EN ADMINISTRATIV HÖGSTA DOMSTOLELLER REGERINGSRÄTT (Statens offentliga utredningar 1908:2)

OM INRÄTTANDE AF

EN ADMINISTRATIV HÖGSTA DOMSTOL
ELLER REGERINGSRÄTT

UNDERDÅNIG T B E TÄNKANDE

HJ. L. HAMMARSKJÖLD

STOCKHOLM

KDXGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1907

Till KONUNGEN.

Till Eders Kungl. Maj :t. får jag härmed i djupaste underdånighet
aflämna resultatet af den mig genom nådigt bref af
den 12 augusti 1903 anförtrodda utredningen af spörsmålet

om inrättande af en administrativ högsta domstol och vissa
därmed sammanhängande frågor.

Om detta resultat föreligger vid en senare tidpunkt och i
mindre tillfredsställande utarbetning, än man möjligen kunnat
förvänta, torde det åtminstone delvis bero, utom på uppgiftens
omfattning och vansklighet, på andra förhållanden,
hvilka framgå af en summarisk redogörelse för den tid, som
kunnat till arbetet anslås.

Det ansågs icke lämpligt, att jag i större utsträckning
finge tjänstledighet från det af mig kort förut öfvertagna
presidentämbetet; också har sådan före min utnämning till
statsråd af mig åtnjutits endast under omkring 37a månader,
hvaraf blott 3A månad infallit under session och 2 månader
motsvara min icke begagnade semester år 1905. Tvenne särskilda
nådiga uppdrag föranledde, utom, hvad det ena angår,
förberedelser i hemmet, vistelse utrikes under 1 Va månad
år 1904. Under år 1905 var jag under tiden 2 augusti—
7 november fullständigt upptagen af de göromål, som ålågo
mig såsom chef för ecklesiastikdepartementet, såsom en
bland underhandlarne i Karlstad och såsom biträdande i
utrikesdepartementet vid den slutliga behandlingen af de
svensk-norska öfverenskommelserna. Nästan omedelbart efter
min afgång från statsrådsämbetet förordnades jag till
Eders Kungl. Maj ds envoyé extraordinarie och ministre
plénipotentiaire i Köpenhamn, från hvilken befattning jag
för nu ifrågavarande arbetes fullgörande åtnjutit ledighet
under omkring 43A månader.

Arbetet har sålunda till hufvudsaklig del måst utföras
å tid, som kunnat utan tjänstledighet disponeras.

Stockholm den 25 maj 1907.

Underdånigst
Hj. L. Hammarskjöld.

Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 28 april Inledning.
1903 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning
och pröfning af frågan om inrättande af en särskild
högsta domstol eller regeringsrätt för afdömande i sista instans
af administrativa besvärsmål och för afgifvande af utlåtanden
öfver förslag till ekonomiska och administrativa lagar
och författningar, äfvensom af frågan om de förändringar i afseende
å statsrådets och statsdepartementens organisation,
hvilka i samband härmed funnes påkallade, till Riksdagen
afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna
utredning och pröfning kunde föranleda, har Kungl. Maj:t
behagat under den 12 augusti samma år i nåder uppdraga
åt mig att verkställa utredning af berörda ärende samt
utarbeta förslag till de ändringar i grundlag och till de författningar,
som för ändamålet kunde anses erforderliga.

På sätt framgår af Riksdagens omförmälda skrifvelse,
har upptagandet af frågan om inrättande af en s. k. rege 2546/o6.

Regeringsrätten. 1

ringsrätt närmast föranledts däraf, att de ärenden, som påkalla
statsrådets och dess ledamöters handläggning, med
hänsyn till såväl mängd som omfattning befunnits år från
år tillväxa på sådant sätt, att till följd däraf antingen en
ytterligare tillökning af statsrådsledamöternas — och särskildt
departementschefernas — antal inom kort blefve
nödvändig eller ock annan åtgärd snarligen måste vidtagas
för att begränsa statsrådets arbetsbörda. Om vissa administrativa
besvärsmål afskildes från statsrådets handläggning
och öfverlämnades till afgörande i sista instans af en
särskild högsta domstol, åt hvilken jämväl kunde anförtros
andra därmed sammanhängande uppgifter och särskildt att
lämna sin medverkan vid stiftande af ekonomiska och administrativa
lagar och författningar, skulle på ett fullt verksamt
och bestående sätt åstadkommas behöflig minskning
i statsrådets mångskiftande göromål. Genom införlifvande
med vårt samhällsskick af en sådan institution som den
ifrågasatta skulle emellertid äfven vinnas en annan fördel
af ingalunda mindre betydelse. Man skulle nämligen på
samma gång behörigen tillgodose de särskildt beaktansvärda
önskningar, som från synpunkten af det allmännas
väl och enskild rättssäkerhet framställts om sådana ändringar
i våra samhällsformer, att handläggningen i sista
instans af vissa administrativa rättstvister måtte af skilj as
från statsrådet, och att dessa rättstvister måtte underkastas
en noggrann judiciell behandling; behofvet af en sådan reform,
b vilket helt visst länge förefunnits, började numera
ej blott tydligare framträda och göra sig gällande, utan
äfven mera allmänt inses.

En önskvärd begränsning af statsrådets arbetsbörda
skulle tydligen, på sätt äfven i Riksdagens förbemälda skrifvelse
erinras, kunna vinnas på annat sätt än genom inrättande
af en administrativ högsta domstol. Bland de olika
utvägar, som i sådant hänseende kunna ifrågasättas, nämner
Riksdagen dels stadgande af en sådan ordning, hvarigenom
mängden, af mindre viktiga ärenden, hvarmed Kungl.

Maj :t nu besväras, skulle för slutlig handläggning hänvisas
till vederbörande ortsmyndigheter eller centrala ämbetsverk,
dels öfverlåtande i vissa fall åt departementschef
af befogenhet att på egen hand afgöra förvaltningsärenden,
dels ock förläggande af administrativa rättstvister från regeringens
handläggning till de allmänna domstolarnas behandling.
Uppenbarligen är det af dessa utvägar allenast den sistnämnda,
som i och för sig kan anses leda till eu mera betryggande
administrativ rättskipning och som alltså är fullt
jämförlig med den reform, hvilken är det egentliga föremålet
för den mig i nåder anförtrodda utredningen. Beträffande
den förstnämnda anordningen torde jag här endast
behöfva erinra derom, att den s. k. löneregleringskommittén
af år 1902 uti afgifna underdåniga betänkande!!
och förslag hemställt, dels att rätten till klagan hos Kungl.
Maj :t måtte inskränkas och vissa mål sålunda slutligen
afgöras af underordnad myndighet, dels ock att vissa
andra mål måtte få besvärsvis dragas under Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning med öfverhoppande af en nu föreskrifven
mellaninstans; båda de sålunda ifrågasatta förändringarna
äro gifvetvis af beskaffenhet att, hvar på sitt sätt, inverka
på arbetsbördan hos statsrådet och, sedan en administrativ
högsta domstol inrättats, hos denna.

Den administrativa högsta domstolen skulle enligt
Riksdagens nyss anförda uttalanden erhålla en dubbel
uppgift: att afgöra i sista instans vissa besvärsmål, som enligt
nu gällande ordning föredragas inför Kungl. Maj:t
i statsrådet, och att afgifva utlåtanden öfver förslag till ekonomiska
och administrativa lagar och författningar. Den förra
uppgiften, som tydligen är den hufvudsakliga, kan bestämmas
på väsentligen olika sätt. Regeringsrätten kan utgöra
en högsta administrativ instans, hvilken på samma sätt
som regeringen är öfverordnad de lägre förvaltningsorganen
och äger befogenhet att pröfva icke blott riktigheten,
utan äfven lämpligheten af dessas beslut, dock naturligtvis
utan rätt att annat än på grund af särskildt bemyndi -

gande — dispensera från gällande föreskrifter. Eller regeringsrätten
kan vara inskränkt till judiciella funktioner och
sålunda allenast få pröfva ett öfverklagadt beslut ur synpunkten
af dess öfverensstämmelse med gällande rätt, hvarvid
bevisfrågan kan vara antingen underkastad eller undandragen
pröfningen och äfven i andra hänseenden olika anordningar
äro möjliga. I det följande lärer blifva tillfälle att
något belysa nämnda fundamentala åtskillnad. Här torde
vara nog att konstatera, att inrättandet af en verklig domstol
för afgörande i sista instans af administrativa besvärsmål
synes vara det, som i Riksdagens skrifvelse åsyftas.
De skäl, som anföras till stöd för önskvärdheten af en regeringsrätts
inrättande, skulle visserligen ej sakna tillämpning,
äfven om regeringsrätten erhölle en administrativ myndighets
ställning. Sålunda skulle äfven under denna förutsättning
den ifrågasatta reformen undanrödja den olägenheten,
att, såsom nu, förtroendeämbetsmän taga befattning med
rättstvisters slutliga afgörande, äfvensom erbjuda den enskilde
rättsökande ökade garantier för de administrativa
målens noggranna bedömande efter lag och laga stadgar
samt tillfredsställa de från rättssäkerhetens synpunkt beaktansvärda
anspråken på kontinuitet i den administrativa
rättskipningen och särskildt på denna rättskipnings
oberoende af politiska partiförhållanden, hvilka alltid måste
utöfva inverkan på statsrådets sammansättning. Men då
Riksdagen uttalar den uppfattning, att den ifrågasatta
domstolen bör vara sammansatt af lagkunniga män, samt
såsom exempel på mål, som skulle af densamma handläggas,
nämner besvär i fråga om tillämpning af kommunaioch
politiförfattningar, väg- och flottningsmål, beskattningsmål,
fattig vårdsmål, besvär i fråga om anmärkningar vid
offentliga räkenskaper, patent- och registreringsmål samt
eventuellt skiftesmål, torde häraf, likasom af den ifrågasatta
benämningen och andra omständigheter framgå, att man
närmast tänkt sig en judiciell myndighet och en judiciell
pröfning.

Innebörden af de olika system, som kunna ifrågasättas
för anordnande af en särskild administrativ jurisdiktion,
torde påtagligast framgå af en öfversikt öfver den viktigaste
utländska lagstiftningen i ämnet. Innan jag söker lämna
en sådan öfversikt, torde det emellertid vara lämpligt, att
jag, med ledning af äldre framställningar och egna undersökningar,
i de för ämnet betydelsefullaste delar redogör
för utvecklingen inom vårt land, synnerligast under de
senare tidsskedena.

Historik.

Medeltiden.

Som bekant, kom Sverige icke under medeltiden till
ordnade former för förvaltningen eller rättskipningen. Den
senare synes ursprungligen hafva tillkommit allenast folkdomstolarna,
men redan före landskapslagarna finner man den
kungliga domsrätten tillämpad, och i desamma är den
erkänd, både så, att Konungen sätter domaren dom i händer,
och på det sätt, att den högsta domsrätten tillhör Konungen.
Denna utveckling torde hafva försiggått under
påverkan af Konungens skyldighet att upprätthålla landsfriden
och af den från Konungen utgående edsöres- eller
fridslagstiftningen, hvilken utgjorde ett särskildt slag af
lagstiftning vid sidan af den gamla folkliga rätten; den
kungliga lagstiftningens efterlefnad blef i främsta rummet
föremål för Konungens rättskipning. Helt naturligt kom
nämnda lagstiftning att allt mera sysselsätta sig med
ekonomiska och administrativa förhållanden, helst som
Konungen obestridt ägde att efter behag ordna statsförvaltningen.
Under medeltidens sista århundrade började rådet,
som redan på 1300-talet vid enstaka tillfällen fått domsrätt
under Konungens frånvaro, att regelmässigt medverka
vid den högsta rättskipningen samt t. o. m. att döma i tvister
mellan Konungen och hans undersåtar; rådet ansågs äga
domsrätt särskildt i mål, som rörde kronan. Konungens
högsta domsrätt utöfvades äfven å räfsteting (landsting)
eller rättareting med olika sammansättning. Såsom föremål
för denna jurisdiktion nämnas bl. a. brott emot konungabalken,
j ordatvister emellan kronan och frälset samt klagomål
öfver olaga skatter, således ärenden af offentligrättslig
karaktär. Slutligen utöfvade jämväl Konungen personligen

domsrätt, tidtals i stor utsträckning. — Den centrala förvaltningen
ombestyrdes genom hofvets tjänstemän, den lokala
hufvudsakligen genom innehafvare af större eller mindre
förläningar under olika villkor.

Vid Gustaf Vasas uppstigande på tronen stod i fråga isss—i6i4.
om den centrala förvaltningen och rättskipningen icke något
annat fast, än att Konungen ägde sköta den förra efter godtfinnande,
liksom Han kunde utöfva en vidsträckt ekonomisk
och administrativ lagstiftningsmakt, samt att den
senare i sista hand berodde af Konungen utan åtskillnad
mellan administrativa tvister och egentliga rättegångsmål.
»Ingenting kan jämföras med den oreda i allt, som kallas
lagliga former, hvarmed Sverige utgick ur unionen», säger
Geijer. Omkring ett århundrade skulle också förflyta, innan
vare sig förvaltningen eller rättskipningen erhöll en
varaktig och klart bestämd organisation. Det saknades dock
ej ansatser och försök till införande af en bättre ordning.

Konungsräfst i landsorten höllo stundom de tre första
vasakonungarna, antingen personligen eller genom några tillförordnade
räfsteherrar. Därvid handlades icke blott egentliga
rättegångsmål, utan äfven frågor om jordrannsakning, skattläggning
och frälsets förhållanden samt klagomål öfver skatter
och besvär. På samma sätt fungerade äfven andra utsända
kommissioner. I allmänhet utöfvades dock den högsta
rättskipningen vid hofvet: af Konungen, med eller utan
rådets medverkan, eller enligt Konungens uppdrag af rådet.

Den stort tänkta reformplan, som omkring år 1540 sattes i
verket, omfattade i ett sammanhang både förvaltning och
rättskipning. I de särskilda landskapen skulle både förvaltande
och rättskipande myndighet utöfvas af ett kollegium,
bestående af ståthållare, underkansler och flera regementsråd,
hvilken »regemente» skulle förhjälpa hvar och en till
det, som skäl och rätt är, samt bl. a. äfven pröfva tvistigheter
emellan kronan och enskilde. Riksrådet skulle förvandlas
till ett ständigt ämbetsverk, konungens »höga
regemente», för såväl förvaltning som rättskipning. Denna

plan kunde aldrig genomföras annat än i enstaka och
snart försvinnande delar. En ständig öfverdomstol inrättades
af Erik, den s. k. höga nämnden, hvilken periodiskt, liksom
de förutnämnda kommissionerna, reste omkring i
landsorterna. Från Johans tid nämnas särskilda funktionärer,
hofråd, såsom biträdande vid regeringsgöromålen
och synnerligast vid rättskipningen. Genom patent om
åtskilliga mål den 20 mars 1593 inskärptes iakttagandet af
en bestämd instansordning, icke blott i »eenskylte trättesaker»,
utan ock beträffande andra klagomål, såsom om
kyrkohjälp och utskylders eftergifvande; i sista hand kommo
ärendena till Konungen och rådet. I stadgan om rättegångar
den 25 februari 1598 föreskrefs därefter, att den
högsta domsrätten skulle utöfvas vid distingsmarknaden i
Uppsala, då riksråden, så ock alla lagmän, häradshöfdingar,
fogdar »och andra gode män öfver hela riket» skulle tillstädeskomma
och afgöra alla under Konungen hänskjutna
saker. Om dylika rättareting vid distingen i Uppsala
och vid persmessan i Linköping förordnades äfven genom
Linköpings riksdagsbeslut den 19 mars 1600. Såsom
rimligt synes, lära emellertid dessa föreskrifter icke hafva
blifvit i al mänhet eft.erlefda, ehuru särskild kallelse utfärdades
till 1603 års disting; vid vissa tillfällen inkallade Konungen
emellertid ett antal lagmän eller häradshöfdingar
att, under ett riksråds presidium, döma Konungens dom.
Han framställde äfven förslag om inrättande af en regelbundet
sammanträdande domstol med liknande sammansättning.
Till en verklig reform kom det först genom hofrättens
upprättande och rättegångsordinantiens utfärdande
år 1614.

må—iris. Rättegångsordinantien inskärpte ånyo instansordningen
och föreskref, att klagan i sista instans skulle gå till
Körningen och hofrätten, hvilken både i Konungens närvaro
och frånvaro finge makt att döma konungsdom,
dock med viss inskränkning beträffande lifssaker. Redan
i den fullmakt, som den 16 februari 1614 utfärdades för

hofrätten att döma konungsdom, göres dock, liksom redan i
landslagens bestämmelser om rättareting, förbehåll om Konungens
»rättmätiga höghet att bryta alla skrock-sokner
och off-sokner, efter lagen». Den sålunda blott antydda
tanken utvecklades i rättegångsprocessen den 23 juni 1615,
där det heter, att, ehuru ingen må vädja från hofrätten och
kväljande af hofrättens dom är belagdt med straff, likväl, och
emedan Konungen äger högsta dom öfver alla domare i
Sverige, samt bör i alla mål utleta sanningen och återbryta
alla »skrock-sokner», må den, som finner sig besvärad öfver
hofrättens dom, icke genom något vädjande, utan genom
ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta
hos Konungen »beneficium revisionis». Härmed hadeisjälfva
verket hofrätten förlorat ställningen såsom högsta instans.
Beträffande de former, i hvilka Konungens verkliga högsta
domsrätt skulle utöfvas, meddelades till en början ej någon
föreskrift; oftast torde Konungen i lifssaker hafva rådgjort
med hofrättens ledamöter, i revisionssaker med riksråd.
Men i den instruktion, som år 1630 före Konungens afresa
till Tyskland utfärdades för rådet såsom ett slags
t. f. regering under Konungens frånvaro, förklarades, att
rådet ägde upptaga och afgöra revisionssaker. Enligt motsvarande
instruktion 1621 skulle däremot revisionssaker anstå
till Konungens återkomst från polska kriget, och den
ifrågasatta anordning, enligt hvilken klagomålssaker, med
vissa undantag, skulle under Konungens frånvaro afgöras
af vissa riksråd, synes icke hafva kommit till utförande.
Redan 1621 uppdrogs emellertid åt rådet att under Konungens
frånvaro afgöra tvenne mål. — Då rättegångsordinantien
tadlar och förbjuder, att ståthållare och andra befallningsmän
öfverträda sitt ämbete i så måtto, att de, som
med rätta borde vara saksökare och exekutorer på Konungens
vägnar, »kasta sig upp för domare» och sålunda konfundera
sitt och häradshöfdingarnes ämbete, kan häruti
måhända finnas en antydan därom, att äfven administrativa
och ekonomiska mål borde gå domstols vägen. I sam -

ma riktning talar, beträffande hofrättens kompetens, den i
rättegångsprocessen förekommande bestämmelsen, att till
hofrätten höra alla ärenden, som af Konungens nämnd pläga
rannsakas och dömas å räfst- eller landsting, desslikes å
rättareting. Geijer uppgifver också, att under det första
decenniet af hofrättens verksamhet rättegångar i kammarsaker
därstädes upptogos och afgjordes. Å andra sidan finner
man, att redan samtidigt med hofrättens inrättande Konungen
uppdragit åt det af fyra ledamöter bestående kammarrådet
att under Hans frånvaro upptaga klagomålssaker.
Enligt kammarordningen 1618 skulle i kammaren finnas
vissa tjänstemän med skyldighet att presentera Kungl. Maj:t
alla undersåtarnes klagomål, så många som angå gods, räntor,
tillgifter, gåfvor, förläningar, jordatvister och dylikt; äfven i
kammarordningen 1626 omtalas bland ärendena »klaghemål».
I kansliordningar af 1618 och 1620 fogas till bestämmelsen
om klagomåls upptagande den inskränkningen »så vidt det
hörer till kansliet», hvarvid dock 1620 särskildt nämnas
»tillgifter och förmedlingar på hemmansräntor». Att revisionsansökningar
upptagas i kansliet, säges uttryckligen i
1626 års kansliordning, hvaremot »härefter» mål om räntor
och tillgifter skulle förvisas till kammarrådet. Att vinna
full klarhet är svårt, bl. a. på grund af hofrättens dubbelställning
såsom på en gång utgörande en mellaninstans och
utöfvande Konungens högsta domsrätt.

Samtidigt med rättskipningen blef äfven statsförvaltningen
föremål för mer eller mindre framgångsrika organisationssträfvanden.
Redan under medeltiden finner man
i »skrifvarestugan» och »fatburen» begynnelser till såväl
kansli som kammarverk. Gustaf Vasa hade byggt på denna
grundval, men då det fortfarande, trots upprepade försök,
var omöjligt att binda rådsherrarna vid ständig ämbetsverksamhet,
och då äfven det förut omtalade »höga regementet»
saknade nödiga förutsättningar, lyckades man länge ej åstadkomma
någon fast organisation eller någon skillnad mellan
hoftjänst och statstjänst; under en stor del af femtonhundra -

talet rådde en personlig regering med osjälfständiga sekreterare
såsom verktyg. Emot århundradets slut fingo emellertid
de höga riksämbetsmännen en mera fast ställning såsom
representanter för de stora förvaltningsgrenarna; i Sigismunds
försäkran för rikets ständer af februari 1594 nämnas
jämte drots, marsk och amiral en riksskattmästare och
två kammarråd af riksrådet samt en kansler med två andra
riksråd såsom styrelse för kansliet. Från år 1540 började
också förläningarna i allt större utsträckning ombildas till
mera rationellt indelade förvaltningsdistrikt under ståthållare
eller landshöfdingar. Dessa tendenser kommo till klart
uttryck i ett år 1594 af rådet framställdt förslag till regeringsordning,
hvilket förslag innehöll detaljerade föreskrifter om
de fem höga riksämbetena, kansler, drots, marsk, amiral,
skattmästare, samt om landshöfdingeämbetena. Emellertid
blef detta förslag ej genomfördt, och då efter de omkring år
1600 inträffande oroligheterna rådet år 1602 återupprättades
och riksämbetsmän därinom förordnades, blef det dock
ej en ständigt fungerande institution med noggrant bestämd
ämbetsverksamhet. Enligt de privilegier, som Konungen år
1608 erbjöd adeln, skulle rådet fördelas efter särskilda styrelsegrenar
och innefatta, jämte de fem höga riksämbetsmännen,
bl. a. fyra kammarråd, två föredragande i högmålssaker
och fyra styresmän öfver universitetet och skolorna.
Detta förslag blef emellertid ej antaget. En slutlig ändring
i rådets ställning förbereddes på ett verksamt sätt,
då rådet vid skilda tillfällen bemyndigades att under Konungens
frånvaro föra regeringen, och genomfördes i och med
1634 års regeringsform. Denna omfattar såväl rättskipningen
som förvaltningen och sätter båda i enahanda sammanhang
med rådet, hvilket i följd af förmyndarestyrelsens
anordning blef en ständig rådkammare.

Under åberopande däraf, att föregående försök att genom
de fem höga riksämbetena, Konungens nämnd, kammarråd
och annat dylikt af hjälpa bristen på samverkan
emellan Konungen och rådet samt på lämpliga krafter

hos centralmyndigheten icke ledt till det åsyftade resultatet,
föreskrifver regeringsformen, att alla ärenden, som
regeringen angå eller däraf hänga, skola efter hvart och ett
ärendes egenskap och natur drifvas genom fem kollegier,
nämligen hofrätten, krigsrådet, amiralitetet, kansliet och
räkningekammaren. Dessa fem — af hvilka hofrätten som
bekant var flerfaldigad — stodo i förbindelse med sj kifva
regeringen därigenom, att hvart och ett af dem hade en af
de höga riksämbetsmännen, som under minderårigheten
tillika voro riksförmyndare, till president och två eller flera
riksråd till ledamöter; i hofrätterna utanför Stockholm voro
presidenterna riksråd. Med afseende å alla och således både
beträffande rättskipning och förvaltning gälde, att Konungens
rätt och höghet skulle vara oförkränkt och i ingen måtto
förminskad. Häri ligger, att kollegiernas beslut kunna
öfverklagas hos regeringen, hvilket i öfverensstämmelse med
1615 års rättegångsprocess särskildt uttalas beträffande hofrätterna,
samt att kollegierna äro inför regeringen redovisningsskyldiga.
Till hofrätten höra alla rättegångssaker, som
antingen direkt lyda under Konungens dom eller dit komma
efter ordentligt vädjande. Redan i denna inskränkning kan
man finna en antydan därom, att äfven de öfriga kollegierna
hafva jurisdiktion. Detta, som står i öfverensstämmelse
med hvad redan förut lärer hafva iakttagits, bekräftas af
åtskilliga uttryck i regeringsformen och framför allt däraf,
att samtliga fem »consilier» skola årligen granska alla underordnade
myndigheters handlingar och »hvar efter consilii
instruction rätta det som förelöper». Beträffande den regering,
som fungerar under Konungens frånvaro eller sjukdom,
stadgas också, att den skall upptaga alla allmogens käromål,
som pläga föras hos Konungen, och antingen förvisa dem till
det kollegium, dit de höra, eller själf utlåta sig häröfver efter
sakens beskaffenhet. — Äfven landtregeringen ordnades, därvid
den erhöll i hufvudsak sin nuvarande organisation; landshöfdingarne
skulle redovisa inför alla fem kollegierna »öfver
hvart ärende, efter som det angår hvart och ett consilium».

Gränsen mellan de särskilda kollegiernas verksamhetsområden
var naturligtvis ej alltid lätt att bestämma. Redan
i regeringsformen har ansetts nödigt att meddela ett
uttryckligt förbud för hvart och ett af dem »att blanda sig
in i den andres tjänst och ärenden, viljande amplificera och
vidga sin jurisdiktion vidare än honom tillstår och är betrodd.
Särskildt beträffande rättskipningens fördelning
emellan hofrätterna och öfriga kollegier synas svårigheter
hafva uppstått. Under den öfverläggning, som år 1643 i
rådet förekom öfver ärenden att förelägga en då sammankallad
lagberedning, behandlades spörsmålet, huruvida andra
kollegier skola i justitieverket respektera hofrätterna eller
hvilka saker därifrån och utur (under?) kollegierna höra skola;
och lagberedningen hemställde, att de saker, som enligt
rättegångsordinantien, processen och regeringsformen enkannerligen
höra under hofrätten, icke må dragas under de
andra kollegierna, eller de personer, som judicialia eller rättegångssaker
egentligen icke »tractera til doms och resolution»,
utan hofrätterna vid sin jurisdiktion, rättighet och auktoritet
blifva handhafda. När bergskollegium upprättades,
erhöll detsamma en tydlig judiciell befogenhet, nämligen att
afdöma alla ärenden, som dit hänskötes ifrån alla härads-,
graf ve- och hammarsmedsting och eljest efter författningarna
borde underkastas dess pröfning; kollegii beslut skulle
stå fast och endast vara underkastade Kungl. Maj:ts egen
revision, när den tillbörligen efter processen sökt blefve.
Bergskollegium var sålunda en verklig domstol, hvars beslut
öfverklagades i samma ordning som hofrätternas. Något
motsvarande gällde äfven om kammarrätten och kommerskollegium
samt i viss mån kammarkollegium, men i en
del saker, såsom beträffande konfiskation eller tjänstemäns
redovisning för deras ämbete och därvid begångna fel, tilläts
enligt särskilda författningar ej någon revision.

Ehuru vid revisionssökande i rättegångssaker särskilda
former blefvo föreskrifna, behandlades dock dessa mål och
administrativa besvärsmål till en början utan egentlig åt -

skillnad af regeringen, som för båda slagen af mål utgjorde
den gemensamma högsta instansen. De tid efter annan stadgade
eller inskärpta inskränkningarna af rättigheten att i
revisionssaker anföra nya skäl fingo antagligen ej någon
synnerligen stor praktisk betydelse. Den omständigheten,
att, såsom sannolikt är, i administrativa besvärsmål saken
pröfvades i hela dess vidd, var därföre ej ägnad att åstadkomma
en mera betydelsefull olikhet mellan dessa mål och
revisionssakerna. Bådaderas föredragning och expedition
tillhörde helt säkert kansliet, då tanken att låta de särskilda
kollegierna föredraga och expediera hvart och ett sina ärenden
ej kunnat genomföras.

Emellertid fann man efterhand behof af att, till lättnad
i regeringens arbetsbörda, skilja åtminstone revisionssakerna
från öfriga regeringsärenden. Redan 1634 föreslogs
i rådet, dels att tre rådsherrar skulle resolvera öfver supplikationerna,
dels ock att »såsom i Konungens tid» supplikationerna
skulle fördelas på vederbörande kollegier samt hela
regeringen resolvera öfver dem, som hörde till kansliet. Två
år senare förekom, att rådet fördelade sig på två afdelningar,
af livilka den ena med kammarråden företog kammarsaker
och den andra revisionsmålen. Liknande anordningar vidtogos
äfven vid andra tillfällen. Rikskansleren, som redan
1636 i rådet påmint om nödvändigheten att förordna ett
»special Commissorial-Collegium» att afdöma kriminalsaker,
förordade 1642 och 1643 inrättande af en revisionsrätt:
eljest räckte hvarken Konung eller råd till. Samma tanke
upptogs äfven från annat håll, och man tänkte sig bl. a., att
de två bästa och lagfarnaste af hvarje hofrätt skulle under
kanslerns eller drotsens direktion utgöra en revisionsrätt.
Förmodligen syftas härpå, när det i ett otryckt bref (från
Gyldenclou till Johan Oxenstierna) af nh 1645 heter, att
det ifrågasatts, att »ett revisionscollegium måtte anställas,
icke så mycket i kansliet som mera i hofrätten, hvilket
icke häfver velat gå, utan blifver så härefter som härtill sådana
saker i H. K. M:s rådkammare och kansli, men, kan

ske, blifver väl något bättre fram ett revisionscollegium,
dock så att det hålles och exerceras i kansliet». Från 1643
kan anföras ett förslag, att, till förekommande af regeringens
alltför myckna besvär med justitiesaker, drotsen skulle,
biträdd af ett »adsistensråd», kunna, när så erfordrades, behandla
och afgöra sådana mål, dock »salvo jure majestatis».
Under kanslerns frånvaro för fredsunderhandlingarna i
Brömsebro lär verkligen hafva inrättats en revisionsrätt under
drotsens ledning, hvilken anordning emellertid blef af kort
varaktighet. Ett år 1646 och 1647 framställdt förslag att inrätta
ett hufvudsakligen af riksråd bestående revisionskollegium
ledde ej till någon vidare påföljd, lika litet som drotsens
år 1660 framställda yrkande, att målen borde fördelas mellan
olika afdelningar af rådet och framför allt revisionssakerna
särskildt behandlas. I additamentet till regeringsformen
talas om revision genom samtliga riksråd. — Hvad de
administrativa besvärsmålen angår, föreslogs 1643 af kanslern,
att K. M. i fråga om supplikationerna skulle assisteras
af vissa deputerade.

Sedan för revisionssakernas beredning blifvit sörj dt,
särskildt genom förordnande af revisionssekreterare, samt
vissa kanslitjänstemän fått till åliggande att bereda och
föredraga ärenden angående supplikationer om tillgift eller
förmedling å räntor m. in., kom slutligen år 1670 den länge
tillämnade fördelningen af ärendena på olika rådsdivisioner
till stånd såsom en mera allmängiltig anordning. Fem riksråd,
en från hvart rikskollegium, skulle upptaga och resolvera
öfver justitiesaker, »de undantagandes, som med en
kongl. resolutions dom afhjelpas skola», fem andra, likaledes
en från hvart kollegium, upptaga och afgöra de »privata, som
några supplikanter hafva framdragit». I rikskanslerns af rådet
hufvudsakligen gillade förslag heter det, att »affärerna nu så
mycket öfverhopas, att omöjligt är till att komma derifrån,
der icke man är betänkt på något expediens till att dela arbetet
mellan senaten, i så måtto att 5 riksråd, en af hvart kollegium,
träda tillhopa och upptaga små justitiesaker, sedan att

i lika måtto 5 riksråd träda tillhopa och upptaga supplikanternas
begäran, hvilka kunna resolvera på det som klart
är, och öfver det öfriga inhemta K. M:s sentiment».
Gränsen för rådsafdelningarnas kompetens var således ej
skarpt uppdragen, och det vill synas, som om de gifna bestämmelserna
ej blifvit synnerligen noggrant iakttagna,
hvad riksrådens antal angår. Såsom exempel på »små privata»
må ur registraturet nämnas besvär angående rustningshemmans
frånkännande vid mönstring, angående förtullning
och angående vägradt byggnadstillstånd.

Principiellt tillkom af göranderätten jämväl i revisionssaker
regenten. Faktiskt fick rådet helt säkert i hufvudsak
utöfva högsta rättskipningen. Konungen ansågs emellertid
oförhindrad att för visst mål uppdraga sin domsrätt åt
en särskild kommission. Efter enväldets införande fortfor
rådet — ofta under personligt presidium af Konungen, som
gifvetvis principiellt hade beslutanderätten — att fungera
som högsta domstol i revisionssaker, medan Konungen med
en godtyckligt bildad konselj afgjorde öfriga ärenden. Lagkommissionens
förslag till konungabalk (1696) gaf Konungen
makt att »högsta dom hafva, skrock- och off-sokner bryta
och sanningen i allehanda ärenden, antingen efter laga process
eller sitt konungsliga godtfinnande, utleta». När Carl
XII gick i fält, bemyndigades sex kungliga råd att företaga
och afgöra alla inkommande revisions- och justitieärenden
samt i Konungens namn utfärda expeditionerna, när de icke
vore af så stor vikt och angelägenhet, att det till K. M. själf
borde refereras; härutinnan blef rådet dock blott likställdt
med de flesta kollegier, hvilka äfvenledes bemyndigades att
i allmänhet besluta öfver sådana saker, som förut fordrat
Konungens egen resolution, således också administrativa
besvärsmål. Enligt Carl XII:s kansliordning (1713) kunde
j ustitiesaker, hvilka bereddes å revisionsexpeditionen, föredragas
antingen i rådet eller ock uti »K. M:s kammare»,
allt efter sakernas beskaffenhet eller som det kunde blifva
anbefalldt. Beträffande de tre inrikes expeditionerna, näm -

ligen krigsexpeditionen, kammarexpeditionen och handelsexpeditionen,
gifves föreskrift om föredragning i viss ordning
af »publika ärenden», af »det, som är blandad! af
publikt och privat tillsamman,» samt af »privata ansökningar».
Att under de båda sista kategorierna falla administrativa
besvärsmål, är tydligt. — Vid skilda tillfällen under
envåldstiden inskärptes iakttagande af instansordningen i
både judiciella och administrativa ärenden samt förbjödos
undersåtarne att besvära sig hos Kungl. Maj :t, förrän de hos
guvernörer och landshöfdingar eller vid domstol eller uti
kollegier och konsistorier sig angifvit och sökt hjälp och
besked.

Frihetstiden medförde i afseende på det slutliga af görandet
af rättegångssaker och administrativa besvärsmål
dels en vidare utveckling af formerna för regeringens verksamhet,
dels en radikal förändring genom Riksdagens uppträdande
såsom den allra högsta instansen. Det torde vara
lämpligt att här särskilja dessa båda sidor af frihetstidens
statsförvaltningshistoria och först framställa förhållandena
inom regeringen och underlydande ämbetsorganisation.
Att regeringen var i viss mån »parlamentarisk» och beroende
af Riksdagen, hör tydligen ej hit.

Enligt regeringsformerna af 1719 och 1720 bibehålies
Konungens rätt och plikt att i alla mål utleta sanning och
bryta »skrock- och off-sokner» samt följaktligen vid dess
konungsliga revision upptaga och af hjälpa de besvär, hvilka
emot öfverrätternas domar efter de därom gjorda förordningar
komma att andragas. Rättegångsbalken i 1734 års lag
uttalar, liksom regeringsformerna, fortfarande den grundsatsen,
att hofrätten är Konungens högsta nämnd, och uppställer
beträffande måls fullföljd hos Konungen vissa inskränkningar,
hvilkas praktiska betydelse dock ej blef stor. Samma
lag förbjuder äfven afvikelse från den stadgade instansordningen.
Under regeringen stå hofrätterna och de öfriga
rikskollegierna, bland hvilka bergskollegium i vissa afseenden
uttryckligen likställes med de förstnämnda; enligt 1719

2o46/06. Regeringsrätten. 2

Frihets tiden.

års regeringsform äro samtliga hofrätters och kollegiers presidenter
riksråd, men enligt regeringsformen 1720 blott kansliets,
hvadan alltså sambandet med regeringen lossas. Kansliet,
som intager en särställning, fördelas i fyra expeditioner,
revisionsexpeditionen under justitiekansleren och med revisionssekreterare
som föredragande, samt utrikes-, krigs- och
inrikescivilexpeditionerna underhvar sin föredragande statssekreterare.
Ett visst sammanhang mellan rättskipningen i
rättegångsmål och i administrativa ärenden upprätthölls därigenom,
att, enligt uppgift från slutet af frihetstiden, justitiekansleren
plägade vara närvarande i rådkammaren, när
ärenden på inrikescivilexpeditionen där förekommo.

Konungens afgörande myndighet utöfvas i rådet, där
Konungen blott äger två röster och utslagsröst. Från denna
regel göres ej något undantag beträffande justitiesaker.
Däremot kunna administrativa besvärsmål föredragas för
Konungen i hans kabinett i närvaro af endast två riksråd.
Denna föredragningsform medgifves nämligen beträffande,
bl. a., de privata mål, som angå enskilda personer och ej
inbegripas under riksens allmänna vårdande ärenden eller
under justitiesaker, samt sådana enskilda angelägenheter,
hvaröfver kollegierna eller andra vederbörande insändt deras
underdåniga betänkande, dock endast om Konungen ej
är sinnad att frångå myndigheternas mening. Besvär i fråga
om prästval behandlades, äfven när målen kommo från konsistorierna,
på prästeståndets särskilda önskan såsom justitiesaker
och föredrogos i rådet af revisionssekreterare. Äfven
i öfrigt synas — med undantag för den allra första delen
af Adolf Fredriks regering — de administrativa besvärsmål
hafva så godt som uteslutande föredragits i rådkammaren
(utan Konungens närvaro). I 1720 års regeringsform
förbjöds emellertid upptagande i justitierevisionen af andra
saker, än som i följd af revisionsstadgarna egentligen
hörde dit eller som icke kunde på något annat ställe upptagas
och af gör as.

Rådet fördelades — med undantag för vissa pleniären -

den — i två sjumannadivisioner, af hvilka den ena enligt
regeringsformen 1720 skulle stadigt blifva sittande vid
justitie- och utrikessakernas afgörande; äfven härutinnan
skildes alltså justitiesakerna från de administrativa besvärsmålen.
Emellertid blef redan 1720 en rådsledamot gemensam
för justitie- och civilärenden samt ändrades 1727 ärendenas
fördelning, så att justitie- och civilärenden behandlades
å den ena divisionen »såsom med hvarandra gemenskap
hafvande», krigs- och utrikesärenden å den andra.
Noggranna föreskrifter meddelades, hvilka veckodagar skulle
anslås till hvarje slags ärenden, och, hvad revisionssaker
angår, om en viss proportion mellan gamla och nya mål
(till de nya räknades år 1731 de, som inkommit under de
sistförflutna tolf åren). År 1731 gjordes, i skyndsamhetens
intresse, skillnad mellan femmannamål och sjumannamål,
och 1743 nedsattes ytterligare anspråken på domfört antal,
så att i-''mindre mål beslut kunde fattas af tre, när alla
voro ense. Utom af svårigheten för regeringen att inom
rimlig tid medhinna justitieärendena, framtvingades tankar
på en reform äfven af den omständigheten, att rådsplatserna
kunde besättas och, trots talrika yrkanden i motsatt
riktning, faktiskt ofta nog besattes utan hänsyn till domareerfarenhet
och juridiska insikter; tidtals fanns det sålunda
blott ett eller två riksråd, som förut förrättat domarevärf,
och j ustitiekanslerns närvaro kunde ej ersätta bristen på
juridiskt skolade domarekrafter. För faran, att rättskipningen
kunde komma att utöfvas i politiskt partiintresse,
synes man mindre hafva haft blick, såsom naturligt var
på en tid, då Riksdagen ansåg sig kunna ingripa i snart
sagdt hvilket som helst ärende.

Redan under riksdagen 1726—1727 föreslogs vid ett par
tillfällen, att man skulle utse särskilda justitieråd, hvilka
tillsammans med några riksråd skulle utgöra justitierevisionen.
Tanken fick en mer utvecklad form år 1738 i
ett af justitiedeputationen framställdt, noga utarbetadt
förslag. Sju lärda och förståndiga samt uti domareämbetet

bepröfvade och skickliga män skulle utnämnas till justitieråd
och ständigt sitta i justitierevisionen till alla dit hörande
sakers afgörande. Konungen skulle fortfarande äga säte och
stämma i justitiere visionen och därjämte två riksråd, Indika
hade att i Konungens namn underskrifva expeditionerna.
I mål angående förklaring öfver allmänna lagen eller justitieförordningars
författande skulle justitieråden sammanträda
med samtliga riksråden. Genom dessa bestämmelser ville
man fortfarande upprätthålla förbindelsen emellan den högsta
rättskipningen och den högsta förvaltningen. Då de skäl,
som föranledt inrättande af nedre justitiere visionen ansågos
förfalla, om justitiere visionen ej vidare utgjordes af riksråd,
föreslogs, att målen skulle af justitieråden själfva beredas
och föredragas. Hela förslaget blef af Ständerna förkastadt,
dels på allmänna konstitutionella skäl, dels med hänsyn till
kostnaden, och man nöjde sig med att söka tillförsäkra
justitiere visionen ökad arbetstid och att uttala, att till riksråd
borde föreslås personer kunniga och bepröfvade i process,
lag och förordningar. — Liknande förslag framkommo äfven
vid några följande riksdagar, men med lika liten framgång.
Så ifrågasattes 1740—1741, att fyra i domaresysslor förfarna
män skulle efter Riksdagens förslag utnämnas för att tillsammans
med några riksråd afgöra justitieärendena, 1756,
att justitiere visionen skulle bestå af sex justitieråd och två
riksråd, hvilka skulle vara uteslutna från rådets vanliga
arbeten, samt 1762, att fyra revisionssekreterare skulle med
lika många lagfarna riksråd deltaga i justitiere visionen.

Liksom man, att döma efter det nu framställda, tydligen
känt behof af att effektivt skilja den högsta judiciella
myndigheten från den högsta administrativa, på samma
sätt framträda tendenser att uppmärksamma olikheten
mellan administrativa besvärsmål och andra regeringsärenden.
Redan i 1720 års kansliordning heter det, att,
som alla suppliker gemenligen gå därpå ut att erhålla
något af det allmänna eller och röra enskilda personer,
så böra inga sådana ansökningar afgöras, innan supplikerna

blifvit med vederbörande kommunicerade. På framställning
af Ständerna meddelade Konungen i cirkulär till alla kollegier
den 24 oktober 1727 utförliga föreskrifter därom, att,
när ett administrativt ärende rörer enskild rätt, den sålunda
intresserade skall erhålla tillfälle att taga kännedom
om hvad som förekommit och afgifva förklaring. Då här
såsom föremål för kollegiernas handläggning nämnas »Cronan
angående ärende, hvarvid en el. fleres enskylte rättigheter
sammanstöta» och privat ärende, som »angår och
sammanstöter uti andras rätt och angelägenheter», får det
tydligen icke, såsom stundom skett, läggas för mycket
vikt därpå, att kammarkollegium i instruktionerna den 16
oktober 1723 och den 11 oktober 1734 förbjudes att draga
til sitt utslag några sådana tvister, som privatorum rättigheter
röra kunna. Anordnandet af administrativ domsrätt
sanktioneras för öfrigt genom den ännu gällande föreskriften i
Rätteg.-balken 10: 26, att de mål, som röra den allmänna
hushållningen o. s. v., pröfvas och dömas af dem, som Konungen
vård och inseende däröfver betrott häfver. Den viktiga
riksdagsskrifvelsen 1766 om lagarnas verkställighet och den
därpå grundade förordningen af 12 november s. å. medgifva
äfven de kollegier, som icke egentligen äro domstolar, men
likväl äga att skärskåda och afgöra enskildas ansökningar
och tvister om hvarjehanda borgerliga rättigheter, »den
till lagskipningen nödiga myndighet» att förelägga viten,
fälla till böter för oskickligt skrifsätt och utdöma kostnadsersättning.
I ett votum inom justitiedeputationen vid 1738
års riksdag omtalas t. o. m. såsom nogsamt bekant, att utrikes-,
krigs- och kammarsaker kunna vara af den beskaffenhet,
att de på justitiedi visionen refereras och där af göras
måste. I hvilka fall detta ansetts vara förhållandet, är emellertid
svårt att afgöra. Ett bestämdt förslag i denna riktning,
dock blott afseende vissa val, framställdes i den berättelse,
som justitiekansleren — hvilken dåmera närmast motsvarade
den nuvarande justitieombudsmannen —år 1769 afgaf
till Ständerna. Enligt den mycket intressanta motiveringen

är det oemotsägligt, att en myckenhet af de hvarjehanda
mål och ärenden, som varda Kungl. Maj:t i rådkammaren
af inrikescivilexpeditionen föredragna och efter gällande
författningar ostridigt höra till detta kanslidepartement,
äro till sin natur och inre väsende ofta sådana, att de kunna
i viss mån skattas för domssaker, eller att åtminstone därmed
uti den närmaste förbindelse stå, såsom de där, oansedt
de ej på rättegångsvägen förda blifvit, likväl alltid ankomma
på ett lagligt urskiljande, efter allmänna eller särskilda
stadgar, »hvad mitt eller ditt vara månde», eller den
ene framför den andre med rätta tillhörer, när tvist sig därom
yppar och den rättvisligen slitas bör; synnerligast i vissa
fall förete sig merendels rättegångs- eller lagfrågor, oftast
så invecklade och i stridigheter sammanbundna, att de ej
lätteligen och tillbörligen kunna upplösas utan att förut
tarfva en lämplig beredning, hvartill åter fordras kunskap i
själfva lagfaren heten och dess grundvetenskaper samt därhos
en stadgad erfarenhet. Dessa uttalanden äro så mycket
mera märkliga, som, på sätt ofvan antydts, anspråken på
juridisk sakkunskap i högsta instansen ofta voro mycket
illa tillgodosedda äfven i fråga om rättegångsmål.

Regeringsformen af 1720 uttalar, att »Riksens Ständer
skola med trogen ömhet lemna allan konungsligan rätt och
välde, som Sveriges lag och denna regeringsform beskrifver,
uti dess fulla makt och myndighet alldeles oförkränkt». All
lagstiftningsmakt tillkom Ständerna, endast med rätt för
Konungen att mellan riksdagarna utfärda förordningar,
som skulle vid nästa riksdag granskas, något som dock i
talrika fall ej medhanns. Alla kollegier skulle afgifva redovisning
inför Ständerna. Dessa kunde efterfråga, om någon
i befordringsärenden lidit men, och i allmänhet ändra och
rätta, hvad som kunde hafva förelupit i strid mot grundlag,
samt undersöka, huru vid justitierevisionen lag och rätt
i gemen blifvit skipad. Hos dem kunde ock enskilda personer
sig besvära uti sådana mål, som ej stode annorstädes
att rättas. På grundval af dessa bestämmelser, i regerings -

formen och riksdagsordningen, utvecklade sig en praxis,
som gjorde Ständerna till högsta instans i både rättegångssaker
och administrativa besvärsmål.

Hvad angår de egentliga rättegångsmålen funno Ständerna
1726—7 och 1734 sig oförhindrade att återställa försuten
tid i mål, som Kungl. Maj :t förklarat deserta, samt att
undanrödja Kungl. Maj:ts domar eller förklara, att sådana
omständigheter icke blifvit anförda, »som kunnat föranlåta
dem att styrka Kungl. Maj :t till någon ändring i Dess höga
dom». I anledning af protester häremot föreskrefs i riksdagsbeslutet
1734, att man därefter icke skulle få besvära Ständerna
med klagomål öfver justitierevisionens domar och resolutioner,
med mindre någon förmenade sig hafva fog att klaga
öfver felaktigheter i processen eller uppenbar vrångvisa och
domvilla. Detta modifierades genom förordning den 22 november
1738 — med hvilken instruktionerna för urskilningsdeputationen
(1748, 1760) nära öfverensstämma, dock med
uteslutande af ordet »klara» — så, att part skulle få klaga
öfver felaktigheter i rättegången eller däröfver, att honom
emot klara lagen och förordningarna i hufvudmålet för när
skett eller öfver vrångvisa. I förordningen meddelades bestämmelser
om klagotid och om vissa delar af förfarandet;
befanns klagan öfver rättegångsfel grundad, återförvisades
målet till justitiere visionen, men, när klaganden påstod sig
vara för när skedt i hufvudmålet, ägde de därtill af Ständerna
förordnade män att förhjälpa honom till hans rätt. Vid
samma års riksdag behandlades också, dock utan positivt
resultat, olika förslag, att afgörandet skulle ske, ej i ståndens
plena, utan i en särskild med hänsyn till juridiska
insikter sammansatt delegation. Ständerna fortforo alltså
att själfva döma, efter förslag af justitiedeputationen, hvars
ledamöter aflade domareed; stannade två stånd mot två,
ansågs justitiere visionens beslut fastställdt (riksdagsbeslut
1747). Denna domsrätt framstår åtminstone i vissa fall
såsom med Konungens fullständigt likartad, så att det heter,
att »Riksens Ständer under bepröfvande tagit den genom or -

clentligt sökande till deras öfverseende inkomna rättegångssak
emellan etc.» och på anförda grunder »funnit skäligt att ändra
Kungl. Maj ds nådiga dom, så att o. s. v.», eller förklara, att
»vid Kung], Maj ds nådiga dom kommer att förblifva»; oftare
användes dock formen af en hemställan hos Konungen.
Afgörandena angå bl. a. sådana rent privata tvister som
angående hemföljds återbärande eller testamentes giltighet.
Vid riksdagen 1771—2 gick man ända därhän att upptaga
mål, som icke alls eller icke i laga tid öfverklagats. Med
domsrätt kunde äfven särskilda kommissioner utrustas.

Liknande förhållanden ägde rum i fråga om de administrativa
besvärsmålen. År 1727 förbjöds bl. a. att gå Kungl.
Maj :t och vederbörande kollegier förbi och immediate besvära
Ständerna, hvilka icke kunde befatta sig med speciella mål, än
mindre pröfva hvars och ens rätt och tillägga någon i synnerhet
hvad honom tillhör. Genom förordning den 6 oktober 1738
inskärptes emellertid, att »privata ansökningar, eller besvär»
skulle inlämnas inom viss tid efter riksdags utblåsande,
dock att förbehåll kunde göras för då ännu »på vederbörlig
ort oafgjorde saker». I instruktionerna för urskillningsdeputationen
förbjöds att mottaga »ansökningar», som ej blifvit
pröfvade af Kungl. Maj :t. Slutligen meddelades i förordning
den 10 januari 1759, i sammanhang med bestämmelser om
klagan i ekonomi- och politimål öfver underordnade myndigheters
beslut, stadganden äfven för det fall, att någon
skulle vilja anföra besvär hos Ständerna öfver utslag, som i
dylika mål hos Kungl. Maj :t fallit; dylika besvär behandlades
alltså såsom fullt analoga med klagan inom embetshierarkien.
Talrikast bland de administrativa besvären torde vara
klagomål öfver liden »préjudice» vid befordringar, hvilka
klagomål dock, när de funnos grundade, i regel ledde blott
till eu rekommendation för framtiden och till beviljande af
viss rang och turberäkning; i frihetstidens sista år skred
man dock till den ytterligheten att upphäfva utnämningar
och återtaga fullmakter. I öfrigt må såsom exempel anföras
tvister om skattskyldighet, om besittningsrätten till krono -

jord och om bättre rätt till skatteköp. Några dagar före
statshvälfningen uttalade sig ett stånd därför, att Ständernas
deputationer icke måtte få befatta sig med hushållsmål, som
rörde enskilda personer och ej blifvit till dem hänvisade.

I förut omförmälda riksdagsskrifvelse 1766 om lagarnas
verkställighet uttalades, att Ständerna väl icke kunde tillstyrka
någon ändring i förutvarande stadgar, att justitieoch
andra civilmål, hvilka hos Kungl. Maj :t blifvit afgjorda,
finge genom besvär dragas under Ständernas skärskådande,
men att därefter ingen privatpersons eller ämbetsmans klagan
i befordringsmål finge hos Ständerna andragas. Denna inskränkning
blef dock utan större praktisk betydelse.

Redan under frihetstiden, och särskild! vid riksdagen 1772-1809.
1769—1770 hade framträdt kritik af det rådande systemet,
som hos Ständerna koncentrerade all myndighet, och framställts
yrkanden, att man borde, i anslutning till Montesquieus
bekanta teori, genomföra en delning af statsmakten
samt skilja den lagstiftande makten från den utöfvande,
vare sig förvaltande eller dömande, makten. En reform i
denna riktning utgjorde, jämte den personliga konungamaktens
stärkande, det hufvudsakliga i den regeringsform,
som till följd af 1772 års statshvälfning utfärdades. Alla kommissioner,
deputationer med domsrätt eller extra ordinarie
domstolar afskaffades och en hvar tillförsäkrades rätt att
dömas af den domstol, under hvilken han enligt Sveriges lag
hörde. Ständernas jurisdiktion både i rättegångsmål och i
administrativa besvärsmål var försvunnen. Lagändringar
förutsatte samtycke både af Konungen efter rådets hörande
och af Ständerna.

Justitieärenden skulle föredragas i justitierevisionen,
hvilken alltid skulle bestå af sju riksråd, som varit brukade
i domareämbeten och vore kända såsom rättvise och lagfara
män; Konungen ägde fortfarande två röster och utslagsröst.
Dessa bestämmelser gällde dock blott de egentliga
rättegångsmålen; i nådemål behof de blott justitiere visionens
utlåtande inhämtas och i dispensfrågor var icke ens

detta nödvändigt. Gränsen mellan de olika slagen af justitieärenden
var emellertid ej alldeles klar.

Beträffande öfriga ärenden både Konungen, med få
undantag, fri beslutanderätt, och i regel kunde Han efter
eget skön bestämma, om föredragningen skulle äga rum i
kabinettet eller på en af de två divisionerna i rådkammaren,
om det Kungl. Maj:t lämpligare syntes eller ock Kungl.
Maj :t ville däröfver inhämta flere riksråds tankar; äfven
andra mål än justitieärenden föredrogos »på justitiesidan».
De administrativa besvärsmålen voro i allmänhet kabinettsärenden.
Föredragningen ålåg fortfarande expeditionerna
i kanslikollegium, hvars president tillhörde rådet. Fn ny
expedition, för handels- och finansärenden, inrättades snart
och senare en ecklesiastik beredning samt en ecklesiastik
expedition. Båda de nya expeditionerna upphörde emellertid
kort efter Gustaf III :s död.

Faktiskt synas icke blott justitieärendena (utom dispensfrågor),
utan äfven de flesta administrativa besvärsmål
hafva, ofta efter särskild föreskrift, föredragits i rådet,
utan att Konungen därvid var närvarande, samt därpå
(ånyo) anmälts hos Konungen i »kabinettet» eller »konseljen»
i närvaro af ett obestämdt antal af Konungen tillkallade
rådgifvare. De vid denna anmälan företedda rådsprotokollen
eller särskildt upprättade listorna försågos, stundom efter
ändring af det tillstyrkta beslutet, med Konungens påskrift
»expedieras». Listorna öfver justitieärenden äro ofta
fördelade i tre af delningar: för brottmål, därunder de flesta
nådemål, för revisionssaker i inskränkt bemärkelse samt
för supplikations- eller ansöknings- och besvärsmål. Omedelbart
i kabinettet eller konseljen föredrogos vissa administrativa
besvärsmål; det torde vara svårt att angifva
någon bestämd princip för fördelningen.

Vid talrika tillfällen öfverlämnades styrelsen, med vissa
mer eller mindre långt gående undantag, däribland för befordringsfrågor
och tvister om patronatsrätt, åt en tillförordnad
regering. Utfärdande af beslut under Kungl. Maj:ts

sekret omnämnes tidigast 1783, då tre riksråd bemyndigas
att i Konungens frånvaro afgöra vissa vanligen förbehållna
justitieärenden, men förekom sedan, äfven när Konungen
var hemma och utöfvade riksstyrelsen.

Dessa förhållanden torde hafva motiverat ett år 1786 af
Liljencrantz till Konungen framställdt förslag, att »de mindre
betydeliga mål, som nu medtaga E. K. M:s dyrbara tid,
kunde på sätt, som E. K. M. vid flere tillfällen det redan
brukat, komma til den generella Conseillens beredning och
afgörande någon viss dag i veckan, änskönt E. K. M. själf
i egen hög person ej vore närvarande, dock så, att ej något
finge expedieras, innan det med E. K. M :s underskrift på
protokollet vore gillat och fastställt».

Enligt förenings- och säkerhetsakten 1789, hvilken
uttryckligen erkände Konungens makt att skipa och handhafva
lag och rätt, skulle alla justitierevisionsärenden afgöras
i Konungens högsta domstol, där Konungen ägde två
röster, samt i anseende härtill antalet af riksråd ankomma
på Konungens godtfinnande. Denna föreskrift gick i verkställighet
genom riksrådets indragning samt upprättandet
af högsta domstolen och af rikets allmänna ärendens beredning.
Båda skulle utgöras af tillförordnade ledamöter, hvaribland
i beredningen, såsom föredragande, statssekreterarne
å de olika expeditionerna. Riksdrotsen blef dock ordförande
i beredningen och tillika främste ledamot i högsta
domstolen.

Den ledande tanken vid bestämmande af högsta domstolens
kompetens var, enligt uttalanden af Konungens rådgifvare
Wallqvist, den, att det tjänade »ej mindre till Konungens
höga lättning och nöje än soulagerande af allmänhetens
opinion och begär, att alla saker, som hittills haft
verkligt eller apparell anseende af justitieärenden och varit
handterade i justitierevisionen», skulle tillhöra högsta domstolen;
till justitieärendena öfverflyttades alla frågor om
fataliers återvinnande. Beredningen åter skulle svara mot
konseljen och upptaga alla saker, som förr gått till konseljen,

och sådana saker från revisionen (= en rådsdivision), som
väl där blifvit föredragna, men icke med råds råde expedierade
; beredningen finge väl ingen domsrätt, men dess betänkande^
grundade på lag och skäl, lade dock grunden för
Konungens egna utslag, i fråga om personers rätt öfver
egendom m. m. Statssaker, finansärenden och befordringar
hörde icke dit.

I instruktionen för högsta domstolen fördelades, med
hufvudsaklig anslutning till förutvarande förhållanden, justitieärendena
i tre klasser: sådana, som af högsta domstolen
afgöras enligt pluralitetens beslut och expedieras under
Kungl. Maj ds sekret; sådana, hvari högsta domstolens utlåtande
inhämtas, och som sedan anmälas hos Kungl. Maj d;
samt sådana, som omedelbarligen föredragas hos Kungl.
Maj d. Till andra klassen höra fortfarande bl. a. frågor om
eftergift af »straff och böter samt ersättning till K. M.
och kronan», till tredje klassen ansökningar om myndigförklaring,
giftermålstillåtelse och äktenskapsskillnad. Alla
frågor om återställande af försuten tid hänföras till första
klassen liksom besvär emot kammarrevisionens (= kammarrättens)
och åtskilliga andra specialdomstolars domar samt
»de till Iv. M. inkommande ansökningar i justitiemål, som i
någon måtto kunna röra eller påsyfta rubbning af annans
eller tredje mans rätt». — I rikets allmänna ärendens beredning
skulle enligt konstitutorialet för densamma upptagas
alla de mål och ärenden, som ifrån krigsexpeditionen i ekonomiska
ämnen och kammar- samt handels- och finansexpeditionerna
blifvit i rådkammaren vanligen föredragna,
samt vissa ecklesiastika mål; enligt högsta domstolens instruktion
höra till beredningen, med undantag för tvistefrågor
om laga fång å kronorusthåll och augmentshemman,
alla andra dessa lägenheter rörande frågor, hvilka såsom
ekonomiska därifrån kunna skiljas, samt, enligt särskildt
beslut, frågor om patronatsrätt, reduktions- och bytesmål
äfvensom besvär öfver förslag till prästämbeten. Alla
ärenden, utom justitiemål af första klassen, af gjordes af

Konungen i eu konselj med obestämd och växlande sammansättning.
Helt naturligt kommo dock högsta domstolens och
allmänna beredningens utlåtanden, när sådana inhämtades,
att i de flesta fall få afgörande betydelse.

En viss rättslig verkan tillerkändes beredningens utlåtanden
genom den år 1791 utfärdade instruktionen för tillförordnad
regering under Konungens utländska resa. Om
beredningen med pluralitet stannat i en bestämd mening,
hade nämligen regeringen blott att anbefalla expedition i
enlighet med denna mening, såframt regeringen ej fann
skälig anledning till påminnelser, i hvilket fall ärendet skulle
underställas Konungen. Endast om beredningen stannat i
paria vota eller utan någon hemställan öfverlämnat ärendet,
hade regeringen af göranderätt.

Under Gustaf IV Adolfs tid finner man andra försök
att dela regeringsmyndigheten.

Under juli månad 1803 fungerade i anledning af Konungens
opasslighet en kommitté af tre personer (riksmarskalken
Fersen, f. d. riksrådet Ramel, kanslipresidenten Ehrenheim)
med uppdrag att företaga och afgöra alla de ärenden, som
Kungl. Maj:t behagade till deras pröfning förvisa. Sedanför
hvarje vecka till Konungen aflämnats lista på alla inkomna
kompletta mål, därunder inbegripna de i allmänna beredningen
föredragna, bestämde Konungen genom påskrift,
hvilka mål han förvisade till de kommitterade. Expeditionerna
uppsattes enligt dessas beslut (»tillstyrkande»), men underskrefvos
af Konungen. Faktiskt handlade de kommitterade
hufvudsakligen administrativa besvärsmål, som förut föredragits
i allmänna beredningen. Såsom exempel må anföras
besvär i fråga om bättre rätt till nybygge eller kronohemman,
om skjutsnings-eller väghållningsskyldighet, om prästrättigheter,
om skattläggning eller taxering, om burskap och
rätt att drifva näring, om storskifte och landtmätares arfvode,
om remisslage och afskrifning af anmärkningsposter,
om borgmästare- eller rådmansval.

Redan den 25 juli 1803 utfärdades i anledning af Konungens
resa instruktion för t. f. regering, hvilken instruktion
sedan, med ett afbrott, kom till användning under sammanlagdt
mera än 37* år. Från regeringens kompetens
undantogos liksom förut åtskilliga mål, däribland befordringsfrågor,
utom besvär öfver prästförslag och prästval.
De mål, som förevarit i allmänna beredningen, nämnas såsom
föremål för regeringens pröfning och afgörande.

Nästan omedelbart efter den t. f. regeringens upphörande
i slutet af 1807 inrättades den Kungliga beredningen, hvilken
liksom 1803 års kommitté faktiskt hufvudsakligen vanvett
slags regeringsrätt. Redan under de fyra sista månaderna
af 1807 hade Konungen återsändt listorna på de hemställda
ärendena till den tillförordnade regeringen med bemyndigande
att afgöra och expediera målen. I december befalldeddan
riksdrotsen att uppgöra förslag till instruktion för en permanent
regering, genom hvars inrättande enligt Konungens
yttrade mening sakerna skulle skyndsammare afgöras. Ett
sådant förslag utarbetades också af drotsen i samråd med
statssekreterarne, och den 13 januari 1808 utfärdades instruktion
för »en särskild beredning under namn af Kongl.
beredning», inrättad »till befrämjande af de till K. M. inkommande
ärenders behöriga utredning och granskning samt
deras jemna och oafbrutna föredragning och gång». Den 16
januari gåfvos bestämmelser om användning af sekretet,
hvilket öfverlämnades i Kungl. beredningens vård.

Kungl. beredningen, som bestod af riksdrotsen, kanslipresidenten,
hofkansleren, generaladjutanterna samt särskilt
förordnade ledamöter (till en början öfverståthållaren
af Ugglas och presidenten Cederström), var beslutför
med tre ledamöter; om jäf och om omröstning till beslut
gällde allmänna lagens föreskrifter. Till Kungl. beredningen
hörde alla mål å krigs-, inrikescivil-och utrikesexpeditionerna
— med undantag af s. k. kabinettsärenden, däribland frågor
om ämbeten, som af Kungl. Maj :t tillsättas — ecklesiastikärenden,
som af justitierevisionsexpeditionen föredragits i all -

manna beredningen, generalauditörsärenden, hvilka i högsta
domstolen förevarit, samt s. k. justitiekabinettsärenden. Allmänna
beredningens •— i utrikes ärenden pommerska beredningens
— utlåtande inhämtas i fråga om besvär öfver kollegiers,
befallningshafvandes, konsistoriers med flera ämbetsmäns
och allmänna verks utslag och åtgärder, klagomål öfver
förslag till sysslor och andra ärenden, som röra tredjemans
rätt eller fordra en vidlyftigare utredning. Alla besvärsmål,
och i allmänhet sådana ärenden, som röra tredjemans rätt,
anses, när icke någon skiljaktighet yppat sig hvarken i allmänna
beredningen eller i Kungl. beredningen, afgj orda i enlighet
härmed, och besluten expedieras utan föregången anmälan
hos Kungl. Maj :t. Likaså går Kungl. beredningens beslut om
kommunikation o. dyl. genast i verkställighet. I öfrigt underställas
målen Konungen genom öfversändande af listor
eller protokoll. Under sekretet utfärdas expeditioner icke
blott i alla till utrikes-, krigs- och inrikescivilexpeditionerna
hörande besvärsmål och ärenden, som röra tredjemans rätt,
utan äfven i justitierevisionsärenden — utom brottmål—som
anmälts inför Konungen, och dessutom efter särskild befallning.
Under tillförordnad regering upphör Kungl. beredningen
att fungera. I sjkifva verket kom t. f. regeringen hufvudsakligen
att bestå af samma ledamöter som Kungl. beredningen,
hvarför också efter regeringens upphörande dess
protokoll justerades i beredningen.

Öfver de af Kungl. beredningen remitterade eller slutligen
afgjorda målen skulle »rapportlistor» öfversändas till
Konungen, hvilken plägade förse dem med påskrift om
»föredragning», ehuru besluten redan voro expedierade.

Bortsedt från remisser och andra förberedande åtgärder
utgöras de icke hemställda målen till allra största delen
af besvärsmål. Bland dessa förekomma besvär öfver tjänsteförslag
och utnämningar; äfven i fråga om förslag till tjänster,
som tillsättas af Konungen, hafva, när båda beredningarna
varit ense, besvären blott undantagsvis hemställts
till Konungen. I öfrigt äro de utan underdånig hemställan

afgjorda besvärsmålen hufvudsakligen af enahanda beskaffenhet
med de ofvan i fråga om 1803 års kommitté exempelvis
anförda. Nämnas må ytterligare mål angående tullbeslag,
restsmide, afgift till skall- eller brofogde, fattighusafgift,
införsel i skatterätt, förmedling, olaga byggnad å
tomt i stad, andel i städs] ord, af slagen indelning af väg till
allmänt underhåll, vägrad förlängning af arrende, kyrkoherdeförslag.

När ett ärende delvis var af beskaffenhet att böra hemställas,
af gjorde beredningen icke någon del däraf. Men
äfven ansökningar, hvilka icke gärna kunnat bifallas annat
än af Konungen, synes beredningen hafva ansett sig kompetent
att afslå, liksom beredningen utan hemställan förklarat
vissa ärenden vara af beskaffenhet att icke tillhöra
Kungl. Maj:s omedelbara upptagande.

1809- Efter 1809 års statshvälfning var det Hertigen-riksföre ståndarens

snart sagdt, första omsorg att upplösa Kungl. beredningen;
t. o. m. mål, som enligt förutvarande bestämmelser
blifvit slutligen afgjorda, föredrogos i den nya konseljen
i stället för att expedieras under sekretet. Äfven i
högsta domstolens arbeten skall Riksföreståndaren hafva
deltagit.

Den nya regeringsformen hvilade på grundsatsen om
»statsmakternas delning», d. v. s. särskiljande af lagstiftande,
förvaltande och dömande makt, samt lagfäste regeringsärendenas
föredragning i en konselj af bestämd sammansättning.
För den slutliga behandlingen af rättegångssaker bibehölls
högsta domstolen, hvars medlemmar emellertid numera
skulle utnämnas på lifstid. Genom Konungens två röster
och genom justitiestatsministerns, samt vid behandlingen
af krigsrättsmål två militära statsrådsmedlemmars, ledamotskap
i högsta domstolen upprätthölls ett visst samband
mellan regeringen och högsta domaremakten; representationen
förbjöds uttryckligen att ingå i någon särskild
pröfning af högsta domstolens beslut och fick allenast rätt
att dels utse en justitieombudsman med befogenhet att åtala

högsta domstolen eller dess ledamöter, dels på grund af den
s. k. opinionsnämndens omröstning anmäla till afsked enskilda
justitieråd. Om de administrativa besvärsmålen stadgades
icke något särskild!. Dessa mål blefvo alltså nu, i motsats
emot hvad förut under skilda perioder gällt, likställda
med regeringsärenden i allmänhet. Statsrådet, där föredragningen
skedde, bestod dels af nio ständiga ledamöter, nämligen
justitiestatsministern, statsministern för utrikes ärendena,
sex statsråd och hofkansleren, dels, när ärenden hörande
till en af de fyra kansliexpeditionerna förekommo, af
vederbörande statssekreterare, i regel såsom föredragande.
Administrativa besvärsmål, liksom regeringsärenden i allmänhet,
kunde dock föredragas i närvaro af blott tre statsråd
och vederbörande statssekreterare. Den administrativa
sakkunskapen vid afgörande! i statsrådet var garanterad
dels genom statssekreterarens närvaro, dels därigenom,
att minst tre af de sex statsråden borde hafva förvaltat
civila beställningar. Dessutom skulle ärendena, efter
nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande kollegier
och ämbetsmän, beredas af föredragande statssekreteraren
samt åtta skicklige och oväldige män, förordnade att
utgöra rikets allmänna ärendens beredning. Denna beredning
ansågs motsvara nedre j ustitierevisionen; vid dess öfverläggningar
och beslut ägde justitieombudsmannen närvara
och protokollen voro tillgängliga för offentliggörande
såsom ämbetsverks i allmänhet. Protokollen skulle hos
Konungen i statsrådet anmälas och plägade då förses med
Konungens påskrift »expedieras», men någon annan betydelse
än såsom råd och upplysningar ägde icke de i beredningen
afgifna yttrandena. Faktiskt var beredningen nära jämförlig
med en administrativ högsta domstol. Besvärsmålen
utgjorde hufvudsakliga föremålet för dess verksamhet, och
dess hemställanden biföllos nästan alltid. Antalet besvärsmål,
som år 1817 föredrogos å de fyra expeditionerna, uppgifves
till omkring 400.

2546/oq Regeringsrätten.

I afseende på gränsen emellan rättegångsmål och administrativa
ärenden gjordes icke någon förändring. Bestämmandet
af denna gräns ansågs uppenbarligen ej tillhöra
statsförfattningsrätten, som det framför allt gällde att ordna.
Länge dröjde det dock icke, förrän vidtgående reformer ifrågasattes
och äfven delvis genomfördes.

Att alla rättsfrågor borde skiljas från förvaltningsverken
och domsrätten däri öfverlämnas till de allmänna domstolarna,
förordades af ett vid 1817 års riksdag tillsatt särskild!,
utskott, i sammanhang med införande af ministerstyrelse.
Sedan Riksdagen därpå i allmänna ordalag anhållit om
tillsättande af en kommitté för behandling af frågan om styrelseverkens
omorganisation och en sådan kommitté blifvit,
förordnad, anbefalldes densamma liksom lagkommittén och
en för de ekonomiska författningarnas öfverseende förordnad
kommitté genom nådigt bref den 21 maj 1819 att vid
utarbetandet af sina förslag noga tillse, det alla rättsfrågor
blefve skilda från de allmänna ärenden, som tillhöra de administrativa
myndigheterna, på det den befattning, som
dessa myndigheterjdittills ägt med ämnen, hvilka, efter deras
egenskap, borde tillkomma domaremakten, framdeles måtte
upphöra; Ivungl. Maj:t, hade funnit den sammanblandning
af de administrativa myndigheternas och domaremaktens
befattningar, som uti åtskilliga gällande lagar och författningar
ej funnes tillräckligt förekommen, utgöra väsentligaste
hindret för ernående af det viktiga ändamålet, att de
allmänna ärenden, som tillkomme den egentliga st}rrelsen
eller de administrativa myndigheterna, måtte med kraft och
verksamhet kunna skötas samt enskild rätt och säkerhet
noggrant vårdas genom lagarnas oväldiga skipande af en
oberoende domaremakt. I anledning af nämnda, nådiga befallning
sammanträdde de tre kommittéerna till samfällda öfverläggningar
och afgåfvo den 6 april 1820 gemensamt |underdånigt
betänkande rörande rättsfrågors skiljande från de administrativa
verken. Kommittéerna erinra först, att den öfverklagade
sammanblandningen emellan de administrerande

myndigheternas och domaremaktens befattningar vore af
två slag. Dels bestode den däruti, att åtskilliga rättsfrågor,
eller ämnen af juridisk natur, i anseende till den gemenskap
de ofta hade med adrhinistrativa ärenden, blifvit till dessa
senare hänförda och således kommit att på enahanda sätt
med dem upptagas, behandlas och fullföljas; dels ock däruti,
att åtskilliga af de administrerande ämbetsverken varit
betraktade såsom särskilda domstolar i vissa mål, dem de
under denna egenskap afgjort, ehuru målens juridiska art
desto mindre varit tvifvel underkastad, som de sedermera,
då ändring skolat sökas, blifvit dragna under den egentliga
domaremaktens pröfning. I förra fallet förelåge sammanblandning
af administrativa och judiciella saker, i det senare
af administrativa och judiciella myndigheter genom inrättande
af specialdomstolar, hvilka hufvudsakligen vore administrativa.
Kommittéerna uppräkna därefter, icke utan talrika
meningsskiljaktigheter bland deras ledamöter, under
särskilda titlar de mål, uti hvilka, genom åsidosättande af
en i sakernas natur liggande skillnad, de administrerande
myndigheterna kommit att sträcka sina åtgärder inom
domaremaktens egentliga verksamhet, och som derför borde
till allmänna domstolarna öfverflvttas. Kungl. Maj:t fann
frågan om rättsfrågors skiljande från de administrativa
verken vara af sådan vikt och grannlagenhet, att Kungl.
Maj :t icke ville däruti fatta något beslut, förrän Ständerna
däröfver yttrat sina tankar, men bemyndigade kommittén
för styrelseverkens omorganisation att vid utarbetande af
sitt förslag tillämpa de grunder, som innefattades i det
gemensamma betänkandet. Både i kommitténs förslag och
i det betänkande, som däröfver afgafs af särskildt utskott
vid 1823 års riksdag, ansågs emellertid principfrågan vara afgjord.
Nämnda utskott biträdde, med obetydliga jemkningar,
de i kommittéernas gemensamma betänkande innefattade
öfverflyttningsförslag. Riksdagen öfverlämnade, utan speciell
pröfning, utskottsbetänkandet till Konungen, med underdånig
anhållan, att Kungl. Maj :t täcktes till verkställighet be -

fordra de delar af utskottets förslag, Indika Kungl. Maj :tkunde
finna ledande till förenkling af styrelsen och till inskränkning
af ämbetsmännens antal. Genom särskilda författningar
af den 17 april 1828 blefvo därefter talrika mål skilda
från rikets styrelseverk, särskild! kommerskollegium och
bergskollegium, samt öfverflyttade till allmänna domstolarna.
Denna reform innebar dels ett upphäfvande af specialdomstolar
i mål, som uppenbarligen voro rättegångsmål,
dels en begränsning af de administrativa ärendenas omfattning.
I de flesta fall hade därigenom realiserats de af de tre
kommittéerna gemensamt framställda förslagen. Men —
förutom det att åtskilliga specialdomstolar ännu kvarstodo
— skulle fortfarande ett ganska stort antal besvärsmål slutligen
prof vas i statsrådet. Redan inom den sammansatta
kommittén hade också framhållits, att de administrativa
myndigheternas beslut verkade antingen omedelbarligen eller
i omväg på någons rätt, att dessa myndigheter därför
nödvändigtvis vore rättskipande, och att det därför vore
omöjligt att öfverflytta alla rättsfrågor till domstolarna;
det hade äfven där påpekats, att åtskilliga mål, som nu tillhörde
styrelseverken, vore, hvart för sig, »af den sammansatta
natur att de, likt djurväxterna, kunde anses utgöra
mellanlänken i en obrytbar kedja»; betraktade på ett sätt,
syntes de administrativa, men sedda från en annan ståndpunkt,
tycktes de vara judiciella. Att man ej, såsom af en
ledamot yrkades, kunde draga gränsen så, att de af Konung
och Riksdag gemensamt stiftade lagar tillämpas af domstolar,
andra författningar däremot af administrativa myndigheter,
ansågs uppenbart. Kommittéernas majoritet uttalar
icke någon enhetligt bestämd princip, men synes, hvad tvistemål
angår, hafva ansett, att till domstolarna borde öfverflyttas
hufvudsakligen: tvister, där kronan eller det allmänna
endast och allenast är att betrakta såsom part,
omedelbarligen eller medelbarligen; tvister mellan enskilde
om bättre rätt till allmän egendom; tvister emellan enskilde
om fördelning af allmänna skyldigheter eller om dyli -

ka skyldigheters fullgörande; samt tvister emellan enskilde
i afseende på vissa näringar. Af dessa bortföllo i de utfärdade
författningarna särskildt de viktigaste tvisterna om
bättre rätt till allmän egendom och om fördelning af allmänna
skyldigheter.

