förekommit mot det utstakade området, som ock beträffande
ersättningen och öfriga därmed sammanhängande frågor (25 §).. Under det
att områdets bestämmande och ersättningens fastställande enligt de flesta
lagar utgöra från hvarandra skilda delar åt förfarandet, hafva de sålunda
här sammanförts till en. Lagberedningen erinrade i detta afseende, att den
skillnad, som plägade göras, uppenbarligen hade sin grund däri, att ersättningens
bestämmande berodde af frågan om områdets storlek . och
gränser. Men om det ock vore riktigt, att ett slutligt afgörande af det
förra spörsmålet icke kunde äga rum, innan området blifvit fastställdt,
hade detta dock ansetts icke utesluta, att förhandlingen å fastigheten
kunde tjäna bägge ändamålen. Då vid järnvägsanläggningar och andra
mera omfattande företag anläggningens sträckning skulle vara i väsentliga
delar fastställd, innan ansökning gjordes om expropriationens utförande,
kunde afträdarens anmärkningar endast afse jämförelsevis små ändringar
af områdets gränser, och vid expropriationer för mindre företag bleive
jämväl frågan om områdets gränser af ringare omfattning. Sannolikt vore
''dessutom, '' att i regel det yttrande beträffande området, som komme att
afgifvas af eu med erforderlig sakkunskap utrustad nämnd, skulle gälla
och således den af nämnden antagna grunden för ersättningens beräknande
förblefve orubbad.

Nämnden skall bestå af en utaf guvernören förordnad ordförande
samt två af domhafvanden i den domsaga eller rådstufvurätten i den stad,
inom hvilken fastigheten är belägen, utsedda ledamöter. Dessutom äga

347

tillträdaren för sig samt afträdande jordägare och innehafvare af nyttjanderätt
eller annan därmed likställd rättighet hvar för sig utse en ledamot
att deltaga i pröfningen af ersättningen och öfriga därmed sammanhängande
frågor. Har anmärkning gjorts mot det utstakade området, skall
guvernören ock, om sådant pröfvas nödigt eller af tillträdaren önskas, förordna
en eller flera sakkunniga att såsom ledamöter i nämnden deltaga i
granskningen af dylik anmärkning (26 §). Enligt hvad lagberedningen
framhållit, utgöra alltså ordföranden och de af domaren utsedda ledamöterna
en för handläggning af samtliga frågor gemensam stomme, hvilken
förstärkes i fråga om områdets storlek i vissa fall af särskilda sakkunniga
samt beträffande ersättningen och öfriga därmed sammanhängande frågor
af de utaf sakägarna, valda ledamöterna. Sistnämnda ledamöter hafva icke
ansetts lämpliga att befatta sig med pröfningsfrågor, som röra områdets
storlek eller gränser.

Uppdraget att vara ordförande eller af domaren utsedd ledamot i
nämnden får ej någon undandraga sig, om han ej fyllt sextio år eller
har laga förfall eller annat hinder, som kan pröfvas giltigt. Till ordj
förande eller ledamot i nämnden må ej utses ordförande eller ledamot i

ortens underrätt, ej heller den, som icke fyllt tjugufem år. Ordförande
och ledamot i nämnden skola njuta tillräcklig godtgörelse för uppdragets
fullgörande (29 §).

I syfte att såvidt. möjligt befria guvernörsämbetet från befattning
med processuella åtgärder i expropriationsärendet och förminska skriftväxlingen
mellan nämnden och guvernören sant härigenom åstadkomma
större snabbhet har en ganska vidsträckt befogenhet vid ledning af förfarandet
hos expropriationsnämnden tillagts nämndens ordförande. Sålunda
skall denne uppmana vederbörande domare eller rådstufvurätt samt
sakägare att utse ledamöter i nämnden och underrätta honom om
valet. Sakägarna skola i sådant afseende få sig förelagd viss tid, ej kortare
än tre veckor efter uppmaningen. Om afträdande jordägare icke redan
ingifvit försäkran om, att andra än redan uppgifna innehafvare af nyttjanderätt
eller därmed likställd rätt till fastigheten icke finnas, skall han
mottaga erinran om att inom samma tid meddela ordföranden, huruvida
och i sådant fall hvilka. andra personer än de af ortsmyndigheterna uppgifna
aga dylik rätt, vid äfventyr att eljest hålla dessa rättsägare skadeslösa.
Uppgifvas i anledning häraf nya rättsägare, skall en uppmaning af det
innehåll, som nyss nämndes, tillställas äfven dem (27 §). Underlåter sakägare
att välja ledamot i nämnden eller att lämna föreskrifven underrättelse
om valet, eller har han icke kunnat anträffas med vederbörlig
uppmaning, skall ledamoten utses af ordföranden. Samma regel gäller,

