DEN UTAV KUNGL. MAJ:T DEN 30 JUNI 1916TILLSATTA KOMMITTÉ FÖR VERKSTÄLLANDEAV UTREDNING OCH AVGIVANDE AV FÖRSLAG I FRÅGA OM REGLERING AV AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDENA FÖR FÖRSTE PROVINSIALLÄKARE OCH PROVINSIALLÄKARE M. M (Statens offentliga utredningar 1918:9)

BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN UTAV KUNGL. MAJ:T DEN 30 JUNI 1916
TILLSATTA KOMMITTÉ FÖR VERKSTÄLLANDE
AV UTREDNING OCH AVGIVANDE AV FÖRSLAG
I FRÅGA OM REGLERING AV AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDENA
FÖR FÖRSTE PROVINSIALLÄKARE
OCH PROVINSIALLÄKARE M. M.

STOCKHOLM 1918

SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET

TILL KONUNGEN.

Den 30 juni 1916 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté
dels att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om reglering av avlöningsförhållandena
för förste provinsialläkare och provinsialläkare jämte i

samband därmed stående frågor, därvid iiven borde tillses, huruvida jämkning
i rikets indelning i provinsialläkardistrikt kunde vara påkallad, dels
ock att skyndsamt inkomma med yttrande och förslag, huruvida och i vad
mån särskilda anordningar provisoriskt skulle kunna vidtagas för att avhjälpa
svårigheterna att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt
såväl ordinarie som extra.

Till närmare belysning av innebörden av det kommittén sålunda lämnade
uppdrag får kommittén återgiva innehållet av det yttrande i ämnet
av dåvarande stadsrådet och* chefen för civildepartementet, som finnes intaget
i statsrådsprotokollet för den 30 juni 1916. Detta yttrande är av
följande lydelse:

»Det torde vara allmänt bekant, hurusom svårigheten att med lämpliga
innehavare besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt, särskilt
i Övre Norrland, efter hand blivit allt mera framträdande. Detta förhållande
torde få tillskrivas dels den jämförelsevis ringa tillströmningen å läkar -banan, dels, och måhända huvudsakligen, en allt mer tilltagande obenägenhet
bland de unga läkarna att välja tjänsteläkarens bana. Denna obenägenhet
lärer i sin ordning bero därpå, att de offentliga läkartjänsterna, icke minst
provinsialläkar- samt extra proviusialläkartjänsterna, med hänsyn till inkomstmöjligheterna
vid utövande av annan läkarverksamhet, icke äro tillräckligt
lockande.

Vad särskilt angår provinsialläkar- och extra provinsialläkarbefattningarna,
kan man skönja en bestämd tendens hos de yngre läkarna att välja andra,
ekonomiskt mer lönande och ofta vida mindre slitande grenar av läkarverksamheten.

Snar utsikt till förbättring härutinnan torde ej heller företinnas. Visserligen
har, enligt vad statistiken utvisar, antalet av dem, som avlagt medicine
kandidatexamen, ökats från 72 år 1910 till 79 år 1914, men dels är denna
ökning jämförelsevis ringa och dels har under samma tid antalet lediga
offentliga läkartjänster stigit från 44 till 70, (provinsial- och extra provinsialläkartjänster
därav respektive 12 och 40). Intill dess tjänsteläkarnas
löneförhållanden bliva förbättrade, lärer man sålunda, efter allt att döma,
hava att räkna med en mycket begränsad tillgång till läkare för dessa befattningar.

Nu gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner för tjänsteläkarna
å landsbygden datera sig från år 1911. Endast en ganska kort tidrymd
har sålunda förflutit, sedan ifrågavarande tjänsteläkare fingo sina löneför -

hållanden reglerade. I detta sammanhang må emellertid bemärkas, att de
avlöningsförmåner för förste provinsialläkare, som Kungl. Maj:t då föreslog,
blevo icke obetydligt begränsade av riksdagen, och att den verkliga löneförbättringen
för provinsialläkarna, oavsett tidigare ålderstillägg, ej uppgick
till mer än 200 kronor. Vidare bör beaktas, att Kungl. Maj ds förslag till
lönereglering för ifrågavarande grupp av tjänsteläkare var upprättat under
förutsättning av en samtidig höjning av läkartaxan. Någon dylik höjning
blev emellertid med hänsyn till av riksdagen gjort uttalande i ämnet icke
genomförd. Löneregleringen av år 1911 kom sålunda att för vederbörande
medföra ganska ringa och, efter mitt förmenande, knappast tillfyllestgörande
förbättringar i deras avlöningsvillkor.

Då, såsom nämnts, svårigheten att besätta särskilt Övre Norrlands mer
avlägset belägna provinsialläkardistrikt, ordinarie och extra, med lämpliga
innehavare blivit allt mer framträdande, anmodade jag i skrivelse den 9
ap t i.l 1915 medicinalstyrelsen att verkställa utredning, huruvida och i vad
mån åtgärder kunde vidtagas för att undanröja dessa svårigheter, samt inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Jag
iramhöll tillika, att vid utredningen särskilt borde tagas under övervägande,
huruvida det avsedda syftet skulle kunna ernås genom en bestämmelse,
att antalet tjänstår inom ifrågavarande distrikt finge, ifråga om befordran
eller transport till annan tjänst, beräknas med viss förhöjning.

Med anledning därav har medicinalstyrelsen, efter det yttrande från
skilda håll inhämtats, inkommit med underdånig skrivelse den 29 februari
1916 i fråga om åtgärder för ordnande av förste provinsialläkarnas, provinsialläkarnas
och extra provinsialläkarnas avlöningsförhållanden m. m.

I denna skrivelse har styrelsen föreslagit dels ändring av läkartaxan,
dels i angiven omfattning förbättrade förmåner i avlönings- och pensionshänseende
för förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom ersättning
åt ordinarie provinsialläkare för mistad inkomst av praktik under semester
samt ökad ersättning åt vikarie för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
dels ock ökat statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare.

Därjämte har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
en kommitté att verkställa utredning beträffande övriga i styrelsens utlåtande
omförmälda, men i styrelsens hemställan ej upptagna frågor rörande
rikets indelning i provinsialläkardistrikt och provinsialläkarnas avlöningsförhållanden
jämte dessa frågor närstående angelägenheter ävensom att inkomma
med de förslag, vartill nämnda utredning kunde giva anledning.

För min del kan jag icke annat än dela den uppfattningen, åt vilken
medicinalstyrelsen givit uttryck. Utan tvivel är situationen sådan, att en
allsidig utredning beträffande ifrågavarande tjänsteläkargrupps avlöningsförhållanden
och i samband därmed stående frågor med det snaraste bör äga
rum. Därvid torde även böra tillses, huruvida jämkning i nuvarande indelning
i provinsialläkardistrikt må vara påkallad. Med hänsyn till arten
och omfattningen av en dylik utredning, lärer den böra anförtros åt en
särskild kommitté.

I första hand synas mig emellertid de kommitterade, som sålunda må
komma att utses, böra taga under övervägande, huruvida och i vad mån
särskilda anordningar provisoriskt må kunna vidtagas för att avhjälpa de
förut av mig omförmälda svårigheterna att besätta mera avlägset belägna
provinsialläkardistrikt.

I detta sammanhang har jag att anmäla riksdagens skrivelse den 29
mars 1916, n:r 57, däri riksdagen anhållit om en allsidig och skyndsam utredning
av frågan om reglering av provinsialläkares arvoden därhän, att utjäm.
ning i största möjliga mån måtte kunna ske, samt att Kungl. Maj:t därefter
ville för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna riksdagens skrivelse har medicinalstyrelsen aArgivit
infordrat underdånigt utlåtande av den 8 maj 1916.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen torde lämpligen böra
uppdragas åt den nu ifrågasatta kommittén.

Till samma kommitté torde jämväl, för att tagas under övervägande vid
uppdragets fullgörande, böra överlämnas en av styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
till Kungl. Maj:t ingiven, den 31 mars 1916 dagtecknad
skrift, vari gjorts framställning om vissa förmåner för provinsialläkare i avseende
å kostnaderna för anlitande i tjänsten av telefon m. m., i vilket
ärende medicinalstyrelsen till följd av remiss avgivit underdånigt utlåtande
av den 6 april 1916.»

Till ordförande i nämnda kommitté förordnade Kungl. Maj:t den 30
juni 1916 ledamoten av riksdagens första kammare, häradshö\Tdingen Axel
Herman Georg Högberg och till ledamöter ledamoten av riksdagens andra
kammare, banvakten Anders Anderson i Råstock, medicinalrådet, medicine
licentiaten Fredrik Ernst August Block, ledamoten av riksdagens andra kammare,
extra jägmästaren Otto Einar Holm, förste provinsialläkaren, medicine
licentiaten Anders Johan Larson och ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren Oscar Osberg.

Den 27 januari 1917 entledigade Kungl. Maj:t, på därom gjord ansökning,
häradshövding Rogberg från förordnandet att vara ordförande i kommittén,
med förklarande tillika att Rogberg skulle kvarstå såsom ledamot i
kommittén, och förordnade Kungl. Maj:t i sammanhang härmed ledamoten
av riksdagens första kammare, landshövdingen Otto Conrad Waldemar
Cedercrantz att i Rogbergs ställe vara ordförande i kommittén.

Den 10 april 1917 entledigades landshövdingen Cedercrantz från förordnandet
att vara ordförande i kommittén och förordnades ledamoten av
riksdagens första kammare, landshövdingen greve Axel Hansson Wachtmeister
att i Cedercrantz ställe vara ordförande i kommittén.

På kallelse av ordföranden sammanträdde kommittén första gången den
21 augusti 1916, varvid kommittén i avbidan på statsrådets och chefens
för civildepartementet beslut anställde notarien i medicinalstyrelsen Mattis
Abrahamsson Forsman såsom kommitténs sekreterare.

Den 6 september 1916 uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för
civildepartementet på framställning av kommitténs dåvarande ordförande
och jämlikt nådigt bemyndigande den 30 juni 1916 åt bemälde Forsman
att vara sekreterare hos kommittén.

Under år 1916 sammanträdde kommittén dels under tiden 21 augusti
—9 september och dels under tiden 6—11 november. Under mellantiden
arbetade särskilda delegerade efter kommitténs uppdrag. Under ifrågavarande
tid förehade kommittén till prövning frågan om vidtagande av provisoriska
anordningar för att avhjälpa svårigheterna att besätta mera avlägset
belägna provinsial- och extra provinsialläkardistrikt.

Den 11 november 1916 avgav kommittén yttrande och förslag i berörda
syfte. Detta kommitténs yttrande och förslag föranledde Kungl. Maj:ts till
riksdagen den 16 februari 1917 avlåtna proposition, n:r 79, vilken av
riksdagen enligt skrivelse den 15 juni 1917 bifölls.

Under år 1917 kar kommittén, som den 13 februari utsåg medicinalrådet
Block till vice ordförande, hållit sammanträden under följande tider:
25 januari—11 juni, 16 juli—2 augusti, 24 september—15 oktober samt 21
november— 1 december.

Under mellantiderna har arbetet bedrivits genom subkommittéer, bestående
av vice ordföranden Block och kommitténs sekreterare samt, vidkommande
subkommittén under tiden 12 juni—15 juli, även av förste provinsialläkaren
Larson.

Med skrivelse den 31 juli 1917 överlämnade kommittén till dåvarande

statsrådet och chefen för civildepartementet för landstingens hörande ett av
kommittén utarbetat »förslag till ordnande av provinsialläkarnas bostadsfråga
samt till jämkning i rikets indelning i läk ar distrikt»] och hava de
från landstingen inkomna yttrandena tillställts kommittén. Före utarbetandet
av berörda förslag hava förste provinsialläkarna i länen på anhållan av
kommittén avgivit yttrande och förslag rörande distriktsindelningen, varjämte
nämnda läkare ävensom provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och
extra provinsialläkare lämnats tillfälle att inkomma med upplysningar rörande
sina bostadsförhållanden. Någon inkallelse av förste provinsialläkarna i och
för överläggning har ej ägt rum.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén lämnade
uppdrag hava av Eders Kungl. Maj:t tid efter annan till kommittén överlämnats
följande ärenden:

1) medicinalstyrelsens underdåniga skrivelse dén 29 februari 1916 angående
åtgärder för ordnande av förste provinsialläkarnes-, provinsialläkarnes-
och extra provinsialläkarnes löneförhållanden m. m.;

2) riksdagens skrivelse den 29 mars 1916 angående utredning av frågan
om reglering av provinsialläkares arvoden;

3) svenska provinsialläkarföreningens underdåniga skrivelse den 31 mars
1916 om vissa medgivanden för provinsialläkarna i fråga om kostnaderna
för telefon och telefonsamtal m. m.;

4) Malå socknemäns underdåniga framställning den 6 september 1916
om inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt för Malå socken jämte
över berörda framställning avgivna yttranden;

5) Dorotea socknemäns underdåniga framställning den 30 juni 1916
jämte däröver avgivna yttranden angående inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt
för Dorotea socken;

6) Joh. Anderssons jämte åtskilliga andra personer i Östervåla och
Harbo kommuner underdåniga skrivelse den 1 september 1916 om förändring
av Östervåla ex ra provinsialläkardistrikt till ordinarie distrikt m. in.;

7) Östervåla och Harbo kommuners underdåniga framställning den 25
oktober 1916 om Östervåla extra provinsialläkardistrikts ombildande till
ordinarie distrikt;

8) Västernorrlands läns landstings underdåniga framställning den 23
oktober 1916 om anställande av ytterligare en provinsialläkare inom länet
med station i Junsele socken;

9) Gillberga m. fl. kommuners underdåniga framställning den 7 juni

1916 om bildande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt med station för
läkaren i Högsäter i Gillberga socken;

10) utsedda ombud för Järnskogs, Köla, Skillingmarks och Östervallskogs
socknar underdåniga framställning den 27 december 1916 angående
förändring av Järnskogs extra provinsialläkardistrikt till ordinarie provinsialläkardistrikt; 11)

Getinge och Revinge kommuners underdåniga framställning den 13
juni 1916 om överflyttande av dessa kommuner från Falkenbergs till Halmstads
provinsialläkardistrikt;

12) Osterfärnebo kommuns underdåniga framställning den 2 februari

1917 om inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt, omfattande Öster -färnebo och Hedesunda socknar i Gävleborgs län samt Nora socken i Västmanlands
län;

13) provinsialläkaren i Västerhaninge distrikt R. Åkerstedis underdåniga
framställning den 12 april 1917 angående förflyttning av läkarstationen i
nämnda disrikt;

14) svenska provinsialläkarföreningens styrelses underdåniga framställning
den 1 augusti 1917 angående ifrågasatta ändringar i läkartaxan;

15) Ovausjö m. fl. socknars underdåniga framställning den 6 augusti
1917 om inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt, omfattande Ovansjö,
Järbo och Torsåkers socknar med undantag av Hofors kapellag;

16) Ekshärads och Norra Ny kommuners underdåniga framställning den
13 september 1917 om avskiljande av Ekshärads och Noi ra Ny socknar till
ett ordinarie provinsialläkardistrikt; samt

17) läkarstyrelsens i Stegeborgs ex1 ra provinsialläkardistrikt underdåniga
framställning den 12 nov. 1917 om distriktets förändring till ordinarie distrikt.

Därjämte hava till kommittén direkt inkommit följande framställningar:

1) förste provinsialläkarens i Värmlands län framshillning den 30 oktober

1916 om höjning av statsbidraget till Töcksmarks extra provinsialläkardistrikt;

2) Hedesunda kommuns framställning den 24 januari 1917 om förändring
av Gysinge extra provinsialläkardistrikt till ordinarie distrikt m.
m.; samt

3) utsedda ombuds för Vette härad framställning den 17 februari

1917 om inrättande av ett ordinarie provinsialläkardistrikt inom Vette
härad.

Samtliga förenämnda framställningar hava tagits i beaktande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag.

Sedan kommittén numera slutfört sitt arbete, med undantag av frågan
om anställande av sjuksköterskor, får kommittén härmed i underdånighet
överlämna efterföljande betänkande jämte tillhörande reservationer och

bilagor.

Underdånigst

A. Wachtmeister.

Anders Anderson.

A. J. Larson.

F. Block. 0. E. Holm.

Oscar Osberg. Herman Högberg.

/ M. Forsman.

Stockholm den 1 december 1917.

Kommitténs betänkande.

1. Historik.

Uti det underdåniga betänkande, som den 5 april 1887 avgavs av den
av Kungl. Maj:t den 6 november 1885 tillsatta kommitté för granskning
av uppgjort förslag till instruktion för provinsialläkare m fl. läkare ävensom
för utredande av åtskilliga andra i samband därmed stående frågor,
finnes intagen en historisk framställning över den svenska provinsialläkarinstitutionen,
och må ur densamma anföras följande.

I de Kungl. privilegierna för collegium medicum den 30 oktober 1688
omtalas läkare första gången under benämningen »provinsial-medici». I de
ordinarie riksstaterna förekommer först år 1693 en »provinsial-medicus» för
Jönköpings län.

Den år 1737 tillförordnade Kungl. sundhetskommissionen gjorde till
1738 års riksdag framställning, att varje provins i riket, som ej hade sin
medicus, skulle med sådan förses. Brist på medel gjorde dock, att förslaget
icke kunde realiseras. Man sökte sedermera att genom frivilliga sammanskott
åstadkomma medel för anställande av proviusialmedici, och några
läkarbefattningar tilikommo på detta sätt. Missnöjet med de »frivilliga»
sammanskotten föranledde emellertid allmogen i flera län att anföra besvär
hos Kungl. Maj:t och kom även till synes i riksdagen.

Rikets ständer anvisade emellertid år 1772 medel att användas till
löner åt erforderliga provinsialmedici, och den 27 juli 1773 fastställdes stat
för provinsial-medici, vari antalet provinsialläkare upptogs till 32 med lika
många medhjälpare åt dessa. Lönen bestämdes till 600 d. s. m. för provinsialläkare;
medhjälpare skulle erhålla arvoden å 200 d. s. m.

Först från och med år 1773 kan man anse, att i provinsialläkarinstitutionen
införts verklig stadga.

Den omtalade medhjälparinstitutionen kom dock aldrig till någon vidare
utveckling. Tid efter annan indrogos medhjälparbefattningarna och de

besparade medlen användes till löner för nya provinsialläkare. År 1822
kvarstod endast en medhjälpare. Provinsialläkarnes antal var vid denna
tid 47 med löner å 395 rdr 24 sk. bko för varje.

Då bristen på läkare gjorde sig alltmer kännbar, beviljade rikets ständer
vid 1828—29 årens riksdag ett anslag av 2,000 rdr bko för anställande av
extra provinsialläkare, till dess en ifrågasatt reglering av läkarpersonalen
kunde hinna prövas och fastställas. Med anledning härav inrättades 8 extra
provinsialläkarbefattningar med 250 rdr bko i arvoden för varje. Sedermera
inrättades nya extra provinsialläkarbefattningar och medgavs, att sådan
befattning i betraktande av den ringa statslönen fick förenas med bataljonsläkart
änst.

Till befrämjande av enskilda läkares an fållande på menigheters eller
inrättningars bekostnad blev, på därom av rikets ständer framställd begäran,
av Kungl. Maj:t genom brev den 17 oktober 1840 medgivet, att de läkare,
som efter enskilt avtal anställdes hos menigheter eller för bruk, fabriker
eller andra sådana inrättningar å landet, för vilka eu större arbetspersonal
vore upptagen, finge åtnjuta befordringsrätt i likhet med i statens tjänst
varande läkare. Härmed var uppkomsten given till distriktslakarinstitutionen.

Den 3 juni 1844 avgav sundhetskollegium infordrat förslag till reglering
av provinsialläkarvården. I överensstämmelse med detta av rikets ständer
och Kungl. Maj:t till vissa delar gillade förslag blevo 18 extra provinsialläkare
överflyttade på ordinarie stat, så att provinsialläkarnes antal blev 65.
Därjämte beviljades arvoden till nya extra provinsialläkare, så att deras
antal uppgick till 17. Avlöningen för ordinarie provinsialläkare höjdes från
433 rdr. 16 sk. bko till 500 rdr bko och utgjorde för extra provinsialläkare
250 rdr s. m.

Sundhetskollegii tillika väckta förslag att inom varje län skulle uppdragas
åt eu förste provinsialläkare att, jämte vården om eget distrikt, hava
det allmänna inseendet över länets hälso- och sjukvårdsangelägenheter vann
icke statsmakternas bifall.

Under åren 1845 till 1859 tillkommo 6 ordinarie provinsialläkare och
9 extra provinsialläkare, så att år 1859 i riket funnos 71 ordinarie och 26
extra provinsialläkare. Från och med år 1858 utgick lönen till provinsialläkare
med 1,500 och till extra provinsialläkare med 1,000 rdr rmt. Antalet
distriktsläkare vid samma tid utgjorde 22.

Den 11 april 1859 avgav sundhetskollegium nytt förslag till ordnande

av den civila hälso- och sjukvården i riket och hemställde därvid, bland
annat,

att 48 nya provinsialläkare, var och en med 1,500 rdr årlig lön, måtte
anställas,

att de dittillsvarande 26 extra provinsialläkarbefattmngarna skulle uppföras
på ordinarie stat med lika löner som provinsialläkartjänsterna,

alt samma villkor, som enligt K. brevet den 16 november 1854 fastades
vid då beviljade nya provinsialläkartjänster, eller åtagande av distriktens
invånare att upplåta och underhålla lämplig bostad åt läkaren vid den honom
anvisade stationen, skulle gälla jämväl vid nya provinsialläkartjäusters inrättande,

att åt 15, företrädesvis i Norrland befintliga provinsialläkartjänster,
skulle beviljas eu efter omständigheterna lämpad löneförbättring under benämning
fixa tjänstgöringspenningar, samt

att inom varje län skulle uppdragas åt en provinsialläkare att, jämte
vården om eget distrikt, i egenskap av förste provinsialläkare hava det
allmänna inseendet över länets hälso- och sjukvårdsangelägenheter, för vilket
uppdrag skulle tillkomma honom särskilt arvode av 1,000 rdr samt vid
resor i egenskap av förste provinsialläkare traktamente lika med fältläkare.

Dessa förslag kommo emeleitid icke till fullständigt utförande. Förslaget
om anställande av förste provinsialläkare inom varje län omöjliggjordes
genom riksdagens vägran att härtill anslå nödiga medel. Däremot
uppfördes den ena extra pro vin sial läkartjänsten efter den andra på ordinarie
stat. Av de 1859 föreslagna 48 provinsialläkartjänsterna kommo endast 34
till stånd.

Under tiden mellan 1859 och 1887 tillkommo genom överförande å
ordinarie stat av de nämnda 26 extra provinsialläkartjänsterna och genom
inrättande av 6 nya provinsialläkarbefatiningar ytterligare 32 provinsialläkartjänster,
så att dessas antal vid 1886 års utgång utgjorde 137.