De mål, som af kommittéerna ansågos vara af beskaffenhet
att böra öfverflyttas till domstolarna, men som icke
blefvo genom 1828 års lagstiftning öfverflyttade, voro hufvudsakligen
följande:

1. Tvister om åboers och innehafvares rätt att varda bibehållna
vid besittningen af krono- eller andra publika hemman
eller lägenheter, och således äfven af dem, som äro anslagna
åt ecklesiastik-, akademi- eller militärstaterna, eller
eljest ad pios usus begagnas; så ock om personers eller menigheters
rätt att, likmätigt 77 § i regeringsformen, tillgodonjuta
de efter gällande författningar dem tillkommande förmåner
i afseende å begagnandet af vissa kronans tillhörigheter.

2. Tvister mellan kronan och enskilde, huruvida jus
patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän äger
rum, och om större eller mindre del af kronans tionde må
patronaträttigheten åtfölja.

3. Tvister, om kronotionde eller ränta, som är kronan
förbehållen eller till allmänt behof anslagen, blifvit rätteligen
forslad och levererad eller icke.

4. Tvister om åborätt till alla krono- eller publika hemman
eller lägenheter, af hvad slag de vara må, ehvad de äro
kronan förbehållna eller till allmänna behof eller stiftelser
anslagna, följaktligen äfven om bättre rätt till kronorusthåll
eller till lotshemman, så ock om nyttjanderätt till kronoskär,
stränder och holmar, som egentligen ej höra till något
visst hemman.

5. Tvister om förmånsrätt till skatteköp.

6. Tvister mellan särskilda menigheter eller personer
om företräde till hygge eller mulbete å allmänningar eller till
begagnande af andra rättigheter eller förmåner å vissa kronans
tillhörigheter.

7. Tvister emellan städernas invånare om rättighet till
den åt städerna anslagna jord.

8. Tvister om fördelning af skyldigheterna att bygga
och underhålla allmänna hus, broar eller vägar.

9. Tvister om åliggandet att utgöra stadgadt arbete
till innehafvare af kungsgårdar eller boställen.

10. Tvister om presträttigheter.

11. Tvister om fullgörande af kontrakter om lön eller
andra förmåner, emellan ryttare, soldater eller båtsmän och
deras rusthållare eller rotebönder.

12. Tvister, om indelta ryttare, soldater eller båtsmän
äro städslade eller icke.

13. Mål om förbrytelser genom eftersatta rustningseller
roteringsåligganden, mötens försummande, rustningshästars
vanskötsel och otillåtna bruk m. m.

14. Värfningstvister med hvad därmed gemenskap äger.

15. Frågor om lösdrifvares dömande till allmänt arbete.

16. Åtskilliga polismål.

17. Mål angående ansvar för tjänstefel.

18. Mål angående stridiga anmärkningar vid redogörares
räkenskaper.

Kommitterade ansågo det kunna ifrågasättas, om icke äfven
de stridigheter, som yppas i anledning af ansökningar
om burskap för näringsidkare i städerna, om nya bruksanläggningar
eller om mjöl- och sågkvarnars anläggande borde
såsom rättstvister betraktas, men stannade, med hänsyn till
det stora syftemålet af näringarnas fria utveckling till det
allmännas trefnad och välstånd, därvid, att pröfningen af
dessa frågor, efter gällande författningar, icke bör vara någonting
annat än att medla mellan clet allmännas fordringar
och den enskilde näringsidkarens skäliga fördel, och att följaktligen
denna bemedling rätteligen må tillkomma de administrerande
myndigheterna, såsom vårdare af statens ekonomiska
förhållanden. Hvad mål angående ansvar för tjänstefel
beträffar, anmärka kommitterade, att de administre -

rande verken böra hafva makt att med varningar och viten
tillhålla sina underlydande att fullgöra hvad dem i tjänsten
åligger, att från tjänstgöring afstånga åtalad och att afskeda
dem, som tjäna blott på konstitutorial. I fråga om skyldigheterna
att bygga och underhålla allmänna hus, broar eller
vägar framhålles nödvändigheten att tydligt utmärka, att
de administrerande auktoriteter, hvilka hafva att besörja
om landets allmänna hushållning, fortfarande äga icke blott
att förordna, om och huru en sådan byggnad, bro eller
väg skall uppföras eller anläggas, utan ock att stadga, att
kostnaden härför och för framtida underhållet skall bestridas
af någon viss landsort, hvilken pröfvas draga mesta
nyttan af byggnaden eller anläggningen. Kommitterade tilllade
slutligen, att kammarrätten, hvilken i sitt dåvarande
skick vore att anse, icke för ett administrerande kollegium,
utan för en bland rikets verkliga domstolar, borde så betraktas
uti alla de mål, som till dess afgörande hörde; hvaraf
skulle följa, att i de beslut, som elär meddelades, ändring icke
finge sökas annorstädes än i högsta domstolen.

År 1840 undergick centralstyrelsens organisation en väsentlig
förändring genom och i sammanhang med departementalstyrelsens
införande. Statsrådet skulle bestå af tio statsråd
såsom ständiga ledamöter, däribland sju chefer för hvar
sitt regeringsdepartement och föredragande i alla dithörande
ärenden, samt tre andra statsråd, af hvilka minst två förut
förvaltat civil beställning; hofkansler- och statssekreterarebefattningarna
samt allmänna ärendenas beredning indrogos.
Man kan äfven uttrycka förändringen så, att statssekreterarne
ökades till antalet och blefvo ständiga ledamöter af
konseljen, medan de förutvarande statsråden blefvo blott
tre i st. f. sex. Justitiestatsministerns och två militära statsråds
ledamotskap i högsta domstolen upphörde.

Vid samma tid och väl närmast i anledning af allmänna
beredningens upphörande synes det hafva ifrågasatts att inrätta
en »Konungens Högsta Administrativa Domstol».
Bland statsrådet Wallenstéens i riksarkivet förvarade pap -

per finnes nämligen ett konceptförslag härom, hvilket förslag
efter sitt innehåll otvetydigt förskrifver sig från 1840,
då Wallenstéen öfvergick från expeditionssekreterare i kammarexpeditionen
till expeditionschef i civildepartementet.
Handlingens lydelse är följande:

»Konungens Högsta Administrativa Domstol utgöres
af 5 Canzli Råd (:Ekonomi Råd:) och, såsom föredragande
med rösträttighet i Domstolen, Stats Rådet för hvarje af
Stats Departementerne, då hans öfriga göromål tillåta honom
sjelf föredraga i Domstolen, i annat fall Expeditions
Chefen eller, om han äfven är hindrad, annan af Konungen
utsedd Tjensteman vid Departementet. Då Stats Rådet sjelf
föredrager, är han ordförande i Domstolen ... i annat fall
äldste Canzli Rådet. Canzli Råden kunna vara frälse eller
ofrälse, således ej visst antal af hvardera; de hafva lika rang
och lön med Justitie Råden. Till Canzli Råd utnämnas af
Konungen män, som fullgjort hvad författningarne för inträde
i Rikets Collegier eller Rättegångsverk stadga, samt i administrativa
värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet.
De kunna ej, jemte sine Embeten, utöfva annan civil
tjenst.

4 Canzli Råd tjenstgöra på en gång, den 5:te har semester.
Domstolen är domför med 3 Canzli Råd och den föredragande.
Konungen äger i Domstolen 2:ne röster i de mål,
hvilkas föredragande och afgörande han finner godt öfvervara
(:Detta förfaller naturligtvis, om Konungens 2 röster
i Högste Domstolen upphöra, hvarom nu lär vara fråga:)
Med röstberäkningen vid olika meningar förhålles såsom
i Högsta Domstolen. Beslutet utfärdas i Konungens
namn och med hans underskrift (:trol. vill dock H. M:t ha
secret derå, hvilket ock kan ske:), och föredraganden contrasignerar
det. Denne ansvarar för Beslutens öfverensstämmelse
med de justerade Protokollen, hvilka af närvarande
Ledamöter och honom undertecknas. Protokollet föres af
Protokollssekreterarne, i likhet med för andra Departements
ärenden. Alla Ledamöternes ansvarighet för sine åtgärder

i Domstolen är inför Riks Rätt efter 102 § Reg. Formen, på
tilltal af Justitie Canzlern eller Justitie Ombudsmannen.
(:Stats Rådet måste äfven härunder inbegripas, ty han kan
nu af Rikets Ständer ställas under Riks Rätt för åtgärd i ett
Besvärs- eller förut ballad! Beredningsmål. Contrasignations
vägran åter synes aldrig kunna komma i fråga:).

Justitie Ombudsmannen äger öfvervara Domstolens
sammanträden på sätt i 99 § Reg. F:n är sagd! för Högsta
Domstolen.

Denna Domstol skall tillhöra och åligga :

l:o att med Konungens magt afgöra och besluta i alla
de administrativa mål och ärenden, hvilka till Stats Departementerne
inkomma genom underdåniga besvär öfver HofRätters,
Collegiers eller andra myndigheters, på grund af gällande
författningar gifne Utslag, Resolutioner eller andra
Beslut, som hos Kongl. Maj :t i administrativ väg få öfverklagas;
dock undantagas härifrån Besvär i befordringsärender,
hvarunder äfven begripas besvär öfver förslag till tjenstår,
i hvilka besvär Domstolen till Kongl. Maj :t afgifver underdåniga
yttranden och tillstyrkanden, hvilka, jemte målet, för
Kongl.‘Maj :t föredragas.

2:o att till Kongl. Maj :t afgifva lind. utlåtanden i alla
de administrativa ärender, deri Kongl. Maj :t kan finna godt
sådana från Domstolen särskild! infordra.

(:Obs. att möjel. några andra ärender kunna böra undantagas
från Domstolens behandling såsom afgörande auctoritet,
och blott utlåtande deri kunna till Kongl. Maj :t afgifvas:) Domstolen

äger, i likhet med Högsta Domstolen, från
alla verk och myndigheter infordra de utlåtanden och upplysningar,
Domstolen kan finna vara för sig af nöden samt förelägga
viten för fullgörandet häraf.»

Detta förslag, hvarmed några uttalanden af Bergfalk
(tidskriften Frey för år 1842) i mycket öfverensstämma,
ledde, så vidt kändt är, ej till någon vidare påföljd. I en
annan riktning gick sträfvande! att lätta regeringens arbets -

börda och skapa större garantier för ett tillfredsställande
afgörande af administrativa besvärsmål, när vid 1844—45
års riksdag till stöd för ett af Kungl. Maj :t i nådig proposition
den 30 oktober 1844 framställdt förslag om ökning af högsta
domstolens ledamotsantal anfördes, att efter sådan ökning
kunde, enligt Konungens pröfning, till högsta domstolen öfverlämnas
någon del af de besvärsmål, h vilka af gjordes i
statsrådet, nämligen sådana, som egentligen utgjorde rättstvister.
Lagkomitén och lagberedningen inordnade kammarrätten
bland hofrätterna, hvaraf utan vidare framgick, att
alla mål skulle derifrån fullföljas hos högsta domstolen.
Nyssnämnda förslag blef emellertid icke slutligen bifallet,
och när detsamma vid riksdagen 1856—1858 genom konstitutionsutskottets
initiativ förnyades, synes icke hafva
varit fråga om annat än justitieärendena. I skrifvelse den 25
april 1857 om styrelseverkens och förvaltningsmyndigheternas
organisation uttalade samtidigt Ständerna, att handläggningen
af besvär i frågor angående tillämpning af beskattningsförfattningarna
och utgörande af allmänna onera visserligen
borde skiljas från regeringsdepartementen, men att
emot en öfverflyttning af dessa ärenden till de allmänna
domstolarna i många och till äfventyrs de flesta fall betänkligheter
antagligen mötte; måhända kunde de uppdragas åt
den redan befintliga kamerala öfverdomstolen, kammarrätten,
som sålunda komme att behandla alla frågor om tilllämpning
af beskattningsförfattningarna och utgörande af
allmänna onera. Vid denna tid hade ett nytt förslag till inrättande
af en administrativ högsta domstol redan kommit
under behandling.

Vid riksdagen 1853—1854 väcktes nämligen af konstitutionsutskottet
fråga om inrättande af en regeringsrätt.

Konstitutionsutskottet hade vid granskningen af statsrådsprotokollen
haft tillfälle att uppfatta, till hvilken grad
regeringens tid toges i anspråk för pröfning af en stor mängd
olikartade tvistefrågor, till oundgängligt men för behandlingen
af de stora, på hela samhällets utveckling direkt inver -

kande angelägenheterna. På grund häraf och med anledning
af en inom utskottet väckt motion (af Grefve Lagerbjelke)
hade utskottet tagit i öfvervägande, hvilken förändring i
grundlagens föreskrifter om regeringsärendenas behandling
vore erforderlig. Att ifrågavarande besvärsmål öfverlämnades
till högsta domstolen, funne utskottet af åtskilliga grunder
icke vara den rätta utvägen, äfven bortseclt därifrån, att
ett förslag i denna riktning nyligen blifvit af Ständerna förkastadt.
Den anordningen, att de centrala ämbetsverken
blefve, hvart och ett inom sitt verksamhetsområde, den högsta
instansen, innebure en vidsträckt rubbning af nuvarande
förhållanden och strede mot den af Ständerna yttrade åsikten,
som fäst vikt därvid, att »nationen sedan urminnes tider
varit van att se högsta prof ningen af frågor om lagarnas
tillämpning vara landets regering tillhörig». Icke heller hade
iitskottet kunnat biträda den vid öfverläggningen inom Ständerna
om förutnämnda förslag (angående förstärkning af
högsta domstolen) framkastade tanken, att antalet konsultativa
statsråd kunde ökas och åt dem uppdragas att särskilt
sysselsätta sig med besvärsmålens förberedande till
Konungens pröfning. Däremot hade utskottet funnit ett afgjordt
företräde böra i alla hänseenden tillerkännas förslaget
att för pröfning af besvärsmålen, till hvilka ej borde hänföras
frågor om tjänsters tillsättning, inrätta en emot högsta
domstolen svarande myndighet, som i Konungens namn utöfvade
af göranderätten. Denna myndighet, regeringsrätten,
borde utgöras af ett lämpligt antal personer, regeringsråd,
med sådana egenskaper, som i allmänhet erfordrades
för beklädande af högre ämbeten inom statsförvaltningen,
hvarigenom tillfälle bereddes att låta dessa till beskaffenheten
mångfaldiga mål komma under pröfning af män
med samlad mångsidig kunskap och erfarenhet i statsförvaltningens
alla grenar; om ledamöternas antal blefve
så stort, att inom myndigheten äfven kunde inrymmas
det högre måttet af juridisk kunskap och erfarenhet,
skulle den kunna tillfredsställa anspråken på ärendenas be -

dömande icke allenast med närmare kännedom om de förhållanden,
som bestämde den ekonomiska lagstiftningens
riktning, utan ock med den säkrare vana vid lagbuds noggranna
tydning samt vid rättegångsf ormers tillämpning och
beslutens affattning med nödig säkerhet och klarhet, som i
allmänhet ansåges i synnerlig mån förvärfvas genom den juridiska
ämbetsmansverksamheten och domarekallets handhafvande.
Den nya institutionen borde så anordnas, att besvärsmålen
fortfarande inginge till och bereddes af ett regeringsdepartement,
och att departementschefen ägde deltaga
i öfverläggningen. Härigenom skulle det nödvändiga sambandet
emellan lagstiftningen och lagskipningen upprätthållas.
Om regeringsrätten i afseende å ekonomiska lagstiftningsfrågor
finge en ställning svarande emot högsta domstolens
beträffande civillag — obligatoriskt skulle dock ej vara
inhämtande af regeringsrättens utlåtande, men väl två regeringsrättsledamöters
närvaro i statsrådet —, skulle t. o. m. eu
långvarigare sammanhållning af erfarenhet om lagstiftningsgrunderna
och sättet för författningarnas tillämpning kunna
påräknas såsom ledning för det fortgående utöfvandet af
lagstiftningsmakten på det ekonomiska området. Det vore
nämligen uppenbart, att icke hos hvarje inträdande ny departementschef
kunde vara att genast förvänta den längre
och rikare erfarenhet om företeelserna inom den ekonomiska
lagskipningen, som komme att finnas hos den högsta profvande
myndigheten, åtminstone sedan denna någon längre
tid varit i verksamhet. Från regeringsrättens kompetens
skulle för öfrigt undantagas, jämte mål angående tillsättning
af tjänster, äfven andra besvärsmål enligt särskild i civillags
form stiftad stadga; å andra sidan skulle jämväl resningsansökningar,
i mål af beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens
pröfning, upptagas och afgöras af samma myndighet.
Då antalet ledamöter, som i regel erfordrades för
ärendenas pröfning, icke borde bestämmas till mindre än
fem och nödigt vore, dels att, såsom för justitieråden, någon
tids ledighet kunde hvarje ledamot beredas, dels att vid

laga förfall för eu ledamot en annan kunde inträda, måste
åtminstone sju regeringsråd finnas.

I af gima reservationer hade bl. a, fästs uppmärksamheten
på den med regeringsrättens inrättande förenade faran,
»att den sakkunskap och de insikter, som måste förutsättas
hos statsrådets medlemmar, därigenom kunde komma
att anses ännu mera umbärliga, samt att den öfverblick på
förvaltningen inom landet, som af så beskaffade ärendens
pröfning uppkomma, också skulle komma att saknas». Samma
reservanter ansågo, att man i stället borde decentralisera
den administrativa lagskipningen genom att låta åtskilliga
besvärsmål slutligen af göras af »ändamålsenligt sammansatta
länsnämnder»; en annan höll tvärtom före, att den kommunala
själlstyrelsens utveckling skulle befordras genom
inrättande af en regeringsrätt.

Konstitutionsutskottets i enlighet med ofvan angifna
grunder upprättade förslag till ändring i regeringsformen
blef genom omröstning i förstärkt konstitutionsutskott såsom
hvilande antaget med mindre väsentliga jämkningar,
bland hvilka viktigast var, att, medan enligt det ursprungliga
förslaget bland regeringsrättens sju ledamöter minst fem
borde förut hafva förvaltat civil beställning, det tillädes, att
minst två skulle hafva beklädt domareämbete. Från behandlingen
inom de särskilda riksstånden må antecknas, att
till en början prästeståndet förklarade, »att, i stället för den
äfven till sin benämning olämpliga regeringsrätten, eu organisation
för de till K. M. ingående besvärsmålens pröfning
borde föreslås, hvilken komme att med statsrådet och dess
verksamhet stå i samband och förening, och att i ekonomiska
lagstiftningsfrågor preliminärbetänkanden alltid borde från
denna institution infordras», borgarståndet yrkade, att alla
sju ledamöterna skulle hafva förut förvaltat civil beställning
och minst tre beklädt domareämbete, samt bondeståndet
ogillade det hela.

Till nästföljande riksdag framlade, i öfverensstämmelse
med anhållan af Ständerna, Kongl. Maj :t med nådig skrif -

velse den 25 november 1856 förslag till stadga för regeringsrätten.
Detta förslag, hvars hofvudsakliga uppgift var att
bestämma regeringsrättens verksamhetsområde och förhållande
till regeringen, var af följande lydelse:

»Förslag1 till stadga för Regerings-rätten.

§ 1.

Regeringsrätten åligger att vid handläggning af de ärender,
som enligt Regerings-formen och denna Stadga, eller
efter hvad framdeles kan blifva förordnadt, Regerings-rätten
tillhöra, ställa sig till noggrann efterrättelse gällande lagar
och författningar, samt de särskilda föreskrifter, som i
afseende å samma ärender äro eller varda af Kongl. Maj:t
meddelade.

§ 2.

Utom de besvärsmål, hvilka i 17 § af Regerings-formen
förklaras icke tillkomma Regerings-rätten, vare ock från Regerings-rättens
pröfning och afgörande undantagna de underdåniga
besvär, som angå

a) behörighet och förslag till tjenster;

b) beslut, som, efter författningarne, böra''Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning underställas;

c) beslut vid Generalmönstrings-förrättningar;

d) tillämpning af skattläggnings-författningar, eller bestämmandet
i sammanhang med afvittring i rikets norra
provinser, af hemmans eller lägenhets tunnlandtal, ränta,
mantal, frihetsår eller andra med besittningsrätten förenade
vilkor; och

e) annan utbetalning af statsmedel, än sådan som på
grund af gällande författning påyrkas.

§ 3.

Har, i sammanhang med underdåniga besvär, ansökning
blifvit gjord att af nåd vinna befrielse från eller mildring i

någon genom det öfverklagade beslutet författningsenligt
bestämd skyldighet eller påföljd, åligge det Regerings-rätten
att, sedan besvären blifvit pröfvade, nådansökningen, jemte
eget underdånigt utlåtande deröfver, till Ivongl. Maj :ts afgörande
i Statsrådet öfverlemna.

Derest eljest, vid handläggning af ärende, Regeringsrätten
skulle finna, att, genom tillämpning af hvad lag och författningar
i ämnet bjuda, enskild person eller menighet komme
att tillskyndas sådan tunga, att till lättnad deri skäligen
borde meclgifvas antingen något undantag från gällande stadganden,
så vidt sådant med andres lagliga rätt vore förenhgt,
eller något bidrag af allmänna medel, ege Regeringsrätten
att ärendet, med eget underdånigt utlåtande, Kongl.
Maj: ts pröfning i Statsrådet underställa.

§ 4.

I fråga om stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af lagar och författningar, hvilka röra rikets allmänna
hushållning, äfvensom i andra administrativa ärender, tillkommer
det Regeringsrätten att till Kongl. Maj: t afgifva
underdåniga utlåtanden, då Regeringsrätten derom erhåller
Kongl. Maj :ts nådiga befallning; börande dessutom Regeringsrätten,
efter den erfarenhet, som vid författningarnas
tillämpning vinnes, i hvarje fall, då anledning dertill förekommer,
fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på de
brister, som i den ena eller andra författningen kunna förefinnas.

§ 5.

Föredragande i Regeringsrätten vare Expeditionschef
i det Departement, hvartill de ärenden, som skola föredragas,
enligt stadgad fördelning höra, eller ock den Embetsman,
som af Kongl. Maj :t eljest varder dertill utsedd. Föredraganden
inhemtar å Regeringsrättens vägnar de upplysningar,
som för ärendenas pröfning erfordras, kontrasignerar de
beslut, som böra utfärdas, och vare för expeditionernas riktighet
ansvarig.

§ 6.

Protokoll hos Regeringsrätten föres af Protokollssekreterare,
hvar och eu för det Departement han tillhör.

Då protokoll blifvit inför Regeringsrätten justeradt och
af Protokollssekreteraren underskrifvet, bestyrke den ledamot,
som främst i Regeringsrätten sitter, genom sin underskrift,
att de justerade besluten äro rätt införda.»

Det hvilande grundlagsförslaget blef emellertid i tre
stånd af slaget och antogs endast af Borgarståndet. Omedelbart
därefter försöktes en annan af de möjliga utvägarna till
frågans lösning, då Kungl. Maj:t genom proposition den 6
oktober 1857 föreslog ökande af de konsultativa statsrådens
antal till det af 1834 års konstitutionsutskott till en början
ifrågasatta antal af fyra, i ändamål att bilda en tillräckligt
talrik och mångsidig afdelning af statsrådet, hvilken skulle
kunna med vederbörande departementschef och utan öfriga
departementschefers närvaro så bereda besvärsmålen, att
dessa ofta vidlyftiga och invecklade mål sedermera, om inom
statsrådsberedningen enighet uppnåddes, endast behöfde inför
Kungl. Maj:t i statsrådet i korthet anmälas, hvarjämte
äfven afsågs, att man vid föredragning i statsrådet af mindre
viktiga ärenden alltid skulle hafva att tillgå föreskrifvet
antal statsrådsledamöter, utan att departementscheferna behöfde
öfvervara hvarandras föredragning. Förslaget, som
afstyrktes af konstitutionsutskottet, förkastades vid nästföljande
riksdag genom två stånds afslag.

Ett litet steg till minskande af besvärsmålen hos regeringen
togs emellertid, när genom nådig kungörelse den 16
november 1860 stadgades, att alla tvistefrågor, huruvida
åbo- och besittningsrätt till kronohemman och lägenheter är
förverkad eller eljest bör upphöra, skulle tillkomma domstols
handläggning. Genom nådigt bref den 31 maj 1867 förklarades
vidare, att den åt kammarkollegium uppdragna myndigheten
att besluta om ett i jordebokens kronokolumn uppta -

get hemmans egenskap af kyrkohemman icke omfattade afgörande
där af, om äganderätten tillkomme kronan eller någon
viss kyrka, och genom två nådiga bref i särskilda mål
den 27 april 1868 utsträcktes samma grundsats äfven till
andra än kyrkohemman. Förstnämnda förändring hade jämte
andra förordats i ett år 1859 afgifvet betänkande af den kommitté,
som, med anledning af ofvan anförda, den 25 april 1857
dagtecknade riksdagsskrivelse, år 1858 tillsattes för utredning
af frågan om förändrad organisation af rikets styrelseoch
förvaltningsverk. Denna kommitté hade bl. a. tagit under
öfvervägande, huruvida icke vissa rättsfrågor, Indika det ännu
tillhörde kammarkollegium att afgöra, lämpligen kunde
därifrån skiljas, och i sådant hänseende föreslagit, att
följande mål måtte kammarkollegium frånskiljas och till de
allmänna domstolarna öfverlämnas:

1. tvister, huruvida en gång stadgad åbo- och besittningsrätt
till hemman och lägenheter är förverkad ;

2. tvister om bättre rätt till begagnande af kronoskär,
stränder och holmar, som kronan till fiskes idkande upplåtit;

3. tvister om beståndet och rätta tydningen af sådana
tillståndsbref och förordnanden, »genom hvilka, utan att innefatta
egenskapen af kontrakt eller medföra besittning på
grund af de i allmänna lagen upptagna laga fång, någon kronan
tillhörig eller eljest af publik egenskap varande fast egendom
eller rättighet kommit under enskildt begagnande»;

4. tvister om levererande och forslande af kronan förbehållna,
indelta eller eljest till allmänt behof anslagna hemmansräntor,
kronotionde och afradsspannmål;

5. tvister om utgörandet af stadgad arbetsskyldighet
till kungsgård eller boställe.

Kammarkollegium borde däremot enligt kommitténs
uppfattning fortfarande afgöra frågor, huruvida åbo- och
besittningsrätt till kronohemman och lägenheter äger rum,
samt om företräde till sådan aborätt, frågor om skyldigheten
och sättet att utgöra ofvannämnda räntor m. m., samt frågor,
om och i hvad mån arbetsskyldighet till kungsgård eller

2o46/o6. Regeringsrätten. 4

boställe äger rum, när sådan icke beror af ingångna köpeeller
arrendekontrakt .

Medan nyss omförmälda proposition af 1857 åsyftade
att lätta departementschefernas arbetsbörda genom att befria
enhvar af dem från deltagande i statsrådet vid behandlingen
af besvärsmål och andra mindre viktiga mål tillhörande
de öfrigas departement, kunde samma syftemål
äfven vinnas därigenom, att departementscheferna erhöllo befogenhet
att på egen hand och utan föredragning i statsrådet
afgöra vissa ärenden. Häraf berördes besvärsmalen endast
indirekt och så till vida, som mera tid för dessa måls beredning
och föredragning i statsrådet blef att tillgå. Förslag om
minister styrelse hafva vid särskilda tillfällen förelagts Riksdagen,
dock alltid utan framgång. Ett förslag i denna
riktning framlades af Kungl. Maj:t genom nådig proposition
den 10 januari 1868. I sitt afstyrkande utlåtande förordade
konstitutionsutskottet bl. a. den utvägen att öfverflytta eu
stor del af besvärsmålen till högsta domstolen, som, då den
arbetade på tvenne afdelningar, möjligen kunde öfvertaga
desamma utan anmärkningsvärdt men för deras skyndsamma
behandling; åsikten om en sådan åtgärds ändamålsenlighet
hade dåmera antagligen vunnit det insteg, att ett förslag i
detta syfte icke skulle möta svårigheter hos regeringen eller
riksdagen. Äfven borde mål af rent judiciel beskaffenhet,
hvilka nu för vinnande af skyndsam behandling ginge till
Konungens befallningshafvande, kunna öfvertagas af landtd
omstolar med förändrad organisation.

I anledning af initiativ från annat håll kom också
samma års Riksdag att göra en underdånig framställning i
en härmed nära sammanfallande riktning. I skrifvelse den
15 maj 1868 anförde nämligen Riksdagen bl. a., att af de
s. k. besvärsmål, hvilka ännu af förvaltningen handlades, en
icke obetydlig del kunde såsom rena rättsfrågor anses, i det
de väcktes och utfördes dels enskilda rättsökande emellan,
dels emellan enskilda, å ena sidan, och kronan såsom
privaträttsligt subjekt, å den andra, och därtill afgjordes

efter grunder, hvilka icke tilläte användandet af någon annan
måttstock än den formella rättens, samt att vissa af dessa
besvärsmål däremot vore af den art, att de, å ena sidan,
måste bedömas efter samhällsintressets fordringar och därför
visserligen icke kunde såsom rättsfrågor betraktas och behandlas,
men, å andra sidan, ock syntes beröra den enskildes
rätt och därföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta
instansen fordrade sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers
tillämpning samt för domares juridiska utbildning,
som man endast hos en verklig domstolsmyndighet ägde
att förutsätta, hvarförutom den vikt, som dessa besvärsmål
hade för förvaltningen själf, icke stode i rätt förhållande
till det arbete och det ansvar, med hvilket de öfverhopade^
Konungen i statsrådet; en tredje klass besvärsmål
vore sådana, i hvilka intet rättsanspråk inginge, utan endast
hemställan gjordes om lämpligheten eller billigheten
af underordnade förvaltningsorganers åtgärder. På grund
häraf anhöll Riksdagen, det Kungl. Maj :t täcktes taga under
öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka då afgjordes af
administrativ ortsmyndighet och genom besvär kunde fullföljas
antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande
centrala ämbetsverk samt vidare hos Kungl. Maj :t i statsrådet,
eller ock omedelbart hos Kungl. Maj.t, sådana, som
kunde till rättsfrågor hänföras, måtte öfverlämnas till behandling
af allmän domstol samt sådana, som vore af både
judiciell och administrativ natur och hvilka fortfarande ansåges
böra af administrativ ortsmyndighet i första instans
upptagas, likväl måtte i sista instansen af Kungl. Maj :t i
Dess högsta domstol af göras.

Denna riksdagsskrivelse hade föranledts af ett i enskild
motion framställdt förslag, däri motionären, delvis med anslutning
till en af honom redan vid nästföregående riksdag
väckt motion om förändringar i statsförvaltningen, hemställt
om åtskilliga åtgärder till åstadkommande af förenklingar
i förvaltningen och de därför afsedda organer I detta
syfte borde, enligt motionärens mening, bl. a. tillämpas de

grunder, att domsrätten i de administrativa målen skilldes
från förvaltningen och tillkomme domstolarna, och att i
förvaltningen mellaninstanserna försvunne. Vissa mål vore
dock af den beskaffenhet, att deras pröfning måste förbehållas
administrationen. Vid stiftande af lagar i hushållsmål
förekomme icke sällan svårigheten att gifva nog bestämda
regler för tillämpningen, och så vidt denna senare berodde
på afvägande af allmänna fördelar mot enskilda förhållanden,
vare sig i afseende på rättigheter eller skyldigheter,
så inginge däri något, som icke borde blifva föremål för
domarens bestämmande. I de mål, där de administrativa
myndigheterna sålunda ägde befogenhet att vidtaga bestämmelser
enligt särskilda författningar, »d. v. s. utöfva lagstiftningsrätt»,
kunde efter förslaget besvär af enskilde förekomma,
Indika besvär alltid måste ställas till Konungen samt
föredragas och afgöras i statsrådet. I öfriga fall åter vore
den enskilde hänvisad till att antingen, såsom t. ex. beträffande
tjensteförslag i allmänhet, söka rättelse genom
ansökan hos Konungen eller ock instämma saken till domstol.
Så länge hvarje mål, däri Konungens domsrätt icke
enligt regeringsformens 17 § utöfvades af högsta domstolen,
kunde anses falla inom 89 §, som i verkligheten icke skilde
mellan enskilda mål och allmänna regeringshandlingar och
härf öre lämnade regeringen rättighet att i hvarje särskilt
fall endast tillse, hvad som kunde finnas för landet nyttigast,
skulle det svårligen blifva ostridigt, hvad som i de administrativa
målen är allmänt gällande lag. För att åstadkomma
den nödiga utredningen häraf funnes näppeligen någon
annan eller åtminstone någon lämpligare åtgärd än att
skilja de enskilda målen från de allmänna regeringshandlingarna
och alltså öfverlämna de förra till domstolarna,
under det att de senare förbehållas regeringen eller efter omständigheterna
de densamma underordnade myndigheterna.
Åtminstone tills vidare kunde det emellertid vara nödigt
att bibehålla kammarrätten såsom en kameral hofrätt, från
hvilken målen fullföljas till högsta domstolen.

Det särskilda utskott, till hvilket förevarande motion
hänvisades, kom, efter en ganska utförlig framställning af
de grunder, som kunde anföras för och emot den administrativa
domsrättens befogenhet, och af den historiska utvecklingen
m. m., till det resultat, att en särskild administrativ
domsrätt icke vore lämplig eller rättmätig, utan tvärtom
innebure en själfmotsägelse, då ett förfarande enligt förvaltningsgrundsatser,
d. v. s. efter lämplighetshänsyn, icke kunde
vara rättskipning, och att införandet af en sådan domsrätt
skulle medföra stora olägenheter för förvaltningen. Utskottet
erkände dervid, att det funnes besvärsmål, i hvilka ingen
rättstvist förekomme till afgörande, i hvilka besvären anfördes
allenast öfver lämpligheten eller billigheten af en förvaltningsåtgärd,
och där icke någon enskild rätt åberopades.
Sådana rent administrativa mål kunde det icke vara meningen
att från förvaltningsmyndigheterna hänvisa till domstolarna.
De måste gå från den lägre förvaltningsmyndigheten
till den högre och kunde icke af domstolar upptagas,
tv domstol kunde aldrig besvara en fråga om klokheten,
nyttan eller billigheten af en åtgärd, utan endast om dess
rättmätighet.

De »rättstvistiga» besvärsmålen vore emellertid svåra
eller omöjliga att på förhand särskilja från de rent administrativa,
och inom hvar och en af de 27 grupper, i hvilka
utskottet sammanfört de två senaste årens besvärsmål, kunde
ett och annat mål af rent administrativ natur förekomma.
Men öfver hufvud taget kunde man enligt utskottets mening
påstå, att besvärsmål rörande vissa ämnen grundade sig på
anförda rättspåståenden och sålunda borde till allmänna
domstolars handläggning hänvisas. Dessa ämnen vore:

1. anmärkningsmål;

2. åborätt, arrenderätt, skatteköp m. in., nybyggens
anläggande och frihetsår;

3. patronatsrätt;

4. rätt till fiske, bete, skogsavverkning;

5. skattläggning o. dyl., hemmans natur och skyldigheter,
förmedling etc.;

6. byggnadsskyldighet;

7. indelningsverkets onera;

8. bevillning och mantalsskrifning;

9. tullbehandling och fvrafgifter, stämpelpappersafgift

etc.;

10. kommunal hälso- och fattigvård;

11. kommunal skolvård;

12. kommunal prästlönereglering; samt möjligen

13. kommunikationers onera och rättigheter.

Å andra sidan uppräknar utskottet »exempelvis och utan
anspråk på uttömmande fullständighet» de besvärsmål,
hvilka för det mesta torde innefatta rent administrativa
ärenden. I sådant afseende nämnas:

1. i gruppen besvär rörande tjänsteärenden: de besvär,
som anföras öfver varningar i tjänsten, öfver upprättade
förslag (enär styrelsen vid de flesta sådana icke är bunden
af absolut bindande regler och den enskilde sålunda icke
genom lagar fått sig någon rätt tillförsäkrad), öfver skyldigheters
åläggande o. s. v.;

2. en stor del besvär öfver myndigheters anordningar
rörande boställens vård och hushållningen därvid;

3. besvär öfver beslut rörande nybyggens anläggande,
frihetsår därå etc.;

4. en ganska betydande mängd af besvär öfver myndigheternas
beslut rörande anläggning eller indragning af vägar,
broar, färjor, gäst.gifvaregårdars anläggning eller flyttning
(såvida ej gästgifvares kontrakter eller privilegier gifva
rättsanspråk), tiden för arbetets utförande, beloppet af bro-,
väg- och färjafgifter, flott- och farleders sträckning och
vidmakthållande (såvida ej meddelade bref gifvit enskild
man rättigheter i afseende på dylika vattendrag);

5. besvär, som röra hushållningen med kronans skogar
och parker;

6. besvär öfver förvägran att hålla marknader;

7. i gruppen besvär rörande kommunala beslut, val,
utskylder; besvär öfver lägre myndigheters fastställelse eller
upphäfvande af de kommunala beslut, som enligt kommunallagarna
skola underställas för att vinna laga kraft;

8. i gruppen besvär rörande kommunala byggnader: besvär
öfver myndigheters beslut rörande behofvet af allmänna
byggnader, platsen för deras anläggning, tiden för deras
uppförande m. m. dvl.

Hvarken svårigheten att från hvarandra skilja de olika
hufvudgrupperna af mål eller omöjligheten att på förhand
bestämma, hvilka mål äro administrativa och hvilka äro
judiciella, samt i öfrigt att snabbt och fullständigt genomföra
grundsatsen om den administrativa domsrättens upphörande
borde enligt utskottets mening hindra, att man fortginge
på den genom förordningarna af år 1828 beträdda vägen
och ytterligare till domstol öfverflyttade alla mål, som kunde
hänföras till rättsfrågor eller som vore »af både judiciell
och administrativ natur», dock hvad vissa af de senare anginge,
med undantag för första instansen eller så, att målen,
t. ex. fattigvårdstvister samt tvister om bevillning och mantalsskrifning,
från kammarrätten såsom ett slags kameral
öfverrätt fullföljdes i högsta domstolen, som äfven ägde upptaga
[besvär öfver Konungens befallningshafvandes utslag i
kommunalfrågor, helst icke någon formell skillnad ägde rum
mellan kommunala val ''och riksdagsmannaval, och besvär angående
tillämpningen af de särskilda näringsförfattningarna
för^vissa yrken, jj--

Utskottet beräknar,fatt minst två tredjedelar af de dåvarande
Jadministrativa besvärsmålen skulle i följd af de
föreslagna förändringarna gå till domstolarna.

Tilljf de] allmänna domstolarna kunde särskildt öfverlämnas:
alla tvister rörande företräde till åborätt, optionsrätt,
arrenderätt till kronohemman, kungsgårdar, kronorusthåll
in. m.; alla tvister om företräde till skatteköp; alla tvister
rörande särskildt förvärfvade rättigheter till någon kronans
tillhörighet, såsom tvister om mulbete, skogshygge, fiske,

stockfångst; alla tvister om hemmans natur och däraf följande
rättigheter och skyldigheter eller om stubbe- och röjselrätt
å rekognitionsskogar eller om grunden för skatters förvandling
till penningar ; alla tvister om sättet att utgöra
kronan förbehållna, indelta eller eljest till allmänt behof
anslagna hemmansräntor, tionde och afradsspannmål, om
dessas levererande och forslande samt om stadgadt arbete
till kungsgård eller boställe och dess behöriga utgörande,
äfven då sådant icke beror på köpe- eller arrendekontrakt ;
alla tvister därom, huru och till hvilket belopp prästerskapets
och kyrkobetjäningens rättigheter skola utgöras; alla tvister
om patronatsrätt; alla tvister om rust- och rotehållares
samt soldaters, ryttares och båtsmäns ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter samt om torpens byggande och underhåll;
alla tvister om skyldighet till och grunden för rustning och
rotering, om ersättning för oriktig rotering eller om rotefrihetsafgift
för Överskjutande mantal in. m.; alla tvister om skyldighet
till och grunden för deltagande i allmänna byggnader,
anläggning och underhåll af allmänna vägar, broar eller
färjor samt om fördelningen af dessa senare skyldigheter och
sättet för deras utgörande, äfvensom om skyldigheten till
kronobrefbäring, postföring, håll- och reservskjuts.

Några reservanter, hvilkas mening i hufvudsak blef
Riksdagens, framhöllo, att alla mål »af blandad judiciell
och administrativ egenskap» borde i första instansen behandlas
af administrativ ortsmyndighet, för tillgodoseende
af det i målen ingående allmänna intresset, och i sista instansen
komma under pröfning af Konungen i högsta domstolen,
emedan målen äfven berörde enskild rätt och ett
fullt betryggadt. rättstillstånd vore den grund, hvarpå samhällets
utveckling måste hvila; ifrågasättas kunde att sammanslå
kammarkollegium och kammarrätten till en administrativ
hofrätt, som hade att i underinstansen upptaga
alla mål af blandad judiciell och administrativ egenskap,
samt att förändra högsta domstolens organisation sålunda,
att en särskild afdelning af densamma alltid upptoge de

blandadt juridiska och administrativa målen; i allt fall borde
den myndighet, som finge sig anförtrodt att såsom sista instans
afgöra merberörda mål, icke blott äga befogenhet att
hos Konungen göra framställning om de förändringar i
gällande ekonomiska lagstiftning, som under dess tillämpning
vid målens afgörande visade sig vara af behofvet påkallade,
utan äfven vara pliktig att afgifva underdåniga utlåtanden
öfver alla af annan myndighet ifrågasatta förändringar i
samma lagstiftning äfvensom öfver alla förslag till nya författningar
i dithörande ämnen.

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse den 15 maj 1868
föranledde Kungl. Maj :t att, efter hörande af kammarkollegium
och kammarrätten, låta utarbeta ett förslag till förordning
angående förändrade bestämmelser i afseende å
behandlingen och ^fullföljden af vissa i administrativ väg
handlagda mål, hvilket förslag, sedan jämväl högsta domstolens
utlåtande inhämtats, blef, med vissa af detta utlåtande
föranledda jämkningar, genom nådig proposition den
31 december 1873 förelagd! Riksdagen till antagande.

Förslaget innefattade hufvudsakligen dels bestämmelser
om öfverflyttning till de allmänna domstolarna af en
mängd dittills i administrativ väg handlagda tvister, dels
föreskrift, att vissa mål skulle från kammarrätten eller
kammarkollegium fullföljas hos Kungl. Maj :t i högsta domstolen.

Till de allmänna domstolarna skulle öfverflyttas tvister:

1. huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad
eller eljest bör upphöra samt om nyttjanderätt till
kronoskär, stränder och holmar, som af Kungl. Maj :t blifvit
till fiskes idkande upplåtna;

2. om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref
eller förordnanden, genom hvilka någon Kungl. Maj :t
och kronan tillhörig eller eljest af publik egenskap varande fast
egendom eller rättighet kommit under enskildt begagnande;

3. angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende
å de till militära, civil- eller ecklesiastikstaterna eller ad

pios usus anslagna hemmans disponerande och besittning
kunna vederbörande vara förunnade;

4. om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till
menigheter upplåtna krono-, lands- och häradsallmänningar; 5.

emellan församling eller enskilde hennes medlemmar,
samt församlingens prästerskap, kyrkobetjaning eller folkskolelärare
om, huru och till hvad belopp de senares löningsrättigheter
skola enligt lag, fastställda löneregleringar eller
särskilda överenskommelser utgöras;

6. om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser
rörande barnmorskors och andra af kommunen aflönade
personers löneförmåner;

7. emellanKungl. Maj :t och kronan, å ena, samt allmänna
inrättningar eller enskilda, å andra sidan, eller emellan dylika
inrättningar och enskilda inbördes, angående de i jordebokens
kronokolumn upptagna hemmans och lägenheters egenskap
af boställe, bohemman, kyrkohemman, hospitals- eller barnhushemman
och dylika, samt om orätt begagnade säteri-,
rå-, och rörs-, insockne- och öfriga frälsefriheter därå;

8. emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden
donerade jord;

9. om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän äger rum, samt om större eller mindre del af kronans
tionde må patronrättigheten åtfölja;

10. om stubbe- ocli röjselrätt å hemman och lägenheter;

11. om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färjeller
andra den allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor,
ålagda afgifter ;

12. emellan kronans ordinarie uppbördsman och dem,
hvilka under dessas uppbördsmannaansvar haft befattning
med allmänna medels indrifning, angående redovisning för
dessa;

13. angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter,
som uti privilegier blifvit städer, societeter, bolag
eller enskilde personer ålagda i afseende å någon af Kungl.

Maj :t eller Riksdagen dem förlänad inkomst eller rättighet;
samt

14. sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag å ena
sidan och bolagets direktion eller staten å den andra, som i
nådiga brefvet den 1 februari 1836 afses.

Kammarkollegium skulle blifva mellaninstans för klagan
öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen
i fråga om åbo- och besittningsrätten till inrättningens
hemman och lägenheter. Äfven kammarrättens
kompetensområde utvidgades något, dels med vissa frågor
om aktoratsarvode eller anmärkningsarvode af allmänna
medel eller rese- och traktamentsersättning, dels med vissa
afskrifningsfrågor. Hufvudsaken var emellertid, att klagan
skulle gå från kammarkollegium och kammarrätten till
Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Detta gäller beträffande
kammarkollegium i tvister om företräde till skatteköp eller
till stadgad åbo- och besittningsrätt till hemman eller lägenheter,
beträffande kammarrätten i de allra flesta fall; hit
höra nämligen, jemte frågor om aktorats- eller anmärkningsprocent
samt rese- och traktamentsersättning samt frågor
om anmärkningar vid förmyndarkammarens räkenskaper,
alla de mål, som omförmälas i 5 § af instruktionen den 15
oktober 1831, i hvilken §, svarande mot § 1 i nu gällande
instruktion, föremålen för kammarrättens upptagande och
afgörande uppräknas; från fullföljd hos högsta domstolen
undantogos i propositionen afskrifnings- och afkortningsmål,
i hvilka ej vore fråga om felaktigt förfarande af någon
ämbete- eller tjänsteman.

Med afseende å de under 1, 2, 5 upptagna målen hade
kammarkollegium tillstyrkt, att målen såsom af blandad judiciell
och administrativ natur måtte i första och andra instanserna
behandlas af administrativa myndigheter, men i
tredje instans afgöras af högsta domstolen, så att äfven den
judiciella sidan blefve behörigen pröfvad. Förslaget om vissa
måls fullföljande från kammarkollegium till högsta domstolen
hade af kammarkollegium tillstyrkts. I motsvarande

fråga hade kammarrätten afgifvit ett utlåtande af stort intresse.
Kammarrätten framhöll skillnaden mellan rena rättsfrågor
och administrativa tvister. Vid pröfningen af de förra
finge ej andra förhållanden tagas i betraktande än de, som anginge
det konkreta fallet. I de administrativa målen måste
man däremot äfven taga hänsyn till följderna af frågans utveckling
och tillse, om och i hvad mån de framställda anspråken
kunde stå tillsammans med samhällsintressets fordringar.
Dessa mål fordrade en särskild form för behandlingen,
och deras pröfning förutsatte en speciell författningskunskap
och förtrogenhet med statsförvaltningen, som ej kunde fordras
hos den högsta juridiska instansen eller af denna utan
men för de egentliga rättegångarna förvärfvas.

Målens öfverflyttning till högsta domstolen kunde alltså
tillstyrkas blott under den förutsättning, att en af högsta
domstolens af delningar kunde få uteslutande sysselsätta sig
med administrativa besvärsmål. En reservant, som hufvudsakligen
delade pluralit.etens uppfattning, tilläde bl. a., att
regeringen borde aflåta administrativa besvärsmål till antal
och beskaffenhet sådana, att de, tillika med granskning
af förslag till administrativa författningar och måhända
någon lämplig mindre del af högsta domstolens äldre mål,
lämnade tillräcklig sysselsättning åt en ny, tredje, afdelning
af högsta domstolen, att hvarje departementschef borde erhålla
rättighet att deltaga i tredje af delningens beslut angående
mål, som till ämnet tillhörde hans departement, och
att målen skulle till föredragning beredas inom de särskilda
regeringsdepartementen.

Inom högsta domstolen hade förslaget fått ett ganska
ogynnsamt emottagande. Endast två ledamöter lämnade dess
hufvudgrunder utan anmärkning, medan de öfriga fem ogillade
den ifrågasatta anordningen, att högsta domstolen skulle
vara sista instans i blandad! administrativa och judiciella
mål, samt fyra af dem dessutom i allt väsentligt, beträffande
alla punkter utom 12—14, afstvrkte vissa måls öfverflytt.
ning till de allmänna domstolarna. Till stöd för afstyrkande!

af förslaget om högsta domstolen såsom högsta instans i mål,
som i öfrigt ej tillhörde de allmänna domstolarna, anfördes
hnfvudsakligen, jämte faran i att minska regeringens makt,
att högsta domstolens ledamöter ej kunde anses äga tillräcklig
sakkunskap på statsförvaltningens område, samt
att förvaltningsmålens hänskjutande till högsta domstolen
kunde föranleda en för den egentliga lagskipningen menlig
förblandning af administrations- och privaträtternas skiljaktiga
grunder. Vid den ifrågasatta öfverflyttningen af vissa
mål till de allmänna domstolarna hade ej tillräcklig vikt lagts
därpå, att den enskildes anspråk på grund af förvaltningens
anordningar i statens intresse ej vore berättigade till mera
afseende än allas gemensamma eller hela samhällets anspråk,
samt att den enskildes rätt i de administrativt-judiciella målen
vore väsentligen beroende af det allmännas fördel, som
statsförvaltningen förbehållit sig att pröfva, i följd hvaraf
afgörandet icke utan äfventyr kunde undandragas de administrativa
myndigheterna.

De sålunda framställda betänkligheterna bemöttes af
justitiestatsministern hufvudsakligen därmed, att de mål,
hvilkas öfverflyttning föreslagits, alla vore af den beskaffenhet,
att vid deras afgörande skulle tagas hänsyn icke till
hvad som i hvarje särskildt fall kunde anses ändamålsenligast
och med statens fördel mest förenligt, utan endast till hvad
som vore med lag och rätt öfverensstämmande; de enskilda
borde, så vidt möjligt, vid den ekonomiska och administrativa
lagtillämpningen tillförsäkras samma trygghet och skydd
för lagligen förvärfvade rättigheter, som de på det civil- och
kriminalrättsliga området redan hade att påräkna.

Lagutskottet tillstyrkte — med undantag för sjunde
punkten — öfverflyttandet till de allmänna domstolarna
af åtskilliga mål, men ansåg vissa besvärsmål hänskjutande
i sista instans till högsta domstolen »blifva äfventyrlig till
sina följder, i anseende till åtgärdens inflytande på den egentliga
lagskipningen och densammas förblandning af administrations-
och privaträttens skiljaktiga grunder» ; beträffan -

de bevillningstaxeringsmål vore judiciel pröfning särskildt
betänklig. Däremot biträdde utskottet, utan att i detta
hänseende göra någon hemställan, den åsikt, att, om en afdelning
af högsta domstolen öfvertoge alla de s. k. administrativa
besvärsmålen och sålunda behandlade äfven dem,
som redan skulle hos högsta domstolen fullföljas, såsom fattigvårdsmål,
äfvensom skiftesmål, samt uteslutande sysselsatte
sig med sådana ärenden, därigenom skulle komma att utbilda
sig en högsta instans för dylika frågor, hvilken motsvarade
anspråken på en sådan myndighet. Sedan Riksdagen,
i öfverensstämmelse med lagutskottets utlåtande,
endast delvis bifallit den nådiga propositionen, förklarade
Kungl. Maj:t den 5 juni 1874, att Riksdagens beslut komme
att förfalla, då detsamma, i den mån propositionen bifallits,
afsåge ändringar af lagar och författningar, hvilka rörde
rikets allmänna hushållning och folie under 89 § regeringsformen,
och enär genom den af Riksdagen antagna författningen
det i propositionen åsyftade ändamål ej skulle ernås.
Genom nådig förordning den 10 augusti 1877 blefvo
emellertid åtskilliga tvister öfverflyttade från administrativ
myndighet till de allmänna domstolarna. Så skedde nämligen
med de mål, som omförmälas i punkterna 1, 2, 10, 12
och 13 af nyssnämnda förslag.

Riksdagens förberörda skrifvelse den 15 maj 1868
föranledde upptagandet äfven af en annan, mera speciell
lagstiftningsfråga. Inom ecklesiastikdepartementet upprättades
nämligen ett förslag om fattig vårdsfrågors fullföljd från
kammarrätten till högsta domstolen i stället för hos Kungl.
Maj :t i statsrådet. Oaktadt af högsta domstolens flertal framhöllos
hufvudsakligen samma betänkligheter som emot förutnämnda
förslag, blef reformen dock genomförd i 1871 års
fattigvårdsförordning. Af särskildt intresse är, att inom
högsta domstolen förordades öfverflyttning äfven af tvister
angående rättighet att erhålla fattigunderstöd, och att förslagets
ifrigaste motståndare ifrågasatte, om icke en större
utsträckning af Konungens i 17 § regeringsformen omför -

mälda domsrätt borde föranleda en förändring i högsta domstolens
organisation medelst bestämmande af en särskild,
ständig, med män af därtill specielt lämpliga egenskaper
sammansatt afdelning för den administrativa rättskipningen;
härigenom lind vekes att gifva justitierådsembetet en väsentligt
ändrad karaktär genom dess vidsträcktare inblandning i
statsförvaltningens ärenden och tillfredsställdes rättmätiga
anspråk på verklig erfarenhet och sakkunskap hos dem, som
i sista hand granskade administrativa åtgärder. — Högsta
domstolens befattning med fattig vårdsmålen upphörde den
1 januari 1895, från hvilken tid kammarrättens utslag i sådana
mål icke vidare få öfverklagas.

Till vissa äldre, ofvan omtalade reformtankar anslöt sig
ett vid 1872 års riksdag af enskild motionär väckt förslag
att öka antalet statsrådsledamöter och att fördela statsrådet
på tvenne af delningar, af h vilka den ena, »ministerkonseljen»,
med sex å sju ledamöter, skulle behandla de egentliga
regeringsärendena, däruti inbegripna besvär öfver tjänstetillsättningar,
och den andra, »statsrådskonseljen», med fem
ledamöter, alla andra besvärsmål; statsrådskonseljens ledamöter
skulle äfven få sig uppdraget att utarbeta ekonomiska,
administrativa och kommunala lagar ochförfattningar, i hvilka
lagstiftningsarbeten vederbörande departementschef ägde
rätt att deltaga. Konungen kunde, när han så funne nödigt,
sammankalla alla rådgifvarne till sammansatt konselj, hvilket
måhända alltid borde ske, när nya lagar skulle utfärdas.
Förslaget afvisades af konstitutionsutskottet, hufvudsakligen
på den grund, att frågan om regeringens befriande från
besvärsmålen redan genom Riksdagens skrifvelse den 15 maj
1868 bragts under Kungl. Maj :ts pröfning, och vann ej kamrarnas
bifall; enligt uppgift af konstitutionsutskottet hade
af Kungl. Maj :t den anordning blifvit vidtagen, att besvärsmålen,
då så pröfvades nödigt, föredroges inför Konungen
af vederbörande departementschef i närvaro endast af de
tre statsråden utan departement. Ej heller en vid 1877 års
riksdag väckt motion om föreskrift, att ärendena, innan de

föredroges för Konungen, skulle behandlas i statsrådsberedningen,
ledde till någon vidare påföljd. Så har det å andra
sidan äfven gått med de vid särskilda tillfällen framställda
förslag, att antalet konsultativa statsråd skulle minskas och
det för minst två af dem gällande kompetensvillkoret att förut
hafva förvaltat civil beställning upphäfvas; ett bifall till
dessa yrkanden skulle tydligen hafva kunnat öka de svårigheter,
som äro förenade med de administrativa besvärsmålens
afgörande i regeringen.

År 1884 föreslogs i motion, att Riksdagen skulle hos Konungen
helt allmänt anhålla om utredning och förslag, huru
den ofta öfverklagade olägenheten af regeringsärendenas
mängd kunde lämpligast afhjälpas. Motionen tillstyrktes af
tillfälligt utskott, hvilket med tydlig sympati för inrättandet
af en »öfverförvaltingsrätt», eventuellt inom regeringen i
öfverensstämmelse med 1872 års motion, och under lika tydlig
motvilja mot de administrativa besvärsmålens öfverlämnande
till högsta domstolen, redogjorde för olika utvägar:
inrättande af flera statsdepartement, öfverflyttande af en
del ärenden till domstolarna eller åtminstone i sista hand till
högsta domstolen, inrättande af en särskild öfverförvaltningsdomstol
samt slutligen att låta mängden af mindre viktiga
ärenden i sista instans afgöras antingen af ortsmyndighet
eller af centralt ämbetsverk. Utskottets hemställan ledde
emellertid icke till någon riksdagsskrifvelse i ämnet.

Tanken på inrättande af en särskild administrativ högsta
domstol eller regeringsrätt återupptogs vid 1897 års riksdag af
en motionär (Ljungman), som i sammanhang därmed äfven
föreslog bl. a. medgifvande åt departementschef af befogenhet
att efter ett af Konungen genom offentligen kungjord
stadga gifvet, förordnande afgöra »förvaltningsärenden». Regeringsrättens
organisation och kompetens motsvarade enligt
motionen i hufvudsak 1854 års förslag; dock skulle regeringsrätten
äfven äga att afgöra »mellan domstolar och ämbetsmyndigheter
uppkommande behörighetst vister». Konstitutionsutskottet
erkände, att inrättandet af en särskild admi -

nistrativ öfverdomstol för slutlig behandling af vissa administrativa
besvärsmål och för afgifvande af förberedande
yttranden öfver förslag till ekonomiskt-administrativa författningar
syntes erbjuda en god utväg för lättande af statsrådsledamöternas
arbetsbörda, och att en sådan åtgärd jämväl
från andra synpunkter innebure en eftersträfvansvärd
reform, vare sig denna domstol nyskapades eller kunde åstadkommas
genom kammarrättens ombildande. Utskottets flertal
ansåg emellertid, att Kungl. Maj :t, som bäst vore i tillfälle
att pröfva behofvet af förändringar med hänsyn till statsrådets
arbeten, redan i en af Riksdagen af låten skrifvelse om inrättande
af ett nytt statsdepartement hade anledning att taga
de i motionen väckta frågorna under öfvervägande. I öfverensstämmelse
med utskottets afstyrkande blef också motionen
afslagen af Riksdagen. Redan år 1899, då nådig proposition
afgafs om inrättande af jordbruksdepartement — i hvilken
proposition tanken på inrättande af en regeringsrätt blifva,
enligt föredragande departementschefens yttrande, afvisad
på den grund, att den allmänna opinionen icke vore
benägen för en sådan anordning, då man önskade fortfarande
kunna »gå till kungs» med sina besvär i administrativa mål
— förnyade samme motionär sitt förslag, dock med åtskilliga
förändringar. Stadganden om befogenhet för departementschef
att afgöra förvaltningsärenden och om hänskjutande
till regeringsrätten af behörighetstvister ifrågasättas icke vidare.
Såsom föremål för regeringsrättens verksamhet nämnas
pröfning af besvär äfven öfver korporationers eller
nämnders beslut och meddelande af lagförklaring i vissa fall,
liksom inhämtandet af utlåtande från regeringsrätten är
obligatoriskt i vissa lagstiftnings- och dispensfrågor. Af
ledamöterna skola minst fyra hafva förut förvaltat civil beställning
och minst tre beklädt domareämbete. Äfven denna
gång uttalade konstitutionsutskottet sig i erkännande ordalag
om tanken att inrätta en särskild administrativ högsta
domstol, men utskottets utlåtande blef dock afstyrkande.
Detta motiverades nu därmed, att frågan redan varit före 2546/o6.

Regeringsrätten.

mål för Kungl. Maj:ts pröfning i sammanhang med frågan
om inrättande af ett nytt statsdepartement, och att Kungl.
Maj:t föredragit sistnämnda utväg att vinna erforderlig
minskning i göromålen inom vissa departement. Äfven denna
motion blef af Riksdagen afslagen. Både 1897 och 1899
yrkades af reservanter inom konstitutionsutskottet antagandet
af en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning och förslag i ämnet.

År 1903 upptogs saken af konstitutionsutskottet, i öfverensstämmelse
med hvars enhälliga hemställan Riksdagen
beslöt den ofvan först omförmälda skrifvelsen. Under öfverläggningen
framhöllos från flera håll åtskilliga önskemål med
afseende å den blifvande institutionens sammansättning och
verksamhetsområde, men yrkades afslag endast af tvenne
talare.

I ett visst sammanhang med förevarande ämne stå äfven
en del framställningar, som vid de senaste riksdagarna gjorts
om förändrad lagstiftning angående utöfvandet i lägre instans
af den administrativa domsrätten. Så anförde en motionär
vid 1904 års riksdag, att, enligt hans förmenande, i
rättssäkerhetens intresse erfordrades en administrativ rättegångsordning,
innefattande bestämmelser om den administrativa
domsrättens omfattning, forum, kallelse till svaromål,
jäf, förhandlingssätt, rättegångsbiträde, bevis, beslut, besvär
o. d. Motionen af styrktes af lagutskottet, som fann frågan
outredd och framställningen ej tillräckligt motiverad
samt särskilt anförde, att användandet i förvaltningsmål af
den för allmänna rättssäkerheten betryggande rättegångsordningen
måste medföra en vid behandlingen af sådana mål
sällan nödig, men ofta skadlig tidsutdräkt. Några reservanter
åter yrkade på aflåtande af en skrifvelse till Kungl.
Maj :t med anhållan, att i sammanhang med utredningen om
inrättande af en regeringsrätt måtte tagas i öfvervägande, i
hvad mån processuella former och allmänna rättsprinciper
kunde i högre grad, än redan vore fallet, vinna tillämpning
äfven inom lägre administrativ instans vid handläggning af

ärenden af brottmåls natur. Andra kammaren antog reservationen,
hvaremot Första kammaren fattade beslut i öfverensstämmelse
med utskottets afstyrkande hemställan. Speciella
hithörande frågor hafva väckts dels 1902 och 1903 om
rätt för tilltalade i administrativa mål att anlita biträde —
hvilken framställning afslagits af formella grunder — dels
1905 angående omorganisation af länsstyrelserna och revision
af landshöfdingeinstruktionen. Med sistnämnda förslag
torde hafva afsetts att, för »vinnande af ökade garantier för
de administrativa besvärsmålens noggranna bedömande efter
lag och laga stadgar, rättssäkerhetens kontinuitet samt rättskipningens
oberoende», ombilda länsstyrelserna till ett slags
kollegiala förvaltningsdomstolar, eventuellt inneslutande ett
lekmannaelement, eller att åtminstone genom ändring i instruktionen
inskränka landshöfdingarnes beslutanderätt. Såsom
skäl härför åberopades hufvudsakligen, att karaktären hos
den ifrågasatta administrativa högsta domstolen förutsatte
en motsvarande karaktär hos de direkt underordnade domstolarna
af samma natur, samt att motiven för en omorganisation
af den högsta administrativa lagskipningen i de flesta
fall vore fullt tillämpliga äfven i fråga om en omorganisation
af den administrativa lagskipning, som läge i Körningens
befallningshafvandes hand. Andra kammarens tillfälliga
utskott (n :r 5) vitsordade behofvet af ökade garantier beträffande
sistnämnda lagskipning, men fann, att, om och när inrättandet
af administrativa ortsdomstolar funnes behöfligt
eller önskvärdt, initiativet härtill borde framgå ur den erfarenhet,
som kunde komma att vinnas inom den blifvande
administrativa högsta domstolen. Utskottet inskränkte sig
därföre till att förorda en skrifvelse om revision af landshöfdingeinstruktionen,
men äfven denna hemställan blef af kammaren
afslagen.

Redan på 1820-talet erkändes behofvet af nya och omfattande
föreskrifter rörande ordningen för administrativa
besvärsmål handläggning. De stadganden, som förut gifvits,
hade endast afsett vissa verk eller vissa delar af för -

farandet. Viktigast voro 1759 års nådiga förordning angående
fatalier i politi- och ekonomimål samt ett af kammarkollegium
år 1803 utfärdadt cirkulär till Konungens befallningshafvande
om förklaringars infordrande öfver besvär,
som hos kollegium anförts. I öfrigt tillämpades en mängd
å olika tider tillkomna föreskrifter. Vid skilda tillfällen,
1826 och 1843, förordnades kommittéer att öfverse författningarna
om tid och sätt för ändrings sökande i ekonomioch
politimål. Men ett resultat uppnåddes först, då genom
nådiga förordningen den 14 december 1866 meddelades nya
bestämmelser om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas
af förvaltande myndigheter och ämbetsverk samt
icke till domstol fullföljas. Den förut stadgade skyldigheten
att vid besvärs anförande ställa borgen för kostnad och skada
upphäfdes från och med år 1902, sedan besvärs insändande
med posten redan 1885 blifvit tillåtet. Cirkuläret af år
1803 ändrades genom kungörelse den 26 november 1879.

En medlem af den första kommittén, presidenten Löfvenskiöld,
som redan på ett tidigt stadium af kommitténs
afbeten framlagt utkast till erforderliga bestämmelser, utarbetade
år 1828 ett af motiver beledsagadt vidlyftigt förslag
(75 §§) till allmän stadga rörande hushålls-, närings- och
ordningsmål handläggning af rikets styrelseverk; af särskildt
intresse är i detta förslag, att besvärsskrifter alltid — utom
när inhibition begäres — inlämnas till lokal myndighet,
regelmässigt Konungens befallningshafvande, och att denna
myndighet infordrar vederbörandes förklaring. Den år 1843
förordnade kommittén åter bibehöll i sitt den 17 januari
1846 afgifna förslag grundsatsen om besvärs inlämnande
hos den högre myndigheten.

I Frankrike ansluter sig den administrativa jurisdiktionens
anordning till en skarpt genomförd åtskillnad mellan
den judiciella och den administrativa myndigheten enligt
principen om bådas inbördes oafhängighet.

Ursprungligen var administrationens oberoende af domstolarna
hvad man eftersträfvade. Den gamla konungamakten
hade förbehållit sig afgörandet af administrativa
tvister, medan rättskipningen i inskränkt bemärkelse öfverlämnats
till själfständiga dömande myndigheter. I de, som
naturligt var, uppkommande kompetensstridigheterna försvarade
kronan med ifver de kungliga förvaltningsämbetsmännens
oafhängighet emot domarekollegierna, parlamenten,
och afgick efter stundom hårda strider med segern.
Det revolutionära Frankrike hyste samma misstro som det
gamla konungadömet, mot domstolarna, af hvilka man särskilt
befarade, att de skulle underkänna rättsgiltigheten af de
andliga och adliga godsens indragning och försäljning. Upprepade
gånger meddelades därföre stränga förbud för domstolarna
att till bedömande upptaga administrativa åtgärder.
Hit hör äfven den gamla och under revolutionen upprepade
regeln, att yrkande om ansvar eller ersättning för ämbetsfel
icke utan regeringens samtycke får anställas mot »agents
du gouvernement».

I sin berömda och epokgörande framställning af Englands
konstitution hade emellertid Montesquieu skarpt betonat
nödvändigheten att skilja den dömande verksamheten
från den förvaltande och göra den förra själfständig i förhållande
till den senare. Som resultat af båda strömningarnas
samtidiga verkan framgick, att redan på konsulatets tid afgörandet
af administrativa tvistigheter hänvisades till särskilda
administrativa domstolar, hvilka formellt hänföras
till administrationen, men i själ!va verket äro af denna oberoende.

Förvaltningsdomstol i högsta instans är »conseil d’état»,
som tillika har andra funktioner, särskilt att afgifva utlåtanden
öfver lagförslag och att såsom rådgifvande myndighet

Utländsk

rätt.

Frankrike.

biträda de olika ministrarne. Det består af ett stort antal
faktiskt, ehuru icke rättsligt, oafsättliga, af republikens president
-— 1872—1875 af nationalförsamlingen — utsedda ledamöter
jämte föredragande och biträdande ämbetsmän samt
fördelas i flera sektioner, af Indika en undersöker och med
eller utan förstärkning afgör administrativa tvister. Intill
1872 hade conseil d’état i princip blott att afgifva förslag till
beslut, hvilka utfärdades af regenten, men det lärer aldrig
hafva inträffat, att ett sådant förslag ej godkändes. Numera
tillkommer afgöranderätten äfven formelt conseil d’état.

Till conseil d’état appelleras från förvaltningsdomstolarna
i första instans, nämligen från ministrarne, när deras
afgöranden gifvas efter kontradiktorisk förhandling och anses
som domar, från prefekturråden och vissa specialkommissioner.
Såsom regel uppställes, att ministrarne upptaga
administrativa tvister, men faktiskt kunna prefekturråden
betraktas som de vanliga förvaltningsdomstolarne. Prefekturrådet,
som äfven har administrativa funktioner, utgöres
i hvarje departement af prefekten, som dock sällan deltager
i j urisdiktionens utöfvande, och ett större eller mindre
antal juridiskt bildade assessorer, som utnämnas och
af skedas af republikens president. I några fall dömer conseil
(Tétat i första och sista instans; härtill ansluter sig
dess pröfning af vissa regeringsåtgärder. Conseil d’état är
vidare annullationsinstans och kassationsdomstol för administrativa
beslut och af förvaltningsdomstolar fällda icke
appellabla utslag. Slutligen är conseil ckétat i sista hand
kompetent att, när fråga därom uppstår, tolka administrativa
beslut och föreskrifter.

När conseil d’état fungerar som appellationsdomstol,
utöfvar det — liksom inom sin kompetens prefekturråden —
fullständig pröfning af tvistens både faktiska och rättsliga
sida samt kan ändra det ifrågavarande administrativa beslutet
och ersätta det med andra föreskrifter. Gränsen mellan
de administrativa och de vanliga domstolarnas kompet ens
är i flera hänseenden egendomligt bestämd och torde vara

omöjlig att i korthet angifva. Den allmänna principen är
emellertid den ofvan omförmälda, att hvarken administration
eller domaremakt får gripa in på den andras område,
ej ens genom afgörande af frågor, som kunna finnas såsom
incidenspunkter ingå i en tvist af annan art; följaktligen
måste exempelvis, när hos en inskrifningsrevision uppstår
fråga om den inskrifnes nationalitet, denna fråga hänvisas
till domstol. De vanliga domstolarna äro kompetenta i frågor
rörande personers »état et capacité», rörande äganderätt
samt privata överenskommelser och dispositioner,
de administrativa domstolarna i tvister, som angå administrativa
åtgärder. När staten uppträder såsom myndighet,
äro i regel de administrativa domstolarna kompetenta; när
staten uppträder som juridisk person, tvärtom de allmänna
domstolarna. Dock höra till administrativ domstol tvister
om försäljning af statens domäner, om leveranser och om
utförande af allmänna arbeten. I öfrigt må såsom undandragna
de allmänna domstolarna nämnas tvister om lön eller
pension, om koncessioner, om direkta skatter samt om val.

I sina nu berörda funktioner utgör conseil d’état spetsen
i en särskild domstolsorganisation, som är jämnlöpande med
den allmänna, och högsta utöfvaren af en för vissa mål inrättad
speciell jurisdiktion. Därtill ansluter sig dess verksamhet
såsom kassationsdomstol öfver sådana administrativa
domstolar, som i vissa slags mål döma såsom sista fullständiga
instans. Mot utslag fällda af räkenskapsdomstolen,
inskrifningsre visioner na och vissa andra myndigheter tilllåtes
sålunda ej någon appell, men utslagen kunna af conseil
cbétat kasseras på grund af vissa anledningar, såsom inkompetens,
formfel och i några fall en materielt felaktig
lagtillämpning.

Beslut af administrativa auktoriteter — därunder inbegripna
de själfstyrande korporationerna och de vanliga''adininistrativa
domstolarna — kunna jij conseil d’état annulleras
af anledningar, som man plägar sammanfatta under benämningen
»excés de pouvoir» (maktöfverskridande). Rättighe -

ten att yrka sådan kassation står öppen, hvilken plats i ämbetshierarkien
den administrativa myndigheten än må intaga,
och utan hinder där af, att rättelse möjligen kunnat eller kan
vinnas genom klagan hos högre administrativ myndighet.
Sistnämnda rent administrativa klagan är ej bunden vid
iakttagandet af viss tid eller vissa former; den saknar rättslig
betydelse och kan allenast för den högre myndigheten,
i sista hand ministern, utgöra en faktisk anledning till åtgärder,
som oberoende af klagan kunnat vidtagas. Besvären
hos conseil d’état på grund af excés de pouvoir utgöra däremot
ett verkligt rättsmedel.

