DEN UTAF KONGL. MAJ:T DEN 10 JULI 1899 TILLSATTA (Statens offentliga utredningar 1904:4)

BETÄNKANDE

DEN UTAF KONGL. MAJ:T DEN 10 JULI 1899 TILLSATTA

EGN A HEMSKOM ITÉN.

FÖRSLAG OCH MOTIVERING.

------

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

INNEHÅLL.

Skrifvelse till Kongl. Maj:t...............................

Komiténs betänkande:

Inledning..........................................

Komiténs uppdrag...................................

Åtgärder i utlandet...................................

Åtgärder i Sverige till befrämjande af små lägenheters tillkomst........

Af komitén inhemtade upplysningar.........................

Betydelsen af, att arbetare förvärfva egna hem...................

Behofvet af och sätten för statens mellankomst för arbetarehems bildande . . .

Komiténs framställning................................

I. Statslån för egna hems bildande...........................

Förslag till lag om egnahemslån af statsmedel...................

Motivering........................................

Öfversigt öfver grunderna för förslaget......................

Eget hem.......................................

Arbetare........................................

Egnahemsnämnden..................................

Kommunalnämnd och egnahemsombud......................

Statens säkerhet och lånens storlek........................

Förfarandet för låns erhållande......-...................

Ordningen för lånens utbetalning.........................

Ränta och återbetalning. Anstånd........................

Låntagares allmänna skyldigheter. Uppsägning af lån. Kontroll......

Inverkan af dödsfall och lägenhets föryttring..................

Nytt lån i särskilda undantagsfall ........................

Sid.

Lån i förening med lifförsäkring.......................... 70

Lån till föreningar. Inköp af mark........................ 79

Förslagets rubrik................................... 80

Beräkning af det för egnahemslån erforderliga beloppet.............. 82

Reservation....................................... 84

II. Framställning om större frihet i fråga om jordafsöndring............ 87

Förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 20—31 i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 ......... 89

Förslag till lag angående ändrad lydelse af 6 och 17 §§ i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875........... 95

Motivering........................................ 97

III. Bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark..........105

Till KONUNGEN.

Sodan Riksdagen i skrifvelse den 13 maj
Kong!. Maj-.t behagade föranstalta om utredning,
afseende ytterligare åtgärder måtte kunna vidtagas

1899 anhållit, att Eders
, huruvida och i hvilket
för beredande af tillfälle

för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva sig egna hem,
samt derefter till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill denna utredning
kunde föranleda, har Eders Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 funnit
godt tillsätta eu komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda
begärda utredningen. Eders Kongl. Maj:t förordnade dervid till
komiténs ordförande dåvarande häradshöfdingen i Vätle, Ale och Kullings
härads domsaga Daniel Gottlieb Restadius och till ledamöter i komitén
öfveringeniören i landtbruksstyrelsen Jacob Henric Magnét samt undertecknade
Benedicks, Palme, Pantzarhielm, Petersson och Waldenström.

I komiténs sammansättning hafva sedermera åtskilliga förändringar
inträffat. Sedan häradshöfdingen Restadius den 27 oktober 1899 utnämnts
till konsultativt statsråd, förordnade Eders Kongl. Maj:t den 10 november

1899 chefen för landtmäteristyrelsen, generaldirektören H. V. Martin att
vara komiténs ordförande. Generaldirektören Martin afled emellertid redan
den 20 november 1899, och blef undertecknad Claeson den 24 i samma
månad förordnad till hans efterträdare inom komitén. En ytterligare
förlust drabbade komitén genom öfveringeniören Magnéts den 18 oktober

1900 timade frånfälle.

För fullgörande af sitt uppdrag sammanträdde komitén härstädes
första gången den 4 oktober 1899, och var derefter samlad till och med
den 1 påföljande december. Komitén har sedermera i sin helhet hållit
sammanträden dels under år 1900 från och med den 12 februari till och
med den 26 mars, från och med den 16 maj till och med den 1 juni
samt från och med den 11 till och med den 29 september, dels ock under
innevarande år från och med den 17 januari till och med den 28 februari
samt från och med den 4 till och med den 22 juni. Derjemte har
eu afdelning af komitén, bestående af undertecknade Claeson, Palme och
Waldenström, varit samlad under tiden från och med den 5 november
1900 till och med deri 3 påföljande december, hvarjemte enligt komiténs
uppdrag undertecknad Claeson i år emellan den 23 februard och den 8
mars samt emellan den 9 maj och den 4 juni varit sysselsatt att tillsammans
med komiténs kansli dels verkställa redaktionsarbete dels ock utarbeta
förslag till viss lagändring jemte motivering derför.

Med Eders Kongl. Maj:ts tillstånd har komitén företagit resor för att
inhemta kännedom om förhållandena å sådana orter, der tanken att bereda
egna hem för arbetare redan vunnit tillämpning, eller särskilda åtgärder
för ifrågavarande ändamål synts kunna ifrågasättas.

Komitén har sålunda under tiden emellan den 8 och den 14 oktober
1899 företagit en resa till södra Sverige och Danmark. Derunder hade
komiténs ledamöter tillfälle att taga kännedom om arbetarebostäderna

vid Limhamn, Höganäs och Husq varna, hvarförutom komitéu dels vid
besök i Köpenhamn inhemtade upplysningar angående särskilda i samband
med frågan om upprättande af egna hem för arbetare stående förhållanden
i Danmark dels ock besåg åtskilliga i trakten af Roskilde belägna s. k.
iiusmansbruk. Under tiden från och nged den 24 juli 1900 till och med
den (1 påföljande augusti hafva vidare komiténs ledamöter med undantag
af undertecknade Benedicks och Waldenström, hvilka, den förre af sjukdom
och den senare af utländsk resa, varit förhindrade, besökt åtskilliga orter
inom Norrland, i afsigt att inhemta närmare kännedom om de norrländska
arbetarnes bostadsförhållanden, och särskildt för att bilda sig eu öfvertygelse,
om och i hvilken mån de åtgärder för egnahemstankens förverkligande,
som enligt komiténs mening borde föreslås för riket i allmänhet,
också vore lämpliga och tillräckliga för Norrland, eller om särskilda bestämmelser
borde för denna landsdel tilläggas.

Slutligen anser sig komitén böra omförmäla, att undertecknad Pantzarhielm
enligt uppdrag af komitén på sommaren år 1900 företagit en
resa till åtskilliga fiskelägen i Blekinge läns skärgård, i ändamål att undersöka,
huruvida särskilda åtgärder kunde vara behöflig» för att bereda
fiskarebefolkningen inom länet egna hem.

Genom särskilda remisser har Eders Kongl. Maj:t till komitén öfverlemnat,
för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af komiténs uppdrag,
handlingar angående

dels af »Föreningen egna hem utan personlig ansvarighet» genom dess
styrelse samt af C. J. Jakobson med flere ledamöter af Riksdagens Andra
Kammare hos Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar om understöd af
statsmedel för vidare utveckling af nämnda förenings verksamhet,

dels eu af styrelsen för aktiebolaget »Hem på landet» till Eders Kongl.
Magt ingifven ansökning om statslån,

dels ock eu af Joel Jönsson in. fl. å fiskelägen inom Mjellby socken
af Blekinge län bosatta fiskare hos Eders Kongl. Maj:t gjord framställning
om åtgärder, i ändamål att fiskarebefolkningen i länet måtte kunna förvärfva
eganderätt till sina boningsplatser.

I enlighet med komitén af Eders Kongl. Maj:t medgilvet tillstånd att
antaga sekreterare har komitén vid sitt första sammanträde till sekreteraie
hos komitén kallat sekreteraren i justitieombudsmansexpeditionen, vice
häradshöfdingen Knut von Matern.

Sedan komitén numera afslutat sitt arbete, far komitén härmed till
Eders Kongl. Jdaj:t öfverlemna betänkande, hufvudsakligen innefattande,
jemte motivering och bilagor, följande förslag, nemligen

förslag till lag om egnahemslån af statsmedel; och
förslag till ändringar i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896.

Med återlemnande af ofvan omförmälda, till komitén remitterade handlingar
och bifogande af en utaf styrelsen för aktiebolaget »Hem på landet»
till komitén ingifven skrift, får komitén tillika hemställa, att ifrågavarande
remisser må anses besvarade genom de bestämmelser, komitén i förslaget
till lag om egnahemslån upptagit angående lån till föreningar och om
inköp i vissa fall af mark till egna hem.

Reservation, innefattande en inom komitén yttrad särskild mening,
bifogas.

En redogörelse för vissa i utlandet vidtagna åtgärder, som kunna vara
af intresse vid bedömande af frågan om arbetarehems upprättande, är
under utarbetning af komiténs sekreterare och kommer att af honom aflemnas
till Eders Kongl. Maj:ts jordbruksdepartement.

Stockholm den 22 juni 1901.

Underdånigst

H. CLAESON.

G. Benedicks.
H. Pantzarhielm.

Sven Palme.

P. G. Petersson.

P. Waldenström.

Knut von Matern.

INLEDNING.

Komiténs uppdrag.

Enligt allmänt språkbruk kan uttrycket eget hem användas i mera Olika betyän
en betydelse. Det kan i vidsträckt bemärkelse beteckna hvarje bostad,d^sycku^eget
hvaröfver innehafvaren eger att med andras uteslutande fritt förfoga, och hem.
omfattar då icke blott eget hus, vare sig på egen eller annans mark,
utan äfven en på viss tid upplåten lägenhet inom annans hus. I inskränkt
och egentlig bemärkelse betecknar det eget hus på fri och egen grund.

Det är endast i den sista bemärkelsen komitén i betänkandet använder
detta uttryck.

Staten synes nemligen icke böra vidtaga åtgärder i syfte att understödja
arbetarne i deras sträfvande efter egna hem, med mindre än att
de sålunda bildade hemmen förvärfvas under eganderätt, som omfattar
såväl sjelfva jordområdet som åbyggnaderna.

Denna uppfattning stöder komitén dels derå, att man allenast då kan
hos arbetaren påräkna det intresse för det egna hemmets ändamålsenliga
ordnande, vidmakthållande och förkofran, som gör honom förtjent af
understöd, dels derå, att endast i sådant fall nödig säkerhet lämpligen
kan beredas för de medel, som staten skulle till honom för ändamålet
utlåna.

En annan gräns för komiténs arbete har utstakats genom den i för-%n« hem på
ordnandet uttryckligen meddelade föreskriften, att komiténs utredning skall landsb’Jsdenafse
allenast egna hem på landsbygden. Denna begränsning är redan
gjord i Riksdagens den 13 maj 1899 till Ivongl. Maj:t i ämnet aflåtna
skrifvelse, och har af Riksdagen motiverats dermed, att frågor angående
anordnande af arbetarebostäder inom städerna syntes vara af helt annan
innebörd än de, som afsåge beredande af egna hem å landsbygden.

Till städernas områden måste enligt komiténs mening hänföras all
inom eller utom de faststälda stadsplanerna belägen mark, som tinnes inom
städernas rågångar och alltså enligt ti kapitlet 1 § rättegångsbalken tillhör

Jemförelse
med jordbrukslägenhetskomiténs

uppdrag.

stadsdomstols jurisdiktion. Hav deremot stad för något särskildt ändamål
förvärfvat fastighet, utan att densamma lagts under stadens jurisdiktion,
bör en dylik fastighet i afseende å vilkoren för statens bistånd till egna
hems upprättande vara likstäld med den öfriga landsbygden.

Hvad som väsentligen legat till grund för nu ifrågavarande begränsning
i komiténs uppdrag, torde vara den skilnaden, att i städerna
ett jemförelsevis stort antal invånare är sammanfördt på ett litet område,
under det att förhållandet å landsbygden i regeln är motsatt. Eu följd
häraf är, att utrymme för hus, afsedda till hem för endast en arbetarefamilj,
vanligen saknas inom städerna, samt att kostnaden för sådana
hem därstädes i allmänhet kan antagas blifva högre, än att dylika företag
kunde vara ekonomiskt lönande. Äfven om i en del städer tillgången
på billiga tomter skulle medgifva uppförandet af byggnader af nu angifven
beskaffenhet, måste jemväl behörig hänsyn tagas dertill, huruvida stadens
utveckling kan förväntas medföra, att dylika arbetarebostäder snart komma
att undanträngas af större byggnader.

Ett vigtigt skäl för begränsningen har ock varit det särskilda intresset
att, till gagn för både arbetarne sjelfve och arbetsgifvarne, minska den
befintliga lusten hos ai''betarne att i högre grad, än arbetsförhållandena
påkalla, draga sig från landsbygden till städerna.

Då sålunda de egna hem, till hvilkas upprättande staten skulle lemna
sitt bistånd, måste vara belägna på landsbygden, böra också vid deras
anläggande de särskilda förmåner, landet kan erbjuda framför städerna,
behörigen beaktas och tillvaratagas. Landsbygden eger i rik tillgång på
utrymme, på solljus, ren luft, friskt vatten, samt i möjligheten att välja
lämplig byggnadsgrund med fritt och sundt läge ett flertal värdefulla
naturliga förutsättningar för en god hygien. Dertill kommer såsom eu
vid företag af ifrågavarande slag särskildt betydelsefull faktor möjligheten
att, i större eller mindre utsträckning, taga jordens alstrande kraft till
hjelp vid lifsförnödenheters anskaffande och att med arbete för egen trefnad
och nytta utfylla den tid, som ej tages i anspråk för arbete åt andra.

I riksdagsskrifvelsen har framhållits, hurusom frågan om bildande
af egna hem för mindre bemedlade arbetare eger nära samband med
de åtgärder, staten redan vidtagit för beredande af egna jordbruk åt
obemedlade och mindre bemedlade. T detta hänseende har Riksdagen
erinrat om sitt år 1894 lemnade medgifvande i fråga om styckning af
och afsöndring från kronodomäner. Detta Riksdagens beslut grundade
sig på en af Kongl. Maj:t till Riksdagen afbiten proposition, som i sin
ordning hänförde sig till den s. k. jordbrukslägenhetskomiténs förslag.

Komiténs uppdrag kan sålunda sägas i viss mån åsyfta eu fortsättning
och utvidgning af jordbrukslägenhetskomiténs arbete.

Det skulle dock ej vara riktigt att betrakta detsamma allenast såsom
en sådan utvidgning. Vid såväl den ena som den andra komiténs tillsättande
bar otvifvelaktigt tanken på arbetarnes ställning och medvetandet
om samhällets pligt att, i livad på detsamma kan ankomma, sörja för beredande
af bättre lefnadsförhållanden åt dem, varit den kraftigast verkande
orsaken, men i de båda särskilda fallen har frågan skärskådats från något
olika synpunkter. Jordbrukslägenhetskomiténs uppgift har varit att för
arbetarne tillskapa nya verksamhetsfält genom upplåtelse på gynsamma
vilkor af lämpliga områden för jordbruks bedrifvande. Egnahemskomitén
deremot bär haft att tillse, hvad som kan göras för att bereda egna hem
åt arbetare, som i allmänhet hafva lämplig sysselsättning och nödig arbetsförtjenst,
men hvilkas ställning skulle kunna afsevärdt förbättras eller
betryggas, om de sattes i tillfälle atr förskaffa sig egna bostäder, vare sig
med eller utan jordbruk.

Denna olikhet utöfvar inverkan vid bestämmandet af lägenheternas
storlek i de särskilda fallen. Är fråga att skaffa en arbetare ett eget
jordbruk, tänker man sig närmast, att lägenheten bör vara så stor, att
jordbrukets afkastning bildar den hufvudsakliga inkomstkällan, under det
att arbetarens förtjenst af annat arbete kommer i andra rummet. En till
eget hem afsedd lägenhet bör deremot icke vara större, än att arbetaren
fortfarande år för sin utkomst i främsta rummet hänvisad till sin förtjenst
af arbete åt andra, hvartill dock i de fall, der lägenheten är förenad
med jordbruk, dess afkastning lemnar ett ofta väl behöflig! tillskott.

Af hvad nu blifvit antydt torde också framgå, hvilken uppfattning Kolonisation.
komitén hyser angående förhållandet emellan frågan om egna hems bildande
samt det af jordbrukslägenhetskomitén jemväl behandlade spörsmålet
om vårt lands kolonisation. Kolonisation kan endast ifrågakomma inom
områden, som falla utom den egentliga bygden, såsom i vårt land är
förhållandet med stora sträckor af Norrland, och åsyftar att till sådan
ödebygd leda den del af befolkningen, som å andra orter i landet kan
undvaras, och som i följd deraf här svårighet att der finna sin utkomst.

Med kolonisation har följaktligen frågan om egna hem ingen annan gemenskap,
än att i samband med kolonisationsföretag bör tillses, huruvida mindre
lägenheter, afpassade till egna hem för arbetare, lämpligen kunna upplåtas.

I flere
gärd er dels

Åtgärder i utlandet.

utländska stater hafva från det allmännas sida vidtagits åtför
att bistå arbetarne i deras bemödanden att förskaffa sig

Preussen.

England.

egna hem i den bemärkelse, hvari komitén ansett detta uttryck böra användas,
dels ock för att i allmänhet underlätta förvärf af mindre lägenheter.
För dylika åtgärder kommer enligt komiténs uppdrag dess sekreterare
att framdeles lemna närmare redogörelse i en särskild uppsats.
Komitén har emellertid velat redan här meddela följande kortfattade
öfversigt.

I Preussen har man sålunda för detta ändamål och på samma gång
för att genom befordrande af utländingars invandring öka folkmängden
sedan lång tid tillbaka styckat kronodomäner i mindre lägenheter, Indika
sedermera till hugade sökande upplåtits på gynsamma vilkor. I en senare
tid hafva tillika i vissa delar af Preussen enskildes egendomar till betydligt
antal inköpts af staten, som derefter upplåtit dem i mindre lotter
under olika former: arrende på viss tid, försäljning till full eganderätt
eller slutligen upplåtelse såsom »räntegård» (»Rentengut»). Med sistnämnda
föryttringsform afse3 ett aftal, hvarigenom förvärfvare!! emot utfästelse
af en fast årlig ränta erhåller en i någon mån begränsad eganderätt till
en fastighet. Ifrågavarande upplåtelser hafva emellertid i regeln afsett att
skapa sjelfständiga jordbruk, d. v. s. smärre jordbrukslägenheter af den
storlek, att deras afkastning lemnar ^uppehälle åt brukarne och deras
familjer. Jemförelsevis sällan hafva torp eller särskild! för arbetare afpassade
små lägenheter upplåtits.

Genom införande af lagbestämmelser, som medgifvit och reglerat upplåtelse
af räntegårdar äfven från enskildes egendomar, har man i Preussen
sökt äfven på den allmänna lagstiftningens väg ytterligare främja tillkomsten
af mindre lägenheter.

Såsom en komplettering af denna lagstiftning har sedermera införts
en ordning för de på räntegårdarne ^vilande räntornas aflösning genom
förmedling af vissa statens bankanstalter. Anmärkas bör emellertid, att
statens, bistånd för sådan aflösning icke lemnas i fråga om andra lägenheter
än sjelfständiga jordbruk och följaktligen icke kan ifrågakomma vid
vanliga arbetarehem.

Såsom ett synnerligen vigtigt arbetarespörsmål har frågan om tillhandahållande
af små jordlägenheter betraktats i England.

Det engelska systemet utrnärkes hufvudsakligen deraf, att man gjort
det till en pligt för de kommunala myndigheterna att medverka till anskaffande
af erforderliga jordområden åt arbetare samt derför gifvit dem
rätt till expropriation i viss utsträckning för ändamålets vinnande. Afsigten
var till cn början bildande af sjelfständiga jordbruk (»small holdings»)
men har sedermera utsträckts till att omfatta ännu mindre lägenheter
(»small dwellings»).

I Finland har ifrågavarande syftemål från statens sida befrämjats
genom lagbestämmelser om jordstyckning, genom upplåtelse af kronojord
dels till smålägenheter dels till nybyggen samt genom lån af statsmedel.
Vid dessa låns utlemnande ha kommuner och föreningar utgjort mellanhänder.

1 Danmark har under år 1899 utfärdats eu lag angående beredande
af jordlotter åt jordbruksarbetare.

Enligt denna lag lemnas till arbetare, som önska förvärfva ett »husmansbruk»
(mindre jordbruk) lån af statsmedel intill 9/10 af värdet å
fastigheten med tillhörande kreatursbesättning och inventarier. Lägenheterna
förvärfvas under eganderätt, men deras innehafvare äro underkastade
vissa inskränkningar i afseende å dispositionen öfver dem.

Angående förhållandena i Florge kan anföras, hurusom genom en lag
af år 1882 föreskrifvits, att sådana delar af embetsmännens boställen, som
befunnos öfverflödiga, skulle frånskiljas och försäljas. Denna försäljning
har visserligen i allmänhet åstadkommit sjelfständiga jordbruk, men äfven
mindre lägenheter hafva på detta sätt afsöndrats. Vidare hafva genom
anslag bildats två särskilda fonder, huslånefonden och jordinköpsfonden,
från Indika, med kommunerna såsom mellanhänder, lån lemnas till obemedlade,
som önska förskaffa sig egna bostäder eller jordbrukslägenheter.
I anledning deraf, att ändringar i ordningen för berörda låneröi^else
föreslagits, har i Norge varit tillsatt en komité, som år 1900 afgifvit betänkande,
innefattande förslag om lån till upprättande af jordbrukslägenheter
för jordbruksarbetare samt uppförande af bostäder för andra obemedlade.

Allmän öfversigt öfver de åtgärder, som i Sverige vidtagits för befrämjande

af små lägenheters tillkomst.

T vårt eget land liar tanken att genom åtgärder från statens sida
befrämja de mindre bemedlades bosättning förverkligats hufvudsakligen på
två vägar. Dels har lagstiftningen om jordstyckning småningom frigjorts
från åtskilliga inskränkningar, som väsentligen hindrat tillkomsten af mindre
lägenheter. Dels har staten bidragit till ifrågavarande syftemåls vinnande
genom försäljning af mindre kronolägenheter och genom att å kronans
mark upplåta lägenheter under mer eller mindre tryggad besittningsrätt.

1 afseende å lagstiftningen om jordstyckning vill komitén erinra, hurusom
det i äldre tider varit förbjudet såväl att klyfva skattehemman som att
afsöndra jord från sådana. Hemmansklyfning har sedermera medgifvits

Finland.

Danmark.

Norge.

Lagstiftning
om jordstyckning.

med vissa begränsningar, som emellertid småningom borttagits, så att enligt
nu gällande rätt ett hemman kan klyfvas i huru många delar som
helst.1 Afsöndring af jord har äfven medgifvits. Denna form för jordöfverlåtelse
har ock i likhet med hemmansklyfning småningom utvecklats till
större frihet.1 2 Men på detta lagstiftningsområde, som är det ojemförligt
vigtigaste, när det gäller att skapa små lägenheter till beredande af egna
hem åt arbetare, har man dock af hvarjehanda hänsyn ej tagit steget fullt
ut till erforderlig frihet. Åtskilligt återstår derför att göra till lättnad i
detta hänseende. Slutligen har genom egostyckningsinstitutets införande
skapats en ny form för delning af jord.

Upplåtelser Ett sedan lång tid vanligt sätt för upplåtelse af kronomark till bofr&n
*™"an, sättning har varit bildandet af nybyggen. Lagstiftningen härom har
emellertid förlorat praktisk betydelse, i den mån afvittringen i de norra
länen fortskridit och den kronan dervid tillfallna marken blifvit afsatt till
kronopark^'' eller på annat sätt disponerats. Tillfälle att under eganderätt
förvärfva mindre lägenheter, vare sig från kronans fortfarande utarrenderade
egendomar eller från kronodomäner, som funnits böra försäljas,
har gifvits genom kongl. brefvet till domänstyrelsen den 25 september
1896. Under nyttjanderätt kunna lämpliga lägenheter å kronoparkerna i
Norrbottens län upplåtas såsom skogstorp. Det har ock medgifvits innehafvare
af lägenheter å kronans utarrenderade egendomar att under nyttjanderätt
behålla lägenheterna. Slutligen må erinras, hurusom det blifvit
ifrågasatt att genom utdikning af myrar i Vesterbottens och Norrbottens
län bereda obemedlade eller mindre bemedlade tillfälle att der bilda egna
jordbruk. I detta syfte hafva två särskilda kolonisationsplaner uppgjorts,
men dessa förslag hafva ännu icke vunnit slutlig handläggning.

1 Denna regel infördes genom förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881, hvilken författning upphiifde det förut gällande, genom
förordningen i ämnet den 19 december 1827 gifna stadgandet om besutenhet såsom vilkor
för hemmansklyfning.

2 I öfverensstämmelse med den äldre lagstiftningen innehöll 1734 års lag (i 4 kapitlet
9 § jordabalken) ett uttryckligt förbud emot jordafsöndring. Häri gjordes ändring dels
genom enskiftesförfattningarna dels ock genom förordningen om hemmansklyfning m. ni.
den 19 december 1827. Sistnämnda författning tillät afsöndring intill ''/10 af egovidden,
men stadgade tillika viss minimistorlek för hvarje särskild afsöndring. Stadgandet om viss
minimistorlek borttogs genom förordningen i ämnet af den 6 augusti 1864, och enligt
samma författning kunde med särskildt tillstånd mer än 1/10 af egovidden få afsöndras.
Efter utfärdandet af förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6
augusti 1881 gäller, att af hemmans egoområde må ''/s afsöndras, samt att Konungens
befallningshafvande eger att medgifva afsöndring derutöfver.

Af komité!! inhemtade upplysningar.

I afsigt att söka utröna, ej mindre hvilken betydelse frågan om egna
homs beredande åt arbetare egcr för vårt land, än äfven huruvida denna
fråga tillvunnit sig ett allmännare intresse, oeh i hvilken man möjlighet
att lösa densamma hos oss förefinnes, har komitén från landets olika delar
inhemtat upplysningar och uttalanden i åtskilliga hänseenden, hvilka närmare
angifvits genom uppställande af ett antal frågor, upptagna i särskilda
frågeformulär. Öfver inkomna svar har komitén låtit uppgöra sammandrag,
utom beträffande vissa frågor, der de meddelade upplysningarna
befunnits vara föga vägledande eller ett statistiskt sammanförande visat
sig icke lämpligen kunna ske.1

Ett af omförmälda frågeformulär1 2 3 afsåg förhållandena på landsbygden.
Frågorna deri skulle besvaras af Konungens befallningshafvande i länen,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott äfvensom kronofogdar och länsmän
samt ordförandena i hushållningssällskapens underafdelningar, en hvarför
sitt område. Dessutom sattes föreningar och enskilda personer, som
kunde antagas vara för saken intresserade, i tillfälle att å frågorna afgifva
svar. 1 detta frågeformulär framstäldes (såsom frågan 1) clet spörsmål,
huruvida i allmänhet förhållandet emellan efterfrågan och tillgång å arbetskraft
under de senast förflutna tio åren varit tillfredsställande dels
inom jordbruket dels ock inom industrien. I sammanhang dermed begärdes
upplysning, huruvida de missförhållanden, som i berörda hänseende
förekomme, vore att anse såsom beroende på tillfälliga omständigheter,
eller om det kunde antagas, att missförhållandena skulle visa sig varaktiga.
Svaren härpå gifva vid handen, att inom jordbruket behofvet af
arbetskraft i allmänhet öfverstiger tillgången derpå. Beträffande anledningen
till detta missförhållande hänvisas i svaren hufvudsakligen till industriens
hastiga utveckling under de senare åren, och uttalas i enlighet
härmed den förmodan, att ökad arbetskraft icke torde komma att tillföras
jordbruksnäringen, så länge industrien befunne sig i samma gynsamina
läge, som den under de senare åren intagit.1

Uti frågan 2 i samma frågeformulär har komitén framstäf det spörs 1

Komiténs utsända frågor finnas aftryckta i bilaga D, hvilken ock innehåller sammandragen
af inkomna svar.

2 Frågeformulär 1. Se bilaga I) sid. 4‘3.

3 Se bilaga D sid. 51 och 70.

Frågeformulär
l.

Fråge formulär -

mål, huruvida befarad stadigvarande brist på arbetare inom jordbruket
kunde anses i någon mån bero på svårigheten för arbetarne att förskaffa
sig egna hem. Svaren på denna fråga äro till öfvervägande delen nekande,
och i dessa svar framhålles i allmänhet, att bristen på jordbruksarbetare
hufvudsakligen är beroende derpå, att industrien med dess högre aflöning,
mindre tunga arbete och större frihet drager arbetaren bort från jordbruket.
En afsevärd minoritet, utgörande omkring eu tredjedel af hela
antalet svarande, har emellertid med ja besvarat förevarande fråga. I dylika
svar har anförts, bland annat, att hos arbetaren förefinnes en bestämd
önskan att förvärfva ett eget hem, samt att, i fall han hade utsigt att förverkliga
sin sträfvan efter ett sådant, han sannolikt skulle i många fall
stanna qvar vid jordbruksarbetet i hemorten, äfven om arbetsförtjensten
dervid blefve mindre, än den han kunde vinna genom att uppsöka ett för
tillfället bättre aflönadt arbete inom industrien.1

Genom frågan 12 har komitén sökt utröna, om den uppfattningen,
att från statens sida åtgärder böra vidtagas i syfte att för mindre bemedlade
jordbruksarbetare eller andra mindre bemedlade arbetare underlätta
förvärfvande af egna hem, egde någorlunda allmän tillslutning inom landet.
Det vida öfvervägande antalet af de svarande har yttrat den mening, att
statens mellankomst i förevarande hänseende är önskvärd. Der en motsatt
åsigt framstälts, har denna i regeln åtföljts af det uttalandet, att ordentliga
och sparsamma arbetare, som önska förvärfva egna hem, kunna under
nuvarande förhållanden förverkliga denna sin önskan utan särskildt bistånd
från statens sida, eller att i den ort, svaret afsett, sådan åtgärd icke vore
af nöden.1 2 3

Med hänsyn dertill, att komiténs uppdrag jemväl omfattar egna hem,
som af städernas arbetare skulle kunna förvärfvas å landsbygden i städernas
närhet, har komitén med särskilda cirkulär till städerna utsändt ett
frågeformulär ", hvilket skulle besvaras dels af städernas magistrater, med
undantag af magistraten i Stockholm, eller vederbörande stadsstyrelser
äfvensom stadsfullmäktige dels ock af intresserade föreningar eller enskilde.
Derigenom bär komitén sökt utröna, dels i hvilka städer svårigheter må
anses möta för arbetarne att inom staden erhålla lämpliga bostäder (frågan
1), dels ock huruvida det öfver hufvud kunde anses önskvärdt, att från
statens sida vidtoges åtgärder, i syfte att mindre bemedlade arbetare i de

1 Jemför bilaga D sid. 73.

2 Se vidare bilaga D sid. 87 o. f.

3 Frågeformulär 2. Se bilaga D sid. 45.

särskilda städerna måtte kunna förvärfva egna hem på den angränsande
landsbygden (frågan 3).

Från de städer, i hvilka arbetavne sägas på grund af höga hyror eller
af andra skäl hafva svårt att få lämpliga bostäder, hafva på den senare
frågan i allmänhet jakande svar erhållits, dervid dock med få undantag
uttrycket »den staden angränsande landsbygden» tagits i betydelsen
af den stadens område tillhörande men utanför den indelade stadsplanen
belägna marken. I många svar har uttryckligen erinrats, att det särskilt
ur ordnings-, byggnads- och helsovårdssynpunkt vore olämpligt, om
arbetaresamhällen komme till stånd i närheten af staden men dock utom
dess område.1

Betydelsen af, att arbetare förvärfva egna hen).

Nyttan deraf, att arbetare sättas i stånd att förvärfva egna hem,
är lätt insedd och lärer vara så allmänt erkänd, att någon vidlyftig utredning
derom icke torde vara behöflig. Vissa allmänna synpunkter har
komitén emellertid ansett sig böra framhålla. Saken har betydelse både
för arbetaren, för arbetsgifvaren och för samhället.

Behofvet af egna arbetarehem gör sig mest gällande å sådana orter,
der sunda och lämpliga bostäder för arbetare eljest icke finnas tillgängliga
i tillräcklig mängd. Oskäligt uppdrifna hyror, trångboddhet och inneboendesystem
i förening med, hvad som kanske är det mest upprörande,
en tydlig afvoghet hos hyresvärdarne att öfverhufvud uthyra lägenheter
till arbetare, som hafva många barn och därför bäst behöfva en sund och
rymlig bostad, äro vanliga följder af bostadsbristen. På samma gång bostadsnöden
är störst i de större städerna, är det emellertid tillika i regeln
svårast att i eller invid dessa städer upprätta egna hem för arbetarne. Af de
lokala förhållandena i hvarje särskild! fall måste bero, i hvilken mån bostadsbristen
kan afhjelpas genom bildande af egna arbetarehem, och till
hvilken utsträckning andra åtgärder böra för ändamålet tillgripas.