Lönen för provinsialläkare höjdes år 1878 för alla till 2,000 kronor
med ett ålderstillägg av 500 kronor efter 10 års tjänstgöring. De vid åtskilliga
distrikt fästade s. k. fixa tjänstgöringspenningarna tilldelades ytterligare
några distrikt, där läkaren av enskild sjukvård ansågs kunna påräkna
endast obetydlig inkomst.

År 1882 beviljades ett extra anslag av 20 000 kronor att i form av
»tillfälliga tjänstgöringspenningar» fördelas bland omkring 40 provinsialläkare.

Vidare berättigades provinsialläkarne att från och med 1885 års början

vid fyllda 60 år och 25 års tjänstgöring i statens tjänst, av vilka 20 år
såsom provinsialläkare, avgå från tjänsten med pension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 4,000 kronor.

Ersättningen för enskild sjukvård utgick till provinsialläkare vanligen
enligt överenskommelse, sedan taxebestämmelserna i provinsialläkarinstruktionen
den 29 juli 1774 genom K. brevet den 5 december 1862 blivit till
all vidare kraft och verkan upphävda.

Distriktsläkarnes antal vid 1886 års utgång utgjorde 56. De avlönades,
antogos och avskedades uteslutande av kommuner, bolag eller enskilda personer
och erhöllo av staten endast befordringsrätt i likhet med civila läkare
i statens tjänst.

Den 6 november 1885 tillsattes en kommitté för att granska upprättat
förslag till ny instruktion för provinsialläkare med flera läkare ävensom för
utredande av åtskilliga andra i samband därmed stående frågor, vilken
kommitté den 5 april 1887 avgav underdånigt betänkande.

Den 31 december 1889 avläts proposition till riksdagen angående ordnande
av den allmänna och enskilda hälso- och sjukvården i riket. I skrivelse
den 20 maj 1890 anmälde riksdagen, att riksdagen fastställt avlöningsstat
för förste provinsialläkare och provinsialläkare, under villkor dock att
läkartaxa av viss tydelse utfärdades. Enligt förenämnda stat skulle till 18
förste provinsialläkare utgå tjänstgöringspenningar å 1,500 kronor och till
6 förste provinsialläkare å 1,000 kronor. Till 138 provinsialläkare upptogos
löner å 1,875 kronor och tjänstgöringspenningar ä 625 kronor = 2,500 kronor,
varjämte bestämdes, att efter 10 år lönen kunde höjas med 500 kronor och
efter 15 år med ytterligare 500 kronor. Pensionstiden för provinsialläkare
skulle inträda vid fyllda 60 år och efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst,
av vilka 20 år såsom provinsialläkare. Semester skulle kunna beviljas ordinarie
provinsialläkare efter 10 års tjänstgöring såsom sådan, under antingen
eu månad årligen eller två månader vart annat år, med skyldighet dock för
provinsialläkaren att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien.
De med vissa provinsialläkartjänster förenade fixa tjänstgöringspenningar
finge bibehållas, till dess om dem kunde bliva annorlunda bestämt. Såsom
grund för statens bidrag till avlönande av extra provinsialläkare bestämdes,
att distrikt, som utfäst sig att för en tid av minst 5 år lämna bidrag till
avlöning av dylik läkare, kunde erhållas sådant bidrag till belopp i allmänhet
motsvarande det från orten därtill utfästa bidrag i penningar,

men i intet fall överstigande 1,500 kronor, dock att statsbidraget även
kunde sättas lägre än det från orten utfästa bidraget. Ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag till lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla
bostad eller lämna hyresersättning åt provinsialläkare blev ej av riksdagen
antaget, men i stället beslöt riksdagen, att hyresersättning av statsmedel
efter 750 kronor om året skulle utgå till provinsialläkare.

Vid tiden för avgivande av 1887 års betänkande åtnjöto 75 provinsialläkare
fri bostad och 3 hyresbidrag till växlande belopp, varemot de övriga
59 voro i saknad av sådan förmån.

Genom nådigt brev den 31 oktober 1890 föreskrevs, att beträffande de
biträdande provinsialläkarna, för vilkas avlönande beräknats ett belopp av

16,000 kronor, medicinalstyrelsen skulle äga bestämma fördelningen av detsamma
till arvoden åt sagda läkare under tillseende, att detsamma icke
överskredes.

Under tiden mellan 1890—1906 tillkom icke mer än ett nytt provinsialläkardistrikt,
nämligen Vittangi distrikt i Norrbottens län, som inrättades
på grund av 1900 års riksdags beslut. Däremot inrättades en mängd nya
extra provinsialläkardistrikt, så att i stället för de 56 distriktsläkartjänster
(enligt 1840 års Kungl. kungörelse eller än äldre bestämmelser), varom 1885 års
kommitté talar, vid slutet av år 1905 flin nos 169 extra provinsialläkardistrikt,
således en ökning med 113.

I skrivelse den 18 maj 1903 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om
utredning rörande provinsialläkardistriktens omreglering och om vidtagande
av de åtgärder, som därav kunde föranledas. Med anledning härav tillsatte
Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 en kommitté för verkställande av utredning,
huruvida genom omreglering av rikets indelning i läkardistrikt
eller ändrade bestämmelser i avseende å läkarnes anställning och åligganden
hälso- och sjukvården å landsbygden måtte kunna bättre än dittills främjas.
Denna kommitté avgav den 17 juli 1907 sitt betänkande.

Vid 1905 års riksdag ändrades semesterrätten för provinsialläkare sålunda,
att ordinarie provinsialläkare berättigades att från och med året näst efter
det, varunder han blivit till provinsialläkare utnämnd och tjänsten tillträtt,
under antingen en månad årligen eller två månader vartannat år erhålla
semester, med skyldighet att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien.

Genom särskilda riksdagsbeslut åren närmast före 1911 beviljades åt
provinsialläkare i likhet med åt andra statens tjänstemän extra lönetillägg
med vissa procent å den kontanta avlöningen.

Den 18 januari 1911 avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen
angående omreglering av förste provinsialläkar och provinsialläkarväsendet,
vilken proposition i huvudsak var grundad på det av 1904 års kommitté
avgivna betänkande i ämnet.

I skrivelse den 30 maj 1911 anmälde riksdagen, att riksdagen godkänt
ny avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare. Vid antagandet
av den nya lönestaten hade riksdagen fästat det villkor, att iäkartaxan
finge ändras endast i de avseenden och på det sätt riksdagen medgivit.
Riksdagen förklarade därjämte, att det i riksstaten till hyresersättning
åt provinsialläkare upptagna förslagsanslaget skulle ur riksstaten utgå.
Hyresersättningen var nämligen inräknad i den övriga avlöningen. Genom
den nya staten godkändes Kungl. Maj:ts förslag om förste provinsialläkarbefattningarnes
fullständiga särskiljande från provinsialläkartjänsterna i 16
län. Dessa län voro: Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län. I övriga 8 län, nämligen: Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Gottlands, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län, skulle
förste provinsialläkartjänsten fortfarande vara förenad med provinsialläkartjänst.
Genom nämnda stat skedde en ökning av provinsialläkartjänsterna
med 48 nya provinsialläkartjänster, så att antalet ökades från 139 till 187.

Genom nådigt brev den 15 september 1911 förordnades, att arvodet
till biträdande provinsialläkarna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Gottlands, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län skulle från
och med år 1912 utgå med 1,000 kronor om året till dem vardera, och att
ifrågavarande arvoden skulle utgå av förslagsanslaget till bestridande av
kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

Den 30 december 1911 utfärdades nya bestämmelser angående statsbidrag
till avlönande av extra provinsialläkare, varigenom såsom villkor för
statsbidrags erhållande bestämdes bland annat, att vederbörande landsting
skulle utfästa sig att, intill dess Kungl. Maj:t på framställning av landstinget
annorlunda bestämt dock under minst 10 år, årligen erlägga ej mindre
visst belopp till avlöning av läkaren i distriktet än även stadgad avgift till
extra provinsialläkarnes pensionskassa.

Vid 1911 års riksdag anvisade riksdagen även ett förslagsanslag av

15,000 kronor årligen för gäldande av statens andel enligt av riksdagen godkända
grunder i kostnaden för pensionering av extra provinsialläkare.

17 •

Genom lagen den 11 oktober 1907 bestämdes pensionsåldern för provinsialläkare
till G2 levnads- och 27 tjänstår, men genom lagen den 22 juni
1911 ändrades pensionsbestämmelserna sålunda, att rätt att komma i åtnjutande
av hel pension inträder: för provinsialläkare och förste provinsialläkare,
som tillika är provinsialläkare, vid 62 levnads- och 20 tjänstår samt
för förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare, vid 65 lev-7
nads- och 23 tjänstår.

I skrivelse den 29 maj 1913 meddelade riksdagen, att riksdagen godkänt
Kungl. Maj:ts förslag, att såsom pensionsunderlag för förste provinsialläkare,
vilka tillika voro provinsialläkare, skulle fastställas ett belopp av

4,000 kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöniugsstaten
upptagna ålderstilläggen; och i skrivelse den 24 september 1914 meddelade
riksdagen, att riksdagen beslutat sådant tillägg till avlöningsstaten, att såsom
pensionsunderlag för provinsialläkare skulle gälla ett belopp av 3,500 kronor
med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.

Den av 1911 års riksdag beslutade omregleringen av provinsialläkardistrikten
genomfördes under åren 1911—1917, och genom regleringen hava
en del förutvarande extra distrikt övergått till ordinarie. De extra distrikten
utgjorde i början av året 1917 ett antal av 122.

År 1913 uppförde riksdagen såsom bidrag till extra provinsialläkares
avlönande ett förslagsanslag av 30,000 kronor. Samma års riksdag beviljade
ett tilläggsarvode åt extra provinsialläkaren i Malå distrikt.

År 1914 skedde den ändring i 1911 års avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, att ett ortstillägg å 1,000 kronor från och
med år 1915 uppfördes för provinsialläkaren i Pajala distrikt i Norrbottens
län.

Vid 1914 års riksdag beviljades tilläggsarvode utom till Malå extra
provinsialläkardistrikt med 800 kronor jämväl till Bjurholms extra distrikt
med 500 kronor, och detta riksdagens beslut upprepades även vid 1915
och 1916 års riksdagar.

Till 1917 års riksdag avlät Kungl. Maj:t en proposition n:r 79 med
förslag å provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa svårigheterna att besätta
mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt, såväl ordinarie som extra, och
blev denna proposition av riksdagen bifallen.

•18

2. Läkartaxan.

Den nu gällande taxan av den 15 september 1911 upptager i huvudsak
samma ersättning till provinsialläkare för enskild sjukvård som den förut
''gällande taxan av den 31 oktober 1890. Arvodet för rådfrågning i läkarens
bostad eller annorstädes utgår sålunda till läkaren efter 1911 års taxa
med 1 krona och samma ersättning utgick efter 1890 års taxa. I visst
avseende innebar 1911 års taxa en given försämring. Uti § 1 i 1890 års
taxa föreskrevs nämligen, att däri upptagna bestämmelser skulle gälla, »där
ej annorlunda överenskommes*. Taxan skulle vara att anse såsom en
minimitaxa, och läkaren ägde att träffa uppgörelse om högre gottgörelse än
den i taxan fastställda. Denna rättighet blev honom genom 1911 års taxa
förvägrad, enär uti § 1 föreskrevs, att arvodet till läkaren* skulle utgå enligt
i taxan givna bestämmelser, »där ej högre ersättning erbjudes». Taxan blev
härigenom förändrad från en minimitaxa till en maximitaxa. Aven för en
rådfrågning, som föranledde en mycket tidsödande undersökning av patienten,
och även om patienten vore mycket förmögen, måste läkaren enligt
nu gällande taxa åtnöjas med en så låg gottgörelse som 1 krona.

Redan vid tiden för uppgörandet av förslag till 1890 års taxa hade
fråga väckts om gottgörelse till läkaren efter en graderad taxa, lämpad
efter de betalningsskyldiges antagliga förmögenhetsförhållanden, men 1885
års kommitté hade ansett, att en sådan taxa skulle vara av flera skäl olämplig
och omöjlig att utan alltför godtyckliga begränsningar genomföra, varför
en för alla lika gällande taxa vore att föredraga. I fråga om den ersättning
av 1 krona för en vanlig rådfrågning, som av kommittén föreslagits,
hade kommittén hyst vissa betänkligheter, huruvida denna ersättning
kunde anses såsom skälig gottgörelse för läkarens därmed förenade besvär
och möda. På åtskilliga orter inom landet utgick läkarens arvode redan då
i regel med 1 krona 50 öre eller 2 kronor, och kommittén hade till en början
även varit betänkt på att föreslå ersättningen för en rådfrågning till 1
krona 50 öre. Emellertid hade kommittén, då, enligt vad den inhämtat, arvode
för rådfrågning för det dåvarande i allmänhet utginge med allenast 1 krona,
trott sig kunna föreslå ifrågavarande arvode i taxan till sistnämnda belopp.

Uti en till civildepartementet ingiven skrift av den 17 april 1906 framhöll
allmänna svenska lälcarföreningens styrelse behovet av ändringar i 1890
års taxa och föreslog en taxa med stigande skala, upptagande bland annat

för en rådfrågning eu ersättning av 1—3 kronor i stället för 1 krona samt
bestämmelse att den ersättning, som av kommun erlades för vissa fattiga
och mindre bemedlade medlemmar av kommunen och som enligt då gällande
taxa utgick med endast hälvten av i taxan stadgade ersättningsbelopp,
skulle utgå med lägsta arvodesbeloppet enligt den graderade skalan.

Såsom ledande princip vid uppgörande av det förslag till taxa, som av
föreningens styrelse framlades, framhölls, att läkarvården för de mindre bemedlade
ej borde fördyras. På grund härav hade man för att ernå bättre
villkor för läkarna ansett sig ej hava annan utväg än att taga en taxa med
stigande skala. Vid arvodets bestämmande efter stigande skala borde stadgas,
att hänsyn skulle tagas till sjukdomsfallets natur, det arbete läkaren
därpå måst nedlägga samt den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arvodet,
dock så att av personer med mindre ekonomisk bärkraft under alla
förhållanden endast det lägsta arvodet borde fordras.

Medicinalstyrelsen, som den 27 februari 1907 yttrade sig i ärendet,
tillstyrkte i huvudsak vad styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen
föreslagit.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i de olika länen förordade så
gott som enstämmigt en läkartaxa med graderad skala. Allenast Kungl.
Maj.ts befallningshavande i Jämtlands län intog en avvikande ståndpunkt
och ansåg, att stora betänkligheter syntes föreligga mot en gradering av skalan.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 13 juni 1911 yttrade departementschefen,
bland annat, att behovet av en taxerevision syntes honom
obestridligt, och detta så mycket hellre som den reglering av provinsialläkarnes
löner, som föreslagits, skulle medföra en mycket måttlig förhöjning
i de då utgående lönerna. Sålunda skulle den verkliga löneförbättringeu
för dem, som då åtnjöte extra lönetillägg, ej uppgå till mer än 200 kronor
om året, oavsett att ålderstillägg skulle utgå tidigare än då vore fallet.

Genom nådig proposition till 1911 års riksdag begärde Kungl. Maj:triksdagens
yttrande över det av departementschefen framlagda förslaget till
ändringar i 1890 års läkartaxa.

Riksdagen avvisade emellertid i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag till
ändringar i taxan och gjorde vidare till villkor för godkännande av ny avlöningsstat
för förste provinsialläkare och provinsialläkare, att 1890 års läkarta.
xa ändrades endast i de avseenden och på det sätt riksdagen angivit.

I överensstämmelse med riksdagens mening utfärdades därefter nu gällande
läkartaxa av den 15 september 1911.

Provi nsialläkarkåren frångick emellertid icke sin uppfattning om nödvändigheten
av taxans förhöjning.

Uti ett den 15 juli 1915 avgivet underdånigt yttrande i fråga om åtgärder
för undanröjande av svårigheterna att besätta övre Norrlands mer
avlägset belägna provinsialläkardistrikt med lämpliga innehavare framhåller
styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen bland annat beträffande
läkartaxan, att samtliga läkare torde vara fullt ense om, att ersättningen
av en krona för en rådfrågning vore otillfredsställande. Härmed vore dock
icke sagt, att de av fattiga och mindre bemedlade utgående ersättningarna
skulle höjas. Hårt syntes det emellertid, att läkaren skulle vara nödsakad
att av en person, som vo’e i god ekonomisk ställning, mottaga ersättning
för en rådfrågning på mottagningen med ett så obetydligt belopp som en
krona. Detta gällde särskilt i sådana fall, då rådfrågningeu gåve anledning
till en ofta ganska vidlyftig undersökning, exempelvis urinundersökningar,
tuberkulosundersökningar och dylikt Ersättningen å en krona vore alldeles
för låg, och avståendet från ett högre arvode, sådant som de enskilt praktiserande
läkarna i motsvarande fall skulle göra anspråk på, bleve att betrakta
som en gåva, vilken gent emot den behövande patienten visserligen
kunde lämnas villigt och gärna men i övrigt måste betraktas såsom tillkommen
genom ett tvångsingrepp i läkarens förvärvsmöjligheter. En för
låg läkartaxa utövade ett mindre gott inflytande på den kår, som skulle
tillämpa den vid sin praktik. Läkarnes intresse för denna praktik äventyrades,
och allmänhetens förtroende för läkarens förmåga kunde lätt rubbas.
Allmänheten vände sig ofta hellre till de enskilt praktiserande läkarna, vilka
den allenast på grund av det högie arvode, som begärdes, okritiskt icke så
sällan ansåge vara skickligare och dugligare än tjänsteläkarne. Så hade det
inträffat, att personer kostat på sig långa och dyrbara resor till en specialist,
ehuru de, såsom de av denne även blivit upplysta, kunnat med fullt
förtroende vända sig till narmaste tjänsteläkare. Även kvacksalvares arbete
värderades på flera orter högre, därför att de toge mera betalt än läkare.
I korthet sagt hade den alltför låga taxan mycket bidragit till att ej endast
sänka provinsialläkarnes utan även svenska läkarkårens anseende och sociala
ställning. Provinsialläkarföreningens styrelse maste därför såsom ett
livsvillkor för kårens framtida bestående och utveckling yrka på en höjning
av sagda ersättning. Styrelsen hade därvid tänkt uppställandet av en s. k.
glidande taxa med bibehållande av minimum å en krona men med rätt för
läkaren att i förhållande till föreliggande omständigheter begära och erhålla

högre ersättning dock icke utöver tre kronor vid vanlig konsultation. De
skäl, som anförts mot eu dylik glidande taxa, syntes styrelsen icke avgö.
rande. Provinsialläkarna torde utan tvivel kunna avväga den för varje
fall lämpliga ersättningen. Därvid borde de då taga hänsyn till fallets art
och svårigheterna vid dess skötsel samt patientens ekonomiska ställning.
En ersättning av tre kronor för en enkel rådfrågning torde i regel icke
orsaka patienten några svårigheter att erlägga. Där särskilt ömmande omständiuheter
förelåge, torde man kunna vara förvissad om, att de komme
att tagas i betraktande av provinsialläkarna vid bestämmande av arvodets
storlek. Detta komme då antagligen i många fall, liksom nu ofta skedde,
ej ens att utkrävas.

Medicinalstyrelsen anför i sitt i ärendet den 29 februari 1916 avgivna
yttrande bland annat följande.

Beträffande bestämmelserna i § 2 av nu gällande läkartaxa om arvode
får rådfrågning i läkarens bostad funne medicinalstyrelsen en höjning av
arvodet nödvändig, och borde densamma självfallet vara gemensam för
samtliga rikets provinsialläkartjänster. En sådan förändring torde otvivelaktigt
medföra eu ökad tillströmning till provinsialläkarbanan och torde härigenom
inverka fördelaktigt även för de norrländska distriktens vidkommande.
Det i berörda § stadgade arvode av en krona, vilket arvode fastställdes
för cirka 25 år sedan, måste i anseende till penningvärdets sjunkande
anses vara eu synnerligen knappt tilltagen ersättning för läkarens
arbete, särskilt i betraktande av den dyra och långvariga utbildning läkaryrket
krävde Även borde hänsyn tagas till den omständigheten, att de av
läkare nu för tiden företagna undersökningar, tack vare nya och mera noggranna
undersökningsmetoder, ofta vore mera krävande än vid tiden för
fastställandet av berörda bestämmelser.

Vidkommande de närmare detaljerna vid ifrågavarande förändring förordade
medicinalstyrelsen beträffande rådfrågning i läkarens bostad införande
av s. k. glidande taxa med en minimiavgift av en krona och en maximiavgift
av tre kronor. Förslag om införande av en sådan taxa hade för
övrigt redan förut av medicinalstyrelsen framställts i skrivelse den 27 februari
1907 till statsrådet och chefen för civildepartementet samt i underdånig skrivelse
den 30 maj 1910. I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen i
nämnda skrivelse anfört, ansåge styrelsen alltjämt, att tjäll stela kärna genom
sin verksamhet otvivelaktigt erhölle tillförlitlig kännedom om sina klienters
ekonomiska ställning, samt att de, om s. k. glidande taxa infördes, helt

visst skulle komma att med urskiljning och moderation begagna sig av de
möjligheter till ökade inkomster, som härigenom erbjöde sig. Läkarens
verksamhet förutsatte med nödvändighet, att hans klientel hyste förtroende
till hans omdöme och goda vilja. Skulle det visa sig, att provinsialläkaren
uppträdde godtyckligt fordrande, skulle inom kort förtroendet till hon m
minskas och följderna härav bliva för honom kännbara nog genom minskning
i omfattningen av hans praktik. Då genom införande av nämnda
taxa med berörda inskränkning såväl de fattiga sjukes som tjänsterkarnes
intressen syntes bliva tillgodosedda, tillstyrkte medicinalstyrelsen, att bestämmelsen
i fråga ändrades på sålunda föreslaget sätt.

Medicinalstyrelsen hänvisade jämväl till taxans 8 §, varuti stadgades, att
vid barnförlossning skulle, utöver förut bestämt arvode och reseersättning, där
sådan ifrågakomme, betalas ytterligare arvode från och med 5 kronor till
och med 25 kronor efter förrättningens mer eller mindre svåra beskaffenhet
och den tid, som därtill åtgått, samt den betalningsskyldiges förmåga att
utgöra arvodet. Den »glidande taxa», som förekomme i sistberörda §, hade,
enligt vad medicinalstyrelsen hade sig bekant, ej vållat befolkningen olägenheter,
men hade berett läkaren tillfälle till en rättvis uppskattning av
hans arbete. I överensstämmelse med vad som stadgades i berörda 8 §,
borde även ifråga om arvodet vid rådfrågningen å läkarens mottagningsrum
intagas föreskrift därom, att läkaren, vid bestämmande av arvodets storlek
inom angivna gränser, skulle taga hänsyn såväl till rådfrågningeus art och
undersökningens omfattning som ock till den hjälpsökandes ekonomi.

Därjämte framhöll medicinalstyrelsen det egendomliga uti, att den fattiga
befolkningen villigt betalade höga arvoden (5 kronor eller mera) till homöopater
och kvacksalvare.