»Recours pour excés de pouvoir» kallades förr »réclamation
ddncompétence» och utgör, såsom båda benämningarna
antyda, en klagan däröfver, att myndighet gått
utanför sin befogenhet. Hit hänföres emellertid icke blott
det fall, att den administrativa myndigheten företagit något,
som enligt gällande fördelning tillhör en annan sådan
myndighets eller en domstols kompetensområde. Excés de
pouvoir föreligger äfven, när den klandrade åtgärden är
materielt felaktig på det sätt, att den ingriper i lagstiftarens
befogenhet och sålunda går ut på något, som saknar stöd i
gällande lag. Vidare kan vissa formföreskrifters iakttagande
anses utgöra ett villkor, som i de enskildas intresse blifvit
fäst vid myndighetens rätt att vidtaga vissa åtgärder; de sålunda
påbjudna formaliteternas åsidosättande konstituerar
ett tredje fall af excés de pouvoir. Det förutsättes, att formföreskrifterna
äro gifna genom lag eller förordning, icke
blott genom en instruktion. Slutligen är det en underförstådd
förutsättning, att det åt någon auktoritet förlänade
bemyndigandet att befalla eller förbjuda det ena eller
andra skall användas endast för det ändamål, som med bemyndigandet
afses; brytes häremot (»détournement de pouvoir»),
har ämbetsbefogenhet.en öfverskridits. Att besvären
grunda sig på en kränkning af den klagandes rätt, kan
man alltså säga, om man såsom en kränkning af enskild rätt
anser, icke blott när en sak afgöres i materiel strid emot la -

gen, utan äfven då af görandet icke träffas af behörig myndighet,
i föreskrifna former och utan fullföljande af något för
saken främmande, om också i och för sig lofligt, ändamål.
Hvad särskildt det sista fallet angår, kan naturligtvis det
obehöriga motivets afgörande beskaffenhet i allmänhet ådagaläggas
endast på Het sätt, att den ifrågavarande åtgärden
visas vara utan detta motiv oförklarlig. En undersökning
häraf kommer tydligen ganska nära en materiel pröfning af
åtgärdens uppenbara oriktighet. Äfven om motivet på annat
sätt utrönes, är det sannolikt, att ett obehörigt motiv ej
skulle hafva blifvit det afgörande, om ett behörigt motiv
funnits att åberopa.

För besvärsrätt i nu behandlade hufvudfall förutsättes
alltid, att den klagande äger, om ej en egentlig rättighet, som
han påstår vara kränkt genom den öfverklagade åtgärden,
dock åtminstone ett direkt och personligt, ehuru ej nödvändigtvis
ekonomiskt, intresse, som förmenas vara! förnärmadt.
Detta intresse —- ifråga hvarom anspråken i praxis ställas
ganska lågt — är emellertid blott grunden för klagandens
legitimation. Dess påstådda förnärmande utgör icke föremålet
för den hufvudsakliga pröfningen, hvilken blott går
ut på att konstatera, om »excés de pouvoir» föreligger eller
icke.

Det anses också ligga i sakens natur, att ett blott intresse
icke såsom sådant kan blifva underkastadt rättsligt bedömande.
För så vidt en förvaltningsåtgärd ej af ser att bestämma,
hvad som är med lag öfverensstämmande, utan har
att inom de af lagen bestämda gränserna afgöra lämplighetsfrågor,
kan sålunda ej därigenom någons rätt kränkas eller
anledning gifvas till ett judiciellt förfarande. Man skiljer
emellan bundna förvaltningsåtgärder, vid hvilka det allenast
gäller att tillämpa gifna föreskrifter, och som i själfva verket
utgöra ett slags rättskipning, och fria förvaltningsåtgärder,
vid hvilka den förvaltande myndigheten har att efter eget
skön pröfva, hvad som är nyttigast och ändamålsenligast.
Det säger sig dock själft, att denna åtskillnad icke alltid är

skarp eller lätt skönjbar, och att den ej heller är densamma
enligt olika rättsordningar. I ett fall kan exempelvis den,
som söker tillstånd till idkande af viss verksamhet, äga en
verklig rätt att erhålla det, när de legala förutsättningarna
äro för handen; i ett annat fall åter är det svårt att antaga
tillvaron af en sådan rätt. Äfven om ej någon enskild rättighet
trädts för nära, kan den fria pröfningsrätt, som må
hafva tilldelats en ämbetsmyndighet, naturligtvis icke vara
afsedd att utöfvas godtyckligt och utan giltiga bestämningsgrunder.
Sker detta ändock, kan lagen anses öfverträdd,
ehuru icke någon enskilds rätt är kränkt, annat än i den mån
bestämmelser, som åsyftade hans skyddande, blifvit öfverträdda.

Det franska systemet grundar sig i många stycken på
en egendomlig uppfattning af förhållandet emellan domstolar
och administrativa myndigheter, af gränsen emellan
rättighet och blott intresse, af syftet med formföreskrifter
och åtskilliga andra stadgande!!. Men från dessa grundvalar
är byggnaden uppförd på ett både konsekvent och rationellt
sätt. Den, som förmenar en verklig rättighet vara kränkt
eller hotad, kan fullfölja sin sak vid lägre och högre
administrativa domstolar, som utgöra en instansordning
parallell med den judiciella. År ett blott intresse förnärmadt,
finnes ej däremot något egentligt rättsmedel, men administrationen
äger på anmälan af den intresserade, liksom af
egen drift, vidtaga rättelse utan hinder af något slags rättskraft.
Ivan återigen den, hvilkens intresse är i fråga, ådagalägga,
att vid åtgärdens vidtagande myndigheten öfverskridit
sin befogenhet och sålunda öfverträdt lagen, äger
han genom klagan direkt hos högsta instansen få åtgärden
annullerad.

I den administrativa rättskipningens former kan äfven
eu lagförklaring utan omedelbar praktisk betydelse gifvas.
Ministrarne kunna nämligen »dans 1’intérét de la loi» hos
conseil d’état öfverklaga lagakraftvunna utslag af administrativa
domstolar; conseil d’ét.at kan då ej ändra eller upphäfva

det öfverklagade utslaget, utan endast, till efterrättelse i
andra fall, fastslå, huru saken hade bort afgöras. Å andra
sidan lider de administrativa, liksom de allmänna, domstolarnas
myndighet en märklig inskränkning af hänsyn till det
allmänna bästa. När en administrativ åtgärd är af verklig
politisk karaktär (»actes de gouvernement»), anses alla
domstolar inkompetenta att bedöma densamma och endast
politisk ansvarighet böra äga rum. I hvilka fall denna regel
äger tillämpning, är naturligtvis omtvistadt.

För afgörande af kompetenstvister emellan domstolarna
och administrationen — de administrativa domstolarna
därunder inbegripna — finnes sedan 1872 en särskild
domstol bestående af justitieministern samt lika många
ledamöter från conseil d’état och från högsta domstolen
(»cour de eassation»). Äfven på detta område gör sig gällande,
att man framför allt vill trygga administrationen mot intrång
på dess verksamhetsområde. Redan i afseende på domstolens
sammansättning är administrationen bättre tillgodosedd än
domaremakten. Administrationen har rätt att genom kompetensinvändning
hejda en saks behandling vid domstol och
få konfliktfrågan hänskjuten till konfliktdomstolen; de judiciella
myndigheterna sakna motsvarande befogenhet. Ministrarne
kunna i den egentliga administrationens intresse,
och justitieministern äfven i domstolarnes, göra kompetensinvändning
jämväl emot conseil d’état; på detta sätt har
exempelvis frågan om »actes de gouvernement» vid olika
tillfällen bragts under konfliktdomstolens pröfning. Kompetenskonflikter
mellan den egentliga administrationen och
de själfstyrande korporationerna afgöras efter besvär på
grund af excés de pouvoir. När såväl administrationen som
domaremakten förklarat sig inkompetenta och sålunda
en s. k. negativ kompetenskonflikt uppstått, kan frågan
bringas till konfliktdomstolen af hvarje part i målet och
dessutom i vissa fall af justitieministern. I negativ kompetenskonflikt
mellan olika förvaltningsdomstolar afgör
conseil chétat.

England.

Det i England rådande systemet utgör en den skarpaste
kontrast mot det franska. För det förra är nämligen karakteristiskt,
att judiciella och administrativa funktioner i stor
utsträckning förenas hos samma myndigheter och under
samma förfaringssätt, samt att den medborgerliga lekmannaverksamheten
ingår såsom ett väsentligt led i organisationen.
Under senaste tid har emellertid framträdt eu tendens
att särskilja viktiga delar af administrationen från den
dömande verksamheten liksom från den gamla själfstyrelsen.

Ända ifrån medeltiden utgör fredsdomareinstitutionen
en hörnsten i den engelska samhällsbyggnaden. Fredsdomare,
som lära uppgå till ett antal af mera än 14,000, äro
oaflönade, faktiskt så godt som oafsättliga funktionärer,
hvilka af regeringen utses bland de ansedda och framstående
innevånarne å hvarje ort. De äro polismyndigheter, döma
i en mängd små brottmål och i vissa tvistemål samt ombesörja
fortfarande en stor del af den lokala förvaltningen.

Deras verksamhet i det hela uppfattas som jurisdiktion.
Man finner omöjligt att skilja mellan rättsliga och
faktiska frågor samt lägger hufvudvikten, ej på en korrekt
lagtolkning, utan på ett billigt, opartiskt och konsekvent
handhafvande af den anförtrodda myndigheten.

Fredsdomarne utöfva sina funktioner, dels hvar för sig,
dels två tillsammans, dels på möten, omfattande mindre områden
eller hela grefskapet (»quarter sessions»), i gradation
efter ärendenas vikt och beskaffenhet. Två eller flere fredsdomares
deltagande i en saks behandling anses med skäl
som eu administrativ kontroll utöfver de garantier, som ligga
i valet af fredsdomare, i deras både socialt och rättsligt oberoende
ställning samt i den använda judiciella formen för
behandlingen af ärendena.

Med hänsyn till ärendenas vikt och beskaffenhet är
äfven bestämdt, i hvad män fredsdomarebeslut kan öfverklagas.
Regeln är, att rätt till klagan finnes endast på grund
af uttryckligt lagstadgande, hvarvid tendensen synes vara
att i allt flera fall medgifva sådan rätt.

»Quarter sessions», hviska, såsom förut antydts, i
första instans upptaga en del förvaltningsärenden, som
dock genom den senaste tidens lagstiftning betydligt reducerats,
utgöra den högre instansen för pröfning af beslut,
som fredsdomare hvar för sig eller på mindre sammanträden
meddelat. Föremål för pröfningen är åtminstone i
princip allenast beslutets laglighet, icke dess ändamålsenlighet.
I följd häraf kan klagan ej förekomma, när fredsdomarebeslutet,
utan att ålägga någon person rättsliga
förbindelser eller inskränkningar, allenast innebär en åtgärd
till befordrande af något välfärds- eller kulturändamål.
Fredsdomares beslut i fråga om erforderlig tillåtelse att
utöfva visst yrke eller viss näring kunna å andra sidan i
allmänhet öfverklagas. Genom ett stort antal lagar bestämmes,
om och i hvilken utsträckning klagan är för olika fall
tillåten. Att kvartalssessionerna såsom andra instans, icke
mindre än såsom första, förfara i judiciella former, är eu
naturlig sak.

Under äldre tid appellerades, med förbigående af kvartalssessionerna,
från fredsdomarne till statsrådet (»Privy
Couneil»), som upptog den appellerade saken i hela dess vidd.
Denna anordning ledde till svåra missbruk och alskaffades
redan år 1640 (den s. k. stjärnkammarens upphäfvande).
Klagan skulle i stället gå till de höga riksdomstolarna, från
det adertonde århundradet med kvartalssessionerna såsom
mellaninstans. Riksdomstolens pröfningsrätt är emellertid i
flera afseenden inskränkt, och i åtskilliga fall är klagan af
enskilda parter öfver kvartalssessionernas beslut förbjuden.
Vanligast kommer en sak till riksdomstol på det sätt, att
fredsdomarne å kvartalssession begära riksdomstolens yttrande
om en viss rättsfråga, som förekommer till fredsdomarekollegiets
behandling (»state a special ense»). En annan
form är, att part hos domstolen utverkar, att denna infordrar
handlingarna och af gör rättsfrågan (»writ of certiorari»).
Ännu andra rättsmedel finnas för vissa fall. Men en
genomgående grundsats är, att endast rättsfrågor kunna

komma under riksdomst olens bedömande; dit räknas dock
äfven frågor om olofliga motiver, svarande mot détournement
de pouvoir i Frankrike. Faktiskt synes klagan hos
riksdomstol förekomma i jämförelsevis ytterst få fall.

Garantier mot missbruk af fredsdomarnes befogenhet
erbjudas äfven genom ingripande af de vanliga domstolarna.
I händelse af åtal för motstånd mot öfverheten äger domstolen
pröfva gränserna för ifrågavarande myndighets kompetens.
Vidare finnes ej något hinder för domstol att i vanlig
rättegång bedöma för vält ningsrättsliga frågor, som äro
af betydelse för saken. Dessutom äro fredsdomarne underkastade
kriminell och civil ansvarighet. Den förra är dock begränsad
bl. a. därigenom, att fredsdomaren ansvarar blott för
uppsåtliga fel, som han begått af »corrupt, partial or malicious
motives»; den civilrättsliga ansvarigheten inträder,
för fredsdomare liksom för ämbetsmän i allmänhet, när han
i den grad öfverskridit sin kompetens eller åsidosatt föreskrifna
former, att hans åtgärd kan anses som en nullitet.

Fredsdomareförvaltningen äger uppenbarligen, så länge
fredsdomare kunna väljas bland ekonomiskt och socialt själfständiga
personer, den förtjänsten att vara oberoende af partiregeringar
och ej kunna missbrukas i partipolitiskt syfte.
Den judiciella formen för ärendenas behandling medför, särskilt
i följd af offentligheten, en viss trygghet, som ytterligare
stärkes genom två eller flere fredsdomares samverkan.
Genom föreningen af administrativa och dömande funktioner
erhålles en åt båda sidorna kompetent myndighet för tillämpning
af de straffbud, som anknyta sig till de talrika nödvändigtvis
obestämda polisföreskrifterna. Äfven om man kan
skilja emellan de polisföreskrifter, som direkt rikta sig till
allmänheten och vid straff förbjuda åtgärder af visst slag,
samt sådana, som åt en eller annan myndighet förläna rätten
att utfärda vitesförbud,! är detj klart, att ofta alldeles
samma diskretionära pröfning förutsättes för ådömande af
straff i ena fallet och för vitesförbudets meddelande i det
andra. Det måste därför anses som en fördel, att freds -

domare både tillämpa straffbuden genom »convietions» och
precisera de enskildas skyldigheter genom »orders». Straffbuden
äro ju i grunden ej annat än sammanfattningar af
vitesförbud. Jämförliga, allenast relativt bestämda, normer
förekomma äfven inom andra områden, särskildt när fråga
är om förutsättningarna för idkande af viss näring.

Huru förträffligt fredsdomareinstitutionen än under århundraden
verkat, och huru mycken vördnad man än i
England hyser för det inom statslifvet häfd vunna, har dock
på senare tid denna institution trängts något åt sidan genom
nya inrättningar. De förändrade sociala förhållanden, som,
särskildt i storstäderna, inträdt till följd af industriens och
den industriella arbetarbefolkningens ofantliga tillväxt, hafva
utgjort en verksam orsak härtill. En annan och därmed
sammanhängande har legat däri, att inom åtskilliga förvaltningsområden
uppgifterna mångfaldigats och specialiserats,
så att en systematiskt genomförd arbetsdelning framstått
såsom påkallad. För genomförande af vidtgående reformer
på det kommunala eller sociala området förutsattes andra
myndigheter än fredsdomarne. För så vidt de nya myndigheter,
som inrättats, sakna [egen tvångsmakt, komma
emellertid ffredsdomarne, när de för anbefallda åtgärders
genomförande måste anlitas, att utgöra ett slags högre instans,
hvars pröfning icke är inskränkt till den formellt-rättsliga
sidan af saken, utan kan sträcka sig till frågan, om tillräcklig
anledning till åtgärderna föreligger.

För de nya institutionerna är det karakteristiskt, att
förvaltningsärendena, under olika genom val utsedda direktioner,
ombesörjas af lönade tjänstemän. Det är således en
helt annan själf styrelseprincip, som här tager sig uttryck,
än den gamla. Då hvarken de valda direktionerna eller de
aflönade tjänstemännen kunna göra anspråk på samma mått
af själf ständighet som fredsdomarne, har följden blifvit en
rätt stark centralisation. I manga fall, särskildt på fattigvårdens
och hälsovårdens område, kunna de underordnade myndigheternas
åtgärder och beslut åtminstone alternativt öfver -

Österrike.

klagas hos en central administrativ myndighet, regeringsdepartementet
för den lokala förvaltningen. Detta kan i allmänhet
pröfva saken i hela dess vidd, men erkänner sig stundom
vara inkompetent att förnya de lokala myndigheternas
diskretionära bedömande af en sak. För vissa administrativa
frågors afgörande finnas speciella myndigheter,
hvilka anses och ofta betecknas som domstolar samt stundom
upptaga äfven vissa privaträttsliga frågor. Deras beslut,
när de öfver hufvud kunna öfverklagas, appelleras till
domstol. Exempelvis finnas för klagan öfver taxering »Assessment
Committees», från hvilka appelleras till kvartalssessionerna
och vidare, i rättsfrågor, till den höga riksdomstolen.
I den mån enligt det nya systemet lönade ämbeten ersätta
hedersuppdrag, inträder ett åtskiljande af administration
och rättsskipning. Åt valda direktioner anförtros icke gerna
någon jurisdiktionel myndighet.

Såsom allmän regel gäller, att de vanliga domstolarne
i en eller annan form äga kompetens med afseende å alla
rättskränkningar. Den parlamentariska kontrollen öfver
centralförvaltningen må här endast i förbigående nämnas.
Det partiella åtskiljande af dömande och förvaltande verksamhet,
som den senare tiden medfört i England, har icke
resulterat i upprättande af förvaltningsdomstolar med allmän
kompetens. Emellertid kunna kvartalssessionerna, sedan
det mesta af deras rent administrativa göromål öfverlämnats
till de nyligen inrättade grefskapsråden, anses såsom
i öfvervägande grad förvaltningsdomstolar. I högsta instans
fungerar antingen en rent administrativ eller en rent judiciell
myndighet, och förvaltningsrättskipningens särskilda
behof har man fortfarande sökt tillgodose allenast genom
anordningen af de lokala myndigheterna.

I Österrike har man gått en helt annan väg.

Utgångsläget, när den nuvarande ordningen infördes,
var det, att den administrativa rättskipningen var helt och
hållet öfverlämnad åt de rent administrativa myndigheterna
och försiggick i rent administrativa former. Det gjorde icke

någon skillnad, om den, som öfverklagade ett administrativt
beslut, åberopade, att hans rätt blifvit förnärmad, eller blott
påpekade, att beslutet ej vore klokt och lämpligt. I ena som
i andra fallet kunde de öfverordnade myndigheterna ingripa
ändrande på grund af den befogenhet, som tillkommer en
högre administrativ myndighet gent emot en lägre. Garantien
emot missbruk och rättsvidrigheter låg alltså — bortsedt
från ansvaret för tjänstefel — helt och hållet inom administrationens
egen sammansättning och organisation; bredvid
eller öfver administrationen fanns, med sagda förbehåll,
ej någon kontrollerande makt.

I det gamla tyska riket hade funnits tvenne riksdomstolar,
»Hofrath» och »Kammergericht», hos hvilka klagan kunnat
anföras öfver förvaltningsåtgärder inom de särskilda
staterna. Dessa riksdomstolar lära faktiskt hafva inskränkt
sig till pröfning af rättsfrågor. När deras verksamhet efter
hand inskränktes och omsider vid rikets upplösning alldeles
bortföll, trädde i deras ställe såsom högsta instans för förvaltningstvister
inom flera af de särskilda staterna, däribland
Österrike, en hög administrativ myndighet med kollegial
sammansättning, hvilken myndighet var skild från och
sidoordnad med högsta domstolen för vanliga rättegångar,
men mer eller mindre nära förbunden med regeringen. I
princip voro dessa administrativa myndigheter oförhindrade
att till alla delar pröfva och ändra de lägre instansernas beslut,
men, då särskildt i större territorier det konkreta bedömandet
af faktiska förhållanden medförde stora svårigheter,
kom utan tvifvel tyngdpunkten i deras ifrågavarande
verksamhet att ligga på undersökningen af sakernas rättsliga
sida. T motsats emot rättegången vid riksdomstolarna,
hvilken ägt rum enligt tidens tunga och långsamma judiciella
former, blef förfarandet obundet af formaliteter och uppgick
i det allmänna administrativa förfarandet. Härigenom vunnos
enkelhet och skyndsamhet, men förlorades rättsliga garantier
för de enskilda parterna. För pröfning af anspråk
grundade; på speciell rättstitel voro dock de allmänna dom 2546/oö.

Regeringsrätten. 6

stolarna kompetenta, och i allmänhet kom samma regel att
gälla om afgörande af förmögenhetsrättsliga tvister med statskassan.

Genom österrikisk grundlag af 1867 förordnades, att i
alla de fall, då en administrativ myndighet träffat afgörande
om privatpersoners emot hvarandra stridande intressen, den
part, som genom afgörandet förnärmats i sina privaträttigheter,
skulle äga att söka rättelse i vanlig rättegång mot den
andra parten, samt att, då i öfrigt någon förmenade sin rätt
vara kränkt genom en förvaltande myndighets beslut eller
åtgärd, det skulle stå honom fritt att inför förvaltningsdomstolen
göra gällande sina anspråk i offentlig och muntlig
procedur mot en representant för den förvaltande myndigheten.
Den sålunda förutsatta förvaltningsdomstolen upprättades
därefter genom lag af den 22 oktober 1875, hvilken
lag närmare bestämde icke blott förvaltningsdomstolens
sammansättning och procedur, utan äfven de fall, i
hvilka denna domstol skulle vara kompetent.

Reformen gick icke ut på inrättandet af en särskild förvaltningsrättslig
instansordning vid sidan af dels de vanliga
domstolarna, dels de högre och lägre administrativa myndigheterna.
Icke heller afsågs att ombilda dessa senare i syfte
att göra dem lämpade att med sina vanliga funktioner förena
administrativ rättskipning. Förvaltningshierarkien lämnades
helt och hållet orubbad så till sammansättning som kompetens
och förfarande. Hvad som skedde var, att en särskild
domstol inrättades med uppgift att pröfva, huruvida genom
beslut och åtgärder af administrationen — därunder innefattade
icke blott statens, utan äfven kommuners och större
autonoma områdens förvaltningsorgan — någons rätt blifva
kränkt. Den nya domstolen blef sålunda, hvad denna fråga
angår, en instans öfver de högsta administrativa, dess anlitande
ett slags extraordinärt rättsmedel. Häri ligger, att
förvaltningsdomstolen icke upptager en sak, förrän den blifva
slutgiltigt afgjord af de administrativa myndigheterna.
Med förvaltningsdomstolens ställning utanför administratio -

nen sammanhänger vidare, att den allenast äger undanrödja,
men icke ändra de administrativa myndigheternas beslut och
alltså utgör en kassationsdomstol. De förvaltande myndigheterna
äro vid ett ärendes återupptagande bundna af förvaltningsdomstolens
uttalande i rättsfrågan. I regel skall förvaltningsdomstolen
taga för god administrationens uppfattning
af de faktiska förhållandena; i vissa fall kan dock saken
återförvisas på grund af fel i utredningen.

Förvaltningsdomstolen skall icke vara en specialdomstol
för vissa förvaltningsrättsliga frågor, utan äga kompetens
att pröfva administrationens beslut i allmänhet, ehuru
blott ur synpunkten af enskildas rätt. Emellertid uppräknas
i lagen en del fall, då förvaltningsdomstolen icke är behörig.
Vissa af dessa fall äro sådana, att någon enskild rätt icke anses
kunna vara kränkt; andra åter utgöra verkliga undantag, som
af särskilda orsaker funnits påkallade.

Till de senare fallen kunna hänföras bl. a. disciplinära
frågor, administrativa ärenden, som handläggas af högsta
domstolen, eller af en myndighet, sammansatt af domare och
administrativa tjänstemän, samt klagan öfver taxeringsnämnds
beslut. Enligt förutnämnda grundlagsbud är allmän
domstol kompetent i de fall, då administrativ myndighet
pröfvat privatpersoners stridiga anspråk mot hvarandra och
endera parten förmenar sin privaträttighet vara kränkt genom
afgörandet. Om den behörighet, som tillkommer
»Reichsgericht», skall nedan talas. Bland de mera sjelfklara
undantagen märkas särskildt ärenden, i hvilka förvaltningsmyndigheterna
äga diskretionär pröfningsrätt, för så vidt
detta är händelsen. Till dessa ärenden ansluta sig frågor
om utnämning till offentliga ämbeten och tjänster, för såvidt
ej eu förslags- eller tillsättningsrätt'' förmenas vara
kränkt. Någon verklig rätt att blifva utnämnd till ämbete
eller tjänst erkännes icke, då befordringsgrunder anses vara
fastställda för det allmännas, icke för aspiranters, skull samt
alltid lämna ett visst utrymme åt den utnämnande myndighetens
diskretionära pröfning. I den stora gruppen fall,

då diskretionär pröfningsrätt tillkommer förvaltningsmyndigheterna,
erkännes likaledes tillvaron blott af anspråk,
ej °af rättigheter för de enskilda. Med afseende på ärenden,
som skola bedömas uteslutande ur synpunkten af det
lämpligaste och ändamålsenligaste, måste också, i den mån
detta är händelsen, administrationen anses mest kompetent
och kunna icke dess afgöranden lämpligen underkastas en
rättslig pröfning. Emellertid är gränsen för de från förvaltningsdomstolen
undantagna ärendena uppenbarligen i
hög grad sväfvande. De administrativa myndigheterna få
naturligtvis ej efter godtycke utöfva sin pröfningsrätt och
kunna alltså genom felaktigheter vid pröfningen förfara
rättsstridigt, äfven om det kan vara svart att bevisa dylik
rättsstridighet. Å andra sidan är åtskillnaden mellan
bestämda lagbud och bemyndiganden allenast relativ; äfven
i den till formen bestämdaste sats ingå oftast uttryck,
hvilkas räckvidd kan blifva föremål för diskretionärt bedömande.
Måhända hade det varit teoretiskt riktigare att
låta förvaltningsdomstolen upptaga talan jämväl emot ifrågavarande
beslut och, sedan den funnit, att icke någon rättighet
förnärmats, ogilla klagomålet. Man hade då verkligen
undgått hvad man önskat undvika, att söka pa förhand
indela de administrativa målen i två hufvudgrupper med
olika högsta instans.

Några exempel på den tillämpning, som i praxis gifvits
åt föreskriften om diskretionärt bedömda måls undantagande
från förvaltningsdomstolens kompetens, må här anföras. Till
undantagna mål hafva bl. a. räknats mål om tillåtelse till
namn ändring, mål om kyrkobyggnads nödvändighet eller
om platsen för ny skola, mål om byggnadsplan och om estetiska
anspråk på nybyggnad, mål om anläggning af väg
eller bro, och huruvida väg bör förklaras för allmän väg, mål
om tillstånd till vattenbyggnad, mål om tillstånd att drifva
visst yrke, när ej sådant tillstånd måste vägras på grund
af sökandens inkompetens. Däremot har förvaltningsrätten
ansetts behörig i mål om skyldighet för kommun att

upprätta skola, i mål angående frågan, om ett byggnadsföretag
utgör reparation eller nybyggnad, i mål, där tvisten
gäller, huruvida en bestående väg är allmän väg eller ej.

Förvaltningsdomstolen, hvars president och ledamöter
utnämnas af regeringen, är i allt väsentligt likställd med
högsta domstolen; dock har man för att öfvervinna de särskilt
stora svårigheterna att rekrytera förvaltningsdomstolen
funnit nödigt att något öka aflöningsförmånerna. Af
ledamöterna skola minst hälften innehafva kompetens till
domareämbete, och samma regel gäller äfven om medlemmarne
af de afdelningar, i hvilka förvaltningsdomstolen fördelas,
och som regelmässigt bestå af fyra medlemmar jämte
en ordförande. Ärenden angående skatter och allmänna
afgifter handläggas å särskilda afdelningar.

Förfarandet i saker, som ej genast afvisas på grund af
formfel, försummade fatalier eller uppenbar inkompetens,
börjas med en skriftväxling mellan parterna och fullföljes
med en offentlig och muntlig förhandling, som inledes med
referentens föredrag, och där ordföranden skall å ämbetets
vägnar sörja för fullständig utredning. Besluten utfärdas i
kejsarens namn.

Bredvid förvaltningsdomstolen finnes en administrativ
specialdomstol »Reichsgericht» (ej att förväxla med »Staatsgerichtshof»,
som motsvarar den svenska riksrätten). Reichsgericht
pröfvar vissa kompetenskonflikter, särskildt sådana
mellan de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolen
eller administrationen, vissa anspråk mot staten eller ett
riksland samt, med inskränkning i förvaltningsdomstolens
kompetens, klagomål öfver kränkning af statsborgerliga rättigheter.
Gränsen mellan de båda domstolarnas områden
är helt naturligt ganska svår att noggrant bestämma. Reichsgericht
består af oaflönade ledamöter, som utnämnas af regeringen,
hvilken emellertid, utom beträffande ordföranden
och viceordföranden, blott kan välja inom ett af representationen
upprättadt förslag. Om förhållandet mellan Reichsgericht
och administrationen gäller ungefär detsamma, som

ofvan sagts beträffande gränsen mellan förvaltningsdomstolens
och administrationens kompetens. Äfven här gäller den
obestämda, svårtydda och omstridda satsen, att frågor, som
skola afgöras efter ett diskretionärt bedömande och med hänsyn
till det allmännas val, äro förbehållna administrationen.

De allmänna domstolarna äro, med enstaka undantag,
kompetenta för afgörande af privaträttsliga tvister, i allmänhet
äfven sådana tvister med staten, och för straffrättens
tillämpning. Mål angående »Polizeistrafen» afgöras af polismyndigheterna,
utan att deras beslut kunna öfverklagas hos
förvaltningsdomstolen. Förvaltningsrättsliga frågor, som
förekomma i vanliga rättegångsmål, pröfvas regelmässigt af
domstolarna, och omvändt, dock naturligtvis med bindande
verkan blott för målet i fråga.

Emellan administrationen och förvaltningsdomstolen
kan af lätt insedda skäl icke någon kompetenskonflikt uppstå.
Kompetenskonflikter mellan förvaltningsdomstolen och
de allmänna domstolarna pröfvas, såsom redan nämnts, af
Reichsgericht. Uppstår åter kompetenskonflikt mellan förvaltningsdomstolen
och Reichsgericht, hänskjutes denna till
en domstol bestående af lika många ledamöter från hvartdera
hållet, under ordförandeskap af högsta domstolens president.

Tyska riket. Tyska riket äger icke någon institution för förvaltningsrättskipning
i allmänhet. Däremot finnas åtskilliga specialmyndigheter
med kompetens för vissa förvaltningsrättsliga
frågor. Som exempel må nämnas: »Bundesamt fur das Heimathwesen»,
som utgör högsta instans för tvister emellan
fattigvårdssamhällen, tillhörande olika tyska stater och i
åtskilliga fall äfven mellan fattigvårdssamhällen tillhörande
samma stat, »Reichsversicherungsamt» för de flesta tvister,
som angå olycksfallsförsäkringen och annan arbetareförsäkring,
»Patentamt», mot hvars beslut kan appelleras till högsta
domstolen, »das verstärkte Reichseisenbahnamt», hvilket
utgöres af Reichseisenbahnamt med adjungerade juridiska
ledamöter, och som pröfvar invändningar mot laglig -

heten af föreskrifter, som Reichseisenbahnamt meddelat,
samt slutligen en kommission för pröfning af besvär öfver
förbud, som på grund af socialistlagen utfärdats mot föreningar
eller skrifter. Denna kommission består af en ordförande,
som kejsaren utnämner, samt nio medlemmar utsedda
af förbundsrådet; fyra medlemmar skola tillhöra
detta, de fem öfriga rikets eller förbundsstaternas högsta
domstolar.

I de särskilda tyska staterna finner man däremot genomförda
system för den administrativa rättskipningen.

Hvad först angår Preussen, der för vissa ärenden ett Preussen.
slags förvaltningsdomstolar omtalas redan på 1600- eller
1700-talet, hade under nittonde århundradet införts ministerstyrelse,
hvarvid äfven det slutliga afgörandet af administrativa
rättstvister lagts i ministrarnes hand. Sedan
de politiska partimotsatserna skärpts, visade sig denna
anordning vara i hög grad betänklig, då ministeransvarigheten
endast kunde göras gällande i extrema fall och ingalunda
erbjöd någon garanti emot en parlamentarisk regerings
partiskhet eller brist på sakkunskap i de löpande
göromålen. Om nödvändigheten af en reform blefvo ganska
snart alla partier ense. Sedan försök att råda bot för
missförhållandena genom utvidgning af ministeransvarigheten
eller genom utsträckning af de allmänna domstolarnas
kompetens ej ledt till målet, började man, kort efter det nya
tyska rikets grundläggning, organisera en särskild, i instanser
ordnad, administrativ rättskipning.

Härvid tog man, under inflytande af Gneists författareskap,
till mönster de engelska institutionerna och sökte
dels sätta den administrativa rättskipningen i nära sammanhang
med förvaltningen, dels i båda införa ett element
af själfstyrelse. Man nöjde sig icke med att kontrollera förvaltningen,
utan ville tillika reformera denna, hvarvid man
helt naturligt måste börja nedifrån.

Preussen är fördeladt i 12 provinser, 34 »Regierungsbezirke»
och 559 kretsar, hvartill komma 1 Regierungsbezirk

och 4 kretsar för de Hohenzollernska områdena; bland kretsarna
finnas för de större städerna 74 särskilda stadskretsar
med, synnerligast för Berlin, afvikande organisation. Provinserna
och kretsarna äro ej blott distrikt för statsförvaltningen,
utan äfven kommunala samhällen; Regierungsbezirk
utgör däremot ej någon kommun. Den lägsta administrativa
domstolen är »Kreisausschuss», på samma gång
fungerande äfven som kommunalt organ och som administrativ
myndighet. Kreisausschuss utgöres i regel af »Landrath»,
en af konungen, efter förslag af kretsens representation,
»Kreistag», utnämnd ämbetsman, såsom ordförande,
och sex af Kreistag för vissa år valda ledamöter.

Öfver Kreisausschuss står i hvarje Regierungsbezirk
»Bezirksausschuss», på en gång utgörande administrativ myndighet
och förvaltningsdomstol samt sålunda motsvarande
båda de förut under några år existerande »Bezirksrath» och
»Bezirkswervaltungsgericht». Bezirksausschuss består af »Regierungspräsident»
såsom ordförande och sex ledamöter;
bland dessa utnämnas två, en med domarekompetens, en
med kompetens för högre administrativa tjänster, af konungen
för lifstid och väljas de fyra återstående af »Provinzialausschuss»
i den provins, hvilken ifrågavarande Regierungsbezirk
tillhör; när Regierungspräsident är hindrad eller
jäfvig, ersättes han såsom ordförande af en därtill särskild!
utsedd »Verwaltungsgerichtsdirektor» bland de två förstnämnda
ledamöterna. Jämte Bezirksausschuss finnes i
Regierungsbezirk äfven en annan förvaltande myndighet,
nämligen »Bezirksregierung» under ordförandeskap af Regierungspräsident,
hvarjämte en de] förvaltningsgöromål tillkomma
denne personligen.

För provinsen finnes icke någon förvaltningsdomstol,
utan blott dels förvaltande myndigheter, nämligen »Oberpräsident»
och, under hans ordförandeskap, »Provinzialrath»,
bestående af en högre förvaltningstjänstemän, som därtill
förordnats för sin tjänstetid, och fem af provinsialutskottet
för vissa år valda ledamöter, dels kommunala organ, sär -

skildt provinsiallandtdagen och det däraf för 6 år valda provinsialutskottet
äfvensom den likaledes af landtdagen valde
»Landesdirektor» eller »Landeshauptman», hvilken är sjelfskrifven
ledamot af utskottet.

Högsta instans för den administrativa rättskipningen
är öfveldörvaltningsrätten, hvilken blott är domstol och blott
består af ledamöter, som af konungen utnämnts för lifstid;
till halfva antalet skola ledamöterna äga kompetens för domareämbete,
till andra hälften för högre förvaltningstjänst.
Öfverförvaltningsrätten innefattar flera afdelningar, mellan
hvilka målen fördelas efter ämnet, och är domför, när fem
ledamöter äro närvarande. Bezirksausschuss och öfverförvaltningsrätten,
men icke Ivreisausschuss, åtnjuta samma
själfständighet som motsvarande allmänna domstolar.

Hos alla förvaltningsdomstolar, äfven sådana, som tillika
äro administrativa myndigheter, tillämpas i rättegångar såsom
regel muntlighet och offentlighet. Dock kan, när parterna
så önska eller saken synes klar, domstolen, med någon olikhet
för de särskilda instanserna, utan vidare meddela ett provisoriskt
beslut, som vinner laga kraft, om ej inom viss tid part
klagar eller begär muntlig förhandling. Den muntliga förhandlingen
föregås af skriftväxling.

Ivreisausschuss är gifvetvis uteslutande första instans.
Åtskilliga mål upptagas omedelbart af Bezirksausschuss, som
i öfrigt är appelldomstol. Öfverförvaltningsrätten är i några
fall första och sista instans och fungerar regelmässigt, dels
i tredje instans såsom revisionsdomstol öfver Bezirksausschuss
såsom appelldomstol, dels i andra instans såsom appelldomstol
öfver Bezirksausschuss såsom första instans; någon gång
är öfverförvaltningsrätten redan i andra instans revisionsdomstol.
Appell utgör ett fullständigt rättsmedel, men begäran
om revision kan blott grunda sig därpå, att det öfverklagade
beslutet strider mot gällande föreskrifter, eller på väsentliga
fel i förfarandet. Öfverförvaltningsrätten äger, under vissa
noggrant bestämda förutsättningar, återbryta lagakraftägande
beslut af förvaltningsdomstolar samt återställa för -

sliten tid. Utslag och beslut hos de lägre instanserna kunna,
när ett allmänt intresse det fordrar, öfverklagas, genom
appell eller begäran om revision, af ordföranden i den domstol
— Kreisausschuss eller Bezirksausschuss — som meddelat
utslaget eller beslutet. Huruvida ett allmänt intresse står
på spel och ordförandens klagan alltså bör upptagas, afgöres
i allmänhet af öfverdomstolen såsom en preliminär fråga.

Då man i Preussen icke, såsom i Österrike, inskränkt
den administrativa rättskipningen till en ur vissa synpunkter
företagen pröfning af administrationens slutliga beslut
och ej heller, såsom i Frankrike, kunnat bygga på en traditionell
ordning, har man måst genom särskilda regler bestämma
gränsen mellan administrationens och den administrativa
rättskipningens kompetensområden. Det har nämligen
ansetts gifvet, att icke alla slags administrativa beslut och
åtgärder kunna underkastas fullständig pröfning i en judiciell
instans. Att med erforderlig skärpa och otvetydighet
uppdraga gränsen genom några allmänna satser har icke
befunnits möjligt, och gränsstridigheters undvikande var
icke mindre angeläget på grund däraf, att de administrativa
domstolarna och förvaltningsmyndigheterna delvis sammanfalla.
Den preussiska lagstiftaren har därför tillgripit den
s. k. enumerationsmetoden och genom en detaljerad uppräkning
angifvit de frågor, som skulle falla under förvaltningsdomstolarnas
kompetens. Allmännare, om det österrikiska
systemet erinrande bestämmelser finnas angående polisföreskrifter,
hvilka kunna öfverklagas, när någon genom felaktig
lagtillämpning kränkts i sin rätt och när de faktiska
förutsättningarna saknas för polismyndighetens rätt att meddela
ifrågavarande föreskrift, d. v. s. när de yttersta gränserna
för myndighetens rätt öfverskridits. Härmed må sammanställas,
att slutgiltiga beslut af Provinzialrath, Bezirksausschuss
eller Kreisausschuss kunna af resp. Oberpräsident,
Regierungspräsident eller Landrath öfverklagas hos öfverförvaltningsrätten,
när besluten ligga utom den beslutandes
kompetens eller kränker gällande rätt, däri inbegripna sär -

skilda stadgande]!, som af behörig myndighet utfärdats. I
öfrigt kunna såsom viktiga grupper af mål tillhörande förvaltningsdomstolarnes
jurisdiktion nämnas: tvister angående
rättigheter och skyldigheter af publik natur, t. ex. om begagnandet
af högre eller lägre kommuners egendom och inrättningar,
samt om val och skattskyldighet i kommuner;
tvister angående upprätthållandet af den allmänna rättsordningen,
såsom om giltigheten af statsåtgärder, hvarigenom
ingripits i kommuns själfstyrelse; tvister om disciplinära
åtgärder mot kommuners tjänstemän; tvister angående
förvägrande af tillstånd att idka viss näring; tvister
mellan fattigvårdssamhällen angående fattigvården (i dessa
mål utgör i st. f. öfverförvaltningsrätten Bundesamt fur das
Heimathwesen högsta instansen); tvister angående skyldigheten
att bygga och underhålla skolor eller vägar. Lagen
om förvaltningsmyndigheters och förvaltningsdomstolars
kompetens omfattar 164 paragrafer, men är dock ej fullständig,
då åtskilliga kompetensbestämmelser återfinnas i
de särskilda förvaltningslagarna.

Den allmänna regeln är, att man sökt urskilja och åt
administrationen förbehålla sådana frågor, där afgörandet
väsentligen beror på diskretionär pröfning. Stundom har
dock ett oupplösligt sammanhang med rättsfrågan föranledt,
att äfven en fråga af nämnda beskaffenhet hänvisats
till förvaltningsdomstolarna; så är händelsen exempelvis
med frågor om behofvet af skolhusbyggnad eller frågor, huruvida
en väg skall tagas i anspråk för allmän samfärdsel
eller skall förlora egenskapen af allmän väg. I andra fall,
särskild! när tvist gäller tillstånd att idka viss näring, motiveras
förvaltningdomstolarnas kompetens hufvudsakligen
däraf, att en offentlig och kontradiktorisk förhandling befunnits
önskvärd, hvarför också den muntliga förhandlingen
är obligatorisk i dylika tvister.

Hvad angår förhållandet till de egentliga domstolarna,
är gifvetvis afgörandet af privaträttsliga tvister i princip
förbehållet åt dessa. I enstaka fall hafva dock af särskilda

Hessen.

anledningar vissa privaträttsfrågor hänvisats till förvaltningsdomstolarna.
Förekomma i en förvaltningstvist privaträttsliga
incidensfrågor, pröfvas äfven dessa af förvaltningsdomstolen,
och omvändt. Den franska principen om
administrationens och domaremaktens ömsesidiga oberoende
gäller sålunda icke i Preussen.

En lägre förvaltningsmyndighets beslut kan genom
»Verwaltungsbeschwerde» öfverklagas _hos närmast högre
myndighet af samma slag, i regel dock blott när saken är
af sådan beskaffenhet, att »Klage» hos förvaltningsdomstol
icke är tillåten. De båda rättsmedlen äro sålunda med
hvarandra sidoordnade och utesluta i allmänhet hvarandra.
Annat är förhållandet beträffande polisföreskrifter, i fråga
om hvilka en viss valfrihet äger rum och »Klage» är möjlig
mot beslut, hvarigenom »Beschwerde» blifvit i sista instans
pröfvad. Att förvaltningsdomstolens pröfningsrätt i
dessa fall är på särskildt sätt inskränkt, har ofvan omtalats.

För lösande af kompetenskonflikter mellan de allmänna
domstolarna å ena sidan och å andra sidan förvaltningsdomstolar
eller förvaltande myndigheter finnes en särskild
domstol bestående af elfva medlemmar, bland hvilka sex
måste tillhöra en viss öfverdomstol och de fem öfriga vara
behöriga till domareämbete eller högre administrativ tjänst;
i hvarje saks handläggning deltaga sju ledamöter. Utom i
det fall, att både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar
eller förvaltande myndigheter slutgiltigt förklarat sig
obehöriga, kommer konflikten under behandling endast på
yrkande af vissa högre förvaltningsmyndigheter. Kompetenskonflikter
mellan förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter
afgöras af öfverförvaltningsrätten.

Hessen. Redan i förra hälften af nittonde århundradet
gjordes i storhertigdömet Hessen försök att inrätta en särskild
förvaltningsjurisdiktion. För sådant ändamål betecknades
noga s. k. »Administrativjustizsachen», hvilka tillika
med åtskilliga »streitige Verwaltungssachen» handlades i
andra instans af en »Administrativjustizhof» och därifrån

kunde fullföljas genom besvär till »Staatsrath». Något senare
öfverlämnades viss förvaltningsj urisdiktion i första
instans till ett valdt »Bezirksrath». Den nu gällande lagstiftningen
har ytterligare utbildat själfstyrelseprincipen
genom att anordna två regelmässiga instanser, delvis bestående
af valda ledamöter, och inrätta en särskild högsta
förvaltningsdomstol. Likheterna med det preussiska systemet
äro betydande.

Bland de tre för valt ningsrättsliga instanserna »Kreisausschuss»,
»Provinzialausschuss» och förvaltningsdomstolen
utgöras de båda förstnämnda dels af ämbetsmän (i Kreisausschuss
1, i Provinzialausschuss 1, eventuellt 2), dels af resp.
6 och 8 medlemmar utsedda genom lokalrepresentationens
val. Förvaltningsdomstolen åter består dels af högre förvaltningstjänstemän
med juridisk bildning eller professorer
i juridiska eller statsvetenskapliga ämnen, dels af medlemmar
i den allmänna appellationsdomstolen; den fungerar i
närvaro af sju ledamöter, deribland minst tre domare.
Kreisausschuss och Provinzialausschuss äro tillika organer
för både kommunal- och statsförvaltning, förvaltningsdomstolen
deremot blott domstol.

Bland de talrika mål och ärenden, hvilka uppräknas såsom
tillhörande handläggning af Kreisausschuss, urskiljas
»Administrativjustizsachen» af öfvervägande kameral art
samt ett stort antal andra stridiga saker, hvilka betecknas dels
som »Gemeindeverwaltungssachen», dels som »Verwaltungsstreitsachen».
I regel skola dessa blifva föremål för ett kontradiktoriskt,
muntligt och offentligt förfarande, som är afsedt
att motsvara civilprocessen. Liknande bestämmelser
gälla om Provinzialausschuss, som dels är appellationsmyndighet
öfver Kreisausschuss — i vissa fall är dock klagan förbjuden,
i andra gå besvär till ett regeringsdepartement —
och därvid äger fullständig pröfningsrätt, dels ock i första
instans upptager åtskilliga ärenden. I många fall få de af
Provinzialausschuss meddelade utslag ej öfverklagas; i
några, bl. a. äfven när fråga är om en polisåtgärds laglighet,

öfverklagas de hos ett regeringsdepartement, i ännu ett annat
fall hos Bundesamt för das Heimathwesen; men i »Administrativ]
ustizsachen», »Gemeindeverwaltungssachen» och
en del andra stridiga saker, hvilkas antal kan. utvidgas
genom administrativ förordning, är förvaltningsdomstolen
högsta instans. Förvaltningsdomstolen anställer dock icke
någon pröfning af fakta eller lämplighetsfrågor; där kan
blott åberopas, att förfarandet är behäftadt med väsentliga
fel, att Kreisausschuss eller Provinzialausschuss varit inkompetent,
eller att gällande bestämmelser blifvit kränkta eller
oriktigt tillämpade. Förvaltningsdomstolen är kassationsdomstol
och förvisar mål, däri utslaget upphäfves, till annan
myndighet; endast om den underordnade myndigheten varit
kompetent, och felet icke legat i förfarandet utan i själfva
afgörandet, synes förvaltningsdomstolen, när ej någon ytterligare
faktisk utredning erfordras, kunna positivt afgöra saken.
I motsvarighet mot förhållandet enligt preussisk rätt,
kan ordföranden i resp. Kreisausschuss eller Provinzialausschuss,
när ett allmänt intresse det fordrar, öfverklaga dess
beslut.

Kompetenskonflikter mellan administrationen och den
administrativa rättskipningen, å ena sidan, samt de allmänna
domstolarna, å den andra, afgöras af förvaltningsdomstolen.

Den hessiska rätten, om hvars bestämmelser nu lämnats
några antydningar, kan anses karakteriserad däraf, att förvaltningsrättsliga
frågor och rent administrativa ärenden
äro satta i nära inbördes sammanhang och behandla:; alldeles
parallellt med hvarandra. I de nedre instanserna ligger
skillnaden blott i förfarandet; i den högsta äro äfven de myndigheter,
hos hvilka en sak fullföljes, olika. Egendomligt är,
att, ehuru man med användande af enumerationsmetoden
särskilt de mål, som gå till förvaltningsdomstolen, är dennas
pröfningsrätt dock äfven beträffande sådana mål begränsad
på ofvan angifna sätt, samt att i talrika och viktiga
frågor förvaltningsdomstolen ej ens är kassationsinstans,

utan förvaltningsmyndigheternas eller de underordnade förvaltningsdomstolarnas
beslut är slutgiltigt.

I Baden inrättades redan år 1863 en förvaltnings jurisdiktion
i två instanser, dock med ett starkt begränsadt kompetensområde.
Från början genomfördes den grundprincip,
som sedermera blef den preussiska: att delvis anförtro förvaltningsrättskipningen
åt lekmannaelement. Denna princip
har gifvetvis bevarats under den badensiska rättens senare
utveckling.

Förvaltningsdomstol i lägsta instans är »Bezirksrath»
(»Bezirk» i Baden motsvarar en preussisk »Kreis»), som
består af en juridiskt bildad ämbetsman samt 6—9 lekmän,
hvilka inrikesministeriet utser inom en genom val upprättad
förslagslista. Bezirksrath är i främsta rummet statsförvaltningsorgan
och innefattar i själfva verket förvaltningsorganisationens
tyngdpunkt, men saknar alla kommunala funktioner.
Den högsta instansen utgöres af eu särskildt inrättad
förvaltningsdomstol, hvilken är beslutför med 5 ledamöter,
och![som [består af juridiskt bildade ämbetsmän med en
ställning svarande mot ledamöternas i den allmänna appellationsdomstolen.
Förfarandet är muntligt och offentligt.

Förvaltningsdomstolen är icke uteslutande, knappast
ens hufvudsakligen, en öfverdomstol, dit klagan fullföljes
från Bezirksrath. Den upptager i första och sista instans ett
stort antal förvaltningsmål. Kompetensen är nämligen i
regel så fördelad mellan Bezirksrath och öfverförvaltningsrätten,
att det förra upptager tvistighet^’ mellan enskilda,
mellan korporationer samt mellan enskilda och korporationer,
medan Parteistreitigkeiten, där staten eller en statsanstalt
är part, hafva förbehållits förvaltningsdomstolens handläggning
och afgörande. Beträffande båda klasserna af mål
är det bestämdt enligt enumerationsmetoden, d. v. s. genom
uttrycklig uppräkning, hvad som faller under förvaltnings
j urisdiktionen. Uppräkningen sker i lag, sedan den
förr bestående rättigheten att genom administrativ förordning
utvidga förvaltningsdomstolarnas kompetens bortfal -

Baden.

lit. Genom uppräkning, som dock delvis har en allmännare
karaktär, tillerkännes förvaltningsdomstolen kompetens att
upptaga äfven mål, som ej äro Parteistreitigkeiten, utan där
någon eljest förmenar sin rätt vara förnärmad genom förvaltningsmyndighets
beslut; på detta sätt öfverklagas bl. a.
ingrepp i kommuns själfstyrelse och vissa myndigheters
polisåtgärder. Genom förordning bestämmes, emot hvilka
administrativa myndigheters beslut klagan hos förvaltningsdomstolen
är tillåten, eller, med andra ord, huru långt i den
rent administrativa instansordningen en sak skall hafva
kommit för att få bringas under förvaltningsdomstolens afgörande.
I icke få fall måste saken hafva på den administrativa
vägen fullföljts ända till ett regeringsdepartement. För
de ärenden, i hvilka Bezirksrath är kompetent, gäller icke
någon motsvarande inskränkning.

Såsom appellationsdomstol öfver Bezirksrath pröfvar
förvaltningsdomstolen sakens såväl faktiska som rättsliga
sida, äfven på grund af nya omständigheter och bevismedel;
appell kan inläggas ej blott af part, utan äfven, i det allmännas
intresse, af ordföranden för Bezirksrath. I samma egenskap
upptager förvaltningsdomstolen äfven besvär mot icke
slutliga beslut. Förvaltningsdomstolen kan, under vanliga
förutsättningar, medgifva resning (»Wiederaufnahme des
Verfahrens»).

Det gäller äfven här, att förvaltningsdomstolarna såsom
domstolar icke kunna ingå i pröfning af en öfverklagad
åtgärds lämplighet eller ändamålsenlighet. Plvad angår
förvaltningsdomstolens upptagande i första och sista instans
af klagan öfver vissa af lägre förvaltningsmyndigheter meddelade
beslut, är för en del af hithörande fall, och särskildt i
fråga om polisföreskrifter, stadgadt, att klagan hos förvaltningsdomstolen
blott kan grundas därpå, att förvaltningsmyndigheten
varit oberättigad att fatta det öfverklagade beslutet,
enär antingen detta beslut beror på en oriktig eller
underlåten användning af gällande bestämmelser (administrativa
föreskrifter däri inbegripna), eller ock de faktiska

förhållandena uteslutit hvarje befogenhet därtill. Det tilllägges
uttryckligen, att klagan icke äger rum, när och försåvidt
förvaltningsmyndigheten är befogad att inom sitt
kompetensområde och i lagens anda förfara efter fritt skön
(»Ermessen»). Till följd häraf kan det ligga i parts intresse
att, i stället för att anlita förvaltningsdomstolen, klaga på
administrativ väg hos högre förvaltningsmyndighet, som
kan hysa en för parten gynnsammare uppfattning af en föreliggande
lämplighetsfråga. Detta är också i allmänhet tillåtet.
Båda rättsmedlen kunna användas i en och samma skrift,
hvilken inlämnas hos den myndighet, hvars beslut öfverklagas.
På den högre förvaltningsmyndighetens begäran uppskjutes
i dylika fall behandlingen hos förvaltningsdomstolen,
till dess den förras afgörande fallit.

Incidenspunkter afgöras i förvaltningsrättsliga rättegångar
af förvaltningsdomstolarna, äfven om de skulle såsom
själfständiga frågor tillhöra de allmänna domstolarnas kompetens,
och omvändt. Men förvaltningsdomstolen bestämmer,
på vederbörande regeringsdepartements begäran, huruvida
straffrättslig eller civilrättslig talan får anställas mot
ämbetsman för tjänstefel.

För pröfning af kompetenskonflikter mellan de allmänna
domstolarna, å ena sidan, och, å den andra sidan, förvaltningsdomstolar
eller förvaltningsmyndigheter finnes en särskild
kompetensdomstol med 13 ledamöter, af hvilka 8 måste
tillhöra den allmänna appellationsdomstolen, Oberlandesgericht,
och de 5 öfriga utses bland högre administrativa ämbetsmän
eller ledamöterna i förvaltningsdomstolen. Kompetensdomstolen
kan äfven, på yrkande af statsförvaltningen,
upphäfva förvaltningsdomstolens beslut, då denna varit
obehörig eller öfverskridit sin befogenhet.

I konungariket Sachsen vidtog man redan i förra hälften
af nittonde århundradet (1835) mått och steg för åstadkommande
af en verklig administrativ rättskipning. Man inskränkte
sig emellertid till att från förvaltningsärenden i allmänhet
särskilja »Parteistreitigkeiten», d. v. s. sådana, där

2o46,06. Regeringsrätten. 7

Sachsen.

olika parter stå emot hvarandra i tvist om en rättighet eller
en skyldighet. För dessa ärenden anordnades ett särskildt
förfarande, men de skulle fortfarande handläggas af samma
myndigheter som de öfriga förvaltningsärendena. Endast i
högsta instansen, hos ministerierna, fick den profvande myndigheten
en annan sammansättning än den vanliga. Parteistreitigkeiten
afgjordes nämligen där af ett kollegium, bestående
af ministern såsom ordförande, två tjänstemän i ministeriet
och två ledamöter i en högre domstol. Detta system bibehölls,
äfven sedan den egentliga förvaltningen reformerats
genom införande i densamma af valda lekmannaelement.
Det uppgifves t. o. in., att den särskilda behandlingen kommit
allt mera ur bruk genom en i hög grad inskränkande tolkning
af föreskriften om »Parteistreitigkeiten».

Först år 1900 genomfördes grundsatsen om speciell förvalt
ningsrättskipning. Liksom i Baden särskiljas två olika
arter af förvaltningsrättsliga garantier. För Parteistreitigkeiten
anordnas ett muntligt och offentligt förfarande vid
4 » Kreishauptmannschaften», förvaltande ämbetsmannakollegier,
vid hvilkas rättskipning lekmannaelementet i förvaltningen
icke medverkar, och från hvilka vad går till en nyinrättad
öfverförvaltningsdomstol, bestående af ämbetsmän
med behörighet till domareämbete eller högre förvaltningstjänst
och med samma oberoende ställning som vanliga domare
; öfverförvaltningsrätten är domför med fem ledamöter.
Hvilka mål skola behandlas såsom Parteistreitigkeiten, bestämmes
enligt enumerationsmetoden. Den nya inrättningens
tyngdpunkt ligger emellertid i klagan, som, efter det en
sak passerat den rent administrativa instansordningen, vare
sig denna slutar med en lokal myndighet — hvilket är vanligast
— eller först med ett regeringsdepartement, föres
direkt hos öfverförvaltningsdomstolen. I hvilka fall dylik
klagan är tillåten, fastslås dels genom allmänna föreskrifter,
dels genom speciell, positiv och negativ, uppräkning. Äfven
hos öfverförvaltningsdomstolen är förfarandet i regel muntligt
och offentligt.

I fråga om Parteistreitigkeiten är förvaltningsdomstolarnas
pröfning, såväl i andra som första instans, fullständig;
vid uppräkningen af hithörande mål har man också varit
betänkt på att utesluta sådana, där den förvaltningsrättsliga
frågan är oupplösligt förenad med en ren förvaltningsfråga.

Endast part kan klaga öfver beslut af Kreishauptmannschaft.
Utom vad förekomma äfven, i vissa processuela frågor,
besvär. I några fall klagas hos Bundesamt för das Heimathwesen
i stället för öfverförvaltningsdomstolen.

Öfverförvaltningsdomstolen, då den utgör första och
sista instansen, är visserligen, med en del undantag, inskränkt
till att pröfva den öfverklagade förvaltningsåtgärdens laglighet,
men kan enligt uttrycklig föreskrift härvid äfven
granska bevisningen, för så vidt de faktiska förhållandena
äro af betydelse för sakens rättsliga bedömande; för valt ningsåtgärden
är olaglig, då den beror på underlåten eller oriktig
användning af gällande rätt, eller när i det administrativa
förfarandet en väsentlig formföreskrift lämnats obeaktad.
Öfverförvaltningsdomstolen behöfver icke, såsom i Österrike,
vid undanrödjande af en förvaltningsåtgärd återförvisa
saken till administrationen, utan kan efter omständigheterna
själf fatta positivt beslut. Har en sak, som bort behandlas
som Parteistreitigkeit, kommit direkt från administrationen
till öfverförvaltningsdomstolen, erfordras ej heller
hänvisning till första instansens förvaltningsdomstol för
dylika saker.

Resning i förvaltningsrättsliga mål sökes hos öfverförvaltningsrätten
af part eller af representant för det allmänna.

Kompetenstvist mellan flera förvaltningsdomstolar inbördes
eller mellan förvaltningsdomstol å ena sidan och
egentlig förvaltningsmyndighet å den andra afgöres af öfverförvaltningsdomstolen.
För pröfning af kompetenskonflikter
mellan de allmänna domstolarna samt förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet finnes en särskild kompetensdomstol
med elfva medlemmar, af hvilka sex skola tillhöra
»Oberlandesgericht» och fem vara antingen tjänstemän

100

Wurtem berg.

i regeringsdepartementen eller ledamöter af öfverförvaltningsdomstolen.
I hvarje särskildt falls bedömande skola
4 medlemmar af förra slaget och 3 af det senare deltaga.

Slutligen bör anmärkas, att den sachsiska författningen
erkänner en rätt att anföra besvär hos folkrepresentationen,
hvilken rätt dock icke får utöfvas mot beslut af domstolar,
förvaltningsdomstolar däri innefattade.

Wurtemberg äger ända sedan 1819 ett slags administrativ
högsta domstol. Enligt statsförfattningen af nämnda år
kunde nämligen öfver ministrarnas beslut i förvaltningsärenden
besvär anföras hos det med öfverdomstolens presidenter
förstärkta geheimerådet. Geheimerådet bestod af ministrarna
och ytterligare ett antal medlemmar, samtliga
amovibla. Faktiskt deltogo ministrarna ej i afgörandet af
besvärsmålen, och den omständigheten, att jämväl de öfriga
medlemmarne voro afsättliga, lärer icke hafva föranledt
osjälfständighet hos geheimerådet. Efter lagstadgandets
ordalydelse skulle geheimerådet kunna hafva gjort sig till
högsta instans äfven i rena förvaltningsfrågor. I själfva
verket inskränkte man sig alltid till pröfning däraf, om den
klagande blifvit kränkt i någon honom tillkommande rättighet,
sanktionerad genom en offentligrättslig norm. Geheimerådet
fungerade alltså faktiskt allenast såsom förvaltningsdomstol.
Genom en lag af 1855 meddelades för vissa
mål närmare föreskrifter om rättsmedel m. m.

En ny ordning, enligt hvilken förvaltningsrättskipningen
framträder såsom äfven formellt skild från förvaltningen,
genomfördes år 1876. Geheimerådets befattning med den administrativa
rättskipningen öfvertogs af en särskild förvaltningsdomstol,
bestående till mera än hälften af ledamöter
med kompetens till domareämbete, hvilken föreskrift tillämpas
äfven med afseende å domstolens sammansättning i
hvarje särskildt mål. Ledamöterna skola delvis tillika vara
medlemmar af landets högsta allmänna domstol samt — tills
vidare och högst två — af geheimerådet; med undantag för
medlemmarna af geheimerådet åtnjuta ledamöterna samma

101

förmåner, som i allmänhet tillkomma domare. För domförhet
fordras närvaro af fem ledamöter.

Hos förvaltningsdomstolen upptagas i första och sista
instans besvär af den, som förmenar, att ett beslut eller en
åtgärd af administrativ myndighet inom den offentliga rättens
område saknar laglig grund och kränker hans rätt. Enligt
uttrycklig föreskrift äro dylika besvär uteslutna, om
och försåvidt den administrativa myndigheten är befogad
att handla efter fritt skön; i öfrigt uppställas endast några
speciella och tämligen själfklara undantag från den allmänna
regeln om möjligheten till besvär. Utom i ett fall, där
rikslagstiftningen ansetts föranleda afvikelse, förutsättes
för besvär, att målet genomgått hela den administrativa instansordningen.

För vissa enligt enumerationsmetoden i lag bestämda
mål, hufvudsakligen motsvarande kategorien »Parteistreitigkeiten»,
har af praktiska skäl införts ett processförfarande,
på grund af »Klage», redan å ett lägre stadium.
Förvaltningsdomstol i första instans är — jämte vissa specialmyndigheter
— den af tre ämbetsmän bestående »Kreisregierung»
(fyra i konungadömet), hvarifrån vädjas till förvaltningsdomstol.
Denna äger äfven, under vanliga förutsättningar,
medgifva resning. I ett par fall utgör den beträffande
»Klage» i Parteistreitigkeiten första instans; i
det ena af dessa fall fullföljes talan hos Bundesamt för
clas Heimathwesen.

Grundsatserna om muntlighet och offentlighet äro, med
vissa praktiska modifikationer, genomförda vid förvaltningsdomstolarna.
Har ett mål, som bort behandlas af Kreisregierung,
i stället genomlupit den administrativa instansordningen
och därifrån besvärsvägen inkommit till förvaltningsdomstolen,
är dess förvisande till Ivreisregierung icke nödvändigt.
Beträffande handläggningen af besvär hos förvaltningsdomstolen
gäller, att besvären anses riktade mot den
administrativa myndigheten, ehuru en tredje part kan blifva
hörd, att nya fakta eller bevismedel ej få åberopas utan den

102

Bayern.

administrativa myndighetens samtycke, och att, när sådant
samtycke ej lämnas, förvaltningsdomstolen kan antingen
afgöra målet utan hänsyn till de nya omständigheterna
eller bevisen eller ock återförvisa detsamma till den administrativa
myndigheten.

Administrationen kan yrka, att förvaltningsdomstolens
utslag skall undanrödjas såsom öfverskridande dess kompetens.
Ett dylikt yrkande pröfvas emellertid af förvaltningsdomstolen
själf, dock i talrikare sammansättning än vanligt
och med uteslutande af referenten vid målets föregående
behandling. Kompetenskonflikter emellan de allmänna domstolarna
å ena sidan och administrationen eller förvaltningsdomstolarna
å den andra afgöras af en särskild kompetensdomstol,
bland hvars sju medlemmar fem skola tillhöra
»Oberlanclesgericht» och de tre öfriga bekläda eller hafva bekläclt
högre administrativa ämbeten. Saken kan hänskjutas
till kompetensdomstolen ej blott af den centrala administrationen,
utan äfven af förvaltningsdomstolen.

Bayern kvarstod länge i hufvudsak på det äldre systemets
ståndpunkt. Ända till år 1878 fingo de förvaltningsrättsliga
frågorna sitt slutliga afgörande, liksom sin föregående
behandling, inom administrationen själf. Högsta instans
var i regel ett regeringsdepartement. I åtskilliga fall
kunde dock en lägre myndighets beslut icke öfverklagas. Såsom
en antydan om och begynnelse till en särskild administrativ
rättskipning kan det anses, att i vissa slag af mål, särskildt
i s. k. »gemischte Rechtssachen» kunde klagas hos
»Staatsrath» (conseil d’état) i st. f. ett regeringsdepartement,
men några processuella föreskrifter om dessa måls handläggning
funnos ej gifna.

Reformen af år 1878 innebar dels upprättandet af en särskild
central förvaltningsdomstol, dels bestämmandet enligt
enumerationsmetoden af de mål, som skulle få en förvaltningsrättslig
handläggning. Liksom i Baden, Sachsen och
Wurtemberg urskiljas två klasser af för valt ningsrättsliga mål;
sådana, som endast i sista instans tillhöra förvaltningsdomstol

103

efter att förut hafva behandlats på rent administrativ väg,
och sådana, som redan från ett tidigare stadium handläggas
vid förvaltningsdomstol och sålunda genomlöpa en instansordning
af förvaltningsdomstolar. Skillnaden fördunklas därigenom,
att de underordnade förvaltningsdomstolarna utgöras
af de vanliga administrativa myndigheterna med oförändrad
sammansättning. Den framträder emellertid däruti,
att administrativ myndighet, då den fungerar som förvaltningsdomstol,
dels har att iakttaga ett visst processuellt förfarande,
dels är oberoende af högre administrativ myndighets
uppsikt och anvisningar. Till den andra klassen af mål
höra de, som ansetts påkalla eller tillåta en rättegång mellan
sidoorclnade parter, till den första åter de, där det allmänna
utgör den klagandes egentliga motpart. Äfven denna klass
är begränsad enligt enumerationsmetoden. Uppräkningen är
för öfrigt beträffande åtminstone den första klassen endast
så att förstå, att de uppräknade målen kunna vara föremål
för rättskipning vid förvaltningsdomstol. I hvarje särskilt
fall gäller den betydelsefulla inskränkning, att den
centrala förvaltningsdomstolen pröfva!- blott stridiga rättsanspråk
och skyldigheter, men ej är kompetent att pröfva
»vorsorgliche Massregeln» eller att bedöma sådana i ett
mål förekommande frågor, som skola afgöras efter administrativ
myndighets skön. De lägre förvaltningsdomstolarna,
Indika tillika äro administrativa myndigheter, äga
att inom de genom uppräkningen bestämda gränserna
pröfva äfven sistnämnda frågor i sammanhang med de
rättsliga.

Den centrala förvaltningsdomstolen utgöres af ämbetsmän
med kompetens till domareämbete och med domares vanliga
oafhängighet. Erfordras tillfällig förstärkning, adjungeras
ledamöter af landets högsta allmänna domstol. Arbetet
försiggår å af delningar om fem personer. Äfven i de lägre instanserna
döma ämbetsmän utan medverkan af valda bisittare.
Viktigast äro de regelmässigt såsom andra instans fungerande
8 »Ivreisregierungen», hvilka döma å senater med 3 leda -

104

möter. När magistrat utgör första instans, är den domför med
5 ledamöter. Från magistraterna och därmed likställda myndigheter
appelleras i regel till Kreisregierung, men stundom
direkt till den centrala förvaltningsdomstolen, från Kreisregierung
åter, vare sig den dömt i första eller andra instans,
till densamma, hvilken alltså i de judiciellt behandlade målen
trädt i stället för regeringsdepartement eller Staatsrath.
Har en Kreisregierung på en gång pröfvat rättsfrågor och
frågor, som bero på administrativt skön, delas afgörandet i
högsta instans, hvarvid i regel förvaltningsdomstolens pröfning
skall föregå den administrativa myndighetens; under
vissa förutsättningar har dock part rätt att välja, hvilkendera
vägen han först vill anlita.

Samma grundsats gäller beträffande vissa mål, där den
centrala förvaltningsdomstolen utgör första och sista judiciella
instans. Äfven här är den centrala förvaltningsdomstolen
sidoordnad med den högsta rent administrativa instansen och
upptager klagan öfver beslut af Kreisregierung eller därmed
likställd specialmyndighet.

I förvaltningsprocessen tillämpas, med vissa undantag,
principerna om muntlighet och offentlighet. Den centrala förvaltningsdomstolen
är icke inskränkt till kassation eller revision,
utan utgör en fullständig instans, där äfven bevisfrågor
pröfvas, ehuru upptagandet af nya bevis sker genom en af
de lägre instanserna.

Resning kan medgifvas af den myndighet, som sist dömt.
Naturligtvis kan emellertid en lägre domstols beslut i resningsfrågan
öfverklagas.

Den centrala förvaltningsdomstolen har, när fråga uppstår
om en på tjänstemans fel eller försummelse grundad
skadeståndstalan mot staten eller kommun eller mot tjänstemannen
själf, att afgöra frågan, om han öfverskridit sin
befogenhet eller försummat sina skyldigheter.

Sedan den centrala förvaltningsdomstolen en gång upptagit
och afgjort en sak, kan det icke vidare yrkas, att denna
rätteligen tillhört administrativ myndighets pröfning. Lika

105

litet kan invändning göras, när domstolen förklarat sig inkompetent
och förvisat saken till administrationen. Men
om före ett måls handläggning vid den centrala förvaltningsdomstolen
påstående väckts om administrationens kompetens
och detta påstående ogillats, kan vederbörande regeringsdepartement
hänskjuta kompetenskonflikten till en
särskild vid förvaltningsdomstolen bildad »kompetenssenat»,
bestående af fyra ledamöter från förvaltningsdomstolen och
tre högre administrativa ämbetsmän. För lösande af kompetenskonflikt
emellan domstolarne å ena sidan och administrativa
myndigheter eller förvaltningsdomstolen å den andra
finnes en särskild domstol. Denna består af 11 ledamöter,
bland hvilka sex skola tillhöra högsta domstolen eller en öfverdomstol
och de fem öfriga den centrala förvaltningsdomstolen.
Vid afgörande! af ett särskildt ärende skola 4 ledamöter
af den förra kategorien och 3 af den senare medverka.
Att märka är, att äfven i Bayern incidenspunkter följa hufvudsaken,
denna må tillhöra de vanliga domstolarna eller
förvaltningsmyndighet, resp. förvaltningsdomstol, och alltså
icke gifva anledning till kompetenskonflikt.

Inom en del af de forna italienska staterna fanns en förvaltningsjurisdiktion,
hufvudsakligen efter franskt mönster.
Sedan nämnda stater förenats till konungariket Italien, ville
man emellertid afskaffa denna anordning. De mål, som förut
tillhört förvaltningsdomstolarnas kompetensområde, fördelades
därför 1865 mellan domstolarna och administrationen,
hvarvid dock några administrativa specialdomstolar bibehöllos.
Till domstolarna öfverflyttades alla ärenden, i hvilka
är fråga om en verklig rättighet, vare sig »politisk» eller »civil».
Till följd af den äfven i Italien proklamerade principen
om administrationens oafhängighet kan domstol ej annullera
eller ändra en administrativ åtgärd, utan måste i regel inskränka
sig till att utdöma skadestånd. Det heter emellertid,
att beträffande ett afgjordt fall administrationen skall ställa
sig domstolens afgörande till efterrättelse.

I öfverensstämmelse med sakens natur och det vanliga

Italien.

10(3

förhållandet visade sig äfven i Italien, att hvad rättsskyddet
möjligen vinner i intensitet genom den administrativa rättskipningens
öfverlämnande åt de allmänna domstolarna, förloras
i rättsskyddets utsträckning.

Till följd däraf, att begreppet rättighet tolkades strängt
och domstolarnas kompetens alltså inskränktes, kom ett utanför
själfva administrationen liggande rättsskydd att saknas
i åtskilliga fall, där man förut kunnat vända sig till förvaltningsdomstol.
Gränsen mellan skyddade rättigheter och
blotta intressen rubbades sålunda. Efter hand fann man
behofvet af en återgång. År 1889 upprättades inom statsrådet
(conseil chétat) en särskild afdelning för administrativ
rättskipning, hvilken afdelning snart fick sin kompetens
utvidgad. Medlemmarna äro visserligen afsättliga,
men endast under vissa förutsättningar och efter iakttagande
af vissa formaliteter. Afdelningen är hufvudsakligen en kassationsinstans,
som kan förklara administrativ myndighets
beslut ogiltiga, när den i ett ärende, som angår en fysisk
eller juridisk persons intressen, varit inkompetent eller
öfverskridit sin befogenhet eller kränkt lagen; undantagna
äro 1)1. a. utslag af den politiska myndigheten, motsvarande
de franska »actes de gouvernement». I några fall äger statsrådsafdelningen
positivt afgöra en sak. Vare sig den fungerar
som kassations- eller appelldomstol, upptages blott
klagan öfver administrationens i sista instans meddelade
beslut.

Ungefär samtidigt med merberörda statsrådsafdelning
upprättades äfven lokala förvaltningsdomstolar, provinsialjuntorna.
Juntan består af provinsens prefekt, två af inrikesministeriet
utnämnda prefekturråd samt fyra af provinsialrepresentationen
valda ledamöter. I vissa fall kan juntan
positivt afgöra inkomna saker, i andra blott undanrödja
ett öfverklagadt beslut. Juntans utslag kunna öfverklagas
hos statsrådet såsom slutliga beslut af administrativ myndighet,
alltså på grund af inkompetens, myndighetsmissbruk
och lagöfverträdelse.