Frågan får emellertid icke reduceras till blott eu bostadsfråga. Det
egna hemmet bereder arbetaren äfven andra fördela)1. Hos de flesta menniskor
förefinnes, i högre eller lägre grad, eu åstundan efter oberoende
och sjelfständighet, hvartill gemenligen sluter sig en önskan att nå fram
till en bättre samhällsställning. Dessa allmänt menskliga och naturliga
böjelser spela en vigtig roll för frågan om egna hems förvärfvande. Den

Egnahems
frågans betydelse
för
arbctanie.

1 Jemför bilaga D sill. 93 o. f.

Egnahemsfrågans
betydelse
för
arbetsgifvarnc.

Egnahems*
frågans betydelse
för
samhället.

Statens
mellankomst
behöflig.

lägenhet, som bildar arbetarens hem, utgör ett föremål för hans särskilda
intresse och omtanke, och egandet deraf skall ofta ingifva honom en känsla
af trygghet och tillfredsställelse, som inverkar förmånligt på hela hans
lifsåskådning. I många fall lärer han också finna tillfälle att på lägenheten
nedlägga arbete, som eljest icke kunnat göras fruktbärande, eller
penningar, som under andra förhållanden möjligen fått en mindre nyttig
användning. Förbättringar å fastigheten liksom af betalningar å skulden
komma arbetaren sjelf eller hans familj till godo, och tanken derpå skall
utan tvifvel utgöra en kraftig driffjäder till arbetsamhet och sparsamhet.
Äfven för arbetarens barn har det egna hemmet en betydelse, som icke
kan skattas för högt.

Att arbetarne förvärfva egna hem, är af vigt för arbetsgifvarne hufvudsakligen
derför, att ökad stadga i arbetsförhållandena på detta sätt kan
vinnas. När arbetaren förvärfvat eget hem å en ort, är han ock närmare
fästad vid denna ort och det arbete, som der står honom till buds. Detta
är af särskild betydelse för idkare af jordbruk, hvilka under närvarande förhållanden,
genom jordbruksarbetarnes benägenhet att draga sig till städerna
eller andra medelpunkter för industriell verksamhet, ofta äro i saknad af
nödig arbetskraft. Äfven för arbetsgivare, som endast vissa tider behöfva
anlita tillfälliga arbetare, kan det vara till väsentligt gagn, att
genom egna hem vid orten fästas arbetare, som under särskilda delar af
året egna sig åt jordbruksarbete, men under den öfriga tiden, då tillgång
till sådant arbete ej finnes, åt en annan yrkesgren, inom hvilken deras
arbetskraft då bättre behöfves.

Obestridligt är, att staten måste vara i hög grad intresserad af, att arbetarebefolkningen,
som utgör en så stor del af landets invånare, lefver under
lugna, förnöjsamhet alstrande vilkor. Fn bofast, sjelfständig arbetarestam
bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället. För näringslifvets
sunda utveckling inom samhället kräfves ock en lämplig fördelning af
arbetskraften emellan jordbruk och industri. Ur denna synpunkt har
staten särskildt intresse af, att arbetskraft tillföres jordbruket, hvarmed
också landets uppodling och ett intensivare bruk af jorden befordras.
Med allt skäl torde jemväl kunna antagas, att det egna hemmet skall hos
arbetaren stärka känslan för hembygd och fosterland, hvilket i sin mån
bör minska benägenheten att utvandra.

Behofvet af och sätten för statens mellankomst för arbetarehems bildande.

Att i vårt land redan under nuvarande förhållanden ett icke obetydligt
antal arbetare förvärfvat egna hem, är bekant. Någon fullständig

utredning, i huru stor omfattning detta är fallet, har visserligen icke
kunnat åstadkommas, men då dylika lägenheter i de flesta fall bildas
genom afsöndring af mindre jordområden från hemman, torde någon
ledning i förevarande hänseende kunna hemtas från de komitén tillhandahållna
uppgifterna om antalet under senare år faststälda jordafsöndringar.
1 Angående de åtgärder, som på enskild! initiativ vidtagits för
att tillgodose behofvet af egna hem på landsbygden för mindre bemedlade
arbetare, hänvisar komitén till de upplysningar, som derom lemnats af
länsstyrelserna.2

Äfven om det kan sägas, att ett afsevärdt antal arbetare skulle,
derest de redan från början af den tid, då de finge aflönadt arbete, hade
såsom mål att förvärfva eget hem, kunna hopspara hvad dertill erfordrades,
så lärer dock, särskild! för jordbruksarbetarne, hinder ofta möta, äfven om de
äro sparsamma, att inom en ej allt för aflägsen framtid vinna ett sådant mål.
Dertill kommer, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, att unga arbetare
i regeln ej vilja underkasta sig de med en sådan sparsamhet förenade försakelser,
med mindre något dem kärt och nära stående ändamål särskildt
eggar dem dertill. Det vore derför mycket vunnet, om genom statens
mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att tidigare, än
eljest kan ske, förvärfva egna hem. Om nemligen den unge arbetaren

redan från början vet, att han, efter att hafva samlat en viss mindre
grundplåt till det egna hemmet, kan påräkna statens hjelp att uppnå
målet, så blir det eu eggelse till sparsamhet. Om ock endast en jem förelsevis

ringa del af arbetarne såmedelst skulle förmås till större omtänksamhet
och sparsamhet, så vore samhällets vinst derpå ej att skatta lågt.

Under sina resor har komitén ofta vunnit bekräftelse på sin öfvertygelse,
att hos arbetarne sjelfva finnes en stark längtan efter ett eget
hem, och detta äfven på orter, der arbetsgifvarne på ett synnerligen förtjenstfull!
sätt sörja för bostäder åt dem. Särskildt vid större industri ella

verk, der arbetsgifvarne i allmänhet tillhandahålla goda och lämpliga
bostäder åt de fasta arbetarne, söka gerna personer i trakten, som delvis
hafva sitt uppehälle af annan arbetsförtjenst men under någon större del
af året arbeta vid dessa verk, att skaffa sig egna hem i närheten.

Arbetarnes sträfvanden i detta afseende bör också staten, enligt hvad
ofvan anförts, kraftigt understödja.

Statens mellankomst kan tänkas ega rum under olika former. Om
staten lemnar lån för ifrågavarande ändamål, skola säkerligen egna

1 Se härom bilaga D sill. 116.

- Se bilaga I) sid. 106 o. f.

Formen
för statens
mellankomst.

Lägenheters
frigörande
från inteckningar.

hem kunna, förvärfvas af inånga arbetare, för livilka det hvarken är
lätt eller klokt att med begagnande af vanliga former för kredit inlåta
sig på ett dylikt företag. Utlåningen måste dock, för att kunna medföra
afsedd nytta, ega rum under lämpliga vilkor, och af särskild betydelse
är, att lånen må kunna förenas med lifförsäkring. Omförmälda hjelpmedel
bör tillika understödjas genom en sådan lagstiftning rörande jordstyckning,
som gör passande jordlägenheter lätt åtkomliga för arbetarne.
Slutligen kan staten vid dispositionen af sina egendomar beakta möjligheten
att å dem bilda arbetarehem.

Då onekligen en del lägenheter, passande till arbetarehem, skulle lättare
blifva åtkomliga, om det läte sig göra att genom lagändring undanrödja
de svårigheter, som understundom möta att frigöra lägenheten från de vid
stamhemmanet hvilande inteckningarna, så kunde det sättas i fråga, om ej
komitén borde framkomma med förslag äfven i sådan riktning. När
emellertid det komitén förelagda syftemålet äfven med nuvarande inteckningslag
kan i ganska väsentlig grad främjas genom de öfriga medel,
komitén går att föreslå, har komitén ansett sig ej böra genom upptagande
af ofvannämnda svårlösta fråga fördröja afslutandet af sitt arbete, helst
Riksdagen genom en den 8 maj 1900 till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse
anhållit om särskild utredning af densamma.

Komiténs framställning.

På grund af hvad ofvan anförts har komitén trott sig bäst medverka
till egnahemsfrågans lösning genom att utarbeta:

a) förslag till lag om egnahemslån af statsmedel;

b) förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 20—Öl i lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896; och

c) förslag till lag angående ändrad lydelse af 6 och 17 §§ i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni i.875.

Derjemte har komitén ansett sig böra egna någon uppmärksamhet åt
frågan, om möjligen kronans egendomar i högre grad, än hittills skett på
grund af gällande allmänna bestämmelser eller särskilda riksdagsbeslut,
skulle kunna upplåtas till egna hem åt mindre bemedlade arbetare, äfvensom
^huruvida förändrade vilkor för sådan upplåtelse böra under särskilda
förhållanden ifrågasättas.

STATSLÅN FÖR EGNA HEMS BILDANDE.

FÖRSLAG

till

lag om egnahemslån af statsmedel.

§ i.

Mindre bemedlade arbetare, som önska å landsbygden förvärfva egna
hem, kunna för sådant ändamål under nedan stadgade vilkor erhålla lån
af staten, med eller utan lifförsäkring, i den män till dylika lån anslagna
medel dertill lemna tillgång.

§ 2.

Såsom eget hem betraktas i denna lag allenast sådan fastighet, der
innehafvare!! eger såväl jordområdet som derå uppförda byggnader.

Sådan fastighet kan vara antingen jordbrukslägenhet, afsedd för idkande
af jordbruk i egentlig mening, eller bostadslägenhet, der bostaden
är det väsentliga.

§ 3.

Med mindre bemedlad arbetare förstås i denna lag en hvar, man eller
qvinna, som hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst, och som
visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till ett eget hem
men är i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande. §

§ 4.

För att till eget hems förvärfvande kunna erhålla lån af statsmedel
skall mindre bemedlad arbetare vara:

Allmänna
ändamålet
med egnahemslån.

Eget hem.

Mindre bemedlad

arbetare.

Låntagaret
egenskaper.

Egnahems nämnd.

a) svensk medborgare;

b) minst 25 och högst 50 år gammal;

c) välfrejdad samt känd för sparsamhet, nykterhet och en hedrande
vandel.

Från bestämmelsen under b) eger dock den nämnd, som omförmäles
i § 5 här nedan, medgifva undantag, der sådant på särskilda grunder
finnes skäligt.

Skall lånet förenas med lifförsäkring, erfordras derjemte, att arbetaren
är frisk och utan bestämda sjukdomsanlag samt ej uppnått 37 års ålder.

§ 5.

För hvarje län skall finnas en egnahemsnämnd, hvilken, med uppgift
att befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare, har
att i enlighet med bestämmelserna i denna lag och de närmare föreskrifter,
som af Konungen meddelas, handhafva utlåningen af de statsmedel, som
för länet anslås till bildande af sådana hem.

Denna nämnd utgöres af landshöfdingen eller, vid förfall för honom,
landssekreteraren såsom sjelfskrifven ordförande samt landskamreraren
såsom föredragande ledamot jemte tre andra ledamöter, hvilka senare för
en tid af tre år utses: en, som bör vara kroppsarbetare, af Konungens
befallningshafvande, en af landstinget och en af hushållningssällskapet.
Der inom ett län finnas två landsting eller hushållningssällskap, skall
särskild ledamot väljas af hvarje landsting eller hushållningssällskap att
för dess område tjenstgöra i nämnden.

För de valde ledamöterna utses på enahanda sätt ett lika antal suppleanter.

Af de första gången valde ledamöterna och suppleanterna skola ur
nämnden efter lottning afgå: eu ledamot jemte dennes suppleant vid slutet
af första samt ytterligare en ledamot med suppleant vid slutet af andra
året, från det denna lag vunnit tillämpning. I fråga om län med mera
än ett landsting eller hushållningssällskap gäller härvid, att, der lotten
faller å ledamot, utsedd af länets ena landsting eller hushållningssällskap,
jemväl den af det andra landstinget eller hushållningssällskapet valde
ledamoten skall anses utlottad. I stället för hvar och en af de sålunda
utlottade väljes för hvarje gång ny ledamot eller suppleant för en tid
af tre år.

Afgår ledamot eller suppleant eljest före utgången af den tid, för
hvilken han blifvit utsedd, väljes ny ledamot eller suppleant allenast för
den afgångnes återstående tjenstgöringstid i nämnden.

Finner nämnden sig för sitt arbete vara i behof af biträde, eger
Konungens befallningshafvande att på framställning af nämnden förordna
sådant.

Nämndens ledamöter och biträden ega vid förrättningar enligt denna
lag att af statsmedel uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, ledamöterna
enligt fjerde klassen i gällande resereglemente, der de ej i följd
af tjenstebefattning äro berättigade till högre ersättning, samt nämndens
biträden efter den på grund af deras tjensteställning för dem bestämda
klass eller, om de ej kunna till viss klass hänföras, enligt femte klassen i
resereglemente!.

§ 6.

Inom hvarje kommun på landet skall kommunalnämnden medverka till
bildande af egna hem för mindre bemedlade arbetare. medverkan.

Det åligger särskildt kommunalnämndens ordförande i den kommun,
der det till arbetarehem afsedda jordområdet är beläget, och, i fall kommunens
storlek eller andra förhållanden dertill föranleda, förutom ordföranden
de öfrige medlemmar af kommunalnämnden, som af nämnden
dertill utses, att, såsom egnahemsombud, åt arbetare, hvilka på grund af
denna lag önska låneunderstöd af staten, lemna det biträde, som för dem
härutinnan erfordras; i hvilket afseende ombuden hafva att tillhandahålla
blanketter till låneansökningar, köpeafhandlingar, skuldebref och dylikt
samt biträda med uppsättande af sådana ansökningar och afhandlingar
äfvensom i öfrigt bistå lånesökande med råd och upplysningar.

Finner egnahemsnämnden i särskilda fall lämpligt att anlita egnahemsombud
för verkställande af besigtningar, äro ombuden pligtiga att utföra
sålunda anbefalda förrättningar samt utfärda deraf föranledda utlåtanden
och intyg. För dylika särskilda förrättningar ega ombuden att af statsmedel
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt femte klassen
i resereglementet, der ej i särskildt fall ombudet på grund af tjensteställning
är att hänföra till högre klass. För utförande af öfriga åligganden
enligt denna lag äro ombuden icke berättigade till ersättning.

§ 7.

Arbetare, som enligt denna lag önskar erhålla lån för eget hems för- Åtgärder för
värmande, bör, der han ej redan eger lämpligt jordområde, sjelf uts^Ktpekontraki
sådant samt om köp deraf inleda underhandlingar med jordegaren. Sedan
öfverenskommelse träffats, uppgöres enligt faststäldt formulär köpekontrakt,
hvilket skall innehålla, bland annat:

a) så noggrann beskrifning å den ifrågavarande lägenhetens storlek,
läge och gränser, att någon osäkerhet derom ej kan uppstå, äfvensom
uppgift å der möjligen befintliga byggnader, som antingen ingå i köpet
eller redan förut tillhöra köparen;

b) uppgift om köpeskillingens belopp;

c) bestämmelse, der ej annorledes aftalats, att köpeaftalet går i fullbordan,
om köparen inom viss, i köpekontraktet utsatt tid erhåller åsyftadt
statslån;

d) förbindelse al säljaren att tillhandahålla lägenheten fri från inteckningar
samt att visa, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som
kan utgå med förmånsrätt framför inteckningen för statslånet, icke finnes.

§ B.

*%%%> Efter köpekontrakts upprättande eger arbetaren att före den 1 juli
hörande Aa»d-mot qvitto till ordföranden eller sådan ledamot i kommunalnämnden, som
lindar. j,r till egnahemsombud utsedd, aflemna till egnahemsnämnden stäld, enligt
föreskrifvet formulär afifattad låneansökan. I denna skall på heder och
tro meddelas uppgift om, bland annat, sökandens egna tillgångar, särskildt
de penningemedel, med livilka han sjelf kan bidraga till det egna hemmets
förvärfvande, och huru stor del deraf, som må anses utgöra hans besparade
arbetsförtjenst, hvarförutom bör angifvas det slag af arbete, hvaraf sökanden
har och under de senaste åren haft sin utkomst, och om han ämnar
fortfarande försörja sig med hufvudsakligen samma slags arbete.

Vid ansökningen bör fogas:

det uppgjorda köpekontraktet;

i två exemplar plan till erforderlig ny- eller ombyggnad jemte kostnadsförslag; betyg

om sökandens ålder och frejd;

de öfriga handlingar, sökanden till ytterligare bestyrkande af sina
uppgifter eller eljest vill åberopa.

Skulle egnahemsombudet vid handlingarnas emottagande finna dem
vara i något hänseende ofullständiga, bör ombudet gifva sökanden anvisning,
om hvad som ytterligare erfordras.

§ »•

Yttrande af
kommunalnämnden.

Kommunalnämnden skall vid sammanträde i september månad granska
handlingarna och afgifva yttrande såväl röi’ande den föreslagna lägenhetens
lämplighet för det afsedda ändamålet, priset å densamma, bygg -

nadsplanen och kostnadsberäkningarna, som ock huruvida sökanden kan
antagas vara i den ekonomiska ställning, som i § 3 angifves, samt besitter
de i mom. c) af § 4 betingade egenskaper.

Ansökningshandlingarna jemte kommunalnämndens yttrande skola Amökningsderefter
af kommunalnämndens ordförande insändas till Konungens befall-‘“ÄM

• •i/i <» -i © Ifl SClit Cl&TICt6.

ningshalvande i länet före den 15 oktober.

§ 10.

Till Konungens befallningshafvande inkommande ansökningar granskas Förberedande
af egnahemsnämndens ordförande och föredragande ledamot, hvarefter ord-aA/^f^",|"?
föranden eger att låta införskaffa de ytterligare upplysningar, som befinnas
nödiga för ansökningens omedelbara afgörande vid nämndens nästa sammanträde.

§ Il Egnahemsnämnden

skall, för pröfning af inkomna ansökningar, på™ fär ‘inkallelse
af ordföranden sammanträda i länets residensstad årligen under*™™?™"?™3
första hälften af november månad. När omständigheterna dertill föranleda, *»•
eger ordföranden att äfven på annan tid sammankalla nämnden. År ordinarie
ledamot förhindrad att komma tillstädes, bör han derom ofördröjligen
underrätta ordföranden, som inkallar suppleanten.

Sedan nämnden granskat ansökningshandlingarna, skall den angående Bc$Ut
hvarje särskild ansökning meddela beslut, huruvida ansökningen godkännes af nämndeneller
afslås, i senare fallet med angifvande af skälen dertill, så framt de icke
afse sökandens personliga egenskaper, äfvensom bestämma den ordning, hvari
de sökande, hvilkas ansökningar godkänts, skola erhålla lån, derest tillgången
på lånemedel icke kommer att medgifva, att lån utgå till dem alla.

Skulle nämnden dervid finna två eller flere sökande så lika förtjente att
erhålla lån, att företräde ej kan gifvas den ene framför den andre, bör
ordningen dem emellan bestämmas genom lottning.

Nämnden må fatta beslut, när utom ordföranden två ledamöter deltaga
i afgörandet. Vid omröstning inom nämnden gäller den mening,
de fleste ledamöterna omfatta, och vid lika röstetal den, som af ordföranden
biträdes.

öfver nämndens beslut inä klagan ej föras.

Det åligger Konungens befallningshafvande att årligen före november Uppgift au
månads utgång om de godkända låneansökningarna till Kongl. Maj:t insändaKon9‘'' M“j:L
uppgift enligt faststäldt formulär, utvisande den af nämnden bestämda ord -

ningen emellan lånen samt beloppet af hvarje särskild! lån, äfvensom huruvida
lånet afser jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet.

Underrättelse Konungens befallningshafvande skall efter erhållen del af Kongl. Maj:ts
it sökande. pes]ut om £ör året tillgängliga medlens fördelning emellan länen, om möjligt
före det löpande årets utgång, genom vederbörande kronobetjening underrätta
sökandena, en hvar i hvad honom angår, såväl om egnahemsnämndens
beslut, som ock huruvida lånet kommer att utgå till honom. Samtidigt böra
till sökande, som erhållit lån, återställas köpekontraktet, ena exemplaret af
byggnadsplanen med kostnadsförslag äfvensom de öfriga af sökanden ingifna
handlingar, hvilka egnahemsnämnden pröfvar lämpligen kunna till
sökanden utlemnas. Till sökande, som icke erhållit lån, återställas samtliga
af honom vid ansökningen fogade eller sedermera ingifna handlingar.
Företrädesrätt Sökande, som, ehuru hans ansökning godkänts, af brist på medel icke
m lån'' erhållit lån, bör, om han nästföljande år, i den ordning § 8 föreskrifver,
ingifver ny, af der nämnda handlingar åtföljd ansökan, deröfver kommunalnämnden
sig yttrat, ega företrädesrätt vid nästa fördelning af lånemedel
framför sökande, som, i öfrigt med honom likstäld, först det senare året
gjort framställning om lån.

§ 12.

Linens storlek. Lån enligt donna lag kan högst utgöra: vid jordbrukslägenhet fyra

femtedelar af sammanlagda värdet å jord med åbyggnad samt vid bostadslägenhet
tre fjerdedelar af samma värde; och må det sålunda beräknade
värdet icke i något fall öfverstiga: för jordbrukslägenhet 4,000 kronor och
för bostadslägenhet 3,000 kronor.

§ 13.

statens Till säkerhet för lån, som utlemnas enligt denna lag, skall staten

säkerhet. pafva första inteckning i lägenheten.

När inteckning för statslånet sökes, skall expeditionen i ärendet utfärdas
åt kronan.

§ 14.

Lånens Har arbetaren afslutat köpeaftalet om lägenheten och kontant guldit

utbetalning. pe]a köpeskillingen, eger han, efter erhållen lagfart, att hos vederbörande
kronofogde af det beviljade lånet emot qvitto utbekomma ett belopp, motsvarande:
vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån a
bostadslägenhet tre fjerdedelar af den utfästa köpeskillingen.

öfverstiger denna det belopp, hvarmed arbetaren sjelf skall bidraga
till det egna hemmets förvärfvande, må andel af statslånet i ofvan stadgade
förhållande till köpeskillingen utbetalas, så snart arbetaren kontant
guldit så stor del af köpeskillingen, som motsvarar, vid jordbrukslägenhet
en fjerdedel och vid bostadslägenhet en tredjedel af det beviljade lånebeloppet,
samt utstält invisning å statslånet för återstoden af köpeskillingen.
Dervid skall dock iakttagas, att den del af köpeskillingen, som arbetaren
icke kontant erlagt, af kronofogden emot invisningens utfående betalas
till säljaren.

Innan del af statslånet i någotdera af ofvan angifna fall må utbetalas,
skall arbetaren till kronofogden aflemna skuldförbindelse å hela lånebeloppet,
intecknad i lägenheten, samt gravationsbevis, utvisande att lägenheten
icke besväras af annan inteckning, äfvensom behörigen styrka, att
någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som kan utgå med förmånsrätt
framför statslånet, icke finnes.

Arbetaren är berättigad att under byggnadstiden utbekomma ytterligare
andel af lånet, under vilkor att han antingen ställer antaglig borgen eller
annan säkerhet för det belopp, han utfår, jemte ränta derå, eller ock,
sedan åbyggnad blifvit till någon väsentlig del uppförd och brandförsäkrad
i sådant brandstodsbolag, hvarom i § 18 sägs, med två trovärdige mäns intyg
styrker värdet af det sålunda uppförda. I sistnämnda fall må arbetaren utfå
vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån å bostadslägenhet
tre fjerdedelar af detta värde. Under byggnadstiden må dock icke till arbetaren
utbetalas mera, än att minst en femtedel af lånets hela belopp
innestår.

Sedan åbyggnaderna blifvit uppförda i enlighet med den för lägenheten
uppgjorda byggnadsplanen och vederbörligen brandförsäkrade, samt
tillförlitliga intyg härom företetts hos kronofogden, eger arbetaren lyfta
återstoden af lånet.

Har gäldenären, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår,
hvarunder hans ansökning godkänts af egnahemsnämnden, icke uttagit
hela lånet, skall han anses hafva afstått från öfriga delen deraf.

§ 15.

Lån, som utlemnas enligt denna lag, förräntas efter tre och tre fjerde- _
dels procent om året.

Med afseende på återbetalningen delas lånet i två lika stora delar:
eu arnorteringsdel och en stående del.

A amortering sdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo
gulden, en annuitet af sex procent vid lån å jordbrukslägenhet samt åtta

och eu half procent vid lån å bostadslägenhet, deraf såsom ränta räknas tre
och tre fjerdedels procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första kontanta
afbetalningen, skall, der anstånd enligt § 1 7 icke lemnats, ega rum, när ett
år förflutit från utgången af det kalenderår, under hvilket lånet till fullo
utbetalts till gäldenären, eller, för det i § 14 sagda fall, att gäldenären
icke uttagit hela lånet, senast när fyra år tilländagått från slutet af det
kalenderår, hvarunder hans ansökning godkänts af egnahemsnämnden.
Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskrifven ränta.

Derest gäldenären så önskar, eger han att redan under amorteringstiden
infria denna del, dock i sådant fall till hela dess återstod.

Lånets stående del kan, der ej något af de i § 21 omförmälda förhållanden
mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr än amorteringsdelen
till fullo guldits, och åtnjuter gäldenären dervid sex månaders
uppsägning. När anstånd enligt § 17 medgifvits, skall lånets stående
del vara från statens sida ouppsägbar under så lång tid utöfver den för
amorteringsdelen stadgade å t e r b e t al n i n g s t i d, som motsvarar den tid, hvarunder
anstånd åtnjutits af gäldenären. Den stående delen skall dock i
hvarje fall vara gulden senast fem år från sista afbetalningen å amorteringsdelen.
Har uppsägning icke skett, skall gäldenären sex månader före
förfallotiden genom Konungens befallningshafvande erinras om inbetalningsdagen.

Gäldenären eger rätt att före lånetidens utgång infria lånets stående
del eller derå göra afbetalningar i fulla tiotal kronor.

Ränta och afbetalningar enligt denna lag gäldas i sammanhang med
kronoutskylderna.

§ 16.

r.ån i för- Med lifförsäkring kan lån förenas på sådant sätt, att dess amorteringslifförsäkHng.
del, i händelse gäldenären skulle aflida före den stadgade amorteringstidens
slut, anses vara gulden vid dödsfallet. I sådant fall utgör armuiteten vid
lån å jordbrukslägenhet sju procent samt vid lån å bostadslägenhet nio
och en half procent, allt å amorteringsdelens ursprungliga belopp. Häraf
räknas såsom ränta tre och tre fjerdedels procent å oguldna kapitalbeloppet
och såsom försäkringsafgift en af Konungen faststäld, stigande
procent, hvarefter återstoden utgör kapitalafbetalning.

Arbetare, som enligt § 11 erhållit besked, att lån beviljats honom,
och önskar dermed förena lifförsäkring, skall sist den 1 juli året näst
före det, hvarunder amorteringen begynner, till Konungens befallningshafvande
insända ansökan om lifförsäkring. Vid denna skall i försegladt

konvolut fogas af läkare utfärdadt utlåtande angående sökandens helsotillstånd.
Öfver ansökningen eger Konungens befallningshafvande efter förste
provinsialläkarens hörande besluta.

Der läkareutlåtandet eller andra omständigheter gifva vid handen, att
ansökningen visserligen icke bör afslås, men att försäkringen skulle medföra
större dödsfallssannolikhet, än denfaststälda dödlighetstabellen för sökandens
ålder angifver, må Konungens befallningshafvande bifalla ansökningen,
med vilkor, att sökandens ålder beräknas högre än den verkliga.

Underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut skall genom
kronobetjeningen ofördröjligen meddelas vederbörande sökande; och skall
sådan underrättelse för sökande, hvars ansökning bifallits med vilkor om
förhöjning i åldersberäkningen, innehålla föreläggande för sökanden att,
derest han vidhåller ansökningen, sist inom fyra veckor efter delfående af
beslutet, till Konungens befallningshafvande inkomma med bevittnadt förklarande,
att han åtnöjes med åldersberäkningen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor angående lifförsäkring
enligt denna lag må klagan ej föras.

Försäkringstiden anses börja den dag, Konungens befallningshafvande,
med eller utan vilkor, bifallit ansökningen. Frän denna dag skall försäkringsafgiften
beräknas.

Intill dess amorteringsplanen börjar tillämpas, omfattar försäkringen
de belopp, intill hälften af det beviljade lånets summa, som gäldenären
kan hafva förut lyftat.

I öfrigt skola för försäkringen gälla de särskilda vilkor och bestämmelser,
som Konungen stadgar. §

§ 17.

Tarfvas nyodling af inköpt område, vare sig i dess helhet eller till Anstånd med
väsentlig del, är egnahemsnämnden berättigad att, om framställning derom af ränta och
göres i låneansökningen, medgifva sökanden tillstånd att börja erlägga de a/é*<a/ninvi
§§ 1 5 och 1G omförmälda årliga utgifter först efter förloppet af viss tid,
som likväl icke i något fall må öfverstiga fem är från slutet af det kalenderår,
hvarunder låneansökningen af egnahemsnämnden godkänts.

Förefinnes eljest utan gäldenärs förvållande tillkommen, synnerligen
bebjertansvärd anledning till anstånd med dylik afgifts inbetalande, må
egnahemsnämnden, på ansökan af gäldenären, kunna bevilja sådant anstånd,
dock endast för ett år i sender och, sammanlagdt, högst tre år.

I båda dessa fall bör kommunalnämnden afgifva yttrande.

Afgift, med hvars gäldande anstånd sålunda lemnats, lägges till den
stående delen af lånet samt förräntas och inbetalas i den ordning, som
för denna del stadgats.

§ 18.

Tid för bygg- Arbetaren skall å den inköpta lägenheten hafva inom ett år påbörjat
"Tnsmiligör- och inom tre år, allt räknadt från slutet af det kalenderår, hvarunder
ande. låneansökningen af egnahemsnämnden godkänts, fullbordat de i byggnadsplan
upptagna åbyggnaderna.

Underhåll och Lägenheten skall väl häfdas och underhållas. Abyggnaderna skola
brandö sak- vara brandförsäkrade i något af egnahemsnämnden godkändt brandstodsbolag,
som genom sitt reglemente eller särskildt åtagande är förpligtadt
att vid utbetalning af brandskadeersättning iakttaga inteckningshafvares rätt.

ring.

§ 19.

Efterlefvande Finnes i makars bo, vare sig såsom gemensam eller enskild egendom,
maiåg''eJheien.Ui enlighet med denna lag förvärfvad lägenhet, skall vid ena makens död,
der bröstarfvinge ej finnes, lägenheten i sin helhet under full eganderätt
tillhöra den efterlefvande maken, såvida ej angående lägenheten annorlunda
lagligen förordnats.

§ 20.

Makes och Efterlefvande make eller bröstarfvinge, som öfvertager enligt denna
‘ST&TV förvärfvad lägenhet i dess helhet, må njuta statslånet till godo, derest
hålla lån. anmälan om öfvertagandet göres hos egnahemsnämnden.

Enahanda rätt tillkommer efterlefvande make och bröstarfvinge,
hvilka i laga ordning öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.
öfverflyttning öfvergår eljest lägenheten till ny egare, må statslånet af egnahemsaf
"nämnden öfverflyttas på denne, så framt han hos nämnden, på sätt som

vid ny ansökan är föreskrifvet, styrker sig vara i den ställning, att han
enligt i denna lag stadgade grunder skulle sjelf kunna komma i åtnjutande
af sådant lån.

§ 21.