Vid sammanträde den 17 juni 1917 uppdrogo svenska provinsialläkarföreningeus
fullmäktige åt föreningens styrelse att vidtaga åtgärder för vinnande
av vissa ändringar i gällande läkartaxa. Fullmäktige ansågo sig böra uttala,
att, för att läkaren skulle få skälig ersättning för sitt arbete, en höjning av läkar -taxan vore nödvändig samt att följande förändringar av taxan syntes skäliga:

»För rådfrågning betalas efter glidande taxa 1—3 kronor med ytterligare
förhöjning, eventuellt enligt specialtaxa, för mera krävande undersökningar,
behandlingar eller operationer.

För resor betalas efter glidande taxa 1: 50—3 kronor för varje börjad
halvmil efter första halvmilen, varemot ingen ändring ifrågasättes i nu
gällande taxebestämmelser inom första halvmilen och för mil över 4.

För resa, som taxeras efter tid, betalas efter glidande taxa 2—3 kronor
för varje börjad timme intill 10.

För person, som tillhör samma hushåll som den sjuke, hos vilken
läkaren är på hesök, upphäves rätten till kostnadsfri rådfrågning.

Under förutsättning att glidande taxa fastställes, bör kommuns rätt till
nedsättning av kostnaden för läkarevård, som kommunen åtagit sig att
betala för fattiga och mindre bemedlade, upphöra och betalning lämnas
enligt taxans lägsta satser.»

Av nu omförmälda utredning framgår, att arvodet till provinsialläkare
för en vanlig rådfrågning alltsedan fastställandet av 1890 års läkartaxa
utgått med allenast 1 krona. Detta arvode ansågs redan vid uppgörandet
av förslaget till nyssnämnda taxa vara för lågt och motsvarade endast
hälften av vad som på många håll då faktiskt utgick till provinsialläkare.
Det måste väl vid sådant förhållande få anses obilligt, att samma låga taxa
av 1 krona för en rådfrågning alltjämt skall bibehållas. Provinsialläkarnes
avlöningsförmåner i övrigt blevo visserligen i sammanhang med fastställandet
av 1890 års läkartaxa något förbättrade, och sedermera har för provinsialläkarna
ytterligare en lönereglering genomförts under år 1911, men denna
medförde knappast någon förbättring av provinsialläkarnes villkor.

Från allmänhetens synpunkt måste det anses förmånligt, att en taxa
för provinsialläkare är fastställd och att denna sättes ganska låg, men å
andra sidan kunna läkarna vara berättigade fordra, att läkartaxans bestämmelser
skola vara väl avvägda och lämpade efter tidsförhållandena.

Sedan år 1890 har penningvärdet befunnit sig i oavbrutet och raskt
sjunkande. En höjning av beloppen i nuvarande läkartaxa synes även med
hänsyn härtill vara väl motiverad. Det torde ock böra med styrka framhållas,
att, om man vill påräkna en god rekrytering av provinsialläkarkåren,
det är oundgängligen nödvändigt, att taxan ändras i den riktning, att högre
ersättning än hittills tillerkännes provinsialläkarne.

Kommittén har på grund härav funnit sig böra hemställa om de
ändringar i gällande läkartaxa, som innefattas i nedanstående förslag, varvid
för översiktlighetens skull af nuvarande läkartaxa jämväl intagits §§ 1—13.
De ifrågasatta ändringarna hava utmärkts med kursiv stil. Härvid torde
böra framhållas, att taxebeloppeu bestämts utan hänsyn till den särskilda
värdeminskning av penningen, som förorsakats genom nu pågående världskrig,
vilken värdeminskning synts kommittén böra kompenseras på annat sätt.

Allmän

bestämmelse.

Arvode förråd
frågning.

Nuvarande lydelse. | Föreslagen, lydelse.

Taxa för arvode åt vissa i civil tjänst antända läkare för enskild
sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för
tjänsteförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag.

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

§ 1.

1. Förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare, eller vikarie för sådan
läkare äger att för enskild sjukvård, som inom distriktet lämnas, ävensom
för intyg, som på enskild begäran meddelas, erhålla arvode och i särskilda
fall reseersättning enligt här nedan givna bestämmelser, där ej högre arvode

erbjudes.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad
eller annorstädes, utgår arvodet
för rådfrågningen, vare sig recept av
läkaren meddelas eller icke, med 1
krona. För förnyelse av recept utan
särskild rådfrågning utgör arvodet
50 öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arvode
för rådfrågning utgår icke vid

2. När i denna taxa utrymme
lämnas för arvodets bestämmande inom
angivna gränser, skall av läkaren hänsyn
tagas såväl till sjukdomsfallets natur
samt det arbete, läkaren därpå
måst nedlägga, som ock till den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet,
dock att av personer i ringa
förmögenhet svillkor under alla förhållanden
endast det lägsta beloppet må
fordras.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad
eller annorstädes, utgår arvodet
för rådfrågningeu, vare sig recept av
läkaren meddelas eller icke, med 1—3
kronor. För förnyelse av recept utan
särskild rådfrågning utgör arvodet 50
öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arvode
för rådfrågning utgår icke vid

sjukbesök, varom här nedan stadgas;
och må sådant arvode ej heller beräknas,
därest vid sjukbesök på avstånd
från läkarens bostad överskjutande
en balv mil läkaren rådfrågas
av någon, som tillhör samma hushåll
som den sjuke.

sjukbesök, varom här nedan stadgas;
och må, där ed vid sjukbesök på avstånd
från läkarens bostad överskjutande en
halv mil läkaren rådfrågas av någon,
som tillhör samma hushåll som den
sjuke, arvodet härför utgå med ett belopp
ej överstigande 1 krona.

§ 3.

1. För varje besök, som av läkaren
på anmodan göres bos sjuk på
avstånd ej överstigande två kilometer
från läkarens bostad eller från annat
ställe inom distriktet, där han uppehåller
sig, utgår arvodet med 3 kronor.

1. För varje besök, som av läkaren
på anmodan göres hos sjuk på
avstånd ej överstigande två kilometer
från läkarens bostad eller från annat
ställe inom distriktet, där han uppehåller
sig, utgår arvodet med 3—5
kronor.

2. Överstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, avståndet från läkarens
bostad en kilometer och finnes farbar väg till den sjuke, skall läkaren med
tjänlig skjuts befordras till och från sjukbesöket. Sker ej hämtning i sådant
fall, vare läkaren berättigad till gottgörelse för utgift, som han haft för
sin fortskaffning till och från stället.

Överstiger vid sjukbesök våglängden
till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet,
därifrån resan anträdes, två kilometer,
utgår arvodet, för besök på
avstånd ej överstigande en halv mil,
med 5 kronor samt, för besök på
längre avstånd, med ytterligare 1 krona
50 öre för varje överskjutande börjad
halvmil intill fyra mil och därefter
med 1 krona 50 öre för varje överskjutande
börjad mil av väglängden
till den sjuke, utan rätt för läkaren
till särskilt arvode för återfärden.

Överstiger vid sjukbesök väglängden
till den sjuke från läkarens
bostad eller annat ställe inom distriktet,
därifrån resan anträdes, två kilometer,
utgår arvodet för besök på
avstånd ej överstigande en halv mil
med 5—7 kronor samt, för besök på
längre avstånd, med ytterligare 2 kronor
för varje överskjutande börjad
halvmil intill fyra mil och därefter
med 2 kronor för varje överskjutande
börjad mil av väglängden till den
sjuke, utan rätt för läkaren till särskilt
arvode för återfärden.

Arvode för
sjukbesök inom
två kilo
meter.

Arvode för
sjukbesök på
avstånd utöver
två kilometer.

§ 5.

Befordran till 1. Till och från sjukbesök på avstånd överstigande två kilometer skall
tesök^på^av- läkaren befordras med tjänlig skjuts, och må därtill användas även åkdon
stånd utöver efter en häst, så vida åkdonet kan efter ortens sed såsom bekvämligt anses.

'' Vill läkaren i stället för den hämtandes åkdon begagna eget lättare enbetsåkdon,
vare han därtill berättigad.

2. Varder läkaren i fall, som i mom. 1 sägs, ej hämtad, har han att
själv ombesörja sin befordran till och från stället med rätt att därför uppbära
ersättning efter skjuts med en häst jämte åkdonslega efter 30 öre för
milen.

Ersättningför 1. Begagnar läkaren, där han

räknad efter e3 med skjuts befordras, tor resa vid

tid- sjukbesök på avstånd överstigande

två kilometer, eller för del av sådan
resa, järnväg eller ångfartyg, eller

måste vid besök på sådant avstånd
vägen eller någon del därav tillryggaläggas
på båt, till häst eller till fots,
skall arvodet för besöket beräknas

efter den tid, som för färden åtgår,
sålunda att arvodet utgår med 2 kronor
för varje börjad timme, intill tio
timmar, och för längre tid med 1
krona för varje börjad timme, dock
att arvodet för sådan resa icke i något
fall må understiga 5 kronor; skolande
denna beräkningsgrund tillämpas jämväl
om skjuts jämte något av nu
nämnda fortskaffningssätt användes.
Vid bestämmandet av den tid, som
för färden åtgått, inberäknas även den
tid läkaren måst under färden avvakta
järnvägs- eller ångfartygslägenhet;
ägande dock den betalningsskyldige
att, där han vill undgå kostnaden
för väntetid under hemfärden,

1. Begagnar läkaren, där han
ej med skjuts befordras, för resa vid
sjukbesök på avstånd överstigande
två kilometer, eller för del av sådan
resa, järnväg eller ångfartyg, eller
måste . vid besök på sådant avstånd
vägen eller någon del därav tillryggaläggas
på båt, till bäst eller till fots,
skall arvodet för besöket beräknas
efter den tid, som för färden åtgår,
sålunda att arvodet utgår med 2 kronor
50 öre för varje börjad timme,
intill tio timmar, och för längre tid
med 1 krona 50 öre för varje börjad
timme, dock att arvodet för sådan
resa icke i något fall må understiga
5 kronor; skolande denna beräkningsgrund
tillämpas jämväl om skjuts
jämte något av nu nämnda fortskaffningssätt
användes. Vid bestämmandet
av den tid, som för färden åtgått,
inberäknas även den tid läkaren måst
under färden avvakta järnvägs- eller
ångfattygslägenhet; ägande dock den
betalningsskyldige att, där han vill
undgå kostnaden för väntetid under

själv ombesörja läkarens fortskaffning
till hans hem. Däremot inberäknas
icke den tid, som åtgår för nattlogi,
som i mom. 2 sägs.

hemfärden, själv ombesörja läkarens
fortskaffning till hans hem. Däremot
inberäknas icke den tid, som åtgår
för nattlogi, som i mom. 2 sägs.

2. Vid resa, varom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren utom
arvode även reseersättning för färd på järnväg efter avgift för plats i första
klassens vagn och för färd på ångfartyg efter avgift för enkel hyttplats
eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats; börande, därest läkaren måste
själv ombesörja färd med båt, häst eller skjuts, honom ersättas stadgad, eller,
där taxa icke finnes, betingad lega. Har läkaren haft utgift för transport
av reseffekter, eller, vid sjukbesök på avstånd överstigande 4 mil, för nattlogi,
skall sådan utgift honom gottgöras.

§ 7.

1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter be- Ersättningför
söket med avvikande från eller fortsättning av vägen besöka annan sjuk,/ö" under^n
skall för varje sådant ytterligare sjukbesök arvode, efter de i § 3 mom. 1 resetur,
och § 4 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa, beräknad efter våglängden

från den nya vägens början till den sjukes bostad; och vare den, som kallat
läkaren till det senare besöket, skyldig att, vid avvägen eller där den nya
vägen börjar, hämta läkaren samt ombesörja hans hemfärd.

2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas, läkarens arvode
enligt vad i § 6 sägs, för något eller några av besöken beräknas efter tid,
gäller samma beräkningsgrund för hela reseturen; skolande arvodet mellan
de betalningsskyldige fördelas efter den tid, som åtgått för färden till och
från varje särskilt sjukbesök, och svare var för den hämtningsskyldighet
eller reseersättning, som efter ovan stadgade grunder på honom belöper.

§ 8.

För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver förut stadgade arvode
och reseersättning, där sådan ifrågakommer,
betalas ytterligare arvode
från och med 5 kronor till och med 25
kronor efter förrättningens mer eller
mindre svåra beskaffenhet och den tid,
som därtill åtgått, samt den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet.

1. För nedan angivna undersök- särskilt arningar,
vilka må utföras endast efter vo.de f°r
överenskommelse med patienten, skola ZfngwZlt
utöver förut stadgade arvode och rese- för barnförersättning,
där sådan ifrågakommer, ,0!,smng''
följande arvoden erläggas:
för undersökning d magsaft kr. 3—5,

* » mer a tidsödande
å urin > 2—3, ,

Särskilt arvode
för besiktning
å
levande person.

Förhöjt arvode
förläkar
vård under
viss tid.

För besiktning å levande person
med däröver utfärdad attest njute
läkaren i arvode 3 kr., där ej besiktningen
avser utrönande av sinnesbeskaffenhet,
i vilket fall arvodet utgår
med 10 kronor. Har vid besiktning,
som nu är sagd, resa erfordrats,
åtnjute läkaren dessutom arvode och
reseersättning såsom för sjukbesök är
stadgat.

1. Anlitas läkaren under tiden
mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. m.
eller faller resa för sjukbesök eller
del av resan inom samma tid, utgår
arvodet för rådfrågning med 50 procent
förhöjning och för sjukbesök med
förhöjning av 1 krona för varje börjad
timme, som under ovan angivna tid
för besök eller resa åtgått.

för prövning å njurfunktionen kr. 5,

» undersökning å blod ... kr. 3—5,

» » å bakterier > 3—5,

d » å afföring » 3—5,

» » av ögats bryt ningsförhållanden

» 1—5.

2. För läkarens biträde vid barnförlossning
skall, utöver stadgade arvode
och reseersättning, där sådan
ifrågakommer, betalas ytterligare arvode
från och med 5 kronor till och
med 25 kronor.

För besiktning av levande person
för utrönande av sinnesbeskaffenhet

jämte däröver utfärdad attest njute
läkaren ett arvode av 10 kronor. För
annan besiktning å levande person
jämte attest däröver utgår arvodet med
3 kronor, där ej annat arvode är särskilt
stadgat. Har vid besiktning, som
nu är sagd, resa erfordrats åtnjute
läkaren dessutom arvode och reseersättning
såsom för sjukbesök är
stadgat.

10.

1. Anlitas läkaren under tiden

mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. m.

eller faller resa för sjukbesök eller
del av resan inom samma tid, utgår
arvodet för rådfrågning med 50 procent
förhöjning och för sjukbesök med
förhöjning av 1 krona för varje börjad
timme, som under ovan angivna tid
för besök eller resa åtgått, dock att,

därest läkaren kallas och påbörjar sin
resa under nämnda tid, arvodet för
den första började timmen utgår med
ytterligare 3 kronor.

2. Förhöjning, som nu är sagd, äger dock icke rum, då fråga är om
biträde vid barnförlossning.

1. Har kommun åtagit sig att
betala läkarvård för vissa fattiga eller
mindre bemedlade medlemmar av
kommunen och företes inför läkaren
därom av kommunalnämnds ordförande
utfärdat intyg, utgår arvodet
för all sådan läkarvård med endast
tre fjärdedelar av bär ovan stadgade
arvodesbelopp.

2. Varder läkaren, till sådant
sjukbesök, som i mom. 1 avses, ej
hämtad, må resa på kommunens bekostnad
av läkaren företagas, endast
såvida medgivande därtill av kommunal
myndigheten lämnats.

3. För likvids erhållande i fall,
varom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande av lämnade
intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å läkaren
tillkommande arvode och reseersättning.

11.

1. Har kommun enligt därom av Läkarvård

kommunalnämndsordförande utfärdatsom “T k?m''
intyg åtagit sig att betala läkarvård fattiga eller
för vissa fattiqa eller mindre bemed- h1e‘

lade medlemmr av kommunen, må dock talas.
resa för sjukbesök på kommunens bekostnad
av läkaren företagas, utom i
trängande fall, endast såvida medgivande
därtill av kommunalmyndigheten
lämnats.

2. För likvids erhållande i fall,
varom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande av lämnade
intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å läkaren
tillkommande arvode och reseersättning.

§ 12.

Arvode och reseersättning enligt denna taxa, vilka skola av enskild Enskildas
person gäldas, åligger det den sjuke eller den, som för dennes vård och g^yidbdfet
underhåll ansvarar, eller den, som eljest för annan person anlitat läkaren, enligt denna
att vid anfordran erlägga

taxa.

Handräckning
för
betalningens
utbekommande.

§ 13.

Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arvode eller reseersättning
enligt denna taxa, njute läkaren för utbekommande därav handräckning hos
överexekutor, där läkaren styrker, att räkning å beloppet blivit minst fjorton
dagar före ansökningens ingivande till överexekutor tillställd den betalningsskyldige.

Beträffande de sålunda ifrågasatta ändringarna får kommittén anföra
följande.

§ 1.

Det här intagna mom. 2 har i huvudsak samma lydelse som mot
svarande mom. i det förslag till ändringar i gällande läkartaxa, som innefattades
i en av Kungl. Maj:t till 1911 års riksdag avlåten proposition n:r
32. Kommittén har liksom i sagda förslag upptagit glidande taxa och ansett,
att åt läkaren borde överlämnas att själv inom angivna gränser bestämma
arvodets belopp med hänsyn till sjukdomsfallets natur och det arbete, läkaren
härpå måst nedlägga, samt den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arvodet
Givetvis hade för läkaren varit bekvämligast, om en viss ekonomisk
gräns kunnat bestämmas, under vilken taxans minimibelopp skulle utgå, men
då det är synnerligen svårt att bestämma en sådan gräns, och då en glidande
taxa redan nu förefinnes i § 8 samt tillämpningen av densamma,
utan att någon ekonomisk gräns varit fastställd, ej givit anledning till
klagomål, torde arvodets bestämmande inom angivna gränser tryggt kunna
läggas i läkarens hand. Det torde kunna med säkerhet förväntas, att han
hädanefter som hittills skall hänsynsfullt begagna sig av den honom medgivna
rättigheten. Enligt det föreslagna momentet skulle av personer i
ringa förmögenhetsvillkor under alla förhållanden endast dét lägsta beloppet
fordras. Till dessa personel’ i ringa förmögenhetsvillkor böra självfallet
även räknas de fattiga eller mindre bemedlade, för vilka kommun enligt
§11 åtager sig att betala läkarvård.

§ 2.

Mom. 1. Här har arvodet höjts från 1 krona för vanlig rådfrågning
till 1—3 kronor, eller samma arvode som upptogs i 1911 års förslag. Det
torde böra framhållas, att taxan för rådfrågning i allt fall blir låg. De enskilt

praktiserande läkarna i städerna taga vanligtvis 3—5 kronor för eu vanlig
rådfrågning, men även högre belopp måste ej sällan av rådfrågande patienter
erläggas. Dessutom må meddelas, att de enskilt praktiserande läkarnas
taxa på flera ställen redan avsevärt höjts.

För förnyelse av recept skulle fortfarande utgå en ersättning av 50
öre, detta dock endast under förutsättning att rådfrågning icke samtidigt
förekommer, då det härför bestämda arvodet skulle utgå.

Mom. 2. Enligt 1890 års åkartaxa fick arvode för rådfrågning ej
beräknas, därest vid sjukbesök läkaren rådfrågades av någon, som tillhörde
samma hushåll som den sjuke. På grund av beslut vid 1911 års riksdag
ändrades nämnda bestämmelse sålunda, att skyldigheten att lämna kostnadsfria
konsultationer skulle bortfalla vid sjukbesök på avstånd ej överstigande
en halv mil från läkarens bostad. Det synes billigt, att läkaren erhåller
någon ersättning för rådfrågning av familjemedlem till den sjuke, även om
avståndet från läkarens bostad överstiger en halv mil, och har ett arvode
av intill 1 krona, ehuru det för många fall kan vara för lågt, ansetts
lämpligt för sådan rådfrågning.

§ 3.

Mom. 1. Det nu utgående arvodet 3 kronor för besök på avstånd ej
överstigande 2 kilometer från läkarens bostad har ändrats till 3—5 krönor
och skulle således liksom nu utgå med 2 kronor utöver arvodet för rådfrågning,
förutsatt att sistnämnda arvode bestämmes till 1—3 kronor. För personer i
ringa förmögenhetsvillkor bleve utgiften densamma som för närvarande är fallet
eller 3 kronor. Med den ifrågasatta glidande taxan har man velat hindra, att
läkaren onödigt kallades till den sjuke, då denne kunde besöka läkaren i
hans bostad. Det torde även böra framhållas, att, om avståndet till den
sjuke icke överstiger 1 kilometer, läkaren icke är berättigad till skjuts, och
torde eu höjning av taxan även med hänsyn härtill vara motiverad.

§ 4.

Här har arvodet för besök på avstånd ej överstigande en halv mil
satts till 5—7 kronor i stället för såsom för närvarande 5 kronor. Det nu utgående
arvodet är 4 kronor högre än det, som utgår för rådfrågning; det
ifrågasatta skulle också bliva 4 kronor högre. Vidare har ersättningen för
sjukbesök på längre avstånd, vilken ersättning nu utgår med 1 krona 50

öre för varje påbörjad halvmil intill 4 mil och därefter för varje börjad
mil, höjts till 2 kronor i respektive fall. Det har ansetts nödigt, att även
för längre sjukvårdsresor ersättningen till läkaren förbättrades, enär det eljest
kunde uppstå svårigheter att få läkarbefattningar besatta i distrikt med
stort ytinnehåll. Kostnaderna vid sjukbesök på längre avstånd bliva härigenom
något ökade. För att mildra denna olägenhet har i anledning avriksdagens
skrivelse den 29 mars 1916, n:r 57, kommittén ifrågasatt, att
mindre bemedlade i vissa fall skulle vara berättigade till bidrag från det
allmänna, och hänvisar kommittén till vad därom särskilt blivit anfört.

§ 6.

I denna paragraf ifrågasättes en höjning av den nu utgående ersättningen
för sjukbesök beräknad efter tid, sålunda att nuvarande arvodet 2
kronor för varje börjad timme, intill tio timmar, skulle höjas till 2 kronor
50 öre, och den nuvarande ersättningen 1 krona för varje börjad timme
för längre tid än tio timmar skulle höjas till 1 krona 50 öre. Förhöjningen
bär är eu konsekvens av den förhöjning, som ifrågasatts i § 4. Aven i
detta fall skulle bidrag från det allmänna under viss förutsättning utgå till
mindre bemedlade.

§ 8.