107

Afgörandet af kompetenskonflikter mellan de allmänna
domstolarna och specialdomstolar eller administrativa myndigheter
tillkom förr statsrådet, men öfverflyttades 1877 till
kassationsdomstolen.

I Belgien finnas endast för några speciella fall administra- Belgien.
tiva domstolar, med kompetens för en viss klass af förvaltningsrättsliga
frågor. För öfrigt äro dessa, liksom enligt den
äldre italienska ordningen, fördelade emellan de allmänna
domstolarna och de administrativa myndigheterna. De senare
anses emellertid i vissa mål, t. ex. beträffande direkta
skatter, utöfva ett slags dömande verksamhet, och i denna
utöfning äro de oberoende af högre myndigheters anvisningar
men underkastade domstol såsom högre instans. Domstolarna
äga enligt statsförfattningen uteslutande kompetens,
när fråga är om »civila» rättigheter, regelmässig kompetens,
när fråga är om »politiska» rättigheter. En rättighet
anses icke föreligga, när den rättsregel, som är i fråga, ej bör
anses gifven i individuellt intresse, och ej heller, när afgörandet
beror af en mer eller mindre diskretionär pröfning. Administrationens
oafhängighet medför, att domstol ej kan
undanrödja eller ändra ett administrativt beslut. Å andra
sidan är domstol berättigad och skyldig att lämna å sido
administrativa beslut, som befinnas lagstridiga. Tillämpningen
af dessa delvis motsatta principer är naturligtvis ganska
sväfvande.

Kompetenskonflikt pröfvas af de allmänna domstolarna:
antingen direkt af kassationsdomstolen eller, såsom invändningsfråga,
i den vanliga instansordningen.

Äfven i Nederland gäller, att de allmänna domstolarna Nederiand.
äga exklusiv kompetens i fråga om äganderätt, fordringar
och andra borgerliga rättigheter, samt att de, när ej undantag
finnes stadgadt i lag, pröfva äfven frågor om s. k. politiska
rättigheter.

Inom åtskilliga af de schweiziska kantonerna finner man Schweiz.
ansatser till en administrativ rättskipning. Oftast är denna
rättskipning anförtrodd åt de allmänna domstolarna.

108

Hvad angår edsförbundet, är för närvarande förvaltningen
i hufvudsak koncentrerad hos regeringen, förbundsrådet,
utan själfständiga underordnade förbundsorganer.
Häraf följer, att en egentlig rättskipning på det förvaltningsrättsliga
området knappast är tänkbar; såsom naturligt
är, råder en afgjord obenägenhet emot att öfver regeringen
ställa något slags domstol såsom kontrollerande myndighet.
I öfverensstämmelse med författningens starkt demokratiska
karaktär gäller emellertid, för vissa fall, att representationen,
förbundsförsamlingen, utgör en besvärsinstans öfver
regeringen.

Af hufvudsakligen samma skäl som i Sverige, nämligen
dels i rättssäkerhetens intresse, dels för att lätta regeringens
arbetsbörda, har man under en följd år eftersträfvat inrättandet
af en administrativ högsta domstol. Ett förberedande
förslag har i sådant afseende år 1906 framlagts af en person,
som år 1903 af justitiedepartementet fick i uppdrag att
med särskild hänsyn till den konstitutionella sidan utarbeta
ett betänkande i ämnet.

Detta förslag innefattar, såsom nödig förutsättning för
reformens genomförande, att en mängd förvaltningsärenden
undantagas från det verksamhetsområde, som omedelbart
tillkommer förbundsrådet såsom sådant, och i stället öfverlämnas
åt regeringsdepartement eller andra under regeringen
stående myndigheter. Utan en sådan, samtidig eller föregående,
reform af förvaltningen skulle, på sätt ofvan antydts,
en administrativ högsta domstol vara nästan omöjlig.

Den föreslagna förbundsdomstolen för administrativa
ärenden utgöres af fem ledamöter och lika många suppleanter,
hvilka alla för en tid af sex år väljas af representationen.
Enda kompetensvillkoren äro schweizisk medborgarrätt och
valbarhet till representationens andra kammare, nationalrådet.
Ställningen som ledamot eller suppleant är oförenlig
med ledamotskap i representationen, förbundsrådet eller den
allmänna förbundsdomstolen, med innehafvande af ett ämbete,
som besattes genom val af någon bland dessa myndig -

109

heter; ställningen som ledamot dessutom med innehafvande
af något som helst ämbete i vare sig edsförbundets eller
någon kantons tjänst, med idkande af något yrke eller någon
näring och med befattning i förvaltningen eller revisionen af
någon association för förvärfsändamål. Den administrativa
högsta domstolen får ej hafva sitt säte i förbundets hufvudstad
eller på samma ort som förbundsdomstolen.

I allmänhet erfordras för beslutförhet närvaro af fem
ledamöter eller suppleanter. För att en sak skall kunna pröfvas
af blott fyra domare, förutsattes alltid samtliga de närvarandes
och i vissa fall dessutom parternas samtycke. Förhandlingarna
äro i regel offentliga, men öfverläggning och
omröstning till dom hemliga. Förvaltningsdomstolen står
under tillsyn af representationen, till hvilken den årligen afgifver
ämbetsberättelse och, i förekommande fall, rapporter
om yppade missförhållanden eller missbruk inom förvaltningen.

Kompetensen är bestämd enligt enumerationsmetoden.
Som allmän regel gäller, att klagan blott kan föras öfver beslut
af något bland förbundsrådets regeringsdepartement
eller af någon annan under förbundsrådet stående förvaltningsmyndighet.
Sådana äro — jämte justitiedepartementet,
militärdepartementet, handelsdepartementet, industridepartementet
och järnvägsdepartementet — »Auswanderungsamt»,
»Versicherungsamt», »Amt fur geistiges Eigenthum»,
öfverfältläkaren, pensionskommissionen,» Oberzolldirektion»,
»Direktion der Eidgenössischen Alkohol verwaltung», samt
de myndigheter, som å edsförbundets vägnar utöfva kontroll
öfver elektriska anläggningar.

Besvär kunna grundas därpå, att antingen det öfverklagade
beslutet är rättsstridigt, enär en gällande bestämmelse
i den inre lagstiftningen eller i en konvention lämnats
oanvänd eller oriktigt tillämpats •— härunder faller äfven
brytande emot en väsentlig föreskrift om förfarandet — eller
ock de faktiska förutsättningarna för ett beslut af sådant innehåll
icke varit för handen; det sista förklaras i inskrän -

kande riktning genom tillägget, att, då den administrativa
myndigheten ägde befogenhet till fri pröfning, beslutet icke
är underkastadt förvaltningsdomstolens bedömande. Preliminära
beslut få aldrig öfverklagas. Legitimerad till besvärs
anförande är den enskilda person eller den korporation,
som genom det ifrågavarande beslutet blifvit »persönlich
betroffen». Besvären grundas alltså icke därpå, att en materiell
rättighet blifvit kränkt. I de fall, då den administrativa
förbundsmyndigheten utgör besvärsinstans öfver en kantonsmyndighet,
tillkommer besvärsrätt äfven denna.

Till följd af den begränsning, i hvilken klagan hos förvaltningsdomstolen
är tillåten, medgifvas parallellt med
denna klagan besvär hos den högsta förvaltningsmyndigheten.
Man har nämligen icke velat genom inrättande af
själfständiga lägre förvaltningsmyndigheter minska förut
existerande administrativa garantier.

Förvaltningsdomstolen skall å ämbetets vägnar och
utan att vara inskränkt till de af parterna anvisade bevismedel
utforska det verkliga förhållandet, men kan ej ändra det
öfverklagade beslutet i en för klaganden ogynnsam riktning.
Finnas besvären grundade, kan förvaltningsdomstolen antingen
själf omedelbart afgöra saken eller återförvisa den till förvaltningsmyndigheten,
som då är bunden af förvaltningsdomstolens
r ättsuppf att ning.

Jämte sina funktioner som besvärsinstans har förvaltningsdomstolen
äfven att verka som domstol för afgörande
af stridigheter, som sammanhänga med ämbetsförhållanden.
Flit hör först, att en i edsförbundets ämbete eller tjänst anställd
person i regel endast genom dom af förvaltningsdomstolen
kan afsättas eller suspenderas med förlust af löneinkomster.
Vidare pröfvar förvaltningsdomstolen, såsom enda
instans, de i edsförbundets ämbete eller tjänst anställdas
eller deras efterlefvandes ekonomiska anspråk mot edsförbundet,
särskildt anspråk på lön och andra aflöningsförmåner,
reseersättning och godtgörelse för utlägg. Å andra sidan
är förvaltningsdomstolen ensam kompetent för afgörande af

tvister om nämnda personers eller deras löftesmäns skyldighet
att till edsförbundet utgifva skadestånd i anledning af
anställningsförhållandet.

Förvaltningsdomstolen är slutligen i viss mån kompetensdomstol.
Den pröfvar nämligen själf, med bindande
verkan för administrativa myndigheter och vanliga domstolar,
frågan, om en inkommen sak tillhör den ena eller andra
myndighetens upptagande. Representationen har dock att
afgöra kompetenstvister, som uppkomma mellan förbundsrådet,
förbundsdomstolen och förvaltningsdomstolen.

Danmark saknar, bortsedt från specialmyndigheter för
vissa fall, särskilda organ för administrativ rättskipning.
Omkring år 1800 uppställdes den grundsatsen, att de administrativa
myndigheterna skulle vara oberoende af domstolarna,
och att i följd häraf klagan öfver de förstnämndas åtgärder
skulle anföras hos konungen, som antingen omedelbart
af gjorde saken eller förvisade den till en dömande kommission.
Denna grundsats försvann med enväldet. Enligt
grundlagen utöfvas den dömande myndigheten af domstolarna,
hvilka äfven äro berättigade att pröfva hvarje fråga
om gränserna för administrationens myndighet. Häri ligger,
om också ej en absolut regel, dock så mycket, att endast i
undantagsfall och på grund af uttryckliga bestämmelser de
med förvaltningen sammanhängande rättsfrågorna kunna
vara undandragna de allmänna domstolarnas kompetens.
Domstolarna äga sålunda icke blott att lösa kompetenskonflikter,
utan också att upphäfva olagliga administrativa
beslut. Härvid måste emellertid äfven i Danmark anses
gälla, dels att administrationen har sista ordet i frågor,
som bero på ett afvägande efter lämplighetshänsyn, dels att
enskild part ej äger någon talan, då den lag, som förmenas
vara öfverträdd, icke kan anses gifven i syfte att skydda
hans individuella intressen. I båda dessa afseenden är gränsen
emellertid mycket svår att bestämma. Särskilt kan det
vara vanskligt att afgöra, huruvida en administrativ myndighet
genom att företaga en åtgärd, hvarför de faktiska

Danmark.

112

Norge.

Finland.

förutsättningarna saknades, förfarit oriktigt inom gränserna
för sin kompetens eller öfverskridit dessa; i det senare fallet
kan domstol undanrödja åtgärden, i det förra däremot
icke.

Fördelningen af ärendena är i vissa delar egendomlig,
då en del ärenden, som synas äga privaträttslig natur, förlagts
till förvaltningsmyndigheterna i stället för domstolarna.

I fråga om domstolarnas befogenhet att afgöra administrativa
incidenspunkter kan icke någon allmän regel uttalas.

Bland dömande specialmyndigheter må nämnas »Sessionerne»,
närmast motsvarande våra inskrifningsrevisioner,
»Landvsesenskommissionerne», som afgöra bl. a. frågor om
jorddelning och vattenafledning, »Vandsynsmsenderne» m. fl.
I de flesta fall afgöra dessa myndigheter äfven rent privaträttsliga
frågor. Detta är dock ej händelsen med »Sessionerne»,
som i stället förena egenskaperna af administrativa
myndigheter och af förvaltningsdomstolar samt hvilkas beslut
i den senare egenskapen kunna öfverklagas hos högsta
domstolen.

Också i Norge har vid öfvergången till konstitutionellt
statsskick grundsatsen om de administrativa myndigheternas
oberoende af domstolarna förlorat sin giltighet. Enhvar,
som anser sin lagliga rätt kränkt, kan söka rättelse vid domstol,
och afgörandet af ett visst slags rättstvister kan icke
ens genom lag öfverlämnas till administrativ myndighet
eller särskild förvaltningsdomstol under annan förutsättning,
än att dennas beslut kunna i sista hand öfverklagas hos högsta
domstolen. Däremot betraktas det som själfklart, att
domstol icke på grund af sin afvikande uppfattning af det
ändamålsenliga eller lämpliga kan rubba en administrativ
myndighets åtgöranden. I den mån dessa bero på ett
diskretionärt omdöme, äro de alltså undandragna domstolarnas
pröfning.

I Finland vidtogs efter skilsmässan från Sverige den förändring
i den äldre svenska ordningen, att senatens ekono -

113

midepartement fick åt sig uppdragna alla de mål rörande den
allmänna hushållningen, som förut handlagts af kollegierna;
sådana mål, i hvilka talan från ett kollegium fullföljts i justitierevisionen,
öfverflyttades emellertid till hofrätterna. Ekonomidepartementet
blef i Kungl. Maj :ts ställe högsta instans
för administrativa besvärsmål. Sedermera hafva en
del mål öfverflyttats från administrationen till domstolarna,
och dessutom har i följd af åtskilliga specialdomstolars upphäfvande
deras kompetens fördelats mellan allmänna domstolar
och administrativa myndigheter.

2546

}/06. Regeringsrätten.

114

Allmän mo- I jämförelse med nu omförmälda länder — utom FinUieiing.
^ ]anj — intager tydligen Sverige en helt och hållet egendomegrätt9S
lig ståndpunkt. Hos oss gäller ännu, att förvaltningsrättsliga
tvister i allmänhet behandlas på samma sätt som rena
förvaltningsangelägenheter och alltså slutligen pröfvas af
administrationen själf. I enlighet med den traditionella och
ofta åberopade önskan att kunna »gå till kungs» med hvarje
angelägenhet, den må vara stor eller liten, kommer denna
slutliga pröfning att ske hos själfva regeringen; kollegierna
och motsvarande centrala ämbetsverk utgöra blott mellaninstanser,
och ministrarne kunna endast i sällsynta undantagsfall,
som ej hafva något sammanhang med afgörandet
af förvaltningsrättsliga tvister, utöfva egen beslutande myndighet.

Redan ofvan hafva nämnts de båda olägenheter, som
ansetts följa häraf och som hafva framkallat tanken på en
reform. De äro: den ena, att regeringens tid och arbetsförmåga
alltför mycket tagas i anspråk af administrativa besvärsmål,
till men för behandlingen af frågor med allmännare
betydelse; den andra, att önskade garantier saknas
för en ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande slutlig
handläggning af de administrativa besvär smålen.

Den senare olägenheten beror därpå, att statsrådsledadamöterna,
hvilka äro ansvariga för regeringens beslut, sakna
domares åt alla håll oberoende ställning, ofta växla, väljas
med hänsyn till helt andra egenskaper än förmågan att
afgöra rättsfrågor och befaras sakna tillräcklig tid att ägna
åt dessa frågor. Botemedlet måste alltså sökas i besvärsmål
öfverlämnande i sista instans åt en annan myndighet än regeringen,
ty att inom denna åvägabringa de önskade garantierna
lärer med den fortskridande politiska utvecklingen
blifva alltmer omöjligt. Genom samma medel komme att
i väsentlig mån af hjälpas äfven den först omförmälda olägenheten
af det nuvarande systemet.

Emot administrativa besvärsmål öfverflyttande från
regeringen till annan myndighet hafva — oberoende af de

115

anmärkningar, som kunnat riktag mot denna sistnämndas
lämplighet — uttalats betänkligheter i hufvudsakligen två
hänseenden. Dels har man befarat, att efter en sådan åtgärd
»den sakkunskap och de insikter, som måste förutsättas
hos statsrådets medlemmar, kunde komma att anses
ännu mera umbärliga», dels att regeringen komme att sakna
öfverblick öfver förvaltningen och erfarenhet om förvaltningslagarnas
behof af förbättring. Hvad det förra angår,
torde emellertid, äfven efter t. o. m. alla besvärsmål bortflyttande,
det i regeringsdepartementen finnas behof af administrativ
sakkunskap och frågan endast vara, om detta
behof skall till väsentlig del fyllas genom departementschefen
eller endast genom andra funktionärer inom departementet.
Det senare kan sägas utgöra regeln i vissa främmande
länder, och jämväl hos oss hafva helt säkert funnits departementschefer,
hvilka till följd af bristande administrativ eller
juridisk skolning haft svårt att bilda sig ett själfständigt
omdöme i detaljerna af åtskilliga förekomna ärenden. Så
länge man bibehåller den nuvarande bestämmelsen, att två
s. k. konsultativa statsråd skola hafva förvaltat civil beställning,
kan det å andra sidan förutsättas, att dessa två jämte
chefen för justitiedepartementet kunna inom själfva statsrådet
lämna stöd och ledning i frågor, där juridiska fackinsikter
äro af nöden. I alla händelser skulle det vara både
olämpligt och i längden fåfängt att för de jämförelsevis
mindre viktiga besvärsmålens skull söka framtvinga en annan
sammansättning af statsrådet, än som eljest vore påkallad.

Större betydelse kan synas tillkomma den andra invändningen,
som går därpå ut, att genom besvärsmålens
bortflyttande regeringen förlorar en för dess verksamhet
gagnelig kunskapskälla. Obestridligt är nämligen, att besvärsmålens
handläggning, när den sker på allvar, tvingar
till inträngande i vissa förhållanden, som eljest lätteligen
skulle undgått uppmärksamheten, och kan gifva vid handen
ett existerande behof af lagstiftning eller af administrativa
åtgärder. Besvärsmålen utgöra i många fall ett käns -

116

ligt instrument, med hvars tillhjälp man kan konstatera missförhållanden,
dessa må bero därpå, att en föråldrad bestämmelse
kvarstår i gällande kraft, eller på en mindre lycklig
affattning af ett nytt stadgande, på en lucka eller en motsägelse
i lagstiftningen, på en felaktig praxis hos underordnade
myndigheter eller på andra omständigheter. Härtill
kan läggas, att regeringen i besvärsmålens afgörande eger
ett bekvämt och snabbt verkande medel att afhjelpa en
konstaterad felaktighet. Ofta nog behöfves nämligen ej mera
än ett Kungl. Maj:ts beslut i särskildt mål, för att rättelse
sker äfven i andra fall och felaktigheten försvinner eller
göres oskadlig.

Ville man härmed ådagalägga nödvändigheten eller önskvärdheten
däraf, att regeringen är sista instans för pröfning
af administrativa besvärsmål, skulle man emellertid uppenbarligen
bevisa för mycket. Bortsedt därifrån, att slutsatsen
skulle äga ungefär samma giltighet äfven för andra länder,
hvilkas erfarenhet dock icke synes bestyrka densamma, skulle
konsekvensen vara den, att regeringen borde äga högsta afgörande!.
äfven i judiciella mål ; också domstolarna hafva
att tillämpa administrativa författningar, och jämväl beträffande
civillag, processlag och strafflag behöfver regeringen
kännedom om tillämpningen och verkningarna, icke minst
för att kunna taga initiativ till ändringar.

Att en ändring, som befunnits önskvärd, ofta kan i
ena fallet genomföras vida lättare än i det andra -— genom
eu administrativ författning, genom en anvisning till
underordnade myndigheter eller t. o. m. blott genom sättet
för det förekomna besvärsmålets afgörande — lärer icke
kunna i förevarande hänseende motivera någon åtskillnad.
Snarare kan man påstå, att just den omständigheten, att
den lagstiftande myndigheten tillika är den högsta lagskipande,
åstadkommer en fara för rättssäkerheten. Det ligger
nämligen blott alltför nära till hands att sammanblanda
båda dessa funktioner genom en lagtolkning, hvilken i själfva
verket utgör en lagändring; men, i motsats mot lagtolk -

117

ning ar, böra lagändringar ej tillämpas, innan de blifvit vederbörligen
publicerade, och kunna de ej göra anspråk på
tillbak averk ande kraft. Äfven när regeringen äger obestridd
dispensations- eller benådningsrätt, bör det slås fast, hvar
lagskipningen slutar och dispensen eller nåden börjar.

Om domaremaktens afgöranden har regeringen tillfälle
att taga kännedom endast så att säga utifrån. Äfven de administrativa
besvärsmålen måste, efter deras öfverflyttande
till annan myndighet, på liknande sätt komma till regeringens
kunskap. När någonting är af större intresse, lärer det
i allmänhet blifva föremål för redogörelse i pressen eller utgångspunkt
för framställning inom representationen. Dessutom
är det tänkbart att föreskrifva, att den myndighet,
som afgör besvärsmålen, ålägges att fästa regeringens uppmärksamhet
på mera anmärkningsvärda erfarenheter; i sådant
afseende erinras om § 4 i det år 1856 framlagda förslaget
till stadga för regeringsrätten, enligt hvilken paragraf
regeringsrätten bör »efter den erfarenhet, som vid författningarnas
tillämpning vinnes, i hvarje fall, då anledning
därtill förekommer, fästa Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
på de brister, som i den ena eller andra författningen
kunna förefinnas». En sådan anordning är dock mindre behöflig,
om föredragningen af besvärsmålen, såsom enligt
samma förslag, regelmässigt tillkommer expeditionschefen
i vederbörande regeringsdepartement eller, såsom enligt
1840 års förslag, departementschefen själf, expeditionschefen
eller annan tjänsteman i departementet. Enligt de förslag
som innefattas i motioner åren 1897 och 1899, skulle ärendena
till föredragning beredas inom vederbörande departement
och departementschefen ega rätt att deltaga i regeringsrättens
öfverläggningar. På dessa eller dylika sätt kan
allt erforderligt sammanhang fortfarande upprätthållas mellan
regeringen och den myndighet, som pröfvar besvären.
Ifrågavarande erinran mot besvärsmål öfverflyttande från
regeringen till annan myndighet lärer alltså icke kunna anses
afgörande.

118

Endast i förbigående namnes en tredje, någon gång
hörd, invändning: att regeringsmakten försvagas genom besvärsmålens
öfverflyttande till annan myndighet. Denna invändning
förfaller, om öfverflyttningen inskränkes till sådana
mål, där det endast kan och bör vara fråga om rättstillämpning,
ej om maktutöfning. Redan framkomsten af
densamma måste anses bekräfta tillvaron af de frestelser
och faror, som regeringsmaktens rättskipningsbefogenhet
kan föranleda.

Ett radikalt medel att befria regeringen från afgörandet
af administrativa besvärsmål är tydligen att minska eller afskaffa
dessa genom att förvandla dem till vanliga rättegångssaker.
En öfverflyttning till de allmänna domstolarna af administrativa
tvister har, såsom af den ofvan lämnade historiska
utredningen framgår, vid skilda tillfällen företagits. Möjligen
återstår ännu en efterskörd att göra, såsom senast föreslagits
af 1902 års löneregleringskommitté. Men helt säkert kan
icke på denna väg det föreliggande problemet erhålla en ens
något så när fullständig lösning. Om de allmänna domstolarna
skulle få i större utsträckning åt sig uppdraget att upptaga
och afgöra administrativa tvister, skulle detta medföra
för dem en ökning i arbetsbörda, som, särskildt för de högre
instanserna, under nuvarande förhållanden vore betänklig
nog. De administrativa målens behandling komme att lida
af den omständlighet och långsamhet, som man plägar lägga
vårt nu tillämpade domstolsferfarande till last. Äfven om
man i allmänhet kunde utan olägenheter och fara för vare
sig förvaltningen eller rättskipningen anförtro administrativa
tvisters afgörande åt de vanliga domstolarna, hvilket ur mera
än en synpunkt må betviflas, är det uppenbart, att åtminstone
största delen af våra underrätter icke lämpa sig för dylika
funktioner. Till följd af omöjligheten att åt domstolarne
öfverlemna alla administrativa tvister af helt eller delvis
rättslig natur skulle man nödsakas att för talrika sådana
bibehålla administrationens slutliga afgörande. Dessutom
skulle det utan tvifvel strida emot ett bestämdt och all -

119

mänt föreställningssätt, om imderdomstolarna blefve något
slags öfverordnade myndigheter öfver den högre administrationen.

Föga mera praktisk torde för närvarande vara tanken
att, exempelvis efter preussiskt mönster, inrätta en med de
vanliga domstolarna parallell instansordning af särskilda
förvaltningsdomstolar. Vare sig man tänker på anknytandet
till länsstyrelserna af kollegiala, delvis genom val sammansatta,
förvaltningsdomstolar eller på någon annan anordning,
utgör tankens genomförande en så stor och ingripande
ändring i det bestående, att därför torde erfordras vida längre
tid, än som kan vara nödig för en reform med afseende på
administrativa besvärsmål afgörande i högsta instans.
Denna sistnämnda reform lärer för öfrigt ingalunda behöfva
lägga hinder i vägen för ändringar, i antydda riktning,
af förfarandet i lägre instanser, utan tvärtom snarare underlätta
sådana, om och när de befinnas nödvändiga eller önskvärda.

På allra enklaste sätt lättas regeringens arbetsbörda,
om man förbjuder klagan hos Kungl. Maj :t och sålunda låter
målen slutligen afgöras hos de myndigheter, öfver hvilkas
beslut för närvarande underdåniga besvär få anföras. Löneregleringskommittén
af år 1902 har i rätt stor utsträckning
förordat denna utväg. Tydligen är den också ägnad
att påskynda det slutliga afgörandet. Men några ökade
garantier för det slutliga afgörandets riktighet skulle den
kunna anses innebära endast under den förutsättningen, att
den nuvarande näst högsta instansen är — eller efter en eventuell
förstärkning kommer att vara — mera betryggande än
den nuvarande högsta, och att denna alltså snarast är skadlig.
Då detta torde vara svårt att påstå eller bevisa, lärer man få
nöja sig därmed, att ifrågavarande förändring kan genomföras
utan afsevärdt men för rättssäkerheten, och uppgifva
alla anspråk på att öka denna. I betraktande af en enhetlig
rättstillämpnings vikt och på andra nära till hands liggande
grunder kunna i allt fall svårligen annat än centrala,

120

kollegialt arbetande och af ämbetsmannamässigt utbildade
ledamöter bestående myndigheter erhålla befogenhet att
definitivt och utan möjlighet till Överklagande afgöra mål.
För de talrika fall, då klagan går till Kungl. Maj :t från Konungens
befallningshafvande eller andra lokala myndigheter,
är metoden sålunda icke utan vidare tillämplig. Att den
måste användas med försiktighet, följer redan af den förut
berörda populära obenägenheten att finna sig afskuren från
möjlighet att »gå till kungs». Hänsynen härtill skulle också
lägga hinder i vägen för att låta en väsentligare del af
de mål, som nu från lokalmyndigheterna fullföljas hos Kungl.
Maj :t, i stället gå till kammarkollegium eller kammarrätten
och stanna därstädes, en anordning, som för öfrigt
måste föranleda en betydande ökning af dessa ämbetsverks
personal och äfven förändringar i deras arbetssätt. Slutligen
må anföras, att den nu behandlade utvägen att helt
enkelt afklippa högsta instansen sannolikt är af olika anordningar,
som ej gå ut på de administrativa besvärsmålens
öfverflyttande till domstolarne, den minst fördelaktiga för
upprätthållande af sådant samband mellan regeringen och
rättstillämpningen, att erfarenheterna från denna må lätt
och säkert komma den förra till godo.

Äfven om för enstaka grupper af administrativa mål
särskilda bestämmelser i vissa af nu antydda riktningar må
vara önskvärda, återstår dock såsom det hufvudsakliga att,
utan nödvändigt sammanhang med förändringar i afseende
å de lägre instanserna, ersätta regeringen, såsom högsta instans
för besvärsmål upptagande, pröfning och afgörande,
med en annan myndighet.

Härvid finnas — då, af skäl, som förut antydts, man åtminstone
numera ej gärna kan tänka på att inrätta något
slags domstol inom regeringen — egentligen blott två möjligheter:
att öfverlämna afgörandet af administrativa besvärsmål
åt högsta domstolen och att- skapa en ny myndighet såsom
administrativ högsta domstol, en s. k. regeringsrätt.
Kammarkollegium eller kammarrätten kan ej blifva högsta

121

instans i alla mål, som der behandlas, eller i alla mål, hvilkas
slutliga afgörande förflyttas från regeringen. Genom dessa
embetsverks ombildning skulle således ej någon fullständig
eller tillfredsställande lösning vinnas. Det är ock nödvändigt,
att besvärsmålens slutliga afgörande åtminstone i allmänhet
sker med Konungens rätt och i Konngens namn, liksom nu
är fallet med rättegångsmålens afdömande. Emellan de båda
alternativen: högsta domstolen och en ny s. k. regeringsrätt
finnas mellanformer af större eller mindre verklig betydelse.
Sålunda kan den s. k. regeringsrätten konstitueras såsom en
särskild afdelning af högsta domstolen och detta antingen så,
att alla medlemmar uteslutande och ständigt tillhöra den
ena eller andra afdelningen, eller så att flere eller färre
medlemmar äro gemensamma, eller att en viss cirkulation
äger rum mellan de särskilda afdelningarna. Den hufvudsakliga
frågan är emellertid, om de administrativa målen
böra i högsta instansen likställas med rättegångssakerna
eller ej.

Att de administrativa besvärsmålens öfverflyttande
från regeringen till högsta domstolen skulle medföra nödvändigheten
att i betydlig män öka den senares ledamotsantal,
ligger i öppen dag. Utan tvifvel skulle olägenheter vara med
en sådan ökning förenade, särskilt emedan hvarje tillväxt
i antalet af de afdelningar, på hvilka högsta domstolen arbetar,
är ägnad att försvåra upprätthållandet af enhetlighet
och konsekvens i lagskipningen. Denna omständighet kan
emellertid icke i och för sig anses vara afgörande. I vissafrämmande
länder är högsta domstolen fördelad på vida flere
afdelningar, än som härstädes skulle kunna komma i fråga;
problemet att äfven med ett flertal afdelningar åstadkomma
likformighet i praxis kan därför icke antagas vara olösligt.

De förr så talrika specialdomstolarna utgjorde ett uttryck
för den uppfattningen, att afgörandet af vissa mål förutsatte
särskilda insikter, hvilka icke kunde påräknas hos
ledamöter af de vanliga eller allmänna domstolarna. Denna
uppfattning har blifvit kritiserad och i praktiken till största

122

delen öfvergifven. Den berodde i själfva verket samtidigt på
ett öfverskattande och ett underskattande af domaren. Man
öfverskattade honom, då man tilltrodde honom egen insikt
och erfarenhet i alla ämnen, som ej förbehållits eller borde
förbehållas åt specialdomstolar. Man underskattade domaren,
då man ej tilltrodde honom förmågan att på grund af
sakkunnig utredning bilda sig ett omdöme äfven i ämnen,
om hvilka han icke förut ägde någon grundligare kännedom.
Både öfverskattandet och underskattandet hänvisa på en
sammanblandning af domares och af sakkunniges eller sakkunniga
vittnens funktioner och uppgift. Det sagda hindrar
emellertid icke, att i vissa fall rättskipningen vinner i både
säkerhet och snabbhet, om domaren är på förhand bekant
med de faktiska omständigheterna och öfvad i de förekommande
rättsfrågornas lösning, och att intresset häraf kan
vara tillräckligt starkt för att uppväga de principiella och
praktiska betänkligheterna- emot specialdomstolar. Ännu
mindre är det uteslutet, att man kommer till samma resultat
på den grund, att för en tillfredsställande rättskipning
förutsättes hos domaren förtrogenhet med de särskilda kraf,
som vissa egendomligt artade lifsförhållanden ställa på därunder
verksamma personer. Denna grund är en af dem, som
åstadkommit bibehållande af särskilda krigsdomstolar, och
som inom en del korporationer framkallat privata och halfoffentliga
nämnder för bedömande af tvister angående medlemmarnas
verksamhet.

Helt säkert bör det icke påstås, att högsta domstolens
ledamöter kunna befaras sakna förmåga att i den för bedömande
af administrativa besvärsmål erforderliga grad sätta
sig in i vare sig faktiska förhållanden eller speciella författningar.
I åtskilliga fall skulle emellertid härför kräfvas ett
långvarigt och mödosamt arbete. Men äfven när detta ej är
händelsen, skulle en betänklig splittring af tid och intresse
åstadkommas genom nödvändigheten att tillämpa hela
mängden af förvaltningslagar, däri enstaka bestämmelser
någon gång kunna vara att åberopa i administrativa besvärs -

123

mål. Den egentliga, nu åt högsta domstolen uppdragna, rättskipningen
komme ej att vinna härpå. Det synes därför i
alla händelser vara att föredraga, om de administrativa
besvärsmålen så mycket som möjligt koncentreras på en afdelning
i st. f. att fördelas på tre eller fyra. För att äfven
hvad de föredragande angår, förebygga det slöseri med tid
och arbetskraft, som läge däri, att än den ene, än den andre
skulle för ett enstaka måls skull nödgas vidlyftigt studera
samma förhållanden eller författningskomplexer, kunde man
träffa en anordning, motsvarande den, som nu gäller om
krigsdomstolsmål eller skiftesmål.

Hittills har förutsatts, att justitieråd — liksom äfven
revisionssekreterare — fortfarande skulle väljas efter samma
grunder som förut, således utan allt afseende på utvidgningen
af högsta domstolens verksamhetsområde. Det skulle
emellertid svårligen kunna undgås, att man stundom med
sitt val stannar på personer, hvilka synnerligen väl äro
skickade att afgöra administrativa mål, men som icke skulle
hafva utsetts till högsta domare i rättegångssaker. Om alla
administrativa besvärsmål och inga rättegångssaker handläggas
på en bestämd afdelning med ständiga ledamöter, är
detta förhållande oskadligt, men då skiljer sig också denna
afdelning endast formellt från en fristående regeringsrätt.

Bland de betänkligheter, som framställts mot inrättande
af en särskild rättskipning i administrativa mål, är äfven
den, att en sådan rättskipning lätteligen utöfvar en förlamande
inverkan på den initiativrikedom, beslutsamhet
och handlingskraft, som böra vara utmärkande för administrationen.
Man fruktar, att inom rättskipningen skall
göra sig gällande en benägenhet för formalistiskt och ensidigt
juridiskt betraktelsesätt, som måste menligt inverka på den
administration, hvars åtgärder kunna komma under bedömande.
Dessa farhågor torde af mera än ett skäl kunna anses
öfverdrifna eller beroende på oriktigaförutsättningar. I högsta
instansen plägar äfven på det judiciella området en friare
uppfattning framträda; erfarenheten visar öfverhufvud icke,

124

att våra domstolar, när de — såsom fallet är vid åtal för
tjänstefel — haft att bedöma administrativa åtgärder, misskänt
administrationens behof af själfständighet och rörelsefrihet.
Vidare kunna, såsom de utländska lagstiftningarnas
exempel bekräftar, från rättslig pröfning helt och hållet undantagas
sådana frågor, där administrationens omdöme och
energi hafva sitt hufvudsakligaste spelrum. Så mycket står
dock fast, att den uppfattning af administrationens medel
och mål, som näppeligen kan i högre grad förvärfvas annat än
genom personlig administrativ verksamhet, utgör en viktig
förutsättning för äfven ett rättsligt bedömande af administrativa
åtgärder. Med särskild hänsyn härtill bör rekryteringen
ske af den myndighet, hvilken skall såsom högsta
instans pröfva administrativa mål. Detta gäller, äfven om
pröfningen inskränkes till ett rättsligt bedömande, men vore
under annan förutsättning ännu mera påtagligt. Förtrogenhet
med administrationens anda kan icke improviseras.
En förutvarande ledamot af högsta domstolen yttrade i
Första kammaren vid skrifvelseförslagets behandling, att
de allmänna domstolarna icke hade den rätta synen på administrativa
frågor, icke besutte erforderlig insikt ens i den
ofantliga massa administrativa författningar, till hvilka man
på detta område är hänvisad, ännu mindre förstode att
rätt uppfatta dessa författningars grunder. Domareverksamhet,
som utgör den naturliga förskolan för högsta domstolen,
kan sålunda ej anses gifva önskvärd kompetens för
afgörande af administrativa mål.

Enligt sakens natur måste också behandlingssättet
för administrativa mål vara ett annat än för rättegångssaker.
Detta följer redan däraf, att de förra icke i de lägre
instanserna varit föremål för, judiciell handläggning, och att
de således föreligga för högsta instansen i helt annat skick
än rättegångssakerna. Ett genomförande af vanliga »processuela
rättegångsformer» försvåras af den i de administrativa
målen ofta förekommande sammanblandningen af
rätts- och lämplighetsfrågor samt skulle helt säkert afsevärdt

125

fördröja behandlingen. Ännu viktigare är i nämnda hänseende,
att i de administrativa målen klaganden ofta icke har
någon egentlig motpart, om man ej såsom sådan vill
räkna det allmänna representeradt af den myndighet, hvars
beslut öfverklagas. Äfven af denna grund skulle båda klassernas
mål lätt blifva lidande, om de sammanfördes inom
samma myndighets verksamhetsområde.

Ehuru jag till ett senare stadium af framställningen
måste uppskjuta att närmare beröra de svårigheter, som äro
förknippade med ett skarpt och fullständigt särskiljande i lag
af de besvärsmål, som fortfarande böra vara förbehållna
regeringens afgörande, må dock redan här framhållas, att
dessa svårigheter icke torde kunna undvikas, om myndigheten
för öfriga administrativa besvärsmål slutliga pröfning
utgöres af högsta domstolen. Under samma förutsättning
kan äfven det önskvärda sambandet mellan denna
myndighet och regeringen näppeligen vinnas.

Af det föregående torde framgå, att, på sätt också i Riksdagens
skrifvelse förutsättes, administrativa besvärsmål böra
i största möjliga omfattning öfverflyttas från regeringen
till en ny myndighet, en s. k. regeringsrätt, i syfte att dels
regeringens arbetsbörda må minskas, dels ökade garantier må
vinnas för rättssäkerheten.

För vinnande af öfverblick öfver de besvärsmål, som Besvärsmål
för närvarande faktiskt fullföljas hos regeringen, har jag låtit 18"-1903-å särskildt upprättade blanketter införa uppgifter om samtliga
besvärsmål, som under åren 1899—1903 förekommit å föredragning
af justitie-, landtförsvars-, sjöförsvars-, civil-, finans-,
ecklesiastik- eller jordbruksdepartementet. Dessa uppgifter
äro i legel en för hvarje besvärsmål. I en del fall, som röra
justitiedepartementet och finansdepartementet, hafva emellertid
fullständigt likartade mål sammanförts å en gemensam
blankett, hvarvid naturligtvis namn, data och dylikt bort -

126

fallit. De specificerade uppgifterna hafva — med undantag,
af tillfälliga anledningar, för ett ringa fåtal uppgifter rörande
sjöförsvarsdepartementet och ecklesiastikdepartementet -—
af mig granskats och kompletterats under genomgående af
de särskilda departementens registratur eller koncept för
ifrågavarande tid.

Samtliga under femårsperioden af gjorda besvärsmål
uppgå till 4,740 eller i medeltal per år: 948. Sistanförda tal
betecknar alltså ungefärliga maximum af de mål, som i
följd af en administrativ högsta domstols inrättande kunna
tänkas afgå från regeringens arbetsbörda; sålunda skulle
denna kunna minskas med högst omkring 18 mål per vecka.
Det är emellertid klart, att detta maximum icke på långt
när kan uppnås, då, på sätt också Riksdagen förutsatt, åtskilliga
besvärsmål äro af beskaffenhet att, äfven efter eu
administrativ högsta domstols inrättande, på ett eller annat
sätt påkalla regeringens pröfning.

Tab. 1.

						Sum-	Medel-
	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	ma.	tal.	1866	1896.
	1899—	1899-

						1903.	1903.
Justitiedepartementet . . . .	33	29	22	27	23	134	26.8	13	19
Landtförsvarsdepartementet .	57	55	93	84	95	384	76.8	34	149
Sjöförsvarsdepartementet . .	24	28	24	27	32	135	27.0	13	17
Civildepartementet.....	318	201	173	196	194	1,082	216.4	276	447
Finansdepartementet . . . .	300	361	354	356	334	1,705	341.0	85	331
Ecklesiastikdepartementet. .	174	158	168	233	194	927	185.4	207	207
Jordbruksdepartementet . . .	—	69	107	108	89	373	740	—	—
Summa	906	901	941	1,031	961	4,740	948	628	1,170

Anm. För jämförelses skull bifogas siffror för åren 1866 och 1896, hvilka siffror
hämtats från konstitutionsutskottets utlåtande n:r 8 vid 1897 års riksdag. De i riksdagens
skrifvelse den 28 april 1903 anförda siffror för 1902 afvika för de flesta departement
från ofvanstående, hvilket beror därpå, att de i skrifvelsen för nämnda år anförda
siffror, liksom siffrorna för 1866 och 1896, afse inkomna, men ofvanstående siffror för
1899—1903 af gjorda mål. För år 1857 uppgifvas besvärsmålen inom samtliga statsdepartement
till sammanlagdt 571.

127

Besvärsmålen befinnas, såsom man kunde vänta, vara
mycket ojämnt fördelade på de särskilda departementen.
Variationerna emellan olika år äro däremot ej synnerligen
stora, om man tager hänsyn till den förändring i regeringsärendenas
fördelning å departementen, hvilken inträdde med
jordbruksdepartementets upprättande den 31 mars 1900. Fördelningen
på särskilda departement och särskilda år framgår
af tab. 1, hvarvid erinras, att siffrorna för femårsperioden
afse de afgjorda, icke de inkomna målen. De senares antal
kan icke fullt öfverensstämma med de afgjorda målens, dels
till följd af balansens ökning eller minskning, dels emedan
mål kunna vid afgörandet sammanföras eller delas.

1. Å justitiedepartementets föredragning hafva under Jmtitiedefemårsperioden
afgjorts besvärsmål från justitiekanslern (2), Partementet
hofrätt (4), fångvårdsstyrelsen (10), kammarkollegium
(3), statskontoret (2), kammarrätten (9), patent- och registreringsverket
(68), Konungens befallningshafvande (35)
och magistrat (1). Se tab. 2.

Tab. 2.

Justitiedepartementet	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
från
Justitiekanslern..........	1	1	—	—	—	2	0.4
Hofrätt..............	1	3	—	—	—	4	0.8
Fångvårdsstyrelsen.........	3	2	—	3	2	10	2.0
Kammarkollegium .........	1	2	—	—	—	3	0.6
Statskontoret...........	—	—	—	1	1	2	0.4
Kammarrätten...........	2	—	3	1	3	9	1.8
Patent- och registreringsverket . . .	21	10	14	14	9	68	13.6
Konungens befallningshafvande . . .	4	10	5	8	8	35	7.0
Magistrat.............	—	1	—	-	—	1	0.2
Summa	33	29	22	27	23 :	134	26.8

A. Besvär öfver justitiekanslerns beslut (2). I båda
fallen klagades däröfver, att justitiekanslern icke funnit

128

skål till åtgärd med anledning af anmälan mot underordnad
myndighet.

B. De besvärsmål (4), som inkommit från hofrätt,
afse (a) i tre fall förordnande af vikarie för tjänstledig
häradshöfding, i 1 fall (b) klagan däröfver, att tjänstledighet
beviljades utan sökt rätt till återinträde.

C. Besvär öfver fångvårdsstyrelsens beslut (10). Fem
mål (a) angå ersättning för fångforsling, 1 mål (b) rätt till
dyrtidstillägg, 2 mål (c) utnämning till tjänst samt 2 mål (d)
af skedande af vaktbetjänt i anledning af otillbörligt förhållande.

I ett fall under a) tilldelades klaganden ersättning, hvartill
han ej var berättigad. I de två fallen under d) kunde
möjligen vara tvifvelaktigt, om afskedandet utgjorde en disciplinärrättslig
åtgärd eller allenast en tillämpning af villkoren
för anställningen.

D. Besvär öfver kammarkollegii beslut (3). Alla afse
flyttning af tingsställe.

E. Besvär öfver statskontorets beslut (2). Båda målen
angå dyrtidstillägg.

F. Besvär öfver kammarrättens beslut (9). Alla äro
anmärkningsmål. I ett fall gillades anmärkningen, men fick
vid den gjorda utbetalningen bero.

G. Besvär öfver patent- och registreringsverkets beslut
(68). I alla målen är fråga om vägrad registrering af varumärken.

Fl. Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut
(35). Om aflöning eller reseersättning (a) är fråga i 28
fall; i sex af dessa tilldelades eu ersättning, hvarpå klaganden
ej hade rättsligt anspråk. Befordran (b) afses i 3 mål. I 2
mål (c) gäller det fånges anspråk på arbetsförtjänst eller rätt
att mottaga besök; i ett (d) klagar häradshöfding öfver tingshusets
upplåtande för offentlig förrättning, i ett (e) rysk
lösdrifvare öfver sitt hemsändande.

I. Öfver magistrats beslut klagas i ett fall, som angår
ogillande af valsedel vid borgmästareval.

129

II. Landtförsvarsdepartementet.

Besvär förekomma öfver beslut af arméförvaltningen
(38), kammarkollegium (4), kammarrätten (85), Konungens
befallningshafvande (233), direktionen öfver arméns pensionskassa
(4) samt vissa militära myndigheter (19) och öfver
val (1). Se tab. 3.

Tab. 3.

Landtförsvarsdepartementet	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
från
Arméförvaltningen.........	1	5	10	9	13	38	7.0
Kammarkollegium.........	3	1	—	—	—	4	0.8
Kammarrätten...........	7	12	23	17	20	85	17.0
Konungens befallningshafvande . . .	44	34	55	52	4S	233	40.0
Direktionen öfver arméns pensionskassa	1	—	1	2	—	4	0.8
Militär myndighet.........	1	3	4	4	7	19	3.8
Andra...............	—	—	—	—	1	1	0.2
Summa	57 55	93	S4	95	384	70. S

A. Besvär öfver beslut af arméförvaltningen (38). I de
flesta målen (30) är fråga om (a) rätt till aflöningsförmåner,
reseersättning eller dylikt. I 4 mål klagas (b) öfver böter,
som ålagts rust- eller rotehållare, i ett (c) öfver ett befordringsärendes
afgörande. I två mål yrkas (d) ersättning på
grund af aftal, i ett (e) af enskild person ersättning för sjukhusvård
åt värnpliktig. Sju af de under a) hörande målen
innefatta äfven frågor om tilldelande af ersättning, hvartill
klaganden ej är berättigad, och i åtminstone två fall har sådan
ersättning verkligen tilldelats. Äfven i ett af fallen under
d) bifölls en med besvären förknippad underdånig ansökan.

B. Besvär öfver kammarkollegii beslut (4). Tre mål
afse åborätt till soldattorp å kronoallmänning, det fjärde
flyttning af soldattorp. I de tre förstnämnda målen förekom
jämte besvären en eventuell ansökan om viss förmån.

C. Besvär öfver kammarrättens beslut (85). Samtliga
mål utom ett, som angick löneförmåner och däri kammar 2546/06.

Regeringsrätten. 9

II. Landtförsvarsdepartementet.

130

rätten ansåg sig obehörig, äro anmärkningsmål. lett tjugutal
fall har varit fråga om eftergift af anmärknings medlen,
och i flertalet bland dessa fall har sådan eftergift beviljats.

D. Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut
(233). De flesta målen (176) angå (a) böter, som ålagts
för försummelse af de värnpliktig åliggande skyldigheter,
hvartill kommer (aa) ett mål angående ansvar å uteblifven
suppleant i inskrifningsrevisionen. I öfrigt förekomma tvister
om rust- eller rotehållares rättigheter och skyldigheter
(b) i 46 fall, om dispositionen (ifver roteringskassa
(c) i 4 fall, om ersättning för legd häst (d) i ett fall,
om ersättning åt magistrat för kommenderings skjutsbefordran
(e) i ett fall, om reseersättning och dylikt (f) i 3
fall. En värnpliktigs yrkande om ansvar och ersättning
för det han hämtats, hänvisades genom s. k. omslagsresolution
till justitiekanslern. I de under a) upptagna målen
rörande ansvar för öfverträdelse af värnpliktslagens föreskrifter
förekommer stundom en ansökan att eventuellt
af nåd befrias från ansvar. I några fall (4), som alla tillhöra
1899, hafva dylika ansökningar öfverlämnats till nedre
justitierevisionen för att föredragas i högsta domstolen,
men i allmänhet (9) hafva de omedelbarligen lämnats utan
afseende. Med besvären förknippades i ett par fall ansökan
om befrielse från vapenöfning, något, som ej utgör föremål
för Konungens pröfning. Då enligt 1901 års värnpliktslag
ansvar för uteblifvande från vapenöfning ej vidare ålägges
i administrativ väg, förekomma mål om sådant ansvar
numera icke. Den minskning (i medeltal 15 årligen), som
härigenom uppkommer, synes emellertid uppvägas af ökning
i öfriga värnpliktsmål, hvilka år 1903 uppgingo till
48. Värnplikt^agens bestämmelser gifva tillfälle till en
ganska fri pröfning af »laga förfall», hvilket tillfälle äfven
synes hafva blifvit i fullaste mått begagnadt, så att man
stundom kan tveka, huruvida rättskipning eller nåd föreligger;
någon gång heter det, att Kungl. Maj :t »funnit godt
i nåder befria».

131

E. Besvär öfver beslut af direktionen öfver arméns pensionskassa
(4). Tre mål afse skyldighet att erlägga pensionsafgift,
det fjärde rätt till pension.

F. Besvär öfver beslut af vissa militära myndigheter

(19) . Hit höra besvär angående remontering (2) och rekrytering
(8), rätt till afsked (4), underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
(1), alla dessa afseende beslut vid mönstring
eller därmed jämförlig förrättning; vidare angående pensionsafgift
(beslut af regementsförvältning), befordran (beslut
af chefen för fortifikationen), ordning i arrest (beslut
af regements- och fördelningschef), hvartdera i ett fall.

Slutligen har ett mål, däri klagats öfver regementsförvaltnings
beslut angående penningebidrag till värnpliktige, genom
omslagsresolntion öfverlämnats till arméförvaltningen.

G. I ett fall har klagats öfver felaktighet vid val af ledamot
i direktionen för knektelegomedelskassa.

III. Sjöförsvarsdepartementet. in. sjöfsr svarsdepar Besvär

förekomma öfver beslut af marinförvaltningen 1cmrntet (20)

, lotsstyrelsen (9), kammarkollegium (1), kammarrätten
(13), generaltullstyrelsen (3), Konungens befallningshafvande
(77), direktionen öfver flottans pensionskassa (11),
direktionen öfver navigationsskola (1). Se tab. 4.

Tab. 4.

Sjöförsvarsdepartementet	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
från
Marinförvaltningen.........	1	5	2	7	5	20	4.0
Lotsstyrelsen............	1	i	2	3	2	9	1.8
Kammarkollegium.........	—	—	1	—	—	1	0.2
Kammarrätten...........	2	2	1	1	7	13	2.0
Generaltullstyrelsen.........	—	—	2	1	—	3	0.0
Konungens befallningshafvande . . .	18	19	12	13	15	77	15.4
Direktionen öfver flottans pensionskassa	2	1	3	2	3	11	2.2
Andra...............	—	—	1	—	—	1	0.2
Summa	21	28 24	27	32	135	27

132

A. Besvär öfver beslut af marinförvaltningen (20).
Besvären afse befordran (a) i 2 fall, aflöning och dyrtidstilllägg
(b) i 11 fall, rese- och traktamentsersättning (c) i fem
fall och pensionsafgift (cl) i ett fall; i det tjugonde fallet
klagades (e) öfver marinförvaltningens åtgärd att till protokollet
anteckna ogillande af en från officer inkommen
rapport; i ett fall under b) beviljades inkvarteringsbidrag utöfver
gällande föreskrifter.

B. Besvär öfver beslut af lotsstyrelsen (9). Besvären
afse befordran (a) i tre fall, aflöning (b) i två fall, pensionsafgift
(c) i ett fall, tillåtelse från lotsverkets sida till anläggning
(d) i två fall; dessutom har ett mål, däri öfverlotsklagat
öfver beslut om partiell återbäring af lotsafgift, hänvisats
till domstol.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium förekommer
blott i ett fall, hvilket angår roteringsskyldighet. I
sammanhang med besvärens afgörande förordnade Kungl.
Maj :t om ersättning för förlorade tillgiftspenningar af ifrågavarande
hemman.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (13). Alla målen
äro anmärkningsmål. I tre fall har eftergift beviljats, i ett
har en eventuell ansökan lämnats utan bifall.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (3). Två
mål angå skeppsmätning, nämligen dels rätta dräktigheten,
dels skyldigheten till ommätning. I ett tredje fall har fråga
om ersättning för obehörigt förfarande vid mätningen förklarats
tillhöra domstols pröfning.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(77).

I 65 fall (1902:12, 1903:14) är fråga (a) om värnpliktsböter.
Äfven på detta departements föredragning är pröfningen
af laga förfall, särskildt under de första åren af perioden,
mycket liberal. I 7 fall är med besvären förenad ansökan
om befrielse från fredsöfning. Tillämpning af bestämmelserna
om indelningsverket förekommer i 10 fall, då 7 mål
finnas angående torpsyn (b) och 3 angående vakanssättning

133

(c). Härtill ansluter sig ett mål om dispositionen af rotehållskassa
(d). I ett fall hafva besvär i fråga om restitution af vakansafgifter
blifvit genom omslagsresolution öfverlämnade
till kammarrätten.

G. Besvär (ifver beslut af direktionen öfver flottans
pensionskassa (11). Sju mål angå pensionsrätt, fyra pensionsafgift.
I fyra af de förra målen har pensionsrätts
medgifvande af gunst och nåd sökts eller meddelats, ett femte
synes vara af judiciell beskaffenhet.

H. Besvär öfver beslut af navigationsskolas direktion
(1). Det enda målet angår dyrtidstillägg. Klagan borde
egentligen gått till marinförvaltningen, men blef, då denna
redan afgifvit utlåtande, utan hänvisning dit förklarad ej
föranleda vidare åtgärd.

IV. I afseende å besvärsmål tillhörande civildeparte- it. Oiviimentet
råder eu väsentlig skillnad mellan tiden före och tiden bentet.
efter jordbruksdepartementets inrättande och häraf föranledda
ändringar. Det stora antalet mål föranleder äfven,
att här, liksom vid följande departement, hvart och ett år
lämpligen behandlas för sig. Se tab. 5.

I. 1899. Föredragits hafva besvär öfver beslut af me- i. 1899.
dicinalstyrelsen (3), järnvägsstyrelsen (4), kammarkollegium
(72), statskontoret (2), kommerskollegium (3), kammarrätten
(15), patent- och registreringsverket (32), domänstyrelsen
(1) och Konungens befallningshafvande (186).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (3). Två
mål afse reseersättning, ett ersättning för kreatur, som nedslaktats
i anledning af smittosam sjukdom. Äfven de båda
andra målen falla inom jordbruksdepartementets nuvarande
verksamhetsområde. I åtminstone två af målen har ersättning
beviljats utöfver gällande föreskrifter.

B. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (4). Två
mål afse (a) befordran, två (b) disciplinär åtgärd. I ett af de
senare målen pröfvades tillika en nådeansökan.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (72). Största
delen afser väghållnings- och flottningsfrågor, som nu -

134

Tab. 5.

Civildepartementet	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Sum- ma.	Medel- tal.	Sum- ma.	Medel- tal.
1899-	-1903.	1901-	-1903.
från
Generalpoststyrelsen . . .	—	4	O	5	9	21	4.2	17	5.7
Medicinalstyrelsen ....	3	5	6	10	9	33	6.6	25	8.3
Väg- och vattenbyggn.-styr.	—	—	—		1	1	0.2	1	0.3
Telo grafsty relsen.....	—	—	1	1	2	4	0.8	4	1.3
Järnvägsstyrelsen ....	4	4	7	8	5	28	5.0	20	6.7
Riksförsäkringsanstalten .	—	—	—	—	2	2	0.1	2	0.7
Kammarkollegium ....	72	17	—	—	—	89	17.8	—	—
Statskontoret ......	2	—	2	2	i	7	1.4	5	1.7
Kommerskollegium ....	3	—	—	—	—	3	O.r.	—	—
Kammarrätten......	15	12	10	17	10	64	12.8	37	12.3
Patent- och registr -verket	32	9	—	1	—	42	8.4	1	0.3
Landtmäteristyrelsen . . .	—	1	—	—	—	1	0.2	—	—
Domänstyrelsen.....	1	—	—	—	—	1	0.2	—
Konungens kef.-hafvande .	186	148	142	152	152	780	156 0	446	148.7
Landsting........	—	1	2	—	3	6	1.2	5	1.6
Summa	818	£01	173	196	194	1,082	216.4	563	187.6

Anm. I anledning af jordbruksdepartementets upprättande hafva summa och medeltal
för 1901—1903 upptagits.

mera höra till jordbruksdepartementet. Flottningsmålen
(a) utgjorde 7, vägmålen (b) 61, däribland 3 grindmål. Vidare
förekommer fråga om inrättande af ny skjutsstation
(c) i ett, om fastställelse å afsöndring (d) i två samt om förordnande
af fjärdingsman (e) i ett fall. Vägmålen kunna,
med frånskiljande dels af grindmålen (se ofvan), dels af mål
om statsbidrag (2), om vägskatt (3) samt om inkomst- och
utgiftsstat för vägkassa (1), indelas i mål om vägdelning, om
egenskapen af allmän väg samt om anläggning eller omläggning
af väg. De förstnämnda skulle då röra allenast fördelningen
mellan enskilda intressenter af väghållningsbördan
och således vara analoga med vanliga tvistemål, medan däremot
i de båda senare kategorierna det allmännas intresse af
kommunikationernas vidmakthållande och utveckling ome -

135

delbarligen är i fråga; hvad detta intresse kräfver, måste tydligen
bero på en pröfning, som företages äfven efter lämplighetshänsyn
och blott relativt har karaktären af lagtolkning.
Faktiskt är emellertid ifrågavarande indelning ingalunda
skarp; det förekommer nämligen mycket ofta, att i ett och
samma mål frågor af såväl den ena som den andra beskaffenheten
utgöra föremål för tvist.

T). Besvär öfver beslut af statskontoret förekomma blott
i två fall; båda angå reseersättning till tjänstemän, som numera
lyda under jordbruksdepartementet.

E. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (3). Ett
mål afser ändring af fartygs namn, ett angår utfärdande af
styrmansbref (b), ett utmålsläggning (c), hvilket sistnämnda
mål numera skulle tillhört jordbruksdepartementet. I målet
under b) meddelades dispens.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten. Alla 15 målen
äro anmärkningsmål, delvis sådana, som numera skulle tillhöra
annat regeringsdepartements föredragning. I fyra fall har
varit fråga om eftergift, och i tre af dessa har sådan beviljats.

G. Besvär (ifver beslut af patent- och registreringsverket
(32). Om patent är fråga (a) i 29 mål, om registrering af
aktiebolag (b) i 2, om befordran (c) i 1.

H. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (1). Målet
afser länsmans rätt till boställets virkesafkastning; ansökan
att af nåd erhålla viss del af denna lämnades utan afseende.

I. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(186). Till en början afskiljas 8 mål, som förklarats rätteligen
böra gå till domstol.

Fn stor grupp (a) utgöres af kommunala besvärsmål,
d. v. s. mål, där fråga är om giltigheten af kommuns beslut,
val därunder inbegripna, men med uteslutande af frågor om
särskilda personers beskattning och af beslut, som underställts
Konungens befallningshafvandes pröfning. Antalet
uppgår till 42. Föremål för pröfning är enligt kommunallagarna,
om beslutet kränker enskild rätt eller eljest hvilar
på orättvis grund, eller om det icke tillkommit i laga ordning,

136

eller om det står i strid med allmän lag eller författning eller
annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat.
I det senaste afseendet är pröfningen ganska fri, då gränserna
för befogenheten hufvudsakligen bero därpå, hvad
som förstås med kommunmedlemmars gemensamma ordnings-
och hushållnings angelägenheter. Äfven då ett beslut
står i strid med enskild rätt, lämnas det ofta orubbadt under
förklaring, att den enskilda rätten ej där af beröres. I ett fall
fattades i sammanhang med pröfning af besvären ett rent
administrativt beslut.

En annan betydande grupp (b) utgöres af byggnadsmålen
(32), i hvilka besvär förts öfver Konungens befallningshafvandes
beslut om byggnadslof, tomters ändring, byggnadsnämnds
förelägganden och dylikt. I ett par fall var med
besvären förenad ansökan om befrielse eller tillåtelse. Vida
viktigare är emellertid, att underdåniga ansökningar utan
sammanhang med besvär i ganska stor utsträckning upptagas
och bifallas. Det är icke ovanligt, att den, som är missnöjd
med ett beslut af byggnadsnämnd, framför att anföra
besvär föredrager att låta beslutet vinna laga kraft och att
därefter göra dispensansökan hos Kungl. Maj :t.

Med de nu nämnda grupperna af mål sammanhänga sådana
mål, där fråga är om fastställelse af en kommunal myndighets
beslut med allmännare syftning (c). Hit hänföras
mål angående fastställelse af särskild ordningsstadga (2),
af byggnadsordning eller tomtindelning (8), af stadga för
elektriska ledningar (1). I två fall föredrogos i sammanhang
med de underdåniga besvären stadsfullmäktiges ansökningar
om nådig fastställelse å regleringsplan. Summa 11 mål.

Till en fjärde grupp (d) kunna sammanföras koncessionsfrågor,
tillhörande Konungens befallningshafvandes
handläggning, och deras motstycken, frågor om samma myndighets
vitesförbud. Härunder upptagas frågor om beviljande
af torgdag (1), om rätt till utskärning (2), om förbud
mot maltdrycksförsälj ning (11, däribland ett, som afsergästgifvares
försäljningsrätt), mot skjutning (1), om tillåtelse till

137

lotteri (1), anläggning af bergbana (1), pantlåneri (1), stenlake
(1), sillfiske med not (1), upplag af eller handel med
sprängämnen (9), upplag af eldfarliga oljor (2), om fastställelse
af föreningsstadgar (3), om förbud enligt hälsovårdsstadgan
(2), om fridlysning af visst område (1). I ett fall har dessutom
hos Konungens befallningshafvande (för registrerad
förening) sökts vanlig handelsrätt. Här må äfven nämnas ett
mål angående skyldighet för samhälle att utlägga gata äfvensom
ett mål, däri Konungens befallningshafvande ansett
sig obehörig att meddela enskild järnväg visst föreläggande
med afseende å trafikens anordning. Summa 40 mål.

Nära jämförliga med koncessionsmålen äro de numera
samtliga till jordbruksdepartementet hörande målen (e) om
ordningen för fiske (5) och flottningsmålen (f), nämligen
ett mål om vitesförbud mot flottning och ett angående ersättning
för skada genom skyddsbyggnader; i det senare
målet förekom jämte besvären äfven en underdånig ansökan.

Af vägmål (g) förekomma tre, bland hvilka dock två
genom omslagsresolution öfverlämnats till kammarkollegium
och det tredje afser ett alldeles egendomligt förhållande.

Om beslut, afseende, att ordningsstadgan för rikets städer
eller annan jämförlig stadga skall erhålla tillämpning
å visst område (h), är fråga i 5 besvärsmål, samtliga tillika
underställningsmål.

Frågor om (i) införande i handelsregistret eller föreningsregistret
möta i 5 fall, däraf 2 afse handelsregistret.

Öfver debitering eller utmätning af utskylder (j) klagas
i 7 mål; i de flesta fallen åberopas dubbelbeskattning.

Befordringsmål (k) förekomma till ett antal af 5, disciplinärmål
(1) till ett antal af 3, mål om magistrats, kronofogdes
eller] länsmans; skyldigheter (in) till ett antal af 3, däribland
två röra enskild part.

Om reseersättning (n) är fråga i två mål.

I två mål besvärar sig enskild person öfver myndighets
vägran att tillhandahålla vissa handlingar (o).

13,s

IV. Civildepartementet.

2. 1900.

För öfrig! förekomma mål angående skyldighet att intagas
å fattiggård (fattigvårdsstyrelses husbonderätt), om dispositionen
af städs]ord, om byggnadsnämnds rätt att anlita
allmän åklagare, om jordbyte mellan stad och enskild (besvären
återkallade), om häktads eller hans konkursbos
rätt att utbekomma penningar, som vid häktningen tagits i
förvar (2), om återbekommande af vittneslön, om införande
i länskungörelser af cirkulär från bergmästare, om landtmätares
skiljande från förordnande på grund af jäf, om afvittring
samt om ersättning för ett på grund af smittosam sjukdom
nedslaktadt kreatur; i sistnämnda fall förekom äfven en
underdånig ansökan.

2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen
(4), medicinalstyrelsen (5), järnvägsstyrelsen
(4), kammarkollegium (17), kammarrätten (12), patentoch
registreringsverket (9), landtmäteristyrelsen (1), Konungens
befallningshafvande (148), landsting (1).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (4). Tre
mål (a) angå befordran, ett (b) disciplinäråtgärd.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (5). Två
mål röra (a) befordran, ett (b) föreskrift meddelad lasarettsläkare,
två (c) reseersättning.

C. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (4). Ett
mål (a) angår befordran, tre (b) aflöningsförmåner.

D. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (17). Flottningsmålen
(a) utgjorde 2, vägmålen (b) 15, däribland 1
grindmål.

E. Besvär öfver beslut af kammarrätten (12). Alla
målen äro anmärkningsmål. I ej mindre än 6 fall har Ivungl.
Maj :t beviljat eftergift; i ett bland dessa kunde besvären
icke till pröfning upptagas.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(9). Alla målen afse sökt patent å en uppfinning.

G. Det enda målet från landtmäteristyrelsen afser befordran
(tjänsteförslag).

139

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(148).

Ett mål angående utseende af skiljeman i tvist om
brandskadeersättning återförvisades till Konungens befallningshafvande
för meddelande af ny besvärshänvisning.

De kommunala besvärsmålen (a) uppgå till 43, däribland
1 om stadsfullmäktigordförandes propositionsvägran.

Byggnadsfrågor o. dvl. (b) förekomma i 29 fall. I tre
af dem är med besvären förenad en eventuell ansökan att af
nåd erhålla byggnadstillstånd. Här upptagas dessutom (ba)
två mål om skyldighet att stensätta gata; i det ena fallet var
tvist, om skyldigheten ålåg staden eller tomtägare.

Gruppen mål angående fastställelse af kommunal myndighets
beslut (c) räknar 13 mål, nämligen angående fastställelse
af särskild ordningsstadga (4), af byggnadsordning
och tomtreglering (3), af brandordning (2), af matvarustadga
(2), af lappbyordning (1), af reglemente för drätselkammare
(1). I några fall utgöra dessa mål tillika kommunala
besvärsmål.

Koncessions- och vitesförbudsmål (d) förekomma till
ett antal af 17, däribland mål om förbud mot maltdrycksförsäljning
(3), om tillåtelse till lotteri (1), till utförande af musik
i vinstuga (1), till cirkusföreställning (1), till pantlånerörelse
(1), till upplag af eller handel med sprängämnen (2), om
förbud eller tillåtelse enligt hälsovårdsstadgan (6), om föreläggande
för kommun att skaffa lokal för vård af difterisjuka
(1), om tillåtelse att höja en bro å bygdeväg (1).

Fråga om tillämpning å visst område af ordningsstadgan
för rikets städer eller jämförlig stadga (e) är i 4 mål föremål
för pröfning med anledning af besvär och efter underställning.

Registreringsmål (f) finnes endast ett.

Öfver debitering eller utmätning af utskylder (g) klagas
i 7 mål.

Befordringsmålen (h) äro 6, alla afseende förslag till
tjänster, som tillsättas af Ivungl. Maj :t. Här kan äfven upp -

140

IV. Civildepartementet.

3. 1901.

föras 1 mål angående förordnande att verkställa växelprotester.
Särskild beskaffenhet hafva (i) 4 mål om val af fjärdingsman,
därvid fråga är om ett menighetsbestyr; den valdes
lämplighet för befattningen pröfvas dock, som bekant,
af administrativ myndighet.

Disciplinärfrågor (j) förekomma i 5 mål, då dit hänföres
ett fall, deri Konungens befallningshafvande förelagt och
utdömt vite för kommunalordförandes försummelse att inkomma
med särskildt infordrade statistiska uppgifter.

Om aflöningsförmåner (k) är fråga i 5 fall, om reseersättning
och dylikt (1) i 3 fall, två med den utgång, att
extra ersättning beviljats.

I två mål sökes (m) restitution af böter; i det ena målet
beviljades klaganden ersättning af statsmedel för det belopp,
hvarmed de erlagda böterna af nåd nedsatts.

I öfrigt förekomma mål angående hemförskaffande af
försörjningspliktig person, hvars familj fallit fattigvården
till last, angående byggnadsnämnds beslut att anmäla till
åtal, angående viss inrättnings förklarande för eldfarlig, angående
förvaltningsbidrag åt sjukkassa, angående inställande
af laga skifte.

I. Ett mål förekommer, däri en person, som af landsting
återvalts till ledamot i lasarettsdirektion, besvärsvis
yrkade och vann befrielse.

3. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen
(3), medicinalstyrelsen (6), telegrafstyrelsen
(1), järnvägsstyrelsen (7), statskontoret (2), kammarrätten
(10), Konungens befallningshafvande (142), landsting (2).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (3). Två
mål angå (a) befordran (i det ena fallet förslag till tjänst,
som tillsättes af Kungl. Maj :t), ett (b) disciplinäråtgärd.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (6). Alla
målen angå befordran. I ett par fall är fråga om förslag, i
ett om kompetens.

C. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet
angår aflöningsförmåner.

141

D. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (7). Två
mål afse (a) befordran, tre (b) disciplinäråtgärd, två (c) förhållandet
till tredje man, då dels en verkstad klagat öfver
pröfningen af ett anbud, dels trafikanter klagat öfver en af
enskild järnväg debiterad afgift.

E. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Båda målen
afse aflöningsförmåner. I det ena är beloppet ostridigt,
men innehålles i kvittningssyfte, sedan löntagaren, en kronofogde,
råkat i konkurs.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten (10). Nio
af målen utgöra anmärkningsmål. I 5 af dem har Kungl.
Maj :t beviljat eftergift. Ett mål angår afskrifning af postmedel,
som gått förlorade vid eldsvåda.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(142).

De kommunala besvärsmålen (a) uppgå till ett antal af
54, däribland ett mål om kommunalordförandes vägran att
utlysa kommunalstämma och ett om tillhörigheten till municipalsamhälle.
I ett af målen förekom en underdånig ansökan
om förbud mot vidare skuldsättning för tecknande
af bidrag till järnvägar.

Byggnadsfrågor o. dyl. (b) utgöra föremål för 22 besvärsmål,
däribland ett, däri Kungl. Maj :t, utan att göra ändring
i det öfverklagade utslaget, medgaf, att ifrågavarande
anordning finge tills vidare bibehållas. Härmed sammanställas
(ba.) tre mål angående skyldigheten att underhålla eller
renhålla gata.

Målen angående fastställelse af kommunal myndighets
beslut (c) äro 7, däribland ett mål angående indelning af sockenvägar,
ett om särskild ordningsstadga (slakterier), ett
om järnvägsspårs nedläggande i gata, tre om byggnadsordning
o. dyl., ett om reglemente för drätselkammare.

Om koncession eller vitesförbud (d) är fråga i’ 22 besvärsmål,
nämligen ett om fastställelse af förenings stadgar, ett
om förbud för ångfartyg att anlöpa vissa bryggor, ett om tilllåtelse
till elektrisk anläggning, två om tillåtelse till asfalt -

112

IV- Civildepartementet.

4. 1902.

kokning på gata (det ena innefattande eventuell underdånig
ansökan), ett om flyttning af droskstation, ett om tillåtelse
till krutupplag, ett om tillåtelse till upplag af eldfarliga
oljor, 14 om förbud eller tillåtelse enligt hälsovårdsstadgan,
däribland ett, däri Konungens befallningshafvande
anbefalles att gifva hälsovårdsnämnden visst förständigande.

Fråga om tillämpning å visst område af ordningsstadgan
för rikets städer (e) o. dyl. förekommer i 3 mål, om debitering
eller utmätning af utskylder (f) i 4 mål.

Befordringsmålen (g) äro 7, alla rörande förslag till
tjänst, som tillsättes af Kungl. Maj:t, hvarjämte (h) förekommer
ett mål om förordnande af fjärdingsman; diseiplinärmålen
(i) äro två.

Om aflöningsförmåner (j) är fråga i 7 mål, af hvilka dock
de flesta genom omslagsresolution öfverlämnats till annan
myndighet, om reseersättning (k) i ett mål. I ett bland aflöningsmålen
förekom jämte besvären en underdånig framställning
om förändrade bestämmelser för framtiden.

De återstående målen angå enskilda personers framställning
hos Konungens befallningshafvande om bostadsförhållandena
i viss stad, hemför skaffande af försörj ningspliktig
person (2), utskrifning från sinnessjukanstalt, skyldigheten
att debitera och uppbära vissa brandstodsafgifter (2),
sökt åläggande att åtala viss person, viss inrättnings förklarande
för eldfarlig, förfarandet vid tomtmätning.

H. Besvär öfver beslut af landsting (2). I båda fallen
var fråga om anslagsbeslut, hvarigenom landstinget förmenades
hafva öfverskridit sin befogenhet.

4. 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen
(5), medicinalstyrelsen (10), telegrafstyrelsen
(1), järnvägsstyrelsen (8), statskontoret (2), kammarrätten
(17), patent- och registreringsverket (1), Konungens
befallningshafvande (152).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (5).

143

Fyra mål afse (a) befordran, det femte (b) aflöningsförmåner.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (10).
Egentliga befordringsmål (a) äro 4; närmast därmed jämförliga
äro ett mål om entledigande af en tills vidare förordnacl
lasarettssyssloman och ett, där frågan är, om för viss
plats öfverhufvud någon brunnsläkare skall förordnas.

Om reseersättning (b) handla två mål, om debitering
af medicin (c) ett, som kanske rättast bör hänföras till disciplinmål
.

I ett mål är (d) fråga om fastställelse af en af stadsfullmäktige
antagen instruktion för stadsläkare.

C. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet
angår befordran.

I). Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (8). Fem
mål äro (a) befordringsmål (ett af dem rör tolkning af aftal
om viss personals öfvertagande vid inköp af enskild järnväg),
ett, däri äfven en underdånig ansökan förekom, disciplinmål
(b). De två återstående målen angå aflöningsförmåner; det
ena är anmärkningsmål.

E. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Båda målen
angå dyrtidstillägg.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten (17). Ett af
målen angår debitering af grundskatt för boställe, de öfriga
16 äro anmärkningsmål.

Bland de senare äro fyra, i hvilka Ivungl. Maj :t. beviljat
eftergift af rätteligen anmärkta medel.

G. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(1) I målet är fråga om registrering af jernvägsaktiebolag.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(152).