Egnahems- Egnahemsnämnden eger att, utan hinder af ofvan stadgade vilkor
"7uppslå ''för lånets återbetalning, helt eller delvis uppsäga detsamma till inbetalning
tån. å tid, som nämnden bestämmer:

a) om gäldenären ej fullgör hvad i § 18 föreskrifvits i fråga om
lägenhetens bebyggande inom viss tid, eller under längre tid, än som kan
anses skäligt, underlåter att vidtaga nyodlingsarbete, för hvars verkställande
han fått anstånd med de årliga afgifternas erläggande;

b) om gäldenären visat sig försumlig i att erlägga årsbetalning å
lånet;

c) om gäldenären försummar att erlägga brandförsäkringsafgift för
lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade
vilkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller åbyggnad, eller om byggnad
nedrifves eller bortflyttas, och värdet å lägenheten derigenom så
minskas, att säkerheten för statslånet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp eller
annat fång öfvergår till ny egare, utan att de i § 20 gifna bestämmelser
hafva tillämpning;

f) om det utrönes, att gäldenären genom bedräglig uppgift föranledt
lånets eller dermed förenad lifförsäkrings beviljande;

g) om gäldenären bryter mot vilkoren för försäkring, som i sammanhang
med lånet beviljats;

h) om egnahemsnämnden eljest finner det ådagalagdt, att sådana förhållanden
inträffat, att gäldenären uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.

§ 22.

Å de för egnahemslån häftande lägenheter skall kronofogde årligen^*''»§ * * * * *** för
inom januari månads utgång öfversända uppgift till vederbörande länsman. och"iän°vian

Inträffar i fråga om sådan lägenhet förhållande, som enligt § 21 kan ««*/»«
föranleda till lånets uppsägning, skall vederbörande länsman, så snart han " s''jn''
derom erhållit kännedom, anmäla det hos kronofogden, och åligger det
denne att ofördröjligen insända samma anmälan till Konungens befallningshafvande
samt tillika, derest särskild åtgärd till bevarande af statens
rätt synes nödig, derom göra framställning. Enahanda skyldigheter åligga
kronofogde, när sådant förhållande på annat sätt än genom anmälan af
länsman kommer till han£ kunskap.

§ 23.

Till förvärfvande af eget hem kan eu arbetare i allmänhet endast eu

gång erhålla statslån. Har arbetare, som med statshjelp förvärfvat lägen-a„d“ntog>/aii.

het, nödgats afyttra densamma, kan emellertid egnahemsnämnden, der

omständigheterna äro synnerligen behjertansvärda, bevilja honom nytt lån.

Ingen må dock mera än två gånger komma i åtnjutande af lån.

§ 24.

föreningar ^ Konungen ankommer att efter särskild pröfning för hvarje fall
/<ijw7”7maritbestämina, om och på Indika vilkor understöd i form af statslån må af
de till egnahemslån anslagna medel utgå åt förening, som bildats i syfte
att befrämja egna, hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare, äfvensom
huruvida af dessa medel någon del må, der särskilda skäl dertill
föranleda, användas till inköp för statens räkning af mark att till egna
hem afyttras.

MOTIVERING.

Öfversigt öfver grunderna för förslaget.

Statens uppgift vid befordrande af mindre bemedlade arbetares sträfva»
att. bilda egna hem bör vara att förhjelpa dem att genom eget arbete och
omtanke kunna uppnå det åsyftade målet. Biståndet bör derför lemnas
genom lån på för arbetarne lämpliga vilkor, men icke genom penningunderstöd
utan återbetalningsskyldighet. Det senare torde hvarken vara
nödigt eller nyttigt eller arbetarne sjelfva värdigt. Det vore icke heller
rätt, att vissa samhällsmedlemmar sålunda gynnades på de öfrigas bekostnad.
Låntagarne böra derför till fullo återgälda lånens belopp samt
å lånen erlägga ungefärligen samma ränta, som staten sjelf såsom låntagare
måste betala.

Då det för staten är af stort intresse, att arbetarne förvärfva egna
hem, bör staten vid lemnande af lån för ifrågavarande ändamål ej hålla
sig inom trängre gränser, än nödigt är. I hvarje särskildt fall bör visserligen
tillses, att företaget icke blir äfventyrligt för arbetaren. Kan det
alltså med skäl antagas, att han icke skulle blifva i stånd att gälda föreskrifven
ränta och afbetalning, bör, äfven från synpunkten af hans eget
bästa, lån icke beviljas honom. Men å andra sidan bör i fråga om statens
säkerhet lånerörelsen i viss mån vara grundad på personligt förtroende
till de lånesökande arbetarne, och statens säkerhet således till någon
del bero af deras moraliska halt, deras vilja att göra rätt för sig och
deras förmåga att, äfven med ansträngningar oeh försakelser, arbeta och
spara för det föresätta målet: besittningen af ett skuldfritt hem. Denna
personliga säkerhet får ej till sin vigt underskattas. Särskildt under sina
resor har komiten erfarit, att arbetsgivare, som försökt att genom lån
eller borgen förskaffa ordentliga arbetare egna hem, ytterst sällan derigenom
tillskyndats förlust.'' En liknande gynsam erfarenhet har vunnits
hos de i Sverige och Danmark för samma ändamål bildade föreningar, åt
hvilkas verksamhet koinitén haft tillfälle att egna uppmärksamhet.

1 Jern för äfven bilaga D sid. 87.

ri grund.

Af stor betydelse är, att en arbetare, som erhåller statslån, icke för sitt
hems förvärfvande ser sig nödsakad att sätta sig i skuld äfven hos andra.
Lån och borgen af enskilde skulle i många fall sätta honom i en menlig
ställning af beroende.

Lånevilkoren har komitén sökt ordna så, att å ena sidan arbetaren
må hafva verklig nytta af lånet, men å andra sidan statens bistånd upphöra,
när lånet icke längre är behöfligt, eller när arbetaren visat sig uppenbart
ovärdig lånehjelpen. Utlåningen bör ega rum under så enkla och för
arbetaren så litet tryckande former som möjligt. Inga onödiga begränsningar
i dispositionen öfver det egna hemmet böra påläggas honom.
Öfver hufvud taget böra de med tillhjelp af statslån bildade arbetarehemmen
i rättsligt hänseende så litet som möjligt skilja sig från sådana
hem, som tillkomma på annan väg.

Slutligen har komitén, såväl med hänsyn till arbetaren och hans
familj som ur synpunkten af statens säkerhet, funnit det vara önskvärd!,
att med den ifrågasatta lånerörelsen måtte kunna förenas lifförsäkring i
någon lämplig form för de arbetare, som vilja begagna sig deraf.

Eget hem.

§ 3.

Komitén har redan i inledningen1 såsom sin mening angifvit, att dess
åtgärder böra afse endast sådana egna hem, hvilkas innehafvare ega såväl
jordområde som åbyggnad. Komitén har derför ansett sig icke böra
föreslå, att egnahemslån af statsmedel lemnas i andra fall, än der det egna
hemmet bygges på fri och egen grund.

Med hänsyn dertill, att inom vårt land finnas stora jordområden —
t. ex. egendomar under fideikommissrätt, till undervisningsanstalter eller
andra allmänna ändamål anslagna eller donerade hemman — från hvilka
lägenheter icke kunna styckas eller afsöndras under eganderätt, har komitén
tagit i öfvervägande, huruvida staten borde genom lån medverka till upprättande
af arbetarehem äfven på mark af nu angifven beskaffenhet. Förutsättning
derför skulle vara, att det till en dylik lägenhet erforderliga jordområdet
blefve under nyttjanderätt upplåtet på tillräckligt lång tid och i
öfrigt under vilkor, som kunde anses betryggande för innehafvarens orubbade
besittning. Tillika vore i sådant fall erforderligt att bereda nödig
säkerhet för statslånet genom förändring i lagstiftningen, t, ex. genom

1 Se ofvan sid. 5.

införande af en ny förmånsrätt i byggnader å annans mark och i annan
lös egendom. Eu dylik anordning torde dock vara hvarken lämplig eller
af behofvet påkallad. Äfven om besittningen af hus på annans mark omgärdades
med särskilda betryggande föreskrifter, skulle densamma enligt
komiténs mening icke kunna medföra vare sig samma känsla af oberoende
eller samma intresse, som åtföljer eganderätten till en fastighet i dess helhet.

Slutligen har komitén funnit betänkligt att till förmån för statens säkerhet
föreslå en undantagslag, som svårligen skulle fylla det med densamma
åsyftade ändamålet, men deremot sannolikt komme att medföra praktiska
olägenheter. Ä de flesta orter, der upprättande af egna hem för arbetare
eljest af omständigheterna betingas, torde för öfrigt erforderliga jordområden
kunna med eganderätt förvärfvas, om större frihet och enklare former i fråga
om jordafsöndring blifva i lag medgifna.

Af inkomna svar på komiténs frågeformulär har komitén jemväl erhållit
stöd för sin uppfattning, att statslån icke böra lemnas för upprättande
af arbetarehem på ofri grund.1

De till egna hem afsedda lägenheterna böra enligt komiténs meningtäff««ie<e™as
delas i två slag: j or dbruksläg enheter, afsedda för idkande af jordbruk i ‘nde,ninsegentlig
mening, och bostadslägenheter, afsedda företrädesvis till bostad.

Att i lagen uppdraga en på förhand noga bestämd gräns emellan dessa
båda slag af lägenheter, synes komitén hvarken vara lätt eller klokt, utan
torde särskiljandet i hvarje fall bäst göras af de myndigheter, som komma
att handhafva utlåningen af de till egnahemslån anslagna statsmedlen.

Betecknande för en jordbrukslägenhet är, att inkomsten af jordbruket i
afsevärd grad bidrager till lägenhetsegarens uppehälle, under det att vid
bostadslägenheter jordens värde såsom byggnadstomt är hufvudsaken.

Häraf blir en naturlig följd, att jordbrukslägenheter blifva den vanliga
formen för egna hem å den egentliga landsbygden, bostadslägenheter i
närheten af städer, köpingar, jernvägsstationer eller på andra tätare bebygda
platser, der jordens värde är jemförelsevis högt.

Om än komitén anser, att fullständig frihet bör lemnas åt arbetaren
i fråga om valet af lägenhet, då han sjelf är den, som bäst kan bedöma,
hvad som passar för hans skaplynne, arten af hans arbete och öfriga förhållanden,
så lärer det väl med temligen stor sannolikhet kunna antagas,
att en jordbruksarbetare, som skaffar sig eget hem, dervid i regeln söker
bereda sig tillfälle att på sin lägenhet utöfva sitt eget yrke, medan eu
industriarbetare eftersträfvar eu lägenhet till bostad och endast i sällsynta
fall en sådan, der han skulle för sitt uppehälle vara i väsentlig mån hän ''

Jemför bilaga D sid. 58, 76.

Storlek.

Värde.

Samägande rätt.

visad till jordbruksarbete. Komitén har följaktligen, vid fastställande af
vilkoren för de särskilda lägenheternas förvärfvande, ansett sig kunna utgå
från den förutsättningen, att i de flesta fall jordbrukslägenheter komma att
förvärfvas af jordbruksarbetare och bostadslägenheter af industriarbetare.

Att genom fastställande af vissa ytmått angifva bestämda gränser för
lägenheternas storlek, har komitén funnit icke vara lämpligt. Bostadslägenheter
blifva enligt sakens natur endast mindre områden; jordbrukslägenheternas
storlek måste bero på jordens beskaffenhet och läge samt
deraf betingade pris.

Med hänsyn till de egna hemmens ändamål torde dock vara ömkligt,
att lägenheterna ej tilltagas allt för små. Äfven en bostadslägenhet bör
lemna utrymme för en trädgårdstäppa eller ett potatisland. Å andra
sidan bör ingen jordbrukslägenhet vara så stor, att en arbetare derå har
full sysselsättning och således genom dess förvärfvande skulle upphöra att
vara arbetare i vanlig mening och i stället ingå i de egentlige jordegarnes
klass. Inom de sålunda antydda gränserna bör emellertid åt arbetaren
lemnas full valfrihet. Hans val måste ofta vara beroende på hvad som
för tillfället står honom till buds att erhålla.

En begränsning af lägenheternas värde måste deremot enligt komiténs
mening göras. De afgifna svaren på frågeformulären och de upplysningar,
som lemnats komitén under dess resor, gifva vid handen, att kostnaden
för ett arbetarehem måste komma att ställa sig mycket olika på skilda
ställen inom vårt land. Å de orter, der jordprisen och byggnadskostnaderna
äro höga, kan eu sådan jordbrukslägenhet, hvarom här är
fråga, hafva ett värde af ända till 4,000 kronor, under det att å andra
orter en dylik lägenhet kan förvärfvas för vida lägre pris. I enlighet härmed
har komitén trott sig böra fastställa ett värde af 4,000 kronor såsom
det högsta tillåtna för en med hjelp af statslån förvärfvad jordbrukslägenhet.
Antagligt är väl, att lägenheter af nämnda värde sällan skola af arbetarne
väljas, men möjligheten att förvärfva en dylik lägenhet bör dock stå en
arbetare öppen. Bostadslägenheter, åtminstone å den egentliga landsbygden,
erhållas för en väsentligen lägre kostnad än jordbrukslägenheter. Komitén
har ansett 3,000 kronor vara det högsta värde, som en bostadslägenhet
får hafva, om dess förvärfvande skall med statslån understödjas.1

Komitén har utgått från den förutsättningen, att hvarje arbetarehem
skall bilda en från andra fastigheter afskild lägenhet. Som emellertid
antagas kan, att å vissa orter i närheten af städer eller andra medelpunkter
för industriell verksamhet eller annan rörelse tomtprisen komma

1 Jemför bilaga D sid. 77, 78, 82, 83.

att nå eu sådan höjd, att bildande af skilda arbetarehem derigenom
försvåras, har komitén tagit i öfvervägande, huruvida möjligen två arbetare,
som ville med sameganderätt förvärfva en för två familjers behof
tillräcklig bostadslägenhet, också skulle kunna gemensamt erhålla lån af
staten. Komitén har dock trott sig finna, att olägenheterna af eu dylik
anordning skulle komma att öfverväga fördelarne. Sameganderätten skulle
i många fall, och i synnerhet vid ombyte af egare, helt säkert komma att
verka såsom ett tryckande band. Gemensamheten i skuld kunde ock medföra
förvecklingar och skulle alltid innebära eu fara för, att den ene delegaren
genom den andres förvållande utsattes för äfventyret af lånets uppsägning
och fastighetens exekutiva försäljning.

De fördelar, som med sameganderätten åsyftades, skulle emellertid
utan nyss anmärkta olägenheter kunna i någon män vinnas derigenom,
att t. ex. två arbetare, som inköpte två till hvarandra gränsande tomter,
vid dessas bebyggande iakttoge, att husen å ömse sidor uppfördes intill
den gemensamma tomtgränsen och med gemensam brandmur. Dermed
kunde besparing af utrymme och arbetskostnad ernås, och lägenheterna
likväl bilda från hvarandra skilda fastigheter.

En fråga, som i viss mån står i samband med den nu behandlade, uthyrning.
är, huruvida lägenheterna må tilltagas så stora, att uthyrning kan ega
rum. Då det egna hemmet närmast och direkt måste vara afsedt att
lemna bostad allenast för egaren och hans familj, synes uthyrning vara
något för detsamma främmande. Emellertid kunna omständigheterna
vara sådana, att uthyrning i viss mindre omfattning må anses berättigad.

I ett för allenast eu familj afsedt hus kan ofta ett boningsrum utan stor
tillökning af byggnadskostnad^! inredas t. ex. på vinden, och det är så mycket
mindre skäligt att motarbeta eu dylik anordning, som hyresafkastningen
utgör ett mången gång behöfligt bidrag till ränta och amortering af byggnadsskulden.
Behofvet af sådan hyresinkomst har också framhållits i
åtskilliga af de inkomna svaren på komiténs frågeformulär.1 Derjemte
är att märka, att ett sådant rum kan blifva behöfligt för arbetarens egen
familj, i den mån densamma tillväxer, och barnen blifva äldre. Att
arbetarehemmen emellertid icke i vidsträcktare mån, än nu blifvit antydt,
inrättas för uthyrning, anser komitén vara af vigt och derför böra iakttagas
vid statslåns beviljande.

Under sina resor har komitén också sett detta system tillämpad!.

Kropps arbetare.

Arbete åt
andra.

Qvinnor.

Jordbruksarbetare
och
industriarbetare.

Arbetare.

§§ 3, 4.

Komitén liar med hänsyn till allmänt språkbruk och med stöd af
uttalandena under de riksdagsförhandlingar, som gifvit anledning till komiténs
tillsättande, ansett sig kunna vid sitt arbete utgå från det antagandet,
att med uttrycket arbetare i nu ifrågavarande afseende icke åsyftats andra
än kroppsarbetare. Någon afsevärd svårighet att bestämma, huruvida eu
person tillhör kroppsarbetarnes klass eller icke, lärer ej kunna befaras.
Äfven om i något enstaka fall tvekan i förevarande hänseende skulle kunna
förekomma, torde vid den praktiska tillämpningen frågan lätt lösas.

I de flesta fall kännetecknas kroppsarbetarne deraf, att de mot ersättning
åro anstälda i annans arbete. Detta gäller emellertid icke alltid.
Sjelfständiga näringsidkare finnas, som till följd af den jemförelsevis ringa
omfattning, hvari de drifva sitt yrke, eller genom sjelfva anordningen af
näringsfånget äro jemförliga med vanliga kroppsarbetare, och som följaktligen
böra komma i åtnjutande af samma lättnad i förvärfvandet af egna
hem som de sistnämnde. Sådant är ofta förhållandet med mindre handtverkare
och fiskare.

Komitén har också ansett, att qvinliga arbetare böra, der de i öfrigt
äro deraf väl förtjena, komma i åtnjutande af samma förmåner, som staten
lemnar åt manliga arbetare. Särskilt bör enka eller dotter till arbetare,
som med statens hjelp förvärfvat eget hem, kunna, der omständigheterna
dertill föranleda, inträda i den aflidnes rätt i fråga om statslånet.1

På sätt redan blifvit antydt, skiljer man vanligen emellan två slag
af arbetare: jordbruksarbetare och industriarbetare.2 Denna skilnad kan
emellertid icke alltid upprätthållas. På många orter, särskildt i det
nordliga Sverige, är det vanligt, att en och samma person under vissa
årstider egnar sig åt jordbruksarbete men dessemellan sysselsattes af industrien,
i synnerhet genom att biträda vid skogshygge, flottning, sågning
eller annat arbete inom trävaruhandteringen. Att mindre handtverkare
under de för landtmannen bråda tiderna deltaga i jordbruksarbetet, torde
ej heller vara sällsynt. Komitén har derför funnit sig ej böra lägga
motsättningen emellan jordbruksarbetare och industriarbetare till grund
för skiljaktiga bestämmelser angående de tillämnade statslånen, utan i

1 I vårt land torde icke sällan förekomma, att vid en torpares frånfälle hans enka
eller dotter öfvertager torpet och sedermera utan svårighet fullgör de med dess innehafvande
förenade skyldigheter.

2 Se sid. 33, 34.

stället gjort skilnaden beroende af lägenhetens egenskap af jordbrukseller
bostadslägenhet.

Enligt Riksdagens skrifvelse skola stadsarbetare kunna komma i åt- stadsarbetare.
njutande af statens bistånd till förvärfvande af egna hem, under förutsättning
att dessa förläggas på närliggande landsbygd. Komitén har också
ansett, att för städernas arbetare böra under berörda förutsättning i fråga
om statslån gälla samma föreskrifter som för de arbetare, Indika hafva
sin verksamhet på den egentliga landsbygden, men tillika funnit nödigt
föreslå, att vid konkurrens om lån arbetare å landet böra, vid lika förhållanden
i öfrig!, gå före arbetare i stad.

Enligt Riksdagens skrifvelse skall arbetaren, för att kunna erhålla lån Mindre beaf
staten, vara mindre bemedlad. Han får således hvarken vara alldeles
obemedlad eller ega så stora tillgångar, att han kan utan statshjelp förvärfva
sig eget hem. Då komitén emellertid antog, att uttrycket mindre
bemedlad tillädes en väsentligen olika betydelse å skilda orter, fann sig
komitén föranledd att från de särskilda delarne af vårt land söka erhålla
kännedom om hvad på hvarje ort kunde anses vara den gängse uppfattningen
af samma uttryck, äfvensom huruvida någon skilnad dervid borde
göras emellan jordbruksarbetare och industriarbetare. I ett till samtliga länsstyrelser
aflåtet cirkulär, betecknadt med 3, anhöll fördenskull komitén,
bland annat, att hvarje länsstyrelse måtte benäget afgifva yttrande om,
huru stora tillgångar en arbetare inom länet ansåges få ega, för att kunna
i ofvan sagda mening räknas såsom mindre bemedlad.

Några länsstyrelser hafva ansett sig icke kunna lemna något för hela
länet gällande svar, hvarför de hänvisat till infordrade yttranden från
kronofogdar eller länsmän inom länet.1 Af öfriga länsstyrelser hafva flera
sökt angifva betydelsen af uttrycket mindre bemedlad genom att utsätta
vissa gränser för arbetarens besparade medel eller för värdet af hans öfriga
tillgångar. Andra hafva fäst sig vid arbetarens årsinkomst eller hans förmåga
att försörja sig och sin familj, under det att några tagit hänsyn till
såväl tillgångar som årsinkomst. Äfven andra synpunkter hafva framhållits,
t. ex. att arbetaren borde ega viss del af den afsedda fastighetens
värde, hvilken del ansetts kunna i analogi med gällande föreskrifter
angående försäljning af kronans jordbruksdomäntr eller om upplåtande
af lägenheter från dem sättas till Ve eller Vin af värdet. En länsstyrelse,
som uppstält besparing af mera än 1,000 kronor såsom kännetecken
på en bemedlad arbetare, har angående skilnaden emellan de
mindre bemedlade och de obemedlade anfört, att en arbetare, som åt -

1 Se angående afgifna svar bilaga 1) sid. 99 o. f.

Ålder.

njuter fattigunderstöd, gifvetvis måste anses såsom obemedlad, hvaremot
på pröfning i hvarje fall borde bero, om eu person, som utan sådant
understöd drager sig fram och, om än med svårighet, genom sitt arbete förskaffar
sig och de sina uppehälle, ovilkorligen bör betraktas såsom alldeles
obemedlad och således uteslutas från möjligheten att erhålla statshjelp till
bildande af eget hem. En annan länsstyrelse har anmärkt, att en arbetare
vanligen icke eger något kapital, hvarför frågan gälde, huru stor hans
årliga arbetsförtjenst borde vara för att räcka till att förränta den genom
anskaffandet af egen bostad uppkomna skulden. Härvid vore dock, enligt
länsstyrelsens mening, så många omständigheter, såsom lefnadskostnaderna
i orten, arbetstillgång, arbetspris, arbetarens familjeförhållanden och förmåga
af hushållning, inverkande, att det icke vore möjligt att i siffror
angifva det ekonomiska läge, der statens mellankomst skäligen kunde påfordras
för beredande af eget hem åt arbetare.

De flesta länsstyrelserna hafva ansett, att i förevarande hänseende
icke någon skilnad bör göras emellan jordbruksarbetare och industriarbetare.

I de fall, då länsstyrelsernas svar innehålla sifferuppgifter angående
tillgångar eller årsinkomst, hafva dessa uppgifter mer än en gång utmärkts
af eu viss tveksamhet, tydligen beroende på svårigheten att på denna väg
komma till en tillfredsställande bestämning af begreppet mindre bemedlad.
Siffrorna hafva ock varit i hög grad vexlande.

Då sålunda förhållandena inom Sverige äro alltför olika, för att en
viss summa skulle kunna anses riktigt återgifva, hvad man på särskilda
orter bör inlägga i uttrycket mindre bemedlad, och då en begränsning
genom angifvande af minimum och maximum för tillgångar eller årsinkomst
måste, om den ej skulle verka otillbörligt hämmande, göras så vidsträckt,
att den kunde antagas blifva temligen betydelselös, har komitén trott sig
endast böra lemna allmänna anvisningar.

Utesluten från statslåns erhållande bör sålunda hvarje arbetare vara,
hvilken eger så stor del af det afsedda hemmets värde, att han utan svårighet
bör kunna sjelf anskaffa återstoden. Vid bedömande deraf måste
uppenbarligen en viss hänsyn tagas till den ekonomiska ställning, hvari
hans närmaste anhöriga — särskildt föråldrarne, om de äro i lifvet —
befinna sig. A andra sidan är det icke tillrådligt för en person att utan
hvarje tillgång inlåta sig på ett så pass omfattande företag som att med
eganderätt förvärfva en fastighet. Med hvilket belopp arbetaren skall
sjelf kunna bidraga, måste i hvarje särskildt fall den myndighet, hvilken
beslutar om lånens utdelning, pröfva inom de gränser, som bestämmelserna
om lånens relativa storlek och fastigheternas värde uppställa.

Komitén har tillika ansett närmare föreskrifter angående arbetarens

ålder och personliga egenskaper i (ifrigt vara erforderliga. Först en mognare
ålder medför trygghet derför, att arbetarens val af vistelseort och
beslut angående det egna hemmets beskaffenhet blifva de för honom sjelf
gynsammaste. Den unge arbetare, soin ej ärft medel, behöfver också
några års arbete för att samla n de tillgångar, med hvilka ban sjelf bör
bidraga till hemmets bildande. A andra sidan går en väsentlig del af det
åsyftade gagnet förloradt, om hemmet ej förvärfvas förr, än arbetaren redan
hunnit nära ålderdomens gräns och föga utsigt finnes, att han skall kunna
aftjena den skuld, som han derför iklädt sig. Med hänsyn dertill har
komitén ansett sig böra sätta åldersgränserna för de låntagande arbetarne
till 25 och 50 år. Först vid 25 års ålder kan en arbetare i allmänhet antagas
ega den stadga i karakteren och den lifserfarenhet, som måste anses
utgöra vigtiga förutsättningar, för att ett eget hems förvärfvande må
kunna blifva ett för honom lyckosamt företag. Den mognade åldern medför
också en viss säkerhet för att arbetaren skall hafva en tydlig föreställning
om det ansvar, som statslånet i allmänhet medför, och särskilt,
om innebörden af de förpligtelse]’ gent emot staten, som åtfölja lånet. I
de flesta fall torde de blifvande egna hemmen af arbetarne anskaffas vid
en vida lägre ålder än 50 år. Att komitén likväl bestämt sig för nämnda
ålder såsom den i regeln högsta tillåtna, har berott på flera omständigheter.
Innan nödig erfarenhet i fråga om verkningarna af de föreslagna åldersgränserna
kunnat vinnas, har komitén trott det vara ändamålsenligt, att
dessa gränser göras så vida, att behörig hänsyn må kunna tagas till de
särskilda lånesökandes individuella förhållanden. Under den första tiden
lagen tillämpas torde tillika den medelålder, vid hvilken arbetarne erhålla
lån, komma att ställa sig något högre än framdeles. Af samma skäl har
komitén vidare velat från bestämmelserna om viss ålder medgifva undantag,
der särskilda omständigheter dertill föranleda.

För att de ifrågasatta lånen för egna hems upprättande skola komma
till verklig nytta och på samma gång risken för staten såsom långifvare
hållas inom behöriga gränser, måste stoi’a fordringar ställas på låntagarnes
personliga egenskaper. Då samhället vill med dessa lån bistå arbetare,
som eljest svårligen kunna förskaffa sig egna hem, så måste, om utlåningen
skall komma just dessa arbetare till godo, hela anordningen för de
egna hemmens bringande till stånd i viss mån vara bygd på förtroende.
De arbetare, som må komma i fråga till låns erhållande, måste följaktligen
vara efter noggrann pröfning särskildt utvalde, i afseende på karakter
och uppförande synnerligen väl qvalificerade personer. Viljan att arbeta
och försaka samt förmågan att väl tillvarataga och klokt använda den inkomst,
arbetet lemnar, äro egenskaper, som dervid måste tilläggas den allra

Personliga

egenskaper.

största betydelse. Dessa egenskaper hos arbetaren minska ock i väsentlig
mån den risk, utlåningen kan medföra för staten.

Egnahemsnämnden.

§ 5.

Lokal- En vigtig förutsättning för vinnande af det mål, som med egnahems myndighet.

]£nen ågyftas, är enligt komiténs tanke, att inkommande låneansökningar
blifva utan onödig omgång pröfvade, samt att vid denna pröfning de
sökandes personliga egenskaper och ortens särskilda förhållanden behörigen
beaktas. På grund häraf har komitén ansett, att utlåningen af de till
egnahemslån afsedda medlen icke bör ombesörjas af någon central embetsmyndighet,
utan i stället öfverlemnas åt myndigheter i de särskilda orterna.
Konungens . En utväg vore då, att utlåningen anförtroddes åt Konungens befallningshafvande^
enär denna myndighet genom sin ställning och beskaffenheten
särskild af de ärenden, den i allmänhet har att handlägga, kan antagas ega den
nämnd. öfversigten öfver länets förhållanden och behof, hvarförutom komi téns

förslag borde så mycket som möjligt ansluta sig till de statsinstitutioner,
som redan finnas. Ett annat sätt vore, att inom hvarje län inrättades
en nämnd med särskild uppgift att handhafva den ifråga§atta utlåningen
samt derjemte i allmänhet verka för egna hems bildande. Åt denna nämnd
skulle gifvas en sådan sammansättning, att icke blott staten såsom långifvare
och de låntagande arbetarne blefve inom densamma representerade, utan
äfven hos nämnden skulle kunna påräknas ett särskilt intresse för egnahemsfrågans
befrämjande inom länet, hvarförutom nämndens ledamöter
boi’de ega kunskap om de med denna fråga sammanhängande lokala förhållanden
samt, åtminstone i någon mån, personalkännedom. I enlighet
dermed ifrågasattes inom komitén, att nämnden skulle utgöras af landshöfdingen
eller, i händelse af förfall för honom, landskamreraren såsom ordförande
samt tre ledamöter, utsedde, eu af landstinget, en af hushållningssällskapet
eller dess förvaltningsutskott och en, hvilken borde vara kroppsarbetare,
af Konungens befallningshafvande.

Yttranden. Som komitén fann det vara af synnerligt intresse att få erfara länsstyrelsernas
mening i fråga om en dylik nämnds lämplighet för ändamålet,
anhöll komitén i till dem utsända cirkulär 3 om meddelande, huruvida
bestyret med pröfningen af inkomna ansökningar om statslån borde inom
hvarje län öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande eller åt en särskild
nämnd med den ungefärliga sammansättning, som nyss angifvits.

De inkomna svaren utvisa, att sjutton länsstyrelser uttalat sig för in -

förande af särskild nämnd, under det att fyra ansett ifrågavarande bestyr
böra tillkomma Konungens befallningshafvande. Af återstående tre har
en framhållit, hurusom länsstyrelserna redan äro af olikartade embetsgöromål
betungade, en hufvudsakligen anfört, att pröfningen borde till
Konungens befallningshafvande öfverlemnas endast i det fall, att den blefve
af öfvervägande formell beskaffenhet, samt den tredje vilkorligt förordat
den ifrågasatta nämnden, under förutsättning att bestyret med lånens utlemnande
och indrifning skulle tillkomma annan myndighet än Konungens
befallningshafvande.1

Den pröfning af en lånesökande arbetares förhållanden, som skall
föregå beslut om låns utlemnande till honom, bör emellertid icke inskränkas
till en formell granskning af inkomna handlingar. Personliga
egenskaper och andra omständigheter måste göras till föremål för ett
ofta mycket grannlaga afvägande, och det är dervid af synnerlig vigt,
att den pröfvande myndigheten icke är bunden af tryckande formaliteter
utan eger full frihet att, der sådant anses behöfligt, införskaffa
ytterligare upplysningar samt i allmänhet taga hänsyn till, hvad den i
ärendet har sig bekant. I enlighet härmed har komitén funnit sig böra
föreslå, att handhafvandet af utlåningen för hvarje län öfverlemnas till en
för ändamålet särskildt tillsatt s. k. egnahemsnämnd. I fråga om dess
sammansättning är önskvärdt, att den blir så mångsidig, att åt densamma
må kunna anförtros att i sista hand besluta öfver inkommande ansökningar.
Å andra sidan bör medlemsantalet ej göras större än behöfligt är,
hvithet skulle onödigtvis öka omkostnaderna.

Genom den sammansättning, komitén velat gifva åt egnahemsnämnden,
kommer man att vinna de fördelar, som ärendenas öfverlemnande åt
länsstyrelserna skulle medföra, på samma gång sakkunskap och personkännedom
kunna antagas i högre grad blifva representerade inom nämnden.
Komitén har för egnahemsnämnden i hufvudsak bibehållit den i komiténs
cirkulär 3 antydda sammansättningen af nämnden, dock med den ändring,
att, såsom en länsstyrelse föreslagit, landskamreraren skall vara ständig
ledamot af nämnden med skyldighet att bereda och föredraga ärendena,
samt att landssekreteraren skall vid förfall för landshöfdingen vara dennes
ställföreträdare.