Mom. 1. Såsom förut nämnts hava svenska provinsialläkareföreningens
fullmäktige hemställt, att ersättning till provinsialläkare för mera
omfattande undersökningar måtte utgå efter specialtaxa. Kommittén har
också ansett, att det för allmänheten skulle vara till fördel, om den åtminstone
kunde få vissa speciella undersökningar verkställda av provinsialläkare
i stället för att nödgas vända sig till måhända avlägset boende
specialister. En del specialundersökningar äro också av den beskaffenhet,
att en provinsialläkare mycket väl kan utföra desamma, och det skulle
dessutom helt visst verka höjande för kåren, om provinsialläkarne hade att
verkställa dessa undersökningar. På grund härav har kommittén i denna
§ intagit eu taxa för vissa speciella undersökningar. Till dessa undersökningar
räknas ej enklare kemiska, fysikaliska och andra undersökningar för
sjukdomarnas diagnosticerande. Undersökning exempelvis av urin för konstaterande
av närvaron av socker eller äggvita är sålunda icke en sådan undersökning,
varför särskild ersättning borde utgå. De i detta moment om -

nämnda undersökningar, som väl i regel och åtminstone till största delen
måste företagas på annan tid än läkarnas raottagningstid, böra verkställas
törst efter det överenskommelse härom med patienten träffats. Vid till
lämpning av taxan skall hänsyn tagas till de allmänna grunder, som innefattas
i § 1 mom. 2.

Mom. 2. I detta mom. har uteslutits bestämmelsen, att läkaren vid
bestämmande av arvodets storlek skall taga hänsyn till förrättningens mer
eller mindre svåra beskaffenhet och den tid, som därtill åtgått, samt den
betalning8skyldiges förmåga att utgöra arvodet. Därest mom. 2- till § 1
medtages, är nyssnämnda föreskrift nämligen överflödig.

§ 9.

Den besiktning å levande person med däröver utfärdad attest, varför
läkaren på sätt i nuvarande § sägs, äger åtnjuta ett arvode av 3 kronor, avser
endast erhållande av s. k. enkelt friskhetsintyg. Annan mer omständlig
undersökning ersättes redan nu exempelvis vid intyg för riksförsäkringsanstalten
med högre belopp än 3 kronor. Med anledning härav har i para
grafens första punkt inskjutits orden »där ej annat arvode är särskilt
stadgat», och har en omredigering av punkten på grund härav blivit erforderlig.

§ 10.

Mom. 1. Den här företagna ändringen avser att lämna läkaren en
ringa ersättning för obehaget att bliva väckt måhända mitt i natten för att
företaga sjukresa. För detta ändamål har bestämts, att ersättningen för
den första började timmen skulle i visst fall utgå med 4 kronor i ställe
för nu 1 krona. Vid längre resor skulle, om kommitténs ovanberörda förslag
till lindring i sjukvårdskostnaden vinner beaktande, de mindre bemedlade
komma att erhålla bidrag även till gäldande av den i denna paragraf
omförmälda särskilda avgift.

§ 11-

Därest glidande taxa, på sätt kommittén föreslagit, införes, torde någon
anledning icke vidare föreSnnas att bibehålla nuvarande bestämmelse uti
mom. 1 i denna paragraf, att arvodet för läkarvård åt vissa fattiga eller

mindre bemedlade medlemmar av kommunen skall utgå med endast tre
fjärdedelar av i taxan eljest stadgade ersättningsbelopp. Att ersättningen
skall utgå efter taxans lägsta belopp faller av sig självt, och någon rabattering
därutöver torde icke böra ifrågakomma. På grund härav hava mom.

1 och mom. 2 i nuvarande taxa omredigerats och blivit mom. 1 i den ifrågasatta
nya taxan.

Mom. 3 i nuvarande taxa har bibehållits oförändrat men blivit mom.

2 i den ändrade taxan.

Någon ändring har icke föreslagits i § 7 i nu gällande taxa. Någon
gång har det ifrågasatts, huruvida icke § 7 mom. 2 skulle sålunda tolkas,
att, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagits av läkare och ersättningen
för något eller några av besöken skall beräknas efter tid, läkaren
skulle vara skyldig att återbära viss del av redan uppburen ersättning,
därest under återresan rådfrågning eller sjukbesök förekomme, varom läkaren
icke haft någon kännedom, när resan anträddes. Enligt kommitténs uppfattning
är mellankommande rådfrågning och sjukbesök att betrakta såsom
fristående och något tvång för läkaren att återbära någon del av det uppburna
arvodet föreligger icke.

3. Utjämning av sjukvårdskostnader å landsbygden.

Uti en vid 1916 års riksdag väckt motion, n:r 58, hade framhållits
behovet av att utredning verkställdes i och för reglering av provinsialläkarnas
arvoden.

I en till Konungen i ärendet avlåten skrivelse den 29 mars 1916, n:r
57, har riksdagen anhållit om en allsidig och skyndsam utredning av frågan
om reglering av provinsialläkares arvoden därhän, att utjämning i största
möjliga mån måtte kunna ske, samt att Kungl. Maj:t därefter måtte för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Uti riksdagen berörda skrivelse anföres följande.

Vid granskning av förvarande motion hade riksdagen ej kunnat undgå
finna, att de av motionären påpekade olägenheterna, vad anginge nu
gällande bestämmelser i fråga om för provinsialläkare utgående arvoden för
sjukbesök, vore värda statsmakternas allvarliga uppmärksamhet. Jämlikt
den av Kungl. Maj:t den 15 september 1911 utfärdade taxan för vissa i

civil tjänst anställda läkare medförde tillkallandet av i taxan avsedd läkare,
i de fall dä avståndet till sådan läkare voro stort — vilket mångenstädes
och särskilt i de nordligare länen i vårt land, vore händelsen — högst avsevärda
kostnader för den sjuke.

Exempelvis skulle såsom motionären framhållit, kostnaden för ett sjukbesök
4 mil från läkarbostaden, inbegripet skjutsersättning, enligt nu gällande
taxa uppgå till nära 40 kronor.

Att dylika kostnader bleve synnerligen betungande för den mindre
bemedlade befolkningen läge i öppen dag. En beklaglig följd därav vore.
att läkarvården i provinsialläkardistriktens utkanter bleve illa tillgodosedd
eller alldeles försummad.

Riksdagen ansåge i likhet med motionären, att till åstadkommande
av förbättring i ovan berörda missförhållanden en utjämning av gällande
taxebestämmelser vore påkallad, utan att därigenom läkarens intresse finge
bliva lidande.

I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen uttalat i ett i ärendet
avgivet yttrande ansåge riksdagen den utväg att lösa förevarande fråga vara
fördelaktigast och närmast ledande till målet, som ginge ut på, att ett visst
lägre arvode fastställdes lika för alla distrikt, och att särskilt arvode därutöver
för långväga besök samt skjutsersättningar ersattes av statsmedel.
Riksdagen förbisåge ej, att en dylik utväg kunde komma att medföra nog
så avsevärda utgifter för statsverket. Det förtjänade dock härutinnan påpekas,
att den ifrågasatta utredningen torde böra inskränkas till förhållandena
å landsbygden, där en utjämning av läkartaxan enligt riksdagens
mening närmast borde avse att komma de mindre bemedlade, såsom småbrukare,
torpare och hantverkare med flera, till godo, enär givetvis den
åsyftade lindringen endast borde åtnjutas av personer under en viss bestämd
inkomstgräns.

Vidare borde erinras om, att läkarvården för de under fattigvården
hörande ävensom den stora massan av alla i enskild tjänst varande personer
ombesörjdes dels av de kommunala myndigheterna, dels av vederbörande
husbonde, varför dylika fall icke torde beröras av framställningen i motionenDet
vore under sådana förhållanden att förmoda, att den noggranna utredning
av förevarande spörsmål, som riksdagen ansåge vara av behovet
påkallad, skulle visa, att de ifrågasatta statsutgifterna skulle kunna hållas
inom rimliga gränser.

De ifrågasatta statsbidragen torde lämpligen kunna efter företeende

av kvitterade räkningar och behörigt intyg utbetalas till vederbörande av
Kungl. Maj:ts befalluingshavande från till samma myndigheters förfogande
ställda förslagsanslag. Var inkomstgränsen lämpligen skulle sättas ävensom
det avstånd från läkarbostaden beräknas, för vilket särskild ersättning för
sjukbesök borde utgå av statsmedel, torde en blivande utredning få utvisa.

Den av risdagen begärda allsidiga utredningen har ej av kommittén
kunnat åstadkommas, då härför erforderligt statistiskt material ej finnes
tillgängligt. Då emellertid förevarande spörsmål är synnerligen behjärtansvärt,
har kommittén ansett sig böra tillse, om icke något ändock kunde
åtgöras för att bereda mindre bemedlade, som äro avlägset boende från
läkarstationen, billigare läkarvård än vad gällande läkartaxa bestämmer.

Av riksdagens berörda skrivelse framgår, att läkarens intresse ej borde
bliva lidande vid en utjämning av gällande taxebestämmelser. Den ifråga
satta utjämningen borde avse, att komma mindre bemedlade å landsbygden
tillgodo. Eu viss inkomstgräns borde fastställas för dem, som skulle komma
i åtnjutande av den åsyftade lindringen i sjukvårdskostnaden, varjämte det
avstånd från läkarbostaden borde bestämmas, för vilket särskild ersättning
för sjukbesök finge utgå av statsmedel. Slutligen borde statsutgifterna för
ifrågavarande ändamål hållas inom rimliga gränser.

Det förslag kommittén nu framlägger är ej att anse som en definitiv
lösning av frågan. På grund av riksdagens förenämnda uttalande, att utgifterna
borde hållas inom rimliga gränser, har det varit nödvändigt att
framgå med stor försiktighet. Kommittén håller dock före, att genom
förandet av dess förslag skall medföra avsevärd lindring i sjukvårdskostnaden
för de mindre bemedlade. Eu grund är lagd, varpå, sedan större
erfarenhet vunnits, kan byggas vidare.

Kommitténs förslag är följande:

Ett förs agsanslag å 100,000 kronor anvisas till bidrag för lindring i
sjukvårdskostnader å landsbygden.

För disponerande av medel från detta anslag skulle gälla följande
regler:

1. Bidrag utgår endast vid vissa av provinsial- eller extra provinsial
läkare företagna sjukvårdsresor.

2. Berättigade till bidrag för sig själva och sina familjemedlemmar
ävensom tjänare äro de personer, för vilka det beräknade beloppet, efter
vilket skatt utgår enligt förordningen om inkomst och förmögenhetsskatt,

oj överstiger 1,500 kronor eller, om inkomsten härleder sig uteslutande från
kapital och arbete, 1,800 kronor eller, om inkomsten åtnjutes enbart från
fast egendom, 1,000 kronor.

Personer, för vilka kommunen åtagit sig att betala läkarvård, äro ej
berättigade till bidrag från sagda anslag.

3. Kommunalnämnden uppgör förslag senast i december månad å
dem, som äro berättigade till bidrag, och tillställer vederbörande bevis därom.

4. Bidrag kan ej ifrågakomma vid läkares sjukbesök på avstånd ej
överstigande 1 mil från läkarstationen, och utgår ej heller bidrag för gäldande
av skjutsersättning eller annan reseersättning vid sjukbesök på längre
avstånd.

5. Vid sjukbesök på avstånd överstigande 1 mil från läkarstationen
betalar patienten 7 kronor av det läkaren tillkommande arvodet, och fördelas
återstående delen av kostnaden sålunda, att staten betalar 2/5, vederbörande
kommun 2/s och patienten 1/s.

6. För erhållande av omförmälda'' lindring i sjukvårdskostnaden
företes vid läkarens besök det i mom. 3 omnämnda beviset.

7. För utfående av den del av arvodet, som gäldas av stat och
kommun, insänder läkaren kvartalsvis räkning, upptagande jämväl patienternas
namn samt platser och dagar för besöken, till kommunalnämnden,
som senast inom en månad likviderar densamma.

8. Kommunalnämnden i sin ordning äger att halvårsvis med företeende
av behöriga verifikationer hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra
framställning om gottgörelse för den del av kostnaden, som belöper på
staten.

Till förtydligande av ifrågavarande förslag må följande upplysningar
meddelas.

Bidrag har ej ansetts böra utgå vid sjukbesök, som företages av annan
läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, och skulle bidrag icke
heller utgå vid dessa läkares sjukbesök å avstånd ej överstigande 1 mil från
läkarestationen. En inkomst av 1,000 kronor av fast egendom har ansetts
motsvara en inkomst av 1,800 kronor av kapital och arbete. Något bidrag
till skjutsersättning eller annan reseersättning har ej ansetts böra ifrågakomma.
Sådant bidrag skulle nämligen förutsätta upprättande av reseräkningar
och en noggrann granskning av dessa, som kunde föranleda
mycket arbete och besvär. Som emellertid resekostnaderna mången gång

kunna uppgå till avsevärda belopp, är det att hoppas, att kommunen
vid långa avstånd skall träda hjälpande emellan, såsom redan nu på många
ställen äger rum. Vid sjukbesök på avstånd överstigande 1 mil skulle
patienten av läkararvodet betala dels arvodet för besök på en mils avstånd
från läkarstationen, vilket enligt kommitténs förslag till läkartaxa skulle för
mindre bemedlad utgöra 7 kronor, och dels Vs av återstående delen av
arvodet. Även det särskilda arvode, som enligt § 8 i kommitténs förslag
till läkartaxa skulle utgå för specialundersökning eller biträde vid förlossning
liksom ock det särskilda arvodet, varom förmäles i läkartaxan § 10,
innefattas i det arvode, till vars gäldande bidrag enligt förenämnda förslag
skulle utgå från det allmänna.

4. Bostäder åt provinsialläkare,

Med skrivelse den 31 juli 1917 överlämnade kommittén till dåvarande
chefen för Kungl. civildepartementet för landstingens hörande ett av kommittén
utarbetat »Förslag till ordnande av provinsialläkarnes bostadsfråga samt till
jämkning i rikets indelning i läkardistrikt.» Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts lämna landstingen tillfälle att avgiva yttrande över
berörda förslag, hava yttranden numera inkommit från landstingen, undantagandes
landstingen i Södermanlands och Örebro län. Enligt inkommet
protokollsutdrag har landstinget i Södermanlands län uppdragit åt en kommitté
att till 1918 års landsting avgiva yttrande i anledning av berörda
förslag.

Beträffande förslaget till ordnande av provinsialläkarnas bostadsfråga
biträder Blekinge läns landsting vad kommittén föreslagit, varjämte Kalmar
läns norra, Västernorr]ands läns och Uppsala läns landsting förklara sig
icke hava något att erinra mot förslaget.

Värmlands läns landsting uttalar, »att det är nödvändigt att från det
allmänna säkerställes, att provinsialläkare vid sin station kan för skalig
kostnad av högst 1,000 kronor för år erhålla för sin verksamhet lämplig
bostad; att, där detta icke kan genom andra åtgärder vinnas, särskild läkarbostad
bör uppföras å tomt, som kostnadsfritt lämnas av kommun eller
distrikt; att, landstinget är villigt att bidraga till byggnadskostnaden för
sådan läkarbostad i distrikt inom Värmlands län med högst en fjärdedel
av kostnaden; att Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet bör bestämma,
när behov av uppförande av sådan bostad föreligger, därvid landstinget bör
beredas tillfälle att avgiva yttrande och i varje särskilt fall efter föreliggande

omständigheter bestämma storleken av sitt bidrag; samt att landstingets
åtgärd bör inskränkas till bidragets inbetalande till Kungl. Maj:ts befallningshavande.
»

De kommitterade, som av Norrbottens läns landsting erhållit i uppdrag
att avfatta dess utlåtande i ärendet, motsätta sig, att landstinget skulle i
första hand göras ansvarigt för bostadsfrågans ordnande och framhålla, att
mycket vägande skäl syntes tala för, att den kommun, där läkaren skulle
vara bosatt — »förläggningskommunen» — i första hand ansvarade för
bostadsfrågans ordnande. Statsbidraget borde ej fixeras till ett visst belopp,
utan borde detta sättas till exempelvis ä/3 av kostnadsförslaget. I särskilt
ömmande fall borde statsbidraget kunna höjas till 3/4. Kungl. Maj:ts befallningshavande
borde tillerkännas befogenhet att även mot kommunernas
nekande ålägga dessa byggnadsskyldighet. I de fall, där kommunerna skulle
komma att väsentligt betungas av byggnadsskyldigheten, borde landstinget
efter prövning i varje särskilt fall träda understödjande emellan. Hela
underhållet borde åligga »förläggningskommunen», eventuellt läkardistriktet,
som då naturligtvis borde få rätt att av läkaren uppbära hyran.

Västmanlands läns landsting anser, att det borde åligga läkardistrikten
själva att ordna provinsialläkarnas bostadsfråga, möjligen med statsbidrag,
dar så erfordrades.

Östergötlands läns landsting anser, att för provinsialläkare bosatta å
platser, där bostad kunde förhyras, tillräckliga hyresbidrag borde bestämmas,
varemot å platser, där förhyrning av bostad ej läte sig göra, särskild bostad
genom nybyggnad eller annorledes borde anskaffas, därvid kostnaden härför
i huvudsak borde drabba staten.

Jönköpings läns landsting förklarar, att, då det enligt landstingets förmenande
uteslutande vore en statens angelägenhet att ordna med och bekosta
möjligen behövliga bostäder åt provinsialläkare, landstinget för sin
del icke vore villigt att i någon mån bidraga med kostnaden härför.

Malmöhus läns landsting anser sig ej böra biträda kommitténs förslag,
men förordar att, då det ej kunde förnekas, att i vissa fall allvarliga svårigheter
för läkaren att erhålla bostad kunde uppstå, de påpekade olägenheterna
avhjälptes genom statens mellankomst.

Kristianstads läns landsting avstyrker förslaget, så vitt det avsåge att
pålägga landstingen kostnaden för anskaffande av bostad åt provinsialläkare.

Gottlands läns landsting uttalar sina betänkligheter mot, att landstinget
skulle åläggas anskaffa bostad åt läkare i distrikt, där bostad ej kunde på

annat sätt beredas denne, och finner mera tilltalande och lämpligt det reservationsvis
framställda förslaget om hyresbidrag av statsmedel till sådana provinsialläkare,
vilka hade svårighet att åt sig anskaffa lämplig bostad

I samma riktning uttalar sig Gävleborgs läns landsting.

Göteborgs och Bohus läns, Jämtlands läns och Västerbottens läns landsting
anse, att bostadsfrågan bör ordnas i enlighet med reservanten, herr
Rogbergs förslag.

Kalmar läns södra och Kopparbergs läns landsting uttala sin anslutning
till de synpunkter, som av reservanterna i förevarande fråga framlagts.

Kronobergs läns landsting anser, att för länets vidkommande provinsialläkarnas
bostadsfråga torde kunna nöjaktigt ordnas utan ingripande från
landstingets sida.

Stockholms läns, Hallands läns, Älvsborgs löns och Skaraborgs lä as
landsting hava icke funnit skäl föreligga att avgiva yttrande i ärendet.

Av förestående redogörelse synes, att skilda meningar även bland landstingen
gjort sig gällande i avseende å bästa sättet att lösa ifrågavarande
spörsmål. Medan några landsting ansluta sig, helt eller delvis, till kommitténs
förslag, vilja andra ej vara med om, att landstinget skulle bidraga;
några anse, att staten ensam bör bära kostnaden och åter andra vilja ordna
bostadsfrågan enligt reservanternas herrar Larsons och Rogbergs förslag.

Vad nu först angår det framkastade förslaget, att staten skulle betala
hela kostnaden för bostäders anordnande åt provinsialläkare, har kommittén
i sitt ovannämnda förslag angivit det skäl, som hindrar kommittén att förorda
en sådan lösning av frågan. Det är de stora anspråk, som måste
ställas på statskassan för tillgodoseende av trängande krav för provinsialläkarkåren.
Endast själva löneregleringen för förste provinsialläkare
och provinsialläkare enligt kommitténs förslag erfordrar en ökad årlig utgift
för statsverket av 329,300 kronor.

Beträffande herr Larsons i hans reservation framlagda förslag, att hyresbidrag
av statsmedel borde utgå till sådana provinsialläkare, vilka hade
svårighet att åt sig anskaffa tjänlig bostad till skälig hyra, får kommittén
framhålla, att beviljandet av hyresbidrag icke kan förhjälpa provinsialläkaren
att erhålla bostad i distrikt, där ingen lämplig sådan finnes; och vidkommande
herr Rogbergs förslag, att staten skulle lämna bidrag till avlägsna,
svaga och skattetyngda distrikt vid uppförande eller anskaffande av nödig
läkarbostad, så torde detta sätt att lösa bostadsfrågan för vederbörande

distrikt bliva mer betungande än det av kommitténs flertal föreslagna.
Enligt majoritetsförslagel skulle staten bidraga med högst */» av kostnaden.
Det är knappast troligt, att större anspråk fin bidrag till högst 1/3 av bygg.
nadskostnaden kunde ställas på staten, därest byggnadsfrågan skulle lösas
enligt herr Rogbergs förslag, men i sä fall finge distriktet ensamt bära återstående
Vy av kostnaden. I sådana distrikt, som icke uppfyllde fordringarna
för erhållande av statsbidrag enligt herr Rogbergs förslag, finge antingen
distriktet ensamt bekosta anskaffandet av lämplig bostad, som dessutom
för läkaren kunde bliva mycket dyrbar, eller ock finge det lämnas läkaren
fritt att bosätta sig å annan plats inom distriktet, vilket även reservanten
herr Larson framhållit.

Såsom kommittén i sitt förenämnda förslag framhållit, är anordnandet
av lämpliga bostäder för provinsialläkare å landsbygden en fråga av synnerlig
vikt. Anordnas icke för läkaren lämplig bostad å stationsorten, blir
det ingen annan utväg än att lämna läkaren tillstånd att bosätta sig på
annan plats inom distriktet, där han kan lyckas erhålla en för sig passande
bostad. Det kan då komma att inträffa, att provinsialläkaren bor i ena
ändan av distriktet, och att apoteket, som helt naturligt måste vara mera
stabilt, är beläget i motsatta ändan. Ett sådant förhållande blir olidligt för
befolkningen och besvärligt även för läkaren och apotekaren.

Det torde i sammanhang härmed böra betonas, att statens utgifter för
läkarbostad vid frågans ordnande enligt kommitténs förslag ej kan anses
såsom eu löneförmån åt provinsialläkarna, enär de för ifrågavarande bostäder
skulle erlägga skälig hyra.

På grund av vad sålunda anförts har kommitténs flertal funnit sig
böra vidhålla sitt ovannämnda härvid fogade förslag i vad det avser ordnandet
av provinsialläkarnes bostadsfråga.

Detta förslag innebär (se sid. 8 i förslaget), att för provinsialläkardistrikt
med station för läkare å landsbygden landstingen skulle åläggas att, då bostad
ej på annat sätt kunde beredas, anskaffa särskild läkarbostad och därefter
till läkaren upplåta densamma. Sådan bostad borde läkaren vara skyldig
bebo, och borde han tillika för densamma till landstinget erlägga en hyra
av högst 1,000 kronor.

Beträffande kostnaden för sådan byggnads uppförande skulle densamma
fördelas på stat och landsting samt den kommun, inom vilken läkarstationen
vore belägen, eller eventuellt i stället för kommunen läkardistriktet. Staten
borde bidraga med högst x/3 av kostnaden. Återstoden av kostnaden borde

gäldas av landstinget, och landstinget skulle sedan i sin ordning äga att
bekomma ersättning för hälften av sina utgifter av omförmälda kommun
eller eventuellt av distriktet.