348

om flera äga föra talan angående viss fastighet eller rättighet och de ej
kunna förena sig om val af ledamot (28 §). Vidare skall ordföranden
utsätta tid och ställe för nämndens sammanträde och låta i god tid förut
kalla ledamöterna och sakägarna till detsamma. Ordföranden skall ock ombesörja,
att underrättelse om sammanträdet meddelas dem, till hvilka fastigheten
häftar för fordran eller för rätt till bestämd afkomst i penningar eller
varor, samt att okända rättsägare genom kungörelse i tidningarna och
anslag kallas att göra sin rätt gällande vid sammanträdet (30 §).

'' Uteblifver ordförande eller ledamot i nämnden utan tillkännagifvet
förfall, skall anmälan göras hos guvernören, som äger förelägga den försumlige
vite, om han ej är vald af sakägare och denne hellre vill utse
en annan i stället. Samma regel gäller, om ordföranden eljest åsidosätter
sina åligganden. Ordförande eller ledamot, som uteblifvit, skall ock ersätta
kostnaden för sammanträdet. Sakägares utevaro utgör ej hinder för
förättningens fullbordande (31 §).

I fråga om jäf mot flen, som utsetts till ordförande eller ledamot i
nämnden, gäller hvad allmän lag stadgar om vittnesjäf. Den, som själ!
skall afträda område eller rättighet för samma företag, är äfven jäfvig.
Om sakägare vill jäfva ordföranden eller ledamot, pröfvas jäfvet af nämnden.
Ogillas anmärkningen, skall nämnden fortfara med ärendets handläggning
och guvernören pröfva anmärkningen i sammanhang med hufvudsaken.
Anser nämnden anmärkningen befogad, skall ordföranden oförtöfvadt
vidtaga åtgärd för utseende af annan person i den jäfviges ställe
(32 §).

Vid ersättnings uppskattande skall iakttagas, att hvarje slag af skada och
olägenhet beskrifves och värderas särskildt för sig. Ersättningens bestämmande
samtidigt därmed att området fastställes medför, såsom i motiven framhålles,
en viss risk, att förnyad uppskattning skall blifva behöflig på grund af sedermera
föreskrifven förändring i gränserna för området. För att så mycket
som möjligt förebygga sådant har stadgats, att nämnden i vissa fall äger
verkställa uppskattning jämväl alternativt. Göres nämligen angående områdets
gränser yrkande, som nämnden ej biträder, skall uppskattning förrättas
äfven enligt nämnda yrkande, om nämnden anser detsamma kunna
komma under öfvervägande eller tillträdaren fordrar sådan uppskattning.
Har guvernören, på grund af den förut nämnda granskningen från allmän
synpunkt, föreskrifvit ändring af området, skall uppskattning verkställas
jämväl enligt det tidigare förslaget, om tillträdaren det begär. Äfven har
tagits hänsyn till möjligheten, att nämnden anser uppskattning åt ersättningen
icke lämpligen kunna ske, innan området blifvit slutligen fastställdt,.
1 sådant fall skall nämnden gorå anmälan hos guvernören samt insända sitt

349

yttrande angående området, och skall då med ersättningens bestämmande
anstå, till dess utslag angående området meddelats och vunnit laga kraft (33 §).

Öfverenskomma afträdare och tillträdare om ersättningens belopp,
är aftalet giltigt, såframt icke de, till hvilka fastigheten häftar för fordran
eller för rätt till bestämd afkomst i penningar eller varor, göra anmärkning
mot öfverenskommelsen. Äro de icke alla närvarande, gäller likväl
öfverenskommelsen, ifall ersättningen icke understiger det belopp, hvartill
nämnden uppskattar densamma (34 §).