På grund af sin ställning i länet bör landshöfdingen vara den, som
inom nämnden representerar det allmänna. Att landskamreraren ansetts
böra hafva säte i nämnden beror derpå, att den afdelning inom länsstyrelsen,
som han tillhör, har att handlägga frågor af likartad beskaffen -

1 Jemför bilaga D sid. 111 o. f.

Nämnd.

Samman sättning.

het med de ärenden, hvilka det skulle tillkomma egnahemsnämnden att
pröfva, hvarför det synes naturligt, att landshöfdingen vid låneärendenas
beredning bör hafva stöd och hjelp af denne embetsman. Såsom en följd
deraf har ock ansetts nödigt, att annan person än han göres till suppleant
åt landshöfdingen, och lärer väl då detta uppdrag böra anförtros åt
landssekreteraren.

Att de sålunda gifna uppdragen äro att betrakta såsom en del af landskamrerarens
och landssekreterarens em betsåligganden, hvilka, när någon af
dem åtnjuter tjenstledighet, skola fullgöras af hans ställföreträdare, torde
få anses klart, utan att behöfva i lagen utsättas.

När det gäller en sak, hvilken så nära som den ifrågavarande berör
arbetarnes intressen, är det i sin ordning, att denna samhällsklass beredes
tillfälle att inom egnafiemsnämnden genom en representant ur sina egna
led frambära sina önskningar och deltaga i afgörandet. Detta äfvensom
att arbetarnes allmänna uppfattning i de frågor, nämnden handlägger,
genom en ur arbetarnes egen krets tagen representant omedelbart finner
väg till nämnden, har komitén ansett vara af synnerligt värde för frågornas
behöriga utredning och allsidiga bedömande. En sålunda utsedd arbetare
torde nemligen ofta bättre än de andra ledamöterna kunna bedöma lemnade
uppgifter om den lånesökandes ekonomiska och andra personliga förhållanden
äfvensom pröfva uppgjorda beräkningar angående kostnaden för
de tillämnade egna hemmen. Att Konungens befallningshafvande skulle
hafva någon svårighet att bland länets arbetare finna lämplig ledamot af
nämnden, lärer icke behöfva befaras.

Egnahemsfrågan är också af betydelse för kommunerna, och komitén
har i denna omständighet funnit anledning att hemställa, att de kommunala
institutionernas medverkan måtte i viss utsträckning tagas i anspråk vid
egnahemsnämndens bildande, nemligen derigenom att landstingen, hvart
för sig, utse en lämplig person att för landstingsområdet vara ledamot i
nämnden.

Slutligen har komitén på grund deraf, att länens hushållningssällskap,
med hänsyn till den allmänna riktningen af deras sträfvanden, måste anses
vara intresserade af, att egna hem för arbetare komma till stånd, föreslagit,
att hvarje hushållningssällskap skall utse en ledamot i egnahemsnämnden.

Att emellertid landsting eller hushållningssällskap skulle hålla extra
sammanträde allenast för att välja ledamot eller suppleant i egnahemsnämnden,
kan icke ifrågasättas, utan torde dessa val lämpligast böra försiggå
vid de ordinarie sammankomsterna.

De valde ledamöterna af nämnden jemte deras suppleanter böra
väljas för en något längre tid, lämpligen tre år, så att en hvar ledamot

måtte beredas tillfälle att åtminstone ett par gånger få deltaga i nämndens
sammanträden.

För öfrigt har komitén velat bevara kontinuiteten dels derigenom, att
vissa ledamöter af nämnden äro ständiga, dels genom föreslagna bestämmelser,
åsyftande att förebygga, att de valde ledamöterna samtidigt afgå.
För detta ändamål har det ansetts nödigt att stadga vissa öfvergångsbestämmelser,
grundade på lottning.

I många fall torde egnahemsnämnden komma att behöfva anlita särskilda
biträden. Den nära förbindelse, som enligt komiténs förslag skall
ega rum emellan egnahemsnämnden och Konungens befallningshafvande,
torde medföra, att de löpande kansligöromåien i regeln kunna fullgöras
genom Konungens befallningshafvandes försorg. Emellertid kunna undantag
från denna regel visa sig behöfliga. Särskildt synes det vara lämpligt att
för protokollsföring vid nämndens sammanträden samt uppsättning af dess
beslut och utgående skrifvelser förordna ett tillfälligt biträde åt nämnden.
För att i särskilda fall erhålla tillförlitlig utredning af uppkomna frågor
kan det ur det allmännas synpunkt också vara i sin ordning, att sakkunniga
personer, der sådant undantagsvis pröfvas vara af nöden, förordnas
att på vederbörligt ställe verkställa undersökning eller besigtning. Detta
kan ifrågakomma, t. ex. när det gäller att undersöka, om en viss ort särskildt
lämpar sig för upprättande af egna hem i större utsträckning.

I de flesta fall torde sådana biträden, som här afses, kunna förordnas
bland de hos Konungens befallningshafvande anstälda personerna eller
de under länsstyrelsen eljest lydande tjensternännen.

Att vara ledamot i egnahemsnämnden är ett förtroendeuppdrag, som
icke bör medföra särskild aflöning. Men till förekommande af, att detsamma
skulle bringa förlust, har det synts komitén skäligt, att nämndens
ledamöter må för resor åtnjuta ersättning enligt resereglementet. Denna
ersättning har komitén, med hänsyn särskildt dertill, att nämndens sammanträden
hållas i stad, ansett icke böra sättas lägre än enligt resereglementets
fjerde klass.

Äfven för nämndens biträden lärer viss ersättning böra fastställas.
Med afseende på den olikartade beskaffenheten af de uppdrag, som kunna
föranleda förordnande af särskilda biträden, har komitén ansett nödigt
att såsom beräkningsgrund i första rummet uppställa biträdenas innehafvande
tjenstebefattning. Anlitas ej en tjensteman för uppdragets verkställande,
torde detsamma lämpligen kunna anförtros åt en nämndeman
eller annan person med erfarenhet i praktiska frågor, och har komitén i
anledning deraf föreslagit, att ersättning för uppdraget skall utgå enligt
femte klassen i resereglementet.

Biträden.

Ersättning.

Nämndens

särskilda

uppgifter.

Instruktion.

Medverkan i
allmänhet.

Yttrande.

44.

Om än egnahemsnämnden inrättas närmast för att utdela statslån för
egna hems bildande, bör nämndens uppgift ej inskränka sig härtill. Lämpligt
torde vara, att åt nämnden uppdrages att i allmänhet befrämja tillkomsten
af egna hem för mindre bemedlade arbetare inom länet. Härför
är nödigt, att såväl nämnden som dess enskilda ledamöter med uppmärksamhet
följa företeelserna på arbetsmarknaden inom de särskilda näringsgrenarne
samt taga reda på möjligheterna för egna hems upprättande i
länet. Af stort värde är det ock, att en viss myndighet finnes, hos hvilken
allmänheten, i synnerhet de mindre bemedlade, må kunna framställa önskningsmål
eller förslag rörande åtgärder för egnahemstankens förverkligande.
Särskildt kan nämnden förväntas taga initiativ i fråga om egna hems
upprättande på kronans egendomar, hvilkas lämplighet för ändamålet nämnden
måste antagas väl känna.

För att den ifrågasatta lagen om egnahemslån må, så vidt möjligt är,
likformigt tillämpas hos de särskilda egnahemsnämnderna i riket, är nödigt,
att närmare föreskrifter, än lagen lämpligen kan innehålla, meddelas angående
egnahemsnämndens verksamhet. Komitén har i enlighet härmed
funnit en särskild instruktion för egnahemsnämnden vara af behofvet påkallad
samt uppgjort förslag till en sådan.1

Kommunalnämnd och egnahemsombud.

§ 6-

Till åstadkommandet af egna hem för mindre bemedlade arbetare böra
kommunalnämnderna i riket, en hvar inom sitt område, lemna sin medverkan.
Denna fordran är så mycket mera berättigad, som kommunerna
hafva intresse af, att arbetarnes ställning förbättras så mycket som möjligt.
En sådan medverkan har komitén tänkt sig kunna ega rum mer eller
mindre direkt.

Egnahemsnämndens beslut öfver en låneansökning måste grundas på
tillförlitliga upplysningar rörande alla de omständigheter, som kunna hafva
betydelse för ärendets afgörande. Att tillhandahålla sådana upplysningar
är vederbörande kommunalnämnd särskildt egnad. Kommunalnämndens
ledamöter måste redan genom sin ställning såsom kommunens
förtroendemän anses såsom särskildt trovärdiga och pålitliga personer. I
större församlingar pläga de ock väljas från olika delar af socknen,
hvarför nämnden kan antagas besitta såväl omfattande personkännedom
som ock stor sakkunskap i åtskilliga frågor, hvilka hafva samband med

1 Se bilaga A.

åstadkommandet af egna hem inom kommunen. Särskildt angående
jordpris och byggnadskostnad måste åt dess omdöme tillerkännas stor betydelse,
likaså åt dess kännedom om de inom kommunen bosatte arbetarnes
personliga egenskaper och förhållanden i allmänhet. Till följd
deraf har komitén ansett, att kommunalnämnden bör afgifva yttrande
öfver hvarje ansökning om lån.

Men äfven på en annan väg bör kommunalnämndens medverkan till
egnahemsfrågans lösning kunna med fördel tagas i anspråk. Arbetaren
behöfver i många afseenden upplysningar och annan hjelp, om den möjlighet
att förvärfva egna hem, som i och med statslånen erbjudes honom,
skall komma till sitt fulla gagn. Kunskap om att statslån för ifrågavarande
ändamål öfver hufvud kunna erhållas, samt om vilkoren för lånen
bör på lämpligt sätt meddelas honom. Mången gång är det af vigt för
honom, när han vill söka sådant lån, att utan kostnad erhålla vägledande
anvisningar och råd vid val af lägenhet samt hjelp med uppsättande
eller anskaffande af erforderliga handlingar. Komitén har derför
ansett önskvärdt, att inom hvarje kommun på landet finnes en eller flera
lämpliga personer, som hafva särskildt uppdrag att på nu antydda sätt
lemna arbetarne erforderligt biträde, när sådant påkallas. Hos dessa
personer, hvilka i frågor, som angå egna hems upprättande inom kommunen,
skulle på visst sätt representera kommunen och derför af komitén
benämnts egnahemsombud, bör kunna påräknas ett särskildt intresse för
saken och dertill en känsla af personligt, moraliskt ansvar för vidtagna
åtgärder.

Kommunalnämndens ordförande bör vara sjelfskrifven såsom egnahemsombud.
Hans förtroendeställning inom nämnden gifver anledning att
antaga, att de lånesökande hos honom skola finna den hjelp, de behöfva.
I vidsträckta eller tätt befolkade kommuner kan det emellertid blifva
lämpligt att hafva mer än ett egnahemsombud, och det såväl ur synpunkten
af nödig lättnad i ordförandens besvär som ock till större beqvämlighet för
arbetarne. Åt nämnden må öfverlemnas att sjelf bedöma, när och i huru
stor omfattning sådant är af nöden.

Af dessa skäl har komitén i sitt förslag upptagit bestämmelser om
särskildt val af egnahemsombud, der inom en kommun förhållandena dertill
föranleda. Komitén har dervid, med hänsyn till hvad ofvan framhållits
om kommunalnämndens ställning till frågan om upprättande af
egna hem, ansett lämpligt, att dessa egnahemsombud utses af kommunalnämnden
och bland dess medlemmar.

Att, såsom komiténs förslag innefattar, egnahemsombuden skola biträda
lånesökande med handlingars uppsättande, kan icke antagas förorsaka

Egnahems ombud.

ombuden något nämnvärdt besvär, men är synnerligen nyttigt. Ombuden
torde besitta eller utan svårighet förvärfva sig nödig sakkunskap, för att
handlingarna skola rätt affattas. Skulle de lånesökande arbetarne hellre
vilja vända sig till andra personer, för hvilka de hafva särskildt förtroende,
är detta dem naturligtvis ej förmenadt.

Egnahemsombudens uppgift bör emellertid ej begränsas till att lemna
biträde åt arbetarne. I många fall kunna för egnahemsnämnden erfordras
särskilda upplysningar i något ärende, som är under dess behandling, och
det kan då vara lämpligt, att nämnden vänder sig till något af egnahemsombuden.
Ombuden böra följaktligen vara pligtiga att på anmodan tillhandagå
egnahemsnämnden med upplysningar och särskildt att för ändamålet
verkställa besigtningar.

Bespringa,-. Dessa förrättningar torde enligt sakens natur hufvudsakligen angå
sådana omständigheter, som ombuden på grund af grannskap eller den
föregående befattning, de tagit med en låneansökning, kunna antagas väl
känna till. Sålunda synes vederbörande egnahem sombud lämpligen kunna
anlitas att på stället företaga undersökning, när genom anmälan från länsman
eller eljest förekommer anledning att antaga, att gäldenären vid lägenhetens
bebyggande icke följer den faststälda byggnadsplanen eller gör
sig skyldig till oskäligt dröjsmål med nyodlingsarbete, för hvars skull lian
erhållit anstånd med låneafgifternas erläggande. Detsamma gäller äfven i
andra fall, då gäldenären uppgifvits bryta mot lånevilkoren, särskildt angående
häfd och underhåll. Dessa besigtningar, hvilka egnahemsnämnden bör
kunna påkalla, torde allenast förekomma i de antagligen ganska sällsynta
fall, då tillförlitlig upplysning ej eljest föreligger.

Komitén har ansett egnahemsombuden icke böra förpligtas att på
en arbetares begäran verkställa besigtning, enär det med skäl kan befaras,
att statsverket derigenom komme att betungas med allt för dryga
kostnader. Besigtning torde i de flesta fall icke erfordras, för att ombudet
skall kunna gifva de råd och upplysningar, som arbetaren eger att påkalla.
Behöfver arbetaren i något särskildt fall, att hans fastighet besigtigas, t. ex.
för att kunna styrka, huru långt byggnaderna uppförts, bör detta ske på
hans egen bekostnad, och med iakttagande af, att de besigtningsmän,
arbetaren för ändamålet anlitar, äro personer, till hvilkas omdöme full
tillit kan sättas.

Ersättning. På grund af kommunernas intresse af egnahemsfrågans genomförande
har komitén ansett sig kunna föreslå, att egnahemsombuden må tillförbindas
att i allmänhet utan ersättning utföra sina åligganden. Att göra
undantag från denna regel har synts skäligt för de antagligen sällan förekommande
fall, då egnahemsnämnden särskildt förordnar, att besigtning

skall af ombudet förrättas, enär i sådan händelse särskild kostnad och
afsevärd tidspillan kan orsakas af uppdragets utförande. Dylika besigtningar
äro närmast jemförliga med förrättningar af länsmän eller nämndemän,
och bör på grund deraf ersättning utgå jemväl till egnahemsombuden
enligt femte klassen i resereglementet.

Statens säkerhet och lånens storlek.

§§ 12, 13.

Komitén har ansett, att af de låntagande arbetarne icke bör fordras
annan säkerhet för lånen än första inteckning i de lägenheter, som med
tillhjelp af lånen förvärfvas. Den säkerhet, som eljest kunde ifrågasättas,
eller borgen, har komitén, såsom redan blifvit antydt1, funnit innefatta
en fara för arbetaren. I många fall skulle det säkerligen ock för honom
blifva svårt, om ej omöjligt, att anskaffa sådan säkerhet. Genom att i
någon väsentlig mån grunda utlåningen på borgenssystem skulle man
följaktligen äfventyra, att syftet med statens mellankomst på ett betänkligt
sätt förfelades. Många arbetare, som behöfde lån och på grund af sina
personliga egenskaper och sin ställning i öfrigt kunde antagas väl förtjena
statens hjelp, skulle vara derifrån uteslutna, af den anledning att de
ej kunde skaffa borgen eller ej ville begära sådan. Annan säkerhet
än inteckning torde icke heller vara behöflig. Att nu ifrågavarande, liksom
hvarje annan lånerörelse, blir förenad med någon risk, är naturligt,
men med den noggranna och mångsidiga pröfning, som enligt komiténs
förslag skall föregå lånens utlemnande, och med den begränsning af lånens
storlek, som komitén med hänsyn såväl till statens säkerhet som till arbetarens
egen trygghet anser sig böra föreslå, lärer denna risk blifva så ringa, att
den icke bör kunna verka afskräckande. I de allra flesta fall behöfver någon
förlust för staten icke befaras, och äfven om till följd af oförutsedda omständigheter
staten i något enstaka fall skulle få vidkännas sådan, uppväges
denna rikligen af den nytta, som lånen, i stort sedt, medföra för
det allmänna.

Hvad angår det ovilkorliga krafvet på första inteckning såsom säkerhet
för statslånet, har komitén ej förbisett, att detta understundom skall
ställa sig hindrande i vägen för förvärfvande af viss fastighet till arbetarehem.
Svårigheten att frigöra afsöndrade lägenheter från stamhemmanets
inteckningar torde nog mången gång göra jordegaren obenägen att afyttra
sådan lägenhet. Men då denna svårighet väl endast undantagsvis är oöfvervinnelig
och i ett stort antal fall alls icke förefinnes, så vågar komitén hysa

Första

inteckning.

Se ofvan sid. 32.

den tillförsigt, att tillgång på lägenheter af ifrågavarande slag ändock icke
skall saknas, derest korniténs förslag rörande ökad frihet i fråga om jordafsöndring
varder lag. För en sådan mening har komitén stöd i den
omständigheten, att redan nu ett ej obetydligt antal jordafsöndringar
årligen eger rum.1

Inom komitén har emellertid varit satt i fråga, att för undanrödjande
i någon mån af detta hinder och för minskning i kostnaden för lägenhetens
frigörande från inteckningar, sådana inteckningar skulle få qvarstå, som
egnahemsnämnden ansåge icke kunna i någon afsevärd grad minska statens
säkerhet. Dervid åsyftades i första rummet inteckningar för nyttjanderättsaftal,
som redan gått till ända eller eljest icke kunde anses beröra lägenheten
i fråga, jemte en del för lägenheten betydelselösa servitutsaftal.

Häremot kan likväl göras gällande, att, om ock i en stor mängd
fall egnahemsnämnden utan svårighet kunde bedöma, om en viss inteckning
vore så utan betydelse för lägenheten, att den kunde få qvarstå,
skulle dock frågan i en del andra fall, t. ex. der åtskilliga afsöndringar
från stamhemmanet förut vore gjorda, blifva så svårlöst, att misstag vore
att befara. Ordning och reda samt statens säkerhet främjas ock bäst genom
ett ©vilkorligt stadgande, att inteckning vid tiden för statslånets beviljande
ej får finnas i lägenheten. Understundom skulle ock ansökningar om statslån,
som blifvit gjorda under förutsättning, att förment betydelselösa inteckningar
finge bibehållas, blifva afslagna af orsak, att egnahemsnämnden
funne nödigt, att inteckningarna dödades. Att stora olägenheter deraf
kunde uppstå, behöfver knappt erinras. Dessa skäl hafva synts komitén
så tungt vägande, att den ansett sig böra föreslå ovilkorlig fordran å
lägenhetens frigörande från möjligen befintliga inteckningar.

Kronan Skuldförbindelsen å statslånet intecknas till kronans säkerhet, och om

sökande, inteckning söktes genom kronofogden å kronans vägnar, skulle expeditionen
i ärendet meddelas utan afgift. Komitén har ansett det vara med
billighet öfverensstämmande, att, äfven när låntagaren sjelf med anhållan
om inteckning inlemnar skuldförbindelsen till vederbörlig domstol, det
må anses ske å kronans vägnar, och således afgift ej debiteras gäldenären.
För att detta syfte i hvarje fall må vinnas, har komitén föreslagit en uttrycklig
bestämmelse af innehåll, att kronan alltid skall betraktas såsom
sökande i nu ifrågavarande inteckningsärenden.

Låneqvoten. När, såsom komitén föreslagit, realsäkerheten för statslånet ligger i
fastighetens värde, måste lånets storlek bestämmas till viss del af detta
värde.

1 Jemför bilaga D sid. 116.

Hvad då angår jordbrukslägenheter, bör å ena sidan framhållas, att
statslånen skola tillkomma endast aktningsvärda, i moraliskt afseende väl
qvalificerade arbetare; att statshjelpen bör, så vidt möjligt är, lemnas just
åt dem, som bäst behöfva densamma; att statens bistånd bör vara så omfattande,
att de arbetare, som erhålla lån, icke nödgas utfylla kostnaden
för de egna hemmens anskaffande medelst lån från enskilde; samt att
jordbruksarbetarnes ställning i regeln icke lemnar dem tillfälle att göra
afsevärda besparingar. På grund häraf har ock inom komitén ifrågasatts,
att lån vid jordbrukslägenheter borde få uppgå ända till 7io af lägenhetens
värde, hvithet förmenats så mycket mindre kunna innefatta någon
afskräckande risk, som i Danmark låneqvoten vid dylika lån kan utgöra
V,,, af värdet på icke blott fastigheten utan äfven kreatursbesättningen och
öfriga itiventarier.1

A andra sidan bör deremot erinras, att lån till så stor del af lägenhetens
värde icke läte förena sig med nödig omtanke om statens säkerhet.
Dessutom skulle jemväl från arbetarens synpunkt en så vidt gående skuldsättning
vara i hög grad äfventyrlig, helst som det icke torde kunna förekommas,
att understundom värdet å jorden och byggnaderna beräknades
för högt. I Danmark hafva ock krafven på kontroll gjorts strängare, än
som hos oss synes vara lämpligt.

Med beaktande af alla dessa skäl har komitén föreslagit, att det lånebelopp,
som vid lägenheter af ifrågavarande slag må inedgifvas, bör utgöra
högst % af lägenhetens värde.

Beträffande åter bostadslägenheter har komitén af flera skäl funnit sig
böra föreslå, att den del af fastighetsvärdet, som högst får utgå såsom lån,
sättes lägre än vid jordbrukslägenheter. Kostnaden för eu jordbrukslägenhet
är i allmänhet större än kostnaden för en bostadslägenhet och behofvet
af hjelp i följd deraf större, helst de vanliga förvärfvarne af jordbrukslägenheter
— jordbruksarbetarne — hafva större svårighet att göra besparingar
än industriarbetarne, hvilka i regeln torde skaffa sig bostadslägenheter.
Äfven ur synpunkten af statens säkerhet är en dylik skilnad
berättigad. Vid en jordbrukslägenhet lärer väl jordens värde endast undantagsvis
minskas men ofta genom odling eller sorgfällig skötsel ökas. Deremot
torde eu bostadslägenhet mången gång falla i värde dels derigenom,
att åbyggnaden, som der är hufvudsaken, försämras, dels derigenom, att,
om arbetsförhållandena i orten blifva ogynsammare, tomtplatsen är under -

1 Enligt Jet norska förslaget är låneqvoten */,„ sammanlagda värdet !i jord och
åbyggnad.

kastad värdeminskning. I enlighet härmed har komitén ansett, att låneqvoten
vid bostadslägenheter må utgöra högst :!/4 af fastighetsvärdet.

Förfarandet för låns erhållande.

§§ 7, S, fl, 10, 11.

initiativ. Arbetaren bör sjelf taga initiativ till det egna hemmets förvärfvande.

Att bilda ett eget hem bör för honom framstå såsom ett önskningsmål,

1 ill hvars uppnående staten endast räcker honom en hjelpsam hand.

I de flesta fall lärer arbetaren vid företagets början hvarken ega jord
eller hus, och de regler, komitén uppställt för hans åtgörande, afse närmast
dylika fall. Samma regler skola naturligtvis i tillämpliga delar gälla,
äfven der arbetaren redan eger jord, som han med tillhjelp af statslånet
vill bebygga, eller hus på annans grund, hvilken han önskar friköpa.

Vilkorligt köp. Sedan arbetaren utsett en viss lägenhet, som han med tillhjelp af

statslån vill söka förvärfva till eget hem, har han att, med eller utan biträde
af vederbörande egnahemsombud, inleda underhandlingar med jordegaren
och uppgöra köpekontrakt angående lägenheten. Dervid måste
ofta uppställas såsom vilkor för att köpet skall blifva beståndande, att
arbetaren erhåller lån af staten, och tiden, inom hvilken detta vilkor skall
vara uppfyldt, bör tillika angifvas. Det närmare innehållet af köpekontraktet
framgår af lagförslaget, jemfördt med det formulär till kontrakt,
som komitén uppgjort.1

Bebygd År lägenheten försedd med åbyggnader, måste dessas antal och be lagenhet.

gkaffenhet komma till egnahemsnämndens kännedom. Eger köparen redan
före köpet den å lägenheten befintliga åbyggnaden eller viss del deraf, är
det enligt komiténs mening nyttigt, att detta förhållande anmärkes i kontraktet,
enär äfven köparens egna hus ingå, om de skola qvarstå, i det
fastighetsvärde, som ligger till grund för statslånets belopp. Köpekontraktet
bör nemligen vara så noggrant, att egnahemsnämnden må genom detsamma
kunna bilda sig eu föreställning om lägenhetens beskaffenhet vid den tid,
då köpet afslutas. Tillika vinnes den fördelen, att säljaren sålunda formligen
afsäger sig allt anspråk på eganderätt till åbyggnaden å den af
honom försålda lägenheten. Derigenom kan mången tvist för framtiden
förebyggas.

Köpeskillingen. Att köpeskillingen ej tilltagits så oskälig, att, företaget ej väl kan bära
sig, måste tillses af egnahemsnämnden, som dervid hufvudsakligen har att
stödja sig på hvad i sådant afseende af kommunalnämnden yttrats.

1 Se bilaga B sid. 14.

Komité» anser sig hafva anledning alt antaga, att jordegarne i allmänhet
skola finnas benägna att ingå sådana vilkorliga aftal, som
komitén ifrågasatt, då dels statslån icke böra lemnas till andra än för sina
personliga egenskaper väl vitsordade personer, dels detta lån sätter arbetaren
i stånd att erlägga köpeskillingen.

Enär enligt de bestämmelser, som föreslagits angående statslånens ut- Gravationsfri.
betalning, köpeskillingen kommer att till säljaren kontant erläggas vare
sig af arbetaren eller af kronofogden, måste säljaren å sin sida åtaga sig
att, derest köpet afslutas, tillhandahålla lägenheten fri från inteckningar.

Då staten skall för lemnadt lån hafva första inteckning i lägenheten,
men på grund af bestämmelserna i 11 kapitlet 2 § jordabalken ogulden
köpeskilling kan komma att utgå med bättre förmånsrätt, ehuru inteckning
för densamma sökes senare, måste visas, att det icke finnes någon skuldförbindelse
för ogulden köpeskilling, som eger betalningsrätt framför den
inteckning, staten erhåller.

Efter det underhandlingarna om jordköpet ledt till åsyftadt resultat, Amökningihar
arbetaren att ingifva sina ansökningshandlingar.1 Dessa böra innehålla handl,nsarfullständiga
och tillförlitliga uppgifter och upplysningar angående sådana
omständigheter, som kunna inverka på egnahemsnämndens beslut. Uppgiften
om sökandens ålder och frejd måste grunda sig på officielt intyg.

En del andra uppgifter kunna bekräftas med enskilda personers skriftliga
vitsord, men komitén har ansett, att dylika intyg ej ovilkorligt böra fordras,
utan att åt arbetarens eget omdöme må kunna lemnas, om han vill begagna
sig af sådana. Vissa uppgifter, särskildt angående sökandens enskilda
förhållanden, äro af sådan art, att man i fråga om deras riktighet hufvudsakligen
har att förlita sig på sökandens egen trovärdighet. För att gifva
större helgd åt sökandens uppgifter, har derför ansetts nödigt fordra, att
de skola afgifvas på heder och tro. Dessutom har komitén, för att än ytterligare
förebygga ett afvikande från sanningen, föreslagit, att, om de af
sökanden lemnade uppgifter, på grund af hvilka statslån beviljats, sedermera
befinnas falska, skall detta berättiga egnahemsnämnden att uppsäga
lånet.

Arbetarens tillgängliga penningemedcl böra särskildt uppgifvas, enär uppgifter.
egnahemsnämnden deraf inherntar, i hvilken mån arbetaren, utan att komma
i beroende af enskilda personer, kan betala jorden och påbölja byggnadsarbetet.
Arbetarens besparingar utgöra ett godt bevis för hans lämplighet
att förvärfva eget hem. Komitén har också ansett, att den arbetare, som

1 För vinnande af likformighet, inbesparando af arbete och undvikande af ofullständighet
bör ansökan affattas enligt tryckt formulär. So bilaga B sid. 11.

Intyg.

Byggnadsplan
in. m.

hopsparat, hvad staten enligt förevarande förslag icke lemnar som lån, skall
under i öfrigt lika förhållanden hafva företrädesrätt till lån framför den,
som på annat sätt, t. ex. genom arf, kommit i besittning af ett lika stort
belopp.

Genom att arbetaren i ansökningen angifver sin vanliga sysselsättning
och det slags arbete, hvarmed han ämnar framdeles försörja sig, kan egnahemsnämnden
i någon mån bedöma hans påräkneliga arbetsinkomst.

Eger arbetaren redan jorden, bör han bifoga fångeshandling och lagfartsbevis.
Eger arbetaren förut en del af de för lägenheten erforderliga
hus i användbart skick, bör företes beskrifning å sådana byggnader. Tarfvas
väsentlig förbättring af lägenhetens åbyggnad, bör plan deröfver jemte
kostnadsberäkning ingifvas.

Bland de icke särskildt angifna handlingar, som sökanden kan bilägga
sin ansökning, kunna förekomma t, ex. intyg af arbetsgivare angående
den tid, sökanden varit anstäld hos honom, om sökandens uppförande,
duglighet, arbetsförtjenst eller andra omständigheter. Vidare
kunna företes intyg om gjorda besparingar eller om sökandens personliga
förhållanden. Sådana särskilda intyg äro företrädesvis behöfliga i de fall,
då arbetaren antingen alls icke eller endast en kort tid tillhört orten
och i följd deraf är föga känd af kommunalnämnden.

Då arbetaren vid nybyggnads eller ombyggnads verkställande måste
hafva den uppgjorda byggnadsplanen med dertill hörande kostnadsförslag,
men å andra sidan tillgång till dessa handlingar erfordras äfven för den,
som har att bedöma arbetet, så har föreskrifvits, att planen jemte kostnadsförslaget
skola ingifvas i två exemplar, af hvilka det ena i sin tid återställes
till arbetaren. Komitén har så mycket mindre dragit i betänkande
att föreslå en dylik bestämmelse, som en afskrift af handlingarna bör utan
afsevärd svårighet kunna åstadkommas.

Inom komitén har varit ifrågasatt, att till lättnad för arbetarne skulle
genom statens försorg normalplaner, åtföljda af kostnadsberäkningar, uppgöras
för olika trakter af landet och kostnadsfritt tillhandahållas de lånesökande.
Att meddela eu för hela vårt land afsedd bestämd föreskrift
om dylika planers uppgörande och tillämpning, torde emellertid vara
mindre ändamålsenligt. Byggnadsplanerna måste rätta sig efter de särskilde
arbetarnes individuella behof och önskningar, och genom olikheterna
härutinnan i förening med vexlingen i byggnadskostnaderna kan med
skäl befaras, att normalplanerna mångenstädes komme att få ringa användning.
Att detta emellertid ej behöfver gälla för alla orter, håller
komitén för troligt, och, der omständigheterna kunna anses medgifva upp -

rättande af dylika normalplaner, beredes genom en dylik åtgärd arbetarne
den fördelen, att de vid uppgörande af sina byggnadsplan^’ kunna hemta
ledning från normalplanerna. Sådana normalplaner kunna emellertid icke
ersätta de byggnadsplaner, som enligt komiténs förslag skola företes af
de lånesökande.

Inom hvarje län böra inkommande ansökningar för en viss period
pröfvas i ett sammanhang, enär endast derigenom ett urval af de till låns
erhållande mest förtjente torde kunna göras. Och då det synes lämpligt,
att hvarje dylik fördelningsperiod omfattar ett kalenderår, har komitén
ansett nödigt fastställa bestämda tider för ansökningarnas ingifvande och
vidare behandling, intill dess de blifvit af egnahemsnämnden slutligen
pr öfvad e.