De kommunala besvärsmålen (a) utgöra 55. Häri ingå
enstaka mål angående byggnadsnämnds åtgärd att ej antaga
entreprenadanbud, angående drätselkammares verkställig -

144

hetsåtgärder samt angående enskilds yrkande, att visst kommunalt
beslut måtte bringas till verkställighet. I ett af målen
förekommo jämte besvär öfver stadsfullmäktiges beslut
besvär öfver magistratens vägran att verkställa detta samtunderdånig
ansökan om beslutets fastställande. Här må
dessutom upptagas ett mål (aa) angående magistrats vägran
att verkställa ett stadsfullmäktigbeslut, i hvilket mål magistraten
gjorde eventuell ansökan, att Kungl. Maj :t ville
pröfva detta beslut.

IKggnadsmål (b) förekomma till ett antal af 29. I 4
af dessa är med besvären förenad en underdånig ansökan
om dispens. Om skyldigheten att bekosta gatläggning
eller gatuunderhåll (ba) är fråga i 2 mål.

Fastställelse af kommunal myndighets beslut (c) afses
i 13 mål, nämligen angående fastställelse af ordningsstadga
för utskänkning af vin och maltdrycker (2), angående förbud
att sälja kramsfågel, angående fastställelse af ordningsföreskrifter
för velocipedåkning, af renhållningsstadga (2), af
hamnordning, af byggnadsordning o. dyl. (6, däribland 3
tillika underställda Kungl. Maj ds pröfning).

Om koncession eller vitesförbud (d) är fråga i 23 mål,
nämligen angående vitesförbud för ölutkörare, angående
väganordningar vid järnvägsstation (2), angående positivspelning,
angående oljeupplag, angående ångbåtstrafik vintertiden,
om fastställelse af förenings stadgar (3), om föreskrifter
enligt hälsovårdsstadgan eller vaccinationsreglementet
(6), angående biljard, lotteri (2), sprängning (2), om inrättande
af utskänkningsställe, om tilläggsplats för vissa
fartyg, om förbud emot danstillställningar.

I två fall (e) förekommer fråga därom, att ordningsstaclgan
för rikets städer eller därmed jämförlig stadga förklaras
tillämplig å visst ^område. I det ena fallet underställdes
öfverklagadt kommunalbeslut i ämnet Kungl. Maj :ts
pröfning.

Öfver debitering] eller utmätning (f) klagas i 9 mål,

145

i befordringsfrågor (g) i 7 mål, hvartill kommer (h) ett mål
angående fjärdingsmansförordnande.

Disciplinmålen (i) äro 2, målen om aflöningsförmåner
(j) 2, om reseersättning (k) 2. I ett af dessa förordnade
Kungl. Maj :t om ersättnings utbetalande.

I öfrigt förekomma frågor om handräckning för försörj
ningspliktigs inställande (3), om ersättning för upprättande
af vägtalslängd (med besvären var förenad ansökan).

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen
(9), medicinalstyrelsen (9), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(1), telegrafstyrelsen (2), järnvägsstyrelsen
(5), riksförsäkringsanstalten (2), statskontoret (1),
kammarrätten (10), Konungens befallningshafvande (152),
landsting (3).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (9).
Fyra mål afse (a) befordran, 2 (b) disciplinäråtgärd. Af de
återstående tre angår ett en persons rätt att utbekomma
postförsändelser med viss ofullständig adress, ett en skrifts
intagande i tidningstaxan och befordran såsom tidningskorsband,
ett generalpoststyrelsens val mellan entreprenadanbud.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (9). Ett
mål af ser (a) befordran, 7 reseersättning (b), det nionde
styrelsens val mellan entreprenadanbud.

C. Besvär öfver beslut af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(1). Målet afser rätt för enskild järnväg att anordna
ny hållplats. Kungl. Maj :t fäste ej afseende vid besvären,
men biföll klagandens ansökan om rättighet.

D. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (2). Det ena
målet afser (a) befordran, det andra (b) aflöningsförmåner.

E. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (5). Tre
mål afse (a) befordran, 1 (b) disciplinäråtgärd, 1 (c) aflöningsförmåner;
i sistnämnda mål har dock ej hos järnvägsstyrelsen
påyrkats någon rätt, utan endast gjorts framställning
om visst medgifvande för framtiden.

F. Besvär öfver beslut af riksförsäkringsanstalten (2).
Båda målen afse. befordran.

IV. Civildepartementet.

5. 1903.

2546/06_ Regeringsrätten.

146

G. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet angår
dyrtidstillägg .

H. Besvär öfver beslut af kammarrätten (10). Alla
målen äro anmärkningsmål. I fem af dem har Kungl. Maj :t
beviljat eftergift af anmärkningsmedel.

I. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(152).

De kommunala besvärsmålen (a) äro 52, däribland ett
af Kungl. Maj:t afgjordes i sammanhang med rent administrativ
fråga (om inträdande i köpingsrättigheter).

Byggnadsmålen (b) utgöra 24. Något fall af eventuell
dispensansökan förekommer icke. Ett mål (ba) afser skyldigheten
till gatuunderhåll.

Om fastställelse af kommunal myndighets beslut (c)
är fråga i 7 mål, nämligen om pensionering af en tjänsteman,
om underhållet af bro, om byggnadsordning o. dyl. (2), om
ordningsstadga för slakterier, särskild hälsovårdsstadga,
renhållningsstadga.

Koncessions- eller vitesförbudsmålen (d) uppgå till ett
antal af 34. Däribland förekomma mål angående tillåtelse
till skjutbana (2, i det ena fallet med eventuell ansökan),
lotteri (2), upplag af eller handel med sprängämnen (2)
eller eldfarliga oljor, platsanskaffningsbyrå, bergsprängning,
byggnadsverksamhet, om erhållande af tilläggsplats för
ångslupar, angående tiden för öppenhållande af serveringslokal,
angående vitesförbud mot kvarstannande å utskänkningslokal,
om ångbåtstrafik vintertiden, om förbud mot
ångbåtstrafik vid Vaxholm, angående säkerhetsåtgärder
vid järnvägsöfvergångar (2), om fastställelse af förenings
stadgar (3), om förbud enligt hälsovårdsstadgan o. dyl. (14).

Fråga därom, att ordningsstadgan för rikets städer
eller jämförlig stadga skall erhålla tillämpning å visst område
(e) har förekommit i tre besvärsmål, hvilka tillika
underställdes Kungl. Maj :ts pröfning.

Klagan öfver debitering eller utmätning af utskylder
(f) har varit föremål för pröfning i 5 mål.

147

Befordringsmålen (g) äro 10, däribland om ett förordnandes
återkallande med anledning af sjukdom; disciplinmål
förekomma ej. Om aflöningsförmåner (h) är fråga blott
i ett mål, som genom omslagsresolution öfverlämnades till
annan myndighet, om reseersättning (i) i tre.

Vidare märkas ett par vägmål (j), det ena, som var förenadt
med ansökan, angående ändring i planen för allmän
väg, det andra angående begärd undersökning för väganläggning.

De öfriga målen röra fjärdingsmans skyldighet att
tjänstgöra utom distriktet, häradsskrifvares skyldighet att
utfärda vissa bevis, hans skyldighet att vårda författningssamlingen
(eventuell nådeansökan), kommunalnämndsordförandes
skyldighet att tillhandahålla fattig vårdsstyrelse
vissa protokoll, hemförskaffande af försörjningspliktig, medellös
persons framställning om kostnadsfritt delgifvande af
stämning, utlämnande af protokoll öfver polisförhör, utlämnande
af drätselkammares handlingar (2) samt ett mål
angående klockares skyldighet att vara vaccinatör, däri
Kungl. Maj :t väl fann Konungens befallningshafvandes utslag
lagligen grundadt, men dock befriade klaganden från
ifrågavarande uppdrag.

J. Besvär öfver beslut af landsting (3). Två beslut, af
hvilka det ena underställts Kungl. Maj :t, hafva öfverklagats
såsom fallande utom landstingets befogenhet eller stridande
mot grunderna för landstingsförordningen. I det tredje
målet är fråga om val af ledamöter i lasarettsdirektion.

V. Finansdepartementet. Se tab. 6.

1. 1899 Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen
(1), telegrafstyrelsen (1), kammarkollegium
(9), statskontoret (1), kammarrätten (253), generaltullstyrelsen
(9), domänstyrelsen (6), Konungens befallningshafvande
(20).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (1).
Målet angår förening af tjänster.

r. Finansdepartementet.

1. 1899.

148

Tab. 6.

	1899.	1900.11901.	1902.	1903.	Sum- ma.	Medel- tal.	Sum- ma.	Medel- tal.
Finansdepartementet						1899-	-1903.	1901-	-1903.
från
Generalpoststyrelsen . . .	1	—	—	—	—	1	0.2	—	—
Telegrafstyrelsen.....	1	—	—	—	—	1	0.2	—	—
Kammarkollegium ....	9	3	13	3	7	35	7.0	23	7.7
Statskontoret......	1	1	2	—	3	7	1.4	5	1.7
Kommerskollegium ....	—	2	2	5	3	12	2.4	10	3.3
Kammarrätten.......	253	244	255	240	220	1,212	242.4	715	238.3
Generaltullstyrelsen . . .	9	24	18	17	23	91	18.2	58	19.3
Patent- och registr.-verket	—	45	24	32	28	129	25.8	84	28.0
Domänstyrelsen.....	6	—	—	—	—	6	1.2	—	—
Konungens bef.-hafvande .	20	40	40	58	50	208	41.6	148	49.3
Direktionen öfver civilsta-				1			0.6		0.3
tens pensionsinrättning	—	2	—	—	3	1
Summa	800	801	354	356	334	1,705	341.0	1,044	348.0

Anm. I anledning af de år 1900 vidtagna ändringarna i departementalstadgan
hafva samma och medeltal för 1901—1903 upptagits.

B. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet
angår befordran.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (9). Sju
mål (a) angå åborätt, som i fem fall är föremål för tvist mellan
enskilde och i två fall bestrides å kronans vägnar under
påstående om åboledighet. I ett fall är fråga om villkoren
för lån från odlingslånefonden, i ett därom, huruvida viss
afgäld utgör grundskatt eller arrende.

D. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målét angår
befordran.

E. Besvär öfver beslut af kammarrätten (253). Hufvudmassan
eller 224 mål utgöres af (a) mål angående bevillningstaxering.
Däribland kunna urskiljas mål angående inrättnings
skattskyldighet, angående inkomsts beskattningsbarhet,
angående inkomstbeloppet, angående rätta orten för
inkomsttaxering, angående inkomsts egenskap att härflyta

149

af tjänst eller af rörelse, angående fastighets beskattningsbarhet,
angående fastighets beskattning inom det ena eller
andra distriktet, angående fastighets värde, angående restitution.
Det är tydligt, att i dessa mål, jämte bedömandet af
faktiska förhållanden, förekommer pröfning af talrika rena
lagtolkningsfrågor. Att särskilja sådana mål, i hvilka blott
frågor af sistnämnda slag föreligga, är emellertid mycket
svårt och skulle väl äfven vara ändamålslöst.

Om uppskattningen af det kvantum brännvin, hvarför
innehafvare af viss försälj ningsrättighet skall erlägga afgift
(b), är fråga i 5 mål.

Anmärkningsmålen (c) äro 8; i eif af dem förekommer
ansökan om eftergift, i ett annat erhöll klaganden en gratifikation
motsvarande det till återbärande utdömda beloppet.

I ett mål, om restitution af penningeafrad (d), är frågan,
huruvida afraden utgör grundskatt, som bort nedsättas,
eller arrende.

Om mantalsskrifningsorten (e) är fråga i 14 mål. Tvisten
föres mellan kommun och den person, hvars mantalsskrifning
det gäller, eller mellan kommuner inbördes.

Restitution af kommunalutskylder på grund af dubbelbeskattning
hade i ett fall yrkats hos kammarrätten, som
emellertid förklarade sig obehörig.

F. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (9). I
7 fall (a) är fråga om tullbehandlingen; med afseende å ett
af dessa fall förordnade Kungl. Maj :t, utan att göra ändring
i generaltullstyrelsens beslut, att handlingarna skulle öfverlämnas
till bevillningsutskottet för den åtgärd utskottet
kunde finna desamma föranleda. I 2 fall, där det klagas öfver
vägrad restitution vid återutförsel eller vägrad tullfri
återinförsel (b), medgifves sådan genom beslut, som närmast
hafva karaktären af dispens.

G. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (6). Fem
mål angå (a) reseersättning o. dyl.; i ett af dem medgafs
den begärda ersättningen genom en Kungl. Maj :ts dispositionsåtgärd.
Ett mål afser kronoarrendators anspråk på er -

150

sättning för minskad virkesafkastning; klaganden fick ej
ändring men hänvisades till domstol.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(20).

Två mål afse indelningen i bevillningsberedningsdistrikt
(a), två val af ledamöter i bevillningsberedning eller taxeringsnämnd
(b).

I 5 mål är (c) fråga om antagande af anbud å brännvinsförsäljningsrättighet
eller om öfverlåtande af bolags utskänkningsrättighet,
i två (d) om tiden för utskänkningsställes
öppenhållande.

Två mål hänföra sig (e) till Konungens befallningshafvandes
uppsikt öfver sparbanker.

Om reseersättning (f) är fråga i 3 mål.

Öfver allmänningsdelägares beslut hade klagats hos
Konungens befallningshafvande i ett fall. Om nyttjanderätten
till en lägenhet under ett indraget boställe är fråga i
ett mål, om förbud mot ändring af den å kommunalstämma
beslutna sträckningen af väg i ett annat, om kronoarrendators
anspråk att lyfta expropriationsmedel i ett tredje, där
Kungl. Maj :t af billighetsskäl tilldelade klaganden ränta
och tillika förordnade om återstoden af medlen.
v. Finans- 2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammentet
markollegium (3), statskontoret (1), kommerskollegium (2),
s 1900. kammarrätten (244), generaltullstyrelsen (24), patent- och
registreringsverket (45), Konungens befallningshafvande (40),
direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning (2).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (3). Ett
mål afser (a) tvist om åborätt, två mål (b) sättet för fastighets
upptagande i jordeboken.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet afser
anmärkningsprovision å stämpelmedel.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (2). Det
ena målet af såg utmålsläggning och hade af kommerskolle -

15]

gium hänvisats till utförande vid domstol, det andra angår
förslag till och förordnande af sjömanshusombudsman.

I). Besvär emot beslut af kammarrätten (244). Bevillningstaxeringsmålen
(a) äro 221. Om taxering till brännvinsförsäljningsafgift
(b) handlar ett mål.

Anmärkningsmål (c) förekomma till ett antal af fem. I
ett af målen lät Ivungl. Maj :t vid den anmärkta utbetalningen
bero, dock att anmärkningsarvode skulle utgifvas.
I två andra förekom eventuell ansökan om eftergift eller
extra godtgörelse.

Ett mål förekommer om restitution af för mycket erlagd
grundskatt (d).

Mantalsskrifningsmålen (e) äro 16.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (24).
Tullbehandlingsmålen (a) äro 13, däribland ett, där af Kungl.
Maj :t medgafs, att pedaler hörande till förut införda och
förtullade velocipeder finge tullfritt införas. Om restitution
eller tullfri införsel (b) är fråga i 10 mål, om abandonnerande
af godset för tullen (c) i ett. I några fall under b) och c) förekommer
eventuell dispensansökan jämte besvären.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(45). Samtliga målen angå sökt, men ej beviljadt patent.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(40).

Ett mål afser (a) entledigande af ordförande i bevillningsberedning,
14 mål (b) tillstånd till eller förbud mot
maltdrycksförsäljning; 5 mål finnas om brännvinsförsälj ning,
däribland ett (c) om antagande af auktionsanbud, ett (d)
om fördelning af brännvinsmedel mellan staden och hushållningssällskapet
samt tre (e) om inrättande eller öfverlåtande
af försäljningsrätt. I ett fall (f) är fråga om restitution
af tillverkningsskatt för brännvin, som exporteras.

Registrering af firma eller af förening för ekonomisk
verksamhet af ses (g) i 7 mål. Beträffande föreningarna är
det i allmänhet föreningsändamålet, som ej funnits öfverensstämma
med förutsättningarna för registrering.

152

V. Finansdepartementet.

3. 1901.

En handelsanmälan enligt näringsfrihetsförordningen
(h) tillbakavisades, emedan den anmälda handeln i själfva
verket utgjorde realisation.

Ett mål (i) angår sparbank, nämligen fastställelse å
hufvudmännens beslut om viss disposition af reservfonden.
Konungens befallningshafvande hade meddelat fastställelse,
men denna resolution upphäfdes på yrkande af en bland
hufvudmännen.

Om reseersättning handla 4 mål (j), däribland ett,
hvari Kungl. Maj :t på grund af förrättningens vidlyftighet
tilldelade klaganden en gratifikation.

Vidare förekomma mål om utseende af skiljeman, om
åborätt till krononybygge, om utbekommande af köpeskilling
för exekutivt såld fastighet, om utsyning å f. d. bergslagsallmänning
(2), om föreskrifter af inspektör öfver elektrisk
anläggning.

H. Besvär öfver beslut af direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning (2). Båda målen afse änkas rätt
till pension.

I. Slutligen må tilläggs vis anföras två anmärkningsmål,
i hvilka icke något beslut af underordnad myndighet öfverklagats,
men som hänskjutits till Kungl. Maj :ts pröfning
af justitiekanslersämbetet, dit framställda anmärkningar
mot kommerskollegium blifvit från kammarrätten öfverlämnade.
I båda målen lät Kungl. Maj :t vid utbetalningen
bero, dock med skyldighet för de ansvarige att gälda anmärknings
arvodet .

3. 1901. Besvär hafva anförts öfver beslut af kammarkollegium
(13), statskontoret (2), kommerskollegium (2),
kammarrätten (255), generaltullstyrelsen (18), patent- och
registreringsverket (24), Konungens befallningshafvande (40).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (13). Om
åborätt (a) är fråga i 6 mål, däribland 2, som förklarats tillhöra
domstols pröfning, och 2, där tvisten angår bättre
rätt till skatteköp. Jordeboksmålen (b) äro 7, däribland 2
om rätt att skatteköpa och ett om inlösning af frälseränta.

153

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Det ena
målet afser aktoratsprovision i balansmål, det andra restitution
af för mycket erlagd stämpelafgift för bouppteckning.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (2). Det
ena målet (a) angår viss af bergmästare föreskrifven åtgärd
beträffande ordningen för grufdrift; Kungl. Maj :t fäste ej afseende
å besvären, men lämnade klaganden öppet att i stället
för det ålagda arbetet företaga andra åtgärder. I det
andra målet (b) är fråga om flyttning af marknad.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (255). Bevillningstaxeringsmålen
äro 242, med inräknande af ett mål, däri,
utan anförande af egentliga besvär, anhållits om befrielse från
bevillning för inkomst. I öfrigt må bland ifrågavarande mål
särskildt nämnas ett, där klagandens yrkande om restitution
på grund af dubbelbeskattning förklarades icke tillhöra
Kungl. Maj :ts omedelbara pröfning, ett, där bolagsstyrelse
klagade öfver böter, som Konungens befallningshafvande
ådömt enligt bevillningsförordningen, ett, där frågan var,
om viss inkomst borde anses härflyta af annan rörelse än
järnvägstrafik.

Om taxering till brännvinsförsäljningsafgift röra sig (b)
4 mål.

Anmärkningsmålen (c) äro 2. Om. afskrifning af utskylder
(d) är fråga i 1 mål.

Mantalsskrifningsmålen äro 4. Dessutom förekomma
ett mål om restitution af för mycket erlagd stämpelafgift
för bouppteckning samt ett, däri klagandens yrkande, att
annan person måtte förpliktas ersätta honom erlagda utskylder
för fastighet, hänvisades till domstol.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (18).
Tullbehandlingsmål (a) förekomma till ett antal af 10. Om
restitution af tull (b) är fråga i 5 mål, däribland ett, där
Kungl. Maj :t medgaf restitution vid reexport, oaktadt vanliga
villkor ej fullgjorts. Vidare förekomma: ett mål om
restitution af böter enligt tullstadgan, ett om utbekommande
af auktionsmedel för bärgadt gods och ett om ersätt -

154

ning för gods, som genom tullbetjaningens förvållande förfarits.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(24). 18 mål äro (a) mål angående patents beviljande.
Ett mål (b) angår förlängning af tiden för uppfinnings bringande
till verkställighet inom riket. I ett mål (c), som icke
är besvärsmål, men dock lämpligen här upptages, anhålles,
sedan patent- och registreringsverket förklarat patentansökan
förfallen, om ärendets återförvisning till nämnda myndighet,
hvilket äfven bifölls. I två mål (d) är fråga om aktiebolagsregistrering,
i två (e) om registrering af mönster och
modeller.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(40). Rättighet till eller förbud mot försäljning af vin
och maltdrycker (a) afses i 15 mål, däribland äfven sådana,
som angå tiden för tillåten försäljning; i ett af målen har innehafvaren
af skjutsstation sökt tillåtelse att utöfva gästgifverirörelse.

I 6 mål är fråga (b) om antagande af anbud å brännvinsförsäljningsrättighet.

Registrering af firma (c) ifrågakommer i 1 mål, registrering
af förening (d) i 2 mål.

Om tillåtelse enligt näringsfrihetsordningen (e) handla
2 mål, som båda afse gårdfarihandel. Konungens befallningshafvande
hade afslagit ansökningarna, enär det ej i
orten funnes behof af sådan handel.

Mål angående Konungens befallningshafvandes tillsyn
öfver sparbanker förekomma (f) till ett antal af 4, som afse
dels anmärkning mot förvaltningen, dels fastställelse af nytt
reglemente, dels beslut om anslag till allmännyttigt ändamål,
dels val af styrelseledamöter och af funktionärer inom styrelsen.

Reseersättningsmålen (g) äro 4, då till dem äfven hänföres
ett mål om beräkning af arvode åt kontrollör öfver
brännvins denaturering.

Vidare förekomma mål angående en af Konungens be -

155

fallningshaf vande till kommerskollegium hänvisad framställning
om ändrad benämning å marknad, angående val å
kommunalstämma af ombud vid markegångssättningen,
angående stadskassörs skyldighet att återbära ersättning för
provision å brännvinsförsäljningsmedel, hvilket mål Kungl.
Maj :t förklarade tillhöra domstols pröfning, angående återställande
af borgen för stämpeluppbörd, angående val af
sjömanshusdirektion, angående fastställelse af stadgar för
förening och dess understödsfond.

H. Såsom med besvärsmål jämförliga mål, hvilka dock
icke inkommit besvärsvägen, må nämnas ett rörande anmärkning
mot kommerskollegium, i hvilket mål Kungl.
Maj :t lät vid utbetalningarna bero, dock med skyldighet för
de ansvariga att gälda anmärkningsarvodet, samt ett, däri
Kungl. Maj :t efter det högsta domstolen förklarat sökt resning
ej kunna beviljas, af slog anhållan om befrielse från beskattning
för visst år och om restitution af den erlagda skatten.

J+. 1902. Föredragits hafva besvär mot beslut af kammarkollegium
(3), kommerskollegium (5), kammarrätten
(240), generaltullstyrelsen (17), patent- och registreringsverket
(32), Konungens befallningshafvande (58), direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (3). Två
mål angå (a) tvist om åborätt. Det tredje målet är (b) ett
jordeboksmål, däri två kyrkoförsamlingar tvista; Kungl.
Maj :t förklarar, att lägenheten skall kvarstå i jordeboken
såsom tillhörig den ena församlingen, tills den andra vid
domstol visat bättre rätt.

B. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (5). Fyra
mål äro (a) grufmål, alla afseende hvilostånd eller villkoren
därför; i ett af målen förekommer tvist mellan olika grufvor
om det bidrag, som under hviloståndet bör lämnas till vattenpumpning.
Ett mål angår (b) registrering af fartyg.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (240). Bevill -

r. Finansdepartementet.

4. 1902.

156

ningstaxeringsmålen (a) äro 221. Däribland märkas mål
om bevillningsfritt afdrag och om restitution.

Målen om taxering till afgift för bränn vinsförsäljning
(b) uppgå till ett antal af 4. Anmärkningsmålen (c) äro 3;
i ett af dem lät Kungl. Maj :t vid den gjorda utbetalningen
bero, dock med skyldighet för klaganden att utgifva anmärkningsarvodet.

Om afkortning eller afskrifning (d) är fråga i 2 mål.

Mantalsskrifningsmålen (e) äro 8. Dessutom förekomma:
ett mål, däri kammarrätten förklarat sig ej äga att pröfva
lagligheten af kammarkollegii beslut om debitering af
grundskatt för ett häradsskrifvareboställe, samt ett, däri
kammarrätten vägrade taga under ompröfning klagan öfver
ett af häradsskrifvare utfärdadt intyg om klagandens
mantalsskrifning; i båda fallen gillades af Kungl. Maj :t
kammarrättens uppfattning.

D. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (17). Om
tullbehandling (a) är fråga ill mål. I 2 mål afses (b) restitution,
som i båda fallen torde medgifvits i dispensväg, i ett
mål återbetalning af tull, som köpare af olofligen införda
hästar måst erlägga. Vidare förekomma mål om tillstånd
för fartyg att från utrikes ort direkt ingå till viss lastageplats,
om ersättning för varor, som sålts å tullauktion, samt
om utländsk konsuls klagan däröfver, att tulluppsyningsman
i hans ställe utfärdat sundhetspass.

E. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(32). Mål om beviljande af patent äro (a) 28, hvarjämte
i 1 fall (b) klagas öfver beslut, hvarigenom patentansökan
förklarats förfallen. Aktiebolagsregistrering (c) afses i 3
mål.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(58).

Om rättighet till eller förbud emot försäljning af vin
och maltdrycker (a) handla 23 mål, däribland åtskilliga, där
fråga är om inskränkning i försäljningsrätt. Två mål angå (b)
antagande af anbud å rättighet till brännvinsförsäljning, 10

157

mål inrättande eller öfverlåtande af sådan försäljningsrätt
• eller inskränkning i dess utöfning (c), 2 mål (d) anmärkning

mot utskänkningsbolags förvaltning. I ett fall (e) har tillstånd
till brännvinstillverkning återkallats, emedan innehafvaren
icke längre hade föreskrifna kvalifikationer.

Registrering af ekonomisk förening (f) afses i 2 mål,
tillstånd till gårdfarihandel (g) likaledes i 2 mål.

Sparbanksmål (h) förekomma till ett antal af 6 och
afse dels dispositionen af öfverskottsmedel, dels förvaltningen.

Om tillstånd till pantlånerörelse (i) är fråga i 2 mål. I
båda meddelade Kungl. Maj :t utan återförvisning sådant
tillstånd.

Mål om reseersättning (j) finnas två.

Ett mål afser (k) klagan öfver val till ledamot i bevillningsberedning.

Dessutom förekomma: ett mål, däri Kungl. Maj :t förklarat
det tillhöra domstols pröfning, om brännvinskontrollörs
arvode tillkommer hans konkursbo, ett mål om dyrtidstillägg,
hvilket mål öfverlämnades till statskontoret, ett mål
om restitution af konsulatafgift, ett mål om utbekommande
af jordägarens andel i hviloståndsafgift, ett mål om båtsmäns
debitering.

G. Besvär öfver beslut af direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning (1). Målet afser pensionsrätt.

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammarkollegium
(7), statskontoret (3), kommerskollegium (3),
kammarrätten (220), generaltullstyrelsen (23), patent- och
registreringsverket (28), Konungens befallningshafvande (50).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (7).

Åborättstvister förekomma (a) i 4 fall, däraf två, där
tvisten föres mellan olika enskilda pretendenter till värdskapet,
och två, där frågan är, om föreskrifven odlingsskyldighet
å krononybygge blifvit fullgjord och nybygget alltså rätteligen
omförts från krono till skatte. Jordeboksmålen (b)
äro tre och angå, dels om vissa kyrkojordar skola upptagas

. Finansdepartementet.

5. 1903.

158

såsom skatte, såsom krono under enskild disposition eller såsom
krono under allmän disposition, dels huruvida skatteköp
varit tillåtet, dels om ett ålfiskes bibehållande i jordeboken.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål
angå pröfning af säkerheten för lån från manufakturförlagslånefonden.
I ett mål är fråga om utbekommande af preskriberad
begrafningshjälp; med anledning af besvären medgaf
Kungl. Maj :t utbetalning.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (3). Alla
målen angå vägrad mutsedel å kronojord i Norrbottens län;
inmutning hade sökts före utfärdandet af lagen om förbud
mot sådan inmutning.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (220).

Bevillningstaxeringsmålen (a) äro 204, målen om taxering
till brännvinsförsäljningsafgift (b) 4, anmärkningsmålen
(c) 4, däraf 1, där underdånig ansökan gjorts, att vid utbetalningen
måtte få bero.

Om afkortning (d) handlar 1 mål. Mantalsskrifningsmålen
(e) äro 6.

Därjämte förekommer ett fall, däri hos kammarrätten
oriktigt anförts besvär öfver tullbehandling.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (23).
Tullbehandlingsmålen (a) äro 21; i två af dem förklarade
Kungl. Maj :t klaganden berättigad att åter utföra varupartiet
med rätt till restitution. Af restitutionsmål (b) förekomma
två; i det ena af dessa är fråga om att mot restitution
reexportera från nederlag, där en del af varan förfarits.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsver ket

(28). Tjugutre mål röra sig om klagan öfver vägradt patent
(a). 12 är fråga (b) om beslut, hvarigenom ansökan

förklarats förfallen. Två mål afse (c) aktiebolagsregistrering,
ett (d) registrering af mönster.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(50).

Om försäljning af vin och maltdrycker (a) handla 20 mål.

159

Härtill kommer (aa) ett mål angående tillståndsbevis för
maltkrossning och tillverkning af maltdrycker.

Om antagande af anbud å bränn vinsförsäljningsrättighet,
är (b) fråga i 2 mål, eljest om dylik rättighet (c) i 8 mål.
Anmärkning mot bränn vinsbolags förvaltning och räkenskaper
förekommer (d) i 2 mål. Ett mål (e) gällde sökt förklaring,
att klaganden på grund af privilegium innehade brännvinsförsäljningsrätt.

Om brännvinstillverkning handlar (f) ett mål, som dock
blott afser tillverkares anspråk på restitution af erlagda
kontrollkostnader.

Registrering af firma afses (g) i ett mål, likaså i ett ansökan
(h) om rätt till gårdfarihandel.

Sparbanksmålen äro (i) 6, afseende användning af öfverskottsmedel
(4), fastställelse af reglemente och beslut om
kontorets flyttning. I ett mål är fråga om tillstånd till
pantlånerörelse; Konungens befallningshafvande ansåg behof
af sådan rörelse ej föreligga, Ivungl. Maj :t fann personen
olämplig.

I ett mål (k) har klagats öfver val af ledamöter i bevillningsberedning
och taxeringsnämnd, emedan ej utsetts med
jordbrukets intressen förtrogna personer.

Vidare förekomma: ett mål, däri klagats öfver magistrats
åtgärd att utlysa extra bolagsstämma för aktiebolag, hvilken
klagan emellertid ej upptagits, ett mål om flyttning af marknad,
hvilket hänvisades till kommerskollegium, tre mål om
restitution af konsulatafgift.

VI. Ecklesiastikdepartementet. Se tab. 7. vi. Eckie siastikde 1.

1899. Föredragits hafva besvär öfver beslut af me- partementet.
dicinalstyrelsen (4), kammarkollegium (18), statskontoret L 1899''
(1), kammarrätten (12), domänstyrelsen (2), Konungens
befallningshafvande (66), domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium
(46), Konungens befallningshafvande och domkapitel
eller biskop gemensamt (6), universitetskanslern (3),
akademiskt konsistorium eller karolinska institutets lärår -

160

Tab. 7.

Ecklesiastikdepartementet	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
från
Medicinalstyrelsen...........	4	—	—	—	—	4	0.8
Kammarkollegium...........	18	23	19	17	19	96	19.2
Statskontoret............	1	—	1	5	3	10	2.0
Kammarrätten...........	12	19	23	20	16	90	18.0
Domänstyrelsen...........	2	2	2	3	1	10	2.0
Konungens befallningshafvande....	66	54	44	80	64	308	61.6
Domkapitel eller eckles. kons.....	46	44	61	80	72	303	60.6
K. B. och DK. gemensamt......	6	2	1	3	1	13	2.6
Universitetskanslern.........	3	2	3	5	1	14	2.8
Akad. konsist. eller motsvarande . . .	5	2	3	2	4	16	3.2
Styrelse för lägre undervisningsverk .	2	2	2	10	3	19	3.8
Vetenskaps- eller Vitterhetsakademien	—	—	—	—	2	2	0.4
Direktion för pensionskassa.....	6	7	9	7	7	36	7.2
Kuratorerna för Hvitfeldtska stiftelsen	3	1	—	—	—	4	0.8
Andra...............		—	•—	1	1	2	0.4
Summa	174	158	1GS	233	194	927	185.4

kollegium (4), direktionen för veterinärinstitutet (1), direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk (2),
direktionen öfver prästerskapets änke- och pupillkassa (2),
direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (4),
kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen (3).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (4). Ett
mål afser (a) befordran, två (b) reseersättning. I det fjärde
målet klagar badorts ägare öfver medicinalstyrelsens åtgärd
att förordna föreslagen person till »läkare» i st. f. »intendent».

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (18).

Hit höra (a) kommunala besvärsmål i byggnadsfrågor
(8), därunder äfven innefattade frågor om utdebitering för
byggnadsändamål.

En andra grupp (b) utgöres af mål angående löneförmåner
(8).

161

Dessutom förekomma ett mål om en persons afhysande
från kyrkcstad, där han tagit ständig bostad, i hvilket, mål
kammarkollegium förklarat sig inkompetent, samt ett mål
om optionsrätt till arrende af en kyrk olägenhet.

C. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet afser
statskontorets vägran att utanordna understöd till föreläsningsförening.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (12).

Ett mål afser (a) debitering af utskylder till kyrka och
prästerskap. De öfriga 11 äro (b) anmärkningsmål. I icke
mindre än 9 af dessa medgaf Kungl. Maj :t, att vid den gjorda
utbetalningen finge bero, dock utan befrielse från skyldigheten
att gälda anmärkningsarvodet .

E. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). Båda
målen afse dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(66).

Kommunala besvärsmål (a) äro 14. Bland dessa hafva
dock 4 mål angående byggnadsfrågor genom omslagsresolution
öfverlämnats till kammarkollegium. I 3 mål ansågs Konungens
befallningshafvande hafva varit inkompetent att
pröfva anförda besvär. Af de återstående 7 målen angår ett
begäran om sammankallande af kyrkostämma, ett kommuns
beslut att ej vidare lämna fattigvård åt viss person.

Den talrikaste gruppen utgöres af mål angående statsbidrag
till folkskoleväsendet (b). Dessa mål uppgå till ett antal
af 35. I ett fall dispenserade Kungl. Maj:t från föreskriften
om viss tid för rekvisition af statsbidrag; i ett annat söktes
förgäfves dispens.

Om förbud och tillåtelser enligt hälsovårdsstadgan (c)
är fråga i 6 mål; i två af dem förekommer underdånig ansökan
om dispens. Härtill kommer (d) ett mål om fastställande
af särskilda ordningsföreskrifter angående handel med
kött o. dyl.

Fråga därom, att hälsovårdsstadgans föreskrifter ro 2o46

06. Rer/ennr/sräticn. H

162

rande stad skulle förklaras tillämpliga å visst område, har
(e) förevarit i 2 mål.

Till fattig vårdsmål (f) kunna hänföras 3 mål, nämligen
ett emellan landsting och kommun om skyldigheten att betala
skolafgift i döfstumskola, ett om kommuns skyldighet
att gälda kostnaden för transport af sinnessjuk, ett om roteindelning
och understöd af rote åt rote.

Vidare förekomma mål om skolbarns skiljande från
hemmet, om handräckning för fattighjons öfversändande
till Norge, om kommuns anspråk därpå, att kostnaden för
läkares sjukresa skall gäldas af statsmedel, ett mål om åläggande
för utmätningsman att uttaga vissa utskylder, hvilket
ej kunde omedelbart af Kungl. Maj :t pröfvas, samt ett till
domstols handläggning hörande mål om utmätning, på ansökan
af patronaträtts innehafvare, för uttagande af kyrkotionde
och landskyld.

G. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium (46).

Kommunala besvärsmål äro 11. Bland dessa afse 9 valförrättning
(a) och de 2 återstående (b) beslut om skolväsendets
ordnande. På grund af domkapitlets tillsynsrätt
äro dessa sistnämnda ej likställda med vanliga kommunala
besvärsmål ; med dem böra fast hellre sammanställas 2 mål
om fastställande af skolreglemente och om föreläggande att
upprätta nya skolor. Summa 4.

Befordringsmålen (c) uppgå till ett antal af 15, däribland
6 angå prästerliga tjänster och 9 lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken. I ett af de prästerliga befordringsmålen
ansågs en på förslag uppförd person obehörig af
den rent juridiska grund, att han redan innehade rum å annat
kyrkoherdeförslag. Till samma grupp kunna hänföras
ett mål om tjänstledighet för en folkskollärare och ett om
en folkskollärares tjänstgöringsskyldighet. Summa 17.

Disciplinäråtgärder mot ämbets- eller tjänstemän (d) afses
i 6 mål, som alla angå folkskollärare; i ant alet inräknas ett mål,
däri klaganden besvärat sig öfver erhållet tjänstgöringsbetyg.

163

Om aflöningsförmåner (e) är fråga i 2 mål, båda afseende
förhållandet emellan kyrkoherde och vicepastor. Stipendietillsättning
(f) är föremål för tvist i ett fall, där tvisten rör
sig om sökandes formella kompetens.

I ett mål hvardera förekomma: kyrkotuktsfråga (g), fråga
om kyrkoskrifningsorten (h), fråga om äktenskapslysning
(i), fråga om skillnad i trolofning (k).

Öfriga mål afse domkapitels förklarande beträffande
revision af kyrko- och skolräkenskaper, domkapitels vägran
att taga befattning med framställning om förständigande för
skolrådsordförande att tillhandahålla klaganden viss handling
samt domkapitels beslut att föreskrifva insändande af
grafkassas räkenskaper; i sistnämnda mål hade klaganden
gjort underdånig ansökan om efterskänkande af visst belopp,
som han förut fått sig ålagdt att gälda.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och domkapitel eller biskop gemensamt (6).

Ett mål (a) är ett kommunalt besvärsmål angående inköp
af orgel. Fyra mål (b) afse folkskoleväsendets ordnande;
tre af dessa äro kommunala besvärsmål, och i ett af dem hänvisas
saken delvis till kammarkollegium. Det sjätte målet angår
optionsrätt till arrende af stomhemman.

I. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (3). Ett
mål afser befordran (förordnande), ett stipendietillsättning,
ett en af nations seniorskollegium student tilldelad varning.
I målet om stipendietillsättning ansågs universitetskanslern
obehörig att ändra stipendiekuratorns beslut.

J. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller
af karolinska institutets lärarekollegium (4). Alla målen afse
befordran (förslag).

K. Besvär öfver beslut af direktionen för veterinärinstitutet
(1). Målet afser befordran.

L. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk (2). Båda målen afse befordran.

M. Besvär öfver beslut af direktionen öfver prästerskapets
änke- och pupillkassa (2). Båda målen afse pensionsrätt.

164

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning (4). Alla målen angå pension
eller understöd. I ett fall medgaf Kungl Maj :t, under
förklaring att direktionens beslut vore lagligen grundadt,
klaganden att tillgodoräkna sig viss tid; i ett annat fall afslogs
eventuell ansökan att af gunst och nåd tilldelas det begärda
understödet.

O. Besvär öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska
stipendieinrättningen (3). Två mål röra beslut angående
rätt för åbo å stipendiehemman att bryta eller låta bryta
sten. Det tredje målet är en till domstol hörande tvist mellan
åbo och inrättningen om bättre rätt till expropriationsmedel.

vi. Eckle- 2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam;:Ä.
markollegium (23), kammarrätten (19), domänstyrelsen (2),
19oo. Konungens befallningshafvande (54), domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium (44), Konungens befallningshafvande
och domkapitel eller biskop gemensamt (2), universitetskanslern
(2), akademiskt konsistorium (1), styrelsen för
tekniska högskolan (1), direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk (2), direktionen öfver prästerskapets änkeoc.
h pupillkassa (2), direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning
(5), kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen
(1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (23).

Kommunala besvärsmål (a) äro 4, som alla angå skolväsendet.

Om löneförmåner (b) är fråga i 1 mål, där efter församlings
delning den utbrutna församlingen tvistar med kyrkoherden
i den odelade församlingen, och i ytterligare 14, där
fråga är om enskildes skyldighet att bidraga till prästerskapets
eller, i ett fall, till kyrkobetjäningens aflöning. Hit kan
äfven hänföras en tvist mellan två församlingars klockare
om inkomsten af löningsjord. Summa 16.

Dessutom förekomma mål om tillstånd till jordafsöndring
från kyrkoherdeboställe (c), om församlings skyldighet

165

att till domkapitlet redovisa vissa prästlönemedel samt om
användningen af kyrkoherdeboställe.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (19).

Debitering af afgifter till kyrka och prästerskap (a)

öfverklagas i 2 fall. Anmärkningsmål!! äro 17. Ill af dessa
medgaf Kungl. Maj :t, att frågan om återbäring af mera än
anmärkningsarvodet finge förfalla.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). 1 båda
målen är fråga om kyrkoherdeboställes skogsafkastning; i
det ena tilldelade Ivungl. Maj:t, utan att göra ändring i
domänstyrelsens beslut, boställshafvaren ett belopp ur löneregleringsfonden,
i det andra angick tvisten sättet för boställets
uppkomst och den där af följande rättigheten till disposition
öfver afkastningen.

D. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(54).

Kommunala besvärsmål (a) uppgå till ett antal af 13;
3 bland dessa öfverlämnades dock genom omslagsresolution
till kammarkollegium, och i ett ansågs Konungens befallningshafvande
obehörig. Ett af målen angår fråga om
kyrkostämmas utlysande.

Om statsbidrag till folkskoleväsendet (b) handla 33
mål. I ett af dessa förekom en dispensansökan, som afslogs.

Ett mål afser (c) fastställande af särskild renhållningsstadga.

Om aflöningsförmåner (d) är fråga i 2 mål, bland hvilka
det ena genom omslagsresolution öfverlämnades till kammarkollegium,
om reseersättning (e) i 2 mål; i det ena af dessa
förordnade Kungl. Maj :t, att viss ersättning skulle utgå.

I öfrigt förekomma mål om skolbarns skiljande från
föräldrarna, om ersättning för kostnader vid handlingars
öfversändande till landsarkiv, om vitesföreläggande att aflämna
flyttningsbetyg.

E. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium (44).

166

De kommunala besvärsmålen uppgå till ett antal af 16.
Bland dem afse 11 (a) val, bl. a. äfven af revisorer och ledamöter
i kyrko- och skolråd.

Två kommunala mål angå, liksom 5 andra mål, skolväsendets
ordnande (b), de öfriga dels åtgärd med anledning
af anmärkning mot ministerial- och protokollsböcker,
dels dyrtidstilllägg åt komminister, dels särskild ersättning
för tillsyn å kyrkobygge.

Befordringsmålen (c) äro 11, då dit äfven hänföres ett
mål om skyldighet för den, som tagit afsked från en tjänst,
att frånträda därmed förenade tjänster. Af dessa mål hafva
4 afseende på lärarebefattningar vid allmänna läroverk.

Disciplinärmålen (d) äro 5, som alla röra folkskollärare.

Ett aflöningsmål (e) afser en från tjänstgöring afstängd
omministers skyldighet att utgifva vikariatsersättning.

I öfrigt förekomma mål om kyrkoskrifningsorten (f),
om skillnad i trolofning (g), om klockares skyldighet att
sjunga vid begrafningar, om föreläggande att vid inventering
af vissa kassor tillhandahålla handlingar och medel,
om hemställan att anskaffa ersättning för inställda gudstjänster
i Blasieholmskyrkan samt ett till domstol hörande
mål angående patronatsrätt.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och domkapitel eller biskop gemensamt (2). Det
ena målet afser fastställelse af ritning till krematorium, det
andra sammanslagning af skolrotarne.

G. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (2). Det
ena målet, afser befordran (docentur), det andra stipendietillsättning,
hvarvid egentligen den stipendiekuratorn tillkommande
befogenhet omtvistas.

H. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium (1).
Målet angår befordran (förslag).

I. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan
(1). Målet angår befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk (2). Båda målen angå befordran.

167

K. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa (2). Båda målen angå pensionsrätt.

L. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning (5). Alla målen angå pensionsrätt
eller pensionsbelopp. I ett af dem förekom en eventuell
ansökan, som afslogs.

M. Besvär öfver beslut af kuratorerna öfver Hvitfeldtska
stipendieinrättningen (1). Målet angår företrädesrätt
till åboskap.

3. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam- y!

siastikde markollegium

(19), statskontoret (1), kammarrätten (23), partementet.
domänstyrelsen (2), Konungens befallningshafvande (44), 3■ 1901 ■
domkapitel, ecklesiastikt konsistorium eller biskop (61),
Konungens befallningshafvande och domkapitel gemensamt
(1), universitetskanslern (3), akademiskt konsistorium (2),
styrelsen för tekniska högskolan (1), direktionen öfver nya
elementarskolan (1), styrelsen för tekniska skolan i Stockholm
(1), direktionen öfver prästerskapets änke- och pupillkassa
(1), direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning
(8).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (19).

Kommunala besvärsmål (a) äro 10 och angå dels byggnadsfrågor
och debitering för byggnadsändamål, dels skolväsendets
ordnande, dels aflöningsförmåner åt klockare och
skollärare. I 8 mål afses skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning (b), i 1 mål antagande af arrendeanbud
å ett stomhemman.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet angår
dyrtidstillägg.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (23).

Ett mål afser (a) debitering af afgifter till prästerskapets
aflöning.

Anmärkningsmål (b) utgöra 20; i 15 af dessa meddelades
af Kung!. Maj :t eftergift, med undantag för anmärkningsarvodet.

Vidare förekomma ett afkortningsmål och ett mål an -

168

gående skyldighet för församling att redovisa medel, som
influtit genom expropriation af jord från kyrkoherdeboställe.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). Båda
målen angå kyrkoherdeboställes skogsafkastning.

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(44).

Kommunala besvärsmål (a) äro 15, af hvilka dock två
mål om skolhusbyggnad genom omslagsresolution öfverlämnats
till kammarkollegium och ett mål rätteligen blifvit
af Konungens befallningshafvande afvisadt, såsom tillhörande
domkapitels pröfning. I ett af de öfriga förekommer samtidigt
äfven fråga om fastställelse å församlingens beslut.

Målen om statsbidrag till folkskoleväsendet (b) uppgå
till ett antal af 14. I ett af dessa mål meddelades dispens
från de allmänna föreskrifterna.

Ett mål afser (c) stadfästelse å reglemente för en välgörenhetsstiftelse;
en eventuel, underdånig ansökan förekommer
i målet.

Om aflöningsförmåner (d) är fråga i 10 mål, af hvilka
dock blott ett, afseende skyldighet att betala afgifter till
kyrka och prästerskap, omedelbarligen pröfvades, medan de
öfriga genom omslagsresolutioner öfverlämnades dels till
kammarkollegium (3), dels till statskontoret (6); om reseersättning
(e) handla 4 mål.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel, ecklesiastikt konsistorium
eller biskop (61).

Kommunala besvärsmål äro 19, där af 12 afse (a) val,
äfven till ledamot i skolråd, 1, jämte 3 andra mål, (b) folkskoleväsendets
ordnande samt 6 mål andra ämnen; bland
sistnämnda mål förekomma 2 mål om (c) rätt att efter frånträdande
af skollärartjänst behålla därmed förenade tjänster
samt mål om sättet för beviljande af tjänstledighet åt klockare
och om förändradt sätt för gudstjänsters hållande; i
det sistnämnda målet lämnades, utan ändring i domkapitlets
beslut, ett visst nådigt medgifvande.

Befordringsmål äro (d) 17, däraf 13 angående befatt -

169

ningar vid de allmänna läroverken. Till samma grupp
må hänföras ytterligare två mål om tjänstledighet och ett
mål om klockares och organists tjänstgöringsskyldighet.
Summa 20.

Disciplinäråtgärder (e) afses i 7 mål, däribland 2 om försättande
ur tjänstgöring af kyrkoherde eller läroverkslärare;
det förra af dessa förklarades tillhöra högsta domstolens upptagande.

Om aflöningsförmåner (f) är fråga i 2 mål; i det ena
ansågs domkapitlet obehörigt, det andra öfverlämnades genom
omslagsresolution till statskontoret. I öfrigt förekomma
mål (g) om kyrkoskrifningsorten (2), mål (h) om skillnad
i trolofning eller utfärdande af skiljebref (2), mål (i) om äktenskapslysning,
om anteckning angående afsikt att utträda
ur svenska kyrkan, om vägran att uppläsa kungörelse, om
admitterande till konfirmationsundervisning, om stipendietinsättning
(2), hvarvid hufvudsakligen är fråga om kompetensvillkoren.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och domkapitel gemensamt (1). Målet afser beslut
angående folkskoleväsendets ordnande inom en församling.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (3). Ett
mål afser (a) aflöningsförmåner (bättre rätt till humlegårdsersättning),
två mål (b) stipendietillsättning; i det ena af
dessa är fråga om företrädesrätt på grund af släktskap.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium (2).
Båda målen afse befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan
(1). Målet afser befordran (förslag).

K. Besvär öfver beslut af direktionen för nya elementarskolan
(1). Målet afser förständigande att icke använda viss
undervisningsmetod.

L. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska skolan
i Stockholm (1). Målet, som angick aflöningsförmåner, öfverlämnades
genom omslagsr esolution till statskontoret.

170

M. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa (1). Målet angår pensionsrätt.

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning (8). Samtliga målen afse rätt
till pension eller understöd. I ett af dem dispenserade Kungl.
Maj :t från gällande föreskrifter.

yl Eckie- 4- 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kampartmwntet.
markollegium (17), statskontoret (5), kammarrätten (20),
å. 1902. domänstyrelsen (3), Konungens befallningshafvande (80),
domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium (80), Konungens
befallningshafvande och domkapitel gemensamt (3), universitetskanslern
(5), akademiskt konsistorium eller karolinska
institutets lärarekollegium (2), direktionen öfver
Stockholms stads undervisningsverk (7), direktionen för nya
elementarskolan (1), styrelse för teknisk elementarskola (2),
direktionen öfver prästerskapets änke-och pupillkassa (1),
direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (6), direktionen
öfver serafimerlasarettet (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (17).

Här förekomma kommunala besvärsmål (a) till ett antal

af 6, alla afseende byggnadsfrågor. Skyldigheten att utgöra
bidrag till prästerskapets eller kyrkobetj aningens aflöning
utgör föremålet för 8 mål; till aflöningsmål (b) kan utom
dessa äfven räknas ett mål om skyldighet för skollärare att
lämna bostaden. Om afsöndring från boställe (c) handla 2 mål.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (5). Samtliga
målen angå aflöningsförmåner.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (20). Ett mål
angår (a) skyldighet att erlägga afgift till kyrkokassa. Anmärkningsmålen
äro 18; i 9 af dessa medgaf Kungl. Maj :t,
att frågan om återbäring finge förfalla utom hvad anginge
anmärkningsarvodet, och i ytterligare ett af målen söktes
utan framgång sådan eftergift. Ett afskrifningsmål (c) förekommer.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Alla
målen afse dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

171

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(80).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12, af hvilka ett genom
omslagsresolution öfverlämnades till kammarkollegium och
ett återförvisades till gemensam handläggning af Konungens
befallningshafvande och domkapitel. Till kommunala besvärsmål
kunna ytterligare hänföras två mål angående sättet
för afgifvande af yttrande, då två delvis sammanhörande
menigheter skola höras. Summa 14.

Mål angående statsbidrag till folkskoleväsendet (b) uppgå
till ett antal af 47. I 18 af dessa har Kungl. Maj :t meddelat
dispens från de allmänna föreskrifterna, särskildt i afseende
å den stadgade tiden för rekvisitions ingifvande.

Om reseersättning (c) är fråga i sex mål, bland hvilka
dock ett, där det klagades öfver utmätning, förklarades tillhöra
domstols handläggning och fyra genom omslagsresolution
öfverlämnades till statskontoret.

Ivyrkoskrifningsort och skyldighet att aflämna flyttningsbetyg
(d) omhandlas i 3 mål, handräckning för inställelse
inför kyrkoråd och uttagande af viten (e) i 2 mål.

Mål om antagande eller förändrande af släktnamn äro
(f) tre.

Vidare förekomma mål om skolbarns skiljande från
hemmet, om kyrkoherdeboställes deltagande i ett dikningsföretag,
om löneafgifter till kyrkoherde, äfvensom ett mål
om utdebitering, hvilket genom omslagsresolution öfverlämnades
till kammarkollegium, och ett om skolrådets förbud
för folkskollärare att låta två småskolebarn undervisas i
folkskolan, i hvilket mål Konungens befallningshafvande
förklarat sig inkompetent.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium (80).

De kommunala besvärsmålen äro 26. Häribland angå
14 mål valförrättning (a), 8 kommunala besvärsmål jämte 6
andra mål skolväsendets ordnande (b), ett mål vägran att
utlysa kyrkostämma, hvilket mål Konungens befallnings -

172

hafvande förut nekat att upptaga, samt 3 kommunala besvärsmål
andra ämnen.

Befordringsmål (c) äro 38 utnämningsmål, däribland
34 mål rörande befattningar vid allmänna läroverk, och 2
mål om tjänstledighet.

Disciplinärmål (d) äro 4, kyrkotuktsmål (e) 1.

Vidare förekomma mål om utfärdande af skiljebref, om
äktenskapslysning och om användande af läroverks byggnadsfond.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och domkapitel gemensamt (3). Folkskoleväsendet
(a) afses i 2 mål, bland hvilka det ena genom omslagsresolution
öfver!ämnades till kammarkollegium. Det återstående
målet angår anställande och aflönande af en pastorsadjunkt,
hvilket mål äfvenledes blef öfverlämnadt till kammarkollegium.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (5). Ett
mål afser (a) löneförmåner, ett (b) öfverlåtelse af arrenderätten
till prebendeprästgård, tre (c) stipendietillsättning.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller
karolinska institutets lärarekollegium (2). Båda målen angå
befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk (7). Samtliga målen angå befordran,
däribland ett frågan om ansöknings upptagande.

K. Besvär öfver beslut af direktionen öfver nya elementarskolan
(1). Målet angår befordran.

L. Besvär öfver beslut af styrelse för teknisk elementarskola
(2). Det ena målet angår befordran, det andra lärares
skyldigheter.

M. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa (1). Målet angår rätt till pension.

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning (6). Alla målen angå rätt till
pension eller understöd. I ett fall meddelades nådig dispens,
i ett annat söktes sådan utan framgång.

173

O. Besvär öfver beslut, af direktionen öfver serafimerlasarettet
(1). Målet angår befordran.

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam- vi. Eckiemarkollegium
(19), statskontoret (3), kammarrätten (16), partementet.
domänstyrelsen (1), Konungens befallningshafvande (64), s. lm.
domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium (72), Konungens
befallningshafvande och domkapitel gemensamt (1), universitetskanslern
(1), akademiskt konsistorium eller karolinska
institutets lärarekollegium (3), styrelsen för tekniska högskolan
(1), direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
(2), styrelse för teknisk elementarskola (1), vetenskapsakademien
eller vitterhetsakademien (2), direktionen
öfver prästerskapets änke- och pupillkassa (4), direktionen
öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (3), censorerna
vid mogenhetsexamen (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (19).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12, som angå byggnadsfrågor,
därunder innefattade frågor om bidrag till byggnader,
samt skolväsendets ordnande.

Om skyldighet att bidraga till prästerskapets aflöning
(b) handla 5 mål.

I öfrigt förekomma mål angående ett af Konungens
befallningshafvande en församling meddeladt, föreläggande
att bygga skolhus och angående begärd fastställelse å församlings
beslut om afgäld till kyrka för ett kyrkan tillhörigt
af kyrkoherden disponeradt gatuhus.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål
angå (a) aflöningsförmåner, ett (b) reseersättning.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (16).

Ett mål afser (a) skyldighet för innehafvare af patronatsrätt
att redovisa för kyrkotionde.

De öfriga 15 målen äro (b) anmärkningsmål; i 10 af
dessa medgafs af Kungl. Maj :t befrielse från återbäringsskyldighet,
utom hvad anginge anmärkningsarvodet.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (1). Målet
afser dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

174

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(64).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12. Målen om statsbidrag
till folkskoleväsendet (b) uppgå till ett antal af 24;
i åtminstone 8 af dessa fall meddelade Kungl. Maj :t dispens
från allmänt gällande föreskrifter, och i ytterligare ett söktes
eventuellt sådan dispens.

Om aflöningsförmåner (c) handla fyra mål, af hvilka
ett blef genom omslagsresolution öfverlämnadt till statskontoret,
om reseersättning (d) 1 mål.

Ett kyrkoskrifningsmål (e) förekommer, liksom ett mål
om (f) handräckning för persons inställande inför kyrkorådet.

Namnförändringsmål (g) förekomma till ett antal af
12, mål angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn (h) till ett antal af 5.

I öfrigt förekomma 2 mål om föreläggande för patronatsrät.
ts innehafvare att redovisa för kyrkans inkomster
samt mål angående skyldighet för fattig vårdsstyrelse att
bidraga till kostnaden för vissa barns skolgång och angående
understöd från en donationsfond, med hvilken fråga Konungens
befallningshafvande ej tagit befattning.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium (72).

Kommunala besvärsmål (a) uppgå till ett antal af 20.
Bland dessa afse 12 valförrättning (a). Fyra kommunala besvärsmål
röra, liksom 5 andra mål, folkskoleväsendets ordnande
(b). Andra ämnen än de nämnda äro före i 4 kommunala
besvärsmål, bland hvilka två hade bort handläggas af
Konungens befallningshafvande och domkapitel eller ecklesiastikt
konsistorium.

Befordringsmålen (c) utgöra 30, däraf 18 angå befattningar
vid allmänna läroverk; i förstnämnda antal inräknas
ett mål angående ansökan om återkallande af missiv för
e. o. prästman, ett om rätt att förena folkskollärarebefatt -

175

ning med annan tjänst och ett om uppsägning af en på obestämd
tid antagen lärarinna.

Om disciplinära åtgärder (d) handla 7 mål. Härmed
kunna sammanställas 3 mål om (e) förelägganden i fråga om
tjänstemans skyldigheter.

Aflöningsförmåner (f) afses i ett mål, stipendieutclelning
(g) likaledes i ett.

Om skillnad i trolofning eller om skiljebref är fråga (h)
i 3 mål; äktenskapslysning (i) och kyrkoskrifning (h) afses
i ett mål hvardera.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och ecklesiastikt konsistorium (1). Målet afser besvär
öfver kyrkostämmas beslut om delning af församlingen.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (1).
Målet angår aflöningsförmåner.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller
karolinska institutets lärarekollegium (3). Alla målen angå
befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan
(1). Målet angår befordran (förslag).

Iv. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk (2). Båda målen angå befordran.

L. Besvär öfver beslut af direktion för teknisk skola (1).
Målet angår befordran (förord).

M. Besvär öfver beslut af vetenskapsakademien eller
vitterhetsakademien (2). Det ena målet angår besparing af
stipendium, då den af annan myndighet utsedda stipendiaten
blifvit hindrad, det andra sökt tillstånd att rubba fornlämning.

N. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa (4). Alla målen angå pensionsrätt.

O. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes
pensionsinrättning (3). Alla målen angå pensionsrätt;
i ett fall afslogs en eventuell ansökan att af nåd tilldelas
pension.

17fi

P. Besvär öfver beslut af censorerna vid mogenhetsexamen
(1). Målet angår underkännande af af lagd mogenhetsexamen.

vil Jord- VII. Jordbruksdepartementet. Se tab. 8.
hrtementet 1- 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam1
1900■ markollegium (42), kammarrätten (6), domänstyrelsen (5),
Konungens befallningshafvande (15) och landsting (1).

Tab. 8.

	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa,	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.
Jordbruksdepartementet					1900-	-1903.	1901-	-1903.
från
Medicinalstyrelsen.....	—	3	1	—	4	1.0	4	1.3
Kammarkollegium.....	42	56	55	47	200	50.0	158	52.7
Statskontoret.......	—	—	3	—	3	0.7	3	1.0
Kammarrätten......	6	9	9	17	41	10.2	35	11.7
Landtmäteristyrelsen . . .	—	1	2	—	3	0.7	3	1.0
Domänstvrelsen......	5	7	3	3	18	4.5	13	4.3
Landtbruksstyrelsen ....	—	—	—	1	1	0.2	1	0.3
Konungens bef.-hafvande. .	15	31	35	21	102	25.5	87	29.0
Landsting........	i	—	—	—	1	0.2	—	—
Summa	69	107	108	89	373	93.2	304	101 3

Anm. Enär jordbruksdepartementet ej var i verksamhet hela år 1900, hafva
summa och medeltal för åren 1901—1903 upptagits.

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (42).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 10, vägmål (b)
26, flottningsmål (c) 5 och skjutsningsmål (d) 1.

Bland vägmålen kunna urskiljas 4 mål om debitering af
vägskatt och 2 mål om statsbidrag, bland flottningsmålen
1 mål angående sökt tillstånd att upptaga sjunket virke;
skjutsningsmålet angår skyldighet att vara föreståndare
vid skjutsstation, där entreprenad ej kunnat komma till
stånd.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (6). Af målen
äro 5 vanliga anmärkningsmål; i två bland dessa erhöll kla -

ganden, utan ändring i kammarrättens utslag, en gratifikation.
I det sjätte malet har klaganden hos kammarrätten
besvärat sig öfver domänstyrelsens resolution i fråga om en
anmärkning.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (5). Tre mål
angå (a) utsyning å eller afverkningsplan för skog å lappmarkshemman.
De öfriga målen röra sökt tillstånd att bryta
sten a indraget boställe och ansökning att utbekomma köpeskilling
för beslagtaget virke.

D. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(15). Tre mål afse (a) ordningsföreskrifter med afseende
a fiske. Ett fattigvardsmal (b) angår kommuns framställning
om ersättning af allmänna medel.

Ett mål har afseende å väg inom stads område (c), hvarjämte
ett mål om vägskatt genom omslagsresolution öfverlämnats
till kammarkollegium. Samma öde fingo två mål
om sökt tillstånd att i flottled upptaga sjunket virke, och
ett tredje flottningsmål, om ersättning för synekostnad, hänvisades
till anhängiggörande vid domstol.

Om utskänkningsförbud vid gästgifveri (d) är fråga i
ett mål, hvari äfven förekom en underdånig ansökan.

Mål om reseersättning (e) äro 2. I öfrigt förekomma
mål om rätt att upphugga vindfällen å allmänning, om antagande
af köpeanbud och om sökt tillstånd att kvarbo å
viss kronomark.

E. Besvär öfver beslut af landsting (1). Som Konungens
befallningshafvande redan vägrat fastställelse, lämnades besvären
utan afseende, men Ivungl. Maj :t förklarade under
viss förutsättning hinder ej möta mot nvtt beslut.

2. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen
(3), kammarkollegium (56), kammarrätten
(9), landtmäteristyrelsen (1), domänstyrelsen (7) och Konungens
befallningshafvande (31).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (3). Alla
målen angå ersättning för kreatur, som nedslaktats i anledning
af smittosam sjukdom.

2546/o6. Regeringsrätten.

VII. Jordbruksdepartementet.

2. 1901.

178

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (56).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 3, vägmål (b)
38, däribland 1 grindmål, flottningsmål (c) 13, hvartill kommer
ett mål om åsättande af mantal och ett mål, däri klagats
öfver ett för mer än femtio år sedan meddeladt tillstånd att
bygga i vatten. Bland vägmålen angå två mål anbringande
af skyddsvärn och ett bropenningar. Ett af flottningsmålen
afser föreläggande att till granskning utlämna flottningsräkenskaper.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (9). Vanliga
anmärkningsmål äro 5; i 2 af dessa har Kungl. Maj :t medgifvit,
att frågan om återbäring finge förfalla, utom hvad
anginge anmärkningsarvodet. I 4 mål har klaganden besvärat
sig hos kammarrätten öfver domänstyrelsens resolution
i fråga om anmärkning.

D. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (1). Målet
angår befordran.

E. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (7).

Ett mål angår (a) utsyning af virke åt kronoarrendator,
tre mål (b) antagande af anbud, tva mai (c) reseersättning
samt ett (cl) disciplinäråtgärd.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(31).

Mål rörande ordningsföreskrifter i afseende å fisket (a)
äro 10. Fattigvårdsmålen (b) äro 9 och afse kommuns beslut
att vägra fattigvård (2) eller om roteindelning (2), skyldighet
att för viss egendom lämna särskildt tillskott (2), fattigs
kvar hållande i fattiggård, anspråk att af försörj ningspliktig
eller af det allmänna få ersättning för lämnad fattigvård.
Två mål angå (c) sökt tillstånd till sjösänkning, ett (d) afvittring.

Om reseersättning (e) handla 5 mål, af Indika ett genom
omslagsresolution öfverlämnades till domänstyrelsen. I tre
fall medgaf Kungl. Maj :t klaganden en förmån utöfver gällande
föreskrifter.

Vägmål äro (f) 2, det ena om sättet för uppbörd af väg -

179

skatt; det andra öfver lämnades genom omslagsresolution
till kammarkollegium. Om förbud mot maltdrycksförsäljning
vid gästgifveri är fråga (g) i 2 mål.

3. 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af medi- VII. jordcinalstyrelsen
(1), kammarkollegium (55), statskontoret
(3), kammarrätten (9), landtmäteristyrelsen (2), domänsty- 190:2
relsen (3) samt Konungens befallningshafvande (35).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (1). Målet
angår ersättning för kreatur, som nedslaktats i anledning af
smittosam sjukdom.

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (55). Om
fastställelse af afsöndring (a) handla 4 mål. Vägmål (b) äro
42, däraf 3 grindmål. Flottningsmål (c) finnas 6. Härtill
komma (d) 2 mål om åsättande af mantal och (e) 1 mål om
förbud emot skogsafverkning (på Gottland). Bland vägmålen
handlar ett om hemmans (lotshemmans) skyldighet att
utgöra vägskatt, två om vägkassas inkomst- och utgiftsstat,
hvarvid egentligen fråga är om skyldighet att utgöra bidrag
till vinterväghållningen, ett om rättighet för järnvägsstyrelse
att omlägga väg, ett om bropenningar. Flottningsmålen
afse bland annat kostnader för virkesskiljning,
återkallelse af förbud mot flottning af obarkadt timmer, tillåtelse
att anlägga dammbyggnad. I målen om mantalssättning
gäller tvisten, huruvida ägor, som ligga inom en socken,
men tillhöra hemman inom en annan, skola särskilt skattläggas.

C. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål
angå aflöningsförmåner, ett reseersättning.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (9). Samtliga
målen äro anmärkningsmål. I ett fall har Kungl. Maj :t eftergift
anmärkningsmedlen utom anmärkningsarvodet; i 2
andra har eftergift sökts utan framgång.

E. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (2). Båda
målen angå befordran.

F. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Ett mål

180

VII. Jordbruksdepartementet.

4. 1903.

angår utsyning af skog å lappmarkshemman, ett befordran,
ett reseersättning o. dyl.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(35).

Fattigvårdsmålen (a) äro 7 och afse kommuns beslut att
vägra fattigvård, sökt fastställelse å kommuns beslut om
fattigvården, skyldighet att för viss egendom lämna särskilt
tillskott, för sörj ningspliktigs kvarhållande å fattigvårdsinrättning,
tvist mellan socken och fattigvårdsrote, ersättning
åt länsman af fattig vårdsstyrelse för fattigs inställande,
föreläggande för fattigvårdsstyrelse att vidtaga vissa anordningar
vid fattig vårdsinrättningen.

Ett mål angår tillstånd till sjösänkning (b) och ett ansökan
om föreläggande för sjösänkningsbolag att företaga vissa
arbeten (c).

Om aflöningsförmåner (d) handlar ett mål, som genom
omslagsresolution öfverlämnades till statskontoret, om reseersättning
(e) 4 mål; i ett af dessa tilldelade Ivungl. Maj :t
klaganden en gratifikation.

Till vägmål (f) kunna hänföras 9 mål, nämligen om val
af vägstyrelse (2), om rätt för järnvägsbolag att omlägga väg

(2) , om kommuns beslut i fråga om sockenvägar, om vägskatts
debitering och uppbärande i sammanhang med kronouppbörden,
om iståndsättande af viss sträcka af allmän
väg, om ställande af säkerhet för svängbros underhåll, om
förordnande att verkställa vägdelning.

Ett mål (g) om gästgifverihållning rörer föreståndares
godkännande. Om förbud mot försäljning af maltdrycker
vid gästgifveri (h) handla 8 mål.

I öfrigt, förekomma mål angående understöd från sockens
understödsfond (2) och om sökt förbud mot viss ångbåtstrafik
vintertiden.

4. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammarkollegium
(47), kammarrätten (17), domänstyrelsen

(3) , landtbruksstyrelsen (1) och Konungens befallningshafvande
(21).

181

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (47).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 2, vägmål
(b) 31, flottningsmål (c) 11. Härtill komma mål om fördelning
af ansvarigheten för lån ur odlingslånefonden, om gästgifvares
skyldighet att hålla tafla samt om skyldighet att
bestrida skjutsningen, då entreprenad icke kommit till stånd.
Bland vägmålen afse 7 mål skyldigheten att för visst slags
inkomst eller fastighet utgöra vägskatt och 2 mål skyldigheten
för invånare i köping att utgöra vägskatt inom häradet.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (17). Vanliga
anmärkningsmål äro 6, bland dem ett, däri Kungl. Maj :t eftergifvit
det till återbäring fastställda beloppet utom anmärkningsarvodet.
Ill mål har hos kammarrätten klagats öfver
domänstyrelsens resolution i anledning af framställd anmärkning.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Ett mål
angår utsyning å lappmarkshemman, ett tillåtelse för jägmästare
att bo utom reviret, ett aflöningsförmåner.

D. Besvär öfver beslut af landtbruksstyrelsen (1). Målet
angår befordran.

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(21).

Om ordning för fiske (a) handla 4 mål, hvartill kommer
ett angående allmänningsstyrelses beslut att utarrendera
fiske. Fattigvårdsmålen (b) äro 3 och afse kommuns beslut
att vägra fattigvård, fattigvårdsrotes beslut att flytta fattighus
och skyldighet att för viss egendom lämna särskild!; bidrag.
Vägmål (c) äro tre, af hvilka ett, om bibehållande af
hus utmed väg, genom omslagsresolution öfverlämnades till
kammarkollegium; af de öfriga angår det ena tillåtelse att
uppföra en viadukt öfver landsväg, det andra stads väghållningsskyldighet.

Ett mål (d) angår gästgifveris inskränkande till skjutsstation,
ett (e) förbud mot maltdrycksför sälj ning vid gästgifveri.

182

Om reseersättning (e) handla 4 mål.

Ett mål (f) angår understöd från sockens understödsfond,
två mål (g) förvaltningen af häradsallmänning eller
sockens besparingsskog, ett frågan om förordnande af polisuppsyningsman
med aflöning ur sockens skogsmedelsfond.

Regerings- Den nu lämnade öfversiktliga redogörelsen för faktiskt
ättpetensm'' förekommande administrativa besvärsmål bekräftar uppenbarligen
omöjligheten däraf, att till en administrativ högsta
domstol öfverlämnas alla besvärsmål i sin helhet. Till en
början (1) är det sålunda klart, att frågor om dispens från
gällande författningar eller om en s. k. administrativ nådeakt
fortfarande måste vara förbehållna regeringens afgörande;
motsatsen skulle innebära, att åt den administrativa högsta
domstolen anförtroddes en del af regeringsmakten, och
att sålunda vid sidan om den parlamentariskt ansvariga regeringen
inrättades en annan, hvars ansvar åtminstone i
hufvudsak blefve allenast juridiskt. F Det kan utan vidare
anses stå fast, att en administrativ domstols uppgift såsom
högsta instans endast kan ligga i tillämpningen af gällande
föreskrifter. Ansökningar om dispens eller nåd måste således
äfven] ■ efter en administrativ högsta domstols inrättande
slutligen prof vas af Ivungl. Maj :t i statsrådet. Detta utesluter
naturligtvis icke, att, liksom i egentliga nådemål
högsta domstolens utlåtande inhämtas och ledamöter af högsta
domstolen kallas till konseljen, i administrativa mål den
administrativa högsta domstolen utöfvar en motsvarande
medverkan.

Principen, att — bortsedt från utlåtanden o. dyl. — allenast
rättstillämpning utgör uppgiften för en blifvande administrativ
högsta domstol, är emellertid ingalunda tillräcklig
för åstadkommande af nödig begränsning för dess verksamhetsområde,
vare sig i kvantitativt eller kvalitativt hänseende.
I talrika fall (2) förekomma frågor om rättstillämp -

183

. ning i intim förening med andra frågor; i andra talrika fall

(3) är det tvifvelaktigt, om de förekommande frågorna
hafva karaktären af rättstillämpningsfrågor; och slutligen

(4) kan det visa sig praktiskt olämpligt att i afseende på
fullföljden till högsta instans använda olika normer för
frågor, som faktiskt och enligt den allmänna uppfattningen
ligga hvarandra nära samt ofta förekomma sammanblandade
med hvarandra.

I Riksdagens skrifvelse den 28 april 1903, liksom i alla
föregående förslag till upprättande af en s. k. regeringsrätt,
förutsättes, att besvär i fråga om tjänsters tillsättande allt
fortfarande böra af regeringsmyndigheten behandlas. Till
grund härför ligger helt säkert den uppfattningen, att — i
motsats mot hvad under frihetstiden förfäktades — afgörandet
af ett befordringsärende åtminstone icke hufvudsakligen
har karaktären af en rättstillämpning, hvilket i sin
ordning beror därpå, att en aspirant på en statstjänst icke
rätteligen kan anses äga ett rättsanspråk att blifva utnämnd.
Riktigheten af denna uppfattning skall icke på detta ställe
närmare undersökas; frågan är i allmänhet af väsentligen
samma beskaffenhet som frågan om tillvaron af ett rättsanspråk
i alla sådana fall, där administrativ myndighet äger
förfara efter fritt skön med afseende å det allmänna bästas
fordringar. Men äfven antaget, att själfva personvalet icke
utgör någon akt af rättstillämpning, så är det dock ovedersägligt,
att i ett befordringsärende icke sällan förekomma
åtskilliga rena rättsfrågor: om sökande är formellt kompetent,
om ansökningshandlingarna äro fullständiga och i behörig
tid och ordning inlämnats, om den tillsättande eller
förslagsgifvande myndigheten varit beslutför och förfarit
formellt riktigt, om besvär i behörig tid och ordning anförts,
m. m. Under nyss angifna förutsättning uppstår då det
spörsmålet, om befordringsärendet bör klyfvas, så att rättsfrågorna
i högsta instans prof vas af en myndighet, själfva
personvalet af en annan, eller om, på sätt bl. a. Riksdagen

184

synes hafva antagit som gifvet, de förra frågorna böra så att
säga följa hufvudsaken åt.