5. Distriktsindelningen.

Såsom i det föregående nämnts hava landstingen lämnats tillfälle att
yttra sig över kommitténs förslag till jämkning i rikets indelning i läkardistrikt,
och inhämtas av de utav landstingen avgivna yttrandena bland
annat följande.

Stockholms läns landsting har funnit sig för närvarande sakna anledning
att yttra sig över kommitténs förslag.

Uppsala läns landsting har uttalat eu viss tvekan angående lämpligheten
att förlägga Giresta socken till det föreslagna Tibble distrikt, men har
i övrigt icke haft något att erinra mot förslaget.

Östergötlands läns landsting föreslår på anförda skäl, att Norrköpings
ifrågasatta ordinarie distrikt måtte inskränkas att omfatta Krokeks socken,
nu tillhörande Björkviks distrikt i Södermanlands län, samt socknarna Kvillinge,
Simonstorp, Borg, Dagsberg, Styrestad och Kullerstad, men att socknarna
Jonsberg, Kuddby, Konungsund, Östra Stenby, Östra Husby, Häradshammar
och Furingstad måtte fortfarande få räknas till Söderköpings
distrikt; att Österbymo distrikt, som av kommittén föreslagits till extra
distrikt, måtte göras till ordinarie samt omfatta socknarna Asby, Sund,
Norra Vi, Västra Ryd, Sviuhult och Torpa; samt att ett extra,distrikt måtte
bildas med station för läkaren i Finspång och bestående av socknarna
Risinge, Vänga och Hällestad.

Jönköpings läns landsting hemställer, att ytterligare ett extra provinsialläkardistrikt
måtte inrättas i Vetlanda köping, under förutsättning likväl
att icke under tiden särskild köpingsläkare där tillsatts.

Kronobergs läns och Kalmar läns norra landsting hava icke haft något
att erinra mot förslaget.

Kalmar läns södra landsting tillstyrker, att Norra Möckleby socken
överföres från Mörbvlånga till Borgholms distrikt, på sätt kommittén föreslagit.

Gottlands läns landsting hemställer på anförda skäl, att även Klintehamns
extra distrikt måtte förändras till ordinarie.

Blekinge läns landsting hemställer, att provinsialläkardistrikt måtte

anordnas även i Jämjöslätt med samma Ijänstgöriugsområde, som föreslagits
för det av kommittén ifrågasatta extra distriktet därstädes, varjämte borde
tagas i övervägande lämpligheten av att ett distrikt med station i Sölves
borg inrättas med tjänstgöringsområde omfattande Sölvesborgs landsförsam
ling samt Mjällby och Ysane församlingar i Blekige län och Ivetofta församling
i Kristianstads län.

Kristianstads läns landsting uttalar sin anslutning till förste provinsialläkarens
i länet tidigare i ärendet avgivna yttrande med den förändring,
att Trolle—Ljungby, Nymö och Vä kommuner borde fortfarande tillhöra
Kristianstads distrikt.

Malmöhus läns landsting har icke haft något att erinra mot förslaget.

Hallands läns landsting hemställer på anförda skäl, att även Laholms
distrikt må bliva ordinarie distrikt, samt att de ordinarie distrikten må omfatta:
1. Kung shacka distrikt socknarna Ölmevalla, Landa, Frillesås, Gällinge,
Idala, Fjärås, Förlanda, Hanhals, Tölö, Lindome, Alvsåker, Onsala, Valda,
Släp samt Stråvalla; 2. Varhergs distrikt socknarna Värö, Veddige, As,
Sällstorp, Grimeton, Rolfstorp, Valinge, Stamnared, Skälunge, Tvååker,
Spannarp, Hunnestad, Gödestad, Lindberg, Torpa, Träslöv samt Dagsås;

3. Ullarcds distrikt socknarna Askome,. Drängesred, Krogsered, Gällared,
Gunnarp, Fagerred, Källsjö, Ullared, Okome, Köinge, Svartrå och Nösslinge;

4. Fulkenbergs distrikt socknarna Slöinge, Eftra, Skrea, Arstad, Asige,
Abild, Vessige, Ljungby, Alfshög, Vinberg, Stafsinge, Morup och Sibbarp;

5. Halmstads distrikt socknarna Enslöv, Torup, Kinuared, Ovraby, Holm,
Söndrum, Vapnö, Harplinge, Steninge, Getinge, Revinge, Slättåkra, Kvi
bille, Eldsberga, Tönnersjö, Snöstorp, Trönninge och Bredared; samt 6.
Laholms distrikt socknarna Veinge, Tjärby, Knäred, Laholms landsförsamling,
Ränneslöv, Ysby, Östra Karup, Skummeslöv, Hasslöv, Våxtorp, Hishult
(länsdel) och Laholms stad, dock att Östra Karup med hänsyn till sitt
läge fortfarande må föras till Båstads extra distrikt.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att Sotenäs distrikt borde
omfatta Sotenäs härad med undantag av Berfeudals socken, sora fortfarande
borde tillhöra Håby distrikt, samt att provinsialläkaren i Sotenäs distrikt
borde hava sin station i Gravarne.

Älvsborgs läns landsting finner ej skäl föreligga för landstinget att
avgiva yttrande i ärendet.

Skaraborgs läns landsting har beslutat att »låta boro vid den gjorda
utredningen».

Värmlands läns landsting föreslår med ändring av förslaget, att ett
nytt ordinarie provinsialläkardistrikt inrättas, benämnt Fastnäs distrikt,
med station för läkaren i eller i närheten av Fastnäs hemman i N, Nr
socken och omfattande N. Ny och Ekshärads socknar, dock att fortfarande
södra delen av Ekshärads socken till och med hemmanen Sälje, Yggenäs,
Basterud, Basterndstorp, Hohle och Skoga i norr skulle även tillhöra Uddeholms
extra provinsialläkardistrikt.

Västmanlands läns landsting har icke något att erinra mot förslaget.

Kopparbergs läns landsting föreslår inrättandet jämväl av ett extra
provinsialläkardistrikt, omfattande Stora Skedvi och Mus by socknar med
station för läkaren i Långshyttan.

Gävleborgs läns landsting tillstyrker förslaget.

Västernorrlands läns landsting uttalar sig för, »att Nätra bör bliva
ordinarie distrikt, att Gideå, Trehömingsjö och Grundsunda socknar sammanslås
till ett nytt ordinarie distrikt med läkarstation i Norrgidsjö kyrkby,
samt att Junsele och Adalslidens socknar bilda ett distrikt, benämnt Junsele
distrikt, med station i Junsele kyrkoby».

Jämtlands läns landsting uttalar sig för, att Ivätans och Stuguns nuvarande
extra distrikt måtte förändras till ordinarie distrikt.

Västerbottens läns och Norrbottens läns landsting hava icke något att
erinra mot förslaget.

Kommittén har efter övervägande av landstingens ifrågavarande yttranden
icke funnit anledning frångå sitt ovanberörda förslag till jämkning
i rikets indelning i läkardistrikt vare sig i fråga om antalet ordinarie
distrikt eller deras fördelning på de olika länen. Beträffande frågan om
inrättande av ytterligare extra distrikt utöver de av kommittén ifrågasatta
har kommittén intet att häremot erinra. Yad åter angår de av några landsting
framförda önskemålen om ändring i omfattningen av de ordinarie
distrikten, så torde något uttalande härom från kommitténs sida ej vara
behövligt. Därest det antal nya ordinarie distrikt, som i förslaget innefattas,
av riksdagen godkännes, kommer, innan distriktsindelningen av
Kungl. Maj:t fastställes, ärendet att överlämnas till Kungl. medicinalstyrelsen
för yttrande, och styrelsen blir då i tillfälle att infordra den ytterligare
utredning, som eventuellt kan anses erforderlig. Kommittén vill endast
framhålla, att anmärkningarna beträffande Norrköpings distrikt i viss mån
synas befogade, samt att beträffande stationsorten i Sotenäs härads distrikt

i Göteborgs och Bohus län det av laudstinget i denna fråga gjorda uttalan
det icke synes böra bliva för Kungl. Maj:t bindande.

Av de extra distrikt, som ifrågasatts skola förändras till ordinarie, äro
följande distrikt bildade med tillämpning av bestämmelserna i Kungl. kungörelsen
den 17 oktober 1840, nämligen Akersbergs distrikt i Stockholms
län, Eslövs distrikt i Malmöhus län samt Hofors distrikt i Gävleborgs län.
Beträffande Torpa distrikt i Östergötlands län, som skulle ingå i Tranås
ordinarie distrikt, gäller även särskilda bestämmelser. Dessa distrikts särskilda
karaktär synes fordra, att, innan någon förändring med desamma vidtages,
vederbörandes yttrande infordras, huruvida de hava något att däremot
erinra.

6. Ny lönestat för provinsial- och förste provinsialläkare,
m. m.

Enligt Kung!. Maj:ts till 1911 års riksdag framlagda förslag skulle
avlöningen för självständig förste provinsialläkare bestämmas till enahanda
belopp som för landssekreterare och landskamrerare i en del smärre län
eller till 7,100 kronor, därav 5,000 kronor lön och 2,100 kronor tjänstgörings- -penningar, jämte ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 år. Därtill skulle
komma ortstillägg för förste provinsialläkaren i Stockholms län med 600
kronor samt för vardera av förste provinsialläkaren i Västerbottens och
Norrbottens län med 300 kronor. Beträffande de 8 förste provinsialläkare,
som fortfarande skulle sköta var sitt provinsialläkardistrikt, skulle dessa,
förutom sin provinsialläkarlön, åtnjuta 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar
såsom förste provinsialläkare.

För provinsialläkarna skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag utgå en begynnelseavlöniDg
av 4,000 kronor, fördelad i lön 3,000 kronor, tjänstgöringspenningär
1,000 kronor, vartill skulle komma två ålderstillägg, vartdera å
500 kronor, efter respektive 5 och 10 år. De s. k. fixa tjänstgöringspenningarna,
som tid efter annan beviljats vissa provinsialläkardistrikt, huvudsakligen
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, skulle uppföras
i Btaten under titel ortstilLgg och utgå med 1,000 kronor till provinsialläkaren
i Vittangi distrikt och med 500 kronor till ett vart av följande 12
distrikt, nämligen Ramsele, Hotings, Hede, Föllinge, Gäddede, Lycksele,
Vilhelmina, Sorsele, Stensele, Överkalix, Jockmocks och Arjeplogs.

Riksdagen ansåg emellertid, att avlöningen för självständig förste
provinsialläkare borde bestämmas till lön 4,000 kronor, tjänstgöringspenningar

2.000 kronor, ortstillägg enligt Kungl. Maj:ts förslag samt ålderstillägg med
500 kronor efter 5 års och ytterligare 500 kronor efter 10 års tjänst. I
övrigt biföll riksdagen Kungl. Maj ds förslag. Den av riksdagen godkända
lönestaten upptager 187 provinsialläkartjänster.

I den år 1911 fastställda avlöningsstaten för förste provinsialläkare
och provinsialläkare skedde år 1914 den ändring, att ett ortstillägg med

1.000 kronor från och med år 1915 uppfördes för provinsialläkaren i Pajala
distrikt i Norrbottens län, vadan alltså för närvarande till provinsialläkare
utgå 2 ortstillägg å 1,000 kronor och 12 sådana å 500 kronor.

De biträdande provinsialläkare, som äro anställda i de län, där förste
provinsialläkaren tillika inuehar provinsialläkartjänst, åtnjuta jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 15 september 1911 arvode å 1,000 kronor om året, och
utgå ifrågavarande arvoden av förslagsanslaget till bestridande av kostnader
för allmän hälso- och sjukvård.

Samtidigt med förenämnda förslag till avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare framlade Kungl. Maj:t jämväl förslag till ändring
i läkartaxan, avseende bland annat att arvodet för rådfrågning i läkarens
bostad skulle utgå med 1—3 kronor i stället för såsom dittills med 1 krona.
Denna taxeökning var avsedd att komplettera avlöningsförslaget. Riksdagen
godkände emellertid icke förslaget om taxans böjning och gjorde till villkor
för godkännande av avlöningsstat, att taxa enligt av riksdagen avgivet förslag
skulle utfärdas.

Den löneförbättring, som genom 1911 års stat åstadskoms för provinsialläkare,
var synnerligen obetydlig. Till belysande härav raå meddelas
följande. Vid tiden för fastställande av 1911 års stat utgick till provinsialläkare
en avlöning av 2,500 kronor, därav 625 kronor såsom tjänstgöringspenniugar,
jämte 750 kronor såsom hyresersättning, således tillhopa 3,250
kronor. Därjämte utgick två ålderstillägg å 500 kronor, det ena efter 10,
det andra efter 15 års tjänstgöring. Under några år hade riksdagen därjämte
beviljat s. k. dyrtidstillägg (extra lönetillägg) med 12 % av löneförmånerna,
alltså 390 kronor, varigenom avlöningen utan ålderstillägg belöpte
sig till 8,640 kronor. Skillnaden mellan förenämnda avlöning och
den år 1911 bestämda å 4,000 kronor utgör 360 kronor. Härifrån bör dock
dragas kostnaden för pensionsavgift, 160 kronor om året, då det visar sig,
att löneförbättringen inskränker sig till 200 kronor Men härjämte torde
böra observeras, vad som redan förut nämnts, att uti § 1 i läkartaxan infördes
en bestämmelse, som förbjöd läkaren att med patienten överens -

komma om högre ersättning än den i taxan bestämda — eu överenskommelse
som varit tillåten enligt 1890 års taxa. — Man torde därför utan
överdrift kunna saga, att 1911 års lönereglering för provinsialläkarna knappast
medförde någon löneförbättring.

Följderna av förenämnda lönereglering dröjde ej att visa sig. Tillloppet
av läkare till provinsialläkarbanan minskades hastigt, och numera
kunna unga läkare knappast förmås söka in på banan. Läkarna föredraga
att bosätta sig i städerna för att där skaffa sig enskild praktik. Vid en
otillräcklig rekrytering av kåren bliva givetvis de sämst lottade och be
svärligaste distrikten främst lidande. Också har det varit förenat med stora
svårigheter för att ej säga omöjligt att få flera provinsialläkardistrikt särskilt
i Norrland besatta med nya innehavare.

Vid 1917 års riksdag beviljade riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t •
medel för vidtagande av provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna provinsalläkardistrikt, såväl
ordinarie som extra. Hittills har emellertid något nämnvärt resultat av
dessa åtgärder ej visat sig.

An kraftigare åtgärder måste därför vidtagas för att råda bot på missförhållandena.
Framförallt måste de ekonomiska förhållandena för provinsialläkarkåren
högst betydligt förbättras. Den viktigaste åtgärden för att erhålla
bättre rekrytering såväl kvalitativt som kvantitativt torde vara att höja
läkartaxan, varom kommittén framställt förslag. Men därjämte torde det
vara nödvändigt, att lönerna höjas, att för avlägset belägna distrikt med
ringa folkmängd och i följd därav utsikt till obetydlig praktik beviljas särskilda
ortstillägg och avlöningsbidrag samt flyttningsbidrag. Endast härigenom
torde det vara någon utsikt till ökad rekrytering av kåren. Det må
dock här framhållas, att det icke är möjligt att göra läkardistrikten ekonomiskt
fullt jämställda, och att det även torde vara av en viss betydelse,
att goda, medelgoda och relativt mindre goda distrikt fortfarande finnas,
enär härigenom för provinsialläkaren i likhet med andra statens tjänstemän
beredes utsikt att möjligen kunna vinna en bättre ekonomisk ställning, än
han tidigare innehaft.

De ekonomiska förhållandena i de relativt mindre goda distrikten böra
dock vara sådana, att läkaren även där utan försakelser kan utöva sin tjänst.

, För att utröna provinsialläkarnas inkomst av arbete har en sammanställning
av uppgifterna härom i taxeringskalendrarna för åren 1913 — 1916

utförts, och har därjämte till jämförelse upptagits inkomsterna av arbete
för vissa andra läkare under nämnda tidsperiod.

Sammanställningen utvisar, att medelinkomsten av arbete utgjort:

	År 1913	1914	1915	1918
för förste provinsialläkare ......	7,810 kr.	9,847 kr.	9,242	kr. 9,494 kr
» provinsialläkare.......•........	8,062 »	8,348 *	8,454	» 8,764 »
» biträdande provinsialläkare	9,177 »	10,536 »	10,872	» 12,061 »
> extra provinsialläkare ......	8,246 *	8,652 »	9,208	* 9,520 »
» stadsläkare .....................	10,350 »	10,563 »	10,811	» 11,444 »
> lasarettsläkare ...............	14,871 »	15,941 »	15,681	> 16,652 »

(Bland lasarettsläkarna hava ej upptagits läkarna vid sjukhusen i Stockholm,
Uppsala och Lund.)

Ifrågavarande sammanställning visar bland annat, att provinsialläkarna
befinna sig lägst på inkomstskalan, att därefter komma extra provinsialläkare
och förste provinsialläkare, samt att biträdande provinsialläkarna stå
betydligt högre i inkomstavseende än förste provinsialläkarna, det sistnämnda
förhållandet väl beroende därpå, att biträdande provinsialläkarna varit mera
i tillfälle att ägna sig åt enskild praktik än .förste provinsialläkarna, som på
grund av tjänsteresor nödgas ofta vara borta från läkarstationen långa tider.
Sammanställningen visar även, att den kontanta avlöningens storlek ej inverkar
så synnerligen mycket på resultatet av årsinkomsten, men att däremot
den omständigheten, om läkaren är bunden av läkartaxan eller icke
har stor betydelse. Stads- och lasarettsläkarna, som ej äro bundna av
gällande läkartaxa, hava sålunda jämförelsevis goda inkomster.

Kommittén har sökt beräkna den inkomst, varav en provinsialläkar
familj, bestående av man, hustru, tre barn och två tjänare = 7 personer,
kunde vara i behov för att anständigt kunna uppehålla sig och samtidigt
amortera kostnaden för läkarutbildningen. Kostnaden för utbildningen och
första uppsättningen av instrument har lågt beräknats till 25,000 kronor
och amorteringstiden har satts till 15 år. Kommittén har då kommit till
det resultat, att ifrågavarande läkarfamilj för att kunna uppehålla sin ställning
hade behov av en inkomst av i runt tal 11,300 kronor eller, om kommitténs
förslag om ersättning till provinsialläkare för telefonavgifter ej bifölles,
11,400 kronor. Härvid har emellertid hänsyn icke tagits till den
genom världskriget vållade prisförhöjningen. Enligt förenämnda statistik

kunde provinsialläkaren anses hava en inkomst i medeltal av 8,400 kronor.
Den föreslagna förhöjningen i taxan i ett medelgott distrikt beräknas giva

I, 100 kronor. Vidare får man antaga, att ett avdrag av 800 kronor för
bestridande av särskild med provinsialläkartjänsten förenad kostnad gjorts
vid de deklarationer, varpå förenämnda statistik upprättats. Sistnämnda
tre poster göra tillsammans 10,1500 kronor. Av skyddskoppympningen torde
provinsialläkarna kunna beräkna en behållen inkomst i genomsnitt av 200
å 300 kronor, per år. För att erhålla det beräknade minimibeloppet

II, 300 kronor i ett medelgott distrikt erfordras ytterligare 700 kronor. Uti
underdånig skrivelse den 29 februari 1916 hemställde medicinalstyrelsen,
att lönen för provinsialläkare måtte höjas med 500 kronor, och att provinsialläkaren
därjämte måtte tilldelas ett årligt anslag av 200 kronor till
expenser. Kommittén tillstyrker för sin del, att provinsialläkarens avlöning
må höjas med nämnda belopp, 700 kronor, men då det synes böra ordnas
så, att det till expenser beräknade beloppet kan komma även eventuell
vikarie till godo, vill kommhtén föreslå, att provinsialläkarens lön höjes
med 500 kronor till 3,500 kronor och tjänstgöringspenningarna med 200
kronor till 1,200 kronor. Provinsialläkarnas begynnelseavlöning skulle alltså
i allmänhet bliva 4,700 kronor.

Av förenämnda statistiska utredning framgår emellertid, att ett ganska
avsevärt antal läkare haft lägre inkomst än 8,000 kronor. Under år 1913
hade sålunda 72 av 120, för vilka uppgift erhållits, under 8,000 kronor i
inkomst av arbete. Under åren 1914, 1915 och 1916 voro motsvarande
siffror respektive 63 av 139, 64 av 142 och 73 av 154. I många av de
norrländska distrikten är provinsialläkarnas inkomst av praktik på grund
av befolkningens ringa antal och fattigdom helt obetydlig. Förenämnda
taxeförhöjning beräknas i sådana distrikt ej giva mer än i medeltal 500
kronor. För att upphjälpa läkarnes inkomster i dessa distrikt har av riksdagen
beviljats ortstillägg. Såsom förut nämnts upptager 1911 års stat 12
ortstillägg å 500 kronor och ett å 1,000 kronor. Sedermera beviljades av
1914 års förra riksdag ytterligare ett å 1,000 kronor. Vid 1917 års riksdag
godkändes ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till provisoriska åtgärder
för att underlätta besättandet av sådana provinsialläkardistrikt, vilka på
grund av sin avlägsna belägenhet samt ogynnsamma förhållanden i övrigt
vore särskilt ägnade att verka avskräckande på sökande. Kungl, Maj:ts
berörda förslag innefattade, dels att första ålderstillägget skulle inträda redan
efter tre år beträffande provinsialläkarna i Sorsele distrikt i Västerbottens

län samt Arjeplogs, Pajala och Vittangi distrikt i Norrbottens län, dock
först sedan nämnda distrikt blivit med nya innehavare besatta, dels att
under åren 1917 och 1918 skulle till provinsialläkarna i nedan angivna
distrikt utöver dem enligt ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner —
dock först sedan vederbörande distrikt blivit med nya innehavare besatta
— såsom ortstillägg utgå följande för år beräknade belopp, nämligen:

till provinsialläkaren i Los	distrikt	av	Gävleborgs	län kr.	500	—
» »	» Hotings			V ästernorrlands		»	500	—
» »	» Föllinge	>	»	Jämtlands	»	»	500	—
» »	» Gäddede	»	»	»	S>	»	500	—
	» Sorsele	»	j>	Västerbottens	»	»	1,000	—
	» Stensele	»		»			500	—
» »	» Arjeplogs			Norrbottens			1,000	—
» y>	» Arvidsjaurs	»			»	»	500	—
» »	» Pajala		»	»			500	—
» »	» Vittangi			»	»	»	500	—
Tf »	» Overtorneå	1		»	»		500	—

dels ock att blivande innehavare av provinsialläkarbefattningarna i Los,
Föllinge, Gäddede, Sorsele, Stensele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Pajala och
Vittangi distrikt skulle äga komma i åtnjutande av flyttningsbidrag med högst
800 kronor, såvitt angår Sorsele och Arjeplogs distrikt, samt med högst 600
kronor beträffande övriga ifrågavarande distrikt.