Sålunda har komitén föreslagit den 1 juli såsom den dag, inom hvilken
årets ansökningar skola vara inlemnade till egnahemsombud. Ansökningarna
böra då hinna behandlas vid det sammanträde med kommunalnämnden,
som i september hålles för uppgörande af utgifts- och inkomstförslag.
Kommunalnämnden bör kunna inkomma med sitt yttrande till
Konungens befallningshafvande senast den 15 oktober. Tiden för egnahemsnämndens
sammanträde har blifvit utsatt till första hälften af november,
af skäl att två till fyra veckor ansetts erfordras för ansökningarnas
genomgående och ärendenas beredning. En half månad torde vara tillräcklig
tid för uppsättning och justering af nämndens protokoll samt
utarbetande af de uppgifter angående godkända låneansökningar, som
skola till Kongl. Maj:t insändas. Komitén hyser tillika den förhoppning,
att Kongl. Maj:t skall anse sig kunna derefter utfärda nådig resolution,
angående huru mycket af årets anslag kommer på hvarje län, så tidigt,
att de enskilde lånesökandena före årets utgång kunna erhålla besked
angående de ingifna ansökningarna.

Det yttrande, som kommunalnämnden skall afgifva öfver hvarje an- Kommunalsökning,
har komitén funnit böra omfatta allt, som är af vigt för egnahemsnämnden
att känna vid pröfning af ansökningen. Deremot har komitén
(j ansett nödigt och af grannlagcnhetsskäl ej heller lämpligt att föreskrifva,
att yttrandet skall utmynna i ett bestämdt till- eller afstyrkande af kommunalnämnden,
hvars mening ändock torde klart framgå af innehållet i
de upplysningar, som den lemnar.

Från kommunalnämnden skola ansökningshandlingarna, åtföljda afHandlingarna»
nämndens yttrande, insändas till Konungens befallningshafvande för att ,nmn *''
sedermera tillhandahållas egnahemsnämnden. Denna anordning har ansetts
lämplig hufvudsakligen af det skäl, att man derigenom undgår att

för egnahemsnämnden inrätta ett ständigt kansli med deraf föranledda
särskilda kostnader.

Beredning. Den beredning, som ansökningsärendena böra undergå, innan de handläggas
af egnahemsnämnden, skall enligt komiténs förslag verkställas af
nämndens ordförande och föredragande ledamot. Åt Konungens befallningshafvande
torde kunna öfverlemnas att draga försorg om uppsättande af
utgående expeditioner i alla de fall, då särskildt kanslibiträde ej förordnats.

I många fall torde det visa sig behöfligt att i något afseende komplettera
inkomna ansökningshandlingar. Sålunda kan förekomma, att ett
prestbetyg eller annat bevis är ofullständigt. Kommunalnämndens yttrande
kan befinnas vara ej nog tydligt och utförligt för att lemna nödig ledning
för egnahemsnämndens beslut öfver ansökningen. Med tanke på dylika
möjligheter har komitén velat tillägga egnahemsnämndens ordförande en
allmän skyldighet att låta införskaffa de upplysningar, som kunna erfordras.
I detta hänseende torde emellertid böra iakttagas en viss varsamhet.
Uppenbart synes nemligen vara, att egnahemsnämndens ordförande icke
rimligen bör åläggas att införskaffa upplysningar, som en sökande tilläfventyrs
afsigtlig!, t. ex. för att inbespara eu utgift, eller af grof försumlighet
underlåtit att lemna. Sådana förhållanden lära i allmänhet icke
behöfva befaras, men komitén har velat fästa uppmärksamhet vid dem
hufvudsakligen i den afsigt, att möjligheten att genom egnahemsnämndens
ordförande få ansökningar fullständigade, icke må hos arbetarne framkalla
en allmän föreställning, att det vore likgiltigt, om en lånesökande förebragte
tillräcklig utredning eller icke, enär i hvarje fåll felande upplysningar
sedermera officiel införskaffades.

Sammanträda I allmänhet lärer egnahemsnämnden icke behöfva sammanträda mera

hem st amu den.iin en gång om året. Särskilda skäl kunna emellertid påkalla extra sammanträde,
och har komitén ansett, att åt nämndens ordförande bör öfverlemnas
att afgöra, om sådant skall hållas eller icke. Såsom skäl till extra
sammanträde har komitén närmast tänkt sig, att vigtiga skäl föreligga att
skyndsamt uppsäga ett lemnadt lån eller eljest vidtaga åtgärder för bevakande
af kronans rätt, eller att egnahemsnämndens yttrande infordrats
i en fråga, som ej tål uppskof. Skulle undantagsvis inom något län inträffa,
att ingen ansökning om lån inkommit, förfaller naturligtvis frågan
om sammanträde, der sådant icke för annat ändamål erfordras. Till såväl
ordinarie som extra sammanträde bör kallelse utfärdas af egnahemsnämndens
ordförande.

Ej appell. Egnahemsnämndens beslut öfver inkomna låneansökningar böra icke
kunna genom klagomål dragas under högre myndighets pröfning. Från
statens sida lärer en dylik besvärsrätt icke vara behöflig, då statens intresse

måste anses vara behörigen tillgodosedt, derigenom att både landshöfdingen
och landskamreraren hafva säde i egnahemsnämnden. Icke heller för de
lånesökande torde rätt till fullföljande af talan i dessa fall vara erforderlig.
Det biträde, som står sökandena till buds, och den omsorgsfulla förberedande
behandling, ärendena undergå, måste medföra, att det i andra mål och
ärenden förekommande skäl för klagan, som ligger i behofvet att hos eu
högre instans förebringa ytterligare utredning eller bevisning, här bortfaller.
Vidare låter tanken på en besvärsrätt ej väl förena sig med det på
kännedom om orter och personer grundade grannlaga afgörande, som enligt
komiténs mening bör tillkomma egnahemsnämnden. Vid ärendenas
pröfning i öfverinstansen kunna enligt sakens natur icke alla omständigheter
beaktas på samma sätt som i den lokala nämnden. Man kan derför
befara, antingen att besvärsrät.ten blir i det hela utan praktiskt värde, .af
det skäl att den högre myndigheten tillägger nämndens mening afgörande
betydelse, eller också att utdelningen af lånen utfaller mindre tillfredsställande,
än om det slutliga afgörandet förbehållits nämnden. Till följd af
nämndens sammansättning böra ock misstag eller förhastade beslut ytterst
sällan kunna förekomma.

Om sålunda nyttan af en rätt att föra klagan öfver nämndens beslut
är tvifvelaktig, skulle en dylik rätt deremot med visshet medföra betydande
olägenheter. Anförda klagomål skulle föranleda uppskof med lånens
utlemnande, hvaraf åter vållades osäkerhet, huruvida vilkorligt ingångna
köpeaftal komme att blifva gällande eller icke. Att benägenheten för
dylika aftal derigenom skulle minskas, ligger i öppen dag, och hvad detta
skulle betyda inses lätt, då sannolikt är, att i de flesta fall endast vilkorliga
köpekontrakt komma att upprättas, innan genom bifall till låneansökningen
blifvit klart, att arbetaren verkligen kan anskaffa för företaget
nödiga penningemedel.

De medel, som skola utlemnas såsom egnahemslån, torde böra af Riksdagen
för viss tid anslås med vissa årliga belopp, och årsanslaget af Kongl.
Maj:t fördelas emellan de särskilda länen inom riket. Denna fördelning
bör enligt sakens natur grundas på de särskilda länens behof af lån, sådant
detta behof visar sig genom de ansökningar, som funnits vara förtjenta af
bifall. Till följd deraf bar komitén föreslagit, att egnahemsnämndens beslut
öfver låneansökningarna skall, såvidt ansökningarna blifvit godkända,
meddelas Kongl. Magt före årsanslagets fördelning emellan länen.

I fråga om innehållet af egnahemsnämndens beslut har komitén ansett
det vara lämpligast, att nämnden efter omständigheterna antingen utan
ändring godkänner låneansökningen eller ock helt och hållet afslår densamma.
Inom komitén har tagits under öfvervägande, om nämnden borde ega rätt

Anslag.

Beslut af
egnahemsnämnden.

Af slag.

att godkänna en ansökning på sådant sätt, att sökanden förklarades böra
erhålla lån till lägre belopp, än han i ansökningen begärt. Ett dylikt
förfarande skulle emellertid säkerligen medföra större olägenheter än fördelar.
Sökanden måste antagas uppgöra sina beräkningar med ett visst
lånebelopp såsom utgångspunkt. Beviljande af ett lägre belopp skulle förrycka
dessa beräkningar och i många fall sannolikt göra sökanden obenägen
att emottaga det nedsatta beloppet eller ock förleda honom att börja
ett företag, som han med det lägre lånebeloppet ej kan väl fullborda. Om
det vore egnahemsnämnden medgifvet att jemka på summorna, kunde ock
befaras, att lånesökande komrae att inom de stadgade gränserna begära så
stora lån som möjligt, på det att lånen äfven i händelse af nedsättning
måtte blifva fullt tillräckliga. Deremot torde risken af ett afslag på den
grund, att oskäligt stort lån äskats, verka i den riktning, att den lånesökande
mera noggrant afpassar den begärda summan efter sitt verkliga behof.

Som det kan antagas, att de anslagna medlen icke alltid skola vara tillräckliga
för alla godkända ansökningar, är egnahemsnämndens beslut, hvarigenom
en ansökning godkänts, endast ett vilkorligt beviljande af lån åt
sökanden. Huruvida lån verkligen kommer att utgå till honom, kan icke
bestämmas, innan årsanslaget fördelats mellan länen. För detta definitiva
bestämmande kan man välja mellan två olika förfaringssätt. Antingen kan
egnahemsnämnden vid nytt sammanträde utdela den på länet belöpande
andelen af årsanslaget, så långt detsamma förslår, på de mest förtjente
bland de lånesökande, hvilkas ansökningar godkänts vid den första pröfningen.
Eller också kan redan vid första sammanträdet fastställas en viss
ordning, hvari de sökande förklaras berättigade att erhålla lån. Att sistnämnda
förfaringssätt erbjuder vissa svårigheter, har komité» icke förbisett,
men komitén har likväl trott sig böra förorda detsamma, särskildt med
hänsyn till de kostnader, besvär och tidsutdrägt, som två sammanträden
af egnahemsnämnden skulle medföra.

Detta sätt att ordna saken medför äfven den fördelen, att det för
Kongl. Maj:t blir möjligt att så fördela årsanslaget, att hvarje läns andel
i anslaget kommer att jemnt motsvara vissa godkända låneansökningar.

Har egnahemsnämnden afslagit eu låneansökning, böra i regeln skälen
derför utsättas i beslutet. Derigenom erhåller nemligen sökanden i många
fall en värdefull anvisning om hvad han bör iakttaga för att kunna påräkna
bifall till eu förnyad framställning i enahanda syfte. Grundas afslaget
på en brist i afseende å sökandens personliga förhållanden, bör
dock beslutet icke upptaga skälen, enär detta skulle, utan nytta, vara både
för sökanden och för nämnden obehagligt. När låneansökning bifalles,
saknas anledning att i beslutet intaga särskild motivering.

Sökanden bör utan besvär eller kostnad erhålla besked om nämndens Besked.
beslut så snart som möjligt, efter det Konungens befallningshafvande fått ^^lande.
meddelande om huru stor del af årsanslaget tilldelats länet.

Att besked om utgången meddelas vederbörande sökande genom kronobetjeningen
i orten, har synts komitén vara eu beqväm och praktisk
anordning, hvarigenom dröjsmål undvikes. Samtidigt torde ock sökanden
böra återfå sådana handlingar, som han behöfver eller på hvilkas utbekommande
han eljest med fog kan göra anspråk. Att hos egnahemsnämnden
alltid skola qvarhållas sjelfva ansökningen, kommunalnämndens
yttrande deröfver samt handlingar och yttranden, som egnahemsnämndens
ordförande införskaffat, torde vara själfklart, Vidkommande öfriga
handlingar gäller, att sökande, som icke erhållit lån, ehuru hans ansökning
godkänts, behöfver återfå samtliga dessa handlingar för att nästa år
kunna inkomma med ny låneansökning. Har en sökande erhållit lån, kan
han icke gerna definitivt afsluta köpeaftalet eller börja bebygga lägenheten,
innan köpekontraktet äfvensom ena exemplaret af byggnadsplanen och
kostnad sförslaget återstälts till honom. Huruvida i sistnämnda fall någon
ytterligare handling må utlemnas till sökanden, torde bäst kunna afgöras
af egnahemsnämnden. Vid pröfning af denna fråga har nämnden att taga
hänsyn ej blott till handlingens värde för sökanden, utan äfven till den
omständigheten, att handlingen öfvat inflytande på beslutet om låns
beviljande, och att det derför möjligen är lämpligt att qvarhålla handlingen,
för att, i händelse af behof, dess innehåll må kunna konstateras
eller i handlingen lemnade uppgifters riktighet kontrolleras.

Komitén har funnit det vara med billighet öfverensstämmande, att Företrädethvarje
sökande, hvars ansökning godkänts, om möjligt också erhållerra“ r^a“Wr<!
lån. I enlighet härmed böra dylika sökande, hvilka ett visst år till följd
af bristande tillgång på lånemedel icke utbekommit lån, vid nästa utdelning
af lån åtnjuta företrädesrätt. Vilkor för denna företrädesrätt bör
dock vara, att ny ansökning ingifves, och att sökandens förhållanden icke
väsentligen förändrats, i hvilket sistnämnda hänseende kommunalnämndens
förnyade yttrande länder till upplysning. Rätten till företräde har komitén
dock ej velat göra ovilkorlig, enär derigenom en allt för stor betydelse
skulle tilläggas tiden för ansökningarnas inlemnande, hvilket i många fall
kunde leda till ett oberättigadt tillbakasättande af senare tillkomna, mera
förtjenta sökande. Likaledes har komitén ansett, att företrädesrätten icke
bör gälla för mera än ett år i sender.

Gifvetvis bör den nya ansökningen åtföljas af alla de handlingar,
som erfordras vid ansökans ingifvande första gången.

Ordningen för lånens utbetalning.

§ 14-

Genom För att låntagaren skall kunna utan omgång utbekomma det honom

kronofogden. j}evjjjacje Jånet, har komitén ansett lämpligt, att utbetalningen af lånen inom
hvarje särskildt fögderi verkställes af kronofogden, för hvilket ändamål
nödigt förskott torde böra ställas till hans förfogande. Antalet lån inom
tögderiet lärer icke blifva större, än att såväl utbetalning som ränteliqvid
och återbetalning kan ske genom uppbördsförvaltningen.
utbetalning i Endast undantagsvis lärer inträffa, att lånet i sin helhet strax utbetalas
säkerhet, till arbetaren, t. ex. då bebygd lägenhet köpes, eller lånet lemnats för att
sätta arbetaren i stånd att friköpa grunden, hvarpå honom redan tillhöriga
hus äro uppförda. Då det emellertid i allmänhet är för arbetaren af vigt
att så snart som möjligt utfå åtminstone en del af lånet, bör staten å sin
sida medgifva utbetalning, i den mån nödig säkerhet derför förefinnes, och
i följd deraf torde utbetalningen i regeln komma att ega rum i flera poster.

Hänsyn till statens säkerhet kräfver, att icke någon del af lånet
utbetalas, förr än arbetaren fått lagfart å fastigheten och kan lemna första
inteckning i densamma för lånets hela belopp samt visa, att icke något
skuldebref, som eger ogulden köpeskillings förmånsrätt, belastar fastigheten.
Aro nu angifna vilkor uppfylda, kan utan risk för staten utbetalas den
andel af jordvärdet, som skall lemnas såsom lån. Derest värdet af det
jordområde, som arbetaren önskar förvärfva, är högre än den del af anläggningskostnaden
för det egna hemmet, som arbetaren måste sjelf ega,
så är för tillgodoseende af statens säkerhet nödigt, att med statslånet i
första rummet betalas den oguldna delen af köpeskillingen för jorden.
Detta syftemål torde lättast vinnas derigenom, att köparen lemnar säljaren
invisning att hos kronofogden lyfta beloppet,1

För utbetalning af det öfriga lånebeloppet måste fordras, att byggnaderna
blifvit behörigen uppförda och afsynade samt derjemte brandförsäkrade.
Försäkring mot eldskada bör så mycket hellre betraktas såsom
en nödvändig förutsättning för lånets fullständiga utbetalande, som
statens säkerhet genom inteckningen till väsentlig del ligger i byggnadernas
värde.

Förskott. I många fall torde emellertid vara önskvärd!, att arbetaren redan

under byggnadstiden må kunna utbekomma förskott å byggnadslånet.
Ehuru borgenssysteinet i allmänhet bör undvikas vid egnahemslån, torde
några betänkligheter dock icke möta att låta arbetaren, när han sjelf

1 Att denna invisnings företeende hos kronofogden icke kan föranleda stämpelbeläggning
af handlingen, anser komitén vara uppenbart.

önskar det, begagna sig af borgen för förskott under byggnadstiden.
Då sådan borgen blott afser en kortare tid och är föga äfventyrlig för
borgensmannen, torde dess anskaffande i allmänhet icke heller bereda
arbetaren svårigheter. Lika med borgen bör anses annan jemngod
säkerhet. Kan arbetaren skaffa antaglig säkerhet för hvad han lyfter,
saknas således anledning att förvägra honom att utbekomma åtminstone
en väsentlig del af byggnadslånet. I den mån byggnadsarbetet fortskrider
och inteckningen i förhållande dertill innefattar ökad säkerhet för statslånet,
bör ock en häremot svarande del af lånet kunna utbetalas, såvida
det sålunda uppförda är behörigen brandförsäkradt. För de arbetare,
hvilka antingen icke vilja eller icke kunna skaffa borgen eller liknande
säkerhet, har komitén derför trott sig böra öppna den utvägen att, när
någon väsentlig del af byggnadsarbetet fullgjorts, arbetaren låter genom
sakkunniga och trovärdiga personer uppskatta hvad sålunda uppförts för
att sedan i visst förhållande till dess värde uppbära andel af statslånet.
Till större trygghet för staten, och på det att arbetaren må hafva en
särskild anledning att efter bästa förmåga påskynda byggnadsarbetet, har
dock komitén ansett det vara lämpligt att föreskrifva, att i båda de angifna
fallen en viss del af lånet innehålles, intill dess de vanliga vilkoren
för lånets fullständiga utbetalande uppfylts.

För att amorteringsplanens uppgörande ej må oskäligt fördröjas, har
komitén föreslagit, att viss tid må fastställas, efter hvars förlopp vidare
lyftning å lånet icke må ega rum.

Gravationsbevis, som arbetaren för lyftning af statslånet eller del
deraf företer hos kronofogden, bör vara så nytt, att fullständig ledning
deraf vinnes.

Komitén har ansett, att endast en skuldförbindelse, gällande statslånet
i dess helhet, behöfver utfärdas. När af statslånet efter hand utbetalas

mindre belopp, bör särskildt qvitto å hvarje sådant belopp utfärdas. Om

dessa utbetalningar göres å skuldebrefvet anteckning af den myndighet,
som har detsamma i sin vård.

I fråga om utbetalning af den del af statslånet, som motsvarar jordvärdet,
äfvensom angående det belopp, som arbetaren genom jordinköpet
af egna medel nedlagt i företaget, hänvisar komitén till nedanstående
exempel.

A. Jordvärdet lika med eller understigande arbetarens egna medel.

a) Jordbrukslägenhet.

Värdet af jorden .................................................... 400: —

» » åbyggnaderna ........................... 1,600: — 2,000: —

Gravations bevis.

En enda
förbindelse.
Qvitten.

Exempel.

Statslån: 4/s af lägenhetens hela värde...........................	1,600:
Arbetarens egna medel (minst) ....................................	400: —	2,000: —
Sedan arbetaren erlagt köpeskillingen för jorden....... kunna 4/5 deraf utfås af statslånet med ...................... Arbetaren har alltså genom jordinköpet i företaget	320: —	400: —
af egna medel nedlagt.............................................	80: —	400: —
b) Bostadslägenhet.
Värdet af jorden ..........................................................	400: —
» » åbyggnaderna..................................................	1,600: —	2,000: —
Statslån: 3/é af lägenhetens hela värde.........................	1,500: —
Arbetarens egna medel (minst) .......................................	500: —	2,000: —
Sedan arbetaren erlagt köpeskillingen för jorden ..... kunna deraf utfås af statslånet med ...................... Arbetaren har alltså genom jordinköpet i företaget	300: —	400:
af egna medel nedlagt.................................................	100: —	400: —
B. Jordvärdet öfverstigande arbetarens egna medel.
a) Jordbrukslägenhet.
Värdet af jorden .......................................	800: —
» » åbyggnaderna.....................................	1,600: -	2,400: —
Statslån: 4/5 af lägenhetens hela värde ....................	1,920: —
Arbetarens egna medel ...............................................	480: —	2,400: —
Köpeskillingen för jorden............................................... gäldas af arbetaren med: kontant...........................	480: —	800: —
invisning å statslånet........	320: —	800: —
Af statslånet kan derpå utfås 4/5 af jordvärdet med deraf till invisningens inlösande åtgå ......................	320: —	640: —
och till arbetaren utbetalas .......................................	320: —	640: —
Arbetaren, som således till köpeskillingen utlagt........		480: —
men af statslånet fått uppbära .....................................		320: —
har alltså genom jordinköpet i företaget af egna medel nedlagt	160: —
b) Bostadslägenhet.
Värdet af jorden	800: -
» » åbyggnaderna...........................................	1,600: —	2,400: —

Statslån: 3/4 af lägenhetens hela värde.................	1,800: —
Arbetarens egna medel..................................................•...	600: —	2,400: —
Köpeskillingen för jorden...........................................		800: —
gäldas af arbetaren med: kontant ...............................	600: —
invisning å statslånet.......	200: —	800: —
Af statslånet kan derpå utfås 3/4 af jordvärdet med		600: —
deraf till invisningens inlösande åtgå ..........................	200: —
och till arbetaren utbetalas ........................................	400: —	600: —
Arbetaren, som således till köpeskillingen utlagt .....		600: —
men af statslånet fått uppbära ................		400: —
har alltså genom jordinköpet i företaget af egna medel nedlagt	200: —

Ränta och återbetalning. Anstånd.

§§ 15, 17.

Hithörande föreskrifter måste vara bygda på den grundsatsen, att staten
lemnar så billiga lån, som låter sig göra med iakttagande af, att staten
ej tillskyndas förlust genom lånerörelsen, samt att återbetalningen ordnas
med behörig hänsyn till låntagarens förmåga att erlägga afbetalningar.

I enlighet härmed har komitén tänkt sig, att arbetaren bör i ränta
erlägga, hvad som ungefärligen motsvarar den medelränta, staten har att
sjelf betala för upptagna lån.

Af fullmäktige i riksgäldskontoret har komitén inhemtat, att den
effektiva medelräntan å svenska statsskulden i dess helhet vid 1899 ars
slut efter approximativ beräkning utgjorde 3,692 procent. Beträffande det
under år 1900 upplagda statslånet har icke någon uträkning kunnat, verkställas,
men fullmäktige hafva meddelat, att den effektiva räntan å detta
lån otvifvelaktigt kommer att blifva något högre. Som emellertid detta lån,
hvarå räntan utgör under de första fem åren 4 procent och derefter 3
procent, icke uppgår till högre belopp än 36 millioner kronor, kommer
säkerligen icke derigenom medelräntan för statsskulden i dess helhet att
nämnvärdt höjas. Med anledning deraf har komitén ansett sig kunna
grunda sina beräkningar på en räntefot af 33/-t procent.

I afseende på återbetalningen har komitén föreslagit, att lånen skola
betraktas såsom delade i två från början lika stora delar: en del, som
amorteras efter vissa på förhand bestämda grunder, och en del, som förblir
stående. Genom eu dylik fördelning bör lånets återbetalning kunna göras
lättare för gäldenären, utan att statsmyndigheternas befattning med debi -

Låg ränta.
Lång amorteringstid.

Ränta.

Allmänna
grunder
för återbetalningen,

Amorterings delen.

tering och uppbörd af ränta och amortering blir mera betungande, än
nödigt är.

Af ändamålet med egnahemslånen följer, att gäldenären ej bör anses
skyldig att behålla lånet i vidsträcktare mån, än han sjelf finner lämpligt.
Antagligt är ock, att gäldenären i många fall kan och vill å skulden
göra afbetalningar utöfver de honom ålagda. Den föreslagna fördelningen
af länet, gör, att detta kan ske utan rubbning af amorteringsplanen, enär
sådana extra afbetalningar afräknas å lånets stående del. Å andra sidan
undvikes också rubbning i amorteringsplanen, när kapitalskulden ökas på
grund deraf, att gäldenären i särskilda undantagsfall erhåller anstånd med
erläggande af ränta och amortering samt dessa afgifter i stället öfverföras
till lånets stående del. Vidare beredes genom fördelningen en möjlighet
för egnahemsnämnden att, sedan lånets amorteringsdel guldits, efter pröfning
af gäldenärens dåvarande ställning bestämma tiden för inbetalningen
af lånets återstående del. När lånets ena hälft är fullständigt gulden, bör
den andra hälften kunna af gäldenären infrias inom en jemförelsevis kort tid,
i synnerhet om afbetalningar derå redan skett. Denna tid torde dock, äfven
om uppsägningstiden, såsom komitén föreslagit, sättes till sex månader,
nästan alltid öfverskrida ett år i följd deraf, att det egnahemsnämndens
sammanträde, vid hvilket uppsägning af lånets återstod kan ske, i regeln
infaller mera än ett hälft år, efter det amorteringsdelen till fullo guldits.
Äfven om gäldenären ej skulle kunna inom den i lagen bestämda tiden
af egna tillgångar helt inbetala lånets stående del, torde med hänsyn till
den säkerhet, fastigheten innefattar, någon svårighet icke möta att för
återstodens gäldande erhålla lånehjelp på annat håll.

Vidkommande statslånets amorteringsdel synes olika amorteringstid
böra stadgas för lån å jordbrukslägenheter å ena sidan samt lån å bostadslägenheter
å den andra. 1 jordbrukets natur ligger, att derå användt
kapital endast långsamt kan af jordbrukets afkastning återgäldas. Dertill
kommer, att, såsom redan förut framhållits, jordbrukslägenheter i regeln
förvärfvas af jordbruksarbetare, hvilka på grund af sin jemförelsevis låga
aflöning i de flesta fall endast kunna undvara smärre belopp om året och
följaktligen behöfva längre amorteringstid. Bostadslägenheter deremot förvärfvas
vanligen af industriarbetare, och dessa torde på grund af sin större
arbetsförtjenst kunna fullgöra amorteringen på något kortare tid, helst lånebeloppet
vid bostadslägenheter kan antagas blifva mindre än vid jordbrukslägenheter.
Från synpunkten af statens säkerhet är den snabbare amorteringen
vid lån å bostadslägenhet påkallad af den omständigheten, att, såsom
förut blifvit sagdt, en sådan lägenhet i allmänhet är underkastad värdeminskning
i högre grad än en jordbrukslägenhet. I hvarje fall bör iakt -

tagas, å ena sidan att amorteringstiden ej utsträckes längre, än nödigt är,
och å andra sidan att annuiteten ej blir onödigt betungande för arbetaren.
Komitén, som tagit hänsyn till samtliga nu angifna förhållanden, har funnit
sig böra föreslå, att annuiteten skall utgöra vid lån å jordbrukslägenheter
6 procent och vid lån å bostadslägenheter 8''/2 procent. Derigenom infrias
amorteringsdelen i förra fallet på 27 år och i det senare på 16 år1. Vill
gäldenären inbetala amorteringsdelen tidigare än amorteringsplanen bestämmer,
bör detta vara honom medgifvet, dock med vilkor att den då inbetalas
till hela sin återstod.

På hvarje belopp af lånet, som utbetalas till arbetaren, bör ränta be- Inträde af
räknas och erläggas från utbetalningsdagen. Någon amortering kan der- ^äitfrLia
emot af naturliga skäl icke ifrågakomma förr, än lånet i sin helhet ut- och amorbetalts.
I de flesta fall, då nybyggnad skall ske, torde lånet lyftas efter <enn?''
hand, och tiden för lånets fullständiga utbetalande i allmänhet sammanfalla
med tiden för byggnadsarbetets afslutande. Under byggnadstiden kan emellertid
arbetaren, särskildt om han skall i afsevärd grad sjelf deltaga i
byggnadsarbetet, ej antagas samla något till lånets amortering. Den första
amorteringen bör derför icke ega rum förr än ett år, efter det lånet blifvit
till fullo utbetaldt. Då det emellertid är beroende på gäldenären, om och
när lånet uttages, synes det vara nödigt att fastställa en viss tidpunkt, då
amorteringsskyldigheten inträder, utan hänsyn till, om lånet i sin helhet
lyfts eller icke. I öfverensstämmelse med, att byggnadsarbetet skall vara
afslutadt inom tre år, räknade från slutet af det kalenderår, hvarunder
låneansökningen godkänts, och efter hvilken tid vidare lyftning å lånet ej
må ega rum, har komitén ansett, att amorteringen ovilkorligen skall börja,
när fyra år förflutit från samma utgångstid.

För vissa fall torde dock vara nödigt att göra undantag från reglerna för
om ordningen för erläggande af ränta och amortering. Utgöres en jordbruks- nyodl,n9''
lägenhets område till väsentlig del af ouppodlad ehuru odlingsbar mark,
kan det under de första åren blifva svårt för dess innehafvare att gälda de
stadgade afgifterna för lånet, hvarför viss tids anstånd dermed kan vara
behöfligt. Skall han, såsom naturligt är, sjelf biträda vid lägenhetens bebyggande
samt tillika genom arbete för andra icke blott förskaffa sig och
sin familj nödigt uppehälle utan derutöfver bereda sig tillgång till afgifterna
för statslånet, kan svårighet möta att under byggnadstiden få
någon tid öfrig för verkställande af odlingsarbete. Några års anstånd med
låneafgifternas gäldande bör göra det lättare för honom att i god tid påbörja
det afsedda odlingsarbetet. Allt för detaljerade bestämmelser må

1 Att annuiteten för det sista året blir mindre än de föregående, framgår af de i
bilaga F, sid. 151 och 152, intagna tabellerna.

dock icke gifvas angående tiden, då det bör verkställas. För arbetaren
blir nemligen odlingsarbetet så billigt, som önskligt är, endast om det kan
företagas å tid, då arbete åt andra med någorlunda god förtjenst ej står
honom till buds. Anståndet med erläggande af ränta och amortering bar
komitén dock funnit böra begränsas till fem år från lånets beviljande
Anstånd för Nät'' arbetaren behöfver sådant anstånd, skall det begäras redan i låne°dlv"d
^^"ansökningen, enär frågan bör af egnahemsnämnden pröfvas före amorteringssökande.
planens uppgörande. Att nyodling behöfves, vet arbetaren redan på förhand.

Anstånd i I särskilda undantagsfall kan gäldenären på grund af synnerligen be andrn

fall. pjertansvärda förhållanden, t. ex. långvarig sjukdom eller missväxt, vara
i stort behof af någon tids anstånd med betalning af ränta och amortering.
Som emellertid dessa orsaker få antagas vara af tillfällig art, synes anståndet
icke behöfva utsträckas öfver någon längre tid, men då dylika
förhållanden kunna upprepas, bör möjlighet finnas att meddela förnyadt
anstånd. Komitén har derför ansett skäligt, att af nu ifrågavarande anledningar
anstånd med afgifternas erläggande må kunna beviljas för ett
år i sender, dock icke för längre tid än tillhopa tre år.
öfver/öring Till förekommande af rubbning af amorteringsplanen har komitén

tlUdelen de föreslagit, att de afgifter, med hvilkas gäldande anstånd lemnats, skola
läggas till den stående delen af lånet, Eu sådan anordning gör, att icke
någon förlust tillskyndas staten. Komitén har icke förbisett, att under
särskilda förhållanden ett medgifvet anstånd kan medföra, att gäldenärens
skuld kommer att öfverstiga lånets ursprungliga belopp. Detta torde
emellertid icke böra utgöra något hinder. När anståndet afser nyodling,
erhåller ju i allmänhet lägenheten ökadt värde, i den mån skulden stiger.
Har anståndet föranledts af sjukdom eller annan omständighet, hvilken
icke kunnat förutses, är sannolikheten, att lånets ursprungliga belopp öfverskrides,
mindre, och torde på grund af humanitetsskäl äfven i sådant fall
det gjorda medgifvandet vara berättigad^

Ränta på Genom föreskriften, att afgift, med hvars gäldande anstånd lemnats,
ranta. ska]Q läggas till lånets stående del, kommer arbetaren att få erlägga
ränta .på ränta. Detta kan synas strängt, men komitén har härutinnan
velat följdriktigt tillämpa den grundsatsen, att statsverket icke må genom
anståndets beviljande tillskyndas förlust. Stadgandet medför äfven reda och
förenkling.