Hvad därefter angår de fall, då det kan vara tvifvelaktigt,
om de förekommande frågorna hafva karaktären af
rättstillämpningsfrågor, så torde det vara alldeles gifvet,
att här liksom i befordringsärendena kunna förekomma rena
rättsfrågor svarande emot de här ofvan antydda. Detta hör
till nästföregående stycke, där befordringsärendena nämnts
endast som exempel. Här åter gäller det svårigheten att
bestämma, huruvida en viss fråga utgör en rättstillämpningsfråga
och följaktligen ägnar sig för afgörande genom en administrativ
högsta domstol. Denna svårighet beror hufvudsakligen
dels på föreskrifternas afsiktliga eller nödvändiga
ofullständighet och på det spelrum, som härigenom lämnas de
administrativa myndigheternas fria bedömande af hvad som
är lämpligt, dels ock på det sväfvande i gränsbestämningen
mellan verkliga rättsnormer och blott instruktionella föreskrifter.

Sistnämnda gränsbestämning är af vikt, om man med
blott instruktionella föreskrifter förstår sådana, på hvilka ett
rättsanspråk icke kan grundas, utan som blott afse förvaltningsverksamhetens
så att säga inre, för allmänheten irrelevanta
sida. Frågan, om dylika föreskrifter iakttagits, kan
endast i disciplinära mål blifva föremål för en verkligen
rättslig pröfning. I öfrigt åter är det tydligt, att denna tillämpning
bör granskas af högre administrativ myndighet,
som utfärdat dem och som icke är af dem bunden. Äfven om
för en viss, lägre, administrativ myndighet föreligger plikt
att följa instruktionella föreskrifter af ifrågavarande beskaffenhet,
inskränkes icke genom desamma den handlingsfrihet,
den befogenhet att förfara efter fritt skön, hvilken tillkommer
administrationen i dess helhet. I den mån det sätt,
hvarpå administrationen begagnat sådan befogenhet, i och
för sig är undandraget rättslig pröfning genom administrativ
domstol, kan förhållandet icke förändras med anledning af
rent instruktionella föreskrifters utfärdande. För administra -

185

tionen i dess helhet utgöra sådana föreskrifter ingenting mera
än en motsvarighet till uppfattningar, afsikter och föresatser
hos enskilda ämbetsmän. Svårigheten är endast att afgöra,
när en föreskrift är af blott instruktionell, inre-administrativ
karaktär.

Med nämnandet af den befogenhet, som tillkommer administrativa
myndigheter att förfara efter fritt bedömande
af hvad som är lämpligt, berör man den måhända vanskligaste
punkten i hela frågan om rättskipning på det administrativa
området. Förutsättningarna för och innebörden
af en sådan befogenhet måste undersökas till vinnande af en
fastare grundval för besvarande af spörsmålet om en särskild
rättskipnings möjlighet och lämplighet i ärenden, där
denna befogenhet tillerkännes administrationen.

Lagar och motsvarande föreskrifter äro med få undantag
generella och af beskaffenhet att i hvarje särskildt fall
kräfva ett tillämpande efter de faktiska förhållandena. Däruti,
att detta gäller om de lagar och motsvarande föreskrifter,
som de administrativa myndigheterna bringa till användning,
ligger sålunda icke i och för sig någon egendomlighet, som
skulle kunna utesluta en verkligen rättslig pröfning af dessa
myndigheters åtgärder. Tydligast framträder riktigheten
häraf, när lagtillämpningen hufvudsakligen består i ett bedömande,
huruvida de faktiska förutsättningarna för en eller
annan åtgärd äro för handen. Äfven om dessa faktiska förutsättningar
äro i lagen angifna endast på ett mycket obestämdt
sätt (»när skäl därtill är», »utan giltigt förfall» o. dyl.), lärer
det icke kunna betviflas, att deras förhandenvaro kan pröfvas
af domstol i lägre eller högre instans. Men icke heller
när en lagbestämmelses tillämpande sträcker sig till en måttbestämning
i själfva slutet, är en rättslig pröfning omöjlig.
I detta afseende må särskildt erinras om straffmätning samt
om fixerande af ersättning för rättegångskostnad eller af
alimentationsbidrag.

I själfva verket kan det påstås, att den ofullständighet i
föreskrifter, hvilken vare sig med afseende på förutsättnin -

186

gärna för eller beskaffenheten af en viss åtgärd lämnar utrymme
åt en ämbetsmyndighets fria bedömande, är mera
skenbar än verklig. Ämbetsmyndigheten |får icke handla
efter godtycke eller rent subjektiva grunder. För en ämbetsåtgärd
måste föreligga skäl, som äro objektiva och allmängiltiga,
äfven om de äro svåra eller omöjliga att i detalj
framställa. Till följd häraf kan i hvarje särskildt fall, principiell
sedt, endast ett handlingssätt vara det riktiga, och
utgör alltså en rättslig pröfning af handlingssättet icke" i
och för sig någon orimlighet, dock naturligtvis med undantag
för det fall, att man med fri förvaltningsverksamhet
just förstår en sådan, som enligt positiv rätt är undandragen
rättsligt bedömande.

Men praktiska hänsyn tala för ett inskränkande eller
uteslutande af rättslig pröfning i afseende på riktigheten af
en förvaltningsåtgärd, som företagits inom det åt förvaltningsmyndigheten
lämnade utrymmet förren sb k. fri verksamhet.
Såsom redan blifvit antydt, är det ofta svårt eller
omöjligt att fullständigt återgifva äfven de objektivt giltiga
skäl och grunder, hvarpå den administrativa myndighetens
beslut stödjer sig; exempelvis må anföras skäl och grunder,
hämtade från kännedomen om lokala eller personliga förhållanden.
I många fall måste det inträffa, att en central auktoritet
är afskuren från ett material, som styrden lokala myndigheten
till buds och som ej kan rekonstrueras. Den högre
instansens relativa svaghet ökas ytterligare, om den genom
sin sammansättning och sin uppgifts beskaffenhet är mera
hänvisad till ett formelt. behandlingssätt än den nedre eller
rent af saknar dennas speciella insikter och erfarenhet. Den
lägre instansens initiativ och beslutsamhet förlamas lätteligen
genom medvetandet om nödvändigheten att eventuellt
söka i detalj redogöra för motiven inför en myndighet utan
tillfälle till mera omedelbar åskådning. Härtill kommer, att,
då naturligtvis sällan alla likartade beslut öfverklagas, genom
ändring hos högre instans konsekvens och sammanhang i
den lägre instansens verksamhet riskeras.

187

T. o. m. inom det rent judiciella området kan man iakttaga
en de högre instansernas själfbegränsning, en obenägenhet
hos desamma att ändra beslut i ämnen, för hvilkas bedömande
de nedre instanserna haft ett fylligare och friskare
material; så förklaras exempelvis, att straffmätningen jämförelsevis
sällan rubbas, ehuru naturligtvis] i afseende därå
nästan alltid talrika nyanser äro möjliga. En motsvarande
själf begränsning ålägga sig också öfverordnade administrativa
myndigheter, när hos dem klagan föres öfver lägre myndigheters
beslut och åtgärder. För ändring af den lägre instansens
beslut förutsattes något mera, än att den högre
myndigheten skulle, på föreliggande upplysningar, hafva
i första instans besluta på annat sätt. Den lägre instansens
omdöme tillerkännes faktiskt en vikt, som dess pröfning af
rättsfrågor eller bevisfrågor icke i och för sig kan äga.

När det gäller att inrätta en högsta domstol, hos hvilken
klagan skall få föras öfver administrativa myndigheters beslut
och åtgärder, kan det emellertid icke vara riktigt att
förlita sig därpå, att denna domstol skall, ehuru dess kompetens
är obegränsad, i sin rättskipning faktiskt i önskvärd
män respektera de administrativa myndigheternas omdöme
i sådana frågor, med afseende hvarå lagen lämnar desamma
ett friare spelrum — något som för öfrigt skulle medföra
det måhända ej afsedda resultatet, att pröfning i högsta
instans af de rent administrativa frågorna bortfölle. Gränserna
för domstolens befogenhet måste i hvarje fall åtminstone
till sina lmfvuddrag bestämmas. Det är icke här fråga
om förhållandet mellan en högre och en lägre domstol eller
mellan en högre och en lägre förvaltningsmyndighet; det
gäller kompetensfördelningen mellan å ena sidan administrationen
i det hela och å andra sidan eu utanför denna
stående domstol.

Vid fastslående af denna kompetensfördelning har man
i allmänhet att taga hänsyn till hufvudsakligen två skilda
intressen: intresset att bevara administrationens själf ständighet,
initiativ och konsekvens samt intresset att trygga rätts -

188

säkerheten och gifva garantier mot misstag och förbiseenden,
mot öfvergrepp, godtycke och partiskhet från administrationens
sida. Härvid utgöres en på visst sätt förmedlande synpunkt
deraf, att hvarje fråga bör blifva slutligen bedömd med
största möjliga sakkunskap. Tänker man särskild! på de skäl,
som hos oss åberopats för den ifrågasatta reformen, synes
uppgiften vara att tillgodose rättssäkerhetens kraf och så
mycket som möjligt lätta den högsta administrativa myndighetens
arbetsbörda, själffallet dock utan menlig inverkan
på administrationens förmåga att fylla sitt ändamål.

Rättssäkerheten på det administrativa området kan
fattas i en inskränktare och egentlig eller i en vidsträcktare
bemärkelse. I den förra bemärkelsen betecknar den allenast
säkerheten för verkliga rättigheter, säkerheten mot verkliga
rättskränkningar. Under den vidsträcktare bemärkelsen innefattas
äfven tryggheten emot en obillig, partisk eller godtycklig
behandling i saker, där man ej kan sägas äga någon
verklig rättighet. Betydelsen af denna åtskillnad beror emellertid
naturligtvis därpå, i hvilken utsträckning man bör erkänna
tillvaron af verkliga rättigheter. Såsom redan ofvan
antydts, kan detta vara tvifvelaktigt, just när fråga är om
förhållanden, som utgöra föremål för administrationens s. k.
fria pröfning.

Om man, med utvidgande af vare sig begreppet rättighet
eller begreppet rättssäkerhet, vill låta rättsskyddet afse
äfven administrativa beslut och åtgärder inom området för
administrationens s. k. fria pröfning, kan man i alla händelser
icke förbise, att ingalunda samma höga anspråk kunna ställas
på rättsskyddet inom detta område, som när fråga är om
rättigheter likartade med dem, Indika regelmässigt göras gällande
vid de vanliga domstolarna; anspråket på att erhålla
ett sökt ämbete eller på tilldelande af en koncession kan icke
i intensitet eller helgd mäta sig med ett privaträttsligt egendoms-
eller fordringsanspråk. Det kan därföre så mycket
mera sättas i fråga, om ej inom administrationen själf ett tillfyllestgörande
skydd kan beredas åt anspråk af det hirra

189

slaget. Ensidigt vore nämligen att förneka de garantier,
som inom en ändamålsenligt ordnad förvaltning kunna och
böra finnas, och som faktiskt i många länder under lång tid
tillfredsställt det praktiska behofvet. En god förvaltning är
naturligtvis att föredraga framför de ypperst u rättsmedel
mot en dålig förvaltnings misstag och godtyckligheter. För
pröfningens allsidighet kan vara sörj dt genom en kollegial
organisation, genom föreskrifter om förfarandet och genom
ärendenas offentlighet, för ämbetsmännens sj beständighet
genom deras oafsättlighet, hvars motsats för (ifrigt under
något så när normala förhållanden kan inverka blott ytterst
föga till minskning af rättssäkerheten. Svagast är ur denna
synpunkt högsta instansen, så framt denna är förlagd till
regeringen eller en minister; dessa myndigheter kunna nämligen
antagas blifva allt mera känsliga för tryck af den
parlamentariska majoriteten eller af den genom pressen talande
allmänna opinionen. En särskild organisationsform,
nämligen ämbetsmyndigheternas förstärkande med lekmannaelement,
har på mycket betydelsefulla håll i såväl teori
som lagstiftning ansetts utgöra en den yppersta garanti för
tillfredsställande behandling af just sådana frågor, där lagen
icke ger bestämda anvisningar, utan lämnar ett vidsträckt
utrymme åt den s. k. fria pröfningen.

Den ofvan meddelade öfversikten öfver utländsk rätt
innehåller exempel på begränsningar af administrativ domstols
kompetens med afseende å dylika frågor. Särskild!
må erinras, hurusom den österrikiska förvaltningsdomstolen
icke upptager sådana, huru i Frankrike administrationens
hit hänförliga beslut och åtgärder kunna öfverklagas blott
på grund af »excés de pouvoir» eller »détournement de pouvoir»,
samt huru i andra länder den tillämpade enumerationsmetoden
i stort sedt utgjort ett medel att afskilja frågor,
som på grund af pröfningens diskretionära beskaffenhet bort
förbehållas administrationen.

Tvifvelaktigt kan icke gärna vara, att ett noggrant
afvägande emot hvarandra af de ofvan antydda intressena

190

bör äfven hos oss leda till en motsvarande begränsning af
den ifrågasatta administrativa domstolens kompetens. Riksdagen
nämner, i öfverensstämmelse härmed, såsom fallande
inom denna kompetens »sådana administrativa mål, h vilka
icke stå i det omedelbara samband med de ärenden, som tillhöra
departementens verksamhet i öfrigt, såsom besvär i
fråga om tjänsters tillsättande, att de böra af regeringsmyndigheten
behandlas». Här menas helt säkert icke blott
det yttre sammanhanget mellan exempelvis pröfningen af
klagan öfver underdånigt tjänsteförslag och Ivongl. Maj ds
beslut om sjelfva tjänstetillsättningen, utan ock det inre
sambandet mellan vissa besvärsmål och de uppgifter, som
enligt sakens natur måste vara statsförvaltningen förbehållna
; på grund af detta inre samband är det, som exempelvis
pröfning af . klagan öfver en af lägre myndighet gjord
tjänstetillsättning faller utanför förvaltningsdomstolens kompetens.
Det har tydligen öfvervägande teoretisk betydelse,
om det afgörande, som sålunda förbehålles åt administrationen,
betraktas som rättskipning eller icke.

Till stöd för samma resultat kan i viss mån åberopas
analogien med kommuners och andra samhällens autonomi.
Ett kommunalt beslut kan öfverklagas endast på den grund,
att det kränker klagandens enskilda rätt eller eljest hvilar
på orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller
annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet
fattat. Att beslut i åtskilliga fall skall underställas för att
ernå bindande kraft, utgör en begränsning af autonomien.
Men bortsedt härifrån, äger kommunen suveränt afgöra lämplighets-
och ändamålsenlighetsfrågor. Den själfständighet,
som sålunda är tillerkänd en kommun gent emot yttre uppsikt
och kontroll, är motiverad af skäl, som till stor del äga tilllämpning,
när det gäller att bestämma förhållandet mellan
administrationen i dess helhet och en utanför densamma
ställd förvaltnings jurisdiktion.

Den sista af de ofvan (sidd. 182 f.) framhållna anledning -

191

ärna till inskränkande af förvaltningsdomstolens verksamhetsområde
är af rent praktisk art. Det kan vara olämpligt,
såsom ledande till förvirring och omgång, att med afseende å
fullföljden till högsta instans klyfva ett i de lägre instanserna
enhetligt mål, så att en del däraf går till regeringen, en annan
del till den administrativa högsta domstolen. Om en sådan
klyfning endast mera tillfälligt och undantagsvis ifrågakommer,
har saken tydligen mindre vigt. Men när frågor af
det ena eller andra slaget ofta och snart sagdt regelmässigt
förekomma sammanblandade med hvarandra och på en gång
afgöras af de lägre myndigheterna, kan anledning finnas att
för båda slagen föreskrifva samma fullföljd, äfven om de
principiellt borde gå olika vägar. Antaget exempelvis, att
frågan, huruvida en väg har sådan betydelse för samfärdseln,
att den bör indelas till allmänt underhåll, i och för sig
anses vara af beskaffenhet att böra pröfvas uteslutande af
administrativa myndigheter,* medan däremot fördelningen
på de väghållningsskyldige af underhållsbördan rätteligen
utgör föremål för administrativ domstols afgörande, kan
dock det förhållande, att båda dessa frågor faktiskt mycket
ofta förekomma i samma mål, föranleda, att, med afvikelse
från det principiellt riktiga, vägmålen i sin helhet hänvisas
till fullföljd på den ena eller andra vägen.

Hittills har varit fråga om en så att säga yttre eller kvantitativ
begränsning af den administrativa domstolens kompetens:
om en fördelning af besvärsmålen, så att vissa gå
till den administrativa högsta domstolen, andra åter slutbehandlas
i rent administrativ väg. Man kan emellertid i motsats
härtill tänka sig ett slags inre eller kvalitativ begränsning,
enligt hvilken väl alla besvärsmål kunna upptagas af
den administrativa högsta domstolen, men dennas pröfningsrätt
är inskränkt till vissa, mera rättsliga sidor af målen.
Härigenom vinnes den obestridliga fördelen, att man undgår
nödvändigheten att vare sig genom uppräkning eller genom
allmänna bestämmelser fullständigt särskilja målen i två
klasser, vid hvilket särskiljande betydliga svårigheter i prim

192

cipiellt och praktiskt hänseende måste öfvervinnas och ett
ur alla synpunkter tillfredsställande resultat knappast kan
uppnås. Den enklaste användningen af den kvalitativa metoden
för bestämmande af en administrativ högsta domstols
kompetens är utan tvifvel att göra denna domstol till
en kassationsinstans med uppgift att ur rättslig synpunkt
pröfva administrationens beslut för att eventuellt, med undanrödjande
af besluten, återförvisa målen till ny behandling.
Härvid är det jämförelsevis lätt att fastställa kassationsorsakerna,
t. ex. formfel, ofullständig eller felaktig utredning
af de faktiska förhållandena, brytande mot uttryckliga lagbestämmelser
o. s. v., allt efter som man vill gå mera eller
mindre långt. I rättssäkerhetens intresse är det emellertid
önskvärdt, att äfven den högsta administrativa myndighetens
beslut äro underkastade kassation, och för undvikande
af olämplig omgång bör det t. o. m. förutsättas, att en
sak, innan den får bringas inför kassationsinstansen, blifvit
definitivt behandlad af administrationen, så att ej vidare
någon klagan hos högre administrativ myndighet kan föras. I
främmande länder ryggar man icke heller tillbaka för att medgifva
besvär hos administrativ högsta domstol mot beslut af
ministrar, hvilka ofta utgöra den högsta administrativa instansen.
Ej heller hos oss skulle en motsvarande anordning
kunna anses orimlig eller i strid emot gällande principer; vissa
straff beslut af chefen för justitiedepartementet kunna enligt
tryckfrihetsförordningen öfverklagas hos högsta domstolen.
Men då i Sverige den högsta instansen för administrativa
mål är Kungl. Maj :t, kan tydligen icke en administrativ domstol
erhålla karaktären af en däröfver ställd kassationsrätt.
Den nu omhandlade utvägen står alltså öppen, endast för såvidt
lägre myndigheter förklaras för högsta administrativa
instans, från hvilken klagan hos Kungl. Maj :t i statsrådet
icke är tillåten. Endast under denna förutsättning, hvilken
hos oss tydligen åtminstone icke öfver hela linien kan förverkligas,
skulle ett mål, sedan det till slut genomlupit den
administrativa instansordningen, kunna underkastas rätts -

193

lig pröfning hos förvaltningsdomstolen. I annat fall åter
måste förfarandet så anordnas, att målen antingen pröfvas
samtidigt i skilda hänseenden hos regeringen och hos
förvaltningsdomstolen eller ock först i ett afseende hos denna
och eventuellt i ett annat hos regeringen.

Den samtidiga pröfningen skulle uppenbarligen medföra
mycket stora praktiska olägenheter och faktiskt framtvinga
den kvalitativa begränsningens öfvergifvande och öfvergång
till kvantitativ delning af målen, så att vissa mål eller delar
af mål fullföljas hos Kungl. Maj :t i statsrådet, andra hos
förvaltningsdomstolen. Emot en successiv behandling af
målen först hos förvaltningsdomstolen och sedan hos Kungl.
Maj :t i statsrådet är mindre att invända. Visserligen kommer,
såsom redan antydts, förvaltningsdomstolens pröfning icke
att innebära samma rättsliga garanti, som då denna pröfning
kommer efter all administrativ handläggning. Tänkbart är
nämligen, att Kungl. Maj :ts beslut, när därigenom de underordnade
myndigheternas åtgärder ändras, kommer att innebära
något alldeles nytt, som förvaltningsdomstolenVskulle
hafva ur rättslig synpunkt ogillat. Men denna fara bör icke
till sin betydelse öfverskattas. Först är det tydligt, att den
icke innebär något särskildt afskräckande i det fall, att
Kungl. Maj :ts beslut lika väl skulle kunna hafva gifvits
på ansökan och efter besvärsmålets afsittande. Vidare äro
de flesta fall så beskaffade, att, sedan den rättsliga pröfningen
af besvären ägt rum, antingen alls icke något utrymme
finnes för en lagstridig ändring eller åtminstone
möjligheten till en sådan är starkt begränsad, hvarjämte
beslutet öfver målets rättsliga sida kan antagas oftast
gifva en otvetydig ledning i afseende därå, hvilka ändringar
kunna lagligen företagas. Utan tvifvel skulle
det vara olämpligt att låta den administrativa domstolen
framstå såsom en underordnad instans, från hvilken
besvär synas gå vidare till Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta
torde emellertid lätteligen kunna förebyggas på det sätt,
att Kungl. Maj :t i statsrådet och den administrativa dom 2n46/o6.

Regeringsrätten. 13

194

stolen betraktas såsom utgörande en enda instans, och att
bådas beslut expedieras under ett. Gången skulle alltså kunna
blifva ungefär följande. Samtliga till Konungen ställda
besvär i administrativa mål pröfvas först af den administrativa
domstolen och ur rättsliga synpunkter. Denna pröfning
kan leda till det öfverklagade beslutets fastställande,
till dess upphäfvande, med eller utan återförvisning, och,
när ett mål är af uteslutande rättslig beskaffenhet, äfven
till ändring. Finner den administrativa domstolen, att rättsligt
skäl till upphäfvande eller ändring saknas, men att till
stöd för besvären andra än rättsliga grunder lagligen
kunna gälla, öfverlämnas målet i denna del till slutligt
afgörande i statsrådet; på samma sätt förfares, då med
besvären förenats en eventuell ansökan om dispens eller nåd.
I båda fallen öfverlemnar domstolen, under förklaring att
det öfverklagade beslutet är lagligen grundadt, till Kungl.
Maj :ts öfvervägande, huruvida den i besvären innefattade
eller därmed förenade framställningen bör bifallas.
Den administrativa domstolen utöfvar sålunda en föregående
kompetenspröfning, som verksamt förebygger
konflikter mellan densamma å ena sidan och den högsta
administrationen å den andra. De enskilda klagande behöfva,
lika litet som vid meddelande af besvärshänvisning de underordnade
myndigheterna, stanna beträffande frågan, huruvida
en sak skall fullföljas hos den ena eller andra myndigheten,
i den tvekan, som hvarken genom uppräkning eller genom
allmänt hållna bestämmelser kan fullständigt förebyggas.

Ehvad man väljer en kvantitativ eller en kvalitativ begränsning
af förvaltningsdomstolens kompetens, erfordras naturligtvis
normer, som på ett eller annat sätt angifva gränsbestämningen
mellan det område, där administrationen bör
hafva sista ordet, och det, där den bör vara underkastad
kontroll genom slutlig pröfning från förvaltningsdomstolens
sida. Om härvid administrationens eller den administrativa
domstolens kompetens uppställes såsom det formelt
regelmässiga, är eu praktisk fråga.

195

Ofvan har redan framhållits, att (1) i talrika fall äro med
besvärsmål förenade ansökningsärenden, som icke kunna afgöras
af annan myndighet än regeringen, att (2) afgörandet af
besvärsmål i hvilket ämne som helst kan bero på rent rättsliga
grunder, att (3) beträffande ett stort område af administrativ
verksamhet synes tvifvelaktigt, om och i hvad mån en
rättslig pröfning är möjlig och lämplig, samt att (4) hufvudsakliga
frågor af olika slag ofta förekomma sammanblandade
med hvarandra. Dessa punkter böra nu ånyo behandlas,
med tillämpning å desamma af de båda nyss framställda
systemen för upprättande af en administrativ högsta domstol,
utan omdaning eller nyskapande af förvaltning eller
förvaltnings jurisdiktion i lägre instanser.

1. Att ansökningar om nåd eller dispens måste behandlas
af regeringsmyndigheten, står fast. Hålles den administrativa
domstolen strängt skild från denna, finnas alltså enligt
den kvantitativa metoden blott två möjligheter: att behandla *

ansökningen såsom fristående, d. v. s. på samma sätt som
om den gjorts först efter besvärsmålet.s afgörande, samt att
bibehålla inom regeringsmyndighetens kompetensområde alla
besvär i ärenden, där dispens eller nåd är möjlig; det förra
alternativet är emellertid det enda tänkbara i sådana fall,
då ansökningen, på sätt stundom inträffar, afser något annat
än medgifvande af ändring i det öfverklagade beslutet eller
afser något, som lagligen ej är föremål-för nåd eller dispens.

Det andra alternativet skulle tydligen medföra en mycket
stark inskränkning i den administrativa domstolens kompetens
— eu inskränkning, som enligt ofta följd praxis skulle
sträcka sig ända därhän, att anmärkningsmål undandroges
pröfning hos denna domstol — och förutsätta ett noggrant
bestämmande på förhand af gränserna för möjlig dispens
eller nåd.

Detsamma torde alltså, praktiskt sedt, kunna lämnas
ur räkningen. Ett fullständigt skiljande af besvärsmål och
ansökningsärende kvarstår då såsom den enda utvägen enligt
den kvantitativa metoden. Samma utväg kan tydligen

191)

komma till användning äfven efter den kvalitativa metoden,
hvilken i och för sig allenast innebär, att alla besvärsmål skola
passera den administrativa domstolen. Men denna sistnämnda
metod tillåter äfven och t. o. in. företrädesvis, att målet
i sin helhet, äfven ansökningen inbegripen, först inkommer
till den administrativa domstolen och, sedan erforderlig rättslig
pröfning därstädes ägt rum, i eventuellt återstående delar,
till hvilka framför allt hör ansökningen, öfverlämnas till
regeringen. Detta medför den praktiska fördelen, att allenast
en inlaga behöfves, och afviker dessutom minst från det
nu brukliga förfarandet. Härtill kommer, att den administrativa
domstolen kan utan omgång och i sammanhang med
besvärsmålets afgörande afgifva utlåtande öfver ansökningen
till ledning vid dennas profvande. I sådana utlåtanden
har den administrativa domstolen tydligen tillfälle att yttra
sig om den lagliga möjligheten af bifall till ansökningen. En
faktisk och föregående garanti mot tänkbara lagtolkningsfel
och Övergrepp från administrationens sida erhålles sålunda.
Den administrativa domstolens uttalade åsikt i fråga därom,
huruvida nåd eller dispens lagligen kan beviljas, måste nämligen
utöfva ett starkt inflytande på regeringens praxis.
Till följd häraf torde det vara att anbefalla, att öfver äfven
sådana ansökningar om nåd eller dispens i administrativa
mål, hvilka icke göras i sammanhang med anförande
af besvär, den administrativa domstolen skall afgifva utlåtande
i afseende å frågans rättsliga sida; härifrån kan dock
helt naturligt bortses, när ansökningen i allt fall afslås.

2. På sätt ofvan erinrats, kunna också i befordringsmål
och andra besvärsmål, hvilka till följd af föremålet för det
öfverklagade hufvudsakliga beslutet böra jämväl i sista
instans förbehållas administrativ myndighets afgörande,
förekomma frågor af rent rättslig natur.

Dessa frågor kunna för det första, a), utgöra egentliga incidenspunkter,
såsom då för afgörandet af en administrativ
tvist förutsättes klarhet beträffande äganderätten till viss
fastighet, beträffande visst äktenskaps giltighet, beträffande

197

en viss persons myndighet eller frejd o. s. v. Såsom de
anförda exemplen visa, kunna frågorna vara af beskaffenhet
att tillhöra allmän domstols pröfning. Af öfversikten öfver
den utländska lagstiftningen framgår, att man i allmänhet
låter incidenspunkter af juridisk art af göras hos administrativa
myndigheter eller administrativa domstolar allt efter
hufvudsakens beskaffenhet, på samma sätt som de allmänna
domstolarna få afgöra incidenspunkter af administrativ
natur. Otvifvelaktigt är detta också det lämpligaste.
Ville man alltid hänvisa incidenspunkterna till särskildt
utförande hos den| myndighet, hvilken har att upptaga
själfständiga tvister af motsvarande art, skulle detta
medföra en mycket afse värd tidsutdräkt. Ett sådant hänvisande
kräfves icke heller af principiella skäl. Incidenspunkten
behöfver ej afgöras annat än med verkan för hufvudsaken.
Det måste då anses mindre riktigt att göra incidenspunkten
till en hufvudsak, hvars afgörande vinner laga
kraft icke blott med afseende å visst mål, utan i allmänhet.

Ännu mindre kan förekomsten af incidenspunkter med
rättslig karaktär motivera, att målet förklaras tillhöra den
administrativa domstolens kompetens utan afseende därpå,
att hufvudsaken i och för sig skulle pröfvas af administrativ
myndighet. Härigenom skulle man för att undvika en skenbar
rubbning af kompetensfördelningen göra ett verkligt ingrepp
i administrationens kompetens. Af rätt tillfälliga omständigheter
komme det att bero, om en och samma fråga
skulle slutligen afgöras af den ena eller den andra myndigheten.
I alla de fall, då den rättsliga incidenspunkten är af
beskaffenhet att såsom själfständig tvist tillhöra allmän domstol,
vunne man icke ens det närmast eftersträfvade syftemålet:
att med ^afseende på incidenspunkter bibehålla den
vanliga kompetensfördelningen.

Emellertid är det förhållandet, att dylika rättsliga frågor
kunna förekomma i administrativa besvärsmål, i sin
mån ägnadt att göra det önskvärdt, att åtminstone vid
dessa måls slutliga pröfning äfven juridisk sakkunskap kan

198

göra sig gällande. När ett besvärsmål på grund af hufvudsakens
beskaffenhet tillhör den administrativa domstolen,
måste detta behof anses vara utan vidare fvlldt. Skall ett
besvärsmål åter afgöras uteslutande af administrativa myndigheter,
finnes ej samma yttre garanti för en i rättsligt
afseende betryggande handläggning hos högsta instansen.
Man kan nämligen ej med full visshet påräkna, att derstädes
vid målets afgörande tillfälle finnes för juridiskt
sakkunnige att effektivt medverka. Det är bl. a. just
af detta skäl, som inrättandet af en administrativ högsta
domstol ansetts vara i rättssäkerhetens intresse påkalladt.
Följaktligen måste det — äfven om, såsom ofvan påpekats,
juridiska insigter näppeligen komma att saknas inom statsrådet
— ur principal synpunkt betraktas som en fördel, att
den administrativa domstolen får tillfälle att utlåta sig om
incidenspunkter af rättslig natur. Efter den ofvan framställda
kvalitativa metoden låter detta sig utan svårighet genomföra.
Om alla besvärsmål först skola förekomma i den administrativa
högsta domstolen, kan uppenbarligen nämnda
domstol underkasta rättsliga incidenspunkter sitt bedömande,
äfven när hufvudsaken är rent administrativ.

För det andra, b), förekomma i besvärsmål, äfven sådana,
där hufvudfrågan är rent administrativ, rättsliga frågor,
som omedelbart ingå i själfva besvärsmålet. Ofvan
nämndes exempelvis, med afseende å befordringsärenden, såsom
däri förekommande rättsfrågor frågorna, om sökande
uppfyller gällande kompetensfordringar, om ansökningshandlingar
behörigen och i fullständigt skick inlämnats, om den
myndighet, hvars tillsättningsbeslut eller förslag öfverklagats,
var beslutför och förfarit formelt riktigt, om besvären
blifvit i rätt tid och ordning anförda. Åtminstone i allmänhet
kunna äfven öfriga besvärsmål, där hufvudsaken påkallar
slutligt afgörande genom administrativ myndighet,
innesluta motsvarande rättsfrågor. Helt undantagslöst gäller
dessutom, att i alla dylika mål frågan, om administrationen
öfverskridit sin befogenhet, är af rättslig natur, då med

199

öfverskridande af befogenheten förstås icke en på oriktigt
bedömande af faktiska omständigheter beroende felaktig användning
af densamma, utan ett öfverskridande af hvad
man kallar befogenhetens formella eller yttersta gränser.

Alldeles gifvet är, att den möjliga eller verkliga förekomsten
af dylika rättsfrågor icke kan föranleda hela målets
förbehållande åt den administrativa domstolen — jämför det
under a) sagda — äfvensom att målet ej lämpligen kan klyfvas,
så att särskilda delar däraf samtidigt pröfvas af myndigheter,
som äro i förhållande till hvarandra fristående. Däremot
möter det tydligen icke något hinder, att den administrativa
domstolen afgifver utlåtande i afseende å rättsfrågorna, och
ännu mindre att vid en anordning enligt den ofvan antydda
kvalitativa metoden den administrativa domstolen tager
dessa under ompröfning, när besvärsmålen därstädes behandlas.

Här, liksom under a), kan det ifrågasättas, att rättsfrågornas
afgörande genom den administrativa domstolen skall
beträffande ett mål af hvilken hufvudsaklig beskaffenhet som
helst kunna få formen antingen af ett slutligt utslag, hvarigenom
hela besvärsmålet afgöres, eller af ett förberedande
beslut, allteftersom tvisten uteslutande beror på pröfning af
rättsfrågorna eller icke. Om t. ex. i ett befordringsmål den
administrativa domstolen funne den utnämnde vara inkompetent,
kunde den, med bifall till besvären, upphäfva utnämningen
och återförvisa ärendet; funne domstolen besvären
vara för sent eller af obehörig person anförda, lämnades de
definitivt utan afseende. Förberedande beslut i rättsfrågorna
förekom me åter exempelvis, när besvären vore grundade dels
på rättsliga, dels på andra skäl och de förra skälen ej godkändes.
Principen är, att besvärsmålet öfverlämnas till regeringen,
när den af domstolen företagna rättsliga pröfningen icke
är tillräcklig för målets fullständiga afgörande, men i annat
fall, d. v. s. när icke andra än rättsliga grunder kunna lagligen
utöfva inflytande på utgången, får sitt slut genom utslag af
domstolen.

200

3. Åtskilliga administrativa besvärsmål angå sådana
ämnen, att hufvudsaken icke lämpligen kan vara föremål
för judiciell pröfning och att eu sådan ej heller är påkallad
af hänsyn till intresset att bereda skydd för bestående rättigheter.
Hufvudsaken är nämligen valet mellan olika möjligheter,
livilka alla falla inom de i lag uppdragna formella, abstrakta,
yttersta gränserna för administrationens verksamhet,
och hvilkas olika grad af öfverensstämmelse med lagstiftarens
afsikter kräfver en pröfning, som förutsätter administrationens
sakkunskap, sammanhänger med administrationens
egentliga uppgift samt svårligen kan så att säga utifrån
kontrolleras. Skillnaden mellan dylika besvärsmål och sådana,
där en judiciell kontroll synes ej blott möjlig utan äfven
lämplig, är snarare en skillnad till graden än en skillnad till
arten. Detta bestyrkes deraf, att man flerstädes i utlandet
söker söndra mellan judiciel och administrativ »fri pröfning».
Också medför bestämmandet af gränsen mellan de
besvärsmål, som ägna sig för afgörande vid en förvaltningsdomstol
, och de öfriga ofta stora svårigheter, vare sig
man söker genomföra gränsbestämningen genom några allmänna
föreskrifter eller genom en detaljerad uppräkning.
Dessa svårigheter, som vitsordats under frågans föregående
behandling och genom de olika meningar, som därvid uttalats,
framträda i rikt mått, om man — vore det också
blott till en ringa del ■— tager i betraktande den ofvan meddelade
öfversikten öfver de besvärsmål, som under femårsperioden
1899—1903 faktiskt förekommit, eller om man med
ledning af instruktioner och andra författningar söker skaffa
sig en föreställning om mångfalden af de besvärsmål, som
kunna förekomma, och hvilkas behandling i högsta instans
bör vara ordnad.

Man kommer därvid först till den insikten, att en fullständigt
genomförd uppräkning af målen är så godt som
omöjlig, och att enumerationsmetoden därför knappast kan
genomföras på annat sätt än genom angifvande af vissa
grupper af mål, som skola fullföljas hos den administrativa

201

domstolen, medan för återstoden bibehålies den nu brukliga
instansordningen. Genom att begränsa den administrativa
domstolens kompetens till ett antal jämförelsevis
stora och lätt bestämda kategorier af mål uppnår man
icke fullständig teoretisk konsekvens; bland de mål, som
lämnas åt den högsta administrativa myndigheten att i
sista instans afgöra, kunna nämligen utan tvifvel påvisas
mål, som egentligen bort öfverflyttas till förvaltningsdomstolen.
Men i viss mån vinnas dock båda de eftersträfvade
fördelarna: lättnad i regeringens arbetsbörda samt förbättradt
rättsskydd, och detta utan de olägenheter och den fara
för rättsförluster, som måste blifva en följd af invecklade
eller svårtydda kompetensnormer. Å andra sidan inträffar
vid en gränsbestämning af antydd art möjligen, att någon
af de stora grupper, som tilldelas den administrativa domstolens
kompetensområde, innefattar enstaka mål, hvilka
helst bort slutligen afgöras af den högsta administrativa
myndigheten. Äfven denna brist i den teoretiska konsekvensen
ingår, i den mån den är oundgänglig, i priset för
den enkelhet och reda, som af praktiska hänsyn påkallas.

Skall] gränsen för den administrativa domstolens kompetens
bestämmas genom allmänna föreskrifter, som angifva
kännemärken på de mål, som i högsta instans upptagas
af den ena och af den andra myndigheten, böra
dessa föreskrifter vara tydliga och lätta att säkert tolka,
så att misstag med däraf följande rättsförluster eller dröjsmål
’rmå undvikas. Detta syfte synes emellertid omöjligt
att uppnå. Det torde ej finnas någon formel, som kan anses
gifva underordnade myndigheter och parter tillräcklig
ledning. Att gränsen för den administrativa domstolens
kompetensområde icke på detta sätt kanmed önskvärd
tydlighet utstakas, skulle vara jämförelsevis oskadligt, om
nämnda domstol, såsom i andra länder, vore en instans öfver
den högsta administrativa. Om i detta fall klagan ej
upptages af den administrativa domstolen, är icke något
annat rättsmedel förspildt eller fördröj dt. Detta är däremot

202

händelsen, när klagan skall föras antingen hos den administrativa
domstolen eller, hos regeringen och klaganden misstager
sig i valet. Svagheterna kunna tydligen endast något
förminskas, men ej undanrödjas genom en kombination af
allmänna bestämmelser med en uppräkning af vare sig exempel
eller undantag eller, omvändt, genom en uppräkning,
som suppleras genom allmänna bestämmelser. Efter den
kvantitativa metoden lärer kompetensen alltså icke kunna
på något praktiskt sätt bestämmas annat än genom en sådan
uppräkning, som nyss antyddes.

Vid tillämpning af den kvalitativa metoden erhåller
problemet att bestämma gränsen mellan olika slag af administrativa
besvärsmål ett helt annat utseende. Alla besvärsmålen
skola till en början gå samma väg, och domstolen har
tillfälle att själf afskilja från hvarandra de olika slagen af
mål och bestämma, huruvida ett mål skall slutbehandlas
därstädes eller öfverlämnas till regeringen. Vid sådant förhållande
behöfver en uppräkning af de mål, i hvilka det ena
eller det andra förfarandet skall iakttagas, icke vara uttömmande.
Likaså minskas i väsentlig mån de olägenheter, som
följa af den oundvikliga obestämdheten hos allmänna föreskrifter
angående den administrativa domstolens kompetens.
Om dylika allmänna föreskrifter kombineras med en exemplifierande
uppräkning af mål hörande till den ena eller den
andra hufvudkategorien, kunna olägenheterna anses alldeles
försvinna. Denna kombination torde alltså vid användande
af den kvalitativa metoden utgöra bästa utvägen.
Att man genom att uppräkna eu del mål, som skola under
alla förhållanden stanna i förvaltningsdomstolen, gör en
koncession åt den kvantitativa metoden, är obestridligt,
men torde icke föranleda några betänkligheter då denna
uppräkning ju ej behöfver eller bör omfatta andra fall, än
de rena och otvifvelaktiga.

4. Ofvan har omtalats den eventuella lämpligheten däraf,
att i vissa fall sådana hufvudsakliga frågor, som regelmässigt
eller åtminstone ofta förekomma förenade i samma

mål och handläggas gemensamt i lägre instans, bibehållas
förenade äfven i högre instans och således icke hänvisas till
slutligt afgörande af skilda myndigheter, ej ens om de äro
af så skiljaktig beskaffenhet, att detta i och för sig skulle
hafva varit det principiellt riktiga. Det är ögonskenlig!, att
en sådan af praktiska hänsyn förestafvad anordning i första
hand kan vara påkallad, om, enligt den kvantitativa metoden,
högsta instansen för den ena klassen af mål är skild och
fristående från högsta instansen för mål, hörande till den
andra klassen. Genom frågornas fortsatta förening undvikes
då, att målet samtidigt fullföljes hos olika myndigheter
med yrkanden, som inverka på hvarandra, och af hvilka
det ena kan vara sådant, att bifall därtill gör det andra obehöfligt
för klagandens ändamål. När den kvalitativa metoden
kommer till användning vid bestämmande af förvaltningsdomstolens
kompetens, synes däremot icke något behof
kunna föreligga att för sammanhangets skull låta två
frågor behandlas i den ordning, som egentligen blott lämpar
sig för den ena. Förvaltningsdomstolen, till hvilken målet
i sin helhet först inkommer, äger ju tillfälle att pröfva dess
rättsliga sida och i öfrigt öfverlämna det åt regeringen.

Det sålunda framställda torde tillräckligt ådagalägga
den kvalitativa metodens företräde.

För den praktiska tillämpningen af densamma bör man
enligt ofvan angifna grundsatser bland de administrativa besvärsmålen
särskilja två olika grupper: mål, som under alla
förhållanden slutligen afgöras af förvaltningsdomstolen, och
mål, som tvärtom kunna från förvaltningsdomstolen öfverlemnas
till regeringens pröfning. Vid uppräkningen af mål
tillhörande dessa grupper är fullständighet ej nödvändig.
De mål, som icke särskild! nämnas, komma dock att behandlas
i öfverensstämmelse med föreskrifterna om den ena eller
den andra gruppen. Skillnaden är allenast den, att malen
icke klassificeras omedelbart genom själfva lagen, utan efter
de i lagen fastställda grunder af förvaltningsdomstolen.
Särskild! hvad angår andra gruppen torde endast vara be -

204

Exempel.

höfligt att uttryckligen anföra ett fåtal i ett eller annat
afseende särskildt viktiga fall.

Enär uppräkningen af mål tillhörande de båda grupperna
egentligen har karaktären af en i praktiskt syfte gifven
exemplifikation, synes det i hufvudsak vara tillräckligt
att i korthet diskutera fördelningen af besvärsmål, som
faktiskt förekommit under den undersökta femårsperioden
1899—1903, och redogöra för fullföljdsbestämmelserna i de
centrala ämbetsmyndigheternas och några därmed jämförliga
verks instruktioner.

Från förvaltningsdomstolens verksamhetsområde komma
eventuellt att helt och hållet afskild as vissa administrativa
besvärsmål, nämligen dels sådana, som böra i sista
instans afgöras af högsta domstolen, dels sådana, som
böra helt och hållet förbehållas administrationen och sålunda
icke alls passera förvaltningsdomstolen. Hvad det senare angår,
kan det nämligen inträffa, att ett besvärsmål sammanhang
med administrationens egentliga uppgift är så starkt,
parters möjliga rättsanspråk så svaga och den erforderliga
juridiska pröfningen så enkel, att en förpröfning hos regeringsrätten
kan synas obehöflig. I detta afseende kunna
snarast ifrågakomma befordringsmålen, hvilka just därför i
det föregående kunnat anföras såsom lemnande exempel
därpå, att rättsliga frågor förekomma äfven i de mest otvifvelaktigt
administrativa ärenden.

Af flera skäl torde vara lämpligast att vid genomgåendet
af de faktiskt förekomna besvärsmålen ordna dem hufvudsakligen
efter de ämbetsmyndigheter, hvilkas beslut öfverklagats.

1. I ytterst få fall hafva förekommit (I A)* besvär mot
beslut af justitiekanslersämbetet. Besvär öfver ämbetets
beslut att icke vidtaga åtgärd med anledning af gjord anmälan
kunna ej hänföras till första gruppen.

2. Af de jämväl mycket fåtaliga administrativa besvärs *

Inom parentes utsatta nummer och littera hänvisa till öfversikten
här ofvan sidd. 127—182.

205

mål (I B), som till Kungl. Maj :t inkommit från hofrätterna,
äro de flesta (a) befordringsmål och uppenbarligen icke alls
hänförliga till första gruppen. Med afseende å ett mål (b)
är saken mera komplicerad på den grund, att i detta mål
frågan egentligen gällde, om hofrätten öfverskridit sin befogenhet
och därigenom förnärmat klagandens rätt att själf
utöfva sitt ämbete och uppbära samtliga däraf härflytande
inkomster. Klart är emellertid, att icke heller detta mål bort
under alla förhållanden slutligen och fullständigt pröfvas af
förvaltningsdomstolen, då i detsamma ingå äfven vanliga
frågor om tjänstledighet och förordnande. Huruvida befordringsmålen
böra alldeles utbrytas från förvaltningsdomstolens
verksamhetsområde, skall längre fram undersökas.

Arbetsordningen för hofrätterna den 29 november 1901
omtalar, i § 45, besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet beträffande
tvenne frågor, nämligen om afstångande från tjänstgöring
af tjänsteman under den tid han står under åtal och
om extra ordinarie tjänstemans skiljande från tjänsten. I
det förra fallet är frågan om utöfning af hofrättens befogenhet
en lämplighetsfråga och endast frågan om befogenhetens
förutsättningar och utsträckning af beskaffenhet att påkalla
rättslig pröfning; hvad det senare fallet angår, måste på arten
af och villkoren för extra tjänstemäns anställning bero,
om afskedet har karaktären af disciplinär bestraffning eller
blott utgör en tillämpning af anställningsvillkoren.

3. Instruktionen för fångvårdsstyrelsen den 22 november
1877 innehåller, i § 15, en allmän föreskrift om besvär
hos Kungl. Maj :t i statsrådet »öfver de fångvårdsstyrelsens
beslut, hvilka äro af beskaffenhet att de må öfverklagas»,
dock med hänvisning till särskilda stadganden om anmärknings-,
afskrifnings- och balansmål. Uttryckligen talas, i § 47,
om underdåniga besvär öfver beslut, hvarigenom annat disciplinärt
ansvar än varning är vordet ålagdt. Äfven om
åläggandet af disciplinär bestraffning måste antagas ske delvis
efter lämplighetshänsyn och på grund af öfverordnad

206

myndighets insikt om tjänstens fordringar, är dock — bortsedt
från varning o. dyl. — den bestraffades intresse och
behof af rättsskydd så starkt, att hans klagomål böra underkastas
rättslig pröfning, och att bestraffningsåtgärden alltså
icke bör blifva beståndande, om den ej kan på ett allmängiltigt
sätt motiveras. Om den rättsliga pröfningen anförtros
åt en särskild förvaltningsdomstol, synes man kunna påräkna,
att vederbörligt afseende fästes vid de särskilda förhållandena
i dylika mål.

Af de mål (I C), som under femårsperioden förekommit,
angå några (a, b) väckt anspråk på ersättning eller aflöningsförmåner
enligt gällande författningar. Dessa mål,
som omedelbart ankomma på lagtolkning, höra till första
gruppen. Samma är förhållandet med (d) målen om afskedande
af vaktbetjänt, såvida afskedet innebar en disciplinär
bestraffning och icke allenast en tillämpning af tjänsteaftalet.
Angående befordringsmålen (c) hänvisas till n:r 2.

4. Äfven i arméförvaltningens instruktion den 27 maj
1881 finnes, § 33, en allmän bestämmelse om besvär hos
Kungl. Maj :t i statsrådet. Här undantagas emellertid, enligt
§ 49, besvär öfver arméförvaltningens beslut, hvarigenom ansvar
ålagts tjänsteman eller vaktbetjänt blifvit suspenderad
eller afskedad, hvilka besvär gå till Kungl. Maj :t, i högsta
domstolen. Då det ej kan finnas något giltigt skäl till den
olikhet, att från vissa verk disciplinmål fullföljas hos högsta
domstolen, från andra icke, och på de under n:r 3 antydda
grunder torde ifrågavarande bestämmelse i instruktionen
böra ändras.

Samtliga under femårsperioden föredragna mål (II A),
utom befordringsmål (c), höra till första gruppen; de angå
nämligen (a, b, d, e) aflöningsförmåner och ersättning enligt
gällande författningar eller bestraffning.

5. Instruktionen för marinförvaltningen den 8 december
1899 innehåller, i §§ 31, 32, hufvudsakligen samma bestämmelser
som sistnämnda instruktion och bör liksom denna
ändras.

207

Af förekomna besvär (III A) äro de (b, c, d), som angå
aflöningsförmåner, ersättning eller pensionsafgift att hänföra
till första gruppen.

6. I § 37 af instruktionen för lotsstyrelsen den 14 oktober
1898 stadgas, att ändring i lotsstyrelsens beslut må,
där icke annorlunda är stadgadt, föras genom besvär hos
Kungl. Maj:t i sjöförsvarsdepartementet, dock att varning
ej får öfverklagas.

Bland ofvan anförda besvärsmål (III B) höra till första
gruppen målen (b, c) om aflöningsförmåner eller pensionsafgift.
Målen (d) om tillåtelse till viss anläggning påkalla
däremot ej rättslig pröfning annat än i afseende på frågan,
om lotsstyrelsen öfverskridit sin befogenhet.

7. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (IV 2 A,
3 A, 4 A, 5 A; V 1 A, se tab. 9). Målen angående befordran
eller angående valet mellan flera entreprenadanbud ankom -

Tab. 9.

Från	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
Generalpoststyrelsen
till
Civildepartementet.........	—	4	3	5	9	21	4.2
Finansdepartementet.........	1	—	—	—	—	1	0.2
Summa	1	4	3	5	9	22	4.4

ma icke regelmässigt och hufvudsakligen på rättslig pröfning.
Till första gruppen kunna däremot hänföras målen
om disciplinär bestraffning och om aflöningsförmåner samt
ett] par enstaka mål angående tolkning af det ovilkorliga
förbudet emot förening af tjänster och angående skrifts
intagande i tidningstaxan, äfvensom väl också ett mål om
rätt att utbekomma postförsändelser.

I § 71 af instruktionen den 31 december 1902 gifves den
allmänna föreskriften, att i andra ärenden än anmärkningsoch
afskrifningsmål äger, med vanligt undantag för varning,
den, som med styrelsens beslut icke åtnöjes, att hos

208

Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär i civildepartementet.

Anspråk på ersättning af postverket för förkomna eller
skadade försändelser pröfvas visserligen i första hand af
generalpoststyrelsen, men, om anspråket icke godkännes,
hänvisas sökanden att utföra sin talan i vanlig rättegång.
Generalpoststyrelsen kan därför icke sägas pröfva dessa frågor
annat än så till vida, att den afgör, huruvida den sökta
ersättningen bör utan rättegång utbetalas. Till följd häraf
erfordras icke någon rättslig pröfning i högre instans af dylika
beslut.

Tab. 10.

Frän

Medicinalstyrelsen

till

Civildepartementet.........

Ecklesiastikdepartementet......

Jordbruksdepartementet.......

Summa

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

6.6

0.8

8.2

8. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (IV 1 A, 2
B, 3 B, 4 B, 5 B; VI 1 A; VII 2 A, 3 A, se tab. 10).

Till första gruppen höra mål om reseersättning o. dyl.
samt om ersättning af allmänna medel för kreatur, som i
anledning af kreaturssjukdom nedslaktats.

Instruktionen den 31 december 1900 innehåller dels,
§ 36, allmän föreskrift, att »ändring i medicinalstyrelsens
beslut må inom den i författningarna stadgade tid hos Kungl.
Maj :t sökas genom anförande af besvär... i vederbörande
statsdepartements expedition», dels, § 46, att öfver beslut
om föreläggande af vite eller ådömande af ansvar må klagas
hos Kungl. Maj:t genom besvär i justitierevisionen. Sistnämnda
bestämmelse torde af förut anförda skäl böra ändras.

9. Besvär öfver beslut af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(IV 5 C).

209

Instruktionen den 8 december 1899, § 42, stadgar helt
allmänt, att öfver styrelsens beslut, hvilka ej angå anmärknings-
eller afskrifningsfrågor eller varning, må klagas genom
besvär i civildepartementet.

Det enda under femårsperioden förekommande besvärsmålet
var af rättslig natur, men mycket speciel!, och tyngdpunkten
låg på den vid besvären fogade ansökan.

9 a. Enligt instruktion den 16 juni 1905 för styrelsen för
Trollhätte kanal- och vattenverk, § 34, må ändring i styrelsens
beslut sökas hos Kungl. Maj :t i civildepartementet,
dock att klagan ej må föras öfver tilldelad varning.

10. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (IV 3 C, 4
C, 5 D ; V 1 B, se tab. 11.)

Tab. 11.

Från Telegrafstyrelsen	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
Civildepartementet . . .	—	—	1	1	2	4	0.8
Finansdepartementet. . . .	1	—	—	—	—	1	0.2
Summa	1		1	1	2	5	1.0

Till första gruppen höra mål om aflöningsförmåner.
Enligt § 51 i instruktionen den 31 december 1902 fullföljes,
utom i anmärkningsmål och i frågor om extraordinarie
afskrifning eller om varning, talan emot styrelsens beslut
genom besvär i civildepartementet. Detta gäller således också
om disciplinmålen och de därmed sammanhängande mål,

1 hvilka styrelsen ålägger tjänsteman att ersätta den förlust,
som för telegrafverket uppkommit genom återbetalning af
afgift för felaktigt befordrad! telegram, samt om mål angående
af giftens återbetalande. Äfven dessa mål tillhöra
första gruppen.

11. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (IV 1 B

2 C, 3 D, 4 D, 5 E).

De föredragna målen afse dels befordran, dels kontrakts 2546/06.

Regeringsrätten.

210

förhållanden, dels disciplinär bestraffning, dels aflöningsförmåner;
endast de två sista slagen äro hänförliga till första
gruppen.

Instruktionen den 15 oktober 1897 stadgar, § 61, att
ändring i styrelsens beslut, som ej afser varning, och som icke
heller innefattar pröfning af revisionskontorets eller kontrollkontorets
anmärkningar, må sökas genom besvär i civildepartementet.

I frågor om ersättning för olycksfall i arbete eller för
skada i följd af järnvägs drift är allmän domstol kompetent
och järnvägsstyrelsens beslut alltså blott ett uttryck för ena
partens uppfattning. Anspråk på ersättning för skadadt eller
förkommet gods prof vas i särskild ordning af ett slags skiljedomstol.

12. Besvär öfver beslut af riksförsäkringsanstalten (IV
5 F).

De förekomna målen afse befordran och tillhöra sålunda
ej första gruppen.

Enligt instruktionen den 19 december 1902, § 32, öfverklagas
anstaltens beslut, utom angående varning och der annorlunda
är stadgadt, genom besvär i civildepartementet.

I skaderegleringsfrågor står domstolsvägen öppen. Besvär
i sådana ämnen, som afses i 15 och 21 § § af lagen den 5
juli 1901, lämpa sig ej för en uteslutande rättslig behandling.

12 a. Instruktionen för försäkringsinspektionen den 31
december 1903 innehåller, § 24, allmän föreskrift, att den,
som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, utom
angående varning, äger, där ej annorlunda är genom särskilda
författningar stadgadt, att söka ändring genom besvär i civildepartementet.

Försäkringsinspektionens uppgift är af sådan art, att
besvär öfver dess beslut åtminstone icke i allmänhet kunna
hänföras till första gruppen.

13. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (I D; II B;
III C; IV 1C, 2 D; V 1 C, 2 A, 3A, 4A,5A; VI1B,2A,3A,
4 A, 5 A; VII 1 A, 2 B, 3 B, 4 A, se tab 12).

211

Tab. 12.

Från Kammarkollegium	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
j Justitiedepartementet.....	1	2	—	—	_	3	0.6
i Landtförsvarsdepartementet ....	3	1	—	—	—	4	0.8
Sjöförsvarsdepartementet......	—	—	1	—	—	1	0.2
Civildepartementet......	72	17	—	—	—	89	17.8
Finansdepartementet.....	9	3	13	3	7	35	7.0
Ecklesiastikdepartementet......	18	23	19	17	19	96	19.2
Jordbruksdepartementet . . .	—	42	56	55	47 \|	200	40.0
Summa	103	88	89	75	73 ] 428	85.6

Instruktionen den 14 november 1879 innehåller, § 34,
föreskrift, att öfver beslut, hvarigenom ansvar ådömts tjänsteman
eller vaktbetjänt, klagan får föras hos högsta domstolen;
af förut anförda skäl torde dylik klagan efter inrättande af
en förvaltningsdomstol böra upptagas af denna. I öfrigt hänvisar
instruktionen blott till särskilda stadganden om besvär
mot kollegii åtgärder och beslut.

De å justitiedepartementet föredragna besvärsmålen om
flyttning af tingsställe äro icke af uteslutande rättslig natur.
En annan sak är, att kammarkollegii befattning med afgörande
af dylika frågor synes lämpligen kunna öfverflyttas på hofrätterna
såsom administrativa myndigheter.

Ä landtförsvarsdepartementets och sjöförsvarsdepartementets
föredragning afgjorda mål sammanhänga alla med
det försvinnande indelningsverket och torde därföre icke behöfva
särskildt och uttryckligen upptagas i första gruppen,
dit de eljest åtminstone i några fall skulle höra.

Bland de mål, som förr föredrogos i civildepartementet,
men numera tillhöra jordbruksdepartementet, äro viktigast
vägmålen, skjutsningsmålen och flottningsmålen. Alla dessa
skulle enligt förslag af 1902 års liksom 1874 års löneregleringskommitté
ingå direkt till Kungl. Maj :t utan kammarkollegium
såsom mellaninstans, hvilket gifvetvis måste medföra

212

en betydlig ökning i de till Kungl. Maj :t inkommande målens
antal och i arbetet för deras utredning.

Att vägmålen äro af blandad beskaffenhet och än angå
rättsfrågor, än rent administrativa frågor, har ofvan antydts
och vitsordas redan i 1820 års kommittébetänkande, där det
väl förordas att till domstolarna öfverflytta bl. a. tvister
om fördelning af sk3ddigheterna att bygga och underhålla
allmänna broar eller vägar, men å andra sidan framhålles,
att administrativ myndighet bör förordna, om och huru en
sådan bro eller väg skall anläggas, äfvensom stadga, att
kostnaden för anläggningen och underhållet skall bestridas
af någon viss landsort. Samma förhållande bekräftas ytterligare
af särskilda utskottet år 1868, då bland exemplen på
rättsfrågor anfördes frågor om kommunikationers onera och
rättigheter, men bland besvärsmål, Indika för det mesta
innefatta rent administrativa ärenden, nämndes eu ganska
betydande mängd af besvär öfver myndigheternas beslut rörande
anläggning eller indragning af vägar, broar, färjor.
Det torde ej vara lämpligt att uttryckligen hänföra vissa
vägmål till den ena eller andra gruppen, om det än kan sägas,
att frågor om fördelning af skyldigheten att underhålla
allmänna vägar samt om föreskrifvet statsbidrag till vägunderhåll
äro af rättslig natur, medan frågor om anläggning,
indragning eller förändring af allmänna vägar äfvensom
s. k. grindmål påkalla pröfning ur den allmänna nyttans
synpunkt.

Icke heller med afseende å skjutsningsmålen eller flottningsmålen
torde lämpligen kunna särskiljas några för att
till första gruppen hänföras.

Frågor om fastställelse å jordafsöndringar från egendom,
som under enskild eganderätt eller med åborätt innehafves,
skola enligt senaste löneregleringskommittés förslag
af göras af kammarkollegium såsom högsta instans. Besvärsmål
i dylika frågor äro af rättslig natur, men den ofta därmed
förenade frågan om tillåtelse att afsöndra mera än
en femtedel af ägovidden erfordrar i allmänhet administra -

213

tiv pröfning. Annorlunda förhåller det sig dock numera
med afsöndring af område, som omförmäles i 3 § 1 stycket
af lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom. Äfven pröfningen enligt 2 § i
samma lag synes vara af rättslig beskaffenhet. Målen om
mantalssättning äro hänförliga till första gruppen. Likaså
torde mål om förbud mot skogsafverkning på Gottland vara
af rättslig karaktär; enligt löneregleringskommitténs förslag
skall kammarkollegii befattning med sådana mål upphöra.

De öfver kammarkollegii beslut anförda besvär, som
föredragits å finansdepartementet, utgöras nästan uteslutande
af åborätts- och jordeboksmål. Åborättsmålen, hvilkas
öfverflyttande till domstolarne redan i 1820 års betänkande
föreslogs, äro uppenbarligen hänförliga till första gruppen,
ehvad de innefatta tvist mellan enskilda om åborätt
eller företräde till skatteköp eller tvist emellan kronan och
enskild, huruvida hemman är åboledigt. Enligt löneregleringskommitténs
förslag får i dessa mål kammarkollegii beslut
ej öfverklagas. Beträffande vissa af jordeboksmålen föreslogs
öfverflyttning till domstolarne i 1874 års proposition, som
dock i denna del afstyrktes af lagutskottet och afslogs af
Riksdagen. Att, såsom af lagutskottet åberopas, fråga blott
är därom, huruvida med afseende å kamerala förhållanden
hemman äro att hänföra till det ena eller andra slaget af
jordnatur, hindrar emellertid i och för sig icke, att saken
skall afgöras uteslutande efter rättsliga grunder.

På ecklesiastikdepartementets föredragning hafva afgjorts
hufvudsakligen kommunala besvärsmål i byggnadsfrågor
och besvärsmål angående kommunala funktionärers
aflöningsförmåner äfvensom några mål om afsöndring
från boställe. Aflöningsmålen höra till första gruppen,
vare sig fråga är om aflöningens belopp eller om enskilds
skyldighet att till aflöningen bidraga. Löneregleringskommittén
af 1902 har också föreslagit, att dylika mål öfverflyttas
till de allmänna domstolarna. Målen om afsöndring från
boställe äro däremot tydligen af administrativ karaktär. De

214

kommunala byggnadsmålen skola enligt löneregleringskommitténs
förslag fullföljas direkt från Konungens befallningshafvande
hos Kungl. Maj :t utan kammarkollegium som mellaninstans.
I den mån ifrågavarande mål skola bedömas uteslutande
efter kommunalförfattningarna eller efter föreskrifterna
om skyldighet att bidraga till kostnaderna, äro de
utan tvifvel hänförliga till förstajgruppen (jfr nedan under 25).

14. Besvär öfver beslut af statskontoret (I E; IV 1 D,
3 E, 4 E, 5 G; VI D, 2 B, 3 B. ÖB; VI 1 C, 3 B, 4 B, 5 B;
VII 3 C, se tab. 13).

Tab. 13.

Från Statskontoret		1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
Justitiedepartementet . . .		—	—	—	1	1	2	0.4
Civildepartementet ....		2	—	2	2	1	7	1.4
Finansdepartementet....		1	1	2	—	3	7	1.4 .
Ecklesiastikdepartementet .		1	—	1	5	Ö	10	2.0
Jordbruksdepartementet . .		—	—	—	3	—	3	0.6
	Summa	4	1	5	11	s	29	5.8

I instruktionen den 8 december 1876 med ändringar den
22 september 1899 omtalas underdåniga besvär dels, § 4,
öfver förslag till vissa befattningar inom verket, dels ock,
§ 19, öfver beslut, hvarigenom ansvar ålagts tjänsteman
eller vaktbetjänt blifvit suspenderad eller dömd tjänsten
förlustig. I de senare fallen går klagan till högsta domstolen,
hvilket äfven här torde böra ändras. Dessutom finnes, § 13,
en allmän föreskrift, att ändring i statskontorets beslut må
inom den i författningarne stadgade tid sökas i vederbörande
statsdepartement.

Det stora flertalet mål angå aflöningsförmåner, reseersättning
o. dyl., i synnerhet dyrtidstillägg, samt lämpa sig,
då fråga är om omedelbar tillämpning af gällande föreskrifter,
tydligen för slutligt afgörande genom en förvaltningsdomstol.
Samma är förhållandet med målen om anmärkningsprovision

215

å stämpelmedel, om aktoratsprovision i balansmål och om
restitution af för högt beräknad stämpelafgift. Af annan
egenskap äro förekommande befordringsmål samt mål om
godkännande af säkerheten för lån ur manufakturförlagslånefonden.
Enligt löneregleringskommitténs förslag, som
godkänts i den af innevarande års Riksdag bifallna propositionen
om lönereglering, skall statskontoret befrias från att
såsom mellaninstans afgöra andra besvärsmål än dem, som
röra räkenskapers och redogörelsers form. Sistnämnda mål
äro ej hänförliga till första gruppen.

15. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (IV 1 E;
V 2 C, 3 C, 4 B, 5 C, se tab. 14).

Tab. 14.

Från

Koiumerskollegium

till

Civildepartementet.........

Finansdepartementet.........

Samma

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

—

0.6

2.4

3 | 15 | 3.0

Instruktionen den 30 oktober 1891 innehåller, § 31, särskild
bestämmelse om besvärs anförande i civildepartementet
mot beslut om tjänstemans afstängning från tjänstgöring
under åtalstid eller om vaktbetjänts eller extra ordinarie
tjänstemans skiljande från verket. I afseende å dylika mål
kan åberopas det under 2. och 3. för motsvarande fall sagda.
Beträffande besvär mot kollegii åtgärder och beslut i andra
ärenden, utom angående varning, hänvisar instruktionen, §
32, till hvad därom är särskildt stadgadt.

Bland grufvemålen äro till första gruppen i och för sig
hänförliga besvärsmål, som angå vägrad inmutning eller vid
utmålsförrättning uppkommen fråga, huruvida den inmutade
fyndigheten är föremål för inmutning. Administrativ pröfning
påkalla däremot mål om utmåls storlek eller sträckning,
om tillökning i eller sammanläggning af utmål, om hvilo -

216

stånd och förlängning däraf samt om ordningen för grufdrift.
Bland mål, som röra sjöfarten, höra till första gruppen
exempelvis mål om registrering af fartyg, men väl ej mål om
tillåtelse att förändra fartygs namn.

16. Besvär öfver beslut af kammarrätten (I F; II C;
III D; IV 1 F, 2 E, 3 F, 4 F, 5 H; V 1 E, 2 D, 3 D, 4 C, 5 D;
VI 1 D, 2 B, 3 C, 4 C, 5 C; VII 1 B, 2 C, 3 D, 4 B, se tab. 15).

Tab. 15.

Från Kammarrätten	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
Justitiedepartementet . . .	2	—	3	1	3	9	1.8
Landtförsvarsdepartementet.....	7	12	23	17	26	85	17.0
Sjöförsvarsdepartementet.....	2	2	1	1	7	13	2.0
Civildepartementet.....	15	12	10	17	10	64	12.8
Finansdepartementet.........	253	244	255	240	220	1,212	242.4
Ecklesiastikdepartementet ....	12	19	23	20	16	90	18.0
Jordbruksdepartementet.......	—	6	9	9	17	41	8.2
Summa	•291	•295	324	305	•299	1,514	302.8

Enligt instruktionen den 14 november 1879, § 41, sådan
denna paragraf lyder efter nådiga kungörelsen den 7
december 1894, gäller i afseende på fullföljd af talan emot
kammarrättens domar uti instämda mål samt utslag i vissa
besvärsmål (§ 1 n:r 8) hvad i allmänna lagen finnes föreskrifvet
för sökande af ändring i hofrätts dom och skall, såvidt talan
mot kammarrättens beslut i andra mål och ärenden enligt
lag eller särskild författning må äga rum, densamma fullföljas
genom underdåniga besvär, hvilka ingifvas till nedre
justitierevisionen i balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om
obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier
med flera sådana ämnen, som innefatta ett från
lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar
följa bör, men i öfriga fall, med undantag för varning, till
vederbörande statsdepartement.

De under den undersökta femårsperioden förekomna

217

besvärsmålen äro alla hänförliga till första gruppen. Hit
höra först och främst anmärk ningsmålen, ehvad dessa upptagits
i första instans eller på besvär öfver förvaltningsmyndigheternas
beslut, och oafsedt det ofvan påpekade förhållandet,
att anmärkningsmedel ofta eftergifvas. Då anmärkning
afser hofrätter eller kollegier, statskontoret, arméeller
marinförvaltningen, måVenligt gällande bestämmelser
kammarrättens åtgärd ej sträcka sig längre än att öfverlämna
frågan till justitiekanslersämbetet, som underställer
densamma Kungl. Maj ds afgörande. Om, i öfverensstämmelse
med hvad 1902 års löneregleringskommitté föreslagit,
anmärkningar mot nämnda ämbetsverk få af kammarrätten
upptagas till afgörande lika med andra anmärkningar,
komma äfven dessa ärenden att blifva vanliga anmärkningsmål.
Nämnda förslag, såvidt det ej angår åtal, anser jag mig
böra särskild! förorda, till förekommande deraf, att antingen
andra mål än besvärsmål måste hänvisas till regeringsrätten
eller ock den högsta instansen blifva olika för alldeles likartade
mål. Med anmärkningsmålen nära jämförliga äro
de s. k. reskontreringsmålen angående öfverskott eller brister
uti arméns eller flottans persedelförråd.

Äfven afkortnings-, afskrifnings- och restitutionsmålen
synas alla kunna underkastas rättslig pröfning. Likaså mål
om debitering af utskylder och om skyldighet för patronatsrätts
innehafvare att redovisa för kyrkotionde.

Också de talrika mantalsskrifnings- och taxeringsmålen
— i hvilka senare innefattas äfven mål om taxering till brännvinsförsäljningsafgift
— äro utan tvifvel hänförliga till första
gruppen.

Vid granskning af de ärenden, som i § 1 af instruktionen
uppräknas såsom föremål för kammarrättens behandling
och afgörande, finner man öfver hufvud samtliga dessa vara
af sådan beskaffenhet, att de böra i sista hand pröfvas
antingen af högsta domstolen eller förvaltningsdomstolen.
Enligt förutnämnda nådiga proposition af 1874 skulle ock, på
sätt förut erinrats, i så godt som alla fall kammarrättens

218

beslut öfverklagas hos högsta domstolen. Det undantag,
som i propositionen uppställdes för afkortnings- och afskrifningsmål,
då fråga ej är om felaktigt förfarande af någon
embete- eller tjänsteman, torde icke vara behöfligt, när afgörandet
uppdrages åt en förvaltningsdomstol. Å andra
sidan är det tydligt, att i befordringsmål en administrativ
pröfning i högsta instans erfordras.

1902 års löneregleringskommitté har föreslagit, att de
nu till kammarrättens kompetensområde hörande tvisterna
angående betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman,
hvilka tvister enligt § 10 instämmas till kammarrätten
och behandlas på sätt allmänna lagen för hofrätt stadgar
samt enligt § 41 fullföljas hos högsta domstolen, skola öfverflyttas
till de allmänna domstolarna, samt att klagan
icke må föras öfver kammarrättens utslag i mantalsskrifningsmål,
debiteringsmål, afkortnings-, afskrifnings- eller
rest.itutionsmål samt taxeringsmål och vissa därmed sammanhängande
mål. Båda dessa förslag, hvilkas lämplighet
ej här är platsen att bedöma, synas i sin mån bekräfta, att
ifrågavarande mål lämpligen kunna åtminstone i sista hand
underkastas rättslig pröfning. Då löneregleringskomitén
vidare föreslår, att beslut om afskrifning af kronans fordringar
å visst högre belopp skola underställas Kungl. Maj ds
pröfning, måste jag framhålla, att detta förslags godkännande
skulle föranleda samma alternativ, som enligt hvad
nyss sagts, undvikits i fråga om anmärkningar.

17. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (III E;
Y 1 F, 2E, 3 E, 4 D, 5 E, se tab. 16).

Tab. 16.

Från	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel-
Generaltullstyrelsen
till
Sjöförsvarsdepartementet.......	—	—	2	1	—	3	0.6
Finansdepartementet....... .	9	24	18	17	23	91	18.2
Summa	9	24	20	18	23	94	18.8

219

De på sjöförsvarsdepartementet föredragna målen angå
skeppsmätning och tillhöra första gruppen. Af de öfriga
målen äro de allra flesta tullbehandlings- och tullrestitutionsmål,
om hvilka detta äfven gäller, ehuru i restitutionsmålen
dispens ofta ifrågasättes.

Instruktionen den 1 november 1878, § 32, gifver den
allmänna regel, att öfver beslut, som icke innefatta varning
eller angå anmärknings-, afskrifnings- och balansfrågor,
underdåniga besvär få anföras i vederbörande departement.

17 a. En alldeles liknande bestämmelse innehålles i §
45 af instruktionen för öfverintendentsämbetet den 14 november
1879.

17 b. Enligt! 11 af nådig skrifvelse den 4 juli 1902 med
föreskrifter i fråga om sättet och ordningen för handläggning
och afgörande af de hos styrelsen för postsparbanken förekommande
ärenden äger i andra frågor än anmärkningsmål och
frågor om extra ordinarie afskrifning eller frågor om varning
den, som icke åt.nöjes med styrelsens beslut, att söka ändring
genom underdåniga besvär i finansdepartementet. Vägras
utbetalning på den grund, att motboks innehafvare icke anses
behörigen legitimerad, hänvisas frågan till laga domstol.

18. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket
(I G; IV 1 G, 2 F, 4 G; V 2 F, 3 F, 4 E, 5 F, se tab. 17.)

Tab. 17.