Kommittén har funnit särskilda åtgärder alltjämt behövliga i vissa
norrländska provinsialläkardistrikt, om utsikt skall kunna förefinnas att där
erhålla provinsialläkare. Den föreslagna taxeförhöjningen innebär, såsom
förut nämnts, ingen stor löneförbättring för många av de norrländska distrikten.

Kommittén tillstyrker sålunda, att första ålderstillägget må utgå redan
efter tre års tjänst beträffande förenämnda Sorsele, Arjeplogs, Pajala och
Vittangi distrikt och hemställer, att samma förmån även må tillkomma
provinsialläkaren i Tärna distrikt, därest detta distrikt, såsom kommittén
föreslagit, förändras till ordinarie distrikt.

Vidare förordar kommittén, att avlöningsbeloppen höjas för vissa svaga
distrikt. Då kommittén vill om möjligt undvika övergångsstat, hava nu
utgående ortstillägg bibehållits. I avseende å de nya bidrag kommittén
förordar liksom beträffande de ortstillägg, som beviljats av 1917 års riksdag,
vill kommittén föreslå, att desamma upptagas såsom »särskilt avlönings -

tillägg», att utgå såsom tjänstgöringspenningar, varigenom även vikarie å
provinsialläkarbefattning kunde erhålla del av desamma. Ifrågavarande orts
tillägg och extra avlöningstillägg skulle utgå ej så mycket därför, att levnadskostnaderna
uti dessa distrikt äro särskilt höga, utan fastmer emedan distrikten
i allmänhet äro i flera avseenden besvärliga och inkomsterna där ringa.

Ortstillägg och särskilt avlöningstillägg skulle enligt kommitténs mening
utgå i nedannämnda distrikt i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs, Värmlands och Gottlands län med följande belopp:

Distrikt.	Ortstillägg.	Särskilt avlönings
		tillägg.
Norrbottens län
Vittangi ...........	........ 1,000	500
Pajala .......................	........ 1,000	500
Övertorneå ..................	—	1,000
Haparanda ...................	........ —	500
Overkalix....................	........ 500	500
Råneå .........................	—	1,000
Jockmock..............	........ 500	500
Boden .....................	........ ..	500
Arjeplog ......................	........ 500	1,500
Arvidsjaur .................	........ —	1,000
Västerbottens län
Sorsele ..........................	........ 500	1,000
Norsjö ..........................	....... .	500
Sten sele .......................	........ 500	500
Lycksele .....................	....... 500	—
Vilhelmina ....................	....... 500	—
Asele .......................	—	500
Bjurholm .....................	....... .	500
Jörn .............................	—	500
Dorotea......................	—	500
Tärna .......................	....... —	1,000
Jämtlands län
Gäddede .......................	....... 500	1,000
Föllinge ...............	....... 500	500

Distrikt.	Ortstillägg.	Särskilt avlönings-
Hammerdal..................	_	tillägg. 500
Hede ........................	......... 500	500
Västernorrlands län
Ramsele .....................	......... 500	500
Hoting........................	......... 500	500
Gävleborgs län
Los ..........................	......... —	1,000
Njutånger (nu Enånger)	......... —	500
Värmlands län
Långav (nu Likenäs)......	......... —	500
Skönnerud (nu Järnskog)	......... .	500
Gottlands län
Ljugarn .....................	......... —	500
angår flyttningsbidrag till	vissa provinsialläkare anser kommittén,

att sådana fortfarande, och tills järnvägskommunikationerna i Norrland
undergått förbättring, äro behövliga, och vill fördenskull föreslå, att anslag
till detta ändamål å extra stat fortfarande anvisas för provinsialläkarbefattniugarna
i Los, Föllinge, Gäddede, Sorsele, Stensele, Arjeplogs, Arvidsjaurs,
Pajala och Vittangi distrikt, — vilka distrikt enligt 1917 års riksdags beslut
skulle äga komma i åtnjutande av sådant bidrag — ävensom för provinsialläkarbefattningen
i Tärna distrikt, och torde bidraget böra utgå med högst
800 kronor i Arjeplogs, Sorsele och Tärna distrikt samt med högst 600 kronor
i övriga nu nämnda distrikt allt enligt grunder, som stadgats i nådigt
brev den 29 juni 1917 för provisoriskt utgående av sådant bidrag. Det för
ifrågavarande ändamål erforderliga anslaget skulle således utgöra högst 6,600
kronor.

I sin förenämnda underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 föreslår
medicinalstyrelsen beträffande förste provinsialläkarna, att dessa skulle erhålla
500 kronors förhöjning av lönen och därjämte 500 kronor årligen till expenser.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle således begynnelseavlöningen för
förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt bliva 4,500 kronor lön
+ 2,000 kronor tjänstgöringspenningar = 6,500 kronor och för förste

provinsialläkare med provinsialläkardistrikt 3,500 kronor lön + 1,500 kronor
och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar = 6,000 kronor. Med inberäknande
av det ifrågasatta anslaget till expenser, 500 kronor, bleve begynnelseavlöningen
respektive 7,000 och 6,500 kronor. Till båda kategorierna skulle
liksom nu utgå 2 ålderstillägg å 500 kronor. Slutavlöningen skulle alltså
belöpa sig till respektive 8,000 och 7,500 kronor.

Kommittén bar icke funnit något att erinra mot, att anslag till expenser
utgår till förste provinsialläkare, men av samma skäl, som anfördes i fråga
om sådant anslag till provinsialläkare, vill kommittén förorda, att tjänstgöringspenningarna
höjas med det ifrågasatta beloppet i stället för att ett
särskilt anslag anvisas. Beloppet 500 kronor torde ej få anses vara för
högt tilltaget. Förste provinsialläkaren befinner sig ofta på resor, och någon
måste då tillse expeditionen, dessutom kräves utgifter för skrivmaterialier
och skrivbiträde m. m.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande förhöjning i avlöningen är grundat
på utredning under år 1915 eller tidigare. Av förenämnda av kommittén
verkställda statistiska utredning framgår, att förste provinsialläkarna
i inkomster stå under de biträdande provinsialläkarne. På grund av sin
tjänst måste förste provinsialläkaren ofta vara på resor — i de större länen
anses resorna taga en tid av omkring 5 månader årligen. Det är givet,
att den enskilda praktiken härav skall bliva lidande. Någon förtjänst på
tjänsteresorna kan numera icke beräknas. Då man ansett, att provinsialläkarna
borde erhålla en inkomst av omkring 11,300 kronor och förste
provinsialläkarnas inkomst enligt förenämnda statistiska utredning kan anses
uppgå till omkring 9,000 kronor, synes det kommittén, att avlöningen för
förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt, för att de skola kunna

1 avseende å inkomst jämställas med provinsialläkare, bör höjas med 2,000
kronor, vari då ingripes 500 kronors ersättning för expenser. Denna höjning
vill kommittén- fördela med 1,000 kronor på lön och 1,000 kronor på
tjänstgöringspenningar. Förste provinsialläkare utan provinsialläkardistrikt
skulle alltså erhålla 5,000 kronor lön, 3,000 kronor tjänstgöringspenningar,

2 ålderstillägg ä 500 kronor = slutlön 9,000 kronor.

Beträffande de förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare,
så kunna de göra räkning på förhöjd ersättning på grund av ändring i
läkartaxan. Som emellertid den enskilda praktiken även för de flesta av
dessa provinsialläkare är ringa — i ett län har uppgivits, att förste provinsialläkaren
ej medhunne någon enskild praktik — torde man ej få be -

räkna, att förhöjningen i inkomst på grund av taxeförhöjningen skall belöpa
sig till mer än omkring 500 kronor. Vid sådant förhållande skulle en
avlöningsförbättring av 1,500 kronor, däri då inberäknat 500 kronor såsom
ersättning för expenser, vara erforderlig, för att deras inkomst i genomsnitt
skall uppgå till samma belopp som för övriga förste provinsialläkare. Kommittén
får sålunda tillstyrka, att avlöningen för förste provinsialläkare med
provinsialläkardistrikt höjes med 1,500 kronor. Vad angår fördelningen av
detta belopp, så bör givetvis avlöningen som provinsialläkare bestämmas
på samma sätt som för övriga provinsialläkare eller till 3,500 kronor lön,
1,200 kronor tjänstgöringspenningar. I nämnda belopp å 1,200 kronor ingår
då ersättning 200 kronor för expenser. Såsom förste provinsialläkare åtnjuta
ifrågavarande läkare för närvarande 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar.
Detta belopp skulle således ökas med 800 kronor till 2,300 kronor, för att
avlöningen skulle erhålla den avsedda ökningen med 1,500 kronor. Härigenom
skulle emellertid lön och tjänstgöringspenningar för dessa läkare
komma att uppgå till samma belopp 3,500 kronor, vilket torde vara oformligt.
Vid sådant förhållande vill kommittén föreslå, att förenämnda belopp
å 2,300 kronor uppdelas å 1,000 kronor lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar.
Dessa läkare skulle alltså erhålla: i egenskap av förste provinsialläkare
1,000 kronor lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar = 2,300
kronor samt i egenskap av provinsialläkare 3,500 kronor lön, 1,200 kronor
tjänstgöringspenningar = 4,700 kronor jämte 2 ålderstillägg ä 500 kronor.
Begynnelseavlöningen för desåa läkare skulle alltså utgöra 7,000 kronor och
slutlönen 8,000 kronor.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det på senare tid
varit förenat med vissa svårigheter, att få förste provinsialläkarbefattningar
besatta, vadan även med hänsyn härtill en löneförbättring så pass stor, att
dessa läkare i inkomsthänseende icke bliva sämre lottade än provinsialläkarna,
är erforderlig. Även vill kommittén fästa uppmärksamheten på,
att med det allt mer ökade arbetet för förste provinsialläkare med provinsialläkardistrikt
för expedition, inspektionsresor m. m. möjligheten för dessa
läkare att genom enskild sjukvård inom provinsialläkardistriktet bereda sig
ökad inkomst allt mera minskas, varför den nu ifrågasatta löneförhöjningen
särskilt för dessa läkare är nödvändig och en reglering av dessa tjänster
måhända snart nog blir oavvislig.

Vad angår pension för provinsialläkare och förste provinsialläkare så
har 1914 års senare riksdag beslutat sådant tillägg till avlöningsstaten, att

såsom pensionsunderlag för provinsialläkare skulle gälla ett belopp av 3,500
kronor med förhöjning i förekommande fall av do i avlöningsstaten upptagna
ålderstilläggen. Vidare beslöt 1913 års riksdag sådant tillägg till
avlöningsstaten, att såsom pensionsunderlag för de förste provinsialläkare,
vilka tillika vore provinsialläkare, fastställdes ett belopp av 4,000 kronor
med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna
ålderstilläggen. På grund av nämnda stadganden utgår således för närvarande
hel pension för provinsialläkare med 4,500 kronor eller med 500
kronor utöver lön jämte ålderstillägg och för förste provinsialläkare med
provinsialläkardistrikt med 5,000 kronor. De förste provinsialläkare, som
icke tillika äro provinsialläkare, äro på grund av bestämmelserna i lagen
den 11 oktober 1907 berättigade till 5,000 kronor i hel pension. Alla förste
provinsialläkare äro sålunda i pensionshänseende likberättigade. Därest
lönen för provinsialläkare, på sätt kommittén föreslagit, sättes till 3,500 kronor,
med 2 ålderstillägg å 500 kronor, behöver icke stadgas något särskilt pensionsunderlag
för att hel persion skall uppgå till det hittills bestämda beloppet 4,500
kronor. Som emellertid provinsialläkarna enligt kommitténs förslag skulle erhålla
en förhöjning av sin lön med 500 kronor, synes det billigt, att denna
förhöjning även må göra sig gällande på pensitmen, och att denna alltså höjes
med 500 kronor, men detta kräver i sin ordning bibehållandet av ett särskilt
pensionsunderlag för dessa befattningshavare. Något särskilt pensionsunderlag
för de förste provinsialläkare, som icke tillika äro provinsialläkare, torde ej
böra stadgas, vadan, om kommitténs förslag till lönestat för dessa läkare
vinner beaktande, hel pension för dessa skulle utgöra 6,000 kronor. Då
nu ingen skillnad’ i pensionshänseende förefinnes mellan förste provinsialläkare
med eller utan provinsialläkardistrikt, och dessa läkare hava samma
tjänstegrad och samma kompetens, bör hel pension för ifrågavarande befattningshavare
bliva densamma. Men i så fall blir det nödvändigt att för
förste provinsialläkare med provinsialläkardistrikt fastställa särskilt pensionsunderlag
å 5,000 kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen.

De nu utgående ortstilläggen å 600 kronor till förste provinsialläkaren
i Stockholms län samt å 300 kronor till vardera av förste provinsialläkarna
i Västerbottens och Norrbottens län torde med hänsyn till de särskilt dyra
levnadsförhå landena i dessa län fortfarande böra bibehållas.

I överensstämmelse med det anförda får kommittén, med erinran att
kommittén i dej föregående ifrågasatt inrättande av 30 nya provinsial -

läkardistrikt, varigenom antalet provinsialläkardistrikt skulle bliva 217, föreslå
följande avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare:

--—					Sär-
			Tjänst-	Orts-	skilt
		Lön	görings-	avlö-	Summa
			penningar	tillägg	nings- tillägg
1 1 förste provinsialläkare	6,000	3,000	600	—	8,600	Efter 5 år kan
i >		6,000	3,000	300	—	8,300	lönen höjas med
1 T>	T>	6,000	3,000	300	—	8,300	• 600 kronor och ef-
1 »	»	6,000	3,000	—	—	8,000	ter 10 år med ytter-ligare 500 kronor.
12 »	»	60,000	36,000	—	—	96,000
I 1 *	>	1,000	1,300	—	—	2,300
7 »	)	7,000	9,100	—	—	16,100
	Summa kr.	88,000	68,400	1,200	—	147,600
1 provinsialläkare ......	3,600	1,200	1.000	600	6,200	För provinsial-
1	T> ......	3,500	1,200	1,000	600	6,200	läkarna i Sorsele
1	» ......	3,500	1,200	600	1,500	6,700	och Tärna distrikt
1	» ......	3,500_	1,200	600	1,000	6,200	i Västerbottens
			1,200	500	1,000	6,200	län samt Arje-
1	» ......	3.500	1,200	500	500	6,700	plogs, Paj ala och Vittangi distrikt
6	» ......	21,000	7,200	3,000	3,000	34,200	i Norrbottens län
1	* ......	3,500	1,200	500	—	5,200	J kan lönen efter
1		3,600	1,200	600	1 _	5,200	3 år och för övriga
1	» ......	3,500	1,200		1,000	6,700	provin sialläkare efter 6 år höjas
4	> .....	14,000	4,800	—	4,000	22,800	med 500 kronor.
1	» ......	3,500	1,200	—	500	5,200	Efter ytterligare
11	»	38,500	13,200	—	6,500	57,200	5 år kan lönen
1	» ......	3,500	1,200	—	—	4,700	ånyo höjas med 500 kronor.
186	» ......	\| 647,500	222,000	—	—	869,500
1	Summa kr.	\| 769,500	260,400	8,000	19,000	1,046,900

Anmärkning. Pensionsunderlaget för förste provinsialläkare, som tillika
är provinsialläkare, utgör 5,000 kronor och för provinsialläkare 4,000 kronor,
med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten upptagna ålderstilläggen.

För åtnjutande av de i omförmälda stat upptagna avlöningsförmåner får
kommittén föreslå följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att förste provinsialläkare och provinsialläkare skola vara underkastade

såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden
som ock den reglering av tjänstgöringsområde, som kunna varda stadgade;

att med förste provinsial- eller provinsialläkarbefattuing icke må förenas
annan tjänst å rikets eller riksdagens stat;

att med sådan befattning icke heller må förenas vare sig uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller
befattning såsom tjänsteman i sådant verk ellei bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag som helst, såframt ej, vad angår förste provinsialläkare,
Kungl. Maj:t och, vad angår provinsialläkate, medicinalstyrelsen,
uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare, finner uppdraget eller befattningen
kunna få tillsvidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöringspenningar ävensom särskilt avlöning stillä g g få uppbäras
endast för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit
semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola
utgå till den, som uppehållit befattningen;

att befattningshavare, som åtnjuter semester eller annan tjänstledighet,
skall till vikarien avstå det arvode enligt taxa, vilket belöper å de av vikarien
verkställda tjänstegöromål;

att den, som av sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära
hela lönen jämte ortstdlägg, där sådant utgår, men att den, som undfår
ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller j
behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstpenningar
och arvode enligt taxa, varom nyss är stadgat, ävensom sitt särskilda
avlöningstillägg, där sådant utgår, avstå så mycket av lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas
skäligt;

att, därest emellertid tjänsteman i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänstutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen å
stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter medicinalstyrelsens
beprövande, till honom utgå oavkortad under högst sex månader; ankommande
på prövning av Kungl. Maj:t till huru stor del avlöning kan
böra till den skadade utgå efter omförmälda tid av sex månader;

att avlöning ej må utgå till tjänsteman för tid, varunder han avhållit
sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman varder avstängd från tjänstgöring eller i häkte
tagen, den del av hans avlöning, som icke av medicinalstyrelsen prövas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida medicinalstyrelsen ej finner skäligt låta honom uppbära något därav;

att vid sjukdomsförfall eller uär det erfordras för beredande av semester,
provinsialläkare skall vara skyldig att, om han förordnas att uppehålla förste
provinsialläkartjänst, bestrida densamma, mot åtnjutande i förstnämnda fall
av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenniugar, men i senare fallet
av däremot svarande belopp, dock ej längre än sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att beträffande förhöjning i lönen efter viss tids fortsatt innehavande
av befattning, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda,
för provinsialläkarna i Sorsele och Tärna distrikt i Västerbottens län samt i
Arjeplogs, Pajala och Vittangi distrikt i Norrbottens län efter tre år och för
övriga befattningshavare efter fem år, under villkor att innehavaren under
mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda
förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid
icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och för andra
förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor,
under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar angår,
att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd; börande
löntagare vid bestämmandet av rätten till löneförhöjning tillgodoräknas den
tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträdande till befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av löneförhöjning, redan uppnått den levnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester må, när sådant utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande
kan ske, av medicinalstyrelsen, på därom gjord framställning,
beviljas tjänstinnehavare under antingen en månad årligen eller två må
nader vartannat år, med skyldighet för provinsialläkare att tillhandahålla
eller bekosta fri bostad för vikarien;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg utgå till månadens slut;

att, därest bostad genom landstingets försorg anordnats, det skall åligga
■provinsialläkaren att bebo och nödtorftigt uppvärma densamma samt i hyres<‘rsältning
betala ett belopp av högst 1,000 kronor per år;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå ävensom i fråga om
rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid
tillträdet till befattningen stadgat;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglermg av extra inkomster,
som kunna åtfölja tjänstebefattningen eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed;

att envar, som med eller efter 1919 års ingång tillträder befattningsåsom
förste provinsialläkare eller provinsialläkare, skall vara pliktig att under
kasta sig förut angivna villkor och bestämmelser för den nya avlöningsstatens
åtnjutande; samt

att de förutvarande innehavare av befattningar såsom förste provinsialläkare
eller provinsialläkare, vilka icke före den 1 november 1918 anmäla,
att de vilja underkasta sig den nya avlöningsstaten samt nämnda villkor
och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner,
ävensom, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, vid den
rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

Nu föreslagna villkor och bestämmelser överensstämma i allmänhet
med dem, som genom Kungl. kungörelsen den 15 september 1911 fastställts för
åtnjutande av i nu gällande stat för förste provinsialläkare och provinsialläkare
upptagna avlöningsförmåner. De vidtagna ändringarna äro föranledda,
dels därav att i staten beträffande vissa provinsialläkare upptagits
en ny avlönings rubrik »särskilt avi öningstil lägg >, dels därav att första ålderstillägget
för vissa provinsialläkare skulle utgå redan efter 3 år och dels
därav att kommittén föreslagit anordnandet genom landstingens försorg av
bostäder åt provinsialläkare.

ifrågasatt er- Enligt nu gällande avlöningsbestämmelser går förste provinsialläkare
^provkfsiai-11 oc^ provinsialläkare vid semester miste om alla ersättningar enligt taxa,
läkare under som belöpa å semestertiden. Då inkomsterna av praktik med nuvarande
taxa beräknas i medeltal för provinsialläkare uppgå till 3,000 kronor om
året, kan sådan läkares förlust under en semestermånad anses uppgå till
omkring 250 kronor. Därest ny taxa enligt kommitténs förslag beslutas,
kan inkomsten av praktik för provinsialläkare beräknas till 4,100 kronor,
och förlusten under en semestermånad skulle då bli omkring 340 kronor.
I sin förut omnämnda underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 hemställer
medicinalstyrelsen om åtgärders v dtagande för beredande åt ordinarie
provinsialläkare av en ersättning för minskad iukomst av praktik
under semestertiden utgående med 250 kronor för varje månad av semestertiden.

Ehuru sådan ersättning som nu av medicinalstyrelsen föreslagits lärer
utgå till lasarettsläkarna under deras semester, har kommittén ansett sig
likväl icke böra biträda medicinalstyrelsens förevarande förslag på grund
av de konsekvenser, en sådan anordning skulle medföra i fråga om andra
statens befattningshavare.

Krigstidstm- Vid upprättande av förenämnda förslag till lönestat för förste prolägg-
vinsi alläkare och provinsialläkare har till grund för beräkning av den för
sådan läkare erforderliga inkomst legat de före kriget gällande priserna.
Det måste därför på det kraftigaste betonas, att, därest det fortfarande blir
nödvändigt att bevilja andra statens befattningshavare krigstidstillägg,
sådant tillägg bör utgå även till förste provinsialläkare och provinsialläkare,
efter fastställandet av nu ifrågasatta lönereglering. Likaså anser sig kommittén
böra framhålla billigheten av, att pensionerade förste provinsialläkare
och provinsialläkare komma i åtnjutande av sådant tillägg.