Utsträckning En följd af lemnadt anstånd är, att gäldenären måste antagas hafva
a\årheten bärare att efter amorteringstidens slut inbetala den stående, till beloppet
ökade delen af lånet, Komitén har derför funnit sig böra föreslå, att den
tid, hvarunder i allmänhet lånets stående del skall vara ouppsägbar, ut -

sträckes lika länge, som anståndet räckt, dock med den inskränkning, att
lånet i hvarje fall skall vara i sin helhet guldet senast fem år från sista
afbetalningen å amorteringsdelen.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att ränta och afbetalningar Enkelhet vid
gäldas i sammanhang med kronoutskylderna, har komitén sökt att för inbetalningarna
bereda en enkel och för låntagaren beqväm form, som på
samma gång möjliggör nödig kontroll öfver inbetalta medels redovisning.

Räntan och den enligt amorteringsplanen utgående afbetalningen påföras
den vanliga debetsedeln öfver kronoutskylder och redovisas på samma sätt
som dessa.

Komitén, som ansett sig icke lämpligen kunna afgifva något bestämdt Debitering.
förslag angående verkställandet af den för uppbörd af räntor och afbetalningar
erforderliga debitering, har emellertid antagit, att detta bestyr —
under förutsättning att utförliga amorteringstabeller uppgöras och vederbörande
tillhandahållas •— möjligen skulle kunna under Konungens befallningshafvandes
inseende fullgöras af häradsskrifvarne.

För detta ändamål torde hos Konungens befallningshafvande böra öfver
egnahemslånen föra3 eu liggare, upptagande för hvarje lån:

a) lånets nummer;

b) gäldenärens namn, lägenhetens namn och dess art af jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet, äfvensom huruvida lånet är förenadt med
lifförsäkring;

c) lånesumman samt derå lyftade belopp och tiden, då lyftning skett
äfvensom året för amorteringens början;

d) af egnahemsnämnden medgifvet anstånd med afbetalnings erläggande;

e) tiden för gäldenärs död, der lånet är med lifförsäkring förenadt;

f) af egnahemsnämnden beslutad uppsägning;

g) öfverflyttning af lånet å ny egare till lägenheten;

h) i en för anmärkningar afsedd kolumn anteckningar om öfriga förhållanden,
som finnas vara af intresse, och särsldldt om åtgärder, som
vidtagas för bevakande af kronans rätt gent emot låntagare eller låntagares
rättsinnehåfvare.

Ur denna liggare låter Konungens befallningshafvande för hvarje år
göra de för debiteringen nödiga utdrag samt meddelar, med öfverlemnande
af desamma, uppbördsorder i så god tid, att de belopp, som skola under
nästa år erläggas, kunna å kronodebetsedlarne uppföras.

öfver afbetalningar å egnahemslåns stående del, hvilka gäldenärer, Längd öfver
utan att desamma blifvit å debetsedlarne uppförda, vid uppbördsstämmaextr„“„"{^‘lal

Beaktande
af statens
säkerhet.

Bebyggande.

Häfd. Brandförsäkring.

Uppsägning.

erlägga, uppgöres en särskild längd, som af kronofogde och häradsskrifvare
undertecknas samt såsom verifikation bilägges kronoräkenskaperna.

Låntagares allmänna skyldigheter. Uppsägning af lån. Kontroll.

§§ 18, 21, 22.

Utöfver skyldigheten att erlägga ränta å erhållet lån samt i vederbörlig
ordning återbetala detsamma åligger det gäldenären att så förfara
med fastigheten, att statens säkerhet för lånet icke förminskas.

Det ligger både i statens och arbetarens intresse, att lägenheten blir
inom en ej allt för aflägsen framtid bebygd. Värdet af jorden stiger nemligen
i och med byggnadernas uppförande, och för arbetaren är det i regeln
fördelaktigt att så snart som möjligt komma i ordning i de nya
förhållandena.

För arbetaren är det dock, särskilt om han skall sjelf utföra en
väsentlig del af arbetet, stor lättnad, att en rymlig tid för arbetets utförande
medgifves. Längre tid än tre år bör emellertid icke anslås till
byggnadernas fullbordande, och det torde äfven vara i sin ordning, att
arbetaren redan under första året påbörjar byggnadsarbetet.

För statens säkerhet är ock af vigt, att fastigheten såväl till jord
som byggnader väl häfdas, så att dess värde icke genom vanvård förminskas.
Särskildt måste byggnaderna vara på ett betryggande sätt försäkrade
mot brandskada. Försäkringen måste sålunda vara tagen i ett
vederhäftigt bolag. För att statens rätt ej må äfventyras derigenom,
att lägenhetens egare efter inträffad brand lyfter ersättningsbeloppet men
underlåter att ånyo uppföra de byggnader, som nedbrunnit, har komitén
funnit nödigt föreskrifva, att försäkring endast må tagas hos bolag,
som tillgodoser inteckningshafvares rätt. Detta torde kunna ske sålunda,
att antingen inteckningshafvaren berättigas att af ersättningen lyfta så
mycket, som motsvarar återstående skulden, eller också bolaget tillförbindes
att icke till försäkringstagaren utbetala någon del af ersättningen,
med mindre ån inteckningshafvaren dertill samtyckt.

För att tillhålla gäldenären att uppfylla sina förpligtelser synes ej
annat medel böra användas än en i lagen meddelad bestämmelse, att bristande
uppfyllelse kan medföra förlust af den honom af staten lemnade
förmånen, eller med andra ord uppsägning af lånet. Denna påföljd bör
ock stadgas för de fall, då en väsentlig förutsättning, hvarpå aftalet är
bygd t, brister, och statslånet alltså icke kan anses främja det ändamål,

som dermed afsetts, utan fastmera det får anses såra rättskänslan eller
eljest vara i hög grad olämpligt, att gäldenären får behålla lånet. Det
förra sker, om det visar sig, att egnahemsnämnden blifvit missledd genom
bedrägliga uppgifter; om lägenheten användes till ändamål, som staten
ej kan gilla; eller om arbetaren genom ett uppenbart dåligt lefverne visar
sig ovärdig statens hjelp. Det senare inträffar, om genom arf eller annorledes
en oväntad, af arbetarens egen sparsamhet icke föranledd, synnerligen
väsentlig förändring inträder i de ekonomiska förhållanden, som från
början gjort honom behörig att erhålla lån. Alla omständigheter, som
böra föranleda uppsägning, kunna emellertid icke lämpligen angifvas i
lagen. Komitén har derför trott det vara behöfligt, att föreskrifterna om
uppsägning kompletteras med en bestämmelse, som ger egnahemsnämnden
en allmän rättighet att uppsäga lånet, der särdeles starka skäl för en sådan
åtgärd föreligga.

Egnahemsnämnden, som fått sig denna synnerligen ansvarsfulla uppgift
anförtrodd, bör äfven ega att pröfva, icke blott huruvida ett lån bör
uppsägas, utan äfven om det i sin helhet eller endast till en del skall
inbetalas, äfvensom när inbetalningen skall försiggå.

Att nämnden dervid handlar med urskilning och utan obillig stränghet,
lider nog intet tvifvel. Emot gäldenären böra ej tillgripas kraftigare
åtgärder, än behofvet fordrar, och det kan derför antagas, att egnahemsnämnden
skall välja det sätt att gå till väga, som är för gäldenären minst
betungande, om det tillika behörigen skyddar statens intresse. I allmänhet
lärer antingen lånet i sin helhet eller endera hälften deraf komma att
uppsägas. Understundom kan detta dock blifva för strängt, tiar gäldenär
t. ex. åsidosatt nyodling, för hvars verkställande han fått anstånd med
erläggande af ränta och amortering, ökas hans skuld till staten, utan att
lägenhetens värde i samma mån stiger. Det synes då ofta vara nog att
uppsäga så stort belopp af lånets stående del, som motsvarar ränta och
amortering under den tid, hvarunder anstånd åtnjutits.

Nödig kontroll öfver lägenhetens skötsel och gäldenärens förhållande
I allmänhet kan enligt komiténs mening vinnas, utan att vare sig någon
kontrollerande myndighet för ändamålet inrättas eller särskilda besigtningar
eller andra undersökningar anbefallas. Genom kronofogden kan
egnahemsnämnden erhålla underrättelse om visad försumlighet i afseende
å gäldenären åliggande betalningar. Skulle eljest inträffa någon omständighet,
som bör föranleda lånets uppsägning, kan sådant icke gerna länge
undgå kronobetjeningens uppmärksamhet.

För att en länsman med säkerhet må veta, hvilka lägenheter inom
hans distrikt som häfta för egnahemslån och derför böra af honom sär -

Kontroll.

Uppgift till
länsmannen.

Qvarstad
in. m.

Dödsfall.

Rätt till lägenheten,
då
bröstarfvinge
ej jinnes.

skildt öfvervakas, har komitén föreslagit, att uppgift å dessa lägenheter
skall årligen tillställas honom. I allmänhet lärer han ock, utan att derför
anställa särskild besigtning, erhålla kännedom om de missförhållanden,
som här äro i fråga.

Särskilda åtgärder för tillvaratagande af kronans rätt, såsom qvarstad
eller dylikt, lära endast undantagsvis behöfva ifrågakomma. När åtgärd af
nu antydd beskaffenhet tarfvas, kan sådan med minsta tidsutdrägt och på
lämpligaste sätt åstadkommas genom en af kronofogden gjord framställning
hos Konungens befallningshafvande.

Inverkan af dödsfall och lägenhets föryttring.

§§ 19, 20.

Komitén har funnit särskilda bestämmelser behöfliga för att, så vidt
ske kan, förebygga, att ändamålet med statslånet mer eller mindre förfelas
i de fall, då gäldenären afliden innan statslånet af honom till fullo infriats.
Dessa bestämmelser, hvilka torde innefatta en följdriktig tillämpning
af de antagna grunderna för statens ifrågavarande lånerörelse, angå i första
rummet efterlefvande makes rätt till den medelst lånet förvärfvade lägenheten
äfvensom dödsbodelegarnes rätt till fortsatt åtnjutande af lånet,

I afseende å de efterlefvandes rätt till sjelfva lägenheten bör enligt
komiténs mening från allmänna lagens stadganden göras undantag för det
fall, då den aflidne icke efterlemnar bröstarfvinge. Komitén har nemligen
ansett sig kunna utgå från den förutsättningen, att makarne i detta fall
å ömse sidor önska, att den efterlefvande af dem skall, med förbigående
af den aflidnes arfvingar, njuta lägenheten till godo. En dylik önskan
skulle visserligen med nu gällande lagbestämmelser i ämnet kunna förverkligas
genom ett inbördes testamente. Erfarenheten visar emellertid, att
åtskilliga omständigheter, t. ex. obekantskap med gällande lag i ämnet,
bristande företagsamhet eller andra dylika anledningar, kunna medföra, att
i många fall inbördes testamente ej kommer till stånd, ehuru makarne
ämnat upprätta ett sådant eller åtminstone i sak velat just hvad detta
skulle innehålla. Derjemte bör erinras om risken, att ett upprättadt testamente
förkommer, samt om den kostnad och det besvär, som äro förenade
med den för testamenten stadgade lagföljden. Komitén har på grund häraf
funnit sig böra föreslå, att efterlefvande make skall, der bröstarfvinge ej
tinnes, hafva eganderätt till hela lägenheten. För den händelse att någondera
af makarne skulle vilja till förmån för annan person begränsa den
andre makens sålunda stadgade rätt, kan sådant ske genom testamente.

Om den aflidne deremot efterlemnar bröstarfvinge, böra enligt kom benskaf* till ingenmening
de vanliga reglerna om giftorätt och arf tillämpas i afseende p & barnarf vinge
fastigheten. finnes.

Af billighetsskäl har komitén ock ansett, att rätt i vissa fall bör Makes och
stadgas för enka eller bröstarfvinge att behålla statslånet. Dock bör
dessa fall anmälan om lägenhetens öfvertagande göras hos egnahems- behålla m.
nämnden, på det kännedom må vinnas, om hvem som skall fullgöra de
skyldigheter, som äro förenade med statslånet.

Hvad här är sagdt om enka gäller äfven enkling.

Öfvergår en med tillhjelp af statslån förvärfvad lägenhet till ny egare iåns ö/«eri
annan ordning, än ofvan angifvits, kan icke utan vidare tagas för afgjordt,
att statslånet framdeles kommer att befrämja det ändamål, som vid dess
lemnande varit åsyftadt. Följaktligen bör egnahemsnämnden särskild! pröfva,
huruvida den nye egaren enligt denna lag må tillåtas att öfvertaga lånet, i
den mån detsamma ännu besvärar lägenheten. Denna pröfning är af nöden
särskild! för att hindra, att arbetare förvärfva sig statslån icke för egen
utan för annans räkning, och vid densamma måste enligt sakens natur
gälla samma regler, som i allmänhet föreskrifvits för egnahemslåns beviljande.
När lägenheten styckas emellan flere delegare eller till någon betydligare
del föryttras, lärer emellertid sällan befinnas lämpligt, att statslånet
vidare utestår. Att fördela lånet emellan de särskilda egarne och pröfva
dessas behörighet att erhålla lån, skulle säkerligen för egnahemsnämnden
bli en synnerligen vansklig uppgift.

Nytt lån i särskilda undantagsfall.

§ 23.

I allmänhet må en arbetare icke mer än en gång komma i åt-1 regeln lön
njutande af statslån för eget hems bildande. Följaktligen bör en ar-h,0“ *" 9&,‘9''
hetare, som först på en ort med tillhjelp af statslån förvärfva! eget
hem, men sedermera afyttrat sin lägenhet och flyttat till annan ort,
icke anses behörig att söka statens bistånd för eget hems bildande å den
nya boningsorten. Möjligheten att upprepade gånger erhålla statslån skulle
nemligen kunna innebära en frestelse att allt för lätt öfvergifva redan
förvärfvade lägenheter och flytta till orter, der för tillfället större arbetsförtjenst
stode till buds.

Komitén har emellertid icke förbisett, att en undantagslös tillämpning undantag.
af denna regel skulle någon gång kunna innefatta en allt för stor stränghet.
Genom inträffade förändringar, som svårligen kunnat på förhand

beräknas, kan en arbetare blifva nödsakad att gå ifrån sitt redan förvärfvade
hem och söka sin utkomst på annan ort. Aro arbetarens förhållanden
dervid af beskaffenhet att påkalla statens hjelp till beredande af
nytt hem åt honom, bör egnahemsnämnden vara berättigad att för ändamålet
tilldela honom ett nytt lån. Denna särskilda förmån bör dock
enligt komiténs mening icke mer än en gång komma en och samme arbetare
till godo.

Lån i förening med lifförsäkring.

§ 16.

Bshofvet af Genom ofvan omfönnälda bestämmelser angående efterlefvande makes
lifförsäkring. ocp bröstarfvinges rätt har komitén sökt tillförsäkra arbetarens enka och
barn orubbad besittning af lägenheten och fortsatt åtnjutande af statslånet.
Dessa förmåner torde emellertid mången gång allenast i ringa grad förbättra
det bekymmersamma läge, hvari de efterlefvande kunna försättas
genom familjefaderns död. Ju yngre barnen äro och ju mindre del af
statslånet före dödsfallet hunnit afbetalas, desto svårare kan det antagas
blifva för enkan, hvars arbetsförtjenst i de flesta fall är väsentligen mindre
än den aflidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra
med lånet förenade skyldigheter.

Dessa svårigheter kunna emellertid på ett enkelt och likväl verksamt
sätt förminskas, derigenom att lånet förenas med lifförsäkring i någon
lämplig form. Komitén har derför låtit genom särskilda sakkunnige1 verkställa
utredning angående lämpligaste sättet för sådan lifförsäkring. Med
stöd af berörda utredning har komitén funnit sig böra föreslå följande
hufvudsakliga grunder.

staten/orsak- Den afsedda försäkringen bör meddelas af staten sjelf. Derigenom
nngsgtfvare. vjnnes (.j blott enkelhet i förfarandet utan äfven den särskilda fördelen,
att samma räntefot, som fastställes för lånet, också kan läggas till grund
för sjelfva försäkringen och dermed sammanhängande beräkningar. Äfven

1 På anmodan af komitén har sålunda tjenstemannen hos lifförsäkringsaktiebolaget
Thule K. Dickman uppsatt ett af tabeller åtföljdt skriftligt yttrande i ämnet. Häröfver
har, sedan försäkringsinspektören, professorn A. Lindstedt, förklarat sig vara af andra
göromål förhindrad att lemna af komitén äskadt yttrande i ämnet, professorn vid Stockholms
högskola E. Phragmén afgifvit utlåtande. Ifrågavarande utredning är såsom bilaga F
fogad vid förevarande betänkande. Derjemte hafva såväl f. d. e. o. professorn E. L. W.
ödmansson som lektorn vid tekniska högskolan E. Jäderin benäget gått komitén tillhanda
med upplysningar och råd i hithörande frågor.

blir försäkringen på detta sätt billigare, än om eu enskild försäkringsanstalt
skulle anlitas.

Försäkringsaftalets innehåll torde kunna i korthet angifvas dermed, Försäkring»
att staten utfäster sig att, emot erhållande af en förhöjd annuitet, betrakta
den del af lånet, som beröres af försäkringen, såsom till fullo gulden vid
gäldenärens frånfälle, för den händelse att han skulle aflida före den faststälda
betalningstidens utgång.

Af flera skal synes det vara lämpligt, att försäkringen omfattar allenast Försäkring»
lånets amorteringsdel. Genom en sådan begränsning blir den årliga försäkringsafgiften
lägre och dermed för arbetaren mindre betungande, hvilket
åter kan antagas bidraga till, att ett större antal af lånen kommer att
förenas med lifförsäkring. Dessutom torde det vara. omöjligt, ur synpunkten
af säkerhet och reda i administrationen, att tillåta mera än ett
noga begränsadt antal olika försäkringstyper, ifall man, såsom komitén
anser önskligt, vill undvika inrättandet af en särskild försäkringsanstalt.

Äfven när lånet är förenadt med försäkring, kan för dess amorteringsdel
uppgöras en i alla detaljer fixerad amorteringsplan, alldeles på samma
sätt som för ett amorteringslån utan försäkring, endast med den i tekniskt
afseende oväsentliga skilnaden, att amorteringsplanen blir olika för låntagare
af olika ålder. Till följd deraf kunna dessa lån icke i något afseende
bereda de myndigheter, som med dem hafva att taga befattning, större
svårigheter än vanliga amorteringslån utan försäkring. Vilie man deremot
utsträcka försäkringen jemväl till den stående delen af lånet, så skulle
de mest olikartade spörsmål kunna uppstå, livilka endast med stöd af
försäkringsteknisk insigt och med anlitande af en vidlyftig apparat kunde
med säkerhet behandlas; detta särskildt på grund deraf, att inbetalningstiden
icke är på förhand bestämd. Enligt förslaget kan nemligen den
slutliga inbetalningstiden för den stående delen vexla från föga mer än
sex månader intill fem år, från det amorteringsdelen till fullo guldits,
hvarförutom under tiden äfven afbetalningar kunna göras.1

Den fördel, som beredes låntagaren genom möjligheten att förena Annmteten.
egnahemslånen med lifförsäkring, kan gifvetvis icke vinnas utan motsvarande
uppoffring från hans sida. Lifförsäkringen måste betinga eu särskild
afgift, och denna kan gäldas på det sätt, att antingen amorteringstiden
förlänges eller annuiteten förhöjes. Då en förlängning af amorteringstiden
af skäl, som redan förut"’ blifvit framhållna, icke bör ifrågakomma,
har komitén ansett, att det senare alternativet är att föredraga. 1 2

1 Se härom föreskrifterna i § 15. Jemför sid. 62 här ofvan.

2 Se ofvan sid. G2 o. f.

Exempel.

Den förhöjda annuitet, som sålunda å dessa lån skall gäldas, bör emellertid
icke allt för mycket öfverstiga den för de vanliga lånen faststälda, och det
måste derjemte anses önskvärdt, att densamma må utgöra ett så vidt möjligt
afrundadt belopp, lika för hvarje betalningsår.1 I enlighet med detta betraktelsesätt
och med stöd af de utförda beräkningarna har komitén ansett
såsom lämplig en förhöjning af en procent utöfver de för egnahemslånens
amorteringsdel eljest faststälda annuiteterna eller för jordbrukslägenheter
7 procent och för bostadslägenheter 9''/a procent i stället för motsvarande
G och 8V2 procent.

I den annuitet, som gäldenären sålunda har att erlägga, ingå tre särskilda
beståndsdelar, nemligen dels föreskrifven ränta, dels en med ledning
af erfarenheten rörande dödligheten i Sverige uträknad försäkringspremie,
dels slutligen amortering. Försäkringspremien, hvilken på grund
deraf, att staten meddelar försäkringen, kan upptagas till sitt nettobelopp,
d. v. s. beräknas efter den rena dödsrisken utan något tillägg för affärsvinst,
förvaltningskostnader eller dylikt, kan lämpligen, i likhet med
räntan, uttryckas såsom en viss procent af den för hvarje år återstående
kapitalskulden. Denna procentsats, som redan vid försäkringens början
måste vara något högre för äldre försäkringstagare än för yngre, stiger
under försäkringstiden i mån af den ökade dödlighetsrisk, som åtföljer den
försäkrades tilltagande ålder.

Annuitetens tre olika beståndsdelar komma dock i betraktande hvarken
vid annuitetens uppdebiterande i kronouppbörden eller dess erläggande
af gäldenären. Först vid bestämmandet af det efter hvarje erlagd annuitet
återstående skuldbeloppet, d. v. s. vid uppgörandet af amorteringsplanen,
tages hänsyn dertill, att, utöfver de beståndsdelar, ränta och amortering,
som återfinnas i vanliga amorteringslån, här äfven ingår en försäkringsafgift.

Då nu emellertid annuiteten är konstant, ehuru den deri ingående
försäkringspremien vexlar efter gäldenärens ålder, måste i amorteringsplanerna
inträda en mot denna vexling svarande föränderlighet. Denna
visar sig deri, att vid lägre ålder, der ock försäkringsafgiften är lägre,
amorteringstiden något förkortas, eller åtminstone sista årets annuitet
minskas.

Huru detta ter sig i verkligheten, torde tydligast åskådliggöras genom
nedanstående exempel, som visa egnahemslån utan lifförsäkring, jemförda
med sådana lån förenade med lifförsäkring.

1 Detta gäller dock ej om det sista betalningsåret, utan på detta kommer ett ojemnt
restbelopp. Jemför bilaga F sid. 154—176.

Exempel 1.

Lånets amorteringsdel: 1,000 kronor.

Fylda lef-nadsår under ka-lenderåret före amor-teringens början.	Utan	1 i f f ö r s ä	kring.	Med	1 i f f 5 r a ä	kring
Amor- teringstid. År.	Vanlig annuitet.	Annuitet sista året.	Amor- teringstid. År.	Vanlig annuitet.	Annuitet sista året.
Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
25	27	60	_	38	84	24	70	_	42	37
30	27	60	—	38	84	24	70	—	68	45
35	27	60	—	38	84	25	70	—	56	74
40	27	60	—	38	84	27	70	—	27	04
25	16	85	—	68	85	15	95	—	56	66
30	16	85	—	68	85	15	95	—	62	86
35	16	85	—	68	85	15	95	—	81	42
40	16	85	—	68	85	16	95	—	17	19

Lägenheten.

Jordbrukslägenhet

Bostadslägenhet ..

Exempel 2.

Lån å jordbrukslägenhet. Amorteringsdel: 1,000 kronor.

n >= -» -* □ sr Ib O		Utan 1 i	fförsäkriug	Med 1	fförsäkring. Tnträdesålder: 30 år.
Annuitet: 60 kronor.	Kapitalskuld vid årets slut.	Annuitet: 70 kronor.	Kapitalskuld rid årets sint.
Ränta.	Afbetalning.	Ränta och försäkringsafgift.	Afbetalning.
	%	Kronor	Kronor	Kronor	%	Kronor	Kronor	Kronor
1	3.75	37.50	22.50	977.50	4.5	45.0	25.0	975.0
6	3.75	32.95	27.05	851.69	4.5	38.85	31.15	832.08
11	3.75	27.49	32.51	700.46	4.7	32.75	37.25	659.65
16	3.75	20.92	39.08	518.67	4.9	24.28	45.72	449.71
21	3.75	13.02	46.98	300.14	5.2	1 2.77	57.23	188.36
					Sista annuiteten	: 68.45
24	3.75	7.53	52.47	148.36	5.4	3.51	64.94	0
	Sista annuiteten	38.84
27	3.75	1.40	37.44	0

Försäkringstiden.

Af exempel 1 framgår, bland annat, hurusom för de lägre åldrarne
amorteringstiden, der lånet förenas med lifförsäkring, nedgår, vid lån å
jordbrukslägenhet från 27 till 24 år och vid lån å bostadslägenhet från
IG till 15 år.

Exempel 2 upptager jemförande utdrag ur ainorteringsplanen för ett
egnahemslån utan lifförsäkring och ett annat med lifförsäkring, der inträdesåldern
är 30 år. Då den i annuiteten ingående försäkringsafgiften
med afseende på amorteringstabellens uppgörande är af samma natur som
den i annuiteten ingående kapitalräntan — båda uttryckas i procent åt
återstående kapitalskulden — så hafva de här sammanslagits. Af exemplet
framgår, hurusom nämnda procent stiger med gäldenärens tilltagande ålder.

Premiesatsen för olika åldrar torde icke behöfva utsättas i sjelfva lagen,
utan torde tabell deröfver, liksom fullständiga amorteringstabeller för alla
ifrågakommande åldrar, böra fastställas af Kongl. Maj:t samt tillhandahållas
vederbörande myndigheter och tjensteman.

I båda de anförda exemplen bar lånets amorteringsdel antagits utgöra
1,000 kronor, och annuiteten för lån med lifförsäkring är sålunda förhöjd
med allenast 10 kronor. Genom denna i det hela obetydliga förhöjning af
icke ens en krona i månaden kommer sålunda arbetaren att under amorteringstiden
vara lifförsäkrad för ett belopp, som vid hvarje särskild tidpunkt
motsvarar den återstående kapitalskulden å lånets amorteringsdel.
Erinras bör emellertid, att detta icke är den enda förmån, gäldenären
erhåller för tillägget till annuiteten. Till följd af att annuiteten till sitt
belopp afundas, kommer, såsom nyss blifvit framhållet, amorteringstiden
att i de flesta fall förkortas.

Inom den tid, för hvilken den meddelade försäkringen skall gälla,
kan man urskilja två särskilda skeden. Det första skedet börjar redan den
dag, Konungens befallningshafvandes beslut angående den sökta försäkringen
gifves, så framt arbetaren då uttagit någon del af lånet, men, i
annat fall, när lyftning derefter sker, samt upphör med ingången af kalenderåret
närmast före den första amorteringens erläggande. Under denna
öfvergångstid, hvilken kan uppgå till högst 3 kalenderår, har gäldenären
att för hvarje år å de belopp, han lyfter, erlägga ränta samt stadgad
försäkringsafgift, dock att, när den summa, som gäldenären utbekommit,
öfverskjuter hälften af lånets hela belopp, försäkringsafgift för sådant
öfverskott icke beräknas. Denna begränsning är en naturlig följd deraf,
att försäkringen skall omfatta blott lånets amorteringsdel. Försäkringssumman
utgör vid hvarje särskild tidpunkt af denna öfvergångsperiod det
belopp, hvarå försäkringsafgift då utgår.

Försäkringstid ens a ndra skede sammanfaller med amorteringstiden.

Om amorteringsskyldighetens inträdande gälla vid nu ifrågavarande lån
samma regler, som vid lån utan lifförsäkring. Har gäldenären icke uttagit hela
lånet, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår, hvarunder låneansökningen
af egnahemsnämnden godkänts, skall amorteringstiden likväl
beräknas från och med påföljande års början. Amorteringsplanen uppgöres
då med ledning af det belopp, gäldenären utbekommit, ehuru detta understiger
det beviljade lånet. I dylika fall kan visserligen inträffa, att gäldenären
under någon del af tiden före amorteringsplanens tillämpning varit
försäkrad för en summa, som öfverstiger det sedermera gällande försäkringsbeloppet,
men möjligheten af en dylik oegentlighet bör enligt komiténs
mening icke tillmätas någon betydelse.

Försäkringens meddelande måste förutsätta, att arbetarens helsotillstånd
och förhållanden i öfrigt enligt vanliga inom vårt lands försäkrings ningar.
väsen tillämpade grundsatser icke innefatta hinder för lifförsäkring.™’®"™®^''

Komitén har särskild! tagit i öfvervägande, huruvida försäkring förhöjning
borde vara tillåten i de fall, då arbetaren utöfvar verksamhet, som medför msynnerlig
fara för helsa och lif. Så vidt komitén kunnat finna, förekommer
emellertid knappast i vårt land bland kroppsarbetarne något yrke
af så helsovådlig art, att detsamma bör utgöra bestämdt hinder för lifförsäkrings
beviljande. Detta lärer ock så mycket mindre vara erforderligt,
som försäkringstiden i alla händelser bör begränsas så, att den hufvudsakligen
infaller under den försäkrades mannaålder.

Skulle för försäkringen medgifvas lika hög inträdesålder, som i fråga
om sjelfva lånet, eller i regeln ända till 50 år och i särskilda undantagsfall
deröfver, så kunde, då amorteringstiden vid lån å jordbrukslägenhet
utan lifförsäkring är 27 år, försäkringstiden, hvars början kan infalla 3 år
före amorteringstidens, komma att utsträckas, tills den försäkrade fylt 80 år
och i särskilda fall ännu längre, hulket uppenbarligen vore orimligt. För
ett låns förenande med lifförsäkring måste derför sättas en väsentligt lägre
åldersgräns än den för sjelfva lånets erhållande bestämda maximiåldern.

Vid eu mera framskriden ålder äro nemligen dels i allmänhet dödlighetsförhållandena
mera osäkra, dels särskild! de olika yrkenas skiljaktigheter i
fråga om dödlighet större och mera ovissa än under arbetarens mannaålder.

För öfrigt må erinras, att försäkringens måhända största värde ligger deri,
att genom densamma kan beredas ett skydd emot de menliga följderna af
arbetarens oförutsedda frånfälle, medan han ännu befinner sig i sin kraftigaste
ålder. Med hänsyn dertill, och då man å andra sidan af billighetsskäl
torde böra undvika allt för snafva gränser, har komitén funnit sig böra

föreslå, att försäkring i regeln ej inå ifrågakomma för äldre arbetare än
dem, som fylla 37 år under det kalenderår, då försäkringsansökningen pröfvas,
och följaktligen äro högst 40 år vid den tid, då amorteringsplanen sist
börjar tillämpas. Af den omständigheten, att försäkringspremien i likhet med
räntan påföres för kalenderår, blir en följd, att till grund för beräkningen af
arbetarens ålder böra läggas arbetarens fylda lefnadsår under det kalenderår,
för hvilket försäkringspremie erlägges.1 Försäkring skall således vara
utesluten, om låntagaren kalenderåret innan första amorteringen skall erläggas
är äldre än 40 år.

Ehuru komitén sålunda anser, att, särskildt med hänsyn till den inom
arbetarens mannaålder begränsade försäkringstiden, ingen bör vara utesluten
från försäkring allenast på grund af sitt yrke, måste dock vid försäkrings
beviljande en viss hänsyn tagas till den större eller mindre särskilda
risk, som kan vara förenad med vissa yrken. Detsamma är förhållandet
med de försäkringssökandes olika helsotillstånd.

De försäkringspremier, som af Ivongl. Maj:t fastställas, kunna nemligen
svårligen tänkas vara uppgjorda för annat än fullt friska, under normala
förhållanden lefvande personer. Lefver sökanden under ogynsamma omständigheter,
eller föreligger sjuklighet, sjukdomsanlag eller ärftlig benägenhet
för vissa sjukdomar, och dessa omständigheter icke äro af natur,
att med anledning af dem försäkring alldeles bör nekas, eller utöfva!''