Vill jordägare eller innehafvare'' af nyttjanderätt yrka, att fast egendom
eller rättighet, som till en del skall afstås för allmänt behof, skall
lösas till större del eller helt och hållet, har han att vid nämndens sammanträde
framställa sådant yrkande, vid äfventyr att det sedermera lämnas
utan afseende. Dock bör, om han det fordrar, uppskattning först ske af
ersättningen ej blott för den del af fastigheten eller rättigheten, som erfordras
för allmänt behof, utan äfven för olägenheterna vid återstodens begagnande
(35 §).

Har yrkande om utvidgning af expropriationen sålunda blifvit gjordt
och kan uppskattning af den återstående fastigheten eller rättigheten icke
genast äga ram, utgör detta ej hinder för att expropriationen i öfrigt
fullföljes, om tillträdaren sådant begär. Nämnden skall då afgifva förslag
till den säkerhet tillträdaren skall ställa för inlösande af återstoden.
Äfven skall nämnden utsätta tid för värdering af det som återstår samt
vid ärendets slutliga handläggning utlåta sig om den ersättning, som kan
vara påkallad för olägenheterna vid återstodens beo-agmande under tiden
(36 §)•

Lagberedningen erinrade i sina motiv om, att det vid expropriation,
som afsåge inskränkning i begagnandet af fastighet, kunde hända att omfånget
af de utaf inskränkningen härrörande olägenheter icke kunde säkert
beräknas på förhand. Vore t. ex. öfvergående inskränkning ålagd fastigheten
för erhållande af sandtäkt, berodde ersättningens noggranna fastställande
af, huru mycket sand toges under tiden för inskränkningen.
Äfven vid annan expropriation kunde det vara vanskligt att på förhand
beräkna skadans omfång, t. ex. huru vidsträckt en afsedd påfyllning af
området verkade på undervattensförhållandena i omnejtfen. I samband därmed
att en väsentlig begränsning föreslogs af den tid, inom hvilken talan
mot nämndens värdering skulle kunna föras vid domstol, fann lagberedningen
billigheten fordra, att hänsyn toges till nämnda förhållanden. 1
sådant afseende har stadgats följande. Kan särskild skada eller olägenhet,
som förutses uppstå därigenom, att begagnandet af fastighet underkastas
inskränkning eller del af fastighet afträdes, icke på förhand säkert

350

beräknas till sin omfattning, må, om afträdare!! vid värderingen yrkar
sådant, ersättningen tillsvidare bestämmas till det belopp, hvartill den anses
uppgå under alla förhållanden. Tillträdaren är skyldig att ställa säkerhet
för ytterligare ersättning, till hvars belopp nämnden bör afgifva
förslag. Afträdare!! äger därefter rätt att vid domstol föra talan om vidare
ersättning inom tre år, räknade vid öfvergående inskränkning i fastighets
begagnande från det tiden för inskränkningen tilländalupit och vid annan
expropriation från företagets fullbordande (37 §).

Nämndens protokoll, hvari i korthet upptagas sakägarnas anföranden,
nämndens yttrande med dess hufvudsakliga skäl samt skiljaktig mening,
där sådan förekommit, bör jämte samtliga delgifningsbevis och öfriga handlingar
insändas till guvernören inom sextio dagar efter sammanträdets slut.

1 vidlyftigare ärenden äger dock guvenören rätt att förlänga tiden. Nämndens
yttrande skall afkunna® för sakägarna eller på annat lämpligt och
förut tillkännagifvet sätt hållas dem tillhanda minst fjorton dagar före
dess insändande. Det är sakägare obetaget att inkomma till guvernören
med påminnelser i ärendet, innan saken företages till afgörande (38 §).

Sedan nämndens protokoll inkommit, skall guvernören efter granskning
af förrättningens laglighet genom utslag fastställa det område, som
bör"afträda», såvidt frågan därom är oafgjord, samt bestämma den hvarje
rättsägare tillkommande ersättning, särskilt för hvarje slag af skada eller
olägenhet, äfvensom utlåta sig om öfriga därmed sammanhängande frågor.''
Dock äger guvernören icke, utom beträffande området, afvika från den
mening nämndens flertal oinfattat, såframt ej synnerliga skäl föranleda
därtill. Såsom sådana synnerliga skäl nämnas i motiven, att uppenbart
misstag begåtts i något afseende eller sakägarna efter värderingen
träffat förlikning. Guvernören förordnar jämväl om ställande af säkerhet,
då skyldighet härtill enligt lagen åligger den exproprierande eller säkerhet
eljest anses nödig för betryggande af afträdares anspråk på högre ersättning.
Har anmärkning gjorts mot det utstakade området eller undergår
detta förändring på grund af den från det allmännas synpunkt verkställda
granskningen, skall utslag angående området först gifvas och med afgörandet
af öfriga frågor bero, till dess detta, utslag vunnit laga kraft (39 §).
Sistnämnda regel gäller, äfven om nämnden icke användt sin befogenhet
att göra framställning om sådan uppdelning af ärendet. Det är sålunda
endast i det fall, att områdets gränser äro ostridiga, som området och ersättningen
fastställas genom samma utslag. Underrättelse om utslagets
meddelande skall införas i tidningarna (40 §).