ökad ersätt- Genom nådigt brev den 29 juni 1917 har bestämts, bland annat, att
karie^för" legitimerad läkare, som ej vore provinsialläkare, vilken av medicinalstyrelsen
förste pro- förordnades att uppehålla förste provinsialläkartjänst antingen under vakans
Yinsiaiiakare. eper ulK]er semester för innehavare av sådan tjänst eller under sådan innehavare
på grund av sjukdom eller förordnande på annan tjänst beviljad

tjänstledighet, skulle utom annat åtnjuta, om han vore civil läkarstipendiat
av första klassen, dagarvode av åtta kronor men eljest dagarvode av tolv
kronor; att, för den händelse vikarie uti omförmäUa fall icke kunde för
sålunda fastställd ersättning erhållas, frågun om förhöjd ersättning skulle
underställas Kungl. Maj:ts prövning, därvid dagarvodet finge, för särskilda
undantagsfall, höjas för civil läkarstipendiat av första klassen intill tolv
kronor och för annan vederbörande intill femton kronor; samt att vad som
erfordrades för beredande av ifrågavarande dagarvoden skulle utgå av förslagsanslaget
till bestridande av kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

I sitt den 11 november 1916 avgivna förslag till provisoriska åtgärder
i syfte att avhjälpa svårigheterna att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt
hemställde kommittén om bemyndigande för medicinalstyrelsen
att till vikarie för förste provinsialläkare i det fall, då stipendiat
ej funnes att tillgå och styrelsen funne sådant nödvändigt, utbetala ett
dagtraktamente av högst femton kronor, att utgå av förslagsanslaget till
bestridande av kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

Det är givetvis synnerligen hindrande och besvärligt, om medicinalstyrelsen
i varje fall, då sådant vikariat å förste provinsialläkartjänst, som
ovan nämnts, ifrågakommer, skall underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning
för utverkande av förhöjt arvode. På grund härav får kommittén,
ehuru Kungl Maj:t så nyligen fattat beslut i ärendet, likväl hemställa om
bemyndigande för medicinalstyrelsen att till legitimerad läkare — som ej är
provins''alläkare — vid förordnande att uppehålla förste provinsialläkartjänst
utbetala ett dagarvode av högst femton kronor i det fall, då kompetent
civil läkarstipendiat ej finnes att tillgå för förordnandet och styrelsen
finner ifrågavarande arvodesbelopp behövligt.

Uti sin underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 framhåller medicinalstyrelsen
önskvärdheten av, att efter hand ett allt större antal läkate måtte
sättas i tillfälle att kostnadsfritt besöka kurser för fortsatt läkarutbildning.
Härvid kunde även ifrågasättas, om icke till i Norrland boende läkare, som
besökte kurserna, borde utgå högre stipendiebelopp på grund av de längre
och dyrare resor, dessa läkare måste företaga. Ett önskemål för de ordinarie
provinsialläkarnas vidkommande vore, enligt medicinalstyrelsens mening,
att dessa sattes i tillfälle att använda sin semesterledighet för bevistande av
kurserna ifråga.

Medicinska

fortsättnings kurser.

Beredande av möjlighet för läkarna till fortsatt vetenskaplig utbildning
är ett allmänt intresse, som därför bör understödjas. Vad särskilt provinsialläkarna
angår göra dessa, såsom förut nämnts, vid sin semester förluster
på grund därav att ersättningen för den s. k. enskilda praktiken, som för
en semestermånad, därest kommitténs förslag till taxa godkännes, beräknas
uppgå i genomsnitt till 340 kronor, utgår till den läkare, som under semestern
uppehåller provinsialläkarbefattningen En provinsialläkare, som använder
sin semester för genomgående av utbildningskurs, kan därför med visst fog
framställa anspråk på att härför hållas skadeslös.

För att tillgodose provinsialläkarnas och andra civila läkares behov av
fortsatt vetenskaplig utbildning hava anslag beviljats till stipendier. För
vetenskaplig utbildning inom eller utom riket finnas 2 stipendier, som årligen
utgå, det större å 2,000 kronor och det mindre å 1,500 kronor. Innehavaren
av det större stipendiet har skyldighet att för sådana studier uppehålla
sig å inrikes eller utrikes ort minst 4 månader och innehavaren av det
mindre stipendiet minst 3 månader. Vidare beviljade 1903 års riksdag ett
reservationsanslag å 2,500 kronor att användas till resestipendier åt förste
provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och stadsläkare. Enligt bestämmelser rörande dessa resestipendier,
utfärdade av Kungl. Maj:t den 10 september 1903, utgår stipendiet
med högst 500 kronor och bör resan upptaga en tid av minst en månad. Innehavaren
av sådant stipendium synes kunna uppehålla sig inom eller utom riket.

Enligt nådigt brev den 24 oktober 1916 anvisade riksdagen på extra
stat för år 1917 ett anslag av 6,000 kronor till stipendier för i statens,
landstings eller kommuns tjänst anställda läkare till bevistande av fortsättningskurser
i Stockholm. Stipendier från detta anslag skulle enligt därom
av Kungl. Maj:t utfärdad bestämmelse utgöra högst 300 kronor. Dessa
fortsättningskurser lära tagit en tid av 3 veckor.

Det vill synas kommittén lämpligt, att sistnämnda båda kategorier av
stipenier ökades både till antal och storlek för att bereda provinsialläkare,
som så önska, tillfälle till fortsatt läkarutbildning. Kommittén får för den
skull föreslå, dels att förenämnda reservationsanslag höjes från 2,500 kronor
till 6,000 och att resestipendier å högst 750 kronor därifrån må utgå, dels
ock att till stipendier för i statens, landstings eller kommuns tjänst anställda
läkare till bevistande av fortsättningskurser i Stockholm må anvisas ett an
slag av 12,000 kronor, från vilket stipendier å högst 400 kronor må utgå.

Av sistnämnda anslag torde ett belopp av förslagsvis 800 kronor kunna
användas till bestridande av resekostnader för provinsialläkare i Övre Norrland,
som skola deltaga i sådan kurs.

I sin ofta nämnda underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 framhåller
medicinalstyrelsen, att tjänsteläkaren borde helt befrias för kostnaden
för telefon i och för utövande av sin tjänst. Skulle ej detta låta sig göra,
vore det i varje fall skäligt, att kostnaden nedbringades till väsentligt lägre
belopp. Vidare anför Styrelsen, att det för underlättande av läkarens verksamhet
i sjukvårdens tjänst även vore önskvärt, att allmänheten, som telefonledes
sökte läkaren, kunde befrias från kostnader för telefonsamtal för sådant
ändamål.

Uti underdånig skrivelse den 31 mars 1916 har även svenska provinsialläkarföreningens
styrelse gjort framställning i samma syfte, och därvid anfört
bland annat följande.

Det läge i sakens natur, att telefonen kommit att intaga en synnerligen
framskjuten och betydande plats i organisationen av landets sjukvård, särskilt
på landsbygden med dess stora avstånd och jämförelsevis sparsamma tillgång
på läkarkrafter. För befolkningen möjliggjorde den snabba meddelanden
till läkaren vid sjukdomsfall, och för läkaren vore telefonen en nödvändighet,
om han skulle kunna hava en ständig överblick över hälsoförhållandena
i distriktet. Om det sålunda kunde med fullt fog pästås, att
såväl läkare som klientel i allmänhet hade ofantligt gagn av telefonen, så
gällde detta i särskilt hög grad, då det bleve fråga om smittosamma sjukdomar,
där ett snabbt ingripande kunde hava största allmänneliga betydelse
och sparade både liv och kostnader.

Abonnemangsavgiften hade till 1916 års ingång varit fixerad till visst
belopp för år räknat, men i och med nämnda års början utginge den efter
en proportionell taxa, som stadgade, att avgiften bestämdes efter de särskilda
gånger telefonapparaten brukades för påringning till dess centralstation.
Härigenom stegrades ytterligare missförhållandet av att provinsialläkaren
själv finge vidkännas denna utgift, så mycket mer som ej han utan
allmänheten till viss grad bestämde, huru ofta apparaten komme att användas.
Omkostnaderna hade ytterligare ökats genom den indelning i taxeområden
beträffande samtalsavgifter, som tillkommit med 1916 år3 ingång,

Ersättning
för telefon
avgifter.

och som uppgjorts utan någon som helst hänsyn till provinsialläkardistriktens
utsträckning. .

Av det anförda framgår, att det är av obestridligt gagn för det allmänna.
att i tjänst anställda förste provinsialläkare, biträdande provinsialläkare,
provinsialläkare och extra provinsialläkare hålla sig med telefon, och
att även kostnaden för telefons hållande måste bliva avsevärd. Kommittén
kan dock icke tillstyrka, att dessa tjänsteläkare alldeles befrias från utgiften
för telefon, enär det ju måste antagas, att de även använda den för privat
bruk. Kommittén vill emellertid förorda, att samma ersättning utgår till
dessa läkare som genom Kungl. kungörelsen den 31 december 1908 blivit
bestämd för kronofogdar och länsmän eller att ersättning erhålles av statsmedel
med två tredjedelar av årsavgift jämte stadgad inträdesavgift, med
iakttagande likväl att nämnda ersättning medgives varje sådan läkare för
allenast en telefonledning och att ersättning för annan än rikstelefonledning
ej må utgå med mindre tillstånd därtill av Kungl. Maj:t lämnats.

Någon möjlighet att befria allmänheten, som telefonledes söker läkaren,
från erläggande av avgift härför torde ej kunna beredas.

7. Extra provinsialläkare, statsbidrag och förbättring av

pensionsvillkor.

Statens bidrag till extra provinsialläkares avlöning utgår från ett av
riksdagen beviljat ordinarie förslagsanslag, som vid 1917 års riksdag höjdes
från 30,000 till 40,000 kronor. Enligt Kungl. Maj:ts på riksdagens beslut
grundade kungörelse den 30 december 1911 må statens bidrag i intet fall
överstiga 1,500 kronor om året. Vid 1917 års riksdag medgavs emellertid att,
utan hinder av den för statens bidrag till avlönande av extra provinsialläkare
eljest gällande grund att dylikt statsbidrag i intet fall må överstiga 1,500
kronor, såsom lönebidrag till extra provinsialläkare i avlägset belägna, särskilt
svårbesättliga distrikt finge utbetalas det belopp intill högst 2,500 kr.,
som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall prövade nödigt för tjänstens behöriga
uppehållande.

Svenska provinsialläkarföreningen har i sin förut omtalade underdåniga
skrivelse den 15 juli 1915 föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för fastställande
av en minimiavlöning åt extra provinsialläkare å 3,000 kronor
jämte fri bostad eller däremot svarande hyresersättning, och anför föreningen

till stöd härför, att de faktorer, som inverkade på provinsialläkarens löneinkomster,
även måste tagas i beräkning vid bestämmandet av tillräckligheten
av en extra provinsialläkares inkomster av tjänsten. Ett höjande av
minimiavlöningen på sätt ovan nämnts vore därför nödvändigt, om man
ville vinna en god rekrytering av extra provinsialläkarkåren, vilken rekrytering
i sin ordning övade inflytande även å tillgången på provinsialläkare,
då större delen av dessa sistnämnda börjat sin läkarbana såsom extra provinsialläkare.

I sin förenämnda underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 har
medicinalstyrelsen, med framhållande att någon direkt inverkan på landstingen
och kommunerna ej kunde åstadkommas för böjning av deras bidrag
till extra provinsialläkarnes avlöning, hemställt om sådan ändring av ovannämnda
nådiga kungörelse den 30 december 1911, att extra provinsialläkardistrikt
må kunna erhålla sådant bidrag till belopp i allmänhet motsvarande
det från orten därtill utfästa bidrag i penningar men i intet fall översiigande
2,500 kronor. Medicinalstyrelsen ifrågasatte således, att maximibeloppet för
statens bidrag till extra provinsialläkares avlönande skulle bestämmas till
2,500 kronor, vilket väntades medföra, att de kommunala bidragen komme
att höjas, enär utsikt förefunnes att härigenom erhålla högre statsbidrag.
Genom Kungl. Maj:ts och riksdagens under innevarande år fattade beslut
har höjningen av maximibeloppet till 2,500 kronor inskränkts till avlägset
belägna, särskilt svårbesättliga distrikt.

Kommittén har icke funnit anledning föreslå någon ändring i berörda
nu gällande bestämmelser.

Därest kommitténs förslag å inrättande av nya provinsialläkartjänster
bifalles, komma nu utgående statsbidrag till följande extra distrikt, som
skulle förändras till ordinarie distrikt, att indragas, nämligen:

Ljugarns distrikt inom Gottlands län kr. 1,500

Strömstads » » Göteborgs och Bohus » » 1,500

Järnskogs » » Värmlands » » 1,000

Ostervåla » » Västmanlands » » 1,000

Enångers » » Gävleborgs » » 1,000

Bjurholms » » Västerbottens » » 2.000.

Jörns » > » » > 1,500

Tärna » » » » » 2,800

Summa kr. 12,300

Förbättring
av extra
provinsialläkarnas

pensionsvillkor.

Till statsbidrag för avlönande av extra provinsialläkarne är under 1917
från nuvarande förslagsanslag anvisat ett belopp av sammanlagt 44,875
kronor. Ifrågavarande utgiftsbelopp skulle genom omändring av förenämnda
extra distrikt komma att minskas med 11,800 kronor (500 kronor till Bjurholms
distrikt är av riksdagen särskilt anvisat) och således utgiftssumman
härigenom minskas till 33,075 kronor, vadan det kan antagas, att det numera
till 40,000 kronor höjda förslagsanslaget till ifrågavarande ändamål
skall visa sig tillräckligt, även om förhöjda bidrag till vissa distrikt skulle
komma att utgå.

Vid 1911 års riksdag godkändes vissa huvudgrunder för en anstalt,
avsedd att bereda pension åt extra provinsialläkare och tilläggspension åt
vissa provinsialläkare. Därjämte medgav riksdagen, att extra provinsialläkare,
vilkens levnadsålder vid den tid, då extra provinsialläkarnas pensionskassa
trädde i verksamhet, överstege 45 år och icke bleve delägare i nämnda
pensionskassa samt omedelbart vid uppnådda 65 år eller, därst han vid
nyssnämnda tidpunkt redan uppnått sådan ålder, omedelbart därefter avginge
från sin tjänst, skulle vara berättigad att vid avskedstagandet erhålla
en årlig pension av statsmedel till belopp av 1,500 kronor. Slutligen anvisade
riksdagen för gäldande av statens andel enligt av riksdagen godkända
grunder i kostnaden för pensionering av extra provinsialläkare ett förslagsanslag
av 15,000 kronor att årligen utgå från och med år 1912.

Enligt förenämnda grnnder är extra provinsialläkare, som fullgjort stadgade
inbetalningar, vid fyllda 65 levnadsår berättigad till hel pension å

4,000 kronor årligen.

Den lönereglering för förste provinsialläkare och provinsialläkare, som
fastställdes vid 1911 års riksdag, innebar, att hel pension för provinsialläkare
skulle bliva 4,000 kronor. Full överensstämmelse i avseende å pensionens
belopp skulle således vara rådande mellan provins:alläkare och extra
provinsialläkare. Enligt numera gällande pensionsbestämmelser för provinsialläkare
utgör hel pension för dessa 4,500 kronor, och, därest den av kommittén
föreslagna löneregleringen vinner statsmakternas gillande, skulle hel pension
för dessa läkare utgå med 5,000 kronor.

Vid den revision av extra provinsialläkarnas pensionskassas förvaltning,
som under år 1915 ägde rum och varöver berättelse till Kungl. Maj:t avgavs
den 10 juli 1915, framhöllo revisorerna den olikhet, som i pensions -

6 7

hänseende numera vore rådande mellan provinsialläkare och extra provinsialläkare,
och uttalade sig thron höjning av de från extra provinsialläkarnes
pensionskassa utgående pensionerna (§§ 1, 18—20 i reglementet den 30
december 1911), så att en överensstämmelse vinnes i angivna avseende.
I samma berättelse anmärktes även, att i reglementet intet nämndes om
förste provinsialläkares rätt till tilläggspension, vilken revisorerna ansåge
lämpligen böra utgå efter det för förste provinsialläkarna stadgade pelis onsbeloppet
å 5,000 kronor. En sakkunnig utredning i ämnet syntes revisorerna
böra ofördröjligen verkställas.

I sitt till följd av nådig remiss över sagda berättelse den 29 april 1916
avgivna yttrande erinrar direktionen över extra provinsialläkarnas pensionskassa
hurusom, sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 25 oktober
1914 till inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredande av
frågan om det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering överlämnat
en svenska provinsialläkarföreningens skrivelse den 12 november 1912 angående
bland annat förbättring av extra provinsialläkarnas pensionering,
nämnda sakkunniga med underdånig skrivelse den 15 januari 1916 överlämnat
ett av dem upprättat, av kostnadsberäkn;ng åtföljt förslag till nytt
reglemente för pensionskassan. Vid sådant förhållande ansåge direktionen
det ej lämpligt, att revisorernas ifrågavarande yrkande för det dåvarande
föranledde till särskilda åtgärder, och hemställde direktionen att med prövning
av revisorernas förslag måtte få bero till dess det av de sakkunniga framlagda
förslaget, som jämväl torde komma att i sinom tid remitteras till direktionen
för avgivande av yttrande, bleve föremål för Kungl. Maj ds handläggning.

I sin ovannämnda skrivelse den 12 november 1912 hade provinsialläkarföreningen
framhållit nödvändigheten av någon 1 näring i de dryga
tilläggsavgifterna och till vinnande av detta syfte hemställt, att åtgärd måtte
vidtagas därhän, att delägare, som utnämnts till extra provinsialläkare redan
innan extra provinsialläkarnas pensionskassa med 1912 års ingång trätt i
verksamhet, skulle befrias från gäldande av mer än en tredjedel av tilläggsavgiften,
och att erläggandet av återstående två tredjedelar skulle övertagas
av staten, eventuellt staten och vederbörande landsting. Till stöd härför
åberopades nådiga reglementet för lasarettsläkarnas pensionskassa, varigenom
en motsvarande förmån beretts lasarettsläkare, som utnämnts före kassans
tillkomst. Vidare framhölls i berörda skrivelse, hurusom lasarettsläkare,
som ej blivit delägare i lasarettsläkarnas pensionskassa, berättigats att under
vissa förutsättningar erhålla en pension vid 65 års ålder å 3,000 kronor,

utan att härför behöva erlägga någon avgift, under det att extra provinsialläkare
under liknande förhållanden ej erhölle mer än 1,500 kronor i pension.

Svenska provinsialläkarföreningen, som beretts tillfälle att yttra sig över
de sakkunnigas omförmälda förslag, har i sitt yttrande, bland annat, med
åberopande av sin skrivelse den 12 november 1912 hemställt, att extra
provinsialläkare, som vore utnämnd före den 1 januari 1912 och vid
angivna tidpunkt uppnått 45 års ålder, måtte, om han hittills ej ingått i
pensionskassan eller icke inginge såsom delägare i den nybildade kassan,
berättigas att efter avgång från tjänsten vid 65 års ålder komma i åtnjutande
av en årlig pension av statsmedel å 3,000 kronor. Med avseende å
det sålunda yrkade beloppet av denna pension erinrades om, att den för
närvarande fastställda summan 1,500 kronor måste anses alltför låg, för så
vitt därmed avsåges att bereda läkaren efter avskedstagandet en någorlunda
tillräcklig försörjning. Att lasarettsläkare i liknande ställning tillförsäkrats
en pension å jämt dubbla beloppet, alltså 3,000 kronor, varav staten och
vederbörande landsting tillsköte hälften vardera, kunde måhända ej åberopas
såsom direkt stöd för en hemställan, att jämväl extra provinsialläkares pension
måtte höjas till samma belopp, då det ej med säkeihet kunde ifrågasättas,
att landstingen även bär skulle åtaga sig att lämna tillskott till ifrågavarande
pensionering. Men i varje fall vore det tydligt, att extra provinsialläkare,
med hänsyn till sin i allmänhet svagare ekonomiska ställning vore
mer än lasarettsläkare i behov av eu pension, som kunde anses utgöra en
någorlunda tillfredsställande försörjning; och det syntes, ur principiella synpunkter
sett, kunna ifrågasättas, huruvida ej extra provinsialläkare, som i
själva verket hade enahanda funktioner som de statsanställda provinsialläkarna,
skulle mer än lasarettsläkarna kunna göra anspråk på att staten
toge hand om deras pen-ionering.

Beträffande det antal, som skulle vara berättigade till den ifrågasatta
pensionen å 3,000 kronor, förmäler provinsialläkarföreningen, att deras antal
numera nedgått till omkring 20 stycken.

De sakkunnigas ovannämnda förslag, som endast var preliminärt, bar
varit föremål för omarbetning men är något definitivt förslag ännu ej
(november 1917 ) avgivet.

Kommittén, som haft frågan om förbättrande av extra provinsialläkarnas
pensionsvillkor under övervägande, bar, vid det förhållande att denna
fråga redan synes vara föremål för sakkunnig behandling och då densamma

i varje Tall torde böra avgöras i sammanhang med fastställande av nytt
reglemente för extra provinsialläkarnas pensionskassa med anledning av
frågan om det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering, funnit sig
icke böra framlägga något förslag i ämnet, men vill kommittén dock framhålla
vissa önskemål beträffande extra provinsialläkarnas pensionering.

De ordinarie provinsialläkarnas pension har av kommittén föreslagits att
höjas till 5,000 kronor, och utgår den nu med högst 4,500 kronor. Med
hänsyn härtill och då extra provinsialläkare torde böra i pensionshänseende
i det närmaste jämnställas med ordinarie provinsialläkare, hemställer kommittén,
att de extra provinsialläkarnas pension höjes från 4 000 till 4,500 kronor.
Vidare torde den statspension, som utan avgifts erläggande under viss förutsättning
utgår till extra provinsialläkare, böra höjas till 3,000 kronor.
Kommittén vill dock lämna öppet, huruvida i detta fall staten ensam bör
betala hela pensionen, eller om, i likhet med vad som är bestämt i fråga
om pension under motsvarande förhållande för lasarettsläkare, staten och
vederbörande landsting böra erlägga hälften var av pensionsbeloppet. I
sammanhang härmed vill kommittén även uttala önskvärdneten av, att redan
pensionerade extra provinsialläkare i mån av behov och efter prövning i
i varje särskilt fall på grund av nu rådande förhållanden tilldelas krigstid3-tillägg på sätt kommittén föreslagit för redan pensionerade provinsialläkare.

8. Förhöjd tjänstårsberäkningr, det s. k. praktiska året, automobilskjuts
och anställandet av sjuksköterskor.

I det förslag till provisoriska åtgärder, som av kommittén avgavs den
11 november 1916 anförde kommittén beträffande frågan om rätt för provinsialläkare
i vissa norrländska distrikt att i och för befordran eller transport
beräkna antalet tjänstår med viss förböjning, att kommittén ej kunnat förorda,
att förhöjningen i tjänstårsberäkningen fixerades till en bestämd siffra,
vilket för läkarkåren torde vara motbjudande och dessutom skulle kunna
leda till orättvisor, då det alltid skulle bliva vanskligt att bestämma de
distrikt, som borde komma i åtnjutande av förmånen av förhöjd tjänstårsberäkning
Kommittén föreslog därför, att bestämda föreskrifter utfärdades
därom, att väl vitsordad tjänstgöring inom de så kallade ödemarksdistrikten
skulle vid upprättande av förslag och avgivande av förord till tjänster på
provinsialläkarbanan räknas sökanden till godo såsom särskilt meriterad
tjänstgöring.

Förhöjd
tjänstå rsberäkning.

Det s. k. praktiska
året.

I den till 1917 års riksdag avlåtna nådiga propositionen n:r 79 anmärker
departementschefen i denna fråga, bland annat, att för närvarande icke
förelåge någon utredning om, vilka särskilda distrikt, som vore av den beskaffenhet,
att tjänstgöringen i desamma borde anses såsom särskilt meriterande,
och att frågan därför syntes böra av kommittén upptagas till förnyad
prövning, innan den slutligen underställdes Kungl. Maj:t.