1 Ett exempel torde bäst klargöra grunden för denna åldersberäkning. Om en arbetare,
som är född den 15 januari 1870, söker och erhåller lån år 1903 samt vidare i
mars 1904 får ansökning om lånets förenande med lifförsäkring beviljad, så åligger honom
— under förutsättning att lånets sista del lyftes under år 1906 — att å de särskilda
lyftade beloppen betala försäkringspremie

år 1905 för år 1904 efter en beräknad ålder af 34 år

» 1906 » » 1905 * > » » » 35 »

» 1907 » » 1906 > » » » » 36 >

År 1907 blir det första år, som omfattas af amorteringsplanen, och denna måste
följaktligen uppgöras efter en beräknad inträdesålder af 37 år.

Antager man åter, att arbetarens ålder nästa födelsedag efter försäkringens början
skall läggas till grund för åldersberäkningen, blir resultatet så till vida skiljaktigt, att arbetaren
har att erlägga premie

år 1905 för år 1904 efter en beräknad ålder af 35 år

» 1906 » » 1905 » » » > > 36 »

» 1907 » » 1906 » » » » » 37 »

Amorteringsplanen måste äfven i detta fall upptaga 37 år såsom inträdesålder.
Den särskilda försäkringstid, som amorteringsplanen afser, måste nemligen anses börja den
1 januari 1907. Att på detta sätt en försäkringstagares ålder skulle komma att under
två olika år beräknas lika, vore naturligtvis en oegentlighet, som bör undvikas.

sökanden ett farligt yrke, så måste dock vid ansökningens afgörande vissa
åtgärder vidtagas, för att i möjligaste mån likställa sökanden med eu frisk,
under gynsamma förhållanden lefvande person. Lämpligast och lättast
att tillämpa torde under de förhållanden, som nu afses, vara att för
sökanden göra en så stor förhöjning i åldersberäkningen, som kan anses
motsvara den ökade risken.

När lån till eget hems förvärfvande förenas med lifförsäkring, bör Tillämpning af
i tillämpliga delar gälla hvad i allmänhet stadgas angående lånets amor- der^j’nr“
teringsdel. angående

Sålunda må anstånd med annuitetens erläggande beviljas under samma t''l’n°sTui.''
förhållanden, som kunna föranleda dylikt anstånd vid lån utan lifförsäkring.

Vidare bör det tillkomma egnahemsnämnden att uppsäga lånet, om
gäldenären genom bedräglig uppgift föranledt lifförsäkringens beviljande eller
sedermera under försäkringstiden visar sig försumlig i att erlägga annuiteten
eller eljest gör sig skyldig till förfarande, som kan leda till uppsägning.
Gäldenären bör ock vara berättigad att, när helst han så önskar, äfven
under amorteringstiden efter vederbörlig uppsägning infria återstoden af
lånets amorteringsdel. Huru stort belopp, som vid hvarje tidpunkt återstår
å amorteringsdel eu af ett med lifförsäkring förena dt lån, framgår af
de amorteringsplaner, som komma att af Kongl. Maj:t fastställas.

Då den meddelade försäkringen är personlig, kan ett med lifförsäkring
förenadt lån naturligtvis icke öfverfiyttas på ny egare af lägenheten.

Säljes lägenheten, måste fördenskull lånet inbetalas. Sedan må efter de
vanliga reglerna pröfvas, såväl huruvida köparen kan för lägenhetens förvärfvande
till eget hem erhålla statslån, som ock, der lån erhålles, huruvida
detta må förenas med lifförsäkring.

När lifförsäkrad gäldenär aflider, blir i och med dödsfallet lånets amorteringsdel
infriad, hvaraf åter följer, att den stående delen af lånet kan
uppsägas till betalning efter sex månader.

Af Kongl. Maj:t torde böra fastställas de särskilda vilkor och bestäm- säreMda
meker, som skola gälla för ifrågavarande försäkringar. Dessa föreskrifter,^”^^^''
hvilka lämpligen torde kunna sluta sig till amorteringstabellerna, måste
innehålla ett antal erforderliga detaljbestämmelser, såsom huruvida försäkringen
skall gälla för det fall, att gäldenären begår sjelfmord, deltager i
krig, företager resa till vissa utländska orter o. s. v.

En lånesökande arbetare bör ej, förrän det blifvit afgjordt, att lån kom- ''liden för
mer att utgå till honom, vara nödsakad att bestämma sig lör, om han vill
hafva lånet förenadt med lifförsäkring. Härigenom undvikes, att personer,
som icke komme i åtnjutande af lan, förgäfves finge vidkännas besvär och

kostnad för sökande af lifförsäkring, hvilken möjlighet lätt kunde verka
afskräckande.

Förloppet vid Den försäkringsverksamhet, staten i samband med utlemnadet af egnaÄZThemdåii
skulle utöfva, torde blifva af så enkel beskaffenhet, att densamma
Pröfning af icke kräfver inrättande af en särskild statsförsäkringsanstalt. En ansökan,
Be?k"d?n ning om lifförsäkring behöfver icke pröfvas ur så olikartade synpunkter
Debitering, som en låneansökning, och det synes derför icke vara nödigt, att egnahemsnämnden
besluter angående lifförsäkrings beviljande, helst detta skulle
medföra, att egnahemsnämnden måste hålla särskildt sammanträde för
detta ändamål. Komitén har derför funnit ändamålsenligt, att afgörande!
i detta fall öfverlemnas till Konungens befallningshafvande.

Inkomna ansökningar om lifförsäkring jemte läkarebetyg äfvensom
sökandens låneansökning och densamma tillhörande, hos egnahemsnämnden
förvarade handlingar skola, så snart ske kan, af Konungens befallningshafvande
öfverlemnas till förste provinsialläkaren i länet. Denne, som
enligt sin instruktion har att i allmänhet med råd och anvisningar angående
allmänna helso- och sjukvården tillhandagå Konungens befallningshafvande,
bör afgifva yttrande öfver ansökningen om lånets förenande
tned lifförsäkring. I afseende på detta yttrande har komitén tänkt sig, att
förste provinsialläkaren skall fullgöra hufvudsakligen samma åligganden,
som tillkomma öfverläkaren hos ett lifförsäkringsbolag. Efter pröfning af
risken ur medicinsk synpunkt och med beaktande jemväl af den ifrågasatta
amorteringstiden, skall förste provinsialläkaren förse läkarebetyget
med påskrift, innefattande antingen ett tillstyrkande af ansökningen —
obetingadt eller med högre åldersberäkning — eller också ett afstyrkande
af densamma; börande yttrandet, der ej ansökningen obetingadt tillstyrkes,
vara vederbörligen motiveradt. Handlingarna skola derefter återställas till
Konungens befallningshafvande, som skyndsamt meddelar beslut öfver
ansökningen.

Om innehållet af detta beslut bör sökanden, så snart ske kan, erhålla
underrättelse genom kronobetjeningen. Har ansökningen bifallits med förhöjd
åldersberäkning, åligger det låntagaren, om lian vill begagna sig af
försäkringen, att inom viss tid, som komitén ansett böra bestämmas till
fyra veckor, afgifva ett skriftligen upprättadt, af vittnen bestyrkt förklarande,
att han åtnöjes med förhöjningen.

Läkarebetyget, som är en så grannlaga handling, att detsamma, i den
mån sådant är möjligt, bör hemlighållas både för sökanden och allmänheten,
bör hos Konungens befallningshafvande förvaras.

Angående debitering och uppbörd af annuiteten å ett med lifförsäk -

ring förenadt lån bör gälla hvad derom stadgas i fråga om lån utan
försäkring.

Erforderliga föreskrifter af mera speciell art angående förfarandet för
lifförsäkrings erhållande torde böra meddelas af Konungen.

Lån till föreningar. Inköp af mark.

§ 24.

Komitén har tagit under öfvervägande, om och huruledes den föreslagna
förmånen för mindre bemedlade arbetare att med hjelp af statslån
förvärfva egna hem kunde och borde utsträckas till föreningar eller bolag,
som bildats med syftemål att genom jords inköpande och sönderstyckande
eller annorledes främja arbetares förvärf af egna hem. Men komitén har
icke ansett sig böra tillstyrka en sådan åtgärd såsom allmän regel. Den
har derför icke heller kunnat i sitt förslag inrycka några bestämda grunder
för ett dylikt understöd.

Visserligen lider det intet tvifvel, att sådana föreningar, särskilt i
närheten af stora städer eller andra betydande industricentra, kunna vara
till stort gagn för arbetare, som eftersträfva egna hem, samt att de således
äro förtjenta af uppmuntran. Komitén hyser ock den uppfattning, att
såväl »Föreningen egna hem utan personlig ansvarighet» som aktiebolaget
»Hem på landet», öfver hvilkas ansökningar om statslån komitén har att
uttala sig, höra till denna kategori. Detta är emellertid långt ifrån fallet
med alla dessa föreningar eller bolag, och det torde i många fall vara
bättre och billigare för arbetaren att utan dylik mellanhand förvärfva sig
ett för honom passande jordområde.

Äfven om föreningen ifrån början har ett rent oegennyttigt, endast
arbetarens väl afseende syfte, torde det vid tillämpningen vara svårt att
fullt genomföra denna grundsats och särskildt att hålla de indelade lägenheterna
tillhanda endast åt sådana mindre bemedlade arbetare, hvarom
här är fråga, eller hålla desamma inom de kostnadsgränser, som äro satta
i lagförslaget.

Vidare är det förenadt med väsentliga olägenheter att lemna föreningen
lån emot inteckning i det obebygda jordområdet i dess helhet samt
sedan öfverflytta och fördela detta på de olika delarne, i den mån de af
arbetare inköpas och bebyggas. Arbetarne få ju då ej all den lånehjelp,
som motsvarar den af komitén åt dem föreslagna. Af detta torde följa,
att en förening i allmänhet bör åtnöjas med den hjelp vid dess sträfvande,

Specialföreskrifter.

Lån till
föreningar.

Inköp af
mark.

som ligger deri, att genom den föreslagna lagen arbetare sättas i stånd
att lättare köpa de för dem afsedda lägenheter, som föreningen anskaffat.

I undantagsfall, som för hvarje gång kräfva en noggrann pröfning,
har det dock synts komitén böra tillkomma Konungen att af de till egnahemslån
anslagna medlen lemna statslån äfven åt föreningar med ofvan
angifna syftemål. Att Konungen ej kommer att göra detta, då nämnda
medel äro fullt tagna i anspråk för statslån, sökta direkt af arbetare, som
äro deraf förtjente, kan tagas för gifvet. Jemväl torde det få anses sjelfklart,
att den i § 24 i lagen föreslagna bestämmelsen icke utgör hinder
för Konungen att, om han finner förhållandena sådant påkalla, äska särskildt
anslag till befrämjande af föreningars verksamhet för anskaffande af egna
hem åt arbetare.

För att särskildt fiskarebefolkningens bostadsförhållanden skola på ett
nöjaktigt sätt kunna ordnas, torde på många ställen vara nödvändigt, att
staten inköper hela det jordområde, på hvilket ett fiskeläge är beläget, samt
sedan lemnar befolkningen derstädes tillfälle att af staten förvärfva behöfliga
tomtområden. Så har helt nyligen till allmän belåtenhet skett vid
Hanö fiskeläge i Blekinge. Ett sådant förfarande fordrar emellertid iakttagande
af vissa besvärliga och tidsödande formaliteter samt är i hvarje
särskildt fåll beroende af Riksdagens pröfning och godkännande.

Komitén har derför ansett, att, i afvaktan på att frågan om åtgärder
i allmänhet från statens sida till beredande af förbättrade bostadsförhållanden
för fiskarebefolkningen blifvit afgjord, det bör tillkomma Konungen
att, der så pröfvas nödigt, af de medel, som anslås till egnahemslån, använda
någon del till att vid fiskelägen inköpa för det angifna ändamålet
erforderliga jordområden.

De bestämmelser, som komitén sålunda funnit behöfliga närmast med
afseende på fiskelägen, böra äfven gälla andra platser, der förhållandena
äro likartade.

Förslagets rubrik.

Vid afgifvande af förslag till bestämmelser angående ordningen och
vilkoren för egnahemslåns utlemnande har komitén med hänsyn till frågans
stora sociala betydelse ansett sig kunna förutsätta, att dessa förhållanden
höra regleras genom en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag.
Tydligt är nemligen, att Riksdagen vid beviljandet af nödiga anslag äfven
vill deltaga i pröfningen af bestämmelserna för lånerörelsen. Dertill kommer,
att komitén funnit erforderligt att föreslå vissa bestämmelser, som
mer eller mindre direkt härledas från eller sammanhänga med föreskrifter

inom allmänna lagens område. Sålunda finnas i §§ 5, 6, 8, 9 och 17 bestämmelser,
som kunna sägas vara af kommunallags natur. Rent civilrättsligt
är det i § 19 föreslagna undantagsstadgandet. Genom att välja
lagformen har komitén kunnat i en enda författning sammanföra alla de
bestämmelser angående lån af statsmedel för egna hems bildande, om hvilka
de lånesökande arbetarne behöfva förskaffa sig kunskap. Att detta innefattar
eu afsevärd fördel för de lånesökande, torde vara uppenbart.

Beräkning af det för egnahemslån erforderliga beloppet.

Af synnerlig vigt är, att de medel, som skola användas till egnahemslån,
ej tilltagas allt för knappt. I allmänhet bör nemligen en arbetare,
som ansetts väl förtjent af lån, också erhålla sådant.

Att på förhand noggrant bedöma, huru stort lånebelopp som för
hvarje år skall för ändamålet tagas i anspråk, låter sig svårligen göra, men
komitén anser sig dock böra i detta hänseende framlägga en sannolikhetsberäkning.

I Danmark har genom Lov om Tilveiebringelse af Jordlodder for
Landarbeidere af den 24 mars 1899 anslagits ett belopp af intill 2,000,000
kronor att årligen i fem år utgå till lån för det med lagen åsyftade ändamålet.
1 Enligt komitén benäget lemnade upplysningar hafva under finansåret
1899—1900 inkommit 383 ansökningar om statslån. Af dem hafva
263 bifallits med ett sammanlagdt lånebelopp af 897,176 kronor 75 öre.
Synnerlig betydelse kan dock ej tillmätas dessa uppgifter, då man betänker,
att endast ett års erfarenhet föreligger.

Med afseende såväl å vårt lands vida större omfång och folkmängd
som den omständigheten, att de här föreslagna lånen afse ej blott, såsom
i Danmark, jordbrukslägenheter utan äfven bostadslägenheter, måste lånen
antagas komma att uppgå till vida större antal hos oss än i Danmark.
Men om lånen ej utgå med högre belopp, än komitén föreslagit, eller vid
jordbrukslägenhet 3,200 kronor och vid bostadslägenhet 2,250 kronor, så
kommer deras medelbelopp att ej oväsentligt understiga medelbeloppet i
Danmark, som första året utgjort något mer än 3,400 kronor.

Beräknar man, att af de blifvande lånen ett stort antal kommer att
leinnas för förvärfvande af bostadslägenheter, och att en stor del af lånen
ej kommer att uppgå till det medgifna maximibeloppet, torde kunna antagas,

1 Det är härvid af intresse att beakta, hurusom den danska s. k. landbokommissionen
i sitt i juli 1896 afgifna betänkande i ämnet föreslagit ett årligt belopp af 1,700,000
kronor. Under lagförslagets behandling i danska riksdagen intogo dess båda afdelningar
till en början väsentligen skilda ståndpunkter i fråga om anslagsbeloppet. Folketinget
ville nemligen, att 4,000,000 kronor om året skulle för ändamålet anslås, hvaremot landstinget
uttalade sig för ett årligt anslag af 1,300,000 kronor. Genom ömsesidiga eftergifter
i så väl denna som vissa andra frågor kom lagen omsider till stånd.

att medelbeloppet hos oss ej skulle öfverstiga 2,300—2,400 kronor. Under
sådan förutsättning kunna genom ett årsanslag af 4,000,000 kronor med
hjelp af statslån årligen åstadkommas vid pass 1,700 egna hem eller under
första femårsperioden 8,500 stycken.

Statsanslag för egnahemslån torde likasom i Danmark till en början
böra beslutas för en tid af 5 år. I enlighet härmed skulle sammanlagdt
20 millioner kronor för ändamålet erfordras, att utgå med 4 millioner
kronor om året. Om något år hela summan icke skulle tagas i anspråk,
bör öfverskottet reserveras till användning ett följande år, då möjligen
behofvet visar sig öfverskrida anslaget. Efter utgången af första femårsperioden
bör med ledning af den erfarenhet, som derunder vunnits, på
nytt beslut bero, om och till hvilka belopp medel må för ny femårsperiod
anslås till lån för egna hems bildande. Förfarandet skulle sålunda
häri öfverensstämma med hvad som iakttagits, då Riksdagen tid efter annan
anslagit medel till lån för understödjande af enskilda jernvägsanläggningar.

Reservation.

Ifrån komiténs beslut är jag af skiljaktig mening sålunda, att jag
anser, att ur lagförslaget bör utgå den under § 19 deri intagna bestämmelse,
att, om i makars bo finnes, vare sig såsom gemensam eller enskild
egendom, en i enlighet med denna lag förvärfvad lägenhet, denna skall
vid ena makens död under full eganderätt tillfalla den efterlefvande,
derest den aflidne icke efterlemnat bröstarfvinge eller angående lägenheten
genom testamente förordnat.

För att ej bringa oreda i lagstiftningen och för att göra den vigtiga
grundsatsen allas likhet inför lagen så allmängiltig som möjligt, är af
nöden att vid stiftande af undantagslag gå till väga med största varsamhet
och införa sådan, endast der mycket vigtiga och trängande skäl dertill
föreligga. Sådan lag torde hafva sitt hufvudsakliga berättigande på den
rent ekonomiska lagstiftningens område och särskild^ då den afser en viss
landsdel, der förhållandena i det ifrågavarande afseendet äro väsentligen
olika de i det öfriga landet.

Särdeles olämpligt synes mig deremot, att, såsom nu är föreslaget,
stifta undantag från våra vigtigaste lagbud, de rörande giftorätt och arf,
för personer, de der ej ens bilda en viss klass utan blott utgöra en del
af arbetarnes klass, och dertill låta undantagslagen omfatta endast en viss
del af desse arbetares egendom.

Det väsentligaste skäl, som anförts till stöd för lagbudet, är, att man
förutsätter den aflidnes önskan hafva varit, att den efterlefvande maken
skulle såsom sin egendom behålla en sådan lägenhet, hvarom här är fråga,
hvilken önskan borde gå i fullbordan, äfven om den aflidne i lifstiden
försummat att i testamente derom förordna.

önskan att, der bröstarfvinge ej finnes, den efterlefvande maken skall
blifva egare af all egendomen i boet eller åtminstone väsentliga delen
deraf, förefinnes utan tvifvel i lika hög grad uti en stor mängd andra
fall både inom arbetareklassen och hos öfrige medborgare. Särskildt vill
nog äfven arbetaren i fråga ofta tillförsäkra sin maka jemväl annan del af
deras egendom än andelen i deras lägenhet.

Kostnader! för bevakning af testamente är ock så obetydlig, att den
ej för en barnlös arbetare eller arbetareenka kan vålla svårighet, och hela
lagbestämmelsen får än mindre praktisk betydelse derigenom, att inom
arbetarnes klass barnlösa äktenskap höra till undantagen.

H. Claeson.

II.

FRAMSTÄLLNING OM STÖRRE FRIHET
I FRÅGA OM JORDAFSÖNDRING.

FÖRSLAG

till

lag angående ändrad lydelse af §§ 20—31 i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896.

Nuvarande lydelse:

20 §.

1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att af hemmanets
egovälde för alltid afsöndra
till och med en femtedel af egovidden
i en eller flera delar.

2 mom. Egare af hemman, hvarom
i nästföregående mom. sägs, vare
ock berättigad att antingen till besittning
på viss tid, dock med iakttagande
af hvad angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd är i lag
stadgadt, eller ock till besittning på
lifstid från hemmanet afsöndra jord
af huru stor vidd som helst.

3 mom. Afsöndring från de under
stadgad åborätt upplåtna hemman
vare jemväl tillåten, dock ej med
annan rätt, än författningarna för
besittningen af stamhemmanet föreskrifva.

Föreslagen lydelse:

20 §.

1 mom. Egare af hemman, hvilket
får klyfvas, hafve rätt att, vare sig
för alltid eller till besittning på viss
tid, dock med iakttagande af hvad
angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd är i lag stadgadt, eller ock
till besittning på lifstid, från hemmanet
afsöndra jord af huru stor
vidd som helst.

2 mom. Afsöndring från de under
stadgad åborätt upplåtna hemman
vare jemväl tillåten, dock ej med
annan rätt, än författningarna för
besittningen af starnhemmanet föreskrifva.

Nu varande lydelse:

4 mom. Afsöndring från jord af
fideikommissegenskap må icke annorlunda
gälla, än så vidt med lag och
fideikommissbref öfverensstämmer.

5 mom. Afsöndring må icke ske
från nyhemman eller nybyggen å
kronans mark, så länge frihetsår derför
åtnjutas eller desamma icke erhållit
bestämda områden i skog och
mark.

21 §.

Afhandling rörande jordafsöndring
för alltid, hvilken handling
skall innehålla så noggrann beskrifning
å den afsöndrade jordens storlek,
läge och gränser, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå, skall
ingifvas till Konungens befallningshafvande,
som har att, derest afhandlingen
så väl med hänsyn till
afsöndringens storlek som ock i öfriga
afseenden är med denna lag öfverensstämmande,
meddela fastställelse å
afsöndringen samt åsätta lägenheten
särskildt namn och nummer.

Innan ärendet af Konungens befallningshafvande
afgöres, må, der
så nödigt tinnes, yttrande af landtmätare
inhemtas.

Föreslagen lydelse:

3 mom. Afsöndring från jord af
fideikommissegenskap må icke annorlunda
gälla, än så vidt med lag och
fideikommissbref öfverensstämmer.

4 mom. Afsöndring må icke ske
från nyhemman eller nybyggen å
kronans mark, så länge frihetsår
derför åtnjutas eller desamma icke
erhållit bestämda områden i skog
och mark.

21 §.

Afhandling rörande jordafsöndring
för alltid skall innehålla sä
noggrann beskrifning å den afsöndrade
jordens storlek, läge och gränser, att
någon osäkerhet derom ej kan uppstå.

22 §.

Åstundar innehafvare af hemman,
hvarifrån afsöndring får ske, att derifrån
för alltid afsöndra mark, som,
ensam eller tillsammans med hvad
redan kan vara från hemmanet för
alltid afsöndradt, utgör mera än en

Nuvarande lydelse:

femtedel af dess egoområde, ankomme
pa Konungens befallningshafvande
att, der omständigheterna dertill föranleda,
sådant tillåta.

23 §.

Från hemman, hvarifrån jordafsöndring
får ske, må ock afsöndras
vattenfall, fiske eller annan dylik
lägenhet; och galle om sådan afsöndring
i tillämpliga delar hvad härofvan
i fråga om jordafsöndring är
föreskrifvet.

Hvad sålunda är stadgadt kommer
dock icke att göra någon ändring
uti det, som rörande strömfall å
kronohemmans område är särskildt
förord nadt.

24 §.

Ej må innehafvare af lägenhet,
som blifvit på viss tid eller lifstid
från hemman afsöndrad, densamma
på annan öfverlåta utan tillstånd af
stamhemmanets innehafvare. Sker
det, gånge lägenheten, om stamhemmanets
innehafvare så yrkar, till
honom åter mot skälig lösen. Dör
innehafvare af afsöndrad lägenhet
förr än besittningstiden ute är, ege
enka och arfvingar rätt att behålla
lägenheten under de vilkor, som
blifvit tingade vid upplåtelsen. Vid
besittningstidens slut återfaller lägenheten
till stamhemmanet utan ersättning
eller lösen, ehvad förbehåll
derom kan vid upplåtelsen vara gjordt
eller icke; och vare lägenhetens inne -

Föreslagen lydelse:

22 §.

Hvad sålunda är stadgadt kommer
dock icke att göra någon ändring
uti det, som rörande strömfall
å kronohemmans område är särskildt
förordnadt.

23 §.

Ej må innehafvare af lägenhet,
som blifvit på viss tid eller lifstid
från hemman afsöndrad, densamma
på annan öfverlåta utan tillstånd af
stamhemmanets innehafvare. Sker
det, gånge lägenheten, om stamhemmanets
innehafvare så yrkar, till
honom åter mot skälig lösan. Dör
innehafvare af afsöndrad lägenhet
förr än besittningstid ute är, ege
enka och arfvingar rätt att behålla
lägenheten under de vilkor, som
blifvit tingade vid upplåtelsen. Vid
besittningstidens slut återfaller lägenheten
till stamhemmanet utan ersättning
eller lösen, ehvad förbehåll
derom kan vid upplåtelsen vara
gjordt eller icke; och vare lägen -

Nuvarande lydelse:

häfvare eller, då densamma varit på
lifstid upplåten, hans arfvingar obetaget
att derifrån afflytta honom
eller dem tillhörig åbyggnad eller
stängsel, der ej stamhemmanets innehafvare
vill den lösa.

25 §.

År lägenhet på annat sätt eller
under andra vilkor afsöndrad än tilllåtet
är, varde sådan afsöndring, när
påstående af vederbörande väckes,
efter derom för hvarje fall gifna föreskrifter
rättad och jemkad samt ege
sedan bestånd, der den i öfrigt pröfvas
laglig och gällande; och njute
den, som deraf lider, skäligt skadestånd.
Åtnöjes icke innehafvaren af
den afsöndrade lägenheten med sådan
rättelse och jemkning, eller kan den
icke ske, gånge då lägenheten emot
skälig lösen åter till den egendom,
hvarifrån afsöndringen skett.

26 §.

Från hemman för alltid afsöndrad
lägenhet skall, på sätt särskild! är
föreskrifvet, antecknas i kronans
jordebok.

27 §.

Med jord eller annan lägenhet,
som under eganderätt afsöndras efter
hvad ofvan sägs, skall lagfaras, såsom
om fast egendom i allmänhet
linnes föreskrifvet. Har afsöndring
på viss tid eller lifstid skett från

Föreslagen lydelse:

hetens innehafvare eller, då densamma
varit på lifstid upplåten,
hans arfvingar obetaget att derifrån
afflytta honom eller dem tillhörig
åbyggnad eller stängsel, der ej stamhemmanets
innehafvare vill den lösa.

24 §.

År lägenhet på annat sätt eller
under andra vilkor afsöndrad än
tillåtet är, varde sådan afsöndring,
när påstående af vederbörande väckes,
efter derom för hvarje fall gifna
föreskrifter rättad och jemkad samt
ege sedan bestånd, der den i öfrigt
pröfvas laglig och gällande; och njute
den, som deraf lider, skäligt skadestånd.
Åtnöjes icke innehafvaren af
den afsöndrade lägenheten med sådan
rättelse och jemkning, eller kan den
icke ske, gånge då lägenheten emot
skälig lösen åter till den egendom,
hvarifrån afsöndringen skett.

25 §.

Från hemman för alltid afsöndrad
lägenhet skall, på sätt särskild! är
föreskrifvet, antecknas i kronans
jordebok.

26 §.

Med jord eller annan lägenhet,
som under eganderätt afsöndras efter
hvad ofvan sägs, skall lagfaras, såsom
om fast egendom i allmänhet
finnes föreskrifvet, dervid häradsrätten
har att i lag/artsärendet pröfva,

Nuvarande lydelse:

hemman under enskild eganderätt,
må afhandlingen intecknas.

Med afhandlingar om afsöndring
af lägenhet från de under stadgad
åborätt upplåtna hemman förfares
på samma sätt, som då åborätt å
sådana hemman öfverlåtes.

28 §.

Tvister förande afsöndring af
lägenhet från de under stadgad åborätt
upplåtna hemman skola upptagas
och fullföljas på enahanda sätt
som tvister angående dylika afsöndringar
från frälse- och skattehemman.

Öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i fråga, som i 21 eller
22 § omförmäles, må klagan föras
i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

29 §.

Hvad i denna lag är stadgadt
om hemman galle äfven om hemmansdel,
som genom hemmansklyfning
eller egostyckning tillkommit,
så ock i tillämpliga delar om hvarje
under särskildt nummer i jordeboken
upptagen lägenhet, som ej tillkommit
genom afsöndring; dock att vid egostyckning
å sådan lägenhet skall, i
stället för att mantal åsättes hvarje

Föreslagen lydelse:

om afhandlingen är med denna lag
öfverensstämmande, samt att åsätta
lägenheten namn och nummer. Har
afsöndring på viss tid eller lifstid
skett från hemman under enskild
eganderätt, må afhandlingen
intecknas.

Med afhandlingar om afsöndring
af lägenhet från de under stadgad
åborätt upplåtna hemman förfares
på samma sätt, som då åborätt å
sådana hemman öfverlåtes.

27 §.

Tvister rörande afsöndring af
lägenhet från de under stadgad åborätt
upplåtna hemman skola upptagas
och fullföljas på enahanda sätt
som tvister angående dylika afsöndringar
från frälse- och skattehemman.

28 §.

Hvad i denna lag är stadgadt
om hemman galle äfven om hemmansdel,
som genom hemmansklyfning
eller egostyckning tillkommit,
så ock i tillämpliga delar om hvarje
under särskildt nummer i jordeboken
upptagen lägenhet, som ej tillkommit
genom afsöndring; dock att vid
egostyckning å sådan lägenhet skall,
i stället för att mantal åsättes hvarje

Nuvarande lydelse:

lott, bestämmas det inbördes förhållande,
efter hvilket lotterna skola
deltaga i utgörandet af lägenhetens
allmänna utskylder och besvär.

I fråga om jordafsöndririg skall
hvad om hemman är sagdt jemväl
tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet;
dock att från sådan lägenhet
ytterligare afsöndring för alltid
må ske utan inskränkning till viss
del af egovidden.

30 §.

Genom denna lag göres ej ändring
i hvad om lotshemman af
krono- eller skattenatur är särskild!
stadgadt.

31 §.

Genom denna lag upphäfves förordningen
angående hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti
1881; skolande dock denna
förordnings bestämmelser fortfarande
tillämpas i afseende å afsöndring,
som skett innan denna lag trädt i
kraft.

Föreslagen lydelse:

lott, bestämmas det inbördes förhållande,
efter hvilket lotterna skola
deltaga i utgörandet af lägenhetens
allmänna utskylder och besvär.

I fråga om jordafsöndring skall
hvad om hemman är sagdt jemväl
tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet.

29 §.

Genom denna lag göres ej ändring
i hvad om lotshemman af
krono- eller skattenatur är särskildt
stadgadt.

30 §.

Genom denna lag upphäfves förordningen
angående hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti
1881; skolande dock denna förordnings
bestämmelser fortfarande
tillämpas i afseende å afsöndring,
som skett innan denna lag trädt i
kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 .

FÖRSLAG

till

lag angående ändrad lydelse af 6 och 17 §§ i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875.

Nuvarande lydelse:

6 §*

År lagfart sökt på grund af testamente,
dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen
icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blifvit ståndande.

Har egare af hemman till annan
upplåtit del deraf med viss till gränserna
bestämd egovidd att såsom
hemmansdel egas, må lagfart å sådan
upplåtelse ej beviljas förr än egostyckning
å hemmanet blifvit faststäld.

Lag samma vare beträffande sådan
upplåtelse, som afser egostyckning
från lägenhet, hvilken ej tillkommit
genom afsöndring.

Å upplåtelse, hvarigenom jord
eller annat från hemman eller lägenhet
afsöndrats, må lagfart ej beviljas
förr än fastställelse å afsöndringen
meddelats.

Föreslagen lydelse:

6 §-

År lagfart sökt på grund af testamente,
dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen
icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blifvit ståndande.

Har egare af hemman till annan
upplåtit del deraf med viss till gränserna
bestämd ego vidd att såsom
hemmansdel egas, må lagfart å sådan
upplåtelse ej beviljas förr än egostyckning
å hemmanet blifvit faststäld.

Lag samma vare beträffande sådan
upplåtelse, som afser egostyckning
från lägenhet, hvilken ej tillkommit
genom afsöndring.

Lagfart å upplåtelse, hvarigenom
jord eller annat från hemman eller
lägenhet afsöndrats, må ej beviljas,
der upplåtelsen ej är med lag öfverensstämmande;
skolande vid lagfartens

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse:

beviljande namn och nummer genom
domstolens försorg den af söndrade
lägenheten åsättas.

17 §.