Den, som är missnöjd med guvernörens utslag rörande områdets
bestämmande, får inom viss tid söka ändring hos senatens ekonomidepar -

ternent (41 §). År rättsägare missnöjd med guvernörens utslag rörande
ersättningen och ö kriga därmed sammanhängande frågor, äger han att instämma
vederparten till domstol i stad inom sex månader och på landet
sist till det lagtima ting, som först infaller efter nämnda tids förlopp.
Gör innehafvare af nyttjanderätt eller annan därmed likställd rättighet
vidsträcktare ersättningsanspråk gällande genom dylik talan, är tillträdaren
berättigad att i sammanhang därmed påyrka tilläfventyrs betingad jämkning
i den jordägaren tillagda ersättning, äfven om sistnämnda yrkande
icke görcs inom eljest föreskrifven tid (42 §).

Lagberedningen erinrade vidare om, att expropriationen i regel
sker i syfte att använda fastigheten till annat ändamål än det, hvartill den
förut begagnats. Därför måste vid uppskattandet af ersättningen äfven
det blifvande ändamålet för fastigheten tagas i betraktande såsom en på
ersättningen inverkande faktor, liksom äfven vid frivilligt köp fastighetens
blifvande användningssätt, om detta vore kändt, vore ägnadt att utöfva, inverkan
på köpeskillingen. Förut hade varit fråga om sådan af det blifvande
användningssättet härrörande skada och olägenhet, som vid expropriationstiden
kunnat förutses till sin art men icke säkert beräknas till sin
omfattning (se vid 37 §). Emellertid kunde det hända, att den anläggning,
som föranledt expropriationen, befunnes, ehuru anläggningen utförts såsom
före expropriationen planlagts, tillskynda skada, som icke i någon mån
kunnat förutses vid expropriationen. Sålunda kunde det t. ex. i följd af
vidtagna förändringar i ytförhållandena emot förmodan inträffa, att eu
brunn uttorkade eller att en äng blefve vattensjuk. Det vore obilligt, om
jordägaren då finge åtnöjas med den ersättning, som under andra "förutsättningar
tillagts honom vid expropriationen. I dylika fall syntes någon
annan anordning icke möjlig än att antingen låta den vanliga tioårspreskriptionen
gälla för skador, som icke kunnat förutses vid expropriationen,
eller ock för dessa fall anordna en särskild preskriptionstid
räknad från anläggningens fullbordande. Lagberedningen ansåg det
senare alternativet böra föredragas, emedan alla ersättningsfrågor, som
härrörde af anläggningen, sådan den planlagts vid expropriationstiden,
syntes böra bringas till slutligt afgörande inom icke alltför lång tid. I
enlighet härmed har stadgats, att om skada eller olägenhet, som ej kunnat
förutses vid expropriationen, uppstår af anläggning, i afseende hvarå begagnandet
af fastighet underkastats inskränkning eller del af fastighet afträdts,
ägare eller innehafvare af fastigheten är berättigad att vid domstol
inom tio år efter anläggningens fullbordande söka ersättning af dennas
ägare (43 §). Såsom själffallet framhöll lagberedningen, att stadgandet
icke afser sådana förändringar i anläggningen, som planläggas först

efter expropriationen, t. ex. om vid järnvägsanläggning ett sidospår framdeles
blir nödigt och för detta ändamål en banvall, som förandra!’ undervattensförhållandena,
uppföres.

Den domstol, där ett expropriationsmål är anhängig^ äger hålla syn på
stället och jämväl tillkalla sakkunniga, om domstolen finner sådant nödigt
för sakens bedömande. Domstolen äger afgöra saken efter fri pröfning af
allt hvad däri förekommit. Är någon part missnöjd med domstolens utslag,
äger han att söka ändring däri, såsom i lag stadgas om tvistemål (44 §).