Med anledning härav får kommittén anföra, att kommittén anser, att
tjänstgöringen i Lappmarkerna samt för övrigt i ödemarksdistrikt — varmed
då avses glest befolkade distrikt i norra delen av landet med läkarstationen
förlagd långt från järnvägsstation — borde anses såsom särskilt meriterande.
För övrigt vill kommittén framhålla, att det säkraste medlet att få läkare
till sådana avlägset belägna distrikt är att göra de ekonomiska förmånerna
mera eftersträvansvärda. Därest de av kommittén nu föreslagna extra avlöningstilläggen
för dessa distrikt skulle befinnas otillräckliga för detta ändamål,
synas därför ytterligare extra lönetillägg böra för dessa befattningar
beviljas.

Såsom förut nämnts har kostnaden för eu provinsialläkares utbildning
och eu första uppsättning av instrument beräknats till omkring 25,000 kronor.
Studiekursens medellängd har angivits till 11 år. Genom de senast
fastställda planerna för de medicinska studierna torde någon minskning i
studiekursens längd, om än avsedd, dock i verkligheten icke vara att förvänta.
Genom föreskriften om det s. k. praktiska året eller stadgandet (se
Sv. förf. saml. n:r 559 för år 1915) att för behörighet till förste provinsial-,
provinsial-, biträdande provinsial- och extra provinsialläkarbefattning erfordras
att hava under minst åtta månader, vare sig före eller efter legitimationen,
tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning,
därav minst fyra månader vid lasarett eller vid medicinsk
eller kirurgisk avdelning av sjukhus, kommer studietiden faktiskt att ytterligare
förlängas och i följd härav studiekostnaderna att ökas. Det synes
emellertid kommittén, att effektiva åtgärder böra vidtagas till minskande av
studietidens längd, samt att det s. 1c. praktiska året borde omläggas och
därvid endast särskild utbildning i »den lilla kirurgien» uppställas såsom
villkor för de läkare, som ämnade ägna sig åt provinsialläkarbanan.

I sin underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 angående åtgärder Möjlighet utt
för ordnande av förste provinsialläkarnas, provinsialläkarnas och extra pro- ^obilsktutiT
vinsialläkarnas löneförhållanden m. m. framhåller medicinalstyrelsen, att det
syntes vara av stor vikt, att läkaren kunde snabbare än vad nu i regel
vore fallet, vid sjukresor befordras till vederbörande patient och åter, då
härigenom en avsevärd tidsbesparing skulle vinnas, och hemställde medicinalstyrelsen
på grund härav om utredning, huruvida och eventuellt på vilka
villkor, tjänsteläkarna skulle kunna sättas i tillfälle att vid sjukresor kostnadsfritt
använda automobil, ävensom om bestridande av kostnaderna härför.

Kommittén, som haft denna fråga under övervägande, finner det emellertid
på grund av gjorda undersökningar och till följd av nu rådande affärsförhållanden
för närvarande omöjligt att framlägga något förslag, men vill
dock göra det uttalandet, att det vore önskvärt, att tjänsteläkarna i större
utsträckning än hittills skett kunde begagna sig av detta fortskaffningsmedel
vid sjukresor.

Frågan om anställandet av sjuksköterskor i provinsialläkardistrikten har Anställande
även varit föremål för kommitténs övervägande, och har kommittén tagit
del av det av särskilda sakkunniga den 16 dec. 1916 avgivna förslaget ro- vinsiaiiäkarrande
den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden. dlstrikten''
Någon utredning i fråga om anställande av sjuksköterskor i distrikten har
emellertid hittills ej av kommittén verkställts, då tiden varit för knapp för
en närmare behandling av ämnet.

9. Översikt över förändringar i avseende å nuvarande
utgiftstitlar och över upptagna nya utgiftstitlar.

A. Förändringar i avseende å nuvarande utgiftstitlar:

Ökning. Minskning.

Enligt den nya lönestaten skulle till förste provinsialläkare
och provinsialläkare komma att utgå kr.

1,194,500. Häremot svara enligt 1918 års riksstat:
förste provinsialläkare och provinsialläkare, ordinarie
anslag, kr. 865,200 .............................. 329,300

Transport 829,300

Ökning.

Transport 329,300

Provisorisk förbättring av vissa provinsialläkares avlöningsförmåner,
extra anslag, förslagsanslag, högst
kronor* 12.300. Efter den nya lönestatens fast.
ställande skulle den del av anslaget, som utgör
ortstillägg, tillhopa 6,500 kronor, ej vidare utgå.

Den del av det provisoriska anslaget, som utgör
flyttningsbidrag, 5,800 kronor, skulle ökas med

800 kronor till 6,600 kronor ........................ 800

Alderstillägg kunna antagas efter regleringen behövas
för provinsialläkare: 55 h 1,000 och 25 ä 500 mot
år 1917 46 tillägg ä 1,000 kr. och 20 tillägg ä

500 kronor................................................... 11,500

Biträdande provinsialläkares arvoden (ingen ändring

föreslagen) ................................................... —

Till semester äro nu berättigade 187 provinsialläkare
under 30 dagar för år räknat. Vikariatsersättningen,
som enligt Kungl. brevet den 29 juni 1917 är
bestämd^ till i medeltal 12 kronor om dagen, var
därförut 8 kronor om dagen, vadan statens utgifter
för vikariatsersättning då kunnat beräknas till högst
44,880 kronor om året. Enligt kommitténs förslag
är antalet provinsialläkare ökat till 217. Det ökade
antalet läkare jämte förhöjningen i dagarvodet med.
för en förhöjning i statens kostnader för läkarnes
vikarier motsvarande 33,240 kronor. Vikarie å
förste provinsialläkartjänst, med vilken ej är förenad
provinsialläkartjänst, har förut åtnjutit ett
. arvode av 10 kronor om dagen, under förutsättning
att han ej är provinsialläkare. Sådan vikarie
erhåller nume a samma arvode som vikarie för
provinsialläkare. Förhöjningen blir således 2 kr.
om dagen och ökningen i statens kostnader för
dessa läkares vikarier 960 kronor om året. Dessa
beräkningar äro gjorda, under förutsättning att all

Transport 12,300

Minskning.

6,500

ökning. Minskning.

Transport 12,300 6,500

rätt till semester utnyttjas, vilket emellertid hittills
ej skett ................................................ 34,200

Ersättningen till vikarier vid sjukdom, som skall av
staten betalas, har med anledning av det höjda
antalet läkare ansetts bliva ökad med 3,000 kronor 3,000
Det ordinarie förslagsanslaget: bidrag till extra pro vinsi -alläkarnes avlöning, är i 1918 års stat upptaget
till 40,000 kronor. Under år 1917 öro från anslaget
anvisade 44,875 kronor. Efter regleringen synes

anslaget böra upptagas till oförändrat belopp...... — —

Dragés summan för minskningen från ökningen, åter- 378,800 6,500

står såsom den totala ökningen i statsutgifter för 6,500

nämnda poster 372,300 .......................... 372,300

Det ordinarie reservationsanslaget till resestipendier åt
förste provinsialläkare och provinsialläkare m. 11.
å 2,500 kronor, uteslutet i 1918 års stat, höjes till

6,000 kr.................................................... 3,500

Stipendier för bevistande av medicinska fortsättningskurser.
Anslaget ökas från 6,000 kronor Jill 12,000 kr. 6,000
Avgifter för rikstelefoner åt 359 läkare beräknade efter

100 kronor för varje, 35,900 kr...................... 35,900

Summa 417,700 —

B. Upptagna nya utgiftstitlar:

Bidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å

landsbygden sjukvårdskostnader, 100,000 kronor 100,000

Bidrag till anordnande av provinsialläkarbostäder å

landsbygden, 110,000 kronor ........................... 110,000

Förenämnda ökning i statsutgifter skulle emellertid icke komma att inträda
med ett slag utan successivt under en följd av år.

Vidare bör erinras att ökningen i statsverkets utgifter icke innebär, att
det allmännas utgifter i motsvarande grad skulle ökas. För landsting och
kommuner skulle nämligen genom de nya ordinarie provinsialläkarnas tillit) -

komst, enligt en inom kommittén verkställd beräkning, uppkomma en minskning
i utgifter av 20,625 kronor på så sätt att, då enligt kommitténs förslag
till distriktsindelning ordinarie provinsialläkare skulle i flera fall stationeras
på samma plats, där nu finnes extra provinsialläkare, denne senare
härigenom torde bliva obehövlig.

10. Sammanfattning av kommitténs förslag.

Kommitténs i det föregående framställda förslag innebära:

1) att läkartaxan av den 15 september 1911 ändras på angivet sätt>
sid. 24;

2) att ett förslagsanslag å 100,000 kronor anvisas till bidrag för lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, sid. 36;

3) att ett belopp av 110,000 kronor anvisas för anordnande under år
1919 av 10 provinsialläkarbostäder å landsbygden, förslag sid. 11;

4) att 30 nya provinsialläkardistrikt inrättas, varigenom antalet provinsialläkardistrikt
kommer att uppgå till 217, förslag sid. 19;

5) att ny lönestat för förste provinsialläkare och provinsialläkare godkändes
samt i sammanhang härmed nu gällande avlöningsvillkor ändras,
sid. 56;

6) att till flyttningsbidrag åt Vissa provinsialläkare anvisas högst 6,600
kronor, sid. 52;

7) att krigstidstillägg även efter genomförd lönereglering bör utgå till
förste provinsialläkare och provinsialläkare, och att sådant tillägg må tillkomma
även pensionerade förste provinsialläkare och provinsialläkare, i den
mån krigstidstillägg utgår till andra statens befattningshavare, sid. 60;

8) att såsom ersättning åt vikarier under semester för förste provinsialläkare
i visst fall må utgå ett dagtraktamente av högst 15 kronor, sid. 61;

9) att reservationsanslaget å 2,500 kronor till resestipendier åt förste
provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och stadsläkare må höjas till 6,000 kronor, sid. 62;

10) att till stipendier för i statens, landstings eller kommuns tjänst anställda
läkare till bevistande av fortsättningskurser i Stockholm anvisas ett
anslag av 12,000 kronor, sid. 62;

11) att ersättning i viss mån beredes förste provinsial-, biträdande provinsial-,
provinsial- och extra provinsialläkare för telefonavgifter, sid. 64;

12) att statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare i allmänhet
icke må överstiga 1,500 kronor om året, men i avlägsna, särskilt svårbesättliga
distrikt må kunna höjas till högst 2,500 kronor, sid. 05;

13) att pensionsvillkoren för extra provinsialläkare må förbättras, sid. 69;

14) att tjänstgöringen i Lappmarkerna samt för övrigt i ödemarksdistrikt
bör anses såsom särskilt meriterande vid befordran eller transport,
sid. 70; samt

15) att åtgärder böra vidtagas till minskande av studietidens längd för
läkare samt för omläggning av det s. k. praktiska året, sid. 70;

11. Förslag till övergångsbestämmelser.

Kommitténs förslag beträffande ändringarne i distriktsindelningen lärer
ej kunna på en gång genomföras. Vidkommande fall, som kunnat förutses
får kommittén föreslå det tillvägagående, som synts böra följas vid övergång
till den nya organisationen.

1. I distrikt, vilka nu föreslagits till ordinarie, men å vilkas stationer
endast extra provinsialläkare förut funnits, lära landstingen böra till Kungl.
Maj:t ingå med ansökan, att distrikten må få förändras till ordinarie vid
de tidpunkter, sådant lagligen kan ske, eller vid tidigare tidpunkter, om
distrikten blivit vakanta eller såväl tjänstinnehavaren som landstingen hos
Kungl. Maj:t anhålla därom. I Åkersbergs, Eslövs och Hofors distrikt, i
vilka enligt 1840 års Kungl. kungörelse läkarna hava tjänstårsberäkningsrätt
för obestämd tid, synes Kungl. Maj:t i varje särskilt fall böra föreskriva,
när den nya provinsialläkarplatsen skall anslås ledig. Vid tillsättning av
provinsialläkartjänst i sådant distrikt anser kommittén billigheten fordra,
att extra provinsialläkares föregående -fleråriga tjänstgöring å platsen räknas
honom såsom särskild merit vid ansökning till den ordinarie tjänsten.

2. På Kungl. Maj:t bör för övrigt ankomma att föreskriva tidpunkten
för de nya provinsialläkartjänstenlås tillsättning. Det kan nämligen icke
vara lämpligt, att ett större antal samtidigt anslås lediga, och "särskilda omständigheter
kunna göra det önskvärt, att vissa tjänster tillsättas tidigare,
andra senare. I sådant avseende synes det böra tillses, att provinsialläkare
först tillsättas i sådana orter, där behovet av läkarkrafternas förstärkande
gjort sig mest kännbart.

Reservationer.

Reservation av herrar Block och Larson.

Mot kommitténs beslut att ej föreslå ifrågasatt ersättning till provinsialläkare
för förlorad inkomst å praktik under semester få undertecknade anmäla
avvikande mening.

I sin underdåniga skrivelse den 29 februari 1916 har medicinalstyrelsen
hänvisat till vad svenska provinsialläkareföreningen anfört i sitt yttrande
den 15 juli 1915, i vilket bland annat framhålles, att för en kår sådan som
provinsialläkarkåren, där inkomsterna av tjänsten till nära hälvten utginge
i form av ersättning enligt taxa, borde gottgörelse vid semester utgå enligt
annan beräkningsgrund än den för andra tjänstemän vanliga, och bär medicinalstyrelsen
med hänsyn härtill föreslagit, att en ersättning, beräknad efter en
årsinkomst av praktik om 3 000 kronor, bör för varje semestermånad utgå
för ordinarie provinsialläkare med ett belopp av 250 kronor.

Provinsialläkarnes rätt till semester, vilken utgår med en månad årligen
eller med två månader vartannat år, erbjuder för dem mindre fördelar än
för ett stort antal andra tjänstemän i statens tjänst, vilka åtnjuta en och en
halv månads semester årligen. Provinsialläkarne måste dessutom vid semester
ej endast avstå från en viktig del av sina inkomster, nämligen ovanberörda
inkomst av praktik utan även tillhandahålla eller bekosta fri bostad åt sina
vikarier. De enligt stat utgående arvodena åt dessa vikarier äro, även med
de år 1917 beslutna förhöjningarna, så knappt tilltagna, att med nu rådande
läkarbrist det ofta nog varit förenat med stora svårigheter att anskaffa
vikarier och, där detta varit möjligt, har det ej sällan skett därigenom, att
provinsialläkarne av egna medel måst tillskjuta avsevärda belopp för utfyllandet
av vikariernas krav på högre arvoden än de av staten lämnade.

Härav har blivit följden, att provinsialläkarne mycket ofta icke kunnat
begagna sig av sin rätt till semester, vilket helt visst varit till men såvä

för dem själva som för det. allmänna, då de ej erhållit välbehövlig vila i
sitt ansträngande arbete och saknat möjlighet att utom hemorten förkovra
sig i den vetenskap, de ägnat sin tjänst.

Dessa missförhållanden skulle verksamt kunna avhjälpas genom medicinalstyrelsens
ovanberörda förslag om ersättning åt provinsialläkarne för förlorad
praktik under semester, men föreslå vi, att den av medicinalstyrelsen ifrågasatta
ersättningen av 250 kronor pr semestermånad höjes till 300 kronor av
det skäl, att provinsialläkarnes inkomst av praktik bör beräknas högre, om
den föreslagna taxeändringen, såsom vi hoppas, blir godtagen.

Vi vilja i detta sammanhang slutligen betona, att vi anse, att de av
kommittén beräknade utgifterna för provinsialläkarnes utbildning och för
deras levnadskostnader samt på dessa beräkningar stödda förslag till ökade
löneförmåner äro så lågt tilltagna, att dessa senare bliva nöjaktiga endast
under den förutsättning, att de utfyllas med ett efter nu rådande förhållanden
väl avpassat dyrtidstillägg och med den av oss föreslagna ersättningen åt
provinsialläkarne för förlorad praktik under semester.

Skulle denna ersättning ej kunna beviljas på grund av konsekvenser,
som antytts av vår kommittés flertal, torde en motsvarande förhöjning av
dessa läkares löneförmåner vara erforderlig.

Vi föreslå sålunda:

att för beredande åt provinsialläkarne av ersättning
för minskad inkomst av praktik under semester må
utgå 300 kronor för varje månad av semestertiden eller,
om detta ej kan beviljas, att provinsialläkarnes löneförmåner
må höjas med motsvarande belopp.

Stockholm den 3 december 1917.

F. Block. A. J. Larson.

• Reservation av herr Larson.

Undertecknad vidhåller sin den 8 augusti 1917 avgivna reservation i förslag
till ordnandet av provinsialläkarnes bostadsfråga, se denna bilaga sid. 12.

Stockholm den 3 december 1917. , T r

A. J. Larson.

Reservation av herr Rogrberg.

Beträffande nedannämnda delar av kommitténs betänkande får jag härmed
avgiva följande reservationer:

a) vid punkt 2, angående lindring i sjukvårdskostnaderna å landsbygden
(se sid. 74).

Ehuru kommittén ej medhunnit den noggranna utredning, som riksdagen
ansett böra i förevarande ämne verkställas, samt kommittén således
haft giltig anledning underlåta att nu framlägga förslag till frågans lösning,
har kommittén likväl hemställt om ett visst statsanslag samt uppgjort förslag
till grunderna för dess användning. Om anslaget är för högt eller för
lågt, därom vet man intet; men att en efter de föreslagna grunderna upprättad
stadga med villkor för anslagets användning skall bliva svårtillämplig
och lätt få över sig skenet av godtycklighet är sannolikt.

Då emellertid en utjämning i frågan om provinsialläkarnes arvoden till
förmån för de mindre bemedlade givetvis år önsklig, samt kommittén själv
påpekat, att vissa kommuner redan nu främja utjämningen genom bidrag
till gäldande av läkarnes resekostnader, borde, enligt min mening, kommittén
hava undersökt, huruvida icke utväg funnes att förmå kommunerna att mera
allmänt åtaga sig någon del av läkararvodet för sina mindre bemedlade
medlemmar. Därvid borde statsunderstöd givas åt fattiga kommuner med
gles befolkning och tyngande skatter.

I ärendets nuvarande skick synes kommitténs förslag icke böra föranleda
till någon åtgärd. •

b) vid punkt 3 angående statsbidrag till uppförande av läkarebostäder
å landsbygden (se sid. 74).

Den av mig i avseende å denna punkt tidigare avgivna, den 8 augusti
1917 dagtecknade reservationen vidbålles.

c) vid punkt 11 i fråga om* ersättning för telefonavgifterna (se sid. 74).

Det synes mig ej olämpligt, att staten bereder de ordinarie provinsial läkarne

någon ersättning för den faktiska nödvändigheten för dem, att hålla
telefon; men den av kommittén föreslagna anordningen synes mig onödigt
invecklad. Bättre vore en för alla ordinarie provinsialläkare beräknad förhöjning
i tjänstgöringspenningarne.

d) vid*punkt 14 angående den särskilt meriterande tjänstgöringen (se sid. 75).

Om Övre Norrlands provinsialläkardistrikt skola utan oskälig kostnad

för det allmänna hållas tillsatta, måste läkarne därstädes hava utsikt att
inom rimlig tid erhålla transport till sydligare och mera givande distrikt.
Kommitténs förslag att underlätta transportmöjligheterna genom att göra
tjänstgöring i Lappmarkerna och ödemarksdistrikten till särskilt meriterande
synes mig dock, i avseende å vissa distrikt, otillräckligt. Värdet av en så

71)

obestämd merit kan ej sättas högt, och meriten torde ej bliva eftersträvad
av dem, vilka han är avsedd att locka. Helt annan tilldragningskraft skulle
de svaga övernorrländska distrikten med sannolikhet få, om vissa tjänstår
inom dem i och för befordran eller transport finge beräknas med en till
siffran bestämd förhöjning. Tanken att bereda befattningshavare ersättning
för särskilt ansträngande tjänstgöring i avlägsna delar av landet genom
förhöjd tjänstårsberäkning är, såsom det framhålles i Kungl. Maj:ts proposition
till 1917 års riksdag, N:o 79, med förslag till de provisoriska åtgärderna,
ingalunda ny. ''Emot denna tanke har kommittén i sitt tidigare förslag
anmärkt, att en till eu bestämd siffra fixerad förhöjning i tjänstårsberäkningen
skulle vara motbjudande för läkarekåren och kunna leda till orättvisor.
Dessa invändningar synas ej övertygande, helst om den fixerade förhöjningen
bleve begränsad samt medgiven endast för de allra svagaste distrikten.
Provinsialläkarne i dessa distrikt borde i fråga om befordran eller transport
få beräkna sin tjänstgöring antingen sålunda, att ett visst antal verkliga
tjänstår, t. ex. fyra, i fråga om befordran eller transport förhöjdes med
femtio procent eller ock sålunda, att ett visst antal tjänstår t. ex. de tre
första, finge räknas såsom dubbla. De provinsialläkartjänster, som borde
komma i åtnjutande av den antydda förmånen, äro de båda nordligaste i
Yittangi och Pajala, de särskilt svaga tjänsterna i Arjeplog och Sorsele samt
tjänsten i det avlägsna Tärna.

Vid ett bifall till detta förslag lärer i övrigt föreskriften om den särskilt
meriterande tjänstgöringen kunna utgå. Läkarinstruktionens 19 § föreskriver,
att Kungl. medicinalstyrelsen skall vid förslag till provinsialläkartjänster
taga hänsyn till arten av föregående tjänstgöring. Arten av tjänstgöringen
i Lappmarks- och eljest ödemarksdistrikten torde vara sådan, att den utan
vidare bör anses såsom särskilt meriterande.

Stockholm den 1 december 1917.

Herman Bogberg.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Kommitténs underdåniga skrivelse.................................................................... 3

Kommitténs betänkande: ................................................................................

1. Historik .................................................................................................. 11

2. Läkartaxan................................................................................................ 18

3. Utjämning av sjukvårdskostnader å landsbygden .......................................... 34

4. Bostäder åt provinsialläkare........................................................................ 38

5. Distriktsindelningen.................................................................................... 42

6. Ny lönestat för förste provinsialläkare och provinsialläkare, m. m................... 45

7. Extra provinsialläkare, statsbidrag och förbättring av pensionsvillkor ............ 64

8. Förhöjd tjänstårsberäkning, det s. k. praktiska året, automobilskjuts och an ställandet

av sjuksköterskor..................................................................... 69

9. Översikt över förändringar i avseende å nuvarande utgiftstitlar och över upp tagna

nya utgiftstitlar.............................................................................. 71

10. Sammanfattning av kommitténs förslag ..................................................... 74

11. Förslag till övergångsbestämmelser ............................................................ 75

Reservationer................................................................................................... 76

Tabellbilagor.

Bil. I Nuvarande ordinarie provinsialläkardistrikt ............................................. 5

» II » extra • 69

> III Förslag å nya ordinarie provinsialläkardistrikt .......................................... 91

» IV » » » extra » .......................................... 99

» V Invånarantal i provinsial- och extra provinsialläkardistrikt ........................ 103