Från Patent- och registreringsverket	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
1 Justitiedepartementet........	21	10	14	14	9	68	13.6
Civildepartementet.........	32	9	—	1	—	42	8.4
Finansdepartementet........	—	45	24	32	28	129	25.8
Summa	53	(»4	3S	47	37	23!)	47.8

Med undantag af befordringsmålen, äro nästan alla förekomna
mål af beskaffenhet att böra hänföras till första gruppen.
Detta gäller nämligen om alla mål, som angå registre -

220

ring af varumärken eller mönster och modeller, patents beviljande
eller registrering i aktiebolagsregistret. Mål om förlängning
af tiden för uppfinnings bringande till verkställighet
inom riket eller om annat särskilt medgifvande enligt 15 §
patentförordningen påkallade administrativ pröfning i sista instans,
men till följd af en år 1902 vidtagen lagändring kunna
sådana mål ej vidare förekomma. Den speciella sakkunskap,
som ofta erfordras särskilt i patentmål, kan icke påräknas
hos regeringen] i högre grad än hos förvaltningsdomstolen,
och näringspolitiska eller dylika hänsyn böra ej göras gällande.
Som bekant, kan ett beviljadt, patent förklaras ogiltigt
af allmän domstol, äfven om beviljandet stödjes på ett af
Kungl. Maj:t meddeladt beslut. När detta beslut meddelas
af en förvaltningsdomstol och efter rättslig pröfning, kan
nämnda möjlighet förefalla mera stötande. Skillnaden mot
det nuvarande förhållandet är emellertid snarare skenbar
än verklig, eftersom äfven nu Kungl. Maj :t måste företaga
en rättslig pröfning. Förklaringen ligger däri, att uppbudet
af patentansökan icke ansetts kunna få definitivt prekluderande
verkan. I fråga om registrering af varumärken eller
mönster och modeller förekommer ej ens något uppbud.
Med aktiebolagsregistret bör efter lagen den 24 juli 1903
likställas försäkringsregistret.

Instruktionen den 18 november 1898 innehåller, § 26,
allmän föreskrift om sökande af ändring i ämbetsverkets
beslut genom besvär hos Kungl. Maj :t i vederbörande
regeringsdepartement, när ej annorlunda är genom särskilda
författningar stadgadt eller fråga är om meddelad
varning.

18 a. Enligt instruktion för bankinspektionen och bankbyrån
den 16 november 1906, § 14, äger den, som icke åtnöjes
med bankinspektionens beslut, att, där ej annorlunda
är genom särskilda författningar stadgadt, söka ändring
genom underdåniga besvär i finansdepartementet, dock att
varning ej må öfverklagas.

18 b. I instruktionen för riksarkivet den 25 oktober 1901

221

stadgas, § 27, att öfver riksarkivariens beslut angående tilldelande
af varning eller förordnande om åtal må klagan ej
föras, men den, som icke nöjes med annat af riksarkivarien
meddeladt beslut,! Irul däröfver anföra underdåniga besvär i
ecklesiastikdepartementet.

18 c. Instruktionen för Kungl. biblioteket den 9 november
1877 innehåller, § 29, att öfverbibliotekariens beslut,
hvarigenom ansvar ådömts, må öfverklagas genom besvär
hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen, hvilken bestämmelse
torde böra ändras.

19. Besvär öfver beslut af Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Det enda förekomna målet angår sökt tillstånd att
rubba fornlämning och är tydligen ej hänförligt till första
gruppen (VI 5 H).

Enligt instruktionen för riksantikvarien och för akademiens
tjänstemän den 17 oktober 1890, § 25, må klagan öfver
suspension föras genom underdåniga besvär i ecklesiastikdepartementet.
Efter inrättande af en förvaltningsdomstol
bör .sådan klagan därstädes slutligen pröfvas.

20. Det enda fallet af besvär öfver beslut af vetenskapsakademien^
( VI 5 H) angår en stipendiefråga af egendomlig
art. Stipendiefrågor i allmänhet lämpa sig tydligen knappast
mera än befordringsfrågor för ett rent rättsligt afgörande.

20 a. Enligt stadgar för nationalmusei konstafdelning
den 10 december 1880, § 35, äger tjänsteman, som icke nöjes
med intendentens beslut, hvarigenom ansvar honom
ådömes, däröfver anföra besvär hos Kungl. Maj :t i högsta
domstolen. Liksom motsvarande förut omtalade bestämmelser
torde äfven denna böra ändras.

20 b. Enligt instruktion för läroverksöfverstyrelsen
den 28 oktober 1904, § 28, skall ändring i öfverstyrelsens
beslut, så vidt talan däremot får fullföljas, sökas genom underdåniga
besvär i ecklesiastikdepartementet.

21. Stadgan för serafimerlasarettet den 14 december
1906, § 29, innehåller, att besvär öfver läkares beslut om

222

intagning å eller utskrifning från lasarettet anföras hos direktionen
och besvär öfver direktionens beslut hos Kungl. Maj :t
i ecklesiastikdepartementet. Dylika besvärsmål kunna tydligen
ej hänföras till första gruppen, ehuru de stundom kunna
ankomma, på rättsligt bedömande. Det ofvan (VI 4 O) omförmälda
målet angår befordran.

22. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (IV 2 G;
VII 2 D, 3 E, se tab. 18).

Tab. 18.

Från	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel-
Landtmäteristyrelsen
till
Civildepartementet.........	—	1	—	—		1	0.2
Jordbruksdepartementet.......	—	—	1	2		3	0 6
Summa	—	1	1	2	—	4	0.8

Samtliga under femårsperioden förekomna mål angå
befordran.

Landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 innehåller,
§ 46, bestämmelser om klagan öfver landtmäteristyrelsens
beslut i två olika hufvudsakliga fall. När fråga är om de allmänna
föreskrifter och formulär, som styrelsen utfärdar till
efterrättelse för de vid landtmäteristaten anställda tjänstemän,
eller om styrelsens beslut rörande förordnanden för
bemälde tjänstemän eller af dem sökt befordran, tjänstledighet
eller afsked och dylikt, sökes ändring genom underdåniga
besvär i vederbörande regeringsdepartement; dessa besvärsmål
äro tydligen icke hänförliga till första gruppen.
Hos högsta domstolen klagas däremot dels i tvister emellan
landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare om lön
och arvode, dels öfver styrelsens beslut, hvarigenom böter,
viten eller suspension ådömts, eller tjänsteman blifvit under
åtalstid afstängd från tjänstgöring, eller rättigheten
att undfå nya förordnanden tills vidare fråntagits landtmätare,
när han åtagit sig så många tjänstegöromål, att de

223

icke kunna inom behörig tid fullbordas, eller allmän eller
enskild rätt skulle äfventyras, om flere göromål honom uppdroges,
än han redan har. Det sistnämnda fallet synes egentligen
vara af beskaffenhet att böra administrativt pröfvas,
men, då i detsamma, som förmodligen är ganska sällsynt, hittills
högsta domstolen varit kompetent, lärer hinder ej möta
att öfverlämna det till förvaltningsdomstols afgörande liksom
de egentligen disciplinära målen. Äfven de i första rummet
nämnda tvisterna om aflöningsförmåner torde lämpligast
fullföljas till förvaltningsdomstolen i st. f. högsta domstolen.
I vissa renovationsfrågor skall enligt instruktionens
§ 44, sådan den lyder i nådiga kungörelsen den 17 oktober
1879, vid landtmäteristyrelsens beslut förblifva. Detsamma
gäller enligt skiftesstadgans 39 § i tvist mellan delägare
och landtmätare, huruvida äldre karta kan begagnas eller
ny ägomätning skall företagas.

22 a. Enligt instruktionen den 18 maj 1837 för stuteriöfverstyrelsen,
15 §, må, då styrelsen skilt någon tjänsteman
från tjänsten, klagan öfver detta beslut »af den därmed missnöjde
hos Kungl. Maj :t anföras», utan att det säges, huruvida
besvären skola pröfvas i högsta domstolen eller i statsrådet.
Efter inrättande af en förvaltningsdomstol bör afgörandet
tillkomma denna.

23. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (IV 1 H;
V IG; VI 1E, 2C, 3 D, 4 D, 5D; VII 1 C, 2 E, 3 F, 4 C,
se tab. 19).

Tab. 19.

Från Domänstyrelsen		1899.	1900.	1901.	1902.	1903.!	Summa.	Medel- ! tal.
till
Civildepartementet ....		1	—	—	—	—	1	0.2
Finansdepartementet . . .		6	—	—	—	—	6	1.2
Ecklestiastikdepartementet .		2	2	2	3	1	10	2.0
Jordbruksdepartementet . .		—	5	7	3	3	18	3.6
	Summa	9	7	9	0	4	35	7.0

224

Enligt nådiga skrifvelsen den 10 november 1882 må
ändring i de domänstyrelsens beslut, som icke angå anmärknings-
eller afskrifningsfrågor eller innefatta varning, sökas
genom underdåniga besvär i vederbörande statsdepartement.

Bland de under femårsperioden 1899—1903 förekomna
målen är det svårt att urskilja andra kategorier, som äro
helt och hållet hänförliga till första gruppen, än målen om
aflöningsförmåner, reseersättning o. dyl. samt om disciplinära
åtgärder. Af de öfriga målen angå de flesta dispositionen
af boställes virkesafkastning eller utsyning å lappmarkshemman;
såsom i hufvudsak rent administrativa
mål kunna nämnas mål om tillåtelse till stenbrytning, om
befordran, om rätt för jägmästare att bo utom reviret samt
om antagande af anbud.

24. Besvär öfver beslut af landtbruksstyrelsen (VII 4 D).
Det enda under femårsperioden 1899—1903 förekomna målet
angår; befordran.

Instruktionen den 13 december 1889 innehåller, § 30,
allmän föreskrift, att ändring i styrelsens beslut — utom
angående varning — må sökas genom underdåniga besvär

1 (vederbörande regeringsdepartement.

24 a. Enligt stadgan för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet den 28 september 1906, § 18,
öfverklagas styrelsens beslut genornfunderdåniga besvär i
jordbruksdepartementet. Det är svårt att tänka sig något
fall, som skulle kräfva en uteslutande rättslig pröfning.

25. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
(I H; II D; III F; IV 1 I, 2 H, 3 G, 4 H, 5 I; V 1 H.

2 G, 3 G, 4 F, 5 G; VI 1 F, 2 D, 3 E, 4 E, 5 E; VII 1 D,
2 F, 3 G, 4 E, se tab. 20).

Till första gruppen äro bl. a, hänförliga:

mål om aflöning eller reseersättning;

mål om ansvar för förseelser mot värnpliktslagen;

mål om den lagliga giltigheten af kommunala beslut,
medan däremot klagan öfver Konungens befallningshafvan -

225

Tab. 20.

Från	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
Konungens befallningshafvande
till
Justitiedepartementet........	4	10	5	8	8	35	7.0
Landtförsvarsdepartementet.....	44	34	55	52	48	233	46.0
Sjöförsvarsdepartementet.......	18	19	12	13	15	77	15.4
Civildepartementet.........	186	148	142	152	152	780	156.0
Finansdepartementet.........	20	40	40	58	50	208	41.6
Ecklesiastikdepartementet......	66	54	44	80	64	308	61.6
Jordbruksdepartementet.......	—	15	31	35	21	102	20.4
Summa	338	310	329	398	368	1,743	348.6

des beslut i anledning af underställning måste i sista hand
underkastas administrativ pröfning;

mål om föreningsregistrering, firmaregistrering eller
näringsanmälan;

mål om debitering af utskylder;
mål om disciplinär bestraffning;
mål om sjukkassors rätt till förvaltningsbidrag;
mål om statsbidrag till folkskoleväsendet;
mål om kyrkoråds disciplinära myndighet;
mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn;

mål om inskränkning i gästgifvares rätt att försälja
alkoholhaltiga drycker.

Den omständigheten, att, såsom ofvan anmärkts, i målen
om ansvar för värnpliktsförseelser ofta är anledning till
en ganska fri pröfning af frågan, om laga förfall föreligger,
synes icke utesluta, att dessa mål pröfvas af förvaltningsdomstol.
Tvärtom är det här som eljest en fördel, att sammanblandning
mellan lagtillämpning och dispens eller nåd förebygges.
Målen om rust- eller rotehållares rättigheter och
skyldigheter, om torpsyn o. dyl. ägna sig visserligen för
rättslig pröfning, men böra dock, på grund af indelnings 2343/o6.

Regeringsrätten.

226

verkets försvinnande, tydligen icke upptagas i en uppräkning
af den första gruppens mål.

Hvad angår de kommunala målen, fordrar hänsyn till
kommunernas autonomi inom därför utstakade gränser
och till innebörden af de olika grunder, på hvilka en
kommuns beslut kan enligt kommunallagarna öfverklagas,
att, då en förvaltningsdomstol upprättas, åt denna öfverlämnas
afgörandet af dessa besvärsmål. Äfven pröfningen
däraf, hvad som bör förstås med gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter, är i själfva verket en rättslig
pröfning. Fordra förändrade förhållanden en utvidgning
eller inskränkning i kommunernas beslutanderätt, och kan
detta behof ej på rättskipningens väg tillgodoses, är det lagstiftarens
sak att inskrida. Huruvida åter sådana kommunala
beslut, som enligt lag erfordra Konungens befallningshafvandes
stadfästelse, bort erhålla sådan, måste, när klagan i
detta afseende medgifves, ankomma på öfverordnad administrativ
myndighets afgörande.

Beträffande de talrika byggnadsmålen är det klart, att
rättslig pröfning till en viss grad är möjlig, önskvärd och nödvändig.
Dessa mål ingripa ganska djupt i enskilda rättsförhållanden
och kunna från en annan sida sedt. sägas angå de
enskildas skyldigheter gent emot det allmänna. Men sammanhanget
med rent administrativa anordningar är så
starkt, att den slutliga pröfningen icke i allmänhet kan ske
efter uteslutande rättsliga synpunkter. Ej heller låter det sig
lämpligen göra att bland byggnadsmålen urskilja några mera
omfattande kategorier, som kunde hänföras till första gruppen.
Den riktiga lösningen synes vara att låta byggnadsmålen
först behandlas af förvaltningsdomstolen och därefter
eventuel gå vidare till slutligt afgörande hos regeringen.

Det senast sagda gäller äfven om de mål, som angå koncession
eller vitesförbud. Har Konungens befallningshafvande vid
förvägrande af rättighet eller vid meddelande af förbud gått
utom de yttersta, formella gränserna för sin befogenhet, kan
befallningshafvandens beslut undanrödjas af förvaltnings -

227

domstolen, men huruvida ur lämplighetens och ändamålsenlighetens
synpunkt det i förevarande fall funnits tillräckliga
skäl för den öfverklagade åtgärden, bör behandlas som
en rent administrativ fråga. På sätt redan ofvan anmärkts,
äro med koncessionsmålen nära jämförliga målen om ordningen
för fiske och om flottning. Att underställningsmålen
om vissa områdens likställande med stad i afseende å tilllämpligheten
af ordningsstadgan för rikets städer o. dyl.
icke äro hänförliga till första gruppen, ligger i öppen dag.

De talrika malen om statsbidrag till kommunerna för
folkskoleväsendet torde böra upptagas i första gruppen, äfven
om Kungl Maj :t äger en viss rätt att dispensera från gällande
föreskrifter. Jemförliga äro förvaltningsbidrag åt sjukkassor.

I målen om barns skiljande från föräldrarna enligt lagen
om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn är fråga om en i de enskildas personliga och äfven
ekonomiska förhållanden så djupt ingripande åtgärd, att en
afgörande rättslig pröfning måste anses önskvärd, huru stora
svårigheter det än må medföra att för högre instanser framlägga
en tillfyllestgörande utredning därom, att de i lagen
för ifrågavarande åtgärd stadgade förutsättningar äro uppfyllda;
för någon diskretionär pröfning i högsta instans bör
icke vara utrymme.

Hvad angår de talrika målen om rätt till försäljning af
brännvin samt af vin och maltdrycker är det i allmänhet
svårt att genom på förhand gifna regler särskilja sådana fall,
som i högsta instans påkalla en uteslutande rättslig pröfning.
Att frågor om beviljande af tillstånd till försäljning
äro likartade med andra koncessionsfrågor, och frågor om
tillfälliga inskränkningar i beviljad rättighet med frågor om
andra politiförbud, är klart. Men då en verklig rättighet på
varakl igt sätt inskränkes eller upphäfves, bör det på rent rättslig
väg afgöras, om de i lag stadgade förutsättningarna för ett
dylikt beslut äro för handen. Detta gäller framför allt om inskränkningar
i den försälj ningsrättighet, som är tillerkänd gästgifvare;
härvid åsyftas icke försäljningsförbud för bestämdt

228

tillfälle, då oordningar skäligen kunna vara att befara — i
sådana fall är frågan om pröfning af underdåniga besvär
för öfrigt opraktisk — utan beslut, hvarigenom Konungens
befallningshafvande på grund af förekomna oordningar
upphäfver eller inskränker försäljningsrätten. Äfven om
andra försäljningsrättigheter kunna vara härutinnan jämförliga
med gästgifvares, torde det dock vara tillräckligt och,
för undgående af detaljer från rusdryckslagstiftningen, lämpligt
att uttryckligen nämna blott dessa senare.

26. Besvär öfver beslut af domkapitel, ecklesiastikt konsistorium
eller biskop (Yl 1 G, 2 E, 3 F, 4 F, 5 F).

Till första gruppen äro hänförliga, förutom mål angående
aflöningsförmåner o. dyl. samt angående disciplinär bestraffning,
sådana kommunala besvärsmål, där fråga är om
besluts giltighet enligt kommunallagarna.

Vidare kunna och böra på uteslutande rättsliga grunder
afgöras besvär i frågor om kyrkotukt, kyrkoskrifning, äktenskapslysning,
om skillnad i trolofning och utfärdande af
skiljebref samt om utträde ur svenska kyrkan.

Frågor om stipendietillsättning äro ofta likartade med
befordringsfrågor. Emellertid finnas fall, där stipendietillsättning
sker uteslutande på grund af en rättslig pröfning.

27. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande
och domkapitel eller biskop gemensamt (VI 1 H,
2 F, 3 G, 4 G, 5 G).

Endast vanliga kommunala besvärsmål, i den mån sådana
komma under gemensam behandling, tillhöra första gruppen.

28. Besvär öfver beslut af landsting (IV 2 I, 3 H, 5 J;
VII 1 E, se tab. 21).

Tab. 21.

Från Landsting	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
Civildepartementet..........	—	1	2	—	3	6	1.2
Jordbruksdepartementet.......		1		—	—	1	0.2
Summa	—	o	2	_	3	7	1.4

Alla sådana besvärsmål äro hänförliga till första gruppen,
då enligt landstingsförordningen besvär emot landstings beslut
icke må äga rum, såvida ej den klagande tilltror sig att
visa, att hans enskilda rätt blifvit genom beslutet kränkt,
eller att detsamma strider emot de i landstingsförordningen
stadgade grunder.

29. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (VI 1 I,
2 G, 3 H, 4 H, 5 H).

Bland de under femårsperioden förekomna målen synas
endast målen om aflöningsförmåner och om disciplinära åK
gärder utgöra kategorier, som kunna hänföras till första gruppen.

30. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller
motsvarande myndighet (VI 1 J, Iv, 2 H, I, 3 I, J, 41, 5, I J).

Alla de besvärsmål, som 1899—1903 förekommit, angå
befordran.

Universitetsstatuterna den 10 januari 1876, §§ 180-—
185, uppställa som allmän regel, att det större eller mindre
konsistoriets eller drätselnämndens beslut öfverklagas hos
kanslern, öfver hvilkens beslut besvär må anföras hos Kungl.
Maj :t i ecklesiastikdepartementet. I mål, som angå tjänstefel
och försummelser och blifvit af aktor utförda, öfverklagas
det större konsistoriets utslag hos hofrätt. Med balansmål,
anmärkningsmål och mål om extra ordinarie afskrifning
förfares enligt de för sådana mål i allmänhet gällande
bestämmelser. Tvister mellan drätselnämnden och universitetets
hemmansåbor eller arrendatorer om tolkningen af
kontrakt hänskjutas till domstol. Förslag till tjänster, som
tillsättas af Kungl. Maj :t, öfverklagas genom underdånigt
besvär i ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgar för karolinska mediko-kirurgiska institutet
den 29 april 1886, § § 85:—87, föreskrifva, att tjänsteföretag
öfverklagas hos Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet,
om utnämningen är Kungl. Maj :t förbehållen, eller
hos kanslern, då utnämningen tillkommer honom, att i
andra mål lärarekollegiets beslut öfverklagas hos kanslern,

230

och att öfver kanslerns beslut underdåniga besvär må anföras
i nämnda departement.

Enligt nådiga stadgan för tekniska högskolan den 28
juni 1901, § § 50, 51, öfverklagas lärarekollegiets beslut hos
styrelsen och styrelsens genom underdåniga besvär i ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgan för farmaceutiska institutet den 22
november 1901 innehåller om besvär endast, § § 43, 44, att
föreståndarens eller lärarekollegiets beslut öfverklagas hos
styrelsen, öfver hvars beslut underdåniga besvär anföras i
ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgarna för landtbruksinstitutet vid Ultima
och för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, båda af
den 3 juni 1904, medgifva, resp. § § 65 och 73, att ändring i
styrelsens beslut sökes hos Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet.

31. Besvär öfver beslut af styrelse för lägre undervisningsverk
än de akademiska och däremot svarande (III H,
VI 1 L, 2 J, 3 K, L, 4 J, Iv, L, 5 Iv, L).

De flesta målen angå befordran, och äfven de öfriga,
försåvidt de bort hos Kungl. Maj :t fullföljas, äro af beskaffenhet
att icke kunna hänföras till första gruppen.

32. Besvär öfver beslut af direktion öfver pensionskassa
(II E; III G; V 2 H, 4 G; VI 1 M, N, 2 K, L, 3 M, N, 4 M,
N, 5 N O, se tab. 22).

Tab. 22■

Från Pensionskassedirektion	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
till
Landtförsvarsdepartementet	.... i		1	2	—	4	0.8 !
Sjöförsvarsdepartementet. .	.... 2	1	3	2	3	11	2.2
Finansdepartementet....		2	—	1	—	3	0.6
Ecklesiastikdepartementet .	..... 6	7	9	7	7	36	7.2
	Summa j 9	10	13	12	10	54	10.8

231

Alla besvärsmål rörande skyldighet att erlägga pensionsafgift
eller angående rätt till pension påkalla hufvudsakligen
rättslig pröfning och äro hänförliga till första gruppen, äfven
om dispens från gällande föreskrifter är möjlig.

33. Besvär öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska
stipendieinrättningen (VI 1 O, 2 M).

Enligt nådiga instruktionen den 2 juni 1876 för förvaltningen
af Kungliga och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen,
§ 23, få öfver kuratorernas beslut i fråga om åbo- och besittningsrätt
till inrättningens hemman och lägenheter underdåniga
besvär anföras, utan att det säges, huruvida besvären
skola föredragas i högsta domstolen eller i statsrådet.

Dessa mål tillhöra första gruppen. Det erinras, att enligt
1874 års proposition dylika mål skulle fullföljas hos kammarkollegium,
mot hvars beslut underdåniga besvär finge
anföras hos högsta domstolen, samt att enligt kommittéernas
förslag 1820 alla tvister om åborätt till krono- eller andra
publika hemman eller lägenheter skulle öfverflyttas till domstolarna.

34. Besvär öfver beslut af militär myndighet (II F).

I flertalet fall är fråga om beslut vid generalmönstring
eller därmed jämförlig förrättning. Enligt det med nådig
skrifvelse den 25 november 1856 för Riksdagen framlagda
förslag till stadga för regeringsrätten voro från regeringsrättens
pröfning och afgörande undantagna bl. a. beslut vid
generalmönstringsförrättningar. Äfven om vid dylika för-''
rättningar förekomma vissa frågor, som bero på rättslig
pröfning, torde dock för sådana måls upptagande i första
gruppen ej föreligga tillräckliga skäl. Af öfriga hithörande
besvärsmål torde det endast vara mål angående pensionsafgift,
som tillhöra första gruppen.

35. Diverse besvärsmål (I I; II G; VI 5 P).

Till första gruppen kunna hänföras besvär öfver magistrats
beslut om ogillande af valsedel vid borgmästareval
och besvär öfver felaktighet vid val af ledamot i knektelegomedelskassa,
hvilka dock icke torde förtjäna att uttryckligen

232

Regeringsrättens
orgel
nisation.

upptagas. Det sista målet angår mogenhetsexamens godkännande.

På grund af de i det föregående antydda skäl anser jag
mig böra förorda upprättandet af en administrativ högsta
domstol, som har att i första hand upptaga alla till Kungl.
Maj :t inkommande administrativa besvärsmål, att afgöra
dem, för så vidt afgörandet beror på rättslig pröfning och
att i öfrigt öfverlämna dem till föredragning inför Konungen
eller i tillförordnad regering. För denna administrativa högsta
domstol har jag icke funnit något lämpligare namn än regeringsrätt,
hvilken benämning för öfrigt redan vunnit en
viss häfd genom att användas i framställda förslag och förda
diskussioner.

Regeringsrättens organisation bör vara sådan, att å ena
sidan vederbörliga garantier för rättssäkerheten vinnas och
å andra sidan ett önskvärdt sammanhang med regeringen
bevaras.

I det förra syftet, måste åt regeringsrättens ledamöter
beredas en åt alla sidor lika själfständig och oberoende ställning
som justitierådens och bör genom dess sammansättning
en sakkunnig rättslig pröfning af målen tryggas. Det senare
ändamålet ernås bl. a. medelst målens beredning och föredragning
genom tjänstemän i de särskilda regeringsdepartementen.
— Vid jämförelse i vissa"afseende!! mellan den föreslagna
och den nuvarande ordningen får icke förbises, att
för närvarande ett stort antal af administrativa besvärsmål
afgöras af tillförordnad regering och sålunda i närvaro af
allenast tre eller fyra statsrådsledamöter, samt att det härvid
ej sällan inträffar, att afgörandet äger rum i den ordinarie
departementschefens frånvaro och i närvaro af allenast
en eller två juridiskt utbildade statsrådsledamöter. Till upplysning
om dessa förhållanden åberopas tabellerna 23 och
24, som utvisa, den förra antalet administrativa besvärsmål,

233

Tab. 23. Antalet besvärsmål afbörda af tillförordnad regering.

	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
Justitiedepartementet........	11	6	4	5	10	36	7.2
Landtförsvarsdepartementet.....	17	17	30	15	44	123	24.6
Sjöförsvarsdepartementet.......	3	4	5	6	10	28	5.6
Civildepartementet.........	92	57	50	36	90	325	65.0
Finansdepartementet.........	66	80	in	69	182	508	101.6
Ecklesiastikdepartementet......	47	35	57	50	88	277	55.4
Jordbruksdepartementet.......	—	18	29	17	29	93	18.6
Summa	•286	217	286	198	453	1,390	278.0
j Procent af hela antalet afgjorda be-svärsmål ............	26.0	24.1	30.6	19.2	47.1	29.3	29.3

Tab. 24. Antal tillfällen, då 1899—1903 af tillförordnad regering
besvärsmål afgjorts.

		I när-	I från-	I närvaro	af
	Summa.	varo af	varo af
	ordinarie depar-tementschefen.	1 jurist.	2 jurister.	3 jurister.	S uiii nia.
\| Justitiedepartementet . . .	12	6	6	1	11	0	12
Landtförsvarsdepartementet	55	28	27	11	40	4	55
Sjöförsvarsdepartementet. .	24	12	12	2	19	3	24
Civildepartementet ....	78	14	64	14	58	6	78
Finansdepartementet. . . .	72	21	51	13	53	6	72
Ecklesiastikdepartementet .	70	27	43	12	52	6	70
Jordbruksdepartementet . .	41	8	33	9	29	3	41

som afgjorts i tillförordnad regering under hvart och ett år
samt på hvart och ett departements föredragning, den senare,
vid huru många tillfällen under hela femårsperioden å
hvart och ett departements föredragning besvärsmål förekommit
till afgörande i tillförordnad regering, med uppgift
dels huruvida ordinarie departementschefen varit närvarande
eller ej, dels huru många juridiskt utbildade statsrådsledamöter
i afgörande t deltagit. Det kan tydligen här endast

234

vara fråga om att framställa de yttre garantierna, icke om
att ens antyda ett tvifvel angående förhanden varon i hvarje
särskildt fall af de inre förutsättningarna för en sakkunnig
pröfning.

I allt fall torde med afseende å regeringsrätten böra
föreskrifvas, att för beslutförhet fordras närvaro af minst
fem, eller undantagsvis — när icke någon skiljaktighet förekommer
— fyra ledamöter. Denna fordran är något strängare
än motsvarande bestämmelse om hofrätt, men något lindrigare
än hvad som gäller om högsta domstolen och som
skiljer sig från det föreslagna härutinnan, att öfver viktigare
saker skola minst sju döma.

Äfven i en annan riktning kräfves lämpligen något mindre
med afseende å regeringsrätten än enligt gällande rätt beträffande
högsta domstolen. Visserligen förutsättes i Riksdagens
skrifvelse, att den blifvande regeringsrättens samtliga ledamöter
skola vara lagfarna. Beskaffenheten af den pröfning,
som enligt förslaget anförtros åt regeringsrätten, föranleder
också, att detta i regel är det riktiga. Jag har emellertid icke
kunnat öfvertyga mig om nödvändigheten häraf, att denna
regel uppställes som undantagslös norm, och att man sålunda
lägger oöfverstigliga hinder i vägen för tillgodogörandet
inom regeringsrätten af exceptionellt goda krafter, som
genom en långvarig verksamhet i förvaltningen, t. ex. i
statsråds- eller landshöfdingsämbete, erhållit en grundlig administrativ
utbildning. Härvid kan erinras, att i högsta
domstolen vid handläggning af krigsrättsmål, som dock äro
af mera exklusivt juridisk art än flertalet administrativa
besvärsmål, två högre militärer äga säte såsom domare. Det
bör emellertid, till upprätthållande af regeringsrättens juridiska
karaktär, förebyggas, att de icke lagfarna ledamöterna
komma i majoritet och sålunda blifva i tillfälle att ensamma
bestämma regeringsrättens beslut. Detta sker enklast
därigenom, att de icke lagfarna ledamöternas antal begränsas
till ett maximum af två, hvilket också torde lämna tillräckligt
utrymme för tillgodoseende af intresset att draga

235

fördel af lämpliga krafter utan den vanliga juridiska examensbildningen.

Att, såsom ifrågasatt blifvit, regeringsrätten skulle tillfälligt
förstärkas genom adjunktion af sakkunniga, kan jag
icke tillstyrka. Det torde stå i afgjord strid mot ett välgrundadt
och allmänt föreställningssätt, om en högsta domstol
skulle sammansättas med särskild hänsyn till visst mål.
En genomförd klassificering af målen blefve åter alltför invecklad.

Beredning och föredragning torde, på sätt redan antydts,
böra anförtros åt tjänstemän i de särskilda regeringsdepartementen.
Härigenom vinnes först och främst den fördelen,
att det material till kännedom om förvaltningen och därmed
sammanhängande förhållanden, som ligger i besvärsmålen,
omedelbart kommer departementen till godo. Vidare undviker
man på detta sätt åtskilliga svårigheter och formaliteter
med målens fördelning och öfverlämnande. Ville man
för beredning och föredragning inrätta ett särskildt ämbetsverk,
motsvarande nedre justitierevisionen, måste de nya
föredragandena blifva ganska talrika, för att bland desamma
skall finnas önskvärd sakkunskap på alla de vidt skillda
förvaltningsområdena, men full sysselsättning skulle icke
finnas för så många, som ur denna synpunkt vore nödvändiga.
Svårt vöre det äfven att inom det nya ämbetsverket
umbära egen registrator, egna protokollstjänstemän, egen
lokal, eget bibliotek och egen vaktbetjäning. Utgifterna
härför skulle uppenbarligen vida öfverstiga kostnaden för
den ökning af personal, som med den föreslagna anordningen
må blifva erforderlig inom särskilda regeringsdepartement,
och som bereder förstärkning af arbetskrafterna äfven för
administrativa göromål utförande.

Till den under vissa förutsättningar nödvändiga successiva
behandlingen först i regeringsrätten och sedan inför
Konungen i statsrådet eller i tillförordnad regering finnes ett
motstycke i hvad som nu sker, då med besvär i brottmål är
förenad en eventuell nådeansökan. Kungl. Maj :ts beslut bör

236

Lagförslags
granskning.

expedieras under ett, så att man undviker äfven skenet däraf,
att regeringen utgör en instans öfver regeringsrätten.

Regeringsrätten kan lämpligen öfvertaga en stor del af
den lagförslagsgranskning, som för närvarande åligger högsta
domstolen. Bland de lagfrågor, som nu behandlas enligt
87 § regeringsformen, äro nämligen många af beskaffenhet att
ej egentligen eller hufvudsakligen röra stiftande, förändrande
eller upphäfvande af allmän civil- och kriminallag (äfvensom
kyrkolag och kriminallag för krigsmakten). De kunna
fast mera åtminstone delvis hänföras till frågor om stiftande,
förändring eller upphäfvande af lagar och författningar, som
röra rikets allmänna styrelse eller hushållning — jämför
89 § regeringsformen. En motsvarande åtskillnad återfinnes
såväl i stadgan angående fördelning af ärendena mellan
statsdepartementen den 31 mars 1900 som i kungörelsen om
äudring och förklaring däraf den 30 januari 1903, hvilka
båda gifva olika bestämmelser för ärenden rörande stiftande,
upphäfvande, ändring eller förklaring af allmän civil-,
kriminal- och kyrkolag, å ena sidan, och, å den andra, ärenden
rörande stiftande, upphäfvande, ändring eller förklaring
af annan lag enligt den i 87 § regeringsformen stadgade ordning.
Lagfrågor] af det senare slaget behöfva icke efter en
regeringsrätts inrättande förbehållas högsta domstolen, som
tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten äger erfarenhet
och sakkunskap på dithörande områden. För att
emellertid förebygga dels möjlig tvekan, till hvilken kategori
en lagfråga, som dock skall behandlas enligt den i 87 §
stadgade ordning, är att hänföra, dels nödvändigheten af ett
lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regeringsrätten,
torde det vara lämpligt att helt enkelt gifva
Kungl. Maj :t valet, om i ett särskildt fall högsta domstolen
eller regeringsrätten skall höras. Det lärer icke kunna
befaras, att denna valfrihet missbrukas vare sig till högsta
domstolens undanträngande från dess tillbörliga inflytande
på den egentliga civil- och kriminallagstiftningen m. m.
eller till dess fortsatta betungande med lagfrågor af hufvud -

237

sakligen ekonomisk art. Det skall emellertid erkännas, att
laggranskningens gynnsamma verkningar, som delvis framträda
i upprätthållandet af sammanhang och konsekvens
inom lagstiftningen, i viss mån förminskas genom hvarje fördelning
mellan högsta domstolen och regeringsrätten, liksom
för öfrigt redan därigenom, att högsta domstolen arbetar
på särskilda afdelningar.

I jämförelse med föreskrifterna i 87—89 § § regeringsformen
har det framstått som egendomligt, att de viktiga och
djupt ingripande lagar, som kunna hänföras till kommunallagstiftningens
vidsträckta område, stiftas, ändras och upphäfvas
utan frågans föregående behandling hos sakkunnig
judiciell myndighet. Med hänsyn därtill, att högsta domstolens
tid icke får alltför mycket upptagas af lagärendens
behandling, har det hittills varit omöjligt att af hjälpa denna
anomali. Efter inrättandet af en regeringsrätt kommer
granskningen af förslag till kommunallag att utgöra en naturlig
uppgift för regeringsrätten.

Härvid, liksom i närmast föregående stycke, är det
förutsatt, att laggranskningen inom högsta domstolen eller
motsvarande myndighet öfver hufvud skall bibehållas. Lämpligheten
häraf har på senare tider blifvit [bestridd. Det
torde icke tillkomma mig att afgifva yttrande i denna fråga.
Dock lärer jag få erinra, att, då laggranskningen utdömts
dels af hänsyn till dess inkräktande på högsta domstolens
arbetstid, dels emedan på åtskilliga lagstiftningsområden
högsta domstolen förmenats sakna förutsättningar för annat
än en rent formell granskning, båda dessa skäl tydligen förlora
mycket af sin betydelse, om den administrativa högsta
domstolen öfvertager en väsentlig del af lagärendena.

Förutsättas kan äfven, att regeringsrättens utlåtande
regelmässigt inhämtas i fråga om viktigare eller mera omfattande
administrativa författningar, hvilket tydligen i
olika hänseenden bereder väsentliga fördelar.

Däremot skulle det, såsom redan vid diskussionen inom
Riksdagen framhölls, vara öfverdrifvet, om man väntade sig,

238

att regeringsrätten skulle kunna direkt ersätta de kommittéer,
som nu pläga tillsättas för utredning af åtskilliga antingen
mera omfattande eller mera speciella lagstiftnings- eller
organisationsfrågor. Äfven bortsedt därifrån, att regeringsrätten,
åtminstone om den ej antages kunna arbeta
ojämförligt snabbare än någon kommitté, icke skulle kunna
medhinna lösningen ens af en mycket ringa del af kommittéernas
uppgifter, kan regeringsrätten tydligen endast helt
undantagsvis förfoga öfver den särskilda sakkunskap och
den förtrogenhet med det praktiska lifvets kraf samt med
de närmast intresserade kretsarnas önskningar, som man
kan samla inom en kommitté. Betydelsen däraf, att kommittéledamöter
tillika äro medlemmar af folkrepresentationen,
och att sålunda de nämnder, som förbereda reformerna,
stå i personlig kontakt med denna, får ej heller underskattas.
Dels kan härigenom en kommitté mången gång hindras att
beträda vägar, som ej äro framkomliga; dels främjas riksdagsbehandlingen
af förslagen i hög grad därigenom, att riksdagsmän
haft tillfälle att såsom kommittéledamöter under
månader eller år på förhand sätta sig in i de föreliggande
frågorna och i detalj jämföra olika sätt för dessas lösning.

Man har tänkt sig, att åtminstone vissa bland de nu antydda
fördelarna skulle kunna vinnas, om man läte regeringsrätten,
vare sig efter eget val eller enligt Konungens
förordnande, med sig adjungera tillfälliga, särskild! sakkunniga
ledamöter. På detta sätt uppkomme tydligen ett slags
kommittéer. Dessa voro dock i olika afseenden föga lyckligt
inrättade. Alltför starkt blefve i många fall det administrativa
elementet, som därtill komrne att bestå af ett slags
själfskrifna ledamöter. Arbetet komme nästan alltid att
tyngas och fördröjas genom den nödvändiga hänsynen därtill,
att regeringsrättens löpande göromål ej borde alltför
mycket tillbakasättas. Tanken på regeringsrättens medverkan
redan vid författningsförslags utarbetande torde
därför endast på det sätt kunna realiseras, att i förekom -

239

mande fall särskilda ledamöter af regeringsrätten förordnas
att deltaga i kommittéarbete eller tillkallas såsom sakkunniga
vid departementskonferenser. Lämpligt kan äfven ofta
vara, att regeringsrätten höres redan före författningsförslags
upprättande.

Det har ifrågasatts, att högsta domstolens arbetsbörda öfverflytta
skulle, utom genom befrielse från en väsentlig del af lagföra-/rZ högsta
dragningen, ytterligare lättas genom öfverflyttande till re- domstolengeringsrätten
af vissa rättegångsmål. Detta kan tänkas ske
på två olika sätt. Dels helt enkelt så, att regeringsrätten
sättes i stället för högsta domstolen såsom öfverstå instans,
dels på det sätt, att mål, som nu behandlas judiciellt, i
stället få gå den administrativa vägen.

Den senare åtgärden skulle förutsätta en genomgående
reform af administrationens lägre instanser, så att dessa kunde
bättre än nu ersätta domstolarna. Enligt sakens natur
är det endast ett relativt fåtal mål, som komma till högsta
instansen. Det kan därför icke anses rationellt eller praktiskt
tillräckligt att anordna allenast denna på sådant sätt,
som med hänsyn till målens beskaffenhet medför alla tillbörliga
garantier. I synnerhet måste ett öfverflyttande af
mål från domstolarne till administrationen anses betänkligt,
då inför den senare ej finnes tillfälle till muntlig, offentlig
och kontradiktorisk förhandling.

Väsentligen mindre hinder möter det att allenast ersätta
högsta domstolen såsom sista instans med regeringsrätten.
Ofvan har redan förordats att vidtaga en sådan
åtgärd i afseende å bl. a. de disciplinära mål, som nu undantagsvis
enligt gällande instruktioner fullföljas från vissa administrativa
myndigheter till högsta domstolen.

Utanför disciplinära förhållanden är det i två viktiga
kvasikriminella fall, som talan fullföljes från administrativ
myndighet till högsta domstolen. Detta gäller nämligen dels
om besvär öfver Konungens befallningshafvandes eller poliskammares
beslut om åläggande af tvångsarbete, dels ock,
enligt lag angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906, om

240

besvär öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande
återkallat villkorligt medgifven frihet.

Enligt 1820 års kommittébetänkande borde mål om åläggande
af tvångsarbete öfverflyttas till de allmänna domstolarna.
I nådiga förordningen, huru med försvarslösa personer
förhållas bör, den 29 juni 1833, § 23, föreskrefs, liksom
i senare och ännu gällande författningar, att besvär öfver
Konungens befallningshaf vandes beslut skulle till justitierevisionsexpeditionen
insändas och alltså föredragas inför
högsta domstolen, hvilket redan efter nådigt bref den 22
november 1809 gällt beträffande klagan öfver lösdrifvares
tvångs värf ning till krigstjänst. Obestridligt är i själfva verket,
att dömande till tvångsarbete så djupt ingriper i den
dömdes förhållanden och innebär något för honom så kännbart
och ofta nog ödesdigert, att en noggrann och afgörande
rättslig pröfning är åtminstone i högsta instans nödvändig.
Det uppgifves också ofta och förefaller ej osannolikt, att åtskilliga
personer frukta tvångsarbete t. o. m. mera än frihetsstraff.
Men å andra sidan måste erkännas, att den i sådana
mål erforderliga pröfningen på det närmaste sammanhänger
med åtgärder, som äro, och väl äfven af praktiska skäl
måste vara, administrativ myndighet förbehållna. Enligt
lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 förutsättes
för åläggande första gången af tvångsarbete, att lösdrifvaren
inom viss föregående tid blifvit behörigen varnad af
polismyndighet, och kan Konungens befallningshafvande eller
poliskammaren på grund af mildrande omständigheter meddela
förnyad varning i st. f. att döma till tvångsarbete. I
sammanhang med klagan öfver tvångsarbetes ådömande
kan äfven beslut angående varning öfverklagas. Huru efter
tvångsarbetstidens slut med den frigifne skall förhållas,
beror i vissa afseenden på administrativ myndighets pröfning,
och nämnda tid kan genom Konungens befallningshafvancles
beslut förkortas. Då det ifrågakommer att ålägga tvångsarbete
på grund af 41 § 2 mom. i nådiga förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, kommer under bedö -

241

mande, huruvida person, som står under fattig vårdsstyrelses
husbondevälde, visat tredska, själfsvåld, oordentlighet
eller sturskhet. — De i viss mån stridiga hänsyn, som sålunda
med afseende på sättet för fullföljd af mål om tvångsarbetes
åläggande böra tagas, torde efter inrättandet af en
administrativ högsta domstol kunna lämpligen förenas därigenom,
att denna domstol får såsom sista instans pröfva
och afgöra nämnda mål. På detta sätt vinnes äfven den icke
oväsentliga fördelen, att en skarpare gräns uppdrages mellan
dessa mål och verkliga brottmål.

Till största delen äger hvad nu är sagdt motsvarande
tillämpning i fråga om mål angående återkallelse af villkorligt
medgifven frihet. Jag anser mig därför böra förorda, att
äfven besvär öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande
återkallat villkorligt medgifven frihet, skola
insändas till vederbörande regeringsdepartement för föredragning
och afgörande i regeringsrätten.

Att regeringsrätten skulle blifva högsta instans öfver
allmänna domstolar eller krigsdomstolar i denna deras egenskap,
torde däremot icke kunna med fog ifrågasättas; om
regeringsrätten skulle efter den vanliga grundsatsen, att en
högre instans bör vara ovedersägligen öfverlägsen de nedre
instanserna, vara i stånd att fylla en sådan uppgift, måste
den besättas under hänsyn nästan uteslutande till erfarenhet
och skicklighet i domare värf. Men det är att öfverväga,
om regeringsrätten lämpligen bör blifva högsta instans öfver
de civila specialdomstolar, från hvilka mål nu fullföljas
hos högsta domstolen.

Hit hör först och främst kammarrätten. Ofvan har erinrats,
hurusom från kammarrätten till högsta domstolen
gå mål, som äro till kammarrätten instämda eller röra antingen
Konungens befallningshafvandes förordnanden, som
angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt
afse beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet,
då icke fråga är om hvad utmätas skall eller
om förment olaglighet vid själfva utmätningen, eller ba 2o46/o6.

Regeringsrätten. Ig

242

lansmål, fiskalisk^ aktioner, frågor om obehöriga afkortningar
och afskrifningar, overificerade kronorestantier med
flera sådana ämnen, som innefatta ett från lag och författningar
afvikande förfarande, hvarå ansvar följa bör. De
instämda tvisterna angående betalning på grund af borgen
för kronans uppbördsmän skola enligt löneregleringskommitténs
förslag öfverflyttas till de allmänna domstolarna.
Om desamma, utan afseende på detta förslag, fortfarande
skola handläggas af Kammarrätten, måste skälet härtill,
på sätt af nämnda kommitté framhålles, vara det sammanmanhang,
som de ansetts äga med balansmålen. Håller detta
skäl streck, torde konsekvensen fordra, att borgensmålen
jämväl i högsta instans följa balansmålen. Från en något
annan synpunkt kan man säga, att, om borgensmannen på
grund af sin borgen anses underkastad den fiskala jurisdiktionen,
detta bör gälla utan- inskränkning. Det torde emellertid
få förutsättas, att kommittéförslaget i denna del kan
utan svårighet genomföras.

För de i § 1 n:r 8 af instruktionen nämnda målen ang.
besvär öfver vissa förordnanden af Konungens befallningshafvande
utgör regeringsrätten uppenbarligen en fullt betryggande
högsta instans; dessa mål äro likartade med debiterings-
och exekutionsmål, som för närvarande gå till Ivungl.
Maj :t i statsrådet och efter regeringsrättens inrättande
otvifvelaktigt böra af denna myndighet upptagas och afgöras.

Beträffande »balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om
obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier
med flera sådana ämnen, som innefatta ett från
lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar
följa bör», är förhållandet mera kompliceradt. Å ena sidan
kan det äfven här sägas, att, då målen på grund af sitt sammanhang
med statsförvaltningen undandragits de vanliga
domstolarna och hänvisats till en särskild räkenskapsdomstol,
som tillika innefattar ett administrativt verk, endast saknaden
af en högsta förvaltningsdomstol kan förklara, att målen
fullföljas till den allmänna högsta domstolen. Å andra

243

sidan kan man, under hänvisning till de mycket stränga
straff och straffpåföljder, om hvilkas ådömande kan vara
fråga, framhålla behofvet af det yppersta rättsskydd hos en
högsta instans, som i allmänhet är kompetent att döma om de
viktigaste rättigheter. Löneregleringskommittén, som ansett
ganska tungt vägande skäl tala för upphörande af kammarrättens
befattning med förevarande slag af mål, har vidare
erinrat, att ingalunda alla balansmål och åtal mot publika
ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser med afseende
å uppbörden, förvaltningen, redovisningen, kontrollen
och tillsynen äro föremål för kammarrättens pröfning. I
vissa fall åtalas sådana förseelser vid krigsdomstol, och i allmänhet
är kammarrätten kompetent, endast när fråga är om
medel och persedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens
revisionsafdelning, och som varit kronans och allmänna
verks uppbördsman och redogörare under eget ansvar
anförtrodda. Den omständigheten, att sålunda enligt
bestämmelser, i hvilka jag icke kan ifrågasätta någon
ändring, alldeles likartade mål handläggas af krigsdomstolar
eller allmänna domstolar och följaktligen i båda fallen af
högsta domstolen såsom sista instans, torde gifva afgjord
öfvervikt åt - det andra af de båda ofvan antydda betraktelsesätten
och förbjuda regeringsrättens substituerande
för högsta domstolen i balansmål och andra sådana
mål om ansvar. Härtill kommer, att dylika brottmåls upptagande
hos regeringsrätten skulle förutsätta särskilda anordningar
i afseende på föredragningen. — Något motsvarande
gäller om åtal emot kammarrättens egen personal för tjänstefel;
att dessa åtal upptagas af kammarrätten själf, hvilken
är domstol, och ej, såsom i andra dylika fall, af hofrätt,
kan nämligen icke motivera någon skillnad i afseende
å den vidare fullföljden. I egentliga disciplinära ärenden bör
däremot klagan, i den mån sådan är tillåten, prof vas af
regeringsrätten.

Till beredande af lättnad i högsta domstolens arbetsbörda
skulle ett öfverflyttande till regeringsrätten af ba -

244

lansmål och därmed jämförliga mål, som från kammarrätten
fullföljas, icke äga någon mera afsevärd betydelse. Dessa
mål äro nämligen mycket fåtaliga. Annorlunda förhåller
det sig med ägodelningsmålen, hvilka årligen uppgå till ett
ganska stort antal och beräknats upptaga omkring 30 föredragningsdagar.
I Riksdagens skrifvelse framhålles också,
att »exempelvis skiftesmålen» möjligen kunde till den ifrågasatta
domstolen öfverflyttas, hvilket emellertid under diskussionen
inom Riksdagen varit föremål för olika meningar.

Redan från principiell synpunkt kan man måhända
hysa vissa betänkligheter emot att från högsta domstolen
till en i juridiskt afseende nödvändigtvis mindre starkt
sammansatt myndighet öfverflytta den slutliga pröfningen af
ägodelningsmålen. Skiftesväsendet kan nämligen anses ligga
till grund för hela anordningen af jordeganderätten och ingriper
i privata rättsförhållanden på ett sätt, som knappast
kan öfverskattas. Dessa principiella betänkligheter torde
emellertid icke vara i och för sig afgörande. Den så att säga
tekniska delen är i faktiskt förekommande frågor den vida
öfvervägande, och äfven de mötande juridiska problemen
äro oftast af mycket speciell art. Vid skiftesärendenas afgörande
kan därför den särskilda sakkunskapen anses vara
minst lika viktig som den allmänna skickligheten i domarevärf.
Detta förhållande bekräftas däraf, att i ägodelningsrätt
de valda och icke juridiskt bildade ledamöterna äga
individuell rösträtt. Men det synes vara åtminstone tvifvelaktigt,
om särskild sakkunskap kan i lika hög grad som
inom högsta domstolen påräknas inom regeringsrätten. Det
är bekant, att med anledning af skiftesärendenas egendomliga
beskaffenhet det ansetts nödigt eller lämpligt att i nedre
justitierevisionen tilldela dem åt särskilda skiftesföredragande,
som, under ett ofta långvarigt sysslande med dessa mål,
förvärfva erforderlig förtrogenhet med desamma. Man torde
vidare lägga vigt därpå, att bland högsta domstolens ledamöter
städse återfinnas några, som varit skiftesföredragande
och därför äro auktoriteter i fråga om skiftesmål. Inom den

245

jämförelsevis fåtaliga regeringsrätten, som måste innesluta
sakkunskap på många skilda förvaltningsområden, skulle det
vara svårt att alltid på liknande sätt sörja för tillvaron af
förfarenhet i ägodelningsmål. Sannolikt skulle dessutom skiftesärendena
taga alltför mycken tid i anspråk för regeringsrätten.
Möjligen kan dock någon tids erfarenhet gifva vid
handen, både att regeringsrätten skulle kunna medhinna
äfven dessa ärenden, och att i sådana mål förfarna män
kunna få plats inom regeringsrätten utan förfång för andra
intressen. Om och när skiftesärendena tilldelas regeringsrätten,
måste för deras föredragning anställas en särskild
tjänsteman; i dylika mål kan nämligen lämplig föredragande
näppeligen påräknas inom något regeringsdepartement.
Hela frågan om dessa ärendens öfverflyttande kan
i alla händelser icke slutligen pröfvas annat än i sammanhang
med den allmänna revision af skiftesstadgan, hvars förberedande
blifvit genom nådigt beslut den 5 oktober 1906 uppdraget
åt särskilda komiterade.

Ett slags motsvarighet till ägodelningsmålen utgöra
dispachemålen, hvilka från rådstufvurätt, förstärkt med
valda och särskildt sakkunniga ledamöter, fullföljas direkt
hos högsta domstolen. Dessa mål äro dock af så privaträttslig
art och ligga så fjärran från föremålen för administrationens
verksamhet, att deras öfverflyttande till regeringsrätten
näppeligen kan ifrågasättas.

De tvister rörande städsling af indelta soldater, ryttare
eller båtsmän, hvilka enligt förordningen den 17 april 1828
fullföljas från Konungens befallningshafvande till högsta
domstolen, kunna i följd af vidtagna ändringar beträffande
krigsmaktens organisation numera icke äga någon betydelse.

Yärfningstvister, hvilka enligt nådigt bref den 22 november
1809 gå från Konungens befallningshafvande till
högsta domstolen, torde äfven vara ytterst sällsynta.

Sedan genom nådigt bref den 4 april 1805 förordnats,
att bland andra »justitiemål» äfven rusthållares tvister om

246

bättre rätt till besittning af kronorusthåll skulle tillhöra
kammarkollegium, blefvo i 3 § af instruktion för nedre justitierevisionen
den 3 augusti 1809 bland de till revisionsexpeditionen
hörande generalauditörsärendena uttryckligen
nämnda äfven tvister och frågor om laga fång å kronorusthåll
och augmentshemman. I öfverensstämmelse med den till grund
för denna föreskrift liggande regeln, som uttalas i instruktion
för högsta domstolen den 22 maj 1789, har intill senaste
tid ansetts, att tvister om företräde till kronorusthåll ännu
rätteligen böra fullföljas från kammarkollegium till högsta
domstolen. Något inre skäl för att behandla dessa tvister
annorlunda än tvister om kronohemman i allmänhet finnes
dock näppeligen. Också har Kungl. Maj :t den 2 juni 1899
upptagit två sådana mål till pröfning i statsrådet. Vid
sistnämnda förhållande torde icke någon särskild åtgärd
för ifrågavarande måls öfverflyttning till regeringsrätten behöfva
vidtagas.

Att regeringsrätten bör i stället för högsta domstolen
upptaga besvär öfver landtmäteristyrelsens beslut i frågor
mellan landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare om
lön och arvode och i åtskilliga andra frågor, är redan ofvan
framhållet. Likaså torde de mål, som nu enligt § 14 i
landtmäteriinstruktionen från Konungens befallningshafvande
fullföljas hos högsta domstolen, lämpligen kunna i
sista instans öfverflyttas till regeringsrätten. Dessa mål
angå förordnande till landtmäteriförrättning samt åtgärder
till befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång och
behöriga verkställighet. Då ifrågavarande ändringar kunna
lätteligen genomföras utan formlig ändring af vare sig
skiftesstadgans eller landtmäteriinstruktionens ordalydelse,
torde det icke vara nödvändigt att låta därmed anstå i afbidan
på den förut omförmälda allmänna revisionen af
skiftesväsendet.

Efter inrättande af en regeringsrätt kan det näppeligen
finnas någon afgörande grund för att hos högsta domstolen
bibehålla det slutliga bedömandet af tvister om riksdagsman -

247

nav al. För närvarande äro dessa tvister nästan alldeles likartade
med kommunala besvärsmål. Vid bifall till hvilande
förslag om införande af allmän politisk rösträtt kommer denna
likhet visserligen att förminskas, så vidt tvist angår villkoren
för valrätt. Men i andra afseenden kommer den att kvarstå
samt t. o. m. ökas. Kommer eu proportionell valmetod
till användning såväl vid politiska som vid kommunala val,
är det af vikt, att en och samma myndighet i högsta instans
pröfvar möjliga stridigheter om metodens användning. Det
kan icke befaras, att regeringsrätten skall sakna nödvändig
vare sig själfständighet eller auktoritet. Jag tvekar därför
ej att föreslå, att tvister om riksdagsmannaval öfverflyttas
från högsta domstolen till regeringsrätten, och, i konsekvens
härmed, att äfven klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte
skall af sistnämnda myndighet prof vas.

Ungefärliga storleken af den lättnad, som genom måls
öfverflyttning till regeringsrätten skulle beredas högsta
domstolen, framgår af tab. 25.

Tab. 25. Till högsta domstolen inkomna mål af vissa slag.

	1895.	1896.	1897.	1898.	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.
Besvär öfver val till Riks-dag eller Kyrkomöte .	1	22	3	1	9	i	3	12	2	—
Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i landtmäteri-ärenden.......	8	7	1	3	2	7	2	6	3	2
Besvär i frågor om tvångs-arbete .......	27	21	32	38	17	21	24	36	21	36
Besvär öfver centrala äm-betsverks beslut i disci-plinmål o. dyl.....	—	—	>1	—	—	—	''-1	21	—	1

1 Från medicinalstyrelsen.

2 Från landtmäteristyrelsen.

Förestående tabell är uppgjord med ledning af chefens för justitiedepartementet
ämbetsberättelser.

248

Kostnaclsbc
räkning
m. m.

Regeringsrätten bör gifvetvis, åtminstone till en början,
arbeta på allenast eu afdelning, hvilken torde kunna vara
i verksamhet så godt som hela året eller ungefär 48 fulla veckor
med fem sessionsdagar hvarje vecka. När det förutsättes,
att fem ledamöter regelmässigt skola vara tillstädes, erfordras,
för att den från sessioner lediga tid, som kan ägnas åt
hemarbete eller rekreation, må ungefärligen motsvara förhållandet
i högsta domstolen, samt rubbning ej vållas af
tillfälliga sjukdomsförfall o. dyl., ett antal af åtta ledamöter.
Detta ledamotsantal kan äfven i någon män medgifva, att
enskilda ledamöter, såsom ofvan antydts, tagas i anspråk
för medverkan vid författningsförslags upprättande. Aflönings-
och pensionsförmånerna torde böra vara desamma
som för justitieråd. Om lokal kan erhållas vare sig, såsom
önskvärdast vore, i kanslihuset eller i något annat kronans
hus, behöfves, utom till regeringsrådens löner, anslag endast
till aflöning åt en vaktmästare och till expenser. Beräknas
regeringsråds lön till den i år för justitieråd beviljade
summan eller 13,000 kr., kommer hela kostnaden att i rundt
tal uppgå till högst 110,000 kr. I regeringsdepartementens
personal torde ej nu behöfva beräknas någon ökning, då
föredragningen inför regeringsrätten knappast är mera tidskräfvande
än den nuvarande dubbla föredragningen inför
departementschefen och inför statsrådsberedningen. Det
skulle i alla händelser vara mindre lämpligt att före vunnen
erfarenhet om göromålens eventuella tillväxt inrätta nya
tjänster, hvilka dessutom äro beroende af möjligen ändrad
departementsindelning.

Antager man, såsom ofvan skett, att regeringsrätten kommer
att förfoga öfver ungefär 240 sessionsdagar årligen, torde
däraf i medeltal 60 böra beräknas för lagföredragning,
därunder inbegripen föredragning af lagstiftningsfrågor,
som remitterats på ett förberedande stadium, samt 20
för afgifvande af utlåtanden öfver ansökningar. Det skulle
således återstå ungefär 160 sessionsdagar för besvärsmålen.
Detta bör, i betraktande af den tid, som dessa mål kraft en -

249

ligt nu gällande ordning, vara fullt tillräckligt äfven med den
tillväxt af målen, som kan antagas småningom inträda. Men
det skulle vara betänkligt att i någon större utsträckning,
på sätt löneregleringskommittén föreslagit, öka arbetsbördan
genom att för vissa mål indraga mellaninstansen, utan att
man, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med samma kommittés
förslag, samtidigt sörjer för en motsvarande lättnad
genom att för andra mål göra den nuvarande mellaninstansen
till högsta instans.

Huruvida och i hvilken utsträckning sistnämnda åtgärd
må vara rådlig och lämplig, skall icke här undersökas;
till belysning af frågan må dock hänvisas till tabellerna n:ris
26—28, som utvisa antalet af och utgången i de under femårsperioden
afgjorda från kammarrätten fullföljda mantalsskrifningsmål,
beskattningsmål och brännvinstaxeringsmål,
hvilka alla skulle enligt kommittéförslaget stanna hos kammarrätten.
Beträffande förslaget att indraga mellaninstansen
anmärkes, att i förevarande sammanhang detta endast

Tab. 26. Mantalsskrifningsmål från kammarrätten.

	1899.	1900.	1901. 1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
Ej ändring.............	11	15	4 i 7	5	42	8.4
Ändring.............	3	1	—! —	1	5	1.0
Ej pröfning............	—	—	-1 i	—	i	0.2
Summa	It	l(i	4 S	(i	48	9.6

Tab. 27. Beskattningsmål från kammarrätten.

	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	Summa.	Medel- tal.
Ej ändring.............	183	177	173	161	153	847	1(59 4
Ändring..............	33	39	57	51	44	224	44.8
Ej pröfning............	8	5	12	9	7	41	8.2
Summa	224	221	24-2	221	204	1,112	222.4 i

250

Tab. 28. Briinvinstaxeringsmål från kammarrätten.

Ej ändring.............

Ändring..............

Ej pröfning.............

Summa

1899.

1900.

1901

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

8.4

0.2

3.6

kan tillstyrkas beträffande sådana mål, som skulle komma att
helt och hållet afgöras af regeringsrätten samt icke i någon
del öfverlämnas till föredragning i statsrådet. Utan en sådan
begränsning af ifrågavarande åtgärd, skulle derigenom
statsrådets arbetsbörda ökas och sålunda ett af de syften
motverkas, som med regeringsrättens inrättande af ses.
indragning Till stöd för förslaget om inrättande af en administraaf
stats™ -fiv högsta domstol har anförts, att en sådan åtgärd skulle
möjliggöra en minskning eller onödiggöra en ökning af statsrådets
ledamotsantal. Det är de s. k. konsultativa statsråden,
som skulle blifva helt eller delvis öfverflödiga, och som därför
antingen kunde indragas eller ersättas med chefer för behöfliga
nya departement. Att de konsultativa statsrådens
göromål skulle betydligt minskas i följd af en regeringsrätts
inrättande, lider icke heller något tvifvel. Helt säkert
är deras medverkan särskildt anlitad och värdefull vid afgörandet
af besvärsmål med mera utpräglad juridisk innebörd,
något som i viss mån bekräftas af det kända förhållandet,
att under en följd af ministärer bland de konsultativa
statsråden funnits en förutvarande ledamot af högsta
domstolen. Om och i den mån genom regeringsrättens
granskning af förslag till lagar och författningar statsrådets
arbetsbörda minskas, kommer äfven denna minskning att
särskildt inverka på de konsultativa statsråden, hvilka
det nu tillkommer att biträda vederbörande departementschef
vid fastställande af sådana förslags slutliga lydelse.
Att en afsevärd lättnad härvid kan förväntas, torde framgå

251

däraf, att enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd
behandlingen inom statsrådsberedningen varit vida
mindre tidskräfvande i fråga om sådana lagförslag, somundergått
granskning i högsta domstolen. Man skulle t. o. m. kunna
tänka sig den anordning, att de justitieråd eller regeringsråd,
som hafva att i konseljen vara tillstädes vid afgörande
af en fråga, äfven tillkallades att deltaga i beredningen
af samma fråga. Från att ställa ett bestämdt förslag i
detta hänseende hindras jag — utom af hänsyn till gränserna
för det mig lämnade nådiga uppdraget — af den omständigheten,
att som bekant statsrådsberedningen — bortsedt från
departementalstadgans föreskrifter om gemensam beredning
— icke alls är föremål för någon bestämmelse i lag eller författning,
utan hittills ansetts böra få med ledning af praxis
fritt anordnas efter hvad nödigt och lämpligt pröfvas. Härtill
kommer, att ifrågavarande anordning möjligen skulle alltför
mycket inkräkta på regeringsrättens sessionstid.

Att regeringsrättens inrättande är ägnadt att minska
de konsultativa statsrådens nuvarande göromål, bevisar naturligtvis
icke, att någon af dem eller de alla blifva öfverflödiga.
Deras bibehållande kan tydligen motiveras genom deras
återstående uppgifter, däri inräknade äfven sådana,
hvilkas lösning till äfventyrs blifvit trängd i bakgrunden eller
hämmad genom de göromål, som hittills ålegat de konsultativa
statsråden, men hvarifrån dessa för framtiden blifva
befriade.

Att statsministern äfven framdeles bör kunna vara fritagen
från chefskapet för något regeringsdepartement, torde
vara själfklart och bestyrkes däraf, att statsministersämbetet
faktiskt endäst sällan och under korta perioder varit förenadt
med någon departementschefsbefattning. En af de
tre statsrådsbefattningarna »utan portfölj» måste således i
alla händelser bibehållas.

Hvad de båda öfriga angår, är till en början tydligt, att
deras indragande måste öka arbetet för de öfriga statsrådsledamöterna
och således i sin mån neutralisera de väntade

252

gynnsamma verkningarna af regeringsrättens inrättande. De
göromål, som af regeringsrätten öfvertagas, kunna naturligtvis
endast anses motsvara en del af de konsultativa statsrådens
arbetsbörda. Denna har för öfrigt i många fall varit alldeles
för tung, och tidtals har inträffat, att statsrådsberedning
måst samtidigt hållas å två, eller t. o. m. tre, af delningar.
Äfven efter regeringsrättens inrät tande skall tillräcklig sysselsättning
finnas för två konsultativa statsråd jämte statsministern.
Indrages den ena eller båda, måste departementschefer
i vida större utsträckning än nu tjänstgöra i statsrådsberedningen,
om denna skall kunna arbeta efter ungefär
samma grunder som hittills. Till följd af det mycket stora
antal mål, som fortfarande måste förekomma i hvarje konselj,
är det alldeles omöjligt att i allmänhet göra föredragningen
i konseljen så utförlig, att den kan ersätta behandlingen
i statsrådsberedningen. Detta framgår med full
evidens af en enkel jämförelse mellan den tid, som rimligen
kan anslås för en konselj, och antalet mål, som där komma
till föredragning. Om man vill undvika att i de flesta fall
göra departementscheferna faktiskt allenarådande, och om
man vill sörja för sammanhang och konsekvens äfven i
mindre viktiga regeringsärendens afgörande, måste man
bereda tillfälle för åtminstone några af hvarje departementschefs
kolleger att om frågorna taga grundligare kännedom,
än i konseljen är möjligt. Just i bevarande af sammanhang
och konsekvens äga de konsultativa statsråden
jämte statsministern en viktig uppgift, som icke lika väl kan
lösas af departementschefer såsom växlande bisittare i statsrådsberedningen.
Hos dessa kan icke heller med visshet påräknas
samma juridiska insikt, administrativa erfarenhet och
formella förmåga som hos konsultativa statsråd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig
sakna giltigt skäl att i sammanhang med inrättandet af en
regeringsrätt föreslå indragning af en eller flera statsrådsbefattningar.
Den besparing, som härigenom skulle kunna
vinnas, är nämligen alltför obetydlig för att i en fråga om

253

själfva regeringens organisation komma i betraktande. Äfven
om det nuvarande antalet statsrådsledamöter måste
anses högt i jämförelse med förhållandet i ett flertal främmande
länder, torde de betänkligheter, som i anledning häraf
kunna möta, hafva blifvit pröfvade vid jordbruksdepartementets
inrättande.

Emellertid kan frågan om indragning af de konsultativa
statsråden komma i annat läge, då den upptages i sammanhang
med ett från olika håll påyrkadt och delvis af
Riksdagen förordadt inrättande af flera regeringsdepartement.
Huruvida dessa yrkanden kunna anses i allo välgrundade,
eller om de åsyftade fördelarna bättre vinnas genom en förändrad
organisation inom de särskilda departementen, därom
tillkommer det uppenbarligen ej mig att nu afgifva något
yttrande. Men jag anser mig oförhindrad att i detta sammanhang
framhålla, att vid tillkomsten af flera regeringsdepartement
icke blott betänkligheterna emot ett alltför talrikt
statsråd vinna i styrka och större skäl för indragning
af konsultativa statsråd alltså föreligga, utan äfven svårigheten
att umbära dessa i viss mån minskas, då flere departementschefer
kunna dela tjänstgöringen i statsrådsberedningen,
och då ökadt tillfälle vinnes att inom statsrådet äga
representanter för den juridiska och administrativa erfarenheten.
Anses de återstående olägenheterna icke uppgå mot
fördelen af ett eller flera nya regeringsdepartements inrättande,
torde det emellertid vara i hög grad önskvärdt att åstadkomma
formel garanti för en effektiv statsrådsberedning. I
sådant afseende kan närmast ifrågasättas den anordningen,
att i statsrådsprotokollet för hvarje ärende antecknas, hvilka
statsrådsledamöter med departementschefen deltagit i ärendets
handläggning inom statsrådsberedningen. Detta skulle
redan under nuvarande förhållanden vara nyttigt, men
kan dock, så länge de konsultativa statsrådens närvaro förutsättes
som det regelmässiga, anses mindre nödvändigt.
Hittills har blott plägat ske anteckning om gemensam beredning
af ärende, som angår skilda regeringsdepartement.

254

Konflikt- Den ofvan lämnade öfversikten öfver utländsk lagstiftdomstoi.
njn„. visar) att på många håll särskilda anordningar vidtagits
för lösande af kompetenskonflikter mellan domstolarna,
förvaltningsjurisdiktionen och administrationen. Dessa anordningar
åsyfta icke blott att förebygga de olägenheter, som
tydligen kunna uppstå, när två eller flera af hvarandra oberoende
myndigheter förklara sig kompetenta i samma mål,
eller när en sak på grund af verklig eller förment inkompetens
afvisas hos samtliga de myndigheter, som rimligen kunna
sättas i fråga att upptaga densamma. Hithörande föreskrifter
innebära ofta äfven en bestämd tendens att skydda
myndigheter af ett visst slag emot öfvergrepp från andra myndigheters
sida. Särskildt erinras om sträfvandet att bevara
administrationens oberoende gentemot domstolarne.

I Sverige saknas för närvarande alla dylika stadganden.
Icke ens för lösning af kompetenskonflikter emellan olika
allmänna domstolar inbördes synes vara fullständigt sörj dt,
så mycket mindre som i visst fall domstolars beslut i kompetensfrågor
icke få öfverklagas. Anser domaremakten sig
vara kompetent eller inkompetent, kan någon ändring däri
icke åstadkommas af vare sig part eller representant för
det allmänna. Huruvida å andra sidan administrationen
är oförhindrad att oaktadt domstolarnas beslut resp. upptaga
eller afvisa samma sak, som upptagits vid eller afvisats
från domstolarna, finnes icke uttryckligen föreskrifvet,
lika litet som huruvida omvändt domstolarna
böra respektera administrationens föregående beslut. Vid
dessa förhållanden torde, äfven om man kan antaga en tendens
att dels gifva domstolarna vitsord, dels undvika positiv
kompetenskonflikt, ett ordnande af konfliktj urisdiktionen
vara önskvärdt. Behof vet häraf kan anses ökadt i st. f.
minskadt genom regeringsrättens upprättande. Regeringsrätten
har nämligen karaktären af en med högsta domstolen
likställig domstol, och det är svårt att afgöra, hvilkenderas
mening bör blifva den gällande, då båda tillägna sig
eller frånkänna sig kompetens i samma mål.

255

Om en konfliktdomstol i Sverige skulle komma till stånd,
torde det ej möta några svårigheter att däråt förläna en
lämplig sammansättning. Närmast till hands ligger att —
såsom redan Bergfalk i förut anförda tidskriftsuppsats af
år 1842 — tänka sig densamma bestående af ett lika antal,
genom anciennitet bestämda, ledamöter från högsta domstolen
och från regeringsrätten. Ordförande kunde lämpligen
vara samme höge ämbetsman som i riksrätten, eller
presidenten i Svea hofrätt. För ändamålet skulle erfordras
ett tredje moment i 17 § regeringsformen samt tillägg i 23
och 99 §§ samt möjligen 21 och 104 §§, äfvensom i tryckfrihetsförordningens
§ 2, 4:o. Om föredragning, protokollsföring
och expedition kunde det i 17 § öfverlämnas åt ordföranden
att förordna, hvadan något tillägg till 24 § icke
vore behöfligt. På grund af gränserna för mitt uppdrag har
jag emellertid ej ansett mig böra i detta hänseende framlägga
något formuleradt förslag.

I motionen af år 1897 hade behof vet af en konfliktdo mstol
uppmärksammats. Denna motion tillerkände nämligen,
genom ett tillägg i regeringsformen 18 §, regeringsrätten behörighet
att afgöra mellan domstolar och ämbetsmyndigheter
uppkommande behörighetstvister. Regeringsrätten skulle
härigenom fått en öfverordnad ställning äfven i förhållande
till domstolarna.

Enligt nu antydda grunder har jag upprättat förslag: Upprättade

till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen; 9°rs °9''
till ändrad lydelse af vissa paragrafer i riksdagsordningen
;

till ändring i tryckfrihetsförordningen;
till lag om regeringsrätten;

till lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885;

till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig
frigifning den 22 juni 1906;

till nådig kungörelse, innefattande tillägg till förnyade
nådiga stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen
den 31 mars 1900;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6
och 7 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för ämbets- och
tjänstemännen i Dess kansli den 7 juni 1878;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 2 och 6 i
förnyade nådiga instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet
den 24 september 1906;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 4 och 6 i
Kungl. Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess nedre
justitierevision den 16 december 1901;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§33 och
49 i förnyade nådiga instruktionen för arméförvaltningen
den 27 maj 1881;

till nådig kungörelse om ändring i Kungl. Maj :ts förnyade
nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8
december 1899;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 36 och § 46
mom. 1 i Kungl. Maj :ts förnyade nådiga instruktion för
Dess medicinalstyrelse den 31 december 1900;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 34 i Kungl.
Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets kammarkollegium
den 14 november 1879;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 13 och §
19 mom. 4 i Kungl. Maj :ts nådiga instruktion för Dess statskontor
den 8 december 1876;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 14 och 41 i
Kungl. Maj ds förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets
kammarrätt den 14 november 1879;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 29 i förnyade
nådiga reglementet för Kungl. biblioteket den 9 november
1877;

257

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 35 i förnyade
nådiga stadgarna för nationalmusei konstafdelning den
10 december 1880;

till nådig kungörelse, innefattande ändring i förnyade
nådiga landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Samtliga dessa förslag finnas fogade vid detta betänkande.

Utöfver hvad ofvan anförts må till belysning af desamma Speciell moytterligare
anföras följande. twermg.

Förslaget till ändringar i regeringsformen.

§ 7.

Till följd af det nära sambandet mellan regeringsrätten
och departementen har det ansetts riktigast att i 7 § intaga
ett förbehåll för ärenden, hvilkas afgörande uppdrages åt regeringsrätten.
Ett sådant tillägg saknas i motionerna af
1897 och 1899, men återfinnes i 1854 års förslag, ehuru enligt
detta förslag regeringsrätten var mera fristående än enligt
det nu framställda och regeringsrättsärendena således då
snarare borde anses falla utom gränserna för regeringsärenden
och vara jämförliga med judiciella mål.

§17.

Första gången stiftas lagen om regeringsrätt efter högsta
domstolens hörande. Vid senare ändringar kan enligt den
föreslagna lydelsen af 87 § 1 mom. i stället regeringsrättens
eget utlåtande inhämtas.