Tillträdaren är pliktig ersätta all undersöknings-, värderings- och
annan kostnad, som förorsakas genom de för ett expropriationsärendes
afgörande hos guvernören erforderliga åtgärder. Har sammanträde åt
nämnd inställts i följd af ordförandens eller ledamots frånvaro, skall dock
• kostnaden för sammanträdet godtgöras tillträdaren af den försumlige. Tvist

om kostnaden pröfvas af guvernören i sammanhang med hufvudsaken (46 §).

Innehafvare af nyttjanderätt eller annan därmed likställd rättighet,
som icke bevakat sin rätt vid nämndens sammanträde och ej heller blifvit
af ortsmyndigheterna eller jordägaren uppgifven såsom rättsägare, har sedermera
icke någon talan mot tillträdaren men är berättigad att för skada,
som innehafvaren lider genom rättighetens förlust, söka ersättning af jordägaren,
dock, om denne varit i god tro, endast såvidt han erhållit vinst
genom att rättigheten ej bevakats (47 §).

Ersättnin- " Inom tre månader efter det guvernörens utslag om ersättningen gifdande9och
vits skall tillträdaren, vid äfventyr af expropriationsrättens förlust, erlägga
fastighet eris eller i landtränteri eller annan af guvernören godkänd penninganstalt nedtuiträdande.
gg^a en}lvar rättsägare tillagda beloppet, om det ej bestämts att utgå
såsom årlig afgift, samt ställa den säkerhet guvernören kan hafva föreskrifvit.
Har tillträdaren vid nedsättningen tillkännagifvit sin afsikt att
föra talan om minskning af den utaf guvernören bestämda ersättning, får
det stridiga beloppet ej lyftas, innan, guvernörens utslag vunnit laga kraft,
med mindre säkerhet därför ställes. Fullföljer ej tillträdaren sin talan
eller ogillas densamma, skall han erlägga ränta å det stridiga efter sex
procent om året från nedsättningsdagen, till dess lyftning får ske (48 §).
Ökas genom laga dom den af guvernören bestämda ersättningen, skall tillträdaren
erlägga eller nedsätta det bristande beloppet jämte sex procent
årlig ränta från den dag han blef ägare af fastigheten. Minskas ersättningen,
skall afträdare!! "återbära hvad han bekommit för mycket, dock
utan ränta (49 §).

Häftar fastigheten, på grund af inteckning eller stadgande^ om
ogulden köpeskillings rätt, för fordran eller för rätt att uppbära viss afkomst
i penningar eller varor, är tillträdaren skyldig att nedsätta den för

353

fastigheten bestämda ersättning, såframt den ej skall utgå såsom årlig afgift.
I det sålunda nedsatta åtnjuter borgenär samma rätt, som tillkommit
honom i fastigheten. Kan afträdare!! ej visa samtliga förmånsrättsägande
borgenärers tillstånd för honom att lyfta det nedsatta, skall guvernören
verkställa fördelning af medlen med tillämpning af stadgandena om
utmätt fast egendoms försäljning. Då expropriationen omfattat hela fastigheten,
skall ersättningsbeloppet städse nedsättas och fördelning af medlen
ske på det sätt, som nyss nämndes (50 §). Sistberörda stadgande motiverades
af lagberedningen därmed, att bl. a. tjänstehjon, som äro anställda
å fastigheten, hafva förmånsrätt i ersättningsbeloppet för sin oguldna lön.

Utgör fastigheten fideikommiss, är tillträdaren skyldig att nedsätta ersättningsbelopp,
som bestämts att utgå på eu gång (51 §). Har af annan
orsak fråga uppstått om bättre rätt till hvad som bestämts att utgå såsom
ersättning, skola medlen ock nedsättas, till dess domstol slutligen afgjort
saken eller förordnat om medlens lyftning (52 §).

Så snart tillträdaren hos guvernören visat, att han behörigen fullgjort
sina skyldigheter i fråga om betalning eller nedsättning af ersätti
ningen samt ställande af säkerhet, förklarar guvernören expropriationen

fullbordad. Då fråga är om afstående af fast egendom, skall tillträdaren
därefter anses såsom ägare af fastigheten samt denna vara fri från därå
hvilande panträtter och andra enskilda rättigheter utom rätt till väg, som
ej enligt rättsägarens medgifvande blifvit inlöst. Fastighet, som afträdts
för allmänt behof, skall ock åtnjuta frihet från allmänna och kommunala
utskylder samt besvär, så länge den användes för sådant ändamål (53 §).