För hvart ting å landet skall inom
en månad efter tingets afslutande
och för hvarje månad i stad inom
åtta dagar efter månadens slut förteckning
å beviljade lagfarter, upptagande
fånget och vid köp jemväl
köpeskillingen, af domaren å landet
och af rätten i stad insändas till
Konungens befallningshafvande, som
har att ofördröjligen genom tryck
kungöra förteckningen så som med
bemälde myndighets kungörelser vanligen
förfares.

17 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Motivering.

Om det förslag till lag om egnahemslån af statsmedel, som komitén inledning.
framstäf, antages, så kommer derigenom en god hjelp att beredas mindre
bemedlade arbetare att förvärfva egna hem, som de småningom göra
skuldfria. Men för att denna hjelp ej skall blifva alltför ofullständig, erfordras
ock, att staten medelst sin lagstiftning underlättar eller åtminstone ej
genom inskränkande bestämmelser samt onödiga formaliteter, som kräfva
både tid och penningar, försvårar möjligheten för arbetaren att inköpa
den lilla lägenhet, hvarå det egna hemmet skall bildas.

Komitén har derför ansett sig böra taga i öfvervägande, huruvida lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 motsvarar
ofvanberörda fordran. Det synes då komitén vara uppenbart, att
detta icke är händelsen, samt att ändringar i lagen kunna och böra göras.

Den del af lagen, som angår hemmansklyfning, torde knappast hafva
någon betydelse för här föreliggande frågor, och har komitén följaktligen
ansett sig sakna anledning att derom yttra sig.

Hvad derefter beträffar egostyckning, bereddes genom detta nya rättsinstitut
möjlighet för en person att förvärfva sig just den del af en fastighet,
som han för sitt ändamål ansåge sig behöfva, och att vinna trygghet,
att detta aftal ej framdeles blefve genom laga skifte rubbadt.

Detta är af synnerligt värde för den, som vill förvärfva ett visst
område, afsedt för anläggning af industrielt verk eller uppförande af dyrbara
byggnader eller eljest egande det penningevärde, att den med egostyckningen
förenade kostnaden är af underordnad betydelse. När det
deremot är fråga om små lägenheter och isynnerhet sådana, som äro
lämpliga för mindre bemedlade arbetare, så är förfarandet vid egostyckning
för inveckladt, besvärligt och kostsamt. Derför komma nog allt fortfarande
bestämmelserna om jordafsöndring att dervid tagas i anspråk.

Denna, mening, som vid granskning af jordbimkslägenhetskomiténs förslag
särskildt framhölls af Konungens befallningshafvande i Örebro län, framstäldes
jemväl inom högsta domstolen. Äfven chefen för justitiedepartementet
syntes väsentligen dela densamma, såsom af hans yttrande vid
ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t framgår. Oegentligt och föga

Ej inskränkning
till viss
egovidd vid
afsöndring.

ändamålsenligt måste det ju ock vara att, då mantalets betydelse står nära
att fullständigt bortfalla, med ytterst små bråkdelar af mantal belasta sådana
lägenheter, som här äro i fråga.

Hvad som i lagstiftningen erfordras till lättnad för mindre bemedlade
arbetare vid deras sträfvan att förvärfva den för det egna hemmet nödiga
jordtorfvan, är således, att lagen medgifver största möjliga frihet i fråga
om jordafsöndring.

Genom 1896 års lag infördes den förbättringen, att den vid nuvarande
förhållanden onödiga obligatoriska afgäldssättningen borttogs. I
stället skärptes verkan af den inskränkningen, att endast en femtedel af
hemmans egoområde finge utan särskildt tillstånd afsöndras. Enligt förordningen
den 6 augusti 1881 egde nemligen Konungens befallningshafvande
att till ansökan om afsöndring af mera än en femtedel af hemmanets
egovidd lemna bifall, i den mån sådant funnes förenligt med kronans
säkerhet för hemmansräntans och öfriga skyldigheters framtida utgörande.
I 1896 års lag åter förändrades detta uttryckssätt derhän, att på Konungens
befallningshafvande ankomme att, der omständigheterna dertill föranledde,
tillåta sådan afsöndring, i samband hvarmed gafs den bestämmelsen, att
lagfart å afsöndradt jordområde ej finge meddelas förr, än Konungens befallningshafvandes
fastställelse å afsöndringen vunnits. Ordalagen i 1881
års förordning kunde svårligen tolkas annorlunda, än att Konungens befallningshafvande
borde pröfva, om efter afsöndringen af större område än
en femtedel trygghet förefunnes för de efter mantal utgående utskylderna,
och att han i sådant fall borde bifalla ansökningen. De i 1896 års lagbegagnade
ordalagen hafva deremot gifvit anledning, åtminstone i ett eller
annat län, till den tydning, att, om ej mycket vigtiga skäl till det begärda
undantaget af sökanden anförts, ansökningen borde afslås.

Komitén har ansett det vara af vigt för egnahemsfrågans främjande,
att berörda inskränkning måtte ur lagen borttagas. En dylik lagändring
innebär ej en omkastning i utan endast en naturlig utveckling af det åskådningssätt,
som på ifrågavarande område hittills varit det vid lagstiftningen ledande.
Det är en reform, för hvilken redan vid den förberedande granskningen
af 1896 års lag betydande röster höjdes1, och för hvars genomförande

1 Så yttrade Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län, att bestämmelserna
om inskränkning i afseende å egovidden vid jordafsöndring med eganderätt, hvilka bestämmelsers
efterföljd för öfrigt vid flera särskilda, under olika tider verkstälda afsöndringar
svårligen kunnat kontrolleras, syntes böra ur förslaget utgå, och Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län, att, då de hufvudsakligaste skatterna såväl till stat som kommun
för framtiden torde komma att utgå efter bevillning, afsöndringens inskränkning till viss
egovidd utan risk kunde bortfalla.

tiden nu torde vara inne, när inom en mycket nära förestående tidpunkt
mantalet kan sägas hafva förlorat all betydelse såsom grund för allmänna
utskyld ers utgörande.

Vid granskning af lagstiftningens gång framgår nemligen, att man
sedan lång tid tillbaka insett gagnet af att till förmån för dem, som ville
förvärfva mindre jordområden, rätt att afsöndra jord rnedgafs i så stor
utsträckning, som vore förenlig med statens säkerhet för de utskylder,
hvilka kunde vara af en sådan afsöndring beroende. Före år 1881 var
rätt till ovilkorlig afsöndring af l/5 af hemmanets egovidd medgifven
endast i fråga om säterier och annan privilegierad jord, men var i öfrigt
inskränkt till l/in. Genom 1881 års förordning utsträcktes den till för

all i mantal satt jord. Tillika bestämdes, som sagdt, att Konungens befallningshafvande
egde att bifalla ansökning om rätt att afsöndra större
område, i den mån sådant funnes förenligt med kronans säkerhet för

Det kammarråd, som hade att föredraga förslaget vid gemensamt sammanträde
mellan kammarkollegium och domänstyrelsen, utlät sig dervid:

»Egostyckning med mantalssättning, sådan den af komitén föreslagits, skulle väl i
de flesta fall kunna ersätta afsöndring för alltid. Det torde emellertid ej kunna anses
öfverensstämma med det af Kongl. Maj:t angifna syftemål, som komitén haft att lägga
till grund vid utarbetandet af sitt förslag, att helt borttaga denna senare form för jordupplåtelse,
vid hvilken allmänheten är vand, och som, på samma gång den är enklare
och billigare än egostyckningen, bättre lämpar sig särskild! för försäljning af mindre områden,
dervid eljest synnerligen obeqväma mantalsbråk mången gång skulle framtvingas.
Komitén har också i sitt förslag upptagit ett institut motsvarande den nuvarande afsöndringen
för alltid. Komitén har dervid bibehållit stadgandena, att ej mera än en viss
andel af ett hemmans egovidd får derifrån för alltid afsöndras och i regel endast mot
årlig afgäld. Dessa stadganden voro, af omsorg för att hemmanet fortfarande skulle
kunna fullgöra sina skyldigheter, nödvändiga, så länge detsamma i fråga om de flesta
jorden åliggande utskylder och besvär betraktades såsom en enhet. Detta förhållande har
efter hand ändrats i ej oväsentlig grad. Ej allenast i bevillningen utan äfven i alla de
utskylder, för hvilka densamma ligger till grund, deltager afsöndringen sjelfständigt. Den
tidpunkt torde icke vara långt aflägsen, då alla af finansiella skäl tillkomna inskränkningar
i afsöndringsrätten kunna bortfalla, liksom de redan nu skulle kunna i ej ringa mån
minskas.»

En byråchef i domänstyrelsen, med hvilken en annan byråchef och dåvarande chefen
för verket förenade sig, yttrade:

»Skulle komiterades förslag om jordafsöndring med eganderätt vinna nådigt bifall,
anser jag mig böra framhålla, att nu befintliga och i komiterades förslag bibehållna
stadgande, att egare af hemman icke må derifrån afsöndra mera än högst en femtedel af
hemmanets område, utan fara kan bortfalla.»

Konungens befallningshafvande i Örebro län uttalade i samband med hvad redan
anförts, att för främjande af syftemålet egna hems bildande inskränkning i förut gällande
bestämmelser om jordafsöndring icke borde göras, utan tvärtom friheten att göra afsöndringar
utsträckas.

Lagstiftningens

utveckling.

100

hemmansräntans och öfriga utskylders utgörande. Sedan dess har skattelagstiftningen
utvecklats i den riktningen, att något skäl för inskränkning
i afsöndringsrätten icke vidare linnes. Vid 1903 års slut blifva grundskatterna
fullständigt afskrida. Genom den nyss beslutade nya härordningen
kommer äfven indelningsverket att fullständigt försvinna. Derefter
äro de besvär och utskylder, hvilka utgå efter mantalet, så små och så
få1, att en jordafsöndring till hvilken storlek som helst svårligen kan
medföra den verkan, att stamhemmanet blir oförmöget att utgöra dem.
sDf/oTo/- Äfven om af hittills gällande skäl inskränkning i afsöndringsrätten
söndrings- fortfarande kunde i ytterst sällsynta undantagsfall anses ega något fog,
rättens gg anser komitén, att det ur praktisk synpunkt ej låter försvara sig att
'' för dessa undantagsfalls skull en stor del af dem, som vilja genom afsöndringar
förvärfva jord, skall utestängas derifrån eller underkastas en
pröfning, som ofta måste blifva ganska godtycklig och hvars utgång alltid
är oviss.

Ett ej ovigtigt skäl för borttagande af här ifrågavarande inskränkning
är ock, att det i en stor mängd fall, der hemmanet blifvit klufvet i en
mängd små delar, och afsöndringar under flera årtionden skett än från
den ena och än från den andra delen, ej kan med full säkerhet utredas,
huruvida ifrågasatt afsöndring, jemte förut skedda, understiger eller öfverskrider
en femtedel af hemmanets ursprungliga egovidd. Nästan i hvarje
fall medför en dylik utredning dessutom så mycket besvär och tidsutdrägt,
att det verkar afskräckande för både säljare och köpare af små lägenheter.
Följdriktighet vid lagstiftningen kräfver äfven, att rätten till jordafsöndring
blir lika fri som rätten till hemmansklyfning och egostyckning, sedan, som
sagdt, det enda skäl, som hittills betingat olikheten, nemligen utskyldernas
utgörande efter mantal, bortfallit.

Ej pröfning I sammanhang med upphäfvandet af inskränkningen i afsöndrings^tT^^ten
kan ock utan olägenhet borttagas den bestämmelsen, att fång af
afsöndrad lägenhet skall pröfvas af två myndigheter, och i stället stadgas,
att denna pröfning tillkommer den domstol, som har att behandla frågan
om lagfart å lägenheten. En sådan lagändring är ock af allmänheten
mycket efterlängtad. Detta framhölls från skilda håll redan vid den
granskning, som föregick antagandet af 1896 års lag. Den föreslogs äfven
af 1896 års lagutskott och beslöts af Andra Kammaren, som dock sedermera
antog ett sammanjemkningsförslag, hvari denna bestämmelse ej ingick,
en eftergift af Andra Kammaren, hvilken sannolikt gjordes, för att ej
den gagnelig ansedda lagen om egostyckning skulle falla. Vid lag -

1 Se bilaga G, som innehåller en utredning i ämnet af f. d. notarien i kammarkollegium
O. M. Almstedt.

101

förslagets behandling i Riksdagen uppträdde ock inom begge kamrarne
personer, som på detta område måste anses ega den största personliga
erfarenheten — bland dem särskild! inom Första Kammaren flera landtdomare,
som haft att handlägga ett synnerligen stort antal ärenden om
lagfart å afsöndrade lägenheter — hvilka framhöllo, att i verkligheten
sedan lång tid tillbaka jordafsöndringarna i regeln ej undergått annan
pröfning än den, som skedde i lagfartsärendet, och att någon olägenhet
deraf icke försports.

De enda af de då mot den önskade reformen anförda skälen, som
enligt komiténs mening hade någon betydelse och som väl äfven för frågans
utgång blefvo afgörande, voro, att Konungens befallningshafvande
hade att pröfva, om afsöndring finge tillåtas af mera än Vs hemmanets
egovidd, samt att utredningen, huruvida det afsöndrade området vore större
än det då i allmänhet tillåtna, understundom kunde lättare åstadkommas
af nämnda myndighet. I händelse den inskränkande bestämmelsen om
visst maximum vid jordafsöndringar upphäfves, så bortfalla dessa skäl, och
sedan återstår för Konungens befallningshafvande endast att åsätta den
afsöndrade lägenheten namn och nummer och att låta afsöndringen antecknas
i jordeboken. Men att för dessa åtgärder ålägga köparen af lägenheten
den tid, penningar och besvär kräfvande omgången att före lagfarts
sökande gå med sitt ärende till Konungens befallningshafvande, det kan
ju alls icke anses nödigt eller lämpligt. Såsom redan i frågans förra skede
påvisades, särskildt inom högsta domstolen, så kunna namn och nummer
åsättas af domstolen i omedelbart sammanhang med pröfningen af lagfartsfrågan,
om afskrift af jordeboken hålles domstolen tillhanda genom Konungens
befallningshafvandes försorg. Anteckningen i jordeboken kan ock
utan särskild åtgärd från lägenhetsegarens sida verkställas af sistnämnda
myndighet med ledning af den förteckning öfver beviljade lagfarter, som
efter hvarje ordinarie ting af vederbörande domhafvande dit insändes.

I enlighet härmed har komitén föreslagit dels ändring af 20, 21, 27 och Komitén»
29 §§ samt borttagande af 22 § i lagen om hemmansklyfning m. in. dels emsa a ■
ock ändring af ti och 17 §§ i förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875.

Ehuru främsta skälet till dessa lagändringsförslag för komitén varit Andra f«rangelägenheten
att underlätta möjligheten för mindre bemedlade arbetarethalialagatt
förvärfva egna hem å landsbygden, vill dock komitén framhålla, att ändringarna.
gagnet deraf kommer äfven andra till godo, hvilka vilja förvärfva smärre
jordlotter, vare sig för att deraf bilda sjelfständiga jordbruk eller sammanlägga
dem med sådana, som de förut ega.

Dessutom har lagändringen stor betydelse för lösandet af frågan, huru
man må kunna förhindra, att allt för mycken jord kommer i deras ego,

102

Belysande

exempel.

som idka skogsindustri och som inköpa jorden för att åtkomma den dertill
hörande skogen. Det lider nemligen intet tvifvel, att inköpandet af jorden,
som för dem i regeln är en ringa eller ingen afkastning gifvande bisak,
ja mången gång en tunga, vanligen sker derför, att inköp vid nu gällande
lagstiftning af endast den afsedda skogsmarken medför stora svårigheter,
särskildt i de fall, då egostyckningsförfarandet icke kan komma till användning.
Antages den af komitén föreslagna friare lagstiftningen rörande
jordafsöndring, så skola de säkerligen till båtnad för sig sjelfva och för
jordbruksidkare, som önska förvärfva jordegendom, i en stor mängd fall
afyttra jord, som förut inköpts endast för skogens skull.

Slutligen skola de föreslagna ändringarna, om de blifva lag, bidraga
till ökad ordning och reda i lagfartsförhållandena och större fullständighet
i lagfartsböckerna. Den nuvarande lagstiftningen kan nemligen anses
vålla, att å jordområden, som personer funnit fördelaktigt att köpa, i
många fall lagfart ej sökes, af fruktan att fastställelse derå eller tillåtelse
dertill ej skall lemnas, eller emedan de dubbla procedurerna verka
afskräckande.

Till ytterligare stöd för sin mening tillåter sig komitén att anföra
följande fall, som klart visar, hvilket tryck 1896 års lag utöfvar, särskildt
å orter, der egostyckningsförfarandet ej kan komma till användning.

Redan år 1897 ingingo fyra af de fem häradshöfdingarne jemte förste
landtmätaren i Kopparbergs län till Kongl. Maj:t med en underdånig anhållan,
det Kongl. Maj:t täcktes gå i författning derom, att, i analogi med
undantagslagen i fråga om vitsord till laga skifte, äfven en undantagslag
rörande egostyckning och jordafsöndring blefve för samma län utfärdad.
Deri framhölls, bland annat, önskvärdheten, att genom egostyckning finge
upplåtas mark från hemman, som endast undergått storskifte, samt att
jordafsöndringar i likhet med hemmansklyfning och egostyckning gjordes
fria, och att fastställelse å dem af Konungens befallningshafvande ej erfordrades,
utan endast att vid lagfarts meddelande pröfning skedde, huruvida
afsöndringen vore till läge och gränser i köpehandlingen så tydligt
utmärkt, att den utan fara för tvetydighet kunde i lagfartsboken åskådliggöras.

Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, som den 8 december
1897 afgaf underdånigt utlåtande öfver denna framställning, uttalade deri
såsom sin åsigt, att ej oöfverstigliga hinder mötte för, att jordafsöndringar
gjordes fria, samt att fastställelse af Konungens befallningshafvande ej
erfordrades utan endast sådan pröfning vid domstol, som blifvit ifrågasatt.
Konungens befallningshafvande hemstälde dock, att såsom vilkor härför
borde stadgas skyldighet för vederbörande domhafvande att på vissa tider

103

om de vid häradsrätterna godkända afsöndringarna ingifva rapporter såväl
till kammarkollegium som till Konungens befallningshafvande för att införas
i derstädes förvarade jordeböcker.

Vid 1899 års riksdag väckte sex representanter i Andra Kammaren
för Kopparbergs län motion om ändring i 2, 20 och 21 §§ i 1896 års lag
om hemmansklyfning m. m., i syfte att inom nämnda län dels egostyckning
skulle under vissa vilkor vara tillåten äfven å sådant hemman, hvilket
blifvit utbrutet endast genom storskifte, dels afsöndring skulle få ske utan
hänsyn till afsöndringens storlek, dels ock, med upphäfvande af bestämmelsen
om Konungens befallningshafvandes fastställelse å afsöndring, det
skulle öfverlemnas åt domstolen att i sammanhang med lagfartsansökningen
pröfva, om afsöndringen vore i köpehandlingen till innehåll, läge och
gränser så noga angifven, att någon osäkerhet derom ej kunde uppstå. I
sammanhang dermed påkallades jemväl ändring i 6 § i lagfartslagen.

Detta förslag fann Riksdagen så beaktansvärdt, att den beslöt att i
skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om utredning och förslag i frågan.

Kopparbergs läns landsting, som anmodades att deröfver utlåta sig,
afgaf enhälligt den 29 september 1899 följande yttrande:

»Landstinget, som består af representanter från alla länets delar och
sålunda är väl förtroget med de inom länet rådande säregna jordförhållanden,
finner alla de uti Riksdagens ofvannämnda skrifvelse åberopade skäl
för eu undantagslagstiftning för länet uti angifna afseenden i synnerligt hög
grad vara för handen, hvarför landstinget på det kraftigaste instämmer uti
samma skrifvelse, och detta så mycket mera, som landstinget under den
tid ifrågavarande lagbestämmelser varit gällande, haft tillfälle att iakttaga,
att deras tillämpning för länets innevånare medfört stora olägenheter, under
det att åter de fördelar, som genom det nyinrättade egostyckningsinstitutet
varit afsedda, icke kunnat komma länets innebyggare till godo,
då största delen af jorden inom länet icke undergått sådant skifte, som
erfordras för rättigheten till egostyckning.»

Att de till borttagande nu föreslagna bestämmelserna äfven i många^^""*” ®m
andra delar af landet utöfva ett hämmande tryck i fråga om jords af- lagändring t».
söndrande, framgår af innehållet i åtskilliga af de på komiténs frågeformulär
inkomna svar, deri ändring i detta afseende frainhålles såsom
ett af medlen att främja bildandet af egna hem för arbetare.1

Derest det enligt komiténs förslag varder lag, att namn och nummer Namn °ch.
skola åsättas afsöndrade lägenheter af den domstol, som pröfvar frågan lägenheterna.
om lagfart å dessa lägenheter, så torde detta hafva till följd, att Kongl.

Maj:t finner sig böra föreskrifva, att Konungens befallningshafvande i de

1 Jemför bilaga D, sid. 56, 57, 62, 87.

104

olika länen skola tillställa domhafvandena i länet hvar sin afskrift af
jorde boken för länet och tillika införa denna afskrift i länskungörelserna
till ledning för dem, som vilja föreslå namn å sina inköpta lägenheter.

105

BILDANDE AF EGNA HEM

GENOM UPPLÅTELSER FRÅN KRONANS MARK.

106

'' ''

♦

107

Såsom egare till ett stort antal öfver hela riket spridda domäner
är staten i stånd att medelst upplåtande af erforderliga jordområden verksamt
befrämja upprättandet af egna hem för arbetare. Att denna utväg
ock anlitas i så stor utsträckning som lämpligen ske kan, anser komitén
vara af stor vigt.

Den försäljning af mindre kronoegendomar, som inleddes med 1874^”^*^
års riksdagsbeslut och eger rum under de i kongl. brefvet den 29 maj egendomar
1874 faststälda vilkor, torde endast i ringa mån hafva befordrat till-4*^‘ k^f2g
komsten af sådana arbetarehem, som här äro i fråga. Under åren 1876—1900 maj i874.
försåldes i denna ordning tillhopa 1,004 hemman eller hemmansdelar och
160 lägenheter utan åsatt mantal. Af de i mantal satta fastigheterna
betingade ej mindre än 905 en köpeskilling af mera än 4,000 kronor
för hvarje, och 83 såldes för köpeskillingar öfver 2,000 kronor men under

4.000 kronor. Af lägenheterna utan mantal såldes 31 för köpeskillingar
öfverstigande 4,000 kronor och likaledes 31 för köpeskillingar emellan

2.000 kronor och 4,000 kronor.1 Sammanräknade antalet sålda hemmansdelar
eller lägenheter, som vid försäljningen betingat i köpeskilling högst

2,000 kronor, utgör alltså endast 16 hemmansdelar och 98 lägenheter.

Då vid dylika försäljningar köpeskillingen skall inbetalas under sex år
med *4 årligen samt borgen ställas för oguldna beloppet, så är det föga
sannolikt, att mindre bemedlade arbetare — åtminstone i afsevärdt antal —
kunnat inköpa sådana fastigheter, helst som i de flesta fall byggnadskostnaden
torde hafva tillkommit. Det torde derför vara temligen visst, att
dessa försäljningar icke synnerligen kunnat bidraga till upprättande af
arbetarehem. Detta blir säkerligen för framtiden i än högre grad fallet,
då kronans minsta egendomar redan äro föryttrade.

År 1891 gaf Riksdagen Kongl. Maj:t rätt att vid försäljning af kro- Lägenheter,
nans egendomar särskilt afyttra sådana lägenheter, som voro bebygdakrona™forT
med boningshus tillhörande enskilda personer. Angående lägenheternas^uWomäBer.

1 Jemför bilaga H sid. 194.

108

storlek gjordes intet uttalande. De kunde alltså lika väl vara bostadstomter
som jordbrukslägenheter. Försäljningen skulle ega rum genom
hembud till innehafvarne emot uppskattningsvärdet. Närmare föreskrifter
meddelades genom kongl. brefvet den 22 december 1893.

Vid riksdagen år 1894 behandlades i anledning af jordbrukslägenhetskomiténs
förslag ånyo frågan om upplåtande af lägenheter från kronans
egendomar. Genom Riksdagens då meddelade beslut i ämnet utvidgades
Kongl. Maj:ts rätt väsentligt, enär Riksdagen medgaf, att äfven andra
lägenheter än de med enskildes bostadshus bebygga finge under hand
försäljas. Vidare bestämde Riksdagen en ordning, hvari försäljning af
lägenheter från sådana kronoegendomar, som fortfarande skola utarrenderas,
kan förberedas för att derefter — under förutsättning att hinder mot försäljningen
ej pröfvas föreligga — komma till stånd efter gemensamt beslut
af Konung och Riksdag. Å andra sidan blef Kongl. Maj:ts rätt inskränkt
derigenom, att Riksdagen uttalade den meningen, att uppkommande frågor
om afyttring af bostadstomter äfven från egendomar, som skola säljas,
borde underställas Riksdagen. Bestämmelser i förevarande ämnen meddelades
genom kongl. brefvet den 25 september 1896.

Förslag till upplåtelse af lägenheter uppgöras vid de föreskrifna salueller
arrendevärderingarna. Frågan om domänernas behöriga användning
för ifrågavarande ändamål är derför i hög grad beroende på uppskattningsmännens
intresse och omdöme, helst, enligt hvad komitén försport, hittills
sällan inträffat, att uppgjorda förslag vid den efterföljande pröfningen
undergått andra förändringar än mindre väsentliga jemkningar.

Antal sålda Under åren 1896 —1900 har domänstyrelsen utfärdat köpebref å tilllagenheur.
k0pa 217 lägenheter, som försålts, största delen med tillämpning af 1896
års kongl. bref och ett mindre antal enligt kongl. brefvet den 22 december
1893.1 Af dessa lägenheter hafva ej mer än 12 betingat pris öfverstigande

2,000 kronor, och man kan derför hafva anledning antaga, att ej få af de
försålda lägenheterna förvärfvats af arbetare. Af denna omständighet
allena kan man emellertid ej bedöma, hvilken betydelse 1896 års författning
eger för frågan om arbetarehems upprättande, utan erfordras härför
ett närmare skärskådande ur ett flertal olika synpunkter.

Antal fastig- Sålunda torde vara af intresse att undersöka, om det kan anses vara
hetuppiåteiaie-alre£e1 e^er undantag att vid en kronodomäns försäljning eller utarrendering
förslag, mindre lägenheter afskiljas och särskildt upplåtas. Vid uppskattningar,
som under åren 1897—1899 företagits å 309 utarrenderade och 142 försålda
eller till skogsstaten öfverlemnade egendomar, har förslag om upp -

1 Jemför bilaga H sid. 212.

109

låtelse af lägenheter enligt kongl. brefvet den 25 september 1896 icke
framstälts i fråga om flera än 76 egendomar.1

Det vida öfvervägande antalet lägenhetsupplåtelser från kronans jord-Uppi&uUtr till
bruksdomäner har afsett, att egare af hus på kronans mark skulle för- ,nnehafvarévärfva
eganderätt till de jordområden, de innehaft. Af 426 beslutade
upplåtelser, om hvilka komitén haft tillfälle taga kännedom, hafva sålunda
342 gått ut på föryttring af jordområden till egare af derå redan
befintliga bostadshus och allenast 84 afsett bildande af helt nya lägenheter.''1 2
För ett verksamt tillgodoseende af syftet att genom statsåtgärder förskaffa
egna hem åt mindre bemedlade arbetare kräfves dock, att tillfälle i vidsträckt
mån beredes äfven andra arbetare att för byggande af egna hem
förvärfva för sådant ändamål förut ej upplåtna jordområden å kronans
mark.

Men i detta hänseende kan angående 1896 års kongl. bref anföras, Andra
att detsamma enligt komiténs förmenande närmast åsyftat att genom upp- uPPlatelserlåtelse
från kronans egendomar bilda jordbrukslägenheter af den omfattning,
att lägenhetens afkastning kunde till hufvudsaklig del bereda utkomst
åt lägenhetsinnehafvaren och hans familj. Emellertid måste denna
hänsyn vika, när det gäller att bilda egna hem åt mindre bemedlade

arbetare.

Komitén antager, att äfven utan någon ändring i de genom 1896 års Resultat.
kong], bref gifna bestämmelser kronans domäner framdeles skola komma
att, i högre grad än hittills skett, tagas i anspråk för bildande af nya
lägenheter, passande till arbetarehem. Detta antagande stöder komitén
dels derpå, att egnahemsnämnden kan förväntas taga initiativ i dylika
frågor, dels ock på den omständigheten, att möjligheten att erhålla statslån
till hjelp vid byggnaders uppförande skall för arbetare göra det vida
lättare än förut att förvärfva lämpligt jordområde från kronomark.

Ehuru komitén icke i sina frågeformulär derom begärt direkta upp- Uppgifna
lysningar, har i en del af de afgifna svaren påpekats, att kronoegendomar estndomarvore
särskild! lämpliga för styckning och upplåtelse åt arbetare.3

I många fall inträffar, att staten vid inköp af skogsegendomar kommer skogsege»-

1 Jeraför bilaga H sid. 213.

2 I dessa 84 lägenheter ingå åtskilliga antingen redan sålda eller till salu hållna
lägenheter, hvilkas storlek eller beskaffenhet i öfrigt torde gifva vid handen, att de icke äro
afsedda till arbetarehem. Så hafva t. ex. 18 haft en areal öfverstigande 10 hektar, och 29
utgjort byggnadstomter vid en i Skåne belägen jernvägsstation. Se bilaga H sid. 225—243.

3 I somliga fall hafva sådana namngifvits, t. ex. Borgholms och Horns kungsladugårdar
å Öland, Korna klosters kungsgård och Visborgs kungsladugård å Gotland. Se
bilaga D sid. 76.

i besittning af odlad eller odlingsbar mark, som icke med fördel kan för
sig utarrenderas. Komitén anser derför önskligt, att det må tagas under
öfvervägande, om och i hvilken mån upplåtelse af sådan mark till arbetarehem
bör ega rum.

Befrielse för Komitén anser billighet och följdriktighet fordra, att såsom en allmän
hindrandlupp-"vxi 11 dsåts fastslås, att en arbetare må kunna lika fullständigt komma i
låteiseviikor. åtnjutande af de i lagen om egnahemslån upptagna förmåner, när han
köper sin lägenhet af kronan, som när han förvärfvar den genom köp af
enskild person.

I detta hänseende har komitén särskildt funnit anledning fästa sin
uppmärksamhet vid vissa upplåtelser af lägenheter från kronans mark. Ej
sällan har nemligen förekommit, att vid sådan upplåtelse såsom vilkor
föreskrifvits, bland annat, att köpebref å lägenheten icke meddelas förr,
lägenheten blifvit bebygd.1 Detta vilkor medför, att arbetare, som i följd
af sin ekonomiska ställning och sina personliga egenskaper måste anses
förtjent af statslån för eget hems förvärfvande, antingen blir utestängd
från möjligheten att köpa sin lägenhet från kronan eller åtminstone måste
i afsevärd mån afstå från de med lånet förenade fördelarna. Bestämmelsen
om tiden för köpebrefs utfärdande medför, att arbetaren icke kan använda
statslånet till bestridande af byggnadskostnaden, då ju lagfart utgör en
förutsättning för hvarje utbetalning å lånet. Arbetaren måste i dessa fall
alltså genom lån hos enskilde eller på annat sätt anskaffa för byggnadens
uppförande nödiga medel, och torde på sådan grund ofta vara hindrad
att med andra täfla om inköp af dylik lägenhet.

De skäl, som föranledt det inskränkande vilkoret i fråga om köpebrefs
utfärdande vid upplåtelser af nu omförmälda slag, torde icke föreligga
beträffande arbetare, som ansetts böra erhålla statslån. 1 enlighet härmed
synes vara lämpligt, att vid framtida beslut om dylika upplåtelser iakttages,
att från bestämmelsen om visst uppskof med köpebrefs utfärdande
stadgas undantag för det fall, att köparen är en arbetare, som söker statslån
för eget hems förvärfvande.

1 Detta gäller om upplåtelser vid en del jern vägsstationer i Norrland, såsom
Långträsk, Jörn, Murjek, Bastuträsk, Storträsk, samt vid grufplatserna Gellivare malmberg
och Luossavaara, äfvensom angående upplåtelser från kronoparkerna Skagersholm i Skaraborgs
län och Bjurfors i Kopparbergs län. Se bilaga H sid. 216.