I förslagen af 1854, 1897 och 1899 upptagas regeringsråd
till ett antal af sju. Utkastet af 1840 har blott 5 »kansliråd»,
bland hvilka blott 3 behöfva vara närvarande jämte
föredragande departementschefen. Jag erinrar, att enligt,
1854 års ursprungliga förslag minst fem regeringsråd borde
förut hafva förvaltat civil beställning, att Borgarståndet ville
skärpa fordringarna därhän, att alla sju skulle förut hafva

2546/o6. Regeringsrätten. 17

258

förvaltat sådan tjänst och minst tre beklädt domarämbete,
samt att meningarna samman] ämkades så, att minst
fem skulle förut hafva förvaltat civil beställning och minst
två beklädt domarämbete. I öfverensstämmelse med sistnämnda
förslag var 1897 ars motion affattadj ar 1899 jämkade
motionären fordringarna så till vida, att minst fyra
borde hafva förvaltat civil beställning och minst tre domarämbete.
Utkastet af år 1840 fordrade af alla fem kansliråden
kompetens till kollegierna eller rättegångsverken samt i administrativa
värf ådagalagd insikt, erfarenhet och redlighet.

De föregående förslagen af 1854, 1897 och 1899 öfverensstämma
därutinnan, att redan i själfva grundlagen befordringsärenden
af skilj as från regeringsrättens kompetens
och sålunda icke genom den förutsatta särskilda lagen om
regeringsrätten kunna dit hänföras. Också i utkastet af år
1840 undantagas »besvär i befordringsärenden, hvarunder
äfven begripas besvär öfver förslag till tjänster». Dock tilllägges,
att i dessa besvärsmål Konungens administrativa
högsta domstol till Kungl. Maj :t afgifver underdåniga yttranden
och tillstyrkanden, hvilka, jämte målen, för Kungl.
Maj :t föredragas.

Detta tillägg synes hvila på den riktiga tanken, att äfven
i befordringsfrågor kunna förekomma ämnen, hvilka fordra
judiciellt bedömande och icke, såsom själfva det slutliga
personvalet, ankomma pa pröfning af det allmänna bästas
kraf. Med den anordning, som var genomförd i de tidigare
förslagen, och enligt hvilken besvärsmålen skulle i sin helhet
afgöras antingen af regeringen eller af regeringsrätten, var det
emellertid oundvikligt att hänföra befordringsmålen till den
förra kategorien, hvilket lämpligen kunde ske redan genom
grundlagsbestämmelsens affattning.

Samma nödvändighet föreligger däremot icke enligt
mitt förslag, hvilket tillåter delning af målen, så att dessa i
vissa afseenden afgöras af regeringsrätten, i andra af regeringen.
Vid detta förhållande synes det icke kunna finnas
tillräckligt skäl att genom grundlagsbud afskära möjligheten

259

att behandla befordringsmål på samma sätt som andra mål,
Indika regelmässigt kräfva pröfning i sista hand hos den högsta
administrativa myndigheten. Antingen skulle i följd af
ett sådant grundlagsbud den otvifvelaktigt rättsliga sidan
af befordringsmålen icke alls komma under regeringsrättens
behandling, eller ock måste man för dessa måls skull införa
en särskild procedur. Härtill kommer, att gränsen mellan
befordringsmål och andra mål icke alltid är fullt skarp, hvilket
erhåller större betydelse, om de förra icke -— eller icke på
vanligt sätt — skola behandlas hos regeringsrätten. Egendomligt
måste det också förefalla, om undantagen från regeringsrättens
kompetensområde i likartade fall uppställas dels
i regeringsformen, dels i särskild lag. På dessa grunder har
jag funnit det tillräckligt och lämpligast att allenast i den
särskilda lagen gifva uttryck däråt, att befordringsmålen
icke i allmänhet och icke i hufvudsak skola afgöras efter
rättsliga grunder och af regeringsrätten.

§ 18.

Enligt förslaget af 1854 är regeringsrätten kompetent
att i mål, som kunna tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga
och afgöra ansökningar, att Konungen må bryta dom
åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som
försuten är, och lämnas åt högsta domstolen kompetens beträffande
»alla öfriga sådana ansökningar». Äfven i denna
del ansluta sig de nämnda motionerna till detta förslag.

För min del har jag icke funnit inrättandet af en regeringsrätt
föranleda någon direkt modifikation af högsta domstolens
kompetens i förevarande afseende. Denna kompetens
har synts mig böra förblifva oförändrad, oberoende däraf,
huru stor del af den myndighet, som nu tillkommer Kung],
Maj :t i statsrådet, må öfverflyttas på regeringsrätten. Utan
tvifvel förekomma fall, då Kungl. Maj :t i statsrådet för närvarande
dispenserar från iakttagande af vissa tidsbestämmelser.
I sådana fall kommer Kungl. Maj:ts dispensationsrätt
fortfarande att gälla. Emot en alltför långt gående utöfning

260

af sådan rätt finnas ökade garantier däruti, att regeringsrätten
afgifver utlåtanden öfver underdåniga ansökningar.

Myndigheten att afgifva lagförklaringar i anledning af
förfrågningar om lagens rätta mening (regeringsformens 19 §),
torde af nära till hands liggande skäl böra förblifva ^odelad
hos högsta domstolen. Motionen af år 1899 innehåller,
att förfrågningar om enligt 87 § stiftad lags eller laga stadgas
rätta mening skulle gifvas af högsta domstolen eller af regeringsrätten,
alltefter lagens eller stadgans beskaffenhet enligt
nämnda paragraf, hvilken, i samma motion, hänvisade
till högsta domstolen frågor om allmän och särskild civillag,
allmän kriminallag och särskild kriminallag för krigsmakten,
äfvensom allmän kyrkolag och särskild kriminallag för prästerskapet,
samt till regeringsrätten frågor om annan lag eller
laga stadga, som på en eller annan grund utgjorde föremål
för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning.
Att enligt mitt förslag högsta domstolen kan komma
att förklara lag, vid hvars tillkomst regeringsrätten medverkat,
torde i praktiskt afseende vara föga afskräckande,
då lagförklaringar enligt regeringsformens 19 § som bekant
äro ytterst sällsynta.

§ 21.

Ehuru, då regeringsrätten icke gifver lagförklaringar,
Konungens rösträtt antagligen ej ofta kommer till användning,
har det dock synts mig föreligga tillräckliga skäl för att
till regeringsrätten utsträcka bestämmelsen i första punkten
af regeringsformens 21 §. Möjligheten af Konungens närvaro
och deltagande i besluten kan nämligen anses gifva ett påtagligt
uttryck däråt, att regeringsrätten, liksom högsta
domstolen, »dömer Konungs dom». År 1854 innehöll det
ursprungliga förslaget icke någonting om 21 §, men till efterkommande
af tva stånds önskningar gaf konstitutionsutskottet
åt paragrafen alldeles samma lydelse, som nu af mig
föreslås. Äfven 1840 förordades en sådan bestämmelse, liksom
i de båda motionerna af år 1897 och 1899.

261

§ 22.

Ofvan har redogjorts för de föreslagna stadgandena om
beslutfört antal i regeringsrätten. Här må till jämförelse anmärkas,
att den år 1840 ifrågasatta högsta administrativa
domstolen var domför med tre ledamöter och den föredragande,
samt att enligt 1854 års förslag och de båda motionerna
af 1897 och 1899 mål kunna pröfvas och afgöras af fem
ledamöter, så ock af fyra, där minst tre af dem äro om slutet
ense; enligt dessa tre förslag funnos blott 7 regeringsråd.

Till förebyggande af all tvekan erfordras beträffande
omröstning en hänvisning till de för domstolar i allmänhet
gällande regler. I utkastet af år 1840 heter det uttryckligen,
att med röstberäkningen vid olika meningar förhålles
såsom i högsta domstolen. Jag erinrar, att regeringsformens
§ 102 redan, i fråga om riksrätten, innehåller en hänvisning
till den allmänna rättegångsordningens föreskrifter.

§23

i mitt förslag öfverensstämmer med de föregående förslagen
och torde kunna anses som själfklar. Författaren till
1840 års utkast synes hafva i främsta rummet tänkt sig,
att besluten verkligen utfärdas med Konungens underskrift,
hvilket väl. sammanhänger därmed, att departementschefen
i regel var föredragande.

§ 24.

För de äldre förslagens innehåll med afseende å föredragningen
i regeringsrätten är ofvan (sid. 117) i hufvudsak redogjordt.
Då enligt den nu föreslagna lydelsen af 7 § de besvärsmål,
som skola föredragas i regeringsrätten, innefattas
\mder
att afses i den af 6 § omtalade departementalstadgan.

Huru angeläget det än är att bevara ett nära sammanhang
mellan regeringen och regeringsrätten, torde det dock
icke vara lämpligt att förutsätta departementschefernas när -

262

varo i regeringsrätten vare sig såsom föredragande eller såsom
deltagande i öfverläggningen, hvilket sistnämnda ifrågasattes
i de båda motionerna af 1897 och 1899, liksom förut i
1854 års förslag. Dylika anordningar förbjudas redan af
hänsyn till departementschefernas tid, hvilken man ju vill
och bör spara för andra ärenden. Med rätta har det också
•— i Andra kammaren år 1903 — anmärkts, att departementscheferna
sannolikt snart komme att tröttna vid »auskultera»,
när de icke hade rättighet att deltaga i ärendenas afgörande.

§ 25.

Den i regeringsformens 25 § Konungen tillerkända rätt
att i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära
och till kronan förverkadt -gods bör fortfarande utöfvas under
medverkan af högsta domstolen, äfven när det beslut,
om hvars lindring är fråga, meddelats af annan myndighet.

Men efter inrättande af en administrativ högsta domstol
finnes tillfälle att, utan högsta domstolens betungande, för
andra ärenden om befrielse från eller lindring i någon genom
lagakraftägande beslut fastställd skyldighet eller påföljd anordna
en motsvarande beredning. Då, såsom ofta är händelsen,
ansökan om dylik befrielse eller lindring framställes i
sammanhang med besvär och afser den möjligheten, att dessa
icke leda till ändring af det öfverklagade beslutet, kommer
ansökningen helt naturligt till behandling på samma gång
som besvären. Det vore opraktiskt att ej låta regeringsrätten,
som pröfvar och eventuellt afgör de senare, afgifva yttrande
öfver den förra. Konsekvent synes yttrande böra afgifvas
äfven i det fall, att ansökningen framkommer, sedan besvärstiden
redan gått obegagnad till ända. I öfverensstämmelse
med hvad ofvan (sid. 196) antydts, och till undvikande af onödig
omgång har emellertid åt den nya bestämmelsen gifvits
sådan formulering, att ansökan kan utan regeringsrättens
hörande afslås, då antingen den begärda befrielsen eller lindringen
är efter gällande rätt omöjlig eller ock det utan vidare
är klart, att skäl för bifall saknas.

263

I 1899 års motion återfinnes en på visst sätt motsvarande
bestämmelse, då till 87 § lägges ett nytt moment, enligt
hvilket dispens från lag eller laga stadga, som i samma
paragraf afses, kan medgifvas endast »efter inhämtande af
yttrande från den i Konungens namn dömande domstol, som
har att yttra sig vid sådan lags eller laga stadgas stiftande,
ändring eller upphäfvande».

§ 26.

Samma medverkan, som i justitieärenden utöfvas af
högsta domstolen genom två justitieråds närvaro i konseljen,
bör tydligen på motsvarande sätt lämnas af regeringsrätten
beträffande mål, i hvilka den enligt regeringsformen eller den
däri förutsatta lagen bort afgifva utlåtande.

I 28 § föreslår jag icke någon ändring. Jag har nämligen
ej kunnat finna, att det förordade sättet för handläggning
af besvär i befordringsfrågor står i strid emot föreskriften, att
hvarje departementschef skall föredraga och expediera alla
ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet
och afsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk
och stater, som under departementet höra. Denna vid departementalstyrelsens
införande tillagda föreskrift innebär nämligen
ej mera, än att departementscheferna skola föredraga
och expediera ifrågavarande ärenden, när de förekomma i
statsrådet.

§ 34.

Förslaget utgör i denna del endast en tillämpning af
principen om regeringsråds likställande med justitieråd.

§ 57.

I 57 § föreslås ett tillägg, enligt hvilket kommunallags
stiftande, ändring eller upphäfvande skall försiggå enligt
den i 87 § 1 mom. stadgade ordning. Ehuru afsikten och förutsättningen
är, att i dylika lagfrågor regeringsrättens, och
icke högsta domstolens, utlåtande skall inhämtas, har det
dock ansetts lämpligast att äfven beträffande desamma läm -

264

na valfrihet mellan högsta domstolen och regeringsrätten, för
att förebygga de svårigheter, som eljest vid blandade lagar
kunde uppkomma, särskild! när i ett lagförslag, som till följd
af sitt hufvudsakliga innehåll bör behandlas af högsta domstolen,
förekommer någon enstaka bestämmelse af kommunallags
karaktär. Att i följd af hänvisningen till 87 § äfven
kommunallag kommer att innefattas under regeln, enligt
hvilken ett af Riksdagen antaget förslag förfaller, om det
ej före nästföljande riksdags öppnande af Konungen bifalles
och promulgeras, synes icke kunna vålla någon svårighet.

Beträffande

§ 87

torde vara tillräckligt att hänvisa till hvad här ofvan (sidd.
236 f.) i den allmänna motiveringen redan blifvit anfördt.
Jag erinrar allenast, att enligt motionen af år 1899 regeringsrättens
yttrande skulle inhämtas öfver förslag till stiftande,
ändring eller upphäfvande af lag eller laga stadga, som på en
eller annan grund utgjorde föremål för Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftning och ej vore hänförlig till
allmän eller särskild civillag, allmän kriminallag, allmän kyrkolag
eller särskild kriminallag för krigsmakten eller för
prästerskapet.

Det förutsättes visserligen, att Konungen vid utöfvande
af sin s. k. ekonomiska lagstiftningsmakt skall i stor utsträckning
inhämta yttrande af regeringsrätten. Men jag har ej
funnit nödigt eller lämpligt att föreslå en föreskrift om regeringsrättens
hörande i dessa ärenden. I 1899 års motion innefattas
en sådan föreskrift, hvilken emellertid knappast utgör
mera än ett råd, då det där heter, att regeringsrättens
yttrande bör inhämtas, »så vidt tid därtill gifves och förslagets
vikt anses sådant kräfva». Motionen af år 1897 och
1854 års förslag nöja sig med att föreskrifva (26 §) två regeringsråds
närvaro i statsrådet vid behandling af frågor om
stiftande, förändring, förklaring eller upphäfvande af lagar
och författningar, som röra rikets allmänna hushållning.

265

§ 99.

Ändringen, som torde vara själfklar, öfverensstämmer
med samtliga äldre förslag.

§§ 101, 102, 106.

Redan i utkastet af år 1840 heter det, att ledamöternas
ansvarighet för åtgärder i domstolen är inför riksrätt enligt
102 § regeringsformen. I de tre senare förslagen utföres denna
tanke så, att vid åtal mot regeringsrätten inträda i riksrätten
ledamöter af högsta domstolen. Motionären begagnar
tillfället att söka förbättra bestämmelserna om riksrättens
sammansättning, bl. a. genom att vid åtal emot justitieråd
ersätta statsråd såsom riksrättsledamöter med regeringsråd.
Det sistnämnda har af nära till hands liggande skäl iakttagits
i mitt förslag, där en annan jämkning förordas med anledning
af sjöförsvarets förändrade organisation.

För det felaktiga förhållande, som enligt 101 § föranleder
justitieombudsmannens eller justitiekanslerens åtal, erfordras
i fråga om regeringsrätten ett annat uttryck än beträffande
högsta domstolen. De äldre förslagen förutsätta
för åtal, att regeringsrätten, eller någon dess ledamot, i denna
egenskap, uppenbarligen handlat mot gällande lagar och författningar.
Min något afvikande redaktion afser att dels inskränka
ansvarsbestämmelsen till att gälla blott för besvärsmål,
dels äfven i öfrigt närmare anknyta densamma till den
för högsta domstolen gällande.

§ 103.

Ehuru den s. k. opinionsnämnden knappast anses såsom
ett lifskraftigt rättsinstitut, har det dock synts mig
svårt att ställa regeringsrättens ledamöter gynnsammare än
högsta domstolens med afseende å möjligheten till afskedande
utan ransakning och dom. Skulle någon skillnad råda, borde
den gå i motsatt riktning. Afgörandet af administrativa
besvärsmål kan nämligen snarare än utöfvandet af högsta
domsrätt i rättegångssaker gifva anledning till ogillande från

266

representationens sida; särskildt kan man tänka sig möjligheten,
att regeringsrätten missbrukat sin ställning till inkräktande
på det område, som bör vara administrationen förbehållet.
Det är emellertid af föregående förslag endast motionerna,
som föreslå en sådan utsträckning af opinionsnämndens
befogenhet.

På grund af regeringsrättens fåtalighet kan det ifrågasättas
att, i jämförelse med bestämmelserna om högsta domstolen,
något minska maximiantalet af de ledamöter, som
kunna entledigas. Jag har emellertid ej funnit tillräckliga
skäl härför kunna åberopas. Det må erinras, att ifrågavarande
maximiantal var detsamma äfven på den tid, då högsta
domstolen räknade blott tolf ledamöter.

Att i

§ 104

äfven regeringsrätten bör af ses, ligger i öppen dag.

Riksdagsordningen.

För de föreslagna ändringarna i § § 11, 43, 54 och 69 torde
icke behöfvas någon särskild redogörelse.

T ry c kf r i h etsf ö r o rd n i n ge n.

I § 2 4:o är ett inskjutande af ordet »regeringsrätten»
näst efter »högsta domstolen» önskvärdt samt t. o. m., på
grund af det nära sambandet mellan statsrådet och regeringsrätten,
nödvändigt.

Lag om regeringsrätten.

I 1 § uttalas inledningsvis den allmänna regeln, att alla
besvärsmål, som inkomma till Kungl. Maj :t och ej tillhöra
högsta domstolens handläggning, skola upptagas i regeringsrätten.
Till denna regel fogas icke något som helst undantag.
Svårigheten att genom uttömmande och tydliga bestämmelser
åstadkomma en fördelning på förhand af besvärsmålen i

267

sådana, som skola afgöras af regeringsrätten och sådana, som
böra förbehållas slutlig pröfning i statsrådet, undvikes, på
sätt förut framhållits, därigenom, att äfven de senare målen
passera regeringsrätten. Genom dennas föregående pröfning
förebyggas de eljest både möjliga och t. o. m. sannolika kompetenskonflikterna
mellan regeringen och regeringsrätten samt
tillgodoses intresset att icke behöfva klyfva ett mål i delar,
som på olika sätt fullföljas.

De båda alternativ, som kunna framgå af regeringsrättens
pröfning, angifvas i 2 §, där det uttalas, hurusom
denna pröfning antingen kan vara den slutliga och enda behöfliga
för besvärsmålets fullständiga afgörande, eller ock
kan behöfva kompletteras med ett regeringsbeslut.

Vid fastställandet, i 3 §, af gränserna för regeringsrättens
pröfning har jag ansett lämpligt att nästan ordagrant låna
ordalydelsen af de lagbucl, som angifva, på hvilka grunder en
kommuns beslut kan öfverklagas. Såsom förut anmärkts,
finnes en analogi emellan kommuns autonomi i förhållande
till statsmakten och administrationens själfständighet i förhållande
till en utanför stående kontrollmyndighet. Äfven om
affattningen af ifrågavarande grunder möjligen skulle kunna
i inre eller yttre afseende förbättras, ligger dock en styrka
däri, att denna affattning blifvit pröfvad och tolkad under
mera än 40 år. På grund häraf har fördelen af redaktionens
bibehållande ansetts öfverväga den, som kunde stått att vinna
genom ändringar eller uteslutningar. Tillagts har, att regeringsrätten
äger pröfva, huruvida besvären anförts »rätteligen»,
d. v. s. på behörigt sätt, inom behörig tid och af behörig
person. Hela stadgandet afser naturligtvis blott att bestämma
de yttersta gränserna för regeringsrättens pröfning, icke att
fastslå, att regeringsrätten skall i hvarje särskild! fall, utan
afseende på sakens beskaffenhet och besvärens innehåll, företaga
en pröfning i alla de nämnda hänseendena.

Såsom ett förtydligande motstycke till den positiva bestämmelsen
om föremålen för regeringsrättens pröfning, tilllägges
ett förbud att pröfva fråga, som beror på bedömande

268

af besluts eller åtgärds lämplighet och ändamålsenlighet. Det
nödvändigtvis obestämda och sväfvande i affattningen skulle
utan tvifvel vara ägnadt att väcka betänkligheter, om det
gällde att gifva en kompetensföreskrift, hvarefter parter
och underordnade myndigheter hade att rätta sig vid anförande
af besvär eller meddelande af besvärshänvisning. Men
det torde vara oskadligt, när tolkningen blott tillkommer
den enda myndighet, om hvars kompetens är fråga, och som
just bör genom sin praxis närmare utveckla regelns innehåll.
Att denna myndighet skulle sträfva att alltför mycket utvidga
sin kompetens, kan näppeligen befaras, och mot möjliga
tendenser i denna riktning skulle korrektiv ej saknas.

Ehvad målet är uttömdt genom den af regeringsrätten
företagna pröfning eller ej — hvilket det enligt 5 § tillkommer
regeringsrätten själf att afgöra — skall enligt 4 §, jfr 6 §
in fine och 9 § 1 mom. in fine, det förblifva vid resultatet af
denna pröfning. Regeringen är sålunda icke i något fall en
högre instans öfver regeringsrätten.

Däremot öfver!ämnas målet (5 §) till föredragning inför
Konungen beträffande sådana frågor, som kräfva ett den
högsta instansens afgörande, men ej äro föremål för regeringsrättens
pröfning. Dessa frågor kunna under olika
förutsättningar antingen vara lika med noll eller omfatta
hela målet eller utgöra en större eller mindre del däraf. I
det första och vanligaste fallet utfärdas regeringsrättens afgörande
utan vidare såsom Kungl. Maj :ts utslag, enligt regeringsformens
föreslagna bestämmelse antingen med Konungens
underskrift eller under Konungens sekret. I det
andra fallet tillkommer hela afgörandet Konungen i statsrådet,
och målet skiljer sig från andra regeringsärenden endast
därutinnan, att det passerat regeringsrätten. I det
tredje och utan tvifvel minst vanliga fallet är förhållandet
(6 §) analogt med det, som uppkommer, då med underdåniga
besvär i brottmål en nådeansökan är förenad. Ärendet afgöres
delvis af den myndighet, som i Konungens ställe pröfvar
rättsfrågor, delvis af Konungen själf i statsrådet. Båda

269

besluten utfärdas i en expedition, med Konungens underskrift.
Detta tredje fall förekommer, när undanrödjande af
eller ändring i det öfverklagade beslutet ifrågasättes dels på
rättsliga grunder, som regeringsrätten pröfvar, men ej finner
giltiga eller tillräckliga, dels på andra grunder, med afseende
å hvilka regeringsrätten är inkompetent. När regeringsrätten
undanrödjer det öfverklagade beslutet, men saknar kompetens
att företaga den pröfning, som erfordras för att ersätta
detta med ett annat, kan regeringsrätten finna skäl att återförvisa
målet. Ett sådant beslut hör under det första af de
tre nyssnämnda fallen.

Med afseende å exemplifikationen i 7 och 8 § § kan hänvisas
till det ofvan (sidd. 204—232) anförda. Det kan naturligtvis
lätt vara föremål för olika meningar, hvilka fall äro af
den praktiska vikt, att de böra i exemplifikationen upptagas.

Tillagts har ett exempel tillhörande utrikesdepartementet,
nämligen mål om godtgörelse af kostnader för sjöfolk
och nödställda svenska undersåtar; dessa mål handläggas
nu af chefen för utrikesdepartementets rättsafdelning, hvilkens
beslut öfverklagas hos Konungen i statsrådet. Den
pröfning nämnda chef företager beträffande utbetalning af
godtgörelse innebär allenast en tolkning och tillämpning af
gällande föreskrifter. Frågan, huruvida skäl finnes för kronan
att anställa rättegång för att i vissa fall söka sitt åter,
är däremot af rent administrativ beskaffenhet.

När besvärsmålet är förenadt med ett ansökningsärende
eller underställningsmål, bör hinder icke möta däremot,
att med utfärdande af beslut förhålles på samma sätt, som
då själfva besvärsmålet delvis afgöres af regeringsrätten,
delvis af regeringen (9 §). Är besvärsmålet af sådan beskaffenhet,
att det helt och hållet afgöres af regeringen och icke
till någon del af regeringsrätten, uppkommer ej härvid någon
afvikelse från det nuvarande förhållandet.

I fall, motsvarande det, då enligt regeringsformen öfver
fristående ansökan utlåtande af regeringsrätten förutsättes,
bör, då ansökningen är gjord i sammanhang med anförda

270

besvär; regeringsrätten utan särskild remiss yttra sig däröfver.
Att i vidare utsträckning föreskrifva afgifvande af
sådant yttrande torde ej vara lämpligt, emedan regeringsrätten
därigenom skulle dragas ifrån sin egentliga uppgift
och föranledas att ingå på rent administrativa ämnen.

Sedan i regeringsformen föreskrifvits, att målen skola
till föredragning inför regeringsrätten beredas inom vederbörande
regeringsdepartement, meddelas i förevarande lag
(10—12 § §) närmare bestämmelser om handläggningen och
föredragningen.

Denna senare har ansetts böra uppdragas åt expeditionschefen
eller byråchef, hvarvid det gifvetvis är Konungen
obetaget att — i motsvarighet mot hvad som sker i fråga
om revisionssekreterare — förordna särskild person att i
egenskap af expeditionschef eller byråchef verkställa föredragning;
i fråga om lagföredragning har särskildt förbehåll
gjorts om möjigheten att förordna extra föredragande.
Under expeditionschef innefattas kabinettssekreteraren, enligt
ordalydelsen af § 1 i instruktionen för tjänstemännen i
utrikesdepartementet. Åt dessa föredragande har ansetts
kunna anförtros att infordra förklaringar i besvärsmål. Tydligt
är, att särskild åtgärd i detta syfte kan vara öfverflödig
till följd af den utredning, som för ett annat, med besvären
sammanhängande, ärendes skull må hafva åstadkommits.
Regeringsrätten själf bör tydligen kunna föreskrifva
fullständigande af utredningen.

Det är att förvänta, att regeringsrätten skall kunna utan
dröjsmål företaga besvärsmålen, i den mån de blifva färdiga
till föredragning, och att ej något behof skall finnas att skilja
mellan brådskande och mindre brådskande mål samt gifva
de förra förtursrätt. För att ej genom lagföredragning ett
måhända långvarigt afbrott må åstadkommas i besvärsmålens
behandling, torde det vara lämpligt, att lagföredragningen
inskränkes till vissa veckodagar. Hänsyn till arbetet
inom regeringsdepartementen fordrar också, att dag för föredragning
af mål tillhörande hvarje departement så vidt möj -

271

ligt på förhand fixeras. Till undvikande af tidspillan för de
föredragande och, i vissa fall, äfven för regeringsrätten själf
kan det tjäna, att målen regelmässigt anmälas, t. ex. under
veckan före den tillämnade föredragningen. Dessa förhållanden
kunna delvis ordnas af regeringsrätten; delvis åter erfordras,
till följd af återverkan på regeringsdepartementens arbete,
bestämmelser, som af Konungen meddelas efter afvägande,
med särskild hänsyn till arbetet i statsrådsberedningen, af
de olika departementens behof.

Att regeringsrätten är pligtig att till Kungl. Maj:t afgifva
infordrade utlåtanden i alla slags frågor om stiftande,
förändring eller upphäfvande af lag eller författning — icke
blott i sådana frågor, som i regeringsformen omförmälas —
torde ej behöfva uttryckligen stadgas.

Öfriga författningsförslag.

Med afseende å öfriga författningsförslag torde icke
någon särskild eller ytterligare motivering erfordras. Jag
anmärker endast, att jag ansett mig böra afstå från att
föreslå andra ändringar, än sådana, som omedelbart föranledas
af regeringsrättens inrättande.

Förslag till ändring i instruktionen för justitieombudsmannen
har jag icke ansett det tillkomma mig att upprätta.

273

FÖRFATTNINGSFÖKSLAG.

Förslag

till

ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i
11 och 15 §§ omförmälas, äfvensom af sådana, hvilkas afgörande
varder, jämlikt 17 § 2 mom., åt Regeringsrätten uppdraget,
skola inför Konungen i Statsrådet föredragas och där
afgöras.

§ 17-

Ro. Konungens domsrätt — — — — — —--

ordning bestämda.

2:o. Afgörandet af de mål, som hos Konungen fullföljas
genom besvär och icke äro af beskaffenhet att böra af Högsta
domstolen handläggas, skall, på det sätt och i den omfattning,
som bestämmes i särskild lag, stiftad af Konungen och Riksdagen
samfäldt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning,
uppdragas åtta af Konungen utnämnda män, som förvaltat
civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet
och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens
Regeringsrätt. Bland dem böra minst sex hafva fullgjort
hvad författningarne föreskrifva dem, som uti domareämbeten
må nyttjas.

§ 18.

Högsta domstolen tillkommer det att upptaga och afgöra
alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som
vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är.

2546/06. Regeringsrätten. 18

274

§ 21.

Konungen äger tvenne röster i de mål, hvilkas föredragning
och afgörande Han för godt finner att i Högsta domstolen
eller i Regeringsrätten öfvervara. Alla frågor om förklaringar
öfver lagen skola hos Konungen anmälas och Dess
röster däruti inhämtas och beräknas, änskönt Han icke i
Högsta domstolens öfverläggningar därom deltagit.

§ 22.

l:o. Uti Högsta — — — — — — — —
stadgar.

2:o. I Regeringsrätten kunna mål pröfvas och afgöras
af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla fyra äro om slutet
ense. När skiljaktiga meningar förekomma, tillämpas hvad
lag stadgar om omröstande till dom.

§ 23.

Alla Högsta domstolens eller Regeringsrättens beslut
utfärdas i Konungens namn och med Dess höga underskrift
eller under Dess sekret.

§ 24.

1 :o. Uti Konungens Nedre Justitierevision skola justitieärendena
beredas till föredragning och afgörande i Högsta
domstolen.

2:o. Till föredragning i Regeringsrätten skola ärendena
beredas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § omförmälda
fördelning, höra.

§ 25.

1 :o. Konungen — — — — — — — —
blifvit dömd.

2:o. Har i andra fall hos Konungen gjorts ansökan om
befrielse från eller lindring i någon genom lagakraftägande
beslut fastställd skyldighet eller påföljd, skall, innan an -

275

sökningen bifaUes, Regeringsrätten däröfver afgifva utlåtande.

§ 26.

l:o. Då justitieärenden — —-------

föreskrifver.

2.0. Skall ärende, som jämlikt föreskrift i denna regeringsform
eller den i 17 § 2 mom. omförmälda lag hos Regeringsrätten
förevarit, föredragas i Statsrådet, vare, jämte
vederbörande departementschef och två andra ledamöter af
Statsrådet, två regeringsråd tillstädes, med enahanda skyldighet,
som ofvan om justitieråd är sagdt.

§ 34.

Statsministern och Ministern för utrikes ärendena innehafve
rikets högsta värdighet, och statsråden den närmaste
däiintill. Ledamot af Statsrådet ma icke tillika annat
ämbete utöfva, ej heller några inkomster däraf uppbära.
Justitieråd eller regeringsråd må ej tillika annat ämbete
innehafva eller utöfva.

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas
af Riksdagen allena.

Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig
beskatta, bestämmes genom kommunallagarna, hvilka af
Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas i den ordning
87 § 1 mom. stadgar.

§ 87.

1 jo Riksdagen äger gemensamt med Konungen makt
att stifta allmän civil- och kriminallag äfvensom kriminallag
för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra
och upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke,
och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller
gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens Kamrar
kunna väckas och skola, sedan Lagutskottet däröfver biff -

27(5

vit hördt, af Riksdagen af göras. Beslutar Riksdagen för sin
del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring,
aflämnas förslag därom till Konungen, som inhämte
Statsrådets och antingen)Högsta domstolens eller Regeringsrättens
tankar däröfver, och, sedan Han Sitt beslut fattat,
meddele Riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan
eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr,
än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare
Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande
förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom
utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och
Konungen underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst
om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner
Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen framställa,
äske Han Statsrådets och antingen Högsta domstolens
eller Regeringsrättens yttrande däröfver, samt meddele
Sin proposition tillika med berörda yttranden åt Riksdagen,
som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen
stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock att härvid
erfordras samtycke jämväl af allmänt kyrkomöte. Öfver
förslag angående dylik lag skola, på sätt i 1 mom sägs,
Statsrådets och antingen Högsta domstolens eller Regeringsrättens
tankar inhämtas och jämte Konungens proposition,
då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej förslag, hvarom
nu fråga är, före början af riksdagen näst efter den, som
framställt eller antagit förslaget, blifvit såsom lag genom
allmän kungörelse utfärdadt, vare det förfallet, och Konungen
underrätte då Riksdagen om de skäl, som hindrat
förslagets antagande.

§ 99.

Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser,
kunna öfvervara Högsta domstolens, Regeringsrättens, Nedre
Justitierevisionens, hofrätternas, kollegiernas eller i dessas
ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars öfverlägg -

277

ningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid
yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och
ämbetsverks protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän
i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen
laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst
aktioners utförande honom biträda, då han det äskar.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen
hela Konungens Högsta domstol eller af dess ledamöter en
eller flere funnes hafva af egennytta, vrångvisa eller försumlighet
så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag
och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom,
eller att Regeringsrätten eller en eller flere af dess ledamöter
funnes hafva af sådan orsak vid pröfning af besvärsmål
uppenbarligen orätt förfarit, vare justitieombudsmannen
pliktig, äfvensom Konungens justitiekansler berättigad, att
vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den
felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag
befordra.

§ 102.

Denna Domstol, som Riksrätt kallas, skall i sådant fall
bestå af presidenten uti Konungens och rikets Svea hofrätt,
hvilken däruti före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier,
vid tilltal emot Högsta domstolen fyra de äldsta regeringsråd,
men, när Regeringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta
justitieråd, äfvensom, i båda fallen, högste befälhafvaren
öfver de i hufvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande
befälhafvaren för den vid hufvudstaden förlagda
delen af flottan, tvenne de äldsta råd i Svea hofrätt och det
äldsta råd i hvarje af rikets kollegier. Då antingen justitiekansleren
eller justitieombudsmannen finner sig befogad
att Högsta domstolen eller Regeringsrätten samfäldt eller
särskilde enderas ledamöter inför Riksrätten tilltala, äske han

278

hos presidenten i Konungens och rikets Svea hofrätt, såsom
Riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som
skola tilltalas. Presidenten i hofrätten foge därefter anstalt
om Riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och
målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan
han detta underlåta, eller någon af de öfrige förenämnde
ämbetsmän undandraga sig att uti Riksrätten deltaga, stånde
de, för en sådan uppsåtlig försummelse af deras ämbetsplikt,
till lagligt ansvar. Hafva en eller flere af Riksrättens ledamöter
laga förfall, eller finnes emot någon af dem laga jäf,
vare ändock rätten domför, om tolf däruti sitta. Är presidenten
i hofrätten af laga förfall eller jäf hindrad, företräde
dess ställe den äldste i tjänst varande respidenten. Denna
domstol äge, sedan rannsakningen fulländad är, och domen
efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar afkunna. Ingen
hafve makt att sådan dom ändra, Konungen dock
obetaget att göra nåd, hvilken likväl icke må sträcka sig till
den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

§ 103.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje år, på sätt riksdagsordningen
stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma,
huruvida Högsta domstolens och Regeringsrättens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänte att i deras viktiga kall
bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna
fel och brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde
anses böra ifrån detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd
efter omröstning, i den ordning, som i riksdagsordningen
sägs, att någon eller någre af Högsta domstolens eller Regeringsrättens
ledamöter skola anses vara ifrån Riksdagens förtroende
uteslutne, blifve han eller de därefter af Konungen,
hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet
genom nådigt afsked skilde. Dock tillägge Konungen
honom eller dem hvardera en årlig pension till lönens halfva
belopp.

279

§ 104.

Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af Högsta
domstolens eller Regeringsrättens beslut, eller någon allmän
öfverläggning därom uti nämnden förefalla.

§ 106.

Einner utskottet af dessa protokoll, att någon Statsrådets
ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredragande,
eller den ämbetsman, som i kommandomål Konungen
råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller
allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse däraf, eller underlåtit
att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse,
eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande
af någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit
att, i de fall, som 38 § af denna regeringsform förutsätter,
sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall
Konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen
inför Riksrätten, och gånge härmed som
i 101 och 102 § § om tilltal emot Regeringsrätten föreskrifves.
Då Statsrådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i
kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberördt är, gjort
sig till ansvar skyldige, döme dem Riksrätten efter allmän
lag och den särskilda författning, som till bestämmande af
sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen fastställd
varder.

280

Förslag

till

ändrad lydelse af vissa paragrafer i riksdagsordningen.

§ Il Är

någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting
eller stadsfullmäktige förrättadt är, må lian däröfver
hos Konungen anföra underdåniga besvär. Han äger för sådant
ändamål hos landstingets sekreterare eller stadsfullmäktiges
ordförande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket
genast eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden
utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen
ställda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens
slut, ingifva till Konungens Befallningshafvande, som genom
kungörelse, hvilken i allmänna tidningarna införes,
utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig förklaring
må öfver besvären till Konungens Befallningshafvande aflämnas.
Sedan den tid tilländagått, har Konungens Befallningshafvande
att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,
som må hafva inkommit, ofördröjligen till Konungen insända,
för att i Dess Regeringsrätt skyndsamt föredragas och
afgöras.

§ 43.

Ej må Statsrådsledamot, Justitieråd eller Regeringsråd
i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, af hvilken
Riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott,
där redovisning för hans egna ämbetsåtgärder kan
förekomma.

281

§ 54.

Konungens skrivelser och propositioner med det undantag,
som i 34 § förmäles, tillställas båda Kamrarna genom
en Statsrådets ledamot samt böra alltid vara åtföljda
af Statsrådets och, i lagfråga, hvaröfver enligt regeringsformen
Högsta domstolens eller Regeringsrättens yttrande skall
inhämtas, jämväl af sådant yttrande.

§69.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje år tillsätta en nämnd
af fyratioåtta personer, däraf hvardera Kammaren genom
sluten omröstning inom sig utser tjugofyra, och hvilken
nämnd, i den ordning 103 och 104 § § regeringsformen stadga,
äger att döma, huruvida Högsta domstolens och Regeringsrättens
samtlige ledamöter gjort sig förtjänte att i deras
viktiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen
begångna fel och brott, hvarom regeringsformens
102 § handlar, likväl kunna anses böra från detta kall
skiljas. Denna nämnd träder samma dag den blifvit vald
tillsammans.

Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man,
öfver den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande
af någon bland Högsta domstolens ledamöter? Besvaras
denna fråga enhälligt eller af de flesta rösterna med nej, blifva
Högsta domstolens samtlige ledamöter bibehållne. Besvaras
den åter med ja, uppgör hvar och en af nämnden en
sluten lista på dem af Högsta domstolens ledamöter, flere
eller färre, som han anser böra entledigas. De tre bland dessa,
som då fått det största antal röster emot sig, ställas hvar
efter annan under ny omröstning, hvarvid två tredjedelar af
rösterna fordras emot den eller dem, som skola anses vara
från Riksdagens förtroende uteslutne; och förhålles därefter
såsom i regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.

I enahanda ordning förfares sedan med omröstningar
angående Regeringsrättens ledamöter.

282

Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

4:o.

I grund af hvad i 1 mom. af denna § stadgadt är, skall
äfven, till utgifvarens säkrare efterrättelse, dock med de undantag
och villkor, som nedanföre stadgas skola, uttryckligen
vara enhvar tillåtet, att i allmänt tryck utgifva alla,
såväl rättegångar, som andra allmänna ärenden rörande
handlingar, protokoll och beslut, af hvad namn och beskaffenhet
de vara må, ehvad de höra till den förflutna tiden,
eller till mål, som hädanefter förekomma, vare sig hos Riksrätt,
Högsta domstolen, Regeringsrätten, Nedre Justitierevisionen,
Allmänna Beredningen, öfver- och underrätter, kollegier,
kommittéer, beredningar, direktioner, kommissioner, förvaltningar,
Konungens befallningshafvande, konsistorier, exekutionssäten,
eller andra publika verk, utan åtskillnad på
målens beskaffenhet af civila, kriminella, ekonomiska, militära
eller ecklesiastika; vidare alla tillförene, nu eller hädanefter
gällande instruktioner, konstitutioner, reglementen, statuter,
ordningar, privilegier, reskripter och allmänna stadganden,
hvarifrån helst utfärdade, tillika med alla ofvannämnda högre
och lägre rätters, kollegiers, ämbetsverks, publika korporationers
och alla ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer
och ämbetsbref; ändtligen alla societeters och verks, samt
enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betänkande^
besvär, jämte utslag och svar därå, till de delar där -

283

af, som till publika ämbetsmäns och verks handläggning
komma; och böra till den ändan icke allenast alla sådana
handlingar, vid domstolar och andra ofvannämnda verk och
ämbeten, genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid
ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon
publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan
äfven, vid samma ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång
lämnas, att få på stället afskrifva eller afskrifva låta,
eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift,
emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i
hvad ämne som helst.

Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovä -

gerligen iakttagas:

Att protokoll — — — — — icke uppenbara.

Att ej några — — — — — böte femtio riksdaler.

Att mobiliseringsplaner — — — konfiskeras.

Att, i hvad — — — — — femtio riksdaler.

Det skall — — — — — — sexton skillingar.

Att protokoll — — — — — sexton skillingar.

Att ingen — — — — — — sexton skillingar.

Att utdrag — — -— -— -— — femtio riksdaler.

Att uppgifter -— — — — — femtio riksdaler.

Att de från — — — — — femtio riksdaler.

Att ansökning — ■— — — — femtio riksdaler.

Att sådant — — — — — — hufvudsaken.

I öfrigt — — — — — — — stadgadt är.

284

Förslag

till

lag om regeringsrätten.

1 §•

Till regeringsrättens upptagande höra alla mål, som hos
Konungen fullföljas genom besvär och icke äro af beskaffenhet
att böra i högsta domstolen handläggas.

2 §.

Besvärsmål, som i 1 § afses, skola, på sätt nedan i denna
lag sägs, antingen afgöras af regeringsrätten eller, efter handläggning
i regeringsrätten, öfverlämnas till nådigt afgörande
enligt den för regeringsärenden i allmänhet stadgade ordning.

3 §■

Regeringsrätten äger pröfva, huruvida besvär rätteligen
anförts, samt huruvida det öfverklagade beslutet kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund
eller tillkommit utan iakttagande af laga ordning eller står i
strid med allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider
dens befogenhet, som beslutet fattat.

Ej må regeringsrätten ingå i pröfning af fråga, som beror
på bedömande af besluts eller åtgärds lämplighet och ändamålsenlighet.

4 §•

I sådana frågor, som enligt 3 § tillhöra regeringsrättens
pröfning, skall vid dess afgörande förblifva.

285

5 §.

Finner regeringsrätten, att i besvärsmål förekommer till
pröfning fråga, som beror på bedömande af besluts eller åtgärds
lämplighet och ändamålsenlighet, och att målet förty
icke kan af regeringsrätten afgöras, skall sådan fråga, där ej
målet bör återförvisas, öfverlämnas till föredragning i statsrådet.

6 §•

Har mål, efter ty i 5 § är sagdt, blifvit i sin helhet eller
delvis öfverlämnadt till föredragning i statsrådet, varder,
sedan öfverlämnad fråga därstädes pröfvats, nådigt beslut i
målet utfärdadt med iakttagande af hvad i 4 § stadgas.

7 §■

Till regeringsrättens slutliga afgörande höra i synnerhet,
följande till regeringsdepartementen inkomna besvärsmål:

mål om riksdagsmannaval och afsägelse af riksdagsmannauppdrag; mål

om val till ombud vid kyrkomöte;
mål om åläggande af tvångsarbete;
mål om återkallelse af villkorligt medgifven frihet;
mål om godtgörelse af statsmedel för understöd åt sjöfolk
och nödställda svenska undersåtar;
mål om förseelser mot värnpliktslagen;
mål om den lagliga giltigheten af kommuns eller landstings
beslut;

mål om kommunmedlems skyldighet att till kommunens
gemensamma utgifter lämna bidrag;
mål om statsbidrag till sjukkassor;
mål om inmutning;

mål om meddelande af patent eller om registrering af
varumärken eller af mönster och modeller;

mål om införande i aktiebolags-, försäkrings-, föreningseller
handelsregister eller om näringsanmälan;

286

mål om skeppsmätning eller om registrering af fartyg;
mål om mantalssättning;

mål, om stadgad åborätt till hemman och lägenheter af
krononatur äger rum, om företräde till sådan åborätt eller om
rättighet och företrädesrätt till skatteköp;

mål om mantalsskrifning, om taxering till skatt och om
debitering af utskylder;

mål om tullbehandling och om rätt till restitution af
erlagd tull;

mål emellan församling, kommun eller enskilda medlemmar
af församling eller kommun samt prästerskap, kyrkobot]
äning, folkskollärare eller andra aflönade personer,
huru och till hvilket belopp löneförmånerna skola utgå;

mål om kyrkotukt, kyrkoskrifning, äktenskapslysning,
skillnad i trolofning, utfärdande af skiljebref eller om utträde
ur svenska kyrkan;

mål om statsbidrag till folkskoleväsendet;
mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn;

mål om åborätt till Hvitfeldtska stipendiinrättningens
hemman;

mål emellan landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare
om lön och arvode;

mål om landtmätares afstångande från tjänstgöring eller
från rätt till nya förordnanden;

mål om Konungens befallningshafvandes beslut rörande
förordnande till landtmäteriförrättning eller åtgärder till
befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång och
behöriga verkställighet;

mål om indragning af gästgifvares rätt att försälja alkoholhaltiga
drycker;

mål om ersättning af statsmedel för kreatur, som nedslaktats
i följd af smittosam sjukdom;

mål om aflöningsförmåner och reseersättning af statsmedel
eller om pensionsafgifter och pensionsrätt, enligt gällande
föreskrifter;

287

anmärkningsmål, reskontreringsmål och mål om extra
ordinarie afskrifning;

mål om disciplinär bestraffning, varning icke därunder
innefattad.

8 §.

Till föredragning i statsrådet kunna, efter handläggning,
i regeringsrätten, öfverlämnas i synnerhet besvärsmål angående
tjänsteförslag, befordringar, förordnanden samt beviljande
af tjänstledighet eller afsked, angående sökt tillstånd
till visst företag eller viss verksamhet och angående sökt
fastställelse å menighets beslut.

9 §.

Är med underdåniga besvär förenad ansökan om meddelande
af nådig dispens eller om vidtagande af annan åtgärd,
hvilken skulle på Konungens beslut i statsrådet ankomma,
eller har beslut, hvarom i besvären är fråga, underställts
Konungens pröfning, äge utan hinder däraf regeringsrätten
pröfva besvären, och vare om målets öfverlämnande till
föredragning i statsrådet och om beslutets utfärdande lag,
som i 5 och 6 § § är sagdt.

Afser ansökan befrielse från eller lindring i någon genom
det öfverklagade beslutet lagligen bestämd skyldighet eller
påföljd, och är den ej af beskaffenhet att böra i högsta domstolen
föredragas, afgifve regeringsrätten, vid målets öfverlämnande,
sitt utlåtande däröfver.

10 §.

Föredragande i regeringsrätten vare, enligt Konungens
bestämmande, expeditionschef eller byråchef i det regeringsdepartement,
hvartill besvärsmål, som skall föredragas, enligt
stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen
förordnar Konungen, efter regeringsrättens hörande.

288

11 §.

Innan besvärsmål i regeringsrätten föredrages, skall det
vara, genom nödiga förklaringars och upplysningars inhämtande,
af föredraganden beredt.

Finner regeringsrätten erforderligt, att ytterligare någon
varder öfver besvären hörd, meddele därom föreskrift.

12 §.

Hvad i 10 § är om besvärsmål stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ansökningar, som utan
sammanhang med besvärsmål i regeringsrätten förekomma
till föredragning, så ock, där ej Konungen förordnar särskild
föredragande, beträffande ärenden om stiftande, förändring
eller upphäfvande af lag eller författning.

Denna lag träder i kraft ...., men äger ej tillämpning i
fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan meddelats.

289

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes
hos Konungen genom underdåniga besvär, som inom trettio
dagar efter valet skola i justitiedepartementet ingifvas, för
att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och afgöras.

2o46/06. Regering sr ä tten.

290

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Vill någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes
utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete,
äger han inom åtta dagar efter det utslaget blifvit afkunnadt,
den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande
ingifva sina till Konungen ställda underdåniga besvär. Behöfver
klaganden biträde vid besvärens författande, foge
Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande
att, så fort ske kan, till justitiedepartementet insända, tilllika
med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit
att sådant infordra, äfvensom eget utlåtande och öfriga
till målet hörande handlingar.

Konungens befallningshafvande äger, om skäl förefinnes,
förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit
af gjorda eller utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning
må ej öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver
utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.

Denna lag träder i kraft....., men äger ej tillämp ning

i fråga om besvär öfver utslag, som därförinnan
meddelats.

291

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig
frigifning den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig
frigifning den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat vilkorligt
medgifven frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet,
äger han inom åttonde dagen efter det beslutet honom
delgifvits till Konungens befallningshafvande eller till tillsyningsman
vid häkte, där han förvaras, ingifva sina till
Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver
han biträde vid besvärens författande, foge Konungens
befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt,
att det erhålles. Besvär, som ingifvits till tillsyningsman,
insände han ofördröjligen till Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande
att, så fort ske kan, till justitiedepartementet insända tillika
med de till målet hörande handlingar.

Har den frigifne blifvit häktad, skall i fråga om beslutets
verkställighet före besvärstidens utgång i tillämpliga
delar lända till efterrättelse hvad särskild! finnes stadgadt
angående verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som
ej vunnit laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning
må ej öfverklagas.

Denna lag träder i kraft....., men äger ej tillämpning

i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan meddelats.

292

Förslag

till

nådig kungörelse, innefattande tillägg till förnyade nådiga
stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen
den 31 mars 1900.

Såsom tillägg till förnyade nådiga stadgan angående
fördelning af ärendena mellan statsdepartementen den 31
mars 1900 förordnas:

att justitiedepartementet skola tillkomma ärenden rörande
afsägelse af riksdagsmannauppdrag, val till ombud vid
kyrkomöte, åläggande af tvångsarbete eller återkallelse af
vilkorligt medgifven frihet.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och
• 7 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för ämbets- och

tjänstemännen i Dess kansli den 7 juni 1878.

Härigenom förordnas, att § § 3, 5, 6 och 7 i Kungl. Maj :ts
nådiga instruktion för ämbets- och tjänstemännen i Dess
kansli den 7 juni 1878 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

Expeditionschefs ämbetsplikter äro:
att biträda departementschefen i allt hvad till departementets
handläggning hörer och till föredragning inför
Kungl. Maj :t i statsrådet samt i tillförordnad regering bereda
de mål och ärenden, som icke öfverlämnas till de inom departementet
inrättade byråer;

att vara föredragande i regeringsrätten, för så vidt ej
föredragningen blifvit af Kungl. Maj :t uppdragen åt byråchef;

293 ''

att efter bestämda — — — — — — — — -—
lagar eller författningar.

§ 5.

Kansliråden, hvilka som byråchefer förestå hvar sin
byrå, åligger:

att till föredragning inför Kungl. Maj :t i statsrådet samt
i tillförordnad regering bereda de mål och ärenden, som till
byrån öfverlämnas, samt i dem afgifva förslag till beslut;

att öfverse -— — — — -— — — — — -— —

som anbefallas;

att föra förteckning — — — — — — frågor;

att ansvara för — — — — — -— — -— —

skyndsamhet utföras; samt

att, efter Kungl. Maj ds förordnande, vara föredragande
i regeringsrätten.

Kansliråd och byråchef — — -— — — — — -—

afgifva redogörelse.

§ 6.

Kanslisekreterarna, hvilka indelas till biträde åt expeditionschefen
eller till tjänstgöring å byråerna, åligger:

att inför Kungl. Maj :t i statsrådet samt i tillförordnad
regering äfvensom i regeringsrätten föra protokoll och för
dess riktighet ansvara;

att draga försorg om renskrifning af det till statsrådsprotokollet
hörande registratur, hvars riktighet bör af kanslisek
reter ar en bestyrkas;

att biträda -— — — — — — — — — — —
föreläggas Riksdagen.

§7.

Registratorns skyldigheter äro:

att mottaga -— — — — — — — •— — — —rvid
taxeringen.

Därjämte åligger det dels registratorn i Civildepartementet
att för regeringsrätten uppgöra rekvisitionsförslag å

294

aflöning och anordnad aflöning till vederbörande utbetala,
meddela föreskrifna uppgifter till upplysning och ledning vid
taxeringen samt handhafva expensmedlen och göra erforderliga
inköp af skrifmaterialier, ved m. in., dels registratorn
i Sjöförsvarsdepartementet — — — -— — hufvudstaden.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 2 och 6 i
förnyade nådiga instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet
den 24 september 1906.

Härigenom förordnas, att § § 2 och 6 i förnyade nådiga
instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet den
24 september 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Kabinettssekreteraren åligger:

att biträda ministern för utrikes ärendena i allt hvad
till departementets handläggning hörer och till föredragning
inför Kungl. Maj:t eller afgörande af ministern bereda de
mål och ärenden, som icke öfverlämnas till departementets
afdelningar, äfvensom att vara föredragande i regeringsrätten
;

att, därest icke — — — — — — — — —

fullgöra sina tjänsteåligganden.

§ 6.

1. Rättsaf delningen — — — — — — — —

samt sjukvård.

2. Afdelningschefen — — — — — — — — —
enahanda åtgärder.

3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskilda

att i regeringsrätten föra protokoll och för dess riktighet

ansvara;

295

att bereda och föredraga de ersättningsärenden, som
afdelningschefen enligt mom. 2 äger att afgöra; samt
att kontrasignera af afdelningschefen utfärdade anordningar.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 4 och 6 i
Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess
nedre justitierevision den 16 december 1901.

Härigenom förordnas, att § § 4 och 6 i Kungl. Maj ds
förnyade nådiga instruktion för Dess nedre justitierevision
den 16 december 1901 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§4.

1. Af de till — — — — — — — — — — —
högst två rotlar; skolande härvid till skiftesmål räknas icke
allenast besvär i ägodelnings- eller ägoskillnadsmål, utan
äfven från allmän domstol fullföljda mål, som angå klander
af landtmätares arfvodesräkning eller åtal mot landtmätare
för tjänstefel; så ock nåd- och rbsningsansökningar i dy -

lika mål.

2. — — — — — — kan ifrågakomma.

3. — -— — — — — Kungl. Maj ds pröfning.

4. — -— — — — — beredas och föredragas.

5. -—• -— — — -— — afgörande deltaga.

6. — — — — -— — finnes uppfördt.

§ 6.

1. — — — — — — — — svarandens under låtenhet

att i rätt tid inställa sig.

2. — — — — — — — — eljest bort vara.

3. — — — — — — — — till föredragning.

4. — — — — — — — — punkt stadgas.

296

5. Mål, som ovillkorligen skola anses vara af beskaffenhet
att företrädesvis fordra skyndsamt afgörande, äro:

a) underställningsmål; ■— -— — -— -— -— •— —

ådömd urbota bestraffning, eller däri någon är tilltalad för
brott, som i lagen ■— — — -— -— ■— — — — —

andra rummet.

6. — — — — — — — annorlunda förordnas.

Denna kungörelse träder i kraft — -— —, men äger ej
tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 33 och 49
i förnyade nådiga instruktionen för arméförvaltningen

den 27 maj 1881.

Härigenom förordnas, att § § 33 och 49 i förnyade
nådiga instruktionen för arméförvaltningen den 27 maj
1881 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 33.

Ändring i Arméförvaltningens beslut må inom den i
författningarne stadgade tid hos Ivungl. Maj :t sökas genom
anförande af underdåniga besvär, hvilka skola i Landtförsvarsdepartementet
ingifvas.

§49.

1. — — — — — — Konungens Högsta Domstol.

2. — — — — — — någon del där af uppbära.

3. — — — — — — afhållit sig från tjänstgöring.

297

4. Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den,
som icke nöjes med Arméförvaltningens beslut, hvarigenom
något ansvar honom ålägges, må däröfver hos Kungl. Maj :t
anföra underdåniga besvär; dock kommer ådömd suspension
att icke dess mindre emellertid gå i verkställighet.

5. — — — — -— -— — finnes stadgadt.

6. — — r— tjänsten skild. Är vaktbetjänt missnöjd
med beslut, hvarigenom han blifvit suspenderad eller förklarad
tjänsten förlustig, må ändring hos Kungl. Maj:t sökas
genom underdåniga besvär, men beslutet går emellertid i
verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger
ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändring i Kungl. Maj:ts förnyade
nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8 december
1899.

Härigenom förordnas, att § 32 i Kungl. Maj ds förnyade
nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8 december
1899 skall upphöra att gälla och § 31 erhålla följande ändrade
lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den,
som icke åtnöjes med Marinförvaltningens åtgärder och beslut
i andra ärenden, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra
underdåniga besvär, hvilka skola i Sjöförsvarsdepartementet
ingifvas inom den i Kungl. förordningen den 14 december
1866 stadgade tid; dock kommer ådömd suspension icke
desto mindre att gå i verkställighet.

298

I alla utslag, hvaröfver klagan må föras, bör fullständig
besvärshänvisning meddelas.

Denna kungörelse träder i kraft — — -— — — —,
men äger ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som
därförinnan meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 36 och § 46
mom. 1 i Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för
Dess medicinalstyrelse den 31 december 1900.

Härigenom förordnas, att § 36 och § 46 mom. 1 i Kungl.
Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess medicinalstyrelse
den 31 december 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 36.

Ändring i Medicinalstyrelsens beslut må inom den i
författningarna stadgade tid hos Kung]. Maj:t sökas genom
anförande af besvär, hvilka skola ingifvas i vederbörande
statsdepartements expedition.

§ 46.

1. Öfver erhållen varning, som i § § 44 och 45 sägs, må
klagan ej föras, men den, som icke nöjes med Medicinalstyrelsens
beslut, hvarigenom vite honom förelägges eller
ansvar ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra besvär,
hvilka skola till civildepartementet ingifvas; dock Ikorn in er
beslut om ådömd suspension icke desto mindre att emellertid
gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — -— —, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

299

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 34 i Kungl.
Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets
kammarkollegium den 14 November 1879.

Härigenom förordnas, att § 34 i Kungl. Maj :ts förnyade
nådiga instruktion för Dess och rikets kammarkollegium
den 14 november 1879 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Tjänsteman eller vakt betjänt, som icke åt nöjes med
Kollega beslut, hvarigenom ansvar blifvit honom ådömdt,
må däröfver hos Kungl. Maj:t anföra underdåniga besvär,
hvilka skola till finansdepartementet ingifvas inom den i
Kungl. förordningen den 14 december 1866 stadgade tid.
Öfver erhållen varning må dock klagan icke föras.

Kollega beslut — — — — — — — anförda besvär.

1 afseende å besvärs — — — — — — — — — —
besvärshänvisning meddelas.

Denna kungörelse träder i kraft---, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 13 och § 19
mom. 4 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för Dess
statskontor den 8 december 1876.

Härigenom förordnas, att § 13 och § 19 mom. 4 i Kungl.
Maj :ts nådiga instruktion för Dess statskontor den 8 december
1876 skola erhålla följande ändrade lydelse:

300

§ 13.

Ändring i Statskontorets beslut må inom den i författningarna
stadgade tid hos Kungl. Maj:t sökas genom
anförande af underdåniga besvär, hvilka skola i vederbörande
statsdepartements expedition ingifvas.

§ 19-

Mom. It.. Öfver erhållen varning må klagan ej föras,
men den, som icke nöjes med Styrelsens beslut, hvarigenom
något ansvar honom ålägges, må däröfver hos Kungl. Maj :t
anföra underdåniga besvär, hvilka skola till finansdepartementet
ingifvas; dock: kommer ådömd suspension att icke
dess mindre emellertid gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger ej
tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig- kungörelse om ändrad lydelse af §§ 14 och 41 i
Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess och
rikets kammarrätt den 14 november 1879.

Härigenom förordnas, att § § 14 och 41 i Kungl. Maj :ts
förnyade nådiga instruktion förJfDessfochfrikets kammarrätt
den 14 november 1879 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 14-

Kammarrättens domar uti instämda mål skola, jämlikt
allmänna lagen, utgifvas efter föregående dag gjordt anslag.

Kammarrättens utslag i andra mål erhålla den dagens
datum, då beslutet fattades.

301

§ 41.

I afseende på fullföljd af talan emot Kammarrättens domar
uti instämda mål gäller hvad i allmänna lagen finnes
föreskrifvet för sökande af ändring i hofrätts dom.

Såvidt talan — — — — — — — — — — af
beslutet erhållit del.

Öfver erhållen — — — — — — anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger
ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 29 i förnyade
nådiga reglementet för Kungl. biblioteket den 9 november
1877.

Härigenom förordnas, att § 29 i förnyade nådiga reglementet
för Kungl. biblioteket den 9 november 1877 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den, som
icke nöjes med öfverbibliotekariens beslut, hvarigenom ansvar
honom ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra besvär,
hvilka skola till ecklesiastikdepartementet ingifvas inom den
i Kungl. förordningen den 14 december 1866 stadgade tid;
dock kommer beslut om ålagd suspension icke desto mindre
att emellertid gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft —--, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

302

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 35 i förnyade
nådiga stadgarna för nationalmusei konstafdelning den

10 december 1880.

Härigenom förordnas, att § 35 i förnyade nådiga
stadgarna för nationalmusei konstafdelning den 10 december
1880 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men tjensteman,
som icke nöjes med intendentens beslut, hvarigenom
ansvar honom ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra
besvär, hvilka skola till ecklesiastikdepartementet ingifvas
inom den i Kungl. förordningen den 14 december 1866
stadgade tid; dock kommer beslut om ålagd suspension
icke dess mindre att emellertid gå i verkställighet

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger ej
tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan
meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse, innefattande ändring i förnyade nådiga
landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Med ändring af § 14 och § 46 mom. 7 i förnyade nådiga
landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 förordnas,

att underdåniga besvär, som i nämnda stadganden afses,
skola, i stället för till justitierevisionsexpeditionen, till jordbruksdepartementet
insändas eller ingifvas.

Denna kungörelse träder i kraft ■— -—--, men äger

ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförin nan

meddelats.

BILAGOR

(till sidd. 30—32).

305

Kongl. May:t har till befrämjande af
de till Kongl. May:t inkommande ärenders
behöriga utredning och granskning,
samt deras jämna och oafbrutna föredragning
och gång, funnit nödigt och nyttigt,
att i nåder tillförordna en särskild
Beredning under namn af Kongl. Beredning,
som ställer sig följande nådiga Instruction
till underdånig efterrättelse.

1 §•

Kongl. Beredningen, som består af Herr RiksDrotset,
Cancellie Presidenten, HofCancelleren, Kongl. May:ts tjenstgörande
General Adjutanter för Armeen och för Flottorna,
jemte de Herrar och Män, Kongl. May:t särskilt i nåder förordnar,
sammanträder så ofta ärenderna det fordra på Kongl.
Slottet uti Kongl. May:ts Conseille rum, och Ledamöterna
intaga sina ställen på ömse sidor å de omkring bordet stälde
Tabouretter.

Herr RiksDrotset och i hans frånvaro den äldste Ledamoten
tillsäger om Ledamöternes Kallelse.

Utan tre Ledamöters närvaro kan icke något ärende företagas.
Yppas skiljaktighet i meningarne eller jäf, gäller
hvad allmänna lagen i sådane fall föreskrifver.

2546/< 6. Regeringsrätten.

306

3 §•

Wid Kongl. Beredningens sammanträden föres protocoll
öfver hvad som förehafves. Efter föregången justering
bestyrkes det till sin riktighet genom Herr flik sd rotsets, och
i hans frånvaro den äldste Ledamotens underskrift, och genomdrages
med hans Sigill.

4 §•

Stats Secreterarne eller de föredragande vid Krigs, Inrikes
Civil-, och Utrikes Expeditionerne åligger, att vid början
af hvarje vecka till Kongl. Beredningen öfverlämna lista
på alla inkomne complette mål, hvarunder icke begripes de
så kallade Cabinetts ärender, som omedelbarligen hos Kongl.
May:t i underdånighet anmälas, och bestå af sådane mål,
hvilka angå Embeten och tjenster som af Kongl. May:t
i nåder tillsättas, i underdånighet sökt tjenstledighet, Caracterer,
Adelskap, frågor om Läne gods, Officerares tour
och befordringsrätt, Officerares ansökningar om permission
så väl in som utrikes, vederbörandes anmälanden om pension
och gratialer af Amiralitets krigsmans- samt Armeens
pensions Cassor, Förslag till Cadetters antagande vid Krigs
Academien, Förslag till de årliga General Mönstringar, och
Regements möten vid de på passvolance stälte indelte Regemente^
Anmälningar om nödige approbationer, Cassationer
och besigtningsmunstringar uti indelta Armeen; Äfven rörande
Arbetscommenderingar till alla publique byggnader,
ansökningar om Accords Inteckningar samt militaira Rapporter
af alla slag, så vida de icke derjemte innehålla förfrågningar
eller sådana ämnen, som fordra vidare pröfning.

Af Krigs och Inrikes Civila ärender förviser Kongl. Beredningen
till Rikets Allmänna ärenders Beredning Besvär
öfver Kongl. May:ts och Rikets Collegiers, Kongl. May:ts
Befallningshafvandes, Consistoriers med flere Embetsmäns
och allmänna Werks Utslag och åtgärder, Klagomål öfver
Förslag till Sysslor och andra sådane ärender som röra tredje

307

mans rätt, eller ock fordra en vidlöftigare utredning och
granskning, hvilka grunder äfven följas vid utrikes ärenders
hänvisning till Pommerska Beredningen; Men uti alla öfriga
mål, Cabinettsärender undantagne, afgifver Kongl. Beredningen
genast sitt bestämda underdåniga yttrande och tillstyrkande,
likasom uti de till Allmänna Beredningen eller
Pommerska Beredningen förviste ärender, enär de uti Allmänna
Beredningen och Pommerska Beredningen deröfver
hållne protocoller blifvit justerade och bestyrkte.

5 §.

Så snart protocollerne uti Kongl. Beredningen äro upläste,
öfverlämnas de i underdånighet till Kongl. May:t;
men är Kongl. May:t frånvarande, uprät.ta StatsSecreterarne
eller de föredragande ofördröj eligen Lista öfver de i
Kongl. Beredningen föredragne mål. Denna Lista hvari
införes hvilka Ledamöter i Kongl. Beredningen varit närvarande,
bör innehålla sakens sammanhang och Kongl.
Beredningens underdåniga yttrande fullständigt, jemväl ock
Allmänna Beredningens underdåniga tillstyrkande i de ärender,
som där granskade varit. Listan undertecknas af Herr
RiksDrotset, och i hans frånvaro af den äldste Ledamoten,
och öfversändes i underdånighet till Kongl. May:t af Cancellie
Presidenten.

Alla Besvärsmål, och i allmänhet sådane ärender som
röra tredje mans rätt, och hvaruti så väl i Rikets ärenders
allmänna Beredning som Kongl. Beredningen ingen skiljaktighet
förefallit, hvarunder äfven begripes Ecclesiastique
mål, hvilka af Justitise Revisions Expeditionen föredragas,
expedieras utan föregången anmälan hos Kongl. May :t under
Dess Secret, hvaröfver Rapport Lista författas, och lika
med andra Listor till Kongl. May:t i underdånighet öfversändas.

Har Kongl. Beredningen icke stadnat i något hufvudsakeligt
tillstyrkande, utan ansedt ärendet endast böra communiceras
eller närmare utredas, må sådant ske utan under -

308

dårlig anmälan hos Kongl. May :t, som dock i underdånighet
rapporteras genom deröfver författad särskild Lista.

6 §•

De Ecclesiastique ärender, hvilka af .JustitiseRe visions
Expedition i Allmänna Beredningen föredragas, skola sedermera
anmälas uti Kongl. Beredningen, som deröfver sitt underdåniga
omdöme gifver. Kongl. Beredningen meddelar jemväl
sitt underdånige yttrande öfver General Auditeurs ärender,
hvilka i Högsta Domstolen förevarit: äfvenledes uti de så
kallade Justitise Cabinette ärender hvilka omedelbarligen
hos Kongl. May:t pläga i underdånighet anmälas, såsom ansökningar
om giftermåls ingående af Syskonbarn eller i förbudna
Leder, att träda i annat gifte, att få ingå i ofrälse gifte
och att blifva myndige förklarade, samt ansökningar om
Legd, Adjunctioner uti Kongl. May ds och Rikets HofRätter,
Tjenstledighet för HofRätternes Ledamöter, och Justitise
Betjening som vanligen genom Justitise Expeditionen
föredragas, anmälas i underdånighet hos Kongl. May:t af
Herr RiksDrotset, eller i hans frånvaro af den Justitise Canceller
Embetet förrättar, uti en deröfver författad Lista
med beledsagadt underdånigt yttrande.

Listorna på de af Justitise Revisions Expedition i Kongl.
Beredningen föredragne mål, undertecknas af Herr Riks
Drotset, och i hans frånvaro af den äldste närvarande Ledamoten.

Sedan protocollerna eller Listorna blifvit af Ivongl.
May:t i nåder afgjorda, åligger de föredragande skyndesammeligen
besörja om expedierandet af Kongl. May ds å Listorna
tecknade höga beslut, och om deras innehåll i Kongl.
Beredningen anmälan göra.

7 §•

Kongl. May:t finner i nåder godt, att anförtro Dess
Secret uti Kongl. Beredningens vård. Då Kongl. May:t i

309

nåder förordnar att Expeditioner dermed skola utfärdas, upviser
föredraganden för Kongl. Beredningen hvarje gång
Kongl. May:ts derom ärhållne nådige befallning, och ingifver
till Kongl. Beredningens protocoll en författad Lista öfver
de behörigen contrasignerade Expeditioner, som till underdånigste
följe deraf Kommer att med Kongl. May:ts
Secret stämplas, hvilken Lista af den äldsta närvarande Ledamoten
uti Kongl. Beredningen påskrifves. Då Secretet
nyttjas vid de tillfällen, som uti särskild Instruction är förordnat,
upsätter föredraganden lika som ofvan blifvit stadgat,
en Lista på de contrasignerade expeditioner som skola
stämplas, hvilken sedan den i Kongl. Beredningen med Instructionen
blifvit jemförd, af den äldste Ledamoten underskrifves.
Denna stämpling värkställes altid i Kongl. Beredningens
närvaro, hvarefter Secretet, förvaras uti en dertill
gjord låda, och nyckelen till lådan förseglas med Tvänne
Kongl. Beredningens Ledamöters Sigill.

Då Kongl. May:t finner i nåder godt förordna en Regering,
uphör under den tiden Kongl. Beredningens gj öro mål.
Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Gripsholms Slott den 13 Januarii 1808.

Gustaf Adolph.

(Sigill.)

Fred. Gyllenborg.

310

Kongl. M:ts Nådiga Instruction, hvarefter
Den i nåder tillförordnade Kongl.
Beredning häfver sig att rätta, åt hvilken
Kongl. M:t Dess Secret i Nåder anförtrodt.
Gifven Gripsholms Slott den 16:de
Januarii 1808.

1 §•

Kongl. M:t öfverlämnar i Nåder Secretet under Kongl.
Beredningens vård.

Secretet förvaras uti eu därtill gjord Låda uti Kongl.
M :ts Conseille Rum på Stockholms Slott.

2 §.

Med Secretet komma att förses:

l:o Alla Expeditioner uti Justitise Revisions Ärender,
Brottmål undantagne,

2:o Alla från Utrikes, krigs och Inrikes Civile Expeditionerne
utgående Expeditioner i Besvärs mål och sådana
Ärender, som röra tredje Mans rätt.

3:o Alla öfriga Expeditioner, som Kongl. M:t antingen
vid underskriften af Listan eL Protocollet, eller ock eljest i
Nåder befalt böra under Dess Secret utfärdas.

3 §•

De Föredragande ingifva till Kongl. Beredningens Protocoll
Lista öfver de behörigen contrasignerade Expedi -

311

tioner, Indika, enligt föregående 2: § böra med Kong!. M:ts
decret stämplas, hvilken Lista af den äldste närvarande
Ledamoten i Kongl. Beredningen påskrifves, sedan Kongl.
Beredningen pröfvat och funnit, att Expeditionerne jämlikt
denna Instruction eller Kongl. M:ts Nådiga påskrift eller befallning,
som upvisas bör, skola med Secretet förses.

Därefter verkställes Stämplingen i Kongl. Beredningens
närvaro, hvarefter Secretet förvaras uti den därtill
gjorde låda och nycklarne till Lådan förseglas med 2:ne
Kongl. Beredningens Ledamöters Sigiller.

4 §•

Kongl. M:t låter till samtelige Dess och Rikets Hof
Rätter och Collegier, Publique Werck, Befallningshafvande
och Consistorierne afgå Nådige Circulaire Bref om bruket
af Kongl. M:ts Secret. Hvilket vederbörande till und: efterrättelse
länder. Datum ut Supra.

Expedieras

Gustaf Adolph.

Innehållsöfversikt.

Sid.

Underdånig skrifvelse.................... I.

Inledning.......................... 1.

Historik.......................... 6.

Medeltiden........................ »

1523—1614 ....................... 7.

1614—1718......... 8.

Frihetstiden....................... 17.

1772—1809 ...................... 25.

1809—......................... 32.

Utländsk rätt........................ 69.

Frankrike........................ »

England......................... 76.

Österrike........................ 80.

Tyska riket....................... 86.

Preussen........................ 87.

Hessen......................... 92.

Baden......................... 95.

Sachsen......................... 97.

Wurtemberg.......................100.

Bayern.........................102.

Italien.........................105.

Belgien.........................107.

Nederland........................ »

Schweiz......................... »

Danmark........................111.

Norge.........................112.

Finland......................... »

Allmän motivering......................114.

Regeringsrätt....................... »

Besvärsmål 1899—1903 .................. 125.

Justitiedep:tet.....................127.

Landtförsvarsdep:tet..................129.

Sjöförsvarsdep:tet....................131.

Civildep:tet......................133.

Finansdep:tet.....................147.

Ecklesiastikdep:tet...................159.

Jordbruksdeprtet............. 176.

2546/oe. Regeringsrätten. 21

Sid.

Regeringsrättens kompetens.................182.

Exempel....................... 204.

Regeringsrättens organisation................ 232.

Lagförslags granskning................... 236.

Öfverflyttning af mål från H. D............... 239.

Kostnadsberäkning m. m................... 248.

Indragning af statsråd................... 250.

Konfliktdomstol...................... 254.

Upprättade förslag.................... 255.

Speciell motivering..................... 257.

Författningsförslng.............. 273.

Bilagor.......................... 303.