Har den, som erhållit expropriationsrätt, gått densamma förlustig
genom underlåtenhet att inom behörig tid göra ansökning om expropriationens
utförande eller betala eller nedsätta expropriationsersättningen,
eller har lian icke fullföljt en af honom gjord ansökning om expropriationens
utförande, skall han ersätta all skada, som tillskyndats ägare och
innehafvare af fastigheten, därigenom att expropriationen ej genomförts
(55 §).

Om en del af en fastighet exproprierats och sedermera föryttras, Återköpsdärför
att den ej vidare är behöflig för afsedt ändamål, står det ägaren
af återstoden öppet att inom tre månader efter det han erhållit underrättelse
om den exproprierade delens föryttrande återlösa densamma efter
det pris, hvartill den föryttrats (56 §).

Lagberedningen framhöll vidare, att då enligt vanliga regler den Skyndsammark,
som exproprierades, skulle kartläggas, innan värdering skedde, dröjs-marrJX?a
mål kunde uppstå därigenom att längre tid, vid större expropriationer
några månader, åtginge till kartans och därtill hörande handlingars för 45—09886

Förslag till lag om expropriation.

354

färdigande. På grund häraf och då såväl utstakningen som värderingen i
allmänhet måste ske, när marken vore bar, kunde det äfven, särskildt med
hänsyn till den lämpliga årstidens korthet, inträffa, att man icke hunne
företaga värderingen samma år utstakningen ägt ruin. Om icke viktiga
intressen skulle äfventyras, syntes det därför vara nödvändigt att vidtaga
en anordning, hvarigenom det blefvc möjligt att få använda fastigheten
för expropriationsändamålet, innan den vanliga värderingen ägt rum, förutsatt
likväl att enskild rätt härvid betryggades.

1 anslutning härtill har stadgats, att ifall fastighet, om hvars expropriation
ansökning gjorts i stadgad ordning, till följd af årstiden eller
af annan orsak icke kan undergå den vanliga värderingen så skyndsamt
som företagets vikt fordrar, sökanden kan genom skyndsammare förfarande
vinna rätt att före expropriationens fullbordande tillsvidare företaga
arbete å fastigheten. Dock må dylik förmån ej utan afträdarens samtycke
åtnjutas, såframt begagnandet af bostads eller industriell inrättnings tomt
i märklig mån försvåras genom, anläggningen (57 §)

För skyddande af enskild rätt i dylika fall ansåg lagberedningen
såsom ett oundgängligt villkor först och främst böra fordras, att någon i

stridighet icke rådde angående det område, som borde afträdas. Ty
vore området stridigt, vare sig på grund af jordinnehafvares anmärkning
mot utstakningen eller emedan vid granskning från allmän synpunkt
rättelse af området befunnits nödig, syntes det uppenbart, att det
så att säga provisoriska tillträdande af fastigheten, hvarom nu vore fråga,
icke kunde tillåtas, emedan åtgärden, om området sedermera ändrades,
skulle innefatta ett obefogadt ingrepp i den enskildes äganderätt. Denna
uppfattning har funnit uttryck i följande'' stadganden. Skyndsammare förfarande
får äga rum, endast om fastighetens afträdande, efter verkställd
utstakning af densamma, är ostridigt. Kan utstakning ej snart ske och
företer anläggaren sådan karta öfver det önskade området, att dess läge och
gränser tydligt framgå, äfvensom bevis af vederbörande jordägare och
innehafvare af nyttjanderätt eller annan därmed likställd rättighet, att
de samtycka till'' områdets expropriation, får dock skyndsammare förfarande
medgifvas, såframt vid en med ledning af nämnda karta företagen
granskning af området från allmän synpunkt någon anmärkning ej förekommit
mot detsamma (58 §).

Ansökning om rätt att före expropriationens fullbordande företaga
arbete å fastigheten skall skriftligen göras hos guvernören. Finnes skäl
till ansökningen och möter ej laga hinder, förordnar guvernören om skyndsammare
förfarande. Hans utslag härom skall ofördröjligen underställas
senatens ekonomidepartement. Afslår guvernören ansökningen, står det

sökanden öppet att inom trettio dagar från det han erhållit del af utslaget
anföra besvär däröfver hos nämnda departement. Utslag, hvarigenom förordnats
om skyndsammai^e förfarande, skall på lämpligt sätt bringas till
sakägarnas kännedom (59 §).

Skall skyndsammare förfarande äga rum, åligger det en i vanlig
ordning tillsatt expropriationsnämnd att vid sammanträde, hvartill sakägarna
böra kallas, tillsvidare uppskatta afträdarens ersättning med ledning
af de upplysningar, som kunna erhållas af karta och handlingar eller
på annat sätt. Nämnden bestämmer äfven, huru stor säkerhet, ej understigande
hälften af det uppskattade, den exproprierande därutöfver bör ställa
för betryggande af afträdarens rätt. Förorsakar expropriationen sådan
skada, att afträdaren anses kunna hafva skälig anledning att påyrka inlösande
af mer än som erfordras för företaget, bestämmer nämnden jämväl
beloppet af den säkerhet den exproprierande bör ställa för sådan lösen. Beloppet
af denna säkerhet skall uppgå till minst hälften utöfver den ersättning,
som pröfvas tillkomma afträdaren i nämnda hänseende (60 §). Den
exproprierande har att hos guvernören eller i penninganstalt, som guvernören
godkänt, nedsätta den för det begärda området uppskattade ersättningen
samt den säkerhet som skall ställas. När detta fullgjorts, äger guvernören
genast sätta den exproprierande i besittning af fastigheten. Guvernören
skall vidare vaka öfver, att utstakning, om sådan ännu ej skett, samt slutlig
värdering af fastigheten verkställas så fort ske kan (61 §).

Beträffande dessa stadganden framhöll lagberedningen, att beredningen
ansett den approximativa uppskattningen lämpligast öfverlämnas
åt samma nämnd, som hade att verkställa den slutliga uppskattningen.
Det skyndsammare förfarandet kunde nämligen icke inledas, innan efter
verkställd utstakning erfarits, att områdets gränser vore ostridiga. Följaktligen
måste alltid ansökning om expropriationens utförande i vanlig ordning
göras hos guvernören, och expropriationsnämnd kunde därefter utan
dröjsmål bildas. Genom att denna nämnd verkställde äfven den approximativa
uppskattningen, vunnes ökad garanti för dennas riktighet. Afträdare^
rätt syntes vara betryggad, om uppskattningen tillsvidare verkställdes
med ledning af den öfver utstakningsförrättningen upprättade kartan
eller, ifall denna icke vore färdig, med begagnande af fastighetens ägokarta
eller efter syn å marken, såvidt årstiden det tilläte, samt den sålunda
uppskattade summan nedsattes i allmänt förvar med sådan tillökning, som
kunde vara tillräcklig för betäckande af det högre belopp, hvartill ersättningen
möjligen kunde beräknas vid den slutliga värderingen.

Afträdaren är berättigad att lyfta den nedsatta ersättningen mot
ställande af full säkerhet, och, om han tillkännagifvit sådan önskan vid

356

Särskilda

stadganden.

nämndens sammanträde, äger han jämväl t ilande af säkerhet lyfta

eller af anläggare!! uppbära så stor del r uet nedsatta, som nämnden
pröfvat tillkomma honom under alla förhållanden. I de fall, då efter uppskattning
i vanlig ordning ersättningssumman alltid skall nedsättas, får

o O __ ^ O o /

lyftning eller utbetalning icke äga rum (62 g).

Då ersättningen slutligen bestämmes af guvernören, skall sex procent
ränta å densamma, såvidt den ej lyftats af afträdaren, tilläggas denne från
den dag den exproprierande varit berättigad att företaga arbete å fastigheten.
Pröfvas nämnda ränta icke motsvara den skada eller olägenhet
afträdaren under tiden lidit, må godtgörelse där utöfver tillerkännas honom.
På afträdarens anhållan skall nämnden därom afgifva yttrande (63 §).

Kronan är fri från ställande af säkerhet. I mindre betydande fall
må jämväl kommun befrias därifrån (69 §).

Föreskrifterna om järnvägsägares skyldighet att inrätta och underhålla
vägöfvergångar eller andra dylika anstalter för samfärdsel öfver järnvägsområdet
samt hägnad omkring detsamma gälla äfven järnväg, som tillkommit,
innan lagen trädde i kraft (70 §).